om ordningsvakter och bevakningsföretag
203 sidor, varav 156 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 156 av 203 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1979/80:122, om ordningsvakter och bevakningsföretag
Dokumentets text
Prop.
1979/80:122 Regeringens proposition
1979/80:122
om ordningsvakter och bevakningsföretag;
beslutad den 13 mars 1980
Regeringen förelägger riksdagen vad som har upptagils i
bifogade utdrag av regeringsprotnkoll denna dag för den åtgärd eller det ändamål
som framgår av föredragandens hemställan.
På regeringens vägnar THORBJÖRN FÄLLDIN
HÅKAN WINBERG
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås en lag om ordningsvakter. Enligt
den nya lagen skall ordningsvakter kunna förordnas att medverka lill att
upprätthålla ordningen vid offentliga tillställningar, allmänna sammanknmster,
badplatser, lägerområden samt lokaler eller platser för sport, spel eller
annan sådan verksamhet liksom vid lokaler eller utrymmen där alkoholdrycker
serveras flll allmänheten. Om det finns etl särskilt behov och det är av
väsenllig betydelse från allmän synpunki skall ordningsvakter kunna förordnas
även i andra fall. I lagen regleras vidare bl.a. kvalifikationskrav,
förordnande och allmänna åligganden för ordningsvakter. 1 propositionen
behandlas även andra frågor beträffande ordningsvakter. Dessa gäller bl. a.
befogenheter, utbildning och utrustning samt avgränsningen av ordningsvakternas
verksamhet från polisens. Ändringar som berör ordningsvakterna föreslås även i
bl.a. brottsbalken, lagen (1938:274) om rätt till jakt och lagen (1940: 358)
med vissa bestämmelser till skydd för försvarei m. m.
1 proposiflonen föreslås nckså åndringar i lagen (1974:
191) nm bevakningsföretag. Ändringarna innebär bl.a. att kravet på
auklorisalion för bevakningsverksamhet utvidgas samt alt underiag skapas för en
bättre tillsyn över bevakningsförelagen. Vidare berörs frågan om utbildning för
den personal som är anställd i ett bevakningsförelag och har till uppgift atl
ulföra bevakningstjänst (väktare).
Den nya lagstiftningen föreslås träda i krafl den 1
januari 1981.
Riksdagen 1979180. I saml. Nr 122
Prop.
1979/80:122 2
Förslag till
Lag om ordningsvakter
Hårigenom föreskrivs följande.
Allmänna bestämmelser
1
S 1 enlighet
med vad som föreskrivs i denna lag får den som inte är anställd som polisman
förordnas att som ordningsvakt medverka till alt upprätthålla allmän ordning.
2
§
Ordningsvakter får förordnas att tjänstgöra vid
1. offenlliga tillställningar som avses i 9§ allmänna
ordningssladgan
(1956:617),
2.
allmänna
sammankomster som avses i I S lagen (1956: 618) om allmänna sammankomster,
3.
badplatser,
lägerområden samt lukaler eller platser för sport, spel eller annan sådan
versamhet, allt under förutsättning att allmänheten har tillträde dit,
4.
lokaler eller
utrymmen där alkoholdrycker serveras till allmänheten med tillstånd enligt 37 S
lagen (1977: 293) om handel med drycker.
3 § Om det finns etl särskilt behov och det är av
väsenllig belydelse från
allmän synpunkt, får ordningsvakter förordnas även i annat fall än som
avses i 2S.
Kvaliflkationskrav
4 S Endasl den får förordnas lill ordningsvakt som med
hänsyn till lag
lydnad och övriga omständigheter är lämplig för uppdragel nch har fyllt 20
men inte 65 år. Regeringen eller myndighet snm regeringen bestämmer
meddelar föreskrifter om ordningsvakternas utbildning.
Förordnande
5 S En ordningsvakt förurdnas av rikspulisslyrelsen om
ijänslgöringsom-
rådet berör flera län, av länsstyrelsen om det berör flera polisdistrikt inum
länel uch i övriga fall av pnlisstyrelsen. Förordnandet meddelas för viss
tid, högst tre år.
I förordnandet skall anges för vilken verksamhet uch inum
vilket nmråde det gäller. Meddelas förordnandet med stöd av 3 S, skall del
uckså innehålla uppgift nm tjänstgöringsställe.
Allmänna åligganden
6 8 En urdningsvakt lyder under pnlisstyrelsen i det
distrikt där han
tjänstgör. Han är skyldig att lyda en nrder snm en pulisman meddelar i
tjänsten, om del inle är uppenbart atl den inle angår tjänstgöringen sum
urdningsvakt eller atl den strider mnt en lag eller en annan författning.
Prop.
1979/80:122 3
7
S En
ordningsvakt skall hålla polisstyrelsen underrättad nm förhållanden snm rör
hans verksamhet och är av sådan art att de bör komma till styrelsens kännedom.
8
S För alt
verkställa en åtgärd får en ordningsvakt inle använda slrängare medel än
förhållandena kräver. Han bör i första hand söka vinna rätlelse genom
upplysningar uch uppmaningar.
När en urdningsvakt ingriper skall han se till att
åtgärden inle väcker unödig uppmärksamhel eller ursakar slörre nlägenhet än sum
är uundviklig med hänsyn till dess syfte.
Äterkallelse av förordnande
9 S Uppfyller en urdningsvakt inte längre de villknr snm
anges i 4S, får
förordnandet återkallas. Delsamma gäller när det finns någnt annat särskilt
skäl för ålerkallelse. Beslut um ålerkallelse meddelas av den myndighel
sum har meddelat förordnandet.
Uppknmmer fråga nm atl återkalla ett förordnande nch kan
del antas att förordnandet kummer att återkallas, får myndigheten besluta atl
avstänga nrdningsvaklen frän tjänstgöring för liden lill dess frågan nm
ålerkallelse har prövats slutligt. Även i annal fall får beslut nm avstängning
för visst tjänstgöringslillfälle meddelas, um nrdningsvaklen åsidnsätter vad
snm åligger hunnm i hans verksamhel.
Är det fara i dröjsmål får beslut nm avstängning meddelas
av en polisman. Elt sådant beslut skall skyndsamt anmälas till den myndighet
som har förordnat ordningsvakten. Har avstångningen ej redan upphört, skall myndigheten
omedelbart pröva om den skall bestå.
Besvär
10 § Beslut som en polisstyrelse har meddelat enligt denna
lag överklagas hos länsstyrelsen genom besvär.
Beslul som en länsstyrelse eller rikspolisstyrelsen har
meddelat enligt denna lag överklagas hos regeringen genom besvär.
Tystnadsplikt
US En ordningsvakt får inte obehörigen röja eller utnyttja
vad han på grund av uppdrag enligt denna lag har fått vela om enskilds
personliga förhållanden eller förhållanden av betydelse för rikets säkerhet
eller för beivrandet av brott.
I det allmännas verksamhet tillämpas i stället
bestämmelserna i sekretesslagen (1980: 000).
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981. Ett
förordnande att vara ordningsvakt som har meddelals före ikraftlrädandel skall
därefter gälla som förordnande för ordningsvakt enligt denna lag. Förordnandet
upphör dock att gälla vid ulgången av år 1982, såvida del inte dessförinnan har
återkallats eller annars upphört att gälla.
Prop.
1979/80:122 4
Förslag till
Lag om ändring i brottsbalken
Härigenom
föreskrivs att 22 kap. 14 S och 24 kap. 2§ brottsbalken skall ha nedan angivna
lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Föreslagen lydelse 22 kap. 14 S'
Under beredskapiillstånd och då
Beträffande
krigsfånge, krigsdeltagare som internerats vid krig under vilkel riket är
neutralt och ulländsk man som vistas bland krigsfångar eller internerade
krigsdeltagare för atl ulöva sjukvård eller andlig värd skall i lillämpliga
delar gälla vad för krigsman är stadgat.
Nuvarande lydelse
Linder beredskapstillslånd och då rikel är i krig skall
såsom krigsman anses, förutom den som på grund av 21 kap. 20 S eller med stöd
därav givna beslämmelser är krigsman, jämväl envar annan som år
tjänstgöringsskyldig vid krigsmakten, i den mån ej regeringen annorlunda
förordnar. Vad sum sägs nm krigsman skall, då rikel är i krig, äga mnlsvarande
tillämpning å pulisman vilken, ulan all vara ijånst-göringsskyldig vid
krigsmakten, är skyldig att deltaga i rikets försvar, å den som har att
fullgöra jör bevakning av viss egendom erforderlig polisyerksamhet och därvid
enligt regeringens förordnande tillhör krigsmakten ävensom å den snm tillhör
sådan Ijänstegren inom civilförsvaret, vars personal jämlikt regeringens
förordnande är skyldig att utöva verksamhel som åvilar krigsmakten.
Den sum eljesi under beredskapstillstånd eller då rikel
är i krig vistas vid avdelning av krigsmakten, som är i fält eller tjänstgör
under liknande förhållanden, skall ock anses såsom krigsman.
rikel år i krig skall såsom krigsman anses, förutom den
snm på grund av 21 kap. 20 S eller med slöd därav givna bestämmelser är krigsman,
jämväl envar annan snm är tjänstgöringsskyldig vid försvarsmakten, i den mån
ej regeringen annorlunda förordnar. Vad som sägs om krigsman skall, då riket
är i krig, äga mnlsvarande tillämpning å pulisman vilken, ulan att vara
tjånstgö-ringsskyldig vid försvarsmaklen. är skyldig atl deltaga i rikets
försvar, å skyddsvakt som har förordnats med stöd av 10§ lagen (1940:358) med
vissa bestämmelser lill skydd för försvarei m. m. samt å den sum tillhör sådan
ijänstegren innm civilförsvaret, vars persunal jämlikt regeringens
förordnande är skyldig alt ulöva verksamhel som åvilar för-svursniakten.
Den som eljesi under beredskapstillslånd eller då riket
är i krig vistas vid avdelning av försvarsmakten, som är i fäll eller
tjänstgör under liknande förhållanden, skall ock anses såsom krigsman.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Senaste Ivdelse 1974:565.
Prop.
1979/80:122 5
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
24 kap. 2 S Om polisman, som skall verslälla
ijänsteåtgärd. mötes eller angripes med våld eller hot om våld, må han för
åtgärdens genomförande bruka det våld som med hänsyn till omständigheterna kan
anses försvarligt. Detsamma gäller sådan vaktpost eller annan krigsman eller
civilförsvarspersonal under civilförsvarsberedskap, som fullgör polisuppgift
eller tjänstgör för bevakning eller för att upprätthålla ordning.
Rymmer fånge eller den som är häktad, anhållen eller
eljesi berövad friheten eller sätter han sig med våld eller hot om våld till
motvärn eller gör han på annat sätt motstånd mot någon under vars uppsikl han
står, då denne skall hålla hunnm till urdningen, må uck till rymningens
hindrande eller nrdningens upprätthållande brukas det våld snm med hånsyn till
umständighelerna kan anses försvarligt. Om någun snm skall häktas, anhållas
eller eljesi berövas friheten söker undknmma eller hindra den snm äger
verkställa ålgärden, må jämväl brukas våld enligt vad nu är sagl. Detsamma
skall gälla därest, i fall snm avses i delta stycke, mnlstånd övas av annan än
förut nämnls.
Om en polisman eller annan som avses i första stycket eller
den, som med stöd av lag eller annan författning har förordnats av myndighet
att medverka till att upprätthålla allmän ordning eller säkerhet eller att
utföra bevakning eller annan tillsyn, skall med laga rätt avvisa eller avlägsna
någon från ett visst område eller utiymme,får han, om han möts av motstånd,
även i andra fall än som sägs i första och andra styckena för att genomföra
åtgärden bruka det våld som med hänsyn till omständigheterna är försvarligt.
Detsamma gäller när någon som nu nämnts eller annan i myndighetsutövning med
laga rätt skall verkställa kroppsvisitation, kroppsbesiktning, husrannsakan eller
beslag eller annat omhändertagande av egendom. Har någnn enligt denna paragraf
rätt att bruka våld, äger envar snm knmmer hunnm till hjälp samma rätl.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981, Vad snm i 22
kap. 14 S första stycket i dess äldre lydelse har föreskrivils om den som har
atl fullgöra för bevakning av viss egendom erfnrderlig pnlisverksamhet nch
därvid enligt regeringens förordnande lillhör krigsmakten skall dock gälla
intill utgången av år 1982.
Prop. 1979/80:122 6
Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1973:558) om tillfälligt omhändertagande
Härigenom
föreskrivs att 10 § lagen (1973; 558) om tillfälligt omhändertagande skall ha
nedan angivna lydelse.
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
10
S
Bestämmelserna i 3 och 4 SS samt Bestämmelserna i 3 och 4 S§ samt
5 S
första stycket gäller i tillämpliga 5 S första stycket gäller i tillämpliga
delar även den som utan atl vara delar även ordningsvakt och den
polisman förordnals att fullgöra po- som utan alt vara polisman förord-
lisverksamhel, om ej annat framgår näts att fullgöra polisverksamhet,
av förordnandet. om ej annat framgår av förordnan-
det.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1981.
4
Förslag till
Lag
om ändring i lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m.m.
Härigenom
föreskrivs att lOS lagen (1976: 51 1) om omhändertagande av
berusade personer m. m. skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
10 S
Vad som sägs i denna lag om po- Vad som sägs i denna lag om po
lisman gäller även den som utan att lisman gäller även ordningsvakt
vara polisman förordnats alt fullgö- och den som ulan alt vara polisman
ra pnlisverksamhet, um ej annat förordnats all fullgöra polisverk-
framgår av förordnandet. samhet, om ej annat framgår av för
ordnandet.
Denna
lag träder i kraft den I januari 1981.
5
Förslag till
Lag
om ändring i lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m.
Härigenom
föreskrivs, att 2S lagen (1958: 205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker
m. m. skall ha nedan angivna lydelse.
Prop.
1979/80:122 7
Nuvarande lydelse Förslagen lydelse
2 S' Angående beslag av egendom som avses i I S skall vad
i allmänhet är stadgal om beslag i brottmål äga mnlsvarande tillämpning med
följande avvikelser:
1. Beslaglagen egendnm må bevisligen förstöras nm dess värde
är ringa
eller egendnmens förstörande eljesi måsle anses försvarligt. 1 annal fall må
egendumen försäljas, spritdrycker, vin eller starköl lill det i lagen
(1977: 293) nm handel med drycker nmnämnda partihandelsbniaget, öl till
tillverkare av sådan vara nch annan egendnm på sätl snm med hänsyn lill
egendomens beskaffenhel finnes lämpligt. Belopp, snm erhållils vid för
säljning av beslaglagen egendnm, tillfaller kronan.
Beslul om förstörande eller försäljning meddelas av
undersökningsledaren eller åklagaren. 1 fall sum avses i 23 kap. 22 S första
stycket försia punklen rättegångsbalken får sådanl beslut meddelas åven av
pnlismyn-dighelen.
Går beslag åter uch är egendomen jämlikt denna paragraf
förstörd eller såld, skall ersättning av allmänna medel ulgå med belopp, som
moisvarar egendomens pris vid försäljning lill allmänheten eller eljest flnnes
skäligt. Beslut om ersällning meddelas av åklagaren. Är den som drabbats av
beslaget missnöjd med beslut om ersättning, äge han inom en månad från det han
erhöll del av beslutet påkalla rättens prövning därav. Ansökan härom göres vid
den domstol, snm ägt upplaga fråga nm beslagets bestånd. Ersättning utbetalas
av länsstyrelsen efler framställning av åklagaren.
2.
Vad i 27 kap. 7
S rättegångsbalken är stadgal nm all åtal skall väckas innm viss tid skall ej
gälla i annal fall än då rätten utsatt sådan tid.
3.
Har förverkande
av beslagtagen egendnm ej förelagts uch godkänts i samband med
strafföreläggande eller föreläggande av nrdningsbnt och väckes ej åtal. prövar
åklagaren, huruvida egendomen skall vara förverkad enligt I S. Förordnande
därom meddelas skriftligen. Den, från vilken beslaget skett, äger hos
åklagaren anmäla missnöje med förordnandet inom en månad från det han erhöll
del därav. Anmäles missnöje, har åklagaren alt, om ej beslaget flnnes böra
hävas, väcka talan om egendomens förverkande. Sker det ej inom en månad från
det anmälan gjorts, skall beslaget gå åter.
4.
Om pulisman
verkställer beslag nch förelägger förverkande av den beslagtagna egendumen i
föreläggande av ordningsbot, skall anmälan om beslaget göras hos
polismyndigheten.
5.
1 fråga om
spritdrycker, vin 5. 1 fråga om spritdrycker, vin
eller starköl, som i slrid mot gallan- eller starköl, som i strid mot gällande beslämmelser medföres vid of- de bestämmelser medföres vid offentlig
tillställning, äger ordnings- fentlig
tillställning, har den som vakt som med stöd av myndighets tjänstgör simi ordningsvakt vid
till-Jörordnande ulövar polisverksam- ställningen
samma rält att laga het vid tillställningen samma rätt alt egendomen i beslag som enligt rättaga
egendomen i beslag som enligt tegångsbalken
tillkommer polis-rättegångsbalken tillkommer polis- man.
man.
Ordningsvakt som verkställt beslag skall skyndsamt till
polismyndigheten göra anmälan härom och överlämna den beslagtagna egendomen.
Denna lag Iräder i kraft den I januari 1981. Senaste lydelse 1977:297.
Prop.
1979/80:122 8
6 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1938: 274) om rätt till Jakt
Hårigenom föreskrivs i fråga om lagen (1938: 274) om rält
lill jakl dels atl 26 S 1 mom. och 31 S skall ha nedan angivna lydelse, dels
att nuvarande 39 S skall betecknas 40 S,
dels alt i
lagen skall införas en ny paragraf, 39S, av nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
Ivdelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
26 S'
I mom.
Den snm vill utöva jakt vare pliktig erlägga jaktvårdsavgift.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Till bevis
nm atl den jagande full-gjnrl vad honum enligt första stycket åligger skall han
vid jakten medföra ett för hunnm gällande jaktknrl; och vare han pliktig att
vid anfordran uppvisa kortet för pulisman eller med polismans befogenhet
utrustud ordningsvakt för jakt-bevakning, befattningshavare vid domänverket,
vid tullverkets kust-eller gränsbevakning eller vid lantbruksnämnds
rennäringsavdelning, stiftsjägmästare eller dennes biträden ävensom för den
som äger, innehar eller vårdar marken eller den eljest där äger jakträtt;
skolande den befattningshavare vid domänverket, lantbruksnämnds rennäringsavdelning
och siiflsnämnd sålunda lillkommande befogenheten att påfordra uppvisande av
jaktkort hava avseende allenast på mark som står under hans förvaltning eller
uppsikl.
Till bevis
om att den jagande fullgjort vad honom enligt försia stycket åligger skall han
vid jakten medföra elt för honom gällande jaktkort; och vare han pliktig atl
vid anfnrdran uppvisa kurlet för polisman, av länsstyrelsen förordnad
jakttillsynsman, befattningshavare vid domänverket, vid tullverkels kust- eller
gränsbevakning eller vid lantbruksnämnds rennäringsavdelning, stiftsjägmästare
eller dennes biträden ävensom för den som äger, innehar eller vårdar marken
eller den eljest där äger jakträtt; skolande den befattningshavare vid
domänverket, lantbruksnämnds rennäringsavdelning och siiflsnämnd sålunda
lillkommande befogenheten att påfordra uppvisande av jaktkort hava avseende allenast
på mark som står under hans förvaltning eller uppsikl.
opaginerad Kontrollera mot PDF
31
S-Anlräffas å bar gärning någon som olovligt jagar å annans jaktområde, må
jakträttsinnehavaren eller den som äger, innehar eller vårdar marken så uck
deras fulk i fall som avses i 30 S tredje stycket fråntaga den jagande
jaktbytet nch eljesi taga della i beslag ävensum beslagtaga vapen, ammuni-linn,
annat jaktredskap, hund. mnlnriordon, annat motordrivet fortskaffningsmedel
nch släpfnrdon.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Å område
där jakträtt tillkommer kronan liksom å sådan krunumark uvanför udlingsgränsen
sum slår under statens nmedelbara dispnsi-
' Senaste lydelse 1975: 175. ' Senaste lydelse 1973:299.
Ä nmråde
där jakträtt tillknmmer kronan liksnm ä sådan krunumark uvanför udlingsgränsen
sum slår under statens nmedelbara disposi-
Prop.
1979/80: 122 9
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
tion och å renbetesfjällen tillkom- tion och ä renbelesijällen tillkom
mer rält alt taga jaktbyte och annan mer
rätl atl lagajaklbyie och annan
i försia slyckel avsedd egendom i i första stycket avsedd egendom i
beslag polisman och med polismans beslag
pulisman uch av länsstyrel-
bejögenhet utrustad ordningsvakt sen
förordnad Jakttillsynsman
för jaktbevakning ävensum persn- ävensum
persunal vid dumänver-
nal vid dnmänverkel, vid tullver- kel,
vid lullverkets kust- eller
kels kust- eller gränsbevakning gränsbevakning
saml vid lanlbruks-
samt vid lantbruksnämnds ren- nämnds
rennäringsavdelning,
näringsavdelning.
Vad i första nch andra styckena är stadgat nm den snm
ninvligl jagar å annans jaktumråde gäller uck i fråga nm den sum å bar gärning
belrädes med jakl, sum enligt 29 S 1 mum. första stycket är att anse såsum
ninvlig, eller med sådant lillvaralagande eller tillägnande, för vilkel han
enligt 29 S 1 mum. andra stycket skall straffas såsum för ulovlig jakl; nch
sknIa, där fråga är nm djur sum jämlikt bestämmelserna i 18 S tillknmmer
kronan, de i andra stycket här nvan nmförmälda persunerna äga att ulöva där
avsedd rätt jämväl å nmråde, där jakträtten tillknmmer annan än kronan.
Har egendnm tagils i beslag, skall anmälan därom göras
till vederbörande pnlis- eller åklagarmyndighet. Den sum erhållit sådan
anmälan har atl förfara snm nm han själv gjnrt beslaget.
39 S
Den som kan anses lämplig att utöva Jakttillsyn får
förordnas till jakttillsynsman.
En Jakttillsynsman förordnas av länsstyrelsen i det län
där han har sitt hemvist.
Förordnandet får omfatta ett eller flera län och får
återkallas när det Jinns skäl för det.
Denna lag träder i kraft den I januari 1981. Vad som
enligt 26 S I mom. nch 31 S i deras nya lydelse förskrivs om jaktiillsynsman
skall intill utgången av år 1982 tillämpas även i fråga om den som före
ikraftträdandet har förordnats att vara ordningsvakt för jaktbevakning så länge
förordnandet gäller.
7 Förslag till
Lag om ändring i vapenlagen (1973:1176)
Härigenom föreskrivs atl 32 och 41 SS vapenlagen (1973:
1176) skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
32 S Föreligger risk för missbruk av skjulvapen, kan
polismyndighel besluta atl vapnet och därtill hörande ammunition skall
omhändertagas. Är faran
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse Föreslagen Ivdelse
för missbruk överhängande, får polisman även ulan sådanl
beslut omhändertaga vapnet och ammunitionen. 1 sådant fall skall polismannen
skyndsamt anmäla ålgärden hos polismyndigheten, som omedelbart skall pröva om
omhändertagandel skall bestå.
Vad som
i första stycket sägs om polisman gäller även av länsstyrelsen förordnud
jaktiillsynsman samt personal vid domänverket, tullverket eller
rennäringsavdelning vid lantbruksnämnd.
Vad som i första stycket sägs om polisman gäller även ordningsvakt
som med stöd av myndighets förordnande utövar Jaktbevakning samt personal vid
domänverket, lullverkel eller rennäringsavdelning vid lantbruksnämnd.
Finns någon som har tillstånd att inneha den omhändertagna
egendomen och återkallas ej tillståndet, skall egendomen återlämnas lill
innehavaren så snart del skäligen kan antagas atl det ej längre föreligger
någon risk för missbruk.
41 S
opaginerad Kontrollera mot PDF
Angående beslag av egendom, som kan antagas vara förverkad
enligt 40 S, gäller bestämmelserna om beslag i rättegångsbalken med följande
avvikelser.
1. Ordningsvakt,
som med stöd
av myndighets förordnande utövar
Jakthevakning samt personal vid
domänverket, tullverket eller ren
näringsavdelning vid lantbruks
nämnd äger samma rält atl taga
egendom i beslag som tillkommer
polisman.
2. Bestämmelsen att åtal skall
väckas inom viss tid gäller ej i annat
fall än då rätten utsatt sådan tid.
Angående beslag av egendom, som kan antagas vara förverkad
enligt 40 S, gäller bestämmelserna om beslag i rättegångsbalken med följande
avvikelser.
I.
Av länsstyrelsen
förordnad jakttillsynsman saml personal vid domänverket, tullverket eller rennäringsavdelning
vid lantbruksnämnd äger samma rätt att laga egendom i beslag som lillkommer
polisman.
2. Bestämmelsen att ålal skall väckas inom viss lid gäller
ej i annat fall än då rätlen utsatt sådan lid.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den I januari 1981. Vad som
enligt 32 och 41 SS i deras nya lydelse föreskrivs om jakttillsynsman skall
intill utgången av år 1982 tillämpas även i fråga om den som före
ikraftträdandet har förordnats att vara ordningsvakt för jakthevakning så länge
förordnandet gäller.
8 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1940:358) med vissa bestämmelser
till skydd för försvaret m.m.
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1940: 358) med
vissa beslämmelser till skydd för försvaret m. m.',
dels att nuvarande 10 a S skall betecknas 14 S,
dels att 10 S skall ha nedan angivna lydelse.
dels alt i lagen skall införas tre nya paragrafer, 11-13
SS, av nedan angivna lydelse.
Lagen omlryckt 1960: 75. Senaste lydelse av 10 a S 1978:
264.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
Ivdelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Enligt
de närmare bestämmelser regeringen utfärdar äger bevakningspersonal vid
anläggning, inrättning, Järtyg, luftfartyg eller område som skyddas enligt
13 §§ he-jögenhet att i den omfattning som kräves för fullgörande av
hevak-ningsuppgiften företaga kroppsvisitation å personer, som där söka vinna
tillträde eller uppehålla sig, saml undersöka föremål som de medföra, så ock på
plalsen eller i dess närhet tillfälligt omhändertaga personer och av dem medfördaföremål.
Enligt
de närmare föreskrifter som meddelas av regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer får en militär befälhavare och en länsstyrelse förordna
därtill lämplig person att som skyddsvakt bevaka anläggning. Inrättning, fartyg
eller område som skyddas enligt 1-3 §f> {skyddsföremål). Skyddsvakt tillhör
försvarsmakten, om riket är i krig.
opaginerad Kontrollera mot PDF
11 S
Krigsmän och polismän som bevakar skyddsJÖremål samt
skyddsvakter får, i den utsträckning som krävs Jör att bevakningsuppgiften
skall kunna fullgöras,
1. begära att var och en somjör-
söker få tillträde tdl eller uppe
håller sig vid skyddsföremålei skall
lämna uppgift om namn, födelsetid
och hemvist samt kroppsvisitera
denne och undersöka egendom som
han för med sig och som inte utgör
brev eller annan enskild handling,
2. avvisa eller avlägsna eller, om
en sådan åtgärd ej är tillräcklig,
tillfälligt omhänderta en person vid
skyddsföremålet eller egendom
som denne medför, om han
a. överträder något Jörbiid som
har meddelats med stöd av dennu
lag.
b. vägrar att på begäran lämna
iippgijl om namn. födelsetid eller
hemvist eller lämnar uppgift därom
som skäligen kan antas vara orik-
tifi'
c. vägrar utt underkasta sig
kroppsvisitation eller undersökning
av medförd egendom.
Krigsmän som avses i första stvcket och skyddsvakter har
dess-
- Senaste lydelse 1978: 264.
' Förutvarande II S upphävd genom 1978:264.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1979/80:122
Nuvarande Ivdelse
12
Föreslagen lydelse utom inom skyddsJÖremålet eller i dess
närhet samma befogenhel som polismän alt giipa den som del finns skäl att
anhålla för .spioneri, sabotage eller förberedelse till sådant brott saml att
lägga beslag på föremål som han för med sig. Vad som har sagts nu gäller också
om den misstänkte är på flykt från skyddsföremålet.
De befogenheter som anges iför-sto och andra styckena
tillkommer även gränsövervakningsmän som avses i lagen (1979:1088) om
gräns-övervakningen i krig m.m. Råder civilförsvarsberedskap, tillkommer
befogenheterna all civil bevakningspersonal vid skyddsföremålet. Har någon
annan än en polisman verkställt omhändertagande enligt första stycket 2 eller
gripande eller beslag enligt andra stycket, skall anmälan omedelbart göras till
en polisman. Denne skall omedelbart pröva om åtgärden skall bestå. Den som har
omhändertagits enligt första stycket 2 skall .friges så snart ändamålet med
omhändertagandet har förfallit, dock senast sex timmar efter omhändertagandet.
12 S
Kroppsvisitation av mera väsentlig omfattning skall
såviit möjligt ske inomhus i avskilt rum och i vittnes närvaro.
Kroppsvisitation av kvinna får inte utan att synnerliga skäl föreligger
verkställas eller bevittnas av annan än kvinna, läkare eller legitimerad
.sjuksköterska. Vad som har sagts nu utgör dock inte hinder mot att det i annan
ordning företas sådan ytlig kroppsvisitation som bedöms nödvändig av
säkerhetsskäl och som avser endast eftersökande av vapen eller annat farligt
föremål.
13 S
En skyddsvakt får inte obehörigen röja eller utnyttja vad
han på grund av uppdrag enligt denna lag har fått veta om enskilds personliga
förhållanden eller förhållanden av
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1979/80:122
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
belydelse för totåljörsvaret eller annars för rikels
säkerhet.
1 del allmännas verksamhet tilt-lämpiis i stället
bestämmelserna i sekretesslagen 11980:00).
Denna lag träder i kraft den I januari 1981. Vad som i 10
S i dess nya lydelse samt i 11 uch 13 SS föreskrivs nm skyddsvakt skall intill
utgången av år 1982 tillämpas även i fråga nm den som före ikraftträdandet har
förordnals alt vara ordningsvakt för bevakning av skyddsföremål så länge
förordnandet gäller.
9 Förslag till
Lag om ändring i bevakningskungörelsen (1940: 383)
Härigenom föreskrivs att 3-5 SS bevakningskungörelsen
(1940:383)' skall upphöra all gälla vid utgången av år 1980.
10 Förslag till
Lagom ändring i lagen (1943:881) om polisens ställning
under krig
Härigenom föreskrivs att 4 S lagen (1943:881) om polisens
ställning under krig skall upphöra att gälla vid utgången av år 1980.
Förordnande som har meddelals med stöd av 4 S skall dock gälla intill utgången
av år 1982, om ej regeringen besiämmer annal.
11 Förslag till
Lagom ändring i lagen (1974: 191) om bevakningsföretag
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1974: 191) om
bevakningsföretag dels atl i 5 S orden ""Kungl, Maj:t"' skall
utbytas mot ""regeringen"", dels att nuvarande 9-12 SS
skall betecknas 13- 16 SS, dels atl 1.3,6 och 8 saml nya 13- 16 SS skall ha
nedan angivna lydelse, dels alt i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 9-12
SS. av nedan angivna Ivdelse.
I S
Med bevakningsföretag avses i Med
bevakningsföretag avses i
denna lag den som yrkesmässigt denna lag den som
yrkesmässigt
åtager sig att för annans räkning åtar sig att för annans räkning he-
titföra viss bevakningsiippglft. La- vaka fastighet, anläggning, viss
gen gäller dock ej statlig eller kom- verksamhel, offenllig llltsiällniiig
munal myndighel. eller någol annal sådanl eller
också
' Senasle Ivdelse av
3
!) 1979: I Ö 89
4
? 1951:514
5
§ 1951:514
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1979/80:122
Nuvarande Ivdelse
Föreslagen lydelse
14
opaginerad Kontrollera mot PDF
att bevaka enskild person för dennes skydd. Lagen gäller
dock ej bevakning som utförs av statlig eller kommunal myndighet. Den gäller
ej heller bevakning som utförs av enskild person, om denne endast fullgör
uppdrag med stöd av etl förordnande som har meddelats honom av en myndighet
enligt en bestämmelse i lag.
3 S
Auktnrisatinn
får beviljas endast um verksamheten kan antagas bli bedriven på etl
sakkunnigi uch umdömesgillt sätl.
Auklorisalion får beviljas endast um det kan antas att
verksamheten
1. blir bedriven pä elt sakkunnigt
uch umdömesgillt sätt och i övrigt i
överensstämmelse med god sed
inom branschen.
2. inte kominer alt Jå en från all
män synpunki olämplig Inriktning.
Vid
prövning enligt första stycket skall särskilt beaktas atl förelagel har en
lämplig urganisatiun nch planläggning av sin verksamhet.
För
auktnrisatinn kräves uckså alt företaget har utsett en persun sum föreståndare
för verksamhelen.
6 S
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prövning
som avses i 4 § göres beträffande den som har hemvist inom Stockholms,
Göteborgs, Malmö eller Visby polisdistrikt av polisstyrelsen och i övriga
fall av länsstyrelsen i det län där han har hemvist.
Prövning som avses i 4 § görs beträffande personalen hos
ett auktoriserat bevakningsföretag av länsstyrelsen i det län där den som
prövningen gäller avses huvudsakligen komma att tjänstgöra. Ifråga om
föreståndaren för verksamheten och ledamöter i företagets styrelse görs
prövningen av den länsstyrelse som utövar tillsyn över företaget.
Sedan
ansökan om prövning gjnrts fär aukluriserat bevakningsföretag i avbidan på
beslul eller besked i årendet anlila den snm ansökningen avser endast för
verksamhel i vilken han ej får befattning med någnt förhållande sum har be-
Sedan
ansökan nm prövning
gjnrts får aukluriserat bevaknings
företag i avbidan på beslut eller be
sked i ärendel anlila den snm an
sökningen avser för verksamhel i
vilken han ej fär befallning med nå
got förhållande sum har belydelse
lydelse för rikets säkerhel. för
rikets säkerhet.
Gudkännande enligt 4 S får begränsas till viss tid, när
särskilda skäl föreligger.
8 S
opaginerad Kontrollera mot PDF
Länsstyrelsen
utövar tillsyn över aukluriserat bevakningsföretag. Andra myndigheler skall på
begäran lämna länsstyrelsen det biträde
Tillsyn
över ett aukluriserat bevakningsföretag utövas av lånsstyrelsen i det län dår
jöretagets ledning har sitt säte. Andra myndighe-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1979/80:122
Nuvarande lydelse
snm behövs för tillsynen.
15
Föreslagen lydelse
ler skall på begäran lämna länsstyrelsen det biträde sum
behövs för lillsynen.
Vid
tillsynen skall länsstyrelsen särskilt kontrollera att de viltkor för
auklorisalion som anges i 3 § alltjämt är uppfyllda.
opaginerad Kontrollera mot PDF
9 S
Ett auktoriserat bevakningsföretag skall lämna
länsstyrelsen de upplysningar om verksamheten som den begär för sin tillsyn.
Företaget skall årligen före mars månads utgång ri/(
(finsslvrefsen sända in en redogörelse för verksamheten under föregående år.
10
Länsstyrelsen har rätt att inspektera ett auktoriserat
bevakningsföretag och att ta del av samtliga handlingar som rör förelagets
bevakningsverksamhet. Inspektion skall göras så snart det finns anledning till
det, dock minst en gång vartannat år.
11 S
Underlåter etl auktoriserat bevakningsföretag att lämna
upplysningar enligt 9 § första stycket, att sända in redogörelse enligt 9 §
andra stycket eller att lämna tillgång till handlingar enligt 10 §, får länsstyrelsen
förelägga vite.
12 S
opaginerad Kontrollera mot PDF
Auktnrisatinn eller godkännande enligt 4 § kan återkallas,
när i denna lag angiven fömtsättning för sådant beslut ej längre föreligger
eller det i övrigt finns särskild anledning därtill. Därvid äger 5 § och 6 §
första stycket motsvarande till-lämpning.
Länsstyrelsen får förelägga ett auktoriserat
bevakningsföretag att vidta de rättelser och andra åtgärder som föranleds av
tillsynen. Föreläggandet får förenas med vite.
13 §
Auktorisaflon eller godkännande enligt 4 § kan återkallas,
när i denna lag angiven fömtsättning för sådant beslut ej längre föreligger
eller det i övrigt flnns särskild anledning därtill.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1979/80:122
Nuvarande lydelse
10 S
Den som uppsålligen eller av oaklsamhel biyter mot 2 §
dömes till böler eller fängelse i högst sex månader.
11 S
Talan mot polisstyrelsens beslul enligt denna lag föres
hos länsstyrelsen genom besvär.
Talan möt länsstyrelses beslul enligt denna lag föres hos
Kungl. Maj:t genom besvär.
12 S
Rikspolisstyrelsen meddelar efter samråd med berörda
arbetsmarknadsorganisationer och branschorganisationer närmare föreskrifter
om utbildningen av väktare saml om väktares uniform och ulrustning i övrigt.
Föreslagen lydelse
Fråga om ålerkallelse av auktori-tation prövas av den
länsstyrelse som utövar tillsyn över det berörda företaget. Vid behandlingen av
en sådan fråga tillämpas 5 § andra och tredje styckena.
Fråga om ålerkallelse av godkännande prövas av den
länsstyrelse som har godkänd den som prövningen avser eller, om frågan angår
föreståndaren för verksamheten eller en ledamot i företagets styrelse, av den
länsstyrelse som utövar tillsyn över företaget.
Om det finns synnerliga skäl får länsstyrelsen i stället
för att återkalla ett godkännande begränsa det till en viss verksamhet eller
ett visst område.
14 S
7"/// böter eller fängelse i högsl sex månader döms
den som uppsålligen eller av oaklsamhel biyter mot 2 § eller lämnar osann
uppgift i fall som avses i 9 §.
15 S
Länsstyrelsens beslut enligt denna lag överklagas hos
regeringen genom besvär.
16 §
Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer
meddelar närmare föreskrifter om utbildningen av väktare samt om väktares
unifnrm och ulrustning i övrigt.
opaginerad Kontrollera mot PDF
1.
Denna lag
träder i kraft den I januari 1981. Beträffande ärende nm prövning enligt 4 §
snm har anhängiggjnrls men inte slutligen avgjurts före ikraftlrädandel skall
duck äldre beslämmelser tillämpas.
2.
Har etl förelag
före ikraftlrädandel börjat bedriva verksamhet som då ej fordrade auktnrisatinn
men för vilken sådan behövs enligt denna lag. får företaget, under
föruisättning atl ansökan om auklorisalion görs före den I april 1981,
fortsätta verksamheten utan auktnrisatinn lill dess ansökningen slutligt har
prövats. Avslås ansökningen, får auktnrisalionsmyndigheten, när särskilda skäl
föreligger, medge atl verksamheten ändå får fortsätta en viss övergångstid.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1979/80:122
Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde 1980-01-24
Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och
statsråden Ullsten, Bohman, Mundebo, Wikström, Friggebo, Mogård, Söder,
Krönmark, Burenstam Linder, Johansson, Wirtén, Holm, Anderssnn, Boo, Winberg,
Danell, Petri
Föredragande: statsrådet Winberg
Lagrådsremiss om ordningsvakter och bevakningsföretag
1 INLEDNING
Med stöd av regeringens bemyndigande tillkallade dåvarande
chefen för juslitiedepartementel i september 1974 en sakkunnig' för att se över
bestämmelserna om ordningsvakter. Den sakkunnige, som antog namnel
ordningsvaklsutredningen, överlämnade i april 1978 belänkandet (SOU 1978: 33)
Ordningsvakter.
Vidare tillkallade dåvarande chefen för
justitiedepartemenlel ijuni 1975, med stöd av regeringens bemyndigande, en
sakkunniga för all utreda frågan om utbildning av väktare m. m. Den sakkunnige,
som antog namnel väktarutbildningsutredningen, överiämnade ijuni 1978
betänkandet (Ds Ju 1978:4) Bevakningspersonal.
Till protokollet i detta ärende bör som bilaga 1 fogas en
sammanfattning av ordningsvaktsutredningens betänkande och som bilaga 2 en
sammanfattning av väktarutbildningsutredningens betänkande. Beiräffande nuvarande
förhållanden och de båda utredningarnas närmare överväganden hänvisas till
betänkandena.
Betänkandena har remissbehandlais. En sammanställning av
remissytlrandena bör fogas lill protokollet i detta ärende som bilaga 3.
' Ledamoten av riksdagen planeringschefen Åke Wictorsson.
- Ledamoten av riksdagen elektrikern Paul Jansson.
2 Rik.sdagen 1979/80. I saml. Nr 122
Prop. 1979/80:122 18
2
ALLMÄN MOTIVERING
2.1
Inledande synpunkter
Enligt
2 § polisinstruktionen (1972: 511) har polisen till huvuduppgift att
uprätthålla allmän ordning och säkerhet. 1 denna uppgift ingår bl. a. att
förebygga brott och att hindra alt den allmänna ordningen och säkerheten störs
genom brott eller på annat sätl.
Sedan
lång tid har det i vårt land varit möjlig för polismyndigheterna att förordna
personer som inle är anställda inom polisväsendet att utföra vissa begränsade
pnlisiära uppgifter. Enligt 90 S pnlisinstmktinnen kan en polismyndighet
sålunda ge förordnande för en person som inte är anställd inom polisväsendet
att utföra polisbevakning. En sådan person kallas ordningsvakt. Ordningsvakten
är vid sin tjänstgöring underställd polisen, och vissa regler som gäller för en
polisman gäller även för en ordningsvakt. Med förordnandet som ordningsvakt
följer i allmänhet vissa särskilda befogenheter, l.ex. alt göra
omhändertagande enligt 3 S lagen (1973:558) om tillfälligt omhändertagande
(LTO) eller enligt lagen (1976; 511) om omhändertagande av berusade pesoner m.
m. (LOB).
I
polisinstmktionen har inte närmare angetts för vilka uppgifter en ordningsvakt
får förordnas. Det fömtsätts emellertid uttryckligen i allmänna
ordningsstadgan (1956:617) att polismyndigheten skall kunna ålägga den som
anordnar offentlig tillställning att bekosta ordningshållning genom förordnade
ordningsvakter. Det ojämförligt största antalet förordnande för ordningsvakt
har sedan länge avsett just urdningshållning vid offenfliga flllställningar.
1
praxis har emellertid ordningsvakter kommit att förordnas också för en mängd
andra bevakningsuppgifter av skiftande karaklär. Det har sålunda varit vanligl
atl ordningsvakter har förordnats för att hålla ordning vid kaféer,
restauranger o. d. och för atl bevaka industrier, köpcentra, varuhus,
campingplatser och idrottsanläggningar. Förordnanden har i vissa polisdistrikt
även getts för bevakning eller ordningshållning på gator, torg, parker och
andra ställen som är allmänna platser enligt allmänna ordningssladgan. En
ganska stor del av gällande förordnanden som ordningsvakt har avsett jakt- och
fiskeiillsyn. En annan speciell grupp av förordnanden har gällt tjänstgöring
som arrestant- och förpassningsvakter, passkontrollanter och
flygplaiskonlrollanler. Som ytterligare exempel kan nämnas att ordningsvakter
har förordnals för atl utöva tillsyn över nationalparker, naturreservat och
andra frilutftsområden samt i viss utsträckning för att bevaka objekt av
betydelse för försvarsväsendet eller annars för landets säkerhet. - Praxis när
det gäller förordnande av ordningsvakter har varierat starki mellan olika
polisdristrikt och län.
I
milten av 1970-talet fanns i landet ca 18 000 gällande förordnanden för
ordningsvakt. Av dessa avsåg ca 10000 ordningshållning vid offenfliga
tillställningar. Sannolikt förhåller del sig så att en inte obetydlig del av
Prop.
1979/80: 122 19
dessa 18000 förordnanden har avsett personer som inle i
praktiken eller åtminstone inte regelbundet har fungerat som ordningsvakter vid
den angivna tidpunkten. Ett förordnande anses nåmligen kunna meddelas tills
vidare.
Det under senare år växande behovet av att på skilda
platser och i olika sammanhang kunna komplettera det allmänna skydd som
samhället tillhandahåller genom bl. a. polis- och brandmyndigheter har medfört
atl olika bevakningsföretag har bildats med uppgift att yrkesmässigt
tillhandahålla framför allt personal men även ulrustning för bevakningsändamål.
Som exempel på företagens arbelsuppgifter kan här nämnas bevakning av fastigheter,
industrier, byggnadsplatser, anläggningar och bostadsområden samt övervakning
av kunder i varuhus och affärer.
Genom lagen (1974: 191) om bevakningsförelag (BevL) har
införts ett krav på obligatorisk auklorisalion för alla som yrkesmässigt ålar
sig att för andras räkning utföra bevakningsuppgifter. Lagen trädde i kraft den
1 juli 1974. Den är tillämplig på alla slag av bevakningsföretag men gäller
inte statliga och kommunala myndigheter. Avsikten bakom lagstiftningen har
främst varit att tillgodose samhällets intresse av att bevakningsförelagens
verksamhel blir föremål för viss kontroll och bedrivs under betryggande former.
Som förutsättning för auklorisalion gäller enligt BevL att
verksamheten kan antas bli bedriven på ett sakkunnigt och omdömesgillt sätt.
All personal hos ett auktoriserat bevakningsföretag skall vara godkänd vid
prövning med avseende på laglydnad, medborgerlig pålitlighet och lämplighet i
övrigt. Den som år godkänd för anställning i ett auktoriserat bevakningsföretag
och som har till uppgift att utföra bevakningsljänsl kallas väktare.
En väktare åtnjuter del skydd som avses i 17 kap. 5 §
brottsbalken (BrB). Det innebär atl våld eller hot om våld mot en väktare i
hans tjänsteutövning bestraffas enligt de strängare straffbestämmelser som gäller
för förgripelser mot tjänstemän i myndighetsulövning. En väktare har inte andra
befogenheter än vilken medborgare som helst när det gäller att ingripa mot
andra personer eller att använda våld för att genomföra arbetsuppgifter. En
från praktisk synpunkt betydelsefull befogenhel är den som enligt 24 kap. 7 §
rättegångsbalken tillkommer envar, nämligen att gripa bl. a. den som ertappas
på bar gärning eller flyende fot när det är fråga om brott som kan bestraffas
med fängelse. För väktare gäller dessulom liksom för andra medborgare reglerna
om nödvärn i brottsbalken. Del har emellertid inle varit ovanligt att väktare
har fått förordnande som ordningsvakter för direkta bevakningsuppgifler och
därmed även de befogenheter som följer med etl sådant förordnande. Sålunda
beräknades för ett par år sedan drygt 2000 väktare ha gällande
ordningsvaktsförordnanden.
När det gäller utbildningen av väktare bygger lagen på förutsättningen
alt det skall ankomma på det enskilda företaget atl själv sörja för utbildningen
av sin persunal. Rikspulisslyrelsen har efter samråd med berörda parter
utfärdai närmare föreskrifier om utbildningen.
Prop.
1979/80:122 20
Den I januari 1978 fanns det 87 auktoriserade
bevakningsföretag i Sverige. Det totala antalet anställda vid
bevakningsföretagen var ca 11200, varav ca 10000 väktare. Bevakningsbranschen i
Sverige domineras av Bevaknings AB Securitas och av fem andra i
Securitaskoncernen ingående bolag. Bevaknings AB Securitas (Securitas) hade vid
årsskiftet 1977/78 ca 6400 anställda, varav 5 700 väktare. Det näst största
bevakningsföretaget i Sverige är det av staten genom Statsföretag AB ägda
Allmänna Bevaknings AB (ABAB) som vid nämnda tid hade ca 1 300 anställda,
varav ca 1 200 var väktare. Av de 87 företagen var det endast 15 som hade mer
än 50 anställda, medan 21 av företagen hade högst 4 anställda. Av alla
anställda inom bevakningsföretagen i Sverige var 69 % anställda i företag tillhörande
Securitaskoncernen och 13 % i ABAB eller ABAB:s doUerbolag Skyddsbevakning.
Det bör påpekas att de angivna procenttalen dock inte är ett tillförlitligt
mått på resp. företags marknadsandel. Av de 87 företagen hade 31 företag,
alltså drygt en tredjedel, beviljats auklorisalion av länsstyrelsen i
Stockholms län, 15 företag av länsstyrelsen i Götegborgs och Bohus län och 11
förelag av länsstyrelsen i Malmöhus län. Detla innebär alltså att två
tredjedelar av alla företag hade sitt säte i de tre storstadslänen, de flesla i
Stockholm, Göleborg nch Malmö.
Ordningsvakternas nch bevakningsföretagens uppgifter nch
befogenheter har varit föremål för en delvis ganska livlig debatt sedan flera
år tillbaka. Ordningsvakter och väktare har nckså blivit ett alll vanligare
inslag i samhällsbilden. Till stur del får della ses mnt bakgrund av alt
ulvecklingen, åtminstone lill för elt par år sedan, i allt större ulslräckning
har gått mot en urdning där företag uch andra intressenter köper tjänster av
bevakningsföretag i stället för att som tidigare bedriva bevakningen i egen
regi med anställd personal. En del befattningar med traditionella tillsynsuppgifter,
t. ex. som vicevärd i fastigheter, har också fortlöpande kommit atl ersättas
med uppdrag åt bevakningsförelag. Etl annat drag i utvecklingen är de
strävanden som alltsedan polisväsendets förstatligande har pågått för all
frigöra den polisutbildade personalen från uppgifter som har ansetts likaväl
kunna utföras av personal med mindre kvalificerad utbildning. Även dessa
strävanden har bidragit till atl ordningsvakts- nch väktarverk-samheten har
utvidgats till alt avse nya uppgifter.
Hos allmänheten torde den nu beskrivna utvecklingen inte
sällan ha letl till en osäkerhel om olika uniformerade kårers ställning och
funktion i samhället. Det har i den allmänna deballen salts i fråga om
anställningskontrollen och utbildningen av ordningsvakterna och väktarna är
lillfredsställande och om den fortlöpande tillsynen av deras arbele är
tillfyllest. Ibland har del gjorts gällande atl den verksamhet som utövas av
denna personal innebär ett rättssäkerhelsproblem så till vida som ekunumiskl
starkare grupper får möjlighel att skaffa sig ett bättre skydd än de snm har
sämre resurser. Från andra håll däremnt har uttryckls missnöje med de
begränsningar snm f. n. gäller i fråga um persnnalens användning.
Prop.
1979/80: 122 21
När
del gäller ordningsvakterna har från flera håll påtalats bristen pä enhetliga
beslämmelser. Därvid har man påpekal att 90 S polisinstruktionen har tillämpats
på olika säll på skilda håll i landet och att detta har letl till atl
ordningsvaktsförordnanden i en del fall utfärdats i en utsträckning som
knappasl kan antas ha varit avsedd. Vidare har det hävdats atl en orsak till
det förhållandevis stora antalet ordningsvaktsförordnanden även kan vara att
polisen i praktiken tvingas prioritera olika övervakningsbehov i förhållande
till varandra. Detta kan i sin tur ha lett till att man från enskilda och
kommunala organs sida har försökt atl på egen bekostnad tillgodose vad som har
ansetts som akuta behov av ett extra skydd.
Den
problematik som här i korthet har antytts har nyligen utretts av två
kommittéer, ordningsvaktsutredningen och väktarutbildningsutredningen.
Ordningsvaktsutredningen har bl. a. haft i uppgift atl ta ställning till de
principiella och praktiska aspekterna på att personer som inte är polismän
åläggs att utföra vissa polisuppgifter och till det allmänna behovet av en
sådan ordning. Båda utredningarna har haft till uppdrag alt närmare belysa frågan
om hur avgränsningarna bör göras mellan å ena sidan polisens verksamhetsområde
och å den andra ordningsvakternas resp. väktarnas arbetsuppgifier.
Utredningsuppdragen har redovisats i betänkandena (SOU 1978:33) Ordningsvakter
och (Ds Ju 1978:4) Bevakningspersonal. Betänkandena har remissbehandlais.
Vid
remissbehandlingen har allmänt framhållits värdet av att ordningsvakternas och
bevakningsförelagens verksamhet genom de båda betänkandena har fått en
ordentlig genomlysning. Betänkandena har också fått ett förhållandevis gynnsamt
mottagande, även om delade meningar bland remissinstanserna föreligger i en rad
särskilda frågor. Under remissbehandlingen har särskilt understrukits vikten
av att det tillskapas fasta reglerför när en ordningsvakt skall kunna förordnas,
så att man därigenom kan få en enhetlig praxis på området och samtidigt öka
möjligheterna att från samhällets sida styra utvecklingen i önskvärd riktning.
För
egen del anser jag i likhei med flertalet remissinstanser att de båda
betänkandena är väl ägnade snm underlag för ett ställningstagande från
statsmakternas sida till de aktuella problemen. Detta hindrar givetvis inte att
det med hänsyn till vad som har framkommit vid remissbehandlingen kan finnas
anledning att på en del punkter diskutera andra lösningar än dem som har
föreslagits av utredningarna. Innan jag går närmare in på de olika delfrågorna
villjag emellertid beröra ett gmndläggande spörsmål som har ägnats storl
utrymme både i ordningsvaktsutredningens och i väktamt-bildningsutredningens betänkande,
nämligen gränsdragningen mellan polisverksamheten å den ena samt det arbete
som får utföras av den särskilt anlitade bevakningspersonalen å den andra
sidan.
Ordningsvaktsutredningen
anger som sin grunduppfattning att allmän ordning och säkerhet skall
upprätthållas med för ändamålet utbildad polispersonal. Det måste enligt
utredningen vara en viljeinriktning från samhäl-
Prop. 1979/80:122 22
lets
sida att uppnå detla mål. Innan målet har nåtts måste emellertid enligt
utredningen ordningsvakter anlilas i viss begränsad omfattning. Väktarutbildningsutredningen
ger i stort setl uttryck för samma synpunkter. Utredningen finner det
angeläget atl klara gränser dras upp mellan de funktioner och uppgifter i
samhället som faller på polisen, ordningsvakterna och väktarna.
Jag
delar de båda utredningarnas inställning i principfrågan. Del är för mig en
självklarhet atl en grundläggande regel bör vara alt det är polisens
huvuduppgifl atl upprätthålla allmän ordning och säkerhet.
Samtidigt
måsle man emellertid hålla i minnet att vad som skall anses innefattat i
uppgiften att upprällhålla allmän ordning och säkerhel fortlöpande påverkas av
den allmänna samhällsutvecklingen. Inriktningen av polisverksamheten har därför
ändrats under årens lopp. Vidare tvingas polisen liksom andra samhällsorgan att
till följd av begränsningen på resurser göra prioriteringar mellan olika
verksamheter. Som en följd av detla har man som förut nämnts bl.a. strävat
efler att frigöra pnlisutbildad persnnal från uppgifter snm kan utföras utan
fullständig pulisutbildning. Med hänsyn till polisverksamhetens speciella
karaktär och önskemålet om att den även i fortsättningen skall kunna efter hand
anpassas till ulvecklingen är det f. n. knappast vare sig möjligt eller
lämpligt atl annat än i allmänna ordalag beskriva innehållet i polisens
huvuduppgift. Redan på grund härav torde del stå klart att principen om att det
ankommer pä polisen att upprätthålla allmän ordning och säkerhet inte alllid
utan vidare kan ge vägledning för de praktiska överväganden som behöver göras i
skilda sammanhang.
Innebörden
av polisens uppgift att upprätthålla allmän ordning och säkerhet har i viss
mån preciserats genom att det i polisinstruktionen över-sikfligt har angetts
vad polisverksamheten särskilt skall syfla till innm ramen för huvuduppgiften.
I 2 § instmklionen anges sålunda att det särskilt åligger polisen att söka
förebygga brott, hindra att ordning och säkerhet störs samt lämna allmänheten
skydd, upplysningar och annan hjälp. Polisen skall också uppdaga och utreda
brott samt vidta de åtgärder som behövs när ordningen och säkerheten har blivil
kränkt på annat sätt än genom brott. Även om denna redovisning inte är
uttömmande, torde den ta sikte på själva kärnan i polisens ansvar för den
allmänna ordningen och säkerheten. Det är också beträffande dessa centrala
uppgifter som det framstår som särskilt angeläget att polisen har det
övergripande ansvaret.
Å
andra sidan är det uppenbart alt en övergång till en ordning enligt vilken de
uppgifter som har angetts nyss i bokstavlig mening skulle ankomma uteslutande
på polisen skulle föra mycket långt. Som 1975 års polisutredning har påpekat i
sitt remissyttrande skulle följden bli alt även de mesl typiska uppgifterna för
bevakningsföretag och urdningsvakter skulle föras över lill polisen. Det
framgår av väktarutbildningsutredningens undersökning av bevakningsföretagens
verksamhet att denna huvudsakligen omfat-
Prop.
1979/80:122 23
lar
vad som kan betecknas som traditionell bevakning, dvs. personell eller teknisk
tillsyn, kontroll och övervakning av olika objekl eller verksamheter, l.ex.
industrianläggningar, buflker och konlor. Elt huvudskäl flll denna särskilda
bevakning är önskemålet att undvika att objekten blir utsatta för inbrott eller
skadegörelse. Eftersom sådana handlingar innebär ett angrepp på den allmänna
ordningen och säkerheten, måste även bevakningsföretagens verksamhet på
området till en del ses som etl led i upphällandet av allmän ordning och
säkerhet. Motsvarande gäller om den mest typiska uppgiften för
ordningsvakterna, dvs. att se till ordningen vid vissa offentliga
tillställningar. Atl de uppgifter som har angetls nu normalt setl inte kräver
polisutbildning torde emellertid vara ostridigt.
Som
framgår redan av dessa exempel går det inte atl komma ifrån att det flnns en
hel del bevaknings- och ordningshållningsuppgifter som visserligen har
betydelse för eller anknytning lill den allmänna ordningen och säkerheten men
som inte kräver polisutbildning. När det gäller frågan om hur dessa uppgifter
skall lösas kan man som polisutredningen har påpekat tänka sig olika
alternaflv. En lösning är att de av principiella skäl ändå anförtros åt
polisutbildad personal inom polisen. En annan är att polisen svarar för
uppgifterna genom att anlita antingen personal som är anställd inom
polisväsendet men saknar polisutbildning eller också särskilt förordnad
personal utanför polisväsendet. Ytterligare en utväg är att den som har det
primära intresset av bevakningen själv anlitar personal som härleder sina befogenheter
från polisen eller snm tillhör ett företag som har auktoriserats av det
allmänna.
F.
n. förekommer alla dessa alternativ i större eller mindre utsträckning i
praktiken. Vid remissbehandligen har också berörts olika aspekler på var och en
av dem. Av störst principiellt intresse synes vara en lösning som har antytts
bl.a. av Kooperativa förbundet och som gär ut på att den bevakningsverksamhet
som nu faller på ordningsvakter nch bevakningsföretag skulle föras över till
polisen som en speciell funktion och där anförtros ål särskild personal med
mindre omfattande utbildning än som i dag meddelas polismännen. Även JK har
diskuterat en lösning av detta slag.
Snm
jag ser det är en sådan urdning det enda egentliga alternativet till det
nuvarande systemet med urdningsvakter uch bevakningsföretag. Det är emellertid
tveksamt huruvida en nynrdning av delta slag, nm den över huvud taget skulle gå
att gennmföra, innebär övervägande fördelar. Den skulle fömtsätta ett
polisväsende uppbyggt på två skilda kårer med olika utbildning nch
befngenheter, någnt som otvivelaktigt skulle skapa mycket stora prakliska
svårigheter. Det är f. ö. inte utan vidare givet att en sådan dimensionering av
polisväsendet som krävs för att polisen skulle kunna ta över större delen av
ordningsvakternas och bevakningsförelagens uppgifter är eftersträvansvärd.
Slutligen skulle den angivna ordningen innebära att det allmänna skulle överta
betydande utgifter som enligt sakens natur bör falla på enskilda intressenter.
Prop. 1979/80:122 24
För
egen del är jag av den uppfattningen att ordningsvakternas och
bevakningsförelagens verksamhel under överskådlig tid måsle ses som ett
nödvändigt komplement till det skydd som det allmänna tillhandahåller genom
polisen och andra organ. Med denna utgångspunki blir det inte mindre utan
snarast mera angeläget att den aktuella verksamheten är underkastad en
ändamålsenlig insyn och knntrnll från samhällets sida nch att en nnggrann
bedömning görs av arten av varje bevakningsuppgift för sig, innan den anförtros
personal utanför polisväsendet. Härvid måste särskild hänsyn tas till den
utbildning snm uppgiftens beskaffenhet kräver och ytterst till allmänhetens
anspråk på rättssäkerhet och rättsskydd. En utgångspunki måste vidare alltid
vara att polisens generella ansvar för allmän ordning och säkerhet inte får
äventyras eller ens sättas i fråga.
Jag
kan alltså i princip ansluta mig flll ordningsvakts- och väktamtbild-ningens
uttalanden om viljeinriktningen för framtiden när det gäller sådana
bevakningsuppgifter som av sakliga eller principiella skäl bör förbehållas
polisen. Med vad som har anförts nyss harjag endast velat framhålla att det
inle är vare sig nödvändigt eller möjligt att i nuvarande läge mera allmänl
föra över till polisen de uppgifter som f. n. faller på ordningsvakts-och
bevakningspersonalen. Detta innebär inte att jag anser att den nuvarande
arbetsfördelningen är till alla delar godtagbar eller att utvecklingen under
senare år har varit indvändningsfri. Emellertid finns del goda skäl all utgå
från att en fast reglering på området kommer att innebära att man från
samhällets sida får ett bättre grepp över utvecklingen än hittills och därmed
ökade möjligheter till en avvägning som tillgodoser på en gång principiella
intressen i fråga om bevakningsverksamhetens organisation och befogade anspråk
från allmänhelens sida på trygghel lill person och egendom.
I
del följande ämnar jag behandla först de olika spörsmålen beträffande
ordningsvakter nch därefter de frågnr som har aktualiserats när det gäller
bevakningsföretagen. Jag begränsar i huvudsak framställningen till att avse
frågor som bör regleras genom lagstiftning. Vissa spörsmål av allmänt inlresse
kommer dock att beröras även i fall där det ankommer på regeringen eller
myndighet som regeringen bestämmer att meddela de föreskrifter som behövs.
2.2
Ordningsvakter
2.2.1
Ordningsvakternas arbetsuppgifter m. m.
1
polisinstmktionen har inte närmare angetts för vilka uppgifter en ordningsvakt
får förordnas. Den kartläggning av de nuvarande bestämmelsernas tillämpning
som har gjorts av ordningsvaktsutredningen visar, som förut har konstaterats,
att det ojämförligt största antalet förordnanden för ordningsvakter har avsett
ordningshållning vid offentliga tillställningar
Prop. 1979/80:122 25
men
att ordningsvakter i praxis har kommit att förordnas för en mängd uppgifter av
skiftande karaklär. Utredningens kartläggning visar också att stora skillnader
förekummer mellan ulika pulisdistrikt uch mellan skilda län när del gäller
förordnande av urdningsvakt.
Ordningsvaktsutredningen
anser att det även i furtsältningen bör vara möjligt att förnrdna den snm inte
är anställd innm pnlisväsendet atl utföra vissa pnlisiära uppgifter. Enligt
förslaget skall duck en inskränkning ske i användningen av ordningsvakter genom
atl de uppgifter för vilka ordningsvakter får anlitas begränsas. Dessa
begränsingar bör enligt ulredningens mening knmma till uttryck i en särskild
lag om ordningsvakter. För att ordningsvakternas verksamhel skall avgränsas
bättre från den som bedrivs av polisen föreslår ulredningen all ordningsvaktens
uppgifl inte som f. n. skall anges vara alt svara för polisbevakning utan i
stället att upprätthålla ordningen. Utredningen anser vidare att begreppet
urdningsvakt bör förbehållas persuner sum har just urdningshållning sum sin
uppgift.
Från
dessa utgångspunkter diskuterar utredningen till en början bl.a. frågan i vad
mån urdningsvaktsförordnande behövs för viss inom polisväsendet anställd eller
förordnad personal med särskilda uppgifter. Enligt vad utredningen konstaterar
i denna del kan pass- och flygplatskontrollanter, delgivningsmän,
vaktkonstaplar samt arrestant- och förpassningsvakter inte anses ha behov av
de särskilda befogenheter som följer med ett förordnande som ordningsvakt.
Utredningen föreslår därför att ordningsvaktsförordnande inte skall komma i
fråga för dessa personalkategorier. 1 den mån personer som inte är anställda
vid polisväsendel måsle anlitas som arrestant- eller förpassningsvakter bör de
enligt utredningen få etl förordnande just för denna uppgift.
När
det sedan gäller att närmare ange för vilka uppgifter ordningsvakter skall få
användas föreslår utredningen som huvudregel att ordningsvakt skall kunna
användas vid offenllig tillställning, på badplats för allmänheten, i
lägerområde, vid lokal eller plats för sport, spel eller liknande, vid konstert
samt vid servering till allmänheten av alkoholdrycker. Utredningen framhåller
att denna huvudregel innebär inskränkningar i förhållande till vad som gäller i
dag men anser att dessa är nödvändiga. Enligt utredningens mening bör
ordningsvakter i princip inte få förekomma i andra sammanhang än vad som
följer av denna huvudregel.
Utredningen
förklarar emellertid att den är medveten om att polisens resurser inte räcker
till för att ersätta ordningsvakter i alla de övriga fall där sådana nu
förekommer. Utredningen anser därför att det under en övergångstid är
nödvändigt att göra undantag från huvudregeln och medge att ordningsvakter får
förordnas även i andra fall, nämligen då det på gmnd av särskilt behov är
oundgängligen nödvändigt för att upprätthålla ordningen. Så kan enligt
utredningen vara fallet i fråga om ambassadbevakning, tun-neibanebevakning samt
bevakning vid vissa allmänna lokaler, l.ex. dnm-stolslokaler, och vid vissa s.
k. kvasiallmänna platser, dvs. platser som
Prop. 1979/80:122 26
visserligen
inle är allmänna i allmänna ordningssladgans mening men ändå är upplåtna för
och nytljas av allmänheten, l.ex. innetorg och centrumanläggningar. Innan en
ordningsvakt förordnas enligt den föreslagna undantagsregeln skall
polisstyrelsen - som enligt förslagel alltid har att besluta om förordnande av
ordningsvakt - samråda med rikspolisstyrelsen som därigenom får möjlighet atl
följa ulvecklingen på detla område och att vid behov vidta åtgärder.
Utredningen
ger härefter flera exempel på arbelsuppgifter för vilka
urdningsvaktsförordnande enligt dess mening i fortsättningen inte bör komma i
fråga. Jag återkommer längre fram till dessa.
Utredningens
förslag till huvudregel om när ordningsvakt får användas tillstyrks
uttryckligen eller lämnas utan erinran av det stora flertalel remissinstanser.
Från åtskilliga håll understryker man att det flnns elt klart behov av
ordningsvakter för sådana uppgifter snm nmfaltas av den föreslagna
huvudregeln.
När
del däremot gäller förslaget om att ordningsvakter skall fä användas även i
andra fall än som följer av huvudregeln, nämligen när det på grund av särskilt
behov är oundgängligen nödvändigt för att upprätthålla ordningen, har delade
meningar kommit till uttryck bland remissinstanserna. Några instanser har
ansett att en sådan undantagsbestämmelse över huvud taget inte bör finnas annat
än möjligen övergångsvis. Till stöd för denna uppfattning har framhållits att
om ordningsproblemen har blivit så stora som den föreslagna
undantagsbestämmelsen antyder, bör det vara samhällets skyldighel att ställa
polisiära resurser till förfogande för att lösa problemen.
Andra
remissinstanser, såsom bl. a. Svenska arbetsgivareföreningen, handelns
arbetsgivareorganisation. Kooperativa förbundet och Sveriges köpmannaförbund,
har däremot ansett att förslaget medför en alltför stor inskränkning av
möjligheterna alt anlita ordningsvakter. Därvid har anmärkts att kravet på att
det skall vara oundgängligen nödvändigl framstår som missvisande med hänsyn
till bl. a. de svårbemästrade och sannolikt för lång tid bestående
ordningsproblemen i framför allt storstäderna. Utredningens uppfattning att
undantagsregeln skulle ha avseende endasl på en övergångstid betecknas av denna
grupp instanser som helt orealistisk. Det har också påpekats att om förslaget
genomförs skulle det innebära att flera platser, där i dag ordningsvakter
medverkar vid tillsynen av ordningen och där en sådan tillsyn är nödvändig, i
praktiken sannolikt skulle ställas utan fortlöpande tillsyn. Även många av de
remissinstanser som i och för sig har godtagit utredningsförslaget i denna del
har framhållit att man måste låta den handlingslinje som kan synas principiellt
mest flllta-lande vika för de praktiska realiteterna.
Jag
har för egen del stor förslåelse för utredningens uppfattning att möjligheterna
att förordna ordningsvakter bör begränsas. Utredningens kartläggning visar
klarl att ordningsvakter har kommit alt förordnas för en
Prop. 1979/80:122 27
rad
uppgifter där ett sådant förordnande inte är sakligt motiverat. Enligt min
mening är det bl. a. av delta skäl nödvändigt att tillskapa en reglering som
närmare anger för vilka uppgifter en ordningsvakt skall få förordnas, så att
den nuvarande ojämnheten i tillämpningen i all möjlig mån undanröjs.
Bestämmelser i detta hänseende liksom de grundläggande regler i ämnel som i
övrigt behövs bör lämpligen, som utredningen har föreslagit, las upp i en
särskild lag om ordningsvakter.
En
viktig fråga, som bör regleras i en inledande bestämmelse i den nya lagen,
gäller hur ordningsvaktens uppgifter allmänt bör beskrivas. Jag kan i denna del
ansluta mig till utredningens uppfattning att den nuvarande bestämmelsen i 90 §
polisinstruktinnen, enligt vilken en ordningsvakt förordnas att utföra
polisbevakning, framstår som mindre lämplig. Den kan bl. a. ge en överdriven
föreställning om de befogenheter som tillkommer en ordningsvakt.
Utredningsförslaget innebär atl en ordningsvakt i stället skall förurdnas att
upprätthålla ordningen. Inte heller detta förslag går emellertid fritt från
invändningar. Enligt 2S polisinstruktionen ankommer det på polisen alt
upprätthålla allmän ordning och säkerhet, och man bör eftersträva alt beskriva
ordningsvakternas uppgift på ett sådanl sätt att det klart kommer till uttryck
att dessa inte har ett ansvar för den allmänna urdningen snm är jämställt med
pnlisens.
Med
dessa utgångspunkter träffar man enligt min mening det bästa uttryckssättet om
den grundläggande bestämmelsen får innehålla att med ordningsvakt förstås den
som, utan att vara anställd som polisman, förordnas att medverka flll att
allmän ordning upprätthålls. Häri ligger att ordningsvaktsbegreppet i
fortsättningen reserveras för personal med ordningshållning som uppgift.
Somjag
nämnde i avsnitt 2.1 är med befattningen som ordningsvakt f. n. förenade vissa
särskilda befogenheter. Jag återkommer längre fram flll denna fråga men vill
redan i detta sammanhang förutskicka att de befogenheter som f. n. tillkommer
ordningsvakterna enligt min mening i väsentliga delar bör behållas. En allmän
fömtsättning för att ett ordningsvaktsförordnande skall komma i fråga bör
därmed också vara att den ordningshållningsuppgift som är aktuell förutsätier
dessa befogenheter. I den mån detta inte är förhållandet fyller nämligen
förordnandet ingen funktion. Å andra sidan är det lika viktigt att framhålla
att uppgiflen inte får vara av så kvaliflcerad art att den kräver
polisutbildning. Ett annat allmänt kännetecken för de uppgifter för vilka
ordningsvakter mera regelmässigt bör kunna förordnas synes böra vara att det
är fråga om ordningshållning av ett slag som - åtminstone i normalfallet -
inte rimligen bör bekostas med statliga medel.
Med
beaktande av vad som har anförts nu anser jag i likhet med remissinstanserna
att avgränsningen av ordningsvakternas normala uppgifter blir i allt väsentligt
väl avvägd genom den av utredningen föreslagna huvudregeln. Denna tar sålunda
sikte på vad som sedan länge har ansetts vara
Prop. 1979/80: 122 28
traditionella
ordningsvaktsuppdrag, och beträffande dessa har det knappast på allvar satts i
fråga alt del skulle vara olämpligt att anlita ordningsvakter. Jag kan således
i princip godta den föreslagna huvudregeln.
I
etl hänseende synes dock den föreslagna huvudregeln ha fått en alllför snäv
avfattning, nämligen till den del som den begränsar möjlighelen alt anlita
ordningsvakt vid en annan allmän sammankomst än en konsert. Denna fråga måste
numera ses mot bakgrund av de ändrade regler för ordningshållning vid
offentliga tillställningar och allmänna sammankomster som nyligen har
beslutals av riksdagen (prop. 1979/80: 17, KU 1979/ 80: 19, rskr 1979/80: 35,
SFS 1979:970). Dessa regler innebär alt polismyndigheten liksom tidigare kan
föreskriva skyldighet för anordnare av offentlig tillställning att anlita
ordningsvakter. För den som anordnar en allmän sammankomst skall däremot sådan
skyldighet kunna föreskrivas endast när sammankomsten utgör konsert. I
förarbetena (prop. 1979/80: 17 s. 154) har emellertid uttryckligen uttalals att
den sålunda föreslagna ordningen inte avses innebära att det blir förbjudet för
en anordnare atl på eget initiativ anlita förordnade ordningsvakter för att
hålla ordning vid andra allmänna sammankomster. Någon anledning att frångå
detta ställningstagande i förevarande sammanhang torde inte föreligga. 1
enlighet härmed bör en huvudregel i ämnet innebära att en ordningsvakt skall
kunna förordnas att medverka till att ordningen upprätthålls även vid en annan
allmän sammankomst än en konsert. En sådan lösning är motiverad även av att det
i praktiken kan uppstå svårigheter att avgränsa en konsert från en annan allmän
sammankomst.
Jag
förordar således att det i den särskilda lagen om ordningsvakter las in en
huvudregel av innebörd att urdningsvakt skall kunna förordnas att medverka till
att allmän ordning upprätthålls vid offentlig tillställning eller allmän
sammankomst, på badplats, på lägerområde, i lokal eller på plats för sport,
spel eller annan sådan verksamhet dit allmänheten har tillträde samt i lokal
eller utrymme där servering av alkolholdrycker sker till allmänheten.
Den
huvudregel somjag nu har förordat kommer alltså alt ta sikte på fall där det
även i fortsättningen torde bli en förhållandevis normal företeelse att
ordningsvakter medverkar vid ordningshållningen. Som utredningen har framhållit
är det emellertid inte tillrådligt att begränsa möjligheten atl anlita
ordningsvakter till de fall som har angetls nu. Det synes ofrånkomligt att
genom en undantagsregel ge utrymme för att anlita ordningsvakter även i andra
fall när speciella omständigheter gör en sådan lösning nödvändig.
Den
av utredningen föreslagna undantagsbestämmelsen innebär att ordningsvakter
skall kunna anlitas även för annat ändamål än som följer av huvudregeln om det
på grund av särskilt behov är oundgängligen nödvändigt för att upprätthålla
ordningen. Förslaget har blivil föremål för kritik vid remissbehandlingen. Även
enligt min mening är den föreslagna avfall-
Prop.
1979/80:122 29
ningen mindre lämplig. Den synes närmast ge den
föreställningen att ordningsvakter skulle vara avsedda alt användas för att
lösa specielll svårartade ordningsproblem, något som självfallet bör vara
polisens uppgift.
Jag kan i och för sig godta utredningens förslag till den
del det ställer krav på alt etl särskilt behov - dvs. etl behov som avviker
från vad som får anses vara normall - alllid måste föreligga för att
ordningsvakter skall få anlitas i andra fall än som följer av huvudregeln. I
övrigt bör emellertid som en uttrycklig förutsättning för denna lösning anges
att den framslår snm mnliverad från allmän synpunkt. Med en sådan avfattning
ger regeln utrymme för en sammanvägning av dels styrkan hns de särskilda
intressen snm kräver bevakning av speciellt slag, dels vikten av alt direkta
pnlisupp-gifter förbehålls pnlisutbildad persnnal nch dels slutligen de
möjligheter sum i praktiken föreligger atl avdela pulisman för den
bevakningsuppgift snm är aktuell. Att restriktivilel vid prövningen är avsedd
tnrde tillräckligt tydligt framgå ulan att någnt särskilt förstärkande ultryck
används för atl markera att intresset av att urdningen upprätthålls skall vara
framträdande.
Jag förordar på grund härav alt den akluella bestämmelsen
utfnrmas på del sältel alt urdningsvakter skall kunna förurdnas för annan
uppgift än snm avses i huvudregeln endast i den mån del finns etl särskilt
behuv uch det är mntiveral från allmän synpunki.
Alt i själva lagbestämmelsen närmare ange de nlika fall
vid sidan av huvudregeln där en urdningsvakt bör kunna anlilas turde inte vara
möjligt med tanke på de varierande situatiuner sum man här måste räkna med. Den
regel snm jag nyss har förordat bör på samma sätl snm den av utredningen
föreslagna betämmelsen uppfattas snm en undanlagsregel, avsedd alt användas
först sedan det visat sig vara praktiskt umöjligt eller i varje fall mycket
svårt att lösa etl problem på annal, godtagbart sätt. Vid prövningen bör
naturligtvis först undersökas om uppgiften är av den arten atl del över huvud
tagel är nödvändigt att personal med särskilda befogenheter svarar för
ordningshållningen. Är så fallet får man överväga om uppgiflen bör fullgöras av
polisutbildad personal och om det kan ske utan alt man eftersätter andra för
polisverksamheten angelägna uppgifter. Bedömningen måste nckså hela liden göras
under hänsynstagande dels till de krav snm enskilda, företag nch kummuner har
rätt alt ställa när del gäller nrdningens upprätthållande, dels till vikten av
att pnlisens generella ansvar för urdning uch säkerhet inte skall kunna sättas
i fräga.
Förordnanden enligt denna undantagsbestämmelse bör få ges
endast för urdningshållning på platser som är möjliga att klart avgränsa. Det
är enligt min mening av stor vikt att generella förordnanden varigenom en
ordningsvakt tilläggs exempelvis befogenhet att "svara för ordningen på
allmänna platser enligt brottsbalken"" i fortsättningen inte
förekommer. 1 ett förordnande som ges med stöd av den här bestämmelsen måste i
stället den plats
Prop. 1979/80:122 30
eller
det område som förordnandet gäller preciseras. Med ett sådant tillvägagångssätt
blir det också betydligt lättare än i dag för polisen atl kontrollera
ordningsvakterna och utöva förmanskap över dem.
Som
exempel på fall när ordningsvaktsverksamhet bör kunna förekomma enligt
undantagsbestämmelsen har utredningen nämnt ordningshållning vid vissa allmänna
lokaler, på tunnelbanestationerna i Stockholmsområdet och vid en del speciella
privata tillställningar. Utredningen har också ansett att bevakning av
ambassader och konsulat bör kunna bedrivas med slöd av bestämmelsen i den mån
denna verksamhel bedöms fömtsätta urdningsvaktsförordnande. Detsamma gäller i
fråga om s. k. kvasiallmänna platser.
Även
jag anser att det bör finnas möjlighet att med stöd av undantagsbestämmelsen
förordna ordningsvakter för sådana ändamål som har sagts nu. Del bör dock
betonas att sådana förordnanden alltid måste föregås av en noggrann prövning i
enlighet med de rikllinjer som jag nyss har angett. Särskilt vad gäller
ordningsvaktsförordnanden av nu aktuellt slag finns del anledning atl
understryka all ordningsvakternas insatser aldrig får ses som en ersättning för
utan endast som ett komplement flll polisens.
Den
ordningsvaktstjänslgöring snm f. n. förekommer vid vissa ambassader och
konsulat samt vid tunnelbanestationer inom Stockholms polisdistrikt intar i
viss mån en särställning så flll vida att det är polisen som engagerar vakterna
och att deras tjänstgöring ersätts direkt av statliga medel. I fråga om
tunnelbanebevakningen gäller enligt 1979 års regleringsbrev för polisväsendet
att medel får tas i anspråk för högst 80 ordningsvakter samtidigt. Detta
innebär en fördubbling av del antal som lidigare har föreskrivits. Utökningen
skall ses mot bakgrund av det stora antalet vakanser på polismanstjänster inom
Stockholms polisdistrikt och de delvis svårartade ordningsproblem som
förekommit vid tunnelbanestationerna. Det är allmänt omvittnat att ökningen av
antalet ordningsvakter har fått positiva effekter bl. a. så till vida som en
nedgång av anlalet tillbud med inslag av våld har kunnat noteras. Detta får
emellertid självfallet inte tas till intäkt för att den nuvarande ordningen
skall permanentas. På detta liksom på andra områden där ordningsvakter används
med stöd av undantagsbestämmelsen måste en fortlöpande omprövning av behovet
och omfattningen av denna sorts bevakning allfld äga mm.
Utredningen
har också getl en del exempel på arbetsuppgifter för vilka
ordningsvaktsförordnande i fortsättningen inte bör komma ifråga. Hit hör bl.a.,
snm nämnts, sysslorna snm passkontrollanter, flygplaiskonlrollanler,
delgivningsmän, vaktkonstaplar samt arrestant- och förpassningsvakter. Jag är
ense med utredningen och de remissinstanser som har uttalat sig i ämnet om att
dessa personalkategorier inte har behov av förordnande som ordningsvakter. I
den mån personalen anförtros uppgifter sum kan hänföras till myndighetsutövning
blir de allmänna reglerna om skydd för sådan verksamhet liksom reglerna om
ansvar och skadestånd för myndig-
Prop.
1979/80:122 31
hetsmissbmk tillämpliga vare sig personalen har
förordnande som ordningsvakt eller inte. De generella bestämmelserna i
brottsbalken om nödvärn och laga befogenhel (24 kap. I och 2 §§ andra stycket)
och i rättegångsbalken nm den befngenhet att verkställa gripande snm
tillknmmer envar (24 kap. 7 §) ger nckså en tillfredställande reglering av
persnnalens befngenheter.
Snm exempel på uppgifter för vilka urdningsvakt i
fnrtsätlningen inte bör förurdnas nämner ulredningen vidare upprätthållande av
allmän urdning nch säkerhet innm bustadsumråden. Enligt min mening föreligger
det inum sådana nmråden normalt sett inte något behov av de befogenheter som
tillkommer en urdningsvakt. Jag kan därför i princip ansluta mig till denna
uppfattning, låt vara att del naturligtvis inte kan uteslutas att det i vissa
mycket speciella situatiuner kan vara nödvändigt att anlita urdningsvakter
även innm bustadsumråden. Vidare delar jag uppfatlningen atl urdningsvakter
inte bör förordnas för traflkdirigering och inte heller för övervakning av
hundhållning och hundskattekontroll.
1 fråga om tillsyn över nationalparker, naturreservat och
andra nalurvårdsobjekl har naturvårdsverket i motsats till ulredningen ansett
atl det även i fortsättningen bör finnas möjlighet för personal som utövar
sådan tillsyn att få förordnande som ordningsvakt. Även här gäller emellertid
enligt min mening att den som utövar tillsynen som regel inle har behov av de
särskilda befogenheter som följer med förordnandet som ordningsvakt. De
generella reglerna om nödvärn och gripande bör normalt ge en tillfredsställande
reglering av personalens befogenheter. Det bör således endast i särskilda
undantagsfall förekomma att den personal som avses nu förordnas till
ordningsvakter. Förordnandet bör i så fall i möjlig mån begränsas till atl avse
ordningshållning inom viss avgränsad del av elt naturvårdsobjekt. Enligt min
mening finns det snm regel inle heller behnv av att förordna ordningsvakter för
bevakning av värdetransporter eller anläggningar vars produkter kräver
speciella kontrollåtgärder. Normalt måste sådana uppgifter kunna fullgöras av
väktare eller annan personal utan särskilda befogenheter.
Beträffande urdningen på flygplatser uch innm
järnvägsnmråden finns del i luflfartskungörelsen (1961: 558) nch i lagen (1975:
89) om urdning nch säkerhel inum järnvägsumråde beslämmelser snm ger
befattningshavarna där särskilda befngenheter vilka innefaltar rätt all använda
tvång i vissa fall. För dessa persnnalkalegorier turde del med hänsyn härtill
inte finnas behov av ordningsvaktsförordnande.
Slutligen har utredningen tagit upp ordningshållning på
fartyg och inom sjukvården som exempel på fall där ordningsvaktsförnrdnande
inle behövs.
För fartyg har utredningen hänvisat till att befälhavaren
och hans underlydande enligt sjölagen (1891; 35 s. 1) har vissa befogenheier.
Enligt utredningen är det med hänsyn härtill onödigt att ge den som svarar för
ordning-
Prop.
1979/80:122 32
en
på ett fartyg förordnande som ordningsvakt. Jag har samma principiella
uppfattning. Emellertid kan man inte bortse frän att nrdningsprnblemen på vissa
traflklinjer är sådana att de insatser för ordningshållningen som besättningen
har möjlighet att svara för åtminslone fldvis måsle komplelteras genom
särskild personal som har fått en för ordningshållning anpassad utbildning och
är utrustad med befogenheier som i vissa fall sträcker sig längre än de som
följer av reglerna i sjölagen. Jag anser därför atl det inte bör vara uteslutet
att förordna en ordningsvakt för tjänstgöring på fartyg. För att en
ordningsvakt skall få förordnas på tjänstgöring på ett annat allmänt
kommunikationsmedel bör emellertid fordras mycket slarka skäl. Ett exempel
erbjuder den situation som kan uppstå nm värnpliktiga i sturt antal skall
företa lågresnr i anslulning lill permissiun eller utryckning, en situation då
det erfarenhetsmässigt föreligger risk för skadegörelse och oroligheler som kan
störa medpassagerarna.
Angående
frågan om ordningen vid sjukhusens akutmottagningar ärjag visserligen ense med
utredningen om atl det skulle vara en fördel om man helt kunde avvara
ordningsvakter där. Förslaget i denna del haremellertid blivit föremål för
skarp kritik från bl. a. polisutredningen samt sjukvårdens och socialvårdens
planerings- och rationaliseringsinstitut (Spri). Enligt institutet har
entréhallar vid moderna sjukvårdsanläggningar kommit att bli uppehållsplals för
ett klientel som i vissa fall är myckel störande och som ibland tar sig in i
själva sjukhuslokalerna med för vården mycket påfrestande följder. Det kan
enligt institutet inte anses rimligl att personal med sjukvårdsutbildning måste
ta tid och krafter i anspråk för att sköta ordningsuppgifter som den inte har
kvalifikationer för.
Jag
har för egen del stur förståelse för de synpunkter som institutet har fört fram
och anser det inte i nuvarande läge vara realistiskl att helt avstå från
ordningsvakter vid sjukhusens akutmottagningar. Därvid harjag även beaktat det
starka inlresse som flnns av atl sjukhuspersonalen bereds ett tillfredställande
skydd i sitt arbete och att patienier inte oroas av störningar inom sjukhuset.
Jag vill emellertid peka på den möjlighel snm kan föreligga att anlita väktare
utan ordningsvaktsförordnanden eller sjukhusanställd personal för en del av de
uppgifter sum det här gäller.
En
särskild fråga, snm inte närmare har berörts av ulredningen, gäller förordnande
av urdningsvakter för extranrdinära situatiuner, t. ex. i samband med
naturkatastrofer eller civilförsvarsoperationer. I sådana sammanhang kan
givetvis läget motivera att förordnande ges med sikte på särskilda ordningshållningsuppgifter,
såsom t. ex. avspärrningar.
Till
frågor rörande jakt- och flsketillsyn samt bevakning av skyddsföremål
återkommer jag i del följande.
Förslaget
om en obligalorisk skyldighet för polisstyrelsen att samråda med
rikspolisstyrelsen innan ordningsvakt förordnas för andra uppgifler än som
följer av huvudregeln har avstyrkts av flertalet remissinstanser. Jag ansluter
mig här till kritiken från remissinstanserna och kan inte tillstyrka
Prop. 1979/80:122 33
den föreslagna ordningen som förefaller ägnad att leda
till en onödig omgång. En annan sak är alt del kan vara lämpligt alt man från
den lokala myndighetens sida samråder med rikspolisstyrelsen när en aktuell
fråga bedöms som tveksam.
Flera remissinstanser har ansett att etl beslut om att
förordna ordningsvakter enligt undantagsregeln bör fattas av polisstyrelsen i
plenum. En sådan ordning skulle dock strida mot de nuvarande principerna för
beslutsfattandet inom den lokala polisorganisationen. Dessa innebär atl beslut
i ett s. k. polismyndighetsärende aldrig får fattas i plenum (jfr 49 och 50 S§
polisinstmkflonen). Jag vill emellertid i denna del hänvisa till aU polisutredningen
i sitt betänkande (SOU 1979:6) Polisen har föreslagit en utvidgning av
förtroendemannastyrelsens kompetens som, om förslaget genomförs, kommer att
göra det möjligt för polisstyrelsen i plenum att t. ex. fatta beslut i en
principiellt viktig fråga som avser förordnande av ordningsvakt enligt
undantagsregeln. En ändring av reglerna i polisinstruktionen om förtroendemannastyrelsens
kompetens bör inte övervägas i detta sammanhang utan i samband med att
ställning tas till polisutredningens betänkande. Jag vill emellertid framhålla
att de nuvarande reglerna inte hindrar att polisledningen informerar de
förtroendevalda om nu ifrågavarande ärenden och även inhämtar deras uppfaUning
i saken. Tvärtom är en sådan ordning önskvärd.
2.2.2 Förordnande, utbildning och utrustning av
ordningsvakter.
Enligt de regler snm nu gäller meddelas
urdningsvaktsförordnande av rikspolisstyrelsen när förordnandet berör flera
län, av länsstyrelsen när det berör flera polisdistrikt innm etl län samt i
övriga fall av pnlisstyrelsen. Ordningsvaklsutredningen föreslår att
ordningsvakt i fortsättningen alltid skall förordnas av polisstyrelsen i det
polisdistrikt där ordningsvakten har sitt hemvist. Utredningen anser att
förordnandet i normalfallet inte bör avse större område än polisdistriktet.
Skulle särskilt behov föreligga kan förordnandet dock ges en vidare geograflsk
giltighet men skall även då utfärdas av polisstyrelsen i hemdistriktet.
Utredningen föreslår vidare att det vid sidan av själva
förordnandet för ordningsvakten skall föreligga ett särskilt beslut om
ordningsvaktsverk-samhei för att ordningsvakten skall få tjänstgöra. Det föreslagna
systemet avses innebära att en ordningsvakt får tjänstgöra endasl på plats där
det enligt polisstyrelsens beslut finns skäl att medge att
ordningsvaktsverk-samhet bedrivs. EU beslut om ordningsvaktsverksamhet skall
emellertid samtidigt innebära en tvingande förpliktelse för den kommun eller
den enskilda intressent som svarar för den aktuella platsen att bekosta ordningsvakter
till det antal som anges i beslutet. Därigenom skapas enligt utredningens
mening bättre överblick över ordningsvaktsverksamheten i polisdistriktet.
Överträdelse av föreskrift som har meddelats genom beslutet - t. ex. om någon
anlitar fler eller färre vakter än som har bestämts -föreslås bli straffbar. 3 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr
122
Prop. 1979/80:122 34
Förslaget
att polisstyrelse skall förordna ordningsvakt även när förordnandet har ett
giltighetsområde snm sträcker sig över ett distrikts gränser har tillstyrkts av
rikspolisstyrelsen nch pnlisutredningen. Förslaget har dnck avstyrkts av flera
remissinstanser, varvid det har påpekats att polisstyrelsens erfarenheter och
kunskaper i huvudsak omfattar endast det egna pnlisdistriklel medan
länsstyrelsen har de övergripande erfarenheterna nch kunskaperna beiräffande
länet. Det har vidare framhållits att den nuvarande ordningen fungerar bra och
att skäl flll ändring saknas.
Endasl
ett fåtal remissinstanser har närmare behandlat förslaget om att särskilda
beslut om ordningsvaktsverksamhet skall meddelas. Av dessa har huvudparten
ställt sig avvisande. Det har invänts att frågan om den närmare innebörden av
ett beslut om ordningsvaktsverksamhet inte har klarlagts i betänkandet. Man har
hävdat att förslaget leder till en byråkratisk ordning. Vidare anses det
oklart hur sökanden skall förfara om han exempelvis på grund av ändring av sin
verksamhet, förbätlrade ordningsförhållanden, bristande flllgång på
ordningsvakter eller av annan anledning önskar alt ordningshållningen skall
skäras ned eller upphöra.
För
egen del har jag förståelse för utredningens strävanden att ge polismyndigheten
en bäitre överblick över ordningsvakternas verksamhet i polisdistriktet. Mot
förslaget om att särskilda beslut om ordningsvaktsverksamhet skall meddelas
vid sidan av själva förordnandena synes dnck som remissinstanserna har påpekat
en rad erinringar kunna riktas. Den kanske främsta invändningen är alt systemet
skulle leda ull en förhållandevis knmplicerad beslutsumgång som sannolikt
skulle bli svår att hantera för polismyndigheter och allmänhel. Man kan vidare
inte bortse från atl behovel av ordningshällning på viss plats eller i en viss
lokal växlar i hög grad beroende på sådana omständigheter som typen av den
verksamhet som bedrivs, tillströmning av allmänhet, årstiden, tiden på dygnet,
m.m. Det synes knappast möjligt att i praktiken utforma besluten på ell sådanl
sätt att dessa varierande förhållanden i tillräcklig grad kan beaktas. Till den
del förslaget innebär att exempelvis en arrangör skulle dömas till ansvar om
han i strävan att förbättra ordningsläget använder fler ordningsvakter än polisstyrelsen
har bestämt torde förslaget föra alllför långt.
Även
med beaktande av intresset att polismyndigheten får gud överblick över
nrdningsvakternas verksamhet i distriktet anser jag med hänsyn till vad snm har
anförts nu atl det inte flnns tillräckliga skäl för att införa det föreslagna
nya systemet. Då harjag även tagit hänsyn till att de begränsningar i
möjligheterna att anlita ordningsvakter som blir en följd av vad jag tidigare
har förordat under alla omständigheter gör det lättare för polisen atl på elt
tillfredsställande sätt få överblick och kontroll över vakternas verksamhet. I
samma riktning verkar det förslag som jag knmmer till längre fram nm att ett
ordningsvaktsförordnande alltid skall tidsbegränsas. Jag vill också hänvisa
till att jag i det föregående har förutsatt alt förordnanden av ordningsvakt
enligt den föreslagna undanlagsregeln skall preci-
Prop.
1979/80:122 35
I' ".
sera det ornråde för vilket förordnandet skall gälla. Även
detta kommer atl leda till en bättre överblick över ordningsvakternas
verksamhel innm distriktet. Till detta knmmer att pnlisstyrelserna alltid har
möjlighel att i furm av Inkal tjänsteföreskrift ge anvisning nm i vad mån
urdningsvakterna skall vara skyldiga att göra anmälan till pnlisen om tid nch
plals för tjänstgöring av visst slag. Sådana anvisningar kan ofta vara
värdefulla, eflersom de underlättar för polisen att utföra sina arbetsledande
funktioner.
Utredningens förslag om att ordningsvakter alltid skall
förordnas av den lokala polisstyrelsen torde få ses mnt bakgrund av det
förulsatia systemet med särskilda beslul nm nrdningsvaktsverksamhet. Eftersnm
ett sådant syslem enligt vad jag nyss har förordat inte bör införas nch då
några mera betydande olägenheter inte har varit förenade med den nuvarande
ordningen anser jag att de regler som f. n. gäller i fråga om vilken myndighel
som skall förordna en ordningsvakt bör bibehållas. När det gäller förordnande
enligt undantagsregeln har jag tidigare framhållit atl sådanl förordnande klart
skall ange och avgränsa del område för vilket det gäller. Med hänsyn härtill
torde det endast undantagsvis kunna komma i fråga att dessa förordnanden
utfärdas av annan myndighet än polisstyrelsen.
När det gäller personprövningen av den som skall förordnas
till ordningsvakt anser utredningen att det även i fortsäUningen bör krävas
att den som skall förordnas har gjort sig känd för laglydighet samt i övrigt är
lämplig alt utöva ordningsvaktsverksamhet. Vidare föreslår ulredningen att som
villkor skall gälla att personen har fyllt 20 år men inte 65 år. Föreskrift om
prövning av den medborgeriiga pålitligheten anses inte erforderlig nied hänsyn
till de inskränkningar som föreslås beträffande ordningsvakternas
ijänstgöringsuppgifler. Det föreslås vidare atl giltighetstiden för
förordnandena tidsbegränsas. Som skäl härför anförs vikten av atl
ordningsvaktens lämplighet regelbundet omprövas och betydelsen av att pulismyndigheterna
har kuniroll över ordningsvakterna. Som lämplig tidsperiod för förordnandena
föreslås tre år. Även kortare tid bör dnck kunna förekomma.
Ulredningen anser det inte vara möjligt att lämna några
närmare anvisningar om de omständigheter som kan föranleda att ett
ordningsvaktsförordnande skall återkallas. Utredningen påpekar emellertid all
elt förordnande bör kunna återkallas om ordningsvakten utan giltig anledning
vägrar alt åta sig uppdrag.
I likhet med flertalet remissinstanser anser jag förslagen
om åldersgräns, personprövningen i övrigl och tidsbegränsning av förordnandena
väl motiverade och förordar därför att de genomförs. Alt, som etl par
remissinslanser har föreslagit, sätta maximiåldern till 60 år anser jag alltså
inte ändamålsenligt. Förhåller det sig så alt tveksamhet föreligger med hånsyn
till vederbörandes ålder, bör man kunna begränsa förordnandet till kortare tid
än den normala treårsperioden.
Prop. 1979/80: 122 36
I
fråga om ålerkallelse av förordnande bör lämpligen i enlighel med vanliga
principer föreskrivas alt ett förordnande får återkallas när de villknr snm
skall vara uppfyllda för att förordnande skall få meddelas inte längre
föreligger eller annat särskilt skäl är för handen. Äterkallelse uteslutande
på den grunden att en urdningsvakt har vägrat atl åta sig uppdrag synes
förutsätta en nnggrann prövning av nmständigheterna i det särskilda fallet.
Till frågan um ålerkallelse som föranleds av att ordningsvakten gjort sig
skyldig till brott ålerkommer jag i specialmotiveringen.
Som
villkor för förordnande som ordningsvakt föreslår utredningen vidare all den
som skall förordnas skall ha genomgålt föreskriven utbildning. De föreskrifier
snm nu gäller nm utbildningen innebär att den bedrivs dels genom självstudier
med hjälp av en handbok för ordningsvakter, dels i samband med
kvällssammankumsler eller vecknslutskurser under ledning av en ulbildad
instruktör. Den insimklörsledda utbildningen skall enligt föreskrifier av
rikspolisstyrelsen omfatta minsl 16 timmar. Den som deltar i utbildningen får
själv bekosta resor lill uibildningsnrien uch får inte ersättning för förlorad
arbetsförtjänst eller för kost och Ingi. Däremnt är själva undervisningen
avgiftsfri.
Utredningen
har inle funnit anledning att föreslå några gennmgripande förändringar i
ulbildningen. Enligt förslaget skall dnck den nbligatnriska delen av den
instruktörsledda undervisningen ökas till 25 timmar. I förhållande lill
nuvarande kursplan innebär förslaget alt två nya ämnen införs, nämligen
yrkespsykologi och narkotikainformation. Dessutom föreslås en ulökning av tiden
för ämnena ordningsvakts befogenhet, rätt att bruka våld nch självskyddsteknik.
Övriga ämnen är polisens verksamhet och samhälleliga funktion samt
ordningsvaktsbegreppel, ordningsvakts allmänna åligganden,
ordningslagstiftningen, vissa brott mot brottsbalken, vägtraflklag-stiftningen
nch sjukvård. Den nuvarande möjligheten atl förnrdna en persun lill
urdningsvakt trots all han inle har gennmgått föreskriven utbildning föreslås
bli avskaffad.
Förslagel
om utbildningen har fått ett blandat mnttagande av remissinstanserna. Bl. a.
har flera instanser ansett alt den föreslagna utbildningstiden är för kort och
åtminstone på sikt måste utökas.
Enligt
min mening är det självklart atl genomgången utbildning i princip bör vara ett
villkor för atl en person skall få förordnande som ordningsvakt. 1 likhei med
ett par remissinstanser anser jag dnck att det bör kunna göras undanlag från
denna regel när myckel slarka skäl föreligger. Snm har påpekats från några håll
kan det sålunda vid vissa speciella tillfällen flnnas behuv av att förnrdna en
persun till urdningsvakt även nm han saknar föreskriven utbildning. Det kan
vara fallet vid t. ex. större mntnrtävlingar uch vissa midsnmmarfestligheter.
Om denna möjlighet inte behålls skulle de Inkala myndigheterna nch arrangörerna
i praktiken ställas inför mycket svårlösta situationer nch ufta i sista hand
allmänheten drabbas. Enligt min mening bör det därför vid mera extranrdinära
förhållanden vara möjligt att
Prop. 1979/80:122 37
förordna en person att hell lillfälligt ijänslgöra som
ordningsvakt även um han inte har till fulln genomgått föreskriven utbildning,
detla givelvis under förutsättning att han uppfyller de övriga krav som gäller
för att få förordnande som ordningsvakt. I sådana undantagsfall måste dock
tillses att ordningsvakten tilldelas endast begränsade uppgifter och all han
erhåller åtminstone en kortare introduktion genom polisstyrelsens försorg
liksom att förordnandet får endast kortvarig giltighet. Del bör inte få
förekomma alt förordna den som inte har genomgått föreskriven utbildning för
uppgift som avses med den lidigare behandlade undantagsregeln.
De befogenheter och den speciella ställning i förhållande
till allmänheten och till polisen som följer med ett uppdrag som ordningsvakt
kan naturiiglvis tala för en förhållandevis omfattande utbildning, låt vara
all ordningsvaktens allmänna personliga egenskaper kanske i praktiken har
allra störst betydelse för hans möjlighet atl fullgöra sin tjänst
tillfredsställande. När utbildningstidens längd bestäms måste emellertid hänsyn
tas till alt ordningsvakternas Ijänstgöringsuppgifler enligt vad jag har
förordat i del föregående begränsas i förhållande lill vad som gäller f. n. Av
belydelse är också alt det här är fråga om utbildning för ett uppdrag som
normalt ulförs vid sidan av det ordinarie arbetet. En alltför lång
utbildningstid skulle därför kunna skapa svårigheter att säkerslälla en
fortsatt rekrytering av lämpliga personer till ordningsvaklsuppdragen. Hänsyn
måste slutligen tas till atl ansvarei för utbildningen i huvudsak kommer att
åvila den lokala polisen, som på många håll har begränsade resurser att
genomföra en utbildning av del slag som avses nu.
Av de skäl som har angetts nu anser jag mig kunna godta
utredningens uppfattning att någon väsentlig utökning av utbildningstiden
åtminstone f. n. inte är påkallad. Det bör ankomma på regeringen eller, efter
regeringens bestämmande, rikspolisstyrelsen atl meddela närmare föreskrifter
om utbildningen. De synpunkter som utredningen med instämmande av remissinstanserna
har förl fram synes härvid i allt väsentligt böra tjäna som vägledning.
Ordningsvaklsutredningen har ägnat slor uppmärksamhel ål
frågan i vad mån väktare skall kunna förordnas till ordningsvakter. Som sin
principiella uppfattning har ulredningen uttalat att ordningsvakternas och
väktarnas uppgifter bör renodlas och skiljas från varandra. Genom en lösning
som innebär att en väktare snm är anställd i etl aukluriserat
bevakningsföretag i princip inte skall kunna få förordnande snm urdningsvakt
uppnås enligt ulredningen en klar skiljelinje mellan de båda kategnriernas
funktioner. Enligt utredningen bör sålunda principen vara att ett företag som
drivs i vinstsyfte inte skall svara för uppgifter av den karaktär som
ordningsvaklsverksamheten har. Annat företag än auktoriserat bevakningsföretag
bör enligt utredningen över huvud taget inle få driva verksamhet genom
anställda ordningsvakter. Ulredningen anser dock att det är nödvändigl att
under en övergångstid godta att väktare i
Prop. 1979/80:122 38
auktoriserade
bevakningsföretag får förordnande som ordningsvakter, men då endast för sådan
nrdningshållning som avses med den av utredningen föreslagna undantagsregeln,
dvs, då del på grund av ett särskilt behov är oundgängligen påkallat för att
upprätthålla ordningen.
Utredningens
förslag att väktare endast undanlagsvis och under en övergångstid skall kunna
förordnas lill urdningsvakter har fått ett blandat mnttagande av
remissinstanserna. En del remissinstanser, bl. a. flera pnlis-styrelser, har
understrukit vikten av att det görs en klar skillnad mellan de uppgifter sum
tillknmmer urdningsvakter å ena sidan nch väktare å den andra. De inslämmer
därför i ulredningens uppfattning att bevakningsföretagen enbart bör ägna sig
åt sådana bevakningsuppgifter som avses i BevL. Andra remissinslanser,
däribland iransportarbetareförbundet, vilket organiserar huvuddelen av
väktarna, samt Svenska arbetsgivareföreningen, ABAB och Securitas, är kritiska
till förslaget och kan inte dela utredningens principiella inställning att
bevakningsföretagens väktare inte skall kunna förordnas till ordningsvakter.
Dessa remissinstanser framhåller atl bevakningsförelagen är underkastade en
samhällelig kontroll som gör att de borde vara väl lämpade för att
tillhandahålla ordningsvakter samt att deras personal har betydligt mer gedigen
utbildning och erfarenhet än vad som gäller för ordningsvakter i allmänhet.
Transportarbetareförbundet har t. o. m. ifrågasatt om inte all
ordningsvaktsverksamhet borde bedrivas av de auktoriserade bevakningsföretagen.
För
egen del villjag först hänvisa till att den akluella frågan diskuterades redan
i samband med tillkomsten av BevL. Då uttalades att ett förordnande av väktare
till ordningsvakt borde komma i fråga bara när det finns ett klart dokumenlerat
behnv av de befogenheter som följer med ett förordnande. Ett huvudskäl till
att väktare tillförsäkrades det särskilda skydd som avses i 17 kap. 5 S BrB (7
S BevL) var att behovet av ett sådant skydd inte längre skulle behöva
tillgodoses genom ordningsvaktsförordnanden. Genom denna lösning kunde, enligt
vad som uttalades i propositionen till BevL, anlalet väktare med
ordningsvaktsförordnanden förväntas minska (prop. 1974:39 s. 45-46). En viss
effekt av detta slag torde också ha åstadkommits. Fortfarande förekommer det
emellertid i inte obetydlig utsträckning att väktare förordnas till
ordningsvakter.
Jag
kan i allt väsentligt instämma i den uppfattning som förls fram av bl. a.
polisutredningen, att det kan skapa en viss oklarhet hos allmänheten nch bland
väktarna själva, när en väktare förordnas som ordningsvakt. Detta gäller inte
minst då en väktare växelvis arbetar med och utan stöd av
ordningsvaktsförordnande. Även i fråga om förmanskapet över en väktare med
ordningsvaktsförordnande kan i vissa fall komplikationer uppkomma. I och för
sig hyser jag därför förslåelse för nrdningsvaktsutredningens principiella
inställning att det är önskvärt att åstadknmma en skiljelinje mellan väktarnas
och ordningsvakternas uppgifter. Att fullt ut genomföra en sådan ordning är
emellertid förenat med bely-
Prop. 1979/80:122 39
dande
problem. Även utredningens förslag innebär att väktare åtminstone tills vidare
skall kunna få förordnande som ordningsvakter; låt vara bara når det gäller
sådan ordningshållning som avses med den av utredningen föreslagna
undantagsregeln, dvs. då det är oundgängligen nödvändigl för atl upprätthålla
ordningen. Förslaget är alltså inte ägnat att åstadkomma någon fullständig
renodling av de båda personalkategoriernas uppgifter. Dessulom skulle ett
genomförande av förslaget få den som det synes irrationella konsekvensen, att
väktare förbjuds att tjänstgöra som ordningsvakter just i de fall då
ordningshållningen traditionellt brukar utföras av annan personal än
polispersonal. Som länsstyrelsen i Malmöhus län har påpekat bör det från allmän
synpunkt vara mindre betänkligt att låta en väktare med
ordningsvaktsförordnande tjänstgöra vid t. ex. en offentlig tillställning än i
de situationer som avses med undantagsregeln. Vidare finns det, som ett par
remissinstanser har framhållit, en risk för att utredningens förslag skulle
leda till svårigheter för bl. a. arrangörer av offenfliga tillställningar att
få sitt behov av lämplig personal för nrdningshållning tillgndnsett. Det bör
här erinras om att väktarna har en väsentligt mera omfattande utbildning än
nrdningsvakterna.
Snm
jag tidigare har framhållit tnrde man under överskådlig tid få se
bevakningsföretagens och ordningsvakternas verksamhet som ett nödvändigt
komplement till det skydd som samhället tillhandahåller genom polis och andra
organ. Enligt min mening är det inte realistiskt att tänka sig en lösning som
innebär att väktare aldrig skall kunna förordnas till ordningsvakter eller att
de skall förbjudas att tjänstgöra i sådan egenskap i vissa särskilda fall.
Däremot är det angeläget att utvecklingen på detta område står under
fortlöpande kontroll från det allmännas sida, inte minst med hänsyn lill vikten
av att motverka att personer med särskilda befogenheter att ingripa mot
enskilda koncentreras till vissa företag i en omfattning som inte är acceptabel
från allmänna synpunkter. Jag kommer längre fram att ta upp frågan om tillsynen
över bevakningsföretagen (avsnitt 2.3.) och kommer då att föreslå regler som
avser att skapa underlag för en bättre och effektivare kontroll. Bl.a. tänker
jag föreslå att det vid auklorisalion av och tillsyn över bevakningsföretag
skall kontrolleras att företagens verksamhet utförs i överensstämmelse med god
sed inom branschen och inte har en från allmän synpunki olämplig inriktning.
Genom en ordning som innebär alt tillsynsmyndigheten kan göra en samlad
bedömning av företaget och därvid beakta både dess verksamhetsinriktning och
antalet anställda med särskilda befogenheter får samhället ökade möjligheter
för den kontroll över utvecklingen som kan behövas för att i tid motverka uppkomsten
av något som skulle kunna uppfattas som privata pohskårer.
Särskilt
med hänsyn till vad jag nu har sagt om vikten av att samhället har insyn i och
kontroll över de företag som har personal med särskilda befogenheier delar jag
utredningens uppfattning att ett förbud bör införas för andra företag än
auktoriserade bevakningsföretag att tillhandahålla
Prop.
1979/80:122 40
ordningsvakter.
Företag som ägnar sig uteslutande ål ordningsvaklsverk-samhet - s.k.
ordningsvaklsföretag - bör sålunda tillåtas endast under förutsätlning all de
uppfyller förutsättningarna för auklorisalion. Jag ålerkommer till denna fråga
i avsnitt 2.3.
F.n.
flnns inte några föreskrifter nm enhetlig uniform för ordningsvakter.
Ulredningen påpekar att detta har medfört att förhållandena är mycket
varierande nch att det på vissa håll finns en tendens att vid valet av uniform
i så stor utsträckning som möjligt efterlikna polisens tjänstedräkt. Det flnns,
anser utredningen, vissa skäl snm talar för att ordningsvakterna bör vara
enhetligt unifnrmerade. Å andra sidan skulle en enhetlig ordningsvaktsuniform
kunna medföra en ökad risk för att ordningsvakterna av allmänheten uppfattas
som etl slags reservpnliser med andra och mera vidsträckta befogenheter än de
har. Utredningen har dårför stannat för alt föreslå att en ordningsvakt bör
vara klådd så att det är uteslutet att han kan förväxlas med en polisman. Utredningen
anser att kravet på igenkånn-lighet bör kunna uppfyllas utan en enhetlig
unifnrm, genom atl den civila klädseln kompletteras med elt emblem nch med en
applikalinn med texten Ordningsvakt.
Frågan
nm nrdningsvakternas unifnrm har gett upphnv flll delade meningar bland
remissinstanserna. Bl. a. rikspolisstyrelsen uch flera polisstyrelser har
ansett att det är angeläget atl en ordningsvakt är lätt att känna igen och har
med hänvisning härtill betonat vikten av att frågan om en uniform för
ordningsvakter får en snar lösning. Denna grupp instanser har förordal en för
alla ordningsvakter enhetlig uniform, som inte kan förväxlas med
polisuniformen. En motsatt uppfattning har kommit till utiryck i
remissyttrandena från bl.a. folkelshusföreningarna och Folkparkernas
centralorganisation. Dessa remissinstanser har bestämt hävdat atl man måsle
undvika att ge klädsel och ulrustning karaktären av uniform, eflersom
uniformering kan få en viss provocerande effekt på allmänheten.
För
min del anser jag att det av flera skäl inte lämpligen bör komma i fråga att
införa bestämmelser om obligatorisk uniformering. Jag kan alltså i huvudsak
anslula mig till utredningsförslaget. Något förbud mot uniform synes emellerfld
inte heller böra föreskrivas. I de fall då uniform bärs måste tillses alt varje
risk för förväxling med polisuniformen undanröjs. Det bör även i denna del
ankomma på regeringen eller efter regeringens bemyndigande rikspolisstyrelsen
att meddela de närmare bestämmelser som behövs.
Närdet
gäller ordningsvakternas utrustning i övrigl delar jag utredningens och
remissinstansernas uppfattning att ordningsvakterna även i fortsättningen i
vissa fall bör kunna utrustas med batong och handbojor enligt beslut av
polisstyrelsen. En ordningsvakt bör emellerlid inte i denna egenskap få
tillstånd atl bära pistol eller tårgaspistol. Sådan utrustning torde däremot i
en del fall vara nödvändig vid fullgörande av vissa väktamppdrag. Jag
återkommer till denna fråga (avsnitt 2.3.).
Prop. 1979/80:122 41
Också
när det gäller annan utrustning än uniform bör del ankomma på regeringen eller,
enligt regeringens bemyndigande, rikspulisslyrelsen att meddela närmare
föreskrifier. Ett utrymme för en lokal bedömning i de frågor det här gäller
måste naturligtvis flnnas, men det synes önskvärt att man når fram till en
enhetlig syn när det gäller mera generella frågor om utrustningens användning
och beskaffenhet.
2.2.3
Ordningsvakternas befogenheter
Ett
förordnande som ordningsvakt ger, om annat inle framgår av förordnandet, vissa
särskilda befogenheier. Här bör särskilt nämnas att en ordningsvakt enligt 10
S LTO har samma befogenhet som en polisman alt enligt 3 § LTO omhänderta den
som genom sitt uppträdande stör allmän ordning eller utgör en omedelbar fara
för denna. Delsamma gäller när omhänderlagande erfordras för atl avvärja
straffbelagd gärning. En ordningsvakt får vidare enligt 10 S LOB verkställa
omhändertagande enligt LOB. Enligt 2 S lagen (1958: 205) om förverkande av
alkoholhaltiga drycker m. m. har en ordningsvakt dessutom rätt att vid en
offentlig tillställning beslagta rusdrycker som i strid med gällande
bestämmelser har medförts vid tillställningen.
En
ordningsvakt får också i vissa fall använda våld enligt de regler som flnns i
24 kap. 2 § brottsbalken om s. k. laga befogenhet. Enligt första stycket i
denna paragraf har en polisman som skall verkställa en ijänsteåtgärd rätt att,
om han möts eller angrips med våld eller hot om våld, bmka det våld som med
hänsyn flll omständigheterna kan anses försvarligt. Denna regel är enligt förarbetena
tillämplig även på en ordningsvakt. Enligt andra stycket i paragrafen gäller
vidare att om någon som skall häktas, anhållas eller annars berövas friheten
försöker undkomma eller hindra den som äger verkställa ålgärden, del våld får
brukas som med hänsyn lill omständigheterna kan anses försvarligt. Av denna
bestämmelse följer sålunda att även en ordningsvakt vid omhändertagande enligt
3 S LTO eller enligt LOB får bruka ett visst mått av våld.
En
konsekvens av ordningsvaktens befogenhet att verkställa omhändertagande enligt
3 S LTO torde också vara att ordningsvakten, om förutsättningar för
omhändertagande föreligger, i stället kan välja den mindre ingripande åtgärden
atl avlägsna den ordningsstörande från den plats där han uppehåller sig, om en
sådan åtgärd skulle vara tillräcklig. Även i sådana fall måste då ett visst
våld eller tvång kunna användas.
I
16 § polisinstruktionen finns en regel om användande av våld som är tillämplig
också för ordningsvakter. Enligt den bestämmelsen får våld tillgripas endast då
det är nödvändigt, dvs. då tjänsleåtgärden inle kan lösas på annat sätt. Vidare
innebär bestämmelsen att i förekommande fall lindrigaste möjliga våld alltid
skall användas.
Ordningsvaklsutredningen
föreslår att en ordningsvakt i fortsättningen inte skall ha befogenhet att göra
omhändertagande enligt 3 S LTO. Utred-
Prop. 1979/80:122 42
ningen
anser dnck att det är nödvändigt att en ordningsvakt har viss befogenhet att
verkställa tillfälligt omhändertagande och föreslår därför att han skall kunna
omhänderta den som allvarligt stör ordningen. Ett sådant omhändertagande skall
enligt utredningen följas av att ordningsvakten skyndsamt överlämnar den
omhändertagne till polisen. Utredningen föreslår vidare atl denna befogenhel
alt göra omhänderlagande kumpletteras med en befogenhet för ordningsvakten att
från sitt verksamhetsområde avvisa eller avlägsna den som stör ordningen eller
överträder föreskrift snm är meddelad av polisstyrelsen. När det gäller
befogenhet att göra omhänderlagande enligt LOB föreslår utredningen inle någon
ändring i nu gällande regler.
Förslaget
att en ordningsvakt inte skall få verkställa omhändertagande enligt 3 S LTO har
i princip tillstyrkts bl.a. av rikspolisstyrelsen och polisutredningen. Båda
dessa inslanser anför dock erinringar mot den av utredningen föreslagna
regleringen av ordningsvaktemas befogenheter att verkställa omhändertaganden.
Bl.a. har rikspolisstyrelsen ifrågasatt om inte en ordningsvakt även i
fortsättningen bör kunna göra ett omhändertagande när det är nödvändigt för
att förhindra en straffbelagd gärning.
Det
helt övervägande antalet instanser som har gått in på frågan har avstyrkt
utredningsförslaget och förordat att ordningsvakternas befogenhet att göra
omhändertaganden enligt 3 S LTO behålls. Därvid har man bl. a. pekat på att
ordningsvakten kommer att ställas inför mycket stora svårigheter om det läggs
på honom att avgränsa de fall då en ordningsstörning skall anses vara
allvarlig. Vidare har det ansetts ägnat att vålla problem, om olika regler skall
gälla för pulisman och ordningsvakter i aktuellt hänseende, särskilt som de
båda personalkategorierna ibland tjänstgör samtidigt exempelvis på en offentlig
tillställning, LTO/LOB-utredningen, som enligt sina direktiv skall pröva vilka
kriterier som i allmänhet skall gälla för tillfälligt omhändertagande, har
föreslagit att gällande regler om ordningsvakts rätt att göra omhändertagande
enligt LTO bibehålls oförändrade i avvaktan på att ställning tas till
ulredningens kommande förslag.
För
egen del ansluter jag mig till den principiella uppfattning som torde ligga
till gmnd för ordningsvaktsutredningens ställningstagande, nämligen att
ordningsvakternas uppgifter så långl möjligt bör lösas utan att så ingripande
åtgärder som ett omhändertagande skall behöva vidtas. Som har påpekats under
remissbehandlingen skulle emellertid den reglering som utredningen har
föreslagit leda till avsevärda svårigheter vid tillämpningen. Med hänsyn till
detta och till LTO/LOB-utredningens pågående översyn av institutet tillfälligt
omhändertagande har jag stannat för att det f. n. inte bör ske någon ändring i
fråga om ordningsvakternas rätt att göra omhändertagande enligt LTO. När det
gäller befogenheten att verkställa omhändertagande enligt LOB föreligger allmän
enighet om att den bör bibehållas.
Prop. 1979/80:122 43
Som
jag nyss har påpekat torde befogenheten att ta en person om hand enligt 3 § LTO
medföra att ordningsvakten också har rätt all i stället välja att avvisa eller
avlägsna den som stör ordningen från den plats där hand uppehåller sig, om
detta skulle vara en tillräckligt ingripande ålgärd (jfr SOU 1979: 6 s. 303).
Det är därför f. n. inte heller nödvändigt att införa någon uttrycklig
bestämmelse om rätt för en ordningsvakt att avvisa eller avlägsna en ordningsstörande
person.
Den
särskilda frågan om befogenheten för ordningsvakter att i vissa fall använda
våld bör enligt min mening behandlas i BrB. Jag återkommer till frågan i
specialmotiveringen, där jag också knmmer att beröra frågan nm befngenhet för
en urdningsvakt att företa s. k. prnvisnrisk skyddsvisita-tinn.
2.2.4
Ledningsförhållanden m. m.
När
det gäller förmanskapet över en ordningsvakt under dennes tjänsteutövning
föreslår utredningen att en ordningsvakt liksom nu skall vara skyldig att följa
de anvisningar som lämnas av polisstyrelsen eller en enskild polisman. Vidare
föreslår utredningen att även den som exempelvis i egenskap av anordnare av en
offentlig tillställning engagerar en ordningsvakt skall ha rätt att lämna
ordningsvakten instrukfloner för verksamheten så länge de inte strider mot
polisens anvisningar. Ordningsvaktens lydnadsplikt gentemot anordnaren
föreslås alltså vara sekundär i förhållande till lydnadsplikten gentemot
polisen. Utredningen föreslår att en särskild bestämmelse om detta tas in i den
nya lagen om ordningsvakter.
Liksom
de remissinstanser som har berört frågan flnner jag det självklart att en
ordningsvakt även i fortsättningen bör vara underställd polisen. Att det
dessutom måste finnas ett utrymme för den som anlitar en ordningsvakt att
meddela honom anvisningar för tjänstgöringen ligger enligt min mening i sakens
natur och synes inte kräva något särskilt författningsstöd. Klart är att
lydnadsplikten mot polisen måste vara det primära. I den mån exempelvis en
arrangör skulle ge anvisningar som strider mot polisens har de senare alltid
företräde.
Ordningsvaktsutredningen
har särskilt uppmärksammat frågan om o
rd-ningsvakternasställningpåarbetsmarknaden. Utredningen påpekar att
ordningsvakterna i detta hänseende kan delas in i olika kategorier, nämligen
ordningsvakter som är anställda av eller annars fast knutna till anordnare av
offentliga tillställningar, ordningsvakter som är anställda i bevakningsföretag
eller annan rörelse, ordningsvakter anställda av statlig eller kommunal myndighet
samt ordningsvakter utan direkt anknytning till något av de nämnda organen.
Flertalet
av de ordningsvakter som hör till den sistnämnda kategorin s. k.
frilansvakter - är medlemmar i någon av de ordningsvaktsföreningar som finns i
landet. Föreningarna fungerar bl. a. som förmedlare av ord-
Prop. 1979/80:122 44
ningsvakter
till anordnare av offentliga tillställningar och liknande arrangemang.
Utredningen räknar med att de omkring 100 föreningarna år 1974 hade ca 3 600
medlemmar. Antalet ordningsvakter som var anställda av anordnare av offenlliga
tillställningar eller var funktionärer hos sådana uppgick enligt utredningen
till omkring 2 600. Vidare var omkring 3 900 ordningsvakter anställda i
auktoriserade bevakningsföretag, ca 1 200 i annan rörelse och likaledes
omkring 1 200 hos statlig eller kommunal myndighet. Utredningen har inte
kunnat ange någon uppgift om hur många ordningsvakter som var anställda i de
s. k. ordningsvaktsföretagen.
Utredningen
framhåller all det har rått viss tvekan om humvida den förmedlingsverksamhet
som ordningsvaktsföreningarna utövar är att bedöma som arbetsförmedling i den
mening som avses i lagen (1935: 113) med vissa bestämmelser nm arbetsförmedling
(arbetsförmedlingslagen). Enligt denna lag gäller bl. a. (2 §) att
arbetsförmedling - med visst undantag som här inte är aktuellt - inte får
bedrivas i förvärvssyfte och att tillstånd från arbetsmarknadsstyrelsen (AMS)
fordras för förmedlingsverksamhet som bedrivs mot ersällning. För den som
bedriver arbetsförmedling utan ersättning räcker del med atl anmälan om
verksamheten görs till AMS (5 §). Förmedling av uppdrag med entreprenadkaraktär
faller däremot utanför lagen. Med hänsyn till att en ordningsvakt enligt
förslaget skall ha en sekundär lydnadsplikt gentemot den som anlitar honom
anser utredningen att det i fortsättningen inte kan råda något tvivel om att en
ordningsvakt blir att anse som en arbetstagare och att förmedling av vakter
följaktligen omfattas av arbetsförmedlingslagen.
Enligt
utredningen fungerar ordningsvaktsföreningarnas förmedlingsverksamhet
effektivt. Utredningen anser det därför lämpligt att den får fortsätta under
förutsätlning alt den ställs under kontroll från samhällels sida. Utredningen
föreslår atl arbetsförmedlingslagen kompletteras med en bestämmelse av innebörd
atl föreningarna för all få bedriva förmedlingsverksamhet skall ha tillstånd
av AMS och att sådant tillstånd skall fordras även om föreningen inte uppbär
ersättning för sin förmedling, Kravel på tillstånd nckså i sistnämnda fall motiveras
med vikten av en offentlig insyn i den speciella form av arbetsförmedling som
förmedling av personer med särskilda befogenheier ulgör.
Utredningens
uppfattning atl förmedling av ordningsvakter generellt omfattas av
arbelsförmedlingslagen har under remissbehandlingen ifrågasatts av bl.a.
polisutredningen nch AMS. Enligt AMS måste de faktiska förhållandena i det
enskilda fallet bli avgörande för bedömningen av frågan om en ordningsvakt
skall anses vara arbetstagare eller självständig uppdragslagare. AMS har
tillagt att, om föreningarna skulle åläggas skyldighet att söka
förmedlingstillstånd, det med hänsyn till de principer som slyrelsen tillämpar
skulle vara uteslutet att meddela sådana Ullslånd till de många och spridda
föreningar som det här gäller. Svenska musikerförbundet har i sill
remissyttrande erinrat om att dess olika musikerförmedlingar i
Prop.
1979/80: 122 45
landet, vilka bedrivs med erforderiigl flllstånd, med
fördel skulle kunna ha hand om förmedlingen av ordningsvakter. Förbundet
hänvisar till att musikerförmedlingarna har en god geografisk spridning över
landet och att de disponerar personal som är van vid förmedlingsverksamhet.
Vidare har arrangörer av offentliga tillställningar redan nu kontakt med
förmedlingarna för att erhålla dansorkestrar och musiker och skulle då
samtidigt kunna rekvirera ordningsvakter.
Frågan humvida de ordningsvakter snm tillhör en
nrdningsvaktsförening är att betrakta sum arbetstagare i förhållande till
anurdnaren nch huruvida den verksamhet snm föreningarna bedriver skall
betraktas snm arbetsförmedling i arbetsförmedlingslagens mening måsle, snm AMS
har påpekat, bedömas med hånsyn lill samtliga föreliggande faktiska
nmständigheter i det enskilda fallet. Något generellt svar på dessa frågor kan
således inte ges. Med hänsyn till de förhållanden under vilka de ifrågavarande
ordningsvakterna vanligtvis arbetar torde det dock inte råda någon ivekan om
alt de många gånger är alt anse som arbetstagare i förhållande till anordnaren.
Jag vill emellertid peka på att ett annal förhållande av avgörande betydelse
för tillämpligheten av arbetsförmedlingslagen är hur förmedlingsverksamheten
bedrivs. Enligt arbetsförmedlingslagen är det AMS som svarar för lillsynen av
efterievnaden av lagen. Det är således i första hand AMS som har att bedöma
huruvida lagen skall anses tillämplig beträffande viss verksamhet.
Utredningens förslag innebär att en ordningsvaktsförening
skulle åläggas skyldighet att söka tillstånd för sin förmedlingsverksamhet
även i del fallet att ersäitning inte utgår för förmedlingen. Enligt min mening
flnns det emellertid inte tillräckliga skäl att på förevarande område införa en
reglering som saknar motsvarighet för arbeismarknaden i övrigt. Förhållandena
när det gäller ordningsvakter kan nämligen inle anses så särpräglade att en
sådan speciell reglering är motiverad. Jag kan således inte tillstyrka utredningens
förslag i denna del.
2.2.5 Jakt- och fisketillsyn
Tillsynen över efterlevnaden av olika jakträttsliga
bestämmelser utövas f. n. av - förutom polisen - tullverkels kust- och
gränsbevakning, av vissa befattningshavare vid domänverket och
lantbruksnämnden, av sliflsjägmäslare och av jakträttsinnehavare samt av
ordningsvakter förordnade för jakthevakning. 1 lagen (1938:274) om rätt lill
jakt och vapenlagen (1973: 1176) finns särskilda bestämmelser som förutsätter
att en person kan förordnas till ordningsvakt för atl utöva jaktbevakning. Den
snm ulövar jakltillsyn har vissa befogenheier, bl.a. rätl aU ta jaktbyte i
beslag samt räll att knntrnllera innehav av jaktknrl. Vidare har en del av dem
som ulövar jaknillsyn, bl. a. ordningsvakter för jaktbevakning, i vissa fall
befogenhet atl omhänderta vapen och ammunition. En ordningsvakt för jaktbe-
Prop. 1979/80:122 46
vakning
har dessutom de befogenheter i övrigt som allmänt följer av förordnandet.
Fisketillsynen,
dvs. övervakningen av efterlevnaden av de flskerättsliga bestämmelserna, utövas
f.n. bl.a. av polisen, av tullverkets kust- och gränsbevakning samt av särskilt
förordnade flskelillsynsmän. Fisketillsynsman förordnas enligt 1 §
instmktinnen (1955; 274) för fiskelillsynsmän av en länsstyrelse eller av
fiskeristyrelsen. Fiskelillsynsmän har en del särskilda befogenheter, bl.a.
rätl att i vissa fall verkställa beslag. Denna befogenhet tillkommer även
befattningshavare hos kustbevakningen samt befälhavare på statligt fartyg som
har sänts ul för att övervaka ordningen på fiskeplats.
Någon
bestämmelse i fiskelagstiftningen motsvarande den i jakllagssflft-ningen om
ordningsvakt för jaktbevakning finns inte. Det förekommer dock att ordningsvakt
förordnas för att utöva fiskebevakning. En sådan ordningsvakt har inte i denna
egenskap några särskilda befogenheter utöver vad snm följer av själva
nrdningsvaklsförnrdnandet.
Som
jag lidigare har nämnt utgör ordningsvaklsförordnandena för jakt-och
fisketillsyn en stor grupp av samtliga förordnanden. Enligt ulredningens enkät
uppgick de till ca 4 200 av totalt ca 18000 förordnanden.
Ordningsvaklsutredningen
föreslår att etl förordnande som ordningsvakt i fortsättningen inte skall ges
för jakt- eller fisketillsyn. Utredningen anser att jakt- och fiskelillsynsmän
inte har behov av de särskilda befogenheter som följer med ett förordnande som
ordningsvakt. Förordnande av persnnal för sådan lillsyn bör enligt utredningens
mening regleras uteslutande i den jakt- och fiskerättsliga lagstiftningen.
Utredningen föreslår att det i jaktlagen införs en särskild bestämmelse som ger
möjlighet för länsstyrelsen att förordna jaktiillsynsman.
Utredningen
påpekar att en följd av förslaget i denna del blir atl jakl- och
fiskelillsynsmän i fortsättningen inte kommer att ha befngenhet atl verkställa
nmhändertagande enligt 3 S LTO. Någnt behuv av denna befogenhet föreligger
enligt utredningens mening inle. Däremot anser utredningen att jakt- och
fiskelillsynsmän i vissa fall behöver få använda våld för att kunna lösa sina
uppgifter. Enligt förslaget bör de därför ges en uttrycklig befogenhet att
bruka våld. En bestämmelse härnm föreslås inlagen i 24 kap. 2 S BrB. I övrigt
föreslås inga ändringar i befngenheterna för jakt- nch fiskeiill-synsmännen.
Ordningsvaktsutredningens
förslag att urdningsvaktsförnrdnanden för jakt- nch fiskeflllsyn i
fortsättningen inte skall få förekomma har berörts endast av ett fåtal
remissinstanser. Bland dessa har Svenskajägareförbundet, domänverket och
fiskeristyrelsen tillstyrkt förslaget. Även rikspolisstyrelsen nch
länsstyrelsen i Stuckhnlms län har ansett atl det saknas behnv av
ordningsvaktsförordnanden för jakt- och flsketillsyn. 1 övrigt har de
remissinstanser som yttrat sig över förslaget i denna del främst uppehållit
sig vid frågan nm de befogenheier som bör tillkomma jakt- och fiskelill-
Prop.
1979/80:122 47
synsmännen. Härvid har det från några håll gjorts gällande
att de befogenheter som f. n. lillkommer tillsynsmännen inte är tillräckliga.
Som jag
tidigare har framhållit bör en allmän princip vara att begreppet ordningsvakt
reserveras för den personal som förordnas att medverka vid upprätthållandet av
allmän ordning. Redan denna princip talar för att personer som utövar tillsyn
över jakt och fiske inte bör förordnas till ordningsvakter. Enligt min mening
kan dessa tillsynsmän inte heller anses ha behov av de befogenheter snm följer
med förordnandet som ordningsvakt. Jag bortser då från befogenheten aU i vissa
fall bmka våld, vilken emellertid enligt min mening bör regleras på annat säU
(se avsniu 4.2). Jag ansluter mig därför till ordningsvaktsutredningens
uppfallning att förordnande som ordningsvakt i fortsättningen inte bör ges för
jakt- och fisketillsyn. De tillsynsmän som behövs för jakt och fiske bör i
stället som utredningen föreslagit förordnas enligt särskilda bestämmelser i
den jakt-och fiskerättsliga lagstiftningen. Därigenom når man också den
fördelen att bestämmelserna om tillsynen blir samlade på ett ställe.
Frågan om fisketillsynens organisation samt spörsmålel om
vilka befogenheter som skall tillkomma fiskelillsynsmän har varit föremål för
behandling i flera olika sammanhang, senast av 1973 års flskevattenutredning i
betänkandet (SOU 1978:5) Fiska på frifld. Fiskevattenutredningen har uttalat
att frågan inte kan lösas utan ett samtidigt ställningstagande till
kustbevakningspersonalens befogenheter, en fråga som f.n. utreds av
sjöövervakningskommittén (H 1977:05). Jag kan efter samråd med chefen för
jordbruksdepartementet ansluta mig till denna bedömning. Frågan nm eventuella
ändringar i de regler snm gäller nm fisketillsynsmän bör sålunda anslå till
dess att en samlad bedömning kan ske av alla de spörsmål snm hänger samman med
fisketillsynen.
I fråga nm
jakttillsynen blir däremoi författningsändringar nödvändiga med hänsyn till att
begreppet ordningsvakt för jaktbevakning i enlighet med vad som har sagts fömt
bör utmönsiras. Jaktlagen bör då i stället kompletteras med regler som ger
möjlighet att förordna särskilda jakttill-synsmän. Lämpligen bör därvid i
enlighel med utredningens förslag föreskrivas att jaktiillsynsman skall
förordnas av länsstyrelse. Dessulom måste begreppet jakttillsynsman införas i
de övriga författningar där begreppet ordningsvakt för jaktbevakning nu
förekommer. Klart är nämligen att jakuillsynsmannen måste tillförsäkras de
befogenheter i fråga om beslag av jaktbyte och omhändertagande av vapen m. m.
som f. n. tillkommer ordningsvakter för jaktbevakning. Jag förordar en
reglering av angiven innebörd.
I de frågor snm har angetls nu harjag samrått med chefen
för jurdbruks-departemenlet.
2.2.6 Bevakning av skyddsföremål
Enligt I § lagen (1940:358) med vissa bestämmelser till
skydd för försvå-
Prop.
1979/80:122 48
ret
m. m. (skyddslagen) kan regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
militär befälhavare utfärda förbud för ubehöriga att beträda anläggning,
inrättning, fartyg, luftfartyg eller nmråde som hör till försvarsväsen-del
eller används av försvarsväsendet eller för dess räkning. Förbud i denna
ordning kan nckså meddelas mot atl närvara vid försvarsmaktens företag,
övningar eller försök. Dessutom kan i fräga om objekt som har angetls nu förbud
meddelas mot alt la folografler, göra avbildningar eller beskrivningar eller
inneha sprängämnen. När det är fråga om anläggning, inrättning, fartyg,
luftfartyg eller område som annars är av betydelse för försvarsväsendet kan
enligt 2 S skyddslagen regeringen eller, enligt regeringens bemyndigande,
länsstyrelsen meddela molsvarande förbud. Detsamma gäller i fråga om
kärnkraftsanläggning eller annan anläggning som avses i 2 § alomenergilagen
(1956:306). Befinner sig landel i krig eller krigsfara eller föreligger annars
utomordentliga, av krig föranledda förhållanden, gäller detta även anläggning,
inrättning, fartyg eller luftfartyg som är av betydelse för folkförsörjningen.
Ett
objekl beträffande vilket elt förbud av slag som har angetts nu har meddelats
kallas skyddsföremål. De objekt som omfattas av 1 S benämns militära
skyddsföremål och de som avses i 2 § civila skyddsföremål. Genom I §
bevakningskungörelsen (1940; 383) har regeringen bemyndigat högste militäre
befälhavaren på plalsen att meddela förbud såvitt avser militära skyddsföremål
och länsstyrelsen när det gäller civila skyddsföremål.
I 10
S skyddslagen föreskrivs att bevakningspersonal vid skyddsföremål har
befogenhet att, enligt närmare bestämmelser av regeringen, företa
kroppsvisitation av personer som försöker vinna tillträde lill eller uppehåller
sig vid skyddsföremålet, atl undersöka föremål som de för med sig samt alt på
platsen eller i dess närhet tillfälligt omhänderta personer och av dem medförda
föremål, alll i den utsträckning som fordras för bevakningsuppgiftens
fullgörande.
De
befogenheter som har nämnts nu har i bevakningskungörelsen preciserats på
följande sätt. Krigsman som bevakar skyddsföremål samt polisman och annan som
fullgör sådan bevakningsupgift och därvid åtnjuter polismans skydd och
befogenhet - dvs. ordningsvakt - får avfordra envar som söker vinna tillträde
till eller uppehåller sig inom skyddsföremålet uppgift om namn, födelsetid och
hemvist (3 § första stycket). Kroppsvisitation och undersökning av medförda
föremål får i den utsträckning som krävs för fullgörande av ålagd
bevakningsuppgift utföras av sådan bevakningspersonal som nyss har sagts
enligt närmare anvisningar av befälhavare eller myndighel som har ansvarei för
bevakningsföremålet (3 S andra stycket). Vidare gäller alt bevakningspersonalen
inom skyddsföremål eller i dess närhet får omhänderta den som skäligen kan
misstänkas för spioneri eller sabotage eller försök eller förberedelse till
sådant brott samt ta hand om föremål snm innehas av den misstänkte och som
skäligen kan antas äga
Prop. 1979/80:122 49
belydelse för utredningen i saken. Samma rätt föreligger
även gentemot misstänkt person som är på flykt från skyddsföremål (4 S första
stycket). Om någon överträder förbud som meddelats enligt bevakningskungörelsen
eller vägrar att på anfordran uppge namn, födelselid eller hemvist eller lämnar
uppgift därom som skäligen kan antas vara oriktig eller vägrar att på anfordran
underkasta sig kroppsvisitation eller undersökning av medfört föremål, får han
omhändertas, om del inte är tillfyllest atl avlägsna honom från skyddföremålel
(4 § andra stycket).
Den som har omhändertagits enligt första eller andra
stycket skall jämte omhändertagna föremål ofördröjligen överiämnas till
polismyndigheten i orten (4 S tredje stycket).
Råder civilförsvarsberedskap tillkommer de befogenheter
som avses i 3 och 4 SS bevakningskungörelsen även sådan bevakningspersonal som
inte åtnjuter polismans skydd och befogenheter (5 S). Enligt en av riksdagen
genom lag antagen ändring år 1979 i kungörelsen (SFS 1979: 1089) tillkommer de
aktuella befogenheterna gränsövervakningspersonal även när civilförsvarsberedskap
inte har anbefallts.
Vid skyddsföremål - såväl militära som civila - förekommer
i viss utsträckning bevakning genom ordningsvakter, vanligen väktare från
auk-inriserade bevakningsföretag. Detta är förhållandel vid t. ex. en del
staber, förvaltningar och förråd men nckså vid kärnkraftsanläggningar. Ordningsvakterna
har i sådana fall de befngenheter atl använda tvångsmedel snm har angetts nyss.
Enligt de rikflinjer snm ÖB har angett bör civil bevak-ningspersnnal inte inum
försvarsmakten utnyttjas vid ubjekt där bevakningstjänsten är förenad med
försvars-, beredskaps- eller ordningshållningsuppgifter.
Det förtjänar i sammanhanget anmärkas att, enligt
förordningen (1975:874) om anordnande av bevakning, vissa uppräknade
myndigheter skall, sedan eventuellt avtal med privat bevakningsförelag har löpt
ut, anlila ABAB för bevakning av lokal, förvaringsuirymme eller anläggning som
är betydelsefull från tulalförsvarssynpunkt uch belägen i någun av de kummuner
sum anges i en bilaga till kungörelsen. Frågan nm ABAB:s särställning enligt
denna kungörelse är f. n. föremål för översyn inum regeringskansliet (se prup.
1978/79: 134 s. 37).
I praktiken har vissa uklarheter ansetts föreligga i fråga
um nrdningsvakternas ställning, bl.a. beträffande rätten att meddela
urdningsvakterna direktiv för bevakningen nch möjligheten att utnyttja dem innm
kuppförsvaret. Ordningsvaktsutredningen har mot bakgrund härav förordat en
ny-reglering på del akluella nmrådel.
Ulredningens förslag innebär till en början all
förurdnanden atl utföra bevakning i de fall snm avses nu inte längre skall
meddelas av den Inkala polismyndigheten ulan av mililär myndighet - enligt
förslaget militärbefälhavare - såvitt gäller militära skyddsföremål saml av
länsstyrelsen i fråga om civila skyddsföremål. Förslaget har tillstyrkts eller
läm-
4 Riksdagen 1979180. I saml. Nr 122
Prop.
1979/80:122 50
näts
utan erinran av samfliga remissinstanser. ÖB och utredningen angående
överförande av civilförsvarets ordnings- och bevakningsuppgifter till andra
myndigheter har dock påpekat att på den militära sidan förordnande bör
meddelas av försvarsområdesbefälhavaren.
I
likhet med ordningsvaklsutredningen anser jag det naluriigl att det ankommer på
militär myndighet att meddela förordnande för bevakning av ell militärt
skyddsobjekt. En sådan ordning är ägnad atl undanröja de oklarheter som f. n.
otvivelaktigt kan föreligga i fråga om ledningslinjerna uch befogenheten att
meddela bevakningspersonalen direktiv för verksamheten. Med hänsyn till de
principer som på andra nmråden gäller vid planeringen av skydds- uch
säkerhetsverksamheten innm totalförsvaret bör det åtminstone i regel ankomma på
försvarsnmrådesbefälhavaren alt meddela förordnande i fråga nm bevakning av de
militära skyddsföremålen. Jag kan också ansluta mig till utredningens och
remissinslansernas ståndpunkt all motsvarande förordnanden beiräffande civila
skyddsföremål bör meddelas av länsstyrelsen, som har insyn över samtliga
civila skyddsföremål inom länet.
Som
beteckning på en av militär myndighel eller länsstyrelse förordnad vakt vid
skyddsföremål har utredningen föreslagil termen skyddsvakt. Förslaget har
tillstyrkts av remissinstanserna med undantag av utredningen om
civilförsvarets bevakningsuppgifler m.m., som har ifrågasatt nm någnn särskild
beteckning är nödvändig. För egen del anser jag det svårt att undvara en sådan,
särskilt med tanke på atl del furtfarande tnrde vara nödvändigt att den
akluella persnnalen tillerkänns vissa speciella befngenheter vid bevakningen.
Atl behålla termen urdningsvakt för de ifrågavarande uppdragen synes mindre
lämpligt, bl.a. därför atl delta begrepp snm nämnts bör begränsas till all avse
persunal vars uppgifter mera renudlat gär ut pä atl medverka till atf
upprätthålla allmän nrdning. Härtill knmmer att i enlighel med vad snm nyss har
angetts en annan lösning bör väjas när det gäller befngenheten all meddela
förordnanden än den snm gäller för ordningsvakter i allmänhet.
Mnt
den av utredningen föreslagna benämningen skyddsvakt skulle möjligen den
invändningen kunna riktas atl termen sedan lång tid lillbaka används i ett helt
annat sammanhang, nämligen sum beteckning på en pulisman sum avdelas för
persnnligt skydd ål exempelvis utländsk rege-ringsledamut i samband med
statsbesök. Det synes emellertid inte föreligga någnt hinder mnt att övergå
till atl använda annan beleckning, l.ex. säkerhetsvakt, för en sådan pulisman,
um det bedöms lämpligt för atl förebygga risken för förväxlingar. Med beaklande
av vad snm har anförts nu anser jag mig kunna tillstyrka utredningens förslag
såvitt avser beteckningen skyddsvakt för särskilt förurdnade vakter vid
skyddsföremål. En skyddsvakt bör givetvis ha samma befogenheter under sin
tjänstgöring som dem som i dag tillkommer en ordningsvakt vid bevakning av
skyddsföremål.
Prop.
1979/80:122 51
Utredningen har i syfle att söka skapa ökad klarhet
beträffande befälsfrågan och frågan om vakternas ställning vid kuppförsvar
förordal atl en skyddsvakt, under tjänstgöring vid försvarsmakten skall ha
ställningen av krigsman. Förslaget i denna del har avstyrkts av ÖB och
militäransvarskommitlén men tillstyrkts av ulredningen om överförande av
civilförsvarets ordnings- och bevakningsuppgifler till andra myndigheler.
För egen del vill jag i denna fråga först framhålla alt
den bevakning av skyddsföremål som fordras under beredskap och krig enligt
gällande planering är avsedd att övertas av krigsorganiserade enheler ur
försvarsmakten och civilförsvaret efter hand som mobilisering äger rum. I prop.
1979/ 80: 100 bil. 7 (s. 290-316) har föreslagits att riksdagen skall godkänna
riktlinjer för en ny organisation som bl.a. innebär all de aktuella bevakningsuppgiflerna
skall ankomma uteslutande på försvarsmaklen efter mobilisering. Mot den
bakgrund som har angetts nu synes några mera väsentliga fördelar av att en
skyddsvakt tilläggs krigsmannaställning under fredstid stå att vinna endast i
den mån förutsättningar flnns för att han kan krigsplaceras för bevakningsuppgifter
inom det förband som bevakar del skyddsföremål där han har sin ijänslgöring i
fred. F. n. torde emellertid bevakningspersonalen i allmänhet vara
krigsplacerad i andra befattningar inom totalförsvaret, vilket innebär att den
vid mobilisering är skyldig att lämna sin civila bevakningstjänst. Som bl. a.
ÖB har påpekat är det långl ifrån säkert alt alla skyddsvakter har sådan
försvarsutbildning atl en krigs-placering vid del skyddsföremål där den civila
tjänsten fullgörs är möjlig. Med hänsyn lill det anförda ärjag inle beredd alt
tillstyrka förslaget om alt en skyddsvakt skall tilläggas krigsmans ställning
under fredslid. Vad som har sagts nu bör självfallet inte hindra att den
möjlighet tas lill vara som i vissa särskilda fall kan föreligga att krigsplacera
skyddsvakter för bevakning av de objekt som deras civila tjänstgöring avser.
ÖB har också förklarat att denna möjlighet kommer att beaktas.
Det förhållandet att en skyddsvakt under tjänstgöring vid
försvarsmaklen sålunda enligt min uppfattnig inte bör ha ställningen av
krigsman under fredstid torde inte medföra några svårigheler når det gäller
ledningen av bevakningsverksamheten. Enligt vad jag nyss har förordal bör
skyddsvakter vid mililära skyddsföremål förordnas av militär myndighet. Härigenom
lorde den ivekan undanröjas som nu kan råda om att vakten under sin
tjänstgöring står under militär ledning. Något hinder för mililär chef att, i
de fall då det bedöms som lämpligt, bestämma att viss militär personal skall
vara underställd vakten såvitt gäller bevakningsuppgiflerna föreligger inle.
Det förhållandet att, som ordningsvaktsutredningen har påpekat,
straffbestämmelserna om lydnadsbrott m. m. inte utan vidare blir tillämpliga i
förekommande fall torde härvidlag sakna betydelse.
När det gäller skyddsvakter vid civila skyddsföremål delar
jag utredningens och militäransvarskommitléns uppfattning att vakten under sin
tjänstgöring i fredslid bör slå under förmanskap av den som är säkerhels-
Prop. 1979/80:122 52
ansvarig
för skyddsföremålei. Med hänsyn till det ansvar för de aktuella objeklens skydd
som faller på polisväsendet torde emellertid som utredningen har framhållit
vakternas tjänstgöring som regel få ses som en form av begränsad
polisbevakning, åtminslone så till vida att polisen vid behov bör kunna överta
ledningen över vaktstyrkan och ge denna direkliv. En sådan ordning behöver dock
inle göras generellt tillämplig för alla skyddsvakter på den civila sidan.
Lämpligen bör en lösning väljas som innebär att vakterna skall kunna underställas
polisen i den män inle lånsstyrelsen i samband med förordnandet beslular annat.
Beslämmelser härnm kan meddelas i administrativ ordning.
Vad
sedan beträffar skyddsvakternas ställning under krig har denna fråga, som ÖB
och militäransvarskommitlén har påpekat, också en folk-rättslig aspekt.
Särskilt måste härvid uppmärksammas den situation som kan uppstå vid ett
överraskande anfall under den lid som kan förflyta innan försvarsmaklen nch
civilförsvaret har hunnit mobiliseras och överta de bevakningsuppgifler som del
är fråga om. Under ett inledningsskede kan läget länkas vara oklart och tvekan
råda. om ett anfall eller elt sabotage mot skyddsföremålet har satts igång av
flentliga soldater eller om det ulgör exempelvis en terroristhandling. I del
senare fallel är givelvis den civila skyddsvaktspersonalen skyldig att inom
ramen för sina bevakningsuppgifter medverka vid försvaret av objektet. Om
däremot fråga är om angrepp från främmande makt är enligt vedertagna
folkrältsliga principer en fömtsättning för all personalen skall ha rätt att
ingripa att den har ställning som legitima krigsdeltagare. Med hänsyn till att
beslut ofta måste fattas mycket snabbt i sådana lägen som har berörts nu synes
del angelägel att en lösning väljs som innebår atl personalen alltid har
möjlighet att medverka vid skyddet av bevakningsobjekien i en extraordinär
siluaiion.
1
detta hänseende kompliceras bilden av att begreppet krigsman sedan gammalt har
använts i dubbla betydelser, nämligen dels som beteckning på en person inom
försvarsmakten vilken enligt svensk rält har elt särskilt slraffrätlsligt
ansvar och är underkastad lydnadsplikt, dels för en person som är berättigad
att ingripa mot flenllig militär personal. 1 sistnämnda fall har innm
fnikrätten sedan länge använts beteckningen knmbattant (jfr prnp. 1978/79: 77
s. 14).
Den
lösning sum i gällande rält har valts i fråga nm nrdningsvakternas ställning
vid bevakningen av skyddsföremål under krig innebär att vakterna har
ställningen av legitima krigsdeltagare. En föreskrifl i ämnel har med stöd av 4
§ lagen (1943; 881) om polisens ställning under krig tagits in i 11 S
kungörelsen (1958: 262) angående lillämpningen av nämnda lag. Enligt denna
föreskrift skall personal, snm har förordnals atl bevaka anläggningar av
betydelse för försvaret eller folkförsörjningen, säsom
knmmunikalinns-anläggningar, hamnar, kraftverk, industrier och förråd, under
krig lillhöra försvarsmakten. 1 22 kap. 14 S första slyckel BrB föreskrivs att
sådan persnnal skall anses sum krigsmän då rikel är i krig.
Prop.
1979/80:122 53
En
översyn av det regelsystem som har berörts nu pågår i olika sammanhang.
Nyligen har sålunda 1975 års polisutredning avlämnat belänkandet (SOU 1979: 75)
Polisen i totalförsvaret, där en nyreglering har föreslagits såvitt gäller polisens
ställning i krig. Betänkandet remissbehandlas f. n. Folkrällskommillén (Fö
1978:61) arbetar bl. a. med frågan om lillämpningen av folkrättens regler när
det gäller atl hänföra olika personalgrupper till någon av kategorierna
kombattanter resp. civila. Slutligen torde ett genomförande av förslaget att
föra över civilförsvarets ordnings- och bevakningsuppgifter till andra
myndigheter (prop. 1979/80: 100 bil 7 s. 290-316) föranleda vissa ändringar i
bestämmelserna. Innan det samlade resultatet av det uredningsarbete som har
nämnls nu kan överblickas synes underlag saknas för att i förevarande
sammanhang gennmföra någon ändring i fråga om den civila vaktpersonalens
ställning. Jag förordar därför en lösning som innebär att en skyddsvakt under
krig skall anses som krigsman och tillhöra försvarsmakten.
De
lösningar som jag nu har förordat och beträffande vilka jag har samrått med
chefen för försvarsdepartementet innebär att vissa lagändringar blir
nödvändiga. Bl. a. måste regler meddelas om skyddsvakternas befogenheter.
Somjag har angett fömt bör denna reglering i sak motsvara vad som i dag gäller
för ordningsvakter som bevakar skyddsföremål. De befngenheter snm det här
gäller - bl. a. att i vissa fall företa kroppsvisitation och göra
omhändertagande - måsle enligt de principer för normgiv-ningen som gäller
enligt regeringsformen regleras genom lag. Lämpligen bör bestämmelser i ämnet
tas in i skyddslagen, där det också bör anges att vakterna under krig tillhör
försvarsmakten. Vakternas ställning som krigsmän under krig bör regleras i
BrB. Bestämmelsen i 4 S lagen om polisens ställning under krig blir med den här
förordade lösningen överflödig och bör upphävas.
Ett
par remissinstanser har tagit upp frågan om utbildning och kvalifikationskrav
för skyddsvakter. Enligt ÖB och den fömt nämnda ulredningen om civilförsvarets
bevakninguppgifter bör i detta hänseende gälla att anställning snm väktare i
ett aukluriserat bevakningsföretag skall vara ett villkor för
skyddsvaktsförordnande. Jag har förståelse för denna synpunkt men anser för
egen del att tillräckligt underiag för att införa en tvingande lagbestämmelse
härom saknas. För försvarsmaktens del torde frågan vid behov kunna regleras
genom föreskrifter eller rekommendationer av ÖB eller försvarsgrenscheferna.
2.3
Bevakningsföretagen
Enligt
BevL (2 S) föreligger numera ett obligatoriskt krav på auktorisaflon för
bevakningsföretag. Med bevakningsföretag avses enligt 1 § BevL den som
yrkesmässigt åtar sig att för annans räkning utföra vissa bevakningsuppgifter.
Undantag görs för de fall där verksamheten bedrivs i statlig eller kommunal
myndighets direkta regi.
Prop. 1979/80:122 54
Auklorisalion
krävs alltså, med det undantag som har nämnts nyss, för varje fysisk eller
juridisk person som yrkesmässigt utför viss bevakningsuppgift åt annan.
FörulsåUningen all bevakningen skall ske för annans räkning innebär alt sådan
bevakningsverksamhet som organiserats inom ett företag nch endast avser
förelagets egel skydd inle nmfaltas av lagen. Kravel på yrkesmässighel medför
att auklorisalinn inte behövs då någon mot ersättning tillfälligt utför
bevakning ål annan, t. ex. tillsynsuppdrag som nägon fullgör under en
fastighetsägares eller rörelseidkares tillfälliga bortvaro. I fall där någon
vid sidan av annan verksamhel eller sysselsättning utför bevakningsuppgifler
torde kravet på yrkesmässighet anses uppfyllt först när del rör sig om en
verksamhet av en omfattning som inte är endast obetydlig.
I 3
§ BevL har upptagils vissa allmänna villkor för att auklorisalion skall kunna
beviljas. Auklorisalion får således beviljas endasl om företagets verksamhet
kan antas bli bedriven på ett sakkunnigt och omdömesgillt sätt. Vid prövningen
därav skall särskilt beaktas att företaget har en lämplig organisalion nch
planläggning av sin verksamhel. Vidare krävs för auktnrisatinn atl företaget
har utsett en föreståndare för verksamheten.
Auktnrisatinnsmyndighet
är länsstyrelsen i det län där förelagets ledning har sitt säte. Länsstyrelsen
är skyldig att inhämta rikspulisstyrelsens yttrande i ett ärende om
auklorisalion. Har myndigheterna skilda uppfattningar skall frågan
underställas regeringen (5 § BevL).
All
personal hos etl auktoriserat bevakningsförelag - liksom också föreståndaren
för verksamhelen och styrelseledamot - skall vara godkänd med avseende på
laglydnad, medburgerlig pålitlighet och lämplighet i övrigt. Prövning fur
sådant godkännande görs beträffande den som har hemvist i något av de tre
största polisdistrikten eller Visby polisditrikt av polisstyrelsen och annars
av länsstyrelsen i det län där han har hemvist (4 uch 6 SS BevL).
En
för tillämpningen av BevL avgörande fråga som har berörts särskilt av några
remissinstanser gäller innebörden av begreppet bevakning.
Väktarutbildningsutredningen har definierat begreppet så atl därmed i BevL:s
mening bör avses en verksamhet som utövas genom personell eller teknisk
tillsyn, kontroll eller övervakning av olika objekt och verksamheter i avsikl
att skapa ett extra skydd mot skador genom sabotage, intrång, tillgrepp,
brand, skadegörelse o. d. Däremot har utredningen inte närmare behandlat frågan
i vad mån lagens nuvarande tillämpningsområde kan anses ändamålsenligt avvägt.
För
egen del kan jag liksom remissinstanserna ansluta mig till den definition av
begreppet bevakning enligt gällande rätt som utredningen har gjort. Med hänsyn
till att vissa svårigheter i praktiken har uppkommit när det gällt att dra
gränsen för lagens tillämpningsområde finner jag del emellertid påkallal att i
det här sammanhanget ta upp ett par frågor rörande vilka verksamhetsformer som
bör falla under BevL:s reglering. En av de frågor somjag nu syftar på gäller
huruvida elt s. k. ordnings-
Prop.
1979/80:122 > * 55
vaktsföretag,
dvs. ett företag vars verksamhet endast gär ul på atl tillhandahålla ordningsvakter
för olika former av ordningshållning, skall anses utföra bevakning i BevL:s
mening. När denna fråga för första gången i elt särskilt fall underställdes
regeringen enligt 5 S BevL ansåg den länsstyrelse hos vilken auklorisalion hade
sökts att verksamheten föll utanför BevL;s tillämpningsnmråde.
Rikspulisslyrelsen däremnt gav i sitt yttrande uttryck för uppfattningen att
det från samhällels synpunki måste anses värdefullt nm reglerna nm
auktnrisatinn är tillämpliga även på urdningsvaktsföreta-gens verksamhet.
Regeringen lämnade i sitt beslut de aktuella företagens ansökan utan åtgärd
under åberopande av atl BevL inte kunde anses avse sådan verksamhet.
Jag
har i det föregående ställt mig avvisande till tanken på elt uttryckligt förbud
mnt att förordna väktare i auktoriserade bevakningsföretag till ordningsvakter.
Därvid underströk jag vikten av att de problem som kan hänga samman med
ordningsvaktsförordnanden av personal knuten lill företag ägnas en noggran
uppmärksamhet. Eftersom endast auktoriserade bevakningsföretag är underkastade
tillsyn från samhällets sida föreslogjag ett förbud för annat företag än ett
auktoriserat bevakningsföretag att tillhandahålla ordningsvakter. En
förutsättning för att de f. n. ganska fåtaliga ordningsvaktsföretagen skall få
fortsätta sin verksamhet bör då bli att de uppfyller de allmänna kraven för att
erhålla auklorisalion som bevakningsföretag. Av vad jag nyss sagt framgår
emellertid att ett företag som enbart ägnar sig åt att tillhandahålla
ordningsvakter med nuvarande praxis inte anses vara underkastat
auktorisationskravet enligt BevL.
Som
har påpekats vid remissbehandlingen blir en konsekvens av denna praxis också
att i den mån ett auktoriserat bevakningsföretag ägnar sig åt att
tillhandahålla ordningsvakter åt andra anses denna del av företagets verksamhet
inte vara underkastad de regler som gäller för bevakningsverksamheten i
övrigt. Vissa auktoriserade företag har sålunda f. n. anställda som enbart
ägnar sig åt ordningshållning. För denna personal har ålminstone på vissa håll
inte reglerna nm väktares utbildning ansetts tillämpliga.
Om
man vill åstadknmma en mera ändamålsenlig avgränsning av BevL:s
tillämpningsområde bör man följaktligen uividga tillämpningsområdet till alt
gälla även verksamhet som går ut på att tillhandahålla ordningsvakter. En följd
av detta blir att även den del av de nuvarande auktoriserade företagens
verksamhet som avser tillhandahållande av ordningsvakter underkastas reglerna
i BevL. Därigenom skapas förutsättningar för en mera effektiv tillsyn. Polisens
tillsyn över ordningsvakterna omfattar nämligen inte företaget som sådant.
Den
lösning som jag har förordat nu bör dock gälla endast för fall där
ordningsvaklsverksamhet bedrivs i förelagsform. Del skulle uppenbarligen föra
för långt att låta även en enskild person som på frilans-basis åtar sig uppdrag
som ordningsvakt underkastas elt auktorisatinnskrav. Detsamma är att säga om
uppdrag som jakt- eller fisketillsynsman eller skyddsvakt.
Prop.
1979/80:122 56
Jag
förordar alltså en lösning snm innebär-atl all nrdningsvaktsverksamhet som
bedrivs i företagsform underkastas BevL;s bestämmelser, medan en enskild person
snm själv fullgör sådan verksamhet liksom nu lämnas utanför denna reglerings
tillämpningsområde. Jag återkommer strax till frågan hur en bestämmelse i ämnet
lämpligen bör avfattas.
Rikspolisstyrelsen
och länsstyrelsen i Malmöhus län har under remissbehandlingen pekat på en
annan form av bevakning beträffande vilken det i praktiken har rått tvekan om
den kan anses fall under BevL:s reglering, nämligen bevakning med livvakt åt
enskild person. Även denna fråga har numera prövats av regeringen, som i etl
särskilt fall har funnit att sådan verksamhet inle faller in under BevL:s
tillämpningsområde.
Som
länsstyrelsen i Malmöhus län har påpekat är det tänkbart atl intresset knmmer
atl öka för den nu aktuella verksamheten, snm hittills har förekommit endast i
obetydlig utsträckning. Enligt min mening flnns det emellertid goda skäl för
att ställa sig tveksam till uppkomsten av en verksamhetsgren med denna
inriktning. Bevakning till skydd för enskilda personers liv och säkerhet är
otvivelaktigt till sin natur en uppgift som det i första hand bör ankomma på
polisen att fullgöra. Det är uppenbart att verksamheten ställer stora krav på
utbildning och gott omdöme.
Regeringens
nyssnämnda beslut skall ses mot bakgmnd av att det vid tillkomsten av BevL
såvitt känt inte förekom enskild livvaktsverksamhet. Beslutet har emellertid
fått den konsekvensen att sådan verksamhet numera får föreknmma utan kontroll
av att den är seriöst inriktad och bedrivs på ett omdömesgillt sätt.
För
egen del anser jag det ofrånkomligt atl denna verksamhet, i den mån den över
huvud taget skall få bedrivas, underkastas offentlig tillsyn och kontroll. Jag
förordar därför en lagändring som uttrycklingen anger att även bevakning till
skydd för en enskild person omfattas av BevL.
Med
hänsyn till vad jag har föreslagit i det föregående bör deflnitionen av
bevakningsföretag i 1 S BevL lämpligen avfattas på det sättet att med
bevakningsföretag avses den som yrkesmässigt åtar sig att för annans räkning
bevaka fastighet, anläggning, viss verksamhet offentlig tillställning eller
något annat sådant eller också enskild person. Vidare bör från lagens
tillämpningsområde undantas inte bara staflig och kommunal myndighet utan också
enskild person som endast fullgör ett uppdrag med slöd av ett förordnande som
har meddelats honom av en myndighet enligt en bestämmelse i lag.
Den
nu förordade utvidgning av auklorisalionsslvångel ger mig anledning atl komma
in på ett annat spörsmål, nämligen om auktorisatinnsmyn-digheten bör ha att
pröva huruvida den verksamhet snm det ansökande företagel avser att bedriva är
lämplig från allmän synpunkt. Som väktamtbildningsutredningen har påpekat
gäller inte f. n. någon sådan fömtsättning för auklorisalion. Jag finner för
egen del detla oflllfredsstäl-
Prop.
1979/80:122 57
lande.
Jag har nyss pekat på en särskild verksamhetsgren beträffande vilken en
prövning av verksamhetens inriktning är angelägen, nämligen livvaktsverksamheten.
Även andra former av bevakning med ny eller åtminslone delvis förändrad
inriktning kan tänkas uppkomma i framtiden, och det är därför av värde om en
prövning från allmänna synpunkter av verksamhetens inriktning kan komma flll
stånd. Jag förordar därför att auklorisalion skall få beviljas endast om den
flllämnade verksamheten inte kan antas få en från allmän synpunki olämplig
inriktning.
Enligt
de regler snm f. n. gäller ankummer det på länsstyrelsen i det län där
företaget har sitt säte att besluta nm auktnrisatinn. Samma myndighet har nckså
ansvaret för den tillsyn som de auktoriserade bevakningsföretagen är
underkastade.
Väktamtbildningsutredningen
diskuterar utföriigt humvida ansvaret för auklorisalion av nch flllsyn över
bevakningsföretagen bör ligga kvar hos länsstyrelserna eller flyttas till
rikspolisstyrelsen. Diskussionen mynnar ut i ett förslag om att nuvarande
ordning bör behållas.
Förslaget
i denna del tillstyrks uttryckligen eller lämnas utan erinran av det stora
flertalet remissinstanser. Även jag kan ansluta mig till utredningens förslag.
En överflyttning av dessa uppgifter på rikspolisstyrelsen skulle strida mot
principen att den centrala myndigheten inom polisväsendet inte bör avgöra
ärenden som angår enskild part utanför polisorganisationen (jfr prop. 1974; 39
s. 38).
1
sammanhanget bör påpekas att 1975 års polisutredning i sitt betänkande (SOU
1979: 6) Polisen har föreslagit vissa ändringar i fråga om polisväsendets
regionala organisation. Ett genomförande av detta förslag kan komma att beröra
organisationen för länsstyrelsens auktorisations- och tillsynsverksamhet på
området samt personaltilldelningen för ändamålet.
När
det gäller frågan om vem som skall svara för godkännande av företagens
personal, föreslår väktarutbildningsutredningen ändring av nu gällande regler.
F. n. meddelas som nämnts beslut om godkännande för anställning i auktoriserat
företag liksom beslut om ålerkallelse av sådant godkännande av polisstyrelsen i
Stockholms, Göteborgs, Malmö eller Visby polisdistrikt för den som har hemvist
inom resp. distrikt och för övriga av länsstyrelsen i det län där vederbörande
har sitt hemvist (6§ BevL). Som har framgått fömt meddelas däremoi beslut om
auktorisaflon av länsstyrelsen i det län där företagets ledning har sitt säte.
Väktarutbildningsutredningen påpekar att en följd av att auklorisalion och
godkännande inte prövas av samma myndighet blir att auktorisationsmyndigheten
inte har någon fullständig överblick över vilken godkänd personal resp. företag
förfogar över. Detta medför enligt utredningen att länsstyrelsen vid tillsynen
av ett företag inte i sitt eget regisler kan kontrollera att de anställda i ett
visst företag är godkända utan nödgas inhämta besked i saken från andra
länsstyrelser och från de fyra nyssnämnda polisstyrelserna.
Prop. 1979/80:122 58
En
annan olägenhel med olika auktorisations- och godkännandemyndigheter är enligt
utredningen atl anmälningar enligt 9S bevakningsföretags-kungörelsen (1974:462)
om att väktare har slutat sin verksamhet eller har bytt företag görs till
godkännandemyndigheten och inte till auktnrisaliuns-uch tillsynsmyndigheten.
Även den bestämmelsen medverkar till att den senaste myndigheten inte kan hålla
elt aktuellt register över godkända väktare hos de företag snm myndigheten har
tillsyn över. Därtill kommer, enligt vad utredningen anför, att ett gudkännande
kan ha återkallats ulan att tillsynsmyndigheten får vetskap om det, eftersom
ett sådant beslut fattas av gudkännandemyndigheten. En ytterligare nlägenhet är
att tillsynsmyndigheten, nm den vid en inspektion finner anledning överväga
ålerkallelse av etl godkännande, själv inle kan besluta i frågan annat än då
tillsynsmyndigheten även är gndkännandemyndighet. 1 andra fall måste frågan nm
ålerkallelse av godkännandet överlämnas flll en annan länsstyrelse eller till
pnlisstyrelsen i något av de fyra ovannämnda polisdistrikten. Med hänvisning
till detta föreslår väktarutbildningsutredningen atl personalprövningen alllid
bör göras av den länsstyrelse som har tillsyn över det företag där den som
avses med prövning har eller har utlovats anslällning.
I
likhet med flertalet remissinstanser anser också jag all övervägande skäl talar
för att personalprövning bör ske hos tillsynsmyndigheten. Jag förordar därför
atl BevL ändras i enlighel med vad ulredningen har föreslagit. Den risk för
ökad tidsutdräkt som möjligen kan vara förenad med denna ordning bör kunna
undanröjas genom att rutinerna för handläggningen av ärendena om
personalprövning ses över.
I
detta sammanhang flnns del anledning alt ta upp en särskild fråga, som berörts
av länsstyrelsen i Malmöhus län. Det gäller möjligheten för godkännandemyndigheten
atl i vissa fall begränsa ett godkännande för anställning i ett auktoriserat
bevakningsföretag. Länsstyrelsen påpekar att en ålerkallelse av ett godkännande
i praktiken medför att väktaren inte kan behålla sin anställning i företaget.
Enligt länsstyrelsen kan därför etl företag som vill ta ett socialt ansvar för
en sedan länge anställd väktare inte göra det. Länsstyrelsen ifrågasätter
därför om inte godkännandemyndigheten borde ges möjlighet att i särskilda fall
begränsa väktarens arbetsområde till viss verksamhet eller liknande i slället
för att helt återkalla hans godkännande. Länsstyrelsen påpekar slutligen att
dess förslag inte får uppfattas så att den anser att laglydnadskravet för
väktare skall lindras. Avsikten är endast att öppna en möjlighet för ett
företag att i vissa undantagsfall låta en väktare vara kvar i företaget trots
att han inte helt uppfyller laglydnadskravet.
Den
fråga som länsstyrelsen sålunda har tagit upp har under remissbehandlingen
berörts även av bevakningsrådet, som är en intresseorganisation för vissa
bevakningsförelag. Rådet anser det inte rimligt atl den förnyade
personalprövning som åger rum i samband med tillsynen sker
Prop. 1979/80:122 59
efter
exakt samma gmnder som gällde vid den ursprungliga persnnalpröv-ningen. Det är
enligt rådet önskvärt med en mera nyanserad bedömning.
För
egen del vill jag först framhålla viklen av atl kravet på en väktare i fråga om
laglydnad och allmän skötsamhet sätts högl. Samtidigt måste beaktas de myckel
ingripande följder snm en ålerkallelse av ett gudkännande kan fä för väktarens
försörjning. Det kan på gnda grunder antas att gudkännandemyndigheten i det längsta
tvekar nm att tillgripa en sådan utväg. Situatiuner kan emellertid föreknmma
där en sedan länge anställd väktare har gjnrt sig skyldig till en mindre
allvarlig förseelse sum visserligen bör diskvalificera honom från fortsatt
verksamhet i fråga um vissa ubjekt men sum inte bör utesluta alt han kan
användas för helt andra arbetsuppgifter inum bevakningsföretaget. F. n. kan i
sådana fall inte ens en nmplacering till annan befattning än väktartjänst ske,
om godkännande återkallas. Om godkännandemyndigheten gavs möjlighet att i vissa
särskilda fall begränsa godkännandet till viss verksamhet i stället för atl
återkalla det, skulle anställningstryggheten på området ökas samlidigt som det
allmänna intresset av att väktaren inte utnyttjas för uppgifter för vilka han
inte är lämpad tillgodoses.
Med
hänvisning till vad som har anförts nu villjag förorda alt det i BevL tas in en
beslämmelse om att gudkännandemyndigheten i stället för att återkalla ett
gudkännande kan begränsa gndkännandel till viss verksamhet eller till visst
nmråde, um synnerliga skäl föreligger. En sådan åtgärd fömlsälter samråd med
bevakningsföretaget. Jag vill understryka att denna möjlighet till alt
begränsa godkännande måste användas restriktivt.
Väktarutbildningsutredningen
påpekar att det f. n. inte flnns några närmare regler som anger vad
länsstyrelsens lillsyn skall avse. Ulredningen har emellertid utförligt
behandlat denna fråga. Bl. a. konstaterar utredningen alt kontrollen skall
avse att företaget alltjämt uppfyller de villkor snm gäller för auklorisalion,
dvs. alt verksamheten bedrivs på ett sakkunnigt och omdömesgillt sätt och att
förelagel har en lämplig planläggning och organisalion av sin verksamhet.
Kravet på sakkunnighet och omdömesgillhet innebär bl. a. all företaget skall
följa de bestämmelser och föreskrifter som gäller i olika hänseenden, t. ex. om
att alla anställda skall vara godkända, atl de skall ha fått viss utbildning
och att de skall ha viss uniformering och ulrustning i övrigt. När det gäller
att kontrollera att personalen är godkänd anser utredningen det lämpligt atl
tillsynsmyndigheten med lämpliga tidsintervaller även gör en förnyad prövning
av vederbörande person efter samma grunder som gällde vid godkännandet. Utredningen
konstaierar vidare att del inte går att ställa upp några generella regler för
vad som är en lämplig organisation och planläggning, eftersom den frågan i hög
grad är beroende av företagets slorlek, typ av verksamhet m. m. Enligt
utredningen bör man vid tillsynen sträva efter att bilda sig en uppfattning om
hur företagel är organiserat, om bevakning eller annan verksamhet även bedrivs
av dotterbolag, om företagel anlitar entreprenö-
Prop. 1979/80:122 60
rer
för viss verksamhet, hur förelagets interna säkerhetsskydd är upplagt elc.
Utredningen anser dock inte att tillsynsmyndigheten mera i detalj behöver
granska företagets organisation och planläggning i de fall där den mera
formella granskningen inle har gett anledning till anmärkningar och då det inte
heller i övrigt flnns anmärkningar mot företagel.
Utredningen
påpekar vidare att den omständigheten att tillsynsmyndigheten skall se lill
att förelagen drivs på ett seriöst sätt som regel inte innebär att den närmare
skall granska kvaliteten nch effektiviteten på den utförda bevakningen eller
ställa krav på hur viss typ av bevakning bör utföras. Enligt utredningen bör
konkurrensen mellan företagen och avtalsfriheten göra atl parterna snm regel
har rält att träffa de avtal nm bevakningens utförande snm de finner lämpliga.
Kvaliteten på den avtalade bevakningen liksom frågan om hur företaget
fullföljer del ingångna avtalel bör enligt utredningen i första hand vara en
fråga mellan företaget och kunden. Delta utesluter självfallet inte atl en
missnöjd kund kan vända sig till tillsynsmyndigheten med klagomål, vilket i sin
tur kan ge myndigheten anledning alt vidta en närmare inspektion av företaget.
Det
är enligt utredningen mycket viktigt att tillsynen utövas så att myndigheten
får ett grepp om arten och omfattningen av förelagens olika bevakningsuppdrag.
Därigenom kan man från samhällets sida få sådan insyn i verksamheten alt del
blir möjligt att ingripa och förhindra att företagens verksamhet utvecklas i en
icke önskvärd riktning.
Jag
kan för min del liksom remissinstanserna ansluta mig till det utredningen har
anfört om vad tillsynen skall avse. Vidare ansluter jag mig till utredningens
förslag om att företagen enligt en uttrycklig bestämmelse i BevL skall skall
åläggas att årligen ge in en redogörelse för verksamheten under föregående år.
Genom en sådan redogörelse blir det lättare för tillsynsmyndigheten att följa
företagens utveckling och utvecklingen inom branschen, så att eventuella nya
former av bevakning tidigt blir uppmärksammade. Som polisutredningen har
framhållit under remissbehandlingen är det viktigt att frågan om
gränsdragningen mellan bevakningsföretagens och polisens uppgifter blir föremål
för speciellt intresse vid tillsynen. Det är i detta hänseende särskilt
angeläget att tillsynsmyndigheten fortlöpande ägnar uppmärksamhet åt den del av
företagens verksamhet som bedrivs med ordningsvakter liksom åt andra
verksamhetsformer som är av den art att de nära gränsar mot polisens uppgifter.
Väktarutbildningsutredningen
har inte föreslagit någon särskild bestämmelse om föremålet för tillsynen.
Enligt min mening är emellertid en sådan bestämmelse nödvändig om man vill
säkerställa alt lillsynen får den inriktning som är önskvärd. Lämpligen bör i
BevL tas in en föreskrift av den innebörden att det vid tillsynen särskilt
skall kontrolleras att verksamheten bedrivs på ett sakkunnigt och omdömesgillt
sätt samt att den i övrigt utförs i överensstämmelse med god sed inom branschen
och inte har en från allmän synpunkt olämplig inriktning.
Prop. 1979/80:122 61
Väktarutbildningsutredningen konstaterar alt del f. n.
saknas uttryckliga bestämmelser om tillsynsmyndighetens befogenheier.
Utredningen anser att länsstyrelsen uppenbarligen har rätl att företa
inspektion hos företagen genom besök där och rätl alt från förelagen fordra in
uppgifter i olika hänseenden. Vid tillsynen torde länsstyrelsen också ha räll
att ta del av handlingar som rör företagens bevakningsverksamhet. Utredningen
föreslår atl det i BevL tas in uttryckliga bestämmelser som slår fast dessa
tillsynsmyndighetens befogenheter. För den händelse ett företag vägrar att
tillmötesgå tillsynsmyndigheten skall denna enligt utredningen ha rätt att,
även vid vite, förelägga företagel att tillhandahålla ifrågavarande handlingar
eller uppgifter. Utredningen påpekar att utövandet av tillsynen givelvis
innebär olägenheter för företagen och att det därför är angeläget atl tillsynsmyndigheten
utövar tillsynen på sådant sätt att ölägenheterna inte blir större än vad som
oundgängligen är nödvändigt.
Ulredningen har även lagit upp frågan hur tillsynsmyndigheten
skall agera för den händelse den vid tillsynen flnner att företaget inte längre
bedriver verksamheten på det sätt som förutsätts för auklorisalion. Utredningen
anser att tillsynsmyndigheten innan frågan om ålerkallelse prövas bör kunna ta
upp överiäggningar med förelaget och atl myndigheten skall ha rätt att
förelägga företaget, om nödvändigt vid vite, atl fullgöra sina skyldigheter-
Först om inte heller detta ger åsyftat resultat bör äterkallelse av
auklorisalion ske.
Jag anser liksom flertalet remissinstanser att
tillsynsmyndigheten bör ha de befogenheter som utredningen har föreslagil.
Enligt min mening är det av värde både för företagen och tillsynsmyndigheten
atl regler införs i ämnet. Därigenom får tillsynen en mera enhetlig utformning
över hela landet.
Givetvis bör ålerkallelse inte tillgripas annat än vid mer
väsentliga försummelser och först sedan andra möjligheter att åstadknmma
rättelse har prövats utan resultat. Del är därför av värde att bestämmelser
införs nm möjligheter för tillsynsmyndigheten att åstadknmma rätlelse på annat
sätl än genom ålerkallelse. Jag förordar således att BevL kumpletteras med
regler om tillsynsmyndighetens befngenheter i enlighet med vad väktarutbildningsutredningen
har föreslagit.
Vad jag nu har anfört nm tillsynsmyndigheternas mera
fnrmella befngenheter får emellerlid inte undanskymma del förhållandet all del
ofta kan framstå som naluriigt för tillsynsmyndigheterna alt flilgripa andra
utvägar än t. ex. vitesföreläggande för att i tid molverka en utveckling som
inte bedöms som önskvärd. Av värde är sålunda ofta om återkommande överläggningar
vid behov kan äga rum mellan förelrädare för tillsynsmyndigheten och
bevakningsföretagets ledning, varvid bl.a. frågan om verksamhetens inriktning
förtjänar att uppmärksammas särskilt. Om denna tenderar atl ulvecklas pä elt
sätt som med fog kan bedömas som ogynnsamt från allmänna synpunkter - l.ex.
genom all ordningsvaklsverksamheten koncentreras lill ell enskilt
bevakningsföretag i en utsträckning som framstår
Prop. 1979/80:122 62
som
omotiverad med hänsyn till förhållandena på den aktuella orten och olämplig med
hänsyn till företagels struktur flnns det anledning för tillsynsmyndigheten
atl på ett tidigt sladium påpeka förhållandet för företagets ledning. I ett
sådant fall kan det nckså finnas skäl för länsstyrelsen atl i sin egenskap av
högsta polismyndighet i länet fästa de underställda polismyndigheternas
uppmärksamhet på att försiktighet bör iaktlas när del gäller förordnande av
väktare från det akluella förelaget till ordningsvakter för uppgifter som avses
med den förut berörda undantagsregeln i lagen om ordningsvakter.
I
fråga om väktares utrustning vill jag här beröra endast frågan om beväpningen.
Jag är ense med utredningen och remissinstanserna om att föreskrifterna om
väktares beväpning bör ses över. Om riksdagen godkänner föreliggande förslag
avser jag därför att i samband med all frågan om verkställighetsföreskrifter
tas upp föranstalta om en sådan översyn. Jag är också ense med utredningen om
att man därvid så långt del är möjligt bör sträva efter att väktarkåren inte
skall utrustas med skjutvapen. Detta gäller självfallet inte väktare snm
tjänstgör snm skyddsvakter.
I
fråga nm utbildningen av väktare innebär utredningens förslag att denna, sum f.
n. bedrivs av bevakningsföretagen själva i enlighet med föreskrifter av
rikspolisstyrelsen, skall övertas av samhället, i första hand genom att en
specialkurs anordnas inom gymnasieskolan. Som särskilda behörighetsvillkor
föreslås gälla att eleven skall ha fylll 18 år och blivit gudkänd vid prövning
med avseende på laglydnad uch medburgerlig pålitlighet.
Åtskilliga
remissinstanser, däribland parterna på arbetsmarknaden, har ställt sig
tveksamma eller direkt avvisande lill den föreslagna lösningen. Sedan en uppvaktning
beträffande väktarulbildningen gjnrts hus juslitiedepartementel av bl. a.
företrädare för arbetsmarknadsparlerna, har parterna berells tillfälle att
redovisa ett alternaflvt förslag till bedrivande, organisa-tinn, adminislraliun
nch finansiering av väktarulbildningen.
Sedan
överläggningar mellan parlerna i enlighel härmed ägt rum, har till
justitiedepartementet i december 1979 överlämnats elt förslag till rikllinjer
för det fortsatta arbetet på utbildningsfrågan. Bakom förslaget står Svenska
arbetsgivareföreningen (allmänna gruppen), statsföretagens
förhand-lingsnrganisalinn (branschknmmillén Bevakning nch alarmering). Svenska
transpurtarbetareförbundel nch handelstjänstemannaförbundel, i vilket flertalet
av ABAB;s väktare är organiserade. De riktlinjer som föreslås går ut på att ett
uppdrag all urganisera uch administrera den aktuella utbildningen skall lämnas
ål Transpurlfackens yrkes- och arbetsmiljönämnd (TYA), sum är ett
samarbetsurgan för vissa huvudarbetsgivare inum Irans-purtnmrådet uch transpurtarbetareförbundel.
Förslaget remissbehandlas f. n. Del är min avsikt att närmare gå in på
utbildningsfrågan i samband med att jag efter lagrådets yttrande anmäler frågan
um prupnsitinn lill riksdagen.
Prop. 1979/80:122 63
Enligt
12 S BevL gäller som jag redan har berört alt det ankommer på
rikspolisstyrelsen atl meddela närmare föreskrifier om bl. a. utbildningen av
väktare. I parternas förslag har fömtsätts atl ulbildningens omfattning och
innehåll skall fastställas av skolöverstyrelsen i samråd med rikspolisstyrelsen.
Även utredningens förslag kan leda till en sådan lösning. Trots att ställning
ännu inte har tagits i utbildningsfrågan föreslår jag redan nu att det berörda
lagrummet ändras på det sättet atl föreskrifterna skall fastställas av regeringen
eller myndighet snm regeringen besiämmer saml att lagrådets yttrande inhämtas
över detta förslag. Den nu föreslagna lydelsen av paragrafen överensstämmer med
vanliga principer för bemyndiganden av förevarande slag och ger regeringen
möjlighel att inför en eventuell övergång lill ett nytt system för ulbildningen
meddela de ändringar som kan behövas. Det aktuella bemyndigandet kan meddelas
med stöd av 8 kap. 7 S första stycket punkt 3 regeringsformen till den del
punkten avser näringsverksamhet.
3
Upprättade lagförslag
I
enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till
1. lag
om ordningsvakter,
2.
lag om ändring i brottsbalken,
3.
lag om ändring i lagen (1973:
558) om tillfälligt omhändertagande,
4.
lag om ändring i lagen (1976;
511) om omhändertagande av berusade personer m. m.,
5.
lag om ändring i lagen (1958:
205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m.,
6.
lag om ändring i lagen (1938:
274) om rätt till jakt,
7.
lag om ändring i vapenlagen
(1973: 1176),
8.
lag om ändring i lagen (1940:
358) med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m. m.,
9.
lag om ändring i
bevakningskungörelsen (1940: 383),
10.
lag om ändring i lagen (1943:
881) om polisens ställning under krig,
11.
lag om ändring i lagen
(1974: 191) om bevakningsföretag. Förslagen bör fogas lill regeringsprotokollet
i delta ärende som bilaga 4.
4
Specialmotivering
4.1
Förslaget till lag om ordningsvakter
Lagförslaget
bygger i stora delar på ordningsvaktsulredningens förslag till lag om
ordningsvakter. Flera av bestämmelserna i utredningens förslag saknar dock
motsvarighet i departemenlsförslagel. I det remitterade för-
Prop.
1979/80:122 64
slaget
har sålunda inte upptagits några bestämmelser om ordningsvakternas
befogenheter. Som har framhållits i den allmänna motiveringen avses
ordningsvakterna få behålla de befogenheter som de har f. n., i vart fall till
dess att den pågående översynen av LTO och LOB slutförts. Vidare bör särskilt
nämnas att det i det remitterade förslaget inte har tagits in någon
motsvarighet till en av utredningen föreslagen straffbestämmelse för fall då
någon obehörigen bedriver ordningsvaktsverksamhet. Ett förfarande av sådant
slag kan bestraffas enligt 17 kap. 15 § brottsbalken, där det föreskrivs att
den som obehörigen ger sig ut att utöva myndighet kan dömas för föregivande av
allmän ställning till böter eller fängelse i högst sex månader. Avsikten är att
lagen skall kompletteras med verkställighetsföreskrifter utfärdade av
regeringen och, efter regeringens bemyndigande, rikspolisstyrelsen. I samband
härmed avses också beslämmelser bli meddelade om bl.a. utmstning för
ordningsvakter. Bestämmelser i detla ämne behöver enligt 8 kap. 13 § försia
stycket regeringsformen inte ha lags valör. Avsiklen är vidare all även
länsstyrelserna och polisstyrelserna skall bemyndigas att meddela de närmare
verkställighetsföreskrifter som kan behövas med hänsyn till regionala och
lokala förhållanden.
1 §
I
denna paragraf har ordningsvaktens uppgift beskrivits så att han skall medverka
till att allmän ordning upprätthålls. Detta uttryckssätt skiljer sig från det
som f. n. används i 90 § polisinstruktionen (PI), där det anges att en
ordningsvakt utför polisbevakning. Avsikten är att markera atl ordningsvakterna
skall ses som ett komplement till och aldrig som en ersättning för polisen,
som har ansvaret för den allmänna ordningens upprätthållande.
En
annan skillnad i förhållande till nuvarande terminologi är alt begreppet
ordningsvakt reserveras för personer snm förordnas för att medverka vid
ordningshållning. Detta innebär att personer som av myndighet får till uppdrag
att l.ex. ombesörja jakt- eller fisketillsyn, bevakning av skyddsföremål eller
arrestant- och förpassningstjänst i fortsättningen inte skall utses till
ordningsvakter utan förordnas för resp. uppgift enligt beslämmelser i
särskilda författningar.
Av
paragrafens avfattning framgår att den som är anställd som polisman inte kan
förordnas till ordningsvakt. Alt en polisman, låt vara under fritid, arbetar
som ordningsvakt får nämligen anses vara oförenligt med polistjänsten. Däremot
blir det i och för sig möjligt för annan innm pnlisväsendet anställd än
pulisman atl få förordnande som ordningsvakt. Vidare bör anmärkas att
paragrafen inte avses hindra atl ett förordnande som ordningsvakt meddelas en
mililärpolisman.
2
§
I
paragrafen anges i fyra punkter de tjänstgöringsuppgifter för vilka
Prop.
1979/80:122 65
urdningsvakter mera regelmässigt skall kunna förurdnas.
Snm har framhållits i den allmänna moflveringen är del här fråga om uppgifter
för vilka särskilt förordnade personer utanför polisväsendet av tradition har
bmkat anlitas. Förordnanden för annan uppgift än som anges i förevarande paragraf
skall kunna förekomma endast under de mera begränsade fömtsättningar som anges
i 3 S.
De i punkterna 1-3 använda begreppen offentlig
tillställning, allmän sammankomst, badplats, lägerområde samt lokal eller plats
för sport, spel eller annan sådan verksamhet synes inte kräva närmare
kommentarer. När någon förordnas att som ordningsvakt medverka till att
upprätthålla ordning i anslutning till verksamhet eller plats som avses nu bör
förordnandet självfallet anses omfatta även t. ex. ingångar till lokalerna,
infarter till områdena samt särskilt upplåtna parkeringsplatser.
Enligt punkt 4 kan ordningsvakt förordnas att tjänstgöra
även vid lokal eller utrymme där alkolholdrycker serveras till allmänheten med
tillstånd enligt 37 S lagen om handel med drycker. Med stöd av sistnämnda lagmm
kan tillstånd ges till servering av alkolholdrycker även i slutna sällskap. Som
jag har framhållit i den allmänna motiveringen kan det någon gång vara påkallat
att förordna ordningsvakt för privata tillställningar. Ett sådant förordnande
kan emellertid inte gmndas på 2 S utan får ges bara om fömtsättningar därför
föreligger enligt 3 §.
Något uttryckligt hinder finns i och för sig inte mot att
låta ett med stöd av förevarande paragraf utfärdat förordnande täcka samtliga
de tjänstgöringsuppgifter som anges i punkterna 1-4. Önskvärt är emellertid
att förordnandena begränsas flll att avse tjänstgöringsuppgifter som man vid
tidpunkten för förordnandet kan fömtse att ordningsvakten kommer alt tilldelas.
När det gäller ordningshållningen vid offentliga
tillställningar och vid vissa allmänna sammankomster bör, som
ordningsvaktsutredningen har framhållit, de möjligheter som kan flnnas att
bemästra ordningsproblemen med organisatoriska och förebyggande ålgärder tas
till vara. Sådana åtgärder torde i en del fall kunna leda till att
ordningsvakter inte behövs för tillställningen eller sammankomsten.
Efter 1979 års ändringar i allmänna ordningsstadgan och
lagen om allmänna sammankomster finns möjlighet för pohsstyrelsen att låta en
föreskrift nm nrdningshållning vid en offentlig tillställning eller vid en
konsert innefatta skyldighet att anlita inte bara ordningsvakter ulan även
annan personal. I fråga om andra allmänna sammankomster än konserter kan
föreskrivas skyldighet att anlita annan personal än ordningsvakter. Med annan
personal avses, enligt uttalanden i förarbelena (prop. 1979/80:17 s. 26), bl.
a. säkerhetsfunktionärer vid tävlingar, väktare och vaktmästare. Om denna
möjlighet begagnas bör det kunna leda flll att antalet ordningsvakter
ytterligare begränsas.
Även om man således alltid bör undersöka om ordningen kan
upprälthål-5 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 122
Prop. 1979/80:122 66
las
på annat sätl än genom att ordningsvakter förordnas, bör självfallel inte
intresset av atl begränsa antalet ordningsvakter leda lill alt det blir onödigl
svårt atl hålla exempelvis offentliga tillställningar. Anses ordning och
säkerhet vid tillställningen kunna upprätthållas genom ordningsvakter skall
sålunda i princip tillstånd ges med de föreskrifter angående ordningsvakter
som är påkallade. Till skillnad från ordningsvaktsutredningen anser jag sålunda
inte att polisen i detta fall skall ingå i prövning av frågan om hur angeläget
det är atl den aktuella tillställningen kan äga mm. Att en sådan prövning inte
får göras när det gäller en konsert eller annan allmän sammankomst framgår av
föreskriften i 3 § lagen om allmänna sammankomster att tillstånd att hålla en
allmän sammankomst på en allmän plats får vägras bara om det är nödvändigt med
hänsyn till trafik eller allmän ordning. Jag vill vidare erinra om alt det i 16
§ allmänna ordningsstadgan och 7 § lagen om allmänna sammankomster anges alt
polisens föreskrifter för en tillställning eller sammankomst inte får medföra
att möjligheter att hålla tillställningen eller sammankomsten onödigtvis
försvåras.
3
§
Enligt
denna bestämmelse, som utförligt har kommenterats i den allmänna motiveringen
(avsnitt 2.1), kan ordningsvakter förordnas även för annan tjänstgöring än som
avses i 2 §, om det finns ett särskilt behov och det är moflverat från allmän
synpunkt. Som närmare har utvecklats i den allmänna moliveringen är avsiklen
att vid prövningen en sammanvägning skall ske dels av styrkan hos de särskilda
intressen som påkallar bevakning av speciellt slag, dels av vikten av att
direkta polisuppgifter förbehålls polisutbildad personal och dels slutligen av de
möjligheter som i praktiken föreligger att avdela polismän för den
bevakningsuppgift som är aktuell.
För
att ett särskilt behnv skall anses föreligga måste givetvis behovet avvika från
vad som får anses vara normalt. I allmänhet torde de omständigheter som ligger
till gmnd för ett sådant behov kunna fömtsättas vara av övergående natur, men
undantagsvis kan fråga vara om ett objekt vars speciella beskaffenhet gör en
mera permanent förstärkning av skyddet nödvändig. Vid prövningen av om det är
motiverat från allmän synpunki bör som har framhållits i den allmänna
motiveringen beaktas såväl de berättigade krav som allmänheten, kommuner och
enskilda har på att allmän ordning upprätthålls som vikten av att polisens
generella ansvar för ordningens upprätthållande inte skall kunna sättas i
fråga. De exempel som jag i den allmänna motiveringen har lämnat på uppgifter
för vilka ordningsvakter bör kunna förordnas med stöd av den nu aktuella
bestämmelsen bör inte uppfattas vare sig på det sättet att förordnanden utan vidare
skall få förekomma i de angivna fallen eller så att exemplen skulle vara uttömmande.
Som
har framhållils i den allmänna moflveringen får förordnanden utfärdade med
stöd av 3 § inte ges en generell form. 1 5 § andra stycket har
Prop.
1979/80:122 67
tagits
upp en bestämmelse därom. För att en tillfredsställande kontroll av vakternas
verksamhet skall kunna upprätthållas är det nämligen av slor betydelse att den
plats för vilken förordnandet skall gälla blir preciserad och avgränsad.
Särskild restriktivitet bör iakttas när fråga är om alt ge förordnanden som
avser medverkan vid ordningshållningen inom ett område som fortlöpande
frekventeras av allmänheten. Detta gäller vare sig områdel är en allmän plats
eller inte.
Det
kan inte sällan vara av värde om en diskussion i fråga om principerna för
förordnanden enligt den nu aktuella bestämmelsen tas upp i polisstyrelsen i
plenum. Detta gäller särskilt med hänsyn till att de lokala förhållandena kan
variera påtagligt.
4
§
Första
meningen anger de krav som slälls på den som skall förordnas flll ordningsvakt.
En prövning har fömtsätts med avseende på både laglydnad och allmän lämplighet.
Det bör i dessa hänseenden ställas relativt höga krav med hänsyn till
ordningsvaktsuppdragets karaktär. Det bör anmärkas att något krav på särskild
prövning av den medborgerliga pålitligheten inte har ställts upp.
Den
övre åldersgränsen på 65 år bör beaktas när det bestäms för hur lång tid ett
förordnande skall gälla. Ett förordnande bör inte meddelas att gälla för så
lång tid att ordningsvakten under giltighetstiden fyller 65 år.
I
enlighet med vad som f. n. gäller föreslås inle något formellt hinder föreligga
att som ordningsvakt förordna utländsk medborgare. Däremot är det naturligtvis
nödvändigt att i sådant fall vid lämplighetsprövningen kontrollera
vederbörandes kunskaper i svenska språket.
Utöver
de kvalifikationskrav som har angetts nyss har fömtsätts att ordningsvakten
regelmässigt skall ha genomgått föreskriven utbildning. Jag vill i denna del
hänvisa till vad jag har anfört i avsnitt 2.2.2. Genom andra meningen
bemyndigas regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer att meddela
föreskrifter om utbildning av ordningsvakter.
Vid
tillämpningen av hitfllls gällande regler har ibland tvekan yppats i frågan
humvida antalet redan givna förordnanden i ett distrikt i vissa fall skall
anses utgöra hinder mol nya förordnanden. Enligt min mening bör förordnande
endast undantagsvis kunna vägras av sådant skäl när ansökan avser en person som
skall tjänstgöra endast vid exempelvis offenlliga lillställningar i viss
beslämd lokal eller hos viss beslämd arrangör. I andra fall bör emellertid
polismyndigheten vara oförhindad att beakta antalet redan givna förordnanden
och att avslå en ansökan om det bedöms att tillräckligt många ordningsvakter
redan verkar i polisdistriktet. Under alla omständigheter bör polisstyrelsen,
för den händelse antalet förordnanden i ett distrikt tenderar att bli för
stort, undersöka om de redan förordnade ordningsvakterna utnyttjar sina
förordnanden eller om de kan återkallas.
Från
olika håll har framhållits att praxis varierar när del gäller det antal
Prop. 1979/80:122 68
ordningsvakter
som anses nödvändiga vid lill synes likartade tillställningar. Med hänsyn
härtill föreslog ordningsvaktsutredningen att samråd skulle ske mellan
anordnaren av en offentlig tillställning och polismyndigheten innan beslut om
antal ordningsvakter meddelas. Förslaget har beaktats vid 1979 års ändringar i
allmänna ordningsstadgan och lagen om allmänna sammankomster (se prop. 1979/80:17
s. 140 och 152). Någon bestämmelse om samråd i lagen om ordningsvakter har
därför inte ansetts behövlig.
För
alt man skall uppnå önskvärd kontinuitet och effektivitet vid ordningshållningen
är det ofta en fördel om ordningsvakten har en mera fast anknytning till viss
arrangör eller till lokal eller område där det regelbundet anordnas offentliga
tillställningar. Något krav i detta hänseende har emellertid inte ansetts böra
ställas upp i den nya lagen. Hinder finns således inte mot att förordna s. k.
frilansare till ordningsvakt.
5
§
Första
stycket första meningen anger vem som kan förordna ordningsvakter.
Bestämmelsen motsvarar i sak vad som nu gäller enligt 90 § PI. Ätt nuvarande
regler har bibehållits i huvudsak oförändrade har närmare motiverats i avsnitt
2.2.2.
Trots
att bestämmelsen således medger alt ett förordnande ges för län eller t. o. m.
för hela landet bör strävan vara att så långt det är praktiskt möjligt begränsa
förordnandet till ett polisdistrikt. Polisdistriktet bör vara ordningsvaktens
normala tjänstgöringsområde i de fall han har förordnats med stöd av 2 §. Det
är naturligtvis ingenting som hindrar att förordnandet begränsas till viss
plats inom ell polisdistrikt.
I
andra meningen av första stycket har angetts att alla ordningsvaktsförordnanden
skall meddelas för viss tid, högst 3 år. I fortsättningen kan alltså en
ordningsvakt inle få ett förordnande som gäller tills vidare. Genom att ett
förordnande alltid skall avse viss tid kommer efter hand en omprövning att ske
av alla förordnanden. Förordnanden på mycket kort tid kan komma i fråga i vissa
speciella fall såsom när lämplighetsprövningen gett anledning lill att
vederbörande först bör få tjänstgöra kort fld på försök eller del är fråga om
förordnande som avser en särskild offentlig tillställning, t. ex. i samband med
midsommarfestligheter.
Bestämmelsen
i andra stycket första meningen om att det i förordnandet skall anges för
vilken verksamhet och inom vilket område det gäller har i sak motsvarighet i 90
§ andra stycket PI. Som har framhållits nyss bör tjänstgöringsområdet så långt
möjligt begränsas lill ett polisdistrikt. I förordnandet kan t. ex. anges alt
"NN förordnas atl medverka till att upprätthålla allmän ordning vid
offentliga flllslällnigar inom X
polisdistrikt".
För
förordnanden utfärdade med stöd av 3 § gäller en särskild bestämmelse som
tagits upp i andra stycket andra meningen. Enligt den skall sådana förordnanden
innehålla uppgift om det eller de tjänstgöringsställen som de gäller för. Detta
innebär att förordnanden med stöd av 3 § inte kan
Prop. 1979/80:122 69
avse
att l.ex. "medverka vid upprätthållandet av allmän ordning vid allmänna
platser enligt BrB inom X polisdistrikt". Med tjänstgöringsställe i
paragrafens mening avses i princip etl begränsat område. I förordnande enligt 3
§ skall direkt anges den eller de platser, t. ex. en viss park eller vissa
fasflgheter, där ordningsvakten skall tjänstgöra.
6 §
Enligt
denna paragraf lyder en ordningsvakt under polisstyrelsen i det distrikt där
han tjänstgör. Vidare har angetts att ordningsvakten är skyldig att lyda en
order som en polisman meddelar i tjänsten, om det inte är anflngen uppenbart
att ordern inle angår tjänstgöringen som ordningsvakt eller också uppenbart att
den strider mot en lag eller en annan författning. Ätt ordningsvakten även är
skyldig att följa uppdragsgivarens anvisningar när dessa inte strider mot
polisens ligger som har framhålhts i avsnitt 2.2.4 i sakens natur.
Paragrafen
reglerar ordningsvaktens skyldighet att ställa sig till efterrättelse de
direktiv som polisstyrelsen eller polisman meddelar för särskilda fall och inte
polisstyrelsens befogenhet att meddela generella normer som avser
ordningsvakternas tjänstgöringsförhållanden. Somjag anfört i inledningen till
specialmotiveringen är emellertid avsikten att länsstyrelserna och
polisstyrelserna skall bemyndigas att meddela de verkställighetsföreskrifter
flll lagen som utöver dem som meddelas centralt av regeringen och
rikspolisstyrelsen kan behövas med hänsyn till regionala och lokala förhållanden.
Med stöd av elt sådant bemyndigande får pohsstyrelsen möjlighet att exempelvis
i lokala tjänsteföreskrifter ge bestämmelser om i vilka fall och hur en
ordningsvakt vid påbörjandet av sin tjänstgöring skall göra anmälan till
polisstyrelsen.
7 §
I
paragrafen har tagits upp en bestämmelse om ordningsvaktens rapporteringsskyldighet.
Skyldigheten att rapportera är begränsad till sådant som ordningsvakten erfarit
under sin tjänst som ordningsvakt och som är av den arten att polisen bör få
vetskap om förhållandena. Det kan t. ex. gälla bristande säkerhets- eller
ordningsföreskrifter på en festplats eller behov av förstärkningar för
ordningens upprätthållande.
Eftersom
ordningsvaktens uppdragsgivare, t. ex. en arrangör av en offentlig
tillställning, har ett ansvar för att god ordning råder vid tillställningen
ligger det i sakens natur att ordningsvakten även skall hålla uppdragsgivaren
underrättad om verksamhetens bedrivande. En uttrycklig bestämmelse därom har
inte ansetts nödvändig.
En
särskild fråga är skyldigheten för en ordningsvakt att flll polisen rapportera
brott som hör under allmänt åtal. Denna skyldighet åvilar f. n. ordningsvakten
enligt 12 § första stycket Pl. Däremot gäller bestämmelsen om rapporteftergift
i andra stycket av samma paragraf inte för ordnings-
Prop. 1979/80:122 70
vakter.
Inte heller i fortsättningen bör en ordningsvakt få rätt att ge
rapporteftergift. För tydlighetens skull bör en uttrycklig föreskrifl om
skyldighet för en ordningsvakt att rapportera brott flll polisen meddelas som
verkställighetsföreskrift.
8
§
Enligt/ör,yM
stycket, som motsvarar 16 S första stycket PI, skall nrdningsvaklen vid ett
ingripande inte använda strängare medel än förhållandena kräver. Han skall
vidare försöka nå åsyftat resultat gennm upplysningar och uppmaningar.
Principen skall alltså vara att försöka lösa uppgiften med användande av
lindrigaste möjliga medel och alltid se till att det föreligger en rimlig
proportion mellan mål och medel.
Ordningsvaktens
rält att i vissa fall bmka våld är reglerad i förslaget till ändring i 24 kap.
2 § brottsbalken.
I
andra stycket ges en allmän regel för ordningsvaktens uppträdande vid olika
ingripanden, alltså inte bara vid omhändertaganden. Vid ett ingripande skall
ordningsvakten tillse att det sker på sådanl sätt att det inte väcker onödig
uppmärksamhet eller orsakar större olägenhel än som är oundvikligt. Häri
ligger att ordningsvaktens uppträdande skall präglas av hövlighet och hänsyn
samt inge förtroende.
9
§
I
första stycket ges regler om ålerkallelse av förordnande som ordningsvakt.
Ålerkallelse kan ske om ordningsvakten inle längre uppfyller laglydnads- eller
lämplighetskravet enligt 4 8. Vidare kan ålerkallelse ske när annat särskilt
skäl föreligger. Ett sådant skäl kan i speciella fall vara att ordningsvakten
utan giltig orsak vägrar att åta sig uppdrag. Beslut om ålerkallelse skall
meddelas av den myndighet som har meddelat förordnandet.
Som
fldigare har framhållits måste kravet på laglydnad sättas högt när det gäller
ordningsvakter. Brott i tjänsten bör därför alltid leda till att ålerkallelse
av förordnandet aktualiseras, och prövningen bör, om brottet inte är
bagatellartat, som regel medföra att förordnandet återkallas. Undantag kan
naturligtvis förekomma i särskilda fall. I sakens natur ligger att vissa brott
i tjänsten är mer diskvaliflcerande än andra brott. Särskilt allvarligt är det
när ordningsvakten använt våld på ett oförsvariigt sätt eller när han har
utnyttjat sin ställning i brottsligt syfte. I dessa fall bör förordnandet alltid
återkallas.
Vad
som har sagts nu om ordningsvakts brott i tjänsten torde i allt väsentligt
gälla också för brott utom tjänsten, även om utrymmet för att underlåta
äterkallelse därvid får anses något större.
Någon
bestämmelse om vilken tid som bör förflyta innan ordningsvakten efter en
ålerkallelse kan få ett nytt förordnande har inte tagits upp i förslaget.
Frågan måste blir beroende av en prövning från fall till fall, där
Prop. 1979/80:122 71
brottets
svårhetsgrad och karaktär samt vederbörandes förhållanden i övrigt får bli
föremål för en samlad bedömning.
Även
annat än brott kan alltså föranleda att förordnandet återkallas. Så kan bli
fallet om ordningsvakten varit berusad i tjänsten eller eljest vid återkommande
tillfällen uppträtt på ett sådant sätt att han inte längre uppfyller det
allmänna lämplighetskravet.
F.
n. har den myndighet som skall besluta om ålerkallelse inte någon möjlighet
att, i avvaktan på att en anmälan utreds eller en dom vinner laga kraft, fatta
ett interimistiskt beslut om ålerkallelse. Otvivelaktigt föreligger del elt
behov av att kunna vägra ordningsvakten att Ijänslgöra i avvaktan på att frågan
om ålerkallelse slutligt prövas. I andra stycket av paragrafen har därför
stadgats att, om fråga uppkommer om att återkalla ett förordnande, den
myndighet som skall besluta därom får avstänga ordningsvakten från
tjänstgöring när det kan antas att förordnandet kommer atl återkallas.
Avstångningen skall i sådant fall gälla till dess att frågan om ålerkallelse
har prövats slufligt. Beslut om avstängning för ett bestämt tjänstgöringstillfälle
bör härutöver kunna meddelas när ordningsvakten, utan att fråga är om fall där
ålerkallelse kan bli följden, har åsidosatt vad som åligger honom i hans
verksamhet. Det kan t. ex. vara fråga om ett fall där ordningsvakten uppträtt
på sådant sätt att han inte lämpligen bör tjänstgöra mer vid det tillfället men
det ändå inte föreligger tillräckliga skäl för att anta att hans uppträdande
kan leda till att förordnandet återkallas. En föreskrift i nu angivei hänseende
har lagits upp i andra meningen av
stycket.
Enligt
tredje stycket i paragrafen kan beslut om avstängning meddelas av polisman i de
fall där myndighetens beslut inte kan avvaktas. Det kan t. ex. vara fråga om
att omedelbart skilja en bemsad ordningsvakt från tjänsten. Polismannen skall
skyndsamt anmäla sådant beslut till den myndighet som har förordnat
ordningsvakten. Om polismannens beslut inte bara gällde avstängning från
tjänstgöring vid visst tillfälle skall myndigheten omedelbart pröva om
avstångningen skall bestå. I förekommande fall skall myndigheten sedan ta upp
frågan om ålerkallelse av förordnandet.
För
att förebygga risken att en ordningsvakt fortsätter att tjänstgöra efler ett
beslut om ålerkallelse eller avstängning bör en skyldighet finnas för honom att
för sådana fall lämna ifrån sig förordnandet till den myndighet som har
förordnat honom. En föreskrift härom kan meddelas som
verkställighetsföreskrift.
10 §
Paragrafen
innehåller besvärsbestämmelser som överensstämmer med .d som gäller f. n.
11 §
I
denna paragraf finns en bestämmelse om tystnadsplikt för ordnings-
Prop. 1979/80:122 72
vakt.
F.n. har ordningsvakt tystnadsplikt enligt 13§ Pl. Den allmänna sekretesslagen
för offenlliga funktionärer som har föreslagits i prop. 1979/ 80: 2 blir
tillämplig på ordningsvakter endast i den mån dessa kan anses vara knutna till
en myndighet på det sätt som anges i 1 kap 6 § förslaget till sekretesslag, dvs
om de betraklas som offenfliga funktionärer (jfr prop. 1979/80: 2, särskilt s.
124-129). Med hänsyn härtill och då en bestämmelse i ämnet enligt
regeringsformen måste meddelas genom lag har i första stycket föreskrivits att
ordningsvakt inte obehörigen får röja eller utnyttja vad han på gmnd av
uppdraget som ordningsvakt har erfarit om enskilds personliga förhållanden
eller förhållanden av betydelse för rikets säkerhet eller för beivrandet av
broll. För ordningsvakter som utför uppdrag direkl för det allmännas räkning
bör bestämmelserna i sekretesslagen gälla. En föreskrift härom har tagits in i
paragrafens andra stycke. Den konsimktion som har angetts nu överensstämmer med
den som generellt avses bli lillämpad vid följdlagsflftningen lill den
föreslagna sekretesslagen.
Övergångsbestämmelser
Den
nya lagen om ordningsvakter bör träda i kraft den 1 januari 1981.
Förordnanden
som ordningsvakt som har utfärdats med stöd av äldre bestämmelser bör upphöra
så snart det är praktiskt möjligt med hänsyn Ull den tid som erfordras för att
utfärda dels ordningsvaktsförordnanden med stöd av den nya lagen, dels
förordnanden med stöd av andra författningar. Det har därvid ansetts nödvändigt
att låta äldre förordnanden gälla t. o. m. 1982. Sådana förordnanden skall
efter ikraftträdandet gälla som förordnanden enligt den nya lagen.
Förordnanden som utfärdats på viss tid skall självfallet inte till följd av
övergångsbestämmelsen gälla för längre tid än som anges i förordnandet.
I
konsekvens med det anförda avser jag att i förekommande fall vid övriga här
upprättade lagförslag föreslå övergångsbestämmelser som innebär att
ordningsvaktsförordnanden som har meddelats före ikraftträdandet skall kunna
behålla sin giltighet och sitt tillämpningsområde intill utgången av år 1982.
4.2
Förslaget till lag om ändring i brottsbalken
22
kap. 14 §
Den
gmndläggande bestämmelsen om vad som i BrB avses med krigsman finns 121 kap.
20 §. Under beredskapstillstånd och då riket är i krig har det emellertid
ansetts ofrånkomligt med ett vidare tillämpningsområde för de militära
straffbestämmelserna än under vanliga fredsförhållanden. Den erforderliga
kompletteringen av det lagmm som har nämnts nyss har skett genom de
bestämmelser som har tagits upp i förevarande paragraf.
Enligt
första stycket gäller bl. a. att vad som sägs om krigsman skall äga motsvarande
tillämpning på vissa polismän, viss civil bevakningspersonal
Prop. 1979/80:122 73
saml
den som tillhör viss tjänstegren inom civilförsvaret, om riket är i krig. I
fråga om bevakningspersonal omfattar bestämmelsen endast den som har att
fullgöra för bevakning av viss egendom erforderlig polisverksamhet och därvid
enligt regeringens förordnande hör till försvarsmakten. Sistnämnda föreskrift
skall ses mot bakgrund av regleringen i 1943 års lag om polisens ställning
under krig samt 1958 års tillämpningskungörelse till denna lag. Enligt 4§ 1943
års lag gäller sålunda att den som "enligt 18 § lagen om polisväsendet i
riket" har förordnats att utföra för bevakning av viss egendom erforderlig
polisverksamhet skall, i den mån regeringen förordnar det, tillhöra
försvarsmakten. Med stöd av detta lagmm har i 11 § 1958 års
tillämpningskungörelse föreskrivits att personal, som enligt 18 § lagen om
polisväsendet i riket har förordnats att bevaka anläggningar av betydelse för
försvaret eller folkförsörjningen, såsom kommunikaflonsanläggningar, hamnar,
kraftverk, industrier och förråd, under krig skall tillhöra försvarsmakten.
Den
i 1943 års lag och 1958 års tillämpningskungörelse åberopade 18 § i den numera
upphävda lagen (1925:170) om polisväsendet i riket innebar att polislagens
bestämmelser inte utgjorde hinder mot att polisbevakning på slatens bekosinad
ombesörjdes i annan ordning än som föreskrevs i lagen och inte heller mot att
sådan bevakning anordnades på enskilds bekostnad vid visst företag, vid viss
tillställning eller annars i särskilt fall. Någon ändring av 1943 års lag eller
1958 års tillämpningskungörelse har inte skett med anledning av alt 1925 års
pohslagstiftning har upphävts i samband med polisväsendets förstatligande år
1965. Hänvisningen till 18 § i 1925 års lag torde numera få anses ta sikte på
bevakningspersonal som med stöd av ordningsvaktsförordnande enligt 90 §
polisinstmktionen bevakar skyddsföremål.
I
den allmänna motiveringen har föreslagits att civil vaktpersonal, som enligt
särskilt förordnande bevakar skyddsföremål, i fortsättningen skall betecknas
skyddsvakter. Vidare har förordats alt skyddsvakter under krig skall anses som
krigsmän och tillhöra försvarsmakten. En gmndläggande föreskrift om
skyddsvakter avses bli intagen i 10 § skyddslagen. I konsekvens härmed föreslås
den nuvarande föreskriften i första stycket andra meningen av förevarande
paragraf om ställningen för viss bevakningspersonal bli ersatt av en
bestämmelse om att skyddsvakt under krig skall anses som krigsman.
Den
nya bestämmelsen tar sikte enbart på skyddsvakter som har förordnats enligt
skyddslagen för bevakning av skyddsföremål. Som har påpekals i den allmänna
motiveringen har skyddsvakt hittills använts även som beteckning för en
polisman som har avdelats för skydd av en viss persons säkerhet. Förevarande
paragraf omfattar inte sådana skyddsvakter. I den allmänna motiveringen har
pekats på möjligheten av atl övergå till en annan beteckning, exempelvis
säkerhetsvakt, för den som anförtros bevakningsuppdrag av det slag som har
nämnts sist.
Prop.
1979/80:122 74
Ändringar
i den nu aktuella paragrafen har nyligen föreslagits dels i
utredningsbetänkandet (Ds Fö 1978: 9) Överföring av civilförsvarets ordnings-
och bevakningsuppgifter lill andra myndigheter, dels av 1975 års pnlisutredning
i betänkandet (SOU 1979:75) Polisen i totalförsvaret. Ställning till dessa
förslag, som båda f. n. övervägs inom regeringskansliet, har inte kunnat tas i
förevarande lagstiftningsärende.
24 kap. 2 §
Förevarande
paragrafs/örjto stycke, som inte föreslås ändrat, innefattar det allmänna
lagstödet för polisens befogenhet atl i vissa fall bmka våld. Med polisman i
paragrafens mening förstås enligt vedertagen tolkning, som har stöd i
förarbetena (se bl.a. SOU 1953: 14 s. 403), den som enligt lag eller annan
författning har förordnats att fullgöra polisverksamhet. Till polisman i den
mening som här avses räknas sålunda otvivelaktigt l.ex. tullpersonal som
omfattas av kungörelsen (1964: 834) om förordnanden för tullpersonal att
ombesörja viss polisbevakning. Med hänsyn flll att ordningsvakt enligt 90 §
polisinstmktionen i nuvarande lydelse förordnas att utföra polisbevakning torde
även en ordningsvakt få anses vara polisman i den mening som avses i 24 kap. 2
§ första stycket BrB. Detta har också uttryckligen förutsatts i förarbetena
till den aktuella bestämmelsen.
Som
framgår av 1 § förslaget flll lag om ordningsvakter är det min uppfattning atl
elt uppdrag som ordningsvakt inte fortsättningsvis bör mbriceras som elt
förordnande att utföra polisbevakning. Enligt förslaget skall i stället med
ordningsvakt avses den som utan att vara anställd som polisman har förordnats
att medverka till att upprätthålla allmän ordning. Första stycket kan därmed
inte längre anses tillämpligt på ordningsvakter. Med denna utgångspunkt
aktualiseras frågan om förevarande paragraf bör kompletteras med en särskild
regel om befogenheter för ordningsvakt att i vissa fall använda våld.
I
denna del bör först framhållas att vissa befogenheter i angivet hänseende
följer redan av andra stycket i dess nuvarande lydelse. Enligt stycket gäller
bl. a. att om någon som skall häktas, anhållas eller annars berövas friheten,
söker undkomma eller hindra den som äger verkställa åtgärden, det våld får
bmkas som med hänsyn till omständigheterna kan anses försvarligt.
I
enlighet med vad jag har anfört i den allmänna motiveringen avses
ordningsvakterna ha kvar sina nuvarande befogenheter att verkställa omhändertagande
enligt 3 § LTO och LOB. Vid sådana frihetsberövanden får ordningsvakter sålunda
i den mån det är nödvändigt bruka det våld som med hänsyn till omständigheterna
är försvarligt.
Det
är emellertid uppenbart att en ordningsvakt även i en del andra situationer
måste kunna bruka visst våld i sin verksamhet, låt vara att användande av våld
givetvis alltid så långt det är möjligt bör undvikas. Ordningsvaktsutredningen
har föreslagit en allmän regel om att bl. a. ord-
Prop.
1979/80:122 75
ningsvakt
om det är nödvändigt får bruka det våld som med hänsyn till omständigheterna
kan anses försvarligt. Som har påpekats, av en del remissinstanser synes
emellertid detta föra alllför långt. För egen del anser jag att den befogenhet
som det här gäller lämpligen bör begränsas flll att gälla med avseende på vissa
bestämda åtgärder som faller på ordningsvakterna i deras verksamhet.
Ett
visst mått av våld måste uppenbarligen kunna bmkas av en ordningsvakt när
denne har att avvisa eller avlägsna någon från det område där han uppehåller
sig. I detta hänseende gäller bl. a. enligt 16 S allmänna ordningsstadgan
(1956: 617) att den som åsidosätter föreskrift av polismyndighet får avvisas
från offenflig tillställning, en uppgift som i prakflken till övervägande del
faller på ordningsvakterna. En motsvarande bestämmelse finns i 7 § lagen
(1956:618) om allmänna sammankomster. Enligt 3 § LTO skall bl. a. den som genom
sitt uppträdande stör allmän ordning eller utgör omedelbar fara för denna
omhändertas. Av allmänna principer torde emellertid följa att vederbörande
polisman eller ordningsvakt i slället kan välja att avlägsna den nrdningsstörande
från den plats där han uppehåller sig, om detta i det särskilda fallet skulle
vara en tillräckligt ingripande åtgärd för att förekomma fortsatt
ordningsstörning. Att våld i vissa fall måste kunna bmkas i samband med
åtgärder som avses nu tnrde ligga i sakens natur.
I
fråga nm beslag gäller enligt 2 § 5 lagen (1958; 205) om förverkande av
alkoholhaltiga drycker att ordningsvakt har samma rätt att beslagta spritdrycker,
vin eller starköl som enligt rättegångsbalken tillkommer polisman. Även i
sådant sammanhang kan befogenheten att använda våld aktualiseras. Detsamma
gäller när en ordningsvakt utför s.k. provisorisk skyddsvisitation på en
omhändertagen person, dvs. en sådan ytlig visita-tion som bedöms nödvändig av
säkerhetsskäl och endast avser eftersökande av vapen eller annat farligt
föremål. Befogenheten för en ordningsvakt att utföra en sådan visilation
gmndas på 2 § lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m. fl. I
detta lagmm föreskrivs bl. a. att den som är häktad skall, om del inle är
uppenbart obehövligt, kroppsvi-siteras "senast vid ankomsten till
förvaringslokalen". Bestämmelsen har enligt lagens 18 § motsvarande
tillämpning på den som tas i förvar i polisarrest.
Utredningen
har föreslagit att befogenheten att använda våld i detta sammanhang skall
regleras även för en del andra personalkategorier än ordningsvakter, bl. a.
bevakningspersonal som avses i lagen (1940:358) med vissa bestämmelser till
skydd för försvaret m. m. (skyddslagen), jakt-och fisketillsynsmän, befattningshavare
vid domänverket, vid tullverkets kust- eller gränsbevakning och lantbmksnämnds
rennäringsavdelning samt stiftsjägmästare och dennes biträden liksom
befattningshavare vid allmän flygplats och godkänd enskild flygplats, allt i
den mån det behövs för särskilt angivna åtgärder som personalen äger vidta
enligt olika förfall-
Prop. 1979/80:122 76
ningsmm.
Förslaget skall ses mot bakgmnd av att den personal som det här gäller inte
sällan i prakliken förordnas som ordningsvakter just för att det skall flnnas
stöd för den befogenhet att använda våld som för vissa fall bedöms som
nödvändig. De åtgärder som här kan komma i fråga är avvisande (jfr t. ex. 63 §
luftfartskungörelsen), kroppsvisitation (jfr 10 § skyddslagen) saml beslag (jfr
t. ex. 31 § lagen om rätt flll jakt, 31 § andra och tredje styckena
jaktstadgan, 37 § lagen om rätt till fiske, 34 § fiskeri-stadgan och 41 §
vapenlagen) liksom annal omhändertagande av egendom (jfr t. ex. 31 § första
stycket lagen om rätt flll jakt och 32 § vapenlagen).
Vid
remissbehandlingen har några egentliga invändningar i sak inte riktats mot
utredningens förslag. Däremot har från några håll påpekats att förslagets
uppräkning av olika personalkategorier inle är fullsländig. Vidare har ett par
instanser ansett det onödigt att tynga BrB med en uppräkning av de olika rätt
disparata personalkategorier som det här gäller och i stället förordat en
allmän regel. Jag kan ansluta mig till sistnämnda uppfattning. Genom en sådan
regel synes lämpligen en befogenhet att under vissa förutsättningar bmka våld
till en början böra tillerkännas den som med laga rätt skall avvisa eller
avlägsna någon från visst område eller verkställa kroppsvisitation eller beslag
eller annat omhändertagande av egendom. Detta bör gälla vare sig det som vanligen
är fallet är fråga om en offenflig funkflonär eller rätten lill exempelvis
beslag tillkommer annan person, såsom t. ex. en jakträttsinnehavare. Det bör
erinras att för den som handlar i nödvärn en befogenhet att använda våld som
går längre än den här föreslagna gäller enligt 24 kap. I S.
Som
fömlsätlning för att våld skall få brukas av en polisman enligt första stycket
gäller att denne möts eller angrips av våld eller hot om våld, medan enligt
andra stycket det våld som kan anses försvarligt får användas även för att
betvinga s.k. passivt motstånd. Som har framhållits av utredningen och
remissinstanserna synes det ofrånkomligt att våld vid de åtgärder som nu är
aktuella i vissa fall skall kunna användas även för atl bryta passivt motstånd.
Som fömtsättning bör därför anges att tjänstemannen när åtgärden skall
genomföras möts av motstånd. Härigenom nås överensslämmelse med vad som enligt
54 § konkurslagen (1921:225) numera gäller i fråga om kronofogdemyndighets
befogenhet att bruka våld vid handräckning i samband med konkurs liksom med
vad som enligt 2 kap. 17 § tredje stycket i det till lagrådet remitterade
förslaget till ulsökningsbalk föreslås gälla i aktuellt hänseende beträffande
förrättningsman vid förrättning i allmänhet enhgt balken. På sätt som har skelt
i försia och andra styckena av 24 kap. 2 § BrB bör anges att endast det våld
får bmkas som med hänsyn lill omständighetema framstår som försvarligt.
En
föreskrift av den innebörd somjag har förordat nu bör i princip gälla också för
polismän. Med hänsyn härtill bör lämpligen även husrannsakan och
kroppsbesiktning nämnas bland de åtgärder för vars genomförande ett visst mått
av våld skall kunna användas.
Prop.
1979/80:122 77
Mot
bakgrund av vad som sålunda har anförts förordar jag att i 24 kap. 2 S BrB tas
in ett nytt tredje stycke av innehåll att den som med laga rätt skall avvisa
eller avlägsna någnn från visst nmråde eller verkställa kruppsvisitatinn,
husrannsakan eller beslag eller annat nmhändertagande av egendom får bmka det
våld som med hänsyn till omständigheterna framstår som försvarligt för
åtgärdens genomförande, om han möts av motstånd.
Med
uttrycket "laga rätt" - som förekommer även i exempelvis 27 kap. 4 §
räUegångsbalken - har avsetts aU ange att den befogenhet atl verkställa tvångsåtgärd
som är aktuell skall kunna stödjas på en i vederbörlig ordning meddelad
bestämmelse. I vissa fall kan detta förutsätta en tolkning av lag, såsom när
det gäller den befogenhet snm enligt vad förut konstaterats får anses
föreligga för den som äger rätt att verkställa omhändertagande enligt 3 S LTO
att även tillgripa den mindre ingripande ålgärden avlägsnande. Vissa av
bestämmelserna om de befogenheter som det här är fråga om finns som förut har
framgått meddelade i författningar som före ikraftträdandet av regeringsformen
(RF) har tillkommit genom beslut av Kungl. Maj:t ensam. Uttrycket "laga
rätt" bör anses omfatta även sådana bestämmelser, vilka numera skall
meddelas genom lag men enligt RF;s övergångsbestämmelser har kvar sin
giltighet.
Jag
vill framhålla att den nu förordade föreskriften givetvis inte löser alla
problem som är förknippade med frågan i vad mån offenfliga tjänstemän under
tjänsteutövningen skall anses befogade att använda ett visst mått av våld, en
fråga som spänner över ett stort och vidlyftigt rättsområde (jfr prop. 1962: 10
del B s. 331). Inte ens för polisens del torde frågan bli fullt uttömmande
reglerad. Enligt 2 kap. 6 S RF gäller numera att varje medborgare är gentemot
det allmänna skyddad mot påtvingat kroppsligt ingrepp. Detta skydd får
visserligen begränsas under de förutsättningar som i allmänhet gäller för
inskränkningar i en grundlagsskyddad rättighet. En sådan begränsning måste
meddelas genom lag, låt vara att annan reglering kan ha giltighet tills vidare
med stöd av regeringsformens övergångsbestämmelser. Hithörande frågor tnrde
knmma att aktualiseras vid de överväganden som blir nödvändiga när frågan tas
upp om utformningen av en ny polislag på grundval av 1975 års polisutrednings
principbetänkande (SOU 1979:6) Polisen.
Jag
är slutligen angelägen om att understryka att jag helt ansluter mig till vad
bl. a. polisutredningen har anfört under remissbehandlingen om att en
ordningsvakt oftast bör kunna fullgöra siU uppdrag på eU sådant sätt aU
befogenheten att i vissa fall använda våld inte behöver utnyttjas. Denna
befogenhel skall alltid ses som en sistahandsutväg, som får tillgripas först
när andra möjligheter måste anses stängda. Klart är också att ordningsvakter
liksnm de andra persnnalkategnrier som den nu föreslagna bestämmelsen tar
sikte på bör i den mån det är möjligt begära biträde av polisen så snart fråga
uppkommer om att använda starkare våld än snm kan anses nurmalt vid utövandet
av den verksamhet som är aktuell.
Prop.
1979/80:122 78
Övergångsbestämmelsen
Jag får i denna del hänvisa till vad jag har anfört vid
övergångsbestämmelserna till lagen om ordningsvakter.
4.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1973:558)
om tillfälligt omhänder
tagande
10 §
Som har framgått av den allmänna motiveringen föreslås
ordningsvakt även i fortsättningen få befogenhet att göra omhändertagande
enligt 3 S LTO om inte annal anges i förordnandet. Då en ordningsvakt inte
längre skall förordnas att utföra polisbevakning har i paragrafen uttryckligen
angetts att bestämmelserna i 3 och 4 §§ samt 5 § första stycket gäller för en
ordningsvakt. F.n. anses paragrafen gmnda en befogenhet även för annan utanför
polisväsendet som har förordnats att ulföra polisbevakning. Den
personalkategori som här i praktiken är aktuell är tjänstemän vid lullverkets
kustbevakning som omfattas av kungörelsen (1964:834) om förordnande för
tullpersonal alt ombesörja viss polisbevakning. 1 samband med alt ställning las
lill sjöövervakningskommilténs betänkande som inom kort väntas föreligga torde
aklualiseras frågan om hur befogenheterna för kustbevakningspersonalen bör
regleras i fortsättningen.
4.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:511)
om omhändertagande av
berusade personer m. m.
10 §
Beträffande den ändring som har föreslagits i denna paragraf
hänvisas till vad som har anförts under 4.3.
4.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1958: 205)
om förverkande av
alkoholhaltiga drycker m. m.
2 §
Ändringen i femte punkten har föranletts av att
ordningsvakt inte längre skall förordnas att utöva polisverksamhet.
4.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1938:274)
om rätt till jakt
26 och 31 §§
Som har angetts i den allmänna motiveringen (se avsnitt
2.2.5) innebär förslaget att den snm får till uppdrag att utöva jaktflllsyn
inte längre skall förordnas till "ordningsvakt för jaktbevakning"
utan ges ett direkt förordnande för den aktuella uppgiften. Med hänsyn härtill
har i 26 nch 31 §§
Prop. 1979/80:122 79
uttrycket "med polismans befogenhet utmstad
ordningsvakt" utbytts mot "av länsstyrelsen förordnad
jakttillsynsman".
39 §
Paragrafen, som är ny, upptar bestämmelser om förordnande
av jakttillsynsman. Närmare föreskrifter kan vid behnv meddelas av regeringen
eller myndighet som regeringen bestämmer med stöd av 8 kap. 13 S regeringsformen.
Övergångsbestämmelsen
Jag får i denna del hänvisa till vad jag har anfört vid
övergångsbestämmelserna till lagen om ordningsvakter.
4.7 Förslaget till lag om ändring i vapenlagen
(1973:1176)
32 och 41 §§
Beträffande dessa ändringar hänvisas till ändringarna i 26
och 31 §S jakflagen. Beträffande övergångsbeslämmelsen hänvisas till vad som
har anförts till övergångsbestämmelserna till lagen om ordningsvakter.
4.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1940:358)
med vissa bestämmelser
till skydd för försvaret m. m.
10 §
Enligt den föreslagna lydelsen av första meningen skall
det ankomma på militär befälhavare resp. länsstyrelse att förordna skyddsvakt
för bevakning av anläggning, inrättning, fartyg eller område som skyddas
enligt 13 SS (skyddsföremål). Avsikten är att närmare bestämmelser om bl.a.
befogenhetsfördelningen mellan den militäre befälhavaren och länsstyrelsen
skall tas in i bevakningskungörelsen med stöd av 8 kap. 13 § regeringsformen.
Det har fömtsätts att på den militära sidan förordnande regelmässigt skall
meddelas av befälhavare för försvarsområde.
I andra meningen har tagits in en regel om atl skyddsvakt
under krig hör till försvarsmakten. Angående motiveringen härtill hänvisas till
vad som har anförts vid 22 kap. 14 § BrB. Föreskriften motsvarar i sak vad som
f. n. gäller enligt 11 S i 1958 års kungörelse angående tillämpning av lagen
den 17 december 1943 (nr 881) om polisens ställning under krig.
Bestämmelsen i andra meningen är inte avsedd att ge
underlag för någon ändring i nuvarande planering i vad denna innebär att
bevakningen av skyddsföremålen efter mobilisering skall tas över av
krigsorganiserade enheter. Bestämmelsen har betydelse främst för situationer
som kan uppstå i händelse av överraskande anfall innan mobilisering har
genomförts. En skyddsvakt snm i ett sådanit läge alltjämt upprätthåller
bevakningen
Prop. 1979/80:122 80
kommer
att höra till försvarsmakten. Han avses i enlighet härmed ha ställningen som
kombattant och sålunda befogenhet att ingripa även mot flentliga soldater i den
mån det skulle behövas för bevakningsuppgiftens fullgörande.
Några
bestämmelser i lag om utbildning och kvaliflkationskrav för skyddsvakter eller
om dessas uniformering har inte ansetts behövliga. Det kan förutses att det som
regel blir väktare i auktoriserade bevakningsföretag som erhåller sådana
förordnanden. Någon särskild uniform synes i så fall inte behövas, utan
väktaruniformen torde kunna användas även vid de bevakningsuppdrag som det här
gäller. Normalt synes det inte erforderligt att förordnande meddelas även för
utryckningsstyrka. Denna fråga torde emellertid få avgöras med beaktande av de
omständigheter som betingar bevakningen.
De
bestämmelser om bevakningspersonalens befogenheter som finns i
10
§ i dess nuvarande lydelse har
flyttats till 11 §.
11
§
Den
nuvarande regleringen av befogenheterna för bevakningspersonal vid
skyddsföremål innebär att allmänna bestämmelser i ämnet har tagits in i 10 §
skyddslagen, medan befogenheternas närmare innehåll har preciserats i 3-5 §§
bevakningskungörelsen. Eftersom de befogenheter som det här gäller leder till
begränsningar i de gmndläggande fri- och rättigheter som tillkommer medborgarna
enligt RF eller annars medför ingrepp i enskildas förhållanden skall enligt de
principer för normgivningen som har slagits fast i RF regleringen i dess helhet
ha formen av lag.
I
samband med att andra ändringar görs i skyddslagen bör en omdisponering av
innehållet i de båda författningarna ske på så sätt att de befogenheter för
bevakningspersonalen som gmndlagsenligt skall ha lags valör förs till nämnda
författning.
Förevarande
paragraf har enligt förslaget byggts upp med dessa utgångspunkter. Första
stycket behandlar de befogenheier som f. n. enligt 3 § och 4 8 andra stycket
bevakningskungörelsen tillkommer krigsman, polisman och ordningsvakt som
bevakar skyddsföremål. Med hänsyn till vad som enligt rättegångsbalken (27 kap.
12 8 och 28 kap. 8 8) gäller i fråga om öppnande och undersökning av brev m. m.
har dock med avvikelse från nuvarande reglering särskilt angetts atl bevakningspersonalen
inte har någon på skyddslagen gmndad befogenhet att öppna eller undersöka brev
eller annan enskild handHng. Andra stycket motsvarar 4 § första stycket
bevakningskungörelsen med de terminologiska ändringar som föranleds av
rättegångsbalken (RB). Sålunda anges i stycket att krigsman och skyddsvakt som
bevakar skyddsföremål under vissa fömtsättningar har samma befogenhel som
polisman att gripa den snm del finns skäl alt anhålla för spioneri, sabotage
eller föreberedelse till sådant broll samt att lägga beslag på föremål som
därvid påträffas. För polisman följer de angivna befogenheterna av 24 kap. 7 8
och 27 kap. 4 S RB.
Prop.
1979/80:122 81
Till
tredje stycket har förts den befogenhet för gränsövervakningspersonal som har
tagits in i 3 § bevakningskungörelsen vid 1979 års ändring i denna (SFS 1979;
1089). Beträffande styckels innehåll i övrigt hänvisas till 5 8
bevakningskungörelsen. Första och andra meningarna i fjärde stycket motsvarar 4
8 tredje stycket samma kungörelse. Det har vidare ansetts ofrånkomligt att i
lagen ange en tid under vilken ett omhändertagande av en person vid ett
skyddsföremål längst skall få bestå i fall då denna inte är misstänkt för något
brott. En föreskrift härom har tagils in i fjärde styckets tredje mening enligt
förslaget. I analogi med 23 kap. 9 S första meningen rättegångsbalken och 8 8
LTO har tidsgränsen satts till sex timmar. Den omhändertagne kan givetvis
kvarhållas om annan gmnd för frihelsberövande föreligger vid
sextimmarsfristens utgång.
12 8
Paragrafen
motsvarar 3 8 andra stycket andra meningen och tredje stycket
bevakningskungörelsen. Språkliga ändringar har dock vidtagits (jfr JuU
1979/80:4 s. 6).
13 6
I
första stycket har lagits in en bestämmelse om tystnadsplikt för skyddsvakter i
fråga om enskilds personliga förhållanden och förhållanden av betydelse för
totalförsvaret eller annars för rikets säkerhet. I överensstämmelse med vad
som har anförts vid 11 § förslaget till lag om ordningsvakter bör uttryckligen
anges att i det allmännas verksamhet i stället sekretesslagen skall tillämpas.
En föreskrift härom har tagits in i andra stycket.
Övergångsbestämmelserna
Jag
får i denna del hänvisa till vad jag har anfört vid övergångsbestämmelserna
till lagen om ordningsvakter.
4.9.
Förslaget till lag om ändring i bevakningskungörelsen (1940:358)
De i
avsnitt 4.8 föreslagna ändringarna i skyddslagen fömtsäiier följdändringar i
bevakningskungörelsen. Nämnda kungörelses 3-5 88 rör som fömt har framgått flll
en del ämnen beträffande vilka normgivningen enligt RF skall ske genom lag. De
bör därför upphävas i detta sammanhang. I den mån paragrafernas nuvarande
innehåll behöver ha lags valör, har det förts över flll 11 och 12 88
skyddslagen.
6 Riksdagen 1979/80. 1 saml. Nr 122
Prop. 1979/80:122 82
4.10
Förslaget till ändring i lagen (1943:881) om polisens ställning i krig
4 §
Denna
paragraf blir överflödig med hänsyn till den föreslagna bestämmelsen i 10 8
andra meningen skyddslagen. Paragrafen föreslås därför upphävd. Del förordnande
som har meddelats i 11 § tillämpningskungörelsen lill lagen bör dock gälla
intill ulgången av år 1982, om inte regeringen bestämmer annat.
4.11
Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:191) om bevakningsföretag
1 §
I
paragrafen har definitionen av begreppet bevakningsföretag ändrats. Skälen
härför har redovisats i avsnitt 2.3. Den tidigare definitionen, som innebar att
med bevakningsförelag avsågs den som yrkesmässigt för annans räkning åtog sig
all ulföra viss bevakningsuppgift, har ändrats så att uttrycket "utföra
viss bevakningsuppgift" har utbytts mot "bevaka fastighet,
anläggning, viss verksamhet, offenflig tillställning eller något annat sådant
eller också bevaka enskild person". Detta innebär att det i fortsättningen
inte kommer att råda någon tvekan om att även företag som ägnar sig åt
bevakning av enskilda personer (s.k. livvakts- eller
"bodyguard"-verksamhet) är underkastade krav på auklorisalion.
Detsamma gäller för företag som bedriver verksamhet enbart med förordnade
ordningsvakter, de s. k. ordningsvaktsföretagen. Det kommer också att stå klart
atl även den del av ett bevakningsförelags verksamhet som avser uppdrag med
förordnade ordningsvakter är underkastad tillsyn enligt BevL liksom att
ordningsvakterna i sådana fall skall vara godkända enligt BevL.
Lagen
gäller f. n. även för enskild person som yrkesmässigt åtar sig
bevakningsuppgift för annan. Som har framhållits i den allmänna motiveringen
skall endasl ordningsvaktsverksamhet som bedrivs i företagsform underkastas
BevL. Den som på frilans-basis åtar sig uppdrag som förordnad ordningsvakt
behöver alltså inte auktorisaflon. Inte heller skall auklorisalion krävas för
enskild person som enligt förordnande av myndighet ålar sig uppdrag som
skyddsvakt, jakl- eller flsketillsyn eller annat liknande uppdrag. En bestämmelse
därom har upptagits i sista meningen av paragrafen.
3
§
Paragrafen
innehåller bestämmelser om fömtsättningarna för auktnrisatinn. F. n. gäller
att för auktnrisatinn krävs att det kan antas att verksamheten blir bedriven
på ett sakkunnigt och omdömesgillt sätt. Vid prövningen skall särskilt beaktas
atl förelagel har en lämplig organisalion och planläggning av sin verksamhet.
Bl.a.
med hänsyn till den under 1 § berörda utvidgningen av lagens
Prop. 1979/80:122 83
tillämpningsområde
har i 3 8 (punkt I) tillagts att för auktorisaflon krävs inte bara att
verksamheten kan antas bli bedriven på ett sakkunnigt och omdömesgillt sätt
utan också att den i övrigt kan antas komma atl bedrivas i överensstämmelse med
god sed inom branschen. Vidare har som en särskild fömtsättning för
auklorisalion angetts att verksamheten inte kan antas komma att få en från
allmän synpunkt olämplig inriktning (punkt 2).
Kravet
att verksamheten skall bedrivas i överensstämmelse med god sed inom branschen
kan ses om en vidareutveckling av del redan f. n. gällande kravet på att den
skall bedrivas på ett sakkunnigt och omdömesgillt sätt. I den allmänna
motiveringen har framhållits att kvaliteten på den avtalade bevakningen liksom
frågan om hur företaget fullgör avlalet i första hand är en fråga mellan
företaget och kunden. I kravet på att god sed skall iakltas ligger dock att en
viss minimistandard måste upprätthållas. Men det berörda kravet tar också
sikte på förhållandet till allmänheten och syftar i denna del flll att motverka
att sådana mliner knmmer till användning i bevakningsverksamheten snm av den
enskilde med fng kan uppfattas snm felaktiga eller annars nlämpliga. Klart är
vidare att principen nm god sed innebär att företaget inte får bedriva sin
verksamhel så att den inkräktar på det område där det av sakliga och
principiella skäl bör ankomma på polisen att svara för ordning nch säkerhet.
Inte heller kan det anses stå i överensstämmelse med gud sed inom branschen
att låta den prakliska verksamheten eller reklamen ta sig sådana uttryck atl
allmänheten bibringas uppfattningen alt företaget har en funkflon i samhället
som har ersatt eller är jämställd med polisens. Det torde i detta liksom i
andra sådana sammanhang inom näringslivet då ett krav ställs på att en
verksamhet bedrivs i överensslämmelse med god sed i viss utsträckning få
överlämnas åt rättstillämpningen att ge det närmare innehållet åt det aktuella
begreppet.
Med
den i punkt 2 intagna föreskriften om att företaget inte får ha en från allmän
synpunkt olämplig inriktning har som angetts i den allmänna moflveringen
främst avsetts att ge auktorisaflonsmyndigheterna möjligheter att motverka
sådana yttringar av bevakningsverksamheten som framstår som olämpliga inte med
hänsyn till kvaliteten på verksamheten utan med tanke på dennas art. Det är
sålunda uppenbart att livvaktsverksamhet bör få bedrivas endast under
fömlsätlning att starka skäl kan åberopas. Bestämmelsen bör också kunna
användas för att motverka exempelvis en alltför stark koncentration av
ordningsvakter till ett och samma företag. I sistnämnda fall torde ofta hänsyn
få tas flll de lokala förhållanden som är aktuella.
6
§
I
paragrafens första stycke återflnns bestämmelser om vem som skall utföra den i
4 8 angivna personalprövningen. Av de skäl som har angetts i avsnitt 2.3 i den
allmänna motiveringen har paragrafens första stycke ändrats så att den
myndighet som har tillsyn över det berörda företaget i
Prop. 1979/80:122 84
fortsättningen
även skall pröva dess personal. Godkännandeprövningen skall alltså göras av den
länsstyrelse som har beviljat auklorisalion för det företag i vilket den som
avses med prövningen har eller har utlovats anställning eller i vars styrelse
han är eller avses bli ledamot. I överensstämmelse med fast praxis avses
anställning eller löfte om anställning i ett auktoriserat bevakningsförelag
vara en fömlsätlning för att en ansökan om godkännande skall få tas upp flll
prövning.
Det
får fömtsättas att den praktiska handläggningen av ärendena om godkännande av
personal kan utformas på ett sådant sätt att den nya regeln om
godkännandemyndighel inle leder till någon tidsutdräkt saml att man även i
fortsättningen kan flllvarata den lokala kännedom som kan flnnas i
polisdistrikten om sökandena.
I
andra stycket har gjorts endast en redaktionell ändring.
8 §
första stycket har en smärre justering gjorts i syfte att undanröja den
oklarhet som nu kan råda om vilken länsstyrelse som utövar tillsyn över ett
bevakningsförelag vars ledning flyttar silt säte utanför del län där
auklori-sationen beviljades.
I
ett nytt andra stycke har uttryckligen angetts att länsstyrelsen vid tillsynen
särskilt skall konlrollera att de villkor för auktorisaflon som har angells i 3
8 allljäml är uppfyllda. Vid tillsynen skall alltså kontrolleras att företaget
bedriver sin verksamhet på ett sakkunnigt och omdömesgillt sätt samt i
överensstämmelse med god sed inom branschen och att den inte har en från allmän
synpunkt olämplig inriktning. Rörande dessa frågor hänvisas till den allmänna
motiveringen (avsnitt 2.3) och till vad som anförts under 3 8.
Klart
är att tillsynen över bevakningsföretagen - särskilt i den utvidgade form som
här förordas - innebär vissa olägenheter för de berörda förelagen. Det är
självfallet angelägel all tillsynen ulövas på ell sådanl sätt att olägenheterna
inte blir större än nödvändigt. Någon uttrycklig bestämmelse härom har inte
ansetts behövlig.
9 §
F.
n. finns i BevL inte några närmare regler om hur tillsynen skall utövas, vilka
befogenheter länsstyrelsen därvid har eller vad som åligger företagen i samband
med tillsynen. I denna och de tre följande paragraferna har tagits upp
bestämmelser rörande dessa frågor.
första stycket av paragrafen har tagits in en allmän bestämmelse om alt
auktoriserat bevakningsföretag skall lämna länsstyrelsen de upplysningar om
verksamheten som länsstyrelsen begär för sin flllsyn.
Som
tidigare har framhållits är det en viktig uppgift för tillsynsmyndigheten att
skaffa sig en uppfattning om arten och omfattningen av företagens
Prop. 1979/80:122 , 85
olika
bevakningsuppdrag så att det från samhällels sida blir möjligt att ingripa för
den händelse företagen utvecklas i en inte önskvärd riktning.
För
att underlätta för tillsynsmyndigheten att fortlöpande fullgöra denna uppgift
har bevakningsföretagen i förevarande paragrafs andra stycke ålagts att åriigen
före mars månads utgång till länsstyrelsen sända in en redogörelse för
verksamheten under föregående år.
F.
n. gäller att handlingar i tillsynsärenden enligt BevL är underkastade
sekretess enigt 2 8 76. kungörelsen (1939:7) med förordnanden på civilförvaltningens
område jämlikt lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i räUen aU
utbekomma allmänna handlingar. Enligt den nya sekretesslag som föreslås i
prop. 1979/80:2 kan en motsvarande beslämmelse utfärdas med stöd av 8 kap. 6 8
sekrelesslagen.
10 8
I
paragrafen har tagils in en uttrycklig bestämmelse om att länsstyrelsen har
rätt att företa inspektion hos ett bevakningsföretag samt att där ta del av
handlingar som rör företagets bevaknings verksamhet. Inspektion skall företas
så snart anledning föreligger, dock minst en gång vartannat år.
Inspektion
enligt denna paragraf är alltså den del av länsstyrelsens tillsynsverksamhet
som utförs genom besök på platsen hos företaget. Inspektion i annat fall än vid
de regelbundet återkommande flllfällena kan motiveras t. ex. av en utebliven
redogörelse enligt 9 8 eller klagomål från allmänheten.
11 §
I
paragrafen ges länsstyrelsen rätt aU vid vite förelägga ett företag att
uppfylla sina skyldigheter enligt 9 8 och aU lämna tillgång till handlingar
enligt 10 8. Innan eU föreläggande vid vite används bör försök ha gjorts aU på
andra sätt få företaget att fullgöra sina skyldigheter.
Vite
bör kunna föreläggas såväl fysisk som juridisk person. Höga vitesbelopp kan naturiiglvis
vara erforderiiga i fall då ekonomiska intressen kan antas ligga bakom en
vägran att fullgöra en skyldighet enligt lagen.
Ett
vitesföreläggande kan enligt den allmänna besvärsbestämmelsen i 15 6 överklagas
hos regeringen. Utdömande av förelagt vite ankommer enligt 18 8 lagen
(1946:804) om införande av nya rällegångsbalken på allmän domstol.
12 §
I
paragrafen ges länsstyrelsen rätt att förelägga ett företag alt vidta räUelser
eller andra åtgärder som föranleds av tillsynen. Föreläggandet får förenas med
vite. Syftet med denna bestämmelse är att göra det möjligt för länsstyrelsen
att - innan en så ingripande åtgärd snm ålerkallelse vidtas -åstadkomma
rättelse på annat sätt. Vad som har anförts vid 118 gäller också i fråga om
vitesföreläggande som avses nu.
Prop. 1979/80:122 86
13 §
Paragrafen
reglerar frågan om ålerkallelse av auktorisaflon och godkännande. Den
nuvarande lydelsen av 9 8 har bibehållits som första stycke i paragrafen.
I
ett nytt andra stycke har tagits upp en bestämmelse enligt vilken länsstyrelsen
i stället för att återkalla ett godkännande får - om synnerliga skäl föreligger
- begränsa godkännandet till viss verksamhet eller visst område. Beträffande
skälen flll denna bestämmelse hänvisas till avsnitt 2.3. Det bör understrykas att
bestämmelsen måste användas med stor försiktighet och som regel endast efter
samråd med det berörda bevakningsföretaget.
14 §
Paragrafen,
som f. n. innehåller en straffbestämmelse för fall där någon driver
bevakningsverksamhet utan auklorisalion, har kompletterats med en
straffbestämmelse även för de fall att någon lämnar osann uppgift i
upplysningar eller i redogörelse enligt 9 §. Det ligger i sakens natur att den
osanna uppgiften skall röra företagens bevakningsverksamhet eller ha ett sådant
samband därmed att uppgiften är av betydelse vid den bedömning av företagens
verksamhet som utgör en del av tillsynen.
15 §
Paragrafen
har justerats med hänsyn lill att besvär över beslut av polismyndighet enligt
lagen inte längre kan förekomma.
16 §
Det
bemyndigande som enligt 12 8 i dess hittillsvarande lydelse lämnas
rikspolisstyrelsen ersätls enligt förslaget av ett bemyndigande för regeringen
eller myndighet som regeringen bestämmer. Detla stämmer överens med den ordning
för bemyndiganden av förevarande slag som har fömtsätts i regeringsformen. Som
har angetts i den allmänna motiveringen är del tänkbart all uppgiflen alt
meddela föreskrifier i fråga om ulbildningen bör anförtros åt skolöverstyrelsen
sedan en ny utbildningsorganisation har genomförts (se avsnitt 2.3).
Övergångsbestämmelserna
Ändringarna
i lagen föreslås träda i krafl den 1 januari 1981. Beträffande
godkännandeprövning som har anhängiggjorts före ikraftträdandet skall dock
enligt punkl 1 äldre bestämmelser lillämpas.
Genom
ändringen i 1 § utvidgas auktorisalionstvångel. Företag som inte tidigare har
behövt auktorisaflon men som avser att söka auktorisaflon bör beredas möjlighel
atl fortsätta sin verksamhet flll dess alt ansökan om auktorisaljon har prövats
slutligt under fömtsättning att ansökan görs inom tre månader från lagens
ikraftlrädande. Med lanke särskilt på personalen i
Prop. 1979/80:122 87
de
företagen bör möjlighet vidare ges aU i fall då ansökan avslås kunna ge
företaget skäligt rådmm för en slutlig avveckling av rörelsen. Föreskrifter av
denna innebörd har tagits in i punkt 2.
Ansökan
om auklorisalion som är anhängig vid ikraftträdandet bör prövas enligt de nya
reglerna. Någon uttrycklig bestämmelse därom har inte ansetts nödvändig.
5
Hemställan
Jag
hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till
1. lag
om ordningsvakter,
2.
lag om ändring i brottsbalken,
3.
lag om ändring i lagen (1973:
558) om tillfälligt omhändertagande,
4.
lag om ändring i lagen (1976;
511) om omhändertagande av bemsade personer m. m.,
5.
lag om ändring i lagen (1958:
205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m.,
6.
lag om ändring i lagen
(1938:274) om rätt till jakt,
7.
lag om ändring i vapenlagen
(1973:1176),
8.
lag om ändring i lagen (1940:
358) med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m. m.,
9.
lag om ändring i
bevakningskungörelsen (1940: 383),
10.
lag om ändring i lagen
(1943:881) om polisens ställning under krig,
11.
lag om ändring i lagen (1974:
191) om bevakningsföretag.
6
Beslut
Regeringen
beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.
Prop. 1979/80:122 88
Bilaga
I
Sammanfattning av betänkandet (SOU 1978:33) Ordningsvakter
Ordningsvakt
förordnas för närvarande enligt 90 8 polisinstmktionen (1972:511) att utföra
polisbevakning. Vad som skall avses med polisbevakning är oklart. På grund
härav har ordningsvakter kommit att förordnas för en mängd skiftande ändamål.
Det kan beträffande många av de skilda verksamheter vartill ordningsvakter
förordnats ifrågasättas om de är av sådan art alt de bör utövas av
ordningsvakter.
En
av våra huvuduppgifter har därför varit alt närmare precisera de fall där
ordningsvakter skall få anlilas. Vidare anser vi att huvudarbetsuppgiften för
ordningsvakter skall vara ordningshållning. Sådan ordningshållning betecknar vi
som ordningsvaktsverksamhet och föreslår att denna verksamhet regleras i en
särskild lag om ordningsvakter, som ersätter nuvarande beslämmelser om
ordningsvakter i polisinstruklionen.
I
förslaget till lag om ordningsvakter föreskrivs att ordningsvaktsverksamhet
får bedrivas
1. vid
offenflig tillslällning
2.
vid badplats eller lägerområde
och i lokal eller plats för sport, spel eller liknande, vartill allmänheten
äger tilllräde
3.
vid konsert
4.
vid servering till allmänheten
av alkoholhaltiga drycker.
I
förslaget föreskrivs vidare att ordningsvaktsverksamhet skall få bedrivas även
i andra fall än de nyss angivna, då det på grund av särskilt behov är
oundgängligen nödvändigt för att upprätthålla ordningen.
I
lagförslaget bemyndigas rikspolisstyrelsen att meddela föreskrifter om
tillämpningen av lagen. Vi utgår från att en väsenflig del av dessa skall avse
frågan när sådant särskilt behov kan anses föreligga. Vid avgörande av denna
fråga bör främst beaktas om den aktuella verksamheten kan anses analog med de
fall som angivits under punkt 1 -4.
Vårt
förslag innebär vidare att polisstyrelsen i de under p. 1 -4 angivna fallen
äger rätt att utan ansökan uppta fråga om ordningsvaktsverksamhet skall
anordnas medan den, då det gäller de ej specificerade fallen (3 8), får uppta
sådan fråga endasl efter ansökan. I samtliga fall blir emellertid
polisstyrelsens beslut om ordningsvaktsverksamhet tvingande och får således
karaktären av etl åläggande även då det medddelas i anledning av en ansökan.
Reglerna om åläggande att bekosta ordningsvakt föreslås överförda från
allmänna ordningsstadgan och lagen om handel med drycker till den av oss
föreslagna lagen om ordningsvakter.
Enligt
vårt förslag avses med ordningsvakt den som utan att vara anställd vid
polisväsendel förordnats att upprätthålla ordningen. Personer med speciella
tillsyns- eller bevakningsuppgifter skall därför i fortsättningen inte
förordnas som ordningsvakter utan förordnas att utföra den speciella
uppgiften, exempelvis jakttillsyn (jaktiillsynsman), bevakning av skyddsföremål
(skyddsvakt), kommunal trafikövervakning (trafikvakt) samt arrestant- och
förpassningsbevakning (arrestant- och förpassnings-vakt).
Som
framgått har vi inte funnit det möjligt att uttömmande ange de fall där
ordningsvaktsverksamhet skall få bedrivas. Som exempel på platser där sådan i
princip inte bör få förekomma kan nämnas sådana platser som
Prop. 1979/80:122 89
enligt
I 8 första stycket allmänna ordningssladgan (1956:617) är allmänna platser -
gator, torg, parker och liknande platser. Endast i undantagsfall och efter
särskild prövning bör ordningsvaktsverksamhet få äga rum på sådana platser.
Ordningsvaktsverksamhet bör i princip inte heller få bedrivas på s.k.
kvasiallmänna platser varmed närmast avses innetorg och centmmanläggningar.
Inom bostadsområden bör ordningsvaktsverksamhet inte få förekomma.
Beslut
om ordningsvaktsverksamhet liksom förordnande av ordningsvakt meddelas av
polisslyrelsen och skall noga ange den plats där ordningsvakt får verka och
skall föregås av samråd mellan polisstyrelsen och den som vill bedriva sådan
verksamhet, om denne begär det. Ordningsvakt skall innan han börjar tjänstgöra
på viss plats förvissa sig om att beslut finns att ordningsvaktsverksamhet
skall bedrivas på platsen.
Ordningsvaktsverksamhet
skall bekostas av den som bedriver sådan.
Ordningsvaktsförordnande
innebär behörighet att ulöva ordningsvaktsverksamhet där sådan får bedrivas.
Behörigheten kan avse hela polisdistriktet men även viss bestämd plats eller
lokal. Polisstyrelsen får även meddela förordnande som medför behörighet för
ordningsvakten att verka inom flera polisdistrikt, ett eller flera län eller
hela riket, om viss ordningsvakt av särskilda skäl kan anses ha behov av en
sådan vidsträcktare behörighet.
Vi
har den principiella uppfattningen att ordningsvakter inte skall kunna
tillhandahållas av bevakningsföretag. De arbetsuppgifter som gäller för
bevakningsföretagen och deras anställda regleras inom ramen för den
lagsflftning som gäller för dessa företag. Upprätthållande av allmän ordning
och säkerhet ankommer på polisen. Ordningsvakter fullgör arbetsuppgifter som
faller inom delta område. Med hänsyn lill bristen på poliser måste under lång
lid finnas ett system med ordningsvakter med begränsade
ordningshållningsuppgifter vid främst offentlig tillställningar. Att låta bevakningsföretag
bedriva ordningsvaktsverksamhet skulle lätt kunna leda fram till uppkomsten av
en reservpoliskår. En sådan utveckling kan inte acceptera varför vi funnit det
nödvändigl att kraftigare markera en gräns mellan väktare och ordningsvakter.
Vi
har därför övervägt förbud för bevakningsföretag att överhuvud lillhandahålla
ordningsvakter men har funnit det inte vara möjligt alt för närvarande införa
ett sådant förbud. Bevakningsföretag kan därför fortfarande få bedriva
ordningsvaklsverksamhet, då det på gmnd av särskilt behov är oundgängligen
nödvändigt för att upprätthålla ordningen. Polisstyrelserna skall meddela
beslut om ordningsvaktsverksamhet även i dessa fall. Rikspolisstyrelsen skall
utfärda rikflinjer för prövningen av dessa. Vi utgår från att genom en stark
restriktivitet i denna prövning sådan verksamhet kommer att bli av ringa
omfattning och avse alldeles speciella situationer.
Vi
har funnit alt sådana företag som uteslutande tillhandahåller ordningsvakter
och som därför inte kan få auktorisationen enligt lagen (1974: 191) om
bevakningsföretag inte bör få fortsätta med denna verksamhet. 1 vårt förslag
finns därför ett förbud för andra företag än bevakningsförelag alt utföra
ordningsvaklsverksamhet.
På
den snm skall förurdnas snm ordningsvakt uppställs krav atl han med avseende pä
laglydnad nch övriga nmständigheter skall vara lämplig att utöva
nrdningsvaktsverksamhet samt atl han gennmgått föreskriven utbildning. Vi
föreslår att nrdningsvaktsverksamhet får utövas endast av den sum fylll 20 men
inle 65 år.
Prop. 1979/80:122 90
Förordnande
skall kunna återkallas för bl. a. den ordningsvakt som utan giltig anledning
vägrar atl tjänstgöra.
Vad
gäller utbildningen föreslås alt denna utökas lill att omfatta ca 25 timmar mul
nuvarande 16 timmar saml att pnlisen även fnrtsättningsvis skall vara huvudman
för utbildningen. Denna lårarhandledda grundutbildning skall kompletteras med
självstudier och erforderliga fortbildningskurser. Deltagare i utbildning
skall enligt förslaget under kursliden erhålla reseknstnadsersättning nch
traktamente i enlighet med reglerna i allmänna resereglemenlet (1952: 735).
Beträffande
urdningsvakts utrustning föreslås för innmhusbruk civil klädsel med
igenkänningstecken och för utomhusbruk lämplig klädsel med igenkänningstecken
jämte båtmössa eller skärmmössa. 1 förordnande får föreskrivas rätt för
ordningsvakt all som särskild utrustning bära batong och handbojor.
Rikspolisstyrelsen föreslås utfärda föreskrifter för utrustningen. Därvid bör
bl. a. övervägas frågan om rätt för ordningsvakter alt bära enheilig klädsel.
Enligt vår uppfattning får ordningsvakts klädsel inte vara sådan att den kan
förväxlas med vare sig polis- eller väktamniform.
Det
är klart olämpligt att ordningsvakt utrustas med skjutvapen. Vi föreslår därför
sådan ändring i skjulkungörelsen (1969:84) att bl.a. väktare, som fullgör
l.ex. ambassadbevakning, blir underkastade vissa regler i kungörelsen.
Enligt
vår mening bör anordnarens ansvar för ordningen vid offentliga tillställningar
kvarstå och avse även andra tillfällen då ordningsvakt anlitas. Som tidigare
skall ordningsvakt ha en primär lydnadsplikt gentemot polisman. Dessulom
föreslås att anordnare sekundärt får meddela ordningsvakt anvisningar.
Vidare
föreslås atl polisman lillfälligt får skilja ordningsvakt fråp verksamheten om
det är nödvändigt. Om sådan åtgärd skall polismannen omedelbart underrätta
polisstyrelsen.
Ordningsvakt
skall hålla polisstyrelsen underrättad om förhållanden som är av sådan vikt att
de bör komma till dennas kännedom. Innebörden härav är bl.a. att ordningsvakt
inte behöver rapportera förseelser såsom förargelseväckande beteende av enkel
beskaffenhet och lindrigare former av ofredande. Ordningsvakts
underrättelseskyldighet gentemot polisstyrelsen avser inte endast brott utan
alla förhållanden av betydelse i ordningshänseende. Förutom skyldighet att
informera polisstyrelsen föreslås en liknande skyldighet alt hålla den som
anlitar ordningsvakter underrättad om förhållanden av vikt rörande ordningen
inom versamhetsområdet. Förslaget innehåller vidare föreskrifl om
tystnadsplikt för ordningsvakt.
Ordningsvakts
möjlighet att ingripa enligt 3 8 lagen (1973: 558) om tillfälligl
omhändertagande upphör, I stället införs i lagen om ordningsvakter möjlighet
för ordningsvakt att, om det är nödvändigt, avvisa eller avlägsna personer som
uppträder ordningsstörande eller överträder föreskrift eller förbud, som gäller
på den plats där ordningsvakt är verksam. Vidare får han rätt att omhänderta
den som allvariigl stör ordningen. Ordningsvakt får vidare befogenhet att vid
frihelsberövande företa s. k. skyddsvisitation. Befogenheten gäller förutom vid
sådant omhänderlagande som nyss nämnts även då ordningsvakt omhändertar någon
med stöd av lagen (1976: 511) om omhändertagande av berusade personer m. m.
eller på bar gärning eller flyende fot griper den snm begått brott vara
fängelse kan följa. Vi föreslår vidare en bestämmelse om rätt för ordningsvakt
att använda våld för genomförande av åtgärd. Våld får dock användas endast då
behov därav föreligger och strängare våld än som betingas av åtgärdens vikt får
inte tillgripas.
Prop.
1979/80:122 91
I landet finns ett stort antal urdningsvaktsföreningar.
Förulom att tillvarata medlemmarnas intressen i skilda hänseenden förmedlar
dessa föreningar i omfattande utsträckning ordningsvakter lill främsl
anordnare av offenfliga tillställningar. Enligt arbetsmarknadsstyrelsens
nuvarande bedömning är denna förmedling inle arbetsförmedling i den mening
detta begrepp har i lagen (1953: 113) med vissa beståmmelser om arbetsförmedling.
För förmedlingen krävs för närvarande således varken
tillstånd av eller anmälan till arbetsmarknadsstyrelsen och den står
följaklligen inte under offenllig kontroll. Föreningarnas förmedlande
verksamhet är enligt vad vår undersökning visar i slort sett till gagn för dem
som har behov av ordningsvakter. Vissa nackdelar kan emellertid vara
förknippade med förmedlingsverksamheten. Främst bör kanske nämnas atl
ordningsvaklsuppdragen ofta fördelas enligt turordning. Detta motverkar det enligt
vår uppfattning önskvärda sambandet mellan ordningsvakter och anordnare. Med
hånsyn lill anordnarens ansvar för ordningens upprätthållande bör detta komma
till utiryck i elt sedvanligt arbetsgivare- arbetstagarförhållande. Tendensen
atl fristående ordningsvaktsföreningar med någon form av ansvar för ordningshållning
växer fram mellan eller vid sidan av polis och anordnare bör motverkas.
Ordningsvaklsföreningarnas förmedling innebär de.s.sutom
ofta att den som önskar anlita ordningsvakt helt saknar inflytande på valel av
sådan. Della kan, särskilt när det gäller anordnare av offentliga
lillsättningar. inte anses vara ett riktigl förhållande med hänsyn till
anordnares skyldighel att lillse all god ordning råder vid tillställningen. För
atl komma till rätta med bl. a. de nackdelar som angivits föreslås alt
ordningsvaktsförening skall få förmedla ordningsvaktsuppdrag endast om
arbetsmarknadsstyrelsen givii tillstånd därtill och det vare sig ersättning
uppbärs för förmedlingsverksamheten eller ej. 1 sådant tillstånd kan ges
föreskrifter all förmedlingen skall ske på sådanl sätt alt angivna nackdelar
inte uppstår.
Tjänstgör ordningsvakt på viss plats utan att ha förvissat
sig om att beslul flnns om all ordningsvaktsverksamhet skall bedrivas där och
visar det sig alt sådant beslut ej fanns kan han dömas till böler. Till samma
straff kan den dömas som utövar ordningsvaklsverksamhet ulan alt ha giltigt
förordnande, såvida gärningen inte utgör brott mot 17 kap. 5 8 brottsbalken.
Även bedrivande av ordningsvaklsverksamhet utan all beslut meddelals därom
medför böter. Brott mot föreskrifl i beslut om ordningsvaklsverksamhet kan
följas av böler, högst 500 kr. Anordnare åläggs vidare skyldighet att hålla
beslut om ordningsvaklsverksamhet tillgänglig på platsen för verksamhetens
bedrivande.
Rälien atl använda våld för jakt- och flskelillsynsmän och
andra befattningshavare som har att utöva jakt- och/eller flsketillsyn
lagfästs genom vårt förslag.
Personer med uppgift atl bevaka mililära skyddsföremål
föreslås få ställning av krigsmän.
Förslagen föreslås träda i kraft den I januari 1979.
Prop. 1979/80:122 92
Bilaga
2
Sammanfattning av betänkandet (Ds Ju 1978:4)
bevakningspersonal
Bevakningsbranschen
regleras genom lagen (1974: 19) om bevakningsföretag. Gennm nämnda lag har
auklorisationstvång införts för alla som yrkesmässigt åtar sig att för andras
räkning utföra bevakningsuppgifter. All personal anställd i auktoriserat
bevakningsföretag skall prövas och godkännas vad gäller vederbörandes
laglydnad, medborgerliga pålitlighet och allmänna lämplighet i Övrigt för
anställning i sådant företag. Företagen står under tillsyn av länsstyrelse.
I
den allmänna debatten har bevakningsföretagen och deras anställda varil utsatta
för ibland myckel hård kriflk. Kritiken har i första hand varit riklad mot
bevakningsföretagens ordningsvaktsverksamhet dvs. de polisiära uppgifter som
polisen förordnat vissa i bevakningsföretag anslällda personer att sköta.
Utredningen
anser det olyckligt att det skett en sammanblandning av väktares och
ordningsvakters arbetsuppgifter och att bevakningsförelagen på så säll kommii
att ägna sig åt verksamhet som bör ankomma på polisen. För att inte
bevakningsföretagen skall komma att uppfattas som privat "hjälpkår"
åt polisen är det angeläget att bryta nämnda utveckling. Detta bör ske genom
att bevakningsföretagens ordningshållning med ordningsvakter så långt möjligt
begränsas. Förslag till särskild lagstiftning om ordningsvakter har nyligen
lagls fram av ordningsvaktsutredningen (SOU 1978; 33). I belänkandet föreslås
alt ordningsvakter endasl undantagsvis skall kunna tillhandahålllas av
bevakningsföretag samt alt ordningshållning med ordningsvakter i princip inte
skall få äga rum på allmänna och "kvasiallmänna" platser eller i
bostadsområden. Ordningshållningen på dessa platser bör enligt förslaget
ankomma på polisen. Deras förslag - som utredningen delar - kommer att verka
för den önskvärda klarheten i gränserna mellan polisens, nrdningsvakternas nch
väktarnas funktioner och uppgifter.
Den
bevakningsverksamhet som avses i lagen om bevakningsföretag och som utredningen
behandlar har deflnierats som
en
verksamhet som utövas genom personell eller teknisk tillsyn, kontroll eller
övervakning av olika objekt och verksamheter i avsikt alt skapa ett extra skydd
mot skador genom sabotage, intrång, tillgrepp, brand, skadegörelse o.d.
Med
denna definition av bevakning är väktare en person som är anställd i
auktoriserat bevakningsföretag med uppgift att genom tillsyn, kontroll eller
övervakning skydda objekt och verksamheter mot olika former av skador.
Ulredningens
huvuduppgift har varit att lägga fram förslag till en utformning av
ulbildningen som är ägnad att göra bevakningspersonalen väl skickad att utföra
uppdrag av sådant slag som normalt brukar anförtros bevakningsföretag.
Utredningens
analys av företagens uppgifter nch kontakter med representanter för anställda
och kunder har inte föranlett förslag om några genomgripande förändringar av
gällande föreskrifter. Innehåll och kunskapsmål enligt nu gällande av
rikspolisstyrelsen utfärdade föreskrifter svarar väl mot de grundläggande
fackkunskaper väktaren anses behöva.
Prop. 1979/80:122 93
Omarbetning
av föreskrifterna föreslås emellertid. Därvid bör rikspohs-slyrelsen samråda
med arbetsmarknadens parter och skolöverstyrelsen.
Utredningen
föreslår att i de nya föreskrifterna utbildningskravet skall vara lika
omfattande för all bevakningspersonal oberoende av anställningsform och
anställningstid. Utbildningen skall vara fullgjord innan väktaren anlilas för
självständiga bevakningsuppgifter.
Utbildning
av bevakningspersonal har hittills måst anordnas helt genom arbetsgivarens
försorg utan något stöd från samhällels sida. Detta har självfallet inneburit
att utbildningen varierat såväl till omfattning som kvalitet mellan olika
företag. Tillsynsmyndigheten har också haft uppenbara svårigheter att ordna en
tillfredsställande insyn i och kontroll över utbildningen, särskilt dess
kvalilet.
Utredningen
föreslår att samhället tar ansvar för grundutbildning av bevakningspersonal.
Det måste anses ligga i samhällets intresse att gmndläggande yrkesutbildning
även för anställningar i bevakningsbranschen kan erbjudas i försia hand genom
den kommunala gymnasieskolan.
Bevakningsföretagen
är ibland starkt specialinriktade på vissa typer av bevakningsuppdrag. Som
exempel kan nämnas butikskontroll. Den grundläggande utbildningen skall därför
ha sådan bredd atl väktaren utan ny grundutbildning kan byta arbetsgivare och
inriktning. Givetvis måste grundutbildningen även för bevakningspersonal genom
arbetsgivarens försorg kompletteras med företagsanpassad introduktion och
inskolning i de olika arbetsuppgifterna.
Utredningen
föreslår att skolöverstyrelsen bemyndigas att efter samråd med arbetsmarknadens
parter och rikspolisstyrelsen fastställa läroplan för utbildning av
bevakningspersonal. Som gmnd för läroplansarbetet bör ligga utredningens
förslag till tim- och kursplan för specialkurs i gymnasieskolan omfattande en
termin. Kursplanen omfattar dels fackleori och arbelsleknik innehållsmässigt
motsvarande förslaget till föreskrift om utbildning för bevakningspersonal,
dels allmänna ämnen som stöd för väktarens personliga och yrkesmässiga
utveckling.
Som
särskilda behörighetsvillkor vid intagning till utbildningen skall gälla 18 års
ålder samt godkännande vid prövning med avseende på laglydnad och medborgerlig
pålitlighet. Kravet på godkännande är motiverat av att undervisningen i
arbelsleknik avses ske som inbyggd utbildning. Om eleven ej fått godkännande
kan detta förhindra praktik i realisflska arbetssituationer.
Bland
dem som söker sig till väktaryrket finns erfarenhetsmässigt många personer med
ganska omfattande erfarenhet från arbetslivet bakom sig. Utredningen har av den
anledningen även skisseral tim- och kursplan för kurs i kommunal
vuxenutbildning. Gennm den knmmunala vuxenutbildningen bör även annrdnas
vidareutbildning för bevakningspersnnal t. ex. kurs i radiokommunikation,
instruktörs- och arbetsledarkurser. Ansvarei för att tillfredsställa
personalens behov av kontinueriig fortbildning skall dock liksom i andra
branscher vila på arbetsgivaren.
Bevakningsbranschen
besväras f. n. av stor brist på utbildad arbelskraft, särskilt i
storstadsområdena. Utredningen föreslår att utbildning för bevakningspersonal
las in bland de bristyrkesutbildningar vilka kan erbjudas som
arbetsmarknadsutbildning.
Efter
särskild prövning vid gymnasieskola eller kommunal vuxenutbildning skall elev
kunna få bevis nm gndkänd grundutbildning snm inhämtats på annat sätt än genom
det allmänna skolväsendet. Prövningen skall endast avse den del av
utbildningen som omfattas av utbildningsföreskrif-
Prop. 1979/80:122 94
terna.
Härigenom kan bl.a. företagen efter överenskommelse mellan de avtalsslutande
parterna på arbetsmarknaden vid behov utnyttja egna utbildningsresurser. Sådan
utbildning sker dock utan statsstöd. Genom att den som genomgått sådan
utbildning skall godkännas vid särskild prövning inom allmänna skolväsendet
skapas garantier för att även de som utbildats av företagen inhämtat erforderliga
kunskaper.
Tillsynsmyndigheten
skall även i fortsättningen kunna bevilja dispens från föreskriven utbildning.
Praxis för dispenser skall utformas i samråd med arbetsmarknadens parter och
rikspolisslyrelsen. Behov av tidsbegränsade dispenser knutna lill visst objekt
eller viss verksamhet kan förekomma främst i samband med semesterperioder.
Sådan dispensgivning bör enligt utredningen ske restriktivt.
Utredningen
föreslår att länsstyrelserna även i fortsättningen skall vara auktorisations-
och tillsynsmyndighet. Lagstiftningen komplelteras med uttryckliga bestämmelser
om länsstyrelsens befogenheter och företagens skyldigheter i samband med
tillsynen.
Beslut
om godkännande av personal för anslällning i auktoriserat bevakningsföretag
skall enligt utredningens förslag ulfärdas av den länsstyrelse som har tillsyn
över det företag där den som avses med personalprövningen har eller har
utlovats anställning. Godkännandeprövning för utbildning görs efter ansökan
från skolmyndigheten av länsstyrelsen i det län där utbildningen är förlagd.
Utredningen
föreslår att rikspolisstyrelsen får i uppdrag att se över vilka särskilda
föreskrifter som erfordras för väktares beväpning. Syftet med översynen bör
vara alt så långt möjligt avväpna bevakningspersonalen. Vidare bör rikspolisslyrelsen
överväga en reglering av bevakningen med hund och då främst behovet av att
utfärda bestämmelser om för vilket eller vilka ändamål hund får användas i
bevakningsverksamhet.
Prop. 1979/80:122 > 95
Bilaga
3
Sammanställning av remissyttrandena över betänkandena (SOU
1978:33) Ordningsvakter och (Ds Ju 1978:4) Bevakningspersonal
Remissinstanser
Efter
remiss har yttranden över båda betänkandena avgelts av jusfllie-kanslern (JK),
rikspolisstyrelsen, överbefälhavaren (ÖB), civilförsvarsstyrelsen,
luftfartsverket, arbetsmarknadsstyrelsen, länsstyrelserna i Kopparbergs,
Malmöhus, Norrbottens, Värmlands och Stockholms län, polisstyrelserna i
Göteborgs, Kariskoga, Mora, Motala och Stockholms polisdistrikt, 1975 års
polisutredning (Ju 1975:08), monopolutredningen (B 1977:08), utredningen (Fö
1977:04) om överföring av civilförsvarets ordnings- och bevakningsuppgifler lill
andra myndigheler (UbevÖ), Stockholms handelskammare, sjukvårdens och
socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut (Spri), landsflngsförbundet,
Svenska kommunförbundet, tjänstemännens centralorganisation (TCO), handelstjänstemannaförbundel,
landsorganisaflonen i Sverige (LO), Svenska musikerförbundet, Svenska
transportarbetareförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), handelns
arbetsgivarorganisation. Svenska polisförbundet. Föreningen Sveriges länspohschefer.
Föreningen Sveriges polischefer. Folkparkernas centralorganisation,
Kooperativa förbundet, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges Industriförbund,
Sveriges Riksidrollsförbund, Sveriges fastighetsägareförbund, Hyresgästernas
riksförbund, Sveriges flske-valtenägarförbund. Allmänna Bevakningsaktiebolagel (ABAB),
Bevaknings Aktiebolaget Securitas (Securitas), bevakningsrådet samt Svenska
vaktbolags förbund.
Dessutom
har yttranden över enbart betänkandet Ordningsvakter avgetts av flskeristyrelsen,
slatens naturvårdsverk, domänverket, militäransvarskommitlén (Ju 1977:09), LTO/LOB-utredningen
(Ju 1978:03), Folkets Husföreningarnas riksorganisation och Svenska
jägareförbundet.
Yttranden
över enbart betänkandet Bevakningspersonal har avgetts av skolöverstyrelsen
(SÖ), Svenska brandförsvarsföreningens bevakningstekniska nämnd och
Försäkringsbranschens Serviceakliebolag (ESAB).
Remissinstanserna
har överlämnat yttranden, fiskeristyrelsen från flske-nämnderaa i Stockholms,
Jönköpings, Kalmar, Göleborgs och Bohus, Västernorrlands, Jämflands och
Norrbottens län, länsstyrelsen i Värmlands län från polisstyrelserna i Arvika,
Karlslads och Krisflnehamns polisdistrikt, länsstyrelsen i Malmöhus län från
dels polisstyrelserna i Helsingborgs, Malmö och Ystads polisdistrikt, dels
Skandinaviska Vakt-Service Aktiebolag, Aktiebolaget Skånevakt och Skånsk
Bevakningstjänst Aktiebolag samt länsstyrelsen i Stockholms län från
polisstyrelserna i samtliga polisdistrikt inom länet utom Stockholms
polisdistrikt. Folkets Husföreningarnas riksorganisation har i sitt yttrande
redogjort för yttranden som till organisationen har avgetts från folketshusdistrikt
och lokala folketshusföreningar.
Prop. 1979/80:122 96
Remissyttrandena
1
Allmänna synpunkter
Vid
remissbehandlingen underslryks allmänt att den genomlysning som
ordningsvakternas och bevakningsföretagens verksamhet har fått i de båda
aktuella betänkandena är av stort värde. Ett stort antal remissinstanser
uttalar sin anslutning lill principerna bakom de förslag som har lagts fram och
anser att dessa i betydande delar är ägnade att utgöra underlag för
statsmakternas ställningstaganden till de frågor beträffande ordningsvakter och
väktare som på senare tid har fått aktualitet bl.a. i den allmänna debatten.
Till de instanser som helt tillstyrker de båda utredningsförslagen hör LO och
landstingsförbundet.
Rikspolisstyrelsen
framhåller all den allmänna debatten främsl har gälll frågan om det starkt
ökade behovet av bevakningsverksamhet under de senaste åren. Ordningsvakts- och
väktarverksamheten har utvidgats att avse nya uppgifter av typ butiksbevakning,
park- och områdesbevakning, bevakning åt kommunikationsföretag, bevakning av
värdetransporter m. m. Det är enligt rikspolisstyrelsen helt naturligt att
allmänheten ifrågasätter denna utveckling, främst från rättssäkerhetssynpunkt,
när privata företag alltmer övertar en verksamhet, som polisen tradhionelh bör
svara för men där de polisiära resursema inte förslår. Rikspolisslyrelsen
hälsar därför med tillfredsställelse de försök som har gjorts atl reglera
gränsdragningen mellan den verksamhet som polisen bör svara för och den verksamhet
som kan överlåtas ål ordningsvakter och väktare.
Liknande
synpunkter förs fram bl.a. av länsstyrelsen i Värmlands län, som understryker
att det framförallt på ordningsvaktsområdet finns ett starkt uttalat behov av enhefliga
bestämmelser. De hittillsvarande reglerna synes ha tillämpats på olika sätt på
skilda håll i landet. Orsaken till att ordningsvaktsförordnanden har fått en
vidsträckt omfattning kan vara, förutom avsaknaden av en flllräckligl
klarläggande rättslig reglering på förevarande område, den rådande allvarliga
bristen på poliser och etl därav följande tryck från bl. a. allmänheten,
företag och även kommunala organ att försöka förbällra elt allt sämre
ordningsläge med ordningsvakter. 1975 års polisutredning framhåller att
utvecklingen har medfört ett växande behov av att på skilda platser och i
olika sammanhang kompleltera det allmänna skydd som samhället håller tillhanda
genom bl. a. polis- och brandmyndigheternas verksamhet. Ordningsvakter och
väktare är sålunda ett vanligare inslag i samhällsbilden nu än vad fallet var
för några år sedan. Till stor del får enligt utredningen denna utveckling även
ses mol bakgmnd av strukturomvandlingen inom området liksom strävandena att
frigöra den polisutbildade personalen från uppgifter som anses kunna utföras av
personal med mindre kvalificerad utbildning. Hos allmänheten torde utveckhngen
inte sällan ha lett flll en osäkerhet om olika uniformerade kårers ställning
och funktion i samhället. Det har satts i fråga om anställningskontrollen och
utbildningen av ordningsvakts- och bevakningspersonalen är tillfredsställande
och om den fortlöpande tillsynen av personalens arbete är tillfyllest. Ibland
har gjorts gällande att den verksamhel som ulövas av denna personal leder lill rättssäkerhelsproblem
så till vida som ekonomiskt siarkare gmpper får möjlighet all skaffa sig elt
bättre skydd än de som har mindre ekonomiska resurser. PoUsulredningen påpekar
emellertid att det från andra håll har uttryckts missnöje över de begränsningar
som f. n. gäller i fråga om personalens användning.
Prop.
1979/80:122 97
Enligt länsstyrelsen i Malmöhus län har ordningsvakterna
kommit att spela en betydande roll i samhället. Som hjälp åt polisen vid
offentliga tillställningar m. m. har de gjort en samhällsnyttig insats som
polisen med sina knappa resurser f. n. inte kan vara utan. En reglering av ordnings-vaktsinslitutet
är emellertid både nödvändig och önskvärd. Samma uppfattning har Svenska
polisförbundet, som med tillfredsställelse hälsar att ett rättsområde snm
hittills har varit oreglerat nu har analyserats och utvärderats och kan komma
att bli föremål för lagstiftning. Enligt länsstyrelsen i Norrbottens län har
ordningsvakts verksamheten allt sedan år 1965 då polisväsendet förstatligades
utvecklats i en sådan riktning, all samhället mer eller mindre har förlorat
kontrollen över den. Länsstyrelsen understryker behovet av att all sådan
polisbevakning som för näravarande sker i form av ordningsvaktsverksamhet
snarast regleras i allmän lag och inle som nu är fallet enbart med stöd av 90 8
polisinstruklionen. Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller däremot att
starka skäl föreligger för att ordningsvaktsfrågorna både organisatoriskt och
i lagstiftningshänseende prövas i ett större sammanhang, lämpligen i samband
med den reform angående polisens organisaflnn som kan bli ett resultat av 1975
års polisutredning. Den gmndliga genomgång av problemen som gjorts av ordningsvaktsutredningen
och de framlagda förslagen bör emellertid kunna tjäna som ett värdefullt
underlag för den fortsatta prövningen.
I flera yttranden diskuteras det allmänna behovet av saml
de principiella och praktiska aspekterna på att personer som inte är polismän
åläggas att utföra vissa övervaknings- och bevakningsuppgifter.
LO framhåller vikten av alt det är polisen som svarar för
ordningens upprätthållande i landet. LO delar utredningarnas grundsyn att bevakningsföretagen
enbart skall arbeta med bevakningsuppgifter och att ordningsvakternas pohsiära
uppgifler skall begränsas starkt. Samma principiella uppfattning redovisas av
bl. a. TCO, handelstjänstemannaförbundel och Folkparkernas centralorganisation.
Även Svenska kommunförbundet betonar det önskvärda i att det skapas en klar
skillnad mellan polisens, ordningsvakternas och väktarnas funktioner. SAF och
Sveriges Industriförbund framhåller att bristen på polispersonal, den stigande
brottsligheten samt behovet av ökad övervakning på bl. a. allmänna platser har
medfört en både nödvändig och önskvärd förstärkning av ordningshållning och
bevakning genom ordningsvakter nch väktare. Emellertid finns det ett behov av
en klarare belysning av ordningsvakternas rättsliga status, såväl i fråga om
verksamhetsområde som befogenheter. Förslaget att skillnaden mellan ordningshållning
och renodlad polisverksamhet skall markeras klarare är därför välmotiverat.
Stockholms handelskammare och KF ser mycket allvarligt på
utvecklingen när det gäller den ökade nedbusningen och brottsligheten mot
detaljhandeln. KF konstaterar att polisens resurser inte räcker till vare sig
i storstadsregioner eller på övriga orter för att kunna upprätthålla ordningen
eller medverka i detaljhandelns skyddsverksamhet. F. n. anlitar KF väktare som
skydd för kunder och anställda. KF ser det som mycket angeläget att samhället
inte begränsar förutsättningarna för detaljhandeln att upprätthålla ordningen
eller att skydda sig mot den ökade brottsligheten. Med denna utgångspunkt
föreslår KF i första hand att bevakningsverksamheten övertas av polisen, där en
speciell funktion då måste inrättas för väktare. Därigenom skulle polisen få
bättre möjlighet att pröva lämpligheten av dem snm anställdes som väktare.
Dessutom skulle det vara en god rekryteringskälla inom polisen. Om det inte
finns fömtsättningar för etl genomförande
7 Riksdagen 1979180. I saml. Nr 122
Prop. 1979/80:122 98
av
detta förslag bör enligt KF bevakningsföretagens anslällda få bedriva
ordningsvaktsverksamhet.
Tanken
att i någon form inordna den aktuella bevakningsverksamheten i polisväsendet
återspeglas också i JK:s yttrande. JK ansluter sig till utredningarnas gmnduppfaltning
atl allmän ordning och säkerhel skall upprätthållas med för ändamålet utbildad
polispersonal men betonar att pnlisper-sonalen i så fall inte nödvändigtvis
behöver ha en fullständig polisiär utbildning av samma gedigna slag som f.n.
krävs. Det måste undersökas om inte en viss specialisering inom polisväsendet
är möjlig. Endast under fömtsättning att denna väg beträds blir det enligt JK
ekonomiskt möjligt att i full utsträckning driva uppfattningen alt
upprätthållande av allmän ordning och säkerhet uteslutande är en polisiär
uppgift. Att det - utan eftersättande av väsentliga intressen - är möjligt att
gå denna väg belyses enligt JK av det rådande arrangemanget med ordningsvakter
för tunnelbanebevakning m. m.
Enligt
länsstyrelsen i Norrbottens län finns det ett behov av att någon form av
huvudmannaskap införs beträffande ordningsvaktsverksamheten. Ordningsvakterna
saknar f. n. fast organisatorisk förankring bortsell från de fall då de har
medlemskap i s. k. ordningsvaktsföreningar. Det finns inte någol organ som
samordnar verksamheten t. ex. i fråga om rekryteringen av personal,
administration saml förmedling av ordningsvaktsuppdrag. I den samordnande
verksamheten skulle även kunna ingå fortbildnings- och repetitionskurser,
särskilt i fråga om ordningsvakts befogenheter och rätt atl bmka våld. En sådan
samordning kan visserligen lätt uppfattas som ett tillskapande av en
reservpoliskår som mer eller mindre är undandragen samhällets kontroll.
Emellertid synes man kunna erhålla garantier mot en sådan utveckling om den
samordnande verksamheten anförtros de offentliga arbelsförmedlingsorganen,
vilka redan i nuläget torde ha flllräckliga resurser för att lösa en sådan
uppgift. Sannolikt kommer denna lösning att föra med sig vissa ekonomiska
förpliktelser för del allmänna. Som kompensation härför skulle man kunna avgiftsbelägga
den förmedlingsverksamhet som samordningsorganet i så fall blir ålagt att
fullgöra gentemot beställare av polisbevakning med ordningsvakt.
Enligi
1975 års polisutredning torde full enighet råda om den gmndläggande principen
att det bör ankomma på polisen att upprätthålla allmän ordning och säkerhet.
Det måsle emellertid, framhåller utredningen, beaktas att principen inte
alltid utan vidare ger det underiag som behövs för det praktiska handlandet.
Bokstavligt uppfattad skulle principen föra mycket långt och leda till att även
de mest typiska uppgifterna för bevakningsföretag och ordningsvakter skulle
överföras till polisen. Huvuddelen av bevakningsföretagens verksamhet är f.n. inrikiad
på personell och teknisk bevakning av olika objekt, t. ex.
industrianläggningar, affärer och kontor. Ett av skälen till sådan särskild
bevakning är önskemålet att undvika att de aktuella objekten blir utsatta för
inbrott eller skadegörelse. Eftersom sådana handlingar innebär etl angrepp pä
den allmänna ordningen och säkerheten, torde även bevakningsförelagens
verksamhet på området till en del få ses som ett led i upprätthållandet av
allmän ordning och säkerhet. Molsvarande gäller i fråga om den mest typiska
uppgiften för ordningsvakterna, dvs. att närvara vid vissa offentliga
tillställningar. Att del här rör sig om uppgifter vilka inle i och för sig
kräver polisutbildning är emellertid uppenbart. Medger man sålunda atl det
finns en del bevakningsuppgifter som har betydelse för eller anknytning till
den allmänna ordningen och säkerhelen men som inte kräver polisutbildning, kan
enligt utredningen
Prop. 1979/80:122 99
olika
alternativ tänkas för hur uppgifterna skall utföras. En lösning är att de av
principiella skäl ändå anförtros åt polisutbildad personal inom polisen. En
annan är att pnlisen svarar för uppgifterna gennm alt anlita anflngen personal
som är anställd inom polisväsendet men som inte har polisutbildning eller
också särskilt förodnad personal utanför polisväsendet. Ytterligare en utväg
är att den snm har det primära intresset av bevakningen själv anlitar personal snm
härleder sina befngenheter från pnlisen eller snm tillhör ett företag snm har
auktoriserats av det allmänna.
Polisutredningen
framhåller alt alla dessa lösningar f.n. i större eller mindre utsträckning
förekommer i praktiken. Det är enligt utredningens åsikt inte möjligt atl utan
vidare avvisa något av alternativen generellt eller att ställa upp en allmän
regel som klart anger när den ena eller den andra lösningen skall tillgripas.
Det är mest ändamålsenligt atl frågan bedöms för varje art av
bevakningsuppgifter för sig. Härvid får särskild hänsyn tas till den utbildning
som beskaffenheten på uppgiften kräver och ytterst till allmänhetens anspråk på
rättssäkerhet och rättsskydd. En utgångspunkt måste dnck alltid vara att pnlisens
generella ansvar för allmän ordning och säkerhel inte får äventyras eller ens
sättas i fråga. För framtiden bör inriktningen vara att man anförtror åt
polisen sådana bevakningsuppgifter som av sakliga eller principiella skäl bör
förbehållas denna. De bevakningsuppgifter som nu faller på ordningsvakts- och
bevakningspersonalen torde emellertid enligt utredningen inte kunna mera
allmänt föras över till polisen. Antalet poliser skulle då behöva ökas i en
omfattning som inte framstår som realistisk ens på sikt.
Liknande
synpunkter förs fram av flera andra remissinstanser, bl.a. länsstyrelsen i
Värmlands län som anser det uppenbart att del av såväl personella som eknnumiska
skäl inte är möjligt att f. n. - nch sannnlikt inte heller inom en överskådlig framfld
- låla polismän överta alla uppgifter som nu utförs av exempelvis
ordningsvakter. Huvudregeln måste emellertid vara att det är polisen som har
ansvaret för att allmän ordning och säkerhet upprätthålls i samhället. Enligt
polisstyrelsen i Helsingborgs distrikt måste det bedömas som orealistiskt att
polispersonal skulle överta bevakningen på alla de områden som
ordningsvaktsutredningen föreslår. Det kan diskuteras var gränsen går mellan, å
ena sidan, allmänhelens intresse av att ingripande på allmän plats endast får
företas av välutbildad polispersonal och, å andra sidan, samhällets lika
berättigade intresse av att misshushållning ej sker med tillgängliga
polisresurser. En polisman får idag genomgå en dyrbar, nära treårig utbildning.
Som gmnd för antagning gäller i princip gymnasiekompetens och polisskolan kan
inom kort förväntas få formen av polishögskola. Polisstyrelsen pekar på alt det
alltsedan polisväsendets förstatligande från statsmaklemas sida varil en medvelen
sirävan att avlasta polisen sådana uppgifter som med fördel kan handläggas av
icke polisutbildade befattningshavare.
2
Betänkandet (SOU 1978:33) Ordningsvakter
2.1
Speciella överväganden om ordningsvaktsförordnande för viss personal som
anlitas av polisväsendet
Flertalet
remissinstanser lämnar utan erinran eller instämmer uttryckligen i
utredningens uppfattning att ordningsvaktsförordnande inte behövs för pass- och
flygplatskontrollanter, delgivningsmän, vaktkonstaplar samt
Prop. 1979/80:122 100
arrestant- eller förpassningsvakter. Rikspolisstyrelsen
tillstyrker förslaget i denna del. Polisutredningen, som också tillstyrker
förslaget, framhåller att, i den mån den aktuella personalen är sysselsatt med
myndighetsutövning, de allmänna reglema om skydd för sådan verksamhet liksom
reglerna om ansvar och skadestånd för myndighetsmissbruk blir lillämpliga vare
sig personalen har ordningsvaktsförordnande eller inte. De generella bestämmelserna
i 24 kap. brottsbalken (BrB) om nödvärn, laga befogenhel m. m. och i 24 kap. 7
8 andra stycket rättegångsbalken (RB) om gripande ger också enligt utredningen
normalt en tillfredsställande reglering av personalens befogenheter. Samma
uppfattning har Svenska polisförbundet och länsstyrelsen i Värmlands län.
Länsstyrelsen vänder sig dock mot utredningens uttalande att arrestantbevakning
och förpassningsresor utgör arbelsuppgifter som bäst tillgodoses med anlitande
av polispersonal. Länsstyrelsen framhåller all den långa utbildning som ges
våra blivande polismän inte är speciellt inriktad på sådana arbetsuppgifter.
Det har enligt länsstyrelsen visat sig att de arrestantvakter som varit anslällda
hos vissa polisstyrelser skött sina åligganden på ett fullt tillfredsställande
sätt. Det bör också observeras att arrestantvakt som regel har möjlighel att
rådfråga exempelvis vakthavande befäl när något problem uppstår.
Länsstyrelsen i Värmlands län anger vidare att den inte
har någon erinran mot förslaget att man undersöker möjligheterna att låta
kriminalvårdsstyrelsen överta huvudmannaskapet för personer förvarade i
polisar-rest. Samma uppfattning har polisstyrelsen i Helsingborgs distrikt.
Polisutredningen påpekar i denna del att kriminalvården redan nu har ansvaret
för s. k. samordnade häkten och arrester. Denna ordning synes fungera tillfredsställande.
Det är enligt utredningen möjligt att den skulle kunna få ökad omfattning i
framtiden. Polisutredningen har emellertid för sin del svårt all se fördelarna
med en ordning enligt vilken kriminalvården skulle få ett generellt
huvudmannaskap för polisarresterna.
2.2 Ordningsvakternas verksamhetsområden
Förslaget om en huvudregel av innebörd att ordningsvakter
skall få användas vid offentlig tillställning, badplats för allmänheten, lägernmråde,
samt lokal försport, spel eller liknande, servering av alkoholdrycker till
allmänheten och konsert tillstyrks uttryckligen bl. a. rikspolisstyrelsen,
polisutredningen, länsstyrelserna i Kopparbergs, Stockholms och Värmlands län
samt polisstyrelserna i Karlstads, Göteborgs, Kristinehamns, Malmö och
Sollentuna polisdistrikt. Länsstyrelsen i Kopparbergs län understryker alt del
finns ett klart behov av ordningsvakter för sådana uppgifter.
Samma uppfattning har polisstyrelsen i Göteborgs distrikt
och polischefsföreningen, vilka anser att man bör uppmuntra användningen av
ordningsvakter i de nu avsedda fallen. Enligt polisstyrelsen och föreningen bör
den traditionella ordningsvaktsverksamhet som det här gäller sålunda inte
omgärdas med restriktioner i den omfattning som föreslås i betänkandet. Det
kan med fog hävdas, att arrangörers och restauranginnehavares primära ansvar
för ordningshållningen bäst tillgodoses genom anlitande av ordningsvakter.
Enligt remissinstansernas uppfattning har många gånger olägenheter yppats genom
opsykologiskt uppträdande av persnnal snm ej har ordningsvaktsförordnande (s.
k. "gorillor").
Förslaget tillstyrks i huvudsak även av länsstyrelsen i
Malmöhus län, som dock framhåller att behovet av att kunna förnrdna nm urdningsvakts-
Prop. 1979/80:122 k.? 101
verksamhel
vid badplatser inte har gjort sig gällande i Malmöhus län. Länsstyrelsen
ifrågasätter därför om inte detta område bör kunna utgå från uppräkningen.
Förslaget i denna del tillstyrks emellertid uttryckligen av naturvårdsverket.
Svenska
kommunförbundet påpekar i denna del att badplats, lägerområde, samt plats för
sport, spel eller liknande, dil allmänheten äger tillträde, i de lokala
ordningsstadgorna bmkar jämställas med allmän plats. Eftersom
ordningshållningen vid badplatser o. 1. enligt det framlagda förslaget i
princip skall ombesörjas av ordningsvakter framstår gränsdragningen i
förhållande flll polisens ordningshållning på allmän plats enligt allmänna ordningssladgan
såsom något oklar nch bör därför göras flll föremål för ytterligare
överväganden. Även om viss reslrikiivilel kan fömtsättas komma att iakttagas
vid meddelande av beslut om ordningsvaktsverksamhet vid dessa platser kan
följden av den gjorda gränsdragningen bli att kommunen såsom anordnare av verkamhel
på sådan plats belastas med omfattande kostnader för ordningshållningen. Enligt
styrelsens mening bör därför frågan om ordningsvakternas verksamhetsområde
lösas på sådant sätt att ordningsvakter inte får användas för allmänna ordningshållningsuppgifter
- fömtom på allmän plats enligt 1 8 första stycket allmänna ordningsstadgan -
på sådant till allmänt begagnande upplåtet område som i lokal ordningsstadga
med stöd av 1 8 andra stycket allmänna ordningsstadgan likställts med allmän
plats.
Utredningens
förslag att ordningsvakter skall få användas i andra fall än som följer av
huvudregeln endast om det på grund av särskilt behov är oundgängligen
nödvändigt för upprätthållande av urdningen har föranlett delade meningar bland
remissinstanserna.
Såvitt
gäller allmänna platser bör enligt rikspolisstyrelsen som regel gälla att
allmän ordning och säkerhet skall upprätthållas av pnlispersonal. Styrelsen är
emellertid väl medveten om all polisens resurser inle är lillräckliga för att
ersätta ordningsvakter i alla de situafloner där det skulle vara nödvändigt.
Det föreligger en fara att undantagsregeln kan knmma att bli huvudregel. Rikspulisslyrelsen
ifrågasätter därför nm inte lagförslagets uppräkning av lokaler och platser där
ordningsvakt får tas i anspråk bör kompletteras, antingen i lagtexten eller i
motiven. Uppräkningen bör även innefatta exempelvis innetorg,
försäkringskassor, socialbyråer, myndighetslokaler etc. Samma uppfattning
redovisas av länsstyrelsen i Värmlands län.
Svenska
polisförbundet anser sig kunna acceptera utredningens förslag i denna del som
praktiskt nödvändigt, detta under fömtsättning att den föreslagna bestämmelsen
tar sikte på etl ytterlighetsläge då praktiskt taget alla andra hänsyn får
vika. Eftersom emellertid lagtexten i detta avseende brister i klarhet och
förarbetena ej ger någon ledning bör del ankomma på det kommande
beredningsarbetet att klargöra lagstiftningens innebörd.
Länsstyrelsen
i Stockholms län framhåller att, i de fall länsstyrelsen själv har medverkat
till ordningsvaktsverksamhet l.ex. på ett innetorg eller en akutmottagning, det
avgörande har varit att polisen har saknat resurser för att klara
ordningshållningen. Det principiella synsättet har fått vika för de praktiska
realiteterna. Detla torde även med en restriktiv inställning bli helt
ofrånkomligt i vissa fall även framdeles. Länsstyrelsen har emellertid intet
att erinra mnt en bestämmelse varigennm restriktivite-ten markeras. En liknande
uppfattning rednvisas av polisutredningen och polisstyrelserna i Sollentuna och
Solna distrikt. Enligt polisstyrelsen i Göteborgs distrikt och
polischefsföreningen måste en generös tillämpning
Prop. 1979/80: 122 102
av
den aktuella bestämmelsen bli nödvändig under en övergångstid. Polisstyrelsen
I Danderyds distrikt ifrågasätter däremot om personalläget inom polisen
någonsin blir sådant atl ordningsvakter kan undvaras på de platser som här
avses. JK berör i sammanhanget särskilt nuvarande ordning för bevakning av
tunnelbanestationer i Stockholmsområdet nch anser det utillfredsställande att
beteckna denna snm enbart etl övergångsproblem. JK tror att det är orealistiskt
att länka sig en snar förändring av den innebörden atl utbildade polismän kan
överta ordningshållningen.
Enligt
bevakningsrådet innebär den av utredningen föreslagna ordningen, med ett
principiellt förbud mot ordningsvakter vid övervakning av allmänna och s. k. kvasiallmänna
platser, bosladsområden, nationalparker och naturreservat, värdetransporter,
flygplatser, sjukhus och övriga anläggningar med speciella övervakningsbehov,
en misshushållning med tillgängliga resurser. Polisiärt sett är dessa
övervakningsuppgifter av mycket enkel och rutinbetonad beskaffenhel. Mot
bakgrund av hittillsvarande erfarenheter kan dessa uppgifler - i och för sig grannlaga
- väl utföras av personer utan polisutbildning. Detla fär dock inle innebära
att polisen av l.ex. bekvämlighets- eller arbelskaraktärsskäl delegerar
ytterligare uppgifter till ordningsvakter. Tillämpningsområdet för en ny lag
bör därför preciseras så långt möjligt med tyngdpunkten lagd på behovsprövning
av ordningsvaklsverksamhet i del enskilda fallet och arten av de ordningshållande
uppgifterna. Den lagstiftningsteknik som utredningen föreslår med uppräkning av
olika verksamheter eller förhållanden där ordningsvaktsverksamhet får bedrivas
torde kraftigt inskränka möjligheterna att anpassa lagens tillämpning till
skiftande samhällsförhållanden och fömtsättningar.
Utredningsförslaget
i denna del kriliseras också av polisstyrelsen i Helsingborgs distrikt, som
framhåller alt upprätthållandet av ordning på exempelvis en järnvägs- eller
färjestation, där erfarenhetsmässigt personer med alkoholproblem samlas, kan
vara en sådan uppgift av begränsad natur, där ordningsvaklspersonal på samma
sätt som nu sker med posiflvt resultat bör få användas. Frågan huruvida pnlispersonal
kan avdelas för att tjänstgöra på en sådan plats eller om ordningsvakter
behöver anlitas är i sista hand en prioriteringsfråga, avhängig av
personaltillgången. Som bekant växlar personalläget dag från dag och det torde
därför många gånger vara svårt att la ställning till om ett kontinuerligt behov
av ordningsvakter pä en viss plats är "oundgängligen nödvändigt".
Enligt
polisstyrelsen i Täby distrikt måste frågan nm urdningsvakter skall få anlitas
vid s. k. kvasiallmänna platser ytterst vara avhängig av på vilken
ambitionsnivå övervakningsverksamheten i övrigt rimligen kan hållas. Med
hänsyn till den närhet i förhållande till resp. polisstationer i Täby och Åkersberga
de s. k. innetorgen på dessa orter är belägna, har polisstyrelsen bedömt att
ifrågavarande verksamhet väl kan utföras genom försorg av ordningsvaklsföretag,
vilka står under konflnuerlig lillsyn och kontroll av polisstyrelsen. Skälen
härtill är bl.a. atl polisstyrelsen med tillgängliga resurser strävar efter att
hålla en ambitionsnivå som åtminstone i möjligaste mån svarar mol de enligt
polisstyrelsens bedömning än mer berättigade krav allmänheten har att ställa
på t. ex. trafikövervakningen samt på att utryckningsverksamheten fungerar
tillfredsställande vad gäller allvarligare incidenter. Skall dessa ambitioner
kunna förverkligas i allmänhetens intresse måste övervakningen av innetorgen
genom polispersonal eftersättas. Följden av en total eller mer ån sporadisk utevaro
av övervakning i innetorgen, torde emellerfld omgående mötas av en stark
reaktion från allmänhetens sida. Polisstyrelsen anser sig ha lyckats undvika en
sådan
Prop.
1979/80:122 . , 103
reaktion genom atl överlåta denna punktbevakning åt
ordningsvaktsföretag, som för det mesla - bl. a. till följd av nyssnämnda lillsyn
och kontroll av polisslyrelsen - ulfört sina åligganden ulan anmärkningar; De erfarenheler
som polisstyrelsen under årens lopp har förskaffat sig ifråga om de problem som
innetorgens tillkomst har medförl leder till slutsatsen alt det på sådana
platser är oundgängligen nödvändigl att nrdningsvaktsverksamhet får bedrivas
för att nrdningen skall kunna upprätthållas. Liknande synpunkter har
polisstyrelsen i Sollentuna distrikt.
En mnlsatl uppfattning förs fram av polisstyrelserna I
Huddinge, Lidingö, Nacka, Södertälje och Ystads distrikt vilka ifrågasätter om
en undanlagsbestämmelse av aktuellt slag över huvud taget bör flnnas annat än
möjligen övergångsvis. Har ordningsproblemen på en plals blivit slora är det
enligt polisstyrelsernas uppfattning samhällets skyldighet att ställa polisiära
resurser till förfogande så att ordningen kan upprätthållas. Samhällel skall i
etl sädanl läge inle behöva anlita ordningsvakter för alt komma tillrätta med
problemen.
Stockholms handelskammare framhåller att det minskade
antalet poliser kombinerat med ökat våld och ökad brottslighet gör att behovel
av ordningsvaktsverksamhet under en lång tid framöver kommer att öka och inte
minska i Stockholmsregionen. Handelskammaren anser att etl utökat antal
ordningsvakter är elt bättre alternativ än militärpolis, inte minsl med hänsyn
till atl en ordningsvakt är underställd polisen. Detta förutsätter dock atl
ordningsvakter kan tillhandahållas i önskad utsträckning. Mot denna bakgrund
anser handelskammaren att det bör uttryckligen anges atl gator, torg och kvasiallmänna
platser är exempel på platser där ordningsvaktsverksamhet bör kunna tillåtas.
Något "oundgängligt" behov bör inte fömtsättas.
Ett liknande förslag framställs av Sveriges
köpmannaförbund som också pekar på angelägenheten av att ordningsvakter kan
användas för den form av bevakningsuppgifter som förekommer i varuhus.
Förbundet ser det som mycket angeläget att samhället inte begränsar
förutsättningarna för detaljhandeln att upprätthålla ordningen eller att
skydda sig mot den ökade brottsligheten. Resultatet skulle i annat fall bli
minskat kundunderlag, minskad försäljning, personalinskränkningar och försämrad
kundservice. Förbundet påpekar nckså alt det från delaljhandelspersunalens sida
är del elt klart uttalat fackligt krav att ordningen efter våra butiksslråk
upprätthålls. Motsvarande synpunkter förs fram av Sveriges fastighetsägareförbund.
Förslagel kritiseras skarpt även av Svenska
arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund. Organisalionerna kan inte
biträda den väsentliga inskränkning av ordningsvakternas verksamhetsområde som
utredningens förslag innebär. När det gäller anordnande av
ordningsvaktsverksamhet på exempelvis allmänna och kvasiallmänna platser synes kravel
om att det på grund av särskilt behov skall vara oundgängligen nödvändigl för
att upprätthålla ordningen orealistiskt med tanke på den rådande polisbristen,
som kommer att bli bestående för väsentlig tid framöver, och på de synnerligen
svårbemästrade ordningsproblem som förekommer framför allt i storstadsområdena.
Att som utredningen hävdar ordningsproblemen fta har sin grund i alkoholmissbmk
och andra sociala störningar, vilka måste få sin lösning med andra medel än
ökade ordningsinsatser, minskar självfallet inte de berättigade krav
allmänheten har rätl alt ställa på ordningens upprätthållande genom samhällets
försorg. I huvudsak samma synpunkter förs fram av handelns arbetsgivareorga-
Prop. 1979/80:122 104
nisation
och Securitas. Securitas pekar på att ett genomförande av förslaget måste
innebära att flera platser som i dag är föremål för ordningshållning med
ordningsvakter i fortsättningen blir utan sådana. Enligt företagets uppfattning
innebär detta i sin lur aniingen alt ordningsvakterna ersattes med polis eller atl
personal med ordningshållande befogenheier hell avlägsnas från dessa platser.
Eftersom ulredningen inte har framhållit behovet av ett kraftigl polistillskolt
förefaller den, utan atl närmare ha utrett frågan, utgå ifrån att
ordningsproblemen försvinner så snart ordningsvakterna tagits bort. Att så
inte blir fallet synes företaget uppenbart .
De
särskilda exempel som utredningen i övrigt ger på platser och situationer där urdningsvakter
inte bör få anlitas knmmenteras av flera remissinstanser.
Vad
gäller anlilande av ordningsvakter i bostadsområden framhåller Hyresgästernas
riksförbund att akuta behov av särskilda insatser för upprätthållande av
ordningen inom bostadsområden måste ses som symptom på bakomliggande problem av
mycket större omfattning. Dessa problem handlar om hur vi vill att den sociala
miljön i boendet skall fungera och hur vi skall möta den tilltagande
segregationen i samhället. Gemenskapen och det gemensamma ansvarstagandet för
boendemiljön måste utvecklas. De ekonomiska krafter som driver på segregeringen
måste brytas. Förbundet menar således alt ordningsvakter i bostadsområden inte
ger några lösningar på de egenfliga problemen. Förbundet delar
ordningsvaktsutredningens uppfattning att det måsle ske en begränsning i
användningen av ordningsvakter. Uppgiften att upprätthålla allmän ordning och
säkerhet inom bostadsområden bör, som utredningen har uttalat, åvila polisen.
De erfarenheler förbundet har visar att systemet med s. k. kvarlerspnliser
oftast uppfattats positivt av de boende. Sveriges fastighetsägareförbund pekar
däremot på att polisen på grund av underbemanning inte har möjlighet att lösa
de aktuella ordningsproblemen, som enligt förbundet också har tendens att öka.
Det synes angeläget att det under del fortsatta lagstiftningsarbetet underslryks
att den restriktivitet snm ulredningen förordar i fråga om ordningsvaklsverksamhet
på platser av detta slag inte får drivas så långt att ordning och säkerhet ävenlyras.
I avvaktan på att polisen får de personella resurser, som är nödvändiga, torde
det vara etl allmänt intresse att den nrdningsvaktsverksamhet, sum nmständigheterna
framtvingat, får fortgå.
Beträffande
tillsynen av nationalparker, nalurreserval, områden avsatta till skydd för
djurlivet och andra naturvårdsobjekt avstyrker naturvårdsverket förslaget all
ordningsvaktsverksamhet inle skall förekomma. Naturvårdsverket pekar på att
det den I juli 1979 fanns över 1,4 milj. hektar mark avsatt för
naturvårdsändamål. Karaktären på de avsatta objekten är mycket varierande och
inte sällan varierar karaktären betydligt även inom de olika objekten, som kan
vara mycket stora. Behovet av ordningshållning inom vissa objekt och vissa
delar av objekt är enligt verket ofta betydande. Särskilt gäller detta fjäll-,
kust- och skärgårdsområden där trycket under de mest besöksfrekvenla perioderna
kan vara särskilt stort. Mest koncentrerat är det till rast- och övernaltningsslugor,
lägerplatser, hamnlägen, badplatser och liknande besökscenlra. Belägenheten av
de mest utnyttjade områdena inom naturvårdsobjekten varierar ofta med säsong
och väderlek. Såväl statens naturvårdsverk som länsstyrelser och
naturvårdsförvaltare har personal anställd för att bevaka ordningen i och i
anslutning till olika naturvårdsobjekt och för att vara naturvårdsmyndigheternas
kontakt med allmänheten. I flera fall har denna personal erhållit
Prop. 1979/80:122 105
förordnande
som ordningsvakt. Naturvårdsverket anser att möjligheten för personalen att
förordnas som ordningsvakt bör flnnas även i fortsättningen. Polisens resurser
räcker inte till för att träda in och ersälta ordningsvakter i alla de situafloner
där detla skulle vara nödvändigt inom naturvårdsobjekien.
Vad
gäller urdningshållningen på fartyg, har polisstyrelsen i Helsingborgs
distrikt svårt alt instämma i utredningens resnnemang. Även nm
fartygsbefälhavaren och hans underiydande har de formella befogenheterna att
upprätthålla ordning och flilgripa tvångsmedel, kan det enligt polisstyrelsen
ifrågasättas dels om ett rederi skall behöva öka personalstyrkan för att
överta sådana begränsade uppgifter snm idag fullgöres av urdningsvakter ombord,
dels humvida båtpersonalen fått en utbildning som gör den mera lämpad än
ordningsvakter att omhänderta t. ex. alkohol-eller narkotikapåverkade
passagerare.
Frågan
om ordningsvakter bör få användas vid sjukhusens akutmottagingar diskuteras bl.
a. av polisutredningen, som är ense med ordningsvaktsutredningen om att det
skulle vara en fördel om man kunde avvara ordningsvakter i sammanhanget. Detta
torde dock f. n. inte vara möjligt på alla håll i landet. Ordningsvaktsulredningens
ståndpunkt att förordnanden inte skulle få meddelas för bevakning av aktuellt
slag synes bygga på antagandet att det inslag av hot och våld från bemsade som
förekommer vid en del akutmottagningar till slörre delen härrör från personer
som har överlämnats med stöd av lagen (1976: 511) om omhändertagande av bemsade
personer m. m. Polisutredningen påpekar emellertid att de undersökningar på
området som har redovisats av socialstyrelsen ger vid handen alt problemen till
allt övervägande del har andra orsaker. Härtill kommer att det torde ta
avsevärd tid innan en organisaflon med särskilda medicinska kliniker för
omhändertagande av akut bemsade har byggts upp i hela landet. Mot denna
bakgrund torde det i nuvarande läge inte vara realistiskt att helt avstå från
ordningsvakter vid sjukhusens akutmottagningar. Härvid beaktar polisutredningen
bl. a. det starka intresse som finns av att sjukhuspersonalen bereds ett flllfredsställande
skydd i sitt arbete och att patienter inte oroas av störningar inom sjukhuset.
Samma uppfattning har polisstyrelsen i Helsingborgs distrikt. Förslaget att
väktare utan ordningsvaktsförordnande skall användas för den aktuella
ordningshållningen avstyrks av polisstyrelserna i Ystads och Göteborgs
polisdistrikt med hänvisning till att väktare inte bör få användas för renodlade
ordningshållningsuppgifter. Samma uppfattning har polischefsföreningen.
Sistnämnda båda remissinstanser anser att man för ändamålet bör kunna anlila
särskilda vaktmästare med sjukvårdsulbildning och den utbildning i övrigt som uppgiflen
kräver.
Spri
framhåller i denna del att entréhallarna i moderna sjukvårdsanläggningar ofta
är utrustade med butiker, cafeterior, banker osv., avsedda atl betjäna såväl
patienter och personal som allmänhet. Entréhallarna har kommit att bli
uppehållsplats för ett klientel som i vissa fall är mycket störande och som
ibland fortsätter in i sjukhuset med för vården mycket påfrestande följder. I
betänkandet har störningar på sjukvårdsanläggningar hänförts enbart till akutmottagningarna
och till störande patienter, något som ger en felaktig uppfattning om dagens situatinn.
Det kan inte anses rimligt att personal med sjukvårdsutbildning måste ta tid
och krafter i anspråk för att sköta ordningsuppgifter, som de inte har kvaliflkationer
att utföra. Enligt Spris mening är det oundgängligen nödvändigt att för ordningens
upprätthållande inom sjukvårdsinrättningar få möjlighet att anlita
Prop.
1979/80:122 106
eller anställa ordningsvakter med de befogenheter som ordningsvaktulred-ningen
har föreslagit.
Förslaget nm en obligatorisk skyldighel för polisstyrelse
att samråda med rikspolisstyrelsen innan ordningsvaktsverksamhet anordnas i
andra sammanhang än som följer av huvudregeln avstyrks av polisutredningen,
som anser alt en sådan ordning synes ägnad att leda till en onödig byråkratisk
omgång. En annan sak är enligt utredningen att det kan vara lämpligl att man
från den lokala myndighelens sida samråder med rikspolisstyrelsen när en akluell
fråga bedöms snm tveksam. Förslaget avsiyrks åven av rikspolisstyrelsen, snm
finner del tillräckligt att slyrelsen beaktar frågan om enhetlig
lagtillämpning nch eventuella lulkningsprnblem vid utfärdandet av
verkställighetsföreskrifter. Polisstyrelsen i Danderyds distrikt anser att
samråd i det enskilda fallel skulle innebära ett ingrepp i den uperativa
ledningen. Förslaget avstyrks nckså av länsstyrelsen i Värmlands län samt
polisstyrelserna i Göteborgs, Nacka, Lidingö, Sollentuna och Ystads distrikt.
Sistnämnda tre remissinstanser anser emellertid liksnm polisstyrelserna i
Huddinge, Jakobsbergs, Märsta nch Täby distrikt att beslul av aktuellt slag bör
fattas eller åtminstune gudkännas av pnlisstyrelsen i plenum.
2.3 Omhändertaganden genom ordningsvakt och transporter av
omhändertagna m. m.
Förslaget att ordningsvakt skall ha befogenhet atl avvisa
eller a v-1 ägs na personer i vissa fall lämnas ulan erinran av
länspolischefsföreningen, monopolutredningen och LTOILOB-utredningen. Sisinämnda
utredning pekar dock på all frågan om rält för ordningsvakt alt avvisa eller
avlägsna den som, utan att direkt störa allmän ordning, ändå genom sitt
uppträdande utgör omedelbar fara för ordningen inte har behandlats i
betänkandet. Särskilt vid avvisande, då vederbörande ofta knappast torde ha
hunnit störa någon ordning ännu, kunde en sådan rätt måhända vara motiverad.
Och rent allmänt skulle med en sådan rätt annars uppkommande
ordningsstörningar kunna förhindras. Härtill kommer att en samordning med
omhändertagandekriterierna enligt 3 8 LTO är önskvärd. Utredningen påpekar
också att befogenheten att avvisa eller avlägsna har blivit väl snäv därigenom
att förslaget till lagtext endast nämner överträdelse av föreskrifter som
meddelats polisstyrelse medan andra föreskrifter, exempelvis
brandskyddsföreskrifter, inte omnämns. Åtminstone i motiven kunde vidare nämnas
att rätten att ingripa skall häriedas ur händelser som omedelbart föregår
åtgärden och att ett ingripande sålunda inte får ske på grund av gamla försyndelser.
Polisstyrelsen i Karlskoga distrikt pekar på vikten av att
de nya instituten avvisande och avlägsnande hanteras med varsamhet just därför
att de är nya. Polisstyrelsen ifrågasätter också om en åtgärd av aktuellt slag
kan anses innefatta ett frihelsberövande och om skyddsvisitation får utföras.
Förslaget att ordningsvakt inte skall få verkställa
omhändertagande enligt 3 8 lagen (1 973:55 8) av tillfälligt omhändertagande (LTO)
tillstyrks av polisutredningen. Utredningen ansluter sig också till tanken på
en reglering enligt vilken en ordningsvakt, när det är nödvändigt, likväl skall
kunna ta hand om den som allvarligt stör ordningen, liksom att avvisa eller
avlägsna den som stör ordningen, eller som överträder föreskrift eller förbud.
Samma uppfattning har rikspolisstyrelsen som finner det tillfredsställande att
ordningsvakts befogenhet att verkställa omhän-
Prop.
1979/80:122 , . 107
deltagande jämlikt 3 8 LTO avskaffas. Slyrelsen
ifrågasätter dock om ordningsvakt inte bör tilläggas befngenhet att ingripa - förulnm
i de fall snm föreslås - även när det gäller att förhindra straffbelagd
gärning. Snm exempel nämns att rattnnykterhetsbrntt är frekvenla i samband med
vissa former av offentliga nöjestillställningar. Det synes inte helt tillfredsställande
alt ordningsvakt inte skulle kunna omhänderta bilnycklarna för den som är på
väg att i berusat tillstånd starta en bil för atl köra från platsen.
Förslaget atl ordningsvakt inle skall få göra
omhändertagande enligt 3 8 LTO flllstyrks även a\ folkelshusföreningarna.
Folkparkernas centralorganisation, transportarbetareförbundet och
monopolutredningen. Sistnämnda remissinstans motsätter sig tanken att
ordningsvakt likväl skall få viss befogenhet att verkställa omhändertaganden på
grund av ordnings-störning. Utredningen menar atl gränsdragningen gentemot rent
polisiär verksamhet enligt 3 8 LTO blir alltför oklar om ordningsvakter får
behålla befogenheien alt göra sådana frihetsberövanden. Så allvariiga ingrepp mol
den enskilde bör enligt utredningen endasl kunna företas av polisen.
Flertalet av de remissinstanser som går in på frågan
kritiserar eller avstyrker uttryckligen ordningsvaktsutredningens förslag i
denna del och hävdar atl ordningsvakt även i fortsättningen bör ha befogenhet
att göra omhändertaganden enligt 3 8 LTO.
Länsstyrelsen i Värmlands län finner utredningens konsimktion
vällovlig men mycket tveksam. Enligt förslaget får ordningsvakt avvisa eller
avlägsna den som stör ordningen medan han enligt en annan bestämmelse avses få
omhänderta den som allvarligt stör ordningen. Enligt länsstyrelsens
uppfattning finns det risk för att många ordningsvakter kommer att ställas
inför mycket stora avvägningsproblem när det gäller distinktionen stör -
allvarligt stör ordningen. Fråga är t. o. m. om inte ordningsvakt här kan
ställas inför större problem än när det gäller att tillämpa 3 8 LTO. Mot den
bakgrunden ifrågasätter länsstyrelsen om inte den nuvarande regleringen av detla
problemkomplex är att föredra. Länsstyrelsen kan dock tänka sig att
utredningens förslag blir föremål för nya överväganden i avsikt att nå en
enklare och mer praktisk lösning av denna betydelsefulla fråga. Enligt
länsstyrelsen är det otillfredsställande att ordningsvakt inle anses böra
tilläggas befogenhet att ingripa för att avvärja straffbelagd gärning,
exempelvis rattonyklerhetsbrott. I ett sådant fall anser länsstyrelsen att
ordningsvakt liksom nu bör ha möjlighet att nmhänderta bilnycklarna för den snm
är på väg att i berusat lillstånd starta sin bil för atl köra från platsen.
Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller att förslaget
skulle leda till egendnmliga nch för allmänheten säkerligen svårförståeliga knnsekvenser.
När både pulisman uch urdningsvakter tjänstgör på l.ex. en festplats skulle
lika fall av nrdningsstörning kunna behandlas nlika beroende på um en pulisman
eller en urdningsvakt tar sig an saken. En urdningsvakt som enligt gällande
föreskrift överiämnar en omhändertagen till polisman för prövning av nmhändertagandet
skulle kunna få sin åtgärd underkänd av denne, ehuru pulismannen låter nmhändertagandet
bestå. I sakfrågan kan uckså hävdas att det är till fördel nm nrdningsstörande situatiuner
kan avvecklas snabbt gennm nmhänderlaganden av urdningsvakt, så att inle lägel
förvärras uch kanske kräver en krafiig pulisinsats. Rällssäkerhets-kravet synes
vara tillfredsställande beaktat gennm skyldigheten för urdningsvakt att
skyndsamt överlämna nmhändertagen till pulisman snm skall pröva um åtgärden
skall bestå. Länsstyrelsen anser därför atl del inte finns tillräckliga skäl
att begränsa nrdningsvakternas nmhändertaganderätt på
Prop.
1979/80:122 108
angivet sätt. Samma uppfallning har polisstyrelserna i
Sollentuna, Stockholms, Göteborgs, Huddinge, Jakobsbergs och Lidingö
polisdistrikt samt Svenska polisförbundet. Även polischefsföreningen,
polisstyrelserna i Arvika, Helsingborgs, Karlstads, Kristinehamns,Nora, Nacka,
Norrtälje, Täby och Ystads polisdistrikt samt länspolischefsföreningen nch
bevakningsrådet, föreslår atl nuvarande urdning behålls. LTO/LOB-utredningen
anser att någun ändring inte bör ske innan utredningen har slutfört sitt
arbete.
Förslaget att urdningsvakt skall få verkställa omhänderlagande
enligt lagen (1976:5 11) om omhänderlagande av berusade personer m.m. (LOB) lillslyrks
eller lämnas utan erinran av samfliga remissinslanser.
Vad gäller transport av omhändertagna tillstyrks utredningsförslaget
av Folkparkernas centralorganisation. Även länsstyrelsen i Stockholms län
delar uppfatlningen att det i och för sig skulle vara önskvärt att eftersträva
en sådan planering av polispersonalens tjänstgöring inom varje polisdistrikt atl
i möjligaste mån polispersonal kan ombesörja transporter av personer som
omhändertagits av ordningsvakter. Enligt länsstyrelsen måste dock en sådan
planering ha lägre prioritet än flera andra viktigare faktorer som har
betydelse för hur polispersonalens tjänstgöring bör förläggas. Som exempel på
sådana faktorer kan nämnas behovet av snabba utryckningar, behovet av
övervakning för alt förhindra och uppdaga brott etc. Detta innebär i praktiken
att det i de allra flesta fall är omöjligt att planera polispersonalens
tjänstgöring med hänsyn till transportbehovet av personer som omhändertagils
av ordningsvakter. Det är därför nödvändigt att ordningsvakter även i
fortsättningen biträder polisen med transporter av personer som de
omhändertagit. Länsstyrelsen framhåller att den eventuella svårigheten i
bedömningen för ordningsvakten ligger i själva omhändertagandet, knappast i
transporten lill polisen. Att hålla kvar en omhändertagen person vid exempelvis
en offentlig tillställning i väntan på polis kan enligt länsstyrelsen innebära
vissa risker för fritagningsförsök o.d. Även polisstyrelsen i Helsingborgs
distrikt ifrågasätter om det kan anses realistiskt och rimligt att planera
verksamheten så att polispersonal i stället för ordningsvakter alltid så
långt möjligt skall ombesörja transporter av personer som omhändertagits av
ordningsvakter.
Även bevakningsrådet samt polisstyrelserna i Huddinge och
Mora distrikt är tveksamma till förslaget. Sistnämnda polisstyrelse framhåller
i sammanhanget att på vissa orter där ordningsvaktsverksamhet kommer att
bedrivas, avståndet flll närmaste polisman kan vara så stort att tillgången på
lämpligt transportmedel bhr direkt avgörande för om etl omhändertagande
överhuvud taget kan ske. Tillgång till taxibil, med vilken transporten kan
genomföras, är på sådana platser av förklarliga skäl mycket begränsad. Såvida
del inte kan anses ligga i sakens nalur att anordnaren är skyldig att flllhandahålla
lämpligt fordon, bör en uttryckhg bestämmelse härom meddelas. Också behovet av
lämplig lokal, i vilken ordningsvakt och omhändertagen person kan uppehålla sig
i avvaktan på l.ex. transportfrågas lösande eller i väntan på tillkallad
polismans ankomst, bör i sådant fall göras till föremål för en uttrycklig
författningsbestämmelse. Tillgången på telefon, för att vid behov kunna
tillkalla polisiär förstärkning, ambulans, brandkår etc. torde allmänt
uppfattas som en från arbetarskyddssynpunkt oeftergivlig
kommunikationsmöjlighet. Även föreskrift om skyldighet att tillhandahålla
telefon bör således regleras.
Prop.
1979/80:122 109
2.4 Rätt att använda våld
Utredningens förslag lämnas utan erinran av flertalel remissinslanser.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län framhåller alt befngenheten för en ordningsvakt
att använda våld, så som den är reglerad, är ofrånkomlig inte minsl mot
bakgrund av de begränsningar som föreslås när del gäller ordningsvakternas
verksamhetsområden.
Förslaget i denna del behandlas utförligt av
polisutredningen som framhåller att en ordningsvakt normalt bör kunna fullgöra
sitt uppdrag utan att anvånda våld i egentlig mening. I vissa situationer torde
del emellertid vara nfrånkumligt att även en urdningsvakt har befngenhet att
använda fysiskt tvång mnt persuner för att gennmföra en åtgärd snm faller innm
ramen för hans uppdrag. Denna befngenhet är i dag inte uttryckligen lagfäst.
Samma förhållande råder i fråga nm en del andra personalkategorier. Enligt ordningsvaktsutredningens
förslag skall ordningsvakter uttryckligen tilläggas befogenhet att använda det
våld som med hänsyn till omständigheterna är försvarligt, när det är nödvändigt
för atl verkställa en tjänsteåtgärd. Med denna lösning har ordningsvaklsutredningen
funnit det ofrånkomligt att också reglera den befogenhet att använda våld snm
bör tillknmma polismän och ytterligare ett antal personalkategorier. Den uppräkning
i aktuellt hänseende som har gjorts i förslaget är emellertid inte fullständig.
Polisutredningen påpekar att ordningsvaktsutredningens förslag sträcker sig
längre än vad som direkt följer av önskemålet att lagfästa de befogenheter som
tillkommer ordningsvakt. Mot bakgrund främst av atl regeringsformen uppställer
ett krav på uttryckligt lagstöd för varje påtvingat kroppsligt ingrepp, får det
anses mycket angeläget att befogenheien för tjänstemän och uppdragstagare att i
vissa fall använda våld får en fasiare reglering än den nuvarande.
Polisutredningen vill därför inte avstyrka ordningsvaktsulredningens förslag.
Eftersom förslaget inte synes hell genomarbetat och dessutom är förhållandevis
knapphändigt motiverat, måste det emellertid enligt polisutredningens mening
bli föremål för närmare bearbetning innan det kan läggas till grund för några
lagändringar. Därvid bör bl. a. undersökas i vad mån det är möjligt att
ersätta uppräkningen av olika personalkategorier med en allmän regel om befogenhel
atl använda fysiskt tvång i vissa fall.
1 huvudsak samma synpunkter som polisutredningens förs
fram av Svenska polisförbundet.
Enligt monopolutredningen bör befogenheten alt bruka våld
i nu aktuella fall begränsas till situationer då polismannen möts av våld
eller passivt motstånd.
Förslaget kommenteras också av länsstyrelsen i Stockholms
lån. Länsstyrelsen ställer sig tveksam till om det är lämpligt atl i BrB:s nödvärnska-pilel
ta in en positiv befngenhetsbeslämmelse med en nmfatlande - och kanske ändå
inte fullständig - uppräkning av olika befattningshavare med offentligrättsliga
våldsbefogenheter. Även polisstyrelsen i Solna distrikt och musikerförbundet är
mycket tveksamma till förslaget.
Såviu gäller befogenhet för jakttillsynsman aU använda
våld tillstyrks förslaget av Svenska jägareförbundet. Förslaget att flskelillsynsmän
skall tilläggas uttrycklig befogenhet att i vissa fall använda våld för att
verkställa en tjänsteåtgärd tillstyrks av fiskeristyrelsen som emellertid
framhåller atl en sådan befogenhet för med sig ett absolut krav på att flskelillsynsmän
inte förordnas utan att ha genomgått en av rikspolisstyrelsen godkänd
utbildning i fråga om våldsbefogenheten.
Prop. 1979/80:122 110
2.5
Ordningshållning vid offentliga tillställningar och vissa allmänna sammankomster.
Polisutredningen
understryker att polisens primära ansvar för allmän ordning nch säkerhet vid
offentliga tillställningar eller allmänna sammankomster inte bortfaller genom atl
de omedelbara bevakningsuppgifterna delegeras till ordningsvakter i den mån de
inte behöver utföras av polisutbildad personal. Enligt polisutredningen bör
det i större utsträckning än hittills vara möjligt att avstå från atl belasta
polispersonalen med de bevakningsuppgifter som det här gäller.
Polisutredningen vänder sig mot ett uttalande av ordningsvaktsutredningen av
innebörd att ordningsvakter bör anlilas först när andra åtgärder visar sig
otillräckliga och det ändå finns ett allmänt intresse av att t. ex.
tillställningen kommer till stånd. Därmed synes avses att polisen bör förbjuda
tillställningen eller sammankomsten, om ordningen inte anses kunna
upprätthållas utan ordningsvakter och något allmänt intresse av att
tillställningen eller sammankomslen kommer lill stånd inte bedöms föreligga.
Polisutredningen avstyrker förslaget att polisen skall göra en prövning av
detta slag. En sådan ordning skulle nämligen innebära ett ingrepp i
mötesfriheten. Det är i fråga om allmänna sammankomster - som är gmndlagsskyddade
- principiellt sett en främmande tanke, att polisen vid sin prövning skulle ta
ställning till om den aktuella sammankomsten är av allmänt intresse.
Beträffande offentliga tillställningar kan det visserligen i en del fall finnas
skäl att väga in en sådan aspekt i prövningen. Bedöms det innebära tillräcklig
garanti för ordningen och säkerheten vid tillställningen att ordningsvakter
svarar för bevakningen, måste dock polisen liksom nu kunna tillåta
tillställningen på det villkor som har sagts nu oberoende av om polisen anser,
att det är av allmänt intresse alt tillställningen kommer till stånd eller
inte. Även polisstyrelsen i Helsingborgs distrikt ifrågasätter om en så svår
och grannlaga prövning som om en tillställning är av allmänt intresse eller
inte bör föregå ett beslul om anhtande av ordningsvakter.
Förslaget
alt pnlismyndighet på anurdnarens begäran skall samråda med denne lämnas utan
erinran av polisutredningen. Ulredningen anser dnck att det kan diskuteras om
samrådet alltid, som del förutsätts i betänkandet, behöver vara munfligt eller
om del inle i en del fall lika gärna kan vara skriflligl. Förslagel om
samrådsförfarande flllstyrks även av Handelns arbetsgivarorganisation, folkelshusföreningarna
och Folkparkernas centralorganisation.
2.6
Förordnande av ordningsvakter m. m.
Förslaget
att polisstyrelse skall förordna ordningsvakt även när förordnandet har ett gillighetsområde
som sträcker sig över distriktels gränser tillstyrks av rikspolisstyrelsen och
polisutredningen, som framhåller att förslaget innebär en rationalisering av handläggningsrulinerna.
Förslagel
i denna del avstyrks av länsstyrelsen i Värmlands län som anser atl nuvarande
ordning fungerar bra. Länsstyrelsen föreslår dårför att denna behålls så lill
vida att polisstyrelsen förordnar ordningsvakt när tillämpningsområdet omfattar
elt polisdistrikt medan lånsstyrelsen förordnar när områdel omfaltar mer än etl
polisdistrikt i länet. Eftersom förordnanden som nmfattar nmråden snm sträcker
sig över mer än etl län tnrde bli relativt fåtaliga med hänsyn till
utredningens intentioner all begränsa
Prop. 1979/80:122 Hl
ordningsvaktsförordnande till all omfatta elt
polisdistrikt, bör sådanl förordnande utfärdas av länsstyrelsen i det län där
vederbörande är bosatt. Som grund för detta ställningstagande åberopar
länsstyrelsen att polisstyrelses erfarenhet och kunskaper i huvudsak omfattar
det egna polisdistriktet medan länsstyrelsen har och skall ha de övergripande
erfarenheterna och kunskaperna beträffande länel. På liknande skäl avstyrks
förslaget även av bevakningsrådet, länsstyrelsen i Norrbottens län saml
polisstyrelserna i Arvika, Jakobsbergs, Sollentuna och Täby distrikt. Dessa remissinslanser
anser alt nuvarande nrdning bör behällas.
Förslaget att del, för atl ordningsvakt skall få användas,
vid sidan av själva förordnandet skall föreligga ett särskilt beslut nm ordningsvaklsverksamhet
lämnas ulan erinran av länsstyrelsen i Stockholms län. Enligt länsstyrelsen
torde den föreslagna ordningen skapa förbättrad översikt och kontroll.
Förslaget i denna del avstyrks av länsstyrelsen i
Värmlands län som framhåller att etl genomförande av den föreslagna regleringen
skulle medföra stora svårigheler. I exempelvis många folkparker drivs numera
danstillställningar för olika åldersgrupper, från 1517 år över "mogen
ungdom" till pensionärer. Vissa av dessa tillställningar pågår på ungefär
samma tider men i olika lokaler i anläggningen, och lokalerna kan i vissa fall
växla under tillståndstiden beroende på publiktillströmningen. Härtill kommer
att publiktillströmningen kan växla från gång till gång beroende exempelvis på
anlitad orkester. Nya former av tillställningar kommer också till, och nlika
tillställningar medför nlika grader av urdningsprnblem. Alla dessa nmständigheter
påverkar bedömningen av det behov av ordningsvakter som är erforderligt för
tillställningen. Det är helt klart alt detla behov kan växla betydligt under
den period som ett tillstånd till nrdningsvaktsverksamhet kan omfatta. På mnlsvarande
sätt kan l.ex. en serveringsrörelse i elt varuhus ha behnv av nrdningsvaktsverksamhet
vissa dagar eller vissa tider av dygnet. Dessa tider kan variera, varför
förelaget självt vill bestämma när vakterna skall anlitas. Vad som har sagts nu
medför att ett beslut om ordningsvaktsverksamhet kan behöva ändras många gånger
under en sådan period, om det ens är möjligt att i utgångsläget ange del anlal
ordningsvakter som bedöms nödvändiga för en viss Inkal. Bl. a. nämnda
förhållanden knmmer enligt länsstyrelsen att medföra stnra prnblem eftersnm
beslut nm nrdningsvaktsverksamhet enligt förslaget skall hållas tillgänglig på
plalsen för verksamhetens bedrivande. Varje beslul nm ändring av anlalet
ordningsvakter måste därför leda till en ändring av beslutet om
ordningsvaktsverksamhet.
Länsstyrelsen framhåller sammanfattningsvis att två
möjligheter synes föreligga. Det ena är att man slupar institutets beslut om ordningsvaklsverksamhet
och låter hittillsvarande regler gälla. Dessa synes dessutom i huvudsak ha
fungerat tillfredsställande. Den andra skulle vara alt institutet införs men atl
beslutet om ordningsvaklsverksamhet inte behöver omfatta anlalet
ordningsvakter. 1 detta hänseende kan hänvisning då göras till annat beslut
exempelvis polisstyrelses medgivande till hållande av offentlig tillslällning.
Länsstyrelsen pekar i sammanhanget på alt underlåtenhet atl anlila ordningsvakt
i föreskriven omfattning inte föreslås bli slraffsanktionerad.
På liknande skäl kritiseras förslaget även av polisutredningen,
snm framhåller atl frågan nm den närmare innebörden av ett beslut nm nrdningsvaktsverksamhet
inte har klariagts i betänkandet. Det synes inte framgå om beslut kan meddelas
att gälla tills vidare eller om det måste avse
Prop. 1979/80:122 112
ett
bestämt fall. 1 specialmotiveringen anges atl elt beslut om ordningsvaklsverksamhet
skall vara tvingande. Delta gäller inte bara på del sättet atl beslutet ulgör
en föruisättning för atl ordningsvakt över huvud taget skall få användas, ulan
det avses också innebära en skyldighel för sökanden att anlita ordningsvakter
i den omfattning som föreskrivs i beslutet även i andra fall än när fråga är om
nffentlig tillställning. Någon påföljd för en sökande som underlåter atl
använda ordningsvakter i föreskriven omfattning har dock inte föreslagils. Det
framgår inte heller hur sökanden skall förfara, nm han på grund av ändring av
sin verksamhel, förbättrade ordningsförhållanden, bristande lillgång på
ordningsvakter eller av annan orsak önskar att bevakningen - som ju anordnas på
hans bekostnad -skall skäras ned eller upphöra. Polisutredningen har förslåelse
för de bevekelsegrunder som ligger bakom förslaget i denna del men vill likväl
sätta i fråga om systemet är nödvändigl. Det leder till en komplicerad och
byråkratisk ordning. Del kommer säkert också att bli svårt att få olika
intressenter, inte minst ordningsvakterna själva, atl förslå innebörden i -och
motivet för - systemet. Med de begränsningar i möjligheten all anlila ordningsvakter
som i övrigt förordas i betänkandet och som polisutredningen i alh väsentligt
har ställt sig bakom kommer polisens möjligheter att utöva en
tillfredsställande kontroll över ordningsvakternas verksamhet under alla
förhållanden att förbättras.
Frågan
om särskilt beslut om ordningsvaklsverksamhet skall behöva meddelas tas upp
även av polisstyrelsen i Göteborgs distrikt, och polischefsföreningen, vilka
anser att konstruktionen inte behövs när det gäller sådan
ordningsvaktsverksamhet av traditionell typ som skall få förekomma enligt
huvudregeln i utredningens lagförslag.
En
annan lösning föreslås av länsstyrelsen i Malmöhus län snm framhåller att ett förenklal
förfarande borde ha övervägts. Länsstyrelsen ifrågasätter om inte det
särskilda beslutet om ordningsvaktsförordnande kan utgå och föreslår att ett
system som skulle innebära att ordningsvakten, sedan han prövats lämplig med
avseende pä laglydnad saml övriga omständigheter och genomgått föreskriven
utbildning, erhåller ett bevis därom. Eftersom utbildningen och
lämplighetsprövningen är densamma i samtliga polisdistrikt finns det inte någnn
anledning att dessutum förordna ordningsvakten för varje särskilt
polisdistrikt. På samma sätt som ell körkort ger föraren rält att färdas i hela
landel bör detla bevis kunna ge ordningsvakten behörighet att utöva
ordningsvaktsverksamhet i hela landet. Från konlrollsynpunkt måsle
ordningsvakten emellertid i så fall åläggas dels atl i enlighet med
utredningsförslaget själv kontrollera att polisstyrelsen har beslutat aU
ordningsvaktsverksamhet skall bedrivas på den aktuella plalsen och dels före
och efter det att tjänstgöringen påbörjals resp. avslutats anmäla till polisen
att han tjänstgör på den aktuella platsen. Därmed skulle också den fördelen
vinnas aU pohsen fick en mycket bäitre kontroll över ordningsvakterna och
möjlighet alt före varje arbetspass ge särskilda instruktioner.
I
huvudsak samma synpunkter förs fram av länspolischefsföreningen. Förslaget att
minimiåldern för att få förordnas snm ordningsvakt skall vara 20 år tillstyrks
av länsstyrelsen i Kopparbergs län, som pekar på att en polisman under
anställningsåret skall ha fyllt lägst 19 år. Med hänsyn till den jämförelsevis
omfattande grundutbildning som en polisman får och i betraktande av de svåra
situationer även en ordningsvakt kan ställas inför bör den senare kompensera
sin svagare utbildning med högre levnadsålder. Den nedre gränsen för
ordningsvakt bör alltså inte sältas lägre än
Prop. 1979/80:122 113
utredningen har föreslagit. Beträffande maximiåldern
ifrågasätter polisstyrelsen i Göteborgs distrikt om denna bör sättas så högl
som 65 år. Polisslyrelsen framhåller att det allmänna klimatet i samhället har
hårdnat under senare tid. Samma uppfattning har polisstyrelsen i Stockholms distrikt
och polischefsföreningen, vilka föreslår en maximiålder om 60 år.
Förslagel att ordningsvaktsförordnande skall få meddelas
endast för en treårsperiod anser rikspolisstyrelsen vara väl motiverat. Samma
uppfattning har polisutredningen. Till de skäl som i betänkandet har anförts
för en sådan lösning kan enligt polisutredningen läggas önskemålet att få en
överblick över hur många ordningsvakter som sammanlagt är verksamma i landet.
Utredningen framhåller atl detta inte är möjligt f. n. Även länsstyrelsen i
Stockholms län, polisstyrelsen i Täby distrikt och bevakningsrådet tillstyrker
uttryckligen förslaget.
Förslaget att förordnande för ordningsvakt skall kunna
återkallas bl.a. om vakten utan giltig anledning vägrar atl åta sig
ordningsvaktsuppdrag hälsas med tillfredsställelse av handelns
arbetsgivarorganisation. Södra Norrlands folketshusdistrikt, Föreningen Folkets
hus i Örnsköldsvik och Folkparkernas centralorganisation. Svenska
musikerförbundet framhåller att lokal facklig avdelning av förbundet bör
beredas lillfälle att yttra sig i sådant ärende.
Polisstyrelsen i Göteborg påpekar i denna del atl enligt
nuvarande praxis innebär att förordnande i huvudsak meddelas med angivande av
arbetsgivare och omfaltar av denne lämnade uppdrag. Detla har visat sig ändamålsenligt
särskilt när del gäller vad som kan betecknas som traditiunell nrdningsvaktsverksamhet.
Möjlighet bör ges atl i dessa fall bibehålla en sådan nrdning. Frågan nm sanktinn
för vägran all fullgöra verksamhelen skulle därvid lösa sig av sig själv. Samma
uppfattning har polischefsföreningen.
Pnlisstyrelsen i Götebnrgs distrikt nch pnlischefsföreningen
diskuterar nckså ulredningens ullalande um alt urdningsvakt, snm gjnrt sig
skyldig till brntt mnt persun eller lill förmögenheisbroii eller mnt vilken föreknmmii
anmärkningar i nykterhelshänseende, endast i undanlag bör få behålla sitt
förordnande. Detta uttalande betraklas snm alltför skarpt uch står enligt remissinslanserna
inle i överensstämmelse med nu gällande rättspraxis. Föreningen påpekar dessutum
att det skulle vara av värde med regler eller anvisningar för de fall där urdningsvakt
har anmälts för händelse snm har inträffat under tjänsteutövning, exempelvis
misshandel. Vid sådan anmälan slälls pnlisstyrelserna icke så sällan inför
svåra bedömningar i frågan nm åklagares eller dumslnis slutliga beslut skall
avvaktas eller nm umedelbar ålgärd beträffande förnrdnandet skall företas.
2.6 Utbildningen av ordningsvakter
Utredningens förslag i denna del tillstyrks uttryckligen
bl. a. av polisutredningen nch Svenska musikerförbundet. Polisstyrelsen i
Solna distrikt framhåller att utvidgningen ligger inum ramen för vad pnlisstyrelsen
har möjlighet att nrganisera. Även Folkparkernas centralorganisation anser
förslaget rimligt.
Enligt rikspolisstyrelsen måste utbildningstiden i varje
fall på sikt ytterligare utökas. Främst gäller detta utbildningsavsnitlen nm urdningsvakts
allmänna åligganden nch befngenheter samt um urdningsvakts rätt att bruka våld.
Samma uppfattning har länsstyrelsen i Malmöhus län nch
länspolischefsföreningen. Även länsstyrelsen i Stockholms län, polissty-
8 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 122
Prop. 1979/80:122 114
relserna i Motala och Ystads distrikt, Stockholms
handelskammare samt ABAB, Securitas, polisförbundet och
transportarbetareförbundet anser att den föreslagna utbildningstiden framslår
som alltför kort. Samma uppfattning har monopolutredningen vad gäller de mera
krävande ordningsvaktsuppdragen. Behovet av fortbildning framhålls av
länsstyrelsen i Värmlands län och polisstyrelsen i Mora distrikt. TCO pekar på
möjligheten att utnyttja studieledighetslagstiflningen.
Förslaget alt ordningsvakt under utbildningstiden skall
erhållas reseersättning nch traktamente tillstyrks av länsstyrelsen i Värmlands
län, som dock påpekar alt utredningen inte har övervägt frågan om utbetalning
av ersättning bör förbindas med något krav på att vederbörande kursdellagare
åtar sig ordningsvaktsuppdrag efter avslutad och godkänd kurs. Polisstyrelsen i
Ystads distrikt erinrar om alt utredningen inle har behandlat frågan om vem snm
skall stå för kosinaderna. Om det utbildande polisdistriktets resurser avses
bli ianspråklagna, fömlsälter polisstyrelsen att medel slälls till dess
förfogande för ändamålet. I annat fall är risken uppenbar alt ekonomiska skäl
lägger hinder i vägen för att utbildning över huvud taget anordnas. Alternativt
bör den regionala polismyndigheten tilldelas medel för ifrågavarande ändamål. I
huvudsak samma påpekande görs av polisstyrelsen i Täby distrikt.
Förslaget att slopa nuvarande möjlighet för tillfällig
tjänstgöring av ordningsvakt som inte har föreskriven utbildning avstyrks av
polisstyrelsen i Karlskoga distrikt. Polisstyrelsen framhåller att det vid midsom-marfesfligheter,
motortävlingar m.fl. offenfliga tillställningar utomhus föreligger stora
svårigheter att få tag i tillräckligt antal utbildade ordningsvakter. Publiken
är vidare ofta utspridd över mycket stora ytor. Behovet av ren ordningshållning
är vid sådana tillfällen erfarenhetsmässigt mycket stort. För att bl.a. minska
statsmakternas kostnader för stora poliskom-menderingar vid sådana tillfällen
har under senare år en nedskäming av polisinsatsen eftersträvats. Denna sirävan
har såviit är känt för polisstyrelsen understötls både från rikspolisstyrelsen
och från fackligt håll. Utredningens tanke att det vid sådana tillfällen
skulle räcka med att anlita civilpersoner utan ordningsvaktsförordnande
karaktäriseras av polisstyrelsen som blåögt. I praktiken skulle utredningens
förslag innebära att polisinsatserna vid nämnda tillställningar måste ökas
avsevärt.
Liknande synpunkter förs fram även av polisstyrelsen i
Helsingborgs distrikt. Polisstyrelsen instämmer visserligen i princip i
uppfattningen att ordningsvakt skall ha genomgått föreskriven utbildning men
framhåller samtidigt att det i princip visserligen kan finnas behov av att vid
vissa speciella tillfällen få förordna ordningsvakter även om utbildning
saknas. Så kan vara fallet vid större festligheter som under kanske några dagar
kräver ett förhållandevis stort antal ordningsvakter. I ett sådant sammanhang
bör det finnas möjlighet att utfärda ordningsvaktsförordnande för några i och
för sig lämpliga personer, trots att de saknar föreskriven utbildning. Dessa
bör då inte få tjänstgöra ensamma utan alltid tillsammans med en utbildad
ordningsvakt.
2.7 Ordningsvakts utrustning
Från flera håll berörs frågan om ordningsvakt bör åläggas
att bära uniform. Rikspolisstyrelsen uttalar i denna del att styrelsen
instämmer i utred-
Prop.
1979/80:122 , 115
ningens synpunkt att ordningsvakt bör vara lätl alt känna
igen, så att allmänheten kan påkalla hjälp av honom. Del framstår därför enligt
styrelsen som angeläget att frågan om uniform för ordningsvakter får en snar
lösning. Utredningens farhågor att en enhetlig ordningsvaklsuniform av
allmänheten skulle uppfattas som ett uttryck för ett slags reservpoliskår anser
styrelsen vara överdrivna. Del är i stället f. n. så att ordningsvakter i allt
större utsträckning själva anskaffar uniform som i såväl färg som utseende i
övrigt påminner om polisuniformen. Härigenom kan inte önskvärda förväxlingar
uppstå. Från dessa uigångspunkter är del angeläget atl en bestämmelse införs om
en enhetlig uniform, snm inte kan förväxlas med polisuniformen. Rikspolisslyrelsen
påpekar att detla redan nu gäller för väktare. Samma synpunkter på
uniformsfrågan som rikspolisstyrelsens förs fram av länsstyrelsen i Värmlands
län samt polisstyrelserna i Helsingborgs, Malmö, Mora, Märsta och Täby
distrikt. Även länsstyrelsen i Malmöhus län anser att del i myckel mindre
utsträckning än som möjliggörs i förslaget bör lämnas öppet att komponera "fantasikoslymer".
Enhetlighet bör eftersträvas. Detta bör komma till utiryck i de föreskrifter
som rikspolisstyrelsen skall utfärda. Polisstyrelsen i Ystads distrikt tillstyrker
utredningens förslag till kännetecken och anser del inte nödvändigt att ett
uniformkrav införs.
ABAB anser av rent principiella skäl atl ordningsvakt liksnm
väktare skall vara iklädd uniform oavsett om ordningsvakten tjänstgör inomhus
eller utomhus. ABAB föreslår vidare att - även om urdningsvakts klädsel i pincip
inte skall kunna förväxlas med pulis- eller väklarunifnrm - så bör väktare, snm
tillika är urdningsvakt, kunna få bära väklarunifnrm. Igenkänningstecknen för
ordningsvakt bör dock göras mer pregnanta än f. n.
En motsatt uppfattning i uniformsfrågan förs fram av Umeå
Folkets Hus, Bastuträsks Folkets Hus, Uppsvenska folketshusdistriktet och Södra
Norrlands folketshusdistrikt, vilka understryker att klädseln vid inne-tjänstgöring
måste vara civil. Man måste undvika alt ge klädsel och utrustning karaktären
av uniform, vilket kan verka provocerande. Från Södra Norrlands folketshusdistrikt
och Föreningen Folkets Hus i Örnsköldsvik framhålls att en arrangör av
offentliga tillställningar, vars övriga personal har enhetlig klädsel, också
skall kunna fordra atl ordningsvakten bär sådan klädsel i förening med det
särskilda igenkänningstecken, som ordnings-vaklsförordnandet möjliggör nch
berättigar lill. Att en sådan klädsel bör beknstas av arrangören är givel.
Enligt Folkparkernas centralorganisation bör klädseln bestå av kavaj och byxor
eller kavajkostym, kompletterad med ärmemblem. Skäl atl föreskriva obligatorisk
huvudbonad utomhus saknas enligt organisationens mening. Bevakningsrådet delar
uppfattningen att klädseln bör vara civil med hänsyn till angelägenheten av
all vakterna inte uppfattas som något slags reservpoliser. Ärmemblem eller
annan applikation bör utvisa inom vilken ordningsvaklsförening ordningsvakten
är verksam. Nuvarande - av allmänheten välkända - legitimationsmärke
(ordningsvaktsbricka) bör enligt rådet bibehållas.
Flertalet remissinstanser instämmer i eller lämnar utan
erinran förslagel alt ordningsvakt även fortsättningsvis skall kunna utrustas
med b a-t o n g och handbojor. Polisstyrelsen i Ystads distrikt påpekar dock
att polischefen när som helst bör ha rält atl föreskriva annal, eftersom den
operativa ledningen av all polisverksamhet åvilar denne. Flera folketshusdistrikt
understryker att batong och handbojor måste bäras dolda. Enligt Folkparkernas
centralorganisation bör den aktuella utruslningen komma i fråga endast
undantagsvis.
Prop.
1979/80:122 116
Förslaget att urdningsvakt inte i denna egenskap skall få
utrustas med p i s t n 1 eller lårgaspistnl tillstyrks av polisutredningen. Utredningen
påpekar atl praktiskt taget alla urdningsvakter snm f.n. har tillstånd att bära
vapen tnrde vara antingen arbetstagare hus innehavaren av det aktuella
skyddsobjektet eller också väktare. Förslaget är dårför enligt utredningen
sannolikt inte ägnat att leda till någon mera påtaglig minskning av den
beväpning som nu förekommer. Utredningen påpekar emellertid att förslaget
medför den fördelen alt väktare inte som nu behöver förordnas till
ordningsvakt enbari för att han vid vissa bevakningsuppdrag måsle bära pistol.
Av i huvudsak samma skäl tillslyrker även rikspolisstyrelsen, länsstyrelserna
i Kopparbergs och Värmlands län samt åtskilliga polisstyrelser förslaget.
Förslaget om atl ordningsvakt inle skall fä bära
skjutvapen lämnas utan erinran även av länsstyrelsen i Malmöhus län och
länspolischefsföreningen, vilka dock vänder sig mol tanken all åstadkomma en
ändrad ordning genom att den s. k. skjutkungörelsen (1969:84) görs tillämplig
på väktare. Enligt länsstyrelsens och föreningens uppfattning bör väktare i
princip inte medges rätl atl bära kulvapen. Om - för särskilda fall - så ändå
anses böra ske flnns det ingen anledning atl låta väktaren använda sitt vapen i
andra fall än i nödvärn. Rätten att använda skjulvapen för att gripa någon bör
förbehållas polisen. Länsstyrelsen och föreningen avstyrker därför förslaget i
denna del samt föreslår atl frågan nm väktare uch vapen utreds särskilt.
Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges
industriförbund framhåller alt det. även med de begränsningar i ordningsvaktsbegreppel
som föreslås, kan uppstå lägen då skjutvapen kan behöva utnyttjas av ordningsvakt,
t. ex. för självförsvar. Det bör därför inte vara förbjudet i lag, utan av
denna bör framgå att polisstyrelse kan ge tillstånd atl bära och utnyttja vapen
för viss beslämd verksamhel.
2.8 Förmanskap och kontroll i fråga om ordningsvakter m. m.
Förslaget att ordningsvakt skall ha lydnadsplikt gentemot
polisen uch, i andra hand, anurdnaren knmmenteras av flera remissinslanser. Bl.a.
Folkparkernas centralorganisation ansluter sig till utredningens förslag.
Polisutredningen anser del vara klart att urdningsvakterna
även i framtiden under sin tjänstgöring bör vara underställda pnlisen nch
skyldiga att följa de anvisningar som polismyndighet eller polisman meddelar.
Polisutredningen kan emellertid godta att en urdningsvakt även skall vara
skyldig att följa de anvisningar som anordnaren meddelar, om dessa inte strider
mol polisens anvisningar eller mot lag eller annan författning. Utredningen
framhåller emellertid att det inte får bli så alt anordnarens anvisningar
inkräktar på ordningsvaktens huvuduppgift. Samma uppfattning har länsstyrelsen
i Malmöhus län. Enligt polisstyrelsen i Göteborgs distrikt bör man tydligare än
som har skett i betänkandet stryka under att lydnadsplikten i förhållande lill
polisman är den primära. Polisstyrelsen i Helsingborgs distrikt framhåller atl
en ordningsvakt som uppmärksammar att en arrangör inle följer givna lagar
eller föreskrifier bör ha skyldighel all rappuriera detla till sin förman.
Enligt polisstyrelsen i Mora dislrikl har anurdnaren ufta ingen större insikt i
vaklens uppgifter uch utbildning. Anurdnaren vill nfta att vakterna skall vara hunnm
behjälplig med ulika tjänster. Detta kan innebära svårigheler för nrdningsvaklen
nch skapar etl beroendeförhål-
Prop. 1979/80:122 117
lande.
Anurdnaren bör därför enligt pnlisstyrelsen inte ha någnn rått att meddela
anvisningar för nrdningsvakterna.
Såvitt
gäller urdningsvakts lydnadsplikt gentemnt pulisman erinrar länsstyrelsen i
Kopparbergs län atl begreppet pulisman innefaltar även alternerande extra
polismän under utbildning och utan självständig funktinn. Länsstyrelsen finner
det tveksamt om urdningsvakt gentemnt sådan extra pulisman skall ha
lydnadsplikt. Vad gäller pulismannen är det inte ens klart um hans utbildningsperiud
ger pusitivl ulslag för furtsatt anslällning. Ordningsvakts lydnadsplikt bör
enligt länsstyrelsen därför begränsas till ordinarie och extra ordinarie pulisman
samt extra pulisman med fullgjurd allerneringsljänslgöring.
Förslaget
att nrdningsvaktsförnrdnande endast undantagsvis skall få meddelas väktare -
nämligen när nrdningsvaktsverksamheten på grund av särskilt behuv är oundgängligen
nödvändig för atl upprätthålla ordningen - behandlas utförligt av
polisutredningen, som framhåller all förslagel i och för sig kan förefalla
överraskande. Utredningen påpekar all den obligatoriska utbildningen för
ordningsvakter är mycket begränsad och kommer alt bli det även om ordningsvaktsulredningens
förslag genomförs. Väktare måste däremoi gå igenom en förhållandevis grundlig
utbildning. En väktare har också normalt större erfarenhet av praktisk
tjänstgöring än ordningsvakter i allmänhet.
Det
finns emellertid enligt polisutredningen starka skäl som talar emot att väktare
förordnas lill ordningsvakt. Ulredningen erinrar i detta hänseende särskilt om
den komplicerade situatinn snm uppstår med avseende på förmansskapet över persnnalen.
I och med att personalen tillerkänns ordningsvaktsbefogenheter kommer den att
stå under polisens befäl. Samtidigt behåller bevakningsföretaget sitt förmansskap
i egenskap av arbetsgivare. Personalen är dessutom skyldig atl i större eller
mindre utsträckning följa de anvisningar, som meddelas av den intressent som
bekostar bevakningen. Till detta kommer att personalen enligt nuvarande
ordning ofta arbetar växelvis med och utan ordningsvaktsförordnande.
Polisutredningen framhåller att de förhållanden som har angetls nu är ägnade atl
skapa en nsäkerhet både hns allmänheten och bland väktarna själva om vilka befogenheter
som följer med olika bevakningsuppdrag och vilka regler som i övrigl gäller för
tjänstgöringen. Av dessa skäl är polisutredningen böjd för att ansluta sig till
uppfattningen att man bör siräva efter att renodla ordningsvakternas resp.
väktarnas uppgifter i huvudsaklig överensslämmelse med vad som har förordats i
betänkandet. Mot förslaget talar på andra sidan bl.a. det förhållandet all det
inte minst för anordnare av offentliga tillställningar skulle bli svårl att i
fortsättningen få kvalificerad personal för alt fullgöra den bevakning som
polisen har föreskrivit. Polismyndigheten har nämligen nu inte någon möjlighet
att ålägga anordnare att ombesörja bevakningen på annat sätt än genom
ordningsvakter. Det synes därför under alla förhållanden värt att överväga, om
inte det förordade systemet bör kombineras med ändringar i allmänna
ordningsstadgan. I detta hänseende skulle enligt utredningen kunna föreskrivas
att, när anordnare av offentlig tillställning åläggs att svara för bevakning,
denna även kan ske genom väktare ulan ordningsvaktsförordnande.
Även
länsstyrelsen i Stockholms län hyser förståelse för de skäl som föranlett
ordningsvaktsutredningen att förorda en klar skiljelinje mellan väktare och
ordningsvakter. De undantag från principen som utredningen föreslår innebär
dock enligt länsstyrelsen att ett ganska stort anlal ord-
Prop. 1979/80:122 118
ningsvakter alltjämt kommer att l.v. vara knulna till
bevakningsföretag. Hinder för anställning i bevakningsföretag - eller annal
förelag - skulle främst komma atl gälla ordningsvakter för de traditionella
uppgifterna, som exempelvis vakter vid festplatser och restauranger. Dessa
skulle därmed få arbeta mer eller mindre på frilansbasis. Med hänsyn till önskemålet
alt begränsa flllväxten av atitalet ordningsvakter vid bevakningsföretag vill
länsstyrelsen inte motsätta sig förslagel i denna del, faslän del går emot den
praxis som på senare år har tillämpats i Stockholms län. Länsstyrelsen
framhåller dock att det kan visa sig bli svårt atl adminislrativi hantera ett storl
antal ansökningar om ordningsvaktsförordnanden utan det slöd som föreligger i
ett rekryterande företags bedömningar i fråga om behov och lämplighet.
Polisstyrelsen i Ystads distrikt är inte främmande för
tanken att införa ett totalt förbud för väktare att vara ordningsvakt och kan inle
finna något egentligt praktiskt hinder mol en sådan lösning. Eventuellt kan man
övergångsvis, om man på grund av ekonomiska skäl måste acceptera alt bevakningsföretag
utför ordningsverksamhel, under l.ex. två år från lagens ikraftlrädande ge
tidsbegränsade dispenser så atl förelagen får möjlighel att avveckla denna del
av verksamheten. Samma uppfattning har polisstyrelsen i Jakobsbergs distrikt.
Även Svenska musikerförbundet och Folkparkernas centralorganisation redovisar
en liknande uppfattning.
Flera remissinstanser ställer sig tveksamma eller kritiska
till förslaget i denna del.
Enligt länsstyrelsen i Värmlands län kan det principiella
förbudet för bevakningsföretag att utföra ordningsvaktsverksamhet medföra
svårigheter för nu existerande företag och deras anställda. Med hänsyn härtill
borde det övervägas att låta nu pågående verksamhet få fortsätta under en
övergångstid. Länsstyrelsen framhåller också vikten av atl en ny reglering inle
hindrar atl en väktare också skaffar sig ordningsvaktsförordnande och att han
endast i egenskap av ordningsvakt tjänstgör vid exempelvis offentliga
tillställningar.
Polisstyrelsen i Handens distrikt hyser betänkligheter mnt
den föreslagna lösningen. Den kan enligt pnlisstyrelsen medföra att tillgången
på urdningsvakter inle alltid kan lillgudoses. Förutsättningarna för att denna
tillgång skall vara säkrad blir slörre, um bevakningsföretagen medges att få
tillhandahålla ordningsvakter. Pnlisstyrelsen utgår från att avsikten inte är
att arrangören av exempelvis en offenllig tillställning, dår ordningsvakts-verksamhet
har bedömts erforderlig, skulle fä flnna sig i att tillslållningen inställes av
brist på ordningsvakter. Den praktiska följden blir förmodligen i sådana fall atl
polispersonal måste avdelas för ordningshållningen.
Enligt länsstyrelsen i Malmöhus län som delar
uppfattningen att ordningsvakter i princip inte skall förmedlas via
bevakningsföretag - är den av utredningen föreslagna regleringen inte logiskt
uppbyggd. Ett bevakningsföretag bör aldrig få ta över ansvaret för sådan
ordningshållning som tillkommer del allmänna. Däremoi bör de hos det
auktoriserade bevakningsföretaget anställda väktarna i undantagsfall få tas i
anspråk för sådan verksamhet, om de är ordningsvakter. Men detta bör då ske
under poHsens ledning. Så t. ex. bör polisen inte kunna lämna över sitt ansvar
för att upprätthålla ordningen i Stockholms tunnelbanor till ABAB utan endast -
fortfarande under polisens ledning - utnyttja personal från ABAB för denna
verksamhet. Något bärande skäl har emellertid inte angells till varför de
auktoriserade bevakningsföretagens del av ordningsvaktsverksamheten i
framtiden skall begränsas just till de fall då ordnings-
Prop.
1979/80:122 V. "9
vaktsverksamheten på gmnd av särskilt behov är
oundgängligen nödvändig för att ordningen skall kunna uppräUhållas. Det torde
allmänt sett vara mindre betänkligt att en väktare är ordningsvakt vid
traditionell ordningsvaktsverksamhet än i sådana fall.
Förslaget i den nu akluella delen avstyrks av ABAB, som
inte kan dela utredningens principiella inställning att bevakningsförelag inte
skulle få tillhandahålla ordningsvaktstjänster. Enligt ABAB;s uppfattning borde
bevakningsföretagen på grund av den ingående samhälleliga kuniroll, snm dessa
företag med stöd av lagen om bevakningsföretag är föremål för, vara väl lämpade
för här avsett slag av tjänster. Samma uppfattning har Securitas och
transportarbetareförbundet. Förbundet ifrågasätter l.o.m. om inle all
ordningsvaktsverksamhet bör bedrivas av bevakningsföretagen.
En liknande uppfattning förs fram av Sveriges
köpmannaförbund, som menar aU det bör ligga i samhällets intresse aU en fullgod
utbildning sker av väktarpersonal och att ordningsvaktsförordnande när del
gäller allmänna platser som torg och liknande samt för de s. k. kvasiallmänna
platserna sker av väktare inom de auktoriserade bevakningsföretagen.
Ordningsvakter för dansbanor, sportanläggningar etc. kan lämpligen rekryteras
på annat sätt och med annoriunda och kortare utbildning som grund. Det bör
också ligga i samhällets intresse aU uppgifterna som ordningsvakter i högre
grad kanaliseras gennm de auktnriserade bevakningsföretagen där samhället
genom länsstyrelsema har full insyn. Skulle så inle ske, befarar förbundet att
utvecklingen kan bli den oönskade att intresset av skydd från företagens sida
kanaliseras till andra grupperingar i samhället med tendenser till mer
militanta inslag snm enligt förbundets uppfattning inte skall få förekomma i
vår demokrati.
Förslagel avstyrks även av Svenska arbetsgivareföreningen
och Sveriges industriförbund. Enligt organisaflonema har inte utredningen
förmått redovisa någon bärande kritik mot ordningsvaktsföretagens verksamhet.
Utredningens uppfattning aU de i dessa företag verksamma ordningsvakterna
skall vara direkt anställda av uppdragsgivarna står i dålig överensstämmelse
med anställningsskyddslagens begränsade möjlighet till visstidsanställning.
Förbudet mot ordningsvaktsföretag i förening med den föreslagna begränsningen
av bevakningsföretagens möjligheter att bedriva ordningsvaktsverksamhet kan
också leda till en icke önskvärd utökning av antalet frilanceordningsvakter. Organisaflonema
förordar i stället att samhället tillförsäkras erforderliga
kontrollmöjligheter av ordningsvaktsförela-gens verksamhel.
På i huvudsak samma skäl avstyrks förslaget även av
handelns arbetsgivareorganisation och bevakningsrådet.
Utredningens ståndpunkt atl förhållandet mellan anordnare
och ordningsvakt är att betrakta som ett anställningsavtal samt att den
förmedlande verksamheten därför bör ankomma antingen på arbetsförmedlingen
eller också på ordningsvaktsfö re ningarna efter tillstånd av AMS hälsas med
tillfredsställelse av handelns arbetsgivareorganisation och Folkparkernas
centralorganisation.
Polisutredningen ifrågasätter om den föreslagna nyregleringen
ulan vidare medför att rättsförhållandet mellan anordnaren och ordningsvakten
blir att betrakta som anställning i den mening som avses i lagen (1935:113) med
vissa bestämmelser om arbetsförmedling. Enligt utredningen bör denna fråga
bedömas av arbetsmarknadsmyndigheterna. Detsamma bör gälla frågan om de
ordningsvaktsföreningar som är verksamma på sina håll bör vara underkastade
tillståndstvång för att få förmedla de uppdrag som det
Prop.
1979/80:122 120
hår gäller. Rikspolisstyrelsen erinrar om att man i den
skadeståndsrättsliga doktrinen ansett staten (genom rikspolisstyrelsen) vara
ansvarig för skador snm uppstår vid myndighetsulövning av urdningsvakt. Om
utredningen avsell alt anurdnare bör få principalansvaret vad gäller
skadeståndskrav till följd av urdningsvaklens verksamhel bör detta enligt
styrelsen utsägas klart.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser det angeläget att nrdningsvakts-föreningarna
liksom frilansande ordningsvakter får fortsätta sin verksamhel, så att
förmedlingsverksamheten inte onödigtvis byråkraliseras. Länsstyrelsen anser
emellertid i enlighel med förslaget alt företag inte bör tillåtas att handha
ordningshållning, en uppfattning sum delas av polisstyrelserna i Nacka nch
Ystads distrikt.
Beiräffande nrdningsvaklsföreningarna rednvisas från
åtskilliga folketshusföreningar pusiliva erfarenheter av nuvarande nrdning
medan ett lika sturt antal anmäler att hittillsvarande förmedling fungerar
illa. Allmänt understryker man vikten av atl arrangören får slutligt avgörande
om vem som skall tjänstgöra, dvs. atl man får möjlighet att på platsen för nöjestill-slällningen
(arbetsplatsen) bygga upp etl arbetslag, där ordningsvakten ingår i elt med
övrig personal gemensamt kollektiv. Bl. a. Södra Norrlands folketshusdistrikt
anser att varje förmedling ulanför den offentliga arbetsförmedlingen bör
förbjudas.
Länsstyrelsen i Malmöhus län utgår från att
arbetsmarknadsverket kommer att ulöva en aktiv kontroll över
ordningsvaktsföreningarnas förmedlingsverksamhet och atl kraven för att få
sådant tillstånd sätts högt. Beslul i dessa frågor bör i så stur utsträckning snm
möjligt delegeras från arbetsmarknadsstyrelsen till länsarbetsnämnden.
Polisstyrelsen i Nacka distrikt påpekar alt del bör flnnas någnn furm av
sammanslutning för ordningsvakter. Ordningsvaktsföreningarna bör därför flnnas
kvar, och av de kommande föreskrifterna bör framgå att de lokala
polisstyrelserna bör verka för att sådana föreningar bildas. Genom att ordningsvakterna
organiserar sig underlättas på många sätt kontakterna mellan polisdistriktet
och ordningsvakterna och inte minst underlättar det för de anordnare som skall
anlita ordningsvakter. Liknande synpunkter förs fram av åtskilliga polisstyrelser
saml av Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industri-förhund.
Motsatt uppfattning har polisstyrelsen i Ystads distrikt
som inte anser att föreningarnas förmedlingsverksamhet bör få fortsätta. Det
skulle vara bättre om de lokala arbelsförmedlingarna kunde handha denna verksamhet.
Ordningsvaktsföreningen skulle därmed bli en ren intresseförening för
ordningsvakterna.
AMS släller sig tveksam till tanken att den nya
regleringen skulle medföra att ett uppdrag som ordningsvakt allfld skall anses
som arbetsanställning i arbetsförmedlingslagens mening. Den omständigheten att
en ordningsvakt är skyldig följa polismans instruktioner utesluter inte att
även en ordningsvakt kan inta en självständig ställning. Visserligen kan det
förhållandet att en ordningsvakt enligt utredningens förslag skall iaktta av anordnaren
meddelade anvisningar tyda på att ett anställningsförhållande skulle föreligga,
men så behöver inte vara fallet. AMS påpekar att en ordningsvakt kan handla
efter anvisningar från anordnaren men ändå anses inta en självsländig ställning
i förhållande till denne. Det avgörande måste vara de faktiska förhållandena i
det enskilda fallet. Skulle i enlighet med utredningens ståndpunkt ett
anställningsförhållande föreligga, medför det att ordningsvaktsföreningarna
måste ha tillstånd för att syssla med sin formed-
Prop.
1979/80:122 121
lande verksamhet. F.n. flnns ett lOO-tal urdningsvaktsföreningar.
Med hänsyn till de många och spridda föreningarna uch de principer snm
styrelsen följer vid bedömning av ansökan nm tillstånd atl förmedla tnrde del
vara uteslutet all bevilja dessa föreningar förmedlingsiillstånd. I så fall
återstår endasl att de nffentliga arbelsförmedlingarna åtar sig att förmedla de
uppdrag för urdningsvakter sum blir lediga, någnt sum kräver särskilda
överläggningar.
Svenska musikerförbundet föreslår all man undersöker möjlighelen
all via förbundets musikertörmedlingar i landet, vilka bedrivs med tillstånd
från AMS, förmedla även urdningsvakter. Förbundet anser att stnra fördelar flnns
nch kan uppnås gennm utnyttjandet av dessa förmedlingar. Där flnns bemanning
under knntnrstid nch kunnig förmedlingspersnnal. Arrangörerna har lätt att
komma i kontakt med förmedlingarna, vilka har gnd gengrafisk spridning. De
flesta arrangörer har uckså knntakt med musikerförmedlingen för alt erhålla dansnrkestrar
eller musiker nch kan då samtidigt rekvirera urdningsvakter. Enligt förbundet
bör fristående nrdnings-vaktföreningar molverkas, eftersom de skapar splittring
och oro på ordningsvaktsmarknaden. Det bör övervägas förbud för dessa att
förmedla ordningsvakter.
En liknande uppfattning redovisas av handelns
arbetsgivareorganisation, som påtalar det enligt organisationens mening
otillfredsställande förhållande som f. n. råder med ett stort antal icke fackligl
anslutna ordningsvakter, som genom föreningarna framställer ultimativa
lönekrav utan iakttagande av sedvanliga förhandlingsregler.
Utredningens ståndpunkt att det f. n. inle flnns skäl atl
från samhällets sida fastställa en taxa för ersäUning ål ordningsvakter
tillstyrks uttryckligen av LO och TCO.
Frågan kommenteras också av polisstyrelsen i Motala
distrikt som påpekar att problem angående den ekonomiska ersättningen lill
ordningsvakter inte har varit ovanliga. Eftersom man inte kan ålägga en
ordningsvakt alt organisera sig fackligt anser polisstyrelsen atl man borde
ålägga honom alt Ijänslgöra mot viss av myndighet bestämd taxa. Detta
förfarande är inte ovanligt i arbetslivet i övrigt. Polisstyrelsen hänvisar
till vad som gäller i fråga om tolkar, advokater både i vissa tvistemål och som
offentliga försvarare, taxichaufförer, läkare och tandläkare. Enligt förslagel
skall elt förordnande kunna återkallas för den ordningsvakt som utan giltig
anledning vägrar att utföra ordningsvaklsverksamhet. En sådan anledning kan l.ex.
vara att parterna inte kommer överens ekonomiskt såvida inte ordningsvaktens
vägran utgör tillåten facklig stridsåigärd. Polisstyrelsen ifrågasätter om man
inle genom atl fastställa en taxa kan förhindra alt sådana tvisier uppstår samt
att relationen mellan en anordnare och en ordningsvakt störs av oenighet
mellan parterna i ekonomiska frågor.
2.9 Jakt- och risketillsyn
Förslagen i dessa delar lämnas utan erinran av
länsstyrelsen i Stockholms län, som upplyser att den sedan några år tillbaka
har frångått fldigare praxis att ge fisketillsynsmän ordningsvaktsförordnande.
Även rikspolisstyrelsen anser att ordningsvaktsförordnande för jakt- och fisketillsyn
inte behövs.
I fråga om jakttillsynen kommenteras förslaget utföriigt
av Svenska jägareförbundet. Jägareförbundet anser det angeläget att
jakttillsynsman har det skydd som följer av 17 kap. 1 8 BrB. Mot förslaget atl jaktflllsyns-
Prop.
1979/80:122 122
man
i sin tjänstgöring tilläggs den rätt att bmka våld som tillkommer polisman har
jägareförbundet ingen erinran. Om en tillfredsställande utbildning kan
anordnas, finner jägareförbundet det önskvärt att 24 och 28 kap.
rättegångsbalken ändras på så sätt, att den rätt till gripande, husrannsakan
och kroppsvisitation som under vissa förhållanden tillkommer polisman också
skall avse jaktflllsynsman. Det är nämligen enligt förbundet ytterst angeläget
att full klarhet skapas om vilka tvångsåtgärder en jakttillsynsman kan vidta.
Utan möjlighet till vissa sådana åtgärder blir flllsyns-verksamheten inte så etfektiv
som från jaktvårdssynpunkt är önskvärt. Förbundet ger slufligen uttryck för
uppfattningen att det med utredningens förslag blir nödvändigt att noggranna
anvisningar utarbetas av rikspolisstyrelsen i samråd med förbundet för
bestämmelserna om jaktiillsynsman och för tillämpningen av dessa bestämmelser.
Även
domänverket anser att jakttillsynsman bör ha vissa befogenheter utöver dem som
utredningen har föreslagit. Som exempel nämns generell rätt att företa
husrannsakan, kroppsvisitation, visilation av bagageutrymme i bil, båt, skoter
och ryggsäck. Om sådana befogenheter inte anses kunna gälla generellt, bör
åtminstone länsstyrelse ha rätt att i särskilda fall eller för vissa tjänstemän
förordna härom. Verket påpekar att dessa utökade befogenheter ställer krav på
förstärkt utbildning av personalen. Slutligen framhåller verket att en
jakttillsynsman måste ha möjlighet att stänga av en mindre tillfällig bemannad
vägspärr, även om vägen är allmän.
Såvitt
gäller fisketillsynen tillstyrks utredningsförslaget av Sveriges ftskevattensägareförbund
samt i allt väsentligt av fiskeristyrelsen. Styrelsen anser dock att det inte
föreligger något behov av att fiskeflllsyns-man erhåller förordnande med
riksgiltighet. Styrelsen bör dock ha möjlighet att meddela interregionala
förordnanden l.ex. för de stora sjöarna. Styrelsen bör därvid samråda med
vederbörande länsstyrelser.
Enligt
fiskenämnden i Jönköpings län bör fisketillsynsman - flll skillnad från vad
utredningen föreslår - tilläggas befogenhet att företa viss husrannsakan, l.ex.
i båt eller bil. Samma uppfattning har fiskenämnderna i Kalmar, Göteborgs och
Bohus, Jämtlands och Norrbottens län samt domänverket. Flera av dessa
remissinstanser hänvisar till de förslag som i detta hänseende har lagts fram i
fiskeriadministraflva utredningens betänkande (DsJu 1975: 7) Ny organisation
av fisketillsynen.
2.10
Bevakningen av skyddsföremål
Ulredningens
förslag tillstyrks utan närmare kommentarer av civilförsvarsslyrelsen och ABAB.
Förslaget tillstyrks även i huvudsak av monopolutredningen, som dock anser att
en mera ingående diskussion om utbildningsbehoven på det aktuella området hade varit
önskvärd.
Såvitt
gäller frågan om förordnande av skyddsvakt tillstyrks förslaget i huvudsak
också av ÖB, som dock framhåller atl skyddsvakt inte bör förordnas inom
militärområde av militärbefälhavare utan inom försvarsområde av
försvarsområdesbefälhavare så att kongruens råder med de bestämmelser som
gäller för försvarsmakten.
ÖB
påpekar vidare att det möjligen kan uppstå svårigheter för ett bevakningsföretag
atl lösa problemet med avbytare för skyddsvakt vid semester, sjukdom o.d.
Väktare som tillhör utryckningsstyrka som skall kunna ingripa vid skyddsföremål
synes sålunda inte kunna vara skyddsvakt. ÖB anser att det inte bör knmma
ifråga alt till skyddsvakt förordna annan än väktare som är anställd i
auktoriserat bevakningsföretag. Delta bör enligt
Prop. 1979/80:122 ,. 123
ÖB
uttryckligen anges i lagtexten. I denna de! har bevakningsrådet samma
uppfattning.
Militäransvarskommitlén
finner benämningen skyddsvakt lämplig. Kommittén påpekar att det inte bör
finnas någon principiell skiljelinje mellan civila och militära skyddsföremål.
Vissa civila skyddsföremål torde vara av betydligt större vikt för
totalförsvaret än många militära. Det finns därför enligt kommittén inte någnn
anledning att göra skillnad i bevakningspersonalens skydd eller befogenheter beiräffande
dessa båda kategorier av skyddsföremål. Att däremnt vissa skillnader bör
finnas på grund av nbjektens nlika funktion och skyddsvärde lorde ligga i öppen
dag. Kommittén pekar också på det otillfredsställande i att en civil skyddsvakt
kan komma i konfliktsituafloner när det gäller vem som har rätt att ge honom
direktiv för verksamheten. För undanröjande av risken att sådana konfliktsituationer
uppstår bör frågan om förmanskapet bli föremål för en särskild reglering. En
utgångspunkt bör därvid enligt kommitténs mening vara att militära och civila
skyddsvakter i så stor utsträckning som möjligt skall lyda under likartade
bestämmelser samt att endast vederbörande säkerhetsansvarig vid skyddsobjektet
skall ha rätt atl ge direktiv för skyddsvaktens verksamhet. Den
säkerhetsansvarige bör däremot, i mån av behov vid särskilda tillfällen, kunna
beordra vakten att följa polispersonals direktiv.
UBevÖ
behandlar i sitt yttrande särskilt frågor av betydelse för en snabb och säker
övergång från freds- till beredskaps- eller krigstillstånd och andra
förberedelser för verksamheten under sådana tiUstånd. F. n. gäller som allmän
grundläggande princip för skyddsföremålsbevakning och ledning av denna i krig,
atl uppgifterna ulförs av krigsorganiserade enheter ur försvarsmakten och
civilförsvaret. Efter genomförande av UBevÖ:s förslag (DsFö 1978:9) kommer de
under beredskapstillstånd och krig att genomföras av krigsorganiserade enheter
ur enbart försvarsmakten. En övergång från freds- till krigsorganisation av skyddsföremålsbevakningen
underlättas väsentligt om den i fred erforderliga bevakningen av militära
skyddsföremål kan ske med militära resurser. Bevakningsförelag eller väktare
bör därvid i enlighet med ÖB;s anvisningar inte utnyttjas vid objekt där
bevakningsuppgifter är förenad med försvars-, beredskaps- eller ordningshållningsuppgifter.
Personalen måste ha väktamtbildning. Anknytningen till ett auktoriserat
bevakningsföretag torde även vara flll fördel vid personurvalet och för den
nödvändiga beväpningen saml underlätta övergången från freds- till krigstida
bevakning. I likhet med ÖB och bevakningsrådet anser UBevÖ därför att annan
personal än väktare, anställda vid auktoriserat bevakningsförelag inte bör
komma i fråga. Förordnanderätten bör tillkomma försvarsområdesbefälhavaren.
Genomförs UBevÖ:s förslag bör detta gälla även civila skyddsföremål. I annat
fall bör länsstyrelsens förordnanderält begränsas lill fredsförhållanden.
Begreppet skyddsvakt synes inte erforderligt mot bakgmnd av att ett krav på väktar-kapacilet
under alla förhållanden måste föreligga. Mot bakgmnd av be-greppsflorans
rikedom inom förevarande områden bör begreppet då inte införas.
Frågan
om den som bevakar skyddsföremål bör ha ställning som krigsman och tas i
anspråk inom kuppförsvaret diskuteras utförligt av ÖB, militäransvarskommitlén
och UBevÖ.
ÖB
framhåller inledningsvis att utnyttjandet av bevakningsföretag för bevakning av
skyddsföremål är på avskrivning inom marinen. Även vid flygvapnet planerar man
att gradvis minska utnyttjandet av bevakningsföretag. Vad som om några är
kommer att återstå av militära skyddsföremål
Prop. 1979/80:122 124
bevakade
av bevakningsförelag är huvudsakligen centrala staber och förvaltningar.
ÖB
skulle möjligen kunna biträda all skyddsvakt blir krigsman om följande
förutsättningar finns: a) all han är i värnpliktsåldern, b) alt han har sådan
militär utbildning alt han kan krigsplaceras i bevakningsbefattning i det
krigsförband som bevakar det skyddsföremål där han tjänstgör i fred, saml c)
all han är utbildad på och kan utföra utbildning med de vapen, som är avsedda
för skyddsföremålets försvar. Det torde emellerlid vara sällsynt att en väktare
kan uppfylla dessa förutsättningar. Mot skyddsvakter som krigsmän talar
ytterligare dels avbytarsystemet med andra skyddsvakter, som tjänstgör vid
sjukdom, semesler eller annan vakansorsak, dels systemet med väktare i
utryckningsstyrka från bevakningsföretaget snm inte kan vara krigsmän nch föra
befäl över eller underställas militär personal på platsen. Civila väktare bör
över huvud taget inte utnyttjas vid objekt där bevakningsuppgiften är förenad
med försvars-, beredskaps- eller nrdnings-håltningsuppgifter. Mul den angivna
bakgrunden kan ÖB inte biträda uppfattningen atl skyddsvakter skall vara
krigsmän. ÖB knmmer dock att beakla möjlighelen atl låta skyddsvakter, som inte
är krigsplacerade, ingå i resp. myndighets driflvärn/företagshemvärn.
Till
samma slutsats vad avser krigsmannabegreppet kommer militäransvarskommitlén,
som också anser att en utvidgning av den civila vaktpersonalens uppgifter vid
kuppanfall är onödig och olämplig. Den bevakning av skyddsföremål som erfordras
under beredskap och krig är planlagd att utföras av krigsorganiserade enheter
ur försvarsmakten och polis- eller civilförsvarsenheter. I fred tjänstgörande
bevakningspersonal bör därför kunna direkt överföras till dessa krigsorganiserade
enheter då beredskap eller krig inträffar. Ett överförande av personal förutsätter
emellertid att den i fred tjänstgörande bevakningspersnnalen är så utbildad atl
den kan krigsplaceras och fullgöra krigstjänst. F. n. synes det inte finnas
några garantier för att den civila bevakningspersonalen vid l.ex. mililära
förband har den utbildning och den kunskap som är erforderlig för deltagande i kuppförsvarel.
Man torde också böra räkna med att denna personal är krigsplacerad i andra
befattningar i krigsorganisationen, vilket medför att de vid mobilisering är
skyldiga att lämna sin civila bevakningstjänst. För det fall att den civila
bevakningspersonalen är militärt utbildad för just bevakningstjänst och för
deltagande i kuppförsvaret samt krigsplacerad vid bevakningsobjektel, synes de
aktuella skyddsvakterna böra vara placerade vid försvarsmaklen i militär
befattning. Vad slufligen gäller del inledande skedet vid ett kuppanfall,
innan det reguljära kuppförsvaret har hunnit träda i funktion, torde det kunna
ifrågasättas om en förändring av den civila bevakningspersonalens ställning är
av så avgörande betydelse för motståndet i detta inledningsskede alt det från
effektivitetssynpunkt är värt att göra den föreslagna förändringen. Situationen
torde snarare avgöras på gmnd av personalens initiativförmåga och kunskap än
av dess formella status inom försvarsmakten. Även de folkrättsliga aspekterna
måste dock beaktas.
Motsatt
uppfattning i denna fråga har UBevÖ, snm tillslyrker förslaget alt vakterna vid
skyddsföremål skall ha ställning av krigsman, Elt gennm-förande av detta
förslag skulle enligt UBevÖ;s mening väsentligt bidra till klarare ansvars- och
samverkansförhållanden. Det bör även underlätta övergången från freds- lill krigsorganisalion
för bevakningen samt dennas funktion under sådana svårförutsebara och oklara
mellanlägen, som enligt vad erfarenheten visar relativt nfta uppkommer i kuppsituatinner
eller
Prop.
1979/80:122 125
annars i gränszunerna mellan fred, beredskapstillstånd nch
krig. Enligt UBevÖ kan man utgå från atl de väktare sum furtsättningsvis tas i
anspråk snm regel är i värnpliktsåldern eller i den ålder då civilförsvarsplikt
föreligger atl de har allmänmilitär utbildning (AMU) uch så dan
vapenutbildning att de kan använda eget vapen för skyddsföremålets försvar.
Väktare i fredstida utryckningsstyrka bör dock enligt UBevÖ inte omfattas av krigsmannabegreppet.
Knmmitténs förslag lill straffbestämmelser kritiseras av militäransvarskommitlén.
Det framslår enligt knmmittén snm besynnerligt atl en skyddsvakt skall vara straffrättsligl
ansvarig för allehanda försummelser endast när han faktiskt är i tjänsl, såsum
t. ex. övergivande av pust, unyklerhel i tjänsten eller tjänstefel. En
skyddsvakt skulle således kunna straffas um han ubehörigen lämnar sin pust men
inte nm han underlåter alt bege sig dit. Han skulle gå fri nm han uppsålligen underiåler
att inflnna sig på tjänstestället men skulle kunna dömas för tjänstefel nm han
uteblir endasl av naktsamhet. Förslaget kan därtur inte gudtas i denna del. Knmmittén
är emellertid inte främmande för att skyddsvakter med hänsyn lill uppgifternas
art underkastas ett straffansvar just för utebhvande eller avvikande från
tjänstestället. En sådan straffbestämmelse, snm skulle kumplettera stadgandena
i 20 kap. BrB nm nriklig myndighelsulövning m.m., skulle duck naturligen ha sin
plats i skyddslagen nch umfatla alla skyddsvakter, uavsett arten av
skyddsubjekt nch skyddsvaktens status.
3 Betänkandet (DsJu 1978:4) Bevakningspersonal
3.1 Avgränsning av bevakningsföretagens verksamhet mot
polisväsendet
Uiöver de allmänna synpunkter som har redovisals under 1
tar ell par remissinstanser fram vissa särskilda frågnr.
PoUsulredningen påpekar alt det f. n. i viss utsträckning
förekommer att väktare med urdningsvaktsförordnande anlilas för bevakning vid
eller i anslutning lill allmänna platser liksnm s. k. kvasiallmänna platser såsnm
exempelvis innelnrg nch centrumanläggningar. Detta är inle en önskvärd nrdning,
eftersnm sådana bevakningsuppgifter i princip bör vara förbehållna pnlisen. Ulvecklingen
förklaras emellertid av att urdningsläget peri-ndvis särskilt försämras i
anslutning lill sådana platser nch att pnlisen inte alltid har de resurser sum
behövs för att upprätthålla en bevakning sum ligger på den nivå sum berörda kummuner
eller rörelseidkare flnner befu-gad. Pnlisutredningen påpekar att etl genumförande
av nrdningsvaktsutredningens förslag inte i nch för sig medför någnn
begränsning av möjlighelen alt anlila väktare utan nrdningsförurdnande för
sådana uppgifter. Det är emellertid enligt utredningen angeläget atl samhället
har kuniroll över all bevakning sum sker vid allmänna platser. Del är därför av
vikl att gränsdragningen mellan pnlisens uch bevakningsföretagens uppgifter ägnas
fnrtlöpande uppmärksamhet vid den tillsyn snm skall ske över bevakningsföretagens
verksamhet. Tillsynsmyndigheten bör härvid ingripa, um elt företag skulle göra
inträng på det nmråde sum bör vara förbehållet pnlisen. Detta är en grannlaga
uppgift sum nfta tnrde förutsätta att en sammanvägning sker mellan de synpunkier
snm anförs av pnlisen, knm-munen samt enskilda rörelseidkare uch deras persnnal.
Samma fråga berörs även av länsstyrelsen i Malmöhus län. snm
knnstaterar att ett genumförande av urdningsvaktsutredningens förslag inle
mins-
Prop. 1979/80:122 126
kar det lolala behovel av ordningshållande verksamhet i
vid bemärkelse. Eftersom polisen inte i nämnvärd omfattning kan öka sin ordningshållande
verksamhet finns det därför anledning att anta att det tommm som uppstår
kommer, åtminstone i viss mån, att fyllas av väktarföretagen som, inom ramen
för sin verksamhet och lagens bestämmelser, ersätter ordningsvakterna med
väktare. Någon möjlighet att lagstifta bort väktarnas möjligheter att utöva
sådan ordningshållande verksamhet som avses, dvs. i dess vida bemärkelse, torde
inle finnas. Det torde också ligga inom ramen för väktarnas uppgifter att i
samband med gängse bevakningstjänst också ingripa mot ordningsstörande
verksamhet (med stöd av en vars rält enligt rättegångsbalken och
nödvärnsrätten enligt BrB).
3.2 Utbildningen av bevakningspersonal
Flera remissinslaner uttalar sin anslulning flll tanken
all samhällel bör svara för väktarnas utbildning. Utredningens förslag flllstyrks
utan närmare kommentarer av bl. a. länsstyrelsen i Norrbottens län,
polisstyrelsen i Stockholms distrikt samt landstingsförbundet. Svenska
kommunförbundet, Svenska polisförbundet och LO.
Till de instanser som tillstyrker förslaget hör också
länsstyrelsen i Kopparbergs län. Länsstyrelsen ifrågasäller dock om den
åldersgräns som har föreslagits för behörighet till lilllräde till utbildningen
är rätt avvägd. För antagande som extra polisman krävs f. n. - påpekar
länsstyrelsen - att vederbörande under antagningsåret fyller 19 år och
fullgjort värnpliktstjänstgöring. Detta innebär att polismannen efter
fullgjord gmndulbildning passerat 19-årsgränsen. Beträffande ordningsvakt
föreslår ordningsvaktsutredningen att lägsta åldersgräns skall vara 20 år. Mot
denna bakgmnd och eflersom även en väktares uppgifter kan vara av grannlaga art
bör förslaget om lägsta ålder justeras uppåt. Länsstyrelsen anser att gränsen
bör vara densamma som den för ordningsvakt, dvs. 20 år. Samma uppfattning har
TCO och handelstjänstemannaförbundet, som anser att all väktamtbildning bör
bedrivas som vuxenutbildning och alltså inte inom ungdomsgymnasiet.
Även SÖ hänvisar i sitt yttrande till att förslaget
innebär att endast den är behörig flll utbildning som uppnår 18 års ålder
senast del kalenderår då kursen börjar. Eleven måste vidare ha godkänls vid
prövning med avseende på laglydnad och medborgerlig pålitlighet. SÖ framhåller
att med dessa utgångspunkter utbildningen synes kunna anordnas i första hand
inom den kommunala vuxenutbildningen. SÖ påpekar all även undervisning vid
statens skolor för vuxna bör kunna komma i fråga. Detta gäller då i första hand
beträffande självstudier. SÖ är beredd att i vederbörlig ordning och i samråd
med berörda parter utfärda erforderliga tim- och kursplaner i enlighet med de
anvisningar som kan komma att meddelas. Beträffande lärarutbildningen som
berörs i betänkandet utgår SÖ från att universitets-och högskoleämbetet svarar
för denna på samma sätt som för annan molsvarande utbildning.
AMS har i princip ingenting att erinra mot
utredningsförslaget. Vad gäller den särskilda frågan om väktamtbildning kan ske
som brislyrkesutbildning avser AMS atl pröva denna fråga.
Enligt länsstyrelsen i Stockholms län är
utredningsförslaget ägnat att säkerställa en likfnrmig nch tillräcklig
utbildning. Mnt förslaget kan dock enligt länsstyrelsen anföras att de största
företagen, som representerar det helt övervägande antalet väktare, synes bedriva
en i stort sett tillfredsstäl-
Prop.
1979/80:122 127
lande utbildning. En viss tvekan kan också hysas inför den
- av ulredningen accepterade konsekvens som föranleds av det för väktaranslällning
gällande kravet på laglydnad och medborgerlig pålitlighet. För att utbildningen
skall kunna medge åsyftat yrkesval blir det nämligen nödvändigt att uppställa
samma krav för tillträde till utbildningen, en för del allmänna skolväsendet
främmande anordning. Länsstyrelsen anser emellertid att förslagets fördelar
överväger och anser sig därför kunna tillstyrka detla.
Även polisutredningen framhåller att en ordning enligt
vilken samhället tar på sig ett omedelbart ansvar för genomförande och flnansiering
av utbildningen är motiverad framför alll av det allmänna intresset att bevakningspersnnalen
får en utbildning snm är enhetlig nch lämpligt avpassad för uppgiften. Den
föreslagna ordningen är också enligt utredningen ägnad att leda till lättnader
för de små och medelstora bevakningföretagen, som redan i dag har uppenbara
svårigheter när det gäller att genomföra den utbildning som föreskrivs enligt
nuvarande beslämmelser. Läget är emellertid enligt vad utredningen påpekar ett
annat för de större bevakningsförelagen, särskilt de båda dominerande företagen
Securitas med dotterföretag och ABAB. Båda företagsgrupperna har betydande
resurser när del gäller att utbilda sin personal. Det är inte uteslutet att de bl.a.
av konkurrensskäl kan finna del förenligt med sina iniressen att anordna
utbildning i egen regi även i fortsättningen. Härför talar också det förhållandet
att det sannolikt tar tid innan samhället har byggt ul tillräcklig
utbildningskapacitet. Polisutredningen anser atl företagsintern utbildning
skall, åtminstone övergångsvis, kunna ordnas även i fortsättningen på bekostnad
av det enskilda företaget. Frågan om personalorganisationernas medverkan vid
beslut om sådan utbildning måste lösas i enlighel med lagen (1976: 580) om
medbestämmande i arbetslivet och de medbestämmandeavtal som träffas med stöd
av lagen. Någon lösning, som skulle bryla avtalsfriheten på detta område,
synes inte lämpligen böra tillgripas. Med hänsyn till den personalomsättning
som råder i branschen, skulle det krävas stora resurser att realisera förslaget
om att den snm har gennmgått företagsintern utbildning skall gennmgå särskild
prövning vid gymnasiesknia eller kommunal vuxenutbildning innan han får
tilldelas självständiga bevakningsuppgifter. Svårigheter torde också
åtminstone under ett övergångsskede ge sig till känna när del gäller att finna
lämpliga examinaiorer. I fråga om personal från företag med välskött utbildning
och slor utbildningskapacitet kommer prövningen knappast heller att fylla någon
egentlig funktion. Polisutredningen förordar därfär att den föreslagna
ordningen förenas med en möjlighet till dispens från kravet på särskild
prövning. Kontroll av att bevakningsföretagets utbildning uppfyller de krav som
samhället ställer kan ske inom ramen för tillsynen över företaget, när sådan
dispens meddelas.
Liknande synpunkter förs fram av flera andra instanser,
som anser att förslaget bör modifieras väsentligt. Rikspolisstyrelsen och
länsstyrelsen i Värmlands län framhåller att såväl Securitas som ABAB har väl ulvecklade
utbildningsavdelningar med inarbetade rutiner. Enligt remissinslanserna synes
även den framtida grundutbildningen kunna bedrivas vid de båda koncernernas
skolor. Dessa bör då även kunna anlitas av andra bolag.
Samma uppfattning har länsstyrelsen i Malmöhus län, som
ifrågasätter om inte inbyggd gymnasieutbildning som den huvudsakliga ulbildningsvä-gen
blir alltför omständlig. Vidare ifrågasätts om förslaget fyller bevakningsföretagens
krav på att få personalen utbildad inom en rimlig tidsperi-
Prop. 1979/80:122 128
od. Länsstyrelsen påpekar att 82% av samtliga anslällda
väktare inom bevakningsförelagen i Sverige den I januari 1978 var anställda hos
bevakningsföretag som tillhör ABAB- eller Securitasgruppen.
För dessa väktare är det väl sörjt med utbildningen.
Utbildningsfrågan för övriga väktare, ca 18% av väktarkåren, är emellertid till
största delen inte löst. Företagen är i vissa fall så små att de inte har
möjlighet att lösa dessa frågor internt. Mol denna bakgrund borde man enligt
länsstyrelsen pröva antingen att låta samhällel få inflylande över ABAB- eller Securitas-skotan
eller också att med dessa som förebild inräita en ny skola snm skulle kunna
öppnas för alla bevakningsföretag med lika rätt till utbildning. En sådan väklarskola
kunde med fördel ombesörja all teoretisk grundutbildning och frivillig vidareulbildning.
Även den prakliska yrkesträningen kunde ske under väktarskolans överinseende
men i det egna företaget.
På i huvudsak samma skäl som har anförts av länsstyrelsen
i Malmöhus län ställer sig även länspolischefsföreningen och polisstyrelsen i
Motala distrikt tveksamma till förslagel. Också Svenska brandförsvarsföreningen
anser förslaget diskutabelt och framhåller att utbildningen vid elt genumförande
av förslagel måste kumpletteras av förelagens internutbildning.
Etl par av de mindre och medelstora bevakningsföretag som
har yttrat sig - Skandinaviska Vakt-Service AB och AB Skånevakt - är positivt
inställda till tanken att samhället bör överta ansvaret för utbildningen men anser
det tveksamt om den föreslagna organisationen för utbildningen har fömtsättningar
för alt fungera. Bl. a. pekar företagen på att förslaget är ägnat att leda till
rekryteringssvårigheter, eftersom det förutsätter ett studieuppehåll efter
grundskoleutbildningen. Svenska Vaktbolags förbund anser det inte troligt atl
förslaget kan genomföras och förordar för sin del ett system med en
korrespondenskurs samt varvad utbildning och praktik. Även Skånsk
Bevakningstjänst AB har den uppfattningen att varvad utbildning skulle vara
att föredra. Sistnämnda remissinstans har dock i så fall ingen erinran mot alt
grundutbildning och påbyggnadskurser föriäggs flll gymnasieskolan.
Ulredningens förslag avstyrks av Svenska
arbetsgivareföreningen nch Sveriges industriförbund. Organisatinnerna påpekar i
sitt gemensamma remissyttrande att utredningens förslag nm enterminskurs i
gymnasieskolan vilar på den förutsällningen att väktare, efter avslulad
utbildning, söker anställning vid ett bevakningsföretag. Många av de ungdomar
som rekryteras till bevakningsföretagen har emellertid lämnat grundskolan vid
ca 16 års ålder. För behörighet atl påbörja väktarutbildning på egen bekostnad
i gymnasieskolan skall de ha fyllt 18 år. Utredningens förslag synes innebära
att dessa ungdomar är beredda att "vänta" i två års tid eller att
avbryta tidigare yrkesverksamhet för atl påbörja väktamtbildning.
Organisationerna släller sig tveksamma till attraktionskraften i den
föreslagna gymnasieutbildningen, eflersom man slarki kan ifrågasätta
benägenheten atl genomgå en väsentligt uiökad väktarutbildning utan alt vara
garanterad en anställning i etl bevakningsförelag. Vad gäller såväl den
kommunala vuxenutbildningen som bristyrkesutbildningen inom AMU påpekar organisalionerna
att dessa utbildningsvägar kommer att vara tillgängliga endasl på ett fåtal
orter i landet. Med hänsyn lill det anförda ifrågasätter organisationerna om
den föreslagna samhällsordnade utbildningen förmår att garantera bevakningsförelagen
tillgång på utbildad arbetskraft. Organisationerna menar i stället alt den
företagsinterna ulbildningen även i fortsättningen kommer alt vara av väsentlig
betydelse för väktarulbildningen. Det är därför svårt att instämma i
utredningens uppfattning att denna utbildnings-
Prop. 1979/80:122 129
väg skall få lillgripas endast under ett övergångsskede
och således utgöra ett undantag till den av samhällel bedrivna utbildningen.
Organisationerna kan inte heller flnna några bärande moliv till alt den förelagsinlerna
utbildningen, såsom den har utformats i utredningens förslag, skall få
anordnas endasl efter överenskommelse mellan de avtalsslulande parterna. Lika
litet har utredningen redovisat några skäl till att denna utbildning helt skall
bekostas av det enskilda företaget. Med den föreslagna utökningen av utbildningsliden
kommer en självfinansierad företagsintern utbildning att bli dyr för
bevakningsföretagen och därigenom för kunderna. Detta kan innebära att fler
företag övergår lill "egen bevakning", varvid kvaliteten torde bli
sämre till nackdel för såväl bevakningsföretag, kunder som för samhället. Om
bevakningsföretagen skall bekosta utbildningen bör den enligt organisatinnerna
inte ha större omfattning än för närvarande.
På i huvudsak samma skäl avstyrks förslaget även av
bevakningsrådet, Stockholms handelskammare samt ABAB nch Securitas. De båda
senare företagen utvecklar ytterligare sina synpunkter.
ABAB framhåller i detta hånseende bl. a. att utredningen
inte har tagit hänsyn till den faktiska situatinn, som råder inom
bevakningsbranschen, främst personalrörligheten. Personalnmsättningen inom
bevakningsbranschen är större än innm många andra branscher. Orsakerna härtill
är sannnlikt flera, men de tyngst vägande lorde vara det slora inslaget av natt-och
skiftarbete (sön- och helgdagsarbete). Till bevakningsbranschens speciella prnblem
hör vidare enligt ABAB all prndukliunsvnlymen i sturt sett måste bibehållas dag
för dag, månad för månad året runt. Detta ställer krav på ett kontinuerligt
tillflöde av utbildad personal för att ersätta dem snm av nlika skäl övergår
till annan verksamhet.
Enligt Securitas är de tre utbildningsvägar snm ulredningen
föreslår tutalt urealistiska. Utbildning i gymnasieskolan är den allra minst tillämpbara.
Utbildning inom ramen för Komvux och AMU skulle i praktiken bara kunna ges på
ett fålal orter i landet. En sådan ordning skulle dessutom förutsätta bl.a. att
bevakningsförelagen samnrdnar rekrytering nch anställning av persnnal liksnm
att de rekryterar persnnal för kummande, ännu ej kända vakanser. Så många
besvärande nmständigheter är enligt Securitas förknippade med de tre angivna
utbildningsvägarna att del står helt klart att förelagens rekryterings- uch
utbildningsproblem bäst löses genom alternativet företagsintern utbildning.
Inte heller Svenska transportarbetareförbundet anser att
det av utredningen framlagda uibildningsförslaget kan läggas till grund för väktarulbildningen.
Förbundel tror inte på de föreslagna utbildningsvägarna. Dessa kan inte på att
tillfredsställande sätt tillgodose bevakningsförelagens personalbehov.
Flera av de instanser som i enlighet med vad som nyss har
redovisats avstyrker utredningsförslaget lägger fram ell alternativt förslag
till lösning av utbildningsfrågan. Bakom detta förslag släller sig Svenska
arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund. Svenska tran-sportorbetareförebundet,
Stockholms handelskammare, bevakningsrådet, ABAB och Securitas. Förslaget som
har presenterats i huvudsak på samma sätt av de nämnda remissinsanserna går ul
på alt det skall anförtros åt arbetsmarknadens parter att anordna
grundutbildningen för väktare genom del för parterna gemensamma organel Transporlfackens
yrkes- och arbetsmiljönämnd (TYA). TYA skulle därvid svara för kontrollen av
utbildningens innehåll och genomförande, medan kontrollen av all bevakningspersonalen
genomgått föreskriven utbildning liksom f. n. bör åvila tillsyns-
9 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 122
Prop. 1979/80:122 130
myndigheten. Målsättningen skall i princip vara att
tillgodose hela bevakningsbranschens behov, men det har förutsatts all
förelagsintern utbildning under TYA:s kontroll även i fortsättningen skall
kunna anordnas. Under utbildningsliden skall väktaren vara anställd i
bevakningsförelaget. Någnl hinder föreligger inte mot att yrkesutbildning i
gymnasieskolan, KOMVUX eller AMS införs som elt komplemenl till den utbildning
som skall bedrivas genom TYA:s försorg.
Frågan om utbildningens innehåll berörs endast av ett fålal
remissinstanser. Enligt ABAB ter sig den av utredningen föreslagna fakiiska uiökningen
av den obligatoriska utbildningen omotiverad, särskilt vid jämförelse med
ordningsvaktsutredningens förslag till obligatorisk grundulbildning för
ordningsvakter, omfattande 25 timmar mot nuvarande 16 timmar. Man kan enligt ABAB
heller inte bortse från det faktum att för den inle oansenliga del av
bevakningsverksamheten, som man brukar kalla bevakning i egen regi, finns inga
krav på utbildning. Utbildningen i dessa fall, dä förelag eller myndigheter
väljer alt lösa bevakningsuppgifien med egen personal blir således helt en
fråga mellan parterna.
Samma uppfallning har Securitas. som pekar på att om en
allt större andel av bevakningsverksamhelen lill följd av nya prishöjande
regleringar måste utföras av kunderna själva, så kommer samhället atl förlnra
såväl kontroll som insyn i stora delar av verksamheten. Mot denna bakgrund och
med hänsyn lill atl kritiken mol bevakningsförelagen primärt avsett deras nrdningshållande
verksamhel förefaller en utökning av väktarutbildning-ens omfattning med ca 50
limmar märklig.
Även Svenska brandförsvarsföreningen framhåller att det
vid en alltför hög ambitionsnivå på utbildningen flnns risk för alt det redan
nu höga priset för bevakningstjänsterna ökar. Därigenom riskerar man enligt föreningen
atl intresset från kundernas sida svalnar. En följd härav är att man får sämre
bevakning eller ingen bevakning alls. En slutsats måste bli alt arbetsuppgifterna
bör differentieras, så att personal med kortare utbildning placeras pä enklare
arbetsuppgifter än personal med lång utbildning.
Förslaget att i princip även kortlidsanställd personal
skall ha genomgått grundutbildning lämnas utan erinran av länsstyrelsen i Stockholms
län. Länsstyrelsen påpekar dock all det är ofrånknmligt att skapa en
dispensmöjlighet, något snm utredningen också har avsett. AB Skånevakt och
Folkparkernas centralorganisation anser det nödvändigt alt all personal får
samma utbildning. Enligt handelstjänstemannaförbundet kan behovet av kvaliflcerad
bevakningspersonal måhända vara större under semestertid än under andra tider.
Flertalet av de remissinslanser snm har gått in på denna
fråga avstyrker utredningsförslaget. Enligt rikspolisstyrelsen skulle följden i
praktiken bli alt bevakningsföretagen skulle ställas inför uöverstigliga
rekryteringssvårigheter, framför allt under semestertid. Bestämmelserna bör
enligt slyrelsen i stället utformas så att del inte blir möjligt för
bevakningsföretagen att regelbundel ta korttidsanställd personal i anspråk och
att vikarier endast får användas för begränsade göromål. Samma uppfattning har
polisutredningen. Svenska brandförsvarsföreningen samt länsstyrelserna i Malmöhus
nch Värmlands län. Sveriges arbetsgivareförening och Sveriges Industriförbund,
vilka också avstyrker förslaget, påpekar alt elt genomförande av detta skulle
försvåra företagens oundgängliga behov av korttidsanställd personal under
sommartid. Organisaflnnerna fäster uppmärksamheten på atl bevakningsförelagen
kan åsamkas kostnader som inte står i rimlig proporflon till möjligheterna atl
utnyttja de korllidsanställda, någnt som
Prop.
1979/80: 122 131
kan få till följd att kundföretagen under semesterperioderna
kummer alt stå utan tillfredsställande bevakning. Av en beräknad
anställningstid på tre månader åtgår nära hälften för utbildning. Del måsle nckså
vara elt samhälleligt intresse alt en liilfredsslällande bevakning kan annrdnas
under snmmartid. Svårigheterna att rekrytera summarvikarier kan leda lill alt
bevakningsföretagen inte kan tillfredsställa de fackliga nrganisalinnernas
önskemål nm semesterns förläggning förden nrdinarie bevakningspersnnalen. Den
ökade frekvensen av kurttidsfrånvarn, ledighet för tillsyn av barn,
studieledighet m.m. måste också beaktas. Organisalionerna finner del därför
nödvändigt att korttidanställd persnnal ges möjlighet till nbjekian-passad, kurtare
utbildning.
På i huvudsak samma skäl avstyrks förslaget även av ABAB nch
Securitas. Securitas pekar ytterligare på att företagen sum semeslervikarier lill
myckel stur del rekryterar studerande ungdnm. Denna är vanligtivs inle
tillgänglig för utbildning före avsedd tjänstgöring under så lång tid snm den
fullständiga utbildningen nmfattar. Etl genumförande av förslaget kan enligt Securitas
medföra att bevakningsverksamhelen helt lamslås under semesterperioderna.
3.3 Auktorisaflon, tillsyn och godkännande
Förslaget till länsstyrelserna fortfarande skall ha
ansvaret för auklorisalion nch tillsyn av bevakningsföretagen tillstyrks
uttryckligen eller lämnas utan erinran av det stora flertalet remissinstanser.
1 fråga om tillsynen avsiyrks förslagel av polisstyrelsen
i Göteborgs distrikt. Polisslyrelsen påpekar att tillsynen, om den skall vara effekliv,
förutsätter en fortlöpande kontroll under etl organiserat samarbete med
bevakningsföretagen. Länsstyrelsen torde inte f. n. ha ej heller inom överskådlig
tid erhålla resurser atl anordna en sådan kontroll. Tillsynen bör därför
handhas av polisstyrelserna. Den bör därvid ske under medverkan av bl. a. den
övervakningspersonal som dagligdags har kontakt med företagen och deras
anställda. Samma uppfattning redovisar polischefsföreningen.
Polisutredningen lämnar förslaget i denna del utan erinran
men påpekar att den i sitt kommande principbetänkande (se numera SOU 1979:6)
föreslår vissa ändringar i fråga om den regionala polisorganisationen.
Förslaget innebär atl länspolischefens expedilion, som nu inom länsstyrelsen
handlägger frågor om auktorisaflon och lillsyn, avvecklas. Länspolischefen
blir inte längre tjänsteman i länsstyrelsen utan förenar i stället sin
befattning med chefsskapel för ett stort polisdistrikt inom länel, i allmänhel
residensortens. Länspolischefen avses ha föredragningsskyldighet i
länsstyrelsen och även i övrigl vara underställd denna. De ärenden snm nu
handläggs på länspnlischefens expeditinn fördelas mellan på ena sidan
länsstyrelsens enheter nch på den andra länspolischefen. Utgångspunkten är
härvid att länspolischefen på länsstyrelsens vägnar skall ha ansvaret för
sådana ärenden som har naturligt samband med hans funkiion som chef för den
egentliga polisverksamheten på regiunal nivå. Om polisutredningens förslag
genomförs, bör de nu aktuella ärendena aniingen handläggas av länspolischefen,
som då förutsätts ha föredragningsskyldighet inför länsstyrelsens föriroendemannastyrelse
i principiella frågor, eller också falla på en enhet inom länsstyrelsen. I det
senare fallet får förutsättas alt enheten vid behov biträds av polis- eller pnlischefsutbildad
persunal från länspnlischefens distrikt. Frågan bör studeras närmare vid den
särskilda nrganisalions-
Prop. 1979/80:122 132
undersökning
som behövs för alt polisutredningens förslag skall kunna genomföras.
Vad
som föreslås i betänkandet angående tillsynens omfattning och utövning
tillstyrks av länspolischefsföreningen. Begreppet inspektion bör dock enligt
föreningen förklaras tydligare än som skett. Enligt föreningens uppfattning är inspektiunsverksamheten
endasl en del av tillsynsverksamheten snm bör bestå av flera olika kontrnllåt-gärder,
exempelvis förnyad laglydnadsknnlrnll. Begreppet inspektinn har för
tillsynsmyndigheten närmasl kummit att nmfatla den del av tillsynen snm ulförs
genom ell besök på platsen hos förelagel och dess olika enheter där
bevakningstjänsten utförs med knntrull på fältnivå. Främst av det skälet atl
tillsynen skall bedrivas likfurmigt nch med samma intensitet gentemnt alla
bevakningsföretag tillslyrker föreningen atl rikspulisslyrelsen får till
uppgift att utfärda anvisningar för lillsynen m. m. Föreningen ulgår därvid
ifrån atl rikspolisslyrelsen kommer alt ha erforderligt samråd med
tillsynsmyndigheterna innan anvisningarna utfärdas. Föreningen hälsar med
tillfredsställelse utredningens förslag om att länsstyrelserna tillförs
särskild personal för tillsynsarbetet. Föreningen utgår frän atl frågan om
antalet tjänster och deras placering blir föremål för närmare överväganden i
samråd med berörda länsstyrelser.
I
huvudsak samma synpunkter förs fram av länsstyrelsen i Malmöhus län.
Utredningens diskuterande partier har enligt länsstyrelsen ett särskilt värde
då däri ges en utmärkt bild av hur tillsynen bör bedrivs.
Enligt
polisutredningens mening är det angeläget att tillsynen intensifieras. En
huvudfråga vid tillsynen bör enligt utredningen vara gränsdragningen mellan
bevakningsföretagens och polisens uppgifter.
Förslaget
atl den länsstyrelse som har lillsyn över ett bevakningsföretag även skall
svara för godkännande av förelagets personal tillstyrks av bl.a.
polisutredningen, länsstyrelsen i Malmöhus län, ABAB, AB Skånevakt och Skånsk
Bevakningstjänst AB, samt transportarbetareförbundet. Även länsstyrelsen i
Stockholms län tillstyrker förslaget, dock under påpekande atl det i varje fall
för länsstyrelsens egen del i så fall behövs personalförstärkning för atl de
nya uppgifterna skall kunna fullgöras.
Förslaget
avstyrks av länsstyrelsen i Värmlands län, som inle anser att nuvarande ordning
är förenad med några olägenheler. Enligt länsstyrelsen kommer ett genomförande
av förslaget att medföra atl handläggningen av dessa ärenden blir dels
långsammare och dels mer personalkrävande utan atl påvisbara fördelar erhålls i
annat avseende. Härtill kommer att de värdefulla underhandskontakter, som godkännandemyndigheien
får med vaktbolagens avdelningar i länen vid handläggningen av dessa ärenden
kommer att försvinna. Dessa underhandskontakter är värdefulla även när del
gäller den här nvan nämnda tillsynen sum länsstyrelsen biträder auk-lurisatiunsmyndigheten
med.
På
liknande skäl ifrågasätter även polisstyrelsen i Motala distrikt fördelarna
med förslaget. Enligt pnlisstyrelsen kummer den föreslagna urdningen att
medföra en mycket slor arbetsbelastning med därav föranledda kosinader för aukiorisationsmyndigheterna.
De länsslyrelser och polisstyrelser som f. n. är godkännandemyndigheier skulle
knappast dra någun nylla av den erfarenhei de har på detta område. De skulle
troligen vid bilräde med lillsynen inte få samma möjligheter sum nu atl ulföra
denna effekiivt. Prnblem tnrde även uppkomma om ett bevakningsföretag flyttar silt
säte till etl annal län. För att komma till rätta med vissa olägenheter i del
nuvarande systemet bör i stället den lösningen väljas alt godkännande-
Prop.
1979/80: 122 133
myndighelen underrättar auktorisaliunsmyndighelen nm beslul
om godkännande för anställning i bevakningsförelag liksom beslut om ålerkallelse
av sådant godkännande. Auktorisationsmyndigheten får då en fullsländig förleckning
över resp. företags persnnal så alt denna myndighel vid tillsynen över
företagen kan knntrnllera atl de anställda i förelagel har föreskrivet gudkännande.
Förslaget avstyrks även av länspolischefsföreningen. Förslagel
skulle enligt föreningen medföra att resp. länsstyrelses kontakter med och
intresse för bevakningsförelag som har auktoriserats av annan länsstyrelse minskade.
Den länsstyrelse som på begäran av annan länsstyrelse skall lämna biträde vid
tillsynen kommer sannolikt inte att engagera sig lika mycket som lidigare och
kanske också så småningom brista i erfarenhei. Frågan om elt centralt regisler
över väktarna från knntrnllsynpunkt bör därför i stället tas upp på nytt.
1 kunsekvens med sitt tidigare nämnda förslag um att lägga
lillsynen på pnlisstyrelserna vill polisstyrelsen i Göteborgs distrikt nch
polischefsföreningen lägga även gndkånnandeförfarandel på polisstyrelserna.
Det av utredningen föreslagna förfarandet förefaller tungrott. Del medger inle
effektiv kontroll och lorde medföra längre handläggningslider. Länsstyrelserna
tnrde inte heller ha samma behuv av en överblick över de anställda inum
bevakningsföretagen nm tillsynen, sum föreslås av pnlisstyrelsen, anförtrus pulismyndigheterna.
Skulle ändå behuv föreligga för aukturisa-tiunsmyndighelerna atl föra akluella
förteckningar över företagens persunal, kan enligt pnlisstyrelsen nch
föreningen detla utan svårighet nrdnas gennm att förefintliga blankettset
utökas med en knpia avsedd för denna myndighet.
En särskild fråga sum berörs av länssslyrelsen i Malmöhus
län gäller möjlighelen att begränsa gudkännande i vissa fall. Länsstyrelsen
framhåller att kravel på en väktare i fråga um laglydnad måsle sättas högt. Det
skulle förmndligen anses slölande nm en butiksknn-trnllant snm tillgripit varur
under sin tjänsl flck vara kvar i sin funktinn. Möjligheten att umplacera
väktaren till annan tjänstgöring är emellertid beroende av um väktarens gudkännande
återkallas eller ej. Återkallas gndkännandel tas därmed väktarens möjlighet att
vara anställd i företaget burt. Ett företag sum vill ta ett snciall ansvar för
en sedan länge anställd väktare kan inte göra det. Gällande lagsliflning synes
här stå mot tanken bakom lagen om anställningsskydd. Väktarna har därmed kommii
i en utsatt situatinn. Medan man inum statsförvaltningen, nckså innm pnlisväsendet,
vid samma brottslighet försöker hjälpa den enskilde på olika sätt med
omplacering eller atl ge honom andra arbetsuppgifter så kan motsvarande inte
ske inom ett bevakningsförelag. Del anförda får inte uppfattas så all
länsstyrelsen föreslår att laglydnadskravet för väktarna skall minskas. Det
kan dock ifrågasättas om inte godkännandemyndigheten burde ges möjlighet atl i
särskilda fall begränsa väktarens arbetsumråde lill viss verksamhel eller
liknande. Syftet därmed skulle endast vara atl göra del möjligt för
bevakningsföretagen alt efter gndkännandemyndighetens prövning nch i samråd
med denna - kunna ta sitt snciala ansvar.
Frågan berörs även av bevakningsrådet, sum framhåller att
det inle är rimligt all den förnyade persnnalprövning snm företas i samband med
tillsynen av företagen skall äga rum efter samma grunder sum gäller vid det
ursprungliga gndkännandel är inle rimligl. En mer nyanserad bedömning är
önskvärd där brottets art eller annan anledning för ifrågasatt ålerkallelse
vägs mol anställningstid, arbetsuppgifier, sociala skäl och andra liknande
omständigheter i det enskilda fallet.
Prop.
1979/80: 122 134
3.4 Väktares utrustning
Praktiskt tagel alla remissinstanser som berör frågan
tillstyrker förslagel alt föreskrifterna om väktares beväpning och om deras
användande av hund ses över. Förslaget tillstyrks även av iransportarbetareförbundet,
som ansluter sig till utredningens principiella uppfallning atl väktare ej
utrustas med pistol eller annat kulvapen. Förbundel delar däremoi inte den
tveksamhet utredningen uttalar vad gäller generelll medgivande om beväpning
med pistol vid vissa toialförsvarsobjekl och vid bevakning av ambassader o. d.
eller beväpning vid värdelransporler. Den trygghetskänsla och det skydd som beväpning
med pistol ger väktaren vid nämnda uppgifters fullgörande lorde helt motivera beväpningen.
Därtill kommer den avskräckande effekl av brottsförebyggnade natur, sum beväpningen
i hög grad medför. Väktare, som utrustas med vapen, skall ha erhållit
utbildning i vapnets handhavande och skötsel nch nm förulsällningarna för
rätten alt bruka vapnet saml väl känna till bestämmelserna härför. Företaget
skall nckså vara ansvarigt för all den som tilldelas vapen erhåller kuntinuerlig
skjulutbildning och fortlöpande utbildning om bestämmelserna för vapnets
användning.
3.5 Avgränsning av begreppet bevakning
En verksamhel som enligt rikspolisstyrelsen har
uppmärksammats på senare tid är bevakning med livvakt av enskild person. I della
sammanhang uppslår frågan huruvida bevakningen är av den arl alt sådan
bevakningsuppgift varom talas i lagstiftningen om bevakningsföretag
föreligger. Vid lagstiftningens tillkomst fanns inte sådan bevakningsverksamhet,
med undantag för de livvaktsuppdrag åt bl.a. främmande länders ambassadörer som
åvilar pnlisen. Lagstiftaren turde inte heller ha haft anledning atl förutsätta
verksamheten. Rikspulisslyrelsen har för sin del hävdat att innebörden av
övervakning eller bevakning av nlika objekt bör inskränkas till all avse endasl
"döda" ting, som l.ex. fastigheter, byggnadsplatser, anläggningar.
Enligt vad slyrelsen har erfarii är företeelsen vanligt förekommande i
åtskilliga länder. Bevakningsuppdragen avser i huvudsak skydd för bl. a. pnliiiker
nch ledare för större industriföretag. En sådan verksamhet, snm styrelsen anser
vara pnlisiär nch sum det i första hand bör ankomma på polisen att fullgöra,
ställer stora krav på utbildning och gott omdöme hos den som har att utöva den.
Styrelsen finner det därför angelägel all frågan snarasl blir föremål för
klarläggande.
Frågan om livvaktsverksamhet berörs även av länsstyrelsen
i Malmöhus län. Det finns enligt länsstyrelsen tecken som tyder på att behovet
av sådant skydd ökar också i Sverige. Det är för länsstyrelsen känt att vissa
företag sysslar med verksamhet som syftar till att skydda enskilda personers
liv och säkerhet, även om della inte kan betecknas som renodlad s. k. body-guardverksamhet.
Enligt länsstyrelsens uppfattning skulle del vara av värde om begreppet
bevakning och dess avgränsning närmare diskuterades i den proposition till
lagändring som betänkandet kan föranleda.
Prop. 1979/80:122 135
Bilaga
4
Förslag
till
Lag
om ordningsvakter
Härigenom
föreskrivs följande.
Allmänna
bestämmelser
1
§ I enlighet med vad som
föreskrivs i denna lag får den snm inte är anställd snm polisman förordnas att
som ordningsvakt medverka till att upprätthålla allmän ordning.
2
§ Ordningsvakter får
förordnas att tjänstgöra vid
1. offentliga
tillställningar som avses i 9 8 allmänna ordningssladgan
(1956:617),
2.
allmänna sammankomster som
avses i I § lagen (1956: 618) om allmänna sammankomster,
3.
badplatser, lägerområden samt
lokaler eller platser för sport, spel eller annan sådan versamhet, allt under fömtsättning
att allmänheten har tillträde dil,
4.
lokaler eller utrymmen där
alkoholdrycker serveras till allmänheten med tillstånd enligt 37 8 lagen (1977:
293) om handel med drycker.
3 §
Om det finns elt särskilt behov och det är motiverat från allmän
synpunkt, får ordningsvakter förordnas även för annan uppgift än som
avses i 2 8.
KvalirUiationskrav
4 §
Endast den får förordnas till ordningsvakt som med hänsyn flll lag
lydnad nch övriga omständigheter är lämplig för uppdraget och har fyllt 20
men inte 65 år. Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer
meddelar föreskrifter om ordningsvakternas utbildning.
Förordnande
5 §
En ordningsvakt förordnas av rikspolisstyrelsen om tjänstgöringsom
rådet berör flera län, av länsstyrelsen om det berör flera polisdistrikt inom
länel och i övriga fall av polisslyrelsen. Förordnandet meddelas för viss
fld, högst tre år.
1
förordnandet skall anges för vilken verksamhet och inom vilket område det
gäller. Meddelas förordnandet med stöd av 3 8, skall det också innehålla uppgifl
om tjänstgöringsställe.
Allmänna
åligganden
6 §
En ordningsvakt lyder under polisslyrelsen i del distrikt där han
tjänstgör. Han är skyldig att lyda en order som en polisman meddelar i
tjänsten, om det inte är uppenbart att den inte angår tjänstgöringen som
ordningsvakt eller att den strider mot en lag eller en annan förfaUning.
Prop.
1979/80: 122 136
7
§ En ordningsvakt skall hålla polisslyrelsen
underrättad om förhållanden som rör hans verksamhel och är av sådan art atl de
bör komma ull styrelsens kännedom.
8
8 För att verkställa en åtgärd
får en ordningsvakt inte använda strängare medel än förhållandena kräver. Han
bör i första hand söka vinna rätlelse genom upplysningar och uppmaningar.
När
en ordningsvakt ingriper skall han se till att åtgärden inle väcker onödig
uppmärksamhet eller orsakar slörre olägenhet än som är oundviklig med hänsyn
till dess syfte.
Äterkallelse
av förordnande
9 §
Uppfyller en ordningsvakt inte längre de villkor som anges i 4 §, får
förordnandet återkallas. Detsamma gäller när det finns något annat särskilt
skäl för ålerkallelse. Beslut om ålerkallelse meddelas av den myndighet
som har meddelat förordnandet.
Uppkommer
fråga om att återkalla ett förordnande och kan det antas att förordnandet
kommer att återkallas, får myndigheten besluta atl avslänga ordningsvakten från
tjänstgöring för tiden till dess frågan om ålerkallelse har prövats slutligt.
Även i annat fall får beslut om avstängning för visst tjänstgöringslillfälle
meddelas, om ordningsvakten åsidosätter vad som åligger honom i hans
verksamhet.
Är
det fara i dröjsmål får beslut om avstängning meddelas av en polisman. Ett
sådant beslut skall skyndsamt anmälas till den myndighet som har förordnat
ordningsvakten. Har avstångningen ej redan upphört, skall myndigheten
omedelbart pröva om den skall bestå.
Besvär
10
§ Beslut som en polisstyrelse har meddelat enligt denna lag överklagas hos
länsstyrelsen genom besvär.
Beslut
som en länsstyrelse eller rikspolisstyrelsen har meddelat enligt denna lag överklagas
hos regeringen genom besvär.
Tystnadsplikt
118
En ordningsvakt får inte obehörigen röja eller utnytfla vad han på grund av
uppdrag enligt denna lag har fått veta om enskilds personliga förhållanden
eller förhållanden av betydelse för rikets säkerhet eller för beivrandet av
brott.
I
det allmännas verksamhet flllämpas i stället bestämmelserna i sekretesslagen
(1980:000).
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1981. Ett förordnande alt vara ordningsvakt
som har meddelats före ikraftträdandet skall därefter gälla som förordnande för
ordningsvakt enligt denna lag. Förordnandet upphör dock att gälla vid utgången
av år 1982, såvida det inte dessförinnan har återkallats eller annars upphört
att gälla.
Prop. 1979/80:122 137
Förslag
till
Lag om
ändring i brottsbalken
Härigenom
föreskrivs att 22 kap. 14 § och 24 kap. 2 8 brottsbalken skall ha nedan angivna
lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Beträffande krigsfånge, krigsdeltagare snm internerats
vid krig under vilket riket är neutralt och utländsk man som vistas bland
krigsfångar eller internerade krigsdeltagare för att utöva sjukvård eller
andlig vård skall i tillämpliga delar gälla vad för krigsman är stadgal.
24 kap.
2 8 Om polisman, som skall verslälla tjänsteåtgärd, mötes
eller angripes med våld eller hot om våld, må han för åtgärdens genomförande bmka
det
' Senaste lydelse 1974:565.
Under
beredskapstillstånd och då riket är i krig skall såsom krigsman anses, förutom
den som på grund av 21 kap. 20 8 eller med stöd därav givna bestämmelser är
krigsman, jämväl envar annan som är tjänstgöringsskyldig vid krigsmakten, i
den mån ej regeringen annorlunda förordnar. Vad som sägs om krigsman skall, då
riket är i krig, äga motsvarande tillämpning å polisman vilken, utan att vara Ijänst-göringsskyldig
vid krigsmakten, är skyldig att deltaga i rikets försvar, å den som har att
fullgöra för bevakning av viss egendom erforderlig polisverksamhet och därvid
enligt regeringens förordnande tillhör krigsmakten ävensom å den som tillhör
sådan tjänstegren inom civilförsvaret, vars personal jämlikt regeringens
förordnande är skyldig att utöva verksamhel som åvilar krigsmakten.
Den som eljest under beredskapstillstånd eller då riket
är i krig vistas vid avdelning av krigsmakten, som är i fält eller tjänstgör
under liknande förhållanden, skall ock anses såsom krigsman.
Under
beredskaptillstånd och då riket är i krig skall såsom krigsman anses, fömtom
den som på gmnd av 21 kap. 20 8 eller med stöd därav givna bestämmelser är
krigsman, jämväl envar annan som är tjänstgöringsskyldig vid försvarsmakten, i
den mån ej regeringen annorlunda förordnar. Vad som sägs om krigsman skall, då
riket är i krig, äga motsvarande flllämpning å polisman vilken, utan att vara
tjänstgöringsskyldig vid försvarsmakten, är skyldig att deltaga i rikets
försvar, å skyddsvakt som har förordnats med stöd av 10 § lagen (1940:358) med
vissa bestämmelser till skydd för försvaret m. m. samt å den som lillhör sådan
tjänstegren inom civilförsvaret, vars personal jämlikt regeringens
förordnande är skyldig att utöva verksamhet som åvilar försvarsmakten.
Den som eljest under beredskapstillslånd eller då riket
är i krig vistas vid avdelning av försvarsmakten, som är i fält eller tjänstgör
under liknande förhållanden, skall ock anses såsom krigsman.
Prop. 1979/80:122 138
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
våld
som med hänsyn till omständigheterna kan anses försvariigt. Detsamma gäller
sådan vaktpost eller annan krigsman eller civilförsvarsper-snnal under
civilförsvarsberedskap, snm fullgör polisuppgift eller tjänstgör för bevakning
eller för att upprätthålla ordning.
Rymmer
fånge eller den som är häktad, anhållen eller eljest berövad friheten eller
sätter han sig med våld eller hot nm våld till mntvärn eller gör han på annat
sätt mnlstånd mnt någnn under vars uppsikt han står, då denne skall hålla honom
till ordningen, må ock till rymningens hindrande eller ordningens
upprätthållande bmkas det våld som med hänsyn till omständigheterna kan anses
försvarligt. Om någon som skall häktas, anhållas eller eljest berövas friheten
söker undkomma eller hindra den som äger verkställa åtgärden, må jämväl bmkas
våld enligt vad nu är sagt. Detsamma skall gälla därest, i fall som avses i detla
stycke, motstånd övas av annan än fömt nämnts.
Den
som med laga rätt skall avvisa eller avlägsna någon från ett visst område
eller utrymme eller verkställa kroppsvisitation, kroppsbesiktning,
husrannsakan eller beslag eller annat omhändertagande av egendom, får likaså,
om han möts av motstånd, för att genomföra åtgärden bruka det våld som med
hänsyn till omständigheterna är försvarligt. Har någon enligt denna paragraf
rätt att bmka våld, äger envar som kommer honom till hjälp samma rätt.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1981. Vad som i 22 kap. 14 § första stycket i
dess äldre lydelse har föreskrivits om den som har att fullgöra för bevakning
av viss egendom erforderlig polisverksamhet och därvid enligt regeringens
förordnande tillhör krigsmakten skall dock gälla intill utgången av år 1982.
Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1973:558) om tillfälligt omhändertagande
Härigenom
föreskrivs att 10 8 lagen (1973:558) om tiiifälligt omhändertagande skall ha
nedan angivna lydelse.
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
10 8
Bestämmelserna
i 3 och 4 8§ samt Bestämmelserna i 3 och 4 88 samt
5
8 första stycket gäller i tillämpliga 5 8 första stycket gäller i tillämpliga
delar
även den som utan att vara delar även ordningsvakt och den
polisman
förordnats alt fullgöra po- som utan att vara polisman förord-
lisverksamhet,
om ej annat framgår näts att fullgöra polisverksamhet,
av
förordnandet. om ej annat framgår av förordnan
det.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1981.
Prop.
1979/80:122 139
4 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1976:511) om omhändertagande av
berusade personer m. m.
Härigenom föreskrivs att 10 § lagen (1976:511) om
omhändertagande av bemsade personer m. m. skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
10 8
Vad som sägs i denna lag om po- Vad som sägs
i denna lag om po
lisman gäller även den som utan att lisman
gäller även ordningsvakt
vara polisman förordnats att fullgö- och
den som utan att vara polisman
ra polisverksamhet, om ej annat förordnals
att fullgöra polisverk-
framgår av förordnandet. samhet, om ej annal framgår av för
ordnandet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.
5 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga
drycker m. m.
Härigenom föreskrivs, att 2 8 lagen (1958: 205) om
förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Förslagen lydelse
2 8'
Angående beslag av egendom som avses i I 8 skall vad i
allmänhet är stadgat om beslag i brottmål äga molsvarande tillämpning med
följande avvikelser:
1. Beslagtagen egendom må bevisligen förstöras om dess
värde är ringa eller egendomens förstörande eljest måste anses försvarligt. 1
annat fall må egendomen försäljas, spritdrycker, vin eller starköl till det i
lagen (1977: 293) om handel med drycker omnämnda partihandelsbolaget, öl flll
tillverkare av sådan vara och annan egendom på sätt som med hänsyn till
egendomens beskaffenhet finnes lämpligt. Belopp, som erhållits vid försäljning
av beslagtagen egendom, tillfaller kronan.
Beslut nm förstörande eller försäljning meddelas av
undersökningsledaren eller åklagaren. I fall som avses i 23 kap. 22 8 första
stycket första punkten rättegångsbalken får sådant beslul meddelas även av
polismyndigheten.
Går beslag åter och är egendomen jämlikt denna paragraf
förstörd eller såld, skall ersättning av allmänna medel utgå med belopp, som
motsvarar egendomens pris vid försäljning till allmänheten eller eljest flnnes
skäligt. Beslut om ersättning meddelas av åklagaren. Är den som drabbats av
' Senaste lydelse 1977:297.
Prop. 1979/80: 122 140
Nuvarande lydelse Förslagen lydelse
beslaget missnöjd med beslut om ersättning, äge han inom
en månad från del han erhöll del av beslutet påkalla rättens prövning därav.
Ansökan härom göres vid den domstol, som ägt upptaga fråga om beslagels
bestånd. Ersättning utbetalas av länsstyrelsen efter framställning av
åklagaren.
2.
Vad i 27 kap. 7
8 rättegångsbalken är stadgat om att åtal skall väckas inom viss fld skall ej
gälla i annat fall än då rätlen utsatt sådan tid.
3.
Har förverkande
av beslagtagen egendom ej förelagts och godkänts i samband med
strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot och väckes ej åtal, prövar
åklagaren, humvida egendomen skall vara förverkad enligt 1 8. Förordnande därom
meddelas skriftligen. Den, från vilken beslaget skett, äger hos åklagaren
anmäla missnöje med förordnandet inom en månad från det han erhöll del därav. Anmäles
missnöje, har åklagaren att, om ej beslaget finnes böra hävas, väcka talan om
egendomens förverkande. Sker det ej inom en månad från det anmälan gjorts,
skall beslaget gå åter.
4.
Om polisman verksläller
beslag och förelägger förverkande av den beslagtagna egendomen i föreläggande
av ordningsbot, skall anmälan om beslaget göras hos polismyndigheten.
5.
I fråga om
spritdrycker, vin 5. I fråga om spritdrycker, vin
eller starköl, som i strid mot gallan- eller starköl, som i strid mot gällande bestämmelser medföres vid of- de bestämmelser medföres vid offentlig
tillställning, äger ordnings- fentlig
tillställning, har den som vakt som med stöd av myndighets tjänstgör som ordningsvakt vid till-förordnande
utövar polisverksam- ställningen samma rätt att taga het
vid tillställningen samma rätt att egendomen i beslag som enligt rättaga egendomen i beslag sorn enligt tegångsbalken tillkommer polisrättegångsbalken
tillkommer polis- man.
man.
Ordningsvakt som verkställt beslag skall skyndsamt till
polismyndigheten göra anmälan härom och överlämna den beslagtagna egendomen.
Denna lag träder i krafl den I januari 1981.
6 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1938:274) om rätt till jakt
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1938:274) om rätt
till jakt dels att 26 8 1 mom. och 31 8 skall ha nedan angivna lydelse, dels
att nuvarande 39 8 skall betecknas 40 8.
dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 39 8, av
nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
26 8' 1 mom. Den som vill utöva jakt vare pliktig eriägga
jaktvårdsavgift.
Till bevis om att den jagande full- Till bevis om alt den jagande full-
gjort vad honom enligt första gjort vad
honom enligt första
' Senasle lydelse 1975: 175.
opaginerad Kontrollera mot PDF
stycket
åligger skall han vid jakten medföra etl för honom gällande jaktkort; och vare
han pliktig alt vid anfordran uppvisa kortet för polisman eller med polismans
befogenhet utrustad ordningsvakt för Jakt-bevakning, befattningshavare vid
domänverket, vid tullverkets kust-eller gränsbevakning eller vid lantbruksnämnds
rennäringsavdelning, stiftsjägmästare eller dennes biträden ävensom för den snm
äger, innehar eller vårdar marken eller den eljesi där äger jakträtt; skolande
den befattningshavare vid domänverket, lantbruksnämnds rennäringsavdelning och
stiftsnämnd sålunda tillkommande befogenheten att påfnrdra uppvisande av jaktkurt
hava avseende allenast på mark sum slår under hans förvallning eller uppsikt.
stycket
åligger skall han vid jakten medföra ett för honom gällande jaktkort; och vare
han pliktig att vid anfordran uppvisa kortet för polisman, av länsstyrelsen
förordnad Jakttillsynsman, befattningshavare vid domänverket, vid tullverkets
kust- eller gränsbevakning eller vid lantbruksnämnds rennåringsav-delning,
stiftsjägmästare eller dennes biträden ävensom för den som äger, innehar eller
vårdar marken eller den eljest där äger jakträtt; skolande den
befattningshavare vid domänverket, lantbruksnämnds rennäringsavdelning och
stiftsnämnd sålunda tillkommande befogenheten atl påfordra uppvisande av
jaktkort hava avseende allenast på mark som står under hans förvaltning eller
uppsikt.
opaginerad Kontrollera mot PDF
31 8' Anträffas å bar gärning någon som olovligt jagar å
annans jaktområde, må jakträttsinnehavaren eller den som äger, innehar eller
vårdar marken så ock deras folk i fall som avses i 30 8 tredje stycket fråntaga
den jagande jaktbytet och eljest taga detta i beslag ävensom beslagtaga vapen,
ammunition, annat jaktredskap, hund, motorfordon, annat motordrivet fortskaffningsmedel
och släpfordon.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Å område
där jakträtt tillkommer kronan liksom å sådan kronomark ovanför
odlingsgränsen som står under statens omedelbara disposition och å
renbetesfjällen tillkommer rätl att taga jaktbyte och annan i första stycket
avsedd egendom i beslag polisman och av länsstyrelsen förordnad
Jakttillsynsman ävensom personal vid domänverket, vid tullverkels kust-
eller gränsbevakning saml vid lantbmksnämnds rennäringsavdelning.
A område där jakträtt tillkommer kronan liksnm å sådan krunumark
ovanför udlingsgränsen som slår under statens nmedelbara dispusi-tinn nch å
renbetesfjällen tillknmmer rätl att lagajaklbyie och annan i försia stycket
avsedd egendnm i beslag pulisman uch med polismans befogenhet utrustad
ordningsvakt för Jaktbevakning ävensum persnnal vid dnmänverkel, vid tullverkets
kust- eller gränsbevakning saml vid lantbruksnämnds rennäringsavdelning.
Vad i första uch andra styckena är stadgat nm den snm ulovligt
jagar å annans jaktområde gäller ock i fråga om den som å bar gärning belrädes
med jakt, snm enligt 29 § I mum. första stycket är att anse säsom olovlig,
eller med sådant tillvaratagande eller tillägnande, för vilket han enligt 29 §
1 mom. andra stycket skall straffas såsom för olovlig jakt; och skola, där
Senaste lydelse 1973:299.
Prop.
1979/80:122 142
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
fråga är om djur som jämlikt bestämmelserna i 18 8
tillkommer kronan, de i andra stycket här ovan omförmälda personerna äga alt
utöva där avsedd rätt jämväl å område, där jakträtten flllkommer annan än
kronan.
Har egendom tagils i beslag, skall anmälan därom göras
till vederbörande polis- eller åklagarmyndighet. Den som erhållit sådan
anmälan har all förfara som om han själv gjort beslaget.
39 8
Den som kan anses lämplig att utöva jakttillsyn får
förordnas till jakttillsynsman.
En jakttillsynsman förordnas av länsstyrelsen i det län
där han har sitt hemvist.
Förordnandet får omfatta ett eller flera län och får
återkallas när det finns skäl för det.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981. Vad som
enligt 268 I mom. och 31 § i deras nya lydelse förskrivs om jakttillsynsman
skall intill utgången av år 1982 lillämpas även i fråga om den som före ikraftlrädandet
har förordnats att vara ordningsvakt för jaktbevakning så länge förordnandet
gäller.
7 Förslag till
Lag om ändring i vapenlagen (1973:1176)
Härigenom föreskrivs att 32 och 41 SS vapenlagen (1973:
1176) skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
32 8
Föreligger risk för missbruk av skjutvapen, kan
polismyndighet besluta att vapnet och därtill hörande ammunition skall
omhändertagas. Är faran för missbruk överhängande, får polisman även ulan
sådant beslut omhändertaga vapnet och ammunitinnen. I sådant fall skall
polismannen skyndsamt anmäla åtgärden hus polismyndigheten, sum nmedelbart
skall pröva nm omhändertagandet skall bestå.
Vad som i första stycket sägs om Vad som i första stycket sägs om
polisman gäller även ordningsvakt polisman gäller även av länsstyrel-som
med stöd av myndighets för- sen förordnad Jakttillsynsman samt ordnande utövar
jaktbevakning persnnal vid domänverket, tullver-samt persnnal vid dumänverket,
ket eller rennäringsavdelning vid tullverket eller rennäringsavdelning
lantbruksnämnd, vid lantbruksnämnd.
Finns någnn snm har tillstånd att inneha den nmhändertagna
egendumen nch återkallas ej tillståndet, skall egendumen återlämnas lill
innehavaren så snart del skäligen kan antagas att det ej längre föreligger
någon risk för missbruk.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Angående beslag av egendom, som kan antagas vara förverkad
enligt 40 8, gäller bestämmelserna om beslag i rättegångsbalken med följande
avvikelser.
1. Ordningsvakt,
som med stöd
av myndighets förordnande utövar
Jaktbevakning samt personal vid
domänverket, tullverket eller ren
näringsavdelning vid lantbmks-
nämnd äger samma rätt att taga
egendom i beslag som tillkommer
polisman.
2. Bestämmelsen att ålal skall
väckas inom viss tid gäller ej i annat
fall än då rätten utsatt sådan tid.
Angående beslag av egendom, som kan antagas vara förverkad
enligt 408, gäller bestämmelserna om beslag i rättegångsbalken med följande
avvikelser.
1. Av
länsstyrelsen förordnad Jakttillsynsman samt personal vid domänverket,
tullverket eller rennäringsavdelning vid lantbmks-nämnd äger samma räU att
taga egendom i beslag som flllkommer polisman.
2. Bestämmelsen aU åtal skall väckas inom viss tid gäller
ej i annat fall än då rätten utsatt sådan tid.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981. Vad som
enligt 32 och 41 88 i deras nya lydelse föreskrivs om jaktflllsynsman skall
intill utgången av år 1982 tillämpas även i fråga om den som före ikraftlrädandel
har förordnals aU vara ordningsvakt för jaktbevakning så länge förordnandet
gäller.
8 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1940:358) med vissa bestämmelser
till skydd för försvaret m.m.
Härigenum föreskrivs i fråga nm lagen (1940: 358) med
vissa beslämmelser till skydd för försvaret m. m.',
dels att nuvarande 10 a 8 skall betecknas 14 8,
dels all 10 8 skall ha nedan angivna lydelse,
dels
aU i lagen skall införas tre nya paragrafer, 11-13 SS, av nedan angivna
lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
Föreslagen
lydelse 10 8
opaginerad Kontrollera mot PDF
Enligt
de närmare bestämmelser regeringen utfärdar äger bevakningspersonal vid
anläggning, inrättning, fartyg, luftfartyg eller område som skyddas enligt I
-3 §§ befogenhet att i den omfattning som kräves för fullgörande av bevakningsuppgiften
företaga kroppsvisitation å personer, som där söka
Enligt de närmare föreskrifter som meddelas av regeringen
eller myndighet som regeringen bestämmer får en militär befälhavare och en
länsstyrelse förordna därtill lämplig person att som skyddsvakt bevaka anläggning,
inrättning, fartyg eller område som skyddas enligt 1-3 §§
{skyddsföremål).
opaginerad Kontrollera mot PDF
Lagen omtryckt 1960: 75. Senaste lydelse av 10 a § 1978:
264. Senasle lydelse 1978:264.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
vinna tillträde eller uppehålla sig, samt undersöka
föremål som de medföra, så ock på platsen eller i dess närhet tillfälligl
omhändertaga personer och av dem medfördaföremål.
Föreslagen
lydelse
Skyddsvakt tillhör försvarsmakten, om riket är i krig.
opaginerad Kontrollera mot PDF
11 §'
Krigsmän och polismän som bevakar skyddsföremål samt
skyddsvakter får, i den utsträckning som krävs för att bevakningsuppgiften
skall kunna fullgöras,
1. begära att var och en som för
söker få tdlträde till eller uppe
håller sig vid skyddsföremålet skall
lämna uppgift om namn, födelsetid
och hemvist samt kroppsvisitera
denne och undersöka egendom som
hänför med sig och som inte utgör
brev eller annan enskild handling,
2. avvisa eller avlägsna eller, om
en sådan åtgärd ej är tillräcklig,
tillfälligt omhänderta en person vid
skyddsföremålet eller egendom
som denne medför, om han
a. överträder något förbud som
har meddelats med stöd av denna
lag.
b. vägrar att på begäran lämna
uppgift om namn, födelsetid eller
hemvist eller lämnar uppgift därom
som skäligen kan antas vara orik
tig'
c. vägrar att underkasta sig
kroppsvisitation eller undersökning
av medförd egendom.
Krigsmän som avses i första stycket och skyddsvakter har
dessutom inom skyddsföremålet eller i dess närhet samma befogenhet som
polismän att gripa den som det finns skäl att anhålla för spioneri, sabotage
eller förberedelse till sådant brott samt att lägga beslag på föremål som han
för med sig. Vad som har sagts nu gäller också om den misstänkte är på flykt
från skyddsföremålet.
Förutvarande 11 § upphävd genom 1978:264.
Prop.
1979/80:122 145
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
De befogenheter som anges i första och andra styckena
tillkommer även gränsövervakningsmän som avses i lagen (1979:1088) om gränsövervakningen
i krig m.m. Råder civilförsvarsberedskap, tillkommer befogenheterna all civil
bevakningspersonal vid skyddsföremålet. Har någon annan än en polisman
verkställt omhändertagande enligt första stycket 2 eller gripande eller beslag
enligt andra stycket, skall anmälan omedelbart göras till en polisman. Denne
skall omedelbart pröva om åtgärden skall bestå. Den som har omhändertagits
enligt första stycket 2 skall friges senast sex timmar efter omhändertagandet.
12 §
Kroppsvisitation av mera väsentlig omfattning skall
såvitt möjligt ske inomhus i avskilt rum och i vittnes närvaro. Kroppsvisitation
av kvinna får inte utan att synnerliga skäl föreligger verkställas eller
bevittnas av annan än kvinna, läkare eller legitimerad sjuksköterska. Vad som
har sagts nu utgör dock inte hinder mot att det i annan ordningföretas sådan
ytlig kroppsvisitation som bedöms nödvändig av säkerhetsskäl och som avser
endast eftersökande av vapen eller annat farligt föremål.
13 8
En skyddsvakt får inle obehörigen röja eller utnyttja vad
han på grund av uppdrag enligt denna lag har fått vela om enskilds personliga
förhållanden eller förhållanden av betydelse för totalförsvaret eller annars
för rikets säkerhet.
I det allmännas verksamhet till-lämpas i stället
bestämmelserna i sekretesslagen (1980:00).
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981. Vad som i 10
§ i dess nya lydelse samt i 11 och 13 88 föreskrivs om skyddsvakt skall intill
utgången av år 1982 tillämpas även i fråga om den som före ikraftträdandet har
förordnats att vara ordningsvakt för bevakning av skyddsföremål så långe
förordnandet gäller.
10 Riksdagen 1979/80. 1 saml. Nr 122
Prop.
1979/80:122 146
9 Förslag till
Lag om ändring i bevakningskungörelsen (1940:383)
Härigenom föreskrivs att 3-5 88 bevakningskungörelsen
(1940:383)' skall upphöra att gälla vid utgången av år 1980.
10 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1943:881) om polisens ställning
under krig
Härigenom föreskrivs atl 4 6 lagen (1943:881) om pohsens
ställning under krig skall upphöra att gälla vid utgången av år 1980.
Förordnande som har meddelals med stöd av 4 § skall dock gälla intill utgången
av år 1982, om ej regeringen bestämmer annat.
11 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1974:191) om bevakningsföretag
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1974; 191) om
bevakningsföretag dels all i 5 8 orden "Kungl. Maj;t" skall utbytas mnt
"regeringen", dels alt nuvarande 9-12 8§ skall betecknas 13-16 88,
dels alt 1,3,6 och 8 samt nya 13-16 88 skall ha nedan angivna lydelse, dels atl
i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 9-12 88, av nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 8
Med bevakningsförelag avses i Med
bevakningsföretag avses i
denna lag den snm yrkesmässigt denna lag den snm yrkesmässigl
åtager sig att för annans räkning åtar sig atl för annans räkning be-
utföra viss bevakningsuppgift. La- vaka fastighet, anläggning, viss
gen gäller dock ej statlig eller kom- verksamhet, offentlig tillslällning
munal myndighet. eller något annat sådant eller
också
att bevaka enskild person. Lagen gäller dock ej bevakning
som utförs av statlig eller kommunal myndighet. Den gäller ej heller bevakning
som utförs av enskild person, om denne endast fullgör uppdrag med stöd av ett
förordnande som har meddelats honom av en myndighet enligt en bestämmelse i
lag.
' Senaste lydelse av
3
§ 1979: 1089
4
§ 1951:514
5
§ 1951:514
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Auklorisalion
får beviljas endast om verksamheten kan antagas bli bedriven på ett
sakkunnigt och omdömesgillt sätt.
Auklorisalion får beviljas endast om det kan antas att
verksamheten
1. f)/ir bedriven på ett sakkunnigt
och omdömesgillt sätt och i övrigt i överensstämmelse med god sed inom
branschen,
2.
inte
kommer ait få en från allmän synpunkt olämplig inriktning.
Vid
prövning enligt första stycket skall särskilt beaktas alt företaget har en
lämplig organisation och planläggning av sin verksamhet.
För auklorisalion
kräves också att företaget har utsett en person som föreståndare för
verksamheten.
6 8
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prövning
som avses i 4 8 göres beträffande den som har hemvist inom Stockholms,
Göteborgs, Malmö eller Visby polisdistrikt av polisstyrelsen och i övriga fall
av länsstyrelsen i det län där han har hemvist.
Sedan ansökan om prövning gjorts får auktoriserat bevakningsföretag
i avbidan på beslut eller besked i ärendet anlita den som ansökningen avser
endast för verksamhet i vilken han ej får befattning med något förhållande som
har belydelse för rikets säkerhet.
Prövning som avses i 4 8 görs av den länsstyrelse som
enligt 8 § utövar tillsyn över det berörda företaget.
Sedan ansökan om prövning gjorts får auktoriserat
bevakningsföretag i avbidan på beslut eller besked i ärendet anlita den som
ansökningen avser för verksamhet i vilken han ej får befattning med något
förhållande som har betydelse för rikets säkerhet.
Godkännande enligt 4 8 får begränsas till viss tid, när
särskilda skäl föreligger.
8 8
opaginerad Kontrollera mot PDF
Länsstyrelsen
utövar tillsyn över auktoriserat bevakningsföretag. Andra myndigheter skall på
begäran lämna länsstyrelsen del biträde som behövs för tillsynen.
Tillsyn över ett auktoriserat bevakningsföretag utövas av
länsstyrelsen i det län där företagets ledning har sitt säte. Andra myndigheter
skall på begäran lämna länsstyrelsen det biträde som behövs för tillsynen.
Vid
tillsynen skall lånsstyrelsen särskilt kontrollera att de villkor för auktorisation
som anges i 3 § alltjämt är uppfyllda.
9 8
Ett auktoriserat bevakningsföretag skall lämna
länsstyrelsen de upplysningar om verksamheten som den begär för sm tillsyn.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1979/80:122
Nuvarande lydelse
148
Föreslagen lydelse
Företaget skall årligen före mars månads utgång till
länsstyrelsen sända in en redogörelse för verksamheten under föregående år.
opaginerad Kontrollera mot PDF
10
Länsstyrelsen har rätt att inspektera ett auktoriserat
bevakningsföretag och att ta del av samtliga handlingar som rör företagets
bevakningsverksamhet. Inspektion skall göras så snart det finns anledning till
det, dock minst en gång vartannat år.
11 8
opaginerad Kontrollera mot PDF
Underlåter ett auktoriserat bevakningsföretag att lämna
upplysningar enligt 9 § första stycket, att sända in redogörelse enligt 9 §
andra stycket eller att lämna tillgång till handlingar enligt 10 §,får länsstyrelsen
förelägga vite.
12 8
Länsstyrelsen får förelägga ett auktoriserat bevakningsföretag
att vidta de rättelser och andra åtgärder som föranleds av tillsynen. Föreläggandet
får förenas med vite.
9 8 13 8
Auklorisalion eller godkännande enligt 4 § kan återkallas,
när i denna
lag angiven förutsättning för sådant beslut ej längre
föreligger eller det i
övrigt finns särskild anledning därtill. Därvid äger 5 8
och 6 8 första
stycket motsvarande tillämpning.
Om det finns synnerliga skäl, får länsstyrelsen i stället
för att återkalla ett godkännande begränsa det till en viss verksamhet eller
ett visst område.
10 8
Den som uppsålligen eller av oaktsamhet bryter mot 2 § dömes
till böter eller fängelse i högst sex månader.
11 8
Talan mot polisstyrelsens beslut enligt denna lag föres
hos länsstyrelsen genom besvär.
14 8
Till böter eller fängelse i högst
sex månader döms den som uppsålligen eller av oaktsamhet
bryter mot 2 § eller lämnar osann uppgift i fall som avses 19 §.
15 8
Länsstyrelsens beslut enligt den
na lag överklagas hos regeringen
genom besvär.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Talan mot länsstyrelses beslut enligt denna lag föres
hos Kungl. MaJ:t genom besvär. 12 8
Rikspolisstyrelsen
meddelar efter samråd med berörda arbetsmarknadsorganisationer och branschorganisationer
närmare föreskrifter om utbildningen av väktare samt om väktares uniform och
utrustning i övrigt.
Föreslagen lydelse
16 8
Regeringen
eller myndighet som regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter om
utbildningen av väktare samt om väktares uniform och utmstning i övrigt.
opaginerad Kontrollera mot PDF
1.
Denna lag
träder i kraft den 1 januari 1981. Beträffande ärende om prövning enligt 4 §
som har anhängiggjorts men inte slutligen avgjorts före ikraftträdandet skall
dock äldre bestämmelser tillämpas.
2.
Har ett företag
före ikraftträdandet börjat bedriva verksamhet som då ej fordrade auktorisation
men för vilken sådan behövs enligt denna lag, får företaget, under fömtsättning
att ansökan om auktorisation görs före den 1 april 1981, fortsätta verksamheten
utan auktorisaflon till dess ansökningen slulligl har prövats. Avslås
ansökningen, får auktorisationsmyndigheten, när särskilda skäl föreligger,
medge att verksamheten ändå får fortsätta en viss övergångstid.
Prop. 1979/80:122 150
Utdrag
LAGRÅDET PROTOKOLL
vid sammanträde 1980-03-04
Närvarande: f. d. justiflerådet Petrén, regeringsrådet
Hilding, justitierådet Vängby.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 24 januari
1980 har regeringen på hemställan av statsrådet och chefen för
justitiedepartementet Winberg beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag
till
1. lag om ordningsvakter,
2.
lag om ändring
i brottsbalken,
3.
lag om ändring
i lagen (1973:558) om tillfälligt omhändertagande.
4.
lag om ändring
i lagen (1976; 511) om omhändertagande av bemsade personer m. m.,
5.
lag om ändring
i lagen (1958; 205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m.,
6.
lag om ändring
i lagen (1938; 274) om rätt till jakt,
7.
lag om ändring
i vapenlagen (1973:1176),
8.
lag om ändring
i lagen (1940: 358) med vissa bestämmelser flll skydd för försvaret m. m.,
9.
lag om ändring
i bevakningskungörelsen (1940; 383),
10. lag om ändring i lagen (1943: 881)
om polisens ställning under krig,
11. lag om ändring i lagen (1974:191)
om bevakningsföretag. Förslagen har föredragits inför lagrådet av rådmannen Dan
Ogvall. Förslagen föranleder följande yttranden.
Förslaget till lag om ordningsvakter
Lagrådet:
Genom den föreslagna lagen ersätts de kortfattade
bestämmelserna om ordningsvakter i polisinstruktionen. Detta måste hälsas med
tillfredsställelse. Lagen innehåller emellertid inte några bestämmelser om
ordningsvakters befogenheter. Sådana får sökas på andra håll och regleringen
är ganska svåröverskådlig. Det framstår som önskvärt att, i samband med att
förslag till en polislag - som fömtsätts i betänkande av 1975 års polisutredning
(SOU 1979; 6) - utarbetas och pohsens befogenheter därmed får ett mer
fullständigt lagstöd, en översyn görs även av ordningsvakternas befogenheter i
syfle att få en mer systemaflsk reglering till stånd.
Prop.
1979/80:122 151
3 8
Den med paragrafen åsyftade utvidgningen av nmrådel för
förordnande av urdningsvakt har angivits gennm atl förordnande får ske även för
annan uppgifl än sum avses i 2 S. Den grundläggande bestämmelsen um urdningsvakts
uppgift - nämligen alt medverka till atl upprätthålla allmän nrdning - återflnns
i 1 8- 1 2§ anges de situatiuner för vilka förordnande nrdinärt skall kunna
meddelas. Syftet med förevarande bestämmelse är att för undantagsfall vidga
kretsen av dessa situatiuner, men uppgiften skall även i de nu åsyftade situatinnerna
vara medverkan till allmän nrdnings upprätthållande. Uttrycket "för annan
uppgifl än" kan måhända leda lill missuppfattningen att förordnande enligt
bestämmelsen skall kunna meddelas även för annat ändamål än medverkan till
upprätthållande av allmän ordning. Lagrådet förordar därför, till undvikande av
sådant missförstånd, att uttrycket ersätls med "i annat fall än".
Av vad snm anförs i remissen framgår atl paragrafen är
avsedd alt lillämpas restriktivt. Detta kommer enligt lagrådets mening till
klarare uttryck i lagtexten, om orden "är motiverat" utbyts mnt "ärav
väsenllig betydelse".
1 anslutning till förevarande paragraf vill lagrådet ytteriigare
anföra följande.
Departementschefen biträder i den allmänna mutiveringen
ett uttalande av nrdningsvaktsutredningen, vari sum exempel på fall når urdningsvakter
bör kunna förekomma enligt undantagsbestämmelsen i 3 8 nämns en del speciella
privata tillställningar. Alt döma av ulredningens redogörelse för nuvarande
praxis (betänkandet s. 89) avses härmed främst skoldanser.
Som framgår av vad lagrådet nyss anfört skall förordnande
enligt 3 8 inte kunna meddelas för annat ändamål än medverkan till
upprätthållande av allmän ordning. Hit kan inle hänföras ordningen vid privala
tillställningar. Väl kan det tänkas att en privat tillställning stör allmän
ordning, l.ex. genom oljud som tränger ut till angränsande allmän plats eller
genom att människor som inte får komma in ställer till oordning utanför.
Följden härav kan bli att polisen får ingripa. Detsamma gäller en ordningsvakt
som med stöd av undantagsbestämmelsen förordnats att upprätthålla ordningen på
angränsande allmänna platser. Något utrymme för att förordna en ordningsvakt atl
upprätthålla ordningen på själva den privala tillställningen föreligger inte.
Detta gäller skoldanser lika väl som andra privala tillställningar. I den mån
allmänheten inle äger tillträde till en tillställning, kan personer som icke är
önskvärda vägras att komma in. Om arrangörerna inte anser sig kunna klara detta
på egen hand, finns möjlighet an för ändamålet anlita väktare.
Prop. 1979/80:122 152
Förslaget
till lag om ändring i brottsbalken
Lagrådet:
24 kap. 2 8
Under
förarbelena lill brottsbalken undersökte straffrättskommitlén möjligheterna att
genomföra en allmän reglering av frågan om myndigheters användande av våld för
att genomföra Ijänsteåtgårder. Lagstiftarna nödgades emellertid avstå härifrån.
Inte ens i fråga om polismans användande av våld eller tvång var del möjligt
att ge uttömmande bestämmelser i brottsbalken. En sådan lagstiftning ansågs av straffrättskommiltén
kräva en omfattande utredning inom områden som låg ulanför kommitténs uppdrag.
Resultatet av övervägandena blev i stället de begränsade regler om s.k. laga
befogenhet som upptas i 24 kap. 2 8 brottsbalken och som i huvudsak bygger på åldre
bestämmelser i strafflagen.
Det
remitterade förslaget synes vara avsett att utgöra en fullständig reglering av
frågan om våldsanvändning vid vissa speciflka åtgärder under förutsättning att
de genomförs med laga räll, nämligen dels avvisande eller avlägsnande av någon
från visst område eller utrymme, dels kroppsvisitation, kroppsbesiktning,
husrannsakan eller beslag eller annat nmhändertagande av egendnm. Rätten att gennmföra
tvångsåtgärder av typen kruppsvisitatinn etc. tnrde i uch för sig vara så
fullständigt och restriktivt reglerad i lag, att man inte behöver tveka att nu
lagstifta om användande av våld vid sådana ålgärder på den grunden att
lagstiftningens tillämpningsområde skulle vara nklart. Däremot måste erinras
om att beslag och omhändertagande av egendom i vissa fall får verkställas också
av enskilda personer, t. ex. enskild jakträtts- eller fiskerättsinnehavare, när
han påträffar någon som jagar resp. fiskar olovligen (31 8 lagen 1938:274 om
rätt till jakt och 37 8 lagen 1950: 596 om rätt lill fiske). I vilka fall en
rätt föreligger atl avvisa eller avlägsna någun från visst nmråde eller uirymme
lorde inte låla sig fullständigt bedömas utan en väsentligl mer omfattande
utredning än som gjorts i förevarande lagstiftningsärende. En befogenhel att
avvisa eller avlägsna någon torde i åtskilliga situationer flllknmma även
enskilda personer och uvisst är hur långl den i så fall sträcker sig. Inte
heller när det gäller allmän verksamhet är det möjligt atl ulan ingående
undersökningar bilda sig en fullständig uppfattning om under vilka
förutsättningar rätt atl avvisa eller avlägsna någon kan föreligga och vilka
personer som äger vidta sådana ålgärder.
Man
måsle vara försiktig att - utöver den ram som nödvärnsrätten ger - legitimera
användning av våld av andra kategorier än dem som är speciellt utbildade för
att ingripa i ömtåliga situationer. I tveksamma fall bör det få ankomma på
polisen atl vidtaga de tvångsåtgärder som kan vara nödvändiga. Frågan om
användande av våld för genomförande av Ijäns-leålgärder synes böra bli föremål
för mera ingående överväganden i samband med att en ny polislag utarbetas. I
avvaktan därpå synes man nu
Prop.
1979/80:122 153
böra nöja sig med att genomföra den lagstiftning som kan
anses nödvändig med hänsyn till att tidigare författningsstöd för
ordningsvakters och likställdas våldsanvändning inte längre kan åberopas efler
tillkomsten av en ny lag om ordningsvakter med del innehåll som föreslås i
remissen. 1 övrigl bör rättsläget få förbli oförändrat, vilket i vissa fall kan
tänkas innebära att en rätt att använda våld får intolkas i den rält till viss
tvångsåtgärd som följer av lag eller annan förfaUning.
Enligt lagrådets mening bör därför en reglering av frågan
om rätten alt använda våld för de åtgärder som avses i del remitterade förslagel
nu begränsas till i huvudsak de grupper av befattningshavare, ordningsvakter
och likställda, som omfattas av ordningsvaktsulredningens förslag till åndring
av 24 kap. 2 8 brottsbalken. Bestämmelserna synes emellerlid böra i överensslämmelse
med del remitterade förslagel ges en mer generell ulformning än vad ulredningen
föreslagit, även pm därmed någon enstaka grupp skulle komma att falla utanför
regleringen. Det nya tredje stycket i paragrafen synes därvid förslagsvis kunna
få följande lydelse; "Om polisman eller annan som avses i första stycket
eller den, som med stöd av lag eller annan författning förordnats av myndighet
all medverka till all upprätthålla allmän ordning eller säkerhet eller aU
utföra bevakning eller annan tillsyn, skall med laga rätl avvisa eller avlägsna
någon från etl visst område eller uirymme, får han, om han möts av motstånd,
även i andra fall än som sägs i första och andra styckena för atl genomföra
åtgärden bruka det våld som med hänsyn till omständigheterna är försvarligt.
Detsamma gäller när någon som nu nämnts eller annan i myndighetsutövning med
laga rätt skall verkställa kroppsvisitation, kroppsbesiktning, husrannsakan
eller beslag eller annat omhändertagande av egendom".
Förslaget till lag om ändring i lagen (1940: 358) med
vissa bestämmelser till skydd för försvaret m.m.
Lagrådet: 11 S
I sista stycket av 11 8 torde efter visst mönsier av 8 8 LTO
böra införas en föreskrift av innebörd, att nmhändertagande enligt första
stycket 2 inte får bestå längre än snm är nödvändigl med hänsyn till ändamålel
med åtgärden, dock - som anges i förslagel - inte längre än sex timmar. Sista
stycket sista meningen kan därför förslagsvis få följande lydelse: "Den
som har nmhändertagits enligt försia stycket 2 skall friges så snarl ändamålet
med nmhändertagandet har förfallit, dock senast inom sex limmar efter
omhändertagandet.''
11 Riksdagen 1979180. 1 saml. Nr 122
Prop. 1979/80:122 154
Förslaget
till lag om ändring i lagen (1974:191) om bevakningsföretag
I
S Lagrådet:
1
sista meningen av förevarande paragraf stadgas undantag från lagens tillämpningsområde
för bevakning som utförs av enskild person, om denne endast fullgör uppdrag med
stöd av ett förordnande som har meddelats honom av en myndighel enligt en
bestämmelse i lag. Innebörden av denna undantagsregel måsle anses oklar.
Eftersom paragrafens första mening uppställer krav på yrkesmässighel för all
lagen över huvud taget skall bli tillämplig, kan den ej avse den som endasl
rent tillfälligl åtager sig att utföra bevakningsuppdrag inom ramen för myndighetförordnandel.
Undantaget gäller alltså yrkesmässigl bedriven bevakning utförd av enskild
person. Nägon entydig förklaring av vad som avses med enskild person lämnas ej
i remissen. Enligt vanligl språkbruk torde därmed avses fysiska personer utan
någon begränsning (jfr 1 S bokföringslagen 1976:125 och I 8 jordbmksbokföringslagen
1979:141) och innebörden i regeln skulle alltså vara att uppdrag från
bevakningsföremålets företrädare till en ordningsvakt utan undantag faller
utanför lagens tillämpningsområde. Härpå tyder också departementschefens ullalande
att han förordar en lösning som innebår all all nrdningsvaktsverksamhet sum
bedrivs i företagsfnrm underkastas BevL:s beslämmelser, medan en enskild
person som själv fullgör sådan verksamhet liksom nu lämnas utanför denna reglerings
tillämpningsområde. Å andra sidan förekommer i remissen uttalanden sum tyder
på all undantaget skulle inskränkas till bevakning snm enskild person på frilans-basis
åtager sig. Under lagen skulle då falla bevakning snm enskild persun bedriver i
företagsmässiga furmer även um han är ensam i företaget nch alltså ulan
anställda. Avses undantagsregeln ha denna innebörd, kan den ej anses framgå av
den remitterade lagtexten, eftersom uttrycket "'enskild person"' inle
utan vidare kan sättas som motsats lill företagare. Den sist angivna innnebörden
framgår lydligl, nm undantagsregeln erhåller följande lydelse: "Den gäller
ej heller bevakning snm någnn med stöd av elt hunnm meddelat förordnande av en
myndighet enligt en bestämmelse i lag ulför på direkt uppdrag av bevakningsföremålels
förelrädare, såvida inte bevakningsverksamhelen innebär idkande av
rörelse," Anmärkas må all en regel med lydelse enigt del remitterade förslagel
och med den innebörd som den enligt vad förul sagts måste anses ha är mera lätt
att tillämpa än en regel med formulering som sist angivils. Det torde nämligen
alltid möta vansklighet atl avgöra om en av en enskild person yrkesmässigt
idkad bevakningsverksamhet bedrives i företagsmässig form eller ej. Hilding är
av skiljaktig mening nch anför:
Enligt
förslagel skall lagen nm bevakningsförelag utvidgas lill att avse även nrdningsvaktsverksamhet.
Därmed utsuddas den hillills i princip iakttagna skiljelinjen mellan de uppgifler
för upprätthållande av ordning
Prop. 1979/80:122 155
uch
säkerhet, som åvilar det allmänna, och de bevakningsuppgifter som ulförs av privala
företag. Detla står enligt min mening inle i överensstämmelse med
rättssäkerhetens krav nch jag avstyrker därför den föreslagna utvidgningen.
Om
förslaget änduck gennmföres, uppslår frågan nm utformningen av
undantagsbestämmelsen i sista meningen. F. n. gäller enligt lagen om bevakningsföretag
att auklorisationstvång föreligger för varje fysisk och juridisk person, som
yrkesmässigt åtar sig bevakningsuppdrag för annan. Detta innebär (prop. 1974:39
sid. 36) att även s.k. enmansföretag måste söka auktorisation. Jag delar
majoritetens uppfattning, att mnlivuttalan-dena till det föreslagna undantaget
för urdningsvakter kan ge upphnv till vissa tolkningssvårigheter. Enligt min
mening bör dnck den rimliga tolkningen - vilken också synes bäst överensstämma
med den föreslagna lagtexten - vara att en enskild ordningsvakt, som under
eljest angivna fömtsättningar inte skall behöva söka auktorisation, inte heller
skall behöva göra detta, om han bedriver sin ordningshållning i företagsform.
Hans lämplighet som ordningsvakt är redan prövad i samband med förordnandet
(som också kan betraktas som en form av "auktorisation"). Jag förordar
därför att undantagsbestämmelsen får den lydelse som föreslagits i remissen.
I
remissen föreslås vidare att lagen om bevakningsföretag utvidgas till att avse
även s. k. livvaktsverksamhet. En av polisens främsta uppgifter är att skydda
människor lill liv och hälsa och det är enligt min mening inte förenligt med
vår rättsordning att denna primära polisuppgift skall kunna genom samhällelig auktorisation
överlämnas till privata rättssubjekt. Jag avstyrker därför förslaget även i
denna del.
Vad
gäller den lagtekniska utformningen av förslaget om livvaktsverksamhet villjag
påpeka att uttrycket "bevaka enskild person" ger utrymme för en
betydligt vidare tolkning än som avses i remissen. Del bör därför i vart fall
förtydligas, exempelvis genom tillägget "flll skydd för hans liv och
hälsa".
13
8 Lagrådet:
I 5
8 anges att fråga nm auktnrisatinn prövas av länsstyrelsen i det län där
företagets ledning har sitt säte. I det remitterade förslaget har i förtydligande
syfte - när del gäller företag i vilket ledningens säte flyttats från ett län
till etl annat - upptagits en särskild regel i 8 8 första stycket, att
tillsynen utövas av länsstyrelsen i det län där företagets ledning har sitt
säte. Avsikten turde vara att fråga nm ålerkallelse av auktorisation skall
prövas av den länsstyrelse som har tillsynen över företaget. Med hänsyn härtill
bör beskedet i första stycket i förevarande paragraf om den länsstyrelse som
är behörig besluta om ålerkallelse av auktorisation ske genom hänvisning - ej säsom
i det remitterade förslaget till 5 8 - utan till 8 8 första stycket.
Prop. 1979/80:122 156
Övriga
lagförslag
Lagrådet:
Förslagen
lämnas utan erinran.
Prop. 1979/80:122 157
Uidrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid
regeringssammanlräde 1980-03-13
Närvarande:
statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Ullsten, Mundebo, Wikström, Friggebo,
Dahlgren, Åsling, Söder, Krönmark, Burenstam Linder, Johansson, Wirtén, Holm,
Andersson, Boo, Winberg, Adelsohn, Danell, Petri
Föredragande:
statsrådet Winberg
Proposition
om ordningsvakter och bevakningsföretag
1
Anmälan av lagrådsyttrande
Föredraganden
anmäler lagrådets yttrande' över förslag till
1.
lag om ordningsvakter,
2.
lag om ändring i brottsbalken,
3.
lag om ändring i lagen (1973:
558) om tillfälligt omhändertagande,
4.
lag om ändring i lagen (1976:
511) om omhändertagande av berusade personer m. m.,
5.
lag om ändring i lagen (1958:
205) nm förverkande av alknhnlhaltiga drycker m. m.,
6.
lag om ändring i lagen
(1938:274) om rätt flll jakt,
7.
lag om ändring i vapenlagen
(1973: 1176),
8.
lag om ändring i lagen (1940:
358) med vissa beslämmelser till skydd för försvaret m. m.,
9.
lag om ändring i
bevakningskungörelsen (1940: 383),
10.
lag om ändring i lagen (1943:
881) om polisens ställning under krig,
11.
lag om ändring i lagen (1974:
191) om bevakningsföretag. Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och
anför.
Jag
kan godta vad lagrådet har föreslagit i fråga om 3 8 lagen om ordningsvakter
och har ingen erinran mot vad lagrådet i övrigt har uttalat i anslutning till
denna paragraf. Jag godtar också lagrådets förslag beträffande 24 kap. 2 8
brottsbalken och 11 8 lagen med vissa bestämmelser flll skydd för försvaret m. m.
Såvitt
gäller lagen om bevakningsföretag (BevL) har i remissen föreslagits att 1 8
ändras bl. a. på det sättet att den nuvarande definitionen på
'
Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanlräde den 24 januari 1980.
Prop. 1979/80:122 158
bevakningsföretag
- den som yrkesmässigt åtar sig atl för annans räkning utföra viss
bevakningsuppgift - ändras lill att avse den som yrkesmässigt åtar sig atl för
annans räkning bevaka faslighel, anläggning, viss verksamhet, offentlig
tillställning eller något annat sådant eller också atl bevaka enskild person.
Som framgår av vad jag har uttalat i remissprotnkollet skall ändringsförslaget
tillgodose främst två syflen. Dels har ansetts atl företag som uteslutande
ägnar sig åt ordningsvaktsverksamhet - s. k. ordningsvaktsföretag - bör vara
förbjudna i den mån förutsättningar inte föreligger för dem atl få auktorisation
som bevakningsföretag. Dels har det ansetts ofrånkomligt att verksamhet som går
ut på att bevaka enskild person -s. k. livvaktsverksamhet - underkastas
offentlig tillsyn och kontroll i den mån den över huvud taget skall få
bedrivas. Atl yrkesmässigt bedriva sådan verksamhet för annans räkning blir
sålunda enligt förslaget förbjudet i den mån inte fömtsättningar för auktorisation
anses föreligga.
En
av lagrådets ledamöter har avstyrkt förslaget i denna del. Enligt denna ledamot
innebär utvidgningen av lagens flllämpningsområde till ordningsvaktsverksamhet
att man utsuddar skiljelinjen mellan å ena sidan de uppgifter för
upprätthållande av ordning och säkerhet som åvilar det allmänna och å den andra
de bevakningsuppgifter som utförs av privata företag. Att låta lagen omfatta
livvaktsverksamhet sägs innebära att en primär polisuppgift överlämnas till
privata rättssubjekt. Ledamoten anser vidare att uttrycket "bevaka enskild
person" i vart fall bör lagtekniskl förtydligas.
För
egen del kan jag så till vida instämma i vad denna ledamot har yttrat att jag
anser det uppenbart att ordningsvaktsföretag liksom företag som ägnar sig åt
att ge skydd åt enskilda personer bör tillåtas endast under begränsade fömtsättningar.
Om emellertid lagen om bevakningsförelag får behålla sitt hittillsvarande
tillämpningsområde, innebär detta att inte några som helst begränsningar ställs
upp för de aktuella företagens verksamhet. Med hänsyn lill arten av den
verksamhet som del här gäller anser jag alt en sådan ordning inte är godtagbar.
Det är vidare enligt min mening e;i fördel att man genom en reglering i
enlighet med remissens förslag uttryckligen slår fast att tillsynen över bevakningsförelagen
skall omfatta även den verksamhet som företagen bedriver med förordnade
ordningsvakter. Jag finner mig därför böra vidhålla den ståndpunkt i sak som
jag har intagit enligt remissprolokollet. Däremot harjag ingen erinran mot alt
uttrycket "bevaka enskild person" förtydligas. Detta bör lämpligen
ske genom tillägg av orden "för dennes skydd".
Remissens
förslag flll ändring i 1 § BevL innebär också att från lagens
tillämpningsområde undantas bevakning som utförs av enskild person, om denne
endast fullgör uppdrag med stöd av ett förordnande som har meddelats honom av
en myndighel med stöd av en bestämmelse i lag. Två av lagrådets ledamöter har
med hänvisning till de uttalanden om den aktuella undantagsbestämmelsens
innebörd som jag har gjort i remissprotokollet
Prop.
1979/80:122 159
ansett
det oklart om undantaget nmfattar även verksamhet snm en enskild person ensam
bedriver i företagsmässiga former.
Till
klarläggande av denna fråga vill jag uttala att min avsikt har varit att all
verksamhet som en enskild person åtar sig att själv utföra med stöd av en
myndighets förordnande enligt lag - vare sig det är som ordningsvakt, jakt-
eller fisketillsynsman eller skyddsvakt - liksom hittills skall falla utanför
lagens tillämpningsområde. Detta gäller även om verksamheten undantagsvis skulle
anses innefatta idkande av rörelse. Vederbörandes lämplighet för uppdraget är
nämligen, snm en av lagrådets ledamöter har påpekat i ett särskilt yttrande, i
ett sådant fall prövad redan gennm själva förordnandet. Somjag har uppfattat de
yttranden som lagrådets ledamöter har avgett erhåller också
undantagsbestämmelsen med den i remissen föreslagna avfattningen den sålunda
åsyftade innebörden. Någon justering av lagtexten är alltstå inte påkallad.
Som
lagrådet har anmärkt kan den hänvisning till 5 8 som har tagits in i 13 8 sägas
bli delvis missvisande. Paragrafen bör därför formuleras om.
Vid
de överväganden som har ägt mm inom justitiedepartementet efter
lagrådsföredragningen harjag emellertid kommit till den uppfattningen att
förslaget i remissen beträffande sistnämnda paragraf och 6 8 BevL bör jämkas
även i ett sakligt avseende. I fråga om prövningen av bevakningsföretagens
personal innebär förslaget att man frångår nuvarande ordning enligt vilken en
fråga om godkännande beträffande den som har hemvist inom Stockholms,
Göteborgs, Malmö eller Visby polisdistrikt prövas av polisstyrelsen och i
övriga fall av länsstyrelsen i det län där han har hemvist. Enligt förslaget
skall i stället prövningen av fråga om godkännande - liksom fråga om ålerkallelse
av godkännande - prövas av tillsynsmyndigheten, dvs. länsstyrelsen i det län
där det berörda företagets ledning har sitt säte. Som framgår av vad jag har
uttalat i remissprolokollet har förslaget avsetts medföra en effektivisering av
tillsynen. Detta syfle uppnås otvivelaktigt också när det gäller de mindre och
medelstora företagen. I fråga om de största förelagen, som är elablerade i
flera län, måsle emellertid beaktas att förslaget kommer alt leda till en
mycket stor arbetsbelastning för länsstyrelserna i de län där företagens
ledning har sitt säte. Härtill kommer all den omedelbara uppsikten över dessa
förelags avdelningar i andra län än det där ledningen har sitt säte
regelmässigt utövas av länsstyrelsen i det län där avdelningen är verksam,
eftersom denna länsstyrelse biträder tillsynsmyndigheten vid tillsynen i
enlighet med vad som fömlsatles vid tillkomsten av lagen om bevakningsföretag
(jfr prop. 1974:39 s. 40). I de fall som avses nu ligger det därför närmast
till hands att låta godkännandeprövningen anknmma på den länsstyrelse som har
omedelbar kontakt med det berörda företaget. För att åstadkomma en sådan
ordning och samtidigt undanröja de huvudsakliga olägenheter som har befunnits
vara förenade med nuvarande ordning bör lämpligen i 6 8 första stycket
föreskrivas att godkännandeprövningen beträffande personalen
Prop. 1979/80:122 160
skall
ankomma på länsstyrelsen i det län där den som prövningen gäller avses
huvudsakligen komma att tjänstgöra samt i bevakningsföretagskun-görelsen (1974:
462) en föreskrifl meddelas om att den länsstyrelsen - om den inle är
tillsynsmyndighet - skall underrätta denna om resultatet av prövningen. I fråga
om föreståndare för verksamheten och ledamöier i företagets styrelse bör
däremot den i remissen föreslagna ordningen gälla. Med denna lösning bör fråga
om ålerkallelse av godkännande beträffande ett bevakningsföretags personal
prövas av den länsstyrelse som har beslutat om godkännandet. Detta bör anges i
13 8. Det ankommer på regeringen atl besluta om erforderliga ändringar i bevakningsföretagskungörelsen.
Därvid bör bl. a. föreskrivas att om en länsstyrelse som inte är flllsynsmyn-dighet
har återkallat ett godkännande, denna skall underrätta tillsynsmyndigheten
härom.
2
Väktarulbildningen
Vid
min anmälan av frågan om remiss till lagrådet förutskickade jag (avsnitt 2.3)
att jag efter det att lagrådet hade avgett yttrande över lagförslagen skulle
återkomma till spörsmålet om utbildningen av väktare.
I
denna del villjag först erinra om att dåvarande chefen för jusfltiedepartementet
i samband med tillkomsten av lagen (1974; 191) om bevakningsföretag (BevL)
konstaterade att det var ett samhällsintresse att bevakningsföretagens
verksamhet bedrevs under betryggande former och att det därför var av stor belydelse
att personalen fick en i förhållande till sina arbetsuppgifier lämpligt
avpassad utbildning (prop. 1974: 39 s. 47). För att enhetliga normer i fråga om
utbildningen skulle komma till slånd fick rikspolisstyrelsen i uppdrag att
utfärda närmare föreskrifter om utbildningen av väktare (12 8 BevL). Efter
samråd med berörda arbetsmarknads-och branschorganisalioner har rikspolisslyrelsen
den 1 oklober 1974 utfärdat provisoriska föreskrifter för utbildning av
väktare som fortfarande gäller.
Föreskrifterna
fömtsäiier för både hel- och deltidsanställd personal en grundutbildning som
omfattar dels en introduktionskurs, dels undervisning i ämnena allmän väktarkunskap,
brandförsvar, väktartjänst och skyddstjänst samt kunskapsprov i anslutning
till utbildningen. Härtill kommer enligt föreskrifterna praklisk yrkesträning. Gmndulbildningen
omfattar sammanlagt 217 timmar, varav 120 timmar avser praktisk yrkesträning.
För särskilda bevakningsuppgifter fömtsätls specialutbildning, t. ex. hund-föramtbildning.
De kunskaper som erhålls genom gmnd- och specialutbildning skall vidmakthållas
och förbättras genom fortbildning. För kortfldsan-ställd personal, dvs.
personal som under högst tre månader företrädesvis sommartid anlilas under oridnarie
väktares ledighet, ställs kraven på utbildning lägre. För sådan väktare gäller
atl utbildningen skall ske genom
Prop. 1979/80: 122 161
deltagande
i 30 timmar av introduktionsavsnittet samt i 10 timmar av ämnet allmän väktarkunskap.
Den föreskrivna gmndulbildningen skall påbörjas snarast möjligt och avslutas senasl
tre månader efter anställningsdagen när det gäller heltidsanställd väktare och
sex månader efter anställningsdagen för deltidsanställd väktare.
Utredningen
anser att innehåll och kunskapsmål i de nuvarande föreskrifterna om utbildning
i stort sett svarar mot det behov av fackteoretiska kunskaper som kan anses
nödvändiga för väktare. Utredningen har därför inte funnit att det finns moflv
för att genom lagstiftning kräva en utbildning för väktare som i fråga om
kunskapsmål och innehåll går utöver vad som f. n. fordras. Utredningen anser
emellertid att samma utbildningskrav bör gälla för hel-, del- och kortttidsanställd
personal. Vidare bör enligt utredningen lektionsantalet vara rikttider och
elevernas individuella fömlsätlningar och undervisningens uppläggning avgöra
vilken fld som fordras för att kunskapsmålen skall uppnås. Det föreslås att en
väktare inte skall få fllldelas självständiga bevakningsuppgifter innan han har
genomgått gmndulbildning.
Utredningen
erinrar om atl utvecklingen när det gäller yrkesutbildningen på sikt synes bli
att de flesta ungdomar skaffar sig en fortsatt utbildning efter gmndskolan och atl
den utbildningen kommer att ske genom samhällets försorg. Utredningen anser
därför att en bransch som saknar representation i det samhälleliga
utbildningssystemet kan få framtida rekryterings-svårigheter. Bl. a. av detta
skäl bör enligt utredningen gmndläggande utbildning för väktare anordnas som
en specialkurs inom gymnasieskolan. I betänkandet läggs fram ett förslag till
en tim- och kursplan för utbildning för väktare inom ramen för en sådan
specialkurs, som föreslås omfatta en termin. Arbetstekniken föreslås bli lagd
som inbyggd utbildning, dvs. handledd praktik inom bevakningsföretag. Som
särskilda behörighetsvillkor föreslås gälla atl eleven skall ha fyllt 18 år
och blivit godkänd vid prövning med avseende på laglydnad och medborgerlig
pålitlighet.
Bland
dem som söker sig till väktaryrket finns många personer med ganska omfattande
erfarenhet från arbetslivet. Utredningen har därför med utgångspunkt från
gymnasiekursen skisserat en tim- och kursplan även för en särskild kurs inom
den kommunala vuxenutbildningen. Eftersom bevakningsbranschen besväras av
brist på ulbildad arbetskraft särskilt i storstadsområdena, föreslår
utredningen vidare att utbildning för väktare får ingå även bland de
bristyrkesutbildningar som kan erbjudas som arbetsmarknadsutbildning.
Enligt
förslaget skall bevis om godkänd utbildning kunna utfärdas efter särskild
prövning för den som har inhämtat kunskaper på annat sätt än genom del allmänna
skolväsendet. Det blir då möjligt för företagen att efter överenskommelse
mellan de avtalsslulande parterna på arbetsmarknaden utnyttja egna
utbildningsresurser. Denna utbildning avses i så fall komma att bedrivas utan
statligt bidrag. Den särskilda prövningen skall anordnas inom det allmänna
skolväsendet.
Prop. 1979/80:122 162
Flera
remissinstanser har ställt sig positiva till tanken att samhället bör svara för
väktarnas utbildning och har utan närmare kommentarer tillstyrkt utredningens
förslag. Åtskilliga av de instanser som i och för sig ansluter sig till gmndtanken
om en samhällelig utbildning har emellertid framfört invändningar mot
utredningens förslag. Del har sålunda från flera håll satts i fråga om inle
lägsta ålder för tillträde till utbildningen borde vara 20 år samt om inte all väktamtbildning
borde bedrivas som vuxenutbildning. Enligt skolöverstyrelsen bör utbildningen
äga rum i första hand inom ramen för den kommunala vuxenutbildningen. Även
statens skolor för vuxna skulle enligt slyrelsen kunna komma i fråga som uibildningsorgan.
Polisutredningen
har i sitt remissyttrande pekat på atl det anlagligen kommer att ta lång tid
innan samhället har byggt ut tillräcklig utbildningskapacitet och har därför
ansett det viktigt att företagsintern utbildning kan anordnas även i
fortsättningen. Flera andra remissinstanser, däribland rikspolisstyrelsen, har
framhållit att såväl ABAB som Securitas har väl utvecklade
utbildningsavdelningar med inarbetade mliner, varför den framlida gmndulbildningen
bör kunna bedrivas vid de båda koncernernas skolor. Dessa bör i så fall
lämpligen anlitas även av andra bolag. Från åtskilliga håll yppas tveksamhet i
frågan humvida den föreslagna organisationen av utbildningen har fömtsättningar
att fungera.
Utredningens
förslag avsiyrks av Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges
industriförbund. Organisationerna påpekar alt många av de ungdomar som f. n.
rekryteras till bevakningsförelagen har lämnat grundskolan vid 16 års ålder.
För behörighet till den föreslagna utbildningen innm gymnasiet krävs att eleven
fyllt 18 år. Detta innebär enligt organisationerna att ungdomar tvingas
"vänta" två år eller avbryta tidigare yrkesverksamhel för atl börja väktamtbildning.
Attraktionskraften i den föreslagna gymnasieutbildningen ifrågasätts också. När
det gäller den kommunala vuxenutbildningen och bristyrkesutbildningen framhåller
organisationerna att dessa utbildningsvägar kommer att vara tillgängliga endast
på ett fåtal orter i landet. Med hänsyn härtill ifrågasätter organisationerna
om den föreslagna samhällsordnade utbildningen förmår garantera bevakningsföretagen
tillgång på utbildad arbetskraft. Organisalionerna anser i stället att den
företagsinterna utbildningen även i fortsättningen skall få förekomma men att
den - om bevakningsföretagen själva skall bekosta den - inte skall ha större
omfattning än f. n.
Förslaget
avstyrks på i huvudsak samma grunder av Stockholms handelskammare, ABAB, Securitas
och bevakningsrådet. Från företagens sida har därvid särskilt framhållits alt
förslaget inle lillgodoser företagens behov av kontinueriig tillgång på
utbildad personal. Inte heller Svenska transportarbetareförbundet, som
organiserar flertalet väktare, anser att det framlagda utbildningsförslaget kan
läggas till gmnd för väktarulbildningen.
Prop. 1979/80:122 163
Flera
av de remissinstanser som har avstyrkt utredningsförslaget har lagt fram ett
alternativt förslag till lösning av utbildningsfrågan. Bakom detta förslag
ställer sig Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund. Svenska
transportarbetareförbundet, Stockholms handelskammare, bevakningsrådet, ABAB
och Securitas. Förslaget innebär att gmndulbildningen för väktare skall
anordnas under medverkan av Transportfackens yrkes- och arbetsmiljönämnd (TYA),
som är ett samarbetsorgan för vissa huvudarbetsgivare inom transportområdet och
transportarbetareförbundet och som redan nu har yrkesutbildning som en av sina
huvuduppgifter.
Av
vad som har anförts nu framgår att utredningens förslag under
remissbehandlingen har blivit föremål för en delvis långtgående kritik. Sedan
en uppvaktning beträffande väktamtbildningen hade gjorts hos justitiedepartementet
av bl. a. företrädare för arbetsmarknadsparterna, uppmanades parterna att
fortsätta sina överläggningar i syfte att redovisa förslag till bedrivande, organisalion,
administration och flnansiering av väktamtbildningen inom ramen för TYA;s
verksamhet.
Efter
överläggningar mellan parterna har dessa därefter till justitiedepartementet i
december 1979 överlämnat ett förslag till riktlinjer för del fortsatta arbetet
på utbildningsfrågan. Bakom förslaget står Svenska arbetsgivareföreningen
(allmänna gmppen), statsföretagens förhandlingsorganisation (branschkommiltén
Bevakning och alarmering). Svenska transportarbetareförbundet och handelstjänstemannaförbundet,
i vilket flertalet av ABAB:s väktare är organiserade.
De
riktlinjer som föreslås går ut på att parterna skall uppdra åt TYA att
organisera och administrera yrkesutbildning för väktare. Yrkesutbildningen
avses utöver den grundläggande utbildningen kunna omfatta även återkommande
utbildning och vidareutbildning. Härvid skall beaktas att även de mindre och
medelstora företagens behov tillgodoses. Del är fömtsalt att den obligatoriska,
gmndläggande väktamtbildningen till sin omfattning och sitt innehåll skall
fastställas av skolöverstyrelsen i samråd med rikspolisstyrelsen samt att en
myndighet skall ha flllsyn över utbildningen. Kostnaderna för utbildningen bör
enligt förslaget bäras av staten.
Parterna
har vidare förklarat all de avser att flllkalla en särskild projektgrupp med
uppgift att i detalj utforma uppdraget till TYA. Statsföretagens
förhandlingsorganisations branschkommitté och handelstjänstemannaförbundet,
vilka inte tillhör TYA:s huvudmän, skall ingå i denna projektgrupp. Projektgmppen
skall tillsammans med TYA utarbeta underlag i fråga om yrkesutbildningens mål,
innehåll och form samt läromedel.
Av
skrivelsen framgår vidare att parterna är överens om att en påbyggnadsutbildning
i resp. bevakningsföretag även i framtiden skall kunna genomföras som
företagsintern utbildning. Parterna har också förklarat att de kommer att verka
för att en kurs inom gymnasieskolan för vämyrken kommer till stånd och att
personer fyllda 16 år kan genomgå denna ulan
Prop. 1979/80:122 164
någon
anslällning i bevakningsförelag. Det har upplysts atl avsiklen är att en sådan
kurs skall ta sikte inte bara på väktaryrket utan också på yrken som exempelvis
brandman och ambulansförare samt att den som har genomgått gymnasiekursen skall
kunna befrias från den teoretiska delen av väktamtbildningen eller delar därav.
Parterna är överens om att vidareutbildning inom väktaryrket på sikt bör kunna
genomföras på högskolenivå i form av kurser eller vid en särskild yrkesteknisk
högskola. - I avvaktan på att ett nytt utbildningssystem blir utbyggt avses
utbildning av väktare ske inom resp. företag enligt gällande regler.
Efter
remiss har yttranden över parternas skrivelse avgetts av rikspolisstyrelsen
och skolöverstyrelsen. Rikspolisstyrelsen har bl. a. uttalat att förslaget i
skrivelsen synes sakna enhetlighet i uppbyggnaden av elt nyll
utbildningssystem. I vissa hänseenden anser sig slyrelsen inte kunna ta
ställning till förslaget och dess konsekvenser ulan ytterligare utredning.
Enligt rikspolisstyrelsen bör inte staten bära hela kostnadsansvaret för väktamtbildningen.
Den företagsinterna utbildningen kan emellertid enligt vad styrelsen framhåller
lämpligen byggas ut med stöd av statsbidrag. Styrelsen uttalar avslutningsvis
att utbildningen inte behöver vara så omfattande som väktamtbildningsutredningen
har föreslagit.
Skolöverstyrelsen
framhåller i sitt yttrande att en organisation av utbildningen i enlighet med arbetsmarknadspartemas
förslag fömlsälter att en s. k. enskild yrkesskola bildas. Med en sådan skola
förstås, enligt 1 8 förordningen (1971:342) om enskilda yrkesskolor, en
yrkesskola för vilken enskild är huvudman och vars huvudman har förklarats
berättigad flll statsbidrag enligt förordningen. Skolöverstyrelsen vidhåller
emellertid sin mening enhgt remissvaret över väktamtbildningsutredningens
betänkande, nämligen att ulbildningen i första hand bör anordnas inom den
kommunala vuxenutbildningen. I yttrandet påpekas dock atl ingen kommun har
anmält något intresse för att anordna en utbilc ning av aktuellt slag. Skolöverstyrelsen
utgår därför från att berörda part er tar konlakt med lämpliga kommuner för all
försöka intressera dem för frågan.
För
egen del vill jag efter samråd med slalsrådel Mogård uttala följande.
I
utredningens betänkande har förts fram flera värdefulla uppslag som bör utgöra
ett väsentligt underlag för det fortsatta arbetet på en ändrad ordning för
väktarnas utbildning. Mot bakgmnd av remissutfallet står det dock klart att de
erfarenheter och de utbildningsresurser som finns samlade hos bevakningsbranschen
måste tas tillvara vid en övergång till ett nylt utbildningssystem. Detta kan
ske på olika vägar och behöver inte nödvändigtvis fömtsätta att TYA blir
huvudman för en enskild yrkesskola. En lösning som har motsvarighet på andra
områden är sålunda att utbildningen i huvudsaklig överensstämmelse med väktamtbildningsutredningens
förslag organiseras inom ramen för gymnasieskolan och den kommunala
vuxenutbildningen, varvid TYA:s arbete inriktas på att tillhandahålla skolöverslyrelsen
underlag för utformningen av tim- och kursplaner och läro-
Prop. 1979/80:122 165
medel
samt på att biträda med att organisera den inbyggda ulbildningen och vid behov
även när det gäller att skaffa lärarkrafter. Också en sådan ordning torde i
allt väsentligt kunna tillgodose de önskemål som har framställts från
arbetsmarknadsparternas sida. Det finns dock inte möjlighel att bedöma denna
fråga slutgiltigt innan parterna har preciserat den roll som TYA avses få i ett
framtida utbildningssystem. Principbeslut i organisationsfrågan bör därför
inte fattas förrän resultat föreligger av den ytteriigare utredning som
arbetsmarknadsparterna har förklarat sig ämna verkställa. Sedan delta
utredningsarbete har slutförts bör frågan i vanlig ordning beredas inom berörda
utbildningsorgan.
Det
ankommer på arbetsmarknadsstyrelsen att pröva den särskilda frågan om väktarutbildning
kan ske som bristyrkesutbildning. Styrelsen har i sitt remissyttrande förklarat
att den avser att ta upp frågan till prövning.
Väktamtbildningsutredningen
har snm nämnts funnil att rikspolisstyrelsens nuvarande föreskrifter om
utbildningen väl svarar mot det behov av fackteoretiska kunskaper som bör slällas
på området. Med hänsyn härflll har utredningen inte ansett skäl föreligga att
genom lagstiftning kräva utbildning för väktare som går utöver vad som följer
av de nuvarande föreskrifterna såvitt gäller kunskapsmål och innehåll. Jag kan
i denna del liksom remissinstansema ansluta mig till utredningens ståndpunkt.
Utredningens synpunkt att elevernas möjligheter att tillgodogöra sig
utbildningen bör bli avgörande för hur lång utbildningstid som skall krävas
för resp. kursavsnitt kan tillgodoses vid en omarbetning av föreskrifterna och
påkallar inte något slällningstagande från riksdagens sida.
Väktamtbildningsutredningens
förslag innebär slutligen en ändring av gällande ordning så till vida att det
förutsätts att kortfldsanställd personal skall ha genomgått samma gmndulbildning
som väktarpersonalen i övrigt. Förslaget i denna del - beträffande vilket tre
av utredningens experter har anmält avvikande mening avstyrks av flertalet av
de remissinstanser som har gått in på frågan. Enligt rikspolisstyrelsen skulle,
om förslaget genomförs, bevakningsföretagen i praktiken komma att ställas inför
oöverstigliga rekryteringssvårigheter framför allt under semestertid. I
huvudsak samma uppfattning redovisas av bl.a. polisutredningen, länsstyrelserna
i Malmöhus nch Värmlands län samt Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges
industriförbund.
För
egen del villjag erinra om att bevakningsförelagen f. n. i mycket stor
utsträckning anlitar studerande ungdnm sum semestervikarier. Denna persnnal
tas normalt i anspråk bara för begränsade uppgifter, såsom t. ex. vissa
nattvaktsuppdrag. Det finns knappast praktiska möjligheter att låta denna
personal gå igenom en fullständig gmndulbildning, eftersom den inte är
tillgänglig för utbildning under så lång tid som i så fall skulle fömtsättas.
Det har inte uppgetts att några särskilda ölägenheter har vållats av att den kortlidsansiällda
personalen har endast begränsad utbildning. Jag anser därför att gällande
ordning bör behållas åtminstone t. v.
Prop. 1979/80:122 166
Skulle
möjligheten atl anlita semeslervikarier utan fullsländig utbildning missbmkas
kan, som polisutredningen har påpekat, föreskrifter meddelas som ger garantier
för att vikarierna tas i anspråk endast för begränsade uppgifter och för att bevakningsförelagen
inte reguljärt arbetar med korttidsanställd personal.
3 Hemställan
Med
hänvisning lill vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen
1.
föreslår riksdagen att antaga
de av lagrådet granskade lagförslagen med vidtagna ändringar,
2.
bereder riksdagen tillfälle att
ta del av vad jag har anfört om ulbildningen av väktare.
4 Beslut
Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar all genom proposiiion
förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört för den åtgärd eller det
ändamål som han har hemställt om.
Prop. 1979/80:122 167
Innehåll
Propusitiunen
.................................................. 1
Propnsitionens
huvudsakliga innehåll ..................... 2
Lagförslag
1
lag nm ordningsvakter .................................... 2
2
lag om ändring i brottsbalken
........................... .... 4
3
lag om ändring i lagen (1973:
558) om tillfälligt omhändertagande 6
4
lag om ändring i lagen (1976:
511) om omhänderlagande av berusade personer m.m 6
5
lag om ändring i lagen (1958:
205) om förordnande av alkoholhaltiga drycker m.m 6
6
lag om ändring i lagen
(1938:274) om rätl till jakt . 8
7
lag nm ändring i vapenlagen
(1973: 1176) .......... 9
8
lag om ändring i lagen (1940:358)
med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m.m 10
9
lag nm ändring i
bevakningskungörelse (1940: 383) 13
10
lag om ändring i lagen (1943:
881) om polisens ställning under krig 13
11
lag om ändring i lagen (1974:
191) om bevakningsföretag 13
Utdrag
ur protokollet vid regeringssammanlräde 1980-01-24 17
1
Inledning ..................................................... .. 17
2
Allmän molivering............................................... 18
2.1
Inledande synpunkter ................................ 18
2.2
Ordningsvakter............................................ .. 24
2.2.1
Ordningvakternas arbetsuppgifier
m.m....... .. 24
2.2.2
Förordnande, utbildning och ulrusining
av ordningsvakter 33
2.2.3
Ordningsvakternas
befogenheter ........... 41
2.2.4
Ledningsförhållanden m.m....................... 43
2.2.5
Jakt- och fisketillsyn .......................... .. 45
2.2.6
Bevakning av skyddsföremål ................. 47
2.3 Bevakningsföretagen
................................ .. 53
3
Upprättade lagförslag ..................................... .. 63
4
Specialmotivering ........................................... .. 63
4.1
Förslaget till lag om ordningsvakter
............. .. 63
4.2
Förslagel till lag om ändring i
brottsbalken ..... .. 72
4.3
Förslaget till lag om ändring i
lagen (1973:558) om tillfälligl omhändertagande 78
4.4
Förslaget till lag nm ändring i
lagen (1976: 511) nm nmhändertagande av bemsade personer m.m 78
4.5
Förslagel lill lag om ändring i
lagen (1958:205) om förverkande av alknhnlhaltiga drycker m. m 78
4.6
Förslaget till lag om ändring i
lagen (1938:274) om rätt till jakt 78
4.7
Förslaget till lag om ändring i
vapenlagen (1973: 1176) 79
4.8
Förslaget till lag om ändring i
lagen (1940:358) med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m.m .. 79
4.9
Förslaget till lag om
ändring i bevakningskungörelsen (1940:358) 81
4.10
Förslaget lill ändring i lagen
(1943: 881) om pnlisens ställning i krig 82
4.11
Förslaget till lag nm ändring i
lagen (1974: 191) nm bevakningsföretag 82
Prop. 1979/80:122 168
5 Hemställan .................................................... 87
6
Beslut .......................................................... .. 87
Bilaga
1 Sammanfattning av betänkandet (SOU 1978: 33) urdnings
vakter .......................................................... .. 88
Bilaga
2 Sammanfattning av betänkandet (Ds Ju 1978:4) bevaknings
persnnal ......................................................... .. 92
Bilaga
3 Sammanställning av remissytlrandena över betänkandena
(SOU 1978:33) urdningsvakter och (Ds Ju 1978:4) bevaknings
personal ......................................................... .. 95
Bilaga
4 De remitterade förslagen ......................... 135
Utdrag
ur lagrådets protokoll 1980-03-04 .............. 150
Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde 1980-03-13 157
1
Anmälan av lagrådsyttrande ............................. 157
2
Väktarulbildningen ........................................... 160
3
Hemställan .................................................... 166
4
Beslut ........................................................... 166
Norstedts Tryckeri, Stockholm 1980
Doktrin (4)
- Anneli Svensson, Från JO. April–juni 2020, FT 2020 nr 4 s. 571, på s. 583 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Rikard Karlsson Alverhill, Lämplig som väktare? – om godkännande av personal hos auktoriserat bevakningsföretag samt återkallelse av godkännande, FT 2017 nr 4 s. 589, på s. 593, 595, 610, 614 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Gustav Lindkvist, Bevisfrågor vid ledningsprövning enligt HFD 2013 ref. 74, FT 2014 nr 2 s. 273, på s. 295 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Mats Melin, Nytt från Regeringsrätten - Juni - Augusti 2003, FT 2003 nr 4 s. 491, på s. 493 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.
Hänvisas hit från
114 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (97)
97 kopplingar i 39 dokument.
- SOU 2025:89 En moderniserad fiskelagstiftning, del 1 s. 805 i texten
- SOU 2025:57 Polisiär beredskap i fred, kris och krig s. 272 om s. 20 · s. 276 om s. 18 · s. 292 om s. 19 i texten
- SOU 2025:33 Skärpta och tydligare krav på vandel för uppehållstillstånd s. 254 om s. 71 i texten
- Ds 2023:15 Fler verktyg i socialtjänsternas arbete för att förebygga brott och stärka skyddet för barn s. 171 om s. 64 i texten
- Bet. 2022/23:JuU23 En ny lag om ordningsvakter i texten
Rättsfall (7)
7 kopplingar.
- RÅ 2003 ref. 40 om s. 67 ur registret
- RÅ 1998 ref. 30 om s. 24 ur registret
- RH 1994:120 om s. 82 ur registret
- HFD 2025 ref. 2 om s. 67 i texten
- Högsta förvaltningsdomstolen, mål 7825-23 om s. 67 i texten
Myndighetsavgöranden (2)
2 kopplingar.
- JO 2020-04-16 dnr 3981-2018 i texten
- JK 2019-10-16 dnr 1870-19-2.4.2 i texten
Doktrin (8)
8 kopplingar i 4 dokument.
- FT 2017 s. 589 Rikard Karlsson Alverhill, Lämplig som väktare? – om godkännande av personal hos auktoriserat bevakningsföretag samt återkallelse av godkännande s. 589 · s. 593 · s. 595 · s. 610 · och 1 till i texten
- FT 2020 s. 571 Anneli Svensson, Från JO. April–juni 2020 s. 583 i texten
- FT 2014 s. 273 Gustav Lindkvist, Bevisfrågor vid ledningsprövning enligt HFD 2013 ref. 74 s. 295 i texten
- FT 2003 s. 491 Mats Melin, Nytt från Regeringsrätten - Juni - Augusti 2003 s. 493 i texten