med förslag till lag om skyldighet för utländska kärande att ställa säkerhet för rättegångskostnader. m.m.
25 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 20 av 25 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1979/80:78, med förslag till lag om skyldighet för utländska kärande att ställa säkerhet för rättegångskostnader. m.m.
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Regeringens proposition 1979/80:78
med förslag till lag om skyldighet för utländska kärande
att ställa säkerhet för rättegångskostnader, m.m.;
beslutad den lOjanuari 1980.
Regeringen föreslår riksdagen att anla de förslag som har
tagils upp i bifogade uldrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.
På regeringens vägnar
THORBJÖRN FÄLLDIN
HÅKAN WINBERG
Propositionens huvudsakliga innehåll
1 propositionen föreslås en ny lag om skyldighet för
utländska kärande att slälla säkerhet för svarandens rättegångskostnader. Lagen
är avsedd att ersätta den nuvarande lagen från år 1886 i samma ämne. 1 sak
föreslås bl.a. att en utländsk medborgare som är bosatl i Sverige i
fortsättningen skall slippa att ställa säkerhet. Den nya lagen föreslås träda i
kraft den I juli 1980.
1 Riksdagen 1979180. I saml. Nr 78
Prop.
1979/80: 78
Prop. 1979/80: 78 2
1 Försiag till
Lag om skyldighet för utländska kärande att ställa säkerhet
för rättegångskostnader
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Om en ulländsk medborgare som inte är bosatl här i landel
eller en
utländsk juridisk person vill väcka talan vid svensk domstol mot en svensk
medborgare eller en svensk juridisk person, skall på svarandens yrkande
käranden ställa säkerhet för de rättegångskostnader som han genom laga
kraftägande avgörande i målet kan bli skyldig att betala.
Vad som i denna lag sägs om mål gäller även ärenden. Med
kärande jämställs en målsägande som för talan i brottmål och den som är sökande
i ett ärende. Med svarande jämslälls den som är tilltalad i brottmål och den
som är sökandens motpart i ett ärende.
Den som är statslös eller politisk flykting skall i fråga
om skyldigheten att ställa säkerhet enligt denna lag vara likställd med en
medborgare i den stat där han ur bosatl.
2 S Säkerhet behöver inte ställas i
1.
mål som
handläggs enligt lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister,
2.
mål vid
fastighetsdomstol som inte avser en arrende-, hyres- eller bostadsrältstvist,
3.
ansökningsmål enligl
11 kap. 17 § vattenlagen (1918:523),
4.
växelmål och
checkmål,
5.
käromål som
grundas på genstämning,
6.
mål som har
tagits upp efler offenllig stämning, och
7.
mål vid
förvaltningsdomstol eller marknadsdomstolen.
3 § Säkerheten skall beslå av pant eller borgen. Borgen
skall ställas
såsom för egen skuld av minst två personer och vara solidarisk. Är säker
heten inle godkänd av svaranden, skall den prövas av domslolen. Med
svarandens medgivande kan även annan säkerhet ställas.
Säkerheten skall tas i förvar av domstolen eller av den
som domstolen utser.
4 § Yrkandet om säkerhet skall framställas senast när
svaranden första
gången skall föra talan i målet. Var svaranden på grund av laga förfall
hindrad atl framställa yrkandet då, skall han framställa det så snart det kan
ske sedan förfallet upphörde.
När yrkandet om säkerhet har framställts, skall domstolen
förelägga käranden att inom en viss tid ställa säkerhel. Ställs inte säkerhet
som godkänns av svaranden eller av domstolen, skall talan avvisas.
5 § I den mån det har avtalats i internationella
överenskommelser, som
är bindande för Sverige, är ulländska medborgare och utländska juridiska
personer befriade från skyldighelen att ställa säkerhet och har samma
befogenhet att kräva säkerhet som svenska medborgare och svenska
juridiska personer.
Denna lag träder i kraft den I juli 1980.
Prop.
1979/80:78 3
Genom lagen upphävs lagen (1886:84 s. 14) angående
skyldighet för ulländsk man att i rättegång vid svensk domstol mot inländsk man
ställa borgen för kostnad och skada. Den gamla lagen gäller dock i fråga om
säkerhet som har ställts före ikraftträdandet.
Om det i en lag eller en annan författning förekommer en
hänvisning till den gamla lagen, skall hänvisningen i stället avse den nya
lagen.
2 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1946:804) om införande av nya
rättegångsbalken
Härigenom
förskrivs att 28 S lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken skall
ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
Ivdelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Utan
hinder av nya rättegångsbalken eller vad i denna lag förordnats skall lagen
(1930:173) om beräkning av lagstadgad lid alltjämt anses som gällande.
28 §
Utan hinder av nya
rättegångsbalken eller vad i denna lag förordnats skola
alltjämt anses som gällande
lagen den 19 november 1886 angående skyldighet för
utländsk man atl i rättegång vid svensk domsiol mol inländsk man ställa borgen
för kostnad och skada, med iakttagande av all svaranden har att framställa
yrkande, varom i I § nämnda lag sägs, inom lid, som i 34 kap. 2 § nya
rättegångsholken stadgas; samt
lagen den 30 maj 1930 om beräkning av lagstadgad tid.
Denna lag träder i kraft den I juli 1980.
' Senaste lydelse 1974: 575.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1979/80:78
Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanlräde 1979-11-15
Närvarande: statsministern Fälidin, ordförande, och
statsråden Ullsten, Bohman, Mundebo, Wikström. Friggebo, Mogård, Åsling, Söder,
Krönmark, Burenslam Linder. Wirtén, Holm, Andersson, Boo. Winberg, Adelsohn. Danell,
Petri
Föredragande: statsrådet Winberg
Lagrådsremiss med förslag till lag om skyldighet för
utländska kärande att ställa säkerhet Tör rättegångskostnader, m.m.
1 Inledning
En utländsk medborgare eller en ulländsk juridisk person
som väcker talan mot en svensk medborgare eller en svensk juridisk person vid
domstol här i landet är i princip skyldig att ställa säkerhet for de rättegångskostnader
som han kan bli ålagd att betala. Bestämmelser härom finns i lagen (1886:84 s.
14) angående skyldighet för utländsk man att i rättegång vid svensk domstol mot
inländsk man ställa borgen för kostnad och skada. En utländsk medborgare är
skyldig att ställa säkerhet enligt 1886 års lag oavsett om han är bosatt här i
landet eller inte. Skyldigheten att ställa säkerhet kan emellertid upphävas
genom överenskommelser med främmande stater. Sådana överenskommelser har också
träffats i betydande utsträckning.
1 mars 1979 lade den dåvarande regeringen fram en
proposition (1978/79:186) med förslag till ändring i 1886 års lag. Förslaget
innebar att en utländsk medborgare inte längre skulle vara skyldig att ställa
säkerhet för svarandens rättegångskostnader, om han var bosatt i Sverige. Någon
ändring i övrigt av lagens bestämmelser föreslogs inte.
I sitt betänkande med anledning av propositionen (JuU
1978/79:37) biträdde justitieutskottet i sak den föreslagna ändringen. Med
anledning av ett motionsyrkande tog utskottet upp frågan om lagens språkliga
utformning i stort. Utskottet framhöll alt lagtexten, som endast obetydligt
ändrats sedan tillkomsten år 1886, var ålderdomlig och svårläst. Enligt
utskottet var den för många människor ålminstone delvis obegriplig. 1 samband
med
Prop. 1979/80: 78 5
den akluella ändringen borde lagen därför ses över och
moderniseras så att den tlck en språklig utformning som svarade mot dagens
krav. Översynen borde ankomma på regeringens kansli och en proposition
föreläggas riksdagen snarast möjligt.
1 enlighet med utskottets hemställan beslöt riksdagen att
avslå propositionen och ge regeringen till känna vad utskottet hade anfört om
framläggande av ett nytt lagförslag (rskr 1978/79:323).
2 Gällande rätt
Skyldigheten för en utländsk kärande atl ställa säkerhet
för rättegångskostnader skall ses mot bakgrund av att svenska domar och beslut
i princip inte är verkställbara utomlands. Även om svaranden vinner målet kan
han därför gå miste om ersättning för sina rättegångskostnader, om käranden
saknar tillgångar i Sverige. De flesta länder ställer i sin interna
lagstiftning liknande krav på utländska kärande som vill väcka talan mot det
egna landets medborgare.
Skyldigheten att ställa säkerhet enligl 1886 års lag
förutsätter att svaranden framställer ett yrkande härom. Ett sådant yrkande
skall framställas senast när svaranden första gången skall föra talan i målet.
Säkerheten skall beslå antingen av borgen av två personer med svenskt medborgarskap
och hemvist i Sverige eller av en annan säkerhel som svaranden godkänner eller
domstolen bestämmer. Begär svaranden att säkerhel skall ställas, skall rätten
förelägga käranden att inom viss tid fullgöra sin skyldighet. Ställs inte
säkerhet inom förelagd tid. skall målet avskrivas. 1 fråga om vissa lyper av
mål kan säkerhet inte krävas, nämligen om kärandens talan innefattar enbart
genstämning, om den grundas på växel eller om den äger rum till följd av
offentlig stämning. 1 praxis har lagen ansetts tillämplig även i brottmål (NJA
1900 s. 341).
Regeringen kan, efter avtal med främmande stat och under
förutsättning av ömsesidighet, befria medborgare i den främmande staten eller
juridiska personer, bildade i den staten enligt dess lag, från skyldigheten att
ställa säkerhet. Under samma förutsätlningar kan regeringen också tillerkänna
utländska medborgare eller juridiska personer samma befogenhet atl kräva
säkerhet som tillkommer svenska medborgare.
Som tidigare har nämnts har Sverige i betydande
utsträckning slutit avtal som medför att utländska medborgare eller utländska
juridiska personer är befriade från skyldigheten att ställa säkerhet.
Bestämmelser härom finns bl.a. i kungörelsen (1961:120) angående säkerhet för
kostnad och skada i rättegång, i vilken talan föres av utländsk part. Befriade
är, förutom medborgare i en del särskilt uppräknade stater med vilka Sverige
har slutit bilaterala avtal, medborgare i stater som är anslutna lill någon av
Haagkonventionerna 1905 och 1954 angående vissa till civilprocessen
ti RiLsdaticn 1979180. I .saml. Nr 78
Prop.
1979/80: 78 6
hörande ämnen, under förutsättning atl medborgaren också
har hemvist i en konventionsstat. Även juridiska personer som dels är
hemmahörande i en stat som tillträtt någon av nämnda Haagkonveniioner, dels har
bildals enligt den statens lag. är befriade från nämnda skyldighel. Vidare är
medborgare i stater som är anslutna till den europeiska bosätlningskonven-tionen
1955 generellt befriade trän skyldigheten att ställa säkerhel. En part som är
medborgare i en siat i förhållande lill vilken 1930 års civilprocess-konvention
mellan Sverige samt Storbritannien och Nordirland är tillämplig åtnjuter samma
befrielse, om han har sitt hemvist här i landet. Sistnämnda konvention är även
lillämplig i förhållande lill ett antal stater som ingår i det brittiska
samväldet (t.ex. Australien och Canada).
1 mål eller ärenden angående underhållsbidrag, som har anhängiggjorts
enligt 1956 års konvention om indrivning av underhållsbidrag i utlandet, är
enligt 1961 års kungörelse medborgare i till konventionen anslutna stater
befriade från skyldigheten att slälla säkerhet. Detsamma gäller enligt en
särskild förordning (1977:130) en medborgare eller en juridisk person i
främmande stat i rättegång som avser tillämpning av lagen (1965:723) om
erkännande och verkställighet av vissa utländska domar och beslut angående
underhåll till barn eller tillämpning av lagen (1976:108) om erkännande och
verkställighet av utländskt avgörande angående underhållsskyldighet. Nämnda
båda lagar bygger på Haagkonventioner från 1958 och 1973.
Uppgift om vilka främmande stater som är anslutna till de
nu nämnda konventionerna finns i kungörelsen (1971:4) om främmande staters
anslutning lill vissa av Sverige biträdda konventioner angående inbördes rättshjälp
m.m.. kungörelsen (1966:406) angående tillämpning av lagen (1965:723) om
erkännande och verkställighet av vissa utländska domar och beslut angående
underhåll till bam samt förordningen (1977:743) om tillämpning av lagen
(1976:108) om erkännande och verkställighet av utländskt avgörande angående
underhållsskyldighet.
Enligl kungörelsen (1969:92) om befrielse från skyldighet
att ställa säkerhet för kostnad och skada i rättegång angående internationell
godsbefordran på väg är en medborgare eller en juridisk person i en stat,
ansluten till 1956 års Genévekonvention om fraktavtalet "id internationell
godsbefordran på väg, inte skyldig att ställa säkerhet i rättegång med
anledning av godsbefordran som avses i konventionen, om parten har sitt hemvist
eller idkar rörelse med fast driftsställe i en konvenlionsstat. Motsvarande
gäller enligt en kungörelse (1974:745) när fråga är om rättegång med anledning
av befordringsavtal som avses i fördraget om godsbefordran med järnväg (CIM)
eller fördraget om befordran med järnväg av resande och resgods (CIV) eller lilläggskonventionen
1966 till sistnämnda tordrag.
Med stöd av lagen (1969:644) om vissa rättigheter för slatslösa
personer och politiska flyktingar har regeringen meddelat
bestämmelser om
Prop. 1979/80: 78 7
befrielse för sådana personer alt ställa säkerhel i
rättegång. Enligl en till lagen anslutande kungörelse (1969:645) är den som är
statslös eller politisk flykting befriad från skyldigheten att ställa säkerhet,
om han stadigvarande vistas här i landet. 1 annat fall likställs han med
medborgare i den stat där han vistas stadigvarande.
Främmande stater, vars medborgare är befriade från skyldighelen
att slälla säkerhet i rättegång, har som regel åtagit sig att verkställa dom
eller beslut angående rättegångskostnad som har meddelats här i landet. Motsvarande
utfästelse har gjorts från svensk sida, se lagen (1899:12 s. 9) om
verkställighet i visst fall av utländsk domstols beslut och lill lagen anslutande
kungörelse (1935:134).
3 Frågans tidigare behandling
1 skrivelse till juslitiedepartementet den 4 januari 1977
begärde statens invandrarverk att 1886 års lag skulle ses över. Enligt verket
var lagen diskriminerande för de utlänningar som kommer från länder vars medborgare
inte har undantagits från tillämpningen av lagen. Verkel ifrågasatte om lagens
effekter överensstämde med det synsätt rörande utlänningars likställdhet med
svenska medborgare som kommit tiii uttryck i 2 kap. regeringsformen. Verkel
föreslog att lagen ändrades så atl alla ulländska medborgare med hemvist i
Sverige befriades från skyldighel att ställa säkerhel i rättegång.
Med anledning av invandrarverkels skrivelse upprättades i
justitiedepartementet en promemoria i ämnet, daterad 1979-01-17. 1 promemorian
föreslogs att 1886 års lag upphävdes i sin helhet. Promemorian remissbehandlades.
Samtliga remissinstanser godtog atl kravet på säkerhet slopades beträffande
utländska medborgare, bosata i Sverige. Meningarna var däremot delade i frågan
huruvida lagen borde upphävas i dess helhet. En sammanfattning av
remissyttrandena finns i prop. 1978/79:186 s. 7-8.
1 prop. 1978/79:186 framhölls att del i Sverige fanns ett
myckel stort antal invandrare och andra fast bosatta personer med utländskt medborgarskap.
I fråga om möjlighetema att verkställa en blivande dom förelåg beträffande
dessa personer inte någon skillnad i förhållande lill svenska medborgare som
var bosatta här. Lagen kunde emellertid, utan att något rättsskyddsintresse
förelåg, användas föratt hindra eller försvåra för en utländsk medborgare att
få sin rält vid en svensk domstol. Detta förhållande var inte godtagbart. Det
föreslogs därför att utländska medborgare, som var bosatta i Sverige,
befriades från skyldigheten att ställa säkerhet enligt 1886 års lag.
Enligl vad som vidare anfördes i propositionen kunde det
ifrågasättas om man inte borde gå längre och. såsom föreslogs i promemorian,
upphäva
Prop.
1979/80: 78 8
lagen i dess helhet. Även om lagen numera tillämpades
endast i få fall, kunde det emellertid inte uteslutas att den hade en preventiv
effekt när det gällde att avhålla rättssubjekt i utlandet från en obefogad
talan vid svenska domstolar. Det var angeläget atl denna effekt bestod. I
likhet med vad som förordats av majoriteten av remissinstanserna föreslogs alt
lagen inte skulle upphävas utan alltjämt gälla beträffande utländska
medborgare, som inte var bosatta i Sverige, och utländska juridiska personer.
4 Föredragandens överväganden
Det förslag som lades fram i prop. 1978/79:186 har inte i
sak mött någon erinran under riksdagsbehandlingen. Jag ansluter mig till
förslaget att befria utländska medborgare som är bosatta här i landet från
skyldighet atl ställa säkerhet för rättegångskostnader.
Som justitieutskottet har framhållit är 1886 års lag
ålderdomlig och svårläst. För många människor är den säkerligen åtminstone
delvis obegriplig. Jag delar således uppfattningen att lagen bör i sin helhet
ses över och moderniseras.
Den översyn av lagen som riksdagen har uttalat sig för kan
knappast åstadkommas genom enbart en språklig omarbetning av den nuvarande
lagtexten. Enligt min mening är del lämpligast att 1886 års lag ersätts av en hell
ny lag i ämnet. 1 samband därmed bör, utöver vad som föreslogs i prop.
1978/79:186, en del sakliga ändringar göras. Bl.a. har begreppet
"domstol" numera en delvis annan innebördan vid lagens tillkomst,
vilket kräver nya överväganden angående tillämpningsområdet. Även reglema om
säkerhetens beskaffenhet och omhändertagande av säkerheten bör ses över. Jag
återkommer till dessa frågor i specialmotiveringen.
5 Upprättade lagförslag
1 enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet
upprättats förslag till
1.
lag om
skyldighet för utländska kärande att ställa säkerhet för rättegångskostnader,
2.
lag om ändring
i lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken.
Förslagen bör fogas lill protokollet i detta ärende som
bilaga.
Prop. 1979/80: 78 9
6 Specialmotivering
6.1 Förslaget till lag om skyldighet för utländska kärande
att ställa säkerhet för rättegångskostnader
1 § Om en utländsk medborgare som inte är bosatt här i
landet eller en utländsk juridisk person vill väcka talan vid svensk domstol
mot en svensk medborgare eller en svensk juridisk person, skall på svarandens
yrkande käranden ställa säkerhet for de rättegångskostnader som han genom lagakraftägande
avgörande i målet kan bli skyldig att betala.
Vad som i denna lag sägs om mål gäller även ärenden. Med
kärande jämställs en målsägande som för talan i brottmål och den som är sökande
i ett ärende. Med svarande jämställs den som är tilltalad i brottmål och den
som är sökandens motpart i ett ärende.
Paragrafen motsvarar tillsammans med 2 och 3 §§ samt 4 §
första stycket 1 § i 1886 års lag.
\ första stycket anges vem som är skyldig att ställa
säkerhet och vad säkerheten skall täcka. Till skillnad mot vad som gäller
enligt 1886 års lag är en utländsk medborgare inte skyldig att ställa säkerhet
om han är bosatt här i landet. Frågan humvida någon skall anses bosatt här
eller inte får avgöras efter de gmnder som gäller vid tillämpningen av 10 kap.
1 § första stycket rättegångsbalken (RB). Mantalsskrivning saknar i och för sig
betydelse för frågan huruvida någon skall anses bosatt i Sverige eller inte (jfr
10 kap. 1 § andra stycket RB). Den omständigheten att en utländsk medborgare
efter flyttning frän Sverige fortfarande är mantalsskriven här medför inte att
han fortfarande också skall anses bosatt här (jfr NJA 1965 s. 172). Är
utlänningen bosatt både i Sverige och utomlands skall han inte vara skyldig att
ställa säkerhet.
I mbriken lill 1886 års lag och i 1 § i den lagen talas endasi
om "utländsk" resp. "inländsk man". Som framgår av 3 § i
lagen anses den emellertid tillämplig även på juridiska personer. Den nya lagen
är uttryckligen tillämplig när talan förs av eller mot en juridisk person.
Avgörande för frågan humvida en juridisk person skall
anses som svensk eller utländsk är om den juridiska personen har bildats enligt
svensk eller utländsk lag (jfr 3 § 1886 års lag och 1 § tredje stycket lagen
1968:555 om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring här i
riket).
Främmande stater är, liksom svenska staten, i detta
sammanhang att betrakta som juridiska personer. Detsamma gäller kommuner och
andra offentligrättsliga sammanslutningar samt intemationella organ.
Med uttrycket "väcka talan" avses det förfarande
varigenom ett mål anhängiggörs. vare sig det sker genom ansökan om stämning
eller i annan ordning, t.ex. genom ansökan om lagsökning eller
betalningsföreläggande.
Uttrycket "svensk domstol" i 1886 års lag torde urspmngligen
ha syftat på de allmänna domstolama, dvs. vad som nu motsvarar tingsrätt,
hovrätt
Prop.
1979/80: 78 10
och högsta domstolen. Begreppet "domstol" har
emellertid efter hand kommit atl utvidgas. Till domstol räknas numera, förutom
de allmänna domstolarna, de särskilda domslolarna (t.ex. arbetsdomstolen), de
allmänna förvaltningsdomstolarna (t.ex. länsrätterna) och de särskilda
förvaltningsdomstolarna (t.ex. försäkringsrätterna). Det är oklart i vad mån
1886 års lag skall anses lillämplig i mål vid andra domslolar än de allmänna
domstolarna. Del kan lilläggas att begreppet "allmän domstol" inte
heller iir entydigt. Fastighetsdomstol, dvs. tingsrätt i särskild sammansättning,
har sålunda vid tillämpningen av bl.a. 10 kap. 17 § RB ansetts utgöra en
särskild domstol.
Enligt min mening bör i den nya lagen användas samma
domstolsbegrepp som i lagstiftningen i övrigt. Den bör alltså i princip vara
tillämplig i mål vid alla de rättskipande organ som numera räknas till domstol.
Några domstolar kommer ändå att falla utanför tillämpningsområdet därtbr att
domstolen enbart utgör en besvärsinstans, t.ex. bostadsdomstolen. Därutöver finns
del en del lyper av mål som bör undantas från tillämpningsområdet.
Bestämmelser härom har tagits upp i 2 §.
Liksom enligt 1886 års lag behöver säkerhel ställas endast
om svaranden yrkar det. 1 4 § försia slycket anges när ett sådant yrkande
senast skall framställas. Säkerheten skall täcka de rättegångskostnader som
käranden genom ett lagakraftägande avgörande i målet kan bli skyldig att
betala. Vid uppskattningen av rättegångskostnadernas storlek skall alltså
hänsyn tas till alt rättegången kan komma att föras i flera instanser.
Om käranden förlorar målet, skall betalningsskyldigheten
för rättegångskostnaderna som regel fullgöras till svaranden. Har svaranden
allmän rättshjälp, gäller enligl 31 § rättshjälpslagen (1972:429) att käranden
skall åläggas alt utge ersättningen eller viss del därav till statsverket.
Frågan humvida ersättningen skall utges till svaranden eller till statsverket
saknar betydelse för skyldigheten att slälla säkerhet.
Det är något tveksamt om 1886 ärs lag enligt sin
ordalydelse kan anses lillämplig i ärenden vid domstol. Den till lagen
anslutande kungörelsen (1961:120) utgår emellertid från att lagen gälleräven i
fråga om ärenden (se 1 § andra och tredje styckena). Det kan inte heller vara
en lämplig ordning att skyldigheten att ställa säkerhet blir beroende av om
saken handläggs som ett mål eller som ett ärende. Jag förordar därför att den
nya lagen uttryckligen görs tillämplig i fråga om ärenden. Det bör då också
anges att med kärande jämställs den som är sökande i ett ärende och med
svarande den som är sökandens motpart i ärendet. Den nya lagen bör vidare, i
likhet med vad som nu gäller, tillämpas i fråga om en målsägande som för talan
i brottmål (NJA 1900 s. 341). Även detta bör komma till direkt uttryck i lagtexlen.
1 enlighet härmed anges i andra styckel av paragrafen att
vad som sägs i denna lag om mål även gäller ärenden. Vidare anges atl med
kärande jämslälls en målsägande som för talan i brottmål och den som är sökande
i
Prop.
1979/80: 78 11
elt ärende samt all med svarande jämslälls den som är tilltalad
i brottmäl och den som är sökandens motpart i ett ärende.
Det kan tilläggas att ersättning för rättegångskostnader i
ärenden som handläggs enligt lagen (1946:807) om handläggning av
domstolsärenden torde utgå endast i fall då det rått en verklig
intressemotsättning mellan partema eller det följer av särskilda bestämmelser (jfr
11 och 12 §§ i lagen samt NJA 1979 s. 164).
2 § Säkerhet behöver inte ställas i
1.
mål som
handläggs enligt lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister,
2.
mål vid
fastighetsdomstol som inle avser en arrende-, hyres- eller bostadsrältstvist.
3.
ansökningsmål
enligt 11 kap. 17 § vattenlagen (1918:523),
4.
växelmål,
5.
käromål som
grundas på genstämning,
6.
mål som har
tagits upp efter offentlig stämning, och
7.
mål vid
förvaltningsdomstol eller marknadsdomstolen.
I paragrafen anges undantagen från kravet på säkerhel.
Enligt punkt 1 behöver säkerhet inte slällas i mål som
handläggs enligl lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister. Enligt min
mening talar övervägande skäl för att prövningen av en arbetstvist inte skall
kunna hindras eller försvåras genom ett krav på säkerhel. Vidare är det inte
ovanligt att rätten i dessa mål med stöd av 5 kap. 2 § nämnda lag förordnar att
vardera parten skall bära sin rättegångskostnad. Elt krav på säkerhet får
därför mindre betydelse i arbetstvister än i en vanlig rättegång. Undantaget
enligt denna punkt gäller oavsett om målet anhängiggörs i tingsrätt eller i
arbetsdomstolen.
Punkt 2 avser mål vid fastighetsdomstol. Bestämmelser om atl
en tvist eller en viss fräga skall prövas av fastighetsdomstol finns i ett ston
antal lagar. Fastighetsmålen är av flera olika slag. En grupp utgörs av besvär
över beslut av t.ex. fastighetsbildningsmyndighet eller arrendenämnd eller
klander av beslut som fattats av en samfällighet. En annan grupp utgörs av mål
om rätt eller skyldighet att inlösa fast egendom, lösensummans storlek,
skadestånd och andra ersättningsfrågor. Exempel på bestämmelser som hör till
den sistnämnda gmppen finns i bl.a. bostadsförvaltningslagen (1977:792),
jordförvärvslagen (1979:230), lagen (1942:350) om fornminnen, byggnadslagen
(1947:385), miljöskyddslagen (1969:387) och expropriationslagen (1972:719).
Andra frågor som enligt särskilda föreskrifter skall prövas av
fastighetsdomstol kan gälla utseende av god man eller förordnande av någon alt
hålla sammanträde, se t.ex. 7 och 20 §§ lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter.
Besvärsmålen faller uianför tillämpningsområdet redan på
den grunden att talan inte väcks vid fastighetsdomstolen. Övriga fastighelsmål
av del
Prop.
1979/80: 78 12
slag som nyss har nämnts är ofla av sådan art att
skyldigheten atl ställa säkerhel mera sällan aktualiseras. Bl.a. gäller i en
del fall att sökanden i princip skall stå för samtliga kostnader och kan
förpliktas atl lämna förskott på dessa. Dessutom kan framhållas att partema i
fall som nu avses ofta är inblandade i etl förtärande inför en
förvaltningsmyndighet och atl fastighetsdomstolens prövning endast avser
särskilda tvistefrågor som uppkommer under del förfarandet. Mot bakgrund av det
anförda förordar jag atl fastighetsmål av de slag som hittills har nämnts undantas
från den nya lagens tillämpningsområde.
En särskild gmpp av fastighetsmål utgörs av arrende-, hyres-
och bostadsrättstvister. En del sådana tvister skall prövas av arrendenämnd
resp. hyresnämnd. 1 den mån prövningen inte ankommer på arrendenämnd eller
hyresnämnd skall tvisten prövas av fastighetsdomstol, se 8 kap. 32 § och 12
kap. 71 § jordabalken, 77 § bostadsrättslagen (1971:479) och 17 § lagen (1957:390)
om fiskeartenden. Mål som enligt det anförda skall prövas av fastighetsdomstol
avser t.ex. utfående av arrende eller hyra som inte har betalats eller
förverkande av nyttjanderätten. I dessa liksom i övriga fall när en arrende-, hyres-
eller bostadsrättstvist skall prövas av fastighetsdomstol saknas anledning att
föreskriva undantag från kravet på säkerhet.
1 punkt 2 sägs därför att säkerhet inte behöver ställas i
mål vid fastighetsdomstol som inte avser en arrende-, hyres- eller
bostadsrättstvist.
Punkl 3 innehåller undantag från kravet på säkerhet
beträffande ansökningsmål enligt 11 kap. 17 § vattenlagen (1918:523). I II kap. 65, 66 och 97 §§ nämnda lag
finns särskilda bestämmelser om kostnader i ansökningsmål och om skyldighet
för sökanden att betala förskott i vissa fall. Enligt min mening är det inte
lämpligt att prövningen av ett ansökningsmål görs beroende av att sökanden
dämtöver ställer säkerhet för rättegångskostnaderna.
Av de övriga typer av vattenmål som kan förekomma,
nämligen stämningsmål, besvärsmål och underställningsmål, faller de båda
sistnämnda utanför den nya lagens tillämpningsområde redan på grund av att
talan inte väcks vid vattendomstolen. Stämningsmålen skiljer sig inte nämnvärt
från vanliga tvistemål vid allmän domstol. Skyldigheten för en utländsk kärande
att ställa säkerhet bör därför gälla i stämningsmål vid vattendomstol.
Punktema 4-6 motsvarar de undantag som redan nu gäller enligt
1 § andra meningen 1886 års lag.
I punkt 7 tas slutligen förvaltningsdomstolarna och
marknadsdomstolen undan från tillämpningsområdet. Det får antas att 1886 års
lag inte gäller i mål eller ärenden hos dessa domstolar. Det torde i sådana mål
eller ärenden vara sällsynt att en part förphktas att utge ersättning för rättegångskostnader
(jfr dock 21 kap. 11 § föräldrabalken och 18 § tjärde styckel lagen 1970:417 om
marknadsdomstol m.m.). 1 fall då det kan ske
Prop. 1979/80: 78 13
synes det. med hänsyn till arten av de frågor som prövas,
inte lämpligt att kräva säkerhet för kostnaderna.
Uppräkningen i paragrafen är uttömmande. Kravet atl en
utländsk kärande i princip är skyldig atl ställa säkerhel gäller sålunda I.ex.
i mål vid sjörättsdomstol eller vid Stockholms tingsrätt när den handlägger
sådana patentmål som enligt 66 § patentlagen (1967:837) kräver särskild sammansättning.
3 § Säkerheien skall bestå av pant eller borgen. Borgen
skall ställas såsom för egen skuld av minst två personer och vara solidarisk.
Är säkerheten inte godkänd av svaranden, skall den prövas av domstolen. Med
svarandens medgivande kan även annan säkerhet ställas.
Säkerheten skall tas i förvar av domstolen eller av den
som domstolen utser.
Paragrafen innehåller bestämmelser om säkerhetens
beskaffenhet och omhändertagande av säkerheten.
Enligt 1886 års lag skall säkerheten bestå av borgen, som
ställs solidariskt såsom föregen skuld av två inom landet bosatta svenska
medborgare. En borgen av del slaget skall alltid godtas, om borgensmännen kan
anses vederhäftiga. Om käranden vill ställa säkerhet av annat slag skall den
godkännas av svaranden eller av domstolen.
Enligt/c»5/a styckel i förevarande paragraf skall
säkerheten bestå av pant eller borgen. Pant kan utgöras av t.ex. pantbrev i
fastighet eller av aktier, obligationer eller andra fordringar eller av annan
lös egendom. Borgen skall ställas såsom för egen skuld och vara solidarisk. Den
kan ställas av såväl fysiska som juridiska personer. Nägot krav på att borgensmännen
skall vara svenska medborgare och bosatta i Sverige eller vara svenska
juridiska personer har inte uppställts. Del är emellertid tydligt att borgen
som slälls av personer bosatta utomlands eller av utländska juridiska personer
många gånger har ett begränsat värde. Blir det aktuellt att utkräva
borgensansvaret och betalning inte sker frivilligt, måste svaranden i allmänhet
vända sig till en domstol i borgensmännens hemland för att få en
exekutionstitel som är verkställbar där. Detta kan vara förenat med stora
svårigheter och kostnader.
Om säkerheten inte har godkänts av svaranden, skall den
prövas av domstolen. Detta överensstämmer i sak med vad som gäller enligt 48 § utsökningslagen
(1877:31 s. 1, UL) om säkerhet i utsökningsmål och vad som föreslås i 2 kap. 25
§ i det till lagrådet remitterade förslaget till utsökningsbalk. 1 fråga om
pant omfattar prövningen närmast alt värdet är tillräckligt för atl täcka
rättegångskostnaderna enligt I §. När det gäller en pantsatt fordran eller
borgen kan en solvensprövning vara nödvändig, om svaranden bestrider att gäldenären
eller borgensmännen är solventa.
Domstolens beslut med anledning av prövning av säkerheten
får överklagas av käranden endast i samband med talan mot dom eller slutligt
Prop.
1979/80:78 14
beslul i målel (jfr 49 kap. 8 § RB och NJA 1953 s. 179).
Har domstolen godtagit en säkerhet som inie har godkänls av svaranden, får
beslutet anses likställt med ett beslut, varigenom en invändning om
rättegångs-hinder har ogillats. Enligt 49 kap. 3 § RB bestämmer rälien efter
anmälan om missnöje om talan skall föras särskill eller inte.
Med svarandens medgivande får även annan säkerhet än pant
eller borgen ställas. Vad som främst kan bli aktuellt är borgen som inte
uppfyller de krav som har angetts i lagtexlen samt företagsinteckning. Eftersom
det krävs medgivande av svaranden, behöver domstolen inle pröva säkerhetens beskaffenhel.
När borgen ställs enligt 1886 års lag skall
borgensförbindelsen överlämnas till svaranden. Någon bestämmelse om vem som
skall omhänderta annan säkerhel som ställs enligt den lagen finns inle. Enligt
15 kap. 5 § fjärde stycket RB gäller att säkerhet med anledning av ett yrkande
om kvarstad, skingringsförbud eller annan handräckning skall ställas hos rälien.
Del innebär att rätten skall omhänderta säkerheien när etl omhändertagande över
huvud taget kan bli aktuellt. På motsvarande sätt skall säkerhet som ställs i utsökningsmål
omhändertas av kronofogdemyndigheten eller överexekutor.
När en säkerhet som slälls enligt den nya lagen består av annal
än borgen kan det ha sina risker att låta säkerheien omhändertas av svaranden.
Om käranden vinner målel och säkerheten följaktligen skall återställas, kan
svårigheter uppkomma om svaranden vägrar att göra detta eller om han har satt
sig ur stånd lill det. Vägran att återställa en borgensförbindelse innebär
inte i och för sig någon risk för skada, eftersom ett realiserande av borgensansvaret
kräver alt lalan väcks mot borgensmännen. Dessa kan då göra invändning om att fömtsättningama
för betalningsskyldighet inte föreligger. Alt en borgensförbindelse inte
återställs kan emellertid tänkas medföra andra olägenheler.
Det sagda talar för att man belräffande alla former av
säkerhet har den huvudregeln alt säkerheten skall tas i förvar av domstolen.
Denna bör emellertid kunna utse någon annan att omhänderha säkerheten. Detta kan
vara lämpligt t.ex. i fråga om en lösörepant. Med en sådan regel kan också
bestämmas att pantsatt egendom som innehas av tredje man skall vara kvar i
dennes besittning. Det föreligger inte något hinder för domstolen att utse
svaranden att omhänderta säkerheten. Detla bör emellertid inte ske annat än om
käranden samtycker.
I enlighet med det anförda sägs i andra stycket av
förevarande paragraf alt säkerheten skall tas i förvar av domslolen eller av
den som domstolen utser.
Frågan i vad mån käranden är skyldig alt ersätta
motpartens rättegångskostnader avgörs genom lagakraftägande dom eller slutligt
beslut i målet. Verkställighet är emellertid möjlig redan innan avgörandet har
vunnit laga kraft. Bestämmelserna härom i 39 och 40 §§ UL innebär att svaranden
kan
Prop.
1979/80: 78 15
söka utmätning i en pant som ställts för
rättegångskostnaderna så snart en exekutionstitel har meddelats. Panten får
emellertid som regel inte säljas förtän exekutionstiteln har vunnit laga krafl.
Bestämmelser av samma innebörd har lagits upp i utsökningsbalken (3 kap. 5 §
och 8 kap. 4 § i det till lagrådel remitterade förslaget). Eftersom svaranden
ändå har sin förmånsrätt i panten finns del dock knappasi någon anledning för
honom att begära förtida verkställighet.
Betalningsansvar på gmnd av borgen torde inte kunna
utkrävas förrän avgörandet angående rättegångskostnaderna har vunnit laga
kraft.
4 § Yrkandet om säkerhet skall framställas senast när
svaranden första gången skall föra talan i målet. Var svaranden på grund av
laga förfall hindrad att framställa yrkandet då, skall han framställa det så
snart det kan ske sedan förfallet upphörde.
När yrkandet om säkerhel har framställts, skall domstolen
förelägga käranden att inom en viss lid slälla säkerhel. Ställs inte säkerhel
som godkänns av svaranden eller av domslolen, skall talan avvisas.
Paragrafen reglerar frågan om tid för framställande av
yrkande om säkerhet och om påföljd för underlåtenhet atl ställa säkerhel.
Enligt första meningen i första styckel skall yrkandet om
säkerhet framställas senast när svaranden första gången skall föra talan i
målet. Detta överensstämmer med vad som nu gäller enligt 1 § 1886 års lag
jämförd med 28 § lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken (Rp) och
34 kap. 2 § RB. Det innebär t.ex. för tvistemålens del att yrkandet skall framställas
senast vid första sammanträde för förberedelse i målet eller i skriftligt
svaromål.
Av 28 § Rp jämförd med 34 kap. 2 § RB följer att om
svaranden har underiåtit att framställa yrkande om säkerhet i rätt lid men han
hade laga förfall för sin underlåtenhet, yrkandet skall framställas så snart
det kan ske sedan förfallet upphörde. I överensstämmelse härmed har i första styckel
andra meningen av förevarande paragraf lagits upp en bestämmelse som nära
ansluter till vad som gäller om laga förfall enligt 34 kap. 2 § RB. Någon
uttrycklig föreskrift om att rätten att yrka säkerhet förfaller om yrkandet inle
framställs i rätt tid har inte ansells behövlig. Som en följd av den nya
regleringen bör 28 § Rp upphävas såvitt den rör tillämpningen av 1886 års lag.
Enligt andra stycket i paragrafen skall domstolen, när
yrkandet om säkerhet har framställts, förelägga käranden att inom en viss lid
ställa säkerhet. Ställs inte säkerhet som godkänns av svaranden eller av domslolen,
skall kärandens lalan avvisas. 1 sak överensstämmer delta med vad som gäller
enligt 2 § 1886 års lag. Det finns ingenting som hindrar alt domstolen, om
säkerhet har ställts men inte godkänts inom förelagd lid, efter tidens utgång
förelägger käranden att komplettera säkerheten.
Ell föreläggande att ställa säkerhet har ansetts inte
kunna överklagas
Prop.
1979/80: 78 Ih
särskilt (NJA 1953 s. 179). Har ett yrkande om skyldighel atl
slälla säkerhel inle bifallits, gäller delsamma som när en invändning om rättegångshinder
har ogillats (NJA 1977 s. 349).
5 § 1 den mån det har avtalats i intemationella
överenskommelser, som är bindande för Sverige, är utländska medborgare och
utländska juridiska personer befriade från skyldighelen att ställa säkerhet och
har samma befogenhet att kräva säkerhet som svenska medborgare och svenska
juridiska personer.
I paragrafen har tagits upp en bestämmelse om alt
utländska medborgare och utländska juridiska personer till följd av
internationella överenskommelser dels kan vara befriade från skyldighelen atl
ställa säkerhet, dels kan vara att jämställa med svenska medborgare och svenska
juridiska personer i fråga om rätten att kräva säkerhet. Bestämmelsen motsvarar
3 § 1886 års lag. Till skillnad mot vad som nu gäller blir bestämmelsen tillämplig
så snart överenskommelsen har trätt i kraft (jfr prop. 1978/79:72 s. 11). Del för
ankomma på regeringen all på lämpligt sätt ge till känna när bestämmelsen blir lillämplig
i förhållande till en viss stat och om det enligt överenskommelsen gäller
särskilda villkor i fråga om t.ex. hemvist (jfr I § andra styckel och 2 §
kungörelsen 1961:120).
Övergångsbestämmelser
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1980.
Genom lagen upphävs lagen (1886:84 s. 14) angående
skyldighet för utländsk man att i rättegång vid svensk domstol mot inländsk man
ställa borgen för kostnad och skada. Den gamla lagen gäller dock i fråga om
säkerhet som har ställts före ikraftträdandet.
Om del i en lag eller en annan författning förekommer en
hänvisning lill den gamla lagen, skall hänvisningen i stället avse den nya
lagen.
Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1980.
Samtidigt upphävs 1886 års lag. Enligt denna är en utländsk medborgare skyldig
att ställa säkerhet även om han är bosatt i Sverige. Har i det fallet säkerhet
ställts före ikraftträdandet, bör säkerheten fortfarande bestå trots att den
nya lagen inte kräver säkerhet av den som är bosatt här. Säkerhet som har
ställts enligt den gamla lagen bör bestå även i andra fall då den nya lagen
inte innebär krav på säkerhet. I enlighet härmed sägs att den gamla lagen gäller
i fråga om säkerhel som har ställts före ikraftträdandet.
Som nämnts i avsnitt 2 innehåller åtskilliga kungörelser
och förordningar en hänvisning till 1886 års lag. Dessa bör ändras lill att
avse den nya lagen. Del kan emellertid inle uteslutas alt någon författning som
innehåller en hänvisning förbises. För det fallel föreslås en bestämmelse om
att hänvisningen skall avse den nya lagen.
Prop.
1979/80: 78 17
6.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1946:804) om
införande av nya rättegångsbalken
Förslaget innebär alt vad som sägs i 28 § Rp om skyldighel
atl ställa säkerhet enligl 1886 års lag utgår. Den frågan har berörts i anslulning
till 4 S förslagel tiil lag om skyldighet för utländska kärande att ställa
säkerhet för rättegångskostnader.
7
HemstäUan
Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över
förslagen lill
1.
lag om
skyldighet för utländska kärande att slälla säkerhel för rättegångskostnader.
2.
lag om ändring
i lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken.
8 Beslut
Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens
hemställan.
Prop.
1979/80: 78 18
Bilaga De remitterade förslagen
1 Förslag till
Lag om skyldighet för utländska kärande att ställa
säkerhet för rättegångskostnader
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Om en utländsk medborgare som inte är bosatt här i
landet eller en
Ulländsk juridisk person vill väcka lalan vid svensk domstol mot en svensk
medborgare eller en svensk juridisk person, skall på svarandens yrkande
käranden ställa säkerhel för de rättegångskostnader som han genom laga
kraftägande avgörande i målet kan bli skyldig att betala.
Vad som i denna lag sägs om mål gäller även ärenden. Med
kärande jämställs en målsägande som för talan i brottmål och den som är sökande
i elt ärende. Med svarande jämslälls den som är tilltalad i brottmål och den
som är sökandens motpart i ett ärende.
2 § Säkerhet behöver inte ställas i
1.
mål som
handläggs enligt lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister,
2.
mål vid
fastighetsdomstol som inte avser en arrende-, hyres- eller bostadsrättstvist,
3.
ansökningsmål
enligt 11 kap. 17 § vattenlagen (1918:523),
4.
växelmål,
5.
käromål som
grundas på genstämning.
6.
mål som har
tagits upp efter offentlig stämning, och
7.
mål vid
förvaltningsdomstol eller marknadsdomstolen.
3 § Säkerheten skall bestå av pant eller borgen. Borgen
skall slällas
såsom för egen skuld av minst två personer och vara solidarisk. Är säker
heten inte godkänd av svaranden, skall den prövas av domstolen. Med
svarandens medgivande kan även annan säkerhel slällas.
Säkerheten skall tas i förvar av domstolen eller av den
som domstolen utser.
4 § Yrkandet om säkerhet skall framställas senast när
svaranden första
gången skall föra talan i målet. Var svaranden på grund av laga förfall
hindrad att framställa yrkandet då, skall han framställa det så snart det kan
ske sedan förfallet upphörde.
När yrkandet om säkerhet har framställts, skall domstolen
förelägga käranden att inom en viss tid ställa säkerhel. Slälls inte säkerhel
som godkänns av svaranden eller av domstolen, skall lalan avvisas.
Prop. 1979/80: 78 19
5 § 1 den mån del har avtalats i internationella
överenskommelser, som är bindande för Sverige, är ulländska medborgare och ulländska
juridiska personer befriade från skyldighelen alt ställa säkerhet och har samma
befogenhel att kräva säkerhel som svenska medborgare och svenska juridiska
personer.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1980.
Genom lagen upphävs lagen (1886:84 s. 14) angående skyldighel
för utländsk man att i rättegång vid svensk domstol mot inländsk man ställa
borgen för koslnad och skada. Den gamla lagen gäller dock i fråga om säkerhet
som har ställts före ikraftträdandet.
Om det i en lag eller en annan författning förekommer en
hänvisning till den gamla lagen, skall hänvisningen i slällel avse den nya
lagen.
2 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1946:804) om införande av nya
rättegångsbalken
Härigenom förskrivs alt 28 § lagen (1946: 804) om
införande av nya rättegångsbalken skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen Ivdelse
28 §'
Utan hinder av nya rättegångs- Utan hinder av nya rältegångs-
balken eller vad i denna lag förord- balken eller vad i
denna lag förord
nats skola alltjämt anses som gäl- näts skad lagen (1930:173) om be-
lande räkning av lagstadgad tid alltjämt
lagen den 19 november 1886 an- anses som gällande. gående
skyldighet för utländsk rnan att i rättegång vid svensk domstol mot inländsk
man ställa borgen för kostnad och skada, med iakttagande av att svaranden har
att framställa yrkande, varom i I § nämnda lag sägs, inom tid, som i 34 kap, 2
§ nya rättegångsbalken stadgas: samt
lagen den 30 maj 1930 om beräkning av lagstadgad tid.
Denna lag träder i krafl den 1 juli 1980.
' Senaste lydelse 1974:575.
Prop.
1979/80: 78 20
Uldrag
LAGRÅDET PROTOKOLL
vid sammanträde 1979-12-14
Närvarande: justitierådet Holmberg, regeringsrådet Hellner,
justitierådet Persson, justitierådet Vängby.
Enligt lagrådet den 13 december 1979 tillhandakommet
utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 15 november 1979 har
regeringen på hemställan av statsrådet Winberg beslutat inhämta lagrådets
yttrande över förslag till
lag om skyldighet för utländska kärande att ställa
säkerhet för rättegångskostnader och
lag om ändring i lagen (1946: 804) om införande av nya rättegånsbalken.
Förslagen har inför lagrådet föredragits av
hovrättsassessorn Peter Löfmarck.
Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:
Förslaget till lag om skyldighet for utländska kärande att
ställa säkerhet för rättegångskostnader
1 §
1 kungörelsen (1969: 645) om vissa rättigheter för slatslösa
personer och politiska flyktingar föreskrivs i andra stycket första meningen
att statslös person eller politisk flykting skall, om han stadigvarande vistas
här i riket, vara befriad från skyldighet atl ställa säkerhet enligt 1886 ärs
lag. Vistas han inle stadigvarande här i riket, skall han - enligl andra
meningen i stycket - i fråga om befrielse från nämnda skyldighet vara likställd
med medborgare i den stat där han stadigvarande vistas. Föreskriftema överensstämmer
med Sveriges fördragsenliga skyldigheter enligt art. 16 i 1951 års konvention
angående flyktingars rättsliga ställning resp. an. 16 i 1954 års konvention
angående slatslösa personers rättsliga ställning.
Enligt det remitterade förslaget gäller skyldigheten att
ställa säkerhet ej för utländsk medborgare som är bosatt i Sverige. Detsamma
torde även utan uttrycklig bestämmelse gälla statslös. Bestämmelsen i andra
stycket första meningen i 1969 års kungörelse behövs därför inte vidare. Vad
som föreskrivs i andra stycket andra meningen i kungörelsen bor lämpligen las
in i den föreslagna lagen. Samtidigt bör för tydlighets skull klargöras, att
statslös person är skyldig att ställa säkerhet enligt den föreslagna lagen, om
sådan skyldighet föreligger för medborgare i främmande stat till vilken han har
sin närmaste anknytning. 1 överensstämmelse med vad som föreslås i 1 § första
stycket kan bosättningen väljas som anknytningsmoment.
Prop. 1979/80: 78 21
På
gmnd av det anförda förordas att i 1 § tas in etl iredje stycke vari föreskrivs,
att den som är statslös eller politisk flykting skall i fråga om skyldigheten atl
Slälla säkerhel enligl denna lag vara likställd med en medborgare i den stat
där han är bosatt.
Beslämmelsen innebär bl.
a. att, när medborgare i främmande stal enligt överenskommelse som avses i 5 §
är befriad från skyldighet att slälla säkerhet, detsamma kommer att gälla för
statslös person och politisk flykting som är bosatt i den främmande staten.
Däremot får statslös person och politisk flykting inte rätt att ställa krav på
säkerhel, om det inte direkt följer av överenskommelse som avses i 5 §.
Enligt
punkt 4 i förslaget behöver säkerhet inte ställas i växelmål. Bestämmelsen
motsvarar vad i nuvarande lag stadgas om att säkerhet ej må fordras när talan gmndas
på växel.
Frågan
om ställande av säkerhet i checkmål har inte särskilt berörts vid tillkomsten
av checklagama 1898 och 1932. Det finns emellertid anledning antaga att det
undantag för växelmål som nu gäller enligt 1886 års lag innefattar även
checkmål. De skäl som kan åberopas för att undantaga växelmålen från lagens
tillämpning synes kunna anföras även för checkmålens del. Utfärdas nu en ny lag
i ämnet torde ett uttryckligt stadgande om undantag för checkmål böra upptagas
i lagen. Det kan ske genom att i förevarande paragrafs fjärde punkt efter "växelmål"
lillägges "och checkmål".
Förslaget
till lag om ändring i lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken
Förslaget
föranleder ingen erinran.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1979/80: 78
Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde 1980-01-10
Närvarande: statsministern Fälidin, ordförande, och
statsråden Ullsten, Bohman. Mundebo. Wikström. Friggebo, Mogård, Dahlgren, Åsling,
Söder. Krönmark, Burenstam Linder. Wirtén, Holm, Andersson, Boo, Winberg, Adelsohn.
Danell, Petri
Föredragande: statsrådet Winberg
Proposition med förslag till lag om skyldighet för
utländska kärande att ställa säkerhet för rättegångskostnader, m.m.
Föredraganden anmäler lagrådets yttrande' över förslag
till
1. lag om skyldighet för utländska kärande att ställa
säkerhet för rätte
gångskostnader,
2. lag om ändring i lagen (1946:804) om införande av nya
rättegångs
balken.
Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.
Som lagrådet har förordat bör i lagen om skyldighet för
utländska kärande att ställa säkerhet för rättegångskostnader tas in en
uttrycklig beslämmelse om vad som skall gälla i fråga om slatslösa personer och
politiska flyktingar. Bestämmelsen bör lämpligen tas upp som ett nytt tredje
stycke i I §. Jag godtar lagrådets förslag till lydelse av bestämmelsen. Till
följd av det anförda bör andra stycket i kungörelsen (1969:645) om vissa
rättigheter för slatslösa personer och politiska flyktingar upphävas. Jag ämnar
senare anmäla den frägan för regeringen.
Lagrådet har vidare föreslagit att undantaget i 2 § fjärde
punkten från kravet på säkerhet i växelmål utvidgas till att omfatta även
checkmål. Oavsett vad 1886 års lag skall anses ha för innebörd i fråga om
checkmålen finns det skäl som talar för att dessa mål behandlas på samma sätt som
växelmål. Jag tänker bl.a. på önskvärdheten av att även checkmålen handläggs
skyndsamt. Jag har därför inte någon invändning mot lagrådets förslag på denna
punkt.
' Beslut om lagrädsremiss fattat vid regeringssammanträde
den 15 november 1979.
Prop. 1979/80: 78 23
Hemställan
Med
hänvisning till vad jag nu har anförl hemställer jag alt regeringen föreslår
riksdagen att anta de av lagrådet granskade förslagen med vidtagna ändringar.
Beslut
Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar atl genom
proposition föreslå rik.sdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt
fram.
Norstedts Trvckeri, Stockholm 1980
Doktrin (2)
- Lennart Pålsson, Svensk rättspraxis. Internationell privat- och processrätt 1986–1990, SvJT 1992 s. 475, på s. 497 · Fritt tillgänglig
- Lennart Pålsson, Svensk rättspraxis Internationell privat- och processrätt 1976—1980, SvJT 1982 s. 214, på s. 242 · Fritt tillgänglig
Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.
Hänvisas hit från
27 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (16)
16 kopplingar i 14 dokument.
- SOU 2026:56 sou 2026 56 s. 285 om s. 11 i texten
- SOU 2023:17 En tydligare bestämmelse om hets mot folkgrupp s. 252 i texten
- SOU 2018:44 Möjligt, tillåtet och tillgängligt - förslag till enklare och flexiblare upphandlingsregler och vissa regler om överprövningsmål s. 455 om s. 9 · s. 558 i texten
- Prop. 2015/16:57 Patent- och marknadsdomstol s. 208 om s. 12 i texten
- Ds 2014:2 Patent- och marknadsdomstol s. 233 om s. 12 i texten
Rättsfall (8)
8 kopplingar i 6 dokument.
- RH 2014:50 om s. 9 ur registret
- RH 2010:72 om s. 9 ur registret
- NJA 2017 s. 857 »Tillräcklig säkerhet?« om s. 5 · om s. 15 i texten
- PMÖD 2017:10 om s. 15 i texten
- NJA 2016 s. 587 »Den överlåtna provisionsfordringen« om s. 5 · om s. 8 i texten
Doktrin (3)
3 kopplingar.
- JT 1994/95 s. 464 s. 465 om s. 9 i texten
- SvJT 1992 s. 475 Lennart Pålsson, Svensk rättspraxis. Internationell privat- och processrätt 1986–1990 s. 497 i texten
- SvJT 1982 s. 214 Lennart Pålsson, Svensk rättspraxis Internationell privat- och processrätt 1976—1980 s. 242 i texten