Prop. 1980/81:106

Prop.
1980/81:106

Regeringens proposition 1980/81:106

om ändring i brottsbalken m. m. (främjande av flykt; s. k.
falska telefonrecept m. m.);

beslutad den 29 januari 1981.

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har
upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll denna dag.

På regeringens vägnar

THORBJÖRN FÄLLDIN

HÅKAN WINBERG

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås atl brottsbalkens
straffbestämmelse om främjande av flykt utvidgas till att omfalta alla som med
laga rätt är berövade friheten, samtidigt som de motsvarande bestämmelser som
finns i olika speciallagar upphävs. Vidare förslås att brottet skall
straffbeläggas redan på förberedelsestadiet.

Förslaget innebär också att det i läkemedelsförordningen
införs en bestämmelse av innebörd att den som genom att obehörigen ge sig ut
för läkare, tandläkare eller veterinär för att få ut läkemedel illegalt skall
kunna dömas till straff, liksom den som åberopar recept från en obehörig
person. Avsikten är främst att härigenom kunna ingripa mot intelefonering av
recept av obehörig person, s. k. falskt telefonrecept.

Slutligen föreslås vissa ändringar av narkotikastrafflagen
som innebär förenklingar i förfarandet vid förverkande av narkotika,
injektionssprutor och kanyler med okänd ägare.

1 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 106

Prop.
1980/81:106 2

1.
Förslag till

Lag
om ändring i lagen (1981:29) om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs
att 17 kap. 12 § brottsbalken, i den lydelse paragrafen har erhållit genom
lagen (1981:29) om ändring i nämnda balk, skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse

17
KAP. 12 §

Föreslagen
lydelse

Hjälper man den, som är
fånge, häktad eller anhållen eller eljest är för annat än sjukvård berövad
friheten, att komma lös eller främjar man, efter det han avvikit, hans flykt genom
att dölja honom eller genom annan sådan åtgärd, dömes för främjande av flykt
till böter eller fängelse i högst två år.

Hjälper man den, som är
fånge, häktad,eller anhållen eller annars med laga rätt är berövad friheten,
att komma lös eller främjar man, efter det att han avvikit, hans flykt genom att
dölja honom eller genom annan sådan åtgärd, döms för f r ä m j a n -de av flykt
till böter eller fängelse i högst två år.

Prop.
1980/81:106 3

2.
Förslag till

Lag
om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att
17 kap. 16 § brottsbalken skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

17
KAP. 16 §

För försök eller
förberedelse till våld eller hot mot tjänsteman dömes till ansvar enligt vad i
23 kap. stadgas, såframt ej brottet, om det fullbordats, skulle hava varit
att anse som ringa. För försök till främjande av flykt dömes ock till ansvar
enligt vad i 23 kap. sägs.

För försök eller
förberedelse till våld eller hot mot tjänsteman döms till ansvar enligt vad som
föreskrivs i 23 kap., såvida ej brottet, om det fullbordats, skulle ha varit
att anse som ringa. För försök eller förberedelse till främjande av flykt döms
också till ansvar enligt vad som anges i 23 kap.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1981.

Prop.
1980/81:106 4

3.
Förslag till

Lag om ändring i lagen
(1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk

vård i vissa fall

Härigenom
föreskrivs att 36 § lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i
vissa fall skall upphöra att gälla vid utgången av år 1981.

Prop. 1980/81:106 5

4.
Förslag till

Lag om ändring i lagen
(1967:940) angående omsorger om vissa

psykiskt
utvecklingsstörda

Härigenom
föreskrivs att 57 § lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt
utvecklingsstörda skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

57 §

Den
som driver enskild inrättning eller verksamhet i strid mot bestämmelserna i 10
§ första stycket, dömes till böter eller fängelse i högst sex månader.

Den som hjälper någon som är inskriven i specials]ukhus med stöd av 35
§ att avvika frän sjukhuset, dömes fill böter eller fängelse i högst två år.
För försök dömes tdl ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.

Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1982.

Prop.
1980/81:106 6

5.
Förslag till

Lag
om ändring i smittskyddslagen (1968:231)

Härigenom
föreskrivs att 28 § smittskyddslagen (1968:231) skall upphöra att gälla vid
utgången av år 1981,

Prop.
1980/81:106 7

6.
Förslag till

Lag
om ändring i läkemedelsförordningen (1962:701)

Härigenom
föreskrivs att i läkemedelsförordningen (1962:701) skall införas ett nytt
moment, 20 § 4 mom., av nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

20
§ 4 mom.'

Den
som obehörigen ger sig utför läkare, tandläkare eller veterinär för att få
läkemedel utlämnade i strid mot vad som är föreskrivet, döms till böter eller
fängelse i högst sex månader, om gärningen inte är belagd med strängare straff
enligt brottsbalken. Detsamma gäller den som i sådan avsikt åberopar ett recept
från en obehörig person.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1981.

'
Förutvarande 20 § 4 mom. upphävt genom 1975:763.

Prop. 1980/81:106 8

7. Förslag till

Lag om ändring i narkotikastrafflagen (1968:64)

Härigenom
föreskrivs att 6 och 7 §§ narkotikastrafflagen (1968:64) skall ha nedan angivna
lydelse.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Narkotika
som har varit föremål för brott enligt denna lag eller värdet därav samt
vinning av sådant brott skall förklaras förverkat, om det ej är uppenbart
obilligt. Detsamma gäller förlag för sådant brott eller dess värde, om förlaget
mottagits och mottagandet utgör brott enligt denna lag.

Föremål
som använts som hjälpmedel vid brott enligt denna lag eller dess värde får
förklaras förverkat, om det är påkallat till förebyggande av brott eller
eljest särskilda skäl föreligger.

Injektionsspruta
eller kanyl, som kan användas för insprutning i människokroppen och sorn
påträffas hos någon som begått brott enligt denna lag eller i utrymme som
disponeras av honom, skall, oavsett vem föremålet tillhör, förklaras
förverkad, om det ej är uppenbart obilligt.

6§

Injektionssprutor
eller kanyler, som kan användas för insprutning i människokroppen och som
påträffas hos någon som har begått brott enligt denna tag eller i ett utrymme
som disponeras av honom eller påträffas i förbindelse med narkotika som har
varit föremål för brott enligt denna lag, skall, oavsett vem föremålet
tillhör, förklaras förverkade, om det ej är uppenbart obilligt.

7§'

Angående
beslag av egendom, som kan antas vara förverkad enligt 6 §, gäller
bestämmelserna om beslag i rättegångsbalken med följande avvikelser.

Bestämmelsen
att åtal skall väckas inom viss tid gäller ej i annat fall än då rätten
utsatt sådan tid.

Bestämmelserna
i 2 § 1 och 3 samt 3 § lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga
drycker m. m. skall äga motsvarande tillämpning då beslag skett av narkotika,
injektionsspruta eller kanyl. Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer
meddelar närmare föreskrifter om förfarandet med narkotika som tagits i beslag.

Bestämmelserna
i 2 § 1 och 3 samt 3 § lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga
drycker m. m. skall tillämpas på motsvarande sätt då beslag har skett av
narkotika, injektionssprutor eller kanyler. Tiden för att anmäla missnöje
skall dock räknas från dagen för förordnandet. Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer

1 Senaste lydelse 1980:28.

Prop.
1980/81:106

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

meddelar
närmare föreskrifter om förfarandet med narkotika som tagits i beslag.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1981.

1*
Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 106

Prop. 1980/81:106 10

Utdrag

JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1980-12-04

Närvarande: statsministern Fälidin, ordförande, och
statsråden Ullslen, Bohman, Wikström, Friggebo, Mogård, Dahlgren, Söder,
Krönmark, Burenstam Linder, Johansson, Wirtén, Holm, Andersson, Boo, Winberg, Danell,
Petri, Eliasson.

Föredragande:
statsrådet Winberg

Lagrådsremiss
om ändring i brottsbalken, m. m.

1 Inledning

I skrivelser den 27 augusti 1977 och den 16 januari 1978
har riksåklagaren (RÅ) hemställt om en översyn av bestämmelserna i 17 kap.
brottsbalken (BrB) om främjande av flykt. RÅ har därvid bl. a. åberopat atl det
finns ett behov av att kunna ingripa mot brottet redan på förberedelsestadiet.

Vidare har socialstyrelsen i en skrivelse den 23 augusti
1978 hemställt att åtgärder vidtas för att straffbelägga intelefonering av
recept av obehörig person (s. k. falskt telefonrecept), ett förfarande som i
rättspraxis ofta har ansetts slraffritt.

I anledning av dessa skrivelser har inom
justitiedepartementet utarbetats en promemoria (Ds Ju 1980:1) med förslag till
vissa ändringar i 17 kap. brottsbalken. Lagförslaget bör fogas till protokollet
i detta ärende som bilaga 1.

Promemorian har remissbehandlats. En sammanställning av
remissyttrandena bör fogas lill protokollet i detla ärende som bilagal.

Efter samråd med chefen för socialdepartementet vill jag
också i detta sammanhang ta upp två andra frågor som har anknytning till
samhällets åtgärder mot läkemedelsmissbruk. Dessa frågor gäller förenklingar i
förfarandet vid förverkande av narkotika, injektionssprutor och kanyler med
okänd ägare samt förbud mol införsel av injektionssprutor och kanyler som är
avsedda att användas för otillåten injicering av narkotika eller annat. Ålgärder
i dessa hänseenden har påkallats i skrivelser från RÅ den 29 februari 1980
resp. från socialstyrelsen den 13 november 1978. Skrivelserna har remissbehandlats.

Prop.
1980/81:106 H

2 Främjande av flykt

2.1 Gällande ordning i korthet

Enligt 17 kap. 12 § BrB är det straffbart all hjälpa den
som är fånge, häktad eller anhållen eller annars berövad friheten att komma
lös. Straffbestämmelsen omfattar också fall då någon, när vederbörande redan
har avvikit, främjar hans flykt genom att dölja honom eller genom annan sådan
åtgärd. Straffet för främjande av flykt är böter eller fängelse i högst två år.

Som
exempel på frihetsberövanden av annat slag än dem som grundas på bestämmelserna
om häktning och anhållande kan nämnas omhändertagande enligl lagen (1973:558)
om tillfälligt omhändertagande och lagen (1976:511) om omhändertagande av
berusade personer m. m. samt utlänningslagen (1980:376). Däremot anses inte
fritidsstraff och utegångsförbud som används som sanktioner i det militära
disciplinansvarssystemet falla inom tillämpningsområdet för bestämmelsen i 17
kap. 12 § BrB. Dessa sanktioner innebär nämligen inte frihelsberövande i
vedertagen mening (prop. 1972:138 s. 54). I brottsbalksbestämmelsen görs vidare
elt uttryckligt undanlag för fall då ell frihelsberövande har skett för
sjukvård eller för vård enligl barnavårdslagen (1960:97, BvL) eller enligl
lagen (1954:579) om nykterhels-vård (NvL).

För de frihetsberövanden som uttryckligen undantas från
tillämpningen av bestämmelsen i brottsbalken finns i skilda specialförfallningar
särskilda bestämmelser som straffbelägger atl någon försöker hjälpa den som är
omhändertagen att avvika. De författningar som här är akluella är lagen
(1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV, 36 §),
lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda
(omsorgslagen, 57 §), smittskyddslagen (1968:121, 28 §), barnavårdslagen (89 §)
och nykterhelsvårdslagen (68 §). Straffsatserna är i sjukvårdslagarna desamma
som i brottsbalken, medan de är lägre i barnavårds- och nyklerhelsvårdslagarna.

Enligt 17 kap. 16 § BrB är försök till främjande av flykt
straffbart. Däremot är gärningen inte straffbar så länge den endast befinner
sig pä förberedelsestadiet. Detsamma gäller motsvarande bestämmelser i de olika
specialförfatlningarna.

För en närmare redogörelse av gällande rättsregler
hänvisas till departementspromemorian .

2.2 Aktuella ändringsförslag

I prop. 1979/80:16 om .socialtjänsten har föreslagits att
regeln i 17 kap. 12 § BrB skall få ändrad lydelse. Enligl förslaget skall
bestämmelsen omfalta hjälp till flykt som lämnas den som är fånge, häktad eller
anhållen eller eljest är berövad friheten för något annal än sjukvård.
Ändringsförslaget innebär

Prop.
1980/81:106 12

alltså alt undantagen för frihetsberövanden enligl
barnavårds- och nykter-hetsvårdslagstiflningen las bort. Förslagel har
tillstyrkts av socialutskottet (SoU 1980/81:15) och är f. n. beroende på
riksdagens prövning.

Den i socialtjänstproposilionen föreslagna ändringen har
föranletts av att barnavårds- och nyklerhelsvårdslagarna i samma proposition
har föreslagits upphävda och ersatta med en socialtjänstlag och en lag med
särskilda bestämmelser om vård av unga. I denna del har förslaget i
propositionen antagits av riksdagen (SFS 1980:620 och 621).

I departementspromemorian föreslås nu all även del
undanlag som gäller frihelsberövande för sjukvård tas bort ur bestämmelsen om
främjande av flykt i 17 kap. 12 §BrB. Bestämmelsen skulle därmed rikta sig mot
var och en som hjälper någon som är fånge, häktad, anhållen eller annars är med
laga rätt berövad friheten att komma lös eller på annat sätt främjar hans
flykt.

Motsvarande bestämmelser i LSPV samt i omsorgs- och
smittskyddslagarna föreslås upphävda. De bestämmelser i ämnet som flnns i
barnavårds- och nykterhetsvårdslagarna kommer som nyss har berörts alt upphöra atl
gälla i och med att socialtjänstlagen och lagen med särskilda bestämmelser om
vård av unga träder i kraft den 1 januari 1982,

Departementspromemorian innehåller också etl förslag till
tillägg lill 17 kap. 16 § BrB. Förslagel i denna del innebär alt förberedelse lill
främjande av flykt skall vara straffbart enligt de allmänna reglerna om
förberedelse i 23 kap. samma balk.

2.3 Närmare om departementspromemorian

Som jag nämnde inledningsvis har departementspromemorian i
den nu aktuella delen föranlelts av en hemställan frän RÅ om översyn av bestämmelserna
i 17 kap. 12 och 16 §§ BrB. Enligl RÅ synes rättsläget vara oklart när det
gäller frågan vdken personkrets av omhändertagna som utesluts från
tillämpningen av bestämmelserna i 17 kap. 12 § BrB i dess gällande lydelse. RÅ
har bl. a. hänvisat till ett hovrättsfall där en vårdare som hade hjälpt en
intagen på en rättspsykiatrisk klinik alt fly frikändes från ansvar med
motiveringen att den intagne, som vistades på kliniken efter lagakraftägande
dom på sluten psykiatrisk vård i avvaktan på intagning på sjukhus, varken var
häktad eller intagen för psykiatrisk vård. Varken 17 kap. 12 § BrB eller 36 § LSPV
ansågs då tillämplig.

I departementspromemorian påpekas att det även i vissa
andra fall f. n. kan vara tveksamt om en fritagning är straffbar, t. ex. när
polisen har verkställt frihelsberövandel med syfte att inställa eller återföra
den omhändertagne till sjukhus för sluten psykiatrisk vård. Den gällande
regleringen kan sålunda medföra vissa svårigheter vid tillämpningen. Några
bärande skäl synes enligl promemorian inte kunna åberopas till slöd för alt del
i en del speciella situationer skulle vara slraffritt att hjälpa den som med

Prop. 1980/81:106 13

laga rätt har berövats friheten alt komma lös eller atl i
efterhand främja .flykten genom att dölja honom eller genom annan sådan åtgärd.
Den enklaste utvägen atl komma till rätta med gränsdragningsproblemen på
området anses vara atl låta brottsbalkens straffbestämmelse la sikte på hjälp
till rymning i fråga om alla personer som med laga rätt har berövats friheten.

Promemorians förslag innebär atl främjande av flykt i
fråga om den som redan har avvikit blir straffbelagt också i det fallet alt
avvikandel har skett från ett sjukhus där vederbörande har varit Ivångsintagen
enligt LSPV eller annan författning. Sjukvårdsförfattningarnas straffljestämmelser
torde f. n. inte vara tillämpliga i sådana fall. Enligt promemorian framstår
denna utvidgning ingalunda som obefogad från allmän synpunkl. Det framhålls atl,
eftersom böter ingår i straffskalan, det finns möjlighet alt anpassa påföljden
även till gärningar med förhållandevis lågt slraffvärde.

Önskemålet om att slraffbarheten för främjande av flykt
skall utsträckas lill förberedelsestadiet har i RÅ:s framställning motiverats
främst med hänvisning till alt ett behov av en sådan kriminalisering har
uppstått genom tillkomsten av en omfattande organiserad brottslighet med internalionella
inslag, t. ex. den illegala narkotikahandeln. Enligt RÅ kräver inle sällan
organisationssamhörigheten att de medlemmar som är på fri fot skall söka frita
de dömda. För alt ett försök till fritagning skall lyckas krävs, säger RÅ
vidare, i allmänhet en noggrann planering, och det är enligt RÅ inte tillfredsställande
atl man inte kan ingripa med straff vid förberedelsegärningar.

Dessa synpunkler har godtagits i departementspromemorian,
där det också konstateras alt det i anslutning lill vissa former av den tyngre
kriminaliteten har vuxit fram frislående organisationer med uppgift att mot
ersättning frita eller på annat sätt bistå brottslingar. Enligt promemorian får
inle sällan kriminalvårds- eller polispersonal tips om att en frilagning
förbereds, men del är i regel svårt att spåra vilka som ligger bakom planerna.
Fritagningarna förberedes ibland på så sätt att besökare på en anstalt lämnar
meddelanden om planerna för fritagningen eller smugglar in vapen eller andra
redskap. Själva fritagningen planeras vanligen så alt den intagne antingen
skall hämtas av beväpnade personer, som tar sig in i anstalten, eller med hjälp
av insmugglade redskap ta sig ut själv och hämtas utanför murarna. Hämtningen
görs i regel med bil, men även t. ex. helikopter har någon gång förekommit.

Enligt promemorian förutsätter fritagning av den som är
berövad friheten ofta ell handlingsschema i vilket flera led ingår. För att den
s. k. försökspunkten skall vara uppnådd torde krävas atl gärningen har
fortskridit så långt att någon ålgärd har vidtagits som är ägnad att leda till
brottets fullbordan. Straffansvar för försök torde vidare förutsätta alt
handlingen har avsetls atl något så när omedelbart åtföljas av den handling
genom vilket brottet fullbordas.

Prop. 1980/81:106 14

I promemorian konstateras att de begränsningar som i
enlighet härmed gäller för möjligheterna all beivra åtgärder som syftar till
fritagning av intagna givetvis återverkar på polisens och
kriminalvårdspersonalens möjligheler att i tid avstyra planerade frilagningar.
Från denna synpunkl skulle det enligt promemorian vara en klar fördel om
ingripande kunde ske redan på förberedelsestadiet, framför allt mot sådana
personer som mera systematiskt ägnar sig åt fritagning och döljande av
brottslingar. Även från preventiv synpunkt skulle en sådan utvidgning av
straffansvaret vara av värde. Några principiella skäl mot att brott av det slag
som avses nu görs straffbara redan på förberedelsestadiet anses inte kunna
åberopas.

En så gott som enhällig remissopinion, bl. a. RÅ, Göta
hovrätt, tingsrätterna i Slockholm och Göteborg, rikspolisstyrelsen och
kriminalvårdsstyrelsen, har tillstyrkt förslagen i departementspromemorian.
Brottsförebyggande rådet (BRÅ) vitsordar behovel av lagändringar men har vissa
erinringar mot de i promemorian valda lösningarna.

2.4 Föredragandens överväganden

Vad först gäller liUämpningsområdet för bestämmelsen om
flykt kan jag för egen del ansluta mig till uttalandet i promemorian om att den
nuvarande regleringen kan vara ägnad atl i vissa fall medföra svårigheier i prakfiken
(jfr numera även rättsfallet NJA 1979 s. 386). Det är naturligtvis angeläget
att de oklarheter som sålunda kan föreligga i fråga om tillämpningsområdet för
brottsbalkens bestämmelse undanröjs. I likhet med remissinstanserna finner jag
del innebära en i princip lämplig lösning alt i enlighet med departementspromemorians
förslag ge den akluella bestämmelsen en generell utformning, så att främjande
av flykt blir straffbart enligl brottsbalken så snart fråga är om en person som
med laga rätt är berövad friheten.

Enligt BRÅ finns del inle, annal än möjligen i vissa
kvalificerade fall, behov av att utvidga kriminaliseringen för frihetsberövanden
för sjukvård till alt omfalta även döljande och annan sådan åtgärd efter
avvikande. Som en länkbar lösning föreslår BRÅ alt del i bestämmelsen i 17 kap.
12 § föreskrivs all straffansvar inle skall ådömas, om gärningen med hänsyn lill
frihetsbe-rövandets art och bakgrund, gärningsmannens förhållande till den
fritagne och sättet all hjälpa honom framstår som ringa. BRÅ har föreslagit atl
motsvarande tillägg i så fall görs även i bestämmelsen om skyddande av
brottsling i 17 kap. 11 § BrB.

Liksom flertalet remissinstanser anser jag emellertid för
egen del atl övervägande skäl talar för den ståndpunkt som har intagils i
departementspromemorian och att alltså en sådan särskild straffrihetsregel som
BRÅ har ifrågasatt kan avvaras. Utöver vad som har framhållits i promemorian
vill jag peka på atl reglerna om åtalsunderlåtelse - i första hand då 20 kap. 7
§ första stycket 1 rättegångsbalken - här som i andra sammanhang gör det
möjligt att avstå från lagföring, om en tillämpning av straffbestämmelsen
undantagsvis

Prop. 1980/81:106 15

skulle aktualiseras i etl fall där gärningen kan bedömas
sakna egentligt straffvärde.

Jag vill alltså förorda att 17 kap. 12 § får den
utformning som föreslagits i promemorian, nämligen alt den som hjälper någon
som är fånge, häktad eller annars är med laga rätt berövad friheten atl komma
lös eller främjar hans flykt efter det all han avvikit genom att dölja honom
eller genom annan sådan åtgärd skall dömas lill straff för främjande av flykt.

Del bör särskilt nämnas att den nu föreslagna avfatlningen
av 17 kap. 12 § BrB kommer atl medföra att fritagning av den som enligt 12 §
lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga är omhändertagen på
hem för särskild tillsyn (ungdomsvårdsskola) blir straffbar. Inom socialberedningen
(S 1980:07) utreds f. n. frågan om behovet av bestämmelser om vård av vuxna
oberoende av samtycke inom socialtjänst- och sjukvårdslagstiftningen. Skulle
nya sådana bestämmelser som ger möjlighet till frihelsberövande införas, kommer
även fritagning av personer som har omhändertagits med slöd av dessa alt kunna
bestraffas enligt 17 kap. 12 § BrB med den här föreslagna lydelsen. För
tydlighetens skull bör påpekas att uttrycket "med laga rätt berövad
friheten" inte avses innefatta utegångsförbud eller frilidsstraff för
krigsmän (jfr avsnitt 2.1).

Som en följd av ändringen i 17 kap. 12 § BrB bör
bestämmelserna om hjälp fill avvikande i LSPV samt omsorgs- och
smittskyddslagarna upphävas. Med hänsyn till all barnavårds- och nykterhetsvårdslagarna
har upphävts med verkan fr. o. m. den 1 januari 1982 bör även den nu
ifrågavarande lagändringen träda i kraft vid den tidpunkten. Eftersom riksdagen
inom kort väntas alt med anledning av socialtjänstproposilionen anta etl
förslag lill ändring i brottsbalken som bl. a. berör 17 kap. 12 §, bör den nu akluella
ändringen lagtekniskt göras som ell förslag lill lag om ändring i den lagen.
Jag har i denna del samrått med statsrådet Holm.

De skäl som av RÅ och i promemorian har åberopats för atl
straffbelägga förberedelse tdl främjande av flykt är enligl min mening
övertygande. Även här gäller atl praktiskt taget alla remissinstanser har
godtagit förslaget.

BRÅ har emellertid framhållit alt del i brottsbalken
endast undantagsvis finns straff för förberedelse lill sådana brott som i
likhet med främjande av flykt har böter i straffskalan. Den form av kvalificerade
fritagningar som har aktualiserat frågan om straff på förberedelsestadiet måsle
visserligen enligt BRÅ i sin fullbordade form tillmätas mycket högt
straffvärde. BRÅ ifrågasätter dock om inte straffskalan för fullbordat brott
borde höjas för grova fall, varvid som exempel på vad som kan göra brottet
grovt skulle kunna anföras att gärningen har utförts med grovt våld eller
tvång. Straffbeläggande av förberedelse skulle då kunna begränsas till sådana
fall.

Som BRÅ har framhållit är straff för förberedelse i
allmänhet begränsat lill sådana brott som i fullbordad form är av allvarlig
karaktär. Till denna kategori av brott måste enligl min mening också främjande
av flykt räknas.

Prop. 1980/81:106 16

bortsett från de lindrigaste formerna av brottstypen. För
att straffansvar för förberedelse över huvud taget skall kunna komma i fråga
krävs enligt 23 kap.

2 § BrB att någon har lämnat eller mottagit förlag eller
vederlag för brottet

eller också tagit befattning med gift, sprängämne, vapen, dyrk, förfalsknings-

verktyg, eller annal sådant hjälpmedel. Det synes i praktiken uteslutet att

någon av dessa förutsättningar skulle vara uppfylld i fråga om brottet

främjande av flykt ulan att ett mera allvarligt fall föreligger. Jag anser
därför

inte att en gradindelning av brottet i och för sig utgör någon förutsättning
för

att straffbelägga gärningar redan på förberedelsestadiet. Tvärtom skulle en

sådan lösning riskera all skapa svårigheter vid fillämpningen, eftersom det

ligger i sakens natur atl del ofta är svårt att mera i detalj bedöma hur ett
brott

som upptäckts på förberedelsestadiet skulle ha utvecklat sig i fråga om

våldsanvändning och annat, om det hade fullbordats.

Klart är emellerfid
att den av BRÅ väckta tanken på straffhöjning för grova fall av främjande av
flykt - ett förslag som har väckts även av länsåklagaren i Kopparbergs län -
kan diskuteras även bortsett frän den nu akluella frågan om kriminalisering av
gärningar på förberedelsestadiet. Ett straffmaximum på två år är även enligl
min mening väl lågt för de allvarligaste formerna av brottet. Här måste man
dock hålla i minnet att det i de allvarligare fall som kommer i blickpunkten
redan f. n. i praktiken kan utdömas påföljder som är avpassade till gärningens
farlighetsgrad, eftersom gärningsmännen som regel kan fällas till ansvar även
för andra brott som har begåtts i sammanhanget, t. ex. misshandel eller olaga frihelsberövande.
Inte sällan finns förfalskning eller vapenstöld med i bilden. Något egenfiigt
praktiskt behov av att gradindela brottet för att därmed kunna höja
maximistraffet torde därför knappast föreligga, och det finns enligt rnin
mening i vart fall inte tillräckligt underlag för en sådan lösning i detta
sammanhang.

Sammanfattningsvis innebär alltså mitt ställningstagande
att jag också på denna punkl förordar den i departementspromemorian valda
lösningen. Denna belyder alt del i 17 kap. 16 § införs etl tillägg enligt
vilket förberedelse till främjande av flykt blir straffbar. Lagändringen bör
träda i kraft den 1 juli 1981. Någon gradindelning av brottet eller ändring av
straffskalan förordas däremot inle i detta sammanhang. Jag ansluter mig till
den uppfattning som har uttalats i promemorian om att de allmänna
bestämmelserna i 23 kap. 2 § BrB är fillräckligt ingripande och att alltså
någon speciell utformning av straffansvaret för förberedelse till främjande av
flykt inte är erforderlig.

3 Falska telefonrecept

3.1 Gällande ordning i korthet

När receplbelagda läkemedel ordineras per telefon brukar
det gå fill på det sättet alt receptutfärdaren, vanligen en läkare, dikterar
receptets innehåll för

Prop. 1980/81:106 17

en farmaceut. Denna skriver ned ordinationen på en
särskild blankett och bestyrker den med sitt namn. Förutom läkare är landläkare
och veterinärer behöriga att utfärda recept. Om det finns anledning atl
misslänka atl receptutfärdaren inte är den han utger sig vara, skall enligl receplkungörel-sen
(MF 1965:100), utfärdad av dåvarande medicinalstyrelsen, den telefo-nerandes
identitet kontrolleras och kontrollen bestyrkas av farmaceuten genom anteckning
på blanketten. I fråga om narkotika gäller enligt kungörelsen atl särskild
kontroll får underlåtas endasi om den ordinerandes identitet är uppenbar.
Kontrollen sker i allmänhet genom s. k. konlrollring-ning.

Antalet telefonrecepl har ökat kraftigt under senare år.
Omkring en miljon telefonrecept årligen avser narkotiska preparat, främsl
sömnmedel och lugnande medel av olika slag. På grund av arbetsbelastningen vid
apoteken förekommer det atl kontrollringning måste underlåtas, och ibland kan
den av andra skäl inle genomföras. Särskilt vid apoteken i storstäderna
inträffar del tämligen ofta atl obehöriga personer, ofta missbrukare, ringer in
recept och därvid utger sig för alt vara läkare. I de flesta fall upptäcks della
genom konirollringning eller genom alt personalen blir misstänksam när
läkemedlet lämnas ul. Om vilseledandet upptäcks redan vid konirollringning,
vidtas ofta ingen åtgärd. I andra fall har emellertid saken ibland anmälts och
åtal kommit lill stånd.

Frågan om slraffbarheten för elt förfarande som beslår i
all någon genom atl utge sig för att vara läkare eller annan behörig person
ordinerar recept per telefon har bedömts på olika sätt. Som närmare framgår av
promemorians redogörelse synes i senare rättspraxis den ståndpunkten ha
dominerat, alt intelefonering av recept av en obehörig person inle kan
bestraffas vare sig som urkundsförfalskning eller som anstiftan lill osant
intygande, om inte påteckning om kontroll eller åtminstone om att kontroll har
ansetts obehövlig har gjorts på receplblanketten. Inle heller har förfarandet
ansetts straffbart enligt något annat lagrum. Något avgörande av högsta
domstolen i den aktuella frågan finns inte. Beträffande två hovrättsdomar genom
vilka de tilltalade frikänts för förfarande av aktuellt slag har RÅ
uttryckligen förklarat all han inle har funnit anledning att fullfölja talan.

3.2 Departementspromemorian

I departementspromemorian har rättsläget bedömts som
oklart. Från saklig synpunkt ter det sig enligt promemorian omotiverat att den
som genom falska uppgifter föranleder att läkemedel lämnas ut till honom eller
annan i vissa fall inte skulle kunna bestraffas. Med hänsyn härtill görs i
promemorian den bedömningen att övervägande skäl talar för att obehörigt
förfarande av det slag som nu är aktuellt bör föras in under en uttrycklig
straffbestämmelse.

f promemorian diskuteras därvid till en början
möjligheten av att

1** Riksdagen 1980/81. I .saml. Nr 106

Prop. 1980/81:106 18

uttryckligen straffbelägga förfarandet som
urkundsförfalskning, något som föreslagits av socialstyrelsen i den
inledningsvis nämnda skrivelsen. Det synes emellertid mindre ändamålsenligt atl
för det begränsade ändamål som det nu är fråga om ändra en så central regel i
brottsbalken. Detla skulle sannolikt få konsekvenser på andra områden som kan
vara svåra alt överblicka. Av samma skäl föreslås inte heller ändring i
bestämmelsen om osant intygande. I promemorian diskuteras också möjligheten av
alt införa straffbestämmelser i lagen (1960:408) om behörighet atl utöva läkaryrket,
den s. k. kvacksalverilagen (1960:409), eller läkeniedelsförordningen
(1962:701). Inte heller della har ansetts vara en lämplig lösning.

I stället föreslås i departementspromemorian atl 17 kap.
15 § BrB om föregivande av viss ställning får etl nytt fjärde stycke av
innehåll att den som genom att obehörigen ge sig ul för läkare, tandläkare
eller veterinär föranleder atl läkemedel utlämnas lill honom eller annan i
strid mol vad härom är stadgat skall dömas till böter för föregivande av
ställning som läkare, landläkare eller veterinär. Försök till brottet har inle
ansetts böra straffbeläggas. Delta innebär att en förutsättning för ansvar enligl
förslaget blir att läkemedlet verkligen har lämnats ul. Genom den valda
formuleringen kommer bestämmelsen atl omfalta alla typer av läkemedel som avses
i läkemedelsförordningen och alla tänkbara fall - inte bara telefonordination
-där någon genom vilseledande av aktuellt slag föranleder alt läkemedel lämnas ul
i strid mot gällande bestämmelser.

Departementspromemorian har även i denna del fåll etl
övervägande positivt mottagande av remissinstanserna. Del övervägande antalet
instanser, däribland Stockholms och Göteborgs tingsrätter samt
rikspolisstyrelsen tillstyrker förslaget i dess helhet.

Flertalet av de remissinstanser som företräder
åklagarväsendet godtar i och för sig den föreslagna lösningen men anser atl
fängelse bör ingå i straffskalan. Även andra instanser, såsom Göta hovrätt,
anser atl brottet bör kunna bestraffas med fängelse. Bl. a. RÅ, socialslyrelsen.
Apoteksbolaget, Sveriges domareförbund och Föreningen Sveriges statsåklagare
förordar att brottet straffbeläggs också på försöksstadiet. Sistnämnda två remissinsianser
föreslår att försökssituationen täcks in genom all det blir straffbart atl
handla "med uppsåt" eller "i syfte" att läkemedel utlämnas.
Elt par remissinstanser, bl. a. BRÅ, ställer sig tveksamma lill behovet av
lagstiftning under motivering att redan gällande rätt synes lämna etl utrymme
för att döma till straffansvar i de aktuella fallen.

Belräffande frågan var en bestämmelse lagtekniskt sell bör
placeras har en del olika uppfattningar kommit lill ullryck. Flerlalel remissinsianser
godtar promemorians lösning, men RÅ föreslår atl kriminaliseringen förs in som etl
tillägg lill bestämmelsen om oredligt förfarande eller i en särskild lag, som i
så fall skulle kunna inordnas under brottsbalkens bedrägerikapitel. Göta
hovrätt påpekar att bestämmelserna om straff för föregivande av viss ställning
närmast avser alt skydda allmänheten mot all vilseledas om

Prop. 1980/81:106 19

vederbörandes särskilda kompelens, medan förfarandet med
falska telefon-recept går ut på atl gentemot apotekspersonal bedra sig till
främst narkotiska medel. Hovrätten pekar vidare på det redan i promemorian
anmärkta förhållandet att den föreslagna brottsbeteckningen inte tar sikte på
samtliga fall som språkligt sett kan hänföras under beteckningen. Dessulom
anser hovrätten atl frågan huruvida även andra medel än narkotika bör omfattas
av en kriminalisering bör övervägas ylterligare. Kriminaliseringen bör enligl
hovrätten ta sikte på förfarandet i sig, nämligen all någon obehörigen söker få
ut receplbelagda medel. Man bör därför, menar hovrätten, främsl överväga
möjligheten att straffbelägga del ifrågavarande förfarandet i någon lämplig specialförfatlning
- t. ex. läkemedelsförordningen (1962:701), narkolikaförordningen (1962:704)
eller narkotikastrafflagen (1968:64) -eller i en särskild författning. BRÅ
anser att en lämplig lösning skulle kunna vara all införa elt tillägg lill 20 §
läkemedelsförordningen av innebörd atl den som förvärvar läkemedel utan atl
vara berättigad till det skall kunna dömas till straff. Gärningsbeskrivningen
bör enligl BRÅ under alla förhållanden konstrueras så att även den som hämtar
ut läkemedlet, om det inte är samma person som ringt, skall kunna straffas.

3.3 Föredragandens överväganden

För egen del ansluter jag mig lill promemorians bedömning
alt rättslägel på förevarande område är oklart. Detta fär anses
otillfredsställande med hänsyn lill att det av utredningen i ärendet framgår atl
inringning av recept från personer som inle är behöriga förekommer tämligen
ofta. I allmänhet rör del sig här om sömnmedel och olika lugnande medel. Del är
väl känt att narkomaner - särskilt amfetaminmissbrukare - använder sådana
preparat för att "tända av", dvs. ta en tillfällig paus i missbruket,
i regel för atl sova. Vid bristande tillgång på kraftigare narkotiska preparat
kan emellertid dessa medel också tjäna som direkt substitut.

Med hänsyn lill intresset av att läkemedelsmissbruket
motverkas delar jag liksom flertalet remissinstanser uppfattningen att
obehörigt förfarande av det slag som här är aktuellt bör föras in under en
uttrycklig straffbestämmelse. En sådan bestämmelse synes inle lämpligen böra
begränsas lill all la sikte på narkotiska preparat utan bör i enlighet med
promemorieförslaget få en mera generell utformning, så all även t. ex.
läkemedel som innehåller alkohol omfattas av en kriminalisering.

I likhet med etl stort anlal remissinstanser anser jag all
en ny bestämmelse för att den skall få önskvärd effekt bör utformas så att
själva förfarandet vid telefonordinalionen bestraffas oavsett om gärningsmannen
lyckas få ul läkemedlet eller inte. I de fall då förfarandet inte upptäcks
genom kontrollringning är del nämligen slor sannolikhet för att den inringande
får ut läkemedlet utan att över huvud taget bli avslöjad. Den som på nu
aktuellt sätt försöker skaffa sig medicin skulle alltså löpa liten risk alt bli
straffad, om

Prop. 1980/81:106 20

möjligheten till inringande begränsas till fall där
läkemedlen har utlämnats. Jag delar också BRÅ:s uppfattning alt bestämmelsen
bör göra del möjligt att komma åt även den som hämtar ut medlet, om det inte
skulle vara samma person som den som har ringt.

Vidare anser jag i likhet med flera remissinstanser alt
del akluella förfarandet bör kunna bestraffas med fängelse. Detta gäller
särskilt om gärningen med hänsyn lill läkemedlens art eller kvantitet är
särskilt allvarlig eller gärningsmannen har satt förfarandet i system genom inringningar
till flera apotek. Fastän obehörig ordination per telefon är det från praktisk
synpunkt dominerande problemet är det slutligen, som har framhållits i
promemorian och av socialstyrelsen, en fördel om en ny bestämmelse utformas så atl
den träffar även andra tänkbara fall då någon genom vilseledande av aktuellt
slag föranleder atl läkemedel lämnas ut i strid mot gällande föreskrifter.

Vad angår frågan i vilken författning en bestämmelse i
ämnet bör las in, får det av de skäl sorn Göla hovrätt har anfört anses mindre lämpligl
alt för ändamålet göra etl tillägg till 17 kap. 15 § BrB på det sätt som har
föreslagits i promemorian. Inte heller synes del innebära en fullt
ändamålsenlig lösning all i enlighet med RÅ:s förslag komplettera
straffbestämmelsen om oredligl förfarande. Över huvud laget kan den nu aktuella
regleringen knappast anses vara av så central karaktär all den lämpligen bör ha
sin plats i brottsbalken. Då det inte heller kan anses motiverat att, som
föreslagits från några håll. utfärda en särskild författning för della rätt
begränsade ändamål, synes det ligga närmast lill hands all infoga en
bestämmelse i läkemedelsförordningen, en tanke som både Göta hovrätt och BRÅ
har varit inne på. Mol denna lösning har i promemorian åberopats all
läkemedelsförordningen tar sikte på den yrkesmässiga läkemedelshanteringen.
Denna invändning synes dock inte vara avgörande.

Jag föreslår efter samråd med statsrådet Holm alt 20 §
läkemedelsförordningen kompletteras med etl nytt 4 moment av del innehållet
att den som obehörigen ger sig ut för läkare, landläkare eller veterinär för
all få läkemedel utlämnade i strid mol vad som är föreskrivet skall dömas lill
böter eller fängelse i högst sex månader. Detsamma bör gälla den som i sådan
avsikt åberopar ell recept från en obehörig person. Till förebyggande av
onödiga problem vid s. k. lagkonkurrens bör härutöver anges atl bestämmelsen inle
skall lillämpas, om gärningen är belagd med strängare straff enligt
brottsbalken. Genom de nu använda formuleringarna "för atl" och
"i sådan avsikt" markeras att det för straffbarhel fordras s. k.
direkt uppsåt. Jag är angelägen om all framhålla alt det är av största vikt atl
gällande föreskrifterom kontroll iakttas när receplbelagda läkemedel lämnas ul.
Den nu förordade kriminaliseringen är givelvis inle avsedd all ge underlag för
all noggrannheten eftersatts i della hänseende.

Den nu föreslagna lagändringen bör träda i kraft den 1
juli 1981.

Prop.
1980/81:106 21

4 Förverkande av narkotika samt förverkande och
införsel av injektionssprutor och kanyler.

4.1 Gällande ordning i korthet

I narkotikastrafflagen finns en bestämmelse - 6 § - som
säger att narkotika som har varit föremål för brott enligl lagen skall
förklaras förverkad, om det inle är uppenbart obilligl. I samma paragraf sägs
alt injektionsspruta eller kanyl som kan användas för insprutning i
människokroppen och som påträffas hos någon som har begått brott enligl lagen
eller i utrymme som disponeras av honom skall, oavsett vem föremålet tillhör,
förklaras förverkat om det inte är uppenbart obilligt. Bestämmelsen ger däremot
inte stöd för förverkande av sprutor och kanyler som i andra fall påträffas
tillsammans med narkotika som uppenbarligen har varit föremål för brott.

I 7 § narkotikastrafflagen finns regler om förfarandet vid
beslag och förverkande av narkofika, injektionssprutor och kanyler. Beträffande
förverkande hänvisas till vissa närmare angivna bestämmelser i lagen (1958:205)
om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. Med stöd av dessa kan åklagaren
besluta om förverkande av beslagtagen narkotika, om förverkande inle har förelagts
och godkänts i samband med strafföreläggande och inle heller åtal har väckts.
Den från vilken beslaget har skett kan i så fall anmäla missnöje hos åklagaren
inom en månad från det alt han fick del av beslutet. Eftersom delgivning
sålunda är en förutsätlning för alt beslutet skall vinna laga kraft, har i
praxis de nu berörda bestämmelserna ansetts tillämpliga bara när beslaget har
skett från en bestämd person.

Om beslaget inte har skett från en viss person och ansvarslalan
inle förs, anses förverkande av narkotikan kunna ske endasi med slöd av 17 §
lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken. Är ägaren okänd, skall
då stämning utfärdas. Stämningen skall delges genom s. k. kungörelsedelgiv-ning
eller, om värdet av den beslagtagna egendomen uppenbart inte uppgår lill 1 000
kr., genom alt stämningen anslås på rättens kansli.

1
anslutning till narkotikastrafflagen utfärdades en särskild förordning
(1968:70) med vissa bestämmelser om injektionssprutor och kanyler. Enligt 2 §
förordningen får spruta eller kanyl införas i riket endast av den som är behöring
atl driva handel med sådan vara eller innehar särskilt tillstånd all införa
sådan lill riket. Ulan tillstånd får emellertid spruta eller kanyl medföras av
resande "för personligt bruk". Vad som skall avses med personligt
bruk har, såvitt avser sprutor och kanyler avsedda att användas för injicering
av narkotika i den egna kroppen, gett upphov lill delade meningar. Del har
förekommit att åtal ogillats under motivering alt sprutor och kanyler har varit
avsedda för den tilltalades personliga bruk i samband med injicering av
olagligt åtkommen narkotika.

Prop.
1980/81:106 22

4.2 Aktuella ändringsförslag

I en skrivelse den 29 februari 1980 har RÅ tagit upp vissa
frågor om förverkande enligt narkotikastrafflagen. RÅ har lill en början
påpekat all del medför vissa ölägenheter atl injektionssprutor och kanyler som
påträffas tillsammans med narkotika som har varit föremål för brott enligt
narkotikastrafflagen inle kan förklaras förverkade annal än när de har
beslagtagits hos den som har begått brottet eller i utrymme som disponerats av
honom. RÅ föreslår att 6 § tredje stycket narkotikastrafflagen ändras så att
föremålen skall kunna förverkas om de påträffas i anslutning lill påträffad
narkotika.

Såvill
gäller förfarandet vid förverkande föreslår RÅ atl en ny bestämmelse införs i
narkotikastrafflagen med samma konstruktion som 21 § lagen (1960:418) om straff
för varusmuggling. Den nya bestämmelsen föreslås få den innebörden alt om
ansvarstalan inte kan föras för ett brott som har föranlett att narkotika,
injektionsspruta eller kanyl har lagils i beslag, åklagaren skall få meddela
skriftligt förordnande att beslaget tills vidare skall bestå och egendomen vara
förverkad, förutsatt atl inte ägaren eller annan som påslår sig äga bättre rätt
till egendomen inom en månad efter förordnandet anmäler missnöje med beslaget.
Om missnöje anmäls, skall enligt förslaget åklagaren, om inte beslaget anses
böra hävas, inom en månad därefter väcka talan vid domstol med yrkande om
egendomens förverkande.

Över RÅ:s skrivelse har efter remiss yttranden avgetts av
rikspolisstyrelsen, generallullstyrelsen, socialstyrelsen, Svea hovrätt och
Stockholms tingsrätt. Ingen av remissinstanserna har haft något i sak att
erinra mot förslagen. Stockholms fingsrätt har dock ställt sig tveksam till
lämpligheten av atl lagen tillförs en utförlig reglering av det rätt udda
fallet med förverkande från en okänd person. Tingsrätten har vidare påpekat att
det i praktiken kan uppstå en del andra olägenheter vid tillämpningen av narkotikalagstiflningen,
varför det skulle vara värdefullt om en juridisk-teknisk översyn av narkotikalagstiflningen
kom lill stånd.

Socialstyrelsen har i skrivelse den 13 november 1978
hemställt om en ändring i förordningen med bestämmelser om vissa
injektionssprutor och kanyler. Enligt förslagel skall sprutor och kanyler få
föras in av resande endasi för personligt legalt medicinskt bruk.

Över socialstyrelsens framställning har efter remiss
yttranden avgetis av ovannämnda instanser samt RÅ. Förslagel har i sak
tillstyrkts. Stockholms tingsrätt har dock som ett alternativ föreslagit en presumtionsregel,
enligt vilken sprutor och kanyler skall kunna förverkas i den mån det inte görs
sannolikt atl de är avsedda atl användas vid en lovlig verksamhet.

Prop. 1980/81:106 23

4.3 Föredragandens överväganden

Bakgrunden till RÅ:s framställning är atl polisen i sitt arbele
ofta hittar narkotika till vilken ingen ägare är känd. Sådana fynd kan göras i
t. ex. stulna bilar, väskor som anträffas i det fria eller i förvaringsboxar av
olika slag. Man utgår regelmässigt från atl narkotika som påträffas pä detta säll
har varit föremål för brott och skall förverkas. Ibland hittas
injektionssprutor och kanyler tillsammans med narkotikan. Det är i dessa situafioner
i allmänhet uppenbart all föremålen har varit avsedda all användas för insprutning
av olagligt åtkommen narkotika i människokroppen. Om de inte har hittats i etl
utrymme som disponeras av någon som begått brott enligl narkotikastrafflagen,
anses de emellertid inte kunna förverkas.

Enligt min mening är del inte motiverat all i fall som de
nu akluella göra skillnad mellan förverkande av narkotika å ena saml sprutor
och kanyler å andra sidan. Något legitimt intresse av att undanta sprutor och
kanyler från förverkande i de fall som här är akluella kan ju inte rimligen
finnas. Jag förordar efter samråd med chefen för socialdepartementet atl RÅ:s
framställning tillgodoses genom att ett tillägg görs till 6 § tredje stycket
narkotikastrafflagen av innebörd atl injektionssprutor eller kanyler som påträffas
i anslutning lill narkotika som har varit föremål för brott enligt lagen skall
kunna förklaras förverkade oavsett vem föremålet tillhör.

Vad gäller själva förfarandet när ägaren till narkotikan
och eventuella tillbehör är okänd, är del uppenbart att kungörelsedelgivning
eller motsvarande inle kan antas leda till atl någon ägare anmäler sig. Det
har såvill känt aldrig inträffat i praktiken. Den som anmäler sig riskerar ju atl
bli åtalad för åtminstone olaga narkotikainnehav, och förverkande sker under
alla omständigheter. Förfarandet är omständligt och de rättssäkerhetssynpunkter
som ligger lill grund för bestämmelserna i rättegångsbalkens promulga-lionslag
om förfarandet vid förverkande från okänd ägare gör sig inle gällande i detla
fall. Förfarandet torde snarast vara ägnat atl väcka förvåning bland
allmänheten.

Vad angår behovet av en ändring av nuvarande reglering
framgår av RÄ:s skrivelse att antalet beslag från okänd ägare uppgår till ett
sextiotal årligen enbart inom Stockholms åklagardistrikt. Med hänsyn härtill
och lill vad RÄ i övrigt har anfört bör de av RÅ framförda önskemålen
tillgodoses. Lagtekniskt sker detta enklast genom att det i 7 § tredje stycket
narkotikastrafflagen tas in en särskild mening av det innehållet atl, om
ägaren eller annan som påslår sig äga bättre rätt till den akluella egendomen
vill anmäla missnöje med en åklagares förordnande om förverkande, liden för en
sådan anmälan skall räknas från dagen för själva förordnandet. Härigenom kommer
regleringen sakligt sett atl få den innebörd som RÅ har begärt. Jag förordar en
lösning av angiven innebörd. Att underrättelse om etl beslut om förverkande
skall lämnas ägaren eller annan som saken rör, i fall där denne är känd, torde
följa av allmänna principer och inle behöva anges särskilt i lagen.

Prop. 1980/81:106 24

De här föreslagna lagändringarna bör träda i krafl den 1
juli 1981.

Vad slutligen angår frågan om införsel lill riket av
injektionssprutor och kanyler finner jag i likhet med socialslyrelsen och
remissinstanserna uppenbart all sådan införsel inle bör tillåtas om föremålen
kan antas vara avsedda för injicering i människokroppen av narkotika som inle
förskrivits legalt. Med hänsyn lill den tolkning som nuvarande bestämmelser
ibland har fåll i praktiken bör 2 § andra stycket förordningen med vissa
bestämmelser om injektionssprutor och kanyler förtydligas.

Detta kan lämpligen ske genom att bestämmelsen
omformuleras så atl spruta eller kanyl får införas till riket utan tillstånd
endast för personligt bruk som grundas på föreskrift av läkare eller annars
visas vara motiverat för lovligt ändamål. Det bör alltså åligga den som inte
vid inresan kan förete föreskrift av läkare att på annal sätt bevisa sitt behov
av sprutan eller kanylen för tullpersonalen, t. ex. genom atl förete
identitetskort för diabeliker.

Den nu förordade ändringen i förordningen kan beslutas av
regeringen med stöd av lagen (1975:85) med bemyndigande atl meddela
föreskrifter om in- eller utförsel av varor. Jag har inhämtat all chefen för
socialdepartementet senare kommer att anmäla frågan.

5 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom
justitiedepartementet upprättats förslag lill

1.
lag om ändring
i lagen (1981:29) om ändring i brottsbalken

2.
lag om ändring
i brottsbalken

3. lag om ändring i lagen (1966:293)
om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall

4. lagom ändring i lagen (1967:940)
angående omsorgerom vissa psykiskt utvecklingsstörda

5.
lag om ändring
i smitlskyddslagen (1968:239)

6.
lag om ändring
i läkemedelsförordningen (1962:701)

7.
lag om ändring
i narkotikastrafflagen (1968:64).

De under 3-6 angivna förfatlningsförslagen har upprättats
i samråd med statsrådet Holm och det vid 7 angivna förslaget i samråd med
chefen för socialdepartementet.

Förslagen bör fogas till regeringsprotokollet i
detta ärende som bdaga 3.'

' Bilagan har uteslutits här. Frånsett några redaktionella
ändringar är förslagen likalydande med dem som är fogade vid propositionen.

Prop.
1980/81:106 25

6 Hemställan

Jag
hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över författningsförslagen.

7 Beslut

Regeringen
beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

Prop. 1980/81:106 26

Bdaga
1.

De i departementspromemorian upptagna lagförslagen

1.
Förslag tili

Lag
om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs atl 17 kap. 12, 15 och 16 §§ brottsbalken
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 §'

Hjälper man den, som är fånge. Hjälper man den som är fånge,

häktad eller anhållen eller eljest är häktad eller anhållen eller eljest är

för annat
än sjukvård berövad frihe- med laga rätt berövad friheten, alt

len, alt komma lös eller främjar komma lös eller främjar man, efter

man, efter det han avvikit, hans flykt det han avvikit, hans flykt genom atl

genom att dölja honom eller genom dölja honom eller genom annan

annan sådan ålgärd, dömes för sådan åtgärd, dömesförfr ä m j a n-

främjande av f I y k t till böter de a v f 1 y k t tillböterellerfängelse

eller fängelse i högst två år. i högst två år.

15 §

Giver någon sig obehörigen ut för att utöva myndighet, dömes
för föregivande av allmän ställning lill böter eller fängelse i högst sex
månader. Detsamma skall gälla, om någon obehörigen bär uniform, märke eller annal
ijänstetecken som giver honom sken av atl tillhöra försvarsmakten eller annan
kår i det allmännas ijänsl eller kår, vars verksamhet avser allmän samfärdsel
eller allmänhetens förseende med vatten, ljus, värme eller kraft.

Är brottet med hänsyn till alt det har medfört betydande
men för det allmänna eller för någon enskild eller eljest all anse som grovt,
skall dömas till fängelse i högst två år.

Om någon obehörigen giver sig utför advokat, dömesför f ö regivande
av ställning som a dvo kal lill böter.

Den som genom att obehörigen ge sig ut för läkare,
tandläkare eller veterinär föranleder att läkemedel utlämnas lill honom eder
annan i

Lydelse enligt prop. 1979/80:1,

Prop.
1980/81:106

Nuvarande lydelse

27

Föreslagen lydelse

strid mot vad därom är stadgat, dömes för föregivande av ställning
som läkare, landläkare eller veterinär tdl böter.

För
försök eller förberedelse till våld eller hot mol tjänsteman dömes fill
ansvar enligt vad i 23 kap. stadgas, såframt ej brottet, om del fullbordats
skulle hava varit all anse som ringa. För försök till främjande av flykt dömes
ock till ansvar enligt vad i 23 kap. sägs.

Denna lag träder i kraft den

16 §

För försök eller förberedelse till våld eller hot mol
tjänsteman dömes till ansvar enligt vad i 23 kap. stadgas, såframt ej brottet,
om del fullbordats skulle hava varit alt anse som ringa. För försök eller
förberedelse till främjande av flykt dömes ock till ansvar enligl vad i 23
kap. sägs.

1980.

2. Förslag till

Lag om
ändring i lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk

vård i
vissa fall

Härigenom föreskrivs att 36 § lagen (1966:293) om
beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall skall upphöra alt gälla från
och med den

3. Förslag till

Lag om
ändring i lagen (1967:940) angående omsorger om vissa

psykiskt
utvecklingsstörda

Härigenom
föreskrivs atl 57 § lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt
utvecklingsstörda skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

57 §

Den som driver enskild inrättning eller verksamhet i strid
mot bestämmelserna i 10 § första stycket, dömes fill böter eller fängelse i
högst sex månader.

Den som hjälper någon som är inskriven i specialsjukhus
med slöd av 35 § att avvika från sjukhuset, dömes till böter eller fängelse i
högst

Prop.
1980/81:106 28

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

två
år. För försök dömes fill ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.

Denna
lag träder i kraft den 1980.

4.
Förslag till

Lag
om ändring i smittskyddslagen (1968:239)

Härigenom
föreskrivs atl 28 § smittskyddslagen (1968:239) skall upphöra att gälla från
och med den

Prop. 1980/81:106 29

Bilaga 2.

Sammanställning av remissyttranden över promemorian
(Ds Ju 1980:1) med förslag till vissa ändringar i 17 kap. brottsbalken

Remissinstanser

Efter remiss har yttranden över promemorian avgelts av
riksåklagaren (RÅ), Göta hovrätt, Stockholms tingsrätt, Göteborgs tingsrätt,
rikspolisstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen, brottsförebyggande rådet (BRÅ), socialslyrelsen,
landslingsförbundet, Sveriges läkarförbund, Svenska läkaresällskapet, Sveriges
veterinärförbund, Sveriges farmaceulförbund, Sveriges advokatsamfund, Sveriges
domareförbund. Föreningen Sveriges statsåklagare. Föreningen Sveriges åklagare
och Apoteksbolaget.

RÅ har överlämnat yttranden från överåklagarna i Stockholms
och Göteborgs distrikt saml länsåklagarna i Uppsala, Göteborg och Kopparbergs

Remissyttranden

1 Förslaget till ändringar i 17 kap. 12 och 16 §§
brottsbalken

Förslaget har tillstyrkts utan erinringar av RÅ,
överåklagarna i Stockholm och Göteborg, länsåklagarna i Uppsala och Örebro län,
Göla hovrätt, Stockholms tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, rikspolisstyrelsen,
kriminalvårdsstyrelsen, landstingsförbundet. Svenska läkaresällskapet,
Sveriges domar-förbund, Föreningen Sveriges statsåklagare och Föreningen
Sveriges åklagare.

Socialstyrelsen och Sveriges advokatsamfund har förklarat
sig inte ha någon erinran mot förslaget.

Stockholms tingsrätt ifrågasätter om inte liden är inne
för en översyn av straffbestämmelsen i 23 kap. 2 § BrB och en anspassning av
bestämmelsen till de förändringar i brottsligheten som inträffat. Enligt
tingsrätten föreligger del med lagrummets nuvarande avfallning svårigheter alt
i önskvärd omfattning inskrida mot förberedande åtgärder exempelvis när del
gäller grövre narkotikabrott.

Länsåklagaren i Kopparbergs län tillstyrker lagförslaget i
sak men anser att uttrycket "komma lös" i 17 kap. 12 § BrB från
språklig synpunkt bör ersättas med "avvika". Länsåklagaren anför i
övrigt.

Övertygande skäl föreligger för att straffbelägga
förberedelse till främjande av flykt. Jag vill emellertid ifrågasätta om inte
en sådan brett upplagd och planlagd aktion, som den Riksåklagaren åberopat
enligt departementspromemorian bör föranleda ell betydligt högre slraffmaximum
än fängelse i två år. Om man. såsom förutsätts i det angivna fallet, antar alt
del bakom planläggningen ligger en väl fungerande brottsorganisation med slora
ekonomiska resurser bjuder konsekvensen all man förväntar sig all en sådan

Prop. 1980/81:106 30

organisation inte skyr några som helst medel för att vinna
sina syften. I det av Riksåklagaren åberopade fallet måsle man ulgå från att
organisationen förbereder etl massivt angrepp på kriminalvårdsanslallen med
hjälp av inbrottsverklyg och av allt att döma är beredd atl använda våld. Det
är med andra ord fråga om etl planlagt angrepp mot en av statens viktigaste
funktioner och det synes mig i och för sig diskutabelt all straffa denna
planläggning som förberedelse till brottet främjande av flykt med den slraffskala
som för närvarande gäller. Ett straffmaximum på två års fängelse för denna
planläggning torde knappast imponera på brottsorganisationen. De grova fall,
som motiverar straff för förberedelse lill främjande av flykt, motiverar enligt
min mening också en straffskärpning av det fullbordade brottet för grova fall.
Maximum bör vara fängelse i fyra år.

BRÅ vitsordar behovet av lagändringar men har vissa
erinringar mol förslagets utformning. BRÅ anför i denna del.

Förberedelse till främjande lill flykt är inle straffbart enligl
gällande rätt. Del innebär atl även mycket avancerade och farliga
flyktförberedelser, exempelvis i anknytning till internationellt organiserad
narkotikabrottslighet inle kan föranleda straffansvar. Dessutom finns vissa
oklarheter och luckor i den gällande regleringen. Dessa har främsl sin grund i atl
brottsbalkens (BrB) reglering inte gäller den som är berövad friheten för
sjukvård (jfr NJA 1979 s. 386). Där lar i slällel olika specialslraffrältsliga
bestämmelser över. Bestämmelserna läcker dock inle alla situationer som kan
anses straffvärda.

Vad gäller personkretsen tillstyrker BRÅ atl bestämmelsen
om främjande av flykt skall omfatta samtliga som med laga rätt har berövats
friheten. Det i promemorian framlagda förslagel innebär dock, förutom att vissa
luckor täpps till, en utvidgning av kriminaliseringen i så måtto alt döljande
och annan sådan åtgärd efter avvikande skulle bli straffbart även vid frihetsberövanden
för sjukvård. Något behov av utvidgning i detta hänseende föreligger enligl BRÅ:s
uppfattning knappast mer än möjligen i vissa kvalificerade fall. BRÅ
fortsätter.

En möjlighet är då all i princip bibehålla straffansvaret
för döljande och annan sådan åtgärd enligt 17:12 BrB men samtidigt öppna
möjlighet lill ansvarsfrihet i vissa fall (jfr AU 1979/80:27 s. 76). Tidigare
har i denna riktning diskuterats om en motsvarande ansvarsfrihet lill den som
gäller enligt 17:11 BrB förvissa närstående även skulle gälla vid främjande av
flykt (se 1. ex. regeringsrådet Klackenberg i prop. 1962:10 s. B 460 f). En
strikt uppräkning enligt den modell som finns i 17:11 BrB skulle dock i vissa
hänseenden få alltför begränsad betydelse medan den i andra hänseenden skulle
föra alltför långt. En friare inlresseavvägning är att föredra. Exempelvis
skulle kunna föreskrivas atl del inle skall dömas lill ansvar om gärningen med
hänsyn lill frihetsberövandets art och bakgrund, gärningsmannens förhållande
till den fritagne och sättet,att hjälpa honom, framstår som ringa. En
motsvarande lagändring torde då lämpligen genomföras även i 17:11 BrB.

Vad därefter angår frågan om förberedelse till främjande
av flykt bör först noteras att behovet av utvidgning av det straffbara området
endast gör sig gällande belräffande särskilt kvalificerade former av fritagningar.

Prop. 1980/81:106 31

Straff för förberedelse brukar i allmänhet också begränsas
lill sådana brott som i fullbordad form är av allvarlig karaktär. Endasi
undanlagsvis finns i BrB straff stadgat för förberedelse i sådana fall där
böter ingår i straffskalan för det fullbordade brottet (förgöring, mened; jfr
även olovlig avlyssing).

Även om det kan förmodas att ansvar i praktiken endasi
kommer atl utkrävas för förberedelse lill främjande av flykt i särskilt
kvalificerade fall är det otillfredsställande om del formella ansvarsområdet utslräckes
alltför långt.

Etl sätt alt undvika detla är alt dela in brottet i två
grader, såsom var fallet fram till BrBs antagande, och endasi föreskriva straff
för förberedelse vid den grövre formen. Vad som främst lalar mol denna lösning
är den begränsade straffskalan. I samband med brottsbalkens anlagande sänktes
straffmaximum från fyra lill två år. Någon motivering till denna lagändring
gavs ej. Med hänsyn härtill finns anledning atl något beröra straffskalans omfallning.

Det kan knappast råda någon tvekan om att den form av
kvalificerade fritagningar som aktualiserat frågan om straff på
förberedelsestadiet i sin fullbordade form måste tillmätas mycket högt
straffvärde. Def kan här jämföras med slraffskalorna för rån och grovt rån med
straffminimum om etl resp. fyra år. Trots det relativt låga straffmaximum vid
främjande av flykt torde dock fullt adekvata påföljder kunna utmätas genom alt
gärningsmännen genom sitt handlande i allmänhet gjort sig skyldiga till också
andra kvalificerade brott, särskilt enligl 3 och 4 kap. BrB, På sådan grund kan
också flyktingen själv ådömas ansvar. I allmänhet lär dock brott mot 17 kap. BrB
konsumera brott mol kap. 3 och 4, Det kan ifrågasättas om inte denna ordning i
högre grad än som nu kan antas vara fallet även borde gälla 17:12 BrB, En
strängare straffskala skulle dä krävas. Konkurrenslösningen skulle, förutom
genom motivullalanden, kunna klargöras genom en gradindelning av brottet där
som exempel på vad som kan göra brottet grovt anförs bl. a. atl gärningen
utförts med grovt våld eller tvång. Elt straffbeläggande av förberedelse skulle
härigenom kunna begränsas till allvarliga fall och skulle även i övrigt falla
sig naturligare genom all de omständigheter som gör förberedelsehandlingen
straffvärd inle skulle kunna sägas hänföra sig lill omständigheter som vid
fullbordad gärning främsl skulle bedömas enligl andra straffbestämmelser.

2 Förslaget till ändringar i 17 kap. 15 § brottsbalken

RÅ

Jag delar den i promemorian redovisade uppfattningen alt intelefonering
av recept av obehörig person kan vara straffbar som anstiftan av osant
intygande, men endast under förutsättning antingen all den ordinerandes
identitet verifierats vid kontroll eller att vederbörande farmaceut funnit konlroll
obehövlig genom etl felaktigt antagande all den ordinerandes identitet var
uppenbar. Bedrägeri är inle en adekvat brottsrubricering på förfaranden av detla
slag. Som framhålles i promemorian är del f. ö. osäkert huruvida rekvisilen
skada och vinning kan anses föreligga i fall av denna typ. När del gäller
obehöriga förfaranden med narkotiska preparat torde del visserligen vara
möjligt alt beivra del obehöriga innehavet enligt narkotikastrafflagen. Detta
är dock inte tillfyllest med hänsyn till atl själva tillvägagångssättet vid
försök att utfå läkemedel på detta säll framslår som

Prop. 1980/81:106 32

straffvärt i och för sig. På grund av det anförda delar
jag den i promemorian uttalade uppfattningen alt övervägande skäl talar för atl
obehöriga förfaranden av det slag som nu är aktuella straffbeläggs i särskild
bestämmelse.

När del gäller frågan hur detla straffansvar lämpligen bör
konstrueras vill jag anlägga följande synpunkler. Del centrala i gärningstypen
är att man obehörigen försöker få receplbelagda läkemedel utlämnade åt sig
eller annan. I systematiskt hänseende är en gärning av denna art enligt min
mening mera atl hänföra lill oredlighelsbrollen än lill brotten föregivande av
allmän ställning eller ställning såsom advokat. När del gäller straffvärdhelen framslår
den föreslagna strafflaliluden som klart otillräcklig. Del är nämligen här ofta
fråga om seriebrollslighel av allvarlig beskaffenhet. För t. ex. oredligt
förfarande är straffet böter eller fängelse i högst två år. Är det akluella
läkemedlet narkotika bör jämförelse också göras med straffet för
narkotikabrott, som ju också är böter eller fängelse i högst två år. Som
framhållits av överåklagarna i Slockholm och Göteborg saml länsåklagaren i
Örebro finns det vidare etl uppenbart behov av atl kunna inskrida med
straffansvar redan på försöksstadiet.

Med utgångspunkt från nu anförda omständigheter framslår
del som mindre lämpligl alt kriminaliseringen sker efter mönster av
bestämmelserna om föregivande av ställning såsom advokat. Jag har övervägt
möjligheten atl i stället låta straffbelägga förfarandet i narkotikastrafflagen
men funnit detta vara mindre ändamålsenligt. En lämpligare utväg synes vara att
bestämmelser i ämnet antingen förs in som etl tillägg till stadgandet om oredligl
förfarande eller genom en särskild lag som lämpligen bör inordnas under
brottsbalkens bedrägerikapitel.

Den föreslagna gärningsbeskrivningen torde kunna godtagas
under förutsättning alt även försök till utlämnande blir straffbart och att straffet
anges till böter eller fängelse i högst tvä år. Brottet kan förslagsvis
benämnas obehörigt anskaffande av läkemedel. Vid fullbordat brott avseende
narkotika bör straff ådömas såväl enligt den nu föreslagna bestämmelsen som
med stöd av narkotikastrafflagen.

Överåklagaren i Stockholm

Såsom uttalas i promemorian torde den som genom falskt telefonrecepl
fått ul läkemedel som är atl hänföra till narkotika kunna fällas lill ansvar enligl
narkotikastrafflagen för olaga innehav av narkotika. För åklagarmyndighetens
del kan jag bekräfta alt dessa straffbestämmelser emellertid hittills inte
utnyttjats på de aktuella fallen. Jag har nu för berörda åklagare påpekat de
möjligheter som narkotikastrafflagen ger atl beivra falska telefonrecept.

Jag kan vidare meddela all Stockholms tingsrätt senast i
dom den 8 februari 1980 bedömt falska telefonrecept som anstiftan av osant
intygande jämte bedrägeri avseende läkemedelsraballen. Såvitt framgår av domen
synes tingsrätten inte ha fäst avseende vid huruvida påteckning om konirollringning
skett eller ej. Domen har vunnit laga krafl.

Förutsatt alt gällande rätt är den nu angivna skulle de
nuvarande straffbestämmelserna kunna anses ge tillräckliga möjligheler att
beivra de fall där gärningsmannen lyckas. När det är fräga om narkotika skulle
han således fällas till ansvar för narkotikabrott och i övriga fall för
anstiftan av osant intygande. Det föreslagna tillägget i 17 kap. 15 §
brottsbalken framslår då som obehövligt. När det gäller fall där gärningsmannen
försökt men

Prop. 1980/81:106 33

misslyckats är utgångspunkten att varken försök till
innehav av narkotika eller lill anstiftan av osant intygande är straffbelagt.
Den föreslagna nya bestämmelsen gäller också endast fall där läkemedel blivit
utlämnat. Enligt min mening är det inte tillfredsställande atl här akluella
gärningar inte kan beivras på försöksstadiet i vart fall om det är fråga om
narkotiska preparat. Omständigheterna kan i många fall vara sådana att redan
försöket motiverar en strängare påföljd än böter. En möjlighet kunde vara att i
narkotikastrafflagen införa straffbestämmelser för detla slag av försök till
innehav. Emellertid är jag närmasl benägen att förorda att i
narkotikastrafflagen tas in en särskild straffbestämmelse för fall då någon
genom vilseledande medelst falskt telefonrecepl eller liknande förfarande får
till sig utlämnat narkotiska preparat. Straffsatsen bör vara densamma som
gäller för narkotikabrott enligt 1 § narkotikastrafflagen. Genomen sådan lagsfiftning
får man en mera till gärningen adekvat straffbestämmelse när det gäller fall
där gärningsmannen lyckas än vad ansvarsbestämmelserna avseende innehav av
narkotika utgör, eftersom dessa senare egentligen lämnar en väsentlig del av
gärningen obeivrad. En sådan särskild straffbestämmelse ger också möjlighet alt
pä elt lagtekniskt enkelt sätt straffbelägga försök. Under straffbestämmelsen
borde inrymmas förutom falska recept vissa andra vilseledande förfaranden såsom
att- i avsikt att för egen del komma åt narkotika - för apotekspersonal utge
sig vara ombud för någon som i behörig ordning fatt narkofiskt preparat förskrivel
åt sig eller att i samma avsikt för läkare falskeligen utger sig vara en av
läkarens patienter eller ombud för en sådan och härigenom förleder läkaren att
förskriva narkotiskt preparat. Jag vill framhålla atl jag beträffande nu
angivna exempel inle kan hänvisa till verkliga fall men möjligheten alt sådant
kan förekomma torde inte vara utesluten.

Ifrågavarande gärningar avseende andra läkemedel än
narkotiska preparat har enligt min mening ett avsevärt mindre straffvärde. För
sådana fall bör en straffbestämmelse med endast böter i straffskalan kunna
godtas. Emellertid bör straffansvar inträda även om gärningen inte lett till
att läkemedel utlämnats. Detta kan möjligen lagtekniskt lösas genom att ange
att gärningen skett "i samband med förskrivning av läkemedel".

Överåklagaren i Göteborg

Den lösning som anges i promemorian är att beivra den
obehöriga ordinationen av läkemedlet. Mol denna principlösning har jag
ingenting alt invända. Fördelen är all också andra sätt att obehörigen
förskaffa sig läkemedel straffbeläggs, såsom att i eget namn utfärda och inge
recept eller-som i ett aktuellt fall - rekvirera läkemedel från
läkemedelsföretag, i båda fallen felaktigt uppgivande sig som läkare.

Till skillnad från förslagställarna anser jag emellertid
att gärningen bör vara straffbar oavsett om läkemedel lämnats ut eller ej. Enligl
promemorian är de misslyckade försöken mångdubbelt fler än de lyckade. Från
preventiv synpunkl spelar det en väsentlig roll att den som efter en obehörig
telefonordination beger sig till apoteket vet att han kan straffas oavsett om
läkemedlet utlämnas eller inte. Jag delar inte uppfattningen att detta skulle
göra förbudet mot obehörigt bruk av läkartiteln alltför vidsträckt. Skulle
försöket misslyckas efter del att kontrollringning skett och telefonreceptet
utfärdals - t. ex. på grund av att personalen igenkänt kunden - kvarstår visserligen
möjligheten att döma för anstiftan lill osant intygande. Men en bättre lösning
förefaller vara att i det föreslagna lagrummet straffbelägga den

Prop. 1980/81:106 34

som obehörigen föranleder eller söker föranleda att
läkemedel utlämnas. För att såsom vid anstiftan fill osant intygande möjliggöra
husrannsakan i syfte alt la i beslag obehörigt utlämnade läkemedel bör fängelse
ingå i straffskalan.

Länsåklagaren i Uppsala län

Att utvidga 17 kap. 15 § brottsbalken lill att omfatta
även den som obehörigen utger sig för att vara läkare, tandläkare eller
veterinär och därigenom föranleder att läkemedel olagligt utlämnas, får anses
vara etl lämpligt sätt att beivra begagnande av falska telefonrecepten med.

Något som däremot kan ifrågasättas är den straffpåföljd
som föreslås för brottet. Det är synnerligen tveksamt om enbart böter är
tillräckligt för alt man skall uppnå den önskade preventiva effekten. För att
inverka avskräckande på de personer som ägnar sig åt denna verksamhet, företrädesvis
narkomaner, krävs en straffskärpning med fängelse i straffskalan. Vidare kan
anföras att de båda närliggande och på falska telefonrecepl tidigare tillämpade
brottsrubriceringarna, urkundsförfalskning och osant intygande, har fängelse i
straffskalorna. Av denna anledning föreslås att straffet för föregivande av
ställning som läkare sätts lika som straffet för föregivande av allmän
ställning, böter eller fängelse i högst sex månader.

Länsåklagaren i Örebro län

För egen del är jag inle benägen att anse rättsläget så
oklart som promemorian anger. Mål om falska telefonrecept förekommer i
exempelvis Örebro åklagardistrikt inte så sällan. Efter ingående analys har jag
funnit att inringning av falska telefonrecepl, oavsett om kontrollringning
skett, är alt bedöma som anstiftan av osant intygande. Så långt jag vet har med
den brottsrubriceringen väckta åtal bifallits av Örebro tingsrätt, där de dock
tror jag utan undantag stannat. I varje fall kan jag inte erinra mig någon
ogillande dom från högre instans.

Det är mig obekant hur det förhåller sig i övrigt i
landet. Därmed vare hur som helst men sett mot bakgrunden av för mig känd
praxis framstår det som olyckligt atl rättsläget inte har klarlagts genom
prövning i högsta instans.

Jag är
sålunda på anförda grunder tveksam om behovet av ny eller ändrad lagstiftning
på området. Då nu emellertid sådan aktualiserats vill jag framföra några synpunkler
på förslaget.

Mot det i promemorian gjorda övervägandel att låta
kriminaliseringen principiellt hänföra sig till viss ställning synes i och för
sig inget vara att erinra. Vid detaljutformningen synes ligga närmast till
hands att, som också föreslagits tidigare och som skett beträffande advokat, straffskydda
redan yrkesbeleckningen läkare, veterinär och tandläkare och förbehålla den
sådana som är legitimerade eller eljest på grund av förordnande behöriga atl
utöva yrket.

I promemorian avvisas den tanken med motiveringen atl
"underlag torde (emellertid) saknas att frångå det ställningslagande i
fråga om skyddet för läkartiteln som gjorts vid kvacksalverilagstiftningens
tillkomst och som innebär atl ett förbud inte bör göras mera vidsträckt än vad
som motsvaras av ett praktiskt behov".

Del kan diskuteras vad som är det praktiska behovet av att
straffskydda lakar-, landläkar- resp. veterinärtileln. I promemorian har
uppenbarligen del praktiska behovet begränsats till kriminalisering av inringning
av falska

Prop.
1980/81:106 35

telefonrecept. Emellertid kan skydd tänkas behövligt även
ur andra aspekter. Som exempel kan nämnas att det då och då lär inträffa att
personer iför sig vita "läkarrockar", tar sig in på sjukhus och
"undersöker" patienter under sken av att vara läkare. Sker sådant
utan ersättning synes förfarandet vara straffritt om det inte kan bedömas som
olaga intrång.

Om nu sådana aspekter skall lämnas åsido kan jag i
huvudsak förorda förslaget till lagreglering. På en punkt vill jag emellerfid
föreslå en ändring.

Enligt
förslaget krävs för straffbarhet att utlämnande av läkemedel har föranletts av
falskt telefonrecept. Enligt min mening är detla inle tillfredsställande, enär
ju då det av gärningsmannen önskade resultatet har uppnåtts. Milt förslag är
alltså att det för ansvar skall räcka att gärningsmannen har sökt föranleda alt
läkemedel utlämnas till honom.

Göta hovrätt

Den i promemorian redovisade omfattningen av telefonrecept
saml förekomsten av "falska" sådana får anses visa atl behov
föreligger att särskilt kriminalisera det i promemorian åsyftade förfarandet.

I promemorian har föreslagits att i 17 kap. 15 §
brottsbalken lillägges ett fjärde stycke, enhgt vilket förfarandet med
huvudsakligen s. k. falska telefonrecept under brottsbeteckningen föregivande av
ställning som läkare, tandläkare eller veterinär skulle kunna bestraffas. Utom
den falska förskrivning man i promemorian närmast tagil sikte på, nämligen av
läkemedel innehållande narkofika, skulle det straffbara förfarandet även kunna
avse andra receplbelagda läkemedel.

Under den föreslagna brottsbeteckningen är emellertid,
såsom även framförts i promemorian, språkligt sett att hänföra även många andra
fall än det åsyftade. Den falska uppgiften i telefon till apotekspersonal
skulle endast utgöra ett specialfall av dem som brottsbeteckningen omfatlar.
Lämpligheten av beteckningen kan redan av delta skäl ifrågasättas.

Enligt promemorian består del väsentliga i det straffvärda
förfarandet i att någon obehörigen utger sig som läkare, tandläkare eller
veterinär. Jämförelse sker därvid med det skydd för advokaltiteln som finns i
17 kap. 15 § 3 st brottsbalken. Med nämnda bestämmelse torde emellertid närmast
avses att skydda allmänheten mot att vilseledas om vederbörandes särskilda
kompetens alt mot ersättning lämna hjälp. Förhållandet är i huvudsak detsamma
i behörighelslagarna och den s. k. kvacksalverilagen. Förfarandet med falska
telefonrecept avser däremot icke huvudsakligen vilseledande av den allmänhet,
som kan behöva skyddas på i 17 kap. 15 § brottsbalken åsyftat sätt, utan går ut
på att gentemot apotekspersonal "bedraga" sig till främst narkotiska
läkemedel. Enligt hovrättens mening bör därför en kriminalisering snarast ta
sikte på förfarandet i sig, nämligen att någon, på vilket sätt det vara må, obehörigen
söker få ut receplbelagda läkemedel. Huruvida behov föreligger att även andra
läkemedel än de som innehåller narkotika omfattas av en sådan kriminalisering
bör dock övervägas ytterligare.

Hovrätten avstyrker därför förslaget att genom utvidgning
av 17 kap. 15 § brottsbalken straffbelägga det åsyftade förfarandet. Fortsatt
utredning synes dock böra ske, varvid främst bör övervägas- möjligheterna alt i
lämplig specialförfattning - exempelvis läkemedelsförordningen, narkotikaförordningen
eller narkotikastrafflagen - eller i särskild författning straffbelägga
förfarandet. Enär de största problemen torde röra narkotika och det finns

Prop. 1980/81:106 36

anledning befara all det är narkotikamissbrukare som
främst använder sig av metoden med s. k. falska telefonrecept, synes fängelse
böra ingå i straffskalan för att någon påtaglig preventiv effekt skall kunna
nås.

Stockholms dngsrätl, Göteborgs tingsrätt,
rikspolisstyrelsen och kriminalvårdsstyrelsen lämnar förslaget utan
erinringar.

BRÅ

BRÅ delar den uppfattning som kommer till uttryck i
promemorian att sådana förfaranden är straffvärda och att garantier därför
behövs för att de skall kunna beivras straffrättsligt.

Som framhålles i promemorian är det i dag oklart om det
angivna förfarandet är straffbart. Lagförslaget grundar sig på dels två
frikännande domar i Svea hovrätt, varav det endasi i en uttryckligen prövats om
anstiftan lill osant intygande förelegal, dels beslut av riksåklagaren atl inte
fullfölja talan i de aktuella fallen. I promemorian framhålls att RÅs
ställningslagande gör att man i praklien inte kan räkna med någon beivran av de
aktuella förfarandena. Å andra sidan förehgger fällande domar i hovrätt för
såväl förfalskning som osant intygande och anstiftan därtill och i doktrinen
har också ansetts att straffbarhet torde föreligga. Något vägledande avgörande
från Högsta Domstolen finns inle.

Det oklara rättsläget är av betydelse för bedömningen av
lagförslaget. Om nämligen förfarandet är straffbart redan enligt nu gällande
lagstiftning är den föreslagna lagsliftningen onödig. Följer man i detta fall
vad i promemorian anförts om konkurrens (s. 46) skulle följden bli att man i BrB
fick en bestämmelse som i princip aldrig skulle bli tillämplig. Det är därför
här nödvändigt att något närmare gå in på frågan om förfarandets straffbarhet
enligt gällande rätt. Från den möjligheten att förfarandet skulle utgöra
förfalskning från den telefonerades sida, såsom hävdats av Löfmarck och i ett
av de i promemorian refererade hovrättsfallen, bortses emellertid. Ståndpunkten
är kraffigt kritiserad men även om den är rikfig så rubbar det inte
förutsättningarna för BRÅs kritik av det föreliggande lagförslaget. Vad som
behandlas är därför endast frågan om anstiftan till osant intygande är
förhanden.

Del bör i sammanhanget först konstateras att såväl Svea
hovrätts dom av den 22 februari 1977 (nr DB 40) som RÅs skrivelse till
överåklagaren innefattar den ståndpunkten att intelefonerande av
"falskt" telefonrecept kan vara anstiftan lill osant intygande.
Hovrättens dom innefattar atl så skulle vara fallet när kontrollåtgärd
företagits och antecknats. Riksåklagaren synes snarast gå ett steg längre och
mena att (åtminstone vid narkotiska preparat) straffbarhet skulle kunna
föreligga redan när farmaceuten funnit identilitskontroll obehövlig.
Grundläggande för gränsdragningen synes varit i vad mån farmaceutens intygande
endast avser atl viss person uppgivande sig vara viss läkare intelefonerat
receptet eller om därjämte intygas att den uppringande personen var den uppgivne
läkaren. Det senare skulle vara fallet, och osant intygande således föreligga,
om kontrollåtgärd vidtagits (eller kontroll av någon anledning befunnits
obehövlig). Denna ståndpunkt stämmer i själva verkel väl överens med den
uppfattning som framförs i brottsbalkskommentaren (KBrB II, 4:e uppl. s. 85). När där hävdas
att objektivt sett osant intygande från farmaceutens sida föreligger så är del
på den grunden att "på apoteket sker vid behov viss kontroll"
av den

Prop. 1980/81:106 37

telefonerandes identitet. (Jfr även vad som sägs aa s. 85
angående telegram.) Den skillnad som föreligger synes endast vara att man i
kommentaren menar att för telefonrecepl genomgående förutsattes en kontrollnivå
som är tillräcklig för att osant intygande skall anses vara förhanden.

Vad angår Jareborg (Begrepp och brottsbeskrivning, s. 259
not 15) synes han mena att oavsett vad som bestyrkes (intygas) i urkunden så är
uppgiften osann. Ansvar för anstiftan till osant intygande skulle således kunna
komma i fråga oberoende om någon kontrollåtgärd vidtagits eller bort vidtagas.
Denna uppfattning torde innebära att ansvar för ansfiftan skulle kunna ifrågakomma
även vid exempelvis lelegrambeslällningar och anteckningar i hotellsgäslförleckning
(a m KBrB II,
4:e uppl. s. 85 och
202). Avgörande för gärningsmannens ansvar i dessa fall skulle således endasi
vara om uppsåt förelegat (inkl. i förhållande fill fara i bevishänseende). I
praktiken skulle dock detta i vad gäller ansvar för gärningsmannaskap, inte
innebära någon skillnad mot den uppfattning som företräds i kommentaren. Även
där hävdas nämligen t. ex. att hotellvärd och hotellbetjäning inte torde undgå
ansvar om de uppsåtligen lämnar oriklig uppgift i gästförteckning (a a s. 202,
jfr även Löfmarck, Förfalskningsbrotten m. m., 1979 s. 38). Grunden för detta
torde vara att intygandet avser inte endast att någon person sagt sig ha det
angivna namnet utan också att denna uppgift inte är veterligen oriktig.

Enligt BRÅs uppfattning synes det, även om man inte går på
Jareborgs mer långtgående uppfattning, troligt att nuvarande rätt generellt
lämnar utrymme för ansvar för anstiftan lill osant intygande vid falska
telefonrecept. Läkemedelshanteringen är en i lagar och författningar samt genom
myndighetsfillsyn noggrannt reglerad och övervakad verksamhet.
Recept-förfarandet utgör en integrerad del i detta utvecklade kontrollsystem.
De som handhar receptförskrivningar och utlämnande av läkemedel måste anses ha
en generell skyldighet att övervaka att verksamheten sker i överensstämmelse
med föreskrifter på området. 120 § läkemedelsförordningen föreskrivs f. ö.
straffansvar för den som "åsidosätter nödig aktsamhet vid hanteringen av
läkemedel".

Mol bakgrund av vad som nu anförts anser sig inte BRÅ
kunna fillstyrka den föreslagna lagstiftningen.

Risken atl de aktuella förfarandena, om än straffbara,
inte kommer att beivras i praktiken gör dock att åtgärder kan vara påkallade. I
motsats till vad som anförs i promemorian anser BRÅ att ändringar skulle kunna
vidtas i läkemedelsförordningen i syfte att försäkra sig mot att falska
telefonrecept lämnas straffria. Förordningen tar visserligen, som sägs i
promemorian,' främst sikte på den yrkesmässiga läkemedelshanteringen. Detta
beror emellertid på atl man i förordningen förutsatt att endast yrkesmässig
hantering av läkemedel skall förekomma bortsett från fall av privat bruk av
lovligt åtkomna läkemedel. Straffbestämmelserna riktar sig dock mot envar. Vad
gäller införsel till riket hänvisas i förordningen till varusmugglingslagen (1960:418)
som ju inte på något sätt endast gäller yrkesmässiga förfaranden. Även förvärv
av smugglade läkemedel är straffbart enligt 6 § varusmugglingslagen. I övrigt
är dock olovligt anskaffande av läkemedel endast straffbelagt vid fillverkning.
Den som exempelvis köper olovligt fillverkade läkemedel kan därför inte
straffas innan han saluhållit dem. Även om inga kriminalpolifiska ölägenheter
verkar ha varit följden av denna ordning förefaller här föreligga vad som
närmast kan betecknas som en lucka i lagen. Denna lucka kan enkelt täppas till
genom att t. ex. fill handlingsformerna i 20 § 2 mom. punkten a)
läkemedelsförordningen foga ordet "förvärvar".

Prop. 1980/81:106 38

Därmed torde även falska telefonrecept falla under
regleringen. Att regleringen får förutsättas bli subsidiär till BrB behöver inle
innebära någon olägenhet även om de falska telefonrecepten anses innefatta
anstiftan till osant intygande. Regleringen skulle ju ha väsenlligt vidare
tillämpningsområde.

För det fall departementet trots vad som ovan anförts
finner sig böra föreslå en lösning av det slag som förordas i promemorian vill
BRÅ anföra elt par synpunkter på det framlagda lagförslaget.

Förslaget innebär atl fullbordanspunkten kommer atl vara
först vid den tidpunkt då läkemedlet utlämnas. Ur lagföringssynpunkt medför
detta uppenbara nackdelar. En förändrad brottskonslrukfion eller straffbarhet
på försöksstadiet bör övervägas.

Brotlsbeskrivningen lar endast sikte på den som
telefonerar in receptet. Den som hämtar ut läkemedlet, när det inte kan visas
vara samma person som ringt, torde ofta få förutsättas vara anstiftare. Uppger
denne emellertid att han blivit ombedd av "okänd" att hämta ut medlen
är gärningsmanna-ansvar och anstiftaransvar uteslutet och det förefaller
tveksamt om medhjälpsansvar kan anses föreligga. (Om osant intygande anses
föreligga kan den som hämtar ut läkemedlen i vart fall dömas för brukande av
falsk urkund då han "åberopar" receptet.) Brottskonstrukfionen bör
med hänsyn härtill förändras.

Socialstyrelsen

Som framgår av promemorian har socialstyrelsen i skrivelse
till justitiedepartementet 1978-08-23 hemställt att åtgärder vidtas för att
straffbelägga förfarandet med falska s. k. telefonrecept. Det nu framlagda
förslaget om ett tillägg i 15 § tillgodoser styrelsens framställda önskemål och
styrelsen ställer sig därför positiv till atl denna lagändring genomförs.
Styrelsen får med tillfredsställelse konstatera att den föreslagna ändringen
även bör träffa andra tänkbara fall då någon genom vilseledande föranleder att
läkemedel lämnas ut i strid mot gällande bestämmelser. Frågan om brottet även
bör straffbeläggas på försöksstadiet får tas upp till förnyad prövning om i
framtiden anledning härfill uppkommer.

Landstingsförbundet tillstyrker förslagen.

Sveriges läkarförbund

Läkarförbundet delar helt de principiella överväganden som
framförts i promemorian angående behovel av en uttrycklig straffbestämmelse för
obehöriga förfaranden med telefonrecept.

Däremot anser förbundet att författningsförslaget fått en
mindre lyckad teknisk utformning. Särskilt vill förbundet fästa uppmärksamheten
på ställningstagandet att försök till obehörig åtkomst av läkemedel genom intelefonering
av falskt recept ej behöver straffbeläggas.

Enligt förbundets uppfattning måste det vara mindre
vanligt att obehöriga förfaranden av delta slag upptäcks och beivras sedan
läkemedlet väl lämnats ut. Regelmässigt torde apotekspersonalens misstänksamhet
väckas och eventuellt polisingripande ske på försöksstadiet, nämligen när
läkemedlet skall avhämlas på apoteket. Det verkar skäligen opraktiskt alt
gärningsmannen i stort sett måste gripas i omedelbar anslutning till
utlämnandet av läkemedlet.

Prop. 1980/81:106 39

Läkarförbundet föreslår därför atl försök till föregivande
av ställning som läkare slraffbelägges, även om delta rimmar dåligt med
brottsrubriceringen. Detla är dock en följd av all förslaget på elt olyckligt
sätt infört etl rekvisit om effekt vid ett brott som betecknas som föregivande
av ställning.

Behov synes sålunda föreligga att straffbestämmelsen får
en annan utformning och placering om den skall täcka det förfarande man
egentligen avseratt kriminalisera, nämligen obehörig åtkomst av läkemedel.
Förbundet anser det emellertid tillräckligt om förfarandet straffbeläggs även
på försöksstadiet.

Svenska läkaresällskapet

Såvitt Sällskapet kan bedöma är det i promemorian föreslagna
tillägget lill BrB:s 17 kap. 15 § och de härav följande korrigeringarna i
övriga berörda lagar väl ägnade alt skapa klarhet i denna omtvistade
rättsfråga.

På en punkt vill emellertid Sällskapet anföra en avvikande
mening. I promemorian hävdas all brottet inte bör straffbeläggas på
försöksstadiet och att en förutsätlning för alt ansvar skall kunna ådömas
därmed blir att läkemedlet verkligen har lämnats ut. Enligt Sällskapets
uppfattning bör själva handlingen, alltså den falska inringningen, kriminaliseras.
Fältet lämnas eljest fritt för narkomaner och deras medhjälpare att försöka få
ut läkemedel. I de berörda kretsarna kommer det snabbt att sprida sig att man
fortfarande riskfritt kan ringa in recept och falskeligen uppge sig som läkare.
Sällskapet kan föreställa sig bevissvårigheterna om endasi fullbordad gärning
blir straffbelagd. Är gärningen fullbordad i och med att bedragaren eller
dennes ombud på apoteket begär läkemedlet utlämnat? Räcker del att
förpackningen lämnats över disk? Eller krävs måhända att mottagaren med sin
apotekspåse skall ha lämnat lokalen? Endasi genom alt straffbelägga försök
synes bestämmelsen bli effektiv. Som lagförslaget utformats är det endast
utbekommandet av läkemedlet ifråga som straffbeläggs, inte det förhållandel atl
vederbörande falskeligen utgivit sig för att vara läkare. Det framgår inte
heller hur handlingen skall bedömas om avhämtningen sker genom ombud. 1 fråga
om advokater gäller att om någon obehörigen giver sig ut för advokat, dömes han
till böter. Detsamma borde gälla personer som ger sig ut för att vara läkare i
syfte alt på obehörigt sätt få fillgång till läkemedel. Bestämmelsen rörande
advokater har i första hand fillkommit som ett skydd för advokattiteln. Det
synes Läkaresällskapet väl så ohederligt att någon i nämnda syfte utger sig för
att vara läkare.

Sällskapet fäster stor vikt vid denna fråga. Det är infe
minst ur förebyggande syfte väsentligt att det av lagen klart framgår atl även
försök till att på bedrägligt sätt komma över läkemedel är brottsligt och
bestraffas.

Sveriges tandläkarförbund

Inledningsvis vill Sveriges Tandläkarförbund understryka
de stora prakfiska fördelar som är förenade med möjligheten alt intelefonera
recept.

Såväl ur receptulfärdarens som patientens synpunkt är
möjligheten i många fall närmast oersättlig. Tandläkarförbundet har därför som
grundinställning att den omständigheten alt obehöriga personer intelefonerar
falska telefonrecepl, under inga förhållanden får inskränka den befintliga
möjligheten för behöriga receptutfärdare att ringa in recept.

Med hänsyn till atl mängden falska telefonrecept tenderat
öka under de senaste åren, är det emellertid nödvändigt att krafttag tages mot
detta

Prop.
1980/81:106 40

obehöriga förfarande. I likhet med promemorieförfattaren
anser Sveriges Tandläkarförbund att konirollringning från apotekspersonalens
sida vid fall av intelefonering av narkolikapreparat o. d. är ett effektivt, om
än inte tillräckligt effektivt, sätt all förhindra det ifrågavarande obehöriga
förfaran-del. Eftersom arbetssituationen på apoteken inle möjliggör att konirollringning
alllid kan ske på sätt som anges i receptkungörelsen, måste reglerna för
kontrollringning kompletteras med andra åtgärder från samhällets sida,
exempelvis genom ett straffbeläggande av förfarandet.

Av promemorian framgår alt rättslägel, vad gäller det
straffbara i att intelefonera falskt recept, är ytterst oklart. Den juridiska
doktrinens företrädare strider sinsemellan om hur förfarandet ur
straffrättslig synpunkt skall bedömas och rättspraxis har under årens lopp
lämnat ett allt annat än enhetligt svar på hur förfarandet skall betraktas.
Sveriges Tandläkarförbund anser som följd därav dels att rättsläget snarast bör
klarläggas dels att detta bör ske genom att det ifrågavarande förvarandet
införes under uttrycklig straffbestämmelse. Tandläkarförbunden anser det
förslag till lösning som anges i promemorian väl motsvara del krav som kan
ställas på frågans reglering. Tandläkarförbundet tillstyrker därför
promemorieförslaget, att ett fjärde stycke skall införas under 17 kap. 15 BrB
med del i promemorian angivna textinnehållel. Till skillnad mot förslagel i
promemorian anser dock Sveriges Tandläkarförbund alt det obehöriga förfarandet
bör straffbeläggas redan på försöksstadiet. Skälet härför är, alt det slora
flertalet falska telefonrecept som i dag obehörigen inringes avser narkotiska
preparat av olika slag. Som en konsekvens av atl samhället under senare år
genomgående skärpt sin hållning mot alla former av narkotikabrott, bör
ifrågavarande förfarande inte behandlas alltför milt. Genom att straffbelägga
redan på försöksstadiet manifesterar samhället sin allvarliga inställning till
problemet.

Ett underlåtande att straffbelägga brottet på
försöksstadiet kan även få den olyckliga följden atl antalet försök atl intelefonera
falska recept ylterligare starkt ökar. I och med att försöket avslöjas blir
nämligen inte konsekvensen annan än atl receptet ej upprättas eller i vart fall
ej expedieras. Personen som gjort försöket löper däremot ingen som helst
personlig risk, utan kan omgående göra ett nytt försök. Detta kan inte enligt
Sveriges Tandläkarförbunds uppfattning vara tillfredsställande. Brottet bör därför
på de anförda grunderna straffbeläggas även på försöksstadiet, och detta även
om straffet för elt alltigenom fullbordat brott inte föranleder annat än böter
som påföljd.

Sveriges veterinärförbund lämnar förslaget utan
erinringar.

Sveriges farmaceutförbund

Förbundet finner det tillfredsställande att
justitiedepartementet utrett och samlat de rättsliga problemställningarna kring
falska telefonrecept. Med anledning av domen i Svea hovrätt 14 april 1978 har
behovet av åtgärder framstått som än mer angeläget och frågan har
uppmärksammats en hel del inom farmacevtkären. Förbundet ansluter sig helt till
de principiella överväganden, som görs i promemorian vad gäller behovel av en
uttrycklig straffbestämmelse för obehöriga förfaranden med telefonrecepl. Emellertid
har förbundet funnit atl förslaget fill författningstext inte på något
påtagligt sätt kommer att minska antalet försök att obehörigt komma ål
läkemedel via telefonrecepl, eftersom försök att utge sig som behörig
förskrivare vid

Prop. 1980/81:106 41

intelefonering av recept inle blir straffbart med mindre
än atl uppsåtet lyckas och läkemedlet utlämnats. Apotekens möjligheter alt i
efterhand upptäcka felaktigheten och därvid kunna styrka att viss person brutit
mot den föreslagna bestämmelsen är sannolikt mycket små. Inte heller finner
förbundet att lagförslaget kan tjäna något förstärkt preventivt syfte i
jämförelse med dagens läge.

Farmacevtförbundet vill för sin del föreslå att man ånyo
överväger möjligheten alt även straffbelägga försök till föregivande av
ställning som läkare, tandläkare eller veterinär. I de fortsatt övervägandena
bör också prövas möjligheten atl genom ett bättre idenliflkationssystem av
förskrivarna (exempelvis kodnummer som förnyas årligen) försvåra intelefonering
av falska telefonrecept.

Sveriges advokatsamfund har förklarat sig inte ha någon
erinran mot förslaget.

Sveriges domareförbund

Den föreslagna bestämmelsen avviker från övriga straffstadganden
i paragrafen genom att för straffbarhel krävs att gärningen lett fill visst resullal.
Om så skett bör gärningsmannen emellertid, om del är fråga om narkofika, i
stället regelmässigt åtalas för narkotikabrott. Enligt förbundets mening kan
del vara påkallat atl söka stävja ifrågavarande förfarande på ett tidigare
stadium. Detla skulle kunna ske om ansvar i slällel inträder för föregivande av
ställning som läkare etc, när någon handlar med uppsåt all läkemedel skall
utlämnas i strid mot vad därom är stadgat. Därigenom skulle även uppnås en
bättre överensstämmelse med bestämmelserna i samma paragraf om föregivande av
allmän ställning och av ställning som advokat.

Föreningen Sveriges statsåklagare

Föreningen tillstyrker även förslaget att i ett nytt
fjärde stycke i 17 kap. 15 § brottsbalken införes en straffbestämmelse för den
som genom att obehörigen ge sig ut för läkare, tandläkare eller veterinär
föranleder att läkemedel utlämnas till honom eller annan i strid mol vad därom
är stadgat. Emellertid bör förfarandet kunna straffas även om syftet att få ut
läkemedel ej uppnås. Den föreslagna bestämmelsens placering 17 kap. 15 §
brottsbalken framhäver alt det är gärningsmannens förfarande att falskeligen
utge sig för att vara behörig att ordinera läkemedel, som är straffvärt. Det
objektiva förhållandel att han lyckas därmed bör lika litet som i första och
tredje styckena i samma § vara avgörande för straffbarheten. Om försöket att få
en förskrivning till stånd lyckas lär svårigheterna att övertyga gärningsmannen
om brott oftast bli så stora att åtal ej kommer lill stånd. I de misslyckade
fallen kan ett avslöjande bli möjligt redan omedelbart i samband med försöket.
Icke effekten av men syftet med det falska föregivandet av ställning bör vara
avgörande för straffbarhel. Föreningen vill därför föreslå att bestämmelsen
utformas ungefär enligt följande.

"Den som i syfte atl läkemedel i strid mot vad därom
är stadgal skall utlämnas till honom eller annan obehörigen ger sig ut för läkare"
etc.

Enbart bötesstraff för del klientel som vanligen
förekommer i dessa sammanhang lär bli i stort sett verkningslöst. Föreningen
föreslår därför all i straffskalan ingår böter eller fängelse. Även för att
reella tvångsmedel skall

Prop. 1980/81:106 42

kunna användas till säkerställande av bevisning
bör fängelse ingå i straffskalan.

Föreningen Sveriges åklagare

Endast i en detalj har föreningen avvikande uppfattning.
Den gäller straffskalan för det nytillkomna brottet föregivande av ställning
som läkare, tandläkare eller veterinär. Enligt förslaget skall straffskalan endasi
innehålla böter. Emellertid kan den skalan i en i praktiken säkerligen
förekommande situation visa sig otillräcklig. Föreningen tänker då på det
fallet att den misstänkte förvarar de obehörigen åtkomna läkemedlen i sin
bostad och vägrar att godvilligt utlämna dem. Beslag erfordras å läkemedlen
dels för att säkra dem som bevisning och dels för att säkra ett förverkande
enligt bestämmelserna i BrB 36 kap. Den misstänkte bör ju inte få behålla
medlen. Den föreslagna straffskalan medger icke på grund av bestämmelse i RB
28:1 1 st. husrannsakan i bostaden. Straffskalan bör med hänsyn härtill
innefatta även fängelse.

Även ur en annan synpunkt borde straffskalan innefatta
fängelse. Upprepade återfall eller det ofillåtna förfarandets omfattning kan
motivera annan påföljd än böter, t. ex. skyddstillsyn. Skyddslillsyn kan dock
icke ifrågakomma så länge straffskalan endast omfattar böter.

Av anförda skäl föreslår föreningen att straffskalan för
föregivande av ställning som läkare, tandläkare och veterinär bestäms till
böter eller fängelse i högst sex månader. I övrigt tillstyrkes förslaget.

Apoteksbolaget

Ell ökande antal s. k. falska telefonrecepl har under de
senaste åren avslöjats på apoteken. Denna utveckling utgör ell mycket
obehagligt inslag i apotekspersonalens arbete och är störande på rutiner ägnade
att tillgodose säkerhetsmässiga krav från förskrivare och patienter.
Apoteksbolaget finner del därför tillfredsställande att justitiedepartementet
sammanställt och redovisat de rättsliga problemställningarna.

Bolaget
ansluter sig till departementspromemorians förslag med en uttrycklig
straffbestämmelse för den som för egen eller annans räkning kommer åt läkemedel
genom att per telefon obehörigen utge sig för läkare, tandläkare eller
veterinär. Della innebär således att endasi fullbordad handling kriminaliseras.
Som fullbordad handling bör, enligt bolagets mening, även betraktas att kunden
försöker hämta ut läkemedlet efter intelefoneringen. Bolaget vill samtidigt
framhålla att det hade varit önskvärt atl diskutera huruvida inle redan försök
till obehörigt föregivande som förskrivare också borde kriminaliseras. Denna
fråga torde emellertid kunna anstå till dess erfarenhet vunnits av detta första
steg i riktning mot straffbeläggning som förslaget innebär.

Prop.
1980/81:106 43

Utdrag

LAGRÅDET PROTOKOLL

vid sammanträde 1980-12-23

Närvarande: justitierådet Holmberg, regeringsrådet Hellner,
justitierådet Persson.

Enligt lagrådet den 15 december 1980 tillhandakommet
utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 4 december 1980 har regeringen
pä hemställan av statsrådet Winberg beslutat inhämta lagrådels yttrande över
förslag till

1.
lag om ändring
i lagen (1980:00) om ändring i brottsbalken,

2.
lag om ändring
i brottsbalken,

3. lag om ändring i lagen (1966:293)
om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall,

4. lag om ändring i lagen (1967:940)
angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda,

5.
lag om ändring
i smittskyddslagen (1968:239),

6.
lag om ändring
i läkemedelsförordningen (1962:701),

7.
lag om ändring
i narkotikastrafflagen (1968:64),

Förslagen
har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Anita Meyerson. Lagrådet
lämnar förslagen utan erinran.

Prop. 1980/81:106 44

Utdrag ur

JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1981-01-29

Närvarande: statsministern Fälidin, ordförande och
statsråden Ullsten, Bohman, Wikström. Friggebo, Mogård, Söder, Åsling,
Krönmark, Burenstam Linder, Johansson, Wirtén, Holm, Andersson, Boo, Winberg, Adelsohn.
Danell, Petri, Eliasson.

Föredragande: stalsrådel Winberg

Proposition om ändring i brottsbalken m. m.

Föredraganden anmäler lagrådels yttrande' över förslag lill

1.
lag om ändring
i lagen (1981:29) om ändring i brottsbalken,

2.
lag om ändring
i brottsbalken,

3.
lag om ändring
i lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall,

4.
lag orn ändring
i lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda,

5.
lag om ändring
i smitlskyddslagen (1968:239),

6.
lag om ändring
i läkemedelsförordningen (1962:701),

7. lag om ändring i narkotikastrafflagen (1968:64).

Föredraganden upplyser att lagrådet har lämnat lagförslagen utan erinran

och hemställer att regeringen, efter vissa redaktionella
ändringar, föreslår riksdagen atl anta förslagen.

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden
och beslutar alt genom proposition föreslå riksdagen all anta de förslag som
föredraganden har lagt fram.

' Beslut om lagrädsremiss fattat vid regeringssammanträde
den 4 december 1980

Prop. 1980/81:106 45

Innehållsförteckning

Proposition...................................................................... ...... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll .......................... ...... 1

Lagförslag.......................................................................

1 Lag om ändring i lagen (1980:00) om ändring i
brottsbalken .. 2

2.
Lag om ändring
i brottsbalken ................................. ...... 3

3.
Lag om ändring
i lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall 4

4.
Lag om ändring
i lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda 5

5.
Lag om ändring
i smitlskyddslagen (1968:239) ....... 6

6.
Lag om ändring
i läkemedelsförordningen (1962:701) 7

7.
Lag om ändring
i narkotikastrafflagen (1968:64)...... 8

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 29
januari 1981. [Q

1
Inledning ............................................................... 10

2
Främjande av
flykt.................................................... 11

2.1
Gällande
ordning i korthet ............................. ..... 11

2.2
Aktuella
ändringsförslag ................................ ..... 11

2.3
Närmare om
departementspromemorian ....... 12

2.4
Föredragandens
överväganden ..................... ..... 14

3 Falska
telefonrecepl.................................................. ..... 16

3.1
Gällande
ordning i korthet .............................. 16

3.2
Departementspromemorian
.......................... 17

3.3
Föredragandens
överväganden ...................... 19

4................................................................................ Förverkande
av narkotika saml förverkande och införsel av 21

injektionssprutor och kanyler .................................

4.1
Gällande
ordning i korthet ............................ ..... 21

4.2
Akluella
ändringsförslag ................................ ..... 22

4.3
Föredragandens
överväganden ...................... 23

5
Upprättade
lagförslag ............................................ 24

6
Hemställan ............................................................ 25

7
Beslut ...................................................................... 25

Bilagor

1 Bilaga De i departementspromemorian upptagna
lagförslagen 26

Lag om ändring i brottsbalken ............................... 26

Lag om ändring i lagen (1966:293) om beredande av sluten 27

psykiatrisk vård i vissa fall .....................................

Lag om ändring i lagen (1967:940) angående omsorger om visss 27

psykiskt utvecklingsstörda .....................................

Lag om ändring i smitlskyddslagen (1968:239) ....... 28

Prop.
1980/81:106 46

2 Bilaga Sammanställning av remissyttranden över
promemorian

(Ds Ju 1980:1) med förslag till vissa ändringar
i 17 kap. 29

brottsbalken.............................................................

Utdrag ur lagrådets protokoll den 23 december 1980.....
43

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 29
januari

1981...............................................................................
44