Prop. 1980/81:114

Prop. 1980/81:114 Regeringens proposition

1980/81:114

om
säkerhetskontroll vid domstolsförhandlingar;

beslutad
den 12 februari 1981.

Regeringen föreslår
riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag av
regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På
regeringens vägnar THORBJÖRN FÄLLDIN

Propositionens
huvudsakliga innehåll

HÅKAN
WINBERG

I
propositionen föreslås en lag om säkerhetskontroll vid domstolsförhandlingar.
Säkerhetskontroll skall enligt den nya lagen få ske, om det till följd av särskilda
omständigheter finns risk för att brott som innebär allvarlig fara för någons
liv, hälsa eller frihet eller för omfattande förstörelse av egendom kommer att
begås i samband med en domstolsförhandling. Kontrollen sker i form av
kroppsvisitation och undersökning av väskor m.m. och omfattar åhörare och andra
som skall närvara vid förhandlingen. Undantagna är dock rättens ledamöter,
andra som är närvarande på grund av utövning av allmän tjänst och advokater.
Även andra personer kan undantas. Det är domstolen som beslutar om
säkerhetskontroll medan genomförandet av denna ankommer på polisen. Den nya
lagen omfattar alla slags domstolsförhandlingar men torde få sin största
betydelse för brottmålsförhandlingar.

Den
nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 juli 1981.

1
Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 114

Prop. 1980/81:114 2

1 Förslag till

Lag om säkerhetskontroll vid domstolsförhandlingar

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Säkerhetskontroll enligt denna
lag får äga rum, om det till följd av särskilda omständigheter finns risk för
att det i samband med en domstolsförhandling kan komma att förövas brott som
innebär en allvarlig fara för någons liv, hälsa eller frihet eller för
omfattande förstörelse av egendom.

2 § Beslut om säkerhetskontroll
meddelas av domstolen efter samråd med polismyndigheten och, i brottmål,
åklagaren. När fråga om säkerhetskontroll skall prövas före förhandlingen,
fattas domstolens beslut av den tillämnade ordföranden vid förhandlingen.

3 § Säkerhetskontroll omfattar
åhörare och dem som har kallats att närvara vid förhandlingen. Kontrollen avser
dock inte rättens ledamöter och andra som skall närvara vid förhandlingen på
grund av utövning av allmän tjänst och inte heller advokater. Domstolen får, om
särskilda skäl talar för det, undanta andra personer från kontrollen.

4 § Säkerhetskontroll skall utföras
av polisman efter närmare anvisningar av polismyndigheten.

5 § Vid säkerhetskontroll skall vapen
och andra föremål som är ägnade att komma till användning vid brott som avses i
1 § eftersökas. För detta ändamål får kroppsvisitation äga rum. Väskor och
andra föremål som medförs till eller påträffas i rättssalen eller lokaler som
hör till denna får undersökas.

6 § Den som inte underkastar sig
föreskriven säkerhetskontroll skall vägras tillträde till förhandlingen.

Om någon annan än en åhörare vägrar att underkasta sig
säkerhetskontroll, skall detta omedelbart anmälas till domstolen. Domstolen
skall då avgöra om den som har vägrat att underkasta sig säkerhetskontroll
skall undantas från denna. Får den som vägrar att underkasta sig säkerhetskontroll
hämtas till domstolen, om han uteblir, får domstolen förordna att han trots sin
vägran skall undergå säkerhetskontroll.

Den som inte tillåter undersökning av väska eller annat
föremål skall, om det inte kan anses olämpligt, beredas tillfälle att lämna
föremålet till förvaring. Lämnas föremålet till förvaring, får tillträde inte
vägras.

7 § Påträffas vid säkerhetskontroll något sådant
föremål som avses i 5 § och

tas det inte i beslag enligt bestämmelserna i rättegångsbalken, skall den hos

Prop.
1980/81:114 3

vilken
föremålet påträffas uppmanas att lämna det ifrån sig för förvaring. Är
innehavaren till ett påträffat föremål okänd, får det omhändertas.

Den
som inte efterkommer uppmaningen får avlägsnas från domstolslokalen, om ej
annat följer av tredje stycket.

Om
någon annan än en åhörare inte efterkommer en uppmaning som avses i första
stycket, skall detta omedelbart anmälas till domstolen. Domstolen skall då
avgöra om den som har vägrat att lämna föremålet ifrån sig skall få tillträde
utan att lämna det ifrån sig. Får den som vägrat att lämna ifrån sig föremålet
hämtas till domstolen, om han uteblir, får domstolen förordna att föremålet
trots hans vägran skall omhändertas för förvaring.

8 § Föremål som har lämnats till förvaring eller omhändertagits enligt
denna lag skall förvaras på betryggande sätt. Om det begärs, skall bevis om att
ett föremål har lämnats till förvaring eller omhändertagits utfärdas. Föremålet
skall återlämnas till den som har lämnat det till förvaring eller från vilken
det omhändertagits när denne lämnar rättssalen eller lokaler som hör till
denna.

9 § Kroppsvisitation som är av mera väsentlig omfattning skall
verkställas i enskilt rum och om möjligt i vittnes närvaro. Kroppsvisitation av
kvinna får verkställas eller bevittnas endast av kvinna, om undersökningen inte
sker genom elektrisk metalldetektor.

10 §
Domstolens beslut enligt denna lag får inte överklagas.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1981.

2
Förslag till

Lag
om ändring i rättegångsbalken

Härigenom
föreskrivs att 5 kap. 9 § rättegångsbalken skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

5
kap. 9§'

Det
ankommer på rättens ordförande att upprätthålla ordningen vid rättens
sammanträden och att meddela de föreskrifter som behövs. Han får utvisa den som
stör förhandlingen eller på annat sätt uppträder otillbörligt. Han får också
begränsa antalet åhörare i rättssalen för att undvika trängsel.

iSenaste
lydelse 1980:262.

Prop.
1980/81:114 4

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

Rätten
får förbjuda att annan tar upp förhör på fonetisk väg, om det kan antas att
upptagningen så besvärar den som hörs att det blir till men för utredningen.
Fotografi får inte tas i rättssalen.

Om
någon som har utvisats tränger sig in i rättssalen eller om någon i övrigt inte
lyder en tillsägelse som har meddelats för att upprätthålla ordningen får
rätten förordna att han omedelbart skall tas i häkte och kvarhållas där så
länge sammanträdet varar, dock inte längre än tre dagar.

Om
säkerhetskontroll vid domstolsförhandlingar finns särskilda föreskrifter.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli I98I.

3
Förslag till

Lag om ändring i lagen
(1973:188) om arrendenämnder och hyresnämnder

Härigenom
föreskrivs att 27 § lagen (1973:188) om arrendenämnder och hyresnämnder' skall
ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

27
§2 Bestämmelserna i 5 kap. rättegångsbalken om offentlighet och ordning vid
domstol äger motsvarande tillämpning vid nämnd. Expert som avses i 5 § andra
stycket denna lag får närvara vid hyresnämndens överläggning till beslut.

Bestämmelserna
i lagen (1981:000) om säkerhetskontroll vid domstolsförhandlingar får
tillämpas vid nämnd.

Denna
lag träder i kraft den 1 juh 1981.

'Lagen
omtryckt 1980:97. Senaste lydelse 1980:215.

Prop.
1980/81:114 5

4
Förslag till

Lag
om ändring i lagen (1976:839) om statens va-nämnd

Härigenom
föreskrivs att 17 § lagen (1976:839) om statens va-nämnd skall ha nedan angivna
lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

17 §

Vid nämndens sammanträden och vid besiktning föres protokoll.

Bestämmelserna i 5 kap. rätte- Bestämmelserna i 5 kap. rätte-

gångsbalken om
offentlighet vid gångsbalken om offentlighet vid

domstol gäller i tillämpliga delar. domstol och i lagen (1981:000) om

säkerhetskontroll vid
domstolsförhandlingar gäller i tillämpliga delar. Nämnden är berättigad att
för sina sammanträden förfoga över behövliga lokaler i domstolsbyggnad eller
annan allmän byggnad, som ej är för tillfället upptagen för sitt huvudsakliga
ändamål eller utgöres av gudstjänstlokal. Uppkommer särskilda kostnader skall
de ersättas.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1981.

Prop. 1980/81:114 t

Utdrag

JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1981-01-15

Närvarande: statsministern Fälidin, ordförande, och
statsråden Ullsten, Bohman, Wikström, Friggebo, Mogård, Dahlgren, Åsling,
Söder, Krönmark, Johansson, Wirtén, Holm, Andersson, Boo, Winberg, Adelsohn,
Danell, Petri, Eliasson

Föredragande: statsrådet Winberg

Lagrådsremiss om säkerhetskontroll vid
domstolsförhandlingar

1 Inledning

I skrivelse till regeringen den 6 maj 1976 påpekade
justitieombudsmannen (JO) att det inte finns någon laghg reglering av
möjligheterna att företa kontroll för att förebygga brott och för att förhindra
att ordning och säkerhet störs i samband med en domstolsförhandling. Enligt JO
var det angeläget att denna brist undanröjdes. Till sin skrivelse fogade JO
sitt beslut i två ärenden där frågan om lagligheten av kontrollåtgärder i
samband med domstolsförhandling hade uppkommit.

Även konstitutionsutskottet har vid sin behandling av
förslaget till ny regeringsform uppmärksammat bristen på lagreglering.
Utskottet förutsatte därvid att regeringen tog de lagstiftningsinitiativ som
var påkallade. Vad utskottet uttalade godtogs av riksdagen (KU 1975/76:56 och
rskr 414).

Regeringen gav år 1977 domstolsverket i uppdrag att utreda
frågan om kontroll- och säkerhetsåtgärder för att skydda allmän ordning och
säkerhet vid domstolsförhandling samt att lägga fram förslag till
författningsmässig reglering. Verket redovisade i mars 1980 uppdraget i en
promemoria med förslag till lagstiftning om säkerhetskontroll vid
domstolsförhandling. Promemorian bör fogas till protokollet i detta ärende som
bilaga 1.

Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över
remissinstanserna och en sammanställning av remissyttrandena bör fogas till
protokollet som bilaga 2.

Prop. 1980/81:114 7

2
Allmän motivering 2.1 Allmänna överväganden

Ett
kännetecknande drag i senare års brottsutveckling är ökningen av den grova
brottsligheten. Ofta är denna organiserad och har internationell anknytning.
Brottslighet av den typen utmärks av en höggradig hänsynslöshet och
likgiltighet för människors liv och hälsa. Inte sällan är stora ekonomiska
intressen involverade, t.ex. vid de grova narkotikabrotten. De inblandade
riskerar för det mesta långvariga fängelsestraff.

Man
måste därför numera allvarligt räkna med risken för våldsaktioner, t.ex. vid
fritagningsförsök, i samband med vissa domstolsförhandlingar. Det har sålunda
kunnat konstateras att det i anslutning till vissa former av tyngre
kriminalitet har vuxit fram fristående organisationer med uppgift att mot
ersättning frita eller på annat sätt bistå brottslingar.

I
ett fall för något år sedan lyckades några pistolbeväpnade män i samband med en
häktningsförhandling att med våld frita en person som var misstänkt för
bankrån. Flera personer skadades. Helt nyligen företogs efter hot om våld en
fritagning av en häktad tilltalad i samband med en hovrättsförhandling.

Mot
den bakgrunden har det i flera fall förekommit att det som villkor för
tillträde till förhandling i grova brottmål har krävts att åhörare och andra
personer som skall närvara vid förhandlingen underkastas kroppsvisitation. I
vissa fall har även identitetskontroll förekommit. Kontrollåtgärderna har
verkställts av polisen.

Om
risken för våld i samband med en domstolsförhandling är så konkret att
misstanke om brott eller förberedelse till brott kan riktas mot en viss person,
finns möjlighet till ingripande med tillämpning av bestämmelserna i
rättegångsbalken (RB) om straffprocessuella tvångsmedel, t.ex. kroppsvisitation
enHgt 28 kap. Det torde emellertid vara sällsynt att den som önskar bevista en
rättegång eller är kallad till en sådan kan misstänkas för brott som har
samband med förhandlingen. Inte sällan får kriminalvårds- och polispersonal
tips om att t.ex. en fritagning förbereds men det är i regel svårt att spåra
vilka som Ugger bakom planerna.

Som
JO har påpekat finns emellertid inte f.n. några bestämmelser som direkt tar
sikte på möjligheten att företa en kontroll innefattande bl.a. kroppsvisitation
av åhörare eller medverkande vid en förhandling. Ett visst stöd för åtgärder av
detta slag kan hämtas i 5 kap. 9 § RB, som ålägger rättens ordförande
skyldighet att upprätthålla ordning vid rättens sammanträden och att utfärda
därför nödvändiga föreskrifter. Det är emellertid tveksamt om detta lagrum
innefattar befogenhet för domstolen att meddela ett generellt förordnande om
kroppsvisitation och avvisning av dem som vägrar att underkasta sig
visitationen. När polisen i vissa fall har företagit kroppsvisitation m.m. i
samband med domstolsförhandling torde det lagliga

Prop.
1980/81:114 8

stödet härför ha hämtats i 2 § polisinstruktionen
(1972:511). Enligt denna paragraf är pohsen skyldig att vidta åtgärd till
förebyggande av brott och till förhindrande av störning av allmän ordning och
säkerhet. Det kan emellertid ifrågasättas om ens polisinstruktionen innefattar
tillräckligt stöd för generella åtgärder av nu nämnt slag.

Domstolsverket har i sin tidigare nämnda promemoria -
efter mönster av lagen (1970:926) om särskild kontroll på flygplats -
föreslagit att möjligheten att förordna om säkerhetskontroll i samband med
domstolsförhandlingar uttryckligen regleras. Sådan kontroll skall enligt
förslaget få äga rum om det till följd av särskilda omständigheter finns risk
för att brott som utgör allvarlig fara för säkerheten kan komma att förövas i
samband med förhandlingen. Säkerhetskontrollen skall i första hand omfatta
åhörare men får vid särskilda skäl utvidgas att gälla andra än åhörare. Vid
kontrollen skall kroppsvisitation få äga rum för att eftersöka vapen eller
andra fariiga föremål. Vidare skall väskor m.m. få undersökas. Om en åhörare
vägrar att underkasta sig kontroll skall han vägras tillträde till
förhandlingen. Enligt förslaget skall möjligheten till säkerhetskontroll finnas
vid förhandlingar vid alla slags domstolar.

Domstolsverkets
förslag har över lag mottagits positivt av remissinstanserna.Endast Sveriges
Radio avstyrker att en lagstiftning om säkerhetskontroll genomförs. Sveriges
Radio anser inte att det har förebragts tillräckligt starka skäl för det
intrång i den grundlagsfästa informationsfriheten som förslaget innebär.
Sveriges Radio hänvisar till domstolsverkets bedömning att säkerhetskontroll
skulle bli aktuell endast i ett fåtal rättegångar per år. Enligt Sveriges Radio
är det ett reahstiskt alternativ att anpassa ett mindre antal rättegångslokaler
runt om i landet till speciella säkerhetskrav och där hålla de förhandlingar
som kräver skärpta säkerhetsåtgärder. Ett par remissinstanser som i och för sig
godtar förslaget betonar vikten av att lagstiftningen utformas så att inte det
i tryckfrihetsförordningen (TF) föreskrivna anonymitetsskyddet äventyras.

För egen
del får jag framhålla följande. Riskerna för våld i samband med
domstolsförhandlingar har ökat påtagligt under senare år, särskilt när det
gäller vissa grövre brottmål. Det är angeläget att man genom olika åtgärder
försöker minska riskerna och bereda åhörare och medverkande vid förhandlingen
ett tillfredsställande skydd mot våldshandlingar av olika slag.

Domstolsverkets förslag innebär att en domstol som villkor
för allmänhetens tillträde till en förhandling i vissa fall får föreskriva att
kroppsvisitation och undersökning av väskor m.m. äger rum. Detta får anses
innebära en inskränkning av den i 2 kap. 11 § regeringsformen (RF) inskrivna
principen om att en förhandling vid domstol skall vara offentlig.
Offentlighetsprincipen får enligt 2 kap. 12 § RF begränsas genom lag för att
tillgodose ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle. Begränsningen
får dock aldrig gå utöver vad som är nödvändigt eller utgöra ett hot mot den
fria åsiktsbildningen.

Prop. 1980/81:114 9

Inom ramen för en säkerhetskontroll skall som nämnts
kroppsvisitation kunna äga rum. I den mån säkerhetskontrollen avser slutna
förvaringsstäl-len, t.ex. låsta väskor, innefattar den också husrannsakan.
Härigenom aktualiseras det i 2 kap. 6 § RF föreskrivna skyddet för varje
medborgare mot kroppsvisitation, husrannsakan och liknande intrång. Även detta
skydd får begränsas genom lag. Härvid gäller de principer som anges i 2 kap. 12
§ RF.

Med hänsyn till de begränsningar av grundlagsskyddade
rättigheter som en säkerhetskontroll enligt domstolsverkets förslag torde
innebära, måste noga övervägas om möjligheten till en sådan kontroll ändå får
anses befogad. Vid den bedömningen är det i första hand av betydelse vilka
andra åtgärder som kan vidtas för att upprätthålla skyddet vid förhandlingar
där det finns en särskild risk för våldsaktioner (riskförhandlingar).

Domstolsverket har i promemorian lämnat en utförlig
redogörelse för de olika förebyggande åtgärder som kan komma i fråga för att
lösa säkerhetsfrågorna vid riskförhandlingar. Jag skall i det följande
redovisa de viktigaste förebyggande åtgärderna.

Bland dessa bör först uppmärksammas de olika möjligheter
som finns att disponera domstolsutrymmena så att största möjliga säkerhet
erhålls. För det ändamålet bör förhandlingssalen ligga så avskilt som möjligt.
Det bör vidare finnas flera ingångar till denna. Part som är berövad sin frihet
bör kunna föras till förhandlingen utan att allmänhetens utrymmen behöver
passeras. Förhandhngssalen bör inte ligga nära markplanet.

En annan åtgärd som kan vidtas för att minska
sabotagerisken och för att förbereda bevakningsåtgärder är att före en
riskförhandling genomsöka och se över vissa lokaler hos domstolen. Vidare kan
mer eller mindre omfattande bevakningsåtgärder av polisen behövas. När det
gäller bevakningen i domstolslokalerna är det viktigt att denna inte utförs sä
att allmänhetens faktiska tillträde till rättssalen försvåras och därmed
offentlighetsprincipen i • realiteten inskränks.

Det kan i sammanhanget nämnas att för Stockholms tingsrätt
projekteras en s.k. säkerhetssal som jämte omkringliggande utrymmen uppfyller
särskilda säkerhetskrav. Säkerhetssalen är avsedd för sådana mål som på grund
av sin omfattning, uppmärksamhet från massmedia och allmänheten eller särskilda
säkerhetskrav väsentligt avviker från normala rättegångar. Vid projekteringen
läggs särskild vikt vid att möjliggöra bevakning i rättssalen.
Inpasseringskontroll förutsätts kunna ske i därför avsedda utrymmen.
Säkerhetssalen kommer att placeras så i domstolskomplexet att största möjliga
skydd mot bl.a. sabotageförsök och väpnade angrepp skapas. I avvaktan på
utbyggnaden av en permanent säkerhetssal förbereder tingsrätten
iordningsställandet av en provisorisk säkerhetssal. Denna beräknas bli klar
under hösten 1981. Avsikten är att säkerhetssalen skall kunna disponeras även
av andra domstolar för omfattande mål som kräver särskilda säkerhetsåtgärder.

Prop.
1980/81:114 10

Som tidigare nämnts anser Sveriges Radio att
säkerhetsfrågorna vid riskförhandlingar bör lösas på det sättet att ett mindre
antal rättegångslokaler avsedda för sådana förhandlingar inrättas för hela
landet. Jag anser det emellertid främst av kostnadsskäl inte vara möjligt att
sådana lokaler inrättas i domstolar utanför Stockholm. Den av Sveriges Radio
föreslagna lösningen skulle vidare innebära att parter och övriga medverkande i
berörda rättegångar skulle kunna tvingas resa ibland långa sträckor till
förhandlingen.

Det är självfallet angeläget att man inom domstolsväsendet
överväger de möjligheter som finns att till måttliga kostnader öka säkerheten.
I rättssalen kan det t.ex. finnas överfallslarm eller telefon med vilken
domstolens ordförande kan komma i kontakt med andra tjänstemän inom domstolen.
Vidare bör säkerhetsfrågorna beaktas vid bl.a. placeringen av åhörarna i
rättssalen. Särskilda avspärrningsanordningar kan också bli aktuella.

En lösning av säkerhetsfrågorna som praktiseras på sina
håll är att riskförhandlingar hålls i t.ex. polishus. Ett par remissinstanser,
bl.a. Göteborgs tingsrätt, framhåller att detta i vissa fall kan vara ett
alternativ till särskilda kontrollåtgärder. Detta alternativ erbjuder onekligen
fördelar t.ex. i fråga om bevakningen och ger möjligheter att ordna en
betryggande transport av den misstänkte. De lokaler som står till förfogande i
polishus är emellertid ofta små och svårtillgängliga. Att riskförhandlingar
hålls i sådana lokaler innebär att allmänhetens möjligheter att bevista
rättegången rent faktiskt begränsas. Samtidigt har allmänheten ofta ett stort
intresse just av dessa mål. Möjligheten att utnyttja lokaler i polishus måste
därför utnyttjas restriktivt.

Det är tydligt att de åtgärder som jag nu har redogjort
för inte kan ge någon fullständig garanti mot våldshandlingar även om de
utnyttjas fullt ut. De är sålunda inte tillräckliga för att förhindra att
vapen, sprängladdningar och andra farliga föremål förs in i rättssalen.
Utsikterna att förhindra en våldshandling torde vara små sedan en beväpnad
gärningsman väl har kommit in. Enligt min mening är det uppenbart att risken
för väpnat våld kvarstår om inte, vid sidan av bevakning och andra förebyggande
åtgärder, en särskild kontroll vid inpasseringen till rättssalen kan anordnas.

För ett fritt och demokratiskt samhälle är det av
grundläggande betydelse att domstolarna kan verka fritt. Detta innebär bl.a.
att domstolarna i möjligaste mån måste skyddas mot angrepp eller andra
störningar som kan företas i syfte att söka påverka eller förhindra fortgången
av det rättsliga förfarandet. Staten har givetvis skyldighet att bereda
tjänstemän och allmänhet skydd till liv och hälsa. Det skulle vidare innebära
ett hot mot offentlighetsprincipen om allmänheten skulle dra sig för att
bevista domstolsförhandlingar av rädsla för att råka ut för våldshandlingar.

De intressen som en möjlighet till säkerhetskontroll
skulle komma att tjäna står enligt min mening i god överensstämmelse med de
villkor som

Prop.
1980/81:114 11

enligt RF gäller för inskränkningar i de där skyddade
rättigheterna. Det bör också framhållas att en säkerhetskontroll av det slag
som domstolsverket förordar är avsedd endast förde relativt sett fåtaliga
riskförhandlingarna. Jag förordar därför att frågan om säkerhetskontroll vid
domstolsförhandlingar nu blir föremål för lagstiftning. Det är emellertid
angeläget att lagstiftningen ges ett sådant innehåll att inskränkningarna inte
blir större än nödvändigt. Jag skall i det följande ta upp några allmänna
frågor angående omfattningen av en sådan reglering.

2.2 Lagstiftningens omfattning m.m.

Det är tydligt att antalet riskförhandlingar är störst när
det gäller brottmål. Domstolsverkets förslag om särskilda kontrollåtgärder
omfattar emellertid även andra domstolsförhandlingar, t.ex. i tvistemål vid
allmän domstol eller förhandlingar vid andra domstolar. Förslaget har i denna
del mött kritik från en del remissinstanser. Bl.a. har justitiekanslern,
kammarrätten i Göteborg och rättegångsutredningen ifrågasatt skyddsbehovet vid
andra förhandlingar än brottmålsförhandlingar. Från något håll har hävdats att det
i och för sig kan anföras skäl för att skydda säkerheten även vid utövandet av
annan offentlig verksamhet och vid förhandlingar av annat slag än domstolsförhandlingar,
t.ex. i kommunala församlingar.

För egen del vill jag framhålla att behovet av skydd för
annan offentlig verksamhet hittills inte har aktualiserats på samma sätt som
när det gäller domstolsförhandlingar. Frågan huruvida en möjlighet att förordna
om särskild inpasseringskontroll bör finnas även vid annan offentlig
verksamhet kan i alla händelser inte tas upp i detta sammanhang.

När det gäller domstolarnas verksamhet torde risken för
våldsaktioner vara mindre vid förhandlingar i tvistemål och i administrafiva
mål än i brottmål. Vid tvistemålsförhandlingar avhandlas emellertid ofta ämnen
som kan starkt engagera parter och andra inblandade. Jag tänker bl.a. på
familjerättsliga och äganderättsliga tvister. Var och en har i princip rätt att
bevista också sådana förhandlingar. Enligt min mening kan riskerna för
våldsaktioner i vart fall inte anses försumbara. Skulle alltså i något fall
t.ex. en tvistemålsförhandling kunna medföra risker för de inblandade eller
åhörare, finns det inte någon anledning att avstå från möjligheten att förordna
om säkerhetskontroll.

Jag förordar alltså att en ny lagstiftning om
säkerhetskontroll görs generellt tillämplig vid alla domstolsförhandlingar.
Säkerhetskontroll bör kunna äga rum även vid forhandlingar hos arrende- och
hyresnämnder samt statens va-nämnd.

Som jag tidigare har nämnt förekommer ibland identitetskontroll
i samband med riskförhandlingarna. Domstolsverket har utförligt redogjort för
de skäl som talar för och emot en identitetskontroll och har kommit till

Prop. 1980/81:114 12

den
slutsatsen att identitetskontroll kan undvaras som en särskild kontrollform.
Majoriteten av remissinstanserna delar verkets uppfattning i frågan. Några,
bl.a. rikspolisstyrelsen, förordar dock en möjlighet till identitetskontroll
vid sidan av övriga åtgärder.

För
min del kan jag ansluta mig till domstolsverkets och de flesta
remissinstansernas uppfattning. En identitetskontroll skulle enligt min mening
inte på ett effektivt sätt avvärja risken för våldshandlingar. Skulle en
identitetskontroll få någon nämnvärd praktisk betydelse, borde den förenas med
en registrering av namnen på dem som har fått tillträde till rättssalen. Med en
sådan ordning skulle emellertid kontrollen innebära en alltför långtgående
begränsning av det anonymitetsskydd som föreskrivs enligt TF. Min ståndpunkt är
alltså att identitetskontroll inte bör ingå i en säkerhetskontroll.

Rikspolisstyrelsen
har förordat att även kroppsbesiktning skall ingå i kontrollen och därvid pekat
på risken att t.ex. skjutvapen göms i håruppsättningar eller proteser. För min
del vill jag framhålla att det naturligtvis inte är möjligt att skapa ett
fullständigt skydd mot alla slags faror för våld i samband med
domstolsförhandlingen. Kroppsbesiktning kan innebära ett mycket långtgående
ingrepp i den personliga integriteten. Att generellt tillåta en sådan
undersökning anser jag inte kunna komma ifråga. Jag vill emellertid erinra om
att det finns goda möjligheter att spåra skjutvapen och andra metallföremål med
hjälp av elektriska metalldetekto-rer. Uppkommer därvid en konkret misstanke om
att någon bär på sig ett vapen som inte påträffats vid en kroppsvisitation,
torde ett mera långtgående ingripande ofta kunna ske med stöd av RB:s regler.
Av dessa skäl anser jag att en möjlighet till kroppsbesiktning kan avvaras i
den nu aktuella lagstiftningen.

Vid
remissbehandlingen har uppmärksammats de risker som en ordning med
kroppsvisitation och undersökning av väskor m.m. skulle kunna medföra för
tredje mans intresse av att annars sekretesskyddade uppgifter inte kommer ut.
Jag vill med anledning härav erinra om att tvångsmedelskommittén (Ju 1978:06)
har i uppdrag att göra en allmän avvägning mellan samhällets behov av
effektiva tvångsmedel å ena sidan och den enskildes intresse av skydd för sin
integritet och rättstrygghet å den andra. Kommitténs uppdrag omfattar reglerna
om tvångsmedel såväl i RB som i andra författningar. I detta arbete
aktualiseras reglerna om anonymitetsskydd. Tvångsmedelskommittén räknar med
att under år 1981 lägga fram förslag till en baslag rörande
tvångsmedelsanvändning. När kommitténs förslag föreligger bör slutlig ställning
kunna tas till frågan om en allmän reglering i ämnet bör beröra de tvångsmedel
som ingår i en säkerhetskontroll.

Jag
vill också understryka att syftet med säkerhetskontrollen är att förhindra
våldshandlingar i rättssalen och i anslutande lokaler. Kontrollen

Prop. 1980/81:114 13

bör alltså endast gå ut på att efterforska vapen och andra
farliga föremål. Någon granskning av handlingar behövs inte. Risken för intrång
i anonymitetsintresset och andra skyddade intressen i samband med
kroppsvisitation och undersökning av väskor m.m. måste därför bedömas som
ringa.

Vid en säkerhetskontroll kan påträffas föremål eller
handlingar som tyder på att den undersökte eller annan person har gjort sig
skyldig till eller planerar brott av annat slag än det som kontrollen avser att
förhindra. Som exempel kan nämnas att narkotika eller förfalskade sedlar
anträffas vid kontrollen. Problemet med denna s.k. överskottsinformation har
uppmärksammats på senare tid. Jag kan här hänvisa till de uttalanden som har
gjorts i prop. 1975/76:202 med förslag till nya regler om telefonavlyssning vid
förundersökning i brottmål m.m. Frågan i vad mån överskottsinformation får
utnyttjas'utreds f.n. av tvångsmedelskommittén.

Enligt domstolsverket utgör överskottsinformationen ett
obetydligt problem vid säkerhetskontroll i jämförelse med vissa andra
tvångsmedel, t.ex. telefonavlyssning. Man bör därför i avvaktan på resultatet
av tvångsmedelskommitténs utredning följa de vägledande uttalanden som gjordes
bl.a. av lagrådet i nyssnämnda lagstiftningsärende.

Av de remissinstanser som har tagit upp frågan om
överskottsinformation instämmer flertalet, bl.a. tvångsmedelskommittén, i
domstolsverkets bedömningar. Även jag ansluter mig till dessa. Det finns alltså
inte någon anledning att som föreslagits från något håll under
remissbehandlingen vänta med genomförandet av en säkerhetskontroll i avvaktan
på att frågan om överskottsinformation får sin slutgiltiga lösning.

Domstolsverket har föreslagit att lagstiftningen om
säkerhetskontroll tas upp i en särskild lag. Nästan alla remissinstanser godtar
denna lösning. Även jag biträder förslaget.

Frågan om kontrollåtgärder vid domstolsförhandling kan ses
som en del av den större frågan om poHsens befogenheter att vidta
tvångsåtgärder i brottsförebyggande syfte. Som har framhållits i prop.
1980/81:13 bör sistnämnda fråga regleras i en särskild polislag.
Rikspolisstyrelsen har förordat att reglerna om säkerhetskontroll nu endast får
en provisorisk karaktär för att senare tas in i en polislag. Jag vill med
anledning härav framhålla att den avsedda möjligheten till säkerhetskontroll
vid domstolsförhandling skiljer sig från de tvångsbefogenheter polisen i övrigt
har för att förebygga brott genom att den utgör ett intrång i principen om
offentlighet vid domstolsförhandling. Avgörandet av frågan när en
säkerhetskontroll skall ske bör vidare, som jag återkommer till i det följande,
förbehållas domstolen. Frågan om säkerhetskontroll bör därför inte regleras i
den kommande polislagen.

Prop.
1980/81:114 14

2.3 Förutsättningar för säkerhetskontroll

EnHgt domstolsverkets förslag förutsätter
säkerhetskontroll att det till följd av särskilda omständigheter finns risk för
att brott som utgör allvarlig fara för säkerheten kan komma att förövas i
samband med en domstolsförhandling.

Remissinstanserna har i allmänhet godtagit de föreslagna
förutsättningarna. Flera remissinstanser anser dock att förutsättningarna bör
vara mera preciserade. Bl.a. justitiekanslern och rättegångsutredningen anser
att det bör krävas att risken för brott är kvalificerad. Brottsförebyggande
rådet förordar att möjlighet till säkerhetskontroll skall finnas endast vid
risk för säkerheten till liv eller hälsa medan yttrandefrihetsutredningen anser
att möjlighet till kontroll bör finnas vid brott som innebär fara för någons
liv, hälsa eller frihet eller för omfattande förstörelse av egendom.

För egen del vill jag framhålla att det grundläggande
syftet med den tilltänkta säkerhetskontrollen är att bereda skydd mot
våldshandlingar i samband med domstolsförhandlingar och därigenom också
säkerställa domstolsförfarandets behöriga fortgång. Detta bör komma till direkt
uttryck i lagtexten. Enligt min mening bör anges att risken skall gälla brott
som innebär en allvarlig fara för någons liv, hälsa eller frihet eller för
omfattande förstörelse av egendom. Detta torde i sak överensstämma med
domstolsverkets förslag.

Vad beträffar graden av sannolikhet för att brott av
angivet slag skall komma att begås har jag med tanke på de grundlagsskyddade
intressen som berörs förståelse för synpunkten att det skall krävas mer än en
okvalificerad risk för brott. Säkerhetskontroll bör komma i fråga endast när
andra skyddsmöjligheter bedöms som otillräckliga. Jag vill emellertid framhålla
att de brott som avses är av allvarligt slag. Det ligger i sakens natur att det
är svårt att i de speciella situationer där särskild kontroll kan övervägas
avgöra hur stor risken för brott kan anses vara. Att i lagtext söka precisera
graden av sannolikhet torde i alla händelser knappast vara lämpligt. Jag anser
därför att domstolsverkets förslag bör godtas.

2.4 Personkretsen

Domstolsverket föreslår att säkerhetskontrollen skall
omfatta alla åhörare vid domstolsförhandlingar. Om det finns särskilda skäl
skall domstolen få förordna att även andra som skall närvara vid förhandlingen
skall underkasta sig kontroll. Domstolsverket diskuterar frågan om inte lagen
bör göra ett generellt undantag för vissa medverkande, såsom rättens ledamöter,
åklagare och offentliga försvarare. Enligt verket är det emellertid svårt att
precisera den krets som skulle vara undantagen. Domstolen bör dock i beslut om
säkerhetskontroll som skall omfatta andra än åhörare regelmässigt

Prop.
1980/81:114 15

undanta dem som är verksamma vid förhandlingen i det
allmännas tjänst samt advokater.

Meningarna är delade bland remissinstanserna i frågan om
vilka som skall omfattas av säkerhetskontrollen. Även om majoriteten godtar
domstolsverkets förslag finns det flera remissinstanser som har invändningar.
Några av de kritiska instanserna, bl.a. justitiekanslern och kammarrätten i
Göteborg, anser att lagen bör utesluta rättens ledamöter och andra som i
tjänsten inställer sig till förhandlingen. I denna grupp anses även försvarare
böra ingå. En instans, rättegångsutredningen, menar att kontrollen aldrig bör
omfatta andra än åhörare. Även den uppfattningen att det i det särskilda fallet
bör vara möjligt att göra undantag för vissa åhörare har förts fram.

För egen del anser jag i likhet med domstolsverket och de
allra flesta remissinstanserna att säkerhetskontrollen inte bara bör gälla
åhörare. Uppenbarligen bör emellertid undantag göras för rättens ledamöter och
för andra som medverkar i domstolsförhandlingen som ett led i utövningen av
allmän tjänst. Hit hör bl.a. tjänstemän vid domstolen, åklagare och
vaktpersonal. Ett generellt undantag bör också göras för advokater.

Nästa
fråga är om åhörare och andra som skall närvara vid förhandlingen men som inte
är generellt undantagna bör behandlas på samma sätt i kontrollhänseende.
Domstolsverkets förslag innebär som nämnts att särskilda skäl skall föreligga
för att andra än åhörare skall underkastas säkerhetskontroll. För min del vill
jag först framhålla att ett beslut om säkerhetskontroll är avsett för
undantagsfall och förutsätter alldeles speciella förhållanden. Det torde vara
svårt att i dessa situationer finna omständigheter som motiverar att skillnad
görs mellan t.ex. åhörare å ena sidan och vittnen å den andra. Det finns också
praktiska skäl som talar mot en sådan uppdelning. Jag anser därför att alla de
som inte är generellt undantagna i princip bör behandlas lika. Det bör dock
finnas en möjlighet att göra undantag i det enskilda fallet för sådana personer
vilkas ställning är jämförbar med de generellt undantagnas, t.ex. en biträdande
jurist på advokatbyrå som är offentlig försvarare.

Problem
kan uppkomma vid verkställigheten när det gäller dem som är skyldiga att
inställa sig till rättegången. Även om det finns anledning att förmoda att
flertalet har förståelse för kontrollåtgärderna, kan det tänkas att någon som
har kallats till förhandlingen inte är villig att låta sig kontrolleras. För en
sådan situation bör en särskild regel införas som ger domstolen möjlighet till
omprövning av beslutet om säkerhetskontroll. Till denna fråga återkommer jag i
det följande.

I promemorian uppmärksammas den möjligheten att någon i
avsikt att utöva våld oriktigt utger sig för att tillhöra den grupp som ej
omfattas av kontrollen. Detta problem har föranlett en remissinstans,
tvångsmedelskommittén, att för andra än åhörare föreslå en obligatorisk
identitetskontroll. Med den av mig föreslagna kretsen av personer som
undantas från

Prop.
1980/81:114 16

säkerhetskontroll blir problemet av mindre praktisk
betydelse. Att dessa personer vid behov avkrävs legitimation innebär inte någon
inskränkning i offentlighetsprincipen.

2.5 Beslut och verkställighet

Domstolsverket föreslår att beslut om säkerhetskontroll
skall fattas av domstolen efter samråd med polismyndigheten. Kontrollen skall
utföras efter närmare anvisningar av sistnämnda myndighet.

Förslaget att domstolen skall besluta om säkerhetskontroll
har tillstyrkts av nästan alla remissinstanser. Rikspolisstyrelsen anser
emellertid att regleringen om säkerhetskontroll bör utformas som en laga
befogenhet för polismyndighet att på begäran av domstol företa
säkerhetskontroll vid domstolsförhandling.

Som jag tidigare har framhållit kan den nya lagstiftningen
anses innebära en inskränkning i offentlighetsprincipen. Med hänsyn därtill
finner jag det naturligt att regleringen utformas så att beslutsbefogenheten
tillkommer domstolen medan själva verkställigheten faller på polismyndigheten.
I fråga om beslutförhet bör gälla de allmänna bestämmelserna om beslutförhet
för domstolen i fråga.

Praktiskt taget alla remissinstanser har godtagit
förslaget att beslutet skall fattas efter samråd med polismyndigheten. Från
flera håll har föreslagits att i brottmål samråd skall ske även med åklagaren i
målet. En instans föreslår även samråd med den offentliga försvararen. För min
del vill jag framhålla att åklagaren på grund av sin befattning med
förundersökningen kan antas i första hand få kännedom om eventuella
säkerhetsrisker och ha särskild möjlighet att bedöma behovet av
kontrollåtgärder. Åklagaren kan f.ö. förväntas normalt vara den som tar
initiativ till sådana åtgärder. Mot denna bakgrund anser jag att samrådet när
det gäller brottmål bör omfatta även åklagaren. Samråd med offentlig försvarare
eller andra medverkande torde i allmänhet inte behövas. Detta hindrar inte att domstolen
vid behov kan ta upp säkerhetsfrågorna med försvarare eller ombud samt om
möjligt på förhand orienterar dessa om hur frågorna avses bli lösta.

Åtminstone vid de större domstolarna där säkerhetsfrågorna
aktualiseras oftare än vid de mindre är det naturligt att mera permanenta
former för samråd utvecklas mellan domstolen och polisen. På sina håll finns
redan nu en samrådsgrupp vari även åklagarmyndigheten är företrädd. Fördelarna
med en samrådsgrupp är flera, bl.a. att man kan diskutera mera långsiktiga
lösningar på säkerhetsproblemen och att domstolen i god tid kan få information
om eventuellt föreliggande risker i samband med en kommande förhandling.

I fråga om verkställigheten påpekar domstolsverket att
polisen har ett självständigt ansvar för genomförandet av kontrollen. Det
ankommer således på polisen att avgöra hur kroppsvisitationen skall utföras och
om

Prop. 1980/81:114 17

undersökning behövs av medförda föremål. Enligt verket bör
dock polisen när det uppstår tvekan om en viss åtgärd samråda med domstolens
ordförande. Domstolsverket uppmärksammar bl.a. den situationen att en part, ett
vittne eller annan som är skyldig att inställa sig till förhandlingen vägrar
att underkasta sig säkerhetskontroll. Sådana fall bör enligt verket bringas
till domstolens kännedom.

Som jag tidigare har nämnt bör den situation som
domstolsverket beskriver bemästras genom en särskild möjlighet för domstolen
att ompröva beslutet. När någon i den nu aktuella kategorin vägrar att
underkasta sig kontroll eller att lämna ifrån sig ett farligt föremål bör
förhållandet anmälas till domstolen. Denna skall då pröva om anledning till
undantag finns med hänsyn bl.a. till de skäl som vederbörande anger för sin
vägran, vikten av dennes medverkan i rättegången och möjligheterna till
bevakning i rättssalen. 1 andra situationer där tvekan kan råda om hur
kontrollen bör utföras bör polisen kunna besluta utan att domstolen kopplas in.

I fråga om verkställigheten vill jag i övrigt understryka
vikten av att kontrollen genomförs på ett sådant sätt att allmänhetens
tillträde till förhandlingen inte onödigtvis försvåras.

Det förhållandet att beslutanderätten ligger hos domstolen
innebär inte att polisen är fri från ansvaret att uppmärksamma och
självständigt bedöma uppkomna risker för allvarliga brott i samband med en
rättegång. Givetvis bör polisen underrätta domstolen om planer på fritagning,
sabotage eller liknande som har kommit till polisens kännedom.

Domstolsverket föreslår med hänsyn till vikten av att
frågan om säkerhetskontroll behandlas med största skyndsamhet att domstolens
beslut om säkerhetskontroll inte skall kunna överklagas. Förslaget har
godtagits av remissinstanserna. Även jag ansluter mig till förslaget.

Avslutningsvis vill jag framhålla att polisen i vissa fall
måste tillgripa tvång vid genomförandet av kontrollen. Tvångsanvändningen
grundas i dessa fall på 24 kap. 2 § brottsbalken i dess lydelse fr.o.m. den 1
januari 1981 (se prop. 1979/80:122, JuU 44, rskr 391, SFS 1980:579). Det
innebär bl.a. att enbart det våld som med hänsyn till omständigheterna kan
anses försvarligt får användas. Jag återkommer i specialmotiveringen till de
situationer där tvång kan ifrågakomma.

2.6 Ikraftträdande

Den nya lagstiftningen om säkerhetskontroll bör träda i
kraft den 1 juli 1981.

3 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom
justitiedepartementet upprättats förslag till

2 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 114

Prop. 1980/81:114 18

1. lag om säkerhetskontroll vid domstolsförhandlingar,

2. lag om ändring i rättegångsbalken,

3. lag om ändring i lagen (1973:188) om arrendenämnder
och hyresnämnder,

4. lag
om ändring i lagen (1976:839) om statens va-nämnd.

Förslagen bör fogas till regeringsprotokollet i detta ärende som bilaga

3.

4
Specialmotivering

4.1
Förslaget till lag om säkerhetskontroll vid domstolsförhandlingar

1
§ Säkerhetskontroll enligt denna lag får äga rum, om det till följd av
särskilda omständigheter finns risk för att det i samband med en domstolsförhandling
kan komma att förövas brott som innebär en allvarlig fara för någons liv, hälsa
eller frihet eller för omfattande förstörelse av egendom.

Av
denna paragraf framgår under vilka förutsättningar säkerhetskontroll får äga
rum. För en sådan kontroll krävs att det med hänsyn till särskilda
omständigheter föreligger en risk för att brott som utgör en allvarlig fara i
vissa angivna hänseenden kan komma att förövas i samband med en
domstolsförhandling.

Med
domstolsförhandling avses varje sammanträde inför rätten vid vilket parter och
andra får närvara och utöva processuell verksamhet. Det saknar betydelse vilka
frågor som är föremål för rättens prövning. Säkerhetskontroll får således äga
rum oavsett om förhandlingen vid t.ex. allmän domstol rör brottmål, tvistemål
eller ärende. Kontroll kan alltså komma i fråga vid huvudförhandlingar,
muntliga förberedelser, sammanträden för upptagande av bevis utan
huvudförhandling, häktningsförhandlingar, andra förhandlingar rörande
tvångsmedel samt muntliga förhör i besvärsmål i hovrätt eller högsta domstolen.
Bestämmelserna är tillämpliga även vid förhandlingar i övriga domstolar och
andra myndigheter som har ställning som dömande organ. Som har framgått i den
allmänna motiveringen torde dock säkerhetskontroll endast undantagsvis bli
aktuell i andra förhandlingar än brottmålsförhandlingar vid allmän domstol.

Genom
att benämningen domstolsförhandling används blir lagen om säkerhetskontroll
tillämplig, förutom vid de allmänna domstolarna, vid de aHmänna
förvaltningsdomstolarna, dvs. regeringsrätten, kammarrätterna och länsrätterna,
samt vid marknadsdomstolen, bostadsdomstolen, försäkringsöverdomstolen,
försäkringsrätterna, patentbesvärsrätten, arbetsdomstolen, mellankommunala
skatterätten och krigsrätt. Genom särskilda bestämmelser blir lagen dessutom
tillämplig vid arrende- och hyresnämnderna samt statens va-nämnd.

De
brott som kan föranleda säkerhetskontroll är sådana som kan anses innefatta en
allvarlig fara för någons liv, hälsa eller frihet eller för omfattande

Prop. 1980/81:114 19

förstörelse av egendom. Av denna bestämning framgår att
det i första hand är fråga om brott som finns angivna i 3, 4 och 13 kap.
brottsbalken. Även andra brott kan dock böra beaktas. Vidare skall risken röra
kvalificerade gärningar, såsom mord, dråp, allvarligare misshandel,
människorov, olaga frihetsberövande, mordbrand, allmänfarlig ödeläggelse och
sabotage. Av 1 § följer också att en risk för att brottet främjande av flykt
(17 kap. 12 § brottsbalken) skall komma att begås inte i och för sig är
tillräcklig. Endast om man kan befara att våld eller hot om våld kan komma till
användning vid t.ex. ett fritagningsförsök, får säkerhetskontroll komma i
fråga.

Även om de brott som åsyftas typiskt sett har samband med
försök att frita en tilltalad eller misstänkt person kan även brott som inte
syftar till fritagningsförsök aktualisera säkerhetskontroll. Det kan då röra
sig om försök att stoppa rättegången eller om hämndaktioner mot en part eller
annan som medverkar i rättegången.

När det
gäller brott mot den personliga säkerheten är det tillräckligt att det finns
risk för att en enda person allvarligt kan komma till skada.

Hur stor
risken för brott måste vara kan inte anges generellt. Med hänsyn tiH
kontollåtgärdernas ingripande natur måste dock restriktivitet iakttas. Detta
följer också av kravet att risken skall kunna relateras till särskilda
omständigheter. Härmed avses att det har kommit fram uppgifter om uttalade
hotelser eller om förberedande åtgärder som tyder på brottsliga avsikter. Det
kan också i något fall tänkas att rättegången avser personer som tillhör en organisation
som enligt vad som är allmänt känt använder våld för att uppnå sina syften. I
brottmål kan även den ifrågavarande gärningens art och samband med ekonomiska
intressen utgöra sådana särskilda omständigheter som motiverar en
säkerhetskontroll. Det kan också finnas kända spänningar mellan parterna. Vid
bedömandet får alltid göras en avvägning mellan riskerna och de olägenheter som
kontrollen kan medföra. Alla relevanta faktorer måste vägas in, således även
arten av befarade brottsliga handlingar och möjligheten att genom bevaknings-
och andra åtgärder nedbringa riskerna.

Riskbedömningen
bör som nämnts påverkas av vad slags brott som kan befaras. Kravet på risknivån
bör sålunda minska ju allvarligare den aktuella faran kan bedömas vara. Från
helt obetydliga risker måste dock bortses.

Det är inte bara risken för att brott kan förövas i själva
rättssalen som kan föranleda säkerhetskontroll. Risken kan även avse
våldshandlingar och andra övergrepp i väntrum och andra utrymmen i anslutning
till rättssalen.

Om en eller ett par bestämda personer kan misstänkas för
att planera en våldsaktion i samband med en domstolsförhandling, kan ingripande
ibland ske med stöd av de straffprocessuella bestämmelserna i RB. Detta är
fallet t.ex. när vederbörande har gjort sig skyldig till olaga hot eller
straffbar förberedelse till brott. I dessa fall behövs inte någon
säkerhetskontroll enligt

Prop. 1980/81:114 20

den föreslagna lagen. Finns det inte grund för något
straffprocessuellt ingripande, får i stället säkerhetskontroll äga rum. Typiskt
sett torde emellertid sådan kontroll bli aktuell i de fall då risken för
våldshandlingar inte kan hänföras till bestämda personer utan är av mera allmän
natur.

2 § Beslut om säkerhetskontroll meddelas av domstolen
efter samråd med polismyndigheten och, i brottmål, åklagaren.

I paragrafen anges att beslut om säkerhetskontroll
meddelas av domstolen efter samråd med polismyndigheten och, i brottmål,
åklagaren.

Domstolens sammansättning vid beslut om säkerhetskontroll
är beroende av de regler för beslutförhet som gäller för de olika domstolar som
får tillämpa bestämmelserna. Kontrollåtgärderna måste i allmänhet föregås av en
noggrann planering. Frågan torde också regelmässigt aktualiseras innan själva
förhandlingen skall äga rum. Om beslutet meddelas på ett förberedande stadium
och vid annan handläggning än förhandling, är domstolen i allmänhet beslutför
med en lagfaren ledamot. Den som har att ta ställning till frågan om
säkerhetskontroll men som inte kommer att vara ordförande vid förhandlingen bör
underrätta och i erforderlig utsträckning samråda med ordföranden innan beslut
meddelas.

Vad gäller hovrätt och kammarrätt torde beslutet böra
fattas i kollegial sammansättning. Jag anser alltså inte att, som en
remissinstans föreslagit, ordföranden ensam bör ha befogenhet att fatta
beslutet.

Utan någon bestämmelse torde det vara klart att, om
domstolens chef inte själv skall medverka vid förhandlingen, samråd bör ske med
honom i frågor som rör säkerheten.

Beslutet om säkerhetskontroll torde böra avfattas
skriftligen. Kopia av beslutet eller underrättelse härom bör tillställas den
polismyndighet som har att verkställa beslutet. Givetvis bör även åklagaren
underrättas, liksom offentlig försvarare och partsombud. I vissa fall kan det
finnas anledning att informera även andra.

Det kan,
som tvångsmedelskommittén har påpekat, vara av värde från
anonymitetsskyddssynpunkt att åhörare på förhand känner till säkerhetskontrollen.
En journalist t.ex. kan på det sättet se till att han inte medför handlingar
som avslöjar namn på meddelare. Man bör därför sträva efter att meddela ett
eventuellt beslut om kontroll i god tid före förhandlingen. Beslutet bör anslås
på lämpliga ställen i domstolens lokaler. Att på annat sätt offentliggöra
beslutet synes inte vara nödvändigt.

Domstolens
beslut skall alltid föregås av samråd med polismyndigheten. Av 39 §
polisinstruktionen (1972:511) följer att avgörandet i ett ärende som avses här
ligger hos polischefen. Den första kontakten och det inledande samrådet bör
därför i första hand äga rum med polischefen. Denne kan delegera sina uppgifter
till ett annat polisbefäl (se 52 och 53 §§ polisinstruktionen samt 2 och 10 §§
förordningen (1975:986) om handläggning av vissa

Prop. 1980/81:114 21

polischefsuppgifter). Om domstolen beslutar om
säkerhetskontroll, ankommer det på polischefen eller annat polisbefäl att
besluta om åtgärdernas närmare genomförande och att se till att polispersonal
ställs till förfogande.

Samråd bör som huvudregel ske med polischefen i det
distrikt där förhandlingen skall äga rum. Om risken för övergrepp i samband med
en viss förhandling uppmärksammas av polisen i annat distrikt än det inom
vilket förhandlingen skaH hållas, måste självfallet en samverkan ske mellan
distrikten.

Samrådsförfarandet bör i första hand inriktas på en
bedömning av föreliggande risker. Vidare bör undersökas vilka möjligheter som
finns att på annat sätt än genom säkerhetskontroll sörja för säkerheten. Man
måste därvid gå igenom t.ex. vilken rättssal som kan tas i anspråk, hur denna
är utrustad och var den är belägen, hur lokalsituationen i övrigt ser ut vid
domstolen, vilka möjligheter som finns att anordna effektiv bevakning m.m.

Rör
förhandlingen ett brottmål, skall samråd enligt förevarande paragraf ske också
med åklagaren. Som nämnts i den allmänna motiveringen torde åklagaren i sin
egenskap av förundersökningsledare oftast bli den som väcker frågan om
säkerhetskontroll. Att samråd med den offentliga försvararen i vissa fall är
naturligt har också sagts i den allmänna motiveringen. Är den tilltalade
berövad friheten, bör även häktesföreståndaren eller styresman vid
kriminalvårdsanstalt delta i samrådet, t.ex. i fråga om transport och bevakning
av häktade.

I lagen anges inte var säkerhetskontrollen skall
verkställas. Den bör i första hand ske vid ingången till rättssalen. Det kan
emellertid i vissa fall vara nödvändigt att den i stället äger rum vid ingången
till de lokaler som ligger i anslutning till rättssalen. Det innebär att
allmänhetens tillträde till andra lokaler än rättssalen, t.ex. väntrum,
vaktmästarexpedition, toaletter, samtalsrum o.d. kan komma att begränsas. Om
kontrollen skall utföras vid ingången till rättssalen eller till utrymmen som
hör till denna beror på lokalförhållandena. Det är givetvis angeläget att kontrollen
ordnas på en sådan plats att verksamheten i övrigt såvitt möjligt lämnas
oberörd.

3 § Säkerhetskontroll omfattar åhörare och dem som har
kallats att närvara vid förhandlingen. Kontrollen avser dock inte rättens
ledamöter och andra som skall närvara vid förhandlingen på grund av utövning av
allmän tjänst och inte heller advokater. Domstolen får, om särskilda skäl talar
för det, undanta andra personer från kontrollen.

Paragrafen innehåller bestämmelser om vilka personer som
får bH föremål för säkerhetskontroll. Frågan om personkretsen har behandlats i
den allmänna motiveringen.

Av paragrafen framgår att rättens ledamöter och andra som
skall närvara vid förhandlingen på grund av utövning av allmän tjänst samt
advokater inte

Prop.
1980/81:114 22

omfattas av säkerhetskontrollen. Till dem som utövar
allmän tjänst hör protokollförare, åklagare, polismän med uppgift att biträda
åklagaren eller att upprätthålla bevakning i rättssalen och vaktpersonal. Även
andra myndighetsrepresentanter såsom tjänstemän inom frivården och socialvården,
taxeringsintendenter och allmänna ombud i skattemål hör hit.

Alla
övriga som skall medverka i det rättsliga förfarandet, dvs. parterna, deras
ombud, målsägande, vittnen, sakkunniga, tolkar m.fl. samt åhörarna, omfattas i
princip av kontrollen. Domstolen har dock möjlighet att när särskilda skäl
talar för det undanta någon som inte tillhör den generellt undantagna gruppen
från kontrollen. Särskilda skäl till undantag kan föreligga beträffande sådana
personer vilkas ställning liknar de generellt undantagnas, t.ex. biträdande
jurist på advokatbyrå som fungerar som offentlig försvarare eller som ombud.
Görs undantag, bör den eller de undantagna personerna anges i beslutet.

4 § Säkerhetskontroll skall utföras av polisman
efter närmare anvisningar av

polismyndigheten.

Enligt paragrafen skall säkerhetskontrollen utföras av
polisman efter närmare anvisningar av polismyndigheten. I egenskap av
verkställande myndighet har polisen i princip ett självständigt ansvar för
genomförandet av kontroHen, t.ex. i fråga om sättet för kroppsvisitation,
bedömningen av om ett påträffat föremål är av sådant slag som avses i 5 §,
lämpliga avspärrningsanordningar, vilka bevakningsinsatser som behövs m.m.

Att
polismyndigheten och åklagaren i fråga om det närmare utformandet av kontrollen
ibland kan behöva samråda är tydligt. Någon bestämmelse om sådant samråd är
inte behövlig.

Domstolen
skall i allmänhet inte ta någon befattning med de tveksamma frågor som kan
uppkomma vid verkställigheten. De får lösas av vederbörande polismän, om de
inte hänskjuts till polisbefäls avgörande. Undantag från denna huvudregel
följer av 6 § andra stycket och 7 § tredje stycket.

5 § Vid säkerhetskontroll skall vapen och andra
föremål som är ägnade att

komma till användning vid brott som avses i 1 § eftersökas. För detta ändamål

får kroppsvisitation äga rum. Väskor och andra föremål som medförs till eller

påträffas i rättssalen eller lokaler som hör till denna får undersökas.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om vilka kontrollåtgärder
som får företas.

Syftet med
säkerhetskontrollen är att förhindra att vapen och andra förmål som kan komma
till användning vid våldshandlingar och andra övergrepp medförs till
förhandlingen. Med annat föremål än vapen avses bl.a. ammunition, sprängämnen,
tändmedel eller liknande. Även t.ex. en kniv kan räknas dit. För att eftersöka
sådana föremål får kroppsvisitation äga rum. Kroppsvisitation innebär i första
hand undersökning av en persons kläder och av det denne i övrigt bär på sig.
Även undersökning av det som

Prop. 1980/81:114 23

någon bär med sig, t.ex. en väska, brukar hänföras till
kroppsvisitation. För tydlighetens skull har emellertid i förevarande paragraf
införts en utrycklig bestämmelse om undersökning av väskor m.m. (se nedan).

Ätgärder som är att betrakta som kroppsbesiktning är inte
tillåtna, t.ex. undersökning av hår, kroppsattrapper och kroppshåligheter.

Kroppsvisitationen bör inte göras mer ingående än vad
ändamålet med åtgärden kräver. Hur noggrant kroppsvisitationen måste utföras
får avgöras från fall till fall. AH den hänsyn som omständigheterna medger bör
iakttas. En fördel är givetvis om en elektrisk metalldetektor kan användas. Vid
en sådan undersökning förekommer ingen kroppskontakt. Vid undersökning med s.k.
handdetektor förs detektorn vanligtvis på ett avstånd av ca 10 centimeter från
kroppen. Om detektorn ger utslag för metallföremål, måste en mera ingående,
manuell undersökning vidtas. Det bör framhållas att bl.a. vissa sprängmedel
inte torde kunna upptäckas med användning av metalldetektor.

I paragrafen föreskrivs även att väskor och andra föremål,
t.ex. én kasse eller ett paket, som medförs till eller påträffas i rättssalen
eller i till denna hörande utrymmen, får undersökas.

Syftet med undersökningen är att eftersöka vapen och andra
farliga föremål. Undersökningen får således inte ske i annat ovidkommande
syfte. Den som genomsöker en väska har följaktligen inte någon rätt att ta del
av handlingar, akter eller liknande som eventuellt förvaras i väskan. Vad
beträffar det fall att sådana föremål påträffas som tyder på brottslig
verksamhet av annat slag än kontrollen syftar till att förebygga hänvisas till
den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2).

Paragrafen gör det möjligt att undersöka väskor och andra
föremål som påträffas i rättssalen eller i anslutning till denna, även om
föremålet inte har något samband med en viss person. En väska som någon ställt
ifrån sig och som ingen vill kännas vid får sålunda undersökas. Även andra
herrelösa, misstänkta föremål får öppnas och genomsökas.

För att öppna lås t.ex. på en påträffad väska får
erforderligt våld användas.

6'§ Åhörare som inte underkastar sig säkerhetskontroll
skall vägras tillträde till förhandlingen.

Om någon annan än en åhörare vägrar att underkasta sig
säkerhetskontroll, skall detta omedelbart anmälas till domstolen. Domstolen
skall då avgöra om den som har vägrat att underkasta sig säkerhetskontrollen
skall undantas.

Den som inte tillåter undersökning av väska eller annat
föremål skall, om det inte kan anses olämpligt, beredas tillfälle att lämna
föremålet till förvaring. Lämnas föremålet till förvaring, får tillträde inte
vägras.

I första stycket berörs den situationen att en åhörare
inte vill underkasta sig säkerhetskontrollen. Denne skall då vägras tillträde
till förhandlingen. Som

Prop.
1980/81:114 24

tidigare har nämnts kan i praktiken detta innebära att
tillträde inte heller får ske till lokaler i anslutning till förhandlingssalen.

I lagtexten regleras inte frågan om vilka åtgärder i
övrigt som får vidtas mot den åhörare som inte har gått med på kontroll men som
misstänks för att bära t.ex. vapen på sig. I vissa fall kan ingripande ske med
stöd av de straffprocessuella bestämmelserna.

Andra stycket avser det fallet att en person som inte är
åhörare, t.ex. en enskild part eller ett vittne, vägrar att underkasta sig
säkerhetskontroll. Som har antagits i den allmänna motiveringen torde en sådan
vägran bli sällsynt förekommande. Skulle emellertid saken ställas på sin spets
och t.ex. ett vittne vägra att underkasta sig säkerhetskontroll, skall
förhållandet omedelbart anmälas till domstolen.

Domstolen
skall efter en sådan anmälan avgöra om vederbörande bör undantas från
kontrollen. Domstolens bedömning i detta hänseende är beroende av flera
faktorer, bl.a. orsaken till vägran, risken för att vederbörande bär på sig ett
farligt föremål och möjligheten till bevakning i rättssalen. I dessa avseenden
bör upplysningar inhämtas av den som genomför säkerhetskontrollen. På
domstolens bedömning bör också inverka vad det har för betydelse för
rättegången om ett vittnesmål inte skulle bli av.

Polisen
har inte någon rätt att förhindra att vederbörande avlägsnar sig från
domstolen, om han inte undantas från kontrollen. Skulle ett vittne välja att
avlägsna sig, har domstolen att ta ställning till om laga förfall kan anses
föreligga. 1 regel torde sådant inte kunna anses föreligga i den beskrivna
situationen. Vittnet riskerar dä bl.a. hämtning till kommande rättegångstillfälle.
I samband med hämtning torde oberoende av förevarande lag s.k. skyddsvisitation
få äga rum (jfr SOU 1979:6 s. 299).

Det kan
tänkas att någon visserligen underkastar sig kroppsvisitation men inte medger
att en väska eller ett annat föremål som han medför undersöks av polisen.
Vederbörande skall då i stället enligt tredje stycket beredas tillfälle att
lämna väskan till förvaring under den tid han bevistar förhandhngen. Gör han
det, får han inte förvägras tillträde av det skälet att han inte medger
undersökning av väska. En förutsättning för tillträde i detta fall är dock att
den som verkställer kontrollen inte anser det olämpligt att väskan lämnas till
förvaring. Det bör sålunda förhindras att någon till förvaring avlämnar en
väska som kan befaras innehålla t.ex. en sprängladdning. Även i andra fall kan
det anses olämpligt att ett föremål lämnas till förvaring. När det gäller annan
än åhörare är det tydligt att den omständigheten att t.ex. en väska lämnas till
förvaring kan göra att en sådan anmälan som avses i andra stycket inte behövs.

Prop.
1980/81:114 25

7 § Påträffas vid säkerhetskontroll något sådant föremål
som avses i 5 § och tas det inte i beslag enligt bestämmelserna i
rättegångsbalken, skall den hos vilken föremålet påträffas uppmanas att lämna
det ifrån sig för förvaring. Är innehavaren till ett påträffat föremål okänd,
får det omhändertas.

Åhörare som inte efterkommer uppmaningen får avlägsnas
från domstolslokalen.

Om någon annan än en åhörare inte efterkommer en uppmaning
som avses i första stycket, skall detta omedelbart anmälas till domstolen.
Domstolen skall då avgöra om den som har vägrat att lämna föremålet ifrån sig
skall få behålla detta och ändå få tillträde.

Paragrafen behandlar den situationen att det vid en
säkerhetskontroll påträffas ett vapen eller något annat föremål som kan komma
till användning vid ett övergrepp. Ibland kan vederbörande misstänkas för att
förbereda en våldsaktion vid förhandlingen. En sådan förberedelse är i
allmänhet straffbar. Polisen kan i en sådan situation ingripa med
straffprocessuella tvångsmedel. Vederbörande kan gripas enligt 24 kap. 7 § RB
och föremålet tas i beslag enligt bestämmelserna i 27 kap. RB. Om det med
hänsyn till omständigheterna inte finns anledning att ingripa på detta sätt,
t.ex. om tillstånd att inneha vapnet föreligger eller om en fickkniv eller annat
spetsigt föremål påträffas och det inte föreligger misstanke om brott, skall
vederbörande uppmanas att lämna ifrån sig föremålet. Första stycket första
meningen i förevarande paragraf upptar en bestämmelse av detta innehåll. I en
andra mening i stycket föreskrivs att föremål som påträffas i samband med en
säkerhetskontroll får omhändertas också när innehavaren är okänd.

En bestämmelse om hur förvaringen skall gå till har tagits
upp i 8 §.

En vägran att efterkomma en uppmaning att lämna ifrån sig
föremålet till förvaring kan ge upp upphov till misstanke om brott och polisen
kan då ingripa med stöd av RB. Vilka verkningar en vägran i annat fall skall få
beror på om det rör sig om en åhörare eller en annan person. Enligt andra
stycket får en åhörare avlägsnas från domstolens lokaler, dvs. förpassas ur
domstolsbyggnaden. Polisen bör inte utnyttja denna befogenhet annat än när det
är befogat av säkerhetskäl. Är det t.ex. fråga om en pennkniv eller liknande
föremål, bör åtgärden undvikas. Den som skall avlägsnas skall i första hand
uppmanas att lämna domstolsbyggnaden frivilligt och lämpligen åtföljas av polis
till utgången. Med stöd av 24 kap. 2 § brottsbalken får emellertid tvång
tillgripas, om det behövs.

Tredje stycket berör det fallet att det är en annan person
än en åhörare, t.ex. ett vittne, som vägrar att lämna ifrån sig ett farligt
föremål. Här föreskrivs ett förfarande som liknar det som enligt 6 § skall
tillämpas när annan än åhörare vägrar att underkasta sig kontroll. Vägran skall
således omedelbart anmälas till domstolen. Denna skall ta ställning till om
undantag skall medges och vederbörande tillåtas att behålla föremålet och ändå
få tillträde till förhandlingen. Domstolen får fästa avseende vid orsaken till
vägran och den risk som är förknippad med att föremålet införs m.m. Även

Prop. 1980/81:114 26

den processuella betydelsen av ett vittnes utevaro måste
vägas in. Om domstolen ej finner skäl till undantag och vittnet vidhåller sin
vägran, står det denne fritt att - vid den eventuella sanktion som kan utdömas
i rättegången -avlägsna sig.

8 § Föremål som har lämnats till förvaring eller
omhändertagits enligt denna

lag skall förvaras på betryggande sätt. Om det begärs, skall bevis om att ett

föremål har lämnats till förvaring eller omhändertagits utfärdas. Föremålet

skall återlämnas till den som har lämnat det till förvaring eller från vilken
det

omhändertagits när denne lämnar rättssalen eller lokaler som hör till

denna.

Paragrafen innehåller bestämmelser om förvaringen av
föremål som har lämnats till förvaring eller omhändertagits.

Förvaringen skall ske på ett betryggande sätt. Det torde
få ankomma på polisen att i samråd med domstolen svara för de praktiska
detaljerna. Lämpligt är att förvaringen sker i anslutning till rättssalen. Med
betryggande förvaring avses att förvaringen skall ske så att man inte riskerar
att föremålet försvinner. Förvaringen bör lämpligen ske i något låst eller
bevakat utrymme.

Till skillnad mot vad som gäller enligt RB i fråga om
kroppsvisitation och husrannsakan har några föreskrifter om att protokoll skall
upprättas vid säkerhetskontroll enligt denna lag inte tagits upp. Detta
förhållande är motiverat främst av praktiska skäl. Därtill kommer att någon
konkret misstanke om brott i regel inte föreligger. Om vapen eller andra
föremål tas i beslag följer emellertid av bestämmelserna i 27 kap. 13 § RB att
protokoll måste upprättas samt bevis om beslaget utfärdas om den drabbade begär
det.

När någon lämnar en väska eller något annat föremål som
han inte vill ha undersökt i förvar eller om ett vapen eller annat farHgt
föremål omhändertas utan att tas i beslag bör vederbörande ha möjlighet att få
ett bevis om detta. En bestämmelse om att bevis skall utfärdas på begäran har
tagits upp i en andra mening av paragrafen.

Beviset
bör inte utan att det särskilt begärs förses med namn på den som har lämnat
ifrån sig föremålet. Det bör emellertid alltid innehålla datum och en
hänvisning till lagen om säkerhetskontroll samt en beskrivning av föremålet.

Den som lämnat ifrån sig ett föremål bör även få ett
kvitto på föremålet, t.ex. en nummerbricka, så att det kan utlämnas till rätt
person.

Föremålet skall återlämnas till innehavaren när denne
lämnar de lokaler som kontrollen omfattar.

9 § Kroppsvisitation som är av mera väsentlig omfattning
skall verkställas i

enskilt rum och om möjligt i vittnes närvaro. Kroppsvisitation av kvinna får

verkställas eller bevittnas endast av kvinna, om undersökningen inte sker

genom elektrisk metalldetektor.

Prop.
1980/81:114 27

I denna paragraf ges närmare bestämmelser om förfarandet
vid kroppsvisitation. Bestämmelserna överensstämmer i huvudsak med motsvarande
bestämmelser i RB och 5 § lagen (1970:926) om särskild kontroll på flygplats.
En kroppsvisitation av mera väsentlig omfattning skall sålunda verkställas i
enskilt rum och om möjligt i närvaro av vittne. Vidare gäller en särskild regel
om kroppsvisitation av kvinna. I likhet med vad som gäller enligt lagen om
flygplatskontroll har en sådan mer summarisk kroppsvisitation som sker genom
elektrisk metalldetektor ansetts kunna undantas från den särskilda bestämmelsen
om kroppsvisitation av kvinna.

10 8 Domstolens beslut enligt denna lag får inte
överklagas.

I paragrafen föreskrivs att domstolens beslut enligt denna
lag inte får överklagas. Bestämmelsen innebär att besvärsrätt inte heller
föreligger beträffande domstolens beslut när det innebär ett ställningstagande
till frågan om någon skall undantas från säkerhetskontrollen enligt 3, 6 resp.
7 §§. Besvärsrätt saknas även för det fall att domstolen har avslagit en
begäran om kontrollåtgärd.

4.2 Förslaget till lag om ändring i
rättegångsbalken.

I enlighet med domstolsverkets förslag har en hänvisning
till lagen om säkerhetskontroll vid domstolsförhandling tagits upp i 5 kap. 9
§.

4.3 Förslaget till lagen om ändring i lagen
(1973:188) om arrendenämnder

och hyresnämnder

Varken en arrendenämnd eller en hyresnämnd betraktas som
en domstol och den föreslagna lagen om säkerhetskontroll vid
domstolsförhandlingar är alltså inte direkt tillämplig på förhandlingar i dessa
nämnder. En möjlighet till säkerhetskontroll bör emeHertid, som nämnts i den
allmänna motiveringen, finnas även här. I 27 § lagen (1973:188) om
arrendenämnder och hyresnämnder har därför tagits upp en bestämmelse om att
lagen om säkerhetskontroll får tillämpas vid dessa nämnder.

4.4 Förslaget till lagen om ändring i lagen
(1976:839) om statens va-

nämnd

I 17 § i lagen har tagits upp en bestämmelse som gör lagen
om säkerhetskontroll tillämplig vid förhandling i va-nämnden.

Prop. 1980/81:114 28

5 Hemställan

Jag
hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till

1. lag om säkerhetskontroll vid domstolsförhandlingar,

2. lag om ändring i rättegångsbalken,

3. lagom ändring i lagen (1973:188) om arrendenämnder
och hyresnämnder,

4. lag om ändring i lagen (1976:839) om statens
va-nämnd.

6 Beslut

Regeringen
beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

Bilaga 1

Prop. 1980/81:114 29

Säkerhetskontroll

vid domstolsförhandling

En utredning verkställd

av domstolsverket på

uppdrag av regeringen

D/

Domstolsxcrkct

Prop.
1980/81:114 30

DOMSTOLSVERKET Datum Dnr

1980-03-28 5520-1977

1 ill Statsrådet och chefen för justitiedepartementet

Genom beslut den 10 november 1977 uppdrog regeringen åt
domstolsverket att utreda frågan om kontroll- och säkerhetsåtgärder för att
skydda allmän ordning och säkerhet vid domstolsförhandling samt att lägga fram
förslag till författningsmässig reglering i detta hänseende.

Domstolsverket får härmed överlämna promemorian Säkerhetskontroll
vid domstolsförhandling.

Promemorian har utarbetats inom domstolsverkets juridiska
enhet under ledning av byråchefen Lars Annerén. 1 arbetet med den närmare
utformningen av promemorian har ocksä deltagit byråchefen Nils Ljunggren och
numera stiftssekreteraren Torgny Werger. Sekreterare har sedan den 15 januari
1979 varit hovrättsassessorn Håkan Ernström.

Domstolsverkets styrelse har ställt sig bakom de
principiella överväganden som gjorts i promemorian. Härvid har deltagit Mats
Börjesson, ordförande, Gunilla André, Styrbjörn von Feilitzen, Tage Larfors,
Tor Nitzelius och Carl-Anton Spak med Ernström som föredragande.

Samråd har ägt rum med rikspolisstyrelsen och
rättegångsutredningen (Ju 1977:06) samt med tvängsmedelskommittén (Ju 1978:06)
på sekretariatsnivå.

DOMSTOLSVERKET

Datum
1980-03-28

Dnr 5520-1977

R ä tteg ä ngsutredningen har i s ä rskilt
yttrande, som avgetts innan promemorian erh å llit
sin slutliga utformning, redovisat skilda inom utredningen gjorda st ä llningstaganden till domstolsverkets f ö rslag. Framf ö rda
synpunkter har i flera h ä nseenden beaktats vid den slutliga
utformningen. Yttrandet ä r fogat till promemorian som
bilaga.

y;y » yiM''nr-

Mats B ö rjesson

/

'an Ernstr ö m

Prop.
1980/81:114 32

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid

Författningsförslag 36

1.
Förslag till
lag om säkerhetskontroll vid domstolsförhandling 36

2.
Förslag tili
lag o.m ändring i rättegångsbalken 38

3.
Förslag till
lag om ändring i lagen (1970:*17) om marknadsdomstol mm 39

'f. Förslag till lag om ändring i lagen
(1976:839) om

statens va-nämnd 40

Sammanfattning 41

1.
Uppdraget 45
A. ALLM Ä N BAKGRUND

2.
Stadganden i
grundlag 46

3.
Offentlighetsprincipen 49 tt. Förhandlingsoffentiigheten vid
domstol _ 50

5.
Ordningen vid
domstolsförhandling 53

6.
Bestämmelser
angående vissa tvångsmedel 54

6.1
Inledning 54

6.2
Straffprocessuella
tvångsmedel 54

6.2.1
Beslag enligt
RB 54

6.2.2
Husrannsakan
och kroppsvisitation enligt RB 55

6.2.3
Tvångsmedel
enligt varusmugglingslagen (1960:18) 56

6.3 Tvångsåtgärder av annan ar t 56

6.3.1 Allmänt 56

Prop. 1980/81:114 33

Sid

6.3.2 Kroppsvisitation
enligt 19 § 1 st 2 p varu

smugglingslagen 57

6.3.3 Lagen (1970:926) om s ä rskild kontroll p ä
flygplats 58

6.3.'t Lagen (1975:1360) om tv å ngs å tg ä rder i
spanings

syfte i vissa fall 58

6.3.5 Kroppsvisitation m m enligt lagen (1976:371)
om

behandlingen av h ä ktade
och anh å llna m fl (h ä ktes

lagen) och enligt lagen (197:203) om kriminalv å rd

i anstalt (KvaL) 59

7. N å got om
polisens uppgifter och ingreppsbefogenheter 60

7.1
Alltn ä nt 60

7.2
Avl ä gsnande 64

7.3
Identitetskontroll 65

7.4 Ordningsvakter 67

7.5 1975- å rs
polisutredning 69

B. HUR KAN ORDNING OCH S Ä KERHET VID DOMSTOL UPPR Ä TTH Ä LLAS I DAG?

8. Verksamheten i allm ä nhet 71

S.l

Inledning

71

8.2

Allmänt

71

8.3

Alirnän plats

72

8.'*

Tillträdesrätten

73

8.5

Förebyggande åtgärder

75

8.6

Säkerhetsaspekter på nybyggnad av domstol

och domstolslokaler

78

8.7

Ingripanden och andra personåtgärder

81

8.7.1

Polisens åligganden

81

8.7.2

Gripande

81

8.7.3

Omhändertagande och avlägsnande

83

Å.IA

Nödvärn

84

8.7.5

Mod

85

8.7.6

Restriktivitet bet.'äffande ingripande av

personal m m

85

3 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 114

Prop. 1980/81:114 34

Sid

9.
Ordningsfrågor
vid domstolsförhandling 86

10.
Säkerhetsfrågor
vid domstolsförhandling 88

10.1 Inledning 88

10.2.1
Lokalfrågor 89

10.2.2
Bevakningsåtgärder 91

10.2.3
Förhållandena i
rättssalen 92 10.3
Personkontrollåtgärder 94

10.3.1
Justitieombudsmannens
uttalanden 94

10.3.2
Domstolsverkets
synpunkter 96

10.3.2.1
Identitetskontroll 96

10.3.2.2
Kroppsvisitation 96

Cl
I ÖVERSIKT ÖVER UTLÄNDSK RÄTT

11.1

Finland

11.2

Norge

11.3

Danmark

11.4

England

11.5

Frankrike

11.6

Förbundsrepubliken Tyskland

100 101 101 102 103 104

D. ALLMÄNNA ÖVERVÄGANDEN OCH FÖRSLAG

12. Behovet av särskild lagstiftning 108

12.1
Yttranden hos
Justitieombudsmannen 108

12.2
Domstolsverkets
synpunkter 111

13. Kontrollformerna 116

13.1
Inledning 116

13.2
Identitetskontroll 117

13.3
Kroppsvisitation
och undersökning av väska,

paket m m 120

13.4 Förutsättningar för säkerhetskontroll 121

13.5
Vilka bör få
kontrolleras? 123

13.6
Särskilt
angående dein som skall närvara vid riskförhandling 126

Prop. 1980/81:114 35

Sid

14. Verkställande- och beslutsfunktionerna 132

15.
Tvångsanvändning 136

16.
Besvärsmöjligheter 137

17.
Det lagtekniska
genomförandet 137

18. Något om s k överskottsinformation 138

19. Specialrnotivering 142

19.1

Förslag
till lag orn säkerhetskon tre

>11
vid

domstolsförhandling

142

1 §

142

2§

143

3 §

145

4§

148

5§

150

6 §

151

7§

153

8§

153

19.2
Förslag till
lag om ändring i rättegångsbalken 153

19.3
Förslag till
lag o.m ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m m och i lagen
(1976:839)

om statens va-nämnd 154

Bilaga Y ttrande från rättegångsutredningen 155

Förkortningar

AOst Allmänna ordningsstadgan (1956:617)

BrB Brottsbalken

KvaL Lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt

LTO Lagen (1973:558) om tillfälligt omhändertagande

LOB Lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade
personer m m

RF Regeringsformen

RB Rättegångsbalken

TF Tryckfriiietäförordningen

Prop. 1980/81:114 36

F Ö RSLAG TILL

Lag om s ä kerhetskontroll vid domstolsf ö rhandling

1 § S ä kerhetskontroll enligt denna lag far ä ga rum orn det till

f ö ljd av s ä rskilda omst ä ndigheter
finns risk f ö r att brott som utg ö r allvarlig fara f ö r s ä kerheten kan komma att f ö r ö vas i
samband med en domstolsf ö rhandling.

2 § S ä kerhetskontroll omfattar ä h ö rare vid en
s ä dan domstols-

f ö rhandling som avses i 1 § . Om s ä rskilda
sk ä l f ö religger f ä r kontrollen omfatta ä ven andra som skall n ä rvara vid f ö rhandlingen.

Den flhnrare som inte frivilligt underkastar sig
kontrollen skall v ä gras tilltr ä de till f ö rhandlingen.

3 § 3eslut om s ä kerhetskontroll meddelas av r ä tten efter

samrSd med polismyndighet.

Ceslutet skall inneh å lla
uppgift om kontrollens omfattning enligt 2 §
f ö rsta stycket.

k § Vid s ä kerhetskontroll efters ö ks vaoen eller annat f ö remril

som ä r ä gnat att komma till anv ä ndning vid
brott som -Tvses i ] § . F ö r sfldant ä ndamSl f ä r kroppsvisitation ä g.T rum. V ä ska eller annat f ö rem.11 som medf ö rs
till r ä ttssalen, eller, om innehavaren ä r ok ä nd, p å tr ä ffas i eller
i anslutning till r ä ttssalen f9r unders ö kas.

5 § S ä kerhetskontroll utf ö res av polisman efter n ä rmare an-

visningar av polismyndighet.

6 § P å tr ä ffas vid s ä kerhetskontroll .s å dant f ö remf.l som avses

i l\ § och tas det inte i beslag enligt
bnstjirnrrielserna i r ä tteriAngsbalken, skall den hos
vilken f ö rernf ° ilet p?.tr ä f-

Prop.
1980/81:114 37

fats uppmanas att l ä mna
det ifr ä n sig. Den å h ö rare som
inte efterkommer uppmaningen f ä r av
polisman avl ä gsnas fr å n domstolens lokaler. Polisman f ä r frSn annan ä n
ä h ö rare omh ä nderta s ä dant f ö remal.

Om f ö remal enligt vad nu sagts p å tr ä ffas men
inte tas i beslag skall polisman, om det beg ä rs,
utf ä rda bevis om vad som f ö rekommit.

7 § Kroppsvisitation
som ä r av mera v ä sentlig omfattning

skall verkst ä llas
i avskilt rum, samt om sS kan ske i vittnes n ä rvaro. Kroppsvisitation av kvinna f ä r
verkst ä llas eller bevittnas endast av
kvinna, om unders ö kning inte sker genom elektrisk
metalldetektor.

8 § Mot r ä ttens beslut enligt denna lag f ä r talan inte f ö ras.

Denna lag tr ä der
i kraft

fe

Prop. 1980/81:114 38

F ö rslag till

Lag om ä ndring i r ä tteg å ngsbalken

H ä rigenom f ö reskrivs att 5 kap 9 § r ä tteg å ngsbalken skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse F ö reslagen lydelse

P ä r ä ttens ordf ö rande P ä r ä ttens ordf ö rande

ankommer att uppr ä tth ä lla' ankommer att uppr ä tth ä lla

ordning vid r ä ttens samman- ordning vid r ä tlens samman

tr ä den och att meddela d ä rf ö r tr ä den och att meddela d ä rf ö r

n ö diga f ö reskrifter. Han ä ger
ut- n ö diga f ö reskrifter. Han ä ger
ut

visa den som st ö r f ö rhandlingen visa den som st ö r
f ö rhandlingen

eller eljest upptr ä der otill- eller eljest
upptr ä der otill

b ö rligt s ä ock f ö r
undvikande av b ö rligt s ä ock f ö r
undvikande av

tr ä ngsel begr ä nsa antalet tr ä ngsel begr ä nsa
antalet

ä h ö rare i r ä ttssalen. Ej m ä foto- ä h ö rare i r ä ttssalen.
Ej m ä foto

grafi tagas i r ä ttssalen. grafi tagas
i r ä ttssalen.

Tr ä nger sig nSgon, som utvisats, Tr ä nger sig n ä gon,
som utvisats,

in i r ä ttssalen eller ä tlyder in i r ä ttssalen eller å tlyder

n å gon eljest ej tills ä gelse, som nSgon eljest ej tills ä gelse, som

meddelats till ordningens uppr ä tt-meddelats
till ordningens uppr ä tt

h ä llande, ä ge r ä tten f ö rordna, h ä llande,
ä ge r ä tten f ö rcrdna,

att han skall o.medelbart tagas att han skall omedelbart tagas

i h ä kte och kvarh å llas d ä r, i
h ä kte och kvarh ä llas d ä r,

s ä l ä nge sammantr ä det varar, s ä l ä nge sammantr ä det varar,

dock ej ut ö ver tre dagar. dock ej ut ö ver tre dagar.

Om s ä kerhetskontroll vid domstolsf ö rhandling ä r
s ä rskilt stadgat.

Prop. 1980/81:114

F ö rslag till

39

Lag om ä ndring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m m

H ä rigenom f ö reskrivs
att 16 § lagen (1970:417) om
marknadsdomstol m m skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse

Best ä mmelserna i 5 kap r ä tteg å ngsbalken om
offentlighet vid domstol ä ger motsvarande till ä mpning vid marknadsstolen.

F ö reslagen lydelse

Best ä ,mmelserna i 5 kap r ä tteg å ngsbalken om
offentlighet vid domstol och i lagen (0000:0000) om s ä kerhetskontroll vid domstolsf ö rhandling ä ger
motsvarande till ä mpning vid marknadsdomstolen.

Ut ö ver vad som f ö ljer av f ö rsta
stycket kan domstolen f ö rordna att sammantr ä de f ö r f ö rhandling av konkurrensbegr ä nsnings ä rende
skall h ä llas inom st ä ngda d ö rrar,
om det kan antagas att f ö rhandlings-arbetat i ä rendet skulle f ö rsv ä ras till f ö ljd
av offentligheten.

Förslag till

Lag om ä ndring i lagen (1976:839) om statens va-n ä mnd

H ä rigenom f ö reskrivs
att 17 § lagen (1976:839) om statens va-n ä mnd skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse

F ö reslagen lydelse

Best ä mmelserna i 5 kap r ä tte- Best ä mmelserna
i 5 kap r ä tte

g å ngsbalken om offentlighet g å ngsbalken om offentlighet

vid domstol g ä ller i till ä mpliga vid domstol och i lagen (OOOOiOOOO)

delar. om s ä kerhetskontroll vid domstols

f ö rhandling g ä ller i till ä mpliga
delar.

N ä mnden ä r ber ä ttigad att f ö r sina sammantr ä den
f ö rfoga ö ver beh ö vliga
lokaler i domstolsbyggnad eller annan allm ä n
byggnad, som ej ä r f ö r tillf ä llet upptagen f ö r sitt huvudsakliga ä ndamSl eller utg ö res av gudstj ä nstlokal. Uppkommer s ä rskilda kostnader skall de ers ä ttas.

Prop. 1980/81:114 41

Sammanfattning

Fr ä gor kring s ä kerheten vid domstolsf ö rhandling har under senare ä r
fatt ö kad aktualitet. Den internationella
brottsligheten och terrorist-verksamheten har under 1970-talet ö kat i omfattning samtidigt som det nationellt har
pSg ä tt en utveckling mot allt gr ö vre och ofta organiserad brottslighet. Betr ä ffande personer som gripits och lagf ö rts i s ä dana
sammanhang har det i vissa fall ansetts f ö religga
allvarlig risk f ö r fritagningsf ö rs ö k i samband
med domstolsf ö rhand lingen. Det har ä ven varit risk f ö r
h ä mndaktioner mot viss domstol eiler
mot personer som medverkat i r ä tteg å ngen. Ä ven
i brottm å l av mindre omfattning och i n å gra fall i m ä l
av annat slag ä n brottm å l har det ibland f ö rekommit situationer d ä r risken f ö r allvarliga brott i samband med f ö rhandlingen framst å tt som ö verh ä ngande.

Domstolsverkets uppdrag har varit att utreda fr å gan om kontroll-och s ä kerhets å tg ä rder f ö r att skydda allm ä n ordning och s ä kerhet
i samband med domstolsf ö rhandling. Uppdraget f ä r bl a ses mot bakgrund av JO Thyressons uttalanden
ang å ende bristen p ä laglig reglering av kontroll å tg ä rder till f ö rebyggande av brott och till f ö rhindrande av att ordning och s ä kerhet st ö rs
i samband med f ö rhandling vid domstol (JO 1976/77 s
28). I s ä rskild skrivelse till regeringen
framlade Thyresson de ber ö rda sp ö rsm å len f ö r eventuella ä tg ä rder samt framh ö ll
det som angel ä get att f ö rfattningsm ä ssiga
ä tg ä rder vidtogs f ö r att rada bot pa denna brist.

Enligt domstolsverkets mening kan vid en domstol vidtas en
rad olika ä tg ä rder och arrangemang varigenom man i m ä nga fall avsev ä rt kan h ö ja s ä kerheten vid
f ö rhandlingen. I promemorian pekas s ä rskilt p ä m ö jligheterna att fr ä n s ä kerhetssynpunkt f ö rb ä ttra
lokalsituationen och f ö rhandlingssalarnas utformning och
utrustning. Stor betydelse i sammanhanget har ä ven anordnandet av effektiv bevakning liksom m ö jligheterna att vid konkret misstanke mot viss
person om brott kunna ingripa med straffprocessuella tv å ngsmedel. Utsikterna att h ä rigenom och p ä
annat s ä tt f ö rhindra allvarliga brott ä r
emellertid begr ä nsade. Avsaknaden av befogenheter
att i f ö rebyggande syfte f ä f ö reta
kroppsvisitation och andra ä tg ä rder f ö r
personkontroll l ä mnar

Prop. 1980/81:114 42

betydande utrymme för en beväpnad väldsverkare att
genomföra fritagning, sabotage eller annat övergrepp och det oavsett vilka
övriga säkerhetsåtgärder som kan vidtas. Om gärningar av detta slag fullbordas
kan de få vittgående följder för dem som är närvarande vid förhandlingen.
Enligt domstolsverkets mening är det angeläget att sädana kontrollåtgärder fär
tillgripas att en presumtiv väldsverkare kan avslöjas innan han fått tillträde
till rättssalen. För att tillgodose detta ändamål bör den enskildes krav pä
personlig integritet och rätt att i övrigt fritt fä ta del av offentlig
förhandling vid domstol i vissa fall fä sta tillbaka. Domstolsverket föreslär
att en lag införs om särskild kontroll vid domstolsförhandling.

Utmärkande för den situation där behov av kontroll
föreligger är att risken för våldshandlingar och andra övergrepp inte är
hänförlig till nägon bestämd person utan är av mera allmän räckvidd. De
kontrollåtgärder som domstolsverket föreslår har därför utformats som
generella förebyggande ätgärder, som fär genomföras utan att någon i det
konkreta fallet kan misstänkas för brott eller för att stå i begrepp att begä
allvarligt brott vid förhandlingen.

I den förslagna lagen om säkerhetskontroll vid
domstolsförhandling ges bestämmelser enligt vilka kontroll fär tillgripas om
det till följd av särskilda omständigheter finns risk for att brott som utgör
allvarlig fara för säkerheten kan komma att förövas i samband med en domstolsförhandling.
Det saknar härvid betydelse vilken typ av mäl eller ärende soni är föremal för
rättens prövning. Föreligger det i ett konkret fall sådan risk fär
kroppsvisitation äga rum i syfte att eftersöka vapen eller annat
"farligt" föremål. För detta ändamål får även undersökas väska, paket
eller annat dylikt som nägon ön,skar medföra till rättssalen. Av hänsyn till
sabotagsrisken fär sädan undersökning ocksä avse väska eller annat föremal som
påträffas i eller i anslutning till rättssalen, om innehavaren är okänd.
Kroppsvisitation förutsätts i normalfallet kunna ske med användande av s k
elektrisk metalldetektor.

Med hänsyn till kontrollåtgärdernas ingripande natur och
till domstolarnas funktion och verksamhet, har domstolsverket stannat för att
säkerhetskontroll bara skall ffl omfatta dein som skall delta i eller pä

Prop. 1980/81:114 43

annat s ä tt bevista f ö rhandling d ä r
risk f ö r brott f ö religger. Kontrollen skall dock i f ö rsta hand riktas mot dem som ö nskar n ä rvara
vid f ö rhandlingen som ä h ö rare. Det ä r fr ä mst fr ä n personer ur denna krets av utomst å ende och oftast ok ä nda m ä nniskor som man typiskt sett kan
befara ett hot mot s ä kerheten. Å h ö rarna har
dessutom infunnit sig vid domstolen frivilligt och kan f ö ljaktligen v ä lja
mellan att underkasta sig kontroll och att avst å fr ä n att ö vervara r ä tteg ä ngen. Endast om s ä rskilda
sk ä l f ö religger f ä r kontrollen omfatta ä ven andra som skall n ä rvara vid f ö rhandlingen, dvs dem som skall
medverka eller p ä annat s ä tt delta i denna. Best ä mmelsen h ä rom har av lagtekniska sk ä l utformats s ä
att den ger m ö jlighet till kontroll ä ven av funktion ä rer
som det med h ä nsyn till lagstiftningens syfte
saknas anledning att kontrollera s å som
r ä ttens ledam ö ter, ä klagaren m
fl. I fr ä ga om andra ä n ä h ö rare f å r
kontrollen genomf ö ras tv å ngsvis. Den ä h ö rare som inte frivilligt underkastar sig kontroll
skall d ä remot v ä gras tilltr ä de
till f ö rhandlingen.

Enligt domstolsverkets mening ä r det knappast t ä nkbart
att l å ta annan ä n r ä tten fatta
beslut om s ä kerhetskontroll. R ä ttens beslut skall emellertid alltid f ö reg å s av samr å d med polismyndighet, en uppgift som f ö r polismyndighetens del kommer att å vila polischefen.

Beslutet om s ä kerhetskontroll
skall inneh å lla uppgift om kontrollens
omfattning. Om inte bara å h ö rarna skall kontrolleras utan ä ven
andra som skall n ä rvara vid f ö rhandlingen, m ä ste
s ä ledes av beslutet ocks ä framg å vilka bland
dessa som skall undantas fr ä n
kontrollen. Mot r ä ttens beslut f å r talan inte f ö ras.

Ansvaret f ö r genomf ö randet av kontrollen ankommer p ä polismyndigheten i det polisdistrikt d ä r domstolen ä r
bel ä gen. Om f ö rem å l som kan
anv ä ndas som vapen p å tr ä ffas vid s ä kerhetskontroll, men anledning saknas att ta f ö rem å let i beslag
enligt best ä mmelserna i r ä tteg å ngsbalken,
skall vederb ö rande uppmanas att l ä mna det ifr å n
sig f ö r tillf ä llig f ö rvaring.
Den ä h ö rare som inte efterkommer uppmaningen f ä r av polisman avl ä gsnas fr ä n domstolens lokaler. S ä dant avl ä gsnande
f ä r ske tv å ngsvis om uppgiften inte kan l ö sas p ä annat s ä tt. Fr ä n
annan ä n ä h ö rar"; f å r polisman o.mh ä nderta
s ä dant f ö rem å l.

44

prop. 1980/8V.11* ,,,U
.ar inte begr ä n-

.erna « '
9>" » „ , „ di9M>=' » " '"'

v organ

Prop. 1980/81:114 45

1 Uppdraget

I beslut av den 10 november 1977 gav regeringen i uppdrag
ät domstolsverket att utreda frågan orn kontroll- och säkerhetsåtgärder för
att skydda allmän ordning och säkerhet vid domstolsförhandling samt att lägga
fram förslag till författningsmässig reglering i detta hänseende. I beslutet
anfördes följande.

Genom beslut den 6 maj 1976 avgjorde JO Thyresson tvä
ärenden som rörde allmänhetens tillträde till vissa angivna
domstolsförhandlingar. De som velat bevista ifrågavarande förhandlingar såsom
ähörare hade avkrävts legitimation och i viss utsträckning fått underkasta sig
kroppsvisitation. Fräga uppkom i ärendena om det finns stöd i lag för sådana
kontrollåtgärder.

Med överlämnande av besluten har Thyresson i skrivelse
samma dag tili regeringen lagt fram de berörda spörsmålen för eventuella
ätgärder. I skrivelsen har Thyresson framhållit bl a. Det föreligger brister
beträffande den lagliga regleringen av kontrollåtgärder till förebyggande av
brott och till förhindrande av att ordning och säkerhet störs i samband med
domstolsförhandling. Det är angeläget att ätgärder vidtas till botande av denna
brist. Vid reglering av dessa frägor mäste mot varandra vägas ä ena sidan
intresset av offenlighet och personlig anonymitet och ä andra sidan intresset
av skydd för säväl rättsförfarandets fortgång som däri engagerade personers
säkerhet. Det torde också bli erforderligt att söka klarlägga besluts-och
verkställandefunktionerna i fräga om erforderliga kontroll- och andra
säkerhetsåtgärder.

1 beslutet angavs att samråd borde ske med
rikspolisstyrelsen och rättegängsutredningen (Ju 1977:06).

Prop. 1980/81:114 46

A. ALLMÄN BAKGRUND

2 Stadganden i grundlag

Kontrollåtgärder som syftar till att förebygga brott och
förhindra störningar av ordning och säkerhet vid domstolsförhandling kan
innebära mer eller mindre kännbara insl<ränkningar i den enskildes
grundlagsskyddade fri- och rättigheter. Av väsentlig betydelse för en bedömning
av dessa frägor är därför de generella begränsningar av den offentliga
maktutövningen som uppställs i den konstitutionella lagstiftningen och det
statsrättsliga skydd som dessa fri- och rättigheter åtnjuter. Till de rättigheter
som närmast kan komma att beröras hör den ur den s k offentlighetsprincipen
härledda rätten till information och principen om domstolsförhandlings
offentlighet, skyddet för den kroppsliga integriteten samt skyddet mot husrannsakan.

Bestämmelser om de grundläggande fri- och rättigheterna
finns i 1974 ärs regeringsform (RF), som trädde i kraft den 1 januari 1973. De
rättigheter som det här är fråga om tillhör de s k begränsningsbara
rättigheterna. Beträffande dem är skyddet så utformat att inskränkni.ngar får
ske endast genom lag beslutad av riksdagen. Redan före den nuvarande RF hade
emellertid ansetts att mera väsentliga ingrepp i medborgarnas friilet och
egendom inte borde ske utan riksdagens medverkan. Enligt
övergängsbestäinmel-serna till RF, punkt 6, behåller dock äldre författning
eller föreskri Et sin giltighet trots att den inte har tillkommit i den ordning
som skulle ha iakttagits vid tillämpningen av RF. Genom de ändringar av RF som
riksdagen beslutade 1976 (prop 1975/76:209) och som innebar en utvidgning och
förstärkning av skyddet för de medborgerliga fri- och rättigheterna begränsades
möjligheterna att tillskapa rättighetsbe-gränsande bestämmelser ylterligare
genom att snävare gränser uppdrogs inom vilka sådan lagstiftning fick ske. 1976
ärs ändringar trädde i kraft den 1 januari 1977.

Prop.
1980/81:114 47

Enligt 2 kap 1 § 1 p RF är varje medborgare gentemot det
allmänna tillförsäkrad frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt
meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter eller känslor. Häri
innefattas bl a en rätt att på olika sätt återge vad man inhämtat vid
offentliga sammankomster. Som en integrerad del av denna frihet Och som ett
uttryck för offentlighetsprincipen återfinns i 2 p samma paragraf en
bestämmelse om informationsfrihet, dvs frihet att inhämta och mottaga
upplysningar samt i övrigt ta del av andras' yttranden. Den del av
informationsfriheten som avser frihet att anskaffa uppgifter för
offentliggörande i tryckt skrift bereds ett särskilt skydd inom ramen för
tryckfrihetsförordningens regelsystem.

Genom de ändringar och tillägg till RF som beslutades 1976
har principen om domstolsförhandlings offentlighet skrivits in i grundlagen.
Bestä;nmelsen återfinns i 2 kap 11 § 2 st RF och har av departementschefen i förarbetena
betecknats som en värdefull komplettering tili den allmänna
informationsfriheten. Departementschefen framhöll vidare att den insyn i
domstolarnas verksamhet som möjliggörs genom förhandlingsoffentligheten även
kommer att indirekt fungera som en garanti för att också övriga för en
rättsstat kännetecknande processuella principer efterlevs vid domstolarna.

Skyddet för den kroppsliga integriteten regleras i 2 kap
4-6 § RF. Enligt 2 kap 6 § är varje medborgare gentemot det allmänna skyddad
mot bl a påtvingat kroppsligt ingrepp och kroppsvisitation. Vidare är enligt
samma paragraf varje medborgare skyddad mot liusrannsakan. Uttrycket kroppsligt
ingrepp avser enligt förarbetena främst våld mot människokroppen. Dessutom
hänförs hit läkarundersökningar, smärre ingrepp som vaccinering och blodprovs
tagning samt liknande företeelser som brukar betecknas med ordet
kroppsbesiktning. Varje omedelbar inverkan genom kroppsligt våld torde få
betecknas som ett sädant ingrepp. Även den som rycker i, knuffar eller häller
fast annan utövar säledes våld. Med kroppsvisitation avses undersökning av en
persons kläder eller av det som någon bär med sig t ex en väska. Med
husrannsakan förstås varje av .myndighet företagen undersökning av hus, rum
eller slutet förvaringsställe, oavsett syftet med undersökningen. (Prop
1975/76:209 s 147).

Prop.
1980/81:114 48

De nu framdragna grundlagfästa fri- och rättigheterna får
enligt 2 kap 12 § RF begränsas endast genom lag eller genom annan författning
efter bemyndigande i lag. Begränsning fär göras endast för att tillgodose
ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle. Begränsningen fär aldrig
gä utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett
den och inte heller sträcka sig sä långt att den utgör ett hot mot den fria
åsiktsbildningen såsom etl av folkstyrelsens grundvalar. Begränsning fär inte
göras enbart pä grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sädan
åskådning. Som exempel på förhållanden som får föranleda begränsning i
yttrande- och informationsfriheten anges i 2 kap 13§RF hänsynen till rikets
säkerhet, folkförsörjningen, allmän ordning och säkerhet, enskilds anseende,
privatlivets helgd eller förbyggandet av brott. Begränsningar i yttrande- och
informationsfriheten fär i övrigt ske endast om särskilt viktiga skäl
föranleder det.

Regleringen av de grundläggande fri- och rättigheterna är
av betydelse inte bara som ram inom vilken lagstiftningsmakten får utövas.
Myndigheter och offentliga funktionärer har även att respektera de beskrivna
rättigheterna .i den mån dessa inte är begränsade genom bestämmelser tillkomna
i den ordning som RF föreskriver. Efter den 1 januari 1975 torde därför
sedvänja, sakens natur, allmänna rättsgrundsatser e d inte kunna åberopas som
stod för ingrepp i de fri-- och rättigheter som tillkommer den enskilde enligt
RF. Det framstår därjämte som tveksamt om och i vilken utsträckning
bestä.mmelser av mera allmänt innehåll som ger myndighet rätt att för' visst
ändamål vidta "erforderliga åtgärder" kan uppfattas som självständigt
stöd för rättighetskränkande ingrepp. 1 synnerhet gäller" detta
lagstiftning tillkommen efter RF:s il<raft-trädande. Befogenheten bör kunna
härledas ur särskilda föreskrifter som är klart och tydligt utformade. Vid
sidan av de konstitutionella bestämmelserna utgör Sveriges anslutning till den
europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna ytterligare stöd för principen att inskränkningar i
den enskildes' fri- och rättigheter inte fär göras utan uttryckligt
författningsstöd.

Prop. 1980/81:114 49

Konstitutionsutskottet framhåller i sitt betänkande
I975l7(>:5i>, med anledning av prop 1975/76:209, att den brist som JO
påtalat i fräga om den lagliga regleringen av kontrollåtgärder till
förebyggande av brott ocli förhindrande av störningar av ordning och säkerhet i
samband med domstolsförhandlingar, har särskilt aktualiserats genom det i
propositionen föreslagna skyddet i grundlag mot bl a kroppsvisitation.
Utskottet förutsätter att regeringen ägnar denna och liknande frägor, som kan
aktualiseras genom de nya grundlagsreglerna, uppmärksamhet och tar de
lagstiftningsinitiativ som kan vara påkallade.

Under hösten 1979 har riksdagen med anledning av prop
1978/79:195 slutligt antagit ett förslag till förstärkt skydd för fri- och
rättigheter m m (SFS 1979:933). Förslaget bygger på den sk
rättighetsskyddsut-redningens betänkande (SOU 1978:34). Reformen innefattar bl
a ett särskilt uppskovsförfarande för rät tighe tsbegränsande lagstiftning. Förslag
till lag som angår begränsning av sädana fri- eller rättigheter som överhuvud
taget kan begränsas skall pä yrkande av lägst tio riksdagsledamöter vila hos
riksdagen i tolv månader frän det att det beredande utskottet avgav sitt
betänkande i ärendet. Om förslaget vid omröstning i kammaren får stöd av fem
sjättedelar av de röstande, är det dock antaget omedelbart. Ett förslag som
vilat i tolv .månader skall därefter anmälas i kammaren av det beredande
utskottet med ett nytt betänkande. Därvid blir det möjligt att föreslå sådana
jämkningar av det vilande förslaget soin ligger inom ärendets ram. I denna
omgång skall förslaget prövas enligt vanliga regler, dvs det kan antagas med
enkel majoritet. Yttrande av lagrådet bör alltid inhämtas vid rättighetsbegränsande
lagstiftning.

3 Offentlighetsprincipen

Offentlighetsprincipen har gamla anor i svensk
rättsskipning och förvaltning. .Allmänhet och massmedia har en långtgående
insyn i de offentliga organens verksamhet. Offentlighetsprincipen brukar betecknas
som en garanti för en fungerande demokrati och för de enskildas rättsäkerhet.
Genom offentligheten har den enskilde möjlighet att övervara
sammankomster vid myndigheten (förhandlings-

4 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 114

Prop. 1980/81:114 50

offentlighet) och rätt att ta del av myndighetens
handlingar (handlingsoffentlighet). Som ett viktigt skäl för
offentlighetsprincipen brukar framhållas kontrollfunktionen. Offentligheten
medför en kontroll av myndigheternas handläggningsrutiner, ambition och
effektivitet och är ägnad att förebygga misstag och godtycke. Allmänhetens
insyn bidrar även till att stärka förtroendet för myndigheternas handlande. Som
ett annat viktigt skäl brukar anföras att offentligheten är en nödvändig
förutsättning för en fungerande samhällsdebatt. Genom de utredningar som
förebringas i myndigheternas mål och ärenden framkommer inte sä sällan
förhållanden som är värda att ställas under debatt och bli föremål för
reformer. Genom offentligheten förbättras informationsläget och debatten kan
föras pä ett tillförlitligare underlag än om myndigheternas material inte stod
till förfogande. Att säkerställa att denna information når ut till allmänheten
är en viktig uppgift för tidningspressen och övriga massmedia.

Den äldsta formen av offentlighet som förekommer vid de
beslutande församlingarna och vid doinstolarna är förhandlingsoffentligheten. I
2 kap 4 § riksdagsordningen regleras offentligheten vid riksdagssessioner.
Motsvarande bestäinmelser finns i 2 kap 28 § kommunallagen (1977:179) för de
beslutande kommunala församlingarnas del. I 5 kap rättegångsbalken (RB) ges
Isesfämmelser angående offentlighet vid domstolsförhandling.

4 Förliandlingsoffentligheten vid
dofnstol

I 5 kap 1 § 1 st RB stadgas att förliandling vid domstol
skall vara offentlig. Med förhandling avses ett på viss tid och plats hållet
domstolssammanträde vid vilket parter och andra får närvara och utöva
processuell verksamhet. Hit räknas inte bara huvudförhandling utan varje
handläggning där parterna får vara närvarande, såsom muntlig förberedelse,
upptagande av bevis utom huvudförhandling, häktningsförhandling, annan
förhandling som angår tvångsmedel i brottmål, .muntligt förhör i besvärsmå) i
hovrätt eller högsta dornstolen. Domstolen har möjlighet att välja annan form
av handläggning än förhandling. Till denna grupp hör t ex skriftlig
förberedelse, handläggning av frägor rörande kvarstad, skingrings-

Prop.
1980/81:114 51

förbud och annan handräckning i tvistemål, frägor angående
förordnande av offentlig försvarare m m. Dessa handläggningsformer liksom
föredragning i överrätt för avgörande på handlingarna är inte att hänföra till
förhandlingar och är inte offentliga. Inte heller räknas rättens överläggning
till dom eller beslut till förhandling. Sådan överläggning skall enligt 5 kap 5
§ RB i princip hällas inom stängda dörrar.

Att förhandling vid domstol skall vara offentlig innebär
att allmänheten har fritt tillträde till den lokal där förhandlingen pågår.
Vissa inskränkningar gäller dock i denna princip. Enligt 5 kap 2 § RB, kan när
rättens ordförande finner skäl därtill, tillträde till förhandlingen vägras den
som inte fyllt 18 år. För upprätthållande av ordningen (varom mera i det
följande) kan rättens ordförande enligt 5 kap 9 § RB utvisa den som stör
förhandlingen eller eljest uppträder otillbörligt, ävensom för undvikande av
trängsel begränsa antalet åhörare i rättsalen.

Från principen om domstolsförhandlings offentlighet finns
en rad undantag som med hänsyn till motstående intressen av olika slag ger
domstolen rätt att förordna att förhandlingen helt eller delvis skall hällas
inom stängda dörrar. Flera bestämmelser härom finns i 5 kap 1 § RB, medan
åtskilliga finns i andra författningar. Undantagsbestämmelserna är ofta
dikterade av hänsynstagande till part eller annan person som medverkar i
rättegången. Syftet kan ocksä vara att helt eller delvis bevara sekretessen för
vissa uppgifter.

Enligt 5 kap 1 § 2-4 st RB kan bl a hänsynen till
sedligheten, rikets säkerhet och yrkeshemlighet medföra avsteg från principen
om offentlighet. Vidare skall i vissa typer av mål, bl a mäl om ansvar för
utpressning och olovlig avlyssning, förhandling hållas inom stängda dörrar om
rätten finner att offentligheten skulle vara till men för enskild. Förhandling
under förundersökning i brottmål t ex häktningsförhandling, förhandling
angående beslag eller kvarstad, skall häilas inom stängda dörrar om den
misstänkte begär det eller rätten finner att offentligheten skulle vara till
men för utredningen. 1 brottmål får förhandling som angår utredning rörande den
tilltalades personliga förhållanden äga rum inom stängda dörrar. Detsamma
gäller förhör med den som är under femton år och med den som lider av rubbning
av själsverksamheten.

Prop. 1980/81:114 52

Till de undantag som återfinns i andra lagar hör bl a
lagen (1947:630) om inskränkningar av offentligheten vid domstol beträffande
allmänna handlingar. Denna lag ger domstolen möjlighet att förordna om stängda
dörrar vid genomgång av hemlig allmän handling om det befinnes vara av
synnerlig vikt att ej genom offentligheten något uppenbaras som av hänsyn till
allmänna eller enskilda intressen bör hällas hemligt. Vidare kan enligt 15 kap
6 § giftermålsbalken rätten förordna att äktenskapsmäl skall handläggas inom
stängda dörrar om part begär det. Förhandling i mål eller ärende enligt
föräldrabalken kan enligt 20 kap 10 § samma balk hållas inom stängda dörrar om
rätten finner det lämpligt. I brottmål där den tilltalade är under 21 är kan,
med hänsyn till hans ungdom, rätten förordna om stängda dörrar enligt 8 § 2 st
lagen (1964:167) rned särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. Även andra
undantagsbestämmelser finns t ex i den militära rättegångslagen och i lagarna
angående utlämning för brott.

Enligt 5 kap 3 § RB kaiA rättens ordförande medge att
tjänsteman vid domstolen och den som för sin utbildning tjänstgör vid denna, t
ex tingsnotarie, fär vara närvarande vid förhandling som hålles inom stängda
dörrar. Om särskilda skäl föreligger kan rätten medge att även andra personer får
närvara, t ex en tilltalads föräldrar, make eller övervakare. Om den tilltalade
är berövad friheten brukar vaktpersonal regelmässigt få övervara mål som
handläggs inom stängda dörrar.

Om förhandlingen varit nemlig kan rätten enligt 5 kap 4 §
RB ålägga dem som närvarit tystnadsplikt. Vidare l<an rätten, om även domen
avkunnats inom stängda dörrar, med stöd av lagen (1937:249) om inskränkningar i
rätten att utbekomma allmänna handlingar förordna att domen, protokollet och
andra handlingar inte fär utläinnas förrän viss tid, högst 70 år, förflutit.
Från den 1 januari 1981 kommer bestämmelser i dessa hänseenden att finnas i den
av riksdagen nyligen antagna sekretesslagen.

Rättegångsbalkens föreskrifter om offentlighet äger
tillämpning säväl vid underrätt som i överrätt. Genom hänvisningsbestämmelser
gäller dessa föreskrifter även för de allmänna förvaltningsdomstolarna,
försäkringsrätt, försäkringsöverdomstol, arrende- och hyresnämnd,

Prop.
1980/81:114 53

bostadsdomstolen, arbetsdomstolen, marknadsdomstolen,
krigsrätt, mellankommunala skatterätten, patentbesvärsrätten och statens
va-nämnd. För de flesta av dessa myndigheter finns stadganden som medger rätt
att, även i andra fall än som avses i 5 kap 1 § RB, förordna att handläggning
skall hållas inom stängda dörrar.

Med angivna inskränkningar och undantag i offentligheten
äger således allmänheten fritt tillträde till en domstols förhandlingar.
Be.stä:nmelser saknas som ger rätten eller dess ordförande iriöjlighet att av
rena säkerhetsskäl och i brottsförebyggande syfte förordna att förhandlingen
skall äga rum inom stängda dörrar eller eljest av sarnma skäl besluta om
generella begränsningar i offentlighetsprincipen.

5 Ordningen vid domstolsförhandling

j Som
tidigare omnämnts ankommer det pä rättens ordförande att

upprätthålla ordningen vid rättens sammanträden och att
meddela erforderliga föreskrifter härför. Enligt 5 kap 9 § RB äger han sålunda
utvisa den som stör förhandlingen eller eljest uppträder otillbörligt. För
undvikande av trängsel äger han begränsa antalet åhörare i rättssalen. Den som
stör förhandlingen eller vägrar efterkomma meddelad ordningsföreskrift kan med
stöd av 9 kap 5 § RB ådömas böter lägst 10 kr och högst 500 kr. Böterna utdöms
av rätten utan föregående åtal. Tränger sig någon som utvisats in i rättssalen
eller åtlyder han inte meddelade ordningsföreskrifter, äger rätten förordna att
han omedelbart skall tagas i häkte och där kvarhållas sä länge sammanträdet
varar, dock längst tre dagar. Störningar av allvarligare beskaffenhet kan även
åtalas och leda till fällande dom för t ex störande av allmän förrättning
enligt 16 kap 4§ brottsbalken (BrB). För detta brott är påföljden böter eller
fängelse i högst sex månader. I 5 kap 9 § RB återfinns vidare ett förbud mot
fotografering i rättssalen.

Föreskrifterna i 5 kap 9 § gäller, genom
hänvisningsbestämmelsen i 16 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) vid muntlig
förhandling i regeringsrätten, kammarrätt, länsrätt och den mellankommunala
skatterätten samt i försäkringsöverdomstolen ocli försäkringsrätt. Genom
hänvisningsbestämmelser i 27 § lagen (1973:188) om arrende-

Prop.
1980/81:114 54

nämnder och hyresnämnder, 5 kap 3 § lagen (1974:371) om
rättegången i arbetstvister (arbetsdomstolen), 2 § lagen (1974:1082) om
bostadsdomstol, 6 § militära rättegångslagen (1948:472) beträffande krigsrätt
och 10 § lagen (1977:729) om patentbesvärsrätten, gäller RB:s föreskrifter även
vid muntlig förhandling i dessa domstolar och nämnder.

6 Bestämmelser angående vissa
tvångsmedel

6.1 Inledning

Svensk lagstiftning innehåller åtskilliga bestämmelser om
tvångsmedel. Av intresse att belysa i förevarande sammanhang är främst
gällande bestämmelser angående tvångsmedlen beslag, husrannsakan och
kroppsvisitation. De centrala bestämmelserna härom som återfinns i RB och
vissa andra författningar är av straffprocessuell art, dvs tvångsmedlen får
tillgripas endast vid misstanke om eller utredning av brott för att säkerställa
bevisningen inför domstol eller domens verkställighet. De straffprocessuella
tvångsmedlen har sin största praktiska betydelse vid förundersökning i
brottmål. För vissa speciella fall finns emellertid bestämmelser som medger
användande av nämnda eller liknande tvångsåtgärder även för andra syften.

6.2 Straffprocessuella tvångsmedel

6.2.1 Beslag enligt RB

De allmänna bestämmelserna om beslag finns i 27 kap RB.
Föremål som skäligen kan antas äga betydelse för utredning om brott eller vara
avhänt nägon genom brott eller förverkat pä grund av brott får enligt 1 § tas i
beslag. Den som med laga rätt griper eller anhåller en misstänkt eller
verkställer häktning, husrannsakan eller kroppsvisitation, får beslagta
föremål som därvid påträffas. I annat fall fordras beslut av
undersökningsledaren, äklagaren eller rätten för att beslag skall få företas.
Om fara är i dröjsmål fär dock även polisman verkställa beslag (4 och 5 §§).
Över beslag skall föras protokoll som utvisar ändamålet med beslaget och vad
som därvid förekommit. Den som drabbas av beslag äger pä begäran erhålla ett
bevis därom, som även innehåller uppgift om det brott misstanken avser (13 §).

Prop. 1980/81:114 55

6.2.2 Husrannsakan och kroppsvisitation
enligt RB

Allmänna bestämmelser om husrannsakan och kroppsvisitation
finns i 28 kap RB. Förekommer anledning att brott förövats på vilket kan följa
fängelse, får husrannsakan företas i hus, rum eller slutet förvaringsställe,
för eftersökande av föremål som är underkastat beslag eller eljest till
utrönande av omständighet som kan äga betydelse för utredning av brottet. Med
slutet förvaringsställe kan bl a avses läst bil, kassaskåp, läst koffert eller
låst portfölj, skåp och liknande förvaringsutrymmen i bostad. Hos annan än den
som kan misstänkas för brottet fär husrannsakan företas endast om brottet
förövats hos honom eller den misstänkte gripits där eller eljest synnerlig
anledning förekommer att genom rannsakningen föremål som är underkastat beslag
skall anträffas eller annan utredning vinnas orn brottet. Samtycke av den
misstänkte fär inte åberopas för husrannsakan om den misstänkte inte själv
begärt åtgärden (1 §). Förordnande om husrannsakan meddelas av
undersökningsledaren, åklagaren eller rätten (4 §). Över husrannsakan skall
föras protokoll som utvisar ändamålet med förrättningen och vad som därvid
förekommit (9 §).

Förekommer anledning att brott förövats, på vilket kan
följa fängelse, fär kroppsvisitation företas för eftersökande av föremål som är
underkastat beslag eller eljest för att utröna omständighet som kan äga
betydelse för utredningen av brottet. Annan än den som skäligen kan misstänkas
för brottet får kroppsvisiteras endast om synnerlig anledning förekommer att
därigenom föremål som är underkastat beslag skall anträffas eller annan
utredning vinnas om brottet (11 §). Beträffande kroppsvisitation gäller i
tillämpliga delar bl a vad som i 4 och 9 §§ är bestämt om husrannsakan.
Förordnande om kroppsvisitation meddelas säledes av undersökningsledaren,
åklagaren eller rätten. Kroppsvisitation fär dock beslutas av polisman otn fara
är i dröjsmål. Skyldighet att föra protokoll över förrättningen gäller även vid
kroppsvisitation (13 §).

Enligt RB förstås med kroppsvisitation undersökning av
någons kläder eller vad han eljest bär på sig (NJA II 1943 s 373). Till följd härav har hävdats att
undersökning av portfölj, resväska, kasse, påse eller

Prop.
1980/81:114 56

liknande som någon bär med sig inte är att anse som
kroppsvisitation (Olivecrona: Rättegången i brottmål enligt RB 3:e uppl 1968 s
243f och 256f). En sädan undersökning har inte samma närgångna karaktär som en
undersökning av vad man har i kläderna, dvs det man bär på sig. Det torde inte
heller stämma överens med allmänt språkbruk att innefatta undersökning av
sädana föremål under begreppet kroppsvisitation. Saken borde vidare bedömas pä
samma sätt vare sig nägon häller resväskan i handen eller har ställt den i frän
sig för ett ögonblick. Resultatet av detta synsätt skulle bli att undersökning
av det någon bär med sig inte faller under reglerna för något tvångsmedel i RB,
såvida inte undersökningen utgör intrång i slutet förvaringsställe d v s en
form av husrannsakan. Att granska innehållet t ex i en läst portfölj eller läst
resväska torde således vara att hänföra till sistnämnda slag av tvångs.medel.

Skyddet mot kroppsvisitation utan stöd i lag enligt 2 kap
6 § RF torde emellertid enligt förarbetena (Prop 1975/76:209 s 147) omfatta
även undersökning av det någon bär med sig.

6.2.3 Tvängsmedel enligt
varusrnugglingslagen (1960:418)

I vat;usmugglingslagen finns vissa särskilda bestämmelser
om beslag, husrannsakan och kroppsvisitation. Förutom polisman har
tulltjänsts-man och vissa andra befattningshavare rätt att beslagta egendom som
kan antas vara förverkad enligt lagen (15 §). Tulltjänsteman och polisman fär
vidare utan förordnande företa husrannsakan i vissa utrymmen för att eftersöka
egendom som kan antagas vara förverkad enligt varusmugglingslagen (18 §).
Förekommer anledning till tniss-tanke att resande från utlandet eller annan som
anträffas vid gräns-och kustort har pä sig gods som är underkastat beslag får tulltjänsteman
kroppsvisitera honom för att eftersöka sådant gods (19 § 1 st Ip).

6.3 Tvångsåtgärder av annan art

6.3.1 Allmänt

Som en gemensam förutsättning för användandet av straffprocessuella
tvängsmedel gäller att misstanke otn brott måste föreligga. Att möjligheterna
att ingripa med tvångsåtgärder sålunda

Prop.
1980/81:114 57

begränsats motiveras av hänsyn till den enskildes
integritet och trygghet till person och egendom. Bestämmelserna medger följaktligen
inte att tvångsmedlen används i spaningssyfte eller i rent brottsförebyggande
syfte. Mera ingående tvångsåtgärder såsom husrannsakan och kroppsvisitation i
sädant syfte förekommer i mycket begränsad o.mfattning. Bestämmelserna härom är
som regel motiverade av speciella förhållanden och fär betraktas som undantag
från huvudregeln om kravet pä brottsmisstanke. Av intresse att något belysa är
även vissa bestämmelser beträffande frihetsberövade personer enligt vilka bl a
kroppsvisitation får företeis av rena ordnings- och säkerhetsskäl.

6.3.2 Kroppsvisitation enligt 19 § 1
st 2 p varusmugglings-

Vid skärpt tullkontroll finns bestämmelser som medger
utökade befogenheter att företa kroppsvisitation. Enligt 19 § 1 st 2 p varusmugglingslagen
får sålunda i vissa fall företas kroppsvisitation även om konkret misstanke om
brott inte föreligger. Bestämmelserna härom gör dt-t möjligt för chef för
tull-, kust-, eller gränsbevakning att besluta om kroppsvisitation på varje
resande frän eller till utlandet som vid ett visst tillfälle eller under viss tidsrymd
passerar en bestämd plats. Förutsättningen för en sådan generell kontroll är
att en skärpning av tullkontrollen beträffande persontrafiken är oundgängligen
nödvändig. Förordnande orn sådan kontroll går genast i verkställighet rnen
skall omedelbart underställas generaltullstyrelsens provning.

För kroppsvisitation enligt varusmugglingslagen gäller bl
a att förande av protokoll och utfärdande av bevis om företagen kroppsvisitation
inte erfordras med mindre den undersökte begär det eller föremål som påträffas
tas i beslag.

Till varusmugglingslagens bestämmelser om bl a
husrannsakan och kroppsvisitation hänvisas i 14 § valutalagen (1939:350) i
fräga om eftersökande av betalningsmedel, fordringar och värdepapper för vilka
gäller utförsel- och införselförbud.

Prop. 1980/81:114 58

6.3.3 Lagen (1970:926) om särskild kontroll på
flygplats

Bestämmelser om tvångsmedel som syftar til] att förebygga
brott återfinns i lagen (1970:926) om särskild kontroll på flygplats. Sädan
särskild kontroll fär äga rum till förekommande av brott som utgör allvarlig
fara för säkerheten vid luftfart (1 §). I första hand åsyftas sk
fiygplanskapning. Som sådant brott kan även betraktas sabotage eller andra
liknande brott mot luftfartyg. Vid särskild kontroll eftersöks vapen eller annat
föremål som är ägnat att komma till användning vid sådant brott. Polisman eller
annan, som polisstyrelsen särskilt har förordnat, fär inom flygplatsens område
dels utföra kroppsvisitation av den som uppehåller sig inom området och dels
undersöka väska eller annat slutet förvaringsställe. Den sorn inte frivilligt
underkastar sig kroppsvisitation kan i stället avvisas frän flygplatsens områoe
(3 §). - Kontrollen fär således äga rum i förebyggande syfte och utan att några
konkreta misstankar om brott föreligger. Den kan utföras som
stickprovsundersökning eller inriktas t ex huvudsakligen på passagerare eller
på resgods. - Påträffas vapen eller annat farligt föremål och tas det inte i
beslag enligt bestämmelser i RB skall vederbörande anmanas att förvara föremålet
på betryggande sätt. Gör han inte detta fär han avvisas från flygplatsens
område (4 §). Kroppsvisitation av kvinna får verkställas eller bevittnas endast
av kvinna om ej undersökningen sker genom elektrisk rnetalldetektor (5 S).
Protokoll skall upprättas och bevis utfärdas endast om vapen eller annat
farligt föremål påträffas vid kontrollen (6 §). Förordnande om särskild
kontroll meddelas av rikspolisstyrelsen efter samråd med luftfartsverket och
skall avse viss tid, högst tre månader varje gäng. Det kan begränsas till viss
flygplats eller viss trafik. I brådskande fall kan polisstyrelse besluta, men
beslutet skall då snarast underställas rikspolisstyrelsen (2 §).

6.3.4 Lagen (1975:1360) om tvångsåtgärder i
spaningssyfte |

vissa fall

Bestämmelser om tvängsmedel i brottsförebyggnnde syfte
finns vidare i lagen (1975:1360) om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall
(spaningslagen). Dessa föreskrifter, som tidigare ingick som en del i den s k
terroristlagen från 1973, gäller endast utlänning som det

Prop. 1980/81:114 59

finns grundad anledning antaga tillhör eller verkar för
sådana grupper eller organisationer, vilka genomi tidigare verksamhet visat sig
utanför sitt hemland använda våld, hot eller tvång för politiska syften (dvs
presumtiv terrorist). I den män meddelat beslut om avvisning eller utvisning
beträffande sädan utlänning inte verkställs, får han bl a enligt 2 §
underkastas husrannsakan och kroppsvisitation om det bedöms kunna vara av
betydelse för att utröna om terroristhandlingar planläggs eller förbereds.
Lagen är tidsbegränsad och har senast förlängts att gälla till utgången av
1980.

6.3.5 Kroppsvisitation ni m enligt
lagen (1976:371) om be-

handlingen av häktade och anhållna m fl (häkteslagen) och
enligt lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt (KvaL)

Enligt 2 § häkteslagen skall häktad senast vid ankomsten
till förvaringsplatsen kroppsvisiteras. Visitationen sker från ordnings- och
säkerlietspunkt för eftersökande av föremål som vederbörande inte fär inneha.
Häkteslagens föreskrifter gäller inte bara häktade och anhållna utan avser i
princip alla fall dä någon tas in i häkte eller i förvar i polisarrest. Genom
lagändring som trädde i kraft den 1 januari 1979 infördes i häkteslagen
(tillägg till 2 § samt 2 a - 2 b §§) bestämmelser enligt vilka häktad under
vissa angivna förutsättningar får kroppsvisiteras även efter ankomsten till
förvaringsplatsen (prop 1978/79:62). Oe nytillkomna bestämmelserna medger även
genomförandet av en förberedande visitation som bör vidtas omedelbart i
anslutning tiil gripandet. Sådan visitation sk provisorisk skyddsvisitation
syftar främst till att undersöka om den omhändertagne bär på sig skjutvapen,
verktyg eller annat varmed han kan skada sig själv eller annan. 1 anslutning
till nämnda lagändring infördes motsvarande föreskrifter angående
kroppsvisitation och skyddsvisitation i KvaL (52 a-52 d §§).

Av särskilt intresse är bestämmelsen i 29 § KvaL där det
stadgas att den som vill besöka intagen fär underkastas kroppsvisitation.
Väska, kasse eller annat dylikt som han vill medföra vid besöket får också
undersökas. Sådan visitation får ske endast av direkta säkerhetsskäl och
under förutsättning att deii besökande frivilligt gär med pä

Prop.
1980/81:114 60

undersökningen. Om han vägrar att lämria sitt medgivande
blir följden att besöket inle fär äga rum. Motsvarande bestämmelser gäller
enligt 11 § häkteslagen beträffande den som önskar besöka häktad eller
anhållen.

7 Något om polisens uppgifter och
ingreppsbefogenheter

7.1 Allm ä nt

De grundläggande reglerna för polisen och dess verksamhet
finns i polisinstruktionen (1972:511). Polisinstruktionen (PI) har utfärdats av
regeringen utan riksdagens medverkan med stöd av den styrande makten. I 2 § PI
(generalklausulen eller det sk generalbemyndigandet) stadgas att polisen skall
upprätthålla allmän ordning och säkerhet. Därvid åligger det polisen särskilt
att förebygga brott samt hindra att den allmänna ordningen och säkerheten störs
genom brott eller på annat sätt, att uppdaga brott som hör under allmänt åtal
samt vidtaga de ätgärder som behövs när den allmänna ordningen och säkerheten
kränkts pä annat sätt än genom brott och att även i övrigt lämna allmänheten
skydd, upplysningar och annan hjälp. Slutligen föreskrivs att polisen dessutom
skall fullgöra den verksamhet som ankommer på polisen enligt särskilda
bestämmelser. Begreppet polis används i stadgandet kollektivt för att beteckna
säväl själva polisinstitutionen som anställda befattningshavare.

Enligt brottskommissionen (prop 1973:115 s 112) innebär
uppgiften att upprätthälla allmän ordning bl a ansvar för att lugn råder pä
allmänna platser, att trafiken kan fortgå utan störningar, att människor inte
ofredas m m. Uppgiften innebär vidare en skyldighet att tillse att gällande
författningar respekteras och att, om så irite sker, vidta erforderliga
åtgärder, eventuellt genom att till åtal rapportera begångna överträdelser.
Upprätthållandet av allmän säkerhet beskrivs som en skyldighet att avvärja
faror för angrepp genom brott eller på annat sätt mot säkerheten och tryggheten
för enskild person, enskild egendom ocli statens inre säkerhet. Hit hör också
att tillse att meddelade skyddsbestämmelser efterlevs. Uppgiften anses även
omfatta skyldighet att ingripa hjälpande och skyddande vid inträffade eller
befarade olyckor, naturkatastrofer och liknande. I uppgiften ingär ocksä
skyldighet att om säkerheten angripits tillse att angreppet upphör och verka
för att angriparen inte förnyar angreppet.

Prop.
1980/81:114 61

2 § Pl anger säledes polisens huvuduppgifter men anses
även innefatta ett allmänt bemyndigande för polisen att vidtaga åtgärder för
upprätthällande av aliinän ordning och säkerhet. PI har visserligen inte lags
valör men den har i fråga om de tvängsbefogenheter som kan grundas på 2 § behållit
sin giltighet till följd av övergångsbestämmelserna till RF. Bemyndigandet kan
synas gå mycket långt. Det anges inte vilka ätgärder sorn fär vidtas och vilka
maktmedel som står till polisens förfogande. Med hänsyn till att etc sådant
vidsträckt bemyndigande knappast kan anses förenligt med de rättssäkerhetskrav
som måste uppställas pä en reglering av förevarande slag, ter det sig naturligt
att det råder osäkerhet angående räckvidden av de ingreppsbefogenheter som
tillkommer polisen orn de skall grundas enbart på denna bestä:nmelse.

Vid sidan av Pl finns emellertid i RB föreskrifter som
när.mare reglerar polisens befogenheter vid den straffprocessuella
verksam-lieten att uppdaga och utreda brott. Bestämmelserna härom, som
återfinns i 23-28 kap, innefattar i princip en fullständig reglering av
polisens ingreppsrätt i fråga om denna verksamhet. (För vissa av dessa
tvångsmedel har tidigare redogjorts under avsnitt 6.2). När det gäller de
tvångsbefogenheter polisen behöver för att genomföra de förebyggande, skyddande
och hjälpande uppgifterna, vilka närmast är av intresse för denna utredning,
saknas däremot en enhetlig och mera fullständig författningsreglering. Även vid
fullgörandet av dessa uppgifter behöver polisen förfoga över tvångsmedel av
skilda slag som liksom de straffprocessuella kan innebära inskränkningar i den
enskildes personliga integritet och frihet. I vad mån dessa kan grundas pä 2 §
PI, på sedvanerättsligt utbildade principer eller annat torde inte kunna
besvaras generellt.

Det har emellertid hävdats att polisen för att
upprätthålla alirnän ordning och säkerhet äger rätt att under vissa
förutsättningar anlita tvång även utan uttryckligt författningsstöd t ex enligt
sedvanerätt eller andra oskrivna rättskällor (Sjöholm: När och hur får polisen
ingripa ? 2:a uppl 1978 s 80ff). När sädan tvångsrätt föreligger är dock oftast
oklart. Frågan har fått ökad aktualitet genom reglerna i RF orn skyddet för de
medborgerliga fri- och rättigheterna. (Se ovan

Prop. 1980/81:114 62

under avsnitt 2). Den konstitutionella inskränkning som
följer därav att Pl utfärdats av regeringen ensam utan riksdagens medverkan
torde medföra att polisen inte enbart med stöd av 2 § Pl äger rätt att vidta
åtgärder sorn innebär mera kännbara ingrepp i den enskildes av RF skyddade fri-
och rättighetssfär. Vid bedömningen av det berättigade i ett ingrepp mäste
beaktas säväl betydelsen av det intresse som ingripandet riktar sig mot som det
skydd detta åtnjuter konstitutionellt eller eljest enligt gällande lagstiftning
och rättsuppfattning (Jrnf Sjöholm i SvJT 1969 s 761).

För all polisiär tvångsmakt anses gälla vissa allmänna
principer som delvis kommit till uttryck i gällande bestämmelser på området.
Till de viktigaste av dessa allmänna grundsatser hör de sk behovs- och proportionalitetsprinciperna.
Behovsprincipen innebär att ett polisingripande bara får ske när det är
nödvändigt för att avvärja den fara eller störning som föreligger i det
aktuella fallet, d v s dä tjänsteåt-gärdeii inte kan lösas pä annat sätt.
Enligt proportionalitetsprincipen skall arten och varaktigheten av ingripandet
stå i rimlig proportion till det mäl som man avser att uppnå. Principerna
återspeglas bl a i 16 § PI där det stadgas att polisman för att verkställa en
tjänsteåt-gärd inte får använda strängare medel än förhållandena kräver samt
att våld får tillgripas endast när tjänsteuppgiften inte kan lösas på annat
sätt. Tillgripes våld skall den lindrigaste form som kan leda till avsett
resultat användas.

En specialreglering som ger polisman vissa befogenheter i
bl a brottsförebyggande syfte utgör lagen (1973:558) om tillfilligt omhändertagande
(LTO). I LTO finns upptaget vissa bestämmelser om omhändertaganden som tidigare
ingick i polisinstruktionen. Av central betydelse är 3 § LTO som i första
punkten föreskriver att den som genom sitt uppträdande stör allmän ordning
eller utgör omedelbar fara för denna skall omhändertas av polisman, om det är
nödvändigt för att upprätthälla ordningen. Sådant omhändertagande skall enligt
andra punkten samma paragraf ske även när det fordras för att avvärja
straffbelagd handling. Syftet med LTO har varit att skapa underlag för
stödjande ätgärder och att klargöra hur fortsatta ordningsstörningar skall
kunna hindras. En inaximal tidsgräns på sex timmar gäller för omhändertaganderätten
enligt 3 §. Det finns vidare bestä nrnelser om social utredning. Enligt 2 § LTO
ges polisen möjlighet att flytta minderåriga från skadliga eller farliga
miljöer.

Prop.
1980/81:114 63

Andra sådana specialbestämmelser för polisens vidkommande
finns i lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer mm (LOB).
Enligt 1 § LOB får den som på allmän plats, utom- eller inomhus, anträffas
berusad omhändertas om han till följd av berus-ningen är ur ständ att ta värd
om sig eller annars utgör en fara för sig själv eller annan. Den omhändertagne
skall, om det behövs, underkastas läkarundersökning. Han fär kvarhällas hos
polisen, om sjukhusvärd eller annan vård inte bereds honom, i allmänhet högst
åtta timmar.

Uttryckliga föreskrifter om vissa tvängsinedel för polisen
i brottsförebyggande och skyddande syfte finns vidare i lagen (1970:926) o,m
särskild kontroll på flygplats och i spaningslagen. (Se ovan under avsnitt
6.3).

Det allmänna lagstödet för polisens befogenhet att använda
våld (den sk laga befogenheten) finns i 24 kap 2 § BrB. I första stycket
föreskrivs att om polisman, som skall verkställa tjänsteätgärd, möts eller
angrips med våld eller hot om våld, får han för åtgärdens genomförande bruka
det våld som med hänsyn till omständigheterna kan anses försvarligt. Detsamma
gäller viss personal tillhörande försvarsmakten och civilförsvaret. Samma
försvarlighetsrekvisit uppställs enligt andra stycket beträlfande
väldsbefegenheten i samband med laga frihetsberöva;ide. I tredje stycket
föreskrivs att när någon har rätt att använda våld enligt detta stadgande,
envar som kommer honom till hjälp har sa-nma rätt.

Bestämmelsen i första stycket ger uttryck åt den tidigare
omnämnda proportionalitetsprincipen. Tvängsbefogenheten gäller vid genomförande
av varje behörig tjänsteåtgärd, oavsett åtgärdens art eller syfte. Därav torde
bl a följa att första stycket kan åberopas som stöd för våldsanvändning även i
förebyggande syfte. Sorn en allmän förutsättning för våldsanvändning gäller
dock att den ifrågavarande tjänsteät-gärclen i och för sig är sädan att den får
genomdrivas med tvång. En polisman får sålunda använda våld för att hindra en
berusad person att köra bil om denne sätter sig emot ät;ärden med vald eller
hot om våld, men inte for att t ex verkställa en delgivning.

Prop. 1980/81:114 64

Av betydelse för polisens verksamhet och befogenheter är
också de sk allmänna straffrilietsgrunderna enligt 24 kap 1 och 4 §§ BrB vid
nödvärn ocli nöd. Dessa bestämmelser gäller för envar men har särskild betydelse
för polismännen, med hänsyn till deras i inånga avseenden utsatta ställning och
tili att det ofta ingår i polisens tjänsteåligganden att t ex ingripa i en
nödsituation.

Bestämmelserna i 24 kap BrB reglerar inte alla de
situationer då polisen mäste ingripa med fysiskt tvång för att kunna fullgöra
sin uppgift, t ex dä nägon utövar sk passivt motstånd. Vid bestämmelsernas
tillkomst framhölls att frågan om befogenheten att i övrigt använda våld skulle
bedömas bl a mot bakgrund av sedvanerättsliga principer (prop 1962:10 del B s
331). Som tidigare omnämnts godtas emellertid inte sedvana som stöd för
inskränkningar i de grundläggande fri- och rättigheterna enligt RF. Rätten
till våldsanvändning bör kunna härledas ur särskilda föreskrifter i lag. 1 vart
fall torde krävas indirekt stod i lag (jmf 1973 års fri- och
rättighetsutredning SOU 1975:75 s 364). Eftersom polisen otvivelaktigt i vissa
situationer, även vid sidan av BrB:s regler, måste anses ha befogenhet att i
sista hand bruka våld för att genomfora sina tjänsteuppgifter, torde för
närvarande det rättsliga stödet för sädana åtgärder inte kunna grundas pä annan
bestämmelse än 2 § PI (jmf 1975 års polisutredning SOU 1979:6 s 297).

7.2 Avlägsnande

En inte ovanlig form av polisingripande som kan vara av
intresse att belysa, består i att fora bort ordningsstörare och andra personer
frän den plats där de befinner sig. Ingripanden av detta slag kan vara
nödvändiga säväl i förebyggande eller brottsutredande syfte som vid
genomförandet av hjälpande ocli övervakande uppgifter. Om en sädan åtgärd
bedöms som nödvändig följer av de allmänna principerna för polisverksamheten
att vederbörande i första hand skall anmanas att lämna platsen frivilligt.
Endast om en sädan anmaning inte ätlyds får tvang tillgripas. Ett sådant ingripande,
som således inte följs av ett fortsatt omliändertagande, brukar benämnas
avlägsnande.

Prop.
1980/81:114 65

Beiiov av att kunna avlägsna personer kan föreligga såväl
utomhus som inomiius, t ex dä någon stör ordningen vid en allmän sammankomst
eller en teater- eller biografföreställning. Situationen kan i bland vara sådan
att även andra än de som direkt stör ordningen och säkerheten, t ex nyfikna,
måste avlägsnas. Ingripandet riktas oftast mot personer som vistas pä allmänna
platser, men rätten att avlägsna kan också tas i anspråk pä enskilda platser
såsom vid hemfridsbrott eller olaga intrång enligt 4 kap 6 § BrB i de fall då
den som olovligen eller obehörigen trängt sig in .måste avlägsnas genom
polisens försorg. Som en allmäri förutsättning för befogenheten att avlägsna
gäller att åtgärden får vidtagas endast dä det är nödvändigt för att genomföra
en bestämd polisuppgift och att den inte får fortgå under längre tid än som är
nödvändigt för att uppnå det aktuella syftet.

Befogenheten att avlägsna är inte generellt
författningsreglerad. Ingripandet är i regel högst tillfälligt och innebär
oftast en obetydlig inskränkning i den enskildes rörelsefrihet. Ätgärden har
därför inte ansetts utgöra något egentligt frihetsberövande. Genomförs ätgärden
med tvang l<an dock ifrågasättas oin den inte är att anse som ett sådant
påtvingat kroppsligt ingrepp som enligt 2 kap 6 § RF kräver stöd i lag. I det
praktiska polisarbetet har bl a bestämmelserna i 3 !i LTO ansetts utgöra det
rättsliga stödet för ingripanden av detta slag. Avlägsnandet är enligt denna
uppfattning att betrakta som ett påbörjat omhändertagande enligt nämnda lagrum,
vilket sedan skulle kunna avbrytas när den omhändertagne inte längre utgör
någon fara för allmän ordning och säkerhet. Enligt en annan uppfattning som
frdiriförts i den förvaltningsrättsliga litteratjreii (Sjöholm: När och iiur
får polisen ingripa? 2:a uppl 1978 s 222) bör befogenheten att verkställa ett
avlägsnande som bara innebär en förflyttning en kortare sträcka kunna stödjas pä
generalbemyndigandet i ? § Pl.

7.3 Identitetskontroll

n

Generella bestämmelser saknas om skyldighet för
medborgarna att pä begäran av polis eller annat offentligt organ lämna
uppgifter om si identitet, liksom orn påföljd för den som vägrar att efterkomma
en sädan begäran. Nägon allmän skyldighet för den enskilde att inneha
legitimationshandling som styrker hans identitet föreligger överhuvudtaget
inte.

5 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 114

Prop.
1980/81:114 66

1 det praktiska polisarbetet är det emellertid ofta
nödvändigt, för att en tjänsteuppgift skall kunna fullgöras, att polisen får
avfordra den enskilde uppgift om hans namn och hemvist. I vissa fall är frågan
delvis reglerad som när det gäller polisens ingripanden i straffprocessuellt
syfte. För sädana fall finns bestämmelser i rättegångsbalken. 1 övrigt saknas,
ned några få undantag, föreskriftei som närmare reglerar poliseris befogenheter
i denna fräga.

Det anses dock vara en vedertagen uppfattning att
polisman, även utan uttryckligt författningsstöd, får tillfråga den som
påträffas i polisverksamheten om hans identitet. Denna befogenhet får anses
ingå i de ingreppsbefogenheter som tillkommer polisen enligt 2 § Pl. En sådan
förfrågan kan inte i och för sig anses strida mot nägoii grundlagfäst fri- och
rättighet. Vid tillämpning av befogenheten gäller den allmänna behovsprincipen
och den däri ingående grundsatsen om minsta möjliga ingripande och olägenhet
för den enskilde. Detta innebär bl a att identifieringen bör ske på deri plats
där vederbörande befinner sig vid tillfället.

En betydligt mer komplicerad och omstridd fräga är
iiuruvida polisman får ta med någon till polisstationen eller annan plats för
att få identiteten fastställd. Ett ingripande av detta sl.ig brukar benämnas
polisiering. Bel-iov av sådana åtgärder kan uppkomma om vederbörande vägrar att
legitimera sig eller det finns anledning att förinoda att hans uppgifter är
osanna eller dä identitetskontrollen av annan anledning inte kan äga rum på
platsen.

Om polisieringen avser att tjäna ett straffprocessuellt
syfte kan polisieringsrätten stödjas pä bestämmelser i RB. Av 24 kap 2, 5 och 7
§§ RB följer sålunda att polisman äger rätt att gripa den som på sannolika skäl
kan misstänkas för brott om han är okänd ocii und.indrar sig att uppge namn och
hemvist eller anledning före- !<ornrner att hans uppgift därom är osann.
Detta gäller oavsett brottets svårhetsgrad. Uttryckliga föreskrifter som i
övrigt er polisman befogenhet att omhänderta någon för att klargöra identiteten
finns i mycket ringa utsträckning. Ett exempel härpå utgör dock bestämmelsen i
33 § 3 st barnavärdslagen (1960:97).

Prop. 1980/81:114 67

När det gäller efterspanandet av efterlysta och personer
som avvikit frän olika anstalter, liksom vid genomförandet av andra likartade
handräcknings- och verkställighetsätgärder, har polisen ansetts befogad att
företa ingripanden av detta slag trots avsaknanden av uttryckliga föreskrifter.
I ansvaret för att dessa uppgifter fullgöres, liksom i fråga om alla former av
frihetsberövanden, ingår ju bl a att svara för att ätgärden riktar sig mot rätt
person. I nuvarande läge torde polisen vara hänvisad till att söka stöd för
polisieringsrätten i 2 § PI (jmf Sjöholm a a s 227).

7.4 Ordningsvakter

1 90 § Pl stadgas att förordnande av den som skall utföra
polisbevakning utan att vara anställd inom polisväsendet (ordningsvakt)
meddelas av rikspolisstyrelsen om bevakningen berör flera län, av länsstyrelsen
om bevakningen berör flera polisdistrikt inom länet och av polisstyrelsen i
annat fall.

Ett ordningsvaktsförordnande medför att en del av
bestämmelserna i PI blir tillämpliga på ordningsvakten. Detta gäller vad som i
instruktionen föreskrivs om polismans uppträdande, skyldighet att lyda förmans
i tjänsten givna order, underrättelseskyldighet, tystnadsplikt, rätt att
använda våld m m.

Med ordningsvaktsförordnande följer vidare befogenheter
enligt vissa lagar och andra författningar än PI. Sålunda gäller bestämmelserna
i 3, 4 och 5 §§ LTO i tillämpliga delar även den som utan att vara polisman
förordnats att fullgöra polisverksamhet. Härav följer att ordningsvakt, inom
ramen för sitt förordnande, äger befogenhet att, om det är nödvändigt för att
upprätthälla ordningen, omhänderta den som genom sitt uppträdande stör alirnän
ordning eller utgör omedelbar fara för denna, liksom att även göra sådant
omhändertagande om det fordras för att avvärja straffbelagd handling. Han skall
sä skyndsamt som möjligt anmäla omhändertagandet till sin förman, dvs polisman,
som omedelbart har att pröva om ätgärden skall bestä.

Prop. 1980/81:114 68

Ordningsvakt har vidare samma befogenheter sotn polisman
att ingripa enligt LOB och äger således 0'nhänderta berusad under de
förutsättningar som anges i 1 § nämnda lag. Av 2 § 5 p lagen (1958:205) om
förverkande av alkoholhaltiga drycker m m framgår att ordningsvakt under vissa
förutsättningar har rätt att ta rusdrycker i beslag.

Huvuddelen av de ätgärder ordningsvakt vidtar i sin
verksamhet torde innebära myndighetsutövning. Detta medför bl a att
ordningsvakt åtnjuter det förstärkta straffrättsliga skydd som anges i 17 kap
BrB i fräga om våld eller hot mot tjänsteman, våldsamt motstånd m m. Han är
vidare underkastad ansvar enligt 20 kap 1 § BrB för oriktig myndighetsutövning.

Det har ifrågasatts om polismans rätt att bruka våld
enligt 24 kap 2 § 1 st BrB gäller även för ordningsvakt (jrnf
Ordningsvaktsutredningen SOU 1978:33 s 60). Denna tveksamhet har emellertid i
praktiken inte ansetts föranleda några större svårigheter med hänsyn till att
ordningsvakt tned stöd av 16 § PI äger rätt att i sista hand bruka våld vid
genomförandet av en tjänsteåtgärd. Ordningsvakt torde i vart fall med
tillämpning av sistnämnda bestämmelse och 3 § 1 p LTO ha befogenhet att, om det
bedöms som nödvändigt, ingripa med våld för att komma tillrätta med
ordningsstörare. Med stöd av nu nämnda bestämmelser måste nog även anses att
ordningsvakt, på samma sätt som polisman, i princip är berättigad att tvångsvis
avvisa eller avlägsna personer som stör ordningen (jmf Sjöholm aa s 221).

Ordningsvaktsutredningen, som har haft att se över
föreskrifterna om förordnande av ordningsvakt och deras befogenheter, har i
sitt betänkande. Ordningsvakter (SOU 1978:33), föreslagit förhållandevis stora
begränsningar i fråga om ordningsvakternas uppgifter och verksamhetsområden.
Vidare har utredningen ansett det nödvändigt att i viss utsträckning inskränka
ordningsvakternas befogenheter. Rätten att ingripa enligt 3 § LTO föresläs
upphävd. I stället införs i den särskilda lagen om ordningsvakter möjlighet för
ordningsvakt att, om det är nödvändigt, avvisa eller avlägsna personer som
uppträder ordningsstörande eller överträder föreskrifter eller förbud som
gäller där ordningsvakt är verksam. Ordningsvakt tillerkännes därjämte rätt

Prop.
1980/81:114 69

att omhänderta den somi allvarligt stör ordningen. Vid
frihetsberövande får ordningsvakt befogenhet att företa sk skyddsvisitation.
Tveksamheten angående det lagliga stödet för ordningsvakts våldsanvändning
undanröjs genom vissa ändringar i 24 kap 2 § 1 st BrB, varigenom ordningsvakt,
polisman och vissa andra funktionärer tillerkännes rätt att, om det är
nödvändigt, bruka försvarligt våld vid genomförande av tjänsteåtgärd. Det
nuvarande kravet pä att han skall mötas eller angripas med våld eller hot om
våld för att ha denna rätt, föreslås således borttaget. Betänkandet har
remissbehandlats och är för närvarande föremål för behandling inom
justitiedepartementet. Lagrådsremiss har avgivits.

7.5 1975 års polisutredning

Under 1975 tillsattes en särskild kommitté med uppdrag att
utreda polisens uppgifter, utbildning och organisation m rn. Utredningen, 1975
års polisutredning, framlade i december 1978 ett principbetänkande. Polisen
(SOU 1979:6), vari bl a behandlas frägor kring den rättsliga regleringen av
polisverksarnlieten. De överväganden som gjorts har således begränsats till att
gälla principfrågor och förslag till författningstext har inte framlagts. Det
lagtekniska arbetet förväntas bli genomfört i andra former.

Utredningen förordar bl a att de viktigaste bestämmelserna
om polisverksamheten förs samman till en .särskild polislag som bör omfatta de
grundläggande reglerna om polisens uppgifter, polisorganisationen och
styrningen i övrigt av polisverksamheten samt polisens befogenheter. I fråga om
polisens befogenheter och skyldigheter diskuterar utredningen principerna bl a
när det gäller att använda tvång, att utföra kroppsvisitation och husrannsakan
m m samt att göra frihetsberövande i olika sammanhang.

Till särskild beliandling upptas även frågan om
förutsättningarna för att vidta tvångsåtgärder i syfte att förebygga allvarlig
brottslighet (s 305 ff). Utredningen framhåller bl a att polisen ofta ställs
inför stora svårigheter när det gäller att s!<ydda allmänheten och vidta
förebyggande ätgärder inför faror för brott 'iom kan hota liv och hälsa eller
leda till omfattande förstörelse av egendom. Vid hot om

Prop.
1980/81:114 70

sabotage eller alltnänfarlig ödeläggelse, såsom exempelvis
vid ett anonymt meddelande om att en bomb placerats pä viss plats, mäste polisen
kanske vidtaga omfattande avspärrnings— och utrymningsät-gärder som kan beröra
ett stort antal människor och medföra att affärer måste stängas, offentliga
tillställningar inställas osv. Polisen måste därjämte ha möjlighet att bereda
sig tillträde till slutet utrymme för att söka efter bomben etc. Frågan vilka
befogenheter som i en sådan situation tillkommer polisen är här, liksom vad
beträffar annan förebyggande och skyddande verksamhet, i väsentliga delar
oreglerad. I avsaknad av uttryckliga föreskrifter har man ofta i det praktiska
polisarbetet ansett bombhotet utgöra grund för att inleda förundersökning,
varvid stöd för ett flertal ingripanden ansetts kunna hämtas ur RB:s
bestämmelser om straffprocessuella tvångsmedel (27 och 28 kap). Enligt en annan
uppfattning borde tvångsåtgärderna kunna grundas pä 2 § Pl i förening med den
allmänna nödrättsbestämmelsen i 24 kap 4 § BrB. Utredningen erinrar om den
reglering av räddningstjänstens befogenheter som finns enligt 11 § brandlagen
(1974:80) samt anför vidare bl a.

Utredningen anser starka skäl tala för att man även för
polisens del lagfäster de befogenheter som är nödvändiga för att avvärja fara
för liv eller hälsa eller omfattande förstörelse av egendom. I det praktiska
polisarbetet har det otvivelaktigt upplevts som besvärande att regler om vilka
tvångsåtgärder som fär företas i sådant förebyggande syfte praktiskt taget helt
saknas. - Den situation som uppstår i samband med ett bombhot är endast ett
exempel på situationer där det av särskilda skäl bedöms föreligga risk att
brott som innebär fara för liv, hälsa eller egendom kommer att förövas pä viss
plats eller mot viss person. Som exempel kan nämnas åtgärder till skydd för
främmande statschefer, utländska sändebud och allmänna sammankomster liksom ingripanden
vid hot om sabotage och liknande. Därvid kan aktualiseras tvångsåtgärder som
avspärrningar, husrannsakan, inpasseringskontroll och avlägsnanden liksom
skyddsvisitation för eftersökande av vapen eller annat farligt föremål. - Av de
här berörda tvångsåtgärderna är alla inte till sin karaktär sådana att de
faller under RF:5 lagkrav. Utrymningsåtgärder och avlägsnanden som innebär bara
förflyttning en kortare sträcka, torde inte kLiina anses utgöra
frihetsberövande eller annat intrång 1 rörelsefriheten i RF:s mening. Detsamma
gäller en avspärrning som inte avser större område eller är av mera varaktig
natur (jfr prop 1973:30 s241). Husrannsakan liksom kroppsvisitation tillhör ä
andra sidan de ingrepp som i princip förutsätter stöd i lag. Ulredningen anser
det emellertid vara en fördel att de nu aktuella befogenheterna såvitt möjligt
regleras 1 ett sammanhang.

Prop. 1980/81:114 71

B HUR KAN ORDNING OCH SÄKERHET UPPRÄTT-

HÄLLAS VID DOMSTOL I DAG?

8 Verksamheten i allmänhet

8.1 Inledning

För en allsidig'bedömning av frågor kring ordning och
säkerhet vid domstolsförhandling är av intresse att försöka klarlägga vilka
åtgärder och ingripanden som överhuvudtaget kan vidtas vid en domstol för att
förebygga eller komma till rätta med brott eller andra faror som kan hota eller
störa myndighetens verksamhet. De frågor som härvid aktualiseras är endast till
viss del författnings-reglerade och i mycket begränsad utsträckning behandlade
i den rättsvetenskapliga litteraturen. Redogörelsen innefattar därför i flera
avseenden domstolsverkets egna ställningstaganden och synpunkter.

8.2 Allmänt

Som förut omtalats är polisens huvudfunktion att
upprätthälla allmän ordning och säkerhet. Att domstolar och andra myndigheter
fungerar obehindrat utgör en väsentlig förutsättning för rättsordningens
upprätthällande. Störningar av eiler framkallandet av fara för den offentliga
verksamheten är också i stor utsträckning straffbelagt, främst enligt lé-19 kap
BrB.

Ansvaret för ordningen och framför allt säkerhetens
upprätthällande vid statliga institutioner och inrättningar ankommer emellertid
inte bara pä polisorganisationen. Verken och myndigheterna har även ett eget
ansvar för att verksamheten kan bedrivas under betryggande former. Särskilda
författningar om skyldigheter och befogenheter i detta avseende finns för bl a
försvarsmakten och kommunikationsväsendet (jmf t ex lagen (1975:89) om ordning
och säkerhet inom järnvägsområde). För domstolarnas del föreligger inte någon
sådan specialreglering. Vilka möjligheter domstolen och dess personal har att
förebygga eller komma till rätta med störningar av ordning och säkeriiet vid
myndigheten får bedömas utifrån mera allmänna aspekter och enligt vissa
bestämmelser i BrB, RB och andra författningar. Föreskrifter som kan gälla även
domstol finns i kungörelsen (1966:273) om säkerhetsskydd vid statsmyndigheter
(varom mera i ett senare avsnitt).

Prop. 1980/81:114 72

8.3 Allmän plats

I allmänna ordningsstadgan (1956:617), AOst, förstås med
allmän plats gata, torg, park och annan plats, som enligt fastställd stadsplan
eller byggnadsplan utgör allmän plats och som upplåtits for avsett ändamål, för
allmänheten tillgänglig del av hamnområde samt allmän väg ävensom annat område,
som är upplåtet till eller eljest nyttjas för allmän samfärdsel.

Att platsen är allmän i denna bemärkelse innebär bl a att
envar har rätt att uppehålla sig där med de inskränkningar som kan följa av
föreskrifter i nämnda förordning eller t ex av regler i vägtrafiklagstiftningen.
1 fråga om andra områden än allmän plats torde ägaren eller den som enligt
civilrättsliga regler är innehavare i princip ha befogenhet att bestämma vem
som skall få vistas där eller vilken verksamhet som skall få förekomma inom
området. Detta gäller oberoende av om staten, kommunen eller något
privaträttsligt subjekt innehar fastigheten.

Inom stadsplanelagt område torde domstol regelmässigt vara
belägen inom byggnadskvarter för allmänt ändamål. Detta innebär att
domstolsbyggnaden och det intilliggande området inte utgör allmän plats i
AOst:s bemärkelse. Offentliga byggnader torde för övrigt inte under några
omständigheter vara att anse som allmän plats (Carl Persson: Allmänna
ordningsstadgan 2:a uppl 1972 s 21).

Inom en domstol, liksom inom många andra enskilda områden
enligt AOst, finns emellertid utrymmen som i realiteten är tillgängliga for
eller till och med avsedda för allmänheten. 1 fråga om domstol gäller detta
särskilt entréhallar, väntrum och andra utrymmen för den besökande allmänheten.
Utrymmen av detta slag innefattas i det betydligt mer vidsträckta
allmänplatsbegrepp som avses i BrB, t ex 16 kap II och 16 §§ BrB.

Till allmänna platser i denna bemärkelse hör - föruton
gator, torg, parker och allmänna platser - för allmänheten avsedda kommunikationsmedel
och därtill hörande trafikområden såsom väntsalar, spårvägs- och
busstationer, vidare restauranger, hotell, kafeér, affärs-

Prop. 1980/81:114 73

lokaler, teatrar, biografer m m. Undantagna torde endast
vara sädana enskilda platser dit allmänheten överhuvudtaget inte äger tillträde
samt skog och mark.

Nu ifrågavarande platser är emellertid att anse som
allmänna endast i den mån och under den tid allmänheten äger tillträde dit.
Utrymmen på ett hotell eller en restaurang liksom vid en domstol eller annan
myndighet som t ex är avsedda endast för personalen utgör inte allmän plats.
Rättssalar, inskrivningsavdelningar, expeditioner och andra liknande lokaler
vid allmän domstol dit allmänheten kan ha tillträde under vissa tider pä dagen
torde således närmast vara att betrakta som allmän plats under sädan tid, men
är eljest att anse som enskilt område.

8.4 Tillträdesrätten

Även om sålunda vissa platser eller lokaler inom en
domstol är att anse som allmänna enligt BrB, sä medför inte detta att
allmänheten har någon i förhållande till AOst:s allmänplatsbegrepp utvidgad
rätt att uppehålla sig i sådana lokaler. För tillträde till dessa gäller de
föreskrifter som innehavaren kan ha meddelat i enlighet med den tidigare
omnämnda principen om intiehavarens bestämmanderätt i dessa frägor. Att domstol
liksom andra myndigheter har rätt att, utan särskilt bemyndigande, reglera
tillträdet till sina lokaler förutsätts bl a i den tidigare omnämnda
kungörelsen om säkerhetsskydd vid statsmyndigheter.

Allmänhet och mass.media har rätt att ställa stora krav på
öppenhet, insyn och information i fråga om domstolarnas verksatnhet. Detta
hindrar emellertid inte att det kan vara nödvändigt med vissa inskränkningar i
tillträdesrätten. Av flera skäl måste det anses olämpligt att vem som helst
utan godtagbar anledning fär uppehålla sig inom en domstol. Härför talar inte
bara personalens anspråk på trygghet och ostördhet utan även hänsynen till
parter och andra som t ex medverkar i en rättegång eller av annan orsak har
ärenden till domstolen. Som en allmän förutsättning för tillträde till domstol
liksom till flertalet andra myndigheter måste därför gälla kravet på att den
besökande har ett av rättsordningen något sä när godtagbart ärende tili
myndigheten. Härav följer bl a att domstolens personal

Prop.
1980/81:114 74

måste anses ha rätt att avvisa personer som utan behörigt
ärende uppehåller sig i domstolen, oavsett om de befinner sig pä utryminen som
är tillgängliga eller avsedda för allmänheten. Det sagda kan t ex gälla lekande
barn, tidningsförsäljare, personer som använder väntrummen utanför rättssalen
som "värmestuga", m fl.

Den som enligt vad nu framhållits eller på annat sätt
obehörigen tränger sig in eller uppehåller sig i en domstol kan göra sig
skyldig till straffbar handling enligt det allmänna stadgandet om straff för
olaga intrång enligt 4 kap 6§ 2 st BrB. Enligt denna bestämmelse dömes den till
böter som obehörigen intränger eller kvarstannar i kontor, fabrik, annan
byggnad eller fartyg, på upplagsplats eiler annat dylikt ställe. Skyddet mot
obehöriga gäller såväl myndigheters lokaler som privata inrättningar.
Lagtextens beskrivning av de utrymmen som avses är vidsträckt och täcker i
stort sett alla utrymmen inom en domstol. Beträffande uttrycket obehörigen
uttalade första lagutskottet vid bestämmelsens tillkomst bl a att
straffbestämmelsen inte var tillämplig i den mån förfarandet kunde anses
överensstämma med lag, rätt, sedvana eller medgivande samt att stadgandet inte
kan tillämpas i situationer där anställningsförhållande föreligger. I fräga om
myndigheter dit allmänheten av skilda anledningar måste ha tillträde erinrade
lagutskottet om de i olika författningar meddelade föreskrifter angående tider
för myndigheters öppethållande m m. Den rätt att/komma i kontakt med
myndigheterna som genom dessa föreskrifter och på annat sätt tillförsäkrats
:nedborgarna, utesluter enligt lagutskottet att deras rättigheter i förevarande
avseende kommer i konflikt tned stadgandet.

Mot bakgrund av de speciella förhållanden som råder vid en
domstol torde det många gånger vara svårt atl avgöra om en person vistas där
obehörigen. En domstol frekventeras ofta av en vid krets personer som har rätt
att uppehålla sig där i skilda angelägenheter. Förutom parter, ombud, vittnen
och andra som medverkar lex i utsatta förhandlingar, har allmänheten en
vidsträckt rätt att - även anonymt - vistas inom en domstol. Skälen härtill kan
vara att få övervara offentliga förhandlingar, ta del av kungörelser, allmänna
handlingar eller för att pä annat sätt informera sig i olika hänseenden. Frän
fall lill fall får prövas om inträngandet eller

Prop.
1980/81:114 75

kvarstannandet är att anse som godtagbart med hänsyn bl a
till platsen, tidpunkten och ärendet. Med uttrycket obehörigen kvarstanna torde
främst avses att nägon från början haft ett giltigt ärende till lokalen eller
utrymmet, t ex för att besöka en expedition eller övervara en förhandling, men
efter expeditionstidens eller förhand lingens slut vägrar att avlägsna sig. En
uppmaning från personalen att avlägsna sig kan säledes vara av betydelse för
frågan om ett obehörigt kvarstannande föreligger.

8.5 Förebyggande åtgärder

Vid domstol kan i flera avseenden vidtagas ätgärder som
kan vara av väsentlig betydelse när det gäller att förhindra brott och andra
störningar av ordning och säkerhet vid myndigheten. I korthet skall här endast
beröras några mera primära aspekter i detta avseende. Flertalet ätgärder torde
kunna vidtas efter beslut av domstolen själv utan tillstånd av annan myndighet.
I frågor som direkt berör de anställda kan det i vissa fall bli aktuellt med
MBL-förhandlingar.

I fråga om allmänhetens tillträde gäller för samtliga
domstolar, enligt föreskrifter i allmänna verkstadgan (1965:600) och i
arbetsordning, vissa bestämmelser angående öppethållande. För vissa funktioner
eller avdelningar inom en domstol är ofta föreskrivet kortare
öppethållandetider än för annan verksamhet. Det sagda kan t ex gälla
expeditioner, aktuariekontor, inskrivningsavdelningar vid tingsrätt m m.
Personalen torde i princip inte ha någon skyldighet att släppa in allmänheten
eller eljest bistå dem på andra tider än som gäller för respektive expeditions
eller avdelnings öppethållande. Allmänhetens möjlighet att övervara offentliga
förj-iandlingar vid domstolen är inte begränsad till viss tid utan denna rätt
gäller givetvis så länge förhandlingen pågår.

Av stor betydelse frän säkerhetssynpunkt är läsningen av
olika utrymmen vid myndigheten. I första hand avses utrymmen dit allmänheten
överhuvudtaget inte bör ha tillträde. Men även sådana lokaler som allmänheten
under vissa tider på dagen har rätt att besöka bör vara låsbara för att
förhindra att obehöriga pä andra tider stör verksamheten. Inget hindrar att man
inom domstolen sätter upp skyltar om att t ex förbud råder för allmänhetens
tillträde till vissa

Prop. 1980/81:114 76

utrymmen eller att tillträde dit fär äga rum endast under
vissa tider. Domstolen äger i princip själv besluta om vilka utrymmen, ingångar
eller passager som bör vara låsta eller låsbara. Brandmyndigheterna kan dock
ställa krav på att vissa dörrar går att öppna i händelse av utrymning vid
brand.

Vid flera domstolar finns förutom en huvudentré även
separata ingångar till olika avdelningar eller funktioner inom myndigheten.
Detta försvårar emellertid kontroll- och övervakningsmöjligheterna, särskilt om
allmänheten genom en sidoingäng kan ta sig även till andra eller övriga delar
av domstolen. Frän säkerhetssynpunkt bör en domstol bara ha en entré som
allmänheten kan utriyttja. Eventuella sidoingängar bör helst stängas eller kunna
utnyttjas endast av personal. .Ändringsätgärder av detta slag kan i en del fall
kräva viss ombyggnad.

I anslutning till allmänhetens entré bör finnas någon form
av reception, informationsdisk eller liknande, varifrån det bl a går att
kontrollera in- och utpassering vid myndigheten. Vid ett flertal domstolar
finns myndighetens telefonväxel placerad vid allmänhetens entré vafvid
telefonisten även tjänstgör som receptionist. Receptionen bör alltid vara
bemannad. Den eller de som har denna uppgift vid myndigheten skall i första
hand bistå allmänheten, parter och andra med upplysningar och information. Det
finns emellertid inget sorn hindrar att personer som önskar tillträde till
domstolen i förekommande fall också tillfrågas om sitt ärende.

Vid de allmänna domstolarna bör finnas lokaler som kan
användas för tillfällig förvaring av häktade och andra frihetsberövade
personer. Att det finns tillgång till sädana utrymmen är av väsentlig betydelse
när det gäller att minska risken för rymning eller fritagning i samband med
förhandling. Föreligger det sädan risk bör under alla förhållanden tillses att
kriminalvärdspersonalen inte tvingas att vistas med den frihetsberövade i
väntrum eller annan lokal utanför rättssalen, där även ähörare och andra som
skall delta i rättegången uppehåller sig.

Prop. 1980/81:114 77

Larmanordningar som träder i funktion vid överfall och
inbrott kan förebygga brott eller motverka effekten därav. Överfallslarm bör
finnas i varje förhandlingssal, i receptionen och i de lokaler där frihetsberövade
personer tillfälligt förvaras. Larmen bör ha larmgivare i
vaktmästarexpeditionen och receptionen samt i förekommande fall i
säkerhetschefens rum (beträffande säkerhetschef se nedan). I vissa situationer
av överfallskaraktär är s k tyst larm att föredra. En beväpnad väldsverkare som
t ex ställt omgivningen inför vapenhot kan lätt känna sig provocerad om han
märker att larm utlösts. Härmed ökas riskerna för överilade och desperata
våldshandlingar. För inrättande av larm med larmgivare i polisstation krävs
särskilt tillstånd av polisstyrelse.

Vid ett flertal domstolar, främst vid de större allmänna
domstolarna, finns personer anställda som har ordningsvaktsförordnande. Det
gäller vanligtvis personal som är anknutna till vaktmästarexpeditionen. Ordningsvakt
har inom ramen för sitt förordnande större möjligheter att ingripa än övrig
personal. Som tidigare omnämnts (se avsnitt 7.4) har ordningsvakt i viss
utsträckning samma befogenheter som polisman och kan t ex ingripa med våld om
sä behövs för att komma tillrätta med ordningsstörare. Domstolen brukar göra
ansökan hos polisstyrelse om ordningsvaktsförordnande för personal.

Enligt ordningsvaktsutredningen(SOU .1978:33 s 213-214)
bör emellertid verksamheten vid allinän domstol och andra liknande offentliga
inrättningar i princip kunna fortgå utan att ordningen i lokalerna behöver
upprätthållas av ordningsvakt. Särskild hänsyn bör tas till allmänhetens rätt
att anonymt besöka lokalerna" och ta del av pågående offentliga
förhandlingar. Endast då verkligt beliov därav under en längre tidsperiod har
konst;iterats bör ordningsvaktsverksamhet få bedrivas i sädana lokaler. Mor
ordningsstörningar till undantagen bör man enligt utredningen ko.nnna tillrätti
med dem genom polisingripanden.

Vid kammarrätten i Stockholm och vid Stockholms tingsrätt
har anordnats permanent bevakning genom väktare. Dessa väktare torde
regelmässigt inneha ordningsvaktsförordnande. Saknas sådant förordnande har
väktaren inte andra befogenheter än gemene man. Han

Prop. 1980/81:114 78

åtnjuter dock skydd enligt 17 kap 5 § BrB. Väktaren kan
genom sin närvaro ha en viss preventiv effekt. Väktarna är även i de flesta
fall särskilt utbildade i säkerhetsskyddsfrågor.

Av betydelse frän säkerhetssynpunkt är även att personalen
fär erforderlig information i säkerhetsskyddsfrägor. Informationen bör i första
hand ta sikte pä personalens egen säkerhet och hur de bör uppträda i en
allvarlig situation. Oet framstår bl a som angeläget att personalen känner tiil
vilka ulrymningsvägar som finns, hur man slär larm och vad som dä händer etc.
Informationen får ges mot bakgrund av de lokala förhållandena och med hänsyn
till den enskilda domstolens belägenhet, lokalsituation, utrustning m m.
Polisen torde i viss utsträckning vara villig att medverka och biträda med
synpunkter i dessa frägor.

8.6 Säkerhetsaspekter på nybyggnad av
domstol och dom-

stolslokalt:r

För att ett tillfredsställande säkerhetsskydd pä sikt
skall kunna åstadkommas vid domstol är det givetvis av stor betydelse att
säkerhetsaspekterna beaktas vid planeringen inför nybyggnation.

Bestämmelser om säkerhetsskydd finns som tidigare omnämnts
i kungörelsen(1966:273) om säkerhetsskydd vid statsmyndigheter
(säkerhetsskyddskungörelsen). Enligt föreskrifter i denna kungörelse åligger
det statsmyndighet som liar befattning med uppgift eller förhållanden som angår
rikets försvar eller landets säkerhet i övrigt, att vidta ätgärder för
säkerhetsskydd inom sitt verksamhetsområde. Säkerhetsskyddet innefattar bl a
skydd mot att innehållet i hemlig handling eller annan uppgift av betydelse för
landets säkerhet kommer till obehörigas kännedom och skydd mot obehörigas
tillträde till anläggning m m, där hemlig handling eller annat av betydelse för
landets säkerhet förvaras eller verksamhet av sådan art bedrivs. Myndighet sorn
inte endast tillfälligt har befattning med uppgift eller förhållande som angår
landets säkerhet skall utse en tjänsteman i ledande ställning att som
säkerhetschef handha skyddet. Säkerhetschef finns utsedd vid några av de
större domstolarna där hemliga informationer förekommer i större utsträckning
och där säkerhets-

Prop.
1980/81:114 79

frågor i övrigt har en framskjuten plats i myndighetens
verksamhet. Särskilda föreskrifter om säkerhetsskydd inom myndighetens verksamhetsområde
meddelas av myndigheten i samråd med, för domstolarnas del,
rikspolisstyrelsen. Allmänna föreskrifter om tillämpningen samt råd och
anvisningar finns i AFSäk 1970 (Allmänna föreskrifter om tillämpningen av
säkerhetsskyddskungörelsen) utfärdade av rikspolisstyrelsen.
Rikspolisstyrelsen har vidare för alla myndigheter utfärdat anvisningar för det
tekniska säkerhetsskyddet, TSäk 1970.

Av intresse är även byggnadsstyrelsens rapport om
planering av säkerhetsskydd i förvaltningsbyggnader, KBS-rapport 126. Rapporten
innehåller riktlinjer för behandlingen av säkerhetsskyddsfrägor innefattande
anvisningar i fråga om bl a tilJträdesskydd, sektetessskydd och skydd mot
stöld, skadegörelse och sabotage.

Med stöd av bl a dessa allmänna föreskrifter och
anvisningar och med beaktande i övrigt av förhållandena vid domstol bör, utöver
vad som anförts i föregäende avsnitt, bi a följande framhållas.

För att åstadkomma ett tillfredsställande tillträdesskydd
bör de utrymmen till vilka allmänheten har tillträde helst vara helt åtskilda
från övriga utrymmen. Detta innebär att förhandlingssalar, väntrum utanför
förhandlingssalarna, allmänhetens toaletter, advokatrum och liknande bör ligga
skilda frän övriga lokaler. De dörrar som mäste finnas mellan dessa utrymmen
och övriga utrymmen bör vara så få som möjligt och låsbara.

Rättssalar och överläggningsrum bör ha nära och helst
direkt förbindelse med varandra. De bör kunna näs frän tjänsterummen utan att
allmänhetens väntrum behöver passeras.

De utrymmen till vilka allmänheten har tillträde bör kunna
nås genom en och samma hall respektive trapphall. Frän denna bör man inte kunna
ta sig in i andra utrymmen. I entréplanet bör, som tidigare påpekats, finnas en
reception. Passage från entréhallen till allmänhetens övriga utryminen, via t
ex en trapphall, bör kunna förhindras genom en läsbar inpasseringsdörr
som kan manövreras automatiskt

Prop.
1980/81:114 80

frän receptionen. Tillträde till receptionen bör kunna ske
endast frän utrymme bakom den läsbara inpasseringsdörren. Dörr till receptionen
skall vara låsbar. Personalen bör för inpassering endast kunna utnyttja en
ingång.

Om allmänheten skall äga tillträde till kurslokaler,
restaurang eller liknande inom myndigheten bör detta beaktas vid
lokalplaneringen sä att allmänheten inte därigenom fär möjlighet att skaffa sig
tillträde till andra delar av byggnaden.

För att åstadkomma ett tillfredsställande inbrottsskydd
eller skydd mot annat intrång bör, med undantag för '-ntréhallarna, inga
fönster i byggnaden sitta på ett lägre avstånd från marken än tvä meter.

Framför allt de allmänna domstolarna har, som tidigare
omnämnts, behov av lokaler för tillfällig förvaring av anhållna, häktade eller
andra frilietsberövade personer. 1 dessa lokaler sl<all finnas överfallslarm.
Vidare skall tillträde till lokalerna inte kunna ske frän allmänhetens
utrymmen. Det bör helst finnas möjlighet att direkt köra in fordon vari den
frilietsberövade transporteras i garagehali eller liknande som ligger i nära
anslutning till dessa lokaler. Lokalerna skall vara flyktsäkra. Detta kan bl a
åstadkommas genom att de görs fönsterlösa eller att de förläggs pä sådan höjd i
by,gnaden att utliopp genom fönster ter sig avskräckande. Lokalerna bör om
möjligt ligga i anslutning till varandra för att underlätta bevakningen. De bör
vidare ligga i nära anslutning till förhandlingssalarna.

Om offentlig försvarare i samband med förhandling önskar
samtala rned klient som är berövad frilieten, får vakt-eller fångvårdspersonal
inte närvara utan medgivande. Nämnda personal är dock ansvarig för att samtalet
kan äga rum under förhållanden och i lokal som från säkerhetssynpunkt är
tillfredsställande. Det är mot denna bakgrund angeläget att även samtalsrum
eller annat liknande utrymme :om är avsett för sådant ändamål görs flyktsäkert
och eventuellt förses med överfallslarm.

Prop.
1980/81:114 81

Genom att inga fönster i byggnaden (med undantag för
entréhallar) sitter på ett lägre avstånd från marken än två rneter samt genom
spärranordning i entréhallen underlättas möjligheterna att förhindra rymning
eller fritagning av frihetsberövade personer i samband med rättegångar. Om
möjligt bör av samma skäl undvikas att förhandlingssalarna förläggs på första
våningsplanet.

8.7 Ingripanden och andra
personåtgärder

8.7.1 Polisens åligganden

I den brottsförebyggande verksamheten och när det gäller
polisens i övrigt oreglerade uppgifter enligt 2 § PI torde polisens ingreppsbefogenheter
i princip vara begränsade till att avse förehavanden på allmän plats, eller
förehavanden som äger rum på enskilt område men sorn återverkar menligt pä
omgivningen. Begreppet allmän plats i denna bemärkelse har i huvudsak samma
utvidgade innehåll sotn enligt BrB. (Sjöholm a a s 28-31). Detta innebär att
polisen är både berättigad och skyldig att ingripa mot ordningsstörningar eller
andra faror som kan hota allmänheten pä sådana platser. I fråga om domstol har
således polisen ett självständigt ansvar beträffande de utrymmen vid
.myndigheten som allmänheten har tillträde till. Särskilda regler gäller dock i
fråga om förhållandena i rättssalen under tid förhandling pågår, varom mera i
avsnitt 10.2.2. Inom ramen för uppgiften att upprätthålla allmän säkerhet mäste
det också anses åligga polisen att i erforderlig utsträckning verka för att
domstolens verksamhet kan bedrivas under betryggande former. Det ansvar som
sålunda åvilar polisen innebär dock inte att det föreligger någon allmän
skyldighet för polisen att stadigvarande tjänstgöra vid domstol i syfte att
förebygga brott eller för att komma tillrätta med ordningsstörningar. Att
förebygga faror av denna art ankommer som förut omnämnts även på myndigheten
själv. I den mån domstolens resurser inte räcker till mäste det naturligtvis
åligga polisen att ingripa.

8.7.2 Gripande

Enligt 24 kap 7 § 2 st RB får envar gripa den sorn begått
brott, vara kan följa fängelse, om han påträffas på bar gärning eller flyende
fot. Envar får även gripa den som är efterlyst för brott.
Begreppet

6 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 114

Prop.
1980/81:114 82

gripande i denna bemärkelse betecknar således ett
straffprocessuellt tvängsmedel. Den som gripits skall enligl nämnda stadgande
skyndsamt överlämnas till närmaste polisman. Av bestämmelser i 24 kap 2§ 2 st
BrB följer att om någon som skall berövas friheten, dvs gripas, försöker
undkomma eller hindra den som äger verkställa gripandet, den sistnämnde fär
bruka "det våld som med hänsyn till omständigheterna mä anses
försvarligt".

Vem som helst av personalen vid en domstol har således
befogenhet att gripa den som anträffas pä bar gärning dä han begår brott av den
beskaffenheten att fängelse kan följa pä brottet. I anslutning härtill får
personalen använda försvarligt våld om vederbörande försöker hindra ätgärden
eller fly. Personalen torde därjämte vara berättigad att låsa in vederbörande i
avvaktan pä att polis kommer till platsen.

För de allra flesta brotten enligt BrB är stadgat
fängelse. Detta gäller t ex misshandel - med undantag för ringa sädan -,
ofredande, olaga hot, samtliga förmögenhetsbrott med undantag av fyndförseelse,
störande av förrättning eller av allmän sammankomst, våld eller hot mot
tjänsteman, våldsamt motstånd m m. Det bör i detta sammanhang framhållas att
för domarpersonal och vissa andra tjänstemän vid en domstol gäller att det i
deras befattningar ingår att utöva myndighet och att förgripelser pä sädan
anställd i hans myndighetsutövning är belagt med strängare straff än eljest.

Påföljden för brottet olaga inträng är därernot i
normalfallet endast böter. Varken domstolspersonal eller ordningsvakt har
därför nägon rätt att gripa en person som gör sig skyldig till sädant brott.
Polisman äger däremot som ovan framhållits (avsnitt 7.3) oavsett brottets
svårhetsgrad, gripa den som begått brott om han är okänd ocli vägrar uppge namn
och hemvist. Polisman har därjämte en allmän befogenhet att ingripa för att
avbryta påbörjade brottsliga förehavanden.

Det finns emellertid inget som hindrar att personalen, om
de misstänker att den person som de påträffar inte har någon godtagbar
anledning att vistas inom domstolen, tillfrågar vederbörande om hans ärende.
Inte heller föreligger det något hinder mot att den obehörige uppmanas att
lämna lokalen eller domstolen och att en anställd åtföljer honom till utgången.

Prop.
1980/81:114 83

Om brottet olaga intrång är att anse som grovt är
påföljden fängelse i högst två år. Envar kan alltså i och för sig gripa den som
begär detta brott. Som grovt brott torde bl a kunna betecknas ett olaga intrång
som sker i syfte att begä våldshandling mot person (Beckman m fl: Kommentar
till Brottsbalken I 4 uppl 1973 s 197). Att i förekommande fall klargöra om
omständigheterna är sädana eller att brottet eljest är att anse som grovt torde
emellertid vara en mycket vansklig uppgift. Annan än polisman bör därför
bestämt avrådas från att gripa den som misstankes för olaga intrång under
åberopande av att brottet är grovt. Den som ingriper på detta .sätt utan att ha
godtagbara skäl kan riskera att fällas till ansvar för olaga frihetsberövande
enligt 4 kap 2 § BrB eller för olaga tvång enligt 4 kap 4 § samma balk.

8.7.3 Omhändertagande och avlägsnande

Vid tillämpning av säväl 3 § 1 p LTO som LOB gäller i
princip samma utvidgade allmänplatsrekvisit som enligt BrB. I fråga om sådana
utryrnmen vid domstol dit allmänheten har tillträde har därför både polis och ordningsvakt
befogenhet att t ex omhänderta den som där stör den allmänna ordningen eller är
sä berusad att han inte kan ta vård om sig. Sådant omhändertagande får
givetvis ske tvångsvis.

LOB har enligt 9 § företräde framför omhändertaganderätten
enligt LTO. I den mån ordningsstöraren är berusad men inte kan anses vara sä
påverkad som förutsattes i 1 § LOB, kan dock ingripande ske med stöd av 3 § 1 p
LTO.

Föreligger förutsättning för tillämpning av 3 § 1 p LTO
torde säväl polis som ordningsvakt vara berättigad att, i stället för att
omhänderta vederbörande, avlägsna honom.

När det gäller den brottsförebyggande befogenheten enligt
3 § 2 p LTO att "avvärja straffbelagd gärning" föreligger inte något
allrnänplats- eller offentlighetsrekvisit. Polisens befogenheter att ingripa i
detta syfte torde kunna ske även på enskilda platser och oavsett om
vederbörande stör allmän ordning eller inte. Polisen har därjämte en alirnän
befogenhet att ingripa dä någon gjort sig skyldig tili brott, oavsett
svårhetsgrad och plats. Denna befogenhet skulle t ex kunna tas i anspråk i
fråga om personer som uppehåller sig inom en domstol under sådana förhållanden
att han gjort sig skyldig till

Prop. 1980/81:114 84

olaga intrång. Med stöd av 3 § 2 p LTO och/eller 2 § PI
torde polisen även vara berättigad att tvångsvis om sä erfordras avlägsna den
obehörige (ang polisens befogenhet att avlägsna se avsnitt 7.2). Huruvida även
ordningsvakt har rätt att omhänderta eller avlägsna obehörig, som inte stör
ordningen eller utgör en fara för denna och som befinner sig pä enskilt område,
framstår däremot som i viss män diskutabelt, med hänsyn bl a till att
ordningsvakts huvuduppgift främst måste anses vara ordningshällning. Beaktas
bör även att ordningsvakt inte har samma rätt som polisman att ingripa vid
bötesbrottslighet. 1 och för sig finns visst stöd för sådana ingripanden
eftersom 3 § 2 p LTO gäller även beträffande ordningsvakt.

8.7.4 Nödvärn

1 en nödvärnssituation äger envar bruka våld utan att det
medför ansvar. Nödvärn fär enligt 24 kap 1 § BrB tillgripas dels för att
avvärja ett påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp på person eller
egendom, dels för att betvinga den som med våld eller hot om våld eller på
annat sätt hindrar att egendom återtas på bar gärning, dels för att hindra någon
att olovligen intränga i rum, hus, gärd eller fartyg samt dels för att från
rum, hus, gård eller fartyg avlägsna nägon som inträngt olovligen eller, om det
är bostad, eljest vägrar att på tillsägelse lämna denna.

För ansvarsfrihet förutsätts att handlingen inte med
hänsyn till angreppets beskaffenhet och det angripnas betydelse är uppenbart
oförsvarlig. Har någon gjort större våld eller svårare skada än vad som kan
anses medgivet (s k nödvärnsexcess) si<all emellertid inte dömas till ansvar
om omständigheterna var sädana att han svårligen kunnat besinna sig. Även om
gärningen skulle befinnas brottslig fär dömas till lindrigare straff än vad som
är stadgat för brottet.

Nödvärnsbestä:nmelserna förutsätter inte att nödvärnet
utövas endast av den angripne. Den som kommer den angripne till hjälp har samma
rätt som denne.

Nödvärnsreglerna innebär således att var och en har rätt
att ingripa med våld not brottsligt angrepp pä person eller egendom, t ex för
att avvärja misshandel eller skadegörelse. Försvarligt våld fär vidare brukas
för att t ex ta ifrån en tjuv det stulna, om han anträffas pä bar gärning.

Prop.
1980/81:114 85

Nödvärnsreglerna innebär även en rätt att med våld hindra
den sorn olovligen försöker tränga in i rum, hus, gärd eller fartyg. Nödvärnsrätt
föreligger säledes även mot vissa intränganden som är straffbelagda som olaga
inträng. Kriminaliseringen i sistnämnt hänseende sträcker sig emellertid längre
och avser betydligt fler utrymmen än som omfattas av nödvärnsrätten.
Nödvärnsrätt torde dock föreligga för det fall att nägon olovligen försöker
tränga in i t ex ett tjänsterum eller i en för allmänheten läst expedition
under annan tid än expeditionstid. 1 fråga om rätten att avlägsna måste det
vara klarlagt att vederbörande verkligen inträngt olovligen, något som kan vara
svårt att avgöra i domstolsmiljö. Det räcker säledes inte med att konstatera
att vederbörande vägrar att avlägsna sig trots uppmaning. Det bör framhållas
att nödvärnsreglerna i fråga om rätten att med våld hindra eller avlägsna obehöriga
personer överhuvudtaget torde vara mycket svära att tillämpa vid domstol, där
ofta en vid krets personer har rätt alt uppehålla sig i skilda angelägenheter.

8.7.5 Nöd

Som ett komplement till bestämmelserna om nödvärn finns i
24 kap 4 § BrB ett stadgande om ansvarsfriiiet för den som handlar i nöd.
Nödhandling fär företas av envar för att avvärja fara för liv eller hälsa,
rädda värdefull egendom eller annan av sädan orsak. Som förutsättning för
ansvarsfrihet gäller kravet pä att gärningen med hänsyn till farans
beskaffenhet, den skada som åsamkats annan och omständigheterna i övrigt måste
anses försvarlig. Vid nödexcess gäller samma regler som vid nödvärnsexcess.

8.7.6 Restriktivitet beträffande ingripande av
personal m m

Sammanfattningsvis kan alltså framhållas att
bestämmelserna om gripande, nödvärn och nöd drar upp gränserna i fråga orn
dotnstols-personalens rättsliga möjligheter att med tvångs— och våldsåtgärder
komma till rätta med brott eller andra störningar av ordning och säkerhet vid
domstol. Någon skyldighet att ingripa föreligger emellertid inte och
redogörelsen har givetvis inte skett i syfte att rekommendera personalen att
ingripa så snart möjlighet härtill ges enligl nämnda bestämmelser. Med
hänsyn till personalens säkerhet

Prop. 1980/81:114 86

och till domstolarnas funktion och verksamhet måste
huvudregeln vara att ingripanden med våld inte bör ske i annat fall än då detta
framstår som oungängligen nödvändigt i betraktande av omständigheterna eller
den fara som hotar. 1 största möjliga utsträckning bör man försöka komma
tillrätta med allvarligare störningar genom polisingripanden eller undantagsvis
med hjälp av ordningsvakt.

Det finns i delta sammanhang anledning atl understryka
vikten av att personalen i en allvarlig situation inte uppträder på sädant sätt
att de utsätter sig själva eller andra för ökade risker. Det är säledes
väsentligt att man försöker bevara lugnet och sinnesnärvaron. Framför allt bör
man vara införstådd med att belägenheten inte kräver några hjältedåd. Ställs någon
t ex inför ett väpnat hot skall han självfallet inte ta några personliga
risker.

9 Ordningsfrågor vid
domstolsförhandling

Bestämmelserna i RB förutsätter att rätten, i första hand
rättens ordförande, har ett exklusivt ansvar för förhandlingens gång och
förhållandena i rättssalen. Denna grundsats framträder tydligast i 5 kap 9 § RB
vari stadgas att det ankommer pä rättens ordförande att upprätthålla ordningen
i rättssalen. För det när.mare innehållet i denna bestämmelse hänvisas till
avsnitt 5.

1 praktiken verkar ordföranden för ordningens
upprätthållande genom att ge erforderliga uppmaningar och tillrättavisningar
till den som stör förhandlingen. Regelmässigt brukar därvid rättelse ske.
Utvisning tillgripes först då den störande personen inte ätlyder ordförandens
uppmaning. För det fall att någon som stört ordningen och blivit tillsagd att
lämna rättssalen vägrar att efterkomma detta kan, särskilt om störningarna är
av allvarlig beskaffenhet och vederbörande kan befaras fortsätta där.med,
häktning tillgripas. Förordnande om häktning torde dock meddelas i rena
undantagsfall. Om rätten inte finner att en sädan ingripande åtgärd bör
tillgripas uppkommer frågan i vad män våld får användas t ex av företrädare för
domstolen eller annan vid avvisning eller avlägsnande. Bestämmelsen i 5 kap 9
§ RB saknar uttrycklig föreskrift om delta. Befogenheten att bruka våld mot
person får ses mot bakgrund av det i

Prop. 1980/81:114 87

2 kap 6 § RF stadgade förbudet mot påtvingat kroppsligt
ingrepp utan stöd i lag. Viss tveksamhet kan möjligen råda om och i vilken
utsträckning bestämmelsen kan anses innefatta sådant direkt eller indirekt stöd
för våldsanvändning. (Jmf ordningsvaktsutredningen SOU 1978:33 s 71-73 och
rältighetsskyddsutredningen SOU 1978:34 s 92). Rättens ordförandes befogenhet
att utvisa ordningsstörare måste enligt domstolsverkets mening främst anses ha
avseende pä rätten att fatta beslut härom och inte på den rent faktiska
åtgärden. Själva genomförandet bör sålunda ankomma pä annan. Enligt domstolsverkets
uppfattning bör endast polis eller ordningsvakt anförtros denna verkställande
uppgift. Det rättsliga stödet för ett sädant ingripande får härvid sökas i 3 §
1 p LTO respektive 2 § Pl. 1 den män den som stör förhandlingen gör sig skyldig
till brott vara fängelse kan följa, t ex störande av förrättning eller av
allmän sammankomst enligt 16 kap 4 § Brb, kan han däremot, enligt vad som förut
framhållits, gripas av envar med stöd av 24 kap 7 § RB.

Inom ramen för åliggandet enligt 5 kap 9 § RB ankommer det
pä rättens ordförande att i vissa fall även före förhandlingen besluta om
eventuellt erforderliga åtgärder, t ex inför förhandling i uppmärksammat mål
eller mäl där ordningsstörningar kan befaras.

Fördelningen av antalet åhörarplatser hör till de frägor
som kan behöva uppmärksammas på ett tidigt stadium. Det är angeläget att
representanter för massmedia i största möjliga utsträckning bereds tillfälle
att övervara rättegångar. Föreligger det risk för trängsel i rättssalen bör
tillses att platser ställs till deras förfogande. Det kan därutöver finnas
anledning att reservera visst antal platser för anhöriga till part eller annan
som medverkar i rättegängen. För att klargöra dessa och liknande frägor kan det
nägon gäng bli nödvändigt att ta kontakt med företrädare för nyhetsorgan, med
parterna eller deras ombud m fl.

Av betydelse i detta sammanhang är även valet av lämplig
förhandlingssal. Är målet mycket uppmärksammat eller berör ett stort antal
parter mäste kanske en större förhandlingssal än den ordinarie tas i anspråk om
sädan finnes. I vissa fall behöver speciella arrangemang vidtas i rättssalen
med avseende på möbleringen, ljudupptagning etc.

Prop.
1980/81:114 88

Är omständigheterna sådana att man kan befara
ordningsstörningar bör på ett förberedande stadium även övervägas otn särskild
bevakning erfordras. Om det finns någon person anställd vid domstolen som
innehar ordningsvaktsförordnande kan det i många fall vara tillräckligt om
denne övervarar förhandlingen eller finns tillgänglig i intilliggande utrymmen.
I andra fall bör eventuellt tillses att bevakning sker genom polisens försorg.
Polis och ordningsvakt kan under förhandlingen biträda rättens ordförande med
åtgärder för ordningens upprätthällande och - som tidigare framhållits - även
med tvång verkställa utvisning av ordningsstörare om så skulle erfordras.
Frågan om polisbevakning föregås av samråd med chefen för ordningspolisen eller
annat ansvarigt polisbefäl.

Frågor angående upprätthällande av ordning vid
förhandlingar har bl a behandlats i sarnband med Svea hovrätts
praxisdiskussioner. I protokoll frän den 18 februari 1970 framhåller
presidenten i fräga om själva processledningen att han rekommenderar fasthet
och lugn, att rättens ledamöter inte inlåter sig pä argumentation av t ex
politisk karaktär med parter, vittnen och andra, samt att förhandlingen bör
ajourneras om det är svårt att bevara lugnet.

10 Säkerhetsfrågor vid
domstolsförhandling

10.1 Inledning

Under senare år har frägor kring säkerheten vid
domstolsförhandling fått ökad aktualitet. En bidragande orsak härtill har varit
att den grova brottsligheten visat tecken på att bli allt farligare och mer
hänsynslos, samtidigt som den internationella brottsligheten och antalet
väldsdöd med internationell och politisk bakgrund ökat i omfattning. 1 samband
med lagföringen av personer som gripits i dessa sammanhang har i vissa fall
ansetts föreligga allvarliga risker för fritagningsförsök, liksom även för
Jiämndaktioner av olika slag riktade mot rätten eller andra som medverkar i
förhandlingen.

Mål där säkerhetsrisker av denna art förelegat har ofta
rönt särskild uppmärksamhet. Förutom de fall som redovisas i JO:s
ämbetsbe-rättelse 1976/77 s 28, varom mera i det följande kan nämnas
det

Prop.
1980/81:114 89

brottmål som under 1977 handlades vid Stockholms tingsrätt
och som rörde ett flertal tilltalade, misstänkta bl a för förberedelse till
människorov. Även i mindre uppmärksammade mål och i andra mål än brottmål torde
ha förekommit fall där risken för allvarliga brott i samband med förhandlingen
framstått som överhängande.

Mål av denna karaktär kräver noggrann planering inför
förhandlingen med speciella överväganden i fräga om vilka förebyggande och
skyddande ätgärder som kan vidtas vid domstolen. I det följande skall mot
bakgrund av nuvarande förhållanden och bestämmelser först redovisas några
allmänna synpunkler i detta hänseende innefattande bl a förslag till vissa
åtgärder av främst praktisk natur. Till särskild behandling upptas därefter
frågor om personkontrollätgärder. I likhet med de två föregäende avsnitten
innefattar redogörelsen i flera avseenden domstolsverkets egna
ställningstaganden och synpunkter.

10.2.1 Lokalfrågor

Som lidigare omtalats har allmänheten en vidsträckt och i
flera avseenden grundlagsskyddad rätt att i olika syften besöka en domstol.
Detta förhällande försvårar möjligheterna till effektiv kontroll och bevakning
vid domstolen. En presumtiv väldsverkare behöver t ex inte nödvändigtvis
befinna sig i själva rättssalen för att genomföra ett planerat angrepp.
Våldshandlingar riktade mot en förhandling och de som medverkar i denna torde i
flera fall lika gärna kunna vidtas frän intilliggande utrymmen, t ex genom att
en bomb eller dylikt placeras i nära anslutning till rättssalen. Även
fritagningsförsök kan givetvis utföras frän andra utrymmen. Det är med hänsyn
härtill av stor vikt att förhandlingen kan hållas i en sal som, tillsammans med
erforderliga biutrymmen såsom t ex väntrum, advokatrum, toaletter m rn, ligger
sä avskilt som möjligt från övrig verksamhet. Salen bör helst vara försedd med
egen provisorisk ytterentré för den besökande allmänheten. Ur övervakning.s-
och bevakningssynpunkt är det även en stor fördel om tillträde till själva
rättssalen kan ske genom separata ingångar, en för rätten, en för parter och
andra som medverkar i förhandlingen samt en för åhörare. Frihetsberövad part
bör därjämte kunna föras till förhandlingen ulan att allmänhetens
utrymmen

Prop. 1980/81:114 90

behöver passeras. Som framhållits i tidigare avsnitt
underlättas möjligheterna att förhindra rymning och fritagning om salen inte är
belägen på första våningsplanet eller om samtliga fönster i byggnaden,
inkluderat rättssalen, sitter på ett avstånd av minst tvä meter frän
markplanet. (Beträffande säkerhetsaspekter på doinstolsbyggnad m m, se avsnitt
8.6; jmf även 8.5).

Endast ett fätal domstolar torde i dag förfoga över en
förhandlingssal som till fullo tillgodoser dessa och andra liknande skydds--
och säkerhetsaspekter. I flera fall torde emellertid provisoriska avspärrningsanordningar
kunna anordnas utanför och inne i domstolen varigenom besökare till
förhandlingen kan slussas direkt till den aktuella rättssalen pä sädant sätt
att andra "känsliga" och näraliggande lokaler inte behöver passeras.
För att hindra obehöriga att på annat sätt komma i närheten av rättssalen kan
det vara erforderligt att låsa vissa dörrar och passager som annars brukar
hållas öppna. Det kan även bli nödvändigt att temporärt dra in på verksamheten
i intilliggande utrymmen. Ätgärder av detta slag minskar inte bara
sabotagerisken utan underlättar givetvis även bevakningen.

I fråga om valet av lämplig lokal har det någon gång
förekommit att domstolsförhandling i mål med frihetsberövad part av
säkerhetsskäl förlagts till annan lokal än vid domstolen, i första hand till
polishus eller kriininalvårdsanstalt där den frihetsberövade förvarats. I dessa
fall har i regel riskerna för fritagning eller andra övergrepp ansetts sä
överhängande att transporten inte bedömts kunna ske under betryggande former,
eller också har det av olika skäl inte ansetts möjligt att vidtaga tillräckligt
effektiva åtgärder vid domstolen för att förhindra ett olagligt angrepp.

En programgrupp med representanter från domstolsverket,
byggnadsstyrelsen, Stockholms tingsrätt, åklagar- och polismyndigheten samt
kriminalvårdsstyrelsen har sedan hösten 1978 utrett frågan om en särskild
säkerhetssal vid Stockholms tingsrätt. Med säkerhetssal avses i detta
sammanhang en rättssal avsedd för mål vilka på grund av omfattning,
uppmärksamhet frän mass.media och allmänhet eller särskilda säkerhetskrav,
väsentligt avviker frän normala rättegångar. Vid projekteringen har bl a
lagts särskild vikt vid att möjliggöra

Prop. 1980/81:114 91

effektiv personbevakning och allmänbevakning i rättssalen.
Inpasseringskontroll förutsätts kunna ske tned användande av s k metalldetektor.
Skydd mot demonstrationer, sabotageförsök eller väpnade angrepp beaktas vid
salens förläggning inom dornstolskomplexet. Audivisuella hjälpmedel kommer att
användas i större utsträckning än normalt för att underlätta för demi som
deltar i eller pä annat sätt följer förhandlingarna. I avvaktan pä utbyggnaden
av en permanent säkerhetssal har vissa ombyggnadsåtgärder beslutats för att
provisoriskt och övergångsvis tillgodose behovet av en rättssal för mera
omfattande rättegångar med särskilda krav i säkerhets- och skyddshänseende.

Beroende bl a pä lokalförhållandena kan det vara
nödvändigt att före förhandlingen grundligt genomsöka och se över vissa lokaler
vid domstolen för att minska sabotagerisken och för att utröna vilka utrymmen
som eventuellt bör hällas tillstängda under förhandlingen. En sådan besiktning
är av värde även i fräga om vilka bevakningsåtgärder som behöver vidtas. Polis
bör medverka vid undersökningen.

Inför en riskförhandling bör rätten i dessa frågor samråda
med företrädare för polismyndigheten. Eftersom domstolens övriga verksamhet i
många stycken kan komma att påverkas av arrangemangen måste även domstolens
chef medverka vid planeringen. Under alla förhållanden bör han givetvis
informeras otn den förestående förhandlingen.

10.2.2 Bevakningsåtgärder

Föreligger risker för att allvarligt brott kan komma att
förövas i samband mied domstolsförhandling bör självfallet tillses att
effektiva bevakningsåtgärder vidtas. En väl avpassad polisbevakning säväl i
sotn utanför rättssalen kan i många fall ha en betydande preventiv effekt och
även i övrigt medverka till att förhandlingen kan genomföras störningsfritt och
under betryggande former. Är riskerna för övergrepp mindre framträdande kan
det vara tillräckligt rned en mer diskret form av bevakning som t ex kan vidtas
genom att en eller flera civilklädda polismän är närvarande vid förhandlingen.
I några fall torde ha förekommit att den som innehar ordningsvaktsförordnande
har tagits i anspråk för sädant ändamål.

Prop.
1980/81:114 92

Frågan om polisbevakning bör givetvis föregås av samråd
med företrädare för polismyndigheten. I allvarligare fall bör samrådet äga rurn
med polischefen, särskilt om bevakningsinsatserna beräknas bli av större
omfattning. I andra fall torde samrådet kunna ske med annat polisbefäl.
Ansvaret för bevakningen av frihetsberövade personer såväl under transporten
som i rättssalen åvilar i första hand kriminalvårdsstyrelsen. Företrädare för
kriminalvården såsom häktesföreståndare, styresmän och andra bör därför i
förekommande fall beredas tillfälle att lämna synpunkler. Rör förhandlingen
brottmål bör givetvis även äklagaren medverka.

Liksom det åligger rättens ordförande att upprätthälla ordningen
vid förhandlingen, mäste det anses ankomma på denne att ge föreskrifter och
anvisningar i frägor som rör bevakningen i själva rättssalen. När det gäller
bevakningen i övriga utrymmen, säväl i anslutning till rättssalen som utanför
domstolslokalen, har emellertid polisen ett självständigt ansvar. Oavsett denna
uppdelning av beslutsfunktionerna bör naturligtvis bevakningsätgärdernas
närmare utformning föregås av en nära samverkan mellan rätten och polis.
Bestämmelserna i 5 kap RB bygger bl a på den grundsatsen att domstolen är den
myndighet som har alt tillse atl förhandlingsoffentiigheten inte åsidosattes
eller inskränks. Inte minst mot denna bakgrund är det angeläget att rätten i
förväg förvissar sig om vilka bevakningsät-gärder som polisen ämnar vidta, och
att därvid särskilt beaktas att arrangemangen inte blir sådana att allmänhetens
tillträde till förhandlingen i realiteten begränsas. Vad nu sagts gäller i
synnerhet de fall där förhandlingen av säkerhetsskäl utsatts att äga rum i
annan lokal än vid domstolen.

10.2.3 Förhållandena
i rättssalen

Även i rättssalen kan givetvis vidtas en del ätgärder för
att öka säkerheten under förhandlingen. För att hindra insyn under förhandlingen
bör gardiner eller persienner dras för, något som särskilt bör iakttas om
förhandlingen äger rum pä första våningsplanet. Brevknivar, saxar, pennskrin
och andra lösa föremål som kan användas som tillhygge av våldsamma personer bör
inte ligga framme eller eljest finnas lätt tillgängliga i rättssalen.
Motsvarande gäller även beträffande löstagbara bänklådor, extra stolar etc. I
rättssalen bör finnas överfallslarm eller annan anordning varigenom rättens
ordförande snabbt kan komma i förbindelse med expeditionsvakl, reception eller
domstolens telefonväxel.

Prop.
1980/81:114 93

När det gäller placeringen av åhörare i rättssalen liksom
i fräga om parternas bänkar, vittnesbås och den särskilda möblering som eventuellt
behöver vidtas, mäste iakttas att arrangemangen inte blir sädana att säkerheten
eftersatts. Åhörarplatser bör t ex inte finnas i sädan närhet av övriga
funktioner att ett angrepp från en ähörare med lätthet kan riktas mot någon som
medverkar i förhandlingen. Bedöms riskerna för sådana angrepp som överhängande
kan provisoriska staket eller andra avspärrningsanordningar eventuellt anbringas
mellan åhörarplatserna och de medverkande. Poliser med bevakningsuppgift bör
placeras strategiskt så att de snabbt kan ingripa om något skulle inträffa. Det
är ur övervaknings- och bevakningssynpunkt av vikt att de olika funktionerna i
rättssalen är klart åtskilda och därmed överblickbara. I vissa brottmål bör
tillses att de tilltalade placeras så att intern kommunikation försväras.

Ansvaret för bevakningen av frihetsberövade i rättssalen
åvilar som ovan framhållits i första hand företrädare för kriminalvården.
Frågan huruvida part som är berövad friheten bör hållas fängslad under,
förhandlingen får emellertid anses ankomma på rättens ordförande att besluta om
i enlighet med åliggandet i 5 kap 9 § RB (jmf JO 1958 s 54). Prövningen härav
är beroende av flera faktorer såsom vålds- och rymningsbenägenheten, vidtagna
bevaknings- eller andra säkerhetsåtgärder etc. Det bör framhållas att JO
betecknat det som högst otillfredsställande om den ena av i processuellt
hänseende jämställda parter i en rättegång hälls fängslad. Ett sådant
förhällande bör därför fä förekomma endast undantagsvis när andra lösningar av
säkerhetsfrågan inte gått att finna och fängsel bedöms som oundgängligen
nödvändigt. Enligt JO är för domstolen också att beakta - förutom det störande
inslaget -- att användandet av fängsel kan försvära partsagerandet under
processen och därigenom påverka rättegängen och målets avgörande (JO diarienr
3034/1971, avgjort den 4 juli 1972). 1 kriminalvårdsverkets cirkulär FAK 1978:5
(transportcirkuläret) föreskrivs bl a att intagen som ställs inför domstol
inte fär hällas fängslad i rättssalen såvida inte rätten förordnar därom samt
att, om rymningsrisk föreligger i samband med förhandling inför domstol,
styresmannen skall i god tid samråda med rättens ordförande och åklagare om
erforderliga säkerhetsåtgärder.

Prop.
1980/81:114 94

10.3 Personkontrollätgärder

10.3.1 Justitieombudsmannens
uttalanden

Den 6 maj 1976 (30 1976/77 s 28) avgjorde JO Thyresson två
ärenden som rörde allmänhetens tillträde till vissa domstolsförhandlingar. Det
ena ärendet gällde två häktningsförhandlingar vid Göteborgs tingsrätt 1972
avseende utländska medborgare misstänkta bl a för förberedelse tili mord med
politisk bakgrund. Det andra ärendet gällde en huvudförhandling i brottmål vid
Hallsbergs tingsrätt 1973 avseende ett flertal tilltalade som rymt frän
kriminalvärdsanstalten i Kumla. 1 båda fallen bedömdes allvarlig risk föreligga
för fritagning och andra våldsamheter i samband rned förhandlingarna. De som
velat bevista förhandlingarna såsom ähörare hade därför avkrävts legitimation
ocli i viss utsträckning fått underkasta sig kroppsvisitation.

Fräga uppkom om det fanns stöd i lag för sädana
kontrollåtgärder. I sitt beslut i de båda klagoärendena redogjorde Thyresson
för offentlighetsprincipen och för bestämmelserna härom i RF och i det förslag
till ändringar i RF som regeringen dä beslutat. Han anförde vidare angående
rättsläget bl a följande.

Den offentlighetsprincip som enligt det sagda gäller
beträffande förhandlingar vid domstol och som kan förväntas bli
grundlagsskyddad inom en snar framtid fär, tillämpad fullt ut, anses innebära
bl a rätt för envar att övervara domstolsförhandlingar såsom åhörare utan att
behöva uppge namn eller underkasta sig identitetskontroll eller
kroppsvisitation. Principen vilar uppenbarligen på förutsättningen att
förhandlingarna skall kunna hällas under betryggad säkerhet utan att sådana
skyddsåtgärder skall vara erforderliga.

Denna förutsättning kan emellertid inte anses alltid föreligga.
Utvecklingen mot allt grövre brottslighet, ej sällan organiserad, gör att man
numera i vissa fall måste allvarligt räkna med risken av svåra övergrepp vid
domstolsförliandlingar, exempelvis sabotage och försök att med våld frita
tilltalad. Behov kan därför ibland föreligga att förebygga brott och eljest
skydda säkerhet och ordning vid domstolsförliandlingar genom ätgärder av olika
slag gentemot dem som gör anspråk på att fä närvara vid förhandlingarna, bl a
avkrävande av uppgift om namn, identitetskontroll och kroppsvisitation.

Sädana kontrollåtgärder kan, såsom förut antytts,
betraktas som begränsningar 1 principen om offentlighet vid
domstolsförhandlingar och därmed även som inskränkningar i principen
om informations-

Prop.
1980/81:114 95

rätten. Begränsningarna måste i enlighet med vad som
anförts ha stöd i lag. Sädant lagstöd saknas. Kotitrollätgärderna kan inte
grundas pä generalklausulen i 2 § polisinstruktionen om polisens skyldighet att
vidtaga åtgärd till förebyggande av brott och till förhindrande av störning av
allmän ordning och säkerhet, eftersom instruktionen inte utgör lag. Med det
sagda är ocksä uppenbart att stadgandet i 5 kap 9§ rättegångsbalken om
skyldighet för rättens ordförande att upprätthälla ordning vid rättens sammanträden
och meddela därför nödiga föreskrifter inte kan ha avseende på sådana åtgärder
som de ifrågavarande.

Beträffande kroppsvisitation är, utöver vad som förut
sagts om kontrollåtgärder beträffande den som vill övervara domstolsförhandlingar,
att beakta att det i den nya regeringsformen direkt stadgas generellt förbud
mot kroppsvisitation utan stöd i bestämmelser som har karaktär av lag (2 kap 3
och 4 §§). Reglerna om kroppsvisitation i 28 kap rättegångsbalken är inte
tillämpliga i förevarande sammanhang, eftersom de avser inte, såsom här är i
fråga, kroppsvisitation i syfte att förekomma brott eiler förhindra störning av
allmän ordning och säkerhet utan kroppsvisitation för utredning när anledning
förekommer att brott redan förövats. Såsom framgår av det föregående finns f n
inga lagregler pä vilka kan grundas rätt att företaga kroppsvisitation till
förebyggande av brott i samband med domstolsförhandlingar.

När det gäller de aktuella förhandlingarna vilka samtliga
ägde rum innan RF trädde i kraft framhöll JO bl a att det helt visst förelåg
starka skäl för att sörja för säkerheten. I avsaknad av en laglig reglering och
då rättsläget kan anses ha varit i viss mån oklart innan uttryckligt krav pä
lagstöd uppställdes i RF, fann JO att det fick anses ha varit till nöds
försvarligt att söka stöd för ätgärderna i 2 § PI. JO ansåg sig därför i och
för sig inte kunna rikta någon anmärkning mot att undergående av kontrollen
uppställdes som villkor för tillträde till rättssalen.

I samband med dessa avgöranden framlade JO i särskild
skrivelse till regeringen de nu berörda frågorna för eventuella ätgärder. Han
framhöll bl a att han fann det angeläget att författningsmässiga ätgärder
vidtogs för att råda bot på denna brist på laglig reglering av kontrollåtgärder
av förevarande slag. JO:s framställning har sedermera lett till denna
utredning.

Prop. 1980/81:114 96

10.3.2 Domstolsverkets
synpunkter

10.3.2.1 Identitetskontroll

Såsom JO framhållit mäste principen om
domstolsförhandlings offentlighet och rätten till information enligt RF anses
innefatta en rätt för envar att övervara domstolsförhandling utan att behöva
uppge namn eller underkasta sig identitetskontroll. Det finns i detta
sammanhang anledning att erinra om den reglering som gäller den s k handlingsoffentligheten.
Av 2 kap 1 § tryckfrihetsförordningen (TF) framgår att envar skall äga fri
tillgång till myndigheternas allmänna och offentliga handlingar. Härav följer
en rätt att ta del av sådan handling utan att vederbörande behöver uppge sitt
namn eller syftet med sin begäran. Han kan följaktligen inte heller avkrävas
legitimation (jmf 8 § 2 st allmänna verkstadgan [l965:600] samt JO 1977/78 s
250 och JO 1978/79 s 212). Ur principiell synpunkt kan annat rimligen inte
anses gälla för den allmänhet som önskar närvara vid offentlig förhandling. Det
är mot denna bakgrund tydligt att den befogenhet som tillkommer polisman att i
förekommande fall fä tillfråga någon om hans identitet (avsnitt 7.3) inte kan
åberopas till stöd för åtgärder av detta slag.

Det nu sagda har emellertid endast avseende på ätgärder
varigenom offentlighetsprincipen kan tänkas bli åsidosatt eller inskränkt.
Några principiella betänkligheter kan däremot inte resas mot att t ex parter,
ombud, vittnen och andra som direkt medverkar i rättegången i förekommande fall
underkastas identitetskontroll. Behov av sädana ätgärder torde nägon gäng kunna
föreligga ur kontroll- och bevakningssynpunkt, särskilt i de fall
förhandlingen utsatts att äga rum i annan lokal än vid domstolen. 1 den mån rät
lens ordförande reserverat vissa åhörarplatser för t ex representanter för
massmedia, anhöriga till part eller andra, torde det inte heller föreligga
något principiellt hinder mot att den som gör anspråk pä sådan plats får
legitimera sig för att hans rätt till platsen skall kunna kontrolleras.

10.3.2.2 Kroppsvisitation

Det måste uppenbarligen ses som en begränsning i såväl
principen om domstolsförhandlings offentlighet som i rätten till information
enligt

Prop.
1980/81:114 97

RF, att som villkor för tillträde till domstolsförhandling
föreskriva att vederbörande skall underkasta sig kroppsvisitation. Därtill
kominer det i 2 kap 6 § RF direkt stadgade förbudet mot kroppsvisitation utan
stöd av bestämmelser som har karaktär av lag. Varken i RB eller annan författning
torde finnas någon bestämmelse som gör det möjligt att förordna om sädana
generella och rättighetsbegränsande åtgärder av hänsyn till säkerheten vid en
rättegång. Som omtalats i det föregäende (avsnitt 2) uttalade också
konstitutionsutskottet vid tillkomsten av nyssnämnda bestämmelse, att det
föreslagna skyddet i grundlag särskilt, aktualiserar den brist pä laglig
reglering som föreligger i fräga om kontrollåtgärder av förevarande slag vid
doms tolsf örhandling.

Kroppsvisitation enligt 28 kap 11 § RB får företas endast
om konkret misstanke om brott föreligger. Bestämmelserna medger således inte
att kroppsvisitation används i spaningssyfte eller i rent brottsförebyggande
syfte. Den som önskar bevista en offentlig rättegäng som åhörare kan i regel
inte på förhand misstänkas för brott eller för att stå i begrepp att begå brott
vid förhandlingen. Polisens möjligheter att ingripa med kroppsvisitation
enligt RB:s bestämmelser är sålunda begränsade.

Det bör emellertid framhållas att de flesta allvarliga
brott som kan komma i fråga i detta sammanhang är straffbara även på förberedelsestadiet.
Detta gäller t ex mord, dråp, grov misshandel och misshandel som inte är
ringa, människorov, olaga frihetsberövande, utpressning, sabotage och våld mot
tjänsteman. Flera av dessa brott kan dessutom bli aktuella om någon med våld
försöker frita frihetsberövad person i samband med förhandlingen. Brottet främjande
av flykt enligt 17 kap 12 § BrB är inte straffbelagt pä förberedelsestadiet. En
lagändring som innebär att även förberedelse till sädant brott skall föranleda
straffansvar föresläs emellertid i en inom justitiedepartementet utarbetad
promemoria med förslag till vissa ändringar i 17 § BrB (Ds Ju 1980:1). För
förberedelse till brott döms enligt 23 kap 2 § BrB bl a den som med uppsåt att
utföra eller främja brottet lämnar eller mottager pengar eller annat såsom
förlag eller vederlag, dvs ersättning, för brottet eller anskaffar, förfärdigar,
lämnar, mottager, förvarar eller tar annan sådan befattning

7 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 114

Prop.
1980/81:114 98

med gift, sprängämne, vapen, dyrk, förfalskningsverktyg
eller annat sådant hjälpmedel. Den som inte ens påbörjat utförandet av brottet
kan alltså enligt detta stadgande drabbas av straff. Har polisen i sin spaningsverksamhet
eller eljest fått reda pä att viss eller vissa personer planerar ett angrepp
innefattande nämnda brottslighet i samband med domstolsförhandling torde det
följaktligen vara möjligt att tillgripa kroppsvisitation av vederbörande enligt
28 kap 11 § RB i samband med att förundersökning inleds. Ett sädant förordnande
kan bl a meddelas av rätten (jmf 28 kap 4 och 13 §§ RB). Att vederbörande
kommer till domstolen kan därvid ses som en del i slutstadiet av
förberedelsehandlingen.

Den som kan antas medföra vapen eller sprängämne till en
domstolsförhandling kan oftast misstänkas för förberedelse till brott på ovan
angivet sätt. För olaga innehav av skjutvapen och explosiva varor är
emellertid, efter straffskärpning 1971, i normalfallen stadgat fängelse i högst
två år. Redan vid misstanke om sådant brott kan således i anslutning till
förhandlingen vidtas kroppsvisitation med stöd av 28 kap 11 § RB. Det kan
anmärkas att syftet bakom nämnda lagändring var att förstärka de rättsvårdande
organens resurser i kampen tnot terrordåd och andra våldsbrott vid vilka
skjutvapen kommer till användning. I lagstiftningsärendet framhöll departementschefen
bl a att han förutsatte att polis- och åklagarmyndigheterna, med den nya syn
på olaga innehav av vapen och sprängämnen som låg bakom förslaget, framdeles
kommer att i betydligt ökad utsträckning utnyttja husrannsakan och
kroppsvisitation som medel i sin spanings- och utredningsverksamhet rörande
brott av denna art (prop 1971:109 s 91).

Hotelser uttalade av viss eller vissa personer
innefattande våldshandling mot någon eller några som skall medverka i
domstolsförhandling eller eljest närvara vid denna kan vara straffbara som
olaga tvång eller olaga hot enligt 4 kap 4 och 5 §§ BrB. Föreligger misstanke
mot nägon för sädant brott torde likaledes kroppsvisitation kunna genomföras
med stöd av RB:s bestämmelser om vederbörande infinner sig vid domstolen.

Prop.
1980/81:114 99

1 detta sammanhang bör även erinras om bestämmelserna i
den s k spaningslagen (avsnitt 6.3.4) vilka ger polisen utökade befogenheter
att vidta bl a kroppsvisitation när det gäller att utröna om terroristhandlingar
planläggs eller förbereds.

Anslutningsvis bör påpekas att de nu framdragna
möjligheterna att företa kroppsvisitation inte bara har avseende på eventuella
ähörare vid riskförhandling. Möjligheterna härtill står givetvis även till buds
vad beträffar parter och andra som medverkar vid förhandlingen och som i det
konkreta fallet kan misstänkas för brott eller brottsplaner i samband med
rättegängen. Part eller annan som är berövad friheten fär underkastas
kroppsvisitation med stöd av bestämmelserna i häkteslagen eller i KvaL.

Prop.
1980/81:114 100

C. Il ÖVERSIKT ÖVER UTLÄNDSK RÄTT

Domstolsverket har genom utrikesdepartementets försorg
frän de svenska beskickningarna i Finland, Norge, Danmark, England, Frankrike
och Förbundsrepubliken Tyskland erhållit uppgifter om hur de frågor som är
föremål för utredningen reglerats eller lösts praktiskt i dessa länder.

11.1 Finland

1 Finlands grundlagar finns inga stadganden som är
bestämmande för frågan om kontroll- och säkerhetsåtgärder vid
domstolsförhandling. Frågorna är inte heller rättsligt reglerade i de lagar som
reglerar Finlands rättegångsordning eller som gäller för polisens verksamhet.
Nägon utbildad praxis finns inte på området. Om allvarlig risk bedöms föreligga
för sabotage, fritagning av tilltalad eller annat övergrepp i samband med
förhandlingarna kan polis tillkallas. Polisen kan med stöd av bl a 19 § i
polislagen frän 1966 vidta nödvändiga åtgärder och vid behov la en person i
förvar om denne skäligen misstankes för övergrepp i samband med
förhandlingarna.

Kontrollåtgärder såsom legitimationskontroll,
kroppsvisitation och dylikt anses inte strida mot någon allmänt erkänd eller i
grundlag eller annan författning fastslagen princip, t ex angående offentlighet
vid domstolsförhandling eller angående skydd för den kroppsliga eller
personliga integriteten.

Beträffande ordningen vid domstolsförhandling föreskrivs i
3 § lagen om offentlighet vid rättskipningen fråh 1926 att vid offentlig
förhandling får inte närvara den som genom sitt uppförande kränker domstolens
värdighet eller stör ordningen. Domstolen beslutar härom. Domstolens ordförande
äger rätt att för undvikande av trängsel i rättssalen begränsa allmänhetens
tillträde.

Enligt en särskild lag frän 1932 kan häradsrätt eller dess
ordförande samt rådsstuvurätt, om beskaffenheten av något brottmål eller andra
omständigheter påfordrar det, förordna att förhandlingen skall äga

Prop.
1980/81:114 101

rum pä annan plats än i den ordinarie domstolen. Är t ex
en tilltalad fängslad kan förhandlingen hällas i fängelset.

Någon ändring av nuvarande ordning beträffande dessa
frågor övervägs inte.

11.2 Norge

Den norska grundlagen innehåller inga bestämmelser som rör
allmänhetens tillträde till domstolsförhandlingar.

I fräga om offentlighet och ordning vid
domstolsförhandling gäller enligt domstolslagen frän 1915 i huvudsak samma
bestämmelser som enligt RB. Det saknas säledes bestämmelser som t ex gör det
möjligt att hälla förhandlingen inom stängda dörrar pä grund av risk för
sabotage, terrorislaktioner eller liknande. Enligt 25 § nämnda lag kan
domstolsförhandling hällas i annan lokal än i den ordinarie domstolen, något
som skulle kunna utnyttjas orn säkerheten var hotad vid förhandlingen.

Gällande bestämmelser för polisens verksamhet innehåller
inte några särskilda regler beträffande dessa frågor. Det kan antas att
polisens allmänna befogenheter i brottsförebyggande syfte också kan komma till
användning på detta område. I praktiken torde polisen i samråd med domstolen
besluta om nödvändiga kontroll— och säkerhetsåtgärder. En samlad översikt
saknas om vilka slags åtgärder som eventuellt kan ha vidtagils vid de norska
domstolarna i detta avseende.

Legitimationskontroll torde enligt norsk rätt inte kräva
särskilt stöd i lag. För att ingripa med kroppsvisitation inåste emellertid
efter omständigheterna finnas lagstöd.

11.3 Danmark

Den danska rätlegångslagen innehåller inga bestämmelser om
kropps-vivistalion eller andra kontrollåtgärder beträffande ähörare till
domstolsförhandling.

Prop.
1980/81:114 102

Enligl 29 § i rätlegångslagen kan rätten beslut att
domstolsförhandling skall hällas inom stängda dörrar bl a när hänsynen till
lugn och ordning i rättssalen kräver det. Det åligger i övrigt rättens
ordförande att tillse att förhandlingen kan äga rum under ordnade och värdiga
former. Personer som uppträder otillbörligt och stör förhandlingen kan utvisas
ur rättssalen.

Inom det danska justilieministeriet har man inte kännedom
om något konkret fall där det förelegat behov av särskilda regler om kontrollåtgärder
vid offentlig domstolsförhandling. Inte heller övervägs för närvarande någon
sådan reglering.

11.4 England

Enligt common law är det en grundläggande princip att brottmåls-förhandling
skall vara offentlig. Dock kan allmänheten utestängas eller rättssalen utrymmas
om sädana ätgärder erfordras. 1 ett utslag från 1913 framhålls att de som
orsakar eller kan förväntas orsaka tumult eller oordning utan vidare får utvisas
ur rättssalen. Om det framstår som nödvändigt kan i ett sådant fall all
allmänhet utestängas frän förhandlingen. Det ankommer härvid i första hand pä
rättens ordförande att avgöra om och pä vilket sätt förhandlingen skall vara
offentlig. Den nuvarande presidenten i High Court har framhållit bl a att det
åligger domaren eller rättens ordförande att vara verksam för att
förhandlingsoffentligheten iakttas och att alla erforderliga ätgärder vidtas
för att trygga ordningen och säkerheten under förhandlingen.

I praktiken är den största delen av denna skyldighet
delegerad till polisen och dem som administrerar domstolen. Dessa fär bära
ansvaret för domstolsbesökarnas säkerhet. Ansvaret för bevakningen av
frihetsberövade personer och deras säkerhet åvilar fängvärds-myndigheterna. De
säkerhetsåtgärder som vidtas är sålunda oftast ett resultat av samarbete mellan
domstolsadministratörerna, polisen och f ängvärdsmyndighe terna.

Prop.
1980/81:114 103

1 praktiken begärs i bland att samtliga som önskar
tillträde till domstolen, inkluderat domstolens personal och advokater,
underkastar sig säkerhetskontroll ("security check"). I vissa fall
kan denna kontroll göras mer ingående beträffande dem som önskar tillträde till
viss rättssal. Den som inte frivilligt underkastar sig kontroll kan vägras
tillträde. 1 kontroversiella fall avgörs sådana frägor av rätlens ordförande.

Det är praxis att allmänhetens väskor söks igenom i High
Court. Denna undersökning vidtas av domstolens dörrvaktmästare vid
huvud-ingången. 1 övriga domstolar sköts denna syssla av särskilt anställda
säkerhetsvakter. När det gäller "Old Bailey" handhas säkerheten och
undersökning av väskor av Londonpolisen.

Kroppsvisitation ingär normalt inte i en "security
check". Under mycket speciella omständigheter (några skrivna bestämmelser
finns enligt uppgift inte) kan polisen bestämma att kroppsvisitation skall äga
rum. Utmärkande för en "security check" är att den sker
"frivilligt". Den besökande öppnar själv sin väska eller portfölj och
visar innehållet för kontrollanten.

11.5 Frankrike

1 Frankrike existerar inte någon särskild lagstiftning
angående kontroll-och säkerhetsåtgärder vid domstols!örhandlmg. De generella
lagstadganden som avser kroppsvisitering och legititnationskontroll tillämpas
oavsett om det gäller åtgärder inom eller utom domstols-lokaler.

Rättens ordförande kan avvisa personer sotn genom sitt
uppträdande stör rättegångsförhandlingarna. Rätten kan vidare besluta att förhandling
vid domstol skall hållas inom stängda dörrar om förhandlingens offentlighet
skulle innebära en mot goda seder stridande publicitet.

Några nya lagstadganden pä ifrågavarande rättsområde
förbereds inte.

Prop.
1980/81:114 104

11.6 Förbundsrepubliken Tyskland

Varken Förbundsrepubliken Tysklands grundlag,
rättegångsordning eller de olika delstaternas polislagar innehåller några
uttryckliga regler angående kontroll- och säkerhetsåtgärder i samband med
domstolsförhandling. Bestämmelserna inom tre rättsområden kan vara
utslagsgivande för sådana tillträdeskontroller: de processrättsliga
föreskrifterna angående offentlighet och ordning vid rättens sammanträden
(Sitzungspolizei), rättsväsendets bestämmanderätt över sina lokaler (Hausrecht)
samt lagreglerna angående polisens uppgifter.

I fråga om offentlighet och ordning vid domstolsförhandling
finns för de allmänna domstolarna föreskrifter i 109-183 §§
Gerichtsver-fassungsgesetz (GVG). För andra grenar av domstolsväsendet hänvisas
till dessa regler eller också finns särskilda regler av i huvudsak samma
innehåll. Enligt 172 § GVG kan rätten besluta att allmänheten skall utestängas
från förhandlingen om man kan befara elt hot mol statens säkerhet, den allmänna
ordningen eller sedligheten. Svära störningar av ähörare torde vara att
betrakta som ett hot mot den allmänna ordningen. Förhandlingen måste emellertid
alltid ha påbörjats som offentlig. Det är sålunda inte tillätet alt i
förebyggande syfte frän början kalla till förhandling inom stängda dörrar. Avkunnandet
av domslutet mäste vidare ske vid offentlig förhandling. Det ankommer i övrigt
pä rättens ordförande enligt 176 § GVG att upprätthälla ordningen under
förhandlingen. Han äger enligt 177 § GVG utvisa ordningsstörare, utdöma
ordningsbot och även förordna om s k ordningshäkle. Om sädana åtgärder skall
riktas mot någon som är part i målet ankommer det dock på rätten att besluta.
Minderåriga och personer som kan förväntas störa förhandlingen, t ex berusade,
får enligt 175 § GVG vägras tillträde till förhandlingen.

Domstolens chef eller hans ställföreträdare utövar
bestämmanderätten över domstolens lokaler. Rättens ordförandes befogenheter
när det gäller att upprätthälla ordningen och ätgärder som grundar sig härpå
anses ha högre dignitet än bsstämrnanderälten över domstolens lokaler.

Prop.
1980/81:114 105

Polisen har ansvaret för åtgärder utanför
domstolslokalerna. Inom domstolen agerar polisen endast om rätten inte hinner
agera i tid. Om en förhandling är utsatt för fara och då kontrollåtgärder
behövs tillkallar rätten polis. Det'anses i viss utsträckning oklart hur det
förhåller sig med ansvars- och beslutsfunktionerna ifråga om polisskyddets
närmare utformning, t ex om det är rättens ordförande som skall ge föreskrifter
och anvisningar eller om polisen äger alt på eget ansvar vidta nödvändiga
åtgärder.

Tillträdeskontroller är tillåtna för alt skydda säkerheten
och ordningen vid förhandlingen mot våldsamma störningar. De får då även
omfatta försvarare och andra som skall delta i förhandlingen.
Tillträdeskontroller ulgör ingen vardaglig företeelse vid västtyska
domstolar. Kontroll vidtas endast i sällsynta undantagsfall.

I praktiken förekommer tre olika kontrollformer som också
kan kombineras med varandra och som huvudsakligen kommit till användning i
terroristmäl: identitetskortskontroll, kroppsvisitation och undersökning av
medförda föremål samt avlämnande av vissa föremål.

Identiletskortskontrollen lar främst sikte på åhörarna.
Olika grader av kontroll förekommer nämligen granskning av identitetskort,
kvarhällande av identitetskort mot utlämnande av interimistisk legitimation, anteckning
av persondala i en lista och fotografering av identitetskort. Tillåtligheten av
dessa ätgärder har i viss utsträckning varit föremål för debatt.
Förbundsregeringen har bl a yttrat sig i frågan i september 1978 med anledning
av en interpellalion i förbundsdagen. Förbundsrepublikens högsta domstol
(Bundesgerichts-hof) har också behandlat saken i ett utslag från den 6 oktober
1976. Identitetskontroll torde i huvudsak anses tilläten om den uttryckligen
beordrats av rättens ordförande pä grund av dennes befogenheter i fräga om
ordningens upprätthällande. En förutsättning härför är dock att kontrollen
uteslutande tjänar till att säkerställa förhandlingens gång. Polisen fär
däremot inte pä eget bevåg beordra sädana åtgärder. Genom kontrollen erhållna
persondata torde inte heller få överiåtas tiil polisen för att användas i dess
verksamhet, något som anses strida tnot förhandlingens offentlighet.

Prop.
1980/81:114 106

Förbundsrepublikens författningsdomstol har i ett beslut
från den 7 april 1978 behandlat frågan om kroppsvisitation av försvarare och
undersökning av deras medförda väskor och dylikt. Domstolens beslut grundade
sig på ett fall där rättens ordförandes förordnande om kroppsvisitation
föregåtts av konkret misstanke om att häktade terrorister fått tillgäng lill
vapen och sprängämnen med hjälp av sina försvarare.

I beslutet framhålls att sådana åtgärder, särskilt om de
kan anses inkräkta på försvararnas yrkesutövning, är tillåtna endast under
vissa stränga förutsättningar. Det är sålunda inte tillräckligt att rättens
ordförande helt allmänt föreskriver att försvararna skall visiteras och atl de
som sedan skall verkställa kontrollen själva fär bestämma hur ingående och pä
vilket sätt kontrollen skall genomföras. För varje särskild försvarare har rättens
ordförande att ta ställning till om kontrollen verkligen är oundgängligen
nödvändig. Han har därjämte beträffande varje enskild försvarare alt ange hur
ingående visitationen skall genomföras med hänsyn till föreliggande risker.
Rättens ordförande mäste vidare föreskriva att vid undersökning av försvararnas
handlingar ingen får läsa deras innehåll.

1 fråga om andra personer än försvarare torde
kroppsvisitation vara tillåten under mindre stränga förutsättningar.

Föreskriften i 176 § GVG enligt vilken det ankommer pä
rättens ordförande att upprätthålla ordningen vid förhandlingen anses utgöra
det lagliga stödet för dennes befogenheter att besluta om kroppsvisitation.

Innan tillträde medges till rättssalen eller
domstolsbyggnaden kan de som skall bevista förhandlingen fä lämna ifrän sig
vissa föremål. Härmed avses särskilt sädana föremål som kan användas som vapen
eller för att störa förhandlingen. Hit räknas även föremål i vilka vapen eller
sprängämnen kan vara gömda, säledes t ex även kulspets-pennor (varvid domstolen
tillhandahåller särskilda pennor). Föremålen lämnas tillbaka då vederbörande
lämnar domstolen. Ätgärder av detta slag betraktas allmänt som tillåtna.

Prop.
1980/81:114 107

Förhandlingar som är särskilt utsatta för fara äger idag
ofta rum i särskilt skyddade byggnader eller delar av byggnader. Tillträdes-kon
troll företas dä beträffande varje person som gär in i byggnaden respektive den
aktuella delen därav. Genomförandet ankommer i varje enskilt fall pä
rättsväsendet i den ifrågavarande delstaten.

Några lagändringar inom förevarande rättsområde övervägs
inte för närvarande.

Prop. 1980/81:114 108

D Allm ä nna ö verv ä ganden och f ö rslag

12 Behovet av s ä rskild lagstiftning

12.1 Remissyttranden hos Justitieombudsmannen

Under JOs handl ä ggning
av de b å da f ö rut omn ä mnda klago ä rendena (JO 1976/77 s 28) bereddes
rikspolisstyrelsen, Sveriges domaref ö rbund
samt riks å klagaren tillf ä lle att yttra sig i fr å gan om identitetskontroll och kroppsvisitation av ä h ö rare vid
offentlig f ö rhandling. Remissorganen anf ö rde f ö ljande:

Rikspolisstyrelsen (yttrande den 8 augusti 1974):

Den internationella brottsligheten och terrorverksamheten
liar under det senaste decenniet ö kat
i omfattning. Till ä mpade metoder i sarnband med
politiska mord, sabotage, m ä nniskorov,
utpressning, fiygplanskapning och annan grov brottslighet visar p ä osedvanlig h ä nsynsl ö shet, rShet eller fanatism fr ä n g ä rningsm ä nnens sida. Som exempel p ä i Sverige beg å ngna
brott av angiven karakt ä r kan n ä mnas mordet p ä
den jugoslaviske ambassad ö ren i Stockholm 1971,
flygplanskapningen i Malm ö 1972 och spr ä ngningen av resebyr ä n Yugotours lokaler i Stockholm samma ä r.

Den grova nationella brottsligheten visar ocks å tecken p ä
att bli farligare och mer h ä nsynsl ö s ä n tidigare.
Den ut ö vas i dag till stor del av en sn ä v krets kvalificerade brottslingar som inte skyr n å gra medel f ö r
att genomf ö ra sin brottsliga verksamhet. Som
exempel harpa kan n ä mnas r å net mot Sveriges kreditbank vid Morrmalmstorg 1973
och den 1972 genomf ö rda massrymningen fr ä n f ä ngv ä rdsanstalten i Kumla och de av rymlingarna utf ö rda grova brotten. Som exempel kan vidare n ä mnas den grova narkotikabrottsligheten.

idrottsliga g ä rningar
av h ä r avsett slag tilldrar sig stor
uppm ä rksamhet fr ä n allm ä nhetens
sida och medf ö ra regelm ä ssigt att massmedia bevakar dessa ä renden inte bara under akuta skeden av
brottsutredningen utan ä ven i samband med f ö ljande offentliga r ä tteg å ngs f ö rhandlingar.

De lagstadganden som g ä ller
f ö r polisen under p å g å ende f ö runders ö kning
i brottm å l betr ä ffande skilda tv å ngs å tg ä rder -
gripande, medtagande och h ä mtande till f ö rh ö r, avsp ä rrande av brottsplats, olika tvSngsStg ä rder efter beslut av å klagare eller domstol - anser rikspolisstyrelsen vara ä ndam å lsenliga.
Polisens m ö jligheter att under f ö runders ö kningen
skydda gripna, anh å llna ncb h ä ktade ä r
ocks å tillfredsst ä llande.

D ä remot har under senare Sr uppst å tt problem f ö r
polisen atl kunna vidta effektiva, f ö rebyggande
bevaknings- och s ä kerhets å tg ä rder i
samband med domstolsf ö rhandlingar. Inte s ä llan har till polisens k ä nnedom kommit uppgifter om f ö rest å ende v å ldshandlingar i form av sabotage, bombhot,
kidnappning etc, som riktats mot ä talad
eller

Prop. 1980/81:114 109

annan person. Hot om ö del ä ggande av domstolslokal har ocks ä f ö rekommit.
Hotens karakt ä r och omst ä ndigheterna i ö vrigt
har ofta varit s å dana att polisen inte kon ta p ä sitt ansvar att negligera hoten och d ä rf ö r m å ste vidta s å dana
å tg ä rder att ber ö rda personers liv och s ä kerhet inte ä ventyras.

Sland de ä tg ä rder sorn kan komma ifr å ga m ä rks fr ä mst teknisk unders ö kning av bornbhotad lokal, som d ä refter
sakras genom yttre och inre bevakning. S ä dana
å tg ä rder har ocks ä vidtagits i f ö rebyggande syfte innan f ö rhandlingar inf ö r
r ä tta b ö rjat.

D ä fr å ga uppkommer att i brottspreventivt syfte vidta ä tg ä rder mot den
allm ä nhet som ö nskar n ä rvara
under offentlig domstolsf ö rhandling ä r legitimationskontroll, kroppsvisitation och unders ö kning av medf ö rd
v ä ska, paket eller annat handbagage ä tg ä rder som i
vissa fall skulle kunna vara verksamma. R ä tteg å ngsbalkens best ä mmelser
om kroppsvisitation och husrannsakan kan emellertid inte till ä mpas f ö r
generella ingripanden utan endast d ä
misstanke mot viss person f ö religger.
Inte heller torde r ä ttens ordf ö rande med st ö d
av RB 5:9 kunna utf ä rda f ö reskrifter f ö r ordningens uppr ä tth ä llande vid r ä ttens sammantr ä de
inneburande att kroppsvisitation eller annan unders ö kning av ä li ö rare f å r
f ö retas generellt.

Andra best ä mmelser ä n de uirektiv om polisens allm ä nna å ligganden
som finns i 2 § PI torde s å lunda enligt rikspolisstyrelsens mening -och i
likhet med vad polischefen i G ö teborgs
pnlisdistrikt anf ö rt i sitt yttrande - inte kunna ä beropas som st ö d
f ö r de preventiva å tg ä rder som
vidtagits i de aktuella fallen.

En s ä dan tolkning av det allm ä nna bemyndigandet i 2 § PI ä r enligt rikspolisstyrelsens
uppfattning fr å n r ä ttss ä kerhetssynpunkt inte tillfredsst ä llande. Det m å ste
fl andra sidan anses ligga i sakens natur att polisen m ä ste vidta ä tg ä rder till f ö rebyggande
av allvarliga angrepp mot m ä nniskor och
inte f ö rh å lla sig passiv i s å dana
situationer. Med h ä nsyn till de strikta regler som g ä ller om offentlighet ocfi ordning vid domstol torde
polisen rent formellt knappast vnra ber ä ttigad
att vidtaga andra ä tg ä rder ä n en noggrann planering och spaning
f ö re f ö rhandlingen och bevakning under f ö rhandlingen
i de fall d å endast allm ä nna uppgifter f ö religger
om risk f ö r v å ldsd å d.Det ä r emellertid uppenbart att den i sak otillfredsst ä llande begr ä nsning
av s ä kerhets å tg ä rderna som
detta inneb ä r l ä mnar betydande m ö jligheter ö ppna f ö r
en presumtiv v å ldstnan att genomf ö ra ett planerat angrepp. Riskerna har ocks å st å tt helt
klara f ö r i ä rendena ber ö rda polismyndigheter. Dessa har st ä llts inf ö r
sv ä ra ö verv ä ganden med h ä nsyn till de speciella f ö rhallanden som f ö relegat
och med h ä nsyn till de allm ä nna å liggandet f ö r polisen att svara f ö r ordning och s ä kerhet. Att man d ä rvid valt att handla p å s ä tt som skett ä r f ö rst å eligt. Legitimationskontroll och visitation med hj ä lp av metalldetektor m å ste enligt styrelsens rriening anses vara lindriga medel f ö r genomf ö rande
av de kontroll å tg ä rder som bed ö mts erforderliga.

De intr ä ffade fallen
visar att behov nv s ä rskilda regler p?i detta omr å de f ö religger.
Den utveckling som enligt vad tidigare framh.llits ä ger rum s å vul
intornntionell t snm natinnellt medf ö r
ott riskerna f ö r

Prop. 1980/81:114 110

h ä mndaktioner och fritaganingsf ö rsiik i sanibond rned domstolsf ö rhandlingar ö kar.
Reglerna om f ö runderscikning ger tillfredsst ä llande m ö jligheter
att f ö rhindra s ä dana aktioner under sj ä lva f ö runders ö kningen. Frestelserna atl utnyttja de m ö jliglieter som med nuvarande best ä mmelser f ö religger
vid domistolsf ö rhandlingen m å ste d ä rf ö r vara stora. F ö r
polisens del ä r det ocks ä besv ä rande att
inte med direkt st ö d av lag kunna vidtaga ä tg ä rder f ö r att skydda domstol fr ä n olagliga angrepp och v ä rna den som st å r
under r ä ttsmyndighets v ä rd eller tillsyn.

Rikspolisstyrelsen anser att det skall f ö religga alldeles speciella och mycket starka sk ä l f ö r att beg ä ra ö kade
befogenheter f ö r polisen f ö r genomf ö randet
av olika tj ä nsteuppgifter. Som exempel p ä en ny s å dan
situation som f ö ranlett styrelsen att ta
initiativet till nya best ä mmelser kan n ä mnas styrelsens hemst ä llan orn s ä rskilda tv å ngs å tg ä rder till skydd f ö r
den civila luftfarten som resulterade i lag om s ä rskild kontroll p ä flygplats (SFS 1970:926). Enligt
denna lag f å r under vissa betingelser bl a
generell kroppsvisitation f ö retas. En s å dan ordning skulle sj ä lvfallet kunna l ö sa fr ä gan om skydd av domstolsf ö rhandling.
Enligt rikspolisstyrelsens uppfattning erfordras i s ä fall ä ndring
i r ä tteg å ngsbalken eller annan lagstiftnings å tg ä rd. Befogenhet skulle t ex kunna till ä ggas r ä ttens
ordf ö rande eller m ö jligen ä klagaren
i m å let att vid visst tillf ä lle f ö rordna om
speciella skydds å tg ä rder.

Sveriges domaref ö rbund
(yttrande den 27 september 197'i):

F ö rbundet ansluter sig till den
framst ä llning av inneb ö rden i nu g ä llande
regler so.m rikspolisstyrelsens yttrande inneh å ller. F ö rbundet delar styrelsens
uppfattning att situationer kan uppkomma i vilka det ä r n ö dv ä ndigt att vidtaga s ä rskilda ä tg ä rder f ö r att s ö rja f ö r s ä kerheten i samband med domstolsf ö rhandlingar. Det ä r
angel ä get att best ä mmelser i ä mnet
meddelas. Detta b ö r ske genom lag, l ä mpligast genom ä ndring
av 5 kap r ä tteg å ngsbalken. En m ö jlighet ä r att det l ä gges
i r ä ttens eller dess ordf ö randes hand att best ä mma om skyldighet att underkasta sig identitetskontroll och
kroppsvisitation s å som f ö ruts ä ttning f ö r tilltr ä de
till f ö rhandlingen. Beslut h ä rom b ö r f ä fattas endast under villkor som ä r angivet i lag, s å som att det p ä
grund av s ä rskilda omst ä ndigheter
finns anledning att r ä kna med att n å gon kommer att f ö rgripa
sig med v å ld eller hot om vald p ä r ä tten eller
annan som ä r n ä rvarande vid f ö rhandlingen.

Riks å klagaren (yttrande den 14 oktober
1974):

Under senare ä r
har det i flera fall visat sig n ö dv ä ndigt att vidta s ä rskilda
bevaknings å tg ä rder vid r ä tteg å ngar f ö r att s ä kerst ä lla att r ä ttens ledam ö ter,
parter eller andra som upptr ä der i r ä tteg ä ngen inte
uts ä tts f ö r v å ldshandlingar eller f ö r att hindra fritagningsf ö rs ö k. S å dans situationer torde man inte ha f ö rutsett i lagstiftningsarbetet. S å som rikspolisstyrelsen p å visat finns nu inga best ä mmelser som reglerar polisens eller andra
myndigheters befogenheter i s ä dana fall.
Det ä r angel ä get att lagstiftning kommer till st å nd p ä omr å det. Hur reglerna b ö r utformas har jag inte funnit anledning att nu n ä rmare g å in
p å . Ett par huvudpunkter vill jag
dock ber ö ra. Enligt min mening ligger det n ä rmast till hands att l ä gga beslutander ä tten i dessa fr ä gor p å r ä ttens ordf ö rande,
vilket givetvis inte utesluter att polis och å klagare b ä r ansvaret f ö r att ordf ö randen
blir underr ä ttad om rele-

Prop.
1980/81:114 111

v ä nta omst ä ndigheter. Det f ö refaller
n ö dv ä ndigt att m ö jlighet ges att f ö reskriva skyldighet f ö r den som vill ö vervara r ä tteg å ngar att
genoirig å kroppsvisitation eller annan
motsvarande unders ö kning. En utg å ngspunkt f ö r
best ä rnmelserna p ä detta omr å de
m å ste emellertid vara att
offentlighetsprincipen inte å sidos ä tts. Reglerna f å r
s å lunda inte ge m ö jlighet att f ö rbjuda
viss person eller krets av personer att ö vervara
r ä tteg ä ngen. Fr ä n offentlighetssynpunkt ä r det ocks å v ä sentligt att polisi ä ra ä tg ä rder f ö r ordningen uppr ä tth å llande utanf ö r domstolslokalen inte blir s ä anordnade att de rent faktiskt inskr ä nker allm ä nhetens
tilltr ä de till domstolsf ö rhandlingarna.

Avslutningsvis vill jag p å peka, att de problem det h ä r
g ä ller m ö jligen inte bara ber ö r domstolsf ö rhandlingar utan ocks ä kan avse andra offentliga f ö rr ä ttningar
eller sammankomster t ex riksdagssessioner.

12.2 Domstolsverkets synpunkler

Under 1970-talet har i olika delar av v ä rlden utf ö rts
en rad v å ldsd å d med politisk bakgrund, vilka ofta utsatt oskyldiga m ä nniskor i stort antal f ö r livsfara. Terroristerna sl å r inte s ä llan
till i l ä nder l ä ngt bort fr å n
de politiska konflikth ä rdarna. Ä ven Sverige har p ä
detta s ä tt involverats i ockupationer,
kapningar och attentat mot ambassader,resebyr å er och flyglinjer. Bakom aktionerna st å r ofta internationellt vittf ö rgrenade
och v ä lorganiserade grupper som ä r mycket sv ä ra
att identifiera och avsl ö ja med traditionella spaningsmetoder.
Till detta kommer att de som st ä ller sig
till f ö rfogande f ö r att utf ö ra
terrord å den ofta ä r m ä nniskor som ä r beredda att offra sina egna liv i den kamp som de
upplever som r ä ttf ä rdig.

Det ä r mot denna bakgrund helt naturligt
att vid lagf ö ringen av person å r som misst ä nks
f ö r brottslighet av denna art, f ö rh å llandevis
rigor ö sa s ä kerhets å tg ä rder vidtagits i samband med domstolsf ö rhandlingarna Som rikspolisstyrelsen framh å llit ger reglerna om f ö runders ö kning tillfredst ä llande m ö jligheter
att f ö rhindra fritagnig, h ä mndaktioner och andra ö vergrepp under sj ä lva f ö runders ö kningen. Med nuvarande best ä mmelser ä r
d ä remot utsikterna st ö rre att f ö r ö va s å dana
aktioner i samband med domstolsf ö rhandling. Ä ven om v å rt
land under de senaste å ren varit f ö rskonat fr ä n
v å ldsd å d av terro-rislkarakt ä r kan nog
inle med fog h ä vdas att riskerna f ö r nya v ä ldsaktioner
av detta slag minskat i n å gon st ö rre utstr ä ckning.

N ä r det g ä ller annan internationell brottslighet samt i fr å ga om den grova nationsila brottsligheten hor inga f ö r ä ndringar
intr ä ffat under senare ä r som ber ä ttigar
till en annan bed ö mning ä n den rikspolis-

Prop. 1980/81:114 112

styrelsen redovisat i sitt ovann ä mnda yttrande. I m ä l d ä r brottslighet av denna art f ö rekommer har utvecklingen visat att man i vissa fall
inte kan bortse ifr å n att allvarliga ö vergrepp kan komma att for ö vas. S ä rskilda
risker h.ar i flera fall bed ö mts f ö religga t ex i samband med lagf ö ringen av s k narkotikakungar och andra personer
involverade i organiserad brottslighet eller brottslighat som inbringat stora v ä rden. Senast i september 1979 lyckades tv å pistolbev ä pnade
m ä n i samband med h ä ktningsf ö rhandling
vid 5tockhol'ns tingsr ä tt med v å ld frita en person som anh å llits sorn misst ä nkt
f ö r bankr ä n. Ett flertal personer skadades och en v ä rdare var n ä ra
att tr ä ffas i huvudet av ett pistolskott.
Ett hot mot s ä kerheten vid domstolsf ö rhandling beh ö ver
enligt domstolsverkets uppfattning inte enbart vara h ä nf ö rligt till
st ö rre eller allvarligare brottm å l. Risk f ö r
v å ldshandlingar kan ä ven f ö religga vid
f ö rhandling i brottm å l av mindre omfattning, liksom i m ä l eller ä renden
av annat slag d ä r det t ex rader stora personliga
eller politiska mots ä ttningar mellan de medverkande
eller d ä r uppm ä rksammade och k ä nsliga
fr ä gor av t ex politisk eller ekonomisk
natur behandlas.

I det f ö reg å ende har redogjorts f ö r olika ä tg ä rder och arrangemang sorn kan vidtas i f ö rebyggande och skyddande syfte vid en domstol. Vidare har redovisats
skilda m ö jligheter att ingripa med straffprocessuella
och andra tv å ngsmedel. l-| ä rigenom torde man i m ä nga fall avsev ä rt kunna ö ka s ä kerheten vid
domstolsf ö rhandling. M ö jligheterna att f ö rebygga allvarligare ö vergrepp ä r emellertid begr ä nsade
och kan inte erbjuda ett tillr ä ckligt
effektivt skydd i alla situationer, ilelt allm ä nt kan s ä gas att avsaknaden av befogenheter
att i f ö rebyggonde syfte f ä f ö reta
kroppsvisitation och andra ä tg ä rder f ö r
personkontroll l ä mnar betydande utrymme f ö r presumtiva v ä ldsverkare
att genomf ö ra ett planerat angrepp, och det
oavsett vilka ö vriga å tg ä rder som kan
vidtas i samband med f ö rhandlingen. Oet mest ä ndarn ä lsenliga s ä ttet att s ö rja
f ö r s ä kerheten torde vara att inf ö ra
ut ö kade befogenheter i detta avseende.

Kontroll å tg ä rder riktade mot å h ö rare vid domstolsf ö rhandling inneb ä r begr ä nsningar i principen om domstolsf ö rhandlings offentlighet och rl ä rmed ä ven i r ä tten till information enligt RE. Som framh å llits i regtjringens beslut m å ste ocks å
vid en reglering av dessa fr å qor mot
varandra v ä gas ä ena sidan intresset av offentlighet och personlig anonymitet och ä andra sidan intresset av skydd f ö r s ä v ä l r ä ttsf ö rfarandets fortg å ng
som d ä ri engagerade personers s ä kerhet. Oe v å ldshandlingar
sen en bev ä priad person kan f ö r ö va i
samband med

Prop.
1980/81:114 113

domstolsf ö rhandling
kan bli av mycket allvarlig och farlig art. Om g ä rningarna fullbordas kan de f å
vittg å ende f ö ljer f ö r
dem som ä r n ä rvarande vid f ö rhandlingen. Utsikterna att f ö rhindra s ä dana
brott eller f ö rs ö k d ä rtill sedan g ä rningsmannen v ä l
kommit in i r ä ttssalen m ä ste bed ö mas
som mycket sm å .

N ä r det g ä ller uppdagande av smugglingsbrott och m ö jligheterna att f ö rhindra
allvarliga angrepp mot flygs ä kerheten har
det inte ansetts f ö religga hinder mot att effektiva
kontroll å tg ä rder st ä lls till myndigheternas f ö rfogande. Med h ä nsyn
till vikten av att f ö rhandling vid domstol kan genomf ö ras under betryggande former och till det allvarliga
livshot som genom befarade v å ldshandlingar
kan uppkomma f ö r dem som upptr ä der i r ä tteg ä ngen, kan enligt domstolsverkets mening inte resas n å gra avg ö rande
bet ä nkligheter mot att liknande
befogenheter tillskapas f ö r att hindra allvarliga ö vergrepp i samband med domstolsf ö rhandling. F ö r
att tillgodose detta ä ndam å l m å ste den enskildes krav p ä personlig integritet och r ä tt att i ö vrigt
fritt f ä ta del av offentlig f ö rhandling i vissa fall st ä tillbaka.

Polisens m ö jligheter
att vidta tv å ngs å tg ä rder i syfte att f ö rebygga allvarlig brottslighet kan framdeles f ö rv ä ntas bli f ö remal f ö r
en laglig reglering i samband med tillskapandet av en ny polislag. Som framh å llits i avsnitt 7.5 f ö resl ä r 1975 ä rs polisutredning att i en s ä dan lag meddelas s ä rskilda f ö reskrifter betr ä ffande de tv å ngs å tg ä rder
polisen b ö r f ä tillgripa om brott som inneb ä r
fara f ö r liv eller h ä lsa eller omfattande f ö rst ö relse av egendom kan komma att f ö r ö vas n ä viss plats. Vid risk f ö r s ä dan
brottslighet b ö r enligt utredningen polisen ges
befogenhet att ingripa med bl a kroppsvisitation och husrannsakan. En utg å ngspunkt f ö r
polisutredningens ö verv ä ganden har varit att en generalklausul i den nya polislagen utformad
i enlighet med nuvarande 2 § PI inte b ö r f ä ä beropas som sj ä lvst ä ndigt st ö d
f ö r ett ingrepp fr ä n polisens sida i medborgarnas fri- och r ä ttigheter enligt RF. F ö r s ä dana ingrepp m ä ste finnas s ä rskilda
f ö reskrifter (SOU 1979:6 s 293).

Fr ä gan om kontroll å tg ä rder i
syfte att skydda allm ä n ordning och

1 s ä kerhet vid domstolsf ö rhandling kan i och f ö r sig ses
som en del i

8 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 114

Prop. 1980/81:114 114

den st ö rre fr ä gan om polisens befogenheter att ö ver huvud taget vidta tv å ngs å tg ä rder i brottsf ö rebyggande
syfte. Med h ä nsyn till den grundlagf ä sta f ö rhandlingsoffentiigheten
och till de i ö vrigt speciella f ö rh å llanden som
r å der vid en domstol m ä ste dock enligt domstolsverkets uppfattning s ä rskilda ö verv ä ganden g ö ras
betr ä ffande f ö rebyggande ä tg ä rder i samband med en r ä tteg ä ng. Ä ven om best ä mmelserna
i en kommande polislag framdeles kan legitimera vissa tv ä ngsingripanden fr ä n
polisens sidan ocks ä vid en domstol, ä r det s ä lunda
enligt domstolsverkets mening n ö dv ä ndigt att s ä rskilt
reglera de kontroll å tg ä rder som b ö r f ä vidtas f ö r att f ö rhindra allvarlig brottslighet i samband med
domstolsf ö rhandling.

Det kan synas v ä rdefullt
om en s ä dan reglering utvidgades till att
omfatta ä ven andra offentliga f ö rr ä ttningar och
sammankomster t ex riksdagssessioner, sammantr ä den med kommunfullm ä ktige, valf ö rr ä ttningar,
utm ä tningsf ö rr ä ttningar
etc. Enligt domstolsverkets mening torde det emellertid inte f ö religga lika starka sk ä l f ö r en specialreglering p ä detta omr å de.
Till skillnad fr ä n domstolsf ö rhandling har offentligheten vid s ä dana sammantr ä den
inte upptagits bland de grundl ä ggande fri-
och r ä ttigheterna i RF. Behovet av att
genom kontroll ä tg ä rder av skilda slag kunna f ö rebygga
allvarliga ö vergrepp torde vidare i allm ä nhet vara st ö rre
vid domstolsf ö rhandling ä n vid sammantr ä den
med t ex politiskt beslutande f ö rsamlingar.
Domstolsverkets uppdrag har ocks ä
uttryckligen begr ä nsats till att avse domstolsf ö rhandling. Mot denna bakgrund har domstolsverket
inte funnit sk ä l att till behandling ä ven uppta en reglering av andra offentliga f ö rr ä ttningar
eller sammankomster ä n f ö rhandling vid domstol.

Ö kad
s ä kerhet vid domstolsf ö rhandling skulle kunna uppn ä s ä ven p ä annat s ä tt
ä n genom personkontroll ä tg ä rder. Den m ö jlighet h ä rtill
som domstolsverket å syftar ä r att lagstiftningsv ä gen ge utrymme f ö r r ä tten eller dess ordf ö rande att av
rena s ä kerhetssk ä l och i brottsf ö rebyggande
syfte f ö rordna att f ö rhandlingen skall h ä llas inom st ä ngda d ö rrar. F ö r
att ett n å got s ä n ä r n ö jaktigt skydd skall kunna å stadkommas
inom ramen f ö r en s å dan l ö sning torde
det ä ven vara erforderligt med best ä mmelser varigenom allm ä nheten kan f ö rbjudas att ö ver huvud taget f å tilltr ä de till de aktuella
domstolslokalerna

Prop. 1980/81:114 115

under tid f ö rhandlingen
p å gar. Med en s ä dan l ö sning skulle
skyddsniv å n ytterligare kunna h ö jas om s ä rskilda
fr ä n s ä kerhetssynpunkt l ä mpliga lokaler kunde tas i anspr å k t ex inrymda i f ä ngv ä rdsanstalt eller p ä annan liknande plats bakom murar och st ä ngsel. En l ö sning
av nu angivet slag skulle emellertid inneb ä ra
mycket drastiska ingrepp i offentlighetsprincipen. Det b ö r i detta sammanhang s ä rskilt beaktas att m å l eller ä renden d ä r
risker f ö r v å ldshandlingar och andra ö vergrepp
f ö religger vid f ö rhandlingen ofta tilldrar sig stor uppm ä rksamhet. Allm ä nhet
och massmedia kan d ä rf ö r ha anledning att i st ö rre utstr ä ckning ä n
annars st ä lla krav p ä ö ppenhet och
information i samband med s å dana r ä tteg å ngar. F ö r att till viss del tillm ö tesg å dessa krav
kunde eventuellt l ä ggas i r ä ttens eller dess ordf ö randes hand att efter s ä rskild pr ö vning till å ta
t ex vissa journalister eller andra representanter f ö r massmedia att ö vervara
f ö rhandlingen. Ett annat s ä tt vore att med hj ä lp av tekniska anordningar ö verf ö ra ljud och bild fr ä n r ä ttssalen till annan lokal varifr å n allm ä nheten
i erforderliga delar kunde f ö lja f ö rhandlingen. Ä ven
med nu angivna m ö jligheter till insyn kan enligt
domstolsverkets mening en l ö sning av nu
skisserat slag inte anses godtagbar fr ä n
offentlighelssynpunkt. D ä rtill kommer, som n ä rmare skall utvecklas i det f ö ljande, att riskerna f ö r allvarliga brott vid domstolsf ö rhandling
inte alltid beh ö ver vara h ä nf ö rliga enbart
till dem som skall bevista f ö rhandlingen
s ä som ä h ö rare.

Mot denna bakgrund och f ö r att undvika l å ngtg å ende ingrepp j f ö rhandlingsoffentligheten har
domstolsverket stannat f ö r att s ä kerheten vid domstolsf ö rhandling b ö r
kunna tillgodoses genom effektiva ä tg ä rder f ö r
personkontroll. I likhet med den uppfattning som kommit till uttryck i
remissorganens yttranden framst å r det s å lunda enligt domstolsverkets mening som angel ä get att i lag meddelas s ä rskilda best ä mmelser
som g ö r det m ö jligt att i brottsf ö rebyggande syfte f ö reta
kroppsvisitation och andra kontroll ä tg ä rder f ö r
att skydda s ä kerheten vid domstolsf ö rhandling.

Domstolsverkets uppdrag kan formellt ä ven anses innefatta fr å gan om s ä rskilda ä tg ä rder f ö r att skydda allm ä n
ordning vid domstolsf ö rhandling. Som framh å llits i avsnitt 5 och 9 finns enliqt huvudregeln i 5
kap 9 § RB vissa befogenheter och
sanktionsmedel som st å r till

Prop. 1980/81:114 116

r ä ttens eller r ä ttens ordf ö randes
f ö rfogande n ä r det g ä ller
att uppr ä tth ä lla ordningen. Enligt domstolsverkets mening kan det knappast anses f ö religga n å got
uttalat behov av ytterligare befogenheter i detta avseende. Om kontroll å tg ä rder vidtas
bidrar detta givetvis till att ä ven minska
riskerna f ö r ordningsst ö rningar.

En lagstiftning om s ä kerhets å tg ä rder b ö r inte vara begr ä nsad
till att g ä lla enbart f ö rhandling vid allm ä n domstol. Ä ven ö vriga domstolar och andra myndigheter som har st ä llning som d ö mande
organ b ö r ha m ö jlighet att till ä mpa
dessa best ä mmelser. Lagen b ö r s ä lunda komma
att g ä lla ocks ä f ö r allm ä n f ö rvaltningsdomstol,
bostadsdomstolen, f ö rs ä krings ö verdomstolen, f ö rs ä kringsr ä tt, marknadsdomstolen, patentbesv ä rsr ä tten,
arbetsdomstolen, mellankommunala skatter ä tten,
krigsr ä tt, arrenden ä mnd, hyresn ä mnd
och statens va-n ä mnd. F ö r flertalet av dessa domstolar och n ä mnder g ä ller
i till ä mpliga delar RBs best ä mmelser i fr å ga
om offentlighet och ordning vid muntlig f ö rhandling.

13 Kontrollformerna

13.1 Inledning

I de b å da fall som
redovisats i de f ö rut omn ä mnda klago ä rendena,
JO 1976/77 s 28, hade de som velat ö vervara
domstolsf ö rhandlingarna s å som ä h ö rare f å tt
l ä mna uppgift om sitt namn samt avkr ä vts legitimation f ö r att deras uppgifter skulle kunna kontrolleras. De hade vidare
underkastats kroppsvisitation. I samband med kroppsvisitationen unders ö ktes i det ena fallet v ä skor, kassar eller annat dylikt som vederb ö rande bar med sig. 1 det andra fallet var det inte medgivet
att medf ö ra liknande handbagage till f ö rhandlingen. Som ovan framh å llits har domstolsverket funnit att kroppsvisitation
utg ö r en av de kontroll ä tg ä rder som b ö r komma i fr ä ga
f ö r att skydda s ä kerheten vid domstolsf ö rhandling. Som ett n ö dv ä ndigt komplement till denna kontrollform b ö r d ä rj ä mte inf ö ras
en r ä tt att unders ö ka v ä ska, paket
och andra medf ö rda f ö remal. I j ä mf ö relse med dessa kontrollformer kan enligt domstolsverkets uppfattning
identitetskontrollen inte anses lika verksam n ä r det g ä ller att f ö rebygga allvarlig brottslighet i samband med
domstolsf ö rhandling. Med denna kontrollform ä r ä ven f ö renade vissa problem och ol ä genheter. Som

Prop. 1980/81:114 117

n ä rmare skall utvecklas framst å r det sammantaget som i h ö g grad tveksamt om f ö rdelarna med identitetskontrollen kan anses ö verv ä ga
nackdelarna. I det f ö ljande skall l ä mnas en redog ö relse
f ö r detta avv ä gningssp ö rsm ä l liksom f ö r
den n ä rmare utformningen av ö vriga kontroll å tg ä rder. D ä refter
behandlas fr ä gan under vilka f ö ruts ä ttningar
och mot vilka personer dessa ä tg ä rder b ö r
f ä vidtas.

13.2 Identitetskontroll

Som inledningsvis framh å llits
skulle identitetskontrollen innefatta en r ä tt
att avfordra dem som skall bevista f ö rhandlingen
s ä som ä h ö rare uppgift om namn och hemvist
samt legitimation eller annan liknande handling som kan styrka identiteten.
Denna kontrollform torde sett f ö r sig kunna
ha en viss preventiv effekt. Vetskapen om att man m ä ste l ä mna
uppgifter om sin person och kunna styrka dessa uppgifter genom
identitetshandling, torde s å ledes i viss
utstr ä ckning kunna avh ä lla n å gon fr ä n att genomf ö ra
ett planerat angrepp i samband med f ö rhandlingen.

Det enklaste och mest tillf ö rlitliga s ä ttet att styrka sin identitet sker
genom uppvisande av n ä gon form av fotolegitimation, s ä som k ö rkort, pass
eller liknande handling. Som framh å llits
i avsnitt 7.3 f ö religger emellertid inte n ä gon allm ä n
skyldighet f ö r den enskilde att inneha s å dan identitetshandling. Ä ven om flertalet medborgare har n ä gon form av fotolegitimation kan man inte heller
generellt utg ä ifr ä n att vederb ö rande alltid b ä r denna p ä
sig. Med h ä nsyn h ä rtill och till att den som ä mnar ö vervara f ö rhandling vid domstol oftast inte i f ö rv ä g kan antas ä ga k ä nnedom om
att identitetskontroll skall genomf ö ras,
framst å r det som i h ö g grad tveksamt om formellt krav p ä fotolegitimation b ö r uppst ä llas som villkor f ö r tilltr ä de
till f ö rhandlingen. Enligt domstolsverkets
uppfattning m ä ste ä ven andra handlingar som ej ä r
f ö rsedda med fotografi, s ä som t ex ett f ö rs ä kringsbesked eller dylikt, i viss utstr ä ckning f å
godtas i detta sammanhang i kombination med en pr ö vning i varje s ä rskilt fall av trov ä rdigheten av l ä mnade
uppgifter. I n ä gra fall, t ex i fr å ga om vissa journalister, kanske vederb ö rande ä r
k ä nd vid domstolen eller av polis. I
andra fall saknas s ä dana identifieringsm ö jligheter. F ö r
den som har att verkst ä lla kontrollen torde denna pr ö vning i m ä nga
fall kunna bli en mycket vansklig uppgift med risk f ö r oenhetlighet vid

Prop.
1980/81:114 118

tillämpningen. För att kontrollen inte skall bli helt
verkningslös mäste finnas möjlighet att vägra den tillträde som inte pä ett
tillförlitligt sätt kan styrka sina personuppgifter. Identitetskontrollen
liksom kroppvisitation och undersökning av medfört handbagage skall enbart ha
till syfte att förebygga allvarlig brottslighet i samband med förhandlingen.
För den som är villig att underkasta sig sistnämnda tvä kontrollformer mäste
det framstå som egendomligt att bli vägrad tillträde till förhandlingen enbart
pä grund av avsaknaden av godtagbara identitetshandlingar.

För att identiletskontrollen inte skall förfela sitt syfte
mäste även göras en uppteckning av vederbörandes personuppgifter i protokoll
eller annan liknande handling. En sädan dokumentation kan bli av värde för
eventuellt efterkommande förundersökning om något skulle inträffa vid
förhandlingen. Den kan även utgöra underlag för en bedömning av om fel eller
försummelse begåtts i samband med kontrollen. För att tillgodose dessa ändamål
framstår det som önskvärt att polisen får ansvara för förvaringen av denna
dokumentation. Den eller de handlingar i vilka personuppgifterna antecknas fär
dock i sädant fall inte utnyttjas för registreringsändamäl eller i annat
ovidkommande syfte, t ex i polisens spaningsverksamhet. Det får säledes inte
vara tillätet att anordna dokumentationen på sädant sätt att denna i sig själv
kommer att utgöra ett s k sökbart register t ex över personer som besökt vissa
förhandlingar. Handlingarna bör därför endast fä arkiveras i kronologisk
ordning. En möjlighet att undvika härmed sammanhängande problem skulle vara en
föreskrift om att handlingarna skall förstöras inom viss kortare tid efter
förhandlingens avslutande om inget allvarligt inträffat vid rättegängen. En
annan lösning skulle vara att domstolen ansvarade för förvaringen av
dokumentationen lämpligen genom att låta den ingå i akten säsom t ex bilaga
till förhandlingsprotokollet. Om särskilda föreskrifter inte ges om förstörande
av dessa handlingar inom viss tid skulle för domstol liksom för polisstyrelse
fä iakttas gällande bestämmelser om gallring och arkivering av allmänna
handlingar.

Som en fördel med att medta identitetskontrollen som
särskild kontrollform kan ses möjligheten till ett mera flexibelt kontrollsystem.
Om det i något fall inte bedöms föreligga behov av mera

Prop. 1980/81:114 119

ingripande ä tg ä rder skulle s å ledes
kunna f ö ranstaltas om enbart
identitetskontroll. I andra fall skulle identitetskontrollen kunna kompletteras
med unders ö kning av medf ö rt handbagage. Det kan s ä lunda h ä vdas
att om f ö ruts ä ttningar fanns att p ä angivet s ä tt v ä lja mellan
kontrollfomerna skulle en b ä ttre
anpassning kunna ske till den f ö religgande
risksituationen. Enligt domstolsverkets uppfattning b ö r emellertid den s ä rskilda kontrollen inte f å
f ö retas i andra situationer ä n d ä det framst å r som erforderligt med kroppsvisitation och f ö ljaktligen ä ven
med unders ö kning av medf ö rt handbagage. Om de som skall bevista f ö rhandlingen inte underkastas dessa kontroll å tg ä rder ö ppnas betydande m ö jligheter
f ö r en bev ä pnad v ä ldsverkare
att f ö r ö va allvarliga ö vergrepp i samband med r ä tteg ä ngen. Det
torde vara mycket svart att p ä ett s ä tillf ö rlitligt
s ä tt bed ö ma f ö religgande
risker att dessa kontrollformer uppenbarligen kan undvaras. Ä r riskerna f ö r
ö vergrepp s ä lite framtr ä dande
att t ex annan å tg ä rd ä n identitetskontroll inte anses
erforderlig f ö r att trygga f ö rhandlingen, torde i flesta fall n å gra kontroll ä tg ä rder ö verhuvudtaget
inte beh ö va tillgripas. Ett uttalat behov av
att kunna v ä lja mellan kontrollformerna kan d ä rf ö r ytterst s ä llan komma att uppst ä . Den som underkastats kroppsvisitation och fatt sin v ä ska, portf ö lj
eller annat handbagage unders ö kt kan
enligt domstolsverkets mening inte l ä ngre
anses utg ö ra n ä gon allvarlig riskfaktor. Om man fr ä n
r ä ttssalen och intilliggande utrymmen
avl ä gsnat f ö remal som kan anv ä ndas
som tillhyggen ä terst ä r f ö r den presumtive v ä ldsverkaren endast att tillgripa sina kroppskrafter.
S å dana angrepp torde l ä tt kunna f ö rhindras
av n ä rvarande polism ä n.

Fr ä n dessa utg å ngspunkter och vid en samlad bed ö mning av de f ö r
och nackdelar som ä r f ö renade med denna kontroll å tg ä rd har domstolsverket kommit till den slutsatsen
att identitetskontrollen kan undvaras som s ä rskild
kontrollform. Detta g ä ller enligt domstolsverkets mening
i all synnerhet som ä h ö rare vid offentlig f ö rhandling
vid domstol h ä rigenom blir bevarad vid sin r ä tt till anonymitet. Inskr ä nkningar i anonymitetsskyddet begr ä nsar f ö ruts ä ttningarna att fritt inh ä mta och fritt f ö rmedla
nyheter och information fr ä n r ä tteg ä ngen. Det finns d ä rf ö r inte minst
fr ä n yttrande-och tryckfrihets-punkt s ä rskild anledning att v ä rna om intresset av bevarad anonymitet.

Prop.
1980/81:114 120

13.3 Kroppsvisitation och unders ö kning av v ä ska,
paket m m

Som kontrollform skall kroppsvisitationen ha till syfte
att efters ö ka vapen eller annat f ö rem å l som kan t ä nkas komma till anv ä ndning vid befarade v å ldshandlingar
och andra ö vergrepp. Med annat f ö rem å l avses bl a
ammunition, spr ä ng ä mnen, t ä ndmedel eller liknande. Ä ven t ex kniv ä r
ett s ä dant f ö rem å l som b ö r efters ö kas.

Begreppet kroppsvisitation anses genom auktoritativa
uttalanden i olika sammanhang som f ö rh å llandevis noggrant definierat, dvs som en unders ö kning av en persons kl ä der eller n å got denne b ä r med sig (jmf bl a dep chefen i prop 1975/76:209, s
147 och JO 1979/80, s 194). Ä ven unders ö kning av medf ö rd
v ä ska, kasse och liknande som kan tj ä na som f ö rvaringsutrymme
f ö r f ö rem å l som nu sagts skulle s ä ledes inbegripas h ä ri. Som framh ä llits i avsnitt 6.2.3 kan dock ifr å gas ä ttas om en s ä vidstr ä ckt
unders ö kning b ö r innefattas i RB:s best ä mmelser ang å ende
kroppsvisitation. En s ä rreglering betr ä ffande medf ö rt
handbagage ä r i f ö revarande avseende emellertid n ö dv ä ndig av det sk ä let
att det med h ä nsyn till sabotagerisken m å ste finnas m ö jlighet
att unders ö ka inneh å llet ä ven i t ex en
l å st portf ö lj, l ä st resv ä ska eller liknande som n ä gon vill f ö ra
med sig till r ä ttssalen. En s ä dan unders ö kning
torde vara att anse som intr ä ng i slutet
f ö rvaringsst ä lle, dvs en form av husrannsakan. Som villkor f ö r tilltr ä de
till f ö rhandlingen m å ste uppst ä llas
kravet p ä att vederb ö rande medger unders ö kning ä ven av l ä st handbagage och andra tillslutna f ö rem å l t ex
paket, eller l ä mnar det ifr ä n sig till f ö rvaring.

Av h ä nsyn till sabotagerisken ä r det ocks ä
n ö dv ä ndigt att v ä ska eller annat f ö rem å l som n ä gon st ä llt
ifr ä n sig och ingen vill k ä nnas vid f å r
unders ö kas. Ingripande b ö r s ä ledes f ä ske om innehavaren ä r ok ä nd. Det ä r h ä rvid av s ä rskild vikt att s ä dana
ä tg ä rder f å r vidtas mot misst ä nkta f ö remal
i r ä ttssalen. Men ingripande b ö r ä ven kunna
ske i fr å ga om v ä skor, paket och annat som p å tr ä ffas i
anslutning till r ä ttssalen. H ä rmed avses inte bara de utrymmen inom vilka
risk-

Prop.
1980/81:114 121

f ö rhandlingen skall h ä llas. Om t ex viss annan verksamhet m ä ste ä ga rum i
intilligande lokal, dit allm ä nheten har
tilltr ä de, kan ö ppnas m ö jligheter
att d ä rifr å n rikta angrepp mot f ö rhandlingen,
t ex genom att i s å dant utrymme g ö mma en bomb eller liknande. Ä ven v ä skor, paket
och andra misst ä nkta och "herrel ö sa" f ö rem å l som p å tr ä ffas i s ä dan
n ä rliggande lokal b ö r d ä rf ö r f ä unders ö kas.

Om vapen eller annat "farligt" f ö rem å l p å tr ä ffas vid
kontrollen torde det ofta finnas anledning till misstanke om brott eller f ö rest å ende brott.
Vederb ö rande kan d ä gripas enligt 24 kap 7 § RB och best ä mmelserna
i RB om beslag blir till ä mpliga betr ä ffande f ö rem å let. Finns det med h ä nsyn till omst ä ndigheterna inte anledning att
ingripa med straffprocessuella tv å ngsmedel,
t ex i fr ä ga om tj ä nstevapen eller d ä r tillst å nd f ö r innehav l ä mnats, b ö r ges best ä mmelser
om att vederb ö rande m ä ste l ä mna ifr ä n sig f ö rem å let till f ö rvaring
under betryggande former. I allm ä nhet b ö r den som v ä grar
att efterkomma en s å dan anmaning inte bara f ä v ä gras tilltr ä de till f ö rhandlingen.
Han b ö r d ä rj ä mte av s ä kerhetssk ä l
f ä avl ä gsnas fr ä n domstolens lokaler. F ö r vissa fall b ö r
ges befogenhet att omh ä nderta f ö rem å let. Det
ligger i sakens natur att ett s ä dant avl ä gsnande eller omh ä ndertagande
av f ö rem å l undantagsvis bor f ä ske tv å ngsvis och ä ven
vid s k passivt motst å nd. Se n ä rmare h ä rom
avsnitt 15.

13.4 F ö ruts ä ttning f ö r
s ä kerhetskontroll

Utm ä rkande f ö r den situation d ä r
behov av s ä kerhetskontroll f ö religger ä r
att riskerna f ö r v å ldshandlingar och andra ö vergrepp
inte ä r h ä nf ö rliga till n ä gon best ä md
person utan ä r av mera allm ä n r ä ckvidd.
Kontroll å tg ä rderna m å ste d ä rf ö r utformas som generella f ö rebyggande ä tg ä rder som skall f ä
tillgripas utan att vederb ö rande i det konkreta fallet kan
misst ä nkas f ö r brott eller brottsplaner. Med h ä nsyn bl a till den utformning best ä mmelserna s å lunda
m å ste f ä och till att ä tg ä rder av detta slag kan Inneb ä ra f ö r
den personliga

Prop.
1980/81:114 122

integriteten mycket kännbara ingrepp, kan det enligt
domstolsverkets uppfattning inte komma i fräga att medge sådana
kontrollätgärder utan anknytning till en uppkommen faresituation. Det kan
visserligen i några fall vara så att man varken på grund av målets art, de
personer som medverkar i rättegängen eller andra omständigheter har särskild
anledning att i förhand befara eventuella övergrepp i samband med
förhandlingen. Att å andra sidan tillskapa befogenheter som gör det möjligt att
när som helst eller regelmässigt t ex kropps-visitera den som har ärenden till
en domstol vore emellertid att medge mycket längt gående ingrepp i
grundlagsfäste principer. En sädan lösning skulle framstå som främmande för
svenskt rättsväsen och torde inte heller kunna godtas frän
rättssäkerhetssynpunkt. Enligt domstolsverkets mening bör kontrollåtgärderna fä
vidtas endast om det pä grund av särskilda omständigheter finns risk för att
brott som utgör allvarlig fara för säkerheten kan komma att förövas i samband
med domstolsförhandling.

Risken för sädan brottslighet kan komma till uttryck pä
mänga olika sätt, t ex genom uppgifter frän medverkande eller andra som blivit
utsatta för hot eller känner sig hotade, genom anonyma meddelanden som inte kan
negligeras, eller pä grund av vad som framkommit under förundersökning i
brottmål eller i polisens spaningsverksamhet. Att generellt ange när
säkerhetskontroll framstår som nödvändig pä grund av sådana uppgifter eller
andra omständigheter låter sig inte göra. I varje särskilt fall fär göras en
bedömning mot bakgrund av föreliggande omständigheter. Kontrollåtgärderna
mäste emellertid stä i rimlig proportion till den fara som hotar eller föreligger.
Kontrollen bör säledes få tillgripas endast när mera kvalificerade brott kan
befaras, säsom t ex brott mot liv, hälsa och frihet liksom försök att frita
nägon som är berövad friheten med våld eller hot om våld. För att förhindra
sådan brottslighet mäste det finnas möjlighet att ingripa även när
sannolikheten för farans förverkligande är låg. Det kan därför inte uppställas
krav på att kvalificerad risk skall föreligga. Inte heller kan uppställas något
generellt krav på att hotet måste rikta sig mot en större krets personer. Även
en risk för att enskild person allvarligt kan komma till skada vid
förhandlingen kan vara tillräcklig för att motivera kontrollen.

Prop.
1980/81:114 123

13.5 Vilka b ö r
f å kontrolleras ?

Ä ven
med nu angivna f ö ruts ä ttningar f ö r r ä tten att tillgripa kontroll å tg ä rder kan inte bortses ifr å n att s ä kerhetskontrollen
skulle kunna medf ö ra betydande ol ä genheter av skilda slag med tanke p ä domstolarnas funktion och verksamhet.

Det torde inte - annat ä n
undantagsvis - vara m ö jligt att l ä gga ned all annan verksamhet under tid som det p å g å r f ö rhandling med risk f ö r ö vergrepp. Man har d ä rf ö r att r ä kna med att f ö rutom
den aktuella riskf ö rhandlingen ä ven andra f ö rhandlingar
samtidigt m ä ste ä ga rum vid domstolen. Som i olika sammanhang p å pekats har d ä rj ä mte allm ä nheten
en vidstr ä ckt och i flera avseenden grundlagsskyddad
r ä tt att - ä ven anonymt - bes ö ka
en domstol. Det effektivaste s ä ttet att f ö rebygga ett eventuellt ö vergrepp vid den aktuella f ö rhandlingen skulle givetvis vara att samtliga som
hade ä renden till domstolen under tid
denna f ö rhandling p å gick fick kontrolleras. Detta skulle ä andra sidan Inneb ä ra att inte bara å h ö rarna till riskf ö rhandlingen och de som direkt
medverkade i denna skulle f ä
kontrolleras. D ä rut ö ver skulle s ä v ä l all annan allm ä nhet som de som kallats att inst ä lla sig till andra f ö rhandlingar f ä finna sig i att bli
kroppsvisiterade och f ä sina v ä skor eller kassar unders ö kta.

Vad f ö rst betr ä ffar parter samt vittnen och andra som skall h ö ras vid en domstolsf ö rhandling ä r att beakta att en r ä tteg ä ng f ö r dessa personer oftast inneb ä r en betydande psykisk press. Redan domstolsmilj ö n som s å dan
kan f ö r m ä nga framst å som fr ä mmande och kanske negativt v ä rdeladdad. S ä kerhetskontrollen
skulle uppenbarligen medf ö ra ytterligare p å frestning f ö r
n ä mnda personer. N ä r det g ä ller
andra ä n dem som skall upptr ä da i den ifr å gavarande
riskf ö rhandlingen torde kontrollen inte
utan vidare kunna motiveras med att det ligger I deras eget intresse att
erforderliga skydds å tg ä rder vidtas. F ö r t ex ett par makar som har att
inst ä lla sig i ett uppslitande ä ktenskapsskillnadsm ä l eller v ä rdnadsm å l i en annan sal vid domstolen och som redan p ä grund h ä rav
kan antas vara utsatta f ö r en stark psykisk press, m ä ste det framst å
som utomordentligt k ä nnbart att d ä rut ö ver beh ö va underkasta sig t ex kroppsvisitation.

Prop. 1980/81:114 124

N ä r det g ä ller dem som s ö kt
sig till domstolen f ö r att ö vervara offentliga f ö rhandlingar som ä h ö rare inneb ä r kontrollen - f ö rutom ingreppet i den kroppsliga och personliga
integriteten - begr ä nsningar i principen om domstolsf ö rhandlings offentlighet och i r ä tten till information enligt RF. F ö r ö vrig allm ä nhet som kan t ä nkas
bes ö ka en domstol, t ex f ö r att l ä mna
in eller ta del av olika handlingar eller f ö r
att informera sig i skilda angel ä genheter,
kan kontroll ä tg ä rderna medf ö ra begr ä nsningar i den enskildes r ä tt enligt 2 kap 1 § TF att fritt f ä ta del av allm ä n och offentlig handling.

Det ä r mot denna bakgrund angel ä get att kontrollens omfattning om m ö jligt begr ä nsas
till att avse s å f ä personer eller personkategorier som m ö jligt och p ä s å dant s ä tt att andra r ä tteg å ngar och ö vrig verksamhet vid domstolen inte st ö rs eller p å verkas
i st ö rre utstr ä ckning ä n
som ä r oundg ä ngligen n ö dv ä ndigt.

F ö r att kunna tillgodose dessa syften
utan att samtidigt beh ö va efters ä tta s ä kerheten vid
viss f ö rhandling ä r det av v ä sentlig
betydelse hur domstolslokalerna ä r
utformade och vilka s ä rskilda arrangemang som kan vidtas
vid den enskilda domstolen. I det f ö reg ä ende, avsnitt 10.2.1, har fr ä n s ä kerhetssynpunkt
behandlats vissa fr å gor som sammanh ä nger med lokalf ö rh ä llandena vid en domstol. Som d ä r framh ä llits
ä r det av stor vikt om domstolen f ö r ä ndam å let kan utnyttja en r ä ttssal som, tillsammans med erforderliga biutrymmen s ä som t ex v ä ntrum,
advokatrum, toaletter m m, ligger s ä
avskilt som m ö jligt i f ö rh ä llande till ö vrig verksamhet. Ju mer avsides dessa lokaler ä r bel ä gna desto
mindre beh ö ver givetvis andra r ä tteg å ngar och ö vrig verksamhet p å verkas
av kontrollen. Om tilltr ä de till s ä dana utrymmen provisoriskt kan ske genom separat
ytterentr é och allm ä nhetens m ö jligheter
att p ä annat s ä tt ta sig till dessa lokaler f ö rhindras, t ex genom intern l ä sning av vissa passager, skulle annan verksamhet ö ver huvud taget inte beh ö va ber ö ras.
Avsides bel ä gna f ö rhandlingsutrymmen som p å
detta eller annat liknande s ä tt l ä tt kan avgr ä nsas
fr å n ö vrig verksamhet medf ö r s å ledes stora f ö rdelar
s ä v ä l i f ö revarande h ä nseende som fr ä n
s ä kerhetssynpunkt. Utsikterna att
genomf ö ra sabotageaktioner f ö rsv å ras
samtidigt som m ö jligheterna atl vidta effektiva
kontroll- och bevaknings å tg ä rder avsev ä rt underl ä ttas. Endast de som skall delta i eller p ä annat s ä tt
bevista den ifr å gavarande r ä tteg å ngen har
anledning att s ö ka sig till och uppe-

Prop.
1980/81:114 125

h ä lla sig i dessa utrymmen. Utan att
d ä rf ö r beh ö va efters ä tta s ä kerheten vid
f ö rhandlingen torde kontrollen i s ä dana fall inte beh ö va inriktas p ä andra ä n dessa personer. Risken f ö r sabotagehandlingar vidtagna fr å n n ä raliggande
utrymmen f ö r annan verksamhet kan elimineras
genom noggrann bevakning.

Saknas m ö jlighet att
l å ta allm ä nheten utnyttja annan entr é ä n huvudentr é n eller ar eljest lokalsituationen s ä dan att f ö rhandlingen
sv å rligen kan h ä ilas s ä
avskilt som nu sagts kan i m ä nga fall
motsvarande resultat uppn ä s genom andra s ä rskilda arrangemang. Man b ö r h ä rvid
efterstr ä va att kring r ä ttssalen tillskapa en noga avgr ä nsad sektor med s ä rskilda
tilltr ä desm ö jligheter och inom vilken ingen annan verksamhet f ä r ä ga rum. Hur
detta syfte b ä st kan tillgodoses ä r givetvis beroende av hur lokalf ö rh å llandena ä r beskaffade. I n å got fall kan kanske ett s ä rskilt
v å ningsplan avs ä ttas f ö r
riskf ö rhandlingen. Oftast finns
emellertid m ö jligheter att st ä nga av olika lokaler, passager och andra utrymmen i
omedelbar anslutning till r ä ttssalen. D ä rj ä mte torde i
regel provisoriska avsp ä rrningsanordningar kunna vidtas p å s å dant s ä tt - s å v ä l inne i som utanf ö r domstolslokalerna - att å h ö rare och andra som skall bevista risk-f ö rhandlingen kan slussas direkt till de avsedda
utrymmena. H ä rigenom avskiljs p ä ett tidigt stadium denna personkategori fr ä n andra som har ä renden
till domstolen. Arrangemangen kan visserligen i en del fall medf ö ra att annan verksamhet i n ä rheten av r ä ttssalen
tempor ä rt m ä ste l ä ggas ned eller flyttas. S å dana ä tg ä rder ä r ä andra sidan oftast n ö dv ä ndiga redan av h ä nsyn till domstolspersonalens s ä kerhet. Verksamhet som ä ger rum i intilliggande lokaler, dit allm ä nheten har tilltr ä de,
medf ö r dessutom avsev ä rt ö kade
sabotagerisker och bevakningssv å righeter. D ä rtill kommer atl vissa utrymmen m ä ste tas i anspr å k
f ö r att genomf ö ra kontrollen. Kroppsvisitation b ö r t ex ske i avskilt "um. Andra utrymmen kan
beh ö vas f ö r f ö rvaring av medf ö rda v ä skor och
andra skrymmande f ö rem å l osv.

Genom s ä rskilda
arrangemang av dello slog kon enliqt dornstols-verkets mening vid m ä nga domstolar tillskapos avgr ä nsade utrymmen d ä r
riskf ö rhandling kan h ä llos. De som har att medverka i andra

Prop.
1980/81:114 126

f ö rhandlingar samt ö vrig allm ä nhet
beh ö ver d ä inte ber ö ras av verksamheten vid denna f ö rhandling. De utg ö r
inte heller n å gon allvarlig riskfaktor och kan f ö ljaktligen undantas fr ä n kontrollen. Det b ö r h ä r s ä rskilt
understrykas att nu n ä mnda arrangemang och andra ä tg ä rder i syfte
att avgr ä nsa f ö rhandlingsutrymmena i flertalet fall ä nd å m å ste vidtas f ö r att f ö rebygga v å ldshandlingar
och andra ö vergrepp. F ö religger det stora sv å righeter att f ö ranstalta om ä ndam å lsenliga och
tillr ä ckligt effektiva avgr ä nsnings- och avsp ä rrnings-anordningar
f å r i undantagsfall ö verv ä gas att h ä lla f ö rhandlingen
i annan lokal an vid domstolen. I de fall d ä r
en s ä dan å tg ä rd bed ö ms vara av n ö den
torde ofta lokalf ö rh å llandena vara s ä dana att denna l ö sning fr å n
s ä kerhetssynpunkt inte kan undvikas,
oavsett m ö jligheterna eller sv å righeterna att p ä
angivet s ä tt anordna kontrollen. I f ö rsta hand b ö r
unders ö kas f ö ruts ä ttningarna att h å lla f ö rhandlingen
vid annan domstol eller p ä annan i f ö revarande sammanhang neutral plats. Om annan fr å n s ä kerhetssynpunkt
l ä mplig lokal kan erh å llas utan st ö rre
sv å righeter b ö r man s å ledes
helst undvika att t ex flytta brottm å lsfbrhandling
till polishus. Det kan i s å dant fall l ä tt framst å som
om polis och domstol samarbetade vid lagf ö ringen
samtidigt som arrangemanget indirekt kan medf ö ra inskr ä nkningar i f ö rhandlingsoffentligheten.

Mot bakgrund av nu anf ö rda
synpunkter och f ö r att i s å stor utstr ä ckning
som m ö jligt v ä rna om den enskildes integritet och grundlagsf ä sta r ä ttigheter
har domstolsverket stannat f ö r att kontroll ä tg ä rderna
endast b ö r f ä riktas mot dem som skall delta i eller p å annat s ä tt
bevista riskf ö rhandlingen. En mera omfattande r ä tt att anv ä nda
kontrollen skulle enligt domstolsverkets mening allvarligt kunna st ö ra domstolsmilj ö n
och den ö ppenhet som under l ä ng tid pr ä glat
r ä ttskipningen vid vara domstolar.

13.6 S ä rskilt
ang å ende dem som skall n ä rvara vid riskf ö r-

handling

M ö jligheterna att kunna ingripa med s ä kerhetskontroll f ä r
sin st ö rsta praktiska betydelse i fr å ga om dem som ö nskar
bevista f ö rhandlingen

Prop. 1980/81:114 127

s å som ä h ö rare. Det ä r fr ä mst fr ä n personer ur denna kategori av utomst å ende och oftast ok ä nda m ä nniskor som man typiskt sett kan
befara v å ldshandlingar och andra ö vergrepp i samband med riskf ö rhandling. Som nedan skall utvecklas f ä r bl a ä h ö rare till skillnad fr ä n flertalet ö vriga som skall n ä rvara vid f ö rhandlingen
anses ha valm ö jlighet inf ö r utsikterna att beh ö va kontrolleras. Vederb ö rande kan v ä lja mellan att underkasta sig kontrollen och att
avst å fr å n att ö vervara f ö rhandligen. Samtliga å h ö rare b ö r d ä rf ö r utan undantag kontrolleras i samband med en riskf ö rhandling.

N ä r det g ä ller dem som skall medverka eller p ä annat s ä tt
delta i en riskf ö rhandling torde det inte ofta
finnas anledning att tillgripa kontroll. Till skillnad fr ä n å h ö rarna ä r
det h ä r fr å ga om personer som man oftast har viss k ä nnedom om. Inf ö r en riskf ö rhandling har r ä tten
i samr å d med polis s å ledes m ö jlighet
att s ä rskilt ö verv ä ga huruvida
t ex de medverkande kan anses utg ö ra
en i sammanhanget allvarlig riskfaktor. En s å dan
genomg å ng torde i flesta fall leda till
att s ä kerhetskontroll kan undvikas betr ä ffande dessa. I den m ä n det enligt gjorda bed ö mningar f ö religger anledning att i n å got fall s ä rskilt
misst ä nka viss medverkande eller annan ur
denna person-kategori f ö r brott eller f ö r att st å
i begrepp att beg ä brott vid f ö rhandlingen finns m ö jligheter f ö r polisen att ingripa redan enligt
nu g ä llande best ä mmelser. Som redovisats i avsnitt 10.3.2.2 kan i s ä dana fall vederb ö rande
underkastas kroppsvisitation med st ö d
av 28 kap 11 § RB. S ä kerhetskontroll av ä h ö rare i f ö rening med bevaknings ä t-g ä rder och andra arrangemang kan f ö r ö vrigt f ö rv ä ntas f å en preventiv effekt ä ven betr ä ffande denna personkategori.

Kontroll av andra ä n
ä h ö rare vid riskf ö rhandling medf ö r i ö vrigt
problem av mera principiell natur. Enligt de f å n å got s å n ä r j ä mf ö rbara best ä mmelser som finns i svensk lagstiftning, och enligt
vilka kroppsvisitation f å r f ö retas av direkta s ä kerhetssk ä l och i f ö rebyggande
syfte, g ä ller i princip att kontrollen
endast f ä r ä ga rum under f ö ruts ä ttning att vederb ö rande frivilligt g å r med p å
unders ö kningen. Enligt 3 § lagen (1970:926) om s ä rskild kontroll p å
flygplats kan s ä lunda flygpassagerare som inte frivilligt
underkastar

Prop. 1980/81:114 128

sig kroppsvisitation i st ä llet avvisas fr ä n flygplatsens omr å de. Om den som ö nskar
bes ö ka n ä gon som ä r intagen i h ä kte eller'kriminal-v ä rdsanstalt v ä grar att l å ta sig kroppsvisiteras blir, enligt 11 § h ä kteslagen
respektive 29 § KvaL, f ö ljden att bes ö ket
inte f ä r ä ga rum. S ä kerhetskontroll av å h ö rare till f ö rhandling l å ter
sig f ö rh å llandevis v ä l f ö rena med denna principiella l ö sning
som s ä ledes inte medger att vederb ö rande under alla f ö rh å llanden och t ex tv å ngsvis skall kunna underkastas kontroll.

Parter, vittnen och andra som ä r kallade att inst ä lla sig vid domstolen ä r emellertid
ofta skyldiga att inst ä lla sig personligen. F ö r den som av domstol å lagts personlig inst ä llelse vid
en f ö rhandling finns m ö jlighet att f ö reskriva
olika former av p å f ö ljd f ö r utevaro. Enligt best ä mmelserna i RB g ä ller
h ä rvid olika regler f ö r skilda typer av .m å l och personer. Vederb ö rande kan t
ex f ö rpliktas att utge f ö relagt vite, d ö mas
till b ö ter eller h ä mtas till r ä tten.
Utevaro kan dessutom medf ö ra skyldighet att betala r ä tteg å ngskostnad.
H ä r kan ocks å n ä mnas att mot
den som uteblivit fr ä n f ö rhandling i tvistem å l kan i
vissa fall meddelas tredskodom; i andra fall kan utevaro medf ö ra att den v ä ckta
talan f ö rfaller och att m å let avskrivs. Ä ven
i f ö rvaltningsprocesslagen (1971:291)
finns best ä mmelser om vissa p å f ö ljder f ö r utevaro fr å n
f ö rhandling. Om orsaken till utevaron
best å tt i att vederb ö rande inte velat underkasta sig kroppsvisitation kan
visserligen ifr å gas ä ttas om m ö jligen s k laga f ö rfall f ö religger
enligt 32 kap 6 § RB. En kallelse att infinna sig
till en domstolsf ö rhandling innefattar emellertid ä ven en r ä ttighet
att f å n ä rvara och medverka vid f ö rhandlingen.
Ä ven om p å f ö ljd f ö r utevaro inte ä r
utsatt i kallelsen kan vederb ö rande
givetvis ha starka sk ä l att infinna sig f ö r att tillvarata olika intressen. Vad nu sagts g ä ller i till ä mpliga
delar ä ven ombud, f ö rsvarare eller bitr ä de, oavsett om de erh å llit s ä rskild kallelse till f ö rhandlingen eller inte. Personer som s ä lunda antingen ä r skyldiga att inst ä lla sig eller eljest h.-r intressen att tillvarata f ö r egen eller annans r ä kning vid en utsatt f ö rhandling,
torde inte utan vidare kunna avst ä
fr ä n denna medverkan. Detsamma g ä ller personer som har att inst ä lla sig i tj ä nsten
eller p å annat s ä tt som ett led i sin yrkesverksamhet som t ex
vaktpersonal och tolkar.

Prop.
1980/81:114 129

Om kontrollen skall f ä
omfatta ä ven nu n ä mnda personer kan inte pricipen om frivillighet uppr ä tth ä llas. Det
sagda g ä ller fr ä mst betr ä ffande
personer vars medverkan ä r en n ö dv ä ndig f ö ruts ä ttning f ö r att m ä let
eller ä rendet skall kunna avg ö ras vid f ö rhandlingen.
Det ä r inte m ö jligt att ge en s ä dan
person, t ex en part eller ett vittne, r ä tt
att utan vidare avst ä fr ä n sin medverkan i st ä llet f ö r att l å ta
sig kontrolleras. Vikten av att kunna genomf ö ra
f ö rhandlingen m ä ste h ä r f å tillm ä tas
avg ö rande betydelse.

Mot bakgrund av dessa f ö rh å llanden kan det framst å som bet ä nkligt att l å ta ä ven andra ä n å h ö rare vid riskf ö rhandling
omfattas av kontrollen. Det kan emellertid inte bortses ifr ä n att det kan f ö rekomma
m ä l d ä r risken f ö r allvarliga ö vergrepp i samband med viss f ö rhandling ä r
av mycket allm ä n och omfattande r ä ckvidd, d ä r
polisen varken genom konventionella spaningsmetoder eller p ä annat s ä tt
kan precisera misstankarna mot viss person eller personkategori och d ä r ä ven
flertalet medverkande inte heller kan uteslutas som presumtiva riskfaktorer. 1
detta sammanhang b ö r ä ven framh å llas risken f ö r att en medverkande medf ö r vapen till f ö rhandlingen
som han sedan smugglar ut till n å gra å h ö rare eller
att en utomst å ende v ä ldsverkare lyckas kringg å kontrollen genom att oriktigt p ä st ä sig vara t
ex en m å ls ä gande eller annan medverkande. Enligt domstolsverkets uppfattning m å ste det finnas m ö jlighet
att tillgripa kontroll ä ven i fr ä ga om dem som skall medverka eller p å annat s ä tt
delta i f ö rhandlingen. Med h ä nsyn till vad som tidigare framh ä llits ang å ende
m ö jligheterna att anv ä nda straffprocessuella tv ä ngsmedel betr ä ffande
denna personkategori och till att flertalet inte kan avst ä fr ä n sin
medverkan i r ä tteg å ngen, b ö r emellertid restriktivitet iakttas
i fr å ga om dessa personer. Enligt
domstolsverkets mening b ö r de f ä underkastas kontroll å tg ä rder endast om s ä rskilda sk ä l
f ö religger. I m ä l d ä r riskerna f ö r allvarliga ö vergrepp
bed ö ms vara av s ä allm ä n r ä ckvidd torde det i h ö g grad ligga i de medverkandes eget intresse att s ä dana s ä kerhets å tg ä rder vidtas.
S ä rskilda sk ä l att tillgripa kontrollen betr ä ffande denna personkategori torde fr ä mst komma att f ö religga
i m ä l som r ö r ett flertal parter och andra medverkande och d ä r det r å der
mycket stora mots ä ttningar mellan dem som skall upptr ä da i r ä tteg ä ngen. Ä ven
i andra fall t ex i fr ä ga om m ä l av terroristkarakt ä r eller som r ö r annan mycket grov och farlig
brottslighet kan det finnas behov av utvidgade kontrollm ö jligheter.

9 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 114

Prop.
1980/81:114 130

o ä kerhetskontroll betr ä ffande andra ä n
ä h ö rare b ö r emellertid inte genomdrivas i
vidare m å n ä n som ä r motiverat p å grund av f ö religgande
risker. Om det uppenbarligen inte finns behov av att underkasta viss eller
vissa personer s å dan kontroll skall dessa givetvis
undantas h ä rifr å n. Syftet med kontrollen ä r
att trygga och s ä kerst ä lla f ö rhandling vid domstol. Det ä r mot denna bakgrund en utg å ngspunkt f ö r
domstolsverkets ö verv ä ganden att flertalet av dem som vid s ä dan f ö rhandling ä r verksamma 1 det allm ä nnas tj ä nst s ä som r ä ttens ledam ö ter och protokollf ö rare liksom å klagare inte skall underkastas
kontrollen. Detsamma b ö r exempelvis g ä lla konsumentombudsmannen och n ä ringsfrihetsombudsmannen vid f ö rhandling i marknadsdomstolen. Normalt b ö r undantag ä ven
g ö ras f ö r andra myndighetsrepresentanter liksom f ö r ledamot av Sveriges advokatsamfund och bitr ä dande jurist vid advokatbyr å . Personer med bevakningsuppdrag s å som polispersonal och personal fr å n h ä kte eller
annan inr ä ttning inom kriminalv ä rden b ö r
givetvis inte heller kontrolleras.

N ä r det g ä ller en n ä rmare
reglering av denna fr å ga kan visserligen h ä vdas att det vore av v ä rde f ö r den till ä mpande myndigheten att kunna grunda sitt beslut p å uttryckliga best ä mmelser.
Att i lagtext p å ett ä ndam å lsenligt s ä tt dra upp gr ä nser
f ö r kontrollens omfattning betr ä ffande denna personkategori, dvs andra ä n ä h ö rare, ä r
emeller-' tid f ö renat med vissa sv å righeter. Den n ä rmast
till hands liggande l ö sningen vore givetvis om en s å dan undantagsbest ä mmelse
i huvudsak kunde anknyta till en i annan lagstiftning best ä md krets av personer, t ex de som enligt 20 kap 1 § BrB ä r att anse
som myndighetsut ö vare eller som enligt 20 kap 2 § samma balk kan straffas f ö r mutbrott. Som en t ä nkbar f ö rebild skulle eventuellt ocks ä kunna ifr ä gakomma
de som enligt 1 kap 6 § i den nyligen antagna
sekretesslagen kan å l ä ggas tystnadsplikt, dvs ä r
att betrakta so,m s k offentliga funktion ä rer
(jfr prop 1979/80:2 s 124-129). Flertalet av dessa eller andra liknande
personkretsbest ä mningar ä r emellertid tillkomna f ö r att tillgodose helt andra syften ä n f ö revarande
lagstiftning och kan enligt domstolsverkets uppfattning inte utan vidare l ä ggas till grund f ö r
en s ä rreglering. Vid s ä dant f ö rh ä llande å terst å r m ö jligheten
att antingen i en undantagsbest ä mmelse r ä kna upp de skilda personer och
myndighetsrepresentanter som b ö r undantas
fr ä n kontroll eller ocks ä s ä rskilt
tillskapa en allm ä n regel f ö r ä ndam å let. Med h ä nsyn
till de olikartade typer av m ä l och ä renden som kan f ö rekomma
vid en domstol kan dock ett "uppr ä kningsstadgande"

Prop.
1980/81:114 131

svårligen göras sä fullständigt som skulle behövas. Det
skulle därjämte kraftigt tynga framställningen i lagtexten. En mera allmänt
hållen bestämmelse skulle ä andra sidan lätt kunna lämna utrymme för tveksamhet
vid tillämpningen. Enligt domstolsverkets uppfattning är det knappast möjligt
att vare sig genom ett "uppräkningsstadgande" eller genom en mera
allmänt hällen bestämmelse dra upp nägra strikta gränser för kontrollens
omfattning i detta avseende. En sådan lösning framstår inte heller som lämplig.
Enligt domstolsverkets mening bör den beslutande myndigheten även vid sidan av
en eventuell undantagsbestämmelse ha fria händer att göra de undantag som med
hänsyn till omständigheterna framstår som befogade.

Mot bakgrund av nu framförda omständigheter har
domstolsverket stannat för att i lagen inte ta in en undantagsbestämmelse av nu
diskuterat slag. Föreligger det särskilda skäl att utsträcka kontrollen även
till andra än åhörare fär säledes med hänsyn till omständigheterna i varje
särskilt fall prövas vilka bland dessa som skall undantas frän kontroll. Viss
restriktivitet bör dock iakttas vid en sädan prövning. Ju fler som undantas
frän kontrollen desto mer kommer åtgärderna för övriga personer att framstå som
motiverade av särskilda misstankar. Föreligger det särskilda skäl att vidta
dessa generella och förebyggande ätgärder är det därför naturligt att i vart
fall enskilda parter - i den män de ej är berövade friheten - och de som skall
höras i mälet underkastas kontroll.

I praktiken torde några större problem inte behöva uppstä
i samband med säkerhetskontroll av denna personkategori. Flertalet bör ha
förståelse för att åtgärder av detta slag mäste vidtas. Det ligger ju i deras
eget intresse att kontrollen genomförs. Av väsentlig betydelse är därför att t
ex part, vittne eller annan medverkande som av integritetsskäl eller annan
orsak vägrar att underkasta sig kontrollen noggrant upplyses om orsaken till
åtgärderna och syftet med dessa. Den som trots detta alltjämt inte är beredd
att låta sig kontrolleras torde i mänga fall efter särskild prövning kunna
undantas från kontrollen. Vederbörande kan i stället, om det befinns
nödvändigt, underkastas noggrann bevakning under rättegängen.

Prop. 1980/81:114 132

Den vars medverkan ä r
en n ö dv ä ndig f ö ruts ä ttning f ö r att f ö rhandlingen skall kunna genomf ö ras m ä ste
emellertid, som tidigare framh å llits, ä ven tv å ngsvis
kunna underkastas kontroll. Det b ö r
dock framh å llas att, om n ä gon anses vara en s ä dan riskfaktor att n ä gon form av
kontroll under alla f ö rh å llanden bed ö ms n ö dv ä ndig, det ofta finns anledning att
misst ä nka vederb ö rande f ö r
brott eller f ö r att st ä i begrepp att beg ä
brott vid f ö rhandlingen. Ingripande b ö r d ä ske inte
med st ö d av de nu f ö reslagna best ä mmelserna
om s ä kerhetskontroll utan enligt best ä mmelserna i 28 kap 11 § RB.

14. Verkst ä llande-
och beslutsfunktionerna

S ä kerhetskontroll b ö r verkst ä llas
bara av polis. Det ligger enligt domstolsverkets mening i sakens natur att
genomf ö randet av dessa f ö rh å llandevis
ingripande ä tg ä rder b ö r vara en renodlat polisi ä r uppgift. Anledning saknas att ta i anspr å k andra personer f ö r detta ä ndam å l t ex ordningsvakter, personer anst ä llda inom kriminalv ä rden, vaktm ä stare vid domstolen etc. Det sagda hindrar
emellertid inte att uppgifter som inte sammanh ä nger med sj ä lva verkst ä llandet av kontrollen, s ä som vissa bevakningsuppdrag eller liknande,
tilldelas t ex vaktm ä stare med ordningsvaktsf ö rordnande eller i f ö rekommande fall v ä ktare.

1 remissorganens yttranden har fr å gan om vem som skall bed ö ma den f ö religgande
faran och besluta om att kontroll å tg ä rder skall f ä tillgripas
blivit f ö rem å l f ö r olika meningar (se avsnitt 12.1).
En m ö jlighet torde vara att l ä gga beslutsfunktionen p ä polisen, dvs polismyndigheten i det polisdistrikt d ä r domstolen ä r
bel ä gen. En annan l ö sning ä r
att domstolen eller dess ordf ö rande f å r beslutander ä tten.
1 rikspolisstyrelsens yttrande har ocks å
diskuterats m ö jligheten av att l å ta ä klagaren f ä besluta om dessa å tg ä rder.

S ä kerhetskontrollen inneb ä r som tidigare anf ö rts begr ä nsningar i bl a principen om
domstolsf ö rhandlings offentlighet enligt RF.
Domstolen ä r den myndighet som har att tillse
att denna princip uppr ä ttsh ä lls. F ö r domstol liksom f ö r ö vriga
myndigheter g ä ller att dess verksamhet

Prop. 1980/81:114 133

skall bedrivas i sj ä lvst ä ndiga former och utan inblandning av annat organ.
Mot denna bakgrund framst å r det enligt domstolsverkets mening
knappast som t ä nkbart att l å ta annan ä n
r ä tten f ä besluta i dessa fr å gor. En s å dan l ö sning kan ä ven f ö rordas fr ä n r ä ttss ä kerhetssynpunkt.

R ä ttens sammans ä ttning vid beslut om dessa kontroll ä tg ä rder blir
beroende av hur dom- och beslutf ö rhetsreglerna
ä r utformade vid de skilda domstolar
och andra myndigheter f ö r vilka best ä mmelserna kommer att g ä lla. D ä fr ä gan om s ä kerhetskontroll i de allra flesta
fallen m ä ste avg ö ras p ä ett f ö rberedande stadium inneb ä r det sagda f ö r
bl a tingsr ä tts och l ä nsr ä tts del att
r ä tten utg ö rs av ensamdomare. Vid t ex brottm ä lsf ö rhandling i
tingsr ä tt kommer vanligtvis den som meddelat
s ä dant beslut ä ven att vara ordf ö rande
vid f ö rhandlingen. I hovr ä tt och kammarr ä tt
fattas beslutet om s ä kerhetskontroll i kollegial
sammans ä ttning.

Denna placering av beslutsfunktionen inneb ä r emellertid inte att polisen f ä r f ö rtas m ö jlighet att ö va
inflytande p ä beslutet. Enligt domstolsverkets
uppfattning ä r det av stor vikt att f ö rordnande om s ä kerhetskontroll
alltid f ö reg å s av samr å d med f ö retr ä dare f ö r polismyndighet. En s ä rskild f ö reskrift
h ä rom b ö r d ä rf ö r tas in i best ä mmelserna. Ett s ä dant samr å d
ä r av stor betydelse f ö r en allsidig utredning och bed ö mning av f ö religgande
risker. Inom ramen f ö r denna samverkan har polisen att l ä gga fram sina synpunkter p ä den uppkomna situationen och p ä olika ä tg ä rder som b ö r
vidtas. Ä ven fr ä gan vilka som kontrollen skall omfatta b ö r givetvis tas upp i samr å dsf ö rfarandet.

Att beslutander ä tten
enligt domstolsverkets mening b ö r ligga p å r ä tten inneb ä r s å ledes inte
att polisen skall frikopplas fr å n ansvaret
att uppm ä rksamma och sj ä lvst ä ndigt bed ö ma uppkomna risker f ö r allvarliga brott i samband med en r ä tteg ä ng. Sj ä lvfallet å ligger
polisen att sj ä lvmant underr ä tta domstolen om risker f ö r fritagning, sabotage eller liknande som kommit
till polisens k ä nnedom.

Prop. 1980/81:114 134

Ett väl utvecklat samarbete mellan domstolarna och polisen
är av väsentlig betydelse för möjligheterna att förebygga allvarlig brottslighet
såväl i fråga om domstolens verksamhet i allmänhet som 1 samband med
domstolsförhandling. Ett sätt att vid de större domstolarna fä till ständ ett
sådant samarbete är att tillskapa lokala samråds- eller arbetsgrupper med t ex
representanter för domstolen, åklagarmyndigheten och det lokala
polisdistriktet. Genom inrättande av sädana samräd.snrunoer fikas mnjliqheterna
att bedriva brotts-förebvooande arbete och tillskapa en höare skvddsnivå för
domstolarna och berörd personal. I en sådan grupp bör bl a diskuteras
möjligheterna att förbättra informationeh sä att t ex domstolen i god tid
uppmärksammas pä eventuellt föreliggande risker som polisen känner till. En
samrädsgrupp av detta slag finns bl a vid Stockholms tingsrätt.

Föreskrivet samråd bör äga rum med polismyndighet. Enligt
lagen (1972:509.) om vad som avses med polismyndighet m m förstas med
polismyndighet polisstyrelsen i distriktet, om ej annat följer av lag eller
annan författning. Polisstyrelsen består av polischefen och det ytterligare
antal särskilt utsedda ledamöter - minst sex eller högst åtta - som
länsstyrelsen bestämmer. Ärende i vilket polisstyrelse har att besluta, men som
inte skall avgöras i plenum, avgörs av polischefen eller - efter delegation -
annat polisbefäl. I 39 § PI stadgas att polischefen ensam utövar polisledningen
inom distriktet. Till följd härav fär operativa polisfrägor inte avgöras i
plenum. Mot bakgrund av dessa förhållanden skall med polismyndighet föreskrivet
samråd i första hand äga rum med polischef. När polischefen är hindrad att
utöva sin tjänst fullgörs den av hans ställföreträdare eller av jourhavande
polischef.

Enligt domstolsverkets mening bör säledes den första
kontakten och det inledande samrådet ske med polischef. I fräga om det
fortsatta samrådet bör polischef, om han finner det lämpligt, kunna delegera
denna uppgift till annat polisbefäl. Om rätten efter föreskrivet samråd finner
skäl att besluta om säkerhetskontroll fär det ankomma pä sådant polisbefäl att
fatta beslut om åtgärdernas närmare genomförande och att tillse att
polispersonal ställs till förfogande. Be-

Prop.
1980/81:114 135

st ä mmelser om delegation finns intagna
bl a i 52 och 53 §§ PI och i 2 och 10 §§ f ö rordningen
(1975:986) om handl ä ggning av vissa polischefsuppgifter.
Av sistn ä mnda paragrafer torde f ö lja att f ö revarande
uppgifter efter beslut av rikspolisstyrelsen kan å l ä ggas polis ö ver-intendent, polisintendent och polissekreterare.
Andra ä n nu n ä mnda befattningshavare b ö r inte å l ä ggas dessa uppgifter.

Som anf ö rts i
avsnitt 10.2 b ö r inf ö r en riskf ö rhandling samr å d ä ga rum ä ven med f ö retr ä dare f ö r
andra myndigheter som kan ber ö ras i
sammanhanget. G ä ller f ö rhandlingen brottm å l d ä r den tilltalade ä r ber ö vad friheten
kan s ä v ä l r ä tten som polis ha anledning att r å dg ö ra med h ä ktesf ö rest ä ndare eller styresman t ex i fr ä ga om transporten och bevakningen av den tilltalade.
Sj ä lvfallet b ö r ä ven å klagaren medverka. I brottm ä l kommer riskerna f ö r allvarliga brott i samband med domstolsf ö rhandlingen i en del fall att st ä klara redan under f ö runders ö kningen. I egenskap av f ö runders ö kningsledare
eller den som v ä cker å tal i m ä let torde d ä rf ö r å klagaren ofta komma att bli den som initierar fr ä gan om s ä kerhetskontroll.

Om det bed ö ms
erforderligt av s ä kerhetssk ä l att tempor ä rt
l ä gga ned eller flytta viss
verksamhet i n ä rheten av r ä ttssalen eller att p ä annat s ä tt ta i anspr å k vissa lokaler vid genomf ö randet av kontrollen, m ä ste givetvis domstolens chef eller den han d ä rtill utser medverka och godta arrangemangen. I
samband med riskf ö rhandling torde det oftast bli n ö dv ä ndigt att
vidtaga s ä dana ä tg ä rder att domstolens chef m ä ste medverka vid planeringen. Under alla f ö rh å llanden b ö r han, som tidigare p å pekats, informeras om den f ö rest å ende f ö rhandlingen.

Fr ä n bl a r ä ttss ä kerhetssynpunkt
ä r det enligt domstolsverkets mening
erforderligt att i beslutet om s ä kerhetskontroll
anges vilka som kontrollen skall omfatta. Det f ä r s ä ledes å ligga r ä tten
att ta st ä llning till om kontrollen skall
avse enbart å h ö rare eller om ä ven de som medverkar eller p ä annat s ä tt
deltar i f ö rhandlingen skall underkastas
kontroll å tg ä rderna. I s';s!.ii.'i:-.:-,t fall skall av samma sk ä l beslutet ä ven
inneh å lla uppgift om vilka som skall
undantas fr å n kontrollen.

Prop. 1980/81:114 136

15. Tvangsanv ä ndning

Domstolsverkets f ö rslag
innefattar i tre avseenden befogenhet f ö r
polisman att bruka vald eller tvang i samband med verkst ä llandet av s ä kerhetskontroll.
Sj ä lva kontrollen m ä ste, betr ä ffande
andra ä n ä h ö rare, i vissa fall f ä genomf ö ras
tv å ngsvis. Som framh ä llits i avsnitt 13.3 b ö r vidare finnas m ö jlighet att med tvang avl ä gsna den som vid kontroll p å tr ä ffas med
vapen eller annat "farligt" f ö rem å l och som v ä grar
att l ä mna det ifr ä n sig (betr ä ffande
begreppet avl ä gsnande se avsnitt 7.2). Ä ven tv å ngsvis
omh ä ndertagande av s ä dant f ö remal
b ö r i vissa fall f ä ä ga rum. F ö r ä tg ä rder som inneb ä r
kroppsligt ingrepp fordras enligt RF s ä rskilda
f ö reskrifter.

Ordningsvaktsutredningens f ö rslag till ä ndringar i 24 kap 2 § BrB (se avsnitt 7.4) innefattar generellt utvidgade
befogenheter f ö r polisman att bruka vald vid
genomf ö randet av en tj ä nste ä tg ä rd. I det till lagr å det remitterade f ö rslaget om ordningsvakter och
bevakningsf ö retag har regeringen i denna fr å ga f ö rordat att
ett nytt tredje stycke tas in i n ä mnda
paragraf. I detta stycke f ö reskrivs att "den som med laga
r ä tt skall avvisa eller avl ä gsna n ä gon
fr ä n ett visst omr ä de eller utrymme eller verkst ä lla kroppsvisitation, kroppsbesiktning,
husrannsakan eller beslag eller annat omh ä ndertagande
av egendom, f ä r, likas ä , om han m ö ts
av motst å nd, f ö r att genomf ö ra ä tg ä rden bruka det vald som med h ä nsyn till omst ä ndigheterna
ä r f ö rsvarligt". Med uttrycket "laga r ä tt" har enligt departementschefen avsetts att
ange att den befogenhet att verkst ä lla
tv å ngs å tg ä rder som ä r aktuell i f ö rsta
hand skall kunna st ö djas p ä en i lag meddelad best ä mmelse. Lagr å det
har i sitt yttrande i huvudsak inte haft n å got
att erinra mot f ö rslaget n ä r det g ä ller
att tillerk ä nna polisman dessa befogenheter.

Om riksdagen antar den nu f ö reslagna regleringen kommer polismans r ä tt att bruka vald eller tv å ng
vid verkst ä llandet av s ä kerhetskontroll att direkt kunna grundas p ä 24 kap 2 §
3 st BrB. Ä ven vid s k passivt motst å nd eller d ä
vederb ö rande p ä annat s ä tt
mots ä tter sig ä tg ä rden f ä r tvang tillgripas. Vid s ä dant f ö rhallande
och i avvaktan p ä denna reglering har domstolsverket
ej funnit sk ä l att endast f ö r s ä kerhetskontrollen
s ä rskilt reglera polismans r ä tt till tv ä ngsanv ä ndning. Tills vidare torde en s ä dan r ä tt kunna st ö djas p ä
24 kap 2 § BrB i dess nuvarande utformning
och p ä generalbemyndigandet i 2 § PI.

Prop. 1980/81:114 137

16 Besv ä rsm ö jligheter

Det ä r av v ä sentlig betydelse, inte minst fr ä n s ä kerhetssynpunkt,
att fr å gan om s ä kerhetskontroll behandlas med st ö rsta skyndsamhet. Lika viktigt ä r att ett fattat beslut om kontroll ä tg ä rder genast
kan verkst ä llas. 1 vissa fall kanske fr ä gan uppkommer p ä
ett mycket sent stadium d ä omedelbara ä tg ä rder m ä ste vidtas. Redan p å grund h ä rav f ö religger enligt domstolsverkets mening starka sk ä l mot att inf ö ra
en r ä tt att ö verklaga r ä ttens
beslut om kontroll. Eftersom kontroll å tg ä rderna under alla f ö rh å llanden b ö r f ä verkst ä llas utan hinder av f ö rd talan kommer en taler ä tt
att bli av f ö rh å llandevis ringa praktiskt v ä rde.
En motsatt l ö sning skulle l ä tt kunna utnyttjas i f ö rhal-ningssyfte och om f ö rhandlingen
m å ste inst ä llas skulle detta allvarligt kunna st ö ra planeringen och ö ka de redan f ö religgande riskerna.

F ö r den h ä ndelse att r ä tten
ej funnit sk ä l att f ö rordna om s ä kerhetskontroll
kan m ö jligen ifr å gas ä ttas om t ex
part, vittne eller annan medverkande som k ä nner
sig hotad b ö r ha m ö jlighet att f ä
avslagsbeslutet ompr ö vat. Ä ven s ä dana besv ä r skulle i flertalet fall leda till att f ö rhandlingen m ä ste
inst ä llas. D ä rtill kommer de problem som sammanh ä nger med fr ä gan
vilka som i det s ä rskilda fallet b ö r anses taleber ä ttigade
och sp ö rsm ä let vilken eller vilka instanser som b ö r ha att ö verpr ö va s ä dana beslut.

Med h ä nsyn till det anf ö rda har domstolsverket stannat f ö r att r ä ttens
beslut i fr ä ga om s ä kerhetskontroll inte i n å got avseende skall f ä ö verklagas. Det samr å d som skall ä ga
rum med polismyndighet mSste enligt domstolsverkets mening anses utg ö ra en tillr ä cklig
garanti f ö r att fr ä gan om kontroll blir n ö jaktigt utredd och f ö r att s ä kerheten vid f ö rhandlingen
ä ven p ä annat s ä tt tillgodoses.

17 Det lagtekniska genomf ö randet

De best ä mmelser som
domstolsverket f ö resl ä r inneb ä r i flera avseenden begr ä nsningar i den enskildes fri- och r ä ttigheter enligt RF. Med h ä nsyn till regeringsformens normgivningsprinciper
skall best ä mmelserna d ä rf ö r regleras i
lag.

Prop.
1980/81:114 138

Det kan i och för sig synas naturligt att denna
lagstiftning inarbetas i RB. Emellertid föreligger bäde frän praktisk och
principiell synpunkt skäl som talar mot en sådan lösning. Till en början bör
beaktas att den föreslagna lagstiftningen bör vara tillämplig även i fråga om
förhandling vid andra domstolar och myndigheter än allmän domstol. För en
fullständig författningsreglering är det vidare erforderligt med ett flertal
bestämmelser. Bestämmelserna låter sig svårligen inordnas under skilda
paragrafer i RB. Ytterligare en omständighet som talar mot att de nya
bestämmelserna förs in i denna balk är att rättegångsbalken för närvarande är
föremål för översyn av rättegängsutredningen (Ju 1977:06). Av bäde
systematiska och lagtekniska skäl bör därför reglerna tas upp i ett sammanhang
och helst i en särskild lag. Härför talar även att RBs föreskrifter i fräga om
kroppsvisitation och husrannsakan i flera avseenden skiljer sig frän den
reglering som bör gälla för de föreslagna kontrollåtgärderna. Domstolsverket
föreslär därför att bestämmelserna om säkerhetskontroll tas upp i en särskild
lag.

Tillämpningen av den föreslagna lagen medför ingrepp i
principen om domstolsförhandlings offentlighet. Åtgärder för att skydda säkerheten
vid domstolsförhandling har dock enligt domstolsverkets mening sitt största
samband med ätgärder för ordningens upprätthällande. Med hänsyn härtill bör i
5 kap 9 § RB tas in en hänvisning till den föreslagna lagen.

För flertalet domstolar och andra myndigheter som har
ställning som dömande organ vid sidan av de allmänna domstolarna gäller i
tillämpliga delar RBs föreskrifter om säväl offentlighet som ordning vid
muntlig förhandling (jfr avsnitt 4, 5 och 12.1). Genom det föreslagna tillägget
till 5 kap 9 § RB kommer den föreslagna lagen att kunna tillämpas även av dessa
domstolar och myndigheter. 1 fräga om förfarandet vid marknadsdomstolen och
statens va-nämnd saknas uttrycklig hänvisning till RBs föreskrifter om ordning
vid rättens sammanträden. Enligt domstolsverkets mening bör även dessa myndigheter
ha möjlighet att föranstalta om säkerhetskontroll. I lagen (1970:417) om
marknadsdomstol och i lagen (1976:839) om statens va-nämnd bör därför tas in en
särskild hänvisning till den nu föreslagna lagen.

Prop. 1980/81:114 139

18 N å got
om s k ö verskottsinformation

S ä kerhetskontrollen har till ä ndam å l att trygga
och s ä kerst ä lla f ö rhandling vid domstol. I s å dant syfte f ä r
kroppsvisitation och unders ö kning av v ä skor m m ä ga
rum f ö r att f ö rhindra att vapen eller annat "farligt" f ö rem å l medf ö rs till f ö rhandlingen.
Givetvis f ä r kontrollen inte genomf ö ras i annat syfte, t ex f ö r att erh å lla
uppgifter som kan vara av betydelse i polisens brottsutredande eller
brottsspanande verksamhet. Inte heller f ä r
kontrollen av s ä dana ovidkommande sk ä l g ö ras mer ing å ende ä n som ä r n ö dv ä ndigt f ö r
att kontrollera att vederb ö rande inte b ä r p ä sig vapen
eller dylikt.

Vid verkst ä llande av s ä kerhetskontrollen kan polisen emellertid p å tr ä ffa
uppgifter eller f ö remal, t ex f ö rfalskade handlingar, ett st ö rre parti narkotika, st ö ldgods etc, som - utan att vara av intresse fr ä n s ä kerhetssynpunkt
- ger anledning till misstanke om att den unders ö kte eller annan har gjort sig skyldig till brott eller planerar brott.
Kontrollen kan vidare leda till att annars skyddade uppgifter oavsiktligt r ö js, t ex uppgifter som inte f ä r tas fram genom vittnesf ö rh ö r (jfr 36
kap 5 § RB) eller som p ä annat s ä tt
omfattas av tystnadsplikt till f ö rm ä n f ö r allm ä nna eller enskilda intressen. Det finns i detta
sammanhang ä ven anledning att uppm ä rksamma anonymitetsskyddet f ö r den som f ö r
publicering i massmedia l ä mnar uppgifter som normalt omfattas
av tystnadsplikt. S ä dant uppgiftsl ä mnande ä r
enligt 7 kap 3 § TF i vissa fall straffritt (sk
meddelarfrihet) och enligt 3 kap 4 §
TF och 9 § radioansvarighetslagen (1966:756)
f ä r myndigheter och andra offentliga
organ i princip inte efterforska vem som ä r
meddelare. S ä kerhetskontroll av ä h ö rare,
varibland ofta kan finnas journalister och andra representanter f ö r massmedia, skulle undantagsvis kunna medf ö ra att meddelares anonymitet r ö js.

Fr ä gan hur uppgifter av detta slag, s
k ö verskottsinformation, b ö r behandlas ä r
inte n ä rmare reglerad f ö r n å got tv ä ngsmedel i svensk lagstiftning. Av intresse ä r fr ä mst sp ö rsm ä let i vad m ä n uppgifter som r ö r
brottslig verksamhet b ö r f å l ä ggas till grund f ö r spaning eller annan å tg ä rd f ö r att f ö rhindra eller beivra det brott som
uppgifterna avser. Problemet f å r bl a ses
mot bakgrund av skyldigheten enligt 23 kap 1 § RB f ö r polis- och å klagarmyndighet att inleda f ö runders ö k-

ning s ä snart det p ä grund av angivelse eller p ä annat s ä tt
f ö rekommer anledning att brott som h ö r under allm ä nt
ä tal har f ö r ö vats.

Fr ä gor r ö rande behandlingen av ö verskottsinformation
uppm ä rksammades s ä rskilt vid riksdagsbehandlingen av regeringens
proposition 1975/76:202 med f ö rslag till
nya regler om telefonavlyssning vid f ö runders ö kning m m. Lagr å det
vars yttrande imh ä mtades av justitieutskottet uppr ä ttade ett f ö rslag
till lagreglering av fr å gan, vilket d ä refter remissbehandlades. 1 sitt bet ä nkande (JuU 1976/77:20) konstaterade utskottet att
problemet inte var begr ä nsat till telefonavlyssning utan
kunde uppkomma ocks ä i fr ä ga om andra tv å ngsmedel s ä som brevkontroll, husrannsakan eller ingripande
enligt beviss ä kringslagen (1975:1027). Enligt
utskottet var sambandet s ä dant att man borde str ä va efter en generell l ö sning f ö r olika typer av tv ä ngsmedel. En s ä
vittsyftande lagstiftning ans ä g utskottet
emellertid kr ä va ett helt annat beslutsunderlag ä n det som f ö relag
i ä rendet. P ä utskottets hemst ä llan
avslog riksdagen propositionen i denna del.

Under 1978 tillsattes en kommitt é med uppdrag att se ö ver tv ä ngs-medelsregleringen vid f ö runders ö kning
i brottm ä l m m. I sina direktiv (Ju 1978:08)
har kommitt é n s ä rskilt Slagts att ö verv ä ga problemen med ö verskottsinformation
och att l ä gga fram f ö rslag till laglig reglering i detta h ä nseende. Enligt vad domstolsverket inh ä mtat avser kommitt é n, som tagit namnet tv ä ngsmedelskommitt é n, att under slutet av ä r 1980 avge ett delbet ä nkande som upptar f ö rslag till
en baslag r ö rande tv ä ngsmedelsanv ä ndning.
Lagf ö rslaget kommer bl a att inneh å lla best ä mmelser
om hanteringen av ö verskottsinformation. Enligt
uppgift ä r denna reglering avsedd att g ä lla ä ven i fr ä ga om uppgifter framkomna genom anv ä ndandet av tv å ngs å tg ä rder som
vidtagits i brottsf ö rebyggande syfte.

De fr å gest ä llningar som nu ber ö rts torde
enligt domstolsverkets mening aktualiseras i betydligt mindre utstr ä ckning vid genomf ö randet
av s ä kerhetskontroll ä n d ä n ä gon uts ä tts
f ö r tv ä ngsmedel av t ex straffprocessuell art s ä som vid telefonavlyssning eller husrannsakan i en bostad. S ä kerhetskontrollen kan inte i n ä got fall ha avseende p ä att efterforska och genomg å
handlingar. Kontrollen har vidare ett

Prop.
1980/81:114 141

inte ov ä sentligt
inslag av frivillighet. Den som skall n ä rvara
vid en riskf ö rhandling och som b ä r p å sig "k ä nsliga" skriftliga uppgifter eller f ö remal som t ex kan ge upphov till misstanke om
brottslig verksamhet har ju stora m ö jligheter
att disponera ö ver situationen. Ä r han ä h ö rare kan han avst å
fr å n att ö vervara f ö rhandlingen.
Han kan annars t ex f ö rsegla och l ä mna ifr å n
sig materialet eller f ö rem å let f ö r tillf ä llig f ö rvaring
innan han underkastar sig kontrollen. Den som vid kontroll uppger sig inneha
uppgifter eller f ö remal som han av olika sk ä l vill skydda b ö r
givetvis, innan kontrollen genomf ö rs,
beredas tillf ä lle att p ä l ä mpligt s ä tt plocka undan s å dant
material.

Skulle trots allt vid verkst ä llandet av s ä kerhetskontroll p å tr ä ffas
uppgifter eller f ö rem å l av detta slag, som s å ledes inte
har n å got samband med de omst ä ndigheter som f ö ranlett
kontrollen, b ö r naturligtvis en befogenhet f ö r polis- och å klagarmyndighet
att f å utnyttja informationen helst kunna
grundas p ä uttryckliga lagbest ä mmelser. Fr ä n
allm ä n synpunkt ä r det ä
andra sidan ö nskv ä rt att en n ä rmare reglering av de
konfliktsituationer som kan uppkomma, och som p ä intet s ä tt ä r begr ä nsade till anv ä ndandet av s ä kerhetskontroll,
f å r en enhetlig och f ö r alla tv å ngsmedel
g ä llande l ö sning. I avvaktan p å vad det av tv ä ngsmedelskommitt é n aviserade bet ä nkandet
kan komma att medf ö ra i form av mera ö vergripande lagstiftning p ä omr å det har
domstolsverket avst å tt fr ä n att i detta sammanhang g ä
n ä rmare in p å fr å gan. Tills
vidare torde de uttalanden som gjorts av departementschefen och lagr å det i samband med behandlingen av motsvarande
problem vid telefonavlyssning kunna vara v ä gledande
n ä r det g ä ller hanteringen av ö verskottsinformation vid s ä kerhetskontroll
och f ö r den restriktivitet som d ä rvid b ö r
iakttas.

Prop. 1980/81:114 142

19 Specialmotivering

19.1 F ö rslag
till lag om s ä kerhetskontroll vid domstols-

f ö rhandling

1 §

S ä kerhetskontroll f ä r enligt denna paragraf ä ga rum f ö r
att f ö rhindra brott som utg ö r allvarlig fara f ö r s ä kerheten i samband med domstolsf ö rhandling. Med h ä nsyn
till det brottsf ö rebyggande syftet och till att
kontrollen skall f ä genomf ö ras utan att vederb ö rande i det konkreta fallet kan misst ä nkas f ö r brott har i paragrafen inte genom
uppr ä kning eller p ä annat s ä tt
n ä rmare angivits vilka brott som
skall f ö rhindras. Genom kravet p å att det skall vara fr å ga om brott som utg ö r allvarlig
fara f ö r s ä kerheten b ö r emellertid framg å att kontroll f å r
f ö retas endast n ä r mera kvalificerade g ä rningar kan befaras. I f ö rsta
hand å syftas brott mot m ä nniskors liv, h ä lsa
och personliga frihet s ä som mord, dr ä p, grov misshandel, m ä nniskorov, olaga frihetsber ö vande
etc. Ä ven sabotage eller annat liknande
brott riktat mot r ä tteg å ngen eller dem som medverkar i denna utg ö r givetvis s ä dan fara f ö r s ä kerheten
liksom att n å gon kan befaras med v å ld eller hot om v å ld
frita den som ä r ber ö vad friheten.

S ä kerhetskontroll f å r f ö retas endast
om det till f ö ljd av s ä rskilda omst ä ndigheter
finns risk f ö r att brott av denna art kan komma
att f ö r ö vas i samband med f ö rhandlingen.
Hur stor denna risk m å ste vara f ö r att motivera kontroll kan inte anges generellt.Med
h ä nsyn till kontroll ä tg ä rdernas
ingripande natur m ä ste restriktivitet iakttas vid bed ö mningen. I varje s ä rskilt fall f ä r g ö ras en avv ä gning mellan f ö religgande risker och de ol ä genheter som kontrollen kan medf ö ra. Med h ä nsyn
till de allvarliga brott som kan komma i fr å ga
m å ste det finnas m ö jlighet att ingripa ä ven n ä r sannolikheten f ö r farans f ö rverkligande
ä r f ö rh å llandevis l å g. Det kan d ä rf ö r inte uppst ä llas
krav p å att kvalificerad risk skall f ö religga. Vid bed ö mandet
av sannolikhetskravet m ä ste givetvis alla p ä fr å gan
inverkande faktorer beaktas, t ex det s ä tt
p ä vilket faran kommit till uttryck,
arten av befarade v å ldshandlingar, vilka som kan skadas
etc. Det ä r t ex naturligt att minska kravet
p å sannolikhet ju allvarligare den
aktuella faran bed ö ms vara och ju fler personer som
kan komma att skadas. N å got generellt krav p ä att hotet m å ste
rikta sig mot en st ö rre krets personer kan emellertid
inte uppst ä llas. Ä ven risk f ö r
att en enskild

Prop. 1980/81:114 143

person allvarligt kan komma till skada vid f ö rhandlingen kan vara tillr ä ckligt f ö r
att motivera kontrollen.

Med domstolsf ö rhandling
avses varje sammantr ä de inf ö r r ä tten vid
vilket parter och andra f å r n ä rvara och ut ö va processuell verksamhet (jfr
avsnitt 4). Det saknar h ä rvid betydelse vilka fr å gor som ä r
f ö rem å l f ö r r ä ttens pr ö vning. S ä kerhetskontroll f ä r
s å ledes ä ga rum oavsett Om f ö rhandlingen vid t ex allm ä n
domstol r ö r brottm ä l, tvistem å l
eller fr å ga som handl ä ggs i form av ä rende.
Best ä mmelserna ä r vidare till ä mpliga
inte bara vid f ö rhandling i allm ä n domstol utan ä ven
vid f ö rhandling i ö vriga domstolar och andra myndigheter som har st ä llning som d ö mande
organ.

Med brottslighet i samband med domstolsf ö rhandling avses inte enbart s å dan brottslighet som kan komma att f ö r ö vas i sj ä lva r ä ttssalen.
Kontroll skall givetvis kunna tillgripas f ö r
att f ö rhindra v å ldshandlingar och andra ö vergrepp ä ven
i v ä ntrum och andra till r ä ttssalen h ö rande
utrymmen till vilka allm ä nheten har tilltr ä de. Kontrollen b ö r
d ä rf ö r genomf ö ras p ä l ä mplig plats innan tilltr ä de medges till dessa utrymmen. Var kontrollen b ö r s ä ttas in f å r bed ö mas fr ä n fall till fall mot bakgrund av f ö religgande risker och domstols-lokalernas
utformning. Ä tg ä rder som syftar till att f ö rebygga
ö vergrepp utanf ö r detta "kontrollomr å de" och utanf ö r domstolsbyggnaden, t ex i samband med transport av frihetsber ö vad person till domstolen, kan s ä ledes inte grundas p ä denna lag. Polisen har h ä r
ett eget ansvar f ö r att n ö dv ä ndiga ä tg ä rder vidtas.
F ö r bevakningen av frihetsber ö vade och deras s ä kerhet
svarar i f ö rsta hand kriminalv ä rden.

2 §

Paragrafen inneh å ller
best ä mmelser om vilka personer som f å r uts ä ttas f ö r kontroll.

Kontrollen omfattar i f ö rsta
hand dem som ö nskar n ä rvara vid f ö rhandlingen
som ä h ö rare. I samband med riskf ö rhandling
tcrde det fr ä mst vara fr å n personer ur denna personkategori som man typiskt
sett kan befara v å ldshandlingar och andra ö vergrepp. Eftersom dessa har infunnit sig vid
do.rnstolon frivilligt f å r den å h ö rare so.m
inte vill underkasta sig kontroll i st ä llet
avst ä fr ä n att ö vervara f ö rhandlingen.

Prop. 1980/81:114 144

Flertalet ö vriga som
skall bevista f ö rhandlingen, dvs de som skall
medverka eller p ä annat s ä tt delta i denna, saknar samma m ö jlighet som å h ö raren att frivilligt kunna avst å frSn att n ä rvara.
Med h ä nsyn bl a h ä rtill och p ä
sk ä l som n ä rmare utvecklats i de allm ä nna ö verv ä gandena b ö r
restriktivitet iakttas i fr å ga om
kontroll av denna personkategori. I enlighet h ä rmed f ö reskrivs i andra punkten att om s ä rskilda sk ä l
f ö religger f å r kontrollen omfatta ä ven andra som skall n ä rvara vid f ö rhandlingen. (Ang å ende
den n ä rmare inneb ö rden h ä rav
h ä nvisas till de allm ä nna ö verv ä gandena, avsnitt 13.6.) Betr ä ffande dem som skall medverka aller p ä annat s ä tt
delta i f ö rhandlingen f å r begr ä nsningar
g ö ras i kontrollens omfattning.
Avsikten ä r inte att -om s ä rskilda sk ä l
f ö religger - samtliga som tillh ö r denna personkategori utan undantag alltid m å ste kontrolleras. Best ä mmelsen ger utrymme f ö r att fr ä n kontroll undanta den eller de personer som det
uppenbarligen inte finns sk ä l att
kontrollera. Ä ven om det inte framg å r direkt av lagtexten ligger det i sakens natur att
t ex r ä ttens ledam ö ter och protokollf ö rare liksom å klagare inte skall underkastas
kontroll. Som framh ä llits i den allm ä nna motiveringen b ö r undantag regelm ä ssigt g ö ras ä ven f ö r andra myndighetsrepresentanter liksom f ö r ledamot i Sveriges advokatsamfund och bitr ä dande jurist vid advokatbyr å . Kontrollen b ö r
givetvis inte heller omfatta personer med bevakningsuppdrag s ä som polispersonal och personal fr ä n h ä kte eller
annan inr ä ttning inom kriminalv å rden. F ö religger
det s ä rskilda sk ä l att utstr ä cka
kontrollen ä ven till andra ä n ä h ö rare f å r
s ä ledes mot bakgrund av omst ä ndigheterna i det s ä rskilda fallet pr ö vas vilka bland dessa som skall
undantas fr ä n kontrollen.

Med andra ä n å h ö rare avses
samtliga de som p ä ett eller annat s ä tt ä r engagerade
i det r ä ttsliga f ö rfarandet. F ö rutom
r ä ttens ledam ö ter och protokollf ö rare r ä knas hit i f ö rsta hand de som av domstolen kallats att inst ä lla sig till f ö rhandlingen
s ä som parterna och deras ombud, m å ls ä gande,
vittne,, sakkunnig, tolk etc. S ä rskilda sk ä l m å ste s å ledes f ö religga
f ö r att kontrollen skall f å omfatta t ex v å rdnadshavar é som kallats till brottsm ä lsf ö rhandling
med st ö d av 9 § lagen (1964:167) med s ä rskilda best ä mmelser
om unga lag ö vertr ä dare. Till andra ä n å h ö rare h ö r ä ven de som,
utan att ha erh å llit s ä rskild kallelse, av skilda orsaker kan ha
intressen av r ä ttslig karakt ä r att

Prop.
1980/81:114 145

tillvarata f ö r
egen eller annans r ä kning vid f ö rhandlingen men som inte under ä ttat domstolen h ä rom,
s å som t ex ett inte tidigare k ä nt ombud eller en m å ls ä gande som vill f ö ra talan om skadest å nd i anledning av ä talad
brottslighet. Vittne, sakkunnig eller annan som p ä ett sent stadium och av part anmodats att inst ä lla sig f ö r
att h ö ras vid f ö rhandlingen kan givetvis inte heller betraktas som ä h ö rare liksom
inte heller de som har att inst ä lla sig i tj ä nsten, s å som
t ex vaktpersonal fr å n h ä kte, kriminalv ä rdsanstalt eller annan inr ä ttning.

Det finns i detta sammanhang anledning understryka att
syftet med s ä kerhetskontrollen ä r att f ö rebygga
allvarlig brottslighet och inte att utreda redan beg å ngna brottsliga f ö rehavanden,
m ä vara att dessa intressen emellan å t kan sammanfalla som t ex i fr ä ga om ingripanden mot f ö rberedelsebrott. Å tg ä rder som vidtas av utredningssk ä l och i straffprocessuellt syfte regleras i RB.
Kontroll å tg ä rderna ä r s å ledes inte avsedda att f ä
tillgripas i andra situationer ä n d ä risken f ö r
v ä ldshandlingar och andra ö vergrepp ä r
av mera allm ä n r ä ckvidd. Om s å dan risk ä r h ä nf ö rlig endast till en enda person vilken konkret kan
misst ä nkas f ö r brott eller f ö r
att st ä i begrepp att beg ä allvarligt brott vid f ö rhandlingen b ö r
s ä ledes ingripande ske med st ö d av 28 kap 11 §
RB (jfr avsnitt 10.3.2.2).

3 §

I paragrafens f ö rsta
stycke anges att beslut om s ä kerhetskontroll

meddelas av r ä tten
efter samr å d med polismyndighet.

Som framh ä llits i de
allm ä nna ö verv ä gandena kommer r ä ttens sammans ä ttning
vid s å dant beslut att bli beroende av
vilka dom-eller beslutf ö rhetsregler som g ä ller f ö r
de olika domstolar och andra myndigheter som f å r till ä mpa den f ö reslagna lagstiftningen. Kontroll å tg ä rderna m ä ste oftast f ö reg å s av noggrann planering och fr ä ga h ä rom torde
ocks å regelm ä ssigt uppkomma innan sj ä lva f ö rhandlingen

10 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 114

Prop. 1980/81:114 146

skall äga rum. Om beslutet meddelas på ett förberedande
stadium och vid annan handläggning än förhandling är rätten eller myndigheten
beslutför med en lagfaren ledamot i t ex tingsrätt, länsrätt och arrende- och
hyresnämnd. Den som har att ta ställning till frägan om säkerhetskontroll och
som samtidigt inte kommer att vara rättens ordförande vid förhandlingen bör
underrätta och i erforderlig utsträckning samråda med ordföranden innan beslut
meddelas. I hovrätt och kammarrätt fattas beslutet i föreskriven kollegial
sammansättning.

Skulle undantagsvis fräga om säkerhetskontroll uppkomma
först sedan förhandlingen påbörjats kan beslutet givetvis meddelas av rätten i
den sammansättning som härvid gäller för dom- eller beslutförhet i mälet.

Beslutet skall avfattas skriftligen men behöver inte
sättas upp särskilt. Det kan lämpligen tas in i protokoll eller tecknas pä
handling som ingär i akten.

Kopia av beslutet eller underrättelse härom bör
tillställas den polismyndighet som har att verkställa beslutet. Givetvis bör
även åklagare underrättas. I vilken utsträckning beslutet i övrigt bör
bekantgöras före förhandlingen, t ex för de medverkande, får avgöras från fall
till fall. Lämpligen bör t ex offentlig försvare och partsombud underrättas. I
vissa fall kan finnas anledning att informera även andra. Har t ex ett vittne
eller en målsägande särskilt begärt att kontrollåtgärder vidtas bör han
givetvis i god tid underrättas om rättens beslut. Dä förhandlingen skall äga
rum bör däremot samtliga som skall bevista förhandlingen genom anslag eller pä
annat sätt informeras om kontrollen.

Rättens beslut skall föregås av samråd med polismyndighet.
Enligt lagen (1972:509) om vad som avses med polismyndighet m m förstås med
polismyndighet polisstyrelsen i polisdistriktet, om ej annat följer av lag
eller annan författning. I ärende som här avses kommer polisstyrelsens ätgärder
att avgöras av polischef. Den första kontakten och det inledande semrädet bör
därför i första hand äga rum med denne. Om polischefen finner det lämpligt kan
fortsatt samråd och ätgärder i anledning av rättens beslut delegeras till lägre
befattningshavare. Med stöd av 52 och 53 §§ PI och 2 och 10 §§ förordningen
(1975:986) om handläggning av vissa polischefsuppgifter kan dessa

Prop.
1980/81:114 147

uppgifter efter beslut av rikspolisstyrelsen å l ä ggas polis ö verinlendenl, polisintendent och polissekreterare.
Samr å det skall, med nedan angivet
undantag, ske med polischef i det distrikt d ä r
domstolen ä r bel ä gen, oavsett om domstolens jurisdiktionsomr ä de omfattar annat polisdistrikt. Om risken f ö r ö vergrepp i
samband med viss f ö rhandling uppm ä rksammas av polisen i annat distrikt ä n det inom vilket domstolen ä r bel ä gen m ä ste sj ä lvfallet
en samverkan ske mellan distrikten.

N ä r polischefen ä r f ö rhindrad att
ut ö va sin tj ä nst fullg ö rs
den av hans st ä llf ö retr ä dare. Skulle ingen av dem'finnas
tillg ä nglig i en br å dskande situation eller t ex efter kontorstid b ö r samr å d
undantagsvis kunna ske ä ven med jourhavande polischef. Som
jourhavande polischef brukar oftast tj ä nstg ö ra en polisintendent. F ö r varje l ä n
finns en jourhavande polischef som svarar f ö r
samtliga distrikt inom l ä net. Storstadsdistrikten Stockholm,
G ö teborg och Malm ö har emellertid egna jourhavande polischefer.
Uppgift om vem som ä r jourhavande polischef kan enklast
erh å llas fr ä n sambandscentralen i residensstaden. Ä ven om jourhavande polischef m ä ste tas i anspr å k
f ö r samr å d ankommer givetvis p ä det lokala polisdistriktet att senare verkst ä lla ett eventuellt beslut om s ä kerhetskontroll.

samr ä dsf ö rfarandet b ö r i f ö rsta hand inriktas p ä en bed ö mning av f ö religgande
risker i enlighet med vad som anf ö rts
under kommentaren till 1 § . Med h ä nsyn till att restriktivitet m ä ste iakttas vid denna bed ö mning b ö r
ä ven unders ö kas m ö jligheterna
att p ä annat s ä tt ä n genom s ä kerhetskontroll s ö rja
f ö r s ä kerheten. F ö r en allsidig utredning ä r det s ä lunda
n ö dv ä ndigt att man noggrant g ä r
igenom t ex vilken r ä ttssal som kan tas i anspr å k, hur denna ä r
utrustad och var den ä r bel ä gen, hur lokalsituationen i ö vrigt
ser ut vid domstolen, vilka m ö jligheter
som finns att anordna effektiv bevakning etc.

F ö r att polischefen eller den som å lagts samr ä dsuppglften
skall ha m ö jlighet att l ä mna synpunkter kommer det oftast att bli n ö dv ä ndigt att
polisen bes ö ker domstolen och tillsammans med
domstolspersonal g ä r igenom och besiktigar lokalerna.
Samr ä dsf ö rfarandet torde d ä rf ö r s ä llan stanna vid t ex ett informellt
telefonsamtal. Om det bed ö ms n ö dv ä ndigt med s ä kerhetskontroll m ä ste
en s ä dan genomg ä ng under alla f ö rh å llanden vidtas. Betr ä ffande lokalfr å gor och olika arrangemang i
samband med riskf ö rhandling, se avsnitt 10.2.1 och
13.5.

Prop. 1980/81:114 148

Fr ä gor som sammanh ä nger med genomf ö randet
av kontrollen b ö r givetvis ocks ä behandlas vid samr ä dsf ö rfarandet. Som framh ä llits i de allm ä nna
ö verv ä gandena ankommer det p ä domstolens
chef att besluta i fr ä gor som r ö r eventuell indragning av annan verksamhet och
ianspr å ktagande av olika lokaler vid
domstolen. Domstolens chef b ö r s ä ledes i erforderlig utstr ä ckning medverka vid planeringen. F ö r s ä v ä l r ä tten som
polis kan i vissa fall finnas anledning att samr ä da ä ven med andra myndigheter eller
myndighetsrepresentanter. R ö r f ö rhandlingen brottm ä l b ö r givetvis ä klagaren medverka.liksom i erforderlig utstr ä ckning offentlig f ö rsvarare. Ä r den tilltalade ber ö vad friheten b ö r
ä ven h ä ktesf ö rest ä ndare eller styresman vid kriminalv ä rdsanstalt
deltaga, t ex i fr ä ga om transport och bevakning.

D é t ä r i f ö rsta hand r ä ttens beslut som ligger till grund f ö r polisens ä tg ä rder och befogenheter vid genomf ö randet av kontrollen. Fr ä n r ä ttss ä kerhetssynpunkt ä r
det h ä rvid av v ä sentlig betydelse att kontrollens omfattning
klargjorts i beslutet. En f ö reskrift h ä rom finns intagen i andra stycket. Skall kontrollen
avse t ex enbart ä h ö rare skall detta framg ä av beslutet
liksom om s ä rskilda sk ä l f ö religger att
underkasta ä ven andra kontroll å tg ä rder. I
sistn ä mnt fall skall av beslutet ä ven framg ä
vilka som skall undantas fr ä n kontroll,
t ex r ä ttens ledam ö ter, ä klagare,
offentlig f ö rsvarare etc (se n ä rmare h ä rom
avsnitt 13.6 och kommentaren till 2 § ).
Kontrollens omfattning tillh ö r en av de
viktigaste fr ä gor som b ö r behandlas vid samr ä dsf ö rfarandet.

4 §

F ö revarande paragraf inneh å ller best ä mmelser
om vilka kontroll å tg ä rder som f å r f ö retas.

Syftet med s ä kerhetskontrollen
ä r att f ö rhindra att vapen eller annat f ö remal som kan komma till anv ä ndning vid v ä ldshandlingar
och andra ö vergrepp medf ö rs till f ö rhandlingen.
F ö r att efters ö ka s å dana f ö rem å l f ä r kroppsvisitation ä ga rum. Med kroppsvisitation f ö rst å s i f ö rsta hand
unders ö kning av en persons kl ä der eller vad han i ö vrigt b ä r p ä sig. Å tg ä rder som n ä rmast ä r att betrakta som kroppsbesiktning ä r s ä ledes inte till ä tna, t ex unders ö kning
av h ä r eller kroppsh å ligheter. Med annat f ö remal avses bl a ammunition, spr ä ng ä mnen, t ä ndmedel
eller liknande. Ä ven t ex en kniv kan vara ett s ä dant f ö remal
som b ö r efters ö kas.

Prop. 1980/81:114 149

Kroppsvisitationen ä r
en f ö r den kroppsliga och personliga
integriteten ingripande å tg ä rd. Den b ö r d ä rf ö r inte g ö ras mer ing å ende
ä n som ä ndam å let med ä tg ä rden kr ä ver. Hur noggrant och ing å ende kroppsvisitationen m å ste utf ö ras
f ä r avg ö ras fr å n fall till fall. All den h ä nsyn som omst ä ndigheterna
medger b ö r iakttas. En f ö rdel ä r givetvis
om s k elektrisk metalldetektor kan anv ä ndas.
Vid en s ä dan unders ö kning f ö rekommer
ingen kroppskontakt. Vid unders ö kning med s
k handdetektor f ö res detektorn ö ver kroppen vanligtvis p ä ett avst å nd
av ca 10 centimeter. Om detektorn ger utslag f ö r metallf ö rem å l m ä ste givetvis en mera ing ä ende och manuell unders ö kning vidtas. Det b ö r emellertid framh å llas att
vissa spr ä ngmedel och s k molotovcocktails
inte torde uppt ä ckas med anv ä ndning av metalldetektor.

I paragrafen f ö reskrivs
ä ven att v ä ska eller annat f ö rem å l som medf ö rs
till r ä ttssalen eller, om innehavaren ä r ok ä nd, p å tr ä ffas i eller
i anslutning till r ä ttssalen f å r unders ö kas.

Unders ö kning av
medf ö rt handbagage, paket eller liknande
utg ö r ett n ö dv ä ndigt
komplement till kroppsvisitationen. Ä ven
h ä r ä r syftet givetvis att efters ö ka
vapen eller annat "farligt" f ö rem å l. Unders ö kningen
f ä r s ä ledes inte ske i annat ovidkommande syfte. Den som genoms ö ker en v ä ska
har f ö ljaktligen under inga omst ä ndigheter r ä tt
att ta del av handlingar, akter eller liknande som eventuellt f ö rvaras i v ä skan.
(Fr ä gor r ö rande hanteringen av s k ö verskottsinformation,
se avsnitt 18.) Ä ven l ä sta eller p ä annat s ä tt tillslutna f ö rem å l f ä r unders ö kas.Den som inte medger unders ö kningen f ä r
i st ä llet l ä mna v ä skan eller f ö rem å let till f ö rvaring.

Best ä mmelsen g ö r det vidare m ö jligt
att tillf ä lligt omh ä nderta och unders ö ka
p å tr ä ffade v ä skor och andra f ö remal vars innehavare ä r ok ä nd. En v ä ska som n å gon
st ä llt ifr ä n sig och som ingen vill k ä nnas vid f ä r
s ä lunda unders ö kas. Ä ven andra
"herrel ö sa" och misst ä nkta f ö remal
f ä r ö ppnas och g å s igenom. Å tg ä rder av
detta slag b ö r i f ö rsta hand riktas mot misst ä nkta
f ö rem å l i r ä ttssalen. Ingripande f ä r emellertid ske ä ven
i fr å ga om v ä skor, paket och annat som p ä tr ä ffas

Prop.
1980/81:114 150

i anslutning till rättssalen. I varje särskilt fall får
avgöras i vilken utsträckning sädana ätgärder bör genomföras. Kontroll får
företas av misstänkta föremal även utanför de utrymmen som särskilt avsatts för
förhandlingen om detta är motiverat av hänsyn till sabotagerisken, t ex i en
intilliggande expedition eller inskrivningsavdelning dit allmänheten har
tillträde. Särskild noggrannhet i detta avseende bör t e" iakttas om
förhandlingen bombhotats. Det bör här särskilt understrykas att ingripanden av
detta slag endast kan legitimeras om föremålets innehavare är okänd. Kontrollen
fär säledes under inga omständigheter avse väska eller dylikt som medförs av nägon
som har ärenden till en sädan expedition eller avdelning. Detta följer redan av
de begränsningar som gjorts i 2 § av den krets personer som över huvud taget fär
omfattas av kontroll.

5§

Rättens beslut om säkerhetskontroll riktar sig inte direkt
till den enskilda polismannen utan till vederbörande polismyndighet. Det
ankommer sälunda i första hand pä polischefen eller den som älagts att i
polischefs ställe fullgöra dessa uppgifter att ge närmare föreskrifter och
anvisningar hur kontrollen skall genomföras och att tillse att polispersonal
ställs till förfogande.

1 egenskap av verkställande myndighet har polisen i
princip ett självständigt ansvar för det närmare genomförandet av kontrollen, t
ex i fråga om sättet för kroppsvisitation, bedömningen av om ett påträffat
föremål är av sädant slag som avses i 4 §, lämpliga avspärrningsanordningar,
vilka bevakningsinsatser som befinns erforderliga etc. Skulle under hand
tveksamhet uppstä beträffande viss åtgärd bör polisen ha möjlighet att rådgöra
med rättens ordförande härom. Mot bakgrund av. vad som anförts i den allmänna
motiveringen, avsnitt 13.6 (slutet), är det av särskild vikt att rättens
ordförande informeras om sädana uppkomna problem vid kontrollens genomförande
som sammanhänger med att t ex part, vittne eller

Prop. 1980/81:114 151

annan som skall h ö ras
eller eljest medverka vid f ö rhandlingen
av integritetssk ä l eller p å annan grund v ä grar
att underkasta sig s ä kerhetskontroll. I en s å dan situation m å ste
det i f ö rsta hand ankomma p å r ä tten att ta
st ä llning till hur man l ä mpligen b ö r
f ö rfara. Polisen b ö r s ä ledes inte p ä eget initiativ och utan rattens k ä nnedom v ä gra
en s ä dan person tilltr ä de till f ö rhandlingen
och inte heller - med undantag f ö r s ä dant fall d ä
konkret misstanke om brott eller brottsplaner f ö religger - tv å ngsvis underkasta honom kontroll.
Flertalet fr ä gor kring s å dan och annan liknande samverkan mellan r ä tten och polis b ö r
ha blivit behandlade vid samr å dsf ö rfarandet. Som framh å llits i den allm ä nna motiveringen f å r s ä kerhetskontroll
betr ä ffande andra ä n ä h ö rare i vissa fall ä ven genomf ö ras tv ä ngsvis om detta bed ö ms n ö dv ä ndigt. Polismans r ä tt till v å ldsanv ä ndning
i detta avseende har s ä rskilt behandlats i avsnitt 15.

6§

Om vapen eller annat f ö rem å l som kan komma till anv ä ndning vid ett ö vergrepp
p å tr ä ffas vid kontrollen torde det ofta finnas anledning att misst ä nka vederb ö rande
f ö r brott eller f ö r att st ä
i begrepp att beg ä brott vid f ö rhandlingen. Polisen kan i en s å dan situation ingripa med straffprocessuella tv ä ngsmedel. Vederb ö rande
kan gripas enligt 24 kap 7 § RB och f ö rem å let tas i
beslag enligt best ä mmelserna i 27 kap RB. Om det med h ä nsyn till omst ä ndigheterna
inte finns anledning att ingripa p ä
detta s ä tt, t ex om tillst å nd att inneha vapnet f ö religger eller om en fickkniv eller annat spetsigt f ö rem å l p ä tr ä ffas och det
inte f ö religger misstanke om brott eller f ö rest å ende brott,
skall vederb ö rande uppmanas att l ä mna ifr ä n
sig f ö rem å let. F ö rsta stycket i f ö revarande paragraf upptar en best ä mmelse av detta Inneh å ll. F ö rem å let b ö r tas om hand av polisen och f ö rvaras under betryggande former. Sedan f ö rhandlingen avslutats å terl ä mnas f ö rem å let till
innehavaren.

En v ä gran att efterkomma ett s ä dant arrangemang kan ge upphov till misstanke om
brott och polisen kan d ä ingripa p ä s ä tt ovan
angivits. Om det ä r fr ä ga om en å h ö rare f å r han i annat fall enligt andra
punkten i f ö rsta stycket avl ä gsnas fr ä n
domstolens lokaler, dvs f ö rpassas ur domstolsbyggnaden. Ä ven den ä h ö rare som inte godtar polisens anvisningar betr ä ffande f ö rem å lets f ö rvaring
f å r avl ä gsnas. Polisen b ö r givetvis inte tillgripa denna
befogenhet i andra fall ä n d ä det framst å r som motiverat av s ä kerhetssk ä l.
Ä r det t ex fr å ga om en

Prop. 1980/81:114 152

pennkniv eller annat mindre "farligt" f ö rem å l b ö r ä tg ä rden undvikas. Med h ä nsyn till omst ä ndigheterna f ä r det d å
vara tillr ä ckligt att vederb ö rande v ä gras
tilltr ä de till f ö rhandlingen. Den som skall avl ä gsnas skall i f ö rsta
hand anmanas att l ä mna domstolen frivilligt och l ä mpligen å tf ö ljas av polis till utg å ngen. Den tj ä nste ä tg ä rd som avl ä gsnandet inneb ä r
enligt denna f ö reskrift ä r emellertid av s å dan
art att tv å ng b ö r f å tillgripas om uppgiften inte kan l ö sas p å annat s ä tt (jfr avsnitt 15).

Om s ä kerhetskontrollen skall omfatta ä ven andra ä n
å h ö rare och n ä gon ur denna personkategori v ä grar att l ä mna
ifr ä n sig f ö rem å l enligt vad
nu sagts kan motsvarande best ä mmelser inte
g ä lla. Part, vittne eller annan-som
skall medverka vid f ö rhandlingen f ä r inte utan vidare v ä gras tilltr ä de till f ö rhandlingen eller avl ä gsnas fr ä n domstolens lokaler. S ä dana ä tg ä rder b ö r
d ä rf ö r alltid f ö reg å s av samr å d med r ä tten. Undantagsvis m å ste polisman f å omh ä nderta f ö rem å let. En f ö reskrift av detta inneh å ll finns i tredje punkten. S ä dant omh ä ndertagande
f å r ske ä ven tv ä ngsvis
(jfr avsnitt 15).

Till skillnad fr ä n
RBs best ä mmelser om kroppsvisitation och
husrannsakan har inte upptagits n ä gra
f ö reskrifter om att protokoll skall
uppr ä ttas av polisen vid kroppsvisitation
eller annan unders ö kning enligt denna lag. Detta f ö rh ä llande ä r fr ä mst
motiverat av praktiska sk ä l. D ä rtill kommer att n ä gon konkret
misstanke om brott inte f ö religger. Om vapen eller annat f ö rem å l tas i
beslag enligt RB f ö ljer av best ä mmelserna i 27 kap 13 § RB att protokoll m ä ste uppr ä ttas samt bevis om beslaget utf ä rdas om den drabbade beg ä r det.

Av h ä nsyn till anonymitetsskyddet i fr ä ga om ä h ö rare b ö r
inte heller uppst ä llas krav p ä att protokoll m ä ste
f ö ras f ö r det fall att vapen eller annat "farligt" f ö rem å l p ä tr ä ffas, men
inte tas i beslag. Den som innehar f ö rem å let och som blir uppmanad att l ä mna det ifr ä n
sig b ö r emellertid ha m ö jlighet att f ä
ett bevis om det intr ä ffade. Detsamma b ö r g ä lla om s ä dant f ö rem å l p ä tr ä ffas hos annan ä n
ä h ö rare. I andra stycket av denna paragraf f ö reskrivs att i en s ä dan situation skall polisman, om det beg ä rs, utf ä rda bevis om vad som f ö rekommit. Denna skyldighet f ö r polisman att vid beg ä ran utf ä rda

Prop. 1980/81:114 153

bevis f ö religger h ä rvid oavsett om f ö rem å let ö verl ä mnas till f ö rvaring
eller omh ä ndertas eller om dess innehavare t
ex m ä ste avl ä gsnas fr ä n
domstolens lokaler. Ett s ä dant bevis m ä ste sj ä lvfallet
inneh å lla uppgift om vederb ö randes namn. Det b ö r d ä rj ä mte uppta en beskrivning av det p å tr ä ffade f ö rem ä let och orsaken till varf ö r f ö rem å let enligt polisens bed ö mning inte f ä r
medf ö ras till f ö rhandlingen. Den som l ä mnat ifr ä n
sig f ö remal till f ö rvaring b ö r
i ö vrigt erh å lla n ä gon form av
kvitto p ä det avl ä mnade, t ex en nummer-bricka.

7 §

I denna
paragraf ges vissa best ä mmelser om det n ä rmare f ö rfarandet
vid kroppsvisitation. I huvudsak motsvarande f ö reskrifter finns i 5 § lagen
(1970:926) om s ä rskild kontroll p ä flygplats. Den mindre ingripande form av kroppsvisitation
som sker med anv ä ndande av metalldetektor b ö r kunna genomf ö ras
p ä kvinna utan krav p ä att den som verkst ä ller eller bevittnar ä tg ä rden ocks ä
m ä ste vara kvinna.

8 §

I
paragrafen f ö reskrivs att talan inte f å r f ö ras mot r ä ttens beslut enligt denna dag. Best ä mmelsen inneb ä r
att besv ä rsr ä tt inte f ö religger mot r ä ttens beslut i n ä got
avseende, t ex i fr ä ga om kontrollens omfattning eller
att n ä gon i en uppkommen situation undantas
fr ä n kontroll. Besv ä rsr ä tt saknas ä ven f ö r det fall
att r ä tten avslagit en framst ä lld beg ä ran
om kontroll å tg ä rder.

19.2 F ö rslag
till lag om ä ndring i r ä tteg å ngsbalken

5 kap 9 §

Som anf ö rts i de allm ä nna
ö verv ä gandena har ä tg ä rder f ö r att skydda

s ä kerheten vid domstolsf ö rhandling ett n ä ra samband med ä tg ä rder f ö r ordningens uppr ä tth å llande 1 r ä ttssalen.
I f ö revarande paragraf har d ä rf ö r intagits
en h ä nvisning till lagen om s ä kerhetskontroll vid domstolsf ö rhandling. Genom detta till ä gg kommer lagen om s ä kerhetskontroll att kunna till ä mpas,
f ö rutom av allm ä n domstol, ä ven
av ö vriga domstolar och andra
myndigheter f ö r vilka g ä ller RBs best ä mmelser
om ordning vid muntlig f ö rhandling. Dessa ä r de allm ä nna
f ö rvaltningsdomstolarna,
bostadsdomstolen, f ö rs ä krings ö verdomstolen, f ö rs ä kringsr ä tt, patentbesv ä rsr ä tten, arbetsdomstolen, mellankommunala skatter ä tten, krigsr ä tt
samt arrende- och hyresn ä mnd.

Prop. 1980/81:114 154

19.3 F ö rslag
till lag om ä ndring i lagen (1970:417) om
marknads-

domstol m m och i lagen (1976:839) om statens va-n ä mnd

16
§ respektive 17 §

1 fr ä ga om f ö rfarandet
vid marknadsdomstolen och statens va-n ä mnd
saknas uttrycklig h ä nvisning till RBs f ö reskrifter om ordning vid muntlig f ö rhandling. Till ä ggen
har gjorts f ö r att lagen om s ä kerhetskontroll vid domstolsf ö rhandling skall kunna till ä mpas ä ven av dessa
myndigheter.

Prop. 1980/81:114

RÄTTEGÄNGSUTREDNINGEN (Ju 1977:06)

YTTRANDE 1980-03-04

155

Bilaga

Domstolsverket

Fack

551 01 JÖNKÖPING

Yttrande över domstolsverkets PM angående utredning av
frågan om

kontroll- och säkerhetsåtgärder för att skydda allmän ordning och

säkerhet vid domstolsförhandling.__________________

Rättegångsutredningen har beretts tillfälle att redovisa
sina synpunkter på domstolsverkets rubricerade PM. Vid överläggningarna inom
utredningen har mänga olika meningar framkommit. Detta gäller såväl mänga
större och principiella frägor som detaljer i det av verket utarbetade
preliminära förslaget. Mot denna bakgrund och dä det f n endast är fräga om elt
samråd under pågående utredningsarbete har utredningen valt att i det följande
utan slällningstagande frän utredningen, redovisa nägra av de synpunkler som
framförts inom utredningen.

Behove t

En grundläggande fråga är naturligtvis om det behövs någon
lagstiftning om åtgärder av det slag som redovisas i domstolsverkets PM. Inom
utredningen råder enighet om att ingrepp av det slag som här diskuteras bör
tillgripas bara om man kan åberopa alldeles särskilda skäl. 1 frägan huruvida
sädana skäl föreligger råder delade meningar. Bl a har följande synpunkter
framförts.

Prop.
1980/81:114 156

Flera inom utredningen har ifrågasatt om domstolarna
verkligen intar någon utpräglad särställning i förevarande hänseende. Även
andra organ i samhället är enligt lag skyldiga att hälla offentliga förhandlingar
och det finns grundlagsfästa rättigheter som förutsätter offentlighet, t ex
demonstrationsrätten. - Varje form av lagstiftning till förmän för e£t intresse
väcker motsvarande krav pä skydd för andra intressen. - Frågan är då också
vilket intresse man vill skydda. Är det rätten eller parterna och de som
medverkar i rättegängen som skall skyddas? Eller är det åhörarna som skall få
en garanti för att de ulan risk kan närvara vid offentliga
domstolsförhandlingar? Eller är det domstolarnas verksamhet som skall skyddas?
- Om det är rätten som skall skyddas kan göras gällande att mänga andra
tjänstemän, t ex i försäkringskassor eller sociala centralnämnder eller i postverket
har en mer utsatt ställning. - Det kan visserligen hävdas att parterna i en
rättegång är tvingade att infinna sig i rättssalen och därmed intar en
särställning, men i praktiken gäller detsamma också om bank- eller postkunder
och besökare hos försäkringskassor m m. -Om det är åhörarna som skall skyddas
kan nägot tvång att inställa sig inte äberopas men offentlighetsprincipen vid
rättegång kräver, kan det sägas, ett skydd för åhörarna. Detsamma bör då
emellertid gälla i varje fall alla offentliga tillställningar som skyddas av
grundlagen.

Inom rättegångsutredningen har också pekats på att
åtskilligt kan göras genom en mer ändamålsenlig utrustning av lokalerna och
genom bevakningsåtgärder. Det har tom hävdats att lämpliga former av
polisbevakning av rättegångar som bedöms kunna innebära risker för
våldshandlingar kan vara ett tillräckligt medel i strävandena att hindra sådana
handlingar.

Sammanfattningsvis kan sägas att det hos flera av
utredningens ledamöter, sakkunniga och experter råder tveksamhet om behov av
sädana kontrollåtgärder som domstolsverket behandlat i sin PM föreligger.

Inom utredningen finns emellertid också representanter för
den åsikten att domstolsförhandlingar intar viss särställning pä grund av
intresset av att skydda förhandlingarnas behöriga gäng. Enligt denna åsikt
finns det i vissa fall ett behov av sädana särskilda skydds-

Prop.
1980/81:114 157

ätgärder,
som diskuteras i domstolsverkets PM. Det har angivils vara ett särskilt
rättssäkerhetsintresse alt enskilda parter och vittnen m fl skall kunna yttra
sig frht utan fruktan och oro för våld under pågående förhandling.

Kretsen
av dem som skall kontrolleras

I
denna del har ä ena sidan gjorts gällande att alla som skall uppehålla sig i
rättssalen bör behandlas lika. A andra sidan har sagts att en lagstiftning som
inskränker den personliga integriteten inte bör omfatta fler personer än
nödvändigt. Man borde därför utan vidare kunna genom en lagbestämmelse undanta
rätten (lagfarna ledamöter och nämndemän) jämte "tillbehör". Till den
senare kategorin kunde dä räknas protokollförare och tolk samt tingsvaktmästare
(motsvarande). Detsamma borde gälla polispersonal och personal från häkte eller
annan anstalt inom kriminalvärden som har att bevaka en tilltalad. Det borde
också gälla JO, JK och annan som har att utöva tillsyn över domstolarnas
rättskipning.

När
det gäller parterna och deras ombud satnt vittnen m fl finns inom utredningen
viss sympati för den i domstolsverkets PM valda distinktionen. Eftersom en part
kan biträdas av i princip vem som helst borde en särregel möjligen begränsas
att gälla endast biträden enligt rättshjälpslagen, offentliga försvarare och
ledamöter av advokatsamfundet eller hos dem anställda biträdande jurister.

Vilken
form av kontroll bör fä förekomma?

Som
ett komplement till ätgärder av det slag som behandlas i domstolsverkets PM har
inom rättegängsutredningen framförts tanken på en identitetskontroll. Den
kontrollerade skulle därvid eventuellt erbjudas att välja mellan kroppsvisitation
och identitetskontroll. Eventuella listor för ähörare skulle därvid vara
underkastade sekretess och förstöras efter förhandlingarnas avslutande varje
rättegångsdag, förutsatt att inget allvarligt inträffat under dagen.

Prop. 1980/81:114 158

Vad skulle få kontrolleras?

Enligt den tillgängliga lagtexten fär kontrollen avse bl a
"väska eller

annat föremål som--- påträffas i eller i anslutning till
rättssalen".

Inom utredningen har påpekats att denna bestämmelse ger
möjlighet att undersöka även väskor ed som medförs av personer med ärende till
andra rättssalar eller till exempelvis inskrivningsavdelning. Det har
ifrågasatts om kontrollen även bör avse föremål tillhöriga andra än dem som
önskar närvara vid förhandlingen. Vidare har ifrågasatts om den som önskar
närvara vid förhandlingen inte bör ha rätt att, i stället för att låta
kontrollera sin väska, lämna den oöppnad och låst i förvar. Finns särskild
anledning befara att en väska som lämnats oöppnad och läst i förvar innehåller
en bomb eller dylikt finns möjlighet att undersöka den närmare med stöd av
andra nu gällande lagrelger.

Hur skall man behandla information som erhålls vid
kontrollen men

som inte äiav_direktjntresse_£ör kpnjrojjen?

Problemet gäller vad som i andra sammanhang kallats överskotts
eller sidoinformation. Vid en kontroll kan t ex påträffas ett vapen som kräver
licens, en blodig kniv, narkotika, eftersökta bokföringshandlingar, egendom
som kan misstänkas utgöra stöldgods etc. Äger den som utför kontrollen ta sädan
egendom som nu angivits i beslag? Får kunskapen utnyttjas i polisens
brottsspaning?

Den nyss beskrivna frågan har knappast alls behandlats i
domstolsverkets PM. Detta är förståeligt mot bakgrund av de svära avvägningar
som här måste göras. Motsvarande frågeställningar kan uppkomma vid genomförande
av olika tvångsåtgärder enligt bl a 27 och 28 kap RB och ämnet har särskilt
behandlats med anknytning tili telefonavlyssning.

Rättegängsutredningen vill inte nu ta ställning i de
angivna frågorna. Utredningen vill bara påpeka att man inte bör lägga fram ett
lagförslag av det nu akluella slaget utan att behandla ämnet i fråga och klart
redovisa sin ståndpunkt. Det kan därvid vara lämpligt att samräda med tvängsmedelsutredningen
(Ju 1978:08).

Prop.
1980/81:114 159

Förslaget till lagtext

3§

1 st.

Rättegängsutredningen
anser det självklart all beslut om särskild

kontroll
skall fattas av rätten. Vid ett dylikt beslut bör de besluts-

förhetsregler
tillämpas som gäller när beslutet meddelas. Olika regler

kommer
alltså att gälla beroende pä om beslutet meddelats före

huvudförhandlingen
eller under förhandlingen.

Enligl utredningens mening bör äklagaren i brottmål
tjänstgöra som förmedlande länk vid samrädsförfarandet mellan domstol och polismyndighet.
Har åklagaren i sin egenskap av förundersökningsledare eller eljest förstahandsinformation
att lämna i säkerhetsfrågan bör han ha möjlighet och/eller skyldighet att vända
sig direkt till domstolen. Direkt samråd mellan domstolen och polismyndigheten
i brottmäl bör i normalfallet ske endast när det gäller den närmare
utformningen av säkerhetsåtgärderna. Är fara i dröjsmål bör dock domstolens synpunkler
i hithörande frågor kunna förmedlas av äklagaren. 1 tvistemål bör åklagarens
roll naturligen övertas av polismyndigheten. Såväl i brottmål som i tvistemål
bör erforderligt samråd även kunna ske med vederbörande försvarare eller
rättegängs-biträde. Detta kan t ex vara värdefullt i de fall dennes klient
eller klientens vittnen känner sig hotade.

4 §

Den som
vägrar att underkasta sig särskild kontroll skall självfallet förvägras
tillträde till domstolsförhandlingen. Det kan ifrågasättas om denna
självklarhet icke borde komma till uttryck i lagtexten.

6 §

1 st.

Den som ej
efterkommer uppmaning att lämna ifrän sig "misstänkt"

föremål
till förvaring fär enligt lagförslaget avvisas från domstolens

lokaler av
polisman. Är den som vägrar efterkomma dylik uppmaning

annan än ähörare
bör avvisandet alltid föregås av samråd med rätten.

Kravet pä sädant
samråd borde måhända framgä av lagtexten.

Prop. 1980/81:114 160

2 st.

Har f ö rem å l l ä mnats till f ö rvar
b ö r det vara tillfyllest med ett
enkelt

bevis om
vad som f ö rekommit. Dylikt bevis b ö r dock endast utf ä rdas

p å beg ä ran. Utf ä rdandet av bevis skall sj ä lvfallet omh ä nderhas
av

polisen,
vilket f ö r undvikande av missf ö rst å nd b ö r fraing ä
av

lagtexten.

P ä r ä tteg ä ngsutrednings v ä gnar:

Ingvar Gulln ä s

Tony Junestad

Prop. 1980/81:114 161

Bilaga 2

Sammanställning av remissyttranden

Remissyttranden har avgetts av justitiekanslern (JK),
riksåklagaren (RÅ), rikspolisstyrelsen (RPS), Svea hovrätt, kammarrätten i
Göteborg, Stockholms tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, länsrätten i Malmöhus
län, arbetsdomstolen, brottsförebyggande rådet (BRÅ), rättegångsutredningen
(Ju 1977:06), yttrandefrihetsutredningen (Ju 1977:10), tvångsmedelskommittén
(Ju 1978:06), Sveriges domareförbund, Sveriges advokatsamfund, Föreningen
Sveriges åklagare. Föreningen Sveriges länspolischefer. Föreningen Sveriges
polischefer, Sveriges Radio AB och Pressens samarbelsnämnd.

RÅ har till sitt remissyttrande fogat yttrande från
överåklagaren i Stockholms åklagardistrikt. Föreningen Sveriges länspolischefer
och Föreningen Sveriges polischefer har avgett ett gemensamt yttrande.

1 Allmänna synpunkter

JK: Principen om domstolsförhandlings offentlighet liksom
skyddet för den kroppsliga integriteten är grundlagsfästa fri- och rättigheter
som inte bör begränsas med mindre starka skäl kan förebringas. Om det befinns
att ett behov av generella kontrollmöjligheter föreligger, bör utgångspunkten
vara största möjliga restriktivitet.

Verket föreslår att lagstiftningen om säkerhetsåtgärder
skall gälla vid förhandling inte bara vid allmän domstol utan även vid övriga
domstolar och andra myndigheter som har ställning som dömande organ.

Jag vill ifrågasätta om det finns något behov som
motiverar att lagen får en så vidsträckt tillämpning.

Behov av generella säkerhetskontroller kan onekligen
uppkomma vid enstaka förhandlingar i brottmål. Såvitt jag har mig bekant visar
däremot erfarenheterna hittills knappast att det föreligger någon praktiskt beaktansvärd
risk för våld i samband med förhandlingar i andra mål. Om det förhåller sig på
detta sätt - och något annat har inte visats i domstolsverkets utredning - bör
mot bakgrund av vad som tidigare anförts om vikten av restriktivitet den
föreslagna säkerhetskontrollen få äga rum endast vid förhandling i brottmål.

RÅ: Den utredning och det förslag till lag om
säkerhetskontroll vid

domstolsförhandling som nu lagts fram av domstolsverket initierades hos

regeringen av justitieombudsmannen i samband med hans avgörande i maj

1976 av två ärenden som rörde allmänhetens tillträde till vissa angivna

domstolsförhandlingar.

Situationen vad gäller den grövre brottslighetens art och
medel framstår idag som än svårare. Bevakningen från massmedia av utredningar
och

11 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 114

Prop.
1980/81:114 162

rättegångar
är intensiv. Såväl de brottsliga gärningarna som gärningsmannens person
tilldrar sig stor uppmärksamhet från allmänhetens sida. Själva
rättegångsförhandlingarna framstår alltjämt som den mest oskyddade delen av lagföringen
och man kan numera ej bortse från faran för våldshandlingar i domstolarna. Det
är därför tillfredsställande att ett lagförslag föreligger. Förslaget är enligt
min mening väl ägnat att skapa en större säkerhet vid domstolsförhandlingar.

Kontrollåtgärder
riktade mot åhörare och andra vid en domstolsförhandling innebär begränsningar
i principen om sådan förhandlings offentlighet och därmed även i rätten till
information enligt regeringsformen. Sådana begränsningar får göras endast genom
lagstiftning. En avvägning måste ske mellan de i regeringsformen fastställda
rättigheterna och intresset av att samhällsfunktioner och enskilda erhåller
erforderligt skydd. Sistnämnda intresse har i tidigare lagstiftningsärenden
givits företräde, såsom i lagen (1970:926) om särskild kontroll på flygplats
och i lagen (1975:1360) om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall. Det bör
därför kunna godtagas att kontrollåtgärder nu medges för att så långt möjligt
undanröja risken för allvarliga våldshandlingar i samband med
domstolsförhandlingar.

Överåklagaren
i Stockholms åklagardistrikt: Behov föreligger av en särskild lag om
säkerhetskontroll vid domstolsförhandling, vilket brottsutvecklingen särskilt
i våra storstäder utvisar.

RPS:
Polisens uppgift att upprätthålla allmän ordning och säkerhet innebär att
polisen ibland måste ingripa mot olika former av störningar i domstolslokaler
och att säkerställa de förutsättningar som är nödvändiga för att genomföra
offentliga domstolsförhandlingar. Polisens ingreppsbefogenheter skall
självklart grundas på lag. Något avkall på laglighet och rättssäkerhet i
polistjänsten kan icke accepteras. Oftast kan polisen använda de straffprocessuella
tvångsmedlen eller lagen om tillfälligt omhändertagande som stöd för att
ingripa mot brott och andra störningar av domstolsförhandlingar eller fara
därför. Beträffande ingripande i rent förebyggande syfte för att trygga genomförande
av förhandling inför domstol har polisen idag stöd för sina åtgärder i 2 § polisintruktionen
jämfört med övergångsbestämmelserna till nya regeringsformen.

Rikspolisstyrelsen
delar emellertid utredningens uppfattning att polisens ingreppsbefogenhet i
samband med förhandhngar inför domstol bör lagregleras.

--- Slutligen
vill rikspolisstyrelsen framhålla att det i vissa undantagsfall

kan
vara nödvändigt att hålla domstolsförhandlingen i polisens lokaler för att
polisen skall kunna garantera säkerheten.

Svea
hovrätt: Som i utredningen uttalas har frågor rörande säkerheten vid
domstolsförhandlingar under senare år fått öka"d aktualitet. Exempel ges
också på mål, handlagda under 1970-talet, där risken för allvarliga brott i
samband med sådan förhandling bedömts vara så stor att rätten ansett sig

Prop. 1980/81:114 163

böra
förordna om förebyggande kontrollåtgärder, bl.a. kroppsvisitation. I Svea
hovrätt har enbart under innevarande år så skett i åtminstone två fall efter
framställning av polis- och kriminalvårdsmyndighet.

Enligt
hovrättens mening måste möjlighet finnas att tillgripa sådana kontrollåtgärder,
som i det särskilda fallet anses nödvändiga, för att säkerställa genomförandet
av en domstolsförhandling. Dessa åtgärder bör regleras genom lag. Hovrätten har
ingen erinran i sak mot utformningen av säkerhetskontrollen i det framlagda
förslaget och tillstyrker därför lagstiftning i enlighet därmed.

Det
kan ifrågasättas om det finns anledning att låta de väsentliga ingrepp i
medborgarnas frihet, som de föreslagna säkerhetskontrollerna innebär, gälla
även för andra myndigheter än allmänna domstolar och förvaltningsdomstolar,
såsom marknadsdomstolen och statens va-nämnd. De flesta rättssalar är för
närvarande otillfredsställande ur säkerhetssynpunkt och ofta så belägna att
våldshandlingar riktade mot en förhandling kan vidtas utifrån eller från
intilliggande utrymmen. För att ett fullgott skydd skall kunna uppnås skulle
det i många fall bli nödvändigt med bevakningsanordningar, som skulle inkräkta
på allmänhetens rörelsefrihet i och utanför domstolsbyggnaden. Det kan därför
ifrågasättas om ej möjlighet borde tillskapas för domstol att av säkerhetsskäl
hålla förhandling i häkte eller på kriminalvårdsanstalt med begränsad
tillträdesrätt för allmänheten. Härmed sammanhängande spörsmål kan förtjäna
övervägas ytterligare.

Kammarrätten i Göteborg:
Till följd av genomförda grundlagändringar saknas för närvarande laglig grund
för att göra rätten att såsom åhörare övervara domstolsförhandlingar beroende
av att vederbörande underkastar sig kontrollåtgärder som kan betraktas som
begränsningar i principen om offentlighet vid domstolsförhandlingar. Till denna
grupp av kontrollåtgärder får räknas bl.a. identitetskontroll och kroppsvisitation.
Det föreligger således ett juridiskt-tekniskt betingat behov av laglig
reglering av kontrollåtgärder av förevarande slag. Lagstiftning som på detta
sätt begränsar grundlagskyddade rättigheter bör emellertid ej införas om icke
också ett påtagligt praktiskt behov påkallar det och ej heller ges vidare
tillämpningsområde än vad som betingas av sådana behov. Att åtgärder för
säkerhetskontroll även är ägnade att trygga allmänhetens faktiska möjligheter
att närvara vid en i säkerhetshänseende utsatt förhandling kan ej föranleda annan
bedömning.

Förhandlingar
i brottmål kan typiskt sett anses vara förenade med sådana säkerhetsrisker att
det framstår som motiverat att öppna möjlighet till säkerhetskontroll vid
förhandlingar av detta slag. Därtill kommer att det i vårt land har förekommit
fall, om än i mycket begränsad omfattning, där säkerheten vid
brottmålsförhandling ansetts hotad. När det gäller förhandlingar i andra mål
vid allmän domstol än brottmål föreligger däremot icke

Prop. 1980/81:114 164

samma
typiska säkerhetsrisker som i fråga om brottmålsförhandlingar, och i
promemorian har icke redovisats något fall där det yppats något mera påtagligt
hot mot säkerheten vid annan förhandling vid allmän domstol än
brottmålsförhandling. Såvitt avser de allmänna domstolarna bör således endast
förhandlingar i brottmål omfattas av lagregler om säkerhetskontroll..

Ej
heller vid förhandlingar som äger rum vid allmän förvaltningsdomstol föreligger
i någon beaktansvärd omfattning förhållanden som allmänt sett är ägnade att
mera väsentligt nedsätta säkerheten. För sådan domstol finns större möjligheter
än för allmän domstol att i enskild parts intresse förordna om förhandling inom
stängda dörrar, och dessa möjligheter begagnas i sådan omfattning atl
allmänheten är förhindrad att närvara vid en betydande del av de förhandlingar
som hålls vid allmän förvaltningsdomstol. Sådana förhandlingar tilldrar sig ej
heller samma intresse från allmänhetens eller massmedias sida som t.ex. vissa
brottmålsförhandlingar gör, och det är ovanligt att någon åhörare inställer sig
till förhandling vid allmän förvaltningsdomstol. Såvitt kammarrätten har sig
bekant har det hittills ej förekommit något fall där säkerheten vid sådan
förhandling varit allvarligt hotad. I den mån så skulle inträffa torde skärpt
bevakning eller annan mindre ingripande åtgärd än sådan som avses med
säkerhetskontroll vara tillräcklig. Vad nu sagts torde gälla även i fråga om
förhandlingar vid övriga domstolar och judiciella myndigheter.

Även
i fråga om andra för allmänheten tillgängliga sammankomster i den offentliga
verksamheten kan det föreligga behov av bestämmelser som ger möjlighet att
vidta förebyggande säkerhetsåtgärder i form av personkontroll. Detta är
emellertid ingen anledning att avstå från att nu, åtminstone provisoriskt, införa
bestämmelser om säkerhetskontroll som är begränsade till att gälla förhandhng i
brottmål.

Stockholms
tingsrätt: Domstolsverket har i sina allmänna överväganden lämnat en
redovisning av brottsutvecklingen under senare tid. Denna redovisning
överensstämmer väl med tingsrättens erfarenheter av målutvecklingen på
brottmålssidan. Allt oftare förekommer mål vid tingsrätten som aktualiserar
frågan om kontroll och säkerhetsåtgärder för att tillgodose allmän ordning och
säkerhet i samband med förhandlingen.

Mot
denna bakgrund har vid tingsrätten vidtagits flera av de åtgärder som redovisas
i utredningen under avsnitt 8.5 för att förhindra brott och andra störningar av
verksamheten vid domstolen. Dessutom har i samarbete med polis- och
åklagarmyndigheten samt häktet införts särskilda rutiner för samråd i frågor
som rör säkerheten i samband med förhandlingar. De åtgärder som står till buds
inom ramen för gällande regler är emellertid otillräckliga. Vid tingsrätten har
under senare tid förekommit förhandlingar i mål där ytterligare
säkerhetsåtgärder bedömts som nödvändiga. I flera fall har, mot bakgrund av den
information som lämnats av polismyndigheten om

Prop. 1980/81:114 165

säkerhetsriskerna
vid respektive förhandling, beslutats om personkontroll i form av kroppsvisitation
av personer som varit närvarande. I samband härmed har uppkommit en rad frågor
av såväl formell som praktisk natur. Dessa frågor har i avsaknad av formellt
stöd fått lösas från fall till fall. Det anförda ger vid handen att det
föreligger ett behov av särskilda regler som ger möjlighet till
säkerhetskontroll vid domstolsförhandling.

Tingsrätten
instämmer i domstolsverkets bedömning och tillstyrker förslaget. Härtill vill
tingsrätten endast anmärka följande.

Ehuru
den föreslagna lagen gäller domstolsförhandling i alla slags mål och ärenden
förefaller utredarna ha tänkt sig att behov av reglerna föreligger
huvudsakligen vid brottmålsförhandlingar. Enligt tingsrättens erfarenhet
uppkommer emellertid med jämna mellanrum behov av kontrollåtgärder även i
civila mål särskilt familjemål. I något fall har t.o.m. - på grund av särskilda
omständigheter - vid tingsrätten funnits anledning besluta om personkontroll
vid ett lagfartssammanträde.

Göteborgs
tingsrätt: Tingsrätten delar i allt väsentligt den uppfattning om behovet av
säkerhetsåtgärder som domstolsverket redovisar i utredningen. Tingsrätten har i
huvudsak inte något att erinra mot de föreslagna bestämmelserna.

Tingsrätten
vill emellertid framhålla följande. För att kunna åstadkomma effektiva säkerhetsåtgärder
är - som också påtalas i utredningen -domstolslokalernas planering ofta av
väsentlig betydelse. Rättssalen bör t.ex. av säkerhetsskäl ligga avskild från
annan verksamhet och ha särskilda ingångar. Göteborgs tingsrätt saknar sådan
lokal och torde endast med stora svårigheter provisoriskt genom avspärrningar
kunna lösa lokalfrågan. Förhållandena torde vara likartade i många av landets
övriga domstolar.

För
atl i möjligaste mån lillgodose säkerhetskraven har tingsrätten, liksom
hovrätten för Västra Sverige, i vissa mål utnyttjat lokaler i polishuset i
Göteborg. Domstolsverkets uppfattning (sid 101), att sådana lokaler bör
undvikas, kan ha visst fog men fördelarna av att förlägga svårbevakade
rättegångar till polishuset torde för närvarande överväga. Genom att häktes-eller
arrestlokal finns i samma byggnad kan t.ex. den ur säkerhetssynpunkt vanskliga
transporten av tilltalade i brottmål undvikas. Förstärkning av
bevakningspersonalen kan också i ett krisläge åstadkommas snabbare. Enligt tingsrättens
bedömning har allmänheten förståelse för att domstolen i speciella mål använder
polismyndighetens lokaler och resurser i övrigt för att upprätthålla säkerheten
vid domstolsförhandlingar.

Länsrätten
i Malmöhus län: Domstolsverket har föreslagit att det införs

regler om säkerhetskontroll vid domstolsförhandling. Länsrätten ansluter sig

i princip till domstolsverkets uppfattning att det finns behov av att införa

sådana regler.

Inledningsvis
kan konstateras att problemet med säkerhet vid domstolsförhandling inte
bedöms vara aktuellt för länsrättens vidkommande.

Prop. 1980/81:114 166

Länsrätten
prövar skattemål, körkortsmål och sociala mål enligt 14 § lagen om allmänna
förvaltningsdomstolar. Förfarandet är i princip skriftligt. Flertalet mål avgörs
därför efter icke offentlig föredragning. Muntlig förhandling förekommer vid
länsrätten i uppskattningsvis ca 275 mål per år, mer ofta i körkortsmål och i
sociala mål (ca 250) än i skattemål (ca 25). Vid muntlig förhandling i
länsrätten gäller enligt hänvisning i 16 § första punkten förvaltningsprocesslagen
till 5 kap 1-5 §§ rättegångsbalken samma regler om offentlighet vid förhandling
som för en allmän domstol. Länsrätten har emellertid därutöver enligt 16 §
andra punkten förvaltningsprocesslagen rätt att förordna om stängda dörrar,
"om det behövs av hänsyn till privatlivets helgd eller enskilds behöriga
ekonomiska intresse." Länsrätten har alltså större möjligheter än en
allmän domstol att hålla förhandling inom stängda dörrar. Enligt nämnda lagrum
i förvaltningsprocesslagen torde det vara möjligt att förordna om förhandling
inom stängda dörrar i flertalet sociala mål och skattemål. Åhörare förekommer
nästan aldrig vid mtmtlig förhandling i länsrätten, men skulle sådana komma
till en förhandling, torde dessa redan med stöd av nu gällande regler i
flertalet fall vara utestängda från förhandlingen. Det sagda medför att i den
mån man kan befara ett hot mot säkerheten vid en förhandling är det fall som är
mest aktuellt för länsrätten det då man kan befara angrepp från någon agerande
vid förhandlingen och inte det då man kan befara angrepp från någon åhörare.
Med utgångspunkt från länsrättens erfarenhet framstår det för närvarande som
inte troligt att den situationen uppstår att det vid en muntlig förhandling i
länsrätten finns risk för att brott som avses i förslaget kan komma att förövas
vid förhandlingen. Någon sådan situation har hittills aldrig uppstått vid
länsrätten (eller tidigare länsrätten och länsskatterätten). Skulle den
situationen uppstå att man kunde befara ett hot mot säkerheten vid en
förhandling vid länsrätten torde det i de flesta fall vara möjligt att
lokalisera detta hot som utgående från en viss person och då kan ingripande mot
denne ske redan med stöd av nu gällande regler i rättegångsbalken om husrannsa-ken
och kroppsvisitation m.m.

Vid
de allmänna domstolarna synes emellertid läget vara ett annat. Situationer har
uppstått då man kunnat befara angrepp av allvarlig art mot säkerheten vid en
förhandling, och sådana angrepp har ägt rum (exempel anges i promemorian på sid
87). Länsrätten delar därför domstolsverkets uppfattning att våldsutvecklingen
inom och utom landet har medfört att risken för övergrepp vid förhandling vid
allmän domstol i vissa mål blivit så stor att det finns behov av att införa
regler som ökar säkerheten vid domstolsförhandling. Detta bör ske genom att det
införs utökade möjligheter till personkontroll och inte genom att införa ökade
möjligheter att hålla förhandling inom stängda dörrar. Det senare skulle alltför
mycket tumma på principen om offentlighet vid domstolsförhandling. Trots att
behovet av sådana regler för länsrättens vidkommande inte hittills visat sig
vara stort bör

Prop.
1980/81:114 167

dock
regler om säkerhetskontroll vid domstolsförhandling gälla både vid de allmänna
domstolarna och vid andra domstolar, som har offentliga förhandlingar
(uppräkning finns i promemorian sid 91). Det förekommer nämligen måltyper vid
länsrätten, där motsättningarna mellan parterna kan bli mycket stora, och utvecklingen
i samhället går mot mer och grövre våld i umgänget mellan människor. Detta
medför att risken för övergrepp även vid förhandling i länsrätten i framtiden
kan komma att bli större än vad den är idag.

Sammanfattningsvis
får därför länsrätten tillstyrka domstolsverkets förslag att det införs regler
om säkerhetskontroll vid domstolsförhandling och att dessa skall gälla för de
domstolar och myndigheter som har föreslagits.

Arbetsdomstolen:
Arbetsdomstolen har genom remiss anmodats att avge yttrande över
domstolsverkets utredning med förslag till lag om säkerhetskontroll vid
domstolsförhandling. Med anledning därav får arbetsdomstolen meddela att
domstolen inte har några erinringar att framställa mot det framlagda förslaget.
Arbetsdomstolen finner sig dock ha skäl att förutsätta att förhandlingar av
beskaffenhet att påkalla säkerhetsåtgärder av det slag utredningen förordat
torde bli sällsynt förekommande vid arbetsdomstolen.

BRÅ: BRÅ anser att
utredningen innehåller en värdefull redogörelse och analys av de legala och
praktiska förutsättningarna för att idag genomföra domstolsförhandlingar med
förhöjd säkerhetsnivå. BRÅ delar dock uppfattningen att ytterligare
säkerhetsåtgärder i vissa fall kan vara påkallade och tillstyrker därför i
princip förslaget om en särskild lag om säkerhetskontroll vid
domstolsförhandling. BRÅ ifrågasätter dock om inte den "fara för
säkerheten" som utgör förutsättning för säkerhetskontroll borde preciseras
ytterligare. Vidare anför BRÅ vissa betänkligheter mot att låta den föreslagna
lagen omfatta annat än förhandlingar med anknytning till brott.

Den
grövre brottsligheten har ökat på ett oroväckande sätt. I allt större
utsträckning har, särskilt vad gäller narkotikabrott, organiserade ligor, ofta
av internationell karaktär, visat sig ligga bakom grov brottslighet. I
anknytning till dessa ligors verksamhet har förekommit våldsbrott. Med våld
genomförda fritagningar från fängelser och rättegångsförhandlingar har
genomförts. Denna utveckling har aktualiserat behovet av att vid vissa
rättegångar kunna höja säkerhetsgraden.

I
detta syfte har förekommit att polis i samband med domstolsförhandling
genomfört identitetskontroll och kroppsvisitation av åhörare. Vid prövningen
av två fall där sådana åtgärder förekommit har JO Thyresson framhållit att det
föreligger brister beträffande den lagliga regleringen av kontrollåtgärder till
förebyggande av brott och till förhindrande av att ordning och säkerhet störs i
samband med domstolsförhandhng.

Prop. 1980/81:114 168

Bristerna
har sin bakgrund i att principen om domstolsförhandlings offentlighet numera
skrivits in i grundlagen där det även stadgas förbud mot kroppsvisitation.
Avsteg från grundlagens föreskrifter kräver uttryckligt lagstöd. Något sådant
som kan ge stöd för exempelvis legitimationskontroller eller kroppsvisitering i
samband med domstolsförhandling finns inte.

Utredningen
kan sägas bestå av två nära relaterade men oberoende delar. Vid sidan av de
framlagda lagförslagen består en viktig del av en genomgång och analys av den i
många hänseenden oklara och delvis oöverskådliga normgivning som kan
aktualiseras när behov föreligger att vidta särskilda säkerhetsåtgärder eller
ingripa i samband med konkreta störningar i anknytning till domstolsarbete. I
denna del behandlas vidare praktiska förutsättningar, som lokalval, samrädsförfaranden
m.m., för förhandlingar med förhöjd säkerhetsnivå.

Enligt
BRÅs uppfattning är utredningen i denna del omsorgsfullt och omdömesgillt
genomförd. Oberoende av om de framladga lagförslagen genomförs torde
utredningen härigenom bidra till att vid behov nödvändiga säkerhetsåtgärder kan
vidtas på ett lättare, säkrare och mer enhetligt sätt utan att motstående
intressen obehörigen träds för när. Ett flertal oklara rättsfrågor utreds och
behandlas på ett sätt som BRÅ i allt väsentligt finner övertygande. Genom sin
uppläggning torde utredningen kunna vara till stor hjälp vid genomförande av
säkerhetsåtgärder även i många andra sammanhang än i anslutning till domstols
verksamhet.

Domstolsverket
har dock funnit att i vissa fall behov kan föreligga för säkerhetsåtgärder som
idag inte har lagstöd. I utredningen framläggs därför ett förslag om lag om
säkerhetskontroll vid domstolsförhandling. Förslaget präglas i huvudsak av en,
mot bakgrund av att fråga är om undantag från grundlagsskyddade rättigheter,
tilltalande återhållsamhet. De åtgärder lagen ger stöd för inskränker sig till kroppsvisitation
och kontroll av väskor och liknande. Förutsättningarna för kontrollåtgärderna
är i olika hänseenden begränsade och i motiven betonas vikten av en restriktiv
tillämpning. Beslutanderätten, vilket är angeläget bl.a. ur
rättssäkerhetssynpunkt, lägges hos rätten.

BRÅ
delar den i utredningen hävdade uppfattningen att behov av sådana
säkerhetsåtgärder som avses i lagen i vissa fall kan vara påkallade. BRÅ menar
vidare att svårigheter föreligger att mer preciserat än utredningen gör ange
förutsättningarna för vidtagande av säkerhetsåtgärderna. Den främsta
rättssäkerhetsgarantin måste vara att beslutanderätten åligger domstolen. I ett
par hänseenden anser dock BRÅ att ytterligare begränsningar borde kunna
övervägas.

Prop.
1980/81:114 169

Möjligheten att tillgripa säkerhetskontroll öppnas enligt
förslaget för alla domstolar och myndigheter med ställning av dömande organ och
för alla former av förhandlingar. Enligt BRÅs bedömning motsvaras denna vida
möjlighet inte av något påtagligt praktiskt behov. Sådant torde i princip
inskränka sig till förhandlingar i brottmål. Med hänsyn till att fråga är om
inskränkningar i grundlagsskyddade rättigheter kunde därför övervägas att
begränsa möjligheten till säkerhetskontroll till förhandlingar med anknytning
till brott. Särskilt som lagstöd saknas för att genomföra allmän kroppsvisitation
i brottsförebyggande syfte i andra sammanhang kan det förefalla stötande att
formellt öppna så vida möjligheter vid domstolsförhandlingar vars grundlagsskyddade
offentlighet borde påkalla särskild försiktighet.

Frågan är
dock beroende av hur regleringen av polisens rätt till tvångsåtgärder i
brottsförebyggande syfte generellt kommer att lösas. Frågan behandlas i
polisutredningens betänkande (SOU 1979:6) Polisen s 305 ff. Utredningen talar
där för att man skulle lagfästa polisens befogenheter när det gäller att
avvärja fara för liv eller hälsa eller omfattande förstörelse av egendom.
Befogenheterna skulle innefatta sådana säkerhetsåtgärder som domstolsverket nu
föreslår men även andra åtgärder.

Genomförs
en lagstiftning av det antydda slaget skulle en generell särreglering för
domstolsförhandlingar, istället för att som nu vara en utvidgning i förhållande
till den allmänna regleringen, utgöra en inskränkning och ett skydd för
offentlighetsprincipen genom att möjliga tvångsåtgärder begränsas och att
beslutanderätten läggs hos rätten. Som polisutredningen antyder (s 309) kan
sådana särskilda hänsyn vara befogade med hänsyn till offentlighetsprincipen.

Trots de
betänkligheter som för närvarande kan anföras mot att ge lagen det föreslagna
vida tillämpningsområdet är BRÅ med hänsyn till vad nu anförts beredd att
tillstyrka att frågan om säkerhetskontroll vid domstolsförhandling redan nu
ges en generell lösning.

Rättegångsutredningen:
Säkerhetskontroller i samband med förhandlingar vid domstol har hittills
genomförts utan uttryckligt författningsstöd. I den mån sådana kontroller
bedöms nödvändiga i framtiden är del angeläget från bl.a.
rättssäkerhetssynpunkt att verksamheten lagregleras.

Rättegångar
är emellertid inte den enda form av offentliga sammanträden som hålls i landet.
Vid en utredning av möjligheterna att lagreglera säkerhetskontrollen vid
domstolsförhandlingar är det därför naturligt att fråga sig i vad mån en sådan
lagstiftning bör göras generell, dvs. omfatta även andra offentliga
sammankomster av skilda slag. Det ligger givetvis också nära till hands att
samtidigt överväga frågan om säkerhetskontroll vid tillträde till offentlig
lokal över huvud taget, alltså även utan samband med sammanträde. En sådan
vidgad syn på problematiken har emellertid inte domstolsverket anlagt; för detta
anförs i huvudsak tre skäl. För det första

Prop. 1980/81:114 170

sägs
att en lagreglering på domstolssidan är särskilt viktig därför att
rättegångsoffentligheten är grundlagsskyddad. För det andra sägs behovet av
kontroll "i allmänhet vara större" vid domstol än vid andra
sammanträden. För det tredje har regeringens uppdrag till verket endast
omfattat säkerhetskontroll vid rättegång.

Den
omständigheten att offentligheten vid domstolsförhandling är grundlagsfäst
framstår för oss som ett ganska svagt argument för en särlagstiftning på
domstolssidan. Rättegångsoffentligheten är som verket påpekar en s.k. begränsnihgsbar
rättighet, som kan inskränkas genom en av riksdagen antagen lag. Det
konstitutionella läget beträffande inskränkningar i allmänhetens rätt att
närvara vid domstolsförhandlingar är därför praktiskt sett i huvudsak detsamma
som gäller den lagreglerande närvarorätten vid t.ex. riksdagssessioner och
sammanträden med kommunala organ.

Det
förhållandet att regeringens uppdrag till domstolsverket endast omfattat frågan
om säkerhetskontroll vid rättegång bör givetvis inte inverka på bedömningen av
spörsmålet om en särlagstiftning för säkerhetskontroll vid domstol är lämplig
eller ej.

Ett
motiv för en särlagstiftning föreligger däremot, om det förhåller sig så att
ett behov av säkerhetskontroll föreligger vid rättegång men inte vid andra
sammanträden eller annan offentlig verksamhet. När det gäller behovet på
domstolssidan har vi delvis olika uppfattning. Några av oss menar att det i
vissa - om än sällsynta - fall kan vara nödvändigt att tillgripa säkerhetskontroll;
andra ställer sig tvivlande till detta och menar vidare att åtgärder av de slag
domstolsverket föreslår i vart fall inte kan hindra de praktiskt förekommande
våldssituationerna, nämligen väpnad fritagning utanför rättssalen. I fråga om
behovet av säkerhetskontroll vid andra sammanträden än rättegång har vi inga
nämnvärda praktiska erfarenheter. Vi anser dock att det i en tid med generellt
ökande våldstendenser kan visa sig nödvändigt med en möjlighet att tillgripa
sådan kontroll även vid annat sammanträde än rättegång, t.ex. vid session med
politiskt beslutande församling. Att säkerhetskontroll utan samband med
sammanträde skulle kunnat förhindra övergrepp i offentlig lokal, t.ex.
postlokaler, är uppenbart.

Med
hänsyn till vad nu sagts menar några inom utredningen att man närmare bör
undersöka behovet och möjligheterna att åstadkomma en generell lagreglering av
säkerhetskontroll i samband med tillträde till offentlig lokal. En sådan
reglering kan t.ex. tas in i en kommande polislag. I avvaktan på en
undersökning av det slag som nu förordats vill emellertid de som har denna
mening inte motsätta sig att man genomför en provisorisk lagstiftning om
säkerhetskontroll vid domstol, om det anses att ett aktuellt behov av sådan
kontroll föreligger. Det råder troligen enighet om att utgångspunkten för en
sådan lagstiftning bör vara största möjliga restriktivitet;
tillämpningsområdet får inte göras vidare än som är oundgängligen påkallat av
ett faktiskt behov. Detta behov måste utgå från intresset att skydda
domstolsförhandlingarnas behöriga gång.

Prop.
1980/81:114 171

I
det följande utvecklar vi närmare vår syn på olika avgränsningsfrågor som tas
upp i förslaget. De av oss som menar att lagstiftningen om säkerhetskontroll
vid rättegång bör göras provisorisk utgår därvid från att så blir fallet.

Domstolsverket
föreslår att säkerhetskontroll skall kunna förekomma vid alla former av
sammanträden vid allmän domstol. Enligt vår mening ger detta förslag möjlighet
till kontroll inom ett alltför stort område. Den målgrupp där risken för väpnat
våld i rättssalen kan anses praktiskt beaktansvärd är brottmålen, något som
verifieras bl.a. av verkets utredning. I linje med grundtanken om största möjliga
restriktivitet anser vi att möjlighet till säkerhetskontroll vid allmän domstol
bör stå öppen endast vid förhandling i brottmål, åtminstone i avvaktan på
generell lagstiftning.

Domstolsverket
har tänkt sig att lagstiftningen om säkerhetskontroll skall omfatta även andra
domstolar och domstolsliknande organ än de allmänna domstolarna, bl.a. mellankommunala
skatterätten och statens va-nämnd. Något omedelbart behov av en
kontrollmöjlighet vid dessa myndigheter torde inte föreligga; en reglering av säkerhetsåtgärderna
vid deras förhandlingar kan utan olägenhet anstå tills ett generellt
ställningstagande i kontrollfrågan föreligger.

Vi
föreslår alltså att säkerhetskontroll enligt den särskilda lagen endast skall
vara möjlig i samband med brottmålsförhandling vid allmän domstol.

Tvångsmedelskommittén:
Tvångsmedelskommittén anser att domstolsverket anfört övertygande skäl för att
lagstiftning behövs om kontrollåtgärder i syfte att förhindra allvarlig
brottslighet i samband med domstolsförhandling. Det kan visserligen
ifrågasättas om behov inte finns också av lagregler till skydd för andra
offentliga förrättningar och sammankomster men tvångsmedelskommittén delar
domstolsverkets mening att behovet av att genom kontrollåtgärder av skilda slag
kunna förebygga allvarliga övergrepp i allmänhet torde vara större vid
domstolsförhandling än vid sammanträden med t.ex. politiskt beslutande
församlingar. Det räcker här att peka på risken för försök till fritagning av
häktade tilltalade.

Sveriges
domareförbund: Förbundet delar domstolsverkets uppfattning att det finns ett
behov av en lagstiftning som gör det möjligt att öka säkerheten vid
förhandlingar inför domstolar och andra dömande organ. Det är enligt förbundets
mening därvid inte möjligt att begränsa den nödvändiga kontrollen till vissa
förhandlingar eller till vissa domstolar. Förbundet vill dock understryka att
det endast i sällsynta undantagsfall kan vara påkallat att genomföra
säkerhetskontroller annat än i mål om grov brottslighet.

Skiljaktig
mening av Anders Stendahl: Såsom anförs i promemorian innebär kontrollåtgärder
av ifrågavarande slag inskränkningar iden enskil-

Prop.
1980/81:114 172

des grundlagsskyddade fri- och rättigheter. Sådana
inskränkningar bör inte göras utan att det finns ett starkt och väl
dokumenterat behov. Det bör också krävas att skäl kan anföras för att just
domstolsförhandlingar till skillnad från andra offentliga förhandlingar och
möten kräver ett särskilt skydd, som motiverar en speciallagstiftning.

När det
gäller frågan om behovet är det överraskande att lagförslaget omfattar så många
typer av domstolsförhandlingar och skall gälla vid så skilda myndigheter som
exempelvis försäkringsrätt, mellankommunal skatterätt, arrendenämnd och statens
va-nämnd. Som motivering för att inordna dessa och andra organ under lagen sägs
(s 63) att det torde ha förekommit fall där risken för allvarliga brott i
samband med förhandlingen framstått som överhängande även i mindre
uppmärksammade mål och i andra mål än brottmål (jfr också s 87). I
sammanfattningen (s 13) förstärks uttalandet till ett konstaterande att sådana
situationer faktiskt förekommit. Något belägg för påståendet ges emellertid
inte. De brott som skall förhindras genom säkerhetskontrollen är enligt
promemorian i första hand brott mot människors liv, hälsa och personliga frihet
såsom mord, dråp, grov misshandel, människorov, olaga frihetsberövande etc.
Vidare nämns sabotage mot rättegången eller att någon kan befaras skola med
våld eller hot om våld frita den som är berövad friheten. Enligt min mening är
det ytterst osannolikt att det kommer att finnas befogad anledning att antaga
att så allvarliga brott kan komma att begås under förhandlingar i civila mål
och ärenden eller i mindre brottmål, även om tvisten rör frågor där det råder
stora personliga eller politiska motsättningar eller där uppmärksammade och
känsliga frågor av politisk eller ekonomisk natur behandlas. Emot helt
irrationella beteenden torde det inte finnas någon möjlighet att skydda sig
utan att säkerhetsåtgärderna blir så vittgående, att de framstår som
oacceptabla. Det kan därför inte genom utredningen eller på annat sätt anses
dokumenterat att det finns ett behov att generellt för civila mål och ärenden
införa regler som gör det möjligt att kräva bl.a. kroppsvisitation för
tillträde till förhandlingen. Däremot kan det naturligtvis undantagsvis vara
påkallat att också i sådana mål tillgripa andra i promemorian berörda
säkerhetsåtgärder.

I de ärenden och framställningar som föranlett regeringen
att uppdra åt domstolsverket att utreda frågan nämns heller inte några andra
mål än brottmål. Såvitt man kan förstå avses blott sådana brottmål, i vilka den
misstänkte eller tilltalade är berövad friheten. Jag delar på de skäl som
anförs i promemorian den uppfattningen att det i dessa mål stundom krävs
långtgående åtgärder för att skydda dem som är närvarande vid förhandlingen
från olagliga angrepp, samt att gällande regler i vissa fall kan vara
otillräckliga. Även om faresituationerna i allmänhet infaller vid vissa typer
av åtalade gärningar - grova narkotikabrott, grova våldsbrott eller grov
ekonomisk brottslighet - är det inte möjligt att med ledning av brottets

Prop.
1980/81:114 173

svårhetsgrad bestämma vid vilka förhandlingar en särskild
säkerhetskontroll kan vara påkallad. Enligt min mening kan emellertid en
tillräcklig och lämplig begränsning göras genom att låta bestämmelserna om
säkerhetskontroll omfatta enbart sådana mål, i vilka någon som skall höras vid
förhandlingen är berövad friheten. Kontrollen kan då genomföras inte bara i
vissa brottmål utan även i de civila mål och ärenden, i vilka part eller vittne
är frihetsberövad.

Vad härefter angår den principiellt viktiga frågan, varför
domstolsförhandlingar till skillnad från andra offentliga förhandlingar skall
kunna omgärdas av särskilda kontrollåtgärder, kan det såsom rättegångsutredningen
framhållit i sitt yttrande över promemorian ifrågasättas om domstolarna intar
någon utpräglad särställning i förhållande till andra organ i samhället, vilka
enligt lag är skyldiga att hålla offentliga förhandlingar, eller till andra
myndigheter, vars tjänstemän arbetar i utsatt ställning. Enligt min uppfattning
kan det dock med fog hävdas, att domstolarna har en sådan särställning, i vart
fall om diskussionen begränsas till de förhandlingar, vid vilka det enligt vad
ovan sagts kan finnas behov av särskilda säkerhetsåtgärder utöver dem som ryms
inom nuvarande lagstiftning. Dessa förhandlingar involverar människor som dömts
för eller är på sannolika skäl misstänkta för att ha begått grova brott.
Samhällets intresse av att lagföringen av dessa personer skall kunna fullföljas
är utomordentligt starkt. Riskmomenten framstår som unika med hänsyn till
förhandlingens öppenhet och den presumtiva farligheten hos dem, vilkas intressen
berörs av rättegången. Härutöver kan sägas att samhällets intresse av att
förhandlingarna skall kunna genomföras utan risk för allvarliga övergrepp
säkerligen är starkt förankrat i det allmänna rättsmedvetandet. Detsamma gäller
intresset att de som dömts till frihetsstraff inte skall kunna fritas under
straffets avtjänande. Det kan därför antagas att de som önskar eller är
skyldiga att bevista en sådan "riskförhandling" är villiga att
undergå viss kontroll.

Med hänsyn till vad nu anförts är jag beredd att
tillstyrka en lagstiftning som gör det möjligt att öka säkerheten vid vissa
domstolsförhandlingar. Bestämmelserna bör dock begränsas på sätt ovan
förordats. I övrigt är jag ense med majoriteten.

Sveriges advokatsamfund: Det är såsom utredningen framhåller
angeläget att i lag meddelas särskilda bestämmelser som gör det möjligt att i
brottsförebyggande syfte företaga kontrollåtgärder för att skydda säkerheten
vid domstolsförhandling. De bestämmelser som domstolsverket föreslår innebär i
flera hänseenden begränsningar i den enskildes fri- och rättigheter enligt
regeringsformen. Det är därför angeläget att frågan om valet av
säkerhetsåtgärder inte avgörs från fall till fall genom beslut av domstolen
utan att ramen för domstolens möjligheler till åtgärder regleras i lag.
Samfundet tillstyrker den föreslagna lagen såsom denna utformats i utredningen.
Samfundet önskar dock särskilt framhålla följande.

Prop. 1980/81:114 174

Tillämpningen
av den föreslagna lagen medför ingrepp i principen om domstols offentlighet.
Möjligheten för allmänheten att övervara rättegång är viktig för tilltron till
rättskipningens funktioner i ett demokratiskt samhälle.

Enligt
samfundets mening har därför frågan om säkerhetskontroll och de praktiska
problemfrågeställningar som uppkommer i samband med sådan kontroll härav ett
nära samband med åhörares möjligheter att på ett tillfredsställande sätt följa
förhandlingen. De inskränkningar i offentlighetsprincipen som kan bli följden
av tillämpningen av lagen om säkerhetskontroll vid domstolsförhandling bör
därför kompenseras genom att sådana tekniska åtgärder vidtas att allmänheten på
ett bättre sätt än nu kan följa förhandlingen. Det är sålunda viktigt att det
finns en stor sessionssal för mål med många tilltalade och att denna utrustas
med ventilation så att förhandhngar kan pågå utan alltför många avbrott. Det
är vidare viktigt att denna sal utrustas med olika tekniska hjälpmedel för att
förhandlingen skall kunna följas (en god akustik, anordningar för bildvisning
mm).

Om
nämligen tillstädeskomna åhörare icke kan på ett tillfredsställande sätt följa
förhandlingen på grund av trängsel och långt avstånd till de agerande i
rättegången, så att vad som uttalas av parterna och rätten icke går att
uppfatta, kan ju offentlighetsprincipen sägas bli än mer åsidosatt än med de
föreslagna möjligheterna till säkerhetskontroll. För den åhörare som infunnit
sig men nödgas bli avvisad på grund av bristande utrymme i rättssalen blir nog
tyvärr offentlighetsprincipen helt illusorisk. Det är därför viktigt att även
dessa praktiska frågor uppmärksammas i sammanhanget.

Föreningen
Sveriges åklagare: Kontroll- och säkerhetsåtgärder för att skydda allmän
ordning och säkerhet kan behövas inte bara vid domstolsförhandlingar utan även
vid andra allmänna förrättningar och allmänna sammankomster. Det hade därför
enligt föreningens mening varit önskvärt att utredningsuppdraget fått en så vid
ram att ett heltäckande förslag kunnat framläggas.

Mot
förslaget till lag om säkerhetskontroll vid domstolsförhandling har föreningen
intet att erinra. Ej heller finns någon erinran mot de för lagens tillämpning
vägledande uttalanden, som upptagits i specialmotiveringen och annorstädes i
promemorian.

Föreningen
Sveriges länspolischefer och Föreningen Sveriges polischefer: Det har för
rättsordningen avgörande betydelse att domstolsförhandlingarna kan genomföras
utan att ordningen och säkerheten vid dessa sätts i fara. Detta förhållande bör
enligt föreningarnas mening dock ej medföra mer ingripande lagstiftning än som
kan bedömas påkallad med hänsyn till den faktiska risken för störningar. Vad
beträffar sådana integritetskränkande åtgärder som kroppsvisitation synes dessa
endast böra komma i fråga när faran för mycket allvarliga störningar kan
bedömas överhängande och andra, mindre ingripande, åtgärder till säkerställande
av ordningen bedöms otillräckliga.

Sett
från denna ståndpunkt ställer föreningarna sig tveksamma till det vida

Prop. 1980/81:114 175

tillämpningsområde
lagförslaget givits. Det synes sålunda tveksamt om sädant behov av föreslagna
skyddsåtgärder kan visas föreligga vid förhandlingar inför t.ex.
marknadsdomstol eller statens va-nämnd att en särreglering är påkallad.

Främst
synes anledning att överväga åtgärder enligt lagförslaget föreligga i mål där fråga
är om mycket grova brott och där risken för allvarliga störningar- fritagning,
hot mot den tilltalades eller annans liv i det enskilda fallet måste bedömas
överhängande. Även i dessa fall synes dock i första hand andra och mindre
ingripande åtgärder vara att föredraga. I tanke har föreningarna särskilt de
preventiva åtgärder i form av noggrann planering av förhandlingarna, bättre
utformning av domstolslokalerna etc, utredningen själv pekar på.

Lagförslaget
och förslagen till följdändringar har som ovan anförts enligt föreningarnas
bedömning gjorts vidare än vad som kan bedömas påkallat. Kretsen av
domstolsförhandlingar vid vilka lagen skulle kunna lillämpas bör kunna
begränsas.

Sammanfattningsvis
anför föreningarna.

Stor
aktsamhet bör helt naturligt iakttagas vid införandet av integritets-kränkande
åtgärder. Lagförslaget reglerar emellertid en fråga som i dag är relativt ofta
förekommande och som är svårhanterad. Förslaget tillstyrkes i allt väsentligt,
med hemställan dock att viss överarbetning i linje med vad som ovan diskuterats
sker.

Sveriges
Radio: Den lag som föreslås av domstolsverket innebär inskränkningar i några
av de grundlagsfästa fri- och rättigheter som är av särskild vikt för fri
opinionsbildning och för en fri och allsidig nyhetsförmedhng och debatt i
massmedia. Det gäller här i första hand den direkta inskränkningen i
regeringsformens stadgande om domstolsförhandlingars offendighet och rätten att
anonymt och utan villkor få följa förhandlingarna. Men lagen innebär också i en
mer principiell mening begränsningar i den grundlagsfästa informationsfriheten.
Förslaget kommer därtill i ett speciellt hänseende i konflikt med ett av tryck-
och yttrandefrihetens grundelement nämligen meddelarskyddet genom att det ger
utvidgad rätt till kroppsvisitation av journalister och andra
massmediarepresentanter.

För
Sveriges Radio är den självklara utgångspunkten vid bedömningar av förslag som
innebär inskränkning i yttrande- och informationsfriheten att pröva det
faktiska behovet av lagändringar och vid avvägningar och intressekollisioner
starkt hävda de grundlagsskyddade intressena. Det gör det naturligt för
Sveriges Radio att ge förord för åtgärder som tillgodoser uppkomna
skyddsintressen och behov utan att inskränka grundlagen även om dessa åtgärder
är kostsamma och omfattande. För varje nytt område där

Prop.
1980/81:114 176

inskränkningar i grundlagen etableras avtar respekten för
de intressen som lagen skall skydda. Varje alternativ till
grundlagsinskränkningar måste därför övervägas noga och det kan här inte vara
rimligt att låta kostnadsfrågan få ett avgörande inflytande. Grundläggande
fri- och rättigheter bör inte få mätas i kronor och ören.

Frågan om det faktiskt behövs ökade säkerhetsåtgärder vid
domstolsförhandlingar har inte kunnat besvaras med hänvisning till statistik
eller allmänna bedömningar av inträffade våldsdåd vid domstolar. Utredningen
har här i stället hänvisat till iakttagelser om förändringar i brottslighetens
karaktär under 1970-talet. Utredningen anför att man bakom allt fler brott
anser sig kunna konstatera vittförgrenade ligor med stora ekonomiska resurser,
att brottsligheten gäller allt större ekonomiska intressen och att de politiska
inslagen har tilltagit. Detta är omständigheter som utredningen anser ger skäl
för antagandet alt riskerna för våldsdåd vid domstolar ökat. Med utredningens
utgångspunkt måste man då enligt SR klarlägga om de förändrade säkerhetskraven
kan tillgodoses utan att några grundlagsskyddade intressen inskränks.
Utredningen har egenthgen inte berört mer än etl reellt alternativ till
personkontroll, nämligen ombyggnad av domstolslokalerna. Enligt utredningen
tycks det i och för sig inte föreligga några praktiska hinder mot att bygga
eller bygga om domstolslokaler på sådant sätt att skyddsintressena tillgodoses.
Det tycks främst vara kostnaderna i sammanhanget som gjort att utredningen i
stället valt att rekommendera personkontroll som en lösning.

Av utredningen framgår att den föreslagna personkontrollen
skall tillämpas med stor restriktivitet; endast då mycket välgrundade
misstankar om våld föreligger. Det kan alltså även enligt utredningens
bedömning inte bli fråga om att tillämpa reglerna på mer än ett fåtal
rättegångar per år. Det torde därtill förhålla sig så att rätten och polisen i
relativt god tid måste bedöma risksituationen för att lagen skall kunna
tillämpas. Mot den bakgrunden förefaller det vara ett realistiskt alternativ
till personkontroll att låta anpassa ett mindre antal rättegångslokaler runt om
i landet till speciella säkerhetskrav och hålla s.k. riskförhandlingar i dessa
lokaler. Det rör sig som ovan nämnts endast om ett fåtal rättegångar och
hotbilden bör stå klar i så god tid före rättegången att denna utan olägenhet
kan förläggas dit. Om man väljer denna lösning på säkerhetsproblemen behöver
ingen inskränkning göras i de grundlagsskyddade intressena. SR menar att
alternativet med ombyggnad av vissa domstolslokaler ligger närmast till hands
och bör utredas ytterligare innan slutlig ställning tas till förslaget.

Beträffande utformningen av förslaget i sig finns redan nu
anledning till ytterligare principiella invändningar. Det är närmast självklart
att inskränkningar i grundlag måste göras med sådan precision att envar kan se
inskränkningens gränser. Eljest föreligger allvarliga risker för godtycke och
kontinuerliga utvidgningar av tillämpningsområdet. Det förslag som nu
föreligger uppfyller enligt SR inte detta krav på klarhet.

Prop. 1980/81:114 177

2
Formerna för säkerhetskontroll

JK:
Jag delar helt domstolsverkets uppfattning att identitetskontroll ej bör
förekomma.

RÅ:
De föreslagna åtgärderna, kroppsvisitation och husrannsakan, samt
förutsättningarna för och det praktiska genomförandet av dem, har utförligt
motiverats av domstolsverket. Jag delar de bedömningar för vilka domstolsverket
givit uttryck. De synpunkter som framförts beträffande identitetskontroll
finner jag bärande.

Överåklagaren
i Stockholms åklagardistrikt: Verket föreslår beträffande kontrollformer enbart
kroppsvisitation och undersökning av handbagage. Däremot avstyrks
identitetskontroll. Den tekniska utvecklingen av vapen och sprängämnen gör
emellertid att enbart kroppsvisitation ej utgör någon säker garanti mot
sabotagehandlingar i rättssalen. En möjlighet att vidta även identitetskontroll
vid särskilt riskfyllda förhandlingar måste bedömas vara ett i preventivt syfte
verksamt medel att förhindra sabotagehandlingar. Kravet på
legitimationshandling för den som avser bevista sådan förhandling kan i god tid
kungöras via massmedia. Den inskränkning i offentligheten som
identitetskontrollen innebär bör kunna accepteras vid särskilt riskfyllda
förhandlingar. Den föreslagna lagen bör enligt min uppfattning medge även en
sådan kontrollmöjlighet.

Rikspolisstyrelsen:
De erforderliga polisiära tvångsmedlen till förebyggande av störningar och
angrepp vid domstolsförhandling skall inte sammanblandas med de rent straffprocessuella
tvångsmedlen för att ingripa mot kriminella personer, eftersöka bevismaterial
och vidta andra undersökningsåtgärder i brottmål. Syftena med dessa två
tvångsmedelskomplex är ej desamma. Beslutsbehörigheterna skiljer sig såtillvida
att endast polismyndighet - polischef eller annan polisjurist, se 3 § i
föreslagen lag- kan och skall besluta om förebyggande tvångsmedel.

Med
hänsyn härtill bör de i brottmålssammanhang inarbetade begreppen (kroppsvisitation,
beslag etc) inte användas för att beskriva hur polisen skall förfara vid
säkerhetstryggande åtgärder. I lagförslaget har utredningen använt sig av dels
det straffrättsliga begreppet kroppsvisitation, dels av undersökning av
påträffade väskor och andra föremål. Det reella straffprocessuella
tvångsmedlet husrannsakan har således inte ansetts användbart. Som kroppsvisitation
anser utredningen att undersökning med elektrisk metalldetektor skall ses.
Delta synsätt överensstämmer knappast med lagstiftarens uppfattning om vad som
ursprungligen skall läggas i begreppet kroppsvisitation (jfr också JO 1971:92).
En viss begreppsförvirring uppstår således genom utredningens förslag. Detta
kan styrelsen inte godta. Ej heller kan styrelsen se något bärande skäl till,
varför polisman i säkerhetskontrol-lerande syfte får undersöka kläder som
personer bär på sig men inte en håruppsättning, peruk eller kroppsattrapp
(kroppsbesiktning).

12 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 114

Prop.
1980/81:114 178

Polisen
måste givetvis ges laga rätt att utföra säkerhetskontrollerna på ett fullt
tillfredsställande sätt och givetvis ha rätt att använda våld. Redan idag kan
polisen granska en håruppsättning eller protes för att förvissa sig om att
skjutvapen, bomb, gasanordning eller annat "farligt" föremål inte medföres
in i rättegångssalen. Riskerna för angrepp mot domstolen och inblandade
personer eller för fritagningsförsök har inte minskat. Det finns därför ingen
anledning att inskränka polisens laga befogenheter att trygga säkerheten vid
domstolsförhandlingar eller offentliga förhandlingar i annat sammanhang.

Rikspolisstyrelsen
förmenar alltså att polismyndighet på begäran av domstol skall ges laga befogenhet
att företa säkerhetskontroll vid domstolsförhandling för att säkerställa
genomförandet av offentlig förhandling inför rätta och att polisman därvid ges
rätt att, utan hinder av grundlagsskydd mot kroppsligt ingrepp
(kroppsbesiktning), kroppsvisitation, husrannsakan och liknande intrång, (2 kap
6 § RF), eftersöka "farliga" föremål som en person kan tänkas bära på
och med sig eller som eljest kan finnas i och i anslutning till domstolens
lokaler. Denna laga befogenhet skall alltså grundas på ett självständigt, politirättsligt
institut. Som rekvisit för ingreppsrätten bör uppställas risk för allvarlig
fara för säkerheten.

I
enlighet med styrelsens förslag till säkerhetskontroll måste polisman även

ges rätt att företa kontroll av besökandenas identitet. Inte sällan ger

identitetskontrollen anledning till vidare undersökning av vederbörande per

son. Dessutom behöver den person som befinner sig i domstolslokalen inte

vara försedd med otillåtet föremål (dvs angripbar) men likväl utgöra en fara

för genomförande av rättegången. Han kan exempelvis vara den som leder

fritagningsaktionen.

Kammarrätten
I Göteborg: Kammarrätten delar domstolsverkets uppfattning att
säkerhetskontrollen bör begränsas till kroppsvisitation och undersökning av
väska, paket m.m. och har icke något att erinra mot verkets närmare
överväganden och förslag i fråga om dessa kontrollformer.

Rättegångsutredningen
(Ju 1977:06): Vid sidan av de ordinära kontrollformerna kroppsvisitation och
undersökning av väska m.m. diskuterar domstolsverket en möjlighet till
identitetskontroll. Man kommer dock fram till att en sådan kontroll inte bör
förekomma. De flesta av oss delar verkets uppfattning. Bland oss finns dock,
som sagts i vårt tidigare yttrande, företrädare för åsikten att identitetskontroll
i vissa fall bör kunna erbjudas som ett alternativ till den som inte vill
underkasta sig kroppsvisitation. Identitetskontroll är enligt denna åsikt en
mindre ingripande åtgärd än kroppsvisitation, och det finns situationer där den
måste anses tillräcklig.

Vi
anser som tidigare sagts att särskilda kontrollåtgärder av den typ som
domstolsverket skisserar bör få tillgripas endast när det föreligger en
påtaglig risk för våld i samband med förhandlingen. Föreligger en sådan risk,
måste de av verket föreslagna åtgärderna i vissa teoretiskt tänkbara
situationer framstå som otillräckliga. Det är t.ex. föga tillfredsställande att
polisen vid

Prop.
1980/81:114 179

allvarlig
misstanke att en okänd person skall föröva ett bombdåd mot de agerande vid en
förhandling inte skall kunna kroppsvisitera alla som skall in i
domstolsbyggnaden och alla som uppehåller sig strax utanför byggnaden. Om det
anses att domstolarna skall skyddas mot den typen av övergrepp genom den nu
aktuella lagstiftningen, måste kontrollmöjligheterna göras mer flexibla, dvs.
kunna bättre anpassas efter det aktuella hotets beskaffenhet.

Mycket
talar emellertid enligt vår mening för att konkreta hot utanför rättssalen får
mötas med åtgärder grundade på annan och mer generell lagstiftning än den nu
aktuella. Det torde vara ogörligt att i en särlagstiftning för
domstolsförhandlingar ge möjlighet till åtgärder mot varje tänkbart yttre hot, t.ex.
hot om bombfällning från helikopter. Det som av verket främst åberopats till
stöd för en särlagstiftning - den grundlagfästa förhandlingsoffentligheten vid
domstol - motiverar inte heller att lagstiftningen reglerar annat än åtgärder
för att motverka våld i själva rättssalen. Vi anser därför att den aktuella
lagen bör begränsas till kroppsvisitation och undersökning av väskor m.m. i
rättssalen, medan misstänkta föremål som påträffas utanför denna får undersökas
med stöd av annan lagstiftning.

För
att en väska e.d., som påträffas i rättssalen, skall få undersökas kräver den
föreslagna lagtexten att innehavaren är okänd. Vi menar att det kan finnas
undantagssituationer när en väska kan behöva undersökas enligt den särskilda
lagstiftningen även när innehavaren är känd. Det nämnda rekvisitet bör därför
utgå.

Tvångsmedelskommittén:
Domstolsverket har kommit till den slutsatsen att identitetskontroll kan
undvaras som särskild kontrollform. Fördelarna med att inte ha någon
identitetskontroll ligger i öppen dag. Vem som så önskar kan då under full
anonymitet bevista en rättsförhandling och göra sina iakttagelser och
reflexioner vilka han sedan under bevarad anonymitet kan låta publicera. En
identitetskontroll skulle innebära en allvarlig begränsning av den meddelarfrihet
och tryckfrihet som tryckfrihetsförordningen garanterar medborgarna. Den skulle
likväl knappast kunna anses oförenlig med tryckfrihetsförordningens regler.
Enligt tvångsmedelskommitténs mening bör identitetskontroll av åhörare dock
inte införas utan att mycket starka skäl talar för det. Vad domstolsverket
anfört talar för att behovet av sådan kontroll inte är så framträdande. Den bör
därför inle införas.

Säkerhetskontroll
i form av kroppsvisitation och undersökning av väska, paket m.m. kan inte anses
kränka anonymitetsintresset på samma sätt som en identitetskontroll. En åhörare
kan genom att inte ha några identitetshandlingar med sig undgå att få sin
identitet röjd när han kroppsvisiteras och hans portfölj e.d. undersöks och en
journalist kan genom att tillse att han inte medför några handlingar som
avslöjar namn på meddelare skydda dennes anonymitet. För att kunna vidta sådana
försiktighetsåtgärder måste de emellertid i förväg veta att säkerhetskontroll
kommer att äga rum vid domstolsförhandlingen i fråga. De kan rimligen inte
förväntas utgå från att säkerhetskontroll kommer att göras, eftersom så kommer
att ske endast i

Prop. 1980/81:114 180

sällsynta
undantagsfall. Tvångsmedelskommittén föreslår att det tas upp till övervägande
om det inte skall åligga rätten att på lämpligt sätt offentliggöra sitt beslut
om säkerhetskontroll och att göra det i god tid före förhandlingen.

Säkerhetskontroll i form
av kroppsvisitation och undersökning av väska m.m. innebär ingrepp i enskilds
rätt till kroppslig och personlig integritet och tillika ingrepp i hans
informationsfrihet och i offenllighetsgrundsalsen. Dessa fri- och rättigheter
får dock enligt 2 kap. 12 § regeringsformen begränsas genom lag för att
tillgodose ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle, dock inte mer
än som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett
begränsningen och ej heller så långt att begränsningen utgör ett hot mot den
fria åsiktsbildningen. En säkerhetskontroll så utformad som domstolsverket
föreslår tjänar tveklöst ett godtagbart ändamål och den kan enligt
tvångsmedelskommitténs mening inte anses sträcka sig längre än som är
nödvändigt och inte heller så långt att den utgör ett hot mot den fria
åsiktsbildningen. Tvångsmedelskommittén tillstyrker därför att förslaget
genomförs.

--- Med
anledning av att domstolsverket anför att en utomstående

väldsverkare kan lyckas
kringgå kontrollen genom att oriktigt påstå sig vara t.ex. målsägande eller
annan medverkande vill tvångsmedelskommittén emellertid ta upp frågan om inte
obligatorisk identitetskontroll av andra än åhörare bör äga rum vid en
riskförhandling och en bestämmelse härom tas in i lagen. Bestämmer rätten att
säkerhetskontroll skall äga rum vid en förhandling skulle detta i så fall
innebära att alla åhörare blir föremål för kroppsvisitation och undersökning av
handbagage medan alla övriga blir föremål för identitetskontroll dvs. åläggs
att genom legitimation eller annan liknande handling styrka sin identitet. Om
särskilda skäl föreligger kommer en del av de senare att dessutom bli föremål
för kroppsvisitation och undersökning av handbagage.

Sveriges
domareförbund: På skäl domstolsverket anfört torde identitets

kontrollen kunna undvaras som särskild kontrollform.

Såsom anförs i motiven bör
säkerhetskontrollen syfta till att förhindra såväl övergrepp i själva
rättssalen som i väntrum och andra till rättssalen hörande utrymmen till vilka
allmänheten har tillträde. Det är därför av vikt att dessa utrymmen avgränsas
på lämpligt sätt. Åhörare som inte vill underkasta sig kontrollen måste kunna
vägras tillträde till de sålunda avgränsade lokalerna. Lagtexten ger emellertid
möjlighet att vägra tillträde enbart till själva förhandlingen. Det är sålunda
en brist att det inte av lagen klart framgår att beslutet om säkerhetskontroll
inte bara avser rättssalen utan även vissa andra utrymmen samt att det är inom
detta avspärrade område som kontrollen skall äga rum och från vilket avvisning
får ske. Liksom rätten

Prop. 1980/81:114 181

ej
bör meddela beslut om säkerhetskontroll utan samråd med polismyndighet, bör
denna ej ges rätt att verkställa sådan utvidgad avspärrning utan samråd med
domstolens chef såsom ansvarig för domstolens totala verksamhet. Det kan
emellertid ifrågasättas om det är nödvändigt att intaga föreskrifter om samråd
i själva Jagtexten.

Pressens
samarbelsnämnd: Samarbetsnämnden utgår ifrån att några regler om
identitetskontroll inte kommer att införas i den föreslagna lagen om
säkerhetskontroll vid domstolsförhandling. En identitetskontroll skulle enligt
nämndens mening på ett icke godtagbart sätt begränsa den meddelarfrihet och
det anonymitetsskydd som garanteras genom TF:s regler.

Nämnden
förutsätter vidare att det i motiven till en kommande lag om säkerhetskontroll
starkt understryks att säkerhetskontroll inte får ske i sådan ordning att
överträdelse av nyssnämnda regler och regeln om efterforskningsförbud äger
rum. Detta innebär bl.a. att det måste noggrant undvikas att identiteten hos
personer som bevistar en rättegång avslöjas genom det sätt varpå
säkerhetskontrollen genomförs. Exempelvis kan en journalist som för övrigt inte
är känd för de tjänstemän som genomför säkerhetskontrollen ha ett berättigat
intresse av att inte få sin närvaro registrerad för den händelse dokument eller
andra föremål som han medför skulle röja hans identitet. Nämnden förutsätter självfallet
att det i detta fall kommer att föreligga tystnadsplikt för tjänstemännen.

3
Förutsättningar för säkerhetskontroll

JK:
Enligt 1 § i den föreslagna lagen får säkerhetskontroll äga rum om det till
följd av särskilda omständigheter finns risk för att brott som utgör allvarlig
fara för säkerheten kan komma att förövas.

Jag
kan visserligen dela domstolsverkets uppfattning att det knappast kan
uppställas krav på att kvalificerad risk skall föreligga. Men med tanke på att
fråga är om ett avsevärt ingrepp i den personliga integriteten bör å andra
sidan säkerhetskontroll inte få företagas om risken är helt obetydlig. Till
undvikande av oenhetlig och ej avsedd rättstillämpning bör detta förhållande
markeras i lagtexten på lämpligt sätt.

Kammarrätten
i Göteborg: Kammarrätten instämmer i de principiella överväganden och förslag
som domstolsverket redovisar i detta avsnitt av promemorian.

Länsrätten
i Malmöhus län: Enligt länsrättens mening hade förutsättningarna för domstol
att föranstalta om säkerhetskontroll klarare bort anges i lagförslaget än som
skett. Den föreslagna lydelsen torde öppna möjligheter för oberättigade ingrepp
i den personliga integriteten och offentlighetsprincipen. En
"nervös" domare skulle vid minsta misstanke om inte alltför allvarliga
brott i vilket mål som helst kunna besluta om säkerhetskontroll. En

Prop.
1980/81:114 182

precisering kunde exempelvis ske genom att det i lagtexten
angavs vilka brott det skulle finnas risk för och genom att säkerhetskontroll
normalt fick ske endast i samband med vissa måltyper som bl.a. terroristmål och
mål som äger samband med organiserad brottslighet.

BRÅ: 11 § anges som förutsättning för säkerhetskontroll
att risk finns för "brott som utgör allvarlig fara för säkerheten".
Vilken säkerhet som avses anges inte närmare. Anledningen synes enligt
specialmotiveringen vara att man velat ha möjlighet till säkerhetskontroll även
vid andra brott än sådana som direkt riktar sig mot andras liv eller hälsa.
Samtidigt är dock uppenbart att sådana föremål som kan och bör få eftersökas
vid säkerhetskontrollen är sådana som kan komma till användning vid våldsdåd.

Enligt BRÅs uppfattning bör med hänsyn härtill
förutsättningarna för säkerhetskontroll kunna begränsas till fall där fara
föreligger för säkerheten till liv eller hälsa. Sådan föreligger självfallet
när man har anledning räkna med allvarligt menat hot mot person. Även i fall
där hotet direkt riktar sig mot annat än person, exempelvis själva
förhandlingslokalen, torde i allvarligare fall också fara för liv eller hälsa
föreligga.

Rättegångsutredningen: Det är inte så lätt att utläsa hur
domstolsverket tänkt sig att avgränsa de situationer där säkerhetskontroll får
företas. En grundläggande utgångspunkt för verket är att restriktivitet bör
iakttas vid bedömningen av om säkerhetskontroll är befogad, med hänsyn till
kontrollåtgärdernas ingripande natur (s. 117)! Detta är ett uttalande som vi -
som tidigare sagts - är beredda att ställa oss bakom. Men verket säger vidare
att kontroll måste kunna tillgripas även när sannolikheten för farans förverkligande
är låg, med hänsyn till de allvarliga brott som kan komma i fråga. Denna
deklaration kan knappast sägas följa den restriktiva linjen.

För att tillrättalägga oklarheterna försöker verket
precisera sig: "Vid bedömandet av sannolikhetskravet måste givetvis alla
på frågan inverkande faktorer beaktas, t.ex. det sätt på vilket faran kommit
till uttryck, arten av befarade våldshandlingar, vilka som kan skadas
etc." (s. 117). Vi ställer oss något frågande till dessa faktorers
relevans. Den sistnämnda passussen kan bl.a. ge anledning till en undran om
verket anser säkerhetskontroll mer befogad t.ex. när ett attentat kan förväntas
riktat mot rättens ledamöter, än när endast åklagare och advokater finns i
riskzonen. Men troligen menar man endast att en lägre sannolikhetsgrad kan
godtas om ett stört antal personer, oavsett befattning, finns i riskzonen.
Verket vill emellertid också värna om den enskilde individen; man bör inte
upprätthålla något generellt krav på att hotet måste rikta sig mot en större
krets personer (s. 97).

Den form av kontroll som domstolsverket föreslår är av integritetsmässigt
ingripande natur. Det är av flera skäl väsentligl att förutsättningarna för
kontrollen beskrivs så att den används endast i situationer när det är befogat.
Enligt vår mening har domstolsverket inte skapat en från denna utgångspunkt
godtagbar avgränsning av området för säkerhetskontroll. Inte heller

Prop.
1980/81:114 183

kan
kraven på garantier för en så långt möjlig enhetlig rättstillämpning anses
tillräckligt tillgodosedda.

De flesta av oss menar att
intresset av en restriktiv användning av säkerhetskontrollen kräver att området
för kontrollen lagtextmässigt inskränks mer än enligt förslaget. Det är enligt
denna mening inte de befarade brottsarterna som är felaktigt beskrivna, medan
däremot invändningar kan resas mot den av verket föreslagna risknivån.
Uttalandet att även en låg risknivå motiverar en säkerhetskontroll kan kanske
av någon domare tas till intäkt för att använda kontrollen även i objektivt
sett helt opåkallade lägen. Man bör enligt denna mening i stället markera att
risknivån måste ligga betydligt högre; risken bör i lagtexten beskrivas som
"påtaglig", "stor" eller liknande. Föreligger en sådan
risk, är det å andra sidan mindre intressant vilken sorts väpnat våld eller
vilket hot om våld som kan misstänkas; säkerhetskontroll bör då normalt äga
rum.

Yttrandefrihetsutredningen:
De föreslagna förutsättningarna för säkerhetskontroll synes behöva preciseras
mera. Sålunda kan kriteriet "brott som utgör allvarlig fara för
säkerheten" förslagsvis bytas ut mot "brott som utgör allvarlig fara
för någons liv, hälsa eller frihet eller för omfattande förstörelse av
egendom". I övrigt har vi ingen invändning mot den föreslagna
lagstiftningen.

Föreningen
Sveriges länspolischefer och Föreningen Sveriges polischefer: Vad gäller rekvisitet
"särskilda omständigheter etc" synes detta allt för vagt utformat.
Specialmotiveringen lämnar föga vägledning. Föreningarna är väl medvetna om de
svårigheter som föreligger att koncist avgränsa antalet fall till att avse den
förmodligen mycket fåtaliga grupp mål som oundgängligen fordrar föreslagen
kontroll. Icke minst rältssäkerhetshänsyn talar dock för en omarbetning av
lagförslaget i denna del.

4
Vilka bör få kontrolleras?

JK:
Enligt domstolsverket är det främst av åhörare som man typiskt sett kan befara
våldshandlingar och andra övergrepp i samband med förhandling. Jag delar denna
uppfattning.

Jag
har däremot svårt att hysa förståelse för den av verket förfäktade åsikten att
samtliga åhörare utan undantag bör kontrolleras (s 102). Möjlighet bör finnas
att från kontroll undantaga viss åhörare eller vissa åhörare, om anledning
saknas att befara övergrepp från deras sida.

Om
särskilda skäl föreligger får enligt förslaget kontrollen enligt 2 § första
stycket andra punkten omfatta även andra som skall närvara vid förhandlingen.
I 3 § andra stycket föreslås att beslut om säkerhetskontroll skall innehålla
uppgift om kontrollens omfattning.

Bestämmelsen
om kontroll av andra än åhörare är undantagslös. Enligt ordalydelsen kan
säkerhetskontroll således omfatta rättens ledamöter och

Prop. 1980/81:114 184

åklagare.
Detta är inte rimligt. Av motivuttalanden (s 105) framgår också att verket från
kontroll vill undantaga bl.a. offentliga funktionärer och advokater. Verket är
medvetet om att det vore av värde för den tillämpande myndigheten att kunna
grunda sitt beslut på en uttrycklig bestämmelse men avstår från att lägga fram
förslag till undantagsbestämmelse, eftersom det är förenat med vissa
svårigheter att dra upp gränserna för kontrollens omfattning beträffande andra
än åhörare.

Enligt
min mening är det angeläget att den föreslagna lagen förses med en bestämmelse
som klargör vilka personer förutom åhörare som kan underkastas kontroll. Det
torde vara tillräckligt att ange att kontrollen om särskilda skäl föreligger
får avse även annan som skall närvara vid förhandlingen om närvaron inte beror
på utövning av statlig tjänst eller av uppdrag som offentlig försvarare.

Kammarrätten
i Göteborg: Kammarrätten anser det kunna godtas att säkerhetskontroll enligt
den nu föreslagna lagen icke skall omfatta personer som uppehåller sig i
domstolens lokaler utan att skola bevista riskförhandling.

Kammarrätten
kan dock icke acceptera en ordning som innebär att säkerhetskontroll alltid
skall omfatta samtliga åhörare. Såväl åhörare som andra som skall bevista
förhandlingen bör, efter rättens prövning i varje särskilt fall, få underkastas
sådan kontroll i den mån den information som föranlett kontrollen ger anledning
därtill.

Enligt
kammarrättens uppfattning saknas anledning att låta säkerhetskontroll omfatta
personer som bevistar förhandlingen såsom ett led i fullgörandet av allmän
tjänst eller rättens uppdrag. De bör därför generellt i lagen undantas från
dess tillämpning.

Länsrätten
i Malmöhus län: Länsrätten delar domstolsverkets uppfattning att
kontrollåtgärder endast bör få riktas mot dem som skall deltaga i eller på
annat sätt bevista riskförhandlingen.

Säkerhetskontrollen
bör omfatta åhörare vid riskförhandlingen. Den åhörare som inte frivilligt
underkastar sig kontrollen bör dock inte bara vägras tillträde till
förhandlingen utan han eller hon bör även avlägsnas från domstolens lokaler.
Att så kan ske framgår inte av lagtextförslaget. Om en avvisad åhörare, som är
beväpnad med exempelvis en handgranat, tillätes bli kvar i domstolens lokaler
kan han ju lätt fullfölja sitt planerade angrepp.

Fråga
är sedan om andra än åhörare bör omfattas av lagstiftningen om
säkerhetskontroll. I 2 § första stycket andra punkten av lagförslaget har angetts
att kontrollen får omfatta andra (än åhörare) "om särskilda skäl föreligger".
Vad som menas med särskilda skäl har inte förklarats vare sig i
lagtextförslaget eller i den allmänna eller i den speciella motiveringen till
förslaget. Man torde dock därmed avse det fall att en agerande, exempelvis ett
vittne, planerar att begå ett allvarligt brott vid förhandlingen. I sådant fall
torde emellertid ingripande kunna ske med stöd av rättegångsbalkens regler