om försöksverksamhet med Iokala organ för specialreglerad förvaltning i kommunerna
193 sidor, varav 178 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: för kort text för att bedömas — måttet har ingen upplösning under ett par hundra ord
- Sidnummer: 178 av 193 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1979/80:54, om försöksverksamhet med Iokala organ för specialreglerad förvaltning i kommunerna
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1979/80:54
Regeringens proposition 1979/80:54
om
försöksverksamhet med lokala organ för specialreglerad förvaltning i
kommunerna
beslutad
den 1 november 1979
Regeringen
föreslår riksdagen att antaga det förslag som har upptagits i bifogade utdrag
av regeringsprotokoll.
På
regeringens vägnar
INGEMAR
MUNDEBO
KARL
BOO
Propositionens
huvudsakliga innehåll
I
propositionen föreslås att lagen (1979:408) om vissa lokala organ i kommunerna
ändras så att kommunerna fr. o. m. år 1980 kan bedriva försöksverksamhet med
lokala organ även inom det specialreglerade området. Förslaget innebär att
sådana förvaltnings- och verkställighetsuppgifter som enligt lag eller annan
författning ankommer på de sociala nämnderna, hälsovårdsnämnden, skolstyrelsen,
byggnadsnämnden och trafiknämnden får överlämnas till lokala organ. Kommunerna
kommer enligt förslaget att kunna inrätta lokala organ med uppgifter inom olika
specialreglerade områden. Sådana lokala organ kan ocksä fä uppgifter inom det
kommunallagsreglerade området.
1 Riksdagen 1979/80. 1 saml. Nr 54
Prop. 1979/80:54 2
Förslag
till
Lag om ändring i lagen
(1979:408) om vissa lokala organ i kommunerna
Härigenom föreskrivs
att 1-5 §§ lagen (1979:408) om vissa lokala organ i kommunerna samt
ikraftträdandebestämmelsen till lagen skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
1§
Nuvarande lyddse
Kommunfullmäktige
får tillsätta institutionsstyrelser, distriktsnämnder, kommundelsråd och andra
lokala organ med uppgifter som anges i 2 §, även om annat följerav kommunallagen
(1977:179).
Föreslagen
lyddse
Kommunfullmäktige
får tillsätta institutionsstyrelser, distriktsnämnder, kommundelsråd och andra
lokala organ med uppgifter som anges i 2 §, även om annat följerav kommunallagen
(1977:179) eller av annan förfallnlng. Om del i lag eller annan författning
finns en särskild beslämmelse om all en uppgift av ett vissl närmare angivet
slag inte får handhas av elt lokalt organ, gäller dock den bestämmelsen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ett
lokalt organ kan ha till uppgift att för en del av kommunen eller för en eller
flera anläggningar handha förvaltning och verkställighet som kan handhas av en
eller flera sådana nämnder som avses i 3 kap. 13 § andra stycket kommunallagen
(1977:179). Bestämmelserna i 3-5 §§ gäller endast för lokala organ med sådana
uppgifter.
2 §
Ett
lokalt organ kan ha till uppgift
att
/. för en del av kommunen
eller för en eller flera anläggningar handha förvaltning och verkställighet
som kan handhas av en eller flera sådana nämnder som avses i 3 kap. 13 § andra
stycket kommunallagen (1977:179) Of/; 6f/?
2. för en del av
kommunen handha förvaltning och verkstälUghel som enligt lag eUer annan
förfatiniiig eller enligi en slatligföivallningsmyndighels beslut med stöd av
förfallning ankommer på socialnämnden, barnavårdsnämnden, den kommunala
nykler-helsnämnden, sociala centralnämnden, hälsovårdsnämnden, byggnadsnämnden,
trafiknämnden och skolsiy-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1979/80:54
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
relsen
och som på grund av sin anknytning UU kommundelen och beskaffenhet i övrigt
lämpar sigför handläggning i en lokalt organ.
Om sociala
distriktsnämnder enligt lagen (1970:296) om social centralnämnd m. m. finns i
kommunen, får uppgifter som enligt lag eUer annan författning ankommer på
social centralnämnd inte handhas av ett lokalt organ.
Uppgifter
som avser stadigt reglerade tjänster får inte handhas av eU lokalt organ.
Regeringen får meddela föreskrifter om undantagfrån vad som har sagts nu.
3§
Fullmäktige bestämmer de lokala organens uppgifter och verksamhetsområden.
Befogenhet som en stadig
förvaltningsmyndighet med stöd av författning har lämnat tiU en nämnd som
avses i 2 § första stycket 2 får överföras liU elt lokalt organ endasl om
förvaltningsmyndigheten medger det.
För
lokala organ gäller bestämmelserna i kommunallagen (1977: 179) om nämnd som
avses i 3 kap. 13 § andra stycket nämnda lag med de undantag som framgår av 5 §
denna lag.
4 §
För
lokala organ som har uppgifter enbart enligt 2 första stycket 1 denna lag
gäller bestämmelserna i kommunallagen (1977:179) om nämnd som avses i 3 kap.
13 § andra stycket nämnda lag med de undantag som framgår av 5 § första och
andra styckena denna lag.
För lokala organ som har
uppgifter enligt 2 § första stycket 2 skall vad i lag eller annan författning
är föreskrivet om den särskilda nämnden gälla det lokala organet med de
undantag som framgår av 5 #.
Prop. 1979/80:54 4
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
5§
Ett lokalt organ får väcka ärende hos fullmäktige endast om fullmäktige har
föreskrivit det.
Om ett lokalt organ
handhar förvaltning och verkställighet inom ett uppgiftsområde som för kommunen
i dess helhet ankommer på en annan nämnd än kommunstyrelsen, får fullmäktige
föreskriva att det lokala organet skall lämna sitt budgetförslag till nämnden
inom tid som kommunstyrelsen har bestämt. Nämnden skall i sådant fall med eget
yttrande överlämna det lokala organets budgetförslag till kommunstyrelsen.
Ledamöler och suppleanter i lokala organ som har uppgifter enligt 2
försia stycket 2 väljs för den lid som fuUmäktige besiämmer.
Ikraftträdandebestämmelsen
Denna lag träder i kraft den 1 Denna lag träder i kraft den 1
januari 1980. januari X9S0 och gäller liU ulgången av
år
1985.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1980.
Prop. 1979/80:54 5
Utdrag
KOMMUNDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid
regeringssammanträde 1979-11-01
Närvarande:
statsrådet Mundebo, ordförande, och statsråden Wikström, Friggebo, Mogård,
Dahlgren, Åsling, Burenstam Linder, Johansson, Wirtén, Holm, Andersson, Boo,
Adelsohn.
Föredragande:
statsrådet Boo
Proposition
om försöksverksamhet med lokala organ för specialreglerad förvaltning i
kommunerna
1
Inledning
Riksdagen
antog våren 1979 förslaget i prop. 1978/79:181 till lag om vissa lokala organ i
kommunerna (KU 1978/79:36, rskr 1978/79:361, SFS 1979:408). Lagen innebär att
kommunerna får inrätta lokala organ med förvaltnings- och
verkställighetsuppgifter inom det kommunallagsreglerade området. Den är av
försökskaraktär och träder i kraft den 1 januari 1980. Konstitutionsutskottet
anförde i sitt betänkande med anledning av propositionen att de utredningar
som är nödvändiga för att kommunerna skall kunna inrätta lokala organ även på
det specialreglerade området bör bedrivas sä att regeringen kan lägga fram
förslag till riksdagen i en proposition som kan behandlas under hösten 1979. Riksdagen
gav regeringen till känna vad utskottet hade anfört.
Den
7 juni 1979 gav regeringen kommittén (Kn 1977:07) för vissa
kommunaldemokratiska frågor (kommunaldemokratiska kommittén) i uppdrag att
skyndsamt utarbeta förslag till lagstiftning som gör det möjligt för kommunerna
att bedriva försöksverksamhet med lokala organ på det specialreglerade området
i enlighet med riksdagens beslut. Den 2 oktober 1979 överiämnade kommittén'
betänkandet (Ds Kn 1979:11) Specialreglerade uppgifter för lokala organ i kommunerna.
Kommittén föreslår att lagen om vissa lokala organ i kommunerna ändras så att
det blir möjligt för
'
Direktören Fredrik Lindencrona, ordförande, överförmyndaren Leif Andersson,
kommunalrådet Lars Eric Ericsson, f.d. partisekreterarenGustaf Jonnergärd, kom
munalrådet Anita Jonsson, kommunalrådet Rune Zachrisson och kommunalkonsu
lenten Göran Åstrand. / \
Prop.
1979/80:54 6
kommunerna
att fr. o. m. år 1980 bedriva försöksverksamhet med lokala organ även inom det
specialreglerade området. Förslaget omfattar sådan verksamhet som enligt lag
eller annan författning ankommer på socialnämnden, barnavårdsnämnden,
nykterhetsnämnden, sociala centralnämnden, hälsovårdsnämnden, byggnadsnämnden,
trafiknämnden och skolstyrelsen. Förslaget utgår frän principen att kommunerna
börges största möjliga frihet att anpassa sin organisation och sina
arbetsformer efter de lokala önskemålen. Enligt förslaget är det
kommunfullmäktige som bestämmer om och i vilken omfattning försöksverksamhet
med lokala organ skall förekomma.
Jag
avser att nu ta upp frågan om lagstiftning på gmndval av kommitténs förslag. 1
detta ärende har samråd ägt rum med cheferna för social-, kommunikations-,
utbildnings- och bostadsdepartementen samt med statsråden Holm, Mogård och
Danell.
I
fråga om nuvarande förhållanden och den närmare innebörden av kommitténs
förslag lär jag hänvisa till betänkandet, vilket bör fogas som bilaga till
protokollet i detta ärende.
2
Åtgärder för att fördjupa den kommunala demokratin
Behovet
av att vidga medborgarnas medverkan i den kommunala verksamheten och stärka
del lokala inflytandet har alltmer uppmärksammats. Detta har skett mot bakgrund
av att villkoren för den kommunala demokratin i hög grad har förändrats under
de senaste decennierna, bl. a. genom kommunindelningsreformen. Under denna tid
har statsmakterna vidtagit ett flertal åtgärder för att fördjupa den kommunala
demokratin.
2.1
Kommunalrättskommittén
Redan
år 1963 angav chefen för inrikesdepartementet i direktiven till
kommunalrättskommittén att det kunde vara av intresse att undersöka om
delegationsrätten kunde vidgas för att lokala intressen bättre skulle kunna tas
till vara.
Drygt
två år senare avlämnade kommittén betänkandet (SOU 1965:6) Den kommunala
självstyrelsens lokala förankring. Kommittén avvisade tanken pä att i väsentlig
män utvidga den rätt som redan fanns att decentralisera beslutanderätten inom
den kommunala verksamheten. Den inskränkte sig till att föreslå att det skulle
bli möjligt att delegera beslutanderätt även till suppleanter. Kommittén
hänvisade till möjligheten att låta lokala synpunkter komma till tals vid
beredningen av ärendena. Remissinstanserna delade praktiskt taget genomgående
kommitténs bedömning. Kommitténs förslag genomfördes år 1967 (prop. 1967:28, KU
1967:32, rskr 1967:285). 1 propositionen anfördes att man i stället för längre
gående lagstiftningsåtgärder fick lita till att kommunerna sä längt det var
lämpligt och möjligt i varje kommun utnyttjade de vägar som inom ramen för
gällande lagstiftning fanns att låta
Prop.
1979/80:54 7
lokala
opinioner komma till tals eller låta lokala intressen och lokal sakkunskap bli
representerade. Utvecklingen borde enligt propositionen följas noga också i
fortsättningen. Någon erinran mot detta uttalande gjordes inte under riksdagsbehandlingen.
Under de närmast följande
åren begärdes i flera riksdagsmotioner utredning om inrättande av
kommundelsråd och andra åtgärder i syfte att stärka den kommunala
självstyrelsens lokala och medborgeriiga förankring. Motionerna avslogs år 1969
under hänvisning till att förberedelser fören översyn av den kommunala
demokratin hade påbörjats (KU 1969:38).
2.2
Utredningen om den kommunala demokratin
Den
20 mars 1970 tillsattes utredningen om den kommunala demokratin med uppgift att
behandla bl. a. frågan om åtgärder för att förstärka den kommunala
självstyrelsens lokala förankring. 1 direktiven anfördes bl. a. att utredningen
borde undersöka vilka åtgärder som kommunerna i detta syfte hade vidtagit inom
ramen för gällande lagstiftning och överväga vilka motiv som kunde anföras för
andra typer av åtgärder.
Sommaren 1975 avlämnade
utredningen betänkandet (SOU 1975:41) Kommunal demokrati. Utredningen menade
att den möjlighet som främst bör prövas när det gäller att förbättra den lokala
förankringen är att söka engagera flera kommuninvånare i de kommunala frågorna
genom de politiska partierna och andra folkrörelser. Samtidigt var utredningen
positiv till att man prövade lokala organ i olika former. Mera tveksam var
utredningen till om omröstningar och opinionsundersökningar kunde förenas med
den representativa demokratin.
Utredningen
föreslog att kommundelsorganen skulle vara frivilliga och att kommunerna själva
skulle fä bestämma arbetsformerna för organen. Enligt utredningen framstod det
som önskvärt att kommunerna i så stor utsträckning som möjligt själva fick
bestämma om arbetsuppgifter, områdesindelning, antal ledamöter osv.
Utredningen ansåg att kommundelsorganen borde ges ökade uppgifter och resurser
i förhållande till vad som tidigare vanligen hade varit fallet. Kommunerna
borde ges rätt att i ett reglemente ange att kommundelsorganen skulle kunna
väcka frågor i kommunfullmäktige. Ledamöterna borde enligt utredningen liksom
tidigare väljas av kommunfullmäktige. Vidare rekommenderade utredningen att
kommunerna i reglementet angav att yttrande från kommundelsorganen skulle
inhämtas i vissa frågor. Utredningen rekommenderade också att kommundelsorganen
skulle utarbeta kommundelsrapporter varje år.
Praktiskt
taget alla remissinstanser delade demokratiutredningens mening att
kommundelsorganen borde vara frivilliga och att kommunerna själva borde
bestämma arbetsformerna. Remissbilden i övrigt var mer splittrad än i flertalet
andra frågor som utredningen behandlade. Flertalet remissinstanser tillstyrkte
fortsatt försöksverksamhet, men i övrigt delade sig remissopinionen.
Prop. 1979/80:54 8
2.3 Den
nya kommunallagen
1
prop. 1975/76:187 Kommunal demokrati, ny kommunallag m. m. betonade
föredraganden partiernas och andra folkrörelsers betydelse för den lokala
förankringen. 1 likhet med en bred majoritet av remissinstanserna delade han
utredningens uppfattning att kommunernas försök med lokala organ borde
fortsätta. Erfarenheterna av de lokala organ som dittills hade förekommit var
enligt utredningens undersökningar inte så entydiga att några definitiva
slutsatser kunde dras av dem. Enligt föredragandens mening talade övervägande
skäl för att kommunerna gavs så stor frihet som möjligt atl pröva olika typer
av lokala organ.
Konstitutionsutskottet
instämde i allmänna ordalag i vad föredraganden hade anfört om en förstärkning
av den lokala förankringen genom de politiska partierna och andra folkrörelser.
1 huvudsak godtog utskottet även föredragandens uttalanden om lokala organ (KU
1976/77:25). När det gäller de s. k. kommundelsråden anförde emellertid
utskottet följande.
Att
undanröja de begränsningar som gäller i dag rörande kommundelsor-ganens
kompetens och valförfarandet aktualiserar flera problem av praktisk och
principiell innebörd som, enligt utskottets mening, måste övervägas
ytteriigare, innan beslut kan fattas därom. Särskilt bör undersökas möjligheterna
att ge de kommuner som önskar det rätt att inrätta direktvalda kommundelsorgan
med beslutande och verkställande uppgifter. En sådan möjlighet för kommunerna
att fakultativt inrätta kommundelsorgan stämmer bäst överens med utskottets
allmänna inställning att kommunerna bör ges största möjliga frihet att själva
besluta om sin organisation. Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att
det också i regeringsförklaringen framhålls att kommunerna skall ges
möjligheter att inrätta distriktsnämnder och direktvalda kommundelsråd.
2.4 Kommunaldemokratiska
kommittén
Genom
beslut den 4 augusti 1977 bemyndigade regeringen chefen för kommundepartementet
att tillkalla en kommitté för fortsatt utredning av vissa kommunaldemokratiska
frågor (kommunaldemokratiska kommittén). Av direktiven (Dir. 1977:96) framgår
att kommittén skall överväga reformer som kan stärka medborgarinflytandet i
kommuner och landstingskommuner. Kommittén skall undersöka förutsättningarna
för olika organisationsformer när det gäller den lokala förankringen.
Uppdraget omfattar såväl kommundelsorgan som institutionsstyrelser och
distriktsnämnder. Enligt direktiven skall kommittén överväga om lokala organ
kan inrättas på både det oreglerade och det specialreglerade området. Förslagen
bör utgå från principen att lagstiftningen skall ge kommunerna största möjliga
frihet att anpassa sin organisation och sina arbetsformer till de lokala
önskemålen. Det bör alltså, sägs det i direktiven, inte bli fråga om att
föreskriva en viss organisation.
1
direktiven berörs även frägan om direktvalda kommundelsorgan.
Prop.
1979/80:54 9
Kommittén
skall ta upp denna fråga till noggrann prövning och utarbeta förslag till
lösningar. Arbetet bör enligt direktiven syfta till att de kommuner som så
önskar skall kunna inrätta direktvalda kommundelsorgan under mandatperioden
1980-1982.
2.5 Lagen
om vissa lokala organ i kommunerna
Våren
1979 tog regeringen i prop. 1978/79:181 upp frågan om en provisorisk
lagstiftning om lokala organ i kommunerna. Krav på sådan lagstiftning hade
förts fram i motioner till riksdagen (mot. 1978/79:675,814, 1108).
I propositionen föreslogs
en lag om vissa lokala organ i kommunerna. Lagen innebäratt kommundelsråd i
fortsättningen kan handha förvaltnings-och verkställighetsuppgifter inom det
kommunallagsreglerade området. Kommunerna ges också rätt att inrätta
distriktsnämnder för sådana uppgifter. Institutionsstyrelser skall kunna
tillsättas för förvaltning och verkställighet i frågor som rör en eller flera
anläggningar. Lagstiftningen, som är av försökskaraktär, är utformad så att
kommunerna ges största möjliga frihet att själva besluta om organisation och
verksamhetsformer.
Enligt propositionen är det
angeläget att praktiska förutsättningar skapas fören vidgad försöksverksamhet
med lokala förvaltningsorgan. Kommunaldemokratiska kommittén bör därför, anför
föredraganden, inom ramen för den nya lagen bedriva ett utredningsarbete i
syfte att underlätta för kommunerna att snabbt starta en försöksverksamhet.
Kommittén bör också enligt propositionen utvärdera den försöksverksamhet som
kan komma att bedrivas med stöd av den nya lagen.
Riksdagen
godkände förslagen i propositionen (KU 1978/79:36, rskr 1978/79:361). Lagen
(1979:408) om vissa lokala organ i kommunerna träder i kraft den 1 januari
1980.
2.6 Utredning
om lokala organ med specialreglerade uppgifter
Vid
behandlingen av prop. 1978/79:181 ansåg konstitutionsutskottet att reformen
borde syfta längre än vad som hade föreslagits i propositionen. Utskottet
anförde (KU 1978/79:36) att en reform som inte omfattar även det
specialreglerade området är alltför begränsad. Det är därför viktigt att ett
utredningsarbete kommer till stånd som syftar till en vidgning av området för
försöksverksamheten. Enligt utskottet finns exempel på att kommuner redan nu
förbereder ansökningar om tillstånd att pröva en form av lokalorgan även inom
det specialreglerade området. Det är, anförde utskottet, väsentligt att sådana
försök påbörjas och får ingå i den utvärdering som kommunaldemokratiska
kommittén har att göra. Utskottet delade den uppfattning som kommit till
uttryck i ett yttrande från Svenska kommunförbundet, nämligen att de
utredningar som är nödvändiga för att kommunerna skall kunna inrätta
Prop.
1979/80:54 10
lokala
organ även på det specialreglerade området bör bedrivas så att regeringen kan
lägga fram förslag till riksdagen i en proposition som kan behandlas under
hösten 1979. Riksdagen gav regeringen till känna vad utskottet hade anfört om
försöksverksamhet med lokala organ inom del specialreglerade området (rskr
1978/79:361).
1
beslut den 7 juni 1979 uppdrog regeringen åt kommunaldemokratiska kommittén att
skyndsamt utarbeta förslag till lagstiftning som gördel möjligt för kommunerna
att fr. o. m. år 1980 bedriva försöksverksamhet med lokala organ på det
specialreglerade området i enlighet med riksdagsbeslutet. Kommitténs uppdrag
utvidgades ytteriigare genom tilläggsdirektiv den 28 juni 1979 (Dir. 1979:68).
De nya uppgifterna avser främst de förtroendevaldas arbetsfömtsättningar.
Kommittén fick också i uppdrag att i samarbete med kommunförbundet utarbeta
förslag till modeller för hur lokala organ enligt propositionen om lokala organ
skall kunna inrättas. Föredraganden anför i tilläggsdirektiven vidare att
möjlighet till förvaltning genom lokala organ på sikt bör öppnas genom
permanent lagstiftning för hela den kommunala och landstingskommunala
verksamheten. Kommittén bör lämna förslag på detta område i enlighet med sina
tidigare direktiv. En möjlighet som enligt föredraganden bör övervägas särskilt
är att inrätta lokala organ med sådana uppgifter från både det
kommunallagsreglerade och det specialreglerade området som har ett klart
samband med varandra. Det är fallet med t. ex. kultur-, fritids-, skol- och
socialområdet.
3 Föredragandens överväganden 3.1 Allmänna synpunkter
J.7.7
Kommunal självstyrelse - kommunal demokrad
Den
kommunala självstyrelsen är en av grunderna för den svenska folkstyrelsen.
Genom kommuner och landstingskommuner har medborgarna tillförsäkrats rätten
att lokalt besluta om gemensamma angelägenheter. Denna rätt som har lång
tradition ärinskriveniregeringsformend kap. 1 och 7§§).
Genom
beskattningsrätten och ökade statliga bidrag har den kommunala verksamheten
kunnat utvidgas till allt fler områden i enlighet med kommuninvånarnas
önskemål och behov. Genom den kommunala självstyrelsen har demokratins idé om
människornas inflytande över samhällsutvecklingen förverkligats i vid
omfattning. Kommunerna är enligt min mening de organ i samhället som har de
bästa möjligheterna att på lokal nivå bedöma vilka åtgärder som behöver vidtas
för att tillgodose de enskilda människornas behov och önskemål.
De
valda representanterna har på medborgarnas uppdrag ansvaret för handläggningen
av de gemensamma angelägenheterna. Det politiska ansvaret utkrävs i de allmänna
valen. Effektiviteten i systemet beror ytterst
Prop.
1979/80:54 11
på
partiernas förmåga att forma och genomföra en politik som stämmer överens med
medborgarnas önskningar. När det gäller att förankra kommunalpolitiken i de
breda folklagren spelar även folkrörelserna en central roll i enlighet med den
demokratiska tradition som finns i vårt land.
Den
kommunala självstyrelsen och den kommunala demokratin har en mycket stark
ställning i Sverige. 1 få länder har de kommunala organen så vidsträckta
befogenheter och det kommunala arbetet en sådan bredd och ett sådant djup som
här. Den omvandling som det svenska samhället i sin helhet har genomgått har
förändrat även självstyrelsens arbetsformer. Styrkan i vär
självstyrelsetradition ligger inte minst i att arbetsformerna successivt kunnat
anpassas till nya förhållanden.
3.1.2
Förändrade förutsättningar för den kommunala demokratin
Under
de senaste årtiondena har förutsättningarna för den kommunala demokratin
förändrats.
En
medveten strävan, varom bred politisk enighet rått både på riksplanet och
lokalt, har varit att i takt med den snabba samhällsutvecklingen lägga nya
uppgifter på kommunerna och landstingskommunerna. Dessa har också själva tagit
på sig nya uppgifter och successivt byggt ut den kommunala samhällsservicen.
Medborgarnas krav pä social trygghet, utbildning och kommunal service av annat
slag har medfört att den kommunala och landstingskommunala verksamheten
fortlöpande har utvidgats. Detta har i sin tur ställt allt större krav på
kommunernas och landstingskommunernas resurser. Den kommunala och
landstingskommunala verksamheten har ökat särskilt snabbt under
efterkrigstiden. Att bevara och bygga ut den kommunala självstyrelsen ar
enligt min mening ett viktigt led i arbetet på att fördjupa demokratin. Genom
att kommunerna har getts en aktiv roll i reformarbetet har samhällsverksamheten
fått en starkare lokal förankring i värt land än i många andra länder. Denna
allt större decentralisering till lokal nivå är en utveckling som främjar
medborgarinflytandet.
De
nya och större kommunerna, som skapats genom kommunindelningsreformen, har i
regel betydande ekonomiska och personella resurser. De är därigenom väl ägnade
att ta på sig viktiga samhällsuppgifter. Den djupgående omvandlingen av
kommunerna har emellertid tillsammans med andra utvecklingstendenser i
samhället samtidigt inneburit betydande nackdelar ur kommunaldemokratisk
synvinkel. Den kommunala verksamheten har föriorat något av sin direkta lokala
anknytning. Detta gäller särskilt de nybildade kommuner som har stor befolkning
eller stor yta. Antalet förtroendeuppdrag har minskat kraftigt. Detta har lett
till ett större avstånd mellan väljare och valda.
För
att skapa ytterligare underiag för framtida reformer i syfte att öka
medborgarnas inflytande har riksdagen på regeringens förslag (prop. 1978/
79:61, KU 1978/79:17, rskr 1978/79:79) beslutat att kommunindelningsre-
Prop. 1979/80:54 12
formens
konsekvenser i skilda hänseenden skall utvärderas. Kommunaldemokratiska
kommittén är i administrativt avseende ansvarig för det forskningsarbete som
bedrivs på området. Forskarna har lämnat en första rapport (Ds Kn 1979:12) Den
kommunala självstyrelsen, en utvärdering av kommunindelningsreformen.
Till
de andra förändringar som har påverkat den kommunala demokratins villkor hör
att den tid som kan avsättas för politiskt arbete för många människor tenderar
att bli alltmer knapp. Svårigheterna att kombinera förtroendeuppdrag med andra
åtaganden är därför stora. Undersökningar visar att vissa grupper är
underrepresenlerade bland de förtroendevalda. De förtroendevaldas
arbetsuppgifter har blivit mer komplicerade och tidskrävande. Antalet
kommunala nämnder har under 1960- och 1970-talen reducerats genom
sammanslagningar. Detta har i någon mån motverkats av att nya nämnder
tillkommit. Som jag har nämnt förut gav den dåvarande regeringen i slutet av
juni 1979 genom tilläggsdirektiv kommunaldemokratiska kommittén i uppdrag att
överväga frågan om de förtroendevaldas arbetssitution (Dir. 1979:68).
En
grundläggande princip för 1977 års kommunallagsreform (prop. 1975/76:187, prop.
1976/77:1, KU 1976/77:25, rskr 1976/77:148) var att lagstiftningen skulle göra
det möjligt för kommunerna att i betydande utsträckning utforma sin
organisation på det sätt som de själva finner lämpligt. Jag anser att detta är
en väsentlig inriktning som skapar vidare möjligheteratt utveckla
medborgarinflytandet. Statskontrollkommittén (Kn 1976:06) skall göra en samlad
översyn av statens tillsyns- och kontrollfunktioner gentemot kommunerna och
landstingskommunerna. Detta arbete är av stor betydelse när det gäller att
stärka den kommunala självstyrelsen. Kommittén avser att lämna sitt
slutbetänkande under år 1980. Av intresse i detta sammanhang är också
byråkratiutredningens betänkande (SOU 1979:31) Bättre kontakter mellan enskilda
och myndigheter, vilket f n. remissbehandlas.
3.1.3
Lokala organ
Allt
fler kommuner har under de senaste tio åren inrättat olika typer av lokala
organ. Man har tillskapat övergripande kommundelsorgan, s. k. kommundelsråd,
eller institutionsstyrelser. Andra kommuner har tillsatt lokala kontaktmän i de
olika kommundelarna. Förändringarna i organisationen har gjorts för att underlätta
kontakterna mellan den kommunala verksamheten och medborgarna. Erfarenheterna
från sådana lokala organ har i huvudsak varit positiva. Det har emellertid
ansetts angeläget att öppna möjlighet att ge de lokala organen förvaltnings-
och verkställighetsuppgifter. Riksdagens beslul med anledning av propositionen
om lokala organ i kommunerna (prop. 1978/79:181, KU 1978/79:36, rskr
1978/79:361) ger kommunerna möjlighet att fr. o. m. den 1 januari 1980 bedriva
försöksverk-
Prop.
1979/80:54 13
samhet
med lokala organ med sådana uppgifter på det kommunallagsreglerade området.
En
ökad medverkan frän kommuninvånarnas sida i den kommunala verksamheten har
enligt min mening stor betydelse när det gäller att skapa en livskraftig
kommunal självstyrelse. Jag anseratt man genom att inrätta lokala organ kan
skapa ett naturiigt forum på det lokala planet för diskussion och beslut i
frågor som bar direkt betydelse för kommuninvånarna. Verksamheten i lokala
organ kan också innebära en vitalisering av arbetet i de politiska partiernas
lokalföreningar.
På
sikt anser jag att möjlighet till förvaltning och verkställighet genom lokala
organ bör öppnas genom en permanent lagstiftning för hela den kommunalaoch
landstingskommunala verksamheten. Kommunaldemokratiska kommittén har genom
tilläggsdirektiv (Dir. 1979:68) fått i uppdrag atl arbeta fram ett förslag till
en sådan lagstiftning. Riksdagens beslut med anledning av propositionen om
lokala organ i kommunerna innebär att möjlighet bör öppnas att bedriva
försöksverksamhet med lokala organ också på det specialreglerade området. Även
jag anser att starka skäl talar för att sådan möjlighet skapas.
Det
förslag som kommunaldemokratiska kommittén lägger fram i betänkandet
Specialreglerade uppgifter för lokala organ i kommunerna är enligt min mening
ägnat att läggas till grund för en försökslagstiftning på området.
En huvudprincip inom
kommunalrätten är att varje kommun skall vara en odelad förvaltningsenhet. För
varje uppgiftsområde skall det finnas ett enda. förvaltningsorgan, dvs. en
nämnd för hela kommunen. Det är därför inte möjligt att utan stöd i särskild
lagstiftning inrätta fiera nämnder som, var och en för ett geografiskt område,
svarar för förvaltningsuppgifter av samma slag. För den specialreglerade
förvaltningen är principen oftast fastslagen i resp. specialförfattning.
Bakom
principen om kommunen som en odelad förvaltningsenhet ligger främst önskemålet
om en enhetlig och effektiv förvaltning. Vid tillkomsten av lagen om vissa
lokala organ i kommunerna ansågs det att principen inte hade en sådan tyngd att
den borde få hindra en försöksverksamhel med lokala organ på det
kommunallagsreglerade området (prop. s. 19). Den verksamhet som fiera av de
specialreglerade nämnderna bedriver haren central betydelse för kommuninvånarna.
För vissa nämnders verksamhet, t. ex. skolstyrelsens och byggnadsnämndens, är
behovet av överblick och enhetlighet mycket framträdande. Jag anser emellertid
att detta inte bör hindra en försöksverksamhet med lokala organ på det
specialreglerade området. Jag vill framhålla att det på såväl skolstyrelsens
och byggnadsnämndens som andra specialreglerade nämnders uppgiftsområden finns
åtskilliga uppgifter som framstår som väl ägnade att handläggas lokalt.
Försökslagstiftningen
bör utformas så att det framgår atl en central facknämnd på varje område måste
behållas. 1 ett följande avsnitt kommer jag att gå närmare in på frågan om
vilka specialreglerade områden som bör
Prop.
1979/80:54 14
omfattas
av försöksverksamheten. I det sammanhanget kommer jag att ta upp frågan om det
behövs uttryckliga föreskrifter som hindrar att vissa uppgifter förs över till
lokala organ. Oavsett om sådana föreskrifter införs eller inte måste
naturiigtvis behovet av överblick och enhetlighet noga övervägas, när man för
en enskild kommun bestämmer vilka uppgifter som skall föras över från en
central specialreglerad nämnd till lokala organ. Jag återkommer i det följande
till frågan om kommunerna bör få självständigt besluta om en sådan
uppgiftsöverföring.
Enligt
min uppfattning är det angeläget att en försöksverksamhet med lokala organ på
det specialreglerade området inte omgärdas med ailtför stränga restriktioner.
För att försöksverksamheten skall kunna ge tillräcklig ledning för utformningen
av en mera definitiv lagstiftning är det av vikt att de områden som öppnas för
försöksverksamhet inte blir för lä och att det på varje område blir möjligt att
föra över väsentliga uppgifter till lokala organ. Försökslagstiflningen bör
enligt min mening vidare utformas så att kommunerna fär så slor frihet som
möjligt alt utforma försöksverksamheten efler de lokala förutsättningarna.
Jag
anser vidare att det, som kommittén också föreslår, nu bör göras möjligt att
inrätta lokala organ med uppgifter inom både det specialreglerade och det
kommunallagsreglerade området. En intressant möjlighet kan vara att inrätta
lokala organ med uppgifter inom t. ex. kultur-, fritids-, skol- och socialområdet.
Man bör kunna utgå från att det finns ett stort inlresse från medborgarnas sida
att lokalt kunna diskutera och påverka kommunens verksamhet på dessa områden.
Det finns också stora möjligheter till bättre sarpordning och effektivare
utnyttjande av kommunens resurser genom att förvaltningsuppgifter från flera
områden förs samman till ett lokalt organ.
När
det gäller den lagtekniska lösningen har kommittén gått vidare pä den väg som
valdes vid tillkomsten av lagen om vissa lokala organ i kommunerna. Kommittén
föreslär sålunda att lagen kompletteras med föreskrifter som gör det möjligt
att inrätta lokala organ på det specialreglerade området och att ändringar
eller tillägg i de olika specialförfattningarna undviks. Särskilt med hänsyn
till att det nu endast gäller att öppna möjlighet till försöksverksamhet också
på det specialreglerade området anserjag att detta är en lämplig lösning.
Det
är angeläget att kommittén noga följer och utvärderar försöksverksamheten med
lokala organ i kommunerna så att erfarenheterna av denna kan tas till vara i
kommitténs fortsatta arbete på en permanent lagstiftning om lokala organ i kommuner
och landstingskommuner. Jag utgår från att ocksä de centrala myndigheter vilkas
uppgifter berörs av försöksverksamheten kommer atl följa denna med
uppmärksamhet. Försöksverksamheten bör pågå så länge atl erfarenheterna från
denna utgör ett ordentligt underiag för kommitténs överväganden i fråga om en
permanent lagsliftning om lokala organ. Jag räknar emellertid med att ställning
till ett förslag till permanent lagstiftning bör kunna tas i sådan tid att
lagstiftningen kan träda i kraft senast den 1 januari 1986.
Prop.
1979/80:54 15
Kommunaldemokratiska
kommitténs uppdrag omfattar även frågan om möjlighet för dem som utnyttjar
kommunal service att delta i institutionsstyrelsernas verksamhet (Dir.
1977:96). 1 direktiven sägs att kommittén i sitt arbetebörbeaktaresultatetavöverväganden
inom utbildningsdepartementet i frågan om lokala organ vid skolorna.
Bakgrunden
till uttalandet i direktiven om lokala ledningsorgan vid skolorna är riksdagens
beslut om skolans inre arbete (prop. 1975/76:39, UbU 1975/76:30, rskr
1975/76:367). Enligt detta beslut borde ett lokalt ledningsorgan bestående av
elever och personal och i vissa fall även föräldrar kunna inrättas. Visst
ytterligare beredningsarbete måste dock avvaktas.
Frågan
har sedan behandlats av en arbetsgrupp inom utbildningsdepartementet i
promemorian (Ds U 1977:20) Medinflytande i skolan. Promemorian innehåller ett
principförslag om intressentsammansatta organ kallade skolnämnder. Förslaget
har vidareutvecklats i promemorian (Ds U 1978:3) Skolnämnds beslutsområde m. m.
Arbetsgruppen tänkte sig att skolnämn-derna skulle kunna fatta beslut i vissa
frågor, de flesta hämtade från vad som nu är rektors beslutsområde, och i
övrigt ha uppgifter av samrådskaraktär.
Mitt
förslag om försöksverksamhet med lokala organ omfattar skolområdet men innebär
inte nägot ställningstagande i frågan om elevers och andra intressenters
inflytande. En slutlig lösning av den frågan får övervägas i ett större
sammanhang, när ställning tas till andra frågor som här är av betydelse. Detta
hindrar emellertid inte att vissa förändringar genomförs redan nu. Jag har av
statsrådet Mogård erfarit att hon överväger åtgärder i syfte att stärka
föräldrarnas och elevernas inflytande när det gäller beslut som fattas av
rektor.
Det
bör understrykas att utrymmet för utbyggnad av den kommunala verksamheten
kommer att vara mycket begränsat under de närmaste åren. Det tillgängliga
utrymmet för kommunerna kommer till stor del att tas i anspråk för utbyggnaden
av barnomsorg och äldrevård. Det är därför angeläget att försöksverksamheten
med lokala organ inte leder till ett ökat resursbehov i kommunerna. Detta kan
undvikas genom omfördelning av resurser som har tillförts redan befintlig
verksamhet. Som jag nyss har sagt finns det ocksä goda förutsättningar för att
förvaltning genom lokala organ kan innebära att kommunens resurser utnyttjas
effektivare.
3.2
Avgränsning av försöksverksamheten
När
möjligheter skapas för kommunerna att överiämna även specialreglerade
uppgifter till lokala organ, uppkommer frågan om det är nödvändigt eller
lämpligt att begränsa lagstiftningen så att den omfattar endast vissa
specialreglerade områden och inom dessa endast vissa typer av uppgifter.
Prop. 1979/80:54 16
3.2.1
Uppgifisområden
Kommittén
föreslår att försöksverksamheten begränsas till de områden som omfattas av
utbildnings-, byggnads-, hälsovårds-, socialvårds- och trafiklagstiftningen.
Dessa områden uppvisar enligt kommittén flertalet av de uppgiftersom kan vara
lämpliga för förvaltning genom lokala organ. Det är också på dessa områden som
man kan vänta sig samordningsvinster genom lokala organ. Kommittén framhåller
som väsentligt att raden av uppgifter som får läggas på lokala organ blir så
lång att ingen kommun skall behöva känna sig främmande för att ta itu med försöksverksamhet.
Jag delar kommitténs
uppfattning om vilka specialreglerade områden som bör öppnas för förvaltning i
lokala organ. Det är som jag har antytt förut angeläget att urvalet är
tillräckligt stort och områdena tillräckligt omfattande för att de kommuner som
är intresserade skall kunna bedriva en meningsfull försöksverksamhet och för
att en utvärdering av denna skall ge resultat. Kommitténs förslag täcker
viktiga och omfattande delar av den kommunala specialreglerade förvaltningen.
De omfattar uppgifter som var för sig eller tillsammans med uppgifter från
andra områden lämpar sig för förvaltning genom lokala organ. Jag anser det inte
nödvändigt att lägga ytteriigare områden till dem som kommittén har föreslagit.
Att
låta lokala organ få uppgifter även inom socialvårdsområdet vållar särskilda
problem som jag vill ta upp i detta sammanhang. Problemen har sin gmnd i dels
att lokal förvaltning - genom sociala distriktsnämnder- redan kan förekomma på
detta område, dels att den nyligen avlämnade propositionen om socialtjänsten
(prop. 1979/80:1) innehåller förslag till nya reglerom de sociala
distriktsnämnderna.
Som närmare redovisas i
kommitténs betänkande och i bilaga 1 till detta skiljer sig bestämmelserna i
lagen om lokala organ i flera inte oväsentliga hänseenden från bestämmelserna
om sociala distriktsnämnder i lagen (1970:296) om social centralnämnd m. m. och
i den föreslagna socialtjänstlagen. Kommittén har inte ansett detta utgöra
nägot hinder mot att dess förslag om lokala organ med specialreglerade
uppgifter omfattar även de sociala nämndernas uppgiftsområde. Kommittén går
inte närmare in på frågan om att samordna den reform som omfattas av kommitténs
uppdrag med de förändringar som avses med den föreslagna socialtjänstlagen.
I likhet med kommittén
anser jag att socialvården är ett område som lämpar sig för förvaltning genom
lokala organ. De nuvarande sociala distriktsnämnderna utgör ett belägg
fördetta. Inom socialvårdsområdet finns också uppgifter som lämpligen kan föras
samman med frågor från t. ex. fritids- och skolområdet i samma lokala organ.
Det är enligt min mening angeläget att socialvården inte lämnas utanför
försöksverksamheten med lokala organ. Möjligheten att bedriva försöksverksamhet
med lokala organ med uppgifter inom socialvårdsområdet bör ses som ett
alternativ till att inrätta sociala distriktsnämnder.
Prop. 1979/80:54 17
Jag
kan inte finna att olägenheterna med att öppna en möjlighet att överiämna
socialvårdsuppgifter till lokala organ samtidigt som reglerna om sociala
distriktsnämnder finns kvar skulle vara så stora att de båda regelsystemen inte
skulle kunna existera sida vid sida under en försöksperiod. Kommitténs förslag
bör dock modifieras något för att samordningen mellan de båda systemen skall
bli bättre.
1 kommuner som inte har
sociala distriktsnämnder bör det vara möjligt att inrätta lokala organ och ge
dem uppgifter som ankommer på socialnämnd, baranvårdsnämnd och nykterhetsnämnd.
Det finns ingen anledning att begränsa de lokala organens verksamhetsområde på
det sätt som enligt 4 § lagen om social centralnämnd sker i fråga om sociala
distriktsnämnder, dvs. till ärenden som avser vård och behandling eller annan
åtgärd beträffande enskild person. Däremot bör den allmänna begränsningen gälla
att de uppgifter som överiämnas till ett lokalt organ måste ha anknytning till
kommundelen och vara av sådan beskaffenhet i övrigt att de lämpar sig för
handläggning i ett lokalt organ. Denna begränsning, som bör gälla allmänt för
förvaltning genom lokala organ, återkommer jag till i det följande. Den innebär
bl. a. alt uppgifter av övergripande natur skall ligga kvar hos den cenlrala
nämnden.
Kommuner
som har sociala distriktsnämnder bör däremot inte kunna överiämna
socialvärdsuppgifter till lokala organ. Detta förbud bör omfatta inte endast
sådana ärenden rörande enskild person om enligt 4 § lagen om social
centralnämnd ankommer på social distriktsnämnd utan även socialvårdsärenden i
övrigt. Jag betraktar det som uteslutet att en kommun skulle vilja lägga
socialvårdsuppgifter på såväl sociala distriktsnämnder som lokala organ. För
tydlighetens skull bör dock i lagen om vissa lokala organ i kommunerna tas in
en uttrycklig föreskrift om att en sädan organisation inte får förekomma.
De
kommuner som avseratt införa lokal förvaltning på socialvårdsområdet har under
försöksperioden att välja mellan sociala distriktsnämnder och lokala organ
enligt lagen om vissa lokala organ i kommunerna. Det är knappast sannolikt att
en kommun som redan har sociala distriktsnämnder under försöksperioden skulle vilja
avskaffa dessa och gä över till lokala organ med socialvärdsuppgifter. Det
finns dock ingen anledning att i lagen om vissa lokala organ i kommunerna
föreskriva förbud mot en sädan omorganisation.
1
förslaget till socialtjänstlag finns bestämmelser om sociala distriktsnämnder
som i vissa hänseenden avviker från reglerna i lagen om social centralnämnd.
Enligt förslaget skall de sociala distriktsnämnderna handlägga ärenden som
avser vård eller någon annan åtgärd beträffande en enskild person, om inte kommunfullmäktige
har beslutat annoriunda beträffande en viss grupp av ärenden. Vidare får
socialnämnden, om fullmäktige beslutar det, uppdra åt distriktsnämnderna att
besluta även i frågor som gäller den allmänt förebyggande verksamheten i
distriktet, att handha förvaltning och
2 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 54
Prop. 1979/80:54 18
verkställighet
i fräga om egendom och att handlägga anställningsfrågor inom distriktsnämndens
verksamhetsområde.
Den föreslagna
socialtjänstlagen avses träda i kraft den I januari 1981. Den nya situation som
då kan inträda i fråga om de sociala distriktsnämnderna bör enligt min mening
inte medan försöksverksamheten med lokala organ pågår leda till ändringar i den
reglering av förhållandet mellan dessa och distriktsnämnderna som jag har
förordat i det föregående. Om en kommun har sociala distriktsnämnder av den nya
typen, blir kravet att inga socialvårdsuppgifter får överiämnas till lokala
organ ännu mera självklart än tidigare. De nya distriktsnämnderna skall ju i
motsats till vad som gäller enligt lagen om social centralnämnd kunna fä till
uppgift att handlägga även andra socialvärdsä-renden än sådana som avser vård
eller någon annan åtgärd beträffande enskild person. En lagteknisk anpassning
till socialtjänstlagen av den bestämmelse om förhållandet mellan sociala
distriktsnämnder och lokala organ som jag har förordat blir dock nödvändig. 1
övrigt ser jag ingen anledning att styra kommunernas val mellan de båda typerna
av förvaltning genom lokala organ. Det förefaller rimligt att anta att de
kommuner som före socialtjänstlagens ikraftträdande har valt den ena eller
andra linjen inte under återstoden av försöksperioden går över från lokala
organ till distriktsnämnder eller tvärtom.
1
längden kan det naturligtvis inte godtas att det för socialvården finns två
system för förvaltning genom lokala organ. 1 kommitténs uppdrag ingår att
föreslä permanent lagstiftning om förvaltning genom lokala organ för hela den
kommunala och landstingskommunala verksamheten. Kommittén säger sig ha för avsikt
att återkomma till frågan om de sociala distriktsnämnderna i sitt
slutbetänkande om lokala organ. Det kan förutsättas att kommittén då föreslår
en permanent lösning pä frågan om hur förvaltningen genom lokala organ på
socialvårdsområdet skall utformas.
I
likhet med kommittén förordar jag att lagen om vissa lokala organ i kommunerna
ändras så att lokala organ kan handha även ärenden som enligt lag eller annan
författning ankommer på socialnämnd, barnavårdsnämnd, kommunal nykterhetsnämnd,
social centralnämnd, hälsovårdsnämnd, byggnadsnämnd, trafiknämnd och
skolstyrelse.
3.2.2
Myndighetsutövning
Kommittén
tar upp frågan om det är lämpligt att kommunema får möjlighet att anförtro även
ärenden som avser myndighetsutövning åt lokala organ. Det är fråga om ärenden
som gäller befogenhet att för enskild bestämma om förmån, rättighet,
skyldighet, disciplinpåföljd, avskedande eller annat jämförbart förhållande (3
§ förvaltningslagen, 1971:290). De kommunala specialreglerade nämnderna har i
stor utsträckning anförtrotts ärenden som avser myndighetsutövning mot enskild.
Dessa ärenden är till skydd för den enskildes rättssäkerhet underkastade de
särskilda bestämmelserna i 14-20 §§ förvaltningslagen.
Prop.
1979/80:54 19
Kommittén
framhåller att starka rättssäkerhetskrav anknyter till myndighetsutövningen.
Dessa kan enligt kommittén tillgodoses likaväl hos lokala som hos centrala
nämnder. Kommittén hänvisar till att de sociala distriktsnämnderna har att
fatta beslut om vissa frihetsberövanden och om andra angelägenheter som är
starkt ingripande för den enskilde. Enligt kommittén har det inte förekommit
nägra särskilda anmärkningar mot de sociala distriktsnämndernas förmåga att
sköta dessa uppgifter. Kommittén har inte kunnat finna någon övertygande saklig
grund för att utesluta ärenden som avser myndighetsutövning från de ärenden som
skall kunna överiämnas till lokala organ och föreslär därför inte någon
inskränkning i detta avseende.
Jag
kan på det hela taget instämma i vad kommittén har anfört. Det finns utan tvivel
grupper av ärenden om myndighetsutövning som lämpar sig väl för handläggning i
lokala organ. Om dessa ärenden lämnas utanför, finns det risk att de lokala
organens uppgiftsomräden blir alltför snäva och att försöksverksamheten inte
ger några klara resultat.
Jag vill understryka alten
reform av det slag som jag förordar måste ha som en grundläggande fömtsättning
att rättssäkerheten inte får försämras genom att uppgifter flyttas till lokala
organ. De bestämmelser i lagar och förordningar som syftar till att skydda
rättssäkerheten är naturligtvis tillämpliga i samma utsträckning, när ett
lokalt organ handlägger ett ärende som när detta handläggs av den centrala
nämnden. Det lokala organets beslut kan överklagas i samma mån som den centrala
nämndens beslut. Om man i kommunen inte är övertygad om att det lokala organet,
trots att de formella rältssäkerhetsgarantierna gäller, är i stånd att med de
resurser som ställs till organets förfogande åstadkomma en tillfredsställande
handläggning, förutsätter jag att ärendegruppen inte överiämnas till det
lokala organet. Det finns anledning att räkna med att kommunerna kommer att
iaktta återhållsamhet med att låla lokala organ ta över ärenden som är känsliga
frän rättssäkerhets-och likställighetssynpunkt och där intresset av enhetlig
bedömning är särskilt starkt. Sådana synpunkter gör sig i vissa fall gällance
med sådan styrka att det knappast kan komma i fräga att uppgiften överlämnas
till lokala organ. Jag vill i detta sammanhang särskilt nämna byggnadsnämndens
befogenhet enligt lagen (1976:666)om påföljder och ingripanden vid olovligt
byggande att slutligt avgöra fråga om avgift eller att meddela föreläggande
eller ansöka om handräckning för rättelse i de fall som avses i 13 § 1,2 och 5
nämnda lag.
Jag
ansluter mig alltså till kommitténs bedömning atl det inte finns anledning att
utesluta ärenden som avser myndighetsutövning från de uppgifter som kan
överiämnas åt lokala organ. Det är enligt min mening inte heller lämpligt att
genom bestämmelse i lag uttryckligen utesluta speciella typer av ärenden om
myndighetsutövning frän försöksverksamheten med lokala organ. Sådana
undantagsregler skulle lätt kunna ge det felaktiga intrycket att de omfattar
samtliga ärenden som inte anses böra handläggas av lokala organ. Härtill kommer
att den genomgång av de olika sakområdena som har kunnat ske i detta sammanhang
knappast kan anses utgöra en
Prop.
1979/80:54 20
tillräckligt
säker grund för utformningen av undantagsregler av detta slag. Den särskilda
intressekonflikt som skulle kunna uppstå om ett lokalt organ gavs sådana
fakultativa uppgifter att organet skulle få anses företräda kommunen som part i
ett ärende där det samtidigt har att utöva myndighetsfunktioner enligt
speciallagstiftning bör enligt min mening kunna undvikas, om problemet beaktas
när det lokala organets uppgifter bestäms.
3.2.3
Avgränsning med hänsyn till uppgifternas beskaffenhet i övrigt
Enligt
2 § lagen om vissa lokala organ i kommunerna kan ett lokalt organ ha till
uppgift att handha förvaltning och verkställighet för en del av kommunen. En
uppgift som hänför sig till hela kommunen och som inte kan delas kan således
inte anförtros åt ett lokalt organ. Kommittén föreslår att denna begränsning
skall gälla även för de lokala organens verksamhet på det specialreglerade
området. Jag anser att en sådan begränsning är en självklar utgångspunkt när
det gäller att avgöra vilka specialreglerade uppgifter som bör kunna överlämnas
till lokala organ.
Inom varje specialreglerat
område finns uppgifter som gäller hela eller större delen av kommunen. Hur en
fråga löses får kanske direkt betydelse för kommunen i dess helhet. Sådana
frågor av övergripande nalur bör avgöras av en central nämnd. Detsamma kan
ibland gälla i fråga om uppgiftersom är av sädan karaktär att intresset av enhetlighet
har en alldeles särskild tyngd. På varje specialreglerat område finns vidare
uppgifter som i varierande grad, alltefter förhållandena i kommunen och
uppgifternas beskaffenhet, lämpar sig för handläggning av lokala organ.
Kommittén har inte funnit det möjligt att med någon egentlig precision ange
dessa uppgifter. Kommittén är inte heller beredd att göra nägra uttryckliga
undantag för de särskilda ärendegrupper som enligt förslag i de promemorior
som har fogats som bilagor till betänkandet inte bör fä överlämnas till lokala
organ utan bör förbehållas den centrala nämnden. I stället föreslår kommittén
en allmän regel om att lokala organ kan handha ärenden som med hänsyn till sin
anknytning till en kommundel och sin beskaffenhet i övrigt lämpar sig för
handläggning i ett lokalt organ.
De specialreglerade
nämnderna har så många uppgifter av olika slag och förhållandena i kommunerna
är så varierande att det inte är möjligt att ens någorlunda exakt och
fullständigt ange vilka typer av ärenden som bör fä överiämnas till lokala
organ. 1 likhet med kommittén anserjag därför att det för att en ärendetyp
skall lä anförtros åt ett lokalt organ bör krävas att den på grund av sin
anknytning till kommundelen och sin beskaffenhet i övrigt lämpar sig för att
skötas av ett lokalt organ.
Lagen om vissa lokala
organ i kommunerna innebär att samtliga uppgifter som kan läggas på en
kommunallagsreglerad nämnd också kan läggas på ett lokalt organ med den
begränsning som ligger i att verksamheten enbart avser
Prop.
1979/80:54 21
en
del av kommunen. Lagen hindrar inte ens att de centrala nämnderna avskaffas. De
uppgifter som inte kan tas över av de lokala organen fär i sådana fall skötas
av kommunstyrelsen. Alla specialreglerade nämnder har uppgifter av övergripande
natur. Dessa är inte alltid av den arten att de utan vidare skulle kunna läggas
över på kommunstyrelsen. Härtill kommer att omfattningen och den skiftande
beskaffenheten av dessa ärenden skulle göra en sådan lösning olämplig. De
övergripande uppgifterna bör därför ligga kvar hos den centrala facknämnden.
Jag vill i detta sammanhang anmärka att kommunerna f n. är skyldiga att ha
särskilda nämnder för samtliga de verksamhetsområden som enligt mitt förslag
skall omfattas av försöksverksamheten utom trafikområdet. 1 vad jag nu har
sagt ligger att denna skyldighet bör finnas kvar under försöksverksamheten.
Däremot bör del naturiigtvis inte införas något hinder mot att en kommun
uppdrar åt kommunstyrelsen eller nägon annan nämnd att vara trafiknämnd. Av
lagen om vissa lokala organ i kommunerna bör framgå att de uppgifter som är av
övergripande natur skall ligga kvar hos resp. centrala nämnd. Jag anser att
detta kan ske genom en föreskrift om krav pä lokal anknytning hos de ärenden
som fär övertas av lokala organ.
I
bilagorna till betänkandet anges att vissa särskilda grupper av ärenden inte
bör kunna överiämnas till lokala organ utan bör förbehållas den centrala
nämnden. 1 likhet med kommittén anserjag att nägra uttryckliga undantag i lagen
inte bör göras för dessa ärendegrupper. För att inte te sig godtyckliga måste
sådana undantagsregler bygga på en grundligare genomgång av varje sakområde än
vad som har varit möjligt i detta sammanhang. Uttryckliga undantag kan enligt
min mening undvaras i en försökslagstiftning av det slag som nu är aktuell. Ett
område intar dock en särställning. Det gäller frågor om tjänsteorganisation,
tjänstetillsättning, ledighet, vikariat, anställnings upphörande m. m.
beträffande statligt reglerade tjänster. För sådana tjänster är arbetsgivaransvaret
delat mellan staten och kommunen. Det är därför naturligt att staten fär avgöra
vilket organ som skall handha uppgifter i fråga om sädana tjänster. Till dessa
hör såvitt här är aktuellt främst tjänster som rektor, biträdande skolledare
eller lärare. Mänga ärenden som avser sådana tjänster måste bedömas med hänsyn
till kommunen i dess helhet. Detta beror bl. a. på att författningsbestämmelser
knyter fiertalet tjänster till hela grundskolan ellergymnasieskolan eller till
skolväsendet i kommunen. Härtill kommeratt rättssäkerhetssynpunkter och
effektivitetshänsyn mot bakgrund av den komplicerade författningsregleringen i
regel talar för att sådana ärenden förbehålls den centrala nämnden. Jag
förordar därför att en bestämmelse införs om att uppgifter som avser statligt
reglerade tjänster inte fär handläggas av lokala organ. Regeringen bör dock ges
befogenhet att föreskriva undantag från denna regel.
Vid
uppgiftsfördelningen i det enskilda fallet mellan den centrala nämnden och de
lokala organen mäste hänsyn tas till en rad olika omständigheter. Ett lokalt
organs uppgiftsomräde bör inte vara alltför omfallande, eftersom en
Prop.
1979/80:54 22
koncentration
av mångskiftande uppgifter från skilda verksamhetsområden till ett lokalt organ
skulle göra det svårt för ledamöterna att förvärva en tillräcklig förtrogenhet
med de olika uppgifterna. En sådan koncentration skulle också allvariigt
motverka intresset av att flera enskilda kommuninvånare bereds tillfälle att
delta i den kommunala verksamheten. De centrala nämndernas befogenhet får inte
tunnas ut så att deras möjligheter att utöva det övergripande ansvaret
reduceras. Standarden på handläggningen i den centrala nämnden och i de lokala
organen måste ligga pä en godtagbar nivå. De lokala organen måste förfoga över
en förvaltningsorganisation som motsvarar de uppgifter som läggs på dem.
Kompetenskonflikter mellan de centrala nämnderna och de lokala organen och
mellan lokala organ inom olika områden mäste undvikas. 1 föregående avsnitt
(3.2.2) har jag särskilt berört de hänsyn som kan behöva tas till
rättssäkerhetsintressena.
1 bilagorna till
betänkandet lämnas åtskilliga synpunkter pä hur fördelningen av uppgifter
mellan centrala nämnder och lokala organ lämpligen bör ske. Dessa synpunkter
bör kunna utgöra ett värdefullt underlag för kommunernas bedömningar. Jag
avser att återkomma till dessa frågor i specialmotiveringen.
3.3
Inrättandet av lokala organ m. m.
Enligt
1 § lagen om vissa lokala organ i kommunerna är det kommunfullmäktige som
inrättar lokala organ på del kommunallagsreglerade området. Fullmäktige
bestämmer också de lokala organens uppgifter och geografiska verksamhetsområden
(3 §). Kommittén föreslår att denna ordning skall gälla också för lokala organ
med uppgifter på det specialreglerade området. Min grundsyn är att det i
princip bör ankomma på fullmäktige att även på det specialreglerade området
bestämma om inrättandet av lokala organ och om uppgiftsfördelningen mellan de
centrala nämnderna och de lokala organen. En sädan organisatorisk frihet för kommunerna
anser jag är naturiig mot bakgrund av principer som riksdagen ställde sig
bakom, när 1977 års kommunallag antogs.
Mot
vad jag nu har sagt skulle i och för sig kunna invändas att så vidsträckta
befogenheter för fullmäktige som kommittén föreslär kan leda till att de lokala
organen anförtros uppgifter som inte lämpar sig för dem eller lill
kompetenskonflikter mellan centrala nämnder och lokala organ. Från sådana
synpunkter skulle det vara lämpligare att kräva t. ex. medgivande av regeringen
för att lokala organ med specialreglerade uppgifter skall fä inrättas. För egen
del anserjag att invändningar av detta slag inte är berättigade, i vart fall
inte när det gäller en försöksverksamhel. Jag anser i likhet med kommittén att
det inte finns anledning att sätta fullmäktigeförsamlingarnas förmåga att
bedöma vilka ärenden som kan böra anförtros åt lokala organ i fråga. Det är att
märka att såväl kommunstyrelsen som de berörda centrala facknämnderna måste
beredas tillfälle att yttra sig, innan fullmäktige fattar
Prop.
1979/80:54 23
sitt
beslut (2 kap. 16 § kommunallagen). Enligt min mening är vidare ett
dispensförfarande inte särskilt väl förenligt med den numera förhärskande synen
på samspelet mellan kommunerna och staten. Ett sådant förfarande framstår som
onödigt byråkratiskt och det skulle kunna verka hämmande på
försöksverksamheten. En ordning som innebär att kommunfullmäktige inom ramen
för de bestämmelser som jag har förordat självständigt fär besluta om
uppgiftsöverföring till lokala organ har vidare den fördelen att beslutet lätt
kan ändras, om det skulle visa sig vara mindre lämpligt utformat i något
hänseende.
En ordning som innebär att
resp. centrala facknämnd fär besluta om uppgiftsöverföring till lokala organ
med stöd av kommunfullmäktiges bemyndigande är enligt min mening inte lämplig
när det gäller en försöksverksamhet som avses kunna omfatta flera kommunala
uppgiftsområden. Den skulle innebära att en central facknämnd fick ett alltför
stort inflytande på en försöksverksamhet avseende flera skilda områden som
fullmäktige önskar bedriva. Jag anser att man kan utgå från att facknämndernas
synpunkter kommer att väga tungt, även om kommunfullmäktige fär befogenhet att
självständigt besluta om uppgiftsöverföringen.
Jag
förordar således att kommunfullmäktige ges befogenhet att besluta om
inrättandet av lokala organ med uppgifter på det specialreglerade området samt
att bestämma de lokala organens uppgifter och geografiska verksamhetsområden.
Jag vill tillägga att kommunerna naturligtvis bör kunna fä vägledning för
bedömningen av dessa frågor genom samråd med kommittén. Svenska kommunförbundet
och berörda centrala statliga myndigheter.
Jag
vill också erinra om att inrättandet av lokala organ och överförandet av
uppgifter till dessa kan medföra förhandlings- och informationsskyldighet för
kommunen gentemot arbetstagarorganisationerna.
3.4
Förhållandet mellan de lokala organen och de centrala facknämnderna
En
möjlighet alt flytta vissa former av specialreglerad verksamhet frän resp.
centrala facknämnd till lokala organ kan innebära en risk för att skilda
principer kommer att tillämpas i olika delar av en och samma kommun. Jag har i
det föregående (avsnitt 3.1.3 och 3.2.3) förordat att kommunerna under
försöksverksamheten skall vara skyldiga att behålla de olika centrala
facknämnderna för specialreglerad verksamhet. 1 det sammanhanget har jag
framhållit att frågor som är av övergripande natur eller av sädan karaktär att
intresset av enhetlighet är särskilt framträdande skall förbehållas den
centrala nämnden. Enligt mitt förslag blir det kommunfullmäktige som vid bestämmandet
av uppgiftsfördelningen mellan de centrala facknämnderna och de lokala organen
har ansvaret för avvägningen mellan behovet av enhetlighet inom en
förvaltningsgren och önskemålet om en självständig beslutanderätt för de lokala
organen.
Prop. 1979/80:54 24
Vid
tillkomsten av lagen om vissa lokala organ i kommunerna behandlade min
företrädare tämligen ingående frågan om samordningen mellan de centrala
nämnderna och de lokala organen (prop. 1978/79:181 s. 23). Han framhöll bl. a.
att det borde ankomma på resp. centrala nämnd att göra resursavvägningen för
sin verksamhetsgren med avseende pä hela kommunen, medan kommunstyrelsen och
fullmäktige har ansvaret för prioriteringen mellan de olika
verksamhetsgrenarna. Han ansåg att det i huvudsak borde överiämnas ät kommunema
att avgöra hur samordningen skulle gå till. För att samordningen skulle
underiättas kunde det enligt min företrädare finnas skäl att ge de lokala
organen en i viss mån underordnad ställning i förhällande till resp. centrala
nämnd. I enlighet med vad som föreslogs i propositionen har det i 5 § lagen om
vissa lokala organ i kommunerna föreskrivits att ett lokalt organ fär väcka
ärende hos kommunfullmäktige endast om fullmäktige har föreskrivit det och att
fullmäktige fär föreskriva att ett lokalt organs budgetförslag skall lämnas
till facknämnden i stället för direkt till kommunstyrelsen.
Jag
biträder kommitténs förslag att bestämmelserna i 5 § skall gälla ocksä för
lokala organ med specialreglerade uppgifter. Som framhölls i propositionen har
kommunerna möjlighet att förbättra samordningen genom att ta in bestämmelser om
samrådsskyldighet m. m. i reglementen för de lokala organen och genom att
anordna överläggningar mellan förtroendevalda och tjänstemän hos resp. centrala
nämnd och de lokala organen. En annan möjlighet är att anordna någon form av
personsamband mellan de lokala organen och resp. centrala nämnd. Jag delar min
företrädares uppfattning att några föreskrifter om att en eller flera av
ledamöterna i ett lokalt organ skall vara ledamöter i den centrala nämnden inte
bör införas. Det bör vara partiernas sak att i samband med nomineringarna
bedöma om något sådant personsamband behövs.
Ett
särskilt samordningsbehov föreligger på byggnadslagstiftningens område. Det är
angeläget att de riktlinjer som har lagts fast i samband med den fysiska
riksplaneringen liksom de riktlinjer som kommunen i samband med den
översiktliga planeringen i övrigt har antagit för markanvändning och bebyggelse
beaktas. Till en del kommer ansvaret för att detta intresse beaktas att falla
pä länsstyrelserna. Den nyss nämnda synpunkten görsig nämligen gällande bl. a.
när en länsstyrelse överväger om befogenhet att medge undantag frän fastställda
planer, från det s. k. tätbebyggelseförbudet eller från
strandskyddsbestämmelser bör kunna lämnas inte bara till byggnadsnämnden utan
ocksä till ett lokalt organ.
Jag
vill i detta sammanhang framhålla att specialförfattningarnas bestämmelser om
centrala och regionala statliga myndigheters tillsyn över den kommunala
verksamheten på området ocksä kommer att gälla de lokala organens verksamhet.
Särskilda
samordningsproblem kan uppkomma om ett lokalt organ har uppgifter som härrör
från ilera centrala nämnders uppgiftsområden. Som
Prop. 1979/80:54 25
framhölls
i propositionen om vissa lokala organ i kommunerna (s. 24) mäste det då ankomma
på var och en av de centrala nämnderna att utöva samordningsfunktionerna för
sitt uppgiftsområde.
Jag
vill erinra om att samspelet mellan centrala nämnder och lokala organ har
belysts och beskrivits mera i detalj i kommitténs betänkande (Ds Kn 1979:10)
Lokala organ i kommuner - Modeller för försöksverksamhet.
I
detta sammanhang vill jag framhålla att det i första hand lär anses ankomma pä
kommunstyrelsen, som enligt 3 kap. 1 § kommunallagen barett allmänt ansvar för
kommunens informationsverksamhet, att informera kommuninvånarna samt berörda
myndigheter och företag om kommunens beslut att inrätta lokala organ. Jag
förutsätter att kommunerna häller kommittén informerad om försöksverksamheten
så att kommittén fär möjlighet att följa och utvärdera verksamheten.
3.5
Organisation och arbetsformer
De
lokala organen enligt lagen om vissa lokala organ i kommunerna är nämnder i
kommunallagens mening. För de lokala organen gäller med vissa undantag
bestämmelserna om de kommunallagsreglerade nämnderna. Den omständigheten alt
lokala organ kan ges specialreglerade uppgifter ändrar naturligtvis inte deras
ställning av nämnd. Däremot uppkommer frågan vad som bör göras på de punkter
där bestämmelserna om de specialreglerade nämnderna skiljer sig från de regler
som gäller i fräga om de kommunallagsreglerade nämnderna. Det gäller frågorna
om mandattid, antalet ledamöter och jäv.
3.5.1
Mandattid
Ledamöter
och suppleanter i de specialreglerade nämnderna väljs för tre år räknat från
den 1 januari året efter det år dä ordinarie val av kommunfullmäktige har
hållits. Bestämmelsen i 3 kap. 5 § kommunallagen om kommunstyrelsens mandattid
är tillämplig genom hänvisningen i specialförfattningarna. För de
kommunallagsreglerade nämnderna är mandattiden inte bestämd i lag.
Kommunfullmäktige bestämmer hur lång den skall vara. Detsamma gäller de lokala
organ som bara har kommunallagsreglerade uppgifter. Kommittén föreslåratt
fullmäktige lär bestämma mandattiden för de lokala organen även när dessa
sköter specialreglerade uppgifter.
Det är enligt min mening
lämpligt att samma regler gäller för de lokala organens organisation och
arbetsformer oavsett om de handlägger ärenden inom det specialreglerade området
eller endast har kommunallagsreglerade uppgifter. Jag anser liksom kommittén
att det inte finns något skäl att införa bestämmelser om treåriga mandattider
för de lokala organen. Det synes mest praktiskt att kommunerna under
försöksskedet själva fär bestämma mandattiden. Man kan utgå från att
kommunerna i görligaste mån själva anpassar de
Prop. 1979/80:54 26
lokala
organens mandattid till den vanliga treårsperioden. Jag ansluter mig alltså
till kommitténs förslag i fråga om mandattiden.
3.5.2 Antal
ledamöter
Antalet
ledamöter i de specialreglerade nämnderna lär inte vara mindre än fem. Även på
denna punkt gäller kommunallagens regler om kommunstyrelsen (3 kap. 2 §) genom
hänvisning i specialförfattningarna. Något minimikrav ställs inte upp för de
kommunallagsreglerade nämnderna eller de lokala organen. Kommittén anser att
regeln om minst fem ledamöter bör gälla för ett lokall organ som har tilldelats
någon specialreglerad uppgift, eftersom sädan verksamhet i stor utsträckning
består av myndighetsutövning. Jag delar kommitténs uppfattning i denna fråga.
3.5.3 Jäv
För
de specialreglerade nämnderna gäller förvaltningslagens jävsregler (4 och 5 §§
förvaltningslagen). De är strängare än kommunallagens jävsbestämmelse (3 kap.
9 § andra stycket), som är tillämplig på de kommunallagsreglerade nämnderna
och de lokala organen enligt lagen om vissa lokala organ i kommunerna.
Förvaltningslagens
jävsregler är tillämpliga på alla ärenden hos den specialreglerade nämnden,
således även ärenden som faller inom det kommunallagsreglerade området. Denna
princip slogs fast vid 1971 års förvaltningsrättsreform.
Jag
anser i likhet med kommittén att samma jävsregler bör var tillämpliga i alla
ärenden som handläggs av ett lokalt organ, som har specialreglerade uppgifter,
och att dessa jävsregler bör vara förvaltningslagens. Detta bör gälla så snart
som det lokala organet har nägon specialreglerad uppgift.
4 Upprättat
lagförslag
1
enlighet med vad jag nu har anfört har inom kommundepartementet upprättats
förslag till lag om ändring i lagen (1979:408) om vissa lokala organ i
kommunerna.
5 Specialmotivering
1 §
Genom
ändringen i denna paragraf klargörs att specialförfattningarnas nämndregler
inte skall lägga några hinder i vägen för överiämnande av specialreglerade
uppgifter till lokala organ. Av hänvisningen till 2 § framgår att
lokalorgansförvaltningen på det specialreglerade området begränsas till
uppgifter som ankommer på de sociala nämnderna, hälsovårdsnämnden.
Prop. 1979/80:54 27
byggnadsnämnden,
trafiknämnden och skolstyrelsen.
Kommittén anser att
hänvisningar i specialförfattningarna till lagen om vissa lokala organ i
kommunerna inte är nödvändiga. Jag delar kommitténs uppfattning, eftersom det
ju är fråga om en försökslagstiftning.
Enligt 2 § första stycket
2 skall en specialreglerad uppgift, föratt fä läggas på ett lokalt organ, på
grund av sin anknytning till kommundelen och beskaffenhet i övrigt lämpa sig
för handläggning i ett sådant organ. Det kan emellertid tänkas att det i nuvarande
och kommande författningar finns vissa uppgifter som med fog kan anses uppfylla
dessa krav men som av särskilda skäl bör förbehållas den centrala facknämnden.
Främst mot den bakgrunden bör det finnas en möjlighet att genom en särskild
föreskrift i lag eller annan författning hindra att en uppgift av visst närmare
angivet slag läggs pä ett lokalt organ. En sådan möjlighet öppnas genom
bestämmelsen i 1 § sista meningen.
2§
1 första stycket anges f
n. att bestämmelserna i 3-5 §§ endast gäller för lokala organ med uppgift att
handha förvaltning och verkställighet som ankommer pä kommunallagsreglerade
nämnder. Bestämmelserna i lagen om vissa lokala organ i kommunerna är således
inte tillämpliga pä kommundelsorgan som endast har beredande uppgifter.
Behovet av en uttrycklig bestämmelse om att lagen är tillämplig endast på
lokala organ med förvaltande och verkställande uppgifter kan sättas i fråga. 1
och 2 §§ är formulerade sä att det knappast kan råda nägot tvivel om att detta
är lagens tillämpningsområde. Eftersom bestämmelsen dessutom blir svårhanteriig
när lagen skall utvidgas till atl omfatta specialreglerade uppgifter, har den
tagits bort.
Enligt den nya
bestämmelsen i 2 § första stycket 2 kan ett lokalt organ ha till uppgift att
handha förvaltning och verkställighet som enligt lag eller annan författning
ankommer pä socialnämnd osv. Med uttrycket "förvaltning och
verkställighet" avses alla de slag av ärenden som resp. nämnd kan
handlägga enligt specialförfattningarna (jfr 3 kap. 13 § första slyckel kommunallagen).
Uppgifter som ankommer pä kommunallagsreglerade nämnder kan enligt punkt 1
överiämnas till institutionsstyrelser. På det specialreglerade området finns
ingen anledning att i detta sammanhang ytteriigare utvidga de möjligheter som
specialförfattningarna f. n. i vissa fall ger kommunerna att tillsätta
institutionsstyrelser. I punkt 2 anges därför att ett lokalt organs verksamhet
avser en del av kommunen men - till skillnad från kommitténs förslag - inte att
den kan omfatta en eller fiera anläggningar.
De
specialförfattningar som reglerar skolstyrelsens uppgifter medger inte att
institutionsstyrelser inrättas på detta område. Jag ser inte anledning att låta
försöksverksamheten pä detta område inbegripa även institutionsstyrelser. Den
promemoria som har fogats till kommitténs betänkande som bilaga 5 utgår från
att en skolenhet i och för sig kan utgöra verksamhetsområde för ett
Prop. 1979/80:54 28
lokalt
organ, som då får karaktär av institutionsstyrelse. Det blir nu inte möjligt.
Det bör inte heller vara möjligt att låta ett lokalt organ med en kommundel som
verksamhetsområde fä uppgifter i fråga om verksamheten vid en skolenhet enbart
på den grunden att skolenheten är lokaliserad till kommundelen. För att kravet
i 2 § första stycket 2 pä anknytning till kommundelen skall kunna anses
uppfyllt måste skolverksamheten vara avsedd i första hand för dem som bor inom
kommundelen och inte bedrivas med hela kommunen - eller rentav även andra
kommuner - som naturiigt upptagningsområde. Jag har här talat om själva
skolverksamheten. Det bör inte vara uteslutet atl lägga allmänna frågor om
skötseln av lokalerna på ett lokalt organ även i fall som nu nämnts, om
praktiska skäl talar för det. Det är vanligt att flera skolformer bedrivs i
samma lokaler och ett lokalt organ bör då kunna handha frågor om skötseln av
lokalerna utan hinder av att en av skolformerna i princip måste falla utanför
organets kompetens.
För
att en specialreglerad uppgift skall fä handhas av ett lokalt organ krävs
enligt 2 § första stycket 2 att den på grund av sin anknytning till kommundelen
och beskaffenhet i övrigt lämpar sig för handläggning i ett lokalt organ. Av
bestämmelsen följeratten central nämnd på resp. uppgiftsområde mäste behållas
och att specialreglerade uppgifter inte för överföras från den centrala nämnden
till lokala organ i sådan omfattning att den centrala nämnden ställs utan
uppgifter. Syftet med bestämmelsen är vidare att klargöra att uppgifter som på
grund av sakens natur eller författningsbestämmelser har övergripande eller
samordnande karaktär skall ligga kvar hos den centrala nämnden.
De
fakultativa nämndernas återstående arbetsuppgifter kan, om kommunen så vill,
övertas av kommunstyrelsen när lokala organ inrättas. En sådan ordning är inte
möjlig när det gäller socialnämnden, nykterhetsnämnden, barnavårdsnämnden,
sociala centralnämnden, byggnadsnämnden, hälsovårdsnämnden och skolstyrelsen.
Dessa måste enligt bestämmelser i resp. specialförfattning finnas som särskilda
nämnder. Av 2 § första stycket 2 följer dessutom att de inte kan berövas sina
övergripande och samordnande arbetsuppgifter.
Inom
varje specialreglerat område finns, som har framhållits i kommitténs betänkande
och bilagorna till detta, uppgifter som inte lämpar sig för handläggning i
lokalt organ på grund av sin bristande anknytning till kommundel eller sin
beskaffenhet i övrigt.
Inom
hälsovården finns uppgifter som uppenbariigen bör skötas av den centrala
hälsovårdsnämnden. Att lägga fram förslag till lokal hälsovårdsordning kan
inte gärna vara en uppgift för något annal organ än hälsovårdsnämnden. Kravet
i 14 § hälsovårdsstadgan (1958:663) på anställande av stadsläkare och
hälsovårdsinspektörer avser kommunen i dess helhet.
Även
byggnadsnämnden har uppgifter som är av kommunövergripande natur och som därför
inte bör skötas lokalt. Generalplaneringen och annan kommunöversiktlig
planering bör ligga kvar hos den centrala byggnads-
Prop. 1979/80:54 29
nämnden.
Detaljplaneringen hänger i stora delar nära samman med de överväganden som
gjorts i den översiktliga planeringen. Därför kan inte heller
detaljplanläggningen i dessa delar utan vidare överiämnas till lokala organ.
Byggnadsnämnden handlägger f n. ärenden om tillstånd, förbud, föreläggande och
tillsyn i vilka kraven pä rättssäkerhet och likformighet i bedömningen gör sig
mer eller mindre starkt gällande. Dessa ärenden lämpar sig i skiftande grad för
förvaltning genom lokala organ. Det är knappast möjligt atl dra upp generella
riktlinjer för hur dessa ärenden bör fördelas mellan den centrala nämnden och de
lokala organen. Som jag har anfört i det föregående är dock vissa ärenden
enligt lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m.
m. av sådan karaktär att det knappast kan komma i fråga att överlämna dem till
lokala organ. Kravet i 4 § byggnadsstadgan (1959:612, omtryckt 1972:776) på att
byggnadsnämnden skall ha tillgång till viss personal kommer att gälla även för
lokala organ med byggnadsnämndsuppgifter. Detta innebär dock inte att denna
personal måste vara anställd hos de lokala organen.
Enligt
vissa författningsbestämmelser, bl. a. 67 § byggnadsstadgan (1959:612, omtryckt
1972:776) och 43 § naturvårdslagen (1964:822, omtryckt 1974:1025), kan
länsstyrelsen förordna att länsstyrelsens befogenhet att medge undantag från
vissa förbud mot nybyggnad och andra åtgärder skall tillkomma även en viss
byggnadsnämnd. En befogenhet som på detta sätt kan överiämnas till
byggnadsnämnden tillkommer inte nämnden direkt enligt lag eller annan
författning. 12 § första stycket 2 har därför angetts att ett lokalt organ
också kan ha till uppgift att för en del av kommunen handha förvaltning och
verkställighet som enligt en statlig förvaltningsmyndighets beslut med stöd av
författning ankommer på t. ex. byggnadsnämnden. Länsstyrelsen bör naturiigtvis
inte självständigt kunna överiämna en sådan befogenhet till ett lokalt organ.
Att så inte kan ske följer av föreskriften i 3 § att det är fullmäktige som
bestämmer de lokala organens uppgifter. Fullmäktige bör naturligtvis inte utan
länsstyrelsens medgivande kunna flytta en befogenhet av detta slag från
byggnadsnämnden till ett lokalt organ. En uttrycklig föreskrift om att ett
sädant medgivande behövs har därför tagits in i 3 §.
Författningsregleringen
pä utbildningsområdet är omfattande och komplicerad. Det finns också många
praktiska problem på detta område. Vid de ingående överväganden som kommunerna
mäste göra inför en överföring av uppgifter från skolstyrelsen till lokala
organ, bör kommunerna kunna ha nytta av det som sägs i bilaga 5 till kommitténs
betänkande (varvid måste observeras att bilagan till skillnad från mitt förslag
räknar med möjligheten av institutionsstyrelser). Jag vill dock påpeka attjag
inte har tagit ställning till synpunkterna i bilagan.
Vad
gäller de olika skolformerna utgår jag från att det främst är grundskolan som
blir aktuell. Inom grundskolan torde det i praktiskt taget alla kommuner finnas
verksamhet som har erforderlig anknytning till
Prop. 1979/80:54 30
kommundel,
eftersom en kommuns grundskola åtminstone såvitt rör låg-och mellanstadierna
normalt bedrivs vid flera skolenheter med var sin kommundel som huvudsakligt
upptagningsområde. Även uppgifter som avser gymnasieskolan bör kunna komma i
fråga för lokala organ, när gymnasieskolan bedrivs vid flera skolenheter med
var sin kommundel som huvudsakligt upptagningsområde för flertalet studievägar.
Det torde dock inte vara vanligt att en viss kommundel är det huvudsakliga
upptagningsområdet för en viss skolenhet av gymnasieskolan. Inom den kommunala
vuxenutbildningen torde det knappast förekomma fall där omständigheterna är
sådana, att viss kommundel och inte hela kommunen kan anses i praktiken utgöra
det huvudsakliga upptagningsområdet. Det lär därför knappast bli aktuellt att
lägga uppgiftersom avser den kommunala vuxenutbildningen pä lokala organ. Än
mindre kan det bli aktuellt att låta sådana organ lä uppgifter som avser den
kommunala högskolan. Denna bygger på riksrekrytering och måste redan av det
skälet hållas utanför en försöksverksamhet med lokala organ. Jag vill dock erinra
om vad jag nyss sagt om lokaler som är gemensamma för flera skolformer.
1
andra stycket finns en ny bestämmelse som innebär att en kommun inte samtidigt
kan lägga socialvärdsuppgifter pä lokala organ, som har inrättats med stöd av
denna lag, och ha sociala distriktsnämnder enligt lagen (1970:296) om social
centralnämnd m. m. 1 fråga om motiven för denna beslämmelse kan jag hänvisa
till vad jag har anfört i avsnitt 3.3.1.
Det
nya tredje stycket innebär etl förbud mot att låta lokala organ handlägga
uppgifter som avser statligt reglerade tjänster. Motiveringen till förbudet har
jag redovisat i avsnitt 3.2.3. Förbudet inbegriper uppgifter som anl
Förbudet
tar sikte på fall där uppgiften som sådan avser statligt reglerade tjänster.
Avsikten är givetvis inte att under förbudet inbegripa uppgifter (t. ex.
utformningen av skollokalerna) på den grunden alt de indirekt har betydelse för
innehavare av statligt reglerade tjänster i deras egenskap av arbetstagare.
Kommunfullmäktiges
beslut om överiämnande av specialreglerade uppgifter till lokala organ kan
överklagas genom kommunalbesvär. Besvärsmyndigheterna kan pröva om beslutet är
förenligt med första stycket 2, dvs. om uppgifterna på grund av sin anknytning
till en kommundel och beskaffenhet i övrigt lämpar sig för handläggning i ett
lokalt organ.
3§
1
fråga om det tillägg som har gjorts till denna paragraf fär jag hänvisa till
vad jag har anfört under 2 §.
Prop.
1979/80:54 31
4§
Ändringen
i första stycket innebär att detta blir tillämpligt endast på lokala organ som
bara har kommunallagsreglerade uppgifter. Det nya andra stycket gäller för ett
lokalt organ sä snart detta har nägon specialreglerad uppgift. Ett sådant
lokalt organ är underkastat samma bestämmelser, i såväl sakligt som formellt
hänseende, som gäller för den centrala nämnden, med de undantag som lagen om
vissa lokala organ i kommunerna själv anger. Detta innebär bl. a. att
bestämmelserna i 4 och 5 §§ förvaltningslagen om jäv blir tillämpliga pä alla ärenden
hos ett lokalt organ som har både specialreglerade och kommunallagsreglerade
uppgifter. 1 övrigt gäller förvaltningslagen för de lokala organen utom när
dessa handlägger ärenden i vilka besluten överklagas genom kommunalbesvär
eller besvär hos kommunal besvärsnämnd Gfr 2 § 2 förvaltningslagen).
5§
Första
och andra styckena, som inte ändras, blir tillämpliga även pä lokala organ med
specialreglerade uppgifter. Som jag har framhållit i avsnitt 3.4 bör dessa
undantagsbestämmelser som motiveras av samordningsskäl, gälla även för lokala
organ som har specialreglerade uppgifter.
1
det nya tredje stycket föreskrivs i enlighet med vad som anförts i avsnitt
3.5.1 att kommunfullmäktige bestämmer mandattiden för lokala organ med
specialreglerade uppgifter.
Ikraftträdandebestämmelsen
Lagen
om vissa lokala organ i kommunerna träder i kraft den 1 januari 1980.1 samband
med att lagens tillämpningsområde utvidgas till att omfatta även
försöksverksamhet med lokala organ med specialreglerade uppgifter har det
ansetts lämpligt att införa en uttrycklig föreskrift om att lagen gäller endast
till utgången av år 1985. Som har anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt
3.1.3) bör ställning till ett förslag till permanent lagstiftning om lokala
organ kunna tas före denna tidpunkt.
6 HemstäUan
Jag
hemställer att regeringen föreslär riksdagen
att
antaga förslaget till lag om ändring i lagen (1979:408) om vissa lokala organ i
kommunerna.
7 Beslut
Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition
föreslå riksdagen att antaga det förslag som föredraganden har lagt fram.
Prop. 1979/80:54 33
Bilaga
Specialreglerade uppgifter
för lokala organ i kommunerna
Betänkande III
ay kommunaldemokratiska kommittén
Ds Kn 1979:11
3 Riksdagen 1979/80. 1 saml. Nr 54
Prop. 1979/80:54 35
Till
Statsrådet och chefen för kommundepartementet
Genom
beslut den 4 augusti 1977 bemyndigade regeringen chefen för kommundepartementet
att tillkalla en kommitté med högst sju ledamöter för fortsatt utredning av vissa
kommunaldemokratiska frågor.
Med
stöd av detta bemyndigande tillkallades den 18 november 1977 såsom ledamöter
direktören Fredrik Lindencrona, ordförande, överförmyndaren Leif Andersson,
numera kommunalrådet Lars Eric Ericsson, f d. partisekreteraren Gustaf
Jonnergård, kommunalrådet Anita Jonsson, numera kommunalrådet Rune Zachrisson
och kommunalkonsulenten Göran Åstrand.
Såsom
sakkunniga förordnades den 6 december 1977 sekreteraren Hans Anderson, Svenska
kommunförbundet, departementsrådet Sven-Runo Bergqvisl, sekreteraren Tord
Domargård, sekreteraren Olof Jonsson, förste sekreteraren Urban Karlsson,
Landstingsförbundet, hovrättsrådet Ulf Lindquist och departementsrådet
Cari-Gunnar Peterson. Fr. o. m. den 16 november 1978 förordnades t. f
departementsrådet Lars Högdahl som sakkunnig i kommittén sedan Bergqvisl på
egen begäran blivit entledigad från sakkunniguppdraget.
Som
experter ät kommittén tillkallades fr. o. m. den 1 januari 1978 docenten Bengt
Owe Birgersson, fr. o. m. den 1 januari 1979 förste byråsekreteraren Jan Hult,
riksskatteverkets valsektion, och fr. o. m. den 1 augusti 1979
hovrättsassessorn Gertrud Holmquist och kammarrättsfiskalen Christer Lindau,
socialdepartementet, departementssekreteraren Hans Ling, bostadsdepartementet,
hovrättsassessorn Ingrid Olsson, utbildningsdepartementet, och
hovrättsassessorn Sven-Erik Sigfridsson, kommunikationsdepartementet.
Till
sekreterare förordnades fr. o .m. den lOjanuari 1978 kanslidirektören
Carl-Wedig Geijer. Till biträdande sekreterare förordnades fr. o. m. den 1
december 1978 planeringssekreteraren Jörgen Nilsson.
Kommittén
har antagit namnet kommunaldemokratiska kommittén.
Kommittén
har i juni 1978 avgett delbetänkandet (Ds Kn 1978:5) Utvärdering av
kommunindelningsreformen. Förslag till forskningsprogram. Kommittén är
administrativt ansvarig för genomförande av detta forskningsprogram (prop.
1978/79:61, KU 17, rskr 79).
Genom
direktiv den 4 augusti 1977 (Dir. 1977:96), regeringens uppdrag den 7 juni 1979
och tilläggsdirektiv den 28 juni 1979 (Dir. 1979:68) har kommittén lätt
särskilda uppdrg rörande lokala organ i kommuner och landstingskommuner.
Kommitténs utredningsarbete med lokala organ syftar sammanfattningsvis till
att
1.
i samarbete med Svenska kommunförbundet med olika modeller belysa de
möjligheter som den nya lagen (1979:408) om vissa lokala organ ger i
Prop. 1979/80:54 36
kommunerna
(lokalorganslagen) (hösten 1979),
2.
utarbeta underiag för en
försökslagstiftning, som skall möjliggöra lokala organ inom det
specialreglerade området (hösten 1979),
3.
enligt direktiven lägga fram
förslag till permanent lagstiftning om lokala organ för såväl det
kommunallagsreglerade som det specialreglerade området. Detta
uppdragomfattaräven förslag till direktvalda lokala organ (1980),
4.
redovisa synpunkter på och
eventuella förslag till hur brukare av kommunal service - serviceutnyttjare -
skall kunna delta i de kommunala institutionernas verksamhet (1980),
5.
enligt direktiven utvärdera
pågående försöksverksamhet med lokala organ och den försöksverksamhet som kan
komma att bedrivas med stöd av lokalorganslagen.
Utredningsuppdragen
under punkterna 1 och 2 berör endast kommunerna.
1
delta betänkande redovisar kommittén uppdraget den 7 juni 1979 att utarbeta
förslag till lagstiftning, som gör det möjligt för kommunerna att fr. o. m. år
1980 bedriva försöksverksamhet med lokala organ på det specialreglerade området
(punkt 2 ovan).
Isärskilt
betänkande (Ds Kn 1979:10) Lokala organ i kommuner, modeller för
försöksverksamhet, redovisar kommittén samtidigt uppdraget med att
tillhandahålla modeller för en kommunal organisation med lokala organ.
Kommittén
har anlitat experter från departement, som berörs av den av kommittén
föreslagna lagregleringen. Experterna har redovisat sitt arbete i särskilda
promemorior, som fogats som bilagor till detta betänkande. Promemoriorna är
experternas egna och innefattar inte något ställningstagande frän vederbörande
departements sida.
Kommunaldemokratiska
kommittén fär härmed överiämna betänkandet Specialreglerade uppgifter för lokala
organ i kommunerna.
Stockholm
i september 1979
Fredrik
Lindencrona
Leif Andersson Lars Eric Ericsson Gustaf Jonnergård
Anita
Jonsson Rune Zachrisson Göran Åstrand
/Cari-Wedig
Geijer
Jörgen
Nilsson
Prop. 1979/80:54 37
Innehåll
Sammanfattning
1.
Författningsförslag........................................ .... 40
2.
De gmndläggande direktiven lill
kommittén beträffande lokala organ 42
3.
Lokalorganslagen.......................................... .... 43
4.
Särskilt uppdrag till kommittén
beträffande lokala nämnder pä
det
specialreglerade området.......................... .... 45
5.
Tilläggsdirektiv om bl. a.
modeller fören organisation med lokala organ 45
6.
Nämndorganisationen - nuvarande
ordning......... .... 46
6.1
Allmänt................................................ .... 46
6.2
De specialreglerade nämnderna................. .... 48
6.2.1
Allmänt........................................ .... 48
6.2.2
De sociala nämnderna.................... 49
6.2.3
Hälsovårdsnämnden....................... 52
6.2.4
Byggnadsnämnden......................... .... 52
6.2.5
Trafiknämnden.............................. 53
6.2.6
Skolstyrelsen................................ .... 53
6.2.7
Särtegler för Stockholms kommun..... .... 54
7............................................................... Skillnader
mellan särskilda specialreglerade nämnder och kom
munallagsreglerade (fakultativa) nämnder.......... .... 54
7.1
Annan kommun än Stockholms
kommun...... 55
7.2
Stockholms kommun............................... 57
8. Kommitténs
överväganden.............................. .... 58
8.1
Allmänt................................................ .... 59
8.2
Avgränsning av reformen......................... .... 60
8.2.1
Berörda speciallagar....................... .... 60
8.2.2
Myndighetsutövning....................... .... 61
8.2.3
Övriga avgränsningsfrågor............... .... 62
8.3
Samordningsfrågor................................. .... 64
8.4
Mandattid............................................ .... 65
8.5
Antal ledamöter..................................... .... 65
8.6
Jäv..................................................... .... 65
8.7
Information om den kommunala
nämndorganisationen. 66
8.8
Lagstiftningsmetoden............................. .... 66
8.9
Lagförslagets förhållande till
vårdlagarna och propositionen om socialtjänsten 67
8.10
Specialmotivering till
kommitténs förslag om ändring i lokalorganslagen 69
Prop. 1979/80:54 38
Bilagor
1
PM om de sociala nämndema........................... 73
2
PM om hälsovårdsnämnden............................. .... 88
3
PM om byggnadsnämnden............................... .. 112
4
PM om trafiknämnden..................................... .. 134
5
PM om skolstyrelsen...................................... .. 142
Prop. 1979/80:54 39
Sammanfattning
1
lagen (1979:408) om vissa lokala organ i kommunerna (lokalorganslagen), som
träder i kraft den 1 januari 1980, fär kommunerna rätt att inrätta
institutionsstyrelser, distriktsnämnder, kommundelsråd och andra organ för
förvaltning och verkställighet inom kommunallagsreglerade verksamhets grenar.
Dessa lokala organ är att anse som lokala nämnder även om deras geografiska
verksamhetsområden är begränsade. Lagen är av försökskaraktär.
I betänkandet föresläs
ändringar i lokalorganslagen som gör det möjligt för kommunerna att fr. o. m.
år 1980 bedriva försöksverksamhet med lokala organ inom det specialreglerade
området. Förslaget omfattar sädan verksamhet som enligt lag eller annan
författning ankommer pä socialnämnd, barnavårdsnämnd, nykterhetsnämnd, social
centralnämnd, hälsovårdsnämnd, byggnadsnämnd, trafiknämnd och skolstyrelse.
Prop. 1979/80:54
1.
Författningsförslag
40
opaginerad Kontrollera mot PDF
Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1979:408) om vissa lokala organ i kommunerna
Härigenom
föreskrivs att 1,2, 4 och 5 §§ lagen (1979:408) om vissa lokala organ i
kommunerna skall ha nedan angivna lydelse.
Till följd härav
kommer lagen att ha följande lydelse fr. o. m. den dag då denna lag träder i
kraft.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
Kommunfullmäktige
fär tillsätta institutionsstyrelser, distriklsnämn-der, kommundelsråd och andra
lokala organ med uppgifter som anges i 2 §,även om annat följerav kommunallagen
(1977:179).
1§
Föreslagen
lydelse
Kommunfullmäktige
lär tillsätta institutionsstyrelser, distriktsnämnder, kommundelsråd och andra
lokala organ med uppgifter som anges i 2 §,även om annat följerav kommunallagen
(1977:179) eller av annan författning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ett
lokalt organ kan ha till uppgift att för en del av kommunen eller för en eller
flera anläggningar handha förvaltning och verkställighet som kan handhas av en
eller flera sådana nämnder som avses i 3 kap. 13 § andra stycket kommunallagen
(1977:179). Bestämmelserna i 3-5 §§ gäller endast för lokala organ med sådana
uppgifter.
2 §
Ett
lokalt organ kan ha till uppgift att för en del av kommunen eller för en eller
flera anläggningar handha
1.
förvaltning och verkställighet
som kan handhas av en eller flera sådana nämnder som avses i 3 kap. 13 § andra
stycket kommunallagen (1977:179) och
2.
ärenden som enligt lag
eller annan författning ankommer på socialnämnd, barnavårdsnämnd, nykterhetsnämnd,
social centralnämnd, hälsovårdsnämnd, byggnadsnämnd, trafiknämnd och
skolstyrelse och som på grund av sin anknytning UU kommundel och beskaffenhet
i övrigt lämpar sig för handläggning i lokalt organ.
opaginerad Kontrollera mot PDF
3§ Fullmäktige
bestämmer de lokala organens uppgifter och verksamhetsområden.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
För
lokala organ gäller bestämmelserna i kommunallagen (1977: 179) om nämnd som
avses i 3 kap. 13 § andra stycket nämnda lag med de undantag som framgår av 5 §
denna lag.
Föreslagen
lydelse
4 §
För
lokala organ som har uppgifter enbart enligt 2 § 1. denna lag gäller
bestämmelserna i kommunallagen (1977:179) om nämnd som avses i 3 kap. 13 §
andra stycket nämnda lag med det undantag som framgår av 5 § denna lag.
För
en lokalt organ som har uppgif-terenligt2 §2. denna lag skaU vad i lag eller
annan författning är föreskrivet om den särskUda nämnden gälla det lokala
organet med de undantag som framgår av 5 §.
opaginerad Kontrollera mot PDF
5§
Ett lokalt organ fär väcka ärende hos fullmäktige endast om fullmäktige har
föreskrivit det.
Om
ett lokalt organ handhar förvaltning och verkställighet inom ett uppgiftsomräde
som för kommunen i dess helhet ankommer på en annan nämnd än kommunstyrelsen,
får fullmäktige föreskriva att det lokala organet skall lämna sitt
budgetförslag till nämnden inom tid som kommunstyrelsen har bestämt. Nämnden
skall i sådant fall med eget yttrande överlämna det lokala organets budgetförslag
till kommunstyrelsen.
Å ven beträffande lokalt organ med uppgifter enligt 2 § 2. bestämmer
fuUmäktige om mandattid för ledamöter och suppleanter.
Denna
lag träder i kraft den I januari 1980.
Prop. 1979/80:54 42
2.
De grundläggande direktiven till kommittén beträffande lokala organ
Kommittén
har enligt direktiven (1977-08-04; Dir. 1977:96) att överväga reformer som kan
stärka medborgarinflytandet inom kommuner och landstingskommuner-bl. a. genom
inrättande av olika/o/cfl/aorgöw. Härom anförs i direktiven följande.
En
huvuduppgift för kommittén bör vara att överväga reformer som kan stärka
medborgarinflytandet inom kommuner och landstingskommuner. Detta kan ske pä
flera olika sätt. En möjlighet, som har diskuterats i den kommunaldemokratiska
debatten och behandlats av utredningen om den kommunala demokratin, är att
ändra den kommunala organisationen genom inrättande av olika typer av lokala
organ, framförallt kommundelsorgan med övergripande uppgifter, lokala styrelser
vid kommunala institutioner och distriktsnämnder. Kommittén bör, med
utgångspunkt i utredningens undersökningar, kartlägga och utvärdera den
verksamhet med sådana organ som förekommer. Den bör sedan pröva vilka reformer
inom lagstiftningen som behövs för att de lokala organen skall kunna bidra
verksamt till att förstärka medborgarinflytandet inom kommunerna. Förslagen bör
utgå från principen att lagstiftningen skall ge kommunerna största möjliga
frihet att anpassa sin organisation och sina arbetsformer till de lokala
önskemålen. Det bör alltså inte bli fråga om att föreskriva kommunerna en viss
organisation.
Kommunallagen
(1977:179) medger i princip inte att det inrättas kommundelsorgan med
förvaltande och verkställande uppgifter. Varje kommun skall vara en odelad
förvaltningsenhet. De kommundelsorgan som inrättas i dag kan därför endast ges
beredande och rådgivande uppgifter. Det finns däremot i regel inget hinder mot
att skapa lokala styrelser för förvaltningen av en viss institution, t. ex. en
fritidsanläggning eller ett daghem. Sociala distriktsnämnder och
sjukhusdirektioner utgör undantag frän principen att kommunen resp.
landstingskommunen skall vara en odelad förvaltningsenhet. Möjlighet saknas att
låta medborgarna utse ledamöter i kommundelsorganen genom direkta val.
De
begränsningar som f. n. gäller i fråga om möjligheterna att låla
kommundelsorganen väljas direkt och ge dem olika slag av arbetsuppgifter hänger
samman med bl. a. att frågorna om valsätt och om avgränsning av
kommundelsorganens kompetens har ansetts svårlösta. Kommittén bör ta upp dessa
frågor till noggrann prövning samt utarbeta förslag till lösningar. Arbetet bör
syfta till att de kommuner som sä önskar skall kunna inrätta direktvalda
kommundelsorgan under nästa valperiod.
Målet
mäste vara att i alla kommuner skapa förutsättningar för ett från demokratisk
synpunkt väl fungerande system. Svårigheterna är givetvis störst i stora
tätortskommuner och i glesbygdskommuner med stor geografisk omfattning. Där kan
en utbyggd förtroendemannaorganisation med direktvalda kommundelsorgan
innebäraen lösning. Det äremellertid angeläget att kommundelsorganen fogas in
på elt naturligt sätt i den kommunala organisationen. Detta torde underiättas
om de kan anförtros vissa förvaltningsuppgifter. Med en sådan utformning
skulle en organisation med direktvalda kommundelsorgan kunna ses som ett
alternativ till en indelningsändring som skulle vara önskvärd från rent
kommunaldemokratisk synpunkt.
Institutionsstyrelser
och dislriktsnämnder förekommer i dag på några
Prop. 1979/80:54 43
områden.
Kommittén bör studera erfarenheterna frän dessa och pröva förutsättningarna för
sädana organisationsformer även pä andra områden. Kommitténs uppdrag bör även
omfatta frågan om möjlighet för dem som utnyttjar kommunal service att delta i
institutionsstyrelsernas verksamhet. Inom utbildningsdepartementet övervägs f
n. frägan om lokala ledningsorgan vid skolorna. Kommittén bör i sitt arbete
beakta resultat av dessa överväganden.
3.
Lokalorganslagen
Kommunallagen
(KL) anses ge uttryck för den principen att varje kommun skall vara en odelad
förvaltningsenhet. För varje uppgiftsområde skall det finnas ett enda
förvaltningsorgan för hela kommunen. Förvaltning och verkställighet inom ett
uppgiftsområde skall alltså ligga hos en och samma nämnd. KL medger sälunda
inte att det inrättas nämnder som är lokala i den meningen att deras verksamhet
är avgränsad till en del av kommunens geografiska område. KL är dock inte helt
främmande för lokal nämndförvaltning. Det anses sälunda förenligt med KL att
kommun inrättar nämnd vars verksamhet är begränsad till att handha en kommunal
anläggning eller en kommunal institution.
De
frågor om en större frihet för kommuner och landstingskommuner att anordna
lokal nämndförvaltning som tas upp i de grundläggande direktiven till kommittén
har numera provisoriskt lösts såvitt avser kommunernas fria enbart
kommunallagsreglerade verksamhet.
Enligt lagen (1979:408)'
om vissa lokala organ i kommunerna, som träder i kraft den 1 januari 1980, får
kommunfullmäktige tillsätta institutionsstyrelser, distriktsnämnder,
kommundelsråd och andra lokala organ för förvaltning och verkställighet även om
annat följer av KL (1 §). Lokalt organ kan enligt 2 § lokalorganslagen ha till
uppgift att för en del av kommunen eller för en eller flera anläggningar handha
förvaltning och verkställighet som kan handhas av en eller flera sådana
nämnder, som avses i 3 kap. 13 § andra stycket KL.
(Kommunallagsreglerade/fakultativa nämnder).
Exemplifieringen i 1 §
utesluter inte att en kommun inrättar lokala organ med andra beteckningar. Den
omständigheten att lagen inte gäller för landstingskommunerna hindrar inte att
de kommuner som inte tillhör landstingskommun och som alltså själva driver
landstingskommunal verksamhet inrättar lokala organ för vilken fakultativ verksamhet
som helst. Kommunerna har frihet att själva avgöra vilka uppgifter som bör
läggas på ett lokalt organ. Den nya lagen innebär att samtliga uppgifter som i
dag kan läggas pä en fakultativ nämnd ocksä kan läggas pä ett lokalt organ med
den begränsning som ligger i alt verksamheten enbart avser en del av kommunen.
Det
är fullmäktige som bestämmer de lokala organens uppgifter och
1
Prop. 1978/79:181, KU 36, rskr 361.
Prop. 1979/80:54 44
verksamhetsområden
(3 §). Fullmäktige bestämmer alltså inte bara vilka göromål de lokala organen
skall ha utan också deras geografiska verksamhetsområden, i den mån deras
verksamhet inte enbart är inriktad pä förvaltning och drift av anläggningar.
Ett lokalt organ kan överta förvaltnings- och verkställighetsuppgifter från
flera fakultativa verksamhetsgrenar, alltså från flera fakultativa nämnder.
Kommunalrättsligt sett får de lokala organ som avses med lagen ställning av
nämnd. Lagen öppnar möjligheter för organisationer utan centrala facknämnder.
Det enda samordningsorganet blir då kommunstyrelsen. Det har emellertid inte
ansetts troligt att en sådan organisationsform kommer att väljas under
försöksverksamheten.
I en organisation med
central nämnd och lokala organ uppkommer olika samordningsfrågor. Det har i
huvudsak överiämnats åt kommunerna själva att bedöma hur samordningen skall gå
till. För lokala organ gäller bestämmelserna i KL om nämnd som avses i 3 kap.
13 § andra stycket KL. Lokala organ enligt lagen är alltså kommunala nämnder
som är underkastade kommunallagens reglerom nämnder. Härifrån gör lagen dock
två undantag som främst är betingade av samordningsskäl och som ger lokala
organ en i viss mån underordnad ställning i förhållande till centralnämnden.
För de kommunala nämnderna gäller enligt 2 kap. 15 § att de har rätt att väcka
ärenden hos fullmäktige, om inte annat är föreskrivet i lag. För lokala organ
gäller emellertid att fullmäktige avgör om ett lokalt organ skall lä
initiativrätt hos fullmäktige eller ej. För nämnderna gäller vidare att de med
stöd av 4 kap. 4 § KL kan lämna in sitt budgetförslag direkt till
kommunstyrelsen. 1 fråga om lokala organ gäller i detta hänseende att
fullmäktige får föreskriva att ett lokalt organs budgetförslag skall lämnas
till facknämnden (5 §). 1 förarbetena understryks att kommunerna har möjlighet
att förbättra samordningen genom att ta in bestämmelserom samrädsskyldighet m.
m. i reglementen för lokala organ och genom att anordna överiäggningar mellan
förtroendevalda och tjänstemän hos den centrala nämnden och de lokala organen.
Lokala
organ enligt lokalorganslagen blir alltså att anse som fakultativa nämnder,
även om deras geografiska verksamhetsomräden är begränsade. Det innebär att de
bestämmelser i KL som gäller för fakultativa nämnder i övrigt gäller för sådana
lokala organ med de två undantag som nyss har nämnts. 1 överensstämmelse härmed
gäller bestämmelsen i 1 kap. 5 § KL om delegation av fullmäktiges
beslutanderätt också för de lokala förvaltningsorganen. Bestämmelserna i 2
kap. 14 § om nämndordförandenas yttranderätt vid kommunfullmäktiges
sammanträden är tillämpliga pä ordförandena i de lokala organen. Interpellation
kan enligt 2 kap. 24 § ställas till ordförandena. Samtliga bestämmelser i 3
kap. som gäller fakultativa nämnder är tillämpliga. Något utrymme för tillämpning
av bestämmelserna i 3 kap, 14 § om centraliserad förvaltning - närmast
fastighets- och personalförvaltning -finns emellertid knappast eftersom de
lokala organens geografiska verksamhetsområden är begränsade. Av
bestämmelserna i 4 kap. är i första hand föreskriften i 9 § om förande av
räkenskaper tillämplig. Bestämmelserna om
Prop. 1979/80:54 45
revision
i 5 kap. gäller också de lokala organens verksamhet, liksom bestämmelserna om
kommunalbesvär i 7 kap.
För
de förtroendevalda i de lokala förvaltningsorganen gäller KL:s regler om
valbarhet, rätt till ledighet, ersättning, reservationsrätt m. m. Valbarheten
ärsåledes inte inskränkt till distriktet. Det aren fråga förde politiska
partierna att i samband med nomineringen bedöma om ledamöterna måste vara
bosatta i distriktet eller ej.
KL:s
bestämmelser om fakultativa nämnder innebär att elt lokalt organ kan ha en
annan mandatperiod än tre år, om fullmäktige bestämmer det. Vidare har
fullmäktige frihet att bestämma antalet ledamöter och suppleanter i sådana
organ. Regeln i 2 kap, 16 § KL om att ärenden, som fullmäktige skall avgöra,
skall beredas av den nämnd eller beredning dit ärendet efter sin beskaffenhet
hör kan medföra att både den centrala nämnden och det lokala organet måste
höras i ett ärende som gäller det lokala organets sakliga och geografiska
verksamhetsområde,
1
förarbetena sägs att lagen är av försökskaraktär,
4. Särskilt
uppdrag till kommittén beträffande lokala nämnder på
det specialreglerade området
Vid
riksdagsbehandlingen av proposition(1978/79:181)om lokalorganslagen anförde
konstitutionsutskottet (KU 1978/79:36) att en reform med lokala organ som inte
omfattar även det specialreglerade området är alltför begränsad. Därför bör
försöksverksamheten även omfatta det specialreglerade området. Enligt
utskottet är det väsentlipt att sådana försök påbörjas och får ingå i den
utvärdering som kommittén har att göra. De utredningar som är nödvändiga för
att kommunerna försöksvis skall kunna inrätta lokala organ även på det
specialreglerade området bör bedrivas så att förslag kan läggas fram för
riksdagen i en proposition som kan behandlas under hösten 1979. Riksdagen gav
regeringen till känna vad utskottet anfört om försöksverksamhet med lokala
organ inom det specialreglerade området (rskr 1978/ 79:361).
I
skrivelse den 7 juni 1979 uppdrog regeringen ät kommittén att skyndsamt
utarbeta förslag till lagstiftning som gör det möjligt för kommunerna att fr.
o. m. 1980 bedriva försöksverksamhet med lokala organ på det specialreglerade
området i enlighet med riksdagsbeslutet. Under arbetets gäng bör -heter det i
skrivelsen - samråd ske med berörda departement och Svenska kommunförbundet.
5. Tilläggsdirektiv om bl. a. modeller för en
försöksverksamhet
med lokala organ
1
tilläggsdirektiv den 28 juni 1979 (Dir. 1979:68) tar departementschefen fram en
del nya utredningsuppdrag för kommittén och anför härjämte - i anslutning till
en redogörelse för lokalorganslagen - följande.
Prop. 1979/80:54 46
Kommunaldemokratiska
kommittén skall enligt de tidigare direktiven undersöka förutsättningarna för
olika organisationsformer när det gäller lokala organ i kommuner och
landstingskommuner. Uppdraget omfattar säväl kommundelsorgan som
institutionsstyrelser och distriktsnämnder. Till uppgiften hör ocksä att kartlägga
och utvärdera den verksamhet med sådana organ som förekommer samt att utarbeta
förslag om direktvalda kommundelsorgan.
Enligt
min mening är det angeläget att praktiska förutsättningar skapas för en vidgad
försöksverksamhet med lokala förvaltningsorgan. Kommittén bör därför bedriva
ett utredningsarbete i syfte att underlätta för kommunerna att snabbt starta en
försöksverksamhet inom ramen förden nya lagen om vissa lokala organ i
kommunerna. Fördel praktiska arbetet i kommunerna är det av värde om olika
modeller utarbetas t, ex, i samarbete med Svenska kommunförbundet. Modellerna
bör belysa alternativa möjligheter. Uppgiftsfördelningen mellan de lokala
organen och övriga nämnder bör belysas. Detta arbete bör resultera i ett
betänkande eller en rapport i sådan tid att kommunerna så snabbt som möjligt
kan starta en försöksverksamhet med lokala organ. Kommittén bör också utvärdera
den försöksverksamhet som kan komma att bedrivas med stöd av den nya lagen.
Efter
att ha berört det i det föregående nämnda särskilda uppdraget om lokalorgan för
specialreglerad förvaltning anför departementschefen vidare:
På
sikt bör möjlighet till förvaltning genom lokala organ öppnas genom permanent
lagstiftning för hela den kommunala och lanstingskommunala verksamheten. Kommittén
bör lämna förslag på detta område i enlighet med sina tidigare direktiv. En
möjlighet som särskilt bör övervägas är att inrätta lokala organ med sådana
uppgifter frän både det fakultativa och det specialreglerade området som har
etl klart samband med varandra. Det är fallet med t, ex, kultur-, fritids-,
skol- och socialområdet.
6.
Nämndorganisationen - nuvarande ordning 6.1 Allmänt
Den
kommunala organisationen regleras av kommunallagen och viss
speciallagstiftning. Under avsnitt 3 om lokalorganslagen har redogjorts för
kommunallagens princip om kommunen som en odelad förvaltningsenhet. Genom
lokalorganslagen sätts denna princip på försök ur spel fr, o, m,är 1980 inom
det kommunallagsreglerade området.
Kommuns
beslutanderätt utövas av kommunfullmäktige. Förvaltning och verkställighet
ankommer på kommunstyrelsen och övriga nämnder (I kap. 5 § första och andra
styckena KL). Fullmäktige tillsätter nämnder för förvaltning och verkställighet
- dels de specialreglerade nämnderna, dels de nämnder i övrigt som behövs (3
kap. 13 § KL). De senare betecknas som kommunallagsreglerade (fakultativa)
nämnder. Bestämmelserna anger en principiell rollfördelning mellan fullmäktige
ä ena sidan och styrelsen och övriga nämnder å andra sidan. Fördelningen
innebär atl alla i verklig mening
Prop. 1979/80:54 47
viktiga
beslut fattas av fullmäktige medan konkret administration skall ankomma på
styrelsen och övriga nämnder.
Gränsdragningen mellan vad
som på ena sidan är beslutande och pä andra sidan är förvaltande och verkställande
uppgifter har inte i detalj angivits i lagstiftningen. Kommunfullmäktiges
beslutanderätt avser bl, a, följande frågor: budget, skattesats, taxor förden
kommunala servicen, upptagande av lån, viktigare förmögenhetsförfoganden,
reglementen för nämndema, val av ledamöter i nämnderna och ansvarsfrihet för
nämndernas förvaltning.
En
nämnd utövar inte bara förvaltning och verkställighet. Nämnden skall också
bereda sädana ärenden som berör nämndens verksamhetsområde och som skall
avgöras av fullmäktige. För sådana bered nings uppgifter kan tillsättas
särskild beredning av en eller flera personer(l kap, 5 § andra stycket KL),
Kommunstyrelsen
är det centrala kommunala styrelseorganet med funktioner som i vissa avseenden
sträcker sig över hela det kommunala verksamhetsområdet. Några av
kommunstyrelsens viktigaste uppgifter är att samordna och leda den totala
verksamheten, att ha inseende över övriga nämnders verksamhet, att verkställa
fullmäktiges beslut om inte verkställigheten uppdragits åt annan, att ansvara
för kommunens ekonomi samt att bereda de ärenden, som skall avgöras av
fullmäktige.
Bestämmelserna
i KL innebär inte nägot hinder mot att lokala nämnder inrättas för att ansvara
för förvaltning och drift av särskilda anläggningar eller institutioner. Principen
om kommunen som en odelad förvaltningsenhet anses inte hindra att sä sker, 1
regel finns det inte heller i specialförfattningarna nägot hinder mot att
sådana nämnder tillsätts. Lokala organ av detta slag kan utses för ungdomsgård,
ålderdomshem, fritidsanläggning m, m. En sådan institutionsstyrelse får inte
ägna sig åt verksamhet som ankommer på en annan nämnd. Om man t. ex. inrättar
en särskild styrelse för en viss fritidsanläggning, innebär det att
fritidsnämndens verksamhetsområde begränsas. Förvaltningen av anläggningen
flyttas från fritidsnämnden till den särskilda styrelsen och fritidsnämnden kan
inte ges en överordnad ställning i förhållande till institutionsstyrelsen.
Institutionsstyrelserna är att betrakta som fakultativa nämnder. Även enligt speciallagstiftningen
kan det förekomma lokala nämnder. Exempel pä detta är sociala
distriktsnämnder, styrelser för sådana kommunala folkhögskolor som omfattas av
folkhögskoleförordningen (1977:55 l)och slakthusstyrelser som inrättas enligt
lagen (1959:99)om köttbesiktning m. m. Till de lokala nämnderna kan numera även
räknas lokala organ enligt lokalorganslagen.
1
kommunallagen finns regler som gäller alla nämnder. Vidare finns regler - 3
kap. 1-12 §§ - som endast reglerar kommunstyrelsens verksamhet. Huvuddelen av
dessa kommunstyrelseregler har dock genom hänvisningar i 3 kap. 13 § andra
stycket gjorts tillämpliga pä de kommunallagsreglerade nämnderna. Enligt
lokalorganslagen gäller i huvudsak samma regleräven för lokala organ som
inrättas enligt denna lag. Genom hänvisningar från
Prop. 1979/80:54 48
speciallagstiftningen
till kommunallagen gäller flertalet kommunstyrelseregler för de
specialreglerade nämndema,
6.2
De specialreglerade nämnderna
6.2.1
Allmänt
Tre
kommuner - Göteborg, Malmö och Gotland - tillhör inte landstingskommun. De
nämnder som dessa kommuner har att inrätta inom den landstingskommunala sektorn
redovisas inte i det följande.
Obligatoriska
specialreglerade nämnder
Inom
speciallagstiftningen finns organisatoriska föreskrifter som ålägger kommunen
att inrätta följande särskilda nämnder:
Byggnadsnämnd
Hälsovårdsnämnd
Skolstyrelse
Social centralnämnd
(socialnämnd, barnavårdsnämnd, nykterhetsnämnd)
Valnämnd
Dessa
nämnder är obligatoriska och deras funktioner kan inte övertas av annan nämnd.
Fakultativa
specialreglerade nämnder
Enligt
speciallagstiftningen skall kommunen även ha nedanstående nämnder:
Arbetslöshetsnämnd
Beredskapsnämnd
Brandstyrelse
Civilförsvarsnämnd
Familjebidragsnämnd
Hemvärnsnämnd
Krigshjälpsnämnd
Slakthusstyrelse (i kommuner
med offentligt slakthus)
Trafiknämnd
Beträffande
dessa nämnder gäl ler att kommunen lär tillsätta särskild sådan specialnämnd
eller uppdraga åt annan nämnd att även vara sådan specialnämnd. Har så ej
skett fungerar kommunstyrelsen även som sådan specialnämnd. Beträffande
familjebidragsnämnden och krigshjälpsnämnden
Prop.
1979/80:54 49
träder
dock socialnämnden in i kommunstyrelsens ställe.
Om
en sådan nämnds uppgifter lagts på en kommunallagsreglerad nämnd -
trafiknämndsuppgifterna har t. ex. uppdragits ät gatunämnden -är denna senare
nämnd underkastad de organisatoriska föreskrifter m. m. som gäller för
kommunallagsreglerad nämnd.
Kommun
som inrättat social centralnämnd får utse två eller flera sociala
distriktsnämnder.
För
det fall kommunen inte utsett överförmyndare skall kommunen i stället ha en
överförmyndarnämnd.
De
nu uppräknade nämnderna brukar benämnas fakultativa specialreglerade nämnder.
Regleringen
av de särskilda nämnderna för specialreglerad verksamhet har efter hand blivit
tämligen enhetlig. De senasie insatserna i detta avseende gjordes genom
lagändringar (prop. 1976/77:1, KU 25, rskr 148) som trädde i kraft samtidigt
med den nya kommunallagen dvs. den 1 juli 1977. I det följande behandlar
kommittén regleringen för de sociala nämnderna (socialnämnd, barnavårdsnämnd,
kommunal nykterhetsnämnd*, social centralnämnd, social distriktsnämnd),
kommunal skolstyrelse**, hälsovårdsnämnd, byggnadsnämnd och trafiknämnd.
Betr.
den särskilda reglering som i några fall gäller för Stockholms kommun hänvisas
till avsnitt 6.2.7.
6.2.2
De sociala nämnderna Allmänt
Socialvården
regleras huvudsakligen i lagen (1954:579)om nykterhetsvård (NvL), lagen
(1956:2) om socialhjälp (ShjL) och i bamavårdslagen (1960:97) (BvL). ShjL slår
fast ett ansvar för primärkommun att se till att den som vistas i kommunen fär
den omvårdnad som med hänsyn till hans behov och förhållanden i övrigt kan
anses tillfredsställande samt att sörja för att han (är den socialhjälp som
finns behövlig. Samhällets barnavård har till syfte att främja en gynnsam
utveckling av de unga och goda uppväxtförhållanden i övrigt för dem.
Nykterhetsvården skall verka för allmänt nykterhetsfrämjande åtgärder och i
enskilda fall syfta till att återföra den som missbmkar alkohol till ett
nyktert liv. För uppgifterna ansvarar kommunen.
För
varje vårdområde skall det finnas en särskild kommunal nämnd med uppgift att
vara kommunens förvaltnings- och verkställighetsorgan, nämligen
barnavårdsnämnd, nykterhetsnämnd och socialnämnd. Har inte särskild nykterhetsnämnd
inrättats är socialnämnden även nykterhetsnämnd. Enligt lagen (1970:296) om
social centralnämnd m, m. (SCL) fär efler beslul av kommunfullmäktige de
uppgifter som ankommer på de särskilda nämnderna
*
Benämns fortsättningsvis endast nykterhetsnämnd Benämns fortsättningsvis
endast skolstyrelse
4
Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 54
Prop. 1979/80:54 50
i
stället tas om hand av en för de tre vårdområdena gemensam social centralnämnd.
Social centralnämnd hade den 1 juli 1977 inrättats i alla kommuner utom tre.
Om
social centralnämnd inrättas kan fullmäktige också besluta att i kommunen skall
finnas två eller flera sociala distriktsnämnder, var och en för sitt
geografiska socialvärdsdistrikt. Distriktsnämnd skall avgöra ärenden enligt
vårdlagarna som avser värd och behandling eller annan åtgärd beträffande
enskild person. Fullmäktige lär uppdra åt nämnden att även i övrigt avgöra
sådant ärende. Distriktsnämnd fär inte göra framställning eller avge yttrande
till fullmäktige, 1 de kommuner där social centralnämnd och distriktsnämnd har
inrättats gäller för dessa nämnder vad i det följande sägs om de särskilda
nämnderna. Den 1 juli 1977 hade 24 kommuner inrättat distriktsnämnder,
I
prop. 1970:121 med förslag till lag om social centralnämnd m, m. (s. 37) angavs
följande om kompetensfördelningen mellan en social centralnämnd och
distriktsnämnderna: "1 de kommuner där distriktsnämnder inrättas kommer
centralnämnden huvudsakligen att svara för organisation, administration och
ekonomisk förvaltning, för samordning, information och uppföljning belräffande
socialvårdsverksamheten, för planeringen inom socialvårdssektorn, för
socialvårdens medverkan i den allmänna samhällsplaneringen samt för ett
allmänt förebyggande arbete i syfte att motverka uppkomsten av sociala
störningar, "
Pä
nämnderna är följande bestämmelser i 3 kap, kommunallagen (1977:179)
tillämpliga: 2 § om val av ledamöter och av suppleanter samt deras antal, 3 §
första stycket om valbarhet, 4 § om rätt till ledighet från anställning,
5
§ första och tredje styckena om
mandattid och verkan av ledamots avgång,
6 § om ordförande och vice ordförande, 7 § om tid och
plats för sammanträde, 8 § om suppleants tjänstgöring m, m,, 9 § första stycket
om beslutförhet, 10 § om beslutsförfarande och protokoll m. m., 11 § om
handlingars ingivande och om delgivning samt 12 § om reglemente och delegation.
Vad nu sagts innebär att en social nämnd följer de organisatoriska regler som
gäller för kommunstyrelsen utom närdet gäller jäv. Här tillämpas i stället de
strängare jäven enligt förvaltningslagen. Från delegationsbestämmelserna i 3
kap, 12 § undantas i BvL och NvL vissa särskilt angivna ärendetyper, bl, a.
utdömande av vite och framställning om intagning i ungdomsvärdskola eller
allmän vårdanstalt. Vissa frän bestämmelsen i 10 § KL avvikande regler om
protokollsskyldigheten gäller också (33 § ShjL, 7 och 14 §§ BvL, 5 § NvL, 3 §
SCL).
Såsom
framgår av avsnitt 6.2.7 gäller särskilda regler för organisationen av
socialvården i Stockholm. Även i annan kommun finns det möjlighet att efter
dispens genomföra en organisation, som avviker från de allmänna bestämmelserna
(11 § ShjL, 13 § BvL, 8 § NvL).
De
uppgifter m.m,, som enligt olika författningar ankommer på de sociala nämnderna
är närmare beskrivna i bilaga 1,
Prop. 1979/80:54 51
Proposhionen
om socialtjänsten
Enligt
förslaget till socialtjänstlag (prop, 1979/80:1) skall det för att fullgöra
kommunens uppgifter inom socialtjänsten finnas en socialnämnd i varje kommun (4
§), Kommunfullmäktige får besluta att i kommunen inrätta tvä eller flera
sociala distriktsnämnder, var och en för elt geografiskt distrikt (41 §), De
sociala distriktsnämnderna avgör ärenden som enligt SCL eller annan författning
ankommer på socialnämnden och som avser värd eller nägon annan åtgärd beträffande
enskild person, om inte fullmäktige har beslutat annorlunda beträffande en viss
grupp i ärenden. Möjligheten för fullmäktige att begränsa nämndens kompetens
motiveras med att det kan vara lämpligt att frågor, som gäller hur kommunens
gemensamma resurser skall utnyttjas, t. ex. fördelning av platser i förskola
och servicehus, kan handläggas centralt.
Vidare
får distriktsnämnderna enligt lagförslaget (44 §) göra framställning till
fullmäktige, besluta i frågor som gäller den allmänt förebyggande verksamheten
i distriktet, handha förvaltning och verkställighet i fråga om egendom som
annars förvaltas av socialnämnden samt handlägga frågor om anställning,
ledighet, vikariat eller skiljande frän tjänst samt andra frågor beträffande
personal inom distriktsnämndens verksamhetsområde. Som förutsättning för att
distriktsnämnden skall ha denna kompetens gäller dock den viktiga föreskriften
alt socialnämnden skall ha uppdragit ät distriktsnämnden att handha sädan
fråga och att fullmäktige dessförinnan skall ha givit socialnämnden befogenhet
att lämna sådant uppdrag, I fräga om budgetframställningar ges den ytterligare
regeln att fullmäktige fär föreskriva att distriktsnämnd alltid skall lämna
sädan framställning först till socialnämnden, som sedan med eget yttrande
skall överiämna förslagen till kommunstyrelsen.
Genom
den föreslagna regleringen öppnas möjlighet att ge de uppgifter som enligt
huvudregeln ankommer pä socialnämnden åt distriktsnämnder. Vad gäller andra
uppgifter än de som avser enskilda personer förutsätter en sädan ordning dock
beslut av både fullmäktige och socialnämnden. Vidare begränsas kompetensen till
att avse frågor knutna till distriktsnämndens geografiska distrikt. Om
distriktsnämnder inrättas skall de vara minst tvä. Distrikten skall täcka kommunens
hela yta.
Föredragande
departementschefen anför i prop. 1979/80:1 bl. a. följande(s. 558):
Enligt
den nyligen beslutade lagen (1979:408) om vissa lokala organ i kommunerna får
kommunfullmäktige tillsätta lokala organ i kommunerna. Fullmäktige bestämmer de
lokala organens uppgifter och verksamhetsomräden. Det innebär att om en
central nämnd och distriktsnämnder har inrättats, så ankommer det på
fullmäktige att bestämma kompetensfördelningen mellan dem. Om fullmäktige på
motsvarande sätt förden specialreglerade förvaltningen som socialtjänsten
utgör skulle ges ensam behörighet att fastställa kompetensfördelningen mellan
socialnämnden och distriktsnämn-
Prop. 1979/80:54 52
derna,
skulle det självständiga ansvar som bör tillkomma socialnämnden kunna tunnas
ut. Fullmäktige skulle med en sådan ordning formellt kunna överföra sädana
uppgifter till distriktsnämnderna att socialnämnden inte kunde utöva ett
övergripande ansvar.
Det
har inte ansetts att den specialreglerade förvaltning som socialtjänsten utgör
bör jämställas med den kommunallagsreglerade förvaltningen. Inom denna
förvaltning råder det full frihet för kommunen att tillsätta de nämnder som
behövs och med de uppgifter som fullmäktige fastställer. För denna oreglerade
förvaltning kan det därför sägas vara principiellt riktigt att fullmäktige
också skall ensam reglera uppgiftsfördelningen mellan centralnämnd och
distriktsnämnder. För den specialreglerade förvaltningen gäller däremot som
regel en skyldighet för kommunen att tillsätta nämnder för att fullgöra
uppgifter som anges i särskild lagstiftning. Med en lagstiftning, som
förutsätter att det inom kommunen skall finnas en nämnd som har det
övergripande ansvaret för verksamheten, har det inte ansetts kunna förenas en
rätt för fullmäktige att självständigt besluta i fråga om kompetensfördelningen
mellan en sädan central nämnd och distriktsnämnden.
6.2.3
Hälsovårdsnämnden
Enligt
hälsovårdsstadgan (1958:663) ansvarar kommunen för den allmänna hälsovården i
kommunen. I varje kommun skall finnas en hälsovårdsnämnd som har alt utöva det
närmaste inseendet över den allmänna hälsovården inom kommunen. Andra
författningar av betydelse för hälsovårdsnämndens arbete är bl, a,
livsmedelslagen (1971:511), livsmedelskungörelsen (1971:887), arbetsmiljölagen
(1977:1160), smitlskyddslagen (1968:231), miljöskyddslagen (1969:387),
miljöskyddskungörelsen (1969:388), lagen (1973:329) och kungörelsen (1973:334)
om hälso- och miljöfariiga varor och den kommunala renhållningslagen
(1970:892), renhållningskungörelsen (1974:1024) och naturvårdslagen (1964:822),
1
fråga om hälsovårdsnämnd tillämpas de under socialvårdsavsnittel nämnda
kommunstyrelse-och jävsreglerna. Delegationsuppdrag som avses i 3 kap, 12 § KL
fär ej omfatta befogenhet att besluta om föreläggande av vite eller om
verkställande av åtgärd på försumligs bekostnad.
Hälsovårdsstadgans
bestämmelser kan kompletleras med föreskrifter som utfärdas i lokal
hälsovårdsordning. Sädana lokala hälsovårdsförordningar har utfärdats i
samtliga kommuner.
De
uppgifter m, m. som enligt olika författningar ankommer på hälsovårdsnämnden
är närmare beskrivna i bilaga 2,
6.2.4
Byggnadsnämnden
Enligt
byggnadsstadgan (1959:612) skall i varje kommun finnas en byggnadsnämnd som har
att öva inseende över hur kommunens område bebyggs. Byggnadsnämndens verksamhet
regleras av byggnadslagen (1947:385), Andra författningar av betydelse för
byggnadsnämndens arbete är lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid
olovligt byggande m, m,.
Prop. 1979/80:54 53
naturvårdslagen
och naturvårdsförordningen (1964:822 och 1976:484), kungörelsen angående
anordnande och begagnande samt tillsyn av vissa hissar (1939:783), förordningen
om brandfariiga varor (1961:568), förordningen om maskindrivna portar m, m,
(1979:210), anläggningslagen och anläggningskungörelsen (1973:1149 och 1165),
ledningsrättslagen och led-ningsrättskungörelsen (1973:1144 och 1148),
fastighetsbildningslagen och fastighetsbildningskungörelsen (1970:988 och
1971:762), lagen om enskilda vägar (1939:608), vägkungörelsen (1971:954) samt
taxeringslagen (1956:623).
Genom
hänvisning i 56 § byggnadsstadgan har byggnadsnämnden även vissa uppgifter
beträffande väglagen, miljöskyddslagen, bostadssaneringslagen, lagen om
kriskoppling, arbetsmiljölagen, lagen om lokaliseringssamråd samt med stöd av
dessa lagar meddelade föreskrifter.
1
fråga om byggnadsnämnd tillämpas de under socialvårdsavsnittet nämnda
kommunstyrelse- och jävsreglerna. Delegationsuppdrag som avses i 3 kap. 12 § KL
fär ej omfatta befogenhet att slutligt avgöra fråga om avgift enligt lagen
(1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m. m., att
meddela föreläggande av vite (med nägot undantag) eller föreläggande vid annat
äventyr eller att slutligt avgöra ärende, som är av principiell natur eller
annars av större vikt.
De
uppgifter m. m. som enligt olika författningar ankommer pä byggnadsnämnden är
närmare beskrivna i bilaga 3.
6.2.5 Trafiknämnden
Kommun
lär enligt lagen om trafiknämnd (1978:234) tillsätta särskild trafiknämnd med
bemyndigande att meddela föreskrifter om trafik inom kommunen. Har särskild
nämnd inte tillsatts fär kommunen uppdraga åt annan nämnd att vara trafiknämnd.
Har så ej skett är kommunstyrelsen trafiknämnd.
1
fråga om särskild trafiknämnd tillämpas de under socialvärdsavsnitlet nämnda kommunstyrelse-
och jävsreglerna.
De
uppgifter m. m. som enligt olika författningar ankommer på trafiknämnden är
närmare beskrivna i bilaga 4.
6.2.6 Skolstyrelsen
Enligt
skollagen (1962:319) skall det i varje kommun finnas en skolstyrelse som är
styrelse för grundskolan i kommunen och, om kommunen har anordnat
gymnasieskola, även för den skolan. Bestämmelser om skolstyrelsens uppgifter i
fråga om grundskolan och gymnasieskolan finns främst i skollagen och
skolförordningen (1971:235). Föreskrifter om uppgifter för skolstyrelsen i
fråga om kommunal skolverksamhet i övrigt finns i ett stort antal andra
författningar såsom förordningen (1971:424) om kommunal och
Prop. 1979/80:54 54
statlig
vuxenutbildning, högskolelagen(1977:218)och högskoleförordningen (1977:263).
Skolstyrelsen har också uppgifter i t. ex. författningar om studiestöd.
1
fråga om skolstyrelse tillämpas de under socialnämndsavsnittet nämnda
kommunstyrelse- och jävsreglerna. Delegationsuppdrag som avses i 3 kap. 12 § KL
får ej omfatta befogenhet att meddela eller återkalla godkännande av enskild
skola såsom skola där skolplikt fär fullgöras.
För
sådan kommunal folkhögskola som omfattas av folkhögskoleförordningen
(1977:551) skall finnas en särskild styrelse.
De
uppgifter m. m. som enligt olika författningar ankommer på skolstyrelsen är
närmare beskrivna i bilaga 5.
6.2.7
Särregler för Stockholms kommun
Skolstyrelsen,
hälsovårdsnämnden, byggnadsnämnden och trafiknämnden
För
skolstyrelsen, hälsovårdsnämnden, byggnadsnämnden och den särskilda trafiknämnden
i Stockholm gäller andra regler för mandattid och nämndernas presidium än för
riket i övrigt. 1 Stockholms kommun är mandattiden för dessa nämnder oreglerad
medan den i riket i övrigt följer den mandattid som gäller för kommunstyrelsen
i andra kommuner än i Stockholm - dvs. är treårig. De för Stockholms kommun
gällande reglerna om nämndernas presidium innebär att kommunen har valfrihet
när det gäller att utse nämndpresidierna. Dessa särregler beror pä förekomsten
av borgarråd i Stockholms kommun och den särskilda ställning som borgarråden
enligt KL (3 kap. 17 och 18 §§) alltjämt har i kommunens organisation.
De
sociala nämnderna
För
organisationen av barnavården, socialhjälpsverksamheten och nykterhetsvården i
Stockholm skall gälla särskilda bestämmelser som efter förslag av
kommunfullmäktige fastställs av regeringen (13 § första siycket BvL, 11 §
första siycket ShjL, 8 § 3 mom. första stycket NvL). Sådana särskilda
bestämmelser har fastställts genom förordningen (1977:543) om organisationen
av nykterhetsvärden, socialhjälpsverksamheten och barnavården i Stockholms
kommun. Enligt denna förordning föreskrivs att socialvården i Stockholm skall
organiseras i huvudsak enligt lagen (1970:296) om social centralnämnd m, m. För
centralnämnden gäller de bestämmelser om mandattid och presidium som redovisats
ovan,
7.
Skillnader mellan särskilda specialreglerade nämnder och kommunallagsreglerade
(fakultativa) nämnder
Under
avsnitt 3 har kommittén redovisat att lokala organ enligt lokalorganslagen är
kommunala nämnder som med två undantag - initiativrätten
Prop.
1979/80:54 55
hos
fullmäktige och budgetförfarandet - är underkastade kommunallagens reglerom
nämnder. För bedömning av kommitténs utredningsuppdrag är det därför viktigt
att kartlägga de skillnader som i främst organisatoriskt avseende finns mellan
de särskilda specialreglerade nämnder som redovisats under avsniti 6,2,2-6.2.7
och de kommunallagsreglerade (fakultativa) nämnderna.
7.1
Annan kommun än Stockholms kommun
Kompetens
De
kommunallagsreglerade nämndernas kompetens avgörs av kommunfullmäktige inom
ramen för det allmänna kompetensstadgandet i 1 kap. 4 § KL.
De
specialreglerade nämndernas minimikompetens framgårav speciallagstiftningen.
Kommunfullmäktige kan därutöver anförtro de specialreglerade nämnderna andra
uppgifter.
Mandatlider
För
de särskilda specialreglerade nämnderna gäller treåriga mandattider för
ledamöter och suppleanter. Någon motsvarande regel finns inte för de
kommunallagsreglerade nämnderna.
Antal
ledamöter och suppleanter
Kommunfullmäktige
är inte bunden av vare sig nägon minimi- eller maximiregel vid bestämmandet av
antalet ledamöter och supplear.cer i kommunallagsreglerade nämnder.
För
de särskilda specialreglerade nämnderna gäller däremot att antalet ledamöter
och suppleanter är reglerat på samma sätt som för kommunstyrelsen-antalet
ledamöter skall vara minst fem, minst lika många suppleanter som ledamöter bör
utses.
Förvahningslagen/myndighetsutövning
Om
en kommunal nämnd avgör specialreglerade ärenden, där besluten skall överklagas
genom förvaltningsbesvär, skall förvaltningslagens
(1971:290)formreglertillämpas. Förvaltningslagen reglerar sälunda frägorom jäv
(se dock nedan), parts rätt till ombud eller biträde, ingivande av handling
till myndighet (gäller dock genom hänvisning i 3 kap. 11§ KL alla kommunala
nämnder), myndighets vägledningsplikt, anlitande av tolk, remiss, besvärsrätt
och ordningen för anförande av besvär m. m. Förvaltningslagens regler kommer
därför att tillämpas vid handläggningen av flertalet av de ärenden, som
förekommer hos de specialreglerade nämnderna.
Prop. 1979/80:54 56
Förvaltningslagen
gäller däremot ej hos kommunal nämnd om ärendet avgörs genom beslut som
överklagas genom kommunalbesvär eller besvär hos kommunal besvärsnämnd.
De
specialreglerade nämnderna har i stor utsträckning anförtrotts myndighetsutövning.
Myndighetsutövning definieras enligt 3 § förvaltningslagen som befogenhet att
för enskild bestämma om förmän, rättighet, skyldighet, disciplinpåföljd,
avskedande eller annat jämförbart förhållande. Vid myndighetsutövning ställer
förvaltningslagen upp särskilda formkrav som gäller parts rätt till insyn i
utredningsmaterialet, myndighets kommunikationsplikt, beslutsmotivering,
underrättelse om beslut, rättelse av förbiseendefel i beslut och ansvar för
överträdelse av viss tystnadsplikt. 1 kommunallagsreglerad nämnd kan förekomma
myndighetsutövning huvudsakligen i de fall nämnden handlägger uppgifter enligt
speciallagstiftningen.
Besvär
Besvär
över beslut av kommunallagsreglerad nämnd anförs i regel genom besvär enligt
kommunallagen (7 kap,). Sädana besvär kallas kommunalbesvär och får bara
anföras av kommunmedlem. Vid kommunalbesvär kan som grund för talan endast
åberopas att beslutet ej tillkommit i laga ordning, står i strid mot lag eller
annan författning, på annat sätt överskrider nämndens befogenhet, kränker
klagandens enskilda rätt eller annars vilar på orättvis grund. Om
besvärsmyndigheten finner att någon av dessa besvärsgrunder är tillämplig,
upphävs det överklagade beslutet.
Besvär
över beslut av specialreglerad nämnd anförs i regel genom s. k,
förvaltningsbesvär. Besvär får anföras av den som beslutet angår om det gått
honom emot. Besvärsinstansen är skyldig att ta upp saken till fullständig
omprövning både sakligt och rättsligt i den utsträckning klaganden begär och
kan inte bara undanröja det överklagade beslutet, om detta finnes oriktigt
eller olämpligt, utan också ändra beslutet eller ersätta det med ett beslut av
annat innehåll.
Jäv
Enligt
3 kap, 9 § andra stycket kommunallagen tär ledamot i kommunstyrelsen och i
annan kommunallagsreglerad nämnd ej deltaga i handläggning av ärende som
personligen rör honom själv eller hans make, föräldrar, barn eller syskon eller
annan honom närstående. Denna jävsregel tillämpas även när sädan nämnd
handlägger specialreglerade uppgifter.
Vid
handläggningen av samtliga ärenden i särskild specialreglerad nämnd tillämpas
det strängare jävet enligt förvaltningslagen. Enligt 4 § denna lag är den som
har alt handlägga ett ärende jävig
1.
om saken angår honom själv eller hans make, föräldrar, barn eller syskon eller
annan honom närstående eller ärendets utgång kan väntas medföra
Prop. 1979/80:54 57
synnerlig
nytta eller skada för honom själv eller någon honom närstående,
2.
om han eller någon honom närstående
är ställföreträdare för den som saken angår eller för någon som kan vänta
synneriig nytta eller skada av ärendets utgång,
3.
om ärendet blivit anhängigl hos
myndighet efter överklagande eller underställning eller pä grund av tillsyn
över annan myndighet och han tidigare hos den underordnade myndigheten deltagit
i den slutliga handläggningen av ärende som rör saken,
4.
om han i saken fört talan som
ombud eller mot ersättning biträtt någon eller
5.
om eljest särskild omständighet
föreligger som är ägnad att rubba förtroendet till hans opartiskhet i ärendet.
Delegation
1
de författningar som reglerar de specialreglerade nämndernas verksamhet har i
några fall angivits att beslutanderätt i vissa ärendegrupper ej kan delegeras
enligt 3 kap. 12 § andra stycket kommunallagen.
Prolokollföring
För de sociala nämnderna gäller särskilda regler om prolokollföring.
Tillsyn
De
specialreglerade nämnderna står under tillsyn av statliga organ -centrala
ämbetsverk, länsstyrelse eller annat länsorgan. 1 den män kommunallagsreglerad
nämnd handhar specialreglerad uppgift, som är förenad med statlig tillsyn, kan
nämnden bli underkastad sådan tillsyn. Annars är kommunallagsreglerad nämnd
befriad från statlig tillsyn.
Föreskrifter
om tjänstemän
1
speciallagstiftningen finns föreskrifter att viss personal med angiven
kompetens skall eller bör stå till nämndens förfogande. Sädana bestämmelser
saknas för de kommunallagsreglerade nämnderna,
7.2
Stockholms kommun
Vad
under avsniti 7.1 sagts gäller även Stockholms kommun utom vad avser mandattider.
1 Stockholms kommun är mandattiderna för de specialreglerade nämnderna ej
reglerade. I Stockholms kommun gäller även andra regler för utseende av
presidium vilket framgår av redovisningen under 6.2.7.
Prop. 1979/80:54 58
8.
Kommitténs överväganden
Kommittén
har enligt sina direktiv som huvuduppgift alt överväga reformer som kan stärka
medborgarinflytandet i kommuner och landstingskommuner. Den bör pröva vilka
reformer i lagstiftningen som behövs för atl de lokala organen skall kunna
bidra verksamt till att förstärka medborgarinflytandet. Förslagen bör utgå
från principen alt ge kommunerna största möjliga frihet att anpassa sin
organisation och sina arbetsformer till de lokala önskemålen. Det bör alltså
inte bli fråga om au föreskriva kommunerna en viss organisation.
Kommittén
har enligt direktiven inlett ett omfattande arbete atl mot bakgrunden av
hittills gällande bestämmelser och organisation ingående pröva den kommunala
organisationen och de kommunala arbetsformerna. Däri ligger också uppdraget att
pröva frågan om möjligheten atl inrätta direktvalda kommundelsorgan. Arbetet
med dessa frågor, som är särskilt komplicerade belräffande den specialreglerade
förvaltningen, har förskjutits sedan tilläggsdirektiven ställt kommittén inför
kravet att redan hösten 1979 lägga fram förslag som möjliggör viss
försöksverksamhet fr. o. m. år 1980 med lokala specialreglerade organ. Detta
innebär bl. a. att kommittén inte har möjlighet att nu göra de principiella
överväganden, som de grundläggande direktiven förutsätter. Kommittén får därför
framhålla att den ingående kommer att behandla frågorna om förstärkt
medborgarinflytande i den kommunala organisationen i etl betänkande som
kommittén avser alt lägga fram under år 1980.
Väsentligt
i sammanhanget är att markera grundsynen att kommunerna skall ha största
möjliga frihet att bestämma sin organisation och sina arbetsformer så att dessa
kan anpassas till de lokala förhållandena. Det är viktigt att redan här erinra
om att de lokala önskemålen bör vara utslagsgivande med hänsyn tagen till
kommunernas storlek och struktur. En större frihet härtill än vad nuvarande
lagstiftning ger möjlighel lill bör sålunda ges.
Genom
lokalorganslagen blir del fr. o, m, den 1 januari 1980 möjligt för kommunerna
att försöksvis använda sig av lokala organ, dvs. lokala nämnder, för
förvaltning och verkställdighet inom det kommunallagsreglerade området.
Kommitténs uppgift är således nu att lägga fram förslag som gör det möjligt att
utvidga försöksverksamheten till det specialreglerade området.
Samtidigt
med detta förslag har kommittén enligt tilläggsdirektiven redovisat modeller
för den kommunala organisationen med lokala organ (Ds Kn 1979:10). 1
modellredovisningen ingär både kommunallagsreglerad och specialreglerad
förvaltning.
Prop. 1979/80:54 59
8.1
Allmänt
Det
är vanligt att speciallagar har bestämmelser om alt det skall finnas en nämnd
för förvaltning och verkställighet inom den specialreglerade verksamhetsgrenen.
Redan på grund av bestämmelsen i 1 kap. 5 § andra stycket kommunallagen om att
förvaltning och verkställighet ankommer på styrelsen och övriga nämnder skulle
kommunen vara skyldig alt hålla sig med en nämndförvalining pä de
specialreglerade områdena antingen genom kommunstyrelsen eller annan nämnd.
Att speciallagstiftningen likväl i stor utsträckning reser krav på att det
skall finnas en enda nämnd för varje kommun inom verksamhetsgrenen i fråga är
förmodligen främst att söka i äldre förhållanden då den specialreglerade
förvaltningen ibland betraktades som ett slags statlig förvaltning som
kommunerna utövade med stöd av fullmaktsförfattningar. Det betraktelsesättet
får i dag anses övergivet. En annan bidragande orsak till speciallagstiftarens
intresse för den kommunala nämndorganisationen kan sökas i äldre indelningsförhållanden.
Under de verkligt små kommunernas tid värden kommunala organisationen outvecklad
och det kunde dä finnas ett behov att i speciallagstiftningen försäkra sig om
alt det verkligen fanns en nämnd i kommunen som vårdade sig om det speciella
området, om det så också blev kommunstyrelsen som fick den uppgiften.
I
senare lagstiftning är det ovanligt att lagstiftaren på allvar tar upp frägan
om speciallagstiftningen verkligen behöver lägga sig i frågan om den kommunala
nämndorganisalionen. Frågan berördes vid tillkomsten av byggnadsstadgan
(1959:612), genom vilken kommuns möjlighet att hälla sig med fiera
byggnadsnämnder avskaffades. Som skäl för förändringen åberopades
huvudsakligen att bestämmelsen om rätt all inrätta flera byggnadsnämnder bara
utnyttjades av ett fåtal kommuner och atl syftet med bestämmelsen kunde
tillgodoses med delegation (se bilaga 3, s. 114 O- Frägan berörs också i
propositionen 1979/80:1 om socialtjänsten där departementschefen främst av
samordningsskäl avvisar att den fria ordning som genom lokalorganslagen gäller
för det kommunallagsreglerade området får gälla för socialtjänsten (se s. 51 0.
Genom
den tilltänkta reformen motverkas det sakliga intresse som kan finnas av att
förvaltning och verkställighet på ett visst kommunalt specialreglerat område
handhas av en enda nämnd, såsom vanligen är fallet, eller handhas i något annat
rikslikt nämndmönster, som är fallet med socialvärden. Intresset härav får
emellertid inte överdrivas. De särskilda krav på standard som i olika hänseenden
anknyter till den specialreglerade verksamheten bör enligt kommitléns mening
kunna tillgodoses lika väl i en organisation med lokala nämnder som i en
organisation med enbart centrala nämnder. Kommittén har stöd för denna
bedömning i den erfarenhet av sociala distriktsnämnder som är företrädd inom
kommittén.
I
en på lokala organ uppdelad specialreglerad verksamhet uppkommer
Prop. 1979/80:54 60
särskilda
samordningsbehov. Med en sådan organisation kan det ocksä bli svårare all utöva
den statliga lillsyn som finns inom de specialreglerade verksamhetsgrenarna.
Erfarenheten visar emellertid atl samordnings- och tillsynsfrågorna kan lösas.
Kommittén återkommer till detta i det följande men vill redan nu framhålla att
övervägandena inte leder fram till några allvariiga betänkligheter mot att
utvidga den försöksverksamhet som avses med lokalorganslagen till att gälla
även för de viktigaste specialreglerade områdena.
Kommittén
är för övrigt av den principiella meningen att speciallagstiftningens
föreskrifter i en framtid bör kunna riktas till kommunen som sådan i stället
för lill en särskild kommunal nämnd. Det skulle ge kommunerna tillfälle att
ordna sin nämndorganisation på det sätt som passar kommunens speciella
förhållanden bäst, och de lagstiftningsmässiga problem som en sådan
regleringsmeiod kan skapa förefaller inte oöverstigliga. Kommittén återkommer i
elt senare skede av utredningsarbetet till denna fråga. Kommitténs grundsyn är
- som redan har framgått - att nämndorganisationens utformning i olika enheter
och kompetensfördelningen mellan olika nämnder i princip bör vara en fråga för
fullmäktige att bestämma om även på del specialreglerade verksamheisfäliel.
8.2
Avgränsning av reformen
Till
de särskilda frågor som inställer sig hör frägan om reformens omfattning i
första hand med hänsyn till olika förekommande speciallagar men också med
hänsyn till sådant som de specialreglerade ärendenas anknytning till kommundel
och ärendenas beskaffenhet i övrigt.
8.2.1
Berörda speciallagar
Det
samlade förrådet av författningar på det specialreglerade området är alltför
stort för att nöjaktigt kunna överblickas under den korla tid som har stått
till kommitténs förfogande för uppdraget. För att få i gång en ändamålsenlig
försöksverksamhet är det emellertid inte nödvändigl alt låta reformen omfatta
varje speciallagsområde.
De
verksamhetsområden som har störst aktualitet för förvaltning genom lokala
nämnder är de som omfattas av utbildnings-, byggnads-, hälsovårds-,
socialvårds- och trafiklagsiiftningen. Kommittén föreslår atl reformen
begränsas till dess områden. Denna begränsning är inte invändningsfri. Det är
angeläget att försöket med lokala nämnder får omfatta så stor del av det
kommunala verksamhetsområdet som möjligt. Därigenom garanterar man ett brett
sortiment av arbetsuppgifter för de lokala nämnderna. Kommittén har emellertid
av tidsskäl inte haft något val i denna fråga och anser för övrigi au de
föreslagna speciallagsområdena är de som uppvisar de flesta uppgifterna som
kan inbjuda till förvaltning genom lokala nämnder. Det är också
Prop. 1979/80:54 61
huvudsakligen
på de av kommittén föreslagna områdena som man kan vänta sig samordningsvinster
genom lokala nämnder. Till de mera näraliggande sambandsgrupperna hör kanske
fritid, kultur, skola och socialvård samt byggnadsreglering, hälsovård och
trafik. Men sambandsmönstret uppvisar även andra intressanta varianter på det
verksamhetsfält som omfattas av förslaget. Förhållandena skiftar från kommun
till kommun och del väsentliga är att raden av kommunala uppgifter som fär
läggas pä lokalt organ blir så läng att ingen kommun skall behöva känna sig
främmande för att ta itu med en försöksverksamhel på området.
8.2.2
Myndigheisulövning
De
specialreglerade nämnderna handhar i stor utsträckning ärenden som är underkastade
särskilda regler i förvaltningslagen (1971:290) till skydd för den enskildes
rättssäkerhet i hans mellanhavanden med förvaltningsmyndigheter i allmänhet.
De här äsyftade ärendena är sädana där s. k. myndighetsutövning förekommer.
Till myndighetsutövning hänförs beslut och andra ätgärder som ytterst är
uttryck för samhällets maktbefogenheter i förhållande till medborgarna. Det är
ofta fräga om åtgärder som medför förpliktelser för enskilda, men det kan också
vara fråga om gynnande beslut, t. ex. tillstånd alt driva viss verksamhei,
befrielse frän viss i författning stadgad förpliktelse och beviljande av social
förmån. 1 fräga om sådana maktbefogenheter har förvaltningslagen i princip
ställt särskilda krav pä korrekt handlande från kommunala nämnders och andra
myndigheters sida. För denna verksamhet gäller i allmänhet inte bara
förvaltningslagens regler om jäv, rätt till ombud eller biträde, ingivande av
handling till nämnden, nämndens vägledningsplikt, anlitande av tolk, remiss,
besvärsrätt och ordningen för anförande av besvär m. m, utan också speciella
regler om parts rätt till insyn i utredningsmaterialet, nämndens
kommunikationsplikt, beslutsmotivering, underrättelse om beslut, rättelse av
fel i beslut och ansvar för överträdelse av tystnadsplikt.
När de kommunala nämnderna
sysslar med myndighetsutövning är de alltså vanligen underkastade lagregler
både beträffande förfarandet och beslutens innehåll. Till denna typ av ärenden
anknyter så starka legalitets-intressen att det finns särskild anledning att
ställa frågan om det kan vara lämpligt att kommunerna har möjlighet att sprida
sådana ärenden på lokala organ. Kommittén har, som redan antytts i det
föregående, kommit fram lill att legalitetskraven kan tillgodoses likaväl hos
lokala som centrala nämnder. Standarden på de specialreglerade centrala
nämndernas handläggning av och avgöranden i olika ärenden är i stor
utsträckning beroende av att nämnderna anlitar kvalificerad expertis för
exempelvis tekniska, medicinska eller juridiska frågor och håller sig med
välordnade kanslitrutiner. Kommittén saknar anledning befara att lokala nämnder
skulle bli sämre ställda i detta hänseende än de centrala nämnderna. I
betydande utsträckning kan man
Prop. 1979/80:54 62
räkna
med att ledamöter i lokala nämnder har bättre kännedom om de faktiska
förhållandena i nämndens ärenden än ledamöterna i en central nämnd. Det är en
fördel som får vägas mot den nackdel som kan ligga i att ledamötema i en lokal
nämnd kanske inte är lika förtrogna med praxis och andra särskilda förhållanden
på varie sakområde som ledamöterna i respektive centralnämnd. 1 många
myndighetsärenden,exempelvis tillståndsfrågor enligt byggnadslagstiftningen, är
god personlig kännedom om de lokala förhållandena en viktig förutsättning för
att det löpande arbetet i nämnden skall kunna utföras på ell tillfredsslällande
sätt.
Kommittén
har inte kunnat finna någon övertygande saklig grund för att utesluta
myndighetsutövning frän de ärenden som skall kunna läggas ut på lokal nämnd.
Kommittén får återigen hänvisa lill gällande ordning med sociala
distriktsnämnder. Dessa har att fatta beslut om vissa frihetsberövanden och om
andra för den enskilde starkt ingripande angelägenheter. Såvitt kommittén har
kunnal finna har det inte förekommit några särskilda anmärkningar mot de
sociala distriktsnämndernas förmåga att sköta dessa uppgifter. Kommittén
föreslår alltså inte någon avgränsning av reformen i fråga om
myndighetsutövning.
8.2.3
Övriga avgränsningsfrågor
Inom
varie specialreglerat område finns uppgifter som väsentligen måste lösas från
utgångspunkter och intressen som berör hela kommunen. Del är alltså här fräga
om ärenden som lämpligen bör avgöras av en central nämnd. Sedan finns det på
varje speciallagsområde en post av ärenden som i varierande grad alltefter
förhållandena i kommunen och ärendegruppernas beskaffenhet lämpar sig för
handläggning av lokala nämnder. Varje sakområde uppvisar en nyanserad skala av
ärenden som i olika grader och i olika omfattning lämpar sig för en
lokalorgansförvaltning. Kommittén har inte funnit det möjligt att med någon
egentlig precision identifiera den sistnämnda gruppen av ärenden som ju är
reformens egentliga föremål. Ett kännetecken på dessa ärenden kan sägas vara
att ärendena har särskild anknytning till det område av kommunen som den
berörda lokala nämnden har att verka i. Men delta är inte uttömmande. Det bör i
och för sig räcka all uppgiften är delbar och att den utan att föriora sin
mening kan fullgöras för en del av kommunen. 1 detta hänseende föreslår
kommittén i sak inte någon avvikelse i vad som redan fär anses gälla
belräffande den kommunallagsreglerade nämndförvaltningen enligt
lokalorganslagen. När 2 § i lokalorganslagen talar om uppgifter för en del av
kommunen utesluter den uppenbariigen från lokalorgansförvaltning uppgifter för
hela kommunen. Kommittén föreslåratt denna begränsning får gälla även för
lokalorganens förvaltning på det specialreglerade området.
En
viktig fråga är om möjligheterna till lokalorgansförvaltning på de
specialreglerade områdena också bör omfatta en rält för kommunen att
Prop.
1979/80:54 63
avskaffa
de särskilda nämnderna och exempelvis låta centrala nämndfrågor på dessa
områden handhas av kommunstyrelsen. Grundprincipen för kommitténs arbete är -
vilket på nytt bör framhållas - atl kommunerna ges största möjliga frihet att
anpassa sin organisation och sina arbetsformer till lokala önskemål. Kommittén
anser sig emellertid inte i detta sammanhang kunna ta ställning till om de
obligatoriska nämndema (byggnadsnämnd, skolstyrelse etc.) bör behållas eller
ej. Kommittén föreslår därför att dessa nämnder under försökstiden skall finnas
kvar som obligatoriska nämnder. Det finns knappast anledning anta att
försöksverksamheten skulle göra de centrala facknämnderna överflödiga.
1
de promemorior om de specialreglerade områdena som har bilagls betänkandet
finns förslag om att vissa särskilda ärendegrupper tas undan från
lokalorgansförvaltning och förbehålls den centrala nämnd som nu finns på varje
sakområde. 1 fråga om bygglagstiftningens område har sålunda föreslagits att en
del befogenheter som byggnadsnämnden har enligt lagen (1976:666) om påföljder
och ingripanden vid olovligt byggande förbehålls byggnadsnämnden. Förslaget
avser slutligt avgörande av fråga om byggnadsavgift vid olovligt byggande, förelägganden
för rättelse av olovligt byggande samt ansökan till överexekutor om
handräckning för mera omfattande rättelse av olovligt byggande (se bilaga 3, s.
1280-
1
fråga om skolans område har bl. a. föreslagits att undantag från
lokalorgansförvaltning görs i fråga om skolstyrelses rätt att vägra någon
inträde i kommuns grundskola eller gymnasieskola, att besluta om tillsättning
av statligt reglerade tjänster och att besluta i frågor som enbart rör den
kommunala högskoleutbildningen (se bilaga 5, s. 159f, 175, 1780.
Kommittén
är inte beredd att göra några ullryckliga undantag för sådana ärendegrupper som
de ovan nämnda utan föreslär i stället en reglering som allmänt anger att
lokalorgansförvaltning får omfatta ärenden som med hänsyn till sin anknytning
till kommundel och sin beskaffenhet i övrigt lämpar sig för
lokalorgansförvaltning. Kommittén föreslår att lämplighetsprövningen skall
ankomma på kommunfullmäktige själv. Det finns inte anledning att ifrågasätta
fullmäktiges förmåga att göra en sådan prövning. Som närmare framgårav
specialmotiveringen ger den föreslagna regleringen i praktiken kommunerna samma
frihet i fråga om lokalorgansförvaltning på det specialreglerade fältet som de
redan har på det kommunallagsreglerade området med ett undantag: Den centrala
facknämnden skall finnas kvar inte bara formellt utan också faktiskt i den
meningen atl den har uppgifter av övergripande natur inom sakområdet. Kommittén
skall inte här gå närmare in pä vilka de konkreta uppgifter kan vara som
uteslutande kan ankomma på den centrala facknämnden men vill framhålla atl
gränsdragningen i viss utsträckning blir självklar. Att lägga fram förslag till
lokal hälsovårdsordning för hela kommunen är - för att nu ta ett exempel -
uppenbarligen en uppgift för hälsovårdsnämnden men utesluter självfallet inte
att det sker under medverkan från lokala organ.
Prop. 1979/80:54 64
I
bilagorna till betänkandet finns värderingar om lämpligheten av att olika
uppgifter läggs ut på lokala organ. Kommittén kan inte reservationslöst ansluta
sig till dessa värderingar men anser att de kan utgöra värdefulla
utgångspunkter för kommunernas egna beslut om vilka ärendegrupper som under
försöksverksamheten bör ankomma pä lokala organ. Kommittén anser sig på goda
grunder kunna anta att flertalet av de uppgifter som i promemoriorna bedömts
som mindre lämpade för lokalorgansförvaltning inte kommer att få aktualitet för
sådan förvaltning i en försöksomgång.
Kommittén
vill till sist peka på det stöd som kommunerna har i Svenska kommunförbundet
inför de organisatoriska problem som eventuellt kan uppkomma.
8.3
Samordningsfrågor
Man
kan inte helt bortse från risken att de möjligheter som nu föreslås för aU
överflytta specialreglerad verksamhet till lokala organ kan medföra att skilda
normer och principer kan komma att tillämpas inom olika delar av en och samma
kommun. Såvitt avserenbart kommunallagsreglerad verksamhet blev denna fråga
föremål för särskilda överväganden vid tillkomsten av lokalorganslagen.
Övervägandena mynnade ut i att det i huvudsak överlämnades åt kommunerna att
bedöma hur samordningen skulle gä till. För att samordningen skulle underiättas
fick de med lagen avsedda lokala organen en i viss mån underordnad ställning i
förhållande till förekommande centrala nämnder. Detta kom till uttryck genom
tvä särbestämmelser i 5 § lokalorganslagen. Där föreskrivs med avvikelser frän
vad som gäller för ordinära kommunallagsreglerade nämnder att det ankommer på
fullmäktige att avgöra om ett lokalt organ skall få initiativrätt hos
fullmäktige eller ej. Där föreskrivs också att fullmäktige fär bestämma alt ett
lokalt organs budgetförslag skall lämnas till facknämnden. I förarbetena
erinras också om kommunernas möjlighet att förbättra samordningen genom att ta
in bestämmelser om samrådsskyldighet m. m. i reglementen för lokala organ och
genom att anordna överläggningar mellan förtroendevalda och tjänstemän hos den
centrala nämnden och de lokala organen (prop. 1978/79:181, s. 23-24).
Kommittén
anseratt det särskilda samorndingsbehov som kan uppkomma när specialreglerade
uppgifter läggs på lokala nämnder kan tillgodoses pä samma vägar som redan har
anvisats för den kommunallagsreglerade verksamheten. Kommittén föreslår alltså
att den reglering av samordningsfrågor som redan finns i lokalorganslagen får
gälla även för specialreglerad verksamhet. På det specialreglerade området
underlättas samordningen av att de centrala facknämnderna förblir obligatoriska
i den mån de är det nu.
Prop. 1979/80:54 65
8.4
Mandattid
För
de särskilda specialreglerade nämnder som det nu är fråga om finns det etl
legalt krav på treårig mandattid för ledamöter och suppleanter. Någon
motsvarande bestämmelse finns inte för kommunallagsreglerade nämnder eller för
de lokala nämnderna enligt lokalorganslagen. Om man, som kommittén föreslär,
behäller krav på att det alltjämt skall finnas en central facknämnd för de av
reformen berörda specialområdena behövs del inte någon mandattidsregel för
lokala organ med specialuppgifter. Kommittén föreslåratt kommunfullmäktige får
bestämma om mandattid för lokalt organ även när organet handhar
specialreglerade uppgifter. Därmed åstadkommer man enhetliga regler i detla
hänseende för lokala organ oavsett vad de har för uppgifter samtidigt som
organisatoriska förändringar underiättas i försöksverksamheten.
8.5 Antal
ledamöter
För
de av den föreslagna reformen berörda särskilda specialreglerade nämnderna
gäller genom hänvisning från respektive speciallag till bestämmelserna i 3
kap. 2 § första stycket kommunallagen att antalet ledamöter inte får vara mindre
än fem. Något sädant minimikrav beträffande antal ledamöler finns inte för de
kommunallagsreglerade nämnderna och inte heller för lokala organ enligt
lokalorganslagen. Specialreglerad verksamhet består i stor utsträckning av
myndighetsutövning. Kommittén anser därför att regeln om minst fem ledamöter
bör gälla för lokalt organ som tilldelas någon specialreglerad uppgift.
8.6 Jäv
För
specialreglerade nämnder gäller förvaltningslagens jävsregler. Dessa, som är
betydligt strängare än kommunallagens jävsregler, gäller för den
specialreglerade nämnden även när nämnden sysselsätter sig med enbart
kommunallagsreglerade uppgifter.
Den
av kommittén föreslagna regleringen förutsätter atl elt lokalt organ kan ha
både kommunallagsreglerade och specialreglerade uppgifter. Det är för sådant
fall tänkbart att låta det strängare jävet gälla enbart ärenden som rör
specialreglerade områden och låta det lindrigare kommunallagsjävet gälla för
övriga ärenden. En sådan dubbel jävsregel för kommunal nämnd avvisades emellertid
vid tillkomsten av förvaltningslagen och kommittén har inte funnit anledning
alt frångå den bedömning som då gjordes. Kommittén föreslär sälunda att den
strängare jävsregeln i förvaltningslagen fär gälla för alla ärenden i ett
lokalt organ så snart organet har nägon specialreglerad uppgift.
5 Riksdagen 1979/80. 1 saml. Nr 54
Prop. 1979/80:54 66
8.7
Information om den kommunala nämndorganisationen
Kommitténs
förslag ger utrymme för stora variationer för nämndförvaltningen från kommun
till kommun. Dessa variationer, liksom kanske en långtgående fördelning av
ärenden som hör hemma på ett visst specialreglerat område, kan skapa
svårigheter inte bara för allmänheten utan även för de statliga myndigheter som
har tillsynsfunktioner pä de olika specialreglerade områdena. Kommittén har
övervägt nägon form av kungörelse av de organisationer som kommunerna kan komma
fram till under försöksperioden. Som en tänkbar lösning har diskuterats
möjligheten av att ålägga fullmäktige att till länsslyrelsen översända beslut
som rör den specialreglerade verksamheten för lokala organ och samtidigt
föreskriva att länsstyrelsen skall låta införa beslutet i länets
författningssamling. Kommittén har emellertid funnit det tillräckligt att
hänvisa till bestämmelsen i 3 kap. 1 § 6. Kommunallagen där det sägs att
kommunstyrelsen skall handha kommunensinformationsverksamhet. Kommittén
förutsätter att styrelsen på lämpligt sätt bekantgör fullmäktiges
organisationsbeslut inte bara för personer och organ i den egna kommunen utan
ocksä förde myndigheter som av olika skäl behöver känna till de organisatoriska
förhållandena i kommunen. Vikten av information till allmänheten understryks av
de synpunkterom allmänhetens möjligheter att iaktta frister m. m. som anförs i
bilaga 2, s. 110 f
8.8
Lagstiftningsmetoden
Som
framgår av kommitténs lagförslag har kommittén valt den regleringsmetoden att
föreslä ändring i lokalorganslagen. Kommittén har därvid utgått från
principerna att det är fullmäktige som bestämmer om och i vilken omfattning
försöksverksamhet skall förekomma med lokala organ i kommunen och att den
specialreglering som finns för de verksamheter vilka omfattas av förslaget inte
skall påverkas av reformen annal än just i organisatoriskt hänseende.
Med
hänsyn till den korta tid som kommittén har haft till förfogande för uppdraget
kan det inte undvikas att det kvarstår nägon ovisshet om hur en sä vidsträckt
organisationsfrihel som det nu är fråga om lagtekniskt inverkar på det
omfattande författningsmaterial som knyter an till de berörda specialreglerade
verksamheterna. Det kan inte uteslutas att den förelagna vidsträckta
befogenheten för fullmäktige i vissa fall kan göra en bestämmelse i
speciallagstiftningen eller annan lagstiftning oklar eller rentav omöjlig att
tillämpa. En lagsliftningstekniskl säkrare regleringsmetod hade varit alt
utrusta regeringen med en rätt att bevilja erforderiiga dispenser för kommuner
som försöksvis skulle vilja lägga specialreglerade uppgifter på lokala organ.
Mot denna ordning har emellertid framför allt talat att det är mindre väl
förenligt med våra traditioner att låta kommunerna söka tillstånd för olika
åtgärder hos regeringen eller hos statliga myndigheter. Metoden framstår
Prop. 1979/80:54 67
dessutom
som byråkratisk. Det kan verka hämmande på den försöksverksamhet som man nu
hoppas på och den kan ocksä komma att bli onödigt betungande för regeringen.
Fördelarna med den av kommittén förordade lösningen är enligt kommitténs mening
så stora att man bör ta risken av enstaka felslag i del bestående författningsmaterialet
och i stället inrikta sig på att i efterhand göra de kompletterande
författningsändringar som kan visa sig nödvändiga. Kommittén förutsätter att de
problem som trots allt kan tänkas uppkomma vid tillämpningen av lagförslaget
skall kunna lösas av kommunerna själva i samråd med kommunförbundet och
vederbörande centrala verk på det specialreglerade området.
8.9
Lagförslagets förhållande till vårdlagarna och propositionen om socialtjänsten
Enligt
lagen (1970:296)om social centralnämnd m. m. får fullmäktige lägga över de
uppgifter som annars ankommer på socialnämnd, barnavårdsnämnd och kommunal
nykterhetsnämnd på en förde tre vårdområdena gemensam social centralnämnd. Den
möjligheten har så gott som alla kommuner begagnat sig av. När fullmäktige har
inrättat social centralnämnd får fullmäktige också inrätta tvä eller flera
sociala distriktsnämnder. Den möjligheten har ett tjugotal av kommunerna
begagnat sig av.
På
vårdområdena finns det alltså redan en form av kommundelsförvalt-ning. Den
skiljer sig emellertid i fiera hänseenden från den kommundelsför-valtning som
skall kunna inrättas med stöd av det förslag som kommittén lägger fram.
Kommun
som vill anordna förvaltning med social distriklsnämnd mäste tillsätta minst
två sådana nämnder och distriktsindelningen skall täcka hela kommunen (prop.
1970:121 s. 30). Lokalorgansförvaltning kan däremot anordnas för endast en del
av kommunens område om fullmäktige finner detta lämpligt, - Social
distriktsnämnds uppgifter är delvis lagbestämda. Enligt 4 § lagen om social
centralnämnd ankommer det sälunda på social distriktsnämnd att avgöra ärenden
som avser vård och behandling eller annan åtgärd beträffande enskild person
enligt vårdlagarna. Fullmäktige kan också lägga andra uppgifter på social
distriktsnämnd men grundförrådet av uppgifter för en social distriktsnämnd är
obligatoriskt och pä förhand fastlagt i lagen. Vid lokalorgansförvaltning
däremot bestämmer fullmäktige själv vilka uppgifter det lokala organet skall
ha. - På social distriktsnämnd kan inte läggas specialreglerade uppgifier frän
andra kommunala verksamhetsgrenar. Den av kommittén föreslagna
lokalorgansförvaltningen utmärker sig däremot särskilt av möjligheten att i
etl lokalt organ samla uppgifter frän fiera specialreglerade verksamhetsgrenar.
- Slutligen har social distriktsnämnd inte rätt att väcka ärende hos
fullmäktige. Endast centralnämnden får göra framställningar och avge yttranden
till fullmäktige. I fräga om lokala organ bestämmer däremot fullmäktige själv
beträffande det lokala organets möj-
Prop. 1979/80:54 68
ligheter
att väcka ärende hos fullmäktige.
1
förslaget till lag om socialtjänst (prop. 1979/80:1) finns ett förslag till
reglering av organisation med social distriktsnämnd som i vissa hänseenden
avviker frän nu gällande ordning. Förslaget beskrivs på s. 85f i bilaga I. De
viktigaste nyheterna är följande, 143 § förslaget föreskrivs all distriktsnämnderna
avgör ärenden som enligt socialtjänstlagen eller annan författning ankommer på
socialnämnden och som avser vård eller någon annan åtgärd beträffande en
enskild person, om inte fullmäktige har beslutat annoriunda beträffande viss
grupp av ärenden. Det nya här är att fullmäktige själv bestämmer i vilken
utsträckning distriktsnämnder skall befatta sig med denna typ av ärenden som
enligt gällande lag till största delen obligatoriskt ligger på
distriktsnämnder. I 44 § i förslaget sägs att socialnämnden, om fullmäktige
beslutar det, fär uppdra ät distriktsnämnderna att göra framställning till
fullmäktige, att besluta i frågor som gäller den allmänt förebyggande
verksamheten i distriktet, att handha förvaltning och verkställighet i fräga om
egendom som annars förvaltas av socialnämnden och att handlägga ansläUningsfrågor
inom distriktsnämndens verksamhetsområde. 1 dessa frågor har fullmäktige alltså
endast det inflytande som ligger i att fullmäktige kan bemyndiga socialnämnden
att flytta ut frågorna till distriktsnämnden.
De
av kommittén föreslagna ändringarna i lokalorganslagen ger alltså betydligt
större variationsmöjligheter i fråga om lokalorgansförvaltning än vad som
erbjuds av lagen om social centralnämnd och förslaget till lagen om
socialtjänsten.
Den
reform som kommittén har i uppdrag att lägga fram förslag till är avsedd att
träda i kraft den 1 januari 1980, Lagen om socialtjänsten tankes träda i kraft
först den I januari 1981,
Redan
på grund av dessa omständigheter ser kommittén inte nägon möjlighet att gä
närmare in pä frägan om att samordna den reform som omfattas av kommitténs
uppdrag med de förändringar som avses med den föreslagna lagen om
socialtjänsten.
Kvar
står emellertid frågan om det finns anledning att behålla nu gällande reglering
av sociala distriktsnämnder. Det kan onekligen verka förvillande att ha kvar de
restriktioner som finns i denna reglering vid sidan av den organisationsfrihet
som lokalorganslagen beviljar. Kommittén föreslår emellertid att reglerna om
social distriklsnämnd tills vidare fär finnas kvar. Även den regleringen var
visserligen på sin lid en lagstiftning pä försök men organisationen med dessa
distriktsnämnder är nu etablerad i ett ljugotal kommuner och kommittén anserdel
olämpligt att genom en lagändring riva upp den befintliga organisationen och
mer eller mindre tvinga dessa kommuner in i en lokalorgansförvaltning som de
kanske saknar intresse för. Ett annat skäl för att behålla reglerna om sociala
distriktsnämnder är att den föreslagna regleringen av lokalorgansförvaltningen
inte bara är en försökslagstiftning utan dessutom är ett lagsliftningstekniskl
provisorium. En reglering av detta slag har, som också påpekats i propositionen
till lokalor-
Prop. 1979/80:54 69
ganslagen
(prop. 1978/79:181 s. 20), sin slutliga plats i kommunallagen. Som kommittén
anför i specialmotiveringen (s, 69) behöver det ocksä skapas större
terminologisk reda för lokalorgansförvaltningen. Kommittén har för avsikt att
återkomma till frågan om de sociala distriktsnämnderna i samband med
slutbetänkandet om lokala organ i kommuner och landstingskommuner.
För
de många kommuner som har social centralnämnd men inte använder sig av sociala
distriktsnämnder kan det bli aktuellt att med stöd av lokalorganslagen flytta
vissa uppgifter från centralnämnden till ett eller flera lokala organ. Kommuner
som har sociala distriktsnämnder blir oförhindrade att behålla denna organisation.
Det finns inte nägra formella hinder mot att dessa kommuner håller sig med
säväl sociala dislriktsnämnder som lokalor-gansförvaltningar enligt
lokalorganslagen. Kommittén har emellertid svårt atl föreställa sig att detta
skulle vara särskilt praktiskt. Förmodligen är det mest ändamålsenligt att ha
en enda områdesindelning i kommunen och att enbart ha lokalorgansförvaltning i
sådana områden. I kommun där man vill ordna det så har fullmäktige att dels
besluta om att den sociala distrikts-nämndsförvaltningen skall upphöra och dels
bestämma om tillkomsten av lokala organ. Det är emellertid osäkert om
fullmäktige har rätt att avveckla en social distriktsnämnd under löpande
mandatperiod (jfr. RÅ 1976 s. 143 om avveckling av kommunallagsreglerad nämnd
under pågående mandatperiod). För att säkra möjligheten av en sådan
omorganisation förordar kommittén att det i en införandelag medges atl social
distriklsnämnd får avvecklas utan hinder av bestämmelserna om treårig
mandattid.
8.10
Specialmotivering till kommitténs förslag om ändring i lokalorganslagen
/
§: Den terminologi som används i lokalorganslagen inger en viss osäkerhet i
frågan om de lokala organens ställning. I själva verket är de lokala organen,
som också påpekas på flera ställen i propositionen om lokalorganslagen,
fakultativa nämnder som utmärks av att de har uppgifter för en del av kommunen
eller för en eller flera anläggningar. När verksamheten med lokala organ utökas
till specialreglerade områden ökar behovet av en klarare terminologi som
anknyter till begrepp som sedan länge är välkända för alla som sysslar med
kommunal förvaltning. Frän denna utgångspunkt har kommittén varit inne pä
tanken atl föreslå en lagändring där lokalt organ får benämningen lokal nämnd.
Kommittén har emellertid ansett att det faller utanför uppdraget att föreslä
någon sådan ändring.
Det
tillägg som kommittén föreslår till paragrafen betingas av att lokalorganslagen
utvidgas till att avse lokalorgansförvaltning även för specialreglerade
uppgifter. Fastän utvidgningen avser endast uppgifter enligt vissa speciallagar
finns det, på grund av paragrafens direkta hänvisning till 2 §, inte något
hinder mot alt här hänvisa till andra författningar i allmänhet.
Kommitténs
förslag innebär att kommunerna får möjlighet att hålla sig
Prop. 1979/80:54 70
med
en helt annan nämndorganisalion än den som anbefalls i de berörda
speciallagarna. Det kan då ifrågasättas om inte läsaren av de olika speciallagarna
borde möta någon anvisning i speciallagen om att annan organisation är möjlig
enligt lokalorganslagen. Hänvisningsbestämmelser av detta slag har emellertid
ansetts kunna avvaras i fråga om de organisatoriska säranord-ningar som avses
med lagen om social centralnämnd m. m. och lagen (1979:271)om närvaroräu vid
sammanträde med kommunal eller landstingskommunal nämnd. Mot den bakgrunden
och med hänsyn till att det rör sig om ett stort anlal specialförfattningar har
kommittén avstått frän att föreslå hänvisningsändringar i författningar som
påverkas av lokalorganslagen.
2 §:
Syftet med bestämmelsen i nuvarande 2 § sista punkten synes vara att klargöra
att bestämmelserna i 3-5 §§ inte gäller för kommundelsorgan som bara har
beredande och samordnande uppgifter. Av sambandet mellan 1 och 2 §§ får
emellertid anses framgå att lokalorganslagen över huvud taget inte behandlar
andra lokala organ än sådana som har uppgifter enligt 2 §. Bestämmelsen i
fräga, som blir svårhanteriig med lagens föreslagna utvidgade innehåll, kan
alltså undvaras. Kommittén föreslår att bestämmelsen i nuvarande 2 § sista punkten
får utgå.
Lokalorgansförvaltning
av enbart kommunallagsreglerade uppgifter (föreslagna 2 § 1.) kan anordnas
utan nägon annan central nämndfunktion på verksamhetsområdet än den som
kommunstyrelsen automatiskt uppehåller.
Beträffande
lokalorgansförvaltning på det specialreglerade området (föreslagna 2 § 2.) bör
enligt kommitténs mening i varje fall under en försöksperiod gälla att den
centrala nämnd som enligt en berörd specialförfattning skall finnas för
kommunen inte får avskaffas. Uppgifter av övergripande och samordnande natur
bör alltså under försöksverksamheten ligga kvar hos den centrala nämnden. Här
finns en skillnad mellan lokalorgansförvaltning av kommunallagsreglerade
uppgifter och lokalorgansförvaltning på det specialreglerade området. Denna
skillnad måste på någol säu komma till uttryck i lagtexten. Kommittén har valt
metoden att i 2 § 2. i förslaget allmänt karaktärisera de ärenden som avses få
bli utlagda på lokalorgan. Del har skett genom att främst hänvisa till det
otvivelaktigt säkraste kännetecknet på ett ärende som lämpar sig för
handläggning i lokalt organ, nämligen ärendets anknytning till kommundelen. Det
är ett kännetecken som automatiskt följer av bestämmelsen i 2 § första stycket
om att lokalt organ har uppgifier för en del av kommunen, inte för hela
kommunen. Genom den föreslagna texten i 2 § 2, torde det bli klart att
förslaget inte medger en sä långtgående utskiftning av ärenden på det
specialreglerade området att vederbörande centrala facknämnder ställs utan
uppgifter. Den lämplighetsavvägning som måste ske enligt sista meningen i 2 §
2. skall enligt 3 § göras av fullmäktige. I bilagorna lill betänkandet och i
kommitténs samtidigt framlagda betänkande med modeller för
lokalorgansorganisation (Ds Kn 1979:10) har framförts olika synpunkter pä vad
som kan lämpa sig för lokalorgansförvaltning och vad som
Prop. 1979/80:54 71
lämpligen
kan förbehållas den centrala facknämnden. Kommittén kan, som har nämnts i den
allmänna motiveringen, inte ställa sig bakom alla de värderingar som har skett
i bilagorna men menar atl de synpunkter som anläggs där kan tjäna till ledning
för kommunema när de själva gör sin avvägning mellan vad som lämpligen bör
förbehållas den centrala nämnden och vad som kan läggas ut pä lokala organ.
Fullmäktiges beslut i fråga om utskiftning av ärenden till lokala organ kan
naturligtvis överklagas genom, kommunalbesvär och det kan därigenom komma under
prövning av länsstyrelse och regeringsrätt huruvida ärendena i fräga verkligen
lämpar sig för handläggning i lokalt organ. Såsom kommitténs lagförslag har
utformats kan det emellertid inte ifrågakomma att besvärsinstanser upphäver
fullmäktiges beslut annat än när beslutet finnes slå i uppenbar strid mot
kravet att det på vederbörande specialeglerade område skall finnas kvar en
central nämnd med övergripande uppgifter.
Lokalorganslagens
bestämmelser enligt förslaget gäller även för Stockholms kommun. Förekomsten
av särskild organisalion för Stockholms kommun och för vissa andra kommuner på
vårdlagarnas område påkallar inte något särskilt tillägg i lokalorganslagen,
3
§: Paragrafen föresläs vara
oförändrad.
4
§: Ändringsförslaget innebär
att paragrafen fär ett första stycke med bestämmelserom lokalt organ som bara
har kommunallagsreglerade uppgifter och ett andra stycke som gäller för lokalt
organ så snart organet har en specialreglerad uppgift som annars ankommer på de
i 2 § 2. uppräknade särskilda nämnderna. Den föreslagna nya bestämmelsen i
andra stycket gäller alltså för all verksamhet som bedrivs av ett lokalt organ,
sä snart organet har fält en specialreglerad uppgift. Del betyder bl. a. atl
det s. k. förvaltningsjävet gäller för all verksamhei som organet bedriver
oavsett om verksamheten i visst fall är att hänföra till ett specialreglerat
område eller till det kommunallagsreglerade fältet.
I
bilaga 3 s. 129f berörs den situationen atl ledamöterna i etl lokalt organ som
har uppgifter både i fråga om byggnadsverksamhet och byggnadslov-givning blir
jäviga i fråga om byggnadslov pä grund av sin befattning med byggnadsverksamheten.
Problemet löses enklast genom att fullmäktige i sitt beslut om ett lokalt
organs uppgifier bestämmer att ärendet skall ankomma på den centrala
facknämnden om det lokala organet av jäv är helt förhindrat att pröva ett
ärende.
Av
föreslagna 4 § andra stycket framgår att det ingrepp som den föreslagna
lagändringen innebär pä det specialreglerade området är strängt begränsat till
den organisatoriska frägan om en eller flera nämnder för verksamheten inom
varje kommun. Här slås fasl atl etl lokalt organ som har någon specialreglerad
uppgifl är underkastad samma bestämmelser som gäller för den centrala nämnden
när denna har hand om uppgiften med de undantag som lokalorganslagen själv
anger,
5 §:
Som har framhållits i de allmänna motiven (s, 64) bör de undantags-
Prop. 1979/80:54 72
bestämmelser
som nu av samordningsskäl finns för lokalt organ med kommunallagsreglerade
uppgifter utvidgas att gälla även när lokalt organ har specialreglerade
uppgifter. Som också har framhållits i de allmänna motiven (s. 65) bör lokalt
organ med specialreglerade uppgifter inte vara bundet vid den regel om treårig
mandattid som annars gäller för de särskilda nämnderna enligt speciallagarna. I
ett nytt tredje stycke föresläs därför en föreskrift om atl fullmäktige
bestämmer i fråga om mandattid för ledamöter och suppleanter i sådant lokalt
organ.
Prop.
1979/80:54 73
Bilaga f
PM
OM DE SOCIALA NÄMNDERNA
1
Gällande regler 1.1 Inledning
Socialvården
regleras huvudsakligen i lagen (1954:579)om nykterhetsvård (NvL), lagen (1956:2)
om socialhjälp (ShjL) och i barnavårdslagen (1960:97) (BvL). ShjL slår fast elt
ansvar för primärkommun atl se till att den som vistas i kommunen får den
omvårdnad som med hänsyn till hans behov och förhållanden i övrigt kan anses
tillfredsställande samt att sörja föratt han får den socialhjälp som finns
behövlig. Samhällets barnavård har till syfte att främja en gynnsam utveckling
av de unga och goda uppväxtförhållanden i övrigt för dem. Nykterhetsvården
skall verka för allmänt nykterhetsfrämjande åtgärder och i enskilda fall syfta
till att återföra den som missbrukar alkohol lill ett nyktert liv. För
uppgifterna ansvarar kommunen.
För
varje vårdområde skall det finnas en särskild kommunal nämnd med uppgift att
vara kommunens förvaltnings- och verkställighetsorgan, nämligen en
barnavårdsnämnd, nykierhelsnämnd och socialnämnd. Har någon särskild
nykterhetsnämnd inte inrättats är socialnämnden också nykterhetsnämnd. Enligt
lagen (1970:296) om social centralnämnd m. m. (SCL) får efter beslut av
kommunens fullmäktige de uppgifter som ankommer på de särskilda nämnderna i
stället tas om hand av en för de tre vårdområdena gemensam social centralnämnd.
Social centralnämnd hade den 1 juli 1977 inrättats i alla kommuner utom tre.
Om social centralnämnd
inrättas kan fullmäktige också besluta att i kommunen skall finnas två eller
flera sociala distriktsnämnder, var och en för sill geografiska
socialvårdsdistrikt. Distriktsnämnd skall avgöra ärenden enligt värdlagarna som
avser vård och behandling eller annan åtgärd beträffande enskild person.
Fullmäktige får uppdra åt nämnden att även i övrigt avgöra sådant ärende.
Distriktsnämnd får inte göra framställning eller avge yttrande till
fullmäktige. 1 de kommuner där social centralnämnd och distriktsnämnd har
inrättats gäller för dessa nämnder vad i det följande sägs om de särskilda
nämndema. Den 1 juli 1977 hade 24 kommuner inrättat distriktsnämnder.
På
nämnderna är följande bestämmelser i 3 kap. kommunallagen (1977:179)
lillämpliga: 2 § om val av ledamöter och deras antal, 3 § första stycket om
valbarhet, 4 § om rätt till ledighet frän anslällning, 5 § första och tredje
styckena om mandattid och verkan av ledamots avgång, 6 § om ordförande och vice
ordförande, 7 § om tid och plats för sammanträde, 8 § om suppleants tjänstgöring
m. m., 9 § första stycket om beslutsförhet, 10 § om beslutsförfarande och
protokoll m. m., 11 § om delgivning m. m. samt 12 J
Prop. 1979/80:54 74
om
reglemente och delegation. Från delegationsbestämmelserna i 3 kap. 12 §
undantas i BvL och NvL vissa särskilt angivna ärendetyper, bl. a. utdömande av
vite och framställning om intagning i ungdomsvårdsskola eller allmän
vårdanstalt. Vissa från bestämmelsen i 10 § KL avvikande regler om
protokollsskyldigheten gäller också (33 § ShjL, 7 och 14 §§ BvL, 5 § NvL, 3 §
SCL).
För
organisationen av barnavården, nykterhetsvården och socialhjälpsverksamheten i
Stockholms kommun gäller särskilda bestämmelser. Enligt
1
§ förordningen (1977:543) om
organisationen av nykterhetsvärden, socialhjälpsverksamheten och barnavärden i
Stockholms kommun skall de tre vårdområdena organiseras enligt lagen om social
centralnämnd m. m. Enligt
2
§ tillämpas inte 3 kap. 5 §
första stycket och 6 § kommunallagen på social centralnämnd eller
distriktsnämnd i Stockholm. I 3 § begränsas distriktsnämndernas kompetens med
avseende på vissa ärendetyper jämfört med vad SCL föreskriver. Vidare ges här
vissa delegationsregler. Även i annan kommun finns det möjlighet att efter
dispens genomföra en organisation som avviker frän de allmänna beslämmelserna
(11 § ShjL, 13 § BvL, 8 § NvL).
1.2
Allmänna uppgifter
Det
åligger barnavårdsnämnd atl bedriva en allmänt förebyggande verksamhet.
Nämnden har stor frihet vid dess utformning. BvL anger endasl vissa allmänna
riktlinjer för verksamheten. Det sägs bl. a. att nämnden skall göra sig väl
förtrogen med bams och ungdoms levnadsförhållanden inom kommunen och därvid
särskilt uppmärksamma sådana underåriga, som med hänsyn till sin kroppsliga
eller själsliga hälsa och utrustning, hem- och familjeförhållanden samt
omständigheterna i övrigt kan anses vara särskilt utsatta för risk atl
utvecklas ogynnsamt. Nämnden skall vidare verka för önskvärda förbättringar i
kommunens barnavård samt i mån av behov och möjligheter främja anordningar för
bättre fritidsförhållanden för barn och ungdom. Nämnden skall även stödja den
personlighetsutvecklande och samhällsfoslrande verksamhet som utövas genom
ungdomens egna sammanslutningar. Det åligger barnavårdsnämnd, liksom varje
annan nämnd, att lämna allmänheten råd och upplysningar i frågor som har
samband med nämndens verksamhet.
Kommunerna
har utvecklat en alltmer omfattande verksamhet när det gäller de allmänt
förebyggande insatserna. Barntillsynen är en av de verksamhetsgrenar som har
kommit att tillmätas en allt större betydelse.
Enligt
lagen (1976:381) om barnomsorg utövas ledningen av barnomsorgen av
barnavårdsnämnden. Kommunen får dock besluta att annat kommunalt organ skall
utöva ledningen av verksamheten. I fråga om sådant organ skall beträffande
barnomsorgen beslämmelserna för barnavårdsnämnd gälla i tillämpliga delar.
Nykterhetsnämnd
har till uppgift att övervaka nykterhetstillståndet och att
Prop.
1979/80:54 75
vidta
åtgärder för dess förbättrande. Särskilt åligger det nykterhetsnämnd att söka
förebygga och motverka onykterhet genom bl. a. upplysningar, råd och
anvisningar till försäljare av alkoholhaltiga drycker samt atl verka för
nykterhelsfrämjande åtgärder genom framställningar till myndigheter. Nämnden
har också att gå enskilda personer till hända med råd och upplysningar.
Socialnämnden
har ansvaret för att den enskilde ges behövlig omvårdnad och hjälp
(socialhjälp). Det åligger nämnden att göra sig väl förtrogen med den enskildes
behov av omvårdnad och verka för att detta blir tillgodosett. Pä grundval av en
uppsökande verksamhet kan nämnden också planera sina insatser, både generella
och individuella, både kortsiktiga och långsiktiga. Särskild betydelse har
detta för nämndens uppgifier när det gäller åldringsvård och vård av
handikappade.
1.3
Särskilda uppgifter
Barnavårdslagen
Barnavårdsnämnden
skall ingripa om det förekommer missförhållande i barns och ungdoms vård,
fostran eller utveckling. Ingripandet kan beslå i förebyggande ätgärder men
även i att barnet tas om hand för placering i annat hem eller pä institution.
Ärende kan anhängiggöras hos nämnden genom anmälan från såväl enskilda som
myndigheter. Nämnden har ocksä skyldighet att självmant ta upp ett ärende till
behandling.
Om
en ulredning visar att barn eller ungdomar lever under missförhållanden, skall
nämnden vidta förebyggande ätgärder eller besluta om omhändertagande.
Förutsättningarna för ingripande anges i 25 §. Bestämmelsen skiljer mellan
förhållanden som avser föräldrarnas eller annan fostrares olämplighet eller
oförmåga att själva fostra barnet, 25 § a), saml förhållanden som avser den
unges eget beteende, 25 § b).
Nämnden bör i första hand
försöka avhjälpa missförhållanden genom förebyggande åtgärder. Lagen tar upp
fyra olika slag av sådana åtgärder: hjälpålgärder som innefattar råd och stöd,
förmaning och varning, föreskrifter rörande den unges levnadsförhållanden samt
övervakning.
Kan
missförhållandena inte rättas till genom förebyggande åtgärder eller bedöms
sådana åtgärder vara gagnlösa, ankommer det pä nämnden att omhänderta den unge
för samhällsvård. Nämnden får även i vissa fall, då missförhållande som anges i
25 § inte föreligger, ta om hand barn och unga för samhällsvård. Om någon som
inte har fy lit 18 år behöver värd och fostran på grund av att föräldrarna har
avlidit eller övergivit honom, skall nämnden, om behovet inte tillgodoses på
annat sätt, omhänderta honom för samhällsvård. Nämnden kan vidare med
föräldrarnas och den unges, om han har fyllt 15 år, samtycke omhänderta den
unge om föräldrarna inte lillfredsslällande kan sörja för honom (31 §).
Prop. 1979/80:54 76
Beslul
om ingripande enligt 25 S skall föregås av utredning. I vissa fall får nämnden
omhänderta den unge innan ulredning har slutförts. För att omhändertagande för
utredning skall få ske, skall del finnas sannolika skäl för att ett ingripande
med stöd av 25 § är påkallat och snabba ätgärder från nämndens sida vara
nödvändiga för alt förhindra skadliga verkningar. Omhändertagande får bestå i
högst fyra veckor.
Den
som har omhändertagits för samhällsvård skall erhålla god vård och fostran samt
den utbildning som hans personliga förutsättningar och övriga omständigheter
påkallar. Den omhändertagne skall överlämnas till enskilt hem eller placeras i
lämplig institution. Intagning i ungdomsvårdsskola får ske endast om han har
omhändertagits för samhällsvård eller ulredning av anledning som avses i 25 §
b). Vård i enskilt hem bör alltid komma i fräga i första hand.
Är
den omhändertagne inte elev vid ungdomsvårdsskola, skall barnavårdsnämnden
själv eller genom den ät vilken nämnden har anförtrott vården öva uppsikt över
honom och i den mån behandlingen kräver det bestämma rörande hans person och
personliga förhållanden. Den omhändertagne får underkastas den begränsning av
rörelsefriheten som betingas av syftet med omhändertagandel. Nämnden kan även
bestämma i fråga om föräldrarnas rätt till umgänge med barnet. Nämnden beslutar
om samhälls-vårdens upphörande.
Socialstyrelsen
beslutarom intagning i ungdomsvårdsskola. Skolans styrelse utövar den
beslutanderätt i fråga om elev vid skolan som för andra omhändertagna ligger på
nämnden. Skolans styrelse beslutarom utskrivning. Genom sådant beslut upphör
samhällsvärden.
BvL
innehåller också bestämmelser om fosterbarn. Med fosterbarn avses barn under 16
år som vårdas och fostras i annat enskilt hem än hos föräldrarna eller hos
särskilt förordnad förmyndare, som har vårdnaden om barnet. Det kan här således
vara fråga både om barn, som efter beslut om omhändertagande för samhällsvård
har placerats i enskilt hem, och om barn som utan att sådant beslut föreligger
omhändertas i annat enskilt hem än sitt eget.
Barn
får inte tas emot som fosterbarn utan att nämnden i den kommun där fosterhemmet
är beläget har lämnat tillstånd till det. Tillståndskravet gäller inte barn som
är omhändertaget enligt lagen och som av nämnden placeras i fosterhem inom den
egna kommunen. Nämnden skall utöva en fortlöpande noggrann lillsyn över alla
fosterbarn i kommunen för att trygga att varje fosterbarn erhåller god vård och
fostran samt i övrigt gynnsamma levnadsförhållanden. Nämnden skall verka för
all fosterbarn får den utbildning som kan anses lämplig med hänsyn till barnets
anlag och övriga omständigheter. Nämnden har att lämna råd och ge
fosterföräldrarna vägledning. - Vid missförhållanden skall nämnden vid behov
skaffa omhändertagen underårig en annan placering i samma eller annan vårdform.
Är den underårige inte omhändertagen kan nämnden inte ingripa om inte 25 § är
tillämplig. Nämnden får i vissa fall hindra en för barnet skadlig förflyttning
från
Prop. 1979/80:54 77
fosterhemmet
till värdnadshavaren.
Lagen har också regler om
barnavårdsansiaher. Med barnavårdsanstall förstås institution som är avsedd för
vård och fostran av barn och ungdom under 18 är och som inte är att hänföra
till sjukvårdsanstalt, till hem för psykiskt utvecklingsstörda, blinda, döva
eller vanföra eller till sådant elevhem som står under tillsy n av central
skolmyndighet. Bestämmelserna är inte tillämpliga på ungdomsvårdsskolor. Lagen
anger vissa särskilda former av barnavårdsanstalter, nämligen barnhem,
(spädbarnshem, mödrahem, upplagningshem och specialhem), barnkolonier,
förskolor och fritidshem samt elevhem.
Barnavårdsnämnden
skall ha tillsyn över varje barnavårdsanstalt inom kommunen. Finner nämnden
anledning till anmärkning skall anmälan ofördröjligen göras hos länsstyrelsen.
Om länsstyrelsen finner att missförhållande föreligger vid barnavårdsanstalt
inom länet skall den ålägga anstaltens ledning eller innehavare atl vidta
behövliga åtgärder. 1 sista hand kan lämnat tillstånd återkallas eller fortsatt
verksamhei förbjudas.
Nykterhetsvårdslagen
Har
nykterhetsnämnd genom anmälan eller på annat sätt fått vetskap om att någon
missbrukar alkohol, skall nämnden skyndsamt göra utredning. Kommer det vid
utredningen fram att den undersökte missbrukar alkohol skall nämnden i första
hand vidta hjälpålgärder. Lagen ger anvisning om vilka åtgärder som därvid kan
vidtas. En åtgärd kan vara att nämnden försöker förmå missbrukaren att under
viss tid, högst ett år, fortlöpande hålla kontakt med nämnden eller med person
som nämnden har utsett. En annan åtgärd kan vara att nämnden försöker förmå
missbrukaren att rådfråga läkare och följa dennes föreskrifter eller att
frivilligt söka lämplig vård.
Om
utredningen ger vid handen att ett längre framskridet missbruk eller med lagens
ord "hemfallenhet" åt alkoholmissbruk föreligger, kan nämnden besluta
om övervakning. Vissa i lagen angivna indikationer skall därvid föreligga.
Övervakning fär fortgå i ett år eller, där särskilda förhållanden påkallar
längre övervakningstid, högst två år.
Den som är hemfallen åt
alkoholmissbruk får ivångsintas på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare,
när förutsättningar för anordnande av övervakning föreligger samt hjälpålgärder
har vidtagits eller övervakning varit anordnad utan att han har kunnat
återföras till etl nyktert liv. Samma är förhållandet då hjälpålgärder och
övervakning uppenbarligen skulle vara gagnlösa eller försök med hjälpålgärder
eller övervakning inte kan avvaktas med hänsyn till missbrukarens fariighet.
Tvångsintagning
beslutas av länsrätten på ansökan av nykterheisnämn-den. Kan man inte utan
olägenhet avvakta framställning från nykterhets-nämnden med hänsyn till att
missbrukaren som följd av sitt missbruk är farlig för annans personliga
säkerhet eller till annan i lagen särskilt angiven orsak.
Prop. 1979/80:54 78
får
polismyndigheten i orten göra ansökan. Länsrätten kan vid sin prövning i
stället för att besluta om ivångsintagning förordna om hjälpålgärder eller
övervakning eller ge nykterhetsnämnden i uppdrag att föranstalta om detta.
Beslut om ivångsintagning går i verkställighet omedelbart om inte länsrätten
förordnar annorlunda. Del ankommer på länsrätten att i vissa särskilt angivna
fall se till att beslutet verkställs. I övriga fall ankommer verkställigheten
på nykterhetsnämnden.
Allmän
vårdanstalt för alkoholmissbrukare är anstalt eller avdelning därav som staten
har inrättat för sädant ändamål samt motsvarande inrättningar som har anordnats
av landsting, kommun, förening, stiftelse eller annan som har erkänts som
allmän vårdanstalt.
Socialhjälpslagen
Socialnämnden
har tre huvuduppgifter, nämligen atl lämna ekonomisk hjälp, att lämna bistånd i
personliga frågor samt att ombesörja vård. Den ekonomiska hjälpen kan vara av
ivå slag, dels obligatorisk socialhjälp, dels frivillig socialhjälp.
Som
förutsättning för rätt till obligatorisk socialhjälp gäller att den enskilde
helt eller delvis saknar förmåga att försörja sig genom eget arbete. Nämnden
kan också meddela socialhjälp antingen enligt grunder som kommunens fullmäktige
bestämmer eller, om sådana grunder inte har fastställts, efter vad nämnden
prövar skäligt. Denna friviUiga socialhjälp har som regel en förebyggande
inriktning och avser behov som det inte åvilar annan myndighet att avhjälpa.
Socialnämnden kan ocksä - i stället för att bevilja kontant understöd - med
fullmäktiges medgivande teckna borgen pä lån som skall bekosta utbildning eller
inköp av redskap eller verktyg eller gå till annat liknande ändamål.
Socialhjälp
bör lämnas på sådant sätt att den behövande såvitt möjligt blir i stånd att i
framtiden försöka sig och de sina genom eget arbete. Den som vill ha hjälp
skall göra anmälan om det til! socialnämnden i vistelsekommunen.
Socialnämnden
har ocksä ansvaret för att den enskilde ges den vård som han behöver. Nämnden
skall efter vad som med hänsyn till vårdbehovets art och omständigheterna i
övrigt prövas lämpligt föranstalta om att vårdbehövande får vård i hemmet
eller att han inackorderas i annal enskilt hem. Nämnden skall vidare i förekommande
fall förmedla sjukhus- eller annan anstaltsvård eller bereda den enskilde värd
i ålderdomshem. Det åligger kommunen au anordna och driva hem för åldringar och
andra personer, som är i behov av vård och tillsyn och som inte tillgodoses på
annat sätt.
Socialnämnd
är - liksom barnavårdsnämnd och nykterhetsnämnd -skyldig att gå allmänheten
lill hända med råd och upplysningar i frågor som äger samband med nämndens
verksamhetsområde. Ett viktigt led i nämndens uppsökande verksamhet är att
inom ramen för den individuella rådgivningen lämna information om de sociala
förmåner som finns.
Prop. 1979/80:54 79
Annan
lagstiftning
Föräldrabalken.
Barnavårdsnämnderna har i föräldrabalken ålagts en rad uppgifter i mål och
ärenden som rör barn. Nämnden skall t. ex. godkänna faderskapserkännanden och
avtal om framtida underhållsbidrag, vara aktiv i fråga om fastställande av
faderskap, avge yttranden till domstolarna i ärenden angående adoption, göra
ansökan i vårdnads- och förmynderskapsärenden i vissa fall samt bistå
länsrätten med vissa tjänster i ärenden som rör verkställighet av dom eller
beslut rörande vårdnad m. m. Bestämmelserna återfinns i 1 kap. 4 §, 2 kap. 1-9
§§, 3 kap. 5-8 §§, 11 och 12 §§, 4 kap. 6 och 10 §§,6 kap. 9 och 10 §§,7 kap.
2,7 och 11 §§, 11 kap. 17 §,20 kap. 9 § samt 21 kap. 2, 5, 8 och 9 §§
föräldrabalken.
Brottsbalken
Enligt
31 kap. 1 och 2 i}!j BrB skall barnavårdsnämnd resp. nykterhetsnämnd höras av
domstolarna innan dessa får överiämna en tilltalad till vård enligt
bamavårdslagen resp. nykterhetsvårdslagen.
Enligt
16 kap. 12 ij lagen (1962:381) om allmän försäkring fär nykterhets-nämnd göra
framställning till allmän försäkringskassa att denna under vissa förhållanden
skall utbetala pension till kommunal myndighet eller till annan person än den
pensionsberättigade.
Liknande
regler finns för barnavårdsnämnden i lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag
och lagen (1964:143) om bidragsförskott.
Enligt
53 § lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda
skall barnavårdsnämnd och socialnämnd vidta åtgärder för att den som kan antas
behöva vård enligt lagen får det.
Enligt
69 § lagen (1977.293) om handel med drycker åligger det nykterhetsnämnd att
tillsammans med andra myndigheter övervaka efterlevnaden av bestämmelserna i
lagen.
Enligt
6 § lagen (1964:542) om personundersökning i brottmål skall barnavårdsnämnd
och nykterhetsnämnd lämna bl. a. skyddskonsulent, åklagare och domstolar
upplysningar om misstänkta personer och föreslå erforderiiga åtgärder.
Enligt2
lagen(1973:558)omtillfälligtomhänderiagande{LJO)kanettbarn under 15 år, som
anträffas under förhållanden som uppenbariigen innebär överhängande och
allvarlig risk för hans hälsa eller utveckling, tas om hand av polisen och
överlämnas till bl. a. barnavårdsnämnden.
Enligt
4 § lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård får bl. a.
ordförande i socialnämnd, barnavårdsnämnd, nykterhetsnämnd och hälsovårdsnämnd
göra ansökan om intagning av psykiskt sjuka oberoende av deras samtycke.
Enligt
1 S lagen (1964:167) med särskilda beslämmelserom unga lagöverträdare skall
bar nav ärdsnämnden sky ndsanni yttra sig till åklagare om nämnden är beredd
att vidta åtgärder i fall där åtalsunderiåtelse kan komma i fråga.
Prop. 1979/80:54 80
Slutligen
bör för fullsiändighetens skull nämnas att i 43 S rällshjälpslagen (1972:429)
sägs att i ärendeom omhändertagande för samhällsvård mm. hos
"barnavårdsnämnd, social ceniralnämnd eller social dLslriktsnämnd"
prövning av viss fråga i stället ankommer på länsrätten.
1.4
Tillsyn
Nyklerhetsnämnderna
slår under lillsyn av socialstyrelsen och har att ställa sig lill efterrättelse
de anvisningar angående verksamheten som socialstyrelsen meddelar.
Socialstyrelsen är också central myndighet för de allmänna och de
statsunderstödda enskilda vårdanstalterna. Inom övriga vårdområden är
socialstyrelsens uppgifter huvudsakligen av rådgivande och vägledande karaktär.
Styrelsen har att genom råd och anvisningar verka för att
socialhjälpsverksamheten ordnas och utvecklas på ett ändamålsenligt sätt.
Styrelsen har vidare au följa barnavårdsverksamheten i riket, atl genom råd och
anvisningar verka för all den utvecklas ändamålsenligt saml alt öva tillsyn
över barnavårdsansialter. Styrelsen är slutligen centralmyndighet för
ungdomsvårdsskolorna.
Länsstyrelserna
övervakar socialnämndernas och barnavårdsnämndernas verksamhei. 1 ShjL stadgas
sålunda att länsstyrelserna, var inom sitt län, noga skall följa tillämpningen
av lagen saml därvid se lill all socialhjälpsverksamheten ordnas och handhas
på ett ändamålsenligt sätl. Underlåter kommun atl lämna behövlig obligatorisk
socialhjälp, skall länsstyrelsen ålägga kommunen alt fullgöra sin skyldighet.
Länsslyrelsen skall även i andra fall vidta den åtgärd som man anser behövs för
all avhjälpa eventuella missförhållanden. Bestämmelser av molsvarande innebörd
finns i BvL. Länsstyrelserna biträds i dessa frågor av barnavårds- och
socialvårdskonsulenter.
Några
bestämmelser om tillsyn från länsstyrelsens sida över nykterhetsvården har
inte tagits upp i NvL. I viss mån molsvarande uppgifter ligger i stället pä
länsnykterhetsnämnderna.
2
Proposition om socialtjänsten
I
propositionen 1979/80:1 Om socialtjänsten, som överiämnades till riksdagen den
23 augusti 1979, föreslås en ny social vårdlagstiflning. Nuvarande barnavårdslag,
nykierhetsvårdslag och socialhjälpslag saml barnomsorgslag föreslås bli
ersatta av en ny socialtjänstlag, som skall vara gemensam för hela vårdområdet.
Benämningen socialvård utgår ur lagtexten. Verksamhelen kallas enligt förslaget
socialtjänst.
Helhetssynen
blir utmärkande för socialtjänsten. Det innebär bl, a. att en enskilds eller
grupps sociala situation skall ses i förhållande lill hela den sociala miljön.
Socialarbetaren skall sträva efter att finna en samlad lösning på sociala
svårigheter i den enskildes eller gruppens totala situation. Ett annat
grunddrag i reformen är au all vård och behandling inom socialtjänsten skall
Prop. 1979/80:54 81
ske
i frivilliga former. Endast när det gäller barn och ungdom behålls
möjligheterna till vård mot den enskildes vilja.
Socialtjänstlagen
föreslås fä karaktären av en målinriktad ramlag. I lagens inledande paragraf
sägs att samhällets socialtjänst på demokratins och solidaritetens grund skall
främja människornas ekonomiska och sociala trygghet, jämlikhet i levnadsvillkor
och aktiva deltagande i samhällslivet. Det heter vidare atl socialtjänsten
under hänsynstagande lill människans ansvar för sin och andras sociala
situation skall inriktas på att frigöra och utveckla enskildas och gruppers
egna resurser. Verksamheten skall bygga pä respekt för människornas
självbestämmanderätt och integritet.
Varje
kommun skall svara för socialtjänsten inom sitt område. Kommunen skall ha det
yttersta ansvarel för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp
som de behöver. För att fullgöra kommunens uppgifter inom socialtjänsten skall
det i varje kommun finnasensocialnämnd. Denna nämnd ersätter den nuvarande
lagstiftningens barnavårds-, nykterhets- och socialnämnder.
De
bestämmelser i socialtjänstlagen som hittills har nämnts bildar ramen för
socialtjänsten. Inom denna ram får kommunen i stort ordna verksamheten efter
egna förutsättningar och behov. Socialtjänstens mera betydelsefulla uppgifter
anges dock i lagen.
Inom
socialvården har man huvudsakligen arbetat med individuellt inriktade insatser.
Ökad vikt skall nu läggas vid strukturinriktade insatser som medverkan i
samhällsplaneringen, fäll- och grannskapsarbete och uppsökande verksamhet samt
åt allmänt inriktade insatser som informaiion och ätgärder som verkar för den
enskildes rätt till arbete, bostad och utbildning.
Till
de individuellt inriktade insatserna inom socialtjänsten hör omsorger om barn
och ungdom, äldre människor och människor med handikapp samt stöd och vård,
ekonomisk hjälp och annat bistånd åt familjer och enskilda som behöver det.
Av central betydelse är
beslämmelsen om den enskildes rätt UU bistånd för sin försörjning och sin
livsföring i övrigt, om hans behov inte kan tillgodoses på annat sätt. Den
enskilde skall genom biståndet tillförsäkras en skälig levnadsnivå. Biståndet
skall utformas så alt det stärker hans resurser för ett sjävlständigt liv.
I
socialtjänstlagen anges vissa riktlinjer för socialtjänsten. Det sägs att
socialnämndens insatser för den enskilde skall utformas och genomföras
tillsammans med honom och vid behov i samverkan med andra samhällsorgan och
med organisationer och andra föreningar. Socialnämnden bör i sin verksamhet
underiätta för den enskilde att bo hemma och ha kontakter med andra. Nämnden
skall kunna utse en särskild person (kontaktperson) eller familj med uppgift
atl hjälpa den enskilde och hans närmaste i personliga angelägenheter, om den
enskilde begär eller samtycker till det. Övervakning mot den enskildes vilja
skall däremot inte kunna förekomma inom social-
6 Riksdagen 1979/80. 1 saml. Nr 54
Prop. 1979/80:54 82
tjänsten.
Till
omsorgerna om barn och ungdom hör förskole- och fritidshemsverk-samhet. De
viktigaste beslämmelserna i barnomsorgslagen Hyttas över till socialtjänstlagen
utan några sakliga ändringar. I socialtjänstlagen ges socialnämnden elt
särskill ansvar all verka för att barn och ungdom växer upp under trygga och
goda förhållanden. Barn och ungdom som riskerar att utvecklas ogynnsamt skall
få det skydd och det stöd som de behöver. Om hänsynen till den unges bästa
motiverar det, skall socialnämnden söria för att den unge får vård och fostran
utanför det egna hemmet.
Inom
äldreomsorgen skall socialnämnden verka föratt äldre människor får möjlighet
att leva och bo självständigt och till en aktiv och meningsfull tillvaro i
gemenskap med andra. De nuvarande ålderdomshemmen föreslås bli ersatta av
bostäder med gemensam service (servicehus). Övergången från ett yrkesverksamt
liv skall underlättas.
I
fråga om människor med handikapp anges i lagen all socialnämnden skall verka
för att människor som av fysiska, psykiska eller andra skäl möter belydande
svårigheter i sin livsföring får möjlighet atl delta i samhällets gemenskap och
att leva som andra.
För
människor - unga eller vuxna - som behöver vårdas eller bo i annat hem än det
egna skall det finnas familjehem och hem för vård eller boende. Med familjehem
avses såväl de nuvarande fosterhemmen som andra enskilda hem. Hem för vård
eller boende blir det sammanfattande begreppet för socialtjänstens institutioner.
Det innesluter nuvarande barn- och ungdomshem, ungdomsvårdsskolor,
nykterhetsvårdsanstalter, inackorderingshem för narkotikamissbrukare m. m.
Kommunerna
och landstingskommunerna skall enligt lagförslaget ha ansvar för att behovet av
hem för vård eller boende inom socialtjänsten blir tillgodosett. Behovet av
sådana hem och ansvarel för deras inrättande och drift skall redovisas i en
plan för varje landstingskommun. Huvudmannaskapet för de nuvarande statliga
ungdomsvårdsskolorna och allmänna vårdanstalterna för alkoholmissbrukare
föreslås bli överfört till i första hand landstingskommunerna. Förhandlingar om
ett sådant överförande pågår f. n. mellan statens förhandlingsnämnd och
landstings- och kommunförbunden.
1
lagen ges särskilda regler dU skydd för underåriga. De ersätter framför allt de
nuvarande reglerna om foslerbarnsvård i barnavårdslagen. Fosterbarnsbegreppet
föresläs avskaffat. Åldersgränsen höjs från 16 till 18 år bl. a. närdet gäller
krav på socialnämndens medgivande till att barn får tas emot för vård och
fostran i hem som inte tillhör någon av hans föräldrar eller någon annan som
har vårdnaden om honom.
Den
föreslagna socialtjänstlagen innehåller också bestämmelser om
nämndorganisalionen, handläggning av ärenden och register. Kommunerna ges
möjlighet att inrätta sociala distriktsnämnder under socialnämnden. Liksom
distriktsnämnderna enligt nuvarande lagstiftning skall de främsl
Prop. 1979/80:54 83
handlägga
ärenden om vård eller andra åtgärder beträffande enskilda personer. Dislriktsnämnderna
föreslås emellertid ocksä kunna få vidgade uppgifter jämfört med nu. Om
fullmäktige beslutar det, fär socialnämnden uppdra åt dislriktsnämnderna alt
göra framställning till fullmäktige, besluta i frågor som gäller den allmänt
förebyggande verksamheten i distriktet samt ha hand om egendomsförvaltning och
personalärenden. Fullmäktige får föreskriva att distriktsnämnderna skall lämna
sina budgetförslag till socialnämnden, som med eget yttrande skall överlämna
förslagen till kommunstyrelsen.
Socialstyrelsen föresläs
ha tillsynen över socialtjänsten i riket. Till ledning för socialtjänstlagens
lillämpning skall styrelsen utfärda allmänna råd.
Länsstyrelserna föreslås
få i uppgift atl följa lagens lillämpning, informera och ge råd till
allmänheten i frågor som rör socialtjänsten, biträda socialnämnderna i deras
verksamhet och se till att nämndema fullgör sina uppgifter på elt
ändamålsenligt sätt. En särskild social enhet inrättas vid länsstyrelserna.
Socialtjänstlagen
föreslås slutligen innehålla bestämmelser om rätt för den enskilde att hos
länsrätten överklaga socialnämndens beslut i ärenden om rätt till bistånd m. m.
En fristående/ag med
särskilda bestämmelserom vård av unga(L VU) föreslås för att garantera behövlig
vård när sådan inte kan ges med den unges eller föräldrarnas samtycke.
Bestämmelserna ersätter i viss utsträckning barnavårdslagens bestämmelser om
omhändertagande för samhällsvård. Vård med stöd av LVU skall beredas den som är
under 18 år, om brister i omsorgen om den unge eller hans egel beteende medför
risker för hans hälsa eller utveckling. Förden som behöver vård p. g. a. sitt
beteende kan vård med stöd av lagen beslutas tills den unge fyller 20 år.
Värd
med stöd av LVU beslutas av länsrätten efter ansökan av socialnämnden. Kan länsrättens
beslut inte avvaktas, får nämnden i vissa fall besluta att omedelbart
omhänderta den unge. Sådana beslut skall underställas länsrättens prövning.
Beslut
om omhändertagande eller om värd enligt lagen medför rätt för socialnämnden att
bestämma hur vården skall ordnas och var den unge skall vistas under värdtiden.
Nämnden skall noga följa vården av den unge och regelbundet pröva om värden
enligt lagen kan upphöra. I fräga om unga som bereds vård p. g. a. sitt eget
beleende skall nämnden minst en gäng i halvåret pröva om vården kan upphöra.
När värd enligt lagen inte längre behövs, skall nämnden förklara värden
avslutad.
När
det gäller personer över 20 år skall det inte längre vara möjligt att besluta
om vård utan samtycke enligt sociallagstiftningen. I stället föreslås att lagen
(1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk värd i vissa fall (LSPV) skall
kompletteras med vissa bestämmelser om missbrukare.
Enligt
lagförslaget skall den som är beroende av alkohol eller narkotika och till
följd härav är i trängande behov av avgiftning och annan psykiatrisk vård i
Prop. 1979/80:54 84
samband
med denna kunna beredas vård oberoende av samtycke, om utebliven vård skulle
innebära allvariig fara för hans hälsa eller liv eller för nägon annans
personliga säkerhet eller hälsa. Vård med stöd av lagen skall kunna pågå i
högst fyra veckor. Som regel skall sjukhuset meddela socialnämnden om intagning
av en missbrukare. Socialnämnden blir skyldig att upprätta en plan för den värd
som missbrukaren kan behöva efter det att sjukhusvistelsen har upphört. Vid
överklagande av beslut om intagning för värd enligt den nya regeln gäller en
rätt tili särskilt snabb besvärsprövning.
Brottsbalkens
bestämmelse om överiämnande för vård enligt barnavårdslagen som påföljd för
brott av unga ersätts av överiämnande för vård inom socialtjänsten.
Bestämmelsen om överiämnande för vård enligt lagen om nykterhetsvård upphör att
gälla. Den nya socialtjänstlagen medför också följdändringar i ett stort antal
andra lagar.
Samtliga
lagförslag föreslås träda i kraft den I januari 1981. Propositionen beräknas
kunna behandlas under riksmötet 1979/80.
3
Särskilt om de sociala distriktsnämnderna
Redan
nu ger lagen (1970:296) om social centralnämnd m. m. (SCL) kommunerna möjlighet
atl inrätta tvä eller flera lokala nämnder, sociala dislriktsnämnder, för
handläggning av vissa ärenden enligt främst socialhjälpslagen, bamavårdslagen
eller nykterhetsvårdslagen. Förutsättningen för att inrätta distriktsnämnder är
dock att kommunen enligt samma lag har beslutat atl de uppgifter som ankommer
pä socialnämnd, barnavårdsnämnd och nykterhetsnämnd enligt gällande
författningar skall has om hand av en för de tre vårdområdena gemensam social
centralnämnd.
Distriktsnämndernas
kompetens bestäms i 4 § SCL. Där sägs atl del ankommer på social distriktsnämnd
att avgöra ärenden som avser värd och behandling eller annan åtgärd beträffande
enskild person enligt ShjL, BvL eller NvL. Fullmäktige fär uppdra åt
distriktsnämnden att även i övrigt avgöra ärenden som avser vård och behandling
eller annan åtgärd beträffande enskild person. Del sistnämnda kan t. ex. avse
ärenden om bidragsförskott och allmänna barnbidrag, ärenden om fördelning av
platser vid ålderdomshem m. m.
Distriktsnämnd
lär inte göra framställning och avge yttrande till fullmäktige. Detta
förbehålls den centrala nämnden,
1
prop, 1970:121 med förslag till lag om social centralnämnd m, m, (s. 37) angavs
följande om kompetensfördelningen mellan en social centralnämnd och
distriktsnämnderna: "I de kommuner där distriktsnämnder inrättas kommer
centralnämnden huvudsakligen att svara för organisation, administration och
ekonomisk förvaltning, för samordning, information och uppföljning beträffande
socialvårdsverksamhelen, för planeringen inom socialvårdssektorn, för socialvårdens
medverkan i den allmänna samhälls-
Prop.
1979/80:54 85
planeringen
samt för ett allmänt förebyggande arbete i syfte att motverka uppkomsten av
sociala störningar,"
Enligt förslaget till
socialtjänstlag (prop. 1979/80:1) skall det föratt fullgöra kommunens uppgifter
inom socialtjänsten finnas en socialnämnd i varje kommun (4 §),
Kommunfullmäktige fär besluta att i kommunen inrätta tvä eller flera sociala
dislriktsnämnder, var och en för ett geografiskt distrikt (41 §). De sociala
dislriktsnämnderna avgör ärenden som enligt SCL eller annan författning
ankommer på socialnämnden och som avser värd eller någon annan åtgärd
beträffande enskild person, om inte fullmäktige har beslutat annoriunda
beträffande en viss grupp av ärenden. Möjligheten för fullmäktige att begränsa
nämndens kompetens motiveras med atl det kan vara lämpligt att frågor, som
gäller hur kommunens gemensamma resurser skall utnyttjas, t, ex, fördelning av
platser i förskola och servicehus, kan handläggas centralt.
Vidare fär distriktsnämnderna
enligt lagförslaget (44 §) göra framställning till fullmäktige, besluta i
frågor som gäller den allmänt förebyggande verksamhelen i distriktet, handha
förvaltning och verkställighet i fräga om egendom som annars förvaltas av
socialnämnden samt handlägga frågor om anställning, ledighet, vikariat eller
skiljande från tjänsl samt andra frågor beträffande personal inom
distriktsnämndens verksamhetsområde. Som förutsättning för atl distriktsnämnden
skall ha denna kompetens gäller dock den viktiga föreskriften atl socialnämnden
skall ha uppdragit åt distriktsnämnden att handha sådan fråga och att
fullmäktige dessförinnan skall ha givit socialnämnden befogenhet atl lämna
sådant uppdrag. I fråga om budgetframställningar ges den ytterligare regeln att
fullmäktige får föreskriva att distriklsnämnd alllid skall lämna sådan
framslällning försl till socialnämnden, som sedan med eget yttrande skall
överiämna förslagen till kommunstyrelsen.
Genom
den föreslagna regleringen öppnas möjlighet att ge de uppgifter som enligt
huvudregeln ankommer pä socialnämnden åt dislriktsnämnder. Vad gäller andra
uppgifter än de som avser enskilda personer fömtsätter en sådan ordning dock
beslut av både fullmäktige och socialnämnden. Vidare begränsas kompetensen till
atl avse frågor knutna till distriktsnämndens geografiska distrikt. Om
distriktsnämnder inrättas skall de vara minst två. Distrikten skall täcka
kommunens hela yta.
Föredragande
departementschefen anför i prop. 1979/80:1 bl. a. följande (s. 558):
"Enligt
den nyligen beslutade lagen (1979:408) om vissa lokala organ i kommunerna får
kommunfullmäktige tillsätta lokala organ i kommunema. Fullmäktige bestämmer de
lokala organens uppgifter och verksamhetsområden. Det innebär alt om en
ceniral nämnd och distriktsnämnder har inrättats, så ankommer det pä
fullmäktige att bestämma kompetensfördelningen mellan dem. Om fullmäktige pä
motsvarande sätt för den specialreglerade förvaltningen som socialtjänsten
ulgör skulle ges ensam behörighet alt
Prop. 1979/80:54 86
fastställa
kompetensfördelningen mellan socialnämnden och distriktsnämnderna, skulle del
självständiga ansvar som bör tillkomma socialnämnden kunna tunnas ut.
Fullmäktige skulle med en sådan ordning formellt kunna överföra sådana
uppgifter lill distriktsnämnderna att socialnämnden inte kunde utöva ett
övergripande ansvar.
Del
har inte ansetts au den specialreglerade förvaltning som socialtjänsten utgör
bör jämställas med den kommunallagsreglerade förvaltningen. Inom denna
förvaltning råder det full frihet för kommunen alt tillsätta de nämnder som
behövs och med de uppgifter som fullmäktige fastställer. För denna oreglerade
förvaltning kan det därför sägas vara principiellt riktigt att fullmäktige
också skall ensam reglera uppgiftsfördelningen mellan centralnämnd och
distriktsnämnder. För den specialreglerade förvaltningen gäller däremot som
regel en skyldighet för kommunen att tillsätta nämnder för att fullgöra
uppgifter som anges i särskild lagstiftning. Med en lagstiftning, som
förutsätter alt det inom kommunen skall finnas en nämnd som har det
övergripande ansvaret för verksamheten, har det inte ansetts kunna förenas en
rätt för fullmäktige att självständigt besluta i fräga om kompetensfördelningen
mellan en sådan central nämnd och distriktsnämnden."
4
Överväganden
Socialvården
skiljer sig alltså från övriga speciallagsreglerade verksamhetsområden på det
sättet att där redan finns en lagstiftning som medger att kommunen inrättar
lokala organ, sociala distriktsnämnder, låt vara att reglerna i vissa avseenden
skiljer sig från 1979 års lagstiftning om lokala organ.
Kommunernas sociala
verksamhet står samtidigt inför en genomgripande omdaning inte minst
lagsiiftningsmässigi. Från den 1 januari 1981 skall det gälla en enhetlig
lagstiftning med en socialnämnd för hela den nya socialtjänsten. Möjlighetema
att inrätta två eller flera distriktsnämnder behålls, men distriktsnämndernas
kompetens utvidgas kraftigt i linje med vad som gäller enligt lagen om vissa
lokala organ i kommunerna. En viktig skillnad i förhållande till den senare
lagen är att det i socialtjänstlagen har lagls på den cenlrala nämnden all
efter kommunfullmäktiges beslut uppdra åt distriktsnämnderna att i
socialnämndens ställe handlägga andra uppgifter än sädana som gäller vård m. m.
av enskild person.
Regeringen
har alltså helt nyligen tagit ställning för ett system med lokala organ inom
den nya socialtjänsten. Det kan mot den bakgrunden inte gäma komma i fråga all
föreslå en försökslagsliftning som skulle träda i kraft ett är tidigare och som
skulle innebära viktiga avsteg från principerna i det redan överiämnade
propositionsförslaget. Som framgår av det tidigare citerade
departementschefsuttalandet när det gäller frågan om alt behålla ett övergripande
ansvar hos socialnämnden finns det principiella skillnader mellan
kommunallagsreglerade och specialreglerade nämnder som åtminstone för
Prop. 1979/80:54 87
socialvårdens
(socialtjänstens) del motiverar en något annoriunda reglering än den som
riksdagen har beslutat skall gälla beträffande kommunallagsreglerade nämnder
fr. o, m, 1980,
Inte heller kan man gärna
tänka sig att riksdagen - utan att ha hela socialtjänstpropositionen till
bedömning - i höst med ett beslut om lokala organ som innefattar ocksä
specialreglerade nämnder skulle föregripa ett ställningstagande till
socialtjänstpropositionens förslag i dessa delar, i varje fall inte om
förslagen skulle skilja sig åt på viktiga punkter. Ev. hinner riksdagen inte
besluta om socialtjänstproposilionen förrän efter årsskiftet.
Men det anförda behöver å
ändra sidan inte innebära att de sociala nämnderna måste lämnas utanför en
utvidgad tillämpning av lagen om vissa lokala organ i kommunerna. Det bör vara
möjligt atl i viss utsträckning anpassa den gällande sociallagstiftningen till
lagstiftningen om lokala organ. Det enklaste vore alt införa de regler som
föresläs i socialtjänstlagen redan den 1 januari 1980 förden nuvarande
nämndorganisationen. Kommunerna skulle då få möjlighet att i belydande
omfattning föra över den centrala nämndens uppgifter på distriktsnämnder, men
med den skillnaden att man behöll ett Övergripande ansvar för centralnämnden.
Man skulle vidare kunna öppna möjlighet alt lägga över uppgifter från
skolstyrelse, hälsovårdsnämnd osv, på de sociala distriktsnämnderna.
Konstruktionen med den sociala centralnämndens övergripande ansvar möjliggör
däremot knappast att sociala uppgifter skulle läggas på lokala organ enligt
lokalorganslagen.
För
att åstadkomma en skisserad anpassning av reglerna i sociallagarna till
lagstiftningen om lokala organ kan man tänka sig att socialvården undantas i
den lagstiftningen och att SCL i stället omarbetas. En annan utväg är att
upphäva SCL ett är tidigare än som var tänkt och föra in de nya
"SCL-reglerna" i lagen om vissa lokala organ i kommunerna. Det är dock
troligt att det senare alternativet medför onödigt stora ingrepp i den nya
lagen.
Slutligen
bör även följande anmärkas.
Om
man trots vad här har sagts genom en särskild lagstiftning vill göra det
möjligt för kommunfullmäktige att fritt lägga ut barnavårdsnämndens, socialnämndens
och nykterhetsnämndens uppgifter på lokala organ - etl eller flera - kommer SCL
att lä en egendomlig ställning, SCL fömtsätter att om en kommun väljer att
lägga dessa nämnders uppgifter på en central nämnd, så måste de
dislriktsnämnder som kommunen också kan inrätta enligt SCL se ut på ett visst
sätt. Distriktsnämnderna är reglerade både till antal, områden och uppgifter.
Vidare skall de obligatoriskt handlägga vissa uppgifter enligt ShjL, BvL och
NvL. SCL ger alltså inte någon valfrihet åt fullmäktige i dessa avseenden. Det
torde därför vara önskvärt för att inte säga nödvändigt att, vilken lösning som
än väljs, göra ändringar ocksä i SCL för att anpassa den till en
lokalorganslag. Underlåter man detta skulle man fä två med varandra konkurrerande
lokalorgansystem, något som är ägnat att enbart skapa förvirring både hos
kommunerna själva, hos andra myndigheter och hos allmänheten.
Prop. 1979/80:54 88
Bilaga
2
PM
OM HÄLSOVÅRDSNÄMNDEN
1 Organisationen
inom den allmänna hälso- och miljövården
Central
och regional organisation
Ett
flertal myndigheter har ålagts hälso- och miljövårdande uppgifter. Den
organisation som nu finns byggdes till största delen upp under 1960-talet.
Organisationen
är uppdelad på nivåer-central, regional och lokal nivå. På regeringsnivå berörs
flera departement, men hälso- och miljövårdsfrågor handläggs framför allt av
jordbruks- och socialdepartementen. Tillsyn som rör hälsovård och miljövård
bedrivs av myndigheter pä central och regional nivå och i de flesta fall även av
lokala myndigheter.
Den
cenlrala tillsynen utövas främst av socialstyrelsen, statens livsmedelsverk,
statens naturvärdsverk, arbetarskyddsstyrelsen och lantbruksstyrelsen,
Hälso-
och miljövärdsorganisationen kan översiktligt redovisas enligt efterföljande
figur.
Utöver
de myndigheter som angivits i figuren ovan har bostadsdepartementet och
statens planverk betydande uppgifter när det gäller markanvändning och
byggnader.
Länsstyrelsen
har på regional nivå ansvaret för plan- och byggnadsväsendet, naturvård,
miljöskydd och allmän hälsovård. Länsstyrelsen är tillsynsmyndighet enligt
miljöskyddslagen och på regional nivå enligt hälsovårdsstadgan m, n,
författningar.
Yrkesinspektionen
har kontakt med de kommunala tillsynsmännen som oftast är hälsovårdsinspektörer.
Länsläkarorganisationen
har bl. a. till uppgift att verka för den allmänna hälsovårdens främjande.
Organisationen biträder länsstyrelsen i frågor som rör den allmänna hälsovården
men är underställd socialstyrelsen.
2 Hälsovårdsnämnden
Hälsovårdsnämnden
är den myndighei som på den lokala nivån har ålagts hälso- och miljövårdande
uppgifter. 1 ett flertal författningar ges bestämmelser om uppgifter som del
ankommer på nämnden att fullgöra. Dessa bestämmelser-i lagstiftningen anger
emellertid endasl de uppgifter som en nämnd är skyldig att fullgöra. Ingenting
hindrar atl en kommun ålägger sin hälsovårdsnämnd att fullgöra även andra
arbetsuppgifter än de som föreskrivs i lag eller annan författning, Detla
förekommer också i flera kommuner, I vissa kommuner meddelar hälsovårdsnämnden
hälsoupplysning och liknande uppgifter av individuellt sjukdomsförebyggande
natur.
opaginerad Kontrollera mot PDF
u
.-*
c
ti
e
u
ta
C3
'ö
O.
9,
IU
o
c
IU
_L
.2
H
CA
opaginerad Kontrollera mot PDF
u
*.»
c
E
3
s
2
ä
o
(U
»-.1
T3
31 Z > >
n>
cn
T)
.Sti
>
J
E
>
opaginerad Kontrollera mot PDF
VI
T3
to
C
s
.:
c
ta E
(U
E
ffi
c
ta a. u o
C
a
tn
! «
«
T)
T3
H
tn
VI
c
0)
C
c o
>-
tn
Prop. 1979/80:54 90
Flera
kommuner har ålagt sin hälsovårdsnämnd att svara för omfattande insatser
beträffande planering och utredningar inom miljövårdsområdet.
Hälsovårdsnämndens
arbetsuppgifter kan indelas i följande ämnesområden: bostadshygien, hygien
inom offentliga lokaler, livsmedelshygien, yrkeshygien (kommunal tillsyn),
epidemibekämpning, djurskydd, miljöskydd och leknisk hygien. Vidare ingår i
nämndens arbetsuppgifter även information till allmänheten, granskning av
planer som rör den fysiska planeringen, byggnadslovsärenden, remissbehandling
av ärenden som rör miljöskyddslagen och övriga remisser i frågor som rör
nämndens verksamhetsområde. 1 en del kommuner har planerings- och
utredningsarbetet som avser olika miljövårdsinsatser ökat väsentligt under
senare år.
De
förfallningsreglerade uppgifterna för hälsovårdsnämnden återfinns som ovan
angetts i ett flertal skilda författningar. Den centrala författningen för
hälsovårdsnämndens del är hälsovårdsstadgan (1958:663). I denna stadga finns de
gmndläggande bestämmelserna för hälsovårdsnämnden.
2.1
Huvuddragen i gällande hälsovårdsstadga - hälsovårdsnämndens organisation och
allmänna uppgifter
Nu
gällande hälsovårdsstadga (1958:663) trädde i kraft den 1 januari 1960, då den
ersatte 1919 års hälsovårdsstadga. Till gmnd för stadgan ligger ett betänkande
(SOU 1953:31) av 1948 års hälsovårdsstadgekommitté och propositionen nr B 46 år
1958 med förslag till ny hälsovårdsstadga.
Hälsovårdsstadgan
är indelad i 15 kapitel. Där finns bestämmelser om hälsovårdsnämnd, bostad,
samlingslokal, hotell och pensionat, badinrättning, frisersalong, lokal för
hygienisk behandling, vattenförsörjning och vattenundersökning, åtgärder mot
vatten- och luftförorening m, m., klosett och urinoar, hållande av djur,
anläggning och upplag för industriell verksamhet m, m., hälsovårdsordning,
hälsovårdskontroll samt om ansvar och besvär.
Hälsovårdsstadgans
bestämmelser kan kompletteras med föreskrifter som utfärdas i lokal
hälsovårdsordning. Sådana lokala hälsovärdsförordningar har utfärdats i
samtliga kommuner.
Hälsovårdsstadgan
har sedan sin tillkomst ändrats vid fiera tillfällen. En betydelsefull ändring
gjordes är 1969 i samband med miljöskyddslagens tillkomst. Före år 1969 skulle
hälsovårdsnämnden enligt 38 § vidla åtgärder endast för att motverka
vattenförorening. Genom ändringen fick nämnden motsvarande skyldighet även när
det gäller luftförorening, buller och andra sådana störningar. 1 samband med
den nya livsmedelslagstiftningen år 1971 skärptes bestämmelserna beträffande
kommunernas skyldighet att anställa hälsovårdsinspektör Vidare ändrades är 1977
en del bestämmelser av huvudsakligen organisatorisk arl för att överensstämma
med de nya bestämmelserna i kommunallagen (1977:179), De sistnämnda ändringarna
hade till syfte att minska den statliga styrningen och detaljkontrollen av bl,
a.
Prop. 1979/80:54 91
hälsovårdsnämnden.
Ett
grundläggande begrepp i hälsovårdsstadgan är sanitär olägenhet, I nästan
samtliga avsnitt i stadgan finns bestämmelser om att olika anordningar skall
vara så utförda, underhållasellerskötas att sanitärolägenhet inte uppstår.
Hälsovårdsstadgans
bestämmelser är lillämpliga i hela riket. Inom hälsovårdslälorl förekommer
vissa strängare föreskrifter vad gäller sanitära förhållanden. Med
hälsovärdstätort menas stads- och byggnadsplanelagl område. Bestämmelsema om
hälsovårdstätort kan genom föreskrift i en lokal hälsovårdsordning utvidgas
till alt gälla även andra områden inom kommunen. Stadgan äger inte utan
särskill förordnande tillämpning inom försvarsmakten.
Kommunen
ansvarar för den allmänna hälsovården inom kommunen. Det innebärbl. a. att
kommunen ärskyldig att bevilja anslag till den verksamhet, som behövs för
tillsynen över den allmänna hälsovården. Enligt hälsovårdsstadgan skall det i
varie kommun finnas en hälsovårdsnämnd, som har att utöva det närmaste
inseendet över den allmänna hälsovården inom kommunen.
Hälsovårdsnämnden
skall ägna uppmärksamhet åt den allmänna utvecklingen inom kommunen i
hälsovårdshänseende samt verka fören förbättrad hälsovård och därvid upprätta
de förslag och göra de framställningar som är påkallade. Den skall samarbeta
med andra myndigheter, lämna allmänheten råd och upplysningar i
hälsovårdsfrågor samt övervaka att hälsovårdsstadgan och övriga föreskrifter
angående den allmänna hälsovården efterlevs.
Genom
hänvisning i hälsovårdsstadgan till kommunallagen (1977:179) har åtskilliga av
de bestämmelser som gäller för kommunallagsreglerad nämnd gjorts tillämpliga på
hälsovårdsnämnden. Vissa betydelsefulla skillnader föreligger dock, 1 följande
avseenden gäller andra regler för hälsovårdsnämnden. Ledamöterna och
suppleanterna i nämnden väljs av kommunfullmäktige till det antal som
fullmäktige bestämmer. Antalet ledamöter får dock inte vara mindre än fem och
antalet suppleanter bör vara minst lika stort som antalet ledamöter.
Ledamöterna och suppleanterna i nämnden väljs för tre är. - I Stockholms kommun
väljs dock ledamöter och suppleanter åriigen. -Beträffande jäv tillämpas de
bestämmelser härom som ges i 4 och 5 §§ förvaltningslagen (1971:290). I övrigt
gäller samma regler för hälsovårdsnämnd som för kommunallagsreglerad nämnd.
I
kommuner med mer än 40 000 invånare skall det finnas en eller flera
stadsläkare, som har att biträda nämnden i tillsynen över den allmänna
hälsovården. Om det anses behövligt bör sådan eller motsvarande läkare även
finnas i annan kommun med minst 15 000 invånare. Härutöver skall
hälsovårdsnämnd biträdas av en eller flera hälsovårdsinspektörer med särskild
utbildning. Det åligger nämnden au åriigen upprätta en berättelse angående det
allmänna hälsotillståndet i kommunen.
1
sin verksamhet äger hälsovårdsnämnd meddela de föreskrifter, förelägg-
Prop. 1979/80:54 92
anden
eller förbud som behövs för all förebygga eller undanröja sanitär olägenhel.
Föreläggande eller förbud får förenas med vite. Nämnden äger också låta vidla
åtgärd på den försumliges bekoslnad. Dock får uppdrag åt avdelning,
ledamot/suppleant eller tjänsteman att på nämndens vägnar fatta beslut ej
omfatta befogenhet att besluta om föreläggande vid vite eller om verkställande av
åtgärd på den försumliges bekostnad. Nämnden kan i fall där så är nödvändigt
begära handräckning av polismyndighet. Bland nämndens åligganden finns
skyldighet alt inom hälsovärdstätort utföra återkommande besiktning av
bostäder, samlingslokaler m, m. I ärenden av byggnadsteknisk art skall
hälsovårdsnämnd bereda byggnadsnämnd tillfälle att yttra sig. Hälsovårdsnämnd
får kalla var och en som bor eller uppehåller sig inom kommunen till
inställelse inför nämnden. 1 kallelsen får nämnden föreskriva vite.
Behövs ytterligare
föreskrifter utöver dem som finns i hälsovårdsstadgan kan sådana meddelas i en
lokal hälsovårdsordning. En lokal hälsovärdsord-ning antas av kommunfullmäktige
pä förslag av hälsovårdsnämnden eller efter det nämnden har hörts. En lokal
hälsovärdsordning blir gällande först sedan den fastställts av länsstyrelsen.
Till ledning för de lokala hälsovårdsordningarna har regeringen fastställt en
normalhälsovårdsordning. Föreskrifterna i en lokal hälsovårdsordning får inte
utan särskilda skäl avvika frän motsvarande bestämmelse i
normalhälsovärdsordningen.
Tillsynen
över efterievnaden av hälsovårdsstadgan utövas av hälsovårdsnämnderna lokalt
och länsstyrelserna regionalt. Den högsta tillsynen över den allmänna
hälsovården tillkommer socialstyrelsen och statens livsmedelsverk med den
fördelning dem emellan som stadgas i ämbetsverkens instruktioner.
Beslut
av hälsovårdsnämnd kan överklagas hos länsstyrelsen. Tillsynsmyndighet kan
förordna att dess beslut skall följas ulan hinder av att det överklagats.
Även
i andra författningar åläggs hälsovårdsnämnden arbetsuppgifter. Nämndens
uppgifter enligt dessa författningar avser emellertid huvudsakligen speciella
uppgifter, varför författningarna redovisas under rubriken hälsovårdsnämndernas
speciella uppgifter.
2.2
Hälsovårdsnämndens speciella uppgifter
Hälsovårdsnämndens
allmänna uppgifter anges huvudsakligen i hälsovårdsstadgan. Nämndens speciella
eller särskilda uppgifter framgår däremot av, förutom av hälsovårdsstadgan, ett
flertal lagar och andra författningar. Under denna mbrik göres en genomgång av
de bestämmelser i dessa lagar och andra författningar som ålägger nämnden
speciella uppgifter. Nedan redovisas bestämmelserna författningsvis.
Prop. 1979/80:54 93
2.2.1
Hälsovårdsstadgan (1958:663)
Enligt
13 § skall hälsovårdsnämnden åriigen upprätta en berättelse angående det
allmänna hälsotillståndet under nästföregående år samt angående nämndens
verksamhet under samma tid.
1 14 § stadgas att det
ankommer på hälsovårdsnämnden att anta stadsläkare, om sädan skall anställas i
kommunen. Fullmäktige kan dock förbehålla sig rätten alt anta stadsläkare.
Hälsovårdsnämnden
skall också anställa en eller flera hälsovårdsinspektörer.
Av
23 § framgår all länsstyrelsen, innan den meddelar förordnande om vattenundersökning
i vissa fall, skall bereda hälsovårdsnämnden tillfälle att yttra sig.
Vidare kan
hälsovårdsnämnden med stöd av 33 § tredje stycket förordna att
fysikalisk-kemisk undersökning av vatten skall ske oftare än vad som anges i
första och andra styckena av nämnda paragraf 1 34 § har nämnden getts samma
behörighet beträffande bakteriologisk undersökning av vatten.
Enligt
36 § skall den som har utfört en vatienundersökning upprätta protokoll över
undersökningen och tillställa hälsovårdsnämnden en avskrift av protokollet i
två exemplar.
I 37 v) andra stycket
stadgas att om det finns skäl att anta, att den som är sysselsatt med arbete
vid anläggning för rening av vatten är behäftad med sjukdom eller smitta, som
genom vatten kan överföras till andra människor, är han skyldig att efter
anmodan av hälsovårdsnämnden pä kommunens bekoslnad undergå läkarundersökning.
I
38 § har hälsovårdsnämnden uttryckligen ålagts skyldighet att tillse, atl
erforderiiga och skäliga åtgärder vidtas för att motverka vattenförorening, luftförorening,
buller och andra sådana störningar inom kommunen. Med stöd av 40 § kan
hälsovårdsnämnden medge dispens frän kravet pä att urin, diskvatten och annan
flytande orenlighet, som lätt kan övergå i förruttnelse, skall avledas i sluten
avloppsledning inom hälsovärdstätort.
Av
42 § framgår atl skriftlig anmälan skall göras till hälsovårdsnämnden innan man
påbörjar en sluten avloppsledning, som ej är avsedd att allenast föra
avloppsvattnet till en allmän avloppsanläggning.
1 46 § ges en bestämmelse
om att vattenklosett samt klosett och urinoar, som är avsedda atl upplåtas för
begagnande mot avgift, inte får anordnas utan tillstånd av hälsovårdsnämnden.
Enligt
55 och 56 §§ skall kommunen tillse att ätgärder vidtas för att bekämpa rättor
och möss. Eftersom uppgiften ålagts kommunen läggs den ofta på
hälsovårdsnämnden.
I
61 v) föreskrivs alt skriftlig anmälan skall göras till hälsovårdsnämnden innan
stall, ladugård eller annat dylikt förvaringsrum för djur, gård för att hålla
pälsdjur eller hundar, gödselstad eller annan upplagsplats för djurspill-
Prop.
1979/80:54 94
ning
anordnas inom hälsovärdstätort.
Av
68 § framgår att lokal hälsovårdsordning antas av kommunfullmäktige på förslag
av hälsovårdsnämnden eller efter dess hörande.
Enligt
70 § första stycket får hälsovårdsnämnden för särskilda fall meddela de
föreskrifter, som utöver hälsovårdsstadgan eller den lokala hälsovårdsordningen
behövs för att förebygga eller undanröja sanitär olägenhet vid viss verksamhet
eller i samband med att plats och lokal till vilka allmänheten äger tillträde
utnyttjas. Visar det sig att det föreligger behov av allmänna föreskrifter i
sädant eller annat hänseende, skall nämnden enligt andra styckel samma paragraf
anmäla förhållandet till kommunfullmäktige.
Hälsovårdsnämndens
befogenhet att meddela föreläggande och förbud regleras i 71 §. Enligt denna
paragraf får nämnden antingen omedelbart eller efter råd eller uppmaningar och
skäligt anstånd meddela föreläggande och förbud, som behövs för all
hälsovårdsstadgan, lokal hälsovårdsordning eller föreskrift som meddelals av
nämnden enligt 70 § hälsovårdsstadgan skall efterlevas.
Enligt
72 § får hälsovårdsnämndens beslut enligt 71 § avse bl, a,
a)
föreläggande att inom viss tid
vidta åtgärd för att undanröja bristfällighet hos byggnad eller annan egendom;
b)
förbud mot att använda lägenhet
eller lokal för avsett ändamål under den tid dessa är behäftade med brister;
c)
förbud mot att lägenhet bebos
av mer än visst antal personer eller av minderårig eller under viss årstid;
d) förbud
mot att bada utomhus på viss plats;
e) förbud
mot all hämta is på viss plats samt mol att lill kommunen införa
is, som upptagits pä viss plats utom kommunen;
0 förbud
mol att använda avloppsledning, klosett och urinoar;
g) förbud mot att hålla djur; saml
h) förbud tillsvidare mot
verksarnhet vid anläggning för industri, hantverk och annan näring. Detta
gäller dock endasl om nämnden försl har förelagt åtgärder för att undanröja en
svår sanitär olägenhet och sådana åtgärder inte vidtagits inom föreskriven tid.
Vidare får
hälsovårdsnämnden efter samråd med brandmyndigheten meddela föreläggande att
avstänga vatten från vattenförsörjningsanläggning som är otjänligt för sådant
ändamål som anges i 29 § första styckel hälsovårdsstadgan och vars användande
kan medföra uppenbar hälsofara. Nämnden fär också meddela förbud mot att hämta
vatten vid sådant vattenhämtningsställe där vaunet har sådan beskaffenhet som
nyss sagts. Vidare får nämnden meddela förbud mol au använda vatten som inte
har kokats.
1 73
§ andra stycket föreskrivs att har hälsovårdsnämnden meddelat
föreläggande eller förbud mot ägare av en byggnad, en anläggning eller ett
upplag fär nämnden ålägga ägaren atl vid en försäljning omedelbart lämna
nämnden uppgift om den nya ägarens namn och adress.
Prop. 1979/80:54 95
I
74 § ges en bestämmelse om att hälsovårdsnämnden skall bereda byggnadsnämnden
tillfälle att yttra sig innan hälsovårdsnämnden meddelar föreläggande eller
förbud som avser ålgärd av byggnadsteknisk nalur.
Enligt
75 § första stycket får hälsovårdsnämnden föreskriva vite för det fall någon
inte rättar sig efter nämndens föreläggande eller förbud. Med stöd av andra
stycket samma paragraf får nämnden under vissa givna förutsättningar låta
verkställa ett arbete eller en ålgärd på bekostnad av den som varit försumlig.
- Som ovan framgått tillkommer de befogenheter som anges i 75 § endast
hälsovårdsnämnden i sin helhet och kan således inte delegeras till avdelning,
ledamot/suppleant eller tjänsteman i nämnden.
Av
76 § framgår att återkommande besiktningar av bostäder och andra i paragrafen
angivna lokaler skall utföras genom hälsovårdsnämndens försorg inom
hälsovårdstätort.
Enligt 77 § åligger det
hälsovårdsnämnden atl, om orsaken till sanitär olägenhet inom kommunen står att
finna i en annan kommun, hänvända sig till hälsovårdsnämnden i den andra
kommunen för att få denna nämnd att vidla de åtgärder som behövs för att
undanröja olägenheten. Skulle olägenheten ändock kvarstå skall förhållandet
anmälas till länsstyrelsen.
Med
stöd av 78 § kan hälsovårdsnämnden, föratt fullgöra sin verksamhet, kalla var
och en som bor i eller på annat sätt uppehåller sig i kommunen att inställa sig
inför nämnden.
I 80
§ ges en bestämmelse om att det åligger polisiriyndigheten att lämna
hälsovårdsnämnden biträde och behövlig handräckning.
Enligt
81 § får länsstyrelsen förelägga vite vid sin tillsyn över att kommuner,
hälsovårdsnämnder och särskilda befattningshavare fullgör sina åligganden vad
gäller den allmänna.hälsovården.
I
82 § första stycket ges bestämmelser om att den som utövar lillsyn över den
allmänna hälsovården äger tillträde till bostäder, lokaler och områden som han
i tjänsten behöver besöka. Påkallas del av tjänsten äger han också rält att där
företa undersökning. I andra stycket samma paragraf ges bestämmelser om tystnadsplikt
för den som utövar eller har utövat tillsyn eller har anlitats som biträde vid
sädan tillsyn.
Av
86 § försia stycket framgår att hälsovårdsnämndens beslul enligt
hälsovårdsstadgan eller en lokal hälsovårdsordning överklagas hos länsstyrelsen.
- Det är här sålunda fråga om förvaltningsbesvär . - I fjärde stycket nämnda
paragraf stadgas att myndighet får förordna atl dess beslut skall gälla utan
hinder av att det överklagats,
2.2.2
Normalhälsovårdsordning (fastställd senast 1971-10-08)
Bestämmelser
om hälsovårdsordning finns i 13 kap, 65-69 §§ hälsovårdsstadgan (1958:663), En
kommun kan med stöd av dessa bestämmelser meddela ytteriigare föreskrifter -
utöver vad som sägs i hälsovårdsstadgan -avseende den allmänna hälsovården.
Föreskrifterna skall meddelas i lokal
Prop. 1979/80:54 96
hälsovårdsordning
och avse kommunen eller del av kommunen. Det skall vara fråga om föreskrifter
som är nödvändiga för alt komma till rätta med eller för att förebygga sanitär
olägenhet inom etl visst område. Föreskrifterna fär inte röra förhållanden som
regleras genom annan allmän författning. När en föreskrift meddelas i lokal
hälsovårdsordning skall tillses att onödigt tvång inte läggs pä allmänheten
eller eljest obefogad inskränkning görs i den enskildes frihet,
I hälsovårdsstadgan
föreskrivs att regeringen, till ledning för utarbetande av en lokal
hälsovårdsordning, skall fastställa en normalhälsovårdsordning. Vidare
föreskrivs atl en föreskrift i en lokal hälsovärdsordning inte utan särskilda
skäl fär väsentligen avvika från molsvarande bestämmelse i
normalhälsovärdsordningen.
Samtliga
kommuner i landet har antagit en lokal hälsovårdsordning.
Nedan
redovisas de bestämmelser i normalhälsovärdsordningen enligt vilka
hälsovårdsnämnden åläggs speciella uppgifier.
Skriftlig
anmälan skall göras till hälsovårdsnämnden innan frisersalong eller annan lokal
som avses i hälsovårdsstadgan tas i bruk. Den som övertar sådan lokal skall
genast anmäla detta till hälsovårdsnämnden (7 §).
Hälsovårdsnämnden
bestämmer beskaffenheten av behållare för torrklo-sett eller urinoar utan
anslutning till avloppsledning (8 § försia stycket).
Enligt
13 § skall hälsovårdsnämnden i vissa fall lämna tillstånd till gödselspridning.
Upplag
och anläggning för behandling av orenlighet och avfall fär ej anordnas utan
tillstånd av hälsovårdsnämnden (14 § tredje stycket).
Hälsovårdsnämnden
får i fräga om trädgårdsavfall meddela undantag frän förbudet för en
fastighetsägare atl själv behandla orenlighet och avfall (14 § fjärde stycket).
Hälsovårdsnämnden
fär meddela närmare föreskrifter om hur orenlighet och avfall skall förvaras
inom en fastighet i avvaktan pä borttransport. Nämnden får också bestämma hur
behållare och anordning för förvaring skall vara beskaffade (15 § första
styckel).
Enligt
18 § fär hälsovårdsnämnden hänvisa en fastighetsägare till ett särskilt
uppsamlingsställe beträffande sädan orenlighet, som fastighetsägaren själv
skall transportera bort.
Hälsovårdsnämnden
fär ålägga den som utövar verksamhet, i vilken det kan uppkomma annat avfall än
som avses i 4 § första styckel kommunala renhållningslagen (1970:892), att till
nämnden anmäla arten och mängden av avfallet samt hur han förfarit med
avfallet. Nämnden fär också meddela närmare föreskrifter om hur
uppgiftsskyldigheten skall fullgöras (19 §),
I 23
§ ges en bestämmelse om att badplats och lägerplats inte fär upplåtas till
allmänheten mot ersättning utan tillstånd av hälsovårdsnämnden.
Hälsovårdsnämnden
fär medge undantag frän de särskilda föreskrifterna i hälsovårdsstadgan som
gäller hälsovärdstätort och från föreskrifterna i hälsovårdsordningen, om det
är påkallat av lokala förhållanden eller andra
Prop. 1979/80:54 97
omständigheter
och att det kan ske utan väsentlig olägenhet frän sanitär synpunkt (27 §),
2.2.3 Miljöskyddslagen
(1969:387)
Tillsynen
över efterlevnaden av miljöskyddslagen utövas av statens naturvärdsverk och
länsstyrelserna. Hälsovårdsnämnderna är inte tillsynsmyndigheter enligt nämnda
lag och de omtalas inte heller i lagtexten på annat sätl än att
tillsynsmyndigheterna skall samarbeta med bl, a, de kommunala organ som utövar
tillsyn i särskilda hänseenden eller som på annat sätt har uppgifter av
betydelse för tillsynsverksamheten.
De
uppgifter som ankommer på hälsovårdsnämndema enligt denna lagstiftning framgår
däremot av miljöskyddskungörelsen (1969:388),
2.2.4 Miljöskyddskungörelsen
(1969:388)
I 10
§ föreskrivs att avloppsvatten från bl. a. kaserner, hotell och hushåll ej får
släppas ut i vattendrag, sjö eller annat vattenområde utan att anmälan i god
tid dessförinnan gjorts hos länsstyrelsen. Enligt nämnda paragraf kan
hälsovårdsnämnden dock befria frän anmälningsskyldigheten i fräga om
avloppsvatten från enstaka hushåll, om det är uppenbart att olägenhet inte kan
uppkomma.
Av
övriga paragrafer som behandlar hälsovårdsnämndens uppgifter framgår dess roll
som remissorgan i tillstånds-, dispens- och anmälningsärenden enligt
miljöskyddslagen.
114
§ stadgas att har ansökan om tillslånd ingetts till koncessionsnämnden för
miljöskydd skall meddelande därom genast tillställas bl. a, berörd
hälsovårdsnämnd. Vidare skall meddelande om sådan framställning som statens
naturvårdsverk gör hos koncessionsnämnden för miljöskydd enligt 26 och 41 §§
miljöskyddslagen genast tillställas hälsovårdsnämnden.
Enligt
16 § skall koncessionsnämnden underrätta hälsovårdsnämnden om lid och plats för
sina sammanträden eller besiktningar.
Koncessionsnämnden
skall också, enligt 19 §, sända sina beslut till hälsovårdsnämnden.
För
statens naturvårdsverk anges i 22 § att verket skall samråda bl. a. med de kommunala
myndighetersom kan antas ha väsentliga intressen att bevaka i ett
dispensärende. Meddelande om ansökan om dispens skall av verkel genast sändas
till hälsovårdsnämnden. Enligt tredje stycket nämnda paragraf skall verket
meddela hälsovårdsnämnden om tid och plats försina sammanträden eller
besiktningar.
1 23
§ ges en bestämmelse om att beslut som statens naturvårdsverk meddelar med
anledning av en ansökan om dispens skall sändas till hälsovårdsnämnden.
Av
24 § framgår att 20-23 §§ skall tillämpas på motsvarande sätt i
7 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 54
Prop. 1979/80:54 98
dispensärende
hos länsslyrelsen. Detta innebär alltså att länsstyrelsen skall i förekommande
fall samråda med hälsovårdsnämnden i dispensärende. Länsstyrelsen skall ocksä
genast meddela nämnden när ansökan om dispens har kommit in till länsstyrelsen.
Vidare skall länsstyrelsen meddela hälsovårdsnämnden om tid och plats för sina
sammanträden eller besiktningar, samt sända sina beslut i anledning av ansökan
om dispens till hälsovårdsnämnden.
Enligt
26 § skall länsstyrelsen i anmälningsärende samråda med bl. a. de kommunala
myndigheter som kan antas ha väsentliga intressen alt bevaka i ärendet.
Meddelande om anmälan skall länsstyrelsen genast sända till hälsovårdsnämnden.
Vidare
skall länsstyrelsen enligt 29 § underrätta hälsovårdsnämnden om åtgärd som
länsstyrelsen vidtar med anledning av anmälan,
2.2.5
Lagen (1973:329) om hälso- och miljöfarliga varor
Enligt
11 § lagen om hälso- och miljöfariiga varor utövas tillsynen över efterievnaden
av lagen och med stöd av lagen meddelade föreskrifter och villkor av den
myndighet som regeringen bestämmer, - Av 58 § andra stycket kungörelsen
(1973:334) om hälso- och miljöfariiga varor framgår, att hälsovårdsnämnden
inom kommunen utövar den omedelbara tillsynen över efterievnaden av lagen om
hälso- och miljöfariiga varor.
Hälsovårdsnämndens
rätt att efter anfordran få de upplysningar och de handlingar som behövs för
tillsynen framgår av 12 §.
I
13 § stadgas atl hälsovårdsnämnden fär meddela det föreläggande eller förbud
som uppenbart behövs för att lagen eller de föreskrifter som meddelats med stöd
av lagen skall efterlevas, I ett beslut om föreläggande eller förbud kan
nämnden utsätta vite. Vidare slås fast att nämnden fär förordna om rättelse på
bekostnad av den som underlåter att vidta en sådan åtgärd som åligger honom
enligt lagen eller enligt föreskrifter och villkor som har meddelats med stöd
av lagen eller enligt nämndens föreläggande.
Enligt
14 § äger hälsovårdsnämnden för sin tillsyn tillträde tiil sädant område, lokal
eller annat utrymme som används i samband med hantering av hälso-och
miljöfariig vara. Vidare fär nämnden där göra undersökningeller ta prov.
Polismyndigheten är skyldig att lämna den handräckning som behövs för att
tillsynen enligt lagen skall kunna utövas.
Av
bestämmelsen i 17 § framgår att den som har tagit befaUning med ärende som
avses i denna lag får ej obehörigen yppa eller nyttja vad han därvid erfarit om
yrkeshemlighet eller affärsförhållande.
Övriga
bestämmelser om hälsovårdsnämndens uppgifter enligt denna lagstiftning finns i
kungörelsen till lagen.
Prop. 1979/80:54 99
2.2.6
Kungörelsen (1973:334) om hälso- och miljöfarliga varor
I 36
§ ges en beslämmelse om att hälsovårdsnämnden skall underrättas innan
bekämpningsmedel får spridas överettområdedärallmänheten fårfritt färdas.
Enligt
48 a § lär spridning av kalk eller kalkhalligt ämne för au motverka försurning
i sjö eller vattendrag inte påbörias utan att anmälan i god tid dessförinnan
har gjorts till länsstyrelsen. Länsstyrelsen får därvid meddela föreskrifter om
spridningen. Vidare skall länsstyrelsen sända avskrift av sådan anmälan eller
beslut om föreskrift till bl, a, hälsovårdsnämnden.
Bestämmelsen
i 58 § andra stycket har redovisats ovan under lagen om hälso- och miljöfarliga
varor.
Uppkommer vid
hälsovårdsnämndens tillsyn enligt 58 § fråga huruvida en viss vara är att anse
som hälso- eller miljöfarlig skall nämnden enligt 59 §, om fara ej uppenbart är
i dröjsmål, underställa frågan produktkontrollnämndens prövning.
Hälsovårdsnämndens
beslut enligt lagen om hälso- och miljöfariiga varor eller i anslutning därtill
meddelade föreskrifter överklagas enligt 61 § hos länsstyrelsen.
(Förvaltningsbesvär.)
Enligt
63 § kan hälsovårdsnämnden förordna att dess beslut skall gälla utan hinder av
att det överklagats.
2.2.7
Förordningen (1975:346) om miljöfarligt avfaU
1
förordningen om miljöfariigl avfall ges bestämmelser, som i fräga om visst
kemiskt avfall, gäller utöver kungörelsen (1973:334) om hälso- och miljöfariiga
varor,
18 §
föreskrivs en skyldighet att i vissa fall underrälta hälsovårdsnämnden om
avfallsart, sammansättning, mängd och hantering. Hälsovårdsnämnden skall i sin
tur sända kopia av inkommen uppgift till naturvårdsverket.
Enligt
20 § skall industriföretag i vissa fall anmäla till länsstyrelsen innan de i
egen anläggning behandlar miljöfariigl avfall som ej har uppkommit i anslutning
till anläggningen. Länsstyrelsen skall för sin del sända en avskrift av en
inkommen anmälan till bl. a. hälsovårdsnämnden.
Har statens
naturvårdsverk meddelat beslut i fräga om utförsel av miljöfariigl avfall,
skall verkel enligt 22 § underrätta hälsovårdsnämnden om beslutet.
Att
hälsovårdsnämnden är tillsynsmyndighet inom kommunen framgår av 23 §.
Beträffande
tystnadsplikt hänvisas i 24 § till bestämmelserna därom i lagen (1973:329) om
hälso- och miljöfariiga varor.
Prop. 1979/80:54 100
2.2.8
Naturvårdslagen (1964:822)
Enligt
naturvärdslagen har hälsovårdsnämnderna ett visst tillsynsansvar vad gäller
skyddet mot nedskräpning i naturen. Av 24 § framgår att hälsovårdsnämnden får,
om det skräpats ned eller på nägot annat sätt osnyggats i naturen, förelägga
den som vållat eller eljest är ansvarig för nedskräpningen eller osnyggandet
att ställa platsen i ordning samt vidtaga behövliga förebyggande åtgärder för
framtiden. Hälsovårdsnämnden får utsätta vite när den meddelar sädant
föreläggande (39 § tredje stycket). Nämnden får även begära handräckning för
alt få rättelse i samband med brott mot naturvårdslagen (39 § försia stycket).
Av
40 § framgår att hälsovårdsnämndens beslut överklagas hos länsstyrelsen
(förvaltningsbesvär).
2.2.9
Lagen (1976:1054) om svavdhaltigl bränsle
Hälsovårdsnämnden
är inom kommunen tillsynsmyndighet enligt lagen (1976:1054) om svavelhaltigl
bränsle. Närmare bestämmelser för nämnden finns i förordningen till nämnda lag.
2.2.10
Förordningen (1976:1055) om svavdhaltigl bränsle
I 9
§ slås fast att hälsovårdsnämnden utövar den omedelbara tillsynen inom kommunen
över efterlevnaden av lagen (1976:1054) om svavelhaltigl bränsle och med stöd
av lagen meddelade föreskrifter.
Enligt
11 § överklagas hälsovårdsnämndens beslut enligt lagen om svavelhaltigl
bränsle eller enligt föreskrift som har meddelats med stöd av lagen hos
länsstyrelsen (förvaltningsbesvär).
2.2.11
Livsmedelslagen (1971:511)
Av
24 § framgår att hälsovårdsnämnden utövar den omedelbara tillsynen inom
kommunen över efterlevande av livsmedelslagen och i anslutning till lagen
meddelade föreskrifter.
Enligt
25 § får hälsovårdsnämnden meddela det föreläggande eller det förbud som
uppenbart behövs för atl lagen eller föreskrifter som meddelats med stöd av
lagen skall efterievas. Sådant föreläggande eller förbud kan förenas med vite.
Nämnden fär också förordna om rättelse på bekostnad av den, som underiåter att
vidta en sädan åtgärd som det åligger honom atl göra enligt denna lag eller
enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av denna lag eller enligt
nämndens föreläggande.
126
§ första stycket ges bestämmelserom hälsovårdsnämndens rält att i sin tillsyn
fä tillträde till område, livsmedelslokal eller annat utrymme, att där göra
undersökning eller ta prov samt att efter anfordran erhålla de upplys-
Prop. 1979/80:54 101
ningar
och handlingar som behövs för tillsynen. Av andra styckel framgår
polismyndighetens skyldighet att lämna hälsovårdsnämnden den handräckning som
behövs för att nämnden skall kunna ulöva sin tillsyn enligt denna lag.
Enligt
27 § får hälsovårdsnämnden i vissa fall ta hand om livsmedel. Har nämnden tagit
hand om sådant livsmedel, får varans ägare under nämndens kontroll göra varan
duglig till livsmedel eller använda den för annal ändamål. I annal fall skall
varan förstöras genom nämndens försorg.
I
28 § ges en bestämmelse om tystnadsplikt för den som tagit befattning med
tillsyn enligt denna lag.
Av
33 § framgår att hälsovårdsnämndens beslut överklagas hos länsstyrelsen
(förvaltningsbesvär).
2.2.12 Livsmedelskungörelsen
(1971:887)
Enligt
16 § får livsmedel saluhållas till allmänheten på annat ställe än i
livsmedelslokal endast efter tillsländ av hälsovårdsnämnden. Nämnden kan
återkalla ett sådant tillstånd om särskilda skäl föreligger.
Av
40 § framgår att det i vissa fall ankommer pä hälsovårdsnämnden alt pröva om en
livsmedelslokal skall godkännas för sitt ändamål.
Ansökan
om godkännande av sädan livsmedelslokal som avses i 40 § skall göras
skriftligen hos hälsovårdsnämnden (41 §). Innan sådan livsmedelslokal
väsentligt ändras skall anmälan göras till hälsovårdsnämnden (42 §). Anmälan
till nämnden skall också göras av den som övertar en sådan livsmedelslokal (43
§).
Med
stöd av 44 § fär hälsovårdsnämnden återkalla ett meddelat godkännande i vissa
särskilt angivna fall.
Enligt
48 § ankommer det pä hälsovårdsnämnden atl ta de prov och göra de
undersökningar som fordras för tillsynen. Nämnden skall ocksä biträda vid
särskild provtagning och undersökning som livsmedelsverket bestämmer.
Beslut
som hälsovårdsnämnden meddelat med stöd av denna kungörelse överklagas hos
länsstyrelsen (förvaltningsbesvär).
2.2.13 Arbelsmiljölagen
(1977:1160)
Enligt
7 kap. 2 § åligger det en kommun att efter samråd med yrkesinspektionen utse
en eller flera kommunala tillsynsmän med erforderlig kompelens att biträda
yrkesinspektionen vid dess tillsynsverksamhet. Vidare skall kommunen åriigen
till yrkesinspektionen lämna en redogörelse för hur den kommunala tillsynen har
utövats.
Den
kommunala tillsynen läggs i regel på hälsovårdsinspektörerna vid
hälsovårdsnämnderna. Det bör dock understrykas atl kommunens tillsynsman inte
utövar någon självständig tillsynsverksamhet.
1
13 § ges en bestämmelse om tystnadsplikt för den som tagit befattning
med tillsyn enligt denna lag. 1
Prop. 1979/80:54 102
2.2.14
Smittskyddslagen (1968:231)
Enligt
1 § åligger det kommunen att enligt bestämmelserna i nämnda lag vidla de
åtgärder som behövs till skydd mot smittsamma sjukdomar hos människor. Det
åligger hälsovårdsnämnden att utöva det närmaste inseendet över denna
verksamhet.
- De
smittsamma sjukdomarna indelas i allmänfarliga sjukdomar, veneriska sjukdomar
och övriga smittsamma sjukdomar.
Enligt
7 § är den som lider av allmänfarlig sjukdom eller för smitta därav och kan
behandlas i öppen vård skyldig all följa föreskrifter om isolering och om
inskränkning i sin verksamhet som meddelats av i paragrafen omnämnd läkare.
Detta gäller även den som av läkare misstänks lida av allmänfariig sjukdom
eller föra smitta därav. Läkarens beslut skall underställas hälsovårdsnämnden
om det begärs av den som beslutet rör. Hälsovårdsnämnden fär även självmant
pröva sådant beslul.
Har
eller misstänks allmänfariig sjukdom ha inträffat åligger det hälsovårdsnämnden
att efter samråd med angiven läkare ofördröjligen utreda orsaken till
sjukdomens uppträdande och vidta de åtgärder som behövs för att hindra att
sjukdomen utbreds. Nämnden skall hålla länsläkaren underrättad om utredningen
och om de åtgärder som har vidtagits. Om länsläkaren finner det påkallat är
nämnden skyldig att göra utredning även när fall av allmänfariig sjukdom
inträffat inom annan kommun eller misstanke därom föreligger (9 §).
Av
10 § framgår att när allmänfariig sjukdom har inträffat skall hälsovårdsnämnden
vid behov ombesörja att smittrening sker av den sjukes bostad och annan lokal
där han uppehållit sig. Hans gång- och sängkläder och andra föremål som kan
befaras överföra smitta skall också smittrenas eller, om nämnden anser det
nödvändigt, förstöras. Den som har fått nämndens uppdrag att utföra smittrening
får ej vägras tillträde till det utrymme där smittreningen skall ske.
Länsläkaren
skall anmana den, som har anledning att anta att han lider av en venerisk
sjukdom och som åsidosätter sin skyldighet all söka läkare och underkasta sig
den behandling som behövs, atl söka läkare och underkasta sig behandling samt
att förete intyg om att detta har skett. Underlåter någon att följa sådan
anmaning, kan hälsovårdsnämnden i kommun som ej tillhör landstingskommun -
gäller ej Gotlands kommun - besluta att han skall inställas hos läkare för
undersökning eller behandling. Kan det skäligen antas, att anmaningen inte
skulle följas får beslutet meddelas utan att anmaning har skett (12-14 §§).
Bestämmelserna
i det föregående stycket tillämpas också på den som varit i förbindelse med
veneriskt sjuk person på sådant sätt att smitta har kunnat överföras (15 §).
Av
20 § framgåratt länsläkaren, beträffande annan smittsam sjukdom än allmänfariig
sjukdom eller venerisk sjukdom, kan ålägga hälsovårdsnämn-
Prop.
1979/80:54 103
den
atl ulreda orsaken till att sjukdomen har uppträtt och vidta de ålgärder som
behövs för att hindra att sjukdomen sprids.
Enligt
22 § fjärde stycket skall distriktsläkare och distriktssköterska biträda
hälsovårdsnämnden när den fullgör de uppgifter som åvilar nämnden enligt denna
lag eller med stöd av lagen meddelade föreskrifter.
Av
25 § framgår polismyndighetens skyldighet att i vissa fall lämna handräckning
åt hälsovårdsnämnden.
Hälsovårdsnämndens
beslut om intagning på sjukvärdsanstalt enligt 7 § överklagas hos länsrätten.
Annat beslut av hälsovårdsnämnden överklagas hos länsstyrelsen (33 §).
2.2.15 Sminskyddskungördsen
(1968:234)
Av
3 § framgår att hälsovårdsnämndens personal i vissa fall skall hjälpa
distriktsläkaren att, då allmänfariig sjukdom har inträftat eller misstänks ha
inträffat inom distriktsläkarens distrikt, meddela de föreskrifter som behövs
för att hindra att smittan sprids.
Utskrivs
patient, som för smitta av allmänfariig sjukdom skall meddelande genast
tillslällas hälsovårdsnämnden i vistelsekommunen (5 §).
Av 13 § framgår att vad
som i visst hänseende föreskrivs om länsstyrelse skall beträffande de kommuner
som ej tillhör landstingskommun gälla hälsovårdsnämnden - gäller dock inte
Gotlands kommun - . Detta innebär att länsläkaren i vissa fall skall underrätta
hälsovårdsnämnden och inte länsstyrelsen.
I 19
§ ges bestämmelser om att distriktsläkare i landstingskommun och läkare på
sjukvärdsanstalt har anmälningsskyldighet lill hälsovårdsnämnden beträffande
annan anmälningspliktig sjukdom än venerisk sjukdom.
Avviker
den som är skyldig att kvarstanna på sjukvårdsanstalt frän anstalten skall den
läkare som är ansvarig för värden omedelbart anmäla detta för
hälsovårdsnämnden. I fråga om venerisk sjukdom skall anmälan dock göras till
länsläkaren (24 §).
2.2.16 Lagen
(1944:219) om djurskydd
Uppfödning
eller försäljning av hundar eller mottagande av hundar till förvaring och
utfordring fär inte drivas yrkesmässigt eller pä annat sätl i större omfattning
utan alt tillstånd därtill har lämnats av hälsovårdsnämnden i orten.
Hälsovårdsnämnden får, om den har skäl till del, återkalla sådant tillstånd.
Hälsovårdsnämndens beslut i dessa avseenden överklagas hos länsstyrelsen (8 a
§).
Enligt
14 § skall hälsovårdsnämnden i orten öva tillsyn över djurens vård och
behandling. För detla ändamål skall nämnden utse en eller vid behov flera
tillsynsmän. Åsidosätter någon vad som i vissa hänseenden stadgas i lagen får
hälsovårdsnämnden, såvitt inte särskilda bestämmelser gäller.
Prop. 1979/80:54 104
meddela
behövliga föreskrifter om vad han har att iaktta. 1 sådant fall lär nämnden
utsätta vite eller låla ulföra en ålgärd på den försumliges bekoslnad. Nämnden
fär också förordna att dess beslul omedelbart skall gälla. Nämndens beslul
överklagas hos länsstyrelsen.
Enligt
14 § 2 mom, andra stycket skall hälsovårdsnämnden i vissa fall av misskötsel av
djur anmäla förhållandet till länsstyrelsen.
Den
som har djur i sin vård är skyldig att låta hälsovårdsnämnden eller någon dess
ledamot eller suppleant som nämnden utser eller tillsyningsman besiktiga djuret
samt stall eller annat förvaringsrum, födoämnen, redskap och persedlar som är
avsedda för djuret. Det ankommer på polismyndigheten alt ge den handräckning
som behövs för sådan besiktning (15 §).
Enligt
17 § kan hälsovårdsnämnden meddela tillsägelse idet fall ett djur är
utsattfördjurplågeri.KK (1944:771) med vissa bestämmelser om användning av djur
för vetenskapligt ändamål m. m.
Enligt
9 § skall den som vidtar åtgärd som avses i 12 § lagen (1944:219) om djurskydd
med apor, hundar, katter, hästar eller klövbärande djur skall föra särskild
journal enligt bestämmelser som meddelas av veterinärstyrelsen dels över inköp
av djuren (inköpsjournal), dels över åtgärderna (försöksjournal). Senast den 1
februari varje år skall journalerna för det föregående kalenderåret sändas
till hälsovårdsnämnden för granskning.
2.2.17
Kungörelsen (1968:736) om omhändertagande av djur, m. m.
När
hälsovårdsnämnden enligt 14 § 2 mom. andra stycket lagen (1944:219) om
djurskydd gör anmälan till länsstyrelsen skall nämnden lämna en redogörelse för
de omständigheter som har föranlett anmälan (1 §).
Skall
hälsovårdsnämndens beslut om förbud eller åläggande enligt 14 § 4 mom. andra
stycket lagen om djurskydd omedelbart gälla, skall en avskrift av beslutet
genast sändas till hälsovårdsnämnden i den ort där den vistas, som förbudel
eller föreläggandet gäller. Skall beslutet ej gälla omedelbart skall en
avskrift av beslutet sändas till hälsovårdsnämnden så snart det kan ske och
senast inom en vecka efter det beslutet meddelades (2 §).
Av 3
§ framgår alt del åligger den hälsovårdsnämnd som fått underrättelse enligt 2 §
alt övervaka alt beslutet efterlevs. Efterlevs inte beslutet skall nämnden
skyndsamt anmäla detta till länsstyrelsen.
Enligt
4 § skall hälsovårdsnämnden underrätta länsstyrelsen om den som har meddelats
förbud eller föreläggande flyttar till en annan kommun. När länsstyrelsen flr
kännedom om flyttningen, skall länsstyrelsen sända avskrift av beslutet om
förbud eller föreläggande till hälsovårdsnämnden i den nya bosättningskommunen
eller, om denna ligger i ett annat län, till länsstyrelsen i det länet för
vidarebefordran till vederbörande hälsovårdsnämnd.
Har
hälsovårdsnämnden meddelat sådan tillsägelse som avses i 17 § första siycket
första punkten lagen om djurskydd och sker inte rättelse skall
hälsovårdsnämnden genast anmäla detla till länsstyrelsen.
Prop. 1979/80:54 105
2.2.18
Djurslallskungördsen (1973:270)
Har
lantbruksnämnden beslutat i ärende om godkännande av djurstall skall avskrift
av beslutet sändas till hälsovårdsnämnden (9 §).
Av
12 § framgår alt hälsovårdsnämnden skall se till alt djurstall inte uppförs
eller ändras utan att byggnaden först godkänts från djurskyddssynpunkt av
lantbruksnämnden och aU de av lantbruksnämnden godkända ritningarna följs.
Bryter nägon mot detta får hälsovårdsnämnden vid vite förelägga honom att vidta
rättelse. I fråga om sådanl föreläggande gäller 14 § 2 mom. lagen (1944:219) om
djurskydd i lillämpliga delar.
2.2.19
Epizoolilagen (1935:105)
Enligt
9 § Iredje stycket åligger det hälsovårdsnämnden att biträda länsstyrelsen,
lantbruksstyrelsen eller i förekommande fall en särskilt tillsatt nämnd vid
tillsynen och övervakningen enligt denna lag. Nämnden skall också, där sä
påkallas, hjälpa till med undersökningar för att utröna smittkälla och dylikt.
2.2.20
Kommunal renhåUningslag (1970:892)
Bestämmelser
om de uppgifter som med stöd av denna lagstiftning kan läggas på
hälsovårdsnämnden finns i renhållningskungörelsen (1974:1024).
2.2.21
Renhållningskungörelsen (1974:1024)
1
kungörelsen åläggs hälsovårdsnämnden inte direkt några uppgifter. I flera
paragrafer anges emellertid alt kommunfullmäktige eller kommunal nämnd som
fullmäktige besiämmer kan besluta i elt eller annat avseende. I de fall
fullmäktige inte själv förbehåller sig beslutanderätten torde denna ha lagts på
hälsovårdsnämnden.
Enligt
2 och 3 §§ kan hälsovårdsnämnden i vissa fall besluta att kommunens hämtning
av orenlighet och avfall skall ske pä annan plats än förvaringsplatsen pä
fastigheten eller från, beträffande två eller tre närbelägna fastigheter,
gemensam behållare som är uppställd på en av fastigheterna.
16 §
andra stycket ges en bestämmelse om att hälsovårdsnämnden i fråga om viss
fastighet eller viss affärsrörelse eller annan verksamhei får medge undantag
från kommunens skyldighet att borttransportera pappersavfall.
Av
7 § framgår att hälsovårdsnämnden får i vissa fall besluta om förvaring och
insamling av pappersavfall.
Hälsovårdsnämnden
får också i vissa fall medge undantag från bestämmelsen om att sådant avfall
på vilket förordningen (1975:346)om miljöfariigl avfall är tillämplig skall
forslas bort genom kommunens försorg (8 § iredje stycket).
Prop. 1979/80:54 106
Med
stöd av 10 § kan hälsovårdsnämnden vid vite förelägga någon att iaktta vissa i
paragrafen angivna föreskrifter.
Hälsovårdsnämndens
beslut enligt 6 § andra styckel eller 10 § överklagas hos länsstyrelsen. Här
bör dock uppmärksammas att talan mot hälsovårdsnämnds beslul all avslå begäran
om dispens från den kommunala sophämtningen har i visst fall prövats som
kommunalbesvär R 1976:9 (plenum).
3 Hälsovårdsstadgeutredningen
Hälsovårdsstadgan
har nyligen setts över av den s. k. hälsovårdssladgeutredningen, HSU. I juni
1978 överiämnade utredningen sitt betänkande KoiTimunalt hälsoskydd, SOU
1978:44. 1 följande avseenden berör betänkandet frågor som kan vara av
intresse i detta sammanhang.
HSU
föreslär att den nya författningen skall bestå av en ramlag, hälsoskyddslagen,
och en tillämpningsförordning, hälsoskyddsförordningen. HSU föreslår också att
förvaltningsmyndighet och i vissa fall kommun efter regeringsbemyndigande skall
få meddela ytteriigare föreskrifter. Härigenom faller behovet av
normalhälsovårdsordning och lokala hälsovårdsanordningar bort. Såväl
författningen som nämnda föreskrifter förulsälls kompletterade med allmänna
råd utfärdade av centrala förvaltningsmyndigheter, HSU har vidare intagit den
ståndpunkten atl varje hälsovårdsnämnd själv bör avgöra i vilken utsträckning
det erfordras medicinskt, tekniskt, juridiskt eller administrativt
beslutsunderlag. Den föreslagna hälsoskyddslagen innehåller därför inte några
bestämmelser om vilken typ av personal som skall anställas hos nämnderna. Detta
innebär bl, a. att den nya lagen föreslås sakna bestämmelser om stadsläkare och
hälsovårdsinspektörer. Vidare föreslås att hälsol vårdsnämndernas skyldighet
att upprätta åriiga verksamhetsberättelser slopas.
4 Allmänna
synpunkter på det förslag som har lagts fram av KDK:s
sekretariat
Enligt
ett förslag som har lagts fram av KDK:s sekretariat fär kommunerna stor frihet
när det gäller att ordna den kommunala nämndorganisationen. Detta gäller såväl
den kommunallagsreglerade som den specialreglerade verksamheten. En kommun
måste dock även i fortsättningen tillsätta de nämnder som den åläggs att
lillsälla enligt speciallagstiftningen. Kommunens skyldighet atl inrätta
hälsovårdsnämnd, byggnadsnämnd m. fl. består således. I övrigt får kommunen
enligt förslaget helt fria händer att inrätta de lokala organ som kommunen
anser behövliga. Inom t. ex. hälsovårdsområdet kan kommunen inrätta ett eller
flera lokala organ. Kommunen bestämmer utan några begränsningar vilka
uppgifter och vilket geografiskt verksamhetsområde varje sådant lokalt organ
skall ha. Eftersom någon begränsning när det gäller kommunens rätt au lägga ut
speciallagsreglerade uppgifter
Prop. 1979/80:54 107
på
de lokala organen inte föreslås, finns det inget hinder mot att en kommun ger
de lokala organen i uppdrag all handlägga samtliga de uppgiftersom enligt
speciallagstiftningen ankommer på den centrala facknämnden (hälsovårdsnämnden)
eller som på annal säll normalt åläggs denna nämnd. Skulle så ske, innebär
detta att den centrala facknämnden blir helt utan arbetsuppgifter och endast
finnas lill på pappret. - Av skäl som nedan redovisas torde del dock inte vara
möjigt eller lämpligl atl uppdra ät de lokala organen atl handha samtliga de uppgifter
som nu ankommer på de centrala facknämnderna.
Kommunen kan enligt
sekretariatets förslag ocksä välja att låta ett lokalt organ handha uppgifter
från flera speciallagreglerade verksamhetsområden. Det lokala organet kan inom
sitt geografiska område vara t. ex. såväl hälsovårdsnämnd som byggnadsnämnd. En
sådan förening av flera verksamhetsområden i elt organ skulle i mänga fall
framstå som både praktisk och lämplig. Ett på detta sätt sammansatt organ
skulle kunna lösa vissa av de kommunikationsproblem mellan de olika nämnderna
och förvaltningarna som nu finns. Enligt förslagel står det kommunen fritt att
lägga ytterligare specialreglerade verksamheter på det lokala organet. Förutom
uppgifier enligt hälsovårds- och byggnadslagstiftningen kan det lokala organet
anförtros uppgifter enligt sociallag- och skollagstiftningen. Detta innebär
att etl lokalt organ inom sitl geografiska område kan samtidigt vara
hälsovårds-, byggnads- och social centralnämnd (social-, barnavärds- och
nykterhetsnämnd) samt skolstyrelse. Även kommunallagsreglerade uppgifter kan
läggas på ett sädant organ. Det kan således också vara t. ex. kulturnämnd och
fritidsnämnd.
Även om vissa fördelar
från kommunikationssynpunkt står att vinna med atl låta ett lokalt organ handha
frågor frän mer än etl verksamhetsområde, torde riskerna med att i organet
integrera uppgifter från alltför många områden stå i öppen dager. Får organet
uppgifter från flera skilda verksamhetsområden torde det vara svårt att
upprätthålla kraven på kompetens inom samtliga områden. Vidare kan verksamheten
i elt sådant system bli alllför splittrad och osammanhållen.
5
Överväganden
Underdenna
rubrik skall förutsättningslöst undersökas om det är möjligt atl lägga
uppgifter, som nu ankommer på den centrala facknämnden pä etl lokalt organ och
i så fall hur detta bör ske. Framställningen begränsas till hälsovårdsnämndens
verksamhetsområde. Enligt sekretariatets förslag skall, om ett lokalt organ
åläggs uppgifier som ankommer på hälsovårdsnämnden, vad som i lag eller annan
författning gäller för hälsovårdsnämnden i stället gälla det lokala organet.
Dock gäller en sådan bestämmelse del lokala organet endast belräffande uppgift
som har blivit överflyttad dit.
Det
som här skall försöka belysas är om speciallagarnas bestämmelser för hälsovårdsnämnden
utan vidare kan tillämpas på ett lokalt organ, som efter
Prop. 1979/80:54 108
beslut
av fullmäktige har ålagts uppgifter vilka ankonmier på hälsovårdsnämnden. Hur
kommer en sådan ordning att påverka hälsovårdsnämndens övergripande ansvar för
hälsovården inom konmiunen? I vilken ordning skall besluten läggas ut på del
lokala organet? Är del i. ex. möjligt all, med hänsyn lill uppgifternas nalur i
de olika specialförfattningarna, lägga ut uppgifterna på lokala nämnder? Kan
del finnas uppgifier som ime bör decentraliseras till en lokal nämnd? Kan del
till följd av den föreslagna regleringen uppkomma några oiydligheier eller
oklarheter i specialförfaltningen vilka inte kan godtas? I det följande skall
bl. a. dessa frågor försöka belysas.
Som
framgått av redogörelsen ovan kan hälsovårdsnämndernas uppgifter indelas i
allmänna och speciella uppgifier.
Nämndens
allmänna uppgifter kommer till uttryck i hälsovårdsstadgan där del sägs att
nämnden skall ägna uppmärksamhet åt den allmänna utvecklingen inom kommunen i
hälsovårdshänseende samt verka fören förbättrad hälsovård och därvid upprätta
de förslag och göra de framställningar som är påkallade. Den skall samarbeta
med andra myndigheter, lämna allmänheten råd och upplysningar! hälsovårdsfrågorsamt
övervaka all hälsovårdsstadgan och övriga föreskrifter angående den allmänna
hälsovården efterlevs. Nämnden är alltså ansvarig för den allmänna hälsovården
inom kommunen.
I
viss utsträckning skulle de allmänna och övergripande uppgifter som ankommer på
hälsovårdsnämnden väl kunna utföras av lokala organ. 1 några avseenden skulle
den föreslagna organisationen kunna innebära en förstärkning och förbättring
av hälsovården. Genom sin lokala förankring och lokalkännedom skulle ett lokalt
organ med fördel kunna verka för en förbättrad hälsovård inom distriktet bl. a.
genom att upprätta förslag och göra framställningar härom. Vidare säger det sig
självt att ett lokalt organ är väl lämpat för att lämna allmänheten råd och
upplysningar i hälsovårdsfrågor.
Även
nackdelar synes emellertid förknippade med inrättande av lokala organ, i all
synnerhet om de ges alltför vidsträckt kompetens på hälsovårdsnämndens
bekostnad. Den övergripande samordningen av och ansvaret för hälsovården inom
kommunen kan gå förlorad resp. tunnas ut om inte tillräckliga befogenheter i
dessa avseenden bibehålls hos hälsovårdsnämnden. Vidare kommer den föreslagna
ordningen au medföra krav på att del dokument, i vilket fullmäktige bestämmer
verksamhetsområden och uppgifter för de lokala organen, blir klart och
entydigt formulerat. Om så inte blir fallet kan kompetenskonflikter uppstå dels
mellan de lokala organen inbördes, dels mellan de lokala organen och
hälsovårdsnämnden. Oklarheter i kompetensfördelningen kan också innebära
problem för främst länsstyrelsen i dess tillsyn över hälsovårdsnämnderna.
Oklara bestämmelser kan ju innebära atl länsstyrelsen i sin tillsynsverksamhet
inte kan utröna om en viss uppgifl har lagts ut på ett lokalt organ eller
ligger kvar hos hälsovårdsnämnden. Som nedan framgår kan i vissa fall
tveksamhet uppstå även när det gäller
Prop. 1979/80:54 109
att
avgöra om elt lokalt organ eller hälsovårdsnämnden skall vara remissorgan,
motta anmälningar osv. I dessa avseenden föreslås följande. I gällande
hälsovårdslagstiftning åläggs hälsovårdsnämnden ansvaret för och tillsynen över
hälsovården inom kommunen. Detta övergripande ansvar får inte ifrågasättas
eller undergrävas av den föreslagna försöksreformen. En framkomlig väg är,
efter mönster i vad som föreslås i prop. 1979/80:1, Om socialtjänsten, att den
centrala nämnden (hälsovårdsnämnden) uppdrar ät det lokala organet alt handha
vissa uppgifter sedan fullmäktige har givit hälsovårdsnämnden befogenhet att
lämna sådant uppdrag. Genom en sådan ordning skulle hälsovårdsnämndens
övergripande ansvar för hälsovården i kommunen garanteras. Det bör alltså i
sista hand ankomma på hälsovårdsnämnden och inte fullmäktige att avgöra om och
vilka uppgifter som skall läggas ut på ett lokalt organ.
I
specialförfattningarna åläggs hälsovårdsnämnden en mängd olika speciella
uppgifter. Bland uppgifterna märks i huvudsak följande typer.
Hälsovårdsnämnden
skall i vissa fall avge yttranden till myndigheter samt själv inhämta yttranden
från andra nämnder. Nämnden skall upprätta förslag till lokal hälsovårdsordning
eller yttra sig i sådant ärende till kommunfullmäktige. Den fär i särskilda
fall meddela de föreskrifter som behövs utöver hälsovårdsstadgan och den lokala
hälsovårdsordningen. Nämnden skall också anmäla vissa missförhållanden till
fullmäktige samt upprätta åriiga verksamhetsberättelser, vilka länsläkaren
jämte egen berättelse skall ge in till socialstyrelsen. - Som ovan framgår
föreslår HSU att systemet med lokala hälsovårdsordningar och
verksamhetsberättelser skall avskaffas.
Protokoll och journaler
skall ges in till hälsovårdsnämnden. Anmälan skall göras till nämnden innan
vissa verksamheter påbörjas. Vissa beslut av läkare enligt smittskyddslagen
skall underställas nämnden för prövning. Vidare skall koncessionsnämnden och statens
naturvårdsverk underrätta hälsovårdsnämnden om anmälningar och ansökningar som
inkommit dit och om beslut som de meddelar. Dessa myndigheter skall också
underrälta nämnden om t. ex. tid och plats för sina sammanträden och om
åtgärder som de vidtar. Statens naturvårdsverk skall i vissa fall samråda med
hälsovårdsnämnden.
Hälsovårdsnämnden
företar besiktningar, bestämmer beskaffenheten av vissa ling och lämnar
tillstånd till vissa åtgärder. Nämnden fär i särskilt angivna fall lämna
dispenser.
När det gäller de
tvångsmedel som i tillsynsverksamheten står lill hälsovårdsnämndens förfogande
kan nämnas förelägganden och förbud. Föreläggande och förbud kan förenas med
vite. Nämnden får ocksä låta verkställa arbete eller åtgärd på någons
bekostnad. Den kan förordna att någon låter läkarundersöka sig och därvid
underkastar sig behandling. Den har rätt att begära polishandräckning och får
kalla folk till inställelse inför nämnden. Nämnden kan i vissa fall fordra att
få ta del av upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen. Den får
besluta atl ta hand om eller
Prop. 1979/80:54 110
förstöra
livsmedel. Den som utövar lillsyn över den allmänna hälsovården har räu lill
tillträde till vissa lokaler och där företa undersökningar.
Nämnden
kan anta stadsläkare och anställer hälsovårdsinspektörer.
Av
de speciella eller särskilda uppgifter för hälsovårdsnämnden som här har nämnts
torde de flesta kunna läggas ut pä ett lokalt organ. Beträffande vissa
uppgifter kan det dock ifrågasättas om det är lämpligt att lägga dessa pä etl
organ, vars geografiska ansvarsområde omfattar endast en del av kommunen.
Bestämmelsen
om att hälsovårdsnämnden skall upprätta förslag till lokal hälsovårdsordning
eller yttra sig i sådant ärende till kommunfullmäktige torde endast i undantagsfall
bli aktuell, men om sä ändå skulle bli fallet är detta en uppgift som bör ligga
kvar på den centrala facknämnden. Enligt gällande hälsovårdssiadga kan en lokal
hälsovårdsordning avse kommunen i dess helhet eller en del av kommunen.
Genomförs förslaget kan denna bestämmelse komma att tolkas så, atl varje lokalt
organ vill ha sin egen lokala hälsovårdsordning. Detta är ett förhållande som
inte kan accepteras med hänsyn bl. a. till kravet på enhetlig rättstillämpning
inom kommunen. Av den föreslagna lagstiftningen bör det därför klart framgå,
att endast hälsovårdsnämnden har räu att framlägga förslag om en lokal
hälsovårdsordning. Leder HSU:s förslag, om att avskaffa lokala
hälsovärdsordningar, till lagstiftning torde problemet fä sin lösning i en
kommande hälsovårdslag.
1 en kommun med minst 40
000 invånare skall det finnas en eller flera stadsläkare som biträder
hälsovårdsnämnden i dess tillsyn över den allmänna hälsovården samt i övrigt
tillhandagå nämnden, Sädan läkare antas av hälsovårdsnämnden, om inte
fullmäktige förbehållit sig detta. Vidare skall det till hälsovårdsnämndens
biträde i varie kommun finnas en eller flera hälsovårdsinspektörer. Dessa
minimibestämmelser för hälsovårdsnämnden kan inte utan vidare tillämpas på ett
lokalt organ. Indelas en kommun i flera distrikt p. g. a, att den är ytmässigl
stor - men kanske befolkningsmässigt liten - skulle detta leda till att minst
en stadsläkare och hälsovårdsinspektör skulle anställas i varie distrikt. Detta
är inte avsett med den nu föreslagna försökslagstiftningen. Kravet på
anställande av stadsläkare och hälsovårdsinspektörer bör även efter del all
denna lagstiftning har trätt i kraft avse endast kommunen i dess helhet. Även
framdeles måste stadsläkarna och hälsovårdsinspektörerna vara knutna till och
anställda av hälsovårdsnämnderna. Inrättas lokala organ är det ett oavvisligt
krav att man därvid ser till att dessa får tillgång till sädan expertis i
behövlig omfattning. Detta kan lämpligen ske genom att de centralt anställda
stadsläkarna och hälsovårdsinspektörerna biträder de lokala organen.
Inrättandet av ett lokalt organ fär dock inte i något fall leda till en sänkt
standard på tillsynsverksamheten.
I
flertalet av de specialförfattningar som ålägger hälsovårdsnämnden
arbetsuppgifter finns bestämmelser om att bl. a. myndigheter, nämnder och
enskilda i olika sammanhang skall till nämnden inge underrättelser,
underställningar, anmälningar och ansökningar. När endast en nämnd med
Prop. 1979/80:54 111
hälsovårdsuppgifter
finns i kommunen är det självklart atl framställningarna inges till denna.
Inrättas lokala organ med mer eller mindre omfattande hälsovårdsnämndsuppgifter
kan tveksamhet uppkomma när det gäller att avgöra till vem man skall vända sig
i ett visst ärende. Den utomstående kan ju sakna kännedom om huruvida en viss
uppgift lagts ut på ett lokalt organ eller ligger kvar hos hälsovårdsnämnden. I
vissa fall kan ju t. o. m. kunskap saknas om alt det har inrättats ett lokalt
organ, som har övertagit vissa uppgifter från hälsovårdsnämnden. Det fär inte
vara så, att den som enligt en hälsovårdsförfattning åläggs skyldighel att ta
kontakt med hälsovårdsnämnden inte vet till vem han skall vända sig. Kravet på
klarhet i detta avseende måste upprätthållas. Enligt sekretariatets förslag
skall den centrala facknämnden finnas kvar. Detta innebär bl, a. att
hälsovårdsnämnden skall finnas kvar även om lokala organ med
hälsovärdsuppgifter inrättas, ett förhållande som ovan starkt understrukits. En
naturiig lösning pä problemet vore dä, att i samtliga de fall en författning
föreskriver kontakt med hälsovårdsnämnden bör kommunens hälsovårdsnämnd alltid
vara rätt instans. Hälsovårdsnämnden får därefter, med beaktande av
uppgiftsfördelningen mellan nämnden och de lokala organen, avgöra om ärendet
skall överlämnas till ett lokalt organ för handläggning eller handläggas av
nämnden själv. Inges en ansökan e. dyl. felaktigt till ett lokalt organ, skall
detta överlämna handlingarna till behörigt organ eller, om det inte kan avgöra
vilket organ som är behörigt, till hälsovårdsnämnden.
Sammanfanningsvis kan
sägas att den föreslagna lösningen beträffande försöksverksamhet med lokala
organ inom det speciallagsreglerade området synes med vissa undantag och med
vissa modifieringar väl kunna tillämpas på hälsovårdsnämnderna. Bl. a. måsle
hälsovårdsnämnderna ha kvar sådana uppgifter - planering, samordning m. m. -
att de även framdeles har möjlighel att svara för det övergripande ansvaret för
hälsovården inom kommunen. De lokala organens uppgifter bör inte bestämmas av
kommunfullmäktige utan av hälsovårdsnämnden efter bemyndigande av fullmäktige.
Vidare har det inte visats föreligga några avgörande tekniska hinder mot att pä
ett lokalt organ lägga ut flertalet av de speciella uppgifter, som det enligt
hälsovårdslagstiftningen ankommer på hälsovårdsnämnderna alt svara för.
Prop. 1979/80:54 112
Bilaga
3
PM
OM BYGGNADSNÄMNDEN
1.
Byggnadsnämndernas nuvarande ställning och bakgrunden till denna
De
äldsta byggnadsreglerande bestämmelserna finns för Sveriges del i
landskapslagarna. Någon myndighei med speciell uppgift atl övervaka dessa
bestämmelsers efterievnad fanns inte. Samma regler synes ha tillämpats i
städerna innan särskild lagstiftning med bl. a, byggnadsreglerande bestämmelser
tillkom för dessa. Här förefaller det som borgmästare och råd sökt ulöva en
viss byggnadskontroll. Dessa allmänna regler inflöt sedermera i allmänna
landslagen och stadslagen. Vid medeltidens slul började kungarna komplettera de
i lag meddelade byggnadsföreskrifterna med särskilt utfärdade bebyggelseplaner
och liknande regleringar för enskilda städer. Detta blev särskilt vanligt dä
nya städer anlades.
1734
års lag innehöll vissa allmänt hållna bestämmelser av samma typ som landslagens
regler om byggande på landet. Beträffande byggandet i städerna hänvisades i 29
kap. byggningabalken blott till vad som därom var särskilt stadgat, samtidigt
som det sades att konungens befallningshavande med borgmästaren och rådet
skulle "därå vård hava". Anledningen till att inga
byggnadsbestämmelser för städerna intogs i lagen var att man ansåg att en sådan
reglering inte tillhörde riksdagens befogenheter utan föll under konungens
ekonomiska lagstiftningsmakt.
Med
stöd av 29 kap. byggningabalken utfärdades under 1700- och 1800-talen elt stort
antal byggnadsordningar och stadsplaner för enskilda städer innan det 1874 kom
en generell byggnadsstadga för samtliga rikets städer.
I
3 § 1874 års byggnadsstadga föreskrevs att det närmaste inseendet över var
stads bebyggande skulle utövas av en för detta ändamål tillsatt byggnadsnämnd,
bestående av tre eller fem ledamöter. Dessa skulle utgöras av en lagfaren
person, vilken stadens magistrat skulle utse bland sina ledamöter, eventuellt
ytteriigare en av magistraten utsedd person samt två eller tre av
stadsfullmäktige resp. allmän rådstuga valda personer. Vidare skulle
sladsbyggmästaren och sladsingenjören, där sådana fanns, närvara vid nämndens
sammanträden med rätt att delta i överläggningarna och få sin mening antecknad
till protokollet.
I
praktiken kom 1874 års byggnadsstadga att automatiskt tillämpas bara inom de
städer eller områden i städerna där det fanns stadsplan. Genom en rad kungliga
beslut utvidgades tillämpningen emellertid ocksä till stadsplanelagda
samhällen utanför städerna - s. k. municipalsamhällen.
Sedan
riksdagen påtalat behovet av lagbestämmelser för ordnande av rättsförhållandena
mellan kommuner och enskilda i samband med planlägg-
Prop.
1979/80:54 113
ning
tillkom 1907 års lag angående stadsplan och tomtindelning.
De
kommitterade, som utarbetade lagförslaget, fann att byggnadsnämnden där ålades
så viktiga uppgifter atl det var nödvändigt "att så att säga legalisera
denna myndighets existens" genom stadgande i lag att det för tillsyn och
efterlevnad av gällande föreskrifter skulle finnas en byggnadsnämnd i varje
stad. Närmare bestämmelserom nämndens sammansättning och utväljande ansåg de
kommitterade dock fortfarande böra meddelas pä administrativ väg. (Betänkandet
sid. 67). Detta förslag till legalisering av byggnadsnämnderna togs inte upp i
propositionen (prop. 1907:26). I den slutliga lagtexten nöjde man sig med att
bemyndiga konungen atl meddela närmare föreskrifter om byggnadsnämndernas
sammansättning och åligganden. Samtidigt fick konungen rätt att utfärda
byggnadsreglerande föreskrifter också för landsbygden.
År
1919 framlade bostadskommissionen ett förslag till ny byggnadsstadga.
Beträffande byggnadsnämnderna föreslog kommissionen väsentligen den
förändringen att en av ledamöterna skulle vara läkare och ulses av
hälsovårdsnämnden. Kommissionen föreslog också att länsarkitekten och
provinsialläkaren skulle ha rätt att delta i byggnadsnämndens sammanträden.
Kommissionen ansåg även all det skulle finnas möjlighel att i vissa fall helt
ersätta byggnadsnämnden med en av konungens befallningshavande utsedd
byggnadsfiskal. Det borde enligt kommissionen vara möjligt att funktionellt
dela upp en byggnadsnämnd i olika avdelningar. Någon geografisk uppdelning
ifrågasattes aldrig.
Bakom
tanken att byggnadsnämnden skulle förstärkas med läkare låg överväganden rörande
kompetensfördelningen mellan byggnadsnämnden och hälsovårdsnämnden.
Hälsovårdsstadgekommiltén hade nämligen föreslagit ett syslem med tillstånd
för uppförande av bostäder både av byggnadsnämnden och hälsovårdsnämnden.
Bostadskommissionen tog avstånd frän idén att dela kontrollen över
byggnadsväsendet på två myndigheter och valde i stället att förstärka
byggnadsnämnden med medicinsk sakkunskap. (Betänkandet sid. 118-122 och 140).
Bostadskommissionens
förslag ledde inte - lika litet som ett par senare förslag - till lagstiftning.
År
1931 utfärdades stadsplanelagen. 1 samband därmed tillkom också en ny
byggnadsstadga. Enligt dess 4 och 82 §§ skulle det finnas byggnadsnämnd i
städerna, köpingarna och vissa andra stadsliknande samhällen. Nämnderna skulle
ha tre eller fem ledamöter, varav magistraten skulle utse en resp. tvä och
fullmäktige de övriga. En av ledamöterna borde vara jurist. De övriga borde
såvitt möjligt ha praktisk erfarenhet i byggnadsfrägor (9 och 82 §§). Till sitt
förfogande skulle nämndema normalt ha en stadsarkitekt (12 och 82 §§). Denna
och eventuella övriga föredragande tjänstemän var skyldiga atl närvara vid
nämndens sammanträden med rätt atl delta i överiäggningarna och alt få sina
meningar antecknade till protokollet. Samma rätt tillkom länsarkitekten, vissa
läkare och brandchefen (13 och 82 §§). På landsbygden
8 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 54
Prop. 1979/80:54 114
skulle
det för varje byggnadsplanelagl område och varje område med
utomplansbestämmelser finnas en särskild byggnadsnämnd eller en av
länsstyrelsen särskilt förordnad sakkunnig person med samma uppgiftersom
byggnadsnämnd (96 och 101 §§). Byggnadsnämnd på landsbygden skulle bestå av tre
eller fem ledamöter, varav en skulle utses av länsstyrelsen och de övriga av
fullmäktige (97 §). Till sitt förfogande borde en sådan nämnd ha en
byggnadskonsulent (98 §).
År 1947 ersattes
stadsplanelagen med den nuvarande byggnadslagen. 1 dess 7 § stadgas att det
närmaste inseendet över byggnadsväsendet skall utövas av en byggnadsnämnd. Stadsplaneulredningen
hade i förslaget till byggnadslag m. m. (SOU 1945:15) tänkt sig att
byggnadsnämnder skulle vara obligatoriska enbart i städerna och att det på
landet skulle åvila konungen att förordna om inrättande av byggnadsnämnd. Detta
skulle ske inom de områden för vilka byggnadsplan eller utomplansbestämmelser
fastställts. I propositionen utbyttes emellertid de av utredningen föreslagna
bestämmelserna mot den nyssnämnda 7 §. Som motivering härför anförde departementschefen
att en av orsakerna till föreliggande missförhållanden på byggnadsväsendets
område lorde vara att man dittills pä landet i alltför stor utsträckning saknat
lokala byggnadsvårdande organ. Visserligen torde det enligt departementschefen
vara svårt att inom många av de dåvarande små kommunerna till ledamöter i
byggnadsnämnden erhålla lämpliga personer men han antog att förhållandena
skulle bli bättre efter den då i princip beslutade kommunindelningsreformen.
(Prop. 1947:131 sid. 79).
Byggnadslagen
medförde alltså den förändringen att de lidigare byggnadsnämnderna och
särskilt förordade sakkunniga pä landsbygden i princip skulle ersättas med en
byggnadsnämnd för varje landskommun. Från den huvudregeln fick dock
länsstyrelserna genom 107 och 108 §§ i den samtidigt utfärdade nya byggnadsstadgan
möjlighet att göra olika undantag. Dels kunde de förordna att kommunalnämnd
tillika skulle vara byggnadsnämnd inom de icke detaljplanelagda delar av
kommunen där inte heller utomplansbestämmelser gällde. Detta skall ses mot
bakgrund av att byggnadslovsplikt inte förelåg inom sådana områden och att
tillsynen över byggnadsväsendet därför väsentligen inskränkte sig till att vid
behov ta initiativ till planläggning. Dels kunde länsstyrelserna förordna om en
geografisk uppdelning av en kommun i olika områden med varsin byggnadsnämnd.
Dels kunde de ocksä förordna en byggnadsinspektör att helt eller delvis
fullgöra byggnadsnämnds uppgifter inom ett visst område.
Beträffande
möjligheten att inrätta flera byggnadsnämnder inom en kommun anförde
departementschefen i propositionen (prop. 1947:211 sid. 150):
"1
regel synes endast en byggnadsnämnd böra tillskapas inom kommunen, vilken
byggnadsnämnd då övertager de förutvarande byggnadsnämndernas uppgifter.
Stundom kan det dock vara lämpligt att mer än en byggnadsnämnd utses. Särskilt
kan detta vara förhållandet, om kommunen är till ytvidd eller
Prop. 1979/80:54 115
folkmängd
ovanligt stor, såsom exempelvis ofta är fallet i Övre Norriand. Finnes inom en
kommun flera tätortsbildningar på långt avstånd från varandra, kan
övervakningen av byggnadsverksamheten underiättas om två eller flera
byggnadsnämnder inrättas".
Den
nuvarande byggnadsstadgan utfärdades 1959.1 dess 1 § stadgas att del i varje
kommun bara skall finnas en byggnadsnämnd med uppgift att öva inseende över
byggnadsverksamheten inom hela kommunens område. Den förändring detta medförde
för landskommunerna motiverades av 1951 års byggnadsutredning bl. a. på
följande sätt (SOU 1957:21 sid. 191):
"Den
nuvarande bestämmelsen om att fiera byggnadsnämnder kan utses inom samma kommun
torde närmast vara motiverad av att det vid tillämpning av 1931 års
byggnadsstadga var vanligt alt utse en byggnadsnämnd för varje byggnadsplane-
och utomplansområde i landskommunerna och att en sädan anordning ansetts kunna
alltjämt bereda vissa fördelar vid övervakning av byggnadsverksamheten inom
särskilt vidsträckta kommuner. De fall, då bestämmelsen fyllt ett behov, lorde
emellertid vara lätaliga. 1 sådana fall torde syftet med bestämmelsen kunna
tillgodoses genom att byggnadsnämnden uppdrager åt någon av sina ledamöter att
med särskild uppmärksamhet följa byggnadsverksamheten inom visst område av kommunen".
I
propositionen konstaterade departementschefen bara att utredningens förslag på
denna punkt inte mött någon kritik från remissinstanserna (prop. 1959:168 sid.
183).
1959
års byggnadsstadga innehöll också den nyheten att samtliga byggnadsnämndens
ledamöter skulle utses av vederbörande fullmäktigeförsamling (3 §). Denna
förändring gick tillbaks pä ett förslag av 1951 ärs byggnadsutredning som i
denna fråga - efter ett längre resonemang om byggnadsnämndernas ställning - bl.
a. anfört alt de äldre bestämmelserna troligen från bönan haft till syfte att
ge magistraten och länsstyrelsen en viss kontroll över nämndens verksamhet och
att tillgodose dess behov av juridisk sakkunskap. Kontrollsynpunklen stod dock
enligt utredningens uppfattning snarast i strid mot moderna kommunalrättsliga
principer och behovet av juridisk sakkunskap kunde tillgodoses pä annat sätl än
genom ledamotskap i nämnden (SOU 1957:21 sid. 166 ffoch 196).
I
propositionen till bl. a, 1959 års byggnadsstadga diskuterade departementschefen
lämpligheten av att över huvud taget bibehålla speciella byggnadsnämnder. Han
anförde därvid bl, a, (prop, 1959:168 sid, 162):
"De
fackmannasy npunkter, som nämnden stundom kommit att företräda, har ibland haft
svårt att förlika sig med kommunernas anspråk på att själva bestämma
omfattningen och takten i sina investeringar. Följden härav har icke sällan
blivit den, att byggnadsnämnden tappat kontakten säväl med sina egentliga
uppdragsgivare - kommunerna - som med de sidoordnade organen på det kommunala
planet.
Samtidigt
har den samhälleliga utvecklingen lett därhän, atl allt fler myn-
Prop. 1979/80:54 116
digheter
- både statliga och kommunala - fått uppgifter som på något sätt sammanhänger
med byggfrågorna."
Efler
att ha påtalat det därav föranledda samordningsbehovet fortsatte
departementschefen:
"Samordningsbehovet
på det kommunala planet kan tänkas tillgodoses på flera olika säu. En tänkbar
metod är att fackmyndigheterna sammanslås till större enheter. En annan
möjlighet är att de underordnas en för dem alla gemensam styrelse. En tredje
möjlighet är att man genom partiella reformer, främsl genom förändringar i
fackmyndigheternas organisalion samt genom skyldighel för dem alt bedriva
samråd i alla ärenden av större vikt, söker så långt möjligt motverka
tendenserna till partikularism men i övrigt behäller systemet med
specialmyndigheter väsentligen oförändrat.
Sammanslagning
av de kommunala special myndigheterna kan f n. knappast anses som nägon
praktisk lösning. Tvärtom tenderar utvecklingen mol ökad specialisering.
Arbetsuppgifterna för de myndigheter, som skulle uppkomma genom en
sammanslagning av de kommunala specialorganen -byggnadsnämnd, hälsovårdsnämnd,
brandmyndighet etc. - skulle bli så omfattande och olikartade, au en uppdelning
av verksamheten likväl på de flesta håll skulle visa sig behövlig, och reformen
torde därför knappast fä någon större praktisk effekt."
Även
den andra lösningen - att inordna specialnämnderna under kommunstyrelsen -
avvisades dels med samma motivering som den nyss citerade, dels pä grund av
betänkligheter mot att stadfästa ett lydnadsförhållande mellan kommunens
styrelse och fackorganen. 1 stället valdes den tredje lösningen med
samrådsskyldighet.
1
samband med tillkomsten av 1977 års kommunallag försvann vissa tjänstemäns rätt
att deltaga i byggnadsnämndens sammanträden. Genom hänvisning i 3 §
byggnadsstadgan gäller numera - med vissa smärre undantag - kommunallagens
regler för byggnadsnämndens sammansättning och arbetsformer. 1 4 §
byggnadsstadgan uppställs dock alltjämt krav på att en byggnadsnämnd, om så
erfordras, till sitt förfogande om möjligt skall ha en stadsarkitekt och en
byggnadsinspektör med viss utbildning.
Det
av PBL-utredningen i dagarna framlagda förslaget till ny plan- och
bygglagstiftning tar inte ställning till frågan om inrättande av lokala organ
för byggnadsfrågor. Man nöjer sig med en hänvisning till
kommunaldemokra-tikommitténs arbete (SOU 1976:66, del 2, sid. 490).
Enligt
nuvarande bestämmelser skall det således inom varje kommun finnas en och blott
en enda byggnadsnämnd. Denna har dock rätt att efter kommunfullmäktiges
medgivande delegera sin beslutanderätt till antingen en särskild avdelning,
bestående av ledamöter eller suppleanter i nämnden, eller lill en ledamot eller
en suppleant eller lill en tjänsteman hos kommunen. (3 § byggnadsstadgan, 3
kap, 12 § kommunallagen). Denna delegationsmöjlighet har utnyttjats i stor omfattning,
i synnerhet beträffande rutinärenden och ärenden av rent teknisk eller juridisk
karaktär. Vanligen har man genom
Prop.
1979/80:54 117
delegationerna
åstadkommit en funktionell uppdelning av nämndens uppgifter men även en
geografisk uppdelning förekommer.
Som
framgår av ovanstående redogörelse har styrningen och kontrollen av
byggnadsväsendet i äldre tid betraktats som en huvudsakligen statlig uppgift
även om kommunala organ spelat en viktig roll i den praktiska verksamheten på
del lokala planet. 1 senare tids lagsliftning och i den praktiska tillämpningen
av denna finns en klar tendens mot kommunalisering av dessa frågor.
Statsmakterna har dock längt ifrån släppt sitt inflytande över byggnadsväsendet.
Så skall t. ex. planer för att bli juridiskt bindande fastställas av
länsslyrelsen, vilken också är den myndighei som utfärdar byggnadsförbud.
Staten kan vidare ålägga kommunerna att upprätta planer - även om detta sällan
förekommer i praktiken. De flesta beslut av byggnadsnämnden kan överklagas till
länsstyrelsen enligt den förvaltningsrättsliga regleringen. Ett uttryck för att
man betraktat byggnadskontrollen som en statlig angelägenhet torde också vara
att byggnadsnämnden vid sin ärendehantering skall följa den för de statliga
myndigheterna gällande förvaltningslagen och inte kommunallagen. Samma synsätt
ligger troligen också i viss män bakom själva inrättandet av särskilda
byggnadsnämnder, vilka ju ocksä har att utöva tillsyn över den kommunala
byggnadsverksamheten. Som markägare och byggherte har en kommun inte sällan
intressen som står i motsatsförhållande till de intressen byggnadsnämnden skall
bevaka.
När
det gäller planläggningsfrågorna föreslår PBL-utredningen flera nya regler som
syftar till att ytteriigare öka kommunernas ansvar.
Byggnadsnämndernas
verksamhet berör ett slorl antal författningar.
Olika
uppgifter för byggnadsnämnderna anges uttryckligen i byggnadslagen (BL, SFS
1947:385), byggnadsstadgan (BS, SFS 1959:612), den lill byggnadsstadgan
anknytande Svensk Byggnorm, utfärdad av statens planverk, lagen om påföljder
och ingripanden vid olovligt byggande m. m. (LPI, SFS 1976:666),
naturvårdslagen och nalurvårdsförordningen (SFS 1964:822 och 1976:484),
kungörelsen angående anordnande och begagnande samt tillsyn av vissa hissar
(SFS 1939:783), förordningen om brandfariiga varor (SFS 1961:568), förordningen
om maskindrivna portar m. m. (SFS 1979:210), anläggningslagen och
anläggningskungörelsen (SFS 1973:1149 och 1165), ledningsrättslagen och
ledningsrätlskungörelsen (SFS 1973:1144 och 1148), fastighetsbildningslagen och
fastighetsbildningskungörelsen (SFS 1970:988 och 1971:762), lagen om enskilda
vägar (SFS 1939:608), vägkungörelsen (SFS 1971:954) saml taxeringslagen (SFS
1956:623).
Genom
hänvisning i 56 § byggnadsstadgan har byggnadsnämnden även vissa uppgifter
beträffande väglagen, miljöskyddslagen, bostadssaneringslagen, lagen om
kriskoppling, arbetsmiljölagen, lagen om lokaliseringssamråd samt med stöd av
dessa lagar meddelade föreskrifter.
Utan
att direkt nämnas styrs byggnadsnämnden i sin verksamhet i större eller mindre
omfattning också av en lång rad andra författningar. Som exempel kan nämnas de
allmänna bestämmelserna i kommunallagen,
Prop. 1979/80:54 118
förvaltningslagen,
20 kap. brottsbalken och skadeståndslagen samt de mer speciella reglerna i
lagen med särskilda hyresbestämmelser för vissa orter, civilförsvarslagen,
förordningen om skyddsrumsplan, lagen om kommunal fastighetsbildningsmyndighel
och fastighetsregislermyndighel, lagen om vissa mineralfyndigheter, allmänna ordningsstadgan,
bostadsförvallningslagen, kungörelsen om lägsta godtagbara standard pä
bostadslägenhet i vissa fall, kungörelsen om byggnadstillstånd, lagen om
kommunala ålgärder lill bostadsförsörjningens främjande m. m., förordningen om
kommunala bostadsförsörjningsprogram samt en lång rad författningar om lån och
bidrag till olika byggnadsåtgärder.
Av
praktiska skäl är byggnadsnämndens verksamhet också beroende av bestämmelser i
näraliggande förfallningskomplex, t. ex. jordabalken, expropriationslagen,
förköpslagen, vattenlagen, lagen om allmänna vallen- och avloppsanläggningar,
fornminneslagen, byggnadsminneslagen, vägtrafikkungörelsen, gruvlagen, lagen
om allmänna fjärrvärmeanläggningar, lagen om vissa röriedningar, lagen
innefattande vissa bestämmelserom elektriska anläggningar, skogsvårdslagen,
jordhävdslagen samt kungörelsen om expediering av beslul angående ändring i
rikels indelning m. m.
Väsentliga
delar av många byggnadsnämnders verksamhet grundar sig inte omedelbart pä
författningsbestämmelser utan på beslut, varigenom länsstyrelsen delegerat en
del av sina befogenheter till byggnadsnämnden. Som exempel på sädana
delegationer kan nämnas rätt att medge undantag frän stads- och byggnadsplaner,
frän det s. k. tätbebyggelseförbudet och från strandskyddsbestämmelserna.
Andra
delar av byggnadsnämndsverksamheten baserar sig pä delegation från
kommunfullmäktige. Ett exempel härpå är att fullmäktige kan överiåta sin rätt
atl anta detaljplaner till byggnadsnämnden.
Varken
hälsovårdsstadgan eller hälsovårdsnämnden omtalas i byggnadslagen eller
byggnadsstadgan. 1 praktiken har byggnads- och hälsovårdsnämnderna dock ett
mycket nära samarbete i de flesta kommuner. De båda nämnderna har i stor
utsträckning samma eller näraliggande frågor att bevaka, t. ex. bostäders
hygieniska standard, vatten- och avloppsfrågor, trafikbuller, nedskräpning m.
m. Gränsdragningen mellan deras kompetensområden vållar ibland svårigheter.
2. Byggnadsnämndernas allmänna uppgifter
Byggnadsnämndernas
uppgifter kan delas i tvä huvudgrupper, dels sådana speciella uppgifter som
innebär eller har direkt samband med offentlig myndighetsutövning och som i
stor utsträckning är reglerade i specialförfattningar - t. ex.
byggnadslovsprövningar -, dels sådana allmänna uppgifter som innebär eller har
samband med den interna kommunala förvaltningen och som i huvudsak endast
regleras av kommunallagens regler - t. ex. Ludget- och personalfrågor.
Prop.
1979/80:54 119
Byggnadsnämndens
allmänna uppgifter skiljer sig inte från de allmänna uppgifter som alla
kommunala nämnder har. Etl överförande av byggnadsnämndens allmänna uppgifter
till lokala organ bjuder därför i princip inga andra svårigheter än de som
redan lösts genom lagen om vissa lokala organ i kommunerna.
Gränsdragningen
mellan byggnadsnämndernas allmänna och speciella uppgifter är dock inte hell
konsekvent. Så innehåller t. ex. byggnadslagstiftningen regler om rätt för
kommunen att finansiera byggnadsnämndens verksamhet genom särskilda avgifter
som uttas av byggnadsnämnden genom beslut som kan överklagas förvallningsvägen
(8 och 71 §§ BS). Ett annat exempel är att 4 § byggnadsstadgan uppställer vissa
krav på byggnadsnämndernas personal. Vidare gäller jävsreglerna i 4 och 5 §§
förvaltningslagen vid byggnadsnämndens handläggning även av sina allmänna
uppgifter (3 § BS). Dessa gränsdragningsproblem torde dock inte erbjuda nägra
principiella hinder för överförande av uppgifter frän byggnadsnämnderna till
lokala organ. Etl speciellt stadgande om vilka jävsregler som skall gälla
fördel lokala organet torde dock erfordras om delta även skall överta uppgifter
från fakultativa nämnder.
En
ställning mellan de speciella och allmänna uppgifterna kan de ärenden sägas
inta, där kommunfullmäktige fattar beslut med stöd av en speciell lagstiftning
och där byggnadsnämnden enligt 2 kap. 16 § kommunallagen skall avge yttrande
till fullmäktige, såvida nämnden inte fåu fullmäktiges uppdrag att själv bereda
ärendet. Dit hör t. ex. ofta frågor rörande expropriation och förköp.
3
Byggnadsnämndernas speciella uppgifter
Byggnadsnämndernas
speciella uppgifier kan efter sin huvudsakliga karaktär delas i olika grupper:
planläggning, tillståndsgivning, meddelande av förbud, föreskrifter och
förelägganden, kontroll och tillsyn, samordning samt service. Därtill kommer
vissa särskilda uppgifter som närmare skall anges i det följande.
3.1
Planläggning
Det
förekommer många olika former av planering för bebyggelse och markanvändning. I
författning regleras dock - för byggnadsnämndens del -enbart generalplan,
stadsplan, byggnadsplan och tomtindelning. Indirekt berörs nämnden dock också i
hög grad av regionplaner och skyddsrumsplaner, vilka även är
förfallningsreglerade. Av slor vikt för byggnadsnämnderna är också ännu
kvarvarande avstyckningsplaner. Övrig planering - t. ex. kommunöversikter,
områdesplaner, dispositionsplaner, inplaceringsplaner, planutredningar m. m. -
saknar rättsverkningar och har främst betydelse som utredningsmaterial som kan
läggas till grund för efterföljande juridiskt
Prop. 1979/80:54 120
bindande
beslut.
Grunddragen
för marks användning inom kommun anges i generalplan. Den närmare regleringen
av bebyggelsen sker genom stadsplan eller byggnadsplan (2 § BL), Den
principiella skillnaden mellan stads- och byggnadsplan är att kommunen ansvarar
för väsentliga delar av genomförandel av stadsplan medan genomförandet av
byggnadsplan är överiåtel åt de enskilda markägarna. Inom stadsplan skall
byggnadskvarter lomtindelas (28 § BL).
General-,
stads- och byggnadsplaner skall upprättas genom kommunens försorg (9, 24 och
107 §§ BL). De skall antas av kommunfullmäktige och fastställas av
länsstyrelsen (10, 26 och 108 §§ BL). Beträffande generalplaner nöjer sig
kommunema oftast med enbart antagande. En blott antagen generalplan är inte
juridiskt bindande men har stor betydelse som en viljeyttring från kommunens
högsla beslutande organ. Tomtindelningar skall antas av byggnadsnämnden och
fastställas av länsstyrelsen (33 § BL). De upprättas antingen genom
byggnadsnämndens eller markägarens försorg (30 §BL).
General-,
stads- och byggnadsplan skall före antagandet hållas utställt för allmänhet,
markägare och myndigheter. Ombesörjandet av detla åvilar byggnadsnämnden,
vilken också skall avge yttrande till fullmäktige över inkomna anmärkningard7
och 18 §§ BS). Byggnadsnämnden harockså vissa expeditionella uppgifter i
samband med antagande och fastställelse av plan (19 och 21 §§ BS). I huvudsak
motsvarande regler finns beträffande tomtindelning (34 § BS).
Den
betydelse som planläggningen har ur kommunalekonomisk synpunkt och för de
övergripande kommunala målsättningarna har gjort att det praktiska ansvaret och
arbetet med planläggningen pä en del håll anförtrotts kommunstyrelsen medan
byggnadsnämnderna blott svarar för de huvudsakligen formella uppgifter, som de
uttryckligen ålagts i byggnadsförfattningarna. Pä andra håll sköter
byggnadsnämnderna hela planläggningsprocessen i samråd med kommunstyrelsen.
PBL-utredningens
förslag gär i princip ut på att kommunstyrelsen skall ansvara för den
övergripande planeringen och byggnadsnämnderna för detaljplaneringen.
Inom
de ramar som uppställs av riks- och regionalintressena, ä ena sidan, samt
hänsyn till enskildas rättigheter, å andra sidan, innehåller planeringsprocessen
till övervägande del allmänna och detaljerade lämplighetsprövningar och
bedömningsfrågor av renodlad kommunalpolitisk karaktär. Beträffande den
formella hanteringen och utformningen av planerna finns dock bestämda
förfallningsreglerade krav som måste uppfyllas. Det utredningsarbete som måste
föregå planläggning fordrar kvalificerade specialistkunskaper inom olika
områden.
Prop. 1979/80:54 121
3.2
Tillståndsgivning
De
tillståndsprövningar som byggnadsnämnd gör är av två slag.
Den vanligaste typen är
den hinderslöshetsprövning som skall ske i rena byggnadslovsärenden. Nämnden
skall där undersöka om det tillämnade byggnadsföretaget strider mot gällande
planer, förbud och bestämmelser. Om sä inte är fallet, skall byggnadslov
beviljas (56 § BS), Utrymmet för politiska bedömningar är nästan obefintligt i
dessa ärenden. Detta är bl, a, en av orsakema till att beslutanderätten i stor
utsträckning delegerats till tjänstemän.
Den andra typen av
tillståndsärenden är dispensprövningar - alltså om ett byggnadsföretag bör
tillåtas oaktat att det strider mot t, ex. gällande plan. Här är utrymmet för
bedömningar av lämplighetskaraktär betydligt större även om det begränsas av
hänsyn framför allt till kravet på rättvisa och rättssäkerhet.
Gränsen mellan de två
typerna av tillståndsärenden är dock flytande. Som nyss antytts är nämndens
fria prövning av dispensfrågor begränsad av att syftet med
byggnadslagstiftningen måste beaktas. Innehållet i planer och bestämmelser fär
inte urholkas genom frikostig dispensgivning. Omvänt bör inte heller dispens
vägras för avvikelser som enligt praxis tillåts av de överprövande
myndigheterna. Vad gäller de rena byggnadslovsärendena innehåller även dessa i
viss utsträckning lämplighets- och skälighetsbedömningar samt prövningar av
dispenskaraktär. Som exempel kan nämnas bestämmelsen i 39 § byggnadsstadgan om
att byggnad skall förläggas till "lämpligt" ställe på tomten,
bestämmelsen i 48 a § byggnadsstadgan om att hus i vissa fall skall uppfylla
"skäliga" anspråk på handikappanpassning samt bestämmelsen i 41 §
byggnadsstadgan om att byggnadsnämnden får "medge" att t. ex. en
balkong utbyggs över gatumark. Vidare kan i detta sammanhang nämnas att
byggnadslov i vissa fall inte får beviljas innan sökanden fullgjort
betalningsskyldighet eller ställt "nöjaktig" säkerhet (56 § BS).
De ärenden hos
byggnadsnämnderna som väsentligen har karaktär av hinderslöshetsprövning är
ärenden rörande byggnadslov, tillstånd för skyll enligt 17 § naturvårdslagen,
medgivande till gemensamhetsanläggning och ledningsrätt enligt 23 §
anläggningslagen respektive 21 § ledningsrättslagen, medgivande till uppförande
av hiss enligt 5 § i den s. k. hisskungörelsen saml tillstånd enligt 16 §
förordningen om brandfarliga varor.
Till de ärenden som har
karaktär av dispensärenden hör tillstånd för nybyggnad i strid mot plan eller
tomtindelning samt vissa byggnadsförbud i avvaktan pä fastställelse av plan
eller vissa andra åtgärder, tillstånd för nybyggnad i strid mot
tätbebyggelseförbudet, tillstånd enligt 67 § byggnadsstadgan till avvikelse
frän vad som föreskrivits om byggnads yttre och inre anordnande, tillstånd lill
vissa byggnads- och anläggningsålgärder inom strandskyddsområde samt tillstånd
till inrättande av gemensamhetsanlägg-
Prop. 1979/80:54 122
ning
eller upplåtelse av ledningsrätt eller bildande av fastighet i strid mot planer
och vissa bestämmelser. I samtliga dessa fall är byggnadsnämndens
beslutanderätt beroende av delegation från länsstyrelsen.
Av elt vissl inlresse i
detla sammanhang är att byggnadsnämndens beslul -på delegation - att inte medge
byggande eller fastighetsbildning i strid mot fastställd generalplan, stadsplan
eller byggnadsplan inte får överklagas. Nämnden är här alltså både försia och
sisla instans (71 § BS, 3:2 FBL). 1 de fall beslutanderätt i dessa frågor inte
delegerats, får länsstyrelsen inte medge sådana avvikelser mol byggnadsnämndens
vilja (13, 34 och 110§§ BL, 3:2 FBL).
En
mellanställning mellan de nu nämnda huvudtyperna av ärenden intar
byggnadsnämndens rält atl ulan föregående dispens bevilja lov för vissa mindre
byggnader och för tillfälliga byggnader oaktat att de strider mot plan eller
vissa bestämmelser (56 § BS).
3.3
Förbud, föreskrifter och förelägganden
Byggnadsnämndernas
befattning med förbudsfrågor sker i två former. Dels kan de ta initiativ till
att andra myndigheter utfärdar förbud, dels kan de själva utfärda vissa förbud.
Till det förstnämnda
slaget hör främst en lång rad byggnadsförbud m. m. som länsstyrelsen kan
utfärda enligi byggnadslagen, naturvårdslagen m. m. -i vissa fall efter
framslällning från kommunfullmäktige och i andra fall på eget initiativ. Frågan
brukar dock först ha väckis i byggnadsnämnden. Inga av dessa åtgärder är för
byggnadsnämndens del lagreglerade på annat sätt än att nämnden enligt I ij
byggnadsstadgan har "au med uppmärksamhet följa den allmänna utvecklingen
inom kommunen och dess omgivning, ombesöria utredningar rörande planläggning,
fastighetsbildning och byggnadsväsende saml i dessa ämnen upprättade förslag
och göra de framställningar som finns påkallade".
De förbud byggnadsnämnden
själv kan utfärda är rivningsförbud inom stadsplan och vissa förbudsområden
enligt 35 a § byggnadslagen och förbud mot fortsättande av uppenbart olovliga
eller särskilt fariiga byggnadsarbeten enligt 3 § lagen om påföljder och
ingripanden vid olovligt byggande m. m.
Nära
förbuden står i många fall föreskrifter som byggnadsnämnden kan meddela. Dit
hör rivningsåläggande enligt 51 ij byggnadsstadgan samt föreskrift enligt 53 ij
byggnadsstadgan om att stängsel skall hållas mot gata.
I
många avseenden lika förbuden och föreskrifterna är föreläggandena.
Byggnadsnämnden får - med eller ulan vite - meddela förelägganden om rättelse
av olagligt vidtagna byggnadsåtgärder (15 ij LPI) eller om efterkommande av
gällande föreskrifter (16 ij LPI).
Till
denna typ av ärenden hör också den från länsstyrelserna till vissa
byggnadsnämnder delegerade rätten att meddela förelägganden om bortta-
Prop. 1979/80:54 123
gande
av stängsel m. m. enligt 17 S naturvårdslagen liksom reparations- och
rivningsförelägganden enligt 21 ij naturvårdslagen.
Ett annal slag av beslul,
som till sin karaktär liknar de nu nämnda, är avstängning av hiss enligt
hisskungörelsen och återkallande av lillslånd enligt förordningen om
brandfariiga varor.
Många
av de nu nämnda ärendena kräver snabba beslut som innebär avsevärda ingrepp i
enskildas förhållanden eller har vittgående ekonomiska konsekvenser. De fordrar
exakt kännedom om sakförhållandena och gällande bestämmelser. Ibland behövs
också kvalificerade specialkunskaper, t. ex. för att bedöma ett byggnadsarbetes
farlighet p. g. a. ras- eller sättningsrisker.
3.4
Kontroll och tillsyn
Byggnadsnämnden
skall enligt I § byggnadsstadgan "övervaka efterievnaden av
byggnadslagen, denna stadga och övriga föreskrifter angående byggandet".
Enligt 2 § lagen om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m. m.
åligger det nämnden au uppta fråga om påföljd eller ingripande enligt denna lag
till behanding, så snart anledning förekommer all överträdelse har skett av
gällande bestämmelser. Enligt 64 ij byggnadsstadgan skall nämnden också öva
tillsyn över pågående byggnadsarbeten.
För
fullgörandet av dessa uppgifter har nämnden och dess tjänstemän rält att bereda
sig tillträde till fastigheter och byggnader samt att besiktiga pågående
byggnadsarbeten vare sig dessa kräver byggnadslov eller ej (24 § LPI, 64 § BS).
Nämnden har också rätt att i vissa fall mot ägarens vilja på dennes bekostnad
låta upprätta ritningar över en byggnad (18 § LPI).
Byggnadsnämndens
ingripanden vid olovligt byggande sker i form av förelägganden eller förbud
eller rättelser genom nämndens försorg men på den byggandes bekoslnad (13-17
ij§ LPI). En annan, mer ovanlig, form av ingripande är anmälan till åtal (12 §
LPI).
Den
allra viktigaste åtgärd som nämnden skall vidla vid olovligt byggande är att
påföra den ansvarige byggnadsavgift eller särskild avgift. Dessulom bör nämnden
hos åklagaren hemställa om uttagande av tilläggsavgift (4-10 ijij LPI).
Byggnadsnämnden utövar i dessa fall en straffande verksamhet, som tidigare
åvilat domstolarna. Dessa ärenden fordrar helt naturligt en grannlaga
behandling och innehåller många gånger svåra bedömningar av om en åtgärd varit
lovlig eller ej och mot vem elt beslul skall riktas. Enligt 3 ij byggnadsstadgan
lar nämnden inte delegera beslutanderätten i dessa ärenden.
Tillsynen
av byggnadsföretag, som fått byggnadslov, utövas dels genom en av byggherren
ulsedd och därefter av byggnadsnämnden godkänd, ansvarig arbetsledare, vilken
bl.a. skall till nämnden anmäla om missförhållanden uppslår under
byggnadsarbetet (61 ij BS), dels genom atl nämndens tjänstemän vid vissa
bestämda tillfällen själva besiktigar byggnadsarbetena och utfärdar bevis om
vad de därvid iakttar (62-64 §§ BS). Regler om besiktning
Prop. 1979/80:54 124
finns
också i hisskungörelsen och förordningen om maskindrivna portar m. m.
En
annan form av kontroll är atl byggnadsnämndens personal inom stadsplanelagda
områden skall utstaka de blivande byggnaderna på marken (63 i) BS).
Den
praktiska tillsynen över byggnadsverksamheten utövas vanligen helt av
tjänstemän och byggnadsnämndens ledamöter har liten befattning med dessa frågor
i enskilda ärenden. Däremol kan nämnden naturligtvis påverka tillsynen genom
allmänna direktiv och anvisningar.
En
speciell form av lillsyn anges i 66 ij byggnadsstadgan. Staten och landstingen
är befriade från skyldigheten alt söka byggnadslov. De byggande statliga
myndigheterna har dessutom rält att själva medge undanlag frän bestämmelserna i
byggnadsstadgan (men inte i byggnadslagen) och från med stöd av denna meddelade
föreskrifter. Statliga och landstingskommunala byggnadsföretag skall dock
alllid anmälas till byggnadsnämnden, som då har räu alt begära att de
underställs regeringens prövning.
Till
sist skall del inte glömmas att det finns ell väsentligt inslag av
lillsynskarakiär i byggnadsnämndens befogenheter au la initiativ lill upprättande
eller ändring av stadsplan eller byggnadsplan för reglering av bebyggelsen (24
och 107 §§ BL). Än tydligare är tillsynskaraktären i byggnadsnämndens
befogenheter att föranstalta om ny eller ändrad tomtindelning (30 och 31 §§ BL)
samt ansöka om bildande av gemensamhetsanläggning (18 § anläggningslagen).
3.5
Samordning
Byggnadsnämnden
skall enligt 1 § byggnadsstadgan "samarbeta med övriga myndigheter, vilkas
verksamhet berör nämndens arbetsområden eller vilkas bedömanden äro av
betydelse för nämndens verksamhet". Denna uppgift kan givetvis utföras på
många olika sätt. Den har i vissa fall kommit till konkret uttryck i
detaljerade författningsbestämmelser som en skyldighet för nämnden att före
beslut inhämta yttranden från andra organ. I andra fall har nämnden i
författning ålagts att i efterhand underrätta vissa myndigheter om sina beslul.
1 ytteriigare andra fall har nämnden genom författningsbestämmelser fått rätt
alt själv bli underrättad om myndigheters åtgärder. I några fall slutligen har
samordningsskyldigheten formellt sett lagts på enskilda. Ett exempel härpå är
att byggnadsnämnden enligt 56 § byggnadsstadgan inte får bevilja byggnadslov
för arbetslokaler, personalrum o. dyl. innan den sökande till nämnden ingivit
yttrande över byggnadsföretaget från yrkesinspektionen. Ett annat exempel är
att nämnden enligt 57 § byggnadsstadgan, när byggnadslov söks för åtgärd som
är beroende även av tillslånd från annan myndighei, skall hänvisa sökanden att
hos denna myndighet ansöka om sådanl tillstånd.
Ett
vanligt förekommande fall är att ett byggnadsföretag drabbas av
Prop. 1979/80:54 125
förbudet
i 56 § byggnadsstadgan för byggnadsnämnden alt meddela lov innan
byggnadsföretaget fått tillstånd enligt en annan författning t. ex. väglagen.
De flesta byggnadsnämnder torde då göra så att de på eget initiativ överiämnar
ärendet till den andra myndigheten samt låter byggnadslovsfrågan vila i
avvaktan på dess ställningstagande.
I
detta sammanhang kan även nämnas en speciell befogenhet för byggnadsnämnden som
också torde bottna i en samordningstanke. Enligt 15 kap. 7 ij
fastighetsbildningslagen har nämnden rätt all överklaga
fastigheis-bildningsmyndigheis tillstånds- och fastighetsbildningsbeslul. Dessa
har ju ofta stor betydelse för efterföljande byggnadslovsärenden.
3.6 Service
Byggnadsnämnden
skall enligt 1 och 2 ijij byggnadsstadgan "lämna allmänheten råd och
upplysningar i planläggnings-, fastighetsbildnings- och byggnadsfrågor"
samt lämna vissa skriftliga besked och tillhandahålla nybyggnadskartor. Denna
verksamhet är relativt omfattande och betungande.
Den
rådgivande funktionen utövas kanske främsl i samband med granskningen av
byggnadslovsansökningar. Ell speciellt problem, som då och då vållar konflikter
med de sökande, är alt del inte alllid är lätt all avgöra när anmärkningar och
ändringsförslag belräffande ett byggnadsförelag är grundade på krav i
byggnadslagstiftningen och när de blott har rådgivande betydelse. Detta kan
ofta vara en fråga om tolkning av bestämmelserna. Denna typ av rådgivande
verksamhei är huvudsakligen en ijänstemannaupp-gift. Ledamötema i
byggnadsnämnden kan dock påverka den genom anvisningar och resursfördelningar.
Upplysningsverksamheten
i enskilda ärenden är också främst en uppgift för tjänstemännen. Ett speciellt
problem i samband härmed är au den som önskar bygga ofta har ell stort behov av
au kunna få ell auktoritativt besked huruvida byggnadslov kan påräknas innan
han lägger ner kostnader på ritningar m. m. Detta har vid många byggnadsnämnder
lett fram till något system med förhandsbesked, som ofta meddelas av nämnden
efter en handläggning som liknar en formell byggnadslovsprövning men baseras på
ell enklare beslutsunderiag. På sina håll har denna verksamhei fått mycket stor
omfauning. Dylika förhandsbesked är - utom när det gäller tillstånd enligt
förordningen om brandfarliga varor- inte förfallningsreglerade, vilket lett
lill vissa komplikationer beträffande deras rättsverkningar.
3.7 Vissa
särskilda uppgifter
Byggnadsnämnderna
har vissa uppgifter som inte naturiigen låter sig inpassas i nägon av de
ovannämnda grupperna. Dit kan räknas vissa, huvudsakligen formella, frågor
rörande handläggningen av nämndens
Prop. 1979/80:54 126
ärenden,
t. ex. reglerna i 55 § byggnadsstadgan om vilka handlingar som skall krävas vid
en ansökan om byggnadslov. Andra typer av beslut är fastställandet av
byggnadslovsavgifter (8 § BS), och vissa förberedande åtgärder för att av
enskilda ta ut planläggningskostnader eller ålägga enskilda att inom plan
upplåta eller avstå mark (111 § BL, 26 och 27 §§ BS). I sistnämnda båda fall
tillkommer beslutanderätten länsstyrelsen. 1 praktiken träffar dock kommunerna
oftasi frivilliga överenskommelser med markägarna i dessa frågor utan att
länsstyrelsen behöver kopplas in. Inte sällan växer dessa överenskommelser ut
till omfattande s. k. exploateringsavtal, vilka till viss del kan anses ha stöd
i nyss nämnda bestämmelser, i 70 § byggnadslagen och i vissa andra regler om
ersättningar m. m. Till stor del faller de dock utanför det lagreglerade
området. I allmänhet torde exploateringsavtalen ha befunnits vara så viktiga
att ansvaret för dem lagts på kommunstyrelsen. De kan dock ofta anses höra så
nära samman med planläggningsfrågorna att de bör redovisas som en del av
planärendet enligt den princip som kommer till uttryck i 16 § byggnadsstadgan.
En
annan befogenhet av mer speciellt slag, som tillkommer byggnadsnämnd, är
rätlen att överklaga vissa länsstyrelsebeslut. Det gäller främst när
länsslyrelsen lämnai tillstånd till byggnadsföretag mot nämndens vilja.
Till
sist skall här nämnas att lantmäteriverksamheten pä vissa häll inte bedrivs i
statlig utan i kommunal regi. De kommunala fastighetsbildningsmyndigheterna
(stadsingenjörerna) lyder ofta organisatoriskt under byggnadsnämnderna. Deras
myndighetsutövning följer dock helt reglerna förden statliga
lantmäteriverksamheten. I ett system med lokala nämnder torde den centrala
byggnadsnämnden lämpligen behålla stadsingenjörskontoren under sin förvaltning.
4.
Möjligheterna att lägga ut byggnadsnämnds uppgifter på lokala nämnder
4.1
Hänsyn till uppgifternas natur
En
invändning mot överförande av vissa uppgifter från de nuvarande
byggnadsnämnderna är att ställningstaganden av kommunövergripande natur inte
lämpligen bör göras lokalt.
Denna
invändning drabbar framför allt generalplaneringen och annan icke formbunden
kommunöversiktlig planering. Det torde emellertid ligga i sakens natur att
kommunfullmäktige inte lägger ut dylika planeringsuppgifler på lokala nämnder.
Stads-
och byggnadsplaneläggningen gäller till väsentlig del lämplighetsbedömningar
rörande utformningen av den lokala miljön. Dessa frågor är i hög grad ägnade
alt med fördel behandlas av lokalt förankrade organ. Samtidigt innehåller de
dock även ställningstaganden av övergripande betydelse för hela kommunens
tillväxt, ekonomi, kommunikationer m. m.
Prop. 1979/80:54 127
Fullmäktige
kommer dock även om detaljplaneringen läggs ut på lokala nämnder alltjämt att i
viss mån ha möjlighet att styra denna genom den översiktliga planeringen och
kommunstyrelsen skall dessutom enligt 17 § byggnadsstadgan ha inseende i
detaljplanearbetet. Till sist är det ju också fullmäktige som alltid har det
slutliga avgörandet i planfrågor på det kommunala planet, eftersom planerna
skall antas av denna församling i den mån den inte delegerat antaganderätlen
till byggnadsnämnden. En sådan delegation lär inte i praktiken ske beträftande
betydelsefullare planer. Fastställelseprövningen av planerna kommer alltfort
att åvila länsstyrelsen, som därigenom utövar en statlig kontroll över
planeringen.
Med undantag för general-,
stads- och byggnadsplaneärendena har byggnadsnämnderna sällan ärenden av så
övergripande betydelse att de inte ur denna synpunkt kan avgöras lokalt. Elt
frågetecken kanske dock kan sättas för de omfattande nybyggnadsförbud som
förekommer, främst i Stockholmstrakten.
Eftersom
byggnadsnämndernas verksamhet i sä hög grad är inriktad på tekniska och
juridiska frågor och eftersom iakttagandet av de formella regler som gäller för
handläggningen av ärendena är av så stor betydelse, är det ytterst viktigt att
kvalitetskraven pä tjänstemannasidan inte sänks genom inrättandet av lokala
nämnder. Det torde i praktiken inte vara möjligt att ge varje lokal nämnd ett
eget fullständigt stadsarkitektkontor utom i storstäderna. Mycket talar därför
för att de lokala nämnderna bör få tillgång till samma tjänstemannastab som den
centrala byggnadsnämnden. Den lämpligaste praktiska lösningen på dessa problem
kan emellertid inte anges här utan denna fråga bör det överiåtas lill varie
kommun att lösa under erinran om att även förde lokala nämnderna kommer att
gälla kravet i 4 § byggnadsstadgan på att nämnden "skall hava tillgång
till personal i den omfauning som erfordras föratt nämnden skall kunna behörigen
fullgöra sina uppgifter" och på att nämnden under vissa fömtsättningar
skall ha biträde av en stadsarkitekt och av en byggnadsinspektör. Det skall
också påpekas att - om flera nämnder fär ett gemensamt förvaltningsorgan - det
noga bör klaras ut vilka tjänstemän som arbetar för den ena eller den andra
nämnden eller när en gemensam tjänsteman skall anses lyda under det ena eller
andra organet. Detta är av stor betydelse med hänsyn till resp. nämnds
juridiska och politiska ansvar m. m.
Ett
särskilt problem som måste lösas om flera nämnder lär en gemensam förvaltning
är frågan om fördelning av förvaltningens resurser mellan de olika nämnderna.
Ibland förekommer det hos en nämnd stora ärenden som under en tid kan kräva
hela förvaltningens resurser inom ett visst område. Det bör vid etl system med
lokala nämnder inte få förekomma att verksamheten vid en nämnd lamslås genom
att en annan nämnd tar hela den gemensamma förvaltningens kapacitet i anspråk.
För att en nämnd skall kunna la det ansvar för sin verksamhet, som fordras av
den, måste den inom ramarna för de av kommunfullmäktige till dess förfogande
ställda ekonomiska och personella
Prop. 1979/80:54 128
resurserna
ensam och självständigt kunna styra förvaltningens arbetsinsatser.
Det
torde vara ofrånkomligt att de lokala nämndernas ledamöler kommer att ha mindre
kunskaper i speciella byggnadsfrågor och mindre överblick över
byggnadsutvecklingen inom kommunen än de nuvarande byggnadsnämndsledamöterna.
Denna nackdel får dock vägas mot fördelarna med större lokalkännedom, närmare
kontakt med befolkningen i området m. m. Nackdelarna kan också motverkas om de
lokala nämnderna får tillgång till samma tjänstemannastab, vilken då kan bevaka
fackmanna- och samordningsfrågorna. Å andra sidan kan emellertid delta leda till
ökat tjänstemannainflytande, vilket skulle motverka syftet med inrättandet av
lokala organ.
En
annan risk som man inte kan bortse från är att inrättandet av lokala nämnder
också kan medföra en sänkning av kunskapsnivån hos den centrala byggnadsnämndens
ledamöter. Om t. ex. alla detaljplane-, tillstånds-, förbuds-, föreläggande-,
kontroll- och tillsynsärenden samt därmed sammanhängande frågor läggs ut på de
lokala nämnderna, kommer den centrala nämnden egentligen bara att ha kvar viss
eventuell dispensprövning och den översiktliga planeringen, vilken dessutom i
många kommuner i praktiken sköts av kommunstyrelsen. Detta talar föratt
åtminstone all planläggning bör ligga kvar hos den centrala nämnden. Man skulle
då få ett system med en central "planeringsnämnd" och ett antal
lokala "byggnadslovsnämnder", vilket förefaller att vara en rationell
uppdelning. Å andra sidan skulle därigenom en del av syftet med det nu aktuella
lagförslaget förfelas, eftersom detaljplaneringen har mycket större betydelse
för utformningen av de lokala miljöerna än byggnadslovsgivningen.
En
annan invändning mol ell syslem med lokala nämnder med myndighetsutövning är
att rättvisan och rättssäkerheten kräver en likartad behandling av ärenden som
rör enskildas förhållanden. Framför allt vid handläggningen av tillstånds-,
förbuds-, föreläggande- och tillsynsärendena bör kraven pä de beslutande
myndigheterna vara av samma slag som kraven på en domstol. Det avgörande för en
rättvis behandling torde dock snarare vara kvaliteten på handläggningen än
antalet beslutande organ. Man kan erinra om att antalet kommuner vid
byggnadslagens tillkomst 1947 var över 2 500 och vid byggnadsstadgans
utfärdande 1959 drygt 1 000 medan antalet i dag är 277.
Överväganden
av nu redovisat slag kan leda fram till att det befinns lämpligt att i
författning närmare reglera vilka ärendeslag som skall fä överiåtas till lokal
nämnd. Dylika gränsdragningar förefaller dock mindre lämpliga i en
försökslagstiftning av nu aktuellt slag på gmnd av de varierande förhållandena
inom olika kommuner och på grund av aU försökets omfaUning därigenom skulle
begränsas.
Från
vad nu sagts bör dock ett undantag göras. Det gäller lagen om påföljder och
ingripanden vid olovligt byggande m. m. Denna ger byggnads-
Prop. 1979/80:54 129
nämnden
befogenheter av en sådan allvarlig, bestraffande eller ingripande art som det
av hänsyn till rättstryggheten inte kan anses lämpligt att göra till föremål
för en försöksverksamhet av nu ifrågavarande slag. Enligt 3 § byggnadsstadgan
fär byggnadsnämnd inte delegera rätten att enligt påföljds-lagen avgöra fräga
om avgift eller föreläggande vid vite eller annat äventyr utom beträffande
vitesförelägganden med stöd av 3 § päföljdslagen om avbrytande av olagligt
eller fariigt byggnadsarbete. Starka skäl talar för att en liknande begränsning
bör gälla möjligheten att överföra uppgifter till lokal nämnd. Denna
begränsning kan dock inte anses tillräcklig. Praxis inom kommunen bör vara lika
också när det gäller tillsynen och ingripandena över huvud taget mot olovligt
byggande. Å andra sidan kan knappast alla befogenheter enligt päföljdslagen
förbehållas den centrala byggnadsnämnden. Det skulle omöjliggöra för de lokala
nämnderna att ingripa vid sädana smärre missförhållanden där de naturiigt bör
kunna agera. Med hänsyn till vad som nu sagts bör lagen om vissa lokala organ i
kommunerna inte medge att kommunfullmäktige till lokalt organ överför
byggnadsnämnds rätt enligt päföljdslagen alt slutligt avgöra fråga om avgift
eller alt meddela föreläggande eller ansöka om handräckning för rättelse i de
fall som avses i 13 §, 1,2 och 5 påföljdslagen. Visseriigen innebär detla en
del administrativa samordningsproblem samt att den centrala byggnadsnämnden
fär skyldighet att enligt 2 och 18 §§ påföljdslagen pröva frågor som annars kan
ha överiätits till lokal nämnd. Värdet av en enhetligare och säkrare
rättstillämpning i denna typ av ärenden mäste dock anses väga upp dessa
nackdelar.
4.2
Hänsyn till formella regler
Byggnadsnämndernas
verksamhei är i hög grad styrd av ofta detaljerade författningsbestämmelser.
Detta medför olika konsekvenser vid inrättande av lokala organ med
byggnadsnämndsuppgifter.
Vissa
av dessa konsekvenser-1, ex. frägan om mandatperiodernas längd -som gäller alla
de specialreglerade nämnderna behandlas av kommunalde-mokratikommittén i annal
sammanhang. Av de mer generella problemen skall därför endasl jävsfrägan
diskuteras här.
Enligt
4 § förvaltningslagen är den som har att handlägga ett ärende i byggnadsnämnden
jävig bl. a. om särskild omständighet föreligger som är ägnad att mbba
förtroendet till hans opartiskhet i ärendet. Om nu ett lokalt organ fär till
uppgift att inom elt område både svara för kommunal byggnadsverksamhet och för
byggnadslovsgivning, kan det inträffa att ledamötema först har att besluta om
t. ex. ombyggnad av en institution och därefter om byggnadslov för
ombyggnadsarbetena. Troligen måste dä samtliga ledamöter, som deltagit i det
första beslutet, på gmnd av jäv anses förhindrade att delta i handläggningen av
byggnadslovsärendet. Detta kan omöjliggöra att byggnadslov över huvud taget kan
beviljas. Även om man bortser från själva jävsfrågan måste det anses klart
olämpligt att samma organ
9 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 54
Prop. 1979/80:54 130
har
att på kommunens vägnar besluta om alt viss byggnadsåtgärd bör genomföras och
att därefter som myndighet ta ställning till åtgärdernas tillåtlighet ur
byggnadslagstiftningens synpunkt. Jävsreglerna, som gäller de enskilda
förtroendemännen och tjänstemännen, bör därför kompletteras med en liknande
bestämmelse, som avser nämnden som sådan. Den skulle kunna utformas som ett
förbud för kommunfullmäktige atl till lokal nämnd, som fått uppgift att handha
ärenden som enligt författning tillkommer byggnadsnämnd, överföra
handläggandet av sådana ärenden, där kommunen intar partsställning hos
byggnadsnämnd.
Om
nu ifrågavarande lagändring beträffande de lokala organen konslmeras så att
allt vad som i lag och författning sägs om byggnadsnämnd skall anses avse den
cenlrala - nuvarande - byggnadsnämnden men kommunfullmäktige ges rätt att dela
ut vissa av denna nämnds uppgifter till lokala nämnder, vilka dä vid
fullgörandet av dessa uppgifter har att i allt tillämpa vad i lag och
författning stadgas om byggnadsnämnd och vars ställningstaganden får samma konsekvenser
och innebörd som den centrala nämndens ställningstaganden, synes inga
påtagliga formella svårigheter i övrigt behöva uppstå med hänsyn till själva
ärendehanteringen. Inrättandet av lokala nämnder kommer dä att från
handläggnings- och beslutssynpunkt mycket likna den delegation som nu ofta
förekommer från byggnadsnämnderna till deras arbetsutskott och liknande organ.
En formellt viktig skillnad är dock att de lokala nämnderna själva skall kunna
göra framställningar till fullmäktige utan att - såsom organ med delegerad
befogenhet - gä via den centrala byggnadsnämnden. En annan skillnad är att det
organ, som fått delegerad beslutanderätt, självklart har tillgäng till samma
förvaltning som nämnden och är klart underordnad denna. En stor praktisk skillnad
är också att delegerad beslutanderätt ofta villkoras på olika sätt men att
avsikten inte synes vara att dylika villkor skall kunna uppställas via
överförandet av beslutanderätt till lokalt organ. Exempel pä sådana villkor är
att besluten inte fär ha principiell betydelse, att besluten måste vara
enhälliga, alt besluten måste ha tillstyrkts av visst remissorgan, att beslutet
inte får gä sökande emot osv.
Ett
par särskilda formella konsekvenser av inrättandet av lokala nämnder skall här
omnämnas.
Enligt
nuvarande regler ansvarar byggnadsnämnderna för det formella framtagandet av
detaljplaneförslag medan dessa antas av kommunfullmäktige. Rätten att anla
planer kan dock av fullmäktige delegeras till byggnadsnämnden enligt?6 och 108
§§ byggnadslagen. Efter inrättandet av lokala nämnder lär det crför bli möjligt
att låta sådana nämnder svara för framtagandet av planfSrslag samtidigt som
rätten att anta dessa delegeras till den centrala byggnadsnärtinden. Härigenom
skulle man kunna få en slags tväinstansprövning på nämndnivä, vilket inte
förekommer i dag.
Enligt
109 § byggnadslagen fär länsstyrelsen utfärda nybyggnadsförbud för område där
"fråga väckts" om upprättande eller ändring av byggnadsplan.
Prop. 1979/80:54 131
Hittills
har det i princip ansetts att det förhällandet att en byggnadsnämnd hos
länsstyrelsen föreslår ett sädant nybyggnadsförbud visar att planfrågan
"väckts". Detta blir dock inte lika självklart om framställningen
till länsslyrelsen görs av en lokal nämnd som inte fält planläggningsuppgifter
-något som kan föranleda särskilda överväganden beträffande handläggningen av
förbudsärendena.
Eftersom
de lokala nämndernas kompetens kommer alt växla frän kommun till kommun och
eftersom omfattningen av deras geografiska verksamhetsomräden inte alltid lär
bli allmänt kända, kan svårigheter uppstå för enskilda och myndigheter att veta
vilken nämnd som de skall vända sig till i ett visst ärende. Dessa problem
lorde väl i de allra flesta fall lösa sig renl praktiskt. Ibland kan det dock
vara formellt betydelsefullt att en åtgärd vidtas pä rätt tid och plats. I
samband med författningsändringar stadgas det stundom att de nya bestämmelsema
skall tillämpas på ansökningar som inkommit till byggnadsnämnden efter viss
tidpunkt. Enligt 12 § förvaltningslagen kan besvär mot nämnds beslut inte bara
inges till länsstyrelsen utan även till nämnden inom viss bestämd tid. Del
förekommer tidsbegränsade tillstånd, som förfaller om de inte föriängs innan de
löper ut. 1 andra fall är byggnadsnämndens möjlighel att agera begränsad till
viss tid efter det alt en underrättelse kommit in till nämnden. Även om det
inte torde bli vanligt, kan det därför ibland komma att inträffa att mycket
betydelsefulla konsekvenser följer av att en handling inlämnas till fel nämnd.
Detta talar ytteriigare för atl den cenlrala byggnadsnämnden och de lokala
nämnder, som handlägger byggnadsfrågor, bör få en gemensam förvaltning, dit
alla handlingar kan inges.
Med nyss berörda problem
sammanhänger frågan om gränsdragningen mellan de olika nämndernas uppgifter.
Det bör med hänsyn till rättssäkerheten och till vikten av atl veta var det
politiska och juridiska ansvaret ligger vara hell uteslutet att ett ärende
faller inom två olika nämnders kompetensområden eller att en uppgift inte
formellt skulle höra till någon nämnds ansvarsområde. Dessa gränsdragningar
kommer att fordra stor omtanke, inte minst därför att de skär tvärs igenom
enhetliga lagkomplex. Det tydligaste exemplet härpå är den sortering av olika
uppgifter enligt byggnadslagen och byggnadsstadgan som måste göras. Andra
exempel är medgivanden enligt 23 resp. 9 §§ anläggningslagen och 21 resp. 8 §§
ledningsrättslagen. Rätten att lämna medgivanden enligt 23 och 21 §§ kommer
enligt förslaget att av kommunfullmäktige kunna överföras på lokal nämnd medan
beslutanderätten beträffande medgivanden enligt 9 och 8 §§ är beroende av
delegation från länsstyrelserna. Man kan ocksä peka pä atl det är lämpligt att
yttranden till fastighetsbildningsmyndigheten i fastighetsbildningsfrågor
lämpligen bör avges av lokal nämnd, om denna fält rätt att bevilja byggnadslov,
medan det inte är lika självfallet att yttranden till länsstyrelsen i
fastighetsbildningsfrågor enligt 3 kap. 2 § fastighetsbildningslagen skall
avges av den lokala nämnden, eftersom det skulle innebära befogenhet att
inlägga ett icke
Prop. 1979/80:54 132
överklagningsbart
veto mot fastighetsbildningen.
Det bör heller inte få
förekomma att den geografiska gränsen mellan tvä nämnders verksamhetsområden
läggs så att olika delar av en och samma fastighet faller inom olika nämnders
distrikt. Detta kan lätt bli fallet om gränsen enbart följer geografiskt
naturiiga gränser såsom vägar, vattendrag, höjder o. d. eller om gränsen inte
ändras när fastighetsbildning sker över denna.
Vidare kan det inte anses
praktiskt om kompetensfördelningen mellan den centrala byggnadsnämnden och de
lokala nämnderna görs sä atl vissa delar av ett byggnadsföretag skall prövas av
en myndighet och andra delar av en annan. I några bestämda fall är dock detta
oundvikligt, åtminstone till en början. Det gäller de dispensbefogenheler, som
länsstyrelserna delegerat till många av de nuvarande byggnadsnämnderna. Dessa
befogenheter kommer inte kommunfullmäktige att kunna överflytta på lokal nämnd.
Innan vederbörande länsstyrelse ändrat sitt delegationsbeslut samt i de fall
länsstyrelsen inte anser någon ändring lämplig kommer alltså vissa byggnadsföretag
att kunna fordra dispensprövning hos den centrala byggnadsnämnden och
byggnadslovsprövning hos den lokala nämnden. Förfarandel kommer i dessa ärenden
alt likna det som tillämpas av de byggnadsnämnder som i dag saknar delegerade
dispensbefogenheter.
Det
finns anledning att i detta sammanhang erinra om alt den mycket diskuterade
frågan i vilken utsträckning bebyggelse bör tillåtas utanför detaljplanelagda
områden i hög grad gäller frågan i vilken utsträckning dispens bör beviljas
från det s. k. tätbebyggelseförbudet. Detta är emellertid en dispensbefogenhet
som tillkommer länsstyrelsen. Den berörs således inte av inrättandet av lokala
nämnder, såvida inte länsstyrelserna delegerar dispensbefogenheten till dessa.
Lämpligheten
av en sådan delegation kan f ö. ifrågasättas. En tätbebyggelsedispens innebär
att man frångår det för tätbebyggelse gällande kravet på detaljplaneläggning.
En prövning av om detta är möjligt kräver även beträffande enskilda
byggnadsföretag - åtminstone om de blir många till antalet-en bedömning mot
bakgrund av de övergripande kommunala målen och fömtsättningarna för
bebyggelseutvecklingen. 1 vart fall lär inte länsstyrelsen kunna överflytta
beslutanderätten på lokal nämnd utan att kommunfullmäktige bemyndigat nämnden
att överta denna uppgift frän den centrala byggnadsnämnden.
1
delta sammanhang finns ocksä anledning alt erinra om risken för att den icke
planreglerade bebyggelseutvecklingen blir olika inom olika kommundelar
därigenom att bestämmelsen i 56 § byggnadsstadgan om att "tätbebyggelse
av mindre omfattning" får tillåtas utan dispensprövning ger möjlighet till
stora variationer beträffande uppfattningen om när tätbebyggelsedispens över
huvud taget krävs. Till viss del kanske dessa svårigheter - liksom de nyss
nämnda - dock kan avhjälpas i framtiden genom klarare direktiv i den
översiktliga planeringen.
Prop. 1979/80:54 133
Samma
typ av problem som nu berörts uppstår när en lokal nämnd skall yttra sig till
fastighetsbildningsmyndigheten över lämpligheten av en tilltänkt
fastighetsbildning. Det bör inte fä förekomma att en lokal nämnd tillstyrker t.
ex. en avslyckning för bebyggelse där det senare visar sig att den centrala
byggnadsnämnden inte anser sig kunna bevilja dispens från
tätbebyggelse-förbudet.
Den rätt som
byggnadsnämnderna nu har att efter medgivande frän kommunfullmäktige delegera
uppgifter lill arbetsutskott, ledamot och tjänsteman bör tillkomma även de
lokala nämnderna. Visseriigen kan behovet av sådan delegation i viss
utsträckning minska genom tillkomsten av lokala nämnder men
byggnadsverksamheten kräver en sådan mängd av löpande beslut i smärre frågor
att det måste anses uteslutet att handlägga alla dessa på nämndnivä. I den män
fiera nämnder betjänas av samma tjänstemän kan dock praktiska problem uppstå om
samme person skulle fä olika beslutsbefogenheter av de olika nämnderna. Det
kan ocksä bli svårt för honom att i delegerade ärenden handla i olika nämnders
anda för del fall att dessa skulle ha olika målsättningar i sin verksamhet.
Om
kommunfullmäktige överför beslutanderätten i vissa ärenden från de nuvarande
byggnadsnämnderna till lokala nämnder, torde delta få anses innebära att de delegationsbeslut,
varigenom de nuvarande nämnderna delegerat beslutanderätten i samma ärenden
till annat organ eller till tjänsteman, upphör att gälla. Fullmäktige bör
därför lämpligen ta upp frågan om de lokala nämndernas delegationsrätt till
behandling samtidigt med frågan om vilka uppgifter som skall överföras till
dessa.
Vad
som nu sagts om formella svårigheter med inräUandet av lokala nämnder med
byggnadsnämndsfunklioner leder fram till tanken att det säkeriigen vore ur
formell synpunkt enklast om de lokala nämnderna inom var sitt distrikt erhöll
alla de uppgifter som nu ankommer på byggnadsnämnd med undantag för
generalplaneläggning och vissa ingripanden enligt påföljdslagen. I annat fall
bör det övervägas om inte kommunfullmäktiges beslut att överföra byggnadsnämnds
uppgifter till lokal nämnd i någon form borde granskas av länsstyrelsen, kanske
genom elt samrådsförfarande. Starka skäl talar för atl en bestämmelse med denna
innebörd införs i lagen om vissa lokala organ i kommunerna.
Slutligen
bör det för klarhetens skull lämpligen i 1 § byggnadsstadgan införas en
upplysning om att lagen om vissa lokala organ i kommunerna innehåller särskilda
bestämmelser om rätt för kommunfullmäktige att anförtro byggnadsnämnds
uppgifter enligt byggnadslagen, byggnadsstadgan samt andra lagar och
författningar till lokalt organ som då beträffande dessa uppgifter intar
byggnadsnämnds ställning.
Prop. 1979/80:54 134
Bilaga
4
PM
OM TRAFIKNÄMNDERNA 1 Nuvarande organisation
De
grundläggande bestämmelserna om vägtrafiken har sedan lång tid beslutats av
statsmakterna. Vid sidan av dem har det dock funnits lokala föreskrifter. De
har kunnat innebära avvikelser frän de allmänna reglerna eller kompletteringar
av dessa. Behovet av en sådan reglering har genom tiderna tillgodosetts pä
olika säu. Utvecklingen på detla område kan sägas innebära att man har fått en
ny syn på de lokala trafikföreskrifterna. Frän början torde man närmast ha sett
dem som ett medel att upprätthålla den allmänna ordningen. Detta synsätt
framgår bl. a. av att man t, o, m, år 1951 kunde meddela beslut i dessa frågor
bl. a. enligt bestämmelserna i 1868 års ordningsstadga för rikets städer.
Enligt vägtrafikförordningen (1951:648), som trädde i kraft den 1 januari 1952,
meddelades lokala trafikföreskrifter i princip av länsstyrelsen. Vissa typer av
föreskrifter kunde dock i städerna meddelas av poliskammare, magistrat eller
kommunalborgmästare.
Genom
beslut av riksdagen år 1964 (prop. 1964:176, 3LU 1964:44, rskr 1964:348)
avskaffades magistrats- och kommunalborgmästareinstitutio-nerna. Samtidigt
förstatligades och omorganiserades polisväsendet. Poliskammaren, magistraten
och kommunalborgmästarna hade vissa uppgifter som rörde den lokala
trafikregleringen. Detta gjorde det nödvändigt att skapa ett nytt organ på det
lokala planet med motsvarande uppgifter. Man inrättade då trafiknämnderna. 1
propositionen underströk föredraganden att de lokala trafikföreskrifterna bl.
a. kunde tillgodose kommunala trafikpolitiska synpunkter. Trafiknämnden fick
därför en sammansättning med polismästaren som ordförande och tvä av
kommunfullmäktige valda ledamöter. I fall av oenighet i nämnden kunde
emellertid de valda ledamöterna inte överrösta ordföranden utan frågan
underställdes då länsstyrelsen.
Den nuvarande ordningen
tillkom genom beslut av riksdagen under våren 1978 (prop. 1977/78:81, TU
1977/78:20, rskr 1977/78:226) och trädde i kraft den 1 januari 1979. Den
innebär atl de trafikregleringsärenden som ankom på trafiknämnden har flyttats
över på kommunerna. Samtidigt beslöts lagen (1978:234) om trafiknämnd (TNL).
Där anges att uppgiften att meddela föreskrifterom trafik inom kommunen skall
handhas av en trafiknämnd (I § TNL). Kommunen har valfrihet mellan att utse en
särskild trafiknämnd eller att uppdra åt någon annan nämnd atl vara
trafiknämnd. Har kommunen inte meddelat något sådant beslut är kommunstyrelsen
trafiknämnd.
Trafiknämndens
beslul överklagas till länsstyrelsen (förvaltningsbesvär) och därifrån till
regeringen. Som särskilt besvärsberältigade har i lagen nämnts statens vägverk,
trafiksäkerhetsverkel och polismyndigheterna (4 § TNL).
Prop. 1979/80:54 135
Om
ett ärende i princip skall avgöras av kommunen (dvs. trafiknämnden) men
beslutet inte kan avvaktas utan olägenhet, får polismyndigheten besluta i
stället.
2
Trafiknämndens uppgifter 2.1 Allmänt
Enligt
147 § väglrafikkungörelsen (1972:603, omtryckt 1978:1000) (VTK) kan särskilda
trafikregler för viss väg eller vägsträcka eller för samtliga vägar inom visst
område meddelas genom lokala trafikföreskrifter. Som lokala trafikföreskrifter
räknas dock inte sådana föreskrifter som polismyndighet eller vägmyndighet
enligt 154 § VTK kan meddela i samband med trafikolycka, trafikövervakning,
väghållningsarbete o. d. Inte heller sådana föreskrifter som ägare av enskild
väg kan meddela enligt 151 § VTK räknas som lokala trafikföreskrifter.
1
147 § VTK anges också vilka typer av föreskrifter som fär meddelas.
De
är
1.
förbud mot trafik med fordon av
visst slag eller fordon med last av viss beskaffenhet,
2.
föreskrift om körriktning,
3.
förbud mot provkörning eller
sådan övningskörning som avses i 72 § körkortsförordningen (1977:722) (KKF),
4.
föreskrift om väjningsplikt med
avvikelse från 38 § VTK eller föreskrift om slopplikt,
5.
föreskrift att väjningsplikt
eller stopplikt skall gälla i stället för bestämmelserna i 57 § försia stycket
VTK,
6.
föreskrift om färdhastighet med
vissa begränsningar,
7.
förbud att stanna eller parkera
fordon,
8.
föreskrift om stannande eller
parkering som avviker frän vissa av de allmänna bestämmelserna i VTK om
stannande och parkering,
9.
föreskrift att vad som gäller
om hästfordon i fråga om lyktor m. m. vid färd på allmän väg även skall gälla
på viss enskild väg,
10.
föreskrift om axellryck,
boggitryck eller bruttovikt med avvikelse från de allmänna bestämmelserna i 106
§ VTK,
11.
föreskrift om inskränkning till
mindre bredd eller längd på fordon än som är tillätet enligt 107 och 109 §§
VTK,
12.
föreskrift om undantag frän
reglerna i VTK om förande av terrängfordon på väg,
13. föreskrifter
om andra särskilda åtgärder för reglering av trafiken.
Genom lokala trafikföreskrifter kan också bestämmas att en väg eller
vägsträcka
skall anses som huvudled, motorväg eller motortrafikled. Föreskrifterna får
dock inte utformas så att huvudleder kommer att korsa varandra.
Prop. 1979/80:54 136
Enligt
148 § VTK meddelar länsstyrelsen lokala trafikföreskrifter som rör transport av
fariigt gods, väjningsplikt, slopplikt, färdhasiighet, axeltryck, boggietryck,
bruttovikt eller bredd resp. längd pä fordon, fordonståg eller last.
Länsstyrelsen får genom lokal trafikföreskrift också medge undantag från vissa
regler i VTK om begränsning av möjligheterna att köra terrängfordon pä väg. Om
det behövs lokala trafikföreskrifter på grund av tjällossning e, d, eller för
sådana tävlingar på väg som länsslyrelsen har lämnat tillstånd till, meddelar
länsstyrelsen dessa, I övrigt är det trafiknämnden som meddelar lokala
trafikföreskrifter.
Lokala
trafikföreskrifter kan meddelas också enligi terränglrafikkungörel-sen
(1972:594, omtryckt 1979:642) (TTK), Enligt 57 § TTK kan lokal trafikföreskrift
avse
1,
förbud mot trafik med fordon av
visst slag eller fordon med last av viss beskaffenhet,
2,
förbud mot provkörning av
fordon,
3,
förbud mot övningskörning som
avses i 72 § KKF,
4,
förbud att stanna eller parkera
fordon,
5,
färdhastighet,
6,
undantag från
belysningsföreskrifterna i TTK,
7,
annan åtgärd för reglering av
trafiken.
Enligt
58 § TTK meddelar trafiknämnden lokala trafikföreskrifter. Föreskrift om
färdhastighet meddelas dock av länsstyrelsen om det inte rör sig om tillfälligt
behov inom ett begränsat område,
VTK
och TTK innehåller vissa möjligheter att ge dispenser från reglerna i dessa
författningar och från lokala trafikföreskrifter som har utfärdats med stöd av
författningarna. När det gäller dispenser från lokala trafikföreskrifter kan
gmndprincipen sägas vara att den myndighet som har utfärdat föreskriften också
har möjlighet att ge dispens. 1 fråga om TTK gäller principen utan undantag,
vilket framgår av 67 § andra stycket TTK. 1 VTK förekommer dock undantag från
den angivna huvudregeln. Lokala trafikföreskrifter enligt 147 § andra stycket
4,5,10 och 11 meddelas av länsstyrelsen. Undantag från föreskrifter enligt
punkterna 4 och 5, som gäller väjningsplikt resp. stopplikt, förekommer i
princip inte. Dispens från lokala trafikföreskrifter enligt punkterna 10 och
11, som behandlar axeltryck, boggitryck, bruttovikt, fordonsbredd och
fordonslängd, meddelas av trafiknämnden inom kommunen. Avser en sådan ansökan
mer än en kommun inom samma län prövas den av länsstyrelsen. Om flera län berörs
behandlas ansökan av statens vägverk. Trafiknämnden har också att pröva frågor
om dispenser frän vissa regler i VTK (159 § tredje stycket VTK), Även i dessa
fall gäller att frågan - om den berör mer än en kommun - skall prövas av
länsslyrelsen. Berör den mer än ett län, prövas den av trafiksäkerhetsverkel.
I
sammanhanget kan nämnas att regeringen genom förordningen (1979:109) om
försöksverksamhel rörande beslut om hastighetsbegränsning har medgett vissa
kommuner (trafiknämnderna) rätt att fatta beslut om
Prop. 1979/80:54 137
hastighetsbegränsning.
Besluten får dock inte avse vägar som är avsedda för genomfartstrafik.
2.2
Berednings- och verkställighetsåtgärder
I
prop. 1977/78:81 om vissa kommunala trafik- och trafiksäkerhetsfrågor tog
föredraganden upp vissa frågor om beredningen inom kommunerna av frågorom
lokala trafikföreskrifter. Det konstaterades all trafiknämndsutred-ningen i
silt betänkande (SOU 1976:18) Lokala trafikföreskrifter m. m. hade framhållit
att det var nödvändigl att trafiksäkerhetsverket till kommunernas ledning
utfärdade föreskrifter och upprättade mallar till föreskrifter. Utredningen
föreslog också att kommunen innan en lokal trafikföreskrift beslutades skulle
inhämta polismyndighetens yttrande över det förslag till föreskrift som skulle
föreläggas det beslutande organet.
Utredningen
förordade ocksä att kommunen i den utsträckning som det behövdes skuile samråda
med statens vägverk och trafiksäkerhetsverket. För egen del anförde
föredraganden (prop. 1977/78:81 s. 44-45).
"Utredningens
förslag till samrådsregler har kommenterats av flera remissinstanser. Såvitt
angår samrådet med polismyndigheten har förslaget fått ett starkt stöd under
remissbehandlingen. Jag biträder det i denna del
Närdet
gäller samråd med väghållaren har det under remissbehandlingen från fiera håll
framhållits atl väghållaren - åtminstone när det gäller det statliga vägnätet -
bör vara obligatorisk remissinstans. Med hänsyn till att de lokala
trafikföreskrifterna i betydande utsträckning påverkar väghållarens ansvar
anser jag atl det är rimligt att väghållaren av kommunen bereds tillfälle all
yttra sig under beredningen av frågor om lokala trafikföreskrifter. Jag delar
alltså remissinstansernas angivna uppfaUning. Del är emellertid att märka atl
kommunerna i en viss utsträckning - särskilt inom tätorterna - själva är
väghållare. 1 dessa fall rör det sig uppenbariigen om en fräga som bör lösas
internt av kommunen.
Utredningen
har utgått frän att TSV skall utfärda föreskrifter och upprätta mallar till
kommunernas ledning. Därutöver skall enligt utredningens förslag samråd ske med
TSV i den utsträckning så behövs. Under remissbehandlingen har det framhållits
att samråd bör komma i fräga dä kommunen avser att avvika frän föreskrift eller
mall frän TSV eller dä man avser att meddela beslut som inte berörs av TSV:s
föreskrifter eller mallar. Enligt min mening bör regeln utformas sä att
kommunen åläggs att samråda med TSV i frågor av principiell betydelse. TSV kan
sedan i föreskrifter ange närmare när delta kan anses vara fallet. Det ligger
emellertid nära till hands atl bedöma just de fall som har tagits upp under
remissbehandlingen som sådana principiellt viktiga frågor."
Regler
med detta innehåll har sedan tagits in i 148 a § VTK.
1
152 § VTK behandlas frågor om tillkännagivande av lokala trafikföre-
Prop. 1979/80:54 138
skrifter.
Bl. a. sägs att sådana föreskrifter skall tas in i en liggare, som förs av
kommunen gemensamt för samtliga myndigheter som har till uppgift att meddela
sådana föreskrifter. Föreskrifter som inte skall tillkännages genom vägmärke
skall införas i ortstidning. Underrättelse skall också lämnas till bl. a,
trafiksäkerhetsverket och väghållningsmyndigheten.
3
Möjligheterna att lägga ut uppgifter på lokala nämnder
3.1 Lokala
trafikföreskrifter
Lokala
trafikföreskrifter är generella handlingsnormer för trafikanterna. För att man
skall nå en rimlig grad av efterievnad av föreskrifterna är det nödvändigt att
de möts av förståelse från trafikanterna. En förutsättning för denna förståelse
är alt föreskriftsinstitutet används på ett likartat sätt över hela landet. I
ännu högre grad gäller detta naturiigtvis användningen av institutet inom en
och samma kommun.
Del
finns anledning alt understryka atl lokala trafikföreskrifter är förenade med
straffsanktion e. d. Detta ställer särskilda krav pä en korrekt och entydig
utformning av föreskrifterna. Det kan förtjäna att påpekas att lokala
trafikföreskrifter är den enda typ av straffsanktionerade föreskrifter som en
kommun kan besluta om på egen hand. Vissa andra beslut kan straffsanktioneras,
t. ex. lokal ordningsstadga. Det är dock atl märka att sådana föreskrifter
skall underställas statlig myndighei för au bli gällande.
En
liknande aspekt kan läggas på kommunfullmäktiges och den "centrala"
irafiknämndens inlresse av au de lokala nämnderna följer de allmänna
trafikpolitiska riktlinjer som gäller inom kommunen. Enligt den tidigare nämnda
propositionen förutsatte föredraganden atl kommunfullmäktige kunde ha ett
intresse av att lägga fast trafikpolitiska handlingsprogram o. d, för kommunen.
Ingen
av dessa omständigheter utesluter i och för sig att man överiämnar åt
lokalorgan alt handlägga frågor om lokala trafikföreskrifter. De medför
emellertid att vissa krav måste ställas upp på samordning och beredning av
ärendena. Dessa frågor behandlas nedan under 5.
3.2 Dispensfrägor
Som
har angells lidigare har trafiknämnden som en av sina uppgifter all handlägga
frågor om dispens från lokala trafikföreskrifter och från vissa regler i VTK, 1
de flesta typer av dispensärenden kan intresset av likartad tillämpning av
dispensreglerna över hela landet anses vara tämligen begränsat. Däremot kan
det i vissa fall vara så att kommunen - inom ramen för sin trafikpolitik - har
utvecklat en allmän syn på dessa frågor. Den bör givetvis vara vägledande även
fören "lokal" trafiknämnd, I likhet med vad som har sagts ovan under
3.1 utesluter inte delta ett överlämnande åt lokalorgan att
Prop. 1979/80:54 139
handlägga
frågorna. Vissa mindre samordningsfrågor blir dock aktuella. Dessa behandlas nedan
under 5.
4 Uttryckliga
restriktioner för decentralisering av beslut
Det
framstår givetvis som naturiigt all en lokal nämnd i första hand får lill
uppgift att behandla frågor med en stark anknytning till kommundelen. Lika
naturiigt är det att en lokal nämnd inte bör få sina uppgifter formulerade på
ett sådant sätt all det uppstår kompelenskonflikler. Sädana konflikter kan
uppkomma dels mellan olika lokalorgan, dels mellan ett lokalt organ och det
centrala organet. Atl i en författningstext pä ett helt klargörande sätl dra de
kompetensgränser som behövs är emellertid svårt för att inte säga omöjligt.
Slora delar av problemet är av den karaktären att de kan sägas ha intern
kommunal karaktär. Det framstår därför som en lämpligare lösning att
kommunfullmäktige genom reglemente, arbetsordning eller liknande fastställer
kompetensgränserna mellan de olika organen.
Det är självklart att
gränsdragningarna måste ske med stor noggrannhet även om de görs av
kommunfullmäktige. Om det behöver göras ändringar i kompetensfördelningen av
olika skäl är det emellertid väsentligt enklare att kommunen gör ändringen än
att kompetensfördelningen skall ändras genom författningsbestämmelserna. Till
detla kommer också att förhållandena skiftar mycket starkt mellan olika kommuner,
vilket medför alt kraven pä kompetensfördelning är starkt skiftande.
En fråga något vid sidan
om organens egentliga verksamhet och som är av mer allmänt intresse är om
lokala organ skall ha rätt att göra framställningar till kommunfullmäktige. En
lokal trafiknämnd torde knappast ha anledning att i någon nämnvärd utsträckning
begära medel för sin verksamhei. Däremot kan det möjligen inträffa alt en lokal
trafiknämnd finner behov av ändringar i kommunens trafikpolitiska program eller
riktlinjer av olika slag som kommunfullmäktige har tagit ställning till. Det
saknas emellertid anledning-åtminstone när det gäller trafiknämnderna - för
statsmakterna att ge några bindande anvisningar för kommunerna på den punklen.
Del bör alltså ankomma på fullmäktige alt ta ställning i den frågan,
5 Samordningsbehov
i ett system med lokala nämnder
1
det föregående har pekats på att ell samordningsbehov föreligger i första hand
när det gäller lokala trafikföreskrifter. Ett vissl samordningsbehov finns
också när det gäller dispensfrågor, även om det inte är lika starkt uttalat.
Till detta kommer också ett behov av samordning i förhållande till
väghållar-na.
Vissa
åtgärder rörande trafiken kan företas av väghållaren ulan lokal
trafikföreskrift. Det kan gälla t, ex, anläggande av övergångsställe eller
uppsättande av trafiksignaler, Samma åtgärder kan emellertid också genom-
Prop. 1979/80:54 140
föras
som verkställighet av en lokal trafikföreskrift enligt 147 ij andra stycket 13
VTK (andra särskilda ålgärder för reglering av trafiken). Det är självfallel
angeläget atl del beslutande organet - trafiknämnden eller etl lokalt organ
-och väghållaren är ense om gränsdragningen mellan sina respektive områden, 1
VTK har man sökl lösa dessa och liknande samordningsfrågor i förhållande till väghållaren
genom att föreskriva att statlig väghållningsmyndighet eller enskild
väghållare som berörs skall beredas tillfälle atl yttra sig (148 a § VTK),
I
syfle bl, a. all säkerställa atl lokala trafikföreskrifter får en ur juridisk
synpunkt korrekt utformning har i 148 a § VTK sagts att polismyndighetens
yttrande skall inhämtas över det förslag till föreskrift som föreläggs den
beslutande nämnden.
Vidare
har tidigare konstaterats all etl behov av samordning föreligger så att de
beslut som fattas står i samklang med de övergripande principer för
trafikregleringen som har beslutats av kommunfullmäktige eller av statliga
organ.
Det
föreliggerocksåelt rent praktiskt samordningsproblem. Det består i alt en
åtgärd som beslutas av en lokal nämnd kan få återverkningar pä trafiken i en
annan del av kommunen. Ett exempel på detta är att en nämnd stänger en gata för
trafik av säkerhetsskäl. Normalt sett innebär det att trafiken flyttas över på
nägon närliggande gata. Om den gatan inte ligger inom nämndens verksamhetsområde
återverkar åtgärden alltså på trafiken inom en annan nämnds verksamhetsområde.
Stora
delar av dessa samordningsproblem kan lösas relativt enkelt genom alt
tjänstemannaresurserna är gemensamma för samtliga irafiknämnder i kommunen. De
kan då svara för att erforderiiga samråd tas. Det kan dock inte uteslutas att
det kan behövas andra åtgärder föratt säkerställa samordningen. Man kan t. ex.
tänka sig att kommunfullmäktige i reglemente -efter förebild frän 159 § VTK -
föreskriver att frågor som rör mer än en lokalnämnds verksamhetsområde skall
avgöras av kommunens cenlrala irafiknämnd. Även andra former för att garantera
samordningen kan givetvis tänkas. Frågan bör dock övervägas och behandlas inom
varie kommun under hänsynstagande lill de lokala förhållandena.
6.
Författningstekniska frågor
Rätten
att besluta om lokala trafikföreskrifter härleds på följande sätt. Riksdagen
har genom lagen (1975:88) med bemyndigande att meddela föreskrifterom trafik,
transporter och kommunikationer (omtryckt 1978:233) bemyndigat regeringen att
meddela föreskrifter som avses i 8 kap. 3 eller 5 § regeringsformen om
föreskrifterna gäller trafik på väg och i terräng. Regeringen har också
bemyndigats att överiåta åt förvaltningsmyndighet eller kommun att meddela
sådana föreskrifter. Detta bemyndigande har regeringen utnyttjat genom att i
VTK och TTK ge länsstyrelserna och
Prop. 1979/80:54 141
kommunerna
rätt att meddela lokala trafikföreskrifter. Bemyndigandena i dessa
författningar har genomgående den formen att rätten har överiätits åt
"kommunen", vilket innebär att ett system av lokala nämnder inte
behöver föranleda några ändringar i dessa författningar. De lokala nämnderna är
i detta sammanhang "kommunen".
Lagen (1978:234) om
trafiknämnd föreskriver att kommunens uppgifter i fråga om trafikreglering inom
kommunen skall handhas av en trafiknämnd. En övergäng till ett system med flera
trafiknämnder inom varje kommun förutsätter därför antingen att lagen om
trafiknämnd ändras eller alt man genom en annan lag öppnar en möjlighel för
kommunen att ha fiera trafiknämnder. Den senare lösningen innebär att man i
särskild lag reglerar inrättandet av lokala nämnder. Den har avgjorda fördelar
genom att man i en sådan lag kan ange vilka specialreglerade uppgifter som får
föras över till lokala organ. All delta är fördelaktigt hänger samman med att
KDK överväger bemyndiganden för kommunerna att vidta sädana ätgärder även på
andra specialreglerade områden än trafikområdet.
Prop. 1979/80:54 142
Bilaga
5
OM SKOLSTYRELSEN - PM tili frågan om att på lokala organ
lägga uppgifter som enligt skollagen eller annan författning ankommer på
skolstyrelsen
1 Inledning
Inom
det svenska utbildningsväsendet förekommer statligt, kommunalt,
landstingskommunalt och enskilt huvudmannaskap. Den största delen av det
obligatoriska skolväsendet handhas av kommunerna genom att dessa är huvudmän
för grundskolan. Vad gäller det obligatoriska skolväsendet i övrigt kan nämnas
att staten är huvudman för bl. a, specialskolor (för bam som är synskadade,
döva eller hörsel- eller talskadade) samt alt landstingskommuner och kommuner
som inte tillhör landstingskommun driver särskolor för psykiskt
utvecklingsstörda. Kommuner och landstingskommuner är huvudmän även för vissa
skolformer utanför det obligatoriska skolväsendet. Den viktigaste är
gymnasieskolan. För högskolan svarar främst staten, men viss högskoleutbildning
bedrivs med kommunalt eller landstingskommunalt huvudmannaskap. Skolor med
enskild huvudman avser i regel undervisning motsvarande grundskolans eller
gymnasieskolans.
Utbildningsväsendet
är av fundamental betydelse för hela samhället. Detta gäller inte minst de
delar av utbildningsväsendet för vilka kommunerna är huvudmän. Statens intresse
i sammanhanget kommer till uttryck inte bara i omfattande statsbidrag och
statligt reglerade tjänster för skolledare och lärare. Staten har tämligen
ingående reglerat utbildningsverksamheten genom en rad författningar vilkas
bestämmelser avser både verksamhetens sakliga innehåll och organisatoriska
frågor.
Den
grundläggande skolförfattningen är skollagen (1962:319, omtryckt 1970:1026,
ändrad senast 1979:721), som innehåller bestämmelser om bl, a, gmndskolan och
gymnasieskolan. Enligt skollagen skall det i varje kommun finnas en
skolstyrelse. Såväl skollagen som flertalet andra författningar som rör
utbildning med kommunalt huvudmannaskap innebär alt det i princip är
skolstyrelsen som skall handha berörda förvaltningsuppgifter.
Det
är av bl. a. tidsskäl inte möjligt att i denna promemoria lämna en fullständig
redovisning av alla de uppgifter för skolstyrelsen som följerav den omfattande
författningsregleringen'. Mest ingäende - men inte heller i dessa delar
fullständigt -behandlas skolstyrelsens uppgifter i fräga om grundskolan och
gymnasieskolan. Ett annal förhållande som bör påpekas är alt det inom
utbildningsväsendet är mycket vanligt med försöksverksamhet enligt särskilda
föreskrifter som innebär alt i vissa avseenden avvikelse får göras från vad
'
Vissa speciella ämnesområden förbigås helt, t. ex. de uppgifter i fråga om skol
kantor som enligt kyrkomusikerfdrordningen (1950:375) ankommer på
skolstyrelsen.
Prop. 1979/80:54 143
som
annars gäller. Sådana föreskrifter tas inte upp i promemorian.
Del
bör kanske också påpekas all en skolstyrelse kan ha även uppgifter .som inte är
förfallningsreglerade, t. ex. handha en kommunal musikskola. Sädana uppgifter
faller utom ramen för denna promemoria.
2
Allmänt om skolstyrelsens författningsreglerade uppgifter, de viktigaste
författningarna, skolans organisation m. m.
2.1
Skolplikten och grundskolan samt gymnasieskolan
Såsom
redan nämnts är skollagen den grundläggande skolförfattningen. 1 skollagen
finns bestämmelser om bl. a. skolplikt samt om grundskolan - i vilken
skolplikten normalt fullgörs - och gymnasieskolan.
De viktigaste av de
bestämmelser som kompletterar skollagen i berörda hänseenden finns i
skolförordningen (1971:235, omtryckt 1979:717) samt i läroplanerna för
grundskolan och gymnasieskolan. Skolförordningen innehåller bestämmelser om
utbildningen saml om organisationen och personalen. Bestämmelserna om
utbildningen gäller inte dennas närmare innehåll. Detta framgår i stället av
läroplanerna. Dessa är i vissa delar fastställda av regeringen och innehåller
bl. a. mål och riktlinjer, allmänna anvisningar samt timplaner och kursplaner.
Skollagen
föreskriver att varje kommun skall sörja för undervisningen av barn i
grundskola, främja ätgärder i syfte att bereda ungdomar undervisning i
gymnasieskola samt i övrigt vårda skolväsendet i kommunen, i den mån det inte
ankommer pä annan att handha detta.
Enligt skollagen skall
skolstyrelsen vara styrelse för kommunens grundskola med därtill hörande
verksamhet samt, om kommunen har anordnat gymnasieskola, även för den skolan
med därlill hörande verksamhet'. Skollagen anger vissa preciserade uppgifter
för skolstyrelsen. Bland dessa finns inte bara sädant som hör till grundskolan
eller gymnasieskolan utan ocksä uppgifter som, utan att direkt avse
grundskolan, rör skolplikten, t. ex. att avgöra fråga om godkännande av skola
med enskild huvudman såsom skola där skolplikt får fullgöras. Härutöver
föreskriver skollagen att det, med vissa undanlagd, är skolstyrelsen som skall
ombesöria sådan förvaltning och verkställighet som avser skolväsendet i
kommunen.
I varje kommun skall det
enligt skollagen finnas en skolchef som biträder skolstyrelsen i dess
verksamhet och närmast under skolstyrelsen är ledare av skolväsendet i
kommunen. Kompletterande föreskrifter om skolchefens
'
Regeringen fär dock pä framställning av kommunfullmäktige besluta, au särskild
styrelse skall finnas fördel av kommunens gymnasieskola. Enligt förarbetena
åsyftas med del viss utbildning inom gymnasieskolan och inte viss skolenhet e,
d, (se prop, 1970:159 s, 620,
2
Undantagen avser fall där förvaltning och verkställighet tillkommer annan
enligt bestämmelser som regeringen meddelar eller enligt beslul som avses i 3
kap. 14 § kommunallagen. Se närmare avsnitt 4.1.
Prop. 1979/80:54 144
åligganden
finns i skolförordningen.
Skollagen
innehåller också bestämmelser om elevområden. För varje kommuns gmndskola eller
gymnasieskola skall finnas elevområde. Vid behov fär särskilt elevområde finnas
för cn del av grundskolan eller gymnasieskolan'. Ett elevområde skall omfatta
den kommun som handhar skolans förvaltning. Om det behövs för att åstadkomma en
ändamålsenlig organisation av skolväsendet skall i ett elevomräde ingå även en
eller flera andra kommuner eller delar därav. Normalt är det länsskolnämnden
som beslutar om elevomräden. Kompletterande bestämmelser om elevområden finns i
skolförordningen.
De
olika studievägarna inom en kommuns gymnasieskola har ofta elevområden av olika
omfattning. När det gäller sällsynt utbildning kan elevomrädel vara mycket
stort, ibland 1. o. m, omfatta hela riket. Beträffande en kommuns grundskola
kan nämnas att högstadiet ibland har ett elevomräde som omfattar mer än den
kommunen.
Om
en kommun i sin grundskola eller gymnasieskola har mottagit en elev som inte är
kyrkobokförd inom kommunen, har kommunen i regel rält alt av den kommun inom
vilken eleven är kyrkobokförd fä ersättning för kostnaderna för
undervisningen, s. k. interkommunal ersättning.
Enligt
skolförordningen får det för grundskolan liksom för gymnasieskolan finnas en
eller flera skolenheter. 1 samma skolenhet fär ingå flera skolformer eller delar
därav. Skolöverstyrelsen beslular om skolenhet i vilken gymnasieskola skall
ingå.
Om
det för grundskolan eller gymnasieskolan finns två eller flera skolenheter,
skall eleverna enligt skolförordningen fördelas på skolenheterna med hänsyn
främst till vad som är ändamålsenligt från kommunikationssynpunkt och till vad
som krävs för att effektivt utnyttja lokaler och andra utbildningsresurser.
Allmänna föreskrifterom fördelningen får meddelas av skolstyrelsen, om inte
länsskolnämnden meddelar sädana föreskrifter.
Genom
kommunsammanslagningarna har regler om fördelning av elever mellan skolenheter
inom en kommun fatt ökad betydelse.
För
den omedelbara ledningen av grundskolan och gymnasieskolan finns rektorer. En
rektor kan förestå en eller flera skolenheter. I skolförordningen finns
särskilda föreskrifter om rektors åligganden. Under rektorerna kan som
biträdande skolledare finnas biträdande rektorer, studierektorer och tillsynslärare.
Begreppet
skolenhet spelar en större roll för gymnasieskolan än för
'
Enligt förarbetena är en sådan del av grundskolan eller gymnasieskolan för
vilken särskilt elevområde flr fastställas inte detsamma som skolenhet eller
skolanläggning. Del syftar i stället på den uppdelning av skolformen som sker i
exempelvis stadier eller linjer (se prop, 1962:136$. 81),
2
Med skolenhet avses enligt skolförordningen en med hänsyn lill elever, som
undervisas antingen i ett gemensamt eller i flera varandra näraliggande skolhus
eller andra lokaler för undervisningen, bestämd organisatorisk enhet inom
skolväsendet.
Prop.
1979/80:54 145
grundskolan
i organisatoriska sammanhang. För grundskolan har begreppet rektors
arbetsområde - i dagligt tal kallat rektorsområde - ofta större praktisk
betydelse. Rektors arbetsområde omfattar vanligen flera skolenheter.
Vad
gäller gymnasieskolan är sälunda tjänster som rektor, studierektor eller
biträdande rektor knutna till viss skolenhet eller, i enstaka fall, vissa
skolenheter. Däremot är anställningen för grundskolans rektorer och studierektorer
inte begränsad till viss eller vissa skolenheter utan knuten till (skolformen)
grundskolan i kommunen. Arbetsområdet för varje rektor och studierektor vid
grundskolan bestäms särskilt av skolstyrelsen. Såväl rektor och biträdande
skolledare vid skolenhet med gymnasieskola som rektor och studiereklor vid
grundskolan kan ha uppgifter även i fråga om annan skolform.
Enligt
skolförordningen skall det för varje skolenhet med gymnasieskola finnas en
samarbelsnämnd i vilken bl. a. elever ingår. En samarbelsnämnd är ett rådgivande
organ, som emellertid i viss sammansättning - i vilken elever inte ingår - har
att avgöra frågor om avstängning och förvisning av elev. Det förekommer såväl
inom gymnasieskolan som pä grundskolans högstadium en omfattande
försöksverksamhet med samarbelsnämnder i olika sammansättningar och med olika
befogenheter,
Samarbelsnämnd
är inte det enda förekommande samverkansorganel, 1 både grundskolan och
gymnasieskolan finns personalkonferenser, klasskonferenser,
elevvårdskonferenser och vissa andra konferenser samt klassråd, 1 gmndskolan,
där klasser sammanförs i arbetsenheter, finns också arbetsenhetskonferenser.
En del av dessa organ har vissa beslutsbefogenheter.
Av
den personal som arbetar ute på skolenheterna har rektorer, biträdande
skolledare och lärare statligt reglerad anställning. Till skolans personal -
dock med rent kommunal anställning - hör ocksä t. ex. skolmåltidspersonal,
lokalvårdare och speciell elevvårdspersonal (skolläkare, skolsköterska, skolpsykolog,
skolkurator, syokonsulent).
Skolförordningen
innehåller en omfattande reglering rörande tjänsteorganisation,
tjänstetillsättning m. m. Regleringen avser nästan enbart de statligt reglerade
tjänsterna.
Tjänster
som rektor och biträdande skolledare har nyss berörts. Beträftande lärartjänsterna
gäller i princip att en lärare anställs för tjänstgöring vid grundskolan i
kommunen eller vid gymnasieskolan i kommunen - anställningen är alltså knuten
till hela skolformen i kommunen - och alt tjänstgöringen skall vara tills
vidare föriagd till viss skolenhet (om det är lämpligl kan en del av
tjänstgöringen föriäggas till annan skolenhet). 1 tjänst som lärare vid
grundskolan eller gymnasieskolan får under vissa förutsättningar såsom
fyllnadstjänstgöring ingå tjänstgöring som lärare vid annan skola (= skolform)
eller läroanstalt än den vid vilken läraren är anställd.'.
'
Dessutom innebär tjänsl som lärare vid gymnasieskolan i vissa fall undervisning
även inom kommunal högskoleutbildning (det är alltså inte fråga om
fyllnadstjänstgöring i dessa fall).
10 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 54
Prop. 1979/80:54 146
Fyllnadstjänstgöring
är i många fall en förutsäuning för all läraren skall fä tillräckligt underlag
för tjänst av viss omfattning.
Även
personal med rent kommunal anställning är ofta gemensam resurs för
skolverksamhet inom olika skolformer och vid olika skolenheter.
Resurssamband
mellan olika skolformer förekommer ofta också när det gäller lokaler.
Personal
och lokaler kan vara gemensam tillgång inte bara för grundskolan och
gymnasieskolan eller för endera av dessa skolformer och annan
förfatlningsreglerad skolverksamhet som behandlas i det följande, t. ex.
kommunal vuxenutbildning eller kommunal högskoleutbildning, utan också för i.
ex. grundskolan och kommunal musikskola vilken senare inte regleras i
författning. Det kan också nämnas att det inte sällan förekommer att en klass
av en särskola för vilken en landstingskommun är huvudman förläggs till lokaler
som ingår i skolanläggning för grundskolan eller gymnasieskolan. Viss
samordning mellan särskolan och värdskolan kan förekomma när del gäller i. ex.
skolmåltider och vissa s. k. fria aktiviteter' i grundskolan. Till grundskolan
kan också s. k. externa klasser av en statlig specialskola vara förlagda.
En
stor del av kostnaderna för en kommuns grundskola och gymnasieskola täcks genom
statsbidrag. De viktigaste statsbidragsförfaltningarna är förordningen
(1978:345) om statsbidrag lill driftkostnader för grundskolan, m. m. (ändrad
senast 1979:325), förordningen (1966:115) om statsbidrag till driftkostnader
för viss kommunal utbildning (omlrycki 1977:490, ändrad senast 1979:327)samt
fördordningen (1957:318)om statsbidrag till byggnadsarbeten inom viss kommunal
utbildning (omtryckt 1974:393, ändrad senast 1977:963).
Vissa
ytterligare bestämmelser om skolstyrelsens uppgifier i fråga om skolplikten,
grundskolan och gymnasieskolan redovisas i avsnitt 4.
2.2
Kommunal och statlig vuxenutbildning
I
förordningen (1971:424) om kommunal och statlig vuxenutbildning (ändrad senast
1979:604) meddelas bestämmelser om vuxenutbildning motsvarande utbildningen
enligt läroplanerna för grundskolans högstadium och gymnasieskolan samt i form
av särskild yrkesinriktad utbildning. Enligt förordningen gäller bl. a.
följande.
Skolstyrelsen
är styrelse för kommunal vuxenutbildning som kommunen anordnar och för statlig
vuxenutbildning i kommunen. Kommunfullmäktige får dock föreskriva alt
förvaltning och verkställighet i fråga om byggnad och mark skall handhas av
annan kommunal nämnd än skolstyrelsen.
Vuxenutbildningen
anordnas i form av kurser.
' Om fria aktiviteter se avsniti 4.2.13.
Prop.
1979/80:54 147
Beträffande
kommunal vuxenutbildning gäller att en kommun fär anordna vuxenutbildning, om
skolöverstyrelsen medger det'. Skolstyrelsen väljer ut de slag av kurser som
skall anordnas.
Kommunal
vuxenutbildning förläggs under vissa förutsättningar till en eller flera
särskilda skolenheter för kommunal vuxenutbildning. Om särskild skolenhet inte
har anordnats förläggs den kommunala vuxenutbildningen till skolenhet med
gymnasieskola eller, i undantagsfall, till skolenhet med endast grundskola.
Den
som är bosalt i landet har rätt att enligt bestämmelserna i vuxenutbildningsförordningen
och i mån av tillgång på plats få undervisning inom den kommunala
vuxenutbildningen. Elevområde för en kurs är den kommun som anordnar kursen. I
ett elevområde får dock ingå en eller flera andra kommuner eller delar därav.
Beslut om elevområde meddelas normall av länsskolnämnden. Till en kurs intas
bland de sökande som fyller inträdesfordringarna i första hand de som tillhör
elevområdet och de för vilka kursen annars av särskilda skäl är den lämpligaste
samt i andra hand övriga behöriga sökande. Ärenden om intagning av elev till
kommunal vuxenutbildning avgörs normalt av en särskild intagningsnämnd vars
ledamöter utses av skolstyrelsen.
Om
en kommun för undervisning i kommunal vuxenutbildning har mottagit en elev som
inte är kyrkobokförd i kommunen, har kommunen rätt alt av den kommun inom
vilken eleven är kyrkobokförd fä ersättning för kostnaderna för undervisningen.
Vid
en särskild skolenhet för kommunal vuxenutbildning finns en tjänst som rektor
och en eller flera tjänster som studierektor. Om kommunal vuxenutbildning har
förlagts till skolenhet med gymnasieskola eller grundskola finns inte en
särskild rektor för vuxenutbildningen. Denna leds närmast under rektor av
särskild studierektor för vuxenutbildningen eller studierektor som är anställd
enligt skolförordningen och tjänstgör vid skolenheten. Om studierektor saknas
svarar rektor ensam för ledningen.
För
varje skolenhet med kommunal vuxenutbildning finns en samarbelsnämnd och vissa
andra samverkansorgan.
För
kommunal vuxenutbildning anställs lärare bl. a. enligt förordningen (1975:337)
om tjänster som lärare vid skolväsendet i kommun (ändrad senasi 1979:449)-'.
Sådana tjänster avser anställning vid skolväsendet i kommunen och inte vid
någon viss skolform. I dem kan ingå inte bara undervisning i kommunal
vuxenutbildning utan också i viss utsträckning undervisning vid bl. a.
grundskolan och gymnasieskolan. Kommunal vuxenutbildning kan vidare ingå som
fyllnadstjänstgöring i tjänst som lärare vid bl. a. grundskolan
1 Kommunal
vuxenutbildning fmns i nästan alla kommuner.
2 Kommunerna
lär i praktiken låta eleverna oberoende av elevområden själva välja var
de vill studera.
3 Behovelav
lärare för kommunal vuxenutbildning i ämnen, där tjänst som lärare vid
skolväsendet i kommun fär inrättas, skall i första hand tillgodoses genom
sådana
tjänster.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1979/80:54 14S
eller
gymnasieskolan i kommunen.
Nu
nämnd personal har statligt reglerad anställning. Tjänsterna är föremål för en
ganska omfattande författningsreglering. När det gäller personal sqm inte har
statligt reglerad anställning saknas författningsbestämmelser nästan helt.
Till
kommun som anordnar kommunal vuxenutbildning utgår statsbidrag enligt
bestämmelser i bl. a. vuxenutbildningsförordningen.
För
statlig vuxenutbildning finns de särskilda skolenheter som regeringen
bestämmer'. Kurser anordnas i den omfattning skolöverstyrelsen bestämmer.
Den
som är bosatt i landet har rätt att följa undervisning vid statlig
vuxenutbildning i mån av tillgång pä plats. Ärende om intagning av elev avgörs
av en intagningsnämnd.
Vid
skolenhet med statlig vuxenutbildning finns särskilda (statliga) tjänster som
rektor, studierektor, lärare, skolkurator m. m,
2.3
Grundutbildning för vuxna
1
förordningen (1977:537) om grundutbildning för vuxna (ändrad senast 1979:451)
ges bestämmelser om grundutbildning för sådana vuxna som saknargrundläggande
kunskaper i läsning, skrivning eller matematik. Enligt förordningen gäller bl.
a, följande.
Varje
kommun skall sörja för au grundutbildning anordnas i kommunen för dem som
behöver den.
Om
en kommun för grundutbildning har mottagit en studerande som inte är
kyrkobokförd i kommunen, har kommunen i regel rätt att av den kommun inom
vilken den studerande är kyrkobokförd få ersättning för kostnaderna för
gmndulbildningen.
Skolstyrelsen
skall vara styrelse för en kommuns gmndulbildning för vuxna. Kommunen kan dock
föreskriva att fråga om grundutbildning som ankommer pä skolstyrelsen skall
handläggas av annan kommunal nämnd.
Skolstyrelsen
skall ha inseende över alla angelägenheter som avser utbildningen och svara för
att utbildningsuppgifterna fullgörs, i den mån detta inte tillkommer annan enligt
lag, enligt föreskrift som meddelas av regeringen eller myndighet som
regeringen utser eller enligt beslut som avses i 3 kap, 14 § kommunallagen.
Grundutbildningen
är organisatoriskt anknuten till annan utbildning. Det
'
F. n. en i Norrköping och en i Härnösand.
2 Grundutbildning
för vuxna var i mars 1978 anordnad i 146 kommuner. Antalet
deltagare var då inemot 3 000.
3 När
det i fortsättningen talas om uppgifter för skolstyrelsen i fråga om
grundutbild
ning inbegrips även sådan annan kommunal nämnd som har utsetts att i
skolstyrelsens
ställe fullgöra sådana uppgifter.
Prop. 1979/80:54 149
kan,
beroende på omständigheterna, vara fråga om anknytning till särskild skolenhet
för kommunal vuxenutbildning, till annan skolenhet dit kommunal vuxenutbildning
har föriagts eller till grundskolan.
Undervisning
i grundutbildning som har förlagts till viss skolenhet leds av rektor och
studierektor för skolenheten.
Undervisning
i grundutbildning ingär i tjänst som lärare vid kommunens grundskola eller i
tjänst som lärare enligt den i närmasl föregående avsnitt nämnda förordningen
(1975:337) om tjänster som lärare vid skolväsendet i kommun. Även timlärare i
kommunal vuxenutbildning eller vid grundskola får anställas.
Förordningen
om grundutbildning för vuxna innehåller ocksä bestämmelser om statsbidrag till
kommunerna för sådan utbildning,
2.4
Kommunal högskoleutbildning
Enligt
högskolelagen (1977:218, ändrad senast 1979:446) kan en kommun, efter
medgivande av regeringen eller myndighet som regeringen utser, vara huvudman
för grundläggande högskoleutbildning',
1
högskolelagen föreskrivs att skolstyrelsen skall vara lokal styrelse för en
kommuns gmndläggande högskoleutbildning. En kommun får dock besluta all annan
kommunal nämnd i skolstyrelsens ställe skall vara lokal styrelse.
Enligt
högskolelagen skall skolstyrelsen ha inseende över alla angelägenheter som
avser utbildningen och svara för att utbildningsuppgifterna fullgörs, i den mån
detta inte tillkommer annan enligt högskolelagen, enligt föreskrift som
meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen utser eller enligt beslut
som avses i 3 kap, 14 § kommunallagen.
För
den grundläggande högskoleutbildningen - såväl den statliga som den kommunala -
skall det enligt högskolelagen finnas linjenämnder, om inte annat följer av
föreskrifter som regeringen meddelar. En linjenämnd skall inom sitt
verksamhetsområde planera utbildningen och handlägga övriga frågor om vad
utbildningen skall innehålla och om hur utbildningen skall organiseras.
Linjenämnderna inom den kommunala högskoleutbildningen är inte kommunala
nämnder i kommunallagens mening. 1 en linjenämnd skall ingå företrädare för
verksamheten och normalt också företrädare för yrkeslivet. Dessutom har
företrädare för de anställda och för de studerande rätt att ingå. Skolstyrelsen
fär härutöver utse en ledamot.
Enligt
högskolelagen skall till kommunal högskoleutbildning antas sökande utan
avseende på kyrkobokföringsort. Om en kommun har tagit emot en studerande som
inte är kyrkobokförd i kommunen, har kommunen rält alt av
'
F, n, är endast några få primärkommuner huvudmän för kommunal högskoleutbildning.
2
När del i fortsättningen talas om skolstyrelse såsom lokal styrelse för
kommunal högskoleutbildning inbegrips även sådan annan kommunal nämnd som kan
ha utsetts atl i skolstyrelsens ställe fullgöra nämnda funktion.
Prop. 1979/80:54 150
den
kommun där den studerande är kyrkobokförd få ersättning för utbildningen.
Närmare
bestämmelser om kommunal högskoleutbildning finns i 22-24 kap.
högskoleförordningen (1977:263, ändrad senast 1979:472).
Till de uppgifter som
enligt högskoleförordningen särskilt åligger skolstyrelsen hör att ärligen
till skolöverstyrelsen - som är central förvaltningsmyndighet i fråga om
kommunal högskoleutbildning - lämna underlag för planering i fräga om
utbildningen och antalet studerande under det redovisningsär som börjar under
påföljande är, åriigen till skolöverstyrelsen lämna slutlig plan över antalet
studerande och lärartimmar i utbildningen under läsåret, åriigen fastställa en
plan för fördelning och användning av utbildningens samlade resurser samt
förvalta till utbildningens förfogande ställda statsmedel och övriga medel
vilka har anvisats för verksamhet avsedd att bedrivas inom utbildningen,
meddela de föreskrifter eller anvisningar i fräga om utbildningen som behövs
utöver vad som har föreskrivits av regeringen, universitets- och
högskoleämbetet, skolöverstyrelsen eller regionstyrelsen samt sörja för en
ändamålsenlig samordning mellan högskoleutbildningen och skolväsendet i kommunen.
Enligt
högskoleförordningen är det skolstyrelsen som inrättar linjenämnd. All
utbildning som en kommun anordnar på samma utbildningslinje skall föras till en
och samma linjenämnds verksamhetsområde. Till de uppgifter som enligt
högskoleförordningen särskilt åligger en linjenämnd hör att besluta om
utbildningens innehåll och organisalion inom ramen för de riktlinjer som kan ha
meddelats av central förvaltningsmyndighet, regionstyrelsen eller
skolstyrelsen samt att biträda skolstyrelsen med att utarbeta planer för hur
högskoleutbildningen bör organiseras samt planer för vilket antal studerande
som bör kunna anlas.
När
det gäller organisationen i övrigt skiljer högskoleförordningen mellan kommunal
högskoleutbildning med statligt reglerade lärartjänster och kommunal
högskoleutbildning som utgör sjuksköterskeutbildning.
Kommunal
högskoleutbildning med slatiigt reglerade lärartjänster anordnas vid en eller
fiera skolenheter med gymnasieskola i kommunen, om inte regeringen för visst
fall bestämmer annal. Skolchefen skall biträda skolstyrelsen när denna fullgör
sina uppgifter i fråga om högskoleutbildningen och skall närmast under
skolstyrelsen leda den högskoleutbildning som anordnas av kommunen. Kommunal
högskoleutbildning som är förlagd till skolenhet med gymnasieskola leds av
rektor för skolenheten. Undervisningen fullgörs av lärare vid kommunens
gymnasieskola.
I kommunal
högskoleutbildning som utgör sjuksköterskeutbildning finns inte statligt
reglerade lärartjänster. Sjuksköterskeulbildning som anordnas av en kommun
skall förläggas till särskild skolenhet. Skolöverstyrelsen får dock under viss
förutsättning medge att sjuksköterskeutbildningen föriäggs till skolenhet med
gymnasieskola. För sjuksköterskeutbildningen inom en kommun skall finnas en
reKtor. Är sjuksköterskeutbildningen med stöd av medgivande föriagd till
skolenhet med gymnasieskola, skall rektor för
Prop. 1979/80:54 151
enheten
tillika vara rektor för sjuksköterskeutbildningen.
Vad gäller själva
utbildningen finns bestämmelser i 2-7 kap. högskoleförordningen. Dessa kapitel
- som gäller såväl den statliga som den kommunala högskolan - innehåller inte
bara materiella bestämmelser utan också föreskrifter om alt skolstyrelsen (för
den kommunala högskolans del) och linjenämnd skall besluta i vissa frågor.
En
kommun kan för sin kommunala högskoleutbildning få statsbidrag enligt bl. a.
förordningen (1966:115)om statsbidrag till driftkostnader för viss kommunal
utbildning (omtryckt 1977:490, ändrad senast 1979:327) och förordningen
(1977:397) om statsbidrag till sjuksköterskeutbildning (ändrad senast
1979:275).
Utredning
om huvudmannaskapet för den kommunala högskoleutbildningen pågår.'
2.5 Andra
författningsreglerade skolformer
Skolstyrelsen
är s"tyrelse även för statlig sjöbefälsskola inom kommunen enligt
förordningen (1959:425)omsjöbefälsskolor(omtryckt 1972:403, ändrad senast
1979:39), Denna uppgift för skolstyrelsen kommer emellertid att upphöra i och
med att sjöbefälsskolorna fr. o, m, den 1 juli 1980 inordnas i den statliga
högskoleutbildningen.
Enligt
lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda (ändrad
senast 1979:248) meddelas undervisning av psykiskt utvecklingsstörda normalt i
särskola. Detta är i princip en landstingskommunal angelägenhet. En kommun som
inte tillhören landstingskommun kan dock vara huvudman för särskola. Ledningen
av en landstingskommuns eller kommuns verksamhet enligt nämnda lag utövas av en
omsorgsstyrelse (landstingskommunen eller kommunen får tillsätta särskild
omsorgsstyrelse eller uppdra åt annan nämnd atl vara omsorgsstyrelse; om sä
inte har skett är sjukvårdsstyrelsen omsorgsslyrelse). I lagen finns ocksä en
bestämmelse om all en landstingskommun får överlåta ledningen av en särskola på
skolstyrelsen i den kommun där särskolan är belägen.
2.6 Elevhem
Enligt
förordningen (1961:210) om elevhem inom det obligatoriska skolväsendet (ändrad
senasi 1977:885) gäller bl. a. följande.
En
kommun fär i anslutning till grundskolan anordna elevhem för skolpliktiga
elever. Skolstyrelsen är styrelse för ett sädant elevhem.
Behövliga
föreskrifterom elevhem skall tas in i sådan ordningsstadga som skolstyrelsen
enligt skolförordningen får utfärda beträftande skolenheterna.
1
ett elevhem mottas elever vid grundskolan och i mån av plats annan skola i
kommunen. En förutsättning är att de bor avlägset från skola. Om plats finns
'
Utredningen bedrivs av huvudmannaskapskommittén (U 1978:16)
Prop. 1979/80:54 152
tillgänglig
fär däriämte på begäran av målsman eller barnavårdsnämnden mottas elev som av
medicinska eller sociala skäl inte bör vistas i silt hem. Beslut om att motta
elev i elevhem meddelas av skolstyrelsen.
Bestämmelserna
i skolförordningen om åtgärder för grundskoleelevers tillrättaförande gäller i
lillämpliga delar. 1 sista hand får skolstyrelsen skilja eleven frän
elevhemmet.
Vid
ett elevhem skall finnas en föreståndare för den närmaste ledningen och
skötseln av hemmet. I vissa fall finns även biträdande föreståndare. Nu nämnda
tjänster är statligt reglerade.
Här
bör också nämnas lagen (1965:136) om elevhem förvissa rörelsehindrade barn m.
fl. Enligt den lagen skall landstingskommun och kommun som inte hör till
landstingskommun sörja för att fysiskt handikappade barn, som är i behov av
inackordering för atl kunna delta i undervisning i grundskola, får
inackordering i särskilt elevhem. Regeringen fastställer plan över de elevhem
som skall finnas. Ett sådant elevhem inrättas och drivs av den landstingskommun
eller kommun för vilken hemmet är avsett. Någon föreskrift om vilken nämnd som
skall handha förvaltningen innehåller lagen inte.
En
kommun kan driva även andra elevhem än sädana som avses i nu nämnda
förfaltningar. Det förekommer t. ex. att skolstyrelsen driver elevhem i
anslutning till gymnasieskolan. Del kan ocksä nämnas att det i vissa kommuner finns
skoldaghem och skolveckohem för grundskoleelever med sociala svårigheter. Någon
motsvarighet till 1961 års förordning finns inie för verksamhet av dessa slag.
Det
kan nämnas att rektor vid gymnasieskolan enligt skolförordningen har atl
ansvara för ledningen av elevhem i den mån uppgiften inte ankommer på annan.
Enligt skolförordningen åligger det också lärare att biträda rektor med att
övervaka ordningen vid elevhem i den omfattning som skolstyrelsen bestämmer.
En
kommun har enligt förordningen (1979:452) om statsbidrag till vissa elevhem
rätt att få statsbidrag till sina kostnader för elevhem avsedda för elever i
grundskolan och gymnasieskolan saml för studerande i kommunal
högskoleutbildning.
2.7
Skolskjutsning
1
förordningen (1970:340) om skolskjutsning (ändrad senast 1975:880) meddelas
bestämmelser om skolskjutsning av bl. a. elever i grundskola och gymnasieskola.
Enligt
förordningen bestämmer skolstyrelsen efter samråd med trafiknämnd,
polismyndighet och väghållare för varje skolskjuts färdväg och de platser där
på-eller avstigning bör ske. Skolstyrelsen skall verka för att särskilt
anordnade hållplatser för skolskjutsning utformas så att olyckor i möjligaste
mån undviks. Skolstyrelsen svarar också för att eleverna undervisas om vad de
skall iaktta för att undvika olyckor i samband med skolskjutsning.
Prop. 1979/80:54 153
2.8 Studiestöd
I
studiestödslagen (1973:349, omtryckt 1975:359, ändrad senast 1979:443) meddelas
bestämmelser om statligt studiestöd i olika former. Till dessa hör bl. a.
föriängt barnbidrag (för studerande vid grundskolan eller motsvarande vilka har
fyllt 16 är), studiehjälp (för bl.a. yngre studerande i gymnasial utbildning),
studiemedel (för bl. a. studerande inom högskoleutbildning och studerande över
20 är) och särskilt vuxenstudiestöd (för i första hand lågulbildade vuxna med
yrkeserfarenhet vilka genomgår grundskole- eller gymnasieutbildning).
Enligt
studiestödslagen hör skolstyrelsen till de organ som skall handha studiestödet.
En kommun kan dock föreskriva att fräga om studiestöd som ankommer pä
skolstyrelsen i stället skall handläggas av annan kommunal nämnd.
Vilka
frågor om studiestöd som ankommer pä skolstyrelsen framgår av
Sludieslödsförordningen (1973:418, omtryckt 1975:390, ändrad senast 1979:444).
Där föreskrivs bl. a. följande. Fråga om föriängt barnbidrag till studerande
vid grundskola prövas av skolstyrelsen. Vad angår handläggning av ärende om
studiehjälp prövas frågor om studiebidrag, inackorderingstillägg, resetillägg,
inkomstprövat tillägg, behovsprövat tillägg eller resekostnadsersättning av
skolstyrelsen när del gäller studerande vid läroanstalt under skolstyrelsens
förvaltning (vissa undantag finns). Fråga om studiemedel i form av
resekostnadsersättning prövas enligt huvudregeln av skolstyrelsen. Detsamma
gäller fråga om särskilt vuxenstudiestöd i form av resekostnadsersättning, 1
fall där skolstyrelsen prövar fråga om studiestöd är det normalt ocksä
skolstyrelsen som handhar utbetalningen.
2.9 Timersättning
vid grundutbildning för vuxna
Till
studerande som deltar i grundutbildning för vuxna kan timersättning utgå enligt
föreskrifterna i förordningen (1976:327) om timersättning vid grundutbildning
för vuxna (ändrad senast 1979:438).
Fråga
om timersättning prövas enligt förordningen av skolstyrelsen i den kommun där
utbildningen anordnas. En kommun kan dock föreskriva att sädan fräga i stället
skall handläggas av annan kommunal nämnd.
Timersättning
betalas ut av skolstyrelsen,
2.10 Uppföljande
studie- och yrkesorientering
Enligt
2 kap, 4 § skolförordningen är skolstyrelsen skyldig atl bedriva uppföljande
studie- och yrkesorientering för att stödja ungdomar som inte har fyllt 18 år
och som efter avslutad grundskola inte genomgår utbildning eller har arbete.
Studie- och yrkesorientering skall bedrivas i syfte att ge dessa ungdomar
möjlighet till arbete, praktik eller utbildning. Skolstyrelsen skall
Prop. 1979/80:54 154
därför
fortlöpande hålla sig underrättad om dessa ungdomars situation, utröna deras
intresse och möjligheter för forisaii utbildning eller arbete saml lämna dem
vägledning i sådana frågor. Studie- och yrkesorienteringen skall bedrivas i
nära samverkan med berörda lokala statliga och kommunala organ, främst den
offentliga arbetsförmedlingen och sociala centralnämnden eller motsvarande
kommunala nämnd.
När
bestämmelserna om uppföljande studie- och yrkesorientering tillkom, förutsattes
att belydande insatser för verksamheten skulle göras av del planeringsråd' som
enligt skollagen skall biträda skolstyrelsen i frågor rörande utbildningens
anknytning till arbetslivet.
3
Allmänt om möjligheterna att flytta författningsreglerade uppgifter från
skolstyrelsen till lokala organ
Såsom
framgår av översikten i avsniti 2 har skolstyrelsen en myckel omfattande
specialreglerad förvaltning, I den verksamheten finns åtskilliga uppgifter som
bör kunna läggas på lokala organ. Vissa begränsningar i möjligheten att låta
lokala organ träda i skolstyrelsens ställe bör dock uppmärksammas.
Till
atl börja med finns det frågor som - oberoende av författningarnas innehåll -
på grund av sakens natur rör hela kommunen och därför inte hör hemma hos lokala
organ med deras begränsade verksamhetsområden.
Härtill
kommer att hinder kan finnas i själva författningarna. Dessa innehåller såväl
föreskrifterom att skolstyrelsen skall handha vissa uppgifier som föreskrifter
om hur verksamheten skall vara utformad. Det går inte att utan vidare
belräffande föreskrifter av del förstnämnda slaget länka sig alt lokala organ
alltid skall vara ett alternativ lill skolstyrelsen. De uppgifter som det handlar
om kan nämligen vara föremål för reglering genom föreskrifter av det sistnämnda
slaget och dessa föreskrifter kan innebära att uppgifterna görs till frågor för
hela kommunen. Sådana föreskrifter kan inte utan vidare ändras bara för att
lokala organ skall kunna få ett större uppgiftsområde. I varie fall medger inte
tiden nämnvärda ändringar inför en försöksverksamhet avsedd att kunna inledas
redan vid kommande årsskifte.
Från
översikten i avsnitt 2 kan såsom exempel pä föreskrifter som kan begränsa möjligheterna
att lägga uppgifter på lokala organ nämnas skollagens bestämmelser om
elevområden för grundskolan och gymnasieskolan (elevområde finns för varje
kommuns grundskola eller gymnasieskola; en kommundel har ingen egen sådan skola
med eget elevområde) samt skolförordningens beslämmelserom bl. a. lärartjänster
vid grundskolan och gymnasieskolan (i princip gäller att en lärare anställs vid
grundskolan i kommunen eller vid gymnasieskolan i kommunen). De nämnda
bestämmelserna gör att t. ex. vissa frågor om elevs inträde i grundskolan
eller
'
Se avsnitt 4.1.
Prop. 1979/80:54 155
gymnasieskolan
och om tillsättning av lärartjänster inte hör hemma hos etl lokalt organ.
Författningsregleringen
pä utbildningsområdet är omfattande och tämligen detaljerad. Kritik har
riktats mot delta förhållande och del är möjligt atl regleringen under
1980-lalet kan minska i omfattning och detaljeringsgrad. Men som läget är för
närvarande kan det tänkas att materiella författningsbestämmelser oftare pä
utbildningsområdet än på vissa andra specialreglerade sektorer begränsar
möjligheterna att lägga uppgifter på lokala organ.
Den
tid som står till förfogande för denna promemoria medger varken fullständig
genomgång av förfaltningsmaterialet eller närmare penetrering av möjligheterna
att låta lokala organ la över berörda uppgifter från skolstyrelsen.
1
promemorian ges störst utrymme - dock ingalunda fullständig behandling - ät
grundskolan och gymnasieskolan. Dessa får sägas utgöra kärnan i skolstyrelsens
författningsreglerade verksamhet. Bl. a. därför kan särskilt grundskolan - med
dess i regel flera skolenheter - anses ligga närmare till hands än övriga
verksamhetsgrenar för en försöksverksamhet med lokala organ.
Av
översikten i avsnitt 2 framgår att det kan förekomma ett resurssamband mellan
olika skolformer. Detta mäste uppmärksammas när ell lokalt organs
uppgiftsområde bestäms. Anlag t. ex. au gymnasieskola och kommunal
vuxenutbildning bedrivs vid samma skolanläggning. Om då ett lokalt organ skall
handha skötseln av lokalerna och inventarierna, går del inte all begränsa
organets uppgiftsområde till det som enbart rör gymnasieskolan.
En
fräga som har samband med ett lokalt organs uppgiftsområde är hur dess
verksamhetsområde bestäms.
Verksamhet.sområdel
kan bestämmas till en eller flera anläggningar eller till viss geografiskt
bestämd del av kommunen. I det förra fallel kan en skolenhet eller ett elevhem
utgöra verksamhetsområde. I det senare fallet lär den geografiska bestämningen
innebära au det lokala organet, inom ramen för sin sakliga kompetens, får
uppgifier beträffande verksamheten vid de skolenheter som finns inom
distriktet'.
Det
förekommer inte sällan att det i en kommun för viss skolform, t. ex.
gymnasieskolan, finns bara en skolenhet. Då föreligger knappasl behov av att
för gymnasieskolans skull skapa etl lokalt organ av typ institutionsstyrelse
med denna skolenhet som verksamhetsområde. I sammanhanget kan påpekas att det
skulle vara myckel olyckligt om skolstyrelsen praktiskt laget tömdes på
uppgifter rörande en viss skolform. En sådan ordning skulle
' Det blir i varje fall formellt sett inte fråga om
skolverksamhet för just de inom distriktet bosatta och inga andra (jfr
beslämmelserna om elevomräden och elevernas fördelning på skolenheter). Om
någon är bosatt i kommunen och i så fall var skulle däremot kunna få avgörande
betydelse för eu lokall organs kompetens när del gäller frågor som inte avser
själva skolverksamheten.
Prop. 1979/80:54 156
motverka
samordning av och samverkan inom skolväsendet i kommunen.
För grundskolans
dei kan det i åtskilliga fall vara naturiigt alt bestämma eu lokalt organs
verksamhetsområde med utgångspunkt från eu s. k. rektorsområde (se avsnitt
2.1). I sammanhanget kan nämnas atl indelningen i rektorsområden i praktiken
ofta torde ha nära samband med en indelning i geografiskt bestämda
upptagningsområden för elevers huvudsakliga fördelning på skolenheter inom en
kommun.
Av
betydelse när verksamhetsområdet skall beslämmas är också om detta kan
sammanfalla med verksamhetsområdena för lokalorgansförvaltning inom andra
sektorer, Inte minsl i samband med SIA-reformen - som innebär bl. a, samlad
skoldag med fria aktiviteter (se avsnitt 4,2,13), behovsorienterad
resursdisposition och vidgade kontakter mellan förskolan och grundskolans
lågstadium - har det framträtt elt ökat behov av samverkan mellan
skolförvaltningen och framför allt social-, fritids- och kulturförvaltningarna.
Vissa sådana samverkansbehov kanske skulle bli bäst tillgodosedda genom elt för
flera sektorer gemensamt organ på distriktsnivå.
När
det gäller sådana uppgifter för skolstyrelsen som i och för sig kan läggas ut
på lokala organ bör urvalet ske med hänsyn till om det kan vara direkl positivt
för den berörda verksamheten att ett lokalt organ - vilkas ledamöter har större
närhet lill verksamhelen och bättre kännedom om lokala förhållanden - fär hand
om uppgifterna. Ibland kan dylika värden behöva vägas mol betydelsen av
enhetlig bedömning i hela kommunen; en sådan bedömning uppnås lättast om
skolstyrelsen har alla ärenden av samma slag. Bl. a. av detta skäl kan det ses
som angeläget att skolstyrelsen handhar frågor av stor vikt eller av ömtålig
natur. En aspekt som också bör vägas in är om det är rationellt atl lägga ut
uppgiften i fråga på lokala organ. Det bör även uppmärksammas att det finns
uppgifter som knappast är av intresse för ett politiskt organ och som därför
med fördel kan delegeras lill en tjänsteman, t. ex. skolchefen. I sådana fall
finns det särskild anledning att ta hänsyn till om effektivitetsskäl talar emot
en utspridning på lokala förvaltningar,
4
Närmare om skolstyrelsens uppgifter i fråga om skolplikten, grundskolan och
gymnasieskolan samt möjligheterna att flytta sådana uppgifter till lokala organ
4.1
Vissa bestämmelser i skollagen och omsorgslagen
7
§ skollagen
Enligt
7 § skollagen är skolstyrelsen styrelse för kommunens grundskola med därtill
hörande verksamhet samt, om kommunen har anordnat gymnasieskola, även för den
skolan med därlill hörande verksamhet',
1
Regeringen får dock enligt 8 § skollagen på framställning av kommunfullmäktige
besluta, att särskild styrelse skall finnas för del av kommunens gymnasieskola.
Se närmare avsnitt 2,1 första noten.
Prop. 1979/80:54 157
Såsom
redan framgått av tidigare avsnitt finns det till följd av sakens natur och vissa
bestämmelser om skolverksamhetens utformning styrelsefunktioner som avser
kommunens grundskola eller gymnasieskola i dess helhet. Sådana
styrelsefunktioner kan inte läggas på lokala organ som var för sig endast har
en del av skolan inom sitt verksamhetsområde. Det finns emellertid åtskilliga
styrelseuppgifter som avser frågor av lokal karaktär och därför bör kunna
läggas på lokala organ. Om så sker kommer ställningen som styrelse att delas
mellan skolstyrelsen och lokala organ,
9§
skoUagen
1
9 § skollagen finns vissa allmänna bestämmelser om skolstyrelsen. Fr, o, m, den
1 januari 1980 har paragrafen följande lydelse,
9
§ Skolstyrelsen skall beakia den allmänna utvecklingen på skolväsendets område,
följa skolväsendets tillstånd inom kommunen och taga erforderiiga initiativ för
att bereda barn och ungdom i kommunen tillfredslällande utbildning.
Skolstyrelsen
skall vidare
a)
i den män sådant ej tillkommer
annan enligt bestämmelser som regeringen meddelar eller enligt beslul som avses
i 3 kap, 14 § kommunallagen (1977:179), ombesöria de angelägenheter avseende
skolväsendet i kommunen, vilka äro att hänföra till förvaltning och
verkställighet,
b)
tillse, att verksamheten vid
skolorna fortgår enligt gällande föreskrifter", och sörja för samordning
av och enhetlighet i verksamheten,
c)
främja pedagogiska försök och
lärarnas fortbildning,
d) verka
för samarbete mellan hem och skola saml
e) verka
för jämställdhet mellan kvinnor och män.
Vad
gäller bestämmelserna i 9 § första stycket och föreskriften i 9 § andra stycket
b) om att skolstyrelsen skall söria för samordning av och enhetlighet i
verksamheten är det ansvar som dessa stadganden innebär till stor del av sådan
art att det inte kan las över av lokala organ. Etl lokalt organ kan t, ex, inte
söria för enhetlighet i kommunens skolväsende i dess helhel. Detta betyder
ocksä att en nedfiyltning av uppgifter till lokala organ inte fär innebära alt
skolstyrelsen fråntas möjligheten all fullgöra sitt åliggande i fråga om
enhetlighet i verksamheten.
1
9 § andra stycket b) sägs också att skolstyrelsen skall tillse att verksamheten
vid skolorna fortgårenligt gällande föreskrifter. Om lokala organ införs, bör
dessa kunna inom sina uppgiftsområden ta över skolstyrelsens roll.
Enligt
9 § andra stycket c) skall skolstyrelsen främja pedagogiska försök och lärarnas
fortbildning. Här bör lokala organ kunna medverka men knappast helt överta
skolstyrelsens ansvar.
19
§ andra stycket d) och e) sägs atl skolstyrelsen skall verka för samarbete
Prop. 1979/80:54 158
mellan
hem och skola samt verka för jämställdhet mellan kvinnor och män. Om det finns
lokala organ bör såväl dessa som skolstyrelsen kunna göra insatser i
förevarande sammanhang.
Skolstyrelsen
skall enligt 9 § andra siycket a) ombesöria de angelägenheter avseende
skolväsendet i kommunen vilka är att hänföra till förvaltning och
verkställighet, i den mån sådant inte tillkommer annan enligt bestämmelser som
regeringen meddelar eller enligt beslut som avses i 3 kap. 14 § kommunallagen.
Enligt
den paragraf i kommunallagen lill vilken hänvisas får kommunfullmäktige, i den
mån inte annat är föreskrivet i lag eller annan författning', besluta att
kommunstyrelsen eller annan nämnd skall handha förvaltning och verkställighet i
fråga om egendom som annars handhas av annan nämnd (paragrafens punkt I) eller
handlägga frågor oin anslällning, ledighet, vikariat eller skiljande från
ijänst saml andra frågor belräffande personal som är underställd annan nämnd
(paragrafens punkt 2).
A v
9 § andra stycket a) framgår också att vissa uppgifter tillkommer annan än
skolstyrelsen enligt bestämmelser som regeringen meddelar. I främst
skolförordningen finns bestämmelser som lägger uppgifier på t. ex. rektor.
Skolförfattningarna utpekar inte alltid vem - skolstyrelsen eller t. ex.
rektor-som skall handha frågor av visst slag om vilka författningarna
innehåller föreskrifter. Det får ibland bedömas inte uteslutande efter
principen i 9 § andra stycket a) utan också med hänsyn till omständigheterna.
En
del av de uppgifter som till följd av 9 § andra stycket a) skollagen eller pä
grund av särskild föreskrift i förordning ankommer pä skolstyrelsen bör kunna
läggas på lokala organ. Se närmare avsniu 4.2.
/O
iJ' skoUagen
X 10 § försia och andra
styckena skollagen anges att det ankommer pä skolstyrelsen att besluta i frågor
som avses i vissa andra paragrafer i skollagen.
I 32
§ skollagen finns bestämmelser om förutsättningarna för att i visst fall låta
elt bam börja sin skolgång i grundskolan ett år tidigare eller senare än
normalt. Sådana frågor prövas enligt 10 § av skolstyrelsen.
Skolplikt
får fullgöras i annan oftentlig skola än grundskolan eller i enskild
statsunderstödd skola. Enligt 34 § skollagen får skolplikt fullgöras även i
annan enskild skola, om den har godkänts för ändamålet. Fråga om godkännande
prövas enligi 10 § av skolstyrelsen.
Om
ett barn i hemmet eller på annat håll bereds enskild undervisning som
'
Sådana hindrande föreskrifter finns i betydande omfattning när del gäller
personal med statligt reglerad anslällning. Åtskilliga av de frågor som anges i
paragrafens punkt 2 skall enligt sådana föreskrifier handläggas av
skolstyrelsen när del gäller personal som nu har nämnts.
Prop.
1979/80:54 159
väsentligen
motsvarar grundskolans, skall barnet enligt 35 S skollagen befrias från
skolgång. Barnet får kallas till prövning. Vid behov skall skolgång åläggas
barnet. Enligt 10 § beslutar skolstyrelsen i dessa frågor. Skolplikten är
fullgjord när eleven tillfredsställande har genomgått årskurs
9 eller
dä eleven vid särskild prövning visar aU han har molsvarande
kunskaper. Under vissa omständigheter får medges att en elevs skolgång
avslutas eu år tidigare än normalt. Eleven står då under lillsyn av
skolstyrelsen. Medgivandet kan återkallas. Se närmare 36 § skollagen. Enligt
10 §
beslutar skolstyrelsen i dessa frågor.
Om
en elev i grundskolan inte före skolpliktens upphörande tillfredsställande har
genomgått årskurs 9, lär enligt 37 § skollagen skolgången fullföljas, om han
kan tillgodogöra sig undervisningen. Enligt 10 § beslutar skolstyrelsen i
denna fråga.
Enligt
27 § första stycket skollagen får elev i grundskolan på föräldrarnas begäran
befrias från att delta i morgonsamling, om skäl föreligger'. Enligt 27 § andra
stycket skall elev pä föräldrarnas begäran befrias frän att delta i
undervisning i religionskunskap, om eleven tillhör trossamfund, som har fått
regeringens tillstånd att i skolans ställe ombesörja religionsundervisning.
Fråga om alt förvägra en elev i grundskolan eller gymnasieskolan befrielse
enligt 27 § skall enligt 10 § prövas av skolstyrelsen, i den mån regeringen
inte förordnar annat.
I
avsnitt 2.1 har redovisats bestämmelser om elevområden för grundskolan och
gymnasieskolan. Enligt 44 § skollagen skall ett barn mottas i den gmndskola
till varselevområdebarnet hör. Om särskilda skäl föreligger skall i grundskola
mottas barn som inte hör till skolans elevområde. Enligt 45 § mottas i
kommunens gymnasieskola bland de inträdessökande som fyller
inträdesfordringarna i första hand de som tillhör skolans elevområde samt de
för vilka skolan annars av särskilda skäl är den lämpligaste. I andra hand
mottas övriga behöriga inträdessökande, dock inte den som enligt de nyssnämnda
reglerna om vilka som mottas i första hand skall mottas i annan skola av samma
slag, om han kan beredas plals där. Fråga om alt förvägra någon inträde i
grundskolan eller gymnasieskolan på grund av bestämmelserna i 44 eller 45 §
skall enligt 10 § prövas av skolstyrelsen, i den mån regeringen inte förordnar
annat.
Hur
är det då med möjligheterna atl låta lokala organ handha uppgifter som enligt
10 § första och andra styckena skollagen ankommer på skolstyrelsen?
Fråga
om att förvägra någon inträde i kommunens grundskola eller gymnasieskola på
grund av bestämmelserna i 44 och 45 §§ hör inte hemma hos lokala organ. Det
handlar om kommunens grundskola eller gymnasie-
' Avsikten är all täcka inte bara fall där eleven kommer
från ett hem med annan trosuppfaltning utan också fall där eleven av praktiska
skäl, t. ex. lång resväg, har svårt att delta.
Prop. 1979/80:54 160
skola
satt i relation till annan kommuns grundskola eller gymnasieskola.
När
det gäller frågor enligt övriga paragrafer som anges i 10 § första och andra
styckena skollagen kan lill att böria med anmärkas alt nästan alla mer eller
mindre rör skolplikten. Inte minsl mol bakgrund av alt kommunens grundskola -
där skolplikten normall skall fullgöras - är en enhet får det ses som en
naturiig princip att skolstyrelsen bör ha kvar ett allmänt ansvar för alt
kommunens alla barn får utbildning inom ramen för skolplikten. Härtill kommer
att frågor rörande skolplikten inte alltid utan vidare kan ges lokal anknytning
och föras lill etl lokalt organs kompelens. Om ett lokalt organs
verksamhetsområde är bestämt till viss skolenhet kan det inte gärna bli tal om
alt låta organet handha frågor rörande annan än den som hör till skolenheten.
Om verksamhetsområdet är geografiskt bestämt kan man i och för sig tänka sig
att det lokala organet handhar frågor om skolplikt för dem som är bosatta inom
organets verksamhetsområde, men en dylik ordning förefaller egendomlig om den
det rör inte hör till eller vid fullgörande av skolplikten vid grundskolan
skulle höra lill skolenhet inom organets verksamhetsområde (sådan tillhörighet
behöver inte följa av bosättningen). Övriga aspekter att beakta vid bedömningen
av om ett lokalt organ bör få ta över skolstyrelsens roll är om frägan över
huvud taget har en naturlig lokal karaktär,om den är av stor betydelse och om
en enhetlig bedömning inom hela kommunen ter sig särskilt angelägen.
Mot
denna bakgrund bör godkännande av enskild skola enligt 34 § inte kunna läggas
på lokala organ. Kvar hos skolstyrelsen bör också ligga frågor enligt 35 § om
befrielse från skolgång m. m. för barn som får enskild undervisning. Detsamma
gäller sådana allvarliga frågor som att enligt 36 § skollagen medge att
skolgången avslutas ell år tidigare än normalt. När det gäller tillsyn enligt
36 § kan del dock vara naturligt att låta ett lokalt organ medverka, om den det
gäller är bosatt inom organets verksamhetsområde. Huvudansvaret för tillsynen
bör dock ligga hos skolstyrelsen (jfr avsnitt 5.9 om uppföljande studie- och
yrkesorientering).
Inte
heller frågor enligt 32 § om skolstart ett år tidigare eller senare än normall
framstår som lämpliga för lokala organ, om man anlägger principiella synpunkter.
Det bör dock inte vara uteslutet att låta ett lokall organ besluta i sådana
frågor när det gäller barn bosatta inom organets verksamhetsområde'.
Beslut
enligt 37 § angående fullföljande av skolgång i grundskolan efter skolpliktens
upphörande bör kunna läggas på ett lokalt organ, om den det rör redan gär vid
och i händelse av ja till fortsatt skolgång alltjämt skall gå vid skolenhet
inom organets verksamhetsområde.
Vad
slutligen angår fråga om att vägra elev befrielse enligt 27 § bör det vara
'
Märk sambandet med förskolan. Om ett lokalt organ handhar förskoleverksamhet,
kan det i och för sig vara naturligt au även låta organei besluta i frågor som
avses i 32 § skollagen.
Prop. 1979/80:54 161
möjligt
att lägga också den prövningen på lokala organ. Skolplikten berörs bara i
mindre män. Behovet av enhetlighet i bedömningen kan dock tala för att
skolstyrelsen handlägger alla sådana ärenden.
16
a och 17 §§ skollagen
Enligt
16 a § skollagen skall skolstyrelsen utse ett planeringsråd - i dagligt tal kallat
SSA-råd - med uppgift att biträda skolstyrelsen i frågor rörande utbildningens
anknytning till arbetslivet och alt följa yrkesutbildningen i kommunen. Och
enligt 17 § skollagen skall i en kommun som har anordnat gymnasieskola
skolstyrelsen utse ett eller fiera yrkesräd med uppgift att biträda
skolstyrelsen i frågor rörande yrkesinriktningen av utbildningen i
gymnasieskolan.
Även
om lokala organ inrättas bör ett övergripande ansvar för utbildningens
förhållande till arbetslivet av praktiska skäl och med tanke pä enhetligheten
i verksamheten ligga kvar hos skolstyrelsen, som för del ändamålet bör ha
biträde av planeringsråd och yrkesräd. Detla utesluter inte att lokala organ
kan göra betydelsefulla insatser på hithörande område. Se närmare avsnitt 4.2,17,
53
§ omsorgslagen
Enligt
53 § i den tidigare omnämnda lagen (1967:940) angående omsorger om vissa
psykiskt utvecklingsstörda, den s, k, omsorgslagen, skall skolstyrelsen vidta
ätgärder för att den som är i särskolpliklig ålder och kan antas behöva undervisning
i särskola erhåller sådan undervisning. Vidare sägs att skolstyrelsen får
ombesörja undersökning som behövs för att vidta sådan åtgärd.
Även
om lokala organ inrättas bör skolstyrelsen ha kvar det allmänna ansvaret för
att kommunens alla barn får utbildning inom skolpliktens ram. Det finns ett
samband mellan detta ansvar och sådana uppgifter som åsyftas i 53 §
omsorgslagen. Även dessa uppgifter bör därför ligga kvar hos skolstyrelsen.
4.2
Uppgifter som ankommer på skolstyrelsen till följd av allmän bestämmelse i
skollagen eller särskild föreskrift i förordning
4.2.1
Inledning
Såsom
framgår av redovisningen i avsnitt 4,1 anger skollagen endast ett fätal
preciserade uppgifter för skolstyrelsen. Många av skolstyrelsens uppgifter
följer av den allmänna bestämmelsen i 9 § andra styckel a) skollagen (jfr även
7 § samma lag). Härtill kommer att det i bl. a. skolförordningen finns
11 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 54
Prop. 1979/80:54 162
särskilda
föreskrifter om skolstyrelsens åligganden.
I
avsnitt 4.2 behandlas en del av de uppgifter för skolstyrelsen som följer av
allmän bestämmelse i skollagen eller särskild föreskrift i förordning.
4.2.2 Inskrivning
m. m.
1
2 kap. skolförordningen finns tillämpningsföreskrifter till vissa bestämmelser
i skollagen, bl. a. rörande skolplikten. 12 kap. 12-14 §§ ges föreskrifter om
bl. a. skolstyrelsens tillsyn över skolpliktiga elevers skolgång och prövning
av om en elev, som får undervisning vid annan skola än grundskolan men som
brister i närvaro, skall åläggas skolgång i gmndskolan.
1 6
kap. 1-8 §§ skolförordningen finns föreskrifter om skolstyrelsens roll när det
gäller inskrivning i grundskolan och ansvar för att barn vid behov anmäls för
inskrivning i specialskolan eller särskolan eller anmäls till t. ex. elevhem för
rörelsehindrade.
Vissa
av de frågor som nu nämnts har samband med frågor som avses i 10 § skollagen
och 53 § omsorgslagen och som har behandlats i avsnitt 4.1,1 linje med vad som
har uttalats där bör de uppgifter som åsyftas med nu berörda bestämmelser i
skolförordningen i princip ligga kvar hos skolstyrelsen även om lokala organ
inrättas. Sådana organ bör dock kunna medverka t. ex. när det gäller tillsyn
över skolpliktiga elevers skolgång vid skolenhet inom organets
verksamhetsområde.
4.2.3 Interkommunal
ersättning
Om
en kommun i sin grundskola eller gymnasieskola har mottagit en elev som inte är
kyrkobokförd inom kommunen, har kommunen i regel rätt att av den kommun inom
vilken eleven är kyrkobokförd fö ersällning för kostnaderna för
undervisningen. Frågor om sädan s. k. interkommunal ersättning hör inte hemma
hos lokala organ.
4.2.4 Statsbidrag
En
stor del av kostnaderna för en kommuns grundskola och gymnasieskola täcks genom
statsbidrag. De viktigaste statsbidragsförfattningarna är såsom tidigare nämnts
förordningen (1978:345) om statsbidrag till driftkostnader för grundskolan, m. m.,
förordningen (1966:115) om statsbidrag till driftkostnader för viss kommunal
utbildning samt förordningen (1957:318)om statsbidrag till byggnadsarbeten
inom viss kommunal utbildning.
Skolstyrelsen
gör framställning om statsbidrag och svarar för bidragets användning.
Statsbidragsvillkor och andra centrala (statliga) föreskrifter gör ofta att
handlingsutrymmet för bidragets användning är litet. En strävan är emellertid
att öka det kommunala infiytandet över användningen av statsbidrag. SIA-reformen
är ett uttryck för denna strävan. Det nya
Prop. 1979/80:54 163
statsbidragssystemet
för grundskolan bygger på ett system med bl. a. basresurser och
förstärkningsresurser. Basresurserna är bidrag till kostnader för lärariönerna.
Förstärkningsresurserna är bidrag till kostnader som avser olika insatser för
undervisningen och andra särskilda insatser under skoldagen. Det är särskilt
förstärkningsresurserna som ger handlingsutrymme. De fördelas av skolstyrelsen
på rektorsområdena efter de olika behov som framträder där.
När
statsbidrag utgår lill kommunen för dess grundskola eller gymnasieskola utan
att medlen är bundna till ändamål inom ett lokalt organs kompetensområde, har
skolstyrelsen funktioner som inte kan tas över av lokala organ. En sädan fräga
som framställning om statsbidrag mäste ligga hos skolstyrelsen. Likaså måste
skolstyrelsen ha ett ansvar för bidragets användning, låt vara att detta ansvar
kanske i vissa fall kan begränsas till hur medlen fördelas mellan olika lokala
organs verksamhetsområden.
När
det gäller t. ex. en förstärkningsresurs kan det finnas skäl för en ordning som
innebär att skolstyrelsen fördelar medlen mellan olika lokala organs verksamhetsomräden
och att de lokala organen sedan i princip får rätt att bestämma om medlens
användning inom sina resp. verksamhetsomräden. I vissa fall kan det emellertid
inte bli fräga om mer än förslag från organets sida. Del förhåller sig ju så,
att en del åtgärder som medlen kan användas till kan förutsätta beslut som
ligger utanför det lokala organets kompetens. Ett exempel är användning av
förstärkningsresursen till anställande av ytteriigare personal, om sådana
frågor är skolstyrelsens sak (jfr avsnitt 4.2.19). I praktiken torde
skolstyrelsen då såvitt gäller personella åtgärder fä göra inte en
medelsfördelning i egentlig mening mellan verksamhetsområdena utan en
personaltilldelning (berörda anställdas tjänstgöring föriäggs för längre eller
kortare tid till visst lokalt organs verksamhetsområde).
4.2.5
Lokalbehovsutredning samt anordnande och indragning av skolenhet
Enligt
2 kap. 3 § skolförordningen ankommer det på skolstyrelsen att utreda behovet av
skollokaler och föreslä kommunfullmäktige de åtgärder som behövs.
Eftersom
del är fråga om en skola - grundskola eller gymnasieskola - även om
verksamheten bedrivs pä olika håll i kommunen, bör skolstyrelsen göra en samlad
utredning av lokalbehovet också i fall där lokala organ finns. Delta hindrar
inte att de lokala organen här bör förse skolstyrelsen med material.
Visst
samband med lokalbehovet har indelningen i skolenheter. Såsom nämnts är
skolenhet enligt skolförordningen en med hänsyn till elever, som undervisas
antingen i etl gemensamt eller i flera varandra näraliggande skolhus eller
andra lokaler för undervisningen, bestämd organisatorisk enhet inom
skolväsendet.
Prop. 1979/80:54 164
För
kommuns grundskola eller gymnasieskola får enligt 2 kap. 20 § skolförordningen
finnas en eller flera skolenheter. 1 samma skolenhet får ingå flera skolformer
eller delar därav.
Enligt
sistnämnda paragraf är det skolöverstyrelsen som - efter samråd med den eller
de kommuner som berörs - beslutar om skolenhet i vilken gymnasieskola skall
ingå.
Vad
gäller skolenhet av grundskolan är det i princip skolstyrelsen som beslutar.
Delta kan ske genom fastställande av organisationsplan enligt 2 kap. 22 §
skolförordningen. Utan hinder av vad som genom fastställande av
organisationsplan eller i annan ordning har beslutats om skolenheter, får
emellertid länsskolnämnden, om särskilda skäl föreligger, förordna att
skolenhet av grundskolan skall anordnas eller dras in från och med nästkommande
läsår. Enligt 19 kap, 7 § tredje styckel är del endasl skolstyrelsen som får föra
talan mot sådant beslut av lånsskolnämnd. Talan förs hos regeringen genom
besvär.
Skall
tillkomsten av lokala organ inverka på skolstyrelsens befattning med frågor om
anordnande eller indragning av skolenhet? Sådana frågor måste bedömas med
beaktande av situationen för hela skolan i kommunen. Därför kan skolstyrelsens
roll inte tas över av lokala organ. Detta hindrar emellertid inte att del
lokala organet bör höras i fråga om anordnande eller indragning av skolenhet
inom dess verksamhetsområde,
4.2.6
Lokaler, utrustning m. m.
Enligt
2 kap. 24 § skolförordningen skall skolenhet i vilken ingår grundskola eller
gymnasieskola vara försedd med lämplig mark, lokaler och inventarier.
Skolenheten skall ha bibliotek och annan utrustning som behövs för en tidsenlig
utbildning.
De
frågor som avses i nämnda paragraf hör till viss del hemma på ceniral nivå inom
kommunen (jfr avsniu 4.2.5 och vad som där sägs med anledning av att det enligt
2 kap. 3 § skolförordningen ankommer på skolstyrelsen att ulreda behovet av
skollokaler och föreslä kommunfullmäktige de ätgärder som behövs). Men på
lokala organ bör kunna läggas åtminstone frågor om underhåll och skötsel i
övrigt av lokalerna samt anskaffande och skötsel av inventarier och annan
utrustning.
Enligt
2 kap. 1 § skolförordningen fär skolstyrelsen utfärda ordningsstadga som bl. a.
upptar allmänna föreskrifter om lillsyn över och vård av lokaler, inventerier
och utbildningsmateriel. Detta bör kunna göras till en uppgift för lokala
organ.
Enligt
50 § skollagen bör, om större olägenhet inte vållas verksamhet i gmndskola
eller gymnasieskola, mark och lokaler som disponeras för skolan upplåtas för annal
än skolans behov. För frivillig bildningsverksamhet och liknande verksamhei
skall upplåtelse medges under sådan förutsättning. Om ersättning då las ut får
den motsvara högst den av upplåtelsen föranledda
Prop. 1979/80:54 165
omedelbara
ökningen av kommunens kostnader.
Frägorom
upplåtelse av skollokalerna till utomstående bör kunna avgöras av vederbörande
lokala organ.
4.2.7 Ordningsföreskrifter
Enligt
2 kap. 1 § skolförordningen får skolstyrelsen utfärda ordningsstadga som upptar
allmänna föreskrifter om ordningen vid skolenheterna samt om tillsyn över och
värd av lokaler, inventarier och utbildningsmateriel,
I
avsnitt 4,2,6 uttalades att det borde kunna göras till en uppgift för lokala
organ att meddela allmänna föreskrifter om tillsyn över och värd av lokaler,
inventarier och utbildningsmateriel. Även när det gäller föreskrifter om
ordningen vid skolenheterna bör skolstyrelsens roll kunna tas över av
vederbörande lokala organ,
4.2.8 Elevernas
fördelning på skolenheter
Om
det för en kommuns grundskola eller gymnasieskola finns tvä eller flera
skolenheter, skall enligt 2 kap, 21 § skolförordningen eleverna fördelas på
skolenheterna med hänsyn främst till vad som är ändamålsenligt från
kommunikationssynpunkt och till vad som krävs för att effektivt utnyttja
lokaler och andra utbildningsresurser. Allmänna föreskrifter om fördelningen
får meddelas av skolstyrelsen, om inte länsskolnämnden meddelar sådana
föreskrifter.
Vad
som skulle kunna bli en fräga för ett lokall organ är fördelningen av elever
mellan skolenheterna inom det lokala organets verksamhetsområde. Men dä mäste
det först genom allmänna föreskrifter eller beslut i enskilda fall slå klart
vilka av kommunens elever som skall gå vid skolenheter inom detta
verksamhetsområde,
4.2.9 Organisationen
inom en skolenhet
Skolans
organisation inom skolenheten är i huvuddrag fastlagd genom bestämmelser i
skolförordningen. Det finns emellertid visst utrymme för olika lösningar.
Såväl
i gmndskolan som i gymnasieskolan fördelas eleverna pä klasser. Enligt
skolförordningen avses med klass elever som i olika ämnen regelmässigt
undervisas gemensamt, även om de inte tillhör samma lärokurs eller årskurs.
Enligt
5 kap. 14 § fördelas eleverna i gmndskolan på klasser och grupper. Klasserna
sammanförs till arbetsenheter. Till en arbetsenhet kan föras tvä eller flera
klasser i en ärskurs, i flera årskurser på samma stadium eller i flera
årskurser pä olika stadier vid en skolenhet. Skolstyrelsen börenligt paragrafen
verka för atl eleverna grupperas så att en så allsidig social sammansättning
Prop. 1979/80:54 166
som
möjligt uppnås.
Antalet
klasser i en skolenhet av grundskolan hänger samman med ekonomiska frågor och frägorom
tjänsteorganisationen, med andra ord frågor som delvis måste falla utanför ett
lokalt organs kompetens. Men närdet gäller fördelningen av elever pä klasser
och grupper och arbetsenhetsindelningen bör lokala organ i princip kunna ta
över skolstyrelsens roll,
I detta sammanhang bör
nämnas att skolförordningen beträftande eleverna i grundskolan innehåller vissa
reglerom sammanhållna klasser. Enligt 6 kap, 21 § skolförordningen bör eleverna
vid uppflyttning till högre årskurs lä behålla sina klasskamrater. Vid uppflyttning
till ärskurs 7, 8 och 9 skaU eleverna enligt 6 kap. 22 § skolförordningen
behälla sina klasskamrater. Vissa undantag finns dock. Vid uppflyttning till ärskurs
7 får skolstyrelsen efter hörande av rektor besluta om sådan avvikelse från
regeln om sammanhållna klasser som behövs för att åstadkomma en allsidigare
social sammansättning av klasserna. Vid uppflyttning till årskurs 8 fär i
särskilda undanlagsfall eleverna sammanföras i klasser enligt deras val av
tillvalsämnen, om det påkallas av det samlade arbetsresultatet i ärskurs 7
eller av brist pä lärare med erforderlig kompetens. Beslut härom meddelas av
skolstyrelsen efler förslag av rektor och personalkonferens. Enligt 6 kap, 23 §
lär avvikelse från regeln om sammanhållna klasser vid uppflyttning till ärskurs
7, 8 och 9 av annan särskild anledning beslutas av länsskolnämnden efler
framställning av skolstyrelsen samt yttrande av rektor och personalkonferensen.
När
avvikelse frän regeln om sammanhållna klasser endast berör skolenhet inom ett
lokalt organs verksamhetsområde och inte medför konsekvenser i sådana frågor
som ligger utanför det lokala organets kompetens, bör den roll som nu anges för
skolstyrelsen i 6 kap, 22 och 23 §§ kunna tas över av det lokala organet,
I
fråga om gymnasieskolan finns bestämmelser om klasser och grupper i 8 kap,
15-22 §§ skolförordningen. Där står bl. a. följande. I gymnasieskolan fördelas
eleverna pä klasser. Elever i samma ärskurs och på samma studieväg förs till
samma klass så långt detta är möjligt. Klass fär omfatta högst 30 elever eller,
om det anges i timplanen för viss studieväg, högst 16 elever. Om särskilda skäl
föreligger, lär länsskolnämnden medge att klass fär omfatta ett högre antal
elever. För varje kommun som är huvudman för gymnasieskola bestämmer
skolöverstyrelsen antalet klasser i årskurs 1 och deras fördelning pä
studievägar enligt riktlinjer som regeringen fastställer. För högre årskurs av
en kommuns gymnasieskola anordnas klass i den män det behövs för undervisning
av elever som efter uppflyttning eller eljest tillhör årskursen. Antalet
klasser fastställs av skolstyrelsen. 1 särskilda fall beslutar länsskolnämnden
eller skolöverstyrelsen.
Den
begränsade roll som skolstyrelsen har när det gäller gymnasieskoleelevernas
gruppering bör kunna tas över av ett lokalt organ, om endast skolenhet inom det
lokala organets verksamhetsområde berörs och det inte medför konsekvenser i
sädana frågor som ligger utanför det lokala organets
Prop.
1979/80:54 167
kompelens.
Till
organisationen inom skolenheten hör en rad olika samverkansorgan, ofta kallade
konferenser. Bestämmelser om dessa finns i 3 kap. skolförordningen. Till
samverkansorganen hör arbetsenhetskonferenser, klasskonferenser och
sammankomster för överiäggning om studie- och yrkesorientering. Rektor får
också, utöver vad som följer av bestämmelserna om de obligatoriska organen,
kalla till överiäggning om frågor som rör skolenheten, 1 åtskilliga fall skall
elevföreträdare kallas att delta. Elevföreträdare utses i den ordning
skolstyrelsen bestämmer.
Den
sistnämnda funktionen bör kunna läggas över pä vederbörande lokala organ.
Enligt
3 kap, 19 och 20 §§ skolförordningen kan det vid skolenhet med gymnasieskola finnas
en biblioteksnämnd med uppgift att avge förslag till bokinköp för skolenhetens
bibliotek. 1 en biblioteksnämnd ingär bl, a, två elever som ulses av eleverna i
den ordning som skolstyrelsen bestämmer.
Om
bokinköp för skolenhetens bibliotek ankommer på ett lokalt organ (jfr avsnitt
4,2,6), bör det lokala organet också fä bestämma huruvida det skall finnas en
biblioteksnämnd och i förekommande fall i vilken ordning eleverna skall utse
sina företrädare i nämnden,
13
kap, skolförordningen finns också bestämmelserom samarbelsnämnder inom
gymnasieskolan. Med stöd av särskilda bestämmelser bedrivs försöksverksamhet
med samarbelsnämnder säväl inom grundskolan som inom gymnasieskolan (i det
senare fallet tillämpas inte bestämmelserna i skolförordningen).
Fråga
huruvida försöksverksamhet med samarbelsnämnder skall bedrivas och hur
verksamheten i så fall skall vara utformad inom ramen för givna föreskrifter
bör avgöras av skolstyrelsen och inte av lokala organ, 1 fall där det inte
bedrivs försöksverksamhet och skolförordningens bestämmelser om samarbelsnämnder
därför gäller bör det emellertid inte vara uteslutet att låta ett lokalt organ
la över de uppgifter som enligt förordningen ankommer pä skolstyrelsen,
nämligen att utse vissa ledamöter och bestämma den ordning i vilken eleverna
skall utse sina företrädare'.
4.2.10
Läsårets och lovdagarnas förläggning
Skolförordningens
bestämmelser om lärotider bygger pä begreppet läsår. Ett läsår omfattar 40
veckor och fördelas på en hösttermin och en vårtermin. Enligt skolförordningens
föreskrifter bör läsåret börja i augusti och sluta senast ijuni. Dag för
termins början och slut fastställs av skolstyrelsen (5 kap. 23 § och 8 kap. 24 §).
'
Tillkomsten av lokala organ kan ge anledning att ompröva systemet med samarbelsnämnder.
Det kan emellertid inte bli tal om att skapa ett nytt regelsystem for intresseniinfiytande
redan till kommande årsskifte, närden tilltänkta försöksverksamheten med
lokala organ skall börja.
Prop.
1979/80:54 168
Fråga
av sistnämnda slag kan behöva lösas enhetligt för hela skolväsendet i kommunen.
Det bör dock inte möta nägot hinder att låta kommun som så önskar låta frägan
lösas av lokala organ.
Enligt
5 kap, 30 § och 8 kap, 32 § skolförordningen skall eleverna under läsåret få
lov tio dagar. Härtill kommer att enligt 5 kap. 12 § och 8 kap. 11 § högst två
friluftsdagar varie läsår fär tas i anspräk för att tillsammans med helgdagar,
lördagar och lov bereda eleverna en längre sammanhängande ledighet.
Även
fråga om förläggningen av lovdagar kan behöva lösas enhetligt och bör i sä fall
ligga hos skolstyrelsen. Men om det i något fall anses lämpligt bör uppgiften
kunna läggas pä lokala organ,
4.2.11
Skoldagen och dess beståndsdelar
Större
delen av skoldagen för elever i grundskolan tas upp av timplanebunden
undervisning i ämnen. Härtill kommer måltidsuppehåll och raster. Dessutom
förekommer, om kommunen beslutar del, för eleverna obligatorisk icke timplanebunden
verksamhet (s, k, fria aktiviteter)'. Bestämmelser om detta finns i 5 kap, 2
och 4 §§ skolförordningen. Enligt 5 kap, 26 § bestämmer skolstyrelsen vilken
tidsmässig omfattning-inom vissa fastställda gränser - skoldagen skall ha och
när skoldagen tidigast för börja och senast fär sluta.
Vad
gäller gymnasieskolan får enligt 8 kap. 28 § den dagliga undervisningstiden
för elev i regel omfatta högst älta lektionerom inte annat följerav timplanen
eller vissa andra bestämmelser. Mellan lektionerna skall lämnas raster, varav
en måltidsrast, enligt bestämmelser i 8 kap, 31 §, Syslemet med fria
aktiviteter förekommer inte i gymnasieskolan. Enligt 8 kap. 28 § bestäms
förläggningen av den dagliga undervisningstiden av skolstyrelsen.
I
vad män bör lokala organ kunna överta skolstyrelsens roll närdet gälleratt
bestämma skoldagens omfattning och föriäggning? Skoldagens omfattning och föriäggning
kan ha betydelse även för organisationen av sädan skolverksamhet och
verksamhet i övrigt (t. ex, pä fritidssidan) som kanske inte ligger under det
lokala organet. En för hela kommunen enhetlig eller åtminstone samordnad
lösning kan nog ofta behövas. Det finns emellertid knappast anledning att
utesluta möjligheten att helt eller delvis lägga uppgiften på lokala organ.
Vad
gäller grundskolan kan särskilt anmärkas att skoldagens omfattning har nära
samband med om möjligheten att införa fria aktiviteter utnyUjas och vilka
resurser som ställs till förfogande för sädan verksamhet. Om beslut i dessa med
varandra sammanhängande frågor om fria aktiviteter, se avsnitt 4.2,13,
1
Om fria aktiviteter, se avsnitt 4,2,13,
Prop.
1979/80:54 169
Beträffande
måltidsuppehållets och andra rasters längd och föriäggning bör de
beslutsbefogenheter som enligt nuvarande system tillkommer skolstyrelsen kunna
läggas på lokala organ. Behov av samordning med verksamhet som ligger utanför
det lokala organets kompetens kan dock i vissa fall tala emot
beslutsbefogenheter för organet,
4.2.12 Läromedel,
timplanejämkningar m. m.
Enligt
5 kap, 13 § och 8 kap, 12 § skolförordningen är det skolstyrelsen som antar
läromedel inom grundskolan och gymnasieskolan.
Av
ekonomiska och praktiska skäl kan det finnas anledning att låta frågan om
antagande av läromedel avgöras av skolstyrelsen, även om lokala organ
tillskapas. Det bör emellertid inte föreligga något hinder att en kommun som så
önskar låter de lokala organen bestämma i denna fråga inom givna resursramar,
1
läroplanerna finns limplaner som bl, a, anger timtal för de olika ämnena. Med
stöd av bestämmelser i läroplan eller skolförordningen kan i vissa fall
skolstyrelsen och i vissa andra fall statlig myndighet medge jämkning i
timplanen. Avvikelse får ske säväl för viss individ (jfr avsnitt 4,2,18 såvitt
gäller anpassad studiegång) som generellt.
Det
är inte otänkbart att inom givna resursramar låta lokala organ ta över
skolstyrelsens roll när det gäller alt fatta beslut om generell timplanejämkning
och göra framställningar till statlig myndighet om medgivande till sädan
jämkning.
Enligt
6 kap, 11 § skolförordningen får skolstyrelsen besluta att betyg i årskurserna
3 och 6 skall ersättas med annan form av besked'. En sädan befogenhet bör kunna
läggas på ett lokalt organ,
4.2.13 Fria
aktiviteter
SIA-reformen
innebär bl, a, att kommunerna kan införa s. k. samlad skoldag i grundskolan.
Samlad skoldag innebär att det vid sidan av den timplanebundna verksamheten
förekommer icke timplanebundna aktiviteter (allmänt kallade fria aktiviteter)
som är obligatoriska för eleverna. Varje kommun fär själv utifrån elevernas
behov och kommunens ekonomiska, personella och lokalmässiga resurser ta
ställning till om samlad skoldag skall införas. Samlad skoldag kan införas i
hela grundskolan inom kommunen eller vid endast viss skolenhet eller visst
stadium eller viss årskurs i en skolenhet. Om samlad skoldag inte har införts,
skall ändå på högstadiet anordnas fria aktiviteter under sammanlagt 80 minuter
varje vecka.
Vad
de fria aktiviteterna innebär framgår av läroplanen. Den lämnar slorl
'
Bestämmelsen blir om ell par år inaktuell till följd av riksdagens beslut om ny
läroplan för grundskolan m, m. (prop. 1978/79:180, UbU 45, rskr 422).
12 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 54
Prop. 1979/80:54 170
utrymme
för beslul inom kommunen. Meningen är att den samlade skoldagen skall utformas
mot bakgrund av de förutsättningar och behov som föreligger i den enskilda
kommunen och vid den enskilda skolenheten. Som exempel på fria aktiviteter kan riämnas
gemensamma samlingar, arbete inom klassråd och elevråd, biblioteksverksamhet,
medverkan i utformningen av skolans miljö, hobbyverksamhet och föreningsarbete
samt kontakter med samhället utanför skolan. Enligt läroplanen ansvarar
skolstyrelsen för hur den samlade skoldagen utformas och genomförs.
Frågan om och i vad mån
samlad skoldag skall införas är principiellt viktig och hänger nära samman med
vilka resurser - utöver statsbidrag enligt förordningen (1978:345) om
statsbidrag till driftkostnader för grundskolan, m.m.- som kan ställas till
förfogande för verksamheten. Beslut i dessa frågor hör inte hemma hos lokala
organ. Men givetvis bör de lokala organen ha möjlighet att komma med
framställningar och förslag. Och har samlad skoldag väl beslutats bör
vederbörande lokala organ kunna i skolstyrelsens ställe svara för de fria
aktiviteternas innehåll och utformning inom ramen för de resurser som ställts lill
organels förfogande för ändamålet och med de begränsningar i övrigi som ligger
i organets uppgiftsområde.
4.2.14 Friluftsverksamhet
Enligt
5 kap. 12 § och 8 kap. 11 § skolförordningen skall det vanliga skolarbetet i
grundskolan och gymnasieskolan ersättas med lekar, idrott och
friluftsverksamhet under 4-8 dagar (8-16 halvdagar) varie läsår (friluftsdagar).
Antalet friluftsdagar bestäms av skolstyrelsen med hänsyn till möjligheten alt
effektivt utnyttja dagarna. Friluftsverksamheten bedrivs under lärares ledning.
Frågan
om antalet friluftsdagar bör kunna läggas på lokala organ.
När
del gäller andra frågor rörande friluftsverksamheten, såsom hur denna skall
utformas, hör väl dessa till stor del hemma pä rektors- eller arbeisenhets-eller
klassnivå. Men i den mån sådana frågor med nuvarande ordning handhas av
skolstyrelsen bör de kunna tas över av lokala organ.
4.2.15 Skolmåltider
X fråga om
skolmåltidsverksamheten krävs det av praktiska och ekonomiska skäl ofta en
samordning inom hela skolväsendet i kommunen. Det gäller inte bara i fråga om
vilken mat som skall serveras utan också tillagningen och organisationen av skolmåliidspersonalen.
Men i den mån det i en kommun anses lämpligt bör etl lokalt organ kunna få hand
om skolmållidsfrågor inom sitt verksamhetsområde.
När
det gäller frågan om mellanmål skall serveras och hur den verksamheten i sä
fall skall organiseras torde del ligga närmare till hands att låta vederbörande
lokala organ avgöra detla än att låla uppgiften ligga hos
Prop. 1979/80:54 171
skolstyrelsen.
Här liksom i sä många andra frågor gäller det i första hand vilka resursramar
det lokala organei får lill silt förfogande och hur bundna direktiven för dispositionen
blir.
4.2.16 Skolhälsovården
Enligt
25 a § och 29 § tredje siycket skollagen omfattar såväl grundskolan som
gymnasieskolan skolhälsovård.
I
4 kap. 3 § skolförordningen föreskrivs att det för skolhälsovården skall finnas
skolläkare och skolsköterska samt lämplig lokal och erforderlig utrustning. Vidare
föreskrivs i 4 kap. 6 § skolförordningen bl. a. att skolstyrelsen efter samråd
med skolläkare bestämmer tid och plats för läkarmottagning.
Skolhälsovården
torde i regel bara i mindre utsträckning organiseras skolenhetsvis. Men i den
mån det rör sig om frågor som begränsar sig till ett lokalt organs
verksamhetsområde, bör det vara möjligt atl låta det lokala organet överta
skolstyrelsens roll.
4.2.17 Kontakter
mellan skolan och arbetslivet
Under
senare år har alltmer betonats vikten av kontakter mellan skolan och
arbetslivet. Det övergripande ansvaret för detta ligger hos skolstyrelsen.
Etl
uttryck för att samhället tillmäter kontakterna med arbetslivet slor betydelse
är tillkomsten av yrkesräd och planeringsråd. Om dessa organ finns grundläggande
bestämmelser i skollagen. De har behandlats i avsnitt 4.1 i denna promemoria. I
övrigt kan nämnas följande.
I
gymnasieskolan föriäggs viss undervisning i arbetsteknik o. d. helt till
företag eller annan institution än gymnasieskolan och meddelas där av lärare
som förelaget eller institutionen tillhandahåller. Företaget eller
institutionen skall även tillhandahålla de lokaler och maskiner samt den
materiel och utrustning som behövs för denna undervisning, som kallas inbyggd
utbildning'. De grundläggande bestämmelserna om inbyggd utbildning finns i 8
kap. 13 § andra stycket skolförordningen.
Skolförordningen
innehåller vissa särskilda bestämmelser i fråga om inbyggd utbildning och annan
utbildning som förläggs till arbetsställe utanför gymnasieskolan. Enligt 8 kap.
2 § fjärde slyckel får skolstyrelsen i fräga om undervisning som föriäggs till
arbetsställe utanför gymnasieskolan besluta att arbetsvecka skall ges annan
längd än vad som följer av timplanens bestämmelser om antalet veckotimmar. Och
i fråga om inbyggd utbildning
'
Undervisning i arbetsteknik o. dyl. får förläggas lill förelag eller annan
institution än gymnasieskolan ulan alt fråga arom inbyggd utbildning (det är
alltså inte företaget eller institutionen som tillhandahåller utbildningen). Se
8 kap. 13 § försia stycket skolförordningen.
Prop.
1979/80:54 172
gäller
enligt 9 kap. 60 §, utöver skolförordningens bestämmelser om åtgärder för
gymnasieskoleelevs tillrättaförande, bestämmelse i kollektivavtal om rätt för
förelag eller institution som tillhandahåller utbildningen att vidla
disciplinära åtgärder mot eleven.
I
grundskolans årskurs 9 förekommer praktisk yrkesorientering i form av
praktikperiod på arbetsplats. Och för sädan elev på grundskolans högstadium som
har anpassad studiegång får utbildningen hell eller delvis föriäggas utanför
skolan (vanligen blir det då en arbetsplats).
Men
det är inte bara genom verksamhet på arbetsställe utanför skolan som elevernas
utbildning skall få arbetslivsanknytning. Ocksä genom mera teoretiska inslag i
studie- och yrkesorienteringen får eleverna kunskaperom arbetslivet. Sådana
insikter lär de även genom olika inslag under lektionsundervisningen i bl. a.
samhällsorienterande ämnen (t. ex. genom besök av skolinformatörer frän de
fackliga organisationerna) liksom genom direkta arbetsinsatser i den egna
skolanläggningen och vissa andra inslag i gmndskolans fria aktiviteter.
Såsom
uttalades i avsniti 4.1 bör skolstyrelsen, även om lokala organ inrällas, ha
ett övergripande ansvar för utbildningens förhållande till arbetslivet och då ocksä
ha biträde av planeringsråd och yrkesråd. Med hänsyn till det övergripande
ansvaret och av praktiska skäl bör skolstyrelsen också ha huvudansvaret för
utbildning som föriäggs utanför skolan'. Däremot bör lokala organ kunna få en
viktig roll när det gäller att skapa olika inslag i skolans verksamhet som kan
förbättra elevernas kännedom om arbetslivet.
4.2.18
Elevs frånvaro. särskUda ätgärder beträffande viss elev m. m.
Enligt
6 kap. 24 § skolförordningen gäller atl om elev i grundskolan på gmnd av
sjukdom eller av annan orsak inte kan besöka skolan, föräldrarna eller den hos
vilken eleven vistas snarast skall anmäla hindret till skolan samt, om
skolstyrelsen föreskriver det, avge intyg om anledningen UU frånvaron.
För
elever i gymnasieskolan behandlas motsvarande situation i 9 kap. 53 § samma
förordning. Där stadgas att hindret snarast skall anmälas till skolan av eleven
eller, i fråga om elev som inte fyllt 18 år och inte heller ingått äktenskap,
av föräldrarna eller den hos vilken eleven vistas. Skolstyrelsen kan besluta aU
anmälningsskyldigheten alltid skall fullgöras av eleven. Om skolstyrelsen
föreskriver det, skall elev förete försäkran eller, om eleven inte fyllt 18 år
och inte heller ingått äktenskap, intyg om anledningen till frånvaron.
Försäkran avges av eleven pä heder och samvete. Intyg utfärdas av föräldrarna
eller den hos vilken eleven vistas.
De
beslutsbefogenheter som skolstyrelsen har enligt nämnda bestämmel-
' 1
vissa fall kanske sådan utbildning inte heller utan vidare kan hänföras lill elt
lokalt organs verksamhetsområde.
Prop.
1979/80:54 173
ser
bör kunna läggas på lokala organ.
Vissa
frågor rörande enskild elev har behandlats i avsnitt 4.1. Del gällde bl. a.
sådana frågor rörande skolplikten som enligt skollagen skall prövas av
skolstyrelsen. Det finns emellertid ytteriigare frågor rörande enskild elev
vilka enligt särskild föreskrift ankommer pä skolstyrelsen.
Enligt 6 kap 25 §
skolförordningen får elev i grundskolan beviljas ledighet från skolarbetet för
enskilda angelägenheter sex dagar för läsår eller, om särskilda skäl
föreligger, ännu fier dagar. Fråga om ledighet prövas av klassföreståndare,
rektor eller, när det är fråga om ledighet som - i förekommande fall tillsammans
med tidigare beviljad ledighet - överstiger nio dagar för läsår, skolstyrelsen.
När del gäller gymnasieskoleelever handläggs frågor om ledighet på högst
rektorsnivå.
Sådana
ärenden som enligt 6 kap. 25 § skolförordningen handläggs av skolstyrelsen bör
kunna läggas på lokala organ.
Enligt
6 kap. 30 § skolförordningen kan ärende om åtgärd för lillrättaförande av
grundskoleelev av rektor hänskjutas till skolstyrelsen. 1 paragrafen stadgas
vidare, att skolstyrelsen lär avstänga eleven från undervisning helt eller
delvis under högst två veckor av terminen, om eleven under avstäng-ningstiden
erhåller nödig tillsyn. Innan avstängning eller annan åtgärd beslutas, skall
skolstyrelsen samräda med barnavårdsnämnden. (Beträffande gymnasieskoleelever
kan såväl avstängning som förvisning förekomma. Fråga om avstängning eller
förvisning avgörs av samarbetsnämnden i särskild sammansättning.)
Det
finns knappast något avgörande skäl mot att låta lokala organ fä handlägga
ärenden enligt 6 kap. 30 § i stället för skolstyrelsen. Ärendenas ömtåliga
karaktär och önskvärdheten av enhetlig bedömning kan dock tala för att
utläggning på lokala organ inte bör ske.
Enligt
5 kap, 38 § skolförordningen avgörs fräga om uttagning till särskUd
undervisningsgrupp av elevvärdskonferensen i samråd med eleven och dennes
föräldrar. Anser elevvårdskonferensen men inte förälder att eleven skall
överföras till särskild undervisningsgrupp, skall ärendet hänskjutas till
skolstyrelsen för avgörande.
Ett
lokalt organ bör kunna få handlägga ärenden enligt 5 kap. 38 § i stället för
skolstyrelsen. Mot en utläggning på lokala organ kan dock anföras samma
synpunkter som när det gäller ärenden enligt 6 kap. 30 §.
För
sådan elev i grundskolan, som inom ramen för undervisningen enligt läroplanen
inte kan erhålla en utbildning som i rimlig grad är anpassad efter hans
intressen och anlag, lär anpassad studiegång anordnas. Därvid får avvikelse ske
från timplan. För elev pä grundskolans högstadium får utbildningen helt eller
delvis föriäggas utanför skolan. Enligt 5 kap, 51 § beslutas anpassad
studiegång av skolstyrelsen efter hörande av elevvärdskonferensen.
Skolstyrelsen ansvarar för att elev med anpassad studiegång får en utbildning
som så långt det är möjligt är likvärdig med övrig utbildning inom skolan.
Prop. 1979/80:54 174
De
frågor som det här gäller har samband med skolplikten. Särskilt markerat är
sambandet när det gäller utbildning utanför skolan (i praktiken ofta arbete;
jfr 36 § andra stycket i skollagen om medgivande att skolgång avslutas ett år i
förtid). 1 sådana fall bör avgörandet ligga hos skolstyrelsen. När det däremot
gäller anpassad studiegäng inom ramen för skolgången vid skolenheten bör det
kunna komma i fråga atl ge vederbörande lokala organ beslutanderätt.
4.2.19
Tjänsteorganisation, ijänstetillsällning, ledighet, vikariat, ansiäUnings
upphörande m. m.
I
skolförordningen finns en omfattande författningsreglering beträffande
tjänsteorganisation, tjänstetillsättning m. m. rörande personalen ute på
skolenheterna. Denna författningsreglering avser nästan enbart de slatiigt
reglerade tjänsterna, dvs. tjänsterna som rektor, biträdande skolledare eller
lärare.
Tjänsteorganisationen
Slalligt reglerade tjänster
Antalet
tjänster som rektor eller studierektor vid grundskolan i kommunen är lill slor
del fastlagt genom bestämmelser i 12 kap. 1 a-3 §§ skolförordningen. Det finns
dock ett litet utrymme för skolstyrelsen att genom egna organisationsbeslut
eller genom framställning till statlig myndighei påverka antalet tjänster av
dessa båda slag. Tjänsterna är enligt skolförordningen knutna till grundskolan
i kommunen. Arbetsområdet för varje rektor och studierektor bestäms av
skolstyrelsen och framgår av. organisationsplan enligt 2 kap. 22 §
skolförordningen. Såsom framgått av avsnitt 2 kan rektor och studierektor på
grund av bestämmelser i andra författningar ha uppgifter även i fräga om andra
skolformer än grundskolan.
Enligt
12 kap. 17 § skolförordningen skall det under vissa förutsättningar vid
skolanläggning för grundskolan finnas en tjänst som tillsynslärare. Åligganden
som ankommer pä tillsynslärare fär enligt 22 § samma kapitel under viss
förutsättning delas upp pä tvä eller fiera lärare. Tillsynslärares undervisning
skall vara föriagd till skolanläggningen.
Vid
gäller gymnasieskolan är enligt 13 kap. skolförordningen tjänster som rektor,
studierektor eller biträdande rektor knutna till viss skolenhet eller, i
enstaka fall, vissa skolenheter. Antalet tjänster av olika slag är lill stor
del fastlagt genom bestämmelser i skolförordningen. Det finns dock ett litet
utrymme för skolstyrelsen att genom egna organisationsbeslut eller genom
framställning till statlig myndighei påverka antalet tjänster av berörda slag.
Såsom framgått av avsnitt 2 kan rektor och biträdande skolledare vid skolenhet
med gymnasieskola på grund av bestämmelser i andra författningar ha uppgifter
även i ftåga om andra skolformer.
Prop. 1979/80:54 175
114-16
kap, skolförordningen finns ell stort antal reglerom lärartjänster. I princip
gäller att en lärare anställs för tjänstgöring vid grundskolan i kommunen eller
vid gymnasieskolan i kommunen och atl tjänstgöringen skall vara tills vidare
förlagd lill viss skolenhet (om det är lämpligl kan en del av tjänstgöringen
förläggas till annan skolenhet). Antalet ordinarie tjänster följer av
författningsbestämmelser och beslut av statliga myndigheter. När det gäller icke-ordinarie
tjänster som lärare föreskriver skolförordningen att sådana skall inrättas i
den omfattning som fordras för att uppehålla undervisningen. I ijänst som
lärare vid grundskolan eller gymnasieskolan får under vissa förutsättningar
såsom fyllnadstjänstgöring ingå tjänstgöring som lärare vid annan skola eller
läroanstalt än den vid vilken läraren är anställd'. Fyllnadstjänstgöring är i
många fall en förutsättning för atl läraren skall få tillräckligt underlag för
tjänst av viss omfallning.
I
vad mån bör skolstyrelsens roll när det gäller tjänsteorganisationen för
statligt reglerade tjänster kunna tas över av lokala organ? Eftersom det rör
sig om statligt reglerade tjänster är det naturiigast att låta staten och inte
kommunen avgöra hos vilket organ en beslutsfunktion skall ligga. Mol en
utläggning på lokala organ talar bl. a. följande. Hithörande frågor måste i
regel bedömas med tanke på hela skolväsendet i kommunen eller i varie fall inte
bara med hänsyn till verksamhetsområdet för ett lokalt organ. Detta beror dels
på faktiska omständigheter, dels på författningsbestämmelser, som bl, a, knyter
fiertalet tjänster till hela skolformen i kommunen. Man kan i och för sig tänka
sig att göra sådana ändringar i regelsystemet, atl åtskilliga frågor om
tjänsteorganisationen blir av lokal karaktär. Men delta skulle antagligen skapa
problem med tjänsteunderlag m, m. Under alla förhållanden är det inte möjligt
att göra sädana ändringar inför den nära förestående försöksverksamheten.
Rent
kommunala tjänster
X fråga om rent kommunala
tjänster finns nästan inga författningsbestämmelser om tjänsteorganisationen,
I 4 kap, 3 § skolförordningen föreskrivs dock att det för skolhälsovården skall
finnas skolläkare och skolsköterska.
En
del av den personal som har rent kommunal tjänst är gemensam resurs för
skolverksamhet inom olika skolformer och vid olika skolenheter.
Lokala
organ inom försöksverksamheten bör kunna tilldelas uppgifter i fråga om
tjänsteorganisationen belräffande rent kommunala tjänster, om verkningarna
inskränker sig lill det lokala organets verksamhetsområde (jfr vad som nyss
sagts om gemensam resurs).
'
Såsom framgått av avsnitt 2,1 innebär tjänst som lärare vid gymnasieskolan i
vissa fall undervisning även inom kommunal högskoleutbildning (det är alltså
inte fråga om fyllnadstjänstgöring i dessa fall).
Prop. 1979/80:54 176
Tjänstetillsätlning
Enligt
lagen (1976:600) om offentlig anslällning tillsätts slatiigt reglerad tjänst av
regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer, om inte annat är särskilt
föreskrivet i lag eller annan författning.
Vilken
myndighet som tWlsätter de statligt reglerade tjänsterna som rektor, biträdande
skolledare eller lärare framgår av 17 kap, skolförordningen. En del tillsätts
av statlig myndighet efter förslag av skolstyrelsen, medan andra tillsätts av
skolstyrelsen. Bestämmelser om besvär över beslut om tillsättning av berörda
tjänster finns i 19 kap, skolförordningen. Inte bara enskilda sökande utan
också skolstyrelsen har besvärsräit.
När
det gäller personal på rent kommunala tjänster skall den enligt 17 kap, 55 §
skolförordningen anställas av skolstyrelsen, om inte annat följer av beslut
enligt 3 kap. 14 § 2 kommunallagen eller av beslämmelse som regeringen
meddelar.
Såvitt
gäller statligt reglerade tjänster är det naturiigast att staten och inte
kommunen får bestämma om skolsisyrelsen eller lokalt organ skall vara tillsättningsmyndighet
(jfr lagen om oftentlig anställning). Inte minst mot bakgrund av det i
skolförordningen fastlagda systemet för tjänsteorganisationen av statligt
reglerade tjänster hör frågor om tillsättning av sådana tjänster hemma pä
skolstyrelsenivå'. Det kan såsom redan sagts inte bli tal om att inför den nära
föreslående försöksverksamheten göra ingrepp i nuvarande syslem. F. ö. kan
anmärkas att det vid tillsättning av lärartjänster enligt rådande praxis i
regel endasl är fräga om all räkna poäng.
När
det däremot gäller rent kommunala tjänster bör elt lokalt organ inom skolan
kunna vara tillsättningsmyndighet, i den mån del bedöms lämpligl. En
förutsättning bör vara att anställningen avser tjänstgöring enbart inom det
lokala organets verksamhetsområde.
Ledighet,
vikariat, anställnings upphörande m. m.
I
18 kap. skolförordningen finns bestämmelser om ledighet, vikariat, anställnings
upphörande m. m.
Flertalet
av bestämmelserna gäller de statligt reglerade tjänsterna. I allmänhet läggs
beslutsbefogenheterna på skolstyrelsen. I vissa fall läggs
beslutsbefogenheterna på en lägre nivå (rektor), medan det i andra är statlig
myndighet som beslutar. När det gäller frågor om anställnings upphörande,
disciplinansvar, åtalsanmälan, avstängning och läkarundersökning enligt lagen
(1976:600) om offentlig anställning finns i den lagen bestämmelser om
beslutande myndighet vilka gäller bl. a. om annat inte följer av föreskrift som
regeringen meddelar. I skolförordningen finns en del sådana föreskrifter. 1 eu
'
Enstaka undantag kan finnas, t. ex. tillsättning av tjänst som lillsynslärare
vid en skolanläggning. Här skulle det i och för sig kunna vara naturligt med eu
lokalt organ som tillsätiningsmyndighei.
Prop.
1979/80:54 177
par
fall innebär föreskrifterna att skolstyrelsen blir beslutande myndighei. Belräffande
de statligt reglerade tjänslema gäller också anställningsförordningen
(1965:601), i den mån annat inte föreskrivs i t. ex. skolförordningen. Denna
innehåller en sådan föreskrift belräffande besked till arbetstagare huruvida
viss bisyssla är förenlig med lagen om offentlig anställning. Sådant besked
skall enligt skolförordningen lämnas av skolstyrelsen.
Eftersom det rör sig om slatiigt
reglerade tjänster är det naturligast atl låta staten och inte kommunen avgöra
vilka beslutsfunktionersom skall ligga hos skolstyrelsen. Något verkligt behov
av au kunna lägga ärenden av berörda slag på lokala organ finns knappasl. I och
för sig kan vissa av ärendena ha en lill ell lokall organs verksamhetsområde
begränsad beiydel.se .
Men det lorde vara enklast alt låta
skolstyrelsen handha alla ärenden som den nu har
Vad gäller rent kommunala
tjänster föreskrivs i 18 kap. att skolstyrelsen beslutar om ledighet, vikariat
eller skiljande från tjänst, om inte annat följer av beslut enligt 3 kap. 14 i)
2 kommunallagen eller av beslämmelse som regeringen meddelar.
När det gäller de renl
kommunala tjänsterna bör etl lokalt organ inom skolan kunna tilldelas besluianderäii
i nu nämnda frågor. En förutsättning bör vara att det gäller en anställning som
avser tjänstgöring enbart inom del lokala organets verksamhetsområde.
En
par sammanfattande och avslutande synpunkter
Sammanfattningsvis
bör de i detta avsnitt berörda frågorna såvitt gäller statligt reglerade
tjänster undantas frän den tilltänkta försöksverksamheten med lokala organ. När
det gäller rent kommunala tjänster bör utgångspunkten vara atl frågor av
berörda slag skall kunna handhas av etl lokalt organ när endast dess
verksamhetsområde berörs. Det torde dock inte sällan inträfta att denna
förutsättning inte är uppfylld. Mot den bakgrunden kan det vara mest rationellt
alt låta skolstyrelsen handha alla ärenden av hithörande slag. Till bilden hör
att vissa anställningsfrågor - oavsett om en ijänsl är slatiigt reglerad eller
inte - numera är mycket komplicerade och kan inrymma ett betydande
ansvarslagande för kommunen (jfr t. ex, ansiällningsskyddslag-stiftningen),
5.
Möjligheterna att från skolstyrelsen till lokala organ flytta andra författningsreglerade
uppgifter än sådana som rör skolplikten, grundskolan eller gymnasieskolan
5.1
Kommunal och statlig vuxenutbildning
Kommunal
vuxenutbildning
I
avsnitt 2,2 har lämnais en kortfattad redogörelse för vuxenutbildningsförordningens
regelsystem. Det har stora likheter med vad som gäller för
Prop. 1979/80:54 178
grundskolan
och gymnasieskolan. Åtskilligt av vad som sägs i avsniti 4 om möjligheterna alt
på lokala organ lägga uppgifter som ankommer på skolstyrelsen i fråga om
grundskolan och gymnasieskolan har därför intresse när det gäller
skolstyrelsens molsvarande uppgifter i fråga om den kommunala
vuxenutbildningen.
Det
är vanligt att kommunal vuxenutbildning bedrivs i samma lokaler som grundskola
eller gymnasieskola. Om då ett lokalt organ har uppgifter i fråga om den senare
nämnda skolverksamheten, kan det finnas skäl att låta organet få uppgifier även
i fråga om vuxenutbildningen. Skall organei få uppgifier i fråga om lokalerna
och deras utnyttjande går det inte att begränsa organets uppgiftsområde till
grundskolan eller gymnasieskolan. Men även uppgifier som enbart rör
vuxenutbildningen bör kunna bli aktuella.
Statlig
vuxenutbildning
När
det är fråga om statlig vuxenutbildning bör det ankomma på staten att bestämma
vilket eller vilka organ som skall handha verksamheten. Det finns knappast
någon anledning atl låta lokala organ frän skolstyrelsen överta uppgifter i
fråga om den statliga vuxenutbildningen. Som nämnts i avsnitt 2,2 bedrivs denna
vid särskilda skolenheter, f n, en i Härnösand och en i Norrköping,
5.2 Grundutbildning
för vuxna
Såsom
nämnis i avsniu 2,3 är grundutbildningen för vuxna organisatoriskt anknuten lill
annan utbildning. Det kan, beroende på omständigheterna, vara fråga om anknytning
till särskild skolenhet för kommunal vuxenutbildning, till annan skolenhet dit
kommunal vuxenutbildning har föriagts eller lill grundskolan.
Om
ett lokalt organ handhar uppgifter i fråga om den utbildning till vilken
grundutbildning för vuxna organisatoriskt är knuten, bör i dessa uppgifier
kunna ingå även frågor som rör båda skolformerna, t, ex. lokalfrågor. Också
vissa frågor som enbart rör grundutbildningen för vuxna bör kunna bli aktuella,
5.3 Kommunal
högskoleutbildning
1
avsnitt 2,4 har pekats på resurssambandet mellan den kommunala högskolan och
gymnasieskolan. Ett lokalt organ som handhar uppgifter i fråga om
gymnasieskolan bör kunna få handha skötseln av lokalerna utan hinder av alt
dessa är gemensamma för gymnasieskolan och den kommunala högskolan.
När
det däremot gäller frågor som enbart rör den kommunala högskolan bördessa
hållas utanför en försöksverksamhet med lokala organ. Regelsyste-
Prop. 1979/80:54 179
met
för den kommunala högskolan skiljer sig från vad som är normalt för kommunal
utbildning. Delta beror bl. a. på att likheter med vad som gäller för den
statliga högskolan har eftersträvats. Förekomsten av linjenämnder med betydande
beslutsbefogenheter - som annars kunde ha legal hos skolstyrelsen - skall ses mol
denna bakgrund. En myckel stor del av de uppgifier som enligt särskilda
föreskrifter i högskoleförordningen åvilar skolstyrelsen är av sädan art, alt
utläggning på lokala organ inte kan komma i fråga. Den kommunala högskolan har
funnits i bara drygt två år och huvudmannaskapet är under ulredning. Försöksvis
inrättade lokala organ med de begränsade uppgifter som skulle kunna bli
aktuella är därför svåra atl motivera.
5.4 Andra
författningsreglerade skolformer
Såsom
nämnts i avsnitt 2.5 är skolstyrelsen styrelse även för statlig sjöbefälsskola
inom kommunen,en uppgift som emellertid kommerati falla bort i och med all sjöbefälsskolorna
fr. o. m. den 1 juli 1980 inordnas i den statliga högskoleutbildningen. Frågor
som enbart rör sjöbefälsskola bör självfallet ligga kvar hos skolstyrelsen
intill dess att utbildningen inordnas i den statliga högskoleutbildningen.
I
avsnitt 2.5 nämndes också atl en landstingskommun får överlåta ledningen av en
särskola på skolstyrelsen i den kommun där särskolan är belägen. I ett sådanl
fall kommer frågorom särskola alt höra till skolstyrelsens uppgifter. Bör nu
berörda uppgifter kunna läggas pä lokala organ? Eftersom det är fräga om en
landstingskommunal utbildning bör inte kommunen, om landstingskommunen har
överlåtit ledningen på skolstyrelsen, självrådigt kunna bestämma att vissa av
uppgifterna skall läggas på elt annal organ. Nästa fräga blir då om en
landstingskommun bör ges laglig möjlighet atl överiåla ledningen av en särskola
på inte bara skolstyrelsen ulan delvis också ell lokalt organ. Del finns
knappast något praktiskt behov av alt låta lokala organ inom
försöksverksamheten handha frågor som enbart rör särskolan.
5.5 Elevhem
I
avsnitt 2.6 har redovisats vissa bestämmelser i 1961 års förordning om elevhem
inom del obligatoriska skolväsendet. Ell lokalt organ bör kunna anförtros
uppgifter som avser eu sådanl elevhem inom organels verksamhetsområde. Vissa
frågor bör dock ligga kvar hos skolstyrelsen. Det bör vara skolstyrelsen som
har ansvaret för atl skolpliktiga elever i kommunens grundskola i mån av behov
och tillgång på plats får möjlighel au bo i elevhem. Därför bör det vara
skolstyrelsen som beslutar om mottagande av elev i elevhem. Ytteriigare exempel
på uppgifter som bör ligga kvar hos skolstyrelsen är sådana frågor beträffande
föreslåndare och biträdande föreståndare som när det gäller andra statligt
reglerade tjänster (jfr avsniu 4.2.19) inte läggs ut på lokala organ.
Prop. 1979/80:54 180
Såsom
framgår av avsnitt 2,6 kan etl elevhem vara knutet till annan förfatlningsreglerad
skolform, t.ex. gymnasieksolan, varvid skolsiyrelsen såsom styrelse förskolan
även har elevhemmet under sin förvaltning. Även i elt sådanl fall bör ett lokalt
organ kunna anförtros uppgifier som avser elevhemmet.
5.6 Skolskjutsning
I
avsnitt 2,7 redovisas vissa bestämmelser om uppgifter för skolstyrelsen i fråga
om skolskjutsning. I och för sig bör ell lokall organ kunna ta över uppgifter
rörande skolskjutsning av elever som går vid skolenhet inom organets verksamhetsområde.
Men antagligen är del mest praktiskt om skolstyrelsen handhar berörda uppgifier
för hela kommunen. Det kan i sammanhanget anmärkas au färdvägarna kan sträcka
sig över hela kommunen.
5.7 Studiestöd
Såsom
nämnts i avsniti 2.8 har skolstyrelsen vissa uppgifter enligt sludieslödsförfaiiningarna.
I
och för sig är det antagligen inte bara mest befrämjande fören enhetlig
behandling utan också från andra synpunkter mest rationellt om en och samma
nämnd - eventuellt genom delegation lill tjänsteman - handlägger alla ärenden
av samma slag i stället för att dessa läggs ut på olika lokala organ. Å andra
sidan kan det kanske belräffande vissa slag av ärenden ses som naluriigl om
dessa får läggas på lokala organ som har vissa uppgifter i fråga om den
utbildning som del i sammanhanget gäller. Ell exempel är frågor om förlängt
barnbidrag lill studerande vid grundskolan. Om ell lokalt organ handhar vissa uppgifier
belräffande verksamhelen vid viss skolenhet av grundskolan kan del vara naturligt
alt låla organei få handha även frågor om föriängt bambidrag till studerande
vid den skolenheten. Del kan också erinras om alt handläggningen av vissa
ärenden om studiehjälp enligt sludieslödsförordningen skall handhas av
skolstyrelsen när del gäller studerande vid läroanstalt underskolstyrelsens
förvaltning. Om en skolenhet står under såväl skolstyrelsens som etl lokalt
organs förvaltning bör det inte vara uteslutet att låta det lokala organet
handha de ärenden som rör studerande vid den skolenheten.
5.8 Timersättning
vid grundutbildning för vuxna
Liksom
när del gäller vissa ärenden om studiestöd kan del kanske belräffande ärenden
om liniersäiining enligi den i avsniu 2.9 nämnda förordningen ses som naluriigl
om dessa får läggas på lokala organ som har vissa uppgifter i fråga om den
berörda utbildningen.
Prop. 1979/80:54 181
5.9
Uppföljande studie- och yrkesorientering
Den
uppföljande studie- och yrkesorienteringen, som har omnänmts i avsnitt 2.10,
avser ungdomar som iiue går i skolan. I och för sig kan man länka sig alt ett
lokalt organ får lill uppgift att svara för uppföljande studie-och
yrkesorientering när det giiller ungdomar som iir bosatta inom ett för organei
geografiskt bestämi verksamhetsområde. Men det bästa resullatel av uppföljande
studie- och yrkesorientering nås antagligen om skolstyrelsen har hand om
verksamheten för hela konmiunen. Till bilden hör atl planeringsrådet Gfr
avsnitten 4.1 och 4.2.17) avses spela en betydelsefull roll för den uppföljande
studie- och yrkesorienteringen.
6
Lokala organs inverkan på skolchefs och rektors ställning och uppgifter
Skolchefen
Enligt
3 § skollagen skall det i varie kommun finnas en skolchef Om skolchefens
åligganden föreskrivs i 19 § skollagen att skolchefen skall biträda
skolstyrelsen i dess verksamhet och närmast under skolstyrelsen vara ledare av
skolväsendet i kommunen. Vidare skall skolchefen, i den mån han får delegalionsuppdrag,
fatta beslut på skolstyrelsens vägnar. Slutligen föreskrivs att skolchefen skall
la befaUning med de ärenden och i övrigi fullgöra de uppgifter som enligt
särskilda författningar eller skolstyrelsens beslul ankommer pä honom.
Närmare
bestämmelser om skolchefen finns i skolförordningen, huvudsakligen i dennas 11
kap. Även högskoleförordningen innehåller föreskrifter om skolchefen (se avsniti
2.4).
Beträffande
skolförordningens bestämmelser kan här nämnas följande. I kommuner där
skolväsendet har liten omfattning är rektorn eller, om det finns flera sådana,
en av rektorerna även skolchef (rektor tillika skolchef, förste rektor). Om
kommunens skolviisende har viss minsta omfattning finns för uppgiften som
skolchefen tjänsl med benämningen skoldirektör. I slora kommuner kan del också
finnas en eller flera tjänster som biträdande skoldirektör närmast under
skoldirektören.
Skolförordningen
innehålleren rad oftast allmänt hållna bestämmelser om skolchefens åligganden.
Här kan nämnas följande. Skolchefen skall tillse att verksamheten vid skolorna
fortgår enligt gällande föreskrifier och atl personalen fullgör sina åligganden
samt genom besök skaffa sig kännedom om förhållandena vid de olika
skolenheterna samt minsl en gång varje termin kalla rektorer, biträdande
rektorer och studierektorer till konferens om frågor rörande skolväsendet.
Skolchefen skall också verka för atl goda lärarkrafter an.siälls och för att
lämpliga läromedel för utbildningen anskaffas och används samt ha tillsyn över skolsociala
anordningar. Enligt ytteriigare bestämmelser skall skolchefen vid sammanträden
med skolstyrelsen och
Prop. 1979/80:54 182
avdelning
av denna lämna erforderliga upplysningar samt, när så påfordras, föredra
ärenden och vara sekreierare, tillse all skolstyrelsens beslul verkställs och
all vad som anskaffas för skolväsendets behov är tidsenligt och lämpligt och
att inköpen sker på bästa säu. Skolchefen skall också under ferielid i behövlig
omfattning fullgöra rekiorsgöromål under rektors ledighet, oni skolstyrelsen av
särskilda skäl besiämmer del.
Frågan
iir nu hur tillkomsten av lokala organ skall få inverka på skolchefens
ställning och uppgifter. Nuvarande system och dess regler utgår från all
skolstyrelsen är del enda ledningsorganet. I princip skall skolchefen biträda
skolstyrelsen i fråga om alla skolstyrelsens uppgifier såviii avser bl. a.
grundskolan och gymnasieskolan. Om en del av dessa uppgifier läggs på lokala
organ, skall då skolchefen biträda även dessa organ?
För
biträde åt lokalaorgan finns rektorer all tillgå. Mot den bakgrunden och med
hänsyn lill att skolchefsfunktionen är avsedd främsl för biträde med sådana
uppgifter av övergripande arl vilka enligt sakens nalur kvariigger hos
skolstyrelsen är del naturligt att låta skolchefen - och även biträdande
skoldirektörer - höra enbart till skolstyrelsens förvaltning. 1 fall där lokala
organ finns, får skolstyrelsen i sin instruktion för skolchefen och för
biträdande skoldirektör göra den anpassning som behövs med hänsyn till de
uppgifter som lagts på lokala organ (enligt gällande ordning får instruktion
för skolchef innehålla avvikelse från vissa av skolförordningens regler om
skolchefens åligganden).
Rektor
Rektorskall
enligt gällande bestämmelser inom sill arbetsområde under skolstyrelsen och
skolchefen ha den omedelbara ledningen av verksamheten. Införs ett lokalt organ
som övertar vissa av skolstsyrelsens uppgifter, blir rektor underställd även
detta organ.
Bl.
a. skolförordningen lägger åtskilliga uppgifter på rektor. Uppgifterna gäller
både utbildningen och administrationen. Om lokala organ införs kan det,
åtminstone när det gäller administrationen, tänkas att vissa av rektors
uppgifter bör kunna läggas på vederbörande lokala organ. Emellertid kan man knappasl
för del som bara är en försöksverksamhel med lokala organ göra några väsentliga
ändringar i nu berörda regelsystem, särskilt inte om försöksverksamheten skall
inledas redan vid kommande årsskifte.
Tillkomsten
av lokala organ kan tänkas leda lill alt kommunerna vill ha fler tjänster för
funktionerna som skolledare (skolchef och rektor) och biträdande skolledare
eller på annal sätt förstärka resursema för dessa funktioner samt därvid få
statsbidrag till kostnaderna enligt de principer som normak gäller. En
försöksverksamhet med lokala organ bör dock kunna genomföras ulan en sådan ulbyggnad
av skolledarorganisaiionen som föranleder ökade koslnader för staten.
Prop. 1979/80:54 183
Innehåll
Proposition....................................................... 1
Propositionens
huvudsakliga innehåll ..................... I
Lagförslag........................................................ 2
Utdrag av protokoll vid
regeringssammanträde 1979-11-01 5
1
Inledning..................................................... 5
2
Åtgärder för alt fördjupa den
kommunala demokratin 6
2.1
Kommunalrättskommittén......................... 6
2.2
Utredningen om den kommunala
demokratin. 7
2.3
Den nya kommunallagen.......................... 8
2.4
Kommunaldemokratiska kommittén............. 8
2.5
Lagen om vissa lokala organ i kommunema.. 9
2.6
Utredning om lokala organ med specialreglerade
uppgif
ter...................................................... ..... 9
3 Föredragandens
överväganden........................ ... 10
3.1 Allmänna
synpunkter............................... ... 10
3.1.1
Kommunal självstyrelse -
kommunal demokrati 10
3.1.2
Förändrade förutsättningar för
den kommunala demokratin 11
3.1.3
Lokala organ................................. ... 12
3.2 Avgränsning
av försöksverksamheten......... ... 15
3.2.1
Uppgiftsomräden........................... ... 16
3.2.2
Myndighetsutövning....................... ... 18
3.2.3
Avgränsning med hänsyn till
uppgifternas beskaf fenhet i övrigt 20
3.3
Inrättandet av lokala organ m. m.............. ... 22
3.4
Förhållandet mellan de lokala
organen och de centrala facknämnderna 23
3.5
Organisation och arbetsformer.................. ... 25
3.5.1
Mandauid..................................... 25
3.5.2
Antal ledamöter............................. 26
3.5.3
Jäv............................................. ... 26
4
Upprättat lagförslag...................................... 26
5
Specialmotivering.......................................... 26
6
Hemställan................................................... 31
7
Beslul......................................................... ... 31
Bilaga.............................................................. ... 33
opaginerad Kontrollera mot PDF
GOTAB
62653 Slockholm 1979
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
29 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (27)
27 kopplingar i 19 dokument.
- SOU 2015:24 En kommunallag för framtiden Del A +B, del 1 s. 184 om s. 64 · s. 885 i texten
- Bet. 1989/90:SoU14 Tilläggsbudget I till statsbudgeten för budgetåret 1989/90 s. 16 i texten
- Bet. 1987/88:KU23 om aktivt folkstyre i kommuner och landsting (prop 1986/87: 91 och 1987/88: 100 delvis samt motioner) s. 6 · s. 29 · s. 30 · s. 44 i texten
- Prop. 1986/87:91 om aktivt folkstyre i kommuner och landsting. s. 63 · s. 100 i texten
- Bet. 1985/86:KU15 om vissa kommunala frågor m.m. (prop. 1985/86:70 om vissa lagstiftningsåtgärder inom ramen för frikommunförsöket samt motioner) s. 10 i texten
Doktrin (2)
2 kopplingar i 1 dokument.
- Bohlin, Kommunala avgifter, 1984 s. 110 om s. 47 · s. 539 i texten