Prop. 1980/81:122

Prop.
1980/81:122

Regeringens proposition 1980/81:122

om
åtgärder för vård och bevarande av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse;

beslutad
den 19 februari 1981.

Regeringen
föreslår riksdagen atl antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av
regeringsprotokoll.

På
regeringens vägnar THORBJÖRN FÄLLDIN

JAN-ERIK
WIKSTRÖM

Propositionens
huvudsakliga innehåll

Ökade
statliga insatser föreslås för vård och bevarande av kulturhistoriskt
värdefull bebyggelse. Förslagen bygger i huvudsak på byggnadsvårdsulredningens
belänkande (SOU 1979: 17) Kulturhistorisk bebyggelse — värd alt vårda. 1
propositionen betonas atl ansvaret för vården av den kulturhistoriska
bebyggelsen, liksom hittills, lill största delen måste ligga på ägaren. För
bebyggelse vars bevarande är etl nationellt inlresse, är dock en medverkan från
statens sida naturlig.

Staten
ger f. n. stöd framför allt till bevarandet av kulturhistoriskt värdefulla
permanentbostäder. Genom förslagen i propositionen kommer statens stöd alt
kunna omfatta också annan slags bebyggelse av kulturhistoriskt värde såsom
kyrkor, magasin, industribyggnader, torp och ladugårdar och dessutom
miljöinslag som gatubeläggningar, parker och broar.

För
att göra en mer konsekvent tillämpning av byggnadsminneslagen möjlig föreslås
att medel ställs till förfogande för dels ökad bidragsgivning, dels ersättning
i de undantagsfall en byggnadsminnesförklaring försvårar ägarens användning.
Också till vården av bebyggelse som har ett mer regionalt kulturhistoriskt
värde föresläs att bidrag skall kunna ulgå.

Statsbidraget
föreslås i propositionen bli inriktat på sådana kostnader som föranleds av atl
de kulturhistoriska värdena tas lill vara och som inte kan förräntas, s. k.
kulturhistoriska överkostnader.

Vidare uttalas att särskilda insatser behöver göras för atl restaurera
medeltidskyrkorna på Gotland och för atl vårda ringmuren och ruinerna i Visby. 1 Riksdagen 1980/81. I saml. Nr
122

Prop. 1980/81:122 2

De
sammanlagda kostnaderna för förslagen i propositionen uppgår för budgetåret
1981/82 till 13,4 milj. kr. Huvuddelen finansieras genom omfördelningar inom
kultursektorn. Genom fortsatta omfördelningar inom kultursektorn beräknas ytterligare
5 milj. kr. kunna tillföras stödet under budgetåret 1982/83.

Prop. 1980/81:122 3

Utdrag

UTBILDNINGSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1981-02-19

Närvarande: statsministern Fälidin, ordförande, och
statsråden Ullsten, Bohman, Wikström, Friggebo, Mogård, Dahlgren, Åsling,
Söder, Krönmark, Burenstam Linder, Johansson, Wirtén, Holm, Andersson, Boo, Winberg,
Adelsohn, Danell, Petri och Eliasson.

Föredragande: statsrådet Wikström

Proposition om åtgärder för vård och bevarande av
kulturhistoriskt värdefull bebyggelse

1 Inledning

Med stöd av regeringens bemyndigande den 18 mars 1976
tillkallades sju sakkunniga' för alt utreda formerna för stödåtgärder för vård
och bevarande av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. De sakkunniga, som
antog namnet byggnadsvärdsutredningen (U 1976:02), lade i april 1979 fram
betänkandet (SOU 1979: 17) Kulturhistorisk bebyggelse - värd att vårda. En
sammanfattning av betänkandet och de i betänkandet framlagda författningsförslagen
bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 1 och 2.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetis av
Svea hovrätt. kammarrätten i Göteborg, fideikomissnämnden, fortifikalion.sjörvaltnmg-en,
kammarkollegiet, statskontoret, byggnadsstyrelsen, riksrevisionsverket (RRV), riksskatteverket,
statens kulturråd, riksantikvarieämbeiei och statens historiska museer (RAÄ),
arkitekturmuseet, statens naturvårdsverk, arbetsmarknadsstyrelsen (AMS),
bostadsstyrelsen - som överlämnat yllranden från länsarbetsnämnderna i
Stockholm, Linköping, Kalmar, Malmö och Härnösand - statens råd för byggnadsforskrung,
slalens institut för byggnadsforskning, statens industriverk, domänverket,
länsstyrelsen i Stockholms län - som överiämnal yttranden frän Stockholms läns
landsting, länsbostadsnämnden och länsarbetsnämnden i Slockholm saml Botkyrka, Ekerö,
Haninge, Huddinge, Järfälla, Lidingö, Nacka, Sigtuna, Solna, Sundbyberg,
Södertälje, Täby, Upplands-Bro, Vaxholms och

' Landshövdingen Ragnar Edenman, ordförande, saml
riksdagsledamöterna Ingegärd Fraenkel, Åke Green, Ivan Svanström. Karl-Erik
Svartberg, Hans Wachlmeisler och f.d. riksdagsledamoten Gunvor Ryding.

Prop.
1980/81:122 4

Värmdö kommuner: Stockholms kommun har avgivit sitt
yttrande direkt till utbildningsdepartementet - Uppsala län - som överiämnal
yttranden frän stiftelsen Upplandsmuseel saml Uppsala, Enköpings och Östhammars
kommuner - Södermanlands län - som överiämnal yttranden från Nyköpings,
Eskilstuna, Katrineholms, Flens och Vingåkers kommuner -Östergötlands län - som
överlämnat yttranden från länsbostadsnämnden, Östergötlands och Linköpings
stads museum saml Linköpings och Norrköpings kommuner — Jönköpings län — som
överlämnat yttranden från Jönköpings läns museum samt Eksjö, Gnosjö och
Jönköpings kommuner

-
Kronobergs län,
Kalmar län - som överlämnat yttranden från Kalmar läns museum saml Kalmar och Vimmerby
kommuner - Gotlands län -som överiämnal yttranden från länsarbetsnämnden,
Gotlands fornsal och Gotlands kommun - Blekinge län - som överiämnal yttranden
från Karlskrona, Ronneby, Karishamns och Sölvesborgs kommuner - Kristianstads
län. Malmöhus län - som överlämnat yttranden från länsarbetsnämnden, Malmö läns
landsting samt Eslövs, Lunds och Vellinge kommuner -Hallands län - som
överlämnat yttranden från Hallands museum saml Falkenberg, Kungsbacka och
Halmstads kommuner - Göteborgs och Bohus län - som överiämnal yllranden från
Bohusläns museum saml Göteborgs, Lysekils, Mölndals, Orusts och Tanums kommuner
- Älvsborgs län, Skaraborgs län, Värmlands län - som överlämnat yttranden från
Värmlands museum saml Arvika. Filipstads och Karistads kommuner

-
Örebro län -
som överlämnat yttranden från lantbruksnämnden, länsarbetsnämnden,
länsbostadsnämnden, landstingets förvaltningsutskott. Stiftelsen Örebro läns
museum samt Askersunds. Karlskoga, Lindesbergs och Nora kommuner - Västmanlands
län, Kopparbergs län, Gävleborgs län

-
som
överlämnat yttrande frän Gävle kommun - Västernorrlands län -som överlämnat yllranden
frän Sollefteå, Sundsvalls och Örnsköldsviks kommuner - Jämtlands län - som överiämnal
yttranden från Jämtlands läns museum samt Bräcke, Härjedalens, Krokoms, Strömsunds
och Östersunds kommuner - Västerbottens län - som överlämnat yttranden från
Umeå, Skellefteå, Lycksele och Vilhelmina kommuner - Uppsala domkapitel och
stiftsnämnd - gemensamt - Skara domkapitel - som överlämnat yttranden från Bitlerna,
Lidköpings och Mariestads församlingar -Lunds domkapitel - som inhämtat
yttranden frän Dalby, Österslövs och Ronneby församlingar - domkapitlet i
Göteborg - som överlämnat yttranden från kyrkonämnden i Göteborg, kyrkorådet i
Uddevalla och Bäve kyrkliga samfällighet, pasloratskyrkorädet i Gällslads
pastorat och kyrkorådet i Morups församling - domkapitlet i Visby - som överiämnal
yttranden frän Fole, Halls, Hejdeby, Hemse. Klinte, Källunge, Lojsta, Lye, Mästerby,
Näs, Sjonhems, Stenkyrka, Sundre, Tofta och Visby församlingar samt från Visby
församlings byggnadskommitté, arkitekten Jerk Alton och förbundsavdelningen för
Visby stift av Svenska kyrkans församlings- och pastoralsförbund - Lunds
stiftsnämnd, stiftsnämnden i Luleå,

Prop. 1980/81:122 5

stiftsnämnden i Visby, 1976 års
fastighetstaxeringskommitté (¥\ 1976:05), utredningen (Bo 1978:07) om ny
byggnadslagstiftning. Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet, Vitterhet.-,
historie- och antikvitetsakademien. Akademien för de fria konsterna. Nordiska
museet. Riksförbundet för hembygdsvård, Svenska föreningen för byggnadsvård.
Svenska museiföreningen. Föreningen Sveriges länsantikvarier. Föreningen Sveriges
landsantikvarier. Folkparkernas centralorganisation (FPC), Svenska samernas
riksförbund. Fullmäktige i riksbanken. Styrelsen för Konungariket Sveriges sladshypotekskassa.
Svenska arkitekters riksförbund (SAR), Visby stiftsråd. Centralorganisationen
SACO/SR (SACO/SR), Landsorganisationen i Sverige (LO). Sveriges museimannaförbund,
Hyresgästernas riksförbund, Sveriges fastighetsägareförbund, Sveriges
industriförbund, Jernkontoret, Lantbrukarnas riksförbund, Sveriges Jordägareförbund
och Näringslivets byggnadsdelegation.

Härutöver har skrivelser kommit in från humanistiska
sektionsnämnderna vid Göteborgs universitet, Centrum för byggnadskultur i
västra Sverige. Föreningen för byggnadskultur i Umeå, Svenska föreningen för
byggnadsvård och Hälsinglands krets av Gästrike-Hälsinge Hembygdsförbund.

En sammanställning av remissyttrandena bör fogas till
protokollet i delta ärende som bilaga 3.

1 prop. 1980/81: 100 (bil. 12 s. 161) har jag anmält alt
jag avsäg all utarbeta en särskild proposition om åtgärder för vård och
bevarande av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse, byggd på de förslag som har
presenterats av byggnadsvårdsutredningen i betänkandel Kulturhistorisk bebyggelse
- värd att värda. 1 avvaktan på denna proposition har regeringen föreslagit
riksdagen alt till RAÄ för budgetåret 1981/82 beräkna dels ell förslagsanslag
benämnt Förvaltningskostnader av 33 782000 kr., dels ett reservationsanslag
benämnt Vård och underhåll av fornlämningar och kulturhistoriskt värdefulla
byggnader av 5457000 kr. Jag anhåller nu att få ta upp dessa frågor.

2 Föredragandens överväganden

2.1 Allmänna överväganden

2.1.1 Bakgrund

Den kulturhistoriska byggnadsvården har sedan länge varil elt
statligt intresse. Av tradition har det intresset främst gällt vården av
enstaka särskilt värdefulla objekt, dvs. det man brukar kalla monumenlvård. Försl
under de senaste årtiondena har man allmänt börjat uppmärksamma de värden som
finns bevarade i sammanhållna kulturmiljöer. Denna förskjutning kan ses som en
direkt följd av de framför allt under 1960-talet mycket stora förändringar som
skett i den fysiska miljön i våra tätorter. Också de

Prop.
1980/81:122 6

förändringar som orsakals av den fortfarande pågående
rationaliseringen av jordbruket har spelat sin roll.

Del nya synsättet har kommit till uttryck bl.a. genom de
riktlinjer som riksdagen dragit upp för den statliga kulturpolitiken (prop.
1974:28, KrU 1974: 15, rskr 1974:248). Enligt det s.k. bevarandemälet skall kulturpolifiken
verka för atl äldre liders kultur las till vara och görs levande. Kulturminnesvärden
skall inriktas på att bevara också samlade miljöer vid sidan av den
traditionella monumenlvärden.

Genom den fysiska riksplaneringen har kulturminnesvården
kommit in som en faktor i samhällsplaneringen. Länsstyrelsernas nya uppgift som
regional myndighet för kulturmiimesvården har här passat väl in. Under riksplanearbetel
fick kulturminnesvärdens företrädare tillfälle att anmäla sina anspråk på
särskild hänsyn till vissa delar av landels fysiska miljö. Ell tusental
kulturhistoriska miljöer redovisades under planeringsskedet som riksintressen.
Redovisningen, som presenterades i en promemoria från dåvarande
civildepartementet hösten 1972 (Förarbeten för fysisk riksplanering,
underlagsmaterial nr 23), var dock översiktlig och omfattade inte tätorterna.

1 fiera län har nu påbörjats en mer detaljerad och
systematisk planering. RAÄ och statens planverk har i december 1978 lämnat
vägledning till kommuner och länsstyrelser när det gäller program för
kulturminnesvården. Enligt denna vägledning kan kommunerna bl.a. välja ut
objekt och avgränsa miljöer av särskilt värde och föreslå insatser för den
närmaste lidsperioden. Därigenom fär kommunerna etl underlag för alt rangordna
insatserna för byggnadsvård efter angelägenhetsgrad och tillgång på resurser.

Byggnadsvärden har för övrigl också internationellt sett
kommit i blickpunkten under de senaste åren. Jag vill erinra om Europarådets
kampanj med beteckningen Byggnadsvårdsåret 1975. Den markerade kulmen på elt
mer än tioårigt arbele med bevarandefrågor i rådets sekretariat. Kampanjen
ledde till en rekommendation från rådet som antogs pä etl ministermöte i april
1976. Medlemsländerna uppmanades bl.a. att hjälpa ägarna med atl restaurera och
rusta upp byggnadsminnen genom bidrag, förmänliga län eller skattelättnader.
Bevarandefrågorna ägnas fortlöpande stort intresse från Europarådets sida. Vid
en kongress i Bryssel under våren 1980 antogs en resolution som aktualiserade
rekommendationen från byggnadsvärds-året.

1 Sverige har vi sedan några år elt finansiellt stöd för
bevarandet av kulturhistoriskt värdefull bostadsbebyggelse. Stödet utgår i form
av särskilda lån vid ombyggnad av hus inrättade för permanent boende och är elt
komplement till del statliga bostadslånet.

Till vården av andra slag av kulturhistoriskt värdefull
bebyggelse än permanentbostäder har staten genom RAÄ sedan länge kunnat ge stöd
genom bidrag frän det s.k. vårdanslaget (1980/81:1X B 50 Vård och under-

Prop.
1980/81:122 7

håll av fornlämningar och kulturhistoriskt värdefulla
byggnader). Ämbetet har under de senaste åren kunnat avsätta omkring 1,6 milj.
kr. per är av anslaget för bidrag till kommunalt och enskilt ägda objekt.

Behovel av elt slöd till byggnadsvården utanför
bostadssektorn har lill en del kunnat mötas genom beredskapsarbeten. Nedgången
i sysselsättningen i byggnadsbranschen i början av 1970-lalet ledde till ett
förhällande-vis stort tillskott av arbeten på byggnadsvårdens område. Därefter
har en kraftig nedgång sketl, bl.a. beroende på förändringar i arbetslöshetens
storlek och sammansättning och en ökning av beredskapsarbetena inom tjänste-
och vårdsektorerna. Det var ocksä i första hand oron inför bortfallet av
beredskapsarbeten som gjorde all diskussionen om principerna för statens
insatser för byggnadsvården på allvar togs upp. I fiera motioner till 1974 års
riksdag betecknades situationen för byggnadsvärden som mycket svär, på ett håll
till och med som krisartad (mot. 1974: 1708). Riksdagen fann frågan myckel väsenllig
och anhöll om en översyn av formerna för medelstilldelningen till vård och
bevarande av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse (KrU 1974: 15, rskr
1974:248). Med kyrkorna i de små och skattesvaga församlingarna i åtanke
begärde 1975 ärs kyrkomöte en motsvarande översyn.

1
anledning härav tillsattes byggnadsvårdsutredningen i mars 1976. Som jag lidigare
har nämnt lade ulredningen fram sitt belänkande i april 1979.

Byggnadsvårdsutredningens belänkande har fäll elt positivt
gensvar från så gott som alla remissinsianser.

Som jag strax kommer atl utveckla närmare förordar jag att
förslag som ulredningen har lagl fram inom utbildningsdepartementels område
genomförs med de begränsningar som är nödvändiga med hänsyn till den slatsfinansiella
och samhällsekonomiska situationen. Ulredningens förslag berör dessutom frågor
inom bostads- och budgeldepartementens områden. 1 dessa delar har jag samrått
med resp. departements chef. Jag kommer längre fram att redovisa resultatet av
detta samråd.

2.1.2 Kulturhistoriskt värde

Innan jag går in på de principer efter vilka jag menar att
staten skall ta en del av ansvaret för vården och bevarandet av den
kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsen i landet, vill jag uppehålla mig någol
vid begreppet "'kulturhistoriskt värde".

Byggnadsvårdsutredningen konstaterar inledningsvis alt nägon
klar och entydig definition av detta begrepp inte kan formuleras. Utredningen
redovisar i stället utförligt vilka "egenskaper" hos bebyggelsen som
särskilt bör uppmärksammas.

Sä gott som alla remissinstanser som har behandlat frågan
uttalar tillfredsställelse med den metod och de värderingsgrunder som
utredningen har presenterat.

Ocksä jag anser att utredningen på ett lämpligt sätt har tagil
fram sådana

Prop. 1980/81:122 8

kännetecken,
som var för sig eller sammantagna ger en byggnad eller en byggnadsmiljö
kulturhistoriskt värde. Trots att begreppets innebörd i varje situation
givelvis lill en del beror pä vars och ens personliga uppfattning, förefaller
det ändå nu som om enighet har nåtts om vilka objektiva faktorer som skall
tillmätas betydelse. Således bör den grundläggande principen vara atl objektet
har något alt berätta om sin tid, dvs. att det genom sitt dokumentvärde
förmedlar kunskaper om äldre tiders förhållanden. En byggnads relativa
sällsynthet kan också vara ett kännetecken. Della torde t.ex. gälla för den väl
bevarade bebyggelsen från 1700-talet och tidigare. För bebyggelsetyper som är
vanligare, gäller del att välja ut de objekt som är särskill representativa.
Ursprunglighet kan vara en annan grund för ell kulturhistoriskt värde, medan i
andra fall värdet just kan skapas av de förändringar och ombyggnader som
gjorts. Inte minst viktig är den bedömning som alltmer blivit gällande,
nämligen att vid sidan av objektets egel värde se samspelet med den omgivande
bebyggelsen.

I
likhel med flera remissinsianser menar jag att ulredningens preciseringar, som
jag nyss försökt sammanfatta, bör kunna läggas till grund för de
kulturhistoriska bedömningarna framöver. Det utesluter givetvis inle atl del
kan finnas andra mer speciella faktorer efter vilka det kulturhistoriska
värdet kan bedömas. Som exempel kan jag peka på begreppet symbolvärde som
arkitekturmuseet lyft fram. Museet menar att en kvarlig-gande enstaka byggnad
kan få ett högre kulturhistoriskt värde som en markering just därför alt
bebyggelsen i omgivningen förändrats eller rivits. Däremot står del nu enligt
min mening klart all ett yllerligare sökande efter den enkla och allmängiltiga
definition, som efterlysts från några håll inte kommer att bära frukt. Nägot
alternativ till den värderingsmetod som utredningen har redovisat torde alltså inle
behöva diskuteras.

2.1.3
Statens ansvar

Ansvarel
för vården av den kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsen måste av nalurliga
skäl i huvudsak ligga på ägarna själva. Kommunerna har genom sitt planmonopol
det grundläggande ansvaret för bebyggelsemiljöns utformning. Från dessa
utgångspunkter har ulredningen försökt ange i vilken omfattning staten bör la
en del av ansvarel för byggnadsvården. Utredningen konstaterar alt stålens
ansvar f. n. finns direkl uttryckt bara i byggnadsminneslagen, där etl sedan
länge uttalat statligt intresse för de kulturhistoriskt mest värdefulla
objekten återspeglas. Ulredningen menar dock att staten i samband med den
fysiska riksplaneringen har uttalat ett starkt önskemål alt också få miljöer av
riksintresse utvalda och skyddade. Därav följer enligl utredningen också etl
statligt ansvar för bevarandet av kulturhistoriskt värdefulla miljöer som går ulöver
vad som omfattas av byggnadsminneslagen.

För
att staten bättre skall uppfylla det kulturpoliliska bevarandemålet krävs dock
enligt ulredningen all statens ansvar ytterligare vidgas. Utred-

Prop.
1980/81:122 9

ningen
menar alt staten bör medverka till att också de karakteristiska inslagen i
landets olika delar kan bibehållas, också i de fall bevarandet är att betrakta
som en mera regional angelägenhet. Statens insatser för de regionalt
intressanta kulturvärdena bör enligl utredningen ha lill syfte att stimulera
och uppmuntra kommuner och enskilda i deras bevarandesträvanden och avlasta
vissa kommuner från särskilt betungande bevarandeuppgifter.

En
övervägande majoritet av remissinstanserna har ställt sig positiv lill ulredningens
resonemang. Del ligger dock i sakens natur att allmänt hållna programförklaringar
av det här slaget är svåra atl överföra lill en praktisk tillämpning. Det
gäller t.ex. när man i ell konkret fall skall försöka bedöma graden av en
byggnads kulturhistoriska värde. Flera remissinsianser, bl.a. några
länsstyrelser, har hävdat alt svårigheterna i praktiken är sådana alt man inte
bör göra någon uppdelning av bebyggelsen i kategorier av riks-resp.
regionalintresse. Som stödberättigad och skyddsvärd bör enligt denna mening i slällel
anges bara en kategori, kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. Tillgången på
resurser menar man kommer att garantera att endast objekt av största belydelse
blir föremål för åtgärder.

Jag
är som jag nyss har sagt medveten om all del finns komplikationer på det
praktiska planet. Den svårighet jag nu har berört är dock enligl min mening
inte så besvärande att det finns skäl all överge det angivna sällel atl se
bebyggelsen ur etl nationellt resp. regionall perspektiv. Jag vill påminna om
alt stödet lill den kulturhistoriskt värdefulla bostadsbebyggelsen utgår efter
liknande värderingsgrunder. Vidare kan jag peka på den fysiska riksplaneringen
som just bygger pä alt värden av riksintresse skall avgränsas och särbehandlas.
Det allernaliv som har skisserats av några remissinstanser skulle såvitt jag
förstår leda till att statens ansvar över huvud laget inle skulle kunna
motiveras.

Jag
vill avslutningsvis framhålla att även om del kan finnas utrymme för olika
meningar om de praktiska följderna av de anförda principerna om slalens ansvar,
finns här ändå mofiv för anspråk på större statliga insatser än lidigare. Med
hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna ter sig dock etl strikt och omedelbart
åberopande av principerna inle möjligt. Det krävs med hänsyn härtill stor
omsorg vid rangordning av insatserna. 1 vissa fall kan vårdåtgärderna skjutas
upp några år ulan alt ohjälpliga skador uppslår, medan uppskov i andra fall kan
innebära total förstörelse.

2.1.4
Stödbehovet

Del
är lätt att inse alt det inte går atl göra någon tillförlitlig beräkning av det
totala behovet av stöd till den kulturhistoriskt värdefulla bebyggelse av allmänl
intresse som finns i landel. Varje bevarandeprojekt kan ju sägas vara unikt. Bl.a.
beror den ekonomiska kalkylen pä byggnadens fortsatta användning och på vilken
omsorg som skall läggas ned för alt la byggna-

Prop.
1980/81:122 10

dens kulturhistoriska värden lill vara. Tidsfaktorn har
naturligtvis också viss betydelse. Det lotala stödbehovet kan alltså bara
uppskattas.

Som utredningen har konstaterat finns det f. n. ingen
rikstäckande inventering av all bebyggelse. 1 samband med den fysiska
riksplaneringen har visserligen etl förhållandevis storl inventeringsarbele
ulförts av kommunerna, men del är bara en liten del av landets byggnadsbestånd
som har tolalinvenlerals. Del framgår av den rapport som bostadsdepartementet
presenterade i juni 1979 om överväganden för det fortsatta arbelel med den
fysiska riksplaneringen (SOU 1979: 55 s. 128).

Ulredningen har försökt fä underlag för sin bedömning
genom att för landsbygdens bebyggelse låta utföra tvä specialsludier i
Jämtlands och Älvborgs län, där bebyggelsen visal sig vara bäst inventerad.
Bebyggelsen i de båda länen har tillsammans bedömts kunna vara godtagbart
representativ för landet som helhel. Enligt studierna är mellan 5 och 6% av de
bebyggda fastigheterna kullurhisloriskl värdefulla. Anlalel byggnader i
glesbygd med kullurhisloriskl värde i hela landet har utredningen enligt samma andelslal
uppskattat till omkring 60000, varav 30% har bedömts vara i behov av olika
grader av vård. För tätorternas del har utredningen använt sig bl. a. av
material från fastighetstaxeringen år 1975 och begränsat bedömningen alt gälla
ytor i lokalbyggnader uppförda före år 1900.

Ulredningen har utgått från all ett behov av stöd
föreligger när ell bevarande av kulturhistoriska hänsyn medför kostnader som inle
kan förräntas av fastighetens avkastning.

Inkl. etl stöd till vård av kyrkor i skaltesvaga
församlingar om 7 milj. kr. per år, har ulredningen uppskattat det årliga
stödbehovet lill 120 milj. kr.

Ulredningens bedömning av stödbehovet har lämnats utan
erinran av de flesta remissinstanser. Från några håll uttalas dock att
utredningen underskattat behovel. Flera länsstyrelser, bl.a. de i
Östergötlands och Malmöhus län, menar att andelen fastigheter med
kulturhistoriskt värde är större än vad utredningen har räknat med. Den
starkaste kritiken kommer från kyrkans företrädare. Bl. a. från domkapitlens
sida hävdas atl del beräknade beloppet för stöd till kyrkobyggnader är klart
otillräckligt.

Som jag förut har framhållit är jag fulll medveten om del
vanskliga i atl försöka beräkna det behov av slöd som kan föreligga för den
bebyggelse som det kan vara av allmänt intresse atl bevara. Utredningen har
också lagl fram sin beräkning med flera reservationer. Ulredningens bedömning
visar dock atl del finns behov av ökade insatser på området.

2.2 Frågan om skydd för den kulturhistoriskt värdefulla
bebyggelsen

Utredningen har i ell särskilt avsnitt behandlat de
möjligheter som nu finns alt skydda den kulturhistoriskt värdefulla
bebyggelsen. Utgångspunkten har varit atl den bebyggelse som kommer alt få
statligt stöd också skall vara garanterad ett bevarande för framtiden. Med en
genomgäng av

Prop. 1980/81:122 11

de
alternativ som bjuds, framhåller utredningen, atl de skyddsföreskrifter som
utfärdas i samband med en byggnadsminnesförklaring, är den enda tillfredsställande
garantin f. n. Utredningen föreslår därför att det pä ägarens begäran skall
bli möjligt att utfärda motsvarande skyddsföreskrifter också för andra
byggnader av allmänl kulturhistoriskt inlresse än byggnadsminnen. Tekniskt har
utredningen löst delta genom att föreslå ett tillägg till byggnadsminneslagen.

Även jag anser atl i regel
bara byggnader vars bevarande är tillfredsställande säkrat bör komma i fräga
för etl statligt stöd. Ulredningens förslag om en kompletlerande skyddsform i byggnadsminneslagen
tillstyrks av en majoritet av remissinstanserna.

De invändningar som har
rests mot förslagel från ett tiotal remissinstanser är av olika slag.

1 några yttranden, bl. a.
från fiera länsstyrelser, uttalas att byggnadsminneslagen kan tillämpas enligt
ulredningens tankegångar redan i sin nuvarande lydelse. Man hävdar alt lagen
har fått en vidare tillämpning än tidigare i vissa län, bl. a. som en följd av
den breddade syn på kulturminnesvården som utvecklats under de senaste åren. Ulredningens
förslag om tillägg lill byggnadsminneslagen skulle enligt detla synsätt vara
obehövligt, eftersom lagen med den tolkning som förordas, ändå rymmer de byggnadskategorier
som utredningens förslag tar sikte pä.

Dessa yllranden speglar en
önskan om att utvidga byggnadsminnesla-gens gränser. Flera remissinstanser har
också anfört önskemål i den riktningen och bl.a. pekat pä det förslag till
reform som lades fram av 1965 ärs musei- och utslällningssakkunniga (MUS 65) i
belänkandet (SOU 1972:45) Kulturminnesvård. Etl ylterligare åberopat skäl för
en översyn är del förslag, (SOU 1979:65 och 66), Ny plan- och bygglag som har
presenterats av utredningen om en ny plan- och byggnadslagstiftning (PBL-utredning-en).
Förslaget innebär bl. a. att kommunerna i en detaljplan eller genom etl s. k.
markförordnande skall kunna föreskriva atl en byggnad som är av större värde
från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt eller
som ingår i etl bebyggelseomräde av sädan karaktär, inte får förvanskas vare
sig genom arbeten som rör byggnaden eller marken. Restriktionerna skall enligl
förslaget kunna få samma effekter som en byggnadsminnesförklaring. PBL-ulredningen
har ulgålt från att byggnadsminneslagen skall fortsätla atl gälla, men ullalar
atl en allmän översyn av lagen är motiverad för alt man skall få en lämplig
anpassning lill en kommande byggnadslagstiftning.

Jag har erfarit atl det
inom RAÄ pågår en av PBL-arbetet aktualiserad översyn av behovet av ändringar i
byggnadsminneslagen, bl.a. rörande frågan om skydd för kulturmiljöer som
reservat enligl modell hämtad från naturvårdslagen.

Även
om jag anser alt del finns skäl som talar för ell införande av den komplettering
lill lagen som byggnadsvårdsulredningen har föreslagil,

Prop. 1980/81:122 12

framstår behovet av en kompletlerande skyddsform inte som
akut. Jag bedömer alt den allra största delen av det statliga stödet under en
följd av år kommer atl ulgå till byggnadsminnen och till församlingskyrkor, som
också de redan har elt skydd. Ett statligt ställningstagande i frågan bör
därför kunna anstå lill dess RAÄ redovisat resultatet av sin översyn.

Flera
remissinstanser har för övrigt gjort gällande att det skydd som eftersträvas i ulredningens
förslag redan nu kan tillgodoses genom den gällande planlagsliftningen. RAÄ och
statens institut för byggnadsforskning har pekat på de möjligheter kommunerna
har att övervaka den kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsen genom bl.a. 38§
byggnadsstadgan (BS). I dess andra stycke sägs att en byggnad som är av slörre
värde frän historisk, kulturhistorisk eller konstnärlig synpunkl inle får
förvanskas vare sig genom arbeten på själva byggnaden eller genom bebyggelse i
grannskapet. Det har hävdats all skyddet enligl 38 § BS kan förslärkas genom
att kommunen på förhand genom t.ex. antagna riktlinjer i en kommunöversikt ger
anvisningar om hur man avser atl tillämpa denna bestämmelse inom vissa områden.
Den uppfattningen har fått slöd genom uttalanden i samband med en nyligen antagen
ändring av 38 § BS (prop. 1979/80:149, CU 1979/80: 30, rskr 1979/80: 374).
Genom elt tillägg lill första stycket har stadgals att det beträffande en
byggnad inom etl bebyggelseområde som utgör en värdefull miljö skall tas
särskild hänsyn till områdets egenart. I propositionen (s. 8) bekräftas alt
miljöer och områden som inom ramen för den fysiska riksplaneringen utpekats
antingen i fastställd plan eller genom kommunala beslut om antagande av
kommunöversikter, områdesplaner eller bevarandeplaner, i första hand skall kommma
i fräga för elt vidgat skydd enligt 38 § BS. Del påpekas i propositionen atl
sädana kommunala beslul inle har någon direkl rättsverkan gentemot den enskilde
men att de blir av stor betydelse vid prövningen i varje enskilt byggnadsärende.

Förutsättningarna
för att med stöd av byggnadslagstiftningen skydda den befintliga miljön har
länge diskuterats. Genom ändringen av 38 § BS har möjligheterna lill skydd
avsevärt förbättrats. Även sedan detta steg har lagits kvarstår dock vissa
problem som byggnadsvårdsutredningen påtalat. Det är då närmasl svårigheterna atl
hindra rivning och alt utfärda föreskrifter om en antikvariskt inriktad vård
som jag tänker på. Dessa frågor kommer emellertid atl behandlas i samband med
beredningen av PBL-ulredningens förslag till Ny plan- och bygglag, vilkel ulgör
ytterligare etl skäl mot atl nu lägga fram nägot förslag lill förbättringar.

2.3 Stödformer

2.3.1 Frågan om ett utvidgat lånestöd

Som jag inledningsvis berörde finns det möjlighet alt få
förmänliga län lill bevarandet av kulturhistoriskt värdefull bostadsbebyggelse.
Dessa lån ulgör ett komplement till det vanliga statliga bostadslånet.

Prop.
1980/81:122 13

Statligt bostadslån kan lämnas till ny- och ombyggnad av
bostäder och bostadskomplement. Till bostadskomplement räknas lokaler, som
betjänar ett bostadsområde. Om bostadslån utgår beviljas boltenlän ur den
prioriterade sektorn pä lånemarknaden.

I normalfallet lämnas bostadslån med en viss procentandel
av ett låneunderiag som lånemyndigheten fastställer. Detla får vid ombyggnad inle
överstiga den schablonmässigt beräknade byggnadskostnaden för en motsvarande
nybyggnad.

Avser
ombyggnaden elt kulturhistoriskt värdefullt bostadshus får lån beviljas till
ombyggnadskostnader som överstiger den schablonmässigt beräknade byggnadskoslnaden
(för en motsvarande nybyggnad) om den högre kostnaden kan hänföras lill
kulturhistoriska bevarandekoslnader. Det sälunda förhöjda låneunderiagel får
dock inle vara högre än att kostnaderna kan förräntas inom en bruksvärdeshyra.
För bostadshus som kan förklaras för byggnadsminnen och där en förräntning inte
kan uppnås kan Ulläggslån beviljas. Delta är ränte- och amorteringsfriii i tio år.
Därefter skall lånet enligl huvudregeln återbetalas. Del ställiga lånestödet
begränsas dock till kostnader inom det dubbla låneunderlagel för en
motsvarande nybyggnad.

Ulredningen har inte haft i uppdrag att se över dessa
låneformer. Utredningen har dock funnit atl elt låneslöd lill lokaler med
kulturhistoriskt värde som inle omfattas av bostadslånesyslemet kan utformas på
etl liknande sätt. Utredningen föreslår därför att det införs ett tilläggslån
också vid ombyggnad av lokaler av byggnadsminnesklass som bevaras för atl
återanvändas. Vid ombyggnad av lokaler av mera allmänt kulturhistoriskt värde
föresläs alt staten garanterar att finansieringen fär ske inom den prioriterade
länesektorn.

De flesta remissinsianser som behandlat frågan har ställt
sig positiva till utredningens förslag om att införa ett låneslöd för lokaler.
Fullmäktige för Sveriges riksbank anser dock att systemet, för prioritering av
lån pä kreditmarknaden, framöver som hittills, av principiella skäl bör
innefatta enbart bostadsbyggandet och därtill knutna lokaler. Efter samråd med
chefen för bostadsdepartementet har ocksä jag funnit att starka skäl talar emol
att i rådande ekonomiska läge införa elt lånestöd med den utformning som
utredningen har föreslagit. Del nuvarande statliga lånestödet till lokaler i
kulturhistoriskt intressanta byggnader förutsäller att lokalen bedöms fylla ell
normalt behov av boendeservice i huvudsak för dem som bor i området. En
utvidgning av tillämpningsområdet lill att omfalla även sådana lokaler som inle
ulgör bostadskomplement ökar anspråken på lånemedel betydligt mer än vad som är
betingat av de antikvariska bevarandekostnaderna. Sannolikt skulle det också
behövas regler som i viss" avseenden skiljer sig från dem som används vid
långivningen lill bostadskomplement.

Jag kan väl inse det angelägna i ett stöd som skulle kunna
underlätta för

Prop.
1980/81:122 14

en ägare alt välja ombyggnad och återanvändning av en
kulturhistoriskt värdefull lokalbyggnad före rivning och nybyggnad. Som
utredningen har pekat på kan del i dag också finnas en risk att man, om man
alls väljer att bevara huset, söker lösningar vid projekteringen av en
ombyggnad av en lokal med sikte på atl komma i åtnjutande av det förmånliga
bostadslånet. Denna strävan kan ofta komma i direkt strid med de
kulturhistoriska intressena. Även om någon särskild stödform alltså inle bör
inrättas, kommer dock lokalbyggnaderna att kunna få stöd inom del bidragssystem
som jag strax kommer in på.

Beträffande utredningens förslag om utvidgad tillämpning
av lånefonden för kommunala markförvärv kan jag bara hänvisa till riksdagens
beslut atl av besparingsskäl avveckla denna läneform (prop. 1980/81:20 bil. 12 s.
4, CU 1980/81:11, rskr 1980/81:121).

2.3.2 Tillämpningen av byggnadsminneslagen

Genom lagen (1960:690) om byggnadsminnen kan staten
oberoende av ägarens inställning ge skydd för kommunalt och enskilt ägda
kulturhistoriskt synnerligen märkliga byggnader. Hittills har drygl 500
byggnadsminnen registrerats. Del finns inget underiag som gör del möjligt atl
säkert bedöma det verkliga antalet byggnadsminnesvärda fastigheter i landel.
Som en uppskattning brukar siffror mellan 3000 och 4000 nämnas. Bland de
skyddade byggnaderna dominerar handels- och borgargårdar från 1700-talet vid
sidan av slott och herrgårdar. Många vikliga kategorier saknas eller är
fåtaligt representerade, såsom t. ex. industrins och folkrörelsernas byggnader
eller hyreshus från 1800-och 1900-talen.

Ulredningen menar alt den huvudsakliga orsaken till denna
begränsade tillämpning har varit avsaknaden av pengar. Man konstaterar att del
som en följd av della inte i någol fall har skett en byggnadsminnesförklaring
mot en fastighetsägares vilja, när del funnits risk för atl ersällning för
inträng skulle behöva utbetalas. Enligt utredningens mening har det dock
framför allt varit de små möjligheter staten har haft alt erbjuda fastighels-ägama
ett stöd till fortlöpande värd som har haft betydelse. Ulredningen framhåller atl
en konsekvent tillämpning av byggnadsminneslagen är en förutsättning för
byggnadsvården. För det ändamålet föreslår utredningen dels atl en särskild
anslagspost för inlrångsersällningar inrättas, dels alt möjlighelerna att ge
bidrag förbättras.

Utredningens ståndpunkt och förslag har fäll starkt slöd
från remissinstanserna.

Det har alltså inte varit möjligt ge ens de mest
värdefulla byggnaderna i värt land elt systematiskt skydd och slöd. De förhoppningar
om motsatsen som uttrycktes när byggnadsminneslagen infördes år 1960 har inte
kunnat infrias. Här återspeglas en sedan länge allmänl grundad restriktiv
hållning lill byggnadsvården. Del staten nu framför allt kan göra är att, med
de begränsade resurser som slår lill förtogande, bidra lill lösningar av de

Prop.
1980/81:122 15

ekonomiska problem som ofta är förknippade med en byggnadsminnesförklaring.

Jag anser
i likhet med ulredningen att del är väsentligt atl föra upp en särskild post
för ersättningar för de intrång en byggnadsminnesförklaring kan innebära. Även
om jag liksom utredningen förutsätter att ersättnings-fallen kommer att bli
sällsynta, är det olyckligt om del också i fortsättning-. en blir så, atl
ersättningarna måste tas från de medel som i praktiken helt är avsedda för mer
konstruktivt inriktad byggnadsvård.

Den ojämförligt tyngsta bördan för byggnadsvården har
burits och bärs av de enskilda fastighetsägarna. Bl. a. fördyrade vård- och
underhållskostnader har gjort del allt svårare för innehavare av
kulturhistoriskt värdefulla byggnader atl hålla dessa i gott skick. De fiesta
ägare till sädana byggnader efterlyser därför främst möjligheler all få hjälp lill
all klara de merkostnader som ofta följer av de skyddsföreskrifter som de
förväntas axla. Det är genom atl inom ramen för befintliga ekonomiska resurser
i göriigaste män möta dessa behov som staten enligl min mening kan verka för en
mera konsekvent tillämpning av byggnadsminneslagen. Della bör lämpligen ske i
form av bidrag. 1 del följande går jag närmare in pä olika frågor rörande bidragsgivningen.

2.3.3 Bidragsgivningen

1 likhet med utredningen anser jag all staten genom bidragsgivning
bör stödja bevarandet också av annan kulturhistoriskt värdefull bebyggelse än
byggnadsminnen. Jag delar utredningens mening atl man genom ell ekonomiskt
stöd kan väcka och bibehålla en positiv inställning lill bevarandet hos fasUghelsägarna.

Begreppet kulturhistoriska överkostnader

1 utredningens direktiv pekades på den tanke som har förls
fram i debatten om etl statligt stöd till byggnadsvården, nämligen atl stödet
skulle avse de merkostnader som betingas av hänsynen lill det kulturhistoriska
värdet. Utredningen har tagit upp denna tanke och har byggt förslaget om ett
bidragssystem på begreppet "kulturhistoriska överkostnader".

Utredningen konslalerar att överkostnadsbegreppel är
diffust och all det kan ges olika innebörd, från utebliven exploateringsvinst
till klart påvisbara koslnader för exempelvis konserveringsåtgärder. Enligl
utredningen försvåras definitionen av all de antikvariska önskemålen i själva verkel
ofta minskar kostnaderna i slällel för alt öka dem. Att behålla och restaurera
en rikt utsmyckad putsfasad från 1800-lalets slut anförs som ell exempel på en
billigare ålgärd än s. k. hyvling. Ulredningen vill dock ge begreppet en
preciserad innebörd och räknar upp etl antal faktorer och ätgärder som kan
medföra överkostnader.

Remissinstanserna är överens om att utredningen pä ett hanterbart
sätt har förmått bestämma innebörden av begreppet kulturhistoriska överkosl-nader.
Även jag kan ansluta mig lill ulredningens beskrivningar.

Prop.
1980/81:122 16

Reglering av bidragsgivningen

Som jag tidigare nämnt har RAÄ sedan länge disponerat elt
anslag som delvis har kunnat användas för atl ge bidrag lill byggnadsvård. Ulredningen
menar atl denna bidragsgivning, som har fungerat enligt vissa oskrivna
principer, bör tjäna som förebild för den formella reglering som man nu anser
vara nödvändig. Remissinstanserna har tillstyrkt denna ordning.

Även jag anser alt den praxis som har utbildats hos RAÄ
bör utgöra stomme för den fortsatta bidragsgivningen. Som jag tidigare har
nämnt skall en förutsättning för bidrag vara all bebyggelsen skyddas mot
rivning eller annan förstörelse. Som en naturlig huvudprincip bör gälla atl bidragsgivningen
främst inriktas på byggnadsminnen och andra riksintressen. Sannolikt kommer som
jag har framhållit dessa kategorier, församlingskyrkorna inbegripna, under
flera år framöver alt helt ta resurserna i anspråk. För dessa objekt bör det i
undantagsfall vara möjligt all ge bidrag som läcker hela den kulturhistoriska
överkostnaden, med avdrag för det ökade bruksvärde som ägaren får genom
åtgärden. Del bör då gälla objekt som saknar varje praktiskt värde för ägaren
själv, dvs. ägaren skall inte vid en försäljning kunna tillgodogöra sig värdet
av del statliga bidraget. En ytterligare förutsätlning för slödel bör annars
vara etl krav på viss egen insats från ägarens sida. Denna egeninsats ger den
nödvändiga kontrollen av projektets koslnader. Som regel bör bidrag därför inle
utges med mer än högst 90% av överkoslnaderna.

1 den mån resurserna medger bör bidrag också kunna ges lill
vad som i lånesammanhang brukar benämnas övrig kulturhistoriskt värdefull bebyggelse,
dvs. de byggnadskategorier där statens insats mera är tänkt all stimulera
ägaren till egna insatser. Bidragen bör då inte överstiga 50% av överkoslnaderna.
I enstaka fall när en stiftelse eller förening av ideell karaktär bildats endasi
för atl bevara etl särskilt objekt bör även på denna nivå bidrag kunna komma i fräga
upp lill hela överkostnaden.

Som jag tidigare
har nämnt bör del vara möjligt all ge bidrag också lill lokaler som byggs om
för all åleranvändas. Jag avser då arbelen som syftar lill att bevara ur
antikvarisk synpunkl särskill skyddsvärda delar. Likaså kan bidrag komma i fräga
för ett bostadshus när motsvarande arbelen har den karaktären att något
bostadslån inte kan utgå. För dessa kalegorier där det således finns en
avkastning bör särskild försiktighet iakttas vid bidragsgivningen. I likhet
med vad som gäller inom bostadssektorn är det av slor vikl atl subventioner
inte ges till fastighetsägare som kan finansiera ätgärderna genom en anspassning
av hyrorna. Vad som framstår som en kulturhistorisk överkostnad vid etl
tillfälle kan på lilel längre sikl få full läckning genom hyran. Della kan särskill
anlas gälla för lokaler där hyressällningen i princip är hell fri. Fastigheter
med kullurhisloriska värden är för övrigl inle sällan så attraktiva all det
redan från början är möjligt all fä full kostnadstäckning vid en restaurering.

Det är sannolikt alt anspråken på bidrag liksom hittills
konstant kommer

Prop.
1980/81:122 17

atl överstiga de tillgängliga medlen. Jag vill betona
vikten av att bidragen också i fortsättningen fördelas sä atl siörsta möjliga
positiva effekter uppnås för byggnadsvårdens del totalt sett. En fördelning som
innebär alt många smärre bidrag ges ut, framför att ell fåtal slora arbelen
gynnas, måste enligl min mening vara del bästa sättet atl nå detta syfte.
Faktorer som fastighetsägarens ekonomiska förutsätlningar och vilja att utföra
andra samtidiga arbeten anser jag dessutom bör vara av betydelse vid bidragsgivningen.

Den mera formaliserade bidragsgivning som jag här har angett
grunderna för, kräver ett särskilt ansökningsförfarande. Det ankommer på RAÄ
all på lämpligl sätt informera fastighetsägarna om bidragssystemet.

Den stödform jag här har beskrivit riktar sig mot enskilda
fastigheter. Det följer som en självklarhet av det syslem för registrering av
fasligheter som vi har i det här landel. Därav följer dock inte som några remissinsianser
velal göra gällande, alt själva slödel skulle utgå enbart med den enskilda
fastigheten i synfältet. Givetvis skall del förhållandet, att en byggnads värde
till slor del är beroende av omgivningen, spela en belydan-de roll vid urvalel
av de individuella fasligheter som skall bli föremål för bidrag. På del sättet
blir bidragsgivningen ett stöd till bevarandet av samlade miljöer.

Beredskapsarbeten på byggnadsvårdens område

De första åren under 1970-talel innebar elt kraftigt
uppsving för byggnadsvården. För att motverka den dä höga arbetslösheten bland
byggnadsarbetarna användes arbeten inom byggnadsvårdsseklorn för att skapa sysselsättning.
Förändringar i arbetslöshetens sammansättning har sedan dess gjort det
nödvändigt atl i ökad grad inrikta beredskapsarbetena på andra områden, främst tjänste-
och vårdyrken. Del har medfört atl byggnadsvårdens andel av beredskapsarbetena
har krympt till en betydligt lägre nivå.

Utredningen konstaterar att de byggnadsvärdande
beredskapsarbetena har gett ett gott resultat. Man menar att del emellertid inle
kan vara rimligt atl byggnadsvården generellt görs beroende av
sysselsättningsläget, bl.a. därför atl behovet av insatser då inle kan
tillgodoses på rent kulturhistoriska grunder och risk finns för att en
snedfördelning uppstår. Utredningen slår dock fasl alt det också i
fortsättningen kommer atl vara behövligt och angeläget atl beredskapsarbeten
kommer lill sländ inom byggnadsvårdsseklorn.

Inte heller jag anser atl det är lämpligl att helt förlila
sig på beredskapsarbeten som grund för del slalliga engagemanget på
byggnadsvårdens omräde. Statens ambitioner bör i stället komma till uttryck den
vanliga anslagsvägen. Det är dock önskvärt all beredskapsarbeten också i fortsäll-ning
kan användas för att tidigarelägga planerade byggnadsvårdsprojekt när det är
motiverat med hänsyn till sysselsättningsläget. Ett i en särskild förordning
fast reglerat system för det ordinarie anslagels användning 2 Riksdagen
1980/81. I saml. Nr 122

Prop.
1980/81:122 18

kommer som utredningen har påpekat att bli en
underlättande faktor i del avseendet.

2.3.4 Skattefrågor

I enlighet med direktiven har utredningen övervägt om skaltelindringar
kan fungera som en form för slöd äl byggnadsvärden. Utredningen har i första
hand granskat reglerna för inkomslskatien, eftersom lättnader i denna kan
förväntas stimulera fastighetsägarna till faktiska vårdinsatser. Utredningen
säger sig inte ha kunnat konstatera atl skattereglerna allmänt motverkar
byggnadsvårdande syften. Som ett exempel pä motsatsen nämner man situationen i
Danmark, där en fastighetsägare inte med avdragsrätl kan reparera skador eller
förslitningar som uppstått under tidigare ägares innehav. Vissa ändringar i
skallelagarna anser utredningen ändå motiverade, som närmare framgår av
sammanfattningen (bil. 1). Ulredningen har samtidigt pekat på de nackdelar som
skattemässiga särregler för den kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsen kommer
alt medföra. Ett redan nu komplicerat skattesystem skulle bli ännu mer
invecklat. Vidare skulle effekterna i väsenllig grad bli beroende av den
enskilde fastighetsägarens inkomster och skaller i övrigt. Vid en samlad
bedömning har utredningen dock funnit atl fördelarna med de föreslagna
ändringarna har vägt över.

Utredningens
skalteförslag har mött stark kritik från många remissinstanser. Avslyrkanden
har kommit bl.a. frän kammarrätten i Göteborg, riksskatteverket och fiera
länsstyrelser med hänvisning främst till de komplikationer som skulle
tillföras det redan i dag svårtillgängliga skattesystemet.

Efter
överläggningar med chefen för budgetdepartementet har ocksä jag funnit att
övervägande skäl talar mol ett genomförande av utredningens skalteförslag. Jag
har därvid särskilt fäst mig vid de svårigheter vid tillämpningen som
förslagen skulle medföra. Del rimmar illa med den nu särskilt starka strävan
all begränsa krånglet i samhället. Effekterna av skattelindringar blir vidare
svåröverskådliga.

Med hänsyn
lill vad jag nu har anfört är jag alltså inle beredd atl förorda de föreslagna
skattelättnaderna som stöd till byggnadsvården.

En annan sak
är att byggnadsminnen och vissa därmed jämställda byggnader intar en
särställning som motiverar andra hänsynstaganden. Jag vill här nämna att fr.o.m.
1981 ärs allmänna fastighetstaxering gäller mer enhetliga regler för värdering
av byggnadsminnen m. m. Så finns t. ex. i 7 kap. 13 § fastighetstaxeringsiagen
en specialregel för bestämmandet av markvärdet för dessa fastigheter. Till
bilden hör också att drift- och underhållskostnaderna för kulturhistoriskt
värdefulla byggnader kan vara osedvanligt höga. Här har riksskatteverket
utarbetat föreskrifter och anvisningar om bl.a. värderingen av vissa särskilt underhållskrävande
byggnader.

Prop. 1980/81:122 19

2.3.5
Restaureringsarbeten på Gotland

Byggnadsvårdsutredningens
uppdrag var inriktat på alt finna generella stödformer för alla slag av
kulturhistoriskt värdefull bebyggelse inkl. församlingskyrkorna. Gotland med
sina små församlingar och 92 medeltida kyrkor ulgör dock elt särskilt problem i
sammanhanget. Regeringen uppdrog därför ål utredningen att mot bakgrund av en
undersökning som hade utförts av riksdagens revisorer överväga särskilda
åtgärder för vården av Gotlandskyrkorna.

Ulredningen har föreslagit
atl en s. k. byggnadshytta inrättas på Gotland. Byggnadshyltan bör enligl
utredningen ha som främsta uppgift alt ta hand om de mest krävande
restaureringsproblemen, i första hand de mest utsatta kyrkorna.

Jag delar, liksom en bred
remissopinion, utredningens uppfattning alt problemel med Gollandskyrkornas
vård och restaurering kräver särskilda insatser. Jag vill erinra om att
regeringen genom beslul i september 1978 medgett att Gotlandskyrkorna - i
avvaktan på de beslut som kan komma alt föranledas av byggnadsvårdsutredningens
förslag - under budgetåren 1978/79 och 1979/80 har fått restaureras som
statliga beredskapsarbeten, dvs. med 100% statsbidrag, iden män det krävs för
att motverka arbetslöshet för lokalt bunden arbetskraft. Genom beslul i juni
1980 har detta medgivande föriängls för vissa kyrkorestaureringsprojekl att
gälla även under budgetåret 1980/81. En fortsall salsning på restaureringen av
Gollandskyrkorna innebär således all staten fullföljer den ambition som har markerats
genom regeringens beslut åren 1978 och 1980. Jag kan dock inte biträda
utredningens förslag om att med statligt arbetsgivaransvar inrätla en byggnadshylta
pä Golland.

Enligl
min mening bör del löpande underhållet av kyrkorna även fortsättningsvis
skötas av församlingarna. För mer omfattande byggnadsåtgärder i syfte att
säkra kyrkornas fortbestånd kan dock särskilda medel behövas ställas till
förfogande. Även vården av ringmuren och ruinerna i Visby, en uppgift som
staten sedan länge delvis har utfört genom beredskapsarbeten, torde förutsätta
särskilda insatser.

Utredningen har föreslagit
vissa principer för fördelning av kostnaderna för kyrkorestaureringar mellan
församlingarna och staten. Jag delar den uppfattning som RAÄ har fört fram att
man vid fördelningen av kostnaderna i första hand bör la hänsyn till
församlingens ekonomiska resurser och kostnaderna för de aktuella åtgärderna.
Behovet av mer lydliga regler för kostnadsfördelningen bör prövas sedan man har
fått erfarenheler efter några år av hur restaureringsverksamheten har
utvecklats.

RAÄ
har goda insikter i Gotlandsproblemen genom långvarig praktisk erfarenhet. Med
hänsyn härtill finner jag det lämpligt all restaureringsresurserna ställs till
RAÄ:s förfogande. Jag förutsätter atl fördelningen av resurer sker i samråd med
bl. a. församlingarna, kommunen och länel. Del bör ankomma på RAÄ att finna
lämpliga former för en långsiktig planering

Prop.
1980/81:122 20

av insatserna och för samverkan vid genomförande av reslaureringsarbeiena.
På sikt kan andra organisationsformer bli akluella, vilkel bör övervägas sedan
arbetena har varil i gäng några år. I del sammanhängd är det givetvis inget som
hindrar att man prövar all stödja uppbyggandet av en byggnadshylta i lokal
regi.

Som jag närmare kommer att redovisa i samband med
anslagsberäkningarna för budgetåret 1981/82 harjag vid beräkningen av den
totala medelsfördelningen pä byggnadsvårdsomrädel beaktat behovet av de
särskilda vårdinsatser pä Golland som jag här har berört. Omfattningen av dessa
särskilda insatser bör bestämmas av RAÄ.

Jag räknar vidare med atl det särskilda stöd till
Gotlandskyrkorna m. m. som jag här har föreslagit skall kunna kompletteras
genom atl vissa projekt kan ulföras som beredskapsarbeten med av arbetsförmedlingen
anvisade arbetslösa, när del är påkallat av sysselsältningsskäl.

2.3.6 Byggnadshylta i Bergslagen m. m.

Enligt utredningen bör man överväga atl inrätta en byggnadshylta
även i Bergslagen. Denna hytta skulle kunna inriktas på utbildningsverksamhet i
högre grad än vad som har föreslagits gälla för Gotlandshyllan. Med hänsyn till
det uppdrag som regeringen har givit statens industriverk all göra en översyn
av hantverkets situation anser utredningen all frågan om inrättande av en
byggnadshylla i Bergslagen bör vara en uppgift för industriverket atl utveckla
vidare i samarbete med bl.a. de kullurminnesvårdande myndigheterna.

Industriverket har i sitt yttrande anfört atl verket
kommer att ytterligare behandla frågan om inrättande av en byggnadshylta inom
ramen för del uppdrag som verket har fått. Jag finner del därför naturligt att,
såsom utredningen har föreslagit, frägan om en eventuell byggnadshytta i Bergslagen
bereds av indusiriverkel i samråd med bl. a. myndigheler och inslituiioner på kulturminnesvärdsområdet.
1 en särskild skrivelse den 1 oktober 1980 har länsstyrelsen i Västmanlands län
redovisat en av länsslyrelsen företagen utredning om förutsättningarna för all
inrätta en byggnadshytta i Bergslagsområdel med inriktning på ulbildning av
hantverkare i äldre byggnadsteknik. Länsstyrelsen hemställer all en byggnadshylta
förläggs till Karmansbo som en försöksverksamhet under 4-5 är. Enligl
länsstyrelsens förslag bör skolöverstyrelsen bli huvudman för ulbildningen.

Genom beslut den 3 december 1980 har regeringen överlämnat
länsstyrelsens skrivelse till statens industriverk för alt tas under
övervägande inom ramen för verkets hantverksulredning.

När det gäller frågan om ulbildning på
byggnadsvårdsområdet vill jag erinra om att skolöverstyrelsen fastställer lim-
och kursplaner för specialkurser inom gymnasieskolan. Skolöverstyrelsen har
därigenom möjlighel alt beakta utbildningsbehovet. Jag vill ocksä erinra om atl
inom lågfrekventa yrkesområden erbjuds möjlighet till lärlingsutbildning inom
gymnasieskolans ram.

Prop.
1980/81:122 21

2.4 Handläggning av bidragsfrågor m. m.

Utredningen har föreslagil att ansökan om bidrag bör
prövas av RAÄ, som också bör förfoga över hela det belopp för direkt statlig bidragsgivning
som föreslås utgå. Prövningen bör enligl utredningen regleras i en särskild
bidragsförordning. Jag har tidigare redovisat min uppfattning om grunderna för
en sådan förordning (avsnill 2.3.3).

Enligt utredningen bör en decentralisering av
bidragsprövningen lill länsslyrelserna kunna komma i fråga i ell senare skede.
Redan nu bör dock enligt ulredningen RAÄ verka för att samtliga regioner i
landet garanteras viss del av det årliga anslaget.

Etl antal remissinstanser, bl.a. fiera länsstyrelser, har
uttalat att bidragsmedlen och handläggningen bör ligga på länsslyrelsen.
Därvid har bl.a. anförts att det är angeläget att bidragsgivningen kan
samordnas med kulturminnesvården i övrigl på länsnivå så all tillämpningen av
lagstiftningen, upprättande av vårdplaner och kulturminnesvårdsprogram samt
samordning med fysisk planering och planering för t.ex. fritid och turism kan
beaktas vid bidragsgivningen. Från denna utgångspunkt förordar vissa remissinstanser
en decentralisering av bidragsgivningen. Man menar dock att RAÄ bör disponera
viss del av medlen för slörre projekt.

Det
ankommer på regeringen att beslula om handläggnings- och beslutsordning i
sådana ärenden som det är fråga om här. För riksdagens kännedom vill jag dock
redan i detla sammanhang nämna att jag när bidragsförordningen skall utfärdas
kommer alt ansluta mig lill den modell för bidragsgivning som ulredningen har
föreslagit. Skälen härtill är följande. Som utredningen har påpekat är det
angeläget atl en fasl praxis utvecklas för handläggningen av bidragsärendena.
En sädan praxis bör lämpligen utvecklas pä central nivå. RAÄ:s kompelens och
erfarenhet är därvid en given förutsättning för en enhetlig och rättvis fördelning
av bidragen inom landet.

I likhel med vad som gäller i fråga om de bidrag som
handläggs av statens kulturråd bör talan mol RAÄ:s beslul enligl
bidragsförordningen inle kunna föras.

För att man skall kunna uppnå en samordning med den
regionall förankrade kulturminnesvården finner jag del angeläget all RAÄ
samråder med' länsstyrelsen. Som länsslyrelsen i Gävleborgs län har föreslagil
kan en lämplig form för samråd vara alt ansökan ställd lill RAÄ inlämnas lill
länsstyrelsen som med eget yttrande vidarebefordrar ansökan.

Elt genomförande av de stödåtgärder som jag har föreslagit
kommer som nämnts också atl beröra länsstyrelser och länsmuseer. Jag tänker
främst pä uppgifter i anslutning lill rådgivning, överläggningar om
skyddsformer, granskningar av iståndsättningsförslag samt dokumentation,
kontroll och avsyning. Samrådsförfarande i samband med bidragsgivning och en
ökad tillämpning av byggnadsminneslagen är andra frågor som berör dessa
institutioner.

Jag vill erinra om atl statsbidraget till de regionala
museerna förutsätter att museerna skall biträda RAÄ, länsstyrelserna och
kommunerna inom sitt verksamhetsområde med kullurminnesvårdande uppgifter. Del
bör ankomma på RAÄ all komma överens med länsmuseerna om de närmare formerna
för deras medverkan i detla avseende. Länsstyrelserna har sedan budgetåret
1977/78 erhållit särskilda medel för utarbetande av kulturminnesvårdsprogram.
För innevarande budgetär har länsstyrelserna tilldelats totalt 1,4 milj. kr.
för delta ändamål.

3 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anförl hemställer jag
alt regeringen föreslår riksdagen

alt godkänna de grunder för slatsbidrag lill värd och
bevarande av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse som jag har förordat. 1
fråga om anslagsberäkningar för budgetåret 1981/82 återkommer jag i det
följande.

4 Anslagsberäkningar för budgetåret 1981/82

I prop. 1980/81: 100 (bil. 12 s. 161) upptogs anslagen B
51. Riksantikvarieämbetet: Förvaltningskostnader och B 52.
Riksantikvarieämbetet: Vård och underhåll av fornlämningar och kulturhistoriskt
värdefulla byggnader med oförändrat belopp i avvaktan på förevarande särskilda
proposition. Slutliga förslag till medelsanvisningar kan nu föreläggas
riksdagen.

B 51. Riksantikvarieämbetet: Förvaltningskostnader

1979/80 Utgift 35 438841

1980/81 Anslag 33
782000

1981/82 Förslag 38827000

Myndigheten riksantikvarieämbetet och statens historiska
museer omfattar riksanlikvarieämbetet (RAÄ), historiska museet, kungl.
myntkabinettet, medelhavsmuseet, en teknisk institution och
Vitterhetsakademiens bibliotek. Myndighetens förvaltningskostnader upptas under
två anslag på statsbudgeten. Från delta anslag bestrids förvaltningskostnaderna
för RAÄ och Vitterhetsakademiens bibliotek.

RAÄ svarar för myndighetens kulturminnesvårdande
uppgifter. Det åligger ämbetet särskilt alt verka för en övergripande planering
av kulturminnesvården, bevaka kulturminnesvårdens intressen vid bebyggelse-
och annan samhällsplanering, leda arbetet med att planmässigt inventera och

1980/81 Beräknad
ändring 1981/82

Riksantikva- Före-

rieämbetet och draganden

statens

historiska

museer

Personal

Riksantikvarieämbeiei

Handläggande
personal

66

-1-16,5

of.

Övrig
personal

51,5

-t- 6,5

+ 1

Villerhelsakademicns

bibliotek

Handläggande
personal

3

-1- 1

of.

Övrig
personal

6

4- 1

of.

126,5

-1-25

-1- 1

Anslag

Lönekostnader

16077000

-1-

4 629000

+ 2

1275000

Riksanlikvarieämbetet

(15 117000)

(-

4 315
000)

(-2

1172 000)

Vitterhetsadademiens

bibliotek

(960000)

(-f-

314000)

(-1-

103000)

Sjukvård

29000

+

3 000

-t-

3 000

Riksantikvarieämbetet

(27 000)

[ +

3 000)

(-

3 000)

Vitterhetsakademiens

bibliotek

(2000)

(of)

(of.)

Reseersättningar

413000

-\-

114000

-1-

21000

Riksantikvarieämbetet

(410000)

(-1-

113000)

( +

21000)

därav utrikes resor

(27000)

(of.)

(of.)

Vitterhetsakademiens

bibliotek

(3000)

(-1-

1000)

(of.)

Lokalkostnader

9742000

-1-

2 568
000

4-2

: 573
000

Expenser

1002000

-t-

906000

-1-

43 000

därav engängsutgifter

(380000)

(of.)

(-

3800001

Riksantikvarieämbetet

(952000)

( +

902000)

(+

41000)

därav engängsutgifter

(370000)

(of)

(-

370000)

Vitterhetsakademiens

bibliotek

(.SO 000)

(-(-

4000)

(-1-

2 000)

därav engängsutgifter

(10000)

(of.)

(-

10000)

Information
och utbildning

(riksantikvarieämbetet)

631000

-1-

1274000

-t-

35 000

därav engångsulgifter

(200000)

(-

2000001

(-

200 000)

Fornminnesinventering

(riksantikvarieämbetet)

4 540000

+

882000

4-

364 000

Konserverings-
och foto-

verksamhet
(riksantikvarie-

ämbetet)

1 176000

-1-

508000

-1-

146000

Bokinköp
och bokvård

(Vitterhetsakademiens

bibliotek)

259000

-H

124000

4-

21000

Bidrag
till organisationer

och
föreningar

263 000

+

25 000

of

Besparingar

-

_ 1

-

786000

34132 000

-I-l

1033000

-1-4695
000

Anslag
enligt

statsbudgeten

33 782000

+11 383 000

-1-5

i 045
000

' RAÄ:s förslag till besparingar ingär i de redovisade
beloppen under resp. anslagspost.

Prop.
1980/81:122 24

dokumentera kulturminnen och kulturmiljöer saml handlägga
frågor om vård och bevarande av kulturminnen och kulturmiljöer. Ämbetet skall
också utarbeta råd och anvisningar, främja utbildning och information rörande
kulturminnesvärden samt följa den regionala kulturminnesvärden och biträda
länsstyrelserna i ärenden som rör denna. Ämbetet är indelat i fyra byråer,
nämligen kulturminnesbyrän, dokumenlationsbyrän, byrån för vård och förvaltning
samt administrativa byrån.

Vitterhetsakademiens bibliotek skall svara för
biblioteksservice åt myndigheten samt på lämpligt sätt hålla sina samlingar
tillgängliga för forskning och studier inom myndighetens verksamhetsområde.

Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer \.
Pris- och löneomräkning m. m. 4898000 kr.

2.
Besparingarna
enligt huvudalternativet innebär för ämbetets del en ambilionssänkning belräffande
den ekonomi- och personaladministraliva servicen lill myndighetens samlade verksamhel.
För fornminnesinventeringen innebär besparingen ambitionssänkningar belräffande
dalabearbetning och informationsservice. Vidare innebär huvudalternativet försämrade
resemöjligheler. (-497000 kr.)

3.
RAÄ behöver en förslärkning
med 19.5 nya ijänsler, varav sex tjänster till kulturminnesbyrån, fyra tjänster
lill dokumenlationsbyrän. sju tjänster lill vårdbyrån och två och en halv
tjänster till administrativa byrån. Tjänsterna behövs till stor del för all
kunna genomföra den reform av byggnadsvärden som byggnadsvårdsulredningen har föreslagil.
Vidare begärs alt medel för tvä och en halv tjänster avseende projektet
"Del Medeltida Sverige" förs över till ämbetet från humanistisk-samhällsvetenskapliga
forskningsrådets anslag. Medel begärs också för en personlig tjänst. Därutöver
begärs som engångsanslag medel för central arbetsledning vid RAÄ:s
Gotlandsundersökningar, (-f 3940000 kr.)

4.
De begärda
personalökningarna innebär även ökal behov av medel lill reseersättningar (-)-
115000 kr.).

5.
De under
anslagsposten till expenser begärda ökningarna avser bl.a. ersättning av
försliten inredning och utrustning, ökade fasla kostnader för ny växel,
mikrofilmning av ritningar och kartor saml foloulrustning (-1-618000 kr., varav
för engångsanvisningar 37000Ö kr.).

6.
Under
anslagsposten lill information och ulbildning föreslås ökade resurser för bl.a.
publiceringsverksamhet, extern- och internutbildning samt för information till bl.a.
länsstyrelser, kommuner och allmänhet (-1- 1086000 kr.).

7.
Höjningen av
medlen till fornminnesinventering avser bl.a. projektverksamhet och
upprättande av etl stadshisloriskt register (-I-593000 kr.).

8.
Under
anslagsposten för konserverings- och fotoverksamhel begärs bl.a. medel för
forsknings- och utvecklingsarbete inom stenkonservering, måleri på trä, metall-
samt textilkonservering (4- 427000 kr.).

Prop.
1980/81:122 25

9. Vitterhetsakademiens bibliotek begär två nya tjänster
samt ökade resurser för bokinköp och bokvärd samt fortsatt inredning av
bibliotekslokalerna (-t-222000 kr., varav för engångsanvisningar 10000 kr.).

Byggnadsvårdsutredningen

Utredningen föreslår atl byggnadssektionen inom ämbetets
kulturminnesbyrå förstärks med tvä eller tre handläggare för att kunna klara
av det ökade antalet låne- och bidragsärenden. För projektering av ökat antal
beredskapsarbeten bör vårdbyrån förslärkas, främst med tekniker. Utvecklingssektionen
vid vårdbyrån måste tillföras personal och projektmedel.

Föredraganden

För nästa budgetår bör medel för riksantikvarieämbetets (RAÄ)
verksamhel beräknas med utgångspunkt i ämbetets huvudförslag, dvs. med en
besparing på 2% av innevarande års anslag uppräknat med löne- och
prisomräkning. Besparingen uppgår till sammanlagt 786000 kr. Del bör ankomma på
ämbetet atl i anslutning lill all myndigheten redovisar sina förslag till
regleringsbrevsbestämmelser för budgetåret 1981/82 föreslå hur besparingen
skall fördelas på förevarande anslag och anslaget Riksantikvarieämbetet: Vård
och underhåll av fornlämningar och kulturhistoriskt värdefulla byggnader.

Jag har beräknat medel för en personlig tjänst för en ijänslemän,
som i samband med myndighels omlokalisering har garanlerals fortsatt anställning
i Stockholm (s. k. NOM-garant).

RAÄ och Vitterhetsakademien har under etl antal år
disponerat engångsanvisningar lill ett sammanlagt belopp av 580000 kr. för bl.a.
foloreslaurering, mikrofilmning av ritningar och kartor, inredning och
utrustning saml för information och externutbildning. Jag räknar med att detla
belopp i forlsältningen skall tillföras anslaget för att bl. a. bestrida de
löpande kostnaderna för ifrågavarande ändamål.

Jag har i det föregående redovisat mina överväganden i
anledning av byggnadsvårdsutredningens förslag om åtgärder för vård och
bevarande av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. Jag beräknar behovet av
medelsförstärkning under förevarande anslag till totalt 300000 kr. för
nästkommande budgetår. Della belopp bör göra det möjligt för RAÄ all anlita
konsulter och expertis inom byggnadsvårdsomrädel.

Med hänvisning i övrigt till sammanställningen föreslår
jag att anslaget för nästa budgetår förs upp med 38 827000 kr.

Jag hemställer alt regeringen föreslår riksdagen

alt till Riksantikvarieämbetet: Förvaltningskostnader för
budgetåret 1981/82 under nionde huvudtiteln anvisa etl förslagsanslag av
38827000 kr.

Prop. 1980/81:122 26

B 52. Riksantikvarieämbetet: Vård och underhåll av fornlämningaroch
kulturhistoriskt värdefulla byggnader

1979/80 Utgift 5 126178 Reservation 1997822

1980/81 Anslag '5456000

1981/82 Förslag 18207000

' Av anslaget disponerar riksantikvarieämbete! 5 107000
kr. till följd av att den i statsbudgeten för budgetåret 1980/81 upptagna
besparingen har fördelats mellan förvaltningsanslaget och förevarande anslag.

Ur anslaget utgår bidrag till vård, undersökning och islåndsältning
av kulturhistoriskt värdefulla fasla fornlämningar och byggnader, inbegripet
kyrkor, med undantag av statliga byggnadsverk som avses i 18 § kungörelsen
(1920:744) med föreskrifter rörande det offentliga byggnadsväsendel (18§ ändrad
senast 1967:331). Frän anslaget utgår även ersättning till domänverkets fond
för upplåten mark på Björkö.

Ersättning enligt 5 och 7§§ lagen (1960:690) om
byggnadsminnen (omtryckt 1976:440) får bestridas frän anslaget.

Stöd lill kulturminnesvärden utgår ocksä av särskilda lolterimedel
efter ansökningar från kommuner, hembygdsföreningar, m.fl. Under budgetåret
1979/80 fördelades sammanlagt 665000 kr. som bidrag till restaureringsarbelen,
inköp av fastigheter m.m.

Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer

Prisomräkning m.m. 511000 kr. Besparingar enligl
huvudalternativet innebär minskade resurser för utrednings- och
utvecklingsarbete (-375000 kr.).

Riksantikvarieämbetet (RAÄ) föreslår att den uppdelning av
anslaget i program som redovisats i tidigare anslagsframställningar nu
permanentas genom en uppdelning av anslaget på fem nya reservationsanslag.

1.
För Bidrag till
vård av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse begärs 40 milj. kr. Medlen är
avsedda för statsbidrag till värd av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse i
enlighet med byggnadsvårdsutredningens förslag, för bidrag lill underhäll av
församlingskyrkor och för bidrag till konservering av kyrkliga inredningar och invenlarier.

2.
För Ersällning enligt
byggnadsminneslagen begärs 5 milj. kr. En byggnadsminnesförklaring ger under
vissa omständigheter ägaren rätt lill inlrångsersätlning. Då ämbetet hittills
saknat medel för alt ge denna ersällning har byggnadsvårdsutredningen föreslagil
att särskilda medel för ersällning m. m. ställs lill ämbetets förfogande.

3.
För Bidrag till
undersökning av fasl fornlämning begärs 2 milj. kr. Bidrag från detta anslag
skall utgå enligt de regler som finns i 9§ fornminneslagen. Inom det begärda
anslagsbeloppet beräknas också medel för att under en femårsperiod häva den
eftersläpning med rapporter som uppställ vid undersökningsverksamheten.

Prop. 1980/81:122 27

4. För RAÄ:s förvaltning av fastigheter och värd av

fornlämningar inkl. byggnadshylta på Golland begärs

7419000 kr. Ämbetets fastighetsförvaltning måste bedrivas på etl sädant

sätt att den kan vara normbildande för övrig kulturminnesvård. 1 det

begärda beloppet är inberäknat medel för de akuta värdätgärderna. Medel

begärs också för uppförande av en servicebyggnad vid Eketorps borg. För

vården av fornlämningar krävs också ekonomiska insatser från ämbetets

sida pä grund av minskade beredskapsmedel samt i samband med skador

pä fornlämningar och för vårdarbeten och ålgärder i syfte all göra fornläm-

ningarna lällare fillgängliga.

Byggnadsvårdsulredningen föreslår atl en byggnadshylla med
ämbetet som huvudman inrättas på Golland för vården och bevarandet av de
gotländska kyrkorna och ruinerna. Ämbetet biträder förslagel och har i
ovannämnda belopp inberäknal en årlig driftkostnad för byggnadshyltan på 2,5
milj. kr.

5. Ämbetet begär Medel för utrednings- och utvecklingsar

bete med sammanlagt 1,4 milj. kr. Projektmedel behövs bl.a. för utred

ningar och bevarandeplanering, byggnadsinventeringar, byggnadstekniska

utredningsprojekt samt för rationaliserings- och utvecklingsprojekt avse

ende metoder för arkeologiska undersökningar. För utvecklingsarbete

inom fornminnesvården begärs bl.a. medel till uppföljning och melodstu-

dier av fornvårdsarbelen. För slutförande av arbetet med råd och anvis

ningar till lagen om fornminnen begärs särskilda medel.

Byggnadsvårdsutredningen

Utredningen beräknar alt behovet av direkta bidragsmedel
uppgår lill 40 milj. kr. Dessutom föreslår ulredningen all särskilda medel för
ersättningar ställs lill förfogande och att ämbetet anvisas projektmedel för
utvecklingsarbete. Koslnader för inrättande av en statlig byggnadshylta pä
Gotland har av utredningen beräknats lill 1,5 milj. kr. för första
verksamhetsåret och till 1,4 milj. kr. för andra året, samtliga kostnader i
1977 års prisnivå.

Föredraganden

Som jag har berört i budgetpropositionen 1981 (1980/81:
100 bil. 12 s.7) bör medelsökningarna för budgetåret 1981/82 för en reform för
byggnadsvården beräknas till totalt 13,4 milj. kr. För budgetåret 1982/83
räknar jag med all ytterligare 5 milj. kr. skall kunna avsättas för ändamålet
genom omprioriteringar inom kultursektorn.

Av den föreslagna ökningen för nästa budgetår har 300000
kr. beräknas under riksantikvarieämbetets (RAÄ) förvaltningsanslag.
Medelsökningarna i övrigt, 13,1 milj. kr., bör tillföras förevarande anslag.

Med hänvisning lill vad jag tidigare (avsnitt 2.3.3) har
förordat bör RAÄ förfoga över medel för bidrag till vård av kulturhistoriskt
värdefull bebyggelse. För detla ändamål harjag beräknat ell belopp av 12,2
milj. kr. Häri

Prop.
1980/81:122 28

ingår även de medel som bör göra del möjligt för ämbetet
alt göra särskilda insatser för alt restaurera kyrkorna m.m. på Golland. Bidragsgivningen
bör regleras på det sätt som jag tidigare (avsnill 2.3.3) har förordat.

Jag har beräknat 900000 kr. för ersättningar i samband med
byggnads-minnesförklaringar. Det bör därigenom bli möjligt att tillämpa byggnadsminneslagen
i större utsträckning än f. n.

De medel
som redan finns på anslaget jämte de förstärkningar som jag här har föreslagit
bör under budgetåret 1981/82 fördelas på programmen bidrag lill värd av
kulturhistoriskt värdefull bebyggelse, ersällning enligt byggnadsminneslagen,
bidrag lill undersökning av fast fornlämning, fasfighetsförvaltning och värd
av fornlämningar saml utrednings- och utvecklingsarbete. Varje program
(anslagspost) bör betraktas som särskill reservationsanslag. Det ankommer på
regeringen atl besluta om fördelningen av medel på de olika programmen.

Jag vill
erinra om vad jag har anfört under föregående anslag angående förslag till
fördelning av myndighetens besparing.

Jag hemställer atl regeringen föreslår riksdagen

att till Riksantikvarieämbetet: Vård tjch underhåll av Jörnlämningar
och kulturhistoriskt värdefulla byggnader för budgetåret 1981/82 under nionde
huvudtiteln anvisa ell reservationsanslag av 18207000 kr.

5
Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden
och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som
föredraganden har lagl fram.

Prop.
1980/81:122 29

Bilaga I

Sammanfattning av betänkandet (SOU 1979:17) Kulturhistorisk
bebyggelse — värd att vårda

Byggnadsvårdsutredningen har sammanfattningsvis anfört
följande:

1 Bakgrund

Som ell allmänt mål för den statliga kulturpolitiken
gäller bl.a. all den skall garantera att äldre tiders kultur tas lill vara och
görs levande. Bevarandet skall omfalta hela samhällets historia och inte bara
den s.k. högre-ståndskulturen. Också arvet från del gamla bondesamhället, den
framväxande industrialismen och de tidiga folkrörelserna måste föras vidare.

Slalens
ekonomiska insatser för att förverkliga detta brett formulerade bevarandemål
har på bebyggelsevårdens område hittills inriktats på den kulturhistoriskt
värdefulla bostadsbebyggelsen. Stödet för denna kategori inrättades år 1974 och
utgår vid ombyggnad som ell komplement lill del vanliga bostadslånet. För
kulturhistoriskt värdefull bostadsbebyggelse i allmänhet kan, med hänsyn lill
de extra kostnader som en iständsällning av sådan bebyggelse vållar, ell större
bostadslån ges än normall. Länets storiek bestäms efter vad bruksvärdeshyran
kan förränta. För ombyggnad av bostadshus av byggnadsminneskaraktär kan
dessutom utgå elt tilläggslån, avsett att täcka de speciella kostnader som
uppkommer vid restaurering av de kulturhistoriskt mest värdefulla byggnaderna.
Tilläggslånet är amorterings- och ränlefritt under tio år, varefter det normalt
skall börja betalas tillbaka.

För sådan
värd av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse som inte innebär en slörre
ombyggnad av permanentbostad, finns f. n. ingen statlig stödform ordnad.
Riksantikvarieämbetet (RAÄ) disponerar visserligen sedan myckel länge etl
reservationsanslag, del s.k. värdanslagel, som får användas för bidrag lill
vård, undersökning och islåndsältning av bl.a. enskilt och kommunall ägda
byggnader av kulturhistoriskt värde. RAÄ har dock kunnat avsälla endast
obetydliga belopp för delta ändamål eller omkring 1,5 milj.kr. för vart och elt
av de senaste åren. Bidragen har huvudsakligen fördelats lill arbelen på
byggnadsminnen samt församlingskyrkor med myckel stort kullurhisloriskl värde.

Det senaste
årtiondet — och särskilt då den första hälften - har för byggnadsvårdens del
ändå varit en relativt gynnsam period. 1 början av 1970-talel ökade nämligen
intresset krafligl för alt finna arbeten inc.n byggnadsvårdens område som kunde
motverka den uppkomna slora arbetslösheten bland byggnadsarbetarna. Tack vare
en generös tillämpning av bidragsreglerna steg antalet beredskapsarbeten inom
byggnadsvårdens

Prop.
1980/81:122 30

område
brant uppåt. Under budgetåren 1971/72-1973/74 låg kostnaderna för de kommunala
och enskilda arbetena på en genomsnitilig nivå om ca 37 milj. kr. per år med
statliga bidrag om drygt 21 milj. kr. Sedan bidragsprocenten fr.o.m.
budgetåret 1973/74 börjat bestämmas mera återhållsamt har arbetena minskal i
omfattning.

Vid
sidan av de statliga insatserna görs stora vårdinsatser av kommunerna. De har
som elt led i den fysiska riksplaneringen upprättat bevarande-program och
bevarandeplaner. Framför allt de slörre kommunerna vinnlägger sig också om atl
försöka förverkliga bevarandeplanerna. En viss tveksamhet kan dock spåras i
kommunernas fortsatta agerande pä bevarandesidan. De flesta kommuner har en
pressad ekonomi som inle gör ett engagemang i kostnadskrävande bevarandeuppgifter
möjligt.

2
Statens ansvar

Uppgiften
att vårda de kulturhistoriskt värdefulla byggnaderna och miljöerna i landel
ligger givelvis i första hand pä ägarna själva. Genom att formulera del s.k.
bevarandemålet har emellertid staten uttryckt en vilja all la en del av ansvarel
för byggnadsvården. I dag återspeglas stålens ansvar för bebyggelsen bara i
lagen (1960:690) om byggnadsminnen, vars tillämpning förutsäller ekonomiskt slöd
från del allmänna. 1 samband med den fysiska riksplaneringen har staten dock
markerat ett vidare intresse, genom alt inom sektorn kulturminnesvärd uttala elt
starkt önskemål om säkerställande av miljöer av riksintresse. Staten har därmed
enligt vår mening tagil på sig etl vidgat ekonomiskt ansvar för bevarande av
kulturhistoriskt värdefull bebyggelse utöver vad som följer av byggnadsminneslagen.
Detla stämmer väl överens med det inledningsvis redovisade bevarandemålet.

Om
del antagna bevarandemålet helt skall kunna uppnäs måste emellertid statens
ansvar sträcka sig längre än så. Även om det är kommunerna som vid sidan av
ägarna har del grundläggande ansvaret för kulturminnesvården bör slaten
ekonomiskt stödja kommunerna i deras arbele med bevarandet av bebyggelsen med
mera regionalt kulturhistoriskt värde. Staten kan därmed medverka till elt
bibehållande av de karakteristiska bebyggelseinslagen i landets olika delar.
Statens insatser bör på denna nivå ha till syfte alt stimulera och uppmuntra i
första hand kommunerna men också enskilda i deras bevarandesträvanden.

3
Stödbehovet

För
atl kunna bestämma vilka statliga ekonomiska insatser som kommer all följa av
del uttryckta ansvarslagandel, är del nödvändigt att känna del

Prop.
1980/81:122 31

totala behovet av slöd. För det ändamålet måsle det
byggnadsbestånd som bör bevaras väljas ut. Del blir då nödvändigt att försöka
definiera begreppet kulturhistoriskt värde. Någon klar och entydig bestämning
av detta begrepp är knappast möjlig. Vissa kännetecken kan dock anföras. En
grundläggande princip bör t.ex. vara att byggnaden har något all berätta om sin
tid, dvs. förmedlar kunskaper om äldre liders näringsliv, samhälls-miljö,
byggnads- och bostadsskick, arbetsförhållanden, sociala villkor och estetiska
ideal.

Ett behov
av stöd har bedömts föreligga när ett bevarande medför kostnader som framkallas
av hänsynen lill det kulturhistoriska värdet och dessa kostnader inle kan
förräntas av fastighetens - faktiska eller tänkta -avkastning, s.k.
kulturhistoriska överkostnader. Del kan t.ex. vara kostnader för arbelen som
kräver medverkan av konservator eller annan specialist.

Del samlade behovet av stöd för annan kulturhistoriskt
värdefull bebyggelse än permanentbostäder har uppskattats till 120 milj. kr.
per är. Ett behov som skall mötas genom gemensamma insatser från stal, kommun
och enskild.

4 Förslag

4.1 Skyddsföreskrifter

Som föremål för statliga stödåtgärder föreslår vi
bebyggelse av sådanl kulturhistoriskt värde att den ur allmän synpunkt bör
bevaras för framtiden. Ett villkor för en statlig stödinsats bör i konsekvens
härmed vara att ell fortsatt bevarande också är garanterat. Den enda
tillfredsställande garantin i den vägen kan i dag ordnas genom en byggnadsminnesförklaring.
Därvid kan föreskrivas de två viktigaste skyddsmomenlen, nämligen all byggnaden
inle får rivas och att den skall vårdas pä ell kullurhisloriskl rikligt säll.
En byggnadsminnesförklaring är knuten till själva objektet och är giltig också
mot framtida ägare, den har s.k. sakrättsligl skydd. Villkor som föreskrivs i
avtal med objektets ägare har sin siörsta brist i delta hänseende. Sådana
villkor kan inle göras gällande mol en ny ägare. De förlorar också sin verkan
om länel eller bidraget betalas tillbaka.

Genom elt tillägg till byggnadsminneslagen vill vi ge möjlighel
för ägare till andra kulturhistoriskt värdefulla byggnader än byggnadsminnen atl
själva begära att skyddsföreskrifter meddelas, för att de därmed skall uppfylla
villkoret för ett statligt stöd. De frivilliga skyddsföreskrifterna skall som
föremål ha den s. k. övriga kulturhistoriska bebyggelsen, dvs. bebyggelse vars
bevarande är av allmänt intresse utan atl för den skull vara byggnadsminnesvärd.

Genom alt medverka till att skyddsföreskrifter knyts till
fastigheten lar ägaren på sig och sina efterträdare ett framlida vårdansvar som
blir en påtaglig motprestation lill den statliga stödinsatsen.

Prop. 1980/81:122 32

4.2 Ramen för bostadslån med förhöjt låneunderiag
och/eller tilläggslån

Den ram som fastställts för dessa båda låneforrner (25 milj.kr.
för år 1978) har de senaste åren i det närmaste helt tagils i anspråk. Bl.a.
den fortsatta upprustningen av Gamla Stan i Slockholm och den planerade av Haga
i Göleborg kommer all medföra ökade anspråk på lån. Vi vill erinra om att det
här rör sig om en förhållandevis lätthanterlig stödform med byggnader av mycket
högt kulturhistoriskt värde som föremål. Sedd i jämförelse med den vanliga bostadslänegivningen
är långivningen till kulturhistoriskt värdefulla bostadshus försvinnande
liten. Några prioriteringar inom låneramen som skulle kunna fä lill följd all
vissa bostadshus av byggnadsminneskaraktär slås ul förefaller knappast
länkbara. Vi föreslår därför låneramen alltid anpassas så att den rymmer de efter
hand dokumenterade behoven för denna byggnadska-legori.

4.3 Lån till ombyggnad av lokaler av
kulturhistoriskt värde

Vissa lokaler kan redan i dag få län genom länesystemet
för bostäder om de utgör bostadskomplement. Vi har dock funnit ett behov av elt
generellt lånestöd lill lokaler av kulturhistoriskt värde som skall byggas om
och återanvändas. För lokaler av byggnadsminneskaraktär föreslår vi etl ränte-
och amorleringsfritt lån på samma villkor som det nu existerande tilläggslånet
för byggnadsminnen med bostäder. Del föreslagna tilläggslånet bör alltså vara ränte-
och amorleringsfritt i tio år och ulgå för sådana antikvariska överkostnader
som inte kan förräntas av den marknadshyra som kan förutsättas ulgå för lokaler
med avsett ändamål. Gränserna för statens engagemang bör utformas pä samma sätt
som för lånet lill bostäder.

För atl uppfylla vår grundläggande målsättning all i
görligaste mån fä en enhetlig behandling av alla bebyggelsekategorier i riket
av kulturhistoriskt värde, har vi funnit det nödvändigt all finna en stödform ocksä
för sådana lokaler som ulan all vara av byggnadsminneskaraktär ändå har ell
betydande kulturhistoriskt värde sett ur regional eller lokal synpunkt. Vi föreslår
här att del statliga stödet utformas som en garanti för alt finansieringen får
ske inom den prioriterade låneseklorn. Det på delta sätt utgående lånet får inle
bli högre än vad som kan förräntas inom ramen för den beräknade marknadshyran.

4.4 Utvidgad tillämpning av lånefonden för kommunala
markförvärv

Fonden inrättades under år 1968 och hade ursprungligen som
ändamål atl underlätta för kommunerna atl förvärva mark för i första hand
bostadsbyggande och då främsl mark ulan samlad äldre bebyggelse. Numera kan

Prop. 1980/81:122 33

lån utgå också till förvärv av fasl egendom som behöver
rustas upp. Det finns således redan möjlighel för kommuner att få statliga lån
till förvärv av äldre bebyggelse, i första hand bostadsbebyggelse. Del
förefaller som om lånevillkoren hittills inte bedömts så förmånliga all de
uppväger de påfrestningar för den kommunala ekonomin, som förvärv för
bevarande av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse medför.

Det är angelägel att stimulera kommunerna till nya inilialiv
på bevarandeområdet. Ett sätt alt uppnå denna effekt har vi bedömt vara lättnader
i villkoren för lån i form av ränte- och amorteringsfrihet under fem år för
förvärv i bevarandesyfte. Finns särskilda svårigheier förknippade med elt
kommunalt förvärv bör förlängning av tidsfristen kunna ske med tvä år.

4.5 Ökad tillämpning av byggnadsminneslagen

Byggnadsminneslagen har tillämpats i ringa utsträckning hittills.
Vi menar atl lagen nu m å s t e b ö rj a a n v ä n d a s på det säll som en
gång var avsett. Del måste säledes bli möjligt alt ersätta väsentliga inskränkningar
i pågående användning av byggnad eller markområde, även om de rena
ersättningsfallen torde bli sällsynta. Vi föreslår att särskilda medel för ersättning
nu ställs lill förfogande.

Viktigare
är dock atl staten visar sig beredd att direkt stödja vården av i första hand
byggnadsminnen, men också av annan bebyggelse av allmänt kulturhistoriskt inlresse.
Detla kan bäst ske genom bidragsgivning i en helt annan utsträckning än
tidigare. En reglering av riksantikvarieämbetets vårdanslag blir därmed
nödvändig. De föreslagna reglerna innebär inte annal än atl bidragsärendena
skall bedömas på i princip samma säll som informellt gjorts tidigare, med kulturhistoriska
överkoslnader som bidragsunderlag. Vi vill ge detta begrepp dess mest påtagliga
belydelse. Sådana faktorer och ålgärder som kan medföra överkostnader enligt
vår mening är följande.

1.
Medverkan av
konservator eller annan specialist. Det kan t.ex. gälla konservering av en
väggmålning eller en äldre tapet.

2.
Bibehållande av
befintligt material vid exempelvis restaurering av en rikt utformad
panelarkitektur.

3.
Krav på samma
typ av fasad eller spån, på särskild ytbehandling, t.ex. träljära eller
kalkfärg, eller på samma leknik och detaljutformning, t, ex. understruket tegel
på öppen läkt.

4.
Bibehållande av
byggnadsdelar som saknar faktisk funktion, t.ex. torn och skorstenar.

5.
Bevarande av
byggnader och anläggningar, som helt eller delvis saknar funktion och ofta
värde för ägaren, de s. k. överloppshusen.

7.
Medverkan av antikvarisk expertis till förprojektering, kontroll och
dokumentation saml i vissa fall mer omfattande byggnadshistoriska undersökningar.
3 Riksdagen
1980/81. I .saml. Nr 122

Prop. 1980/81:122 34

Bidrag skall kunna utgå för underhåll och islåndsältning,
men också för undersökning, projeklering och kontroll. För byggnadsminnen och
annan kulturhistoriskt märklig bebyggelse föreslår vi att bidrag skall kunna utgä
till hela den kulturhistoriska överkostnaden, för övrig kulturhistorisk bebyggelse
till högst 50% härav.

4.6 Bidrag till beredskapsarbeten inom byggnadsvårdens
område

Det är angeläget all också i fortsätlnigen beredskapsmedel
kommer all användas för atl tidigarelägga byggnadsvårdsprojekt. Genom den
bidragsförordning vi föreslår kommer byggnadsvårdande beredskapsarbeten att få
samma tilldelning av statliga medel som om de utförts i vanlig ordning. Detta
betyder att det blir RAÄ som, genom alt tillämpa den föreslagna förordningen, i
remiss kommer atl bestämma efter vilka grunder bidrag skall utgå.

4.7 Stöd genom ändrade beskattningsregler

Det torde inte bli möjligt att genom direkta insatser lillgodose
hela stödbehovet. Genom ändrade beskattningsregler menar vi att en kompletterande
stödform kan skapas för den del av det kulturhistoriska byggnadsbeståndet som
inte kan få stöd pä annat sätt. De svenska skattereglerna är dock redan i dag
gynnsamma seU ur direkl byggnadsvårdande synpunkler. Vi har därför bara funnit
utrymme för smärre ändringsförslag.

Genom en särskild anvisning för fastighetstaxeringen bör
från riksskatteverket framhållas atl sådana faktorer som t.ex. höga
underhållskostnader skall beaktas vid värderingen av byggnadsminnen.

Som en allmän stimulans för en ökad tillämpning av byggnadsminneslagen
menar vi atl en befrielse från beskattning av garantibeloppet för byggnader skyddade
enligl byggnadsminneslagen kan tjäna.

Vad gäller inkomstbeskattningen har vi konstaterat att s.
k. schablöntaxerade fastigheter inte kan medges avdrag för kostnader för
reparation och underhåll. Kulturhistoriskt värdefulla byggnader har dock i
allmänhet här en tyngre kostnadsbörda än normalhuset. Vi föreslår därför att en
särskild scablonmetod skall kunna lillämpas för småhus med skydd enligt byggnadsminneslagen.
Intäkten skall också i fortsättningen vara schablonberäknad - med viss höjning
- medan avdrag skall medges för faktiska reparations- och underhållskostnader.

Sådana avdrag medges redan för byggnader på
jordbruksfastighet. Byggnad som av någon anledning inte längre används i
driften riskerar dock alt bli särtaxerad som annan schablontaxerad fastighet
med därmed mistad avdragsrätl. Bildar byggnader på jordbruksfastighet en
enhetlig kulturhistoriskt värdefull miljö föreslår vi atl de oavsett
driftsförhållandena skall kunna taxeras som jordbruksfastighet.

Prop. 1980/81:122 35

Vi har också pekat pä möjlighelen till ett ändrat synsätt
beträffande rätten till avdrag för kostnader för stomarbelen pä de byggnader
som skall stå kvar för överskådlig framlid.

4.8 Organisations- och anslagsfrågor

Vi har uppskattat behov av stöd lill 120 milj. kr. per år,
med stödbehovet för bostadsbebyggelsen undantaget. Därav skulle för statens del
10 milj. kr. kunna tillgodoses genom en särskild ram för tilläggslån för
lokaler. Lånefonden bör hanleras av bostadsslyrelsen.

För direkt
statlig bidragsgivning har 40 milj. kr. beräknats behöva avsättas. Anslaget,
som skall styras av den föreslagna bidragsförordningen, föreslås bli hanterat
av RAÄ tills vidare.

Statens
bidrag lill beredskapsarbeten inom byggnadsvårdens område är bl.a. beroende pä
sysselsättningsläget inom byggnadsbranschen. Del är dock inte osannolikt all
bidragsdelen pä nytt kommer att uppgå lill 20 milj. kr. per år.

Till dessa
direkta bidrag kommer det mera svårberäknade slöd som de föreslagna ändringarna
i skattereglerna kan ge.

4.9 Byggnadshytta på Gotland

Vårt arbete har i enlighet med direktiven inriktats på all
finna generella stödformer för alla slag av kulturhistoriskt värdefull
bebyggelse. Också kyrkobyggnader har vi bedömt skall inordnas i det allmänna
stödsystemet. Bl.a. genom en undersökning som aorts av riksdagens revisorer har
emelllertid framkommit atl de små gotländska församlingarna med svag
skallekraft inte längre förmår alt själva ta hand om de i flera fall illa
utsatta kyrkorna. De 92 medeltidskyrkorna på Gotland utgör tillsammans med
Visby stad och den äldre profanbebyggelsen på ön elt unikt kulturarv både i
svenskt och europeiskt perspektiv. Vi föreslår atl en statlig byggnadshylta
inrättas på Gotland. Begreppet byggnadshylta går tillbaka till medeltiden och
var en levande realitet ännu under 1800-lalel. Byggnadshyttorna var lag av
arbetsledare och hantverkare, som i nära samverkan utförde alla förekommande
byggnadsarbeten. Liknande funktioner bör den föreslagna gotländska byggnadshyllan
fä. Dess främsta uppgift måste vara att ta hand om de mera krävande
restaureringsproblemen, i första hand de mest eftersatta kyrkorna. Den
föreslagna organisationen kan i flera avseenden betraktas som en fortsättning
och utveckling av den verksamhet som arbetsmarknadsstyrelsen tidigare bedrivit
på Gotland. Den samlade kostnaden för första verksamhetsåret beräknas till ca
1,5 milj. kr. (1977 års pris- och löneläge).

Bilaga 2

Byggnadsvårdsutredningens författningsförsiag

Förslag
till

Lag om ändring i lagen (1960:690) om byggnadsminnen

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1960:690) om
byggnadsminnen, dels all rubriken till lagen skall ändras till lag (1960:690)
om byggnadsminnen m. m.

dels
atl 2. 3, 4, 5, 6. II. 13, 15,
16. 18 och 19 S skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

2 §

1 samband med atl byggnad förklaras för byggnadsminne
skall genom skyddsföreskrifter angivas i vilka delar byggnaden icke mä ändras saml
i vilka hänseenden och på vad sätt byggnadens ägare har all sörja för värden av
byggnaden. Då så erfordras, må föreskrifterna jämväl innehålla, alt byggnaden
kringliggande omräde skall hållas i sådanl skick, all byggnadens utseende och
karaktär icke förvanskas.

Skyddsföreskrifter skola i görligaste mån utformas i
samförstånd med byggnadens ägare lill kringliggande område. Genom
skyddsföreskrifter må ägaren ej åläggas mera omfattande skyldigheter än som för
bibehållande av byggnadsminnels kulturhistoriska värde är oundgängligen
nödvändigt. Hänsyn skall tagas till byggnadens användning och ägarens skäliga
önskemål.

Motsvarande
föreskrifter skall på ägarens framställan meddelas även Jör annan byggnad som
har sådant kulturhistoriskt värde atl dess bevarande är av allmänl intresse.

3§ Om
ändring av byggnadsminne i strid mot meddelade skyddsföreskrifter finnes
nödvändig för alt byggnaden skall vara lill nylta eller sådan ändring eljest
kan anses påkallad av särskilda skäl, må länsslyrelsen meddela tillstånd
därtill.

3§ Om
ändring av skyddad byggnad i strid mot meddelade skyddsföreskrifter finnes
nödvändig för atl byggnaden skall vara lill nytta eller sädan ändring eljest
kan anses påkallad av särskilda skäl, må länsslyrelsen meddela tillstånd
därtill.

4§ Försummar ägare av byggnadsminne den vård, som enligt
meddelade skyddsföreskrifter åligger honom, äger länsslyrelsen förelägga
honom alt inom viss skälig tid vidtaga erforderliga ålgärder. Sädana

4§
Försummar ägare av skyddad byggnad den vård, som enligt meddelade skyddsföreskrifter
åligger honom, äger länsstyrelsen förelägga honom alt inom viss skälig lid
vidtaga erforderliga ätgärder. Så-

Prop. 1980/81:122

Nuvarande lydelse

åtgärder som med hänsyn lill byggnadens användning och
omständigheter i övrigt äro oskäligt betungande må dock ej åläggas honom. Fullgöres
icke föreläggandet, må länsstyrelsen låta utföra åtgärderna på ägarens
bekostnad.

5§

Medföra skyddsföreskrifter alt pågående användning av
byggnad eller område avsevärt försvåras, äro fastighetsägaren och innehavare
av särskild rätl till fastigheten berättigade till ersättning av staten för den
skada de därigenom lida.

Ersättning, varom i första stycket sägs, mä om så finnes
lämpligt bestämmas atl utgå med visst årligt belopp med rätl för sakägaren
eller staten alt erhålla omprövning vid ändrade förhållanden.

6§ Ansökan alt byggnad skall förklaras för byggnadsminne
skall innehålla uppgift om den faslighet vara byggnaden är belägen och om
faslighetens ägare ävensom beskrivning av byggnaden. 1 ansökningen bör även
angivas vilka omständigheter som åberopas för all byggnaden bör förklaras för
byggnadsminne.

llli Är fastighetsägaren enligt 5§ tillkommande
ersättning bestämd alt utgä på en gång och har fastigheten genom den åtgärd som
föranlett rätten till ersättning undergått sådan minskning i värde atl den kan
antagas ej utgöra full säkerhel för borgenär, som då rätten lill ersättning
uppkom hade panträtt i fastigheten, skall ersättningen nedsättas hos
länsstyrelsen.

37

Föreslagen lydelse

dana ätgärder som med hänsyn till byggnadens användning
och omständigheterna i övrigt äro oskäligt betungande må dock ej åläggas honom.
Fullgöres icke föreläggandet, må länsstyrelsen låta ulföra åtgärderna på
ägarens bekostnad.

5§

Medföra skyddsföreskrifter för byggnadsminne atl pågående
användning av byggnad eller område avsevärt försvåras, äro fastighetsägaren
och innehavare av särskild rätl lill fastigheten berättigade lill ersällning av
staten för den skada de därigenom lida.

Ersättning, varom i första stycket sägs, må om så finnes
lämpligt bestämmas atl ulgå med visst årligt belopp med rätl för sakägaren
eller staten alt erhålla omprövning vid ändrade förhållanden.

6§ Ansökan att byggnad skall förklaras för byggnadsminne
eller att skyddsföreskrijter skall meddelas enligt 2§ tredje stycket skall innehåll
uppgift om den fastighet vara byggnaden är belägen och om fastighetens ägare
ävensom beskrivning av byggnaden. 1 ansökningm bör även angivas vilka
omständigheter som äberopas för att byggnaden bör förklaras för byggnadsminne
eller för alt skyddsföreskrifter skall meddelas.

11§ Är fastighetsägaren enligt 5 S tillkommande
ersättning bestämd all utgå på en gång och har fastigheten genom den åtgärd som
föranlett rätten lill ersättning undergått sådan minskning i värde all den kan
antagas ej utgöra full säkerhet för borgenär, som då rätten lill ersättning
uppkom hade panträtt i fastigheten, skall ersättningen nedsättas hos
länsstyrelsen.

Prop.
1980/81:122

Nuvarande lydelse

Om borgenär som avses i första stycket lider förlust till
följd av att nedsättning ej sketl, har han rätt till ersättning av slaten för
förlusten mot avskrivning å fordringshandlingen. Detsamma gäller om borgenär
lider förlust därigenom att ersättning blivit för lågt beräknad och
ersättningen till följd av överenskommelse mellan staten och den ersättningsberättigade
eller av annan anledning ej blivit prövad av domstol. Talan om ersättning enligl
detla stycke skall väckas vid fastighetsdomstolen.

38

Föreslagen lydelse

Om borgenär som avses i första stycket lider förlust lill
följd av att nedsättning ej skelt, har han rätt till ersättning av staten för
förlusten mol avskrivning å fordringshandlingen. Delsamma gäller om borgenär
lider förlust därigenom att ersällning blivit för lågt beräknad och
ersättningen lill följd av överenskommelse mellan staten och den ersättningsberättigade
eller av annan anledning ej blivit prövad av domstol. Rätt tiU ersättning
föreligger även om borgenär lidit förlust genom skyddsföreskrifter enligt 2.?
tredje stycket.

Talan om ersättning enligt detta stycke skall väckas vid
fastighetsdomstolen.

13§ Länsstyrelsen skall för anteckning i faslighelsboken ofördröjligen
underrätta inskrivningsmyndigheten, då fråga väckts om byggnads förklarande för
byggnadsminne, så ock då genom lagakraftägande beslut byggnad förklarats för
byggnadsminne, ansökan därom avslagits eller beslut därom hävts.

15§ Kommer byggnads bibehållande såsom byggnadsminne all
framstå som ändamålslösl eller medföra oskälig kostnad, skall länsstyrelsen
förordna, all den icke vidare skall vara byggnadsminne.

I6§ Regeringen må häva beslul om byggnads förklarande
för byggnadsminne eller jämka därav föranledda skyddsföreskrifter:

13§

Länsstyrelsen skall för anteckning i fastighetsboken ofördröjligen
underrätta inskrivningsmyndigheten, då fråga väckts om byggnads förklarande
för byggnadsminne, så ock då genom lagakraftägande beslut byggnad förklarats
för byggnadsminne, ansökan därom avslagits eller beslul därom hävts. Länsstyrelsen
skall även underrätta inskrivningsmyndigheten om att skydd.föreskrifter
meddelats enligt 2 § tredje stycket eller beslut därom hävts.

15 § Kommer byggnads bibehållande såsom byggnadsminne
eller Jbrtsatla skydd enligt 2 § tredje stycket all framstå som ändamålslösl
eller medföra oskälig kostnad, skall länsstyrelsen förordna, all den icke vidare
skall vara skyddad.

16S Regeringen må häva beslut om byggnads förklarande
för byggnadsminne eller jämka eller upphäva skyddsföreskrifter:

Prop. 1980/81:122

Nuvarande lydelse

om genomförandet av stadsplan eller byggnadsplan hindras;

om
ändamål, för vilkel beviljats expropriation av byggnaden eller kringliggande
område hindras; eller

om eljest företag av större allmän eller enskild nylta
hindras eller avsevärt försvåras.

18§

Har byggnadsminne ändrats i strid mot föreskrift, som
meddelats med stöd av denna lag, och kan ändringen återställas, äger länsstyrelsen
vid vite ålägga ägaren alt vidtaga åtgärder härför.

Överexekutor äger meddela handräckning för alt avbryta pågående
förstörelse av byggnadsminne eller återställa detla eller om eljest så
erfordras lill efterlevnad av denna lag. Ansökan om handräckning må göras av
länsstyrelsen eller allmän åklagare. Begär utmätningsman att kostnad för
förrättningen skall förskjutas, må det ske av allmänna medel. 1 övrigt gälla
enahanda bestämmelser, som äro stadgade för del i 191 § utsökningslagen
avsedda fallet.

19§ Tillträde lill byggnad, som förklarats såsom
byggnadsminne eller beträffande vilken fråga väckts om sådan förklaring, må ej
vägras myndighel, på vilken tillämpningen av denna lag ankommer. Sådan
myndighet äger ock företaga de undersökningar beträffande byggnaden, som
finnas erforderliga för lagens tillämpning.

39

Föreslagen lydelse

om genomförandet av stadplan eller byggnadsplan hindras;

om
ändamål, för vilket beviljats expropriation av byggnaden eller kringliggande omräde
hindras, eller

om eljest
förelag av större allmän eller enskild nytta hindras eller avsevärt försvåras.

18§

Har skyddad byggnad ändrats i strid mot föreskrift, som
meddelats med slöd av denna lag, och kan ändringen återställas, äger länsstyrelsen
vid vite ålägga ägaren all vidtaga åtgärder härför.

Överexekutor
äger meddela handräckning för all avbryta pågående förstörelse av skyddad
byggnad eller återställa denna eller om eljest så erfordras till efterlevnaden
av denna lag. Ansökan om handräckning må göras av länsstyrelsen eller allmän
åklagare. Begär utmätningsman alt kostnad för förrältningen skall förskjutas,
må det ske av allmänna medel. 1 övrigt gälla enahanda bestämmelser, som äro
stadgade för det i 191 § utsökningslagen avsedda fallet.

19§ Tillträde till skyddad byggnad, eller beträffande
vilken fråga väckts om byggnadsminnesförklaring. mä ej vägras myndighel, pä
vilken tillämpningen av denna lag ankommer. Sädan myndighet äger ock förelaga
de undersökningar beträffande byggnaden, som finnas erforderliga för lagens
tillämpning

Prop.
1980/81:122 Förslag till

40

Förordning om ändring i förordningen (1960:961) om
byggnadsminnen

Härigenom förordnas i fråga om förordningen (1960:961) om
byggnadsminnen m. m.

dels alt rubriken lill förordningen skall ändras lill
förordning (1960:961) om byggnadsminnen m. m.,

dels all
1,2 och 7 § skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse

1§

Innan länsslyrelsen i ärende enligt lagen (1960:690) om
byggnadsminnen fattar beslut som kan föranleda ersättningsskyldighet eller annat
beslut av vikt, skall länsstyrelsen samråda med riksantikvarieämbetet och
statens historiska museer.

1 ärende om byggnads förklarande för byggnadsminne skall länsslyrelsen,
såvida ej är fråga om ansökan som är uppenbart ogrundad, inhämta yttrande av
byggnadsnämnden.

Länsstyrelsen bör vid tillämpningen av lagen om
byggnadsminnen samräda med statens planverk i frågor av allmän belydelse för
planläggning av bebyggelse och för byggnadsväsendet samt med Nordiska museet
i spörsmål av vikt för kännedom om landets äldre byggnadskultur. Samråd bör i
förekommande fall även ske med andra myndigheter och sammanslutningar, vilkas
verksamhel angår kulturminnesvård.

2§ Vid ansökan om tillstånd att ändra byggnadsminne i
strid mot meddelade skyddsföreskrifter skola fogas ritning och
arbetsbeskrivning, utvisande arten och omfattningen av det arbele ansökningen
avser.

Föreslagen lydelse

1§

Innan länsslyrelsen i ärende enligt lagen (1960:690) om
byggnadsminnen m.m. fattar beslut som kan föranleda ersäitningsskyldighel eller
annal beslul av vikl, skall länsstyrelsen samråda med riksantikvarieämbetet
och statens historiska museer.

1 ärende
om byggnads förklarande för byggnadsminne eller om meddelande av
skyddsföreskrifter enligt 2 § tredje slyckel lagen om byggnadsminnen m.m. skall
länsstyrelsen, såvida ej är fråga om ansökan som är uppenbart ogrundad,
inhämta yttrande av byggnadsnämnden.

Länsstyrelsen bör vid tillämpningen av lagen om
byggnadsminnen m. m. samråda med statens planverk i frägor av allmän belydelse
för planläggning av bebyggelse och för byggnadsväsendet saml med Nordiska
museet i spörsmål av vikl för kännedom om landels äldre byggnadskultur. Samråd
bör i förekommande fall även ske med andra myndigheter och sammanslutningar,
vilkas verksamhet angår kulturminnesvård.

2§ Vid ansökan om tillstånd alt ändra skyddad byggnad i
strid mol meddelade skyddsföreskrifter skola fogas ritning och arbetsbeskrivning,
utvisande arten och omfattningen av det arbete ansökningen avser.

Prop.
1980/81:122

Nuvarande lydelse

Länsslyrelsen bör noggrant följa arbelen, som avse ändring
av byggnadsminne.

7§ Underrättelse enligt 18 § förvaltningslagen (1971:290)
om beslul varigenom länsstyrelsen avgjort ärende om byggnadsminne skall lämnas
inom en vecka från den dag då beslutet meddelades. Bestämmelserna i 18 §
förvaltningslagen skola tillämpas även i fräga om beslut under ärendets
handläggning.

Avskrift eller kopia av beslut som avses i första stycket
skall inom en vecka från den dag dä beslutet meddelades tillställas riksantikvarieämbetet
och statens historiska museer saml byggnadsnämnden.

Föreslagen lydelse

Länsstyrelsen bör noggrant följa arbeten, som avse ändring
av skyddad byggnad.

7§

Underrättelse enligt 18 § förvaltningslagen (1971:290) om
beslul varigenom länsslyrelsen avgjort ärende om byggnadsminne eder om
meddelande av skyddsföreskrifter enligt 2§ tredje slyckel lagen (1960:690) om
byggnadsminne m.m. skall lämnas inom en vecka från den dag då beslutet meddelades.
Bestämmelserna i 18 § förvaltningslagen skola tillämpas även il fråga om beslul
under ärendets handläggning.

Avskrift .
eller kopia av beslul som avses i förslå slyckel skall inom en vecka från den
dag då be-slulel meddelades lillställas riksantikvarieämbetet och statens historiska
museer saml byggnadsnämnden.

Förslag till

Förordning om ändring i kungörelsen (1968:227) om
markförvärvslån till kommun

Härigenom
förordnas att 7§ kungörelsen (1968:227) om markförvärvslån till kommun skall
ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

7 §

Markförvärvslån skall amorteras med lika stora belopp
varje år. Amorteringstiden är sju år räknat från halvårsskiftet närmasl efter
den dag då lånet betalades ul. Amorteringsfrihel kan medges för de två första
åren av sjuärsperioden.

Om lånet utgår för förvärv som sker för att bevara
kulturhistoriskt värdefull bebyggelse kan ränte- och amorteringsfrihet medges
under fem år. Föreligger särskilda skäl

Prop. 1980/81:122 42

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

kan tid.sfristen förlängas med två år. Efter tidsfristens utgång skall
lånet löpa med ränta och amorteras enligt de vanliga lånevillkoren.

Förslag
till

Förordning
om statsbidrag till vård av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse

1
§ Till vård av kullurhisloriskl
värdefull bebyggelse vars bevarande är av allmänl inlresse kan statsbidrag
beviljas enligl denna förordning.

2
§ Bidrag utgår för

1.
undersökning, projeklering och konlroll
som fordras för att del kulturhistoriska värdet skall kunna tillvaratagas

2.
underhåll eller islåndsältning
som krävs för det kulturhistoriska värdet inte skall gå förlorat, dock inte
för sådana arbelen som ger ell påtagligt ökal bruksvärde.

3
§ Förutsättning för bidrag
är att bebyggelsens framtida bevarande tillfredsställande säkrats.

4
§ För byggnadsminne och annan
kulturhistoriskt märklig bebyggelse får bidrag lämnas till hela den godkända
kostnaden.

För
övrig kulturhistoriskt värdefull bebyggelse utgår bidrag med högst 50% av
godkänd kostnad, om inle särskilda skäl föranleder annal.

5
§ Ansökan om bidrag prövas
av riksantikvarieämbetet och statens historiska museer.

6
§ Bidrag betalas ul av riksanlikvarieämbetet
och statens historiska museer i efterskott efter hand som arbelel fortskrider.

7
§ Sedan arbetet som avses med
bidraget har utförts skall del avsynas av person som riksantikvarieämbetet och
statens historiska museer utser.

Har
ålgärd vidtagits som minskal del kulturhistoriska värdet skall bidraget krävas
åler.

8
§ Talan mol riksanlikvarieämbetet
och statens historiska museers beslut förs hos regeringen genom besvär.

9
§ Riksanlikvarieämbetet och
statens historiska museer utfärdar närmare regler om tillämpningen av denna
förordning.

Förslag till

Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)

Härigenom förordnas i fråga om kommunalskattelagen (1928:
370) dels att 25§ 3 mom. 1 st. och anvisningarna lill 7§ 1 p. skall ha nedan

angivna lydelse, dels alt lill 47 § respektive anvisningarna
till 19 § skall läggas ett nytt

stycke med
nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse

25 §3 mom. 1 st. 1 fråga om fastighet, för vilken intäkten
skall beräknas enligl 24 § 2 eller 3 mom., må avdrag icke göras för andra
omkostnader än för ränta å lånat, i fastigheten nedlagt kapital samt tomträttsavgäld
eller liknande avgäld.

Anvisningar till 7§ 1. Om ä ägorna till en jordbruksegendom
anlägges en fabrik eller uppföres en till uthyrning avsedd byggnad, skola de
områden, som för sådant ändamål tagas i anspråk, fillika med anläggningarna
anses såsom annan fastighet, medan egendomen i övrigt hänföres till jordbruksfastighet.
Användes sådan byggnad delvis lill uthyrning eller dyl. och delvis för ändamål,
som bör föranleda byggnadens hänförande till jordbruksfastighet, får den
huvudsakliga användningen vara avgörande. Likaledes skall, om visst område av
en jordbruksegendom ulnylljas för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk, detla
område anses säsom annan faslighet. En torvmosse, som tillgo-dogöres i elt lorvindustrielll
före-

Föreslagen lydelse

25 § 3 mom. 1 st. I fråga om fastighet, för vilken
intäkten skall beräknas enligt 24 § 2 eller 3 mom., må avdrag icke göras för
andra omkostnader än för ränta å lånat, i fasligheten nedlagt kapial samt tomträttsavgäld
eller liknande avgäld. Är byggnad på fastighet, för vilken intäkten skall
beräknas enligt 24 § 2 mom., skyddad enligt lagen (1960:690) om byggnadsminnen
m.m. får. under en minsta tid av fem år, avdrag göras också för omkostnader för
reparation och underhåll av byggnaden. Till intäkten skall därvid årligen
läggas ytterligare en procent av taxeringsvärdet.

Anvisningar till 7§

1. Om å ägorna till en jordbruksegendom anlägges en
fabrik eller uppföres en lill uthyrning avsedd byggnad, skola de områden, som
för sådant ändamål lagas i anspråk, tillika med anläggningarna anses såsom
annan fastighet, medan egendomen i övrigl hänföres lill jordbruksfastighet.
Användes sådan byggnad delvis till uthyrning eller dyl. och delvis för ändamål,
som bör föranleda byggnadens hänförande lill jordbruksfastighet, fär den
huvudsakliga användningen vara avgörande. Likaledes skall, om visst område av
en jordbruksegendom utnyttjas för annal ändamål än jordbruk eller skogsbruk,
delta omräde anses säsom annan fastighet. En torvmosse, som tillgo-dogöres i ell
lorvindustrielll före-

Prop.
1980/81:122

Nuvarande lydelse

tag, skall således taxeras säsom annan fastighet,
likaledes ett på arrende upplåtet sten- eller kalkbrott osv.

44

Föreslagen lydelse

tag, skall således taxeras säsom annan fastighet,
likaledes elt på arrende upplåtet sten- eller kalkbrott osv. Byggnader på del
av Jordbruksegendom som skall taxeras såsom annan fastighet, men som ingår i
en kulturhistorisk värdefull miljö vars bevarande är av allmänt Intresse, skall
på ägarens begäran hänföras till Jordbruksfastigheter.

47 § (nytt st.)

Garantibelopp beräknas ej heller

jör
fastighet eller den del därav

som
är skyddad enligt lagen

(1960:690) om byggnadslagen m.m.

Anvisningar till 19 S (nytt st.) Statsbidrag, som utgår
till vård av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse, är inte skattepliktig inkomst,
men avdrag får å andra sidan inte göras Jör kostnad till vilken bidrag utgått.

Prop. 1980/81:122 45

Bdaga3

Sammanställning av remissyttranden över byggnadsvårdsutredningens
betänkande (SOU 1979:17) Kulturhistorisk bebyggelse — värd att vårda

1 Allmänna synpunkter

Flertalet remissinstanser uttrycker sin tillfredsställelse
över all frågan' om värden av landets kulturhistoriskt värdefulla bebyggelse
blivit föremål för ulredning. Många betonar att utredningen pä elt
förtjänstfullt sätt analyserat byggnadsminnesvårdens situation och de flesta
stöder i allt väsentligl byggnadsvårdsutredningens förslag. Remissinstanserna
uttrycker på olika sätt den stora betydelse de tillmäter ulredningen. Så
påpekar exempelvis de flesta länsstyrelser särskill hur vikligl de anser del
vara alt byggnadsvårdsutredningen i enighet kunnat konstruera en modell för
statsbidrag till vård och underhåll av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse.
Länsstyrelsen i Hallands län framhåller atl utredningen övertygande har visat
att byggnadsvården f.n. hämmas starkt av bristande ekonomiska resurser och atl
Sverige vid en internationell jämförelse är dåligl ulvecklal på detla område.
Om förslagen genomförs och en bidragsförordning fastställas har man enligl
länsstyrelserna i Södermanlands, Kopparbergs m.fl. län löst etl av
kulturminnesvårdens svåraste problem. En kraftfull statlig insats, som för
enskilda och kommuner gör det ekonomiskl försvarbart eller åtminstone möjligt
att bevara den kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsen, är enligt länsstyrelsema
nödvändig. Riksantikvarieämbetet (RAÄ) framhåller att utredningen lagl fram etl
förslag av alka största betydelse för svensk kulturminnes- och miljövård.
Svenska kommunförbundet anser alt ulredningen utgör en för den svenska
kulturminnesvården betydelsefull händelse. Riksförbundet för hembygdsvård
finner förslagen synnerligen belydelsefulla.

Föreningen Sveriges landsantikvarier hälsar utredningen
med siörsta glädje och ser i den etl länge efterlängtat stöd för de bevarandeslrävanden
de dagligen är engagerade i. Föreningen Sveriges stadsarkitekter menar alt
förslagen om nya stödformer samt del slalliga stödets omfallning kan få en
avgörande betydelse för den svenska byggnadsvården. Sveriges museimannaförbund
framhåller all förslagen har allra siörsta belydelse för svensk
kulturminnesvård. Förverkligas dessa skulle det sedan länge och från mänga håll
starkt uttalade kravet på väsentlig förbättring av byggnadsminnesvårdens
villkor uppfyllas. Föreningen för byggnadskultur I Umeå understryker atl det
angelägna ändamål som kulturminnesvården är måste få ett starkt slöd. Den
påtalar hur missmodet sprider sig när äldre byggnader av ekonomiska skäl rivs
i oförminskad takt trots allt intresse och engagemang för att bevara dem.

Prop. 1980/81:122 46

Kulturminnesvårdens tillvaratagande och värd av äldre
bebyggelse möts i dag enligl statens kulturråd av elt starkt positivt gensvar
frän stora medborgargrupper. Intresset har sin grund i en förändrad
historiesyn; värdet av den kunskap som skapats av gångna generationer tillmäts
en allt slörre betydelse. Det ökade historieintressel har inriktat sig på
glömda minnen från de samhällsklasser som haft minst makt och inflytande.
Priset för energi och byggnadsråvara innebär atl äldre bebyggelse måste bevaras
i en helt annan omfattning än vad som bedömts möjligt och rikligt under de
närmast föregäende decennierna. Mol den här bakgrunden anser kulturrådet det
vara en samhällsangelägenhet av största vikl alt skapa goda ekonomiska
förutsättningar för bevarandet av äldre bebyggelse.

Från några remissinstanser kommer kritiska kommentarer särskill
när det gäller ulredningens avgränsningar. Statens naturvårdsverk anser atl
utredningen hade vunnit på om också vården av statlig bebyggelse behandlats så
att storleken pä del totala vårdbehovet och därtill erforderiiga medel
klarlagts. Statens institut för byggnad.sforsknlng anser utredningens problemanalys
och metodiska insats alltför enkla. Svenska samernas riksförbund framhåller
alt utredningen inte behandlat samernas kullurhisloriska bebyggelse. Förbundet
anser del vara av stor vikt att en invenlering av byggnads- och
byggnadsmiljöproblem inom del samiska området kommer lill stånd.
Landsorganisationen i Sverige (LO) ställer sig positiv till förslagen men
anser atl en bred lösning pä vårdområdet hade krävt ell annal angreppssätt. LO
anser alt frågorna borde ha studerats mer ur fördelnings-politisk synvinkel och
utifrån den naturiiga utgångspunkten alt de kulturhistoriska värdena är en för
hela folket gemensam egendom. Sveriges fastighetsägareförbund anser att de ätgärder
som föreslagils är ofillräckliga för atl genomföra de bevarandeinsalser som
erfordras.

Flera remissinstanser menar att man särskilt måsle beakta
sambandet mellan ulredningens förslag och förslaget till ny plan- och bygglag (SOU
1979: 65, 66). Statens institut för byggnadsforskning och Föreningen Sveriges
stadsarkitekter anser alt utredningen inle lillräckligl beaktat direktiven om
samordning med fysisk riksplanering och pågående bygglagsarbete. Den nya
bygglagens verkan på del stödsystem som ulredningen har föreslagil har ej berörts
anser nämnda remissinsianser.

Några remissinsianser, bl.a. Sveriges arkitekters
riksförbund (SAR), påtalar atl utredningen betonar vikten av all bevara hela
miljöer av kullurhisloriskl värde men alt den föreslagna lagstiftningen och
bevarandestödet är inriktat på enstaka byggnader.

Några
remissinstanser anser alt betänkandel innehåller många förtjänstfulla förslag
men anser atl vissa frågor bör utredas ytterligare. Svenska föreningen för
byggnadsvård anser all utredningens förslag kan ses som ell vikligl steg mol en
god byggnadsvård men anser alt man mäste se över byggnadsminneslagen i syfte
alt åstadkomma en samordning av den lagstiftning som styr byggnadsvården i
dess helhet. Föreningen föreslår alt

Prop.
1980/81:122 47

museiväsendets uppgift som expertorgan för den
kulturhistoriska bebyggelsen utreds vidare. Sveriges Jordägareförbund
framhåller all förslagen endast påverkar en mindre del av byggnadsvårdsbehovel.
De anser del angeläget att ytterligare åtgärder vidtas för att stimulera lill
enskilda inilialiv för byggnadsvården.

2 Begreppet kulturhistoriskt värde

Utredningen har inle ansett det möjligt att göra någon
klar och entydig bestämning av begreppet "kulturhistorisk värdefull
bebyggelse". Ulredningen anger i stället några egenskaper som bör
uppmärksammas när man skall la ställning fill vilka byggnader elller
bebyggelsemiljöer som bör ligga inom det statliga ansvarsområdet. För atl
bedöma stödbehovet har ulredningen utgått från en definition av begreppet
kulturhistoriskt värde som i princip innebär atl en byggnad är värd all bevara
om den har något alt berätta om sin lid. Det belyder atl den måste kunna säga någol
om äldre liders samhällsmiljö, byggnads- och bostadsskick, arbetsförhållanden,
sociala villkor, näringsliv och estetiska ideal. Etl systematiskt och
enhetligt invenleringsunderlag är en nödvändig förutsättning för alt kunna
göra ell så objektivt urval som möjligt. Uppfattningen om vad som är
kulturhistoriskt värdefullt har skiftat under lidemas lopp. Del är inle
möjligt, anser utredningen atl sälta någon fidsgräns. Utredningen föreslår i
stället atl som regel skall gälla att byggnaden bör ha en sådan ålder alt ell kulturhistoriskt
perspektiv kan anläggas. Varje objekt måste fömtom från rikssynpunkl också
bedömas ur regional eller lokal synpunkt. Bedömningsgmndema i övrigl har
indelats efter begreppen sällsynthet — representativilel, urspmnglighel -
förändring saml objekt - miljö.

Flera remissinstanser däribland statens institut för
byggnadsforskning, arkitekturmuseet, byggnadsstyrelsen. Föreningen Sveriges
länsantikvarier, SAR, Vitterhetsakademien samt länsstyrelserna i Stockholms,
Uppsala, Södermanlands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Gävleborgs, Västernorrlands,
Jämtlands och Västerbottens län anser all utredningen gjort en värdefull analys
av begreppet kulturhistoriskt värde och instämmer i definitionerna. Några av
länsstyrelserna menar att utredningen lyckats åstadkomma en beskrivning som
ligger nära praxis. Särskilt viktigt anser Föreningen Sveriges länsantikvarier
och SAR det vara alt bebyggelsen från vårt egel sekel inle glöms bort.
Folkparkernas centralorganisation (FPC) understryker den gmndläggande principen
all byggnaden har något atl berätta om sin lid. FPC betonar alt denna inte
endast bör gälla byggnader ulan även hela miljöer. Enligl Nordiska museet har ulredningen
klargjort all ytterligare generalisering av begreppet kulturhistoriskt värde
ej är fmklbart. Kyrkorådet i Gällstad efterlyser däremot en klar definition av

Prop. 1980/81:122 48

vad
som är del kulturhistoriska värdet hos etl objekt och Göteborgs domkapitel ser
del som önskvärt alt en invenlering kunde göras av samtliga kyrkan tillhöriga
byggnader i vårt land. I samband därmed kunde fastställas vilka byggnader och invenlarier
som under alla omständigheter måste bevaras. Byggnadsstyrelsen anser all
begreppet kulturhistoriskt värde beskrivits uttömmande men menar alt man i
texten inte tagit hänsyn till konstnärliga kvaliteter. I andra sammanhang har
både konstnärliga och arkitektoniska kvaliteter ansetts lika angelägna att
vårda som kulturhistoriska. Detta bör enligl byggnadsstyrelsen beaktas då gränsema
mellan kulturminnesvårdslagsliflningen och byggnadslagstiftningen dras upp. Arkitekturmuseet
vill filiföra begreppet symbolvärde. Museet anser all den betydelse man
tillmäter "hela miljöer" vid bedömning av del kulturhistoriska
värdet ibland överbelonas. 1 åtskilliga fall i den kommunala bevarandeplaneringen
har enstaka kvarliggande byggnader värderats lågt därför alt omgivningen
förändrats eller rivits. 1 många fall kan del omvända gälla enligt arkitekturmuseet.
Del kulturhistoriska värdet höjs genom att en byggnad står kvar. Den ulgör en
markering av bebyggelsens historia — etl kullurhisloriskl symbolvärde.
Länsstyrelsen i Stockholms län vill lägga lill en social faktor, nämligen
objektels fillgänglighet och värde i förhållande lill andra inlressen och dess belydelse
för samhällsplaneringen i ell övergripande sammanhang. Denna faktor har fillmätls
stor betydelse vid de bebyggelseinvenleringar som gjorts sedan år 1966.

Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län anser all definitionen kommer atl ge upphov till
tolkningsproblem. Som exempel nämns den föreslagna lydelsen av 2§ byggnadsminneslagen
— "annan byggnad som har sådant kulturhistoriskt värde alt dess bevarande
är av allmänt intresse". För all tillämpningen av lagen skall bli
likformig anser länsslyrelsen alt del är av vikt atl riksantikvarieämbeiei
utfärdar anvisningar eller rekommendationer för tolkningen av dessa begrepp.
Länsstyrelsen i Jämtlands län anser del särskill vikligl att bebyggelsen från
liden före 1800-lalel poängterats. Del finns så litet bevarat från den tiden
att alla hus med urspmnglig karaktär bör anses som kulturhistoriskt värdefulla.

3
Statens ansvar

Våra
kullurminnen måsle bevaras och det måsle finnas garantier för alt äldre tiders
kultur las lill vara och görs levande. Bevarandet skall omfatta hela samhällets
historia - arvet från del gamla bondesamhället, den framväxande
industrialismen etc. och inle bara den s. k. högreständskulturen. Del målet har
staten ställt upp för kulturpolitiken och därmed har den enligl utredningen ocksä
tagit på sig ansvar för byggnadsvården. I första hand är det ägarna och
kommunerna som har ansvar för kulturminnesvården men staten måste bidra med ekonomiskl
slöd, uppmuntran och stimu-

Prop.
1980/81:122 49

lans. Hittills har statens ansvar när det gäller
bebyggelsevård inriktat sig på bostadsbebyggelse och inle omfattat
kulturhistoriskt värdefulla lokaler etc.

Ulredningen
anser all staten måsle ta ell slörre ekonomiskl ansvar för våra kullurhisloriska
byggnader ulöver vad som följer av byggnadsminneslagen i dess nuvarande
lydelse. Detla för atl garantera att äldre liders kultur bevaras och för att oersättliga
kulturvärden inle skall gå lill spillo. Nästan alla remissinstanser delar denna
uppfattning. Fideikomissnämnden betonar atl del här är fråga om ålgärder av en
sädan angelägenhelsgrad att del är hög lid att samhället lar ekonomiskl ansvar
i en helt annan omfattning än hittills. Länsstyrelserna i Hallands. Kalmar,
Malmöhus och Kristianstads län m.fl. anser atl brislerna inom byggnadsvärden
rimmar illa med de nya mål som staten formulerat i samband med den fysiska riksplaneringen.
Slatsmaklerna har i del sammanhanget påpekat hur vikligl del är all
kulturminnesvärden inriktas på alt bevara samlade miljöer, i första hand de av
s. k. riksintresse. Ell väsentligt ökal statligt ansvar är enligt remissinslanserna
en förutsätlning för all dessa mål skall kunna uppfyllas.

Statens planverk, statens institut för byggnadsforskning, Landslingsförbundet,
Föreningen Sveriges landsantikvarier, LO, länsslyrelserna i Älvsborgs,
Jämtlands och Södermanlands län anser alt den av ulredningen föreslagna
ansvarsfördelningen mellan stal och kommun för kullurhisloriskl värdefull
bebyggelse av riksintresse resp. av regionalt inlresse är oklar. Föreningen
Sveriges landsantikvarier anser all del inle finns några möjligheler att dela
upp bebyggelsen i riks- och regionalintressen, som utredningen föreslår. Den
anser i stället all man bör arbeta med en glidande prioritering, från de mest
värdefulla till de gradvis allt mindre värdefulla byggnaderna. Länsstyrelserna
i Väslernorrlands, Jämtlands och Södermanlands län anser alt utredningen inte
redovisar några motiv för uppdelningen i riks- och regionalintressen och anser
den olycklig. Om det blir möjligt att ge statsbidrag för värd av äldre
bebyggelse så kommer det inom överskådlig framtid inle all vara möjligt alt ge
bidrag till annal än de mest värdefulla byggnaderna. Del vore enligl
länsstyrelsernas mening en slor fördel om man i såväl stödformer som
lagstiftning kunde uppta endast en kategori - kulturhistoriskt värdefull
bebyggelse. Tillgängen på medel och handläggarinsalser kommer ändå alt
garantera atl endasi objekt av största betydelse blir föremål för ålgärder. LO
anser alt en samlad bedömning av kulturlandskapets historiska innehåll bör ske
och den bör göras regionalt och motsätter sig därför uppdelningen av den
kulturhistoriskt intressanta bebyggelsen i två grupper. LO anser atl
uppdelningen är omotiverad och atl den medför en onödig och dyrbar byråkrati.

4 Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 122

Prop.
1980/81:122 50

4 Stödbehovets storlek

För alt kunna bedöma hur stort del statliga stödet behöver
vara för vården av den kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsen är det
nödvändigt med en rikstäckande inventering. Dä någon sådan ännu inte finns har
utredningen givit riksantikvarieämbetet i uppdrag alt tillsammans med resp.
länsmuseum inventera bebyggelsen i Älvsborgs och Jämtlands län. Dessa län har ulredningen
bedömt ha det bästa inventeringsunderlagel. De representerar olika
bebyggelsestrukturer och de har ansetts kunna ge en någorlunda tillförlitlig
bild av läget i landel. Utredningen har bedömt alt behov av stöd till bevarande
finns när hänsyn till det kullurhisloriska värdet medför koslnader som inte kan
förräntas av fastighetens - faktiska eller tänkta -avkastning, s.k.
kulturhistoriska överkostnader. Det kan t.ex. vara kostnader för arbeten som
kräver medverkan av konservator eller krav på bibehållande av samma typ av
fasad eller takmalerial som det befintliga.

Det samlade behovet av slöd för annan kulturhistorisk
bebyggelse än permanenlbostäder har utredningen uppskattat lill 120 milj. kr.
per år. Beräkningarna har fördelats pä bebyggelse i glesbygd (60000 byggnader)
resp. tätort (1,75 milj. m") sarnl pä Svenska kyrkans byggnader (900
församlingar).

Flera remissinsianser,
däribland länsslyrelserna i Stockholms, Uppsala, Kalmar och Älvsborgs län.
Vitterhetsakademien, Föreningen Sveriges länsantikvarier, SAR och Föreningen
Sveriges stadsarkitekter anser det värdefullt all ell försök till beräkning av
stödbehovet har gjorts. Dessa remissinstanser anser, med nägra invändningar, atl
beräkningarna är realistiska och i stort sell kan accepteras och ligga till
grund för beräkning av del statliga stödet. Upplandsmuseel anser dock inte alt
Uppsala län kan jämföras med vare sig Älvsborgs eller Jämtlands län. Museet
framhåller att Uppsala län rymmer ell ovanligi siori antal kulturhistoriskt
värdefulla byggnadsobjekt, bl.a. den omfattande bruksbebyggelsen, som kräver
snara underhållsinsalser och den äldre stadsbebyggelsen i främst Uppsala,
Östhammar och Öregrund. Länsstyrelsen anser vidare att man framdeles kan få etl
säkrare bedömningsunderiag genom atl göra flera inventeringar som direkt syftar
till analys av värdbehov och kosinadsbedömningar. Länsstyrelsen i Stockholms
län anser utredningens framräknade 60000 kulturhistoriskt intressanta byggnader
i glesbygd för hela riket i underkant. Annars skulle Stockholms läns andel
utgöra mer än en tredjedel av hela beståndet. Länsstyrelsen tillstyrker ändå
utredningens beräkningar som en rimlig målsättning för etl långsiktigt
bevarande. Sveriges stadsarkitekters förening och Svenska kommunförbundel
påtalar de höga kostnaderna för upprustning av äldre stadskärnor. Enligt en ulredning
som Stockholms kommun har gjort kommer enbart grundförstärkningskosinaderna vid
en upprustning av Gamla Stan alt uppgå lill 100 milj. kr. Mänga remissinstanser
såsom RAÄ, statens institut för byggnadsforskning, statens planverk.

Prop. 1980/81:122 51

länsstyrelserna i Östergötlands, Kristianstads, Malmöhus,
Göteborgs och Bohus. Skaraborgs. Örebro och Jämtlunds län, domkapitlen i
Uppsala, Lund, Göleborg och Visby, Nordiska museet. Svenska samernas riksförbund,
LO och Svenska kyrkans församlings- och pasloralsjörhund anser att det framräknade
behovel är för lågt.

LO anser alt kartläggningen är väl genomförd men all den
inte återspeglar de verkliga vårdbehoven. Dessa är betydligt mer omfattande om
industrialismen och arbetets historia skall sältas i förgrunden. Efter all i
huvudsak ha ägnat sig ål all dokumentera del gamla ståndssamhället måste man
nu snarast lägga fram och genomföra en plan för hur industrialismens historia
skall bevaras. Härvid blir man tvungen att prioritera samlade miljöer,
exempelvis indusirilandskap och inle enstaka byggnader som utredningen enligt
LO gör. Arkitekturmuseet instämmer i behovet av starka insatser för induslriminnesvården.
Även länsstyrelsen i Örebro län menar att man särskilt bör beakta de akuta
stödbehov som finns när del gäller industriminnen. Detta därför att den
strukturförändring som näringslivet genomgått under senare är varil negaliv för
bevarandefrågorna.

Den folkliga Iräarkitekturen på landsbygden och i
tätorterna ulgör enligt Nordiska museet en viktig del av vår byggnadskultur
såväl nationellt som inlemationelll. Museet anser dock alt denna del fält en
alltför undanskymd framställning i utredningen. Museet menar alt de olika regionernas
traditionellt betonade bebyggelse i timmer och korsvirke saml industrialismens
folkliga bebyggelsemiljöer ulgör den historiska bakgrunden för den största
delen av landels befolkning. I bevarandesammanhang har den gamla trähusbebyggelsen
oftast förls lill gruppen "miljöhus" som man i regel inte har byggnadsminnesförklaral
trots atl de är kulturhistoriskt och samhälls-hisloriskt "synnerligen
märkliga". Föreningen Sveriges landsantikvarier anser ocksä alt
vårdbehovet är för lågt uppskattat särskilt med hänsyn lill den märkliga limmerbebyggelsen
i glesbygd.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser inle heller att det
framgår av ulredningen att huvuddelen av den skyddsvärda bebyggelsen i Sverige
är timmerhus och annan Iräbebyggelse och att merparten av denna finns på
jordbruksfastigheter och i de mindre städerna. Länsstyrelsen menaratt det lotala
vårdbehovet i glesbygd vida överstiger utredningens beräkningar. Man menar
vidare att avvägningen gentemot andra konstaterade behov bör korrigeras och all
glesbygden bör tillföras en större andel av de föreslagna vårdinsatserna.
Hänsyn måsle las lill alt i glesbygden finns huvuddelen av den svenska limmerbebyggelsen,
värt svenska bidrag lill den internalionella byggnadskulturen och sannolikt den
mest förstörelse-hotade delen av vår äldre bebyggelse.

Arkitekturmuseet konstaterar alt utredningen inte kunnal
finna någon tillförlitlig grund för beräkning av stödbehovet i tätort. Detta
beror enligt museet pä del helt otillräckliga statistik- och inventeringsunderlaget
när det gäller bebyggelse.

Prop.
1980/81:122 52

Statens inslilui för byggnadsforskning och slalens
naturvårdsverk menar alt ulredningen i sin beräkning av stödbehovet borde
tagit mer hänsyn till den fysiska riksplaneringen. Byggforskningsinstitutel
menar atl ulredningen kan ha underskattat kostnaderna för att komma upp till
de bevarandemål man slälll upp när det gäller överloppshus. Naturvärdsverket
föreslår att kullurhisloriskl värdefull bebyggelse inom de primära rekreationsområdena
samt inom de områden som i den fysiska riksplaneringen utpekats som riksinlressanla
för friluftslivet och/eller för den vetenskapligt-kullurella naturvärden, bör
prioriteras. Länsslyrelsen i Örebro län vill utifrån de erfarenheler den har
vunnit genom riksplaneringsarbelet uppskatta den kulturhistoriskt värdefulla
bebyggelsen lill närmare 15-20 %. Denna siffra är realistisk inte bara för
bergslagsdelen ulan även för hela länet.

Svenska samernas riksjörbund påpekar att ulredningen inte
alls tagit upp samisk kulturhistorisk bebyggelse. Sveriges äldsta bevarade
kyrkstad med kåtor och härbren i Arvidsjaur härstammar från 1700-talet.
Förbundet anser del vara av slor vikt alt en utredning av byggnads- och
byggnadsmiljöproblem inom det samiska området kommer lill sländ.

När del
gäller de ca 900 församlingar som utredningen bedömer vara i behov av stöd sä
uppskattar Svenska kyrkans församlings- och pastmais-förbund det årliga medelsbehovet
till 20000-30000 kr. per församling och år. Med hänsyn till de osäkra
beräkningarna anser förbundet alt det finns skäl all göra en invenlering för
alt fastställa det faktiska behovel. Även Vitterhetsakademien anser all
uppskattningen av de årliga kostnaderna till 15000 kr. är väl optimistiska.

RAÄ påpekar särskill när del gäller kyrkornas stödbehov
att beståndet av äldre bemålade Iräinvenlarier på kort tid har skadats myckel
allvarligt på grund av uttorkning. Enligl en nyligen genomförd provinvenlering
framgår all 78 % av träinvenlarierna med ursprunglig ytbehandling har sådana
skador all de måsle konserveras. Länsstyrelserna i Kristianstads. Malmöhus och
Örebro län anser att det är av särskild vikl atl de problem som hänger samman
med vården av kyrkobyggnader särskill betonas. Kyrkorna har en unik ställning i
vårt bebyggelsearv och förvaltar etl enastående föremålsbestånd. Göteborgs
domkapitel anser atl utredningens uttalande om alt inte särbehandla svenska
kyrkans byggnader framför andra trossamfunds är svåriorståeligt. Domkapitlet
menar atl det kulturhistoriska värdet som just dessa byggnader representerar
är unikt och menar ocksä atl stödbehovet är för lågt beräknat. Skara domkapitel
som också anser atl stödbehovet är för lågt beräknat menar atl ocksä prästgårdarna
ofta är myckel gamla och att deras kullurhisloriska värde borde utredas. De
allra flesta församlingarna och samfälligheter delar domkapitlens åsikt atl
stödbehovet för landels kyrkor är för lågt beräknal.

Sveriges jordägareförbund slulligen anser att kostnaderna
förbyggnads-

Prop.
1980/81:122 53

vården behöver utredas ytterligare. Förbundel anser att
del finns anledning att tro alt kostnaderna är avsevärt högre än de
utredningen har beräknat.

5 Utredningens förslag 5.1 Stödsystemets uppbyggnad

Statens ekonomiska stöd lill byggnadsvården i landel har hittills
tagil sig egentligt ullryck bara i form av de förmänliga lånen till den
kulturhistoriskt intressanta bostadsbebyggelsen. Det har varit naturligt att se
lån som den naturliga stödformen för bostadsbebyggelse. Användningen är
självklar och avkastningen kan med slor säkerhel förutsägas. Samma enkla förutsäitningar
kan inte sägas gälla för övrig bebyggelse. Ulredningen föreslår all förmånliga
lån med modell efter bostadslånen ges till de lokaler av byggnadsminneskaraktär.
som genom ombyggnad bevaras i syfte alt användas på elt säll som direkl eller
indirekt ger avkastning. Remissutfallet redovisas i avsnill 5.3. Vidare
föreslär ulredningen atl den bebyggelse som inle kan komma i fråga för låneslöd
skall kunna bli föremål för mer direkta stödåtgärder. Utredningen ser bidrag
till s.k. kulturhistoriska överkoslnader som den bästa stödformen.

Utredningen föreslår dessulom några former av stöd
skallevägen. Remissutfallet i denna del redovisas i avsnitt 5.7.

Utredningen har också funnit skäl all stimulera kommunerna
till större insatser på bevarandeområdel. Lån på förmånliga villkor ur länefonden
för kommunala markförvärv för förvärv i bevarandesyfte skulle kunna fungera som
en sådan stimulans. Remissutfallet redovisas i avsnitt 5.3.

Allt lalar enligt ulredningen för alt byggnadsvården också
i framliden måste ses i ell arbetsmarknadspoliliskl sammanhang. Som en följd av
ulredningens förslag atl en förordning om bidrag lill värd av kulturhistoriskt värdefull
bebyggelse knyts lill RAÄ:s bidragsanslag kan bidragens storlek etc. göras
oberoende av om arbelen utförs den ordinarie vägen eller tidigareläggs som
beredskapsarbeten.

Elt villkor för statliga stödinsatser bör enligt
utredningen vara att ett fortsatt bevarande är garanterat. Della skulle kunna
ske genom en komplettering av byggnadsminneslagen så all ägare lill andra
kulturhistoriskt värdefulla byggnader än byggnadsminnen ges möjlighet all
begära all skyddsföreskrifter meddelas.

Många remissinstanser bl. a. Jldeikomissnämnden, forlifikaiionsjörvult-ningen,
kammarkollegiet, statens kulturråd, RAÄ, arkitekturmuseet, statens
naturvårdsverk, bostadsstyrelsen. Föreningen Sveriges länsanlikva-rier. LO,
Sveriges museimannaförbund och Jernkontoret stöder ulredning-

Prop.
1980/81:122 54

ens förslag till stödsystem genom lån och bidrag och anser
liksom utredningen alt etl villkor för statligt slöd bör vara att garantier
skapas för att bebyggelsen bevaras.

Statens kulturråd som tillstyrker alt slödsyslemet byggs
upp med en kombination av olika subventioner anser all dessa främsl bör vara
lån och bidrag. Rådet anser också att del är av stort inlresse alt kommunerna
stimuleras till ökade insatser genom fördelaktiga län ur fonden för kommunala
markförvärv. Fideikomissnämnden finner stödformerna värdefulla och i allt väsentligt
väl avvägda. Nämnden anser dock inte att de föreslagna åtgärderna erbjuder ett
lillräckligl skydd. Nämnden syftar närmasl på behovel av alt i uppkommande
krissituationer kunna säkra beståndet av de för vårt kulturarv särskilt
betydelsefulla bebyggelsemiljöerna. Man refererar lill att problemel
uppmärksammals utomlands och ger som exempel National Trust i England.

Jernkontoret
välkomnar särskilt de ökade stödinsatserna för annan kulturhistoriskt
värdefull bebyggelse av allmänl inlresse än bostadsbebyggelse. De stödsystem i
form av län, bidrag samt beredskapsmedel som utredningen föreslår anser Jernkontoret
vara en stark och välkommen förstärkning av byggnadsminnesvärdens nuvarande
resurser. De flesta länsstyrelserna tillstyrker i allt väsentligt också
utredningens förslag. Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att förslaget atl
låta bidraget knytas lill de kulturhistoriska överkoslnaderna torde vara den
enda möjligheten att skapa etl i praktiken fungerande bidragssystem. Länsslyrelsen
påpekar dock all man med överkostnader avser även kostnader som inte kan
förräntas emedan en byggnad helt eller delvis kan sakna funktion. Många av länsslyrelserna
ifrågasätter starkt uppdelningen i bebyggelse av riksintresse och övrig
kulturhistorisk värdefull bebyggelse.

RAÄ är positivt till många delar i ulredningens förslag,
men ställer sig iveksaml lill att etl ökal statligt stöd skulle motivera en
utvidgning av byggnadsminneslagen. Ämbetet anser i stället alt det skall ses
som yllerligare etl skäl lill att snarast möjligt förslärka kommunernas
otillräckliga slyrmedel för alt säkra den kulturhistoriskt värdefulla
bebyggelsen för framliden.

Statens råd jör byggnad.fjorskning är posilivt till
utredningens förslag och anser all de finansiella stödformerna är väl valda.
Rådet anser dock inle att frågan är långsiktigt löst. Rådet ställer sig
tveksamt till förslagel att byggnadsminneslagen skall vidgas och tror atl plan-
och bygglagulredning-en kommer atl ge ylterligare belysning åt frågan om
lämpliga styrmedel.

Statens planverk anser atl det behövs ett starkt slöd för
bevarande av den kullurhisloriskl intressanta bebyggelsen, inte minst av den
anledningen att förfallet av det intressanta äldre byggnadsbeståndet har fått
tillta under myckel lång tid.

Domänverket instämmer i utredningens förslag i fräga om
stödsystem men anser liksom planverket atl ramarna för lån och bidrag är för
snävt tilltagna.

Prop. 1980/81:122 55

5.2 Utökat skydd för kulturhistoriskt värdefull bebyggelse

Utredningen föreslår alt bebyggelse av sådanl
kulturhistoriskt värde att den ur allmän synpunkt bör bevaras för framtiden
skall få statligt slöd. Elt villkor för en statlig stödinsats bör enligl
utredningen vara atl den bebyggelse som får statligt slöd också skall vara
garanterad ett bevarande. Den enda tillfredsställande garantin f. n. är de
skyddsföreskrifter som utfärdas i samband med en byggnadsminnesförklaring.
Genom en sädan kan föreskrivas att en byggnad inte får rivas och att den skall
vårdas pä ett kulturhistoriskt rikligt sätt. En byggnadsminnesförklaring är giltig
också mot framtida ägare eftersom den är knuten lill själva objektet.
Utredningen föreslår all ett tillägg görs lill byggnadsminneslagen. Detla
skulle utformas så atl ägare till andra kulturhistoriskt värdefulla byggnader
än byggnadsminnen ges möjlighel att själva begära att skyddsföreskrifter
meddelas. På della sätt skulle villkoret för statligt stöd uppfyllas och ägaren
tar på sig och sina efterträdare ett framtida vårdansvar som blir en
motprestation till den statliga stödinsatsen.

Utredningen
anser således alt det finns behov av atl skydda den kulturhistoriskt
värdefulla bebyggelse som f.n. inle omfattas av byggnadsminneslagen.
Utredningen menar atl del inte är uteslutet att del kommer att visa sig alt en
ny plan- och bygglagsliflning inte är ell lämpligl instrument för atl
tillgodose de enskilda bebyggelseinslagens intressen. Detta bl.a. med tanke på
den tröghet som med nödvändighet präglar allt planarbele. Ett statligt
stödsystem måste ocksä enligt utredningen motsvaras av skyddsmöjligheler som
inte är beroende av kommunal bevarandevilja.

Samtliga
remissinstanser ansluter sig till vad utredningen anger som villkor för
statligt stöd nämligen att ett fortsall bevarande är garanterat. Det råder dock
delade meningar orn ulredningens förslag om tillägg till byggnadsminneslagen.
Många remissinstanser bl.a. Svea Iwvräii. kammarkollegiet, arkitekturmuseet, slalens
planverk,.flera länsstyrelser bl. a. i Stockholms, Uppsala, Östergötlands,
Kronobergs, Malmöhus och Skaraborgs län. Svenska kommunförbundet.
Vitterhetsakademien, Konstakademien och FPC lillslyrker dock
utredningsförslaget.

Arkitekturmuseet anser att skyddsföreskrifter för sådan
kulturhistoriskt värdefull bebyggelse som fär statligt stöd skall förankras i
en utvidgad byggnadsminneslag och inle endasi i kommunala planbeslul.

Svenska kommunförbundel
anser att förslaget till ändring i lagen om byggnadsminnen kan komma till
stånd, men att ytteriigare översyn kan erfordras i samband med det fortsatia
arbetet med den nya plan- och bygglagen.

Vitterhetsakademien
tillstyrker livligt lagändringen. Akademien anser att om delta förslag
fastställs skulle kommunerna få en viss möjlighel atl skydda större kullurhisloriskl
värdefulla miljöer. Länsslyrelsen i Stockholms län lillslyrker förslaget men
anser att skyddsföreskrifter enligt bygg-

Prop.
1980/81:122 56

nadsminneslagen endast bör vara etl komplement lill andra
vägar atl nå samma garantier. Länsslyrelsen i Östergötlands län biträder ulredningens
förslag men vill erinra om att en utökning av byggnadsminneslagen innebär nya
arbetsuppgifter för länsstyrelsen. Länsstyrelsen i Malmöhus län anser liksom ulredningen
atl nuvarande skyddsmöjligheter är otillräckliga. Länsstyrelsen framhåller särskill
den osäkerhet som råder inom kommunernas byggnadsnämnder beträffande
tillämpningen av 38 § 2 st. byggnadsstadgan (1959:612)*. Erfarenheter visar
tydligt alt paragrafen inte ger det avsedda skyddet. Därför är del enligl länsslyrelsen
vikligl atl i den kommande byggnadslagstiftningen förslärka skyddet för sådan
kulturhistoriskt värdefull bebyggelse som inte omfattas av byggnadsminneslagen.
Man önskar ocksä en fastare knytning av bevarandefrägorna lill kommunernas
fysiska planering. Länsstyrelsen anser atl en förstärkning av byggnadsminneslagen
är önskvärd oavsett hur den kommande plan- och byggnadslagstiftningen kommer atl
vara formulerad. Länsslyrelsen i Älvsborgs län anser all normalfallet bör vara
alt en byggnad som fär bidrag samtidigt förklaras som byggnadsminne. FPC anser
alt förslaget alt bygga ut möjligheterna all komma i älnjulande av statligt
stöd genom all fastighetsägaren själv begär skyddsföreskrifter kan vara ell
steg i rätl riktning. Del får dock inte innebära alt samhällel frånhänder sig initiativ
och ansvar för att bebyggelse av allmänt inlresse bevaras. Del fär enligt FPC inle
överlåtas till privata fastighetsägares godtycke alt avgöra huruvida en
bebyggelse skall bevaras eller inte. Ett storl ansvar ligger på kommunerna alt
bevaka den kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsen. Länsstyrelsen i Skaraborgs
län finner det särskill värdefullt alt samma skyddsföreskrifter som uppställs
för byggnadsminnen föreslås gälla även för andra byggnader som har ett sädani
kulturhistoriskt värde att deras bevarande är av allmänt inlresse. RAÄ bör
enligt länsslyrelsen få i uppdrag atl utarbeta råd och anvisningar så alt
bedömningarna ute i landel blir mer enhetliga. Del är också viktigt alt ämbetet
klargör skillnaderna mellan byggnadsminnen och andra objekt av sådanl kullurhisloriskl
värde alt de kan få skyddsföreskrifter. Länsstyrelsen anser även alt man måste
uppmärksamma frågan om skydd åt gaturummet, t.ex. fasader, gatubeläggning,
trottoarer och gatubelysning.

De invändningar som görs mot förslagel är av olika slag.
Flera remissinstanser anser alt del tillägg till byggnadsminneslagen som ulredningen
föreslär är överflödigt. Detta anför bl. a. länsslyrelserna i Södermanlands.
Jämtlands och Västmanlands län. Även RAÄ. RRV. slalens inslilui för
byggnadsforskning. Nordiska museet m.fl. anser all del skydd som eftersträvas
för den kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsen kan tillgodoses genom den
gällande byggnadsminneslagen och planlagstiftningen.

* "Byggnad av större värde av historisk, kullurhislorisk
eller konstnärlig synpunkl mä icke förvanskas vare sig genom arbeten å själva
byggnaden eller bebyggelse i grannskapet."

Prop.
1980/81:122 57

RAÄ och RRV pekar på kommunernas möjlighet att övervaka
den kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsen enligt 38 § byggnadsstadgan
(1959:612). RAÄ och RRV menar att det kan diskuteras om inle detta skydd, i
kombination med kommunens detaljplanering eller kommunfullmäktiges riktlinjer
för bevarandeplanering, är godtagbart. Båda remissinstanserna framför också
farhågor för att del föreslagna tillägget till byggnadsminneslagen kan tas som
uttryck för en vilja all vidga statens tillsynsansvar. RAÄ beskriver i sitt
yttrande hur etl garanlisyslem skulle kunna utformas ulan ändring av vare sig byggnadsminneslagen
eller byggnadslagstiftningen. Byggnadsminnesförklaringar bör enligl ämbetet
konsekvent genomföras i samband med bidragsprövningen då bebyggelsens kulturhistoriska
värde motiverar det. 1 övriga fall bör huvudregeln vara atl fastställd
detaljplan för bevarande skall utgöra villkor för statligt bidrag. Om den
aktuella bebyggelsen inle ligger inom detaljplanerat område bör kommunfullmäktiges
riktlinjer för bevarande i den översiktliga planeringen i kombinafion med tillsyn
enligl 38 § byggnadsstadgan kunna anses som etl godtagbart bidragsskydd. Den
väsentliga fördelen med ulredningens förslag jämfört med ämbetets gäller de
byggnader som inte omfattas av detaljplaner. En fömtsättning för att ge
kommunerna etl huvudansvar för all garantera bevarande av stödberättigad
bebyggelse är enligt ämbetet därför att byggnadslagstiftningens instrument
förbättras. Statens institut för byggnadsforskning avslyrker förslaget om
ändring av byggnadsminneslagen. Man anser all det i praktiken skulle skapa två
klasser av skyddade byggnader med olika skyddsgrad, någol som man i Sverige
alllid velat undvika. Länsstyrelsen i Södermanlands län anser atl byggnadsminneslagen
redan i nuvarande utformning täcker de behov utredningen för fram. Den praxis
som utarbetats i länet efter år 1976 överensstämmer med den vida tolkning av
lagen som utredningen eftersträvar. Länsstyrelsen i Väslernorrlands län anser
att man genom en omformning av lagens första paragraf och en utvidgning av fillämpningen
kan uppnå samma syften. Länsstyrelsen i Västmanlands län delar ulredningens
uppfattning om att det finns behov av skyddsföreskrifter för sådan
kulturhistorisk bebyggelse som inle omfattas av byggnadsminneslagen. Länsslyrelsen
menar dock att detta skydd helst bör skapas genom kommunal planering och inte
genom ökat slalligl tillsynsansvar. Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser
tillägget till byggnadsminneslagen onödigt. De byggnader som kräver skydd bör
kunna få det genom byggnadsminnesförklaring. Med hänsyn till alt länsslyrelsen
ändå måsle göra prövningen av byggnadens kulturhistoriska värde bör del
föreslagna tillägget enligl länsstyrelsen utgå. Länsstyrelsen förordar att man
ändrar byggnadsminneslagens 1 §. Bl. a. bör ordet "synnerligen" utgå
och nämnd paragraf inledas med orden "Byggnad eller byggnadsmiljö ...".
Länsstyrelsen i Jönköpings län anser att man får en indelning av
byggnadsminnena i två klasser, alltefter graden av deras kulturhistoriska
värde. Del kan bli problem när del skall omprövas var gränser mellan

Prop. 1980/81:122 58

första och andra klass gär. Länsslyrelsen anser ocksä alt
del kan diskuteras om inte formuleringen "allmänl inlresse" i den
föreslagna ändringen ger en onödigt stor skyddskrels. Nordiska museet menar att
kulturminnesvården inle är betjänt av alt laborera med ett vidare begrepp
"kulturhistoriskt värde" än som i praktiken nu sker vid byggnadsminnesförklaringar.
Att vissa byggnadstyper - bl. a. timmer- och annan Iräbebyggelse och den
folkliga bebyggelsen - inte kommer med bland byggnadsminnen anser museet beror
mer på RAÄ:s och länsstyrelsernas svaga resurser alt driva frågorna. Museet
understryker viklen av atl byggnader som får ekonomiskl slöd från slaten måsle
vara garanterade fortbestånd men delta kan enligt museet ske genom nuvarande
lag.

Flera remissinstanser tar upp sambandet med plan- och bygglagstiflning-en.
Några har redan berörts. Statens råd för byggnad.\forskning ställer sig tveksam
lill förslaget atl byggnadsminneslagen skall vidgas och anser alt plan- och
bygglagutredningen kommer att ge ytterligare belysning åt frågan om lämpliga
styrmedel. Rådet anser all en ökad användning av byggnadsminneslagen kan bidra
lill alt en skarp gräns uppslår mellan vad som är värt alt bevara och vad som inle
är värt atl bevara och som är mindre väl definierad än den tidigare avgränsningen
mol den synnerligen värdefulla bebyggelsen.5vr/!iA:« museiföreningen anser all
det eftersträvade skyddet hellre borde tillgodoses i samband med den pågående
bearbetningen av byggnadslagstiftningen. Föreningen Sveriges länsantikvarier
anser all det bör övervägas om inte de skyddsinslrumenl som föreslås i förslagel
till ny plan- och byggnadslag ocksä bör anses utgöra garanti för bevarande och
motivera statligt slöd. Länsslyrelsen i Göteborgs och Bohus län lar ocksä upp
sambandet med den nya bygglagen i sill yttrande. Länsstyrelsen menar atl del är
väsentligl att det kommer alt finnas möjligheter alt knyta bidrag också till
den bebyggelse som kan komma all skyddas enligt bygglagen. Man anser alt della
är av slor betydelse eftersom bevarandet av hela miljöer därigenom skulle
underlättas. Länsstyrelsen anser alt byggnadsminneslagen även i sin nya
utformning är inriktad på enskilda objekt. Länsstyrelsen anser dock att ulredningens
förslag kan genomföras snarast ulan all avvakla en ny bygglag och menar atl de
olika skyddsinstrumenten kan kompleltera varandra.

RAÄ, statens planverk, arkitekturmuseet saml
länsstyrelserna i Sitick-holms och Malmöhus län menar alt del är vikligl alt
skyddskravet kan omfatta hela kulturhistoriskt intressanta miljöer och anser
inte att ett sådant skydd ingär i ulredningens förslag. Dessa miljöer mäste
därför säkerställas genom kommunala åtgärder med stöd av byggnadslagstiftningen.

SAR slutligen anser att inte bara ägarna utan också
brukarna av miljöerna bör ha elt inflytande. Hur detla skall tillgodoses bör enligl
SAR beaktas i arbetet med ny plan- och bygglagsliflning.

Prop. 1980/81:122 59

5.3 Ltvidgat lånestöd

5.3.1 Ramen för bostadslån med förhöjt låneunderlag
och/eller tilläggslån Ulredningens förslag att ramen för beslut om tilläggslän
alltid anpassas så all den rymmer de efter hand dokumenterade behoven har i
regel inte föranlett några erinringar från remissinstanserna. Till dem som
tillstyrker förslaget hör bl.a. RAÄ, Svenska museiföreningen, Sveriges Fastighetsägareförbund
och ett stort antal länsstyrelser. Länsstyrelsen i Stockholms län betonar alt
låneramarna är klart otillräckliga. Anspråken är särskilt uttalade i Stockholms
kommun där enbart kommunens bolag AB Stadsholmen har dokumenterat behov av
tilläggslän lill 80 milj. kr. inom den närmaste fyraårsperioden. Även i
kranskommunerna är anspråken stora och kommer med all sannolikhet alt växa
betydligt. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför liknande synpunkter
och hänvisar till de erfarenheler som erhållits beträffande stadsdelen Haga i Göleborg.

Svenskel museiföreningen menar att det bör vara möjligt
att ulan dröjsmål ändra denna ram med ledning av erfarenhetsmässigt påvisade
behov. RAÄ framhåller atl del ökade antalet framställningar om länemedel annars
kommer att tvinga kulturminnesvärden lill en svår prioritering mellan
sinsemellan likvärdiga objekt. En anpassning lill behoven skulle också ge granskningsmyndighelerna
pä länsplanet bällre möjligheter atl lämna fastighetsägarna preliminära besked
om utsikterna att få särskill låneslöd.

Bostadsslyrelsen anför alt man tar hänsyn till det akluella
behovet av medel i sin anslagsframställning till regeringen. Slyrelsen pekar
också på att när det gäller långivningen fastställer riksdagen åriigen dels en
gemensam ram för beslut om förhöjt låneunderiag för kulturhistoriskt värdefull
bebyggelse och tilläggslän, dels en kostnadsram för de antikvariska myndigheternas
fillstyrkan av ombyggnader som bör komma i fråga för denna långivning.
Bostadsstyrelsen föreslår all låneramen avskaffas då den måsle vara sekundär i
förhållande lill koslnadsramen.

5.3.2 Statligt lånestöd också lill ombyggnad av byggnader
med lokaler av kulturhistoriskt värde

Utredningens förslag atl införa ell slallig tilläggslån
till lokaler av byggnadsminneskaraktär tillstyrks av ell stort anlal
remissinstanser däribland nästan samtliga länsstyrelser. Endasi Sveriges Jordägarejörbund
framför kritiska synpunkter och menar atl det bästa vore om statliga bidrag och
län inte behövdes.

Bostadsstyrelsen finner alt del är en uppenbar brist all
staten inte har tagit slörre ekonomiskt ansvar för bevarande av annan kullurhislorisk
bebyggelse än bostäder. Begränsningen av kullurstödet till bostadsbebyggelsen
har letl till att bostäder med sedvanliga standardkrav har projekterats in i
varje kullurhisloriskl värdefull byggnad där det över huvud taget

Prop.
1980/81:122 60

är möjligt. Della har medverkat till lösningar som inle är
bra vare sig för bostadens utformning eller för bevarande av byggnadens
historiska värden. Stockholms kommun har framfört liknande synpunkter och
anser all reformen är sä angelägen atl den bör gälla ombyggnader som påbörjas
redan år 1980.

Statens kulturråd ger hög priorilel åt utredningens
förslag bl.a. mol bakgrunden av den vikliga uppgiften att bevara äldre
industrimiljö. Svenska museiföreningen menar alt denna nya stödform har
avgörande betydelse inle minst inför uppgiften att bevara representativa byggnader
frän industrisamhällets uppbyggnadsperiod med anknytning säväl till näringslivet
som till folkrörelserna och föreningslivet i övrigt.

FPC anser atl reformen är viklig för atl ge möjlighel all ulöver
bostäder bevara säväl arbetsplatser som nöjes- och fritidslokaler.

Beträffande stödels utformning pekar länsslyrelsen I Siockholins
län på att de svårigheier som torde komma atl uppstå i samband med hyressällning,
beräkningsmetoder för lånen och kreditgivning bör karlläggas och förtydligas
utöver vad som framgår av förslaget. Sveriges Fastighetsägareförbund
understryker viklen av atl behandlingen av dessa läneärenden effektiviseras
och att handläggningstiderna förkortas. För att lösa problemel med de länga
handläggningstiderna bör ett förfarande som möjliggör nägon form av
förhandsbesked övervägas.

Några remissinsianser har tagil upp behovet av statligt slöd
på andra områden. Stockholms kommun menar all en viktig förutsättning för ell
bevarande många gånger kan utgöras av alt underhållet av byggnader sköts pä ett
tillfredsställande sätt. Elt statligt stöd för underhållsåtgärder skulle kunna
rädda betydande kulturhistoriska värden och ofta göra upprustningen billigare.
Bostadsslyrelsen pekar på alt utredningen inte särskilt behandlat frågan om
lån till sådana samlingslokaler som avses i kungörelsen om statligt slöd lill
allmänna samlingslokaler. Jernkontoret hade gärna sett alt utredningen även
diskuterat frågan om framtida förvaltningsformer för kulturhistorisk
bebyggelse.

Flertalet av de remissinsianser som har yllral sig är ocksä
posifiva till förslagel om statligt stöd i form av prioriterade bollenlän lill
lokaler som utan att vara av byggnadsminneskaraktär ändå har ell
kulturhistoriskt värde sell ur regional och lokal synpunkl. /?/lÄ.lillslyrker förslagel
men fömlsäller all intyg om byggnadens eller anläggningens kulturhistoriska
värde kommer alt lämnas av regionalt kullurminnesvårdsorgan. Landsting.sförbundet
lillslyrker också men är samtidigt tveksam till den åtskillnad i lånevillkoren
som ulredningen gjort mellan bebyggelse av byggnadsminneskaraktär och
byggnader av betydande regionalt intresse. Enligt förbundet bör även den
regionalt intressanta bebyggelsen komma i åtnjutande av del statliga länet.'

Förslaget avstyrks av fullmäktige i riksbanken som anser
all priorile-ringssystemet, framöver och som hittills, bör vara etl priorileringssystem

Prop.
1980/81:122 61

enbart för bostadsbyggandet och därtill anknutna lokaler.
Om denna gräns genombryts och priorileringssyslemet öppnas för nya ändamål,
kommer allt fler krav på vidgning av systemet att resas. Elt tillmötesgående
skulle leda lill all syslemel blev alltför komplicerat för atl kunna fungera
och skulle försvära den allmänna kreditpolitiken. Fullmäktige menar atl finansieringen
av dessa lokaler lämpligen skulle kunna ordnas på etl sätt liknande det som
utredningen förordar för lokaler av byggnadsminneskaraktär, där det nuvarande
statliga lilläggslånel tas till förebild. Det gäller främst all på lämpligl
sätt avgränsa subventionsinslagel i delta län. Några skäl för en principiellt
olikartad finansiering av de båda slagen av lokaler synes inle föreligga. Även Stadshypotekskassan
framför vissa betänkligheter och erinrar om alt för stadshypoleksinstitulionen
gällande bestämmelser lägger hinder i vägen för bottenlångivning avseende
sådana ändamål om inte del ställiga slödel utgår i form av bostadslän eller län
för anordnande av allmän samlingslokal.

5.3.3 Utvidgat utnyttjande av lånefonden för kommunala
markförvärv

I princip samtliga remissinstanser som har uttalat sig är
positiva till utredningens förslag att stimulera kommunerna till ökade förvärv
i bevarandesyfte genom lättnader i villkoren för markförvärvslånen. Flera remissinstanser
bl. a. RAA och länsstyrelserna i Södermanlands och Västernorrlands län
framhåller att förbättrade möjligheter för kommunerna behövs bl. a. för alt
genomföra bevarandeplaner och förhindra hotande rivning. Föreningen Sveriges
länsantikvarier menar att särskilt i fråga om tillämpningen av bestämmelserna
om rivningsförbud enligl 35 a § byggnadslagen kan förslagel förväntas få slor belydelse
då kommunerna härigenom kan tillförsäkras ekonomiska medel all i större
utsträckning än nu föra förhandlingar om rivningshotade fasligheter till etl
positivt resultat. Enligt föreningens mening bör vidare övervägas om inle
långivningen ur fonden bör förbindas med krav alt de fastigheter som förvärvas
också erhåller skydd genom byggnadsminnesförklaring eUer genom kommunala skydds-instmmenl.
Synpunkler om all garantier samtidigt måsle skapas för alt bevarandesyftet
fullföljs framförs också av bl.a. RAÄ, länsstyrelserna i Uppsala och Kronobergs
län samt Föreningen Sveriges landsantikvarier. Enligt flera remissinsianser,
däribland länsstyrelsen i Hallands län, är del Iveksamt om de föreslagna
lättnaderna är tillräckliga för all syftet skall kunna uppnäs. Länsstyrelsen i
Jämtlands län framhåller atl för vissa kommuner, främsl glesbygdskommuner,
kommer förslaget sannolikt ändå inte att medföra något mer påtagligt ökal
kommunall engagemang i bevarandefrågor.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ifrågasätter om inle
ränte- och amorleringsfriheten bör vara tio är i slällel för fem år. Svenska
kommunförbundet har inte någol all erinra mol förslaget om fem ränte- och amorteringsfria
år men påminner om att förbundel lidigare lill bostadsdeparte-

Prop.
1980/81:122 62

menlel hemställt om att amorteringstiden för
markförvärvslån utsträcks från sju fill 15 år. Bostadsstyrelsen föreslår atl
samma regler införs i kommunala förvärv av kullurhisloriskl värdefull
bebyggelse som gäller förvärv för turism och rekreationsändamål.

5.3.4 Administration av lånen

Ulredningens förslag att de föreslagna låneformerna för
kulturhistoriskt värdefulla lokaler bör hanteras av bostadsslyrelsen och
länsbostadsnämnderna stöds av samtliga remissinstanser som har uttalat sig i
denna fråga. Bostadsstyrelsen framhåller atl i det fall styrelsen kommer all
handlägga tillläggslånen bör i enlighet med ulredningens förslag bostadsslyrelsen
förstärkas med en handläggare.

Ett stort antal remissinstanser däribland fiera
länsstyrelser understryker alt den nuvarande handläggningsordningen är onödigt
tungrodd och menar liksom ulredningen all handläggningsliderna kan förkortas
och beslutanderätten flytlas lill länsbostadsnämnderna. Statens kulturråd vill
för sin del främst stödja sig på den statliga kulturpolitikens mäl, all
planering, beslut och ansvarslagande bör decentraliseras. Länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län anser alt åtskillig tid kan sparas i handläggningen om
besluten delegeras, samtidigt som sökanden pä ett tidigt stadium kan få besked.
Länsstyrelsen i Örebro län har erfarit alt flera sökanden av tidsskäl, som haft
samband med anbudsförfarandet, avstått frän all fullfölja ansökningar om lån på
grund av den nuvarande långa handläggningen genom olika instanser.

Enligt länsstyrelsen i Stockholms län bör det dock utrönas
hur länsbostadsnämndernas resurser kan möta den ökande ärendemängden. Bostadsstyrelsen
redovisar att de länsbostadsnämnder som blivit anmodade alt yttra sig över ulredningen
samtliga har ansett atl handläggningen bör ske på nämnderna. Styrelsen
framhåller emellertid alt länsbostadsnämnderna redan i dag är hårt ansträngda
och att personalförstärkningar är en förutsältning om ulredningens förslag om
tilläggslån för lokaler genomförs.

5.4 Ökad tillämpning av byggnadsminneslagen

Byggnadsminneslagen har enligt utredningen hittills
tillämpats i ringa utsträckning. Utredningen anser alt en nödvändig förutsältning
för svensk byggnadsvård över huvud taget är atl lagen kan börja tillämpas på
del sätt del en gång varit avsett. Utredningen föreslär därför att särskilda
medel för ersättning avsälts och atl riksantikvarieämbetets värdanslag höjs och
regleras.

5.4.1 Medel för ersättning

Utredningen hävdar att en ökad tillämpning av byggnadsminneslagen
slår och faller med de ekonomiska satsningar som kan göras. Lagen

Prop.
1980/81:122 63

innehåller etl tvångsmoment som innebär all del är möjligt
atl mol ägarens vilja genomföra en byggnadsminnesförklaring.

Del motsvaras av en rätt till ersättning för väsentliga
inskränkningar i pågående användning av en byggnad eller markområde. Ulredningen
bedömer atl rena ersättningsfall kommer alt bli relalivi sällsynta. Utredningen
föreslår all särskilda medel för ersättning slälls lill förtogande.

RAÄ, arkilektiirmuseet, länsstyrelserna i Stockholms,
Uppsala, Kronobergs, Hallands, Kalmar, Örebro och Jämtlands län.
Landstingsförbundet, Vitterhetsakademien, Nordiska museet. Svenska
museiföreningen. Föreningen Sveriges landsantikvarier och Lantbrukarnas riksjörbund
stöder utredningens uppfattning atl byggnadsminneslagen mäste börja lillämpas
och anser atl del siörsta hindret hittills varil brist pä medel. Nägra av dessa
remissinsianser anser atl en fungerande tillämpning kan ske endast genom att
man fullt ut genomför en decentralisering till länsstyrelserna. Det finns enligl
länsstyrelsen i Jämtlands län och Föreningen Sveriges landsantikvarier ingen
anledning atl länsslyrelsen skall vara mindre självständig i förhållande till RAÄ
inom byggnadsvärden än inom fornminnesvården.

Vitterhetsakademien menar liksom ulredningen atl om lagen
skall bli lill verklig nytta för byggnadsminnesvärden sä krävs del särskilda medel
till såväl ersättning som bidrag. Akademin anser alt bidragsgivningen bör ske
genom RAÄ men ifrågasätter om inle medlen lill ersättning bör handläggas av
regeringen. Nordiska museet understryker del angelägna i atl medel för inlrångsersätlning
tillskapas och anser del olyckligt att särskilda medel inte ansågs nödvändiga
då lagen infördes är 1960. Bristen pä pengar har varit den främsta orsaken till
den ringa tillämpningen av lagen, men museet anser också att den tidigare
mycket långsamma handläggningen av bygg-nadsminnesärenden medförde att inte ens
ärenden där ägaren själv var positiv blev genomförda. För att byggnadsminneslagen
skall kunna tillämpas mer effektivt krävs enligt Svenska museiföreningen bl.
a. fler kvalificerade handläggare för byggnadsminnesärenden saml bällre
ekonomiska resurser för säväl arbetsinsatser som ersättningar. RAÄ anser del
nödvändigt att ett särskilt anslag förs upp i statsbudgeten för ersättningar i
samband med byggnadsminnesförklaringar. Ämbetet anser det ocksä viktigt alt
ersättnings- och bidragsfrägor hålls isär så att medel för ersättning inte
behöver tas frän ämbetets bidragsanslag. Ämbetet föreslär atl en årlig ram på 5
milj. kr. ställs till regeringens disposition. Arkitekiunniiseet bedömer atl
det byggnadsbestånd som hittills skyddats genom byggnadsminnesförklaring
understiger tiondelen av det antal som rimligen borde vara byggnadsminnen.
Museet delar helt ulredningens mening att särskilda medel mäste anvisas för
ersättningar. Delta är i fiertalet fall en förutsättning för all byggnadsminnesförklaring
skall kunna göras. Länsstyrelsen i Kronobergs län tillstyrker utredningens
förslag men vill framhålla att även i andra sammanhang där kulturhistoriska
aspekter kan medföra ersättnings-

Prop. 1980/81:122 64

anspråk saknas ekonomiska resurser. Som exempel nämner länsslyrelsen
tillämpningen av byggnadslagens 86 §. Länssstyrelsen i Kalmar län anser alt del
f.n. endasi i undantagsfall är möjligt atl ingripa mol en planerad rivning av
en kulturhistoriskt märklig byggnad. Länsslyrelsen pekar på att man under den
senaste tiden i tvä fall tvingats ge upp berättigade byggnadsminnesförklaringar
där fastighetsägaren kunnat påvisa ersältningsrätt. Det har gällt 1600-talsstadsdelen
Kvarnholmen i Kalmar som enligt länsstyrelsen bör jämföras med Gamla Stan i Slockholm.
Åven länsstyrelsen i Uppsala län biträder utredningens förslag och framhåller atl
i Uppsala län har, under de tjugo år som byggnadsminneslagen gällt, endast nio
byggnader eller byggnadsmiljöer förklarats som byggnadsminnen.

Svea hovrätt och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län
ställer sig Iveksamma fill om ulredningens redogörelse för ersättningsreglerna
stämmer överens med innebörden i gällande rätt. Länsslyrelsen vänder sig bl.a.
mot tolkningen av begreppet "pågående användning av byggnad och
område" i 5 § byggnadsminneslagen och anser alt detla måsle ha samma
innebörd som motsvarande begrepp i byggnads-, naturvärds- och väglag-stiftningen.
Man anser det av ytterlig vikt för rättstillämpningen att utredningens
tolkningar noggrant granskas.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anser inle att den ringa
tillämpningen av byggnadsminneslagen i första hand beror på brist pä pengar för
intrångsersättning, utan pä bristen på handläggare. Länsstyrelsen menar att en
utökad bidragsgivning till skyddade byggnader enligt ulredningens förslag och
personell förstärkning hos länsstyrelsen skulle innebära en snabbt ökad tillämpning
av byggnadsminneslagen. Föreningen Sveriges stadsarkitekter är positiv lill
utredningens förslag om utökad tillämpning av byggnadsminneslagen. Föreningen
ifrågasätter dock om den antikvariska expertis som har funnits inom stat.
länsstyrelser och kommuner kommer atl klara dessa utökade uppgifter. Föreningen
menar att arbetssättet kan bli för tidsödande och resurskrävande för all i.ex.
huvuddragen skall kunna säkras i etl större sammanhängande bevarandeomräde.
Svenska kyrkans församlings- och pasloralsförbund vill inte instämma i
utredningens konstaterande att byggnadsminneslagen inle har nägra andra
brister än pengar.

5.5 Reglering av riksantikvarieämbetets vårdanslag

Staten måste enligl ulredningen vara beredd all direkl
stödja vården av i första hand byggnadsminnen men ocksä av annan bebyggelse av allmänl
kulturhistoriskt intresse. Detla kan enligl ulredningen bäst ske genom bidragsgivning
i en helt annan utsträckning än tidigare. RAÄ har sedan en lång lid tillämpat ell
bidragssystem efter vissa fasla principer. Erfarenheterna har varit enbart
goda. Den slora svårigheten har varit den bristande lillgången på medel.
Utredningen föreslär att RAÄ:s värdanslag höjs och regleras i en speciell
bidragsförordning. Del innebär inte annat än atl

Prop. 1980/81:122 65

bidragsärendena skall bedömas på i princip samma säll som
informellt sketl lidigare, med kulturhistoriska överkoslnader som
bidragsunderlag. Ulredningen ger exempel på faktorer och åtgärder som kan
medföra överkoslnader.

Bostadsstyrelsen, många länsstyrelser bl.a. i Göteborgs
och Bohus, Älvsborgs, Örebro, Gävleborgs och Jämtlands län. Föreningen Sveriges
länsantikvarier och Lantbrukarnas riksförbund tillstyrker ulredningens förslag
att bidragsgivningen skall ökas och regleras genom en särskild förordning.
Några remissinstanser påpekar också särskilt alt de anser del lämpligl alt RAÄ
åtminstone under en övergångsperiod disponerar bidragsmedlen och administrerar
förordningen. Föreningen Sveriges länsantikvarier, länsstyrelserna i
Gävleborgs och Östergötlands län anser dock alt bidragsförordningen bör
kompletteras med en föreskrift om all ansökan om bidrag skall prövas efter
samråd med länsstyrelsen. Man anser också att bidragsberälfigat arbete bör
kontrolleras och avsynas genom länsstyrelsen. Länsstyrelsen i Älvsborgs län
anser del mycket viktigt atl bidragsgivningen regleras. Del skulle ge
bidragssystemet stadga och möjliggöra införandel av fasla ansökningstillfällen.
Det skulle vidare enligl länsslyrelsen ge en tydlig bild av stödbehovet i hela landel.

Nordiska museet, länsstyrelserna i Skaraborgs och
Kopparbergs län saml LO stöder också utredningens förslag om en ökning och
reglering av vårdanslaget men anser all handläggningen skall ske på
länsstyrelsen. LO pekar pä den decentralisering som skedde budgetåret 1976/77
av beslutanderätten när del gäller kulturminnesvårdens speciallagstiftning och
alt länsslyrelserna dä ocksä fick särskilda tjänster för handläggningen av
kulturminnesvårdsfrågor (länsantikvarien).

Kulturhistoriska överkoslnader

Enligl ulredningen har begrepp som "kulturhistoriska
överkostnader" ofta förekommit i diskussioner kring bevarande och
finansiering av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. Begreppet är diffust
och kan från fall lill fall ges olika innebörd. Utredningen vill ge begreppet
dess "mest påtagliga betydelse" och anger alt följande faktorer och ålgärder
är specifika för en ombyggnad eller restaurering och kan medföra överkostnader,

1. Medverkan av konservator eller annan specialist. Det
kan t. ex. gälla konservering av en väggmålning eller en äldre tapet.

2.
Behållande av
befintligt material vid exempelvis restaurering av en rikt utformad panelarkileklur.

3.
Krav på samma lyp
av fasad eller spån, på särskild ytbehandling, t.ex. träljära eller kalkfärg,
eller pä samma teknik och detaljutformning, t. ex. understruket tegel på öppen
läkt.

4.
Bibehållande av
byggnadsdelar som saknar faktisk funktion, t.ex. torn och skorstenar.

5.
Bevarande
av byggnader och anläggningar, som helt eller delvis 5 Riksdagen 1980/81. I saml. Nr
122

Prop.
1980/81:122 66

saknar funktion och ofta värde för ägaren, de s. k.
överloppshusen.

6. Medverkan av antikvarisk expertis lill förprojektering,
kontroll och dokumentation samt i vissa fall mer omfattande byggnadshistoriska
undersökningar.

Bidrag skall kunna utgä för underhåll och iständsällning,
men också för undersökning, projeklering och konlroll. För byggnadsminnen och
annan kulturhistoriskt märklig bebyggelse föreslär ulredningen att bidrag skall
kunna utgå till hela den kulturhistoriska överkostnaden saml för övrig
kulturhistorisk bebyggelse lill högst 50 % härav.

Byggnadsstyrelsen,
statens kulturråd, RAÄ, arkitekturmuseet, slalens planverk, länsstyrelserna i
Göteborgs och Bohus, Älvsbivgs, Gävleborgs och Västernorrlands län, SAR,
Sveriges jastighetsägarejörbund, Jernkontoret och Lantbrukarnas riksförbund
kommenterar och delar utredningens uppfattning om alt stöd skall kunna ulgå
till s. k. kulturhistoriska överkoslnader vari s. k. överloppshus inräknas. De
menar också liksom ulredningen att del grundläggande för allt bevarande måste
vara atl hus och lokaler som får bidrag används.

Nordiska museet. Föreningen Sveriges landsantikvarier,
länsstyrelserna i Jämtlands och Kopparbergs län delar inle ulredningens åsikt atl
stal och kommun aklivi skall verka för en generell återanvändning av de s. k.
överloppshusen. Nordiska museet anser atl det i vissa fall här gäller byggnader
som just på grund av sitt kulturhistoriska värde inte tål elt modernt
utnyttjande. Della är enligl museet bland annat fallet med mänga limmerbyggnader.
En bidragsgivning lill härbren, loftbodar och lador med högt dokumenlationsvärde
bör enligl museet inle ses som någon provisorisk lösning. Föreningen Sveriges
landsantikvarier ser utredningens förslag, om att bidragsgivning till s.k.
överloppshus skall betraktas som en provisorisk lösning i avvaktan pä all de
får en användning, som märkligt. Föreningen delar ulredningens uppfattning om
all den stora mängden byggnader endast kan överleva om den får en funktion som
t. ex. frilids-bosläder. När del gäller den lilla grupp som är mest värdefull
och som därför är mest aktuell för bidrag skulle emellertid en användning av
byggnaderna ofta radera ut det kulturhistoriska värdet. Som exempel nämner
föreningen övergivna mangårdsbyggnader med bevarad inredning, torp, härbren,
bastur, sjöbodar m.fl. byggnader. Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att
bevarandet av de s. k. överloppshusen har en avgörande betydelse för den
framtida bidragsgivningen. Dessa byggnader kommer atl bli helt beroende av
värderingen av kulturarvet och det ekonomiska utrymmet för atl vårda detla.
Detsamma gäller för gatubeläggningar, parker och stenvalvsbroar. Det finns
vidare enligt länsstyrelsen tillfällen då del ligger i kulturminnesvårdens inlresse
att byggnader förblir outnyttjade faslän ägaren skulle kunna ta dessa i bruk.
Det kan gälla t. ex. boningshus med äldre fast inredning, logar, kvarnar m.fl.
där de kulturhistoriska värdena

Prop.
1980/81:122 67

skulle spolieras om de användes. Även dessa byggnader mäste
betraktas som överioppshus om de skall kunna bevaras. Bidragsgivningen lill de
mest värdefulla överloppshusen bör därtör inte ses som elt provisorium.

5.6 Bidrag till beredskapsarbeten inom byggnadsvårdens
område

Ulredningen menar alt del är troligt alt del ocksä i
fortsättningen kommer alt finnas elt slorl behov av beredskapsarbeten även
inom byggnadsvärdens omräde. Det kan dock enligt utredningen inle vara rimligt,
att byggnadsvården i så hög grad är beroende av svängningar i sysselsättningen.
Stödbehovet måsle därför tillgodoses på annal sätt än tidigare och utgå från
behovet av faktiska insatser i landet som helhet. Genom bidragsförordningen
kommer byggnadsvårdande beredskapsarbeten atl kunna fä samma tilldelning av slalliga
medel som om de ulförts i vanlig ordning. Det blir RAÄ, som genom atl tillämpa
den föreslagna förordningen, i remiss kommer alt förorda vilka bidrag som skall
ulgå lill byggnadsvårdande beredskapsarbeten.

RAÄ, AMS, bostadsstyrelsen, RRV, LO och.flerlalel
länsstyrelser delar ulredningens uppfattning om betydelsen av beredskapsarbeten
inom kulturminnesvårdens område. De anser ocksä alt byggnadsvårdande beredskapsarbeten
bör få samma tilldelning av statliga medel som om de ulförts i vanlig ordning.

Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller alt
byggnadsvärden i länel inle i någon slörre ulslräckning kan tillgodogöra sig de
särskilda medel ulredningen föreslär till beredskapsarbeten. Della därför all
beredskapsinsatserna styrs av länets arbetsmarknad och inom Stockholms län är
arbetslösheten bland byggnadsarbetare särskill låg. Länsstyrelsen vill ändå
tillstyrka förslaget men betonar all de slalliga bidrag som på detla sätt inle
kommer länet till del i stället bör ersättas i annan form.

Nägra remissinstanser såsom RAÄ, AMS, länsslyrelserna i
Göteborgs och Bohus och Södermanlands län. Svenska kommunförbundel och Föreningen
Sveriges länsantikvarier framhåller problem som har all göra med projeklering
och långsikfig planering av beredskapsarbeten. Kommunförbundel anser del
angeläget att staten ger generösa projekleringsbidrag så att kommunerna ges
möjlighet atl planera projekt som kan sällas igång när det är lämpligl frän
sysselsättningssynpunkt. SAR anser inle all de problem med tidsbrist m. m. som
ofta uppstår i samband med projektering av beredskapsarbeten har lösts av
utredningen. Förbundel anser all en möjlighel vore alt i förordningen om slatsbidrag
skriva in godkänd projeklering och antikvarisk kontroll som bidragsvillkor.
Beredskapsarbetena måsle enligt SAR få en sådan utformning och sädana resurser
att en projeklering kan genomföras på godtagbara villkor och alt man i länen
kan hålla en hög beredskap genom i förväg förberedda projekt. Föreningen
Sveriges länsantikvarier biträder utredningens uppfattning men vill framhålla behovel

Prop.
1980/81:122 68

av medel för upprättande av särskilda långsiktiga
beredskapsprogram. RAÄ och länsstyrelsen i Södermanlands län anser del
angelägel all AMS-medel kan utgå pä så sätt som föreslagits i
bidragsförordningen. Man vill dock framhålla att en långsiktig planering av
byggnadsvärden är nödvändig för att arbeten skall kunna tidigareläggas. Som etl
led i denna planering bör länsstyrelserna få särskilda medel för aktiva
insatser i syfte att förbereda beredskapsarbeten inom sektorn. Även AMS menar
alt del är angeläget att del finns en reserv färdigprojekterade snabbt
igångsättningsbara arbeten över hela landet, lillräckligl stor för alt utjämna
sysselsättningen inom byggnads- och anläggningsverksamheten. AMS anser alt RAÄ
borde få tillgäng till medel för att stimulera tidigareläggning av detaljprojektering.

Arbeten med byggnadsvård kräver ofta tillgång till
specialarbetare och antikvarisk expertis. Länsslyrelsen i Blekinge län framför
i sitt yttrande all det vid beredskapsarbete inom byggnadsvårdens omräde inte gär
att anvisa sådan arbetssökande expertis till arbete utanför hemlänet.
Länsstyrelsen föreslår därför en översyn av det aktuella regelsystemet sä all
det kan bli möjligt för dem som inte kan få lämpligl arbete i hemlänet att få
beredskapsarbete på annan ort på hemlänets bekostnad.

Svenska museiföreningen delar ulredningens uppfattning om
beredskapsarbetenas stora betydelse för byggnadsvården. Föreningen vill inle
bestrida atl beredskapsmedel även i fortsättningen kan vara betydelsefullt men
förordar att andelen beredskapsmedel i relation till bidrags- och lånemedel ej
blir så stor ail den får annal än marginell slyreffekt. Föreningen menar att
byggnadsvården i allt väsenlligt bör ha en annan inriktning än den som bestäms
av arbetsmarknadspolitiska hänsyn.

Sveriges fastighetsägareförbund och Näringslivets byggnadsdelegaiion
ställer sig mer tvekande till utredningens förslag. Dessa remissinstanser anser
atl statens stöd lill byggnadsvärdande åtgärder i första hand mäste kanaliseras
till den reguljära byggnadsverksamheten. Man anser inte att byggnadsvården får
göras beroende av sysselsättningsläget pä det sätt som utredningen föreslår.

5.7 Stöd genom ändrade beskattningsregler

Utredningen har föreslagil vissa ändringar i
skattereglerna för alt skapa ett kompletterande slöd för det kulturhistoriskt
intressanta byggnadsbe-slåndel.

Förslagen har fäll ell delat mottagande under
remissbehandlingen. Elt myckel storl antal remissinstanser har inte närmare
behandlat skallesidan. De som ställt sig positiva har inte sällan främst bedömt
enskildheter i förslaget. En mer genomgripande kritisk inställning finns främst
i yttrandena frän RSV, RRV, en del länsstyrelser. Lantbrukarnas riksjörbund,
LO och Hyresgästernas rik.sförbund.

Kritiken har främsl tagit sikte på alt del är svårt alt
överblicka vilka

Prop.
1980/81:122 69

ekonomiska effekter som följer av förslagen och om slödel
verkligen hamnar rätt, att förslagen krånglar till skattesystemet samt att
förslagen i vissa hänseenden måste överarbetas.

5.7.1 Garantibeskattningen

Enligl 47 § kommunalskattelagen (KL) skall ägare av
skattepliktig faslighet vid taxering lill kommunal inkomstskatt alltid ta upp elt
belopp motsvarande f. n. 1,5 % av taxeringsvärdet. Detta är det s. k. garantibeloppet.

Utredningen föreslår att byggnader som skyddas enligt byggnadsminneslagen
skall undantas från garantibeskatlning. Friheten frän garaniiskat-ten har inte
konstruerats enligl huvudregeln, dvs. att fastigheten som sädan skall undantas
frän skatteplikt. 1 stället bör den åsyftade effekten uppnås genom etl tillägg
till 47 § KL. Med denna lösning uppnår man enligt utredningen alt fasligheten
ej undantas från inkomstbeskattning. Fastighetsägaren kan därmed göra avdrag
för kostnader hänförliga lill fastigheten.

RSV och skattechefen i Stockholms län motsätter sig all förslagel
genomförs. Enligt RSV är den metod utredningen vall för skattefrihet främmande
för skattelagstiftningen och bör inte accepteras. Skattechefen anser förslagel
olämpligt dä det här i allmänhet är fråga om fasligheler som brukas för
bostadsändamål eller i näringsverksamhet och som fortlöpande skall användas på
delta säll.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län pekar på alt del enda
undanlaget från huvudregeln i 47 § KL är all ideell förening inle skall betala garanliskatt
om den är Inkallad från skattskyldighet för inkomst av den förvärvskälla som
fastigheten ingär i. Atl komplicera skattereglerna med ylleriigare undantag är inle
önskvärt. Enligl länsstyrelsen får garanliskalten anses vara lill för all täcka
kommunens servicekostnader för fastigheten och kan därför inte anses beröra
fastighetsägarens underhållskostnader.

Tveksamma till förslagel är länsstyrelserna I
Östergötlands, Malmöhus och Värmlands län. Länsslyrelsen i (Dstergötlands län
anser att motiven för undanlag från skatteplikt inle är övertygande.
Länsstyrelsen förutspår också en del praktiska problem med förslagel, t.ex. vid
uppdelning av taxeringsvärde då byggnadsminne ingår i samma taxeringsenhet som
andra byggnader. Enligt länsstyrelsen i Malmöhus län saknas skäl alt undanta
"skyddade byggnader" från skatteplikt för garanlibelopp. Den yllerligare
skatt som påförs på grund av garanlibeskallningen belastar inle byggnadsminnen
mera än andra byggnader. Länsslyrelsen pekar dessutom på atl den föreslagna skatlelindringen
inle förutsätter att fastighetsägaren vidtagit någon byggnadsvårdande åtgärd.
Länsstyrelsen i Värmlands län framhåller all förslagel leder till alt bara de
fastighetsägare som redovisar underskott på fasligheten eller som redovisar en
nettointäkt som är mindre än 1,5 % av taxeringsvärde fär lägre skall. Däremot
får de fastighetsägare 6 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 122

Prop.
1980/81:122 70

som har högre nettointäkt av fastigheten ingen nytta av
förslaget eftersom de då förlorar del s. k. procentavdraget.

Lantbrukarnas riksförbund, som menar alt alla de
föreslagna ändringarna i skattereglerna kan medföra lillämpningssvårigheter
och leda lill icke avsedda beskallningseffekler, anser atl elt ingrepp i garanlibeskallningen
kan vålla problem genom alt inte alla byggnadsminnen kan antas ha åsalts
taxeringsvärde.

5.7.2 Vidgad avdragsrätl för reparations- och underhållskostnader
ifråga om byggnader som åtnjuter skydd enligt byggnadsminneslagen 5.7.2.1 Icke
schablontaxerade fasligheter

Enligl ulredningen kan kulturhistoriskt värdefulla
byggnader sägas få en förhållandevis generös behandling i avdragshänseende. Ulredningen
vill dock få till stånd en ändrad tillämpning i vissa fall. Enligt utredningen lillämpas
nämligen avdragsreglerna sä att avdrag i allmänhet inle medges för utbyte av
delar som ingär i en byggnads bärande konstruktion. Kostnaderna för sådana
ingrepp betraktas då i stället som ombyggnadskoslnader. Fastighetsägaren får i
dessa fall kompensation genom årliga värdeminskningsavdrag. Vad gäller gmndförbätlringar
pä t. ex. äldre hus i Gamla Stan i Stockholm och på liknande ställen vill
utredningen införa den ordningen alt ägare av bl.a. byggnadsminne skall få dra
av också kostnader för sädana gmndförbätlringar som reparationskostnader. Ingel
bör dock hindra all fastighetsägare avstår från all yrka omedelbart avdrag och
i stället lägger kostnaderna till avskrivningsunderlaget för byggnaden.

RSV och länsstyrelsen i Värmlands län anser atl ulredningens
synpunkter inte är förenliga med vissa principer inom beskattningen. RSV menar
att omedelbart avdrag för kostnader för grundförbättringar är främmande för
inkomsttaxeringens vidkommande. Länsstyrelsen anser alt valrätten för
fastighetsägaren, att antingen göra omedelbart avdrag eller atl lägga
kostnaderna till avskrivningsunderlaget, strider mot både skatlemässiga och bokföringsmässiga
principer.

Länsstyrelserna i Kalmar och Skaraborgs län lillslyrker förslagel
om utvidgad avdragsrätl men anser all del måsle övervägas om inte rätten till
årliga värdeminskningsavdrag skall slopas så alt risken för dubbelavdrag
elimineras. Länsstyrelsen i Skaraborgs län kan i vart fall inte godta all fasfighetsägaren
skall ha frihet all välja hur kostnaderna skall behandlas skattemässigt. En sädan
valfrihet skulle enligt länsslyrelsen vålla problem vid
realisationsvinstbeskattningen. Ocksä länsstyrelsen i Malmöhus län lar upp
frågan om vilka begränsningar i rätlen till värdeminskningsavdrag som föranleds
av utredningens förslag. På det material ulredningen presenterat anser sig
dock länsstyrelsen inte kunna tillstyrka alt särskilda regler om koslnader för arbelen
på kulturhistoriska byggnaders varaktiga delar las in i skattelagstiftningen.

Prop.
1980/81:122 71

Länsslyrelsen i Kronobergs län vill framhålla atl
utredningen inte har beaktat konsekvenserna för beskattning av andra fasligheler
än sådana som har kulturhistoriskt värde.

5.7.2.2. Schablontaxerade fastigheter

För dessa fastigheter medges f. n. inte någol direkl
avdrag för reparalions-och underhållskostnader. När del gäller kulturhistoriskt
intressanta byggnader vill utredningen införa en omedelbar avdragsrätt i ell
par avseenden. . Utredningen tar först upp s.k. överioppsbyggnader på
jordbruksfastighet, dvs. byggnader som inle fyller nägon funktion i
jordbruksdriften. Utredningen anser det vara negativt ur byggnadsvårdande synpunkl
att en byggnad som är belägen på en jordbruksfasfighel kan taxeras som annan
fastighet vid fastighetstaxeringen och därmed som regel bli schablonbeskattad
vid inkomsttaxeringen. För det fall byggnaderna pä en jordbruks-faslighet genom
sitt inbördes samband bildar en enhetlig kulturhistoriskt värdefull miljö av allmänl
intresse, ser ulredningen del som naturligt alt de också behandlas som en enhet
i taxeringshänseende. Ulredningen föreslär en lagändring av innebörd alt en
fastighetsägare under vissa förutsättningar skall kunna få samtliga byggnader
som bildar en sådan miljö hänförda till jordbruksfastighet.

Ulredningen föreslår dessutom att ägare till en schablontaxerad
faslig-hel, där det finns byggnadsminne, skall kunna begära all få fasligheten
laxerad enligl särskild schablonmelod. Intäkten skall höjas med I % av
taxeringsvärdet och avdrag medges för reparations- och underhållskostnader.
Intäktshöjningen skall motsvara den reducering för generella reparations- och
underhållskostnader som enligt utredningen kan sägas ligga i intäklsprocenlen
för vanliga byggnader. Den fastighetsägare som valt atl utnyttja denna form av
schablonbeskattning måste enligt förslaget fortsätta med den i fem år.

RSV anser all förslaget inle bör genomföras. Beträffande
överloppsbyggnader på jordbruksfastigheter uttalar RSV atl en fastighets
beskattningsnatur skall bestämmas pä objektiva grunder och hänvisar till de
överväganden i detta hänseende som gjorts av 1976 års
fastighetstaxerings-kommitté i det numera genomförda förslagel till fastighelslaxeringslag.
Samma uppfattning som RSV rörande överloppsbyggnaderna har skattechefen i
Stockholms län. Vad gäller förslaget om schablonbeskatlade fasligheler i
övrigt strider della enligt skattechefen mot allmänt vedertagna principer. Den
ökade underhållsskyldigheten får i slällel beaktas vid åsättande av
taxeringsvärde.

Några remissinsianser anser alt förslaget är svårt all
förena med önskemålen att förenkla skattereglerna och del praktiska taxeringsarbetel.
I stället uppstår nya besvärliga avvägningsfrågor för skattemyndigheterna.
Denna uppfattning företräds av länsstyrelserna i Östergötlands. Kronobergs och
Kcdmar län. Vad gäller den särskilda schablonmelod som utred-

Prop.
1980/81:122 72

ningen presenterai anser länsslyrelserna atl orättvisor
kan uppkomma vid beskattningen. Länsslyrelsen i Östergötlands län menar alt del
finns en stor risk för atl ägare till kulturhistoriskt värdefulla byggnader kan
bli oberättigat gynnade skaltemässigl i förhållande lill andra faslighelsägare.
Länsslyrelsen i Kronobergs län är av den uppfallningen all stödel i full
utsträckning bara kommer sädana fastigheter lill del som lämnar en god
avkastning. Däremot missgynnas fastigheter som visar underskön. Enligt
länsstyrelsen i Kalmar län uppslår ojämna effekter genom att den faktiska
skattelättnaden blir beroende av fastighetsägarens marginalskatt. Sistnämnda
länsstyrelse anser dock alt avdragsrällen är en smidig och obyräkratisk
bidragsform som gör det möjligt atl i slörre utsträckning stödja enskilda bevarandeinsalser
än vad som annars skulle vara möjligt. Delta uppväger enligt länsslyrelsen de
svårigheter som uppkommer om förslagel genomförs.

Länsstyrelsen i Värmlands län ifrågasätter om inle den
föreslagna särskilda schablonregeln lill viss del kan komma all motverka sitt egel
syfte. Regeln kommer enligl länsslyrelsen atl leda lill all de ifrågavarande
byggnaderna inte kommer atl underhållas kontinueriigt. Underhållet kommer i
stället atl ske då det blir ekonomiskl förmånligt för fastighetsägaren att
utnyttja den särskilda schablonregeln.

Länsstyrelsen I Malmöhus län motsätter sig inte i princip ell
syslem med kompensation för överkoslnader vid skatteavdrag. En förutsättning
anges dock vara all del inte är möjligt alt koncentrera samhällsstödet lill bidragsgivning
eller förmänliga lån. Länsstyrelsen kan dock inle tillstyrka lagstiftning pä
grundval av den metod som utredningen föreslagit. Länsstyrelsen förordar alt frägan
uireds yllerligare.

Länsstyrelsen i Örebro län, som avslyrker förslaget, pekar
pä atl ulredningen inte berört de frågeställningar som uppkommer om en
fastighet byter ägare under en sådan femårsperiod då den särskilda
schablonberäkningen skall lillämpas.

Länsstyrelserna i Skaraborgs och Väslernorrlands lön anser
att grundtanken i förslagel enklast tillgodoses genom att byggnadsminnen i stället
hell undantas från beskalining enligt schublonmetoden. Inkomstberäkningen
skulle då ske enligl den s. k. konventionella metoden där avdragsrätl
föreligger i full utsträckning. 1 likhet med nägra andra remissinsianser nämner
länsslyrelsen i Västernorrlands län all utredningens förslag bara skulle ylterligare
komplicera skattelagstiftningen och ställa krav pä fiera ta.xeringsblanketter.

5.8 Byggnadshytlor

5.8.1 Byggnadshyllor st)in vårdinodell

Begreppet byggnadshylta har medeltida anor och nära
anknytning till uppkomsten av den byggnadstradition som de gotländska kyrkorna
repre-

Prop. 1980/81:122 73

senlerar. I princip följde allt byggnadsarbete den
medeltida hyttans möns-ler i Europa ända till 1800-lalels mitt. i Sverige även
något längre. Bygg-nadshytlorna var lag av arbetsledare och hantverkare som i
nära samverkan utförde alla förekommande byggnadsarbeten. Utredningen
föreslåratt byggnadshytlor med liknande funktioner inrättas i första hand på
Gotland. Ulredningen har haft som målsättning alt la fram förslag lill
stödformer av allmän giltighet. För Gotlands kyrkor har man dock funnit
förhållandena sä extraordinära alt ell särskill förslag för denna byggnadsgrupp
varit nödvändigt. Förslaget om all inrätla en byggnadshylla pä Gotland har
väckt tankarom liknande hyttor i andra delar av landet. Utredningen finner t.ex.
starka skäl för all inrälta en byggnadshylta i Bergslagen men anser inte
förhållandena där vara sä akuta som på Golland. Därtill återstår en del frägor atl
närmare klarlägga. Utredningen vill dock betona att frågan om t. ex. ulbildning
av hantverkare är angelägen all lösa inom en snar framtid.

Mänga remissinsianser delar utredningens uppfattning om
alt utbildningen i äldre byggnadsteknik och andra specialistutbildningar
liksom bristen på byggnadsmaterial snarast måste få en lösning. Mänga ser
liksom utredningen de akuta problemen pä Gotland som sä stora att de tillstyrker
förslagel lill byggnadshylla där. De anser också att erfarenheten därifrån
skall utvärderas innan fier hyllor inrättas. Elt tiotal remissinsianser ser en byggnadshylta
även i Bergslagen som myckel angelägen eller föreslår andra områden som angelägna
t.ex. Skåne saml Örebro, Skaraborgs och Stockholms län.

Länsslyrelsen
i Stockholms län anser det motiverat all en hylla inrättas i länet. Man ser
därigenom en möjlighet att samordna yrkesutbildningen i en sådan byggnadshylta
med en renoveringscenlral efter modell från Kulturarvet i Falun. Länsslyrelsen
tänker sig all man till en sådan institution också skall knyta en "byggnadsdelsbank"
dit olika äldre inredningsdetaljer - även virke och annal malerial - frän
rivningshus kunde föras för kommande återanvändning. Åven länsslyrelsen i Väslernorrlands
län föreslär regionala depåer för atl råda bot på det stora slöseri med
gammalt byggnadsmaterial som nu sker. Länsslyrelsen i Uppsala län menar atl förslagel
om byggnadshyttor pä Gotland och i Bergslagen sannolikt kommer atl väcka
sakligt välmotiverade anspråk på inrättande av byggnadshyttor pä flera häll i
landet. Enligl länsstyrelsens uppfattning bör dock verksamheten vid hyllorna
pä Golland och i Bergslagen prioriteras och verksamheten där utvärderas innan
utbyggnad i landet i övrigt sker. Åven länsslyrelserna i Ösiergöllands och
Gävleborgs lön. Svenska föreningen för byggnadsvärd. Sveriges
fastighetsägareförbund. Föreningen Sveriges länsaniikvaricr tillstyrker
förslaget om byggnadshyllor i Bergslagen och på Golland. De anser alt ertarenheterna
från verksamheten kan fä myckel slor betydelse för landels byggnadsvård och ge
underlag för atl man i framliden skall kunna inrätta byggnadshytlor även i
andra delar av landet. Länsstyrelsen i Västmanlands län anser del synnerligen
angelägel och

Prop. 1980/81:122 74

brådskande atl fä till sländ en ulbildning enligl den
modell som skisserats för de bägge byggnadshyttorna.

Bostadsstyrelsen stöder utredningens förslag om byggnadshytlor
med hänsyn lill behovet av atl upprätthålla yrkeskunnandet för denna typ av
reparations- och underhållsverksamhet. Slalens råd för byggnad.forsk-ning
tillstyrker ulredningens förslag men menar alt den forskning om och utveckling
av nya material och metoder som kan ske vid hyttan bör ha nära konlakl med
modern malerial- och teknikutveckling. Statens insiitut för byggnadsforskning
anser alt byggnadshyttorna har positivt värde frän Ivå synpunkler dels skulle
ett värdefullt och av förfall hotat byggnadsbestånd, som har få vårdmöjligheler
alt lila till. kunna fä betryggande omvårdnad, dels skulle en försvinnande
hantverkskunskap vidmakthållas tills en förbättrad ulbildning hinner komma lill
stånd.

Vitlerhetsakadeinien anser atl båda förslagen om byggnadshytlor
är väl underbyggda. Akademin framhåller atl om dessa visar sig framgångsrika är
del motiverat alt inrätla liknande hyttor på andra håll i landet, i första hund
i Stockholmstrakten där reslaureringsverksamheten är livlig och brislen pä
skickliga erfarna hantverkare växer. Akademin nämner ocksä Skåne eftersom
byggnadsteknik och byggnadsmaterial där präglas av andra förutsättningar än i landel
i övrigl. Vitterhetsakademien menar slutligen all en icke oviktig social effekt
uppnäs genom alt äldre byggnadsarbetare som inle längre passar för hårt
ackordsarbete kunde få en uppskattad användning för sina kunskaper och erfarenheler
utan känsla av att genom tillfälliga beredskapsarbeten ligga samhället till
last.

Folkparkernas cenlralorganisalion menar atl de kunskaper
som ännu finns bör las lill vara och föras vidare innan del är för sent. SAR
anser atl byggnadshyllorna skulle kunna vara en viktig del i en
specialistutbildning som bygger pä samverkan mellan arkitekter, antikvarisk
expertis och hantverkare av olika slag. Förbundet stöder tanken atl hyttorna
bör byggas ut regionall bl.a. för alt föra lokala byggnadstraditioner vidare.

Några
remissinstanser anser att rekryterings- och utbildningsfrågorna måste ges en
annan lösning. Några föreslär ylterligare ulredningar. Nordiska museet anser
alt utbildningsproblemet för hantverkare och andra tekniker mäste utredas
ytterligare. Enligt museet borde yrkesutbildning och vidareutbildning ske på
flera platser i landet eventuellt länsvis. Svenska föreningen jör byggnadsvård
föreslär ocksä atl hantverks- och materialsidan uireds vidare och kopplas till
nuvarande förslag så atl säväl ekonomiska och lekniska förutsättningar finns
för byggnadsvård i framliden. Svenska museijöreningen menar all lydliga brislsituationer
redan nu kan påvisas exempelvis i Sydsverige (korsvirkeskonslruktioner.
halmtak), i städernas tätbebyggelse av äldre dalum (murare, kakelugnsmakare.
smeder) och i Nordsverige (timmermän). Föreningen pekar också på de speciella
problem som kan uppstå I.ex. i fråga om bevarande av samernas byggnader.
Sveriges museimannaförbund är posilivt lill förslagel att inrätta byggnads-

Prop.
1980/81:122 75

hyttor men menar alt detta inte är tillräckligt för att
lösa hela problemel. Ulbildning i äldre byggnadsteknik måste enligt förbundet
även finnas med inom ramen för den vanliga yrkesutbildningen om man pä elt antikvariskt
tillfredsställande sätt skall kunna klara upprustningen av den kulturhistoriska
bebyggelsen. LO anser att hantverksulbildningen mäste kopplas till nuvarande
utbildningsformer och byggarbetsmarknadens funktionssätt. LO anser att
förslaget om hantverksulbildning behöver vidareutvecklas i samarbete med
berörda fackliga organisationer. Jernktmioret ser det som utomordentligt
angelägel alt hantverksutbildningen närmare utreds. Del gäller också den
specialistutbildning som krävs av arbetsledare och antikvarier för framtida
vård av industribyggnader. Arkiiekiunnuseei betonar viklen av alt
byggnadsvården inte görs till nägon exklusiv verksamhet och isoleras från
byggnadsverksamhet utbildning och forskning i allmänhet. Tvärtom, menar man,
måste synen pä byggnadsvård vara en integrerad del i byggnadskunnandel med
räckvidd långl ulöver den s.k. kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsen. Museet tillstyrker
byggnadshyltan pä Gotland men anser inle all den bör ses som någon generell
lösning. Museet ifrågasätter slutligen benämningen byggnadshylta som man anser
just understryker del exklusiva i verksamheten. Länsstyrelsen i Södennanlunds
län känner tveksamhet inför inrättandet av byggnadshytlor. Man anser alt risken
finns att en stor del av vårdanslaget förs över till de regioner där sädana
inrättas. Länsstyrelsen föreslär i stället att man överväger möjlighelerna atl
skapa lämplig utbildning och fortbildning för ingenjörer, arkitekter,
byggarbetsledare och hantverkare i landel. Länsslyrelsen i Jämtlands län anser
all den för kulturminnesvärden väsentliga frågan om utbildningen av
hantverkare och tekniker i hela landet inte kan lösas genom de föreslagna byggnadshytlorna.
Länsstyrelsen anser att en byggnadshylta på Gotland måsle ses som en tillfällig
lösning. I slällel för byggnadshyttor anser man alt möjligheterna alt skapa
lämplig utbildning och fortbildning bör studeras varvid pågående
byggnadsarbeten kan tjäna som praktikplatser. Länsstyrelsen föreslår ocksä byggnadsvårdsulbildning
som påbyggnad lill de lekniska gymnasierna. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bt>-hus
län framhåller atl del är nödvändigt alt överväga hur gymnasieskolan och
högskolan i sin ordinarie verksannhet kan bidra till byggnadsvärdsutbildning.
Länsstyrelsen påpekar att det är viktigt att Statens industriverk i sin ulredning
om hanlverkels situation belyser denna aspekt i samarbete med berörda myndigheler.
Länsslyrelsen i Älvsborgs län anser att man för atl lösa byggnadsvårdens
problem pä sikl mäste genomföra utbildning av hantverkare och tekniker i hela
landet. Länsslyrelsen anser alt frågan bör las upp till övervägande i samband
med att konservatorsutbildningen omorganiseras. Länsslyrelsen i Kopparbergs län
anser att frågan om var en byggnadshytta skall förläggas bör utredas vidare.
Med hänsyn till de mänga industriminnena i Bergslagen så kan den föreslagna
lokaliseringen dit synas lämplig. Länsstyrelsen menar dock all om man ser lill
byggnads-

Prop. 1980/81:122 76

beståndet i slorl i landel. när det gäller
jordbruksbebyggelse och äldre stadsbebyggelse så kan en lokalisering till
Kopparbergs län inte vara utesluten. Man ser Rommehedslägret som en lämplig förläggningsplals
för byggnadshyltan. Konsiakadcmien menar alt en god ulbildning aren förutsätlning
för all rådgivning om restaurering skall fungera. Man framhåller ocksä atl
konsthögskolan under en följd av år begärt medel för alt vidga sin ulbildning
och alt man nu inom sina hårt begränsade anslagsramar förbereder en kvalificerad
utbildning i restaureringskonst. Den riktar sig lill projektorer och
antikvariska kontrollanter. Konstakademien seren utveckling av denna verksamhet
som nära förbunden med utredningens syften när det gäller utbildningsfrågorna.

5.8.2 Vården av Gollandskyrktnna

Enligl ulredningen bör även kyrkobyggnader inordnas i det
allmänna stödsystemet. Med hänsyn till att de små gotländska församlingarna
inte ekonomiskl orkar med att ta hand om sina medeltidskyrkor föreslås att en statlig
byggnadshylta inrättas pä Gotland. Dess fiämsta uppgift skulle vara all ta hand
om de mer krävande restaureringarna. Den föreslagna organisationen kan
betraktas som en fortsättning och utveckling av den verksamhel AMS tidigare
bedrivit pä Golland. Den samlade kostnaden för första verksamhetsåret beräknar
utredningen lill ca 1,5 milj. kr. i 1977 års prisoch löneläge.

Kammarkollegiet, AMS, byggnadsstyrelsen, bostadsslyrelsen.
statens råd för byggnadsforskning, slalens institut .för byggnad.\l'orskning. länsslvrelserna
bl.a. i Siockholins. Uppsala. Ösiergöllands. Jönköpings. Kronobergs, Gotlands
och Älvsborgs län. domkapitlen i Skara. Göleborg och Visby,
Vitterhetsakademien, Nordiska museet, FPC, SAR, och LO m.fl. anser i likhel med
ulredningen all exlra stödälgärder för värd och underhäll av Gotlandskyrkorna
i hög grad är motiverade.

Länsslyrelsen i Jönköpings län anser det vara av sloit allmänl
iiUrcsse alt inrätla en byggnadshylta pä Gotland med hänsyn lill det oskattbara
kulturvärde som kyrkorna där ulgör. Länsstyrelsen i Kronobergs län anser alt förslagel
till byggnadshylta på Gotland iir väl motiverat. Den är en viklig insats för atl
rädda del gotländska kulturarvet. Länsstyrelsen bedömer dock inle
kostnadskalkylen som lealislisk. Man anser inte heller de nödvändiga
forskningsinsatserna i sammanhanget t.ex. i fräga om sten-konservering tillräckligt
belysta. Länsslyrelsen i Gt)ilands län betonar slarkl betydelsen av en byggnadshytta
pä Gotland och tillstyrker tillsammans med alla regionala lemissinstanser
förslaget. Länsslyrelsen framhåller särskill hur viktigt det är ait restaiueringen
av Gotlandskyrkorna kan fortsätta genom byggnadshyttan då möjligheterna att utföra
arbeten som beredskapsarbeten med lOO-pioccntiga statsbidrag försvinner. Domkapitlet
i Göleborg ser inrättandet av byggnadshytlor som en värdefull möjlighel all lill
rimlig kostnad garantera en hantverksmässig vård anpas-

Prop. 1980/81:122 77

sad efter de särskilda behov som varje byggnad har.
Domkapitlet i Visby finner det nödvändigt alt en byggnadshylla snarast inrättas
på Gotland huvudsakligen i överensslämmelse med utredningens förslag.

Nordiska museet finner frägan om en byggnadshylta pä
Gotland väl utredd. Museet anser atl de myckel speciella vårdproblem som de gotländska
kyrkorna ulgör därmed fått en lösning som samtidigt ger erfarenheler som kan
komma andra delar av landet till godo.

LO tillstyrker förslagel bl. a. med hänsyn till Gotlands
särpräglade byggnadskultur och att det närmast innebär permanentande av en
redan uppbyggd organisation.

5.8.3 Byggnadshylla i Bergslagen

Utredningen anser atl del finns starka skäl för atl ocksä inrätla
en byggnadshylta i Bergslagen. Uppläggningen skulle vara likartad den gotländska
men med slörre inriktning pä hantverksutbildning. För all närmare utreda
huvudmannaskap och program för ulbildningen har länsstyrelsen i Västmanlands
län beviljats särskilda medel. Man undersöker där förulsältningarna för alt
starta och till Karmansbo i Skinnskallebergs kommun förlägga en byggnadshylla.
Statens industriverk utreder f.n. hantverkets silualion och framtidsutsikter
och kommer atl bevaka förslagel om hantverksulbildning i byggnadshyltan i
Bergslagen. Flera remissinsianser avslår med anledning av dessa ulredningar
frän atl yttra sig i fräga om byggnadshyltan i Bergslagen. Elt tiotal remissinsianser
slödjer, som lidigare nämnls bägge hyllorna. Nägra slulligen har vall all endasi
yttra sig i fräga om Bergslagshyllan. Forlijikalionsförvaltningen som inle
uttalar sig om Gotlandshyllan biträder förslagel lill byggnadshytta i
Bergslagen och menar atl man i samband med inrättandet av hyttan bör beakta
situationen vid Rommehedslägret vid Borlänge. Byggnadsstyrelsen anser det
önskvärt atl byggnadshyllan snarast kommer till stånd. Jernkontoret menar atl förslagel
lill byggnadshylta kräver mer ingäende överväganden än de som framgår av ulredningen.
Jernkontoret ser Karmansbo bruk som etl angeläget bevarandeobjekt men menar atl
den frågan inle får vara avhängig av om där inrättas en byggnadshylla eller ej.
Länsstyrelsen i Västmanlands län anser del angelägel alt påpeka all byggnadsbeslånder
inom Bergslagen är allmängiltigt för slora delar av vårt land. Länsslyrelsen
menar atl de erfarenheler som skulle vinnas vid en byggnadshylta i Bergslagen
är direkl överförbara lill liknande objekl på andra häll. Länsstyrelsen anser ocksä
att en satsning pä hantverksutbildning tillsammans med de ätgärder i övrigl som
ulredningen föreslär för all bevara och rusla upp kullurhisloriskl värdefull
bebyggelse ulgör goda förutsäitningar för elt framgångsrikt resullal på sikl.

Prop.
1980/81:122 78

5.8.4 Huvudmannaskap för byggnadshytlorna m. m.

Några remissinstanser är kritiska mot ulredningens förslag
om RAÄ som huvudman för byggnadshytlorna. Utredningen nämner också som tänkbara
i sammanhanget byggnadsstyrelsen, domkapitlet i Visby och Gotlands kommun. RAÄ
finner själv det lämpligl alt staten genom ämbetet i varje fall i etl
inledningsskede blir huvudman. Ämbetet anser att verksamheten bör bedrivas i
samråd med en leferensgrupp med hl. a. representanter för församlingarna och
länet/kommunen och i nära samarbete med Gotlands fornsal som tillsammans med RAÅ:s
Gollandsundersökningar förulsätts svara för antikvarisk expertis och kontroll.
Länsstyrelsen i Gollands län anser att frågan om huvudmannaskapet för byggnadshyltan
bör diskuteras vidare. Länsslyrelsen menar atl del vore prakfiskt och psykologiskt
saml i linje med de allmänna decentraliscringssträvandena atl förlägga
huvudmannaskapet till någon myndighet eller institution på Golland. Man anser
dock inle alt någon av dem som utredningen nämner har erfarenhet av den typ av
arbete som hyttan skulle komma att behöva. Länsstyrelsen anser att Gotlands fornsal
har det och- föreslär att man ■ knyter huvudmannaskapet till fornsalen. Dimikapiilel
i Visby anser att byggnadshytlans organisation och administration skall spegla
förhållandena på Golland. I den klassiska bygghytlan spelade kompetensregler
och turordningsregler en underordnad roll menar domkapitlet. De beslut som
behövs, las efter beredning i kyrkans egna organ. På Gotland fär man räkna med
all företrädare för mer än hundra objekt konkurrerar om hyllans resurser.
Domkapitlet anser att RAÄ som huvudman enligl ulredningens förslag och som
beslutande i kyrkobyggnadsärenden får en dubbcl-slällning. Från församlingarna mäste
del därför enligt domkapitlet vara ett oavvisligt krav alt byggnadshyttans
verkställande organ - dess "styrelse" — får en stark lokal
förankring. Domkapitlet menar atl den samrådskom-millé som fördelar de statliga
medlen för kyrkorestaureringarna pä Gotland kan tjäna som förebild. När det
gäller verksamhetsformen föreslår domkapitlet atl en stiftelse övervägs redan i
samband med hyttans inrättande. Ulredningen föreslär alt ansvaret för driften
bör läggas på RA.A:s vårdbyrå och att byggnadshyttans verksamhet skall drivas i
myndighetsform. Domkapitlet menar att det inte framgår hur
kompetensfördelningen skall ske mellan värdbyrån och hyttan. Domkapitlet ställer
sig tveksam lill om myndighelsformen gär alt förena med den lokalt förankrade
styrelse som de föreslår. Domkapitlet pekar pä atl stiftelsebildning förekommit
i flera olika sammanhang inom kulturområdet på senare år och föreslår således
all alternativet stiftelse övervägs. LO förutsätter i sill yttrande atl
huvudmannaskapet blir regionalt. Slatskonlorel anser att frågorna om
huvudmannaskap och verksamhetsform liksom formerna för finansiering och
anställning av berörd personal ävensom villkoren för överlåtelse av befintliga
lokaler och redan tillgänglig ulrustning behöver klarläggas innan regering och
riksdag fattar beslut om byggnadshytlans framtida verksamhet och omfattning.

Prop.
1980/81:122 79

5.9 Organisations- och anslagsfrågor

Ulredningen har uppskattat stödbehovet lill 120 milj. kr.
per år. bostadsbebyggelsen undantaget.

10 milj. kr. skulle enligt utredningen kunna tillgodoses
genom en särskild ram för tilläggslån för lokaler. Bostadsslyrelsen föresläs
som ansvarig för länefonden.

40 milj. kr. beräknar utredningen för direkt statlig bidragsgivning.
Anslaget, som skall styras av den föreslagna bidragsförordningen, föreslås bli
hanterat av RAÄ 1. v.

Slalens bidrag lill beredskapsarbeten inom byggnadsvärden
är bl.a. beroende pä sysselsättningsläget inom byggnadsbranschen.

Till dessa direkta bidrag kommer det mera svårberäknade slöd
som de föreslagna ändringarna i skallereglerna kun ge.

RAÄ menar alt den nivä på del statliga slödel lill lån och
bidrag, som utredningen föreslär. är rimlig och realistiskt grundad. Ämbetet
påpekar att de i sin anslagsframställning för budgetåret 1980/81 framhållit all
det i dag finns elt upplagrat värdbehov av en sädan omfattning all statlig bidragsgivning
för 40 milj. kr. är väl motiverad. För del långsiktiga bygg-nadsvårdsarbelel
krävs dock. menar ämbelel, omfattande planeringsinsalser av del slag som
initierats i kommunal bevarandeplanering och fysisk riksplanering, ulredningen
om stadsförnyelseproblemaliken och arbetet med regionala och kommunala
kulturminnesvårdsprogram.

När det gäller decentralisering av planerings- och
bidragsfrågorna ser ämbetet det som en nödvändig förutsättning att
länsstyrelserna ges möjlighel att anställa mer personal för arbetet med
kulturminnesvård. Man anser del också angeläget all den slalliga bidragsgivningen
lill länsmuseerna byggs ut i takt med del ökade behovel av insatser inom
byggnadsminnesvården.

Ämbetet lillslyrker ulredningens förslag om förstärkning
av personalen pä ämbetets fackbyråer för handläggningen av del ökade antalet låne-
och bidragsärenden saml för arbetet med forskning och metodutveckling pä byggnadsvårdsomrädel.

Statskontoret menar all vissa förändringar och
kompletteringar av RAÄ:s organisation och resurser blir ofrånkomliga om ulredningens
förslag skulle komma atl förverkligas inom den närmaste framliden.

När del
gäller organisationen av den slalliga bidragsgivningen så har remissinstanserna
delade meningar. Slalens kulturråd, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala,
Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Örebro, Västernorrlands och Västerbottens län
anser liksom utredningen att bidragsgivningen skall ske cenlrall via RAÄ,
åtminstone lill dess en fastare praxis hunnit utvecklas. Flera av dessa
remissinstanser betonar alt målsättningen måsle vara atl bidragsgivningen på sikl
förs över lill regionerna. Kulturrådet menar att ärendena bör delegeras så
snart som möjligt. 1 sin motivering

Prop.
1980/81:122 80

till detta slödjer rådet sig pä etl av den statliga
kulturpolitikens mäl. att planering, beslut och ansvarstaganden bör
decentraliseras. Länsstyrelsen i Uppsala län menar att ulredningen föga berört handläggningsliden
för byggnadsminnesärenden. Man menar alt handläggningen redan nu kräver
omfattande förhandlingar, informationsmöten, remisser etc. 1 ett läge där
rivning eller förändring av en skyddsvärd byggnad har aktualiserats ger byggnadsminneslagens
bestämmelser om interimistiskt förbud mol rivning eller ändring som kan minska byggnadskulturhisloriska
värden, etl myckel knappt tillmätt utrymme för nödvändiga förhandlingar. Enligl
länsstyrelsens mening bör 7§ byggnadsminneslagen ändras till överensstämmelse
med 35 a § byggnadslagen, så all ell förbud kan utsträckas till all omfalta en
tid av tre år med möjlighet till förlängning i yllerligare två år. Länsstyrelsen
i Västerbottens län inslämmer i all statsbidraget t. v. bör handhas av RAÄ, men
anser alt samråd med länsslyrelsen skall skrivas in som etl obligatorium.
Enligt länsstyrelsen talar även myckel för alt en del av statsbidraget redan
från början borde få disponeras av länsslyrelserna för ulredning och
uppföljning av byggnadsvårdsprojekl.

Länsslyrelserna i Södermanlands, Kalmar, Gollands.
Älvsborgs och Jämtlands län. Svenska kommunförbundel och Föreningen Sveriges
stadsarkitekter ställer sig tveksamma lill förslaget att bidragsgivningen skall
ske via RAÄ. De menar att det i dag är länsstyrelserna som beslutar om byggnadsminnesförklaringar
och har den regionala kunskapen om den kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsen.
Länsstyrelsen i Södermanlands län föreslär en ändring i 7 S förslaget lill
bidragsförordning. Man menar atl det klart bör framgå, att då länsstyrelsen är
beslutande myndighet i byggnadsminnesärenden skall länsstyrelsen delta i beslul
om konlroll och avsyning av statsunderstödda vårdarbeten pä byggnadsminnesförklarade
byggnader. Länsslyrelsen i Kalmar län anser atl de kommande bidragen bör
handläggas på länsnivå åtminstone i de län där kulturminnesvårdsprogram
föreligger. Länsslyrelsen i Gollands län anser att bidragsgivningen bör
decentraliseras och i huvudsak handläggas av länsstyrelserna. För större och
särskilt angelägna projekt bör RAÄ disponera en viss del centralt. RAÄ:s roll
bör enligl länsslyrelsen vara all ge råd och anvisningar, alt följa
utvecklingen i de olika länen saml all fördela bidragsmedlen mellan dem.
Länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller all handläggningen av bidragsärendena
kräver en snabb och smidig rutin. Länsstyrelsen anser det dessulom synneriigen
angelägel alt bidragsgivningen kan samordnas med kulturminnesvården i övrigl sä
alt tillämpningen av lagstiftningen, upprättande av värdplaner och kullurminnesvårdsprogram
saml samordning med fysisk riksplanering m. m. kan beaktas vid bidragsgivningen.
För alt uppnå dessa krav lalar allt för all bidragsgivningen måsle hanleras
regionall menar länsslyrelsen. För delta lalar också, enligl länsstyrelsen, det
faktum att del är ute i länen som kunskaperna om byggnadernas kulturhistoriska
värde finns. Man menar all dessa faktorer bör tillmätas

Prop.
1980/81:122 81

större tyngd än strävan alt nå cenlral likformighet som
genom de geografiska skillnaderna i byggnadsbeståndet ändå aldrig kan bli
genomförd, RAÅ:s roll bör enligt länsstyrelsen vara all ge råd och anvisningar
och följa utvecklingen inom länen. Föreningen Sveriges stadsarkitekter anser
all bidragsgivningen bör decentraliseras sä atl kommunerna får avsevärt slörre
möjligheler alt la egna initiativ i bevarandefrågor. Föreningen anser det
därvid särskill angeläget att man värnar om lokall värdefulla miljöer för vilka
särskilda riktlinjer kan behöva utarbetas på så sätt som föreslås i belänkandet
(SOU 1979:65, 66) Ny plan- och bygglag.

Flera
remissinstanser framhåller atl ett genomförande av byggnadsvårdsulredningens
förslag kommer att innebära en väsentlig utökning av länsanlikvariens och
länsmuseernas arbetsuppgifter. Man menar alt situationen är pressad redan med
nuvarande arbetsuppgifter och atl personella förstärkningar måsle göras om byggnudsvärdsreformen
skall kunna genomföras. Länsslyrelsen i Uppsala lan framhåller alt
länsantikvariens arbetsvolym redan är sädan atl ylleriigare en handläggurtjänst
vid varje länsstyrelse är nödvändig för all den löpande ärendehanteringen skull
fungera. Länsstyrelsen i Kronobergs län menar alt utredningens förslag inle
bara kommer alt medföra krav pä sakkunnig medverkan från länsstyrelse och
länsmuseum utan ocksä från AMS och byggnadsnämnder. Länsslyrelsen anser det
därför naturligt atl åtminstone till en början något av de slalliga organen
tillförs en handläggartjänsl. Länsslyrelsen i Jönköpings län anser del alt
bästa vore om bidragsgivningen kimde ske direkl frän länsstyrelserna men all länsanlikvarierna
med nuvarande arbetsbelastning inte skulle klara delta utan personalförslärkning.
Föreningen Sveriges länsantikvarier framhåller atl länsstyrelsernas personella
och ekonomiska resurser för kulturminnesvård från början varit otillräckliga
och menar att del nu, nägra år efter kulturminnesvårdens omorganisation, slär hell
klart att de mest arbelsbelaslade länen omedelbart måste lilldelas medel för
ytterligare en antikvarietjänst vardera om syftet med byggnadsvårdsreformen
skall kunna genomföras.

Prop.
1980/81:122 82

Innehåll

Sid.

Proposition .................................................................... ..... I

Propositionens huvudsakliga innehåll ............................ 1

Utdrag ur regeringsprolokollel den 19 februari 1981 ....... 3

1
Inledning .................................................................... ..... 3

2
Föredragandens
överväganden ................................. 5

2.1 Allmänna överväganden ....................................... ..... 5

2.1.1 Bakgrund ...................................................... ..... 5

2.1.2 Kulturhistoriskt värde .................................... ..... 7

2.1.3 Statens ansvar .............................................. 8

2.1.4 Stödbehovet ................................................. ..... 9

2.2 Frågan om skydd för den
kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsen 10

2.3 Stödformer................................................................ ... 12

Frågan om utvidgal låneslöd .................................. ... 12

2.3.2 Tillämpningen av byggnadsminneslagen 14

2.3.3 Bidragsgivningen.............................................. ... 15

2.3.4 Skaltefrågor ................................................... ... 18

2.3.5 Restaureringsarbelen på Golland .................. ... 19

2.3.6 Byggnadshyllan i Bergslagen m.m..................... ... 20

2.4 Handläggning av bidragsfrägor m. m........................ 21

3
Hemsiällan .................................................................... 22

4
Anslagsberäkningar
för budgeiårel 1981/82 ................ .. 22

5
Beslul ........................................................................... 28

Bilagor............................................................................... .. 29

1.
SammanfaUning
av betänkandet (SOU 1979:17) Kulturhistorisk bebyggelse - värd att vårda 29

2.
Byggnadsvårdsulredningens
förfatlning.sförslag ......... .. 36

3.
Sammanställning
av remissyttranden över byggnadsvårdsulredningens belänkande (SOU 1979: 17)
Kulturhistorisk bebyggelse

- värd att värda ......................................................... 45

Norstedts Tryckeri, Stocktioim 1981