om fastighetstaxering, m.m.
389 sidor, varav 356 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 356 av 389 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1979/80:40, om fastighetstaxering, m.m.
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1979/80:40
Regeringens proposition
1979/80:40
om
fastighetstaxering, m. m.
beslutad
den 18 oktober 1979.
Regeringen
föreslär riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av
regeringsprotokoll.
På
regeringens vägnar
THORBJÖRN
FÄLLDIN
INGEMAR
MUNDEBO
Propositionens
huvudsakliga innehåll
I
propositionen föreslås nya regler för allmän fastighetstaxering. Betydande
formella ändringar föreslås, främst för att anpassa regelsystemet till den nya
regeringsformens krav. De materiella reglerna har däremot i sina huvuddrag
samma innehåll som vid 1975 års allmänna fastighetstaxering.
De
gmndläggande reglerna om allmän fastighetstaxering samlas i en ny
fastighetstaxeringslag. Dessa regler avses bli kompletterade genom särskilda
verkställighetsföreskrifter och anvisningar som skall utfärdas av regeringen
eller riksskatteverket.
Beträffande
indelningen av byggnader och mark föreslås några nyheter. Sä skall t. ex.
byggnader, som används pä sådant sätt att skattefrihet generellt anses
motiverad, utgöra en särskild byggnadstyp, kallad specialbyggnad. Beträffande
mark införs några nya ägoslag, nämligen exploateringsmark, täktmark och
skogsimpediment.
I
fråga om skatteplikten föreslås att en huvudsaklighetsprincip införs. Det sätt
på vilket byggnaden till övervägande del används skall vara avgörande för om
skattefrihet skall medges. Kravet på att en byggnad skall ha viss ägare för att
kunna bli skattefri begränsas i förhållande till gällande rätt.
Utvidgningar
föreslås i fräga om skattefriheten. Sä skall t.ex. vissa jordbruk som utnyttjas
inom vårdområdet och skolväsendet undantas från skatteplikt liksom bl. a.
byggnader som används för busstrafik. Inskränkning i nuvarande skattefrihet
föreslås för bostadsbyggnader och för hotell-, restaurang- och administrationsbyggnader
som hör till kommunikationsanläggning.
Den
tidpunkt, vars prisnivå skall bestämma värdena vid fastighetstaxeringen, skall
vara andra året före taxeringsåret, vilket motsvarar vad som i praktiken gällde
vid 1975 års allmänna fastighetstaxering.
Den
nuvarande delvärderedovisningen ändras på några punkter. Delvär-
1 Riksdagen 1979/80. 1 saml. Nr 40
Prop. 1979/80:40 2
dena
värde av övrig mark, värde av särskilda tillgångar samt övervärde föreslås
utgä.
Byggnad
eller byggnader inom samma tomt vilkas taxeringsvärde understiger 10 000 kr.
skall inte åsättas något värde.
Vid
värderingen av skogsmark och växande skog skall endast en metod tillämpas, den
s. k. förenklade metoden.
I
fråga om värderingen av vattenfallsfastigheter föresläs en avkastningsmetod.
Vid nuvarande värdering används i huvudsak en produktionskosl-nadsmetod.
Värderingen av kraftstationer och regleringsanläggningar samordnas.
Förslaget
innefattar även viktigare organisations- och förfaranderegler. 1 det
förstnämnda avseendet kan nämnas införande av nya bestämmelser för indelning i
fastighetstaxeringsdistrikt. Taxeringsdistrikt skall delas in efter
fastighetskategori på sådant sätt att lokal kännedom finns i fastighetstaxeringsnämnden.
1 fråga om organisationen i övrigt anpassas denna sä långt möjligt till de
regler som gäller för den nya taxeringsorganisationen i första instans (den s.
k. RS-reformen). Vissa förändringar sker också i fråga om förberedelsearbetet
för den allmänna fastighetstaxeringen. Bl. a. skall allmänhetens medverkan
under detta arbete Uksom under taxeringen utökas. Detta sker genom att antalet
förtroendevalda ledamöter i nämnderna ökar från 3-6 till S-8. Dessa ledamöter
liksom suppleanter för dem skall ingå i de arbetsgmpper, som under
förberedelsearbetet bl. a. skall utföra en provvärdering för att pröva och
utarbeta förslag till riktvärdekartor och riktvärdetabeller som medför
taxeringsvärden som svarar mot den bestämda taxeringsvärdenivån. Vidare skall
förslag till riktvärdekartor m. m. hållas tillgängliga för allmänheten under
viss tid året före taxeringsåret. Vissa ändringar sker i tidsplanen för
förberedelsearbetet och under taxeringen i avsikt att bl. a. förbättra
taxeringarna.
I
propositionen föreslås även vissa följdändringar i taxeringslagen och
kommunalskattelagen.
Insamling
av uppgifter för kommunal och statlig energiplanering skall ske. Denna
insamling skall göras gemensamt med den av riksdagen redan beslutade samordnade
uppgiftsinsamlingen av uppgifter för 1981 års allmänna fastighetstaxering och
1980 års folk- och bostadsräkning.
De
nya reglerna skall tillämpas första gången vid 1981 års allmänna
fastighetstaxering.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1979/80:40
1
Förslag till Fastighetstaxerings! ag
Härigenom
föreskrivs följande.
1
kap. Inledande bestämmelser
1 § Vid fastighetstaxering skall beslut fattas om
fastighetemas skatteplikts-förhållanden och indelning i taxeringsenheter.
Vidare skall beskattningsnatur och taxeringsvärde bestämmas för varje
taxeringsenhet. Taxeringsvärde skall dock inte åsättas fastighet, som enligt 3
kap. skall undantas från skatteplikt.
2 § Vid fastighetstaxering skall iakttas att
taxeringarna blir överensstämmande med föreskrifterna om fastighetstaxering
samt likformiga och rättvisa.
3 § Med taxeringsår menas i denna lag det kalenderår
för vilket fastighetstaxering bestäms.
4 § Beslämmelserna i denna lag om fastighet skall
tillämpas även i fråga om byggnad som är lös egendom.
Till sådan byggnad skall
räknas egendom, som avses i 2 kap. 2 och 3 §§ jordabalken, i den mån den
tillhör byggnadens ägare.
5 § Innehavare av fastighet, som enligt 47 §
kommunalskattelagen (1928:370) jämställs med ägare eller är skyldig att i
ägarens ställe betala skatt för garantibelopp för fastigheten, skall i denna
lag anses som ägare.
6 § Fastighetstaxering skall ske på grundval av
fastighets användning och beskaffenhet vid taxeringsårets ingång.
7 § Allmän fastighetstaxering skall ske vart femte
år. Beslut vid allmän fastighetstaxering skall, om inte annat föranleds av
föreskrifter om särskild fastighetstaxering, gälla frän ingången av det
taxeringsår då allmän fastighetstaxering sker till ingången av det taxeringsår
då allmän fastighetstaxering sker nästa gång (den löpande taxeringsperioden).
2
kap. Indelning av byggnader och mark
1 §
Byggnader skall indelas i byggnadstyper och mark i ägoslag på sätt som anges i
2-4 §§. Indelning flr inte ske på gmndval av tillfällig användning.
Prop. 1979/80:40 4
2 § Byggnader skall
indelas i de byggnadstyper som anges i det följande.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Småhus
Byggnad som är inrättad
till bostad åt en eller två familjer. Till sådan byggnad skall höra komplementhus
såsom garage, förråd och annan mindre byggnad.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Hyreshus
Ekonomibyggnad
Byggnad
som är inrättad till bostad åt minst tre familjer eller till kontor, butik,
hotell, restaurang och liknande. Byggnad med förrådsutrymme, som ligger i
anslutning till hyreshus och som behövs för verksamheten, skall utgöra
hyreshus.
Byggnad
som är inrättad för jordbmk eller skogsbmk och som inte är inrättad för
bostadsändamål, säsom djurstall, loge, lada, maskinhall, lagerhus, magasin och
växthus.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Industribyggnad Byggnad
som är inrättad för industriell verksam-
het.
Specialbyggnad Med
specialbyggnad avses
För- Byggnad
som används för försvarsända-
svars-
mål eller ekonomisk försvarsberedskap,
bygg- om byggnaden inte är en fristående indu
nad striell anläggning. Även mässbyggnad
skall utgöra försvarsbyggnad.
Kommu-
Garage, hangar, lokstall, terminal, sta-
nika- tionsbyggnad, expeditionsbyggnad, vänt-
tions-
hall, godsmagasin, reparationsverkstad byggnad och liknande, om byggnaden
används för allmänna kommunikationsändamäl.
Byggnad
som används i postverkets, televerkets, statens järnvägars, luftfartsverkets,
Sveriges Radio Aktiebolags och dess dotterbolags verksamhet.
Distri-
Byggnad som ingår i överförings- eller dis-butions- tributionsnätet för gas,
värme eller elekbyggnad tricitet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Renings-
Vattenverk, avloppsreningsverk, sopsta-
anlägg- tion och liknande samt pumpstaiion som
ning hör till sådan anläggriirig.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Vårdbyggnad
Bad-,
sport-och idrottsanläggning
Byggnad som används för
sjukvård, nykterhetsvård, narkomanvård, barnavård, kriminalvård, arbetsvärd,
åldringsvård eller omsorg om psykiskt utvecklingsstörda. Annan byggnad än som
nu har nämnts skall utgöra vårdbyggnad, om den används som hem åt personer som
behöver institutionell vård eller tillsyn.
Byggnad
som används för bad, sport, idrott och liknande, om allmänheten har tillträde
till anläggningen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Skol- Byggnad
som används för undervisning
byggnad
eller forskning vid
skola
som anordnas av staten skola som anordnas med statsbidrag och
skola
vars undervisning står under statlig tillsyn.
Byggnad
som används som elevhem eller skolhem för elever vid sådana skolor.
Kultur-
Byggnad som används för kulturellt ändabyggnad mål såsom teater, biograf,
museum och liknande.
Ecklesia-
Kyrka eller annan byggnad som används
stikbygg-
för religiös verksamhet.
nad Prästgård
som avses i lagen (1970:939) om
förvaltning
av kyrklig jord. Bårhus, krematorium och byggnad som används för skötsel av
begravningsplats.
Allmän
Byggnad som tillhör staten, kommun byggnad eller annan menighet och som används
för allmän styrelse, förvaltning, rättsvård, ordning eller säkerhet samt
fritidsgård och byggnad med likartad användning. Som allmän byggnad skall inte
anses byggnad som används för statens affärsdrivande verksamhet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1979/80:40
Övrig
byggnad
Byggnad
som inte skall utgöra någon av de lidigare nämnda byggnadstyperna.
opaginerad Kontrollera mot PDF
3 §
Byggnadstypen skall bestämmas med hänsyn till det ändamål som
byggnad till övervägande del är inrättad för och det sätt som byggnad till
övervägande del används på.
Byggnad,
som kan indelas bäde som småhus, hyreshus, industribyggnad eller övrig byggnad
och som specialbyggnad, skall indelas som specialbyggnad.
Byggnad,
som kan indelas både som specialbyggnad och ekonomibyggnad, skall indelas som
ekonomibyggnad.
4 § Mark skall
indelas i de ägoslag som anges i det följande. Mark som är
vattentäckt skall indelas endast om den är täktmark. Indelningen flr inte
päverkas av förekomsten av byggnad som skall rivas (saneringsbyggnad).
opaginerad Kontrollera mot PDF
Tomtmark
Exploateringsmark
Mark som upptas av småhus,
hyreshus, industribyggnad, specialbyggnad eller övrig byggnad samt trädgård,
parkeringsplats, upplagsplats, kommunikationsutrymme m.m., som ligger i
anslutning fill, sådan byggnad.
Mark
till fastighet, som är bebyggd med småhus, hyreshus, industribyggnad,
specialbyggnad eller övrig byggnad, skall i sin helhet utgöra tomtmark, om
fastigheten ligger i ett ägoskifte och har en total areal som inte överstiger
två hektar. Detta skall dock ej gälla om fastighetens mark fill någon del skall
taxeras tillsammans med annan egendom enligt reglerna i 4 kap.
Vad
nu har sagts om tomtmark skall också gälla mark till obebyggd fastighet, som
har bildats för byggnadsändamål under de senaste två åren. Har fastigheten
bildats längre tillbaka i tiden skall marken utgöra tomtmark endast om det är
uppenbart att den får bebyggas. 1 övriga fall skall obebyggd mark anses som
tomtmark endast om det finns giltigt byggnadslov enligt byggnadslagen
(1947:385).
Obebyggd
mark som ingår i fastställd stadsplan eller byggnadsplan och som till någon del
är avsedd att användas för byggnadsändamål. Detta skall inte gälla, om marken
skall indelas som tomtmark eller om det
opaginerad Kontrollera mot PDF
Täktmark
Åkermark
Betesmark
Skogsmark
Skogsimpediment
Övrig mark
är
uppenbart att exploatering ej kommer att genomföras eller kommer att avsevärt
fördröjas.
Mark
för vilken gäller täkttillstånd enligt 18 § naturvärdslagen (1964:822) eller
vattenlagen (1918:523). Med täkuillstånd skall jämställas pågående takt.
Byggnad pä taktområde för taktens utnyttjande hindrar inte att marken indelas
som täktmark.
Mark
som används eller lämpligen kan användas till växtodling eller bete och som är
lämplig att plöjas.
Mark
som används eller lämpligen kan användas till bete och som inte är lämplig att
plöjas.
Mark
som är lämplig för virkesproduktion och som inte i väsentlig utsträckning
används för annat ändamål. Mark där det bör finnas skog till skydd mot
sand-eller jordflykt eller mot att fjällgränsen flyttas ned.
Mark
som ligger helt eller i huvudsak outnyttjad skall dock inte anses som
skogsmark, om den pä gmnd av särskilda förhållanden inte bör tas i anspråk för
virkesproduktion.
Mark
skall anses lämplig för virkesproduktion, om den enligt vedertagna
bedömningsgrunder kan producera i genomsnitt minst en kubikmeter virke om året
per hektar.
Myr,
berg, hällmark, mark med fjällskog och andra impediment i anslutning till
skogsmark.
Mark
som inte skall utgöra nägot av de tidigare nämnda ägoslagen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
3
kap. Skatteplikt
1 § Fastighet är skattepliktig, om inte annat anges i
2-4 §§.
2 § Från skatteplikt skall undantas specialbyggnad,
sädan byggnad under uppförande samt tomtmark och övrig mark som hör till
byggnaden. Från skatteplikt skall ocksä undantas markanläggning som hör till
fasfigheten.
Från
skatteplikt undantas även nationalparker.
Prop. 1979/80:40 8
3 §
Frän skatteplikt skall undantas ekonomibyggnad, åkermark, betesmark,
skogsmark, skogsimpediment och övrig mark samt markanläggning som hör
till fastigheten, om denna till Övervägande del används för
1. sådan
vård eller omsorgsverksamhet som bedrivs i vårdbyggnad
2. undervisning
eller forskning som bedrivs vid sådan skola som nämns
vid skolbyggnad.
4 §
Byggnad samt tomtmark och övrig mark som hör till byggnaden samt
markanläggning som hör till fastigheten skall undantas från skatteplikt om
fastigheten ägs av någon av följande institutioner och om den till övervä
gande del används i deras verksamhet säsom sådana
1. kyrkor, barmhärtighetsinrättningar, stiftelser och
ideella föreningar som avses i 53 § 1 mom. e) kommunalskattelagen (1928:370)
2. akademier, Nobelstiftelsen, stiftelsen Dag
Hammarskjölds Minnesfond, Apotekarsocieletens stiftelse för främjande av
farmacins utveckling m. m., sfiftelsen Sveriges sjömanshus
3. sädana sammanslutningar av studerande vid
universitet och högskolor, i vilka de studerande är skyldiga att vara
medlemmar, samt samarbetsorgan för sädana sammanslutningar med ändamål att
fullgöra uppgifter som ankommer på sammanslutningarna och
4. främmande makts beskickningar.
Skattefriheten
skall endast avse egendom, som enligt 4 kap. 11 § skall ha beskattningsnaturen
annan fastighet.
4
kap. Taxeringsenhet och beskattningsnatur
1 § Taxeringsenhet är vad som skall taxeras för sig.
Fastighet skall utgöra taxeringsenhet, om inte annat föreskrivs.
2 § Har skilda delar av en fastighet olika ägare
skall fastigheten uppdelas i taxeringsenheter enligt ägarförhållandena.
3 § För bildande av taxeringsenheter skall
fastigheter och fastighetsdelar med samma ägare inom samma kommun föras samman.
Den sammanförda egendomen skall utgöra en taxeringsenhet, om inte annat sägs i
4-9 §§.
4 § Taxeringsenhet skall omfatta antingen
skattepliktig eller skattefri egendom.
5 § Taxeringsenhet skall omfatta byggnadstyper och
ägoslag enligt en av följande kombinationer, om inte annat sägs i andra och
tredje styckena
1. småhus och tomtmark för sådan byggnad (småhusenhet)
2. hyreshus och tomtmark för sådan byggnad (hyreshusenhet)
3. industribyggnad, övrig byggnad och tomtmark för
sådana byggnader.
Prop. 1979/80:40 9
vattenverk
på annans grund samt i jordeboken upptaget fiskeri (industrienhet)
4. täktmark och industribyggnad på sådan mark
(industrienhet)
5. exploateringsmark (exploateringsenhet)
6. specialbyggnad och tomtmark för sådan byggnad
(specialenhet)
7. ekonomibyggnad, åkermark, betesmark, skogsmark och
skogsimpediment (lantbruksenhet).
Småhus,
hyreshus och tomtmark för sådana byggnader som ligger i anslutning till lantbmksenhet
med minst fem hektar åkermark, betesmark och skogsmark, skall ingå i
lantbruksenheten, om byggnaden eller byggnaderna behövs som bostad för ägare,
arrendator eller deras arbetskraft.
Saneringsbyggnad
och övrig mark kan ingå i samtliga taxeringsenheter under punktema 1-7 i första
stycket. Övrig mark skall i regel ingå i lantbruksenhet. I annat fall skall
övrig mark taxeras tillsammans med den tomtmark, exploateringsmark eller
täktmark som ligger närmast. Har övrig mark stor omfattning och saknar den samband
med annan mark, som har samma ägare, skall den dock bilda en taxeringsenhet.
Taxeringsenhet, som består av endast övrig mark, betecknas industrienhet, om
den ligger till övervägande del inom tätort och lantbruksenhet, om den ligger
till övervägande del utanför sädan ort,
6 § 1 småhusenhet, hyreshusenhet, specialenhet och
industrienhet skall endast ingå egendom som ligger samlad och som utgör en
ekonomisk enhet.
7 § Ligger exploateringsmark inom olika tätorter
eller planområden skall mark inom varje tätort eller planområde utgöra en
taxeringsenhet.
Består
täktmark av skilda markområden skall varje sådant omräde utgöra en
taxeringsenhet. Omfattas områden av samma täktplan enligt naturvärdslagen
(1964:822) skall de dock utgöra en taxeringsenhet.
8 § Taxeringsenhet skall omfatta ekonomibyggnad,
åkermark, betesmark, skogsmark, skogsimpediment eller övrig mark som ingår i en
bmkningsen-het.
9 § Fastighet, som tillhör staten och som förvaltas
av skilda myndigheter, får uppdelas i taxeringsenheter efter de olika myndigheternas
förvaltningsområden.
10 §
Marksamfällighet eller anläggningssamfällighet skall utgöra en tax
eringsenhet, om den förvaltas av juridisk person. Detta gäller dock inte om
fastigheterna, som har del i samfälligheten, uteslutande eller så gott som
uteslutande är en- eller tvåfamiljsfastigheter som avses i 24 § 2 mom. första
stycket kommunalskattelagen (1928:370). Detta gäller inte heller samfällig-
Prop. 1979/80:40 10
het,
som avser enskild väg eller dike eller som har etl ringa ekonomiskt värde.
11
§ Lantbruksenhet skall ha beskattningsnaturen jordbruksfastighet.
Vidare
skall småhusenhet och hyreshusenhet ha beskattningsnaturen jordbruksfastighet
om följande förutsättningar är uppfyllda
1. småhusenheten eller hyreshusenheten är belägen i
anslutning till lantbruksenhet med minst fem hektar åkermark, betesmark och
skogsmark
2. småhusenheten eller hyreshusenheten ägs av
arrendator till lantbmksenheten eller, om lantbruksenheten är skattefri, av
ägaren till densamma
3. byggnaden eller byggnaderna behövs som bostad för
arrendatorn, ägaren eller deras arbetskraft.
Övriga
taxeringsenheter skall ha beskattningsnaturen annan fastighet.
5
kap. Bestämmande av taxeringsvärde
Grunder
för taxeringen m. m.
1 § Taxeringsvärde skall bestämmas för varje
skattepliktig taxeringsenhet.
2 § Taxeringsvärde skall bestämmas till det belopp
som motsvarar 75 procent av taxeringsenhetens marknadsvärde.
3 § Med marknadsvärdet för en taxeringsenhet avses
det pris som den sannolikt betingar vid en försäljning på den allmänna
marknaden.
Vid
värderingen skall inte beaktas andra privaträttsliga förpliktelser än sädana
som gäller enligt servitut och liknande eller som enligt tomträttskontrakt
gäller om markens utnyttjande.
Värderingen
skall grundas pä de belåningsförhållanden som normalt gäller för likartade
fastigheter.
Om
två eller flera fastigheter i olika kommuner skulle ha utgjort en
taxeringsenhet om de hade legat i samma kommun, skall deras marknadsvärde
bestämmas, som om detta hade varit förhållandet.
4 § Marknadsvärdet skall bestämmas med hänsyn till
det genomsniuliga prislägel under andra året före taxeringsåret.
5 § Marknadsvärdet skall i första hand bestämmas med
ledning av fastighetsförsäljningar i orten (ortsprismetoden). Härvid skall
inte beaktas sådana försäljningar om vilka man kan anta att ovidkommande
omständigheter har inverkat på priset.
Då
fastighetsförsäljningar inte ger den ledning som behövs kan marknads-
Prop. 1979/80:40 11
värdet
beräknas med ledning även avkastningskalkyl. Till grund för kalkylen läggs bl.
a. byggnads återstående varaktighetstid och den förräntning av insatt kapital,
som man allmänt räknar med vid köp äv fastigheter av ifrågavarande slag
(avkaslningsmetoden).
Ger
inle heller avkastningskalkylen den ledning som behövs kan marknadsvärdet
uppskattas med utgångspunkl i det tekniska nuvärdet (produktionskostnadsmetoden).
6 §
Del tekniska nuvärdet skall bestämmas genom att återanskaffningskost-
naden för byggnad eller markanläggning multipliceras med en nedräknings-
faktor. Denna faktor skall bestämmas så att man därigenom beaktar den
värdeminskning som har uppkommit mellan det år då anläggningen togs i
drift (nybyggnadsäret) och andra året före taxeringsåret.
Med
återanskaffningskostnad för byggnad avses kostnaden för atl under andra årel
före taxeringsåret uppföra en motsvarande anläggning. Kostnaden kan bestämmas
antingen genom en beräkning grundad på erfarenheter om byggnadskostnadernas
storlek detta är, eller genom en uppräkning av den faktiska byggnadskostnaden
med en omräkningsfaktor. Denna faktor skall bestämmas sä att man därigenom
beaktar ändringen i byggnadskostnad mellan nybyggnadsåret och ändra året före
taxeringsåret.
Delvärden
m. m.
7 §
Vid taxeringen skall följande delvärden bestämmas.
För småhus-, hyreshus-, industri- och exploateringsenhet:
1. Byggnadsvärde
Byggnadsvärde
är värdet av de byggnader som hör till taxeringsenheten.
2. Markvärde
Markvärde är värdet av
taxeringsenhetens tomtmark, exploateringsmark, täktmark och markanläggningar.
För lantbmksenhet:
1. Bostadsbyggnadsvärde
Bostadsbyggnadsvärde
är värdet av de småhus och hyreshus som hör till taxeringsenheten.
2. Ekonomibyggnadsvärde
Ekonomibyggnadsvärde
är värdet av de ekonomibyggnader som hör till taxeringsenheten.
3. Tomtmarksvärde
Tomtmarksvärde
är värdet av taxeringsenhetens tomtmark.
4. Jordbruksvärde
Jordbruksvärde
är värdet av taxeringsenhetens åkermark, betesmark och markanläggningar, som
används eller behövs för växtodling.
Prop. 1979/80:40 12
5. Skogsbmksvärde
Skogsbmksvärde
är värdet av taxeringsenhetens skogsmark med växande skog och markanläggningar,
som används eller behövs för skogsbmk.
6. Skogsimpedimentsvärde
Skogsimpedimentsvärde
är värdet av de skogsimpediment som hör till taxeringsenheten.
8
§ Varje delvärde skall bestämmas för sig med tillämpning av i 2-5 §§ angivna
gmnder.
Summan
av delvärdena utgör taxeringsenhetens taxeringsvärde.
Tillhör
delar av en taxeringsenhet olika församlingar skall anges hur stor del av
taxeringsvärdet och delvärdena som skäligen belöper på varje sådan del av
taxeringsenheten.
6
kap. Värderingsenhet
1 § Värderingsenhet är den egendom som skall värderas
för sig. En värderingsenhet skall endast omfatta egendom som ingår i en enda
taxeringsenhet.
2 § Varje småhus med värde av minst 10 000 kronor
skall utgöra en värderingsenhet.
Komplementhus
pä småhusenheten skall i regel ingå i samma värderingsenhet som det mest
värdefulla småhuset på taxeringsenheten.
Småhus,
vilkas värde inte uppgår till 10 0(X) kronor, skall ingå i samma
värderingsenhet som den mest värdefulla byggnaden inom samma tomt. Uppgår den
mest värdefulla byggnadens värde inte till 10 000 kronor skall samtliga
byggnader inom tomten utgöra en värderingsenhet.
3 § Varje hyreshusenhet skall utgöra en
värderingsenhet. Uppdelning i två eller flera värderingsenheter får dock ske om
det väsentligt underiättar värderingen.
4 § Varje modem ekonomibyggnad och annan
ekonomibyggnad av större värde skall utgöra en värderingsenhet. Andra
ekonomibyggnader skall i regel sammanföras till en värderingsenhet. Sådan
byggnad flr dock Utgöra en värderingsenhet om det väsentligt underiättar
värderingen.
5 § Är en byggnad inrättad för väsentligt olika
ändamål fär den indelas i två eller flera värderingsenheter om det underlättar
värderingen.
6 § Utan hinder av vad som tidigare har sagts i detta
kapitel skall saneringsbyggnad och annan byggnad för vilken värde inte har
bestämts
Prop. 1979/80:40 13
utgöra
en värderingsenhet, om byggnaden helt eller delvis används som bostad.
7 §
Varje tomt skall utgöra en värderingsenhet, om inte annat anges i andra
stycket.
Föreligger
byggnadsrätt till två eller flera småhus på en tomt flr varje del av tomten,
som omfattas av en byggnadsrätt, utgöra en värderingsenhet. Tomt för hyreshus
skall indelas i två eller flera värderingsenheter om detta på grund av tomtens
användningssätt är nödvändigt för värderingen,
8 § Exploateringsmarken inom en taxeringsenhet skall
uppdelas i värderingsenheter med hänsyn till det användningssätt som anges i
fastställd stadsplan eller byggnadsplan.
9 § All täktmark som avser samma slags fyndighet inom
en taxeringsenhet skall ulgöra en värderingsenhet.
10 § Vart och ett av ägoslagen åkermark, betesmark,
skogsmark och skogsimpediment inom en taxeringsenhet skall utgöra en
värderingsenhet. Uppdelning flr dock ske i tvä eller flera värderingsenheter,
om det väsentligt underlättar värderingen.
11 § Markanläggning skall ingå i samma värderingsenhet
som den mark den hör till. Markanläggning skall dock utgöra en värderingsenhet
om det väsenfiigt underiättar värderingen.
12 § Fastighets andelar i samfälligheter som skall
värderas för sig skall utgöra en värderingsenhet för varje byggnadstyp och
ägoslag. Uppdelning flr dock ske i tvä eller flera värderingsenheter, om det
väsentligt underiättar värderingen.
13 § Regler om värderingsenheter på vattenfallsenhet
finns i 15 kap.
7
kap. Allmänna värderingsregler
Värdefaktorer
1 §
Värderingen skall ske med utgångspunkt i värdefaktorer. Med värdefaktorer
avses egenskaper som är knutna till fastigheten och som har betydelse för
marknadsvärdet.
Prop. 1979/80:40 14
Värdeområden
2 §
Riket skall indelas i värdeomräden för byggnader och ägoslag, som skall
värderas med ledning av riktvärden.
Värdeförhållandena
inom elt värdeomräde skall i allt väsenfiigt vara enhelliga. Värdeområde skall
därför bestämmas så alt inverkan av de värdefaktorer, som särskill beaktas vid
riktvärdels beslämmande, skall kunna bedömas enligt enhefiiga regler.
Riktvärden
m. m.
3 §
För byggnader och ägoslag som avses i 8-15 kap. skall taxeringsvärde
bestämmas med utgångspunkt i riktvärden. Dessa skall bestämmas för
kombinationer av värdefaktorer, som i någon utsträckning varierar inom
värdeområdet och som har särskild betydelse för marknadsvärdet.
För
övriga värdefaktorer skall riktvärdet bestämmas med utgångspunkt i förhållanden
som i genomsnitt eller i huvudsak råder inom värdeområdet.
Värdefaktorer,
som särskilt skall beaktas vid riktvärdets bestämmande, skall indelas i
klasser. Resultatet av klassindelningen kallas klassindelningsdata.
Riktvärde
skall redovisas pä karta, i tabell eller på annat sätt.
4 §
Riktvärde skall bestämmas så att det leder till taxeringsvärde som efter
justering som avses i 5 § står i överensstämmelse med bestämmelserna i 5
kap. 2-5 §§.
Avvikelse
fär dock förekomma, om den föranleds av klassindelning av värdefaktorer eller
anpassning till fastställda tabell- eller värdeserier.
5 §
Föreligger värdefaktorer, som inte särskilt har beaktats vid riktvärdes
bestämmande och som påtagligt inverkar på marknadsvärdet, skall etl med
ledning av riktvärden bestämt värde justeras. Detta benämns justering för
säregna förhållanden.
Justeringens
storiek skall motsvara 75 procent av den skillnad i marknadsvärde
taxeringsenheten skulle ha med säregna förhållanden och värdet utan säregna
förhållanden.
6 §
Vid värdering av byggnader och ägoslag för vilka riktvärden bestäms skall
först fastställas klassindelningsdata och däremot svarande riktvärden. 1 fräga
om skogsmark, som ligger inom skilda kommuner och som eljest skulle ha
ingått i samma taxeringsenhet, flr de genomsnitfliga förhållandena för denna
skogsmark läggas till gmnd vid klassindelning av värdefaktorer för taxerings
enheterna om de ligger inom samma värdeområde.
Vid
riktvärdets bestämmande flr interpolation mellan värden i värdetabell eller
värdeserie inte ske.
Prop. 1979/80:40 15
Sedan
det mot riktvärdet svarande värdet har bestämts skall efter en eventuell
justering för säregna förhållanden det däremot svarande taxeringsvärdet
fastställas.
7 §
Regeringen eller myndighet som regeringen beslämmer skall besluta om
närmare föreskrifter om indelning i värdeomräden, klassindelning av
värdefaktorer, klassindelningsgmnder, värdeserier och värdelabeller för de
byggnadstyper och ägoslag som anges i 8-15 kap. Mol sådant beslul flr talan
ej föras.
Byggnadsvärde
8 §
Byggnadsvärde är det mervärde som taxeringsenheten har på gmnd av att
den är bebyggd. Värde av byggnad som är lös egendom skall bestämmas som
om byggnadens ägare ägde marken.
Markvärde
9§
Markvärde, tomtmarksvärde, jordbruksvärde, skogsbruksvärde och
skogsimpedimentsvärde skall bestämmas som om taxeringsenheten var obebyggd,
såvida inte saneringsbyggnad finns på taxeringsenheten.
10 § Vid värdering av tomtmark skall bebyggelsemöjligheten bestämmas med
utgångspunkl i den pägående markanvändningen, såvida inle annan markanvändning
är tilläten enligt fastslälld stads- eller byggnadsplan och marken därigenom
flr väsentligt högre värde.
11 § Är tomtmarken obebyggd skall vid värderingen rådande byggnadsförbud
och andra föreskrifter angående markens användning beaktas.
Finns
pä tomtmarken byggnad som har åsatts värde skall, oavsett om byggnadsförbud
föreligger, nybyggnad anses möjlig i den utsträckning bebyggelse har skett.
Vidare skall vid bedömning av tomtmarkens delbarhet hänsyn tas till om
byggnadens placering på tomten omöjliggör att denna delas.
Byggnad
under uppförande, byggnadsminne m. m. och saneringsbyggnad
12 § Värde av byggnad under uppförande skall bestämmas fill hälften av
nedlagd kostnad. Kostnaden skall omräknas till det genomsnittliga kostnadsläge
som gällde under andra året före taxeringsåret.
13 § Byggnadsvärde för byggnad, som enligt lagen (1960:690) om byggnadsminnen
har förklarats för byggnadsminne, är sammanlagda värdet av byggnaden och
tillhörande tomt. Samma skall gälla byggnad som vid
Prop. 1979/80:40 16
fastställande
av stadsplan har angetts ha sädant värde ur historisk eller kulturhistorisk
synpunkt att den bör bevaras. För mark till sådan taxeringsenhet bestäms inte
nägot värde.
14
§ Finns saneringsbyggnad skall värdet av marken sättas ned med hänsyn till
kostnaden i samband med rivning av byggnaden.
Vattenfallsenhet
15 §
I fråga om vattenfallsenheter gäller bestämmelserna i 15 kap. i stället för vad
som sägs i 8-14 §§ samt i 11 och 12 kap.
Egendom
för vilken värde inle bestäms
16
§ För egendom som anges under punkterna 1-4 skall inte bestämmas något värde
1. byggnad eller byggnader inom samma tomt, om byggnadsbeståndets
sammanlagda taxeringsvärde ej skulle uppgå till 10 000 kronor
2. övrig mark och vattentäckt område som inte är täktmark
3. markanläggning som används för sådant ändamål som avses i 3 kap.
4. egendom som avses i 2 kap. 3 § jordabalken.
8
kap. Riktvärde för småhus
1 § Riktvärde för småhus skall utgöra värdet av ett småhus med
tillhörande garage, förråd och liknande byggnader.
2 § Som riktvärde för ett småhus som är nybyggt, av normal storlek och
standard, friliggande samt utgör det enda småhuset på en tomt som utgör
självständig fastighet flr endast anges värden i en fastställd värdeserie.
3 § Inom varje värdeområde skall riktvärden bestämmas för skilda förhållanden
för en eller flera av följande värdefaktorer.
Storiek Storieken bestäms med hänsyn till småhusets
bostadsyta
och dennas fördelning på olika våningar.
Storleksklassen
för småhus med en storlek som motsvarar högst 200 kvadratmeter i ett plan får
inte göras större än att den motsvarar 10 kvadratmeter bostadsyta.
Ålder Åldern ger uttryck för småhusets sannolika återstå-
ende
livslängd. Denna bestäms med hänsyn till småhusets nybyggnadsår, omfattningen
av till- och
Prop. 1979/80:40 17
ombyggnader
samt tidpunklen för dessa.
Åldersklassen för småhus med en älder motsvarande
högst 20 år flr inte göras slörre än atl den molsvarar 5
år.
Standard Standarden bestäms med hänsyn till småhusets bygg-
nadsmaterial
och utmstning.
För eU nybyggt småhus skall finnas minst fem
standardklasser.
Byggnadskategori Byggnadskategorin bestäms med hänsyn till om
småhuset utgör friliggande småhus, kedjehus eller
radhus samt, om särskilda skäl föreligger, antal
lägenheter
Fastighetsrätts- Med fastighelsrätlsliga förhållanden avses om den
liga
förhällan- tomtmark som småhuset är belägen på utgör själv-
den ständig fastighet eller inle. Utgör tomtmarken inte
självständig
fastighet skall hänsyn även tas till möj
ligheten att tomtmarken kan bilda egen fastighet.
Värdeordning Med värdeordning avses husets ordningsnummer i
värdehänseende
inom tomten.
9
kap. Riktvärde för hyreshus
1 §
Värdet av hyreshus bestäms som skillnaden mellan värdel av en
värderingsenhet bestående av hyreshuset och tillhörande mark och värdet av
den eller de värderingsenheter som avser marken.
Riktvärde
för en hyreshusenhet bestående av hyreshus och tillhörande tomtmark skall
utgöra sammanlagda värdet av byggnader och mark.
2 § Som riktvärde för en hyreshusenhet med normalt förhållande mellan
värderingsenhetens markvärde och dess hyra, bebyggd med ett modemt hyreshus,
uppfört under åren 1950-1959 och med en hyra av 70 000-74 000 kronor, flr
endast anges värden i en fastställd värdeserie.
3 § Inom varje värdeområde skall riktvärden bestämmas för skilda förhållanden
för en eller flera av följande värdefaktorer.
Hyra Med hyra avses bruksvärdehyra för bostäder och
marknadsmässig
hyra för lokaler. Hyran skall bestämmas med hänsyn till den genomsnittliga
hyresnivån under det andra året före taxeringsåret. För värderingsenheter med
en hyra under 100000 kronor skall finnas minst 20 hyresklasser och för
värderingsenheter med en hyra mellan 100000 kronor och en miljon kronor minst
25 hyresklasser.
2 Riksdagen 1979/80. 1 saml. Nr 40
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ålder
Standard
Markvärdeandel
Åldern
ger uttryck för hyreshusets sannolika älersläende livslängd. Denna bestäms med
hänsyn till hyreshusets nybyggnadsår, omfattningen av till- och ombyggnader
samt tidpunkten för dessa. Åldersklassen för värderingsenhet med en ålder
motsvarande högst 40 år flr inte göras slörre än att den motsvarar 10 år.
Slandarden
bestäms med hänsyn fill hyreshusets byggnadsmaterial och utmstning. För
värderingsenhet med en ålder motsvarande högst 40 är skall finnas minsl tre
standardklasser. Med markvärdeandel avses förhållandet mellan värderingsenhetens
markvärde och dess årliga hyra. För värderingsenhet med en älder motsvarande
minst 20 är skall för värdefaktorn markvärdeandel finnas minst tre klasser.
opaginerad Kontrollera mot PDF
10
kap. Riktvärde för ekonomibyggnader
1
§ Riktvärde för ekonomibyggnad skall utgöra värdet av en eller flera
ekonomibyggnader eller del av ekonomibyggnad.
2§
Som riktvärde för en ekonomibyggnad avseende ett djurstall för mjölkkor som är
byggt efter år 1969, är av normal beskaffenhet och har en storiek av 301-400
kvadratmeter flr endast anges värden i en fastställd värdeserie.
3 § Inom vaije
värdeomräde skall riktvärdet bestämmas för skilda förhållanden för en eller
flera av följande värdefaktorer.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Byggnadskategori
Storiek
Ålder
Beskaffenhet
Byggnadskategori
bestäms med hänsyn till det ändamål värderingsenheten huvudsakligen är
inrättad för.
Storieken bestäms
beträffande torkar med hänsyn till torkningsförmåga, beträffande silor med
hänsyn till lagringsvolym samt i övriga fall med hänsyn till byggnadernas yta
på marken. Åldern ger uttryck för värderingsenhetens sannolika återstående
livslängd. Denna bestäms med hänsyn till värderingsenhetens nybyggnadsår,
omfattningen av till- och ombyggnader samt tidpunkten för dessa.
Beskaffenhet
bestäms med hänsyn till byggnadsmaterial och utrustning samt
värderingsenhetens skick.
Prop.
1979/80:40 19
11 kap. Riktvärde för industribyggnad och övrig byggnad
12 kap. Riktvärde för tomtmark, explöatetingsmark och täktmark
Tomtmark
1 §
Riktvärdet för tomtmark för småhus skall utgöra värdet av en tomt eller,
om särskilda skäl föreligger, värdet av en kvadratmeter tomtmark.
Riktvärdet
för tomtmark för hyreshus, industribyggnad eller övrig byggnad skall utgöra
värdet av en kvadratmeter byggnadsrätt vid nybebyggelse eller värdet av en
kvadratmeter tomtmark.
2 §
Riktvärdet skall bestämmas med utgångspunkt i att tomtmarken kan
bebyggas omedelbart.
Som
riktvärde flr endast anges värden i en fastställd värdeserie.
3 §
Riktvärden för tomtmark för småhus skall inom varje värdeomräde
bestämmas för skilda förhållanden för en eller flera av värdefaktorerna
storlek, vatten och avlopp, fastighelsrätlsliga förhållanden samt, om särskilda
skäl föreligger, typ av bebyggelse och speciell belägenhet. Klassindelningen
av värdefaktorer skall ske så att värdet för klassmitten svarar mot värdena i
värdeserien.
Med
de olika värdefaktorerna förstås:
Storiek Med storlek avses tomtmarkens areal.
Vatten
och Med vatten och avlopp avses i vilken utsträckning
avlopp och pä vad sätt tomtmarken har tillgång till vatten och
avlopp.
Fastighets- Med fastighetsrättsliga förhållanden avses om
tomten
rättsliga
för- utgör självständig fasfighet eller inte. Utgör
tomtmar-
hållanden ken
inte självständig fastighet skall hänsyn även tas
till
möjligheten att tomtmarken kan bilda egen fastig
het.
Typ av be- Med typ av bebyggelse avses om tomtmarken är
byggelse avsedd
att bebyggas med friliggande småhus, kedje-
hus
eller radhus.
Speciell Med speciell belägenhet avses tomtmarkens läge
belägenhet inom
värdeområdet t. ex. vid strand.
4 §
Riktvärden för tomtmark för hyreshus skall inom varje värdeområde
bestämmas för skilda förhållanden för värdefaktorn typ av bebyggelse samt,
om särskilda skäl föreligger, typ av våningsplan.
Prop. 1979/80:40 20
Med
de olika värdefaktorerna förstås:
Typ
av Med typ av bebyggelse avses det ändamål bebyggel-
bebyggelse sen
på tomtmarken är avsedd för, antingen bostäder
eller
lokaler.
Typ av Med typ av våningsplan avses planets utformning och
våningsplan belägenhet
inom byggnaden.
5 §
Riktvärden för tomtmark för industribyggnad eller övrig byggnad skall
inom varje värdeomräde bestämmas för skilda förhållanden för värdefaktorn
typ av bebyggelse. Med typ av bebyggelse avses det ändamål bebyggelsen på
tomtmarken är avsedd för, såsom industribyggnad, växthus, bensinstation
eller dylikt.
Exploateringsmark
6 § Riktvärde för exploateringsmark skall bestämmas
genom att de riktvärden som har fastställts för tomtmark för småhus, hyreshus,
industribyggnad eller övrig byggnad multipliceras med en exploateringsfaktor.
7 § Exploateringsfaktorn skall bestämmas för skilda
förhållanden för följande värdefaktorer.
Väntetid Med
väntetid avses tiden innan exploateringen kan
beräknas
börja.
Exploaterings- Med exploateringstid avses tiden under vilken
tid exploatering kan beräknas pägä.
Täktmark
8 §
Riktvärde för täktmark skall beräknas som produkten av en brytnings
faktor och värdet per kubikmeter brytvärd fyndighet av olika slag, säsom
sten, gms, sand, lera, jord, torv eller andra jordarter vid omedelbar
brytning.
Kubikmetervärdet
vid omedelbar brytning skall inom varje värdeområde bestämmas till
marknadsmässigt arrendepris. Som kubikmetervärde får endast anges värden i en
fastställd värdeserie.
9 §
Brytningsfaktorn skall bestämmas för skilda förhållanden för följande
värdefaktorer.
Väntetid Med
väntetid avses tiden innan brytningen kan
beräknas
börja.
Brytningstid Med
brytningstid avses tiden under vilken bryt-
ningen
kan beräknas pågå.
opaginerad Kontrollera mot PDF
13
kap. Riktvärde för åkermark och betesmark
Åkermark
1
§ Riktvärde för åkermark skall utgöra värdel per hektar åkermark.
2§
Som riktvärde för åkermark som är tillfredsställande dränerad, av genomsnittlig
godhet och med normala brukningsförhållanden fär endast anges värden i en
fastställd värdeserie.
3 § Inom varje
värdeområde skall riktvärden för åker bestämmas för skilda förhållanden för en
eller flera av följande värdefaktorer.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Godhet
Bmkningsför-hällanden
Dränering
Med
godhet avses åkermarkens produktionsförmåga.
För
värdefaktorn godhet skall finnas minst tre klasser, där mittklassen svarar mot
genomsnittlig godhet inom värdeområdet.
Värdeskillnaden
mellan tvä intilliggande klasser flr uppgå fill högst 20 procent av värdet för
mark med genomsnittlig godhet, dock lägst 500 kronor per hektar och högst 3 000
kronor per hektar. För åker skall anges vilken eller vilka godhetsklasser som i
huvudsak förekommer inom olika delar av värdeområdet.
Med
bmkningsförhällanden avses åkermarkens läge i förhållande till annan åker samt
dess inre arrondering, dvs. fältstorlek, fältform och förekomst av bmknings-hinder.
För
värdefaktorn bmkningsförhällanden skall finnas tre klasser där miltklassen
svarar mot normala brukningsförhållanden inom värdeomrädet. Värdeskillnaden
mellan två intilliggande klasser flr uppgå fill högst 20 procent av värdet för
mark med normala bmkningsförhällanden, dock lägst 500 kronor per hektar och
högst 3 000 kronor per hektar. För åker skall anges om det inom del av
värdeområdet i särskilt stor utsträckning förekommer annan bruk-ningsklass än
den normala.
Åkermarkens
dränering bestäms av befintliga täck-dikningars beskaffenhet samt av markens
behov av dränering.
För
värdefaktorn dränering skall finnas högst tre klasser.
Prop, 1979/80:40 22
Betesmark
4 § Riktvärde för betesmark skall utgöra värdet per hektar betesmark och
anges för varje värdeområde för åkermark.
5 § Inom varje värdeområde skall riktvärden för betesmark bestämmas för
skilda förhållanden för värdefaktorn beskaffenhel. Med beskaffenhet avses
främst betesmarkens produktionsförmåga samt dess bmknings- och torrlägg-ningsförhällanden.
För
värdefaktom beskaffenhet flr finnas högst tre klasser.
14
kap. Riktvärde för skogsmark med växande skog samt skogsimpediment
Skogsmark
med växande skog
1
§ Riktvärde för skogsmark med växande skog skall utgöra värdet per hektar
skogsmark.
2§
Som riktvärde för skogsmark med växande skog av genomsnittlig beskaffenhet inom
en region bestående av ett eller flera län eller delar därav flr endast anges
värden i en fastställd värdeserie.
3
§ Inom varje värdeområde skall riktvärden för skogsmark med växande skog
bestämmas för skilda förhållanden för en eller flera av följande värdefaktorer.
Godhet Med godhet avses skogsmarkens virkesproducerande
förmåga.
Kostnad Kostnaden
bestäms med hänsyn till de väsentligaste
kostnads-
och kvalitetsfaktorer som påverkar värdet av virkesproduktionen.
Om
fler än en kostnadsklass förekommer skall anges vilken klass som svarar mot
genomsnitfiig kostnadsklass för värdeområdet.
Virkesförråd Med
virkesförråd avses virkesförråd per hektar
uttryckt
i skogskubikmeter. Därmed avses fast volym stamvirke ovan stubbe inklusive
toppar och bark. För virkesförråd upp till 200 skogskubikmeter per hektar får
klasserna ej göras större än 10 skogskubikmeter.
Trädslag Trädslagen
bestäms med hänsyn till skogens sam-
mansättning.
För värdefaktorn trädslag skall finnas klasserna barrskog, lövskog och i vissa
fall ädel lövskog (bok och ek).
Prop. 1979/80:40 23
Grovskogs- Med
grovskogsprocent avses den andel av barrsko-
procent gens
virkesförräd som består av träd med en bröst-
höjdsdiameter
av minst 25 centimeter pä bark. För värdefaktorn grovskogsprocent skall finnas
minst tio klasser.
Skogsimpediment
4 § Riktvärde för skogsimpediment skall utgöra värdel per hektar och
anges för varje värdeområde för skog.
5 § Inom varje värdeområde skall riktvärdet för skogsimpediment bestämmas
för skilda förhållanden för värdefaktorn beskaffenhet. Med beskaffenhet avses
främst slag av förekommande vegetation samt fömtsättningar för ökad produktion.
15
kap. Värdering av vattenfallsenhet
Allmänt
1 §
Vattenfallsenhel är
dels
taxeringsenhet med utbyggd kraftstation,
dels
taxeringsenhet med regleringsanläggning huvudsakligen avsedd för
vattenkraftsändamål,
dels
taxeringsenhet med outbyggt vattenfall som enligt verkställbart tillstånd flr
byggas ut,
dels
taxeringsenhet vars huvudsakliga värde utgör värde av andels- eller
ersättningskraft.
Värderingen
av valtenfallsenhetema inom ett avrinningsområde skall samordnas. Vid
värderingen bestäms först varje kraftstations och regleringsanläggnings totala
värde i nybyggt skick. Totalvärdet för varje enhet uppdelas därefter i ett
byggnadsvärde och ett markvärde. Byggnadsvärdet bestäms med beaktande av den
värdeminskning som har skett efter nybyggnadsåret.
Värde
av nybyggd kraftstation och regleringsanläggning
2 §
Värdet av nybyggd kraftstation eller regleringsanläggning bestäms som produkten
av kraftstationens eller regleringsanläggningens taxeringseffekt i kilowatt och
av ett riktvärde.
3 §
Taxeringseffekt är en effekt som är tillgänglig i Mellansverige under hela
året. Den bestäms för en kraftstation med tillhörande andelar i regleringsanläggningar
genom att den utbyggda effekten i kilowatt multipliceras med tre faktorer genom
vilka beaktas skilda förhållanden beträffande utnyttjandetid,
regleringsmöjlighet och belägenhet.
Prop. 1979/80:40 24
Utnyttjandetid Utnyttjandetiden
är lika med kvoten mellan normal-
årsproduktionen,
uttryckt i kilowattimmar och den utbyggda effekten i kilowatt. Minst nio
klasser skall finnas.
Regleringsmöjlighet
Regleringsmöjligheten anger den utbyggda effektens relativa värde med hänsyn
till möjligheterna till årsreglering. Minst fem klasser skall finnas.
Belägenhet Belägenheten
anger den utbyggda effektens värde vid
kraftstationen
i förhällande till dess värde i Mellansverige. Minst fem klasser skall finnas.
4 §
Taxeringsefteklen för en kraftstation med tillhörande andelar i reglerings
anläggningar skall delas upp i en del som avser kraftstationen och i en del som
avser andelama i regleringsanläggningar. Uppdelningen skall ske enligt de
fördelningstal som bestäms för olika regleringsgrader. Fördelningstalen kan
bestämmas olika för skilda typer av avrinningsomräden.
Den
taxeringseffekt som har bestämts för en kraftstations andelar i
regleringsanläggningar skall delas upp mellan de regleringsanläggningar, som
ligger uppströms kraftstationen i förhällande till anläggningarnas magasinsvolym.
En
regleringsanläggnings taxeringseflekt är summan av de laxeringseffek-ter, som
beräknats för anläggningen vid dessa uppdelningar.
5 §
Riktvärdet för en kraftstation skall utgöra värdet per kilowatt taxerings
effekt och bestämmas för skilda förhållanden för värdefaktorn godhet.
Genom denna beaklas olikheter i årskostnaderna beroende på varierande
anläggningskostnader per kilowatt taxeringseffekt. Minst tre klasser skall
finnas.
Riktvärdet
skall utgöra del kapitaliserade värdet av 75 procent av årsnettot för en
laxeringseffekt om en kilowatt under andra året före taxeringsåret. Årsnettot
bestäms som skillnaden mellan bruttointäkten, beräknad enligl statens valtenfallsverks
högspänningslariffer för mellansvenska området, och årskostnad för respektive
godhetsklass. I årskostnaden skall inräknas normala drifts-, underhålls- och
förnyelsekostnader.
De
på detla sätt framräknade riktvärdena skall jämkas med hänsyn till lönsamheten
för den totala elproduktionen i landet.
6 §
Riktvärdet för en regleringsanläggning är lika med riktvärdet för en
kraftstation med den godhet som är genomsnittlig för riket.
Byggnadsvärde
och markvärde för vattenfallsenhel
7 §
Byggnadsvärdet för en vattenfallsenhel skall beslämmas till det tekniska
nuvärdet av de byggnader som hör till taxeringsenheten. Värderingen skall
Prop. 1979/80:40 25
ske
enligt 5 kap. 6 §. Vid denna beräkning får dock 75 procent av
äteranskaffningskostnaden inte översliga det totala värde som harberäknals
enligt 2-6 §§.
Byggnadsvärdet
av regleringsanläggning och kraftstation under uppförande skall bestämmas
enligt 7 kap. 12 §.
8
§ Markvärdet fören vattenfallsenhet är skillnaden mellan det enligt 2-6 §§
beräknade totala värdet och 75 procent av äteranskaffningskostnaden för
taxeringsenhetens byggnader. Om 75 proceni av äteranskaffningskostnaden
överstiger det totala värdel skall markvärdet vara noll.
Har
kraftstationen inte tagils i bruk skall markvärde beräknat enligt första
stycket minskas med en tredjedel. För regleringsanläggning som inte har tagits
i bruk skall inte något markvärde beslämmas.
Andels-
och ersättningskrafl
9 §
Värdet av andelskraft skall beslämmas lill sä stor del av kraftstationens
mark- och byggnadsvärde som motsvarar andelen. Rätt till andelskrafl skall i
regel ulgöra särskild taxeringsenhet.
Värdet
av kraftstation skall minskas med värdel av förekommande andelskraft.
10 §
Ersättningskraft anges i kilowatt laxeringseffekt. Värdel per kilowatt
taxeringseffekt skall för den fastighet som lämnar kraft beslämmas med
beaktande av de bestämmelser som gäller för leveransens fullgörande. För
den mottagande fastigheten skall värdet per kilowatt taxeringseflekt bestäm
mas utifrån det värde ersättningskraften har för den mottagande fasfighe
ten.
Belastningen
av ersättningskraft skall dragas av från kraftstationens markvärde sä längt
möjligt, i annat fall frän dess byggnadsvärde. Förmånen av ersättningskraft
skall läggas lill markvärdet av den taxeringsenhet till vilken förmånen hör.
16 kap. Särskild fastighetstaxering
17 kap. Om taxeringsorganisationen m. m.
1
§ Med skattechef avses i denna lag chefen för länsstyrelsens skatteavdelning
eller, i Stockholms län, chefen för länsslyrelsens taxeringsavdelning.
Under
benämningen taxeringsinlendent inbegrips, förutom nämnda tjänstemän saml chef
för besvärsenhet och taxeringsinlendent, även den, åt vilken uppdragits att i
sin tjänst utföra göromål som ankommer på taxeringsinlendent.
Om
inle annat föreskrivs, fär skattechefen uppdra åt chef för taxeringsen-
Prop. 1979/80:40 26
het
eller besvärsenhel alt fullgöra uppgift som ankommer pä honom enligt denna lag.
I Slockholms län flr skattechefen även lämna sädant uppdrag åt sin
ställföreträdare.
Med
chef för taxeringsenhet eller besvärsenhet jämställs enligt denna lag chef för
sektion vid sådan enhet i Stockholms, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län.
2§
Län indelas i fastighetstaxeringsdistrikt för taxering av småhus-, lantbruks-,
hyreshus- och industrienheter. I distrikt för industrienheter taxeras även
special- och exploateringsenheter.
Taxeringsenhet
flr utan hinder av vad som sägs i första stycket hänföras till annat
fastighetstaxeringsdislrikt om det erfordras med hänsyn lill behovet av
lokalkännedom i nämnden eller eljest för taxeringsarbetet.
Alla
taxeringsenheter, som bildas av samma fastighet, hänförs till samma
fastighetstaxeringsdistrikl.
3§
Fastighetstaxeringsdistrikt för taxering av småhusenheter omfattar kommun eller
del av kommun.
Fastighetstaxeringsdistrikt
för taxering av lantbmks-, hyreshus- och industrienheter omfattar kommun, del
av kommun eller flera kommuner.
Kommun
eller del av kommun flr ingå i tvä eller flera fastighetstaxeringsdistrikt.
4 § För varje fastighetstaxeringsdistrikt skall finnas en fastighetstaxeringsnämnd,
som inom distriktet verkställer taxering av de enheter distriktet avser.
5 § Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer beslutar om
indelning i fastighetstaxeringsdistrikt.
6 § Ordförande i fastighetstaxeringsnämnd förordnas av länsstyrelsen
senast den 15 september två år före det år då allmän fastighetstaxering äger
rum.
Länsstyrelsen
flr förordna ytteriigare en ledamot i fastighetstaxeringsnämnd. Därvid gäller
vad som sägs i första stycket.
7 §
Övriga ledamöter i fastighetstaxeringsnämnd och suppleanter för dem
utses genom val. Val av ledamöter och suppleanter förrättas före utgången av
december månad två år före det är då allmän fastighetstaxering äger mm.
Val
av ledamöter och suppleanter i fastighetstaxeringsnämnd förrättas av
kommunfullmäktige. Ingår i fastighetstaxeringsdistrikt mer än en kommun
förrättas dock valet av landstinget, eller, om i distriktet finns kommun som ej
ingär i landstingskommun, av landstinget och kommunfullmäktige med den
fördelning dem emellan som länsslyrelsen bestämmer efter befolkningstalen.
Prop. 1979/80:40 27
Val
skall vara proportionellt, om det begärs av minst sä mänga ledamöter som
motsvarar den kvot, vilken erhålls om antalet närvarande ledamöter delas med
det antal personer som valel avser, ökat med 1. Öm kvoten är etl brutet tal,
skall den avmndas till närmast högre tal. Om förfarandet vid sädant
proportionellt val finns bestämmelser i lagen (1955:138) om proportionellt
valsätt vid val inom landsting, kommunfullmäktige m. m.
8 §
Antalet valda ledamöter i fastighetstaxeringsnämnd skall vara minst fem
och högst ålta. Antalet ledamöter bestäms av den som förrättar valet eller, om
ledamöterna skall väljas av skilda organ, av länsstyrelsen.
För
varje vald ledamot skall väljas en suppleant. Om utgången av val skall den som
därvid fört ordet omedelbart underrätta länsstyrelsen,
fastighetstaxeringsnämndens ordförande och de valda.
9 §
Ordförande i fastighetstaxeringsnämnd och av länsstyrelse förordnad
ledamol skall vara myndig svensk medborgare. Han flr ej ha fyllt sjuttio år
eller vara i konkurstillstånd.
10 §
Valbar till ledamot eller suppleanl i fastighetstaxeringsnämnd är myndig
svensk medborgare, som ej har fylll sjuttio år. Den som väljs till ledamot
eller
suppleant skall vara mantalsskriven i kommun som helt eller delvis ingår i
fastighetstaxeringsdistriktet.
Till
ledamöter och suppleanter skall utses personer som har insikt i de
fastighetstaxeringsfrägor som ankommer pä fastighelstaxeringsnämnden.
Den
som har fylll sextio år eller uppger annat giltigt hinder är ej skyldig atl
mottaga uppdrag som ledamot eller suppleant.
11 § Fastighetstaxeringsnämnden prövar självmant den valdes behörighet.
Talan mol fastighetstaxeringsnämndens beslut förs genom besvär hos
länsstyrelsen.
12 § Den som har fyllt sextio år har rält alt frånträda uppdrag att vara
ledamot eller suppleant. Annars flr ej nägon frånträda sådant uppdrag om han ej
uppger hinder som godkänns av den som har utsett honom.
Upphör
ledamot eller suppleant att vara valbar eller behörig, förfaller uppdraget.
När
ledighet uppkommer utses ny ledamot eller suppleant för den tid som återstår.
13 §
Av länsstyrelsen meddelat förordnande som ordförande eller som
ledamol i faslighetstaxeringsnämnd flr återkallas när synneriiga skäl före
ligger.
Är
ordförande i fastighetstaxeringsnämnd förhindrad att leda sammanträ-
Prop. 1979/80:40 28
de
med nämnden, förordnar länsstyrelsen, om det behövs, annan att vara ordförande
för den tid hindret varar.
14 §
Besvär över kommunfullmäktiges eller landstings beslut enligt 7,8 eller
12 §§ anförs hos länsstyrelsen. 1 fråga om överklagandet skall i övrigt
bestämmelserna i kommunallagen (1977:179) om besvär över beslut av
kommunfullmäktige tillämpas.
Mol
länsstyrelsens beslut enligt första stycket flr talan ej föras. Talan får ej
heller föras mot beslut enligt 5 § eller mot länsstyrelsens beslut enligt 6-8
och 11-13 §§.
15 §
Länsslyrelsen förordnar senast den 15 september två år före del är, dä
allmän fastighetstaxering äger rum, erforderiigt anlal personer med sakkun
skap i fräga om fastighetsvärdering (konsulenler för fastighetstaxering) atl
biträda fastighetstaxeringsnämnd vid den allmänna fastighetstaxeringen.
Konsulent
flr ej vara ledamot av fastighetstaxeringsnämnd som han biträder.
Kommunstyrelsen
flr förordna tjänsteman hos kommunen som länsstyrelsen godkänner att granska
deklarationer och andra handlingar. Godkännandet flr när som helst återkallas.
Mot
länsstyrelsens beslut enligt denna paragraf får talan ej föras.
16 §
Fastighetstaxeringsnämndens ordförande skall, utöver vad i denna lag
annars anges, huvudsakligen ha till uppgift att planera och leda nämndens
arbete. Ordföranden skall granska deklarationer och andra handlingar i den
utsträckning som behövs för en noggrann och tillföriifiig taxering och vid
behov föranstalta om utredning i ärendena. Ordföranden får själv föredra
ärende i nämnden.
Ordföranden
skall avge yttranden i besvärsmäl. Han flr för sådant ändamål rådgöra med
ledamot av fastighetstaxeringsnämnden. Ordföranden flr även för ändamålet kalla
ledamöterna till sammanträde utan hinder av att nämndens arbete i övrigt är
avslutat.
Ordföranden
får anlita skrivbiträde som tillkallas av honom.
17 §
Konsulent för fastighetstaxering skall enligt skattechefens bestämmande
medverka vid förberedelsearbetet inför den allmänna fastighetstaxeringen.
Han skall vid taxeringen granska de deklarationer och andra handlingar som
nämnden för sådant ändamål överiämnar till honom.
Konsulenten
skall efter erforderiig utredning avge skriftliga utlåtanden till ledning vid
taxeringen. Han skall, i den omfattning nämndens ordförande finner påkallat, i
nämnden föredra ärenden i vilka han har avgivit utlåtande.
18 §
Lokal skattemyndighet skall granska fastighetsdeklarationer och i
Prop.
1979/80:40 29
övrigt
ät fasfighetstaxeringsnämnden bereda ärenden och ombesörja göromäl av
expeditionen art. Den lokala skatternyndigheten skall tillhandahålla
föredragande i ärende som myndigheten granskat.
19 § Skattechefen skall bevaka det allmännas rätl i
fastighetstaxeringsfrägor och verka för atl taxeringarna blir likformiga och
rättvisa. Han leder och ansvarar för deklaralionsgranskningen och annan
konlroll vid fastighetstaxeringen. Han skall även ansvara för atl laxeringarna
granskas i den omfattning som behövs, varvid särskilt skall uppmärksammas ojämnheter
mellan olika faslighelstaxeringsdistrikl.
20 § Skattechefen flr anlila sakkunnig för utredning av taxeringsfråga,
som kräver särskild sakkunskap.
Om
det behövs, flr skattechefen kalla ordförande eller annan ledamot av
fastighetstaxeringsnämnd i länet för att av denne erhålla upplysningar.
Skattechefen
flr kalla även den som av statens lantmäteriverk beordrats biträda arbetsgrupp
enligt 19 kap. 2 §, konsulent för fastighetstaxering i länet och andra i
fastighetsvärdering kunniga personer för att erhålla upplysningar av dem.
21 § Fastighetstaxeringsnämnden får, efter samråd med skattechefen,
anlita biträde av sakkunnig med insikt och erfarenhet på det område frågan rör.
Sådant samråd skall ske även vid behov av tolk.
22 § Ordförande, av länsstyrelse förordnad ledamot i fastighetstaxeringsnämnd
och konsulent för fastighetstaxering får ersättning av statsmedel.
Länsstyrelsen
meddelar beslut enligt närmare bestämmelser av regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer om ersättning enligt första stycket.
23 §
Kostnad för sakkunnig eller tolk betalas av statsmedel med belopp, som
bestäms av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.
24 § Person, som skattechefen kallat med stöd av 20 § samt person, som
kallats till instmktionssammanträde, som anordnats av riksskatteverket, statens
lantmäteriverk eller länsstyrelse flr för inställelsen betalt av statsmedel
enligt bestämmelser som meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen
bestämmer.
25 § Ersättning till vald ledamot och suppleant i fastighetstaxeringsnämnd
för resekostnader och andra utgifter som föranleds av uppdraget samt arvode och
andra ekonomiska förmåner betalas av kommunala och landstingskommunala medel.
Fullmäktige
i kommun och landsfingskommun meddelar beslut enligt
Prop. 1979/80:40 30
första
stycket efter gmnder som föreskrivs i 3 kap. 16 § kommunallagen (1977:179).
Ersättning
för deltagande i arbele inom sädan arbelsgmpp, som avses i 19 kap. 2 §, betalas
efter i första och andra slyckena nämnda gmnder.
18
kap. Om allmän fastighetsdeklaration, m. m.
1 §
Till ledning vid allmän fastighetstaxering skall ägaren utan anmaning
lämna deklaration (allmän fastighetsdeklaration) för varje fastighet. Dekla
ration skall dock inte lämnas för staten tillhörig försvarsfastighet som enligt
3
kap. 2 § är undaniagen frän skatteplikt. Deklaration skall inte heller lämnas
för fastighet för allmänna kommunikationsändamål som enligl 3 kap. 2 § är
undantagen från skatteplikt eller för byggnad pä annans mark dä byggnadens
värde understiger 10 000 kronor Finns pä sådan kommunikationsfastighet
som nyss har nämnts husbyggnad som används för annat än kommunika
tionsändamäl skall dock deklaration lämnas. Deklarationsskyldighet gäller
ocksä för byggnad på annans mark om den används som stadigvarande
bostad eller om dess bostadsyta överstiger tio kvadratmeter.
Efter
anmaning är också den som inte på grund av första stycket har
deklarationsskyldighet, skyldig att avge fastighetsdeklaration.
2 §
Skyldighet att lämna deklaration eller annan uppgifl, som sägs i denna lag,
skall fullgöras
1. för
omyndig av förmyndare eller god man, som förordnats enligt 18 kap.
1 § föräldrabalken, belräffande vad förmyndaren eller gode mannen har
under sin förvaltning
2. för sädan person, för vilken god man förordnats
enligt 18 kap. 3 eller 4 § föräldrabalken, av gode mannen beträffande vad han
har under sin förvallning
3. för dödsbo av dödsbodelägare eller
testamentsexekutör, som har att förvalta den dödes egendom, dock att där
egendomen avlrätts lill förvaltning av boutredningsman, denne har att fullgöra
deklarations- eller uppgiftsskyldigheten
4. för dödsbo, som ej längre består, av den som vid
tidpunkten för dödsboets upplösning haft att förvalta boets egendom
5. för annan deklarations- eller uppgiftsskyldig än
enskild person och dödsbo av vederbörande styrelse, förvaltning, syssloman,
förvaltare eller ombud samt
6. för annan än här ovan nämnd juridisk person, som
inte längre består, av den som senast haft att förvalta dess angelägenheter.
3 §
Allmän fasfighetsdeklaration skall avfattas pä blankett enligt fastställt
formulär
Prop. 1979/80:40 31
Blanketter
till deklarationer, för vilka formulär fastställs, tillhandahålls
kostnadsfritt.
4§
Allmän fastighetsdeklaration skall, om annat inte sägs i 5 §, innehålla
uppgifler om namn, postadress och personnummer eller, för juridisk person,
organisationsnummer för fastighetens ägare, kommun och församling där
fastigheten ligger, fastighetens gatuadress eller på orten bmklig benämning
samt fastighetens officiella beteckning.
I
den allmänna fastighetsdeklarationen skall vidare lämnas uppgifter om
fastighetens areal av olika ägoslag, användning och byggnader, hyror och därmed
jämföriig avkastning av fastigheten samt särskilda förmåner och förpliktelser
som hör till fastigheten. I deklarationen skall även i övrigt lämnas uppgifter
om sådana förhållanden som behövs för att bestämma de värdefaktoier som
taxeringen enligt bl. a. 8-15 kap. skall gmnda sig pä.
Den
allmänna fastighetsdeklarationen skall ocksä innehålla uppgifter om sådana
förhållanden beträffande fasligheten som om fastigheten har olika ägare till
skilda delar av marken och om fastigheten innehas med tomträtt. Vidare skall
uppgifl lämnas om den köpeskilling som senast betalats för fastigheten under
den tioårsperiod som närmast föregår det är allmän fastighetstaxering äger rum.
5§
Allmän fastighetsdeklaration i förenklad form fär där så är lämpligt lämnas för
sådan skattefri fastighet som bestäms av regeringen eller myndighet som
regeringen förordnar. Deklarationen skall innehålla uppgifter enligt 4 § i den
omfattning som föreskrivs på nyss angivet sätt.
6 §
Fastighetsägare bör utöver uppgifter enligt 4 § lämna de upplysningar som
är av betydelse för taxering av fastigheten.
Efter
anmaning är fastighetsägare skyldig att till ledning vid fastighetens taxering
lämna upplysningar också om andra förhållanden än dem, som anges i
deklarationsformuläret. Upplysningarna skall lämnas skriftligen om annal inte
har sagts i anmaningen.
7 § Deklarafionsskyldig skall efter anmaning förete alla handlingar som
behövs för kontroll av egen fastighetsdeklaration såsom skogsbmksplan eller
annan uppskattningshandling som avser skog pä fastigheten, byggnadsritningar
eller köpeavtal.
8 § Besiktning av fastighet flr företas vid förfarande enligt 19 kap. 3
§ och vid taxering om fastighetstaxeringsnämndens ordförande eller tjänsteman
som biträder nämnden kommer överens med fastighetsägaren om sädan besiktning.
Prop. 1979/80:40 32
9 §
Allmän fasfighetsdeklaration, som skall avges utan anmaning, skall vara
lämnad senast den 18 september året före del är dä allmän fastighetstaxering
äger rum.
Fastighetsdeklarationen
med tillhörande handlingar skall lämnas till länsstyrelse eller lokal
skattemyndighet.
Länsstyrelse
flr efter samräd med kommun bestämma att det inom kommunen skall finnas särskilt
insamlingsställe för deklarationer, som skall lämnas lill ledning för taxering
inom länet.
10 §
Överiåts fastighet efter det att allmän fastighetsdeklaration har lämnals
men före taxeringsårets ingång, är säväl den fömtvarande som den nye
ägaren skyldiga att inom lio dagar därefter göra anmälan om överlåtelsen till
fastigheisiaxeringsnämndens ordförande eller till länsstyrelsen.
Har
fastigheten blivit uppdelad i samband med överiåtelsen skall
överiå-telsehandlingen företes i huvudskrifl eller bestyrkt avskrift.
11 §
Byggnadsnämnd skall i behövlig omfattning, enligt närmare föreskrifter
av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer, lämna den lokala
skattemyndigheten uppgift om arten och omfattningen av den byggnads
verksamhet, som avses med beviljade byggnadslov.
Uppgift
skall lämnas för varje fastighet för sig senast två veckor efler utgången av
varje kvartal och omfalta de byggnadslov som beviljats under kvartalet.
Lantbmksnämnd
skall, pä sätt som föreskrivs av regeringen eller myndighet som regeringen
bestämmer, lämna lokal skattemyndighet uppgift om sådant beslut av nämnden som
är av betydelse för fastighetstaxeringen.
12 §
Brandförsäkringsanstalt är efter anmaning skyldig alt till ledning vid allmän
fastighetstaxering lämna uppgift om försäkringsvärdet pä byggnader, som är hos
anstalten försäkrade mot brandskada.
13 §
För taxering erforderiig, i denna lag inte särskilt nämnd handling eller
uppgift skall, när det begärs för taxeringskontroll, tillhandahållas av
statligt eller kommunalt verk, allmän inräUning eller överförmyndare.
Vad
nu har sagts gäller ej handling, som avses i 1-4 §§ samt 31 och 33 §§ lagen
(1937:249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar och som
ej flr utlämnas fill envar.
Är
handling, som avses i första stycket, eljest sådan att den enligt vad därom är
stadgat ej fär utlämnas till envar, eller är uppgift, som där sägs, av
beskaffenhet att omfattas av tystnadsplikt, flr handlingen eller uppgiften
fillhandahällas allenast efter framställning av skattechef
Finnes
vid prövning av sädan framställning alt handlingens eller uppgiftens
fillhandahällande skulle, för det allmänna eller med hänsyn fill enskilds
Prop. 1979/80:40 33
befogade
intressen, lända till synneriigt men, flr framställningen lämnas utan bifall.
Efter
ansökan av skattechef flr regeringen förordna, att handling eller uppgift skall
tillhandahällas honom utan hinder av vad som stadgas i andra och tredje
styckena.
14 §
Uppgiftspliktig, från vilken allmän fastighetsdeklaration eller annan
uppgift inte har inkommit inom föreskriven fid, får anmanas att lämna sådan
deklaration eller uppgifl.
Är
deklaration eller uppgift ej upprättad i enlighet med denna lag, flr den
uppgiftspliktige anmanas att avhjälpa bristen.
15 § Allmän fastighetsdeklaration och annan uppgift eller upplysning till
ledning vid egen taxering, som skall avgivas på grund av anmaning, skall lämnas
inom den tid, som anges i anmaningen. Skyldighet föreligger dock ej att pä gmnd
av anmaning lämna deklaration eller uppgift på tidigare dag än handlingen
skulle ha lämnats utan anmaning.
16 § Granskning av fastighetsdeklarationer och uppgifter, som lämnats
till ledning vid allmän fastighetstaxering, flr verkställas endast av
tjänsteman,
som utför granskning enligt denna lag eller som annars utövar taxerings- eller
skattekontroll,
ordförande,
ledamöter och suppleanter i fastighetstaxeringsnämnd,
konsulent
för fastighetstaxering,
tjänsteman
som av statens lantmäteriverk beordrats biträda arbelsgmpp enligt 19 kap. 2 §
samt
domstol,
som skall bedöma innehållet i fastighetsdeklaration.
Tjänsteman,
som avses i 17 kap. 15 § tredje slycket, flr ta del av fastighetsdeklaration i
den omfattning som behövs för arbetets utförande.
Sakkunnig
flr granska fastighetsdeklaration, för vars behandling hans biträde påkallas.
17 §
För innehållet i fastighetsdeklaration flr ej inom fastighetstaxerings
nämnd lämnas vidare redogörelse än som behövs för taxeringen.
Fastighetsdeklaration
flr ej tas in i fastighetstaxeringsnämnds protokoll i vidare mån än som
oundgängligen behövs.
18 §
Fastighetsdeklaration skall tillhandahällas de myndigheter, vilka i och
för sin verksamhet bör erhålla del därav.
Fastighetsdeklaration
fär, pä sätt regeringen förordnar, för statistisk bearbetning utlämnas till den
ämbetsmyndighet eller tjänsteman, åt vilken regeringen ger uppdraget att utföra
sådan bearbetning.
19 § Den som har att utföra talan för besvärsberättigad kommun i
fråga om
3
Riksdagen 1979180. 1 saml. Nr 40
Prop. 1979/80:40 34
viss
fastighet äger ta del av allmän fastighetsdeklaration, som skolat ligga till
gmnd för taxeringen.
Utöver
vad som har sagts i första stycket och i 16-18 §§ flr fastighetsdeklaration,
om ej annat följer av lag, inte vara för någon tillgänglig, utan atl den, som
har avgett deklarationen, lämnat skriftligt medgivande.
20 § Fastighetsdeklarationer skall förvaras hos länsstyrelsen, om ej
denna förordnar om förvaring hos lokal skattemyndighet. Sedan sex år förflutit
efter taxeringsårets utgång, skall deklarationerna förstöras, om inte
regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer föreskriver annat.
21 § Vad i 16-20 §§ är sagt om fastighetsdeklaration gäller även
beträffande andra uppgifter, som lämnats till ledning vid allmän
fastighetstaxering och beträffande av myndighet vid taxeringskontroll
upprättade handlingar.
22 § Anmaning flr utfärdas av chef för taxeringsenhet eller lokal
skattemyndighet, faslighetstaxeringsnämnd, taxeringsintendent samt tjänsteman
eller konsulent för fastighetstaxering som biträder fastighetstaxeringsnämnden.
Konsulent för fastighetstaxering flr dock ej anmana nägon att lämna allmän
fastighetsdeklaration.
23 § Anmaning skall innehålla föreläggande för den anmanade att lämna
fastighetsdeklaration, annan uppgift eller upplysning till den som utfärdat
anmaningen, inom viss efter omständighetema lämpad tid, minst fem dagar efter
mottagandet. Vidare skall anmaningen innehålla uppgift om postadress för den
som utfärdat anmaningen.
24 § I anmaning, som utfärdas av chef för taxeringsenhet eller lokal
skattemyndighet, fastighetstaxeringsnämnd eller taxeringsintendent, flr vite
föreläggas utom i fall som sägs i 7 §.
25 § Finner man beträffande anmaning eller annan i denna lag avsedd
handling att det är av betydelse att erhålla bevis för att handlingen kommer
deklarationsskyldig eller annan fill banda, skall handlingen delges honom, om
det ej är känt att han inte kan anträffas.
26 § Har i anmaning vite förelagts, skall anmaningen delges den som avses
med föreläggandet.
27 § Vite, som föreläggs enligt denna lag, bestäms till belopp, som med
hänsyn till den uppgiftsskyldiges ekonomiska förhållanden och omständigheterna
i övrigt kan antas förmå honom att iaktta föreläggandet, dock lägst till 500
kronor.
Vite
flr inte föreläggas staten, kommun eller annan menighet, ej heller ämbets-
eller tjänsteman i tjänsten.
Prop. 1979/80:40 35
28 §
Om uttagande av vite förordnar länsrätl efter anmälan av skattechefen
eller chef för lokal skattemyndighet. . .
Finner
man, då fråga uppkommer all döma ut vite, aU ändamålet med vitet har
föri"allit, flr vitet ej utdömas. Har vitesföreläggande iakttagits först
sedan anmälan enligt första stycket har inkommit, skall ändamålet med vitet
inte anses ha förfallit därigenom.
Vid
prövning av anmälan enligt första stycket får också bedömas fråga, humvida och
med vilket belopp vitet hade bort föreläggas.
Över
beslul, varigenom vite förelagts, flr lalan ej föras.
29 §
Innehållet i deklaration flr, utom i de fall som anges i 19 §, inte yppas
för annan än den som själv flr ta del av deklarationen i fråga.
Ej
heller fär för obehörig uppenbaras vad som upplysts eller i övrigt yttrats vid
sammanträde med fastighetstaxeringsnämnd.
30 §
Den som till ledning vid allmän fastighetstaxering uppsåfiigen eller av
grov oaktsamhet lämnar handling med oriktig uppgift och därigenom
föranleder fara för att taxeringen blir för låg dömes till böter eller fängelse
i
högst sex mänader.
Den
som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underiäter att lämna allmän
fastighetsdeklaration dömes till böter. I ringa fall dömes ej till ansvar
enligt första eller andra stycket.
19
kap. Om förberedande åtgärder
1 §
Senast den 15 december två år före det år då allmän fastighetstaxering
äger rum, skall regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer
besluta föreskrifter för förberedelsearbetet.
Senast
nämnda dag lämnar riksskatteverket beträffande småhus och tomtmark förslag till
sådana föreskrifter som avses i 7 kap. 7 §. Senast den 15 mars årel före det år
då allmän fastighetstaxering äger mm lämnar riksskatteverket beträffande övriga
byggnadstyper och ägoslag förslag till de föreskrifter som avses i 7 kap. 7 §.
Sådana
föreskrifter och förslag till föreskrifter skall omedelbart tillställas statens
lantmäteriverk och länsstyrelserna.
2 § Under förberedelsearbetet skall i varje
fastighelstaxeringsdistrikt finnas en arbetsgrupp bestående av ledamötema i
fastighetstaxeringsnämnden. Suppleanterna flr delta i arbetsgmppens
sammanträden i samma omfattning som vid taxeringen.
3 § Statens lantmäteriverk och arbetsgruppen skall
undersöka vilka nktvär-detabeller för småhus, som med hänsyn till rådande
prisläge bör användas inom olika delar av fastighetslaxeringsdistriktet.
Förslag härom skall upprättas. Undersökningen skall även omfatta upprättande
av förslag till riklvär-dekartor för tomtmark inom distriktet.
Statens
lantmäteriverk och arbetsgmppen skall vidare pröva att en tillämpning av
förslag till föreskrifter enligt 1 § andra stycket leder till
Prop. 1979/80:40 36
taxeringsvärden
som svarar mot taxeringsvärdenivå enligt 5 kap. 2 §. Motsvarande prövning görs
av förslag till riktvärdekartor för tomtmark och riktvärdetabeller för småhus
enligt första stycket.
4 § Förslag till riktvärdekartor och
riktvärdetabeller m. m. skall hållas tillgängligt för allmänheten under tvä
veckor i maj året före taxeringsåret i lokaler som kommun skall tillhandahälla.
Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer lämnar närmare föreskrifter
om detta förfarande.
5 § Arbetsgruppen skall senast den 15 juni året före
det år då allmän fastighetstaxering äger mm till skattechefen överiämna förslag
till riktvärde-kartor för tomtmark och riktvärdetabeller för småhus. På samma
gång skall arbetsgruppen föreslå ändringar i de förslag till föreskrifter som
avses i 1 § andra stycket.
6 § På gmndval av arbetsgmppernas förslag samt de
upplysningar som i övrigt kan vinnas skall skattechefen senast den 1 augusti
året före det år dä allmän fastighetstaxering äger mm till regeringen eller
myndighet som regeringen bestämmer avge yttrande över de enligt 1 § andra
stycket lämnade förslagen till föreskrifter. Senast nämnda dag skall skattechefen
till regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer lämna förslag till
riktvärdekartor för tomtmark och riktvärdetabeller för småhus.
7 § Senast den 10 september året före det år då
allmän fastighetstaxering äger mm skall regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer besluta sådana föreskrifter som avses i 7 kap. 7 §.
20
kap. Om fastighetstaxeringsnämndernas verksamhet r- . m.
1 § Fastighetstaxeringsnämnden sammanträder pä tid
och plats som bestäms av ordföranden. Denne kallar ledamöterna och underrättar
suppleanterna om sammanträdena. Finns det behov av medverkan av konsulent för
fastighetstaxering kallar ordföranden denne till sammanträde. TiU det första
sammanträdet för årets taxering kallas även suppleanterna. Skattechefen och
statens lantmäteriverk skall i god tid underrättas om tid och plats för
sammanträdena.
2 § Är ledamot förhindrad att komma till sammanträde,
skall han i sitt ställe kalla sin suppleant och även underrätta ordföranden
härom.
3 § Vid sammanträdena förs protokoll enligt de
närmare föreskrifter som meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen
bestämmer.
4 § Sammanträde med fastighetstaxeringsnämnd skall
hållas inom stängda dörrar.
Föredragande
tjänsteman och konsulent för fasUghetstaxering samt suppleant som inte har
trätt i ledamots ställe får delta i nämndens överiäggningar
Prop. 1979/80:40 37
men
ej i dess beslut.
Sakkunnig
samt tjänsteman som av statens lantmäteriverk har beordrats bilräda arbelsgmpp
enligl 19 kap. 2 §, får företräda inför liämnden för aU lämna upplysningar.
Skattechefen eller tjänsteman, som denne har beordrat, får närvara vid
sammanträde med fastighetstaxeringsnämnd, men har rält att närvara vid nämndens
överiäggningar endast om nämnden beslutar det.
5 § Ägare av fastighet är berättigad att företräda
inför fastighetstaxeringsnämnd för alt meddela upplysningar till ledning för
taxering av fastigheten:
6 § Fastighetstaxeringsnämnd är beslutför med
ordföranden och minst två eller, i fastighetstaxeringsnämnd vars distrikt
omfattar mer än en kommun, minst tre andra ledamöter. Dock skall den
omständigheten, att ledamot har atl avträda vid behandling av visst ärende,
inte utgöra hinder mot att beslut fattas rörande detta ärende.
7 § Om det inte är påkallat av särskild anledning att
ärendet prövas av fullsutten nämnd, är fasfighetslaxeringsnämnd beslutför med
ordföranden ensam vid
1. beslut
som ej innefattar prövning av ärendet i sak
2. beslut om fördelning av taxeringsvärde enligt 15 §
3. beslut om rättelse av tidigare beslut, som till
följd av skrivfel, räknefel eller annat sådant förbiseende innehåller uppenbar
oriktighet.
8 § Är ordförande i fastighetstaxeringsnämnd jävig,
utser nämnden inom sig viss ledamot att föra ordet vid ärendets behandling.
9 § Bestämmelserna i 16 kap. rättegångsbalken om
omröstning tillämpas på avgörande av fastighetstaxeringsnämnden. Ordföranden
skall dock säga sin mening först.
Skiljaktig
mening hos ledamot, föredragande tjänsteman eller konsulent för
fastighetstaxering skall avfattas skriftligen och avges inom en vecka efter
sammanträdet.
Ordföranden
skall underrätta lokal skattemyndighet om skiljaktig mening i den ordning som
föreskrivs av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.
10 § Fastighetstaxeringsnämndens första sammanträde
skall äga mm senast den 5 oktober året före taxeringsåret. Vid sammanträdet
skall ordföranden lämna noggrann redogörelse för de föreskrifter och
anvisningar angående taxeringen som berör distriktet.
11 § Fastighetstaxeringsnämnden skall senast den 31
januari under taxeringsåret meddela beslut om taxering av fastighet, som ingår
i distriktet.
12 § I fastighetstaxeringsnämnds beslut skall
redovisas dels taxeringsbeslutet enligt punktema 1-3, dels grunderna för
beslutet och andra uppgifter enligt punktema 4-6, nämligen
Prop. 1979/80:40 38
1. fastighetens indelning i taxeringsenheter,
2. taxeringsenhetens beskattningsnatur och
skattepliktsförhållande,
3. skattepliktig enhets taxeringsvärde och däri
ingående delvärde samt värde av varje värderingsenhet,
4. storieken av värdefaktor och riktvärde,
5. säreget förhållande som har föranlett justering av
riktvärde samt
6. nybyggnadsår och storlek för varje byggnad som
utgör egen värderingsenhet.
Värdet
av en enskild värderingsenhet anges i fulla tusental kronor. Avrundning sker sä
att överstigande belopp, som inte uppgår lill fulll tusental kronor, faller
bort.
13 §
I beslutet skall vidare anges taxeringsenhetens totala, enskilt innehavda
landareal. För lantbruksenhet skall den anges i hektar med fyra decimaler och
för övriga enheter i kvadratmeter.
Totalarealen
för lantbruksenhet skall delas upp på olika ägoslag. Har åkermark, betesmark,
skogsmark eller skogsimpediment delats in i flera värderingsenheter skall
arealen anges för varje sådan enhet. Avrundriing av arealen för ägoslag eller
värderingsenhet skall ske till hela hektar. Areal som understiger 0,5 hektar
skall inte redovisas särskilt.
För
tomtmark som ligger på lantbmksenhet skall arealen anges i såväl hektar som
kvadratmeter.
14 §
Lokal skattemyndighet skall senast den 15 mars under taxeringsåret
underrätta ägare av fastighet om
1. innehållet i fastighetstaxeringsnämndens beslut om
fastighetstaxering,
2. att ägaren senast den 10 april till
fastighetstaxeringsnämndens ordförande får avge skriftliga erinringar mot
beslutet,
3. att ny underrättelse kommer att sändas ut endast om
ägaren har avgetl erinringar mot beslutet eller fastighetstaxeringsnämnden,
utan aU erinringar har avgetts, har beslutat åsätta annan taxering än som
framgår av 11 § eller annars har frångått sådant beslut,
4. väd som skall iakttas av den som vill överklaga
fastighetstaxerings-nämndens beslut om fastighetstaxering,
5. innehållet i skiljaktig mening.
15 § Ingår i taxeringsenhet flera fastigheter eller
delar av fastigheter skall fastighetstaxeringsnämnden efter ansökan ange hur
stor del av taxeringsvärdet och i 5 kap. 7 § nämnda delvärden som belöper på
faslighet eller fastighetsdel. Ansökan skall göras hos
fastighetstaxeringsnämnden och flr lämnas av ägare, arrendator,
taxeringsinlendent eller besvärsberättigad kommun.
16 § Fastighetstaxeringsnämnden skall ompröva beslut
när fastighetsägaren avger erinringar eller skäl annars föreligger. Fräga om
nytt beslut får inte prövas av nämnden efter den 5 maj under taxeringsåret.
Prop.
1979/80:40 39
17 § Fastighetstaxeringsnämndens arbete beträffande
fastighetstaxeringen skall vara avslutat senasl den 5 maj under laxeringsåret.
18 § Lokal skattemyndighet skall senast den 15 juni
under taxeringsåret till ägare av fastighet sända underrättelse om
fastigheisiaxeringsnämndens avgörande enligt 16 §. Vidare skail lokal
skattemyndighet senast samma dag sända underrättelse till sökande som begärt
fördelning av taxeringsvärdet enligt 15 §.
Underrättelse
skall innehålla upplysning om vad som skall iakttas av den som vill överklaga
fastigheisiaxeringsnämndens beslut om fastighetstaxering samt om innehållet i
skiljaktig mening.
Underrällelse
skall sändas till ägare som före utgången av mars månad under taxeringsåret
inte erhållit underrättelse enligt 14 §. Ägaren skall senast den 25 april under
taxeringsåret anmäla att han önskar underrättelse om innehållet i beslut om
fastighetstaxering.
19 § Underrättelser enligt 14 och 18 §§ skall sändas
till ägare av fastighet i vanligt brev. Försändelsen flr i särskilda fall
rekommenderas eller delges ägaren.
20 § Fastighetstaxeringsnämndens beslut enligt 11 §
skall föras in i stomme fill fastighetslängd. Besluten skall med de ändringar
som gjorts med stöd av 16 § föras in i fastighetslängd.
Nämndens
beslut om byggnad på annans mark med värde under 10 000 kronor skall dock ej
föras in i fastighetslängd eller stomme till sådan längd.
Annan
än staten tillhörig försvarsbyggnad, som enligt 3 kap. 2 § är undantagen frän
skatteplikt, skall inte föras in i fastighetslängd eller stomme fill sädan
längd.
Närmare
föreskrifter om fastighetslängd meddelas av regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer.
21 § Stomme till fastighetslängd skall under en tid av
minst 10 dagar före den 10 april hällas tillgänglig inom kommunen på lämplig
expedition. Lokal skattemyndighet skall senast den 15 mars utfärda kungörelse
härom.
22 § Fastighetslängden skall i bestyrkt avskrift under
en tid av minst sex veckor före den 15 augusti under taxeringsåret finnas
offentligen framlagd inom kommunen i den ordning som föreskrivs av regeringen
eller myndighet som regeringen bestämmer.
23 §
Har fastighelstaxeringsnämnds beslut om taxering ej införts i fastig
hetslängd inom föreskriven tid eller har taxering införts i fastighetslängd för
annan fastighet än den taxeringen avsett eller eljest uppenbariigen felaktigt
eller har anteckning om ägare i fastighetslängd blivit oriktig, flr den lokala
skattemyndigheten besluta om rättelse av fastighetslängden i denna del.
Har
fastighetstaxeringsnämnds beslut om taxering blivil orikfigt till följd av
Prop. 1979/80:40 40
1. uppenbar
felräkning, eller
2. uppenbart
felaktig överföring av belopp eller annan uppgift frän den
allmänna fastighetsdeklarationen,
flr
den lokala skattemyndigheten, om ej särskilda skäl föranleder att länsrätten
bör avgöra frågan, besluta om rättelse i denna del.
Efter
den 1 december under taxeringsåret flr rättelse enligt denna paragraf beslutas
endast om anmärkning i fråga om felaktigheten gjorts dessförinnan hos den
lokala skattemyndigheten.
Innan
rättelse beslutas skall, om detta ej är överflödigt, yttrande inhämtas frän
fastighetstaxeringsnämndens ordförande och, om hinder ej möter, fastighetens
ägare.
Den
lokala skattemyndigheten skall, om detta ej är uppenbart överflödigt, inom tvä
veckor tillställa fastighetens ägare underrättelse om beslut i fråga om
rättelse i den ordning som avses i 19 § samt underrätta skattechefen och
vederbörande kommun om beslutet.
Talan
mot beslut i fråga om rättelse enligt denna paragraf får ej föras särskilt.
Talan mot taxeringen flr även i den del beslutet avser föras i den ordning som
gäller för besvär över fastighetstaxeringsnämnds beslut.
Närmare
föreskrifter om förfarandet vid rättelse enligt denna paragraf meddelas av
regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.
1. Denna lag träder i kraft dagen efter den dag, dä
lagen enligt uppgift på den har utkommit från trycket i Svensk
författningssamling, och skall tillämpas första gången i fråga om allmän
fastighetstaxering år 1981. I fräga om lantbmksenhet skall vid 1981 ärs
allmänna fastighetstaxering marknadsvärdet bestämmas med hänsyn till det
genomsnittliga prisläget under tredje året före taxeringsåret.
2. Förordnande av ordförande och ledamot enligt 17
kap. 6§ samt konsulent enligt 17 kap. 15 § skall inför 1981 ärs allmänna
fastighetstaxering ske före uigången av är 1979.
3. Inför 1981 års allmänna fasUghetstaxering skall
föreskrifter enligt 19 kap. 1 § första stycket fastställas och förslag till
föreskrifter enligt 19 kap. 1 § andra stycket såvitt avser småhus och tomtmark
lämnas senast den 15 januari 1980.
4. Förslag till föreskrifter enligt 19 kap. 1 § andra
stycket såvitt avser industrienheter skall inför 1981 års allmänna
fastighetstaxering utfärdas senast den 30 april 1980.
5. Den som vid ingången av år 1980 ägde hyreshusenhet,
som förvärvats under något av åren 1976-1979, är efter anfordran av
länsstyrelse skyldig att till ledning för provvärderingen inför 1981 års
allmänna fastighetstaxering lämna uppgift om de hyror som uppburits under år
1979.
6. Genom
lagen upphävs skogsvärderingsinstruktionen (1973:1100).
Bestämmelserna skall dock alltjämt tillämpas i fråga om fastighetstaxering år
1980 och tidigare.
opaginerad Kontrollera mot PDF
2
Förslag till
Lag
om ändring i taxeringslagen (1956:623)
Härigenom föreskrivs i fråga om taxeringslagen (1956:623)'
dels au 131,133,135-145,147-156 och 170-173 §§ skall
upphöra aU gälla
och aU mbrikerna
närmast före 131, 136, 143, 147, 170 och 172 §§ skall
utgå,
dels att 2 § I mom. skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
2 §
1 mom} I denna lag förstås med
allmän
fastighetstaxering: sådan taxering av fasUghet, som enligt 1 kap. 7 §
fastighetstaxeringslagen (1979:000) skall verkställas vart femte är; samt
inkomsttaxering:
taxering till kommunal inkomstskatt och till statlig inkomstskatt;
förmögenhetstaxering: taxering till statlig förmögenhetsskatt;
allmän fastighetstaxering: sådan taxering av fastighet,
som enligt 12 § kommunalskattelagen skall verkställas vart femte år; samt
särskild fastighetstaxering: sådan taxering av fastighet,
som skall verkställas de är, då allmän fastighetstaxering icke äger mm.
opaginerad Kontrollera mot PDF
' Lagen omtryckt 1971:399. Senaste lydelse av 131 §
1973:1106 133 § 1973:1106 135 § 1973:1106
135 a § 1974:773
136 § 1 mom. 1974:773
136 § 2 mom. 1973:1106
137 § 1973:1106
138 § 1969:709
139 § 1973:1106
141 § 1974:773
142 § 1973:1106
143 § 1973:1106 143 a § 1973:1106 144 § 1973:1106 145 § 1973:1106
147 § 1979:175
148 § I mom. 1973:1106 148 § 2 mom. 1969:709
148 § 3 mom. 1973:1106
149 § 1973:1106
150 § 1
mom. 1973:1106 150 § 2 mom. 1974:773
150 § 3 mom. 1973:1106
151 § 1974:773
152 § 1973:1106
153 § 1973:1106
154 § 1 mom. 1973:1106
154 § 2 mom. 1974:773
155 § 1974:773
156 § 1979:175 170 § 1975:707
172 § 1973:1106
173 § 1 mom. 1974:773 173 § 2 mom.
1973:1106 173 § 3 mom. 1974:773 173 § 4 mom. 1974:773 173 §5 mom. 1973:1106
lagens rubrik 1974:773
rubriken närmast före 170 § 1975:707
2 Senaste lydelse 1979:490.
Prop. 1979/80:40 42
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
Inkomsttaxering
och förmögenhetstaxering samt särskild fastighetstaxering innefattas under
benämningen årlig taxering.
Till
den åriiga laxeringen hänförs också vad som enligt 68 § skall antecknas i
skattelängden i fråga om annat än inkomsttaxering eller förmögenhetstaxering.
Med
länsrätt förstås i denna lag även den mellankommunala skatterätten, om inte
annat framgår av omständigheterna.
Denna
lag träder i kraft dagen efter den dag, dä lagen enligt uppgift på den har
utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och tillämpas första gången
i fråga om 1981 års allmänna fastighetstaxering.
opaginerad Kontrollera mot PDF
3 Förslag till
Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)
Härigenom föreskrivs i fräga om kommunalskallelagen
(1928:370)' dels att 5 och 7-13 §§ samt anvisningarna till 5, 7-10 och 13 §§
skall
upphöra
att gälla och atl mbriken fill 2 kap. samt mbrikerna närmast före 4,5,
9
och 12 §§ skall utgå, dels att 4 och 47 §§ skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
4 § 2
Nuvarande
lydelse
Underiag
för beräkning av kommunal inkomstskatt såvitt gäller faslighet bestämmes vid
fastighetstaxering, om e/annatyores/cr/ves. Därvid beslutas även om och 1 vad
mån fastighet skall vara skattepliktig. Skatteplikt för fastighet innebär att
garanUbelopp enligt 47 § skall beräknas för fastigheten.
Bestämmelserna
i denna lag om fastighet äga motsvarande tillämpning i fräga om byggnad, som
är lös egendom, om ej attrtal föreskrives.
Föreslagen
lydelse
Underlag för beräkning av kommunal inkomstskatt såvitt
gäller fastighet bestäms vid fastighetstaxering, om inte annat föreskrivs.
Därvid beslutas även om fastighet skall vara skattepliktig. Skatteplikt för
fastighet innebär att garantibelopp enligt 47 § skall beräknas för fastigheten.
Bestämmelserna
i denna lag om fastighet skall också Ullämpas i fråga om byggnad, som är lös
egendom, om inte annatföreskrivs. Samma skall gälla beträffande sådana
tillbehör Ull
opaginerad Kontrollera mot PDF
' Senasle lydelse av 5 § 1 mom. 1974:266 5 § 4 mom. 1965:)
20 5§ 5 mom. 1973:1099
7
§ 1973:1099
8
§ 1973:1099
9
§ 1973:1099
10 § 1973:1099
11 § 1973:1099
12 § 1972:169
13 § 1 mom. 1976:844 13 §2 mom.
1972:169 anvisningarna till 5 § punkt 2 anvisningarna till 5 § punkt 5
anvisningarna till 5 § punkt 6 anvisningarna till 5 § punkt 8 anvisningarna
till 7 § punkt 1 anvisningarna lill 8 § punkt 1 anvisningarna till 8 § punkt 2
anvisningarna till 8 § punkt 3
2 Senaste lydelse 1973:1099,
1953:400
1954:44
1953:400
1973:1099
1973:1099
1973:1099
1973:1099
1973:1099
anvisningarna till 8 § punkt 4 1973:1099 anvisningarna
till 8 § punkt 5 1973:1099 anvisningarna till 9 § punkl 1 1973:1099
anvisningarna till 9 § punkt 2 1973:1099 anvisningarna till 9§ punkt 3
1974:1057 anvisningarna till 9 § punkt 6 1973:1099 anvisningarna till 10 §
punkt 1 1973:1099 anvisningarna lill 10 § punkt 2 1973:1099 anvisningarna till
10 § punkt 3 1973:1099 anvisningarna till 10 § punkt 4 1973:1099 anvisningarna
till 13 § punkt 2 1972:169 anvisningarna till 13 § punkt 3 1972:169
anvisningarna till 13 § punkt 4 1972:169 anvisningarna till 13 § punkt 5
1972:169 anvisningarna lill 13 § punkt 6 1972:169 mbriken till 2 kap. 1973:1099
mbriken närmast före 4 § 1973:1099 rubriken närmast före 5 § 1973:1099 rubriken
närmast före 9 § 1973:1099
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
Fastighetstaxeringen
skall, med Iakttagande av 9,12 och 13 §§, ske på grundval av fastighets
beskaffenhet vid taxeringsårets ingång.
Föreslagen
lydelse
byggnaden
som avses I 2 kap. 2 och 3 §§ jordabalken, i den mån de Ullhör byggnadens
ägare.
Föreskrifter om
fastighetstaxering finns ( fastighetstaxeringslagen (1979:000).
opaginerad Kontrollera mot PDF
47
§3
För
fastighet, som året näst före taxeringsåret varit skattepliktig, beräknas
garantibelopp till två procent av fastighetens taxeringsvärde förstnämnda är.
Garantibeloppet upptages inom den kommun, där fastigheten är belägen, säsom
skattepliktig inkomst för fastighetens ägare. Säsom ägare anses jämväl den,
vilken innehar fastighet med fideikommissrätt eller eljest utan vederiag
besitter fastighet på grund av testamentariskt förordnande.
Vad
som i föregående stycke sägs om ägare skall i förekommande fall i stället
gälla;
a) den, som innehar fastighet med åborätt, med
tomträtt eller med vattenfallsrätt, innehavare av sä kallad ofri tomt i stad
samt den, som eljest innehar fastighet med ständig eller ärftlig besittningsrätt;
b) innehavare av skogsområde, som blivit av staten upplåtet till
kanalbolag eller Ull kommun eller annan menighet;
c) innehavare av publikt boställe c) innehavare av
publikt boställe eller på lön anslagen jord;xfl/w/ eller
på lön anslagen jord;
d) juridisk
person, som förvaltar d) juridisk person, som förvaltar
samfällighet och som enligt 53 § 1 samfällighet och som enligt 53 § 1
mom. första stycket O är skattskyldig mom. första stycket O är skattskyldig
för inkomst. för inkomst; samt
e)
nyttjanderättshavare till täktmark som avses i 2 kap. 4 § fastighetstaxeringslagen
(1979:000), om nyttjanderätten har förvärvats mot engångsvederlag. Säsom
innehavare av publikt boställe eller pä lön anslagen jord skall anses den
tjänsteinnehavare eller annan, som författningsenligt äger nyttja fasUgheten
eller tillgodonjuta dess avkastning. Beträffande sådant löneboställe som avses
i lagen (1970:939) om förvaltning av kyrklig jord är vederbörande pastorat att
anse säsom innehavare.
Skall
avkastning utöver husbehovet av skog å fastighet, som under a) eller c)
ömförmäles, författningsenligt helt eller delvis tillkomma allmän fond eller
3
Senasle lydelse 1977:572.
Prop.
1979/80:40 45
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
inrättning,
är denna atl anse såsom fasUghétens innehavare, såvitt angår fastighetens
skogsbruksvärde.
Där
beträffande faslighet, som innehaves med åboräll eller eljest med ständig eller
ärftlig besittningsrätt, innehavaren på gmnd av denna sin rätt icke äger utöver
husbehovet tillgodogöra sig avkastning av skog å fastigheten, skall
garantibeloppel för honom icke beräknas å del i taxeringsvärdet ingående
skogsbruksvärdet.
Garantibelopp
beräknas för beskattningsår. Omfattar beskattningsåret kortare eller längre tid
än 12 månader eller har fastigheten förvärvats eller avyttrats under
beskattningsåret, skall garantibeloppet jämkas med hänsyn härtill.
Garantibelopp
beräknas icke för fasUghet, som ägs av Ideell förening, om föreningen jämlikt
punkt 4 av anvisningarna Ull54 § ärfrikalladfrän skattskyldighet för inkomst av
den förvärvskälla vari fastigheten ingår.
(Se vidare anvisningarna.)
Denna
lag träder i kraft dagen efter den dag, då lagen enligt uppgift på den har
utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och tillämpas första gången
i fråga om 4 och 47 §§ på beskattningsår för vilket taxering sker i första
instans år 1982 och i övrigt i fråga om 1981 ärs allmänna fastighetstaxering.
Prop. 1979/80:40 46
4
Förslag till
Lag
om insamling av uppgifter för kommunal och statlig planering
Härigenom
föreskrivs följande.
1 § För kommunal och statlig energiplanering skall
ägare av byggnadstyperna småhus, hyreshus och övriga byggnadstyper som
innehåller bostäder lämna uppgifter enligt denna lag.
2 § Uppgifter skall lämnas om byggnads
uppvärmningssätt, isolering och därmed jämföriig omständighet som har betydelse
för kommunal och statlig energiplanering.
3 § Uppgifter enligl 2§ skall lämnas senast den 18
september 1980 på blanketten för allmän fastighetsdeklaration.
4 § För kommunal och stafiig energiplanering och
annan därmed jämföriig planering fär kommun och statlig myndighet från
länsstyrelsens register över fastighetstaxeringen, fömtom de uppgifter som
avses i 2 §, inhämta uppgifter om byggnads standard.
5 § Den som tagil befattning med uppgifter som avses
i denna lag får inte obehörigen yppa deras innehåll.
6 § Anvisningar om förfarandet vid länsstyrelserna
och de lokala skattemyndigheterna lämnas av regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer.
Denna
lag träder i kraft tvä veckor efter den dag, dä lagen enligt uppgift på den har
utkommit frän trycket i Svensk författningssamling.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Förkortningar
Fastighetstaxe-ringskommittéema
Fastighetslaxe-ringsutredningen
Fastighetstaxeringskommittén
FoB
80
FoB-utredningen
FTF
FTL FTR Handledningen
JB
KL
KR
RF
RR
RÅ
Sf
Si
SFS
Skvl
TK
TL
1966
ärs fastighelstaxeringskommittéer 1971 års fastighelslaxeringsutredning 1976
ärs fastighetstaxeringskommiité
Folk- och bostadsräkningen
1980
Kommittén
(E 1976:02) med uppdrag atl utreda frågan om behovet av framtida folk-och
bostadsräkningar
Fastighelstaxeringsförordningen
Fastighetstaxeringsiagen
Fastighetstaxeringsrält
Handledning
för allmän fasfighelslaxering 1975, innefattande även vissa av riksskatteverket
meddelade anvisningar, sammanställd av riksskatteverket
Jordabalken
Kommunalskattelagen
(1928:370)
Kammarrätt
Regeringsformen
Regeringsrätten
Regeringsrättens
årsbok
Lagen
(1947:577) om statlig förmögenhetsskatt
Lagen
(1947:576) om stafiig inkomstskatt
Svensk
författningssamling
Skogsvärderingsinstmktionen
(1973:1100)
Taxeringskungörelsen
(1957:513)
Taxeringslagen
(1956:623)
opaginerad Kontrollera mot PDF
Anm.
Förkortningar beträffande remissmyndigheterna återfinns i avsniu 1.
Prop. 1979/80:40 48
Utdrag
BUDGETDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid
regeringssammanträde 1979-10-18
Närvarande:
statsministern Fälidin, ordförande, och statsråden Ullsten, Bohman, Mundebo,
Wikström, Friggebo, Mogård, Dahlgren, Åsling, Söder, Krönmark, Burenstam
Linder, Johansson, Wirtén, Holm, Andersson, Boo, Winberg, Adelsohn, Danell
Föredragande:
statsrådet Mundebo Proposition om fastighetstaxering, m. m.
1
Inledning
Allmän
fastighetstaxering skall ske vart femte år. Senaste allmänna fastighetstaxering
ägde rum år 1975. Nästa allmänna fastighetstaxering, som alltså skulle ske år
1980, har emellertid flyttats fram till år 1981 (prop. 1976/77:145, SkU
1976/77:52, rskr 1976/77:347, SFS 1977:455). Särskild fastighetstaxering
verkställs de år då allmän fastighetstaxering inte äger rum.
Reglerna
om taxering av faslighet har successivt reformerats under den senaste tioårsperioden.
Reformerna har gällt i stort sett alla områden inom fastighetstaxeringen och
har inneburit genomgripande förändringar pä viktiga punkter. Inför 1975 års
allmänna fastighetstaxering infördes under hösten 1973 flera ändringar (prop.
1973:162, SkU 1973:70, rskr 1973:391, SFS 1973:1099-1108). Till gmnd för
ändringarna låg eU betänkande (SOU 1973:4) av 1971 års
fastighetstaxeringsutredning och en inom finansdepartementet upprättad
promemoria (Ds Fi 1973:7) angående fastighetsbegreppet i skatterätten m. m.
Ändringarna innebar en nyreglering av bl. a. fastighetsbegreppet, bildande av
taxeringsenhet och värderingsgrunder. Vidare avsåg ändringarna organisationen
och förfarandet vid allmän fastighetstaxering. Genom lagsUftning år 1974 (prop.
1974:116, SkU 1974:35, rskr 1974:231, SFS 1974:295) anpassades i huvudsak
reglerna om taxering av vattenfallsfastighet till systematiken och
värderingsprinciperna i övrigt.
Den
16 september 1976 bemyndigades chefen för finansdepartementet att tillkalla en
kommitté (Fi 1976:05) 1976 års fastighetstaxeringskommitté för att göra en
översyn av reglerna för fasUghetstaxeringen. En huvuduppgift var att göra en
lagteknisk översyn av gällande regler. Även skattepliktsreglerna
Prop. 1979/80:40 49
borde
ses över liksom frågan om värderingsmetod för vattenfallsfastigheter. Vidare
borde övervägas hur fastighetstaxeringen borde anpassas till den nya
organisationen av inkomsttaxeringen i företa instans.
1976
års fastighetstaxeringskommitté' har i maj 1979 avgett ett delbetänkande (SOU
1979:32) FastigheUtaxering 81. Till protokollet i detta ärende bör bifogas en
sammanfattning av kommitténs förslag som bilaga 1. Beträffande gällande rätl
samt utredningens närmare överväganden hänvisas till betänkandet.
Efter
remiss har yttranden över betänkandet avgetts av justitiekanslern (JK), Svea
hovrätt, kammarrätterna i Göteborg och Sundsvall (kammarrätterna),
centralnämnden för fastighetsdata (CFD), överbefälhavaren (ÖB),
fortifikationsförvaltningen (Fort F), statistiska centralbyrån (SCB), bankinspektionen,
styrelsen för Sveriges allmänna hypoteksbank (hypoteksbanken), statskontoret,
byggnadsstyrelsen, riksrevisionsverket (RRV), riksskatteverket (RSV),
riksarkivet (RA), skolöverstyrelsen (SÖ), lantbmksstyrelsen (LBS),
skogsstyrelsen, statens naturvårdsverk (naturvårdsverket), Sveriges
lantbruksuniversitet (lantbmksuniversitetet), överstyrelsen för ekonomiskt
försvar (ÖEF), bostadsstyrelsen, statens institut för byggnadsforskning (SIB),
statens planverk (planverket), statens lantmäteriverk (LMV), statens industriverk
(SIND), statens vattenfallsverk (Vattenfall), domänverket, länsstyrelserna i
Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs,
Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs,
Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens samt Norrbottens län, arrendelagskommittén,
tomträttskommittén, delegationen för företagens uppgiftslämnande (DEFU),
Göteborgs kommun, Centralorganisationen SACO/SR (SACO/SR), Fideikommissariernas
intresseorganisation (FIO), Folksam, Föreningen Auktoriserade revisorer (FAR),
Föreningen Sveriges fögderiijänstemän (FSF), HSB:s riksförbund. Kooperativa
förbundet (KF), Landsorganisationen i Sverige (LO), Landstingsförbundet,
Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Samfundet för fastighetsvärdering.
Skogsindustriernas samarbetsutskott. Svensk industriförening. Svenska
arbetsgivareföreningen (SAF), Svenska bankföreningen. Svenska
byggnadsentreprenörföreningen (SBEF), Svenska elverksföreningen
(Elverksföreningen), Svenska företagares riksförbund (SFR), Svenska
försäkringsbolags riksförbund. Svenska kommunförbundet (Kommunförbundet),
Svenska kraftverksföreningen (Kraftverksföreningen), Svenska
lokaltrafikföreningen (Lokaltrafikföreningen), Svenska sparbanksföreningen
(Sparbanksföreningen), Sveriges advokatsamfund (Advokatsamfundet), Sveriges
fastighetsägareförbund, Sveriges föreningsbankers förbund, Sveriges
grossistförbund, Sveriges hantverks- och
'
Numera regeringsrådet Gunnar Björne, ordförande, hovrättsfastighetsrädet Bertil
Hall, riksdagsledamöterna Paul Jansson, Stig Josefson och Bo Lundgren, bitr.
skattedireklören Lars Malmberg, riksdagsledamoten Börje Stensson samt
skattedirektören Ulla Wadell.
4 Riksdagen 1979/80. 1 saml. Nr 40
Prop. 1979/80:40 50
industriorganisation
- Familjeföretagen (SHIO-Familjeföretagen), Sveriges industriförbund
(Industriförbundet), Sveriges jordägareförbund (Jordägareförbundet), Sveriges
redovisningskonsulters förbund (SRF), Sveriges riks-idrottsförbund
(Riksidrottsförbundel), Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, Sveriges
villaägareförbund. Sydkraft AB, AB Sydvatten, Taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund (TOR), Tjänstemännens centralorganisation (TCO) och Angermanälvens
vattenregleringsföretag.
LBS
har bifogat yttranden frän lantbruksnämnderna i Södermanlands, Kronobergs,
Kristianstads, Skaraborgs, Örebro, Kopparbergs, Gävleborgs och Västerbottens
län. Skogsstyrelsen har bifogat yttranden från skogsvårdsstyrelsema i Jönköpings,
Kalmar, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs och Norrbottens län.
Länsstyrelsen
i Stockholms län har bifogat yttranden från Stockholms läns landsting,
Stockholms kommun, Södertälje kommun och Skärgårdens intresseföreningars
kontaklorganisalion. Vidare har länsstyrelsen bilagt ett gemensamt yttrande
från de lokala skattemyndigheterna i Södertälje, Handens, Täby och Norrtälje
fögderier. Länsstyrelsen i Uppsala län har bifogat yttranden från de lokala
skaltemyndigheterna i Enköpings, Tierps och Uppsala fögderier samt
SACO/SR-föreningen vid länsstyrelsen, de lokala skattemyndigheterna och
kronofogdemyndigheten i Uppsala län och ST-fögderi i Uppsala län. Länsstyrelsen
i Södermanlands län har bifogat yttranden från lantbmksnämnden och länsjägmästaren
i Södermanlands län. Länsstyrelsen i Östergötlands län har bifogat yttranden
från de lokala skattemyndigheterna i Linköpings, Mjölby, Motala och Norrköpings
fögderier samt överiantmätaren i Östergötlands län. Länsstyrelsen i Malmöhus
län har bifogat yttranden från de lokala skattemyndigheterna i Helsingborgs och
Malmö fögderier. Länsstyrelsen i Hallands län har bifogat yttranden från den
lokala skattemyndigheten i Kungsbacka fögderi, lantbmksnämnden i Hallands län
och länsjägmästaren i Hallands län. Länsstyrelsen i Kopparbergs län har till
sitt eget yttrande fogat ett gemensamt upprättat yttrande från de lokala
skattemyndigheterna i Borlänge och Falu fögderier samt skogsvårdsstyrelsen i
Kopparbergs län.
Hämtöver
har yttranden inkommit från Byggnadsstandardiseringen och
riksantikvarieämbetet.
Kammarrätten
i Göteborg och kammarrätten i Sundsvall har ingett likalydande svar. Vattenfall
och Kraftverksföreningen har lämnat in ett gemensamt utarbetat svar samt var
sitt eget svar. Sydkraft AB och Angermanälvens vattenregleringsföretag delar de
synpunkter som har framförts i Vattenfalls och Kraftverksföreningens gemensamma
svar. FIO och Jordägareförbundet har ingett var sitt likalydande svar. Folksam
instämmer i KP:s yUrande. LRF har som siu yttrande ingeU eU inom Lantbmkarnas
skattedelegation upprättat utlåtande. Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund delar de synpunkter som har framförts i utlåtandet medan Sveriges
föreningsbankers förbund i princip ansluter sig Ull uUåtan-
Prop.
1979/80:40 51
det.
SAF, Svenska bankföreningen och Industriförbundet har avgeU eU gemensamt
remissvar. SFR, Sveriges grossistförbund och SHIO-Familjeföretagen instämmer i
de synpunkler som har framförts i det gemensamma svaret. Skogsindustriernas
samarbetsutskott anför att utskottet i allt väsenlligl kan ansluta sig till
vad Lantbrukamas skattedelegation och SAF m. fl. har anfört.
En
sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende
som bilaga 2.
Jag
avser nu att behandla de frågor som tagits upp i det nämnda deibetänkandet och
lägga fram förslag med avseende pä 1981 års allmänna fastighetstaxering.
2
Föredragandens överväganden
Inledningsvis
vill jag lägga nägra allmänna synpunkter på fastighetstaxeringens betydelse
och på innebörden av de förslag jag i det följande kommer alt redovisa. Jag lar
i detta sammanhang också upp det krav på ytteriigare uppskov med den allmänna
fastighetstaxeringen som på sina håll framförts.
2.1
AUmänna synpunkter
Fastighetstaxeringen
hade urspmngligen som enda syfte att ge underiag för den särskilda kommunala
fastighetsbeskattningen, som nu betecknas garantibeskattning. I dag har
fastighetstaxeringen och de uppgifter som inhämtas vid denna taxering fått allt
större betydelse också för andra regler inom skattelagstiftningen liksom inom
andra rättsområden.
Som
exempel i det sistnämnda avseendet vill jag nämna att uppgifter om fastigheter
spelar en ökande roll inom samhällsplaneringen. De uppgiftersom i stor mängd
samlas in vid fastighetstaxeringen har sedan 1970 års allmänna
fastighetstaxeringen bearbetats ADB-mässigt och förts in i ett fastighetstaxeringsregister.
Vid den allmänna fastighetstaxering som nu förbereds kommer en väsentlig
utökning av användningen av detta register atl ske. Detta beror i första hand
på den av riksdagen redan beslutade samordningen mellan fastighetstaxeringen
och 1980 års folk- och bostadsräkning (FoB) 80. Vidare kommer jag i det
följande att föreslå att en del av uppgifterna för fastighetstaxering utnyttjas
också för bl.a. energiplanering och aU vissa uppgifter som behövs speciellt för
denna planering samlas in vid samma tillfälle.
Redan
det nu sagda visar vikten av ett väl fungerande system för
fastighetstaxeringen. Jag kommer strax att ytteriigare utveckla detta. De
förslag som nu lagts fram av fastighetstaxeringskommittén innebär också i
första hand just tekniska förbättringar i syfte att möta de allt högre
kvalitetskrav som ställs på fastighetstaxeringens resultat. De formella
Prop. 1979/80:40 52
ändringarna
är betydande, främst på grund av att en anpassning måste ske till den nya
regeringsformens (RF) krav, medan de gmndläggande materiella reglerna i sina
huvuddrag bibehålls frän 1975 års allmänna fastighetstaxering.
2.7.7
Garantibeskattningen m. m.
Som
jag redan nämnt har fastighetstaxeringen slor belydelse för garantibeskattningen.
Denna innebär i princip alt varje kommun skall garanteras all en inkomst som
minst motsvarar 2 96 av taxeringsvärdet av de skattepliktiga fastigheterna i
kommunen beskaUas där. Garanlibeskallningen ger en merinkomst för kommunen
endasi om den är effektiv. Del är den om det s. k. procentavdraget inte kan
eller endasi delvis kan utnyttjas saml om garantibeloppet hell eller delvis
kvarstår trols grundavdrag.
Kommunernas
inkomsterav garantibeskattningen har på gmndval av 1975 års taxeringsvärden
beräknals till 1 298 milj. kr. Avgörande är, som redan nämnts, i vilken grad
garanUskatten är effektiv. Detta varierar mellan olika fastighetskategorier och
en viss osäkerhei vidlåter alla beräkningar. Med effektiviletsgraderna 20 % för
jordbruk och industrifastigheter, 75 % för villor, fritidshus, hyreshus och
affärshus samt 100 96 för exploateringsfaslig-heter beräknas de effektiva
garantibeloppen vid 1981 års taxering uppgå till 7 340 milj. kr. vid en
fördubbling av taxeringsvärdena.
Med
nuvarande genomsniuliga utdebitering, 29 kr. blir då kommunernas inkomster av
garantibeskattningen ca 2 100 milj. kr. De angivna eflekfivi-tetstalen har
uppskattats av dels 1971 års fastighetstaxeringsutredning, dels
fastighetstaxeringskommittén och RRV.
Fastighelstaxeringskommiltén
har ingäende beskrivit de olika delar av skattelagstiftningen där resultaten
frän fastighetstaxeringen kommer till användning. Bland dessa kan främst nämnas
den schablonmässiga inkomstbeskattningen av en- eller tvåfamiljsfastigheter
samt fastigheter som tillhör allmännyttiga bostadsföretag och
bostadsrättsföreningar. Uppgifter om värden kommer också till användning t.
ex. vid bestämmande av underiag för byggnadsavskrivningar,
realisationsvinstbeskattning och fördelning av inkomst av fastighet mellan
olika kommuner samt vid beräkning av förmögenhetsskatt, arvs- och gåvoskatt,
stämpelskatt och skogsvårdsavgift. Beslut om fastighets beskattningsnatur har
också avgörande betydelse för till vilken förvärvskälla inkomsterna från
fastigheten skall föras.
Även
utanför beskattningen har rättsverkningar knutits till taxeringsvärdena och
andra uppgifter från fastighetstaxeringen. Kommittén har beskrivit detta. Här
kan nämnas användningen i samband med olika kapital- och fonderingsregler,
jordförvärvs- och jordhävdslagstiftningen samt förköpslagen (1967:868).
Prop.
1979/80:40 53
2.7.2
Planeringsunderlag
Fastighetstaxeringen
med de uppgifter som därvid inhämlas har även belydelse för olika delar av
samhällsplaneringen. Som nämnls har en samordning av fastighetstaxeringen och
FoB 80 redan beslutats av riksdagen (prop. 1978/79:128, FiU 1978/79:29, rskr
1978/79:282, SFS 1979:217). Det är ett viktigt mäl att kvaliteten på
fastighetstaxeringens resultat skall motsvara även kraven för olika
planeringsändamål.
Kommittén
anser alt samarbete och samordning med andra officiella fastighetsregister
skall eftersträvas. Många remissinsianser framhåller faslig-hetstaxeringens och
fastighetstaxeringsregislrets betydelse för olika slag av samhällsplanering.
Fastighetslaxeringsregistret innehåller de uppgifler som har registrerats på
dataminne både i den delen de reproduceras i faslighels-längd och i andra
delar.
Remissinstanserna
anser allmänt aU kommittéförslaget gör uppgiftema från fastighetstaxeringen
användbara för planeringsändamål. Jag vill här nämna att Sveriges
villaägareförbund anser att tillfället vid den allmänna fastighetstaxeringen
bör utnyujas för att fl fram en fyllig information. SCB framhåller att allt
större intresse har visats för möjligheterna att använda
fastighetstaxeringsregistret, framför allt i samhällsplaneringen. SCB anför att
detta ADB-baserade register är det enda totala register med detaljerad
information om den fasta egendomen i riket. ÖEF framhåller betydelsen av
uppgifterna för de beredskapsplanerande myndigheterna. CFD anför att
fastighetstaxeringsregistret är det enda rikstäckande registret med data om
byggnader.
Kommunförbundet
m. fl. framhåller behovet av att fastighetstaxeringen och fastighetstaxeringsregislrel
kan utnyttjas för kommunal planering, särskilt energiplanering.
Uppgifter
från fastighetstaxeringen om värden, ägarkategorier, faslighels-typer, arealer,
bebyggelseförhållanden m. m. ijänar ocksä etl viktigi ändamål som underiag för
enskilda personers, det privata näringslivets och institutioners planering.
Uppgifterna kommer också fill användning vid bedömning av fastighetsmarknad och
fastighetsstruktur liksom för banker och andra kreditgivare.
Det
har sålunda klart kommit till uUryck i remissyttrandena vilken betydelse man
lägger vid fastighetslaxeringsregistret och dess innehåll. Fömtom målet för
fastighetstaxeringen att åstadkomma en rättvis och likformig taxering är därför
vikfigt att den kvaliletsmässiga aspekten vid fastighetstaxeringen beaktas även
för dess betydelse för samhällsplaneringen.
En
samordning och ett samarbete med andra ofllciella register bör eftersträvas som
ocksä kommittén framhållit. En samordning i uppgiftsinsamlingen och
användningen av uppgifterna för samhällsnyttiga ändamål ligger i linje med
detta. Jag kommer i det följande under avsnitt 2.6 atl föreslå
Prop. 1979/80:40 54
en
samordnad uppgiflsinsamling för fastighetstaxeringen och planeringsän-damäl,
särskilt energiplaneringen, liknande den som redan beslutals för fastighetstaxeringen
och FoB 80. Jag anser att stora vinster från förenklings-och kostnadssynpunkter
är att göra här både för det allmänna och de enskilda.
2.7.i
Statistiska uppgifter
För
att yUeriigare belysa fastighetstaxeringens betydelse kan det ha sitt intresse
att nägot ange de värden som berörs. SCB utför den statistiska bearbetningen av
taxeringsmaterialet. Resultatet av de allmänna fastighetstaxeringarna
redovisas för hela riket, län. A-regioner och kommuner.
Vid
1975 års allmänna fastighetstaxering uppgick det totala taxeringsvärdet för
omkring 2,3 miljoner taxeringsenheter till 389 miljarder kronor. Av det
sammanlagda taxeringsvärdet föll 49 miljarder eller 13 96 på jordbmksfastigheter
och 340 miljarder eller ca 87 96 på kategorin annan fastighet.
Jordbruksfastigheternas procentuella andel av de totala taxeringsvärdena har
sjunkit frän 16 96 år 1965 till 12 96 år 1977. På grund av de fortgående
investeringarna på annan fastighet har den procentuella höjningen av
taxeringarna varit högre under perioden 1970-1975 på annan fastighet än i fråga
om jordbruksfastighet. Antalet taxeringsenheter av beskattningsnaturen annan
fastighet och deras värden fördelade sig vid 1975 års taxering på olika
fastighetstyper enligt följande:
Anial
Taxeringsvärden milj.kr.
1.
Smäfastigheter därav med
1809078
142 978
enfamiljsvilla
921463
95
035
tvåfamiljsvilla
75 239
7 789
rad-
och kedjehus
111543
15
988
frifidshus
506
526
18
689
tomt
permanenthus
83 872
1667
tomt
fritidshus
71012
1081
smähusfastighel
fbr fler än tvä famil
-
992
685
jer
annan
småhusfastighet
16045
1598
småhusfastighet
med okänd anv.
22 386
447
2.
Hyres-
och afförsfastigheter
99 524
106 594
3.
Industrifastigheter
59119
77 164
4.
Exploateringsfastigheter
10 201
1846
5.
Specialfastigheter
15 973
8 470
6.
Annan
faslighet med okänd anv.
16106
2 901
Summa
2 010
010
339 956
Prop. 1979/80:40 55
2.2
Lagstiftningens utformning
2.2.7
En ny fastighetstaxeringslag
Gällande
fastighetstaxeringsregler är omfattande och fördelade på ett flertal olika
författningar, anvisningar m. m. En viss förenkling och systematisering av
reglerna genomfördes inför 1975 års taxering. F. n. finns endast
huvudprinciperna för taxeringen och värderingen - utom vad gäller skogstaxeringen
- i de författningar som antas av riksdagen dvs. KL och TL. Detaljregleringen
lämnas i anvisningar som meddelas av RSV. För skogstaxeringen finns både
grunder och mer detaljbelonade regler i Skvl som antagits av riksdagen.
I
direktiven till fastighetstaxeringskommittén anfördes bl. a. att en författningsmässig
översyn behövs av fastighetstaxeringsomrädet. Den nya RF lämnar inte samma
möjligheter som den gamla att delegera rätten att utfärda föreskrifter. En
genomgång måste därför göras av regelkomplexet. Vidare framhölls det i
direkUven att reglema finns i flera olika författningar och att detta gör
området svåröverskådligt. En lagteknisk översyn ansågs därför nödvändig bl. a.
för att fl till stånd en systematisk ordning av författningsområdet.
Kommittén
har nu föreslagit att alla regler om fastighetstaxeringen samlas i en
fastighetstaxeringslag, FTL, som beslutas av riksdagen, en fastighetstaxeringsförordning
med av regeringen utfärdade verkställighetsföreskrifter, föreskrifter som bl. a.
RSV har bemyndigats meddela och anvisningar utfärdade av RSV eller
länsstyrelse.
FTL
behandlar tre huvudsakliga områden. Det första, som finns i kapitlen 1-4,
behandlar allmänna taxeringsfrågor, definitioner bl. a. av byggnader och mark
samt bestämmelser om skatteplikt, beskattningsnatur och taxeringsenhet. 5-15
kap. behandlar olika värderingsfrågor och påföljande kapitel frågor om
organisalionen och förfarandet. De femton första kapitlen har i dag sin
motsvarighet i huvudsak i KL, Skvl och RSV:s anvisningar. Den sista delen
motsvarar främst reglerna i TL om allmän fastighetstaxering.
Kommittén har uttalat att
de regler som bör ingå i FTL och därför beslutas av riksdagen skall vara av mer
grundläggande och principiell karaktär. De närmare detaljerna kan sedan
regleras genom verkställighetsföreskrifter till lagen. Kommittén föreslår att
övervägande delen av de värderingsregler, som inte ges i FTL eller i
förordning, som beslutas av regeringen, skall meddelas i form av
verkställighetsföreskrifter av myndighet under regeringen och säledes vara
bindande. Kommittén fömtsätter att den föreskrivande myndigheten skall vara
RSV som också skall utfärda anvisningar om fasfighetstaxeringen.
I
det närmaste samtliga remissinstanser tillstyrker kommitténs förslag att samla
de huvudsakliga reglerna om fastighetstaxeringen i en särskild lag. De har inte
heller någon erinran mot den föreslagna principiella utformningen av FTL.
Flertalet remissinstanser tillstyrker också förslaget att riktvärden o. d.
Prop. 1979/80:40 56
skall
lämnas genom föreskrifter. Några är emellertid Iveksamma. Detta gäller bl. a.
Svea hovrätt. Lantbmkarnas skaiiedelegaiion anseratt riktvärden m. fl.
tabellvärden inte bör ha karaktär av föreskrifter som är bindande. Riktvärdena,
sägs det, har i realiteten avgörande betydelse. Del händer att del
taxeringsvärde som tas fram med utgångspunkt i riktvärden kan konstateras inte
motsvara 75 96 av marknadsvärdet. Man skall då inte, anför delegationen, ändra
värdefaktorer för atl nå önskat resultat. I stället bör värdet fl justeras även
om s. k. säregna förhållanden inte föreligger. Enligt delegationens uppfaUning
skall riktvärdena fastställas i form av anvisningar.
För
egen del vill jag anföra följande.
Den
föreslagna uppbyggnaden av FTL har så gott som genomgående bemötts mycket
positivt. Jag anser också att de lagtekniska förslagen bör godtas i sina
väsentliga drag. Pä en punkt finns det emellertid enligt min mening anledning
att göra en något annoriunda avvägning än kommittén.
Det
gäller omfaUningen av de regler som skall utfärdas i form av föreskrifter och
därför bli bindande. Bl. a. Lantbmkamas skattedelegation har ansett att det av
olika skäl, som nyss ätergetts, är olämpligt att slutprodukten i det föreslagna
värderingssystemet, dvs. riktvärdena, skall vara helt bindande.
Ett
syfte med detta system, som förfinats sedan 1975 års taxering,är att nä stadga
och enhetlighet vid laxeringen och att fl garantier för resultatens kvalitet.
Därför regleras värderingsmetoden i vad avser värdeomräden, värdeserier m. m.
ingående i de kapitel i den föreslagna lagen som avser värdering med
utgångspunkt i riktvärdena. Däremot sker bestämningen av de enskilda riktvärden
som skall tas fram enligt dessa regler genom främst provvärdering som företas
lokalt och är gmndad pä fillgänglig fastighetsprisstatistik eller genom ett
liknande förfarande.
Jag
vill i sammanhanget först erinra om vad föredragande departementschefen
uttalade i prop. 1973:162 (s. 341) i fråga om bundenheten av anvisningar vid
fastighetstaxeringen. Han anförde bl. a. att anvisningar som man i
lagstiftningen förutsatt att RSV skall utfärda vid fastighetstaxeringen, t. ex.
värdetabeller för skogen, skall följas och att avsleg från dem vid
fastighetstaxeringen flr göras endast med stöd av den bestämmelse i KL enligt
vilken man skall ta hänsyn till säregna förhållanden på fasUgheten vid
värderingen. De anvisningar för fastighetstaxeringen som utfärdats pä
länsplanet bör i princip också följas, anförde departementschefen, ehum de inte
har samma valör som RSV:s anvisningar.
För
egen del vill jag understryka aU riktvärdena enligt kommitténs förslag skall
tas fram av värderingsexpertis i utökad samverkan i olika former med
fastighetstaxeringsnämnderna och allmänheten. Det är därför normalt sä att
riktvärdena bygger på de bästa utredningar om fastigheternas marknadsvärden
som går att fä fram som underiag för värderingen. Emellertid kan naturiigtvis
felräkningar och oriktiga beräkningar förekomma också i detta sammanhang. Jag
har därför stannat för att riktvärdena liksom vid föregå-
Prop.
1979/80:40 57
ende
fastighetstaxering bör meddelas i anvisningsform och inte i form av bindande
föreskrifter. Jag fömtsätter emellertid att del liksom lidigare kommer aU
finnas skäl aU frångå riktvärdeiia i endast mycket begränsad omfattning.
2.2.2
Tidpunkten för den allmänna fastighetstaxeringen
Enligt
riksdagens beslul är 1977 skall näsla allmänna fastighetstaxering äga rum är
1981. Liksom vid tidigare tillfallen har det emellertid pä sina håll
ifrågasatts om inte taxeringen borde skjutas upp. Som skäl har angetts
administrativa svårigheter, problem med fastighelsprisslatistiken, behovel av
att bättre överblicka konsekvensema av de starkt höjda taxeringsvärden som kan
väntas etc. Denna gång har man ocksä från nägot håll anförl den laglekniska
omläggningen som skäl för ett uppskov.
Jag
anser inte att de argumenl som framförts moUverar någon ändring av riksdagens
Udigare beslut. Det är givet atl en engångsinsats av del slag en allmän
fastighetstaxering innebär alltid mäste betyda en påfrestning på de
administrativa resurserna, men den blir inte mindre av atl förskjutas. Jag vill
här ocksä erinra om att den allmänna fastighetstaxeringen redan skjutils upp
ett år. Ju längre tid som går mellan de allmänna fastighetstaxeringarna desto större
blir de språngvisa höjningarna av värdena. Det har från många häll bland
remissinstanserna framförts önskemål om en övergång till etl system med mllande
taxeringar för att undvika sädana abrupta förändringar av taxeringsvärdena. Jag
anser mycket tala för ett sädant system. Man skulle dä också minska de
administrativa svårigheter för skattemyndigheterna som följer av nuvarande
ordning. Fastighelstaxeringskommiltén räknar med atl under 1980 lämna förslag i
frägan om rullande taxering. Jag vill emellertid framhålla att en allmän
fastighetstaxering av hittillsvarande slag mäsle ulgöra utgångspunkt för en
eventuell övergång till ett nyll system. I jämförelse med Udigare tillfällen är
också 1981 ärs allmänna fastighetstaxering mycket väl förberedd pä nuvarande
stadium, och avsevärda resurser har redan lagts ned inför laxeringen. Jag
återkommer till detta i det följande.
Det
är uppenbart all en sädan höjning av fastigheternas taxeringsvärden som är att
vänta mäste beaktas vid utformningen av de olika skattebestämmelser som bygger
pä taxeringsvärdena. Den fräga som berör de största medborgargmpperna är den
schablonmässiga intäktsberäkningen för egna hem. Liksom skett i samband med
fidigare allmänna fastighetstaxeringar kommer givetvis även denna gång
villaschablonen atl justeras så att inga socialt oacceptabla effekter uppstår.
Konkreta förslag bör emellertid anstå till dessatt taxeringens utfall med
någoriunda säkerhet kan förutses. Fastighets-taxeringskommittén har filt
lilläggsdirekfiv (Dir. 1978:22) atl komma med förslag på denna punkt. Etl
betänkande om delta avses bli lämnat under första halvåret 1980. Jag vill i
sammanhanget erinra om atl de nya taxeringsvärdena från 1981 ärs allmänna
fastighetstaxering kommer atl
Prop. 1979/80:40 58
tillämpas
vid inkomsttaxeringen först år 1982.
De
höjda taxeringsvärdena flr också slor inverkan pä kapitalbeskattningen av bl.
a. jordbrukare och andra ägare till familjeföretag. Här vill jag erinra om all
regeringen nyligen bemyndigat mig att tillkalla en kommitté för aU se över
beskaUningsreglerna för familjeföretagen. Kommittén skall enligt sina direktiv
(Dir. 1979:106) även behandla hithörande frågor. Lantbrukarnas skattedelegation
har ocksä pekat pä atl vissa ändringar kan behöva göras i fräga om annan
lagstiftning. Del handlar här bl. a. om beskattningen av takter,
avskrivningsunderlaget för byggnader på jordbruksfastigheter i vissa fall och
vissa realisationsvinstfrägor. Dessa frågor övervägs f n. inom
budgetdepartementet och jag räknar med att en departementspromemoria kommer att
kunna framläggas under första halvåret 1980.
Sammanfattningsvis
finner jag alltså de skäl som anförts för ett uppskov med den allmänna
fastighetstaxeringen inte övertygande. Detta ställningstagande får också sägas
ha stöd i remissutfallet. Så har t. ex. den nya lagens utformning och innehåll
fått ett huvudsakligen mycket gott mottagande. Jag vill också erinra om den av
riksdagen beslutade samordningen mellan den allmänna fastighetstaxeringen och
FoB 80. Denna samordning har stor betydelse såväl för det allmänna som för de
enskilda. Ett uppskov med fastighetstaxeringen skulle tvinga fram en omprövning
av beslutet om FoB 80.
Jag
anser således att nästa allmänna fastighetstaxering bör äga rum som planerat år
1981 och jag övergår nu till en närmare diskussion om den nya lagstiftning som
skall tillämpas vid detta tillfälle.
2.3
Allmänna taxeringsregler
2.3.1
Inledande bestämmelser
I
klarläggande syfte bör enligt kommittén FTL liksom KL och TL inledas med ett
avsnitt med allmänna bestämmelser och definitioner. Bestämmelser med i stort
sett samma innehåll som de som nu föreslås i 1 kap. FTL finns i KL och TL.
Enligt
kommittéförslaget skall 1 kap. FTL inledas med en allmän regel om vad beslutet
om fastighetstaxeringen skall omfaUa. Det motsvarar vad som är huvudmomenten
vid fastighetstaxeringen, nämligen att för varje fastighet besluta om
skatteplikt, taxeringsenhet, beskattningsnatur och taxeringsvärde.
Kommittén
anser vidare att en bestämmelse bör finnas om att det skall iakttas att
taxeringarna blir överensstämmande med skatteförfattningarna och i möjlig män
likformiga och rättvisa. Kommittén föreslår också att taxeringsår definieras i
FTL pä samma sätt som i KL.
Vidare
föreslås oförändrad tillämpning av fastighetsbegreppet, dvs. det civilrättsliga
fastighetsbegreppet enligt JB. Till fastighet skall liksom hittills i
skattesammanhang ocksä räknas byggnad som är lös egendom liksom byggnads- och
industrilillbehör Ull sädan byggnad.
Prop. 1979/80:40 59
Kommittén
diskuterar ocksä begreppet tillfällig byggnad och anför bl. a. att byggnad bör
anses uppförd för stadigvarande bmk pä fasligheten i vart fall om den funnits
på samma plats i fem år. Den bor då hänföras tili fast egendom och taxeras som
sädan.
En
bestämmelse bör liksom f n. finnas om att endast skattepliktig fastighet skall
åsättas taxeringsvärde och atl som ägare skall anses den som enligt 47 § KL
skall ta upp garantibelopp som skattepliktig inkomst.
Kommittén
anseratt förhållandena vid taxeringsårets början skall ligga till gmnd för
beskattningen vid fastighetstaxeringen. Enligt den föreslagna bestämmelsen
skall förhållandena vid taxeringsårets början gälla vid bedömningen av bäde
fastighetsanvändning och beskaffenhet.
1
övrigt bör enligt kommittén i det inledande kapitlet i FTL tas in en regel om när
allmän fastighetstaxering skall ske liksom om särskild fastighetstaxering
under den löpande taxeringsperioden mellan tvä allmänna fastighetstaxeringar.
Remissinstanserna
anser överiag att det är riktigt att samla de allmänna bestämmelserna och
definitionerna om fastighetstaxering i ett inledande kapitel. Från nägot häll
ifrågasätts om inte ytteriigare definitioner bör lämnas i inledningskapitlet.
En remissinstans anser att värdets fördelning på delvärden och indelningen i
fästighetstyper borde hänföras till beslutet om fastighetstaxering och inte
till beslutets gmnder.
För
egen del anser jag att del är en lämplig lagstiftningsmetod att i ett inledande
avsnitt samla allmänna bestämmelser och definitioner som avser område som skall
regleras. Fastighetstaxeringsreglema innehåller av naturliga skäl en mångfald
definitioner. Jag anser att det urval av definitioner o. d. som kommittén
föreslagit skall ingå i 1 kap. är väl avvägt.
Den
föreslagna bestämmelsen om vad som är beslut vid fastighetstaxering överensstämmer
med praxis. Jag ser inte någon anledning att utvidga detta alt avse t. ex.
indelningen i byggnadstyper. Indelning i byggnadstyp anses i dag vara del av
beslutsgrunderna och kan i den egenskapen överklagas om den visas ha rättslig
betydelse utanför fastighetstaxeringen. Det vore ocksä problematiskt att avgöra
vilka gmnder, som skulle vara en del av beslutet. Arealen, som är en av
gmnderna för beslutet, har t. ex. i vissa sammanhang överprövats särskilt. Jag
anser säledes inte att det är påkallat att ändra den regel som kommittén
föreslagil om vad som skall avses med beslutet om fastighetstaxering.
Nägra
frågor om fastighetsbegreppet vid taxeringen har tagits upp i remissyttrandena.
Man har ansell att begreppet fastighet bör definieras i en inledande bestämmelse
och atl det av den bestämmelsen bör framgå att fastighelsbegreppel är detsamma
som enligt JB. Lagen bör också, sägs det, kompletteras med en regel om vad som
är tillfällig byggnad och ett klarläggande av vad som är markanläggning.
Nu
gällande bestämmelser om fastighetsbegreppet vid taxeringen infördes vid
lagsUftningen inför 1975 års allmänna fastighetstaxering (prop. 1973:162
Prop. 1979/80:40 60
s.
293). Även i den behandling, som föregick prop. 1973:162, togs frågan om en
kodifiering av fastighelsbegreppel upp. I förarbetena (Ds Fi 1973:7 s. 29)
anfördes alt nägon definition av fastighetsbegreppet inte längre var behövlig i
KL. Man anförde alt någon sådan inte fanns i t. ex. fastighetsbildnings- och
exproprialionslagstiftningen. Jag anser att det inte heller nu finns anledning
att uttryckligen anknyta fastighetsbegreppet för taxeringen till jordabalken.
Fastighetsbegreppet enligt jordabalken skall ändå gälla. I den mån avvikelse
från det civilrättsliga fastighelsbegreppel behöver göras flr detta anges
särskilt.
Inte
heller anser jag att några lagregler bör lämnas för begreppen markanläggning
eller tillfälliga byggnader. Svea hovrätt har ansett att markanläggning bör
definieras i enlighet med terminologin i jordabalken som ledning, stängsel och annan
anläggning. Vid beskattningen skall man genomgående utgå från den
civilrättsliga klassificeringen i jordabalken. I princip gäller alllsä den
definition i jordabalken som hovrätten angett. Det är enligt min mening inte
heller behövligt atl definiera begreppet markanläggning i FTL. Jordabalkens
definition tillför inle heller mycket i förtydligande syfte. Det flr i stället
ankomma på RSV att utfärda närmare anvisningar om detta för
fastighetstaxeringen.
Detsamma
bör ske i fråga om vad som bör avses med begreppet tillfällig byggnad. Även här
flr man falla tillbaka på den civilrättsliga fastighetsklassificeringen.
Avgörande blir om byggnaden skall anses vara uppförd för stadigvarande bmk.
Framstår det vid taxeringstillfället som klart att byggnaden inte skall finnas
kvar pä samma ställe i fem är är den enligt kommitténs mening en tillfällig
byggnad. Den skall dä inle taxeras. Jag delar den uppfattningen.
Förslaget
att föra samman reglerna om fasUghetstaxering till FTL har omfattande
laglekniska följdverkningar. 2 kap. KL och Skvl innehåller de nu gällande
materiella lagreglema om fastighetstaxering. De föreslås därför nu upphöra att
gälla. Ett undantag är regeln om det skatterättsliga fastighetsbegreppet som
föreslås ingå i 4 § KL. Jag tillstyrker dessa förslag.
2.3.2
Indelning av byggnader och mark
Del
sätt på vilket egendomen klassificeras i olika byggnadstyper och lyper av mark,
s. k. ägoslag, här avgörande betydelse för de olika momenten vid taxeringen, t.
ex. vid indelningen i taxeringsenhet. Vidare används olika värderingsmetoder
för skilda slag av egendom.
Regler
om hur byggnader och mark skall klassificeras vid fastighetstaxeringen finns
{. n. inte i någon författning utom såvitt gäller skogsmark som regleras i
Skvl. I övrigt finns anvisningar från RSV.
Kommittén
föreslår att klassificeringsbestämmelser tas in i FTL för att få fram gmpper av
egendom som har likartade egenskaper och som enhetliga värderingsregler kan
ställas upp för. Man har strävat efter att samordna
Prop. 1979/80:40 61
begreppsdefinifionerna
med vad som gäller i andra författningar och i statistiska
framställningssammanhang. Andra målsättningar har varit att göra definitionema
klara och enkla atl tillämpa.
Vid
1975 års allmänna fastighetstaxering skulle indelningen av mark göras främst
utifrån egendomens faktiska användning och belräffande byggnader den faktiska
användningen och beskaffenheten. Enligt kommittén bör detla gälla även i
fortsättningen. Reglerna för indelning i byggnader och mark har kommittén gjort
sä att de skall kunna ligga till gmnd för bl. a. reglerna om skatteplikt,
taxeringsenhet och beskattningsnatur.
Remissinslanserna
har accepterat den föreslagna systematiken för klassificeringen. En del
remissinstanser har särskilt välkomnat en samordning av begreppsdefinitionerna
med dem som gäller i andra sammanhang.
Även
jag anser den föreslagna systematiken ändamålsenlig. Förslaget om
klassificering av byggnader och mark är väl ägnat att ligga fill grund för
övriga moment vid fastighetstaxeringen. Invändningar beträffande vissa
delfrågor har dock framförts frän några remissinstanser. Jag återkommer till
delta vid behandlingen av byggnadstyperna och ägoslagen.
2.3.2.1
Indelning i byggnadstyper
Indelning
efter beskaffenhet och användning, huvudsaklighetsprincipen
Byggnadsbeståndet
skall enligt kommittén indelas i olika byggnadstyper, nämligen småhus,
hyreshus, ekonomibyggnad, industribyggnad och specialbyggnad. Gmppen
specialbyggnader föreslås bli indelad i undergrupper, t. ex. värdbyggnad och
skolbyggnad.
För
samtliga byggnadstyper utom specialbyggnader föreslås att det ändamål som
byggnaden är inrättad för skall ligga till gmnd för indelningen. I fråga om
specialbyggnader skall användningssättet vara indelningsgrund.
Användningssättet skall vara avgörande för om byggnadema skall undantas frän
skatteplikt.
Kommittén
föreslär en huvudsaklighetsprincip vid indelningen. Detta stämmer överens med
reglerna i 1975 års klassificeringssystem. Det ändamål för vilket en byggnad
huvudsakligen - dvs. till mer än hälften - används eller är inrättad blir
alltså avgörande för indelningen.
Enligt
förslaget skall en byggnad, som används pä sädant sätt att den kan indelas som
specialbyggnad ocksä klassificeras som sådan, även om den kan anses inrättad
för något ändamål som skulle motivera annan indelning. Detta föresläs
emellertid inte gälla när byggnad kan indelas såväl som ekonomibyggnad som
specialbyggnad. I sädant fall skall byggnaden indelas som ekonomibyggnad.
Remissinstanserna
har i princip lämnat förslaget om klassificering av byggnader efter
beskaffenhet och användningssätt utan erinran. Även jag anser att den valda
konstmktionen är ändamålsenlig. Härigenom flr man en väl avgränsad gmpp för
skattefria byggnader.
Prop. 1979/80:40 62
Remissinstanserna
har även godtagit atl en huvudsaklighetsprincip lillämpas vid klassificering
av byggnader. Några remissinstanser har påpekat att det kan bli svårt att
avgöra vilkel som är en byggnads huvudsakliga användning eller beskaffenhet.
Jag vill emellertid framhålla att man alltid flr räkna med att det kan uppkomma
gränsdragningssvärigheter oavselt pä vilkel sätt man går till väga. Enligl min
mening föreligger skäl av praktisk natur föratt behälla nuvarande
huvudsaklighetsprincip. Jag vill emellerUd föreslå ett förtydligande. Enligt
kommittén skall det vara avgörande om byggnaden till mer än hälften används pä
visst sätt. 1 lagtexten bör därför uttrycket "till övervägande del"
användas. Jag ansluter mig i övrigt till de riktlinjer som kommittén har dragit
upp för tillämpningen av huvudsaklighetsprincipen. För att underlätta arbetet
med klassificeringen bör utföriiga anvisningar lämnas av RSV.
Sm å hus
och hyreshus
Enligt
gällande ordning används begreppen småhus och hyreshus vid klassificeringen av
bostadsbyggnader på annan fastighet. Byggnader, som används som bostäder på
jordbmksfastighet uppdelas f n. inte i olika kategorier ulan benämns enbart
bostadsbyggnader. Som hyreshus betecknas också byggnader som är avsedda att
användas för kontor och butiker samt förrädsutrymmen i anslutning till sådana byggnader.
Liksom
f n. skall enligt kommittén det ändamål för vilket bostadsbyggnaden är
inrättad fl avgöra om byggnaden skall hänföras lill småhus eller hyreshus. Som
småhus skall anses byggnader som är inrättade med bostäder ät högsl tvä
familjer och som hyreshus övriga bostadsbyggnader. Detta föreslås gälla även
beträffande bostadsbyggnader pä jordbruksfastighet. Komplementbyggnader såsom
garage m. m. som ligger i anslutning till småhus, skall enligt förslaget inte
indelas särskilt utan behandlas som om de var belägna inom byggnaden. Till
gmppen hyreshus skall enligt förslaget hänföras även byggnader som det går att
beräkna ett hyresvärde för, såsom kontors- och butiksbyggnader.
Förslaget
innebär att under beteckningen hyreshus skall falla även vissa byggnader som f
n. inte hör dit utan är indelade som specialbyggnader. Det gäller hotell,
restauranger och liknande byggnader. Även fristående förråd, som är belägna i
anslutning till ett hyreshus och som behövs för verksamheten i hyreshuset,
skall enligt förslaget hänföras till hyreshus.
Förslaget
om småhus och hyreshus har mottagits positivt av remissinstanserna. Några
remissinstanser har emellertid ifrågasatt om inte vissa typer av byggnader
borde brytas ut ur gruppen hyreshus och behandlas särskilt vid taxeringen.
För
egen del vill jag anföra följande. Som tidigare har anförts avser
klassificeringen att ligga Ull gmnd förde olika momenten vid taxeringen. De
byggnader som har förts till byggnadstypen hyreshus är sådana där ett
Prop.
1979/80:40 63
hyresvärde
kan beräknas. Samma värderingsregler bör därför användas för dessa byggnader.
Kommitténs förslag i denna del bör följas och detsamma gäller förslaget
beträffande småhus.
Ekonomibyggnad
De
byggnader som används eller behövs för jordbmk eller skogsbmk och som inte är
bostadsbyggnader benämns ekonomibyggnader m. m. Kommittén föreslår att hit
skall räknas byggnad som är inrättad för jordbruk eller skogsbmk, såsom t. ex.
djurstall och loge. Även växthus pä jordbmk och skogsbmk föresläs klassificerat
som ekonomibyggnad om växthusarealen understiger 300 m Förslaget om
ekonomibyggnader har i allmänhet mottagits positivt och jag vill föreslå att
det genomförs.
Specialbyggnad
F.
n. är gmppen specialbyggnader en restgrupp. Dit hör nämligen alla byggnader pä
annan fastighet som inte kan hänföras till någon annan typ av byggnad.
Byggnadstypen specialbyggnad skall enligl förslaget ges en ändrad innebörd och
inte längre utgöra en restgrupp. Till denna skall hänföras flertalet av de
byggnader som används pä sädant sätl att skattefrihet är motiverad för dem.
Gmppen specialbyggnader föresläs bli indelad i undergmpper. Förslaget innebär,
trots ändringen, alt de flesta byggnader som nu ingår i gmppen specialbyggnader
även i fortsättningen kommer att betecknas specialbyggnad.
Förslaget
har i allmänhet lämnats utan erinran av remissinstanserna. Vissa
remissinstanser anser att man genom att låta begreppet specialbyggnad fl ett
annat innehåll än tidigare kan kan medföra en del svårigheter.
För
egen del anser jag det vara ändamålsenligt att en särskild gmpp skapas för
byggnader som oavsett ägare skall undantas från skatteplikt.
Jag
anser all specialbyggnad är en passande benämning. Under avsnittel om
skatteplikt kommer jag att närmare beröra de olika undergmppema.
Industribyggnad
och övrig byggnad
Kommittén
föreslär att de byggnader som inte skall hänföras till byggnadstyperna småhus,
hyreshus, ekonomibyggnad och specialbyggnad skall hänföras till en särskild
byggnadstyp, som flr utgöra en restgrupp i likhet med specialbyggnad i gällande
ordning. Byggnadstypen föreslås bli benämnd industribyggnad.
Industribyggnad
enligt förslaget kommer i stort sett att motsvara industribyggnad i gällande
ordning. Hit kommer att hänföras bl. a. byggnader för industriell verksamhet,
större växthus, ekonomibyggnad utan samband med jordbruk eller skogsbmk och
kraftverk.
Prop. 1979/80:40 64
Förslaget
har pä det hela tagel lämnats utan erinran av remissinstanserna. Några av dem
förordar emellertid att gmppen industribyggnad skall omfalta endast sädana
byggnader som det bedrivs industriell verksamhet i. För resterande byggnader
skulle i stället en ny gmpp inrättas. Benämningen övriga byggnader har nämnls i
sammanhanget.
Enligl
min mening uppnår man en bättre systematik vid klassificeringen om man, som
vissa remissinsianser föreslär, skiljer ut de egentliga industribyggnaderna
till en särskild byggnadstyp och låter resterande byggnader utgöra en reslgmpp.
Detta stämmer också bättre överens med det förslag till systemalik som
kommittén har framlagt angående ägoslagen och som jag biträder. Jag föreslår
att vid klassificeringen av byggnader en byggnadstyp används som benämns
industribyggnad. Den bör definieras som byggnad som är inrättad för industriell
verksamhet. Dessutom bör en byggnadstyp kallad övriga byggnader införas. Till
övriga byggnader bör hänföras alla byggnader som inte kan hänföras till någon
annan av de föreslagna byggnadstyperna.
Till
industribyggnader bör säledes föras bl.a. byggnader för livsmedelsindustri,
trävamindustri, kemisk industri, gmv- och läktverksamhet och annan
tillverkningsindustri. Inom gmppen övriga byggnader faller bl. a. byggnader
såsom bensinstationer, parkeringshus, storgarage samt djurstall och växthus
utan samband med jordbruk. Den närmare gränsdragningen bör ankomma på RSV.
2.3.2.2
Indelning i ägoslag
Enligt
reglerna för 1975 års fastighetstaxering särskiljs ägoslag endast för mark pä
jordbmksfastighet. Den mark som hör till annan fastighet klassificerades inte.
Indelningen skedde i huvudsak efler den fakliska användningen.
Kommittén
föreslär att all mark, även mark pä annan fastighet, skall indelas i ägoslag.
Indelningen bygger pä pågående, lämplig och tilläten användning av mark, dock
skall indelning inte ske pä gmnd av tillfällig användning. Enligt förslaget
skall marken indelas i ägoslagen tomtmark, exploateringsmark, täktmark,
åkermark, betesmark, skogsmark, skogsimpediment och övrig mark.
Remissinstanserna
har pä del hela taget inte framfört nägra invändningar mot de gmnder för
indelningen som har föreslagits. För egen del finner jag att gmndema är väl
lämpade för alt fl en ändamålsenlig klassificering av marken för
fastighetstaxeringsändamål.
Vattentäckt
område
Vattentäckt
område klassificeras nu som icke produktiv mark och åsatts inte något värde, om
inte särskilda skäl finns.
Prop. 1979/80:40 65
Kommittén
föreslär att något värde inle heller i fortsättningen skall åsättas vattentäckt
omräde, med undantag för område där läkt pägär. Enligt kommittén skall mark som
är vattentäckt, med undantag för område med läkt, därför inte indelas såsom
särskill ägoslag eller ingå i sådant.
Förslaget
har biträtts av remissinstanserna. Även jag anser atl förslagel skall föijas.
Tomtmark
Med
tomt avses f n. byggnadsplals och område i anslutning härtill, som används för
prydnadsträdgärd, upplagsplats, parkeringsplats m. m.
Kommitténs
förslag till definition av tomtmark innebären viss justering av den gällande
för atl fä en anpassning till de föreslagna reglerna om indelning i
byggnadstyper. Tomt definieras enligt förslaget som markområde som upptas av
småhus, hyreshus, specialbyggnad eller industribyggnad saml i omedelbar
anslutning fill byggnaden liggande trädgård, parkeringsplats, upplagsplats,
kommunikationsutrymme m. m. En specialbestämmelse föreslås för mindre
fastigheter. All mark på fasUghet som är bebyggd med småhus, hyreshus,
specialbyggnad eller industribyggnad föreslås bli klassificerad som tomtmark,
om den totala arealen inte överstiger 2 ha och om marken ligger i ett
ägoskifte. Etl undantag görs för de fall marken till någon del skall taxeras
tillsammans med annan egendom. Vidare skall obebyggd mark i vissa fall
klassificeras som tomtmark. Det skall gälla t. ex. om byggnadslov har
beviljats.
Remissinstanserna
biträder eller lämnar förslaget i stort sett utan erinran. Förslaget om att
mark pä fastigheter som inte är större än 2 ha som regel skall utgöra tomtmark
har berörts av nägra instanser. Olika varianter pä tvähek-tarsregeln föreslås,
bl. a. att all mark. Ullhörande en fastighet, skall indelas som tomtmark även om
marken inte ligger i ett ägoskifte.
För
egen del vill jag anföra följande. Förslaget om att marken pä
tvähektarsfastigheterna skall indelas i tomtmark endast om den ligger i ett
ägoskifle, medför atl mycket små utskiften kan komma atl indelas som t. ex. åkermark.
Det får enligt reglerna om bildande av taxeringsenhet till följd att
fastigheten uppdelas i två taxeringsenheter. Detta kan synas vara en onödig
detaljreglering. Emellertid är det enligt min mening, som en remissinstans
ocksä har anfört, av betydelse alt mark behälls inom jordbruket. Dessa små
utskiften kan då användas vid rationaliseringsåtgärder för jordbruket.
Jag
finner det som kommittén har föreslagit beträffande tomtmark böra följas. En
justering bör dock göras med hänsyn till mitt förslag om att en ytteriigare
byggnadstyp skall införas.
Exploateringsmark
och täktmark
Enligt
gällande ordning utgör mark med exploateringsmöjligheter inte nägot särskilt
ägoslag. Endera bildas av sädan mark särskilda taxeringsenhe-
5 Riksdagen 1979/80. 1 saml. Nr 40
Prop. 1979/80:40 66
ter
- exploateringsfasUgheler - med beskattningsnaturen annan fastighet, eller
ocksä beaklas exploateringsmöjligheterna särskilt genom åsättande av övervärde
vid värderingen av jordbruksfastighet.
Kommitléförslagel
innebär att nya enhefiiga regler införs för klassificeringen och värderingen.
Till grund för dessa regler föreslås ligga ett nytt ägoslag, exploateringsmark.
Detta
ägoslag föreslås innefalta obebyggd mark som ingår i fastställd stadsplan eller
byggnadsplan och som lill någon del är avsedd att användas för byggnadsändamål.
Detta skall inte gälla mark som kan indelas som tomtmark och inte heller mark
beträffande vilken det är uppenbart atl exploatering inte kommer atl genomföras
eller kommer atl avsevärl fördröjas. Om det pä marken finns byggnad som skall
rivas, skall marken indelas som exploateringsmark och inte som tomtmark.
Förslaget
innebär atl viss mark, som i gällande ordning indelas som nägol av ägoslagen pä
jordbmksfastighet, i fortsättningen undantagsvis kan bli indelad som
exploateringsmark och därmed fl beskattningsnaturen annan fastighet.
Mark
som innehåller fyndigheter kan enligt nuvarande ordning behandlas på tvä olika
sätt. Antingen äsätls ett värde som särskild tillgång pä jordbmksfastighet
eller också taxeras fastigheten som annan fastighet (industrifastighet).
Enligt
kommittén skall ett särskilt ägoslag, täktmark, införas avseende mark som
innehåller fyndigheter. Täktmark skall, liksom exploateringsmark, värderas
efter särskilda regler och taxeras som annan fastighet. Endast mark på vilken
brytning pågår eller för vilken täkttillstånd enligt vattenlagen (1918:523)
eller naturvårdslagen (1964:822) föreligger skall enligt förslaget indelas som
täktmark.
Förslagen,
som är nyheter i förhållande Ull gällande ordning, har mottagits positivt av
remissinstanserna. Beträffande täktmark har ett förslag om ulvidgning och ett
om inskränkning av definitionen framlagts.
I
likhet med kommittén anser jag det lämpligl att mark som är avsedd att
exploateras för byggnadsändamäl och mark som innehåller fyndigheter utgör
särskilda ägoslag, om väl preciserade krav uppställs för i vilka fall detta fär
ske. Jag anser att de definitioner som kommittén har lämnat fyller kraven. Jag
ansluter mig till kommittéförslaget.
Somjag
kommer att föreslå i avsnittet om bildande av taxeringsenheter bör i samma
taxeringsenhet kunna ingå endast täktmark och industribyggnad. Enligt
definitionen av tomtmark skall mark som upptas av industribyggnad utgöra
tomtmark. Därför bör vid definitionen av täktmark göras ett tillägg av
innebörden att om det på taktområde finns byggnad för taktens utnyttjande skall
inte detta hindra att marken indelas som täktmark.
Åkermark
och betesmark
Kommittén
föreslår att som åkermark skall anses mark som används eller lämpligen kan
användas till växtodling eller bete och som är ägnad att plöjas.
Prop.
1979/80:40 67
Enligt
nuvarande ordning finns ett ägoslag benämnt ängs- och betesmark. Enligt
kommittén skall detta ägoslag benämnas betesmark och delta skall i stort
motsvaras av sådan mark som riU källas ängs- och betesmark.
Förslagen
om åkermark och betesmark har fltl ett positivt motlagande av
remissinstanserna. SCB föreslår emellertid alt åker skall ges definitionen
"mark som plöjs och används för växtodling". För betesmark föreslås
definitionen "mark som används för bete ulan alt bli plöjd".
För
egen del anser jag atl dessa definitioner är för snäva. 1 definitionen bör
ocksä ingå att marken är lämplig att användas för nämnda ändamål.
Värderingsreglerna bygger på indelningen av marken. Genom atl även beakta
markens lämpliga användning kommer man till etl rikligare resultat vid
värderingen med tanke på marknadsvärdeprincipen. Jag ansluter mig därför till
kommitténs förslag.
Skogsmark
Definitionen
av ägoslaget skogsmark finns i Skvl. Denna definition överensstämmer i stort
med den definition som fanns i den tidigare gällande skogsvårdslagen
(1948:237). Riksdagen har nyligen antagit en ny skogsvårds-lag (prop.
1978/79:110, JoU 1978/79:30, rskr 1978/79:387, SFS 1979:429). Skogsmark definieras
där som mark som är lämplig för virkesproduktion och som inte i väsentlig
utsträckning används för annat ändamål samt mark, där del bör finnas skog till
skydd mot sand- eller jordflykt eller mot att fjällgränsen flyttas ned. Mark
som ligger helt eller i huvudsak outnyttjad skall dock inte anses som
skogsmark, om den pä gmnd av särskilda förhållanden inte bör las i anspråk för
virkesproduktion. Mark skall anses lämplig för virkesproduktion, om den enligt
vedertagna bedömningsgmnder kan producera i genomsnitt minst 1 m virke om året
per hektar.
Kommiuén
anser att samma definition av ägoslagel skogsmark skall gälla vid
fastighetstaxeringen som enligt den nya skogsvårdslagen. Även bestämmelsen om
när mark skall anses lämplig för virkesproduktion bör gälla vid
fastighetstaxeringen men bör inte tas in i FTL.
Remissinstanserna
är positiva till att definitionen av skogsmark anpassas till den nya
skogsvärdslagen. En del remissinstanser anser att den i skogsvårdslagen angivna
produktionsgränsen per är skall intas även i FTL.
Jag
finner att en anpassning av fastighetstaxeringens begrepp till skogsvärdslagens
definition är fördelaktig. För att full överensstämmelse skall uppnäs bör
därvid även produktionsgränsen anges i lagen.
Skogsimpediment
och övrig mark
Ägoslaget
icke produktiv mark utgör i gällande ordning en restpost bland ägoslagen. Till
detta ägoslag hänförs i handledningen bl. a. myr, berg, hällmark, mark med
fjällskog och torvtäkter.
Kommittén
föreslär att etl nytt ägoslag, skogsimpediment, införs som nämnda mark kan
hänföras till. Impedimenten skall emellertid ligga i anslutning till skogsmark.
Vidare föreslås att det liksom f n. skall finnas ett
Prop. 1979/80:40 68
ägoslag
som skall utgöra en restpost. Detta ägoslag skall enligt kommittén kallas övrig
mark. Till detta ägoslag förs i princip den mark som nu ingär i ägoslaget icke
produktiv mark med undantag av den mark som föresläs bli indelad som
skogsimpediment. Till ägoslaget övrig mark kommer enligt förslaget att hänföras
bl. a. allmänna platser, mark för kanaler, järnvägar och andra vägar samt
impediment i anslutning till jordbmksmark. Enligt kommitténs förslag skall
marken inte åsättas nägot värde.
Flertalet
remissinstanser har inte invänt mot förslaget att ett nytt ägoslag,
skogsimpediment, införs och att en restpost, övrig mark, bildas för mark som
inte kan hänföras till nägot annat ägoslag. En del remissinstanser anser
emellertid att det inte finns något behov av att ägoslaget skogsimpediment
införs. Somliga anser att den mark som det är fråga om borde utgöra övrig mark.
Kammarrätterna anser att marken beroende på dess kvalitet kan ingå i skogsmark
eller övrig mark. Från något håll framhålls att till ägoslaget övrig mark
enligt förslaget kommer att föras en del markområden, som kan ha värden som
inte är obetydliga. Någon remissinstans föreslår att mark som föreslås bli
indelad som skogsimpediment bör utgöra övrig mark och inte åsättas något värde.
Somjag tidigare nämnt har klassificeringen av byggnader och ägoslag gjorts bl.
a. för att enhetliga värderingsregler skall kunna användas för varje gmpp. För
att mark skall hänföras till skogsmark skall den ha en bestämd
produktionsförmåga. Fömtom mark som kan hänföras till skogsmark finns annan
skogbärande mark med sämre produktionsförmåga. Den mark som föreslås bli
indelad som övrig mark har skiftande karaktär. Huvudsakligen består den dock av
mark utan nämnvärt värde. Marken kan också vara svårvärderad. Det torde bli en
administrativ vinst att sådan mark inte värderas.
Däremot
anser jag, med hänsyn till det fbrhållandevis beaktansvärda värde som sådan
mark har, att mark som föresläs utgöra skogsimpediment bör åsättas värde. Det
är därför inte lämpligt att marken förs till samma ägoslag 9om mark som inte
bör värderas.
Jag
förordar därför, i likhet med kommittén, att skogsimpediment utgör ett särskilt
ägoslag. Vidare bör mark som inte kan hänföras Ull nägot annat ägoslag föras
till ett särskilt ägoslag kallat övrig mark.
Beträffande
påpekandena att övriga mark kan ha betydande värden synes främst avses sådana
fall dä markanläggningar finns. Enligt kommitténs förslag åsatts
markanläggningar på övrig mark värde såvida det inte är fråga om anläggning som
skulle kunna vara skattefri.
Övrigt
Vid
definitionen av exploateringsmark föreslår kommittén att byggnad som skall
rivas och som finns inom exploateringsområde inte skall hindra att marken
indelas som exploateringsmark. Annars skulle den marken hänföras till tomtmark
enligt definitionen på tomtmark, eller övrig mark om det är fråga om en
ekonomibyggnad.
Enligt
min mening bör detta gälla även i de fall byggnad som skall rivas finns på
områden med andra ägoslag. En regel bör införas om att sådan byggnad inte skall
påverka indelningen av mark. detta innebär att det som har föreslagits av
kommittén om sådan byggnad inom exploateringsmark skall
Prop. 1979/80:40 69
gälla
även inom övriga typer av markområden, säsom på täktmark och mark som i
obebyggt skick skall anses som tomtmark. Jag föreslär alt byggnad som skall
rivas benämns saneringsbyggnad.
2.3.3
Skatteplikt
Enligt
4 § KL är fastighet skattepliktig om den inle särskill har undanlagils enligl 5
§ KL och anvisningarna till denna paragraf Undantagsreglema är så utformade atl
vissa fastigheter kan delas upp i en skattepliktig och en skattefri del. Andra
fastigheter är i sin helhet antingen skattepliktiga eller skattefria. Grunden
för skattefrihet är i regel att det allmänna har stor fördel och nytta av den
verksamhet som bedrivs på fastigheten. I de flesta fall är skattefriheten
beroende av vem som äger fastigheten. Ibland är ägarförhållandet inte ensamt
avgörande, utan hänsyn las även till fastighetens användning. För bestämda
kategorier av fastigheter kan slufiigen skattefrihet medges oavsett ägare.
Uppdelningen
av fastigheter i en skattepliktig och en skattefri del har behandlats tidigare
av bl. a. fastighetstaxeringskommittéerna (SOU 1968:32) och
fastighelstaxeringsulredningen (SOU 1973:7). I enlighet med sina direktiv har
1976 års fastighetstaxeringskommitté sett över reglerna i 5 § KL om undantag
från skatteplikt. Kommitténs förslag innebär att fastighet liksom f n. skall
vara skattepliktig om den inte särskilt undantas frän skatteplikt. Enligt
förslaget skall i förenklingssyfte en huvudsaklighetsprincip gälla i fräga om
skatteplikten. En fastighet skall således antingen vara skattepliktig eller
skattefri och alltså inte längre delas upp i två delar. Liksom f n. skall den
samhällsnytta som användningen av byggnader för med sig kunna motivera
skattefrihet. Kommittén föreslär att skattefrihet i flera fall än f n. skall
medges vid samhällsnyttig användning utan krav på bestämd ägare.
Enligt
beräkningar som har gjorts av kommittén skulle skattebortfallet för kommunerna
pä grand av de föreslagna ändringarna om skatteplikt bli marginella.
Kommitténs
förslag, som återfinns i 3 kap. FTL, har i stort filt elt positivt mottagande
av remissinstansema som ansett att förslaget medför en önskvärd förenkling. Jag
ansluter mig i princip till förslagen och till vad kommittén anfört som motiv
till sina regler. Som jag tidigare nämnt bör dock uttrycket
"huvudsakligen" i lagtexten ersättas med "till övervägande
del". Jag kommer i det följande att ta upp dessa frågor till närmare
behandling.
Närmare
bestämt är kommitténs förslag om undantagsregler disponerat sä att först anges
att specialbyggnader (2 §) och vissa ekonomibyggnader med tillhörande mark och
anläggningar (3 §) oavsett ägare skall undantas från skatteplikt.
Specialbyggnader är, som tidigare nämnts i avsnittet om indel-ningsgmnderna, en
särskild byggnadstyp som består av sädana byggnader vars användning motiverar
en generell skattefrihet. 12 § uppställs därför inga särskilda krav för
skattefrihet. Däremot krävs i fråga om de ekonomibygg-
Prop. 1979/80:40 70
nåder
m. m., som anges i 3 §, för skattefrihet att de används på närmare angivet
säll. 14 § anges därefter ytteriigare undanlag från skatteplikt men här
föreslås att skaltefriheten skall vara beroende av att egendomen ägs av vissa
kategorier och dessulom används pä visst sätt.
2.3.3.1 Ägarkravet
Kommitténs
förslag om slopande av ägarkravet för vissa fastigheter har godtagits eller
lämnats utan ullrycklig erinran av flertalet remissinstanser. Nägra
remissinsianser är iveksamma till förslaget eller avstyrker det. Andra
remissinsianser ifrågasätter om det är tillräckligt långtgående.
Jag
anser liksom kommittén atl det kan finnas skäl alt inte lägga avgörande vikl
vid vem som äger byggnaden i samma utsträckning som f n. Enbart del syfte som
byggnader används för kan vara av så stort värde för samhället att detla i sig
bör medföra skattefrihet, oavsett vem som är ägare. Det bör ocksä framhållas
att det rör sig om en mycket begränsad och lätt avgränsad krets av fastigheter.
Reglerna kan knappast heller missbmkas. De byggnader där ägarkravet - med ett
undantag - inte längre skall spela någon roll är nämligen genomgående sådana
att de knappast kan sägas utgöra några lämpliga spekulationsobjekt eller eljest
begagnas för vinstgivande verksamhet på sådant sätt att inte avsedda förmåner
kan uppnäs. Som exempel kan här nämnas försvarsbyggnader, flertalet
kommunikations-, distributions-, vård-eller skolbyggnader. I de fall där en
ekonomiskt lönande verksamhet måhända kan bedrivas - t. ex. i fråga om vissa
idrottsanläggningar eller kulturbyggnader - talar andra skäl för skattefrihet
oavsett vem som är ägare. Det kan här räcka med att nämna att ifrågavarande
anläggningar och byggnader används för aktiviteter som är gynnade i andra
skattesammanhang. Mot denna bakgmnd är jag beredd att biträda förslaget.
2.3.3.2 Huvudsaklighetsprincipen
Flertalet
remissinstanser godtar eller lämnar utan erinran förslagel att den huvudsakliga
användningen skall avgöra frågan om skatteplikt eller skattefrihet. Det
understryks emellertid att även om huvudsaklighetsprincipen är att föredra
kommer också den att medföra gränsdragningsproblem.
Jag
vill här nämna följande. De nuvarande reglema om uppdelning tillkom redan i
början av 1920-talet. Under årens lopp har det visat sig att systemet med en
uppdelning i en skattefri och en skattepliktig del gett upphov till åtskilliga
praktiska tillämpningssvärigheter. Problem uppkommer inte bara vid
fastighetstaxeringen, där enligl nuvarande regler en särskild taxeringsenhet
kan fl bildas i fråga om eU mindre skattepliktigt utrymme i en eljesl skattefri
byggnad. Även vid den löpande inkomsttaxeringen dyker svårigheter upp, t. ex.
när det gäller alt avgöra hur kostnader av olika slag skall fördelas mellan de
skilda delarna. I tidigare utredningssammanhang har man också
Prop. 1979/80:40 71
slälll
sig positiv till aU övergå till en huvudsaklighetsprincip. Som jag nyss nämnde
har kommitténs förslag mottagits välvilligt. Den kritik som framförts har
främsl tagit sikte på gränsdragningsproblem. Enligl min mening bör en
huvudsaklighetsprincip leda till färte tvister mellan de skattskyldiga och
myndighelema än nuvarande regler om uppdelning. Å andra sidan medför principen
att övergången från skatteplikt till skattefrihet och vice versa i en del fall
kan tänkas bli beroende av en ändrad användning i endast en mindre del av en
byggnad. Det finns emellertid anledning atl förmoda att den föreslagna
principen i ätskilliga fall kan vara till förmån förde skattskyldiga. De
byggnader som kan komma i fråga för skattefrihet torde nämligen regelmässigt
vara sådana att det användningssätt som kan motivera skaltefrihet dominerar. De
alternativa lösningar som presenterats av nägra remissinsianser medför enligl
min mening inte sädana påtagliga fördelar i förhållande till kommittéförslaget
att de bör väljas. Oavsell hur en gränsdragning görs kan man inte helt undvika
svårigheter. Jag anser i likhel med flertalet remissinstanser att kommitténs
förslag är en lämplig lösning pä ett hittills ganska ohanterligt problem.
Förslaget bör därför genomföras. 1 tydlighetens intresse villjag nämna att
huvudsaklighetsprincipen innebäratt byggnaden till övervägande del, dvs. till
mer än hälften skall användas för det ändamål som motiverar skattefrihet. I
enstaka fall kan det förekomma all en byggnad används för mer än två ändamål
och dä för det ändamål av dessa som dominerar vara avgörande.
2.3.3.3
Specialbyggnader Försvarsbyggnad
Kommitténs
förslag överensstämmer med gällande rätt såvitt avser de byggnader som kan
komma i fråga om skattefrihet. En skillnad - som för övrigt med ett undantag
gäller andra specialbyggnader- är att även byggnader som används för
försvarsändamål men som ägs av enskilda skall vara skattefria. Jag biträder
förslaget.
Skattefrihet
skall alltså åtnjutas för byggnad som används för försvarsändamål eller
ekonomisk försvarsberedskap, om byggnaden inte är en fristående industriell
anläggning. För tydlighets skull vill jag nämna att undantaget från skatteplikt
bör avse även byggnad för försvarets forskning och byggnad för civilförsvaret,
liksom mässbyggnad.
Kommunikationsbyggnad
Kommittéförslaget
innebär såväl utvidgningar som inskränkningar beträffande gällande
skattefrihet.
F.
n. är inte byggnader som används för busstrafikens behov skattefria. Förslaget
innebär emellertid atl dessa skall vara skattefria i fortsättningen.
Prop. 1979/80:40 72
Skattefrihet
föreslås för byggnader som används för alla typer av allmänna
kommunikationsändamål. Med allmänna kommunikationsändamål avser kommittén
person- och godsbefordran, som är öppen för allmänheten. Vidare skall det vara
fråga om linjetrafik med viss regelbundenhet i turerna.
Förslaget
innebär atl byggnader som används för drift av kommunikationsleder, som är
upplåtna för allmän trafik, fortfarande skall vara skattefria. Kommittén
föreslår att såväl större som mindre verkstäder, där det huvudsakliga arbetet
avser att betjäna fordon o. d., som används för allmänna kommunikationsändamål
skall vara skattefria. F. n. föreligger skattefrihet endast för verkstad där
mindre, löpande reparations- och tillsynsarbeten utförs.
I
fråga om hotell- och restaurangbyggnader innebär förslaget en inskränkning av
skattefriheten. Säledes föreslås skatteplikt för dessa byggnader även om de
tillhör järnväg. Även i fräga om förvaltningsbyggnader för kommunikationsändamål
innebär förslaget att de blir skattepliktiga. Detta är en konsekvens av
kommitténs förslag att alla kontorsbyggnader med undantag för allmänna
förvaltningsbyggnader skall vara skattepliktiga. Kommittén har även föreslagit
skattefrihet för byggnader som används för postverkets, televerkets, Sveriges
Radio Aktiebolags och dess dotterbolags verksamhet.
Remissinstanserna
har i regel godtagit förslaget eller lämnat det utan uttrycklig erinran. En
remissinslans har ansett det tveksamt om skillnad bör göras mellan linjetrafik
och annan trafik. Kravet på linjetrafik medför, betonas det, att vissa
hamnbyggnader som nu är skattefria blir skattepliktiga. Det anges även att en
flygplats som till någol mer än hälften används för chartertrafik blir
skattepliktig. Några remissinstanser har berört förslaget om skattefrihet för
verkstäder och' slopandet av skaltefriheten för administra-tionsbyggnader med
anknytning till kommunikationsverksamhet.
För
egen del vill jag nämna följande. Jag har tidigare anslutit mig till förslaget
om införande av en huvudsaklighetsprincip. De byggnader i hamnar som genom
förslaget skulle komma att göras skattepliktiga bör enligt min mening behandlas
på samma sätl som övriga byggnader med liknande verksamhel som inle används för
allmänna kommunikationsändamål. Dessa övriga byggnader kommer enligt förslaget
atl vara skattepliktiga om de inte genom tillämpningen av
huvudsaklighetsprincipen skall vara skattefria. Det finns därför inte anledning
att göra något undanlag för byggnader i hamnar som inte uppfyller kraven pä
allmänna kommunikationsändamål. Beträffande kravet pä linjetrafik i fräga om
sjöfart vill jag nämna att detta krav normalt får anses uppfyllt när det är
fråga om verksamhet i s. k. allmänna hamnar. Jag vill nämna att jag ocksä
biträder kommitténs uppfattning om vad som skall anses som allmänna
kommunikationsändamål.
Detsamma
gäller förslaget om skattefrihet för byggnader som används i den verksamhet som
bedrivs av postverket, televerket saml Sveriges Radio Aktiebolag och dess
dotterbolag. Detsamma bör gälla statens järnvägars och luftfartsverkets
verksamhet.
Prop. 1979/80:40 73
Distributionsbyggnad
Kommittéförslaget
innebär att transformator- och kopplingsstationer, som hör till del elektriska
kraftöverförings- eller kraftdistributionsnälet liksom f n. skall vara
undanlagna frän skatteplikt. Även andra liknande byggnader skall vara
undantagna från skatteplikt enligl förslaget.
Enligt
nuvarande regler är ledningar för t. ex. eldistribution samt
industri-tillbehör, som avses i 2 kap. 3 § JB, undantagna från skatteplikt.
Enligt förslaget skall sådana ledningar bli skattefria om de finns på fastighet
med specialbyggnad eller om de omfattas av servitut till förmän för fastighet
med sädan byggnad. Om sädan ledning inte tillhör skattefri fastighet skall den
enligt kommittén inte åsättas något värde. Industritillbehör skall enligt
kommittén vara skattepliktiga men inte åsättas något värde.
Förslaget
att jämställa byggnader för värme och gas med byggnader för elektricitet anser
jag lämpligt. Beträffande behandlingen av ledningar för t. ex. elektricitet och
industritillbehör vill jag nämna att jag ansluler mig Ull vad kommittén har
föreslagit.
Reningsanläggning
Enligt
nuvarande bestämmelser undantas från skatteplikt ledning, pump, pumpstation och
pumpanläggning för allmän va-anläggning.
Kommittén
anser att avloppsreningsverk och sopförbränningsstationer, liksom nu i praxis,
skall vara undantagna frän skatteplikt. Detla bör enligt kommittén även gälla
vattenverk och destruktionsanläggningar för t. ex. avancerat kemiskt avfall.
Pumpstationer föresläs även i fortsättningen vara undantagna frän skatteplikt
om de tillhör nägon av nyss nämnda anläggningar. Ledning för allmän
va-anläggning är redan undaniagen frän skatteplikt. Ledningar som hör till
ovan nämnda anläggningar skall enligt förslaget behandlas på samma sätt som
ledningar för t. ex. eldistribution.
Förslaget
har i allmänhet inte möUs av nägra erinringar från remissinstanserna. Jag
ansluter mig till kommitténs förslag om undanlagande från skatteplikt av nämnda
reningsanläggningar och av tillhörande ledningar.
Jag
vill också nämna att med uttrycket "hör till" i detta sammanhang
avses vad som i funktionellt avseende hör till nämnd anläggning. Detla innebär
alt en anläggning och en pumpstaUon inle behöver ha samma ägare bara de i
funktionellt avseende hör samman.
Vårdbyggnad
Statens
och kommuns eller annan menighets byggnader för sjukvård är f n. undantagna
frän skatteplikt säsom byggnad för sundhetsvärd. Byggnader som tillhör privala
sjukvårdsinrättningar vilkas verksamhet inte bedrivs i vinstsyfte är ocksä
undantagna. Kommittén föreslär att byggnad som
Prop. 1979/80:40 74
används
för sjukvärd generellt skall undantas frän skatteplikt liksom byggnader för
nyklerhetsvård, narkomanvård och andra värdformer.
I
direktiven lill kommittén framhölls atl del inom kriminalvården bedrivs bl. a.
industriell verksamhet, som medför atl fasfigheterna blir skatleplikfiga.
Departemenlschefen ansäg alt en modernisering av reglerna bl. a. med hänsyn
härtill var en angelägen uppgift för kommittén.
Kommittén
föreslär ocksä alt sädana byggnader skall vara undantagna från skatteplikt.
Kommittén
anser att villor och radhus i vilka arbetsvärd eller annan vård ulövas inte
skall vara skattefria eftersom den huvudsakliga användningen inte bör anses
vara arbetsvärd.
Förslaget
har mottagils positivt eller lämnats utan uttryckliga erinringar av övervägande
antalet remissinstanser. Synpunkter har emellertid framförts om bl. a. all en
förutsättning för skattefrihet bör vara att vårdbyggnad inte skall fä användas
för verksamhet i vinstsyfte och alt vårdbyggnad skall vara en sädan byggnad där
det bedrivs institutionell värd.
Jag
anser för egen del att den verksamhet som bedrivs i de aktuella vårdbyggnaderna
är av sådan samhällsnytta att det är motiverat atl generellt undanta vårdbyggnader
från skatteplikt. Jag vill även nämna att det i dagens läge endast undantagsvis
torde finnas värdinstilulioner som ger sådan avkastning aU vinst uppkommer.
Jag
ansluter mig också till vad kommittén har uttalat i fräga om vad som bör avses
med byggnad som används som hem ål personer som behöver vård eller lillsyn. I
tydlighetens intresse föreslär jag ell tillägg i lagtexten om att del skall
vara fräga om institutionell värd eller tillsyn. Om värd, som har föreslagits
berättiga till skatleftihel för de byggnader där värden utövas, ulövas i liten
skala, t. ex. genom att åldringar eller utvecklingsstörda vårdas i enskilda
hem, bör delta enligt min mening inte vara skäl till att bostadsbyggnader
skall undantas från skatteplikt.
Jag
vill också framhålla alt byggnad som används för värd av djur t. ex. i
djursjukhus inte skall anses vara sädan värdbyggnad som avses i lagen.
Bad-,
sport- och idrottsanläggning
Kommitténs
förslag innebär atl samlliga byggnader som används för bad, sport, idrott och
liknande skall undantas från skatteplikt, om allmänheten har tillträde lill
anläggningen.
Några
remissinsianser bl. a. kammarrätterna i Göteborg och Sundsvall samt
Riksidrottsförbundet, har kritiserat förslaget att även kommersiellt drivna
anläggningar skall undantas frän skatteplikt.
För
egen del vill jag framhålla följande. Ifrågavarande anläggningar fyller en slor
funktion i dagens samhälle. Människor flr alltmer frifid och del är väsentligt
att denna fritid kan tas lill vara på ett positivt sätt.
Anläggningarna
möjliggör för människor alt idka den form av idrott m.m.
Prop.
1979/80:40 75
som
de föredrar och skapar över huvud taget utrymme för meningsfulla
fritidsaktiviteter. Även om en del av de nämnda anläggningarna måhända kan
utnytljas i kommersiella syften vill jag betona atl dét alldeles övervägande
flertalet ägs av kommuner. Till bilden hör att anläggningar av della slag ocksä
kan ägas av idrottsföreningar och liknande ideella organisationer och dä medges
redan i dag skalleförmåner. Jag ansluter mig således till förslaget. Jag vill
emellertid förtydliga vad som i lagförslaget avses med ullryckel
"allmänheten har tillträde till anläggningen". Därmed avses aU
enskilda personer, föreningar, skolor osv. flr begagna anläggningen för bad,
sport, idrott eller liknande. Härvid utesluts från skattefrihet t. ex. privala
klubbhus och andra liknande anläggningar som är reserverade för en begränsad
krels.
Skolbyggnad
Statens
och kommuns eller annan menighels byggnader för undervisning är f n. undantagna
från skatteplikt. Detsamma gäller byggnad som tillhör allmänt undervisningsverk
om byggnaden är avsedd för undervisningsverkets verksamhet såsom sådant.
Kommitténs
förslag innebär atl undanlag från skatteplikt skall göras för byggnad som
används för undervisning vid skola som anordnas av staten eller drivs med
statsbidrag eller står under statlig Ullsyn i fråga om undervisningen. Även
byggnad som används för forskning vid nämnda skolor skall vara skattefri.
Kommiuén
föreslår vidare att elevhem och skolhem förelever vid nämnda skolor skall
undantas frän skatteplikt. Detta innebär ett undanlag frän kommitténs förslag
om att bostadsbyggnader i princip skall vara skattepliktiga.
Förslaget
har mottagits positivl eller lämnats ulan erinran av remissinslanserna. Jag
bilräder också kommitténs förslag.
Kulturbyggnad
Enligt
nuvarande bestämmelser är statens och kommuns eller annan menighels byggnad för
kulturvärd undantagen frän skatteplikt. Detsamma gäller museer oavsett ägare.
Kommitténs förslag innebär att kulturbyggnader generellt undantas från
skatteplikt. Som kulturell byggnad anses biograf-, teater- och muséibyggnad
samt annan liknande byggnad.
Remissinslanserna
har i regel inte haft några invändningar mol förslaget. Nägra remissinstanser
har kritiserat förslaget att byggnad för biograf skall vara skattefri.
Jag
biträder förslaget atl teatrar och museer skall undantas frän skalleplikt
oavsett vem som är ägare. 1 fräga om biografbyggnader vill jag påpeka att
biograflokalen normalt utgör endast en del av byggnaden. Till följd av den
Prop. 1979/80:40 76
huvudsaklighetsprincip
som skall tillämpas torde därför endast ett fätal byggnader som innehåller en
biograflokal komma att undantas från skatteplikt om förslaget genomförs.
Enligt min mening har biografer i allmänhet ett sådant kulturellt ändamål att
skattefrihet är motiverad även för dessa byggnader. Jag ansluter mig således
även i denna del till kommitténs förslag.
EckleslasUkbyggnad
Slalens
och kommuns eller annan menighets byggnad för religionsvård är f n. undantagen
från skatteplikt. Vidare är byggnader som tillhör sådana kyrkor och
trossamfund, som avses i 53 § 1 mom. e) KL, undantagna frän skatteplikt, om de
används i institutionernas verksamhet såsom sådana. Fr, o. m. 1979 års
inkomsttaxering har 53 § 1 mom. e) KL fått ny lydelse. Uttrycket trossamfund
har tagits bort och i stället används uttrycket ideella föreningar, vilka,
såvitt nu är av intresse, skall ha till huvudsakligt syfte att främja religiösa
ändamål.
Kyrkobyggnader
och bönehus i vilka offentlig gudstjänst förrättas och som tillhör
sammanslutningar eller enskilda är f n. ocksä undantagna från skalleplikt.
Kommitténs
förslag innebär att kyrkor och andra byggnader som används för gudstjänst
liksom nu skall vara undantagna från skatteplikt. Detta avses även gälla andra
byggnader som används för religiös verksamhet, t. ex. församlingshem och
byggnader för kyrklig barn- och ungdomsverksamhet.
Förslaget
motsvarar i princip vad som nu gäller om statens och kommuns eller annan
menighets byggnad för religionsvård samt andra kyrkobyggnader och bönehus, vari
offentlig gudstjänst förrättas. Jag kommer senare att ta upp frägan om
skattefrihet för andra byggnader som tillhör kyrkor och trossamfund.
Förslaget
har godtagits eller lämnats utan erinran av remissinstanserna. Även jag biträder
kommitténs förslag.
F.
n. är begravningsplats som Ullhör staten, kommun eller annan menighet
undantagen från skatteplikt. Enligt vad jag tidigare föreslagit skall
begrav-ningsplatsllassificeras som övrig mark. Jag kommer att föreslå att övrig
mark inle skall värderas. På detla sätt kommer begravningsplats även i fortsättningen
att vara skattefri.
Kommiuén
föreslår att byggnad som används för vård av begravningsplats, liksom vad som
f n. gäller i praxis, skall vara undantagen frän skatteplikt. Likaså föreslås
att krematorier och bårhus skall vara undantagna från skatteplikt. Nägon
särskild bestämmelse om skattefrihet för sådana byggnader finns f n. inte.
Remissinstanserna
har inte framfört nägra invändningar och jag biträder även dessa förslag.
Prop.
1979/80:40 77
Prästgård,
som avses i lagen (1970:939) om förvaltning av kyrklig jord är f n. undantagen
frän skatteplikt. Kommittén föreslår ingen ändring och jag ansluter mig
härtill.
Allmän
byggnad
F.
n. är statens, kommuns eller annan menighets byggnader för allmän slyrelse
eller förvaltning samt för rättsvård, ordning eller säkerhet befriade frän
skatteplikt.
Kommitténs
förslag innebär alt dessa byggnader liksom f n. skall undantas frän
skatteplikt. Samma ägarkrav som f n. skall gälla enligt förslaget. Även
fritidsgårdar och byggnad med likartad användning skall enligt förslaget
undantas från skatteplikt. Även för sådana byggnader uppställs emellertid
nämnda ägarkrav.
Som
allmän byggnad och därmed undantagen frän skatteplikt skall enligl förslaget
inte anses byggnad som används för statens affärsdrivande verksamhet. Sådan
byggnad är f n. inte heller skattefri.
Några
remissinstanser har ifrågasatt utformningen av ägarkategorin. Nägon
remissinstans har berört frägan varför förhyrd byggnad som används för t. ex.
vård skall vara icke skattepliktig medan förhyrd byggnad som används för
allmänt förvaltningsändamål skall vara skattepliktig.
Jag
har tidigare anslutit mig till kommilléns förslag all förvaltningsbyggnader
som hör till allmänna kommunikationsändamål inle skall vara skattefria. Detla
sammanhänger med att jag, liksom kommittén, anser att endast allmänna
administrations- och förvaltningsbyggnader skall vara skattefria. I konsekvens
härmed bör enligt min mening inte heller förhyrd byggnad som används för
allmänt förvaltningsändamål vara skattefri om den inte ägs av någon i den
föreslagna ägarkategorin. Jag anser således den i kommitténs förslag angivna
ägarkategorin vara rätt avvägd och föreslår därför ingen utvidgning.
Nationalparker
Dessa
föreslås liksom f n. vara skattefria. Jag biträder förslagel. En bestämmelse
härom bör tas in i 3 kap. 2 § FTL.
2.3.3.4
Övrigl
Jag
har i föregående avsnitt redogjort för vilka byggnader som skall utgöra
specialbyggnader och således vara undantagna från skatteplikt. Jag kommer nu
att behandla frågor om skattefrihet även för annan egendom.
Prop. 1979/80:40 78
Bostadsbyggnad
Till
skillnad från vad som gäller f n. bör enligl kommittén alla bostadsbyggnader i
princip behandlas lika i skaltepliklshänseende. Om en byggnad huvudsakligen är
inrättad för bostadsändamål bör den enligl förslagel indelas endera som småhus
eller hyreshus och därmed vara skattepliktig. Byggnader med bosläder kan
emellertid undantas från skatteplikt i några fall. En sådan byggnad kan ha indelats
såsom specialbyggnad pä gmnd av direkl stadgande i 2 kap. 2 § FTL. Hil hör
prästgårdar sarnl elevhem och skolhem lill skolor. Om en byggnad i vilken det
finns bostäder även används för elt annat ändamål -t. ex. sjukvärd-och detta är
det övervägande, kommer byggnaden atl indelas som specialbyggnad (vårdbyggnad)
och därmed vara helt skattefri (3 kap. 2 § FTL). Ytteriigare fall av
skattefrihet kan tänkas och jag syftar här på de föreslagna reglema i 3 kap. 4
§. Om t. ex. ett hyreshus med kontorslokaler ägs av en ideell förening och
huset ocksä till övervägande del används i föreningsverksamheten som sådan,
blir även bostadsdelen skattefri (3 kap. 4 § FTL).
Flera
remissinstanser anser alt förslaget om att bostadsbyggnader i princip skall
vara skattepliktiga kommer att bidra till atl undanröja befintliga
gränsdragningsproblem och förenkla taxeringsarbetel. Några remissinsianser kan
inte godta förslaget. Bl. a. har synpunkter framförts om att bostadsbyggnad
till skattefri lantbmksenhet bör vara skattefri, om den ägs av slalen, kommun
eller annan menighet, samt om att vissa byggnader som är avsedda atl användas
inom landstingets verksamhetsområde som t. ex. övernattningsrum bör
klassificeras som specialbyggnad om byggnaden understiger en viss storiek.
Jag
anser, liksom kommittén och flera remissinsianser, alt alla bostadsbyggnader i
princip bör vara skattepliktiga. Det finns enligt min mening inte skäl atl
undanta bostadsbyggnader från skatteplikt i andra fall än i de av kommittén
föreslagna. Jag ansluler mig säledes till kommitténs förslag.
Ekonomibyggnader
m. m.
I
direktiven lill kommittén riktades uppmärksamhet mol vissa olämpliga
konsekvenser som reglerna om skatteplikt för med sig i fråga om fastigheter som
tillhör kriminalvården och sjukvårdsbyggnader som ägs av landsting. På sådana
fastigheter kan jord- och skogsbruk bedrivas, vilket medför att fastigheterna
enligt gällande regler inte kan undantas från skatteplikt.
Jag
har tidigare föreslagit atl byggnader som används inom kriminalvården,
omsorgsvården och sjukvården - s. k. vårdbyggnader - skall vara undantagna från
skatteplikt.
Kommittén
föreslår att motsvarande skattefrihet skall gälla även för ekonomibyggnader och
åkermark, betesmark, skogsmark, skogsimpediment, övrig mark och
markanläggningar som hör till fastigheten om
fasligheten
huvudsakligen används inom de verksamhetsområden som nämns i definitionen av
vårdbyggnad. , .
Jag
har tidigare även föreslagit atl byggnader, som används för de helt övervägande
antalet skolor skall undantas från skatteplikt.
Kommittén
föreslär, i likhet med vad den föreslår om lantbruk inom vårdområdet, att
ekonomibyggnader m. m. som hör till fasligheten skall vara skattefria. Detta
föreslås gälla om de huvudsakligen används i undervisning eller forskning vid
nämnda skolor.
Förslagel
om utvidgad skattefrihet för dessa lantbmk har mottagits posilivi av de
remissinstanser som har yttrat sig i frågan. Lantbmksuniversitetet uppger atl
då det gäller lanlbruksvetenskaplig verksamhet brukar man skilja mellan
forsknings- och försöksverksamhel. Försöksverksamheten avser närmasl alt under
mera normala driftsbelingelser pröva gjorda forskningsrön.
Jag
ansluler mig till kommitténs förslag. Jag vill emellertid nämna att gränsen
mellan forskning och försöksverksamhet i mänga fall kan vara flytande. I den
mån försöksverksamhet även kan anses utgöra forskning bör enligt min mening
forskningskriteriet anses uppfyllt. Bestämmelsema om detta undantag från
skatteplikt bör tas in i 3 kap. 3 § FTL.
Byggnader
tillhöriga särskilda rättssubjekt
Byggnader
som tillhör kyrkor som avses i 53 § 1 mom. e) KL är f n. undantagna frän
skatteplikt. Jag har tidigare föreslagit alt ecklesiastikbyggnader skall
undantas frän skatteplikt. Delta torde till största delen motsvara nu gällande
skattefrihet för kyrkobyggnader. Även byggnader som tillhör kyrkor skall
alltjämt vara skattefria, om byggnaderna används i deras verksamhet såsom
sädana.
Kommitléförslagel
innebär i slort sell ingen ändring i förhällande lill vad som gäller f n. i
fräga om skattefrihet för byggnader som Ullhör barmhäriig-hetslnrättnlngar och
stiftelser som avses i 53 § 1 mom. e) KL samt akademier. Detta innebär alt
dessa byggnader skall vara undantagna från skatteplikt om de till övervägande
del används i institutionernas verksamhet såsom sädana.
Enligt
nuvarande bestämmelser är byggnader som tillhör ideella föreningar, 53 § 1 mom.
e) KL, ujidantagna från skatteplikt, om byggnaderna är avsedda för
föreningarnas verksamhet såsom sådana. Vidare finns en bestämmelse i 47 § KL om
atl garantibelopp inte skall beräknas för fastighet som ägs av ideell förening,
om föreningen är frikallad från skattskyldighet för inkomsl av den
förvärvskälla som fasligheten ingår i.
Kommittén
föreslår ingen annan ändring än att nämnda bestämmelse i 47 § KL upphävs
eftersom den inte längre fyller någon funktion.
Byggnader
som ägs av trossamfund och nykterhetsföreningar är f. n. undantagna frän
skatteplikt om byggnaderna är avsedda för inslilulionernas
Prop.
1979/80:40 80
verksamhel
säsom sådana. Även soldathem är f n. undantaget från skalle-plikl.
Enligt
kommittén bör dessa byggnader även i fortsättningen vara skattefria. Nägot
särskill omnämnande av dessa institutioner i FTL anser inle kommittén behövligl
eflersom de flr anses tillhöra sådana ideella föreningar som avses i 53 § 1
mom. e) KL.
Byggnader
som tillhör Nobelstiftelsen, stiftelsen Dag Hammarskjölds Minnesfond och
Apotekarsocieletens stiftelse för främjande av farmacins utveckling m. m. är f.
n. undanlagna från skatteplikt om byggnaderna är avsedda för inslilulionernas
verksamhet säsom sådana. Kommitléförslagel överensstämmer i stort med vad som
gäller f n.
Byggnader
som tillhör sjömanshus är f n. undanlagna från skatteplikt. Emellertid har
sjömanshusen upphört atl existera och den del av sjömanshusens verksamhet som
bestod i understödsverksamhel har övertagits av stiftelsen Sveriges sjömanshus.
Enligt kommittén bör den skallefrihet som tillkom sjömanshusen i stället medges
stiftelsen.
Skattefrihet
gäller f n. även för byggnader som tillhör studerandesammanslutningar vid
universitet och högskolor, som de studerande är skyldiga atl vara medlemmar i.
Skattefriheten omfattar även byggnader som tillhör vissa samarbetsorgan för
sammanslutningarna. Enligl kommittéförslaget skall skaltefriheten för dessa
byggnader bestå.
De
nu redovisade förslagen har i allmänhet godtagits eller lämnats utan erinran
under remissbehandlingen. Jag biträder förslagen. Reglerna bör tas in i 3 kap.
4 § FTL.
Tomt
och markanläggning
Om
byggnad helt eller delvis är undantagen från skatteplikt skall f n. samma gälla
för tomtområde som hör till byggnaden.
Enligl
kommittén bör tomtmark som hör lill byggnad som är undantagen från skalleplikt
även i fortsättningen vara undantagen från skatteplikt. Della innebär alt
tomtmark som hör till specialbyggnad och byggnad som ägs av sädana
institutioner, vars byggnader har föreslagils vara undantagna frän skatteplikt,
skall undantas frän skatteplikt.
Jag
kommer senare i enlighet med kommitténs förslag att föreslå att markanläggning
skall värderas tillsammans med marken.
Kommittén
anser att markanläggning i skattepliktshänseende skall behandlas på samma sätl
som den mark den hör till. DeUa innebär att markanläggning som är belägen på
mark som hör till specialbyggnad eller till byggnad som ägs av nyssnämnda
institutioner eller som är belägen på mark som hör lill jordbruk och skogsbmk
som används för sådana ändamål att marken är undantagen från skaltplikl skall
vara undaniagen från skatteplikt.
Markanläggning
som omfattas av servitut till förmån för skattefri fastighet
Prop.
1979/80:40 81
bör
enligt kommittén vara undantagen från skatteplikt. Detta uttrycks i
lagförslaget genom orden "markanläggning som hör till fastigheten".
Enligt
kommittén bör annan anläggning än byggnad som används för sådant ändamål som
gör att byggnad blir skattefri också vara skattefri. Detta gäller t. ex.
kraftledningar och ledningar för vatten och avlopp. Om sådan anläggning
omfattas av servitut till förmån för skattepliktig fastighet blir anläggningen
emellertid i likhet med fastigheten i övrigt skattepliktig. För aU sådan
anläggning ur garantiskattesynpunkt skall behandlas lika som skattefria
anläggningar skall den enligt kommittén inte åsättas något värde. Samma bör
enligt kommittén gälla om ledning eller annan anläggning, som bör vara
skattefri, är belägen på skattepliktig fastighet som har samma ägare som
anläggningen o. d.
Förslagen
har godtagits eller lämnats utan uttrycklig erinran av en övervägande majoritet
av remissinstansema.
Jag
ansluter mig till förslagen. Frågor om i vilka fall egendom inte skall åsättas
värde kommer jag att behandla i avsnitt 2.4.4.3.
Övrig
mark m, m.
Jag
har i avsniu 2.3.2.2 behandlat vilka typer av mark som bör ingå i ägoslaget
övrig mark.
Kommittén
anser att garantiskatt inte bör betalas för övrig mark. Om övrig mark skall
ingå i samma taxeringsenhet som egendom vilken enligt kommitténs förslag skall
vara skattefri föreslås ocksä den övriga marken undantas från skatteplikt.
Övrig mark som inte skall ingå i skattefri fastighet bör enligt kommiuén inte
åsättas någol värde.
Byggnad
och med varandra sammanhängande byggnader på annans mark som har ett värde
understigande 5 000 kr. undantas f n. liksom industritillbehör frän
skatteplikt.
Enligt
kommittén bör garantiskatt inte heller i fortsättningen erläggas för byggnader
på annans mark med ett visst lägre värde eller för industritillbehör. Sådan
egendom bör, om den inte enligt skattepliktsreglerna skall vara undantagen från
skatteplikt, inte åsättas något värde.
Kommitténs
förslag om att sådan övrig mark, som skall ingå i samma taxeringsenhet som
skattefri egendom, skall undantas från skatteplikt har inte mötts av nägra
erinringar från remissinstanserna.
Jag
ansluter mig till förslaget och återkommer i avsnitt 2.4.4.3 till frågorna om i
vilka fall egendom inte skall åsättas värde.
Särskilda
framställningar
Ett
antal remissinstanser har ansett att mark, som avses bli bebyggd med skattefri
byggnad och/eller byggnad under uppförande, vilken så småningom kommer att bli
skattefri, bör undantas från skatteplikt. Synpunkter har ocksä
6 Riksdagen 1979/80. 1 saml. Nr 40
Prop. 1979/80:40 82
framförts
om alt obebyggda taxeringsenheter som ägs av de särskilt angivna rättssubjekten
i förslaget till 3 kap. 4 § FTL bör kunna hänföras till skattefria fastigheter.
Jag
vill i detta avseende nämna följande. För att byggnad skall undantas frän
skatteplikt krävs att denna används pä särskilt angivet sätt. Grandläggande
för skattefriheten är således användningssättet och detta begränsar
möjligheterna atl utvidga skattefriheten på antytt sätt. Så kan mark som avses
bli bebyggd med byggnad, som skulle vara skattefri, i avvaktan på att
byggnationen börjar, användas för annat ändamål än som berättigar Ull
skattefrihet. Jag anser därför att sådan mark inte generellt kan undantas från
skatteplikt. 1 fråga om byggnad under uppförande är läget ett annat. Om det av
omständighetema klart framgår all byggnaden när den är färdig kommer att
användas för ett skattefritt ändamål kan det vara obilligt att inte förmånsbehandla
marken och byggnationen på etl tidigt stadium. En lämplig avgränsning bör göras
genom att knyta an till specialbyggnaderna. Här kan normalt redan från början
avgöras den kommande användningen. Jag föreslår att en regel om detta tas in i
3 kap. 2 § FTL.
Om
byggnad under uppförande blir skattefri enligt detta förslag bör, i likhet med
vad som gäller för den färdiga byggnaden, mark och markanläggningar bli
undantagna från skatteplikt i den män de blir så när byggnaden är färdig.
Jag
vill i detta sammanhang även ta upp en framställning från Kungl. Djurgårdens
Förvaltning (Djurgårdsförvaltningen) till behandling. Djur-gårdsförvaltningen
hemställer om att den skall fritas från garantibeskattning. En liknande
framställning har lidigare gjorts hos fastighetstaxeringskommittén.
Jag
vill till en början nämna nägot om Djurgårdsförvallningens verksamhet m. m.
Djurgårdsförvaltningen förvaltar Djurgården, som Ullhör svenska staten och
redovisas under statens allmänna fastighetsfond. Enligt riksdagens beslut flr
avkastningen av egendomen endast användas för Djurgårdens underhåll,
förbättring och förskönande. Frågan om Djurgärdens användning har behandlats av
riksdagen senast år 1964 (prop. 1964:183). Därvid fastställdes att
oexploaterade delar av Djurgården skulle utgöra för allmänheten fritt
tillgängliga rekreationsområden. Djurgårdsförvaltningen har inkomster från bl.
a. upplåtelser och uthyrningar från fastigheter. Verksamheten drivs inte i
vinstsyfte.
Djurgårdsförvaltningen,
som har ansetts skattepliktig till kommunal inkomstskatt för den del av
egendomen som inte är fritt tillgänglig för allmänheten, betalar f n. åriigen
till Stockholms kommun och Stockholms läns landsting ca 250 000 kr.
Beskattningsfrågan anges röra praktiskt sett endast garantiskatten på fastigheterna.
Länsstyrelsen
i Stockholms län anser i sitt remissyttrande över kommitténs förslag att starka
skäl talar för skattefrihet.
Den
egendom som det här är fråga om är inte tillgänglig för allmänheten.
Prop.
1979/80:40 83
De
exploaterade och alllsä skattepliktiga delarna av Djurgården används för främsl
uthyrningsändamål (bostäder, kontor, indusiri). Den skattefrihet som jag i det
tidigare förordal för olika ändamål har genomgående vilat pä tanken att själva
användningssättet skall vara allmännyttigt. Sä är uppenbariigen fallet med de
oexploalerade delarna av Djurgärden. Dessa kommer för framtiden all indelas som
övrig mark men kommer inle att åsättas något värde. Till skillnad från vad som
nu gäller kommer därigenom underskött från denna del av verksamheten att vara
avdragsgilla från Djurgårdsförvallningens skalleplikliga uthyrningsinkomster.
Detta kan fä praktisk betydelse i framliden. Att medge skattefrihet för de
uthyrda delarna är däremot mycket svårt att förena med eljesl gällande
principer. Ett bifall lill framställningen skulle innebära att
Djurgårdsförvaltningen ställdes i en särklass i förmånshänseende. Jag är inte
beredd alt föreslå etl sådanl sleg.
2.3.4
Bildande av taxeringsenhet
2.3.4.1 Allmänt
Med
taxeringsenhet menas f n. vad som skall taxeras för sig. 1 de flesta fall utgör
registerfastigheten taxeringsenhet. 1 vissa fall skall registerfastigheten
uppdelas i flera taxeringsenheter och i vissa fall skall fastigheter eller
delar därav sammanföras till en taxeringsenhet. En grundtanke bakom nuvarande
regler om bildande av taxeringsenheter har varit att en taxeringsenhet skall
vara en ekonomisk enhel och lämpa sig för värdering.
Kommitléförslagel
bygger pä nuvarande principer. Registerfastighet skall således alltjämt ulgöra
en taxeringsenhet om inte särskilda omständigheter föreligger. Varje ägares
tolala fastighetsinnehav inom en kommun bildar en tänkt egendomsmassa, som
enligt särskilda regler skall delas upp i flera taxeringsenheter. Denna
uppdelning sker efter skattepliktsförhällanden, fastighetens användningssätt
och beskaffenhel m. m. sä att även till omfattningen lämpliga taxeringsenheter
bildas.
De
föreslagna principerna har inle mött nägra invändningar. Beträffande nägra
delfrågor har dock synpunkter framförts. Jag kan i allt väsentligt anslula mig
till kommitténs förslag och motiveringar. I det följande kommer jag atl
behandla de olika delfrågorna.
2.3.4.2 Ägarförhållanden
Reglerna
om taxeringsenheter återfinns i 4 kap. FTL. I vissa fall har ägarförhållandena
betydelse för indelningen i taxeringsenheter.. Så är fallet om sämjedelning
eller annan privat delning av fastighelen har gjorls före den 1 juli 1962,
eller om en arealöveriåtelse har skett. Detsamma gäller vid s. k. blandat
äganderättsförhållande, t. ex. om en person äger markeri och denne tillsammans
med någon annan äger byggnad pä densamma.
Prop.
1979/80:40 84
Med
ägare jämställda Innehavare av fastighet
Som
ägare i FTL:s mening skall enligt 1 kap. 5 § den anses som enligt 47 § KL skall
uppta garantibelopp för fasfighet som skatteplikfig inkomst även om han inte
äger fastigheten. Reglerna om uppdelning efter ägarförhållanden tillämpas även
vid sådana innehav som anges i 47 § KL.
Förslagen
i denna del har i regel godtagits av remissinstansema och jag föreslår att de
genomförs. En del bar särskilt berört frågan om att nyttjanderättshavare till
takt skall anses som ägare i FTL:s mening. Till denna fråga återkommer jag
senare.
2.3.4.3 Taxeringsenhets
begränsning till kommun
Som
tidigare har nämnts skall en ägares fastighetsinnehav inom en kommun slås
samman till en tänkt egendomsmassa. Kommitténs förslag innebär, liksom gäller f
n., att i taxeringsenhet inte får ingå mark i olika kommuner.
I
det närmaste alla remissinstanser har lämnat förslaget utan anmärkning. En
länsstyrelse anser att sammanslagningsregeln kan bli svår att tillämpa i stora
kommuner med många fastigheter, med tanke på att man vid taxeringsarbetet
behöver ha kännedom om en fastighetsägares totala fastighetsinnehav inom
kommunen.
Enligt
de regler somjag föreslår om bildande av taxeringsenheter torde det endast bli
fråga om att sammanslå jordbmksfastigheter eller delar av jordbmksfastigheter
på skilda håll inom kommunen. Motsvarande regler om taxeringsenheter för
jordbrak och skogsbrak tillämpades vid 1975 års fastighetstaxering.
Taxeringsenheterna finns alltså redan nu registrerade. I den mån ändringar inte
har skett efter 1975 års taxering finns således redan tillgång till uppgifler
om taxeringsenheterna. Enligt min mening torde det i allmänhet inte bli några
svårigheter att få reda pä en fastighetsägares sammantagna fastighetsinnehav
inom kommunen.
2.3.4.4 Skatteplikt
Även
kommitténs förslag beträffande skatteplikt bör genomföras. För framtiden skall
indelning i taxeringsenheter ske efter skattepliktsförhållandena. En
taxeringsenhet skall inte fl omfatta både skattepliktig och icke skattepliktig
egendom. Detta medför dels att registerfastighet skall uppdelas i olika
taxeringsenheter efter skattepliktsförhållandena, dels att registerfastigheter
med skilda skattepliktsförhållanden inte får sammanslås Ull en taxeringsenhet.
Prop. 1979/80:40 85
2.3.4.5
Taxeringsenhets omfattning och innehåll
Indelning
i taxeringsenheter skall även ske efter användning och beskaffenhet.
Tidigare
har föreslagils att byggnader och mark skall indelas i olika byggnadstyper och
ägoslag. Klassificeringen av byggnaderna har skett på grandval av egendomens
användning eller beskaffenhet. Ett mål vid klassificeringen har varit att
indelningen i olika byggnadstyper och ägoslag skall underlätta bl. a. bildandet
av taxeringsenheter och värderingen. Om taxeringsenheter bildas med ledning av
denna klassificering skulle enligt kommiuén byggnadstyper och ägoslag kunna
kombineras så att resultatet blir ekonomiska enheter som är lätta att värdera
och som därför bör bilda särskilda taxeringsenheter. Kommittén förordar att
taxeringsenheterna skall specificeras med hänsyn till den egendom som skall
ingå i enheten. Varje sädan typ av taxeringsenhet bör enligt kommittén fl
omfatta endast egendom som tillhör en särskilt angiven kombination av
byggnadstyper och ägoslag. Kommittén anser att bebyggda taxeringsenheter i de
flesta fall bör innehålla endast en byggnadstyp, eftersom indelningen i
taxeringsenheter bör göras så att varje taxeringsenhet skall utgöra en ekonomisk
enhet.
Kommittén
föreslär med denna utgångspunkt olika typer av taxeringsenheter, nämligen
småhusenhet, hyreshusenhet, industrienhet, exploateringsenhet, specialenhet
och lantbmksenhet.
Småhus-,
hyreshus-, special- och industrienheter
Kommittén
anser, som tidigare har nämnts, att de nuvarande allmänna principerna för
bildande av taxeringsenheter bör gälla också i fortsättningen. I enlighet
härmed föreslår kommittén att småhusenhet, hyreshusenhet, specialenhet och
industrienhet endast flr omfatta egendom som utgör en ekonomisk enhet och vars
olika delar ligger i anslutning till varandra.
Enligt
kommittén bör som regel när det gäller sådan bebyggd fastighet, som skall föras
till något av nyss nämnda slag av taxeringsenheter, i resp. taxeringsenhet ingå
endast en byggnad av byggnadstyperna småhus, hyreshus, specialbyggnad och
industribyggnad. Emellertid kan byggnader av samma byggnadstyp ha ett sådant
samband med varandra att de bör ingå i samma taxeringsenhet. Taxeringsenheterna
föreslås kunna bestå av enbart byggnad eller enbart tomtmark men inte enbart av
övrig mark utom beträffande specialenhet.
Obebyggda
avstyckade fastigheter, som ligger nära varandra och har samma ägare, flr
enligt kommittén anses utgöra en ekonomisk enhet. De bör enligt kommittén ingå
i någon av nyssnämnda typer av taxeringsenheter.
Enligt
kommittéförslaget skall flera typer av industrienhet förekomma, dels normal
industrienhet, dels industrienhet med takt. Varje taktområde skall i princip
utgöra en taxeringsenhet, men om flera läktområden omfattas av samma
täkttillstånd skall dessa utgöra en taxeringsenhet.
Prop. 1979/80:40 86
Även
jordeboksfiske och vattenverk på annans grund skall enligt förslaget utgöra
industrienheter.
Remissinstanserna
har med nägra undantag lämnal förslagen utan erinran. Bl. a. vänder sig nägra
remissinstanser mol all obebyggda avstyckade fastigheter som ligger nära
varandra skall utgöra en taxeringsenhet.
För
min del vill jag anföra följande. Det finns en hel del områden i landet med
gmpper av fastigheter som inte beräknas bli bebyggda inom en överskådlig
framtid. Jag är av den uppfattningen att sådana fasligheter flr anses utgöra en
ekonomisk enhet. Om det är fråga om en grupp fastigheter som är färdiga att
säljas och bebyggas och försäljning avses komma till ständ inom
taxeringsperioden bör man göra en annan bedömning. Sädana fastigheter kan
enligt min mening inte anses ingå i samma ekonomiska enhet.
I
kapitlet om indelning av byggnader och mark har jag föreslagil atl byggnader
som enligl kommittén skulle ingå i byggnadstypen industribyggnad skall
fördelas i tvä byggnadstyper, nämligen industribyggnad och övrig byggnad. För
övriga byggnader med tomt bör inte finnas någon särskild typ av taxeringsenhet.
De bör ingå i industrienhet.
Jag
biträder i övrigt kommitténs förslag i denna del utom beträffande övrig mark.
Till denna fråga återkommer jag.
Exploateringsenhet
Exploateringsmark
skall enligt kommitténs förslag utbrytas till särskild taxeringsenhet, s. k.
exploateringsenhet. Exploateringsmark i samma ägares hand bör bilda en
taxeringsenhet, även om den ligger inom skilda områden av en kommun. Förslaget
innebär emellertid att skilda taxeringsenheter skall bildas för varje tätort
eller planområde. Byggnad som är belägen inom ett exploateringsområde skall enligt
förslaget inte ingå i exploateringsenhet, om den skall finnas kvar på platsen.
I så fall skall den tillsammans med tomtmark bilda en särskild taxeringsenhet.
Sädan byggnad som skall rivas skall taxeras och utgöra en särskild
taxeringsenhet, t. ex. småhusenhet.
De
allra flesta remissinstanser har inte hafl något att erinra mot förslaget. Jag
biträder förslaget utom vad gäller byggnad som skall rivas. Till denna fräga
återkommer jag.
Lantbruksenhet
Till
lantbmksenhet skall enligt förslaget hänföras byggnadstypen ekonomibyggnad och
ägoslagen åkermark, betesmark, skogsmark och skogsimpediment. EnUgl förslaget
skall all jordbruks- och skogsbmksmark inom en kommun, som har samma ägare,
utgöra en taxeringsenhet om denna mark ingär i samma brukningsenhet.
Förslaget
innebär också att bostadsbyggnader på lantbmksenhet saml tomtmark för sädan
byggnad regelmässigt skall ingå i lantbmksenhet. Detta
Prop. 1979/80:40 87
skall
vara fallet om bostadsbyggnaden används för ägare, artendator eller arbetskraft
och lantbmksenheten innehåller viss minsta areal produktiv mark.
Jag
återkommer lill dessa frågor i samband med att jag tar upp frägan om
beskattningsnatur.
Remissinstanserna
har i princip godtagit förslaget och jag biträder detsamma utom i etl avseende
som jag återkommer till i avsniitet om beskattningsnatur.
Övrig
mark och saneringsbyggnad
Jag
har tidigare föreslagit att ägoslaget övrig mark definieras som mark som inte
kan anses tillhöra något av de övriga ägoslagen.
Kommitténs
förslag innebär att övrig mark kan fä ingå i samtliga typer av
taxeringsenheter. Efter omständigheterna skall övrig mark i första hand
hänföras till taxeringsenheten lantbmksenhet och i andra hand till andra typer
av taxeringsenheter. Om nägon är ägare till endast övrig mark eller om övrig
mark har stor omfattning, skall den utgöra en egen taxeringsenhet. Sädan
taxeringsenhet skall enligt förslaget betecknas specialenhet, om marken ligger
huvudsakligen inom tättbebyggt samhälle och i annat fall lantbruksenhet.
Övrig
mark som till övervägande del ligger utanför tätort bör som föreslagits utgöra
lantbraksenhet. Däremot anser jag inte att övrig mark inom tätomräde bör utgöra
specialenhet. Den typen av taxeringsenheter bör reserveras för egendom som är
skattefri. Jag föreslår därför att taxeringsenheter med övrig mark belecknas
industrienheter om de till övervägande del ligger inom tätort. Till
industrienhet förs t. ex. även övrig byggnad som, liksom övrig mark, är en
restpost.
Kommittén
har föreslagit att byggnad som ligger på exploateringsmark och som skall rivas
skall utgöra en särskild taxeringsenhet bestående av bara byggnaden. Jag har
tidigare föreslagit att sådana byggnader skall kallas saneringsbyggnader och
att de inte skall påverka indelningen av marken. Några remissinsianser har föreslagit
att på saneringsomräde belägna byggnader bör ingå i samma taxeringsenhet som
exploaleringsmarken.
Jag
vill påpeka atl en saneringsbyggnad kan tänkas ingå i olika slag av
taxeringsenheter. Jag föreslår därför en regel om att saneringsbyggnad liksom ,
övrig mark får ingå i alla typer av taxeringsenheter.
I
övrigt biträder jag kommittéförslaget.
Statens
fasligheler, samfölligheter
Enligt
kommittén skall fastighet som Ullhör staten och som Ull skilda delar förvaltas
av olika myndigheter fl uppdelas i taxeringsenheter efter de olika
myndigheternas förvaltningsområden. Förslaget stämmer överens med vad
Prop. 1979/80:40 88
som
gäller f n.
Kommitténs
förslag om indelning i taxeringsenheter av samfälligheter
stämmer
också överens med vad som nu gäller. Förslaget innebär emellertid
att
det nuvarande undantaget i fräga om gemensamhetsanläggningar, vars
delägarfasligheler
utgörs av villafastigheler, utvidgas till att gälla marksam-
älligheter.
Remissinstanserna
har i princip lämnat förslagen utan erinran. Jag biträder förslagen.
2.3.4.6
Innehavare av täktmark
Jag
har tidigare föreslagit att markområde, där läkt pågår av vissa fyndigheter
eller som omfattas av täkttillstånd, skall klassificeras som täktmark och att
sådan mark skall bilda särskild taxeringsenhet.
Kommittén
föreslår att den som mot engångsvederiag har förvärvat nyttjanderätt till
område som omfattar läkt skall ta upp garantibelopp som skattepliktig inkomst i
stället för ägaren. Förslaget innebär att en ny bestämmelse införs, 47 § KL
andra stycket e), om att sådan nyttjanderätts-innehavare jämställs med ägare
vid garantibeskattningen. Härigenom kommer sådan innehavare också att anses
som ägare i FTL:s mening.
Kommittén
har också behandlat frågan om förmögenhetsbeskattning av täktmark när sådan
nyttjanderätt föreligger. För att undvika eventuell dubbelbeskattning vid
förmögetihetsbeskattningen anser kommittén att fastighetsägaren inte skall ta
upp taxeringsvärdet på täktenheten vid förmögenhetsberäkningen om sådan
nyttjanderättsupplåtelse har skett. En bestämmelse härom föreslås bli införd i
3 § 2 mom. d) Sf
Remissinstanserna
har på det hela taget inte invänt mot förslaget.
Någon
remissinstans anser att den som erlägger betalning för nyttjanderätten under
några fl är också bör fl jämställas med ägare. Ett par remissinstanser anser
att frågan om fastighetsägarens ekonomiska intressen i dessa fall bör lösas i
annan ordning.
Enligt
kommittén skulle man genom förslaget uppnä att ägaren till täktenheten inte
skulle bli förmögenhetsbeskattad för bäde taxeringsvärdet på täktenheten och
för den ersättning han har fått en gäng för alla för upplåtelsen antingen i
form av betalning eller av en fordran.
Jag
anser att det inte är av samma vikt att det finns särbestämmelser för
förmögenhetsbeskattningen av täktenheter i de fall ersättningen för
nytUan-derätten betalas periodvis t. ex. i takt med att uttag görs, som när
betalning har skett en gång för alla.
Den
lösning som kommittén har valt finner jag väl avvägd. Däremot behövs inte den
föreslagna ändringen i Sf Innehavaren av takten är enligt 1 kap. 5 § FTL,
jämförd med 47 § KL, att jämställa med ägare, vilket bl. a. innebär att
fastighetsdeklaration skall avges. Vid förmögenhetsbeskaU-ningen skall enligt 3
§ 1 mom. c) Sf rätten till takten tas upp som tillgång av
Prop. 1979/80:40 89
innehavaren.
Markägaren skall då inte redovisa taktens värde i sin förmögenhetsdeklaration
och i och med att täktenheten äsätls ett särskilt taxeringsvärde kommer
taxeririgsvärdet på fastigheten där takten finns atl bli lägre. Härigenom
undviks automatiskt den av kommittén påtalade dubbelbeskattningseffekten.
2.3.5
Beskattningsnatur
Den
beskattningsnatur, jordbruksfastighet eller annan fastighet, som bestäms vid
fastighetstaxeringen flr betydelse även i andra sammanhang. Olika regler gäller
t. ex. för beräkning av inkomst av jordbraksfastighet och inkomst av annan
fastighet. Vidare krävs som regel förvärvstillstånd för förvärv av
jordbraksfastighet, vilket inte krävs vid köp av annan fastighet.
F.
n. skall fastighet som används för jordbruk och skogsbruk taxeras som
jordbruksfastighet. Som huvudregel gäller att med bostadsbyggnad bebyggd
taxeringsenhet skall taxeras som jordbraksfastighet, om den produktiva arealen
uppgår till 5 ha. Taxeringsenhet som inte är bebyggd med bostadsbyggnad skall
också som huvudregel taxeras som jordbmksfastighet. Reglerna innebär att
bebyggda taxeringsenheter med en areal upp till 5 ha kan fl beskattningsnaturen
annan fastighet.
2.3.5.1
Gränsdragning mellan jordbruksfastighet och annan fastighet
Kommittén
har noterat att det vid 1975 ärs fastighetstaxering uppstod åtskilliga
gränsdragningsproblem då fastigheternas beskattningsnatur skulle bestämmas.
Problemen var störst vid gränsdragningen mellan jordbmksfasUghet och
småhusfastighet. Kommittén har därför strävat efter att åstadkomma enklare
regler för bestämmande av beskattningsnatur.
Kommitténs
förslag om klassificering av ägoslag och grapperingen av dessa till olika slag
av taxeringsenheter har bl. a. gjorts med utgångspunkt i att lantbruksenhet
skall kunna åsättas beskaUningsnaturen jordbruksfastighet och övriga slag av
taxeringsenheter med vissa undantag beskattningsnaturen annan fasUghet.
Taxeringsenhet som innehåller mark som har klassificerats som jordbraks- eller
skogsbruksmark, dvs. lantbmksenhet skall enligt förslaget ha
beskattningsnaturen jordbmksfastighet oavsett arealens storlek. Ekonomibyggnad
föreslås också ingå i lantbruksenhet.
Även
bostadsbyggnad och tomtmark till byggnaden skall enligt förslaget normalt kunna
hänföras till lantbraksenhet och därmed åsättas beskattningsnaturen
jordbraksfastighet. Som krav härför skall liksom nu gälla att den produktiva
marken, dvs. åkermark, betesmark och skogsmark skall uppgå till minst 5 ha och
ligga i omedelbar anslutning till byggnaden. Dessulom krävs enligt förslaget
att bostadsbyggnaden och tomtmarken skall användas som bostad för ägare,
artendator eller deras arbetskraft. Är dessa fömtsättningar
Prop. 1979/80:40 90
uppfyllda,
men byggnaden och tomtmarken ägs av arrendalor, skall byggnaden och tomtmarken
enligl förslagel också ha beskattningsnaturen jordbruksfastighet. 1
reservation förordas dock att arealgränsen bestäms lill 10 ha.
Förslaget
innebär att bostadsbyggnad inte skall ingå i lantbruksenhet om enhetens totala
areal produktiv mark understiger 5 ha. En med exempelvis småhus bebyggd
fastighet vars produktiva mark understiger 5 ha skall enligt förslagel delas i
tvä taxeringsenheter. Den ena taxeringsenheten skall bestä av småhus med
tomtmark härför (småhusenhet med beskattningsnaturen annan fastighet). Den
andra skall bestä av den produktiva marken och utgöra lantbruksenhet med
beskattningsnaturen jordbruksfastighet.
Flertalet
remissinstanser har i slort sett lämnat förslagen till regler om
beskattningsnatur utan erinran.
Beskattningsnatur
för mark
Förslaget
att åkermark, betesmark, skogsmark, skogsimpediment och i vissa fall övrig mark
skall ingå i lantbraksenhet och att lantbmksenhet skall åsättas
beskattningsnaturen jordbmksfastighet har lämnats utan erinran av de allra
flesta remissinstanserna.
För
min del synes de föreslagna reglerna enkla att tillämpa vid taxeringsarbetet.
Om gränsdragningssvärigheter kan tänkas uppkomma torde de i så falt främst
kunna uppstä vid gränsdragningen mellan ägoslagen inom de olika gmpperna
produktiv mark.
Några
remissinstanser anser att exploateringsmark och täktmark skall ingå i
lantbruksenhet.
I
likhet med kommittén anser jag att mark, som uppfyller de krav som anges för
att marken skall hänföras till dessa ägoslag, inte kan anses ha något nämnvärt
samband med jordbraksfastighet. Det är därför en adekvat lösning att ägoslagen
flr beskattningsnaturen annan fastighet.
Jag
biträder kommitténs förslag under detta avsnitt.
Beskauningsnaturför
bostadsbyggnader och tomtmark
Kommittén
har övervägt olika alternaUv för aU komma fram till en lämplig avvägning av i
vilka fall bostadsbyggnad med tomt skall ingå i lantbmksenhet. Man kom fram
till att den mest objektiva bedömningsgranden är lantbruksenhetens storlek, och
att gränsen borde sättas vid 5 ha produktiv mark. I en reservation förordas en
arealgräns vid 10 ha.
Störte
delen av remissinstansema har lämnat förslagen utan erinran. Flera har dock en
annan uppfattning om i vilka fall bostadsbyggnad med tomt skall fl ingå i en
lantbmksenhet och därmed fl beskattningsnaturen jordbmksfastighet. Någon
remissinstans anser att fastighetens användning skall vara avgörande för dess
beskattningsnatur. Andra föreslår att en högre arealgräns
Prop. 1979/80:40 91
än
5 ha produktiv mark skall uppställas. Olika kombinationer av ägoslag och
arealer föreslås ocksä frän en del håll. En del remissinstanser har föreslagit
att en mera samlad bedömning skall göras. Onekligen kunde man härigenom fl en
noggrannare avvägning för varje fastighetsägare. Emellertid fordras det för
detla en delaljreglering som kan medföra alt den eftersträvade förenklingen
inte kan uppnås. Även jag förordar därför att en arealgräns används vid
bestämmandet av beskattningsnatur.
Som
huvudregel gäller i dag att taxeringsenheter med bostadsbyggnader skall laxeras
som jordbraksfastighet, om den produktiva arealen mark uppgår till minsl 5 ha.
Som kommittén och ett anlal remissinstanser anser, torde i och för sig en
slörre areal behövas för att ett bärkraftigt jordbruk skall kunna bedrivas. Jag
är emellertid f n. inte beredd alt föreslå nägon ändring i detta avseende och
ansluter mig säledes till kommitléförslagel.
Jag
vill i sammanhanget anföra att det i gällande ordning tas hänsyn till
fastigheternas andel i samfälligheter vid bestämmandel av beskattningsnaturen.
Enligt
min mening bör detta gälla även i fortsättningen.
Mitt
förslag innebär all fastigheter som är större än 2 ha men som inte har en areal
produktiv mark om minst 5 ha kommer att uppdelas i tvä taxeringsenheter med
olika beskattningsnaturer. Detta överensstämmer med kommittéförslaget som har
lämnats utan erinran av övervägande antalet remissinstanser.
Förslaget
om övriga förutsättningar för att bostadsbyggnad med tomtmark skall hänföras
till lantbmksenhet och förslaget om beskattningsnatur pä arrendators egendom i
vissa fall har med några undantag lämnats utan erinran. Jag ansluter mig till
förslagen utom i ett avseende.
Kommitténs
förslag innebär att det fömtom annat krävs, att bostadsbyggnad skall användas
som bostad av vissa personer för att bostadsbyggnaden skall ingå i
lantbruksenhet.
Nu
gäller atl ägaren tillhörig bostadsbyggnad skall ingå i jordbruksfastighet om
del är den enda för permanent bostadsändamål användbara byggnaden på
fasligheten.
Detta
gäller även om byggnaden bebos av någon som inte är verksam i jordbruket. Finns
byggnader utöver mangärdsbyggnaden skall dessa ocksä laxeras som
jordbmksfastighet, om de används eller normalt erfordras för att tillgodose
jordbmkets eller skogsbmkets behov.
För
min del är jag böjd atl förorda alt liknande krav uppställs äveil i
fortsättningen. Som det har påpekats under remissbehandlingen innebär
kommitténs förslag att till lantbraksenhet med flera delägare fär föras lika
mänga byggnader som delägare, förutsatt atl byggnaderna används som bostad av
dem. Detta skulle gälla även. om delägarna inle är sysselsatta i jordbruket
eller skogsbruket.
Enligt
min mening bör man anknyta Ull behovet i stället för användningen. Vid
bedömningen av om en byggnad är behövlig för driften flr man enligt
Prop. 1979/80:40 92
min
mening utgä från att en byggnad alltid är behövlig, föratsatt att det inte är
uppenbart att den har uppförts för fritidsändamål. Liksom hitUlls bör även
bostadsbyggnader, som behövs för anställd arbetskraft och för anställda som
efter uppnådd pensionsålder bor kvar pä fastigheten, taxeras som jordbraksfastighet.
Samma bör gälla beträffande byggnad som behövs som bostad ål arrendator till
lantbraksenheten.
F.
n. flr bostadsbyggnad som ägs av arrendator i vissa fall beskattas som
jordbruksfastighet. Kommittén har föreslagit att detta under vissa omständigheter
skall vara möjligt även i fortsättningen. Jag har tidigare anfört att jag
ansluter mig till förslaget. Utformningen av reglerna beträffande arrendator
bör dock anpassas efter det som jag har föreslagit om fastighetsägares
bostadsbyggnader.
Kommittén
har föreslagit att småhusenhet och hyreshusenhet, som ägs av den som äger
skattefri lantbraksenhet och som skulle ha ingått i lantbraksenheten om den
inte hade varit skattefri, ocksä skall ha beskattningsnaturen
jordbruksfastighet.
Jag
biträder förslaget med den begränsningen att endast bostadsbyggnad som ägaren
behöver skall taxeras som jordbmksfastighet.
Med
undantag för vad jag nu har anfört ansluter jag mig till det förslag som
kommittén har framlagt om regler för bestämmande av beskattningsnatur.
2.4
Värderingsregler
Inför
1975 års allmänna fastighetstaxering gjordes en förhållandevis genomgripande
översyn av reglerna om värdering. Till gmnd för de nya reglerna låg ett förslag
frän fastighetstaxeringsutredningen.
Grundläggande
för värderingen vid fastighetstaxeringen är vilka värderingsgrunder och
värderingsmetoder som skall tillämpas. Reglerna om detta finns i 9 och 10 §§
KL. Marknadsvärdet (det allmänna saluvärdet) utgör generellt värderingsgrund
vid fasUghetstaxering. Detta har varit fallet alltsedan KL:s tillkomst utom
såvitt gäller skogsfastigheter.
De
värderingsmetoder som använts och som enligt kommittéförslaget alltjämt skall
användas för att uppskatta marknadsvärdet vid fastighetstaxeringen är ortsprismetoden,
avkastningsmetoden och produktionskostnadsmetoden.
Reglerna
i KL om hur värderingen vid fastighetstaxeringen skall ske är mycket
knapphändiga. Som exempel kan anges reglerna om beräkningen av de båda
delvärden - markvärdet och byggnadsvärdet - som används vid taxering av
fastigheter med beskattningsnaturen annan fastighet.
Med
markvärde förstås enligt KL värdet av taxeringsenhetens mark och
markanläggningar. Vid bestämmande av markvärdet skall beaktas bl. a. servitut,
räU Ull ersäuningskraft, andel i samfällighet, rätt att ansluta till allmän
va-anläggning samt om skyldighet att eriägga gatukostnadsbidrag är
Prop. 1979/80:40 93
fullgjord
eller ej.
Med
byggnadsvärde förstås enligt KL värdet av de byggnader som hör till
taxeringsenheten. Byggnadsvärdet skall vara det mervärde som taxeringsenheten
har för att den är bebyggd. Vid bestämmande av byggnadsvärdet skall beaktas bl.
a. värde av andel i samfällighel i vad avser byggnaden och värdel av skyldighet
att leverera ersättningskraft som skall avräknas pä byggnadsvärde.
Före
1970 och 1975 års taxeringar lämnades i stort sett inte någon annan ledning för
värderingen vid fastighetstaxeringen än förhållandevis kortfattade regler i
KL. För skogstaxeringen har dock sedan länge funnits utföriiga värderingsregler
i en skogsvärderingsinstraktion som antagits av riksdagen.
Enligt
1975 års system anges ocksä för delvärdena på jordbruksfastighet regler i KL
med innehåll och omfattning liknande dem som nyss återgavs i fräga om markvärde
och byggnadsvärde. Det var endast genom dessa riktlinjer som riksdagen tog
ställning till värderingen av flertalet fastighetstyper vid
fastighetstaxeringen. Dämlöver gäller emellertid från 1975 års taxering enligt
regler i KL och TL, som riksdagen också beslutat, att värdet av mark, skog och
byggnader i princip bör bestämmas med ledning av riktvärden. Dessa skall
bestämmas av skattechefen, såvitt gäller småhus (byggnadsvärdetabeller, och
tomtmark (markvärdekartor) och av RSV för de ägoslag och byggnader i övrigt som
RSV finner lämpligt.
Utfyllnadsbestämmelsema
i fråga om värderingen lämnades vid 1975 ärs taxering i anvisningsform. I
realiteten skedde ocksä taxeringen 1975 efter RSV:s och skattechefens
anvisningarom riktvärden m. m. Som en jämförelse med de nyss återgivna reglerna
i KL om beräkningen av markvärde och byggnadsvärde kan nämnas att RSV:s
anvisningar om värdering av byggnader och mark på annan fastighet omfattar ett
femtiotal sidor. De kompletteras av skattechefens anvisningar om värdering av
byggnader och tomter. Dessa utgörs främst av mycket omfattande komplex av
byggnadsvärdetabeller och markvärdekartor.
Den
uppläggning av reglerna som nyss beskrivits gäller för värderingen av all
egendom vid fastighetstaxeringen med undantag för skogsfastigheter och vattenfallsfastigheter.
Skogstaxeringen skall visseriigen också ske med ledning av riktvärden men till
skillnad frän vad som gäller för annan egendom finns i KL en regel som styr
skogstaxeringen. I den regeln sägs att skogsbraksvärdet skall bestämmas med
ledning av gmndema i Skvl. I Skvl regleras närmare bl. a. hur riktvärdena för
skogstaxeringen skall tas fram. Även dessa regler kompletterades emellertid på
central nivå av anvisningar utarbetade av RSV och skogshögskolan.
Värderingen
av vattenfallsfastigheter är till skillnad från vad som gäller för värderingen
av andra fastigheter förhållandevis noga reglerad i KL. För värderingen av
vattenfallsfastigheter har RSV emellertid också lämnat ingående anvisningar.
Prop. 1979/80:40 94
1
direktiven för fastighelstaxeringskommiltén har, som jag tidigare anfört,
framhållits behovel av en författningsmässig översyn. 1 samband med detta
hänvisas i direktiven till atl en genomgående linje i regleringen av fastighetstaxeringen
är atl endasi de grundläggande värderingsreglerna lagits in i KL under det att
detaljregleringen lämnats ät RSV.
I
direktiven sägs vidare att nya RF inte lämnar samma möjligheter som de som
funnits tidigare atl delegera rätlen atl utfärda föreskrifter. Därför, sägs det
i direktiven, måste undersökas vilka följder den nya RF har för regleringen av
fastighetstaxeringen. En genomgång måste därför göras av hela regelkomplexet.
Kommitténs
förslag lill värderingsregler finns i 5-15 kap. FTL. Kap. 5 avser de
grundläggande reglerna om värderingsgrund, värderingsmetoder, delvärden o. d. I
6 kap. bestäms vad som är värderingsenhet, dvs. vilken egendom som skall
värderas för sig.
7
kap. innehåller allmänna värderingsregler. 1 detta fastläggs vissa allmänna
värderingsprinciper för byggnader och mark, t. ex. den s. k. mervärde-principen
för byggnadsvärderingen och att marken i princip skall värderas som om deh var
obebyggd.
Vidare
föreslås i 7 kap. samma principiella uppläggning av värderingsförfarandet som
det hade enligt RSV:s anvisningar och Skvl vid 1975 ärs taxering. Det innebär
all värderingen skall grundas pä värdefaktorer- storlek, standard, godhet, m.
m. - för fastigheterna. Genom klassindelning och kombinationer av
värdefaktorerna skall riktvärden bestämmas för egendomen inom värdeomräden.
Taxeringen skall sedan ske med utgångspunkt i dessa riktvärden.
I
kapiUen 8-15 lämnas huvudsakliga regler för riktvärdena för olika byggnadstyper
och ägoslag för vilka definitioner föreslagits i 2 kap. FTL. Reglerna i 8-15
kap. är i första hand handlingsregler för den som skall utarbeta och utfärda
reglerna om riktvärden men de riktar sig ocksä till den handläggande
myndigheten.
Genom
förslagen till värderingsregler har kommittén i första hand gjort den
författningsmässiga anpassning av komplexet av värderingsregler som krävs
enligt nya RF. Man har bl. a. genom bestämmelserna i 7-15 kap. FTL fört in en
betydligt längre gående reglering av fastighetsbeskattningen för riksdagen att
ta ställning till än den som gäller f n. i KL och TL.
Remissinstanserna
har överiag funnit att kommitténs förslag om vilka värderingsregler, som bör
ingå i FTL, och vilka som bör utfärdas på annat sätt, är väl avvägt. Jag delar
den uppfattningen. Genom den utvidgade regleringen har riksdagen fltt ett
betydligt mer långtgående inflytande pä värderingen vid fastighetstaxeringen än
tidigare och därigenom på beskattningen. Det torde inte vara praktiskt möjligt
att riksdagen tar ställning till värderingsreglema i ett ännu mera specificerat
skick t. ex. i form av riktvärdetabeller och riktvärdekartor, som kan utarbetas
och färdigställas först någon månad innan taxeringen börjar och som i bokform
omfattar flera hyllmeter. Ett sådant
Prop. 1979/80:40 95
tillvägagångssätt
kan inte heller i övrigl anses lämpligt.
Genom
den reglering, som nu föresläs i 7-15 kap. om värderingen och det förfarande
som kommittén i övrigt föreslår för framtagandet av ytteriigare
värderingsregler på central och regional nivä och som jag närmare kommer atl
beskriva i det följande, får nya RF:s regler i fråga om riksdagens beskatlningsräll
genom fastighetstaxeringen anses uppfyllda.
Då
det gäller de regler 17-15 kap. som jag nu berört vill jag också framhålla atl
kommittén inte flyttat över endast den nuvarande principiella modellen för
värderingsregler i KL och RSV:s anvisningar m. m. till FTL utan att kommittén
också till allra största delen har behållit reglernas mera specifika materiella
innehåll. Pä en del punkter har förändringar och nya regler föreslagits av
kommittén. En sådan utveckling och förbättring av systemet hade kunnat
förväntas även om man behållit den nuvarande principiella modellen med regler i
KL och i främst RSV:s anvisningar.
Kommittén
framhåller att systemet med riktvärden visade sig fungera myckel väl vid 1975
års taxering. Bl. a. underlättades värderingsförfarandet väsentligt och blev
mer enhetligt över landet.
Remissinstanserna
är också överiag positivt inställda till värderingsförfarandet med riktvärden
och har i princip inte någon erinran mot kommitténs förslag till uppbyggnad av
regelsystemet i 7-15 kap. Jag anser också att den föreslagna
lagstiftningsmetoden i fråga om dessa värderingsregler är ändamålsenlig och
jag ansluter mig i princip till förslaget om vad dessa regler skall innehålla.
Jag återkommer i det följande med synpunkter pä de särskilda reglerna.
Kommitténs
omfattande motivering till reglema i 7-15 kap. FTL hänger naturligen samman med
att några skäl för motsvarande regler inte lämnats tidigare eftersom de dä haft
formen av anvisningar. Jag ansluter mig till vad kommittén anfört som motiv
till sina regler i dessa delar, i den män jag inte föreslär andra lösningar än
kommittén.
2.4.1
Bestämmande av taxeringsvärde
Jag
har tidigare anslutit mig till kommitténs förslag att varje skattepliktig
taxeringsenhet skall åsättas ett taxeringsvärde.
Det
har framförts från en del remissinstanser att ett officiellt värderingsförfarande
och värderingsutlätande kan vara av intresse även för skattefria
taxeringsenheter. Detta har särskilt aktualiserats med hänsyn till de föreslagna
reglerna i 3 kap. FTL, genom vilka en hel del ytteriigare fastigheter, som ägs
t. ex. av privatpersoner och ideella föreningar, blir skattefria och därför
kommer att sakna taxeringsvärde. Sädant värde kan vara av intresse bl. a. i
belåningssammanhang och vid viss beskattning. Jag finner dessa synpunkter
beaktansvärda. Kommittén bör i samband med sin utredning om följdändringar
till de nu framlagda förslagen överväga om ett särskilt förfarande bör införas
för värdesätlning på sådana fastigheter liknande t. ex. Isättandet av särskill
uppskaltningsvärde.
Prop. 1979/80:40 96
2.4.1.1
Värderingsgrand Marknadsvärde
Kommittén
har föreslagit att marknadsvärdet liksom f n. skall utgöra den allmänna
värderingsgranden vid taxeringen. Marknadsvärdet skall därvid vara del pris
taxeringsenheten sannolikt betingar vid en försäljning på den allmänna
marknaden.
Remissinstanserna
har med något undantag inte gjort några invändningar mot den föreslagna
huvudprincipen.
Bl.
a. Jordägarförbundet har emellertid förordat att avkastningsvärdet skall vara
värderingsgrund vid taxeringen.
Jag
vill i det sammanhanget framhålla att frägan om värderingsgrand diskuterades
ingående i förarbetena till ändringarna i fastighetstaxerings-reglerna Ull 1975
års taxering (SOU 1973:4 och prop. 1973:162). Riksdagen beslutade då att den
sedan 1922 gällande regeln om att marknadsvärdet skall vara värderingsgrand
alltjämt skall gälla (SkU 1973:70). Någon anledning att nu föreslå någon
ändring i denna grundprincip anser jag inte föreligga.
I
det sammanhanget vill jag emellertid i korthet ta upp den ibland framförda
uppfattningen att avkastningsvärden genomsnittligt är lägre än marknadsvärden.
Avkastningsvärdet definieras som det sammanlagda nuvärdet av vid
värdetidpunkten mest sannolika framtida nettoavkastningar. Värdet kan betecknas
som ett objektivt avkastningsvärde om man vid beräkningen utgär från etl
driftprogram och en räntefot, som är normal för den aktuella fastighetstypen i
trakten. Väljs fömtsättningarna med hänsyn till en bestämd person, vanligen
fastighetsägaren, kan värdet kallas ett subjektivt avkastningsvärde. Om man
skulle utgä från ett avkastningsvärde i stället för ett marknadsvärde flr detta
fömtsättas vara ett objektivt avkastningsvärde. Det synes ej omöjligt att
uppskatta en normal åriig nettoavkastning vid varierande produktions- och
bmkningsförhällanden. Det svära avgörandet blir vilken kapitaliseringsränta som
skall väljas och detta avgör helt om avkastningsvärdenivän eller
marknadsvärdenivån skall bli högst.
Jord-
och skogsbraksfastigheter har under senare år uppvisat en värdestegring som
klart överstiger inflationen dvs. de har i hög grad varit realvärdesäk-ra. Den
reala förräntning som kunnat erhållas vid alternativa placeringar synes under
senaste årtiondet knappast ha överstigit 3 96. Vid ett förräntningskrav av
denna storleksordning torde nuvarande marknadsvärdenivå inte framstå som
oskäligt hög. Innan de problem som en övergång till taxering med utgångspunkt i
åriig nettoavkastning och skälig förräntning medför har blivit föremål för en
gmndlig utredning är jag inte beredd att föreslå ett frångående av
marknadsvärdet som grand för taxeringsvärdet.
Prop.
1979/80:40 97
FaslighetsprlsslaUstiken
Liksom
inför föregående allmänna fastighetstaxering berör man även denna gång i
remissyttrandena den faslighetsprisslatislik som skall ligga lill gmnd för
bedömningen av marknadsvärdena.
Definitionen
av marknadsvärdet anknyler lill den allmänna marknaden för fastigheter av den
typ del är fråga om. Prisbildningen skall karakteriseras av all köpare och
säljare varken har några speciella relationer till varandra, som t. ex. vid
släktskap, eller befinner sig i en tvångssituation.
Även
dessa frågor behandlades ingående innan riksdagen fattade beslul om reglerna
för 1975 års taxering (SOU 1973:4 och prop. 1973:162 s. 309 O-Man intog då den
ståndpunkten att släktköp inte skulle ingå i statistiken. Till gmnd för det
ståndpunklslagandet låg bl. a. de uppgifler om släktköp som kommit fram av
SCB:s faslighetsprisslatislik för bebyggda jordbruksfastigheter som sålts
under åren 1970 och 1971.1 samtliga värdeklasser läg de fria köpen då ca 50 %
över de s. k. släklköpen. I storl sett samma förhällande framgår denna gång av
faslighelsprisstatisliken. Så redovisas i prisstatistiken beträffande jord- och
skogsbruksfastigheter för är 1977 en genomsnittlig köpeskillingskoefficienl vid
köp av hel taxeringsenhet av 1,73 för släklköp och av 3,78 för icke släktköp.
Motsvarande procenttal i 1976 års prisstatistik är 1,54 för släktköp och 3,42
för icke släktköp.
Jag
anser därför all släklköpen inle heller skall ingå i statistiken inför 1981 års
taxering,
I
remissyttrandena tar man upp frägan om även köpeskillingar som erlagls för s.
k. tillskottsköp skall beaktas i prisstatistiken. 1971 års fastighetstaxeringsutredning
föreslog atl så skulle ske (SOU 1973:4). I prop. 1973:162 (s. 311) ullalades
atl den anmärkningen hade riklats mot köpeskillingarna vid tillskottsköp, atl
de inle kunde anses relevanta vid värderingen av bestående jordbruk.
Departementschefen delade den meningen så långl atl den prisnivå som kommit
fram vid s. k. tillskottsköp naturiigtvis skulle vara lillämplig endast
beträffande egendom med motsvarande förutsäitningar, dvs. atl den ocksä skulle
kunna försäljas som lillskottsjord.
Kommittén framhåller nu
att SCB:s prisstatistik frän åren 1976-1977 visar att inga påtagliga
nivåskillnader föreligger mellan tillskottsköpen och sådana som avser köp av
hel taxeringsenhet. Från nivåbestämningssynpunkt är, anför kommittén, frågan om
dessa köp skall tas med i statistiken utan betydelse. Kommittén föreslår
emellertid atl tillskottsköpen liksom hittills skall ingå i statistiken för all
öka underiaget för bestämmandel av marknadsvärdenivån. Jag delar den
uppfattningen.
Jag vill la upp ännu en
statistikfråga av allmän karaktär. Tidigare har, som nämnts, en del
remissinsianser uttalat att man bör skjuta på den allmänna fastighetstaxeringen
nägot är för alt fl ett bätlre underiag för fastighetspris-stalistiken. Denna
invändning gjordes även inför 1975 års allmänna fastighetstaxering. Nu anförs det
som motiv för atl uppskjula taxeringen alt de nya reglerna i jordförvärvslagen
liksom de nya skogsbeskattningsreglerna och 7 Riksdagen 1979/80. 1 saml. Nr 40
Prop. 1979/80:40 98
den
nya skogspolitiska lagstiftningen inte slagil igenom pä de förvärv som ingår i
den prisstatistik som skall ligga till grund för taxeringen. Man menar på vissa
håll atl denna lagstiftning inle bara skall ha en dämpande effekl på
prisutvecklingen utan atl den ocksä medfört att försäljningspriserna sjunker pä
jordbmks- och skogsfastighelerna. Enligt LBS och skogsstyrelsen saknas
anledning alt räkna med att priserna på jordbruks- och skogsfastighelerna skall
sjunka på grund av den nya lagstiftningen.
Kommittén
har ansett atl de genomförda ändringarna av jordförvärvslagen och skogsbeskaltningsreglerna
saml den nya skogspoliliska lagstiftningen ger anledning att särskill
uppmärksamma prisbildningen pä jordbruksfastigheter under 1979. Ändringarna
motiverar också enligt kommitténs mening en översyn av framtagandet och
redovisningen av prisstatistiken för jordbmksfastigheter, bl. a. i fräga om
olika typer av släktförvärv.
Kommittén
framhåller att dess förslag överensstämmer med nuvarande ordning då det gäller
fastighetsprisstatistiken, som beslöts av riksdagen inför 1975 års taxering
(jfr prop. 1973:162 s. 309-312). Jag instämmer i kommitténs uppfattning att det
inte finns nägon anledning att nu göra någon ändring i urvalet vid
fastighetsprisstatistiken för marknadsvärdebedömningarna vid 1981 års taxering.
Däremol bör den översyn av prisstatistiken, som kommittén förordar, komma till
stånd.
Undan
tag från marknads värdeprincipen
F.
n. finns vissa undantag från marknadsvärdeprincipen, som enligt kommittén i
huvudsak bör gälla fortsättningsvis. Så bör enligl kommittén alltjämt undantag
göras från marknadsvärdeprincipen när det gäller att beakta vissa
privaträtlsliga förpliktelser. Kommittén föreslär att bara privaträtlsliga
förpliktelser pä grund av servitut o. d. eller enligt tomträttskontrakt
angående markens utnyttjande skall beaktas vid värderingen. Däremot skall t.
ex. en upplåten avverkningsrätt till skog inte beaktas.
Det
skäl som angetts som motiv för atl beakta servitut o. d. vid värderingen är den
lagbundna ömsesidigheten i fräga om sådana rättigheter. De är alltså av annan
art än andra privaträtlsliga förpliktelser. Den regeln har funnits alltsedan
KL:s tillkomst. Frågan prövades ingående i samband med reglerna för 1975 års
taxering (SOU 1973:4 s. 132 O- Remissinstanserna har liksom kommittén inte
ansett att det finns skäl att ändra denna regel. Jag delar den uppfattningen.
Kommittén
har föreslagil att man skall ta hänsyn även till förpliktelser enligt
tomlrättskontrakt. Kommittén anför att tomträtlshavaren här blir bunden av
bestämmelser i tomträttskontrakt som han saknar möjlighet att påverka.
Kommittén framhåller också den offentligrättsliga prägel som
tomträttskontrakten kan sägas ha.
Remissinstanserna
har inte haft någon invändning mot förslaget om beaktande av
tomträttskontraktens inverkan vid värderingen. Bl. a. tomt-
Prop. 1979/80:40 99
rätlskommillén
tillstyrker förslaget. En del remissinsianser anser emellertid all även sålda
avverkningsrätter och andrainskränkningar i förfoganderätten och som har
belydelse för marknadsvärdet, bör beaktas vid värdesätlningen. Även denna fråga
behandlades ingående inför 1975 ärs taxering men önskemålet avvisades.
För
egen del anser jag i princip att samma skäl som framfördes inför 1975 ärs
taxering alltjämt gäller för att inte beakta andra privaträttsliga
förpliktelser än servitut vid taxeringen. Vad som emellertid framförts om
lomlrältskon-trakten gör enligl min mening atl de bör behandlas pä samma sätt
vid taxeringen som servituten. Kommitténs förslag i denna del böx därför
följas.
Enligl
kommittén bör liksom hittills offenlligrältsliga föreskrifter t. ex. sådana som
meddelas om markens användande med stöd av t. ex. byggnadslagen,
naturvårdslagen, fornminneslagen eller annan jämföriig lagstiftning kunna
beaklas vid värderingen. Exempel pä detta är den byggnadsrätt som kommer lill
utlryck genom fastställande av stads- och byggnadsplaner och de föreskrifter
för markens användande som meddelas i naturreservalsbestäm-melser.
Remissinslanserna
har här inle haft några invändningar och även jag anser atl liksom tidigare bör
föreskrifter av förevarande slag kunna fl påverka värdel.
2.4.1.2
Värdelidpunkt, taxeringsvärdenivå
Enligt
nuvarande regler skall marknadsvärdet bestämmas med hänsyn till del allmänna
prislägel vid ingången av året före taxeringsåret. Kommittén föreslär däremol
alt del genomsnittliga prislägel under andra året före taxeringsåret skall vara
avgörande.
Taxeringsvärdenivän
skall enligt kommittén liksom f ij. vara 75 % av marknadsvärdet. Kommittén
anser all den ovägda taxeringsvärdenivän bör användas vid provvärderingar.
Remissinslanserna
har i allmänhet lämnal förslagen om värdelidpunkt och taxeringsvärdenivå utan
invändningar. Nägra remissinsianser erinrar emellertid om de speciella regler
för skogsfastigheterna som tillämpades 1975 vid skogstaxeringen och som höll
taxeringsvärdena nere. Skogsstyrelsen anser att det med hänsyn till
skattereglernas skogspolitiska effekter är tillfredsställande atl kommittén
inte lämnat några särbestämmelser i detta hänseende när det gäller laxeringen
av skogsmark och växande skog. Domänverket däremot hänvisar till atl
statsmakterna vid ett flertal tillfällen tidigare ansett det lämpligl att jämka
taxeringsvärdena för skogen och anför bl. a. att liknande behov kan visa sig
vid 1981 års taxering, bl. a. med hänsyn Ull garantibelopp och skogsvårdsavgifl.
Man
anför ocksä frän några håll att hänsyn bör kunna tas till förändringar i
prisbilden med en nedåtgående trend för jordbruks- och skogsfastigheter pä
Prop. 1979/80:40 100
grund
av den nya jordförvärvs- och skogspoliliska lagsliflningen och de nya
skogsbeskaltningsreglerna. Delsamma bör, sägs del, gälla om prisbilden
förändras inom en ort på grund av t. ex. stora induslrinedläggningar.
Förslagel
att taxeringsvärdenivän skall ligga vid 75 % har behandlals särskill endasi av
några remissinstanser. Frän någol häll framförs att variationer av
procentsatsen bör övervägas för alt neutralisera alltför extrema effekter med
lanke på den snabba inflationstakten. Stockholms kommun anser all del saknas
skäl alt ha skilda nivåer för marknadsvärde och taxeringsvärde.
Frågan
om ovägd laxeringsvärdenivå eller ovägd köpeskillingskoefficienl skall användas
vid provvärderingen behandlas av en del remissinsianser. Flertalet lämnar
kommitténs förslag atl den ovägda taxeringsvärdenivän skall användas utan
erinran. Åtskilliga remissinsianser ansluter sig emellertid till den
reservation som gjorts av tre ledamöter i kommittén och som innebär att den
ovägda köpeskillingskoefficienten i stället bör komma till användning.
I
fråga om bakgrunden till de nuvarande reglerna om värdelidpunkt och
laxeringsvärdenivå vill jag anföra följande.
Före
1975 års allmänna fastighetstaxering bestämdes taxeringsvärdenivän inför varje
taxering genom ett gemensamt beslut av skattemyndigheterna. Nivåanpassningen
gjordes före 1970 pä sä säll atl äldre taxeringsvärden räknades upp med hjälp
av köpeskillingsstatistik. Uppräkningstalen kunde variera mellan olika
fästighetstyper. Vid 1970 års fastighetstaxering övergick man i stället lill en
anknylning till det sista årets priser- i princip nuvarande metod - med skälig
nedräkning. Nu saltes taxeringsvärdenivån lill 75 96 för villor och
jordbruksfastigheter och lill 80 % för övriga fastigheter.
1971
ärs fastighetstaxeringsutredning ansäg i sill betänkande (SOU 1973:4) att man
vid fastighetstaxeringen mäsle räkna med en osäkerhetsmarginal vid laxeringen
av minsl 10-15 %. Utredningen föreslog all taxeringsvärdenivän skulle vara 80
96 för alla fästighetstyper och alt värdelidpunklen skulle vara ingången av
året före taxeringsåret i enlighet med de närmare föreskrifier RSV meddelar. Om
inte några påtagliga prisrörelser inlräffade skulle den genomsnittliga
prisstatistiken för det året användas. Utredningen ansäg alt
taxeringsvärdenivän borde bestämmas av riksdagen, såsom tidigare skett för
skogstaxeringen i vissa avseenden.
Fastighetstaxeringsutredningens
förslag genomfördes inför 1975 års taxering dock att taxeringsvärdenivån
bestämdes generellt till 75 96. RSV fick emellertid möjlighel att meddela
undanlag och delta utnyttjades beträffande övervärde och här sattes nivån till
50 96.
För
skogsfastigheterna infördes 1975 marknadsvärdeprincipen i stället för den
dittills gällande avkastningsvärdeprincipen. Bl. a. av det skälet och på gmnd
av de stora höjningar av taxeringsvärdena på skogsfastigheterna som skulle uppkomma
vid tillämpning av huvudregeln beslöt riksdagen efler förslag i prop. 1973:162
(s. 326) att taxeringsvärdenivån för skog inte skulle
Prop. 1979/80:40 101
bestämmas
med utgångspunkt i 1973 års prisnivå. I stället skulle man utgå från
genomsnittet av 1970-1972 års prisnivåer. Detla skulle räknas upp i förhållande
lill den prisstegring som jordbruksfastigheter méd begränsal skogsinnehav
uppvisade.
Föregen
del villjag nämna alt i praktiken har del genomsnittliga prislägel under andra
året före laxeringsåret varil bestämmande vid såväl 1970 som 1975 års
taxeringar.
Kommilléns
förslag om all del genomsnittliga prisläget under andra årel före taxeringsåret
skall ligga lill grund för bestämmandet av marknadsvärdet är säledes en
anpassning till det förfarande som utnyttjats i praktiken och fungerat väl. Jag
anser bl. a. därför att det är lämpligl all utforma huvudregeln om
värdelidpunkt i enlighel med kommitténs förslag. Om riksdagen finner anledning
till speciell reglering i fräga om den prisstatistik som skall ligga till grund
för taxeringen av nägon viss fastighetslyp bör delta kunna ske genom särskill
beslul. Jag älerkommer lill denna fråga i det följande.
Valet
av 75 96 av marknadsvärdet som laxeringsvärdenivå har, som jag lidigare nämnl,
föregåtts av ingående överväganden inför 1975 års taxering. Kommiuéförslaget
all samma regel skall behållas vid 1981 års taxering har i stort sett inte mött
några invändningar. Med hänsyn till den osäkerheismar-ginal som finns vid
taxeringen och den försiktighet som enligt vedertagna normer skall prägla den
bör, säsom kommittén föreslagit, taxeringsvärdenivän läggas under
marknadsvärdenivån. Bärande skäl har inle heller lagts fram för alt frångå
kommitténs förslag att taxeringsvärdenivän skall vara densamma för alla fästighetstyper,
eflersom övervärden av det slag som bestämdes vid 1975 års taxering föresläs
inle längre skola förekomma. Jag bilräder således kommitténs förslag.
Frän
en del häll har belänkligheler framförts i fräga om den valda värdelidpunklen.
Man har frågat sig hur den nya regeln kan komma all verka vid nu pålagliga
prisrörelser i slutet av eller efter perioden för statistikunderlaget.
Särskilt starka har betänkligheterna varit i fråga om det föreslagna
prisunderlagets riktighet i fråga om jordbruks- och skogsfasligheter. Inför
1981 års fastighetstaxering har man speciellt framhållit de nya reglerna i
jordförvärvslagen och den nya skogspoliliska lagsliflningen.
För
egen del vill jag göra följande bedömning. De osäkerhetsmoment som nu nämnts,
liksom för övrigt en del andra, kan knappast beaktas på ett fulll
lillfredsslällande sätt inom ramen för elt syslem med allmänna fastighetstaxeringar
med förhållandevis långa mellanmm. Bättre förulsällningar torde finnas om man
gär över lill s. k. rullande laxeringar och jag har redan utlalal min sympati
för detta. Det är också mycket svårt att göra sig en mer exakt bild av de
närmare effeklerna för prisbildningen nu inför 1981 års allmänna
fastighetstaxering. Det finns t. ex. ingen prisstatistik beträffande förvärv under
år 1979 som kunnal bearbelas. Det kan dock antas all en viss dämpning kommer
all ske av prisutvecklingen för jordbruks- och skogsfasligheter. Likaså kan
omsättningen av sådana fastigheter komma all minska. Samlidigl
Prop. 1979/80:40 102
står
det klart alt vad som inför föregäende allmänna fastighetstaxering anfördes om
de väntade stora taxeringsvärdehöjningarna för särskilt skogsfastigheter har
giltighet även denna gång. Mot bakgmnd av vad jag nu anfört anser jag det
moliverat att i fräga om jordbraks- och skogsfastigheter lägga värdelidpunklen
för dessa till genomsnittet av år 1978 i stället för av år 1979. Bestämmandet
av taxeringsvärdenivän bör således grundas pä de köp som skell under åren
1976-1978.
Frågan
om den ovägda taxeringsvärdenivån eller den ovägda köpeskillingskoefficienten
skall användas vid provvärderingen har behandlats av
fastighelstaxeringskommiltén. Den ovägda taxeringsvärdenivän användes vid 1975
ärs taxering och någon ändring har inte föreslagits av kommittén. Från nägra
remissinstansers sida har emellertid framhållits att metoden med den ovägda
köpeskillingskoefficienten har vissa värderingstekniska fördelar.
Jag
anser att även om visst fog finns för de gjorda invändningarna mot kommitténs
förslag så blir skillnaderna i taxeringsutfall enligl de båda meloderna helt
obetydlig. I den mån en påverkan av värdena sker genom användning av den ovägda
köpeskillingskoefficienten blir denna i höjande riktning. Jag anser inte alt
det finns tillräckliga skäl atl frångå kommitténs förslag. Den ovägda
taxeringsvärdenivän bör därför användas vid 1981 ärs taxering liksom vid 1975
års taxering.
2.4.1.3
Värderingsmetoder
Kommitténs
förslag om värderingsmetoder för atl beräkna marknadsvärdet överensslämmer med
de metoder som tillämpas f n. Säledes skall marknadsvärdet i första hand
bestämmas enligt ortsprismetoden. Om ortsprismetoden inte går att tillämpa
skall taxeringen i andra hand ske enligt avkaslningsmetoden och i sisla hand
enligt produktionskostnadsmetoden.
Dessa
regler har gällt sedan KL:s lillkomsl. De behandlades ingående i förarbelena
lill reglerna för 1975 års taxering(SOU 1973:4och prop. 1973:168). Förslaget
all behålla samma värderingsmetoder har i princip inte mölt några invändningar
Säsom angetts tidigare anser man atl en viss osäkerhet föreligger i
stalistikunderiaget för ortsprismetoden. En del remissinsianser anser att
jordbraks- och skogsfasligheter i högre utsträckning än f n. bör laxeras med
utgångspunkt i avkastningen. Delta torde inte böra ses som en anmärkning mot
valda värderingsmetoder utan mol grunden för laxerings-värdels beslämmande.
Milt slåndpunklslagande i frågan om val av gmnd för beslämmande av
taxeringsvärdena harjag redovisai i avsnitt 2.4.1.1.
Det
bör emellertid här påpekas atl skogsfastigheterna enligt gällande och
föreslagna regler värderas efler en marknadsrelaterad avkastningskalkyl. Någon
anledning atl nu ändra de regler om värderingsmetoder som riksdagen antagit
lill föregäende allmänna fastighetstaxering anser jag inte föreligga.
Jag
kommer senare, i samband med att jag redovisar de byggnadstyper och
Prop. 1979/80:40 103
ägoslag
för vilka riktvärden skall beslämmas, all redovisa hur ortsprismetoden,
avkastningsmetoden och produktionskostnadsmetoden närmare skall lillämpas.
Förslagen innebär inte nägot nytt i förhållande lill gällande regler. Jag har
emellertid lidigare förordal atl reglerna för den faslighetsprisslatislik som
skall ligga till grund för taxeringen ses över.
2.4.2
Delvärden m. m. 2.4.2.1 Allmänl
Enligl
kommittén skall varje delvärde liksom f n. beslämmas för sig med tillämpning av
gmnderna för taxeringen, dvs. till 75 % av marknadsvärdet av den egendom som
avses med del värdet. Värdetidpunkten skall därvid vara andra året före
taxeringsåret. Taxeringsenhetens taxeringsvärde skall enligt förslaget liksom f
n. utgöras av summan av delvärdena.
Kommitténs
förslag om delvärden innebär vissa ändringar i fräga om vilka delvärden som bör
redovisas för de olika taxeringsenheterna samt i fräga om definitionerna av
dessa delvärden.
Delvärden
skall enligl förslaget redovisas för de olika taxeringsenheterna i stället för
som nu för de båda beskattningsnaturerna jordbmksfastighet och annan fastighet.
Nägon praktisk skillnad innebär detla enligl kommittén emellertid inte eflersom
en fastigl\els beskattningsnatur i de flesta fall skall bestämmas med
utgångspunkt i typen av taxeringsenhet.
Remissinstanserna
har allmänl sett inle några invändningar mot den föreslagna indelningen av
delvärden. Man framhåller från några häll all kommilléns förslag om indelning i
delvärden är mer konsekvent än den nu gällande ordningen. Delade meningar
föreligger angående nägra av de föreslagna delvärdena. Till detta älerkommer
jag. För min del biträder jag i princip förslaget.
Inför
1975 års taxering sägs delvärderedovisningen över grundligt. Önskemålet var då
liksom nu att sä långt möjligt också kunna utnytUa delvärdena vid
inkomsttaxeringen, bl. a. som underlag för byggnadsavskrivningar.
Kommittén
har föreslagit att värderingsregler inte längre skall lämnas i samband med
reglema om delvärderedovisning. De värderingsregler som molsvarar RSV:s
anvisningar 1975 föresläs nu i stället till stor del bli intagna i FTL, främst
i kapitlen om indelning av byggnader och mark, om allmänna värderingsregler och
om speciella regler om värdering av olika typer av egendom. Dessa regler är sä
utformade att de vid behov skall kunna fyllas ut genom ytterligare
värderingsregler som kan meddelas av regeringen eller RSV.
Som
jag tidigare nämnt innebär både den nuvarande och den föreslagna huvudregeln om
delvärden i princip alt man delar upp det framräknade totalvärdet pä delvärden.
Vid den praktiska värderingen kommer man enligt förslaget liksom f n. att
näslan genomgående bygga upp del totala taxeringsvärdet genom en
sammanläggning av delvärdena.
Prop. 1979/80:40 104
Den
nya delvärdeindelningen innebär alllsä i sak små förändringar i jämförelse med
nuvarande ordning. Jag beskriver i fortsättningen kommitténs förslag i
huvudsak och tar närmare upp några punkter där delade meningar råder.
Den
nuvarande indelningen i delvärden och delposter är följande.
A.
Jordbmksfastighet
Delvärden
Delposler
1. Jordbruksvärde
Åkervärde
2. Skogsbmksvärde
Skogsmarksvärde
3. Värde av övrig mark
Tomlvärde
4. Byggnadsvärde
a)
Bostadsbyggnadsvärde
b)
Ekonomibyggnadsvärde
c)
Värde av överbyggnad
5. Värde av särskilda
lillgångar
z r\____ u_j-
B.
Annan fastighet
Delvärden
1. Markvärde
2. Byggnadsvärde
Som
jag tidigare anförl och som framgår av det följande indelas delvärdena enligt
förslagel inte för de båda beskattningsnaturerna utan för de olika typerna av
taxeringsenheter.
2.4.2.2
Delvärden för småhus-, hyreshus-, industri- och exploateringsenhet
För
småhus-, hyreshus-, industri- och exploateringsenhet skall enligt kommittén
delvärdena markvärde och byggnadsvärde redovisas.
Med
markvärde skall enligt förslaget förstås värdet av den del av taxeringsenhetens
mark som skall åsättas taxeringsvärde och därtill hörande markanläggningar saml
med byggnadsvärde värdet av de byggnader som hör till taxeringsenheten. Detla
innebär i princip inte någon förändring i förhållande lill nuvarande regler.
Frågan
om fördelningen av värdel mellan de båda delvärdena enligl den s. k.
mervärdeprincipen har däremot väckt en del intresse hos remissinslanserna.
Regeln om denna princip föreslås fä sin plats i 7 kap. om allmänna
värderingsregler. Jag återkommer lill frågan i det sammanhanget.
Prop. 1979/80:40 105
2.4.2.3
Delvärden för lantbruksenhet
För
lantbmksenhet skall enligt kommittén redovisas delvärdena
bostads-byggnadsvärde, ekonomibyggnadsvärde, lomtmarksvärde, jordbruksvärde,
skogsbmksvärde och värde av skogsimpediment. Vidare skall skogsmarks-värdet
redovisas som särskild delpost av skogsbraksvärdet.
Som
framgår av den följande redovisningen innebär förslagel förändringar så lill
vida all endast en delpost - värde av skogsmark - föresläs mol de nu gällande
delposterna som är föruiom skogsmarksvärdet, även bostadsbyggnadsvärde,
ekonomibyggnadsvärde, värde av överbyggnad, åkervärde och tomtvärde. Av dessa
redovisas bostadsbyggnadsvärdel, ekonomibyggnads-värdet och lomlvärdet i
förslagen som delvärden. Åkervärden kommer som framgår av den fortsatta
framställningen atl kunna urskiljas även med reglerna i förslaget. Delposten
värde av överbyggnad skall inle redovisas.
Några
delvärden slopas. Dessa är värde av övrig mark som delvis ersätts av värde av
skogsimpediment och lomtmarksvärde.
Även
delvärdena värde av särskilda tillgångar och övervärde föreslås utgä. Jag
återkommer lill del förslaget.
Jordbruksv ä rde
Jordbruksvärde
skall enligl kommitténs förslag utgöras av taxeringsenhetens åkermark och
betesmark med därtill hörande markanläggningar som används eller behövs för
växtodlingen. Detta överensslämmer i sak med nuvarande definition av
jordbruksvärde.
Enligl
nuvarande regler skall åkervärdet urskiljas och anges särskilt. Jag kommer
senare all föreslå alt varje ägoslag skall ulgöra en värderingsenhel och atl
värdet av varje sådan enhet skall redovisas i faslighelslängden. Med hänsyn
härtill anser jag i likhet med kommittén all en beslämmelse om alt åkervärdel
skall urskiljas inle längre är behövlig.
Remissinslanserna
är allmänl sett positiva till förslaget om jordbmksvärde. Jag bilräder ocksä
kommitténs förslag.
Skogsbniksvärde
Med
skogsbruksvärde avses enligl kommitténs förslag värdet av laxerings-enhetens
skogsmark med därpå växande skog och med de markanläggningar som finns inom
taxeringsenheten och som används eller behövs för skogsbmk.
Den
föreslagna definitionen av skogsbruksvärdet stämmer överens med gällande
regler.
Kommittén
anser att skogsmarksvärdet liksom f n. skall urskiljas från skogsbraksvärdet
och anges särskilt. Kommittén framhåller emellertid alt enligt prop.
1978/79:204 med förslag till ändrade regler för skogsbeskatt-
Prop. 1979/80:40 106
ningen
det knappast längre finns nägot behov av atl särskilja skogsmarksvärdet vid
fastighetstaxeringen. Propositionen hade emellertid inte behandlals av
riksdagen dä kommitléförslagel lämnades och kommittén ville dä inte föreslå att
särtedovisningen av skogsmarksvärde slopades.
Åtskilliga
remissinstanser framhåller att delvärdet skogsmark inte behövs i
forlsältningen, eflersom det inte längre skall användas vid inkomstbeskattningen.
Jag delar dessa remissinstansers uppfattning och föreslär atl delposten värde
av skogsmark inle skall redovisas. Detla innebär en förenkling vid värderingen
och registreringen.
Skogsimpediment
Skogsimpediment
hänfördes vid 1975 års taxering lill övrig mark. Jag kommer senare att föreslå
att ägoslagel övrig mark inle skall åsättas något värde.
Med
hänsyn härtill förordar jag alt skogsimpediment hänförs till etl särskilt
delvärde.
Tomtmarksvärde
Tomtmarksvärde
skall enligt förslaget avse värdet av taxeringsenhetens tomtmark. Enligt
nuvarande regler skall lomlvärdet på jordbruksfastighet ingå i värdet av övrig
mark, från vilket värde lomlvärdet skall urskiljas och anges som en särskild
delpost.
Kommittén
anser med hänsyn till förslaget all övrig mark inte skall åsättas något värde,
att tomtmarksvärdet skall behållas och då ulgöra etl särskill delvärde.
Förslaget
har inte mött nägra invändningar från remissinstanserna och jag föreslår all
del genomförs.
Bostadsbyggnadsvärde
Enligt
gällande ordning förstås med byggnadsvärde på jordbruksfastighet värdel av
samtliga byggnader som hör till taxeringsenheten. Som särskilda delposter skall
anges dels värdet av byggnad, som används av ägare eller arrendator för
bostadsändamål, dels värdet sammanlagt av ekonomibyggnader och dels värdet av
överbyggnad.
Kommittén
anser alt en separat redovisning bör liksom f n. göras av bostadsbyggnadsvärdet
resp. ekonomibyggnadsvärdel och att dessa värden bör redovisas som särskilda
delvärden. Värdet av överbyggnad ansäg kommittén kunna utgä.
Förslagel
att bostadsbyggnadsvärdel skall utgöra ett särskilt delvärde lämnas ulan
erinran från remissinslanserna. Frän något håll framförs önskemål om
ytteriigare uppdelning av byggnadsvärdena på jordbraksfastig-
Prop. 1979/80:40 107
heter
på delar av byggnaderna främst för att underiätta inkomsttaxeringen. Den
ytteriigare redovisningen skulle avse t. ex. värde av byggnadsstomme och andra
delar för byggnadens allmänna användning samt värde av byggnadsinvenlarier.
För
egen del vill jag säga att del är ell önskemål att vid fastighetstaxeringen la
fram de uppgifler om fastigheterna, som behövs vid inkomsttaxeringen. En så
långtgående redovisning som förordats i nyssnämnda remissyttrande kan
emellertid inte genomföras med nuvarande förfarande. Kommitténs förslag bör
genomföras.
Ekonomibyggnadsvärde
Enligl
kommitténs förslag skall ekonomibyggnadsvärde liksom f n. utgöras av värdel av
de ekonomibyggnader som hör till taxeringsenheten. Förslaget har godtagits och
jag biträder det.
Övriga
frågor
De
nuvarande delvärdena värde av övrig mark, värde av särskilda tillgångar saml
övervärde skäll enligt kommitténs förslag utgå. Delsamma gäller delposten värde
av överbyggnad.
Någon
erinran har inte gjorts i remissyttrandena mot förslaget all delposten värde av
överbyggnad skall utgå. Några remissinstanser anser däremol att värde av övrig
mark bör behållas, eftersom det bland den egendom som inte ingår i de andra
delvärdena enligt deras mening finns egendom som inle saknar värde, t. ex.
campingplatser, parkeringsplatser. Till förslagel alt värde av särskilda
tillgängar skall ulgä är remissinstanserna med något undanlag positiva. Man
erinrar om möjlighelen att i stället justera värdet för s. k. säregna
förhållanden. Med någol undantag är man bland remissinstanserna ocksä positiva
lill att slopa övervärdet.
För
egen del vill jag i fräga om värderingen av den egendom som kommittén vill föra
lill övrig mark anföra följande. Det är i princip tre olika slag av mark som
hänförts lill den övriga marken. För del första är fräga om improduktiv mark i
anslulning fill jordbraksdelen av en lantbraksenhet. Dessa delar har oftast
myckel små arealer med obetydligt värde. Det sistnämnda gäller det andra slaget
övrig mark, t. ex. kalfjäll. Varje form av värdesätlning av dessa framslår som
Iveksam med hänsyn lill de begränsade användningsmöjligheter som föreligger.
Den
tredje gmppen är vägar, diken, galor, park och annan mark inom tätort som
används för eller i detaljplan är avsedd för annat än allmänl och enskilt
bebyggande. I detta fall är del ofla inte fräga om värdelös utan i hög grad
värdefull mark, som inle sällan är försedd med markanläggningar av slorl värde.
Dessa är emellertid i allt väsentligt av sädan karaktär att de bör vara
skattefria enligl de regler, som föreslagils som skattefrihet i 3 kap. FTL. Då
Prop. 1979/80:40 108
mark
av detta slag ofla ulgör delar av fasligheter som används för annat ändamål,
anser jag det rationellt att dessa områden ej åsätls värde i slällel för atl de
skall utbrytas lill skattefria taxeringsenheter.
Lantbruksuniversitetet
har ansett alt exploateringsmark och täktmark som ingår i jordbruksfastighet
skall ingå i samma taxeringsenhet. Sådan mark kan enligt nuvarande regler
åsättas övervärde. Kommittén har utföriigt motiverat sin ståndpunkt att endasi
åsätta förvänlningsvärden då de är dokumenterade genom fastställda planer, dvs.
då en exploatering är myckel nära förestående eller påbörjad. Det har visat sig
mycket svårt alt särskilja och värdera det förväntningsvärde som en
jordbruksfastighet kan ha i de fall dä en exploatering ligger längre fram i
tiden. Liksom kommittén anser jag atl man därför bör borise från sädana värden
i den mån de inle verkar allmänl höjande på ortsprisstatisliken. Då det gäller
områden med förvänlningsvärden som dokumenterats i fastställda planer anser jag
liksom kommittén atl deras användningssätt är så artskilt från lantbruksenhetens
all de bör avskiljas lill en särskild taxeringsenhet. Jag anser alltså att
kommitténs förslag också i denna del är lämpligt och förordar att del
genomförs.
2.4.3
Värderingsenheter 2.4.3.1 Allmänt
Kommilléns
förslag om indelning i värderingsenheter utgör i storl sett ell lagfästande av
RSV:s anvisningar med motsvarande innehåll.
Ulgångspunkt
för indelningen i värderingsenheter är enligl förslagel en taxeringsenhet.
Denna skall indelas i olika värderingsenheler, som skall omfatta den egendom
som skall värderas för sig. En värderingsenhet skall således endast omfalta
egendom som ingär i en enda taxeringsenhet.
Remissinstanserna
har inte någon invändning i princip mot all regler om värderingsenheler tas in
i FTL. 1 huvudsak har de inle heller några erinringar mol de föreslagna
reglernas materiella innehåll.
Kommittén
har försl lämnat allmänna regler om värderingsenheter och därefter regler om
bestämmande av värderingsenhet för dels olika byggnader och byggnadstyper, dels
ägoslag och dels annan egendom.
De
invändningar som gjorts har huvudsakligen varit av teknisk art.
Jag
vill framhålla att indelningen i värderingsenheler i försia hand avser att
underlätta värderingsförfarandet. Regler lämnas för värderingen av olika
byggnadstyper och ägoslag. De bör därför värderas för sig. Det principiella
förslaget om värdering av värderingsenheter och indelning av dem bör därför
godtas.
Kommittén
har i princip begränsat en värderingsenheis omfattning lill taxeringsenhet.
Kommittén framhåller atl det skulle ge en rad fördelar vid samköming med CFD:s
faslighetstaxeringsregisler och för prisstatistiken om värderingsenheterna
begränsades så att de aldrig fick gå över en fastighets-
Prop.
1979/80:40 109
gräns.
Med hänsyn särskill till den nuvarande stora splittringen i fastighetsindelningen
anser emellertid kommittén alt värderingsenhel skall fl omfatta egendom som
ingår i en taxeringsenhet.
Jag delar kommitténs
uppfattning atl man bör verka för en allmän användbarhet av uppgifterna i
faslighelsregislret. Även om en begränsning av värderingsenheterna lill
registerfastighet inle bör ske lill 1981 Irs taxering, bör en sådan kunna
övervägas för framtiden.
En huvudlinje i förslagel
är alt egendom av etl och samma slag inom en taxeringsenhet skall utgöra en
värderingsenhel. I en del fall föresläs obligatoriska sådana reg/er, t. ex. i
fråga om täktmark som avser samma slags fyndighet inom en taxeringsenhet. Tomt
för hyreshus fär i vissa fall delas upp om det är nödvändigl. I flera fall får
en uppdelning pä flera värderingsenheler ske om del väsentligt underiättar
värderingen. Del föreslås i fräga om hyreshusenhei, ägoslagen på lantbruksenhet
och markanläggningar.
De
olika nyanserna som föreslagils i möjligheterna att dela upp egendomen i
värderingsenheter diskuteras i vissa fall. Tendensen i yttrandena är alt
kommitléförslagel är alltför restriktivt i fräga om möjligheterna att dela upp
egendomen pä flera värderingsenheter. Jag återkommer till detta i det följande.
2.4.3.2
Värderingsenheter för byggnadstyper m. m.
Enligt
kommitténs förslag skall som huvudregel gälla atl småhus med elt taxeringsvärde
om minsl 10 000 kr. skall utgöra en värderingsenhet. Komplemenlhus, såsom
garage, förråd m. m,, skall i regel ingå i samma värderingsenhel som det mesl
värdefulla småhuset på taxeringsenheten. Finns del inom en loml en eller flera
byggnader som inte bör bilda egna värderingsenheler, dvs. om byggnadernas värde
understiger 10 0(X) kr., skall dessa byggnader ingå i samma värderingsenhet som
den värdefullaste byggnaden inom samma tomt. Vidare skall samlliga byggnader
inom tomten utgöra en värderingsenhel om den värdefullaste byggnadens värde
inle uppgår till 10 000 kr
Varje hyreshusenhei
föreslås utgöra en värderingsenhet. En uppdelning i två eller flera
värderingsenheler får dock ske om värderingen därigenom väsenlligl skulle
underiättas.
Vidare skall liksom f n.
varje modern ekonomibyggnad och byggnad av slörre värde utgöra en
värderingsenhet. Övriga ekonomibyggnader skall i regel sammanföras till en
värderingsenhet men flr utgöra egna värderingsenheter om detla väsenlligt
underlättar värderingen.
Om
en byggnad är inrättad för väsenlligl olika ändamål, exempelvis en kyrkolokal i
elt hyreshus, flr den enligt kommittén indelas i olika värderingsenheter om
detla underiättar värderingen.
Saneringsbyggnader
som saknar värde och byggnader eller byggnadsbestånd med etl värde som
understiger 10 000 kr., behöver för fastighetslaxe-
Prop. 1979/80:40 110
ringens
del inte indelas i värderingsenheter och redovisas som sådana. Kommittén
föreslår att även dessa byggnader med hänsyn till uppgifisbeho-vei vid FoB 80
skall redovisas som en värderingsenhel om byggnaden helt eller delvis används
som boslad.
Remissinslanserna
har överiag inte hafl några invändningar mol förslagen till indelning i
värderingsenheter för byggnader och byggnadsdelar och jag anser atl förslagen
bör genomföras. En remissinstans har uttryckt önskemål om uppdelning av
byggnader i värderingsenheter som avser t. ex. byggnads-stommen för all få fram
värden som underiättar inkomsttaxeringen. Som jag anförde i det sammanhanget är
det inte möjligt att ulgå från sädana värderingsenheler vid 1981 ärs taxering.
Frågan bör dock kunna tas upp till förnyat övervägande senare.
Frän
nägot håll har hävdats atl principen för lantbruksbyggnad bör vara all uppdelning
i värderingsenheter skall ske om det medför en riktigare värdering. Jag vill i
del sammanhanget framhålla att vid 1975 års taxering var huvudregeln atl varje
byggnad normalt skulle utgöra en taxeringsenhet. Det väsentligaste undantaget
från denna huvudregel utgjorde några angivna slag av byggnader. Äldre och
omoderna byggnader skulle normalt föras samman till en värderingsenhel.
Jag
vill påpeka i klarhetens inlresse att indelning av en byggnad i fiera
värderingsenheter blir aktuell endast om byggnaden enligt den föreslagna
huvudsaklighetsprincipen blir skattepliktig.
2.4.3.3
Värderingsenheler för ägoslag
Mark
bör enligt kommittén indelas i värderingsenheter med utgångspunkt i del ägoslag
marken tillhör. Utgångspunkten är därvid alt mark tillhörig samma ägoslag pä en
taxeringsenhet skall vara en värderingsenhel. Genom specialregler lämnas
emellertid en möjlighel att dela upp olika ägoslag i flera taxeringsenheter.
Enligt
huvudregeln i kommitténs förslag skall varje tomt inom en taxeringsenhet utgöra
en värderingsenhet. Uppdelning av tomten i olika värderingsenheter fårenligt
förslagel göras om byggnadsrätt föreligger till två eller flera småhus.
Dessutom skall uppdelning av tomt för hyreshus ske i olika värderingsenheler om
detta pä gmnd av tomlens användningssätt är nödvändigt för värderingen.
Kommittén
föreslär beträffande exploateringsmark att sådan mark inom en taxeringsenhet
skall delas upp i värderingsenheter med hänsyn till det byggnadsändamål som
anges i fastställd stadsplan eller byggnadsplan. All täktmark som avser samma
slags fyndighet inom en taxeringsenhet skall enligl kommittén utgöra en
värderingsenhet. Vidare föreslår kommittén att vart och ett av ägoslagen
åkermark, betesmark, skogsmark och skogsimpediment som regel skall bilda en
värderingsenhet. Mark som tillhör etl av dessa ägoslag skall enligt förslaget
kunna fl delas upp i flera värderingsenheter om
Prop.
1979/80:40 111
delta
väsenlligt skulle underiätta värderingen.
Kommittén
har ansell atl uppdelning endasi bör göras i undanlagsfall och alt RSV bör ange
förutsällningarna härför. Enligl kommitténs mening bör en uppdelning normall
inle ske om arealen pä de olika värderingsenheterna därigenom kommer att
understiga 5 ha. Vidare torde värderelationerna mellan delar som skall ingå i skilda
värderingsenheter enligl kommilléns mening böra uppgå till åtminstone 1:2 innan
en uppdelning bör äga mm.
Åtskilliga
remissinstanser har ansett atl en sådan uppdelning av ägoslagen pä
lantbmksenhet bör fl ske sä snart värderingen därigenom underiättas eller blir
riktigare. I fråga om de särskilda hjälpreglerna som förordats, nämligen en
arealgräns om 5 ha och värderelationen 1:2 har flera remissinstanser yttrat
sig.
För
min del vill jag framhålla att även små arealer av ägoslagen åkermark,
betesmark och skogsmark ofta kan uppvisa slora skiftningar i beskaffenhet.
Detla gäller inte minst skogsmarken. Det är emellertid inte möjligt atl driva
uppdelningen i värderingsenheter alltför långt. Den avvägning som kommittén
här föreslagit, atl en uppdelning skall ske om den väsentligen underiättar
värdering, får anses tillfyllest. Jag anser att förslagen om indelning i
värderingsenheter bör följas.
2.4.3.4
Värderingsenheter för markanläggningar m. m.
Markanläggning
skall enligt kommittén ingå i samma värderingsenhet som den mark den hör till,
om inte värderingen väsentligt underiättas om markanläggningen ulgör en egen
värderingsenhel.
Några
remissinsianser föreslår atl belräffande markanläggning liksom för ägoslagen pä
lantbraksenhet m. fl. i stället bör föreskrivas att uppdelning får ske, om del
väsentligt underlättar värderingen.
Jag
anser alt det inte finns skäl att dela upp markanläggningar i mer än en
värderingsenhet, eflersom värderingen inte sker med utgångspunkt i riktvärden.
Även i övrigt bhräder jag kommitténs förslag i denna del.
2.4.4
Allmänna värderingsregler
Jag
har tidigare beskrivit den nuvarande uppbyggnaden av värderingsreglerna med
kortfattade bestämmelser i KL och med ett komplex av anvisningar som pä grund
av bestämmelser i KL och TL ulfärdas av RSV och skattecheferna. Med hänsyn till
bestämmelserna i nya RF har en omskikl-ning av värderingsreglerna nu
föreslagits. 1 första hand har systemet med värdering med utgångspunkt i
värdefaktorer och riktvärden förts över frän anvisningskomplexel till FTL. De
allmänna reglerna om den värderingen har föreslagils bli intagna i 7 kap. 1-7
§§. Specialreglerna för olika byggnadstyper och ägoslag föreslås bli intagna i
8-15 kap. FTL.
Ytteriigare
en gmpp av allmänna värderingsregler har föreslagits bli införda
Prop.
1979/80:40 112
i
7 kap. FTL. Del är de allmänna regler som nu finns lillsammans med reglerna om
delvärdena 1. ex. om mervärdeprincipen. Vidare är del allmänna värderingsregler
av större belydelse som 1975 lämnades i anvisningsform. Hit hör regler om
byggnad på annans mark, byggnad under uppförande, byggnadsminne,
kullurhislorisk bebyggelse och saneringsbyggnad. Vidare har kommittén
föreslagit all nägra principiella regler om värderingen av tomtmark och skog
skall tas in i 7 kap. liksom regler om egendom som kommittén anser skall
värderas till O kr.
2.4.4.1
Allmänna regler om värdefaktorer, riktvärden m. m.
De
riktvärden i form av bl. a. byggnadsvärdetabeller och markvärdekarlor som
fastställdes vid 1975 års taxering visade sig enligt kommittén utgöra ett
myckel värdefullt hjälpmedel vid laxeringen. Kommittén anser därför att
systemet med riktvärden bör bibehållas och fastslällas för så många
byggnadstyper och ägoslag som möjligt.
Kommittén föreslår all
1975 års modell för värdering med ledning av .riktvärden i princip skall gälla
också vid 1981 års taxering. De allmänna anvisningarna om värdering med ledning
av riktvärden meddelades av RSV i verkels handledning för allmän
fastighetstaxering. Där lämnades generella regler om värdefaktorer, värdeklasser,
värderingsområden, interpolation m. m. Vidare lämnades regler för förfarandel
vid delta slag av värdering och om justering för s. k. säregna förhållanden.
Dessa allmänna regler har kommittén föreslagil skall las in i 7 kap. FTL.
Reglerna har därvid i stort sett samma innehåll som vid 1975 ärs taxering.
Remissinstanserna
har som lidigare anförts tillstyrkt förslaget att värderingen skall ske med
ledning av riktvärden. Jag delar den uppfattningen.
Förslaget
om allmänna regler om värderingen med ledning av riktvärden och förfarandel vid
den värderingen innebär säledes små förändringar i jämförelse med nulägel. 1
fortsättningen beskriver jag kommitténs förslag i huvudsak i denna del och
behandlar särskilt endast ensiaka punkter i förslaget.
Värdefaktorer
Vid
bestämmandet av marknadsvärdet kan urskiljas vissa egenskaper som mer eller
mindre direkl påverkar storieken av marknadsvärdet för en värderingsenhet.
Dessa egenskaper betecknas värdefaktorer.
I
FTL bör stadgas att värderingen skall ske med utgångspunkt i värdefaktorer
saml all med värdefaktorer avses egenskaper som är knutna till fastigheten och
som har betydelse för marknadsvärdet.
Prop. 1979/80:40 113
Värdeområde
En
av de mesl betydelsefulla värdefaktorerna är fastighetens läge. Därför bör man
geografiski avgränsa vissa områden, värdeområden. Inom ett sädant värdeomräde
skall värdeförhållandena i allt väsentligt vara enhelliga. Därför skall enligt
förslaget värdeområde bestämmas sä att inverkan av de värdefaktorer, som
särskilt beaklas vid riktvärdets beslämmande, kan bedömas enligl enhelliga
regler. Hela rikel skall enligt kommittén delas in i värdeomräden för byggnader
och ägoslag.
Regler
för vilka värdefaktorer som skall särskilt beaktas, definitioner av dessa samt
regler för indelning av värdefaktorn i klasser, skall enligt förslagel las in i
FTL. Dessa frågor kommer jag att behandla i samband med alt värderingen av
olika byggnadstyper och ägoslag tas upp till behandling.
Riktvärden
Enligt
kommittén bör i FTL tas in en bestämmelse om att för byggnader och ägoslag
skall taxeringsvärde bestämmas med utgångspunkt i riktvärden. Riktvärde skall
enligt förslaget bestämmas för kombinationer av värdefaktorer som i någon
utsträckning varierar inom värdeområdet och som har särskild betydelse för
marknadsvärdet.
Vissa
värdefaktorer beaktas emellertid inte särskilt i riktvärdet. Så kan vara fallet
i fråga om t. ex. det skick ett småhus kan ha i fråga om underhåll. För dessa
värdefaktorer som inte särskill beaktas i riktvärdet skall detla enligl
förslagel bestämmas med utgångspunkt i förhållanden som i genomsnill eller i
huvudsak råder inom värdeområdet.
Klassindelning
av värdefaktorer
Riktvärden
skall enligt kommitténs förslag anges för skilda förhållanden för olika
värdefaktorer. Detta bör göras genom en klassindelning av de värdefaktorer som
särskilt skall beaktas vid riktvärdets bestämmande. Resultatet av
klassindelningen skall enligt förslaget kallas klassindelningsdata.
Interpolation
dvs. användande av värde eller klass mellan värden i värdetabell eller värdeserie
skall inte fl ske. Däremot skall exirapolation, dvs. att med utgångspunkt i
tabellvärden bestämma ett värde utanför tabellen, kunna få ske.
Kommittén
anser alt vid en klassindelning bör det riktvärde som anges för en klass avse
värdet mitt i klassen.
8 Riksdagen 1979/80. 1 saml. Nr 40
Prop. 1979/80:40 114
Riktvärdekarta
Riktvärde
kan redovisas på olika sätl på karta, i tabell etc. Del bästa sättet att
redovisa riktvärdet varierar och beror på vilken egendom det är som skall
värderas.
Förslagel
innebär all sällel all redovisa riktvärdet inle skall låsas fasl ulan alt i FTL
endast anges att riktvärde skall redovisas pä karta, i labell eller på annal
säll. Frägan bör enligl kommittén fl avgöras av den myndighet som skall
fastställa riktvärdena. Kommittén anser att riktvärdena bör redovisas pä en
riktvärdekarta där så är möjligt.
Allmänna
regler för bestämmande av riktvärde
Enligt
kommittén bör riktvärden bestämmas i enlighet med de gmndläggande taxerings-
och värderingsreglerna om taxeringsvärdenivå, marknadsvärde, värdelidpunkt och
metoder för beslämmande av marknadsvärde. Därför bör enligl FTL riktvärde
beslämmas så att det leder till taxeringsvärde, som efler juslering för säregna
förhållanden står i överensstämmelse med dessa regler.
Marknadsvärdet
kan enligt kommittén förutsättas undergå en mer kontinuerlig förändring än den
slegvisa förändring som blir en oundviklig följd av en klassindelning av
värdefaktorerna.
Enligl
kommittén bör riktvärde fl tillåtas avvika från marknadsvärdet om della föranleds
av en klassindelning av värdefaktorerna eller anpassning till fastställda
tabell- eller värdeserier.
Juslering
av riktvärde pd grund av säregna förhållanden
Som
tidigare har nämnts finns det värdefaktorer som inle särskilt beaklas vid
riktvärdels bestämmande. Della kan t. ex. bero pä atl värdefaktorn inte
varierar inom värdeområdet i någon större utsträckning, t. ex. om alla tomter
utom ell fåtal är slrandtomter.
Jag
har lidigare föreslagit att för de värdefaktorer som inte särskilt beaktas i
riktvärdet skall de förhållanden gälla som i genomsnitt eller i huvudsak råder
inom områdel.
Om
sådana värdefaktorer avviker från de genomsnittliga eller huvudsakliga
förhållanden, som råder på en taxeringsenhet och om detta påtagligt inverkar på
marknadsvärdet så skall enligt kommittén ett med ledning av riktvärden bestämt
värde jusleras. Detta förfarande benämns justering för säregna förhållanden.
Justeringen skall enligt förslaget motsvara 75 96 av skillnaden i marknadsvärde
mellan del marknadsvärde som taxeringsenheten skulle ha med säregna
förhållanden och det marknadsvärde som den skulle ha utan säregna förhållanden.
Enligt
kommittén bör RSV eller skattechefen utfärda rekommendationer
Prop.
1979/80:40 115
om
vilka omständigheter som inom olika områden kan aktualisera att justering för
säregna förhållanden kan ske och om den inverkan på marknadsvärdet som de
omsländighelerna kan ha.
Tillvägagångssätt
vid värderingen
Enligl
förslagel skall man vid värderingen med ulgångspunkt i riktvärden först
bestämma klassindelningsdata och däremot svarande riktvärden.
Kommittén
har föreslagil en särskild regel för klassindelning av värdefaktorerna för
skogsmark, som ligger inom skilda kommuner och som skulle ha ingått i samma
taxeringsenhet, om de hade varit belägna inom samma kommun. Beträffande dessa
flr de genomsnittliga förhållandena för skogsmarken läggas till grund vid
klassindelningen av värdefaktorerna för taxeringsenheterna.
Verkslällighetsföreskrifter
och anvisningar
De
allmänna värderingsregler om hur riktvärden för olika byggnadstyper och ägoslag
skall beslämmas, som enligt kommilléns förslag skall ingå i FTL, är av
grundläggande och principiell karaktär men är ändå anför kommittén sä
detaljerade all endast vissa kompletterande verkslällighetsföreskrifter m. m.
behövs.
Vissa
regler som enligt förslaget inte tas in i FTL bör emellertid enligl kommittén
ges karaktär av normer och därför utfärdas av regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer. Detla gäller t. ex. regler om vilka värdeserier som i
förekommande fall bör gälla för olika värderingsenheler, hur olika
värdefaktorer skall beslämmas och indelas i klasser, slorleken av olika
riktvärden och indelning i värdeområden. I FTL bör anges i vilka fall sädana
tillämpningsföreskrifter förutsätts bli utfärdade av regeringen eller, efter
delegation, av myndighet.
Därutöver
kan, framhåller kommittén, regeringen eller myndighel som regeringen bestämmer
med stöd av RF utfärda de ytterligare verkslällighetsföreskrifter som kan
behövas.
I
remissyttrandena förekommer i stort selt endasi tillstyrkanden lill den del av
kommitténs förslag som jag nu redogjort för. Bland de synpunkler som framförts
kan nämnas att några remissinstanser särskilt uttalar sig posilivi om alt så
mänga uppgifter som möjligt redovisas pä riktvärdekarta. Synpunkter lämnas
också som innebär att anvisningsarbetel avseende säregna förhållanden vid
taxering av skog med offenlligrältsliga förpliktelser bör ske efter samråd med
skogsstyrelsen och naturvärdsverket. Beträffande förslagel all genomsnittliga
förhållanden i fråga om värdefaktorerna flr läggas till grund i vissa fall för
taxeringsenheter med skog inom flera kommuner framhåller RSV och
lantbruksuniversitetet att så kan ske endasi i fråga om skog som ligger inom
samma värdeområde. Man har vidare
Prop. 1979/80:40 116
föreslagil
att tabellerna görs slutna så att man kan utöka dem genom extrapolering. Vidare
föresläs att begreppet säregna förhållanden byts ul mol särskilda förhållanden.
För
egen del vill jag i fråga om de gjorda påpekandena instämma i vad som sagts om
den skogligä värderingen. De genomsnittliga förhållandena för värdefaktorerna
bör endasi utnyttjas inom ett och samma värdeområde. Slutligen anser jag atl
man bör behålla beteckningen säregna förhållanden för granden för justering. Den
får anses vara inarbetad numera och återspeglar också förhållandevis väl den
avsedda innebörden i begreppet.
Beträffande
möjligheterna att avvika från de riktvärden som gäller för en värdefaktors
högsla och lägsla klass, dä värdefaktorn har extremt högl resp. lågt värde,
villjag framhålla följande. Anvisal riktvärde gäller i ytterklasserna för hela
klassen alltså även för extrema värden. 1 vissa fall är avsikten alt riktvärdet
skall gälla i hela klassen utan justering, dvs. extrapolering är ej tilläten. 1
andra fall kan riktvärdet jämkas vid extremt höga resp. låga värden för
värdefaktorn i fråga i form av justering för säregna förhållanden. I detta fall
är alltså extrapolering tilläten. Av föreskrifter och anvisningar skall för
samtliga värdefaktorer framgå i vilka fall extrapolering är tillåten.
Jag
vill ta upp ytterligare en fråga av mer formell natur som också föreslagits bli
reglerad i 7 kap. Det gäller omfattningen av och innehållet i de
verkställighetsföreskrifter som kommittén föreslagit skola ulfärdas och som
hänger samman med det föreslagna systemet för värdering med utgångspunkl i
riktvärden. Jag har i tidigare avsnitt 2.2.1 uttalat som min mening atl själva
riktvärdet inte bör vara hell bindande t. ex. om en fastighetsägare visar atl
riktvärdet är felaktigt beräknal eller om han eljest kan visa alt det värde som
las fram med utgångspunkt i riktvärdet efler evenluell justering för säregna
förhållanden inte molsvarar 75 96 av marknadsvärdet för taxeringsenheten. Del
kan t. ex. tänkas inlräffa i något enstaka fall att fastighetsägaren kan lägga
fram en bättre statistik för beräkning av värdena t. ex. för tomter än det som
legal lill grund vid provvärderingen. 1 sädana fall bör man som jag tidigare
anförl kunna gå ifrån det värde som framräknats med utgångspunkt i riktvärdena.
Den föreslagna bestämmelsen om verkställighetsföreskrifter i 7 kap. bör ändras
i enlighet härmed. Det innebär att föreskrifter inte skall lämnas i fråga om
riktvärdena. Däremot bör bestämmelsen i fräga i övrigt kvarstå oförändrad. De
föreskrifter som föreslås i fråga om värdeområden m. m. får ses som en
nödvändig och genom FTL noga styrd utfyllnad till denna lag.
Jag
biträder således kommitténs förslag om allmänna regler för värdefaktorer m. m.
med de ändringar jag nu angivit i fråga om skogstaxeringen och föreskrifter om
riktvärden.
Prop. 1979/80:40 117
2.4,4.2
Allmänna värderingsregler för byggnadsvärden, markvärden
m. m.
Byggnadsvärde
- mervärdeprincipen
Kommittén
föreslår atl byggnadsvärdet liksom f n. skall utgöras av det mervärde som
taxeringsenheten har på gmnd av alt den är bebyggd. Värdel av byggnad på annans
mark skall därvid enligl kommittén liksom f n. bestämmas som om byggnadens
ägare även ägde marken.
Liksom
inför 1975 års taxering härden föreslagna mervärdeprincipen även nu väckt en
hel del inlresse. Man har framhållil risken vid värdering enligl
mervärdeprincipen all markvärdet oberättigat sväller ul och att byggnaderna
undervärderas. Det leder till lågl underlag för avskrivning på byggnaderna och
felaktig proportionering mellan mark och byggnader vid försäljning.
Bland
de metoder som av några remissinstanser föreslås ersätta mervärdeprincipen är
atl man skall ulgå frän totalvärdet och proportionera detta på delvärden efler
en enhetlig modell. Korrigeringar vid användningen av mervärdeprincipen görs f
n. pä byggnadsvärdet som dä, sägs det, blir för lågt. Ell annat förslag är atl
varje delvärde räknas fram för sig och all korrigering sker av samlliga
delvärden med en gemensam faklor för att överensslämmelse med beräknat
totalbelopp skall uppnås.
SIB
har ifrågasatt om inle fördelningen av värde av mark och byggnader på en
fastighet borde grundas på en kapitalisering av bostadsbyggnadernas bruksvärde
för all man skall fl en jämförelse mellan konsumlionsvärdel av lägenheter i
småhus och i hyreshus. Lägenhetens konsumtionsegenskaper skulle utgöra det
primära och markvärdet restposten.
För
egen del vill jag anföra följande. Byggnadsvärden på jordbruksfastigheter
redovisades särskill första gången vid 1975 års allmänna fastighetstaxering.
1971 ärs fastighetstaxeringsutredning föreslog dä att värdet av
byggnadsbeståndet på jordbruksfastighet liksom gällde för byggnaderna pä annan
faslighet skulle anses motsvara skillnaden i bebyggt och obebyggt skick, den s.
k. mervärdeprincipen. Utredningen ansäg att mervärdeprincipen var den princip
som vid fastighetstaxering ler sig mest naturlig frän värderingssy npunkl. Vid
remissbehandlingen var man allmänl posiliv till det förslagel. Nägra
remissinstanser ansåg också då att andra meloder borde användas. Efler en
utförlig motivering förordade föredragande departementschefen att utredningens
förslag skulle genomföras (prop. 1973:162 s. 319 O- Bl. a. underslröks
betydelsen av att mark av samma slag, kvalitel, belägenhet m. m. bör åsättas
samma värde, oberoende av huruvida bebyggelse finns eller inle.
Deparlemenlschefen framhöll vidare bl. a. alt principen fungerade väl vid
värdering av annan fastighet. I den mån det gäller bostadsbyggnader på jordbruk
är dessa ofta den värdefullaste delen av jordbruksfastigheten. Från
rättvisesynpunkt ansågs det angelägel med en likformig bedömning av tillgängens
värde.
Prop. 1979/80:40 118
Riksdagen
anlog förslaget sedan man i SkU 1973:70 bl. a. uttalat vissa synpunkter på
regler om avskrivningsunderiagel för byggnader på jordbrak som också lades fram
i propositionen. Enligl den regeln anses på byggnaderna belöpa så slor del av
fastighetens anskaffningskostnad som - i princip - del fastställda
byggnadsvärdet ulgör av faslighetens hela taxeringsvärde. I del sammanhanget
diskuterade skatleutskollel en regel om jämkning av proportioneringsregeln.
Mervärdeprincipen vid fastighetstaxeringen godtogs däremot av skalteulskottel.
Jag
anser alt mervärdeprincipen är den som f n. värderingstekniskl är bäsl för
fördelningen av värdena pä mark och byggnader vid fastighetstaxeringen. Den av
SIB beskrivna metoden är teoretiskt intressant men som SIB ocksä framhållit kan
den inte komma lill användning vid 1981 ärs taxering. Mervärdeprincipen
föreslås av kommittén genomgående bli använd vid fastighetstaxeringen. Undantag
från regeln har angetts särskill. Dessa avser kulturhistoriskt värdefulla
byggnader och vattenfallsenheter. För dessa fästighetstyper har särskilda
regler ansetts nödvändiga. Jag återkommer lill dessa specialregler. Av samma
skäl som läg till grund dä mervärdeprincipen generellt infördes vid 1975 års
taxering, förordar jag atl kommitléförslagel följs i denna del.
Förslagel
alt byggnadsvärde på ett hus, som nyttjanderättshavare äger, skall beräknas som
om han också ägde tomten, har i stort sell inle mött några erinringar från
remissinsiansernas sida. En länsstyrelse framhåller emellertid atl värdet på
sådana hus är betydligl lägre än om huset och marken har samma ägare. Regeln
har gällt sedan länge vid fastighetstaxeringen. 1971 års
fastighetstaxeringsutredning motiverade den bl. a. med alt byggnadsvärden inle
bör influeras av för nyttjanderättshavaren mer eller mindre gynnsamma villkor i
avtalet med jordägaren. Jag inslämmer i den uppfattningen. Det är liksom då del
gäller sädana privaträtlsliga förpliktelser som inle skall beaktas vid
fastighetstaxeringen inte möjligt atl kontrollera de avtal som kan gälla för
hus pä ofri grund och atl på etl likformigt sätt bedöma deras inverkan pä
marknadsvärdet. Jag förordar därför atl kommilléns förslag genomförs pä denna
punkt.
Markvärde
m. tn.
Kommittén
föreslår att nuvarande praxis angående fördelning av mark-och byggnadsvärde
lagfäsis. Della innebär alt markvärde, tomtmarksvärde, jordbruksvärde, skogsbruksvärde
och värde av skogsimpediment belräffande taxeringsenhet med byggnad skall
beslämmas som om taxeringsenheten var obebyggd även då det finns byggnad på
den. Kommittén föreslår undantag från denna huvudregel för taxeringsenheter med
kulturhistorisk bebyggelse eller s. k, saneringsbyggnad. Jag kommer atl ta upp
dessa undanlag i det följande.
Prop. 1979/80:40 119
Kommittén
föreslär vidare i fråga om värdering av mark atl den möjlighel som finns alt
bebygga en loml skall ligga lill grund för bestämmandet av värdel av tomtmark.
Bebyggelsemöjlighelerna skall enligl förslagel som huvudregel beslämmas med
utgångspunkt i den pågående markanvändningen. Om annan markanvändning är
tillåten enligl faslslälld stads- eller byggnadsplan och marken därigenom får ett
väsenlligl högre värde skall tomtmarken bestämmas med utgångspunkt i den enligl
plan faslslällda markanvändningen.
Förslaget innehåller
vidare en bestämmelse om att byggnadsförbud och andra föreskrifter om markens
användning skall beaktas vid värderingen om tomtmarken är obebyggd. Om del på
tomten finns byggnad som har åsatts värde så skall enligl förslagel nybyggnad
anses möjlig i den ulslräckning bebyggelse har skett, oavsett om byggnadsförbud
föreligger. Vidare skall hänsyn las till om byggnadens placering pä tomten
omöjliggör atl denna delas.
Slufiigen
föreslår kommittén i fråga om värdering av mark atl fördelningen mellan
skogsmarksvärdel och värdet av växande skog bör göras så all skogsmarksvärdet
bestäms som om nägra föryngringsåtgärder inle har vidlagits.
Remissinstanserna
har inle gjort några invändningar mot de generella värderingsregler som
föreslagits beträffande marken. Även jag anser atl de bör genomföras.
Fördelningsregeln för värderingen av skogsbruksvärdet pä skogsmark och växande
skog bör dock utgä med hänsyn lill all skogsmarksvärdel som jag tidigare
anfört inte längre behöver redovisas särskill.
Byggnad
under uppförande, byggnadsminne m. m. och saneringsbyggnad
Kommittén
föreslår atl byggnad under uppförande skall åsättas byggna.'s-värde molsvarande
50 96 av uppskattad investeringskostnad. Delta innebär ett lagfästande av RSV:s
anvisningar i detta hänseende.
Kostnaderna
skall enligt förslagel hänföras till del genomsnittliga kostnadsläge som
gällde under andra året före taxeringsåret. Kommittén har uttalat all i
kostnaderna bör räknas in värdel av egel arbele.
I
fräga om kulturhistoriskt värdefull bebyggelse har kommittén föreslagit all
byggnadsvärdet skall utgöra taxeringsenhetens totalvärde. Markvärdet lill sädan
byggnad skall beslämmas till noll. Som sådan byggnad anses enligl förslaget
byggnad som har förklarals för byggnadsminne eller byggnad som vid
fastställande av stadsplan har angelts ha sådant värde ur historisk eller
kulturhistorisk synpunkl att den bör bevaras. Kommittén fömtsätter atl RSV
utfärdar närmare regler för värderingen i detta avseende.
Även
för saneringsbyggnader, dvs. byggnader som saknar värde eller ulgör en
belaslning har kommittén föreslagit en särskild värderingsregel. Enligt denna
skall värdet av tomtmark, som det finns en saneringsbyggnad på, sättas ned med
hänsyn lill koslnaden i samband med rivning av byggnaden.
Prop. 1979/80:40 120
Vad
försl gäller byggnad under uppförande har några remissinstanser uttalat all det
bör framgå av lagtexten atl värdel av egel arbete skall inräknas i den nedlagda
kostnaden. Man har också framhållit behovet av en definilion av vad som kan
anses innefattas i begreppet under uppförande. Det sägs i dag vara möjligt all
redovisa ell hus såsom icke färdigt praktiskt tagel hur länge som helst.
Några
remissinsianser har framhållil att den föreslagna regeln om atl byggnadsvärdet
pä kulturhistoriskt värdefull byggnad skall ulgöra del tolala taxeringsvärdet
inte passar pä jordbruksfastigheter. Nägra remissinstanser anser atl man för
likformighetens skull också bör värdera marken Ull kulturhistoriskt värdefulla
byggnader som man gör i andra fall då nybygg-nadsräli saknas, dvs. med
utgångspunkl frän befintlig bebyggelse.
Den
föreslagna regeln om värdering av faslighet med saneringsbyggnad godlas
allmänl. Från någol håll anförs att reglerna inte bör gälla endasi för tomtmark
utan ocksä för t. ex. exploaleringsmark. Någon remissinstans anser atl någol
byggnadsvärde ocksä bör åsättas saneringsbyggnaden.
För
egen del anser jag att de frägor som remissinstanserna behandlat i samband med
värderingen av byggnad under uppförande bör regleras i RSV:s anvisningar. Jag
delar emellertid remissinstansernas uppfattning sä till vida atl jag anser atl
del av anvisningarnas innehåll skall framgä all egel arbele skall inräknas i de
nedlagda kostnaderna. Vidare är det angelägel alt begreppel under uppförande
definieras. En byggnad bör då enligt min mening inle längre anses vara under
uppförande om den är så färdig att den kan las i bruk eller om den lagits i bmk.
I
frägan om värderingen av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse anser jag det
meningslöst all söka konstmera ett markvärde eller att fastställa ett markvärde
vid alternativt utnyttjande. Kommitténs förslag bör därför godtas och lagtexten
utformas sä alt det klart framgåratt värderingsregeln även avser
kullurhisloriskl värdefull bebyggelse på lantbraksenhet.
Vad
slufiigen gäller värderingen av fastighet med saneringsbyggnad anser jag,
liksom i det närmasle alla remissinstanserna, atl kommitléförslagel är
välbetänkt och bör genomföras. Den ändringen bör emellertid göras av den
föreslagna regeln, såsom en remissinstans anfört, att kostnader för rivning av
saneringsbyggnad bör påverka värdet av den mark som byggnaden ligger pä,
oavsett vilket ägoslag marken tillhör.
2.4.4.3
Egendom med värde O Småbyggnader
Byggnader,
som ligger på annans mark och som inte är värda 5 000 kr. är f n. icke
skattepliktiga.
Kommitténs
förslag angående småbyggnader innebär att värdegränsen höjs Ull 10 000 kr.
Byggnader med etl lägre värde föreslås vara skattepliktiga
Prop. 1979/80:40 121
men
de skall enligt förslaget inte åsättas nägot värde. Della skall gälla alla
byggnader, även de som står på egen mark. Gränsen 10 000 kr. skall enligl
förslagel avse hela byggnadsbeståndet inom samma tomt.
1
slorl sell har remissinslanserna inte haft några invändningar mot förslaget. Dä
del gäller byggnader pä ofri grand lorde den krets av småbyggnader som berörs
av förslaget med hänsyn Ull prisutvecklingen i stort sett vara densamma som nu
är skattefri. Då det gäller byggnader på egen mark med etl värde understigande
10 000 kr. har kommittén framhållil alt del här rör sig om ett förhållandevis
ringa antal byggnader, t. ex. enklare förråd och liknande. Beloppet 10 000 kr.
skall som kommittén anfört avse värdet efler reduktion lill taxeringsvärdenivå.
Skatten på de garantibelopp som eljest skulle ha ulgått torde vara obetydlig.
Vidare innebär förslagel en viss administrativ förenkling. Jag ansluter mig
därför till förslagel. I detta sammanhang finner jag anledning påpeka att en
analog värderingsprincip beträffande markanläggningar inte är möjlig bl. a. med
hänsyn till all dessas värde ofta inte kan skiljas från värdet av själva
marken. Vidare utgör markanläggning på annans mark lös egendom och skall inte
åsättas taxeringsvärde.
Övrig
mark och vattentäckt område
Jag
har tidigare föreslagit att ägoslaget övrig mark skall avse mark som inte är
hänförlig till något av de andra föreslagna ägoslagen. Till skillnad frän vad
som nu är fallet kommer inte tomtmark inom jordbruksfastighet eller
skogsimpediment att ingå i övrig mark. Kommittén föreslår att något värde inle
skall bestämmas för övrig mark.
Inie
heller skall enligt kommitténs förslag vattentäckt område som inte omfattas av
täkttillstånd enligt vattenlagen åsättas något värde.
En
del remissinsianser är kritiska mot förslaget att över huvud laget inte åsätta
övrig mark värde. Man anför att till sådan mark hör t. ex. kalfjäll,
kraftledningsgator och ladugårdsbackar. De har sägs det också ett visst om än
ringa värde, t. ex. som producent av renbete eller viltfoder. Man har ocksä
ansett atl till övrig mark skall föras t. ex. campingplatser och parkeringsplatser.
Enligl
kommittén uppgick arealen av den övriga marken exkl. tomtmark är 1975 lill 10,7
miljoner ha som taxerades till ca 114 milj. kr., varav större delen belöper på
skogsimpediment. Staten, kommun eller annan menighet ägde ca 55 96 av den
övriga marken. Taxeringsvärdena var mycket låga och schablonartat åsatta.
För
egen del förordar jag att något värde inte bestäms för den övriga marken, såsom
föreslagits. De skäl som kommittén angett väger enligt min mening tungt.
Skattebortfallet blir obetydligt. Det kompenseras vidare av att del evenluella
värdel hos den övriga marken släs ut på de andra ägoslagen inom området. Vad
gäller campingplatser, parkeringsplatser o. d. torde de
Prop.
1979/80:40 122
endast
ha ell värde om särskilda anordningar uppförts på dem. Dessa anläggningar eller
byggnader äsätls då värde. Har parkeringsplatsen e. d. någon omfallning och
sådan utrustning torde den bli hänföriig till industrien-het och marken bli
indelad som tomtmark. Förslaget atl inle bestämma någol värde för valtenläckl
område som inte är täktmark överensstämmer med nuvarande ordning. Jag bilräder
också del förslagel.
Vissa
markanläggningar, industritillbehör
Jag
har lidigare biträtt kommitténs förslag att markanläggning i anslutning till
tomtmark för specialbyggnad skall undanlas frän skatteplikt. Enligt kommittén
bör i princip detsamma gälla även för andra markanläggningar som är inrätlade
för sädant ändamål, som medför att en byggnad enligl 3 kap. i kommilléns
lagförslag undanlas frän skatteplikt.
Kommittén
har emellertid ansett atl det är mindre lämpligl att undanta sädana
markanläggningar från skatteplikt, eftersom de i sädant fall oftasi skulle
komma att utgöra en särskild taxeringsenhet. Kommittén föreslår i stället atl
dessa markanläggningar inte skall åsättas någol värde.
Kommittén
anser vidare alt industritillbehör liksom f n. inle skall ingå i underiaget för
garantibeskaUningen. Kommittén anser av samma skäl som beträffande
markanläggningar alt industritillbehör iKJr vara skattepliktiga och all de inle
bör åsättas något värde.
Remissinstanserna
har inte haft några erinringar mot förslagen att inle beslämma värden för
markanläggningar med specialändamäl och industritillbehör. Såvitt gäller
industritillbehören är del endast fräga om en lagteknisk förändring. De
anläggningar som är i fräga Ijänar sådanl ändamål som enligl vad jag lidigare
föreslagit bör medföra skattefrihet för specialbyggnad. Det kan här röra sig om
t. ex. försvarsanläggningar eller ledningar lill vissa reningsanläggningar.
Liksom kommittén anser jag att det inte finns anledning alt föra pä sådana
anläggningar garanlibelopp. Den konslraktion av lagregeln som kommittén
föreslagit är ändamålsenlig då den inte medför att anläggningarna behöver
brytas ut till särskild taxeringsenhet. Jag bilräder förslagel.
2.4.5
Särskilda värderingsregler
Del
föreslagna systemet med värdering av byggnader, skog och mark med utgångspunkl
i riktvärden hade vid 1975 års taxering sin molsvarighel i RSV:s anvisningar
utom när del gäller skogstaxeringen. Den taxeringen har sedan länge skett
enligl ett av riksdagen beslutat regelsyslem, som bygger på värdetabeller och riktvärden.
Sådana regler har senast vid 1975 års taxering godtagits av riksdagen. De
reglerna finns i Skvl.
RSV
fastställde i sina anvisningar till 1975 års taxering riktvärden för åker,
ängs- och betesmark, skog och skogsmark, icke produktiv mark samt
Prop. 1979/80:40 123
bostadsbyggnader
och ekonomibyggnader på jordbruksfastighet och för hyreshus pä annan fastighet.
Skattechefen lämnade anvisning om övriga riktvärden. Sådana lämnades för all
mark pä annan fastighet och för tomt och exploateringsmark på
jordbraksfastighet. Skattechefen meddelade också anvisningar för fritidshus och
andra småhus.
Den
värdering som skall utföras vid den allmänna fastighetstaxeringen avser en stor
mängd fastigheter och skall verkställas på en kort lid. Värderingen skall leda
till rättvisa och likformiga värden. Eftersom taxeringen skall utföras av elt
stort antal nämnder och värderingsmän runl om i landet, måsle sådana normer
skapas som begränsar utrymmet för subjektiva värderingar. 1 annat fall skulle
man fl taxeringsvärden som inte kan accepteras ur rättvise- och
likformighetssynpunkt. Värderingen mäste alltså styras och följa enhelliga
riktlinjer. Sädana kan också skapas om man tillämpar en värderingsteknik som
beaktar de betydelsefullaste värdefaktorerna. En viss schablonisering är
emellertid ofrånkomlig.
I
försia hand måste man alltså avgöra vilka värdefaktorer som har stor belydelse
för en riktig värdering. I andra hand mäste man bestämma med vilken noggrannhet
som dessa faktorer lämpligen bör anges. Bostadsarealen i elt småhus är
uppenbarligen en egenskap som har stor betydelse för husets värde. När det
sedan gäller'att avgöra hur noga denna värdefaktor bör bestämmas mäste olika
hänsyn tas. Å ena sidan är största möjliga noggrannhet önskvärd, å andra sidan
måste underlaget för värderingen, dvs. de uppgifler fastighetsägaren skall
lämna i sin deklaration m. m. hållas pä en rätt avvägd nivä. Det finns alltså
ett samband mellan kravet på uppgiftslämnande och hur detaljerat ett
taxeringsvärde bestäms.
Det
är vidare inte lämpligt att för en byggnadstyp eller ett ägoslag utforma en
värderingsmodell som förutsätter högre noggrannhet vid bestämmandet av
värdefaktorernas storlek än den som är möjlig att fastställa för huvuddelen av
förekommande värderingsenheter. Detla har medfört att de värdefaktorer, som
beaktas vid riktvärdets bestämmande, indelats i slorieksklasser samt att
riktvärden endast anges för kombinationer av de slorieksklasser som är akluella
inom ett värdeområde.
Kommittén
har övervägt om diagram och formler borde användas för alt ange riktvärdena,
men har funnit atl det vid denna fastighetstaxering inle skulle medföra några
fördelar. Det sammanhänger bl. a. med atl en indelning av värdefaktorerna i
storleksklasser har ansetts lämplig främst med hänsyn lill noggrannheten i de
uppgifter som är möjliga att erhålla i deklarationen.
Metoden
att värdera med utgångspunkt i riktvärden ger möjlighet atl beslämma värdet på
ett likartat och systematiskt sätt med ledning av de egenskaper och
omständigheter som har den största betydelsen för värdel. Systemet att bestämma
klassificeringsdata och registrering av dessa gör det också möjligt för bl. a.
fastighetsägaren alt kontrollera de bedömningar som legat till gmnd för
värdesättningen.
Prop. 1979/80:40 124
Det
riktvärdesystem som har funnits både för skogsvärderingen och
fastighetsvärderingen i övrigt är ett relativt summariskt värderingsförfarande.
Del har emellertid enligt kommitténs och remissinstansernas uttalanden fungerat
väl. De brister i resultaten som kommit fram på sina håll beror mindre på
systemets utformning än på t. ex. otillräckliga och felaktiga uppgifter i
deklarationerna.
Kommitténs
förslag, som bygger på det rådande systemet och även den beslämning av
värdefaktorer som riktvärdesystemet vilar på, godtas av remissinstanserna. 1975
års system har emellertid överarbetats och förbättrats.
Kommitténs
förslag återfinns i 8-10 kap och 12-14 kap. som innehåller en reglering av hur
riktvärdena skall bestämmas. Det är i princip samma slags förhållande som blir
föremål för lagstiftning för var och en av de olika byggnadstyperna och
ägoslagen. Dessa "förhållanden" anges i det följande under punkterna
1 och 2.
1. Regler
om värdefaktorer som särskilt skall beaktas vid bestämmande av
riktvärdet. Grunder för klassindelning
För
alla byggnadstyper och ägoslag anges vilka värdefaktorer som skall beaklas vid
bestämmandet av riktvärde. Dels har varje värdefaktor givits ett namn, dels ges
en beskrivning av vilka egenskaper och övriga förhållanden som skall beaktas
vid värdefaktorns bestämmande, dvs. en slags definilion av faktorn i fråga.
Samtliga värdefaktorer skall indelas i klasser. Klassindelningen är oftast
absolut i den meningen att den utgår från faktiska, mätbara egenskaper, t. ex.
m mark eller byggnadsrätt. Endast i elt fltal fall anknyts Ull relaUva
förhållanden inom värdeområdet, t.ex. godhetsfaktorn vid åkervärdering. Då en
absolut klassindelning sker är klassindelningen normalt lika i hela landet.
Detta är t. ex. fallet beträffande alla värdefaktorer som avser byggnader,
säsom ålder och storlek. Tomtstorleken är däremot exempel på en värdefaktor som
mäts absolut men som kan ha olika klassindelning från värdeområde till
värdeområde.
2. Regler
för att styra hur noggrannt riktvärdena skall anges
Mänga
av lagreglerna i 8-10 kap. och 12-14 kap. har till syfte att reglera den
noggrannhet som värdena skall bestämmas med. De kan vara utformade på nägra
olika sätt. För vissa värdefaktorer anges hur många värdeklasser, som minst
(eller undantagsvis högst) skall förekomma. För andra värdefaktorer har angetts
den största tillåtna klassbredden. Ett annat sätt att ange ambitionsnivån vid
värdebestämningen är det som föreslagits beträffande tomtmark. För tomtmark
föreskrivs nämligen att en värdeserie skall fastställas och att riktvärdena
mäste anpassas till värdena i denna serie. Ett tredje sätt att uppnå en
styrning är lagregler som fömtsätter att värdeserier
Prop. 1979/80:40 125
skall
fastslällas fören byggnadstyp eller elt markslag, som har vissa bestämda och i
lag angivna egenskaper i fråga om storiek och beskaffenhel i övrigt. Delta
föreslås då avsikten är att särskilda värdelabeller som bygger på beslämda
värderelationer mellan byggnader och ägoslag med varierande
klassindelningsdala, skall upprättas. Värdetabeller skall i sådana fall finnas
för samlliga de värden som den utpekade byggnaden eller marken kan fl enligl
den fastställda värdeserien.
I
del följande beskrivs värderingsreglerna för de olika byggnadstyperna och
ägoslagen närmare.
2.4.5.1
Värdering av småhus
Liksom
vid 1975 års taxering skall riktvärde anges för varje småhus och i delta värde
innefattas även värde av utrymmen i de byggnader som ulgör elt komplement till
småhuset i funktionellt avseende, t. ex. garage och förråd.
Värdeserien
för normhus
Ambitionsnivån
vid indelningen i värdeområden bör styras av en värdeserie. RSV bör enligt
kommittén upprätta ett tabellverk där riktvärdet för ett s. k. normhus anpassas
till värdeserien. Etl normhus skall vara etl småhus som är nybyggt, av normal
storiek och standard, friliggande samt utgöra det enda småhuset på en loml som
utgör självständig fastighet.
Riktvärde
och värdefaktorer
Enligt
kommittén bör följande värdefaktorer beaktas vid bestämmande av riktvärde för
småhus:
1. Storieken
(värdefaktorn storiek)
2. Återstående livslängden (värdefaktorn ålder)
3. Byggnadsmaterialet och utrustningen (värdefaktorn
standard)
4. Byggnadssättet och antalet lägenheter (värdefaktom
byggnadskategori)
5. De fastighetsrättsliga förhållandena (värdefaktorn
fastighetsrättsliga förhållanden)
6. Husets värde i förhållande till värdena av övriga
småhus inom tomten (värdefaktorn värdeordning)
Varje
värdefaktor definieras i FTL. För en del av värdefaktorerna lämnas även regler
för hur en klassindelning skall göras. De föreslagna värdefaktorerna för
småhusvärderingen beskrivs i det följande.
Prop. 1979/80:40 126
1. Storiek
Värdefaktorn
storiek skall enligl förslagel beslämmas med hänsyn lill arean av småhusets
golvplan och golvplanens fördelning pä olika våningar.
Kommittén
anser atl slorleken skall mätas enligt de nya reglerna om svensk slandard som
gäller frän den 1 juli 1978.
1
fräga om småhus med en storiek om högst 200 m primär bruksarea skall
storieksklassen inle fä göras större än vad som motsvarar 10 m primär
bruksarea.
2. Ålder
Enligt
kommittén bestäms husets återstående livslängd främsl av byggnadens ålder och
de till- och ombyggnader som har företagits.
Åldersklasserna
för småhus skall inte fä göras större än alt de för hus med en ålder
motsvarande högst 20 år omfattar högst 5 år.
3. Standard
Slandarden
skall beslämmas med hänsyn till småhusets byggnadsmaterial och utrustning.
Kommittén anser atl slandardfaktorn flr anges som en sammanvägning av olika
faktorer, lämpligen i form av ett poängsystem.
För
ett nybyggt småhus skall indelningen i slandardklasser göras så att den
omfattar minsl fem klasser.
4. Byggnadskalegori
Byggnadskalegorin
skall enligt förslaget bestämmas med hänsyn till om småhuset är friliggande,
kedjehus eller radhus saml om särskilda skäl föreligger, antal lägenheter.
Kommiuén
anser all husen med hänsyn lill FoB 80 skall klassificeras och kodsältas som
permanent- resp. fritidshus.
5. Fastighetsrättsliga
förhållanden
Kommittén
anser atl i riktvärdet för småhus skall beaktas tre olika fastighelsrätlsliga
förhållanden. Det första avser småhus på tomtmark som utgör självständig
regislerfaslighel. Det andra gäller hus på tomtmark som inle är självständig
regislerfaslighel och som går att avstycka. I det tredje fallel finns småhuset
på tomt som inte aren självständig fastighet och inte går alt avstycka.
Prop. 1979/80:40 127
6.
Värdeordning
Med
värdeordning skall enligt koinmittén avses småhusets värde i förhållande lill
övriga småhus inom tomten.
Redovisning
av riktvärdet
Vid
1975 års taxering bestämdes värdel av småhus normalt med ledning av riktvärden
i byggnadsvärdelabeller, som konslraerades av RSV. Riktvärdet ulgör småhusets
byggnadsvärde.
Kommittén,
som utrett andra säll alt beslämma riktvärdet för småhus än med hjälp av
tabell, anser alt riktvärde för småhus även vid 1981 års allmänna fastighetstaxering
bör anges genom en byggnadsvärdetabell.
Remissinstanserna
har genomgående varil positiva lill förslagen om värdering av småhus. En del
allmänna synpunkter har framförts. Bl. a. är man tveksam till begreppet primär
bruksarea och framhåller alt det i vart fall måsle framgå av
deklarationsblanketten att bostadens yta beräknas pä annal sätt än vid 1975 års
taxering. Man har också anförl alt man - då inget särskill uttalande gjorts om
hur bostadsbyggnader på jordbmksfastighet skall värderas - utgär från alt de
byggnaderna skall värderas lill 80 96 av labellvärdet för vanliga småhus.
I
fråga om beteckningen primär braksarea vill jag anföra följande. Innebörden av
begreppet primär bruksarea är fastlagt genom svensk standard. Genom dess
införande har föratsättningar för enhetliga mätregler beträffande småhusen
skapats. Reglerna för t. ex. statlig belåning anpassas f n. till de nya
mätreglerna. Jag anser därför att det är lämpligt att man även vid
fastighetstaxeringen anknyter till de mätregler som nu utgör svensk standard.
Detla inle minst av det skälet att dessa regler är mer detaljerade och
genomarbetade än de lidigare tillämpade och atl de därför rimligen bör minska
de gränsdragningsproblem som uppkommer vid klassificering av olika utrymmen i ett
småhus. En svårighet med de nya mätreglerna är emellertid den namnsällning som
sketl. Namnel primär braksarea är naturligtvis inte särskill lättillgängligt.
Jag föreslår därför att beteckningen bostadsyta i stället används i lagtexlen.
Nägon saklig ändring i förhällande till kommitléförslagel är inte avsedd.
Beträffande
värderingen av småhus på jordbruksfastighet har någon generell nedskrivning
till 80 96 eller på annat sätt inte övervägts. Det ankommer på RSV att efter
vederbörlig provvärdering fastställa de eventuella värderingsanvisningar av
sådant slag som kan erfordras.
Remissinstanserna
har vidare gjort en del påpekanden om de olika värdefaktorerna. Beträffande
storieksklassen behandlas intervallet 10 m primär bruksarea av ett antal
remissinstanser. De flesta instämmer i förslaget men några anser att den
föreslagna halveringen av storleksintervallet även har negativa effekter. T.
ex. gör små mätfel att fastigheten hänförs till felaktig
Prop. 1979/80:40 128
storieksklass
och svårigheter uppkommer vid tillämpningen. Man anser också all varmbonad
sekundär bruksarea bör bli mer värdepäverkande. En remissinstans anser alt
såväl positiva som negativa poäng behövs i poängskalan för slandardklassen. I
fräga om värdefaktorn byggnadskategori anför några remissinstanser att systemet
bör utformas bättre än 1975 såvitt avser förhållandel mellan källariösa och
källarförsedda hus samt mellan seriepro-ducerade rad- och kedjehus och
friliggande småhus. Beträffande värdefaktorn fasfighetsrältsliga förhållandet
har anförts atl den är svår alt förstå och svår atl lillämpa. I del
sammanhanget har man också anfört atl bostadshus som inte behövs för jord- och
skogsbruket men som är beläget i anslutning till brukningscentrum pä beslående
brukningsenhet eller mitt ule på etl öppet åkerområde bör förulsällas vara inte
avslyckningsbart och värdesättas såsom sådant.
För
egen del vill jag anföra följande. De synpunkler som nu redovisais är främsl
knutna till den detaljutformning av värderingsmodellen som det ankommer på RSV
att ge anvisningar om. Klassbredden 10 m primär bruksarea för värdefaktorns
storlek kan synas vara i noggrannaste laget med hänsyn till de uppmätningsfel
som ofta föreligger. Då interpolation emellertid inle skall förekomma mellan
slorleksklasserna anser jag dock atl kommitténs förslag bör godtas.
Värdefaktorn
fastighetsrättsliga förhållanden kan vara svår att dela upp i klasser. Jag
anser det dock ofrånkomligt att beakta denna faktor, eftersom det t. ex. inte
kan vara rimligt att sätta samma värde på ett fritidshus som ligger pä en tomt
som utgör självständig fastighet och ett likartat fritidshus på tomt som det av
olika skäl är omöjligt att avstycka.
Mot
bakgrand av vad jag anfört anser jag att kommittéförslaget i fråga om småhus
bör genomföras. Det innebär ocksä att småhus av alla slag skall värderas efter
samma normer. Skillnad skall alltså inte längre göras mellan fritidshus och hus
som används för permanenlboende. De kommer därför att deklareras pä samma slag
av blankett. Förslaget innebär i denna del en förenkling för bäde
fastighetsägare och myndigheter.
2.4.5.2
Värdering av hyreshus
Liksom
vid 1975 års taxering skall värderingen av hyreshus enligt kommittén gmndas på
avkastningen. Därvid skall först värdet av tomtmarken bestämmas och därefter
värdet av den värderingsenhet som utgörs av hyreshuset och tillhörande
tomtmark. Värdet av denna värderingsenhet erhålls som produkten av enhetens
totalhyra och en brattokapitaliserings-faktor. Värdet av hyreshuset erhålls
sedan enligt förslaget genom att minska enhetens värde med värdet av
tomtmarken.
Prop. 1979/80:40 129
Riktvärde
Enligt
kommitténs förslag skall riktvärdet fören värderingsenhet beslående av
hyreshus med tillhörande tomtmark anges genom en brutlokapilalise-ringsfaktor.
Denna faklor skall ange förhållandel mellan värdel av värderingsenheten och
den åriiga tolalhyran för hyreshus inom värderingsenhelen. Delta stämmer
överens med vad som gällde vid 1975 års taxering.
Tolalhyran
skall enligt kommittén avse bmksvärdehyra för bostäder och marknadsmässig hyra
för lokaler. Hyresnivån skall bestämmas med hänsyn lill den genomsnillliga
hyresnivån under andra året före taxeringsåret, dvs. den allmänna
värdelidpunklen.
Värdeserie
Liksom
för småhusen bör enligt kommittén RSV upprätta ett tabellverk där riktvärdet,
dvs. bmttokapitaliseringsfaktorn, för en hyreshusenhei av viss angiven
beskaffenhet knyts lill en värdeserie. Den hyreshusenhei som skall ligga lill
grund för värdeserien skall enligl kommittén vara en värderingsenhet som är
bebyggd med elt modernt hyreshus, uppfört mer än 30 är före taxeringsåret av
normal storlek och med ell normalt förhällande mellan värderingsenhetens
markvärde och dess årliga lotalhyra.
Värdefaktorer
Enligl
förslagel bör följande värdefaktorer beaktas vid beslämmande av riktvärde för
hyreshus:
1. Storieken
(värdefaktorn sloriek).
2. Återstående livslängden (värdefaktorn älder).
3. Byggnadsmaterialet och utrustningen (värdefaktorn
standard).
4. Förhällandet mellan värderingsenhetens markvärde
och dess åriiga totalhyra (värdefaktorn markvärdeandel).
Förslagel
innebär i jämförelse med 1975 ärs taxering den ändringen all värdefaktorn
storlek ersälter tolalhyran. Kommittén aviserar emellertid atl pågående
analyser av eriagda köpeskillingar kan leda lill att totalhyran bör bibehållas
som värdefaktor. Värdefaktorernas definitioner enligt förslagel är följande:
1
Sloriek
Värdefaktorn
sloriek skall enligt kommiuén bestämmas i huvudsak pä samma sätl som
beträffande småhusen, dvs. med hänsyn till storleken av husels golvplan, varvid
svensk slandard bör gälla. Minst fem storleksklasser skall finnas.
9
Riksdagen 1979180. 1 saml. Nr 40
Prop. 1979/80:40 130
2
Ålder
Enligl
kommittén bestäms hyreshusets återstående livslängd främsl av byggnadens älder
och de till- och ombyggnader som företagits.
Åldersklasserna
för hyreshus skall inte flr göras slörre än att de för hus med en ålder
molsvarande högsl 40 år omfattar högst 10 år.
3
Slandard
Standarden
skall beslämmas med hänsyn lill hyreshusets byggnadsmaterial och utrustning.
För
en värderingsenhel molsvarande högst 40 år skall det finnas minsl tre
standardklasser.
4
Markvärdeandel
Liksom
vid 1975 års taxering skall enligl förslagel en värdefaktor, som avser
förhållandel mellan värderingsenhetens markvärde och dess åriiga lotalhyra,
finnas vid kommande fastighetstaxering.
Minst
tre klasser skall finnas för hyreshus med en ålder motsvarande minst 20 är. Vid
1975 ärs taxering fanns fem klasser.
Redovisning
av riktvärdet
Vid
1975 ärs taxering redovisades lillämpliga bmttokapilaliseringsfaklorer i
tabeller, H-tabeller. Kommittén förutsäller alt sä blir fallel även vid 1981
års taxering och anser att lillämplig H-labell bör anges på riktvärdekarlan.
Remissinslanserna
har i huvudsak lämnal reglerna om värdering av hyreshus ulan erinran.
Tveksamhet har emellertid framkommit i fråga om förslaget om normhus för
hyreshus och de föreslagna värdeserierna för dem. Beträffande totalhyran
ifrågasätts om den avser kallhyra eller ej. Kallhyran sägs böra ligga till
grund för värdering. Sveriges fastighetsägareförbund anser att värdefaktorn
totalhyra inle bör slopas och atl värdefaktorn storlek i stället kan ulgå. Även
motsall uppfattning kommer till uttryck. DEFU anser alt uppgifter för endasi
ett års hyror bör infordras i stället för två års hyror som vid 1975 års
taxering.
För
min del anser jag atl hyran bör anges som en lotalhyra, dvs. även innefatta
förekommande uppvärmningskostnader. Som framhållits av Sveriges
fastighetsägareförbund bör vidare braltokapitaliseringsfaktorns storleksberoende
beslämmas genom hyrans sloriek. Detta gör alt hyresenhetens totalvärde bör
kunna anges direkt som en funktion av hyran, älder, standard och
markvärdeandel. Jag föreslår därför atl riktvärdet anges som det sammanlagda
värdet av en hyresenhets mark och byggnader. I fråga om värdeserien vill jag
föreslå en ändring som närmare anges i specialmotiveringen.
Prop. 1979/80:40 131
För
aU kunna göra erforderliga provvärderingar under våren 1980 måsle man för de
hyresfastigheter som sålts 1976-1979 ha tillgång ti/I de under kalenderåret
1979 utgående tolalhyrorha. För den egenlliga fastighetstaxeringen erfordras
motsvarande uppgifter för samtliga hyresfastigheter. Dessa får lämnas i den
allmänna fastighetsdeklarationen. Om under år 1980 annan hyresändring skelt för
en hyresfastighet än den som har samband med generell hyreshöjning, måsle även
uppgifler härom lämnas i faslighetsdeklarationen.
Genom
lagstiftning år 1978 vidgades möjligheterna för ägare av flera hyreshus alt
gemensaml redovisa inkomsterna från fastigheterna (prop, 1978/79:42, SkU 1978/79:17,
rskr 1978/79:87, SFS 1978:942). 1 propositionen (sid. 31) ullalades alt de nya
reglerna fick betydelse även för bl, a. den proviaxering som skall ske under
våren 1980. Föredraganden framhöll att det torde bli nödvändigt all ålägga
berörda fastighetsägare skyldighel atl separal redovisa hyresintäkter m. m. Jag
föreslår nu atl en sådan skyldighet införs. En bestämmelse härom bör lämpligen
inför 1981 års fastighetstaxering las in bland övergångsbestämmelserna eflersom
fastighelslaxeringskommittén bör undersöka hur en mer permanent lösning skall
ulformas. Uppgifl bör emellertid lämnas först efter anfordran. Insamlade
uppgifter är sekretesskyddade. Jag vill nämna alt uppgifterna regelmässigt
torde kunna lämnas utan svårighet eflersom motsvarande uppgifler ändå skall
lämnas i faslighetsdeklarationen.
2.4.5.3
Värdering av ekonomibyggnader
Kommitténs
förslag innebär att den värderingsmodell som användes vid 1975 års taxering i
huvudsak skall användas även vid 1981 års allmänna fastighetstaxering.
Vad
riktvärdet bör avse
Det
tabellsystem som introducerades vid 1975 års taxering skall enligt kommittén
bibehållas även vid 1981 års taxering. Enligt förslagel skall således
värdefullare byggnader värderas var för sig och övriga beståndsvis. En del av
en byggnad kan värderas för sig. Riktvärde skall anges för samtliga lyper av
dessa värderingsenheter.
Värdeserien
Kommittén
föreslog att riktvärde som avser ett nybyggt djurstall för mjölkkor och som är
av normal storiek och beskaffenhet endast skall fl anges till värden i en
fastställd värdeserie.
Prop. 1979/80:40 132
Värdefaktorer
1
fråga om ekonomibyggnad bör enligt kommittén värdefaktorerna byggnadskalegori,
sloriek, ålder och beskaffenhel särskill beaktas vid bestämmandet av
riktvärdet.
1.
Byggnadskategori
Värdefaktorn
byggnadskalegori skall enligt förslaget beslämmas med hänsyn till det ändamål
värderingsenheten huvudsakligen är inrättad för.
2. Storiek
Storleken
skall enligl kommittén för torkar beslämmas med hänsyn til! torkningsförmägan,
för silor med hänsyn till lagringsvolymen och för övriga byggnader med hänsyn
till byggnadsarean.
3. Ålder
Kommitténs
förslag överensstämmer med definitionen av motsvarande värdefaktor för småhus
och hyreshus. Detta innebär att åldern skall ge uttryck för värderingsenhetens
sannolika återstående livslängd. Denna skall bestämmas med hänsyn lill
värderingsenhelens nybyggnadsår, omfattningen av till- och ombyggnader samt
tidpunkten för dessa.
4. Beskaffenhet
Beskaffenheten
skall enligt kommittén, i likhet med värdefaktorerna slandard för småhus och
hyreshus, bestämmas med hänsyn till byggnadsmaterial och utmstning.
Beskaffenheten skall emellertid även bestämmas med hänsyn till byggnadens
skick. Kommittén anför atl värdefaktorn beskaffenhet flr anges som en
sammanvägning av olika faktorer, t. ex. i form av ett poängsystem.
Remissinstanserna
har varit positiva till förslagen om riktvärden m. m. för ekonomibyggnader men
framhållit att värdenivån vid 1975 års taxering var för låg och aU värderingen
alltför ofta skedde enligt för enkla metoder. På några håll ifrågasätts
värdeserien för normstall.
Mot
den anvisade värderingsmodellen synes några allvarligare invändningar inte ha
framkommit. Jag föreslär därför aU kommitténs förslag godtas med vissa
justeringar för hur normstallet skall bestämmas.
Prop. 1979/80:40 133
2.4.5.4 Värdering av
tomtmark
Riktvärde
Riktvärdet
för tomtmark skall enligt förslaget i regel anges per tomt men om särskilda
skäl föreligger skall riktvärdet fl anges per kvadratmeter tomtmark.
Riktvärdet
för tomtmark för hyreshus och industribyggnader skall enligt förslaget utgöra
värdel per kvadratmeter bruttoarea av byggnadsrätl vid nybebyggelse eller
värdet per kvadratmeter tomtmark.
Värdeserie
m. m.
Enligt
kommittén skall Ull grund för värderingen av all tomtmark ligga den
förutsättningen att tomten kan bebyggas omedelbart.
Riktvärde
för tomtmark skall endasi fl anges till värden i en faslslälld värdeserie.
A.
Tomtmark för småhus
Värdefaktorer
De
fem värdefaktorer som enligt förslaget särskill bör beaklas vid bestämmandet av
riktvärde för tomtmark för småhus är sloriek, vatten och avlopp,
fastighetsrättsliga förhållanden, typ av bebyggelse och speciell belägenhet.
1. Storlek
Med
värdefaktorn storlek avses enligt förslaget tomtmarkens areal.
Kommittén
ultalade atl mer enhelliga regler bör komma lill användning än vid 1975 ärs
taxering när det gäller att beakta tomtstorleken. Värdefaktorn storlek är en av
de fl värdefaktorer för vilken en för riket enhetlig klassindelning inte
lämpligen bör faslslällas. Den inom varje värdeområde valda klassindelningen
fömtsätts bli angiven på riktvärdekartan.
2. Vatten
och avlopp
Med
värdefaktorn vatten och avlopp avses i förslaget den utsträckning och det sätt
som del finns tillgäng till vatten och avlopp på tomtmarken.
Kommittén
anser att reglerna inför 1981 ärs taxering skall utformas så alt någon tvekan i
fråga om va-förhållandenas inverkan på riktvärdena inte kan uppkomma. Kommiuén
anser det motiverat att uttrycka inverkan på riktvärdet av olika lösningar av
va-frågan genom avdrag eller tillägg av etl
Prop. 1979/80:40 134
eller
flera steg i den värdeserie som används vid beslämmande av tomtvärdet.
Klassindelning
av värdefaktorn vatten och avlopp kommer enligl kommittén all ge ultryck för
om taxeringsenheten har vatten och avlopp eller ej samt olika kombinationer av
dessa förhållanden.
3.
Fastighetsrättsliga förhållanden
Kommitténs
förslag innebär att tre olika fastighelsrätlsliga förhållanden skall beaktas i
riktvärdet för småhustomter, nämligen tomtmark som ulgör självständig faslighet
samt tomtmark som utgör icke självsländig fastighet och som gär resp. inte gär
atl avstycka.
4. Typ
av bebyggelse
Med
lyp av bebyggelse avses enligt förslaget om tomtmarken är avsedd att bebyggas
med friliggande småhus, kedjehus eller radhus.
Kommittén
anser att man vid bedömningen av vilken typ av bebyggelse tomtmarken är avsedd
för bör ulgä från det bebyggelseändamål som anges i fastställd detaljplan för
områdel. Delta bör enligt kommittén gälla obebyggda tomter och i princip även
bebyggda områden. Om den pågående markanvändningen strider mot den enligl plan
tillåtna börden tillätna användningen läggas till grand för riktvärdets
bestämmande endast om det är påtagligt att detla ger elt högre värde. Finns
inte fastställd plan flr man enligl kommittén utgä frän den befintliga
bebyggelsen.
Klassindelningen
av denna värdefaktor bör vara friliggande småhus, kedjehus eller radhus.
5. Speciell
belägenhet
Med
speciell belägenhet avses i förslaget tomtmarkens läge inom värde-området, t.
ex. strand.
Kommiuén
uttalar att den förutsätter att RSV genom anvisningar definierar begreppet
strandlomt.
Enligt
kommittén bör tillgång till strandlomt eller avsaknad av sädan påverka värdet
med ett eller fiera sleg i värdeserien. Klassindelningen bör enligt kommittén
vara strand resp. inte strand.
B.
Tomtmark för hyreshus och industribyggnader m. m.
Värdefaktorer
Hänsyn
skall enligt förslaget vid riktvärdets bestämmande alllid tas till den typ av
bebyggelse som tomtmarken är avsedd för (värdefaktorn lyp av bebyggelse).
Prop. 1979/80:40 135
Det
bör emellertid även ifräga om hyreshusen finnas möjlighet all beakla
värdeskillnaden mellan olika lyper av våningsplan (värdefaktorn typ av
våningsplan).
De föreslagna reglerna för
riktvärden för tomtmark lämnas utan erinran av remissinstanserna. I fråga om
värdefaktom fastighetsrättsliga förhållanden framhåller en länsstyrelse dock
att den är svår att lillämpa för nämnderna.
Jag
delar denna uppfattning men anser del inte möjligt atl borise frän föreliggande
fasfighetsrältsliga förhållanden. Del får ankomma på RSV atl utarbeta så enkla
regler för fillämpningen av denna värdefaktor som möjligt.
Jag
bilräder förslagel om riktvärden för tomtmark. Vad som därvid föreslagils i
fråga om tomtmark för industribyggnad bör gälla också för tomtmark för övrig
byggnad.
2.4.5.5
Värdering av exploateringsmark
Av
mark, som har exploateringsmöjligheter, bildas enligt gällande regler särskilda
exploateringsfastigheter med beskattningsnaturen annan fastighet eller ocksä
ingår marken i en jordbmksfastighet, som med hänsyn lill
exploaleringsmöjligheterna åsatts övervärde.
Jag
har tidigare föreslagit att mark skall indelas i ägoslaget exploaterings-mark,
om den enligt faslslälld detaljplan till nägon del är avsedd alt användas för
byggnadsändamäl och inle skall indelas som tomtmark. Tidigare harjag ocksä
föreslagil att delvärdel övervärde skall slopas, vilkel innebär all
exploateringsvärde endast kommer att åsättas den mark som indelas som
exploateringsmark.
Kommitténs förslag om
värdering av exploateringsmark innebär atl den mark som avses att bebyggas
skall värderas med utgångspunkt i de riktvärden som gäller motsvarande
tomtmark. De tillämpliga riktvärdena skall därefter multipliceras med en
exploateringsfaklor, varigenom hänsyn tas dels till liden innan exploateringen
kan beräknas börja, dels till den lid under vilken exploateringen kan beräknas
pågå. Storieken av exploaleringsfaktorn bör redovisas på sådan riktvärdekarta
som kommittén har fömtsatt kommer att användas vid 1981 års taxering.
Förslagen
om riktvärden för exploateringsmark lämnas utan erinran. En länsstyrelse anser
dock att värderingen bör ske efter riktvärden per kvadratmeter. Tre
länsslyrelser anser aU 1975 års regler bör behållas.
För
min del anser jag kommitténs förslag är väl underbyggt och all det bör läggas
till grund för lagstiftningen.
Prop. 1979/80:40 136
2.4.5.6
Värdering av täktmark
Täktmark
kunde vid 1975 års taxering aniingen laxeras som annan fastighet eller åsättas
värde som särskild tillgång på jordbmksfastighet.
Jag
har tidigare föreslagit att mark för vilken gäller täkttillstånd enligt
naturvårdslagen eller vattenlagen och mark på vilken läkt pägår skall indelas i
ägoslaget täktmark. Sådan mark skall enligt mitt förslag ulgöra en särskild
taxeringsenhet, täktenhet.
Riktvärdet
för täktmark skall enligt kommitténs förslag beräknas som produklen av värdet
per kubikmeter brytvärd fyndighet av olika slag vid omedelbar brytning och av
en brytningsfaklor.
Värdel
per kubikmeter skall bestämmas med ledning av det marknadsmässiga arrendepriset
per kubikmeter vid omedelbar brytning. Detla pris skall anges endast till vissa
bestämda värden i en värdeserie. Enligt kommitténs åsikt bör riktvärdet om
möjigl redovisas pä riktvärdekarta.
Brytningsfaktorns
storlek skall avspegla förhållandet mellan täktmarkens värde vid en omedelbar
brytning, av hela takten och taktens värde vid varierande väntelid innan
brytningen påbörjas och vid olika tidslängd för själva brytningen.
Förslagen
om regler för riktvärde m. m. för täktmark biträds av remissinslanserna. En
länsstyrelse anser emellertid atl även läkt som ingår i godkänd täktplan men
där täkttillstånd ännu inte utfärdats bör åsättas värde.
Jag
anser för egen del atl läkt inte bör taxeras fönrän Ullslånd lämnals och vill
erinra om atl fastställande av en täktplan är grand för ny taxering vid den
årliga särskilda fastighetstaxeringen.
Jag
bilräder kommittéförslaget.
2.4.5.7
Värdering av åkermark och betesmark
Kommitténs
förslag om värderingsmodell för åkermark och betesmark skiljer sig i sin
principiella uppbyggnad inte frän den modell som tillämpades vid 1975 års
allmänna fastighetstaxering.
För
varje värderingsenhet föreslås således beträffande åkermarken att markens
godhetsklass och brukningsklass skall bestämmas utifrån vad som är normalt inom
ett värdeomräde.
Betesmarken
skall enligl förslaget värderas med hänsyn lill värdefaktorn beskaffenhet. Med
beskaffenhet avses främst betesmarkens produktionsförmåga samt dess bmknings-
och lorriäggningsförhållanden.
Vid
1975 års taxering användes begreppen kultiverad betesmark och gräsbärande mark
vid klassificeringen av ängs- och betesmarken. Enligt kommittén bör dessa
begrepp inte användas vidare.
Kommittén
ser inte skäl föreligga att föreslå all olika godhetsklasser skall gälla för
faslmarksjord och torvmarksjord vid 1981 års taxering. Vid 1975 års taxering
fanns däremot en sådan skillnad.
Prop. 1979/80:40 137
Riktvärde
Enligt
förslaget skall riktvärdet för åkermark anges i kronor per heklar för de
klasskombinalioner av värdefaktorerna godhet, brukningsförhållanden och
dränering som förekommer inom värdeomrädet. Detsamma skall enligt förslagel
gälla betesmark beträffande värdefaktorn beskaffenhet.
Vid
1975 års taxering upprättades J-tabeller för varje värdeomräde.
Kommittén
anser alt man kan ulforma ell J-tabellsystem med på förhand bestämda värdesleg
mellan inlilliggande klasser. I tabellverket skall enligt förslagel riktvärdet
för åkermark som är tillfredsställande dränerad, av genomsnittlig godhet och
med normala brukningsförhållanden knyias till värden i en fastställd
värdeserie.
Värdeområde
Värdeområdena
bör vid 1981 ärs taxering avgränsas efler samma principer som gällde vid 1975
års taxering. Således bör inom etl värdeomräde inverkan av värdefaktorerna
godhet, brukningsförhållanden och dränering kunna bedömas enligt enhelliga
regler. Vid denna avgränsning skall enligt förslagel värdeskillnaden mellan två
klasser i förhållande lill värdet vid genomsnittlig godhet resp. normala
bmkningsförhällanden uppgå till högst 20 % dock lägst 500 kr./ha och högst 3 000
kr./ha.
Remissinstanserna
är positiva till förslaget om riktvärden på åkermark. En del allmänna
synpunkter lämnas emellertid. Man anser atl en viss risk kan föreligga för
felinställning av tabellerna på gmnd av svårigheterna alt genom de föreslagna
värdefaktorerna fånga de stora olikheter belräffande produktions- och
bmkningsföralsäUningar som kan föreligga belräffande åkermarken.
En
del frågor om antalet klasser och konstraklionen av klasserna behandlas.
Förslaget atl miltklassen för värdefaktorerna godhet resp. brukningsförhållanden
skall ulgöra genomsnittlig/normal klass kritiseras.
Vidare
anförs beträffande värdefaktorn bmkningsförhällanden aU yttre arrondering,
egendomens avslånd till brukningscentrum och extern avvaU-ning bör beaktas. I
fråga om värdefaktorn dränering anser en del remissinstanser att två
dräneringsklasser bör räcka i stället för föreslagna tre klasser. Flertalet
bilräder dock förslaget om tre klasser men nägra anser alt de bör få en klarare
indelning.
Jag
kan inte finna någon bärande grund för all inle beträffande värdefaktorn
godhet använda en miltklass som svarar mot genomsnittlig godhet inom
värderingsomrädel. Snarasl synes det naluriigl, då godhelsklasserna måsle anges
relativt med anknytning till vad som förekommer inom värdeområdet. Vissa frågor
som tagits upp av remissinsianser anknyter mer till värderingsmetodens
delaljulfonnning än till de värderingsprinciper som föreslås bli reglerade i
lag. Beträffande inställning av tabellerna är jag medveten om atl
Prop. 1979/80:40 138
denna
relativa gradering av värdefaktorerna medför svårigheier vid inslällningen av
åkertabellerna. Någon annan indelning synes emellertid f n. inle möjlig.
Jag
förordar att de regler som föreslagits för riktvärden m. m, för åkermark införs
i FTL.
Förslaget
om riktvärden m. m. för betesmark lämnas utan erinran av remissinstanserna.
Även jag bilräder del förslagel.
Värdejäktorer
och klassindelning
De
värdefaktorer som enligl kommittén särskill bör beaktas då riktvärdet för
åkermark bestäms är godhet, bmkningsförhällanden och dränering.
Värdefaktorn
godhet avser enligl förslaget markens produktionsförmåga. Brukningsförhållanden
avser åkermarkens läge i förhållande till annan åker samt dess inre
arrondering, dvs. fällslorlek, fältform och förekomst av brukningshinder.
Värdefaktorn dränering skall bestämmas rned hänsyn till beskaffenhelen av
befinUiga täckdikningar och markens behov av dränering.
Värdefaktorerna
godhet och brakningsförhållande skall enligt förslagel indelas i tre klasser.
Av dessa skall miltklassen svara mot genomsnittlig godhet resp. normala
brukningsförhållanden. För värdefaktorn dränering skall finnas högst tre
klasser.
2.4.5.8
Värdering av skogsmark och växande skog
Nu
gällande melod för värdering av skog regleras till sina huvuddrag i Skvl.
Vid
1975 års taxering tillämpades två metoder vid värderingen, en noggrannare metod
och en förenklad metod.
Enligt
kommittén skall riktvärden för skog liksom i Skvl bestämmas med hjälp av en
värderingsmodell, som bygger på förutsättningen atl elt efler förhållandena
avpassat uthålligt skogsbruk bedrivs. Liksom tidigare bör värderingsmodellen
bestå av två beräkningsled, nämligen en grundläggande nuvärdeberäkning baserad
på en avkastningsmetod och en därpå följande marknadsrelalering av beräknade nuvärden.
Riktvärden
för skogsmark med därpå växande skog (skogsbraksvärde) skall enligt kommittén
liksom tidigare enligl den förenklade metoden anges per hektar mark.
Värdejäktorer
och klassindelning
Kommitténs
förslag innebär att de värdefaktorer som användes vid 1975 års taxering skall
användas även i fortsäUningen. Värdefaktorerna är godhet, kostnadsklass,
virkesfortäd per heklar, trädslagsklass och barrskogens grovskogsprocent.
Prop. 1979/80:40 139
1. Godhet
Skogsmarkens
godhet är ett utlryck för dess virkesproducerande förmåga.
Nägon
annan ändring föresläs inte än all man genom förbällrade anvisningar
underiättar för den enskilde fastighetsägaren och för konsulenten för skog atl
ange rätl godhelsklass.
2. Kostnadsklass
Enligl
kommittén skall de väsenfiigaste koslnadsfaktorer som påverkar
virkesproduktionens värde användas vid bestämmandel av riktvärde. Kommittén
anser att det är olämpligt all i laglext låsa vilka faktorer som kan vara
möjliga att använda. Det bör enligt kommittén ankomma på RSV alt beslämma de
faktorer som bör tillämpas inom varje värdeområde.
Kommittén
anser att det inom varje värdeområde bör finnas högsl nio kostnadsklasser där
en miltklass svarar mol en genomsnittlig kostnadsnivå i värdeområdet.
3. Virkesförråd
per heklar
Värdefaktorn
virkesförråd per hektar fanns vid 1975 års taxering.
Kommittén
föreslår ingen ändring i dess betydelse eller användning. Faktorn bör enligl
kommittén liksom vid 1975 års taxering klassindelas. Dessa klasser flr enligl
förslagel inle göras slörre än 10 m skog för virkesförråd upp lill 200 m-* skog
per hektar.
4. Trädslagsklass
och barrskogens grovskogsprocent
Kommitténs
förslag i fråga om värdefaktorerna trädslagsklass och barrskogens
grovskogsprocent innebär inle nägon ändring i de regler som gällde vid 1975 års
taxering för värdefaktorerna trädslagsklass och grovskogsprocent.
Remissinstanserna
godtar överiag förslagen om värderingsmodell och riktvärden för
skogslaxeringen. Även jag anser atl kommitténs förslag i princip bör godlas.
Vid klassindelningen av värdefaktorer är det emellertid ändamålsenligl alt den
klass som svarar mol genomsnittlig kostnadsklass anges.
För
egen del vill jag betona alt de stora problemen all äsladkomma en likformig och
räUvisande skogslaxering inte ligger i ulformningen av en värderingsmodell utan
i att kunna fl tillräckliga grunduppgifter rörande skogsbeståndens omfaUning
och beskaffenhet. Jag hyser stora förhoppningar om atl del gmndmaterial som
framlagts om skogsbestånden inom s. k. anvisningsområden skall kunna vara till
hjälp för både fastighetsägarna och taxeringsnämnderna. Jag finner inle skäl
alt föreslå några ändringar i den av
Prop. 1979/80:40 140
kommittén
framlagda värderingsmodellen, som utgör en vidare bearbetning av det
värderingssystem som användes vid 1975 års taxering efter en genomgående
översyn. Jag biträder således förslaget om skogsvärderingen. 1981 års
skogstaxering bör ge ell bältre och rättvisare resullal än tidigare
taxeringarmed hänsyn bl. a. till det förberedelsearbete som skelt pä del
hållet. Till delta bör också bidra atl enligt förslaget bara en metod - den s.
k. förenklade metoden - skall användas vid värderingen. Vid 1970 års taxering
kunde värderingen ske enligl tre metoder och vid 1975 års taxering enligl tvä
metoder. Delta komplicerade såväl deklaralionema som anvisnings- och
värderingsarbelel. Förslaget innebär alltså en avsevärd förenkling.
2.4.5.9 Värdering
av skogsimpediment
Värdet
av skogsimpediment bör enligt kommittén inte överstiga värdel av skogsmark med
lägsla godhelsklass och högsla koslnadsklass.
Värdet
skall enligl förslaget anges i kronor per hektar. Riktvärdet skall inom varje
värdeområde bestämmas för skilda förhållanden för värdefaktorn beskaffenhet.
Med beskaffenhet avses enligt förslagel främsl olika slag av förekommande vegetation
och förutsäitningar för ökad produktion.
Åtskilliga
remissinstanser har ansett all skogsimpediment bör ingå i ägoslagel övrig mark.
Jag har emellerfid tidigare förordal alt skogsimpediment flr ulgöra elt
särskilt ägoslag. Beträffande de föreslagna reglerna om riktvärdena för
skogsimpediment har frän ett häll framhållits att skilda skogsimpediment kan ha
högst olika värden. Del hade därför varit önskvärt med en uppdelning i flera
beskaffenhetsklasser vilkel dock torde komplicera taxeringsarbelet mycket. Jag
vill i fråga om del här uttalade önskemålet framhålla all de regler som nu
föreslås för värderingen av skogsimpediment inte begränsar möjlighelerna alt
uppdela skogsimpedimenten i flera beskaf-fenhetsklasser. Jag anser att
kommitténs förslag i denna del bör godlas.
2.4.5.10 Värdering
av vattenfallsenheter
I
direktiven till kommittén angavs atl den skulle ta upp frägan om laxeringen av
vattenfallsfastigheter. Bakgmnden Ull detta var etl uttalande av
skalteulskotlel med anledning av prop. 1974:116 med ändrade regler för taxering
av valtenfallsfasUghet inför 1975 års allmänna fastighetstaxering.
Vatlenfallsfastigheterna
har sedan länge varil laxerade efter en blandad produktionskostnads- och
avkastningsmetod. Byggnadsvärdet pä främst vatlenkraftslationerna, som varit
den dominerande delen av vatlenfallsfas-tigheternas lotala värde, har beräknats
enligt produktionskostnadsmetoden. De återstående postema vid
vatlenfallslaxeringen är fallvärdel som värderas enligt en melod, som närmasl
är grundad på avkastningen och tidigare konstaterade priser saml ulmälsvärdel
(markvärdet) som beräknas enligt ortsprismetoden. Vid 1978 års taxering
utgjorde det totala värdet av
Prop. 1979/80:40 141
vatlenfallsfastigheterna
ca 12,1 miljarder kr., varav ca 9,7 miljarder kr. var byggnadsvärde.
I
prop. 1974:116 föreslogs atl en jusleringsfaktor för kraftverkens lönsamhet,
en s. k. godhelsfaklor, skulle tillämpas vid värderingen av kraftstationerna.
Som skäl anfördes atl kraftverkens värde vid tillämpning av produktionskostnadsmetoden
varierade med hänsyn till anläggningskostnaderna, oavselt om kraftverken var
lika lönsamma. Della skulle, framhölls det i propositionen, motverkas av den
föreslagna jusleringsfaktorn och med tillämpning av denna skulle ockå ökad
relativ rättvisa mellan vatlenkraftslationerna vid taxeringen komma lill
ständ.
Riksdagen
godtog propositionen. Skatteutskottet (SkU 1974:35 s. 10) ansåg det emellertid
angeläget att man övervägde att gå över lill en värderingsmetod mer gmndad på
avkastningen än på anläggningskostnaderna. Frågan borde ulredas med beaktande
av erfarenheterna från 1975 ärs allmänna fastighetstaxering.
Kommittén
har föreslagit atl regler om värdering av valtenfallsenheler skall tas in i 15
kap. FTL. Dessa regler är gmndade pä en avkaslningsmetod. Den innebär i slora
drag atl totalvärdet av en nybyggd anläggning beräknas med ledning av
avkastningen genom alt enhetens på föreskrivet säll beräknade effekt i
kilowatt, s. k. laxeringseffekt, multipliceras med ell riktvärde som bestäms
med hänsyn lill kraftstationens lönsamhet. Anläggningens markvärde besläms som
skillnaden mellan totalvärdet och kostnader för atl uppföra en anläggning
(äteranskaffningskostnaden). Byggnadsvärdet för en anläggning las fram enligl
produktionskostnadsmetoden där äteranskaffningskostnaden nedräknas med hänsyn
Ull anläggningens älder och beskaffenhet. Fallvärde skall inle längre
redovisas.
Den
föreslagna värderingsmetoden innebär atl värderingen av kraftstationer och
regleringsanläggningar samordnas inom elt avrinningsomräde. De
taxeringsenheter, som omfallar vatten kraftstation, regleringsanläggning eller
utbyggbart vattenfall och andels- eller ersättningskraft, föreslås bli benämnda
valtenfallsenheler.
Utfallet
vid 1975 års taxering har enligl kommittén visat att värdel av byggnader blir
den största och i allmänhel helt dominerande poslen vid vatlenfallslaxeringen.
De jämkningsfaklorer som infördes 1975 har inle räckt för atl åstadkomma de
värderelationer mellan vatlenkraftslationerna som är motiverade med hänsyn till
deras åriiga avkastning och återstående användningstid. Detla visas bl. a. av
de provlaxeringar i fem älvar som kommittén redovisat. Kommittén finner alt en
ren avkastningsmetod som bygger pä kapitalisering av den framlida produktionens
nettovärde är väl lämpad för värdering av en vattenkraftstation.
En
grundregel bör enligt kommittén vara att ett vattenfall taxeras endast om det
med säkerhet kan bebyggas. Taxering skall därför enligt förslaget inte ske
förrän byggnadstillstånd enligt vattenlagen föreligger. I det följande lämnas
en närmare beskrivning av kommitténs förslag.
Prop. 1979/80:40 142
Värderingsmetod
15
kap. FTL inleds med en kortfallad beskrivning av värderingsförfarandet. Det
innebär alt det lotala värdet för en nybyggd vattenfallsenhel uppskattas med
ledning av avkastningen. Delta skall ske genom att enhetens taxeringseffekt
multipliceras med elt för enheten lillämpligl riktvärde. Därefter skall
byggnadsvärdet beslämmas till del tekniska nuvärdet som är byggnadens
återanskaffningskostnad.
Vattenfallsenhelens
markvärde skall enligt förslaget utgöras av skillnaden mellan det totala värdet
för enheten och 75 96 av äteranskaffningskostnaden för byggnaderna.
Taxeringseffekt
och värdefaktorer för au bestämma denna
Taxeringseffekien
skall enligt förslaget beslämmas genom att den utbyggda effeklen multipliceras
med de tre värdefaktorerna, utnytijandetid, regleringsmöjlighet och
belägenhet.
1.
Utnyttjandetid
Med
utnytijandetid avses kvoten mellan normalårsproduktionen, uttryckt i
kilowalttimmarochden utbyggda effeklen i kilowatt. Minst nio klasser skall
finnas.
2.
Regleringsmöjlighet
Med
regleringsmöjlighet förstås den utbyggda effektens relativa värde med hänsyn
lill möjlighelerna lill årsreglering. Antalet klasser skall vara minst fem.
3.
Belägenhet
Med
belägenhet avses den utbyggda effektens värde vid kraftstationen i förhållande
till dess värde i Mellansverige. Även här skall antalet klasser vara minst fem.
Uppdelning
av taxeringseffekt mellan kraftstation och tillhörande reglerlngsan-läggningar
Den
beräknade taxeringseffekten skall delas upp mellan kraftstationen och andelar i
uppströms belägna regleringsanläggningar Uppdelningen skall ske enligt de
fördelningstal som bedöms för olika regleringsgrad. Olika fördelningstal skall
fl finnas för skilda typer av avrinningsområden.
Den
taxeringseffekt som enligl denna uppdelning faller pä andelarna i
regleringsanläggningama skall fördelas mellan de olika regleringsanläggning-
arna
i förhällande till anläggningarnas magasinsvolym. Den tolala taxeringseffekten
för en regleringsanläggning skall vara summan av de laxeringsef fekler som
beräknas för anläggningen vid dessa uppdelningar.
Riktvärde
Kraftstationens
värde skall, som lidigare nämnls, beräknas genom atl dess taxeringseffekt
multipliceras med elt riktvärde.
Detta
riktvärde skall enligt förslaget ulgöra värdet per kilowatt laxeringseffekt
och bestämmas genom en kapitalisering av 75 96 av årsnettot för en
taxeringseflekt om en kilowatt under andra året före laxeringsåret. Årsnettot
skall därvid bestämmas som skillnaden mellan avkastningen, beräknad enligt
högspänningslariffer för mellansvenska omrädel, och årskostnaden för
kraftstationen.
Riktvärdet
för en kraftstation skall bestämmas för olika förhållanden för värdefaktorn
godhet. Genom denna skall beaktas olikheler i årskostnader som beror pä
varierande anläggningskostnader per kilowatt laxeringseffekt. Minsl tre
godhetsklasser skall enligl förslagel finnas.
Riktvärdet
för en regleringsanläggning skall enligl förslaget molsvara riktvärdet för en
kraftstation med en för rikel genomsnittlig godhet.
Värdet
av en nybyggd kraftstation eller regleringsanläggning ulgörs av produkten av
taxeringseffekten och del framtagna riktvärdet.
Andels-
och ersäuningskraft
Vid
värdering av en kraftstation skall liksom tidigare avdrag göras för skyldighet
att leverera ersättningskrafl. Detta gäller bäde ersäuningskraft enligt
vattenlagen och ersäuningskraft enligt avlal om kraften enligl avlalel är
knuten lill kraftstation och rälten lill kraften knulen till i avtalet angiven
fastighet saml om kraflleveransen inte begränsais alt avse endast viss tid.
Ersättningskraft
skall enligl förslagel anges i kilowatt laxeringseffekt. För den fastighet som
lämnar kraft beräknas värdel enligl beslämmelserna för leveransen. För den
mottagande fastigheten skall värdet per laxeringseffekt molsvara det värde
ersätlningskraften har för den motlagande fastigheten.
Belastningen
av ersätlningskraften skall dras frän kraftstationens markvärde så långt
möjligt, i övrigt från byggnadsvärdet. Förmånen av ersättningskraft skall
enligt förslagel läggas till markvärdet av den taxeringsenhet Ull vilken
förmånen hör.
Rätt
till andelskraft skall i regel ulgöra särskild taxeringsenhet.
Värdet
av andelskraft, bäde som belastning och som förmän, skall bestämmas till så
stor del av vattenfallsfastighelens värde som motsvarar andelen.
Från
remissinstanserna har i stort sett inle framförts några erinringar mot den
föreslagna värderingsmetoden i princip och den konstmktion av
Prop. 1979/80:40 144
regelsystemet
som kommittén föreslagil. Från bl. a. länsslyrelsehäll anförs att de nya
reglerna förefaller ändamålsenliga och lätthanterliga och att en
avkastningsmetod ligger helt i linje med de erfarenheler som har erhållits vid
1975 ärs allmänna fastighetstaxering. Frän Vallenfalls och
Kraftsverksför-eningens sida framförs i försia hand atl taxeringen bör
uppskjutas för ytteriigare utredningar. Vidare framförs anden föreslagna
metoden aren ren avkaslningsmetod och att den därför går längre än direktiven.
Den kommer atl omfördela värdena mellan kommunerna och konsekvenserna i det
avseendet har inte redovisats. Förslagel grundas ocksä i för hög grad på
schabloner, sägs del. Den föreslagna uppdelningen mellan
vattenkraftssla-tionerna och regleringsanläggningarna godtas i princip. Den
borde dock bygga på omfattningen av de regleringar som kraftstationen har
båtnad av.
Kraflverksföreningen
har anfört att det knappasi är möjligt att i avsaknad av förslag beträffande
taxering av värmekraflverk nu la slällning lill de föreslagna
värderingsmetoderna, särskilt innan den s. k. kapitaliseringsfak-lorn har
fastställts. Den faktorn har så slor belydelse all den bör regleras i lag. Man
anser pä några häll atl spärregler mol för slora taxeringsvärdehöjningar bör
införas.
För
min del vill jag anföra följande. För vattenfallsenheter finns inte en marknad
som gör atl ortsprismetoden kan tillämpas. Liksom kommillénn har jag den
uppfattningen atl dessa enheter är särskilt väl ägnade för en värdering enligt
avkastningsmetoden. Under sådana förhållanden anser jag alt starka skäl
föreligger för atl vattenfallsenheterna bör värderas enligt avkastningsmetoden.
Denna uppfattning synes i princip delas av alla remissinstanserna.
Invändningen
atl kommittén föreslagit en längre gående avkastningsmetod än vad som avsetts
anser jag inte vara bärande. För värdering i samband med fastighetstaxering
gäller liksom vid all fastighetsvärdering all avkaslningsmetoden anses mer
rättvisande än produktionskostnadsmetoder och atl dessa endasi utnyttjas i den
mån del inle är möjligt atl göra en ortsprisjämförelse eller en
avkastningskalkyl. När del nu framtagits en avkastningsmetod, varemot några
allvariiga erinringar inte framförts, anser jag inte atl det finns några skäl
att bibehålla en produktionskostnadsmetod.
Några
frågor om beräkningen av nettoavkastningen har aktualiserats av
remissinstanserna. Man har på kostnadssidan ifrågasatt om man skall göra avdrag
för kostnader t. ex. för effektiv garantibeskattning. Jag vill i det här sammanhanget
framhålla alt systemet inte ger utrymme för hänsynstagande vid enskilda
taxeringar för sädana kostnader. Om de däremol allmänl har en påverkan på
vattenfallsenheternas kostnadsbild kan de komma att beaktas vid beräkningen av
det årsnetto som ligger till gmnd för riktvärdena.
Intäktssidan
vid beräkningen av årsnettot beräknas på grundval av Vattenfalls
högspänningslariffer. Detta är en enkel och enligl min mening rättvisande
regel. Den utgör en entydig gmnd för del föreslagna värderings-
Prop. 1979/80:40 145
systemet.
Della har, som flera remissinstanser också funnil, även i sin helhet förenklats
åtskilligt i förhållande till det nu gällande systemet.
Man
har emellertid på sina håll uttryckt farhågor för att sättet all utnyttja
tarifferna vid beräkningen av ärsnetlol skulle vara schablonartat, särskill med
hänsyn till att tariffen skall ge kostnadsläckning inte bara för vattenkraften
utan också för värmekraftproduktionen. Som jag lidigare anfört anser jag alt
beräkningen av riktvärdet med utgångspunkt bl. a. i tarifferna är en bra metod.
Till sambandel med värmekraften återkommer jag i del följande.
Nägra
frägor har lagits upp i remissyllrandena om slorleken av värdefaktorn
belägenhet, om nedskrivningsprocenten för byggnaderna och om en spärr för denna
nedskrivning. Det får emellertid ankomma pä regeringen och RSV atl ulfärda
föreskrifter resp. anvisningar i dessa frågor. Några ylleriigare frägor av mera
allmänt intresse har berörts i remissyttrandena. Det gäller bl. a. fördelning
av laxeringseffekt inom avrinningsomräde efter investeringar. Fördelningen
borde såvitt gäller regleringarna göras efter den båtnad de ger, sägs det.
Vidare framhålls all kommittén inte berörl frågan om värdering av
pumpkraftstationer. Man föreslär ocksä atl s. k. strömfallsfastighet, där
sädan finns, skall vara värdebärande redovisningsenhet. I dessa frågor vill jag
anföra följande.
Del
är uppenbari alt den värderingsmetod som föreslås för vattenfallsenheter inle
är direkt lillämplig för pumpkraflverk, av vilka del endasi finns ell ytterst
fåtal. Om laxeringen av dessa bör lösas genom användande av denna
värderingsmetod aktualiseras alllsä en jämkning för säregna förhållanden. En
fördelning av den laxeringseffekt som tillhör en kraftstation men skall belasta
uppströms liggande regleringsanläggningar kan göras mer eller mindre noggrann.
Det är naturiigtvis möjligt atl i stället för som kommittén föreslagil utgå
från bålnadstal. De båda meloderna synes ge i allt väsentligt lika resullal men
den av kommittén föreslagna metoden synes enklare. Jag föreslår därför att den
läggs till grund för lagstiftningen. Belräffande frågan öm värdebärande
faslighet för kraftstationerna utgär jag frän all det normalt kommeratt vara
den s. k. strömfallsfastigheten som blir värdebärande.
Jag
har tidigare nämnl Vallenfalls och Kraflverksföreningens ultalade tveksamhet då
det gälleratt införa den nu föreslagna modellen för taxering av
vatlenfallsenheter. Tveksamheten anges främst bero pä atl den föreslagna
värderingsmetoden inle kan bedömas förrän ett förslag om värdering av
värmekraftsanläggningar hunnit ulvärderas. Vidare anser man atl
kapitalise-ringsprocenten bör bestämmas innan man kan ta ställning lill
förslagel och att procentsatsen bör föreskrivas i FTL.
I
fråga om sambandet mellan vattenkraften och värmekraften vid en
avkastningsvärdering vill jag anföra följande.
1
dag är ca 2/3 av elproduktionen i landet vattenkraft och 1 /3 värmekraft. 1
värt kraftsystem finns värmekraftsanläggningar av följande slag: Kärnkraftverk,
kondenskraflverk, mottrycksanläggningar och gasturbiner. Kraftindustrin, vars
anläggningar är ledningsmässigl sammankopplade i första hand
10 Riksdagen 1979/80. 1 saml. Nr 40
Prop.1979/80:40 146
inom
landel, kör de olika kraflslagen sä atl de utnytUas samordnat och rationellt.
Kommittén kommer i dagarna atl lämna sill belänkande om taxering av
industrifastigheter. Inom det området faller även värdering av värmekraftverk.
Jag har under hand erfaril atl det bl. a. inom den referensgmpp med bl. a.
representanter frän kraftinduslrin som förbereder RSV:s anvisningar m. m. för
bl. a. vatlenfallslaxeringen, råder enighet om en modell för samordning av
värderingen av vatten- och värmekraflsanläggningarna. Denna bör ske genom all
det avkastningsvärde, som erhålls om landels samlade krafttillgångar värderas
med ledning av nu gällande eltariffer, flr bli den ram som skall gälla för det
sammanlagda värdel vid taxeringen av vattenkraften och
värmekraflsanläggningarna i rikel. Riktvärdena för valtenfallsenheler skall
primärt beslämmas genom en kapitalisering av de årsnetton som kan beräknas med
ledning av gällande tariffer. Dessa riktvärden skall emellertid jämkas sä all
summan av del totala värdet av samlliga vallen-kraflsanläggningar och del
lotala värdel för samlliga värmekraftsanläggningar, beräknade efler en
produklionskoslnadsmelod, blir lika med del lidigare nämnda avkasiningsvärdel
för landets samlade kraftanläggningar. Vidare harjag erfarit all man inom
kommittén anser att flertalet omständigheter som bör inverka pä valet av
kapilaliseringsränla vid dessa beräkningar pekar mol valel av en
kapilaliseringsränla av ca 5 96.
Med
utgångspunkl i de bedömningar som nu föreligger anser jag atl den föreslagna
värderingsmodellen för vattenkraftsanläggningarna nu bör godtas. Den medför enligt
min mening en enklare, bättre och säkrare värdering. För att fastlägga den ovan
redovisade grundprincipen om samordning av värderingen av vatten- och
värmekraflsanläggningarna föreslår jag ett särskilt tillägg i 5 § enligt vilket
de riktvärden som räknats fram för vallenkraftstationerna skall jämkas med
hänsyn till lönsamheten för den totala elproduktionen i landet.
Kapitaliseringsfaklorns
storlek vid värderingen skall enligt förslagel inte bestämmas i FTL för nägon
fastighetslyp. Det bör enligt vad jag nu kan bedöma inte heller ske för
vatlenfallslaxeringen. Slutlig ställning till denna fråga liksom lill valel av
tillämplig kapilaliseringsränla bör dock anstå till dess kommitténs andra
delbetänkande, som bl. a. behandlar dessa frågor, har remissbehandlals.
Slulligen
vill jag ansluta mig till ett par allmänna uttalanden som kommittén gjort. Det
ena rör frågan om en spärr mot stora höjningar bör införas vid
vattenfallstaxeringen. Enligt kommitténs uppfattning, som jag delar, bör detta
inte ske genom ändring av den föreslagna metodiken. Om det befinns lämpligt då
utfallet av taxeringen kan överblickas kan en tillfällig begränsning av de
verkningar, som de höjda värdena medför, eventuellt införas. Kommittén avser
alt i senare betänkande återkomma till denna fråga.
Kommittén
framhåller att stora förändringar för de enskilda kraftstationerna kan bli
följden av den föreslagna värderingsmetoden. I kraftverkskom-
Prop. 1979/80:40 147
munerna
torde emellertid enligl kommittén en utjämning komma atl ske mellan de
"dyra" och "billiga" vattenkraftsanläggningarna. Den
höjning av taxeringsvärdenivän som kommer atl iiilräffa kommer emellertid ätt
medföra att del endasi blir graden av höjning som kan komma au variera mellan
olika kommuner.
Mol
bakgrund av vad jag anfört förordar jag atl de föreslagna reglerna om
vatlenfallslaxeringen införs.
2.5
Administrativa frågor
2.5.7
Inledning
Erfarenhelerna
frän arbetet med 1975 ärs allmänna fastighetstaxering är i allt väsentligt
goda. En allmän fastighetstaxering medför alltid en extra arbetsbelastning, som
kan vara svär all bemästra i en del avseenden, men själva systemets utformning,
dvs. den allmänna fastighetstaxeringens uppbyggnad och organisation, har i
storl sett visat sig vara ändamålsenlig.
Kommitténs förslag lill adminislraliva
regler är inriktat pä 1981 års allmänna fastighetstaxering och syftar lill atl
åstadkomma förbättringar på en del punkter i 1975 års system. Däremol föreslås
inle några ändringar i reglerna om den särskilda fastighetstaxeringen. Della
sammanhänger med all kommittén utreder möjlighelerna all övergå lill en
rullande taxering.
Jag
har tidigare uttalat mitt inlresse för elt syslem med mllande taxering.
Härigenom skulle man kunna undvika de sprängvisa höjningar av taxeringsvärdena
som de allmänna fastighetstaxeringarna medför i princip vart femte år. Men
också från adminisirativ synpunkt bör mycket vara alt vinna med ell system med
rullande taxering. Mänga remissinstanser har uttalat sig i den riklningen.
Jag
vill i sammanhanget erinraom den förvaltningsrevision som RRV gjort angående
den allmänna fastighetstaxeringen. RRV ansäg i sin revisionsrapport den 24
april 1978 all del forell ralionelll bedrivande av det administrativa
faslighetstaxeringsarbetet behövs en spridning av arbetsinsatserna från del
kompakta arbetet vid de allmänna fastighetstaxeringarna till en mera
överskådlig och därför mer välplanerad ärlig arbets- och resursinsats. Samma
uppfattning uttrycks i RRV:s remissyttrande över kommitléförslagel.
Kommitténs
förslag om administrationen gär som nämnls ul pä en del punktvisa
förbättringar. Man har särskilt inriktat sig på förberedelsearbetet för
laxeringen genom att föreslå dels föriängning av förberedelsetiden, dels andra
kvalitetshöjande ålgärder i samband med förberedelsearbetet. Vidare har
formella regler om bl. a. valbarhet och antal nämndledamöter anpassats lill vad
som gäller vid inkomsttaxeringen. Medborgarinflylandel och informationen till
allmänheten föreslås öka. Taxeringen skall genomgående ske i nämnder som är
specialiserade pä vissa fästighetstyper.
Prop. 1979/80:40 148
2.5.2
Organisalionen
2.5,2,1
Fastighetslaxeringsdislriklen
Enligt
nuvarande bestämmelser taxeras fastigheterna i lokala och gemensamma
faslighelstaxeringsdistrikl. Dislriktsindelningen skall ha gjorts senast den 1
mars året före taxeringsåret. Förde båda typerna av distrikt finns lokala resp.
gemensamma fasligheislaxeringsnämnder. I de gemensamma distrikten taxeras
fastigheter som anses särskill svära atl värdera. Hil hör bl. a. slörre
industrifastigheter, kraftverk m. m. men ocksä jordbruksfastigheter med t. ex.
stor areal eller svärvärderade bostads- eller ekonomibyggnader.
Enligl
kommittén var erfarenheterna frän 1975 års fastighetstaxering i lokala distrikt
goda särskilt säviii gällde de dislrikl som laxerade i huvudsak en typ av
fastighet. Vad gäller de gemensamma taxeringsdislrikien har erfarenhelerna
varit både positiva och negaliva. De gemensamma distrikten för bl. a.
industrier och större hyreshus har fungerat väl, men däremot inte för jordbruksfastigheter.
Kommitléförslagel
innebär all taxeringsdislrikien delas in efler fastighets-kategori och sä att
man fär en lämplig geografisk omfattning av varje distrikl med hänsyn till
kravet pä lokalkännedom.
Distrikl
föresläs således inrällas för taxering av småhusenheter, lanlbraks-enheter,
hyreshusenheter och indusirienheter. I distrikten för industrienhe-ler föresläs
ocksä special- och exploaieringsenheter bli taxerade. Om det är nödvändigt, t.
ex. för att göra det möjligt atl fä den lokalkännedom som behövs inom
taxeringsnämnden föreslås fastigheter av flera kategorier -främst lantbmk och
småhus - föras samman till etl dislrikl. Säledes bör utanför de större
tätortema småhus med fördel kunna bilda distrikl tillsammans med lantbruk.
Del
geografiska omrädel för etl distrikt för taxering av lantbruks-, hyreshus- och
indusirienheter föresläs omfatta kommun, del av kommun eller flera kommuner. 1
fräga om småhusenheter föresläs det geografiska omrädel bli begränsal till
kommun eller del av kommun.
Enligl
kommittén bör vidare beslul om distriklsindelning faUas lidigare än nu med
hänsyn till förslaget om ulvidgat förberedelsearbete. Lämplig tidpunkt anser
kommittén vara senasl den 15 september tvä år före taxeringsåret.
Remissinstanserna
har genomgående godtagit kommitténs förslag om dislriklsindelning.
De
svårigheter av administrativ natur - närmast atl urskilja olika
fastighetskategorier på grundval av de dåvarande fastighetsregistren och all
ändra kontorsrutiner och underrättelseförfarande - som redovisades inför 1975
års taxering lorde inte längre föreligga. Från länsslyrelsehäll har uppgetis
all man redan ulan större praktiska svårigheter gjort en preliminär
distriktsindelning i enlighel med kommitténs riktlinjer.
För
egen del vill jag framhålla att jag i likhet med kommittén och flertalet
Prop.
1979/80:40 149
remissinsianser
anser del angeläget atl indelningen i taxeringsdislrikl görs så alt
taxeringsnämnden har både särskild sakkunskap om den fastighetslyp som skall
värderas och den lokalkännedom inom distriktet som behövs. En indelning efler
dessa principer har slor betydelse för möjligheterna all nå en rättvis och
likformig taxering. Den föreslagna ordningen ger enligl min uppfattning dessa
möjligheler. Värderingstekniken vid fastighetstaxeringen har ulvecklals. 1
nämnder av det föreslagna slaget kommer både den värderingslekniska sidan atl
bli tillgodosedd och fördelarna med bl. a. lokalkännedomen i en lekmannanämnd
alt bli tillvaratagna. Jag ansluter mig därför lill förslagel och förordar all
bestämmelser om distriktsindelning i enlighet med vad kommiuén har föreslagil
införs. Jag delar också kommitténs uppfattning atl tidpunkten för indelning i
distrikl med hänsyn till förberedelsearbetet kan beslämmas till senasl den 15
seplember. Vid 1981 års taxering bör dock indelningen ske före uigången av
december månad år 1979.
2.5.2.2
Fasligheislaxeringsnämnder
Enligt
direktiven till kommittén skulle denna pä lämpligl säll anpassa
fastighetstaxeringens organisation till vad som gäller vid inkomsttaxeringen.
Bl. a. detta har föranlett komittén att göra en översyn av reglerna om
faslighetslaxeringsnämndens ledamöler.
Kommittén
föreslåratt ordföranden liksom f. n., och i likhet med vad som gäller vid
inkomsttaxeringen, skall förordnas av länsstyrelsen. Förordnandel bör göras
senasl den 15 seplember två är före taxeringsåret. Beslut om distriklsindelning
och förordnande av ordförande kan därmed samordnas liksom sker enligt nuvarande
ordning. 1 samband med 1981 ärs allmänna fastighetstaxering bör lidpunkten även
här vara den 1 december 1979. Vidare föreslås att det liksom numera vid
inkomsttaxeringen blir möjligt atl förordna ersättare för ordförande i
fastighetstaxeringsnämnd.
1
den nya taxeringsorganisationen förordnas inte längre nägon av länsslyrelsen
utsedd ledamol, s. k. kronoombud, i taxeringsnämnderna. Kommittén anser alt
länsstyrelsen inte heller skall utse en ledamol i fastighetstaxerings-nämnden,
eftersom nämnden genom förslagel kommer all fä administrativt stöd av lokal
skattemyndighet och visst biträde av tjänstemän, konsulent och förtroendevalda
ledamöler.
Kommitléförslagel
innebär ocksä en anpassning till reglerna för val av förtroendevalda ledamöler
vid inkomsttaxeringen sä långl det anseUs möjligt. Således ökas antalet
förtroendevalda ledamöler i nämnden frän 3-6 lill 5-8. Anlalel ledamöler som
skall ingå i en nämnd skall beslämmas av valförrättaren i stället för som nu
länsstyrelsen.
Tidpunklen
för val av ledamöterna föreslås vid fastighetstaxeringen vara senast den 15
december två år före taxeringsåret mol f n. 31 mars året före taxeringsåret.
Slulligen
innebär kommitléförslagel i fråga om regler för nämnden alt
Prop. 1979/80:40 150
nämndledamölernas
valbarhets- och behörighetsvillkor anpassas till vad som gäller vid
inkomsttaxeringen liksom reglerna om besvär över val av ledamöter.
Remissinslanserna
har genomgående biträtt de föreslagna ändringarna av reglerna för nämnden.
Endasi på en punkl föreligger delade meningar och det är i fråga om förslaget
alt länsslyrelsen inte längre skall utse särskild ledamot.
För
egen del kan jag bilräda förslagen i princip. I fräga om den särskilda
länsslyrelsevalda ledamolen ansluler jag mig däremol till de remissinsianser
som ser elt värde i att behålla denna ledamot. Vidare anser jag den 31 december
vara en lämpligare senaste tidpunkt för kommunerna att välja ledamöler i
nämnderna.
Förslaget
all länsslyrelsen inle längre skall förordna någon särskild ledamot i nämnden
har kommittén motiverat bl. a. med atl nämnderna i likhet med vad som gäller
vid inkomsttaxeringen kommer att fl bilräde av tjänstemän vid länsstyrelse och
lokal skaltemyndighet och av konsulenter. Om ordföranden skulle behöva
ytteriigare biträde vid taxeringen bör han enligl kommitténs mening försöka få
det av de förtroendevalda ledamöterna.
Många
remissinstanser, bl. a. länsstyrelserna och TOR, har motsatt sig förslaget. Man
anser att den tjänstemannamedverkan som kan bli aktuell vid 1981 ärs
fastighetstaxering blir förhållandevis ringa. Konsulenterna fanns redan vid
1975 års taxering och deras insats betyder inle alt nämnderna får ylleriigare
slöd än lidigare. Man framför också atl del kan vara en kontroversiell fråga
vilken av de politiskt valda ledamöterna som skall biträda ordföranden.
Jag
anser all det ligger myckel i de kritiska synpunkter som remissinstanserna
framfört. De som tidigare varil länsslyrelsevalda ledamöter har genom sin
erfarenhet och sitt inlresse skaffal sig kunskaper om fastighetstaxeringen som
bör utnyttjas. Jag anser all ordförandena i många fall behöver den förstärkning
som en sädan ledamots medverkan innebär bl. a. med tanke pä atl en utbyggd
ijänstemannamedverkan vid 1981 års taxering mäste fl en förhållandevis lilen
omfattning. Jag kommer senare alt närmare gå in på frågor som rör denna
medverkan. Jag föreslår alltså alt länsstyrelsen flr möjlighet alt ulse ledamol
som skall medverka i nämnderna också vid 1981 års taxering.
Slutligen
biträder jag förslaget att ordföranden skall utses senast den 15 september två
år före taxeringsåret. Detsamma bör gälla den av länsstyrelsen utsedde
ledamoten, Bäde denne och ordföranden bör dock vid 1981 ärs taxering
övergångsvis utses före utgången av år 1979.
Regler
om möjlighel för nämnden liksom för skattechefen all såsom nu anlita sakkunnig
vid värderingen och andra laxeringsfrågor kvarslår enligt förslagel
oförändrade. Remissinslanserna har inte haft några invändningar mol delta. Jag
bilräder förslagel i denna del.
Prop.
1979/80:40 151
2.5.2.3 Konsulenter
m. m.
Vid
1975 ärs taxering förordnades för försia gången konsulenter för alt bilräda vid
laxeringen av olika slag av svårbedömbara fastigheter i gemensamt distrikt.
Tidigare hade endast funniis konsulenler för vatlenfallslaxeringen.
Konsulenterna skulle vara sakkunniga i fråga om fastighetsvärdering.
Kommittén
föreslär atl systemet med konsulenler skall finnas kvar men atl det ändras på
en del punkter. Enligl förslagel bör konsulenten bilräda nämnderna inom etl
visst geografiskt område. Han bör förordnas för särskilt slag av
värderingsobjekt, t. ex. industri, skog eller åker. Skallechefen bör beslämma
vilka konsulenler och områden som kommer i fråga.
En
nyhet är alt konsulenten enligt förslaget ocksä skall medverka under
förberedelsearbetet.
1
princip biträder samlliga remissinstanser ulredningens förslag om konsulenler.
Kommittén
har ort en del ullalanden till ledning för rekommendationer om vilka
deklarationer som skall granskas av konsulent. Kommittén har ansett atl
arealgränser borde kunna användas för urvalel av deklarationer för åkermark och
skogsmark.
För egen del anser jag att
etl genomförande av förslagel att konsulenlerna skall knyias lill de
kalegorivis indelade distrikten och nämnderna, kommer att bidra lill ett bätte
värderingsresultal vid laxeringen. Jag slöder alltså utredningens förslag.
Frågan
om kriterier för urvalet av granskningsobjekl för konsulenlerna är av väsenllig
betydelse och bör bli föremål för ingäende överväganden. Nämnderna blir genom
den kategorivisa indelningen pä sätt och vis specialisler pä värderingen av
vissa slags objekl. För mindre, okomplicerade sädana bör konsulenternas
arbetsinsats inle behövas ulan den bör kunna användas för störte och mer
komplicerade taxeringsobjeki. Jag kan tänka mig en arealgräns för
nämndvärdering av skog med 10 ha söder om Dalälven och 20 ha norr därom. Genom
en självständig taxering i sädana fall utan medverkan av konsulent bör även
nämndens inlresse för och kunskaper om värderingen ökas.
Konsulenten
bör som föreslagits utses senasl den 15 seplember tvä år före taxeringsåret.
Inför den kommande allmänna fastighetstaxeringen bör han dock övergångsvis
utses före utgången av är 1979.
2.5.2.4 Tjänstemannamedverkan
m. m.
En
mycket väsentlig förändring i arbelet med inkomsttaxeringen som genomförts i
samband med den nya taxeringsorganisationen är den s. k.
tjänstemannagranskningen. Tjänstemän hos länsstyrelse och lokal skattemyndighet
skall biträda alla taxeringsnämnder med bl. a. granskning av deklarationer och
andra beredande åtgärder. Kommittén anser atl gransk-
Prop.1979/80:40 152
ningen
av fasligheisdeklaralioner också bör ulföras av ijänslemän. Emellertid anses
detla med hänsyn lill de lillgängliga resurserna vid 1981 års allmänna
fastighetstaxering endast kunna ske i begränsad omfattning. Kommittén anser atl
ijänslemannagranskningen då lämpligen bör omfatta ca 10 % av fastighetsbeståndet,
vilket motsvarar den arbetsvolym som skattemyndigheterna har vid särskild
fastighetstaxering, och inriklas på huvudsakligen småhus.
Förslaget
innebär alt reglerna om lokala skattemyndighetens uppgifler anpassas lill vad
som gäller vid inkomsttaxeringen och alt dessa endast översiktligt anges i FTL.
Där bör anges att de lokala skattemyndigheterna skall granska deklarationer och
i övrigt bereda ärenden ät fastighetstaxeringsnämnderna. Vidare skall
myndigheten tillhandahålla föredragande i ärenden som beretts av den och
ombesörja göromål av expeditionen art. Vidare föreslås att regleringen av
taxeringsnämndernas arbelsuppgifter anpassas så långl möjligt till vad som
gäller vid inkomsttaxeringen. Bl.a. bör endasi fastighetstaxeringsnämndsordförandens
huvudsakliga arbetsuppgifter anges. Jag biträder dessa förslag som också
godtagits av remissinslanserna.
Förslaget
om att införa tjänstemannagranskning vid 1981 års fastighetstaxering har fått
etl blandal mottagande av remissinstanserna. De allra flesta anser del positivt
atl tjänslemannagranskning införs. Några remissinstanser anser dock atl
tjänstemannagranskning måste anslå om särskilda resurser inte skapas för
ändamålei.
Liksom
de allra flesla remissinslanserna ser jag del som någol posilivt att assistent-
och biträdespersonalen hos lokala skaltemyndigheten får möjlighel lill
arbetsutvidgning genom atl man inte endasi lägger på dem sorterings- och
beredningsarbete vid den allmänna fastighetstaxeringen utan atl de ocksä fär
lillfälle alt granska i vart fall en typ av fasligheisdeklaralioner, nämligen
smähusdeklaralionerna.
Vad
man i remissyttrandena främst vänt sig mot är kommitténs uppfattning all
granskningsuppgiften liksom övriga arbetsuppgifter vid faslighets-laxeringen -
sortering och beredning - inom i vart fall etl slort anlal myndigheter skall
kunna genomföras vid 1981 års taxering utan resursförstärkningar. Della har
kommittén motiverat med atl övertalighet vänlas för assistent- och
bilrädespersonalen, sedan den nya organisalionen för inkomst-laxeringen enligt
RS-projeklels inientioner då skall ha genomförts.
Man
har från flera länsslyrelsers och lokala skattemyndigheters sida framhållit atl
någon övertalighel inte är att vänta. Kommittén har också ulgålt från att
personalsituationen kommer att variera myndighelerna emellan. En del
remissinsianser anser att man ännu inte kan överblicka hur personalsituationen
kommer atl vara vid tiden för den allmänna fastighetstaxeringen. Kommitténs
uppfattning att lönlagar- och rörelsegranskare hos lokal skattemyndighet skall
kunna fä tid över för granskning av fastighets-deklarationer delas inle av
remissinstanserna.
För
att göra en ytteriigare medverkan frän lokal skattemyndighets sida
Prop. 1979/80:40 153
möjlig
framhålls det angelägna i alt personalen får tillräcklig utbildning för
arbetsuppgifterna. Vidare måste nämndernas besluisredovisning förbättras
väsenlligl eftersom bristerna i denna avsevärl fördröjer de lokala
åkallemyn-digheternas arbele. Man påpekar också behovel av yllerligare resurser
för lokal skattemyndighets medverkan i FoB 1980. Till den senast nämnda frägan
återkommer jag i avsnitt 2.6.1.
1
övrigl vill jag framhålla atl del för fastighetstaxeringen liksom för
inkomsttaxeringen bör ses som en nalurlig utveckling alt en växande del av taxeringsarbetel
förs över lill skattemyndigheternas personal.
Som
jag framhållit i samband med RS-reformen blir vidare laxeringen allmänl sett
jämnare och mer likformig genom utökad ijänstemannamedverkan. För
fastighetstaxeringens del blir detla särskilt pålagligl vid en övergäng lill en
rullande taxering.
En
begränsad ijänstemannamedverkan bör sålunda komma lill sländ redan vid 1981 ärs
fastighetstaxering. Försöksverksamhet med gott resultat har bedrivils under
1979. RSV:s förslag om omfattningen av tjänstemanna-medverkan, dvs. en
taxeringsnämnd per fögderi, synes väl avvägd.
Vidare
bör del ankomma pä RSV all förbällra meloder och blanketter för
beslulsredovisningen liksom alt ingående instruera taxeringsfunktionärerna om
denna så all lokal skaltemyndighets arbele underlättas. 1 fräga om
personalbehov m. m. vill jag redovisa följande.
I
RSV:s och statskontorets delrapport 1978:1, den s. k. uppbördsrapporlen, har
principförslag lagts fram om bl. a. lokal skattemyndighets bemanning. 1 denna
bemanningsplan hade de lokala skatlemyndigheternas resursbehov beräknats för
samtliga delar av myndighelernas verksamhel ulom vad avser inkomsl- och
förmögenhelslaxering samt allmän fastighetstaxering. Resursbehovet för den
särkilda fastighetstaxeringen hade således beaktats. Bemanningsförslagen i
uppbördsrapporlen har godtagits av riksdagen sedan de framlagts i prop,
1978/79:100, bil. 18,
RSV
och statskontoret har vidare i skrivelse den 30 juni 1978 till regeringen lagt
fram förslag för budgetåret 1979/80 om fortsatt ulbyggnad av den nya
granskningsorganisalionen. Denna s. k. femle utbyggnadselapp avser
granskningspersonalen vid lokal skattemyndighet för inkomsl- och
förmö-genhelslaxeringen. Riksdagen har godtagit förslagel som också lades fram
i prop. 1978/79:100, bil. 18.
Vidare
har RSV efler kontakt med länsslyrelserna uppräUat förslag lill fortsatt
utbyggnad av granskningsorganisationen vid lokal skattemyndighet för budgetåret
1980/81. Förslaget hargells in lill kommundepartementet den 8 juni 1979.
Den
utbyggnad av lokal skattemyndighet som skall ske enligt förslagen den 30 juni
1978 och den 8 juni 1979 berör inte fastighetstaxeringen.
Till
följd av de principiella bemanningsförslag som lades fram i uppbördsrapporlen
har RSV fält i uppdrag all upprälla och redovisa en ulbyggnads-och
avvecklingsplan för lokal skattemyndighet till regeringen. Denna
Prop. 1979/80:40 154
avrapportering
beräknas ske i dagarna. I bilaga lill sitl yttrande över länsstyrelsernas
anslagsframställningar för 1980/81 i vad avser bl. a. de lokala
skattemyndighelerna har RSV beräknat en övertalighet för det akluella
budgetåret hos de lokala skattemyndigheterna med 732 bilrädesmånader.
Mot
bakgrund av den nu beskrivna bemanningssiluationen hos lokal skattemyndighet,
där således resurser finns för särskild fastighetstaxering men inte för allmän
fastighetstaxering, har RSV i sill yttrande lill chefen för kommundepartemeniet
över länsstyrelsernas anslagsframslällningar för budgetåret 1980/81 i vad avser
bl. a. de lokala skaltemyndigheterna beräknat resursbehovet för de lokala
skattemyndigheternas medverkan vid 1981 ärs allmänna fastighetstaxering.
RSV
har för hela riket beräknal den lotala resursätgången vid lokal skattemyndighet
för den allmänna fastighetstaxeringen till ca 390 årsarbetskrafter. Den
normala åriiga resursinsatsen för särskild fastighetstaxering hos lokal
skattemyndighet beräknar RSV lill ca 90 årsarbetskrafter. Det ökade
resursbehovet skulle således vara ca 300 årsarbetskrafter. Detla extra
resursbehov finner RSV enligt sina beräkningar för utbyggnads- och
avvecklingsplanen böra reduceras med en beräknad övertalighel på grand av
RS-reformens genomförande avseende 60 årsarbetskrafter. Återstående extra
resursbehov för den allmänna fastighetstaxeringen skulle då ulgöra ca 240
årsarbetskrafter. RSV fSreslär all medel för tillfällig personal beräknas för
att täcka de redovisade behoven av resursförstärkningar.
Min
uppfattning är mol bakgrund av vad jag anfört aU Uänstemannamed-verkan hos
lokal skattemyndighet bör komma lill stånd vid 1981 ärs allmänna
fastighetstaxering i den omfattning som RSV föreslagil i silt remissyttrande.
Tillfälliga
resursförstärkningar är därvid nödvändiga. En anpassning av resurstillskotten
till lokal skattemyndighet flr göras efter den reella avveckling av personal
på assistent- och biträdessidan som kan komma atl ske till följd av
uppbyggnaden av den nya granskningsorganisationen.
I
den mån det blir möjligt atl samordna resurser med den pägående ulbyggnaden av
granskningsorganisationen hos lokal skattemyndighet bör personal frän den
organisalionen användas för granskningen av faslighets-deklarationerna.
2.5.2.5
Skattechefen
Kommiuén
föreslår att ansvarsfördelningen mellan olika myndigheter och befattningshavare
anpassas till vad som gäller vid inkomsttaxeringen. Della innebär alt den
maleriella och formella styrningen av såväl det regionala som del lokala
faslighetstaxeringsarbetet läggs på skattechefen i länet. Regler om detla bör
enligt förslaget tas in i FTL.
Förslaget
innebär alt skattechefen skall bevaka del allmännas rält i
fastighelslaxeringsfrågor och verka för atl laxeringarna blir likformiga och
Prop. 1979/80:40 155
rättvisa.
Han skall vidare leda och ansvara för deklarationsgranskning och annan kontroll
vid fastighetstaxeringen. Vidare skall han ansvara för all taxeringarna
granskas i den omfattning som behövs. Han skall fä anlila sakkunnig och kalla
ledamol av faslighetstaxeringsnämnd, konsulent m. m. för att erhålla
upplysningar.
Förslagel
har mottagits positivt av remissinstanserna. Liksom kommittén anser man på
länsslyrelsehäll atl ocksä frågorna om fastighetstaxering bör behandlas i det
samrådsförfarande som etablerats mellan skallechefen och de lokala
skallemyndigheterna.
Jag
delar ocksä uppfallningen atl en anpassning bör göras lill RS-systemet av
reglerna om ansvarsfördelning mellan myndigheterna vid fastighetstaxeringen.
Jag anser kommitténs förslag ändamålsenligl.
Nägra
synpunkler har emellertid framförts frän länsstyrelsehåll om vissa brisier i de
möjligheter all fullgöra sina skyldigheler som skattechefen ges enligt FTL.
Möjligheterna att följa eller leda förberedelsearbetet på lämpligl sätt blir,
sägs det, otillräckliga om inte skattechefen eller av honom beordrad tjänsteman
underrättas och flr närvara vid sammanträde med och överiäggningar inom
arbelsgruppen vid förberedelsearbetet. Man kritiserar ocksä den begränsning som
gjorts i skattechefens rätt atl delta i nämndens överiäggningar.
2.5.2.6
Länsslyrelsens kontaktman
Kommittén
anser att det liksom vid 1975 års allmänna fastighetstaxering bör finnas en
befattningshavare vid varje länsstyrelse, som handhar de arbelsuppgifter vid
fastighetstaxeringen som åvilar länsstyrelsen resp. skattechefen. Kommittén
föreslår aU denna befauningshavare benämns kontaktman för fastighetstaxering i
slällel för som lidigare fastighelslaxeringsspecia-list. Kommittén anser inte
att det behövs någon författningsbestämmelse om utseende av kontaktman. Det bör
enligt förslagel inrällas en permanenl Uänst som kontaktman på länsstyrelsens
taxeringsenhet. Denna placering bör inte hindra kontaktmannen frän atl
övergångsvis della i arbelel med besvär över 1981 års allmänna
fastighetstaxering.
Förslagel
har mottagits positivt av remissinlanserna. Länsslyrelsen i Göteborgs och Bohus
län ifrågasätter emellertid om det är tillräckligt med en konlaklman i länet.
Redan
vid 1970 års allmänna fastighetstaxering kunde länsstyrelserna mol särskill
arvode knyta s. k. faslighelstaxeringsspecialister till sig för handläggning
av fastighetslaxeringsärenden och vissa andra frågor om fastigheter. Fr. o.
m.den 1 januari 1974 kunde länsstyrelserna efter framslällning lilldelas medel
för att inrätta en särskild tjänst som fastighetstaxeringsspecialist.
Faslighelstaxeringsspecialislerna
har gjorl etl värdefulll arbele vid 1970 och 1975 års allmänna
fastighetstaxeringar. Avsikten med faslighelstax-eringsspecialislernas fasla
tjänster inför 1975 ärs taxering var att tjänste-
Prop. 1979/80:40 156
mannen
i fräga skulle väsentligen ägna sig ät fastighetstaxeringsfrägor, bäde vid
allmänna och särskilda fastighetstaxeringar. Tjänsten var placerad på
taxeringsenheten. Varje län tilldelades i allmänhel en tjänst som
fasUghets-laxeringsspecialist. En bedömning gjordes emellertid av behovet av
specialister pä de olika länsslyrelserna, så atl de större länen fick flera
specialist-tjänster.
Avsiklen
med ijänslen, dvs. alt upprätthålla en konlinueriig kompetens vid
länsslyrelserna i fastighetstaxeringsfrägor, har inte fullföljts. De specialisler
som var verksamma vid 1975 ärs taxering har överiag fåll andra arbelsuppgifter.
I samband med RS-reformen har tjänsten givits annat innehåll inom
taxeringsenheten eller den nya besvärsenheten.
Jag
finner det helt nödvändigl att länsstyrelsen lillförs tillräcklig specialistkompetens
på fastighelsomrädei, i första hand inför 1981 ärs allmänna fastighetstaxering
men också för därefter följande särskilda fastighetstaxeringar och som en
beredskap inför ett eventuellt kommande system med rullande taxering. Medel har
ocksä redan fr o. m. den 1 juli detta år ställts till förfogande föv en tjänst
som kontaktman vid varje länsstyrelse. Alla länsstyrelser har numera en sädan
kontaktman.
Vad
gäller de större län eller län med komplicerade fasUghelsförhållanden och där
man uttalat önskemål om att knyla lill sig ylleriigare kontaktmän för den
allmänna fastighetstaxeringen 1981 vill jag framhålla följande. Samtliga län
har redan genom de fasla ijänsler som länen fält till 1975 års taxering och som
finns kvar även efter RS-reformen tilldelals en differentierad resurstillgång
som får användas för del avsedda ändamålei om det behövs. Tillfälliga
överflyttningar från besvärsenheten till taxeringsenheten och vice versa bör
kunna göras allteftersom tyngdpunkten i behandlingen av
fastighetslax-eringsärendena skjuls från den ena enhelen pä skatteavdelningen
lill den andra. Det får i fortsättningen övervägas om ytterligare någon
kontaktman behöver tillföras de s. k. storstadslänen.
Länsstyrelserna
har i sina anslagsframställningar begärt alt del inrättas arvodestjänster som
fastighetslaxeringsspecialisier även under budgetåret 1980/81. Kommitténs
förslag att en fast tjänst skall inrättas som kontaktman och att denna skall
placeras på taxeringsenheten är redan genomfört.
RSV
har i sitt yttrande lill kommundepartemeniet över länsstyrelsernas
anslagsframställningar framhållit att inte bara kontaktmannen behövs vid
länsslyrelserna för arbelet med allmän fastighetstaxering utan alt del också
behövs biträdesinsalser. Dessa har RSV beräknat lotalt för alla länsstyrelserna
till ca 30 årsarbetskrafter.
För
bilrädesarbete vid allmän fastighetstaxering finns det inle personalresurser
avsalta enligl de akluella bemanningsplanerna för länsslyrelserna. RSV anser
att man i samband med beräkningen av resursbehovet för delta ändamål bör beakta
den överbemanning av biträdespersonal på skatteavdelningens uppbördsenheter,
som RSV beräknat i samband med sitt uppdrag att utarbeta en utbyggnads- och
avvecklingsplan för bl. a. uppbördsenhelerna.
Prop. 1979/80:40 157
RSV
anser all det tolala resursbehovel för den allmänna fastighetstaxeringen på
bilrädessidan, ca 30 årsarbetskrafter, bör minskas med en överföring av 4
årsarbetskrafter från uppbördsenhelerna saml att extra medel bör ställas till
förfogande för det ytteriigare resurstillskott som behövs på bilrädessidan hos
länsstyrelserna för den allmänna fastighetstaxeringen. Jag delar denna
uppfattning.
2.5.2.7
Övrigt
Vid
bäde inkomsl- och fastighetstaxeringen fär kommun förordna tjänsteman hos
kommunen atl bilräda vid taxeringsarbetel. Kommittén föreslår atl denna räll
för kommunerna skall slopas. I prop. 1977/78:181 s. 207 ullalade jag mig för
att rälien skulle behällas belräffande inkomsttaxeringen. Jag är av samma
uppfattning för fastighetstaxeringens del. Jag föreslår därför en regel om all
kommunen får förordna tjänsteman hos kommunen som länsslyrelsen godkänner atl
granska deklarationer och andra handlingar. Godkännandet bör kunna få
ålerkallas när som helsl.
Däremol
bör statsmedel inte ulgä för ändamålei. 1 delta hänseendel blir förhällandet
delsamma som vid inkomsttaxeringen där stalsbidragel slopals till följd av
statsmakternas beslul vid föregäende riksmöte (prop. 1978/79:95, bil. 3, FiU
1978/79:35, rskr 1978/79:335).
Kommittén
föreslår vidare atl rätlen för ordförande i fastighetstaxerings-nämnd atl
anlila skrivbiträde bibehålls och all en beslämmelse om della las in i FTL.
Förslaget
har godtagils av remissinstanserna och del bör genomföras.
2.5.3
Allmän fastighetsdeklaration m. m.
De
taxeringar som hittills åsalts fastigheterna har i allt väsenlligl vilat på de
uppgifler som fastighetsägarna lämnar i sina deklarationer vid allmän
fastighetstaxering. Till en del ligger ocksä uppgifter frän myndigheter, främsl
byggnadsnämnderna, till grund för taxeringarna.
För
alt besluten om värden, skattepliktsförhällanden, beskattningsnatur m. m., som
fattas vid allmän fastighetstaxering, skall bli så rikliga och likformiga som
möjligt, är det givelvis av största betydelse alt grunden för taxeringen, dvs.
uppgiftema i deklarationerna, ger en rällvisande bild av fastigheten. Det är
därför en grannlaga uppgift för myndigheterna att anpassa uppgiflsskyldighelens
omfattning efter delta krav och samlidigl beakta befogade önskemål om
reslriklivitel vid uppgiftsinsamlingen.
Prop. 1979/80:40 158
2.5.3.1
Deklarations- och uppgiftsskyldighel Deklarallonsplikt m. m.
Fastighetsägare
är skyldig atl ulan anmaning lämna allmän fastighetsdeklaration. Undanlag frän
denna skyldighel föreligger för staten tillhöriga försvarsfasligheter, allmänna
kommunikationsanslalter jämte vissa byggnader, anläggningar och markområden
som hör lill dem samt slutligen för byggnad med värde under 5 000 kr. som är
uppförd på annans mark.
Kommitténs
förslag innebär alt fastighetsägare liksom hittills är generellt
deklaralionsskyldiga och alt undanlag liksom f n. bör göras mycket restriktivt.
Kommitléförslagel
innebär alt deklaralionsfrihel liksom hittills skall föreligga för statens
försvarsfasligheter. Deklarationsfrihet föreslås ocksä för skattefria
kommunikalionsfastigheter, med undantag för husbyggnad som används för annal än
kommunikalionsändamål. Vidare föreslås undantag från deklarationsskyldighet för
byggnad för fritidsändamål pä annans mark, då byggnadens värde understiger 10
000 kr. och bostadsytan inte är mer än 10 m. Frihel från deklarallonsplikt
föresläs säledes inte gälla för någon byggnad som utgör stadigvarande bostad
eller som har en bostadsyta som översliger 10 m.
1
fräga om uppgiftspliklen för faslighelsägare föreslås vidare alt den som inte
är deklarationsskyldig enligl huvudregeln skall deklarera efter anmaning.
EnUgt
nu gällande bestämmelser är byggnadsnämnd, lantbruksnämnd och
brandförsäkringsanstalt i vissa fall skyldiga att lämna uppgifterom fastigheter
till lokal skattemyndighet. Kommittén har föreslagit att samma bestämmelser
bör föras in i FTL. Vidare anser kommittén att liksom f n. bestämmelser bör
finnas om att statligt eller kommunalt verk, allmän inrättning eller
överförmyndare i vissa fall skall tillhandahålla handlingar eller uppgifter.
Förslagen
har mottagits positivl av de flesta remissinstanserna.
Det
är också enligt min uppfattning angelägel att ha en så nära heltäckande bas i
fastighelsregistrel inför ett eventuellt kommande system med rullande
taxeringar. Från några länsslyrelser har man framfört sådana synpunkler och då
ansett alt deklarationsskyldigheten borde gjorts mer generell än vad kommittén
föreslagit. Man har framfört förslag om att alla bostadsbyggnader bör
deklareras liksom samlliga byggnader på ofri grund.
Kommittén
har föreslagit en höjning av värdegränsen för de byggnader på ofri grund som
inte skall deklareras från 5 000 kr. lill 10 000 kr. För min del anser jag atl
denna ändring med hänsyn till utvecklingen av värdena på byggnader knappasi
innebär någon ökning av kretsen fritagna byggnader av del aktuella slaget.
Detta gäller särskilt i kombination med den regel som föreslagits bl. a. med
hänsyn till folk- och bostadsräkningen all alla bostadsbyggnader över 10 m
skall deklareras. Ell visst administrativt merarbete med att skilja ul de
småbyggnader som inle behöver deklareras kommer
Prop.
1979/80:40 159
visserligen
liksom tidigare all finnas. Jag anser emellertid atl kommitténs förslag i denna
delen är väl avvägl och bör följas.
För
försvarsfastigheterna har vid de senasle fastighetstaxeringarna lämnals
särskilda regler för redovisningen. Kommittén anser all samma tillvägagångssätt
bör användas vid 1981 års taxering. Jag delar den uppfattningen.
Några
ändringar i den uppgifisplikl som föreslagils för myndigheterna anser jag inte
böra göras. Jag vill emellertid liksom man från länsslyrelsehäll gjort
understryka vikten av atl byggnadsnämnderna fullgör sin skyldighet alt
underrätta skattemyndigheterna om innehållet i beviljade byggnadslov. Denna
skyldighet, sägs det, fullgörs många gånger på etl bristfälligt sätt. Del är
för laxeringen myckel väsentligt all denna rapportering är enhetlig och av en
god kvalitet. Jag avser all, som jag lidigare berört, i det följande föreslå
all uppgifler för den kommunala energiplaneringen m. m. tas in och registreras i
samband med den allmänna fastighetstaxeringen. Det är också av vikl atl
kommunernas rapportering till faslighetsregislrel förbättras och ulvecklas.
Deklarationstidpunkl
m. m.
Kommittén
föreslär alt senasle tidpunkt för all lämna allmän fastighetsdeklaration
liksom f n. skall vara den 15 seplember årel före taxeringsåret. Vidare
föreslås atl deklaration liksom f n. skall fä lämnas lill länsstyrelse eller
lokal skattemyndighet eller vid särskill uppsamlingsslälle som anordnas av
kommun. Kommittén anserockså att fastighetsdeklaration bör kunna sändas in med
poslen porlofritt.
Någon
invändning i remissyttrandena om den föreslagna deklarationstid-punkten har
inle gjorls ulom frän SCB. SCB vill med hänsyn lill samordningen med FoB 80
all den senasle dagen för att avge deklaration skjuts fram från den 15 till den
18 september. Jag anser att den invändningen har fog för sig. Jag återkommer
till den frågan senare när jag skall behandla samordningen mellan den allmänna
fastighetstaxeringen och FoB 80.
Remissinstanserna
har också så gott som enhälligt godtagit kommitténs förslag om portofrihel och
- ulom SCB - insamlingsställe. Även jag är posiliv lill dessa förslag men
återkommer närmare lill dem i avsnittet om samordningen med FoB.
Deklarationens
innehåll
Kommittén
har ansett att innehållet i allmän fastighetsdeklaration enligl huvudregeln bör
vara i slort sett detsamma vid 1981 års allmänna fastighetstaxering som vid
1975 års taxering. Kommittén föreslår emellertid ocksä atl
fastighetsdeklaration för skattefria fastigheter skall kunna lämnas i förenklad
form.
Uppgiftsskyldighetens
omfattning föreslås bli närmare reglerad i FTL.
Prop. 1979/80:40 160
Detaljbestämmelser
om normalblankeliernas innehåll samt vilka skattefria fasligheter som får
redovisas på förenklad blankett och om dennas innehåll flr enligl förslagel
lämnas i verkslällighetsföreskrifter.
Enligl
de regler som kommiuén anser böra tas in i FTL skall i huvudsak följande gälla
om innehållet i allmän fastighetsdeklaration.
Deklarationen
skall liksom f n, avfallas på blankett enligl faslslälll formulär. Blanketten
skall liksom f n. tillhandahållas koslnadsfrilt.
Fastighetsdeklarationen
skall innehålla uppgift om namn, adress och personnummer för fastighetens ägare
eller om denna är juridisk person, organisationsnummer. Kommun och församling
där fastigheten ligger skall anges liksom fastighetens gatuadress eller
brukliga benämning på orten samt den officiella beleckningen.
Liksom
f n. skall uppgifter lämnas om bl. a. fastighetens areal av olika ägoslag,
användning och byggnader, hyror samt särskilda förmåner som hör till
fastighelen. Vidare skall uppgifter lämnas om sådana förhållanden som behövs
för atl beslämma de värdefaktorer som taxeringen skall grunda sig på.
Uppgift
om huruvida fastighelen har olika ägare till skilda delar av marken och om den
innehas med lomträtl skall också lämnas. Liksom f n. skall anges den senast för
fastigheten betalda köpeskillingen. Detta skall gälla endasi köpeskillingar som
har belalals under den senasle tioårsperioden.
Remissinstanserna
har i slorl sett inte några invändningar mot förslagen om vilka uppgifter som
för fastighetstaxeringen skall lämnas i den allmänna fastighetsdeklarationen.
Förslagen utgör också enligt min uppfattning i huvudsak en anpassning till de
föreslagna värderingsreglerna och en med hänsyn till nya RF längre gående
precisering i FTL av vilka uppgifler som skall tas in i deklarationen än i
nuvarande regler i TL. Förslagen innebär således inte någon utvidgning av
uppgiftsinsamlingen lill fastighetstaxeringen.
Förutom
vissa formalieuppgifter om fastighetsägaren och fastighetens beteckning m.m.
skalt liksom enligt nuvarande regler lämnas uppgifter om 1. ex. areal av olika
ägoslag och om användning, byggnader och skogen. De uppgifter i dessa
hänseenden som skall lämnas för värderingen har i förslagel lill FTL
preciserats till sådana uppgifter som behövs för atl beslämma de värdefaktorer
som laxeringen enligl FTL skall grunda sig på.
Det
betyder t. ex. beträffande småhus att uppgifter skall tas in i deklarationen
som gör det möjligt för taxeringsnämnden alt bedöma och klassificera
värdefaktorerna sloriek, ålder, slandard och byggnadskategori.
Då
det gäller atl ange storieken har delade meningar kommit till uttryck i
remissyttrandena. Liksom kommittén anser jag att del är angeläget att inom så
mänga områden som möjligt lillämpa den nomenklatur som officiellt har
fastställts som svensk slandard.
Med
byggnadskategori avses om huset är ett friliggande småhus, kedjehus eller
radhus. Dessa uppgifter har också lämnats tidigare. Standarden skall för
Prop. 1979/80:40 161
etl
nybyggt småhus kunna differentieras i minst fem klasser avseende husets
byggnadsmaterial och utrustning. För att kunna göra en sådan differentiering
måste uppgifler lämnas i deklarationen avseende sådan utmstning som har
betydelse för värderingen. Omfattningen av dessa uppgifter har vid några
tillfållen påtalats. Den närmare bestämningen av frågorna i deklarationsformuläret
är en uppgift för RSV. Verket har där atl göra en avvägning mellan å ena sidan
önskemålet om all fl fullständigast möjliga underiag för värderingen och å
andra sidan viklen av att inte driva detaljeringen så långl atl allmänhetens
förståelse för behovet av uppgifterna hotas. Jag vill särskill betona detla
sista; ytterst hänger nämligen en stor del av fastighetstaxeringens framgång
på att dess uppläggning för allmänheten framstår som rimlig.
Insamlingen
av uppgifter vid allmän fastighetstaxering skall denna gång kombineras med
uppgiftsinsamling för Fob 80 och även för den kommande energiplaneringen. Jag
har under hand tagit del av de förslag till småhusdeklarationer som tagits
fram fördetta kombinerade ändamål. Min uppfattning är att den gemensamma
uppgiftsinsamlingen kommeratt vara åtskilligt mer rationell för
fastighetsägarna än vad som kan förutsättas vid tre separata
uppgiftsinsamlingar. Jag erinrar här om Sveriges villaägareförbunds uttalande
om att fastighetsdeklarationen bör utnyttjas för att inhämta information om
vissa viktiga omständigheter som har betydelse också i andra sammanhang, t.
ex. radonförekomst.
För
skogstaxeringens del skall uppgifter hämtas in som möjliggör en bedömning och
klassificering av värdefaktorerna godhet, kostnadsklass, virkesförråd per
hektar, trädslagsklass och barrskogens grovskogsprocent. I stort seu är del
samma värderingsunderiag som vid tidigare allmänna fastighetstaxering. Här har
emellertid den avsevärda förenklingen föreslagils i fräga om värderingen och
deklarationerna att endast en och en förhållandevis enkel melod skall kunna
lillämpas i stället för tvä metoder vid 1975 ärs taxering.
Deklarationsuppgifterna kommer därigenom att minska i fräga om skogen.
I
det sammanhanget vill jag understryka vikten av att de insatser görs som är
möjliga för att förbättra uppgiftslämnandet vid skogstaxeringen. Enligt
kommilléns undersökningar har deklarationerna för skogen varil myckel däligl
ifyllda. En utföriig information måste därför säviU jag kan bedöma lämnas för
atl förbättra uppgiftslämnandet. Detta flr sägas gälla generellt för
fastighetsdeklarationen men särskilt beträffande uppgifterna om skogen. Som en
komplettering bör även möjligheten aU - eventuellt efter anmaning -ta del av
skogsbruksplaner och andra uppskatlningshandlingar utnyttjas mer än tidigare av
nämnderna.
Frågan
om påföljder vid försummelser m. m. vid fastighetstaxeringen las upp i några
remissyttranden. Man diskuterar om del är lämpligl alt införa förseningsavgift
och skattetillägg vid fastighetstaxeringen och om straff för oriktig uppgift
vid fastighetstaxeringen bör inlemmas i skatlebroitslagen.
11 Riksdagen 1979180. 1 saml. Nr 40
Prop. 1979/80:40 162
Kommittén
har emellertid anfört all den avser all i ett senare betänkande redovisa
överväganden och påföljder vid fastighetstaxeringen. Jag anser därför att det
är lämpligt alt låla dessa frågor anslå till dess kommittén lämnal sina förslag
i den akluella frågan.
Från
förenklingssynpunkl är del tillfredsställande att kommittén föreslagit all en
mindre omfattande deklaration skall användas för skattefria fastigheter.
Kravel är här främst all uppgifler lämnas så att användningen av fastighelen
säkerl kan bedömas.
2.5.3.2
Besiktning
Enligt
de nya reglerna för inkomsttaxering finns möjlighet för deklarationsgranskaren
atl efter överenskommelse med den deklarationsskyldige företa s. k.
laxeringsbesök. Kommittén har med della som förebild föreslagit att en
beslämmelse förs in i FTL om möjlighel att efter överenskommelse med
fastighetsägaren besiktiga fasligheten. Detta föreslås fl ske endast om
deklarationen eller andra uppgifter, som nämnden kan begära in, inte ger
tillräckliga upplysningar för atl åsätta en riktig taxering.
Förslaget
om att införa möjlighel till besiktning av fastighet har mottagits positivt av
remissinstanserna. Några remissinstanser har ansett att besiktning skall kunna
ske i större utsträckning än vad förslaget innebär t. ex. där deklaration
saknas och vid provvärderingen. Man har ocksä ansett att det bör göras klart
vilka som får delta vid besiktningen.
För
egen del anser jag det ändamålsenligt att besiktning kommer till stånd då den
behövs för att nämnden skall kunna fl en tillräckligt fyllig bild för att
taxera fastighelen. Möjligheten bör därför inte begränsas lill de fall dä
deklaration avgetis, såsom den föreslagna lagtexlen tycks utvisa. Jag anser
vidare all besiktning bör kunna ske även vid provvärderingen. Jag vill erinra
om att möjligheten för nämnden och granskaren att fl göra en besiktning grundar
sig pä en frivillig överenskommelse med ägaren. Fastighetsägarnas organisaUon
har uttryckt sin tillfredsställelse med att besiktningsinstitulel införs också
vid fastighetstaxeringen och de har inte förespråkat någon restriktivitet i det
sammanhanget. Eftersom besiktningen gmndar sig på en frivillig överenskommelse
anser jag inte att del behövs regler om vilka som kan delta vid besiktningen.
Innehållet i regeln om besiktning bör ändras så att den överenstämmer med vad
jag nu anfört.
2.5.3.3
Anmaning, deklarationsförvaring m. m.
Kommittén
har föreslagit atl nuvarande regler om anmaning och vite vid
fastighetstaxeringen förs över till FTL med endast smärre ändringar. Dessa
innebär en anpassning lill vad som numera gäller vid inkomsttaxeringen. Sådan
anpassning föreslås t. ex. i fräga om vem som skall vara berättigad atl
förelägga vite i samband med anmaning. Vidare har kommittén ansett att
Prop. 1979/80:40 163
minimitid
för svar på anmaning skall vara fem dagar och normalliden minsl fjorton dagar
liksom vid inkomsttaxeringen.
F.
n. kan enligl TL böler eller fängelse högst sex månader komma i fråga vid
oriktig uppgift i allmän fastighetsdeklaration eller underiåtenhet att lämna
sådan deklaration. Jag föreslår, i likhet med kommittén, atl dessa regler skall
flyttas över till FTL.
Också
när det gäller lillgång till samt förvaring och gallring av allmänna
faslighetsdeklaralioner har kommittén föreslagit endasi smärre ändringar. 1 TL
finns bestämmelser om vilka som har rält att granska eller på annat sätt ta del
av lämnade inkomstdeklarationer och om förvaring av deklarationer.
Deklarationer skall förstöras sex år efter taxeringsårets utgång om inte
regeringen föreskriver annat. Dessa bestämmelser skall tillämpas även vid
fastighetstaxeringen för vilken det även finns särskilda bestämmelser. Samtliga
ledamöter i fastighetslaxeringsnämd, fastighelstaxeringsombud och konsulent för
fastighetstaxering flr nämligen också delta i granskningen av deklarationer och
andra uppgifter, som lämnats till ledning vid allmän fastighetstaxering.
Kommiuén
har föreslagit att dessa bestämmelser med vissa ändringar tas in i FTL. Vidare
har föreslagits atl Uänsteman som av LMV har beordrats biträda arbetsgruppen
vid förberedelsearbetet skall fl rätt att granska fasligheisdeklaralioner
Kommittén
har vidare föreslagit att nuvarande bestämmelserom tystnadsplikl las in i FTL
i avvaklan pä den övergripande lagstiftning som f n. pågår.
Remissinslanserna
har i huvudsak inle haft några invändningar mot förslagen om anmaning och vite.
De innebär i stort sett endast en anpassning av nuvarande regler till de nya
reglerna för inkomsttaxeringen.
DEFU
har emellertid ansett all minsla tid för svar efter anmaning inte skall vara
fem dagar, som föreslagits, utan fjorton dagar i överensstämmelse med RSV:s
rekommendation för inkomsttaxeringen. Jag vill i det sammanhanget framhålla alt
den minsta liden även vid inkomsttaxeringen enligt 53 § TL är fem dagar. Det
flr ankomma pä RSV att meddela en anvisning om svarstiderna också vid
fastighetstaxeringen. Det torde kunna förutsättas all RSV endast förbehåller
svarstiden fem dagar för mer speciella fall.
Från
länsstyrelsehåll har framhållits att den normaltid, fjorton dagar, för svar som
kommittén föreslagit är för lång med hänsyn till den korta taxeringsperioden
vid fastighetstaxeringen. Man har ansett att normaltiden borde vara 8-10 dagar.
Även jag anser det möjligt att svarstiden i vart fall i en del skeden av
taxeringar bör vara kortare än fjorton dagar. Det bör emellertid ankomma på RSV
alt meddela närmare anvisningar om detta.
Tiden
för förvaring av deklarationer har berörts av några remissinstanser. Den
föreslagna tiden för förvaring av fastighetsdeklarationerna, sex år,
överensstämmer med den som f n. finns i TL. Dämtöver finns i TK särskilda
bestämmelser om längre lider för förvaring av deklarationerna. Del kan
Prop. 1979/80:40 164
förutsättas
att regeringen eller myndighel som regeringen beslämmer kommer att meddela
föreskrifter med innehåll som motsvarar de nuvarande reglerna om förvaring i
TK.
2.5.4
Förberedelsearbetet
Ett
väsentligt moment vid allmän fastighetstaxering är förberedelsearbetet. Till
detta arbete hör främst utarbetande av anvisningar av organisatorisk och
värderingsteknisk natur. Vidare görs inom varje län en undersökning om
marknadsvärdet på fastigheter av skilda slag. Denna undersökning skall ligga
till grand för valet av de tabeller, riktvärden m.m., som skall tillämpas vid
taxeringsarbelet. Andra väsentliga inslag i förberedelsearbetet är den information
och de kurser som RSV och länsstyrelserna ger.
Kommittén
har strävat efter att förbättra kvaliteten pä förberedelsearbetet och föreslår
därför vissa organisatoriska förändringar, utsträckt tid för
förberedelsearbetet och ökade möjligheter för allmänheten att medverka under
förberedelsearbetet.
De
olika förslagen som gär ut på att förbättra kvaliteten på förberedelsearbetet
har allmänt mottagits positivt av remissinstanserna.
För
egen del anser jag att en viktig del i kommitléförslagel ligger just i de
föreslagna förbättringarna av förberedelsearbetet. Det är under denna del av
proceduren som gmnden läggs för ett likformigt och riktigt taxeringsresultat
som eftersträvas och som också efterfrågas inom mänga samhällssektorer.
Inför
1975 års taxering gjordes en betydande insats för att förbättra
förberedelsearbetet. Fastighetstaxeringsombud och arbetsgmpper med anknytning
till taxeringsnämnderna arbetade med lokala undersökningar av köpeskillingar m.
m., den s. k. provtaxeringen, för atl fl fram rättvisande lokala
värderingshandlingar.
Ett
omfattande arbete lades också ned på RSV:s centrala anvisningar. Dessa bestod
föratom av anvisningar av administrativ art och allmän taxeringsnatur också av
värderingsanvisningar för bl. a. jordbraks-, skogsbruks- och
hyreshusfastighet.
Jag
anser att det är positivt att kommittén lämnat förslag till en vidareutveckling
och förbättring av det system för förberedelsearbetet som infördes till 1975
års taxering. I del sammanhanget vill jag anföra att mindre resurser varit
tillgängliga för förberedelsearbetet vid skogstaxeringen 1975 än vid taxeringen
av andra fastighetstyper. Förberedelsearbetet i fråga om skogsfastigheterna
blev därför av förhållandevis mindre omfattning än det blev för andra
fastigheter. Jag konstaterar därför med tillfredsställelse att kommittén
foreslagit sådana ändringar i förberedelsearbetet beträffande skogstaxeringen
att det ligger i nivå med det som görs för andra fastighetstyper. Jag
återkommer till denna fråga i det följande.
Prop. 1979/80:40 165
2.5.4.1
Medverkan av myndigheler och organisationer
Enligt
nuvarande bestämmelser skall RSV förbereda fastighetstaxeringen ocb lämna bl.
a. anvisningar om riktvärden preliminärt senast den 1 maj och besluta slutligt
om dem senasl den 10 september året före taxeringsåret. Vid 1975 ärs taxering
medverkade lantmäteristyrelsen och skogshögskolan med förslag till RSV:s
anvisningar.
Vid
del lokala förberedelsearbetet skulle vid 1975 års taxering markvärdekarlor
och riktvärden för småhus beslutas av skattechefen senast den 10 september året
före taxeringsåret. Till grund för markvärdekartorna och
byggnadsvärdetabellerna skulle provtaxering ske enligt skattechefens föreskrifter.
Vid provtaxeringen, som leddes av fastighetstaxeringsombud, biträdde statlig
fastighetsbildningsmyndighet. Resultatet underställdes en arbetsgrupp inom
varje lokal nämnd. Gruppen redovisade sina förslag före den 30 juni till
skattechefen.
Som
nämnts fastställde skattechefen de lokala anvisningarna senast den 10
september. Detsamma gällde övriga regionala anvisningar. RSV fastställde sina
allmänna värderingsanvisningar och administrativa anvisningar senast den 1 mars
året före laxeringsåret och sina övriga värderingsanvisningar och anvisningar
om riktvärden för alla fastighetstyper utom småhus och tomtmark senast den 10
september nämnda är.
Inför
den kommande allmänna fastighetstaxeringen har RSV, efter tillstånd av
regeringen, ingått överenskommelse med LMV, skogsstyrelsen och
lantbraksuniversitetet om medverkan under förberedelsearbetet. Överenskommelserna
avser att underlag skall tas fram till de värderingstekniska föreskrifter och
anvisningar som RSV avses fastställa bl. a. till riktvärden för olika
byggnadstyper och ägoslag.
RSV
bildade enligt regeringens bemyndigande redan våren 1977 en arbetsgrupp som
skall ansvara för verkets förberedelsearbete inför 1981 års allmänna
fastighetstaxering. I gruppen finns representanter för RSV och olika
intresseorganisationer samt värderingsteknisk expertis. Till gruppen har
knutits fem referensgrupper som är rådgivande i värderingsfrågor för olika
typer av fastigheter. I referensgruppen eller arbetsgrapperna finns represenlanler
för bl. a. domänverket, LRF, skogsägarföreningarna, skogsbolagen, Sveriges
fastighetsägareförbund, kraftinduslrin. Industriförbundet och Sveriges
villaägareförbund.
Vad
gäller den medverkan i RSV:s anvisningsarbete, som lämnas av LMV och
skogsstyrelsen enligt de slutna överenskommelserna, ärdenna väsentligt mer
omfattande än vid tidigare taxeringar. I fråga om LMV föreslås vidare att
verket skall överta fastighetstaxeringsombudens arbetsuppgifter under förberedelsearbetet
i den arbelsgmpp med nämndens ledamöter och suppleanter som skall utföra en
provvärdering, som i stort sett motsvarar den tidigare provtaxeringen.
Samtliga
remissinsianser har ställt sig positiva till den föreslagna uppläggningen av
förberedelsearbetet med en ökad medverkan från myndigheters
Prop. 1979/80:40 166
sida
som har expertis i värderingsfrågor Denna uppläggning bör enligt min mening
garantera en högre kvalitet i taxeringsarbetet än tidigare. LMV har i del här
avseendet anfört bl. a. att förberedelsearbetet inom LMV påbörjades redan 1977
och är vad gäller utvecklingsarbetet med värderingsanvisningar för småhus i
huvudsak avslutat samt för hyreshus och jordbruk långt framskridet. LMV är väl
förberett för sin föreslagna uppgift vid provvärderingen och anser att den
allmänna fastighetstaxeringen är 1981 har alla förulsältningar atl bli den
hittills bäst underbyggda.
Jag
har tidigare berörl förslagen om den ökade medverkan i bl. a.
förberedelsearbetet frän skogliga myndigheter och den ökade ambitionsnivån för
skogstaxeringen. I fräga om medverkan vid utarbetande av preliminära
anvisningar för skogstaxeringen har ungefär samma överenskommelse slutits med
skogsstyrelsen och lantbruksuniversitetet som i andra delar med LMV.
Skogsstyrelsens medverkan avser både centralt och lokalt förberedelsearbete.
Jag
delar den uppfattning kommittén framfört att det är viktigt atl
lantbruksuniversitetet, skogsstyrelsen och LMV samarbetar i anvisningsfrågorna
och jag fömtsätter att en samordning av deras arbete sker.
2.5.4.2
Medverkan av förtroendevalda ledamöter
Som
nämnts under föregående punkt skall enligt nuvarande bestämmelser lokalt en
arbetsgrapp från fastighetstaxeringsnämnden ulföra s. k. provtaxering och
redovisa sin uppfattning om byggnadsvärdetabeller och markvärdekartor för
området till skattechefen.
Kommittén
anser atl detta arbetsmoment skall kvarstå och vill kalla det för
provvärdering. De arbetsuppgifter som vid proviaxering utfördes av
fastig-helstaxeringsombudet föreslås, som tidigare angetts, bli överflyttade
lill LMV. Arbetsuppgifterna skall innefatta upprättande av förslag till
riktvärdekarta för tomtmark och riktvärdetabeller för småhus. Detta arbete
föreslås ulfört tillsammans med en arbetsgrapp, som består av samlliga
ledamöter och suppleanter inom fastighetstaxeringsnämnden. Arbetsgrappen skall vidare
lämna förslag på eventuella ändringar i de av RSV lämnade förslagen på
riktvärden m. m. för andra fastighetstyper. Kommittén anser inte att
arbetsgruppernas arbete behöver regleras i lag.
Förslaget
har allmänt mottagits positivt av remissinstanserna.
Bl.
a. nägra länsstyrelser invänder emellertid att arbetsgrapperna blir ohanterligt
stora om bäde ordinarie ledamöter och suppleanter skall medverka. Man pekar på
praktiska problem som lokalanskaffning. Några remissinstanser anser atl
arbetsgruppens verksamhet bör regleras i lag.
Jag
anser att den föreslagna formen för utökad lekmannamedverkan i arbelsgruppen
under förberedelsearbetet är väl avvägd. De prakliska problem som kan komma upp
i den slörre grappen anser jag vara överkomliga. Nägra invändningar ur
kostnadssynpunkt har inte heller gjorts mot suppleanternas
Prop.
1979/80:40 167
medverkan.
Jag anser att provvärderingen bör kunna regleras genom föreskrifter eller
anvisningar av RSV. Slutligen förordar jag all arbeisgrap-pens förslag skall
överiämnas den 15 juni, i stället för såsom föreslagits den 1 juli, till
skattechefen, för att denne skall fl bättre tid för arbetet med de anvisningar
m. m. som han skall lämna till fastighetstaxeringen.
2.5.4.3
Allmänhetens medverkan
Enligt
nuvarande bestämmelser utarbetas riktvärden och föreskrifter ulan direkl
medverkan från allmänhetens sida. Förslagen till riktvärden kontrollerades
första gängen vid 1975 års taxering vid proviaxeringen av en arbetsgrupp för
varje lokal nämnd. Arbetsgmppen bestod av nämndordföranden, den av
länsstyrelsen utsedda ledamoten i nämnden och en förtroendevald ledamot.
Föratom
det tidigare behandlade förslaget om en utbyggnad av arbetsgrappen för
provvärderingen utövas ett i yiss mån utökat inflytande från enskilda på
förberedelsearbetet för 1981 ärs fastighetstaxering. Det sker genom att
representanter för fastighetsägarnas organisationer deltar i RSV:s arbetsgrapp
om ca 15 personer för förberedelsearbetet och de referensgrapper som knutits
lill arbetsgrappen. Varje referensgrapp består av 6-8 ledamöter med särskild
erfarenhet av det slag av fastigheter som gruppen behandlar.
Kommittén
har övervägt också andra metoder för allmänhetens medverkan i
förberedelsearbetet. Därvid har tre alternativ behandlats, nämligen dels ett
formaliseral förfarande med utställning av förslag till riktvärdekartor,
riktvärdetabeller m. m., dels en formaliserad remiss av detta material lill
fastighetsägarnas organisationer och dels ett mera fritt inhämtande av
synpunkter från allmänheten om de föreslagna riktvärdena m. m.
Kommittén
föreslog att det fria förfarandet skall komma till stånd. Några bestämmelser i
FTL om förfarandet behövs inle enligt kommittén. Allmänna riktlinjer för det
fria förfarandet föresläs utfärdas av RSV och närmare direkUv ges länsvis av
skattechefen. Detta förfarande kan enligt kommittén innefatta möten mellan
arbetsgrappen och allmänheten, ell förenklat utställningsförfarande, remisser
Ull lämpliga organ för fastighetsägarna m. m.
I
frägan om allmänheten skall medverka i förberedelsearbetet pä annal sätt än
genom de förtroendevalda ledamöterna i arbetsgrappen har remissinstanserna
redovisat delade meningar. En del instanser anser det vara tillfyllest med
allmänhetens utökade medverkan i arbetsgmppen. Några anser att formaliseral remissförfarande
bör komma Ull stånd. Andra remissinsianser har tillstyrkt det föreslagna fria
förfarandet. I samband med detta föredrog åtskilliga remissinstanser ett
förenklat utställningsförfarande. Några remissinstanser har förordat det
förfarande som föreslagits av en av kommitténs experter i ett särskilt yttrande
i kommitténs betänkande. Andra remissinstanser har ansett det vara olämpligt
att lämna frågan om förfarandet
Prop. 1979/80:40 168
oregleral.
Motsatt ståndpunkt har ocksä framförts.
För
min del finner jag atl den lid då ytteriigare medverkan frän allmänheten kan
komma i fråga infaller under en period då förberedelsearbetet är inne i ett
mycket intensivt arbetsskede. Tid och resurser finns därför under denna period
inle för någon större anordning för atl inhämta synpunkter från allmänheten.
Mera informella kontakter mellan å ena sidan skattechefen eller en arbelsgrupp
och å andra sidan större fastighetsorganisationer under förberedelsearbetet
kan, där det är lämpligl, ske löpande och behöver inte formaliseras och
regleras i lag.
Något
som tidigare brustit vid fastighetstaxeringarna torde ha varit informationen
till allmänheten. Jag anser att man bl. a. bör kunna införa ett förenklat
utställnings- och informationsförfarande av det slag LMV har förordat. Det
innebär att utställning av riktvärdekartor sker under en kortare tid i maj på
normalt en plals i varje kommun i lokal som tillhandahålls av kommunen. I
lokalen bör finnas en beskrivning av innebörden och utformningen av det
utställda materialet och en allmän informationsbroschyr om
fastighetstaxeringen. En begränsad handledarinsats av nämndordförandena, de
länsslyrelsevalda ledamöterna och de av LMV utsedda tjänstemännen i
arbetsgruppen bör kunna komma i fråga.
LMV
har angett tiden för ett sådant utställningsförfarande till tre veckor i maj
året före taxeringsåret och kostnaderna till mindre än 4 milj. kr.
För
min del anser jag att en utställningstid om två veckor bör räcka. Den bör
föriäggas till mitten av maj då provvärderingen till största delen bör vara
avslutad. Kommunen bör utan ersättning ställa en eller om det behövs t. ex. med
hänsyn till kommunens storiek flera lokaler till förfogande för utställningen.
Vid denna bör presenteras t. ex. de förslag till riktvärdekartor, riktvärdetabeller
som arbetsgruppen avser att lämna liksom annat lämpligt material frän
provvärderingen. Förutom den information allmänheten kan inhämta i samband med
utställningen kan den naturligtvis ocksä meddela sina synpunkter på det
utställda materialet.
2.5.4.4
Tid för utarbetande och meddelande av föreskrifter m. m.
Vid
1975 ärs allmänna fastighetstaxering påbörjades inte något förberedelsearbete
av nämnvärd omfattning vare sig centralt eller lokalt förrän under året före
taxeringsåret. Som ferut beskrivits har arbetet med föreskrifter och
anvisningar inför nästa allmänna fastighetstaxering påbörjats betydligt
tidigare, t. ex. centralt med LMV:s medverkan redan 1977.
Enligt
den nu gällande författningsregleringen skall RSV som tidigare nämnls senast
den 1 mars året före laxeringsåret fastställa anvisningar av allmän
värderingsteknisk och organisatorisk natur. Senast den 1 maj året före
taxeringsåret skall RSV tillställa länsstyrelserna sina preliminära anvisningar
om riktvärden och andra grunder för värdesättningen av skilda slag av
fastigheter. De preliminära anvisningarna avsåg i princip alla fästighetstyper
Prop. 1979/80:40 169
utom
småhus och tomter. Senasl den 10 september skall RSV faslslälla sina tidigare
preliminära anvisningar, sedan skattechefen yttrat sig över dem senast den 1
augusti.
Lokall
bedrevs förberedelsearbetet genom proviaxeringen, som beskriviis lidigare.
Sedan denna redovisats, skall skattechefen senasl den 30 juni ha etl möte med
nämndordförandena m. fl. i länet Vör överiäggningar om taxeringen.
Skattechefen
skall också enligt nuvarande regler ombesörja egna undersökningar om
marknadsvärdena på fastigheterna i länet. Sedan skattechefen haft sill
nyssnämnda möle med taxeringsfunktionärerna, skall han dels senasl den 1
augusli yttra sig över RSV:s preliminära anvisningar, dels sedan han fått RSV:s
slulliga anvisningar, senasl den 10 september fastställa byggnadsvärdetabeller
för småhus och markvärdekartor och de andra anvisningar som behövs i länet
utöver dem som RSV har utfärdat.
Kommitténs
förslag innebär att ett liknande förfarande skall lillämpas vid 1981 års
allmänna fastighetstaxering men att förberedelsearbetet skall påbörjas tidigare
än förut.
Kommittén
utgår från alt föreskrifier och anvisningar om riktvärden för småhus och markvärdekartor
för tomtmark skall utfärdas av länsstyrelsen/ skallechefen liksom särskilda
administrativa regler för länel.
Arbete
med och beslut om övriga slag av föreskrifter (anvisningar) för
fastighetstaxeringen har kommittén förutsatt skola ligga pä RSV i den mån
regeringen inte själv utfärdar verkslällighetsföreskrifter.
Det
förfailningsreglerade förberedelsearbetet pä central nivä skall enligt
kommittén omfatta bäde administrativa och värderingstekniska föreskrifier och
anvisningar. Administrativa föreskrifter m. m. om förberedelsearbetet föresläs
fastslällas senasl den 15 december två är före taxeringsåret av regeringen
eller den myndighet (RSV) som regeringen bestämmer. Dessa föreskrifter skall
omedelbart sändas till LMV och länsstyrelserna.
Senast
den 15 december två är före laxeringen skall RSV enligt kommittén också i fråga
om småhus och tomtmark ulfärda värderingslekniska föreskrifter med undanlag
för riktvärden.
Den
15 mars årel före taxeringsåret skall RSV meddela preliminära
värderingstekniska föreskrifter avseende bl. .a. riktvärden för annan egendom
än småhus och tomtmark. För indusirienheter föreslås från nägot håll
övergångsvis för 1981 års taxering all molsvarande föreskrifier skall utfärdas
senasl den 30 augusli 1980. Kommittén har föreslagit all dessa anvisningar vid
1981 års taxering övergångsvis skall utfärdas senast den 30 april 1980.
1
fråga om del regionala och lokala förberedelsearbetet har kommittén som
tidigare redovisais föreslagit att nämndernas arbetsgrupper skall ombesörja en
provvärdering. Arbetsgruppernas arbele med förberedelsearbetet skall som
tidigare har nämnls resullera i olika förslag. Dessa förslag skall enligl
kommittén överiämnas till skattechefen senast den 1 juli årel före laxeringsåret.
Prop. 1979/80:40 170
Skattechefen
behöver enligl kommittén inle säsom f n. göra en självständig
marknadsvärdeundersökning i länel. I stället bör skallechefen genom LMV fä den
informalion som behövs för all han skall kunna främja likformigheten vid
taxeringen.
Enligt
förslaget skall skattechefen som nämnts i likhet med vad som gäller f n. senasl
den 1 augusli avge yttrande över RSV:s preliminära föreskrifter. Till grund för
yttrandet skall bl. a. ligga de uppgifter som lämnats av arbetsgrupperna. Han
skall då ocksä lämna preliminära föreskrifter om riklvärdekartor för tomtmark
och riktvärden för småhus.
Senast
den 10 seplember året före taxeringsåret skall enligt förslaget regeringen
eller myndighet som regeringen bestämmer fastställa föreskrifterna om
värderingen, dvs. allmänna värderingstekniska regler, riktvärden m. m. De
myndigheter som kommittén därvid åsyftar är RSV på central nivå och
länsstyrelsen/skattechefen på regional nivå. De värderingstekniska föreskrifter
som därvid skall fastställas av länsstyrelsen/skattechefen är i första hand
riktvärdekartor för tomtmark och riktvärden för småhus.
Remissinstanserna
har i huvudsak varit positiva till förslaget om tidpunkter och ordning i
övrigt för atl på central och regional nivå ta fram regler för administrationen
och värderingen vid den allmänna fastighetstaxeringen. Jag finner också
förslaget ändamålsenligt och anser att det i princip bör genomföras.
Förslaget
medför i huvudak en viss förlängning av arbetsperioderna i de olika skedena av
förberedelsearbetet. Detta har myndigheterna noterat med tillfredsställelse.
Inför 1981 års taxering vill jag också föreslå atl föreskrifter som enligt
förslaget skall lämnas senasl den 15 december 1979, i stället får lämnas senast
den 15 januari 1980.
En
invändning som gjorts i fråga om arbetet med föreskrifter och anvisningar
avseende industrienheter och som innebär att den särskilda tidpunkten för dessa
vid 1981 ärs taxering, senast den 30 april 1980, skulle vara alltför sen kan
jag med hänsyn till förhandenvarande omständigheter inle biträda. Kommittén
kommer inom kort att lämna sitt förslag om värdering av indusirienheter. Enligt
vad jag erfarit kommer arbetet med anvisningarna och föreskrifter för denna
fastighetstyp att kunna vara färdigt före den 30 april. Även om så inte skulle
vara fallet för någon del av landet anser jag alt tiden för provvärderingen
fram till mitten av sommaren ändå bör räcka för dessa fastigheter. Det rör sig
här om ett förhållandevis litet antal fasligheter i varje län.
2.5.5
Taxeringsarbetet
Efter
del att förberedelsearbetet inkl. provtaxeringen normalt hade avslutats i
början av juni 1974 påbörjades vid 1975 ärs allmänna fastighetstaxering själva
taxeringsarbetet omkring månadsskiftet september/oktober och pågick till den
31 mars 1975.
Prop. 1979/80:40 171
Kommittén
har inle föreslagit några ändringar i fråga om tidpunkterna för
laxeringsarbelets början. Liksom vid 1975 ärs taxering föresläs senasle
deklaraiionsdag vara den 15 seplember och senaste dag för fastigheisiaxeringsnämndens
första sammanlräde den 5 oktober.
Däremot
har kommittén föreslagit förlängning av tiden för flera momenl i
taxeringsarbetel, t. ex. genom en framflyttning av den tidpunkt då nämndens
arbete skall vara avslutat frän den 31 mars till den 5 maj under taxeringsåret.
Remissinstanserna delar
allmänt sell kommitténs uppfattning atl tiden för taxeringsarbelet bör ulökas.
Även jag finner övervägande skäl lala för detta. Jag återkommer till förslagen
om de olika arbetsskedenas längd i del följande.
Kommittén
har ocksä i sina förslag anpassat reglerna för det egenlliga taxeringsarbelet
vid fastighetstaxeringen i möjlig utsträckning lill de regler som gäller vid
inkomsttaxeringen. Remissinstansema biträder i huvudsak förslagen i denna del.
Även jag ansluter mig i huvudsak lill dessa förslag för vilka redogörelse
lämnas i följande avsniu.
2.5.5.1
Sammanlräden, närvaroräU, beslutsförhet m. m. Sammanträden
Förslaget
innebär att nuvarande bestämmelser om atl ordföranden skall bestämma tid och
plats för sammanträdena, om ordförandens uppgift att kalla ledamötema Ull
sammanträdena och om förfarandel då ledamol är förhindrad närvara vid
sammanträde skal) tas in i FTL.
I
likhet med vad som gäller vid inkomsttaxering skall, enligt kommittén,
ordföranden underrätta suppleanterna om nämndens sammanträden och kalla dem Ull
nämndens första sammanträde.
Nuvarande
beslämmelse om skyldighel för ordförande i faslighetstaxeringsnämnd att i god
tid underrätta skattechefen och vederbörande fastighelstaxeringsombud om tid
och plals för sammanträdena skall enligl förslaget ulgä. Ej heller har
skyldighet atl underrätta länsstyrelse och lokal skattemyndighet föreslagits i
FTL, vilket gäller vid inkomsttaxeringen. Däremot föreslås atl underrättelse
sänds till LMV, som enligt förslaget delvis skall överta fastighetstaxeringsombudets
arbetsuppgifter.
Vid
inkomsttaxeringen gäller att ordföranden, de förtroendevalda ledamöterna och
föredragande tjänstemän har rätt aU avge skiljaktig mening. Kommittén har
föreslagit aU deUa skall gälla även för fastighetstaxeringen. Vidare har föreslagits
att även konsulenten bör ha räU att anmäla skiljaktig mening.
Kommitténs
förslag om protokollföring stämmer överens med vad som gäller vid
inkomsttaxeringen.
Förslagen
har i huvudsak tagits emol posilivt av remissinstansema. De innebär i stora delar
inte någon förändring av nu gällande ordning. De smärre
Prop.1979/80:40 172
ändringar
som föreslagits utgör en anpassning till de nya inkomsttaxeringsreglerna eller
lill de förändringar som föreslagits i övrigl i de adminislraUva reglerna vid
fastighetstaxeringen, t. ex. alt fastighelstaxeringsombud inte skall förordnas
och atl LMV:s medverkan i taxeringen föreslås öka. Också jag ansluler mig i
huvudsak till kommitténs förslag. En invändning som gjorts vid
remissbehandlingen och som jag anser böra beaktas är emellertid önskemålet all
skattechefen skall underrättas av ordföranden om lid och plats för nämndens
sammanlräden. Jag finner detta vara en enkel lösning på en kommunikationsfråga
som eljest kan vålla vissa problem. Skattechefen bör säledes 11 sädan
underrättelse.
Från
en remissinstans har gjorts gällande att del skulle vara av värde för
fastighetsägare atl i underrättelse fl kännedom om sakkunnig haft annan mening
än nämnden vid laxeringen av hans fastighet. Jag delar den uppfattningen.
Särskilda meningar av sakkunnig och tjänsteman hos LMV, som arbetat tillsammans
med arbetsgmppen, torde förekomma förhällande-vis sällan. Det bör därför inle
vara administrativt betungande atl särskilt underrätta fastighetsägaren också i
dessa fall. Detta bör regleras i administrativ ordning.
1
övrigt anser jag atl kommitténs förslag bör godtas.
N ä rvaror ä tt
Huvudprincipen
att fastigheisiaxeringsnämndens sammanträden skall hällas inom stängda dörrar
föreslås gälla även i fortsättningen. Undantag frän denna princip föresläs
liksom vid inkomsttaxeringen för suppleanl. Denne liksom konsulent skall få
rält all närvara vid fastigheisiaxeringsnämndens överiäggningar men inle della
i dess beslul. Delta överensstämmer i fråga om konsulenten med vad som gäller f
n. Detsamma föresläs gälla tjänstemän som bilräder nämnden med granskningen av
deklarationer.
Sakkunnigs
närvarorätl föreslås bli densamma som vid inkomsttaxeringen och säledes bli
begränsad till en rätt att förelräda inför nämnden och lämna upplysningar.
Detsamma föreslås gälla för tjänstemän vid LMV som arbetat tillsammans med
arbetsgruppen vid provvärderingen.
Reglerna
om skattechefens och av honom beordrad tjänstemans närvarorätl föreslås bli
anpassade lill vad som gäller vid inkomsttaxeringen. De skall således fl närvara
vid nämndens sammanträden men vid nämndens överiäggningar endast om nämnden
beslutar del.
Fastighetsägare
skall, enligt förslaget, liksom f n. ha rätt atl företräda inför nämnden för
att lämna upplysningar. Kommittén föreslår att nämnden där det är möjligt skall
lämna fastighetsägaren begärda upplysningar om faslighetens taxering.
Remissinslanserna
har i stort sell bilrält kommittéförslaget. Några invändningar har gjorts bl.
a. om skattechefens närvarorätt. Man har på länsslyrelsehäll ansett atl skallechefen
skall fl delta i nämndens överiäggningar vid
Prop.
1979/80:40 173
fastighetstaxeringen.
Emellertid finner jag inle skäl alt i detta avseende inla en annan sländpunkl
än belräffande. de nyligen anlagna reglerna för inkomsttaxeringen.
En
annan invändning som har gjorts frän länsslyrelsehäll och som jag däremot
biträder, rör förslagel atl fastighetsägare skall ha möjlighel atl i samband
med att han förelräder inför nämnden fl upplysningar om taxeringen av hans
fastighet. Förslagel innebär en anpassning lill inkomst-taxeringsreglerna.
Till skillnad från
inkomsttaxeringen flr alla fastighetsägare underrättelser om del försia
taxeringsbeslutet samtidigt. Det är under rådande förhållanden inle lämpligl
bl. a. ur rättvisesynpunkt om fastighetsägare, som begär personlig inställelse,
kan fl besked om taxeringsvärde tidigare än andra fastighetsägare. Jag föreslår
därför att den regeln inle tas in i FTL.
Beslutsförhet
m. m.
Kommitténs
förslag om beslutsförhet och förfarandet när ordföranden i fasUghelslaxeringsnämnd
är jävig innebär en anpassning lill vad som gäller vid inkomsttaxeringen.
Likasä
innebär kommitléförslagel att beslämmelserna om när ordföranden vid
fastighetstaxeringen skall ha räll all ensam fatta beslul pä nämndens vägnar
anpassas Ull vad som gäller vid inkomsttaxeringen. Enligl förslaget skall
följande fem typer av ärenden fl avgöras av ordföranden ensam.
1. Sakprövning
skall inte ske.
2. Fördelning av taxeringsvärde.
3. Rätlelse av uppenbart orikligt beslul.
4. Saken är uppenbar.
5. Taxering enligl riktvärden då deklaration eller
andra lämnade uppgifler följs.
I
fråga om omröstning föresläs all nuvarande bestämmelser om omröstning i
fastighetstaxeringsnämnd tas in i FTL.
Remissinslanserna
har inte nägon erinran mol alt ordföranden ensam skall kunna falta beslut i
ärenden som jag angett ovan under punkterna 1. Däremot ifrågasätter eller
avstyrker ätskilliga remissinsianser förslaget atl ärenden som anges vid 5
skall avgöras som enmansmäl. Man anser alt nämnden under sådana förhållanden
skulle tappa överblicken över sådana fastigheter som den med sin lokalkännedom
kan jämföra som likvärdiga. De deklarerade uppgifterna behöver också
kontrolleras anför man. Jag anser ocksä alt det är angeläget att man vid 1981
års taxering gör en så noggrann genomgång av fastighelsbeståndet alt i
möjligasle mån korrekta uppgifter förs in i fastighetstaxeringsregistret. Vid
ett system för en eventuellt kommande mllande taxering bör man la upp till nytt
övervägande om inte en
Prop. 1979/80:40 174
deklaration
vars uppgifler överensstämmer med dem som registrerats vid 1981 ärs taxering
kan avgöras av ordföranden ensam. Jag anser av samma skäl alt del flr anslå med
atl göra ärenden där saken uppfaUas som uppenbar till enmansmäl. 1 övrigl
biträder jag kommitténs förslag.
2.5.5.2
Besluts- och underrältelseförfarandet Tiden för taxeringsarbetet
F.
n. gäller som tidigare angells alt faslighetsdeklaralioner lämnas in senast den
15 seplember året före taxeringsåret och att faslighetslaxeringsnämndens försia
sammanträde skall hållas senast den 5 oktober.
Senast
den 25 januari under taxeringsåret skall nämndens preliminära beslul om
fastighetstaxering vara klara och senast dagen därpå skall de ha tillställts
lokal skattemyndighet. Dessa beslul skall senast den 15 febmari utsändas till
fastighetsägaren av lokala skallemyndigheten.
Fastighetsägarna
kan senast den 10 mars göra erinringar mol nämndens beslut.
Senast
den 31 mars skall nämnden ha behandlat erinringarna och i övrigt ha avslutat
silt arbele. Lokal skaltemyndighet skall till fastighetsägarna sända ut de
slutliga besluten senasl den 15 maj.
Kommittén
har slräval efter att öka tiden för taxerings- och expeditions-arbetet och har
därvid pröval flera möjligheter. Kommittén föreslär som nämnts inte någon
tidigareläggning av deklaralionstidpunkten den 15 seplember året före
taxeringsåret. Däremot föreslär kommittén en föriängning av tiden för
taxeringsnämndens arbete, frän den 25 januari lill den 31 januari under
taxeringsåret. Kommittén anser all nämnderna liksom f n. bör överiämna övervägande
delen av fastighetsdeklarationerna till lokal skattemyndighet senast den 15
januari.
1
fråga om de lokala skattemyndigheternas tid för registrering av taxeringsbesluten
och utsändande av underrällelser lill fastighetsägarna om taxeringsnämndernas
preliminära beslut föreslås en förlängning med en månad till den 15 mars under
taxeringsåret.
Med
hänsyn lill förslaget att lokal skattemyndighet skall utsända taxeringsbesluten
senasl den 15 mars föreslår kommittén att tidsfrister och åtgärder som skall
företas senare i taxeringsarbetel förskjuts framåt enligt följande:
Fastighetsägares
erinran mot nämndens första beslul skall vara inkommen senast den 10 april mol
f n. den 10 mars.
Nämndens
arbete föresläs avslutat den 5 maj mot f n. den 31 mars.
Tidpunkten
för utsändande av beslut i anledning av erinringar frän fastighetsägare
föresläs flyttad från den 15 maj lill den 15 juni.
Jag
biträder dessa förslag.
Prop. 1979/80:40 175
Faslighetslaxeringsnämndens
arbetsperioder
Fastighelstaxeringsnämnderna
har enligt nuvarande beslämrnelser tiden den 15 seplember - den 25 januari på
sig för alt falta sina preliminära beslul om samlliga taxeringar. De slulliga
besluten skall nämnden ha fatlal då den avslutar sitl arbete den 31 mars.
Kommittén
har konstaterat alt lidsperioderna för de olika arbetsmomenten vid
fastighetstaxeringen är knappa. Del gäller till viss del
faslighetstaxerings-nämndemas arbete men i första hand är det lokal
skattemyndighet som fält arbeta under tidspress.
För
att dels anpassa faslighetslaxeringsnämndens arbetsperioder lill övrigt arbele
för skattemyndigheterna främsl med inkomsttaxeringen, dels äsladkomma en viss
föriängning av faslighetslaxeringsnämndernas arbetsperioder föreslär kommittén
all de första besluten beträffande samtliga fastigheter skall meddelas den 31
januari under taxeringsåret i stället för såsom f n. den 25 januari. Kommittén
anser med hänsyn till lokal skattemyndighets arbete med registrering av
kontrolluppgifter att de första besluten om fastighetstaxering i huvudsak skall
vara insända till myndigheten för registrering den 15 januari. Under den senare
hälften av januari bör nämnden enligt kommittén endasi ha att fatta beslut i
etl mindre antal komplicerade laxeringsären-den.
Fastighetsägama
föreslås fl liden för erinringar föriängd till den 10 april i stället för som f
n. till den 10 mars. Bl. a. därför har kommittén ansett att sista dag för
taxeringsnämndens arbele och för besluten om taxering skall vara den 5 maj i
stället för den 31 mars enligl gällande bestämmelser.
Frän
remissinsiansernas sida är man posiliv lill den föreslagna föriängningen av
fastighetstaxeringsnämndernas arbetsperioder.
Liksom
remissinstanserna mäste jag emellertid konstalera alt föriängningen är av
förhållandevis marginell art. Detla sammanhänger direkl med taxeringsperioderna
för inkomsttaxeringen och lokal skattemyndighets engagemang i den taxeringen.
Denna uppläggning av faslighetslaxeringsnämndernas arbele torde vara
oundviklig sä länge systemet med allmänna fastighetstaxeringar behälls. Vid ett
förfarande med rullande taxering bör dessa olägenheter kunna bemästras på ett
hell annat säll.
Fastighetstaxeringsnämndernas
arbele bör underlättas vid 1981 ärs taxering genom atl ell effektivare
förberedelsearbete dä skall ha hunnit genomföras. Indelningen i
kategorinämnder bör verka i samma riklning. Nämnderna bör också ha fltt en
bättre utbildning i fastighetstaxeringsfrägorna och även en god instmktion i
beslutsredovisningen. Å andra sidan lorde nämndernas arbete ökas någol genom
samordningen med FoB 80 och energiplaneringen. Sammanfattningsvis flr
konstateras att nämnderna flr bedriva sitt arbete under förhållanden som är
likartade med 1975 års taxering, då deras arbete i allmänhet kunde slutföras på
ett helt godtagbart sätl. Jag bhräder kommitténs förslag Ull tidsplan för
nämndernas verksamhet.
Prop. 1979/80:40 176
En
fördel med den föreslagna tidsplanen är att nämnderna fär en något längre lid
på sig för beslut som nämnden skall falta sedan fastighetsägarna lämnat sina
erinringar. 1 likhet med flertalet remissinstanser biträder jag kommitténs
förslag om atl den 10 april skall vara senaste dag för alt komma in med
erinringar.
Lokal
skattemyndighets arbetsperioder
Kommittén
anser all det i första hand är lokal skattemyndighet som behöver ökad tid för
beredning av deklarationer m. fl. arbetsuppgifter i samband med
fastighetstaxeringen. I sin rapport rörande 1975 ärs allmänna
fastighetstaxering betonar RRV aU lokal skattemyndighet hafl en myckel stor
arbetsbelastning och lidspress vid den fastighetstaxeringen.
Kommittén
har funnit all lokal skallemyndighets arbetsperiod inte kan ulökas genom all
deklaralionstidpunkten den 15 september tidigareläggs med hänsyn lill att
inkomsttaxeringsarbelet då alltjämt pågår hos nämnderna och hos
skaltemyndighelerna. Inte heller torde lokal skattemyndighet kunna registrera
de försia besluten längre än till den 15 januari, då arbetet för myndighelen
med regislreringav kontrolluppgifter förinkomstlaxeringen tar vid. Därefter
lorde andra registreringsmöjligheter fl användas.
För
alt bl. a. fl tid all slutregistrera de första besluten om fastighetstaxeringen
har senaste dag för atl sända ut underrättelsen till fastighetsägarna om
fastighetstaxeringsnämndernas ursprungliga beslut förskjutils från den 15
februari till den 15 mars. Senaste dag för underrättelser från lokal
skattemyndighet om faslighetslaxeringsnämndens nya beslul föresläs vidare bli
framflyttad från den 15 maj till den 15 juni.
Remissinstanserna
har allmänt mottagit förslaget om föriängning av de lokala skatlemyndigheternas
arbetsperioder med lillfredsslällelse. Man har emellertid framfört en del olika
uppfattningar i det sammanhanget. Frän RSV och frän länsslyrelsehäll har man
anförl alt den föriängda liden bör medföra avsevärda lättnader, även om perioden
delvis sammanfaller med arbetsuppgifter för lokal skattemyndighet inom
inkomsttaxeringen. Den föriängda tiden bör ge ökade möjligheter till en
ändamålsenlig resursplanering. Andra remissinstanser, t. ex. RRV, anför alt
även om de åtgärder som kommittén föreslagil kan medföra viss lättnad och
förbättring, så kommer de lokala skattemyndigheterna atl utsättas för stora
påfrestningar av det slag som inträffat i samband med 1975 års
fastighetstaxering. De grundläggande problemen med nuvarande system för fastighetstaxering
kan enligt RRV:s mening endast lösas i ett system med rullande
fastighetstaxering.
För
egen del anser jag att fog finns för vad båda grupperingarna av remissinstanser
framfört. De ätgärder som kommittén föreslagit synes ge de vidaste ramarna för
lokal skattemyndighets arbetsperioder som kan tillämpas vid systemet med
allmänna fastighetstaxeringar. De ytteriigare åtgärder av administrativ art,
som kan undanröja en del av svårigheterna i det systemet.
Prop.
1979/80:40 177
fär
ombesörjas av RSV. Sädana ätgärder har RSV också föreslagit inför den kommande
allmänna fastighetstaxeringen. Detta har skett i form av bl. a. karlläggning av
erforderiiga utbildningsinsatser och igångsättning av ulbildning.
Registreringsutrustningen hos lokal skallemyndighet har förbällrats. Vidare
ägnar RSV slor uppmärksamhet äl syslemuppläggning, syslemtester, fällmUner,
beslutsredovisning m. m. för att underiätta arbelet pä lokal skattemyndighet.
Vidare
räknar RSV med inhyrning av extern registreringskapacitet för tiden efler den
15 januari, dä lokal skattemyndighet skall registrera kontrolluppgifter. RSV
har i sitt yttrande till kommundepartementet över länsstyrelsernas
anslagsframslällningar för 1980/81 anförl bl.a. att det föreligger behov av
förstärkningar av registreringsfunklionen för alt klara den allmänna
fastighetstaxeringen. Den totala resursåtgången för den registreringen beräknas
till 110-120 000 timmar. Skallemyndigheterna kan med hänsyn lill
förhandenvarande omständigheter endasi tillhandahålla knappt hälften av de
resurser som behövs. RSV har därför begärt all medel motsvarande 60-70 000
regislreringstimmar ställs till RSV:s förfogande atl användas för externa
registreringsresurser.
För
min del vill jag understryka vikten av atl de administrativa ätgärder vidtas
som underiättar lokal skattemyndighets arbele vid 1981 års fastighetstaxering.
Jag
anseratt kommitténs förslag i förening med de administrativa åtgärder, som
förulsätts all bl. a. RSV vidlar, kommer att ge en så ändamålsenlig modell för
lokal skattemyndighets arbete, som under förhandenvarande omständigheter kan
åstadkommas vid en allmän fastighetstaxering. Det framlagda förslagel bör
därför enligl min mening godtas.
Beslutsförfarandet
Enligt
nuvarande bestämmelser förekommer dels preliminärt beslul, dels slulligl beslul
om fastighetstaxering.
Kommittén
föreslår atl anpassning sker lill vad som numera gäller vid inkomsttaxeringen.
Ordningen med preliminära och slutliga beslut bör således slopas.
Fastighetstaxeringsnämnd skall liksom f n. kunna ändra siu urspmngliga beslul
om det behövs. Både det urspmngliga och det nya beslutet bör enligl kommittén
belecknas beslul om taxering.
Kommittén
föreslår inle nägon ändring i fräga om tillvägagångssättet i samband med
fastighetsägarnas erinringar, utom en föriängning av den tid under vilken
erinringar får avges. Enligl kommittén medför detta atl
fasUghetslaxeringsnämnderna kommer atl kunna ompröva silt beslut bara en gång.
Remissinstanserna
stöder förslaget om atl slopa ordningen med preliminära och slutliga beslut
och att i stället liksom vid inkomsttaxeringen föra in en omprövning av
besluten. Kommittén har i sin motivering uttalat atl
12 Riksdagen 1979/80. 1 saml. Nr 40
Prop. 1979/80:40 178
besluten
med hänsyn till systemet med samtidiga underrättelser om försia beslut inte kan
prövas om mer än en gäng. Detla framgår emellertid inte av den föreslagna
lagtexten. Svea hovrätt anser alt besluten bör kunna omprövas mer än en gäng.
Jag delar den uppfattningen med hänsyn bl. a. till att skattedomstolarna då kan
avlastas en del besvärsmål. Omprövning mer än en gång bör alltså ske om det av
praktiska skäl går med hänsyn till de givna tidsramarna.
Liksom
flera remissinstanser anser jag alt fattade beslut skall betecknas beslul om
fastighetstaxering och inte beslut om taxering.
Underrättelseförfarandet
Vid
1975 ärs allmänna fastighetstaxering förekom ADB-stöd i samband med
underrältelseförfarandet. Säväl den preliminära som den slulliga underrättelsen
logs fram maskinellt. Underrättelserna var inte undertecknade.
Kommittén
föreslår alt della förfarande skall tillämpas även vid 1981 års allmänna
fastighetstaxering.
1
likhel med vad somgäller vid inkomsttaxeringen föreslås atl underrällelse om
fastighelstaxeringsnämnds beslut regelmässigt bör sändas i vanligt brev men atl
försändelsen i särskilda fall skall få rekommenderas eller delges. Kommittén
anser all del bör ankomma pä RSV atl lämna närmare anvisningar när försändelsen
skall rekommenderas eller delges.
Remissinstanserna
inslämmer i förslaget om maskinell framslällning av underrättelserna och om all
dessa inte skall behöva undertecknas. Detta system användes vid 1975 års
taxering och fungerade väl. Jag biträder det också.
Förslaget
all underrättelserna normalt skall sändas i vanligl brev lämnas utan erinran av
de flesla remissinslanserna. Nägra länsstyrelser gör gällande att de omprövade
besluten bör sändas i rekommenderat brev för all undvika skyldighel alt alltid
ta upp lill prövning de ärenden där del görs gällande alt klaganden inle får
del av beslutet. Kommittén har ansett att RSV skall lämna närmare anvisningar
om när försändelse bör rekommenderas eller delges. Även jag anser alt samma
lösning bör väljas i denna fräga som vid inkomsttaxeringen. Jag biträder därför
kommitténs förslag.
2.5.5.3
Beslutens och underrättelsernas innehåll m. m. Besluten
Bestämmelser
om vad fastighetstaxeringsnämndernas preliminära och slutliga beslut skall
innehålla finns inle i TL. Däremot finns i 73 § TK bestämmelse om vilka
uppgifler i beslutet som skall föras in i fastighetsläng-
Prop. 1979/80:40 179
den
och om de grunder och andra uppgifler som skall längdföras.
Kommittén
anser atl fastighetstaxeringsnämndernas beslutsredovisning i stort sell skall
ha den omfaUning som f n. finns i 73 § TK. Innehållet i och grundema för beslutet
bör enligt kommittén anges i FTL.
Kommittén
föreslår alt - i stort sett i överensslämmelse med vad som gällde vid 1975 ärs
taxering - i beslutet skall redovisas i första hand själva beslutet om
indelningen i taxeringsenheter, beskattningsnaturen, skalle-pliklsförhältanden
och taxeringsvärde.
Vidare
skall delvärden och värde av varje värderingsenhel redovisas.
De
beslutade värdefaktorerna och deras klassificeringsdata samt riktvärden och
juslering för säreget förhällande skall också anges i beslutet.
För
FoB 80 redovisas ocksä nybyggnadsär. Vidare redovisas enligl förslagel
storieken av varje byggnad som ulgör egen värderingsenhet.
Avrundning
av värdena sker till fulla tusental kronor per värderingsenhel.
Vidare
lämnas förslag lill en regel om arealredovisning som också i huvudsak
överensstämmer med reglerna vid 1975 års taxering.
I
stort sett görs inte några invändningar i remissyttrandena om beslutens
innehåll i samband med den föreslagna beslutsredovisningen. Jag vill här betona
beslulsredovisningens belydelse. Den är grundläggande för fastighetstaxeringsregislrets
användbarhet för t. ex. samhällsplaneringsändamål men också som en planerad bas
för eventuellt kommande rullande taxeringar. För atl regislrel skall kunna
fungera väl fordras det all grundmaterialet både kvalitativt och formelll
håller mättet.
Jag
anser all del förslag som kommittén lämnal ger en god grund för användning vid
angelägna planeringsfrågor och också för kommande laxeringar. Jag vill
emellertid anslula mig lill ell förslag från LMV och Sveriges villaägareförbund
i della sammanhang. Man anser att de standard-poäng som äsätts för olika
slandardvariabler vid klassificeringen av värdefaktorn slandard för småhus
också skall ingå i beslutsredovisningen och därigenom registreras. Fastighetsägarna
flr dä en realistisk möjlighet atl kontrollera taxeringen. Vidare skulle en
sådan regislrering minska behovel av uppgifler frän fastighetsägarna vid
kommande fastighetstaxeringar och väsenlligl underlätta kommande
ortsprisanalyser t. ex. i ett system med "rullande"
fastighetstaxering. Jag anser att förslaget är angeläget och atl det bör
genomföras. I övrigt biträder jag ulredningens förslag om innehåll i beslutet i
och för beslutsredovisningen.
Underrättelserna
Som
tidigare anförts föreslår kommittén atl de lokala skattemyndighelerna liksom nu
skall underrätta fastighetsägarna om nämndernas beslut.
I
underrättelserna skall också anges fastighetsägarnas möjlighel all lämna
erinringar mol nämndens beslul och om i vilka fall ny underrättelse kommer
Prop. 1979/80:40 180
att
sändas ut samt om hur fastighetsägare anför besvär över nämndens beslut. Även
skiljaktig mening som antecknats i protokoll eller annan handling skall anges.
Beslutsmotiveringarna
bestod vid 1975 ärs taxering av slandardformule-ringar. Enligl kommittén behövs
del ibland ylleriigare informalion ulöver slandardformuleringarna i
underrättelserna. Sådana särskilda motiveringar bör sändas tillsammans med
beslutet till fasUghetsägaren via lokal skattemyndighet på samma sätl som
skiljaktig mening.
Åtskilliga
remissinsianser önskar alt mer information las in i underrättelsen än vid 1975
års taxering. Vidare bör fler standardmotiveringar skapas och särskilda
motiveringar sändas separat i större utsträckning än tidigare. Ett genomförande
av dessa förslag bör leda till större förståelse för besluten om
fastighetstaxering. De är ändamålsenliga och tjänar rättssäkerheten. De bör
därför genomföras. De särskilda motiveringarna bör sändas till fastighetsägaren
via lokal skattemyndighet.
2.5.5.4
Beslutsredovisning genom avi, längdföring m. m. Fastighetstaxeringsavi
Fastighetstaxeringsnämndernas
beslut skrevs vid 1975 års taxering ut på en fastighetstaxeringsavi som också
användes som underlag vid registreringen.
Enligt
kommittén bör fastighetslaxeringsavin för småhus slopas. Nämndens beslut om
taxering samt FoB-uppgifterna m. m. beträffande dessa byggnader, som utgör det
hell övervägande antalet taxeringsenheter, skall enligt förslaget registreras
efler anleckningar pä deklarationsblanketten. På det sättet inbesparas enligt
kommittén ett avsevärl sorteringsmoment i lokal skattemyndighets arbete. Nägon
beslämmelse i denna fråga föreslås inte i FTL.
Några
remissinstanser anser atl förslagel bidrar till att rationalisera arbetet.
Övervägande delen av remissinstanserna är emellertid kritiska till förslaget
att slopa fastighetslaxeringsavin. Man anför bl. a. att för fastigheter, som
man framställt avier för, kan anmaning ske med hjälp av avierna. Systemet med
avier har fungerat väl och del är svårt atl utforma deklaraUonsblanketterna så
att registering kan ske direkt från dem.
För
min del delar jag i princip den åsikt som flertalet remissinstanser framfört.
Fastighetslaxeringsavin har fungerat bra som beslutshandling och
registreringsunderiag. Deklarationsblanketterna kan fl en bättre utformning om
man inte behöver ta hänsyn till att de skall fungera som registreringsunderiag.
Emellertid kommer jag all föreslå en utökad uppgiftsinsamling och registrering
bl. a. för energiplaneringens räkning. Frågan har därigenom kommit i ett nytt
läge. Jag anser atl den bör hållas öppen tills vidare för ytteriigare
överväganden av RSV.
Prop. 1979/80:40 181
Längdföring
m. m.
Faslighetslaxeringsnämndens
besluisredovisning skall ligga lill gmnd för längdföringen och inmatningen i
fastighetslaxeringsregistret. Som tidigare anförls skall f n. enligl 73 § TK
beslutet och beslutsgrunderna saml vissa ytteriigare uppgifter föras in i
fastighetslängden. Samma beslutsredovisning skall ske i stomme till längd.
Kommittén föreslår att samma ordning skall gälla också vid nästa allmänna
fastighetstaxering.
Enligt
nuvarande bestämmelser längdförs inte byggnad på annans mark med ett värde
understigande 5 000 kr.
Kommitténs
förslag innebär att småbyggnad - värd under 10000 kr. - på annans mark inte
skall längdföras. Dessa skall enligt förslaget inte åsättas taxeringsvärde. Om
byggnaden används till stadigvarande bostad skall den emellertid med hänsyn
till FoB 80 tas upp i faslighelslängden.
Kommittén
föreslår vidare att icke skattepliktig byggnad som används för försvarsändamål
av sekretesskäl inte skall längdföras.
Vissa
uppgifter bör enligt kommittén liksom nu kunna föras in i fastighetslängd trots
atl de inte utgör en del av fastighetstaxeringsnämndens beslut. Detta gäller t.
ex. sådana uppgifter som enbart är av intresse för FoB 80 eller
energiplanering. Kommittén anser att någon bestämmelse härom inte bör tas in i
FTL. I stället föreslås att i FTL skall anges atl regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter om
fastighetslängd och stomme till sädan längd.
Förslaget
innebär vidare att nuvarande bestämmelser om att fastighetslängd och stomme
till sådan längd skall hållas tillgänglig för allmänhelen i princip överfors
till FTL.
Likasä
föreslås att nuvarande bestämmelser om lokal skattemyndighets rätt att besluta
om rättelse av fastighetslängd och av taxeringsnämnds beslut om taxering skall
överföras till FTL. Emellertid föreslås vissa ändringar. Beslut om rättelse
föresläs sändas i vanligl brev.
Kommitténs
förslag om längdföring m. m. motsvarar i allt väsenlligt vad som gällde vid
1975 års taxering sedan hänsyn tagils till kravet från FoB 80 alt alla
bostadsbyggnader som bebos stadigvarande skall registreras. Nägon länsstyrelse
ifrågasätter om inte de småbyggnader som tas in särskilt för FoB 80 kunde
hållas utanför längden och registreras särskill i
fastighetstaxerings-registret. Jag anser att detta är en riktig invändning. I
övrigl biträder jag kommitténs förslag om längdföringen.
2.6
Samordning mellan allmän fastighetstaxering, folk- och bostadsräkning samt
energiplanering
En
kort redogörelse har lämnats i avsnitt 2.1 för den samordning mellan 1981 års
allmänna fastighetstaxering och FoB 80, som riksdagen beslutat efter förslag i
prop. 1978/79:128.
Prop. 1979/80:40 182
Enligl
min mening mäsle del från fastighetsägarnas sida uppfattas som en högst
betydande förenkling att vid ett enda tillfälle fl lämna uppgifler om sin
fastighet bäde till fastighetstaxeringen och sådana andra insamlingar av
uppgifler för samhällsnyttiga ändamål som statsmakterna beslular om.
Allemativet med skilda insamlingar och olika blanketter att fylla i och lämna
vid flera tidpunkter måsle vara avsevärl mer besvärande för de enskilda. Elt
sådanl insamlingssäll är också rationellt för det allmänna. Jag vill därför nu
föreslå att även en insamling av uppgifler för energiplanering görs gemensaml
med uppgiftsinsamlingen för 1981 ärs fastighetstaxering och FoB 80. Vad jag nu
har sagt i fråga om FoB 80 har avsell bostads- och lägenhetsuppgifter. I fråga
om de personuppgifter som skall avges inför FoB 80 är lägel etl annal och jag
återkommer strax till denna fräga.
1 de
tvä följande avsnillen behandlas särskilda frägor om samordning med den
allmänna fastighetstaxeringen för dels FoB 80, dels den kommunala och slatliga
energiplaneringen.
2.6.1
Folk- och bostadsräkningen 1980
Riksdagens
beslut om FoB 80 innebär bl. a. att bosladsdala skall inhämlas i samband med
att uppgifter under hösten 1980 skall las in Ull 1981 års allmänna fastighetstaxering.
Med hänsyn till de samhällsekonomiska fördelarna med en samordning ställer sig
fastighelstaxeringskommiltén posiliv lill en sådan ordning under förutsätlning
att mer pålagliga negativa konsekvenser inle uppkommer för
fastighetstaxeringen. De remissinsianser som yttrat sig över kommittéförslaget
och också FoB-utredningens belänkande (SOU 1978:79), som låg till grund för
prop. 1978/79:128, har varit positiva till samordningsförslagel. De har därvid
framhållit samma skäl somjag gör för min tillstyrkan av förslaget, nämligen
förenkling för fastighetsägarna och rationalisering för myndigheterna.
I
lagen (1979:217) om folk- och bostadsräkning har de grundläggande
bestämmelserna för organisalionen av förfarandel vid FoB 80 lämnats. Vidare
stadgas bl. a. alt anvisningar om förfarandet vid FoB 80 skall lämnas av RSV
och SCB gemensamt i vad anvisningarna rör bl. a. länsstyrelserna och de lokala
skattemyndigheterna samt i övrigl av SCB.
Fastighelstaxeringskommiltén
diskuterar några frågor om samordningen, som inte reglerats i lagen om folk-
och bostadsräkning men som är av betydelse för alt samordningen skall kunna
genomföras. Dessa frågor måste finna en lillfredsslällande lösning för alt den
beslutade samordningen skall fungera väl. De lösningarna bördelvis komma till
ultryck i de gemensamma anvisningar om förfarandet som RSV och SCB skall
utfärda.
Efter
fastighetslaxeringskommitténs förslag i samordningsfrågan och de
remissyttranden som nu lämnals angående de förslagen är del enligl min mening
lämpligt att utan alt yllerligare lagstiftning behöver ske lägga fast nägra
väsentliga ulgångspunkler och rikllinjer för främsl SCB;s, RSV:s och
Prop.
1979/80:40 183
kommunernas
arbele med samordningen mellan fastighetstaxeringen och FoB 80. Som en bakgrund
för mina överväganden och förslag om detta flr jag anföra följande.
Basmaterialet
för FoB 80 beslår i första hand av en personblankett med uppgifler om t. ex.
namn, sysselsältning och arbetsplats. Vidare beslår del av uppgifler om
bostadsbeståndet, som vid lidigare folk- och bostadsräkningar samlats in genom
en särskild blankett till allmänheten. Bostads- och lägenhetsuppgifterna skall
nu i stället vid FoB 80 las in pä faslighetsdeklarationen dä det gäller
enfamiljshus som bebos av ägaren. För övriga fasligheter tas lägenhelsuppgifterna
in pä en särskild lägenhelsförteckning. En sädan förteckning skall, liksom
fallel är nu, även lämnas för fastighetstaxeringen, dä det gäller
flerfamiljshus. I prop. 1978/79:128 harjag framhållil bl. a. alt det f n. inte
finns något annat sätl all samla in bosladsdala än genom blankett till
allmänhelen.
Genom
fastighetslaxeringskommitténs belänkande och yllranden över det har nägra
frägor särskilt aktualiserats, nämligen samdistribution av personblanketter
och fastighetsdeklaralionsblanketter, gemensamt insamlingsställe och gemensam
insamlingstidpunkt för blanketterna. Vidare bör ramarna för
skattemyndigheternas arbete med FoB-uppgifterna preciseras något närmare på en
del punkter.
Samdistribution
FoB-utredningen
hade föreslagit alt blanketten för faslighetsdeklaralioner och personblanketten
skulle samdistribueras till småhusägare. Fastighelstaxeringskommiltén har inle
något att erinra mot del förslaget. RSV motsätier sig emellertid det
tillvägagängssättet. Samdistribution kan enligt RSV över huvud taget inle
åsladkommas på ett acceptabelt sätt med de tekniska och organisatoriska
förutsättningar som kommer att finnas. SCB har samma uppfattning som RSV
angående den aktuella samdistributionen.
Mol
den bakgrunden är del enligl min mening klarl att samdistribution inte skall
ske. Personblanketterna bör därför sändas ut genom separala försändelser.
Gemensam
insamlingstidpunkt och gemensamt insamlingsställe
Både
FoB-utredningen och fastighelstaxeringskommiltén förordar en gemensam
insamlingstidpunkt och att såväl deklarations- som personblanketterna samlas
in på samma ställe. I remissyttrandena över kommittéförslaget diskuteras dessa
frågor. RSV delar den uppfattning som fastighetstaxeringskommittén framfört,
nämligen att man som gemensamt insamlingsställe för
fastighetsdeklarationsblanketterna och personblanketterna bör använda lokal
skaltemyndighet som sedan länge är insamlingsställe för deklarationer och andra
uppgifter. SCB anför att uppgiflslämnarna felaktigt
Prop. 1979/80:40 184
kan
sammankoppla FoB:s personblankell med laxeringen om del upprättas ell gemensamt
insamlingsställe. SCB är därför inte benägen atl acceplera elt gemensaml
insamlingsställe.
1
frägan om inlämningslidpunklen har fastighelslaxeringskommittén föreslagil all
deklaralionstidpunkten oförändrat skall vara den 15 september 1980 och därför
utifrån förutsättningen att del skall vara en gemensam inlämningstidpunkt
ansett all såväl personblankelter som deklarationsblanketter skall inlämnas
hos lokal skattemyndighet senasl den 15 seplember. RSV delar den uppfallningen.
Å andra sidan anser SCB, som enligl lagen om folk- och bostadsräkning har all
efter samråd med RSV bestämma insamlingstidpunkten, atl tidigaste dag för
inlämning av personblankelten är den 18 seplember. Som skäl för det anför SCB
att uppgifterna pä personblankelten (sysselsällning, yrke elc.) planeras avse
vecka 37 (8-14 september) och det är nödvändigt att uppgiflslämnarna får nägra
dagar pä sig alt fylla i personblan-kelterna. SCB föreslår därför den 18 september
som insamlingsdag.
För
egen del vill jag framhålla atl de väsenlliga förenklings- och
rationaliseringsvinsterna genom samordningen mellan FoB 80 och fastighetstaxeringen
1981 ligger pä den gemensamma insamlingen och delvis gemensamma hanleringen av
fastighets- och bostadsdala. Denna kommer atl ske på fastighetsdeklarationerna
och i den bilaga lill deklarationen som lägenhetsförleckningen utgör. 1 och med
att samdislribulion inte kan ske torde det däremot vara enklast för de enskilda
och myndigheterna om småhusägarnas - liksom övriga medborgares personblanketter
vid FoB 80 -sänds direkl lill de kommunala granskningsorganen. Däremot delar
jag kommunernas och remissinstansernas uppfattning att det ur
samordnings-synpunkt är fördelaktigt med en gemensam insamlingstidpunkt för
fastighetsdeklarationerna och personblanketterna.
SCB
har anfört goda skäl för en framflyttning av senaste inlämningsdag för
personblankelterna lill den 18 september. Fördröjningarna i taxeringsarbetel
blir av endast marginell ärt om senaste deklarationstidpunkl flyttas fram tre
dagar. Jag föreslår därför all säväl faslighetsdeklarationer som personblankelter
skall avlämnas senast den 18 september. I del sammanhanget flr framhållas atl
personblankelten med hänsyn till den vecka (vecka 37), som personuppgifterna
skall avse enligl SCB:s planering, kommer att kunna lämnas endast under tiden
den 14-den 18 september. Den fastighetsägare som sä önskar kan givetvis lämna
in sin deklaration tidigare.
Hantering,
resurser m. m.
Fastighetstaxeringskommittén
har anfört att de ytteriigare uppgifter som läggs på taxeringsorganisationen
måste uppvägas antingen av ytterligare personal eller av förlängning av
laxeringsperioden. Åtskilliga remissinstanser har framfört liknande synpunkter.
Man har också uttalat sig om skatlemyndigheternas hantering av FoB-materialet
under olika skeden av laxeringen.
Prop. 1979/80:40 185
För
egen del anser jag all följande huvudsakliga riktlinjer skall följas i det
sammanhanget.
I
det första skedet, dvs. sorteringsskédét, då lokal skattemyndighet tagit emol
fastighetsdeklaralionerna avskiljer lokal skattemyndighet dä del gäller
bostadshus med fiera lägenheter eU exemplar av lägenhetsförteckningen. Detta
exemplar sänds över till FoB:s granskningsorgan sedan idenliletsbe-leckningen
pä lägenhelsförteckningen kontrollerats mol identitelsbeteck-ningen i
deklarationen.
Deklarationshandlingarna
inkl. ett exemplar av lägenhetsförteckningen överiämnas därefter frän lokala
skattemyndigheten till fastighetstaxeringsnämnden för granskning och beslut.
Fastighetstaxeringsnämnden
behandlar i siU arbete uppgifterna i deklarationshandlingarna för FoB 80 i
princip endasi om del beträffande en fastighet har uppkommit anledning atl
komplettera deklarationsuppgifterna för taxeringen. I sådant fall kompletteras
även FoB-uppgifter för fastigheten.
Sedan
beslul om taxeringen fallats flr lokal skattemyndighet i elt andra skede -
beredningsskedet - ta befaUning med deklarations- och FoB-materialet. Lokal
skallemyndighet kontrollerar och justerar registreringsunderlaget, dvs.
deklarationen eller eventuellt taxeringsavin, mol deklarationerna. Därvid
kontrolleras alt både de taxeringsuppgifter och FoB-uppgifter som skall
registreras förts över korrekt på registreringsunderlagel. Därefter registreras
uppgifterna från registreringsundertaget.
Jag
har i prop. 1978/79:128 utlalal mig om kostnaderna för FoB 80 samt fördelningen
av de kostnaderna på staten och kommunerna. Jag har i samma proposition lämnat
ett förslag om bestridande av kostnaderna för FoB 80, som riksdagen godtagit.
Fastighetstaxeringskommittén och ålskilliga remissinstanser har framhållit att
ytteriigare kostnader måste uppkomma i samband med lokal skattemyndighets
hantering av FoB-materialet än vad som lidigare beräknats.
RSV
har i silt yttrande över länsslyrelsernas anslagsframställningar för budgetåret
1980/81 i vad avser bl. a. de lokala skaltemyndighelerna dels inräknat vissa
registreringsresurser för FoB 80 i resursätgången för den allmänna
fastighetstaxeringen, dels beräknat behovet av tillfällig personal hos lokal
skaltemyndighet för de övriga arbetsuppgifterna för FoB 80, som jag beskrivit.
RSV beräknar all det behovet uppgår till ca 115 årsarbetskrafter och atl
resursbehovet bör läckas genom tillskoU av personal från kommunernas
granskningsorgan eller genom atl kommunerna bestrider de koslnader som LSM
åsamkas för denna medverkan. I sill remissyttrande över kommitténs betänkande
har RSV ansett att det är lämpligast aU lokal skattemyndighet endera släller
egen personal lill förfogande för denna medverkan eller själv rekryterar
nödvändig förstärkning. Den uppfaUningen delas allmänt av länsstyrelserna och
de lokala skattemyndigheterna.
För
egen del vill jag framhålla att det är nödvändigt au lokal skaUemyn-dighets
extra resursbehov för FoB 80 täcks. DeUa flr ske i samförstånd med
Prop. 1979/80:40 186
kommunema.
Ytterligare anslagsmedel lill de lokala skattemyndighelerna torde därför inte
bli aktuella.
2.6.2
Kommunal och statlig energiplanering m. m.
2.6.2.1
Framställning från statens industriverk m. fl.
SIND,
planverket, bosladsslyrelsen och SCB har i en gemensam framslällning den 4
oktober 1979 hemställt att regeringen vidlar erforderiiga ålgärder för alt
säkerslälla möjligheten atl erhålla bällre underiag för energiplaneringen och
samhällsplaneringen.
1
framställningen framhåller de fyra myndighelerna att fastighelstaxeringskommiltén
särskilt nämnt atl uppgifler frän fastighetstaxeringen bör kunna komma till
användning även i energiplaneringen. Delta har, sägs del, också understrukils
från ålskilliga häll i remissyllranden över kommitléförslagel.
1
framställningen anförs att uppgifter ur fastigheislaxeringsregislret används
inom de fyra myndigheternas verksamhetsområde för samhällsplane-ringsändamäl.
Della har sketl i samband med t. ex. upprällande av bostads-saneringsprogram,
uppsökande verksamhel inom förbätlringslånegivningen, markanvändningssiatistik,
och SCB:s prisstatistik. Registret har också försöksvis använts av
ADB-utredningen som informationsunderiag för fysisk planering. I
framställningen anförs vidare bl. a. följande.
Genom
riksdagsbeslut om energibesparing i befintlig bebyggelse avses
energianvändningsnivån bli sänkl med 35 TWh och kostnaderna för de åtgärder
detla kräver beräknas uppgå lill ca 40 miljarder kr. Kommunerna får f n. för
bl. a. silt planeringsarbele i samband med energiplaneringen 95 milj. kr. per
år av staten.
Planeringsarbetet
i kommunerna omfatlar en invenlering av fastighelsbeståndet för att kartlägga
dess energisituation som underiag för besiktning och rådgivning. För att fl
information om t. ex. byggnadsår och -funkUon används
fastighetstaxeringsregislrel. För andra dala, t. ex. uppvärmningssätt, används
regisler från eldistributörer, värmedislributörer, oljedistributörer och från
solardistriklen. Vidare utnyttjas byggnadsnämndernas arkiv för all fl
information om byggnaders stomuppbyggnad och tekniska kvalitel.
För
ytteriigare andra data, t. ex. venfilationssätl saknas register helt.
BefinUiga
register är upprättade för olika ändamål och det kan vara svårt atl använda
dala frän skilda register dä gemensam identitet saknas. Vissa regisler, t. ex.
oljeleveranlörernas, är heller inte alltid tillgängliga. Ofta får enkäter till
fastighetsägarna användas som komplement.
Sammanlagl
gäller att belydande arbetsinsatser läggs ned i inventerings-arbete ulan att
resultatens kvalitel kan garanteras. Genom alt utnyttja fastighetstaxeringen
för atl inventera det befintliga fastighetsbeständet skulle den lotala
uppgiftsbelastningen pä enskilda kunna minskas avsevärt. Flera av
Prop. 1979/80:40 187
de
uppgifler som behövs för energiplaneringen lämnas nämligen redan i samband med
fastighetstaxeringen. Dessulom skulle kommunernas arbete med
energisparplanering och besiklningsverksamhel underlättas och påskyndas om för
ändamålet viktiga data insamlas och registreras vid fastighetstaxeringen.
De
uppgifter som behöver registreras vid fastighetstaxeringen för energiplaneringen
är enskilda variabler som utgör underiag för den registrerade och längdförda
värdefaktorn slandard. Vidare behövs en modifiering av följande uppgifter som
infordras vid fastighetstaxeringen:
1. Uppvärmningssätt, så all använt bränsleslag samt
möjlighet lill kombinalion i bränsletillförseln registreras.
2. Byggnadsslomme, så alt använi malerial anges.
3. Isolering, så all utförd lilläggsisolering anges.
4. Förekomst av rökkanal, ulöver uppgift om
"öppen spis".
5. Byggnadsår, så alt fakliskl tillbyggnadsär också
anges i stället för endasi "åldersklass".
6. Area, sä att faktisk area i stället för areaklass
anges.
Dessulom
fordras en komplettering med uppgift om ventilationssätt.
För
att fastighetstaxeringsregislrel skall kunna användas för energiplaneringen
föreslär de fyra myndigheterna alt i allmän och särskild fastighetsdeklaration
görs kompletteringar avseende förhållanden som är viktiga för energiplaneringen
saml att inhämtade uppgifter granskas och kontrolleras så att
tillförlitligheten säkerställs.
Vidare
föreslås att uppgifterna registreras i fastighetslaxeringsregistret. De
insamlade uppgifterna skall därvid registreras på sädani säll all de är
användbara inte enbart för slatistiska ändamål, genom aggregering, utan också
för invenleringsändamäl genom anknytning till fastighetsidentifikation.
Slulligen
hemställer de fyra myndighelerna atl erforderiiga medel anslås för att
förslaget skall kunna genomföras. Kostnaderna beräknar de till ca 1,7 milj. kr.
2.6.2.2
Framställning frän DEFU
DEFU
har i en framställning den I oktober 1979 efter samråd med Kommunförbundet
hemställt hos regeringen att fastighetsdata som insamlas i FoB 80 och 1981 års
allmänna fastighetstaxering skall göras tillgängliga för kommunal planering och
all de fl lilläggsuppgifter för energiplanering som erfordras tillåts ingå i
faslighelslaxeringsblankelten. Vidare föresläs aU de uppgifler som las in vid
1981 års fastighetstaxering blir föremål för dataregistrering.
DEFU
pekar som skäl för framställningen främst på kommunernas behov
Prop.1979/80:40 188
av
basdata om fastighetsbeståndet för den kommunala energiplaneringen som
beslutals av slatsmaklerna. Vidare anförs bl. a. atl bostadsdala för FoB 80
skall samlas in samordnat med fastighetstaxeringen. En gemensam blankett har
utarbetats. Denna innehåller enbart dala om fastigheten. Enda
personinformalionen är personnummer, namn och adress på fastighetens ägare.
Redan den samordningen är enligl DEFU:s mening en utmärkt åtgärd.
Del
är, anför DEFU vidare, en angelägen sak för samhällel all begränsa allmänhelens
uppgiftslämnande så långt möjligt. Enligt DEFU:s mening står många kommuner
inför ett omedelbart behov av de angivna uppgifterna. Utan samordning leder
detta till etl ökat uppgiftslämnande. Det bör vidare påpekas atl kommunerna har
betydligt sämre föratsättningar att få in uppgifter själva än genom en
samordning av uppgiftsinhämtandet med fastighetstaxeringen.
Syftet
med uppgiftsinsamlingen av fastighetsdata 1980 bör enligl DEFU vara trefaldigt
och avse såväl den allmänna fastighetstaxeringen och folk- och bostadsräkningen
som kommunal planering (främst energi). Uppgiflsinsam-lingen för energiplaneringsändamål
bör ha den omfattning som angelts i SIND:s, planverkets, bostadsstyrelsens och
SCB:s framställning.
I
fräga om kostnadskonsekvenser framhåller DEFU alt tillkommande kostnader för
bl. a. stansning mycket väl kan kompenseras i andra led i rutinerna. Det
samordnade utnyujandet av uppgifter för samhällets del leder till besparingar
främsl för kommunerna och uppgiflslämnarna. Besparingarnas storlek lorde vida
överstiga de merkoslnader som kan uppstå vid fastighetstaxeringen 1981. En
förbättrad rapportering från kommunerna till taxeringsmyndigheterna om
förändringar i byggnadsbeståndet leder till besparingar för
skattemyndigheterna.
2.6.2.3
Förslag
Riksdagen
behandlade under riksmötet 1977/78 frägan om energisparplan för befintlig
bebyggelse. Planen avser energibesparande ätgärder i säväl bostäder som
offentliga lokaler och näringslivets byggnader. Enligt riksdagens formulering
av sparmålet (prop. 1977/78:76, CU 1977/78:31, rskr 1977/78:345) skall
riktpunkten vara att nettoenergiförbrukningen i det nu befintliga
byggnadsbeståndet år 1988 är ca 35 TWh lägre än vid tiden för beslutet.
Uppbyggnaden av energisparprogrammel förutsattes ske stegvis. En omprövning av
energisparprogrammel skall ske efter tre år, dvs. inför budgetåret 1981/82.
1
propositionen redovisades olika alternativa ambitionsnivåer för energisparandet.
De tolala investeringskostnaderna under en tioårsperiod uppskattades till
mellan 31 och 48 miljarder kr.
För
kommunernas arbetsinsats avseende planering, besiktning och rådgivning för att
beräkna energibehovet ger slaten f n. bidrag till kommunema
Prop.
1979/80:40 189
med
95 milj. kr. per år (prop. 1974:69,1975:30 bil. 2,1976/77:107,1977/78:76 och
1978/79:115).
1
samband med riksdagens beslut om en samordning mellan FoB 80 och 1981 års
allmänna fastighetstaxering har framhållits de förenklingar, rationaliseringar
och kostnadsbesparingar som ett gemensaml uppgiftsinsamlan-de och lill viss del
gemensam hanlering innebär. Motsvarande skäl föreligger för en gemensam
insamling av etl antal extra uppgifter för kommunal och statlig energiplanering
och för att registrera dessa i fastighetstaxeringsregislrel.
Vidare
bör i enlighel med framställningarna de enskilda variabler som samlas in till
grund förstandardbedömningen vid fastighetstaxeringen tas in i registret.
Behovet av att dessa uppgifter registreras har också starkt under-strukits bl.
a. av LMVförfastighelsprisstatistik m. m. Ävensom underiag för en eventuell
rullande taxering är en sådan registrering av betydelse.
Frågan
om utlämnande till annan myndighet av bostadsuppgifter som
samlasinförFoB80harbehandlatsiprop. 1978/79:128(s. 17och 18). Samma
förutsättningar för utlämnande bör gälla för de extra uppgifter som samlas in
för energiplaneringen. I deklarationerna bör uppgifterna för energiplaneringen
markeras särskill på samma sätt som de särskilda uppgifterna för FoB 80.
Utlämning
av uppgifterna för energiplanering och andra uppgifter om standardvariablerna
kan inte ske till kommunerna utan särskilt medgivande. Jag föreslår att dessa
frågor regleras i en särskild lag om uppgifter för kommunal och statlig
planering. Enligt denna lag bör kommuner och statliga myndigheter för främst
sin energiplanering få del av - fömtom de uppgifter som anges i
faslighelslängden om beslutet, beslutets grunder m.m.- även de uppgifter om
standardvariabler och uppgifter för energiplaneringen, som enligt mitt förslag
bör registreras i fastighetslaxeringsregistret. För statens energiplanering kan
det gälla t. ex. vissa översiktliga beräkningar rörande den relativa
användningen av olika energislag. Helt allmänl kan sägas om dessa uppgifler att
persondata inte finns eller kommer att finnas i fastighetslaxeringsregistret.
Enda personinformation är personnummer, namn och adress pä fastighetens ägare.
Dessa uppgifter är emellertid redan offentliga i faslighetslängderna. Nägot
hinder frän inlegritelssynpunkt all låta kommun eller statlig myndighet för sin
planering ta del av nämnda uppgifler anser jag inle föreligga. Detta innebär
emellertid inte en rätt att upprätta dataregister.
Beträffande
hantering och kostnader vill jag anföra följande. För skattemyndigheterna och
nämnderna kan endast samma arbetsinsats komma i fråga som beträffande
uppgifterna för FoB 80. Detta innebär att saknade uppgifter för energiplaneringen
kan infordras bara i de fall där en komplettering av uppgifterna i
deklarationen e. d. för fastighetstaxeringen ändå behöver göras. Någon
avskiljning och beredning av blanketterna som för FoB 80:s del bör inte komma i
fråga. Vidare får gemensam registrering ske. 1 de
Prop.
1979/80:40 190
avseenden
ingivna uppgifler anses behöva kompletteras eller kontrolleras ytteriigare flr
det ankomma på kommun eller statlig myndighel alt ombesörja detla i önskad
omfallning med utgångspunkt i utdraget ur registret. Frägan om en uppdatering
och komplettering av regislrel flr tas upp av RSV, Kommunförbundel och övriga
berörda myndigheter.
Somjag
nyss framhållit anser jag att de båda framställningarna från SIND, planverket,
bosladsslyrelsen, SCB och DEFU i sak bör bifallas. Merkostnadema för det
särskilda arbetet med uppgifterna för energiplaneringen och variablerna för
standardbeslämningen lorde kunna beräknas till ca 4 milj. kr.
3 Övergångsbestämmelser
Den
nya FTL skall lillämpas försia gången vid 1981 års allmänna fastighetstaxering.
Motsvarande föreslås i fräga om ändringarna i TLoch KL. 1 tydlighetens intresse
vill jag erinra om alt ingen ändring föresläs av reglerna om särskild
fastighetstaxering.
1
den allmänna motiveringen har jag föreslagit alt marknadsvärdet för
lantbruksenhet vid 1981 års taxering skall beslämmas med hänsyn lill det
genomsnillliga prisläget tredje året före taxeringsåret, dvs. 1978. En regel om
della har tagits in bland övergångsbeslämmelserna. Bland övergängsbeslämmelserna
finns likasä regler om förordnande av bl. a. olika ledamöler inför 1981 ärs
fastighetstaxering. Detsamma gäller i fräga om vissa särskilda föreskrifter som
inför 1981 års taxering skall utfärdas senare än enligl huvudregeln i FTL. Även
dessa förslag har lidigare behandlals.
4 Kostnadsfrågor
Faslighetstaxeringskommittén
har i sill belänkande beräknal all kostnaderna för en allmän
fastighetstaxering år 1981 uppgår till totalt ca 210 milj. kr. i 1978 ärs
kostnadsnivå. En sädan samlad redovisning av kostnaderna har inte gjorts vid
lidigare allmänna fastighetstaxeringar. 1 beloppet, som till betydande del
avser kostnader för del i förhällande lill lidigare fastighetstaxeringar
avsevärt förbättrade förberedelsearbetet, ingår kostnader som belöper pä olika
slalliga myndighelers medverkan -såväl i särskild ordning som inom ramen för
deras normala verksamhel - koslnader för information om uppgiftslämnandet och
om taxeringens ändamål och användningsområde, koslnader för utbildning av
laxeringsfunklionärer, för anskaffning av blanketter, handböcker och kartor
samt ersättningar äl ordförande, konsulenter och sakkunniga i
fastighetstaxeringsnämnderna. Vidare ingår ersätlningar lill förtroendevalda
ledamöter i nämnderna med ca 35 milj. kr. Dessa . kostnader belastar dock inte
statsverket utan faller pä resp. kommuner. Mol kostnaderna om ca 210 milj. kr.
ställer kommittén åriiga inläkter för kommunema genom garanlibeskallningen om
ca 2 200 milj. kr., vilkel skall
Prop.
1979/80:40 191
jämföras
med ett belopp av ca 1 300 milj. kr. som följd av de taxeringsvärden som 1975
ärs allmänna fasUghetstaxering resulterade i.
Det
är svårt all göra en lillföriitlig och lillräckligl noggrann beräkning av vad
del kosiar alt genomföra ett så pass omfattande förfarande som en allmän
fastighetstaxering med den länga förberedelsetid som dessutom krävs. Ännu
vanskligare är det all i förväg bedöma det lillskott lill det allmännas
inkomsler som blir följden av de ändrade taxeringsvärdena. Jag anser emellertid
att kommitténs kostnadsberäkning av sill framlagda förslag har sädan
tillförlitlighet all den kan ligga till grund för slalsmakiernas beslut om en
fastighetstaxering med den utformning och den ambitionsnivå som jag anser ar
önskvärd och som jag har redogjort för i det föregående. De förändringar i kommittéförslagen
som jag därvid har förordat ändrar inle på något avgörande säll gmnderna för
beräkningarna. Givelvis kommer dock samordningen av uppgiftslämnandet för
energiplaneringsändamäl m. m. all medföra uppgifler som kommittén inle har
kunnal fömtse, men denna ulvidgning ger enligt min uppfaUning sädana fördelar
och kostnadsbesparingar i stort all den inle bör underlåtas. Merkostnaderna på
detla sätt är marginella jämfört med totalkostnaden för fastighetstaxeringen.
Som
jag nyss antydde belöper kostnaderna för den allmänna faslighels-laxeringen och
förberedelserna för denna på ell flerlal ändamål och kommer därför att
redovisas över olika utgiftsanslag på statsbudgeten. Jag syflar därvid pä
anslagen till länsstyrelserna, de lokala skattemyndigheterna och RSV. Vidare
finns på statsbudgeten under åttonde huvudtiteln sedan budgetåret 1978/79
uppfört ett särskill förslagsanslag, benämnt Kostnader för 1981 års allmänna
fastighetstaxering. Från della anslag, som för innevarande budgetår är uppfört
med 35 milj. kr., har främsl bekostats ersätlningar till de olika organ - LMV,
skogsstyrelsen och lantbruksuniversitetet - som pä uppdragsbasis har medverkat
i det förberedelsearbete med atl utarbeta anvisningar av olika slag som RSV
leder. Avsiklen är all frän delta anslag också skall beslridas kostnaderna för
ersättning till nämndordförandena och de andra icke förtroendevalda
funktionärer i fasUghetslaxeringsnämnderna som inle fullgör uppdragel i
nämnderna som etl led i sin normala Uänst. Däremot kommer inte belastningen på
detla anslag att återspegla den samlade kostnaden för fastighetstaxeringen.
Under
den lid som förberedelsearbetet inför 1981 års allmänna fastighetstaxering har
pågått har medel utbetalats från berörda myndighetsanslag och det särskilda
faslighetstaxeringsanslagel under åttonde huvudtiteln efter del atl medel på
vanligl sätt har anvisats av riksdagen för varje budgetår. När del gäller
medelsbehovet under budgetåret 1980/81 - och evenluellt för kvarstående
koslnader även under budgetåret 1981/82 - återkommer jag och andra berörda
statsråd till detta i samband med förslaget till stalsbudget för resp.
budgelår. Del är säledes inte aktuellt med någon anslagsframställning hos
riksdagen i förevarande sammanhang. Jag vill emellertid - efter samråd med chefen
för kommundepartementet - här framhålla atl man, för att i så liten
Prop. 1979/80:40 192
ulslräckning
som möjligt behöva bygga upp en särskild, tillfällig organisation för den
allmänna fastighetstaxeringen, bör sträva efter all samordna de regionala och
lokala skattemyndigheternas medverkan i fastighetstaxerings-arbetet med
utbyggnaden av den ordinarie taxeringsorganisalionen i första instans.
5 Upprättade
lagförslag
1
enlighet med vad jag nu har anfört har inom budgeldeparlementet upprältats
förslag lill
1. fastighelslaxeringslag,
2. lag om ändring i taxeringslagen (1956:623),
3. lag om ändring i kommunalskallelagen (1928:370),
4. lag om insamling av uppgifler för kommunal och
slallig planering.
6 Specialmotivering
7 kapitlet
1
§ I paragrafen anges huvudmomenten vid fastighetstaxeringen. Någon motsvarighel
lill paragrafen finns inte nu. Bestämmelsen i sista meningen om alt
taxeringsvärde inte skall åsättas faslighet som undantagits från skatteplikt
har nu sin motsvarighet i 9 § sisla stycket KL.
4 §
anger sådan lös egendom som skall jämställas med fastighet vid
fastighetstaxeringen. Bestämmelserna har sin motsvarighet i 4 § andraa styckel
KL och andra punkten av anvisningarna till 8 § KL.
15 §
sägs all den, som innehar faslighet och enligt 47 § KL jämställs med ägare till
fastigheten även skall anses som ägare i FTL. Molsvarande stadgas nu i 172 §
andra slycket TL.
6 §. Om den s. k. beskaffenhetstidpunkten talas i
denna paragraf Innehållet i paragrafen har med vissa redigeringar överförts
från 4 § iredje slyckel KL. Regler om den s. k. användningstidpunkten har
tidigare gällt endasi i fråga om fastighets skattepliktsförhållande. Enligt
förslaget gäller den regeln nu uttryckligen också vid bedömning av
beskattningsnatur, värdering m. m.
7 § I lagrummet anges all allmän fastighetstaxering
skall ske vart femle år. Tiden mellan tvä allmänna fastighetstaxeringar kallas
den löpande taxeringsperioden. Frågan om atl definiera begreppet allmän
fastighetstaxering i lagtexten har tagils upp av några remissinstanser. Jag
anser inte att det behövs. Med allmän fastighetstaxering menas att alla
fastigheter taxeras. De år som inte allmän fastighetstaxering görs, skall
särskild fastighetstaxering ske. Dä skall fastigheterna åsättas samma värden m.
m., som vid den allmänna fastighetstaxeringen. Om vissa särskilt angivna
omständigheter
Prop. 1979/80:40 193
inträffar
under den löpande taxeringsperioden skall ny taxering göras vid den särskilda
fastighetstaxeringen. Dä frångås del beslut som faUades vid den allmänna
fastighetstaxeringen. Molsvarighelen lill del som sägs i 7 § finns nu i 12 §
KL. 1 2 § 1 mom. TL omnämns också allmän fastighetstaxering. Den regeln
föresläs få en redaktionell ändring.
2
Kapitlet
1
kapitlet har införts regler om hur byggnader och mark skall klassificeras.
Klassificeringen i detta kapitel är grundläggande för övriga moment vid
laxeringen. En ändring av kommitléförslagel har gjorts i 1 §. Beslämmelsen i 4
§ om atl indelning inle skall få ske på grandval av tillfällig användning bör
gälla även för byggnader. Frågan lorde ha störst betydelse för mark.
Belräffande byggnader skall i och för sig en åriig prövning ske vid
inkomsttaxeringen. Del finns enligl min mening emellertid en viss risk för att
en byggnad, som indelats på sådant säll atl den blivit skattefri, trots ändrad
användning inte blir omtaxerad. Jag föreslår därför att regeln om lillfällig
användning skall gälla all indelning och alt della anges i den inledande
paragrafen.
Till
byggnadstypen småhus hör del som i dagligt tal kallas villor, radhus och
kedjehus. Nägon särskild byggnadstyp för fritidshus har inle föreslagits.
Garage- och förrådsbyggnader och andra mindre byggnader klassificeras ocksä som
småhus, om de utgör komplemenl till småhuset. De flr anses utgöra komplement
till småhuset, om de är inrättade för sådana ändamål, för vilka del kan finnas
särskilda utrymmen i ett småhus. Definitionen av småhus avses överensstämma med
den nuvarande definitionen.
Till
grappen hyreshus skall inte bara bostadshus föras. Hil räknas också affärshus,
hotellbyggnader och liknande. Byggnad som ligger i anslulning till etl hyreshus
och som används som förråd indelas ocksä som hyreshus, om det behövs för
verksamheten. Det är här fräga om utrymmen som också kan tänkas finnas i själva
huvudbyggnaden, t. ex. i en affärsbyggnad.
För
hyreshusen betyder förslaget en viss förändring mot vad som nu gäller. Vissa
byggnader som för framtiden skall indelas som hyreshus, t. ex. hotell-och
restaurangbyggnader hör i gällande ordning till specialbyggnader.
Definitionen
industribyggnad motsvarar i stort sett vad som redan gäller. Byggnader som
ligger i anslutning till industribyggnader och behövs för den industriella
verksamheten bör indelas som industribyggnader. Hit hör t. ex. lagerbyggnader
men inte kontorshus.
Övrig
byggnad utgör en restpost. Till övriga byggnader hänförs en del byggnader som f
n. indelas som industribyggnad. Vissa förrådsbyggnader indelas som småhus och
hyreshus. Till övrig byggnad skall också föras förrådsbyggnader och
lagerbyggnader. Förutsättningen för detta är att byggnaden inte kan kopplas
till ett småhus eller hyreshus. Främst är det fråga om centrallager och
liknande byggnader som inte ligger i närheten av småhus
13 Riksdagen 1979/80. 1 sami Nr 40
Prop. 1979/80:40 194
eller
hyreshus som del har anknytning lill. Vidare kan del vara fråga om hell
självständiga lagerbyggnader.
3 §
Definitionen av småhus, hyreshus, ekonomibyggnader, industribygg
nader och övriga byggnader utgär från byggnadernas beskaffenhet, dvs. del
ändamål som byggnaden är inrättad för. Etl hus som alltså är inrällal till
bostad åt tvä familjer skall delas in som småhus, även om del används som
boslad ål fler än två familjer.
Vid
definitionen av specialbyggnader har man däremol ulgått från användningssättet.
En byggnad som är inrättad för högsl två familjer skall inte delas in som
småhus, ulan som specialbyggnad, om den används för sädant ändamål som stämmer
överens med definitionen av en specialbyggnad. 3 § har utformats sä atl
byggnadens användningssätt vid klassificeringen har företräde framför byggnadens
beskaffenhet. Byggnad som är inrättad som ekonomibyggnad skall dock alltid
delas in som ekonomibyggnad.
Valet
av byggnadstyp skall göras med ledning av den s. k. huvudsaklighetsprincipen.
Byggnad som är inrättad för flera ändamål skall delas in efter hur den till
övervägande del är beskaffad. Samma gäller byggnad som används för flera än ett
specialändamäl. Del kan också förekomma alt byggnad delvis används för
specialändamål och delvis för det ändamål som byggnaden är inrättad för. I
sådant fall skall ocksä huvudsaklighetsprincipen vara avgörande för valel av
byggnadstyp.
4 §
Indelning flr som nämnts under 1 § inte ske på grundval av tillfällig
användning. Om t. ex. mark som är lämplig för växtodling och är ägnad aU
plöjas används som tillfällig upplagsplats skall den delas in som åkermark,
trols att den inle för tillfället används för växtodling.
De
regler som införls i 4 § i fräga om tomtmark syftar bl. a. till att mark, där
möjligheterna alt bygga är Iveksamma, inte kommer att åsättas tomtvärde.
Vidare
skall planlagd obebyggd mark inte hänföras till exploateringsmark om det är
uppenbart att exploatering inte kommer att genomföras.Med detta avses fall då
t. ex. vid översiktlig planering klarlagts att marken inte skall bebyggas.
Vidare gäller t. ex. alt man för vissa små tätorter med avstannande utveckling
fastställt mycket omfattande stadsplaner och byggnadsplaner. I sådana fall då
bebyggelse enligt planerna med stor sannolikhet inte kommer aU ske inom
överskådlig tid bör marken inle klassificeras som exploateringsmark. I andra
fall kan man göra den bedömningen att planlagd mark i närheten av en tätort
kommer atl ligga obebyggd under viss tid men att bebyggelse så småningom kommer
att ske, eftersom den ligger inom område som enligt översiktliga planer
reserverats för framtida bebyggelse. Kommer bebyggelsen aU, såviit man kan
bedöma, dröja mer än omkring 15 år bör marken normalt inte indelas som
exploateringsmark. Ägoslaget exploateringsmark finns inte i gällande ordning.
Det uppställda
Prop.
1979/80:40 195
kravet
att marken enligt fastställd stadsplan eller byggnadsplan är avsedd alt
användas för byggnadsändamål stämmer också överens med definitionen av
tomtmark. Därför har angetts atl sådan planlagd mark skall iiidelas som
exploateringsmark, endast om den inte kan indelas som tomtmark. Del belyder
att, om så långtgående åtgärder har vidtagits med marken att byggnadslov eller
fastighetsbildning föreligger, skall marken indelas som tomtmark.
Inom
omräde som har avsatts för byggnadsändamål kan finnas mark som är avsedd för
parker o. d. Definitionen av exploateringsmark omfattar även sådana områden
genom uttrycket "mark som till någon del är avsedd att användas för
byggnadsändamål".
I
likhet med exploateringsmark är täktmark ett nytt ägoslag.
Ägoslagen
skogsimpediment och övrig mark finns inte heller i gällande ordning.
3
Kapitlet
Kapillel
ersätter 5 § KL där f n. regler om undantag från skatteplikt finns.
Vid
klassificeringen av byggnader har definitionerna av specialbyggnaderna gjorts
med tanke på att alla specialbyggnader skall vara skattefria. I 2 § behövs
därför endast sägas att specialbyggnader skall undantas från skatteplikt.
Enligt 5 § 3 mom. KL skall även tomtområde till skattefri byggnad vara
skattefritt. Enligt förslaget skall ocksä tomtmark till specialbyggnaden
undantas från skatteplikt liksom övrig mark och markanläggningar som hör till
fastigheten. Skattefriheten gäller alltså även markanläggning på annans mark,
om anläggningen omfattas av servitut till förmån för fastighet som innehåller
skattefri egendom. Som jag nämnt i den allmänna motiveringen bör skattefrihet
kunna medges även för byggnad under uppförande. En förutsältning för delta är
atl det klart framgår att byggnationen kommer alt resultera i en byggnad som
kan indelas som specialbyggnad.
3
§ I paragrafen anges den egendom med beskattningsnaturen jordbruksfastighet
som skall vara undantagen från skatteplikt. En utvidgning av skattefriheten har
skett i dessa hänseenden.
1
4 § undantas från skatteplikt byggnad, tomtmark och övrig mark som tillhör
vissa allmännyttiga rättssubjekt, om egendomen används i deras verksamhet såsom
sådana. Om markanläggning gäller motsvarande som i 2 §. Paragrafen motsvarar i
stort vad som nu gäller enligt 5 § KL.
I
lagrummet undantas även främmande makters beskickningsfasligheter från
skatteplikt. Förslaget står i överensstämmelse med gällande rätt. Liksom
hiuills bör RSV tillställa berörda länsstyrelser förteckning över hithörande
fastigheter.
Prop.1979/80:40 196
4
kapitlet
Bestämmelser
om beskattningsnatur och taxeringsenhet finns nu i 7 och 8 §§ KL. Vidare finns
i Handledningen anvisningar beträffande dessa moment vid taxeringen. Reglerna i
förslaget har fltt en annan lagteknisk utformning men avser atl ge i storl sell
samma materiella innehåll.
I
1 § anges atl faslighet liksom nu skall utgöra taxeringsenhet, om inle annat
sägs i kapitlet. Med fastighet avses registerfastighet.
I
2§ skall registerfastighet delas upp i taxeringsenheter efter ägarförhållandena.
Så kan ske om det finns olika ägare till skilda delar av en fastighet men inte
vid samäganderätt. En viss motsvarighel till 2 § finns i 8 § 2 mom. andra
stycket andra meningen KL.
3 § är en sammanslagningsregel, som också anger den
geografiska gränsen för taxeringsenhet. Genom regeln skall all fast egendom som
tillhör samma ägare inom en kommun slås samman. Om inte annal sägs i 4-9 §§
skall all den sammanslagna egendomen utgöra en taxeringsenhet.
4 § Taxeringsenhet flr inte innehålla både skattefri
och skattepliktig egendom. En ägares fastighetsinnehav enligl 3 § skall därför
delas upp i enlighet med skattepliktsförhållandena. En uppdelningsregel med
anledning av skilda skattepliktsförhållanden finns ocksä i gällande rätt. Den
gäller emellertid endast om skattefriheten kan hänföras till särskilt område av
fastigheten. En och samma byggnad Iir däremol enligt gällande rätt vara
skattefri och skattepliktig Ull skilda delar.
I
5 § anges vilka olika typer av egendom som en taxeringsenhet flr innehålla. En
fastighetsägares samlade fastighetsinnehav enligt 1-4 §§ skall genom 5 § delas
upp efler egendomens beskaffenhet och användning. Om uppdelning av
registerfastighet i flera taxeringsenheter med hänsyn Ull skilda
användningssätt stadgas nu i 8 § 2 mom. tredje stycket KL och tredje punkten
andra stycket av anvisningarna till 8 § KL.
I
6 § behandlas bl. a. i vilken utsträckning hyreshus och tomtmark härför skall
utgöra en eller flera taxeringsenheter. Ett krav för att egendomen skall ingå i
en taxeringsenhet är att den ligger samlad. Det bör beträffande hyreshusenheter
inom kvartersmark tolkas så atl egendomen skall ligga i samma byggnadskvarter.
I
10 § regleras hur samfälligheter skall behandlas vid bildande av
taxeringsenheter. Samfälligheter behandlas f.n. i första punklen andra stycket
av anvisningarna till 8 § KL. 10 § motsvarar vad som sägs där med eU
Prop. 1979/80:40 197
undantag.
Del undantag som gäller för gemensamhetsanläggningar till villafastigheter har
utvidgats till atl gälla även marksamfälligheter.
1 11
§ ges bestämmelser om taxeringsenheternas beskattningsnatur.
Förslaget motsvarar i det stora hela det som nu gäller enligt 7 § KL och
Handledningen.
En
nyhet är att fasligheter som är bebyggda med bostadshus och som är större än 2
ha men som inle haren areal produktiv mark om minst 5 ha, skall uppdelas i två
taxeringsenheter. Den ena taxeringsenheten kommer alt innehålla bostadsbyggnad
och tomtmark och fä beskattningsnaturen annan fastighet. Den andra
taxeringsenheten kommer normalt att innehålla jordbruks- eller skogsbmksmark
eller båda och taxeras som jordbraksfastighet.
En
fastighetsägare med flera fastigheter inom samma kommun flr dock all jordbruks-
och skogsbruksmark sammanförd till en taxeringsenhet, förulsall att marken
ingår i samma brakningsenhet. Det innebär atl ägaren inle behöver ha flera
olika myckel små taxeringsenheter med beskattningsnaturen jordbruksfastighet.
Även
tvähektarsfastighelerna omfattas av denna regel. Produktiv mark på en med
bostadsbyggnad bebyggd fastighet vars areal är högst 2 ha skall säledes under
vissa omständigheter delas in som något eller några av de produktiva ägoslagen
och taxeras som jordbruksfastighet. Om ägaren inom samma kommun har egendom som
utgör lantbruksenhet skall nämligen den produktiva marken från
tväheklarsfastigheien föras till lantbruksenheten, om de olika markområdena
ingår i samma brukningsenhet.
5
kapitlet
2 §
För bl. a. skogsfastigheter fanns vid 1975 års allmänna fastighetstax
ering särskilda bestämmelserom aU taxeringsvärdet kunde sällas under 75 96
av marknadsvärdet. Någon direkt motsvarighet härtill finns inte i FTL.
13
§ första stycket definieras begreppet marknadsvärde. Regeln motsvarar punkt 1
av anvisningarna lill 9§ KL. 3§ andra stycket anger vilka privaträtlsliga
förpliktelser som skall beaktas vid värderingen. Regeln motsvarar i huvudsak
punkt 1 andra meningen av anvisningarna till 9 § KL. Marknadsvärdet skall
liksom f n. avse priset utan avräkning för skulder. Någon bestämmelse om detta
har inte ansetts behövlig. Privaträttsliga förpliktelser som tagits in i
tomlrätlskonlrakt skall i fortsättningen beaktas vid värderingen.
Prop. 1979/80:40 198
3
§ tredje stycket. Bestämmelsen om atl värderingen skall grundas pä de
belåningsförhällanden som normall gäller för likartade fastigheter molsvarar
vad som tillämpades vid 1975 års allmänna fastighetstaxering.
1
3§ fjärde stycket ges en specialbestämmelse om värderingen av fasligheter som
ligger i olika kommuner. Om dessa fastigheter skulle ha utgjort en
taxeringsenhet om de legat inom samma kommun skall deras marknadsvärde
beslämmas som om en enda taxeringsenhet hade förelegat.
6
§ anger alt det tekniska nuvärdet skall bestämmas genom atl äteranskaffningskostnaden
för byggnaden eller markanläggningen, omräknad lill värdet under andra året
före taxeringsåret, multipliceras med en nedräknings-faktor, som beaktar den
värdeminskning som egendomen har undergått mellan det år då egendomen togs i
bruk och andra årel före taxeringsåret. Delta motsvarar i princip
bestämmelserna i punkt 2 av anvisningarna lill 9 § KL om bestämmandet av det
tekniska nuvärdet.
8§
första stycket motsvarar nuvarande bestämmelse i punkt 1 av anvisningarna till
10 § KL. Förslaget innebär bl. a. att delvärden skall bestämmas lill 75 96 av
marknadsvärdet och att värdelidpunklen skall vara andra årel före
taxeringsåret.
6
kapitlet
1 §
Värderingsenhel skall endasi omfalta egendom som ingår i en enda
taxeringsenhet. Detta innebär en ändring i förhållande till vad som gäller
enligl Skvl enligl vilken en värderingsenhel kan få omfatta skogsmark pä
flera taxeringsenheter i det fall taxeringsenheterna ligger i skilda kommuner
och skulle ha sammanförts till en taxeringsenhet om de hade varil belägna i
samma kommun. Enligl förslagel i 7 kap. 6 § FTL kommer det även i
fortsäUningen all vara möjligt atl låta genomsnittliga förhållanden för en
skoglig brukningsenhet inom ett värdeområde vara avgörande för värdefak
torernas storlek.
2 § reglerar om småhus och komplementhus skall utgöra
eller ingå i värderingsenhet. Med komplemenlhus avses byggnad som utgör etl komplement
till ett småhus i funktionellt avseende, såsom garage, förråd m. m. Med värde
avses i paragrafen taxeringsvärdet.
3 § Enligt huvudregeln skall varje hyreshusenhet
utgöra en värderingsenhet. Om del väsentligt underiättar värderingen skall
hyreshusenhet kunna uppdelas i flera värderingsenheter. Så kan vara fallet om
olika värdefaktorer gäller för de olika husen som ingår i taxeringsenheten.
Prop. 1979/80:40 199
4
§ innehåller bestämmelser om i vilka fall ekonomibyggnader skall utgöra
värderingsenhet. Bestämmelserna stämmer överens med de regler som f n. gäller
enligt RSV:s anvisningar. Om värderingen väsenlligt underlättas får
ekonomibyggnader som eljesl skulle ingå i samma värderingsenhet utgöra egna
värderingsenheter.
15
§ anges atl en byggnad som är inrättad för väsenlligt olika ändamål får indelas
i olika värderingsenheler om del underiättar värderingen. En sådan indelning
blir aktuell endast om byggnaden enligt huvudsaklighetsprincipen vid
klassificeringen blir skattepliktig.
7
§ innehåller bestämmelser om i vilka fall loml skall utgöra värderingsenhet.
Enligl huvudregeln skall varje loml ulgöra en värderingsenhel. Paragrafen
innehåller också regler om uppdelning av tomt i flera värderingsenheler.
Med
tomt avses i detta sammanhang markområde, som utgörs av byggnadsplats för
småhus, hyreshus, specialbyggnad eller industribyggnad samt i direkt anslulning
till byggnadsplatsen liggande trädgård, parkeringsplats, upplagsplats,
kommunikalionsulrymme m. m. Närmare definition om vad som menas med tomt kommer
atl lämnas i verkslällighetsföreskrifter eller i anvisningar.
I
8 § lämnas föreskrifter om uppdelning av exploaleringsmark i värderingsenheter
med hänsyn lill det användningssäll som anges i faslslälld detaljplan.
12
§ anger att fastighets andelar i samfällighet skall utgöra en värderingsenhet
för varje byggnadstyp och ägoslag. Uppdelning flr dock ske i två eller flera
värderingsenheter, om det väsentligt underlättar värderingen.
Paragrafen
är lillämplig på t. ex. samfälld skogsmark, som inte ulgör särskild
taxeringsenhet enligt 4 kap. 10 §. Normalt bör en faslighels andelar i olika
marksamfälligheter kunna utgöra en värderingsenhet, om samfälligheterna bestar
av samma ägoslag och om ägoslagets beskaffenhet inle är alltför varierande. 12
§ är däremot inte tillämplig på sådan mark- och anläggningssamfällighet som
utgör särskild taxeringsenhet enligt 4 kap. 10 § eller pä sådan gemensam
byggnad eller anläggning, som lämpligen värderas tillsammans med egendom
tillhörande de delägande fastigheterna enskilt. Exempel pä det senare är en
garagesamfällighet som hör lill ell villaområde.
7
kapitlet
3 §
innehåller bestämmelse om att för byggnader och ägoslag som avses i 8-15 kap.
skall taxeringsvärde bestämmas med utgångspunkt i riktvärden. Denna bestämmelse
motsvarar regeln i punkt 4 av anvisningarna till 10 § KL.
Prop. 1979/80:40 200
Dessa
riktvärden skall beslämmas för värdefaktorer, som i nägon utsträckning
varierar inom värdeområdet och som har särskild betydelse för marknadsvärdet.
Delta innebär all riktvärde inte skall bestämmas för vatten och avlopp om l.
ex. alla tomter har tillgång till vatten och avlopp.
För
de värdefaktorer som inte särskilt beaktas i riktvärdet skall della bestämmas
med utgångspunkt i förhållanden som i genomsnitt eller i huvudsak råder inom
värdeomrädet. Paragrafen innehåller även en bestämmelse om alt värdefaktorer,
som särskill skall beaklas vid riktvärdets bestämmande, skall indelas i
klasser. Motsvarande gällde enligl RSV:s anvisningar vid 1975 ärs allmänna
fastighetstaxering.
4
§ innehåller en föreskrift om aU riktvärdet skall bestämmas i enlighel med
bestämmelserna i 5 kap. 2-5 §§. Detla innebär bl. a. att riktvärdena skall
anges i taxeringsvärdenivå.
114
§ finns en värderingsregel för mark med saneringsbyggnad. Att hänsyn skall tas
lill koslnader i samband med rivning innebär all även evakueringskostnader
skall beaktas.
8
kapitlet
1 § Paragrafen innebär atl i riktvärde för småhus
skall innefattas även värde av utrymmen i de byggnader som utgör etl komplemenl
lill småhuset i funktionellt avseende, såsom garage, förråd m. m. Detla stämmer
överens med RSV:s anvisningar.
2 § innehåller en beslämmelse om att som riktvärde
för ell normhus flr endasi anges värden i en fastställd värdeserie. Denna
värdeserie kommer atl styra ambitionsnivån vid indelningen i värdeområden. Med
stöd av bestämmelsen i 7 kap. 7 § kommer RSV att bemyndigas atl fastställa en
sädan serie.
1
3 § anges att inom varje värdeområde skall riktvärden för småhus bestämmas för
skilda förhållanden för en eller flera av i paragrafen angivna värdefaktorer. I
143 § 1 mom. TL finns bestämmelser om fastställande av riktvärden för skilda
förhållanden. Närmare föreskrifter om värdefaktorer finns i RSV:s anvisningar.
Bestämmelser om klassindelning av värdefaktorer finns f n. inte i lag utan
endast i RSV:s anvisningar.
Värdefaktorn
storlek fanns även vid 1975 års allmänna fastighetstaxering. Definitionen av
denna värdefaktor i förslaget skiljer sig frän nuvarande definition i RSV:s
anvisningar pä sä sätl alt storleken enligl förslaget skall bestämmas enligl de
nya mätregler, som gäller från den 1 juli 1978. Storleken skall således
bestämmas med hänsyn till vad som utgör primär bruksarea. Utrymmen såsom
källarutrymmen bör, i stället för som vid 1975 års taxering beaktas vid
standardklassificeringen, påverka husets storiek.
Prop.
1979/80:40 201
Definitionen
av värdefaktorn älder skiljer sig frän vad som gällde vid 1975 ärs
fastighetstaxering enligt RSV:s anvisningar genom all inle bara mer omfattande
om- och tillbyggnader skall beaktas utan samtliga sådana.
Värdefaktorn
slandard skall bestämmas med hänsyn lill husels byggnadsmaterial och
ulruslning. Vid 1975 ärs allmänna fastighetstaxering skulle, enligt RSV.s
anvisningar, slandardklassen bestämmas främst med hänsyn till småhusets
utrustning och biutrymmesslandard.
Värdefaktorn
byggnadskategori skall bestämmas med hänsyn lill om småhuset är friliggande,
kedjehus eller radhus och om särskilda skäl föreligger, antal lägenheter.
1
riktvärdet för småhus skall även beaklas tre olika fastighetsrättsliga
förhållanden, nämligen småhus som ligger på tomtmark som utgör självsländig
fastighet saml på tomtmark som ulgör icke självsländig fastighet och som går
resp. inle gär atl avstycka.
Med
värdefaktorn värdeordning avses småhusets värde i förhällande lill övriga småhus
pä tomten.
Paragrafen
innehåller även regler för klassindelning av värdefaktorerna sloriek, ålder och
slandard.
9
kapitlet
1
§ innehåller bestämmelser om bestämmande av värde av hyreshus och om hur
riktvärde för hyreshus skall anges. Riktvärde för en hyreshusenhet bestående av
hyreshus och tomtmark skall utgöra sammanlagda värdel av byggnader och mark.
I
2 § anges atl som riktvärde för en hyreshusenhet av viss angiven beskaffenhel
lår endast anges värden i en fastställd värdeserie. Denna hyreshusenhei skall
vara bebyggd med elt hyreshus som är uppfört under åren 1950-59 i slällel för
som i kommilléns förslag mer än irellio är före taxeringsåret. Vid 1975 års
fastighetstaxering förekom fem olika labellniväer för hyreshusenhei. Hittills
gjorda prisanalyser tyder pä att della kommer att bli tillräckligt även vid
1981 års taxering. Värdeserien tordeenligt vadnu kan bedömas komma all bli 310
000, 330 000, 350 000, 370 000, 390 000 kr.
3
§ innehåller en bestämmelse om alt inom varje värdeområde skall riktvärden bestämmas
för skilda förhållanden för en eller flera av värdefaktorerna hyra, ålder,
slandard och markvärdeandel. Paragrafen innehåller även definitioner av dessa
värdefaktorer och regler för klassindelning av dessa.
Vid
1975 års allmänna fasUghetstaxering förekom, enligl RSV:s anvisningar,
värdefaktorerna åldersklass, standardklass och hyra.
Med
hyra avses bmksvärdehyra för bostäder och marknadsmässig hyra för lokaler.
Prop. 1979/80:40 202
Värdefaktorn
ålder stämmer i huvudsak överens med värdefaktorn åldersklass vid 1975 ärs
allmänna fastighetstaxering. Emellertid skall i fortsättningen beaklas alla om-
och tillbyggnader och således inte enbart mer omfattande sädana.
Vid
1975 ärs allmänna fastighetstaxering bestämdes standarden enligt RSV:s
anvisningar med utgångspunkl i faslighetens modernitet varvid beaktades enbart
den sanitära utmstningen. Enligl förslaget ges standardbe-greppel samma
innebörd som för småhus. Standarden skall således bestämmas med hänsyn lill
hyreshusets byggnadsmaterial och utrustning.
Värdefaktorn
markvärdeandel avser förhållandel mellan värderingsenhelens markvärde och dess
åriiga lotalhyra. Denna värdefaktor förekom även vid 1975 ärs allmänna
fastighetstaxering men benämndes då inle markvärdeandel.
10
kapitlet
11
§ anges all riktvärde för ekonomibyggnad skall utgöra värdet av en eller flera
ekonomibyggnader eller del av ekonomibyggnad.
Detta
motsvarar i huvudsak vad som tillämpades vid 1975 års allmänna
fastighetstaxering enligt RSV:s anvisningar.
2 § innebär att riktvärde för en viss ekonomibyggnad
avseende djurstall för mjölkkor skall anges i en fastställd värdeserie.
3 § anger vilka värdefaktorer som särskill skall
beaktas vid bestämmande av riktvärde. Paragrafen innehåller även en definition
av värdefaktorerna, som är byggnadskategori, storlek, älder och beskaffenhet.
Med
byggnadskategori avses det ändamål som värderingsenheten huvudsakligen är
inrättad för. Vid 1975 års allmänna fastighetstaxering delades byggnaderna
också in i olika byggnadskategorier enligt RSV:s anvisningar.
Storleken
skall bestämmas med hänsyn till torkningsförmägan beträffande torkar, med
hänsyn till lagringsvolymen belräffande silor och med hänsyn Ull byggnadernas
yta på marken i övriga fall. Även vid 1975 års allmänna fastighetstaxering
beaktades storieken enligt RSV:s anvisningar
Värdefaktorn
ålder skall bestämmas på samma sätt som motsvarande värdefaktor för småhus.
Byggnadens älder beaktades även vid 1975 års allmänna fastighetstaxering enligt
RSV:s anvisningar.
Beskaffenheten
skall bestämmas med hänsyn till byggnadsmaterial, utrustning och byggnadens
skick. Enligt RSV:s anvisningar beaktades även vid 1975 års allmänna
fastighetstaxering i vissa fall beskaffenheten och skicket.
Prop. 1979/80:40 203
77
kapitlet Förslag till laglext kommer alt lämnas i ett senare sammanhang.
72
kapitlet
1 § innehåller bestämmelser om vad riktvärden för
tomtmark för småhus, hyreshus, industribyggnad och övrig byggnad skall utgöras
av.
2 § innebär att till grund för värderingen av all
tomtmark skall ligga förutsättningen att tomten kan bebyggas omedelbart. Som
riktvärde för tomtmark skall anges värden i en fastställd värdeserie.
13
§ anges vilka värdefaktorer som särskilt bör beaktas vid bestämmande av
riktvärdena för tomtmark för småhus. Vidare ges en kort definition av vad avses
med varje värdefaktor. I paragrafen anges vidare hur klassindelningen av
värdefaktorer skall ske.
4
§ innehåller bestämmelser om vilka värdefaktorer som särskilt bör beaktas vid
bestämmande av riktvärde för tomtmark för hyreshus. Vidare innehåller paragrafen
en kort definition av dessa värdefaktorer. Med värdefaktorn typ av bebyggelse
förstås om tomten är avsedd att bebyggas med bostäder eller lokaler.
Värdefaktorn typ av våningsplan avser planets utformning och belägenhet inom
byggnaden.
I
5 § anges att riktvärden för tomtmark för industribyggnad eller övrig byggnad
skall bestämmas för skilda förhållanden för värdefaktorn typ av bebyggelse. En
kort definition av denna värdefaktor ges i paragrafen.
16
§ anges att riktvärde för exploaleringsmark skall beslämmas genom atl de
riktvärden som har fastställts för tomtmark för småhus, hyreshus eller
industribyggnad eller övrig byggnad multipliceras med en exploateringsfaklor.
7 § anger att exploateringsfaktorn skall bestämmas
för skilda förhållanden för värdefaktorerna väntetid och exploateringstid.
Paragrafen innehåller även en definilion av dessa värdefaktorer.
8 § innehåller bestämmelser om värdering av mark som
indelas i ägoslaget täktmark. Riktvärden för täktmark skall beräknas som
produkten av en brytningsfaktor och värdet per kubikmeter brytvärd fyndighet av
olika slag vid omedelbar brytning. Kubikmetervärdet skall inom varje
värdeområde bestämmas till marknadsmässigt arrendepris och flr anges endast
till vissa bestämda värden i en fastställd värdeserie.
Prop. 1979/80:40 204
19
§ anges att brylningsfaktorn skall bestämmas för skilda förhållanden för
värdefaktorerna väntelid och brytningstid. Dessa värdefaktorer definieras i
paragrafen.
13
kapitlet
1 1 § anges att riktvärde för åkermark skall utgöra
värdet per hektar åkermark.
2 § Paragrafen föreskriver alt som riktvärde för
åkermark som är tillfredsställande dränerad, av genomsnitfiig godhet och med
normala brukningsförhållanden flr endast anges värden i en fastställd
värdeserie.
3 § innehåller en bestämmelse om vilka värdefaktorer
som särskilt skall beaktas vid bestämmande av riktvärde för åkermark.
Paragrafen innehåller även en definition av regler om klassindelning av dessa
värdefaktorer, som är godhet, brukningsförhållanden och dränering.
Enligl
4 § skall riktvärde för betesmark utgöra värdet per hektar betesmark och anges
för varje värdeområde för åkermark.
5
§ För betesmark skall finnas en värdefaktor benämnd beskaffenhet. Med
beskaffenhet avses främst betesmarkens produktionsförmåga samt dess bruknings-
och torrläggningsförhållanden.
Inom
varje värdeområde skall riktvärden för betesmark bestämmas för skilda
förhållanden av denna värdefaktor.
Paragrafen
innehåller även en bestämmelse om klassindelning av denna värdefaktor.
14
kapitlet
1 § anger att riktvärde för skogsmark med växande
skog skall utgöra värdet per heklar skogsmark.
2 § Paragrafen föreskriver att som riktvärde för
skogsmark med växande skog av genomsnittlig beskaffenhet inom en region
bestående av ett eller flera län eller delar därav får endast anges värdena i
en fastställd värdeserie.
3 § innehåller en bestämmelse om att inom varje
värdeområde skall riktvärden för skogsmark med växande skog bestämmas för
skilda förhållanden för en eller flera av värdefaktorerna godhet,
kostnadsklass, virkesförråd per hektar, trädslagsklass och barrskogens
grovskogsprocent. Paragrafen innehåller en definition av dessa värdefaktorer.
Prop. 1979/80:40 205
4 § innehåller en bestämmelse om riktvärde för
skogsimpediment. Della värde skall utgöra värdel per hektar och anges för varje
värdeområde för skog.
5 § Riktvärdet för skogsimpediment skall inom varje
värdeomräde bestämmas för skilda förhållanden av värdefaktorn beskaffenhet.
Paragrafen innehåller en definilion av denna värdefaktor.
75
kapitlet
1
§ inleds med en definition av vad som skall avses med vattenfallsenhel. 1
paragrafen finns också en kort beskrivning av förfarandet vid värdering av
vattenfallsenhel.
Enligl
2 § skall värdet av nybyggd kraftstation eller regleringsanläggning bestämmas
som produkten av kraftstationens eller regleringsanläggningens taxeringseffekt
i kilowatt och av ett riktvärde.
3 § innehåller en definition av begreppet
taxeringseffekt och bestämmelser om hur denna effekt bestäms.
4 § första stycket anger att taxeringseffekten för en
kraftstation med tillhörande andelar i regleringsanläggningar skall delas upp
mellan ä ena sidan kraftstationen och å andra sidan regleringsanläggningarna
och hur denna uppdelning skall ske.
4 §
andra stycket innehåller bestämmelser om hur den taxeringseffekt
som har bestämts för en kraftstations andelar i regleringsanläggningar skall
delas upp mellan de regleringsanläggningar som ligger uppströms.
14 §
tredje stycket anges atl en regleringsanläggnings taxeringseflekt är summan av
de taxeringseffekter som beräknats för anläggningen vid uppdelningar enligl
andra stycket.
5 §
innehåller regler om bestämmande av riktvärde för en kraftstation.
Detta riktvärde skall bestämmas för skilda förhållanden för värdefaktorn
godhet. Paragrafen innehåller vidare bl. a. en definition och klassindelning av
denna värdefaktor.
I
6 § förskrivs att riktvärdet för en regleringsanläggning är lika med riktvärdet
för en kraftstation med den godhet som är genomsnittlig för riket.
7
§ innehåller regler om bestämmande av byggnadsvärde för en vatten-fallsenhet.
Byggnadsvärdet
skall bestämmas till det tekniska nuvärdet av de byggnader som hör till
taxeringsenheten. Värderingen skall ske enligl de allmänna gmnderna i 5 kap. 6
§ för bestämmande av det tekniska nuvärdet. Vid denna
Prop. 1979/80:40 206
beräkning
flr emellertid 75 96 av äteranskaffningskostnaden inte översliga del totala
värdel som har beräknals enligl 15 kap. 2-6 §§.
Vidare
anges i paragrafen alt byggnadsvärdet av regleringsanläggning och kraftstation
som är under uppförande skall bedömas enligl 7 kap. 12 §. Detla innebär all
byggnadsvärdet i detla fall skall bestämmas till hälften av nedlagd kostnad,
omräknad till det genomsnittliga kostnadsläge som gällde under andra året före
taxeringsåret,
1
8 § finns bestämmelser om slorleken av markvärdet för en vattenfalls-enhet.
Markvärdet
för en vattenfallsenhet är skillnaden mellan det enligl 19 kap. 2-6 §§
beräknade lotala värdel och 75 96 av äteranskaffningskostnaden för
taxeringsenhetens byggnader. Markvärdet skall vara noll om 75 % av äteranskaffningskostnaden
överstiger det totala värdet.
Om
kraftstationen inte har tagits i bruk skall det sälunda beräknade markvärdet
reduceras med en tredjedel. Om regleringsanläggning inte har tagits i bruk
skall inte nägot markvärde bestämmas för denna.
9 §
anger hur värdel av andelskraft skall bestämmas och atl rält till
andelskrafl i regel skall ulgöra särskild taxeringsenhet.
Värdet
av kraftstation skall minskas med värdet av förekommande andelskraft.
10 §
innehåller bestämmelser om värderingen av ersättningskraft saml
om hur belastning och förmån av ersättningskraft skall behandlas vid
värderingen.
16
kapitlet Förslag till lagtext kommer att lämnas i ett senare sammanhang,
17-20
kapitlena
Såsom
framgått av den allmänna motiveringen överensstämmer åtskilliga av de nya
reglerna i FTL med vad som redan gäller. 1 slutet av denna specialmotivering
finns en tabell som anger de föreslagna lagrummens i FTL motsvarigheter i TL, I
det följande redovisas därför inte alla lagrum som har sina direkta
motsvarigheter i gällande rätt. I övrigt bör nämnda tabell ge tillräcklig
information. Vidare bör påpekas att flera av de lagrum i TL som nu föresläs
upphävda bara innehåller en hänvisning till ett annat lagrum i TL. I dessa fall
innebär den föreslagna FTL oftast att de lagrum vartill hänvisning skett
överförts till FTL. Inte heller dessa fall fordrar närmare kommentar.
Prop. 1979/80:40 207
17
kapitlet
2
§ första stycket. I lagrummel anges att indelningen i fastighelstaxeringsdistrikt
numera skall göras efler faslighetskalegori. Andra stycket innehåller en
undantagsregel om att fastighet kan ingå i dislrikl för annan
fastighets-kategori än fastigheten tillhör, om det behövs för all t. ex.
behovet av lokalkännedom skall kunna tillgodoses. Tredje stycket har inte någon
motsvarighet i TL. Här sladgas aU alla taxeringsenheter som tillhör en och
samma fastighet skall hänföras lill samma taxeringsdislrikl.
5
§ upptar en föreskrift om vem som skall beslula om distriklsindelning. Beslul
om dislriklsindelning flr anses vara ell normbeslul i den nya RF:s mening.
Regler om detta skall därför ges i författning. Liksom f n. bör
beslutanderätten ligga hos länsstyrelsen. (131 § femle slyckel TL). Denna räll
kan emellertid inte tilläggas länsstyrelsen direkt i FTL. Därför har
föreslagils att det i 5 § föreskrivs att regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer beslutar om indelning i fastighetstaxeringsdistrikl.
Molsvarande sladgas i 5 § försia stycket TL. Delegering av beslutanderätten kan
sedan ske i administrativ ordning. Beslut om distriklsindelning kan inte
överklagas. Motsvarande gäller i fråga om inkomsttaxeringen (10 § andra slyckel
TL). En bestämmelse härom har tagits in 14 §.
1
7-15 §§ finns regler om sammansättning m. m. i faslighetstaxeringsnämnd.
Bestämmelserna motsvarar i allt väsenlligl vad som f n. finns föreskrivet i TL.
Reglerna har dock anpassats till vad som gäller vid inkomsttaxeringen.
16
§ reglerar ordförandens arbetsuppgifter. Reglerna är inle så delaljerade som
nuvarande regler. I den mån ytteriigare regler behövs kan de lämpligen utfärdas
i administrativ ordning. Paragrafen har 11 § TL som mönsler. Enligt 17 § är
konsulenternas arbelsuppgifter desamma som f n. Konsulenten skall dock dessutom
medverka redan under förberedelsearbetet. I 15 § andra stycket föreslås att
konsulenten inte får vara ledamot av den nämnd han biträder. Nu gäller enligt
135 § 2 mom. TL all konsulenten inte flr vara ledamol av taxeringsnämnd i
länet. Eftersom en konsulent föresläs bli förordnad atl biträda vid laxeringen
av vissl slag av värderingsobjekt, t. ex. för industrier, innebär det aU han
vanligen kommer all biträda bara viss eller vissa nämnder inom ell län.
Till
skillnad frän 1975 ärs taxering kan konsulenten vara ledamot av en
fastighetstaxeringsnämnd i samma län som han är konsulent i.
I
18 § ges föreskrifter om lokala skattemyndigheternas arbetsuppgifter och i 19
och 20 §§ anges skattechefens uppgifter. Bestämmelsen i gällande rätl om att
länsstyrelsen skall vaka över atl taxeringsarbetel bedrivs ändamåls-
Prop. 1979/80:40 208
enligt
bör slopas, säsom har gjorts genom RS-reformen beträffande inkomsttaxeringen.
I
21 § anges atl nämnden efter samräd med skattechefen får anlita sakkunnig och
att samråd med denne skall ske vid behov av tolk. Paragrafen motsvarar 135 §
mom. TL. Särskild skogssakkunnig, som f n. förordnas atl biträda nämnden bör i
fortsättningen förordnas som konsulent. Nägon utlrycklig föreskrift om detla
behövs inte. Reglerna om konsulent bör kunna läcka behovel.
22-25
§§ innehåller arvodesregler. Reglerna avses ersälla nuvarande 173 § 1,2,3 och 5
mom. TL. Reglerna har anpassats till de ändringar som har föreslagits i övrigt
i gällande ordning. Anpassning sker således till atl det möle som hålls inför
skattechefen (144 § \ mom. TL) samt de förberedande överiäggningar, som hålls
med faslighetslaxeringsnämndens arbetsgrupp strax före taxeringen (145 § TL)
föreslås slopade. Vidare har arvodesreglerna anpassats till atl
fastighetslaxeringsombudens arbetsuppgifter läggs pä LMV.
Under
22 och 23 §§ har kommittén föreslagit regler om RSV:s verksamhet. Eftersom
sådana regler finns i andra författningar behöver frågan ej regleras i FTL.
18
kapitlet
I 1
§ första stycket lämnas bestämmelser om deklarationsskyldighet och om undanlag
från denna skyldighel. Lagrummel motsvarar 136 § 1 mom. första stycket TL.
Beloppsgränsen för atl deklarationsskyldighet inte skall föreligga för byggnad
pä annans mark har dock höjls lill 10 000 kr. från 5 000 kr. Vidare har en
regel införls som innebär alt deklaration skall avges för sådan byggnad, om den
används till stadigvarande bostad eller om bostadsytan översliger 10 m.
Grunden härtill är i första fallet atl uppgifter för FoB 80 skall kunna
erhållas och i del andra alt taxeringsmyndigheterna skall få en möjlighet att
bedöma humvida skattefrihet föreligger. För kommunikations-fastighet skall inte
deklaration lämnas med undanlag för husbyggnad som används för annat än
kommunikalionsändamål. Deklaration skall avges av ägare till fastighet. 11 kap.
5 § jämställs den som enligt 47 § KL skall uppta garantibelopp till beskattning
med ägare i FTL:s mening.
1
1 § andra stycket har införts en ny regel som, liksom vid inkomsttaxeringen
(22 § 2 mom. TL), ger möjlighet att efter anmaning ålägga fastighetsägare att
avge deklaration, även om ägaren inte är skyldig atl deklarera enligl
huvudregeln.
I
2 § anges vem som skall lämna deklaration för omyndiga, m. fl. Motsvarande
regler finns i 47 § TL.
14
§ anges vilka uppgifter fastighetsdeklaration skall innehålla. Nuvarande
regler om innehållet i fastighetsdeklaration finns i 136 § 1 mom. tredje
styckel TL. Uppgiftsskyldighelen är enligl förslagel i slort sell densamma som
enligl gällande räll men har dock preciserats nägot. Delaljbestämmel-serna bör
ges i annan form än lag.
5 §
innehåller en i faslighetslaxeringssammanhang ny regel. Regeln
innebär alt fastighetsdeklaration i vissa fall får lämnas i förenklad form.
1
6 § första stycket anges atl, faslighelsägare, utöver uppgifler enligl 4 §, bör
lämna upplysningar som är av betydelse för taxeringen av fastigheten. Någon
motsvarighel lill regeln finns inle nu beträffande fastighetstaxeringen. Regeln
har införts i FTL med 31 § 1 mom, TL som förebild.
6 §
andra stycket första meningen molsvarar nuvarande 136 § 2 mom.
första styckel. Lagrummel lämnar föreskrift om skyldighet alt efter anma
ning lämna andra upplysningar än vad som anges i deklaralionsformuläret. 1
andra meningen har intagils en regel om skriftliga upplysningar som
motsvarar vad som gäller vid inkomsttaxeringen enligl 31 § 2 mom. första
slyckel TL.
Under
6 § upptog kommittén en regel om atl uppgifler för statistiska ändamål efler
beslut av regeringen skall kunna infordras i deklaration. Nägon regel av detta
innehåll kan med hänsyn till RF inle tas in i FTL.
7 §
Paragrafen motsvarar till en del 136 § 2 mom. andra styckel i TL, som
ger föreskrifter om skyldighet att förete vissa handlingar rörande skog.
Samma skall enligl paragrafen gälla även andra handlingar som behövs för
kontroll. Lagrummet har utformats med 31 § 2 mom. andra slycket TL som
förebild.
18
§ ges möjlighet till besiktning av faslighet i vissa fall. Besiktning får ske
såväl under förberedelsearbetet som vid taxeringen om överenskommelse härom
träffas med fastighetsägaren. Regeln har 31 § 2 mom. Iredje slyckel sisla meningen
TL angående inkomsttaxering lill förebild.
111
och 12 §§ föreskrivs skyldighel för byggnadsnämnder, lantbruksnämnder och
brandförsäkringsanslaller atl under vissa fömlsällningar lämna uppgifter för
fastighetstaxeringen. Reglerna molsvarar 139 och 140 §§ TLoch 69 a § försia
styckel TK. Vid överföringen lill FTL har en justering av innehållet i det
sistnämnda lagrummel gjorts pä så vis alt del i fortsättningen skall vara
regeringen eller myndighel som regeringen beslämmer, som skall föreskriva
närmare om skyldighel för lantbruksnämnd alt lämna uppgifler för laxeringen.
Enligt 69 a § TK skall LBS efter samråd med RSV lämna föreskrifier i detla
hänseende.
14 Riksdagen 1979/80. 1 saml. Nr 40
Prop. 1979/80:40 210
I
16 § anges vilka som har rätt alt granska deklaration. I 172§ försia stycket 3)
TL och samma lagmm jämfört med 50 § 1 mom. första-fjärde slyckena TL stadgas nu
om rätl all la del av fastighetsdeklaration. Förslaget överensslämmer i slort
sett med dessa regler. En anpassning med hänsyn lill de ändringar som har
föreslagits beträffande de som skall medverka i arbelet med
fastighetstaxeringen har dock gjorts i förslagel.
1
22 § anges vilka som får ulfärda anmaning i samband med fastighetstaxeringen.
Liknande regler finns f n. i 142 § försia stycket TL. Förslaget har anpassats
lill vad som gäller vid inkomsttaxeringen enligl 51 § försia slyckel TL. Dock
har i 22 § inle getts räll för chef för revisionsenhel alt utfärda anmaning,
eftersom revision inte förekommer vid fastighetstaxering.
24
§ innehåller en regel om rätl alt förelägga vile i samband med anmaning. En
sådan regel finns nu i 142 § Iredje stycket TL. Regeln i 24 § har ulformals
efter innehållet i 53 § TL. Regeln i 24 § har utformats efter innehållet i 53 §
TL. Chef för revisionsenhel får dock inte förelägga vite enligl förslaget Ull
24 §, vilket är möjligt enligt 53 § TL.
125-30
§§ finns regler om anmaning, vile m. m. Beslämmelserna motsvarar vad som redan
gäller
1
detta kapitel finns etl antal bestämmelser med anknytning till sekretessfrågor.
Regeringen har nyligen för riksdagen framlagt förslag till nya bestämmelser
inom sekrelessområdel (prop. 1979/80:2, Förslag lill sekrelesslag m. m.).
Beslämmelserna i kapitlet kommer senare alt anpassas lill de nya reglerna om
sekretess. I sammanhanget vill jag också påpeka atl del knappasi kan anses
påkallat att nu föreslå ett särskilt undantag från meddelarfriheten. En sådan
lagändring skulle nämligen inte få någon praktisk belydelse med tanke på den
korla tid som återstår från början av 1981 års allmänna fastighetstaxering lill
dess den nya sekretesslagstiftningen skall träda i kraft.
79
kapitlet
1 § I paragrafen sägs när föreskrifter för
förberedelsearbetet och förslag lill värderingsföreskrifter skall vara
meddelade. Vidare bestäms att föreskrifterna och förslagen omedelbarl skall
överlämnas till LMV och länsstyrelserna. Om meddelande av anvisningar av
organisatorisk och värderingsleknisk natur och om förslag till
värderingsanvisningar stadgas nu i 143 § 1 mom. TL.
2 § I denna paragraf föreskrivs alt en arbetsgrupp
skall finnas i varje fastighetstaxeringsdislrikt under förberedelsearbetet. Om
arbetsgrupper som
Prop. 1979/80:40 211
skall
delta i förberedelsearbetet finns nu föreskrivet i 143 § 2 mom. andra stycket
TL. Enligl förslaget har antalet deltagande i arbelsgruppen utökats. Någon
lagreglering om arbetsordning för arbetsgruppen synes inte behövlig. RSV bör i
stället utfärda anvisningar i detta hänseende. Reglerna för
faslighetslaxeringsnämndens arbele bör kunna lillämpas analogivis.
I
3 § anges rikllinjer för hur förberedelsearbetet skall bedrivas, LMV och
arbetsgruppen ges bl. a, uppgiften atl undersöka vilka riklvärdelabeller för
småhus som bör användas samt atl upprälla förslag om delta. 1 gällande ordning
har faslighetslaxeringsombudet liknande uppgifter (143 § 2 mom. första styckel
TL).
4 § Paragrafen föreskriver atl riklvärdekartor och
riklvärdelabeller skall hällas lillgängliga för allmänhelen under två veckor i
maj året före taxeringsåret.
5 § 1 paragrafen anges den tidpunkt när arbelsgruppen
senast skall ha redovisat sina förslag till bl. a, riklvärdelabeller för
skallechefen. Nuvarande bestämmelser innebär atl förslag lill markvärden och
byggnadsvärdetabeller skall redovisas i god tid före det möte som enligl 144 §
1 mom. TL skall hällas inför skallechefen senast den 30 juni årel före
taxeringsåret. Delta möte slopas enligt förslaget. 1 slällel skall
arbetsgruppen senast den 15 juni året före taxeringsåret lämna redovisning lill
skattechefen av sina förslag.
Del
föreligger f n. skyldighel för skattechefen all före mötet den 30 juni
verkställa undersökning om marknadsvärde pä fastigheter av skilda slag inom
länel. (143a § TL). Denna undersökning skall redovisas på mötet. (144 § 1 mom.
andra styckel TL). Eftersom möte inte längre skall hållas bör denna skyldighet
för skallechefen falla bort. 1 slällel bör skattechefen genom LMV få den
information som behövs för atl han skall kunna främja likformigheten vid
laxeringen.
Innehållet
i 145 § TL om överiäggningar som skall hållas efler det att samtliga anvisningar
har fastställts och innan del egenlliga taxeringsarbetel börjar har inle
överförts till FTL. Della får anses obehövligt, eftersom alla nämndledamöter
enligt förslaget skall delta i provvärderingen under förberedelsearbetet.
20
kapitlet
1 §
Den konsulent som har granskat deklaration bör även sköta om föredragningen.
Därför har i paragrafen tagits in en föreskrift om all konsulenten skall kallas
lill sammanlräde, om det finns behov av konsulentens medverkan. F. n. skall
konsulenten underrättas om sammanträden som hälls av gemensam
fastighetstaxeringsnämnd (148 § 1 mom. första styckel
Prop. 1979/80:40 212
försia
och andra meningarna TL), Eftersom LMV skall överta
faslighetstax-eringsombudels arbetsuppgifter, har en regel lagits in om alt LMV
skall underrättas om tid och plats för sammanträdena. Även skattechefen skall
underrättas härom.
Innehållet
i 1 § har anpassats till det som gäller vid inkomsttaxeringen (61 § 1 mom.
försia stycket). Det innebär alt i fortsättningen även suppleanterna skall underrättas
om sammanträdena. Deskall dock i fortsättningen kallas lill nämndens försia
sammanlräde,
4
§ I första stycket anges att sammanträde med faslighetstaxeringsnämnd skall
hällas inom stängda dörrar. Delta gäller ocksä nu enligt 148 § 2 mom. första meningen
TL, I andra stycket anges de personer som får della i nämndens överiäggningar
men inle i dess beslut. Regeln har införts efter mönsler från 61 § 2 mom. TL. 1
tredje stycket regleras rälten för sakkunnig och tjänsteman vid LMV all
förelräda inför nämnden för att lämna upplysningar.
Enligt
151 § sjätte stycket TL får sakkunnig anteckna särskild mening lill
protokollet. Genom RS-reformen har vid inkomsttaxeringen den sakkunniges
medverkan i nämnden inskränkts lill att han har rätl att förelräda inför nämnden
och lämna upplysningar. En anpassning till dessa regler har gjorts i iredje
stycket första meningen. Ny är föreskriften angående tjänsteman vid LMV.
Enligl
tredje stycket har skattechefen eller tjänsteman, som denne har beordrat, rält
atl närvara vid sammanträden med nämnden. Delta gäller även nu enligl 148 § 3
mom. TL.
Efter
mönster från 61 § 2 mom. Ijärde styckel TL har del dock i styckel tagils in en
beslämmelse om atl skallechefen eller den beordrade Uänste-mannen har rätt att
närvara under nämndens överläggningar endast om nämnden beslutar det.
6
§ reglerar fastigheisiaxeringsnämndens beslutsförhet. Regeln överensstämmer i
sak med 151 § andra slyckel TL med undantag av elt tillägg som har gjorts efter
förebild från 63 § första styckel TL. Tillägget har den innebörden att om det i
nämndens dislrikl ingår fler än en kommun minsta antalet ledamöter utom
ordföranden skall vara tre i stället för två som har föreskrivils för övriga
fall.
17
§ ges förskrift om vilka beslul som får fattas av ordföranden ensam. Nu gäller
enligt 151 § TL atl nämnden skall falla samtliga beslul om taxering. Vid
inkomsttaxeringen har ordföranden numera lltl ökade möjligheter atl ensam fatta
beslut på nämndens vägnar. Innehållet i 7 § har utformats med ledning av dessa
regler, som återfinns i 63 § andra styckel TL.
Prop. 1979/80:40 213
9
§ första stycket innehåller en omröstningsregel som molsvarar 151 § första
slycket jämförd med 64 § TL. Den senare paragrafen har fått nytt innehåll genom
RS-reformen. Andra och tredje styckena reglerar hur det skall förfaras i fall
dä ledamot, föredragande tjänsteman eller konsulent har skiljaktig mening.
Regler i detla hänseende lämnas nu i 151 § fjärde-sjunde slyckena TL. Förslagel
i andra slyckel har getts samma innehåll som 64 § andra styckel TL, med
undantag av alt även konsulent medlas i förslaget,
11
§ 1 denna paragraf föreskrivs när fastighetstaxeringsnämnden senast skall ha
fatlat sina beslul om taxering. Nu finns regler i 152 § försia slyckel TL om
när preliminära beslul senast skall vara färdiga.
I
12 och 13 §§ regleras del som skall ingå i faslighetslaxeringsnämndens beslul.
I TL lämnas f n. inte några reglerom detta. Däremot finns i 73 §TK en
beslämmelse om vilka uppgifler i beslutet som skall föras in i
fastighelstax-eringslängden. Omfattningen av beslutsinnehället enligt 12 och 13
§§ har gjorls med ledning av 73 § TK,
14
§ 1 lagrummet ges föreskrifter om det innehåll som underrättelse lill
fastighetsägare frän den lokala skaltemyndigheten om beslul om taxering m, m.
skall ha och senaste datum för underrättelsen. Liknande bestämmelser ges nu i
152 § andra slyckel TL.
Föratt
undvika missförstånd vid inkomsttaxeringen bör beslutel sändas ut efter den 15
febmari, då deklarationerna för inkomsttaxeringen senast skall inlämnas. Någon
ullrycklig bestämmelse om detla har inle införls i FTL.
18 §
1 denna paragraf ges föreskrifter om senasle dalum för när den lokala
skattemyndigheten skall sända underrättelse om beslul enligt 16 § och sända
underrättelse till de sökande som har begärt fördelning av taxeringsvärdet
enligl 15 §. Tidpunkten för utsändande av beslut i anledning av erinringar
från fastighetsägaren har ändrals från den 15 maj lill den 15 juni.
Härutöver
finns i lagmmmel bestämmelser om underrättelse till fastighetsägare som inte före
vissl datum har fäll underrättelse enligl 14 § saml en rätl för ägaren all
begära underrättelse om innehållet i beslut om taxering. Innehållet i förslaget
molsvarar det som nu sladgas i 154 § 1 mom. försia och andra styckena TL om
slutligt beslut.
19 §
I paragrafen sägs alt underrättelse normalt skall skickas i vanligl brev,
men att försändelsen i särskilda fall fär skickas i rekommenderat brev eller
delges ägaren. Bestämmelser i denna fråga finns nu i 154 § 1 mom. tredje
styckel TL. Förslagel skiljer sig från gällande rält sä lill vida alt
underrällelse
enligt förslagel normall skall skickas i vanligt brev medan underrättelse om
slulligl beslut i gällande räll skall skickas i rekommenderat brev. Innehållet
är
i överensstämmelse med del som gäller enligl 69 § 4 mom. TL belräffande
inkomsttaxeringen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
1
20 § ges längdföringsregler. Om längdföringen stadgas nu i 150 § 2 mom. TL. Det
maleriella innehållet i förslagel är i slorl sett likadant som innehållet i 150
§ 2 mom. TL. Med hänsyn lill all ordningen med preliminära och slutliga beslul
har slopals genom förslagel har emellertid en del justeringar gjorls.
En
nyhet i förslaget är alt byggnad, som används för försvarsändamål och som inte
ägs av staten, inte skall längdföras.
21
§ I paragrafen anges när och var stomme till faslighelslängden skall hållas
lillgänglig saml senaste dag för kungörelse om delta. Liknande regler om stomme
med preliminära beslul finns nu i 152 § tredje slyckel TL.
Jämförelseförteckning
Motsvarigheter
i 17-20 kap, fastighelslaxeringslagen (FTL) lill beslämmelserna i
taxeringslagen (TL), taxeringskungörelsen (TK) och kommunalskallelagen (KL).
FTL
TL. TK och KL
17 kap. \ §
3
§ första och andra styckena TL
17 kap. 2 § första
styckel
131
§ försia slycket TL
17 kap. 2 § andra
slyckel
4
§ iredje slycket TL
17 kap. 2 § tredje
stycket
-
17 kap. 3 § första och
andra slycke-
na
131
§ andra slycket TL
Ila
17 kap. 3 § tredje
slyckel
4
§ tredje slyckel TL
17 kap. 4 §
131
§ tredje styckel TL
17 kap. 5 §
131
§ femte slyckel och 5 § första
slycket
TL
17 kap. 6 §
133
§ 1 mom. försia slyckel TL
17 kap. 7 § försia och
andra stycke-
133
§ 1 mom. första och tredje
na
styckena
samt 6 § andra och Iredje
styckena
TL
17 kap. 7 § tredje
styckel
6
§ fjärde slycket TL
17 kap. 8 §
133
§ 1 mom. andra-fjärde slyckena
och
7 § TL
17 kap. 9 §
133
§ 2 mom. och 8 § försia stycket
TL
133
§ 2 mom. och 8 § andra-fjärde
17 kap. 10 §
styckena
TL
17 kap. 11 §
8
§ femte styckel TL
17 kap. 12 §
133
§ 2 mom. och 9 § första, andra
och
fjärde styckena TL
17 kap. 13 i)
9
§ Iredje och femle slyckena TL
17 kap. 14 §
133
§ 3 mom. och 10 § TL
opaginerad Kontrollera mot PDF
137 § TL styckel
138 § TL
139 § TL
17
kap. 15 §
17
kap. 16 §
17
kap. 17 § 17 kap. 18 § 17 kap. 19 §
17
§ kap. 20 §
17
kap. 21 § 17 kap. 22 § 17 kap. 23 § 17 kap. 24 §
17 kap. 25 §
18 kap. 1 § försia slycket 18 kap. I § andra styckel 18 kap. 2 §
18
kap. 3 § försia slycket
18
kap. 3 § andra slyckel
18
kap. 4 §
18
kap. 5 §
18
kap. 6 § försia slycket
18
kap. 6 § andra slycket
försia meningen
18
kap. 6 § andra stycket andra
meningen
18
kap. 7 §
18 kap. 8 §
18 kap. 9 § första och
andra slyckena 18 kap. 9 § iredje slyckel
18
kap. 10 §
18 kap. 11 § försia och
andra styckena
18
kap. 11 § tredje stycket 18 kap. 12 § 18 kap. 13 § 18 kap. 14 § 18 kap. 15 §
135
§ 2 mom. första stycket och 13 §
TL
147
§ tredje och fjärde styckena och
11
§TL
135
§ 2 mom. andra slyckel TL
135
a § och 12 § TL
147
§ andra stycket och 14 § första
slyckel
TL
147
§ andra stycket och 14 § andra
och
tredje slyckena TL
135 § 3 mom. TL 173 § 1 mom. TL 173 § 2 mom. TL 173 § 3
mom. TL 173 § 5 mom. TL
136 § 1 mom. försia slyckel TL 22 § 2 mom. TL
172
§TLjfr. med47 §
136
§ 1 mom. andra slyckel TL
172
§TLjfr. med 48 §
136
§ 1 mom. tredje stycket TL
31
§ 1 mom. TL
136
§ 2 mom. första stycket TL
31
§ 2 mom. försia stycket TL
136 §2
mom. andra stycket och 31 §
2 mom. andra slyckel TL
31 § 2 mom. tredje stycket
TL
137 § TL
jfr.
med 35 § andra
69
a § första stycket TK
140 § TL
172
§TLjfr. med 46 §
141 §TL
142 § andra stycket TLjfr. med 34 § 4 mom.
Prop. 1979/80:40 216
18
kap. 16 § 172 § TL samt 172 § TL jft. med
50 § 1 mom. första-fjärde
styckena
18 kap. 17 § 172 § TL jft. med 50 § 1 mom.
femte slyckel
18 kap. 18 § 172 §TLjfr.med50 §1 mom.sjätte
och
sjunde styckena
18 kap. 19 § 172 § TL jfr. med 50 § 1 mom.
åttonde
och tionde styckena
18 kap. 20 § 172 § TLjfr. med 50 § 2 mom.
18
kap. 21 § 172 § TLjfr. med 50 § 3 mom.
18
kap. 22 § 142 § första styckel och 51 § första
stycket
TL
18 kap. 23 § 142 § andra slycket TL jft. med
52
§
18 kap. 24 § 142 § tredje slycket och 53 § TL
18
kap. 25 § 142 § andra slycket TL jft. med
54 §
18
kap. 26 § 142 § andra stycket TL jfr. med
55 §
18
kap. 27 § 172 § TLjfr. med 123 §
18
kap. 28 § 172 § TLjfr. med 124 §
18
kap. 29 § 170 § TLjfr med 117 § försia och
Iredje
slyckena
18 kap. 30 § 171 § TL
19 kap. 1 § 143 § 1 mom. TL
19
kap. 2 § 143 § 2 mom. andra stycket TL
19
kap. 3 § 143 § 2 mom. försia slycket TL
19
kap. 4 §
19
kap. 5 §
19
kap. 6 § 144 § 2 mom. första slyckel TL
19 kap.
7 § 144 § 2 mom. andra och tredje
slyckena
TL
20 kap,
I § 148 § 1 mom. försia stycket saml
61
§ 1 mom, första stycket TL
20 kap, 2 § 148 § 1 mom. försia slycket och 61 §
1
mom. försia styckel TL
20 kap. 3 § 148 § 1 mom. andra stycket och 61 §
1
mom. andra stycket TL
20 kap. 4 § 148 § 2 och 3 mom. samt 61 § 2
mom.
TL
20 kap. 5 § 148 § 2 mom. och 61 § 4 mom.
TL
20 kap. 6 § 151 § andra styckel och 63 § första
stycket
TL
opaginerad Kontrollera mot PDF
20
kap. 7 §
20 kap. 8 §
20
kap, 9 § första slycket
20
kap, 9 § andra slyckel
20
kap, 9 § tredje styckel 20 kap, 10 § 20 kap, 11 §
20
kap, 12 §
20 kap. 13 §
20 kap. 14 §
20 kap. 15 §
20
kap. 16 §
20
kap. 17 § 20 kap. 18 §
20
kap. 19 §
20
kap. 20 § försia styckel
20
kap. 20 § andra stycket
20
kap. 20 § tredje slycket
20
kap. 20 § fjärde styckel
20
kap. 21 §
20 kap. 22 §
20
kap. 23 §
150 § 3 mom., 151 § tredje stycket och 63 § andra
stycket TL
151 § första stycket TL jfr, med 62 §
151
§ första slycket TL jfr, med 64 §
151
§ fjärde-sjätte styckena och 64 § andra styckel TL
151 §
sjunde slycket TL
149 § TL
150 § I mom, och 152 § första slyckel TL
-
(jft. 73 § TK) -Uft. 73 §TK)
152 §
andra slyckel TL
8 § 3 mom. andra slycket
KL
153 §
försia slyckel och 69 §8 mom.
TL
158
§ andra slyckel TL
154 §
1 mom. första och andra
styckena TL
154
§ 1 mom. iredje slycket och 69 § 4 mom. TL 150 § 2 mom. första stycket TL 150
§ 2 mom. andra stycket TL
150
§ 2 mom. tredje styckel TL 152 § tredje stycket TL 154 § 2 mom. TL 156 § TL
opaginerad Kontrollera mot PDF
7
Hemställan
Med
hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår
riksdagen aU antaga inom budgetdepartementel upprätlade förslag lill
1. fastighelslaxeringslag,
2. lag om ändring i taxeringslagen (1956:623),
3. lag om ändring i kommunalskallelagen (1928:370),
4. lag om insamling av uppgifter för kommunal och
statlig planering.
Prop. 1979/80:40 218
8
Beslut
Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar atl genom
proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredraganden har lagt
fram.
Prop.
1979/80:40 219
Bilaga
I
Kommitténs
sammanfattning av sitt förslag
Inledning
Fastighetstaxeringens
regler har under senare är reformerats fortlöpande. De kan nu sägas ge en i
stort sett rättvis och likformig fastighetstaxering. Likväl kan ätskilliga
förbällringar göras. Det gäller bäde i förfatlningslekniskt hänseende och
belräffande reglernas materiella innehåll.
Fastighetslaxeringskommilién
har i uppdrag alt se över vissa återstående frågor på
fastighetstaxeringsomrädet. En huvuduppgift är alt göra en lagleknisk översyn
av gällande regler i syfle att samla föreskrifierna i en särskild lag. En
anpassning bör härvid ske till bestämmelserna i RF om delegering lill myndighel
alt utfärda föreskrifier. Även skatlepliklsreglerna börenligi direktiven ses
över särskill. Vidare bör kommittén ta upp frågan om lämplig värderingsmetod
för vattenfallsfastigheter. Härvid bör övervägas en metod som är mera grundad
på avkastningen än på anläggningskostnaden.
Även
frägan om en förenkling av reglema bör las upp. Kommittén bör också överväga
hur fastighetstaxeringen bör anpassas till den nya organisationen för
inkomsttaxeringen i försia instans.
De
frågor som kommittén lar upp i detta betänkande har en omedelbar belydelse
föratt 1981 års allmänna fastighetstaxering skall kunna genomföras med resultat
av tillfredsställande kvalitet.
En
del frågor kommer kommittén all behandla i senare belänkanden. Det gäller bl.
a. vissa formella regler saml följdändringar i andra förfallningar med
anledning av de nu föreslagna nyheterna.
Betänkandet
är disponerat på följande sätt. I kap. 2 ges en korl historik och en
översiktlig redogörelse för gällande regler om fastighetstaxering saml för dess
innehåll.
Uppgifler
frän fastighetstaxeringen används inom mänga olika samhällsområden, säledes
inte bara pä beskattningens omräde. I kapitlet lämnas en översikl över
författningar som knyter an till uppgifter frän fastighetstaxeringen.
Kap.
3 innehåller överväganden om den förfallningstekniska utformningen av nya
regler för fastighetstaxering. Här föresläs atl fierlalel regler om fastighetstaxering
bryts ut ur de förfaltningar där de nu finns och att grundläggande föreskrifter
tas in i en ny lag, fastighelslaxeringslagen, FTL. Vidare bör lagen
kompletteras med föreskrifter och anvisningar, allt anpassat efter RF:s
reglering av normgivningsmakten. Den nya lagen föreslås bli utformad på
följande sätt.
Första
avdelningen innehåller inledande bestämmelser och begreppsdefinitioner saml
för fastighetstaxeringen grundläggande föreskrifier, dvs.
Prop. 1979/80:40 220
föreskrifter
om skatteplikt, taxeringsenhet och beskattningsnatur.
Andra
avdelningen innehåller föreskrifter om värderingen, dels allmänna, gemensamma
värderingsföreskrifter, dels särskilda föreskrifter om värdering av olika typer
av egendom.
Tredje
avdelningen innehåller formella och administrativa föreskrifter för
fastighetstaxeringen, såsom regler om taxeringsorganisationen, förberedelsearbetet
inför fastighetstaxeringen, fastighetstaxeringsnämndernas verksamhel m. m.
1
kap. 4 behandlas innehållet i RSV:s Handledning inför 1975 års allmänna
fastighetstaxering. På grund av innehållet i nya RF kan anvisningarna i dess
nuvarande bemärkelse inle behållas.
Inledande
bestämmelser i FTL
1
kap. 5 (1 kap. FTL) anges i vilken mån de regler som finns i de inledande
avsnitten av KL och TL ocksä behövs i etl inledande kapitel i FTL. Vidare
övervägs vilka ytterligare regler som är lämpade all las in i ell inledande
kapitel i lagen.
Flera
av de inledande bestämmelserna i KL och TL har sädan anknytning lill
fastighetstaxering alt liknande regler bör ingå ocksä i FTL. Della gäller t.
ex. regler om vad som menas med taxeringsår. En del föreskrifter i KL, som
enbart rör fastighetstaxeringen, kan däremot överföras lill FTL och helt ulgä
ur KL. Detta är fallel med exempelvis regler om den s. k. beskaffenhetstid-punkien
och om tid då allmän fastighetstaxering skall äga rum.
1
kapitlet ges ocksä en bestämmelse om vilka de grundläggande besluten skall vara
vid fastighetstaxeringen och om vilka rättssubjekt som i FTL skall jämställas
med ägare.
Indelning
av byggnader och mark
1
kap. 6 (2 kap. FTL) behandlas frägor om klassificering av byggnader och mark.
Den
klassificering av byggnadstyper och ägoslag som görs vid fastighetstaxeringen
Ijänar till atl få fram ett rättvisande underiag för de olika besluten under
taxeringsförfarandet. Det sätt på vilkel egendomen klassificeras i olika
byggnadstyper och typer av mark, s. k. ägoslag, har avgörande belydelse för de
olika momenten vid taxeringen, t. ex. vid indelningen i taxeringsenheter.
Vidare används olika värderingsmetoder för skilda slag av egendom.
Elt
riklmärke för klassificeringssystemet är all det skall kunna samordnas med
annan lagstiftning och stalistikframslällning, där likartade begreppsbestämningar
kommer lill användning. Vid utarbetandet av förslaget till klassificering har
så långl del är möjligt mol bakgrund av fastighetstaxeringens behov hänsyn
tagils till samordningsaspekter.
Gällande
regler om indelning av byggnader och mark finns inte i lag utan i
z
Prop.
1979/80:40 221
Handledningen.
Nu föreslås att definitionerna av olika byggnadstyper och ägoslag skall intas i
FTL.
De
olika byggnadstyper som bör förekomma är småhus, hyreshus, ekonomibyggnad,
specialbyggnad och industribyggnad. Den sistnämnda byggnadstypen skall utgöra
en restgrupp, så alt byggnader som inle kan hänföras lill någon annan
byggnadstyp skall klassificeras som industribyggnad.
För
specialbyggnader föreslås det huvudsakliga användningssättet vara
indelningsgrund, medan byggnadens huvudsakliga beskaffenhel bör utgöra
indelningsgrund för övriga byggnadstyper.
Definitionen
av de byggnader som enligt förslagel skall hänföras lill specialbyggnad har i
princip utformats så, alt del sätt på vilket byggnaden används motiverar att
den skall undanlas från skatteplikt. Används byggnad på sådant sätt att den kan
indelas som specialbyggnad skall användningen enligt huvudregeln vara avgörande
vid klassificeringen och inle det ändamål som byggnaden är inrättad för.
Förslaget
om indelning i byggnadstyper överensslämmer i stort med gällande regler. Dock
kallas den byggnadstyp, som nu är en restgrupp för specialbyggnad. Någon
särskild byggnadstyp för skattefria byggnader finns inle i dag.
De olika typerna av
ägoslag som marken bör indelas i är tomtmark, exploateringsmark, täktmark,
åkermark, betesmark, skogsmark, skogsimpediment och övrig mark. Indelningen av
mark överensstämmer pä det hela taget med gällande ordning. 1 fräga om
skogsmark föreslär kommittén i samordningssyfte att skogsvärdslagens definition
på produktiv skogsmark används. 1 förslaget har nägra nya ägoslag införts,
nämligen exploaleringsmark, täktmark och skogsimpediment.
Mark,
som är avsedd att exploateras för byggnadsändamål, kan i gällande ordning ingå
i jordbruksfastighet som något av ägoslagen på fastigheten. Sådan mark föresläs
nu i vissa fall bli klassificerad som exploateringsmark och skall då inte ingå
i jordbruksfastighet.
1
gällande ordning utgör ägoslagel icke produktiv mark en restgrupp. All mark,
som inte kan klassificeras som nägot annal ägoslag, hänförs lill icke produktiv
mark. Kommittén anser atl även i fortsättningen atl etl ägoslag som är en
restpost skall finnas. Ägoslaget bör benämnas övrig mark. Denna mark skall
enligt förstaget inte åsättas någol värde. Inom ägoslaget icke produktiv mark
finns mark som har ganska betydande värden. Sådan mark bör även i
fortsättningen värderas. Därför föreslås all mark såsom myr, berg och mark med
fjällskog skall hänföras lill ett nytt ägoslag som kallas skogsimpediment och
att återstoden av det nuvarande ägoslagel inte produktiv mark hänförs till
övrig mark.
Prop. 1979/80:40 222
Skatteplikt
för fastighet
Kap,
7 (3 kap. FTL) innehåller förslag till regler om skatteplikt för fastighet.
Nu
gällande reglerom skatteplikt är föråldrade och svåröverskådliga. Detta har
medfört tillämpningssvärigheter. Kommittén har ansett det angeläget atl etl
enklare regelsyslem skapas.
Motivet
för alt fastighet skall undantas frän skatteplikt har hittills huvudsakligen
varit den samhällsnytta den bedrivna verksamheten pä fastighelen medför,
Enligl
kommiuén bör samma skäl även i fortsättningen vara avgörande för om fastighet
skall vara skattefri. Det maleriella innehållet i förslaget överensstämmer på
det hela taget med gällande regler om undantag frän skatteplikt. För att
åstadkomma en anpassning lill modernare samhällsförhållanden föresläs
emellertid några förändringar. Bl. a. ulvidgas den skallefrihet som f n,
gäller för järnvägstrafikens byggnader ocksä till busstrafikens byggnader.
Vidare görs Sveriges radios och dess dotterbolags byggnader skattefria. Även
vallenverken görs fria från skatt,
I
förenklingssyfte föresläs att byggnader, som används pä etl sädani sätl alt
skattefrihet är motiverad för dem, skall samlas lill byggnadstyp kallad
specialbyggnad. Inom gruppen specialbyggnad finns flera undergrupper av
byggnader, Alla specialbyggnader föresläs bli undantagna från skatteplikt.
I
gällande ordning är byggnads användningssäll i de flesla fall avgörande för
vilka byggnader som skall vara undanlagna frän skatteplikt. 1 flertalet fall
krävs också att slalen, kommun eller annan menighet skall äga fastigheten.
Kommittén anser atl det i princip inle finns skäl alt bibehålla della ägarkrav
belräffande specialbyggnader.
Som
etl ytteriigare led i etl förenklat regelsystem föresläs alt en huvudsaklighetsprincip
lillämpas konsekvent. Säledes skall enligl förslagel inte säsom nu en byggnad
kunna uppdelas i en skattefri och en skattepliktig del.
Tomtmark,
övrig mark och markanläggningar som kan höra lill skattefria byggnader bör
ocksä undantas från skatteplikt.
En nyhet
i förslaget är att vissa jordbruksfastigheter skall undanlas från skatteplikt.
Här avses sådan egendom som huvudsakligen används i vård, undervisning och
forskning. Något ägarkrav uppställs inle heller beträffande dessa jordbruk.
Taxeringsenhet
1
kap. 8(4 kap. FTL)behandlas frågorom bildande av taxeringsenheter. En
grundtanke bakom de nuvarande reglerna om bildande av taxeringsenheter är atl
taxeringsenhet skall vara en ekonomisk enhel och lämpa sig för värdering.
Kommittén konstaterar atl dessa regler i storl sell har fungerat hell
Prop. 1979/80:40 223
tillfredsställande.
Några egentliga ändringar i sak föresläs därför inte.
Regislerfaslighel
bör liksom nu vara utgångspunkt vid bildande av taxeringsenheter. Som regel
kommer regislerfaslighel ocksä all vara taxeringsenhet, 1 vissa fall kan
regislerfaslighel uppdelas i två eller fiera taxeringsenheter.
Följande
olika typer av taxeringsenheter föresläs förekomma, nämligen småhusenhet,
hyreshusenhei, indusirienhet, exploaleringsenhei, specialenhel och
lantbruksenhet.
Beskattningsnatur
1
kap. 9 (4 kap. FTL) diskuteras frågor om fastighets beskattningsnatur. Enligt
gällande rätl skall faslighet taxeras som jordbruksfastighet, om den används
för jordbruk eller skogsbruk och som annan fastighet, om den används för annal
ändamål. Huvudregeln är alt om fastigheten har en areal om minsl 5 ha produktiv
mark skall fastigheten taxeras som jordbruksfastighet.
Kommittén
konstaterar att nuvarande regler getl ett i huvudsak tillfredsställande
resultat. Gränsdragningen mellan jordbruksfastighet och småhusfastighet har
dock gett problem. Enligl kommitténs uppfattning bör det krävas alt jord- eller
skogsbruk av någon belydelse kan drivas på en faslighet föratt bostadsbyggnad
skall få beskattningsnaturen jordbruksfastighet. Olika kriterier på när jord-
eller skogsbruk av nägon betydelse skall anses föreligga diskuteras i
belänkandel. Kommittén har stannat för alt arealen av brukningsenheter bör
avgöra gränsdragningen. Om arealgränsen höjs utöver nu gällande 5 ha produktiv
mark medför det att vissa bostadsbyggnader pä fastigheter som ägs av s. k.
fritidsjordbrukare fär beskattningsnaturen annan fastighet och blir
inkomstbeskaliade enligl villaschablonen. Man fär emellertid räkna med att
även mindre fasligheter för mänga har silt största värde för jordbruksdrift. En
höjning av arealgränsen skulle kunna få mindre önskvärda effekler för dessa
jordbrukare. Kommittén förordar att gränsen liksom f n, sälls vid 5 ha
produktiv mark.
Kommitténs
förslag överensstämmer materiellt i allt väsentligl med gällande regler. 1
lantbruksenhet ingår enligl förslagel nägot eller nägra av ägoslagen åkermark,
betesmark, skogsmark, skogsimpediment och övrig mark. Oberoende av slorleken
skall sådan enhel taxeras som jordbruksfastighet. Om småhus eller hyreshus med
loml ligger i omedelbar anslulning till lantbruksenhet med minst 5 ha åkermark,
betesmark och skogsmark skall bostadsbyggnaden med tomt ingå i lantbruksenheten
och således taxeras som jordbruksfastighet. Detta bör dock gälla endasi om byggnaden
ägs av lantbruksenhetens ägare och används som bostad av denne, arrendalor
eller deras arbetskraft.
Prop.
1979/80:40 224
Värderingsreglerna
Allmänna taxeringsregler
Kap,
10(5 kap, FTL) innehåller grundläggande regler för bestämmande av taxeringsvärde.
Till detta kapitel har sammanförts regler som gäller för alla byggnadstyper och
ägoslag, dvs. främst de regler som i gällande lag finns i 9-10 §§ KL och
anvisningarna Ull dessa paragrafer. DärUll kommer de av RSV meddelade
anvisningar som har sådan betydelse att de enligl kommilléns mening bör ingå i
FTL. Kapillel har delals upp i tvä avsnitt, ett som behandlar grunderna för
taxeringen och elt avsnill som anger vilka del värden som skall bestämmas för
de olika taxeringsenheterna.
Taxeringsvärde
bör beslämmas för varje skattepliktig taxeringsenhet. Den grundläggande
värderingsprincipen om att taxeringsvärdet skall bestämmas till 75 96 av
marknadsvärdet bör gälla även i forlsältningen. Från marknadsvärdeprincipen
bör vissa undantag göras bl. a. i fräga om de fiesta privaträtlsliga
förpliktelser pä samma sätt som f n.
Förpliktelser
enligt servitut och tomlrätlskonlrakt bör dock beaktas,
Värdelidpunklen
vid fastighetstaxeringen är f n. enligt 9 § andra slyckel KL ingången av året
före taxeringsåret. 1 praktiken har dock det genomsnittliga prisläget under
andra årel före taxeringsåret varil beslämmande såväl vid 1970 som 1975 ärs
allmänna fastighetstaxering. Avgörande har varit den lidpunkt dä erforderlig
prisstatistik har funniis lillgänglig. Kommittén föreslår därför att reglerna
anpassas lill del förfarande som tillämpas i praxis, dvs. all marknadsvärdet
bestäms med hänsyn till det genomsnittliga prisläget under andra året före
taxeringsåret.
Marknadsvärdet
bör i försia hand bestämmas enligt ortsprismetoden, i andra hand enligt
avkastningsmetoden och i sista hand enligl produktionskostnadsmetoden. Någon
ändring i gällande ordning föreslås säledes inte. De två första metoderna, dvs.
ortsprismetoden och avkaslningsmetoden utvecklas närmare genom de regler
kommittén föreslår skall ingå 18-15 kap. FTL. 15 kap. FTL ges bestämmelser om
produktionskostnadsmetoden.
Del
värden skall enligl kommitténs förslag redovisas för de olika taxeringsenheterna
och inte som för närvarande knyias lill fastighetens beskattningsnatur. Någon
slörre prakiisk skillnad innebär detla dock inte eftersom en fastighets
beskattningsnatur i de fiesta fall skall bestämmas med ulgångspunkt i typen av
taxeringsenhet.
De
delvärden som kommittén föreslår skall bestämmas är för småhus-, hyreshus-,
industri- och exploaleringsenhei byggnadsvärde och markvärde, dvs. i princip
som enligl gällande ordning. För lantbruksenhet skall bestämmas delvärdena
bostadsbyggnadsvärde, ekonomibyggnadsvärde, lomtmarksvärde, jordbruksvärde,
skogsbruksvärde och värde av skogsimpediment. Som en delpost av skogsvärdet
skall skogsmarksvärdel redovisas.
De
nuvarande delvärdena värde av övrig mark, värde av särskilda tillgängar samt
övervärde avses utgå.
Prop. 1979/80:40 225
Del
ägoslag som kommittén föreslår skall betecknas övrig mark avses inte åsättas
någol värde. Delvärdet övrig mark behövs därför inle i fortsättningen.
Nuvarande
delvärde värde av särskilda tillgångar är så konstruerat att det avser
tillgångar som hör samman med markens användande. Dessa skall enligt kommitténs
förslag aniingen inräknas i del delvärde del närmast hör samman med eller
beaktas vid värderingen i form av justering för säreget förhållande.
De
värden som ingår i delvärdel övervärde kommeratt beaklas i den män den mark som
berörs härav har brutits ut till en särskild taxeringsenhet,
exploaleringsenhei.
Varje
delvärde skall även i fortsättningen beslämmas var för sig med tillämpning av
de tidigare redovisade grunderna för taxeringen. Summan av de olika delvärdena
ulgör taxeringsenhetens taxeringsvärde.
Värderingsenheter
11
kap. (6 kap. FTL) innehåller regler som rör indelningen i värderingsenheter,
dvs. den egendom som skall värderas för sig. De regler som kommittén föreslär
skall gälla i delta avseende ulgör i stort sell etl lagfästande av RSV:s
anvisningar med molsvarande innehåll.
Huvudregeln
innebär atl varje småhus med etl värde om minst 10 000 kr.
utgörenvärderingsenhelliksom varje hyreshusenhei. Detsamma gäller varje modern
ekonomibyggnad och annan ekonomibyggnad som har ell slörre värde.
Varje
tomt skall enligt huvudregeln ulgöra en värderingsenhet. Även vart och elt av
ägoslagen åkermark, betesmark, skogsmark och skogsimpediment skall normalt
utgöra en värderingsenhet.
Allmänna
värderingsregler
Kap.
12 i betänkandet (7 kap. FTL) behandlar allmänna värderingsregler, bl. a.
regler för värdering med ledning av riktvärden och värderingsregler för de
olika delvärdena. De riktvärden i form av bl. a. byggnadsvärdetabeller och
markvärdekartor och de andra värderingsanvisningar som fastställdes vid 1975
ärs taxering visade sig ulgöra elt mycket värdefullt hjälpmedel vid laxeringen.
Etl värderingsförfarande vid fastighetstaxering måsle med nödvändighet grunda
sig på schablonmässiga värderingsmetoder. Kommittén anser därför atl systemet
med riktvärden bör bibehållas och så långt möjligt utvecklas. Riktvärdena
föresläs utgöra föreskrifter i RF:s mening och sälunda vara bindande. Det
överensstämmer med tillämpningen i praktiken av 1975 ärs anvisningar av RSV och
skattecheferna. Kommitléförslagel i denna del innebär följande.
Värderingen
skall ske med utgångspunkt i värdefaktorer säsom byggnads-
15
Riksdagen 1979/80. 1 saml. Nr 40
Prop. 1979/80:40 226
.torlek,
slandard m. m., lomtmarksstorlek, produktiv marks godhet elc. Värdefaktorer är
sålunda egenskaper som är knutna till fastigheten och som har betydelse för
marknadsvärdet. En del värdefaktorer, nämligen de som har stor betydelse för
marknadsvärdet och vars inverkan på marknadsvärdet är generell, bör beaktas
särskill vid riktvärdets bestämmande. Detta innebär alt riktvärden skall anges
för olika kombinationer av sådana värdefaktorer, t, ex. vilka riktvärden som
skall gälla för småhus vid olika storlek, ålder, standard etc. För övriga
värdefaktorer skall de förhållanden som i genomsnitt eller i huvudsak råder
inom etl område, värdeomrädet, läggas lill grund vid riktvärdets bestämmande.
För
de byggnadstyper och ägoslag som skall värderas med ledning av riktvärden skall
riket indelas i värdeområden. Avgränsningen av ett sädant område skall göras så
att värdeförhållandena inom området i allt väsentligl är enhelliga, dvs. så alt
inverkan av de värdefaktorer, som särskilt beaktas vid riktvärdels beslämmande,
skall kunna bedömas enligt enhetliga regler.
De
värdefaktorer, som särskilt skall beaktas vid riktvärdets bestämmande, skall
indelas i klasser. En klassindelning bör göras så alt värdeskillnaden mellan
klasserna inte blir alllför stor. Tillsammans med ulformningen av olika
värdeserier som bör användas vid riktvärdets beslämmande kan klassindelningen
sägas styra ambitionsnivån vid värderingen.
De
värdefaktorer, som inte särskill har beaktats vid riktvärdels beslämmande men
som påtagligt inverkar på marknadsvärdet, får beaktas genom justering för
säregna förhållanden.
Riktvärdena
skall bestämmas så alt de efter en eventuell juslering för säregna förhållanden
leder lill etl taxeringsvärde som står i överensstämmelse med de grunder för
taxeringen som anges i 5 kap. 2-5 §§ FTL. Detta innebär bl, a. att
taxeringsvärdet skall ulgöra 75 96 av marknadsvärdet. Avvikelse från denna
princip bör dock fl förekomma om den föranleds av de stegvisa förändringar i
riktvärdena som blir en oundviklig följd av en klassindelning av värdefaktorer
eller anpassning till fastställda tabell- eller värdeserier.
De
närmare föreskrifter som behövs i fråga om indelning i värdeområden,
klassindelning av värdefaktorer, värdeserier, tabeller, riktvärden m. m.
beslutas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
Till
de allmänna värderingsreglerna hör även de regler som har belydelse för de
olika delvärdenas bestämmande. Till övervägande delen innebär lagförslagel även
i denna del ett lagfästande av RSV:s anvisningar.
Byggnadsvärdet
bestäms även i fortsättningen enligt mervärdeprincipen.
Värdel
av tomtmarken ligger främst i vilken möjlighel det finns att bebygga tomlen.
Dessa möjligheler bestäms som huvudregel med ulgångspunkt i den pågående
markanvändningen.
För
vissa egendomskategorier innebär förslaget att något värde inle skall
bestämmas, t.ex. byggnad på annans mark med värde under 10000 kr.
Prop. 1979/80:40 227
Härigenom
undviker man värdering av en del egendom med ringa värde, trots atl egendomen
formellt är av skattepliktig natur.
Särskilda
värderingsregler
1
kap. 13-21 i belänkandet behandlas de regler som har betydelse för värderingen
av de byggnadstyper och ägoslag som skall värderas med ledning av riktvärden. 1
försia hand är det fråga om regler som har betydelse för riktvärdets
bestämmande. 1 huvudsak överensstämmer förslagen med nu gällande regler.
Kap.
13 avser (8 kap. FTL) värdering av småhus. Riktvärde för småhus skall liksom f
n. ulgöra värdel av elt småhus med tillhörande komplementhus. De värdefaktorer
som skall beaktas särskill vid riktvärdets beslämmande föresläs vara storlek,
ålder, standard, byggnadskategori, fastighetsrättsliga förhållanden och
värdeordning.
Kap.
14 (9 kap. FTL) avser värderingen av hyreshus. Värdet av sådanl hus skall
bestämmas som skillnaden mellan värdel av hyreshusenhelen - dvs. hyreshuset med
tillhörande mark - och värdet av den eller de värderingsenheler som avser
enbart marken. Riktvärdet för en hyreshusenhei skall anges genom en
brutlokapitaliseringsfaktor. Med en sådan avses förhållandel mellan värdel av
hyreshusenhelen och den åriiga totalhyran för hyreshus inom värderingsenhelen.
Värdet av hyreshusenhelen fås genom produkten av värderingsenhetens totalhyra
och bruttokapitaliseringsfaklorn. De värdefaktorer som särskill skall beaklas
vid riktvärdets bestämmande är sloriek, ålder, standard och markvärdeandel.
Kap.
15 (10 kap. FTL) behandlar värdering av ekonomibyggnader. De värdefaktorer som
särskill skall beaktas vid riktvärdets beslämmande är byggnadskalegori,
storlek, ålder och beskaffenhel.
Regler
för värdering av industribyggnader, som avses utgöra innehållet i 11 kap. FTL,
kommer alt tas upp i etl senare delbetänkande.
Kap.
16(delarav 12 kap. FTL) behandlar värderingsreglema för tomtmark. Riktvärde för
småhustomter skall i regel utgöra värdet av en tomt. De värdefaktorer som
särskill skall beaktas vid bestämmandet av riktvärde för småhustomter är
storiek, vatten och avlopp, fastighetsrättsliga förhållanden saml om särskilda
skäl föreligger lyp av bebyggelse och speciell belägenhet.
17 kap.
(delar av 12 kap. FTL) behandlar värdering av exploaleringsmark. Riktvärdet för
sådan mark skall bestämmas genom all de riktvärden som har fastställts för
småhus-, hyreshus- eller industritomter multipliceras med en
exploateringsfaktor. Denna skall beslämmas sä all man särskilt beaklar
värdefaktorerna, väntetid - dvs. tiden innan exploateringen kan beräknas börja
- och exploaleringsUden.
18 kap.
(delar av 12 kap. FTL) avser värdering av täktmark. Riktvärdet för täktmark
skall beräknas som produkten av en brytningsfaklor och värdel per
Prop. 1979/80:40 228
kubikmeter
brytvärd fyndighet av olika slag vid omedelbar brytning. De fyndigheter som
främst avses är de som anges i 18 § naturvårdslagen (1964:882), dvs, sten,
grus, sand m, m, Kubikmetervärdel vid omedelbar brytning skall beslämmas till
marknadsmässigt arrendepris.
Kap,
19 (13 kap, FTL) innehåller värderingsreglerna för åkermark och betesmark.
Riktvärde
för åkermark skall utgöra värdel per hektar av åkermark som är av viss
genomsnittlig beskaffenhet. De värdefaktorer som särskill skall beaklas när
riktvärdet för åkermarken besläms är godhet, brukningsförhållanden och
dränering. För betesmarken skall riktvärdet utgöra värdel per heklar betesmark.
Kap.
20 (14 kap, FTL) avser värderingen av skogsmark och växande skog samt
skogsimpediment.
Kommittén
föreslår att värderingsreglerna i huvudsak blir oförändrade jämfört med nu. Vid
värderingen skall förutsättningen vara alt det på fastigheten bedrivs ett efter
förhållandena avpassat uthålligt skogsbruk. Värderingen föreslås ske enligt den
hittills tillämpade s. k, TI-metoden. Den hittills använda alternativa
T2-meloden föreslås slopad.
Riktvärdet
för skogsmark och växande skog skall utgöra värdel per heklar mark. Vid
riktvärdets beslämmande skall särskilt beaktas värdefaktorerna godhet,
koslnadsklass, virkesförräd per hektar, trädslagsklass och grovskogsprocent.
Riktvärdet
för skogsimpediment skall ulgöra värdet per hektar och anges för varje
värdeomräde för skogsmark och växande skog. Värdefaktorn beskaffenhet skall
särskilt beaktas vid riktvärdets bestämmande.
Kap.
21 i betänkandel (15 kap. FTL) behandlar reglerna för värderingen av
valtenfallsenheler.
I
direktiven anges särskill att frågan om taxering av vattenfallsfastigheter bör
tas upp av kommittén. Bl. a. framhålls angelägenhelen av att en övergång lill
en värderingsmetod, som är mer grundad på avkastningen än på
anläggningskostnaderna, övervägs inför nästa allmänna fastighetstaxeringar.
Kritik
har riklals emol all del nuvarande systemet innebär, att dyra kraftverk flr
höga taxeringsvärden och billiga och lönsamma kraftverk flr låga värden. I 1975
ärs fastighetstaxering sökle man komma lill rätta med della genom all inom
ramen för den gällande principuppläggningen ge slörre lyngd ät
avkaslningsaspekterna. Trots detla visar utfallet av 1975 års taxering att
värdet per producerad kraftenhel fortfarande vanligen är högst för de sämsla
och lägst för de bästa kraftstationerna.
Beträffande
de allmänna förutsättningarna för användande av en avkastningsmetod framhåller
kommittén atl produktionskostnaderna vid en vat-lenkraflstalion till övervägande
del består av kapitalkostnader och lill mindre del av koslnader för drift och
underhåll. Det torde komma alt råda en ständigt ökad efterfrågan på elektrisk
energi och effekl. Vallenkraften kan därför
Prop. 1979/80:40 229
anses
vara en i hög grad realsäker tillgång. Förhållandena vid produktion av
vattenkraft är sådana atl en ren avkaslningsmetod, som bygger på kapitalisering
av den framtida produktionens nettovärde enligt kommitténs mening är väl lämpad
för värdering av en vattenkraftstation.
Kommittén
föreslår nu införandet av en avkastningsmetod. Härigenom kommerden revidering
som påbörjades vid 1975 års taxering genom att inom ramen för den gällande
principuppläggningen ge slörre tyngd åt avkastnings-aspekterna atl fullföljas.
Den
föreslagna värderingsmetoden innebär atl värderingen av kraftstationer och
regleringsanläggningar samordnas. Båda dessa typer av taxeringsenheter
föreslås få beleckningen valtenfallsenheler. Vattenfall föreslås bli föremål
för taxering endasi om det med säkerhet kan bebyggas och bör därför ej taxeras
förrän byggnadstillstånd enligt vattenlagen (1918:523) föreligger.
Försl
bestäms det totala värdet (T) lor en nybyggd vattenfallsenhel med ledning av
avkastningen, Della sker genom all enhetens taxeringseffekt multipliceras med
etl för enheten tillämpligt riktvärde.
Därefter
fastställs äteranskaffningskostnaden (Å) för den nyanlagda kraftstationen
eller regleringsanläggningen efter i princip samma grunder som vid 1975 ärs
fastighetstaxering. Beräkningen av återanskaffningskoslnaderna förutsätts följa
de generella reglerna för bestämmande av återanskaffningskostnad som ålerfinns
i 5 kap. 6 §.
Vattenfallsenhetens
markvärde erhålls som skillnaden mellan tolala värdet (T) och
äteranskaffningskostnaden (Å), dvs. markvärdet = T - Å. Markvärdet kommer all
innefalta vad som lidigare betecknats som fallvärde och utmålsvärde. Någon
uppdelning mellan dessa värdeslag föresläs inte ske fortsättningsvis.
Vattenfallsenhelens
byggnadsvärde (B) är lika med dess återanskalTnings-kostnad om byggnaden är ny.
För övriga anläggningar bestäms byggnadsvärdet (B) efler en nedskrivning av
äteranskaffningskostnaden.
Tolala
värdel för taxeringsenheten erhålls som summan av markvärdet och
byggnadsvärdet, dvs. totala värdet =(T - Å) -I- B. Delta uUryck kan också
skrivas T - (Ä - B), där Å - B är lika med summan av de åriiga nedskrivningarna
med hänsyn till ålder och bruk.
För
mindre lönsamma valtenfallsenheler, där Å är större än T besläms Å = T, dvs.
dessa fastigheter får inget markvärde ulan endasi ell byggnadsvärde.
1
kap. 22 behandlar kommittén samordningen mellan 1981 års faslighets-taxering
och 1980 års folk- och bostadsräkning (FoB 80). Pä grundval av FoB-ulredningens
betänkande (SOU 1978:79) Förslag till undersökning om hushåll, bosläder och sysselsältning
1980 har i prop. 1978/79:128 föreslagits all en ny allmän folk- och
bostadsräkning genomförs under är 1980.
I
betänkandel föreslås en samordning av uppgiftslämnandet till den föreslagna
undersökningen om hushåll, bostäder och sysselsättning 1980 med den allmänna
fastighetstaxeringen år 1981.
Prop. 1979/80:40 230
Sammanfattningsvis
släller kommittén sig positiv till den föreslagna samordningen av FoB 80 och
den allmänna fastighetstaxeringen år 1981. De samhällsekonomiska fördelar som
kan uppnås härigenom, bl. a. i fråga om gemensam informalionsverksamhel,
gemensam mottagning och sortering av blanketter, begränsning av
fastighetsägarnas uppgiftslillfällen, minskad blankettmängd saml möjligheterna
att bygga upp etl byggnads- och lägenhetsregister, är så belydande all de bör
tillvaratas. Det äterstär dock framför allt vad som gäller organisalionen,
ätskilliga detaljfrågor atl lösa. Den närmare ulformningen av dessa detaljer
bör dock kunna ske i det samarbele mellan kommunerna, SCB och RSV som föreslås
äga rum.
De
administrativa reglerna Organisation vid fastighetstaxering
23
kap. (17 kap. FTL) behandlar organisalionen vid fastighetstaxeringen. Det
framhålls att indelningen i taxeringsdislrikl har slor betydelse för
möjlighelerna atl nå en rättvis och likformig fastighetstaxering. Vid distriktsindelningen
har kommittén eftersträvat en ordning som tillgodoser kraven på både särskild
sakkunskap om den fastighetstyp som skall värderas och den lokalkännedom inom
distriktet som behövs. Kommittén föreslår att taxeringsdislrikien delas in
efter faslighetskalegori på sådant sätt alt erforderiig lokalkännedom finns i
nämnden.
1
fråga om organisationen i övrigl föreslär kommittén all denna sä längl möjligt
anpassas till de regler som gäller för den nya taxeringsorganisalionen i försia
instans fr. o. m. 1979 års taxering, RS-reformen. Sålunda har beslämmelserna
om förordnande och val av fastighetstaxeringsnämndernas ledamöter, valbarhets-
och behörighetsvillkor, ordförandenas och skattemyndigheternas uppgifter och
skattechefens slällning (ansvarsfördelningen) utformats efter samma mönsler
som gäller enligt RS-reformen.
Lokal
skattemyndighet bör enligt kommittén medverka inle enbart vid beredningen utan
även vid granskningen av fastighetsdeklarationer. Liksom vid 1975 års
fastighetstaxering bör del på länsstyrelsen finnas en tjänsteman (kontaktman
för fastighetstaxering), som leder arbetet vid allmän fasfighelslaxering.
Beslämmelserna
om konsulenter och sakkunniga föreslås i slort förbli oförändrade.
Deklarationsskyldighet
m. m.
124
kap. (18 kap. FTL) behandlas deklarationsskyldighet m. m. Krelsen av
deklarationsskyldiga föresläs fä i storl sett samma omfattning som nu. Del
föreslås all deklarationsskyldighet efter anmaning skall gälla också för den
som eljest inie behöver lämna deklaration. Innehållet i faslighetsdeklaraiio-
Prop. 1979/80:40 231
nen
föreslås få en någol utförligare reglering i FTL än f n. i TL, Innehållet
påverkas dessulom av FoB:s uppgiftskrav. För vissa skattefria fastigheter bör
deklaration kunna lämnas i förenklad form. Fastighetsdeklarationen bör kunna
sändas in med posten portofritl.
Uppgiftsskyldighet
bör liksom f n. finnas för byggnadsnämnd, lantbruksnämnd,
brandförsäkringsanslall och vissa offentliga inrättningar, Efler anmaning bör
fastighetsägare vara skyldig alt lämna upplysningar utöver dem som medtagits i
deklarationen.
Kommittén
föreslår att fastighetstaxeringsnämnden och fastighetsägare skall kunna komma
överens om besiktning av faslighet. Detla molsvarar taxeringsbesök vid
inkomsttaxeringen.
Förberedelsearbetet
125
kap. (19 kap. FTL) föreslär kommittén i fråga om förberedelsearbetet en
föriängning av tidsperioden. Arbetet med atl för RSV:s räkning arbela fram
förslag lill värderingslekniska föreskrifter och riktvärden föreslås ligga på
LMV, skogsstyrelsen och lantbruksuniversitetet. LMV bör därutöver tillsammans
med en arbetsgrupp bestående av ledamöterna i fastighelstaxeringsnämnden
utarbeta förslag till riklvärdelabeller för småhus och riklvärdelabeller för
tomtmark. Dessutom skall dessa utföra den s. k. provvärderingen (lidigare
proviaxering).
Förslagen
om förberedelsearbetet innebär en inle oväsentlig ambitionshöjning. Sä t. ex.
föresläs för skogstaxeringen alt anvisningar skall utfärdas för relativt små
områden (anvisningsområden). Anvisningarna skall ge upplysningar om del
genomsnittliga värdel på olika värdefaktorer inom området och såviit möjligt ge
vägledning om den variation som förekommer.
Fastställandet
av olika bestämmelser som skall gälla vid fastighetstaxeringen bör i stort
sett ske enligl nuvarande ordning. 1 realiteten bör det ankomma på RSV och
skattecheferna. Kommittén har även på olika sätt ökal allmänhelens inflytande
på förberedelsearbetet. Bl. a. avses alla förtroendevalda ledamöter medverka i
den nyssnämnda arbetsgruppen under förberedelsearbetet. Vidare avses
allmänhelen fä möjlighel atl framföra synpunkler vid utarbetandet av riktvärden
m. m. Nägra uttryckliga bestämmelser i sistnämnda hänseende föreslås dock inte
las in i lagen. Däremol avses RSV genom rikllinjer ange de olika sätl på vilket
en sådan medverkan kan ske.
Fastighetstaxeringsnämndernas
verksamhet
1 26
kap. (20 kap. FTL) föreslås all fastighetstaxeringsnämndernas verksamhel
anpassas till RS-reformen i likhet med vad som gäller belräffande
organisationen. De för RS-reformen gällande beslämmelserna om sammanlräde,
beslutförhet och omröstning föreslås överförda lill fastighetstaxeringen.
Prop. 1979/80:40 232
Besluts-
och underrältelseförfarandet föreslås bli förändrat i vissa avseenden.
Beteckningarna preliminärt resp. slulligl beslul bör bytas ut mot beslut om
taxering. Den försia underrättelsen om fastighetstaxeringsnämndens beslut bör
sändas ut senasl den 15 mars mot f n. den 15 februari. Det omprövade beslutet
efler t. ex. erinringar bör sändas ut senast den 15 juni i stället för som nu
den 15 maj.
Kommittén
föreslår för vissa fall en utökad redovisning av nämndens beslut. Bestämmelser
om besluts innehåll bör i molsals till nu tas in i lag. Samma gäller om
innehållet i fastighetslängd och stomme lill sådan längd.
Inkomster
och kostnader
Genom
garantibeskattningen tillförsäkras kommunerna en viss inkomsl på grundval av
fastigheternas taxeringsvärden. Kommunernas inkomsl genom garantibeskatlning i
anslulning lill 1981 års allmänna fastighetstaxering har beräknals uppgå lill
ca 2 200 milj. kr. Molsvarande belopp efler 1975 års allmänna
fastighetstaxering har beräknats uppgå till omkring 1 300 milj. kr
De
lotala kostnaderna för den allmänna fastighetstaxeringen år 1981 har beräknats uppgå
till ca 210 milj. kr.
Kostnadsberäkningarna
grundar sig dels på föreliggande förslag till förfarande vid 1981 års
fastighetstaxering, dels på erfarenheler från lidigare allmänna
fastighetstaxeringar. Kostnadsberäkningarna redovisas i 27 kap. i betänkandel.
Prop. 1979/80:40
233
Bilaga 2
Sammanställning av remissyttranden
Prop. 1979/80:40 234
Innehåll
1
Inledning..................................................... .... 238
2
Allmänna frågor............................................. .... 238
2.1 Fastighetstaxeringens
betydelse m. m........ .... 238
2.1.1
Allmänl........................................ 238
2.1.2
Fastighelsregistrel, samhällsplanering. 239
2.1.3
Allmän fastighetstaxering 1981......... ... 243
2.2 Principiella
laglekniska frågor..................... ... 245
2.2.1
Ällmänt om fastighelslaxeringslagen... 245
2.2.2
Föreskrifter om anvisningar.............. ... 247
3 Allmänna
taxeringsregler................................. ... 248
3.1
Inledande bestämmelser.......................... ... 248
3.2
Indelning av byggnader och mark............... 251
3.2.1 Byggnadstyper.............................. 251
3.2.1.1
Huvudsaklighetsprincipen...... 252
3.2.1.2
Småhus............................. 252
3.2.1.3
Hyreshus........................... ... 253
3.2.1.4
Ekonomibyggnad.................. 253
3.2.1.5
Specialbyggnad................... 254
3.2.1.6
Industribyggnad.................. 254
3.2.1.7
Övrigt............................... ... 255
3.2.2 Ägoslag........................................ ... 255
3.2.2.1
Tomtmark.......................... 256
3.2.2.2
Exploaleringsmark................ 257
3.2.2.3
T ä ktmark................................... 258
3.2.2.4
Åkermark........................... 259
3.2.2.5
Betesmark.......................... 259
3.2.2.6
Skogsmark.......................... 260
3.2.2.7
Skogsimpediment och övrig mark 260
3.3 Skatteplikt............................................. 262
3.3.1
Ägarkravet................................... .. 262
3.3.2
Huvudsaklighetsprincipen................. .. 263
3.3.3
Specialbyggnader........................... 264
3.3.3.1
Försvarsbyggnad................. 264
3.3.3.2
Kommunikationsbyggnad....... .. 265
3.3.3.3
Distributionsbyggnad............ .. 266
3.3.3.4
Reningsanläggning............... .. 266
3.3.3.5
Vårdbyggnad...................... .. 267
3.3.3.6
Bad-, sport- och idrottsanläggning 267
3.3.3.7
Kulturbyggnad..................... 268
3.3.3.8
Ecklesiastikbyggnad............. 268
3.3.3.9
Allmän byggnad................... .. 268
3.3.4 Övrigl........................................... 268
3.3.4.1
Bostadsbyggnad............. .. 268
Prop. 1979/80:40 235
3.3.4.2
Lantbruk............................ 269
3.3.4.3
Byggnader tillhöriga särskild rättssubjekt 269
3.3.4.4
Särskilda framställningar....... 270
3.4 Taxeringsenhet...................................... 271
3.4.1
Allmänt........................................ ... 271
3.4.2
Småhus-, hyreshus-, special- och
indusirienhet. 272
3.4.3
Exploateringsenhet........................ ... 273
3.4.4
Lantbruksenhet............................. ... 274
3.4.5
Nyttjanderätt till täktmark............... 274
3.4.6
Samfälligheter............................... 275
3.4.7
Övrigl.......................................... 276
3.5 Beskattningsnatur.................................. 276
3.5.1
Gränsdragning för bostadsbyggnader. 276
3.5.2
Beskattningsnatur för
exploaleringsmark och täktmark 281
3.5.3 Fastigheter
med en areal mellan 2 och 5 ha .... 281
4 Värderingsregler.......................................... .. 282
4.1 Allmänt
om bestämmande av taxeringsvärde .. 282
4.1.1
Taxeringvärdenivå och värdelidpunkt. .. 282
4.1.2
Undantag frän marknadsvärdeprincipen 284
4.1.3
Ortsprismetoden............................ 286
4.1.4
Avkaslningsmetoden....................... .. 287
4.2 Delvärde............................................... .. 289
4.2.1
Delvärde för skogsmark................... .. 289
4.2.2
Delvärde för skogsimpediment och övrig
mark . 289
4.2.3
Slopande av delvärdena särskilda
tillgångar och övervärde 289
4.2.4
Avrundning av delvärden................. .. 290
4.2.5
Övrigt......................................... .. 291
4.3 Värderingsenheler................................... .. 293
4.3.1
Byggnader.................................... .. 293
4.3.2
Åkermark, betesmark, skogsmark och
skogsimpediment 293
4.3.3
Markanläggningar........................... 294
4.3.4
Marksamfälligheter......................... 294
4.4 Allmänna
värderingsregler......................... 294
4.4.1 Värdefaktorer,
riktvärden m. m......... 294
4.4.1.1
Värdeomräden, redovisning av riktvärden 295
4.4.1.2
Justering, interpolation......... 295
4.4.2........................................... Byggnads-
och markvärde, byggnad under uppför
ande m. m.................................... 296
4.4.2.1
Mervärdeprincipen........... 296
Prop. 1979/80:40 236
4.4.2.2
Byggnad under uppförande m.m 298
4.4.2.3
Byggnadsminne, saneringsbyggnad
m. m.......................................... 299
4.4.2.4 Egendom
med värde 0.......... 300
4.4.3 Riktvärden
för byggnadstyper........... 301
4.4.3.1
Småhus............................. ... 301
4.4.3.2
Hyreshus........................... ... 305
4.4.3.3
Ekonomibyggnader............... 307
4.4.4........................................... Riktvärden
för ägoslag ulom skogsmark och
skogsimpediment............................ ... 309
4.4.4.1
Tomtmark........................... 309
4.4.4.2
Exploaleringsmark................. 310
4.4.4.3
Täktmark........................... ... 311
4.4.4.4
Åkermark............................ ... 311
4.4.4.5
Betesmark.......................... 314
4.4.5........................................... Riktvärden
för skogsmark och växande skog samt
skogsimpediment............................ 315
4.4.5.1
Allmänl.............................. ... 315
4.4.5.2
Förberedelser, uppgiflsinsamling 316
4.4.5.3
Värderingsmodell, värdeområden .... 318
4.4.5.4
Kostnadsklasser................... 318
4.4.5.5
Trädslag............................ 319
4.4.5.6
Skogsimpediment................. 319
4.4.5.7
Juslering............................ 320
4.4.6 Värdering
av valtenfallsenheler......... 321
4.4.6.1
Allmänl.............................. ... 321
4.4.6.2
Uppdelning av taxeringseffekt mellan
kraftstation och regleringsanläggning . 323
4.4.6.3
Värdefaktorer och riktvärden. .. 323
4.4.6.4
Kapilaliseringsfaktorn m. m..... .. 323
4.4.6.5
Spärregler,
återanskaffningskostnad
m. m.......................................... 324
4.4.6.6 Delvärden........................... 325
4.4.6.7 Andels-
och ersäuningskraft.. .. 325
5
Administrativa frägor.................................... 326
5.1
Organisationen.................................... .. 326
5.1.1
Fastighetstaxeringsdistrikten............ 326
5.1.2
Fastighelstaxeringsnämnden............. 326
5.1.3
Konsulenter m. m........................... 329
5.1.4
Tjänstemannagranskning m. m.......... 331
5.1.5
Skattechefen................................ .. 336
5.1.6
Länsslyrelsens kontaktman............... 337
5.1.7
Övrigt.......................................... .. 337
Prop. 1979/80:40 237
5.2 Allmän
fastighetsdeklaration m.m............... 337
5.2.1
Deklarations- och uppgiftsskyldighet,
m. m...., 337
5.2.2
Besiktning.................................... 340
5.2.3
Anmaning, deklarationsförvaring, m.m ... 341
5.3 Förberedelsearbetet............................... ... 343
5.3.1
Medverkan av myndigheter och
organisationer, 343
5.3.2
Medverkan av förtroendevalda ledamöler 345
5.3.3
Allmänhetens medverkan ................ ... 347
5.3.4
Tid för utarbetande och fastställande
av föreskrif
ter
m. m...................................... ... 351
5.4 Taxeringsarbelet.................................... 352
5.4.1 Sammanträden,
närvarorätt, beslutsförhet,
m,
m........................................... 352
5.4.2
Besluts- och underrättelseförfarandet,
m. m. ... 355
5.4.3
Beslutens och underrättelsernas
innehåll m. m.. 357
5.4.4
Besluisredovisning, längdföring, m. m. ... 359
5.5 Samordning
av allmän fastighetstaxering och FoB 361
5.5.1
Allmänt........................................ 361
5.5.2
Samdislribulion, portofrihet............... ... 361
5.5.3
Gemensaml insamlingsställe.............. ... 362
5.5.4
Gemensam insamlingstidpunkt........... ... 363
5.5.5
Hantering, resurser, m.m................. ... 364
Prop.
1979/80:40 238
Sammanställning
av remissyttranden över betänkandet (SOU 1979:32 och 33)
Fastighetstaxering 81
1
Inledning
Redogörelsen
för remissyttrandena följer i huvudsak propositionens disposition, 1 avsnitt 2
redovisas en del allmänna frågor om fastighetstaxeringen som lagils upp.
Redovisningen i del avsnittel omfallar också synpunkler på de
lagstiftningstekniska förslagen i belänkandet,
1
avsnitten 3-5 redovisas remissinsiansernas inslällning lill de olika delarna i
den föreslagna fastighelslaxeringslagen och lill vissa administrativa frägor.
Först
behandlas i avsnitt 3 allmänna regler för laxeringen t. ex. om skalleplikl,
taxeringsenheter och beskattningsnatur. Synpunklerna pä de allmänna och
speciella värderingsreglerna redovisas i avsnitt 4. I avsnitt 5 redovisas
ställningstagandena lill förslagen om organisationen och förfarandet.
1
mbrikerna i sammanställningen hänvisas lill del avsnitt i betänkandel där
respektive fråga i huvudsak behandlas.
2
Allmänna frågor
2.1
Fastighetstaxeringens betydelse m. m. (2.2)
2.7.7
Allmänt
Många
remissinsianser framhåller fastighetstaxeringens betydelse för beskattningen
och förbi. a. olika slag av samhällsplanering. Man framhåller viklen av all
reglerna för fastighetstaxeringen utformas så atl den kan fylla dessa olika
syften. Den helt övervägande delen av remissinstanserna anser alt kommitténs
förslag till lag i princip gör del och de är positiva till ell genomförande av
förslagel. Denna ståndpunkt intar bl. a, kammarrätterna, ÖB, byggnadsstyrelsen,
RSV, LBS, skogsstyrelsen, naturvårdsverket, bostadsstyrelsen, LMV,
domänverket, den helt övervägande delen av länsstyrelserna, HSB.s riksförbund,
SBEF. Advokatsamfundet och TOR.
1
remissyttrandena har fastighetstaxeringens belydelse inom olika områden
behandlals av många remissinsianser. 1 en del remissyttranden, t. ex frän
Slockholms kommun, belyses den betydelse garanlibeskallningen alltjämt har för
kommunerna och fastighetsägarna. Några remissinstanser anser emellertid att
kommittén trycker för hårt pä fastighetstaxeringens betydelse för
garantibeskattningen i jämförelse med andra ändamål som taxeringen kan tjäna.
Hit hör bl. a. SAF m. fi. som anser alt garanlibeskallningen är otidsenlig och
orättvis saml alt den därför bör avskaffas.
Prop.
1979/80:40 239
2.7.2
Faslighetsregislrel, samhällsplanering
Ålskilliga
remissinstanser har framhållit betydelsen av tillgång till de uppgifter som
samlas in vid fastighetstaxeringen. Några av dem understryker viklen av atl
uppgifterna i fastighelsregistrel används allsidigt. Detta gäller bl. a, av
DEFU, RSV och Sveriges villaägareförbund. DEFU anför:
I
betänkandet har man ställt sig positiv till att uppgifter för statistiska
ändamål samlas in vid fastighetstaxeringen, DEFU finner della mycket glädjande
och vill underslryka vikten av att en samordning av uppgiftsinsamlingar sker.
Därför borde inte bara som tidigare i lagtexten ges en möjlighet lill detla
utan också klart sägas ul att en sådan gemensam insamling av uppgifler bör
eftersträvas. Del finns annars en uppenbar risk all ell samarbete av detta slag
inte kommer lill ständ.
Sveriges
villaägareförbund framhåller all fastighetsägaren i sin fastighetsdeklaration
skall lämna en tämligen fullständig redovisning över sin faslighet. Tillfället
bör utnyttjas för atl fl information om vissa vikliga omständigheter, som har
slor betydelse ocksä i andra sammanhang, t. ex. om radonförekomst.
RSV
anför:
Frän
skilda håll har önskemål framförts all frän och med kommande allmänna
fastighetstaxering fl mer detaljerade uppgifter om byggnader på ADB medium. Som
exempel kan nämnas uppgifler om byggnadens standard. Ofta återkommande
önskemål är uppgifl om byggnadens uppvärmning och isolering. Uppgifter av detta
slag finns visseriigen i fastighetsdeklarationen men behöver inte registreras
för beskatiningsändamål. Uppgifterna används endast av
fastighetstaxeringsnämnden vid åsättande av byggnadsvärde. Om uppgifterna även
kunde registreras och tillhandahållas intresserade slalliga och kommunala
myndigheter skulle fastighetsägaren inle behöva Ullfi-ägas i särskild omgång.
RSV anser atl frägan om lämpligaste förfarande för en uppgiftsinsamling bör
ulredas.
Åtskilliga
myndigheter lägger fram förslag som rör uppgiftsinsamlingar. SCB anför au del
ADB-baserade registret som läggs upp i samband med taxeringarna är del enda
tolala registret med detaljerad informalion om den fasta egendomen i riket. Ett
allt större intresse har knutits till möjligheterna att utnyttja detta
register, det s. k. fastighetstaxeringsregistret (FTR), framför allt i
samhällsplaneringen.
SCB
anser det vidare viktigi att fastighetstaxeringens uppgifter utnyttjas mer i
statistiken. För FoB, andra slaiistikredovisningar och samhällsplaneringen är
det säledes elt krav alt FTR:s uppgifter fär bällre kvalitet än tidigare.
Samordningen med FoB och de föreslagna organisatoriska förändringarna, bl. a.
genom längre förberedelsearbete, bör leda lill della resultat.
SCB
anför:
Viss
StaUslik över jordbruk och skogsbruk las fram genom bearbetningar
Prop. 1979/80:40 240
av
fastighetslaxeringsregistret. Denna statistik avser i första hand
laxerings-värden specificerade på del värden och med fördelning efter ägarekategorier,
taxeringsenheternas areal, åker och skogsmark m. m. Vidare publiceras statistik
över virkesförrådet i skogen. Huvuddelen av statistiken om struklurförhällanden
inom jordbmk och skogsbruk kommer emellertid frän lantbruksregistret.
SCB
har, med hänsyn till de samband mellan de två registren som här nämnts, i
anslagsframställningen för budgetåret 1980/81 anfört alt man bör pröva om
faslighetslaxeringsregistrel i viss utsträckning kan utnyttjas vid nästa
lantbruksräkning.
SCB
har, liksom CFD, studerat utformningen av etl byggnadsregister. De förslag som
kommittén nu framlägger beträffande indelningen av fastigheter i
taxeringsenheter och värderingsenheter samt registrering av värdefaktorer
förbättrar väsenlligt möjligheten atl ulnyllja FTR som ett byggnadsregister.
Ålskilliga problem såsom identifikation, täckning och ä jour-hållning återstår
dock all lösa innan man i egenllig bemärkelse kan säga att ett byggnadsregister
har skapals.
I
FoB-utredningen föreslogs att FoB-80 skulle använda sig av fastighetstaxeringens
indelning av uppvärmning. Denna indelning innebären begränsning som skulle
göra att statistiken ej skulle svara mot energiplaneringens behov av underlag.
För att förbällra förutsällningarna för denna planering föreslås att SCB
lillsammans med RSV och kommunerna utreder vilka uppgifler om uppvärmningssäU
som skall insamlas. Dessa uppgifter bör registreras i
fastighelstaxeringsbandel, även för ej skattepliktiga fastigheter, för att
möjliggöra att uppgifterna även kan användas på individuell nivå i
samhällsplaneringen.
Allmän
fastighetstaxering innebär en möjlighet alt relalivi enkell samla in viss
informalion om fasligheler och deras bebyggelse. Vid SCBs kontakter med
samhällsplanerande organ har ett flerlal önskemål framförts om statistik på
sådana variabler, som är anknutna till fasligheter men som f n. är relativt
svåråtkomliga i manuella regisler. För regional och lokal planering har t. ex.
framförts behov av uppgifter om hiss, skyddsrum och upplålelseform. Belräffande
upplålelseform skulle redovisningen kunna ske efler egenägt; byggnad med
andelslägenhel(er); byggnad med bosladsrätt(er); byggnad med hyresräll(er).
SCB
har inle haft möjlighet att inom remisstidens ram slälla samman kostnader för
insamling, konlroll och registrering av dessa dala och väga kostnaderna mot den
samhällsekonomiska vinst som erhålls genom atl variablerna finns lillgängliga i
FTR. Om samhällsvinsten skulle visa sig betydande kommer SCB att för RSV
framlägga etl förslag lill nya variabler som bör insamlas utöver de variabler
som behövs för fastighetstaxeringen och för FoB. Behoven kommer alt preciseras
på så sätt alt beslutsprocesser anges där föreslagna statistikuppgifter skall
utnyujas.
SIND
betonar uppgifternas vikt främsl i det lokala planeringsarbelel, dvs. kommunal
energiplanering, men också i det arbele som på regional nivå berör
energiplaneringen. Det är också väsenlligt alt uppgifterna görs läll
tillgängliga för kommunens ansvariga energiplanerare, bäde i detaljerad och
aggregerad form. Energiplaneringsarbelel syftar till atl belysa förhållanden
som berör energitillförsel och energianvändning. Gmndläggande för detta arbete
är bl. a. kunskap om energibehovet för uppvärmning av byggnader av alla slag
saml förulsättningar för ändring av uppvärmningssätt och energitillförsel.
Prop. 1979/80:40 241
Mol
den bakgmnden lämnar verket förslag och kommenlarer lill uppgiflsinsamling
avseende energiförhällanden. Bl. a. framhåller verkel alt behovel av underiag
för bedömning av energiåtgång i fastigheter är storl i samband med
ransoneringsförberedelser. Del är enligl SlND:s mening av stor belydelse alt
möjligheler lill någon form av "värmetaxering" tas tillvara i samband
med fastighetstaxeringen 1981.
Remissyttranden
som avser energiplanering, beredskapsplanering och värmetaxering har lämnals
också av kommunförbundet och ÖEF. Kommunförbundet anför att såväl uppgifter
för FoB som andra uppgifter i fastighelsregistrel är intressanla för
samhällsplaneringen och bör göras tillgängliga för stalistikredovisning.
Eftersom behoven av underiag för samhällsplaneringen förändras i liden, är del
angeläget att fastighetstaxeringens uppgiftsinsamling även kan fl omfatta andra
varianter än de som bedöms vara nödvändiga för taxeringen. 1 dag finns det ett
starkt behov av atl fl uppgifler för energiplaneringen. För att åtminstone
delvis tillgodose detta behov bör uppgiften om uppvärmningssätt utformas pä ett
sätl som är ändamålsenligt för den planeringen.
ÖEF
framhåller vikten av atl sädana uppgifler som är av belydelse för bedömningen
av fastighets lämplighet ur beredskapssynpunkl kan bli lillgängliga för de
beredskapsplanerande myndighelerna, främst länsslyrelsernas försvarsenheter
Exempel är planläggning av undanförsel av förnödenheter och industriell eller
annan verksamhet av belydelse för försvarel och folkförsörjningen från orter
och områden, där risk föreligger all egendomen eller verksamheten eljest skulle
gä föriorad och av förberedelse av utrymning av befolkningen till områden som
bedöms mindre riskfulla. ÖEF anför vidare all regeringen i juni 1976 uppdrog ål
överslyrelsen att genomföra en i prop. 1975/76:152 angiven ulredning om
värmelaxering. ÖEF överiämnade sädan utredning till regeringen med skrivelse i
maj 1979. Om en värmetaxering av landets fastigheter skall läggas lill grund
för nägol ransoneringssystem för uppvärmning, bör en sädan lämpligen
verkställas i samband med allmän fastighetstaxering. En del frägor måste
emellertid dessförinnan utredas ylterligare. Enligl prop. 1975/76:152 borde en
eventuell värmetaxering samordnas med fastighetstaxeringen 1981.
Planverket
ställer sig tveksamt till att sammankoppla en allmän värmelaxering av
byggnadsbeståndet med fastighetstaxeringen. Två så vitt skilda ändamål, som
underiag för taxering respektive underiag för bränsleransone-ringsåtgärder, bör
inte sammanföras till eU svarstillfälle. Tillföriilliga uppgif ter om
bränsleförbmkning har dessutom visat sig svårl att få fram via fastighetsägare.
På
frågan om uppgifterna om mark och byggnader m. m. i faslighelsregislret har
bl. a. CFD, bostadsstyrelsen och SIB lämnat synpunkter. CFD anför att nämnden i
samråd med RSV, SCB och LMV framställt ca 2 000 kartblad som skall utgöra
underlag för markvärdekartor. CFD anför vidare:
16 Riksdagen 1979/80. 1 saml. Nr 40
Prop. 1979/80:40 242
Med
koordinalernas hjälp placeras därvid förvärven aulomaliskt på räll plals pä
kartan. På motsvarande sätt kan andra data med koordinalernas hjälp placeras
och automatiskt markeras på karta. Elt ofta återkommande önskemål är
automatkartering av glesbygdsbebyggelsen och då särskilt fritidshusen. På
senare tid har en rikstäckande inventering av fritidshusen gjorts. Delta skulle
vara omöjligt om inle fritidshusen hade egen typkod vid fastighetstaxeringen.
Nyligen har kommunerna ålagts att upprätta energi-sparplaner. Därvid har även
andra uppgifter om byggnader i fastighetstaxeringsregislrel använts
lillsammans med fastighetskoordinaterna för atl framställa kartor över
byggnadsbeståndet. Dessutom används ägarappgiften i
fastighetstaxeringsregistret i stor omfattning för att framställa förteckningar
över sakägare för förrättningar av vitt skilda slag.
Vad
gäller ett framtida byggnadsregister har CFD sedan 1969 i olika omgångar
bedrivit utredningsarbete. CFD har därvid funnil all inlressenterna är många
och sammanvägningsproblematiken myckel svår. För CFDs del är uppgifter om
byggnader nära förknippat med fastighetsregistret eftersom byggnad enligt
jordabalken är en del av fastigheten. För SCBs del skulle elt byggnadsregister
vara ett basregister för statistik samt utgångspunkten för ett
lägenhetsregister. Kommunerna har användning av byggnadsregister för hantering
av byggnadslov, energiförsörjning, sotning, sophämtning, fastighetsförvaltning
osv. Yrkesinspektionen behöver byggnadsregister för kontroll av arbetsmiljön i
olika lokaler. Överstyrelsen för ekonomiskt försvar har planer på en
värmetaxering av byggnder för all kunna genomföra en eventuell
energiransonering. LMV har problematiken med redovisning och ajourhållning av
byggnadsbeståndet på kartor. Det slår helt klart att det inte går atl skapa ell
byggnadsregister som tillgodoser alla behov. Fastighetslaxeringsregistret är
det enda rikstäckande registret med data om byggnader. Det har därför fltt stor
belydelse för många verksamheter och torde bli etl av basregislren för ett
eventuellt byggnadsregister.
Bostadsstyrelsen
förklarar all etl stort antal uppgifter från fastigelslaxering-arna har storl
intresse bl. a. för bostadsplaneringen. T. ex. har kommunerna använt dessa
uppgifter vid inventeringar i samband med upprättande av
bosladssaneringsprogram.
SIB
anför:
Institutet
har i sin forskning använt det ADB-register som upprättats pä basis av de
allmänna fastighetstaxeringarna och som sedan ajourhållits via de särskilda
fastighetstaxeringarna.
Registret
är för närvarande det enda rikstäckande regisler som innehåller dala om
byggnader. Det är därför vikligl att detla unika ADB-register även i
fortsäUningen kan användas för forsknings- och utvecklingsarbete inom
byggnadssektorn.
I
samband med nästa allmänna fastighetstaxering kan ADB-registret dessutom
förbättras pä en rad punkter. Del finns t. o. m. föratsättningar för att
upprätta ett byggnadsregister och ett lägenhetsregister. Ett lägenhetsregister
innehållande byggnads- och hushållsuppgifter blir resultatet om samordningen
mellan fastighetstaxeringen och FoB lyckas. Rikstäckande byggnads- och
lägenhetsregister har hittills över huvud tagel ej funnits i landet trots alt
starka önskemål om sädana register funnits under många år. Del är angelägel att
dessa möjligheter nu las tillvara.
Prop.
1979/80:40 243
2.7.i
Allmän fastighetstaxering 1981
Frägan
om tidpunkten för nästa allmänna fastighetstaxering har lagits upp av en del
remissinsianser. Flertalel remissinsianser har inte nägon erinran mol att nästa
allmänna fastighetstaxering genomförs 1981, säsom förutsälls i kommitténs
förslag. Flera remissinsianser framhåller del angelägna i atl en allmän
fastighetstaxering genomförs 1981 så all den löpande laxeringsperioden och
prisförändringarna på fastigheterna inle ökas ylterligare. Bland dessa är LMV
och RSV.
Ålskilliga
remissinstanser framför i sammanhanget önskemålet om en övergäng Ull etl system
med rullande fastighetstaxeringar bl. a. för atl minska de sprängvisa höjningar
av värdena som blir följden av del nuvarande systemet. Bland dem som framför
sädana synpunkler är länsstyrelserna i Södermanlands och Östergötlands län,
landstinget i Stockholms län. Samfundet för fastighetsvärdering. Svensk
industriförening, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Lö, SACO/SR, TCO och
TOR.
Flera
remissinsianser, t. ex. SCB, statskontoret och RSV, anser alt del är nödvändigl
alt genomföra fastighetstaxeringen 1981 sä atl den beslulade och önskvärda
samordningen med FoB kan ske.
De
administrativa förulsältningarna att genomföra en allmän fastighetstaxering
1981 har också berörts. Allmänt anser man alt det inle föreligger hinder från
administrativ synpunkt atl genomföra taxeringen. Detta gäller t. ex. LMV och
LBS. LMV anför bl. a. att förberedelsearbetet för den allmänna fastighetstaxeringen
1981 påbörjades inom LMV redan 1977. Medel har ställts Ull förfogande av
regeringen. För den särskilda arbetsinsats som LMV föreslagils utföra vid
förberedelse- och laxeringsarbelel är LMV väl förberett. I jämförelse med
tidigare allmänna fastighetstaxeringar där LMV också medverkat i
förberedelsearbetet har taxeringen 1981 alla förulsällningar att bli den bäsl
underbyggda. LBS anför i fråga om förberedelserna för taxeringen all
lantbruksnämndernas medverkan kommer i fråga då det gäller provvärdering av och
upprättande av värderingslabeller för åker och betesmark. Denna medverkan pågår
redan och styrelsen har inte något att erinra mot detta. Även skogsstyrelsen är
posiliv lill del redan pågående engagemanget för styrelsen och
skogsvärdsstyrelserna i förberedelsearbetet.
Inte
heller framförs frän det övervägande antalet länsslyrelser erinringar mot att
taxeringen genomförs 1981. Länsstyrelsen 1 Östergötlands län framhåller dock
viklen av att ytterligare förseningar inte uppkommer i lagstiftnings- och
förberedelsearbetet. Liknande synpunkter framförs frän ytterligare några
länsstyrelser, bl. a. länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. Länsstyrelsen I
Jönköpings län anför bl. a.:
Förberedelsearbetet
till 1981 års allmänna fastighetstaxering - på länsstyrelsen - pågår sedan
december 1978 i enlighet med de direktiv som lämnats under hand. Länsstyrelsen
har bl. a. gjort en preliminär indelning i fastig-
Prop. 1979/80:40 244
helslaxeringsdislrikl
efler taxeringsenheternas kalegoriiillhörighel, som förordas i belänkandel.
Åtgärder har även vidlagils för rekrytering av ordförande och konsulenter lill
taxeringsnämnderna.
SAF
m. fl. anför bl. a. all lagstiftningsarbetet och myndigheternas förberedelsearbeten
uppenbariigen måsle ske under slark tidspress om laxeringen skall kunna äga rum
som planerats. Ett fullföljande av planerna kräver uppenbarligen betydande
insatser från samhällels sida. Del mäsle anses otillfredsställande om
olillräcklig förberedelselid medför alt faslighels-laxeringen blir av undermålig
kvalitet.
Etl
anlal remissinsianser släller sig av administrativa skäl avvisande eller
Iveksamma lill möjligheten alt genomföra en allmän fastighetstaxering 1981,
gmndad på ulredningens förslag. Delta gäller bl. a. länsstyrelserna I Slockholms,
Uppsala, Blekinge och Norrbottens län, SACO/SR, FSF, KF, Samfundet för
fastighetsvärdering och Sveriges fastighetsägareförbund. Länsstyrelsen i
Stockholms län ifrågasäller slarkl om del - i del försämrade läge tidsmässigt
sell som förberedelsearbetet nu i praktiken kommit - över huvud tagel är
lämpligt atl på grundval av kommilléns förslag genomföra den allmänna
fastighetstaxeringen redan år 1981. Risken är uppenbar all laxeringen då inle
kommer att ge det kvalitativt höga resullal som eftersträvas. Särskilt viktigi
är ju delta om, som kommittén antyder, den nu föreslående allmänna
fastighetstaxeringen skall läggas lill grund för nägon form av s. k. rullande
taxering. Om taxeringen skall genomföras 1981 börden ske enligt nu gällande
regler.
Länsstyrelsen
I Uppsala län understryker bl. a. belydelsen av all RS-organisationen flr
ytteriigare etl år på sig för intrimning innan den allmänna
fastighetstaxeringen.
Etl
antal remissinstanser anser av även andra än adminislraliva skäl alt nästa
allmänna fastighetstaxering inte bör genomföras 1981. Lantbrukarnas
skattedelegatlon och hypoteksbanken grundar sig på att kommilléns förslag lill
fastighetstaxeringslag inle är tillräckligt genomarbetat i princip och atl del
saknar överskädlighet och klarhet.
Lantbrukarnas
skattedelegatlon liksom FIO m. fl. anger som skäl för alt uppskjuta
fastighetstaxeringen alt utredningens förslag medför avsevärda konsekvenser för
beskattningen i olika avseenden och atl förslag inte lagits fram till de
följdändringar av beskattningsreglerna som därför anses behövas. Deua gäller
bl. a. vissa följdefrekter för inkomsttaxeringen liksom effekterna beträffande
kapitalbeskattningen. Dessa behöver utredas före fastighetstaxeringen. Det
mäste enligt Lantbrukarnas skattedelegation anses rimligt att fastighetsägarna
i samband med fastighetstaxeringen har klart för sig vilka effekler taxeringen
kan medföra pä andra områden, Senasl i oktober 1979 måste propositionen läggas
fram. Del torde, anser Lantbrukarnas skattedele-galion över huvud taget inte
vara möjligt att göra några mera omfattande ändringar i lagförslaget inom denna
snäva tidsrymd. Om fastighetstaxeringen skall genomföras 1981 har vidare
jordförvärvslagen bara hunnit verka ett
halvår
och den skogspoliliska lagstiftningen inte fäll nägon genomslagskraft pä de
förvärv som ingår i prisstatistiken. Även della utgör etl tungt moliv för alt
uppskjula fastighetstaxeringen till 1982. Därigenom skulle man vinna överblick
över del årels köp och kunna fl vissl grepp om den framtida prisnivån.
Vattenfall
m. fl, anser att taxeringen bör uppskjutas lill 1982 för alt man då också skall
ha förslag lill nya regler för taxering av värmekraftverk för alt kunna la
ställning lill den föreslagna metoden för värdering av vattenfalls-fastighet.
För sådan taxering måste den s. k. kapilaliseringsfaktorn också fastställas,
vilkel inle föreslagits.
Sveriges
villaägareförbund föreslär alt en särskild utredning får göra en radikal och
förutsättningslös översyn av formema för bostadsbeskattningen och fastighetstaxeringen
av småhus och all den allmänna fastighetstaxeringen för småhusens del
senareläggs med åtminstone ett år.
2.2
Principiella lagtekniska frägor (3 och 4)
2.2.7
Allmänt om fastighelslaxeringslagen
1
del närmaste samlliga remissinsianser lillslyrker kommitténs förslag all samla
de huvudsakliga reglema om fastighetstaxeringen i en lag. De har inle heller
nägon erinran mot den föreslagna fastighelslaxeringslagens principiella
ulformning. Detta gäller bl. a. JK, Svea hovrätt, kammarrätterna, byggnadsslyrelsen,
bankinspekUonen, RSV, LBS, skogsstyrelsen, LMV, domänverket. Advokatsamfundet,
samlliga länsstyrelser som yllral sig ulom länsstyrelsen I Kristianstads län.
samtliga lokala skattemyndigheter, lantbruksnämnder och skogsvårdsstyrelser som
yttrat sig i frägan, SACO/SR, SBEF, Svenska försäkringsbolags riksförbund,
Sveriges fastighetsägareförbund och TOR.
Den
nya lagen är enligt RSV uppbyggd på etl systematiskt och ändamålsenligt sätt.
Metodiken vid indelningen i avdelningar, kapitel och löpande paragrafnumrering
medför all lagen är lättöverskådlig och lätthanteriig. Systemet med löpande
paragrafnumrering inom respektive kapitel medför även en ökad fiexibilitet vid
framlida ändringar. Ulformningen av såväl de maleriella som organisaloriska
reglerna förefaller väl genomtänkt och bör enligl RSV leda lill en förbällrad
fastighetstaxering. De uppgifter som inhämtas och registreras för
fastighetstaxeringen blir mer omfaltande och av bättre kvalitet, vilket ökar
dess användbarhet ur exempelvis samhällsplaneringssynpunkt.
Skogsstyrelsen
anför:
Den
föreslagna lagens uppbyggnad med särskilda kapitel för grundläggande
föreskrifter, värderingsföreskrifter saml processuella och adminislraliva
regler innebär en systematisering som gör lagen lättöverskådlig. En indelning
av lagen i tre avdelningar skulle, enligl skogsstyrelsens uppfattning, ytteriigare
underlätta överblicken. Anpassningen av lagförslaget till bestämmelser-
Prop. 1979/80:40 246
na
i regeringsformen om delegalion har gjorl en förhållandevis delaljerad
lagreglering nödvändig. 1 den nya laglexlen har bl. a. intagits regler för hur
mark och byggnader skall klassificeras och angetts vilka värdefaktorer som får
beaklas i elt riktvärde samt grunderna för hur dessa värdefaktorer skall
bestämmas. Den sammanföring och ulökning av de lagfästa maleriella reglerna som
den föreslagna fastighelslaxeringslagen innebär bör enligl skogsstyrelsens
uppfattning förbättra fömtsättningarna för en rättvis och likformig taxering.
När det gäller taxeringen av skogsmark och växande skog är nu gällande
författning mindre delaljerad än den skogsvärderingsinslruk-tion som lidigare
gällde. Den föreslagna lagen innebären yUeriigare minskad detaljeringsgrad inom
detla område. Den lorde dock enligl skogsstyrelsens uppfattning vara
tillräckligl omfattande för atl tjäna sitl syfte och den är väl balanserad i
jämförelse med reglerna för bestämmandel av övriga riktvärden.
Även
från länsslyrelsehäll framförs positiva synpunkler pä lagsliftningen.
Länsstyrelsen i Södermanlands län anser att kommittén pä ett mycket
förtjänstfullt sätt löst uppgiften atl modernisera och syslemalisera nuvarande
regler samt att anpassa dem tili den nya regeringsformens krav pä föreskrifter
i lagstiftningens form. Länsstyrelsen ställer sig därför bakom förslaget att
samtliga fastighetstaxeringsregler, såväl materiella som formella, förs samman
till en särskild fastighelslaxeringslag. Liknande uttalanden återfinns i
yttrandet från länsstyrelserna I Östergötlands, Göteborgs och Bohus samt
Ålvsborgs län.
Länsstyrelsen
I KrisUanstads län anser att reglerna om skatteplikt för fastighet borde stå
kvar i kommunalskallelagen. Länsstyrelsen 1 Hallands län ifrågasätter
lämpligheten i alt bryta ut de nuvarande fastighelslaxeringsreglerna ur TL.
Lantbruksuniversitetet,
som anser att beslul om en ny fastighelslaxeringslag bör anstå till dess en
allsidigare ulredning presenterats, ifrågasätter om inte många detaljer som
endast krävs för det egentliga värderingsförfarandet hade kunnat samlas i en
särskild fastighetslaxeringsinlmktion som beslulats av riksdagen. Della hade
bidragii till all laglexlen inte tyngts av en mängd tekniska detaljer som inte
behövs för all klarlägga lagstiftningens principiella ställningstaganden.
Liknande synpunkter framförs av bl. a. domänverket som emellertid tillstyrker
förslaget.
En
hel del remissinstanser, bl. a. JK, SAF m. fl. och SBEF framhåller behovel av
en redaktionell och språklig översyn av lagförslagel. Bl. a. betonas viklen av
alt obestämda begrepp arbetas bort.
Lantbrukarnas
skattedelegatlon anser all lagförslaget behöver systematiseras och dessulom
grundligt bearbetas i språkligt hänseende. Det behöver också överarbetas t. ex.
i fråga om skattepliktsavsnittet och beträffande delvärdena. Följdeffekterna
bör utredas särskill inom departementet. Delegationen anser alt lagen bl. a.
formellt är behäftad med allvariiga brister. Lagstiftningsarbetet måsle
forceras hårt och del borde då inle vara möjligt atl göra några mera omfaltande
ändringar i lagförslaget. Slutsatsen av della blir enligl delegationen atl
fastighetstaxeringen måste skjutas upp.
Prop. 1979/80:40 247
2.2.2
Föreskrifier och anvisningar
En
del remissinstanser lar särskilt upp förslaget atl regler om riktvärden och
liknande skall ges i form av verkslällighetsföreskrifter. Den helt övervägande
delen av de remissinsianser som tillstyrker den principiella lagtekniska
uppbyggnaden av fastighelslaxeringslagen har inle någon erinran mol denna
formella del av lagförslaget.
SBEF
anför:
Under
förutsättning att de verkslällighetsföreskrifter som avses skola beslutas av
regeringen kommer atl vara av renl administrativ karaktär eller i materiellt
hänseende ren utfyllnad lill FTL har SBEF ej heller något att erinra mot
förslaget om en särskild fastighetstaxeringsförordning (FTF) vars innehåll
beslutas av regeringen.
Några
remissinstanser är tveksamma lill förslagel. Kraflverksföreningen anför att
rätten atl utfärda grundläggande beskattningsregler inle kan delegeras från
riksdagen och verkslällighetsföreskriflerna kan säledes inle innehålla regler
som uppfattas som avvikelser från de grundläggande beskattningsreglerna.
Föreningen anser alt del mot den bakgranden är diskutabelt all
normgivningsrällen i huvudsak kommer alt delegeras lill RSV så all ett
förfarande som liknar det nuvarande i praktiken blir lillämpligl också i
framtiden. Vidare har kommittén inle anfört några argument för all beslut av
myndighet om verkställighetsföreskrifter beträffande värdering inte bör få
överklagas. Del förhållandet kan enligt föreningen accepteras endasi om regeringen
i samband med subdelegering klart begränsar normgivningsrällen till att avse
endast administrativa regler för taxeringen.
Svea
hovräu och kammarrätterna är tveksamma till förslagel. Hovrätten anser alt den
gällande ordningen med allmänl hållna lagregler som kompletteras med
anvisningar är alt föredra framför den föreslagna detaljregleringen i
författningen. Hovrätten anför:
I
likhet med kommittén anser hovrätten att del med hänsyn lill den speciella
karaklär som detaljregler för fastighetstaxering mäste ha inle är lämpligt att
riksdagen genom lag beslutar härom. Om en detaljreglering skall ske måsle denna
således ske i form av verkslällighetsföreskrifter. Enligt förarbetena till
regeringsformen (prop. 1973:90 s. 211) förstås med föreskrifter om verkställighet
av lagen i första hand tillämpningsföreskrifter av renl adminisirativ karaklär.
I viss utsträckning lorde del emellertid vara ofrånkomligt alt tillåta, atl
regeringen med slöd av sin behörighet att besluta verkställighetsföreskrifter i
malerielll hänseende fyller ul en lag, även om lagen i och för sig skulle
befinna sig inom del obligatoriska lagområdel. En förutsättning härför mäste
emellertid vara, all den lagbestämmelse som skall kompletteras är så detaljerad
atl regleringen inte tillförs någol väsentligt nyll genom den av regeringen
beslulade föreskriften. I verkställighelsföreskrif-tens form får således enligt
vad som anförs i förarbetena inte beslutas om något som kan upplevas som etl
nytt åliggande för enskilda eller om något som kan beiraktas som ett lidigare
ej föreliggande ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden.
Prop.
1979/80:40 248
Kommilléns
förslag innebär att taxeringsvärdet i del övervägande antalet fall i praktiken
kommer att bestämmas av de föreskrifter om riktvärden m. m. som RSV och
länsslyrelsen (skattechefen) bestämmer. Föreskrifterna kan alllsä inle sägas
vara av renl administrativ karaklär, I realiteten fyller de den allmänt hållna
lagen med materielll innehåll. Departementschefen uttalade i förarbelena lill
konsumentkreditlagen (prop. 1976/77:123 s. 372) atl verkställighetsföreskrifter
till sådan lag som avses i 8 kap. 2 § regeringsformen endasi kan få innebära en
precisering inom ell snävt omräde av lagregleringen. Samma synsätt lorde,
enligl hovrällens mening, böra anläggas på verkställighetsföreskrifter inom
skatteområdet. Hovrätten anser det tveksamt om inie utfyllnad enligl förslagel
sker i sådan omfattning atl den strider mol grundlagens förbud mot delegation
pä skaiteomrädet.
Lantbrukarnas
skattedelegatlon finner del viktigt alt avvägningen mellan lag, föreskrifter
och anvisningar prövas noga. Med hänsyn till faslighets-laxeringens
detaljrikedom kan lagen inte göras heltäckande. Åtskilligt måste regleras pä
annat sätt. Frågan om lagreglering är i stort sett väl avvägd i betänkandet.
Däremot bör inte riktvärden m. fl. labellvärden ha karaktär av föreskrifter
ulan av icke bindande anvisningar. Riktvärdena har i realiteten vanligen haft
en avgörande belydelse för laxeringsresultatet. Fastighelstaxeringsnämnden har
- såvida säregna förhållanden inle föreligger-endasi kunnal pröva de
värdefaktorer som skall beaktas vid valet av labellvärde. Kommittén har inte
föreslagit någon ändring i detla avseende. Enligl erfarenhet inträffar del inle
sällan att fastighetstaxeringen blir felaktig om riktvärdena följs slaviskt.
Man kan alltså i dessa fall klarl konslalera att laxeringen inle överensslämmer
med den grandläggande värderingsregeln atl taxeringsvärdet skall motsvara 75 96
av marknadsvärdet. Och detta utan alt säregna förhållanden föreligger. För atl
uppnå elt riktigt laxeringsresultat mäste riktvärdena fåjusteras. Man skall
säledes inle behöva tillgripa metoden all ändra värdefaktorerna så alt önskvärl
resullal erhålls - en metod, som hittills synes ha tillämpats inle så sällan.
Enligl delegationens uppfattning , skall riktvärdena fastslällas i form av
anvisningar.
3
Allmänna taxeringsregler 3.1 Inledande bestämmelser (5.2)
Ett
antal remissinsianser har synpunkter på förslaget all inleda FTL med en del definitioner
och andra begreppsbestämningar.
Kammarrällerna
anser all det är en tilltalande lagstiftningsmetod att i etl inledande avsniu
samla allmänna bestämmelser och definitioner som rör fastighetstaxering.
Emellertid kan ifrågasättas om inle fler definitioner än som föreslagits bör
lämnas redan i det inledande kapitlet. Som exempel på sädana definitioner kan
nämnas taxeringsenhet, värderingsenhet, återanskaffningskostnad, riktvärde m.
fl.
Länsstyrelserna
i Östergötlands och Blekinge län anseren definition bör tas in i lagen av vad
allmän fastighetstaxering är.
Prop. 1979/80:40 249
Några
remissinstanser har framfört önskemål om att begreppel fastighet i FTL skall
definieras i de inledande bestämmelserna. Svea hovrätt anser alt av en sådan
beslämmelse bör framgå att fastighelsbegreppel i FTL är delsamma som enligl
jordabalken. I denna bestämmelse bör också inarbetas etl klariäggande av vad
som i lagen avses med markanläggning. Hovrälten är närmast av uppfattningen atl
därmed avses sädan ledning, stängsel eller annan anläggning varom talas i 2
kap. 1 § jordabalken. Också Lantbrukarnas skattedelegatlon anser atl
fastighelsbegreppel bör definieras i FTL.
Frågan
om vad som skall anses vara "lillfällig" byggnad och därför inle
laxeras behandlas av några remissinstanser.
Länsstyrelsen
1 Göteborgs och Bohus län anför atl kommittén ullalal som sin mening atl en
byggnad inle bör anses som tillfällig om den har funnits i minst fem år pä
samma plats. Del är helt naturiigt en fördel för laxeringsarbelel om del i FTL
anges när en byggnad skall anses som lillfällig. Del kan dock ifrågasättas om
ullalandet överensstämmer med lidigare praxis. Enligt RÅ 1956:1240 ansågs
byggnader ulgöra skattepliktig fastighet trols en beräknad användningslid pä
endasi 3-4 är.
Länsslyrelsen
1 Norrbottens län anser all laglexlen bör komplelleras med kommitténs mening om
tillfälliga byggnader. Länsstyrelsen I Hallands län anser all det är oklart om
kommittén menar all byggnad skall ha funniis eller skall beräknas komma alt
finnas på fastighet minsl 5 år för all inle beiraktas som tillfällig. 1 frägan
om vad som skall anses som tillfällig byggnad anför VaUenfall m. fl.:
Kommittén
föreslår att en byggnad inte skall anses vara tillfällig, om den har funnits i
minst fem år på samma plals.
Exemplet
som nämns är s. k. experimenlbyggnader säsom vindkraftverk o. d. De 5 ä 6
vindkraftverk av belydelse som finns inom landel är experimenlbyggnader
oberoende av hur länge de ställ på en plats. Marknadsvärdet torde vara ytterst
blygsamt varför exemplet inle är särskilt lyckligt vall. Betydligl besväriigare
torde problemen bli för s. k. provisoriska byggnader i anslulning lill slora
arbetsplatser. Det kan inte vara rationellt alt dylika byggnader skall ulgöra
egna värderingsenheler och åsättas taxeringsvärde om de slär pä samma plats t.
ex. i 6 är.
Med
lanke på de administrativa konsekvenserna och det ringa utbytet ur fiskal
synpunkt bör kommitténs förslag avvisas eftersom del leder lill åtskillnad
mellan civil- och skallerättsligt fastighelsbegrepp beträffande byggnader som
inle anbragts för stadigvarande bruk.
Förslaget
atl ange i lagens inledning vad beslutet vid fastighetstaxeringen skall avse
behandlas av Vattenfall m. fi. som nolerar med tillfredsställelse all vad som
är att avse som laxeringsmyndigheisbeslul föreslås bli klariagt. RSV anför i
samma fråga:
Beslut
om fastighetstaxering skall enligl 1 § i FTKs lagförslag avse faslighels
skatteplikt, beskattningsnatur, taxeringsvärde och indelning i taxeringsenhet.
Det kan ifrågasättas om inte taxeringsbeslut även bör omfatta typ av annan
fastighet (lypkod) och taxeringsvärdets fördelning på delvärden.
Prop. 1979/80:40 250
Båda
dessa uppgifter kan vara av slor betydelse för fastighetsägaren. Beträffande
lypkoden är della fallel när del gäller inkomstbeskattning (schablonlaxeras
eller ej) och förvärvstillständsprövning för hyreshus. Taxeringsvärdels
fördelning på delvärden är av belydelse vid beskattning av jordbruksfastigheter
(avskrivning av ekonomibyggnader, skogsbeskallning elc) och hyresfastigheter (fördelning
mellan mark- och byggnadsvärde för avskrivning av byggnader). Fördelning mellan
mark och byggnadsvärde har ocksä fått ökad belydelse för vissa
småhusfastigheter eflersom det blivil allt vanligare alt beslämma
tomträttsavgäld efler det taxerade markvärdet.
De
beslul som självständigt kan överklagas bör definieras klart vid ulformningen
av de processuella reglema. Elt lämpligt förfarande bör därvid kunna vara atl
hänvisa lill de taxeringsbeslut som framgår av 1 §. Nu kan sädana frägor som t.
ex. fördelning av delvärden överklagas i egenskap av gmnder för
taxeringsbeslutet om de har belydelse utanför fastighetstaxeringen.
Länsstyrelserna
I Östergötlands och Skaraborgs län påpekar all del inte endasi, såsom
föreslagits, är det värde som bestämls vid taxeringen, som skall gälla under
den löpande laxeringsperioden, ulan hela taxeringsbeslutet.
1
frågan om bestämningen av begreppen taxeringsperiod och taxeringsår anför
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län:
I
1 kap. 3 § fastighelslaxeringslagen definieras taxeringsår som det kalenderår
under vilket taxering bestäms i första instans. 1 20 kap. sladgas att
fastighelstaxeringsnämnden skall ha sitl försia sammanträde senast den 5
oktober året före taxeringsåret och skall meddela beslut om taxering senast den
31 januari under taxeringsåret. Det framgår inte om kommittén menar att det är
någon skillnad mellan att "beslämma taxering" och atl "beslula
om taxering". Om det inte är någon skillnad mellan dessa båda begrepp
lorde innebörden av bestämmelsen i 1 kap. 3 § fastighelslaxeringslagen vara att
fastighetslaxeringsnämden under hösien endast kan falla preliminära beslul om
taxering, vilka sedan måste bekräftas vid etl sammanträde i januari månad under
taxeringsåret.
Vattenfall
m. fl. påpekar atl ordet "beskaffenhet" används i lagen i olika
sammanhang. Eftersom del kan anses vara en synonym lill "skick" synes
1 kap. 6 § FTL böra omformuleras sä all förväxling inte kan ske.
Några
remissinstanser behandlar förslaget all i inledningen av FTL skall tas in en
bestämmelse om alt vid fastighetstaxering skall iakllas alt laxeringarna blir
överensstämmande med föreskrifterna och i möjlig mån likformiga och rättvisa.
Svea hovrätt anför:
Del
synes självklarl atl taxeringarna skall ske med iakttagande av gällande regler.
Innebörden av stadgandet all taxeringarna skall vara "i mölig män
likformiga och rättvisa" är enligt hovrättens mening oklar. Stadgandet
skulle kunna las lill inläkt för att föreskrift får frångås om den leder till
att taxeringarna ej blir likformiga och rättvisa. Hovrätten, som är medveten om
att paragrafen har sin förebild i 1 § taxeringslagen, ifrågasätter om den inte
helt kan undvaras.
Länsstyrelsen
I Uppsala län och SACO/SR anser alt beslämmelsen för att korrespondera med
molsvarande beslämmelse i TL bör ändras litl "i
Prop.
1979/80:40 251
möjligaste
män likformiga och rättvisa". Kammarrätterna anför:
Även
om beslämmelsen kan försvara sin plats i TL, där den fogar samman maleriella
regler med processuella, förefaller den mindre väl motiverad som inledning till
en lag med båda dessa typer av regler. Atl de skall följas är en självklarhet
som inte behöver anges. Om man skall tolka den i jämförelse med TL något
ändrade lydelsen som elt försök alt särskill understryka föreskrifternas
bindande karaklär blir inte heller det så meningsfullt. Föreskrifter av
riksskalleverket är ett utflöde av lagen och blir bindande i den män de har
läckning i den. En allmän bestämmelse om atl föreskrifierna skall följas,
oavsett vilket innehåll de har, synes strida mol de regler som gäller för
lagstiftningsmakten.
Nägra
remissinstanser framhåller alt en del problem kan uppkomma om taxeringsvärde
skall åsättas endast skattepliktiga fastigheter. Länsstyrelsen i Kristianstads
län, SAF m. fi. och SBEF pekar särskilt pä de enskill ägda fastigheter som
enligl förslagel skall bedömas som skattefria specialbyggnader oavsell
ägarkategori. För dessa kommer i fortsättningen att saknas värde vid beräkning
av arvs-, gåvo- och förmögenhetsskatt och vissa vid behov av objektiva
uppskattningsvärden utanför skallerätten.
3.2
Indelning av byggnader och mark
Den
föreslagna indelningen i byggnadstyper lämnas i slort seu ulan erinran av
remissinslanserna.
i.2.7
Byggnadstyper (6.3.2)
Förslagel
i denna del har biträtts eller i princip lämnats utan erinran av näslan alla
remissinstanser. Flera remissinstanser uttalar sig allmänl positivt om
förslagel, bl. a. länsstyrelsen I Östergötlands län och SACO/SR. Särskilda
synpunkter på olika delar av förslaget redovisas under 3.2.1.2-6.
Nägra
remissinsianser förordar yllerligare definitioner i fräga om byggnader och
mark bl, a. Svea hovrätt samt länsstyrelserna I Östergötlands och Skaraborgs
län. Hovrätten anser alt det bör anges all fastighet vid klassificeringen kan
indelas i fömtom byggnader och mark även markanläggningar.
Länsstyrelsen
1 Östergötlands län anför:
Inledningsvis
vill länsslyrelsen anföra all den redogörelse som i betänkandel lämnas för de
föreslagna reglerna om indelning av byggnader och mark är förtjänstfull.
Redogörelsen
är ingäende och exemplifieringarna kommer sannolikt atl ge god vägledning i det
fortsatta fastighetslaxeringsarbelel.
I
huvudsak tillstyrker länsslyrelsen förslagel i denna del, dock med följande
synpunkler.
Begreppet
byggnad resp. mark har inle definierats i vare sig lagförslaget
Prop. 1979/80:40 252
eller
belänkandel. Med hänsyn till all hela kapitlet bygger på fömtsättningen att man
kan avgöra vad som är mark respektive byggnad borde en sådan definition finnas.
Atl avgöra vad som är byggnad torde i de flesta fall inle medföra nägra
problem. 1 vissa fall kan dock svårigheter föreligga,exempelvis belräffande
vissa industrianläggningar där gränsdragningen mellan mark, markanläggningar
och byggnad kan vara nog så problematisk.
Länsstyrelsen
I Skaraborgs län framför liknande uppfattning.
SCB
framhåller atl förslagel lill indelning i byggnadstyper ger möjlighel lill
förbättrad stalistikredovisning jämfört med den som var möjlig frän lidigare
fasfighetstaxeringsregister, trols att förslaget inle i sin helhel ansluler sig
lill klassificeringsstandard som SCB har presenterai för kommittén.
RSV
anför alt förslaget innebär en avsevärd förbältring i jämförelse med lidigare
lillämpad metodik och bör i övervägande fall fungera bra. RSV vill emellertid
fästa uppmärksamhelen på alt utformningen av reglerna även kan ge upphov till
problem vid indelningen. Förslaget atl det ändamål som egendomen är inrättad
för, används för, eller vem den ägs av medför bl. a. atl vissa byggnader och
viss mark kan hänföras lill två eller flera byggnadstyper eller ägoslag. Det
kan också enligl RSV bli svårt att avgöra vad restposten övrig mark kommer atl
innehålla.
3.2.1.1 Huvudsaklighetsprincipen
(6.3.2.1)
De
allra flesta remissinsianser lämnar förslagel utan erinran.
Länsstyrelsen
i Malmöhus län lillslyrker förslagel men framhåller alt även
huvudsaklighetsprincipen kan komma att medföra betydande lillämpningssvårigheter.
Lantbruksuniversitetet,
länsslyrelsen i Kristianstads län och TOR kritiserar förslaget. TOR poängterar
att om principen införs bör utförliga och detaljerade anvisningar lämnas om
gränsdragningsproblem vid indelningen av byggnader. Enligl TOR:s uppfattning
borde FTL helsl innehålla närmare föreskrifier i delta avseende.
3.2.1.2 Småhus
(6.3.2.2)
SCB
påpekar att det under 1970-talel i såväl slatistiska som adminislraliva
sammanhang har blivil allt svårare atl definiera småhus. Gränsen mellan småhus
och hyreshus har blivit allt svårare att dra. Den föreslagna definitionen av
småhus är enligt SCB tillfyllest då det gäller ftiliggande hus men är inte tillräcklig
då det gäller sammanbyggda småhus med samma ägare.
Lantbruksuniversitetet
hävdar atl indelningen av byggnader bör ske med utgångspunkl i KL:s indelning
vid inkomstberäkningen. Begreppen en- och tvåfamiljsfastigheter i 24 § 2 mom.
KL är väl förankrade i vanligt språkbmk och synes med fördel kunna användas.
Prop. 1979/80:40 253
3.2.1.3 Hyreshus
(6.3.2.2)
SCB
är av den uppfattningen all termen hyreshus, som anknyler till
upplätelseformen, är mindre väl lämpad som lerm för byggnadstyp. Länsstyrelsen
i Kopparbergs län föreslår alt byggnadstypen skall kallas hyres- och affärshus,
vilket bältre belyser den kategori av fastigheter som skall hänföras till
byggnadstypen.
Lantbruksuniversitetet
anser alt de fastigheter som ägs av äkta bostadsrättsföreningar,
bostadsaktiebolag och allmännyttiga bostadsföretag bör hänföras till en
särskild grupp. Anledningen till deUa är enligt lantbruksuniversitetet, au
dessa fastigheter har en särställning i inkomstskattehänseende och inle gär i
allmän handel.
Länsstyrelsen
i Östergötlands län framhåller all de mindre hyreshusen har åsalts för låga
värden. Husen är attraktiva objekt inte minsl med hänsyn lill
inkomsiskattereglerna. Länsstyrelsen ifrågasätter därför om inte gränsdragningen
mellan småhus resp. hyreshus som används för bostadsändamål bör vara
annorlunda.
Länsstyrelsen
i Ålvsborgs län upplyser att begreppen "inrättade" och
"familjer/familjebostad" bmkar vålla slora gränsdragningsproblem och
anser all förtydliganden i dessa avseenden är önskvärda.
Sparbanksföreningen
förordar all kommersiella fastigheter som konlors-och affärshus, varahallar m.
m. bryts ut ur gruppen hyreshus och ges speciella anvisningar för värderingen.
För denna grupp finns enligt föreningen i allmänhel ingen eller begränsad
erfarenhel av marknadshyra.
3.2.1.4 Ekonomibyggnad
(6.3.2.2)
Skogsstyrelsen
bilräder uttrycklingen förslaget.
Enligl
SCB ger definitionen av ekonomibyggnad full begreppsmässig överensslämmelse med
SCB:s preliminära förslag lill byggnadsproduktno-menklatur. SCB finner att
lantbruksbyggnad, som är den benämning som SCB har föreslagil, aren adekvatare
benämning än ekonomibyggnad, en lerm som används om lageriokaler, redskapsbodar
m. m. inom andra näringar än jordbruk, skogsbruk och fiske.
Lantbruksuniversitetet
anser all byggnad som är inrättad för gärdskontor ocksä bör hänföras lill
ekonomibyggnad.
Frågan
om indelningen av växthus berörs av lantbruksuniversitetet och lantbruksnämnden
I Södermanlands län.
Lantbruksuniversitetet
anför att inkomst av trädgårdsskötsel som inle bedrivs som självständig
verksamhet i förhållande till jordbrak bör anses som inkomsl av
jordbruksfastighet. Därför bör växthus oberoende av areal hänföras till
ekonomibyggnad, om den egentliga jordbruksdriften är av någon betydenhet.
Lantbruksnämnden
i Södermanlands län förordar alt växthus, för att bli
Prop. 1979/80:40 254
indelat
som industribyggnad i stället för som ekonomibyggnad, skall ha en areal om
minsl 1 0(X) m i stället för föreslagna ca 300 m.
3.2.1.5
Specialbyggnad (6.3.2.3)
Förslagel
om att införa en ny byggnadstyp för en del av de skattefria byggnaderna och alt
benämna dem specialbyggnader lämnas allmänt ulan erinran. Delsamma gäller de
föreslagna undergrupperna försvarsbyggnad m.fl. Bland dem som lillslyrker
förslagel är SCB. 7?5Koch SACO/SR. SCB anseratt byggnadstypen specialbyggnad
med sina undergmpper ger en bätlre uppfattning om verksamheten på de skattefria
fastigheterna än lidigare indelningar har gjorl. Delta har enligt SCB stor
betydelse för energistalistiska undersökningar.
SACO/SR
finner förslagel alt tillskapa en särskild byggnadstyp, specialbyggnad, och
till denna knyta skaltefrihet välbetänkt.
TOR
är av den åsikten alt den begreppsändring, som blir följden av alt de
"gamla" beteckningarna special- resp. industribyggnad kommer atl
användas med i vissa avseenden ny innebörd, lorde fl godtas. Anledningen till
della är alt det är fördelaktigt att skattefria byggnader kommer att innefattas
i strikt avgränsad gmpp.
Länsstyrelsen
i Uppsala län finner att övervägande skäl talar för att användningssättet
alltid skall vara avgörande vid bestämmande av byggnadstyp. Således bör
ekonomibyggnad som används i vård och undervisning hänföras till
specialbyggnad.
Några
remissinstanser framför kritiska synpunkter på den föreslagna klassificeringen
i specialbyggnader.
Lantbruksuniversitetet
gör gällande att man genom att låta begreppet specialbyggnad få etl annal
innehåll än det tidigare har haft i taxeringssammanhang och i
företagsekonomiskt språkbruk har skapat åtminstone en temporär förvirring. Liknande
synpunkter framför länsslyrelserna i Uppsala och Gävleborgs län.
Länsstyrelsen
i Norrbottens län förordar att specialbyggnad inte skall utgöra en särskild
byggnadstyp. I stället bör varje undergmpp i förslagets specialbyggnad utgöra
en särskild byggnadstyp.
3.2.1.6
Industribyggnad (6.3.2.4)
Förslagel
att återstående slag av byggnader skall hänföras till en restgrupp, betecknad
industribyggnad (f n. specialbyggnad) biträds eller lämnas utan erinran av i
det närmaste alla remissinstanser.
Vattenfall
m. fl. anser alt det är en bra lösning att industribyggnad utgör en restgrupp.
Förslaget all alla byggnader som kan åsättas hyresvärde skall indelas som
hyreshus kan dock komma att vålla problem vid gränsdragningen mellan bl. a.
hyreshus och industribyggnad.
Prop. 1979/80:40 255
En
del remissinsianser förordar att den föreslagna restgruppen delas på två
byggnadstyper. Av dessa bör den ena omfatta de egentliga industribyggnaderna
och de övriga utgöra en restgrupp.
Länsslyrelsen
t Östergötlands län ifrågasätter om inte de renodlade industribyggnaderna
borde bilda en egen byggnadstyp och all övriga byggnader, som har föreslagits
bli benämnda industribyggnad, hänförs till en särskild gmpp benämnd
specialbyggnad.
Liknande
synpunkler om uppdelning av gmppen industribyggnad framförs av
lantbruksuniversitetet och länsslyrelserna I Kopparbergs och Norrbottens län.
Enligt dessa remissinsianser bör restgruppen kallas övriga byggnader.
Länsstyrelsen I Kopparbergs län föreslår all hotell, restauranger och liknande
skall ingå i gmppen övriga byggnader.
Länsstyrelsen
1 Skaraborgs län finner del bäsl om gällande byggnadstyper med tillägg för
ekonomibyggnad, i princip kunde bibehållas oförändrade och att en ny
byggnadstyp skapas för skattefria byggnader. Att hitta en lämplig benämning pä
en sådan ny byggnadstyp bör enligl länsstyrelsen inte vara omöjligt.
Länsstyrelsen i Östergötlands län anser all skattefria byggnader bör ges en
annan adekvat benämning och att beleckningen specialbyggnad bör användas för en
reslgmpp av byggnader. Länsstyrelsen I Gävleborgs län anser alt specialbyggnad
bör betecknas skattefri byggnad.
3.2.1.7
Övrigl
Förslagel
alt byggnad som samtidigt kan indelas som specialbyggnad och annan byggnadstyp,
skall hänföras till specialbyggnad såvida den allernaliva byggnadstypen inte är
ekonomibyggnad lämnas i stort sett ulan erinran.
Lon/ft/-w/cfl/'nassA:a//erfe/egfl//on ifrågasätter om en loge eller liknande
byggnad som hyrs ut för försvarsändamål verkligen skall hänföras till
ekonomibyggnad.
Länsstyrelsen
i Ålvsborgs län avslyrker förslagel alt kod för permanent- eller fritidsboende
skall redovisas i längden.
3.2.2
Agoslag (6.3.3)
Förslagel
om marks indelning i ägoslag har pä del hela laget godtagits eller lämnats ulan
invändning av remissinstanserna. SCB framhåller atl principen att all mark
föreslås bli indelad innebär en klar förbällring för projeklel om
markanvändningsregistrering. De felaktigheter som har uppståu vid denna
registrering kommer till viss del alt minska och en rättvisare beskrivning av utbredningen
av de olika ägoslagen erhålls. Även LBS anser att det är en fördel alt all mark
indelas i ägoslag.
Nägra
remissinstanser framför allmänna synpunkler pä ulformningen av
ägoslagsdefinilionerna. SCB finner vidare att det är synnerligen angelägel att
den av alla myndigheter och organisationer önskade samordningen av
Prop. 1979/80:40 256
ägoslagsdefinilionerna
kommer lill stånd redan inför 1981 års fastighetstaxering. Därför bör inte
definitionerna läsas pä ell lidigl sladium, så alt berörda definitioner i
faslighetsdeklarationen kommer all avvika från definitioner i andra sammanhang.
SCB föreslår mot denna bakgrund att endast huvudinnehållet i klassificeringen
beträffande åker, betesmark och skogsmark anges i FTL. Mera detaljerade
definitioner och anvisningar föresläs senare fastställas efler det atl SCB:s
samordningsarbete med hänsyn till bl. a. den nya lagsliftningen har avslutats.
Även LBS betonar vikten av all definitioner av vissa ägoslag för
fastighetstaxeringens del samordnas med de anvisningar och utvidgade
definitioner som används i lantbruksstatisiiken.
Lantbruksnämnden
i Kopparbergs län anser alt etl ökal anlal ägoslag kan leda till ökat antal fel
och i vissa fall gränsdragningsproblem mellan olika ägoslag.
3.2.2.1
Tomtmark (6.3.3.3)
Förslaget
i denna del biträds eller lämnas utan erinran i del närmaste av alla
remissinstanser. Samtliga anser liksom kommittén att mark i ett skifte, som
inle överstiger 2 ha och som ligger intill småhus, hyreshus, specialbyggnad
eller industribyggnad skall ulgöra tomtmark.
Lantbruksnämnden
I Södermanlands län tillstyrker förslagel om en tvåhek-tarsregel. Däremot anser
nämnden i delta hänseende au åkermark som ligger i anslulning till tomtmark bör
klassificeras som tomtmark även om del finns elt mindre ulskifte som
klassificeras som jordbruksmark.
Flera
remissinstanser har liknande uppfattning. LBS och länsslyrelserna i
Östergötlands och Göteborgs och Bohus län förordar all mark pä fasligheler, som
inte är slörre än 2 ha, skall indelas som tomtmark även om all mark inte ligger
i ett ägoskifte.
Lantbrukarnas
skaiiedelegaiion har motsatt uppfattning och biträder således
kommittéförslaget. Delegationen anser det viktigt all all tänkbar jordbruks-
och skogsbruksmark behålls inom lantbruket. Finns det ulskifte som gränsar till
jord- eller skogsbruksmark skall del utskiftet enligl förslagel taxeras som
jordbruksfastighet och omfattas av jordförvärvslagen. Marken kan dä komma till
användning för lantbrukets rationalisering.
LMV
påpekar atl för en fastighet som beslår av både övrig mark och tomtmark kan
Ivåhektarsregeln ur värderingssynpunkt medföra mindre önskvärda konsekvenser.
För att fl en realistisk värdering av dessa fastigheter bör som gräns vid
regleringen av tomtmark anges "total areal - exkl. övrig mark - som inte
överstiger 2 ha".
Vattenfall
m. fl. anser att eftersom mark, som har överiåtits ulan att fastighetsbildning
har skett, enligl förslaget skall utgöra en särskild laxerings-enhet, bör sådan
mark också indelas som tomtmark, om det är uppenbart atl förvärvet har skett
för byggnadsändamål. Tidpunkten för fastighetsbildning och byggnadslov lorde
här vara av underordnad belydelse.
Prop. 1979/80:40 257
Länsstyrelsen
i Gävleborgs län föreslår all mark som ekonomibyggnad slår pä skall ulgöra
tomtmark och taxeras enligt samma regler som gäller för induslribyggnadsloml.
3.2.2.2
Exploaleringsmark (6.3.3.4)
Förslaget
om att etl nytt ägoslag, exploaleringsmark, införs liksom den föreslagna
definitionen av exploaleringsmark tillstyrks eller lämnas i princip utan erinringar
av remissinstansema. Bland dem är kammarrätterna. LBS. länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län, lantbruksnämnderna 1 Kristianslads, Gävleborgs och
Väslerboltens län, skogsvårdsstyrelsen i Kalmar län, lokala skattemyndigheten i
Södertälje m, fi. fögderier och Lantbrukarnas skattedelegatlon.
Lantbruksnämnden
I KrisUanstads län anför:
Exploaleringsmark
kan enligt gällande regler ingå med övervärde i en jordbruksfastighet. Enligt
förslaget skulle sådan mark under vissa förhållanden brytas ut från jordbmksfastigheten
och bilda särskild taxeringsenhet -exploaleringsfaslighel - med
taxeringsnaturen annan fastighet. Förutsättningar är dock att marken ifräga
ingår i fastslälld stads- eller byggnadsplan. Under denna förutsätlning har
nämnden ingen erinran mot förslaget som i sig är enkell och klariäggande.
Kammarrätterna
anför alt mark för exploaleringsändamäl föreslås under vissa närmare angivna
förulsältningar indelas i ägoslaget exploaleringsmark och skall vid laxeringen
bryias ut till särskilda taxeringsenheter med beskattningsnaturen annan
fastighet. Vad som har föreslagits i dessa delar är välmotiverat. Endast sådan
mark som används för jordbmksdrift i egentlig mening bör ingå i lantbmksenhet
och erhålla beskattningsnaturen jordbmksfasUghet.
LBS
tillstyrker att ägoslaget exploaleringsmark införs. En redovisning av
dokumenterad användning av arealer för detta ändamål kan då bli möjligt och
blir enligt styrelsens mening etl lillskott lill markanvändningsstatisliken.
Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län anför:
Kommittén
föreslär förenklade regler för definition av exploateringsmark. Endast mark som
ingär i fastslälld detaljplan skall säledes hänföras till exploaleringsmark.
Denna inskränkning medför alt marknadsvärdet frångås som grund för
taxeringsvärdet eftersom det förvänlningsvärde som föreligger innan planarbetet
avslutas, inte slår igenom i taxeringsvärdet. Detla avsteg frän principen om
marknadsvärde synes dock befogal eftersom värderingssituationen är problemaUsk
och förvänlningsvärden alllid är svära alt uppskatta.
Förslaget
är ägnat atl bringa ordning och likformighet pä ett besväriigt område.
Lantbruksnämnden
1 Gävleborgs län anför:
Mark
som enligl fastställd stads- eller byggnadsplan skall exploateras för
byggnadsändamäl, kommer enligt kommitténs förslag indelas som exploa-
17
Riksdagen 1979/80. 1 saml. Nr 40
Prop. 1979/80:40 258
leringsmark
även om den fortfarande används för t. ex. växtodling. På molsvarande sätl
skall mark, som omfattas av täkttijiständ, men på vilken brytning ej påbörjats,
indelas som täktmark.
Eflersom
exploaleringsmark och täktmark har beskattningsnaturen annan fastighet omfattas
marken ej av skyddslagarna för jordbrakets rationalisering. För alt mark skall
klassas som exploateringsmark bör enligl kommittén en aktuell stads- eller
byggnadsplan föreligga. På mänga håll finns i dag äldre mer eller mindre
inaktuella byggnadsplaner som ej bör fl las till intäkt för ändring av markens
klassificering. Nämnden ansluler sig till kommitténs uppfattning.
Lantbrukarnas
skaiiedelegaiion anser atl del är bra atl man, såsom har gjorts i förslagel,
starkt markerar att exploateringen skall vara en realitet.
3.2.2.3
Täktmark (6.3.3.5)
Förslaget
om att bilda etl särskill ägoslag av mark med fyndigheter har fått etl posilivt
motlagande eller lämnats utan erinran av praktiskt taget alla remissinstanser.
Kammarrällerna och LBS motiverar sitl ställningstagande på samma sätl som i
fräga om förslaget om ägoslagel exploateringsmark.
Lantbruksnämnden
I Kristianstads län tillstyrker förslaget men påpekar att vissa svårigheter kan
finnas atl enlydigl avgränsa täktmarken från jordbraks-faslighelen i övrigt.
De
föreslagna reglema för klassificering som täktmark är enligt länsstyrelsen i
Ålvsborgs län för restriktiva. Länsstyrelsen anför:
Beträffande
större grasläkler upprättas regelmässigt plan över hela omrädel och ulredning
föreligger angående hela taktens innehåll. För taktens utvinning delas omrädel
upp i etapper och efter länsstyrelsens prövning av täktplanen i dess helhet
medges ofta läkttillsländ endasi för t. ex. elapp 1. Med slor sannolikhet
kommer täkttillstånd att medges även för återstående etapper och brytning ske i
den takt avsättningsmöjligheter och övrigt tillåter. Även nu avsedd mark med
fyndighet bör upptas som täktmark.
Samma
bör även gälla för område som omfattas av tidigare täkttillstånd, men för
vilkel tillständstiden gått ut innan brytningen hunnit slutföras t. ex. på
grund av nödtvunget uppehåll i samband med byte av ägare till fastighet eller
av exploatör. Del kan även tänkas att ägaren av vissa skäl vill
"spara" på täktmassan.
Motsatt
uppfattning redovisar FIO m. fl. som anser att förslaget är för vittgående. FIO
m. fl. anför:
Förslagel
kan tyckas riktigt, men i praktiken kan en sädan indelning vara olämplig. Delta
gäller bl. a. med hänsyn till att täkttillstånd ofta ej är tillräckligt för att
läkt skall kunna ske. Utöver täkttillstånd kan erfordras ytteriigare åtskilliga
tillstånd m. m. t. ex. planläggning enligt byggnadslagen och prövning enligt
miljöskyddslagen samt prövning av trafiken till takten m. m. På grund av
motsättningar och kompetenskonflikter mellan olika myndigheter t. ex. kommun
och länsstyrelse är det ej ovanligt alt länsstyrelsen t. ex. beviljar
täkltillstånd, medan kommunen med andra medel ändå faktiskt omöjliggör takt.
Indelning och värdering såsom täktmark bör ej fl ske förrän samtliga för läkt
nödvändiga förutsäitningar klart visats föreligga.
Prop. 1979/80:40 259
3.2.2.4 Åkermark
(6.3.3.6)
Förslagel
har fltt ett posilivt mottagande eller lämnats utan anmärkning av de flesta
remissinsianser. Bland dem är LBS som anför att den föreslagna definitionen av
åker är oförändrad och överensstämmer i sakligt avseende med den
lanlbruksverket använder sig av och som ansluler sig lill den definition som
lillämpas i lantbruksstatisiiken. LBS ansluler sig till definitionen men
fömtsätter att detaljutformningen sker i samräd med i första hand SCB.
SCB
anser alt definitionen av åkermark som har föreslagits är språkligt alltför
svär för att kunna förstås och tillämpas av berörda fastighetsägare. Det
framgår endast indirekt hur åker som ligger hell eller i huvudsak outnyttjad
skall redovisas. SCB föreslär alt i FTL endasi anges huvudinnehållet i
klassificeringen och all definitionen i lagen för åker bör vara: Mark som plöjs
och används för växtodling.
Länsstyrelsen
i Ålvsborgs län befarar att svåra gränsdragningsproblem uppkommer för såväl
fastighetsägarna som fastighelstaxeringsnämnderna vid avgränsningen av
åkermark. Siluationen i Älvsborgs län har för mänga områden radikalt förändrats
och slora arealer som lidigare inle har bedömls som "ägnade atl
plöjas" har "lagts under plog". En felaktig indelning av
jordbruksmarken i ägoslag kommer all ge kraftigt utslag i summan taxeringsvärde
för taxeringsenheten. Länsslyrelsen underslryker därför vikten av att utföriiga
beskrivningar av de skilda ägoslagen i upplysnings- och anvisningstext görs.
3.2.2.5 Betesmark
(6.3.3.7)
Även
den föreslagna definitionen av ägoslaget betesmark har allmänt mottagits
positivt. SCB och LBS anför motsvarande synpunkter pä denna definition som på
definitionen av åkermark. SCB förordar atl följande definition av betesmark
görs i FTL: Mark som används för bete utan atl bli plöjd.
LBS
konstaterar att den nuvarande beteckningen ängs- och betesmark försvårar jämförelser
mellan fastighetstaxeringen och andra källor. Förslaget att byta ut
beleckningen mol betesmark fillstyrks därför. Definitionen enligl förslagel
överensslämmer i sak med den definilion som avses komma atl användas i
lantbmksstatistiken. LBS fömtsätter att detaljutformningen sker i samråd med
SCB.
Lantbruksnämnden
I Västerbottens län anser att gränsdragningen mellan plöjningsvärd och inte
plöjningsvärd mark i praktiken kan vara svår att göra -särskill i
norriandslänen där arealen naturliga beten är liten. Dessutom föreligger enligt
nämnden risk för all passiva markägare kommer alt sträva efter alt få sin mark
klassad som ej plöjningsvärd. En samordning måste ske lill den nya lagen om
skötsel av jordbmksmark. Nämnden anser emellertid atl detta inte går atl göra
inom tidsramen för den nu förestående fastighetstaxeringen. Därför bör
gällande ordning bestå tills vidare.
Prop. 1979/80:40 260
3.2.2.6
Skogsmark (6.3.3.8)
Mot
förslaget att definitionen av skogsmark anpassas till skogsvårdslagens definilion
finns inga invändningar LBS framhåller atl den föreslagna definitionen
överensstämmer med den som används i lantbruksstatistiken.
Nägra
remissinstanser, bl. a. skogsstyrelsen, anser att det är lämpligt att den i
skogsvårdslagen angivna produklionsgränsen per år om 1 m' per ha också anges i
FTL.
SCB
anser all endast huvudinnehållet i klassificeringen skall anges i lagen och
föreslär följande definition: Mark som är lämplig för virkesproduktion och som
inte i väsenllig utsträckning används för annat ändamål.
3.2.2.7
Skogsimpediment och övrig mark (6.3.3.9 och 6.3.3.10)
Övervägande
antalet remissinsianser har inle gjort nägra invändningar mot förslagen. Detta
gäller bl. a. skogsvårdsstyrelserna 1 Kalmar, Västmanlands och Norrbottens län
samt lantbruksnämnden I Kristianslads län. Skogsvårdsstyrelsen i Kalmar län
anför:
Ändringen
av definitionen på skogsmark i den nya skogsvärdslagen kommer att medföra att
större arealer än hittills kommer att betraktas som skogsimpediment, varav en
del kommer att ha ett visst virkesförråd och vara latenta produktiva
skogsmarker. Det bör därför vara lämpligt atl dessa redovisas som särskilt
ägoslag och skiljs från övrig mark säsom utredningen föreslagit.
Flera
remissinstanser anser emellertid all skogsimpediment inle bör utgöra ett
särskilt ägoslag utan liksom fömt ingå i övrig mark. Detta gäller bl. a.
kammarrällerna, hypoteksbanken, LBS, länsstyrelsen 1 Kristianstads län, lokala
skattemyndigheten i Södertälje m. fi. fögderier samt Lantbrukarnas skattedelegation.
Kammarrällerna
finner inte nägra bärande skäl för att införa ägoslaget skogsimpediment. Sådan
mark bör enligt kammarrätternas bedömning, beroende på markens kvalitet ingå i
nägot av ägoslagen skogsmark och övrig mark.
Lantbrukarnas
skauedelegaiion anför alt införandel av elt nytt ägoslag med särskilt delvärde
rent administrativt innebär en belastning. Alldeles särskilt gäller det
skogsimpedimenten, eflersom det är ytterst sällsynt att sädana är särskilt
redovisade i skogsbruksplaner, fastighetslängder och andra arealupp-giftsunderiag.
Enligt skatledelegationen skulle svårigheier och ytteriigare
gränsdragningsproblem bli en följd bäde hos fastighetsägarna och taxeringsmyndigheterna.
Della står inte i rimlig proportion till det relaUvt sell ringa -eller hell
obefintliga - värde sådana impediment har i realiteten.
Skogsstyrelsen
ifrågasätter lämpligheten av att skogsimpediment särredovisas. Skogsstyrelsen
anför:
Prop. 1979/80:40 261
Skogsstyrelsen
ifrågasätter dock lämpligheten av att skogsimpedimenten särtedovisas. Delta med
lanke på atl nu lillgängliga arealuppgifler i regel är fördelade enligt nu
gällande indelning i ägoslag. Av den anledningen och om inte övrig mark äsätls
värde kan gränsdragningsproblem, framför allt mellan skogsimpediment och övrig
mark, i många fall befaras.
Även
skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län släller sig Iveksam till förslagel om
införande av ägoslaget skogsimpediment.
Förslaget
all övrig mark skall utgöra en restpost diskuteras av åtskilliga
remissinsianser liksom den föreslagna gränsdragningen mellan skogsimpediment
och övrig mark.
Skogsstyrelsen
anför:
Enligt
kommitténs mening skall ägoslaget, övrig mark, användas som restpost lill
vilken all mark skall föras som inle kan hänföras lill nägol annal ägoslag.
Skogsstyrelsen anser alt en sädan indelning inte är lämplig med hänsyn Ull vad
som sagts ovan och med hänsyn till att indelningen bl a syflar till att samla
egendomen i gmpper för vilka enhetliga värderingsregler kan användas. Etl
genomförande av förslaget pä denna punkt skulle innebära atl marker med starkt
skiftande karaklär och värde skulle sammanföras lill ell ägoslag. Bl a skulle
vissa marker, som enligt nu gällande regler ingår i annan fastighet och ulan
atl vara egenllig tomtmark ändock anses säsom tomtmark, komma atl ingå i övrig
mark.
RSV
framhåller att en konsekvens av förslagel är att del kan bli svårl alt avgöra
vad restposten övrig mark kommer alt innehålla, vilket kan vara av belydelse
eflersom delta ägoslag inle skall åsättas värde. Yllerligare rikllinjer måste i
denna del lämnas i samband med den slulliga utformningen av lagreglema.
Kammarrätterna
anför alt det på jordbruksfastighet finns mark som kan användas för apnal
ändamål än jordbmksdrift. Som exempel nämns campingplatser, parkeringsplatser
m. m. Enligt kammarrätterna saknar sädana markområden ofta byggnader och kan
då svåriigen hänföras lill annal än övrig mark och därigenom undgå att åsättas
värde. Campingplatser m. fl. lämnar ofla en icke ringa avkastning och kan
därför anlas betinga elt högt pris på den allmänna marknaden. Kammarrätterna
anser all sådana markområden bör utgöra etl särskill ägoslag och utbrytas till
särskild taxeringsenhet med beskattningsnaturen annan fastighet. Även
lantbruksuniversitetet påpekar att inom ägoslagel övrig mark kommer alt rymmas
markområden med belydande värden.
Domänverkel
föreslär alt större sammanhängande myromräden i Norrlands inland och norta
Dalarna skall klassificeras som övrig mark i stället för skogsimpediment.
Länsstyrelsen
och lantbruksnämnden 1 Kopparbergs län anser alt kraftledningsgator som går
fram genom skogsmark bör indelas som skogsimpediment och inle som övrig mark.
Prop. 1979/80:40 262
3.3
Skatteplikt
De
föreslagna reglerna om skatteplikt har fåll etl i huvudsak positivl mottagande.
Flera remissinsianser anser alt förslaget medför en önskvärd förenkling i
förhällande lill nuvarande syslem.
J.J.
7 Ägarkravet (7.4.3)
Frågan
om skaltefrihet för vissa byggnader, oavselt vem som är ägare har godtagits
eller lämnats ulan utlrycklig erinran av flertalel remissinsianser. Enligl SBEF
är förslagel om ägarkravets slopande praktiskt och rikligt. Även länsstyrelsen
i Kopparbergs län tillstyrker förslaget men underslryker att della inte får
medföra alt ägare till privata fastigheter, som används för skattefria ändamål,
skall undanlas frän inkomstbeskattning. SAF m. fl. tillstyrker förslaget men
ifrågasätter om det är tillräckligt långtgående. Det skulle t. ex. kunna göras
gällande alt åtskilliga företag, inle minst inom induslrin, genom den
sysselsältning de skapar, fyller väl så vikliga funktioner som de som har
angetts i förslagel.
Några
remissinstanser är tveksamma lill förslagel eller avstyrker det.
Kammarrätterna
anför bl. a. att slopande av ägarkravet i och för sig är en fördelaktig
förenkling vid fastighetstaxeringen. Fastighetstaxeringen har emellertid i
andra sammanhang en sådan belydelse, alt del är olämpligt att utan överväganden
om nödvändiga följdändringar genomföra förslagel som en delreform. Behöver del
i andra sammanhang räknas fram ett subsUlut för taxeringsvärdet är det
sammanlaget inte mycket vunnet med en förenkling vid fastighetstaxeringen. En
länkbar lösning enligl kammartätterna är all skattefrihet medges endast om en
fastighet, som används för etl samhälls-nyttigt ändamål, också ägs av den som
utövar verksamheten. 1 den män frihel frän garanlibeskatlning bör komma i fräga
även för fastigheter med andra ägare kan den saken regleras genom
undanlagsbestämmelser i 47 § KL, där det kan hänvisas lill de enligt FTL
privilegierade användningssälten. Pä sä sätl har man enligl kammarrätternas
mening kvar taxeringsvärdet som underiag vid inkomst- och
förmögenhetsbeskattningen, men ändå möjlighet att skattemässigt stimulera vissa
användningssätt. Även när del gäller undergmppen allmänna byggnader anser
kammarrätterna atl det finns anledning atl undersöka ägarkravet. Det kan finnas
risk för att en sådan begränsning inte medges skattefrihet i alla de fall, där
den kan vara sakligt motiverad.
Länsstyrelsen
I Slockholms län ifrågasätter om fastighet skall undanlas från skatteplikt
endasi på grund av alt den hell eller delvis används för ett allmännyttigt
ändamål, ulan aU någon form av intressegemenskap föreligger mellan
fastighetsägaren och utövaren av den allmännyttiga verksamheten. Möjligen kan
skattefriheten för uthyrda fastigheter utvidgas till att omfatta fasligheler
som ägs av helägda slatliga och kommunala företag.
Byggnadsslyrelsen
anför:
Prop. 1979/80:40 263
En
icke oväsentlig del av den statliga verksamheten utövas i byggnader som ägs av
enskild och som förhyrs av staten pä marknadsmässiga villkor. Sådana byggnader
torde enligt förslaget komma atl laxeras som icke skalleplikliga om de används
t. ex. för undervisning, vård, eller kulturändamål, medan förhyrd byggnad som
används för allmänt förvaltningsändamål kommer all vara skattepliktig. Följden
härav blir all i vissa fall relateras skatteplikten till byggnadsanvändning och
i andra fall inte. 1 belänkandel har byggnadsstyrelsen inle kunnat utläsa nägot
moliv för denna särbehandling.
Länsstyrelsen
i Kristianslads län framhåller all en viktig princip måste vara all fasligheler
som innehas i förvärvssyfte alltid skall vara skallepliktiga, även om de
används för samhällsnyttiga ändamål. Länsstyrelsen finner del slötande om en i
förvärvssyfte innehavd fastighet, som nu ej är undaniagen från skatteplikt,
skall vara det i forlsältningen. Staten, kommun eller annan menighet bör i
normalfallet vara ägare till en fastighet för atl den skall kunna undanlas frän
skalleplikl.
Länsstyrelsen
I Värmlands län har liknande synpunkter. Länsstyrelsen anser alt som huvudregel
bör gälla, att om skattepliktig verksamhet bedrivs i en byggnad skall också
byggnaden vara skattepliktig. Skattefria fastigheter skall inle åsättas något
taxeringsvärde. Dock behövs enligt länsstyrelsen laxerings-värde bl. a. lill
arvs- och gåvobeskattningen. I förslaget har inte konsekvenserna i detta
avseende berörts.
3.3.2
Huvudsaklighetsprincipen (7.4.2)
Största
delen av remissinstanserna godtar förslagel om alt den huvudsakliga
användningen skall ha avgörande betydelse för fastighets
skalleplikls-förhällande eller lämnar del ulan erinran.
Flera
remissinsianser underslryker emellertid all även om huvudsaklighetsprincipen
är all föredra, kommer den all medföra gränsdragningsproblem.
Bl. a. kammarrätterna. RSV.
länsstyrelserna i Östergötlands. Jönköpings. Malmöhus och Ålvsborgs län. de
lokala skattemyndigheterna i Södertälje m. fi. fögderier. Landstingsförbundet
och Elverksföreningen är positiva lill förslaget. Länsstyrelsen i Ålvsborgs län
framhåller att huvudsaklighetsprincipen torde komma att väsenfiigt förenkla
taxeringsarbetet och undanröja många svårigheter vid såväl värderingen som
beslulsredovisningen, även om nya gränsdragningsproblem uppkommer. De lokala
skattemyndigheterna I Södertälje m. fi. fögderier anser all bäde
taxeringsarbetel och de administrativa mtinema kommer alt underiällas, om den
nuvarande uppdelningen pä en skallepliklig och en skattefri del av en fastighet
försvinner. Även Landstingsförbundet tillstyrker förslagel och anser alt ett
konsekvent genomförande av huvudsaklighetsprincipen tjänar till en förenklad
handläggning. Likaså anser kammarrätterna att huvudsaklighetsprincipen har goda
skäl för sig. Den kan dock i sig kräva en insals som lill viss del konsumerar
den arbetsbesparing
Prop. 1979/80:40 264
som
åsyftas med förslaget. Dessa invändningar bör dock inte medföra alt man avstår
från de fördelar som kan vinnas med den föreslagna principen. Enligl
kammartäliernas mening är del naturiigt om bedömningen enligt huvudsaklighetsprincipen
avser vad som skall taxeras för sig, dvs. taxeringsenheten. Det enklaste sättet
vore atl försl dela in fastigheterna i taxeringsenheter och därefter bedöma
skatteplikten för varje taxeringsenhet.
Stockholms
kommun tillstyrker alt huvudsaklighetsprincipen införs endast under
förutsättning all ägarkravet bibehålls.
Lantbruksuniversitetet,
länsstyrelserna I Blekinge och Hallands län saml TOR förordar däremot all
fastighet även i fortsättningen skall kunna uppdelas i en skattefri och en
skatlepliklig del. Lantbruksuniversitetet anser att en 50-procentsmetod ger
upphov lill särskilda svårigheter vid andelsberäkningen och pekar på en
modifierad huvudsaklighetsprincip. Enligt denna skulle en byggnad, som lill
minst 90 96 är av icke skattepliktig natur, i sin helhet vara skattefri.
Lantbrukarnas skaiiedelegaiion förordar att, om 75 96 eller mer av en byggnad
används för skattefritt ändamål, hela byggnaden bör bli skattefri. Vid omvänl
förhållande bör den bli skatlepliklig. För övriga fall bör en uppdelning göras
i en skattefri och en skattepliktig del. Enligt länsstyrelsen i Blekinge län är
det stötande all för slora fastigheter med höga värden tillämpa en
huvudsaklighetsprincip. Länsstyrelsen i Hallands län anser huvudsaklighetsprincipen
innebära en radikal förenkling men att konsekvensema är svåra att fömtse utan
yUeriigare ulredning.
Enligt
TOR innebär huvudsaklighetsprincipen svårigheter för taxeringen och man pekar
på faran för olikformiga laxeringsresultat, då andelen för specialändamål
ligger omkring 50 96.
3.3.3
Specialbyggnader (7.4.4)
Förslaget
om skattefrihet för byggnader som används för speciella ändamål har med nägra
undanlag fltt etl välvilligt bemölande eller lämnats utan erinran av
remissinstanserna. 1 en del fall anses dock förslaget som allt för längtgäende.
3.3.3.1
Försvarsbyggnad (7.4.4.1)
Kammarrätterna
har inte någon erinran mol förslaget. Göteborgs kommun förutsätter att med
försvarsbyggnad även skall avses civilförsvarets byggnader inkl. friliggande
skyddsmm och förråd.
Länsstyrelsen
i Blekinge län anser att privatägda byggnader som hyrs ul Ull försvaret och
således är kommersiellt använda inte bör omfattas av skaltefrihet.
Länsstyrelsen i Malmöhus län har liknande åsikt. Stockholms kommun anser atl
mässbyggnad inle skall vara skattefri, eflersom sådan byggnad kan jämställas
med restaurangbyggnad.
Prop. 1979/80:40 265
3.3.3.2
Kommunikationsbyggnad (7.4.4.2)
Bl.
a. landstingei I Stockholms län och Landslingsförbundel biträder förslaget om
ulvidgad skattefrihet för byggnader inom kommunikationsväsendet.
Förslaget
att skattefrihet skall medges endasi för byggnader som används för allmänna
kommunikalionsändamål behandlas av länsslyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som
anför:
När
del gäller kommunikationsbyggnader skall enligl förslaget en bedömning göras
för varje fastighet om byggnaden vid laxeringslillfällel används huvudsakligen
för linjetrafik med en viss regelbundenhet i turerna eller för annan trafik.
Skallefrihet föresläs endasi bli akluell i det förra fallet.
Denna
uppdelning synes kunna fl en del egendomliga effekler. Hamnar för allmän Irafik
är numera skattefria. Den egentliga linjelrafiken med styckegods till sjöss är
till stor del koncenlrerad lill ell mindre anlal slörre containerhamnar som
således blir skattefria. Flertalet hamnar i landel torde däremol med de
föreslagna reglema bli skattepliktiga, då del kan anlas att trafiken med
styckegods eller bulklaster inte härden regelbundenhet i turerna som i
allmänhet förknippas med begreppet linjetrafik. Byggnader för färjetrafik undanlas
hell frän skalleplikt, oavsett hur beskattningsförhällan-dena i övrigt är för
hamnen i fräga. För en slor hamn som Göteborgs med anläggningar utspridda över
etl stort omräde i olika församlingar och uppdelade i olika taxeringsenheter
synes förslaget komma att innebära atl fastigheterna för container- och
färjetrafiken blir skattefria, medan flertalet anläggningar i motsats lill vad
nu är fallet blir skalleplikliga. Förslagel innebär ocksä att en flygplats som
till nägot mer än hälften används för chartertrafik blir skattepliktig. Del kan
ifrågasättas om "samhällsnyttan" objektivt sett är störte i fråga om
linjetrafik än i fråga om chartertrafik. Mot bakgmnd av del ovan anförda synes
del tveksamt om skillnad bör göras mellan linjelrafik och annan irafik.
Förslaget torde dessutom orsaka merarbete för deklaranterna och
taxeringsnämndema, dä utredning torde fä lämnas om passagerarantal, godsmängd
eller inläkter hänföriiga lill det ena eller andra slaget av irafik. För
gränsfallen kan vid mindre omläggningar i driften ändring av en faslighels
skalteslalus behöva ske även vid de särskilda fastighetstaxeringarna.
Länsstyrelsen kan pä gmnd av det anförda inte tillstyrka de föreslagna reglerna
för kommunikalionsanläggningar.
Frägan
om skattefrihet för verkstäder berörs av bl. a. kammarrätterna, som finner
förslagel om skattefrihet för verksläder väl övervägl men ifrågasätter om det
malerielll är befogal med skattefrihet, oavselt hur slora verkstäderna är.
Avsevärda gränsdragningssvärigheter lorde ocksä kunna uppstä när man har atl
avgöra, om del huvudsakliga arbelet på en verkstad avser alt betjäna fordon och
dylikt som används för allmänna kommunikationsändamål. För atl lättare kunna
särskilja de verksläder, som har en mera pålaglig betydelse för de allmänna kommunikationerna,
är det önskvärt atl del finns en anknytning på ägarsidan mellan Irafik- och
reparationsverksamhelen.
Stockholms
kommun påpekar atl verkstadsverksamhelen inte är nägon exklusiv offentlig
verksamhet, varför även marknads- och konkurrenseffek-terna av förslagel bör
beaklas.
Förslaget
alt skattefriheten skall slopas för administralionsbyggnader med
Prop. 1979/80:40 266
anknylning
till kommunikalionsverksamhel har kritiserats av nägra remissinstanser, bl. a.
av länsstyrelsen i Blekinge län och Lokaltrafikföreningen. Föreningen anser au
den inom kontoret bedrivna verksamheten är en självklar fömtsättning för att
trafiken skall kunna upprällhållas.
Stockholms
kommun ifrågasätter varför byggnader som används av Sveriges Radio AB med
dotterbolag, som är ett bland flera informationsmedia, skall undanlas från
skatteplikt.
3.3.3.3 Distributionsbyggnad
(7.4.4.3)
Skattefriheten
för byggnader som ingär i överförings- eller distributionsnätet inom
energiområdet berörs av Sydkraft AB, länsstyrelsen i Uppsala län och Vattenfall
m. fl.
Sydkraft
AB finner del tillfredsställande att samhällsnytttan mer än tidigare flr utgöra
gmnd för befrielse från skatteplikt. Härigenom har rationella lösningar kunnat
förelås för taxerandet av så komplexa fastigheter med tillbehör som finns eller
kommer all finnas för överföring eller distribution av gas, värme eller
elektricitet. Vattenfall m. fi. anser alt lagtexten beträffande
distributionsbyggnad bör kompletteras så att även ledning och andra
anläggningar jämslälls med byggnad.
Länsstyrelsen
I Uppsala län föruisätter atl delaljdepåer med tillhörande bostadsbyggnader
inte skall anses utgöra distributionsbyggnader utan industribyggnader och
bostadsbyggnader. Detaljdepåemas användning som bl. a. maleriallager och
jourcentraler motiverar detla.
3.3.3.4 Reningsanläggning
(7.4.4.4)
Sydvatten
AB konstaterar atl de synpunkter som bolaget framförde i samband med
lagstiftningsarbetet inför 1975 års fastighetstaxering har beaktats i förslaget
och anför vidare:
Sydvallen
äger fastigheten Äktaboden 1:5 i Klippans kommun. Till denna fastighet har
genom servitut knutits de anläggningar och med dem förenade rältigheter som
Sydvatlen utfört och för närvarande häller pä atl ulföra i form av en 8 mil
lång tunnel och etl omfaltande röriedningsnäl i Skåne. Dessa anläggningar
representerar tillsammans etl värde av hundralals miljoner kronor.
Frän
början var del meningen alt ett vattenverk och ett s. k. utjämningsmagasin
skulle anläggas på fastigheten Äktaboden 1:5. Sedermera har emellertid beslutats
atl nägot vattenverk lills vidare icke skall byggas på fastigheten. I stället
skall råvallnel ledas i en ledning till Ringsjöverket (se karta i bifogade
årsberättelse), som utbygges i erforderiig mån. Del senare ägs icke av
Sydvatten. Vattentransporten kräver emellertid att en pumpstaUon uppföres i
anslutning till utjämningsmagasinet på Äktaboden 1:5.
I
och med att nägot vattenverk ej anlägges skulle en slräng tolkning av ovan
citerade lagmm kunna leda till att Sydvatlens anläggningar såsom de numera avses
bli utförda icke skulle, såsom lagstiftaren uppenbariigen avser.
Prop. 1979/80:40 267
inrymmas
bland specialbyggnader.
Det
finns redan och torde i framliden bli vanligare all en vattenförsörjningsanläggning
för allmänt ändamål har skilda ägare. Så kan t. ex. en huvudman svara för
engrosdistribution av råvatten lill kommuner som var för sig i sina vattenverk
svarar för renvattenframställningen. Ordet "vattenverk" betyder
enligl Tekniska nomenklalurcenlralen (TNC 65,1977, sid 156): anläggning för beredning
av vallen för distribution till kommun eller industriföretag. Det kan förekomma
alt råvallnel är av så god kvalitet all "beredning" i egenllig mening
ej erfordras. Vi kommer alltså lill att även andra fastigheter än sädana med
vattenverk kan vara "bärare" av betydande anläggningar avseende
allmän vattenförsörjning. Det kan vara fasligheler med gmndvattenbrunnar,
intagsbyggnader, pumpstaiioner, vattenreservoarer, mätstationer, venlilkammare
elc. Resultatet av dessa synpunkter blir alt begreppet "vattenverk" i
vedertagen teknisk belydelse är för snävt och vi föreslär därför alt laglexlen
ändras till "samhällsnyttig (jämför belänkandet sid 248) vatten- och
avloppsanläggning--" eller all elt uttalande görs atl begreppet vattenverk
i förevarande sammanhang skall ses som varje cenlral
vallenförsörjningsanläggning av allmän belydelse.
3.3.3.5 Värdbyggnad
(7.4.4.5)
Ett
par remissinsianser ultalar sig särskilt angående förslaget om värdbyggnad.
Länsstyrelsen i Hallands län uppger atl det i länel finns ett 20-tal privata
sjukhem m. m. Länsstyrelsen anser alt vårdbyggnad, vari bedrivs verksamhel i
vinstsyfte, principiellt bör vara skattepliktig. I försia hand förordar
länsstyrelsen alt nu gällande ordning beträffande sjukvårdsanläggningar
behålls. I andra hand föreslås all vid definitionen av värdbyggnad anges all
byggnaden inle fär användas för verksamhet i vinstsyfte. Länsstyrelsen i
Gävleborgs län anser att det bör anges i lagtexten att vårdbyggnad skall vara
sådan byggnad, där del bedrivs endast inslilulionell värd.
3.3.3.6 Bad-,
sport- och idrottsanläggning (7.4.4.6)
Länsstyrelsen
I Slockholms län tillstyrker atl skattefrihet medges för sädana anläggningar i
vid bemärkelse men anser atl del behövs en precisering av vad som avses med
uttrycket atl "allmänhelen har tillträde till anläggningen". Liknande
åsikt har länsslyrelserna i Jönköpings och Ålvsborgs län. Länsslyrelsen i
Blekinge län tillstyrker förslaget all bad-, sport- och idrottsanläggningar
skall vara skattefria, utom vad avser lokaler rör idrott och motion, som är
helt kommersiellt uthyrda. Kammarräuerna har den uppfallningen att bad-, sport-
och idrottsanläggningar drivs aniingen i allmän regi eller av idrottsföreningar
o. d. Ideella föreningars anläggningar blir skattefria enligt 3 kap. 4 § FTL. Bad-,
sport- och idrottsanläggningar i allmän regi kan undantas från skalleplikt
genom en utvidgning av definitionen av allmän byggnad. För kommersiella
anläggningar finns knappast skäl till skattefrihet. Därför bör enligt
kammarrällerna bad-, sport- och idrottsanläggning som en särskild kategori ulgä
ur lagtexten. Länsstyrelsen 1 Malmöhus län, Slockholms kommun
Prop. 1979/80:40 268
och
Riksidrottsförbundet har liknande åsikter som kammarrätterna om anläggningar
som drivs kommersiellt.
3.3.3.7 Kulturbyggnad
(7.4.4.8)
Kammarrätterna
och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län kan med hänsyn till del vanligen
kommersiella inslaget i biografverksamhet inle godta att byggnad för biograf
skall vara skattefri. Kammarrätterna har också liknande invändning mol atl
byggnader med teatrar och museer undantas från skatteplikt. Dock påpekas att en
begränsning av skattefriheten i detla hänseende kan vara obefogad med hänsyn
till de ekonomiska betingelser som gäller för verksamheten.
3.3.3.8 Ecklesiastikbyggnad
(7.4.4.9)
Ett
par remissinstanser är negativa till förslaget, atl prästgårdar skall vara
skattefria, nämligen länsstyrelserna I Blekinge och Skaraborgs län. Länsstyrelsen
i Skaraborgs län anför:
Som
skäl härför anförs alt prästgårdar ofta rymmer lokaler för expedition, vigsel,
sammanträden m. m. och alt de ofta har kulturhistoriskt värde. Den olösta
kyrka-stalfrägan nämns ocksä. De anförda skälen kan enligt länsstyrelsens
uppfattning inte anses särskilt starka. Skattefrihet av den anledningen att
prästgård kan inrymma lokaler för expedition m. m. bör bedömas på sedvanligt
sätt med utgångspunkt från den huvudsakliga användningen. Eventuellt
kulturhistoriskt värde bör beaktas vid värdering på samma sätt som gäller för
andra byggnader. Att kyrka-stalfrägan inle erhållit någon lösning ulgör ej
motiv för atl prästgårdar skall ges en gynnsammare ställning i frägan om
skatteplikten än andra bostadsbyggnader.
3.3.3.9 Allmän
byggnad (7.4.5.2)
Lantbrukarnas
skaiiedelegaiion konstaterar att för skattefrihet krävs att byggnaden skall
ägas bl. a. av kommun. Det förekommer alt byggnad av detla slag indirekl ägs av
kommun genom en kommunal bosladssliflelse. Enligt delegationens uppfattning bör
även dessa indirekt ägda byggnader undantas frän skatteplikt.
3.3.4
Övrigt
3.3.4.1
Bostadsbyggnader (7.4.6)
Förslagel
om att bostadsbyggnader i princip skall vara skattepliktiga kommer enligt de
lokala skattemyndigheterna i Södertälje m.fl. fögderier att bidra lill alt
undanröja besväriiga gränsdragningsproblem och förenkla taxeringsarbetel.
Nägra
remissinsianser kan inte godta förslaget om alt i princip alla
Prop. 1979/80:40 269
bostadsbyggnader
skall vara skallepliktiga.
Lanlbruksuniversilelel
föreslär att bostadsbyggnad, som kan anses som en oskiljaktig del av fastighet,
vilken i övrigt är undaniagen från skalleplikt, såsom hittills bör vara
skattefri.
Länsstyrelsen
i Kristianslads län anser att bostadsbyggnad för anställd personal på t. ex.
vård- och skoljordbmk, som ägs av landstinget, oflasl ingår som en naturiig del
av brukningsenheten. Bostadsbyggnad till skattefri lantbruksenhet bör därför
vara skattefri, fömtsatt all den ägs av staten, kommun eller annan menighet.
Liknande synpunkter framför Kommunförbundet.
Landstinget
i Slockholms län och Landslingsförbundel anser ocksä alt vissa bostadsbyggnader
skall vara undantagna från skatteplikt. Landstingsförbundet anför bl. a.:
Emellertid
finns inom landslingens verksamhet ett icke obetydligt antal byggnader av denna
art, som i nulägel åtnjuter skattefrihet, men som enligt förslagel skall beskattas.
Det gäller här mindre byggnader avsedda alt användas som övemaltningsmm,
jourbostäder, bostäder ät vikariepersonal elc. Del är tveksamt om myndighelerna
skall ägna resurser äl all värdera och beskatta dylika byggnader, vilket
knappast är av något intresse för vare sig primärkommuner eller landsting. Det
bör övervägas att med en tilläggsbestämmelse ge möjlighet atl klassificera
dylika byggnader under en viss sloriek som specialbyggnad och därmed undgå den
administrafiva belastning det innebär med deras taxering och beskattning.
3.3.4.2
Lantbmk (7.4.4.10)
Förslaget
om utvidgad skattefrihet för vissa lantbmk har mottagits posilivt av dem som
har yttrat sig i frägan. Bland dem är Landstingsförbundet, lantbruksnämnden i
Gävleborgs län och Stockholms kommun.
Lantbruksuniversitetet
uppger att dä det gäller lantbmksvetenskaplig verksamhet brukar man skilja
mellan forsknings- och försöksverksamhet. Försöksverksamheten avser närmast att
under mera normala driftsbelingelser pröva gjorda forskningsrön. Lantbmksuniversitetet
anser all för tydlighets skull i 3 kap. 3 § FTL bör anges att frän skatteplikt
skall undantas egendom som huvudsakligen används för "undervisning,
forsknings- och försöksverksamhel".
3.3.4.3
Byggnader tillhöriga särskilda rättssubjekl (7.4.5)
Kammarrätterna
anser atl skattefriheten för fastigheter som ägs av föreningar bör följa de
regler som gäller vid inkomsttaxeringen av ägarna.
Länsstyrelsen
iJönköplngs län tar upp frägan om kopplingen till reglerna om inkomsttaxering
för urvalet av de privilegierade föreningarna. Enligt länsstyrelsen torde inte
fastighetstaxeringsnämndema genom fastighetsdeklara-lionen fl de upplysningar
som behövs för atl bedöma hur föreningarna skall
Prop. 1979/80:40 270
beskattas.
Någol förslag om hur frågan praktiskt skall lösas har inle framlagts av
faslighetsstaxeringskommittén. Länsstyrelsen fömlsälter att nämnderna flr
besked om hur föreningarna inkomstbeskattas. I annat fall ifrågasätts om en
koppling lill inkomstskatlereglerna skall ske i dessa fall.
3.3.4.4
Särskilda framställningar
FortF
uppger alt en inle obelydlig arbetsirvsats utförs varje år vid ett hundratal
förband för att samla in uppgifler lill faslighetsdeklarationer. Den
sammanlagda faslighelsskatl som försvaret äriigen betalar uppgår till 2 milj.
kr. Det kan därför ifrågasättas om det, i ett läge där försvarets kostnader
måsle göras lill föremål för större uppmärksamhet, föreligger en rimlig
proportion mellan den arbetsinsats som skatteplikten kräver och de inkomster
som kommunerna tillförs.
Riksantikvarieämbetet
utgär från atl byggnadsvårdsutredningens förslag till ändrade
beskattningsregler för kulturhistoriskt värdefull bebyggelse kommer atl
övervägas samordnat med fastighetstaxeringskommilténs förslag. Utöver vad som
föresläs av byggnadsvärdsutredningen anser riksantikvarieämbetet alt det finns
skäl att närmare överväga förutsättningarna för fullständig skattebefrielse, dä
en kulturhistoriskt värdefull byggnad hälls lillgänglig för besökande i sådan
utsträckning alt dess ändamål i princip kan jämställas med museal verksamhet.
Naturvårdsverket
föreslår atl föruiom nationalparker även övriga natur-värdsfondsfasUgheter bör
undanlas från skatteplikt. Verket anför:
Sedan
1976 förvaltar statens natursvårdsverk de på naturvårdsfonden bokförda naturvårdsfaslighelerna.
Totalt är ca 550 fasligheler bokförda pä fonden. Av dessa är 16 st. (ca 3 96)
nationalparker. Sell till arealen utgör dock nationalparkerna ca 95 procent,
dvs. 620 000 ha mol ca 30 000 ha för övriga naturvärdsfondsfastigheter.
Nalurvårdsfondsfastigheterna
kan ur skattesynpunkt delas in i tvä gmpper. Skattefria fastigheter =
nationalparkerna och skattepliktiga fastigheter-övriga
naturvärdsfondsfastigheter Det är svårt att ur skaltesynpunkl se nägol motiv
för denna uppdelning av fastighetsbeståndet. Samtliga objekt på
nalurvårdsfonden har förvärvats av staten för naturvårdsändamål och är av
riksintresse. De skäl som angavs i prop. 1920:191 (betänkandel sid. 307 O för
atl medge skattefrihet för nationalparkerna synes enligt naturvårdsverkets uppfattning
väl kunna tillämpas på samlliga naturvärdsfondsfastigheter.
För
vid naturreservatsbildning berörda fondfastigheter beviljar taxeringsnämnderna
i allmänhet en reduktion av taxeringsvärdet. Ofta reduceras värdet till mindre
än 1 000 kr. Med hänsyn till atl fondfastigheterna inköpts speciellt för
naturvårdsändamäl, borde denna förändring av taxeringsvärdet ske så snart
staten förvärvat fastighelen. Enklast är dock aU samtliga
naturvårdsfondsfastigheler vore skattefria vilkel, som framgår ovan, redan är
praxis i vissa taxeringsnämnder.
Länsstyrelsen
I Slockholms län anför:
En
faslighetskalegori av särskilt intresse för Stockholms län, som inte berörts av
kommittén är beskickningsfastigheterna. Enligl den s. k. Wien-
konventionen
har signalärmakterna ömsesidigt förbundit sig atl inte ta ut skall på egendom i
varandras länder. Riksskatieverkei har därför i Handledningen rekommenderat
alt sädana fastigheter inle äsätts taxering. Del är önskvärt att denna princip
regleras i lag, sä atl deklaration inle behöver infordras för dessa
fastigheter.
Kommittén
har (sid. 227) erhållit en framställning från Kungl. Djurgårdens förvaltning om
utsträckt skallefrihet för dess fasta egendom. Något förslag härom eller någol
ställningslagande lill framslällningen redovisas inte. Djurgården har en mycket
stor belydelse som rekreationsområde framför allt för storstadsområdets
befolkning. För upplåtelse av mark för bebyggelse eller för avyttring av mark
är beslämmelserna restriktiva. Vid jämförelse med den skattefrihet som föresläs
gälla för fasligheler tillhöriga exempelvis ideella föreningar, även i den män
fastigheterna varil uthyrda, finner länsstyrelsen starka skäl tala för alt
framställningen bifalles.
Byggnadsstyrelsen
anför:
Staten
har med näringslivets branschorganisationer ingått avtal om leknisk forskning
och ulbildning inom olika verksamhetsområden. För handhavande av forskningen
och utbildningen har bildats särskilda institut med stadgar fastställda av
regeringen. Kostnaderna för verksamhelen bestrids gemensamt av staten och
branschorganisationerna. Frägan om skatteplikt resp. skattefrihet för
instituten har bedömls olika av olika inslanser. Enligl byggnadsstyrelsen bör
de fasligheler som används för ifrågavarande verksamhel vara undantagna från
skatteplikt. Byggnadsstyrelsen föreslår alt delta kommer lill uttryck i
lagtexlen.
Länsstyrelsen
1 Östergötlands län föreslår all byggnader och mark till djurparker bör
undantas från skalleplikt.
SBEF
anser att inte bara byggnader som är samhällsnyttiga i inskränkt bemärkelse
skall vara skattefria, utan även byggnader som renl allmänt fyller en
samhällsnyttig funktion säsom indusiri- och lagerbyggnader. En liknande
uppfattning har Advokatsamfundet.
Ett
antal remissinstanser har ansett att mark, som avses bli bebyggd med skattefri
byggnad och/eller byggnad under uppförande, vilken sä småningom kommer all bli
skattefri, borde undantas från skatteplikt. Bland dessa remissinstanser finns
kammarrätterna. RSV och byggnadsstyrelsen m. fl.
Lantbrukarnas
skattedelegatlon anser att även obebyggda taxeringsenheter som ägs av de
särskilt angivna rättssubjekten i förslaget till 3 kap: 4 § FTL bör kunna
hänföras lill skattefria fastigheter.
3.4
Taxeringsenhet
3.4.1
Allmänt
Förslaget
till regler om bildandel av taxeringsenheter har fltl etl i slort sett posilivt
mottagande.
Bl.
a. länsstyrelsen I Västernorriands län släller sig positiv till de principer
som har föreslagits för bildandet av taxeringsenheter, dvs, att regislerfaslighel
skall utgöra utgångspunkten och att hänsyn skall las till vad som utgör en
ekonomisk enhel.
Prop. 1979/80:40 272
Länsstyrelsen
i Hallands län ultalar följande i frägan om vilken egendom som skall anses som
en ekonomisk enhel:
Förslagel
alt obebyggda avstyckade fastigheter, som ligger nära varandra och har samma
ägare, skall sammanföras lill en enhet, medför onödiga praktiska komplikationer
utan atl för ägaren medföra nägra värderingsmässiga fördelar. Tomterna kan
visserligen vid en bokslavstolkning av begreppel anses ulgöra en ekonomisk
enhet men de är ocksä särskilda registerfasligheler och var för sig lämpliga
värderingsobjekt. Vid en sammanföring flr man besväret all omlaxera
sammanföringsenheten varje är dä nägon ensiaka tomt övergår lill annan ägare.
Vidare uppkommer problem exempelvis med proportionering av ingångsvärde vid
realisationsvinslbeskallning.
Liknande
uppfattning har länsstyrelserna I Kristianslads och Ålvsborgs län samt de
lokala skattemyndigheterna i Södertälje m .fi. fögderier. Dessa lokala
skattemyndigheter upplyser om all det vid 1975 års allmänna fastighetstaxering
vållade bekymmer att flera oulhyrda fritidsfasligheler som låg bredvid varandra
skulle utgöra en taxeringsenhet. Kommitténs formuleringar löser inte problemen,
varför utföriiga anvisningar behöver ulfärdas i denna fråga.
Förslaget
om atl fastigheter med samma ägare inom samma kommun under vissa förhållanden
skall sammanföras till en taxeringsenhet las upp av ell par remissinstanser
Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län tillstyrker förslaget till regler om bildande av
taxeringsenheter men framhåller atl tillämpningen av
samman-slagningsbeslämmelsen kan visa sig svår i praktiken. Della gäller
särskilt stora kommuner med många fasligheter. För den praktiska tillämpningen
fordras ett väl utvecklat datasystem för sammanföring av samma ägares
fastighetsinnehav i en kommun.
Länsstyrelsen
i Kristianstads län anför all förslagel för fideikommissarier synes innebära
alt personligt ägda fastigheter kan sammanföras med fideikommissegendom,
eftersom fideikommissarie skall anses som ägare till fideikommisset enligl
förslagel. 1 nu nämnda fall bör sammanslagning till en taxeringsenhet inte ske.
Länsstyrelsen
1 Örebro län framhåller all med hänsyn lill församlingarnas beskattningsrätt
har fördelningen av taxeringsvärdet viss betydelse. Problemet bör lösas genom
atl begränsa taxeringsenhetens geografiska omfattning fill församling i stället
för kommun samt atl föreskriva att deklaration skall lämnas för varje
taxeringsenhet.
3.4.2
Småhus-, hyreshus-, special- och industrienhet (8.3.6.3, 8.3.6.4, 8.3.6.5 och
8.3.6.6)
Förslagel
i denna del har med nägra undanlag inle mött några invändningar. Några frägor
om specialenhel berörs av elt par länsslyrelser. Länsstyrelsen I Hallands län
ifrågasätter varför taxeringsenhet, som endasi
Prop. 1979/80:40 273
består
av övrig mark och som således inte skall åsäUas nägol vänJe, för enkelhetens
skull inte alltid skulle kunna taxeras som specialenhel.
Länsslyrelsen
i Uppsala län ifrågasätter om inte andra skattefria byggnader än specialbyggnader
med mark bör betecknas specialenheter, så att alla skattefria enheter flr en
beteckning. Länsslyrelsen anser det vidare olyckligt om taxeringsenhet, som
består av endasi övrig mark, belecknas som specialenhel. 1 stället bör denna
mark betecknas som indusirienhet, som då liksom industribyggnad fär utgöra
reslenhet.
Ytteriigare
nägra remissinsianser lar upp frågor som rör bildande av indusirienhet.
Vattenfallm..fl. anser att förslaget innebär en onödig förändring av praxis
belräffande bostadshus av karakiären vakt- eller tjänsteboslad inom
indusirienhet eller enhet med specialbyggnad. Även denna art av småhus med
tomtmark borde kunna ingå i den nyssnämnda enheten.
Förslagel
lill regler om indusirienheter som beslår av takter har i del slora hela bemötts
posilivt eller lämnats utan erinran av remissinstanserna. Länsstyrelsen i
Östergötlands län finner den valda konstmktionen alt bilda särskilda
taxeringsenheter av täktmark välgrundad. Även länsstyrelsen i Hallands län
anser all förslagel är bra. Särskill med hänsyn till de begränsningar ur
samhällsplaneringssynpunkt, som numera föreligger i fråga om rätlen att öppna
takter, är det också välbelänkl alt ställa slora krav på verksamhel eller
dokumenterade planer pä i tiden näraliggande verksamhet för atl läkt skall
laxeras.
SACO/SR
är positivt inställd till förslaget men anser atl för alt täktmark skall ulgöra
särskild taxeringsenhet bör del vara fråga om takter av ej obetydlig
omfattning, såväl beträffande storiek som den tid, under vilken brytning beräknas
pågå.
Mol
förslaget atl täktmark skall utgöra en särskild taxeringsenhet har
Lantbrukarnas skattedelegatlon invändingar. Delegationen förordar atl
läkt-tillgången ingår i lantbruksenhet och att man beaktar värdet i form av etl
särskill delvärde "värde av särskilda tillgängar".
3.4.3
Exploaleringsenhei (8.3.6.8)
Det
stora flertalel remissinsianser har godtagit förslaget om exploateringsenheter
eller lämnal del ulan erinran.
Lantbrukarnas
skattedelegatlon påpekar att förslaget att bryta ut rivningsbyggnad på
exploaleringsenhei medför, att det negativa värde som rivningsbyggnaden oftast
represenlerar inte kan beaktas. Delegationen föreslår atl rivningsbyggnad på
exploateringsområde skall ingå i samma taxeringsenhet som exploateringsmarken.
En liknande ståndpunkt intas av länsstyrelsen 1 Hallands län.
Länsstyrelsen
i Ålvsborgs län vänder sig mot förslagel alt exploateringsmark inom skilda
områden av en kommun kan fl ingå i samma taxeringsenhet. Länsstyrelsen tror alt
markpriserna kan yariera även inom samma tätort eller 18 Riksdagen 1979180. I saml. Nr 40
Prop. 1979/80:40 274
planområde.
Lantbrukarnas
skattedelegatlon kan inte godta förslagel att exploateringsmark skall utbrytas
till särskild taxeringsenhet. Slora tillämpningsproblem kommer alt uppkomma pä
beskattningsområdel, om förslaget genomförs anser delegationen. Del är bätlre
alt även framgent beakla värdet av exploaleringsmöjlighet i form av delvärdel
värde av särskilda tillgångar.
3.4.4 Lantbruksenhet
(8.3.6.7)
Del
helt övervägande antalet remissinstanser har inte hafl nägra erinringar mot
förslagel om regler som rör lantbruksenhet.
LBS
lillslyrker förslaget som gäller bildande av taxeringsenheter men vill
framhålla atl en överdriven samtaxering av olika brukningsenheter med samma
ägare kan vara till nackdel vid tillämpningen av jordförvärvslagen. Framförallt
underiättas prisprövningen om taxeringsenhet och förvärvsobjekt är identiska.
Länsslyrelsen
i Gävleborgs län hävdar att termen lantbraksenhet inte synes fylla nägon
meningsfylld funktion.
Svea
hovrätt anser alt reglerna i FTL om vilka byggnader som skall föras till
lantbruksenhet bör korrespondera med bestämmelserna om sådana byggnader i
anvisningarna till 22 § KL. Om inle dessa anvisningar ändras, bör Ull
lantbruksenhet inte föras andra byggnader än som enligt tredje punkten av
anvisningarna räknas som driflbyggnader. Om inle anvisningarna ändras torde
enligt hovrätten bestämmelsen om överbyggnad i anvisningarna till 10 § andra
punkten KL inte kunna undvaras.
3.4.5 Nyttjanderäu
lill täktmark (8.3.3.5)
Några
remissinstanser har kommenterat förslaget om atl den som har förvärval
nyUjanderätt till täktmark mol engångsvederiag skall anses som ägare till
marken och därmed till täktenheten. FIO m. fl. biträder förslaget men vill
därutöver framhålla nödvändigheten av alt motsvarande lättnader kan beviljas
även vid andra former av upplåtelser.
Länsstyrelsen
i Östergötlands län anför:
Den
valda konstruktionen all bilda särskilda taxeringsenheter av täktmark av olika
slag är välgrundad. Förslaget att för del fall nyttjanderätten till takten
upplåtits mol engångsvederiag, nyttjanderättshavaren skall jämställas med ägare
och att denne dä även vid förmögenhetstaxeringen skall redovisa rättigheten som
förmögenheisUllgång är enligt länsstyrelsens mening ett sleg i rätl riktning.
Nu gällande regler har i flera fall medfört inte önskvärda
beskallningseffekler. Emellertid läcker den föreslagna lösningen enbart vissa
av dessa fall. Nyttjanderättsavtal om atl vederiagel skall erläggas periodiskt
eller både med engångsbelopp och periodiska belopp är dock inte ovanliga.
Länsstyrelsen ifrågasätter om del inle därför vore bältre atl
läkttillståndsha-varen jämslälles med ägare, eftersom det i de fiesta fall är
nytljanderättsha-
Prop. 1979/80:40 275
våren
som söker takttillståndet.
Ocksä
länssstyrelsen i Malmöhus län anser att även nytUanderätlshavare, som eriägger
betalning under nägra fä år, bör jämställas med ägare. Länsstyrelsen i
Gävleborgs län föreslär att beslämmelsen om nyttjanderättshavare skall avse
endast sädan nyttjanderätt som omfatlar hela massan i takten.
Länsstyrelsen
I Kristianstads och Hallands län saml de lokala skattemyndigheterna i
Södertälje m.fl. fögderier år avvisande till förslaget.
Länsstyrelsen
i KrisUanstads län framhåller all det i dessa fall oftast är fräga om en
relativt kort nytUandetid. Det är inle heller säkert enligl länsstyrelsen all
upplåtelsen avser hela massan i takten. Innebörden av förslaget blir atl lös
egendom blir taxerad som fastighet. Frågan om dubbelbeskattning för ägarens
förmögenhei bör regleras i lagen om statlig förmögenhetsskatt. Länsstyrelsen i
Hallands län hävdar att det är vanligare alt betalning för arrende av läkt
eriäggs i förhållande till uttaget än atl betalning sker mot engångsvederiag.
NyUjanderätlshavare bör inte jämställas med ägare. I stället bör hänsyn tas
till ägarens situation vid värderingen av takten.
3.4.6
Samfälligheter (8.3.7)
Länsstyrelsen
och lantbruksnämnden i Kopparbergs län tar i della sammanhang upp förhållanden
som råder inom länet. Länsstyrelsen påpekar att nu gällande anvisningar om
taxering av samfälligheter, som inte förvaltas av juridisk person, medför en
mängd orimliga konsekvenser i länet. Bl. a. blir stora arealer otaxerade. Den
beskrivning av fastighetsbeständet som fastig-helstaxeringslängderna ulgör vad
avser jord- och skogsbmk blir ofullständig och går inte att använda som
underlag i samhällsplaneringen.
Fastighetsägare
som äger flera fastigheter, som tillsammans har 100 96 i en eller flera
samfälligheter, undgär taxering av den samfällda arealen i de fall värdet av
den enskilda samfälligheten inle uppgår fill 20 000 kr och den ingående
faslighetens andel av värdet inte uppgår Ull 10 000 kr. Länsstyrelsen kräver en
ändring av gällande regler, alternativt alt särskilda regler ges för
Kopparbergs län. Lantbruksnämnden föreslär all fastigheters andelar i samfälld
mark, som ej förvallas av juridisk person, bör la sig det uttrycket alt
andelens areal läggs till faslighetens areal för atl rättvis taxering skall
åstadkommas.
LBS
vill fästa uppmärksamhelen pä lantbraksnämndens i Kopparbergs län yttrande
angående marksamfälligheter. Enligt styrelsens bedömning ger lagförslaget
möjlighet all genom lämpligl utformade verkslällighetsföreskrifter lillgodose
nämndens synpunkler.
RSV
anför att endast marksamfälligheter och regleringssamfälligheter, som förvallas
av juridiska personer, bör utgöra taxeringsenhet. Delta innebär en anpassning
till den skattskyldighet som föreligger vid inkomsttaxeringen. Erfarenhelerna
från föregående allmänna fastighetstaxering visar atl då gällande regler har
medfört vissa negativa effekter bl. a. genom bortfall av arealer och värden.
Enligt RSV:s mening kan detla undvikas genom att man i lillämpningsföreskrifler
bl. a. utvecklar reglerna för arealredovisning.
Prop. 1979/80:40 276
Sveriges
villaägareförbund betonar vikten av alt det i en kommande handledning för
fastighetstaxering klargörs alt värdet av samfällighet, vars delägarfasligheler
är av typen småhus, skall fördelas på delägarfastigheterna även i fall då samfälligheten
förvallas av en ekonomisk förening. Enligt villaägareförbundet har nämligen
skatledomstolar kommit till olika bedömningar i denna fråga.
3.4.7
Övrigt
Elverksföreningen
hänvisar lill de talrika Iransformalorkiosker och andra byggnader som tillhör
ledningsnäten. Föreningen anser alt byggnader av detta slag som ar lös egendom
och skattefria inle skall ulgöra taxeringsenheter och alltså inle deklareras.
Länsslyrelsen
i Östergötlands län anför:
Enligl
förslagel (4 kapitlet 2 § i lagtexlen) skall markområde som överlåtits utgöra
en särskild taxeringsenhet. Detta gäller även om fastighetsbildning inte ägt
mm. I princip är det således dagen för upprättande av köpekontrakt som är
avgörande för om uppdelning i flera taxeringsenheter skall ske. Det sagda
innebär ingen ändring gentemot nuvarande regler.
Emellertid
föreligger ofta svårigheter att fl kännedom om dessa fall, vilket i sig kan
medföra felaktig taxering och därmed också indirekt en felaktig
inkomstbeskattning. Länsslyrelsen vill fästa uppmärksamhel pä detta problem.
Med hänsyn till all ägarna enligt 18 kapitlet 11 § ålagts att anmäla
överiåtelser, som skett efler del att fastighetsdeklaration avlämnats, synes
närmast vara fråga om ett informationsproblem, vilket bäst torde kunna lösas
genom upplysning i fastighetsdeklaration eller informationsbroschyr.
3.5
Beskattningsnatur
Det
huvudsakliga kommittéförslaget har lämnats utan erinran av de flesta
remissinstanser.
J.5.7
Gränsdragning för bostadsbyggnader (9.3.2)
Kommittén
har föreslagit att bostadsbyggnad med tomtmark skall kunna fl
beskattningsnaturen jordbruksfastighet, att beskaUningsnaturen jordbruksfastighet
alltid skall åsättas egendom som ingår i lantbruksenhet och atl endast under
vissa angivna förutsäUningar småhus och hyreshus också skall ingå i
lantbrakenhel, om det Ugger i omedelbar anslutning till lantbruksenhet som
innehåller minst 5 ha produktiv mark. Etl flertal remissinstanser har
tillstyrkt förslaget eller lämnal del ulan erinran. Flera remissinstanser anser
emellertid att arealgränsen har satts för lågt eller att den i övrigt bör ha
ett annat innehåll.
Bland
dem som tillstyrker förslaget finns RSV. LBS. länsstyrelserna 1 Östergötlands
och Kopparbergs län samt TOR.
LBS
anför:
Prop. 1979/80:40 277
Vad
gäller bostadsbyggnad på eller i anslulning till lantbmksenhet är det, som
kommittén föreslår, naturiigt att indela den som lantbruksenhet, om jordbruk
eller skogsbruk av någon belydelse kan bedrivas på enhelen och bostaden används
av ägare, arrendalor eller deras arbetskraft. Likaså är det naturiigt atl bilda
särskild taxeringsenhet av bostadsbyggnad som friställts till följd av
stadigvarande ändring av driftsinriktningen eller som stadigvarande hyrs ul
lill annan än personal pä fasligheten. Bostadshus med tillhörande tomt pä
mindre fasligheler, där jordbrak eller skogsbmk av någon betydelse inte kan
bedrivas, bör enligt förslagel inte fl ingå i lantbruksenhet.
Lantbmksstyrelsen
tillstyrker förslaget dä det är lill fördel för strukturrationaliseringen inom
jordbruket, då del kan medföra alt lanlbruksdelen lill sädana fastigheter kan
komma att salubjudas i störte omfattning än vad som för närvarande är fallel.
När del gäller att avgöra om jord- eller skogsbmk av nägon betydelse kan
bedrivas på en lantbruksenhet, har kommittén diskuterat flera olika
bedömningsgmnder och förordat en ren arealgräns som salls vid fem ha. Styrelsen
instämmer i kommilléns slutsats alt en ren arealgräns är enkel och objektiv och
därför alt föredra. Flera lantbmksnämnder anser den föreslagna gränsen om fem
ha vara för läg och i nägra fall all skogsmarksarealen bör omräknas vid
arealbestämningen, så att en större areal (5-10 ha) skulle motsvara en ha åker.
Styrelsen är för egen del beredd godla kommitléförslagel, som är enkell och som
överensslämmer med nu gällande bestämmelser.
TOR
förordar förslaget om en enda arealgräns, 5 ha produktiv mark, vid beslämmande
av beskattningsnatur, eflersom det skulle förenkla taxeringsarbetel.
Länsstyrelsen
i Kopparbergs län tillstyrker förslaget om en 5-hektarsgräns men underslryker
del orimliga i atl en bostadsbyggnad som tillhör en större regislerfaslighel
som består av åker- och skogsmark kan fä beskattningsnaturen annan fastighet
pä grund av atl bostadsbyggnaden inle ligger i omedelbar anslulning till nägon
del av åker- eller skogsmarken. Konsekvensen blir densamma för en arrendator
med arrenderad mark på olika håll. Begreppet "omedelbar anslulning"
bör ulgå ur lagtexten eller också bör särskilda bestämmelser gälla för
Kopparbergs län i detla avseende.
Lantbruksnämnden
i Västerbottens län har sympatier för en arealgräns om 10 ha produktiv mark,
säsom har anförts i en reservation till kommitténs förslag. Emellertid är
beskattningsnaturen även avgörande för tillämpningen av jordförvärvslagen.
Lantbruksnämnden avstår därför f n. all yrka höjning av arealgränsen.
Länsstyrelserna
1 Blekinge. Malmöhus och Norrbottens län saml Stockholms och Södertälje
kommuner anser att arealen produktiv mark skall vara 10 ha för att
bostadsbyggnad med tomtmark skall få beskattningsnaturen jordbmksfastighet.
Även
andra varianter av arealgränser har föreslagits.
Länsslyrelsen
i Skaraborgs län anför:
Rent
allmänt kan sägas atl de föreslagna reglema i detla hänseende är enkla och
lorde inte komma atl välla nägra nämnvärda tillämpningssvärigheter i det
praktiska taxeringsarbetel. Ur denna synpunkl kan förslagen tillstyrkas.
Prop. 1979/80:40 278
Frågan
är emellertid om reglema kommer alt ge ett ur materiell synpunkl riktigt
resultat när det gäller att bestämma beskattningsnaturen och om inte den valda
arealgränsen, 5 ha produktiv mark, är för låg.
Som
kommiuén anförl bör jordbmksdrift eller skogsbruksdrifl av någon belydelse
kunna bedrivas på lantbmksenhet för all bostadsbyggnad och tomtmark härför bör
få ingå i enhelen. Inom säväl jordbmket som skogsbmket har pågått en
fortlöpande utveckling lill bl. a. slörre bmknings-enheter. Med hänsyn härtill
kan ifrågasättas om man längre kan tala om jordbruks- eller skogsbmksdrifl i
egentlig mening på en fastighet med en så ringa produktiv areal som 5 ha, särskill
om fastighetens produktiva mark främsl avser betesmark och skogsmark. Även om
arealen brakas i viss utsträckning torde i nämnda fall någon jordbmks- eller
skogsbruksdrift av nämnvärd betydelse oftast inte förekomma. I stället används
fastigheterna främst för bostads- eller fritidsändamål.
Etl---- altemativ
vore enligl länsstyrelsens mening atl uppställa två
arealgränser
för bedömningen, varav den ena skulle knyta an lill förekomst av det mer
värdefullare ägoslaget åkermark, som bättre än arealen produktiv mark utgör
indikation på jordbmksdrift av någon betydelse på fastigheten, och den andra
lill arealen produktiv mark. För alt bostadsbyggnaderna och tomtmark skulle få
ingå i lantbmksenheten och erhålla beskattningsnaturen jordbruksfasUghet skulle
kraven enligt sistnämnda lösning kunna vara antingen atl arealen åkermark
uppgår till minsl 5 ha eller att arealen produktiv mark totalt uppgår Ull minsl
10 ha.
Lantbruksnämnden
i Gävleborgs län har samma uppfattning om arealgränserna.
Lantbruksnämnderna
i Södermanlands och Skaraborgs län förordar andra kombinationer av ägoslag och
areal. Lantbruksnämnden i Södermanlands län förordar elt graderat förhållande
mellan åkermark och skogsmark. Förslagsvis kan enligl nämnden följande skala
tillämpas:
0 ha å ker
30
ha skogsmark
1 "
25
"
2 "
20
"
3 "
15
"
4 "
10
"
5 "
0
"
Lantbruksnämnden
i Skaraborgs län anser att arealgränsen bör sällas vid 5 ha åker eller 25 (50)
ha skogsmark där var 5:e (lO.e) ha skogsmark får utbytas mot 1 ha åker.
Länsstyrelserna
t Södermanlands. Värmlands och Västerbottens län föredrar en arealgräns vid 10
ha produktiv mark men föreslär att denna gräns bör kunna fä underskridas i
vissa fall.
Länsstyrelsen
i Södermanlands län anser att fastighetens användning i försia hand bör vara
avgörande för dess beskattningsnatur Om en arealgräns skall anses böra
fastslällas borde den vara vid 10 ha produkUv mark. Då verkligl jordbruk
bedrivs pä en fastighet och ägaren är bosatt där bör fastigheten i sin helhet
laxeras som jordbruksfastighet. Om den öppna marken är utartende-
Prop.
1979/80:40 279
rad
eller ligger obrukad bör fasligheten uppdelas i en bostadsdel och en
jord-ellerskogsbraksdel. Bostadsdelen börda laxeras som annan fastighet. Pä
rena skogsbraksfastigheter bör arealen skog vara väsentlig för all
bostadsbyggnader skall anses nödvändiga för driftens behov.
Enligt
länsstyrelsen i Värmlands län bör som fömtsättning för att gränsen 10 ha
produktiv mark får underskridas gälla att fastighetsägaren yrkar avsteg frän
principen. Vidare bör ägaren ha en sådan specialinriktning på jordbmks-driften
att bosättning pä fastighelen är ändamålsenlig. Dessulom bör omsättningen ha
uppgått till ett angivet minimibelopp under de tre senaste åren. Hänsyn måsle
också enligl länsstyrelsen tas lill om ägaren arrenderar mark för driften.
Länsstyrelsen
i Västerbottens län konstaterar att fastighetstaxeringskommilténs strävan
synes ha varit atl fl den produktiva marken sä längl som möjligt specificerad
och hänförd lill lantbruksenhet. Ur renodlad beskall-ningssynpunkt ger metoden
enligl länsslyrelsen uppenbara fördelar. Metoden harmoniserar med dagens
strävanden atl förenkla skattereglerna. Från allmänhetens sida påpekas ofta de
mycket belydande skillnader i skattebelastningen som följer av fastigheters
olika beskattningsnatur. Mol förslagel anför länsstyrelsen att det avgörande
kriteriet vid bestämmande av beskattningsnatur måste vara att en fastighet
bmkas eller kan bmkas yrkesmässigt för jord- eller skogsbmksändamål. En
konsekvens av förslaget blir att om den som äger en mindre fastighet, som
användsförjordbraksändamål, arrenderar ytteriigare mark för driften kan ägaren
trols detta inle få sin bostadsbyggnad taxerad som jordbraksfastighet. I detta
hänseende är reglerna för stränga enligl länsstyrelsen. När det gäller arealgränsen
är förslaget för frikostigt. Rimligen borde gränsen flyttas uppåt lill
förslagsvis 10 ha. Fastighelstaxeringsnämnden måste ges möjlighet atl pröva om
fastigheten brakas yrkesmässigt. 1 sådana fall bör samUiga byggnader hänföras
till jordbraksen-heten. Detla bör gälla oavsett areal och utan krav pä atl
arrenderad mark skall ligga i omedelbar anslulning till den egna fasligheten.
Skogsstyrelsen
bilräder kommitténs uppfattning all jordbruks- eller skogsbruksdrift av någon
betydelse skall kunna bedrivas pä en lantbraksenhet för atl bostadsbyggnad
skall fl beskattningsnaturen annan fastighet. Om man väljer arealens sloriek
som kriterium mäste gränsen sällas högre än 5 ha produktiv mark. Olika gränser
för jordbraks- respektive skogsmark bör gälla anser styrelsen.
Skogsvårdsstyrelsen
i Västmanlands län hävdar att det för länels del knappasi kan anses att
skogsbruket har någon egentlig belydelse för ägarens ekonomi, om inte
skogsarealen är minst 15 ha. Bestämmandet av arealgräns är av skattepolitisk
karaklär, varför slyrelsen nöjer sig med den framförda synpunkten om
möjlighelen alt bedriva jord- och skogsbruk av nägon belydelse.
Mot
förslagen om övriga fömtsättningar för att bostadsbyggnad skall fl
beskattningsnaturen jordbruksfastighet har endasi enstaka remissinsianser
Prop. 1979/80:40 280
framfört
några invändningar.
1
fråga om förutsättningen all bostadsbyggnaden skall användas som bostad anser
lantbruksnämnden i Skaraborgs län och länstyrelsen I Västerbottens län att
begreppet "används som bostad" bör klarläggas, så alt det framgår att
därmed avses stadigvarande bosättning. Länsstyrelsen 1 Uppsala län ifrågasätter
om inte krav på stadigvarande bosättning av ägaren eller arrendator bör gälla.
Eventuellt kunde detta krav uppställas för all bostadsbyggnad skall fä ingå i
lantbmksenhet med en areal mellan 5 och 10 ha produktiv mark.
Förslagel
beträffande arrendators förhållanden har kritiserals av några remissinsianser
LBS
ställer sig tveksam till all arrendators småhusenhet ges beskattningsnaturen
jordbmksfastighet. Regeln, som innebär all sädana taxeringsenheter faller undev
jovdförvärvslagens tillämpning, bör gälla endasi om småhuset har ell
ändamålsenligl läge och arrendatorn har sin huvudsakliga sysselsättning pä den
arrenderade lantbruksenheten.
Länsstyrelsen
i Hallands län anser det förhällandet alt en arrendator och en
jordbruksanslälld, som bor intill varandra pä identiska villafastigheler,
kommer att beskaUas efter olika regler är oacceptabelt. Annoriunda är
förhållandet om arrendalorns bostadsbyggnad ligger på ell av arrendalorn ägt
brukningscentmm.
Länsstyrelsen
i Ålvsborgs län befarar alt regeln om beskattningsnatur för arrendators
bostadsbyggnad kan komma atl missbrukas av sådana som inle bedriver någon
egentlig jordbruksdrift. Reglerna om arrendators bostadsbyggnad och tomtmark
bör vara restriktivare än vad som har föreslagits.
Länsstyrelsen
I Värmlands län har den åsikten alt om arealgränsen 10 ha produktiv mark
överskrids bör bostadsbyggnad för anställda och arrendatorer få ingå i lantbruksenheten
endasi om byggnaden används som permanenlboslad. Dock bör alllid minst ell
bostadshus som tillhör ägaren och som används som bostad av denne få ingå i
lantbmksenheten. Enligl länsstyrelsen är det inle rimligl all i en
lantbmksenhet med exempelvis 6 ha skogsmark fem bostadsbyggnader kan fä ingå,
om enheten har fem delägare. Delta kan bli följden av förslaget.
Lantbrukarnas
skaiiedelegaiion hävdar också alt minsl en av befinlliga bostadsbyggnader skall
få ingå i lantbmksenhet, även om den slår oanvänd eller hyrs ut lill nägon, som
står uianför den kvalificerade kretsen.
Ett
fltal remissinstanser tar upp frågan humvida bostadsbyggnad med tomt under
några omständigheter skall ha beskaUningsnaturen jordbmksfastighet.
Lantbrukarnas
skattedelegation framhåller att man vid flera tillfällen har framfört att
villaschablonen skall slopas och att all bostadsbeskattning skall ske enligt
den konventionella metoden. Det är angelägel att denna ändring genomförs. Om
inkomstskatlereglerna görs neutrala förvandlas frägan om beskauningsnatur för
bostadsbyggnader till att i huvudsak vara en jordpoli-
Prop. 1979/80:40 281
tisk
fräga. Många skäl talar för atl alla bostadsbyggnader, som normalt behövs för
jord- eller skogsbruk, hänförs till jordbraksfastighet. Den arealgräns som har
angetts i förslaget kan godtas. Regeln bör dock endasi vara en hjälpregel. Som
huvudregel bör fortfarande fastighetens användning vara avgörande för
beskattningsnaturen.
LO
och TCO anser atl bostadshus med tomtmark inle skall taxeras som jordbruksfastighet.
Liknande synpunkter framförs av skogsstyrelsen och lantbruksnämnden i
Södermanlands län. Skogsstyrelsen anser dock atl en sädan omfattande förändring
inte är möjlig all genomföra inför 1981 ärs fastighetstaxering.
3.5.2 Beskattningsnatur
för exploateringsmark och täktmark (9.3.1)
Förslaget
all denna mark skall bryias ut från lanbmk och beskallas som annan faslighet
godlas eller lämnas ulan erinran av de allra flesla remissinslanserna.
Lantbrukarnas skattedelegation och lanlbruksuniversilelel är emellertid
negativa till förslaget.
Lantbruksuniversitetet
pekar på de skattekonsekvenser som förslaget för med sig. Inte förrän
avstyckning har skett för exploaleringsändamäl bör ändring av
beskattningsnaturen göras.
3.5.3 Fastigheter
med en areal mellan 2 och 5 ha (9.4)
Förslaget
om att bebyggd fastighet med en areal mellan 2 och 5 ha skall delas upp i tvä
taxeringsenheter med olika beskattningsnatur har lämnals ulan erinran av
flertalel remissinsianser. Positiva är bl. a. skogsstyrelsen och lantbruksnämnderna
1 Kristianslads och Kopparbergs län. Skogsstyrelsen anför:
En
sädan regel får lill följd att smärre arealer jordbruksmark och skogsmark på
fastigheter mellan 2 och 5 ha produktiv mark som nu taxeras som annan fasfighet
kommer att taxeras som jordbruksfastighet i fortsättningen. Detta flr bl. a.
till följd atl såväl jordförvärvslagen som lagen om skötsel av jordbruksmark
kommer atl bli lillämplig även pä dessa taxeringsenheter. Samlidigl blir ocksä
avkastningen från dessa fasligheler föremål för inkomstbeskattning.
Elt
antal remissinsianser framför en del kritiska synpunkter på förslaget.
Länsstyrelsen 1 Väslernorrlands län anför:
Det
är tveksamt om man kan påstå att de skilda områdena kan anses som eller
jämställas med en sädan ekonomisk enhet som bör laxeras för sig. Den allmänna
uppfattningen bland ägare av sådana fasligheler är all hela registerfastigheten
är den nalurliga enhelen. En uppdelning i tvä taxeringsenheter kommer med slor
säkerhet alt upplevas som en onödig åtgärd. Av länets ca 16 000
taxeringsenheter med beskattningsnaturen jordbmksfastighet kan åtminstone 2
000 enheter anlas komma att beröras av nu ifrägava-
Prop. 1979/80:40 282
rande
regler. Eftersom det här är fräga om relativt små fastigheter och dä värdet av
framför allt lantbruksdelen mäsle bli förhållandevis litet, ter sig den
föreslagna uppdelningen onödigt delaljerad i ett syslem som eljest kännelecknas
av rätt långlgående schablonisering. De effekter som förslaget flr på
inkomsttaxeringens omräde och som i vissa fall kan le sig slötande ur
rättvisesynpunkt bör lösas inom ramen för kommunalskattelagens bestämmelser.
Frågan bör utredas av 1976 ärs fastighetstaxeringskommiité i dess fortsatta
arbete.
Enligt
länsstyrelsens mening bör man därför i vart fall dä en ägare innehar endasi en
regislerfaslighel av nu ifrågavarande slag och dä sammanslagningsreglerna i
lagförslagets 4 kap. 3 § säledes inle blir lillämpliga, föreskriva alt
registerfaslighelen skall utgöra taxeringsenhet och klassificeras som småhus
eller hyreshusenhet beroende pä byggnadens karaklär Värdet av fastighetens mark
och övriga tillgångar utom tomtmark och småhus- eller hyreshusbyggnad bör
kunna bestämmas schablonmässigt och tilläggas respektive delvärde på samma sätl
som föreslås ske för det nuvarande delvärdel värde av särskilda lillgångar.
Även
Lantbruksuniversitetet och länsstyrelsen i Jönköpings län anser att
följdeffektema av förslaget bör utredas ytterligare.
Kammarräuerna
anser i likhet med länsstyrelsen i Västernorriands län att alla fastigheter med
en areal som understiger 5 ha och som inte ingår i en störte brakningsenhet bör
ha beskattningsnaturen annan fastighet.
SACO/SR
ifrågasätter också om inte dessa små fasligheler, för vilka bostadsändamålet är
det dominerande, skall taxeras som småhusenheter med beskattningsnaturen annan
fastighet. Undantag skall enligt SACO/SR endast ske om minst 2 ha av arealen
utgör åker. I sädant fall skall fastigheten taxeras som lantbmksenhet, varvid
bostadsbyggnaden ingär i samma enhel.
Nägra
remissinstanser bl. a. den lokala skattemyndigheten i Södertälje m. fl.
fögderier påpekar atl förslagel förorsakar onödigl adminislralivt merarbete.
Hypoteksbanken
anser all uppdelningen innebär en nackdel för kreditgivare som är intresserade
av den belånade egendomens totalvärde.
4
Värderingsregler
4.1
Allmänt om bestämmande av taxeringsvärde
Förslagen
i fråga om bestämmande av taxeringsvärde har på det stora hela godtagits eller
lämnats ulan erinran av remissinstansema.
4.1.1
Taxeringsvärdenivå och värdetidpunkt (10.2.1.6 och 10.2.1.7)
Att
taxeringsvärdet även i fortsättningen skall utgöra 75 96 av marknadsvärdet
godlas uttryckligen av bl. a. länsstyrelserna i Stockholms och Västerbotlens
län. som dock fömtsätter atl konsekvenserna liksom lidigare beaktas vid bl. a.
inkomsttaxeringen. Samma åsikt redovisar skogsstyrelsen och Kommunförbundet,
som ocksä godlar att marknadsvärdet skall bestämmas
Prop. 1979/80:40 283
med
ledning av priser vid fastighelsförsäljningar under andra året före
taxeringsåret. Skogsstyrelsen anför:
Enligl
skogsstyrelsens uppfattning är det inte längre försvariigt att bortse frän
skogspoliliska effekter när det gäller utformningen av skatte- och
taxeringsregler. Del är därför tillfredsställande atl ulredningen inle lämnal
några förslag lill särbestämmelser när det gäller taxering av skogsmark och
växande skog.
Domänverket
redovisar en kritisk inslällning och.anför:
Domänverket
vill i detta sammanhang erinra om att statsmakterna vid ett fiertal tillfällen
ansett det lämpligl atl jämka taxeringsvärdena för skog för aU inle oönskade
effekler i olika beskaltningssammanhang skulle uppslå. Liknande behov kan komma
all visa sig redan vid 1981 års fastighetstaxering. För domänverkels del har
taxeringsvärdena belydelse i försia hand för garantibelopp och för skogsvårdsavgifl.
Efter 1981 skulle verkel som helhel komma alt drabbas av effektiv
fastighetsskatt under de avkaslningsförulsäll-ningar som nu kan överblickas.
Detla mäsle vara fel eftersom verket driver ett rationellt och kontinueriigt
skogsbruk. Missförhållandet kan - i varje fall leoreliskl via en lagändring -
rättas till genom justering av garantibeloppels sloriek. Verket kan emellertid
inle bedöma om della är prakliskl genomförbart med hänsyn till andra
skattekonsekvenser. Sä länge denna och förmodligen flera andra följdändringar i
inkomstbeskattningen inte kan överblickas bör enligl verkels mening inle
taxeringsvärdenas nivå fastläggas i fastighelslaxeringslagen.
Svenska
försäkringsbolags riksförbund framhåller all systemet all vid varje taxering
bestämma taxeringsvärdet med en fixerad procentsats av etl beräknal
marknadsvärde kan fungera lillfredsslällande i en ekonomi med relativt lugn
prisutveckling. Med lanke på den snabba infiationstaklen bör det enligl
förbundets mening övervägas alt genom variationer av procenlsalser på del
beräknade marknadsvärdet neutralisera alltför extrema effekler. Stockholms
kommun anser all del saknas bärande skäl alt ha skilda nivåer för marknadsvärde
och taxeringsvärde.
Länsslyrelsen
I Uppsala län anför:
Med
hänsyn lill bl. a. vad kommittén anför om prisbildningen pä jordbruksfastighet
pä gmnd av de förändringar i jordförvärvslagen som Iräder i krafl under 1979,
liksom andra händelser som kan inträffa t. ex. nedläggning av industri, som
helt dominerar en ort, vilket hell kan spoliera flertalet fastighetsvärden inom
orten, anser länsslyrelsen all man bör lämna en möjlighel öppen atl bestämma
marknadsvärdet under hänsynstagande lill händelser som inträffar senare än
under andra årel före laxeringsåret. Länsstyrelsen föreslär därför att
"skall" i 5 kap. 4 § fastighelslaxeringslagen byls ut mot
"mä".
Skogsstyrelsen
uttalar sig för att förslag om en s. k. rullande taxering framläggs. Snabba
svängningar i prisnivån skulle bemästras genom etl sådanl syslem. Liknande
uttalanden görs av LBS. som anför alt en svaghet med del nu lilämpade systemet
är att taxeringen elt vissl är grundas på marknads-
Prop. 1979/80:40 284
värden
som genomsniUligl gällde två år före taxeringsåret. Med den uiveckling som har
rått under de senasle ovannämnda perioderna har detta visseriigen inneburit en
säkerhetsmarginal mot alllför kraftiga verkningar av inflationen. Förhållanden
kan dock vändas i sin motsats med en annan utveckling av fastighetspriserna som
kan bli en följd t. ex. av den pä senaste tiden alllmer aktuella
energiförsörjningsfrägan. Enligt LBS vore ell säll aU undvika eller åtminstone
reducera de allvarligaste effeklerna all ha åriiga fastighetstaxeringar eller
s. k. rullande fastighetstaxeringar.
Kommittén
har ansett atl övervägande skäl talar för all den ovägda laxeringsnivän bör
användas för alt mäta relationen mellan taxeringsvärden vid provvärderingar som
sker för all faslslälla taxeringsvärdenivän. LMV. länsstyrelserna I
Kristianslads samt Göteborgs och Bohus län. Överlantmätaren I Östergötlands län
och Sparbanksföreningen hävdar emellertid att den ovägda
köpeskillingskoefficienten är atl föredra.
LM
K anför:
1
moliven föreslår kommittén att man vid provvärderingarna bör använda den ovägda
laxeringsnivän (T/K) för mätning av relationer mellan taxeringsvärden och
köpeskillingar. LMV delar inte denna uppfattning ulan ansluler sig till
reservanternas förslag att den ovägda köpeskillingskoefficienten (K/T) bör
användas.
Om
taxeringsvärdena sprider relativt litet kring den genomsnittliga nivån är - som
reservanterna konstaterar - måttet K/T atl föredra. För varje
fastighetstaxering som genomförs förbättras värderingsmetoderna vilket rimligen
medför all spridningen blir mindre för varje gång. Måltet K/T blir alllsä
"bällre och bätlre" medan mättet T/K alltid kommeratt ge etl
felaktigt resultat beroende pä atl köpesummorna sprider kring marknadsvärdet.
Om
marknadsvärdet - och därmed taxeringsvärdet - kunde bestämmas exakt ger måttet
K/T etl helt riktigt resultat medan måttet T/K fortfarande ger ett felakligl
resultat.
4.1.2
Undantag från marknadsvärdeprincipen (10.2.1.4)
Denna
del av förslaget har lämnals utan erinran av de allra fiesta remissinstanser.
Förslagel att andra privaträtlsliga förpliktelser är sådana som gäller enligt
servitut och tomlrättskontrakt behandlas av bl. a. länsstyrelsen i Hallands
län. FIO m. fl. Lantbrukarnas skattedelegation anser att privaträtlsliga
förpliktelser bör beaklas vid värderingen i högre grad än vad som har
föreslagits.
Länsstyrelsen
i Hallands län förordar att upplåtelse av nyttjanderätt till läkt skall beaktas
som säreget förhållande. Samma bör enligt länsstyrelsen gälla i fall då
avverkningsrätt till skog har upplåtils. Omtaxering på grund av sädan
upplåtelse kan inle alltid komma i fråga, eflersom del krävs en viss omfattning
på avverkningen för att omtaxeringsgmnd skall föreligga. I princip samma
synsätt skulle enligt länsstyrelsen kunna anläggas exempelvis på
artendetomtsomräden med för ägaren oförmånliga kontrakt, som inte kan sägas upp
vid försäljning av fastigheten.
Prop. 1979/80:40 285
Lantbrukarnas
skaiiedelegaiion understryker atl alla inskränkningar i förfoganderätten till
fastighet som har belydelse för marknadsvärdet bör beaklas. Delegationen kan
inle acceplera atl kontrollaspeklen skall hindra en rättvis värdering. Frägan
har framför allt betydelse beträffande upplåtelse av avverkningsrätt lill skog
och upplåtelse av naturtillgångar. Enklaste sättet vid värdering av skog vore
all i uttrycklig bestämmelse ange att vid åsättande av värdefaktorer för skogen
skall oavverkad men upplåten avverkningsrätt borträknas. Nägra
konlrollsvårigheler föreligger normalt inte, eflersom upplåtelserna
regelmässigt är baserade på skriftliga avtal. Något missbruk kan inte heller
befaras, eftersom en avverkningsupplätelse har mycket betydande civilrältsliga
och inkomsträllsliga konsekvenser för båda avtalsparterna.
f/Om.
fl. gör gällande att avtalade nylUanderätter och belastningar i övrigt på
fastighetema bör beaktas då innebörden av dessa belastningar ofta, t. ex. i fräga
om jordbruksarrende, bestäms genom lagstiftning och inte genom parternas fria
avtal. Ytterligare ulredning i frägan bör göras.
VaUenfall
m. fl. har den åsikten att vid bestämmande av marknadsvärde för
vattenfällsfastighet, där värdet är beroende av delaktighet i regleringar
regeln om privaträltsliga förpliktelser inle skall gälla.
Frägan
om värderingen av lomträttsfastigheter har berörts av några remissinstanser.
Tomträttskommittén
tillstyrker förslaget alt tomlrältskonlrakl skall beaklas vid värderingen.
Enligt tomträttskommittén kvarstår emellertid problemen kring gränsdragningen
mellan markens ägare och tomträtlshavaren vid marklaxeringsvärdets bestämmande
i slora delar oförändrade. Principielll sett borde endast markägarens del i
tomträttsfastighetens taxeringsvärde avspeglas i markvärdet, medan
tomträttshavarens del utgjorde byggnadsvärdet. Det skulle således kunna
övervägas om inte gränsen mellan markvärde och byggnadsvärde borde följa
gränsen för rättighetens innehåll. En sådan ordning förutsäller all närmare
upplysningar om tomträttsupplälelsen lämnas vid laxeringen, lämpligtvis av
markägaren.
Länsstyrelsen
i Stockholms län anser att frägan om tomträttens värde vid fastighetstaxeringen
bör utredas närmare, eventuellt av lomlrällskommil-lén.
Sveriges
fastighetsägareförbund vill underslryka vikten av att de speciella problem som
är förknippade med taxering av lomlrätlsfasligheler fortsättningsvis beaktas.
I
samband med frågor om undantag frän marknadsvärdeprincipen vill länsstyrelsen i
Östergötlands län kommentera de försäljningar av småhus som berörs av
bestämmelser om stafiig köpeskillingskontroll. I länet har i etl flertal
besvärsärenden yrkats all dessa hus skall värderas med undanlag frän
marknadsvärdeprincipen. Länsstyrelsen finner del angeläget all elt klargörande
görs huruvida sådana försäljningar kan anses vara etl uttryck för
marknadsvärdet saml huruvida avsteg frän marknadsvärdeprincipen skall göras i
dessa fall.
Prop. 1979/80:40 286
Frågan
om belåningsförhållandenas inverkan på marknadsvärdet kommenteras i några
remissyllranden.
Göteborgs
kommun anför all dilemmat med atl lånelägel i en fastighet har avgörande
betydelse för marknadsvärdet alltjämt väntar pä sin lösning. Enligl kommunens
mening skulle kanske en utveckling av H-tabellerna göra att man kom ett steg pä
vägen. Den lokala skattemyndigheten i Enköping är av den uppfattningen atl
lånebilden skall beaktas vid prövningen av representativa köp. Svenska
försäkringsbolags riksförbund anför atl det är väl känt, atl den höga prisnivån
möjliggörs genom en hög belåning av nyproduktionen. Det är enligt
riksförbundets mening betänkligt, all sädana höga priser som fill största delen
möjliggörs genom speciella finansieringsformer skall få ligga till gmnd för
bestämmande av taxeringsvärden, som sedan flr allvariiga konsekvenser även för
andra fastighetsägare inom orten genom hög beskattning.
4.1.3
Ortsprismetoden (10.2.1.8)
Nägra
remissinstanser betonar att viss försiktighet bör iakttas vid användandet av
pris som grund för beslämmande av marknadsvärdenivän.
SRF
tillstyrker alt 75 % av marknadsvärdet skall gälla som riktpunkt för
taxeringsvärdet samt alt ortsprismetoden skall tillämpas i första hand. 1 många
fall kan det dock bli synneriigen svårt alt rättvist fastställa marknadsvärdet
dä några försäljningar inte har ägt rum. Stor försiktighet bör iakttas
härvidlag.
SAF
m. fl. framhåller atl såvitt de kan bedöma har flera fästighetstyper under
senare tid hafl en prisutvekling som knappasi kan anses normal. Detta torde bl.
a. gälla kommersiellt använda fastigheter inom storstadsområden,
skogsfastigheter och vissa bostadsfastigheter. En lugnare
penningvärdeul-veckling lillsammans med flera nu akluella lagstiftningsåtgärder
kan emellertid snabbt ändra läget. Del är sålunda befogat atl iaktta viss
försiktighet vid behandlingen av köpeskillingsstatistiken.
Liknande
synpunkter framförs av LBS, Lantbrukarnas skattedelegatlon. SBEF.
Advokatsamfundet och Sveriges fastighetsägareförbund.
SBEF
framhåller också att det är av betydelse att fl utrett vilken inverkan de under
1979 starkt ökade energipriserna kan tänkas fl på framtida marknadsvärden innan
man bestämmer hur köpeskillingsstatistiken skall användas.
Länsstyrelsen
I Jämtlands län anser att definitionen av det sätt på vilkel prisstatistiken
läggs till grund för beräkning av marknadsvärdet ger en alltför stor osäkerhet
i utfallet bl. a. på gmnd av svårigheten att sorlera bort försäljningar som
inte kan anses representativa. Det torde enligt länsstyrelsen vara svårt atl
statistiskt eller pä annat säll belägga vilka omständigheter som påverkar
marknadsvärdet. Även den nya jordförvärvslagen kan medföra att den
prisstatistik som gäller för åren före 1981 ärs taxering kan komma att ge
Prop.
1979/80:40 287
taxeringsvärden
som inle överensslämmer med prisutvecklingen efter den 1 juli 1979.
Sveriges
skogsägares riksförbund vill slarkl understryka att den
köpeskil-lingsslalistik, som föresläs ligga lill grund för marknadsvärderingen,
uppenbarligen inte utgör underlag för att ange ett marknadsvärde på fastigheter
som inle går i handeln.
Svenska
försäkringsbolags riksförbund påpekar atl man genom ortsprismetoden blir
beroende av utpräglat lokala förhållanden och atl metoden förutsätter all man
kan finna ett anlal representativa försäljningar. Felkällorna kan vara
avsevärda.
Den
lokala skattemyndigheten I Enköping föreslär att de fastigheter som skall tas
med i prisstatistiken skall besiktigas exempelvis av
fastighetstaxerings-konsulent.
Några
remissinstanser kan inle dela fastighelslaxeringskommitténs åsikt att
lillskollsköpen i slort sett saknar betydelse vid niväbestämningen. Hil hör FIO
m. fl. som framhåller att det är alldeles uppenbart all lillskoltsförvärven
ofta medför marginella företagsekonomiska och skattemässiga fördelar, som gör
det möjligt alt betala vida högre priser för tillskottsmark än vad som betalas
för hela driftsenheter. Även försäljningar av hela fasligheter ulgör
lillskollsförvärv. Nyssnämnda remissinsianser anser alt ytteriigare ulredning
angående tillskottsköpens betydelse måste göras innan ny lagsliflning kan komma
Ull stånd. Lantbruksuniversitetet och Lantbrukarnas skattedelegatlon påpekar
också att priserna vid tillskottsköp kan vara högre än normall.
Släktköpen
berörs av bl. a. Lantbrukarnas skauedelegaiion som hävdar att dessa bör ingå i
prisstatistiken som balanserande faktor gentemot tillskottsköpen. Enligl
Lantbruksuniversitetet kan det förekomma att prisei vid släktförvärv sätts för
lågt. Man skulle dock med fog kunna hävda alt priserna sätts med ulgångspunkt i
fastigheternas avkastningsförmåga. Lantbmksuniversitetet är inte främmande för
tanken att låla släktköpen ingå i underlaget för marknadsvärderingen.
Länsstyrelsen
t Östergötlands län tar upp frågan om försäljningar på vilka statlig
köpeskillingskontroll har inverkat skall anses som representativa. Svårighet
föreligger dessutom enligt länsslyrelsen all fl grepp om dessa försäljningar.
Sveriges
villaägareförbund kriliserar användandet av ortsprismetoden. Enligt
villaägareförbundet varierar taxeringsvärdena f n. myckel kraftigt mellan olika
orter. Detta beror pä alt efterfrågan på småhus i vissa områden är störte än
tillgången. För småhusens räkning skulle en tillämpning av nuvarande principer
vid den kommande taxeringen leda lill helt orimliga konsekvenser.
4.1.4
Avkastningsmetoden (10.2.1.8)
Avkaslningsmetoden
föredras för vissa fästighetstyper av domänverket, lantbruksuniversitetet,
länsslyrelsen I Södermantands län. en minoritet av
Prop. 1979/80:40 288
länsstyrelsen
i Värmlands län. lantbruksnämnden och länsjägmästren I Hallands län.
skogsvårdsstyrelsen i Örebro län. FIO, m. fl.. Lantbrukarnas skattedelegatlon
och Skogsindustriernas samarbeisutskott.
FIO
m. fl. betonar slarkl att marknaden för jordbruksfastigheter i grandläggande
avseenden skiljer sig frän vad som gäller för andra fasligheter.
Prisbildningsmekanismen för dessa fasligheter är en helt annan än för t. ex.
småhus och hyreshus. Della beror på åtskilliga olika faklorer som t. ex. lilen
omsättning, efterfrågan från nu speciella köpargmpper, dåligt jämförelsematerial
osv. Av dessa skäl bör framför allt i fråga om större jordbraksfas-ligheter
laxeringen baseras pä avkasiningsvärdel.
Även
skogsvårdsstyrelsen i Örebro län och Skogsindustriernas samarbetsutskott
förordar alt marknadsvärdenivån baseras pä någon form av avkastningskalkyl.
Lantbrukarnas
skattedelegation anser ocksä all de köp som ingår i prisstatistiken är för fl
och dessulom inte representativa för rikels hela besländ av
jordbruksfastigheter. En avkaslningsmetod kan heller inte användas utan vidare,
eftersom del är ytterst svårt all avgöra vad som är normal avkastning på en
jordbmksfastighet. Enligl delegationen mäsle den värdenivå som framkommer vid
den bristfälliga ortsprismetoden sältas i relation till elt genomsnilfiigt
avkastningsvärde. Pä så vis kan man få kontroll på att värdenivän blir
någoriunda riktig. Vad däremot gäller skogsvärderingen anser delegationen atl
så länge köpeskillingsstatistiken belräffande skog har sä slora brister och är
så dåligl genomlyst är det nödvändigt all ha andra utgångspunkter för
niväbestämningen av marknadsvärdet. Enda sättet inför nästa allmänna
fastighetstaxering är att fastställa marknadsvärdenivän utifrån en
skälighetsprövad och pä rimliga grunder hällen avkastningskalkyl.
I
likhet med Lantbmkarnas skaiiedelegaiion anser lantbruksuniversitetet all en
avkaslningsmetod kan komma till användning vad gäller skogsbruket. I fråga om
jordbruksdelen tvingas man måhända enligt lantbmksuniversiteiel au acceplera
etl marknadsvärde utifrån eriagda köpeskillingar. Slor försiktighet bör
iakttas eflersom effekten av nytillkommen lagstiftning pä jordbruksområdet är
svår atl förutse för den period taxeringsvärdet avses gälla. Härtill kommer
osäkerhelen i prisstatistiken.
Domänverket
framför den åsikten att om reglerna för garantibeskatlning av skog inte ändras
bör det allvariigt övervägas att vid taxering av skog återgå till aU grunda
taxeringsvärdet enbart på en beräkning av ett avkastningsvärde.
Länsslyrelsen
i Södermanlands län har inget atl erinra mot att en avkastnings- eller
produklionskoslnadsmelod används för vissa fastighetstyper. Erfarenhetsmässigt
torde enligt länsslyrelsen ortsprincipmetoden komma all tillämpas enbart vid
taxering av småhus.
Prop. 1979/80:40 289
4.2
Delvärden (10.2.2)
1
denna del har förslagen mottagits väl. Länsstyrelsen i Östergötlands län anser
atl indelningen i olika delvärden är konsekvenl i förhållande lill lidigare
lösning. Inte heller skogsstyrelsen har något att invända mot det förslaget.
Etl
anlal remissinstanser har invändningar på nägra punkter mot de föreslagna
delvärdena m. m.
4.2.1
Delvärde för skogsmark (10.2.2.4)
LBS,
lantbruksuniversitetet, skogsstyrelsen och Lantbrukarnas skattedelegation
framhåller atl delvärdet skogsmark inle behövs i fortsättningen, eftersom
värdet av skogsmark inte längre används i inkomstbeskattningen.
4.2.2 Delvärde
för skogsimpediment och övrig mark (10.2.2.4)
Kammarrätterna
föTesl&T att ägoslaget skogsimpediment inte skall införas och påpekar i
konsekvens härmed att delvärdet skogsimpediment bör slopas.
Lantbrukarnas
skauedelegaiion anser inle heller all delvärde skall införas för
skogsimpediment.
Länsstyrelsen
i Södermanlands län finner del vara etl steg i rätl riktning atl delvärdel
övrig mark ulgår. Värdel av övrig mark har enligt länsslyrelsen en hell
marginell betydelse för del lolala taxeringsvärdet.
Skogsstyrelsen
har en annan uppfattning och anför:
Skogsstyrelsen
har i sitt yttrande ifrågasatt indelningsgmnden för övrig mark. Kommitténs
förslag all övrig mark inle skall åsättas värde kan ifrågasättas i än högre
grad. Till ägoslaget övrig mark kommer med förslagets nuvarande utformning atl
hänföras mark med skiftande karaktär, säsom parkeringsplatser och
upplagsplatser som inte ligger i omedelbar anslutning lill byggnad,
campingplatser, gärdesbackar, ladugårdsbackar och kalfjäll. Det är
obelslridligl alt även dessa marker har etl marknadsvärde och de bör
följaktligen även åsättas etl delvärde vid laxeringen.
Det
kan dessutom befaras att om övrig mark inte äsätts nägot delvärde sä kommer
gränsdragningen mellan övrig mark och andra ägoslag att vålla problem i många
fall.
4.2.3 Slopande
av delvärdena särskilda tillgångar och övervärde (10.2.2.4)
Länsstyrelsen
i Södermanlands län är positivt inställd till att dessa delvärden slopas. Au
konstruktionen med särskilda taxeringsenheter i stället har valts förefaller
enligl länsslyrelsen praktiskt. Ocksä länsstyrelsen I Östergötlands län och
Lantbrukarnas skattedelegatlon uttalar sig positivl om att särskilda värden för
jakl och fiske inte skall åsättas i fortsättningen. Åsältandet av jaktvården
vållade bekymmer vid 1975 års fastighetstaxering. Länsstyrelsen i Östergötlands
län poängterar atl justering för säreget förhållande pä grand av jakt
19 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 40
Prop. 1979/80:40 290
endasi
bör förekomma i undanlagsfall. Däremol motsätter sig lantbruksuniversitetet,
länsstyrelsen I Kristianstads län och Lantbrukarnas skattedelegatlon, alt
delvärdena slopas.
Lantbruksuniversitetet
framför att exploateringsmark som ingår i en regislerfaslighel, som i övrigt
har taxerats som jordbruksfastighet, skall ingå i lantbruksenheten. Detsamma
gäller täktmark.
Länsslyrelsen
I Kristianstads län anför:
Delvärdena
värde av särskilda tillgångar och övervärde skall enligl lagförslaget inte
finnas kvar. Länsslyrelsen bilräder inle detla förslag ulan anser atl del finns
behov av dessa delvärden. Det torde inle vara ovanligt alt mark som kan indelas
som läkt- och exploaleringsmark användes för jordbruksändamål. Sådan användning
kan pågå under förhållandevis lång tid. För atl undvika fördelningsproblem i
samband med inkomsttaxeringen (annan fastighet kan inte ingå i förvärvskälla
jordbraksfastighet) bör sädan läkt- och exploaleringsmark som användes för
jordbraksändamäl åsättas värde säsom särskild tillgäng och ingå i
lantbraksenhet.
Värde
av särskild tillgäng synes också behövas vid värdering av t. ex. fraktodling
och delägarförvaltning samfälll fiske. Kommittén föreslär att dessa tillgångar
skall beaklas vid värderingen i form av säreget förhållande för den närmasl
belägna marken. Delta förslag kan i vissa fall få egendomliga konsekvenser. Om
jordbruksfastighet som endast omfatlar åker har del i delägarförvaltat samfälll
fiske av slörre värde kommer värdel av fisket all beaktas vid värdering av
åkern. 1 vissa delar av Kristianstads län t. ex. Kiviksområdel är fmktodling sä
allmänl förekommande all del inte kan anses utgöra ett säreget förhållande. Det
kan tvärtom på vissa områden anses utgöra etl säreget förhållande all
fruktodling ej finnes på jordbruksfastighet. 1 de ovan relalerade fallen synes
det enklare och mer rikligl all åsätta värde av särskild tillgång än att beakta
nu ifrågavarande tillgängar i form av säreget förhällande.
Om
läkt- och exploateringsmark skulle ändra karaktär från all ingå i del värde pä
jordbruksfastighet till att utgöra annan fastighet kan detta i vissa fall fl
betydande konsekvenser vid inkomsttaxeringen.
Lantbrukarnas
skattedelegatlon anför:
Delegationen
anseratt del värdet för särskilda tillgångar skall vara kvar. Del bör även
fortsättningsvis vara möjligt att redovisa naturtillgångar som särskild
lillgång. Vidare behövs delvärdet för vissa tillgängar som annars blir svåra
att redovisa t. ex. fruktträd på jordbruksfasfighel och ersättningskraft samt
vissa servilul som ej kan hänföras till något annat tillgängsslag. Delegationen
anser atl kommittén gåll för långt i sina förenklingsslrävanden och skapar pä
detla sätt bara nya svårigheter.
4.2.4
Avrundning av delvärden
LMV
anför atl enligl förslaget skall summan av delvärdena utgöra taxeringsenhetens
taxeringsvärde. Värdet av varje värderingsenhet skall anges i 1000-lal kr. I
övrigl ges inga avrandningsregler i förslaget. LMV anser detla
olillfredsslällande och anför alt eftersom lagen inte innehåller nägra
avrandningsregler kommer med ledning av riktvärden bestämt taxeringsvär-
Prop. 1979/80:40 291
de
för t. ex. en vattenfallsenhet att kunna uppgå till exempelvis 124 936 000 kr.
Detla ger enligl LMV sken av en exakthet som aldrig någonsin kan uppnås. Det
lorde vara en klarl utbildad praxis i värderingssammanhang, atl avrunda del
beräknade värdet med hänsyn lill värderingsnoggrannhelen. LMV anser redan av
denna anledning atl en avrundningsregel bör införas i 5 kap. 8 § FTL.
Ytteriigare
skäl för atl en avrundningsregel las in i lagtexten är önskemålet om en
likartad behandling för samtliga fasligheter. Nägra centrala riktlinjer för
avmndning gavs inte heller inför 1975 ärs allmänna fastighetstaxering med
resultat att avrandningsregler tillskapades länsvis. Reglerna utformades dock
på olika sätt och gav alltså inte en "jämn och rättvis taxering".
Enligt
LMV:s mening bör den avrandningsregel som tillskapas inte medföra alt de
delvärden som bestämls skall ändras för all fä summa delvärden alt exakt
överensslämma med totalvärdet. Ett sådant förfarande försvårar nämligen senare
analyser av ortsprisunderiag.
Följande
exempel pä hur avrandning kan ske lämnas av LMV.
Summa
delvärden 27 000 totalvärde 27 000
277
000 270000
2
777 000 2 700 000
27
777 000 27 000 000
Enligl
LMV lorde inle några större olägenheter med atl summa delvärden och totalvärde
inte överensstämmer exakt inle föreligga. I underrättelsen lill
fastighetsägaren bör såväl summa delvärden som totalvärde redovisas.
4.2.5
Övrigt
Lantbruksuniversitetet
finner att det skulle vara av värde om vid fastighetstaxeringen särskilt anges
hur slor del av byggnadsvärdet som belöper pä byggnadsstommen inkl. sådana
delar och lillbehör som krävs för byggnadens allmänna användning dvs. den
förmögenhetsmassa pä vilken reglerna om avskrivning pä byggnad skall lillämpas.
Lantbruksuniversitetet
anför:
Utan
sådan uppdelning av byggnadsvärdet lorde del vara omöjligt att för t. ex. etl
aktiebolag avgöra med vilkel belopp byggnad resp. byggnadsinventarier ingår i
taxerat byggnadsvärde. Proportioneringen av köpeskillingen vid förvärv av
bebyggd fastighet skulle ocksä bli riktigare.
Även
andra delar av en fastighets beståndsdelar brukar särredovisas i företagens
räkenskaper på grund av speciella avskrivningsregler. DeUa gäller särskilt i
fråga om jordbruksfastighet. Sålunda ingår i en faslighets taxeringsvärde
täckdiken och andra markanläggningar vilka enligt kommilléns förslag ingår i
skilda delvärden.
Med
hänsyn tagen till att nägot ingångsvärde ej kan ifrågakomma pä markanläggningar
vid onerösa fång och att avskrivningsunderiagel sålunda endasi utgörs av
kostnad som bestrilis av den skattskyldige själv och endast
Prop. 1979/80:40 292
om
kostnaden avser arbete som utförts under tid då han ägt fastigheten synes någon
kongmens mellan de markanläggningar som beaktats vid fastighetstaxeringen och
de som särredovisas i räkenskaper och inkomsldeklaration mera sällan kunna
åstadkommas. Nu avhandlade frågor synes ej alls ha berörts av kommiuén.
Lantbruksuniversitetet finner det emellertid angelägel all frågan om en
ytteriigare uppdelning av taxeringsvärdet i enlighet med vad som ovan
framhållits blir föremål för utredning innan proposition i ämnet framläggs.
Hypoteksbanken
tar upp frågan om marknadsvärden pä delvärden och anför:
Varje
delvärde skall enligt 5 kap 8 § beslämmas för sig med tillämpning av i 5 kap
2-5 §§ angivna grunder. Detla synes innebära att varje delvärde skall motsvara
75 procent av den värderade delens marknadsvärde. Bestämmelsen synes bli svår
all tillämpa, då olika delar av en fastighet, som inte kan försäljas separat,
inle har något självständigl marknadsvärde. Bestämmelsen synes ocksä-såvitt den
gäller byggnader-stå i strid mot vad som sladgas i 7 kap 8 §. Enligl denna
beslämmelse är byggnadsvärde del mervärde som taxeringsenheten har pä grund av
alt den är bebyggd. 1 7 kap 8 § förutsätts således atl värderingen skall tillgå
sä atl enhetens lolala taxeringsvärde försl bestäms. Därefter fastställs
lomtmarksvärde, jordbruksvärde, skogsbruksvärde och värde av skogsimpediment.
Dessa värden skall enligl 7 kap 9 § bestämmas som om taxeringsenheten var
obebyggd. Skillnaden mellan del lolala taxeringsvärdet och de angivna
delvärdena skall enligt 7 kap 8 § utgöra taxeringsenhetens byggnadsvärde.
Vid
värdering av lantbruk är det inbördes förhällandet mellan jordbraks-mark,
byggnader och skog avgörande för brukningsenhetens marknadsvärde. Atl
fastställa detta värde genom addition av olika självständigt uppskattade
delvärden är därför en oriktig metod, som kan leda Ull ett felaktigt slutvärde.
Bestämmelserna i 5 kap 7 och 8 §§ står därför också i strid mol beslämmelserna
i 5 kap 2-5 §§, enligl vilka ju taxeringsenhetens marknadsvärde skall vara
avgörande för taxeringsvärdet. Det är angelägel att lagtexlen korrigeras sä att
därav otvetydigt framgår att det är taxeringsenhetens marknadsvärde som skall
ligga till gmnd för taxeringsvärdet och atl det är den värderingsmetod, som
kommer till uttryck i 7 kap 8 och 9 §§ som skall tillämpas.
Tomträttskommdtén
anför alt även om uppdelning sker i byggnadsvärde och markvärde kan markvärdet
inte utan vidare tillämpas i avgäldssamman-hang. Anledningen är alt vissa
kostnadsposter, som ingär i markvärdet, kan ha eriagts av tomlrättshavaren,
vilket bör beaktas vid avgäldsberäkningen. För tomträttskommittén är det särskilt
angeläget att kostnaderna för kommunala anslutningsavgifter blir preciserade
vid fastighetstaxeringen. I första hand gäller det kostnaderna för anslutning
av vatten och avlopp men även för fjärrvärme. Redovisningen av värdet på
anslutning till kommunala anläggningar kan ske på olika sätt. En metod kan vara
atl låla dessa värden ingå i tomlrättsfaslighetens byggnadsvärde. En annan
möjlighet är att man i samband med att riktvärden för taxeringen fastställs
anger värden för fastigheten säväl med som utan anslulning till en anläggning.
På sä sätl erhålls en värdenivå på nyltigheten som står i förhållande till
markens
Prop. 1979/80:40 293
värdering.
Behovel av alt justera del laxerade markvärdet för lomirätlsfas-tigheter med
hänsyn till förekommande markanläggningar som ej ulgör kommunala anläggningar
eller inskränkningar i markulnyltjandel är av mera underordnad belydelse. 1
normalfallet får det nämligen anses att effekten härav inryms inom marginalen
för den markvärdering som görs vid taxeringen. Behovel av juslering av
avgäldsunderiagel får därför anses föreligga försl vid mera påtagliga
omständigheter. Korrigering av markvärdet i dessa fall bör lämpligasl ske
uianför taxeringen efler prövning i del enskilda fallet.
4.3
Värderingsenheter (11.2)
Förslagel
om indelning av egendom i värderingsenheter har med några undantag inle moll
nägra invändningar av remissinstanserna.
4.3.1 Byggnader
(11.2.5)
Kommitténs
förslag om all byggnad, som är inrättad för väsenlligt olika ändamål, lår
indelas i två eller flera värderingsenheter, om del underiättar värderingen,
har behandlals i tvä remissvar.
Lantbruksuniversitetet
anser del vara av större belydelse all skilja pä olika konstruktion som medför
väsenlligl olika koslnader än väsenlligt olika ändamål. En ändring i sådan riktning
är önskvärd enligl lantbruksuniversitetet. Lantbrukarnas skattedelegatlon
hävdar att principen för ekonomibyggnad bör vara att uppdelning skall ske, om
detla medför en riktigare värdering.
4.3.2 Åkermark,
betesmark, skogsmark och skogsimpediment (11.2.11)
Kommilléns
förslag att vart och etl av dessa ägoslag inom en taxeringsenhet skall utgöra
en värderingsenhet, om inte en uppdelning i flera värderingsenheler väsentligt
underiättar värderingen, kritiseras av LBS, länsstyrelserna i Östergötlands,
Kristianstads, Skaraborgs och Värmlands län. lantbruksnämnden i Skaraborgs län
och Lantbrukarnas skattedelegatlon.
LBS,
länsstyrelserna i Skaraborgs och Värmlands län, lantbruksnämnden i Skaraborgs
län och Lantbrukarnas skattedelegatlon anser alt en uppdelning i flera
värderingsenheter skall eller bör ske, om det leder till en riktigare
värdering. Länsstyrelsen 1 Östergötlands län förordar all huvudregeln skall
vara all uppdelning får ske. Länsstyrelsen I KrisUanstads län föreslår atl
uppdelning skall göras redan om det underlättar värderingen och inle bara i de
fall denna väsenlligt underiällas.
Den
arealgräns om 5 ha och den värderelation, 1:2, som kommittén har ansett vara
lämplig för atl uppdelning skall (1 ske, har berörts av LMV, länsstyrelsen och
lantbruksnämnden 1 Skaraborgs län och lantbruksnämnden 1
Prop. 1979/80:40 294
Södermanlands
län. som delar kommitténs uppfattning atl en gräns om 5 ha är lämplig men all
relationstalet är onödigt. Länsstyrelsen i Värmlands län ultalar sig enbart om
det föreslagna relationstalet och kan inte tillstyrka förslaget i denna del.
Lantbruksnämnden i Hallands län anser del olämpligt atl bara ange viss areal
eller vissa värderelationer som minikrav. 1 stället bör del avgörande vara
värdedifferensen (areal x klasskillnaden i kronor).
4.3.3 Markanläggningar
(11.2.12)
Länsslyrelsen
i Uppsala län framhåller alt det inte bör vara nägon skillnad mellan
markanläggningar och andra lyper av värderingsenheter som i princip flr
uppdelas om det väsenlligl underlällar värderingen. Länsstyrelsen föreslår atl
belräffande markanläggningar föreskrivs att uppdelning flr ske, om det
väsenlligl underiättar värderingen i slällel för all uppdelning skall ske.
Lantbruksnämnden
1 Kristianstads län ifrågasätter om markanläggning i form av bevattningsanläggning
för jordbruk, som normalt betjänar en brukningsenhet, skall ulgöra särskild
värderingsenhel.
4.3.4 Marksamfölllgheter
LBS
anser alt marksamfälligheter med delägarförvaltning inte skall redovisas som
säreget förhållande utan ingå som särskild värderingsenhel i den taxeringsenhet
som delägarfastigheten ulgör.
4.4
Allmänna värderingsregler
4.4.1
Värdefaktorer, riktvärden m. m. (12.2)
Förslagel
om taxering med utgångspunkt i riktvärden, grundade pä i första hand
kombinationer av värdefaktorer, tillstyrks eller lämnas utan erinran av den
helt övervägande delen av remissinslanserna. Länsstyrelsen i Hallands län
anseratt det system med riktvärden som användes vid 1975 års taxering var ell
värdefullt hjälpmedel vid taxeringen. Den bilräder förslagel alt värderingen
även i fortsättningen bör ske med ledning av fastställda riktvärden och att de
grundläggande anvisningarna för tillvägagångssättet bör regleras i FTL. De
ändringar i reglema som har föreslagits synes väl motiverade med hänsyn till de
erfarenheter som gjordes vid 1975 ärs taxering. Länsstyrelsen I Södermanlands
län framför liknande synpunkter.
VaUenfall
m. fl. anser att riktvärdena bör anges i marknadsvärdenivå och inle såsom
föreslagils i laxeringsvärdenivå.
Prop. 1979/80:40 295
4.4.1.1
Värdeområden, redovisning av riktvärden (12.2.3 och 12.2.4)
Den
föreslagna indelningen i värdeområden behandlas särskill av Göteborgs kommun.
Kommunen framhåller att länsstyrelsen och inle RSV bör fastställa värdeomräden
för hyreshus.
1
fråga om redovisningen av riktvärden lämnas synpunkler av en del
remissinsianser. Länsstyrelsen i Stockholms län tillstyrker förslagen och anför
all redovisningen av riktvärden av olika slag på kartor föresläs fä en utökad
omfattning. Utom riktvärden för mark skall också redovisas lillämpliga
byggnadsvärde- och H-labeller för olika områden. Erfarenhelerna frän 1975 års
taxering, där detla redovisningssätt tillämpades inom vissa områden, är
positiva. Enligt länsstyrelsens mening är ätgärder av denna typ ägnade all
underiälla säväl själva taxeringsarbelet som den adminislraliva hanleringen av
anvisningsarbetel på länen. Också TOR anser att redovisningen på riktvärdekarta
kommer alt underlätta arbelel för nämnderna. Helst bör så många vägledande
uppgifler som möjligt redovisas på riktvärdekarta.
Länsstyrelsen
i Ålvsborgs län anser att en enhetlig metod bör tillämpas för angivandel av
riktvärde för mark. Detta bör innefalta ett bruttovärde för tomt, dvs. värdel
av "färdig" tomt försedd med alla nyttigheter.
Sveriges
fastighetsägareförbund framhåller atl markvärdekartorna vid lidigare
laxeringar har kritiserals från skilda synpunkler. Förbundel anför vidare:
Förbundel
instämmer i kritiken. Kartorna har fastställts av skattecheferna ulan nägon
insyn frän fastighetsägarnas sida. Det har visal sig vara förenal med
åtskilliga svårigheter att vid erinringar eller besvär fl till stånd någon
ändring i de riktvärden som angivils på markvärdekartorna. Invändningar om all
byggnadsförbud sedan flera är tillbaka råder inom kvarter eller att
byggnadsrätlen regleras enligt en föråldrad stadsplan, som inte kan realiseras,
har lämnats obeaktade. Om del gäller en stadsplan med utökad byggnadsrätl och
denna är fastställd för flera decennier sedan, lorde man enligl förbundet med
tämligen stor säkerhel kunna räkna med atl nägon sädan rätt enligt planen inte
kan utnyttjas. Planen blir i elt sådanl fall föremål för omarbetning. Dessa
kartor föreslås i fortsättningen heta riktvärdekartor med hänsyn till del
ändrade innehållet i dessa, dä de inle bara skall upplaga riktvärden ä mark
ulan även tillämpliga byggnadsvärde- och H-tabeller för olika områden. I och
för sig synes det inte vara någol att invända häremot. Enligl förbundet borde
man emellertid i en helt annan ulslräckning än vad som förekommil vid tidigare
taxeringar la hänsyn till särskilda förhållanden för de olika fastigheterna
såsom byggnadsförbud, föråldrade stadsplaner m. m. Jämkning av markvärdet bör
därvid komma till ständ och pä nägol sätt bör detta komma till ultryck i
förarbetena.
4.4.1.2
Juslering, interpolation (12.2.8 och 12.2.5)
Förslaget
atl justera ett framräknal värde för säreget förhällande därför all värdefaktor
föreligger beträffande fastighelen som inte har beaktats dä riktvärdet
bestämdes, behandlas särskilt av lantbruksuniversitetet och Sveriges
Prop, 1979/80:40 296
villaägareförbund.
Lantbruksuniversitetet påpekar alt skogsstyrelsen och naturvårdsverket är i
färd med atl ularbela anvisningar lill den nya skogsvårdslagen. Det förefaller
naturiigt alt anvisningarna om säregna förhållanden vid taxering av skog med
offenlligrältsliga förpliktelser, t. ex. naturreservat, samordnas med
skogsstyrelsen och naturvårdsverkets anvisningar.
Sveriges
villaägareförbund framhåller bl. a. alt riktvärdena föreslås bli mer normerande
än lidigare och anför:
En
ventil finns visseriigen i kommitténs förslag genom atl hänsyn kan las till
säregna förhållanden. Förbundet anser ultryckel "säregna" mindre väl
vall. Uttrycket leder närmast tanken lill att del är fråga om exlraordinära
situationer. Avsiklen torde dock inte vara alt uttrycket skall tolkas pä detta
snäva sätl. De exempel som ges på säregna förhållanden anger all del är fräga
om vad som enligt juridiskt språkbruk brukar betecknas som "särskilda
omständigheter". Eftersom ett sädant synsätt bör vara riktlinjen för
möjlighelerna att justera labellvärdena, föreslår förbundet atl uttrycka
"säregna" utbyts mot "särskilda".
Förslaget
atl de genomsnittliga förhållandena för skogsmark på taxeringsenheter i olika
kommuner flr läggas till gmnd vid klassindelningen, om egendomen skulle
taxerats lillsammans om den legat inom samma kommun, las upp av RSV. RSV
påpekar atl eftersom klassificeringsdala har olika innebörd inom olika områden
kan genomsnittliga förhållanden läggas Ull gmnd för indelningen endast om hela
skogsmarken ingår i samma värdeområde. Någol annat är enligl RSV:s mening inte
möjligt. RSV föreslår att frågan löses genom alt en begränsning till
värdeområde införs. Lantbruksuniversitetet framför samma uppfattning som RSV.
Enligl
förslaget flr interpolation av värde i tabell eller serie inte ske. Kommittén
anser atl inle heller extrapolering skall ske vid tillämpning av en
värdetabell. Av denna anledning anser länsstyrelsen i Uppsala län atl de
tabeller som fastställs bör vara slulna sä att man, om en labell är för snäv
för elt vissl omräde, kan utöka den genom extrapolering.
4.4.2
Byggnads- och markvärde, byggnad under uppförande m. m. (12.2.11) 4.4.2.1
Mervärdeprincipen (12.2.11.1)
Förslagel
alt byggnadsvärdet skall bestämmas enligl mervärdeprincipen lämnas allmänt utan
erinran.
Några
remissinstanser redovisar emellertid kriliska synpunkler på förslagel. SIB
anför:
Denna
metod må betraktas som godlagbar vid taxering av industri- och
affärsfasligheler, där man kan utgä från all avkastningsvärdena från olika
slags byggnader pä samma tomt starkt kan variera. Annorlunda förhäller det sig
för bosladsfastigheter.
Bostädernas
avkastningsvärde i form av ijänsler frän bostadskapitalel kan i
Prop. 1979/80:40 297
princip
bestämmas utifrån lägenhetsanknulna egenskaper säsom uirymme,
ulruslningsstandard och älder. Sådana uppgifter lämnas ju såväl vid AFT som
lill FoB.
Det
som i lagsliflningen belecknas som "markvärden" konstitueras däremot
av egenskaper i bostadens omgivning, bl. a. närheten till vissa nyttigheler,
som affärer, rekreationsområden osv. och "onyttigheier" som fabriker
med luftförorenade ulsläpp m. m. Dessa egenskaper är alltså icke knuina lill
själva lägenhelen.
Del
är utifrån denna uppdelning som den ekonomiska forskningen av bostadsmarknaden
bedrivs. Bostaden och dess egenskaper flr alltså dä representera etl realvärde
medan mervärde (som under vissa föratsättningar alltså kan vara negaiivt) för
marken ulgör restposten.
Detla
utgör enligt SIB också huvudprincipen i den hyreslagstiftning som antogs av
1968 års riksdag. Bruksvärdet representeras här av bostadens egenskaper. Samma
värderingsprincip borde prövas vid fastighetstaxeringen för alt få en
jämförelse mellan konsumlionsvärdel av lägenheler i småhus och i hyreshus.
Lägenhetens konsumtionsegenskaper skulle dä ulgöra del primära och markvärdet
restposten. Institutet menar alt del bör ulredas om inte principen med
kapitaliserat bruksvärde av bostäderna pä marken bör tillämpas generelll som
primär bestämningsgrund. En sädan omläggning lorde dock innebära så omfattande
teoretiskt och statistiskt arbete all del sannolikl inte kan hinnas med i lid
till 1981 års taxering. Dock bör en sådan omläggning aktualiseras snarasl om
nya principer skall hinna utarbetas i tid lill därnäst följande allmänna
fastighetstaxering.
Sveriges
fastighetsägareförbund anför all den nu gällande och föreslagna
mervärdeprincipen ibland flr konsekvenser som av allmänhelen upplevs som i hög
grad otillfredsställande. Markvärdet har oberättigat kommil atl svälla ut så
alt del helt dominerat det lotala taxeringsvärdet. Rättelse skulle kunna
åsladkommas genom all vidgade möjligheter lill jämkning av delvärdena införs
för sådana fall. Förbundel understryker också betydelsen av taxeringsvärdet och
fördelningen av värdet pä mark och byggnad pä grund av proportioneringen av
köpeskillingen vid försäljning. Vidare kan ell lågl byggnadsvärde bidra lill
atl en längivare kan få iniryck av all del är fräga om en däligl underhållen
byggnad med därav följande olägenheter i samband med belåning.
Lantbruksuniversitetet
anser all det är lämpligare att del värdena räknas fram var för sig saml att
korrigering sker av samtliga delvärden med användande av en gemensam faklor för
au överensslämmelse med beräknal totalbelopp skall uppnås. I annat fall
föreligger risk atl byggnaderna undervärderas. Specielll vad gäller
jordbruksfastigheter slär kostnader för nybyggnader igenom i marknadspriset med
starkt reducerad effekl. Vidare kan för vissa tillskotlsköp erläggas priser som
översliger vad som kan beiraktas som normall.
770
m. fl. anser atl mervärdeprincipen framstår som orealistisk och praktiskt
ogenomförbar för den grupp av taxeringsenheter, som utgör bestående
brukningsenheter. FIO m. fl. anför:
Prop. 1979/80:40 298
För
sådana taxeringsenheter saknas möjligheter all beräkna ell marknadsvärde för
marken i obebyggt skick. Någon egenllig marknad för obebyggda beslående enheler
finns ej. I den män man kan tala om någon marknad för obebyggd jordbruksmark
avser denna marknad regelmässigt tillskottsmark, där denna särskilda egenskap
gör att marken betingar ell särskill högl pris. En metod som för de bestående
bmkningsenheterna bestämmer markvärdet med utgångspunkl frän marknaden för
obebyggd lillskollsmark och låter byggnadsvärdet utgöra etl restvärde leder
till en helt orealistisk underskattning av byggnadernas andel av
taxeringsenhetens marknadsvärde. I fråga om de bestående driftsenheterna vore
del mera i överensslämmelse med de faktiska förhållandena på marknaden all utgå
frän byggnadsvärdet och låla marken svara för restvärdet.
En
uppskallning av byggnadernas andel av taxeringsenhetens marknadsvärde, som
svarar mot de på marknaden rådande faktiska förhållandena, måste enligl
Fideikommissariernas Intresseorganisations uppfattning gmndas på följande
förulsällningar.
1. alt byggnader ar nödvändiga för driften,
2. atl de på taxeringsenheten befinlliga byggnaderna
normalt har visst värde för driften samt
3. atl en evenluell köpare av taxeringsenheten är
villig att betala så mycket mera för taxeringsenheten med därå befinlliga
byggnader som det - om taxeringsenheten hade varit obebyggd - skulle ha koslat
atl bygga för driften i lika mån ändamålsenliga nya byggnader.
Den
av ulredningen föreslagna principen för de beslående enhetema leder till
alldeles för låga byggnadsvärden och därmed för lågt underiag för avskrivning
på byggnaderna när del i samband med köp av jordbruksfastigheter aklualiseras
atl proportionerna vederiagel mellan mark och byggnader.
Lantbrukarnas
skattedelegation anför bl. a.:
Den
teoretiskt riktiga metoden mäsle vara alt ulgå frän totalvärdet och
proportionera della på del värden enligt en enhetlig modell. I praktiken
bestäms de olika delvärdena var för sig varefter vissa korrigeringar görs för
all totalvärdet inte skall bli för högl. Vid 1975 års allmänna
fastighetstaxering skedde dessa korrigeringar inle konsekvent. Korrigeringarna
gjordes främst på byggnadsvärdet och medförde alt della värde blev för lågl i
förhållande lill övriga delvärden. Enligt delegationens uppfattning är det
denna gäng än viktigare all delvärdena blir rikliga i förhållande till
varandra. Den nya proporlioneringsregeln om beräkning av anskaffningsvärde av
skog har lillkommil som en ny belydelsefull faklor. Delegationen anser atl
frägan mäste ägnas stor omsorg. Det krävs klara motivullalanden i propositionen
så att de myndigheler som skall ta fram och fastställa riktvärdena flr
erforderlig vägledning.
4.4.2.2
Byggnad under uppförande m. m. (12.2.11.3)
Några
remissinstanser behandlar förslaget att byggnad under uppförande bör värderas
lill hälften av nedlagd kostnad. Lantbruksuniversitetet och länsstyrelserna i
Uppsala och Hallands län anser att i den nedlagda kostnaden också skall räknas
in värdel av eget arbete och atl detta skall framgä av
Prop. 1979/80:40 299
lagtexten.
Länsslyrelserna
i Östergötlands och Skaraborgs län samt Göteborgs kommun anser alt del är
angeläget med ett klargörande eller en definilion av vad som kan anses
innefattas i begreppet under uppbyggnad. Länsstyrelsen i Skaraborgs län anför
bl. a. alt det från fastighetsägares sida ofta hävdas, beroende på atl vissa
mindre byggnadsdeialjer återstår, att byggnad är under uppförande trols alt den
tagits i bmk för sitt ändamål. Detta är vanligl när byggnad uppförs i egen regi
och särskill i fräga om fritidshus. Den gynnsamma värderingsregeln kan många
gånger medföra ell ur materiell synpunkl för lågt byggnadsvärde. Enligt
länsstyrelsens uppfattning bör byggnad inle anses vara under uppförande om den
är så färdig all den kan las i bruk för silt ändamål. Länsstyrelsen i
Östergötlands län framför liknande synpunkler och ifrågasätter att tillägg som
innebär att den föreslagna värderingsregeln inte gäller för byggnad, som har
lagils i bruk eller är i allt väsenlligl färdigställd. Göteborgs kommun anför
alt det i dag i princip tycks vara möjligt att redovisa ett hus såsom icke
färdigt praktiskt laget hur länge som helsl.
Förslaget
att värde av byggnad som är lös egendom skall beslämmas som om byggnadens ägare
ägde marken avstyrks av länsstyrelsen 1 Uppsala län. Länsstyrelsen anser alt
saluvärdet för byggnad på ofri gmnd - bortsett från lomträttsfastigheter -
ligger väsentligl lägre än för molsvarande byggnad, om byggnaden och marken har
samma ägare.
Länsstyrelsen
1 Ålvsborgs län anser att en kompletlerande regel angående värderingen av
nyplanlerad skog bör ges i samband med den föreslagna generella regeln om all
föryngringsåtgärder inte skall beaktas vid värdering av skogsmark med växande
skog.
4.4.2.3
Byggnadsminne, saneringsbyggnad, m. m. (12.2.11.3)
Förslagel
att byggnadsvärdet skall utgöra totalvärde på taxeringsenhet där byggnaden
förklarals vara byggnadsminne eller angells som historiskt eller
kulturhistoriskt värdefull i stadsplan behandlas särskill av åtskilliga remissinstanser.
LBS anför bl. a. atl i fråga om lantbruksenheter där mangårdsbyggnaden har
förklarals för byggnadsminne medför lagförslagel all taxeringsenhetens
totalvärde kommer atl vara lika med byggnadsvärdet. Enligt de föreslagna
reglerna ingår inte bara byggnaden i en lantbruksenhet ulan ocksä hela
faslighetens lantbraksareal och alla andra byggnader. Avsett resultat kan
erhållas exempelvis genom atl ändra beslämmelsen lill alt avse den
värderingsenhel som byggnaden ulgör och inle åsätta tillhörande tomtmark något
värde. Samma synpunkt framförs av länsstyrelsen i Värmlands län. Lantbrukarnas
skattedelegation anser också all beslämmelsen bör omarbelas så all den kan
tillämpas på byggnader på jordbraksfastighet.
Samfundet
för fastigetsvärdering anför atl förslaget i fråga om kulturhistoriskt värdefull
bebyggelse kan medföra effekler så atl likartade fästighetstyper erhåller olika
taxeringsvärden ulan all marknadsvärdet för den skull behöver
Prop. 1979/80:40 300
vara
olika. Samfundet vill i stället föreslå att markvärde åsätls efler samma
princip som ofla lillämpas där aktuell nybyggnadsräti saknas, dvs. med
utgångspunkt frän befinllig bebyggelse. Detla torde vara rimligl mot bakgrand
av att om kulturhistoriskt värdefull byggnad skulle förstöras pä grund av
olyckshändelse kan ell återappförande ofta vara aktuellt. Länsstyrelsen I
Stockholms län framför liknande synpunkter. FIO m. fl. anför bl. a.:
På
jordbruksfastigheter finns ofta och på godsen näslan alllid kulturhistoriskt
värdefull bebyggelse och miljöer, som inte tillför egendomen ell mervärde ulan
som tvärtom oftast ulgör en stor belaslning för egendomens värde. All t. ex.
gamla slotts- och hertgärdsbyggnader värderas mycket negaiivi av
fastighetsmarknaden beror ej blott pä de mycket slora kostnaderna för
anläggningarnas drift och underhåll ulan även de stora personliga uppoffringar
och kostnader som följer av själva boendel i hus av delta slag. Värderingen av
kulturbyggnaderna och miljöerna däromkring har hittills fungerat dåligt. Det är
nödvändigt alt taxeringsmyndigheterna inför nästa allmänna fastighetstaxering
ges klara direktiv om atl ta hänsyn till de speciella förhållanden, som
föreligger för bebyggelse och miljöer av detla slag. Detta är av stor vikl även
ur allmän synpunkt. Hittills har det varil svårt för de skattskyldiga atl få gehör
för en realislisk värdering.
Förslagel
att tomtmarkens värde skall sättas ned med hänsyn till rivningskostnader för
saneringsbyggnad på tomten lämnas allmänt utan erinringar. Lantbrukarnas
skatiedelegation anser all reglerna om saneringsbyggnad bör ges en
vidsträcktare tillämpning. De bör bl. a. gälla beträffande exploaleringsmark.
Göteborgs kommun anser emellertid atl regeln medför belydande praktiska
olägenheler. Om en faslighet över huvud taget är bebyggd, bör den enligt
kommunens mening ha etl byggnadsvärde om än minsta möjliga.
4.4.2.4
Egendom med värde 0(12.2.12)
Förslagel
om all övrig mark och annan särskilt angiven egendom alltid skall värderas Ull
noll lämnas utan erinringar av de flesta remissinslanserna.
Kammarrätterna
anser emellertid att det bör framgå av lagtexten om det värde under 10 000 kr.
för småbyggnad som anges i 7 kap. 17 § avser taxeringsvärdenivå eller
marknadsvärdenivå.
Länsstyrelsen
i Södermanlands län anför beträftande värderingen av byggnad av mindre värde på
annans mark alt det fordras stor lokalkännedom i nämnden atl utan tillgång lill
deklaration avgöra om taxeringsvärdet på byggnaden kan uppgå till minsl 10 000
kr. Lantmäteriverket eller konsulent bör i fall dä fräga kan uppkomma om
taxering av sådan byggnad göra nämnden uppmärksam på problemet sä att utredning
görs i tveksamma fall och ägaren anmanas att deklarera.
Prop. 1979/80:40 301
Länsstyrelsen
i Kristianstads län samt skogsvårdsstyrelserna I Kalmar och Norrbottens län
framför kritiska synpunkter på förslagel att övrig mark inte skall åsättas
värde. Skogsvärdsstyrelsen i Norrbottens län släller sig frågande till all den
mark som föresläs ingå i begreppet övrig mark - exempelvis kalfjäll,
kraftledningsgalor och ladugårdsbackar - ej skall åsättas nägot taxeringsvärde.
Enligt slyrelsens uppfattning har även sädan mark ett visst, om än ringa värde,
t. ex. som producent av renbete eller viltfoder, och bör då också åsättas ett
värde vid taxeringen.
RSV
anför all del kan bli svårl alt avgöra vad restposten övrig mark kommer all
innehålla och all del kan vara av belydelse eflersom det ägoslagel inle skall
åsättas värde. Ytteriigare rikllinjer mäsle lämnas i detla avseende i samband
med den slutliga ulformningen av lagreglerna.
Förslaget
atl industrilillbehör inle skall åsättas nägot värde behandlas av några
remissinsianser. Länsstyrelsen i Östergötlands län har inte nägol all erinra
mot förslaget och fömtsätter atl industrilillbehör inte behöver deklareras.
Beträffande
elledningar ovan mark är länsstyrelsen I Kristianstads län tveksam om sädana
från kraftproducent enligl förslagel blir skattefria som lillbehör lill
specialbyggnader eller pä grund av all de inle skall åsättas värde som
industrilillbehör. Föreligger servitut så är det nämligen inte givel alt
härskande fastighet ingär i distributions- eller överföringsnälet. I den mån
ledningarna inle blir skattefria som tillbehör lill specialbyggnad lorde de 11
anses ulgöra byggnadslillbehör och ej industrilillbehör.
4.4.3
Riktvärden för byggnadstyper
Nägra
principiella invändningar mol förslaget till riktvärden för de olika
byggnadstyperna görs inte. Uppläggningen av systemet och reglema för denna del
av förslaget biträds uttryckligen av t. ex. kammarrätterna.
4.4.3.1
Småhus (13.2)
Förslaget
om riktvärden för småhus biträds eller lämnas i huvudsak utan erinringar av
remissinstanserna. SACO/SR ullalar om den huvudsakliga regeln för småhus med
komplemenlbyggnader all den överensslämmer med nu gällande regler. Några
svårigheter i tillämpningen har inte märkts.
Ålskilliga
remissinsianser ullalar sill stöd för förslaget alt värderingen av småhus för
permanent boende och fritidshus samordnas och sker på grand av en enhetlig lyp
av byggnadsvärdelabeller. Bland dessa remissinstanser är SIB, länsstyrelserna i
Stockholms, Hallands och Ålvsborgs län, lantbruksnämnden i KrisUanstads län
och SACO/SR.
Länsstyrelsen
i Stockholms län anför:
Den
föreslagna samordningen av P- och F-labeller anser länsslyrelsen i och för sig
motiverad bl. a. genom all den är ägnad att underiätta taxeringsverk-
Prop. 1979/80:40 302
samheten.
Genom all klassificeringen och kodsättningen som permanent-respekUve fritidshus
bl. a. utnyttjas inom andra områden av samhällsplaneringen, exempelvis
bebyggelseinvenleringar, krediibedömningar m. m. är det emellertid nödvändigt att
distinktionen permanent-hus - fritidshus bibehålls.
Länsstyrelsen
i Hallands län anför atl användningen av två tabellserier har åstadkommil
komplikationer, och då i synnerhet i elt län som Halland med utbredd
fritidsbebyggelse, som i vissa områden successivt håller pä alt förvandlas till
permanentbebyggelse. Det är dock angeläget atl tabellerna ulformas på sädani
sätl att de inrymmer även de enklare - ej vinterbonade -småhusen. SACO/SR
framför liknande skäl.
Lantbrukarnas
skattedelegation framhåller i avsaknad av särskilt uttalande om hur
bostadsbyggnad på jordbruksfastigheter skall värderas, atl någon förändring i
nuvarande tillvägagångssätt inte är länkl. Värdering bör alltså normall ske
lill 80 % av labellvärdet för vanliga småhus.
Storlek
Ålskilliga
remissinsianser har lämnat synpunkter pä den föreslagna bestämningen av
värdefaktorn sloriek. SACO/SR framhåller alt tre nya begrepp införts i
lagtexten, golvplan, braksarea och primär bruksarea. Under förutsättning atl
dessa begrepp avses all ersälla alla lidigare facktermer är nyheten välkommen.
Nuvarande ytangivelser där hänsyn skall tas till trappor, bärande väggar,
biutrymmen, takhöjd, marknivå utanför byggnaden, "inredningsbar"
respektive "inredd", har hos deklaranterna rillskapat en fullständig
förvirring, som dokumenleras framför allt vid gmpphusbebyg-gelse med likadana
hus. Det mäsle emellertid klart framgä av deklarationsblanketterna atl
bostadens yta beräknas pä annat sätt än vid 1975 års taxering så atl
fastighetsägarna observerar detla.
Också
Sveriges villaägareförbund underslryker att ullryck som primär bruksarea inle
lämpar sig alt använda i de anvisningar som lämnas till fastighetsägarna. Där
bör i stället mera vanliga och lättbegripliga utlryck användas, t. ex. boyta.
Länsstyrelsen I Uppsala län är iveksam lill att bibehålla begreppet bostadsyta
i deklarationen men med den primära bruksareans definition eftersom bostadsytan
i 1975 års deklaration då felaktigt kan komma att användas.
Förslaget
all intervallet i slorleksklasserna skall vara 10 m primär bruksarea behandlas
av elt antal remissinstanser. Länsstyrelsen I Östergötlands län anser alt det
ändrade storieksintervallet är väl avvägt. Också Lantbrukarnas skattedelegation
anser det riktigt att minska tabellslegen.
Länsstyrelsen
I Västerbottens län är tveksam till den föreslagna halveringen av
storieksintervallet, som har föreslagits för atl undvika alllför stora
iröskeleffekter. Den blir enligt länsslyrelsen svårast att tillämpa vid laxeringen.
Även förhållandevis små mätfel som görs kan föranleda att fastighet
Prop. 1979/80:40 303
hänförs
lill felaktig storieksklass.
Länsslyrelsen
i Stockholms län avstyrker den föreslagna ändringen av byggnadsvärdetabellerna.
Länsslyrelsen anför:
Storieksuppgifterna
i deklarationerna är i slor utsträckning felaktiga och taxeringsnämnden saknar
i allmänhel underiag för rättelser. Föreställningen alt större noggrannhet
skulle uppnås vid laxeringen genom smalare intervall i värderingstabellerna
mäste vara en illusion. Som underiag för bestämmande av marknadsvärde används
slalislik som beaklar endasi avtalade köpeskillingar. Det förefaller
orealistiskt atl man ur en sädan statistik skall kunna utläsa värdeskillnader
hänföriiga till så små ylskillnader som 10.
I
fråga om förslaget att den nya svenska standardens mätregler skall gälla anför
länsstyrelsen i Östergötlands län all reglerna bör utformas på så sätt alt del
inle enbart blir den primära bruksarean som blir värdepäverkande utan jämväl
även den varmbonade sekundära bruksarean. Däremot bör kallbonad sekundär
braksarea och övrig area påverka värdel i mindre omfallning än den varmbonade
sekundära bruksarean. Endasi vid en sådan konslraktion kan den rättvisa skapas
vid taxeringen av småhus, som många småhusägare efleriyst. Länsstyrelsen i
Uppsala län anser det stötande att inle i full utsträckning räkna in typiska
bostadsutrymmen i form av stora, luxuösa gillesstugor, arbetsrum m. m. i
källaren i husets storlek, utan viss kvotdel, när andra enkla varmbonade
utrymmen som inte har karaklär av bostadsyta synes komma alt räknas in pä samma
säll.
Nägra
remissinsianser anser atl redan i lagtexten bör hänvisas till den
nomenklalurbeskrivning (svensk slandard) som ligger lill grund för de begrepp
som anges i lagen och att det ocksä i lagen bör klart framgå vad som avses med
dessa begrepp. Sädana synpunkter framförs av länsstyrelsen i Kopparbergs län
och Lantbrukarnas skauedelegaiion.
Ålder
Vid
beslämning av den föreslagna värdefaktorn älder bör enligt länsstyrelsen i
Uppsala län ocksä genomgripande reparaiioner beaktas. SACO/SR anser all ordel
ålder är direkl missvisande. Ell gammalt hus blir inle yngre för att det byggs
lill eller om. Snarare bör denna faklor benämnas "äldersskick".
Standard
Förslagel
om värdefaktorn slandard berörs av SACO/SR som hänvisar till all utredningen
konstaterat atl de allmänl hållna begreppen i nuvarande poängskala inle kan
bibehållas. Erfarenhelen talar myckel slarkl för denna bedömning. Det är
nödvändigt med entydiga säväl positiva som negativa poäng.
Prop. 1979/80:40 304
Byggnadskategori
Mot
den föreslagna värdefaktorn byggnadskategori har SACO/SR inte något att erinra.
Länsstyrelsen i Östergötlands län anför alt systemet bör utformas pä sådant
säll att rättvisa i värderingen erhålls mellan exempelvis källariösa och
källarförsedda hus samt mellan serieproducerade rad- och kedjehus i förhällande
lill friliggande småhus. Den värderingsmodell som tillämpades vid 1975 ärs
allmänna fastighetstaxering gav i nu nämnda fall inte full rättvisa vid
värderingen. Länsstyrelsen i Kopparbergs län framför liknande synpunkler.
Fastighetsrättsliga
förhållanden
Ålskilliga
remissinsianser har synpunkler pä den föreslagna värdefaktorn
fastighetsrättsliga förhållanden. Lantbruksnämnden i Skaraborgs län anför bl.
a. att man i förslagel med ledning av gällande praxis förutsätter att etl
självsländigl fungerande bostadshus av någoriunda god beskaffenhet vara
avslyckningsbart under förulsällning alt byggnaden inle är behövlig för
jord-och skogsbruksnäringen. Möjlighelen till avslyckning av en sådan byggnad
har ofta etl avgörande infiylande pä marknadsvärdet. Många av dessa för jord-
och skogsbruket överflödiga byggnader har ett sådanl läge att en avstyckning
skulle kunna komma all medföra allvariiga konflikler (bullerstörning,
gödsellukt m. m.) mellan jordbrukaren och småhusägaren. Det torde kunna sägas
alt praxis här håller på atl ändras och att slörre restriklivilel i framliden
kommer att iakttas beträffande avslyckningsmöjlighelerna. Bostadshus som inle
behövs för jord- och skogsbruket men som är belägna i anslutning lill
bmkningscenlrum på bestående brukningsenhet eller mitl ute på etl öppet
åkerområde bör i stället förutsättas vara inte avstyckningsbara och värdesättas
med ledning därav.
Överlantmätaren
i Östergötlands län anför:
Som
riktvärde för småhus klass 2, dvs. byggnadsvärde för småhus pä avstyckningsbar
tomtmark, föreslås 100 % av värdet i tabell. Reduktion till 80 % synes
motiverad i de fall mark och byggnad inle är i samma ägares hand.
Marknadsvärdet pä byggnad är uppenbariigen lägre i dessa fall eflersom objektet
inte är belåningsbart. Marknadsvärdet på sådan byggnad blir i annat fall i
realiteten beroende av markägarens benägenhet att sälja tomtmark.
SACO/SR
anser att förslagel alt dela upp de osjälvständiga fastigheterna i
avstyckningsbara respektive icke avstyckningsbara och införa dessa begrepp i
lagen är klart olämpligt. Fastighetstaxeringsnämnden saknar hell möjligheler
att bedöma detta. Lantbrukarnas skattedelegation anser alt bestämmelsen är
svårtolkad och behöver övervägas ytteriigare. Fastighelstaxeringsnämnden skall
inte ta ställning i fastighetsrättsliga frågor. Den har inte kompetens att
avgöra om en tomt kan avstyckas.
Prop. 1979/80:40 305
Värdeordning
I
fräga om den föreslagna värdefaktorn värdeordning anser SACO/SR atl lagtexten
har utformats så neutralt atl den kan tolkas hur som helst.
Övrigt
Länsstyrelsen
i Södermanlands län anför:
FTNs
största problem vid värdering av småhus lorde vara alt finna rätl slandardpoäng
för den enskilda byggnaden. Även om justering fär ske för säregna förhållanden
är denna form av värdejustering normall inle avsedd all användas exempelvis vid
slörre slandardhöjande reparationer i äldre hus eller motsatsen - väsenlligl
eftersatt underhäll. Enligt länsstyrelsen är utrymmet i FTN för att beakta
sädana faklorer alllför snävt. Även om FTN i det förra fallel kan gä upp någon
åldersklass är del svårare alt gå ned i del senare. Följden kan således bli atl
tvä byggnader av normal standardtyp, byggda samtidigt, som har hell olika
marknadsvärden ändå fär samma taxeringsvärde med tillämpning av gällande
byggnadsvärdetabell. En möjlighel börenligi länsslyrelsens mening öppnas för
FTN all justera standardpoäng eller åldersklass med hänsyn till faktiska
förhållanden och göra sä atl säga en samlad bedömning av byggnadsvärdet.
4.4.3.2
Hyreshus (14.2)
Förslagen
om riktvärde för hyreshus har i huvudsak lämnals utan erinran. Lokala
skattemyndigheten i Linköping anser atl regler för värderingen av mindre
hyreshus pä gränsen lill tvåfamiljsfasligheler mäsle utarbetas sä alt inle
skillnaden i värde mellan dessa likartade byggnadstyper blir för slor.
Lantbrukarnas
skattedelegation anför all del är verklighetsfrämmande atl säsom föreslagits
ange någol slags normhus för hyreshus. Hyreshusen ulgör ingen enhetlig
kategori. Del finns hus med enbart bostäder, kontor, aflarslokaler m. m. eller
hus med blandad användning. Kommitténs beskrivning av elt normhyreshus kan
inte tas pä allvar. Del är svårt atl inse varför man skall fastställa
värdeserier för hyreshus. Del kan finnas skäl för della belräffande småhus men
knappast för hyreshus.
Lantbruksuniversitetet
finner det Iveksamt om man i praktiken verkligen kan konstmera värdeserier
grundade på riktvärden för hyreshus med normall förhållande mellan markvärde
och äriig lolal hyra.
Totalhyran
Den
föreslagna definitionen av tolalhyran behandlas av länsstyrelserna i Hallands
och Kopparbergs län. Länsstyrelsen I Hatlands län anför bl. a.:
1
belänkandet föreslär kommittén i huvudsak oförändrade regler för värdering av
hyresfastigheter. Detta innebär bl. a. atl totalhyran utgör en väsentlig grund
för värderingen. I laglexlen 10 kap. 2 § FTL föresläs en
20 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 40
Prop. 1979/80:40 306
definilion
av begreppet totalhyra innebärande att sädan hyra i fräga om bostäder skall vara
bruksvärdehyran. Begreppet bmksvärdehyra innebär kallhyra enligt vad
länsslyrelsen erfaril. Av belänkandel i övrigt synes emellertid framgä alt man
trots användningen av beteckningen bruksvärdehyra avser att ha
värmekostnadsersällning inräknad i tolalhyran. Här föreligger säledes en
oklarhet.
Del
blir allt vanligare all värmekostnadsersällning belalas separal från hyran. Vid
eluppvärmning förekommer all hyresgästen betalar värmekosl-naden direkt till
elverket enligl en separal mätare. Detta förfaringssätt uppges frän
länsbostadsnämnden i Hallands län i fortsättningen komma att vara etl villkor
för beviljande av slalliga lån.
Länsslyrelsen
föreslår med anledning av det anförda atl med lotalhyra skall avses
kallvärdehyra - läl vara betecknad bruksvärdehyra, definierad pä ell enlydigt
säll.
Länsstyrelsen
I Kopparbergs län framhåller alt till gruppen hyreshus hänförs vissa byggnader
där del normalt inle finns någon "hyra" (t. ex. hotell, kontor och
butik i egen fastighet, restauranger m. m.). Enligl länsstyrelsens mening torde
dessa byggnader i avsaknad av "lotalhyra" böra kunna värderas enligt
någon form av produklionskoslnadsmelod. Länsstyrelsen har därför ansett alt
dessa byggnadstyper skall hänföras lill en frislående byggnadskategori benämnd "övriga
byggnader".
Sveriges
fastighetsägareförbund framhåller:
Vid
1975 års fastighetstaxering har man, vilket kommittén påpekat pä s. 567, i
belänkandel använi sig av värdefaktorerna lotalhyra, älder, slandard och
markvärde. Enligl förslagel är del nu avsett, all värdefaktorn lotalhyra skall
slopas. I stället skall slorleken på de lägenheter som finns i ell hyreshus
beaktas. Förbundel anser della vara orealistiskt vid en ekonomisk värdering av
hyreshus. De olika ytorna i ell sädani hus har varierande värde beroende på
utnyttjande, skilda hyresnivåer, läge i huset m. m. Förbundet föreslår därför,
all samma värdefaktorer som gällde vid 1975 års taxering alltfort skall
tillämpas.
DEFU
anför:
Vid
senaste fastighetstaxeringen infordrades enligt RSV:s anvisningar uppgift om bäde
1974 och 1973 ärs hyra för hyresfastigheter. Detla för all man skulle kunna fl
fram elt omräkningstal som användes för all räkna om 1974 års hyra lill 1973
års hyresnivå i de fall 1973 års hyra inle fanns aU tillgå. För en sådan
omräkning borde vanligen hyresindex vara tillräckliga. Uppgift om etl års hyra
skulle dä räcka.
Storlek,
standard
Av
de föreslagna värdefaktorerna behandlar länsstyrelsen I Stockholms län
storieken och Folksam standarden. Länsstyrelsen anser att om slorleksindel-ning
för hyreshusen skall ske efler yta i stället för efter bruttohyra som förra
gången bör ytuppgiften finnas klarl angiven i deklarationen. Etl ytbegrepp bör
användas som kan fömtsättas vara lillgängligl för fastighetsägarna.
Prop. 1979/80:40 307
Folksam
inslämmer i förslagel alt slandarden bör bestämmas med hänsyn till hyreshusets
byggnadsmaterial och ulrustning.
4.4.3.3
Ekonomibyggnader (15.2)
Förslagen
om riktvärden för ekonomibyggnader har i slort mottagits posilivt av
remissinslanserna. LBS inslämmer i förslagel att del tabellsystem som gällde
för värdering av ekonomibyggnader vid 1975 års taxering i slorl sell bör
bibehållas. Länsstyrelsen i Östergötlands län anför all enligt länsstyrelsens
erfarenhet har de regler som tillämpades vid 1975 års allmänna fastighetstaxering
i fräga om värdering av ekonomibyggnader visal sig vara lällillämpade,
samtidigt som man har erhållit etl förhållandevis bra resullal. All värdera de
mindre värdefulla ekonomibyggnaderna beståndsvis såsom föreslagils är en klar
fördel. Länsstyrelsen har ingel atl erinra mol de föreslagna reglerna.
Lantbrukarnas
skattedelegatlon har inte något att erinra mot förslagel ulom i vad avser
normbyggnad och värdeserie. Man anför all lagen ger uirymme för elt tämligen
frill förfarande. Någon slörre förändring i förhällande till 1975 är dock inte
all vänta.
Länsstyrelsen
I Jämtlands län anför:
För
moderna ekonomibyggnader kan de värderingsprinciper, som användes vid 1975 ärs
allmänna fastighetstaxering, anses ge godtagbart resultat. Äldre omoderna
ekonomibyggnader kan ha slora variationer i värdel främsl beroende pä skick. På
fasligheter som inte ulgör självständiga brukningsenheter (åkermarken
utarrenderad) kommer ekonomibyggnaderna i många fall ej till användning.
Oavsett om underhållet är eftersalt eller inle lorde omoderna ekonomibyggnader
pä sädana fasligheter ha lågl eller i mänga fall ingel värde.
Länsstyrelsen
i Kopparbergs län anser atl en friare tillämpning av produktionskostnadsmetoden
bör tillvaratas för all fl bältre marknadsanpassade värden på
"enbart" moderna djurstallar,
LBS
tar upp värdenivän för ekonomibyggnaderna och anför:
Säsom
redovisais i belänkandet har en bearbelning av 1976 års köpeskil-lingsstatistik
givit en koefficient för ekonomibyggnader om ca 1,2. Det påpekas att resultatet
är myckel osäkert beroende bl. a. på att det genomsnittliga taxerade
ekonomibyggnadsvärdel för de försålda fastigheterna är mycket lågl - knappt
hälften av genomsnittsvärdet för samlliga fasligheter som vid 1975 års taxering
åsatts ekonomibyggnadsvärde. Detla lorde enligt lanlbruksslyrelsens bedömning
bero på dels alt fiertalet försålda fastigheter är små ur jordbrukssynpunki,
dels atl byggnadsbeståndet pä dessa fastigheter är sämre än normall. Ägare som
inle räknar med atl överlåta fastighelen inom släkten gör nämligen sällan
byggnadsinvesteringar mol slutet av sin yrkesverksamma tid.
Även
för moderna byggnader var emellertid den 1975 använda värdenivän så läg atl
betydande investeringar gav obetydligt utslag i taxeringsvärdet.
Enligl
lanlbmksstyrelsens erfarenhel bl. a. i samband med statligt finan-
Prop. 1979/80:40 308
sieringsstöd,
medför slörre byggnadsinvesteringar normall en höjning av fastighetens värde
som motiverar alt taxeringsvärdet höjs med ca 60 proceni av
anläggningskostnaden.
Erfarenheter
av 1975 ärs fastighetstaxering tyder på atl ekonomibyggnader alllför ofla
värderats enligt enklare meloder. Lanlbraksstyrelsen föreslår därför all
tillärripningsföreskrifterna ges en utformning som molverkar delta och alt
samtliga slörre byggnader (förslagsvis över 300 m) av respektive kategori
oberoende av älder och moderniteter värderas enligt mera detaljerade meloder.
Sådana slörre byggnader som används har normall ell så betydande värde all man
därigenom kan fl en riktigare värdesätlning.
Värdeserie
Förslagen
om en värdeserie med utgångspunkt i ell normalfall las upp särskill av
lantbruksuniversitetet, länsstyrelsen i Hallands län, lantbruksnämnden I
Skaraborgs län och Lantbrukarnas skattedelegation.
Länsstyrelsen
undrar varför man som normbyggnad har vall jusl djurstall för mjölkkor och vad
som är normal slandard och beskaffenhet för en sådan byggnad. Vid 1975 ärs
taxering användes samma tabeller över hela landel, vilkel inte lorde ha vållat
nägra slörre problem bl. a. med anledning av att värdet av ekonomibyggnaderna
visal sig ha en begränsad genomslagskraft på en jordbruksfastighets
marknadsvärde. Det torde, som kommittén även förmodar, inte heller vid 1981 ärs
taxering behöva bli aktuellt med olika tabeller för olika delar av landel.
Länsstyrelsen anser atl del inte heller för framtiden föreligger något behov av
en föreskrift om värdeserie. Lantbruksnämnden anför att del lorde vara svårt
atl avgöra vad som är "normal storiek". Man synes närmasl avse en
viss beslämd rula i labellen. För att klara ut begreppel bör därför i
anvisningarna anges vilken storieksklass som avses. Lämpligen bör då väljas
klassen 201-300 m eller 301-400 m''.
Lantbruksuniversitetet
ifrågasätter om förslaget är praktiskt genomförbart.
Lantbrukarnas
skattedelegatlon anser att det är hell verklighetsfrämmande atl ange ell
normslall och att del inle finns nägra skäl atl faslslälla en värdeserie för
ekonomibyggnader.
Standard
Lantbruksnämnden
i Kronobergs län anför i fråga om den föreslagna värdefaktorn standard:
Vid
fastställande av byggnadernas beskaffenhet bör ökad hänsyn tas till isoleringen
av väggarna. Väggisoleringen är nämligen i dag en myckel väsenllig faklor bl.
a. därför, all försl genom bra isolerade väggar kan man fl ventilationssystemet
all fungera. Dessutom bör flytgödsel inte ge högre poängtal än mekaniserad
utgödslingsanordning. I dag anses nämligen helt
Prop. 1979/80:40 309
mekaniserad
ulgödsling med urinavskiljare i gödselrännorna vara en bältre gödselhanlering
än flylgödselsyslemet.
Justering
Omständigheter
som kan ulgöra säregna förhållanden vid värdering av ekonomibyggnad behandlas
av länsstyrelsen 1 Jämttands län. Länsstyrelsen anför:
För
all moderna ekonomibyggnader skall kunna utnyttjas helt krävs alt lillräcklig
åkerareal finns att tillgå. För fasligheter som är beroende av sidoarrenden för
all utnyttja ekonomibyggnadernas kapacitet kan värdet pä ekonomibyggnaderna i
de fall sidoarrenden inle med säkerhet kan erhållas anses vara lägre än för
fastighet med tillräcklig ägd areal. Säregna förhållanden kan då anses
föreligga.
Lantbruksnämnden
I Hattands län anför all bland "säregna förhållanden" bör man kanske
ta in en anvisning om specialbyggnaders ändamålsenlighet vid pågående
användning och möjlighelerna all anpassa byggnaden lill annan driflsinriklning
eller helt annal ändamål.
4.4.4
Riktvärden för ägostag utom skogsmark och skogsimpediment
Något
riktvärde har inle föreslagits för övrig mark som enligt förslaget inte skall
åsättas någol värde.
4.4.4.1
Tomtmark (16.2.3 och 16.2.4)
De
föreslagna reglerna om riktvärden för tomtmark lill småhus, hyreshus och
industribyggnader tillstyrks eller lämnas i princip utan erinran av
remissinstanserna. SACO/SR anför:
Meloderna
för värdering av tomtmark i anslulning till allmän fastighetstaxering har
sedan andra världskriget ständigt förbällrats, främsl pä grund av
värderingsteknikens allmänna utveckling. Nu föreliggande förslag skiljer sig
obetydligt från de allmänna anvisningar som följdes vid 1975 ärs allmänna
fastighetstaxering.
All
riktvärdet för tomtmark för småhus regelmässigt bör anges per tomt är helt i
sin ordning. Likasä all byggnadsrätlen blir beslämmande för hyreshus. Och
sådana industrier, där byggnaderna till sin utformning företer slörre likheter
med hyreshus (för bosläder, kontor, butiker etc). För industrier, ofla större,
där tomtmarken i regel används för verksamhelen på elt annoriunda sätl (för
uppslag, för verksamhel som utföres i det fria elc.) synes del nalurligare att
beslämma värdel per m: tomtmark.
Värdeserie
SACO/SR
anför också atl de föreslagna värdeserierna förefaller väl avvägda.
Länsstyrelserna i Östergötlands och Skaraborgs län anser alt inter-
Prop. 1979/80:40 310
vallerna
i värdeserierna borde vara nägot mindre än som föreslagits. Länsslyrelsen i
Östergötlands län anser atl skillnaderna mellan värdena i serien bör vara 5 000
kr. frän 15 000 lill lOGOOOkr.och 10000 från lOOOOOkr. lill 200 000 kr. En
sådan värdeserie ger en mer förfinad och rättvis värdering av enskilda objekt
än den serie som har föreslagils. Länsstyrelsen I Skaraborgs län anför att sett
efter förhållandena i del länet vore det önskvärl om skillnaden mellan värdena
i serien angavs till 5 000 kr. upp till 70 000 kr.
Värdefaktorerna
De
föreslagna värdefaktorernas storlek fastighelsrätlsliga förhållanden, lyp av
bebyggelse och speciell belägenhet avseende tomtmark för småhus har behandlats
av SACO/SR, som biträder förslagen. SACO/SR biträder ocksä förslagen om
värdefaktorer avseende tomtmarker, hyreshus och industribyggnader.
Länsstyrelsen
i Östergötlands län anser all värdefaktorn fastighetsrättsliga förhållanden
inte bör ha den innebörd som föreslagits. Länsslyrelsen anför:
I
stället bör med fastighelsrätlsliga förhållanden avses tomtmark som utgör
självständig respektive inle självsländig faslighet. Anledningen härtill är all
gränsdragningen mellan avstyckningsbar respektive inte avstyckningsbar tomt är
synnerligen svår atl göra. Ingående kunskaper om fastighetsbildning och annan
lagstiftning krävs för atl göra en sådan bedömning riklig. Ofla krävs för
fastighetsbildning samräd med en rad olika myndigheter. All göra motsvarande
bedömning i en faslighetstaxeringsnämnd ställer sig mycket svårt. Dessutom är
fråga om etl slorl antal tomter som inle är rällsligl bildade och för vilka en
sådan bedömning mäsle göras. Del kan även antas all berörda faslighelsägare
kommer atl siräva efler alt tomtmarken uteslutande klassificeras som ej
avstyckningsbar.
Justering
SACO/SR
anser att det är angelägel att möjligheten all göra korrektion för säregna
förhållanden utnyujas i relativt hög grad i fråga om tomtmarken. Det förekommer
ofla även inom relativt begränsade områden anledning atl på grund av speciella
förhållanden sälla högre resp. lägre markvärden än vad markvärdeskarlan
anvisar. Delta gäller i synnerhet äldre bebyggelseomrä-den.
4.4.4.2
Exploateringsmark (17.2)
Förslagen
om riktvärden för exploateringsmark biträds eller lämnas utan erinran av del
helt övervägande antalet remissinsianser. Bland dessa är SACO/SR och
Lantbrukarnas skattedelegation.
Delvis
kritiska synpunkler på förslagel om värdering av exploateringsmark
Prop. 1979/80:40 311
framförs
av länsstyrelserna i Slockholms. Uppsala och Kopparbergs län. Länsslyrelserna i
Stockholms och Uppsala län anför alt det föreslagna tillvägagångssället vid
åsättande av värde på exploaleringsmark överensstämmer i huvudsak med vad som
har tillämpats inom länel för detaljplanelagda områden och tillstyrks i
princip. Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser all värdering av
exploaleringsmark bör ske efter riktvärden per kvadratmeter. Vidare anser de tre
länsstyrelserna alt de regler om exploateringsvärde som fanns vid 1975 års
fastighetstaxering bör behällas.
4.4.4.3
Täktmark (18.2)
Förslagen
om riktvärde för täktmark tillstyrks eller lämnas i princip utan erinran av
samtliga remissinstanser. Bland dem som särskilt har utlalal sig i frågan är
länsstyrelserna I Stockholms. Södermanlands. Göieborgs och Bohus samt
Kopparbergs län. SACO/SR och Lantbrukarnas skattedelegatlon.
Länsstyrelsen
1 Göteborgs och Bohus län anför:
Det
bör ankomma pä RSV atl ulforma tillämpningsanvisningar i della avseende. Del är
väsenlligl all brylningsfaktorn utformas sä atl den inle påverkas av
brytningstakten. Två likvärdiga takter som exploateras i olika takt skulle i
annal fall fä olika värden. Della måsle undvikas. Markvärdet ligger helt i den
lotala mängden grus inom ramen för täkltillsländet.
Länsstyrelsen
i Kopparbergs län anser att - utöver kommilléns förslag - bör mark, som ingär i
godkänd täktplan men där tillstånd ej har utfärdats och där läktverksamhet
säledes inte pågår, vid laxeringslidpunkten även åsättas värden av fyndigheten.
Lantbrukarnas
skattedelegatlon understryker viklen a v alt man beaklar den osäkerhet som kan
finnas beträffande förekomsten av ofyndigt material (lerkörllar, berg etc). Där
osäkerhei råder om markens beskaffenhet mäste därför vid beräkningen av del
marknadsmässiga prisei gardering i lillräcklig omfallning ske för ofyndigl
material.
4.4.4.4
Åkermark (19.2)
Del
helt övervägande anlalel remissinsianser biträder eller lämnar förslaget om
riktvärden pä åkermark i huvudsak utan erinringar. Detla gäller t. ex. LBS och
lantbruksnämnden i Västerbottens län. Lantbrukarnas skattedelegatlon uppfattar
förslaget som en finslipning av tidigare värderingsförfarande.
SACO/SR
anför att betänkandets värderingsmodell uppbyggs liksom vid 1975 ärs taxering i
hög grad pä avkastningsvärdering genom värdefaktorerna godhet,
brukningsförhållanden och dränering. Risk föreligger därvid att man speciellt
vid jordbrukstaxering fjärmar sig alltför mycket från marknadsvar-
Prop. 1979/80:40 312
debilden
vid fastslående av tabeller för värdespridningen baserade på dessa faklorer.
Beträffande åkermark lorde marknadsvärdena inte vara normaiför-delade pä sätt
förutsatts i betänkandet, utan ha en större spridning under än över del genomsnillliga
marknadsvärdet. Detla förhällande kan medföra risk för felinställning av
tabeller, vilkel speciellt måsle beaklas vid provvärdering. Exempelvis kan
borttagande av särskild klass för torvjordar medföra svårigheier alt inordna
dessa i en normalfördelad tabell dä dess värde varierar mer än
faslmarksjordarnas. Möjligheten all tillämpa säregna förhållanden föreligger
men är en "extra ordinär" åtgärd som är svårhanteriig vid
nämndarbelel för all fä enhetlig taxering. Utläggande av anvisningsomräden kan
svåriigen ske med hänsyn till dess begränsade sloriek.
Värdeserie,
värdeområde
I
fråga om värdeserien vid värdering av åkermark vilken föresläs ha beslämda
värdesleg mellan inlilliggande klasser anför lantbruksnämnden i Hallands län
alt J-iabellerna bör ulformas så all de kan anpassas lill den 10-gradiga
riksskalan för landels åkerjord.
SACO/SR
anför atl ett värdeomrädes areella omfattning inle lorde vara en avgörande
svårighet vid bestämmande av värdeserien utan mera variationer inom vädeomräde
med heterogena jordar. Dessa avvikelser bör i princip inle klaras med säregna
förhållanden ulan medelst ökad spännvidd i labell utan krav pä symmetrisk
uppbyggnad till för områdel normal godhet. Förberedelsearbetet kommer all
kräva ingående studie av och anvisningar för undvikande av omotiverade
värdesteg säväl mellan som inom värdeomrädena, speciellt om värdeområde
omspänner fiera nämnders verksamhetsområden.
Godhet,
bruknlngsförhåtlande
Några
remissinslaner framför synpunkler på värdefaktorn godhet. Lantbruksnämnden i
Kristianstads län anför:
Del
lorde inte stöta på svårigheter all beakla de organogena jordarnas särprägel
inom ramen för kvarvarande klasser. Med de fem klasser som nu synes bli fallet
och de föreslagna klasskillnaderna kan emellertid befaras att tabellens
spännvidd ej blir tillräcklig för att Unga upp och rätt värdera all i elt
värdeområde förekommande åker. Med ytteriigare en godhelsklass hade
förhållandel blivit bätlre. Alternativt kan juslering ske för säregna förhållanden
men så bör dock endast ske i rena undantagsfallen.
Den
föreslagna värdeskillnaden mellan två intilliggande klasser vad avser
värdefaktorerna godhet och brukningsförhållanden behandlas bl. a. av
länsslyrelsen i Östergötlands län. Länsstyrelsen anser all det är tillräckligt
att regeln endast omfattar en viss procentsats, varvid angivna högst 20 96
synes lämplig. Med hänsyn till prisutvecklingen kan beloppsgränser lätt bli
Prop. 1979/80:40 313
inaktuella.
Samma uppfattning framförs av länsstyrelsen i Skaraborgs län.
Länsstyrelsen
I Uppsala län anför all beträffande värdefaktorerna godhet och
brukningsförhållanden har angelts all det skall finnas minsl tre klasser där
miltklassen svarar mot genomsnittlig godhet/normala bmkningsförhällanden.
Länsslyrelsen anför vidare:
Dessa
är de enda slällen där man i lagtexten föreslär alt ett genomsnitt skall ligga
pä etl besläml ställe. Detla medfbr all om man, för all fl elt tabellverk som
molsvarar behovet inom ett område, behöver lägga till en klass i början eller
slutet måsle det bli en klass i både början och slutet. Länsstyrelsen kan inte
se någol skäl till alt pä detla sätl särbehandla dessa värdefaktorer och
föreslär därför atl meningarna avslutas efler "tre klasser". Del kan
upplysningsvis framhållas att bundenheten till alt miltklassen skall svara mol
genomsnittlig godhet inom värdeomrädet resp. att avgräsningen av värdeskillnaden
mellan tvä klasser i förhållande lill värdet vid genomsnittlig godhet resp.
normala bruksningsförhållanden fär uppgå lill högst 20 96 dock lägst 500 kr./ha
och 3 000 kr./ha, gör att för Uppsala län, på grund av den produklions- och
driflsinriklning som präglar länel, bl. a. behövs 7 godhetsklasser för all
sämsla åkerjorden skall fä ett realistiskt värde jämförl med de värden som blir
represenlaliva för betesmarken.
Förslaget
all det pä riksvärdekartan för varje värdeomräde utarbetas en anvisning som
anger var de.olika godhetsklasserna dominerar och alt en sädan anvisning bör
läcka hela området tillstyrks av lantbruksnämnden 1 Hallands län under
förutsättning all underiag finns för lillräckligl noggranna bedömningar. Fräga
är enligt nämnden om inle molsvarande bör kunna gälla för dräneringsklass och
brukningsklass i de fall vissa delar av värdeomrädet avviker frän det som är
normall inom värdeomrädet. Delta bör gå i Hallands län.
Lantbruksnämnden
i Södermanlands län anför atl genom det föreslagna systemet får
fastighelstaxeringsnämnderna mycket snäva gränser för egna bedömningar. I elt
sä hårt styrt system finns det risk för all värdena antingen sättes helt
mekaniskt eller atl i etl mycket stort antal fall möjligheterna utnyttjas till
jusleringar för säregna förhållanden även om del i realiteten inte skulle
behövas. I de delar av landel där jordarter och andra betingelser varierar
myckel i ell ofla mosaikbelonat jordbrukslandskap föreligger ocksä stora
svårigheier all kartmässigt "täcka" resp. värdeområde i olika
godhets-klasser med någon större nogrannhet. Lantbruksnämnden anser del fulll
tillräckligl all ge en verbal beskrivning av lypområden för all underiälla för
fastighelstaxeringsnämnden atl välja rält godhetsklass och brukningsklass i
likhet med vad som tillämpades vid ATF 75. Vilken metod som bör användas bör
kunna fä beslämmas av skattechefen i resp. län.
1
fräga om värdefaktorn brukningsklass anför 5/4CO/S7? att brakningsför-hållanden
är etl relalivi begrepp som är mångfasetterat och svårbedömt. Speciellt
erfordras förtydligande beträffande faktorns förändring vid ändrad
fastighetssloriek. Utmönstring av yttre arrondering och extern avvattning bedöms
inte medföra förbällrad taxering ulan torde i stället mera nyanseral
Prop. 1979/80:40 314
kunna
ingå i brukningsförhållandena.
Lantbrukarnas
skattedelegatlon ifrågasäller om del är möjligt att utpeka vissa sammanhängande
områden där bmkningsförhållandena entydigt avviker frän de normala. Enligl
delegationens bedömning mäsle sädana fall vara sällsynta, varför bestämmelsen
om angivande av bmkningsklass på karta lorde kunna undvaras.
Länsslyrelsen
i Kristianstads län biträder inle förslagel att vid beslämmande av
brukningsklass hänsyn inte skall tas till den yttre arronderingen dvs.
egendomens avslånd till brukningscentmm. Taxeringsvärdet skall anknyla till
marknadsvärdet och detta torde i hög grad påverkas av sädana faklorer som
avstånd och antal utskiften. Kommittén anser visseriigen att dessa faklorer
skall beaklas genom juslering för säregna förhållanden under förutsältning att
de avviker från vad som är normalt inom värdeomrädet i så hög grad alt
marknadsvärdet påverkas väsentligl. Fastighelstaxeringsnämnden bör dock vid
sin bedömning ges möjlighel väga in alla de bmkningsförhällanden som kan
påverka värdet av brukningsenheten.
Dränering
Förslaget
att värdefaktorn dränering skall indelas i tre klasser tas upp särskill av
ätskilliga remissinstanser. LBS lillslyrker förslagel om tre klasser men anser
dock all en klarare indelning erhålls om klass 2 anges avse normalförhållanden.
Dessa kan aniingen innebära atl marken är självdräne-rande eller atl
tillfredsställande täckdikning finns men har relalivi begränsad återstående
varaklighel. Klass 3 bör då avse mark med omedelbart läckdik-ningsbehov och
klass 1 mark som är planläckdikad under t. ex. de senasle 25 åren. SACO/SR
anför att införandel av en tredje dräneringsklass bör följas upp av en klar
inplacering i skalan. Risk föreligger att klass 2 tillämpas som ell medelvärde,
vilkel måhända är prakliskl tillämpbart men därvid krävs att den definieras sä
all den marknadsvärdepåverkade ligger mitt emellan klass 1 och 3.
Länsstyrelserna
i Uppsala, Kristianstads och Hallands län saml lantbruksnämnden i
Kristianstads län anser alt två dräneringsklasser bör räcka. Länsstyrelsen i
Uppsala län anser inte att de skäl kommittén har redovisat för aU införa
ytteriigare en dräneringsklass är tillräckliga. Om täckdikningen visserligen
för dagen fungerar någorlunda tillfredsställande men bedöms behöva förnyas inom
en tioårsperiod, anser länsstyrelsen att man i stället för att infdra
ylterligare en dräneringsklass bör göra en justering för säregna förhållanden.
4.4.4.5
Betesmark (19.2)
Förslaget
om riktvärden för betesmark biträds eller lämnas i princip utan erituan av
remissinslanserna.
Prop. 1979/80:40 315
Länsstyrelsen
I Kristianstads län anför alt vid värdering av betesmark skall markens
produktionsförmåga samt bruknings- och lorriäggningsförhållanden beaktas.
Brukningsförhållandena
skall då främst avse betesmarkernas läge i förhållande till brukningscentrum.
Länsslyrelsen bilräder förslaget, men efteriyser logiken vid en jämförelse med
vad som föreslagits om yttre arrondering för åkermark.
SACO/SR
anför all marknadsbilden för åkermark är svår alt fastslå med hänsyn lill det
fåtal rena eller rensade köp som föreligger. Än svårare är fastslåendet av
marknadsbilden för betesmark. Med hänsyn till della synes etl klarare fastslående
av de relativa ramarna böra ske. Sämsla belesklass bör förslagsvis knytas lill
kalmarksvärde för skogsmark/impedimentsmark vad gäller värdenivå.
4.4.5
Riktvärden för skogsmark och växande skog samt skogsimpediment (20.2)
4.4.5.1
Allmänt
Några
remissinstanser behandlar köpeskillingsstatistik och andra förhållanden som
har avseende pä ulvecklingen av skogens värde. Skogsstyrelsen anför alt
riktvärden för skog även i fortsättningen skall bestämmas med ledning av en
avkaslningsvärdeberäkning med därpå följande marknadsrelalering.
Skogsstyrelsen anför:
I
sammanhanget är marknadsvärdenas förväntade utveckling bl. a. med hänsyn lill
reglerna i den nya jordförvärvslagen angående prövning av köpeskillingens
sloriek saml de nya skogsbeskaltningsreglerna av särskilt intresse. Enligt vad
skogsstyrelsen erfarit kommer knappasi tillämpningen av reglerna i den nya
jordförvärvslagen i sig atl pressa ned den nuvarande prisnivån pä
skogsfasligheter men kan däremot komma alt dämpa tendenser till alllför slarka
prisstegringar i framliden. Även tendenser till prishöjningar på grund av
skogsskalleomläggningen lorde kunna bromsas. På sikt kan detla komma att
innebära atl sambandet mellan avkasiningsvärdel och marknadsvärdet stärks,
vilkel i sä fall kommer all underiätta marknadsvärdeanpassningen.
LBS
har en liknande uppfattning. LBS anför atl priserna på skogsfasligheter har
sligil myckel kraftigt under åren 1973-1977. Därefter har enligl slyrelsens
erfarenheler en viss dämpning inlräffal, och i en del områden har en mindre
sänkning av prisnivån skelt under 1978. Den nya jordförvärvslagen och de nya
skogsbeskattningsreglerna kan medföra att prisstegringen i fortsättningen blir
lägre än vad som motsvarar den allmänna prisutvecklingen. Någon sänkning av
1979 års prisnivå anser styrelsen dock inle vara att vänta.
Skogsvårdsstyrelsen
i Kopparbergs län anför:
Prop. 1979/80:40 316
Ett
bätlre sätt att marknadsanpassa skogsbruksvärdena än genom
köpe-skillingsslalistik vore kanske atl utföra nuvärdesberäkningen med hjälp av
marknadsanpassade leveransvirkespriser, varvid även rolpostprisnivån givelvis
måste lillmälas infiytande i proportion till den omfallning denna
försäljningsform har inom orten/regionen.
Förvisso
kommer totalnivän för skogsbraksvärdena knappast alt sänkas genom ett sådant
förfaringssätt, men man torde få säkrare och bällre relationer mellan olika
fasligheler med avvikande äldersklassammansällning och därmed tillgäng pä
avverkningsbar skog.
Lantbrukarnas
skattedelegation barden uppfallningen att det allt överskuggande problemet vid
skogsvärderingen är bestämmandet av marknadsvärdenivån. Det gäller redan vid
1975 ärs fastighetstaxering men svårigheterna och osäkerheten är inte mindre
inför förestående fastighetstaxering. Som framgått logs är 1975 speciella
hänsyn lill de osäkra förhållandena och delegationen menar att del är lika
nödvändigt att vid kommande taxering beakta dessa.
Skogsvårdsstyrelsen
i Kalmar län anför bl. a. att en lyftning av laxerings-värdena inom skogsbruket
till nivån 75 96 av marknadsvärdena dock innebär myckel kraftiga höjningar från
1975 års taxeringsvärden. Skogsvärdsstyrelsen förutsätter dock alt sådana
höjningar inte företas utan all de procenttal, som skall lillämpas pä
taxeringsvärdena vid deklaration och för beräkning av skatt samtidigt jusleras,
sä att inte väldsarnma skattehöjningar blir följden. Det är dock angelägel att
fastighetslaxeringsvärdena har konlakt med marknadsvärdena.
4.4.5.2
Förberedelser, uppgiflsinsamling
Ålskilliga
remissinstanser understryker betydelsen av att ett utökat förberedelsearbete
kan genomföras för skogslaxeringen. Delta gäller bl. a. LBS, skogsstyrelsen,
länsstyrelserna i Uppsala och Västernorrlands län saml skogsvårdsstyrelsen i
Kalmar län. Skogsstyrelsen anför:
Del
är angelägel alt fortlöpande söka förbättra uppskattningen av de
värdebestämmande faktorer som ligger till grund för laxeringen. Delta kan ske
dels genom atl förbättra underiaget genom ökat förberedelsearbete och dels
genom att öka kunskaperna om beskaffenhelen hos de enskilda fastigheterna. Skogsstyrelsen
biträder därför kommitténs förslag till kraftigt ökade insatser i fråga om
förberedelsearbete.
Vikten
av elt förbättrat uppgiftslämnande vid skogslaxeringen betonas av fiera
remissinsianser, bl. a. länsstyrelserna i Uppsala och Västernorrlands län och
skogsvårdsstyrelsen t Kopparbergs län. Länsstyrelsen 1 Västernorrlands län
anför:
Del
är av slort värde att skapa sä gott underlag för den skogliga laxeringen som
möjligt och det är därför med tillfredsställelse man konslalerar alt kommittén
föreslår en kraftigt ökad insats i fräga om förberedelsearbetet. Då
erfarenheterna från 1975 års taxering visade att uppgiftslämnandet be-
Prop. 1979/80:40 317
träffande
de skogliga uppgifterna var däligl är del också av slor vikl all information
lill fastighetsägarna och utbildningen av taxeringsnämnderna ägnas särskill
intresse i dessa avseenden.
Nägra
remissinsianser framför andra synpunkler om uppgiftinsamlingens kvalitet och
omfattning. Skogsvårdsstyrelsen 1 Jönköpings län anför:
Genom
riksdagsbeslut har nya riktlinjer fastställts för skogspolitiken. Bl. a. skall
översiktliga skogsinventeringar ulföras. Med dessa som utgångspunkt skall sedan
skogsbruksplaner för enskilda fastigheter kunna upprättas. Markägare som önskar
en sädan plan över den egna fastighelen betalar i princip endast den merkostnad
som uppstår för all från den översiktliga inventeringen framställa en särskild
skogsbruksplan. Markägarnas koslnader för skogsbruksplaner som framställs pä
detla säll kommer att starkt subventioneras. Skogsvärdsstyrelsen anser del
därför rimligl att dessa planer även skall kunna utnyttjas i vissa officiella
sammanhang t. ex. vid fastighetstaxering. Uppgifter om godhelsklasser,
kubikmassor m. m. som skall utnyttjas pä detta sätl eller vid en evenluell
rullande fastighetstaxering bör vara väl underbyggda. S. k.
ätgärdsinvenleringar bör inle godlas som underlag för beräkning av
faslighelstaxeringsvärdet.
Skogsvårdsstyrelsen
i Kopparbergs län anser atl enda vägen alt förbättra laxeringsresullalen är alt
gä via faslighetsvisa skogsbruksplaner.
Skogsvårdsstyrelsen
i Örebro län framhåller belydelsen av färska flygbilder som hjälp vid
granskningen liksom ekonomiska kartor med aktuella fastighetsgränser eventuellt
i form av filmkopia från ajourförd karta pä lantmäteriet. Sädana måste
anskaffas och användas i största möjliga utsträckning och fortbildningsarbetet
av sakkunniga liksom utbildning av nämndledamöler koncentreras till
flygbildsanvändning.
Förslaget atl endast
använda den enklare värderingsmetoden, Tl-meloden, och utmönslra den mer
komplicerade T2-metoden tillstyrks eller lämnas utan erinran. Denna uppfattning
framförs av LBS, skogsstyrelsen, länsstyrelserna I Uppsala och Östergötlands
län, länsjägmästaren i Södermanlands län, skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands
län och Lantbrukarnas skattedelegatlon. Skogsstyrelsen framhåller all
förslaget innebär en förenkling för såväl skogsägarna som
taxeringsmyndigheterna ulan all laxeringsresultatet synes bli lidande. Också
Lantbrukarnas skattedelegation anser all mänga skäl lalar för all endasi
Tl-meioden behålls. Bl. a. deklarationsblanketter, anvisningar och tabellverk
kan därigenom göras enklare, mera lätlhanteriiga och förståeliga. Man anför
också atl lillräckligl med lid och övriga resurser måsle ges för förberedelsearbetet
med alt t. ex. la fram medeltalsuppgifler för småområden belräffande
godhelsklass, virkesförråd m. m. Sädana uppgifter är till stor nylta både för
den deklarationsskyldige och för fastighetstaxeringsnämnden. Vidare måste
deklarationsblanketten få en enkel och distinkt utformning med klara och
entydiga anvisningar.
Prop. 1979/80:40 318
4.4.5.3
Värderingsmodell, värdeomräden
Förslagen
om värderingsmodell och riktvärden för skogstaxeringen godlas överiag. Enligt
nägra remissinstanser, bl. a. skogsvårdsstyrelsen i Jönköping, har modellen som
använls vid 1975 års taxering lelt lill orimligt låga kalmarksvärden. Detla har
berott pä den avkaslningsmodell som har tillämpats vid värderingen även för
relativt goda marker kan ge upphov lill negaliva markvärden. Vid taxeringen är
1975 skedde en viss uppjustering av kalmarksvärdena. Uppjusteringen har dock
enligt styrelsens uppfattning inte varit lillräckligl stor för alt återge del
verkliga värdeförhållandet mellan växande skog och kalmark. Värdenivån på bäde
växande skog och skogsmark bör så långl möjligt överensslämma med verkliga
förhållanden. Om detta skall uppnås bör bl. a. värdel av skogsmark väsentligt
överstiga det kalmarksvärde som erhålls från tillämpade avkaslningsmetoder.
1
fråga om värdeserier för olika värdeområden (regioner) lämnas särskilda
synpunkler av domänverket och Lantbrukarnas skattedelegatlon. De anser båda all
serien bör börja lägre än 1 000 kr. per ha, som har föreslagils. Lantbrukarnas
skalledelegation anför bl. a. att om inte lägre värde än 1 000 kr./ha för
genomsnittlig skog lillämpas vid kommande taxering skulle del innebära minst en
dryg fyrdubbling av skogsbruksvärdet i AC-läns lappmark och en åtladubbling i
BD-läns lappmark. Delegationen kan inle finna att della är rimligt i all
synnerhet om del hell eller delvis skulle vara byggl pä sä irrationella grunder
som att värdeseriens nedre del är avklippi och inte får användas. Delegationen
anser all den faslslällda värdeserien skall börja i princip vid O kr./ha.
Den
föreslagna intervallen i värdeserien behandlas endast av Lantbrukarnas
skattedelegation som anser att intervallen är för stor.
Lantbruksnämnden
i Västerbottens län betonar betydelsen av förslaget att man för relalivi små s.
k. anvisningsområden bör ge anvisningar om värdefaktorernas genomsnill och
variation.
4.4.5.4
Kostnadsklasser
Förslaget
alt minska anlalel kostnadsklasser har mottagils posilivt. Delsamma gäller
förslagel alt endast de mesl betydelsefulla koslnadsfaklo-rerna inom varje
värdeområde skall användas. Remissinsianser som har utlalal denna uppfattning
ärstogss/yre/se/;, skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands län, lantbruksnämnden 1
Västerbottens län och länsjägmästaren I Hallands län. Skogsstyrelsen anför atl
så mänga kostnadsfaktorer som möjligt bör låsas för resp. anvisningsområde i
avsikt att förenkla skogstaxeringen och med hänsyn till erfarenheterna frän
tidigare taxeringar. Della bör vara möjligt med hänsyn lill indelningen i
mindre värdeomräden och även i nägon ulsträckning med hänsyn lill förändrade
avverkningsmeloder. Genom möjlighelen lill juslering för säregna förhållanden
kan dessutom hänsyn tas lill mera extrema avvikelser.
Prop. 1979/80:40 319
Skogsvårdsstyrelsen
i Örebro är kritisk mot de föreslagna faktorerna för bestämning av
kostnadsklass. Styrelsen anför:
Vid
fastighetstaxering måsle sökas efter värderingsmetoder som kan ge någorlunda
rättvisande resultat ulan besök på varje fastighet. Sådana meloder måste
grundas på flygbildsgranskning.
Dessulom
kan anföras all mekaniseringen av avverkningsarbetel gjort faktorerna omoderna.
Kostnadsbeslämmande är idag avverkningsformen. Vid slulavverkning kan numera
virket avverkas till inemot halv koslnad mot den vid gallring. Beträffande
skogsvårdskoslnaden är arealen ungskog (i T-län åkl 1) avgörande tillsammans
med godhelsklassen, vilken generelll beslämmer föryngringsformen
(självföryngring på svag bonilet; plantering på god bonilet och blandad pä
normal).
För
terrängtransporlen är avståndet avgörande. Med dagens slora lastbärare är
markförhållandena av så ringa betydelse all i en grov värdering, som del här är
fräga om, bör ev. hänsyn till framkomligheten kunna hänföras lill säregna
förhållanden.
Kostnad
för persontransport bör schabloniseras för varje värdeomräde. Dagens goda
vägnät medför alt arbetskraft normalt reser länga sträckor. Juslering mä endasi
göras för säregna förhållanden.
Allmänna
omkostnader bör även kunna schabloniseras. Längden av bilvägnälel under egel
underhäll (resp. andel i vägsamfällighet) är dock av betydelse och bör därför
uppges i deklarationen.
Timmerulfall
och OS-kvalilel bör kunna schabloniseras med hjälp av åldersfördelningen.
Av
vad ovan framgår bör faktorerna för bestämning av koslnadsklass omarbelas och
schabloniseras för värdeomrädet eller evenluelll för anvis-ningsområdel. Åldersfördelning
(huggningsklassfördelning), godhelsklass, medelavstånd för terrängtransporl och
längden av eget bifvägnät bör vara de faktorer som skall bestämma
koslnadsklassen. Övriga faklorer bör hänföras lill säregna förhållanden.
4.4.5.5
Trädslag
1
fråga om värdefaktorn trädslag anför länsjägmästaren I Hallands län all man vid
senaste fastighetstaxeringen skilde pä barr, ord. löv och ädelt löv. Alt i
Halland skilja på t. ex. bok och björk men inle på tall och gran är enligt
länsjägmäslaren missvisande. Skillnaden mellan värdel av tall och gran är i
allmänhel i Halland betydligt slörre än mellan värdel av ord. och ädelt löv.
Antingen bör uppdelning i tall och gran ske eller bör ädelt löv slopas och ingå
i ord. löv.
4.4.5.6
Skogsimpediment
Ålskilliga
remissinsianser är som redovisais i avsnitt 3.2.2.7 negativa till förslaget att
skogsimpediment skall ulgöra ett särskilt ägoslag. Förslaget om riktvärden för
skogsimpediment behandlas av nägra remissinstanser. LBS, som anser alt
skogsimpediment skall redovisas tillsammans med övrig mark, anför all de
föreslagna värderingsreglerna för skogsimpediment för den skull
Prop. 1979/80:40 320
inte
behöver ändras. Slyrelsen är emellertid angelägen betona au de värden det här
är fråga om är tämligen små, och att art)etsinsaisen för värderingen bör
anpassas lill delta. Upplysningsvis vill styrelsen nämna atl skogsimpediment i
regel inte åsälls någol värde vid lantbruksnämndernas köp och försäljningar.
Länsjägmästaren
1 Hallands län anför att skilda skogsimpediment kan ha högst olika värden. Så
kan t. ex. många myrimpedimenl, med relalivi enkla diknings- och
gödslingsinsatser, få ett högt avkastningsvärde (utöver ev. läklvärden) medan
t. ex. bergimpedimenl oftast är en ren belaslning för ägaren. En uppdelning av
skogsimpedimenten i några olika godhetsgrader skulle därför varit önskvärt men
torde komma alt komplicera taxeringsarbetel alltför mycket.
Skogsvårdsstyrelsen
1 Västmanlands län anser all reglerna om skogsimpediment bör kunna medföra en
rättvisare beskattning. En förutsältning för della är emellertid atl
värdetabellen och laxeringsanvisningar ulformas så detaljerat atl de olika
produklionsförutsätlningarna hos skogsimpedimenten slår igenom på etl
rättvisande sätl i värdel per ha.
Skogsvårdsstyrelsen
i Kopparbergs län anför alt för vissa taxeringsenheter, gemensamhels- och
besparingsskogar m. m., kan skogsimpedimenten uppgå lill belydande arealer. Det
är tveksamt vilka belydande värden denna egendom kan ha. Styrelsen anför:
Skogsavverkning
torde knappast mer än undantagsvis ge positivt värde -därtill kommer hänsyn
till naturvärds- och miljöintressena med uttalade reslriklioner belräffande
evenluell exploatering av dessa skogsimpediment vare sig del nu gäller
avverkning av befintligt virkesförråd, utdikning, gödsling, /energi/skogsodling
eller torvtäkt. Vid prissättning av dessa arealer i
faslighetslaxeringssammanhang bör alltså uppmärksammas, om det blir fräga om
väsenllig värdestegring i förhällande lill AFT-75, markägarnas krav på
förtänlning av della värde. Man riskerar annars lolalkonfrontation med andra
samhällsintressen av miljö- och naturvårdskaraklär
4.4.5.7
Juslering
Några
remissinstanser pekar på förhållanden som vid skogstaxeringen kan ge anledning
till juslering för säregna förhållanden. Skogsstyrelsen anger taxering av skog
inom områden med offentligrättsliga förpliktelser som innebär restriktioner för
skogsbruket, t. ex. naturreservat. Länsjägmästaren I Södermanlands län
framhåller fornminnesområden. Dessa inskränker ofta fastighetsägarens
förfoganderätt över marken på ell pålagligl sätt. Förekomsten av sädana
inskränkningar kan i viss män konstateras med hjälp av den ekonomiska kartan.
Länsjägmästaren
i Södermanlands län biträder förslagel alt normal jaktmark skall åsättas
särskill värde. Däremot torde enligt länsjägmästaren förekomsten av villhägn
och möjligen även specielll anlagda dammar och vatten för jakt av fågel kunna
vara omständigheter, som ger så extremt goda
Prop. 1979/80:40 321
förutsättningar
för jakt att del kan belecknas som säregna förhållanden, vilkel föranleder ett
speciellt värde.
4.4.6
Värdering av vattenfallsenheter 4.4.6.1 Allmänt (21.2.1)
Flertalet
av de remissinsianser som har yttral sig över den föreslagna nya
värderingsmetoden tillstyrker i princip förslaget. Detta gäller Svea hovräu,
kammarrätterna och länsstyrelserna i Kopparbergs, Västernorrlands och Jämtlands
län.
Kammarrätterna
anför:
De
hittills gällande reglerna för taxering av vattenfallsfastigheter har visat sig
- som även kommittén anför - vara onödigt komplicerade och detaljrika. Enbarl
detta förhållande gör det önskvärt att reglerna omarbetas. Därtill kommer
emellertid att den traditionella metoden för värdering av denna gmpp av
fastigheter i praktiken inte gett tillfredsställande resultat. En allmän
omprövning av regelkomplexet är därför angelägen.
Del
föreligger starka skäl för atl övergå till en avkastningsmetod när det gäller
värderingen av vattenfallsfasligheter. Det föreslagna förfarandel vid
användande av denna metod får anses väl utformat. För den som inte är tekniskt
sakkunnig kan metoden te sig förhållandevis invecklad men det ligger i sakens
nalur att sä måste vara fallet. I jämförelse med den hittills tillämpade
metodiken är den dock avsevärl förenklad.
Länsstyrelsen
i Jämtlands län anför alt de förslag till ny metod för värdering av
vattenfallsfastigheter grundad på avkastning förefaller ändamålsenliga och
lätlhanteriiga. De lönsamma kraftverken kommer därigenom att fl ett högre
taxeringsvärde än de mindre lönsamma, vilket måste anses rikligt. Länsstyrelsen
ansluter sig därför helt till kommitténs förslag. Förslaget till värdering
enligt avkastningsmetod ligger helt i linje med de erfarenheter som har
erhållits vid 1975 års allmänna fastighetstaxering.
Länsstyrelsen
i Västernorrlands län anför:
Såsom
anförts i betänkandel har hittillsvarande skatteregler inneburit, att dyra
kraftverk Utt höga taxeringsvärden och billiga och lönsamma kraftverk låga
värden. Detta har gällt även sedan man vid 1975 års fastighetstaxering sökt
komma till rätta med problemel genom att införa vissa omräkningsko-efficienter.
Länsstyrelsen tillstyrker kommitténs förslag med tillägget atl det bör
föreskrivas att den s. k. strömfallsfastigheten där sådan finns förordnad
alltid skall vara den värdebärande redovisningsenheten.
Nägra
remissinstanser framför kritiska synpunkter på förslaget. Detta gäller
Vattenfall m. fl. Vattenfall anför bl. a.:
Förslaget
att grunda avkastningsvärdet pä statens vattenfallsverks högspänningstariff
för distribution vid 130 kV spänning i Mellansverige innebär en grov schablon.
Tariffen skall ge kostnadstäckning för vatten- och värmekraftproduktion samt
viss distribution, primagöring av kraften etc, allt
21 Riksdagen 1979/80. I saml Nr 40
Prop. 1979/80:40 322
omfattande
såväl fasl som lös egendom. Den föreslagna värderingen av
vattenfallsfastigheter kan således inle bedömas förrän även elt ännu ej
framlagt förslag lill värdering av värmekraftanläggningar har hunnit ulvärderas.
Vattenfall
anser alt förslaget till värderingsmetod för vattenfallsenheter måste
modifieras i samband med att förslag till värderingsmetod för
värmekraftanläggningar framläggs.
VaUenfall
m. fi. anser att den föreslagna metoden innebär en ren avkaslningsmetod och
att förslagel gär längre än direktiven. De anför bl. a:
Del
kan konstateras alt de kortektionsfaktorer som infördes i 1975 ärs taxering
kanske inle hade sådan förstärkande effekl beträffande de kraftstationer, där
utbyggnadsförulsäliningarna var gynnsamma, atl de ledde lill taxeringsvärden
som var förhållandevis högre än värdena för dyra kraftstationer. Den av
kommittén nu föreslagna beräkningsprincipen ändrar onekligen taxeringsvärdena
i den riktning, som kommittén tolkat direktiven. Resultatet kommer därvid helt
naturligt att bli mycket olika stora höjningar av taxeringsvärdena relativt
utfallet enligt 1975 års taxering med omfaltande konsekvenser för berörda
kommuner och skattskyldiga. Dessa konsekvenser är inte redovisade i
betänkandet.
Det
kan ifrågasättas om kommitténs tolkning står i överensstämmelse med direktiven
om "mer grundad pä avkastningen". Skall inte direktiven snarare
tolkas sä att de på sedvanligt sätt bestämda anläggningskostnaderna genom ett
produktionsberoende tillägg skall kompletteras på sä sätt att summan bältre
återspeglar produktionsvärdet än vad fallet var enligt 1975 års taxering. Vad
tolkningen av direktiven beträffar konstateras i övrigt att kommittén ej
åstadkommit den förenkling som direktiven föreskriver. Förenklingar inom vissa
delområden elimineras av ökade komplikationer inom andra.
Om
en renodlad avkastningsprincip - innebärande att värdet av enbart produktionen
och inte till någon del anläggningskostnaderna beslämmer bruttovärdet - skall
tillämpas, är den föreslagna principen för beräkning av det årliga
produktionsvärdet i en kraftstation i otillåtet hög grad baserad på schabloner.
Dessa är i och för sig framtagna av representanter för kraftinduslrin men
avsedda att tillämpas pä en mindre del av totala värdel. Kommittén har nu
använi schablonerna för en avkaslningsvärdeberäkning som avser det totala
värdet. Den mindre noggrannhet som kraftindustrins representanter i förenklande
syfte ansåg sig kunna acceptera har därigenom fått en avsevärt större tyngd än
som avsågs när schablonerna utarbetades. BI. a. beaktas ej den olika karaktären
hos vattendragen i olika delar av landet (s. 690-691). Kommitténs förslag till
bestämning av det åriiga produktionsvärdet måste därför avvisas med hänvisning
till alltför långt gående schablonisering.
VaUenfall
anser att taxeringen av vattenfallsfastighet antingen uppskjuts något år i
avvaktan på etl nytt förslag eller också genomförs enligt det regelsystem som
tillämpades vid 1975 ärs taxering, dock efter viss bearbetning av
anvisningarna för denna taxering. Även Kraftverksföreningen anser atl
taxeringen bör senareläggas lill 1982.
Kammarrätterna
uttalar att skäl kan anföras för att man samtidigt företar en allmän omprövning
av regelkomplexet för alla arter av industrifastigheter, inklusive
vattenfallsfastigheter. Kommittén har emellertid valt att först framdeles komma
med förslag rörande värdering av vanliga industrifastig-
Prop. 1979/80:40 323
heter.
Man kan fråga sig, om man - innan förslag härom framlagts - kan diskutera nya
särskilda regler för värdering av vattenfallsfasligheter. Ytterligare skäl att
uppskjuta en sådan diskussion är att kommittén tills vidare lämnat öppna vissa,
i sammanhanget betydelsefulla frägor, nämligen dels frägan om lämpligheten av
en spärr mot befarande stora höjningar vid 1981 ärs fastighetstaxering och dels
frågan om val av räntefot vid bestämmandel av riktvärden för
vattenfallsfastigheter.
4.4.6.2 Uppdelning
av laxeringseffekt mellan kraftstation och regleringsan
läggning (21.2.2.2)
Förslagel
om uppdelning av taxeringseffekten för en kraftstation med andelar i
regleringsanläggningar i en del som avser kraftstationen och en del som avser
andelarna i regleringsanläggningen tillstyrks i princip av dem som har yttrat
sig i frägan. Detla gäller Vattenfall m. fl. De anför:
Om
en avkastningsprincip skall tillämpas för vattenkraftanläggningar, synes
kommitténs förslag om en fördelning av taxeringsvärdet på kraftstationer och
regleringar vara principielll riktigt. Kraftstationer och tillhörande
regleringar betraktas därvid helt logiskt som olika delar av en total
produktionsanläggning, vars totala värde skall fördelas.
Den
av kommittén föreslagna fördelningen för etl avrinningsomräde ungefär efter
investerat kapital i kraftstationer respektive regleringar kan komma att leda
till ivistigheter om investerat kapital i anläggningarna och därmed om
fördelningen. Inte bara kraftföretagen utan även kommunerna har härvid
betydande intressen all bevaka. Fördelningen borde kunna göras beroende av
omfattningen på de regleringar kraftstationen har båtnad av. Den föreslagna
principen för fördelning av de totala taxeringsvärdena pä olika regleringar (s.
693) synes däremol vara enkel.
4.4.6.3 Värdefaktorer
och riktvärden (21.2.3)
De
föreslagna reglerna av faktorer och riktvärden behandlas särskilt av några
instanser. Länsstyrelsen I Norrbottens län anför i fråga om faktorn belägenhet
atl belägg för att överföringsavstånd och avsällningsförhällanden motiverar en
lutning av klasserna ned till 0,6 inte har framlagts. Länsstyrelsen anför
vidare:
Årsnettot
utgör skillnaden mellan bruttointäkten och årskostnaden. Enligt lagtexten skall
i årskostnaden inräknas normala drifts-, underhälls- och förnyelsekostnader. På
s. 695 har kommittén uttalat att i kostnaderna skall ingå effektiv
fastighetsbeskattning. Länsstyrelsen förutsätter att lagtexten är uttömmande då
del vore främmande för avkastningsvärdering i taxeringssammanhang att ta
hänsyn till skattebelastning.
4.4.6.4 Kapilaliseringsfaktorn
m. m. (21.2.3)
Frågan
om kapitaliseringsfaklorns storlek tas upp av några remissinstanser.
Länsstyrelsen i Norrbottens län anför att övervägande skäl talar för en
Prop. 1979/80:40 324
genomsnittlig
nedskrivningsprocenl pä anläggningskostnaderna med 2,5 96 dock med etl lägsla
värde av som hittills 35 96 samt en räntefot av 5 96. Vattenfall m. fl. anför:
I
frågan om kapitalisering av de åriiga produktionsvärdena enligl ovan har
kommittén ej något förslag. Man anser atl valet av kalkylräntefot bör anstå
tills man fält klarhet i frågan om värdering av andra anläggningar för
elproduktion. Antydningsvis (s. 700) har man angivii 5 96 såsom närmast
användbar kalkylräntefol. Kalkylräntan och därmed kapilaliseringsfaktorn är av
helt avgörande belydelse för beräkningen av produktionsvärdet. Om
avkastningsprincipen skall läggas till grund på det säll som kommittén
föreslår, är det oundgängligen nödvändigt att behandla vatten- och
värme-kraftproduktionen i ett sammanhang, eftersom konstruktionen av de
eltariffer, som produktionsvärdet baseras på, fömtsätter en samköming mellan
produktionskällorna. Vid den anläggningskostnadsprincip, som tidigare
fastighetstaxeringar baserats på, har nämnda förhållanden saknat praktisk
betydelse. Ställningslagandet i kapitaliseringsfrågan måste sälunda -även om
detta i och för sig är otillfredsställande - anstå i avvaktan på förslaget
beträffande värmekraftanläggningar.
I
detta sammanhang konstateras atl kommittén ej behandlat frågan om ett
avkastningsvärde för pumpkraftstationer. De säregna förhållanden som i detta
fall råder beträffande produktionens storiek och anläggningskostnaderna kräver
särskilda överväganden.
Vidare
understryks betydelsen av att kapitaliseringsfaktorn fastställs i lag.
Vattenfalls åsikt är att nivån på ränte- och kapilaliseringsfaktorn bör
anpassas till vad som tillämpas i andra sammanhang t. ex. vid bedömning av
beläningsvärden för kraftanläggningar av kapitalmarknaden. Kraftverksföreningen
anser det knappasi möjligt att i avsaknad av förslag beträffande taxering av
värmekraftverk nu ta ställning till om föreslagna värderingsmetoder. Än mindre
kan detta ske innan den s. k. kapilaliseringsfaktorn har fastställts. Denna
faktors slora betydelse för en fastighetsägares skattebelastning gör alt den
bör regleras genom lag.
4.4.6.5
Spärregler, återanskaffningskostnad m. m. (21.2.1.1 och 21.2.1.2)
En
spärr mot stora taxeringsvärdehöjningar diskuteras av några remissinstanser.
Kammarrätterna och Vattenfall m. fl. anser att en sådan spärregel behövs.
Kammarrätterna anser att frågan hur den nya värderingsmetoden kommer att slå i
det enskilda fallet kan vara svår att besvara. Risk föreligger att det i mänga
fall kan bli fråga om kanske drastiska höjningar av taxeringsvärdena. Detta bör
om möjligt undvikas genom en spärregel. Det är nämligen icke tillfredsställande
att man endast genom att införa en ny värderingsmetod åstadkommer icke
fömtsatta förändringar i beskattningsresultatet.
Beräkningen
av återanskaffningskostnad tas upp av några remissinstanser.
Länsstyrelsen
I Norrbottens län anser att i likhet med vad som hittills gäller
Prop. 1979/80:40 325
bör
en beräknad ränta under byggnadstiden räknas in i kostnaderna.
Länsstyrelsen
i Uppsala län anser alt kostnader för bostadshus för personal vid
kraftstationer inte skall inräknas i återanskaffningskoslnader.
SRF
anser det vara etl glädjande synsätt atl vallenfall föreslås bli föremål för
taxering endast om del med säkerhel kan bebyggas och bör därför ej laxeras
förrän byggnadstillstånd enligl vattenlagen föreligger.
4.4.6.6 Delvärden
(22.2.1.2)
Pä
det föreslagna delvärdet markvärde lämnas synpunkter i nägra remissyttranden.
Vattenfall m. fl. anför:
1
övrigt bör noteras att begreppet markvärde i förslagel har en helt annan
innebörd än i gällande bestämmelser. Hittills har man med markvärde avsell
värdel på konkreta markområden med vad därtill hör, medan del av kommittén nu
skapade begreppet utgör differensen mellan å ena sidan etl beräknal
avkastningsvärde för hela anläggningen och å andra sidan del lekniska nuvärdet
för anläggningarna. Genom denna teknik har preciserandet av vad som hör till
den s. k. utmålsfastigheten - inklusive förekommande servitut som kan omfatta
många mil strandområden, jord- och grasläkler -kommil bort. Härigenom har
skapats ovisshet om vad som är atl hänföra till utmålsfastigheten. Omfattningen
bör sålunda uttryckligen anges i 15 kap. FTL.
Kammarrätterna
anser det i och för sig tilltalande atl någon uppdelning inle skall ske mellan
de tidigare delvärdenas utmålsvärde och fallvärde. Förslaget om beräkning av
markvärde för station respektive anläggning som inle har lagils i bruk innebär
viss reducering av delsamma, mindre sädan när del gäller kraftstation och
slörre sådan när det gäller regleringsanläggning. Det kan ifrågasättas om icke
en reducering till O i båda fallen är motiverad.
4.4.6.7 Andels-
och ersättningskraft (21.2.4)
Frågan
om värdering av andels- och ersäuningskraft behandlas av bl. a. kammarrätterna.
Dessa anför:
Belräffande
värderingen av ersättningskrafl sägs i förslagel atl för den moUagande
fastigheten värdet per kilowatt laxeringseffekt skall beslämmas utifrån det
värde ersättningskraften har för samma fastighet. Det kan ifrågasättas om
uttryckssättet överensstämmer med riksskatteverkets anvisningar på området vid
1975 års allmänna fastighetstaxering. 1 varje enskill fall torde man nämligen
vara nödsakad alt vid denna värdering laga hänsyn lill hur ägaren faktiskt
utnyttjar tillgängen.
Vattenfall
m. fl. anser att sådan formell åtskillnad som har gjorts i betänkandet mellan
ersättningskraft och andelskrafl inle synes vara motiverad eftersom också
andelskraften kan vara grundad pä avlal.
Prop. 1979/80:40 326
5
Administrativa frågor 5.1 Organisationen
5.7.7
Fastighetstaxeringsdistrikten (23.2.1)
Remissinslanserna
tillstyrker överiag förslaget om indelning i fastighetstaxeringsdistrikl efler
olika fastighetskalegorier och de föreslagna distriktens omfattning och
storlek. Detta gäller bl. a. RSV, LBS, skogsstyrelsen, länsstyrelserna i
Stockholms, Södermanlands, Östergötlands, Skaraborgs och Västernorriands län,
skogsvårdsstyrelserna i Västmanlands och Gävleborgs län, överlantmätaren I
Östergötlands län, SACO/SR, FSF, Lantbrukarnas skattedelegatlon och TÖR.
Länsstyrelsen 1 Östergötlands län tillägger att man i länet redan har gjort en
distriktsindelning lenlighet med kommitténs riktlinjer och alt några störte
praktiska svårigheter atl genomföra denna inte har visat sig föreligga.
Några
remissinstanser, bl. a. LBS framhåller det positiva i atl man enligt den
föreslagna distriktsindelningen inte längre skall bilda de gemensamma distrikt
för svårvärderade fastigheter, som inrättades vid 1975 års allmänna fastighetstaxering
och som inte fungerat tillfredsställande. Lantbrukarnas skattedelegation anser
det vara en fördel att nämnderna enligt den föreslagna ordningen i störte
utsträckning än tidigare anses själva böra klara granskningen av enklare
deklarationer och ulföra taxeringar. Det bör medföra att nämnderna flr etl
större engagemang i värderingsfrågorna över huvud taget. Del kan också medverka
Ull att skogstaxeringen inte sker på samma sätt som lidigare, dä i praktiken
ensaminflytande gällt för de skogssakkunniga.
Vattenfall
m. fl. tar upp frågan om inte särskilda regler bör gälla för distrikten för
elproduktionsanläggningarna eller i vart fall vattenkraftanläggningarna med
avrinningsomräden som sträcker sig över flera län. Man ifrågasätter om det inte
är nödvändigt atl sektorn behandlas i etl sammanhang och dä kanske t. o. m. i
etl för hela landet gemensamt distrikl. Kommittén har inle ansett det möjligt
att bilda distrikl över länsgränser. Även andra sektorer med speciella och
svårvärderade fasligheter - massa, slål, glas osv. - anser föreningen sannolikl
med fördel böra behandlas i distrikt som omfattar flera län.
1
fråga om den föreslagna tidpunkten för distriktsindelningen, normalt den 15
september två är före taxeringsåret men till den allmänna fastighetstaxeringen
1981 övergångsvis den 1 december 1979, framhåller7?5Kvikten av att tidpunkten
den 1 december kan hållas. Detta anser RSV vara en fömtsättning för att en ökad
ambitionsnivå vid förberedelsearbetet och själva taxeringsarbetet, som
kommittén har satt som mäl, skall kunna förverkligas.
5.7.2
Fastighetstaxeringsnämnden (23.2.2 och 23.2.3)
Förslaget
om anpassning av reglerna för förordnande antal, valbarhel och behörighel för
faslighetslaxeringsnämndens ledamöler till de nya reglerna
Prop. 1979/80:40 327
om
taxeringsorganisalionen i försia instans biträds allmänt av remissinstanserna.
Kammarrätterna
anser all förslagen i fräga om nämndledamölerna och deras verksamhet innebär en
förslärkning av lekmannainflytandet och att della flr anses som en värdefull
motvikt till den expertdominans som är svår alt komma ifrån vid
fastighetstaxeringen. Kammarrätterna anser all förslagen om organisalionen
även i övrigt är väl avvägda.
Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län anför all de taxeringsnämnder som omfatlar flera
kommuner, varav en slår uianför landstingskommunen, enligt förslagel skall
beslämma antalet ledamöter med fördelning på de olika valorganen efler
befolkningstalen. I Göteborgs och Bohus län, där Göieborgs kommun står utanför
landstingskommunen, kommer denna princip all kunna leda lill all samlliga
ledamöler i nämnd där Göieborgs kommun ingär helt skall väljas av
kommunstyrelsen i Göteborg. En kompletlerande regel bör införas så all för
varje i distriktet ingående kommun bör finnas ell vissl minimiantal ledamöter.
En annan möjlighel är all ledamölernas fördelning på valorgan baseras på del
beräknade fastighetsbeståndet i distriktet.
Delade
meningar föreligger om förslaget att av länsslyrelsen förordnad särskild
ledamot inte längre skall utses. I stället bör enligt förslaget
ijänstemannagranskare, konsulent eller förlroendevald ledamol ge den
granskningshjälp eller annat biträde som ordföranden behöver. 7?5K tillstyrker
förslaget också i denna del.
Länsstyrelsen
i Stockholms län anför att för atl ge kommunvalda ledamöterna skall biträda
med granskningshjälp krävs en ändring av arvodesreglerna för dessa ledamöter
och evenluellt en överenskommelse mellan länsstyrelsen och kommunerna.
Länsstyrelsen i Hallands län framför liknande synpunkter.
Länsstyrelserna
i Östergötlands, Göteborgs och Bohus, Ålvsborgs, Värmlands, Örebro och
Kopparbergs län, överlantmätaren i Östergötlands län samt TOR avstyrker
förslaget. Länsstyrelsen i Östergötlands län anför:
Den
Ijänstemannamedverkan som kan bli akluell vid 1981 ärs fastighetstaxering blir
dessutom av marginell arl, varför huvudargumentet för borttagande av ledamoten
inte gäller för denna fastighetstaxering. Konsulenterna motsvaras i slor
utsträckning av lidigare konsulenler och sakkunniga, varför deras insats inte
betyder att nämnderna fär ytterligare stöd utan snarare samma slöd som
tidigare. Att lägga över en del av det arbete som utfördes av
länsstyrelseledamoten på någon av de förtroendevalda ledamöterna kan medföra
olägenheter. Dels kan problem uppkomma om vem eller vilka av dem som skall få
en utökad arbetsinsats. Detta är en kontroversiell fråga eftersom ledamöterna
är politiskt valda och tillhör olika partier. Dels krävs att sädan ledamot
erhåller en fullständig utbildning. Frågan om vem som skall meddela denna
liksom betala kostnaderna härför samt för arbelet i övrigt måste då lösas.
Kåren
av länsstyrelseledamöler har dessutom fungerat som en reserv för all rekrytera
ordförande. Fastighetstaxeringen sträcker sig över en lång lidsperiod. Man får
därför normall räkna med ett visst bortfall av ordföranden
Prop. 1979/80:40 328
under
denna period bland annal på grand av sjukdom, flyllningar och andra enskilda
förhållanden. Alt snabbt kunna ersätta en ordförande kommer, om kommitténs
förslag genomförs, inte längre att bli möjligt. En ersättare måste först läras
upp med bland annat insats av stora individuella utbildningsprogram.
Vid
1975 års fastighetstaxering fungerade länsstyrelseledamöierna här i länet i
slor omfattning som medhjälpare och granskare åt ordförandena. I vissa distrikt
fördelades arbetsbördan lika mellan ordföranden och ledamoten.
Med
hänsyn till vad nu anförts och även till vad länsstyrelsen anfört ifråga om
samordningen med folk- och bostadsräkningen anser länsstyrelsen det nödvändigt
atl ordföranden biträds av en ledamol, som utses av länsslyrelsen.
Länsstyrelsen
i Ålvsborgs län framhåller som sin bestämda uppfaUning att särskild ledamot
skall förordnas också för fastighelstaxeringsnämnderna 1981.1 vart fall bör
sädan få förordnas för de nämnder som inle kan tillföras kvalificerat bhräde i
annan ordning. Enligt länsstyrelsens mening kommer på gmnd av
resursförhållandena hos länsstyrelserna och de lokala skallemyndigheterna
tjänstemannagranskare inle att ha möjlighel atl i nämnvärd omfattning biträda
med gransknings- eller annan stödverksamhet ål nämnderna. De av länsstyrelsen
förordnade ledamöterna har haft en viklig funktion att fylla. Inom Älvsborgs
län har som ledamot i regel förordnals person med särskild förutsättning för
medverkan vid fastighetstaxeringen. Denne har ofta haft anknylning till kommuns
byggnadsnämnd, sladsingenjörskontor, plankontor e. d. Ledamoten har pä grund
därav kunnal bilräda ordföranden med speciell granskning och utredning. Delta
system har fungerat utmärkt inom länet och länsstyrelsen har svårt förstå
kommitténs värdering av ledamotens betydelse för fastighetslaxeringsarbelel.
Länsstyrelsen i Värmlands län anser inte heller alt det är troligt att
nämnderna i länet kan biträdas av tjänstemän. Länsstyrelsen anför:
Del
finns vidare ell anlal personer som är inlresserade av uppdrag vid
fastighetstaxeringen, men som av olika skäl inte vill bli ordförande. Det måsle
anses vara misshushållning med resurser atl inte tillvarata dessa personers
önskan och vilja all göra en arbetsinsats. Kommitténs uppfattning att de
kommunvalda ledamöterna skall biträda ordföranden på det säu som en av
länsstyrelsen utsedd ledamot avses göra synes inle genomtänkt. Sälunda har man
exempelvis inle berörl frågan om hur en sädan kommunvald ledamot skall
utbildas och arvoderas. Fastighetstaxeringen består inle enbart av granskning
av deklarationer utan redovisning av nämndens beslul är erfarenhetsmässigt
minst lika tidskrävande och ställer stora krav på noggrannhet och kunskap.
Kommitténs förslag kommer knappast att medföra att omfattningen av
beslutsredovisningen minskar. Ordföranden behöver därför i många fall bilräde
av en väl utbildad person. Länsstyrelsen anser därför atl del är nödvändigl att
den får möjlighet att vid behov förordna en ledamol i
fastighelstaxeringsnämnden vid 1981 års allmänna fastighetstaxering.
Prop. 1979/80:40 329
Också
TÖR anser atl del finns starka skäl att behålla länsstyrelseledamoten i
nämnden. TOR anför:
Länsslyrelseledamolen
har varil ell slöd för ordföranden. Han har mänga gånger varit den i nämnden
som besuttit de djupaste värderingstekniska kunskaperna. 1 inle sä få fall har
han dessulom medverkal i granskningsarbetet. 1 många fall har två personer så
att säga delal ett fastighetstaxerings-distrikt. Man har kommit överens om alt
granska olika andelar av deklaralionsmaterialet. Ingen av dem har velat la på
sig arbelel med all granska samtliga deklarationer i ett dislrikl. Del har för
dessa personer merendels inle hafl någon slörre belydelse vem av dem som förordnas
som ordförande eller som ledamot. Slopas ledamolen kan del därför bli svårt all
fl tillräckligl antal ordförande. Länsstyrelseledamöierna ulgör dessulom ett
gotl rekryteringsunderlag i de fall en ordförande av nägon anledning inle
fullföljer silt uppdrag.
De
ökade arbetsuppgiftema på grund av en eventuell samordning med FoB 80 innebär
alt ordföranden behöver hjälp. Kommitténs förslag, all de förtroendevalda
ledamöterna skall granska deklarationer, är inget stöd för all slopa ledamolen.
Den granskning de förtroendevalda kan göra är en s. k. eflergranskning i
samband med sammanlräde. Länsslyrelseledamoiens medverkan innebär däremol s. k.
förhandsgranskning, som utmynnar i förslag lill taxering. TOR anser således all
del finns slarka skäl för all behålla länsslyrelseledamolen i
fastighelstaxeringsnämnden.
TOR
lar också upp frågan om utbildningen inför fastighetstaxeringen av bl. a.
ordförande och betonar starkt vikten av att dessa ges en gedigen ulbildning.
Förbundet anför all de utbildningsinsatser som behövs för fastighetstaxeringen
inle närmare har beskriviis i belänkandel. Förbundel förutsätteratt
utbildningen får åtminstone samma omfattning som vid 1975 års taxering. 1 fräga
om de förberedande ålgärderna bör ulbildningen ökas i förhällande lill den utbildning
som gavs vid 1975 ärs allmänna fastighetstaxering.
5.7.J
Konsulenter, m. m. (23.2.4)
Samlliga
remissinstanser delar kommitténs uppfattning atl konsulenler bör bilräda
nämnderna inom ell vissl geografiski område under förberedelsearbetet och vid
taxeringen.
Förslaget
att uppgiften som konsulent skall vara personlig och inle läggas pä myndighet
biträds också av remissinslanserna, t. ex. RSV, skogsstyrelsen, länsstyrelserna
i Södermanlands. Skaraborgs och Jämtlands län samt TOR. Skogsstyrelsen delar
kommitténs uppfattning i frågan men anser alt om uppgiften ändock kommer alt
åläggas myndighel sä är skogsvärdsorganisationen den enda myndighet som har en
rikstäckande organisation med lillräcklig lokalkännedom och sakkunskap.
Anlitandet av skogsvärdsstyrelserna för olika uppgifter i samband med
förberedeslearbetet verkar i samma riktning. Det kan ocksä påpekas alt
uppgiften kan komma all bli lällare all överföra lill myndighetsuppgift vid s.
k. mllande taxering. Skogsstyrelsen
Prop. 1979/80:40 330
påpekar
atl del vid skogsvärdsstyrelserna råder olika meningar i frågan om uppdragel
bör vara personligl. T. ex. skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län anser all
uppdragel skall bedrivas i Ijänsten och anför atl följande skäl lalar för del:
1 Skogsvårdskonsulenterna använder styrelsens kartor,
flygbilder, fastig-helsuppgifter och lokaler m. m. i arbetet.
2 Den noggranna genomgäng av varje fastighet som
måste göras för att få fram ett relevanl underlag beträffande skogstillståndet
osv., medför att konsulenten får en aktualisering av de skoliga förhållandena
på hela distriktet. Taxeringsarbetel medför också att han får en akluell
ägareför-teckning, vem som slår för fastigheter som tillhör dödsbon osv. Detla
är av stor betydelse för hans ordinarie arbete.
3 Om uppdraget görs i tjänsten kan även övrig
personal på distriktet medverka i arbetet, vilket medför flera fördelar, bl. a.
förbättrat taxeringsunderlag, omväxling i arbelel osv.
Ersättning
för det merarbete som uppdraget medför och som inle hinner Ulföras på tjänstetid,
bör enligl skogsvårdsstyrelsen prövas i särskild ordning enligt ulredningens
förslag.
LMV
har inte nägot emot all konsulenterna liksom tidigare förordnas särskilt men
framhåller att de ijänslemän som engageras som konsulenter kommer att fullgöra
uppgiften som tjänsteuppdrag.
Förslaget
att konsulenter skall biträda vid granskningen av lantbraksen-heter med
skogsmark eller åkermark endast om dessa ägoslag överstiger viss arealstoriek
har diskuterats av nägra remissinstanser. Länsstyrelsen i Skaraborgs län
ifrågasätter om det över huvud taget är lämpligt att deklarationer som gäller
åkermark under normala förhållanden granskas av konsulenler. För granskning av
sädana deklarationer är god lokalkännedom viktigare än sakkunskap hos
konsulent, vilket visade sig vid 1975 års taxering av jordbruksegendomar i
gemensamma nämnder. Det normala bör därför vara atl deklarationer i fräga om
åkermark granskas av nämnderna utan hjälp av konsulenter.
Länsstyrelsen
i Jämtlands län och lantbruksnämnden I Kopparbergs län anser att samtliga
deklarationer för skogsfastigheter bör granskas av konsulenter. Länsstyrelsen
anför att konsulenler för skogstaxering vanligen tillhör skogsvärdsstyrelsen
och har den behövliga kännedomen om skogen och kunskapen utan vilken man
riskerar att taxeringen blir felaktig och olikformig. Taxering av enbart
nämnden skulle kunna tillämpas om man inför någon form av långt gående
schablontaxering. Detta torde emellertid inte vara aktuellt.
Skogsvårdsstyrelsen i Kalmar län framhåller att skogstaxeringens effektivitet,
rättvisa och kvalitet är starkt beroende av konsulenterna och att en riktig
satsning på denna personalkategoris utbildning och möjlighet att arbeta med
skogslaxeringen därför är viktig.
Vattenfall
m. fl. anser att granskningen av deklarationer för industrifastigheter
genomgående bör ske med biträde av konsulent.
Länsstyreben
i Västerbouens län biträder förslaget atl del skall ankomma på
Prop. 1979/80:40 331
skattechefen
att bestämma vilka slag av konsulenter som skall finnas och vilka områden som
skall gälla för dessa. Det ger möjlighet atl beakla lokala variationer och
brister i viss lyp av beslulsunderlag. Del kan medföra t. ex. atl
skogskonsulenler mäste förordnas i länet också beträffande mindre skogsfastigheter.
Länsstyrelsen
I Ålvsborgs län anser all en beslämmelse bör införas om alt särskilda
sakkunniga kan förordnas att lämna biträde vid taxeringen. Länsslyrelsen pekar
därvid främsl på arbetet med värdering av åker och betesmark samt skogsmark och
skog.
5.1.4
Tjänstemannamedverkan m. m. (23.2.7)
Remissinstanserna
är i allmänhet i princip positiva Ull förslaget atl ordföranden - som en
anpassning lill de nya arbetsformerna vid inkomst-laxeringen efter RS-reformen
- i möjlig utsträckning skall fä granskningshjälp eller annat biträde av
ijänstemannagranskare, konsulent eller sakkunnig. Samma principiella
inställning har flertalet av remissinstanserna till förslaget om övergång till
tjänstemannagranskning vid 1981 års allmänna fastighetstaxering i en omfattning
som svarar mot arbetet vid särskild fastighetstaxering, dvs. ca 1096 av
fastighetsbeståndet.
Frågan
om det är möjligt atl gå över till den föreslagna tjänstemanna-granskningen
diskuteras emellertid av ätskilliga remissinstanser främst mot bakgrund av
resurstillgång och arbetssituation hos de lokala skattemyndigheterna.
RSV
tillstyrker förslaget men anför alt personalsituationen kommer atl variera
betydligt olika lokala skattemyndigheter emellan. Därför kan även den av
kommittén diskuterade omfattningen bli svår atl uppnå utan att de lokala
skallemyndigheternas organisation belastas alltför hår. RSV anför:
Enligt
RSV bör emellertid i första hand en allmän målsättning vara att minsl etl
fastighetstaxeringsdislrikt hos varje LSM granskas av tjänsteman. Den
ytteriigare omfattning som i och för sig bör eftersträvas får anpassas till
personalsituationen hos de olika myndigheterna efter organisationsförändringarna.
Della bör enligt RSV:s uppfattning medföra atl betydande delar av
deklarationsmaterialet kan granskas av tjänstemän hos vissa myndigheter.
RSV
har vid 1979 ärs fastighetstaxering bedrivit viss försöksverksamhet med
Uänsiemannagranskning i samarbele med länsstyrelse och LSM. Syftet har varit
all undersöka de praktiska förutsättningarna för en utökad medverkan av LSM vid
fastighetstaxeringen. Granskningen, som enbart omfattat fastighetsdeklarationer
för småhus, har utförts av biträden. Verksamheten föregicks av en kort
utbildning(2 dagar) med tyngdpunkten lagd på genomgäng av praktiska exempel.
Utvärderingen
av verksamheten visar att utfört arbete väl uppfyller erforderliga krav pä
kvalitet. Trots att verksamhelen varit av relativt begränsad omfatling (tre
fögderier) är del RSV:s uppfattning att utfallet kan läggas till grund för
bedömning av förulsältningarna för tjänslemannagranskning hos LSM. Vad
beträffar frågan om vilka kompetenskrav som bör ställas
Prop. 1979/80:40 332
pä
granskningspersonalen är del säledes RSV:s uppfattning atl de kan uppfyllas i
erforderlig grad genom lämpliga utbildningsinsatser. När del gäller den av RSV
föreslagna minimimålsätlningen alt minsl ell distrikl hos varje LSM skall
Ijänstemannagranskas kan på grundval av försöksverksamheten konstateras alt de
insatser som erfordras inte behöver vara av större omfattning än att den bör
vara möjlig atl genomföra. I vissa fögderier kan dock krävas
resursförstärkning. I synnerhet den personal som normalt sysslar med
faslighelsregistrering har enligl RSV redan sådan insiki i olika frägor med
anknytning till fastighetstaxering att de med en korl ulbildning bör kunna
utnyttjas även med granskning i samband med taxeringen.
Även
statskontoret tillstyrker förslaget atl viss tjänstemannagranskning införs.
Statskontoret anför:
RS-projektet,
som utrett den nya organisalionen för inkomsttaxering, har i delrapporten 1978:1
behandlal bemanning och inre organisaUon vid lokal skattemyndighet. Förslagen
medför bl. a. ett visst överskoU av assistent- och biträdespersonal vid de
lokala skattemyndighelerna. Projektet konstaterar att personalsituationen
kommer att variera myndigheterna emellan. Etl stort anlal myndigheler kommer
emellertid att fl övertalig personal.
Stalskonloret
tillstyrker förslaget att viss tjänstemannagranskning införs vid
fastighetstaxeringen 1981 med utnyttjande av befintlig personal. Omfattningen
härav bör vara beroende av de olika skatlemyndigheternas personalsituation.
Genom kortare utbildningsinsatser bör man - som också framgått av RSV:s
försöksverksamhet - kunna skapa föratsättningar för assistent- och
bilrädespersonalens dellagande i granskningsarbelet. Ocksä frågan om hur
befinlliga tjänstemän i handläggarkarriären kan utnyttjas för tjänstemannagranskning
bör enligt statskontoret uppmärksammas.
Tjänstemannagranskningens
former och organisationer härav är efter 1981 enligt verkel beroende av hur fastighetstaxeringen
kommer atl utformas i framliden. Som framgått kommer
fastighelstaxeringskommiltén all i sitt fortsatta arbete överväga möjlighelerna
av atl införa en rallande taxering. Kommer detta till genomförande ställs helt
nya krav bl. a. på skatteadministrationen. De organisatoriska och
resursmässiga frågorna får då lösas från nya utgångspunkter.
Länsstyrelserna
och lokala skattemyndigheterna delar också allmänt i princip kommitténs
uppfattning om ijänslemannagranskningen. Inställningen till en sädan granskning
kan införas med hänsyn till de tillgängliga resurserna varierar. I den
utsträckning sådan granskning kan utföras med hänsyn lill lillgängliga
resurser, bilräder man allmänt förslaget att granskningen skall särskilt i
fråga om småhus ulföras av biträdes- och assistentpersonal efter viss
ulbildning. Denna uppfattning framförs av bl. a. länsstyrelsen i Skaraborgs
län. Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att det får i och för sig anses
värdefullt om lokal skaltemyndighets personal ges tillfälle att delta i
taxeringsarbelet på det sätt kommiuén beskriver. Detta skulle ge den lokala
skattemyndigheten värdefullt tillskott på kompetens inför en eventuell framtida
rullande taxering och dessutom, som kommhtén anser, ge möjligheler för
biträdes-och assistentpersonal att kvalificera sig för handläggarbefattningar.
ST-fögderi
i Uppsala län anser att tjänstemannagranskning vid fastighets-
Prop. 1979/80:40 333
taxeringen
bör förekomma på lokal skattemyndighets serviceenhet. Den personal som sysslar
med favilregistrering, faslighelsredovisning och beredning av
fastighetsdeklarationer bör efter viss utbildning vara lämpliga. Vid Uppsala
fögderi har vid 1979 ärs särskilda fastighetstaxering försöksverksamhet med
tjänslemannagranskning bedrivils. Erfarenhelen av försöksverksamheten visar
att deltagande personal, assistenler och biträden, har varil synneriigen väl
lämpade enligt enkätsvar frän taxeringsnämndsordförandena.
TOR
framhåller alt det stöd, som fastighetstaxeringsnämnderna får av lokal
skaltemyndighet, är av stor betydelse. TOR förordar den föreslagna
Ijänstemannamedverkan och fömtsätter atl resurser ställs till förfogande för
denna. I fortsättningen bör all förstahandsgranskning om möjligt utföras av
tjänstemän, i största möjliga utsträckning pä handläggarnivå. Även annal slöd
ål nämnderna är betydelsefullt. TOR avser dä bl. a. den hjälp som kan ges i
samband med arbetet med FoB-uppgifter.
Länsstyrelserna
i Östergötlands. Göteborgs och Bohus, Ålvsborgs, Skaraborgs och Västernorrlands
län anser allmänl att resursförstärkningar mäste tillföras de lokala
skattemyndigheterna för att den tänkta tjänstemannagranskningen skall kunna
utföras. Något utrymme att såsom föreslagits använda löntagar-och
rörelsegranskare för granskning av fastighetsdeklarationer torde enligt
länsstyrelserna I Östergötlands och Skaraborgs län inte finnas.
Enligl
länsstyrelsen I Östergötlands län måste genomförandet av RS-organisationen i
första hand prioriteras liksom föreslagna organisationsförändringar för de
lokala skattemyndigheterna. Länsstyrelsen anser att det f n. är för tidigt atl
uttala sig om vilkel resullal dessa förändringar leder lill i fråga om
överblivna resurser osv. och anför vidare:
Det
kan dock antas all genomförandet av RS-projektet kräver mer resurser i anspråk
än vad som från början fömtsätts. Redan nu kan enligl länsstyrelsens mening
förutses att det vid liden för fastighetstaxeringens genomförande inle kommer
atl föreligga något personalöverskott pä de lokala skattemyndigheterna som kan
utnyttjas för fastighetstaxeringen. Insatsen vid 1981 års fastighetstaxering
torde bli i den grad begränsad atl man får se det hela som en
försöksverksamhet. Liksom kommittén finner länsslyrelsen det angelägel atl i så
fall biträdes- och assistentpersonal medverkar i granskningsarbetet.
Utrymmet
för att använda även löntagar- och rörelsegranskare för fastighetstaxeringen
efter taxeringsperiodens slut den 31 oktober 1980 torde vara mycket begränsad.
Perioden mellan taxeringarna är för dessa granskare avsedd att användas för annat
ändamål, inte minst egen utbildning och extern information.
Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län varnar för en alltför optimistisk syn på möjligheten
till tjänstemannastöd i granskningen av deklarationer vid 1981 års allmänna
fastighetstaxering. Tillgången pä övertalig personal som granskare från
inkomsttaxeringen är osäker vid den aktuella tidpunkten. En viktig fråga som
bör utredas i delta avseende gäller vilka krav på kompetens
Prop. 1979/80:40 334
som
bör ställas pä tjänstemannen i fråga.
Länsstyrelsen
i Skaraborgs län förklarar atl RS-reformen för del länet medför all del inle
uppkommer någon övertalig personal hos lokal skattemyndighet. I stället blir
förhållandet det motsatta. Tjänstemannagranskning vid fastighetstaxeringen i
länet kan inle genomföras utan att ytteriigare försämra de lokala
skattemyndigheternas redan hårt pressade arbetssituation. Om den tänkta
tjänstemannagranskningen skall genomföras måste extra resurser tillföras de
lokala skaltemyndighelerna och länsstyrelsen fömlsäller atl de lilldelas medel
för della.
Länsstyrelsen
i Stockholms län anser att tjänstemannagranskning tills vidare inte bör
aktualiseras, i vart fall inte förrän RS-organisationen blivil fullt utbyggd.
Länsslyrelsen anför:
Kontroll
av fastighetsdeklarationer mäste enligl länsslyrelsens mening bedömas som ett
kvalificeral granskningsarbete ungefär jämförbart med granskning av enklare
rörelsedeklarationer Granskningen mäste inriklas pä en bedömning av de lämnade
uppgifternas inbördes relation och om de kan antas ge en riktig bild av
fastigheten. Meningsfullt biträde med granskningen torde därför endast kunna
lämnas av personal på handläggarnivå. Som framgår av bifogat yttrande frän ett
par lokala skattemyndigheter i länel finns någon sådan personal inte tillgänglig.
Förslaget går därför inte att genomföra utan resursförstärkning.
Fastighetstaxeringen
har hittills kunnat genomföras med frivillig arbetskraft. Om tjänstemän skulle
förordnas att på heltid utföra granskning av fastighetsdeklarationer torde
dessutom arbetslotterna bli alltför stora för att vederbörande skulle hinna
förvärva den ingående lokalkännedom som är en förutsältning för ett fullgott
arbetsresultat. Länsstyrelsen föreslår därför att frågan om biträde till
fastighetstaxeringsnämnden av tjänstemän tills vidare inte aktualiseras - i
vart fall inte förrän RS-organisationen blivit fullt utbyggd.
Länsstyrelsen
i Södermanlands län förordar att granskning och föredragning av tjänstemän inte
aktualiseras nu utan prövas först i samband med en övergång till rullande
fastighetstaxering. Tjänstemannamedverkan bör då föregås av en analys av det
faktiska personalbehovet för dessa uppgifter. Någon egentlig sådan analys har
inte gjorts av kommittén. Länsstyrelsen anför vidare:
I
stället anförs som skäl att etl vissl överskott av assistent- och biträdespersonal
kan beräknas föreligga på LSM efter omorganisationen under budgetåret 1979/80.
Denna personal anses efter viss utbildning vara lämpad för granskning av
fastighetsdeklarationer. Länsstyrelsen har i och för sig ingenting att erinra
mot att övertalig personal - i den mån sådan föreligger -används för LSM:s
arbete med fastighetstaxeringen. Någol överskott på handläggare lär inte finnas
hos LSM. Ett genomförande av förslaget med tjänstemän som föredragande i nämnderna
kräver därför etl nytillskott av sådan personal. Att ta i anspråk personal inom
LSM:s granskningsgrupper för arbete med fastighetstaxering kan endast komma
ifråga under en begränsad tid mellan taxeringsperioderna.
prop. 1979/80:40 335
Länsstyrelsen
1 Örebro län anför:
För
lokal skattemyndighet (LSM) befaras den föreslagna sammankopplingen med folk-
och bostadsräkningen (FoB) samt förslagel atl införa tjänstemannagranskning av
fastighelsdeklarationema medföra slora problem.
Länsstyrelsen
bestrider att personal, som normalt sysslar med faslighelsregistrering i stor
utsträckning frigörs under fastighetstaxeringsår. Visserligen sker viss
förskjutning ifråga om tidpunkterna för avisering till dataenheten, men LSM
Iir som vanligt Hb- och lagfartsuppgifter, som man måste följa upp och göra
vissa noteringar om. Det är i stället så, att den personalmässigt lilla
detaljen inom LSM, som sysslar med fastighetsredovisningen inkl. arbetet med
de åriiga fastighetstaxeringama (på en sä pass stor LSM som Örebro fögderi
endast 2,5 är årsarbetskrafter) vid tiden för allmän fasUghetstaxering fär en
betydligt härdare arbetsbelastning än andra är. Några exempel:
- Förfrågningar
frän fastighetsägare vid upprättande av deklarationer.
- Utredningar
beträffande förtryckta deklarationsblanketter, vilka relume-
rats som obeställbara.
- Visst
arbete med identifiering av inlämnade deklarationer.
- Fördelning
av 1975 års deklarationer pä de nya distrikten.
- Vissl samarbete med FoB.
- Biträde Ull ordföranden med utredning beträffande
ägarhällanden, arealer m. m.
- Beredningsarbete
och fellistebehandling.
Länsstyrelsen
i KrisUanstads län anser att tjänstemannagranskning med hänsyn till rådande
personalsituation i stort sett är hell utesluten i länet. Samma uppfattning
redovisar länsstyrelsen i Hallands län. som inle heller anser att det i princip
skulle vinnas mycket på en övergäng till tjänstemannagranskning.
Av
de lokala skattemyndigheter som yttrat sig delar t. ex. myndigheterna i Uppsala
och / Enköping kommitténs principiella uppfattning. Den lokala
skattemyndigheten i Kungsbacka anför:
I
nuläget saknar fögderier av normalstoriek resurser härför. De tjänstemän som
handhar registrering och uppdatering av fastighetsbeståndet har i allmänhet
medverkat tidigare vid allmän fastighetstaxering med beredning av
deklarationsmaterial före registrering men ej med värdering och granskning och
torde sakna utbildning härför. Detaljfrågor att lösa framdeles i det tidigare
föreslagna samarbetet är alltså utbildning, normtal för arbelet med granskning
av fastighetsdeklarationer, bemanning av en eller flera
fastighets-taxeringsgrapper per LSM. Man bör heller inte vara främmande för
tanken, att fackliga företrädare har synpunkter i sammanhanget, som bör
tillfredsställas för att ge en logisk moUvation för rätt intresse frän
personalens sida. Det handlar ju här om arbetsuppgifter, som normalt utförs av
tjänstemän i handläggarkarriären, varför även kompetenskraven bör bli föremål
för klarläggande.
De
lokala skattemyndigheterna i Borlänge och Falun biträder förslaget om
tjänstemannagranskning under fömtsättning att personella resurser tillförs
myndigheterna. FSF är också positiv Ull förslaget i den mån resurser
Prop. 1979/80:40 336
tillskapas.
Däremot vänder sig föreningen mot de beräkningar och antaganden som kommittén
gör om personalsituationen hos de lokala skattemyndigheterna vid tiden för
1981 års taxering. Föreningen anför bl. a.:
Sammantaget
kan konstateras all de lokala skaltemyndighetema inte kommer alt ha möjligheter
alt - pä sätt som sketl vid lidigare allmänna fastighetstaxeringar - ta i
anspråk resurser frän LSM:s övriga verksamhet för den allmänna
fastighetstaxeringen. Detta mäste beaklas vid planeringen av hur
fastighetstaxeringen skall genomföras och vid medelstilldelning. Det mä också framhållas
att det inte är tillräckligt med medel för anställning av extra
bilrädespersonal. De arbetsuppgifter som här är aktuella är av sådan
kvalificerad art att resurser på handläggamivä måsle tillskapas.
SACO/SR
anser aU nägon övertalig personal för 1981 års fastighetstaxering vanligtvis
inte kommer alt finnas, snarare en besvärande brisl på handläggare. Personal
som normall sysslar med faslighelsregistrering hos lokal skattemyndighet
frigörs inte. SACO/SR anför vidare:
Om
de lokala skattemyndigheterna skall medverka vid 1981 ärs allmänna
fastighetstaxering med granskning av fastighetsklarationer måste enligt
SACO/SR:s uppfattning särskilda resurser pä handläggarnivå ställas till
myndigheternas förfogande. Dessa handläggare kan mycket väl rekryteras från den
personal som handhar faslighetsregislrel hos lokal skallemyndighet. 1 den män
så sker måste dock ersättare utbildas för atl sköta det löpande arbetet med
fastighelsregistrel.
Ocksä
TCO delar uppfattningen att samtliga lokala skattemyndigheter bör få möjlighet
att bedriva Uänsiemannagranskning redan vid 1981 ärs fastighetstaxering. TCO
anför:
Dock
är frägan om personella resurser för denna granskning inle redovisad på etl
tillfredsställande sätl. Den lotala övertalighet som uppstår till följd av
RS-reformen är inte jämnt fördelad mellan länen. Vidare uppkommer
övertaligheten först när den nya RS-organisationen helt genomförts, vilket inte
har skell inför AFT 81. Slutligen kan konstateras att flertalel LSM f n. ej
förmärker någon egentlig övertalighel.
5.7.5
Skattechefen (23.2.8)
Mot
förslaget att skattechefens ansvar vid fastighetstaxeringen skall motsvara
regleringen enligt RS-reformen om ansvarsfördelningen mellan myndigheter och
befattningshavare har remissinstanserna inte något att erinra.
Länsstyrelsen
i Ålvsborg län anför att en grundfömtsältning för att skattechefen pä avsett
sätt skall kunna fullgöra sina i fastighetstaxeringsiagen angivna skyldigheter
är att han fortlöpande under förberedelsearbetet kan följa arbetet i
arbetsgrapperna. Enligl länsstyrelsens uppfattning bör därför i FTL tas in
föreskrifter om atl skattechefen eller av denne beordrad tjänsteman - i motsats
till vad som gäller för sammanträden med fastighetstaxeringsnämnden under
taxeringsperioden - undertättas och fl närvara vid
Prop. 1979/80:40 337
sammanträde
och överiäggningar inom arbetsgrapp. Länsstyrelsen i Göteborg och Bohus län
framför samma uppfattning.
Länsstyrelsen
i Östergötlands län finner i likhet med kommittén del naturligt att även
frågorna om fastighetstaxering behandlas i det samrädsförfarande som har
etablerats mellan skallechefen och de lokala skattemyndigheterna och som har
visat sig fungera väl.
5.7.6 Länsstyrelsens
kontaktman (23.2.9)
Förslaget
om en kontaktman för fastighetstaxeringen med placering på länsstyrelsernas
taxeringsenhet tillstyrks av remissinstanserna, bl. a. länsstyrelserna i
Östergötlands. Göteborgs och Bohus samt Skaraborgs län. Länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län ifrågasätter om det är tillräckligt med en handläggare
i det länet. Länsstyrelsen i Skaraborgs län framhåller del angelägna i alt en
fast Ijänsl Ullskapas för ändamålet.
5.7.7 Övrigt
Några
länsstyrelser tar upp frågan om tidpunklen för besked om storieken av arvodena
vid fastighetstaxeringen. Länsstyrelserna I Stockholms och Östergötlands län
anser det angeläget att besked erhålls i god Ud. Arvodesfrågan vid
sammanträden och utbildning bör då också beaktas. Länsstyrelsen I Östergötlands
län anser att en senaste dag för besked om ersättning för uppdragen bör anges i
lagtexten, förslagsvis den 1 december 1979. Länsstyrelsen fömlsälter att de
regler som har föreslagits för ersätlningar vid fastighetstaxeringen också
gäller det arbete som skall utföras i de arbetsgmpper som har föreslagits
medverka under förberedelsearbetet.
Kommunförbundet
motsätter sig med anledning av kommunernas särskilda intresse i
fastighetstaxeringen att de kommunala taxeringsrevisoremas nuvarande
möjligheter alt biträda vid taxeringsarbetet upphör.
5.2
Allmän fastighetsdeklaration m. m.
5.2,7
Deklarations- och uppgiftsskyldighel. m. m. (24.2.2)
Remissinstanserna
biträder i slort sett förslagen om deklarations- och uppgiftsskyldighet. Några
av förslagen diskuleras emellerUd. Detta gäller det föreslagna undantaget frän
deklarationsskyldighet för byggnad pä annans mark, då byggnadens värde
understiger 10 000 kr. och byggnaden inte används som stadigvarande bostad
eller har en större bostadsyta än 10 m Även detta förslag lämnas i allmänhet
utan erinran.
Länsstyrelsen
i Ålvsborgs län anser att undantagsregeln skapar nya gränsdragningsproblem och
i dagens läge framstår som obehövlig. Länsstyrelsen föreslår därför att
deklarationsplikten görs obligatorisk beträffande alla
22 Riksdagen 1979/80. 1 saml Nr 40
Prop. 1979/80:40 338
bostadsbyggnader.
Länsstyrelserna i Östergötlands och Skaraborgs län framhåller alt begreppet
bostadsyta bör bytas ut mol braksarea som har skett i andra föreslagna regler
om fastighetstaxeringen. Länsstyrelsen 1 Kopparbergs län anser att
deklarationsskyldighet skall föreligga för samtliga byggnader på ofri grand och
att de ocksä bör längdföras. Länsslyrelsen anför som skäl för detta atl man vid
1975 ärs allmänna fastighetstaxering log bort taxeringsenheter bestående av
byggnader på ofri gmnd ur längderna och att detta har medfört konlrollsvårigheler
vid kommande ärs taxeringar. Sälunda förelåg svårigheter atl bl. a. följa upp
om- och tillbyggnader av dessa hus. Vidare har lokal skattemyndighet vid de
särskilda fastighetstaxeringama varje år haft att manuellt avisera
"datorn" för atl få fram anmaningar och faslighelsavier. Frägan om
deklarationsskyldighet för viss utrastning och ledningar för överföring och
distribution av elkraft tas upp i nägra remissyttranden. Vattenfall m. fl.
anför bl. a.
För
överföring och distribution av elkraft erfordras - ulöver ledningar - en mängd
utrastning, såsom transformatorer, ställverk, brytare, mät- och
reglemlrastning. Denna utrustning är ofta placerad i byggnad som är lös egendom
och torde - eftersom byggnaden kan betraktas som skräddarskydd -bli byggnadstillbehör.
Även om viss ulrustning klassas som industritillbehör skall den räknas till
faslighet (1 kap. 4 § FTL). Anläggningarna är också ofta så speciella atl den
enskilde knappasi kan bedöma om det är fräga om byggnad med tillhörande egendom
eller markanläggning. Enligt förslaget skall dessa byggnader anses vara
fastigheter och utgöra taxeringsenheter om värdet uppgår Ull 10000 kr. De skall
emellertid ej åsättas taxeringsvärde, eftersom fastigheterna ej är
skattepliktiga.
Förslaget
bedöms medföra atl 10 000-tals dylika enheter inom elsektorn skall längdföras
och deklareras ulan några påtagliga fördelar. Inte minst den värdering i någon
form som mäste ligga till grand för deklarationen blir resurskrävande. Det kan
anses sannolikt att det även inom andra sektorer såsom tele, vattenförsörjning,
avlopp, gas, fjärrvärme och dylikt finns ell betydande antal likartade mer
eller mindre svårbedömbara byggnader som är lös egendom.
På
grand av del anförda föreslår Vattenfall m. fl. att icke skallepliktiga
byggnader, som är lös egendom, ej skall utgöra taxeringsenhet och därmed ej
heller deklareras. Om sä ej anses kunna ske bör den förenklade fastighetsdeklaration
som föresläs, verkligen göras så enkel som möjligt, dvs. endast behöva
innehålla för något angeläget ändamål erforderiiga uppgifter. Elverksförenlngen
framhåller att det inte torde vara meningen att själva kraftledningarna, som
räknas som industritillbehör, skall behöva deklareras, och anser att det behövs
ett förtydligande i detta avseende.
Sveriges
fastighetsägareförbund framhåller vikten av att fastighetsägarna ges möjlighet
att lämna datalistor över hyror etc. i stället för att i detalj föra över dessa
uppgifter på särskild blankett.
Enligt
förslaget skall anmälan om övergång av äganderätt till fastighet göras Ull
fastighetstaxeringsnämndens ordförande eller till länsstyrelsen.
Länsstyrelserna
I Stockholms och Uppsala län anser att anmälan hellre bör
Prop. 1979/80:40 339
göras
hos lokal skattemyndighet som då flr möjlighet att t. ex. omedelbart registrera
den nya fastighetsägaren och beakla överiltelsen när undertättelse och
fastigheisiaxeringsnämndens beslul senare sänds ut.
I
fråga om förslaget att utan ändring föra över reglerna om byggnadsnämndens
skyldighet att lämna LSM undertättelse om innehållet i beviljade byggnadslov
anför länsstyrelsen I Ålvsborg län all denna skyldighel mänga gånger fullgörs
på ett bristfälligt säU. En förbättring skulle väsentligt underiätta
taxeringsarbetel. RSV bör kunna medverka till att denna fullgörs på ett mera
enhetligt och bätlre sätt.
Fort
F konstaterar atl någon förändring inle föresläs av gällande ordning alt
särskild förteckning som upptar försvarets fastigheter skall kunna avlämnas
lill taxeringsmyndigheterna efter särskild överenskommelse med RSV.
Längdföringsregler bör också liksom hittills utarbetas med beaklande av
sekretessen.
Synpunkler
på förslagel att fastighetsdeklarationerna liksom inkomstdeklarationerna skall
kunna sändas in med posten portofritl lämnas bl. a. av den lokala
skattemyndigheten i Enköping. Man framhåller bl. a. att deklarationerna numera
lämnas vid särskilt anordnade insamlingsställen. Att man i stället skall
sprätta kuvert och bevaka ankomstdag hos lokal skattemyndighet kan inte anses
meningsfullt. Om regeln införs bör det beaklas vid tilldelning av medel för
fastighetstaxeringens genomförande. Också den lokala skattemyndigheten 1
Uppsala anser atl portofrihelen möjligen kan medföra ell merarbete för lokal
skattemyndighet men bedömer det inte alltför betydande.
Skogsstyrelsen
anför i fråga om uppgiftslämnandet vid skogstaxeringen följande:
Analysema
av utfallet av 1975 års taxering, vilka finns redovisade i bilaga 2 till
betänkandet, visar alt slora systematiska feluppskattningar av de skogliga
värdefaktorerna förelåg. Av den deklarationsundersökning som har företagits
framgår det att uppgifterna om skogen i stor utsträckning har varit mycket
dåligt ifyllda. Taxeringen måste därför i många fall i huvudsak gmndas pä den
skogssakkunniges bedömningar. För att underlätta taxeringsarbetel och förbällra
resultatet är del därför, enligt skogsstyrelsens mening, viktigi atl ätgärder
sätts in för atl förbättra uppgiftslämnandet. En förutsättning för atl uppnä
etl godtagbart resultat är dock att den som svarar för uppgifterna har
tillräcklig kännedom om fastighetens beskaffenhel. Skogsbmksplan eller annan
uppskallningshandling är givetvis etl bra medel för alt öka kunskapema om
beskaffenheten. Del kan i sammanhanget erinras om att förberedelsearbetet för
taxeringen är inriktat på att inom de olika områdena uppnå anvisade riktvärden
ifråga om de skogliga värdefaktorerna, vilket lorde innebära att inlämnade
skogsuppskatlningshandlingar lika ofta kan leda till ett lägre som till ett
högre taxeringsresultat.
Kommittén
föreslår ingen ändring av gällande regler angående fastighetsägares skyldighel
alt efler anmaning förete skogsbmksplan eller annan uppskattningshandling som
avser skogen. Skogsstyrelsen har inget att erinra häremot under förutsättning
att möjligheterna till anmaning inte utnyttjas i avsevärl slörre omfattning än
vad som skedde vid 1975 års taxering.
Prop. 1979/80:40 340
Förslagel
om en förenklad deklaration för vissa skattefria fastigheter biträds allmänl av
remissinslanserna. Della gäller bl. a. DEFU, länsstyrelserna i Östergötlands
och Ålvsborgs län saml 7'07?. Länsslyrelsen i Älvsborg län anför emellertid att
del med hänsyn till den utökade möjlighelen alt undanta fastighet från
skatteplikt är angeläget att även den förenklade formen av deklaration kommer
att innehålla de uppgifler som behövs för att bedöma skallepliklsfrågan. Annars
kan den siluationen uppkomma att skatteplikts-frägan avgörs av fastighetsägaren
och inte av fastighelstaxeringsnämnden.
5.2.2
Besiktning (24.2.3)
Förslagel
om besiktning vid fastighetstaxering anser remissinstanserna vara bra. DEFU
tillstyrker den föreslagna möjlighelen för taxeringsnämnden att besiktiga
fastighet i former som liknar de taxeringsbesök som görs vid den årliga
inkomsttaxeringen. Del är en enkel och informell arbetsform med syfte all på
platsen utreda de verkliga förhållandena, något som är till fördel både för den
skatlskyldige och den som laxerar. Svenska försäkringsbolags riksförbund anser
att förslagel är etl steg i rält riktning för atl fl sä riktiga värden som
möjligt med belysning från olika synpunkter. Kammarrätterna anser att
möjligheten att genom besiktning komplettera den information som ges i
deklarationen är en värdefull nyhet.
Åtskilliga
remissinstanser anser alt den föreslagna regeln om besiktning är för snävt
utformad. 7?SK anför atl förslagel innebäratt fastighet flr besiktigas men
endast om granskningen av faslighetsdeklarationen inte ger lillräckliga
upplysningar för atl åsätta en riklig taxering. Denna begränsning är enligt
RSV:s mening otillfredsställande. RSV anför vidare:
Just
i de fall där deklaration saknas skulle en besiktning i många fall leda till en
riktig taxering. Detta torde även vara till fördel för fastighetsägaren, som i
annat fall löper risk att få ett för högt värde likaväl som tvärtom. Den
omständigheten att deklaration inte lämnals kan ju bero pä andra omständigheter
än trilska. En jämförelse med de regler som gäller om besök hos
deklaralionsskyldig för avstämning av deklaration mot räkenskaper är enligl RSV
inte adekvat då förhållandena vid fastighetstaxering är väsenlligt annorlunda.
Länsstyrelsen
i Alsborgs län anser del vara mindre lämpligl alt föreskriva återhållsamhet i
fräga om besiktning och anför:
Fråga
är om besiktning av fastighet som grundats på en helt frivillig överenskommelse
mellan fastighetsägaren och i regel ordföranden. Ofta anser en fastighetsägare
atl besiktning är en fullt naturiig förrättning i samband med en
fastighetstaxering.
Länsstyrelsen
tillägger alt det av innehållet i övrigt inte framgår vem eller vilka som äger
rätt della vid besiktning av fastighet. Detta bör klargöras på lämpligl sätt.
Bland
dem som framför liknande synpunkter är Lantbrukarnas skattedele-
prop. 1979/80:40 341
gallon,
som anser att fastighetsägare i de allra flesta fall är mycket positiva lill
besiktningar, eflersom taxeringsnämnden därigenom ges större möjlighet all
åsätta taxeringsvärden som vid jämförelse med näriiggande fasligheter verkar
rimliga. Moliven bör därför utformas så atl besiktningar uppmuntras och i
framliden används i större omfattning än hittills.
Några
remissinsianser pekar på andra områden m. m. för besiktning än som har angells
i förslagel. Länsstyrelsen i Uppsala län anser att den arbelsgrupp som
föreslagils medverka under förberedelsearbetet också bör fä göra molsvarande
besiktningar. RSV har samma uppfattning och anför att begränsningen av
besiktningsmöjlighelen får konsekvenser som på elt onödigt sätt försvårar
möjlighelen all åstadkomma etl bra laxeringsresultat. Så är förberedelsearbetet
av väsenllig belydelse för laxeringen. De försiag av riktvärden m. m. som
utarbetas i detta skede är grundläggande för del kommande laxeringsarbelel. I
många fall skulle en möjlighel att besiktiga de fastigheter av olika slag som
omfattas av det grundläggande undersökningsarbetet vara av betydande värde. En
behörig atl besiktiga fastigheter även vid provvärdering bör därför las in i
lagreglerna. Dessa bör förslagsvis kunna ulformas som att besiktning vid behov
flr företas vid provvärdering och taxeringen.
Skogsvårdsstyrelsen
i Kalmar län anför att det i fråga om besiktning av skogsfastighel måste vara
väsenlligt att skogsvårdskonsulenlen i distriktet är med vid besiktning. De
tidigare s. k. typskogarna får i detta sammanhang en ännu större betydelse som
jämförelseojekt.
3.2.3
Anmaning, deklarationsförvaring m. m. (24.2.4, 24.2.5 och 24.2.6)
Förslaget
alt minimitiden för svar på anmaning skall vara fem dagar och all normaltiden
bör vara minst 14 dagar lämnas ulan erinran av flertalel remissinsianser.
Länsstyrelsen i Östergötlands län anser emellertid att normaltiden för svaren
bör vara 8-10 dagar med hänsyn lill den korla laxeringsperioden. Länsstyrelsen
i Skaraborgs län anser att del normall bör räcka med en svarstid om älta dagar.
DEFU
framhåller att svarstiden vid inkomsttaxeringen enligl RSV:s rekommendation är
minst 14 dagar. DEFU anser att samma regel bör tillämpas vid
fastighetstaxeringen.
Frågan
om anstånd med att avge fastighetsdeklaration tas upp av några remissinstanser.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län anför:
Hittills
har det inte funnits några bestämmelser som gett möjlighet att medge anstånd
med att lämna allmän fastighetsdeklaration. Anståndsfrägan har inte heller
berörts av kommittén. Mänga ansökningar om anstånd med atl lämna
fastighetsdeklarationer har förekommit vid tidigare taxeringar.
Länsstyrelsen
ifrågasätter om det inte bör införas möjlighel för lokal skattemyndighet att
medge anstånd med att lämna deklaration även till fastighetstaxeringen. Det
måste anses som otillfredsställande att behöva meddela deklarationsskyldiga,
som i och för sig anför slarka skäl för ansländ.
Prop. 1979/80:40 342
alt
nägon anståndsmöjlighel inte finns. Med hänsyn till den korta laxerings-period
som gäller bör dock anslåndsmöjlighelen begränsas till förslagsvis högst en
månad.
Samma
uppfattning framförs av FSF.
Några
remissinstanser har framfört synpunkler på möjligheten alt få tillgång till
deklarationsmaterialet. RA anser att det är synneriigen önskvärt att regeringen
fär möjlighel alt göra materialel tillgängligt för forskare. Den föreslagna
bestämmelsen innebär i del hänseendel starka begränsningar, i det all
regeringens medgivande endasi skulle kunna avse myndighet eller Ijänslemän, som
har erhållit regeringens uppdrag all ulföra bearbetningen. Även om riksarkivel
ulgår från all högskolorna kan innefattas i det nägol oklara begreppel
"ämbetsmyndighet" synes bestämmelsen innebära en avsevärd
inskränkning, som ylleriigare förslärks därigenom all användningen begränsas
lill "statistisk bearbelning". Alt i enlighel med lagförslagel
inhämla skriftligt medgivande från den, som har avgett deklarationen, lorde i
varje fall efter någon tids förlopp bli en omöjlighet.
Länsstyrelsen
i Skaraborgs län anser att det är rikligt med en restriktiv tillämpning av
regeringens möjlighet att beslämma om utlämning av uppgifter ur fastighetsdeklaration
för statistiska ändamål. Alla statistiska uppgifter som inte erfordras för
taxeringen medför etl merarbete för nämnderna som molverkar della syfte. Vid
1975 års allmänna fastighetstaxering var det mycket dåliga erfarenheler i
fråga om belastningen av taxeringen med uppgifter för slalisliskl ändamål.
Påföljder
i samband med fasUghetstaxeringen diskuteras av nägra remissinstanser.
Länsstyrelsen 1 Västerbottens län anser atl någon avgift för oriklig uppgifl
eller förseningsavgift inte bör påföras. I fräga om skattetillägg för oriktig
uppgift torde sådana kriterier inte kunna uppställas, som gör det möjligt all i
praktiken påföra sädani tillägg. Förseningsavgift däremot kan i och för sig
praktiskt och myckel enkelt påföras, men i fråga om fastighets-deklarationer,
som enligl nu gällande regler lämnas vart femte år, fyller en sanktion av delta
slag inle samma uppfostrande roll som vid inkomsttaxeringen.
Svea
hovrätt anser atl del vore naturligt atl la i övervägande om inte en
beslämmelse om straff för oriktig uppgift vid fastighetstaxering bör inlemmas i
skatlebroitslagen. Vid införandet av skatlebroitslagen ansågs visseriigen alt
så borde ske, men någon närmare analys av frågan redovisades ej (prop. 1971:10
s. 239).
Oriktig
uppgifl vid fastighetstaxering skulle enligl hovrättens mening t. ex. kunna ses
som etl försöksbrotl som fullbordades försl då den därav förorsakade felaktiga
taxeringen föranledde all skatt eller avgift påfördes med för lågt belopp eller
tillgodoräknades med för högt belopp. Hovrätten påpekar också att oriktig
uppgift som föranleder fara för all vid laxeringen felaktig beskattningsnatur
äsätts fastighet kan vara väl sä straffvärd som sädan uppgifl som föranleder
fara för all taxeringen blir för läg.
Prop. 1979/80:40 343
Den
föreslagna gallringsfrislen - 6 år frän taxeringsårets ulgång -behandlas bl. a.
av RA. Den föreslagna frislen överensstämmer med bestämmelserna om utgallring
av självdeklaration men, framhåller RA, i fråga om deklaration vid allmän
fastighetstaxering gäller enligt 63 § taxeringskungörelsen alt de skall
förstöras först efter tio år, om inte regeringen har beslutat att de skall
bevaras för framliden. Beslut om bevarande av fastighetsdeklaration har
meddelats i flera fall. I princip innebär delta, atl deklarationer har bevarats
från någon fastighetstaxering för varje tioårsperiod, lät vara atl vissa
förskjulningar därvid har ägl rum. RA anför vidare:
Enligt
riksarkivets uppfattning finns det inga skäl atl frångå den nuvarande ordningen
med lio ärs gallringsfrist. Fastighetsdeklarationerna har visat sig sä
belydelsefulla, ej endast för del senare taxeringsarbetet utan även för
utredningar och undersökningar av olika slag, all en förkortning av
gallringsfrislen inte från någon synpunkt kan te sig motiverad. Del kan
lilläggas, all en föriängning av gallringsfristen för självdeklaralioner under
senare tid diskuterats, främst med hänsyn till behovet av deklarationerna vid
undersökningar angående skattebrott.
Fastighetsdeklarationerna
har sedan länge ägt en viktig och i vissa fall gmndläggande betydelse för
forskningen inom flera olika vetenskapsgrenar. Riksarkivel finner det därför
synnerligen angläget atl regeringen i enlighel med kommitténs förslag beredes
möjlighet all göra undanlag från gallringen.
Också
länsstyrelsen I Skaraborgs län anser atl det vore värdefullt om gallringstiden
ökades utöver sex är och att så många årgångar som möjligt av deklarationerna
bevaras för all framtid. Länsstyrelsen anför att faslighetsdeklarationer ofta
behövs i samband med ulredningar vid inkomsttaxeringen t. ex. vid
realisationsvinslberäkningar.
5.3
Förberedelsearbetet
5.J.7
Medverkan av myndigheter och organisationer (25.3)
Remissinslanserna
tillstyrker förslaget att höja ambitionsnivån vid förberedelsearbetet. Man är
också positiv till den ökade medverkan vid delta arbete av myndigheter m. fi.
som har föreslagits.
Förslagel
alt LMV och en arbelsgrupp beslående av fastighetstaxerings-nämndens ledamöler
och suppleanter skall ta fram förslag till riktvärden m. m. rör småhus med
tomtmark tillstyrks genomgående. LMV anför-Förberedelsearbetet för AFT 81
påbörjades inom LMV redan 1977. Regeringen beviljade då RSV ca 4 milj kr för
all anlila LMV under bå 77/78, 78/79 och 79/80 i fråga om alt utarbeta förslag
till värderingsanvisningar och anvisningar om riktvärden för småhus, hyreshus
och jordbruk m. m. För småhus är delta ulvecklingsarbete i huvudsak avslutat,
för hyreshus och jordbruk längl framskridet.
Kommittén
föreslår nu atl lantmäteriet även ulför de arbelsuppgifler som vid AFT 75
utfördes av faslighelstaxeringsombuden. LMV anser det ändamålsenligl alt
lantmäteriels värderingsresurser ulnylljas vid AFT 81 i
Prop. 1979/80:40 344
enlighet
med kommitténs förslag, vilket sålunda tillstyrks. Regeringen har redan
beviljat RSV medel (ca 3,5 milj kr) för ändamålei. Enligl kommittén bör arbetet
inom lantmäteriet kunna påbörjas i september 1979.
Lantmäteriet
är väl förberett för denna arbetsinsats, som lill slor del kommer att
genomföras under hösten 1979. Planeringen har genomförts sä atl ocksä de krav
som slälls pä förrältningsverksamhelen (delprogram 2a) och den löpande
uppdragsverksamheten (delprogram 2c) skall kunna uppfyllas. För att klara delta
har en viss nyrekrytering företagits - ca 50 handläggare -och ca 75 Ijänster
upphandlats ulom lantmäteriet, främsl från kommunala
fastighetsbildningsmyndigheler.
I
jämförelse med AFT 70 och AFT 75, där LMV ocksä medverkade i
förberedelsearbetet, har AFT 81 alla förutsättningar atl bli den hittills bäst
underbyggda. Den laglekniska översynen, den utökade liden för förberedelsearbetet
och det faklum all ortsprisunderlagel är mer omfattande än tidigare talar för
detta.
Förslagel
om lantbruksnämndernas ökade medverkan har ocksä mottagits positivt. LBS anför
all slyrelsen inte har något atl invända mol vad kommittén föreslår i fräga om
förberedelserna för 1981 ärs taxering. För lantbmksnämnderna kommer medverkan
att komma ifråga då del gäller provvärdering av och upprättande av
värderingslabeller för åker och betesmark. Denna medverkan pägär redan och
slyrelsen har ingel att erinra mot densamma.
Lantbruksnämnden
i Kronobergs län anför bl. a. att det hos lanlbruksnämnderna finns tillgäng pä
sakkunskap när det gäller värdering av jordbruksmark och ekonomibyggnader.
Länsstyrelsen har därför som vanligl vänt sig till lantbruksnämnderna och
begärt medverkan. Sådan medverkan har redan lämnats i viss omfattning när del
gäller upprällande av markvärdekartor. LBS har föreskrivit atl nämnderna skall
lämna sädan medverkan. LBS har framhållit alt det var önskvärl atl tjänstemän
vid lantbruksnämnderna frivilligt medverkade i taxeringsarbetet i den
omfattning som var möjlig med hänsyn lill de ordinarie arbelsuppgifterna. Skall
det bli möjligt för lantbmksnämnderna och tjänstemännen att under budgetåret
1980/81 tillmötesgå länsstyrelsernas önskemål bör hänsyn tas till delta vid
medelstilldelningen.
Även
förslagel om den ökade medverkan från skogliga myndigheler och ökad
ambitionsnivå vid skogstaxeringen tillstyrks av remissinstanserna.
Skogsstyrelsen anför:
En
av nyheterna beträffande förberedelserna inför 1981 års fastighetstaxering är
skogsstyrelsens och skogsvårdsstyrelsernas ökade medverkan i
förberedelsearbetet. Förberedelsearbetet syftar bl a till att för relativt små
områden, med hjälp av riksskogstaxeringens material i kombination med
planmaterial, kunna ge anvisningar om det genomsnittliga värdet av olika
värdefaktorer och atl även där sä är möjligt ge vissa anvisningar om
förekommande variationer. Skogsstyrelsen är övertygad om alt den ökade satsningen
på dessa förberedelser kommer alt ge resultat i form av en enklare och mera
rättvisande skogslaxering.
Det
nyligen fattade beslutel om nya rikllinjer för skogspolitiken innebä-
Prop. 1979/80:40 345
rande
bl a en satsning frän samhällets sida på översiktliga skogsinventeringar bör på
sikl innebära all den lokala statistiken för anvisningsomrädena kan förbällras.
Skogsvårdsorganisationens engagemang i denna inventerings-verksamhet jämte
styrelsens prognos- och statisiikverksamhet talar för atl organisalionen bör
della i förberedelsearbetet även inför framtida fastighets-laxeringar och alt
detta utförs såsom myndighetsuppgift.
Skogsvärdsstyrelsen
i Gävleborgs län anför:
Del
är av slorl värde all skapa sä gott underiag för den skogliga laxeringen som
möjligt och del är därför med tillfredsställelse styrelsen konstaterar att
kommittén föreslåren kraftigt ökad insats i fräga om förberedelsearbete. Dä
erfarenheterna frän 1975 ärs taxering visade atl uppgiftslämnandet beträffande
de skogliga uppgifterna var dåligt är det också av stor vikt all resurser ägnas
äl upplysning resp. utbildning av faslighelsägare och taxeringsnämnder.
Länsjägmästaren
i Hallands län anser alt det är viktigt atl man använder resurserna lill
förberedelsearbetet i form av uppskattning av enskilda fasligheler med hjälp av
akluella fiygbilder. Därigenom skulle en stor del av den "höflning",
som nu på grund av tidsskäl mäsle göras av den skogssakkunnige, minskas,
vilkel i sin tur skulle medföra en rikligare och rättvisare taxering.
SACO/SR
anför:
Förslagel
alt LMV formellt skall la över ombudsmannaarbelel får anses vara en naturiig
följd av AFT 75, då 2/3 av ombuden rekryteras inom lantmäteriet med gott
resullal. Samtidigt mäste dock beaktas den stora erfarenhet beträffande
värdering av jordbruksfastigheter som lantbmksnämnderna besiller. Dessa
resurser mäsle naturiigtvis ulnylljas effektivt. SACO/SR vill därför betona
viklen av all för värdering av åker och ekonomibyggnader lämpliga konsuller
rekryteras frän lantbruksnämnderna.
Vattenfall
m. fl. anför att kraftindustrin inte har haft någon representant i den
arbetsgrupp med representanter för olika intresseorganisationer som RSV har
hafl. Däremol har kraftinduslrin varit representerad i referensgmp-pen hos RSV
för taxering av indusiri- och valtenfallsfasUgheter.
5.3.2
Medverkan av förtroendevalda ledamöler (25.4.2.2)
Förslagel
atl utöka de förtroendevaldas medverkan i arbelsgruppen för förberedelsearbetet
i fastighelsdislrikten frän en ledamol lill alla ledamölerna och även deras
suppleanler i fastighelstaxeringsnämnden diskuteras av åtskilliga
remissinstanser. Flerlalel bilräder förslagel. Della gäller bl. a. RSV och
länsstyrelserna 1 Göteborgs och Bohus, Värmlands och Norrbottens län. Sveriges
fastighetsägareförbund finner den utökade medverkan av förtroendevalda vara
värd allt beaklande och ägnad alt inge ökal förtroende för
fastighetstaxeringen.
Ytterligare
ett antal remissinsianser tillstyrker förslaget men framhåller atl
Prop. 1979/80:40 346
praktiska
svårigheier kan uppkomma i arbelel med de stora arbetsgrupperna. Delta gäller
bl. a. länsstyrelserna 1 Stockholms, Östergötlands och Jönköpings län samt
SACO/SR. Länsstyrelsen 1 Östergötlands län anför:
Däremot
kan diskuteras om även suppleanterna skall della parallelll med ordinarie ledamöter.
En invändning häremol är alt det kan bli en alltför ohanterlig organisation. En
arbetsgrupp med suppleanler, inklusive ordföranden, kommer att bestå av lägst
11 och högsl 17 personer. De ijänslemän från lantmäteriet som biträder
arbetsgrupperna har här i länet normall cirka 10 arbetsgrupper vardera, vilket
vid gemensamma sammandragningar innebär ett deltagarantal på mellan 110-170
personer. Praktiska problem kan därvid uppkomma i fråga om lokalanskaffning,
lämpliga arbelsformer osv.
Nägra
länsslyrelser anser alt arbelsgruppen är alllför slor för all kunna fungera
effektivt och avstyrker därför förslaget all suppleanter skall ingå i gmppen.
Denna ståndpunkt mlar länsstyrelserna i Uppsala, Hallands, Skaraborgs och
Jämtlands län. Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser all det ur praktisk
synpunkt kan ifrågasättas om del är lämpligt med en så slor grupp, dä del
sannolikl kommer atl bli svårt alt föra en meningsfull diskussion inom gruppen.
Länsstyrelsen anför vidare:
Många
gånger lorde del dessulom bli aktuellt för tjänstemannen från lantmäteriverket
all sammankalla flera arbetsgrupper inom sitl verksamhetsområde till
gemensamma överiäggningar. Problemen skulle då bli än större. Länsstyrelsen
anser därför atl det - i kombination med den medverkan frän allmänhelens sida i
förberedelsearbetet som kommittén förordat - bör räcka med alt endast de
ordinarie ledamötema i fastighelstaxeringsnämnden ingär i arbetsgruppen.
Södertälje
kommun anser all del starkt kan ifrågasättas om det är lämpligt alt utöka
arbetsgrupperna sä myckel som har föreslagils. De tjänstemän från LMV som skall
leda arbetet i arbetsgrupperna har som regel på sin lott sex lill åtta
taxeringsnämnder och kan då få längt över KX) personer all arbeta fram
riktvärden lillsammans med. Med den föreslagna storleken pä arbetsgrupperna
blir det heller inte möjligt all i samma ulsträckning som år 1975 samordna
arbetet mellan ett fåtal taxeringsnämnder, och LMV kommer då all få hålla
flerdubbell så många sammanträden som de är 1975 anlilade taxeringsombuden
gjorde.
Kommitténs
uppfattning all en särskild lagreglering för arbetsgmppens arbete i princip
inle behöver behandlas av nägra remissinsianser. RSV ansluter sig lill
förslaget och pekar för egen del på de ur administrativ synpunkt olämpliga
följder som en formell lagreglering av gruppernas arbete skulle fä. RSV anför:
Om
exempelvis reglerna för FTN lillämpas torde inle kunna undvikas aU besvär får
anföras över gruppernas ätgärder och förslag i olika avseenden. Arbelel skulle
härigenom betungas pä ett sätl som med hänsyn bl. a. lill den tid som står lill
förfogande kan inverka negaiivt pä möjligheten att utarbeta kvalitativt
godtagbara förslag.
Eftersom
arbetsgruppernas arbete skall utmynna i förslag till skattechefen
Prop. 1979/80:40 347
och
inte i formella beslul som binder upp värdenivån på mark eller byggnader, bör -
såsom FTK föreslagits - det vara tillräckligt om RSV i den mån det behövs
ulfärdar rikllinjer för arbetet.
Länsstyrelsen
I Göteborgs och Bohus län anser alt en viss lagreglering är nödvändig. Bl. a.
är del oklart enligt förslaget om arbetsgruppen har rätt all ta del av t. ex.
deklarationer eller annal sekretesskyddat material som kan behövas i
provvärderingen.
RSV
och länsslyrelsen 1 Uppsala län påpekar atl del är nödvändigt med en föreskrift
om atl suppleanterna skall kallas och ha möjlighet atl delta i alla
arbetsgruppens sammanträden.
J.J.J
Allmänhelens medverkan (25.4)
Kommittén
har angett tre alternativ för medverkan av allmänhelen i förberedelsearbetet
utöver ökningen av anlalel förtroendevalda i arbetsgrapperna. Av de tre
alternativen som är etl formaliseral ulställningsförfarande, ell formaliseral
remissförfarande och ell friare förfarande förordar kommittén det sislnämnda.
Några
remissinsianser delar kommitténs uppfattning. Bland dessa är länsstyrelserna I
Skaraborgs oth Västerbottens län samt Kommunförbundet. Länsstyrelsen i
Skaraborgs län anför all del fria förfarandet, trots vissa svagheter ändå har
så mänga fördelar ur informaiionsulbylessy npunkl all det är värt all pröva. Förfarandel
ställer sig dessulom billigt i förhållande lill de båda andra alternativen.
Länsstyrelsen vill framhålla viklen av alt de allmänna rikllinjer för
förfarandet, som avses komma att ulfärdas av RSV, görs klara saml alt särskild
uppmärksamhel därvid ägnas ål att skapa förulsättningar för en likformig
uppläggning av arbetet länen emellan.
Länsstyrelsen
I Örebro län framför liknande synpunkter.
SAF
anför alt man delar uppfattningen att en ökad medverkan från allmänhelens sida
under förberedelsearbetet bör eftersträvas. Del kan visserligen ifrågasältas om
det fria förfarandet härför som föreslås är tillräckligl för atl en reell sådan
medverkan skall uppnås. SAF ulgär emellertid från all RSV vid utfärdandet av de
allmänna riktlinjerna för denna medverkan ger dessa en ulformning som verkligen
ger fasUghelsägarna och deras organisationer möjligheler till en meningsfull
medverkan.
Ålskilliga
remissinstanser anser all önskemålet om utökad medborgar-medverkan i
lillräcklig grad uppfylls genom den ulökning av arbetsgmppen som har
föreslagils. Till dessa remissinsianser hör s/a/s/con/ore/, RSV saml
länsstyrelserna I Uppsala, Jämtlands och Norrbottens län.
Allernalivel
med formaliseral remiss- eller ulställningsförfarande avstyrks av det
övervägande flertalet av remissinstanserna. Lantbrukarnas skattedelegatlon
anför:
Kommittén
anser ell formelll remissförfarande varil förenat med stora svårigheier på
grund av alt olika kategorier fastighetsägare i så varierande
Prop. 1979/80:40 348
omfattning
är organiserade i inlresseorganisalioner. Särskilt omnämns här ägare till
småhus.
Delegationen
kan inte godta kommilléns förenklade argumentering dä fräga är om
jordbruksfastigheter. Skillnaderna är alltför stora mellan taxering av i
synnerhet småhus och jordbruksfastigheter. Belräffande de förra sker ärligen
ett slort antal försäljningar vilkel medför att en omfattande prisstatistik
kan utnytljas. Sä är inte fallet med jordbruksfastigheter. Vidare skall för
småhus endast fastslällas tvä delvärden med utgångspunkt från ell begränsal
anlal värdefaktorer. Förfarandel är belydligl mer komplicerat vid taxering av
jordbruksfastigheter med mänga delvärden, ännu fler värdefaktorer och med
hänsyn till inkomstbeskattningen krav pä en rättvis fördelning av del totala
taxeringsvärdet pä de skilda delvärdena. Slulligen företräds samlliga ägare av
jordbruksfastigheter av ell enda organ, LRF. Av dessa skäl anser delegationen
alt samarbele med LRF som företrädare för ägare av jordbruksfastigheter är både
prakliskl genomförbart och nödvändigl för all undertaget för taxeringen skall
bli så tillfredsställande som möjligt. För alt samarbetet skall bli givande bör
det naluriiglvis inledas på ell tidigt stadium och under alla förhållanden
innan riktvärdena fastställs definitivt.
Även
Vattenfall m. fl. anser det mycket angeläget atl ell samråds- och
remissförfarande nu kommer till slånd SBEF anför bl. a.:
Ell
skäl som framförs av kommittén mot etl formelll remissförfarande är
svårigheterna all noggrant ange kretsen av organ som skall omfallas av förfarandel.
Kommittén konstaterar därvid atl i fråga om småhus saknas organisationer som
innefatlar en majoritet av faslighelsägare. I fräga om andra värderingsenheter
än småhus torde fastighetsägare kunna företrädas av branschorganisationer som
representerar en majoritet av fastighetsägarna. För hyresfastigheternas del
finns sålunda bl. a. Fastighetsägareförbundet, SBEF och lokala fastighets- och
byggmästareföreningar. Samma sak gäller industrifastigheter där dessutom
Industriförbundet och ell anlal branschorganisationer represenlerar
fastighetsägarna. Belräffande jordbmksfastighe-terna ar ägarna till dessa väl
representerade genom LRF och dess lokalkontor. Nägra problem torde inte heller
föreligga att finna branschorganisationer som representerar övriga enligt
förslagel skalleplikliga fastigheter.
Om
man undantar småhusfastigheter synes därför några avgörande hinder att finna
organisationer som represenlerar en majorilel av olika kalegorier
faslighelsägare inle finnas.
SBEF
föreslår därför alt övriga fastighetskalegorier av småhusfastigheterna blir
föremål för det i betänkandel diskuterade remissförfarandet.
Kammarrätterna
anför all del av fiera skäl är angelägel all allmänheten får insyn i
förberedelsearbetet och möjligheter alt bidra med synpunkter. Kammarrätterna
anför vidare:
Frågan
är så viktig att den inte bör lämnas oreglerad i lagtexten. Lokala
skattemyndigheten är den myndighet som sköter den administrativa sidan av
taxeringsarbelet. Den närmast till hands liggande lösningen lorde vara att
lokala skattemyndigheten får sörja för ell utställningsförfarande i likhet med
del som sker med stomme för faslighellängd. Insalsen av folk vid förberedelsearbetet
i övrigl talar för atl de personalproblem som kommittén har pekal på går att
bemästra. All man inför ett formaliseral uiställningsförfa-
Prop.
1979/80:40 349
rande
behöver givetvis inte beiyda att man avstår från de ätgärder som kommittén har
pekat pä som led i ett mera fritt förfarande. En klar lagregel behövs
emellertid för att inte arbelsanhopning o. d. skall fä hindra allmänhelen all
komma till lals.
Flertalel
av de remissinstanser, som har yttrat sig i frågan, anser alt ell förenklat
ulställningsförfarande bör komma till slånd. Ett sådant förfarande har
förordats i reservation till betänkandel av en ledamot och i särskill yllrande
av en expen. Bland de remissinsianser som ansluler sig lill det förordade
förfarandet är 770 m. fi.. Advokatsamfundet, SBEF, Sveriges
fastighetsägareförbund och Sveriges villaägareförbund. Villaägareförbundet
anför också att RSV vid fastighetstaxeringen liksom vid inkomsttaxeringen bör
tillställa varje skatlskyldig en lättfattlig publikation. Med tanke på de
speciella problem som aktualiseras vid fastighetstaxeringen är del än mer
viktigt att fastighetsägarna får en sådan lättfattlig handledning. Villaägareförbundet
understryker au del är angeläget alt fastighetsägarna får informalion om
proceduren och möjligheler all framlägga sina synpunkler innan beslul fallas.
Del förslag kommittén har framlagt är i det hänseendel alltför lösligt. Ökade
krav på möjligheter lill medverkan frän fastighetsägarnas sida i
taxeringsarbelet motiverar en senareläggning av laxeringen.
Även
andra remissinstanser har förordal ell enkell ulställningsförfarande. LMV
anför:
Det
bästa sättet alt vid 1981 ärs taxering lösa frågan om allmänhetens medverkan är
enligl LMV:s mening all införa ett förenklat utställningsförfarande. Härigenom
kan varje fastighetsägare som sä önskar beredas möjlighel att ta del av det
material som avses ligga till grund för fastighetstaxeringen. Genom ett
förenklat utställningsförfarande kan också flera av olägenheterna med ell
omfattande remiss- eller utställningsförfarande undvikas. Ett förenklat
utställningsförfarande bör givetvis inte hindra arbetsgrupperna atl när så bedöms
behövligt och lämpligt på informell väg inhämta synpunkler och upplysningar
frän fastighetsägare eller organisation för fastighetsägare.
Ulställningsförfarandet
skulle kunna genomföras enligt följande: Utställning sker under tre veckor i
maj månad på en plats per kommun i lokal som tillhandahålls av kommunen.
Riklvärdekartor för utställning framställs direkl av
faslighetbildningsmyndighel m. fi. ulan kopiering genom att ett "exlra
papperskoncepl" riias. Härigenom kan materialet göras mer åskådligt genom
atl färger kan användas. 1 lokalen bör finnas en beskrivning av innebörden och
utformningen av dei utställda materialet. Om behov av en begränsad
handledarinsats bedöms föreligga bör ordförandena i arbetsgrapperna kunna
anlilas. Fastighetsägarna bör informeras dels om fastighetstaxeringen allmänl,
dels om utställandet, genom t. ex. en informationsbroschyr.
Kostnaderna
för ett sådanl förfarande bedöms inle översliga 4 milj. kr. Rikllinjer för
ulställningsförfarandet bör ulformas av RSV.
LMV
förordar etl ulställningsförfarande av nu skisserat slag.
Bostadsslyrelsen
framför liknande tankegångar. Länsstyrelsen i Södermanlands län anser att det
kan vara ändamålsenligt med elt förenklat utsläll-
Prop. 1979/80:40 350
ningsförfarande
och att den modell som LMV har föreslagit förefaller användbar. Det får ankomma
pä RSV alt ge närmare anvisningar om förfarandel. Även länsstyrelserna i
Östergötlands, Blekinge, Göteborg och Bohus län saml SACO/SR anser att etl
förenklat utställningsförfarande godtas. Länsstyrelsen i Östergötlands län
avråder bestäml från del skisserade fria förfarandet och anför bl. a.:
Förslaget
i sig innebär all inle alla fastighetsägare får lika möjligheter atl komma till
lals, vilket allmänl sell inte är tillfredsställande. Detla leder till olikformighet
både inom länen och mellan länen och kommer därför säkerl all medföra krilik
från de fastighetsägare som fått de sämre villkoren för medverkan. Det är
därför angelägel alt medverkan kan ske under lika former för alla grupper av
intressenter. Endast elt ulställningsförfarande kan uppfylla delta villkor.
Därför förordas elt sädant förfarande.
Ell
utställningsförfarande bör i sä fall ske i mycket förenklad form. Anledningen
är alt säväl länsstyrelsen som lantmäteriet saknar personella resurser alt
sätta in pä en brell upplagd utställning med kvalificerad handledning. Det kan
inle heller anses lämpligt all exempelvis ordförandena deltar i utställningen,
eftersom denna torde få ske för ca 5-10 nämnder gemensamt och då en ordförande
endast kan svara för sitt taxeringsdistrikt. Dessulom kan en utställning inte
genomföras förrän all provvärdering avslutats. Andra frågor som möter pä
svårigheter är alt redan pä ett tidigt stadium måste annonser och
utställningslokaler planeras. Efter vilka grunder utställningslokaler skall
dimensioneras lorde bli svårt atl fastställa. Denna fråga liksom samordnad
annonsering och enhetlig ulslällningsmelodik kräver en samordnande funktion. Om
en förenklad utställning skall genomföras måste denna begränsas lill högsl 14
dagar och ske utan handledning.
Länsstyrelsen
i Kristianstads län avstyrker förslaget om utökat medborgarinflytande men
anser att en framkomlig väg atl undanröja evenluella misslroenden från
allmänhetens sida beträffande labellval m. m. kanske vore att landstinget utsåg
s. k. värderingsdeputerade som hade att ingå i nämnd beslående av skattechef,
en representant för faslighelstaxeringsombuden och ell lämpligt antal personer
med om möjligt erfarenhel från fastighetsvärdering. Denna nämnds uppgifl
skulle då vara att fastställa erforderiiga tabeller m. m.
RSV
som i princip inle förordar någon utbyggnad av allmänhelens inflytande under
förberedelsearbetet ulöver den föreslagna utökningen av arbelsgruppen och del
pågående arbelel inom främsl RSV:s referensgrupper anför i denna fråga
följande:
Av
de olika led FTK ansell kunna ingå i etl mera frill förfarande återslär
härefter ett förenklat ulställningsförfarande. Enligt RSV:s mening aren form av
enkel utställning del som närmasl är möjligt alt genomföra utan all belasta
organisalionen allt för hårt. Enligt RSV:s uppfattning skulle en utställning
ske i lokaler som lillhandahålls av kommunen och omfatta upprältade förslag Ull
riktvärdekartor i form av papperskoncepl som kan framställas av LMV. För all ge
allmänheten möjlighet atl förstå innebörden av kartorna och karaktären av de
upplysningar som eftersträvas, bör i utställningslokalen
Prop. 1979/80:40 351
finnas
en överskådlig informalion om förberedelsearbetet med upplysning om mottagare
av eventuella synpunkler. Förfarandet bör utformas så att särskild
handledarinsats i lokalen inte blir nödvändig.
Kostnaden
för elt förenklat ulställningsförfarande bedöms inte överstiga 4 milj. kr. De
rikllinjer som skulle erfordras bör utformas av RSV.
RSV
vill emellertid starkt ifrågasätta såväl del förenklade remissförfarandet som
det förenklade ulställningsförfarandet med hänsyn till den knappa tiden för
deras genomförande. FTK:s strävan har varil alt föriänga tiden för
förberedelsearbetet, vilkel arbete bedömts vara av största vikl för fastighetstaxeringen.
Att beskära denna lid för att åstadkomma något slag av remiss och utställning
skulle medföra atl en av organisationens siörsta fördelar gick förlorad.
Sammanfattningsvis
finner RSV all behovet av utökad medborgarmed-verkan i tillräcklig grad
uppfylls genom den ulökning av arbetsgruppen som föreslagits. Om en ytterligare
medverkan ändock skulle anses motiverad bör denna begränsas lill de led i FTK:s
förslag om etl mera fritl förfarande som avser remiss och ulställningsförfarande.
Del är vidare RSV:s mening atl förfarandet under alla omständigheter bör
regleras i lag.
Avslutningsvis
vill RSV framhålla all oavselt vilken utformning etl förfarande för inhämlande
av upplysningar ges bör en allmän ökad informalion om fastighetstaxering och
principerna för denna eftersträvas.
5.3.4
Tid för utarbetande och fastställande av föreskrifter m. m. (25.3)
En
del remissinstanser har ansett alt skattechefens tid att yttra sig över RSV:s
preliminära föreskrifier och atl föreslå riktvärdekarta och riktvärdetabell
för länsslyrelsen är för kort. Denna uppfattning framförs av RSV. RSV anser alt
arbetsgruppens förslag bör redovisas av den tjänsteman hos LMV som skall
biträda fastighelstaxeringsnämnden inte den 1 juli ulan den 15 juni. Samma
tidpunkt för redovisning av arbetsgruppens förslag förordas av länsstyrelserna
1 Östergötlands och Skaraborgs län. Länsstyrelsen 1 Värmlands län anför atl
skattechefen bör fl anlila konsulenter som samordnande i samband med yttrandet
över RSV:s preliminära föreskrifier.
I
övrigl tillstyrks förslagen om förlängd arbetsperiod för atl utarbeta
anvisningar och föreskrifter och tidpunkterna föratt fastställa föreskrifterna.
Länsstyrelsen i Östergötlands län har avvikande uppfattning då del gäller
lidpunkten för föreskrifterna för indusirienheter. Länsstyrelsen anför:
Den
föreslagna övergångsregeln, punkt 3, som innebär all föreskrifterna för
indusirienheter skall ulfärdas senasl 30 april 1980, anser länsstyrelsen
oacceptabel. Enligt kommitténs skiss över prov värderingsfasen skall även
industrienhelerna blir föremål för viss provvärdering. En uppgift vid denna
provvärdering torde vara att man regionall och lokalt prövar de preliminära
värderingslekniska föreskrifterna. Om dessa föreskrifter föreligger försl vid
nämnda tidpunkt finns ingel tidsmässigt urymme kvar för provvärdering.
Förseningen torde ha sitt ursprung i att kommittén i detta belänkande inte
behandlal reglerna för taxering av indusirienheter. Länsstyrelsen anser det som
angeläget atl della arbete forceras, så atl föreskrifter m.m. kan utfärdas i
tid inför provvärderingen.
Prop. 1979/80:40 352
5.4
Taxeringsarbetet (26.2)
Förslagen
om en anpassning av reglerna för fastighelstaxeringsarbetet till molsvarande
genom RS-reformen nu införda regler vid inkomsttaxeringen tillstyrks eller
lämnas i princip ulan erinran av samUiga remissinsianser. TCO anför atl TCO
slöder inriklningen på all skapa en organisation för likformig och rättvis
beskattning där en professionell beredning och granskning är ett inslag. Inriklningen
på atl anpassa fastighetstaxeringsnämndernas arbele lill vad som nu gäller vid
inkomsttaxeringen stöds också hell.
RSV
anför alt del framlagda förslaget i huvudsak är anpassat till det regelsyslem
som nu, efter RS-reformen, gäller vid inkomsttaxeringen. RSV finner atl
förslaget är väl genomarbetel och att den eftersträvade anpassningen lill
inkomsllaxeringsreglerna uppnåtts i den omfattning som är rimlig.
Länsstyrelsen
i Östergötlands län har inte någon erinran mot den föreslagna anpassningen men
påpekar all de speciella förhållanden som i vissa fall gäller för
fastighetstaxeringen dock mäste beaktas. Länsstyrelsen i Jämtlands län anseratt
ambitionen att fä lill slånd en anpassning lill den nya organisationen av
inkomsttaxeringen är befogad för all få möjligheler till en rationell planering
av arbetet totalt inom skatteorganisalionen. Man bör emellertid observera att
den nya "RS-organisationen" pä intet sätl är färdigutbyggd och att
detla troligen inte kommer att ske inom de närmaste åren. Della innebär bl. a.
alt både inkomst- och fastighetsdeklarationerna även i framtiden torde behöva
granskas av "fritidsfunktionärer".
5.4.1
Sammanträden, närvarorätt, beslutsförhet. m. m. (26.2.1 och 26.2.2)
Förslagen
om kallelser till och närvarorätt vid sammanträden saml beslutsförhet och
omröslningsregler m. m. tillstyrks eller lämnas i stort selt utan erinran av
det övervägande antalet remissinstanser.
Förslagen
om möjlighelen för skattechefen och av honom beordrad tjänsteman att närvara
vid nämndens sammanträden m. m. behandlas av nägra länsslyrelser. Länsstyrelsen
i Kristianstads län anför atl enligt förslaget flr skattechef eller tjänsteman
som denne beordrat i syfte att främja likformighet och rättvisa vid taxeringen
närvara vid sammanträde med fastighetstaxeringsnämnd. En förutsättning för
dessa sammanträden med fastighelstaxeringsnämnderna är alt skattechefen
underrättas om tid och plats för sammanträdena. Allmän skyldighet för
ordföranden att undertätta skattechefen om lid och plals för sammanträde bör
därför införas, vilkel inte har föreslagits.
Förslagel
all skattechefen eller av honom beordrad tjänsteman flr närvara vid nämndens
sammanträden men inte vid dess överiäggningar behandlas av länsstyrelsen i
Hallands län. Länsstyrelsen anför:
Prop. 1979/80:40 353
Reglema
vid inkomsttaxeringen om skallechefens närvarorätt vid
lax-eringsnämndssammanträdena lillkom under besynneriiga turer och att de i
vart fall inte har vunnit gillande hos majoriteten skattechefer. Skattechefen
skall vaka över atl taxeringarna blir likformiga och rättvisa. Som etl led i
utförandet av denna uppgift framstår det som naturligt atl han får närvara och
delta i överläggningarna vid nämndssammanträdena. Reglerna om begränsningen i
hans närvarorätt har vid de diskussioner som förts bl. a. vid utbildnings- och
informalionssammankomster här i länet kommil all framslå som onödiga och
närmast lite löjliga.
De
enskilda ärendena vid fastighetstaxering är i regel mindre kontroversiella än
vid inkomsttaxering. Det är då än mindre befogal att begränsa skattechefens
närvarorätt. Det föreligger alltså skäl avstå från all likrikta TL och FTL i
denna fråga.
Också
förslaget om sakkunnigs och lantmäleritjänstemans närvarorätt vid nämndens
sammanträden las upp. Enligt förslaget får sakkunnig företräda inför nämnden
för atl meddela upplysningar. Länsstyrelsen i Hallands län anför att detta är
en mycket snäv formulering, som - trots viss tänjbarhel -inte synes ge utrymme
för berörda befattningshavare att över huvud taget ta egna initiativ till eller
delta i diskussion. Dessa befattningshavare är som ombud och sakkunniga på sitt
sätl att betrakta som länkar mellan skattechefen och nämnderna. De bör liksom
skattechefen och konsulenter och granskande tjänstemän ges obegränsad rätt att
delta i nämndens överläggningar men självklart inte i dess beslut. Risken att
de skulle missbruka sin rätl genom intensiv partsbetonad argumentering i ena
eller andra riktningen kan i praktiken uteslutas.
Svea
hovräu anför alt hovrätten i och för sig inte har någon erinran mot förslaget
att de sakkunniga endast skall fl företräda inför nämnden och inte säsom enligt
gällande ordning fä anteckna särskild mening. Hovrällen anför att om nämnden
gör en annan bedömning än den sakkunnige är det av intresse för den
skallskyldige att fl reda på detta. Hovrätten anser därför att för sådant fall
bör kompletterande uppgifter utöver dem som har framställts maskinellt lämnas
och att av dessa bör framgå atl nämnden har gjorl en annan bedömning än den
sakkunnige saml varför så har skett.
Nägra
remissinstanser tar upp förslaget om fastighetsägares rätt att företräda inför
nämnden för att meddela upplysningar och dä - liksom vid inkomsttaxeringen - fl
upplysningar om taxeringen. Länsstyrelsen I Västerbottens län pekar pä
svårigheterna i det sammanhanget då faslighet är samägd. Länsstyrelserna i
Östergötlands och Skaraborgs län avstyrker förslagel om alt upplysningar om
taxering skall kunna lämnas till fastighetsägaren vid dennes inställelse inför
nämnden. Länsstyrelsen i Skaraborgs län anför att vid fastighetstaxeringen
skickas - i motsats till inkomsttaxeringen - underrättelser om
taxeringsbesluten ut på en gäng till samtliga fastighetsägare efler
taxeringsarbetets avslutande. Ur rättvisesynpunkt är det inle bra om
fastighetsägare, som begär personlig inställelse hos fastighelstaxeringsnämnden,
kan få besked om taxeringsvärde lidigare än andra fastighetsägare.
23 Riksdagen 1979/80. I sami Nr 40
Prop. 1979/80:40 354
Den
föreslagna ulvidgningen av möjlighelen för ordförande all ensam besluta i
ärenden vid fastighetstaxeringen lämnas utan erinran av fiertalet
remissinsianser. Länsstyrelsen I Jämtlands län anser alt införandet av
enmansbesluten skulle kunna underlätta arbetet för nämnderna. Göteborgs kommun
ifrågasätter i detla sammanhang om man inle bör föra in elt relalivi stramt
kompetenskrav för ordförandena. Kammarrätterna framhåller att enligt
kommentaren i belänkandet avser ordförandens föreslagna rätt att besluta om
taxeringsvärde de fall då uppgifterna i fastighetsdeklaration bedöms som riktiga
och godtas hell. Del synes tveksamt om denna begränsning framgår av laglexlen,
som beskriver den normala gången vid beslul om fastighetstaxering i allmänhel.
Åtskilliga
länsstyrelser ifrågasätter eller avstyrker emellertid förslaget all ordföranden
ensam skall få beslula om taxeringsvärde som fastställs enligl riktvärden och i
enlighel med fastighetsägarens deklaration eller andra uppgifter. Denna
inställning har bl. a. länsslyrelserna i Östergötlands, Blekinge,
Kristianstads, Hallands, Göteborgs och Bohus, Ålvsborgs, Skaraborgs, Örebro och
Västerbottens län.
Länsstyrelsen
I Blekinge län anför att de nya reglerna har föreslagits efler modell av vad
som gäller för enmansmäl vid inkomsttaxeringen. Nämndens lokala kännedom om
fastigheterna blir inte utnyttjad i dessa fall. Atl i deklaration lämnade
uppgifter är korrekta bör kontrolleras av hela nämnden för att så längt möjligt
uppnä en likvärdig taxering. En rätl för ordföranden atl ensam beslula om
taxering skulle ocksä innebära att nämnden finge svårare atl jämföra åsatta
taxeringsvärden för likvärdiga fastigheter i de fall den inle varit med om att
falta beslut. Länsstyrelsen anser alltså nämndens medverkan i
fastighetstaxeringen alltför betydelsefull för alt uteslänga den från beslul
som rör åsättande av taxeringsvärde.
Länsstyrelsen
i Kristianstads län anser all ordföranden aldrig ensam bör fä fatta beslut om
taxeringsvärde. Del kan förutsättas atl uppgiftersom lämnas i
faslighetsdeklarationer och andra handlingar lill ledning för taxeringen inle
alltid är hell korrekia. Del är därför av siörsta vikt atl fastighelstaxeringsnämnden
får bedöma dessa uppgifter och jämföra dem med motsvarande uppgifter för andra
fastigheter inom distriktet. Atl helt åsidosätta fastighets-taxeringsnämndens
lokalkännedom genom alt låla ordföranden ensam falta beslut om taxeringsvärde
synes inte rikligl.
Förslaget
att ordföranden ensam skall kunna besluta om fördelning av taxeringsvärden
lämnas ulan erinran. Länsstyrelsen i Östergötlands län anför emellertid att
fall med begäran om uppdelning inte sällan förekommer även efter det att
fastighetstaxeringsnämnderna har avslutat sitt arbete. Länsstyrelsen
ifrågasätter därför om inte ansökan om fördelning bör ges in till länsstyrelsen
i stället för till nämnden och atl sådana ärenden närmast bör handläggas på
samma sätl som gäller för ärenden angående åsättande av särskilt värde på fast
egendom enligt lagen om arvs- och gåvoskatt. I dessa fall har länsstyrelsen
även möjlighet att höra ordföranden i nämnden.
Prop. 1979/80:40 355
5.4.2
Besluts- och underrättelseförfarandet, m. m. (26.2.3)
Förslagel
atl föriänga tiden för faslighetslaxeringsnämndens arbele främsl avseende
senasle tidpunkter för beslut om taxering biträds allmänl av remissinslanserna.
RSV anför:
FTK:s
förslag atl utslräcka liden för nämndernas arbele i försia skedet innebär en
föriängning med fem dagar frän den 25 januari t. o. m. den 31 januari. En
förlängning av arbetsperioden är enligt RSV i hög grad motiverad. Även om FTK:s
förslag till organisation och förfarandet vid taxeringen inrymmer vissa
lättnader kan mot bakgrund av erfarenhelen frän AFT 75 befaras all arbetet i
nämnderna flr bedrivas under stark lidspress. De lidsvinster som kan göras
genom en förlängning med fem dagar torde därför bli marginella. Detta accentueras
av förhällandet att åtminstone visst merarbete och möjligen även vissa
förseningar av deklarationsmaterialet lorde bli följden av den föreslagna
samordningen med FoB. Med hänsyn lill att arbetet vid en ylleriigare
föriängning i slutskedet kommer att sammanfalla med inkomsttaxeringen, nöjer
sig dock RSV med de ovan gjorda konstaterandena om den knappa
laxeringsperioden.
Länsstyrelsen
i Östergötlands län framhåller alt förslaget all utsträcka tiden för nämndernas
arbele innebär endasi en föriängning med ca fem dagar. Med hänsyn lill del
merarbete som samordningen med FoB onekligen medför hade en längre period varit
önskvärd. Dessutom torde, oaklal atl fastigheterna taxeras kategorivis,
merarbete uppkomma genom att värderingsmodellerna blir mer komplicerade än
tidigare. Enligl länsslyrelsens mening får dock den föreslagna föriängningen i
sig anses som belydelsefull.
Också
den föreslagna föriängningen av de lokala skaltemyndigheternas arbetsperioder
har allmänt mottagits väl.
1
fråga om den föreslagna förskjulningen av senasle tidpunkt all sända ut
taxeringsbesluten från den 15 februari lill den 15 mars har bl. a. RRV, RSV.
länsstyrelserna i Östergötlands och Skaraborgs län. de lokala skattemyndigheterna
i Södertälje, m. fl. fögderier, de lokala skattemyndigheterna i Enköping och
Tierp samt FSF yllral sig. RSV anför:
För
LSM har arbelel vid allmän fastighetstaxering medförl en betydande
arbetsbelastning. RSV hälsar därför med tillfredsställelse den förlängning med
en månad av LSM:s arbetsperiod som FTK föreslår. Även om LSM:s arbetsuppgifter
med fastighetstaxeringen delvis kommer att sammanfalla med uppgifter i samband
med inkomsttaxeringen bör den förlängda liden medföra betydande lättnader.
Under alla förhållanden bör fördelar uppkomma genom ökade möjligheter lill en
ändamålsenlig resursplanering och sättet alt på effektivast möjliga sätt
disponera personalen. Förslagel om den föriängda arbetsperioden för LSM medför
att vissa andra tidpunkter såsom senaste dag för att inkomma med erinringar m.
m. förskjuls i motsvarande mån. Della bör enligt RSV:s mening inte medföra
nägra negaliva påföljder.
Länsstyrelsen
i Östergötlands län framför liknande synpunkler. Länsstyrelsen hälsar med
tillfredsställelse den föriängning av de lokala skatlemyndigheternas arbetsperiod
på ca en månad som har föreslagits. Nuvarande
Prop. 1979/80:40 356
tidsschema
har varil alllför pressat, vilket också kommittén har konstaterat. Förslaget
medför atl efterföljande lider förskjuls i motsvarande mån, vilket dock inle
torde medföra nägra påvisbara nackdelar. Lokala skattemyndigheten i Enköping
anser att det är synnerligen angeläget, att underrättelserna om
fastighetstaxeringsnämndernas beslut sänds ut efter den 15 februari men senasl
den 15 mars under laxeringsåret. Onödiga förfrågningar och ändringar i
självdeklarationerna undvikes härigenom. Det tycks nämligen inte gå att
informera skattskyldiga i broschyrer på så sätt att man undviker helt onödiga
förfrågningar. Lokala skattemyndigheten I Tierp anser del tillfredsställande
att man genom atl föreslå en förlängning av tiden för arbetets avslutande vill
förbättra de lokala skattemyndigheternas arbetssituation. Inte minst förändringen
i utsändandet av underrättelserna om besluten till 15 mars. För att undvika
onödiga förfrågningar om giltigheten av besluten bör underrättelse nu få sändas
ut före 15 febraari 1981. /IRI'anför:
Vid
1981 ärs fastighetstaxering beräknas RS-reformen vara genomförd i hela landet,
vilket innebär att inkomst- och förmögenhetstaxeringen avslutas först vid
november månads utgång och att granskningsarbetet i första instans ulförs av
granskningspersonal vid de lokala skattemyndigheterna. Den ökade befattningen
med inkomst- och förmögenhetstaxeringen i förening med det samtidiga utförandet
av de två taxeringsuppgifterna kan enligt RRV:s mening antas öka svårigheterna
för de lokala skattemyndigheterna att fullgöra sina uppgifter under den tid den
allmänna fastighetstaxeringen äger mm. Härtill kommer att samordningen mellan
den allmänna fastighetstaxeringen 1981 och folk- och bostadsräkningen 1980
innebär ett merarbete för lokal skattemyndighet och
fastighetstaxeringsnämnderna i förhållande till tidigare.
Fastighetstaxeringskommittén
föreslår att fastighetstaxeringsperioden skall föriängas med en månad, att
förhandsgranskningen av uppgifterna till folk- och bostadsräkningen skall
slopas och att indelningen i taxeringsdistrikt skall ske efter
fastighetskategori. Även om dessa åtgärder kan medföra viss lättnad och
förbättring, kommer enligt RRV:s mening de lokala skattemyndigheterna att
utsättas för stora påfrestningar av det slag som inträffat i samband med 1975
års fastighetstaxering. De grandläggande problemen med nuvarande system för
fastighetstaxering - stort utbildningsbehov och minskade resurser för det
ärligen återkommande arbetet - kan, enligt RRV:s mening, endast lösas i ett
system med rullande fastighetstaxering.
Länsstyrelsen
i Skaraborgs län tillstyrker också förslagen om föriängning av
taxeringsperioden och förskjutning av tidpunkterna för expediering av taxeringsbesluten
m. m. Länsstyrelsen anför:
Förslagen
i dessa hänseenden torde emellertid inte i någon nämnvärd grad förbättra de
lokala skattemyndigheternas arbetssituation vad gäller fastighetstaxeringen,
eftersom tiden för arbetet med denna, är starkt beskuren av arbetsuppgifter
inom andra verksamhetsområden. Åtgärder av annat slag mäsle till för att
förbättra arbetssituationen. Länsstyrelsen föratsälter aU de lokala
skattemyndigheternas resurser för att medverka i fastighetstaxeringen, med
hänsyn till de ökade krav på myndigheterna som kommitténs olika
Prop. 1979/80:40 357
förslag
otvivelaktigt kommer att medföra, noga överväga i den fortsatta planeringen och
uppläggningen av fastighelstaxeringsarbetet.
FSF
har inte nägot all erinra mot förslaget alt underrättelserna skall sändas ul
senasl den 15 mars i stället för den 15 febraari men anför att förlängningen
knappast kan få nägon praktisk betydelse för att förbättra myndigheternas
arbetssituation.
Sveriges
villaägareförbund hemställer att tidpunkten flyttas fram frän den 15 mars lill
den 1 mars.
Vattenfall
m. fl. anser att de föreslagna förlängningarna av arbetsperioderna och andra
tidsfrister bör ändras för all fastighetsägarna skall få tillräcklig tid för
bedömning av skäligheten i taxeringsbeslutet och för alt taxeringsnämnden
skall fl möjlighet atl väl sälta sig in i den skattskyldiges erinringar och
därefter fatta välgrundade beslut. Därför bör tidpunkten för utsändande av etl
försia beslul om taxeringsvärde ändras frän den 15 mars enligt förslaget lill
den 10 mars. Tidpunkten för fastighetsägarens erinran över det försia beslutet
bör sättas till den 1 maj i stället för den 15 april. Tidpunkten när
fastighetstaxeringsnämnden skall ha avslutat sitt arbete bör ändras till den 15
juni i stället för den 5 maj. Tidpunkten för utsändande av fastighetstaxeringsnämndens
beslut mäste till följd därav läggas senare än den 15 juni som har föreslagits.
Detta bör medföra alt antalet besvär till länsrätterna kommer atl bli färre
till fördel för det totala taxeringsarbetet för myndigheterna och de
skattskyldiga.
5.4.3
Beslutens och underrättelsernas innehåll m. m. (26.2.4)
Samlliga
remissinstanser som har yttrat sig i frågan biträder förslagel att slopa
ordningen med preliminära och slutliga beslut och i stället liksom vid
inkomsttaxeringen införa en omprövning av besluten. Detta gäller bl. a. Svea
hovräu, RSV och länsstyrelsen i Östergötlands län. Hovrätten anser emellertid
alt - liksom vid inkomsttaxeringen - beslut bör fl omprövas mer än en gäng.
RSV, länsstyrelserna i Östergötlands och Skaraborgs län samt FSF anser att
beleckningen "beslul om taxering" i förtydligande syfte skall bytas
mot "beslut om fastighetstaxering".
Förslaget
om beslutets innehåll lämnas utan erinran av den helt övervägande delen av
remissinstanserna.
Länsstyrelsen
i Örebro län framhåller emellertid i fråga om de enligt förslagel obligatoriska
uppgifterna om nybyggnadsår och storlek att dessa tidigare har angetts endast
dä de har kunnal bestämmas med någoriunda säkerhel. Vidare ifrågasätter länsstyrelsen
nyttan av att ange tomtmark på lantbruksenhet i kvadratmeter.
LMV
och Sveriges villaägareförbund anser att standardpoängen bör anges vid
småhustaxeringen. LMV anför bl. a. atl i lagförslaget regleras vad som skall
ingå i taxeringsnämndens beslut och därmed indirekt vad som skall registreras i
fastighetsbandet. De uppgifter som registreras blir mer omfat-
24 Riksdagen 1979/80. 1 saml. Nr 40
Prop. 1979/80:40 358
tände
och av bättre kvalitel än lidigare och ökar dess användbarhet frän säväl samhällsplanerings-
som fastighetsvärderingssynpunkl. Enligl LMV:s mening bör registreringen för
småhusenheter ulökas med de s. k. slandardpoäng som äsätls de olika
standarddetaljerna i ett småhus.
Registrering
av standardpoäng är nödvändig för all fastighetsägarna skall ha realislisk
möjlighel all kontrollera åsatl taxering. Vidare skulle en sådan regislrering
minska behovel av uppgifler frän fastighetsägarna vid kommande
fastighetstaxeringar och dessulom väsenlligt underiälla kommande
orlsprisanalyser t. ex. i elt system med "rallande"
fastighetstaxering.
Redovisningen
av beslutet i underrättelserna till fastighetsägarna behandlas av några
remissinstanser. Länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller viklen av alt
allmänhelen får sä god information och service som möjligt.
Länsstyrelsen
anför:
Ett
viktigt led i den upprustning som bör ske är att underrättelseförfarandet
förbättras. Givetvis kan inle den ordningen överges att underrättelserna
normalt framställs maskinmässigt och i stor utsträckning med hjälp av koder.
Det är dock viktigt att förbättring sker framför allt när det gäller
underrättelser efter erinringar. Där bör krävas all fastighelstaxeringsnämnden
i flertalet fall lämnar särskild molivering som är avpassad så att
fastighetsägaren kan bedöma den mot jusl sin silualion. Förfarandet torde som
kommittén förutsatt renl praktiskt kunna lösas efter modell för delgivning av
skiljaktig mening vid 1975 års allmänna fastighetstaxering.
Länsstyrelsen
t Östergötlands län framför liknande synpunkler. Etl alternativ till
distribution av särskild motivering via lokal skattemyndighet är enligl
länsstyrelsen atl den sänds direkl av ordföranden till fastighetsägaren. Detta
skulle medföra en förenkling för lokal skattemyndighet vid distributionen av de
omprövade besluten. Sä skedde i länet vid 1975 års taxering efter närmare
anvisningar från skattechefen.
F/Om.
fl. föreslår bl. a. atl underrättelserna kompletteras med en enkel och
lättfattlig redogörelse för de omständigheter och regler som blivit bestämmande
för taxeringsvärdet.
TOR
delar kommilléns uppfattning att underrättelsen skall innehålla mer informalion
än lidigare. Den utökade informationen kommer alt medföra, att många erinringar
kan undvikas. Etl sätl att öka informationen är att skapa fler standardmotiveringar
för fastighetstaxeringsnämndernas beslut. Även länsstyrelsen i Västerbottens
län understryker betydelsen av en ökad information och länsstyrelsen
förutsätter att allmänheten genom RSV:s försorg flr en lättillgänglig och
omfattande information.
Förslaget
att underrättelserna normalt skall sändas i vanligt brev lämnas utan erinran av
de flesta remissinslanserna. Länsstyrelserna I Östergötlands och Skaraborgs län
anser emellertid att omprövade beslut liksom vid 1975 ärs taxering bör sändas i
rekommenderat brev. Länsstyrelsen i Skaraborgs län anför bl. a. att dessa
beslut ofta föranleder överklagande. Om de skulle sändas ut i lösbrev skulle
följden bli att besvär som kommit in efter den ordinarie besvärstidens utgång
alltid måste tas upp till saklig prövning, eflersom det dä
Prop. 1979/80:40 359
inte
gär att utröna om och när klaganden har fått del av beslutet. En sådan ordning
kan inle anses önskvärd. Reglerna vid inkomsttaxeringen kan inle tas lill
förebild i delta hänseende då systemet med underrättelser är etl annal vid
fastighetstaxeringen.
5.4.4
Beslutsredovisning, längdföring, m. m. (26.2.3 och 26.2.5)
Förslagen
om besluisredovisning och regislrering lämnas utan erinran av flertalel
remissinstanser. Ulformningen av beslutsredovisningen bör enligt FSF ägnas
uppmärksamhel bl. a. därför att förslag om värderingstekniska ändringar medför
merarbete vid beslutsredovisningen för nämnderna och de lokala
skattemyndigheterna. Föreningen anför:
Vid
1975 års allmänna fastighetstaxering var del främsl beslulsredovisningen som
vållade problem. Den var omfattande och komplicerad varför ordförandena i
fastighetstaxeringsnämndema hade stora svårigheter att lämna en korrekt
besluisredovisning. Följden blev slora mängder felaktigheter och felutskrifter
med betungande merarbete hos lokal skattemyndighet. Enligl föreningens mening
bör därför stor uppmärksamhet ägnas åt ulformningen av beslutsredovisningen sä
att denna inle blir lika svår att hantera vid 1981 års allmänna
fastighetstaxering. Del vore i detta sammanhang en uppenbar fördel om så små
ingrepp som möjligt görs i de värderingstekniska reglerna.
Ålskilliga
remissinstanser har synpunkler på förslagel att slopa fastighetslaxeringsavin
för i vart fall småhusen och i stället använda deklarationsblanketten som underlag
för beslutsredovisningen. I allmänhet avstyrks eller kritiseras förslagel. De
lokala skattemyndigheterna i Borlänge och Falun anser dock atl förslaget skulle
innebära en verklig rationaliseringsvinst i synnerhet för de lokala
skattemyndigheter där redovisningen på grund av stort antal taxeringsavier är
betungande. Dataregistreringen torde utan slörre olägenheler i flertalet fall
kunna göras direkl frän deklarationen. Härigenom undviks också etl omfaltande
och tidsödande sorteringsarbete. Förfarandet är dessulom rationellt ur
säkerhetssynpunkt, dä risken för fel vid överföring frän deklaration till avi
bortfaller.
Övriga
remissinstanser som yttrar sig i frägan ifrågasätter eller avstyrker förslaget.
Belysande för dessa är vad som framförs av FSF. Föreningen anför:
Vinsten
skulle vara att onödigt arbele med aU föra över uppgifter som fastighetsägarna
angell pä deklarationen till en avi för registreringen undviks. Förslagel
förefaller dock inte innebära någon förenkling. Kommittén har inte heller angett
vilka uppgifter man avser. Uppgifterna i fastighetsdeklarationen måste
regelmässigt omvandlas lill koder, varför regislrering direkt från
fastighetsägarnas uppgifter inte lorde kunna ske i nämnvärd omfattning. För
lokal skaltemyndighet är avierna etl värdefulll register över de fasligheter
eller faslighelsdelar som skall laxeras. De avier som blir över, sedan
insortering sketl i deklarationerna, kan användas vid anmaningsförfarandet. Om
avierna slopas mäsle någon form av registrering ske av inkomna
Prop.
1979/80:40 360
deklarationer,
antingen maskinellt eller manuellt, för all anmaningar ska kunna ske i rimlig
lid. Föreningen ifrågasätter ocksä om del är möjligt att på ett
tillfredsställande sätt lösa de blankettekniska problem det skulle medföra alt
sammanföra fastighetsägarnas uppgifter och fastighetstaxeringsnämndernas
anteckningar sä atl dels fastighetsägarna förslär alt fylla i blanketterna
rikligl dels att regislrering kan ske ulan slörningar. Det mäste beaklas all
liden för registreringen av nämndernas beslut är myckel knapp och att denna
arbetsuppgift inle får försvåras mer än vad som är oundgängligen nödvändigl.
Vidare måste även utrymme finnas för atl ange lidigare taxeringsvärde och
värdefaktorer på deklarationsblanketten om avierna slopas. Visst merarbete
uppkommer dessutom i de fall förtryckt blankett inte används. Enligt
föreningens uppfattning bör säledes avierna behällas och nämndernas beslul
antecknas pä dessa. Möjligen kan övervägas alt regislrera vissa specifika
uppgifter, exempelvis de FoB-uppgifter som kan anses vara behövliga, frän
deklarationen medan taxeringsbesluten registreras från avin. En sådan
uppdelning skulle kunna medföra atl såväl deklarationsblanketten som
taxeringsavin blir mera lättöverskädliga och därmed också mera registreringsvänliga.
Likartade
uttalanden görs av bl. a. länsstyrelserna 1 Skaraborgs, Örebro och
Västerbottens län, saml de lokala skattemyndigheterna i Södertälje m.fl.
fögderier. Genomgående påpekas att systemet med avier hittills har fungerat bra
och atl avierna föruiom alt fungera som beslulsunderiag har varit lill stor
nytta även i andra sammanhang under taxeringsarbetet. Även svärighelerna
beträffande frågan om hur anmaningsförfarandet skall ske betonas.
Förslagen
om längder och längdföring lämnas i regel utan erinran. Länsstyrelsen i
Östergötlands län ifrågasätter emellertid om byggnader på annans mark, som inte
är värda 10 000 kr. och som används som stadigvarande bostadsbyggnad, skall
behöva längdföras såsom föreslagits. Länsstyrelsen ifrågasätter om det inte är
datatekniskl möjligt att lagra uppgifterna pä faslighetsbandet utan att
längdföra dessa. Länsstyrelsen i Stockholms län anser allmänt att redovisningen
i fastighetslängden bör göras enklare och mer överskådlig.
De
föreslagna reglerna om möjlighel för lokal skaltemyndighet atl rätta vissa
uppenbara felaktigheter tas upp av länsstyrelsen i Östergötlands län. Enligt
länsstyrelsens mening bör liden utsträckas, särskilt då det förhållandet gäller
att felaktig anteckning om ägare i sig inle kan bli föremål för vidare
besvärsprövning. Länsslyrelsen föreslär att frägan om under vilken tid lokal
skattemyndighet skall kunna göra rättelser blir föremål för prövning i samband
med kommitténs överväganden om de processuella reglerna. Länsslyrelsen vill understryka
vikten av en utökad räitelsemöjlighet av uppenbara fel, vilken leder till en
minskad mängd besvärsärenden.
Förslaget
all ordföranden skall avge yttranden i besvärsmål behandlas av RSV. RSV anför
atl del vid inkomsttaxeringen är taxeringsnämnden som avger yttranden i
besvärsmäl. Ordföranden har emellertid möjlighet att ta ärendet som
enmansärende. Med hänsyn till att i sak likartade företeelser bör regleras pä
samma sätt, bör enligl RSV samma lösning Ullämpas i FTL som i TL vad beträffar
inkomsttaxeringen. RSV anför vidare att detta aktualiserar
Prop. 1979/80:40 361
även
en annan utformning av den föreslagna regeln i FTL om att
faslighetslaxeringsnämndens arbele skall vara avslutat senast den 5 maj under
taxeringsåret. Om denna bestämmelse avses lägga hinder i vägen för att nämnden
skall kunna yllra sig efler den 5 maj, kan sägas alt samma formella hinder
finns för ordföranden. Frågan synes lämpligen kunna lösas genom en formulering
som markerar all nämnden inte upplöses efter den 5 maj. Förslagsvis kan della
utformas genom atl ange alt fastighetstaxerings-nämndens arbele beträffande
laxeringen skall vara avslutad senasl den 5 maj under taxeringsåret.
5.5
Samordning av allmän fastighetstaxering och FoB
5.5.7
Allmänt
Kommittén
inslämmer i FoB-ulredningens förslag om samordning av 1981 års allmänna
fastighetstaxering och folk- och bostadsräkningen 1980. En sädan samordning har
numera efter förslag i prop. 1978/79:128 beslutats av riksdagen. 1 det närmaste
samtliga remissinstanser delar kommitténs uppfattning att en samordning bör
ske. 1 kommilléns förslag och i remissyllrandena diskuleras bl. a. en del
administrativa frågor som inte har reglerats i riksdagsbeslutet ulan som i
huvudsak har överlämnats till RSV och SCB att lösa gemensamt.
Statskontoret
anför att stalskonlorel tillstyrkte i februari 1979 i princip en samordning
mellan HBS 80 och fastighetstaxeringen enligl FoB-utredningens förslag. Med
utgångspunkt i FoB-ulredningens förslag menade dock statskontoret att man borde
kunna finna tillfredsställande lösningar på de administrativa och
organisatoriska frågorna i samband med en samordning mellan HBS 80 och
fastighetstaxeringen och att del borde ankomma på SCB, RSV och kommunerna att i
samarbete redovisa detaljerat förslag avseende organisationen för en samordnad
uppgiflsinsamling för HBS 80 och fastighetstaxeringen.
Fastighelstaxeringskommiltén har ställt sig positiv till den föreslagna
samordningen om den kan ske utan negativa effekter för fastighetstaxeringen.
Det flr nu ankomma på SCB, RSV och kommunerna att tillsammans finna prakliska
lösningar på de administrativa och organisatoriska frågorna vid samordningen.
5.5.2
Samdistribution, portofrihet (22.5.2)
Kommiuén
är positiv lill FoB-utredningens förslag om gemensam distribution av
personblankelten och deklarationsblanketten för småhusägare och portofri
insamling av blanketterna. Frågan om samdislribulion och poriofri distribution
och insamling av blanketterna diskuleras i remissyttrandena främst av RSV och
SCB. RSV anför:
Prop. 1979/80:40 362
RSV
delar FTK:s uppfattning beträffande portofriheten. När del gäller
samdistribulionen får RSV besläml avråda frän ell sådanl förfarande. En
acceptabel samdislribulion kan enligl RSV över huvud taget inte åsladkommas
med de lekniska och organisaloriska föratsättningar som kommer alt finnas. De
krav som mäste uppställas är all en samdistribution kan ske sä att
felsändningar undviks och organisalionen inle belastas med omfattande tekniska
och manuella kontrollrutiner.
En
samdislribulion förutsätter bl. a. alten fastighetsägares personuppgifter på
ADB medium kan kopplas till fastighetsinnehav. För all belysa några av de
problem av leknisk art som kan uppkomma fär RSV anföra följande:
Faslighetslaxeringsblanketterna
måsle förtryckas från faslighelslaxerings-regislret senasl den 15 augusli.
Registret aktualiseras med ledning av lagfartsuppgifter. Eftersom lagfart kan
sökas tre mänader efter förvärvet men i realiteten ofta sker senare kommer inle
alla förtryckta fastighelsblanketter att nå aktuell ägare.
Vid
samköming av personbandel med faslighetsregislrel kan knappasi undvikas atl
feladresseringar uppkommer. Om adressen hämlas frän personblankell, kan fall
uppkomma då förtryckt fastighetstaxeringsblankett distribueras lill person som
överiåtil fastigheten och även anmält fiytining. Om körningen sker med ledning
av faslighetsbandet, kan andra olägenheter uppstå som t. ex. att försändelser
går till köpares adress med förtryckta uppgifter om säljarens hushåll.
Organisatoriskt
fömtsätter en samdistribution givetvis även att överenskommelse kan träffas om
en gemensam tidpunkt för distributionen av blanketterna.
SCB
har samma uppfattning som RSV angående samdislribulion. SCB anför att verket
tillsammans med RSV har studerat fördelar contra nackdelar med en samdislribulion.
SCB har liksom RSV kommil fram lill att nackdelarna med en samdistribution till
småhusägarna är avsevärl slörre än fördelarna. Samdislribulion bör därför inte
ske.
J.J.J
Gemensamt insamlingsställe (22.5.2)
Kommittén
liksom FoB-utredningen föreslår all materialet till fastighetstaxeringen och
FoB skall samlas in på ett gemensamt insamlingsställe. Sådant insamlingsställe
bör enligt kommitténs mening vara den lokala skallemyndigheten medan
FoB-utredningen anser att det bör vara elt särskilt insamlingsställe, anknutet
till granskningsorganisationen för FoB.
RSV
anför:
RSV
har i yttrande över FoB-utredningens betänkande framhållit att
insamlingsstället bör vara LSM. RSV vidhåller med bestämdhet denna uppfattning.
Enligt
RSV:s mening är de uppgifter som skall efterfrågas på personblankelten inle av
sådan karaktär atl belänkligheler av sekretesskäl bor föreligga. Ur
taxeringskontrollsynpunkt kan uppgifterna inte tillföra något av värde utöver
vad som framgår av deklarationer och andra uppgifler som insamlas och behandlas
hos LSM. Del bör även poängleras alt personblankelten hos LSM endasi blir
föremål för en sortering. Belräffande sekretessfrågan ur personalsynpunkt måste
framhållas atl den lystnadsplikt som gäller för
Prop. 1979/80:40 363
LSM:s
personal inte ger mindre skydd än den som kommer att åligga de kommunala
granskningsorganens personal.
Etl
myckel väsenlligl skäl för att LSM bör vara gemensaml insamlingsställe är det
krav som måste ställas på en snabb bearbetning av materialet. Hos LSM finns den
erfarenhet och vana som erfordras för atl uppfylla dessa krav. Med hänsyn till
den tidspress vamnder taxeringsarbelet mäste bedrivas kan även relativt
obetydliga fördröjningar vid distributionen av deklarations-materialet lill FTN
återverka negaiivi på laxeringsresultatet. En snabb bearbelning i
sorteringsskédét är jusl på grund av samordningen särskill viktig eftersom
vissa kontroller av fastigheters och byggnaders identitet mäste göras innan
materialet vidarebefordras till FTN resp. kommunens granskningsorgan. Om skilda
insamlingsställen används, lorde förseningar inle kunna undvikas. Med en sädan
ordning kan vidare antas att - oavsell de raliner med olika kuvert m. m. som
förfarandet förutsäUer - felsändningar med därav följande konsekvenser inte kan
undvikas.
Kommitténs
uppfattning alt lokal skattemyndighet bör vara gemensamt insamlingsställe delas
även av de länsslyrelser och lokala skattemyndigheter som har yttrat sig i
frägan.
Länsstyrelserna
i Östergötlands, Skaraborgs och Örebro län saml SACO/SR har, liksom flera
lokala skattemyndigheter, understrukit den tidsnöd som skulle uppkomma i
taxeringsarbelet, om inte den modell följs som har föreslagils av kommittén.
Länsstyrelsen i Östergötlands län anför:
Som
kommittén funnit kan det inte godlas alt samordningen leder lill atl
fastighelstaxeringsnämnderna erhåller deklarationsmalerialel försenat. Det mesl
praktiska är därför att lokal skattemyndighet är insamlingsställe. Där finns
även personal med slor vana vid sorteringsarbete, vilket i detla sammanhang är
en påtaglig fördel. Med hänsyn lill att personalen har tystnadsplikt kan ur
inlegritetssynpunkt inga invändningar resas mol en sådan lösning. Del är
nödvändigt atl alla de rutiner som kan medföra försening av nämndernas arbele
minimeras.
Kommitténs
uppfattning om att hinder inte föreligger ur integriielssynpunkl alt ha lokala
skattemyndigheten som insamlingsställe för samlliga uppgifter delas av de
remissinstanser som har yttrat sig i frågan ulom SCB. SCB anför atl det finns
risk för att uppgiflslämnarna felaktigt sammankopplar FoB:s personblankett med
taxering (skattekontroll) om del upprättas etl gemensaml insamlingsställe.
5.5.4
Gemensam insamlingstidpunkt (22.5.2)
Kommittén
har förutsatt all insamlingstidpunkten skall vara senaste dagen för alt avge
deklaration dvs. den 15 september 1980. Denna uppfattning delas av samtliga
remissinstanser som har yttral sig i frågan utom SCB. RSV anför atl vad verket
har sagt om gemensamt insamlingsställe bygger pä förutsättningen att även
insamlingstidpunkten blir gemensam och atl den i enlighel med förslaget i den
nya fastighetstaxeringslagen bestäms lill den 15 seplember 1980. RSV anför
vidare:
Prop. 1979/80:40 364
Under
det förberedelsearbete för en kommande samordning som bedrivits av en
arbetsgrupp med representanter från SCB och RSV har emellertid under hand
framkommil all den 15 seplember skulle kunna vara olämplig som insamlingsdag
för personuppgiften. Della är dock inle arbetsgruppens uppfattning utan
synpunkter som framförts i SCB:s slyrgrupp för FoB på grund av arbetsgruppens
utkast lill förslag lill organisation. Tveksamheten beträffande
insamlingstidpunkten för personuppgiften sammanhänger med valet av den mätvecka
som skall ulgöra underlag for uppgifterna. Bl. a. måsle uppgifterna vara
represenlaliva ur sysselsättningssynpunkt. Med hänsyn lill pågående
semeslerledigheler och den avmattning av samhällsverksamheten som
sommarmånaderna medför är enligt SCB den försia veckan i seplember den
tidigaste länkbara för alt ell acceptabelt mätresultat skall uppnås. Elt bättre
allernaliv och det som enligt lillgängliga uppgifler sannolikl kommer all
föresläs är den andra veckan i seplember. Eflersom denna slular den 14
seplember kan den 15 seplember inle bestämmas som senaste inlämningsdag.
Tidigast tänkbara dag för inlämning av personuppgift blir i stället sannolikl
den 18 september.
Även
om nägot formelll förslag eller beslul inle föreligger om senasle dag för
insamlingen av personuppgift vill RSV kommentera en ordning med exempelvis den
18 september eller etl annal från insamlingsdag för fastig-helstaxeringen
avvikande dalum.
RSV
vill med bestämdhet framhålla att två olika och tidsmässigt näriiggande datum
som senasle inlämningsdag för fastighetsdeklaration resp. personuppgift inte
kan accepteras. Detta gäller oavsett om gemensamt insamlingsställe eller skilda
insamlingsställen används. De felsändningar av insamlade uppgifler som oavselt
förtydligad information, förtryckta kuvert m. m. med sannolikhel blir följden
kommer all medföra adminislraliva problem och förseningar som direkl återverkar
på taxeringsarbelet.
Det
bör även framhållas atl skilda insamlingsställen och lider ur andra synpunkler
måste bedömas som olyckligt. Mänga av de fördelar som en samordning även i
dessa avseenden skulle innebära går säledes förlorade, vilkel ur såväl
samhällsekonomisk som praktisk synpunkl får bedömas som olyckligt. RSV vill
vidare peka pä förhållandet all även uppgiflslämnarna belastas mer än vad som
behövde vara fallet, om uppgifterna kan insändas till etl ställe och vid samma
tidpunkt.
5CB
anser att en eventuell gemensam insamlingstidpunkt skall vara den 18 september.
SCB anför att den 15 september är olämplig från FoB-synpunkldä uppgifterna pä
personblanketten (sysselsättning, yrke elc.) planeras avse vecka 37 (8-14 sepl.).
Det är nödvändigt att uppgiftslämnarna flr några dagar pä sig för all fylla i
personblankelterna och SCB föreslär därför den 18 seplember som gemensam
insamlingstidpunkt.
J.J.J
Hantering, resurser, m. m. (22.5.3)
Kommitténs
förslag atl det uppgiftsmaterial som kommer in till del gemensamma
insamlingsstället, som förutsälles vara lokal skattemyndighet, skall sändas
direkt till fastighelstaxeringsnämnderna för viss komplettering i FoB-hänseende
utan förgranskning hos myndighelen från FoB-synpunkl av personal från bl. a.
den särskilda granskningsorganisalionen diskuleras av
Prop. 1979/80:40 365
remissinslanserna.
RSV delar kommitténs uppfattning och anför:
Den
arbelsgrupp som påbörjal förberedelsearbetet pä grundval av förslagel till
samordning har under hand utarbetat etl utkast med förslag till organisation.
Förslagel har enligl vad RSV konstaterat utarbetats under förutsättning alt
insamlingen av uppgifter sker gemensamt såväl vad gäller insamlingsställe som
lidpunki. En grundläggande linje i arbelel har också varil atl FTN och LSM
påförs yUeriigare arbetsuppgifter i så lilen ulsträckning som möjligt på grund
av ell samordningsförfarande. Detta krav synes enligt RSV:s bedömning kunna
uppfyllas med den ulformning av organisalionen som redovisas av gruppen. För
FTN:s del kommer merarbetet all begränsas lill komplettering av de särskilda
FoB-uppgifter som efterfrågas endast i de fall utredningen i form av
förfrågningar måste göras för atl åsätta riktiga taxeringsvärden. De särskilda
FoB-uppgifterna uppgår till ell femlal och är av enkel beskaffenhel.
För
LSM:s del kommer däremol merarbetet all bli av betydligt slörre omfallning. De
uppgifter som skall ulföras beslår i sorteringsskédét av viss kontroll av
idenlilet av fastigheter och byggnader mot de lägenhelsuppgifter-som f ö. är
identisk med den som används för taxeringen - som skall användas av FoB för
koppling av hushåll lill bostäder.
Någon
konlroll av de särskilda FoB-uppgifterna skall däremol inte göras av LSM i
detta skede. Detla arbete skall i stället ulföras när deklaralionsmaterialet
återkommer till LSM i den mån komplellering pä sätt framgår lidigare inte redan
gjorls av FTN, vilket dock lorde vara fallet i mindre omfallning. Den
föreslagna modellen för konlroll av de särskilda FoB-uppgifterna innebär bl. a.
all uppgiflslämnaren behöver belastas med förfrågningar för taxering och FoB
vid endasi ett tillfälle, vilkel bör vara en fördel.
Det
merarbete som uppkommer för LSM måste kompenseras med tillskott av personal
från kommunernas granskningsorgan. Detla kan ske endera genom all personal
ställs till förfogande eller all LSM anlilar egen tillgänglig personal eller
själv rekryterar nödvändig förslärkning. Sislnämnda allernaliv bör enligt RSV
vara att föredra med hänsyn bl. a. till att administrationen härigenom bör bli
lällare att organisera. Eftersom merarbetet hänför sig till kontrollen av
FoB-uppgifter förutsätts givelvis all kostnaderna beslrids av kommunen. Ett
sådant förfarande bör enligt RSV kunna arrangeras i samförstånd med kommunen.
Ålskilliga
länsslyrelser och lokala skattemyndigheter har yllral sig i frågan om den
inledande hanteringen av FoB-uppgifterna. De har i stort sett gett ullryck för
samma uppfattning som RSV. Länsstyrelsen 1 Östergötlands län anför bl. a.:
Del
är nödvändigt att alla de rutiner som kan medföra en försening av nämndernas
arbete minimeras. Della är desto mer angelägel i delta fall eftersom kommittén
inte funnil nägra påtagliga olägenheter med en sädan lösning. I sä fall synes
del även lämpligl all felande eller ofullständiga FoB-uppgifter kompletteras av
nämnderna i den utsträckning kommittén tänkt sig. En viss ulbildning av
taxeringsfunktionärerna för deUa arbete kan bli nödvändig och en sådan
utbildning kan lämpligen samordnas med den övriga utbildningen inför fastighetstaxeringen.
1
fråga om den gemensamma byggnadsklassificeringen kräver enligl länsslyrelsen
samordningen också all varje byggnad skall kunna knytas till en
Prop. 1979/80:40 366
bestämd
regislerfaslighel. Även om delta arbele överiämnas lill uppgiflslämnaren,
uppkommer sannolikl elt inle obelydligl merarbete för fastighelstaxeringsnämnderna.
Särskilt gäller detla de nämnder som kommer all laxera lantbruksenheter.
Sammantaget finner länsslyrelsen all del finns förutsättningar alt genomföra
förslagel rörande redovisningen av byggnader. Delta underiällas i hög grad om
den länsstyrelsevalde ledamoten bibehålls. Belräffande lägenhetsförteckningarna
anser länsstyrelsen alt dessa bör lämnas i tvä exemplar, lämpligen i set med
engångskarbon. Elt kopieringsförfarande skulle bli alllför arbetskrävande och
dra alllför slor koslnad. Originalförleckningen bör följa
faslighetsdeklarationen och kopian i stället användas för FoB-arbetet.
Liksom
RSV har länsstyrelsema och LSM understmkit behovel av resursförstärkningar, om
särskilt förgranskningsarbete läggs på den lokala skaiiemy ndigheten.
De
lokala skattemyndigheterna i Södertälje m.fl. fögderier anför bl. a. atl
FoB-utredningens förslag om förhandsgranskning och komplettering av
FoB-materialet i samband med uppgiftsinsamlingen inle kan godlas varken ur
taxeringssynpunkt eller med hänsyn lill de lokala skattemyndigheternas
personalresurser. Kommitténs slutsatser i denna del är väl underbyggda och
delas helt av lokala skattemyndigheterna. Den hjälp lokala skaltemyndighelerna
kan få av personal från granskningsorganisalionen har endast marginell
betydelse. Denna personal saknar i regel all erfarenhet i de aktuella
arbetsuppgifterna och kräver därför betydande handlarresurser för alt kunna
utnyttjas. Sådana resurser saknas f n. hos lokala skattemyndigheterna och kan
inte heller beräknas finnas till 1981 års allmänna fastighetstaxering. Lokal
skattemyndighet måsle därför i slällel tillföras medel för atl kunna anslälla
exlra sorteringsvan personal.
SACO/SR
anser att lokal skattemyndighets medverkan i FoB bör inskränkas lill atl
frånskilja FoB-uppgifterna frän taxeringsmaterialel och vidarebefordra dessa
handlingar lill granskningsorganen. Komplettering av FoB-uppgifter torde inle
resursmässigl kunna klaras av personal hos lokal skallemyndighet. De
begränsningar vad gäller lokal skattemyndighets lokaler och arbetsplatser måsle
observeras i samband med att evenluell FoB-personal frän granskningsorganen
knyts lill de lokala skattemyndigheterna under taxeringsperioden. Samordningen
accepteras således, om skattemyndigheterna får exlra resurser i tillräcklig
utsträckning.
FSF,
som inte har någon erinran mot gemensam insamling av faslighetsdeklaralioner
och FoB-uppgifter hos lokal skattemyndighet, anför bl. a.:
I
övrigt anser föreningen atl lokal skallemyndighets medverkan i folk- och
bostadsräkningen måste inskränkas till atl frånskilja FoB-uppgifterna (personuppgifter
och lägenhetsförteckningar) från taxeringsmaterialet och vidarebefordra dessa
handlingar lill granskningsorganen. Vissa uppgifter i lägenhetsförteckningarna
(t. ex. lägenhetstyp, lägenhetsstoriek, lägenhelshy-ra) har hittills visat sig erforderiiga
för fastighetstaxeringen. Föreningen förutsätter därför atl dessa uppgifler
även kommer atl ingå i fastighetsdekla-
Prop. 1979/80:40 367
rationen.
Vid urskiljandel av lägenhelsförteckningar frän fastighetsdeklarationerna bör
dock även viss kontroll av erforderiiga idenlilelsuppgifter (kommun,
församling, fastighetsnummer eller beteckning) kunna ske. Föreningen delar
således kommitténs uppfattning alt nägon förhandsgranskning av FoB-uppgifter
inte kan utföras hos lokal skaltemyndighet innan deklaralionsmaterialet sänds lill
nämnderna. Den evenluella komplettering av FoB-uppgifter som behöver ske frän
taxeringshandlingarna flr göras efter laxeringsarbelets avslutande. Någon
medverkan från personal hos lokal skallemyndighet lorde dock inte kunna
påräknas.
Föreningen
motsätter sig inte förslaget om att FoB-personal från granskningsorganen knyts
till de lokala skattemyndigheterna för vissa arbetsuppgifter under laxeringsperioden.
Del förefaller dock, som kommittén framhåller, tveksamt om några vinsier
uppnäs härmed. Möjligen kan viss fördel vinnas vid sorteringsarbetet under senare
hälften av september månad. I sammanhanget må också erinras om atl många lokala
skattemyndigheter har begränsade resurser vad gäller lokaler och arbelsplalser
och därför små möjligheter atl ge uirymme för annan personal än den som
oundgängligen behövs för den egna verksamhelen.
TOR
tillstyrker inte förslagel om samordning, om inle elt resurstillskott lämnas.
TOR anför atl samordningen otvivelaktigt kommer att öka nämndernas
arbetsbörda. Samlidigl kommer leveransen av deklaralionsmalerial lill nämnderna
att försenas. Samordningen bör inte få bli en belastning för fastighelstaxeringsnämnderna.
Det mäste därför ställas resurser till förfogande, som eliminerar merarbete
och andra olägenheler till följd av samordningen.
Några
remissinsianser framhåller del angelägna i att samarbelel inför FoB kommer i
gång. TOR anför alt det samarbele, som föreslås ske mellan kommunerna, RSV och SCB,
bör inledas snarasl. Särskilt bör ulredas hur uppgifler i lägenhelsförteckningarna
skall kunna utnyttjas av både granskningsorgan och fastighetstaxeringsnämnder.
Det är viktigt, att RSV pä elt lidigl stadium kan beräkna de ökade
arbetsinsatser, som samordningen innebär. Bl. a. päverkas det antal
deklarationer, som skall laxeras i varje nämnd. Detta medför i sin tur, atl
även dislriktsindelningen päverkas.
En
del remissinstanser anser atl även länsslyrelserna och de lokala
skattemyndigheterna bör vara representerade vid överiäggningarna m. m. angående
samordningen. Denna synpunkl redovisas av bl. a. länsstyrelserna i
Östergötlands och Skaraborgs län.
Kommittén
har i allt väsentligl godtagit FoB-utredningens förslag till utformning av de
blanketter som RSV skall fastställa till 1981 års AFT. I fräga om blanketternas
innehåll har främst /?5 K yttrat sig. RSV delar kommilléns uppfattning atl ulformningen
av definitioner, blanketter och liknande kan göras utan atl
fastighetstaxeringen belastas i onödig omfattning. Den uppfattningen bestyrks enligl
RSV av det förberedelsearbete som redan har utförts. SCB framhåller vikten av
att SCB vid detaljutformningen av deklarationsblanketter bereds lillfälle alt
framföra för slatistikproduklionen angelägna synpunkter till myndighel som
regeringen ulser
Prop. 1979/80:40 368
Innehållsförteckning
Propositionen..................................................... 1
Propositionens
huvudsakliga innehåll....................... ...... 1
Lagförslag......................................................... ...... 3
1
Förslag lill fastighelslaxeringslag....................... ...... 3
2
Förslag till lag om ändring i
taxeringslagen (1956:623) 41
3
Förslag fill lag om ändring i
kommunalskattelagen (1928:370). 43
4
Förslag till lag om insamling av
uppgifter för kommunal och statlig planering 46
Förkortningslista................................................. .... 47
Utdrag
av prolokoll vid regeringssammanträde 1979-10-18 48
1
Inledning...................................................... 48
2
Föredragandens överväganden......................... 51
2.1 Allmänna
synpunkter............................... 5I
2.1.1
Garantibeskattningen m. m.............. .... 52
2.1.2
Planeringsunderlag......................... .... 53
2.1.3
Statistiska uppgifter....................... .... 54
2.2 Lagsfiftningens
utformning........................ .... 55
2.2.1
En ny fastighetstaxeringslag............ .... 55
2.2.2
Tidpunkten för den allmänna
fastighetstaxeringen 57
2.3 Allmänna
taxeringsregler........................... 58
2.3.1
Inledande bestämmelser.................. 58
2.3.2
Indelning av byggnader och mark...... 60
2.3.2.1
Indelning i byggnadstyper..... 61
2.3.2.2
Indelning i ägoslag............... 64
2.3.3 Skatteplikt.................................... ... 69
2.3.3.1
Ägarkravet......................... 70
2.3.3.2
Huvudsaklighetsprincipen...... ... 70
2.3.3.3
Specialbyggnader................ ... 71
2.3.3.4
Övrigt................................ 77
2.3.4 Bildande
av taxeringsenhet.............. 83
2.3.4.1
Allmänt.............................. 83
2.3.4.2
Ägaribrhållanden.................. 83
2.3.4.3
Taxeringsenhets begränsning till kommun 84
2.3.4.4
Skatteplikt......................... 84
2.3.4.5
Taxeringsenhets omfattning och innehåll 85
2.3.4.6
Innehavare av täktmark........ ... 88
2.3.5 Beskattningsnatur.......................... 89
2.3.5.1
Gränsdragning mellan jordbruksfastig
het och annan fastighet....... ... 89
2.4 Värderingsregler...................................... 92
Prop. 1979/80:40 369
2.4.1 Beslämmande
av taxeringsvärde....... ..... 95
2.4.1.1
Värderingsgrund.................. ..... 96
2.4.1.2
Värdelidpunkt, taxeringsvärdenivå ... 99
2.4.1.3
Värderingsmetoder............... 102
2.4.2 Delvärden
m. m............................. ... 103
2.4.2.1
Allmänt............................. ... 103
2.4.2.2
Delvärden för småhus-,
hyreshus-, industri- och exploaleringsenhei ....................................... 104
2.4.2.3
Delvärden för lantbruksenhet. 105
2.4.3 Värderingsenheler.......................... 108
2.4.3.1
Allmänl.............................. 108
2.4.3.2
Värderingsenheter för byggnadstyper m.m 109
2.4.3.3
Värderingsenheter för ägoslag 110
2.4.3.4
Värderingsenheter för markanläggningar
m. m 111
2.4.4 Allmänna
värderingsregler................ ... 111
2.4.4.1
Allmänna regler om värdefaktorer, riktvärden
m. m 112
2.4.4.2
Allmänna värderingsregler för byggnadsvärden,
markvärden m. m 117
2.4.4.3
Egendom med värde 0.......... .. 120
2.4.5 Särskilda
värderingsregler................ 122
2.4.5.1
Värdering av småhus............ 125
2.4.5.2
Värdering av hyreshus.......... .. 128
2.4.5.3
Värdering av ekonomibyggnader 131
2.4.5.4
Värdering av tomtmark......... 133
2.4.5.5
Värdering av exploaleringsmark 135
2.4.5.6
Värdering av täktmark.......... .. 136
2.4.5.7
Värdering av åkermark och betesmark 136
2.4.5.8
Värdering av skogsmark och växande
skog 138
2.4.5.9
Värdering av skogsimpediment 140
2.4.5.10...................................... Värdering
av valtenfallsenheler 140
2.5
Administrativa frägor............................ .. 147
2.5.1
Inledning...................................... .. 147
2.5.2
Organisalionen............................... 148
2.5.2.1
Faslighelstaxeringsdislriklen... .. 148
2.5.2.2
Fasligheislaxeringsnämnder.... 149
2.5.2.3
Konsulenter m. m................ .. 151
2.5.2.4
Tjänstemannamedverkan m. m...... 151
2.5.2.5
Skattechefen..................... .. 154
2.5.2.6
Länsstyrelsens kontaktman.... 155
2.5.2.7
Övrigt............................... . 157
Prop.
1979/80:40 370
2.5.3 Allmän
fastighetsdeklaration m. m..... 157
2.5.3.1
Deklarations-och uppgiftsskyldighel . 158
2.5.3.2
Besiktning.......................... ... 162
2.5.3.3
Anmaning, deklarationsförvaring
m.
m................................. 162
2.5.4 Förberedelsearbetet....................... 164
2.5.4.1
Medverkan av myndigheteroch organisationer 165
2.5.4.2
Medverkan av förtroendevalda ledamöter
166
2.5.4.3
Allmänhetens medverkan....... 167
2.5.4.4
Tid för utarbetande och meddelande av
föreskrifter m. m 168
2.5.5 Taxeringsarbelet............................ 170
2.5.5.1
Sammanträden, närvarorätt, beslutsförhet
m. m 171
2.5.5.2
Besluts-och underrältelseförfarandet . 174
2.5.5.3
Beslutens och underrättelsernas innehåll
m.m 178
2.5.5.4
Beslutsredovisning genom avi, längdföring
m. m 180
2.6
Samordning mellan allmän fastighetstaxering, folk- och
bostadsräkning
samt energiplanering.......... 181
2.6.1
Folk-och bostadsräkningen 1980....... 182
2.6.2
Kommunal och statlig energiplanering m.
m.... 186
2.6.2.1 Framställning
frän statens industriverk
m.fl.................................. 186
2.6.2.2
Framställning frän DEFU........ 187
2.6.2.3
Förslag.............................. 188
3
Övergångsbestämmelser................................. 190
4
Kostnadsfrågor............................................. ... 190
5
Upprättade lagförslag..................................... ... 192
6
Specialmotivering.......................................... ... 192
7
Hemställan................................................... ... 217
8
Beslul.......................................................... ... 218
Bilaga 1 ........................................................... ... 219
Bilaga 2............................................................ ... 233
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
98 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (71)
71 kopplingar i 37 dokument.
- SOU 2024:20 Maskinellt värde för vissa industribyggnader - ett undantag från fastighetsskatt s. 33 om s. 60 · s. 119 om s. 58 i texten
- Prop. 2019/20:196 Ändrade regler för taxering av lantbruksenheter och för automatiserat beslutsfattande vid fastighetstaxeringen s. 36 om s. 60 i texten
- SOU 2016:31 Fastighetstaxering av anläggningar för el- och värmeproduktion s. 135 om s. 72 · s. 135 om s. 74 · s. 136 om s. 40 · s. 136 om s. 74 · och 4 till i texten
- Prop. 2013/14:1 Budgetproposition 2014 Förslag till statens budget för 2014, Finansplan och skattefrågor, kapitel 1-6 s. 331 om s. 70 i texten
- SOU 2012:52 Bostadstaxering - avveckling eller förenkling s. 246 om s. 193 · s. 427 om s. 193 i texten
Rättsfall (22)
22 kopplingar i 17 dokument.
- RÅ 2006 ref. 49 om s. 61 ur registret
- RÅ 2003 ref. 77 om s. 199 ur registret
- RÅ 2003 ref. 55 om s. 70 ur registret
- RÅ 1995 ref. 25 ur registret
- RÅ 1993 ref. 62 om s. 61 ur registret
- RÅ 1993 ref. 65 om s. 192 ur registret
- RÅ 1993 ref. 21 ur registret
Doktrin (5)
5 kopplingar i 2 dokument.
- Melz, Kapitalvinstbeskattningens problem, 1986 s. 109 om s. 117 · s. 137 om s. 296 · s. 207 om s. 83 i texten
- Melz, Bostadsbeskattningen i det nya skattesystemet, 1991 s. 38 om s. 96 · s. 77 i texten