Prop. 1980/81:126

Prop.
1980/81:126

Regeringens proposition

1980/81:126

om
arbetsmarknadspolitikens framtida inriktning;

beslutad
den 12 mars 1981.

Regeringen
föreslår riksdagen atl antaga de förstag som har upptagits i bifogade utdrag av
regeringsprotokoll.

På
regeringens vägnar THORBJÖRN FÄLLDIN

INGEMAR
ELIASSON

Propositionens
huvudsakliga innehåll

I
proposifionen anges de allmänna riktlinjerna för arbetsmarknadspolitiken under
1980-talet. Tyngdpunkten i propositionen ligger på förslag som är ägnade atl
förbättra arbetsmarknadens funktionssätt och underiätta den ömsesidiga
anpassningen mellan utbud och efterfrågan på arbetskraft.

Förslagen
är inriktade på atl effektivisera de arbelsmarknadspolitiska insatserna och alt
förmå arbetsgivare och arbetssökande all la elt ökal ansvar för anpassningen på
arbetsmarknaden. I propositionen redovisas åtgärder som syftar lill atl påverka
arbetsgivarna att snabbare acceptera den befintliga arbetskraften.
Möjligheterna alt i detta syfte upprätta kontrakt mellan arbetsgivare och
arbetsförmedling skall utredas. Förslag läggs fram om att höja bidraget för
anställning med lönebidrag i samband med övergång från skyddat arbete till
anställning på den reguljära arbetsmarknaden. Ett nytt rekryteringsstöd till
företag som anställer långtidsarbetslösa ungdomar föreslås. En utredning skall
se över möjlighelerna till samordning och samverkan mellan anpassningsgrupper
och lokala skyddskommittéer.

I proposifionen pekas på behovel av alt se över fillämpningsreglerna
för ekonomisk ersättning vid arbetslöshet. Åtgärder föreslås för all underlätta
den yrkesmässiga och geografiska rörligheten. Vikten av en effektiv arbetsmarknadsutbildning
understryks, liksom alt tillräcklig ekonomisk kompensation utgår vid
arbetsmarknadspoliliskl motiverade flyttningar. Ungdomar mellan 18 och 20 år
ges vidgade möjligheler alt della i arbetsmarknadsutbildning. Vidare föreslås
bl. a. atl flyttningsbidragen görs skattefria. I syfte alt underlätta för
förtidspensionerade ungdomar alt pröva etl 1 Riksdagen I980I8I. I saml. Nr
126

Prop.
1980/81:126 2

arbete
föresläs vidgade möjligheter till vilande förtidspension. Frågan om
företrädesrätt lill äleranställning hos lidigare arbetsgivare vid byte av
anställning skall utredas.

Särskilda
insatser föreslås för alt underlätta omställningen i samband med lokala
sysselsättningskriser och främja överföring av arbetskraft från lillbakagående
företag och branscher lill långsiktigt säkrare arbetstillfällen inom expansiva
förelag och branscher. En fillfällig rekryleringsslimulans föreslås ulgå till
industriföretag som under år 1981 utökar sin personalstyrka.
Rekryleringsslimulansen motsvarar en befrielse från arbetsgivaravgifterna för
sådan personalökning.

I
proposifionen anges riktlinjer för en parlamentarisk ulredning med uppgift all
se över arbetsmarknadsverkels ansvarsområde och organisation. Dessulom läggs
fram förslag om riktlinjer för det fackliga inflytandet på frägor om statligt
arbetsmarknadsstöd.

Prop.
1980/81:126 3

Förstag
tili

Lag
om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)

Härigenom
föreskrivs atl anvisningarna lill 19 § kommunalskallelagen (1928:370) skall ha
nedan angivna lydelse.

Anvisningar

fill
19§'

Socialhjälp,
begravningshjälp saml underhåll, som lämnats fånge eller pafient å hospital, m.
m. dyl. är icke atl hänföra lill skattepliktig inkomst. Delsamma gäller i fråga
om till föreningar influtna medlemsavgifter.

Med
skadeståndsförsäkring förstås försäkring, enligt vilken den försäkrade äger
utfå ersättning för skadeslånd vartill han är berättigad på gmnd av personskada
(överfallsskydd o. d.).

Ersättning
lill följd av personskada som utgår i annan form än periodisk utbetalning
(engångsbelopp) och avser förlorad inkomst av skattepliktig natur ulgör
skattepliktig intäkt såvida icke annat följer av övriga bestämmelser i denna
lag.

Om
engångsbelopp, som utgär till följd av personskada, ulgör ersättning för
framtida föriust av skattepliktig inkomst, skall dock 40 procent av beloppet
avräknas såsom icke skattepliktig del. Uppbär skatlskyldig tvä eller fler
sådana engångsbelopp fill följd av samma personskada, skall vad som nu har
sagts gälla varje sådanl belopp. Vad som avräknas från ett eller flera
engångsbelopp under beskattningsåret får emellertid - i förekommande fall
tillsammans med vad som avräknats lidigare år - för samma personskada
sammanlagt icke översliga femlon basbelopp enligl lagen (1962: 381) om allmän
försäkring. Härvid skall avräknad del av etl engångs-, belopp uttryckas i det
basbelopp, som har fastställts för januari månad det beskattningsår under vilkel
engångsbeloppet blivit tillgängligt för lyftning.

Utbytes
sådan livränta eller del därav, som utgår till följd av personskada och Ulgör
skaftepliktig intäkt enligl 32§ 1 mom., mol engångsbelopp, gälla
bestämmelserna i föregående stycke beträffande sådant engångsbelopp. Utbytes
annan livränta eller del därav, som utgör skattepliktig inläkt enligt 32§ 1
mom., mot engångsbelopp, skall hela engångsbeloppet upplagas såsom
skattepliktig inläkt. Sker utbyte, helt eller delvis, av annan livränta än nu
sagts mot engångsbelopp, skall beloppet anses utgöra icke skattepliktig intäkt.

Lön,
som utgår från arbetsgivare i sådana fall, då denne på grund av 3 kap. 16§
andra eller tredje stycket lagen (1962: 381) om allmän försäkring äger uppbära
arbetslagaren tillkommande ersättning från allmän försäkringskassa, är
skaftepliktig intäkt. För arbetsgivaren är den av honom i nämnda fall uppburna
ersättningen från försäkringskassan även som annan därifrån uppburen ersättning
i anledning av kostnad för den anställdes räkning atl betrakta som
skatlepliklig inkomst, dock att ersättningen icke är skattepliktig för
arbetsgivaren, därest den till den anställde utbetalda lönen eller den för
honom havda kostnaden ulgör för arbetsgivaren icke avdragsgill utgift i
förvärvskälla. Ersällning, som annorledes än i form av pension eller annan
livränta ulbelalas av arbetsgivare vid yrkesskada eller arbetsskada i de fall,
då arbetsgivaren står s.k. självrisk enligt lagen (1954:243) om
yrkesskadeförsäkring eller lagen (1976:380) om arbetsska-' Senaste lydelse
1978:52.

Prop. 1980/81:126 4

deförsäkring, räknas lill skattepliktig inkomst enligt de
grunder som skulle hava gällt vid försäkring enligl sistnämnda lag.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Skatteplikt föreligger icke för bi- Skatteplikt
föreligger inte för bidrag från stal eller kommun, vdka drag från stat
eller kommun, som enligl av regeringen eller av statlig utgår enligt av
regeringen eller av myndighel meddelade bestämmel- slallig myndighel
meddelade beser utgå, i samband med ulbildning stämmelser, i samband med
utbild-eller omskolning, till arbetslösa och ning eller omskolning, fill
arbets-partiellt arbetsföra saml med dem i lösa och partiellt arbetsföra
saml fråga om sådana bidrag likställda i med dem i fräga om sådana bidrag
den män bidragen avse traktamente likställda i den mån bidragen avser och
särskilt bidrag. Skatteplikt fö- traktamente och särskill bidrag,
religger ej heller för bidrag som ut- Flyttningsbidrag enligt
arbets-går enlig förordningen om bidrag marknadskungörelsen (1966:368)
till vanföra ägare av motorfordon. och flyttningsstöd enligt förordningen
(1979:632) om regionalpolitiskt stöd utgör inte skattepliktig intäkt i
följd varav avdrag inte medges för den kostnad som sådant bidrag eller
stöd är avsett att täcka. Skatteplikt föreligger inte heller för bidrag som
utgår enligt lagen (1960:603) om bidrag fill vissa handikappade ägare av motorfordon.

Statsbidrag, som utgår till näringsidkare för hans
näringsverksamhet, är icke skattepliktig inkomst, om bidraget använts för att
bestrida kostnad för vilken rätl till avdrag icke föreligger vare sig direkt
såsom omkostnad eller i form av årliga värdeminskningsavdrag. Har bidraget
använts för atl bestrida sådan kostnad i verksamheten som är på en gång
avdragsgill vid laxeringen, utgör bidraget skattepliktig intäkt. Är den kostnad
för vilken bidraget utgår avdragsgill vid taxeringen för lidigare
beskattningsår än det då bidraget skall upptagas som intäkt, får den
skatieskyldige i stället åtnjuta avdrag för kostnaden vid laxeringen för del år
då bidraget upptages som intäkt. Yrkande härom skall göras i deklarationen
avseende det beskattningsår dä yrkande om avdrag eljest enligl denna lag försl
skolat framställas. Återbetalas bidrag, som upptagils som inläkt, får den
skatteskyldige göra avdrag för det återbetalade beloppet. Har bidraget använts
för att anskaffa tillgång, för vilken anskaffningskostnaden får avdragas genom
ärliga värdeminskningsavdrag, skall vid beräkning av värdeminskningsavdrag
såsom anskaffningskostnad anses endasi så slor del av kostnaden som icke
täckts av bidraget. Är bidraget slörre än del laxeringsmässiga restvärdet för
tillgången, skall elt belopp motsvarande skillnaden utgöra skattepliktig inläkt
för mottagaren. Återbetalas slalsbidrag, som påverkat beräkningen av
anskaffningskostnaden i nu avsett hänseende, får tillgångens
avskrivningsunderlag ökas med vad som återbetalats, dock med högst det belopp
varmed beräkningen påverkats. I den mån slalsbidrag enligt vad nyss
föreskrivits utgjort skattepliktig intäkt, får den skatieskyldige vid
återbetalningen lillgodoföra sig avdrag för den del som sålunda utgjort

Prop. 1980/81:126 5

skattepliktig
intäkt. Har bidraget använts för atl anskaffa lillgångar avsedda för
omsättning eller förbmklning (lager), ulgör bidraget skattepliktig intäkt, men
skall å andra sidan vid tillämpning av 41 § och anvisningarna till nämnda
paragraf den del av lagret för vilken anskaffningskostnaden täckts av bidraget
icke medräknas vid värdesätlningen av tillgångama. Återbetalas statsbidrag, som
använts för anskaffande av lagertillgångar, får den skatieskyldige göra avdrag
för del återbetalade beloppet. Tillgångarnas anskaffningsvärde skall därvid
anses ökat med del återbetalade beloppet. Vad som ovan sagts i delta stycke
äger motsvarande tillämpning för statsbidrag i form av amorteringsfriii lån
(avskrivningslån). Omställningsbidrag enligl arbetsmarknadskungörelsen
(1966:368) och kontant arbetsmarknadsstöd utgör skattepliktig intäkt.

Slöd som staten lämnar
lill företag i form av lån, för vilkel återbetal-ningsskyldighelen är beroende
av företagels framlida resultatutveckling eller annan liknande omständighet,
skall inte anses som skattepliktig inkomst. Regeringen kan dock, om synnerliga
skäl därtill föreligga, på ansökan av företaget besluta alt lånebeloppet skall
anses utgöra skatteplikfig intäkt i företagels näringsverksamhet. I beslutet
skall anges om lånet i sin helhel skall utgöra skatlepliklig intäkt under det
beskattningsår då lånet ställes till företagels förfogande eller om utbetalat
lånebelopp skall utgöra skattepliktig intäkt under beskattningsår fill vilket
utbetalningen är hänförlig. Återbetalas lån, som i enlighet med beslutet
upptagits såsom skattepliktig intäkt, får företagel göra avdrag för del
återbetalade beloppet.

Skatteplikt föreligger
icke för engängsbidrag som utgår i samband med arbelsplacering som ulgör led i
arbetsmarknadsstyrelsens omhändertagande av flyktingar.

Skatteplikt
föreligger ej heller för bidrag, som stiftelsen Dag Hammarskjölds Minnesfond
till fullföljande av sitt ändamål utgiver för mollagarens ulbildning.

Enligt
46 § 2 mom. första stycket 4) föreligger viss rätt lill avdrag för bidrag till
barns underhåll. Sådanl underhållsbidrag skall icke hänföras lill skattepliktig
inkomst.

Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1982 och tillämpas första gången vid 1983 års
taxering.

Prop. 1980/81:126 6

Utdrag
ARBETSMARKNADSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1981-03-12

Närvarande:
statsministern Fälidin, ordförande, och statsråden Ullslen, Bohman, Wikström,
Friggebo, Mogård, Dahlgren, Åsling, Söder, Krönmark, Burenstam Linder,
Johansson, Wirtén, Holm, Andersson, Boo, Winberg, Adelsohn, Danell, Petri,
Eliasson

Föredragande:
statsrådet Eliasson

Proposition
om arbetsmarknadspolitikens framtida inriktning

1
Inledning

1.1
Allmän bakgrund

1970-lalet
blev elt årtionde då ekonomierna i de utvecklade industriländerna utsattes för
svära yttre och inre påfrestningar. Oljeprishöjningarna och den bestående höga
inflationen sammanföll med institutionella förändringar i det internationella
betalningssystemet och en växande protektionism. Överkapaciteten inom vissa
iraditionelll lunga industrigrenar tvingade fram en strukturomvandling med
betydande regionala och lokala problem som följd. Som en konsekvens av den
allmänl låga efterfrågan, delvis till följd av den restriktiva ekonomiska
politik som fördes inle minst i de stora länderna, kunde inte expansionen i
tillväxtbranscherna kompensera utslagningen i lillbakagående sektorer.
Påfrestningarna pä den svenska ekonomin blev särskill stora p.g.a. vår stora
utrikeshandel och del slora oljeberoendet.

De
förändringar som har skett i den svenska samhällsekonomin under 1970-talel har
successivt ändrat fömtsättningarna för sysselsättningspolitiken och denna har
som en följd av de växande ekonomiska obalansproblemen kommit all ta allt
störte resurser i anspråk. Samtidigt har fömtsättningarna för sysselsättningspolitiken
även i övrigt undergått förändringar. Den allmänt höjda ambifionsnivim och
uppgifterna i samband med atl en allt större del av befolkningen söker sig ul
på arbetsmarknaden har ökat kraven på åtgärder och framkallat behov av nya
insatser. Vidare har förändringar i beteendet både hos arbetssökande och
arbetsgivare medfört att arbetsmarknadens funktionssätt i väsentliga avseenden
har ändrat karaktär.

Prop,
1980/81:126 7

De
långsikliga slmkturella förändringarna har således inneburit växande problem
för sysselsättningspolitiken. Till detta skall läggas att den svenska ekonomin
nu slår inför en konjunklumlveckling som kan komma alt medföra myckel stora
påfrestningar pä sysselsättningen, d tillfälliga insatser av
sysselsättningsskapande karaktär hålla nere arbetslösheten. De måste också
bekämpas med mer långsiktigt verkande insatser som lar hänsyn fill de
förändrade förhållandena på arbetsmarknaden och i samhällsekonomin.

I regeringsförklaringen
den 12 oktober 1979 sägs alt "riksdagen kommer all föreläggas förslag lill
riktlinjer för den framtida sysselsättningspolitiken". Jag vill här
understryka atl ansvaret för den fulla sysselsättningen delas av flera sektorer
inom den ekonomiska politiken; i första hand arbetsmarknadspolitiken, industri-
och regionalpolitiken och den generella ekonomiska politiken. Del är emellertid
inte praktiskt möjligt atl vid ett och samma tillfälle förelägga riksdagen
förslag pä alla dessa områden. Skilda förslag av belydelse för den samlade
sysselsättningspolitiken måste därför läggas fram i olika omgångar. Chefen för
industridepartementet har nyligen presenterat förslag om inriktningen av
industripolitiken. Enligt vad jag har inhämtat kommer chefen för
industridepartementet dessutom atl under nästa budgetår redovisa förslag på
regionalpolitikens område. Vidare kommer chefen för ekonomidepartemenlel atl i
samband med kom-pletteringsproposilionen för budgetåret 1981/82 dra upp
riktlinjer för den ekonomiska politiken i etl längre perspektiv. För egen del
lägger jag nu fram förslag om den framtida inriktningen av
arbetsmarknadspolitiken.

Riktlinjerna
för den svenska arbetsmarknadspolitiken drogs upp i prop. 1966:52, och
fastställdes av riksdagen samma är (SU 1966:107,. rskr 1966:251). Propositionen
byggde på erfarenheter som hade vunnits under uppbyggnadsskedet av
arbetsmarknadspolitiken sedan slutet av 1950-talel. Politiken och de olika
instrumenten har sedan dess genomgått förändringar och successivt anpassats
lill nya krav och förutsättningar. Av särskild betydelse är självfallet all det
sedan mitten pä 1960-lalet växt fram två nya områden inom
sysselsättningspolitiken, nämligen regionalpolitiken och industripolitiken.
Även inom det arbelsmarknadspolitiska området har under 1970-lalet skelt stora
förändringar. Vissa grundläggande nya lagar kom till, exempelvis
anslällningskyddslagen och lagen om vissa anställnings-främjande ålgärder. Inom
det mer renodlat arbetsmarknadspolitiska området skedde, särskill under den
djupgående lågkonjunkturen åren 1976-1978, en markerad förskjutning i
ätgärdsinriktningen. Dessa förändringar har huvudsakligen kommit lill stånd i
form av introduktion av nya åtgärder i akuta problemsituationer.

Syftet
med föreliggande översyn av arbetsmarknadspolitiken är inle all granska varje
enskilt arbetsmarknadspoliliskl instrument. De nuvarande
arbetsmarknadspolitiska åtgärderna har enligl min uppfattning en i huvudsak
ändamålsenlig utformning. Delta är en följd av att de enskilda åtgärderna
successivt har anpassats lill utvecklingen. Syftet med denna proposition

Prop.
1980/81:126 8

är
i stället all ange den allmänna inriktningen av arbetsmarknadspolitiken. Det är
mot bakgrund av utvecklingen under 1970-talet, och de slora slmkturella
förändringar av den svenska ekonomin vi ser framför oss, vikligl all granska
omfattningen och sammansättningen av åtgärderna inom arbetsmarknadspolitiken
och mellan denna och övriga områden av sysselsättningspolitiken. Jag kommer
också atl i det följande föreslå sådana kompletteringar av den
arbelsmarknadspolitiska medelsarsenalen som är nödvändiga med hänsyn till den
aktuella utvecklingen både pä kort och lång sikt.

1.2
Bakgrundsmaterial

Det
finns elt omfattande underlag för ställningstagande i mänga av de frågor som
har belydelse för arbetsmarknadspolitikens framlida utformning. Det föreligger
ulredningar på olika områden som delvis överlappar varandra men som också
kompletterar varandra. Dessa utredningar har utgått från skilda förutsätlningar
och representerar olika synsätt. De förslag och rekommendationer som lagts
fram överensstämmer inte alllid, men ger fillsammans en mångsidig belysning ål
olika aspekter av samma övergripande problemområde och ökar förutsättningarna
för alt välja lösningar som är väl genomarbelade.

Sysselsättningsutredningen

Sysselsättningsutredningen
tillsattes i mars 1974 med uppgift att utreda den långsiktiga
sysselsättingspolitiken. Utredningen publicerade elt första delbetänkande,
"Arbete åt alla" (SOU 1975:90) i anslutning fill 1975 års
långtidsutredning. Under år 1978 avlämnade ulredningen ytterligare två
delbelänkanden, "Arbete åt handikappade" (SOU 1978: 14) och Regionalpoliliska
stödformer och slyrmedel (SOU 1978:62). 1 april 1979 överlämnade
sysselsältningsulredningen sitt slutbetänkande "Sysselsättningspoli-fikför
arbete åt alla" (SOU 1979:24). Utredningen har tagit inilialiv lill en
lång rad försöksverksamheter och andra lyper av utvecklingsprojekt. Dessa har
delvis redovisats som särskilda rapporter i SOU-serien.

Sysselsältningsulredningen
har genomfört ett värdefullt ulredningsarbete. På gmndval av utredningens
lidigare betänkanden har regering och riksdag genomfört en rad reformer på
arbetsmarknads- och regionalpoliu-kens områden. Sä lade t.ex. regeringen år
1976 mol bakgrund av utredningens överväganden i delbetänkandet "Arbele
ål alla" fram förslag om principerna för den framtida sysselsättnings- och
regionalpolitiken (prop. 1975/76:211, AU 1976/77:7, rskr 79).

I
delbelänkandel "Arbele ål handikappade" framförde ulredningen elt
stort anlal förslag om olika åtgärder för att underlätta för sökande med
arbelshandikapp alt få och behålla arbete. Bland de förslag som därefter har
left till beslut av riksdagen (prop. 1978/79:73, AU. 1978/79:20, rskr

Prop.
1980/81:126 9

1978/79:186)
är bl.a. den reformering av arkivarbelel och den halvskyddade sysselsällningen
som genomfördes den 1 juli 1980 när dessa stödformer ersattes av den nya
sysselsättningsformen anställning med lönebidrag. De tidigare i arkivarbele
sysselsatta har därigenom fått normaliserade anställnings- och lönevillkor och
en förbättrad arbetsrättslig ställning genom atl de numera omfattas av bl.a.
lagen om anställningsskydd. På gmndval av förslag från
sysselsältningsulredningen och en särskild organisationskommitté - den nya
utredningen om yrkesinriktad rehabilitering m. m. (NYR) — har en ny
organisation för den yrkesinriktade rehabiliteringen genomförts genom att
särskilda arbelsmarknadsinsliiul i arbetsmarknadsverkets regi inrättades från
årsskiftet 1979/80. Bland de övriga reformer som genomförts efter förslag från
sysselsältningsulredningen ingår kraftigt förstärkta bidrag fill
arbetshjälpmedel och handikappanpassning av arbetsplatser saml till
arbetsbiträden åt handikappade. Även stödet vid utbildning i förelag av äldre
och handikappade ökade fr. o. m. den 1 juli 1979. Samtidigt förbättrades
näringshjälpen åt äldre och handikappade som vill arbeta som egna företagare.
Handikappade ungdomar fick bättre möjligheter till slöd. Riksdagen beslutade
samtidigt om fler tjänster till arbetsmarknadsverket för ökade insatser för
ungdomar och arbetshandikappade sökande.

År
1979 fastställde riksdagen nya riktlinjer för regionalpolitiken och fattade
beslul om förstärkta regionalpolitiska medel (prop. 1978/79: 112, AU
1978/79:23, rskr 1978/79:435). De förändringar av regionalpolitiken som härvid
fastställdes byggde i slor utsträckning på förslagen i deibetänkandet
"Regionalpoliliska stödformer och styrmedel".

Tyngdpunkten
i sysselsältningsutredningens slutbetänkande ligger på områden som inle har
behandlats mer ingående i delbetänkandena. Del gäller i första hand
näringspolitiken, den offentliga sektorns utbyggnad och finansiering, frågan om
en sammanhållen sysselsätlningsplanering saml frågan om personalplanering och
personalrekrytering i etl sysselsättnings-politiskt perspektiv.
Sysselsältningsulredningen utgår i sill slutbetänkande från de
utvecklingstendenser rörande sysselsättning och ekonomi som redovisades i
långfidsutredningen 1978 (LU 78).

När
del gäller förslag på näringspolitikens område villjag hänvisa till den
industripolitiska proposition som jag redan har omnämnt. 1 övrigl vill jag
framföra några allmänna synpunkler på utredningens slutbetänkande.

Av
direkt avgörande betydelse för behandlingen av sysselsältningsutredningens
slutbetänkande är del förhållande all fömtsättningarna för
sys-selsällningspoliliken i vissa avseenden drastiskt har förändrats under och
efter den lid ulredningen arbetat. Ulredningen har således i sina överväganden
utgått från det ekonomiska perspektiv som angavs i LU 78. Med ledning av de
uppgifter om utvecklingen av den svenska ekonomin under 1980-talet som nu finns
tillgängliga i LU 80 kan det konstaleras all de utgångspunkter
sysselsättningsutredningen haft för sina överväganden i väsentliga stycken inte
längre är giltiga.

Prop. 1980/81:126 10

Det jag nu har sagt hindrar emellertid inle atl även
utredningens slutbetänkande utgör ett mycket värdefullt arbete. Jag delar helt
den starka värdering av sysselsättningsfrågorna som här kommer lill uttryck. I
vissa övergripande frägor. som t. ex. behovet av att påverka förelagens
rekryte-ringsbeleende, harjag i de överväganden jag senare kommer alt redovisa
utgått frän den diskussion som sysselsättningsutredningen fört i sill slutbetänkande.
Sysselsättningsutredningen har i enlighet med sina direktiv vall elt myckel
brett angreppssätt pä sysselsällningsfrägorna. Delta har avspeglats i
utredningens förslag som på det arbelsmarknadspolitiska området i hög grad kan
betraktas som allmänna rekommendationer och uppslag. Ulredningens slutbetänkande
har därmed utgjort ell intressant principiellt underlag för reformarbetet inom
arbetsmarknadsområdet. Jag vill erinra om all flera reformer som genomförts
sedan utredningen presenterade sill slutbetänkande ligger väl i linje med
ulredningens intentioner. Det gäller framför allt frågorna om ungdomens
sysselsättning och överbryggningen mellan skola och arbetsliv.

En sammanställning av remissyttrandena över
sysselsältningsutredningens slutbetänkande redovisas i en inom
arbelsmarknadsdeparlementel upprättad promemoria (Ds A 1981:4).

E.xpertgruppen för utredningsverlisamhet i
arbetsmarknadsfrågor (EFA)

EFA tillsattes är 1967 av chefen för dåvarande
inrikesdepartementet för alt la initiativ till och biträda vid uppläggning av
forskning och utredningsverksamhet rörande arbetsmarknadspolitikens effekter.
Bland sina ledamöter och experter har EFA representanter för
arbetsmarknadsdepartementet, arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), statens
arbetsgivarverk. Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Landsorganisationen i Sverige
(LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACO/ SR
samt för universitetsforskningen och socialforskningsinstilulet. De
forskningsprojekl som EFA initierar och samordnar bedrivs av forskare vid olika
forskningsinstitut och universiletsinstilulioner i landet. EFA har ett
sekretariat som förutom administrativa uppgifter fortlöpande bedriver
forsknings- och utredningsarbete. EFA överlämnade år 1974 sitt första
belänkande "Atl utvärdera arbetsmarknadspolitik" (SOU 1974:29), som
anmäldes i 1975 års budgetproposition. Hösten 1978 publicerades ell andra
belänkande, "Arbetsmarknadspolitik i förändring" (SOU 1978:60). Dessa
betänkanden omfattar förutom avrapportering av resultaten från de forskningsprojekl
EFA initierat och samordnat under perioden 1967-1978 också försök alt tolka
och sälta in resultaten i deras arbelsmarknadspolitiska sammanhang samt bedöma
behov och inriktning av fortsatta forskningsinsatser på del
arbetsmarknadspolitiska området.

Ambitionen bör självfallet vara att efter hand som
utvecklingen på arbetsmarknaden aktualiserar krav på nya ålgärder dra nytta av
all den kunskap som bl. a. forskningen om arbetsmarknaden kontinuerligt presen-

Prop.
1980/81:126 11

terar.
1 samband med mer ingående översyner av åtgärdernas inriktning är det
emellertid särskill värdefullt att ha tillgång till sådana övergripande
presentationer av forskningsresultat som ges i de här nämnda EFA-rappor-lerna.
1 beredningen av föreliggande propostion har rapporten SOU 1978:60 "Arbetsmarknadspolitik
i förändring" utgjort elt betydelsefullt underlag i form av en
sammanfattande redovisning och tolkning av resultaten frän de sludier som
sedan är 1974 bedrivits inom EFA:s ram. I EFA:s betänkanden har redovisats
utvärderingsstudier kring stöd till fiyltningar, arbetsmarknadsutbildning,
företagsulbildning för permilteringshotade, lo-kaliseringspolitiskl slöd vid
förelagselablering, intensifierad arbelsförmed-lingsverksamhet och allmän
platsanmälan. Vidare finns del i det senaste betänkandet en av EFA:s
sekretariat genomförd analys av förändringar i arbetsmarknadens funktionssätt
och de förhållanden som de arbelsmarknadspolitiska åtgärderna avser påverka
samt en övergripande utvärdering av den förda arbetsmarknadspolitikens
verkningar. 1 en särskild rapportserie har EFA efter sitt senaste belänkande
presenterai erfarenheter från ett seminarium kring arbetsmarknadspolitisk
forskning, resullal från etl internalionellt jämförande forskningsprojekt om
arbetsmarknad och arbetsmarknadspolitik i Sverige och Västtyskland saml senast
avgivet etl förslag till program för den fortsatta forskningen kring
arbetsmarknadspolitikens effekter.

AMS

AMS
överlämnade den 26 augusti 1980 till regeringen en inom styrelsen utarbetad
utredningsrapport "Arbetsmarknadspolitiken i en konjunkturdämpning".
I rapporten redovisas resullal av en uppföljning av de arbelsmarknadspolitiska
insatserna under konjunkturdämpningen åren 1976-1978. Vidare diskuteras behovet
av ätgärder vid en kommande konjunkturnedgång.

Jag
har i bilaga 15 lill årets budgetproposition (prop 1980/81: 100) lämnat ett
relativt utförligt referat av utredningsrapporten. Rapporten i dess helhet bör
fogas lill protokollet i detta ärende som bilaga 1.

Lagerstödsutredningen

Lagerstödsutredningen
överlämnade i maj 1979 sill betänkande "Lagerslöd" (SOU 1979:38),
till vilket som bilagor har fogats bl.a. några forskningsrapporter som
ulredningen har låtit göra. Betänkandet har remissbehandlats. Jag skall här i
korthet redovisa några huvudtankar i utredningen och i remissyttrandena.

I
sina sammanfattande överväganden framhåller utredningen atl lagerstöd i vissa
lägen kan vara ell effektivt medel all stödja sysselsättningen, särskilt mot
slutet av en lågkonjunktur. Ulredningens studier visar atl lagerslöden under
åren 1972 resp. 1975-1976 hade en positiv effekt på sysselsättningen.
Utredningen föreslår dock inle någon bestämd konslruk-

Prop. 1980/81:126 12

tion
av stödel, som skulle kunna brukas i varje lågkonjunktur. Om lagerstöd kommer
fill användning måste del enligl utredningen utformas efter de för tillfället
akluella förhållandena.

Ulredningen
framhåller vidare alt lagerslödel som selektivt medel är förhållandevis grovt,
vilket är en nackdel som inte kan minskas nämnvärt genom modifieringar av
bidragsvillkoren. Lagerstödet bygger på vetskapen alt industrins lager spelar
en viktig roll för hela samhällsekonomins konjunklurella svängningar. Lagrens
betydelse för de konjunklurella svängningarna är slörre i Sverige än i de
flesta andra länder: lagervarialio-nerna motsvarar hos oss nästan hälften av
bmtlonalionalproduktens konjunklurmässiga svängningar. Sökandel efter lämpliga
medel att påverka lagemtvecklingen är därför enligt ulredningen särskilt
viktigt för konjunkturpolitiken i värt land.

Under
åren 1975 och 1976 kunde arbetslösheten i Sverige hällas på en för en
lågkonjunktur måttlig nivä. Härtill bidrog såväl lagerstödet som de nya lagarna
om trygghet i anställning och ökade krav pä arbetsgivarna alt ta ansvar för
personalen. Del är dock troligt att en avsevärd lagerökning skulle ha inträffat
under dessa år även utan statligt stöd, framhåller ulredningen. Elt annal
syfte med lagerstöd är atl medverka lill en smidig produktionsanpassning i en
påföljande konjunkturuppgång. Detla syfte kunde inle nås med 1975-1976 års stöd
eftersom den internationella lågkonjunkturen kom atl vara mycket längre än vad
som antogs när stödet infördes.

Yttranden
över Lagerstödsulredningens betänkande har avgivils av riks-revisionsverket
(RRV), AMS, statens industriverk (SIND), EFA, SAF, Sveriges industriförbund,
LO, TCO, SACO/SR, och Sveriges arbelsleda-reförbund (SALF).

AMS,
SIND, LO, TCO, SALF och SACO/SR instämmer i huvudsak i ulredningens slulsalser
belräffande lagerslödets effektivitet och de begränsningar som finns för dess
användbarhet. RRV samt SAF och Sveriges industriförbund anser däremot inle alt
lagerstödet är något medel som bör las fill i första hand i kommande
lågkonjunkturer. Flertalet remissinstanser framhåller det angelägna i all även
andra medel, främsl ekonomisk/politiska, prövas för alt påverka industrins
lagerinvesleringar. AMS och LO fiilstyrker ett förslag av ulredningen om att en
särskild utredning skall tillsättas rörande möjligheterna att styra
lagerhållningen med hjälp av vinstavsältningar eller andra skcillepolitiska
medel. RRV framhåller dessutom atl utredningen inle har behandlat det
förhållandel atl lagerslödel till till stor del har gått till branscher med
strukturproblem. Stödet kan enligl RRV negativt ha påverkat statsmakternas
ålgärder för all komma lill rätta med strukturproblemen. RRV menar därför alt
lagerslödel i fortsättningen bör samordnas bättre med stmklurpåverkande
åtgärder. SIND anser alt ett samråd mellan AMS och SIND bör ske när del gäller
slöd lill förelag i branscher vilka omfattas av SIND:s olika branschprogram.

Prop. 1980/81:126 13

Långtidsutredningen

Inom ekonomidepartemenlel ularbelas regelmässigt
utredningar om den ekonomiska utvecklingen i etl femårigt perspektiv, de s.k.
långfidsutred-ningarna. 1980 års långtidsutredning (LU 80) omfattar perioden
1979-1985. Det omfattande material som ligger till gmnd för arbelel har
insamlats och bearbetats av olika myndigheler, utredningsinstitut och organisationer.
LU 80 är en expertrapport lill vilken regeringen ännu inte tagit ställning.
Efter bearbetning av den remissomgång som genomförts kommer regeringens syn på
de ekonomiska problem som behandlas i utredningen all redovisas i 1981 års
reviderade finansplan.

Det malerial som presenteras i ulredningen har i
föreliggande proposition utnyttjats som ett underlag för bedömning av
utvecklingen på arbetsmarknaden under 1980-talel. En kortfattad redovisning av
de för arbetsmarknadspolitiken relevanta utredningsresultaten återfinns under
avsnitt 3.

Nordiska arbetsmarknadsutskottet

Inom ramen för del nordiska samarbetet behandlar Nordiska
arbetsmarknadsulskollel (NAUT) frågor på arbetsmarknadsområdet. Vid sidan av
samarbete kring vissa konkreta åtgärder sker en fortlöpande ömsesidig
orientering om arbeismarknadsulvecklingen och vidtagna arbetsmarknadspolitiska
åtgärder.

Olika delar av arbetsmarknadspolitiken i de nordiska
länderna har beskrivits och analyserats i gemensamt organiserade projekt. I
några fall har även arbetsmarknadspolitikens uppläggning i stort behandlats.
Under senare delen av 1970-lalel har en mängd utredningsprojekt genomförts.

Utrednings- och samarbetsprojeklen är förankrade i
nordiska arbels-marknadsprogram. Den första elappen av programmet tillkom år
1975 och den andra fastställdes av NAUT år 1979. 1 arbelsmarknadsprogrammets
andra elapp formulerades två centrala frågeställningar 1) Vilka problem skapar
utvecklingen på arbetsmarknaden under 80-lalet? 2) Vilka krav ställer denna
utveckling på arbetsmarknadspolitikens utformning? För att få en lämplig
startpunkt och en god grund för ulredningar kring dessa spörsmål igångsattes
våren 1979 ell omfattande utredningsprojekt, det s. k. kärnprojeklet. Dess
uppgift var att belysa utvecklingstendenserna på arbetsmarknaden i Norden.
Problemställningarna framgår av titlarna på de rapporter som presenterades för
NAUT sommaren 1980. Huvudrapporten bär titeln "Arbeidsmarkedspolitiske
udfordringer i 1980-årene i Norden" (NU A 1980: 12). Denna bygger på fyra
delrapporter: "Världshandelsförändringar och Nordens framtida
industrisysselsättning" (NU A 1980:2), "Omstillingskrav til de
nordiske ländes arbejdsmarked og ökonomi på mellemlang sigt" (NU A 1980:
3), "Sysselsetlningsvirkninger av ny teknologi" (NU A 1980:4),
"Förändringar i arbetsmarknadens stmktur och funktionssäft" (NU A
1980:5).

Prop.
1980/81:126 14

1
den därefter följande rapporten "Arbetsmarknadspolitik för 1980-talet i
Norden" (NU A 1980:18) har på basis av kärnprojeklet och en del övrigt
NAUT-material skisserats en tänkbar inriktning av arbetsmarknadspolitiken i de
nordiska länderna under 1980-lalet och angetts vilka arbelsmarknadspolitiska
ålgärder som bör prioriteras. Rapporten skall tjäna som underlag för NAUT:s
fortsatta arbele.

Rapporten
behandlar straklurförändringar på 5-10 års sikl och arbetsmarknadspolitikens
uppgifter i detla sammanhang. En kort sammanfattning av den sistnämnda
rapporten bör fogas lill detta protokoll som bilaga 2.

Delegationen
för arbetstidfrågor

Reformerna
på arbelstidsområdet har uppnåtts såväl genom lagstiftning som genom avtal.
Delegationen för arbelstidsfrågor (DELFA) tillsattes år 1974 bl. a. för all ge
arbetsmarknadens parter underlag för bedömningar av möjligheterna all genomföra
en generell arbetstidsförkortning. År 1979 avlämnade delegationen sin andra
rapport (SOU 1979:48) Arbetstiderna inför 1980-lalet. Rapporten behandlas i
avsnitt 13. Remissammanställning över rapporten bör fogas till protokollet i
detta ärende som bilaga 3.

2
Utvecklingen på arbetsmarknaden

2.1
Svensk arbetsmarknadspolitik i ett internationellt perspektiv

Sverige
har vid en internafionell jämförelse en hög sysselsättningsgrad och en låg
arbetslöshet.

Trots
att den svenska ekonomin är myckel utlandsberoende och har en näringsslmktur
som gör att den i hög grad blivit direkl påverkad av de intemationella energi-
och stmkturkriserna under 1970-lalel, har arbetslösheten i vårt land kunnal
hållas nere på en nivå som väsentligl understiger genomsnittet för
OECD-länderna. Av labell 2:1 framgår dessulom alt skillnaden i förhållande till
den för OECD-länderna genomsnittliga arbetslösheten successivt har ökat under
1970-talet.

Åren
1964-1973 låg arbetslösheten i Sverige genomsnittligt pä 2,0% och i
OECD-området som helhel på 3,0%. Åren 1974-1979 låg arbetslösheten i Sverige
kvar på en oförändrad nivå av 2%, medan den i hela OECD-området steg till 4,9%.

Under
år 1980 har skillnaden i arbetslöshet mellan Sverige och övriga OECD-länder
ylterligare ökat. Arbetslöshetsnivån i OECD-området steg fill 6%, och prognosen
visar en nivå av inte mindre än 7,5% de inledande kvartalen år 1981. En slor
del av denna ökning beräknas uppkomma i de störte länderna. 1 januari månad
1981 uppgick arbetslösheten i Sverige lill 2,5%.

Prop. 1980/81:126 15

Tabell 2:1

Relativ arbetslöshet i några OECD-länder

1964-

1974-

1978

1979

1980 prel.

1973

1979

USA

4,4

6,6

5,9

5,7

7,0

Japan

1,2

1,9

2,2

2,1

2,0

Förbundsrep.
Tyskl.

0.8

3,2

3.5

3,2

3,1

Frankrike

2,2

4,5

5.1

5,9

6,2

Storbritannien

3,1

5,1

6,1

5,8

6,9

Finland

2,3

4,5

7,4

6,0

4,7

Norge

1,7

1,8

1,8

2,0

1,6

Sverige

2,0

1.9

2,2

2,1

2.0

Hela
OECD

3,0

4,9

5,2

5,1

6,0

Källa: OECD

Den för Sveriges del myckel förmänliga avvikelsen från
genomsnittet torde praktiskt tagel helt kunna förklaras av den ambitiösa och
aktiva sysselsättningspolitik som har förts i vårt land. För del fåtal länder,
främsl Japan och Norge, som har kunnat redovisa jämförbara arbetslöshetsnivåer,
finns särskilda förklaringar som kan härledas till deras i vissa avseenden
bättre ekonomiska förutsättningar.

I flertalet industrialiserade länder finns någon form av
system som syftar fill atl skydda den enskilde från verkningarna av
arbetslöshet, anfingen sysselsältningsåtgärder eller arbetslöshetsunderstöd.
Sverige är dock unikt inom OECD-området på så säll att vi koncentrerar
resurserna på aktiv arbetslöshelsbekämpning. Arbetslöshetsersättning är i
Sverige inte elt egentligt alternativ till aktiva åtgärder. Denna ambition i
den svenska arbetsmarknadspolitiken kan illustreras med en redovisning av hur
kostnaderna för arbetsmarknadspolifiken fördelas på olika lyper av insatser inom
de nordiska länderna. Som framgår av labell 2:2 har Sverige en avsevärt

Tabeh2:2

Koslnader för vissa arbetsmarknadspoliliska ålgärder i de
nordiska länderna år

1979. Proceni'.

Åtgärdsformer

Danmark

Finland

Norge

Sverige-

Individinriklade
sysselält-

ningsåtgärder

10

47

29

45

Företagsinriktade
åtgärder

1

0,1

9

13

Arbetsmarknadsutbildning

4

20

16

31

Mobililetsfrämjande
ålgärder

0,03

0.1

2

1

Kontant
stöd vid arbetslös-

het

84

33

43

10

Summa

100

100

100

100

(Summa
milj. i resp. lands

valuta)

(10 728)

(2334,9)

(1 116,6)

(11356,4)

Källa: NAUT

' Tabellvärdena för samtliga länder bygger delvis på
uppskattningar. Beräkningsgrunderna är vidare i vissa fall något olika i resp.
land varför jämförelser bör göras med viss försiktighet. - Värdena avser
budgetperioden Ijuli 1978-30 juni 1979.

Prop.
1980/81:126 16

mer
aktiv profil än övriga nordiska länder när del gäller de
arbeismark-nadspolifiska åtgärderna. 1 Sverige gick under budgetåret 1978/79
90% av de arbetsmarknadspoliliska utgifterna till aktiva
arbelslöshelsbekämpande insatser, medan i övriga nordiska länder motsvarande
andel varierade mellan knappl 70 och ner till ca 15 %. Även om en sådan
jämförelse mellan olika länder inle kan göras hell exakt, ger den ändå en klar
indikation på skillnaden i inriktning av insatserna.

2.2 Oroande
tendenser i utvecklingen på arbetsmarknaden

Trots
att arbetslösheten i Sverige har hållits nere på en internationellt sell låg
nivå finns del vissa oroväckande inslag i arbeismarknadsulvecklingen.

Ell
sådanl inslag är den långsiktiga tendensen till förlängda arbelslös-hetstider.
Under den senaste 15-årsperioden har arbetslöshetstalet successivt ökat. Detla
är tydligt om man studerar nivån vid jämförbara konjunk-turfaser.
Högkonjunklurären 1965, 1970, 1974 och 1979 låg den relativa arbetslösheten på
1,2%, 1,5%, 2,0% resp. 2,1%. Ökningen sedan år 1965 motsvarar ca 40000
personer. Uppgången beror emellertid inte på atl antalet personer som varje år
berörs av arbetslöshet ökar, utan pä atl arbetslöshelstiderna för dem som
drabbas av arbetslöshet har blivit längre. Den genomsnitUiga arbelslöshelsliden
har under samma period ökal från

5.3 fill 11,2 veckor.

Det
har också skett en förändring av arbetslöshelsmönslrel, som hänger samman med
all antalet uppsägningar och permitleringar har kunnat begränsas. I
konjunkturnedgångar drabbar arbetslösheten framför allt de nyinlrädande på
arbetsmarknaden, dvs. främst kvinnor och ungdomar. För de äldre har risken för
arbetslöshet minskat, men de som ändå blir arbetslösa får vidkännas betydligt
längre arbetslöshetstider än lidigare.

En
annan oroväckande tendens i utvecklingen är att behovel av arbetsmarknadspolitiska
insatser successivt har ökat. Alt arbetslösheten under den redovisade perioden
inte ökat ännu mer än vad som varil fallet, beror på en allt slörre insats av
arbelsmarknadspolitiska åtgärder. År 1965 berördes i genomsnitt 0,9% av
arbetskraften av arbetsmarknadspoliliska ålgärder, år 1970 1,8% och är 1974
2,5%. För lågkonjunkluråren 1968, 1972 och 1978 har utvecklingen varil lika
klart uttalad, och i genomsnitt var 1,7%, 2,6%, resp. 3,6% av arbetskraften
berörd av direkta arbelsmarknadspolitiska åtgärder. Både hög- och
lågkonjunkturserien visar en ökning av åtgärderna motsvarande ungefär 1,5% av
arbetskraften, eller 60-70000 personer.

Utöver
del ökande anlal personer, som sysselsätts eller fär utbildning genom
arbetsmarknadsverkets försorg, har antalet förtidspensionerade stigit myckel
kraftigt, eller med ca 100000 personer under en tioårsperiod. Jag

Prop. 1980/81:126 17

vill
här underslryka alt ökningen av antalet förtidspensionerade, som till en del
sammanhänger med förändringar i pensioneringsvillkoren, inle ulan vidare kan
adderas lill antalet personer som omfattas av arbetsmarknadspolitiska
ätgärder. Delvis återspeglar den ökade förtidspensioneringen en medveten
strävan atl trygga försörjningen för bl. a. äldre arbetstagare som har svårt
alt klara de omställningskrav som en snabb strukturomvandling medför.
Utvecklingen måste således till viss del ses som ett uttryck för en höjning av
de sociala ambitionerna när del gäller omsorgen om individerna. Det är
emellertid samtidigt obestridligt all det finns ell klart samband mellan
förtidspensionering och regionala skillnader i arbetsmarknadsläge och slmkturen
på arbetsmarknaden. Ökningen av förtidspensioneringen är sannolikt också en
konsekvens av växande krav på produktivitet och effektivitet i arbetslivet.

Etl tredje inslag i
utvecklingen är att tiilsättandet av lediga platser gär trögare. Denna tendens
är inte lika lätt att dokumentet, eftersom förändringar i institulionella
förhållanden och i vakansernas sammansättning försvårar en jämförelse över
tiden. Antalet kvarstående lediga platser har dock ökat i förhållande lill
antalet nyanmälda. Tillsättningsliden för registrerade lediga platser har,
beräknat utfrån detta förhållande, sedan mitten av 1960-lalet ökat från ca 2,5
fill ca 3,5 veckor.

Svårigheterna alt
tillsätta lediga platser återspeglas också i industrins uttalade svårigheter
all rekrytera arbetskraft. Svårigheterna gäller främsl yrkesarbetare. Brist på
arbetskraft uppträder mycket tidigt i konjunkturuppgångarna inom industrin,
trots all företagen med hjälp av olika arbetsmarknadspolitiska insatser i
ökande utsträckning behåller arbetskraft under tillfälliga perioder med
minskande produktion och trots all efterfrågan inom industrin under andra
hälften av 1980-talel varil relativt låg.

Det finns således en
tendens till samtidigt ökande arbetslöshet och ökande arbetskraftsbrist. Det
bör särskilt noteras att denna tendens uppträtt under en period med successivt
förstärkta arbelsmarknadspolitiska insatser. Sammantagna lyder de förhållanden
jag här pekat på att arbetsmarknadens funktionssätt har förändrats. Innan jag
går in på orsaker och konsekvenser av dessa förändringar skall jag lämna en
närmare redovisning för utvecklingen av de arbetsmarknadspoliliska åtgärderna.

2.3
Arbetsmarknadspolitikens utveckling

Kostnader

Kostnaderna
för arbetsmarknadspolitiken är höga. Under konjunkturdämpningen åren 1976-1978
steg arbetsmarknadsverkets utgifter till 3 % av bmttonalionalprodukten (BNP)
och 9% av statsutgifterna. Då är ändå inte inräknade de betydande belopp som i
sysselsätlningspolitiskl syfte sal-sades inom industripolitikens ram på bl. a.
stål- och varvsindustrin. 2 Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 126

Prop.
1980/81:126 18

De
slora arbelsmarknadspolitiska utgifterna under den kraftiga
konjunk-lurdämpningen kan emellertid inle ses isolerat utan måsle sältas in i
ell längre perspektiv. I figur 2:1 visas utgifterna för arbetsmarknadsverket i
förhållande till BNP resp. statsbudgeten.

Fig
2:1

Arbetsmarknadspolitikens
utveckling - kostnader

tJtgifter i ■}it av statsbudgeten

Utgifter
i ji av BNP

■ I

Si n. n xk ft i» **' f* '» ♦» «
rx n >» t»

Källa:
EFA

Av
figuren framgår dels all del är fråga om en långsiktig ökning av utgifterna,
dels all denna långsiktiga ökning har skelt via Irappstegsvisa höjningar i
lågkonjunkturerna. Under slörre delen av 1960-lalet ökade utgifternas andel av
BNP och statsbudgeten. Perioden utmärks således av en stark uppåtgående trend
för utgifterna vilkel bl.a. förklaras av atl arbetsmarknadsutbildningen befann
sig i etl uppbyggnadsskede.

Sedan
slutet av 1960-lalel har utgiftsutvecklingen kännetecknats av tydligare
konjunklurvariationer samtidigt som nya arbetsmarknadspoliliska instmment har
införts. I samband med lågkonjunkturen åren 1971-1973 skedde en kraftig ökning
av utgifterna för arbetsmarknadspolifiken. Denna följdes av en neddragning
under budgetåret 1974/75. Det försämrade konjunkturläget ledde fr. o. m.
budgetåret 1975/76 ånyo lill en kraftig ökning av utgifterna.

Bakom
ovanstående utveckling döljer sig pålagliga förändringar i
arbels-marknadspolifikens sammansättning bl.a. vad gäller olika typer av åtgär-

-> ir

Prop.
1980/81:126 19

der.
I såväl fasta som löpande priser har del skelt en successiv och betydande
ökning av nästan samtliga arbetsmarknadspolitiska åtgärder mellan jämförbara
konjunklurfaser. Däremot skiljer sig ökningstakten för olika lyper av ålgärder.

För
atl illustrera hur arbetsmarknadspolitiken förändrats över liden kan de olika
åtgärderna indelas efter vad de avser att påverka. Avsikten kan vara alt
påverka sammankopplingen av lediga platser och arbetssökande vid en viss
tidpunkt, s.k. matchningsåtgärder, som i huvudsak utgörs av de direkta
platsförmedlande åtgärderna. De kan vidare inriklas på att påverka utbudet av
arbetskraft, d v s. i huvudsak åtgärder för att stimulera till yrkesmässig och
geografisk rörlighet. De kan slutligen avse att påverka efterfrågan på
arbetskraft med ålgärder som kan vara antingen förelags-eller individinriktade.
Utöver dessa aktiva insatser finns också konlantslö-den vid arbetslöshet.
Ufifrån en sådan indelning av de olika arbetsmarknadspoliliska åtgärderna
åskådliggörs utvecklingen vad gäller åtgärdernas inriktning och volym i labell
2:3.

Tabell 2:3

Arbetsmarknadspoliliska ålgärder fördelade efter
inriktning (milj. kr.)

1970/71

1976/77

1979/80

1979/80%

Utbudspåverkande

Efterfrågepåverkande

Matchningsåtgärder

669

1260

184

2060

4725 531

4 100

5 845

832

34 48

7

Summa

2113

7317

10777

89

Kontanlstöd Övrigt

258 58

463 148

1 101

250

9

2

Totalt

2429

7930

12127

100

Källa: EFA

Den
dominerande älgärdslypen utgörs av de efterfrågepåverkande åtgärderna som
beroende på konjunkturläget under 1970-talel svarat för en andel av
åtgärdsutgiflerna mellan drygt 50% och ca 70%. Under 1970-lalet har del
inträffat en markant förändring i sammansättningen av dessa åtgärder. Det beror
på atl sådana selekliva ålgärder som riktas direkt mot förelagen för att stödja
sysselsättningen eller påverka personalrekryteringen fåll en allt större vikl under
konjunklurdämpningar. Till dessa ålgärder hör bl.a. lagerslöd,
induslribeslällningar, bidrag för utbildning av permitteringsholad personal,
fillfälliga sysselsättningsbidrag för äldre arbetskraft inom tekoindustrin och
bidrag fill vissa företag med dominerande ställning på orten som uppskjuter
personalinskränkningar. Under budgetåren 1976/77 och 1977/78 svarade de
företagsinriktade stödåtgärderna för mer än en tredjedel av
arbetsmarknadsverkets totala utgifter för efterfrågepåverkande ålgärder. Delta
är väsentligl mer än vid jämförbart konjunkturläge i början av 1970-talel.

Prop.
1980/81:126 20

Åren
1975 och 1976 var det framför allt lagerstödet som kom till användning. År
1977 höjdes bidraget lill ulbildning i företag vid permitteringshot från 8 till
25 kr. per timme, och åtgärden fick därefter snabbt stor omfattning. Andra
halvåret 1978 avtog utnyttjandet av detla stöd trots all subvenlionsbeloppet
kvarstod oförändrat lill årsskiftet 1978/79, dä stödet permanentades på en
lägre bidragsnivä (20kr.). De sysselsättningsskapande insatserna år 1978
kännetecknades framförallt av en ökad satsning på beredskapsarbeten främst för
ungdomar, samt av införandet av nyrekryteringsbidraget för förelag som ökade
sin sysselsättning under andra halvåret 1978 och första halvåret 1979. När
konjunkturutvecklingen vände blev polifiken således mer offensiv eller
nyanslällningsinriktad än under lågkonjunkturens lidigare skede då
tyngdpunkten låg på all förhindra friställningar.

De
företagsinriklade åtgärderna för alt påverka arbetskraftsefleifrågan spelade en
viktig roll särskill i början av den senaste konjunkturdämp-ningsperioden. En
bakgrund till insatserna var bedömningen all dämpningen skulle vara relativt
kortvarig. Sä blev dock inte fallet och möjligheterna all hålla uppe
sysselsättningen med sådana slöd under senare delen av
konjunklurdämpningsperioden blev därmed mindre. De företagsinriktade åtgärderna
fick successivt kompletteras med en allt slörre volym individinriklade
åtgärder.

Utgifterna
för utbudspåverkande åtgärder var relativt obetydliga fram lill början av
1960-talel, då framför allt arbetsmarknadsutbildningen expanderade kraffigt.
Under 1970-talet har skett en ytterligare förskjutning mol sådana åtgärder.
Denna förskjutning är klart markerad under de båda senaste budgetåren, och
beror på alt arbetsmarknadsutbildningen till skillnad från beredskapsarbeten,
har tenderat atl ligga kvar pä en förhöjd nivå efter konjunklurdämpningarna.

De
rena matchningsålgärderna slulligen, har svarat för en relativt stabil andel av
utgifterna. De konjunklurmässiga variationerna under 1970-talel beror på
variationerna i utgifter för de båda övriga ålgärdslyperna. Det måste dock
observeras atl bakom den relativt stabila ulgiftsandelen ligger en betydande
utgiflsexpansion även för denna åtgärdslyp. Så har t.ex. anlalel
arbetsförmedlare ökal frän 925 personer år 1960 till 1 379 är 1970 och 2 883
personer år 1980.

Plalsförmedlingsfunklionen
har en central roll i arbetsmarknadspolitiken. Antalet arbetssökande, säväl
arbetslösa som ombytessökande, och anlalel vakanser som tas om hand av
förmedlingen varje månad är betydande. Under år 1980 sökte varje månad i
genomsnitt 211000 personer arbete genom arbetsförmedlingen. 1 medeltal (per
månad) nyanmäldes ca 50000 personer och drygt 40000 personer avaktualiserades
p. g. a. erhållet arbele eller andra orsaker. Samtidigt placerades genom
arbetsförmedlingens försorg i genomsnitt ca 10000 personer varje månad i olika
sysselsättningsskapande och arbetsförberedande åtgärder. Antalet vakanser som
anmäldes till förmedlingen uppgick lill 63800 per månad.

Utvecklingen
av de företagsinriklade åtgärderna illustreras i tabell 2:4 och figur 2:2.

Tabell
2:4

Utgifter
för efterfrågepåverkande

ålgärder
fördelade efter

lyp.
Proceni

1970/71

1976/77

1977/78

1978/79

Företagsinriktade Individinriktade

Summa

25 75

100

37 63

100

34 66

100

29 71

100

Källa:
EFA

Fig
2:2

Antal
person å r 1 000-tal

70 -

50 -

30 -

10

SAMTLIGA

F Ö RETAGSINRIKTADE

Å TG Ä RDER

70/71 71/72 72/73 73/74 74/76
76/76 76/77 77/78 78/79

Källa:
AMS

Arbetet
med all effekfivisera platsförmedlingen ledde i början av 1970-talel lill en
modifiering av arbetsformen med öppen förmedling i riktning mot ökad
individuell platsförmedling och registrering av arbetssökande. Vidare har det
under senare år sketl organisatoriska förändringar inom arbetsförmedlingen
jämsides med en konlinueriig ökning av resurserna för
arbelsmarknadsinformation. Resurserna har använts bl.a. lill datorisering av förmedlingsarbetet,
utveckling av statisfikunderlag för verksamhelen saml införande av allmän
platsanmälan. Uppmstningen och moderniseringen av förmediingsarbetet under
1970-lalet skall ses som en betoning av platsförmedlingens cenirala roll i del
arbelsmarknadspolitiska systemet.

Prop.
1980/81:126

Fig 2:3

22

.. _ _ Antal arbetsl ö sa

Antal
personer sysselsatta i arbetsmarknadspolltiska å tg ä rder

1 000-tal 160.

140-

130-

120

110

100-90. 80.

70-60.

50-

40.

30-

20-

10-

. »• Antal personer i beredskapsarbeten
arbetsmarknadsutbildning

kA

ö ' ■ ' "

Källa: AMS och EFA.

■ é ' ' ' ' h' ' ' '!*>

-1-

sT

-> År

Prop.
1980/81:126 23

Antalet
berörda personer

Ökningen
i utgifterna för arbetsmarknadspolitiken återspeglas i en ökning av anlalel
personer som sysselsäfts med hjälp av arbetsmarknadspoliliska åtgärder. I
figur 2:3 visas dels antalet personer som berörs av de direkta
sysselsältningsåtgärderna, dels del totala antalet arbetslösa sedan

början
av 1960-talel.

Denna
figur visar samma huvudtendens som kurvan över arbetsmarknadsverkels utgifter.
Antalet personer som sysselsätts genom olika åtgärder ökar långsiktigt i form
av Irappstegsvisa ökningar i lågkonjunkturerna. Detta tyder på en god förmåga
till anpassning av ätgärdsvolymen i konjunkturdämpningarna. Det lyder
emellertid också på atl behovet av ålgärder tenderar alt permanentas på allt
högre nivåer. Trots mycket slora sysselsättningsökningar och motsvarande
minskning eller avtagande ökningslakt i arbetslösheten har inte antalet
sysselsatta i åtgärder reducerats i någon betydande grad i
konjunktumppgångarna. Härigenom har "gmndni-vån" i åtgärderna
successivt höjts och ligger nu mer än tre gånger så högt som i mitten av
1960-lalet.

Fördelningen
av antalet sysselsatta i olika lyper av åtgärder framgår av tabellen 2:5.

Tabell 2:5

Antalet personer i arbetsmarknadspoliliska ålgärder.
Arsgenomsnill. 1000-lal

1965

1970

1973

1975

1978

1980

AMU

13

29

35

27

47

44

Företagsutbildning

3

5

10

8

13

2

Beredskapsarbete

10

15

33

17

46

24

Åtgärder
för svår-

placerade

9

23

33

42

48

54

Summa

34

71

112

94

154

124

Källa: EFA

I
de direkta åtgärderna sysselsattes under konjunkturdämpningen 1976-1978 drygt
150000 personer, vilket motsvarade 3,6% av hela arbetskraften. Under
konjunkturdämpningen 1967-1968 låg antalet direkt sysselsatta på knappl 60000
personer, eller 1,6% av arbetskraften. Bakom denna tillväxt ligger ungefär
jämnslora ökningar i beredskapsarbete, arbetsmarknadsutbildning och olika
former av skyddad verksamhel för svårplacerad arbetskraft.

När
det gäller beredskapsarbetena visar volymen en god överensstämmelse med de
konjunkturmässiga variationerna i arbetslösheten. Som framgår av figur 2:4 har
anlalel personer i beredskapsarbete under 1970-talet stigit jämsides med
arbetslöshetstalen och lika snabbt reducerats i takt med del förbättrade
arbetsmarknadslägel.

Fig 2:4

Förändring av arbeislöshei och anlalel personer i
beredskapsarbete åren 1970—79

I ARBETSL Ö SA lAKUl

I ANTAL PERSONER I BEREDSKAPSARBETE

För
arbetsmarknadsutbildningen (AMU) ser utvecklingen under 1970-lalel annorlunda
ut, vilket framgår av figur 2:5. Under första hälften av 1970-lalet ökade
volymen knappast alls trots konjunkturdämpningen åren 1971-1973. Under den
följande lågkonjunkturen åren 1976-1978 skedde emellertid en mycket snabb och kraftig
expansion av arbetsmarknadsutbildningen. Under konjunkturålerhämtningen år
1979 fortsatte sedan utbildningsvolymen att stiga ytterligare.

Fig 2:5

Förändring i arbeislöshei och anlalel elever i
arbeismarknadsulhildning åren 1970-79 lOM-tal

• mmmm ARBETSL Ö SA
lAKUl

■ •• ■■ • HiHun
PERSONER I AMUi EXKL F Ö RETAGSUTB.

Mr v

20

.. . I
.., I ,,

1970 71 72

................ I . . . I . . .
I . . . I , . . I . . . I , , ,
I , .

73 74 75 76 77 78 79 80 81

Prop. 1980/81:126 25

För
all arbetsmarknadsutbildningen skall kunna medverka till atl skapa balans på
arbetsmarknaden och underlätta strukturförändringar måste den ständigt
förändras och anpassas efter arbeismarknadsulvecklingen. Arbetsmarknadsutbildningens
inriktning har också förändrats under 1970-lalet. Utbildningarna till yrken
inom tjänstesektorn har mer än fördubblats, och mer än hälften av samtliga
elever är kvinnor.

Det föreligger emellertid
vissa svårigheter atl snabbt anpassa utbildningsvolymen till ett förbättrat
arbetsmarknadsläge. De genomsnittliga kurstiderna har förlängts under andra
hälften av 1970-lalet, vilkel kan hänga samman med dels all en ökad andel av
arbetsmarknadsutbildningen sketl inom reguljära utbildningsväsendet och dels
atl ulbildningen i olika avseenden kommit alt inslilutionaliseras. Behovet av
förberedande teoretisk utbildning har också ökat.

Arbetsmarknadsutbildningen
är elt av instrumenten i arbetsförmedlingens arbele. Den skall tjäna som etl
komplement till arbetsförmedlingens olika medel för alt koppla samman
arbetslösa och lediga platser. Arbetsmarknadsutbildningen skall således inle
uppfattas som ell alternativ till den vanliga vuxenutbildningen. Utvecklingen
under senare hälften av 1970-lalet tyder emellertid på all
arbetsmarknadsutbildningens fiexibilitet avtagit och atl AMU förlorat en del av
sin arbetsmarknadsinriktning.

Den skyddade verksamheten
och arbete med lönesubventioner har sedan 1960-talet ökat krafligl i volym. År
1960 sysselsattes ca I 900 personer vid verkstäder för skyddat arbele och
knappt 1500 i arkivarbete och musikerhjälp. Tio år senare berördes 10700 resp.
8300 personer. I den senare uppgiften inkluderas halvskyddal arbele.
Utbyggnaden fortsatte sedan under 1970-talet. I november 1980 sysselsattes ca
22400 personer i skyddat arbele. Nästan 30000 ylterligare personer hade
anställning med lönebidrag som ersatt de båda ålgärdsformerna arkivarbete och
halvskyddal arbele.

Vid konjunklurdämpningen
under andra hälften av sjutfiotalet spelade de företagsinriktade åtgärderna en
betydelsefull roll. Tanken var all med åtgärder i "den första
försvarslinjen" uppehålla sysselsättningen inom företagen och motverka alt
arbetslösheten ökade p. g. a. permitleringar och driftsinskränkningar. Fömtom
bidraget till utbildning av permitteringsholad personal omfattade denna
åtgärdskalegori lagerstöd, industribeställningar, tidigareläggning av statliga
byggnadsarbeten, sysselsättningsstöd lill tekoindustrin och slöd till företag
med dominerande ställning på orten.

Sysselsättningseffekterna
av dessa stöd är svårare all uppskatta än effektema av de individinriklade. Den
maximala effekten av dessa åtgärder motsvarar enligl AMS beräkningar en
sysselsättning av ca 60000 personer. Figur 2:6 visar den beräknade
sysselsättningseffekten av såväl förelags- som individinriktade ätgärder under
1970-lalet.

Fig
2:6

Antal
sysselsatta i arbelsmarknadspolitiska ålgärder'

INDIVIDINRIKTADE Å TG Ä RDER
ArbatnTMrknidnilbildning

AtgirclBr for ä ldre och irbttthandiklpfMdt

BwKMtapurbrtan

F Ö RETAGSINRIKTADE
Å TG Ä RDER

70/71 71/72 72/73 73/74 74/76
75/76 76/77 77/76 78/79

Källa:
AMS

'
1980-01-01 bildades Samhällsföretag och arbetsmarknadsinstituten. Vissa beredskapsarbeten
överfördes då till Samhällsföretag.

Åtgärdernas
fördelning

När
del gäller de arbetsmarknadspolitiska åtgärdernas fördelning på olika gmpper
arbetssökande har del under 1970-talel skett tvä genomgripande förändringar.
För det första har det skelt en snabb ökning av andelen kvinnor och ungdomar
inom de individinriktade åtgärderna, således en anpassning lill nya
sökandegmpper. Mellan åren 1970 och 1979 ökade andelen ungdomar i
beredskapsarbeten från några få procent lill ca 60% och andelen kvinnor steg
från någon enstaka proceni till ca hälften.

Särskilt
under den senaste lågkonjunkturen förelåg etl stort behov av ålgärder framför
allt för ungdomar, och mycket omfattande arbetsmarknadspolitiska insatser
genomfördes för alt hålla uppe sysselsättningen och motverka ökningen av arbetslösheten.

För
de yngsta grupperna (16-19 år) skedde en fortlöpande ökning av arbetslösheten
under perioden 1976-1978. Ökningen kunde dock begränsas genom en mycket
kraftig successiv expansion av beredskapsarbelsvo-lymen och en mer begränsad
utvidgning av arbetsmarknadsutbildningen. När arbetslösheten kulminerade under
andra hälften av år 1978 var drygl 50000 ungdomar (16-19 år) ulan reguljärt
arbete, vilket innebär att de anfingen var arbetslösa eller dellog i någon
arbetsmarknadspolifisk ålgärd. Delta motsvarade drygt var femte person i
arbetskraften för denna åldersgrupp. Ca 30000 ungdomar (16-19 år) hade
beredskapsarbete, 5 000 gick i arbetsmarknadsutbildning och 15000 var således
arbetslösa. Ulan dessa

Prop.
1980/81:126 27

åtgärder
skulle den öppna arbetslösheten bland ungdomar i dessa åldrar ha ökat
drastiskt.

Läget var likartal för
åldersgruppen 20-24 år. För denna grupp kulminerade arbetslösheten under
första kvartalet 1979. Totall sett var då ca 50000, eller drygt var tionde
person i arbetskraften i dessa åldrar, antingen arbetslösa eller i ovan nämnda
åtgärder. För denna grupp svarade dock arbetsmarknadsutbildningen för mer än
hälften av ätgärdsvolymen, som uppgick fill ca 30000 personer.

En andra genomgripande
förändring i fördelningen av åtgärderna som skett under 1970-lalet är den
ökande vikt som lagts på de företagsinriktade åtgärderna jämfört med de
individinriktade. Syftet med de företagsinriktade åtgärderna har främst varit
atl förhindra all personer som har arbete blir arbetslösa. Vid
konjunkturnedgången åren 1976-1977 ökade, som tidigare nämnls, omfattningen av
lagerslöd och induslribeslällningar. Därefter skedde en snabb utvidgning av
företagsutbildningen för permilteringshotade samtidigt som nya tidsbegränsade
sysselsätlningsslöd introducerades inom bl.a. järn-, slål- och teko-industrin.

Betoningen av de
företagsinriktade åtgärderna skall dels ses i samband med strävandena atl
främja anställningstryggheten, vilket varil ett framträdande drag inom
arbelsmarknadslagsliftningen under 1970-talel. Dels skall den förändrade
inriktningen också ses som en anpassning till behovet av alt under kortvariga
konjunkturavmatlningar hålla uppe sysselsättningen i den konkurrensutsatta
sektorn. Härutöver bör observeras att en stor del av de företagsinriktade
ingripandena för bevarande av existerande arbetstillfällen har sketl inom
näringspolitiken och kan därför inte åskådliggöras genom uppgifter om utgifter
för arbetsmarknadsverket och antalet sysselsatta i verkets olika ålgärder.

Antalet arbetslösa p.g.a.
permitleringar eller personal- och driftinskränkningar uppgick under den
senaste konjunkturnedgången till endast hälften så många (15000 per år) som
under konjunkturnedgången åren 1971-1973 då antalet i genomsnitt var 33000.
Trots atl de individinriktade åtgärderna utformades för alt bättre svara mot
kvinnornas och ungdomarnas behov ökade andelen ny- och återinträdande bland de
arbetslösa. Del under år 1978 introducerade nyrekryteringsbidraget hade därför
det dubbla syftet atl främja utvecklingen inom expansiva industriföretag och
alt direkl eller indirekt öka sysselsättningsmöjligheterna för de grupper som
ännu inle var etablerade på arbetsmarknaden.

Trots de ålgärder, som
vidtagits inom ramen för regionalpolitiken för atl främja en geografisk
anpassning mellan utbud och efterfrågan på arbetskraft föreligger myckel slora
skillnader i sysselsättningsläget mellan olika regioner. Denna skillnad
kvarstår trots alt betydande sysselsättningsskapande och andra
arbetsmarknadspoliliska åtgärder salts in under såväl låg-som högkonjunktur.
Dessa skillnader är mest markerade i fräga om kvinnornas
sysselsättningsmöjligheter i olika delar av landet.

Prop.
1980/81:126 28

En
illustration av skillnaderna ges av del faktum alt under år 1978. då arbetslösheten
i landet kulminerade, uppgick arbetslösheten i övre Norrland (AC och BD län)
lill närmare 5% av arbetskraften samtidigt som ylterligare drygl 6% av
arbetskraften var sysselsatt i arbelsmarknadspolitiska åtgärder. 1 Stockholms
län låg under samma period motsvarande siffror på tillsammans mindre än 4%.

De
regionalpolitiska medlen får vanligen effekt först pä längre sikl, och de
regionalpolitiska satsningarna är endast undanlagsvis ägnade alt komma till
rätta med akuta sysselsättningsproblem. Enligt de av riksdagen fastställda
målen för regionalpolitiken skall detla heller inle vara syftet. Svårigheterna
alt förverkliga de regionalpolitiska målen har medfört alt i de mest utsatta
regionerna har arbelsmarknadspolitiska insatser mer eller mindre permanent fält
kompensera den regionala obalansen.

2.4
Arbetsmarknadens anpassningsförmåga

Som
jag lidigare redovisat föreligger en tendens lill såväl ökande
arbets-löshelslider som vakanstider. Det allvarliga är att denna tendens
uppträtt under en period när samtidigt de arbetsmarknadspoliliska insatserna
ökat kraftigt. I början av 1960-lalel motsvarade i högkonjunkturlägen summan av
arbetslösa och sysselsatta i åtgärder ca 2,5 % av arbetskraften. Under år 1980
låg motsvarande siffra pä över 5 %. Utgifterna för arbetsmarknadspolitiken har
under samma period stigit frän mindre än 1% av BNP till närmare 3 % av BNP.

De ökande insatserna kan
delvis ses som en följd av ökande ambitioner i sysselsättningspolitiken i takt
med att en allt slörre del av befolkningen i aktiva ålderar sökt sig ut på
arbetsmarknaden. Arbetsmarknadspolitiken har därmed fått ökade uppgifter all
underlätta inträdet på arbetsmarknaden. Della har bl.a. medfört atl elt stort
antal tidigare hemarbelande kvinnor som helt saknat eller haft begränsad yrkeserfarenhet
fått arbete på öppna arbetsmarknaden. Atl åtgärderna i samband med
konjunkturuppgångarna inte alls kunnal avvecklas i en omfattning som motsvarar
sysselsättningsökningen antyder dock atl friktions- och slurkturarbetslöshelen
successivt ökat. Slutsatsen måsle bli att arbetsmarknadens funktionssätt har
undergått en försämring som inle har kunnal motverkas trots ökande
anpassningsfrämjande insatser. Arbetsmarknadens funkfionssätl har alltså
förändrats på ett sådanl sätt att ökade arbetsmarknadspoliliska insatser skulle
ha behövts även för att upprätthålla en oförändrad ambitionsnivå.

Den
försämrade anpassningsförmågan på arbetsmarknaden får negaliva konsekvenser för
såväl enskilda arbetssökande som för näringsliv och samhällsekonomi. Fömtom den
allmänt höjda arbetslöshetsnivån har utvecklingen medfört en ur
välfärdssynpunkl olycklig omfördelning av ar-belslöshelsbördan till de gmpper
som har svårast all bära denna. Svårigheterna all fylla vakanser innebär inle
endasi alt de berörda företagen försil-

Prop.
1980/81:126 29

ter
möjligheten till order och produkfion. De medför också inflationsdrivande
konkurrens om arbetskraft och påfrestningar på bytesbalansen genom utebliven
export och ökande import.

En
naturlig utgångspunkl i diskussionen om arbetsmarknadspolitikens framtida
utformning är frågan om orsakerna lill arbetsmarknadens försämrade
funkfionsförmåga. Enligt min mening måste förklaringen sökas i förändringar som
sammanhänger såväl med arbetskraftens och arbetsgivarnas anpassningsbenägenhel
som med institutionella förhållanden.

En
faktor av gmndläggande belydelse som EFA pekar på är den ökande bindningen
mellan arbetsgivare och arbetstagare. EFA framhåller alt delta är en långsiktig
tendens på svensk arbetsmarknad, som förstärkts av bl.a.
anslällningsskyddslagsliftningen och av förändringar i inriktningen av de
arbetsmarknadspoliliska medlen. Etl tecken på denna utveckling är atl den
externa rörligheten på arbetsmarknaden minskat. Rörligheten mellan olika
arbetsgivare har således minskat samtidigt som rörligheten inom förelagen
sannolikt har ökal. Figurerna 2.7-2.9, som illustrerar hur slor andel av
arbetskraften som byter arbetsgivare under etl år, visar all denna minskande
rörlighet gäller alla ålders- och yrkesgmpper.

Den
här utvecklingen som innebär en ökad betydelse för den interna och minskad
belydelse för den externa arbetsmarknaden, medför vissa positiva effekter både
för arbetsgivare och anställda. För arbetsgivarna innebär varje nyanställning
en investering i form av inskolning, som kan variera från några dagar lill
flera månader. Onödig personalomsättning innebär extrakostnader. Det är därför
också ofta ekonomiskt rationellt för en

Fig 2:7

Anlal arbelsgivarbylen i proceni av anlal sysselsalla

(Röriighetskvoten)

Procent

15-

Trend 1966-79

10-

5-

I-- 1- 1-- 1-- 1-- 1-- 1-- 1-- 1 I 1-- 1- 1-- 1---

1966 70 75 79
Är

Källa: LU 80

Prop.
1980/81:126 30

arbetsgivare
att behålla arbetskraft över fillfälliga produktionsnedgångar. För de anställda
innebär det självfallet en välfärdsvinst om anställningen inte påverkas av
svängningar i konjunkturen och föreiagsinlerna produktionstekniska
förändringar. Åven om ersättningen vid arbetslöshet utgör elt ekonomiskt
godtagbart skydd vid lillfällig arbetslöshet kan redan varsel om uppsägning
medföra en svår psykisk påfrestning. Den interna arbetsmarknaden ger också
ökade möjligheler till ulbildning, förkovran och befordran för de redan
anställda.

De
förhållanden som jag här berört har varit drivkrafter bakom framväxten av de
inlerna arbetsmarknaderna och den fastare bindningen mellan arbetstagare och
arbetsgivare och innebär välfärdsvinster och ekonomiska fördelar som del finns
all anledning att slå vakt om. Men denna utveckling har även en negaliv sida.
Den har medfört effekter som påverkar arbetsmarknadens funklionssäll i en
riktning som i förlängningen kan medföra förluster såväl av effektivitets- som
välfärdskaraktär.

Det
förhållandel atl ell anställningsbeslul mer och mer får karaktären av ell
långsiktigt investeringsbeslut leder lill en noggrannare prövning av de
arbetssökande i rekryleringsprocessen och medför en hårdare
"sortering" och uppdelning av arbetskraften. Detla avspeglar sig i
den omfördelning av arbelslöshelsbördan som jag tidigare redovisat. En annan
effekt är att de

Fig 2:8

RörUghelskvotför olika åldersgrupper.

Figuren visar antalet personer som byll arbetsgivare under
året i förhållande till

samtliga sysselsatta i resp. åldersgrupp.

R ö rlighetskvot (%) 25-

20

15-

10-

5-

I--------------- 1--------------- 1 ----- 1--------------- 1------ ;----- "■

20-24 25-34 35-44 45-54 55-64 Å lder

Fig 2:9

P å egen beg ä ran avg å ngna industriarbetare resp.
induslritj ä nslem ä n i proceni av

antalet
anställda.

Arbetare
Tj ä nstem ä n

1961

Källa: LU 80

79 Ar

Prop. 1980/81:126 32

arbelen
som anmäls till den externa arbetsmarknaden i ökande utsträckning är sådana
som antingen är mindre attrakliva eller sådana som är förknippade med speciella
krav på ertarenhel, yrkesskicklighel och fysisk eller psykisk ulhällighel. Åven
della leder till ökande svårigheier atl passa ihop de lediga platserna med de
arbetssökande, till större tröghet i anpassningsprocessen och till ökande
svårigheier för nytillkommande grupper och sådana som blivit arbetslösa genom
driftsinskränkningar och förelagsnedläggelser.

Mot
denna bakgrund är det tilltagande motståndet mot förändringar i
sysselsältningssitualionen för den enskilde enligl min mening fulll förståelig.
Den skärpning av arbetstagarnas krav från sysselsättningstrygghet till
anställningstrygghet pä den akluella arbetsplatsen som ofta kommer till uttryck
i samband med näringslivets strukturella förändringar torde åtminstone delvis
kunna förklaras av att en stor andel av dem som berörs av driftsinskränkningar
möter slora svårigheier alt finna annan sysselsättning på den reguljära
arbetsmarknaden.

Minskade ekonomiska
incitament brukar anföras som ett viktigt skäl till de förändrade attityderna
till rörlighet. Marginaleffekter i skatte- och transfereringssystemet och
minskade lönespännvidder är faktorer som man hänvisar lill. Enligt min
uppfattning är det emellertid vikligl alt observera att sambandet mellan
lönespännvidden och rörlighet på arbetsmarknaden har blivit komplicerat genom
de mycket snabbi inträffade slmkturella kriser som drabbat den svenska
arbetsmarknaden. Så är slål-och varvsindustrierna exempel på krisbranscher med
relativt högt löneläge. I dessa fall har löneskillnaderna snarare minskal än
ökal rörlig-helsbenägenheten. Det finns också en tendens atl i ökande
utsträckning prioritera andra välfardsfaktorer än de renl ekonomiska. En annan
viklig förklaring är alt hela hushållets situation får en ökande betydelse för
den geografiska rörligheten allteftersom kvinnornas arbetskraftsdeltagande har
ökal. Oftast innebär byte av bostadsort att arbele måsle ordnas för båda
makarna i elt hushåll. Del är också troligt alt villkor rörande arbetstidens
längd och förläggning försvårar möjlighelerna att passa samman sökande och
platser.

Jag
vill ocksä framhålla all samhällets egna politiska ambitioner och insatser i
vissa fall tenderat att öka trögheten på arbetsmarknaden. Ambitionen att
bereda sysselsättning ål en allt större del av befolkningen medför t.ex. atl
fler personer med begränsade möjligheler atl anpassa sig lill ändrade
förhållanden kommer ul på arbetsmarknaden. Del kan också vara så all
spännvidden mellan uttalade politiska målsättningar och de resullal som kunnat
uppnås verkar bromsande pä människors vilja till anpassnings-uppoffringar.
Detla är kanske klarast uttalat i fräga om den geografiska omställningen.
Reaktionerna pä utvecklingen under 1960-lalet har inte endast resulterat i
ökade satsningar på alt undanröja orsakerna lill den regionala obalansen, ulan
ocksä i ett uttalat motstånd mol geografisk rörlighet som etl medel alt hanlera
obalansen.

Prop.
1980/81:126 33

Det är inte möjligt att ange vilken relativ belydelse de
här redovisade olika faktorerna har för de faktiskt observerade förändringarna
i arbetsmarknadens funktionssätt. EFA framhåller i sitt betänkande att anpassningsförmågan
försämrats genom atl de privat- och företagsekonomiska kalkylerna över en
anpassning kommit alt alltmer avvika från den samhällsekonomiska. Enligt min
uppfattning har de icke-ekonomiska faktorerna ytterligare vidgat klyftan
mellan vad som är attraktivt för den enskilde och vad som är önskvärt sett från
samhällsekonomisk utgångspunkt.

3 Den svenska ekonomins utveckling på medellång sikt

3.1 Långtidsutredningens bedömningar — Ekonomin i obalans

En bedömning av den svenska ekonomins utveckling pä
medellång sikl har gjorts av 1980 års långtidsutredning (LU 80). Bedömningen
omfattar perioden 1979-1985. Långtidsutredningen ularbelas inom ekonomidepartemenlel,
men innehåller enligt praxis inte några för regeringen bindande uttalanden
eller uppfattningar. Det omfattande utredningsmaterialet kommer dock alt
utnyttjas som etl av underlagen för de överväganden om den ekonomiska
politikens utformning på medellång sikt som utförs inom regeringskansliet.
Efter remissbehandling kommer regeringen alt redovisa sin samlade syn på de
ekonomiska problem som behandlats av ulredningen i komplelleringsproposifionen
för budgetåret 1981/82. I del följande skall jag lämna en kort sammanfattning
av några centrala avsnitt i ulredningen.

Ulredningen konslalerar, atl för industriländerna innebar
efterkrigstidens ekonomiska utveckling t.o.m. 1970-talets början en exempellös
framgång. Del var möjligt atl på elt unikt sätt förena en mycket snabb fillväxt
i materiellt välstånd med full sysselsättning och stabila priser. I böljan av
1970-talet bröts emellertid denna utveckling av en stark ökning av inflationen
följd av efterkrigstidens svåraste konjunkturnedgång. Del har därefter inle
varil möjligt för industriländerna att återvända till 1960-talets höga
lilllväxttakt. Den tendens lill uppgång och stabilisering i västekonomierna
som kunde iakttas åren 1978 och 1979 avbröts av den andra kraftiga
oljeprisstegringen. Därmed tycks förhoppningarna om en återgång till
1960-talels kombination av hög sysselsättning och låg inflation vara gmsade.
1970-lalet har kommit att framstå som en vändpunkt i den ekonomiska
utvecklingen.

Oljeprisstegringarna har fått flera genomgripande effekter
på den ekonomiska utvecklingen i industriländerna. De viktigaste effekterna
torde vara atl - ell försämrat bytesförhållande (terms of trade) genlemol
omvärlden har

uppkommit, 3 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 126

Prop.
1980/81:126 34

— underskottssilualionen
på bytesbalanssidan har tenderat atl permanen

tas,

- infiationslrycket
har ökal p. g. a. olje- och råvamprisslegringarna.

Anpassningsproblemen till följd av dessa förändringar har varit mycket

slora. Den
produktionsapparat som industriländerna förfogade över i början av 1970-lalet
var avpassad för 1960-lalels relativpriser på energi och olja. Omställningen
lill de nya priserna krävde omfattande nyinvesteringar och övergång frän gamla
lill nya produktionsprocesser.

Industriländernas
ekonomier visade sig emellertid inte ha den nödvändiga flexibiliteten.
Omställningarna har ocksä kraftigt försvårats av det depressiva ekonomiska
klimat, som oljeprishöjningarna skapat. Konkurrensen från de s.k. nya
industriländerna har bidragit till en betydande överskottskapacitet, inte
endast inom textilindustrin utan också inom varvsindustrin och järn- och stålindustrin.
För att inle denna silualion skall bli permanent krävs en omstrukturering med
en betydande kapacitetsneddragning. Della krav har kommit att stå i
motsättning till regionalpolitiska och sysselsältningspolitiska strävanden i de
enskilda länderna.

Under
1970-lalet har således enligl LU 80 den ekonomiska instabiliteten i
industriländerna ökal. Arbetslösheten har ökal, inflationen har stigit,
tillväxten har blivit lägre och bytesbalanssituationen har försämrats. Utvecklingen
under senare delen av 1970-lalel har visat hur svårt det är att komma ur de
s.k. slagflalionsproblemen. Det slår också klart alt 1970-lalels svaga
ekonomiska utveckling har djupgående orsaker. Den ekonomiska utvecklingen i
Sverige har i mänga avseenden varit sämre än den internationella. Däremot har
det varit möjligt för Sverige atl i högre grad än andra länder klara en hög
sysselsättning och en låg arbetslöshet.

I
långtidsutredningen 1978 konstaterades att det var nödvändigl att åstadkomma en
bättre balans mellan konsumlionsutveckling och produktionsutveckling för all
nä en stabilisering i den svenska ekonomin. Detla har inte skelt. Gapet mellan
konsumtion och produktion har inte slutils. Samfidigt har balansbrislerna
fördjupats. Både bytesbalansunderskott och budgetunderskott har ökal kraftigt.

Medan
full sysselsättning under 1950- och 1960-talen var en naturlig del i en gynnsam
ekonomisk bild, har del under 1970-lalel krävts stora och växande
ansträngningar för att nå detta mål. En betydande del av den offentliga
utgiflsexpansionen och de växande underskotlen avspeglar de höga ambitionerna
på sysselsätlningsområdel. Vikande internationell efterfrågan och minskad
efterfrågan på investeringssidan har fått ersättas med efterfrågeslimulans i en
eller annan form. Delta har ökal såväl slalens utgifter och budgetunderskott
som underskottet i bytesbalansen.

Svårigheterna
pä sysselsätlningssidan hänger enligt utredningen i slor utsträckning ihop med
en fortgående försvagning av industrisektorn. Under hela 1970-lalet har
industrisysselsältningen minskal. Denna nedgång

Prop.
1980/81:126 35

förstärks
kraftigt när den intemationella konjunkturen viker, vilket har satt
sysselsättningspolitiken på svära prov.

Långtidsutredningen
konstaterar vidare alt den försvagade industrisektorn i kombination med de
stora underskotten i budget- och bytesbalans har ökat den svenska ekonomins
känslighet för internationella störningar. Försvagningen av industrisektorn har
medfört, alt den har små möjligheter alt av egen kraft stå emol en
kostnadsstörning eller en konjunkturmässig nedgång i den internationella
efterfrågan. Sädana störningar tenderar nu atl ge myckel slora effekter pä
induslrisysselssätlningen. Samtidigt leder de stora underskotten till att den
stabiliseringspoliliska handlingsfriheten är beskuren. Möjlighelerna alt stödja
sysselsättningen genom ökade offentliga utgifter eller genom skattesänkningar
begränsas starkt, när underskotten redan i utgångsläget är stora. Om del under
1980-lalet skall vara möjligt all klara den fulla sysselsättningen liksom de
övriga målen för den ekonomiska politiken är det nödvändigt alt stärka
industrisektorn och minska underskotlen.

Enligl
ulredningen var en viktig förklaring till den lyckosamma utvecklingen under
1950- och 1960-talen den ekonomiska politik och den arbetsmarknadspolitik som
fördes under dessa år. Arbetsmarknadspolitiken hade en stark inriktning på
röriighet och flexibilitet för all möjliggöra den stmkturomvandling som
krävdes. Den stabila ekonomiska utvecklingen skapade också goda betingelser för
en framgångsrik stabiliseringspolitik för full sysselsättning. En viktig
komponent i denna polifik var all offentliga invesleringar och
bostadsinvesteringar kunde ges etl anficykliskl förlopp. Även de privala
invesleringarna kunde delvis slyras med hjälp av bl. a. investeringsfonderna.

Ulredningen
konstaterar vidare atl mot slutet av 1960-talet började en del av
fömtsättningarna för modellen att svikta. Utvecklingen under 1970-talet
medförde sedan atl knappast någon av de förutsättningar som angivits som nödvändiga
för den "svenska modellens" funkfion kvarstår.

Den
för arbetsmarknadspolitiken centrala gmndfömlsätlningen för modellen som
började vackla var enligt utredningen den rörliga arbetsmarknaden.
Förändringarna ledde också lill en försvagning av stabiliteten och
expansionskraften i industrisektorn. Konjunkturnedgången åren 1967—1968 kom atl
utgöra startpunkten för en fortgående nedgång i induslrisysselsätlningen i
timmar räknat. En fortsatt ökning av produktiviteten efter det tidigare
mönstret var nu möjlig all upprätthålla endast genom en sysselsällningsmässig
krympning av industrisektorn.

Sammanlagl
kom industriproduktionen år 1980 knappt alt översliga 1974 års nivå.
Sysselsällningen i industrin var år 1980 ca 80000 lägre än år 1974. Soliditeten
i industriföretagen har fortsatt all falla. Kostnadskrisen spelade en avgörande
roll för nedgången i industrin åren 1975-1977. En viktig del av bilden var
också de allvarliga branschkriserna. Dessa faktorer kan

Prop. 1980/81:126 36

emellertid
inte enligt ulredningen förklara varför den lotala svenska induslriutvecklingen
1974-1979 blev så mycket sämre än den internationella. Slutsatsen är i stället,
att det finns svagheter och bristande expansionskraft i mycket slora delar av
den svenska industrin.

Långtidsutredningen
diskuterar de balansbrister som utgör vårt centrala ekonomisk-politiska
problem. Den konstaterar att det är nödvändigl alt lösa dessa balansproblem för
alt kunna uppnå den ekonomiska polifikens övergripande mäl, av vilka den fulla
sysselsättningen är det högst prioriterade. Ulredningens scenario för en
ekonomisk utveckling där balansbrislerna reduceras och där det är möjligt atl
uppnå de primära målen för den ekonomiska politiken betecknas som utredningens
alternativ I. 1 detla anges en väg till balans för den svenska
ekonomin inom ramen för de restriktioner som bl.a. den internalionella
utvecklingen och den möjliga kapaciletstillväxten lägger pä ekonomin.
Nödvändiga delar i en strategi för balans är atl

-
bytesbalans- och
budgetunderskotten reduceras

-
realkapitalbildningen ökar

-
industrisektorn stärks

Långtidsutredningens
kalkyler visar alt en sådan strategi kräver en slor återhållsamhet i privat och
offentlig konsumtionsökning, vilket innebär etl klart brott med utvecklingen
under 1970-talet. Åven för industrin innebär alternativet en radikal
trendförändring. Dessa trendbrott anses enligt utredningen inte kunna ske utan
betydande förändringar i den ekonomiska politiken och i lönebildningen.

Långtidsutredningens
alternativ 2 beskiiver en utvecklingsväg för svensk ekonomi fram till år 1985,
där de centrala trögheterna på ekonomins utbudssida kvarstår, och där den
inhemska konsumtionen fortsätter att expandera enligt ungefär samma mönster som
fömt. Konsekvenserna härav blir en utveckling som i långa stycken påminner om
den under 1970-talets senare hälft. Utgångslägets kraffiga obalanser förvärras,
och p. g. a. elt stagnerande näringsliv kan den fulla sysselsättningen inle
upprätthållas, trots all avsikten enligl detla alternafiv är atl hålla sysselsättningen
uppe med en expansiv politik.

Trots
att de omedelbara påfrestningarna kommer alt vara slora i den kommande
konjunkturnedgången måste enligt ulredningen prioritet ges åt att skapa
betingelser för en slmkturell förbättring av ekonomin i nästa konjunkturuppgång.
Om delta misslyckas ökar risken för en utveckling av samma typ som
långtidsutredningens alternativ 2. Ulredningens analys visar all med en sådan
utveckling ökar de framtida anpassningskraven. Utredningen har också visal att
känsligheten för störningar under sådana omständigheter ökar. Det kan därmed
bli allt svårare all styra den ekonomiska utvecklingen. Om vi väntar för länge
med all lägga om kursen mol balans kan den svenska ekonomin därför enligt
utredningen komma in i en utveckling som får alternativ 2 atl framstå som en
opfimisfisk bild.

3.2
Långtidsutredningens sysselsättningskalkyler

Under
1970-lalet ökade antalet sysselsatta med sammanlagl 270000 personer eller med
0,7% per år. Mätt i antalet arbetade timmar sjönk emellertid den faktiska
arbetsvolymen under samma period med 0,7% per år. Orsakerna härtill är bl. a.
kortare ordinarie arbetstid och ökad frånvaro i olika former.

En
betydande sektoriell förskjutning i arbetsvolymen skedde också under
1970-talel. Arbetsvolymen i timmar i den offentliga sektorn var år 1979 nära
40% slörre än år 1970. Antalet sysselsatta ökade emellertid med 60%. Antalet
sysselsatta inom industrin minskade med 8% men arbetsvolymen sjönk med nära
20%. I övriga näringslivet exkl. de primära näringarna minskade arbetsvolymen
med ca 10%, medan antalet sysselsatta i stort sett var oförändrat.
Förskjutningen i sysselsättning mellan industrin och offentlig sektor framgår
av figur 3:1.

Den
viktigaste bestämningsfaktorn för arbetskraflsutbudels tillväxt under
1970-talet var ökningen av befolkningens arbetskraftsdeltagande, framför allt
kvinnornas inträde på arbetsmarknaden. Det relativa arbetskraftstalet för
kvinnor steg från 53% år 1970 till 64% år 1979, medan männens relativa
arbetskraftstal sjönk från 81% till 79% under samma period. Samhällel har på
olika sätt stött denna utveckling, t. ex. genom alt undanröja olika
förvärvshinder och alt införa individuell beskattning av arbetsinkomster.

För
prognosperioden fram till år 1985 har arbetskraftsutbudel i stort sett antagils
följa 1970-lalets utveckling. I några åldersgmpper bland kvinnorna har dock de
relativa arbetskraftstalen nu nått så höga nivåer, alt det ansetts rimligt all
anta en fortsättningsvis någol dämpad ökningslakt. Samtidigt

Fig 3:1

Industrins och den offentliga sektorns andelar
av toiala sysselsällningen

1960-1980

Procent

inH

1

1

1

0

20-

0

1.

0

1

■

-

10-

0

o

1

1970

1975

1965

1980

1960 Källa: LU 80

Prop.
1980/81:126 38

väntas
dock befolkningen i förvärvsaktiva åldrar öka något snabbare än under
1970-talel, varför anlalel personer i arbetskraften beräknas öka i ungefär
samma takt som då, eller med 0,9% per år i genomsnitt för perioden 1980-1985.

Liksom
under 1970-talel fömtses dock arbetsutbudet komma atl reduceras av en fortsatt
minskning av den genomsnittliga medelarbetstiden per sysselsatt och är.
Frånvaron anlas fortsätta alt öka och den genomsnittliga arbetstiden per vecka
fömtses fortsätla alt sjunka lill följd av en ökande andel dehidsarbelande m.
m. Sammantagna beräknas dessa två faktorer dra ned arbetsvolymen relativt sell
lika myckel som under 1970-lalet (0,7% per år). Till skillnad frän 1970-talels
utveckling förutses arbetsvolymen dock inle komma atl dras ned av någon allmän
arbetstidsförkortning eller föriängning av semestern.

I
långtidsutredningens alternativ I, som leder lill full sysselsättning, beräknas
den efterfrågade arbetsvolymen kunna öka svagt, eller med 0,1 % per år fram
lill 1985. Bortsett från en viss friktionsarbelslöshel anlas full
sysselsättning råda 1985. Utvecklingen enligt detta alternativ innebär, att den
fidigare minskningen av arbetsvolymen i industrin nu måsle upphöra. Åven inom
övriga näringslivet (exkl. jord- och skogsbmk) krävs en i stort sett oförändrad
arbetsvolym. Del utrymme som slår lill buds för ökning av arbetsvolymen i
offentliga sektorn utgörs i storl sett av den fortsatta minskningen i jord- och
skogsbruk.

De
krav som i alternativ 1 slälls på sysselsättningens sektoriella fördelning
överensstämmer enligt ulredningen myckel väl med arbetskraflsutbudels
beräknade sammansättning av personer med olika arbelstidsönske-mål,
frånvarofrekvenser etc. 1 åtminstone elt avseende är dock prognosen härvidlag
osäker. Under 1970-talel synes successivt ha uppkommit negativa altityder lill
arbele inom industrin. Till en del kan uppkomsten av sådana attityder troligen
hänföras till alt arbeiskraftseflerfrågan i andra sektorer, främst den
offentliga sektorn, varit relativt sett stark, varför arbetskraften totalt sett
ändå funnit sysselsättning. Skulle dock negativa attityder lill industriarbete
få större fotfäste finns enligt ulredningen allvarliga risker för all
utvecklingen enligl alternativ 1 inle kan förverkligas. Problemels omfattning
kan illustreras med alt industrins arbetsstyrka i detta allernaliv behöver
utökas med drygl 60 000 personer fram till år 1985.

Sysselsättningsutvecklingen
i enlighet med alternativ 1 framgår av följande tabell 3:1.

Arbetsvolymen
i limmar anlas bli närmast oförändrad under den kommande femårsperioden (-1-
0,4%). Hela den ekonomiska tillväxten måsle därför komma till stånd genom en
ökad arbetsproduktivitet. Den nödvändiga produktivitetsökningen för industrin
fram lill är 1985 anges till 4,2% per år, och för ekonomin som helhel lill 2,6%
per är. 1 båda fallen innebär detta en väsentlig ökning jämfört med föregående
femårsperiod, då produktivitetsökningen i industrin uppgick till 1,8% per år
och i tolala ekonomin till 1,6% per år.

Tabell 3:1

Antalet sysselsatta personer, 1000-tal

Alternativ 1

1970

1979

1985

Förändring totalt

1979-1985 per år

Näringslivet

3 108

2924

2987

64

11

därav industri

1055

968

1029

60

10

Staten

196

274

274

0

0

Kommunerna

560

934

1 114

180

30

Totalt

3864

4132

4376

244

41

Källa: LU 80

1 långtidsutredningens alternativ 2 anlas obalansproblemen
komma alt öka till följd av en expansiv politik. Sysselsättningsutvecklingen i
enlighet med alternativ 2 anges i tabell 3:2.

Tabell 3:2

Antalet sysselsatta personer, 1000-tal

Alternativ
2

1970

1979

1985

Förändring totalt

1979-1985 per år

Näringslivet

3 108

2924

2 756

-168

-28

ärav industri

1055

968

915

-53

-9

Staten

196

274

285

11

2

Kommunerna

560

934

1230

296

49

Totalt

3864

4132

4271

139

23

Källa: LU 80

Eftersom utbudet av arbetskraft inte antas påverkas av att
efterfrågan enligt alternativ 2 blir lägre, leder detta allernaliv
kalkylmässigt till en öppen arbetslöshet år 1985 på drygt 190000 personer,
vilket ulgör 4,3% av arbetskraften delta år.

Arbetsvolymen i limmar beräknas i delta alternativ sjunka
med totall 2,0%. Produktivitetsökningen beräknas stanna vid 3,0% inom
industrisektorn och 1,9% i ekonomin som helhel.

3.3 Konsekvenserna för arbetsmarknaden

Del måste understrykas atl långtidsutredningens
beräkningar inte skall ses som någon prognos över den sannolika utvecklingen,
ulan bygger pä atl vissa krav för den svenska ekonomin skall uppfyllas. 1
alternativet 1 uppfylls dessa krav om de olika sektorerna i ekonomin utvecklas
enligl LU:s beräkningar. Det är naturligtvis möjligt atl göra andra antaganden

Prop.
1980/81:126 40

och
avvägningar, där dessa krav realiseras. Det intressanta ur arbetsmarknadspolitisk
synvinkel torde dock mindre vara de olika prognosalternativens sannolikhet, än
den huvudinriktning politiken måste ha och den beredskap som måste byggas upp
inför såväl förväntade som ofömtsedda påfrestningar. Utan atl ta slutlig
ställning till LU 80 skall jag med utgångspunkt från ulredningens kalkyler här
ta upp några av de problemställningar jag anser vara cenirala för utvecklingen
på arbetsmarknaden under 1980-talet och som har betydelse för mina fortsatta
överväganden.

Ulredningen
ser anpassningsproblematiken som den mest centrala uppgiften för
arbetsmarknadspolitiken under 1980-talel. Frågan om all förena arbelen och
arbetssökande inom olika sektorer av arbetsmarknaden kan sannolikt väntas bli
än mer framträdande under 1980-talet än under 1970-lalel. Självfallet
föreligger också risk för obalans på total nivå och särskilt under en långvarig
recession kan detla bli etl betydande problem. Slabiliseringspoliliken och den
allmänna ekonomiska politiken måsle därför utformas i nära samspel med
arbetsmarknadspolitiken så atl akuta balansproblem förebyggs.

De
oroande tendenser på arbetsmarknaden som jag berörde i inlednings-avsnittet
belyses också i långtidsutredningen. Ulredningen visar, alt de irögheter som
tar sig uttryck i förlängda arbetslöshets- och vakanstider eller samtidigt
ökande arbetslöshet och arbetskraftsbrist trots successivt förstärkta
arbetsmarknadspoliliska insatser har blivit allt tydligare sedan mitten av
1960-talel. En förutsätlning för alt åstadkomma balans i samhällsekonomin är
enligt utredningen att dessa trögheter motverkas.

På
ulbudssidan utgör den låga rörligheten på arbetsmarknaden en restriktion för
en ökad industriell tillväxt. Som framgår av del föregående krävs en årlig
sysselsättningsökning inom industrin på 12000 personer fram lill år 1985, för
att balans i ekonomin skall kunna uppnås i enlighet med utredningens
anlaganden. Därför måsle den ekonomiska politiken aktivt verka för förändringar
som möjliggör atl industrins arbetskraftsbehov tillfredsställs.

Jag
delar självfallet uppfattningen, all en ökad industriproduktion måste komma
till stånd, och all industrins arbelskraftsförsörjning därför är en cenlral
fräga. Utan atl bedöma rimligheten i utredningens totala eller sektorvisa
sysselsältningskalkyler kan det således konstaleras, all arbetsmarknadspolitiken
måsle medverka lill att möjliggöra en nödvändig expansion av industrin.

Enligl
utredningens prognos för arbetskraflsulbudet kommer arbels-kraftstillväxten
fram till är 1985 all lill ca nio tiondelar bestä av kvinnor. Av den
erforderliga sysselsättningsökningen inom industrin beräknas i alternafiv I mer
än hälften avse kvinnor. Redan under 1970-talet ökade andelen kvinnor bland de
industrisysselsatta för atl år 1980 uppgå till 26%.

Prop.
1980/81:126 41

Denna
andelsökning uppnåddes dock inom ramen för en sjunkande tolal sysselsättning
inom industrin.

Mot bakgmnd av behovet alt
under 1980-lalet öka den totala industrisysselsättningen är det uppenbart alt
det krävs anpassning hos såväl arbetsgi- varna som hos arbetskraften.
Industriföretagen måsle dels sträva efter alt erbjuda konkurtenskrafliga
anställningsförhållanden och dels acceptera slmkturen på del tillgängliga
arbetskraflsutbudel. Arbetskraften måste ä sin sida acceptera de
arbetsfillfällen som slår till buds inom industrin och genom ulbildning skaffa
sig de nödvändiga kvalifikafionerna för dessa arbelen. Eftersom den offentliga
sektorn inle kommer all växa i samma takt som under 1970-talet är det särskilt
vikligl alt just kvinnorna ges och efterfrågar den yrkesutbildning som
industrin kräver.

Vad
beträffar utveckhngen av arbetskraftsutbudel de närmaste fem åren kan
konstateras all del endasi lill mycket begränsad del kommer att ske en ökning
via befolkningstillväxten. Den helt övervägande delen av ökningen kommer i
stället all ske genom en ökad förvärvsverksamhet inom befolkningen, således en
akfivering av personerna utanför arbetskraften.

I
sysselsättningsutredningens materiel finns en ingående beskrivning av
arbetskraflsutbudels sammansättning. I dag har de som slår utanför arbetskraften
kortare grundutbildning och sämre yrkesbakgrund än de som tillhör
arbetskraften. Fyra av fem har enbart förgymnasial utbildning, i huvudsak
kortare än nio år, mot en av två bland personerna i arbetskraften. Av dem som
står utanför arbetskraften är 330000 i åldern 55-64 år. Tre Qärdedelar av dessa
är kvinnor. Ca 150000 av de kvinnor under 45 år som står utanför arbetskraften
har barn under sju år. Hälften av kvinnorna i åldrarna över 45 år uppger
hälsoskäl som anledning till all de inte förvärvsarbetar. Olika undersökningar
visar all personer som befinner sig utanför arbetskraften har speciella krav
när del gäller arbetstidens längd och förläggning. De vill i myckel liten
utsträckning arbeta skift eller hellid. Nära två tredjedelar uppger alt de
överhuvud tagel inle kan tänka sig att arbeta skift eller ha oregelbundna
arbetstider. Två tredjedelar vill också enbart arbeta deltid.

Av de arbetslösa är 25%
yngre än 20 år och ylterligare 20% mellan 20 och 24 år. Mer än hälften av
samtliga arbetslösa är kvinnor. Mellan en tredjedel och hälften av de
arbetslösa finns i skogslänen. Ca 10% av de arbetssökande är arbetshandikappade
men betydligt fler har olika klart uttalade begränsningar i sitt
arbelskraflsutbud. Situationen bland dem som berörs av arbetsmarknadsåtgärder
är likartad.

Det
är lill betydande del bland dessa människor fillskoltel av arbetskraft skall
hämtas. Näringslivet är därför tvingat atl acceptera del tillgängliga
arbetskraflsutbudels sammansättning och all anpassa arbetsplatserna och
arbetsvillkoren i relation lill denna. Jag bedömer att många förelag i delta

Prop. 1980/81:126 42

avseende
har betydande potentiella möjligheter. Detta kräver emellertid i många fall
attitydförändringar hos de som ansvarar för personalrekryteringen i förelagen.
Enskilda branscher eller förelag får inle omgärda sin arbeiskraftseflerfrågan
med sådana krav att den inte kan fyllas av det tillgängliga utbudet.

Attityderna
bland de arbetssökande måste också förändras. Behovel av delta är lika
tvingande som för arbetsgivarna. Elt förhållandevis stort antal av personerna
utanför arbetskraften bor i mindre tätorter eller i glesbygder med begränsat
sysselsätlningsutbud. Trots atl sysselsättningsskapande ätgärder satts in i
betydande omfattning är arbetslösheten relativt sett högre i dessa områden.

Behovet
av geografisk rörlighet framgår också av LU:s regionala beräkningar. Ett
realiserande av alternativet 1 förutsätter en total nettofiyttning som är något
slörre än neltofiytlningen åren 1968-1974. Delta skulle kräva en geografisk
rörlighet pä arbetsmarknaden som är avsevärt slörre än den som registrerades
under senare hälften av 1970-talet. Alternativet 2, som kräver mindre
geografisk rörlighet skulle å andra sidan innebära en myckel slor arbetslöshet
i samtliga riksområden med undantag för Stockholms län. Slutsatsen av detla är
enligt min mening alt en balanserad utveckling under 1980-lalel kräver såväl
geografisk rörlighet som betydande regionalpoliliska insatser.

Rekryleringspolitiken
är en vikfig aspekt i lönebildningen och därmed också av
inflationsproblematiken. Ensidig rekrytering och konkurrens om vissa utvalda
arbelslagarkalegorier leder lill löneglidning och inflationstryck och en
utsortering av viss arbetskraft. Det är arbetsmarknadspolitikens uppgift all
påverka arbetskraftsulbudets egenskaper för all underiätta anställningar på den
öppna arbetsmarknaden. Utbildnings- och rörlighetsinsatserna är därmed den
viktigaste jämviktsskapande mekanismen på arbetsmarknaden och för
lönebildningen. Jag vill emellertid starkt understryka att sådana insatser i
sig inte är tillräckliga för atl lösa de primära balansbrislerna i ekonomin.
Delta indikeras i figuren 3:2. Enligl Konjunkturinstitutels
konjunklurbarometerdata sammanhänger stagnationen år 1980 mer med bristande.
efteiTrågan än med att arbetskraflsförsörjningen inle varil tillräcklig. Med
hänsyn till del svaga efterfrågeläget detta år var andelen företag med brist pä
arbetskraft likväl ovanligt hög.

Frägan
om trögheterna på arbetsmarknaden och verkningarna av denna är komplicerad och
kräver en nyanserad behandling. Det är emellertid uppenbart atl anpassningen pä
arbetsmarknaden måste förbättras för alt den fulla sysselsättningen skall
bibehållas under 1980-talel. Om så inte sker framtvingas åter omfattande
arbetsmarknadspoliliska och industripoliliska insatser. De budgelmässiga och stabiliseringspoliliska
konsekvenserna av della kommer enligl LU 80 att ytterligare försvåra
balansproblemen i ekonomin.

Fig 3:2

Främsta hindret för en produktionsökning:

Efterfrågan
påföretagets produkter Bristen på arbetskraft

Procent

100

90

80 -

70 -

60 -

50
40

30
.

20
-

10
-

.. ••

Te -i 7ö V 7—rr—1T~W~m—T9 éo '

Källa: Konjunkturinstitutet

■>

År

4
Arbetsmarknadspolitikens mål och uppgifter

4.1
Sysselsättningsmålen

De
övergripande målen för den ekonomiska politiken utgörs av full sysselsättning,
ekonomisk tillväxt, prisstabilitet, balans i utbytet med utlandel och en jämn
fördelning av välfärden.

Av
dessa mål har den fulla sysselsättningen en särskild ställning. Möjlighelerna
atl uppnå full sysselsättning är emellertid starkt beroende av uppfyllelsen av
övriga mål. Inte minst medför obalanserna i utrikeshandeln

Prop. 1980/81:126 44

klara
begränsningar av handlingsfriheten vid utformandet av
sysselsätt-ningspolifiken. Målel för sysselsättningspolitiken är alt inom ramen
för dessa restriktioner skapa fömtsållningar för sysselsättning ål alla som
vill arbeta.

En
politik för full sysselsättning är inle enbart motiverad av omtanke om del
gemensamma materiella välstånd som fulll utnyttjade arbetskraftsresurser
bidrar till. 1 målel om full sysselsättning — eller arbele ät alla -ligger
ocksä etl erkännande av arbetets avgörande betydelse för individens hela
sociala situation.

Arbelel
ger social gemenskap, berikar tillvaron och tillfredsställer grundläggande
mänskliga behov av att lära och utvecklas. Goda sysselsättningsförhållanden
innebär för individen etl aktivt dellagande i samhällsprocessen och en allmänt
stabil livssituation. Ett egel arbele ger också den enskilde den ekonomiska
självständighet som är en förutsättning för jämställdhet mellan kvinnor och
män.

Även
för samhället som helhel är de icke materiella värdena i den fulla sysselsättningen
av avgörande betydelse. I ell samhälle som accepterar omfattande arbetslöshet
uppslår slora sociala klyftor med isolering och främlingsskap mellan människor
som följd.

Den
fulla sysselsättningens politik innebär ytterst alt arbetsmarknaden måsle organiseras
så att varje individs förmåga att bidra till den gemensamma produktionen kan
tas tillvara. Del innebär också atl rätten till arbete skall omfalta även
personer med nedsatt arbetsförmåga. Del är samhällets uppgift atl se lill alt
stadigvarande arbete i någon form kan erbjudas också dem som tillhör de gmpper
på arbetsmarknaden som lidigare betraktades som marginella.

Målet
om full sysselsättning kan inte anges i form av en bestämd sysselsättningsnivå
hos befolkningen. Människors önskemål om förvärvsarbete förändras bl.a. i takt
med all behovet av insatser i aktiviteter utanför arbetsmarknaden förändras. Sä
hade t.ex. den nuvarande höga förvärvsverksamhetsgraden bland kvinnor inte
varit möjlig utan en betydande rationalisering av hemarbetet och ulflyltning av
tjänster från obetalda insatser inom hushållet lill organiserad produktion av
samma tjänster på arbetsmarknaden. Även reformerna inom det familjepolitiska
området har varit avgörande för kvinnors och mäns möjligheter atl kombinera
förvärvsarbete med ansvar för familj och barn. En annan förutsältning har
varil den grundläggande förändringen av synen pä könsroller i arbetsliv och i
hemarbete.

Det
avgörande för sysselsättningspolitiken måste därför vara atl de människor som
vill ha ell arbele också skall ha en reell möjlighet att ta ett arbete.
Förutsätlningar för detta måste skapas också genom insatser inom barnomsorg,
kommunikationer etc. Sådana insatser får aldrig bli beroende av vilken
sysselsällningsnivå sorn för tillfället råder i samhället. Den
fulla-sysselsättningen uppnås alltså inle en gång för alla. Det måsle också

Prop. 1980/81:126 45

observeras
alt målet om full sysselsättning inle kan göras oberoende av slmkturen på
arbeiskraftseflerfrågan eller arbetets organisation. Målel om arbele ål alla
kan endasi nås om de arbetssökande är beredda atl ta de arbelen som står lill
förfogande och om företagen är beredda atl anpassa sin efterfrågan lill
människornas fömtsättningar.

Efterhand
som del materiella välståndet har blivit slörre har de kvalitativa sidorna i
arbetslivet tilldragit sig ökat inlresse. Del gäller i fräga om arbetsmiljö,
arbetets innehåll, arbetets förläggning i liden, arbetstidens längd etc. Detta
ställer krav på sysselsättningspolitiken att i ökande utsträckning medverka till
att anpassa arbetsplatserna och arbetslivels innehåll fill individernas krav
och fömtsättningar.

Kraven
på ökad jämställdhet mellan könen är särskilt angelägna i arbets-hvel. En
viktig uppgift i sysselsättningspolitiken är atl bryta uppdelningen i en
arbetsmarknad för män och en för kvinnor.

4.2
Arbetsmarknadspolitikens uppgifter

De
olika målen för den ekonomiska politiken - full sysselsättning, tillväxt,
prisstabilitet, extern balans och jämn fördelning av välfärden -sammanhänger
och är alla beroende av varandra. De arbelsmarknadspolitiska ingripandena
syftar fill att dämpa konflikterna mellan dessa och höja graden av
måluppfyllelse. .Arbetsmarknadspolitiken har självfallet etl särskill ansvar
för individens sysselsättningssituation. Arbetsmarknadspolifiken är emellertid
också etl oumbärligt instrument såväl när del gäller strävandena all uppnå
övriga enskilda mål, som i fråga om att bidra lill lösningar av de konflikter
som föreligger mellan de olika delmålen.

Arbetsmarknadspolitiken
skall medverka till att minska arbetslösheten och höja sysselsättningen. Den
skall i samverkan med andra ekonomiskpolitiska åtgärder motverka
konjunklurvariationernas verkningar genom alt höja resursutnyttjandet i
högkonjunkturer och motverka arbetslöshet i lågkonjunkturer. Alt minska
friktions- och slmkturarbetslösheten är arbetsmarknadspolitikens gmndläggande
uppgift. Till delta kommer uppgiften atl hålla tillbaka konjunklurarbelslöshel
respekfive överhettningslen-denser på arbetsmarknaden. De
stabiliseringspoliliska irigripandena är emellertid i första hand en uppgift
för den generella ekonomiska polifiken.

Genom
finanspolifiska, penningpolitiska och valulapoliliska medel söker man skapa
balans i ekonomin, och arbetsmarknadspolifiken fungerar som elt komplement lill
dessa ålgärder. Del är arbetsmarknadens starka helerogenilel, dvs. uppdelningen
på olika delarbelsmarknader med hänsyn lill utbildning, ålder, kön, geografisk
lokalisering etc, som gör del nödvändigt atl kompleltera den generella
ekonomiska polifiken med selektiva arbetsmarknads- och näringspolitiska medel.
Fördelarna med arbetsmarknadspoliliska åtgärder är att de kan riktas mol
delarbetsmarknader med hög arbetslöshet och liten inflalionskänslighet samt alt
del är relativt

Prop.
1980/81:126 46

lätt
all reglera åtgärdernas omfattning och lokalisering i tiden. På så säll blir
arbetsmarknadspolitiska ingripanden etl effektivt sätt atl mildra målkonflikten
mellan stabila priser och full sysselsättning.

Vissa
arbelsmarknadspolitiska åtgärder kan sägas ha en direkl infla-tionsdämpande
effekt. Åtgärder som i samband med konjunklurmässiga störningar underlättar
anpassningsprocesserna på arbetsmarknaden innebär alt man kan få en
arbetslöshelsminskning ulan slarkl ökad inflationslakt resp. en
inflationsdämpning ulan snabbt ökad arbetslöshet. Vidare gäller all åtgärder
som leder till snabbare sammankoppling av arbetssökande och lediga platser och
sänker trösklarna mellan olika delarbetsmarknader bidrar till att minska
inflationsdrivande obalanser.

Inom
EFA har gjorts ell försök till en allmän utvärdering av den förda politiken ur
stabiliseringspolitisk synvinkel. Av denna framgår alt trots etl mycket stort
produktionsbortfall under konjunklurdämpningen åren 1975-1978 har
sysselsättningen ökat och arbetslösheten kunnat hällas pä en nivå närmast
jämförbar med högkonjunklurlägen. Den sysselsättningsbevarande polifiken under
senare hälften av 1970-lalet tycks vidare inte ha medfört några påtagligt ökade
löneglidningstendenser i förhållande till lågkonjunkturen åren 1971-1973. Del
står ändå klart atl del under 1970-talet sketl en ökning av inflalionsgraden
jämfört med 1960-lalel, varför det verkar som om konflikten mellan
sysselsällningsnivå och inflation förvärrats.

Fömtsättningarna
för snabb ekonomisk tillväxt och extern balans förbättras vidare genom
arbetsmarknadspoliliska insatser som underlättar den slmkturella omvandlingen
av näringslivet. Fördelningspolitiskl medverkar arbetsmarknadspolitiken lill
alt förslärka de resurssvaga individernas ställning och kompensera för
individuella ekonomiska uppoffringar i arbetsmarknadens anpassningsprocess.

Arbetsmarknadspolitiken
arbetar med två huvudtyper av åtgärder:

— anpassningsunderlätlande
ålgärder som förbättrar arbetsmarknadens funkfionssätl

— selektiva
sysselsättningsåtgärder för arbetslösa, samt ålgärder för all förhindra
uppkomsten av arbetslöshet.

Ju
bällre arbetsmarknadspolitiken klarar anpassningsuppgiflerna, desto mindre blir
kraven på särskilda sysselsältningsåtgärder. Men arbetsmarknadspolitiken i sig
kan inte ensam garantera den fulla sysselsällningen. Inte ens en perfekt
fungerande arbetsmarknad leder till full sysselsättning om inle den totala
efterfrågan i ekonomin är fillräckligt hög. Del finns också en gräns för hur
stor arbetslöshet som med rimliga samhällsekonomiska kostnader kan absorberas
av sysselsättningsskapande selektiva åtgärder.

Ansvarel
för den lotala balansen mellan utbud och efterfrågan på arbetskraft åligger
således i första hand den generella ekonomiska polifiken. Om den generella
ekonomiska polifiken inte förmår all skapa en lillräckligl hög

Prop.
1980/81:126 47

efterfrågan
riskerar bördan på arbetsmarknadspolitiken atl bli alltför stor för all den
fulla sysselsättningen skall kunna upprätthållas. Samma förhållande gäller i
ansvarsfördelningen mellan å ena sidan arbetsmarknadspolitiken och å andra
sidan åtgärder inom närings- och regionalpolitikens områden. Del är därför
viktigt alt åtgärder inom olika områden kompletterar varandra. Åtgärder inom
arbetsmarknadspolitikens ram kan endast lillfälligt lindra problem vars
långsiktiga lösning är beroende av insatser inom den generella ekonomiska
politiken eller närings- eller regionalpolitiken.

Sverige har varit
föregångslandet på arbetsmarknadspolitikens område, just för all arbetsmarknadspolitiken
setts och ulnytljals som en aktiv och integrerad del av den övergripande
ekonomiska politiken. Under 1950- och 1960-talen hade arbetsmarknadspolitiken
en nyckelroll när del gällde atl fullfölja den ekonomiska polifiken. Del
generella efterfrågetrycket hölls nere för att därigenom dämpa inflationen, och
den arbetslöshet detta gav upphov lill angreps med temporära selektiva
sysselsättningsåtgärder.

Den
snabba ekonomiska tillväxten under främst 1960-talel möjliggjordes framför allt
av en snabb strukturomvandling. Denna underiättades av arbelsmarknadspolitiska
insatser för alt sfimulera yrkesmässig och geografisk rörlighet och drevs på
av en växande internalionell marknad och den "solidariska
lönepolitiken".

Fömtom
de uppenbara uppgifterna alt hälla nere arbetslösheten och underlätta
arbetsmarknadens funktionssätt gav alltså arbetsmarknadspolitiken bättre
fömtsättningar för den generella ekonomiska politiken. Kombinationen av
generella ekonomisk-politiska insatser och arbetsmarknadspoliliska åtgärder
kan med beaktande av del rådande ekonomiska klimatet under denna period
betraktas som mycket framgångsrik.

1950-
och 1960-lalen präglades av snabb och stabil tillväxt och lugna
konjunkturrörelser. Näringslivels inneboende expansionsförmåga i förening med
arbetskraftens omställningsberedskap gjorde all den arbetskraft som friställdes
i lillbakagående sektorer snabbi kunde få nytt arbete, oftast med avsevärt
bättre betalning. Uppgiften för den ekonomiska politiken kom i första hand atl
bli att hålla expansionen i strama tyglar. Under 1970-lalet har emellertid
denna ekonomiska bild drastiskt förändrats. Tillväxttakten har sjunkit
väsentligt och de av oljeprischockerna utlösta konjunkturdämpningarna har
förstärkts av långtgående strukturell utslagning av företag. Denna utveckling
tillsammans med arbetsmarknadens bristande anpassningsförmåga har lett lill vad
som brukar uttryckas i begreppel stagflalion, dvs. samtidig förekomst av hög
inflation och hög arbetslöshet, även om den öppna arbetslösheten inle tillåtits
växa utan har motverkats med omfattande arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Av
min redogörelse för utvecklingen på arbetsmarknaden framgår att
anpassningsprocessen tycks fungera allt trögare. Annorlunda uttryckt innebär
delta alt sambandet eller bytesförhållandet mellan arbetslöshet och

Prop. 1980/81:126 48

inflafion
har förändrats. En eflerfrågedämpning leder åtminstone på kort sikl lill en
slörre arbetslöshet än lidigare när trögheten var mindre. Pä samma sätt kan
utrymmet för generella eflerfrågestimulanser ha minskat. En expansiv ekonomisk
politik för atl dämpa arbetslösheten resulterar i snabb inflation och växande
balansproblem.

De
hotande balansbrislerna i ekonomin möttes under åren 1971-1973 med en generell
åtslramningspolitik som trots en ökning av arbetsmarknadspolitiken var
förknippad med kraftigt höjda arbetslöshetstal. Politiken ledde fill en inre
och yttre balans som möjliggjorde att man under åren 1974-1976, i motsats till
de flesta andra länder, genom en expansiv både generell och selekliv politik
kunde sänka den öppna arbetslösheten.

Arbetsmarknadspolitikens
uppgift under den andra lågkonjunkturen i slutet av 1970-talet kan sägas ha
varit att tillsammans med en serie devalveringar under åren 1976-1977 och en
därpå följande reslrikfiv efterfråge-polilik försöka motverka effekterna av det
utländska och del av oljeprishöjningarna orsakade inhemska
efterfrågebortfallet. Ay hänsyn till bytesbalansen var det angeläget atl
åtgärderna fick en sådan utformning atl man i avvaktan på en uppgång i den
utländska efterfrågan kunde bibehålla sysselsättning och produktionskapacitet i
den konkurrensulsalta sektorn. Della krävde den förskjutning av politiken mot
arbelsmarknadspolitiska och andra selekliva insatser som skett sedan mitten av
1970-talel.

Samtidigt
med att utrymmet för generella eflerfrågestimulanser minskat har vi emellerfid
också närmat oss en övre gräns för vad som kan klaras med selekliva
arbetsmarknadspolifiska sysselsältningsåtgärder. Många menar atl omfattande
selektiva sysselsättningsskapande åtgärder ytterligare kan försvåra
anpassningen på arbetsmarknaden och därmed försämra möjligheterna till
långsiktiga lösningar på sysselsättningsproblemen. Del har hävdats i debatten
all så redan var fallet under den senaste lågkonjunkturen även om nägra
empiriska belägg för detta inte har presenterats.

Jag
utesluter inte atl en ylterligare ökning av vissa åtgärder - i nuvarande
utformning - kan verka hämmande på arbetsmarknadens anpassningsförmåga.
Däremot är jag inle beredd alt stödja föreställningen att åtgärds-programmen
konkurrerar ul exernpelvis industrin. De som hävdar atl en nedskärning av
åtgärderna och en ökning av antalet arbetslösa skulle medföra atl problemen
automatiskt skingras är enligt rnin mening inne på fel väg. Etl sådant synsätt
vittnar om bristande förståelse för de mänskliga och sociala aspekterna som
finns inbyggda i begreppet "arbele åt alla". Det finns också en
"inlåsning" i arbetslösheten, en tillvänjning till passivitet och
bidragslänkande, en föriust av självrespekl och framtidstro. En utdragen
arbetslöshet kan leda till att den arbetslöse går förlorad för den öppna
arbetsmarknaden. En politik som söker tvinga fram anpassning genom ökad
arbetslöshet är inte bara socialt orättfärdig ulan sannolikt också ineffektiv.
Idén om atl utsålla grupper försl måsle få det särnre innan de kan få del
bättre underskattar de långsiktiga skadorna av hög arbetlös-

Prop.
1980/81:126 49

hel
och den atmosfär den skapar. Det saknas i vår omvärld inle exempel på länder
som försöker tillämpa denna form av ekonomisk politik för atl övervinna
grundläggande balansproblem i ekonomin. Exemplen manar emellertid inte till
efterföljd. Resultaten har blivit drastiskt ökande arbetslöshet utan någon
motsvarande reduktion av inflationen.

Det
faktum att anpassningsbördan i samband med en nedgång i den ekonomiska
aktiviteten blivit allt ojämnare fördelad gör del än mer olämpligt alt föra en
arbelslöshelspolitik av nyss nämnda slag. Studier som ulförts inom ramen för
EFA tyder på all en generell åtstramning, som vidtas i syfte alt hålla tillbaka
infiationslendenser, ur sysselsättningssynpunkt kan väntas verka allt mindre
generellt och i stället drabba främst de ny- och återinträdande pä
arbetsmarknaden. Detta belyder atl de grupper som förmodligen spelar minst roll
i lönedämpningshänseende får bära den största arbetslöshetsbördan. Vidare kan
den långsiktigare bindningen mellan arbetstagare och arbetsgivare innebära atl
det vid en konjunkturuppgång blir svårare än tidigare atl få lill stånd en
överflyttning mellan olika företag och mellan skilda sektorer. I samband med en
konjunkturuppgång är det därför troligt atl överheltningstendenser i ekonomin
inträffar plötsligt och i snabbare takt än förut.

Enligt
EFA kan detta innebära atl en ekonomisk expansion numera kan väntas ha större
inflationspådrivande effekt än tidigare medan en åtstramning har mindre
inflalionsdämpande effekt jämfört med tidigare. Så länge detta förhållande
beslår föreligger därför risk alt man för atl upprätthålla extern balans tvingas
föra en mindre expansiv politik i lägkonjunkturlägen och en hårdare
åtslramningspolitik i högkonjunkturlägen. Della skulle innebära atl de över
konjunkturcyklarna genomsnittliga arbetslöshetstalen framöver kan komma all
ligga på en högre nivä. En av arbetsmarknadspolitikens uppgifter blir därför
atl motverka en sädan utveckling.

Förändringen
av de grundläggande fömtsättningarna för den ekonomiska politiken gör alt
arbetsmarknadspolitikens inriktning också måste jämkas i förhällande fill
detta. Enbart arbetsmarknadspolitik är inte fillräcklig för alt lösa
inflations- och slagflationsproblem i ekonomin, men den är ett bidrag till
lösningen. Under 1980-talet kommer arbetsmarknadspolitiken alt verkligen
ställas på prov. De yttre ekonomiska betingelserna kommer sannolikt att vara
minst lika problemfyllda som under del föregäende decenniet och alltså
väsentligt svårare än under 1950- och 1960-talen. De förslag som jag senare
kommer atl lägga fram om inriktningen av arbetsmarknadspolitiken syftar bl.a.
till alt svara mol de ökande krav i detla avseende som den ekonomiska
utvecklingen ställer.

En
lyngdpunktsförskjulning i användningen av de arbetsmarknadspolifiska
åtgärderna måste komma lill stånd för atl tillvarata alla möjligheter fill en
mer expansiv generell ekonomisk politik. Under 1950- och 1960-talen betonades
arbetsmarknadspolitikens uppgift att ge utrymme för en restriktiv
efterfrågepolitik. Under innevarande årtionde måsle vi framhäva bely-4
Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 126

Prop. 1980/81:126 50

delsen
av all ge större plats för en politik som främjar expansionskraften i ekonomin.
De arbelsmarknadspolitiska instrumenten bör därför systematiskt utformas så
atl de motverkar inflationstryck i anpassningsprocessen.

Den
roll arbetsmarknadspolitiken tilldelades redan under 1960-talel kvarstår
alltså: Atl bidra till och lindra konflikterna mellan de cenirala ekonomisk-politiska
målen om full sysselsättning, tillväxt, prisstabilitet och välfärdsfördelning.
Om inte arbetsmarknadspolitiken medverkar lill all underlätta anpassningen pä
arbetsmarknaden blir del betydligt svårare atl föra en expansiv
tillväxlfrämjande ekonomisk politik med bevarande av samhällsekonomisk balans.
Det blir ocksä svårare atl inom näringspolitiken realisera en utbyggnad av expansiva
industribranscher och alt uppnå en balanserad regional struktur,

Det
är min bestämda uppfattning atl trögheterna på arbetsmarknaden inte försvinner
genom - för att ta elt exempel - hot om arbetslöshet eller otrygghet i
anställningen. Skall anpassningen förbättras sä krävs förändringar i
arbetslivet och betydande offentliga satsningar för atl åstadkomma delta.
Trögheterna måste attackeras genom förstärkta arbelsmarknadspolitiska insatser
på olika områden. Detta måste komma lill stånd inom ramen för den begränsning
av tillväxten inom den offentliga sektorn som är en förutsättning för all
resursförbrukningen inle skall överstiga resurstillgången.

5
Utgångspunkter för förslag på arbetsmarknadspolitikens område

5.1
Problemen på 1980-talets arbetsmarknad

Jag
har i del föregående redovisat hur utvecklingen pä arbetsmarknaden under 1960-
och 1970-talen gått i en riktning där det krävts allt störte insatser för att
hålla nere arbetslösheten. Även under konjunkturloppar med uttalad
arbetskraftsbrist behövs sysselsättningsskapande ålgärder för delar av
arbetskraften. Svårigheten atl tillsätta lediga platser uppkommer redan i elt
tidigt skede av en konjunkturuppgång. Arbetsmarknadens funkfionssätl har
förändrats och arbetsmarknaden har från arbetsmarknadsmyndigheternas synpunkt
blivit alltmer svårarbetad.

Denna
utveckling kan delvis förklaras av alt ambifionerna för sysselsättningspolitiken
successivt har höjts. Men bakom den här utvecklingen kan också spåras såväl
ökande spänningar mellan utbud och efterfrågan pä arbetskraft som ökande
irögheter i anpassningen mellan arbetssökande och arbetsgivare. Utvecklingen
har medfört att arbetssökande och lediga platser svarar allt sämre mot
varandra. Villkoren och begränsningarna hos de arbetssökande har ökal samtidigt
som arbetsgivarnas krav har skärpls. De interna arbetsmarknadernas ökade
betydelse har medfört växande

Prop.
1980/81:126 51

problem
för nytillkommande på arbetsmarknaden och andra konkurrenssvaga grupper.

Den
bedömning som LU -80 ger om utvecklingen av svensk ekonomi på 1980-lalel tyder
på atl de faktorer som medfört att spänningen mellan utbud och efterfrågan på
arbetskraft växt under 1970-talel inte kommer att försvagas under den närmaste
tioårsperioden. Det är tvärtom så all vissa tendenser lill obalans riskerar
alt förstärkas yllerligare.

De
här tendenserna innebär alt, om vi inte kan bryta utvecklingen, redan slora
existerande arbetsmarknadsproblem kommer att kvarstå och i många fall
förvärras. Det gäller 1. ex. de utsatta grupperna pä arbetsmarknaden.

Arbetslösheten
har under läng tid varit avsevärt högre bland ungdomar än bland vuxna. Som
framgår av tabellen 5:1 har andelen arbetslösa av hela arbetskraften i resp.
åldersgrupp under senare är varil mellan l\å och tre gånger så stor i åldersgruppen
20-24 år som i gruppen 25-54 år. Bland de yngsta, ungdomar i åldern 16-19 är,
har arbetslösheten mätt i procent av arbetskraften vanligen varil mellan fyra
och sex gånger så hög som bland de vuxna.

Ungdomarna
drabbas hårdare av arbetslöshet än vuxna i en konjunkturnedgång, vilket bl.a.
sammanhänger med ungdomarnas lösare anknytning till arbetsmarknaden. Del har
emellertid dessutom funnits en tendens lill ökad ungdomsarbetslöshet sett över
en längre period och oavsett konjunkturläge. Bland strukturella förändringar
som inverkat på ungdomarnas sysselsätlningssiluation brukar nämnas att
"inträdesjobben" på arbetsplatserna har blivit färre och i många
fall försvunnit. Inom den enskilda sektorn har effektivitetskraven blivit
hårdare och med de små löneskillnaderna mellan oerfaren och erfaren
arbetskraft ställs slora krav pä erfarenhet och kunnande vid rekryteringen.
Inom den offentliga sektorn har de formella utbildningskraven traditionellt
varil mer framträdande, och det är denna sektor som svarat för slörre delen av
sysselsättningsökningen.

Tabell 5:1

Arbetslöshet i proceni av arbetskraften för ungdomar och
vuxna

År

Män, ålder

Kvinnor,

ålder

16-19

20-24

25-54

55-74

16-19

20-24

25-54

55-74

1970

3,4

2,1

0,9

1,8

5,1

2,4

1,4

1,2

1971

7,1

3,7

1,7

2,7

8,4

3,8

2,0

2,7

1972

7,8

4,2

1.8

2,6

8,7

4,9

2,2

2,3

1973

5,8

4,2

1,6

2,3

8,0

4,7

2,1

2,3

1974

5,2

2,7

1.1

2,1

8,1

3,9

1,6

2,2

1975

4,2

2,1

0,8

1,9

7,1

3,5

1,4

1,5

1976

4,1

2,2

0,8

1,5

7,0

3,4

1,4

1,6

1977

5,4

2,9

1,1

1,1

8,1

3.5

1,5

1,5

1978

7,1

4,3

1,5

1,6

8,7

4,3

1,7

1,8

1979

7,0

3,6

1,3

1,6

7,9

3,8

1,6

2,1

1980

6,5

3,5

1,1

1,4

8,8

3,9

1,6

1,5

Källa:

AKU

Prop.
1980/81:126 52

Det
bmkar vidare hänvisas till atl "glappet" i övergången mellan skola
och arbetsliv blivit störte. Yrkesutbildningen har i slor ulslräckning överförts
från förelagen lill skolan. Ungdomarna är inte särskill väl förberedda för
utträdet i arbetslivet när de lämnar skolan. Ungdomarnas attityder till arbele
kan ha förändrats. Deras förväntningar om vad arbetslivet har alt erbjuda kan
vara orealistiska.

Beträffande
ungdomar under 18 år beslöt riksdagen våren 1980 (prop. 1979/80:145, AU
1979/80:25, UbU 1979/80:34, rskr 1979/80:363 och 364) om nya riktlinjer för
arbetsmarknadsmyndigheterna och gymnasieskolans olika insatser. Jag kommer
senare all lägga fram förslag om särskilda insatser för ungdomar i åldern 18-20
år. Jag vill i detla sammanhang också erinra om att statsrådet Mogård i bilaga
12 lill årets budgetproposition anmält alt hon under våren 1981 avser att lägga
fram förslag rörande organisationen av studie- och yrkesvägledningen i gmnd-
och gymnasieskolan.

När
det gäller den äldre arbetskraften och de arbetshandikappade påtalas ofta den
ökande utslagningen från arbetsmarknaden, som bl. a. kommer till ullryck i en
ökning av utvecklingen av antalet förtidspensionärer.

Som
framgår av tabell 5:2 har ökningen av förtidspensioneringen varil särskilt
markant i de äldre åldersgrupperna. I åldrarna 60-64 år har antalet
förtidspensioner fördubblats under den redovisade tidsperioden. Ökningen i hela
åldersinlervallel 16-64 år är nästan 75%.

Jämfört
med lidigare skedde en myckel kraftig ökning just under 1970-lalels början till
följd av ändringar som gjordes i lagen (1962:381) om allmän försäkring. År 1970
infördes en "äldre-paragraf som syftade lill att klara problemen för den
äldre arbetskraften som hade svårt att få nytt arbete efter friställningar. År
1972 tillkom en regel som gav den som fyllt 60

Tabell 5:2

Anlal förtidspensioner och sjukbidrag inom
folkpensioneringen avseende januari

1970-1979

Januari

Antal

Per 1 000

av
befolkn

ingen

År

Ålder, år

Ålder, år

16-59

60-64

65-66

16-64

16-59

60-64

65-66

16-64

1970

108 532

54540

24813

163 072

23,2

115,6

150,7

31,7

1971

116761

64494

31219

181255

24.8

134.6

185,3

35,0

1972

125612

72710

37908

198322

26,8

150,3

220,0

38.3

1973

135 256

81267

43 806

216523

28,9

116,7

248,2

41,9

1974

143 135

88183

46799

231318

30,7

180,7

259,4

44,9

1975

147129

92 238

49516

239367

31,5

189,8

268,2

46,5

1976

151602

95 670

49374

247 272

32,4

198,6

266,6

47,9

1977

158031

100062

j

258093

33.7

209,8

50,0

1978

166878

105917

272795

35.5

224,4

52,8

1979

174941

109191

284132

37,1

234.1

54,9

Källa: Riksförsäkringsverket

' Den allmänna pensionsåldern sänktes den 1 juli 1976 från
67 till 65 år

Prop. 1980/81:126 53

år
och utförsäkrats från arbetslöshetsförsäkringen möjlighel all fä förtidspension
på rent arbelsmarknadsmässiga grunder, ulan medicinsk prövning, - s.k.
"A-fall". Ökningen av antalet nybeviljade förtidspensioner var som
slörst åren 1972 och 1973. År 1973 nybeviljades 9000 fier förtidspensioner än
år 1970 i åldrarna 60-64 år. villkel motsvarar en ökning med 83%. De rena
"A-fallen" svarar dock för mindre än en femtedel av ökningen. Under
åren 1974-1978 har i åldrarna 60-64 år beviljats mellan 17000 och 18300
förtidspensioner. Andelen "A-fall" är dock fortfarande låg. Ändå
torde arbetsmarknadssituationen för den enskilde ha haft avgörande betydelse i
många fall dä förtidspension beviljats på medicinska grunder.

Arbetsolycksfall
och arbetssjukdomar bidrar också lill att en utslagning sker från arbetslivet.
Antalet arbetsolycksfall uppgår lill ca 115000 om året. Omkring 1 600-1 700 av
dem leder tili invaliditet, ett par hundra har dödlig utgång, medan återstoden
är s. k. övergående fall.

Under
senare år har antalet nybeviljade livräntor på grund av arbetssjukdomar gäll
upp kraftigt. Della kan dock inte tolkas sä att arbetsmiljön blivit sämre.
Arbetsskador är ofta följden av förhållanden som arbetstagaren har varil
utsatt för under en längre lid. Däremot är det etl tecken på att arbetslivet
bidrar till all skapa handikapp och arbetshinder. Ett skäl till att allt fler
arbetssjukdomar anmäls är att man blivit mer uppmärksam pä sambandet mellan
vissa skador, sjukdomar etc. och olika faktorer i arbetsmiljön. Ensidiga eller
ansträngande rörelser och arbetsställningar (belastningssjukdomar) misstänks
svara för mer än hälften av de arbetssjukdomar som registrerades i
informationssystemet om arbetsskador första kvarlalel 1979.

Del
förhällandel alt människor är olika eller deras förmåga all anpassa sig till
sådana påfrestningar skiftande gör att enbart generella arbelsmil-jöåtgärder
inle räcker till. Det behövs också individuell arbetsanpassning om
förslitningsskador skall kunna förebyggas.

Insatserna
för all förebygga uppkomsten av arbelshandikapp är särskill betydelsefulla
eftersom den som drabbats ofta får stora svårigheter att få nytt och mera
lämpligt arbele. Tillsammans med sysselsältningsulredningen genomförde AMS en
inlensivundersökning av sökande med arbelshandikapp under en
lolvmånadersperiod 1976-1977. Undersökningen visade atl endast ca 10% av dessa
sökande fick arbete under perioden. AMS har genomfört beräkningar för åren 1977
och 1978 som visar alt 12 resp. 9% av de sökande med arbelshandikapp fick
arbete under resp. period.

Invandringen
svarar för en betydande del av det årliga nytillskollel på den svenska
arbetsmarknaden, både direkl genom dem som i anslutning till invandringen går
ul på arbetsmarknaden och indirekt genom den ökande andelen i Sverige födda
barn lill invandrare bland de ungdomar som går ut på arbetsmarknaden. Om man
antar att nettoinvandringen blir i genomsnitt 10000 personer per år, skulle
nykomna invandrare svara för mer än 70%

Prop. 1980/81:126 54

av ökningen av antalet personer i åldern 16-64 år fram
till är 1990. Det bör påpekas alt netloinvandringen under 1970-lalet har
uppgått till i genomsnitt drygl 15000 personer per år. Frågan om den framlida
invandringens omfattning är mol denna bakgrund inte oväsentlig ur
arbetsmarknadspolitisk synpunkl.

Det bör emellertid framhållas atl endasi en liten del av
invandringen numera låter sig regleras i enlighet med arbetsmarknadslägel i
Sverige. Hälften av den årliga invandringen kommer från andra nordiska länder.
Möjligheterna atl påverka inflyttningen från andra nordiska länder är begränsade.
De nordiska länderna har under är 1980 gemensamt uttalat att grunderna för en
fri nordisk arbetsmarknad skall slå fasl. En översyn av 1954 års
överenskommelse om en gemensam nordisk arbetsmarknad har dock inletts av
Nordiska minisleiTådet på Finlands inilialiv. Samtidigt med della arbele pågår
överiäggningar mellan Sverige och Finland i syfte alt i större utsträckning
kanalisera arbelskraftsfiyttningarna via de offentliga arbetsförmedlingarna.

Även en stor del av den utomnordiska invandringen sker som
en följd av internationella åtaganden. Det gäller t.ex. i stor utsträckning
flyktinginvandringen, som svarar för ungefär en fjärdedel av hela den
utomnordiska invandringen. Sverige har ocksä av tradition en positiv
inställning lill familjeåterförening. Hälften av invandringen av utomnordiska
medborgare beslår av nära anhöriga till personer som bor i Sverige (i stor
utsträckning gäller det utländska medborgare som gifter sig med nägon i Sverige
bosatt person). Någon egentlig arbetskraftsinvandring av utomnordiska medborgare
lill Sverige förekommer inle. Under de senaste åren har visserligen drygl 6000
utomnordiska medborgare årligen fått arbetstillstånd i Sverige efter arbetsmarknadsprövning
av AMS, men i det stora flertalet fall gäller del arbelen under en mycket kort
tid. Endast en begränsad del (kanske 10%) avser fall där vederbörande avser
stanna i Sverige under sä lång tid att kyrkobokföring kan ske och det gäller dä
ofta anställningar i utlandsägda företag eller olika specialister. Vid sidan
av den registrerade invandringen finns det sålunda ell storl antal utländska
medborgare som arbetar i Sverige en kortare eller längre tid utan all vara fast
bosatt här. Detla gäller även nordiska medborgare som kan arbeta här ulan att
vara kyrkobokförda. Detla förhållande har hittills beaktats i myckel liten
utsträckning i undersökningar om arbetsmarknadens funklionssäll.

De nuvarande riktlinjerna för den reglerade utomnordiska
arbetskraftsinvandringen fastställdes av riksdagen är 1968. Den år 1980
tillsatta invandrarpolitiska kommittén (A 1980:4) har bl.a. i uppdrag atl se
över dessa riktlinjer. 1 direktiven framhålls att kommittén vad gäller
invandring av sysselsältningsskäl från utomnordiska länder bör utgå från den
restriktiva inställning som sedan flera år har präglat behandlingen av såväl
enskilda ansökningar om arbetstillstånd som framställningar om kollektiv
överföring av arbetskraft.

Prop.
1980/81:126 55

Invandrarnas
arbetsmarknadssituation präglas numera av betydande problem. Ungefär 20% av dem
som varje år påböijar arbetsmarknadsutbildning är utländska medborgare. De
utländska medborgarna svarar för 5% av arbetskraften men för drygl 10% av de
arbetslösa. 1 åldersgruppen 25-34 år svarar de för nära 20% av de arbetslösa.
Särskilt i storstadsområdena utgör utländska medborgare en mycket slor andel
av de arbetslösa. Sedan utländska medborgare började särredovisas i AKU år 1977
har arbetslösheten bland de utländska medborgarna varit ungefär dubbelt så stor
som bland hela arbetskraften, även om man tar hänsyn till skillnaderna i
ålderssammansättningen mellan gruppen utländska medborgare och arbetskraften i
övrigt.

Invandramngdomarnas
silualion på arbetsmarknaden är särskilt illavarslande, och det är enligl min
mening nödvändigl all inom ramen för alla de ålgärder som vidtas för ungdomarna
på arbetsmarknaden ägna särskild uppmärksamhet ål deras problem. Ett värdefullt
underlag för olika insatser utgörs av den rapport om invandrarungdomarnas
situation som nyligen har sammanställts av slalens invandrarverk på
invandrarministerns uppdrag, efter förslag från delegationen (A 1980:1) för
ungdomens sysselsättningsfrågor. Förslagen i rapporten bereds f.n. inom
regeringskansliet. 1 årets budgetproposition (prop. 1980/81: 100, bil. 15) har
redovisats vissa särskilda ålgärder för alt förbättra invandrarungdomarnas
situation, bl.a. de särskilda introduktionskurserna i gymnasieskolan, de
särskilda beredskapsarbetena för invandrarungdomar samt förslaget om utökade
projektresurser för vägledning och rehabilitering inom ramen för
arbetsmarknadsinstitutens verksamhel för utsatta grupper bland invandrarna.

Arbetsmarknadspolifikens
inriktning är avgörande också för Jämställdheten mellan kvinnor och män.
Enligt min mening är elt eget förvärvsarbete som ger ekonomisk självständighet
en förutsältning för jämställdhet. Vad jämställdhet ytterst handlar om är varje
kvinnas och mans rätt till ulbildning, utveckling och arbete utifrån sina förutsättningar
och intressen.

Kvinnornas
förvärvsfrekvens uppgår nu till 83% i åldern 25-54 är. Under 1970-talet har
kvinnorna svarat för en betydande del av arbel-skraflstillskollel. Kvinnornas
inträde på arbetsmarknaden har sammanfallit med den offentliga sektorns
expansion. Kvinnorna har i slor utsträckning gått lill yrken som kan ses som
en förlängning av arbelel i hemmet, t.ex. barna- och åldringsvård, sjukvård och
en rad servicefunktioner. Därmed har också kvinnornas arbetsmarknad begränsats
kraftigt i jämförelse med mäns.

Kvinnor
och män finns i arbetslivet på mycket olika villkor vad gäller yrkesområden,
löner och lid i förvärvsarbete. Omkring 90% av alla deltidsarbetande är
kvinnor. Det innebär atl nästan varannan kvinna på arbetsmarknaden arbetar deltid.
Detta kan också ses som en av orsakerna till den könsuppdelade arbetsmarknaden.
Inom kvinnodominerade områ-

Prop.
1980/81:126 56

den har en anpassning skett efter kvinnornas önskemål om
flexibla arbetstider. Kvinnor tenderar atl söka sig lill dessa yrkesområden
vars attraktion då yllerligare förstärkts. De mansdominerade arbetena framstår
för kvinnor som oatlrakliva. Orsakerna till deltidsarbetet är många och
omdiskuterade. Jag anser all omfattningen av deltidsarbetet tyder pä alt
förvärvshindren helt eller delvis kvarstår; bl.a. lar männen inte i
tillräcklig utsträckning sin del av det praktiska ansvarel för hem och barn.
Jag menar atl förutsätlningar måste skapas för såväl kvinnor som män atl
kombinera förvärvsarbete med omsorg om barn. Arbetslivels organisation måsle
utgå från atl även män har etl ansvar för barn. Detla kan bli en möjlighel atl
bryta den könsuppdelade arbetsmarknaden.

Kvinnorna väntas stå för en väsentlig del av nytillskottet
i arbetskraften även under 1980-talel. Utvecklingen pä 1980-talet kommer, som
jag lidigare framhållit, inle atl medge atl den offentliga sektorn växer i
samma takt som tidigare. Det innebär all nytilllrädande kvinnor i framtiden
inte kan förvänta sig atl genomgå kortare, för kvinnor traditionella, utbildningar
och sedan lätt få elt förvärvsarbete. Kvinnorna måste inriklas på atl söka sig
lill induslrin och således i större ulslräckning informeras om vilka
ulbildningar som kan ge arbete där. Samfidigl måsle ocksä induslrin inriktas
på atl la emol kvinnlig arbetskraft.

En annan viklig faktor som kommer att påverka den för
kvinnor traditionella arbetsmarknaden är införandel av ny leknik och
datorisering. Den nya tekniken medför inte bara atl kvinnlig arbetskraft kan
ersättas, del finns risk att nya könsuppdelade arbetsuppgifter skapas. Redan nu
är det huvudsakligen kvinnor som tar hand om de rutinartade för- och eflerarbeten
som datoriseringen fört med sig.

Mot den bakgrund jag givit här anser jag att kvinnors
benägenhet till yrkesmässig rörlighet kommer atl vara av avgörande betydelse
för kvinnors sysselsättning under 1980-lalet. Här vilar elt ansvar på
arbetsgivare, fackföreningar och arbetsförmedlingar men också, inte minst, pä
kvinnorna själva. Industrins ökade efterfrågan pä arbetskraft under 1980-lalet
fömtsätter alt kvinnorna söker sig till nya yrkesutbildningar. Dä kan också den
könsuppdelade arbetsmarknaden luckras upp och kraven på jämställd-hel i
arbetslivet så småningom komma atl tillgodoses.

De regionala arbetsmarknadsproblemen kvarstår ocksä. Den
regionala obalansen kan illustreras med skillnaden i förvärvsfrekvenser mellan
olika regioner. Problemen framgår som jag lidigare redovisat ocksä tydligt om
man jämför antalet arbetslösa och sysselsalla med hjälp av arbelsmarknadspolitiska
ålgärder i olika omiäden.

Etl förhållande som särskill rnäste uppmärksammas är den
sårbarhet som den regionala industristrukturen medför. Orter som är ensidigt
beroende av etl enda företag eller en enda bransch är naturiigtvis särskill
känsliga för effekterna av branschkriser, företagsnedläggningar och driftsinskränkningar.
Som sysselsältningsulredningen har visal har mänga orter

Prop.
1980/81:126 57

ett
sådant ensidigt beroende. I 60 av landels kommuner svarar en enda
industribransch för mer än 20% av den totala sysselsättningen. Ser man enbart
till sysselsättningen inom industri, så kan man konstatera, atl 15% av landets
befolkning bor i kommuner där elt enda arbetsställe svarar för mer än 40% av
hela induslrisysselsätlningen. Del är därför ingen överdrift atl säga all en
betydande del av landets befolkning bor i kommuner som kan drabbas av stora
sysselsättningsproblem genom stmkluromvandlingen inom industrin.

Ytterligare etl
kvarstående huvudproblem inför 1980-lalel ulgör de svårigheter som delar av
näringslivet har att besätta de lediga platserna. Del gäller kanske framför
allt de bestående bristyrkesområdena. Men det bör observeras att även utanför
dessa områden föreligger ibland betydande vakanser samfidigt som etl stort
antal personer är arbetslösa eller föremål för arbelsmarknadspolitiska
ålgärder. Om vi nu skall kunna komma fillrätta med den gmndläggande obalansen
i den svenska utrikeshandeln är del nödvändigl all våra möjligheter alt
exportera inle hämmas av brist på arbetskraft inom exportindustrin.

De
problem som jag här kortfattat har beskrivit, är, sådana som redan är
påtagliga, som kommer alt kvarstå och som dessutom riskerar alt förvärras.
Enligl min mening bör de dock med framgång kunna angripas av en lämpligt
utformad arbetsmarknadspolitik. Jag vill emellertid också framhålla att den
ekonomiska, tekniska och politiska utvecklingen i vår omvärld kan medföra
myckel omfattande störningar på den svenska arbetsmarknaden. De bedömningar
jag här har gjort av 1980-talels sysselsättningsproblem bygger bl. a. på
antagandena

- att
balansbristerna i den svenska ekonomin kan motverkas genom en

expansion av industrins produktion och sysselsättning,

— all
den svenska ekonomin inte på etl avgörande sätt påverkas av ökade

energikostnader och störningar i energilillförseln.

Om någon av dessa
förutsättningar mbbas på ett avgörande sätt kommer sysselsättningen inle att
kunna upprätthållas utan mycket kraffiga exlraor-dinarie
arbetsmarknadspolifiska åtgärder.

Jag vill särskilt
understryka atl teknikfaktorn får allt slörre belydelse för den ekonomiska
tillväxten. 1 en liten öppen ekonomi som den svenska finns del inle stora
möjligheter all avskärma sig ifrån användningen av ny leknik om den
internafionella konkurrensförmågan skall bevaras. Datatekniken och mikroelektroniken
kan antas få ett mycket brett genomslag inom olika sektorer. Tekniken möjliggör
fortsatt slora produkiiviietsökningar inom industrin men framförallt
produktivitetsökningar inom hell nya sektorer, nämligen inom slora delar av
privat och offentlig service. Inom tillverkningsomrädel är datorstödd
konstmktion, industrirobotar, numeriskt styrda maskiner och processtyrning
vikliga användningsområden. Inom tjänstemanna- och serviceområdet kan
datatekniken användas i en rad olika funktioner och verksamheter såsom mer
eller mindre mtinbeto-

Prop.
1980/81:126 58

nade
administrativa uppgifter som återfinns på de flesta kontor inom olika näringar
(textbehandling, räknearbete, redovisning etc), kassaarbete och lagerhantering
m. m. inom handeln, post- och telekommunikation, bank-och försäkringsverksamhet
m. m.

Sysselsättningskonsekvenserna
blir beroende av i vilken ulslräckning och hur snabbi den fillgängliga tekniken
faktiskt kommer att utnyttjas inom olika områden. Det är inle alldeles givet
all förändringarna inom Ijänsle-seklorn blir så dramaliska som beskrivningar av
den polenfiella lekniska utvecklingen ger oss anledning att tro. Privat och
offentlig tjänsteproduktion är inle föremål för samma koslnadspress som den
konkurrensulsalta industrin är. Det kan medföra att arbelsbesparande teknik
införs i långsammare takt i tjänstesektorn än i industrin. Vidare kan
sysselsättningseffekten av produktivitelsvinsterna neutraliseras i större
eller mindre grad genom produktionsökningar. Den nya tekniken kommer troligen
i många fall alt användas lill att höja kvaliteten och omfattningen på
tjänsterna. Dessutom finns inom tjänstesektorn betydande delar — vård och
social service -som inte i någon högre grad kan tillämpa arbelsbesparande
teknik.

Även om den tekniska och
ekonomiska utvecklingen aldrig hell kan fömtsägas kan beredskapen för
oförutsedda händelser på olika säll höjas och våra möjligheter att möta sädana
händelser förbättras. Jag vill i delta sammanhang erinra om de ulredningar på
datateknikens område som pågår. Jag vill också erinra om att del inom
regeringskansliet pågår ell beredningsarbete syftande till all under våren 1982
lägga fram förslag på datateknikens område. Jag samråder i dessa frågor med
chefen för industridepartementet och statsrådet Johansson.

5.2
Förändrade förutsättningar för arbetsmarknadspolitiken

Tendenserna
till ökade trögheter på arbetsmarknaden innebär all arbetsmarknadspolitikens
uppgifter blivit svårare atl lösa. Som jag redan framhållit återspeglas detta
i de uppgifter arbetsmarknadspolitiken fält la på sig, säväl volymmässigt som
kostnadsmässigt. Under konjunkturnedgången åren 1976-1978 var som mest under
enskilda månader närmare 200000 personer, eller ca 5% av hela arbetskraften,
sysselsalla med hjälp av olika arbetsmarknadspoliliska åtgärder. Utgifterna för
arbetsmarknadspolitiken uppgick lill 3% av BNP, och svarade för 9% av
statsutgifterna.

De
här insatserna var nödvändiga för all hålla nere arbetslösheten och värna
sysselsättningen. Insatser även av denna storleksordning är vid ell givet
tillfälle samhällsekonomiskt lönsamma om allernalivel är arbetslös-hel. Som en
följd av bl. a. höga sociala avgifler knutna lill löner och sociala skyddsnät
som garanterar individen en relativt god standard åtminstone vid tillfällig
arbetslöshet, har samhället i allmänhet mycket hög allernafiv-koslnad till en
aktiv arbelsmarknadspolifik.

Del
måste emellertid uppmärks.immas att utvecklingen har inneburit en

Prop.
1980/81:126 59

långsiktig
ökning av arbelsmarknadspolitiska insatser där volymen tenderar atl flyttas
upp på allt högre nivåer i samband med lågkonjunkturerna. Med rådande tendenser
på arbetsmarknaden och med nuvarande utformning av åtgärderna kan denna
utveckling befaras fortsätla och allt fier människor behöva sysselsättas utanför
den reguljära arbetsmarknaden. Det är enligl min mening uppenbart att denna
utveckling måste brytas om vi i framliden skall kunna upprätthålla ambitionerna
i sysselsättningspolitiken. Det finns flera mycket starka skäl till detta.

Även om det på kort sikt
är samhällsekonomiskt lönsaml all lillfälligl öka ålgärdsinsalserna för atl
motverka arbelslöshelsökningen, är det inte möjligt atl ständigt höja den
"permanenta" eller strukturellt betingade delen av
sysselsältningsåtgärderna. Inte ens under förutsättning av snabb ekonomisk
tillväxt och stort statsfinansielll utrymme kan en allt större del av vår
samlade produktion i längden avsättas för alt kompensera för bristande
anpassning på arbetsmarknaden. Under en period med låg tillväxt och en myckel
hårt ansträngd slatsfinansiell silualion blir givelvis kraven påförändring av
den nuvarande utvecklingen ännu starkare.

I
det rådande, hårt ansträngda statsfinansiella lägel, är det nödvändigl att vid
varje tillfälle välja sädana insatser som ger en önskad sysselsättningseffekt
lill lägsta möjliga kostnad. Vi mäste vinnlägga oss om atl utforma
arbetsmarknadspolitiken så att den inle tar i anspråk onödigt stort utrymme på
bekostnad av andra angelägna samhällsinsatser.

Den
slora "permanenta" åtgärdsvolymen medför vidare påfrestningar på
organisation och administration. Den försämrar möjligheterna till tillfälliga
volymökningar i lågkonjunkturer, och lill fiexibilitet och selektivitet. AMS
har bl.a. i sitt remissyttrande över sysselsättningsutredningens slutbetänkande
framhållit atl de arbelsmarknadspolitiska åtgärderna under konjunklurdämpningen
åren 1976-1978 fick alltför slora stabiliseringspoli-fiska uppgifter. Den
snabba och kraftiga volymökning som åstadkoms uppnåddes delvis på bekostnad av
effektivitet och träffsäkerhet i insatserna.

Jag
har nu anförl ekonomiska och effektivitetsmässiga skäl lill alt försöka bryta
den nuvarande utvecklingen på arbetsmarknaden. Elt lika viktigt skäl är alt
denna utveckling, som inneburit statsfinansiella påfrestningar, i vissa fall
inte tett sig särskilt förmånlig för de människor som berörts av insatserna.
Insatser som innebär all den arbelslöse kan beredas arbele på den öppna
arbetsmarknaden är alllid att föredra framför temporära eller i övrigt
extraordinära åtgärder.

5.3
Arbetsmarknadspolitikens huvudinriktning under 1980-talet

De
ändrade fömtsättningarna som jag nu redovisat gör det nödvändigt alt utnyttja
alla möjligheter att få lill sländ en väl fungerande arbetsmarknad. Vi får
inle tillåta att det på grund av bristande anpassning på arbets-

Prop. 1980/81:126 60

marknaden
samfidigt råder hög arbetslöshet och icke tillgodosedd efterfrågan på
arbetskraft. Della är deslo mer angelägel med hänsyn lill den begränsade
tillväxttakt som kan befaras under 1980-lalet. En låg tillväxt i ekonomin
innebär alt problemen pä arbetsmarknaden i begränsad utsträckning kan
absorberas inom lillväxtseklorer.

Arbetsmarknadspolitikens
cenirala uppgift under 1980-lalel blir i del här perspeklivel atl lösa
arbelslöshetsproblemen inom ramen för de lediga platser som finns på
arbetsmarknaden och således medverka till all de arbetslösa kommer med vid
företagens ordinarie rekrytering. Samtidigt får inle sysselsättningsskapande
åtgärder vid sidan av den reguljära arbetsmarknaden försämra företagens
möjligheter all tillgodose behovel av arbetskraft.

Av min redogörelse för
arbetsmarknadspolitikens utveckling framgår atl tendenserna till försämrad
anpassningsförmåga på arbetsmarknaden uppträtt samtidigt som del skett en
betydande ökning av utgifterna också för anpassningsfrämjande åtgärder. Detla
förhållande skall enligl min uppfattning inte tolkas så att de
arbelsmarknadspolitiska insatserna har blivit sämre. Det är snarare så alt
uppgifterna för arbetsmarknadspolitiken blivit så mycket svårare. Den här
utvecklingen visar emellertid enligt min mening också alt det inle är möjligt
atl på etl avgörande sätt förbättra arbetsmarknadens anpassningsförmåga enbart
genom kvanlitalivl allt större insatser av arbetsmarknadsutbildning och
arbetsmarknadsservice. Om åtgärderna skall få avsedd effekt måste vi också
förmå arbetssökande och arbetsgivare all della mer aktivt i
anpassningsprocessen. Allt eftersom personalinflytandet har ökat genom bl.a.
medbeslämmandelagstiflningen har det också blivit allt mer angelägel att de
fackliga organisationerna engagerar sig i dessa frågor.

Det är tre parter som har
atl svara för anpassningen på arbetsmarknaden; staten, arbetsgivarna och de
arbetssökande. Den utveckling som jag här har redogjort för, måste tolkas så att
staten fått la på sig en allt större del av ansvaret för denna anpassning. Den
långsiktiga ökningen av de arbetsmarknadspoliliska åtgärdernas
sysselsättningseffekt måsle delvis ses som en kompensation för avtagande
anpassningsförmåga hos arbetsgivare och arbetssökande. Om den nuvarande
utvecklingen mot ständigt ökande arbelsmarknadspolitiska utgifter skall kunna
brytas, måste därför arbetsgivarnas och de arbetssökandes del av ansvaret för
arbetsmarknadens funktion återställas.

Mot
den bakgmnd jag nu tecknat ser jag del som nödvändigl all effektivisera de
arbetsmarknadspolitiska insatserna, atl fastlägga normer för arbetsgivarnas och
de arbetssökandes ansvar i anpassningsprocessen och atl se över regler och
instmment för samhällets insatser i denna process.

Vid
utformningen av förslag och fastställande av riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken
måste särskild hänsyn las till de krav som de nuvarande balansproblemen i
svensk ekonomi aktualiserar. Arbetsmarknadspolitiken

Prop. 1980/81:126 61

måsle
systematiskt granskas med avseende just på dess medverkan i strävandena atl
återställa den samhällsekonomiska balansen och motverka inflafionseffekter i
arbetsmarknadens anpassningsprocess. Detta är nödvändigl om vi på sikt skall
kunna upprätthålla etl sådant efterfrågetryck i ekonomin som är förenligt med
den fulla sysselsättningen.

Etl område där det behövs
komplettering är insatserna i samband med den slmkturella omvandlingen av
näringslivet. Del är en traditionell huvuduppgift för arbetsmarknadspolitiken
atl stödja den som gär över frän fillbakagående lill expansiva branscher och
företag. Denna uppgift kan i vissa fall riskera all komma i konflikt med andra
kortsiktiga insatser i syfte att hålla nere konjunklurarbetslösheten.

Stora
insatser i den s. k. första försvarslinjen kommer att bli nödvändiga även i
kommande konjunkturdämpningar, men vi måste se lill alt de utformas sä alt de
inte försvårar den slmkturella anpassningen och skapar s. k.
inlåsningseffekter. Det är därför önskvärt alt de arbetsmarknadspolitiska
åtgärderna inom företagen ges en mer offensiv karaktär än under
konjunklurdämpningen åren 1976-1978.

Elt
annal viktigt område är den tilllagande segregeringen pä arbetsmarknaden. En
växande del av arbetskraften sysselsätts permanent utanför den reguljära
arbetsmarknaden. Della har, i förhällande till sysselsättningseffekten, visal
sig vara en mycket kostnadskrävande metod att bedriva arbetsmarknadspolitik.
Lika allvarligt är att en uppdelning av arbetsmarknaden i en högproduktiv och
en lägprodukliv sektor i sig själv kan vara inflationspådrivande. Därför måste
de arbelsmarknadspolitiska insatserna medverka lill atl lösa problemen inom
ramen för den reguljära arbetsmarknaden.

Trögheten
i anpassningsprocessen kan vara betydande också pä lokala arbetsmarknader där
det föreligger förutsäitningar för anpassning i den meningen att platser och
sökande yrkesmässigt motsvarar varandra. Arbetssökande måsle i sådana
situationer förmås att snabbare acceptera de lediga platser som erbjuds, och
arbetsgivarna all snabbare acceptera den i regionen befintliga arbetskraften.

Den begränsning av den
offentliga sektorns tillväxt som är nödvändig för atl återställa den
samhällsekonomiska balansen gör del mer angeläget än lidigare alt i
slabiliseringspolitiskt syfte utnyttja den expansion som ändå sker. Etl sådant
utnyttjande bör bygga på en planering som medger säväl tidigareläggning av
offentlig sysselsättningsökning i konjunklurdämpningar som en senareläggning
av utbyggnaden, om denna annars förstärker flaskhalsproblem och
inflationstendenser i en konjunklumppgång.

Inte
minst viktigt i detla sammanhang är all kommunerna, som svarar för praktiskt
laget hela expansionen inom den offentliga sektorn, analyserar
sysselsättningseffekterna av sina egna åtgärder och åtaganden, och låter sådana
analyser ingå som en viktig del i planeringen av den egna verksamhelen.

Prop.
1980/81:126 62

Den
regionala sysselsättnings planeringen i vidare bemärkelse är en del av
länsplaneringen som under senare år gjorts alltmer åtgärdsinriktad. Enligt vad
jag inhämtat från chefen för induslrideparlementet pågår en översyn av
länsplaneringen med syftet att vidareutveckla den i denna riktning.

Enligl
min mening är det naturiigt att planeringen inom olika områden av
sysselsättningspolitiken utvecklas inom ramen för befinlliga planeringsorgan
och planeringsinstrument. Någol nytt och övergripande planeringssys-lem anser
jag mol denna bakgrund inte vara nödvändigt all fillskapa. Samordningen på
olika nivåer och områden bör liksom tidigare ske inom ramen för de långsiktiga
ekonomisk-polifiska bedömningar som löpande utförs inom regeringskansliet.

Huvuduppgiften
för arbetsmarknadspolitiken under 1980-talet blir som jag redan har framhållit
alt få fill ständ en bättre fungerande arbetsmarknad. De arbetsmarknadspolitiska
insatserna måste koncentreras kr till anpassning hos de medagerande pä
arbetsmarknaden.

1
defta perspektiv är del nödvändigt atl la särskild hänsyn till de grupper som
av olika anledningar har sv,årt alt klara förändringar. Vi får inte ställa
kraven på anpassning sä högt och okänsligt att de samtidigt stänger ute de
svagaste från arbetslivet. Kraven på ekonomisk effektivitet får alltså inte
medföra att vi sänker ambitionerna i sysselsättningspolitiken. För atl inte
anpassningsbördan på de svagaste grupperna skall bli för stor kan det i stället
komma att krävas ökade uppoffringar för den som har förutsättningar alt klara
omställningarna.

Med
utgångspunkl från den beskrivning jag här gjort av utvecklingen på
arbetsmarknaden och fömtsättningarna för arbetsmarknadspolitiken kommer jag nu
all lägga fram förslag lill utformning och inriktning av de
arbelsmarknadspolitiska insatserna under 1980-talel.

Förslagen
omfatlar åtgärder som syftar till alt påverka arbetsgivarnas
rekryleringspolilik liksom åtgärder som syftar till alt underiätta de arbetssökandes
omställning och förmå dessa att snabbare acceptera de arbeten som står lill
buds på den reguljära arbetsmarknaden. Särskild uppmärksamhet ägnas åt att
utforma konjunkturstabiliserande ålgärder sä aft de inte motverkar en önskvärd
strukturell omvandling av näringslivet. Vidare kommer jag atl föreslå en allmän
översyn av arbetsmarknadsverkets uppgifter och organisation. Jag kommer också
alt ta upp frågor rörande det fackliga inflytandet över statligt
arbetsmarknadsstöd samt den arbetsmarknadspolifiska forskningens framtida
inriktning. Slulligen kommer jag alt behandla det utredningsarbete som utförts
om arbetstidsfrågorna.

6
Ökad arbetsmarknadspolitisk beredskap inför konjunkturnedgången

6.1
Det aktuella läget på arbetsmarknaden

Innan
jag behandlar de problemställningar av mer långsiktig karaktär som jag
redogjort för i det föregäende, änmnar jag först ta upp frägan om det behov av
ökad beredskap som den akuta konjunktursituationen medför.

Arbetsmarknaden
präglas f. n. av en konjunklurmässig försämring i industrin och av en ökad
återhållsamhet med nyanställningar i den offentliga tjänstesektorn. Samtidigt
finns avsevärda regionala obalanser i fråga om utbud och efterfrågan på
arbetskraft. Inom delar av industrin råder fortfarande brist på yrkesarbetare.

Antalet
sysselsatta i Sverige är drygl 4,2 miljoner enligt arbelskraftsundersökningarna.
Antalet har ökal stadigt under läng fid, men under de senaste kvartalen har ökningen
gått långsammare än tidigare och tidvis hell uteblivit. Som framgår av följande
tabell (6:1) är del främst i den offentliga tjänstesektorn som ell Irendbrotl
har skelt under den senaste fiden. Inom denna sektor har under 1970-talets
andra hälft antalet sysselsatta ökal med omkring 50000 per år, men under de
senaste månaderna har antalet varit bara obetydligt högre än året före.
Induslrin har under de senaste månaderna sysselsatt 20000-30000 färre än ell
är lidigare. Denna sysselsätlningsminskning i industrin följde på en svag
konjunkturen ökning med ca 10000 personer fram till halvårsskiftet 1980.

Tabell 6.7 Anlalel sysselsalla i olika näringsgrenar, I
000

Näringsgren

1978.

kvartal

1979,

kvartal

1980,

kvartal

(SNI-kod)

1

2

3

4

1

2

3

4

1

3

4

Jordbruk,
skogs-

bruk (1)

235

252

271

244

229

248

256

236

224

253

228

Gruvor,
tillverk-

ningsind. (2, 3, 4)

1071

1073

1077

1060

1065

1077

1083

1079

1075

1083

1061

Byggnadsind.
(5)

285

291

295

288

276

286

288

286

277

293

287

Samfärdsel,
post o.

tele (7)

274

274

281

279

283

288

297

292

290

301

291

yaruhandel
(61-62)

526

531

531

519

506

510

516

505

506

423

512

Övriga
privata

tjänster 6-(61-l-62)-l-

8-f9-(91, 931-934)

541

554

570

558

555

572

575

564

571

595

580

Offentliga
tjänster

(91,931-934)

1 128

1 136

1 146

1 175

1 184

1206

1214

1244

1234

1238

1252

Sumnia

4060

4111

4171

4123

4098

4187

4229

4206

4177

4186

4211

Källa: AKU

' Uppgifter för andra kvarlalel 1980 saknas.

Prop.
1980/81:126 64

Andelen
sysselsatta av hela befolkningen är hög i Sverige jämfört med de flesta andra
länder. Delta gäller särskilt kvinnorna, bland vilka andelen sysselsatta har
ökal stadigt under flera decennier. Anlalel sysselsatta kvinnor i åldrarna över
25 är ökar fortfarande om än i lägre takt än fidigare. Bland yngre kvinnor
liksom bland män i alla åldersgmpper tenderar antalet sysselsalla nu alt
minska.

Anlalel
lediga platser vid arbetsförmedlingen ökade fram lill mitten av år 1980, men
visade därefter en nedåtgående tendens (se tabell 6:2 och 6:3).

Det
tolala antalet kvarstående lediga platser nådde under år 1980 aldrig den höga
nivä som har kännetecknat tidigare konjunklurtoppar. Endast under en månad -
april 1980 - var antalet kvarstående lediga platser vid förmedlingskontoren
slörre än antalet kvarstående arbetslösa. Under andra halvåret 1980 minskade
antalet nyanmälda lediga platser snabbi. Antalet kvarstående lediga platser har
under de senaste månaderna varil mindre än hälften så stort som antalet
arbetslösa.

Arbetslösheten
har under de senaste månaderna ökal jämfört med föregäende år. Under Qärde
kvartalet 1980 var i genomsnitt 2,1 % av arbetskraften arbetslös; motsvarande
andel föregående år var 1,8%. Ökningen gäller som framgår av tabell 6:4 i nägot
högre grad kvinnor än män.

Vändpunkten
i industrikonjunkturen inträffade våren 1980 utan alt nägon verklig
högkonjunktur hade uppnåtts. Flertalet ekonomiska indikatorer såsom orderläge,
lagerhållning och leveranstider visade då atl de överhetlningstendenser som
brukar förknippas med högkonjunkturer i huvudsak uteblev denna gång. Under
hösten 1980 försämrades industrins orderläge avsevärt. Många förelag fick en
försvagad ekonomisk ställning och har begränsade möjligheter alt klara
ytterligare påfrestningar utan att

Tabell 6:2

Nyanmälda lediga platser

Medeltal l:a kv

per

månad 2:a kv

3:e kv

4:e kv

1978 1979 1980

52 200 65 200 77400

70000 80000 77 800

48000 55 800 51800

51600 59700 48 700

Källa:
AMS

Tabell
6:3

Kvarstående
lediga platser

Medeltal l:akv

per

månad 2:a kv

3:e kv

4:e kv

1978 1979 1980

31900 45 100 64 500

50300 68 300 75 700

28400 41900 42200

27 800 42400 33 500

Källa: AMS

Prop.
1980/81:126 65

Tabell 6:4

Arbetslöshet i proceni av arbetskraften

Kvartal

1

2

3

4

Totalt

1978

2,4

2,0

2,5

2,0

1979

2,4

2,0

2.2

1.8

1980

2,0

-

2,0

2,1

Män

1978

2,3

1,9

2,2

1,8

1979

2,2

1,8

1,8

1.6

1980

1,8

-

1,5

1.8

Kvinnor

1978

2,4

2,2

2,8

2,2

1979

2,5

2,2

2.6

2,0

1980

2,1

-

2.5

2,5

Källa: AKU

inskränka
sin personalstyrka. Antalet varsel om uppsägningar och permitleringar ökade
påtagligt under hösten 1980 och var under Qärde kvartalet 1980 störte än
motsvarande lid de två senaste åren.

Industrins
produktionsvolym nådde under år 1980 ungefär samma nivå som under den
föregående konjunkturtoppen är 1974. Della kunde ske med en arbetsstyrka som
under mellantiden hade minskat med en tiondel eller ca 100000 personer. Under
första halvåret 1980 ökade dock antalet sysselsatta i induslrin med omkring
10000 jämfört med är 1979. Denna svaga ökning upphörde under sommaren 1980.
Sedan dess har anlalel sysselsatta i induslrin åter minskat med ca 20000.

Del
totala antalet kvarstående lediga platser nådde under år 1980 inte en sådan
nivå atl man kan tala om någon allmän överhettning på arbetsmarknaden. Ändå
uppgav ca hälften av industriföretagen i konjunkturinstitulets
baromelemndersökningar i juni och september 1980 alt de hade brist på
yrkesarbetare. Ca 20% av företagen bedömde dessulom arbetskraflstill-gången som
trängsta sektion i sin verksamhet. Det kan som jag anförde i årets
budgetproposition inte uteslutas alt brist på arbetskraft var en av de faktorer
som bidrog till atl bromsa produktionsökningen i ett antal enskilda företag
under år 1980.

Konjunklurförsämringen
under andra halvåret 1980 drabbade lill en början främsl exportinriktade
förelag inom bl.a. de råvambaserade industrierna och Iransportmedelsinduslrin.
Under Qärde kvartalet skedde en påtaglig avmattning också inom mera
hemmamarknadsinriklade industrigrenar. Inom stora delar av verkstadsindustrin
och den kemiska industrin är orderlägel och produktionsnivån fortfarande
relafivt högt och särskilt verkstadsindustrin efterfrågar ännu yrkesarbetare i
betydande utsträckning. I december 1980 angav 40% av alla industriföretag och
53% av 5
Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 126

Prop. 1980/81:126 66

verkstadsföretagen
exkl. varven att de hade brist på arbetskraft. Inom verkstadsindustrin exkl.
elektroinduslrin och varven bedömde vid denna lidpunkt mellan 25% och 30% av
förelagen all tillgängen pä arbetskraft fortfarande var den trängsta sekfionen.

Antalet
sysselsalla inom tjänstesektorn ökade kraftigt under hela 1970-lalet. Ökningen
gällde särskilt de offenfiiga tjänsterna. Ökningen fortsatte under år 1980 men
taklen var betydligt lägre än lidigare, särskill mol slutet av året. Det
ansträngda budgetläget gör det nödvändigt för bäde statliga och kommunala
arbetsgivare alt visa långt större återhållsamhet än lidigare med
nyanställningar. Det råder dock fortfarande pä många häll en stark efterfrågan
på personal i vissa yrkeskategorier, exempelvis lärare och sjuksköterskor.

I
byggnadsverksamheten, vars sysselsättning har minskal under hela 1970-lalet,
rådde under år 1980 stor efterfrågan pä arbetskraft i nästan hela landel.
Relativt många planerade byggen senarelades vid länsarbetsnämndernas prövning
av ansökningar om byggnadstillstånd. Arbetslösheten var lägre än på länge. På
många håll, särskill i Stockholms, Uppsala och Kalmar län, hämmades byggandet
av brist på arbetskraft. Mot slutet av år 1980 skedde en relativt snabb
förändring av framtidsbedömningarna inom byggbranschen. Åtskilliga tidigare
planerade byggen befaras nu av olika skäl inte komma fill stånd under år 1981.
Byggsysselsäftningen kännetecknas liksom tidigare - oavsett konjunkturiäget -
av säsongmässiga svängningar, stora regionala obalanser och större krav på
rörlighet än inom de flesta andra sektorer, \r\om Jord- och skogsbruk liksom inom handel och
samfärdsel har antalet sysselsatta ungergått relativt små förändringar under
del senaste året.

6.2
Utsikter inför budgetåret 1981/82

Det
är uppenbart alt hela år 1981 kommer alt präglas av en sämre konjunktur än år
1980. Det är inte möjligt alt med nägon säkerhet bedöma hur djup och långvarig
lågkonjunkturen kommer all bli. Som chefen för ekonomidepartemenlel anförde i
årels finansplan (prop. 1980/81: 100 bil. 1) kan dock en internalionell
konjunkturförbättring väntas ge positiva effekter för Sveriges del tidigast
under år 1982. De effekter som därvid i första hand kan väntas uppstå är ökad
orderingång, minskad lagerhållning och ökat kapacitetsutnyttjande. Någon
påtaglig ökning av efterfrågan på arbetskraft som följd av en internationell
konjunkturförbättring bedömer jag däremot inle som trolig förtän tidigast under
andra halvåret 1982 eller år 1983. Jag vill dock erinra om atl utsikterna f. n.
skiljer sig relativt mycket från bransch fill bransch. Inom delar av
verkstadsindustrin och den kemiska industrin är utsikterna för del närmaste
året mer gynnsamma än för induslrin som helhel.

Prop.
1980/81:126 67

De
betydande strukturella problem som f.n. utmärker vikliga delar av svensk
industri innebär ett latent hot om lokala sysselsättningskriser på ett antal
orter. Det gäller ofta orter som domineras av enstaka företag. De råvambaserade
industrigrenarna, vilkas internafionella konkurrensvillkor har förändrats
snabbt på senare år, utmärks bl.a. av atl företagen ofta utgör bas för
näringslivet pä en ort eller en hel bygd. Den konjunkturnedgång som nu pågår
har hittills drabbat dessa industrigrenar i högre grad än t.ex.
verkstadsindustrin, varför det är nödvändigl atl ägna särskild uppmärksamhet
ål olika lokala och regionala arbetsmarknadsproblem under del närmaste året.

Även
under en lågkonjunktur råder ofta en betydande efterfrågan på arbetskraft till
delar av induslrin. Främst efterfrågas f.n. yrkesutbildade arbetare till
verkstadsindustrin. Även om det absoluta antalet obesatta platser i
verkstadsyrkena inte är så stort jämfört med exempelvis det totala antalet
arbetslösa i landel, sä kan brislen på utbildad arbetskraft komma alt utgöra
elt allvariigt hinder för produktionen i vissa företag under del närmaste året.
Det är en angelägen uppgift för arbetsmarknadspolitiken atl se lill atl dessa
platser kan tillsättas.

För
tjänstesektorn förutses nu endast en svag sysselsättningsökning. Det ekonomiska
läget gör del inle möjligt all öka vare sig den statliga eller den kommunala
sysselsällningen i samma takt som på 1970-lalet. Inte heller inom de privala
tjänsterna väntas sysselsättningen öka nämnvärt. Inom handeln och
transportsektorn kan en minskad sysselsättning befaras lill följd av både
rationaliseringar och minskad efterfrågan. Inom byggsektorn förutses en mycket
svag efterfrågan under nästa budgetär.

Den uppbromsning som har
sketl av främsl den offentliga tjänstesektorns expansion mäste betraktas som
ett irendbrotl på arbetsmarknaden som gör del nödvändigl för stora grupper av
nytilllrädande arbetssökande all söka sig till andra yrkesområden än dem som
var mest expansiva under 1960- och 1970-lalen. Framför allt är del som jag
tidigare nämnt nödvändigt atl nytilllrädande kvinnor i långl större
utsträckning än hittills söker arbete i traditionellt manliga yrken, t. ex. i
induslrin. Anlalel arbelen i traditionella kvinnoyrken kan inte fömtses öka i
tillnärmelsevis samma takt som lidigare. Även med hänsyn till jämställdheten
mellan män och kvinnor på arbetsplatserna är det angeläget att kvinnorna nu
söker sig till andra yrken än de Iradifionellt kvinnliga. Detta kan inte ske
utan avsevärda personliga ansträngningar och vilja lill nytänkande hos både
kvinnorna själva, arbetsgivarna och arbetsmarknadens parter.

Del
konjunkturperspekliv som nu föreligger kräver enligt min mening en förhöjd
beredskap inom arbetsmarknadspolitiken. Den bakgmnd jag har tecknat visar all
det finns tendenser som kan leda fill en snabb försvagning av utvecklingen på
arbetsmarknaden och därmed ökade krav på insatser. Arbetsmarknadspolitikens
tyngdpunkt bör som jag tidigare har framhållit ligga på den egentliga
platsförmedlingen. En sådan prioritering är nödvän-

Prop. 1980/81:126 68

dig
även under konjunktursvackan om del skall vara möjligt alt uppnå en balanserad
samhällsutveckling på längre sikt. De lediga platser som finns på den öppna
marknaden måsle tillsältas i första hand. Först när möjlighelerna till
reguljärt arbele på den öppna marknaden är uttömda kan åtgärder såsom
arbetsmarknadsutbildning och beredskapsarbete komma ifråga. Av de senare är
arbetsmarknadsutbildning i allmänhet lämpligare om den arbetslöse inte redan
har en gångbar yrkesutbildning. Såväl arbetsmarknadsutbildningar som
beredskapsarbeten skall i allmänhet vara kortvariga.
Arbetsmarknadsutbildningens kapacitet behövs i första hand för relativt korta
och direkt yrkesinriktade utbildningar, t. ex. kurser av kompletlerande art,
som är ägnade alt främja etl snabbt ålerinlräde i arbetslivet efter en period
av arbetslöshet. När det gäller beredskapsarbetena visar erfarenheterna från
1970-talet enligl min mening alt deras karaktär av tillfälliga arbelen måste
understrykas. Länsarbetsnämnderna skall välja ut sådana arbetsobjekt som lätt
kan avbrytas och den enskilde måsle fömtsättas slå lill den reguljära
arbetsmarknadens förfogande medan beredskapsarbetet pågår.

Samhällsekonomin
som helhet brottas med väsentligt störte problem nu än vid den förra
konjunkturnedgången. Såväl slalen som industriföretagen själva har sämre
möjligheter än åren 1975-1978 att avdela stora resurser för all sysselsätta övertalig
personal. Jag bedömer det därför inte som möjligt alt under de närmaste åren
motverka arbetslösheten med tillfälliga företagsinriklade stödåtgärder i samma
utsträckning som under 1970-lalels andra hälft. Åtgärder av delta slag behövs
dock och bör utnyttjas i den mån de visar sig vara ändamålsenliga. Sålunda
utnyttjas bidraget lill ulbildning vid hot om permittering eller uppsägning i
viss mån redan nu, och det kan vid behov snabbi ges vidgad användning.
Regeringen kommer liksom hittills att noga följa industrins utveckling och vid
behov utnyttja dessa och liknande medel i ökad omfattning. Jag kommer senare i
dag att lämna förslag rörande utformning och utnyttjande av sådana stödformer
för industrin.

Beredskapsarbetena
inriktades under 1970-talet allt mer mot tjänste- och vårdområdena. Det var
främst ungdomar och andra nytilllrädande i arbetslivet som sysselsattes i
sådana arbelen, vilket framstod som mofiverat med hänsyn till all dessa grupper
utgjorde en slor del av de arbetslösa. Jag anser emellertid atl det nu är
nödvändigt all prioritera egentlig platsförmedling och ulbildning framför
beredskapsarbeten för sådana arbetssökande som är nya i arbetslivet. Det finns
- som framgått av det föregående -flera skäl atl befara all de
företagsinriklade stödåtgärderna inle kan nå samma omfattning under det
närmaste året som under 1970-talel. Jag vill av bl.a. della skäl inle utesluta
all det kan bli nödvändigl all i slörre utsträckning än under den närmast
föregående konjunkturdämpningen sysselsätta andra än ungdomar i
beredskapsarbetena. Den osäkerhet som f. n.

Prop. 1980/81:126 69

präglar
byggsektorn innebär vidare en stor risk för att behovet av all ulföra byggnads-
och anläggningsarbeten som beredskapsarbeten åter kan komma atl öka.

I syfte att höja den
arbelsmarknadspolitiska beredskapen bereds frågan om tidigareläggning av etl
anlal statliga byggnads- och anläggningsarbeten inför vinterhalvåret 1981/82 f.
n. i regeringskansliet. Jag vill vidare anmäla atl AMS i skrivelse den 30
januari 1981 har anfört alt arbetsmarknadsutbildningen under budgetåret
1981/82 behöver bedrivas i större omfallning än vad som fömtsattes i årels
budgetproposition. Styrelsen har därför hemställt att ylterligare medel anvisas
för ändamålet. Jag avser all vid ett senare tillfälle återkomma lill regeringen
med en samlad bedömning av behovel av ylterligare åtgärder.

7
Arbetsgivarnas rekryteringspolitik

7.1
Behovet av rekryteringspåverkan

Arbetsmarknaden
utgörs av ett dynamiskt syslem med stora och ständiga flöden av arbetssökande
och lediga platser. Varje år kommer ca 500000 personer in på arbetsmarknaden
och ungefär lika många lämnar den. Under ell år byter 500000 personer
arbetsgivare en eller flera gånger. Under elt år sker närmare 1000000
anställningar. De neltoförändringar i sysselsättning och arbetslöshet som vi
avläser i arbetsmarknadsstatistiken är alltså resultatet av förändringar som
berör ell många gånger slörre antal enskilda individer. Del är genom alt
inverka på och underiätta dessa slora bmltoslrömmar på arbetsmarknaden som
arbetsmarknadspolitiken främst verkar.

Jag
har fidigare redovisat all ett anställningsbeslul av en arbetsgivare, p.g.a.
den fastare bindningen mellan arbetsgivare och anställd, mer och mer får
karaktären av etl långsikfigl investeringsbeslut. Delta leder till en mer
ingående prövning av de arbetssökande i rekryteringsprocessen och medför en
hårdare sortering av arbetskraften. Del medför samtidigt all arbetssökande med
relafivt låg konkurtenskraft riskerar all ständigt ställas utanför anställningsflödet,
med definifiv utslagning från arbetsmarknaden som yttersta konsekvens.

Denna
mekanism blir naturligtvis tydligast under perioder med otillräcklig total
efterfrågan på arbetskraft. EFA visar t. ex. i sin rapport all när den
genomsnittliga arbetslösheten stiger med en procentenhet, ökar samfidigl
arbetslösheten för en mindre attraktiv sökandegrupp som ungdomar med hela tre
procentenheter. Denna utveckling mol en allt mer noggrann prov-

Prop.
1980/81:126 70

ning
av arbetssökande uppträder emellertid också under perioder med ell mer
balanserat arbetsmarknadsläge. Arbetsgivarna avslår säledes nu i ökad
utsträckning från atl besätta sina lediga platser med befintliga sökande, även
om det inte föreligger några yrkesmässigt betingade hinder för anställning.
Sämre lönsamhet och därav betingade krav på all hålla tillbaka kostnaderna kan
också ha medverkat lill alt många företag ställer ökade krav på de
arbetssökande. Samtidigt som vi haft en fortlöpande ökning av antalet
sysselsalla, lolalt sett, har således också skett en utveckling mol ökade
svårigheier för utsatta gmpper. Arbetsförmedlingens sökandestatis-lik visar atl
sökande med arbelshandikapp i allt mindre utsträckning kan arbetsplaceras pä
den reguljära arbetsmarknaden. Delta kan ses som elt tecken på ökad utslagning
och uleslängning från arbetsmarknaden. Även den kraftiga ökning av antalet
förtidspensionerade som jag lidigare har redovisat är ett tecken pä en sädan
utveckling.

Ökad
konkurrenskraft genom bl.a. långsammare kostnadsutveckling är en gmndläggande
fömtsättning för atl få lill stånd en tillräckligt stor efterfrågan på
arbetskraft inom näringslivet. Det är emellertid också angeläget alt den
arbetslöshet och utslagning som orsakas av strukturella förändringar eller av
atl den enskilde blivit mindre attraktiv på arbetsmarknaden motverkas genom
ätgärder som begränsar effekten av utsorteringsme-kanismen i själva
anslällningsprocessen. Jag återkommer i det följande lill överväganden om de
åtgärder som bör komma till ständ på olika områden. Del är av flera skäl
angeläget all samhället ges ökade möjligheter alt påverka arbetsgivarnas
rekryteringspolitik.

Del
första gäller konsekvenserna för den enskilde. Samhället måste självfallet
bekämpa en utveckling, som hotar alt ställa ett ökande antal människor utanför
den sociala gemenskap som ell arbele innebär eller ger människor arbete genom
samhällets särskilda insatser försl efter nedbrytande och passiviserande
erfarenheter av långvarig arbetslöshet. Ett andra skäl gäller de
statsfinansiella effekterna av en alltmer ökande permanent ätgärdsinsals som
jag redan har behandlat. Ell Iredje och lika avgörande men kanske mindre
uppmärksammat argument är de samhällsekonomiska effekter utsorteringen på sikt
kan medföra genom det ökande motstånd mol förändringar som blir följden.

Vårt
beroende av omvärlden ställer stora krav pä beredskap lill förändringar av
näringslivet. Strukturomvandlingen kräver omställningar, men fär inle medföra
en sådan fördelning av anpassningsbördan att vissa grupper får betala med
långvarig arbetslöshet och utslagning från arbetsmarknaden. Om della blir
fallet blir det också myckel svårt alt hos den enskilde få förståelse för
behovel av anpassning. Därför får heller inle förlusten av en anställning
p.g.a. den slmkturella omvandlingen av näringslivet leda till allt slörre
svårigheier atl få ett nytt arbete. Jag måste dock tyvärr konstatera att
förlusten av anställning p. g. a. strukturomvandlingen i alltför hög grad
leder till långvarig arbetslöshet och utslagning från arbetslivet.

Prop.
1980/81:126 71

Som
jag lidigare nämnt är det en allmän erfarenhet i samband med stora
företagsnedläggningar alt en så slor andel av de berörda som 15-20% riskerar
att inle kunna erbjudas ett nytt arbete på den öppna arbetsmarknaden.

Så länge som en relativt
stor andel av dem som mister sina arbeten p. g. a. stmkluromvandlingen inte kan
räkna med all få ny anställning på den öppna arbetsmarknaden, även om del finns
efterfrågan pä arbetskraft, måsle vi också räkna med krav på att bevara
sysselsättning som inle är kommersiellt bärkraftig. Dessa hinder för en
lillväxlbefrämjande strukturomvandling skulle motverkas om man kunde skaffa
nytt arbete åt de berörda.

Det måste ocksä
uppmärksammas alt vi parallellt med en kvarstående arbetslöshet har haft stora
problem med all tillgodose arbetskraftsefterfrä-gan inom delar av näringslivet.
Delta bidrar lill flaskhalsproblem och inflationstendenser via löneuppdrivande
konkurrens om den arbetskraft som efterfrågas. Del är troligt att en del av den
produktivilelsvinsl företagen gör genom en hård selektion vid rekrytering äts
upp av den kostnadsökning som därvid uppstår. Både samhälle och företag bör
därför ha inlresse av alt de samtidiga problemen med brist på arbetskraft och
utslagning av arbetskraft får en gemensam lösning. Såväl allmänmänskliga som
slatsfinansiella och samhällsekonomiska skäl lalar således för att den
nuvarande utvecklingen mot ökande utslötning från den reguljära arbetsmarknaden
måsle brytas. Det är därför angelägel atl söka finna åtgärder som innebär att
även de minst konkurrensstarka grupperna på arbetsmarknaden kommer med i
anställningsflödet.

Jag vill här framhålla atl
en önskvärd anpassning av rekryteringspolitiken lolalt sell inle behöver
medföra några betydande uppoffringar för företagen. Om exempelvis en Qärdedel
till en tredjedel av ökningen av anlalel arbetslösa, personer i
arbetsmarknadspoliliska ålgärder saml förtidspensionerade pä mellan 150000 och
200000 under den senaste tioårsperioden hade kunnal undvikas med en mer socialt
inriktad rekryleringspolilik, motsvarar delta endasi ca 1 ä 2% av
arbetskraften.

Merkostnaden för en sådan
rekryleringspolilik utgör för företagen skillnaden i produktivitet mellan dem
som nu ställs utanför arbetslivet och dem som verkligen rekryterats. Det
innebär all merkostnaden för förelagen som kollektiv hade uppgått lill 0,5-1 %
av de samlade lönekostnaderna vid slutet av perioden, även om vi antar att
produktiviteten för dem som då skulle ha rekryterats endasi uppgår lill hälften
av den normala. Detla kan ställas i relation fill de myckel kraftiga
lönekostnadsökningar som faktiskt skett under perioden.

Även om de siffror jag här
har redovisat endasi utgör ett räkneexempel synes inle de tolala merkostnaderna
utgöra någol oöverstigligt hinder för en socialt ansvarsmedveten
anslällningspolitik. Det är knappast denna skillnad i totalkostnad som styr
företagens rekryleringspolilik. Problemel

Prop. 1980/81:126 72

är
att denna merkostnad inte av sig självt fördelas jämnt på olika företag. De
arbetsgivare som bedriver den hårdaste gallringen av arbetssökande har en
konkurrensmässig fördel av della, medan de arbetsgivare som tillämpar en
socialt önskvärd rekrytering missgynnas i motsvarande mån. För alt få till
stånd ett förändrat rekryleringsbeteende måsle därför merkostnaden för den
socialt inriktade rekryteringen fördelas på etl sätt som inte motverkar en
önskvärd rekryleringspolilik.

Arbetsförmedlingen arbetar
med flera olika instrument för all förmå förelagen atl anställa sökande som
arbetsgivarna inte finner tillräckligt attraktiva. Det grundläggande
instrumentet är naturligtvis den påverkan som arbetsförmedlingen utövar i sin
normala plalsförmedlingsverksamhel. Arbetsförmedlingens övertalningsförmåga
förstärks av bestämmelserna i lagen (1974:13) om vissa anställningsfrämjande
ålgärder. Den s.k. främjandelagen innehåller bl.a. vissa regler som syftar
till att bereda äldre arbetstagare och arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga
bättre möjligheter atl behålla eller erhålla anställning på den öppna arbetsmarknaden.
Lagen bygger i första hand på frivillig samverkan. Om inte överläggningar
mellan arbetsförmedling, arbetsgivare och fackföreningar resulterar i samförståndslösningar
kan emellertid arbetsmarknadsmyndigheterna meddela arbetsgivaren anvisningar om
vilka åtgärder denne bör vidta. Som en yttersta åtgärd kan AMS ålägga
arbetsgivaren alt endast anställa personal som arbetsförmedlingen anvisat eller
godtagit. Därutöver disponerar arbetsmarknadsverket över stödformer som direkt
syftar lill alt öka möjligheterna för sökande med arbelshandikapp all få
arbele. Således kan verkel lämna bidrag lill individuella anpassningsätgärder,
t.ex. ombyggnader för handikappanpassning av en arbetsplats, lill
arbelstekniska hjälpmedel och arbetsbiträden ål handikappade. Kostnaderna för
nödvändig anpassning av arbetsmiljön till handikappade arbetstagares behov och
förutsättningar behöver därför inte utgöra hinder för arbetsgivare alt anställa
dessa sökande.

Dessulom
kan arbetsförmedlingen bevilja lönesubvenlioner, som syftar lill alt öka
möjligheterna lill anställning för handikappade. 1 vissa fall kan lönebidrag
också lämnas för arbetssökande som på grund av ålder eller andra personliga
förhållanden inte kan få arbete på den reguljära arbetsmarknaden. Vissa
arbetsgivare - i huvudsak statliga myndigheler - får lönebidrag motsvarande
hela lönekostnaden medan enskilda företag, kommuner, landsting och
affärsdrivande verk får lönebidrag med 25-75% av lönekostnaden i normalfallet.

Som
framgått av min lidigare redovisning har antalet personer som omfattats av slöd
i form av skyddat arbete eller lönesubventioner vuxit kraftigt under de senaste
decennierna. År 1960 sysselsattes sammanlagl knappt 3 500 personer i sådan
verksamhel. 1 november månad 1980 hade ca 22000 skyddat arbete medan drygt
29000 personer sysselsattes i lönesub-venlionerade anställningar för
svåiplacerad arbetskraft.

Prop.
1980/81:126 73

Enligt
min mening är en fortsatt tillväxt i motsvarande takt av skyddad sysselsättning
och lönesubventioner inle önskvärd. En sådan utveckling skulle innebära en
utveckling mol en uppdelning av arbetsmarknaden öch av arbetskraften.
Samhällets särskilda stödinsatser måste inriklas på de gmpper som har den
svagaste ställningen på arbetsmarknaden, så att fler personer med svåra
handikapp kan få arbele. Detla fömtsätter atl gmpper med mindre reduktion av
arbetsförmågan kan komma i fråga för anställning på reguljära villkor.

Det
är också uppenbart alt de olika lönesubvenlionerna inte kunnal bryta
utvecklingen mol en uppdelning av arbetsmarknaden i en öppen oCh en skyddad
del. När del gäller utnyttjandet av främjandelagen har sysselsältningsulredningen
i sitt slutbetänkande föreslagit att lagen skall kompletteras. Innebörden i
tillägget är att arbetsgivarna skall vara skyldiga alt överlägga med
arbetsmarknadsmyndigheterna om åtgärder för att åstadkomma en
personalrekrylering som är förenlig med det samlade arbetskraftsulbudets
sammansättning. Det innebär alltså alt lagen föresläs bli vidgad lill atl gälla
fler grupper än de som nu omfattas av bestämmelserna.

En
utvidgning av det här slaget har vid remissbehandlingen tillstyrkts av bl.a.
statens handikappråd, riksförsäkringsverket, LO, SACO/SR och Folkpartiets
kvinnoförbund. Negativa lill en sådan komplettering är emellertid bl. a. RRV,
AMS och TCO, som alla framhåller all en utvidgning av främjandelagen skulle
urholka det nu gällande skyddet för äldre och handikappade.
Handikappförbundens centralkommitté (HCK) ställer sig med samma motivering
tveksam lill förslaget. Förslagel avstyrks ocksä av bl. a. Statens
arbetsmarknadsnämnd (SAMN), SIND, SAF och Handelns ar-belsgivarorganisafion
(HAO). För egen del är jag inte beredd atl ta ställning lill ulredningens
förslag innan möjlighelerna till bättre lösningar har studerats. Jag delar, som
framgått av vad jag lidigare anfört, utredningens uppfattning att arbetsgivarna
mäste anpassa sin rekrytering till det samlade arbetskraflsutbudels
sammansättning. Jag anser emellertid i likhet med majoriteten av de
remissinstanser som kommenterat utredningens förslag att en utvidgning av lagen
riskerar all försvaga lagens effekter för de grupper som den nu är avsedd att
främja sysselsättningen för.

Främjandelagen
har hittills ulnytljals i myckel begränsad omfallning. Under del senaste året
har dock arbetsmarknadsverket intensifierat ansträngningarna atl med slöd av
lagen placera äldre och handikappade på den öppna arbetsmarknaden. Resultaten
från denna intensifierade användning av lagen är positiva, men det måste
understrykas att dessa förmedlingsinsatser är mycket personalkrävande, inle
minst därför atl arbetsgivaren ekonomiskl vinner pä atl i stället anställa
fulll produktiv arbetskraft. Del innebär all arbetsförmedlingen i dessa fall
måste arbeta mol marknadskrafterna. De sankfioner som lagen medger som
förstärkning av arbetsförmedlingens övertalningsförmåga förutsätter både atl
del är fråga om klart definierade och antalsmässigt myckel begränsade enskilda
fall.

Prop. 1980/81:126 74

Problemen
med utsorteringen och utslagningen på arbetsmarknaden förutsätter emellerfid
såväl atl särskilda insatser görs för en betydligt vidare målgmpp som alt
insatserna får omfatta elt betydligt större anlal än vad som är möjligt att
hantera inom främjandelagens ram. Delta innebär också alt problemet inle i första
hand är lämpligt att angripas med olika lyper av subventioner. Om
ulsorteringsmekanismen fortsätter atl förstärkas kan vi riskera alt
förväntningar om subventioner efterhand medför elt växande beroende av sådana
insatser. Även marginella sysselsättningsstöd bör därför i första hand
begränsas lill mycket klart definierade målgrupper och silualioner.

7.2
Arbetsförmedlingskontrakt

Slutsatserna
av det resonemang jag här har förl är flera. En ökad konkurrenskraft för
näringslivet har stor betydelse för alt motverka utslag-ningslendenserna pä
arbetsmarknaden. Vidare bör möjlighelerna övervägas atl konstruera etl
arbetsmarknadspoliliskl instrument som påverkar arbetsgivarnas
anslällningsflöde ulan en ingäende förhandlingsomgång i vatje enskilt fall. Ett
sådanl instrument bör innehålla elt ekonomiskt incitament för arbetsgivaren
alt rekrytera på elt från samhällets synpunkl önskvärt sätt utan all ge
subventioner för den enskilde arbetssökanden. 1 diskussionen om hur ett sådanl
instrument lämpligen bör utformas finns såväl internationella som inhemska
erfarenheter atl utgå ifrän. När del gäller all skapa de ekonomiska
instrumenten, dvs. all utjämna merkostnaderna för en socialt önskvärd
rekryteringspolitik mellan olika arbetsgivare, villjag hänvisa lill tvä system
som på olika områden av arbetsmarknadspolifiken lillämpas i Frankrike resp.
Förbundsrepubliken Tyskland.

1
Frankrike utgår en särskild arbetsgivaravgift som är avsedd alt finansiera
yrkesutbildning av ungdomar. 1 den mån arbetsgivarna själva tar på sig
uppgiften att utbilda lärlingar reduceras avgiften, den s.k. lärlingsskatten
(taxe d'apprentisage), enligt vissa givna regler. Lärlingsskatten uppgår till
0,5 % av förelagens totala lönesumma men kan med hänsyn lill företagens egna
åtaganden reduceras helt eller delvis.

I
Förbundsrepubliken Tyskland finns en lagstiftning (Schwerbehinder-lengeselz)
enligl vilken svårt arbetshandikappade personer ges rätl lill förtur vid
anställning, etl förlängt uppsägningsskydd och förlängd semester.

Förturen
innebär att förelag med mer än 15 arbetsplatser måste ställa 6% av dessa lill
förfogande för svårt handikappade. Uppfylles inte della villkor får
arbetsgivaren betala en avgift på DM 100 per månad och icke besatt
förtursplats. Enligl uppgift är kvoten pä total nivå uppfylld. Det kan
emellertid inte förnekas att ett kvotsyslem också har vissa nackdelar. Del kan
bl.a. innebära atl anställda ges en "handikappmärkning" som de inle
har i det system med anslällningsfrämjande ålgärder som vi nu tillämpar.

Prop.
1980/81:126 75

Det
saknas säledes inte internationella exempel pä ätgärder som prövats för att
fördela kostnaderna för en arbetsmarknadspolitisk åtgärd mellan sädana
arbetsgivare som deltar och sådana som inte deltar i uppfyllandet av en
angelägen arbetsmarknadspolitisk uppgift.

När
det å andra sidan gäller former för all påverka förelagens anställningsflöde
som enligt min mening bör komma lill stånd villjag anknyta till den verksamhet
med frivilliga överenskommelser mellan arbetsgivare och arbetsmarknadsmyndigheter
som på senare tid prövats i bl.a. Jönköpings län. Där har ell antal större
förelag i samband med tillämpning av den s. k. främjandelagen enligt
överenskommelsen med länsarbetsnämnden reserverat 5 % av nyanställningarna för
äldre och handikappade.

Delar
av samtliga de här redovisade systemen kan enligt min mening övervägas. Med
utgångspunkt frän olika element i dessa system bör det vara möjligt all
utveckla tänkbara modeller för en sädan rekryleringspä-verkan.

En
kraftigare påverkan pä rekryleringspolitiken skulle kunna uppnås om
arbetsgivaren i etl avtal med arbetsförmedlingen förbinder sig all rekrytera på
ett sådant sätt all nyanställningarna återspeglar sammansättningen av
arbetssökande på den lokala arbetsmarknaden. Arbetsförmedlingen skulle som en
garanti för detla ges möjlighel till etl avgörande inflytande över
tillsättningen av en viss andel av förelagets vakanser.

Incitamentet
skulle kunna åstadkommas genom atl arbetsgivaren påförs eller befrias från en
särskild avgifl enligt en modell som påminner om de franska och tyska systemen.
Motiveringen för denna avgift skulle vara atl samhällets koslnader för den
nuvarande rekryleringspolitiken solidariskt bör bäras av förelagen själva, i
proportion till anlalel anställda. De arbetsgivare som ingår avlal med
arbetsförmedlingen och därmed förbinder sig att ge arbetsförmedlingen
infiytande över en begränsad del av rekryteringen bör då befrias från den
särskilda avgiften.

Den
särskilda avgiften bör vara av en sådan sloriek all det blir attraktivt för en
arbetsgivare atl ingå avtal med arbetsförmedlingen.

Del
jag nu har redogjort för, är elt förslag till principiell utformning av ett
syslem med arbetsförmedlingskonlrakt i syfte alt motverka ytterligare
utslagning pä arbetsmarknaden under 1980-talet. Innan ställning tas till om etl
sådant syslem kan genomföras krävs emellertid en närmare analys av för- och
nackdelarna med denna form av kontrakt liksom ett studium av alternativa
framkomstvägar och en fördjupad genomgång av hur systemet praktiskt skulle
kunna utformas. Jag ser del som angeläget all ett sådanl arbele sker i nära
kontakt med arbetsmarknadens parter. Jag avser därför alt senare föreslå
regeringen alt en utredning tillkallas för atl utreda hur sådana syslem med
arbetsförmedlingskonlrakt skulle kunna utformas. Jag vill underslryka atl del
primära målel måste vara atl uppnå den effekt som jag åsyftat inte alt
genomföra elt visst system om denna effekt bättre kan uppnås på annat sätt.
Ulredningen bör därför vara oförhindrad aft över-

Prop.
1980/81:126 76

väga
och föreslå även alternativa vägar atl uppnå della syfte. Ytterligare
alternativ som kan bli akluella kan vara olika former av marginella sysselsättningsslöd
och/ eller skärpningar i främjandelagen, trots de nackdelar även dessa meloder
har.

7.3
Ökad utplacering från skyddat arbete

Dåvarande
chefen för arbetsmarknadsdepartementet uttalade i prop. 1977/78:30 om skyddat
arbete och yrkesinriktad rehabilitering m.m. att den regionala obalansen i
fråga om platser i skyddat arbete successivt borde rättas lill för alt man
skall kunna erbjuda elt differentierat utbud av skyddad sysselsättning i olika
regioner. Utbyggnadstakten måsle dock i första hand vara avhängig de ekonomiska
fömlsätlningama och prövas inom ramen för del åriiga budgetarbetet. Riksdagen
har också fallat beslut (AU 1977/78: 16, rskr 1977/78:74) med denna innebörd.

För
egen del vill jag betona atl en expansion av det skyddade arbetet i Sfiftelsen
Samhällsförelags regi självfallet inle kan vara etl självändamål och något som
i sig är värdefullt. En utbyggnad måste ha som syfte alt tillgodose behovet av
arbelsliilfällen på lokala arbetsmarknader där sökande med arbelshandikapp
annars inle skulle kunna beredas arbele. Det skyddade arbelel skall också
medverka lill alt allt fler människor med svåra handikapp kan erbjudas
förvärvsarbete. Jag kan erinra om att ca 15% av dem som nu är anställda i
skyddat arbete är psykiskt utvecklingsstörda, av vilka åtskilliga utan de
arbetstillfällen som den skyddade sysselsättningen ger skulle vara hänvisade till
förtidspensionering eller kanske instilutionsvård.

Det
samhällsekonomiska läget kommer att innebära begränsade möjligheter till mera
omfattande utbyggnader av det skyddade arbelel. Det är därför viktigt att
befintliga platser används så effektivt som möjligt. Regeringen har i
budgetpropositionen för budgetåret 1981/82 föreslagit att Stiftelsen
Samhällsföretag skall beviljas invesleringsmedel, som skall göra det möjligt
att ta emol fler arbetstagare inom ramen för redan befintliga platser.

Del
är också nödvändigt att fler arbetstagare i skyddat arbete övergår lill
anställning på den reguljära arbetsmarknaden än f.n. 1 nuläget är en
anställning i skyddat arbete alltför ofta en definitiv arbelsplacering. Endasi
omkring 1 % av dessa arbetstagare lämnar det skyddade arbetet för anställningar
på den reguljära arbetsmarknaden. Delta är otillfredsställande bl. a. därför
atl det minskar möjligheterna för stiflelseorganisafionen all ta emol
arbetslösa med svåra handikapp för vilka inga andra arbetsmöjligheter slår lill
buds. En ökad ulplacering från verkstäderna skulle därför innebära vinster
såväl för de enskilda individerna som för samhället genom atl mänskliga
resurser bättre kan tas lill vara.

Men
som jag nyss har anfört finns hos förelagen en benägenhet all allt mer
noggrannt pröva de sökandes fömtsättningar innan en anställning

Prop.
1980/81:126 77

kommer
lill stånd. Jag bedömer del därför inle realistiskt att tro att företagen ulan
särskild sfimulans är benägna all i ökad utsträckning anställa arbetshandikappade
som kommer från verkstäder för skyddat arbete. Enligt min mening bör därför en
högre lönesubvenfion kunna lämnas i de fall en arbetsgivare anställer sökande
med svårare arbelshandikapp, som fidigare haft skyddat arbete. För närvarande
finns möjlighel alt lämna etl förhöjt lönebidrag för ungdomar under 25 år med
svåra handikapp. Stödet har till syfte all stödja ungdomarna vid övergången
lill arbetslivet eftersom dessa ungdomar har särskilda svårigheier att vinna
inträde på arbetsmarknaden. Det förhöjda lönebidraget kan enligl riksdagens
beslul (prop. 1975/ 76:211, AU 1976/77:7, rskr 1976/77:79 och AU 1976/77:21,
rskr 1976/ 77: 179 samt prop. 1978/79:73, AU 1978/79:20, rskr 1978/79:186)
lämnas lill arbetsgivare som anställer ungdomar under 25 är med svåra fysiska,
psykiska, sociala och socialmedicinska arbelshandikapp. Bidraget uppgår fill
90% av lönekostnaden under del första anställningsåret och med 50% av
lönekostnaden under de Ire därpå följande åren.

Jag
föreslår att ett förhöjt lönebidrag på samma nivå skall kunna lämnas även för
arbetstagare över 25 år med handikapp, i de fall arbetstagarna övergår från
skyddat arbete till anställning på den reguljära arbetsmarknaden. En
fömtsättning för atl etl förhöjt bidrag skall kunna lämnas bör dock vara aft
arbetstagaren sysselsatts i det skyddade arbetet under sä lång tid, all man på
arbetsplatsen kunnal bedöma hans eller hennes arbetsförmåga. Till gmnd för
arbetsförmedlingens beslut om ett förhöjt lönebidrag i dessa fall skall alltså
ligga en ingående prövning och bedömning av den anställdes arbetsförmåga. Om
nedsättningen av arbetsförmågan är betydande och inle av enbart kortvarig
karaktär skall det högre bidraget kunna lämnas.

Etl
förhöjt bidrag enligt de regler som jag här har föreslagil bör kunna bidra till
aft arbetshandikappade i ökad utsträckning kan bli en resurs i den öppna
marknadens produktion av varor och tjänster. Jag kan erinra om att
Statsföretagens förhandlingsorganisation (SFO) - Branschkommitté
Sam-hällsföretagen - nyligen träffat ett avtal med berörda LO- och PTK-förbund
som ger möjlighel till äleranställning i skyddat arbele under en
12-månadersperiod om arbetstagare i skyddat arbete övergår till en anställning
på den reguljära marknaden. Jag finner alt detla bör vara ägnat att ge arbetstagarna
ökad trygghet och stimulera dem som har möjlighel lill detta att pröva annal
arbele. Stiftelsen Samhällsföretag har också lagl fasl ell program för att öka
de anställdas motivation och beredskap lill alt pröva arbele som kan anvisas på
den reguljära arbetsmarknaden. Som jag redan har framhållit ger en ökad
utplacering från sliflelseorganisalionen vidgade möjligheler att sysselsätta
dem som har svära handikapp i skyddat arbete vilkel bör vara en strävan för
sliflelseorganisalionen i enlighet med vad riksdagen beslulal vid sin
behandling av propositionen (1977/78:30) om skyddat arbete och yrkesinriktad
rehabilitering. Del bör emellertid också framhållas att en ökad måluppfyllelse
vad gäller strävandena atl öka ande-

Prop. 1980/81:126 78

len
arbetstagare med svåra handikapp inom det skyddade arbetet i etl längre
tidsperspektiv kan innebära minskade möjligheler all placera ul dessa
arbetstagare lill anställningar på den reguljära arbetsmarknaden.

Enligt
min bedömning kommer del alt la viss tid innan det förbättrade stödet vid
utplacering från Samhällsförelags verkstäder får full effekt. En fördubbling av
utplaceringarna under budgetåret 1981/82 skulle innebära atl endasi ca 500
personer totall överfördes från skyddat arbele lill den reguljära arbetsmarknden.
Av dessa torde åtskilliga kunna placeras utan att det förhöjda bidraget behöver
användas. Jag beräknar därför all merkostnader kommer alt uppslå för ca 300
heltidsplalser, vilket skulle innebära en kostnad om ca 25 milj. kr. för
budgetåret 1981/82. Tolfte huvudtitelns anslag C 3, särskilda ätgärder för
arbetsanpassning och sysselsättning bör därför räknas upp med 25 milj. kr. lill
1 529030000 kr.

7.4
Stöd för anställning av långtidsarbetslösa ungdomar

AMS
har i skrivelse den 31 oktober 1980 hemställt alt regeringen skall tillskapa
etl rekryteringsstöd för långlidsarbelslösa ungdomar och att medel härför
skall ställas lill styrelsens förfogande. Förslaget innebär att AMS skall kunna
betala etl bidrag motsvarande 75% av lönekostnaden under ell år lill
arbetsgivare som anställer arbetslösa ungdomar i åldrarna 17—20 år vilka har
varit arbetslösa i tre månader. Undantagsvis föreslås bidraget också kunna avse
21-åringar. En förutsätlning för bidraget skall enligt förslaget vara all
samtliga möjligheter till arbete på den öppna marknaden eller ulbildning har
prövats noga av förmedlingen. Del förutsätts vidare alt bidraget skall avse
fasta anställningar. 1 de fall det inom en bransch finns kollektivavtal som
godkänner viss lids provanställning bör sådan anställning dock få ingå i den
lolvmånadersperiod som berättigar till slöd. Belräffande 17-åringar anför AMS
all rekryteringsstöd bör beviljas bara undantagsvis. För alt stödet till
17-åringarna inle skall konkurrera med skolans ålgärder föreslås att del bara
skall utgå till dem som har gått igenom gymnasieskolans introduklionsprogram
för ulbildning.

AMS
anför all rekryteringsstödet skall ses som en starkt selektiv ålgärd, vilken
skall kunna vara en utväg när det har visal sig omöjligt all finna en lösning
genom platsförmedling eller utbildningsåtgärder. Eftersom del i många fall
kommer atl röra sig om ungdomar med behov av särskill stöd i form av
introduktion och inskolning på arbetsplatsen är det lämpligt all arbetsgivaren
och den fackliga organisationen utvecklar samrådsformer för detta.

Jag
delar AMS uppfattning all del är angeläget att finna bättre arbetsmarknadspoliliska
medel än beredskapsarbeten för all stödja den kategori av arbetslösa ungdomar
som har särskilt svårt alt vinna inträde i arbetslivet.

Prop.
1980/81:126 79

Jag
delar vidare AMS bedömning alt en anställning alllid är alt föredra framför ett
beredskapsarbete, vilket aldrig kan bli mer än en tillfällig lösning.
Beredskapsarbeten skall mol denna bakgrund betraktas som en sista utväg i de
fall en arbetslös inle har kunnat placeras i arbete och då det inte heller
bedöms ändamålsenligt alt vederbörande skaffar en ulbildning. Beträlfande
ungdom under 18 år har kommunens skolstyrelse ansvaret för de åtgärder som kan
behöva vidtas ulöver egentlig platsförmedling. För dem som är 18 år och däröver
har arbetsmarknadsverket däremot huvudansvaret, och del kan inle uleslulas alt
sysselsättningsskapande ålgärder åler kan komma atl behövas i väsenlligt större
omfattning än f. n. Det är därför angelägel alt skaffa erfarenheler av
alternativa åtgärder. Jag anser atl ett medel av det slag som AMS har förordat
bör få prövas som försök under en bestämd period.

Rekryteringsstödet
för långlidsarbelslösa ungdomar bör som AMS anför ses som en starkt selektiv åtgärd
för de ungdomar som har den svagaste ställningen i arbetslivet utan all vara
direkt arbetshandikappade i den mening som avses i villkoren för bidrag enligt
förordningen (1980:338) om anställning med lönebidrag. Jag vill erinra om att
slalsbidrag enligt sistnämnda förordning utgår till arbetsgivare som anställer
handikappade med 75% av lönekostnaden under etl första år och därefter under
tre år med lägre andelar av lönekostnaderna. För ungdomar under 25 år med svåra
handikapp kan ell förhöjt lönebidrag lämnas. De ungdomar som närmasl avses i
AMS framställning har oftast - utan alt vara direkt handikappade — en
väsentligt svagare ställning än fiertalet arbetssökande. Della motiverar alt
elt selektivt rekryteringsstöd prövas för denna grupp. Jag finner del dock
mindre lämpligl alt göra stimulansen för rekrytering av de nu berörda
ungdomsgrupperna lika fömånlig för arbetsgivaren som lönebidragen för
anställning av handikappade. Jag förordar att rekryteringsstödet till
långtidsarbetslösa ungdomar fär utgå med 40% av lönekostnaderna under en
lolvmånadersperiod. Bidraget bör kunna lämnas lill arbetsgivare inom den
enskilda sektorn som anställer ungdomar i åldrarna 18—20 är. Del är särskilt
angeläget alt denna stödform inriktas på industrin.

Beträffande
17-åringarna är jag inte beredd atl förorda att rekryteringsstöd beviljas. Som
jag lidigare har anfört skall de pågående försöken med introduktionsprogram och
yrkesintroduklion för 16- och 17-åringar i gymnasieskolans regi utvärderas
senare i år. Någon ny arbetsmarknadspolitisk stödform bör därför lills vidare
inle införas för den åldersgruppen. Jag förordar alt bidraget får utgä för
anställning av ungdomar som har varil arbetslösa och aktivt arbetssökande under
en sammanhängande period av minst fem månader och därvid tillsammans med
arbetsförmedlingen noga har prövat alla möjligheter fill arbele och ulbildning.

Eftersom
del föreslagna rekryteringsstödet enligt min uppfattning skall ses som bättre
alternativ till de beredskapsarbeten som det annars sannolikt blir nödvändigt
att ordna för berörda ungdomsgrupper, beräknar jag

Prop.
1980/81:126 80

inte
någol ökal medelsbehov till följd av detla förslag. Jag förordar att
rekryteringsbidraget får bekostas från anslaget B3. Sysselsättningsskapande
åtgärder, anslagsposten Beredskapsarbeten.

7.5
Arbetsmiljö och arbetsanpassning

För
arbetsmiljö- och arbetarskyddsfrägor finns en omfattande och väl fungerande
organisafion uppbyggd. Sedan den 1 juli 1978 finns arbelsmiljölagen, AML
(1977:1160). Den ersätter den tidigare arbelarskyddslagsfift-ningen och har
jämfört med denna elt bredare tillämpningsområde och en vidgad syn på
arbetsmiljöfrågorna. Arbetarskyddsstyrelsen och, under styrelsens ledning,
yrkesinspekfionen utövar tillsynen över lagens fillämpning. AML är en ramlag
som kompletteras med avtal mellan parterna för atl bl.a. få fill stånd
branschanpassningar. På arbetsplatserna arbetar skyddskommittéer och
skyddsombud med arbetsmiljö- och skyddsfrågor. I slutet av år 1979 fanns nästan
11 800 arbetsställen med skyddskommitté. Anlalel skyddsombud uppgår lill ca
100000. Förelagshälsovården är en viklig del av arbetarskyddet. Omkring 2/3 av
landets arbetstagare har tillgång till någon form av förelagshälsovård. Dess
uppgift är i första hand all vara tekniskt och medicinskt förebyggande, men den
skall också i viss mån fungera sjukvårdande och rehabiliterande.

Frågor om arbetsmiljö och
arbelsplatsanpassningar faller emellertid också inom arbetsmarknadsverkets
ansvarsområde. Genom arbetsmarknadsverket kan statsbidrag lämnas för t.ex.
ombyggnad av en arbetsplats för atl installera arbelstekniska hjälpmedel och
andra åtgärder för handikappanpassning som behövs i ell individuellt fall.
Syftet med stöden är atl underlätta för handikappade personer att få och
behålla etl arbele. På grundval av förarbetena lill lagen (1974: 13) om
anställningsfrämjande åtgärder har arbetsmarknadsverket byggt upp
anpassningsgrupper, som skall vara organ för en trepartssamverkan mellan
arbetsgivare, fackliga organisationer och arbetsförmedlingen. Gruppernas
uppgift är att verka för en positivare inställning i arbetslivet lill äldre och
arbetshandikappade och all föreslå ålgärder som underlättar för äldre och
arbetshandikappade all få och behålla ell arbele. Enligt AMS riktlinjer för
verksamheten skall anpassningsgrupper finnas i företag med minst 50 anställda.
Hittills har ca 5000 gmpper inrättats.

Arbetsförmedlingens
insatser i anpassningsgmpperna skall i huvudsak inriktas på all placera in
äldre och arbetshandikappade sökande i förelagen och därvid medverka med sådana
anpassningsätgärder som kan behövas i del enskilda fallet. I stor utsträckning
medverkar arbetsförmedlingen också med anpassningsåtgärder för redan anställda
som behöver arbetshjälpmedel eller andra stödåtgärder som arbetsmarknadsverket
förfogar över.

I
betydande ulslräckning är parternas företrädare i anpassningsgmpperna också
företrädda i skyddskommittéerna. 1 prop. 1978/79:73 om

Prop. 1980/81:126 81

ätgärder
för arbetshandikappade uttalade föredraganden att del är värdefullt om det
bland ledamöterna i anpassningsgruppen också ingår personer som tillhör den
lokala skyddsorganisationen, eftersom man därigenom kan få en mera enhetlig och
allsidig bedömning av frägor som gäller anpassning och arbetsmiljö lill olika
arbetstagares förulsällningar. Om skyddsorgani-safionen har erfarenhet av
verksamheten i anpassningsgmpper bör den i ännu högre grad än tidigare kunna
medverka till alt arbetsplatserna generellt sell utformas sä atl
sysselsättningsmöjligheterna för arbetshandikappade och äldre främjas.
Föredraganden erinrade om atl det ingår i den lokala skyddsorganisalionens
uppgift atl verka för all utformningen av arbetslokaler inle reser onödiga
hinder för gmpper med handikapp. Undersökningar som sysselsältningsulredningen
genomfört pä vissa orter har bl. a. visat atl en slor del av förmedlingens
sökande med arbelshandikapp har haft anställningar som de inle kunnat behålla.
Samtidigt visar erfarenheterna all arbetsskador ofta är följden av förhållanden
som arbetstagaren varit utsatt för under en längre lid. Så utgör exempelvis
ensidiga eller ansträngande rörelser och arbetsställningar
(belastningssjukdomar) inemot 60% av de arbetssjukdomar som registrerades i
informationssystemet om arbetsskador (ISA) under första halvåret 1979. Dessa
förhållanden tyder på all enbart generella arbetsmiljöätgärder inle räcker till
om man i ökad utsträckning skall kunna förebygga utslagning och förhindra alt
handikapp uppkommer. Man måste i högre grad än för närvarande få till ständ
förebyggande individuella anpassningsåtgärder.

Med
hänsyn fill problemens omfattning och karaktär kan sådana ålgärder inte i
första hand vara en arbetsmarknadspolitisk uppgift. Arbetet med individuell
arbetsanpassning måsle ingå som en integrerad del i det lokala skyddsarbetet.
Även med en kraftig utbyggnad av antalet anpassningsgmpper och med en avsevärd
utökning av förmedlingens medverkan i grupperna kan arbetsmarknadsverket inle
läcka lika slor del av arbetsmarknaden som den redan befintliga
skyddsorganisalionen.

I
förhållande till den organisation som finns uppbyggd för arbetsmiljö-och
skyddsfrågor och även för medbestämmandefrägorna är arbetsmarknadsverkels
anpassningsverksamhet av liten omfattning. Även om gmp-pernas verksamhet
alltmer inriktas på inplacering av sökande i företagen, kan
arbetsmarknadsverkets resurser inte räcka till för aktiv medverkan vid alla
arbetsställen som har minst 50 anställda. Erfarenheterna hittills visar att det
är en betungande och i del närmaste övermäktig uppgift att enbart medverka i
redan befinlliga grupper.

Enligl
min mening behövs en mer samlad syn på frågor som gäller arbetsanpassning. Den
uppsplittring som för närvarande finns mellan skyddsorganisalion,
anpassningsgrupp och - när del gäller personal - och rekryteringsfrågor - samverkansorgan
i medbestämmandefrågor gör det svårt för samtliga berörda all få ell samlal
grepp på de frågor som rör arbetsanpassning och anställningsfrämjande ålgärder.
6 Riksdagen
1980181. 1 saml. Nr 126

Prop.
1980/81:126 82

Det
ler sig därför mera ändamålsenligt att i stället söka vidga samverkan mellan
arbetsmarknadsverket och den befinlliga skyddsorganisationen.

Delta
bör i första hand la sig ullryck i atl man söker samordna skyddskommittéernas
och företagshälsovårdens arbete med arbetsmarknadsverkels
anpassningsverksamhet. Med slöd av arbetsmiljölagen kan arbetarskyddsstyrelsen
redan nu föreskriva att skyddsorganisationen på arbetsplatserna skall biträda
arbetsförmedlingen i deras anpassningsarbete. AMS kan lämna motsvarande
anvisningar om all arbelsförmedHngen skall bilrä-da skyddskommilléerna i deras
anpassningsarbete och atl de arbelsmarknadspolitiska stödåtgärderna därvid
skall kunna användas efter sedvanlig prövning. Härigenom skulle
anpassningsverksamheten få en bredare och bättre fungerande organisation
samtidigt som arbetsförmedlingens resurser kunde koncentreras än mer på den
arbelsförmedlande verksamhelen, bl.a. på arbetsgivarnas rekrytering av
arbetshandikappade och äldre sökande.

Jag har här redovisat
några skäl för atl en ökad samverkan och samordning bör komma fill stånd
mellan de arbetsmiljö- och arbetarskyddsansvariga organen och
arbetsmarknadsverket. Man prövar också sådan utökad samverkan på del lokala
planet. Emellertid måste de närmare formerna för en sådan samverkan och för
ansvarsfördelningen mellan de berörda organen studeras närmare. Jag vill
därför meddela min avsikt all senare föreslå regeringen atl en särskild
utredare får i uppdrag all närmare studera dessa frågor. Utredningsarbetet bör
självfallet bedrivas i samråd med berörda myndigheler och med parterna på
arbetsmarknaden.

7.6
Den arbetsrättsliga lagstiftningen

1970-talels
arbetsrättsliga reformer har i flera avseenden förändrat förhållandena på
arbetsmarknaden. Detta gäller inte bara i relationen mellan den enskilde
arbetslagaren och arbetsgivaren ulan kanske i ännu högre grad mellan
arbetsgivare och fackliga organisationer.

Den
enskilde arbetslagaren har genom lagstiftningen fått utökade rättigheter och
vidgade förmåner i en rad hänseenden. Här kan nämnas förstärkt
anställningsskydd, bällre semeslerförmäner, rätl lill ledighet för sludier,
vård av barn etc. Till detta kommer lagstiftningen om jämställdhet.

Fackföreningarna
har fått ökade möjligheler att på betald arbetstid sköta den fackliga
verksamheten samtidigt som man genom bl.a. medbeslämmandelagstiflningen,
lagstiftningen om slyrelserepresenlation i vissa fall, yltranderäll över
statligt slöd till förelag bl.a. inom arbetsmarknadspolitikens ram, fått ökade
möjligheter all påverka arbetsgivarnas beslul på olika områden.
Fackföreningarna har också i högre grad än tidigare kommit alt bli engagerade i
olika beslut inom förelagen som berör de enskilda medlemmarna. Direkt och
indirekt har detla också påverkal fackföreningarnas relationer lill
medlemmarna.

Prop. 1980/81:126 83

I sammanhanget kan ocksä nämnas att parterna på
arbetsmarknaden fäll elt väsenlligt vidgat inflytande över tillämpningen av
arbetsmarknadspolitiken genom atl de nu är företrädda i arbetsmarknadsverkets
beslutande organ även på lokal nivå, sedan distriktsarbetsnämnderna infördes år
1976.

De
fackliga organisationernas medinflylande över företagens personalpolitik gör
alt organisationerna - och inle enbart arbetsgivarna - får en betydelsefull
arbetsmarknadspolitisk roll även på förelagsnivå. Genom all den arbelsrättsliga
lagsfiftningen lill stor del är disposiliv fär parternas överenskommelser i
mänga fall - exempelvis vid driftsinskränkningar -direkt belydelse för
inriktningen av de arbelsmarknadspolitiska åtgärderna.

Även om
syftet med den nya arbetsrällsliga lagstiftningen i de flesta fall har varit
att tillförsäkra de enskilda arbetslagarna och/eller deras fackliga
organisationer vissa rättigheter och medinflylande i beslutsprocessen inom
företagen, har den nya lagstiftningen följaktligen haft klara arbetsmarknadspoliliska
och regionalpolifiska effekter. Lagstiftningen påverkar direkt eller indirekt
de arbetssökandes möjligheter alt få arbele, liksom arbetskraftens rörlighet
och arbetsstyrkans sammansättning m. m. samt frågor som rör arbetsplatsernas
utformning och anpassning. 1 debatten har också olika meningar förts fram om
vilket inflytande den nya arbetsrätten har för ett upprätthållande och
utvecklande av en god produktivitet i näringslivet. Exemplen skulle kunna göras
fler över de effekter som uppstått av den tvingande eller dispositiva
lagstiftningen.

Den arbetsrättsliga lagstiftningen

En intensiv debatt har ocksä gällt i vilken män
arbetsmarknadens parter har utnyttjat de möjligheler lill bl.a. branschvisa
överenskommelser som den disposifiva lagsliftningen medför. Även myndigheternas
handlande har ibland satts ifråga. Som exempel pä frågor som aktualiserats i
debatten under senare år kan följande delområden särskilt nämnas:

Anställningsskydd
och anställningsfrämjande åtgärder: privanställ-ning, exlra anställning vid
arbetstoppar, de äldres rätt fill arbele, de del-lidsarbetandes villkor,
uppsägningstidernas längd, permilieringsinstilulel, arbetsstyrkans
sammansättning (lurordningar och företrädesrätter), varsel om driftsinskränkningar,
tillämpningen av främjandelagstiflningen.

Ledighetslagarna:
studieledigheter och föräldraledigheter både vad gäller omfattning och
föriäggning, semester, andra former för ledighet eller frånvaro (sjukfrånvaro,
deltidsarbete), vikariernas situation.

Medbestämmande
m.m.: medbestämmandeförhandlingarnas effektiva och rationella genomförande,
förelagsöverlålelser, koncernfrågor, entreprenörernas villkor, den fackliga
verksamhetens bedrivande i stort på arbetsplatserna, regionala förtroendemän,
arbetsplatsmölen, arbetslivsforskning.

Arbetsmiljö: arbetsmiljönormer på olika områden,
arbelstidsfrågor.

Prop. 1980/81:126 84

Arbetsmarknadspolitiken:
vissa reformer på arbetslöshetsförsäkringens omräde, översyn av den statliga
konkurslönegaranlin samt vissa arbelsförmedlingsfrågor (skrivbyråer, artister
m. m.), svenskundervisningen för invandrare.

Inom
praktiskt tagel alla de här nämnda områdena pågår ulredning eller utvärdering.
För flera av dessa gäller att resultat kommer all redovisas inom kort. Även om
del hade varit en fördel all i delta sammanhang kunna lämna förslag lill
åtgärder i syfte all bättre anpassa den arbetsrällsliga lagstiftningen lill de
övergripande sysselsättnings- och arbelsmarknadspolitiska målen måsle della
dock anslå lill dess pågående utredningsarbele har slutförts. Slufiigen måsle
det också bli fråga om en avvägning mellan de mål och strävanden som finns inom
olika områden, t.ex. inom arbetsmarknads- och regionalpolitiken, men också i
förhällande lill andra övergripande målsättningar t.ex. i fräga om
jämställdhet. Även om jag sälunda anser det lämpligt atl avvakla
utredningsresultaten vill jag redan nu framhålla alt om och när det blir
aktuellt med lagsliftningsälgärder inom olika områden är det nödvändigt alt i
sammanhanget ocksä väga in de sysselsättningspolitiska effekterna av det
nuvarande och eventuellt ändrade regelsystemet inom arbetsrätten.

Avslutningsvis vill jag
därför endast kortfattat redovisa läget vad gäller nu pågående översynsarbele.
Anslällningsskyddskommilllén avsäg att lägga fram sitt slutbetänkande i maj
1981. Sedan utredningen nu har lagts ned komm.er i slällel redan färdigställt
material att sammanställas till en departementspromemoria som därefter kommer
atl remissbehandlas. Jag räknar med att en proposition i denna fräga skall
kunna läggas under hösten 1981 och alt nya regler i fråga om provanställning
och extra anställning vid arbetstoppar skall kunna träda i kraft vid årsskiftet
1981/82. När del gäller ledighetslagarna har regeringen, som tidigare redovisats,
beslutat om ell brett upplagt kartläggningsarbete med syftet att ett underlag
för framtida ställningstagande skall kunna föreligga under hösten 1981.
Förhoppningsvis kommer materialet atl utvisa vad som är volymmässigt
betydelsefulla frägor inle minst ur arbetsmarknadspolitisk synpunkt och/eller
vad som är alt betrakta som mer marginella företeelser av t.ex.
missbrukskaraklär. Också andra ulredningar, bl.a. rörande ledighelsfrägor
(föräldraledighet, semester, vård av anhörig, svenskundervisning för
invandrare) som arbetar från mer speciella utgångspunkter kommer att bli
färdiga under innevarande år. På jämställdhetsområdel sker en fortlöpande
uppföljning, främsl genom jämställdhetsombudsmannen och jämslälldhetskommitlén
men även genom AMS och slalens arbetsmarknadsnämnd. Härtill kommer självfallet
de insatser som görs av arbetsmarknadens organisationer. På
medbestämmandeområdet väntas nya arbetsrällskommittén komma med etl
slutbetänkande till sommaren 1981. Om något genombrott inle sker i de medbeslämmandeförhandlingar
som sedan länge har bedrivits kan eventuellt del förslag lill ny
förlroendernannalag som lades ål sidan våren 1979 få

Prop.
1980/81:126 85

förnyad
aktualitet. Utredningen av vissa arbelstidsfrågor har i januari 1981 lagt fram
förslag (SOU 1981:5) om ny arbetstidslag. Förslaget, som innebär vissa
ändringar i arbelstidslagsliftningen har nyligen sänts på remiss och en
proposition planeras till hösten. Inom arbetsmarknadspolifikens område kan
nämnas en utredning som kartlägger bl. a. de s. k. skrivbyråernas verksamhel.
Inom kort kommer jag också att för regeringen anmäla behovet av en översyn av
den statliga lönegarantin vid konkurs som enligt min mening i många lägen
kommit all fungera som en ny stödform till företag som är föremål för
rekonstruktion.

Enligl
min mening är del lämpligt alt avvakta utredningsresultaten innan förslag till
lagstiftningsåtgärder läggs fram på det arbetsrällsliga området. Jag vill
samtidigt framhålla alt den fortsalla prövningen av den arbetsrällsliga lagstiftningen
måste ske från sysselsältningspolitiska utgångspunkter.

8
Åtgärder för att påverka arbetssökandet

8.1
Behovet av att effektivisera arbetssökandet

På
en komplicerad arbetsmarknad tar del även under högkonjunkturer en viss tid för
den arbelslöse alt finna ett nytt arbete. Del är både för den enskilde sökande
och för samhället som helhet önskvärt all arbetssökandet resulterar i elt
lyckat anställningsbeslut. Del går emellertid inte alt hell undvika den
arbetslöshet som beror på alt matchningsprocessen lar en viss tid i anspråk.
Denna lyp av arbetslöshet kan och bör främst motverkas genom en effektiv
arbetsförmedling.

Men
det är också vikligl atl pressa ner den arbelslösheislid som inte kan väntas ge
etl förbättrat placeringsresullal för den enskilde och sådan arbelslösheislid
som inte kan fyllas med ell aktivt arbetssökande. Den genomsnittliga
ersällningstiden för arbetslösa kassamedlemmar uppgick år 1979 fill 63 dagar.
Varje dag man kan förkorta ersällningstiden med innebär en besparing för statskassan
med 30 milj. kr. och stora samhällsekonomiska vinster i form av ökad
produktion.

Jag
har i del föregående lagt fram förslag som syftar till att förmå arbetsgivare
att acceptera den befinlliga arbetskraften. Om insatserna för att förbättra
arbetsmarknadens funktionssätt skall bli framgångsrika måste de även innefatta
åtgärder som påverkar de arbetssökande att snabbare acceptera de lediga platser
som faktiskt slår till buds. En naturlig utgångspunkl i diskussionen om hur
arbetskraftens anpassning skall främjas är frågan om orsakerna till trögheterna
på arbetsmarknaden.

Som
jag redan har framhållit har de nya grupper som kommer ut pä arbetsmarknaden i
många fall begränsade möjligheler alt anpassa sig till förändringar i
arbetsmarknadens eflerfrågeslruklur, och de söker därför arbete endast under
vissa villkor och förutsäitningar. Ju högre sysselsätt-

Prop. 1980/81:126 86

ningsgraden är bland befolkningen, desto fler
förvärvshinder har de gmpper som ännu inte har etablerat sig på
arbetsmarknaden. Hemarbelande kvinnor, arbetshandikappade, ungdomar i tonåren
och invandrare med begränsade kunskaper i svenska är exempel på
befolkningsgrupper som ofta har särskilda villkor förknippade med sitt
arbetssökande.

Enligl min uppfattning måste samhällel acceptera den lyp
av villkor-lighet i arbetssökandet som del i dessa fall ofta är fråga om.
Anpassningskraven får inte ställas så okänsligt att dessa gmpper slälls
utanför arbetslivet. Men om vi skall kunna uppfylla
sysselsätlningsambitionerna för de svagaste på arbetsmarknaden måste vi i
stället främja flexibiliteten hos de som utan avgörande olägenheter kan ta på
sig anpassningsuppgiflerna.

Det tycks
emellertid även bland dessa gmpper finnas en mer allmän tveksamhet lill atl la
arbele som inle motsvarar ställda förväntningar. Man vill i första hand ha
arbele som man utbildats till eller har erfarenhet av. Man vill ha god
arbetsmiljö, intressanta och utvecklande arbetsuppgifter, bra arbetstider och
undvika långa restider lill arbetet. Man söker sig ogärna till arbeten med risk
för framtida arbetslöshet om inte denna risk kompenseras med särskill goda
ekonomiska förhållanden.

Alla dessa önskemål från de arbetssökandes sida är enligt
min mening fulll naturliga. Men det får inte bli så atl sådana lediga platser
som enligl gängse normer är fulll acceptabla står obesatta när del samtidigt
finns ett stort antal arbetslösa som erbjuds dessa arbelen. En arbetssökande
måste ha frihet alt själv bestämma under vilka villkor han eller hon är villig
alt ta emol arbele, men arbetslösheten i sig kan inte göras villkoriig. För
sådan frivillig arbetslöshet som beror på atl en arbetssökande för egen del
ställer högre krav än vad som kan betraktas som rimligt bör man normalt inle
kunna påräkna samhällets slöd i samma utsträckning som vid icke villkorlig
arbetslöshet. Den höga prioritet samhället ger ät sysselsättningsmålet
förutsätter att della mäl sätts lika högt av den enskilde individen.

Ell särskill allvarligt problem i delta sammanhang utgörs
av industrins svårigheier atl rekrytera arbetskraft. Enligt beräkningarna i LU
80 måste industrisysselsältningen, om vi skall klara en kontrollerad återgång
till samhällsekonomisk balans, öka med i genomsnitt drygl 10000 personer om
året den närmaste femårsperioden. Det blir en konkret uppgift för den
ekonomiska politiken att se lill att industrisysselsältningen ökar. Arbetsmarknadspolitiken
mäste inriklas på all underlätta den rörlighet som är en fömtsättning för den
nödvändiga expansionen.

Detla är i första hand en angelägenhet för arbetsförmedlingen.
Dess främsta uppgift är att främja anpassningen på arbetsmarknaden. Arbetsförmedlingen
förfogar över olika hjälpmedel för att öka den arbetssökandes möjligheter alt
söka och ta elt ledigt arbete. Hit hör bl. a. arbetsmarknadsutbildning och ekonomiska
bidrag vid flyttning.

Det bör naturligtvis i första hand eftersträvas att genom
åtgärder som främjar en yrkesmässig anpassning hos arbetskraften utnyttja den
lokala

Prop.
1980/81:126 87

och
regionala arbetsmarknaden fullt ul. Den yrkesmässiga röriigheten är särskilt
avgörande för kvinnornas sysselsättningsmöjligheter. Dämtöver är det emellertid
också nödvändigt alt täcka de koslnader som den enskilde åsamkas när han
erhåller ett arbete på annan ort, för att ekonomiska hinder inte skall omöjliggöra
byte av arbete. Utan sådan rörlighet blir det inte möjligt atl bereda
sysselsättning åt alla människor i missgynnade delar av landel. Men ju bällre
vi lyckas med alt utnyttja den befinlliga arbetsmark-nadseflerfrågan på en
lokal eller regional arbetsmarknad, desto mindre blir behovet av all använda
geografisk omställning som etl led i den nödvändiga anpassningsprocessen.

Arbetsförmedlingens
olika hjälpmedel för atl främja anpassningen blir emellertid otillräckliga om
inte de arbetssökande är villiga att utnyttja dem i den ulslräckning som
erfordras. Del räcker inte att man på arbetsförmedlingen registrerar önskemål
från arbetsgivare resp. arbetssökande och ger informafion om sökande och
platser. Det gäller all aktivt passa ihop de sökande med platserna. Jag kommer
strax dra upp riktlinjer för direktiv till en parlamentarisk ulredning med
uppgift atl bl. a. se över arbetsmarknadsverkets uppgifter i syfte all
säkerställa etl tillräckligt resursulrymme för den platsförmedlande funktionen
och ett mer effektivt utnyttjande av de fillgängliga anpassningsfrämjande
instrumenten. Jag skall dessutom här la upp frågan om vad som kan göras för att
påverka de arbetssökande att ta en mer aktiv del i anpassningsprocessen.

8,2
Reglerna för ersättning vid arbetslöshet

Som
jag redan tidigare har redovisat bmkar en del av de ökade trögheterna på
arbetsmarknaden tillskrivas minskande ekonomiska incitament. Utvecklingen har
gått i en riktning där det ekonomiska tillskottet av alt byta arbele
genomsnittligt har blivit mindre samtidigt som den ekonomiska påfrestningen som
orsakas av arbetslöshet mildrats. De negativa effekter denna utveckling ger
upphov till när det gäller arbetsmarknadens funktionsförmåga måsle främsl
motverkas genom reglerna om rätl fill ersättning vid arbetslöshet. En
förutsättning för en generös ersättning vid arbetslöshet är att denna
ersättning i sig inte försvårar bekämpandet av arbetslösheten.

Enligt
min mening ger reglerna i lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring och
lagen (1973: 371) om kontant arbetsmarknadsstöd en god grund för fasta
tillämpningsnormer. Av förarbetena till den nämnda lagstiftningen framgår bl.
a. att tidigare löneersättning eller utgående kassaersätlning inte får vara
avgörande för om de arbelen som erbjuds den arbelslöse skall anses lämpliga.
Endast om den erbjudna lönen väsentligl understiger arbetslöshetsersättningen
eller anställningsvillkoren är sämre än de som avtalsenligt gäller för arbetet
inom det erbjudna yrkesområdet skall en arbetslös kunna vägra alt anta etl arbete
utan påföljd för ersätlningsrätlen.

Prop. 1980/81:126 88

Arbetslöshetsförsäkringen
är inte avsedd alt vara en yrkesförsäkring och bör alltså i den mån reglerna i
lagen tillämpas strikt inte medverka lill en onödig och improduktiv förlängning
av arbetslöshetsliderna.

Del finns inga klara
statistiska belägg för atl en förändrad tolkning av reglerna för ersällning vid
arbetslöshet påverkat utvecklingen i riktning mot minskad
anpassningsbenägenhel. Del förhållandel att t.ex. induslrin har problem atl fylla
sina vakanser trots atl mycket slora resurser läggs ner på
arbetsmarknadsutbildning och andra anpassningsfrämjande ålgärder kan dock vara
ett uttryck för atl reglerna för arbetslöshetsersättningen i mänga fall ges en
alltför vid tolkning. Företrädare för arbetsgivarna har i olika sammanhang
framhållit alt just detta är en orsak lill rekryleringsprob-lemen. Enligl vad
jag inhämtat har AMS uppmärksamheten riktad mot denna fråga. För egen del anser
jag del vara svårt att statistiskt visa etl sådant orsakssamband, men det kan
ändå finnas anledning atl pröva problemställningen i etl vidare sammanhang.
Den svenska arbetsmarknadspolitiken bygger bl.a. på all parterna pä
arbetsmarknaden deltar i och tar ansvar för genomförandet av olika åtgärder,
vilket i sin lur förutsätter att de själva har inlresse av en framgångsrikt
genomförd arbetsmarknadspolitik. Osäkerheten kring arbetsförmedlingens
möjligheler alt anvisa arbetslösa fill de lediga platserna måsle därför
undanröjas. Jag kommer senare alt föreslå all den utredning som skall behandla
frågan om arbetsförmedlingskonlrakt och andra vägar att påverka arbetsgivarnas
rekryleringspolilik också får i uppgift alt se över tolkningen av reglerna om
lämpligt arbele i syfte alt säkerställa en i hela landel enhetlig praxis för
tillämpningen i olika situationer. Självfallet måste i tillämpningen av
bestämmelserna liksom hittills ges utrymme för hänsyn lill den enskilde
individens speciella förhållanden. Men del är viktigt atl tillämpningen inte
blir godtycklig eller oenhetlig. Det bör stå klart atl de arbetssökande måste
vara beredda atl välja något av de arbeten som finns på arbetsmarknaden om de
har fömtsättningar att la dessa arbeten. Den som har svårigheter atl flytta
till en annan ort måste vara beredd till yrkesmässig rörlighet och atl bredda
sill sökande lill fler yrkesområden ulan en föregående långvarig arbetslöshet.
Om den arbetssökande vill hålla fast vid ett yrkesmässigt arbelsönskemål, bör
han i gengäld vara beredd att snabbt söka sig till de orter där det finns
sådana arbelen eller i avvaktan på ell sådant la elt tillfälligt arbele.

8.3
Å.tgärder för att underlätta yrkesmässig rörlighet

Vid
sidan av platsförmedlingen är arbetsmarknadsutbildningen del kanske viktigaste
medlet för all främja anpassningen på arbetsmarknaden. Som jag tidigare
framhållit är avsaknad av yrkesutbildning en vanlig orsak till atl
arbetssökande inte kan ta de lediga arbeten som finns. Även i svaga
konjunkturlägen råder brist på yrkeskunnig arbetskraft inom vissa områden.
Fortsatta strukturförändringar kommer atl ställa krav på en omfattande
yrkesmässig rörlighet. Etablerade personer på arbetsmarknaden

Prop. 1980/81:126 89

som
blivit eller riskerar atl bli arbetslösa behöver en yrkesutbildning för att
komma över på nya yrkesområden. Ny- och återinträdande i arbetslivet, inle
minst kvinnor, behöver en yrkesutbildning för atl få ordentligt fotfäste på
arbetsmarknaden.

Arbetsmarknadsutbildningen
bör kunna utvecklas så all den blir ett ännu effektivare medel för atl
underiätta anpassningsprocessen pä arbetsmarknaden. Ulbildningen bör så långt
möjligt anpassas lill arbetsmarknadens krav. En sådan anpassning kan främjas
genom en närmare samverkan med olika företag. I svaga konjunkturlägen kan en
samverkan med förelag i sysselsältningssvårigheter ha slor
arbetsmarknadspolitisk belydelse. Av minst lika slor vikt är emellertid ell
nära samarbete med expansiva företag för alt medverka till atl läcka deras
behov av yrkeskunnig arbetskraft. Genom en konkret och nära samverkan i
utbildningsfrågor mellan å ena sidan arbetsmarknadsmyndigheter och å andra
sidan arbetsgivare och fackliga organisationer ute på arbetsplatserna kan goda
förutsättningar skapas för en smidig inslussning av de arbetssökande på
arbetsmarknaden efter utbildningens slut. Lokala överenskommelser mellan
arbetsförmedling och förelag om anställning av personer som genomgått viss
ulbildning med inriktning på t.ex. industrin som arbetsmarknadsverket nu prövar
skulle kunna öka de arbetssökandes intresse för all välja en sädan ulbildning.
Regionalt och lokalt skulle arbetsmarknadsmyndigheterna och parterna på
arbetsmarknaden i ökad utsträckning kunna planera utbildningsinsatser för all
komma tillrätta med bristen på yrkesutbildad arbetskraft och I.ex. underlätta
arbetskraftsrekryleringen till industrin. I delta sammanhang bör
bristyrkesutbildningen kunna få en vidgad användning. De initiativ som AMS har
tagit i samråd med parterna för all regionalisera bristyrkesutbildningen bör
kunna främja en sådan utveckling.

För alt arbetsmarknadsutbildningen
skall kunna medverka lill att skapa balans på arbetsmarknaden och underlätta
strukturförändringar måste den ständigt förändras och anpassas efter
arbeismarknadsulvecklingen. Efter ett dynamiskt uppbyggnadsskede har
arbetsmarknadsutbildningen successivt blivit alltmer institutionaliserad. Allt
fler lärare har blivit fast knutna lill verksamheten. Omfattande investeringar
har gjorts i lokaler och maskiner och även i övrigl har kraven på läroplaner,
utrustning och organisation allt mer kommit att likna det ordinarie
utbildningsväsendet. Systemet har härigenom kommit all präglas av en ökad
stelhet och den flexibilitet som tidigare varit arbetsmarknadsutbildningens
kännemärke håller på atl gä förlorad. Del är angeläget atl pröva om arbetsmarknadsutbildningen
har den lämpligaste utformningen när del gäller all främja en anpassning på
arbetsmarknaden. För all uppnå en förbällrad styrning av arbetsmarknadsutbildningen
utifrån arbetsmarknadspolitiska synpunkter kan det komma att krävas organisatoriska
förändringar. Kommittén (A 1980:2) för översyn av arbetsmarknadsutbildning och
utbildning i förelag (KAFU) har bl.a. lill uppgift alt pröva dessa frågor.
KAFU:s övergripande uppgift är

Prop.
1980/81:126 90

alt
mot bakgrund av de mäl som uppställdes av riksdagen år 1975 pröva i vad mån den
nuvarande inriklningen av arbetsmarknadsutbildningen svarar mot dessa mål
eller behöver ändras. En fräga som därvid skall övervägas är organisationen
och administrationen av de särskilt anordnade AMU-kurserna. Jag vill också
erinra om att svenskundervisningen för invandrare utreds av en särskild
kommitté (A 1978:7). Enligt vad jag har inhämtat från statsrådet Andersson
väntas kommittén avge sitt betänkande under innevarande år.

Arbetsmarknadsutbildningen
skall vara etl hjälpmedel för arbetsförmedlingen när det gäller all underlätta
en arbelsplacering för de sökande och tillgodose företagens behov av
arbetskraft. Det krävs här en differentierad uppsättning av ulbildningar som är
olika lill sin längd och karaktär. Inle minst kan relativt korta kurser och
ulbildningar föriagda lill företag vara av stort värde. Dessa kan för den
enskilde vara ell led i arbetssökandet och som arbetsmarknadspoliliskl medel
fungera som en förlängning av den arbelsförmedlande och yrkes vägledande
verksamhelen. Korta, yrkesinriktade kurser kan till sin funktion vara ett
mellanting mellan förmedling/ vägledning och myckel omfattande yrkesutbildning.
En kort, yrkesinriktad utbildning kan underlätta förelagens rekrytering och
ligger ofta i linje med den enskilde individens önskemål.

Delta
hindrar inte att det även finns behov av relativt långa utbildningar inom
arbetsmarknadsutbildningens ram. 1 vissa fall är inte det reguljära
utbildningsväsendet avpassat efter arbetsmarknadens behov. De ständiga
strukturförändringarna på arbetsmarknaden och regionala skillnader i näringsstrukturen
gör en komplettering med arbetsmarknadsutbildning nödvändig för alt tillgodose
arbetsmarknadens behov av yrkesutbildad arbetskraft.

Ett
annat skäl all tillhandahålla relativt långa utbildningar inom arbetsmarknadsutbildningens
ram är att en sädan utbildning kan vara enda möjligheten atl nä fram lill en
arbelsplacering för vissa arbetssökande med begränsningar i sitt arbetsutbud,
t.ex. i form av handikapp av visst slag. De arbetshandikappade kan i många fall
vara beroende av att fä en speciell yrkesutbildning, som tillvaratar deras
särskilda förutsättningar, för att fä en meningsfull sysselsättning.

Aibetsmarknadsulbildning
är vidare ett viktigt medel för atl underlätta kvinnors inträde på
arbetsmarknaden och för alt motverka de barriärer på arbetsmarknaden som skapas
av kvinnors och mäns traditionella yrkesval. Utbildningsinslmmentet bör i ökad
utsträckning kunna användas för all främja jämställdheten på arbetsmarknaden.
Del kan bl.a. ske genom prioritering av underrepresenterat kön vid
rekryteringen till olika kurser. Som exempel på insatser inom detta område
villjag peka på de möjligheter som arbetsförmedlingen har att låta
arbetssökande della i yrkeskurser under en fy ra veckorsperiod. Denna möjlighel
har öppnats främsl för alt stimulera sökande till etl otraditionellt yrkesval.
När praktik ingår bör otradilionella

Prop.
1980/81:126 91

val
av praktikplatser eftersträvas. Utbildningsåtgärder ute på företagen kan vara
en metod att påverka altityder såväl hos arbetssökande som arbetsgivare. Stöd
till ulbildning i förelag som förbereder kvinnor för en övergång till mer
kvalificerade arbetsuppgifter, med högre krav på yrkeskunnande, skulle öka
beredskapen inför omställningsproblemen under 1980-lalel.

Det finns, som jag här har
framhållit, flera goda skäl alt i ökad utsträckning utforma
arbetsmarknadsutbildningen i nära samarbete med företagen. Formerna för köp av
ledig utbildningskapacitet i företag och förvaltningar bör vidareutvecklas.
Särskilt i svaga konjunkluriägen bör det finnas resurser i företagen i form av
kvalificerad personal, lokaler och utrustning som kan utnyttjas för
utbildningsåtgärder. Genom en samverkan mellan de fasla institutionerna och
företagen bör flexibla utbildningsprogram kunna läggas, upp där vissa delar av
ulbildningen förläggs fill AMU-center och filialer och andra delar förläggs
till företagen. En permanent organisation för AMU är nödvändig men för att
skapa ökad flexibilitet bör man pröva möjligheten alt i slörre utsträckning
köpa ledig utbildningskapacitet hos andra utbildningsanordnare.

Ansvaret
för AMU ligger på tvä myndigheter, AMS och SÖ. Arbetsmarknadsverket bedömer
utbildningsbehov och fastställer inriktning och lokalisering av AMU medan SÖ
har del pedagogiska, lekniska och ekonomiska ansvarel för verksamheten. SÖ:s
koslnader under de senaste tre åren har stigit kraftigt. Jag anser det
angeläget att AMU bedrivs sä att befinfiiga resurser utnyttjas rationellt och
ekonomiskt. KAFU har fått i uppdrag alt med förtur pröva frågan om hur ett
ulvecklal system för planering och budgetering kan utformas. Kommittén lägger i
dagarna fram etl förslag till budgetering och uppföljning för sådan
arbetsmarknadsutbildning som anordnas av SÖ.

Sysselsältningsulredningen
presenterade i sitt första delbetänkande "Arbele ät alla" (SOU
1975:90) etl förslag om en form av investeringsfonder för atl påverka
företagens interna utbildning. Genom ett sädani fondsystem skulle man kunna
förmå företagen all ta samhällsekonomiska hänsyn vid planeringen av
utbildningen. Exempelvis skulle man genom en användning av fondmedlen kunna
utjämna sysselsättningen i förelagen mellan hög- och lågkonjunktur. Frågan om
särskilda fonder för utbildning av anställda inom företagen skall prövas av
ulredningen om arbetsmarknadsutbildning och ulbildning i förelag enligl
uppdrag i tilläggsdirektiv lill utredningen (Dir 1980:65).

Ungdomar
som saknar gångbar yrkesutbildning har stora svårigheter att komma in på
arbetsmarknaden i synnerhet i svaga konjunkluriägen. Del gäller dels dem som
inte går igenom någon gymnasial ulbildning, dels också ganska många som söker
sig ul på arbetsmarknaden omedelbart efter någon av de gymnasiala ulbildningar
som inte är direkt yrkesinriktade. Del är därför vikligl alt gymnasieskolan
kan erbjuda lämplig utbildning

Prop.
1980/81:126 92

åt
alla. Gymnasieskolans kursutbud kommer enligt vad statsrådet Mogård anfört i
1981 ärs budgetproposotion (Prop. 1980/81:100 bil. 12 s. 233) att kompletteras
med yrkesinriktade högre specialkurser för elever frän teoretiska linjer.
Gymnasieskolans kapacitet har efter hand byggts ut så atl den nu har plats för
elt så slorl anlal som molsvarar mer än en hel årskull 16-åringar. Del är
främst de yrkesinriktade linjerna och specialkurserna som har byggts ut.

Genom
skilda beslut åren 1976 och 1979 (prop. 1975/76:39, UbU 1975/ 76:30, rskr
1975/76:367, prop. 1978/79:180, UbU 1978/79:45, rskr 1978/ 79:422) har
riksdagen givit kommunernas skolstyrelser elt s.k. uppföljningsansvar för alla
ungdomar upp till 18 ärs ålder. Del innebär all skolan skall bedriva
uppföljande studie- och yrkesorientering för att stödja alla ungdomar under 18
år som efter avslutad grundskola varken har arbete eller genomgår utbildning.
Skolstyrelsens uppföljningsansvar för alla som slutat grundskolan är en
förutsättning för ett förverkligande av det av regering och riksdag fastlagda
målet atl alla ungdomar skall garanteras erbjudande om utbildning, praktik
eller arbete.

Våren
1980 beslutade riksdagen om nya åtgärder för att främja ungdomars utbildning i
gymnasieskolan (prop. 1979/80: 100 bil. 12, prop. 1979/ 80:145, UbU 1979/80:34,
AU 1979/80:25, rskr 1979/80:363 och 364). Beslutet innebar alt
skolstyrelsernas uppföljningsansvar markerades ytterligare samtidigt som
ansvarsfördelningen mellan skolan och arbetsmarknadsverket klargjordes.
Gymnasieskolan har sedan den 1 juli 1980 fått vidgade möjligheter atl erbjuda
yrkesutbildning av olika slag. Bl. a. har nya regler för slatsbidrag lill
inbyggd ulbildning och läriingsulbildning ökat de praktiska möjlighelerna för
gymnasieskolan atl erbjuda ett stort och varierat kursprogram.
Arbetsförmedlingen kan ä sin sida mer än lidigare koncentrera sig på atl
förmedla arbeten på den öppna marknaden till de unga.

En
relativt liten grupp av ungdomar behöver väsentligt mera stöd och vägledning
vid gmndskolans slut än vad som är normalt. Del gäller främsl sådana ungdomar
som av olika skäl inte söker eller inte antas vid den ordinarie intagningen
lill gymnasieskolans grundskoleanknutna utbildningsvägar och som vid
höstterminens början inte heller har lyckats fä någol arbete. För dessa ordnas
pä försök två nya verksamheter, nämligen introduktionsprogram för ulbildning på
högsl fyra veckor och yrkesintroduktion pä upp till 40 veckor.
Inlroduklionsprogrammen för ulbildning innehåller allmän vägledning om skola
och arbetsliv. De syftar fill alt ge den enskilde och skolan rådmm för atl
ytterligare överväga möjlighelerna alt utnyttja i första hand något av
gymnasieskolans ulbildningsalternaliv. Yrkesintroduklion förläggs delvis lill
arbetsplatser och syftar till all ge skoleleverna praktisk erfarenhet av
arbetslivet. Yrkesintroduktionen skall innehålla utbildningsmoment för ett
visst yrkesområde och ges en sä längt möjligt individuell utformning.

Prop. 1980/81:126 93

Arbetsförmedlingens
huvuduppgift är all förmedla arbeten på den öppna marknaden. Förmedlingen skall
därvid ge individuellt avpassad service lill alla arbetssökande oavsett ålder.
1 de fall då det visar sig alt en arbetssökande inte kan placeras i arbete ger
förmedlingen mera ingående råd. Möjlighelerna fill utbildning eller lillfällig
sysselsättning i form av beredskapsarbete kan dä också behöva diskuteras. När
del gäller ungdomar under 18 år har emellertid skolan, som jag nyss har
påpekat, ell generellt uppföljningsansvar. Det är skolan och inte
arbetsmarknadsverket som har huvudansvaret för alt alla 16- och 17-åringar får
information och råd om olika utbildningsvägar, liksom också givelvis för alt
ordna erforderlig utbildning. Beredskapsarbeten och arbetsmarknadsutbildning
kan numera endasi i undantagsfall erbjudas arbetslösa 16-17-åringar, vilka i
stället hänvisas till de olika verksamheter som skolan ordnar. Del är ännu för
tidigt atl dra bestämda slutsatser om utfallet av försöken med introduktionsprogram
och yrkesintroduklion. SÖ har fåll i uppdrag alt utvärdera erfarenheterna av
läsåret 1980/81 och delge regeringen resultatet av utvärderingen till den 1
januari 1982. Statsrådet Mogård, som jag samrått med i denna fråga, har för
avsikt all därefter återkomma till regeringen med förslag om den framtida
utformningen av dessa verksamheter. Jag vill emellertid i detta sammanhang
betona all de grundläggande principer för ansvarsfördelningen mellan
arbetsmarknadsverket och skolan som beslutades våren 1980 bör ligga fast.

Även
när det gäller arbetslösa ungdomar som fyllt 18 år är ofta en gymnasial
ulbildning den lämpligaste lösningen om vederbörande inte lidigare har gått
igenom en sådan. Del ankommer i sä fall givetvis pä arbetsförmedlaren all
framhålla detla för den enskilde. Vid behov står även de flesta av de
arbelsmarknadspolitiska medlen lill buds för arbetslösa som har fyllt 18 år.
Dessa bör komma ifråga försl när gymnasieskolans möjligheler noga undersökts.
Beträffande arbetsmarknadsutbildning gäller en nedre åldersgräns på 20 år, från
vilken undantag kan göras belräffande handikappade, flyktingar
ersältningsberälligade från arbetslöshetskassa och ungdomar med
försörjningsplikt mol barn. Även de 18- och 19-åringar som uppfyller villkoren
för kontant arbetsmarknadsstöd har möjlighel all genomgå AMU-kurser.

I
de av riksdagen år 1975 anlagna rikfiinjerna för arbetsmarknadsulbild-ningen
(prop. 1975:45, InU 1975:14, rskr 1975: 178) bemyndigades regeringen all i särskilt
besvärliga konjunkluriägen låta ungdom under 20 år genomgå utbildning vid
AMU-kurser pä särskilda villkor. AMS har i en skrivelse lill regeringen den 31
oktober 1980 anhållit att under återstoden av budgetåret 1980/81 få bevilja 18-
och 19-åringar sådan utbildning med utbildningsbidrag enligl
arbelsmarknadskungörelsen även om de inte uppfyller villkoren för kontant
arbetsmarknadsstöd (KAS). Jag delar AMS bedömning atl arbetsmarknadslägel för
ungdomar i åldern 18-19 är är besvärande. I synnerhet gäller detla kvinnorna.
De ungdomar del här är

Prop.
1980/81:126 94

fråga
om är de som inte uppfyller arbets- eller utbildningsvillkoren för KAS.
Arbetsvillkoret innebär aft man skall ha arbetat minst fem månader inom en
period av tolv månader. Ulbildningsvillkoret innebär, med vissa undantag, atl
man skall ha genomgått gymnasieskola eller motsvarande och inom en period av
fem månader efter avslutad skolgång ha varit arbetssökande i minst tre månader.
Enligt AMS arbetssökandeslatistik saknar mellan 40 och 50% av 18-19-åringarna
kontant arbetsmarknadsstöd. I januari 1981 uppgick gruppen lill 50% eller 6000
ungdomar. En del av dessa ungdomar saknar rätt till KAS därför alt de inte
uppfyller villkoret om tre månaders arbetssökande. Dessa kommer, om de inle finner
annan lösning och när tremånadersvillkorel uppfyllts, atl bli berättigade fill
KAS och därmed också rätt alt beviljas arbetsmarknadsutbildning vid AMU-kurs.
Den älersläende gruppen 18-19-åringar är de som sedan de slutade gmndskolan
inle lyckats få någon längre anställning och inte heller lyckats komma in i
eller genomföra någon form av gymnasial ulbildning. Del är ungdomar som ulan
alt direkt vara socialt, psykiskt eller fysiskt handikappade har en myckel
besvärlig situation. För att ge denna gmpp elt långsiktigt mer konstruktivt
alternativ än beredskapsarbete avser jag senare föreslå regeringen all ge AMS
möjlighel all under nästa budgetår bevilja ungdomar i åldern 18-19 år
arbetsmarknadsutbildning vid AMU-kurs även om de inte uppfyller villkoren för
KAS. 1 likhet med vad som gäller för kvalifikation för KAS bör gälla att
ungdomarna skall ha varit aktivt arbetssökande i minst tre månader. Härutöver
bör gälla atl samråd skall ske med skolmyndigheterna för att klarlägga att en
ulbildning inom gymnasieskolans ram inte är realistisk,

De förändringar som
genomförts vad gäller 16—17-åringar innebär som nämnls att skolan har elt
huvudansvar för denna åldersgrupp. På sikt bör delta innebära all alla
16-17-åringar som saknar arbele kan genomgå gymnasieutbildning eller
yrkesintroduklion. I samband med regeringens slällningstagande lill
försöksverksamheten med yrkesintroduktion avser jag alt ingående pröva frågan
om rätl till arbetsmarknadsutbildning för ungdomar under 20 år.

Jag
finner inle anledning att ändra utbildningsbidragets storiek för personer
under 20 år som beviljas arbetsmarknadsutbildning. Elever som är 18 och 19 år
uppbär således utbildningsbidrag med samma dagliga belopp som del kontanta
arbetsmarknadsstödet, dvs. 75 kr. För den som har försörjningsplikt mot barn
bör liksom hitfills bidrag utgå enligl reglerna för vuxna.

8.4
Ekonomisk kompensation vid geografisk rörlighet

Anpassningen
på arbetsmarknaden bör sä långt som möjligt klaras inom ramen för utbud och
efterfrågan pä den lokala arbetsmarknaden. Denna strävan ställer krav på en
aktiv regionalpolitik. Genom olika insatser inom

Prop.
1980/81:126 95

regionalpolitiken
skall eftersträvas en ökad rörlighet hos kapitalel för alt sysselsättning skall
kunna lokaliseras till de sysselsältningssvaga delarna av landel och sä alt en
återgång till 1960-talels omfattande flyttningar skall kunna undvikas. Denna
inriktning av politiken har särskilt stor betydelse för kvinnorna, som ofta är
lokalt bundna och har en mycket låg sysselsättningsgrad i dessa delar av
landel.

Även
om kraftfulla åtgärder inom regional- och arbetsmarknadspolitiken kan dämpa
behovel av regional omflyttning, kommer ändå en del av den regionala obalansen
atl fä till följd, all människor flyttar lill orter med hög
arbeiskraftseflerfrågan. En sådan utveckling måsle ske med beaktande av de
negativa sociala konsekvenser som kan bli följden av den geografiska
rörligheten. Utvärderingar visar all flyttningarna är mer lönsamma för
samhällel som helhel än för flyltarna själva.

Ulgångspunklen
för de förslag som jag framlägger i det följande är att flyttningsbidragen
skall ha en sådan nivå att de bättre än f. n. motsvarar de verkliga kostnader
som de enskilda individerna får när de flyttar till annan ort. Däremot bör inte
flyltningsbidragen göras så förmånliga alt de i sig blir en stimulans fill
människor atl flytta.

Innan
jag lägger fram förslag om ändrade regler för flyttningsbidrag ämnar jag
redovisa vissa resultat från forskningen kring den geografiska röriigheten i
samband med arbetslöshet.

För
att utvärdera de ekonomiska och sociala effekterna av geografisk rörlighet saml
studera flytlarnas mer långsiktiga anpassning och levnadsutveckling har EFA
låtit genomföra en undersökning av de som fiyttar med flyllningsbidraget
starthjälp. Resultatet finns redovisat i betänkandet SOU 1978:60. Studien
baserades på elt urval personer som flyttal från sex kommuner i Västerbottens
och Norbotlens län under åren 1969-1970 och därvid erhållit flyllningsbidrag,
saml - i kontrollsyfte - ett urval s.k. kvarstannare i dessa kommuner.

Vid
en uppföljning år 1975, d v s. ca fem år efter flyttningarna, visade det sig
all endasi 22 % av flyltarna var kvar i den ursprungliga inflyltningskom-munen.
Mänga hade således flyttat vidare till andra orter och ca 35 % hade flyttat
tillbaka till den urspmngliga ulflytlningskommunen. Tillbakaflyt-larna
utgjordes till största delen av personer som redan före den ursprungliga
flyttningen hade haft en svag ställning på arbetsmarknaden. Enligt studien
skiljer sig levnadsförhållandena för flyltarna fem år efter flyttningen inle
markant frän levnadsförhållandena för jämförbara grupper som ej flyttal. Den
omfattande tillbakaflyltningen tyder dock på att flyttningar kan skapa problem
för grupper med svag ställning på arbetsmarknaden. Detla lalar för alt det kan
vara motiverat alt försöka styra över flyttningen lill andra grupper samt
avsätta ökade resurser ål atl stödja och underlätta flytlarnas anpassning på
inflyttningsorlen.

Flyttningarna
verkar i hög grad ha varil inriktade på atl eliminera flaskhalsproblem i form
av arbetskraftsbrist på inflyttningsortema. Flyltarna

Prop.
1980/81:126 96

har
kommit att besätta framför allt sädana befallningar som kännetecknats av längre
vakanstider än vad som gällt i genomsnitt för de lediga platserna.
Starthjälpsflytlningarna tycks därför haft en positiv effekt ur
stabiliserings-synpunkt eftersom de bör ha medfört en dämpning av inflatoriska
löneökningsprocesser.

Flyttningarnas
inkomstfördelningseffekt har belysts genom att skillnaden mellan flyllningsvinster
på samhällsekonomisk nivå och pä individ-och hushållsnivå har studerats. Del
visar sig att flyttningarna i allmänhet är mer lönsamma för samhällel som
helhel än för flyltarna själva. EFA:s undersökningar visar också all bidragen
endasi läcker en begränsad del av de faktiska kostnaderna vid flyttning. Atl
flytlningsvinslen främsl tillfaller andra än flyltarna tyder på alt del finns
etl utrymme för förbättringar av flyltningsbidragen. Vidare pekar nämnda
förhällande på viklen av alt beakla de fördelningseffekter som är förknippade
med flyttningarna.

De
studier av flyttningar som EFA genomfört visar således bl.a. att problemen i
samband med en flyttning är avsevärt större för sådana grupper som redan på
den ursprungliga orten hade en svag ställning på arbetsmarknaden. Det gäller
därför alt ta vara på den beredskap lill omställning som finns hos de starkare
på arbetsmarknaden, för att fä den totala omställningsprocessen så problemfri
som möjligt. Ju större del av omställningarna som kan klaras pä frivillig väg,
desto större är förutsättningarna för att anpassningen skall lyckas, sett både
frän individernas och förelagens utgångspunkter. Möjlighelerna lill delta bör
enligt min mening öka om de som flyttar för atl avhjälpa sin arbetslöshet fär
en rimlig kompensation för de ekonomiska uppoffringar som en flyttning medför.

Flyttningsbidrag
utgär enligl arbetsmarknadskungörelsen (1966:368) till den som är eller
riskerar att bli arbetslös och genom arbetsförmedlingen fär arbete på annan ort
där del föreligger behov av arbetskraft. Under vissa fömtsättningar kan
flyllningsbidrag även ulgå lill den som byter anställning s. k.
ombytessökande. Allmänt för flyllningsbidrag gäller alltså atl arbele skall
sökas genom arbetsförmedlingen och att flyttningen skall ske till orter där del
föreligger behov av arbetskraft.

Flyltningsbidrag
kan utgå i form av respenning som inkluderar resekostnadsersätlning,
traktamente och ersällning för bohagslransport. Vidare kan flyltningsbidrag
utgä i form av traktamente vid dubbel bosättning och starthjälp.

Resekostnadsersätlning
inkluderar resekostnader för alt söka en anställning, (s. k. sökanderesa) och
för atl tillträda en anställning (s. k. tillträdesresa), saml för s. k.
månadsresa och dagliga resor. Ersättning för månadsresa utgår med två resor i
månaden. Ersättning utgär under lid dä traktamente vid dubbel bosättning
erhålls. Kan arbetstagaren pendla varje dag mellan hemorten och
anställningsorten kan ersättning för dagliga resor utgå. Denna ersättning utgår
i den män arbetstagarens faktiska kostnader för resorna överstiger 70 kr. per
månad, dock högsl 300 kr. per månad.

Prop.
1980/81:126 97

Ersättningen
utgår under högst sex månader och resor med egen bil ersätts endasi om allmänt
kommunikationsmedel inte kan utnyttjas.

Traktamente
vid dubbel bosättning utgår fill arbetstagare som vid tillträde av en
anställning på annan ort har kostnader för egen bostad i två orter. Bidraget
utgår f. n. med 50 kr. per dag under högst fem dagar per kalendervecka och som
regel i högst sex månader. Under budgetåret 1979/80 utgick bidrag till drygt 5
(XX) personer.

Starthjälp
utgår lill arbetstagare som tillträder en anställning i annan ort än hemorten
under fömtsättning alt anställningen beräknas vara minst sex månader. Bidraget
utgår med 3000 kr. till arbetstagare vars hushåll i hemorten stadigvarande
bestått av enbart arbetslagaren själv och med 6000 kr. fill arbetstagare vars
hushåll bestått av två eller flera personer som följer med vid flyttningen.
Bidraget, som under budgetåret 1979/80 utgick till ca 23 000 personer, är lill
för att täcka kostnader för uppehälle och personliga utgifter i avvaktan på den
första avlöningen inkl. vissa ofrånkomliga kostnadsfördyringar i samband med
omställningen.

Som
jag tidigare nämnt kan flyltningsbidrag ocksä utgå lill personer som inle är
arbetslösa s.k. ombytessökande. Detta gäller under förutsättning all personen i
fråga bor i en ort där del på grund av vikande sysselsättning föreligger
särskilda svårigheter för lokalt bunden arbetskraft att få arbete och det
skäligen kan antas all den uppkomna vakansen kan besällas med en lokah bunden
arbetslös. Denna bidragsform har prövats under en två-årsperiod och har
utvärderats av AMS i samråd med parterna på arbetsmarknaden.

Med
skrivelse den 21 april 1980 har AMS till regeringen överiämnal en rapport med
utvärdering av försöksverksamheten och förslag fill nya bestämmelser om
fiyttningsbidrag lill ombylessökande.

Av
rapporten framgår all bidraget under försöksperioden utnyttjats i mycket
begränsad omfattning. Antalet ombytessökande som erhållit stödel har uppgått
till endast ca 500 personer per år, vilket molsvarar ca 2,6% av antalet
flyttningar där starthjälp ulgålt. 1 rapporten framhålls atl det är angeläget
atl öka denna andel. En av orsakerna lill den restriktiva tillämpningen är
enligt rapporten svårigheterna alt tolka begreppet vikande sysselsättning. I
rapporten föreslås därför att kravet på vikande sysselsättning slopas. Enligt
rapporten bör det vara tillräckligt alt den ombytessökande flyttar lill en ort
där del föreligger behov av arbetskraft inom yrkesområdet, under fömtsättning
atl arbetsförmedlingen utifrån del samråd som normall sker med företaget direkt
eller indirekt kan besätta den vakans som uppslår med en lokalt bunden
arbetslös. Vidare föreslås all de nya reglerna prövas under två år och därefter
utvärderas i samråd med arbetsmarknadens parter. Bidragels
flyllningssfimulerande effekt för de sökande liksom konsekvenserna för
förelagen bör belysas.

AMS har tillstyrkt
arbelsgmppens förslag som synnerligen angelägna för all uppnå en
kvalitetsmässigt bättre rörlighet. 7 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 126

Prop. 1980/81:126 98

Som
framgår av vad jag lidigare har anfört delar jag helt AMS uppfattning om all
en ökad frivillig rörlighet på arbetsmarknaden är angelägen, och atl en
vidgning av gällande bestämmelser för slöd till ombytessökande därför bör komma
lill stånd. Jag ansluter mig därför fill AMS förslag. Emellertid är jag inte
beredd att hett frångå kriteriet om vikande sysselsättning. Jag återkommer
till detla strax. Vidare tolkar jag AMS förslag så att en ombytessökandes
möjligheler att få flyllningsbidrag kommer all vara beroende av alt den plats
han lämnar kan besättas med en av arbetsförmedlingen anvisad arbetslös. En
regel med denna innebörd skulle kunna medföra all en ombylessökande i samband
med flyttningen inle vet om bidrag kommer atl utgå. Jag anser att avgörande för
om flyllningsbidrag fill ombylessökande skall kunna utgå bör vara atl det
skäligen kan antas all flyttningen är ägnad att förbättra arbetsförmedlingens
möjligheter alt bereda arbete åt lokalt bunden arbetskraft, oavsett om den
uppkomna vakansen har kunnal fyllas i anslutning till flyttningen. Tolkningen
av begreppet vikande sysselsättning bör vidare kunna lösas genom atl AMS ges
ell uppdrag all föreslå vilka områden som skall kunna omfattas av bidraget. Jag
avser därför alt senare återkomma fill regeringen med etl sådant uppdrag. Det
bör sedan få ankomma pä regeringen atl fastställa områdena ifråga. Jag anser vidare
i likhel med AMS atl verksamheten bör ske på försök och utvärderas efter två
iir.

Innan
jag går in på vissa ytterligare ändringar i bidragssystemet skall jag behandla
frågan om skattefrihet för flyllningsbidrag.

AMS
har i skrivelse den 15 juni 1979 hemställt att skattefrihet införs för
starthjälp, traktamente vid dubbel bosättning och resekoslnadsersättning i form
av s. k. månadsresa.

Svenska
byggnadsarbetareförbundet och Svenska byggnads- och anläggningsindustrins
arbetsgivareförbund (Byggförbundel) har begärt all man för atl underlätta den
geografiska rörligheten på byggarbelsmarknaden undantar ersättningar för
hemresor vid veckoslut frän beskattning. En sådan åtgärd skulle enligl
förbunden bli särskilt effektiv i situationer där det inle kan bli fråga om
några permanenta flyttningar av arbetskraft utan det endast gäller aft
tillgodose tillfälliga, kortvariga behov av arbetskraft på vissa orter.

Efter
samråd med chefen för budgetdepartementet vill jag redovisa följande.

Starthjälp
saml resekostnadsersätlning som avser s. k. månadsresa och dagliga resor utgör
skattepliktig inläkt av tjänst. Della innebär alt bidragen ifråga läggs på
toppen av den övriga inkomsten. Marginalskatteeffeklen får till följd alt en
del av bidraget förs fillbaka lill slalen i form av skall. Flyltningsbidragen i
övrigl är skattefria bortsett från traktamente vid dubbel bosättning som jag
strax kommer alt föreslå skall upphöra som särskild bidragsform. För egen del
anser jag i likhel med AMS, byggnadsarbetareförbundet och byggförbundel alt
skallefrihet för ifrågavarande bidrag bör

Prop.
1980/81:126 99

genomföras.
Det som enligl min mening framför allt bör motivera ett undanlag från
skatteplikt för alla former av flyltningsbidrag enligt arbelsmarknadskungörelsen
är att del endast är fräga om sådan ersättning som utgår vid flyttningar som
sker i den offentliga arbetsförmedlingens regi. Ersättning utbetalas således
endast om vissa särskilda förutsättningar som anges i arbelsmarknadskungörelsen
är uppfyllda. Detla innebär enligl min mening sådana garantier mot missbruk alt
det finns tillräckliga skäl alt medge undanlag från beskattning. Mot bakgrund
av det anförda vill jag föreslå atl flyllningsbidrag enligl
arbelsmarknadskungörelsen skall vara skattefria. En bestämmelse härom bör tas
in i anvisningarna fill 19 § kommunalskallelagen (1928:370). För tydlighetens
skull bör det samtidigt anges alt avdrag inle medges för sådana koslnader för
vilka skattefria bidrag har utgått. De nya reglerna bör lillämpas första gången
vid 1983 års taxering.

I
samband med införande av skattefrihet för flyltningsbidrag som bl. a. innebär
en reell höjning av starthjälpen, bör enligl min mening bidragsformen
traktamente vid dubbel bosättning upphöra. Jag vill i detta sammanhang påpeka
all avdragsrätl vid dubbel bosättning föreligger i vissa fall enligl gällande
regler vid beskattningen.

Som
jag nyligen nämnt kan flyllningsbidrag utgöras av resekostnadsersättning för
två resor i månaden från anslällningsorlen till hemorten och åler s.k.
månadsresa. Del kan emellertid i vissa fall finnas skäl att låta sådan
ersättning ulgå för fier än tvä resor per månad, t. ex. i samband med långa
avstånd mellan hemort och anslällningsort som samtidigt innebär dyra
resekostnader. Del bör därför i fortsättningen få ankomma på regeringen atl
vid behov kunna utvidga antalet sädana resor.

Resekostnadsersätlning
för s.k. månadsresa utgår idag under lid då personen ifråga erhåller
traktamente vid dubbel bosättning. Eftersom jag har förordat att traktamente
vid dubbel bosättning skall upphöra som särskild bidragsform bör s. k.
månadsresa i fortsättningen få ulgå till personer som erhållit starthjälp och
har kostnad för egen bostad på två orter. Ersättningen bör utgå under de första
sex månaderna av anställningen. Del bör emellertid få ankomma på regeringen att
i särskilda fall förlänga ifrågavarande tidsperiod.

Starthjälpen
betalas idag ut med halva bidragsbeloppet i anslutning till tillträdet av
anställningen och återstående del i samband med flyttningen till
anställningsorten. Jag förordar alt slarthjälpen i fortsättningen ulbelalas
fill ensamslående med hela beloppet i anslutning fill lilllrädet av anställning,
och för flerpersonershushåll med halva beloppet i anslutning lill tillträdet
och återstående del i samband med flyttningen.

Resekostnadsersättning
och ersättning för bohagstransport kan utgå för arbetstagaren och hans
hushållsmedlemmars återflyllningsresa lill hemorten om sådan resa sker inom
etl år från flyttningen till anställningsorten och under fömtsättning alt arbetstagaren
får eller söker arbete i hemorten.

Prop. 1980/81:126 100

att
det föreligger särskilda skäl för återflyttning och att arbetstagaren vid
flyttningen till anställningsorten erhållit fiyttningsbidrag och atl därvid
starthjälp utgått med det högre beloppet. AMS föreslår att denna bidragsform
får ulgå lill alla som fäll starthjälp. Jag finner AMS förslag väl mofiverat
och tillstyrker därför att sådan ersättning i fortsättningen även skall kunna
utgå lill ensamstående.

Ersättning
för dagliga resor till och från arbetet kan utgå i den mån resekostnaden
överstiger 70 kr. per månad. Bidraget utgär under sex månader, dock högsl med
300 kr. per månad. Ersällning för bil utgår endast om allmänl
kommunikationsmedel inle kan utnyttjas. AMS har föreslagil alt denna ersättning
i fortsättningen får utgå under tolv månader och att koslnadsgränsen på 300 kr.
las bort. Jag kan inle tillstyrka AMS förslag. Som jag anfört i prop.
1980/81:100 bil. 15 s. 61 kommer jag att senare föreslå regeringen all
koslnadsgränsen 70 kr. per månad fr.o.m. den I juli 1981 höjs till 90 kr. per
månad.

Vidare
föreslår AMS att personer som efter avslutad arbetsmarknadsutbildning har fält
flyttningsbidrag i form av bohagslransport för att flytta lill utbildningsorten
bör kunna få starthjälp då de tillträder en anställning pä orten.

AMS
föreslår också atl reseersättning för att tillträda praktik- eller feriearbele
bör utgå även fill studerande på högskolenivå och att sökanderesor beviljas
samtliga hushållsmedlemmar som avser att medfölja vid flyttningen och som söker
arbete på den nya orten. Jag kan inte biträda någol av dessa förslag.

AMS
har slulligen föreslagit vissa ändringar som berör traktamente vid dubbel
bosättning. Mot bakgmnd av alt jag förordat alt denna bidragsform skall upphöra
behandlar jag inte dessa förslag närmare.

Vad
jag nu har förordat om ändringar i flyllningsbidragsbeslämmelserna enligl
arbetsmarknadskungörelsen (1966:368) kommer i tillämpliga delar atl också gälla
för bestämmelserna om flyttningsslöd enligl förordningen (1979:632) om
regionalpolitiskt stöd. Bestämmelserna om skattefrihet bör således gälla även
denna stödform. Jag har i denna fråga samrått med chefen för
industridepartementet.

De
ändringar i regelsystemet som jag nu har förordat bör träda i kraft den 1 januari
1982. Mol bakgmnd av atl jag nu förordar att traktamentet vid dubbel bosättning
skall upphöra, räknar jag med alt utgifterna för de föreslagna ändringarna i
reglerna för flyltningsbidragen kan rymmas inom del i budgetpropositionen för
budgetåret 1981/82 föreslagna anslagsbeloppet, dvs. 171,6 milj. kr.

8.5
Möjligheter att pröva nytt arbete

De
röriighetssfimulerande ålgärder jag här har behandlat är sädana som syftar lill
att hjälpa redan arbetslösa att bredda arbetssökandet yrkesmäs-

Prop.
1980/81:126 101

sigt
och geografiskt. Samtidigt är det så atl möjlighelerna för en arbetslös all
finna nytt arbele gynnas av en allmänl sell hög omsällning av lediga platser
även om inle det totala antalet sysselsättningstillfällen därigenom blir
störte. Varje ledig plats representerar en potentiell möjlighel fill anställning.

Utvecklingen
på arbetsmarknaden har gått mot fastare bindningar mellan arbetsgivare och
arbetstagare. Åven för den arbetssökande har ett anställningsbeslul fått mer
långsikfiga konsekvenser. Allmänt sett tycks opinionsläget under 1970-talel ha
förändrats i riktning mot ökad tveksamhet till förändringar. Man söker
trygghet i del bestående och ser förändringarna som risker snarare än som
chanser.

Delta
medför att en större del av den rörlighet som är nödvändig för anpassningen på
arbetsmarknaden sker i form av ofrivillig rörlighet. En önskvärd utveckling mot
en större frivillig röriighet motverkas av all en person som vill pröva elt
nytt arbete - och därigenom bidrar lill lösningen på sysselsättningsproblemen
för andra personer - helt förlorar sina arbetsrällsliga förmåner hos den
lidigare arbetsgivaren. Möjlighelerna all återgå till denne om den nya
anställningen inle slår väl ut framslår som myckel osäkra.

1
den allmänna debatten har förts fram förslag bl. a. om atl i del privata
näringslivet införa räll fill Ijänsfiedighel för all pröva en ny anställning på
samma säll som gäller för statligt anställda. Därigenom skulle man främja en
sådan frivillig rörlighet som är till gagn för hela anpassningsprocessen.

Jag
finner della uppslag principiellt intressant. Från vissa synpunkter skulle
detta uppslag kunna få positiva arbetsmarknadspolitiska effekter. Å andra sidan
föreligger del emellertid stor osäkerhet kring effekterna av förslagel. En allmän
rätl fill tjänstledighet för alt pröva nytt arbele skulle kunna skapa
olägenheter såväl för arbetsgivarna som för de vikarier som ersätter
tjänstlediga personer. Följden skulle kunna bli väsentligt längre
tillsällningstider för sådana lediga platser som är resultatet av tjänstledighet,
svårigheier alt planera verksamheten och otrygghet för sådana personer som
kommer in på "Qänstlediga platser".

Jag
är mot denna bakgmnd inte beredd atl närmare pröva frågan om tjänstledighet. En
mera framkomlig väg i avsikt atl undvika de negativa effekter som är knutna
lill förslaget om Ijänsfiedighel skulle kunna vara om rätten i stället får
gälla företräde lill ny anställning (återanställning) hos den fidigare
arbetsgivaren. Jag avser alt låta utreda denna fråga närmare inom
arbetsmarknadsdepartementet. Som jag tidigare har redovisat finns del tvä
ulredningar som delvis berör den här akluella frågan, nämligen översynen av
anställningsskyddslagen och kartläggningen av ledighetslagsliftningen.

8.6
Möjligheter för förtidspensionerade att pröva arbete

Jag
har nu anvisat en väg för att förbättra förutsättningarna för redan anställda
att pröva ett nytt arbete. Del är naturligtvis också angeläget atl

Prop.
1980/81:126 102

Tabell
8:1 Nybeviljade förtidspensioner och sjukbidrag

År

16-29

30-49

50-64 år

Antal

I "/oo av befolkn.

Antal

1 "/oo av befolkn.

Antal

I "/oo av befolkn.

1968

1277

0,8

3609

1,8

14763

10,0

1969

2040

1,2

4155

2,1

17746

12,0

1970

2001

1,2

4384

2,2

20448

13,8

1971

1643

0,9

5434

2,8

30212

20,0

1972

1950

1,1

6804

3,5

35 581

23,4

1973

1837

1,1

6640

3,4

36082

23,7

1974

1520

0,9

5855

3,0

32064

21,1

1975

1556

0,9

5809

2,9

32137

21,3

1976

1410

0,9

6462

3,2

35 319

23,5

1977

1633

1,0

7523

3,6

36567

24,8

1978

1389

0,9

7588

3,6

35517

24,1

skapa
bättre möjligheter all pröva ett arbele för handikappade som aldrig har kommit
in på arbetsmarknaden eller som tvingats lämna den. Jag vill i detla sammanhang
särskilt framhålla de yngre förtidspensionärerna. Deras situation har särskill
uppmärksammals i samhällsdebatten och starka krav har förts fram om
sysselsättningsåtgärder för dessa gmpper.

Som
framgår av labell 8:1 är det främst i åldrarna över 40 år som ökningen av
antalet förtidspensionärer skett underdel senaste decenniet. I de lägre
åldrarna har det däremot inte skett någon ökning. Detta förhållande gör det
självfallet inle mindre vikligl att ätgärder vidtas för att förbällra unga
förtidspensionerades möjligheler pä arbetsmarknaden.

De
arbetsmarknadspolitiska insatserna för arbetshandikappade har fortlöpande
förstärkts. Som jag tidigare har redovisat har under 1960- och 1970-talen en
betydande utbyggnad sketl av skyddat arbele i olika former liksom av
yrkesinriktad rehabilitering och arbetsmarknadsutbildning. Under senare år har
strävandena i allt högre grad varil att söka lösa de arbetshandikappades
problem på den ordinarie arbetsmarknaden.

Vissa
av de stödåtgärder som beslutats syftar direkl lill atl öka möjlighelerna för
unga arbetshandikappade, bl. a. förtidspensionerade all få arbele. Elt förhöjt
statligt lönebidrag kan - som en försöksverksamhet — lämnas till arbetsgivare,
som ger arbete ål gravt arbetshandikappade ungdomar. Förslag lades fram om en
permanentning av åtgärden i 1981 ärs budgetproposition. Jag har nyss
föreslagil atl detta förhöjda lönebidrag skall gälla också för
arbetshandikappad som lämnar anställning inom Samhällsföretagsgruppen och
övergår till anställning på den ordinarie arbetsmarknaden. Sedan den 1 juli
1978 gäller atl bidrag lill arbelshjälpmedel kan lämnas i de fall handikappade
ungdomar behöver sådant stöd vid praktik och praktisk arbelslivsorienlering.
Delta innebär en förstärkning av dessa ungdomars möjligheter all få
arbetslivserfarenhet.

I
enlighet med riksdagens beslul (Prop 1978/79, AU 1978/79:20, rskr 1978/79:186)
bedriver arbetsmarknadsverket försök med uppsökande

Prop.
1980/81:126 103

verksamhet
bland unga förtidspensionärer med inriktning på en prövning av möjligheterna
lill rehabilitering och sysselsättning. Erfarenheter av försöksverksamheten
kommer alt redovisas till regeringen inom kort.

En betydande del av
insatserna för atl förebygga förtidspensioneringar och underlätta för
arbetshandikappade alt få eller behålla ett arbete faller således inom ramen
för olika arbetsmarknadspoliliska insatser. Som en komplettering av dessa
insatser kan emellertid ocksä andra ålgärder övervägas. Jag kan erinra om all
del inom den slalliga sektorn finns föreskrifter i förordningen (1979:518) om
arbetshandikappade i statligt reglerad anställning som ger möjlighel alt
använda etl särskill löneanslag bl. a. i de fall en anställd efter
sjukpensionering prövar en ny anställning inom gällande organisation.

Sysselsältningsulredningen,
som bl.a. genomfört särskilda undersökningar av förtidspensioneringen har i
sitt delbetänkande (SOU 1978:14) Arbete ål handikappade bl. a. pekat på vissa
negativa konsekvenser som den anser kan följa av pensionssystemets nuvarande
utformning. 1 anslutning härtill föreslår utredningen all förtidspensionerade,
som får elt förvärvsarbete, skall ges rätt lill vilande förtidspension under
viss lid. Den som lar elt arbele och finner all han inle kan fortsätta med del,
skall kunna återfå sin pension genom ell förenklat prövningsförfarande.
Utredningen föreslog också alt ett system skulle konstrueras som dels kompenserar
förlusten i de fall lön av arbete understiger lidigare pensionsbelopp vid
övergång från förtidspension till arbete, dels också stimulerar lill arbete.
Lön och stimulans bör enligl utredningen tillsammans utgöra en summa som
motsvarar pensionsbeloppet plus yllerligare ell visst belopp.

Sysselsältningsutredningens
betänkande har remissbehandlats. Instanserna var eniga med ulredningen om att
de förtidspensionerade, oavsett ålder, som har etl arbete skall ha rätt till
vilande förtidspension under viss lid. De handikappades rik.sförbund (DHR)
menar, alt lika viktigt som del är alt lämna en pension, är det att fä
garantier alt kunna återfå den även efter en relativt lång lid i arbete.
Osäkerheten inför della kan göra att många tvekar all la elt erbjudet arbele.
LO och TCO föreslog atl nuvarande regler för förtidspension tas till
utgångspunkt för etl nytt förtidspen-sionssystem. På så sätt skulle
flexibiliteten öka att anpassa pensionen till arbetstagarnas önskemål och
förutsäitningar. Riksförsäkringsverket (RFV) påpekade att det redan finns
regler som innebär atl förtidspension som upphör kan återfås genom etl
förenklat förfarande under en treårsperiod. Verkel menar all även om dessa
regler hittills i huvudsak tillämpats i fråga om äldre personer, så bör de i
princip även kunna gälla även i fräga om yngre förtidspensionärer. Denna
möjlighel bör enligl verket komma lill användning oftare än som sker f. n.

Utredningens
förslag om kompensation av förlust i de fall lön av arbete understiger
pensionen fillslyrkles av flertalet remissinstanser eller lämnades ulan
erinran. Landstingsförbundet menade alt det är vikfigt alt

Prop. 1980/81:126 104

frågan
om samordning av löneförmåner och andra förmåner klarläggs vid återgång i
arbele. Synskadades Riksförbund fann utredningens tankar om garanti för
inkomstförstärkning intressanta. En person som önskar återfå sin pension, måsle
garanteras att eventuellt mellanliggande år med lägre pensionspoäng än lidigare
inte kommer alt medföra lägre förtidspension än vid första pensionslillfällel.
DHR ansåg atl viss del av pensionen bör utgä även vid arbete, för alt ge
vederbörande bättre ekonomisk situation än som pensionär. Partiell pension fär
inte heller medföra förlust av ATP-poäng på den totala inkomsten.
Försäkringskasseförbundet pekade på alt det del är vanligt alt även andra
socialförsäkringsförmåner än pension är högre än eventuell lön.

Kompensationssystemet bör
därför utvidgas lill atl läcka även sådan förlust. RFV å andra sidan menade att
förslagel medför en rad betydande svårigheier och ifrågasätter starkt
lämplighelen av atl inordna en ersällning av den här arten i den allmänna
försäkringen. Verket pekade bl.a. på atl pensioner och arbetsinkomster
behandlas olika i beskattningshänseende. För värdesäkring av pensionsförmåner
gäller särskilda regler som saknar motsvarighet på lönesidan. Något direkl
samband mellan utvecklingen av pensionernas storlek och löneutvecklingen finns
inte. En annan svårighet sammanhänger med frågan om avgränsningen av de
pensionsförmåner som skall utgöra grunden för beräkning av den särskilda
ersättningens storlek. I del sammanlagda pensionsbeloppet kan t. ex. ingå
tilläggsförmåner, säsom kommunalt bostadstillägg, vilkel är skattefritt.
Bilden kan också kompliceras av all den försäkrade vid sidan av förmånerna frän
den allmänna försäkringen kan ha avlalsreglerade pensionsförmåner. Exempel pä
andra svårigheter enligt RFV ulgör frägan hur partiella pensioner och andra
inkomster av deltidsarbete skall beaktas vid beräkningen av den särskilda ersättningens
sloriek. Verket ansåg alt det i stället inom del arbetsmarknadspolitiska
systemets ram borde skapas etl särskill stimulansbidrag för de fall som avses.

I
prop. 1978/79:73 om åtgärder för arbetshandikappade framhöll föredragande
departementschefen ali; vidgade möjligheter till vilande pension skulle få stor
betydelse, särskilt för unga förtidspensionerade. De som tar elt arbete bör
också ha möjlighet alt utan komplicerad prövning återfå sin förtidspension. Det
uppföljningsarbete av förtidspensionerade som de s. k. rehabilileringsgmpperna
skall svara för bör vara av särskild belydelse för förtidspensionerade
ungdomar.

Föredraganden
tog därefter upp problemel med atl del i vissa fall kan inträffa alt en person
som har god pension då han påbörjar en yrkesinriktad rehabilitering, efter
denna kan få ett arbete med sämre lön än pensionen. Frågorna kring ell
evenluelll syslem för all kompensera föriusten i dessa fall är dock betydligt
mer komplicerade än vad gäller frägan om vilande förtidspension. Problemen
gäller ju inle enbart förtidspensionärer. De finns även inom andra delar av
socialförsäkringssystemet.

Prop. 1980/81:126 105

1 samband med alt möjligheterna till förtidspension
vidgades år 1970 infördes ett förenklat förfarande atl återfå förtidspension
efter del alt försök till förvärvsarbete misslyckats. I det utredningsförslag
som låg lill grund för prop. 1970:66 till riksdagen med förslag till lag om
ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring m.m. anfördes, att det var
angeläget att inom ramen för gällande regler mildra den negaliva effekt som de
dä gällande indragningsreglerna hade. Inle minst ur psykologiska aspekter torde
det vara lämpligt om en försäkrad kunde underrättas om all han ulan omgång
kunde återfå pension när arbetet upphörde. Enligt förslagel borde det räcka alt
den försäkrade till försäkringskassan gav in en ansökningsblankett, som
innehåller upplysning om all förvärvsarbetet upphört samt en försäkran att
övriga förhållanden är oförändrade sedan han beviljades pension. Föredraganden
anförde i denna fråga bl. a. följande:

"Det föreslagna förfarandet har rönt allmänl gillande
under remissbehandlingen och jag förordar atl det genomförs. Såsom verkel
framhållit bör det slå öppet främst för äldre förvärvsarbetande. Vidare delar jag
verkets uppfattning atl ny ansökan bör krävas i fall där den ursprungliga
pension beviljats för längre tid tillbaka än tre år. Jag vill i anledning av
vad LO anfört framhålla alt förslaget i denna del har sin gmnd i strävan att
tillgodose Irygghetskraven från förtidspensionerade personer som vill göra
försök med förvärvsarbete efter pensioneringen. Vad som eftersträvas är en smidig
övergång lill egen försörjning resp. etl snabbt slöd då försök fill
förvärvsarbete misslyckats. Någon lagändring behövs inle för att det föreslagna
förfarandet skall kunna tillämpas."

Ungdomar som saknar arbetslivserfarenhet eller bara har en
kortare fids förvärvsarbete bakom sig erbjuds i mänga fall vikariat eller andra
mera tillfälliga anställningar. Problemen all finna anställning för
handikappade ungdomar och yngre förtidspensionärer är ännu mer påtagliga.
Förtidspensionering måste alltid vara en sisla utväg för att lösa unga
människors försörjningsförmåga. Strävandena bör i första hand var alt pröva
möjlighelerna till habilitering, rehabilitering och arbetsanpassning, så att
de kan erbjudas arbele. I dessa strävanden ingår självklart atl undanröja olika
slag av hinder för dem atl förvärvsarbeta. Del är angeläget att evenluella
farhågor, t.ex. rädslan atl förlora sina pensionsförmåner inte avhåller dessa
ungdomar från alt pröva sina möjligheter i arbetslivet.

Del nu redovisade förenklade prövningsförfarandet för atl
återfå lidigare beslutad förtidspension avser främsl äldre förvärvsarbetande.
Efter samråd med chefen för socialdepartementet villjag understryka att det
förenklade prövningsförfarandet bör komma lill ökad användning också för yngre
förtidspensionärer. Della innebär atl de nu tillämpade normerna behöver
kompletteras. För yngre förtidspensionärer kan del i vissa fall förflyta längre
tid än tre år sedan den ursprungliga pensionen beviljades innan försök till
förvärvsarbete påbörjas. Mol denna bakgmnd bör förtidspensionen i normalfallet
kunna vara vilande under en fid av två år från den

Prop.
1980/81:126 106

tidpunkt
då försäkringskassan beslutar alt pensionen skall upphöra alt utgå till följd
av att försök lill nytt förvärvsarbete påbörjas. Misslyckas arbets-försöket
under denna period bör del räcka med all den försäkrade fill försäkringskassan
ger in en ansökningsblankett om att förvärvsarbetet upphört och att övriga
förhållanden är oförändrade i förhållande lill när förtidspensionen upphörde
alt utgå. I prakfiken innebär del förenklade prövningsförfarandet en vilande
pensionsrält, om det inte vid omprövningen visar sig att arbetsförmågan har
väsentligt förbättrats, eller att den handikappades möjligheter till arbete
ökal väsentligl.

Del
förenklade ansökningsförfarandel kräver inle någon lagändring för alt det skall
kunna lillämpas. Del ankommer på RFV atl meddela de anvisningar som är
erforderliga för atl del förenklade ansökningsförfarandet skall komma till
användning. Vidare är det angeläget att berörda myndigheter sprider information
om det förenklade ansökningsförfarandet för alt motverka den tvekan som
handikappade kan känna inför ett arbels-försök.

9
Åtgärder för att underlätta den strukturella omställningen i konjunkturdämpningar

9.1
Arbetsmarknadspolitikens uppgifter vid lokala sysselsättningskriser

Sverige
är ett land med myckel starkt beroende av den internalionella utvecklingen.
Vårt handelsutbyte med utlandel molsvarar närmare en tredjedel av hela BNP.
Detla stora handelsutbyte har varit en förutsättning för vår ekonomiska
tillväxt. Utan den specialisering och de långa produktionsserier som del
internationella utbytet möjliggör skulle vår samlade produktion av varor och
tjänster vara betydligt mindre än vad den är i dag.

Den
internalionella arbetsfördelningen har alltså möjliggjort den ekonomiska och
sociala trygghet som en god materiell levnadsstandard innebär. Men det
internationella beroendet ställer också stora krav på beredskap till
förändringar och anpassning av näringslivet. Det går inle all sträva efter full
sysselsättning och hög inkomstnivå och samtidigt motsätta sig de förändringar av
arbetslivet som är en förutsättning för just full sysselsättning och hög
inkomstnivå. Förändringar av arbetslivet och tryggheten i sysselsättningen får
inte ställas i ett motsatsförhållande - del ena är en fömtsättning för del
andra. Samtidigt är det så atl förändringarna kan bli ett hot mot den enskildes
trygghet, om vi inte kontrollerar formerna för de omställningar på
arbetsmarknaden som utvecklingen påkallar. Det gäller att finna och
upprätthålla den känsliga balansen mellan förändring och trygghet. Det är en av
arbetsmarknadspolitikens viktigaste uppgifter att tillsammans med ålgärder inom
den generella ekonomiska politiken och inom industri- och regionalpolitiken
bidra lill denna balans. Arbetsmark-

Prop.
1980/81:126 107

nadspolifiken
skall alltså underlätta den nödvändiga strukturella omvandlingen av
näringslivet och se till atl denna kan genomföras under socialt acceptabla
former.

De
förslag som jag redan presenterat rörande åtgärder för att påverka
arbetsgivarnas rekryteringspolilik och de arbetslösas sökbeleende är ägnade
all främja anpassningen mellan utbud och efterfrågan på arbetskraft och
därigenom alt också underlätta stmkluromvandlingen. I vissa lägen måste dock
extraordinära insatser sällas in för atl de uppkomna sysselsättningsproblemen
skall kunna lösas på elt tillfredsställande sätt. Delta gäller särskill under
perioder när en allmänt låg efterfrågan i ekonomin utlöser latenta
stmkturproblem i näringslivet och de personer som berörs härav inte kan beredas
arbete inom andra branscher och förelag. Under konjunkturdämpningen åren
1976-1978 satsades myckel stora resurser i form av arbetsmarknads- och
industripoliliska insatser inom främsl stål-, varvs-och tekoindustrierna.
Syftet med statens insatser var alt göra del möjligt för nedläggningshotade
förelag, med avgörande belydelse för sysselsällningen i ett område, att i
socialt acceptabla former genomföra en nödvändig anpassning lill långsiktigt
förändrade förhållanden.

De
olika initiativ regeringen tagil för atl bygga upp en långsiktigt uthållig
industrislmklur minskar behovel av särskilda insatser liknande dem som gjorts
för bl. a. varvs- och stålindustrin.

Vi
befinner oss emellertid nu i etl läge med en sjunkande industrikon-junklur. Med
stor sannolikhet kommer denna allmänna eflerfrågedämpning all utlösa även
slmkturelll betingade lokala sysselsättningsproblem, där samhällel måste gripa
in med olika åtgärder.

Det
finansiella utrymmet för ålgärder av den typ som sattes in under den förta
lågkonjukturen har emellertid minskal genom den samhällsekonomiska
utvecklingen. Stödinsatser för krisdrabbade industrier mäste vägas mot effekter
i form av ökad budgelbelastning och därigenom risken för ökad inflation och
försämrad konkurrenskraft. Regeringen har senast i årets budgetproposition uttalat
atl del saknas resurser för insatser liknande de som gjorts för varvs- och
stålindustrin.

Det
är mol denna bakgmnd angeläget att vi nu drar upp riktlinjer som är generelll
tillämpbara vid lokala sysselsättningskriser. Med tanke på de negativa följder slora
ingrepp kan få i form av bl.a. konkurrenssnedvridning, ineffektiv
resursallokering och konflikter med övergripande regionalpoliliska
målsättningar bör så klara allmänna kriterier som möjligt anges för när och hur
extraordinära samhällsingripanden skall ske. Utformningen av åtgärderna bör
självfallet bygga på de erfarenheter som vunnits av de olika insatser som
gjordes under den förra lågkonjunkturen. Chefen för industridepartementet har
nyligen lagl fram förslag lill riktlinjer för de näringspolifiskt mofiverade
insatserna i sådana sammanhang. När det gäller de arbetsmarknadspoliliska
insatserna villjag framföra följande.

Arbetsmarknadspolitikens
uppgift i samband med lokala sysselsätt-

Prop.
1980/81:126 108

ningskriser
är främsl att förbereda de berörda arbetstagarna för övergången till annan
verksamhet och i övrigl främja denna övergång. När de lokala
sysselsättningskriserna inträffar under perioder med svag arbeiskraftseflerfrågan
kan del bli nödvändigt atl fillfälligt skapa rådrum för arbetsförmedlingen
genom alt med hjälp av särskilda bidrag under en tid upprätlhålla verksamheten
i krisföretaget. Det är emellertid inle nägon arbetsmarknadspolitisk uppgift
atl på sikl upprätthålla verksamhel som inle är kommersiellt bärkraftig. Om
den icke bärkraftiga verksamheten upprätthålls längre än nödvändigt försämras
de berördas möjligheter att erhålla långsiktigt trygga anställningar samtidigt
som ekonomin som helhet kan gå miste om expansionsmöjligheter på grund av
arbetskraftsbrist. Den tidsmässiga anpassningen av sädana insatser är säledes
av mycket stor betydelse.

Jag vill också underslryka
all insatser av den här karaktären inle i första hand kan motiveras av att den
enskildes situation påkallar särskilda åtgärder i just dessa fall. Arbetsmarknaden
kännetecknas som jag redan framhållit av ständigt pågågende förändringar där
enskilda individer måste vara beredda lill olika slags omställningar. För den
enskilde blir inte omställningskraven mer påfrestande för atl de föranleds av
förändringar inom storföretag. Del vore orimligt om samhället skulle garantera
avsevärt mer långtgående insatser för att skydda sysselsättningen för anställda
i slora företag än för anställda i små företag. Anledningen till extraordinära
arbetsmarknadspolitiska insatser i dessa fall är helt enkelt all arbetsförmedlingen
och dess olika instrument inle är dimensionerade för alt effektivt kunna möta
sådana extrema toppbelastningar som en snabb avveckling av etl för orten
dominerande förelag medför. 1 sådana fall riskerar arbetsförmedlingens arbete
all blockeras av problemens omfattning. Förmedlingens uppgifter måsle därför
spridas ul över en längre tidsperiod och de normala sysselsältningsåtgärderna
avlastas med extraordinära insatser inom krisförelaget.

9.2
Stöd till omställning vid lokala sysselsättningskriser

Under
1970-talels andra hälft har elt anlal arbetsmarknadspoliliskl motiverade medel
prövats för alt motverka problemen i samband med slruklurella
sysselsättningskriser med svåra lokala konsekvenser. Del gäller det tillfälliga
sysselsättningsbidraget lill förelag med dominerande ställning på orten (del
s.k. 75%-bidraget), del tillfälliga sysselsättningsbidraget till äldre
arbetskraft inom lekoindustrin (del s.k. äldrestödet), särskilda
sys-selsättningsavlal med enskilda förelag (t.ex. Tretorn AB och
Billerud-Uddeholm AB) och de särskilda s. k. anslällningsgaranfier som med
hjälp av statliga medel ingått som en del av omslmklureringen av stål- och
varvsindustrierna. Vidare kan nämnas den organisation -Projekt 80 AB (P80)- som
under år 1979 på statsmakternas initiativ tillkom i syfte all underlätta
genomförandel av slora personalreduceringar vid Svenska

Prop. 1980/81:126 109

Varvs
enheler i Göleborg (prop. 1978/79:49, NU 1978/79:17, rskr 1978/ 79:115).

Riksdagens beslul innebar
all personalstyrkan vid Göleborgsvarven skulle reduceras med 20% under tvä år
och alt de övertaliga varvsarbetarna skulle garanteras anställning t.o.m den
31 december 1980. Som ell resullal av etl avtal om anslällningsgaranli mellan
Svenska Varv AB och de berörda fackliga organisationerna bildades P80 med
uppgiften atl underlätta övergången till nya och varaktiga arbeten.
Förberedelserna för ny anställning skulle ske bl.a. genom ulbildning. 1
avvaktan pä nytt arbete skulle personalen sysselsättas med ulbildning eller
arbele. Genom denna huvuduppgift alt placera den övertaliga arbetsstyrkan i
anställningar utanför koncernen har insatserna inom P80 haft en annan profil
än t.ex. sysselsättningsbidraget fill företag med dominerande ställning på
orten och det s.k. äldrestödet.

Jag
anser att det finns behov av all nu tillskapa elt nytt arbelsmarknads-polifiskt
rådmmsslöd för stora lokala sysselsättningskriser. Ett riktmärke för en sådan
stödform bör vara atl den skall möjliggöra en resursansamling och aktivt
samarbete mellan förelag och arbetsmarknadsmyndigheter. Jag föreslår i del
följande utformningen av ett omställningsbidrag till förelag med denna
principiella inriktning.

Omslällningsbidragel bör
kunna ulgå vid sådana driftsinskränkningar som på elt avgörande sätt påverkar
den lokala arbetsmarknaden och där sysselsättningsproblemen inte kan lösas med
normala arbetsmarknadspolifiska ålgärder och tillgängliga lokala
arbetsförmedlingsresurser. Omslällningsbidragel bör kunna ulgå när den akluella
driftsinskränkningen berör mer än 300 personer och där antalet berörda
samtidigt ulgör minst 20% av företagets hela arbetsstyrka. I de fall
driftsinskränkningen rör förelag som har en helt dominerande ställning på
mindre ort bör bidrag kunna ulgå om mer än KX) personer berörs. Den
slorleksgräns jag här föreslår innebär en klar skärpning i förhållande lill de
regler som gällde för det tillfälliga sysselsättningsbidraget till företag med
dominerande ställning på orten. Jag mofiverar denna skärpning med alt företaget
självt måste ta ansvar för atl mindre driftsinskränkningar planeras och
organiseras sä all de kan genomföras förhållandevis smidigt med hjälp av normal
personalomsättning och naturlig avgång. Syftet med och karaktären på det
omställningsbidrag jag här har angivit riktlinjerna för förutsätter all den
beslutsfattande myndigheten har en vid överblick över arbelsmarknadsproblemen.
Beslut om bidrag bör därför fattas av AMS. I de fall den aktuella
driftsinskränkningen berör mindre än 3(X} personer bör dock beslul fattas av
regeringen.

Omslällningsbidragel bör
utgå i relation till lönekostnaderna för den övertaliga arbetsstyrka som berörs
av driftsinskränkningen under en period som förlänger den lagstadgade
uppsägningstiden. Jag anser all den bidragsnivå som tillämpades för
sysselsättningsbidraget till företag med dominerande ställning på orten var väl
avvägd. 75% av lönekostnaderna

Prop.
1980/81:126 110

inkl.
sociala avgifter innebär all företaget får en rimlig täckning av sina
merkostnader samtidigt som utgifterna för statskassan blir avsevärt mindre än
vid de alternativa sysselsältningsåtgärder som annars skulle behöva tillgripas.
Jag har redan påtalat den vikl som måste fästas vid bidragets tidsmässiga
anpassning i förhållande till konjunktursvängningarna. Av detla skäl anser jag
alt bidragsperioden inle får göras för lång. Jag förordar all bidraget får ulgå
under sex månader som förläggs till den första delen av den på della sätt
förlängda uppsägningstiden.

En
väsenfiig faktor vid stöd av denna lyp är att den övertaliga arbetsstyrkan är
klart definierad. Erfarenheterna från senare år av slora driftsinskränkningar
visar att detla är en fömtsättning för alt de arbetsmarknadspoliliska
åtgärderna skall kunna utnyttjas på ell effekfivt sätt. Mot denna bakgmnd bör
omslällningsbidragel kunna ulgå försl sedan den övertaliga arbetsstyrkan tagits
ul och sagts upp enligt de regler som anges i lagen (1974:12) om
anställningsskydd. Den procedur som skall föregå uppsägningar enligl
medbestämmande- och anställningsskyddslagarna och främjandelagen avses inle
skola påverkas av all uppsägningsliderna förlängs och avgångarna från förelagel
flyttas fram. Jag vill särskill framhålla alt del omslällningsbidrag som jag
här diskuterar inte är avsett att utnyttjas för atl ge utrymme för
rekonstruktioner eller insatser av industripolitisk karaktär. Syftet med
bidraget är enbart alt underlätta omställningen när behovet av permanent
personalreduktion är klart fastställt.

Omslällningsbidragel
skall göra det lättare alt med hjälp av olika åtgärder föra över arbetskraft
till en arbetsmarknad utanför krisförelagel. En av de hittills konstaterade
fördelarna med P80 var den kraftsamling och del samarbete som möjliggjordes
mellan företag och arbetsförmedling. Förmedlingen har med företagets hjälp
kunnal arbeta individuellt med var och en i den övertaliga arbetsstyrkan.
Förberedelser för nya arbetsuppgifter har skett framför allt i form av
utbildning och yrkespraktik.

Mol
bakgmnd av de här erfarenheterna bör redan från bidragsperiodens början en
särskild arbelsförmedlingsgmpp avdelas för den övertaliga arbetsstyrkan.
Arbelsförmedlingsgmppen bör även lokalmässigl flytta in i förelagel.
Arbetsgivaren bör ställa personella resurser lill arbetsförmedlingens
förfogande för att svara för administration av den övertaliga arbetsstyrkan
och akfivt medverka i omslällningsarbetel.

Det
bör ankomma på arbetsförmedlingsgruppen all avgöra i vilken utsträckning
bidragsperioden skall utnyttjas förförmedlingsaktivileter i form av t. ex.
arbelsmarknadsinformation, aktivt arbetssökande och utbildning. Övrig tid bör
arbetsgivaren fritt kunna disponera för underhålls- och av-vecklingsarbele etc.
Om läget så kräver med hänsyn lill redan fastlagda leveransåtaganden bör
företaget också medges att utnyttja den övertaliga personalstyrkan för reguljär
produktion.

Arbetsförmedlingen
bör ha förtur när del gäller aktiviteter för den övertaliga arbetsstyrkan även
under den uppsägningstid som följer på bidrags-

Prop.
1980/81:126 111

perioden.
Under denna period bör dock normala utbildningsbidrag utgå lill sådan övertalig
personal som genomgår arbetsmarknadsutbildning.

Effekten av
omslällningsbidragel fär inle bli att avvecklingen fördröjs i sex månader ulan
all del sker någon redukfion av den övertaliga arbetsstyrkan. För att främja
rörligheten i de fall det här är fråga om anser jag alt del är väl mofiverat
med extraordinära rörlighelsslimulanser. Jag föreslår alt personal i den
särskilda arbetsstyrkan som under bidragsperioden erhåller fast anställning hos
annan arbetsgivare skall få behålla 50% av lönen från den ursprungliga
anställningen under hela bidragsperioden.

1 konsekvens härmed bör
omslällningsbidragel lill förelaget inle reduceras för sådan personalreduklion
som beror på all personer ur den övertaliga arbetsstyrkan övergår till sådan
annan fasl anställning som jag här angivit. Däremot bör bidraget reduceras om
avgången från den kvarvarande arbetsstyrkan fär en sädan omfattning atl del är
möjligt att föra tillbaka personal från den övertaliga arbetsstyrkan.

De regler jag nu
föreslagit innebär alt arbetsgivaren i vissa fall i bidrag erhåller 75% av
lönen för uppsagd personal medan kostnaderna endasi uppgår fill 50%.
Mellanskillnaden skall i delta fall ses som en kompensation för de
administrativa resurser företaget förutsätts ställa lill arbetsförmedlingens
förfogande och som etl ekonomiskt incitament lill en akfiv medverkan i
arbetsförmedlingens omplaceringssträvanden. Ju bättre detla gemensamma arbele
lyckas, deslo mindre utgifter kommer arbetsgivaren dessulom alt få under den
återstående uppsägningstid som följer på bidragsperioden.

De regler för bidraget som
jag nu har föreslagit innebären mer restriktivt utnyttjande än vad som gällde
för sysselsättningsbidraget för företag med dominerande ställning på orten. Del
är dock inte möjligt all nu närmare ange hur stor omfallnig insatserna kommer
atl få under nästa budgetär. Omfattningen måste avgöras av de problem som
aktualiseras.

Som jag redan framhållit
blir emellertid kostnaderna för omslällningsbidragel mindre än de alternativa
ålgärder som nu slår lill buds. De aktiva förmedlingsinsatser som knyts lill
omslällningsbidragel bör dessutom medföra alt de arbetsmarknadspolitiska
insatserna i detta fall tidsmässigt kan begränsas. De utgifter som omslällningsbidragel
medför bör enligt min mening gott och väl motsvaras av minskade utgifter för
andra arbesmark-nadspolitiska åtgärder, i första hand under anslaget
Sysselsättningsskapande åtgärder. Jag förordar atl utgifterna för det nu
föreslagna omställningsbidraget bestrids från detla anslag. Mol bakgrund av
vad jag här har anfört bör inte införandel av omslällningsidragel nu föranleda
någon särskild uppräkning av anslaget Sysselsättningsskapande ålgärder för
budgetåret 1981/82.

Omslällningsbidragel
kommer enligl min mening all ge en fastare grund och mer enhetliga regler för
samhällets insatser vid lokala sysselsättningskriser än tidigare. Jag är
emellertid väl medveten om att de olika

Prop.
1980/81:126 112

effektema
av ell nytt intmment aldrig helt kan förutsägas. Jag förordar därför atl del
det här föreslagna bidraget i första hand prövas under budgetåren 1981/82 och
1982/83. Därefter bör tillräckligt underlag finnas för slällningstagande fill
evenluella förändringar i den här föreslagna utformningen.

Jag har i del här
presenterade förslaget om omslällningsbidrag fäst myckel stor vikt vid
arbetsförmedlingens aktiva insatser. Sådana insatser är naturligtvis också av
största belydelse även i sädana omställningssituationer där omfattningen av
den akluella driftsinskränkningen inle är så slor så att den kvalificerar
företaget lill omslällningsbidrag enligt de av mig föreslagna reglerna.
Extraordinära förmedlingsinsalser av tillräcklig omfallnig försvåras av atl
förmedlingen är hårt ansträngd av ordinarie uppgifter. Del kan i ell allmänt
besvärligt arbetsmarknadsläge vara svårt all inom den ordinarie organisationen
frigöra de nödvändiga exlraresurserna ulan atl vikliga löpande uppgifter
eftersatts. För atl skapa den nödvändiga flexibiliteten kan i vissa fall
behövas tillfälliga resursförstärkningar. Formerna för sådana tillfälliga
resursförstärkningar behöver närmare utredas. Jag avser atl hänskjula denna
fråga lill den aviserade parlamentariska ulredningen om arbetsmarknadsverket. 1
avvaktan pä utredningens förslag bör de här föreslagna insatserna i första hand
klaras genom omprioriteringar inom ramen för befinlliga resurser. Frägan om
resurstillskott för budgetåret 1982/83 får prövas i höstens budgetarbete.

Jag
vill här också framhålla all det föreslagna omslällningsbidragel endast är
tillämpbart vid sådana företagsavvecklingar som sker i planerade och
kontrollerade former. I sådana fall där driftsinskränkningar aktualiseras
genom konkurs finns redan en särskild stödform, nämligen statsbidrag, i vissa
fall till nedläggningshotade förelag. Jag vill här erinra om att problemaliken
kring stöd till förelag på obestånd nyligen behandlats av en särskild utredare
som presenterai sina överväganden i betänkandet (Dsl 1981: 1) Rådrumsslöd och
handläggning av obeslåndsärenden m.m. Chefen för industridepartementet har
nyligen redovisat sina ställningstaganden i denna fråga.

9.3
Stimulans till nyrekrytering i expansiva företag

Det
förslag som jag nu har redovisat är ägnat atl underiätta avvecklingen av icke
kommersiellt bärkraftig verksamhet på etl sådanl sätt att inte den slmkturella
anpassningen försvåras. Dessa insatser skall motverka s.k. inlåsningseffekler.
Del är emellertid också angeläget atl med mer offensiva ålgärder stimulera
rekryteringen lill expansiva företag och branscher, framför allt inom
industrisektorn. Elt problem härvidlag är all även rekryteringen inom
expansiva industriföretag är beroende av konjunkturutvecklingen. Under
konjunktursvackor är behovet av rekrytering begränsat även inom framlidsförelagen
och när konjunkturen vänder uppåt begrän-

Prop.
1980/81:126 113

sas
den möjliga sysselsättningsökningen i dessa företag ofta av konkurrensen från
företag med mindre goda framtidsutsikter.

För
all hålla nere arbetslösheten i konjunklurdämpningen åren 1976-1978
sysselsattes inom arbetsmarknadspolitikens ram tidvis över 5% av arbetskraften.
En sådan hög volym är inte möjlig alt uppnå med de traditionella åtgärderna i
form av beredskapsarbeten, arbetsmarknadsutbildning och skyddad verksamhet.
Arbetsmarknadspolitiken har därför successivt flyttat in i förelagen. Delvis
har sysselsällningen upprätthållits genom s. k. labour-hoarding. Företagen har
med hjälp av olika subventioner under konjunktursvackan behållit en större
arbetsstyrka än vad som varit motiverat av den aktuella produktionen. Den här
typen av insatser kommer alt behövas även i framtida lågkonjunkturer. Det är
emellertid önskvärt all en slörre andel av den labour-hoarding som är nödvändig
av sysselsältningsskäl förläggs just lill de mest expansiva förelagen.

En
bidragsform med delta syfte prövades under den närmast föregående
konjunkturuppgången. För att förmå företag med förväntad uppgång i produktion
och sysselsättning all lidigarelägga sina rekryteringar infördes i juni 1978 elt
tillfälligt nyrekryteringsbidrag, som kunde utgä till förelag inom
tillverkningsidustri, handel eller privat tjänstesektor som ökade antalet
sysselsalla och som upprätthöll sysselsättningsökningen under bidragsperioden,
som varade fram till utgången av juni månad 1979. Effekterna av detla bidrg
blev avsevärt mindre än förväntat. Nyrekryleringsbidrag beviljades för en
sammanlagd nyrekrytering pä ca 12000 personer till en kostnad av ca 100 milj.
kr. AMS beräknar emellerfid alt nettoeffekten av stödformen endast molsvarar en
tidigareläggning av ca 4000 anställningar under i genomsnitt etl kvartal. AMS
framhåller atl bidragskonslruktionen visade sig vara alltför komplicerad och
förknippad med betydande adminislraliva problem. De krav på förhandsanmälan och
introduktionsutbildning av all nyrekryterad personal som knöts till bidraget i
kombination med den korta lid som stod till förfogande för allmän information
om bidragsformen medförde enligt AMS att handläggningen tidvis blev mycket komplicerad
och betungande för länsarbetsnämnderna.

AMS
diskuterar i sin rapport "Arbetsmarknadspolitiken i en konjunkturdämpning"
atl ge den arbelsmarknadspolifiskt subventionerade ulbildning som genomförs
inom förelagen en mer offensiv inriktning. Utbildningsbidraget till
permilteringshotad personal, den s.k. 20-kronan, utgår endasi lill företag som
inte kan sysselsätta den befinlliga personalen fullt ul. 1 rapporten
ifrågasätts om inte utbildningsbidraget bör förbindas med ell villkor atl
sysselsättningen under bidragsperioden upprällhålles pä minst oförändrad nivå
och all således den naturliga avgången ersätls.

För
egen del vill jag inle förorda att någol villkor om rekrytering knyts till
20-kronan. Bidragsformen är avsedd atl motverka all tillfälliga nedgångar i
elt förelags produktion resulterar i onödiga uppsägningar och atl ge företaget
möjligheter att som alternafiv lill korttidspermitteringar ut- 8 Riksdagen 1980/81. I saml. Nr
126

Prop.
1980/81:126 114

nyttja
produklionssvackan till produktivitetsfrämjande ulbildning. Etl absolut
villkor av den lyp AMS diskuterar i sin rapport skulle begränsa möjlighelerna
lill arbetsmarknadspoliliskl väl motiverade insatser i etl läge med
otillräcklig arbeiskraftseflerfrågan. De negaliva stmklureffekter stödformen
kan ge upphov lill om den missbrukas bör enligl min mening kunna motverkas
genom en skärpt konlroll av att företagen uppfyller villkoren för bidraget. AMS
har nyligen utfärdat nya och strängare bestämmelser som syftar till alt minska
möjligheterna lill missbruk av 20-kronan. Dessulom förutsätter bestämmelserna
för stödformen all det sker en arbetsmarknadspolitisk prövning av behovel med
hänsyn lill del allmänna arbetsmarknadsläget.

Statsbidrag till
industrins lagerhållning som konjunkturpolitiskl medel prövades under år 1972
och åren 1975-1977. Erfarenheterna har som tidigare nämnls blivit utvärderade
av lagerstödulredningen, vars belänkande har remissbehandlats. Jag delar
utredningens bedömning att lagerslöd skall ses som ett grovt
arbetsmarknadspoliliskl medel, som kan vara effektivt i vissa lägen men som
samtidigt har svårkontrollerade bieffekter. Lagerstöd utnyttjades främst av de
konjunkturkänsliga industrigrenar som är baserade på olika inhemska råvaror,
främst gruvor, stålverk och skogsindustri. Man kan som RRV påpekade i sitt
remissyttrande inle utesluta att lagerslödel genom sin inriktnig kan ha
bidragit fill alt motverka de näringspolitiska åtgärder som syftade till alt
lösa mera långsikliga strukturproblem i dessa branscher. Jag bedömer mot
bakgrund av vad som är känt om lagerslödets effekter alt del f. n. inte är
aktuellt alt på nytt utnyttja denna åtgärd.

Det är som jag redan
framhållit angeläget att stimulera personalrekryle-ringen i goda företag under
konjunkturdämpningar. Jag delar därför den i AMS-rapporten framförda
uppfattningen att samhällel i vissa situafioner bör stödja ulbildning även av
nyanställd personal. Etl problem är dock att den volym av utbildningsinsatser
som företagen kan nyttiggöra för nyrekrytering i elt svagt efterfrågeläge omräknat
i sysselsättningseffekt torde vara begränsad. Rekryteringen lill
framlidsföretagen inom industrin är emellertid av en så avgörande strategisk
betydelse för hela samhällsekonomin alt man bör pröva särskilda ålgärder för
alt ge dessa förelag försteg i rekryteringsprocessen samtidigt som man
därigenom stärker del allmänna sysselsättningsläget.

Jag
förordar mot bakgrund av vad jag här har anfört atl särskilda insatser nu görs
för att stimulera rekryteringen lill expansiva företag inom tillverkningsindustrin.
En tillfällig rekryteringsstimulans bör införas med syftet atl göra det
billigare för expansiva företag att utöka sin personalstyrka under den
innevarande konjunktursvackan än under den efterföljande uppgången, och däimed
förmå sådana förelag att tidigarelägga sin rekrytering.

Något
krav på särskilda utbildningsinsatser bör inte knytas till rekryle-

Prop.
1980/81:126 115

ringsslimulansen.
Erfarenheterna av de regler som tillämpades i fräga om nyrekryleringsbidraget
under åren 1978-1979 visar att ett sådant krav, bortsett från det avsevärda
administrativa kontrollarbete delta ger upphov fill, också i många fall medför
atl företag avstår från att utnyttja stimulansen. Det ulbildningskrav som
angavs för nyrekryteringsbidraget var i många fall svårt all förena med de
ulbildningsmfiner företagen normall fillämpade och var ocksä svårt alt anpassa
till del verkliga utbildningsbehovet för enskilda nyanställda. Vidare hade
många små företag problem att på egen hand anordna den föreskrivna
ulbildningen. Det är alltså klart all sådana särskilda krav kan motverka det
primära syfiet med en ansläll-ningsstimulans.

Del
avgörande från arbetsmarknadspolitisk utgångspunkt måste vara all stimulansen
skall ge utrymme för nyanställningar ulöver vad den för fillfäl-lel akluella
ordersituationen medger. Förelaget bör därför självt få avgöra i vilken mån del
extra sysselsättningsutrymme som stimulansen ger upphov till skall användas för
inskolning av nyanställda, för vidareutbildning av redan anställda, för
lagerproduktion etc.

Självfallet
måste den period under vilken stimulansen skall utgå avpassas sä all den
avbryts i god tid innan den allmänna efterfrågan på arbetskraft vänder uppål.
För alt eliminera effektema av förekommande säsongsmässiga
eflerfrågevariationer bör den också beräknas på förändringarna under etl hell
år. Som jag lidigare har redovisat kan vi troligen inle räkna med någon
avgörande uppgång i industrikonjunkturen förrän tidigast under andra halvåret
1982. Jag förordar därför att rekryleringsslimulansen beräknas på den
neltoökning av antalet anställda som sker mellan den 1 april 1981 och den 31
mars 1982. Ökningen bör dock inle få beräknas utifrån ett lägre antal anställda
än vad som fanns den 1 febmari 1981, dvs. den tidpunkt då regeringen försl
aviserade atl man hade för avsikt atl införa en rekryleringssfimulans för
tillverkningsindustrin. Härigenom elimineras möjligheterna för förelag all
genom onormal personalreduklion nu manövrera sig in i elt mer gynnsamt
utgångsläge.

Jag har tidigare
framhållit att samhällets koslnader för arbetslöshet är myckel höga, inle
enbart i form av kontant ersättning vid arbetslöshet ulan också i form av
bortfall av skatteintäkter och arbetsgivaravgifter till bl. a.
socialförsäkringssystemet. När det gäller nivå på den här diskuterade
rekryleringsslimulansen finner jag del därför vara lämpligt att utgå frän just
arbetsgivaravgifterna. 1 ett läge med otillräcklig efterfrågan på arbetskraft
är en anslällningsslimulans, som medverkar lill alt en arbetslös får arbele
statsfinansiellt lönsam åtminstone upp till en nivå som motsvarar
arbetsgivaravgifterna, oavsett om han eller hon varil berättigad till arbetslöshetsersättning.
Samtidigt ligger arbetsgivarnas sociala avgifler från denna utgångspunkt på en
lämplig nivå eftersom de inle är så höga all de kan befaras uppmuntra till
spekulation i mycket tillfälliga personalökningar i förelag som inle på goda
grunder kan räkna med en framtida expansion av

Prop. 1980/81:126 116

sysselsättningen. Förelagets vinster av stimulansen består
ju främsl av ökade möjligheter lill rekrytering och inskolning av arbetskraft
för en kommande efterfrägeuppgång.

Jag föreslår mol denna bakgrund all
rekryleringsslimulansen skall motsvara arbetsgivaravgifterna för den
neltoökning av antalet anställda som uppnäs under perioden den 1 april 1981-den
31 mars 1982. Av praktiska skäl är det inte möjligt alt låta
rekryteringsstimulansen utgå i form av ett direkt avlyft av
arbetsgivaravgifterna. Rekryleringsslimulansen bör därför lämnas i form av en
schablonmässigt beräknad ersällning molsvarande den ökning av
arbelsgivaravgifterna under perioden som beror på en ökad sysselsältning.

För en genomsnittlig industriarbelarlön på ca 70000 kr.
per är uppgår arbetsgivaravgifterna till 33% av bruttolönen, eller ca 23000 kr.
För all motsvara arbetsgivaravgiften bör rekryleringsslimulansen utgä
propor-fionelll mot ökningen av sysselsällningsvolymen under hela perioden, så
att en ökning som ligger i början pä perioden berättigar lill ett högre belopp
än en ökning som ligger i slutet av perioden. Med hänsyn till behovel av mycket
enkla beräkningsmiiner föreslår jag att rekryteringsstimulansen skall utgå med
23 000 kr. multiplicerat med den genomsnittliga ökningen av antalet fast
anställda, omräknat i heltidssysselsalta, under perioden. Den genomsnittliga
ökningen bör beräknas som genomsnittet av anlalel anställda vid
kvarlalsskiftena den I juli 1981, den 1 oktober 1981, den 1 januari 1982 och
den I april 1982 jämfört med ingångsvärdet den 1 april 1981.

Rekryteringsstimulansen bör administreras av
arbetsmarknadsverket och betalas ut efter periodens utgång. Del bör ankomma på
regeringen alt utforma de närmare bestämmelserna för tillämpningen av
stödformen. De erfarenheter som gjorts i samband med nyrekryteringsbidraget
under åren 1978-1979 utgör en naturiig grund vid utformningen av
detaljbestämmelserna för rekryleringsslimulansen. Enligl vad jag har inhämtat
utarbetar AMS f. n. en slutlig rapport över erfarenheterna från
nyrekryteringsbidraget. För all säkerställa alt dessa erfarenheler tas
tillvara i utformningen av de adminislraliva rutinerna för
rekryteringsstimulansen kommer jag all - i avvaktan på riksdagens
ställningstagande - förbereda detaljutformningen i nära kontakt med AMS.

Eftersom
ulnyitjandet av rekryleringsslimulansen i hög grad kommer alt vara knutet lill
industriföretagens framtidsförväntningar, och därmed kon-junklumlvecklingen,
kan kostnaderna för bidraget inte nu anges med någon slörre säkerhet. Jag
bedömer dock, bl. a. med hänsyn lill den nedåtgående tendens för orderingången
som f. n. råder inom industrin, atl netloökningen i sysselsättning i de
expansiva förelagen under den nu föreslagna perioden inle kommer all överstiga
10000 personer. Om man vidare utgår ifrån att personalökningen i dessa förelag
kommer atl ha sin tyngdpunkt under den senare delen av perioden kan det
förväntas alt kostnaderna för rekryleringsslimulansen inte kommer atl översliga
75 milj. kr. Anslaget

Prop.
1980/81:126 117

Sysselsättningsskapande
åtgärder bör för budgetåret 1981/82 räknas upp med della belopp.

Som
jag redan har nämnt uppgår samhällets kostnader för en arbetslös person tiil
betydande belopp. Del är självfallet önskvärt all en så slor del som möjligt av
utgifterna för arbetslöshet används i offensivt syfte. 1 Frankrike har på
försök prövats atl som etl allernaliv fill andra arbetsmarknadspoliliska
ålgärder ge arbetslösa stöd för alt starta egen rörelse. Enligl vad jag har
inhämtat kommer denna verksamhel all permanentas och utvidgas. Ja är f.n. inte
beredd att ta ställning fill om en liknande åtgärd är möjlig och lämplig alt
pröva i Sverige. Jag finner dock syftet med denna åtgärd så intressant alt del
bör övervägas att pröva uppslaget även för svenska förhållanden. Jag avser
därför all i samråd med chefen för industridepartementet närmare undersöka
förutsättningarna för en liknande verksamhet i Sverige.

10
Arbetsmarknadsverkets uppgifter

10.1
Arbetsförmedlingens roll och uppgifter

Del
blir allt angelägnare under 1980-lalet alt så långl möjligt lösa arbelslöshetsproblemen
genom alt hell och fullt utnyttja de lediga platser som finns på den öppna
arbetsmarknaden. Del innebär atl platsförmedlingen i ännu högre grad än
hittills måsle sältas i centrum för del arbetsmarknadspolitiska arbetet.
Frågan om effektiviteten i den rena förmedlingsverksamheten blir cenlral.

I
takt med all de arbelsmarknadspolitiska ålgärdsprogrammen har byggts ut har
arbetsförmedlingarna fått ökade adminislraliva uppgifter vilket fått negativa
följder för del som skulle kunna betecknas som normal förmedlingsverksamhet.
Atl effekfivisera och avdela fillräckliga resurser för platsförmedlingen och
återge den dess centrala plats i det arbelsmarknadspolitiska arbetet är därför
en förslahandsuppgift i ett program som syftar till atl underlätta anpassningen
på arbetsmarknaden.

Som
jag tidigare påpekat måste under 1980-talel såväl arbetsgivare som
arbetssökande själva la etl ökal ansvar för och en mer aktiv del i anpassningen
på arbetsmarknaden. Del krävs emellertid en effektiv arbetsmarknadspolitisk
organisation som kan stödja en sädan ömsesidig anpassning mellan arbetssökande
och lediga platser. Här spelar platsförmedlingen och dess anpassningsfrämjande
instrument en nyckelroll.

Den
tendens fill sämre överensslämmelse mellan arbetssökande och lediga platser som
har observerats under 1970-talel kan komma att förstärkas under 1980-lalet.
Den tekniska och ekonomiska utvecklingen ställer krav på ökad omställbarhet på
arbetsmarknaden samtidigt som förändringar i arbetsmarknadens funktionssätt
har lett till en ökad tröghet i anpass-

Prop.
1980/81:126 118

ningsmekanismema.
Det sker ständiga förändringar på arbetsmarknaden som blir alltmera oenhetlig
och komplex. På arbetsmarknadens efterfråge-sida blir kraven på dem som skall
ulföra olika arbetsuppgifter alltmer specificerade. Det kan gälla krav på
utbildning och erfarenhet, men en allt noggrannare rekryleringspolilik tar även
fasta på olika personliga egenskaper av mer eller mindre preciserat slag,
såsom noggrannhet, koncentrationsförmåga, tidspassning, stabilitet i
anställningen, inlärningsförmåga etc. Samtidigt får de arbetssökande genom
ulbildning och erfarenhet en inriktning mot arbetsuppgifter av visst specielll
slag och villkoren och begränsningarna i deras sökande tenderar all öka.
Tendenserna mol en ökad specialisering säväl på utbuds- som efterfrågesidan gör
alt det blir alltmer komplicerat atl på en viss ort och vid en viss lidpunkt
passa samman sökande och platser. Specialiseringen leder lill en ökad tröghet
på arbetsmarknaden.

Samtidigt tenderar, som
jag lidigare framhållit, bindningen mellan arbetsgivare och arbetstagare atl
bli mera långsiktig. Härigenom får de interna arbetsmarknaderna en ökad
belydelse. Om fler vakanser tillsätts på den interna arbetsmarknaden blir del
färre lediga platser som kommer ut på den externa marknaden och dessa arbeten
tenderar alt vara sådana som de redan anställda inle vill eller kan la, dvs.
del är arbelen som allmänl anses vara mindre attraktiva eller arbelen som
kräver särskilda kvalifikationer. De lediga platser som annonseras ul externt
blir därför svåra alt tillsätta.

Eftersom arbetstagarna
blir mera fasl knutna till företagen när de väl har fått en anställning,
tenderar arbetsgivarna alt göra en noggrannare "sortering" av de
arbetssökande i samband med rekryteringen. 1 allt slörre utsträckning blir de
arbetssökande som står utanför förelagen sådana personer som har svårast att få
arbele. Arbelslöshelsbördan koncentreras på grupper som ännu inte kommit in på
de interna arbetsmarknaderna eller som har lämnat dem. På den externa
arbetsmarknaden kommer säledes att återfinnas en allt större andel relativt
svårplacerade sökande och relativt svårtillsatla platser. Detla gör
arbetsförmedlingens uppgift alt koppla samman arbetssökande och lediga platser
allt besvärligare.

För att förmedlingen skall
kunna medverka lill en sammanjämkning av kraven från arbetsgivare resp. sökande
krävs i varje enskilt fall ell mera aktivt förmedlingsarbete med möjligheler
alt påverka. Arbetsgivarna kan vid rekryteringen ha överdrivna krav som de
häller fasl vid i del längsta. Genom atl ge information om lillgången på
arbetskraft kan förmedlingen förmå företagen alt snabbare anpassa krav och
önskemål och bredda sitt sökområde. Även de arbetssökande söker ofta inom ell
begränsat omräde. Om deras sökande breddas med stöd från förmedlingen kan de
snabbare finna ett arbete.

Arbetsförmedlingen
är etl serviceorgan som självfallet sä långl möjligt skall söka lillgodose
önskemålen från arbetssökande och arbetsgivare. Del

Prop. 1980/81:126 119

faktum atl arbetsförmedlingen har en servicefunktion fär
emellertid inle skymma den grundläggande uppgift som arbetsförmedlingen har
inom arbetsmarknadspolitiken. Arbetsförmedlingen är basen i en arbetsmarknadspolitisk
organisation vars huvuduppgift är att främja anpassningen på arbetsmarknaden.
Det räcker inte atl inhämta, registrera och informera om de önskemål som
arbetsgivare resp. arbetstagare har, eftersom önskemålen många gånger inle
stämmer överens. Del är sammankopplingen av lediga platser och arbetssökande
som är yttersta syftet med arbelsförmed-lingsarbelel. För denna uppgift krävs
en mera offensiv arbetsförmedling som ingående informerar, bearbetar och
påverkar de agerande på arbetsmarknaden. Det är nödvändigl atl förmedlarna
verkligen konfronterar arbetsgivarna med de arbetssökande samtidigt som man
konfronterar de arbetssökande med aktuella arbeten.

I det praktiska förmediingsarbetet måsle
anvisningsförfarandel stä i centrum. De arbetssökande fär en anvisning lill
lämpligl arbete och därefter sker en noggrann uppföljning av gjorda
anvisningar för att utröna orsaken ifall anvisningen inte leder till en
anställning. Denna process fär inle bli alltför utdragen. Förmedlingarna bör
tillämpa sädan melodik och sådana arbetsformer att de sökande relativt snabbt
får förslag om ett arbete och atl platserna tillsätts efter kort tid. Del krävs
sådana kontaktformer med arbetsgivare och arbetssökande atl delta blir möjligt.
Om arbetsgivare och arbetstagare skjuter pä sina ställningstaganden alltför
länge, leder delta lill att sökandetider och vakanstider förlängs. En sädan
förlängning drar med sig stora samhälleliga kostnader.

Hur väl platsförmedlingen lyckas med sin uppgift all
främja anpassningen på arbetsmarknaden är beroende av arbetssätt, organisation
och resurser. Individualiserad information, rådgivning och uppföljning är
mycket resurskrävande. Förmedlarna bör få tillfälle atl gå igenom den sökandes
bakgrund och förulsällningar så att hans eller hennes situation klarläggs och
en individuell rådgivning kan ges. Det är också nödvändigt att hämta in kunskap
om den lediga platsen, vad arbetet innebär och vilka krav som ställs pä den som
skall utföra arbetet. Förmedlaren måste skaffa sig tillräcklig information för
att kunna förmedla ett arbete som passar individens förutsättningar och
förmedla arbetskraft som passar in på arbetsuppgifterna. Det måsle finnas
tillräcklig tid lill förfogande för samtal med arbetssökande och arbetsgivare
om arbetsförmedlingen skall kunna ge service av god kvalité ål båda håll och
snabbare nå det eftersträvade resultatet när det gäller arbetsplaceringar och
platslillsättningar.

Del är
arbetsförmedlingens uppgift dels att pröva de sökandes utbud och söka uppnå en
anpassning av de personliga förutsättningarna lill arbetsmarknadens krav, dels
atl pröva förelagens utbud av lediga platser och medverka till alt
arbetsplatserna anpassas lill de sökandes förutsättningar. Arbetsförmedlingens
information och påverkan måsle rikta sig lill båda sidor på arbetsmarknaden för
atl anpassningsprocessen skall kunna under-

Prop.
1980/81:126 120

lättas.
Della förutsätter förändring av attityder och värderingar såväl hos de
arbetssökande som hos arbetsgivarna. Om I.ex. kvinnor och män skall förmås all
välja mindre traditionellt, måste förmedlaren ofta påverka den arbetssökande
lill annat yrkesval än det hon eller han från böijan har tänkt sig. På
motsvarande säll måste arbetsgivarna påverkas att jämka sina krav så atl de
bättre molsvarar den arbetskraft som finns tillgänglig. För att påverka atfityder
och värderingar krävs förmedling av ny kunskap och information. Inte minst gör
sig detla behov gällande i arbetet med alt förbättra invandrarnas
sysselsättningssituation. Arbetsuppgifter av della slag gör förmediingsarbetet
mycket tidskrävande samtidigt som det ställer krav på elt mera offensivt
arbetssätt där arbetsförmedlingen i större ulslräckning går in för alt påverka
de agerande pä arbetsmarknaden. Insatser för att påverka företagens
rekryleringspolilik kräver ell mera rörligt förmedlingsarbete där
arbetsförmedlarna oftare lämnar förmedlingskonloren och ger sig ut på
arbetsplatserna för alt diskutera konkrela förmedlingsärenden.

En
mera individuell betjäning av de arbetssökande är en förutsättning för att
arbetsförmedlingen skall kunna spela den aktiva roll i den anpassningsprocess
som kommer alt krävas under 1980-lalet. I många fall räcker del inle med
vanliga förmedlingssamtal utan del krävs en fördjupad utredning och
vägledning. I synnerhet när del gäller arbetssökande med arbelshandikapp behövs
ofta en gmndligare kartläggning av den sökandes situation och möjligheler. Om
del inle finns arbele som ligger direkl i linje med den sökandes utbildning och
erfarenhet eller om den sökande är yrkesobestämd och inle rikligt vet inom
vilket område han eller hon skall välja ett arbete kan del behövas en vidare
och mer fördjupad information och vägledning som kan avse säväl yrkesval som
olika utbildningsvägar. Sådan vägledning kan exempelvis behövas när en person
har förlorat etl arbele i samband med en driftsinskränkning och bedöms ha
förutsättningar alt ställa om lill nägot helt nytt område av arbetsmarknaden.

Arbetsgivarna måste i ökad
utsträckning förmås alt välja bland den arbetskraft som faktiskt finns
tillgänglig och de arbetssökande måste välja bland de lediga platser som de
facto finns. Företagen bör i första hand söka utnyttja den arbetskraft som
finns ledig på orten innan man gör stora rekryleringsansträngningar gentemot
anställda i andra förelag eller arbetskraft pä andra orter. De bör också kunna
vidta sädana åtgärder på arbetsplatsen atl del blir möjligt alt i siörsta
utsträckning rekrytera bland den lediga arbetskraften. De arbetssökande å andra
sidan bör åtminstone övergångsvis kunna la ell arbete som kanske inte ulgör
deras förstahandsval men som de kan ha i avvaktan på alt de successivt kan söka
sig fram till arbeten som mer ligger i linje med deras önskemål.

En
slörre öppenhet i yrkesvalet skulle bl.a. ge kvinnorna större möjligheter att
erhålla förvärvsarbete. Även etl lillfälligt arbele kan tjäna som utgångspunkl
för en fasl etablering i arbetslivet.

Prop.
1980/81:126 121

Av
flertalet arbetssökande bör del vara möjligt att kräva en ganska hög grad av
anpassning efter arbetsmarknadens krav. Detta är bl. a. nödvändig för atl anpassningsbördan
inte i så hög grad skall falla på sådana grupper som har sämsl förutsättningar
alt klara omställningar på arbetsmarknaden. Det kan vara äldre, handikappade,
lokall bundna med otillräcklig utbildning etc. Kraven på anpassning kan inle
sättas lika högt för sådana gmpper av sökande. Deras sysselsättningsproblem
måsle lösas i nära samarbete med företagen på den lokala arbetsmarknaden.
Förmedlingen måste dels medverka till atl kraven på anpassning främsl riktas
mot sådana sökandegrupper som har bättre fömtsättningar atl klara
omställningar dels ocksä aktivt påverka förelagens rekrytering så alt
arbetssökande med varierande fömtsättningar anställs.

10.2
Utvecklingsarbete inom arbetsförmedlingen

Inom
arbetsmarknadsverket har länge pågått elt intensivt utvecklingsarbete i syfte
all effekfivisera platsförmedlingen. Arbetsförmedlingens melodik, arbetsformer
och organisation har under 1970-lalet i olika hänseenden utvecklats och
förbättrats. Behovel av individualiserade insatser för all placera sökande i
arbele och atl tillsätta platser har, som jag redan framhållit, ökat samtidigt
som arbetsförmedlingen har fält slarkl ökade arbetsuppgifter i samband med atl
en rad nya hjälpmedel inom arbetsmarknadspolitiken har införts och byggts ut.

I
slutet av 1960-talet och början av 1970-talet pågick en landsomfattande
försöksverksamhet med en långtgående s.k. öppen förmedling som innebar en
avsevärd förändring och begränsning av den individuella platsförmedlingen.
Till vissa delar ersattes den egentliga platsförmedlingen av självservice och
tyngdpunkten i de individuella insatserna lades på arbetsförberedande
åtgärder. Många sökande fick själva la del av tryckt plalsin-formation och man
begränsade eller slopade olika ätgärder för registrering, anvisning av sökande,
uppföljning och redovisning av den platsförmedlande verksamheten.

Omläggningen
av den traditionella platsförmedlingen lill öppen förmedling enligt
självbeljäningsmodell var en förändring av genomgripande art. Den hade primärt
till syfte alt skapa utrymme för ökade insatser på förmedlingarna för särskilda
grupper med behov av arbetsförberedande ålgärder, bl.a.
arbetsmarknadsutbildning. Tanken var att större delen av sökandeströmmen skulle
kunna klara sitt arbetssökande på egen hand med hjälp av plalslistor och
kortfattad information i anslutning lill dessa. Vid utvärderingen av
försöksverksamheten bedömde huvudorganisationerna i AMS styrelse all
rationaliseringen i alltför hög grad gått ut över den individuella
platsförmedlingen och att den ogynnsamt påverkade resultatet av förmedlingens
arbele. Efter förslag frän AMS fastställde statsmakterna år 1973 (prop. 1973:1
bil. 13, InU 1973:3, rskr 1973:71) rikfiinjer för arbets-

Prop.
1980/81:126 122

förmedlingens
organisation och arbetsformer. Därmed infördes s. k. modifierad öppen
förmedling, vilkel bl.a. innebar en återgång lill etl mera regelmässigt
inskrivningsförfarande. I riktlinjerna angavs också ätgärder i syfte att ge
arbetssökande hjälp med platsvalel och att ge arbetsgivare som anmäler en ledig
plats förslag på lämpliga sökande. 1 en utvärdering är 1977 konstaterade AMS
alt förmedlingshjälpen till de sökande hade ökal sedan riktlinjerna utfärdades
men att det kvarstod etl behov av effektivisering på denna punkl. Förmedlingens
service till arbetsgivare hade enligl AMS inle utvecklats i lika hög grad.

Under år 1977 inleddes
försök med s. k. fasla arbetsformer för individuell platsförmedling på flera
förmedlingar. Sådana fasla arbetsformer är sedan år 1979 införda vid samtliga
kontor. Syftet är atl ge alla arbetssökande en individuellt anpassad service,
stärka kontakterna med arbetsgivarna och systematisera olika arbetsmoment som
lidigare har ulförts på olika säll vid olika kontor och av olika förmedlare.

En förutsättning för atl
arbetsförmedlingen pä bästa sätt skall kunna fullgöra sina uppgifter är att
förmedlingen har en sä fullständig överblick som möjligt över platsutbudet. För
att ge arbetsförmedlingen ökad informafion om tillgängliga vakanser beslutade
riksdagen under våren 1976 alt införa en lag (1976:157) om skyldighet atl
anmäla ledig plats till den offentliga förmedlingen. En försöksverksamhet
startade i några län och utvidgades därefter successivt. Sedan hösten 1980 är
allmän platsanmälan införd i hela landel.

Etl viktigt led i
ansträngningarna all effektivisera platsförmedlingen har varit det
utvecklingsarbete som inleddes under 1970-talel med utnyttjande av modem
datateknik (ADB) inom arbetsförmedlingen. Med den omfattande
informationshantering som äger rum pä en arbetsförmedling kan användningen av
ADB medföra slora fördelar. Pä sikl bör del vara möjligt att åstadkomma en
genomgripande effektivisering av alla platsförmedlings-rutiner med hjälp av
ADB. Därigenom kan man förbättra och öka kvalitén på servicen i betydande
utsträckning. Förmedlingen kan då ge en mera heltäckande information om
tillgängen på lediga platser och arbetssökande och därigenom förkorta
söktiderna och bredda sökfällel, samtidigt som en rafionalisering av olika
mtiner gör det möjligt för förmedlingspersonalen att få mera tid för
individualiserad service fill kunderna.

Etl sådanl
utvecklingsarbete sträcker sig emellertid över en mycket lång fidsperiod. Del
kommer atl dröja länge innan de potentiella effektivitetsvinsterna och
kvalitetshöjningarna i platsförmedlingsarbelel som en följd av ADB är
genomförda i hela förmedlingssystemet. Försöksverksamheten påbörjades år 1973
med framställning av plalslistor med hjälp av ADB. Under budgetåret 1976/77
inleddes försök med sökning och bevakningsmatchning av lediga platser via
dataterminal. ADB-platslistor framställs sedan länge i hela landet och försöken
med terminalbaserad sökning och bevakningsmalchning har utvidgats fill etl
stort anlal förmedlingskonlor.

Prop. 1980/81:126 123

Jämsides med en utbyggnad av della syslem har en
försöksverksamhet med s. k. modellkontor startat under år 1980 i Södermanlands
län. Syfiet är all pröva en mer genomgripande användning av ADB-teknik inom
platsförmedlingen. Alla förmedlingskontor inom en väl avgränsad arbetsmarknad
får datatekniska hjälpmedel för alla eller fiertalet funktioner inom platsförmedlingen
och terminaler slår lill förfogande för alla som arbetar med platsförmedling.
Riktlinjerna för hela försöksverksamheten med ADB i arbetsförmedlingen lades
fasl av riksdagen våren 1979 (prop. 1978/79: 131, AU 1978/79:34, rskr
1978/79:304).

Arbetsförmedlingen har under 1970-lalet fått en betydande
resursförstärkning. Arbetsmarknadsverket har under denna tid fram t. o. m.
budgetärel 1980/81 tillförts ca 2200 tjänster i huvudsak för att förslärka
förmedlingsverksamheten.

Det har således sketl en betydande utveckling och
upprustning av verksamheten vid arbetsförmedlingarna. Resurserna för den
egentliga platsförmedlingen har emellertid begränsats av all andra
arbetsmarknadspolitiska åtgärder krävt myckel stora arbetsinsatser.
Arbetsmarknadens parter har därför upprepat sina krav på att platsförmedlingen
måste förslärkas och ges en mera cenlral roll i arbetsmarknadspolitiken. Ett
ullryck för parternas krav har varit eniga beslut i AMS styrelse att hos
regeringen begära mycket betydande personaltillskott för den platsförmedlande
verksamheten inom arbetsförmedlingen. Parterna har framhållit att jämsides med
de omfattande arbetsförberedande ätgärderna för personer som söker men inle
omedelbart kan få arbele måste inom arbetsförmedlingen bedrivas en individuell
platsförmedling i betydande skala. Den delen av verksamheten måste enligl
parterna utökas för atl förbällra förmedlingsresullatet såväl för arbetssökande
som arbetsgivare.

Della var bakgrunden till atl AMS i december 1978
tillsatte en arbetsgrupp för att se över platsförmedlingens organisation
(PLOG). Arbetsgruppen lade år 1980 fram en huvudrapport. Arbetsförmedlingens
framtida organisafion. AMS anslöt sig i alla delar till förslagen i rapporten
och överlämnade den lill regeringen.

Det övergripande syftet med PLOG:s förslag är alt
säkerställa utrymmet för individuell platsförmedling. Det centrala i rapporten
är förslaget om ändrad arbetsfördelning bland den handläggande personalen vid
arbetsförmedlingen. Enligt förslaget skall minst 50% av förmedlingskontorens
handläggare avdelas för platsförmedling och benämnas platsförmedlare. Den
övriga handläggande personalen skall avdelas för arbetsförberedande och
sysselsättningsskapande uppgifter och benämnas arbetsvägledare. Varje
plalsförmedlare skall fullfölja sina egna ärenden och följa upp resultaten.
Platsförmedlarna skall avsätta mera lid än vad som nu är fallet för
företagskonlakler. Den cenirala ordermottagningen av lediga platser föreslås
försvinna och denna funkfion skall ingå som en naturlig del i varje
plalsförmedlares företagskonlakler. Arbetsvägledarna skall vägleda sö-

Prop. 1980/81:126 124

kände som inte utan arbetsförberedande och
sysselsättningsskapande ålgärder kan arbetsplaceras.

Jag har i årets budgetproposition anfört att jag ser AMS
förslag om arbetsfördelning och arbetsmetoder i PLOG-utredningen som mycket vikliga,
eftersom de lägger tyngdpunkten på den egentliga platsförmedlingen och därmed
bidrar lill en yllerligare effektivisering av platsförmedlingsarbelel. Jag
framhöll därför alt det var angelägel att förslagen genomfördes så långt som
möjligt inom de medelsramar som anvisas. Jag återkommer senare till hur jag ser
pä förändringar i arbetsförmedlingens organisation.

10.3 Behovet av en översyn av arbetsmarknadsverkets
ansvarsområde och organisation

Del framgår av vad jag har sagt att det är myckel
angeläget all platsförmedlingen fungerar väl och när resultat när det gäller
att passa samman sökande och lediga platser. Denna uppgift blir om möjligt ännu
viktigare under 1980-talel, eftersom obalansen mellan sökande och platser
tenderar alt öka.

Den platsförmedlande verksamheten måste därför, såsom jag
har framhållit lidigare, arbeta mera offensivt än den har gjort hittills och
påverka de agerande pä arbetsmarknaden. Arbetsförmedlingen måsle spela en pådrivande
roll. Erfarenheterna frän början av 1970-talel då den platsförmedlande
funktionen inom den öppna förmedlingen hade en allmänl informerande roll på
arbetsmarknaden talar för atl en sådan arbelsbesparande uppläggning av
förmedlingsarbetet inle ger de resultat som man har anledning att kräva.

Den öppna
förmedlingen introducerades under 1960-lalet då lägel pä arbetsmarknaden var
präglat av en ekonomi i snabb tillväxt och allmänt god tillgäng pä lediga
platser. Med den utveckling som förväntas under 1980-lalet måsle
platsförmedlingen spela en delvis annan och mera aktiv roll för alt de lediga
platserna på den reguljära arbetsmarknaden skall kunna utnyttjas fill fullo
liksom för all arbelskraflsresurserna skall utnyttjas effektivt. Del kräver
etl aktivt arbele från förmedlingarnas sida med tillämpning av elt regelrätt
anvisningsförfarande där de sökande anvisas arbete och arbetsgivarna anvisas
arbetskraft. Detla förmedlingsarbele bör läggas upp så alt man arbetar i nära
kontakt med de reguljära arbetsplatserna. En sådan offensiv förmedlingsmelodik
som jag här har beskrivit är självfallet resurskrävande.

Arbetsförmedlingen skall grovt sett använda sina resurser
dels för att bedriva egentlig platsförmedling, dels för att administrera och
föra ut i praktisk verklighet alla andra arbetsmarknadspolitiska medel som
statsmakterna fattat beslut om. Del har enligt min mening varil en styrka i
den svenska arbetsmarknadspolitiken alt de olika åtgärderna varit samlade i en
och samma myndighetsorganisation. Det har varit en fömtsättning för den

Prop.
1980/81:126 125

flexibilitet
och slagkraft som arbetsmarknadspolitiken har visal inte minst i
konjunkturnedgångar. Att arbetsförmedlingen har denna dubbla uppgift har
emellertid medfört all införandel av nya åtgärder och utökningen av befinlliga
utan motsvarande resursförstärkning eller rationalisering har lett till minskat
utrymme för platsförmedlingen. Hittillsvarande utvecklingsarbete och
resursförstärkningar inom arbetsförmedlingen har inte fulll ut kunnal ändra
detta förhållande. Förväntningarna om mera påtagliga resultat inom
platsförmedlingen kvarstår på olika håll. Som jag tidigare sagt bör den i
PLOG-utredningen föreslagna ansvarsfördelningen mellan platsförmedlare och
arbetsvägledare komma all innebära etl väsenlligt steg i riktning mol en
effekfivare platsförmedling.

AMS
har dock dessutom anslutit sig till den uppfattning som framförs i PLOG att det
även behövs en fortsatt betydande förstärkning av arbetsförmedlingens
personal. Sålunda har en enhällig styrelse i AMS för budgetåret 1981/82 begärt
ytterligare 1350 tjänster för atl i huvudsak förslärka de platsförmedlande
insatserna. Mot bakgmnd av bl, a. det kärva slatsfinansiella läget kunde
regeringen emellertid i budgetpropositionen inle förorda något fillskott av
tjänster fill arbetsmarknadsverket.

Jag
är väl medveten om det angelägna i en förslärkning och effekfivisering av
platsförmedlingen. Jag är också medveten om att statsmakterna genom åren lagl
på arbetsmarknadsverket en rad resurskrävande uppgifter vid sidan av
platsförmedlingen. Med hänsyn till del ekonomiska lägel måste sådana
förstärkningar av den platsförmedlande funktionen som jag här har talat om i
huvudsak åstadkommas genom omfördelningar och effektiviseringar inom givna
medelsramar. Därför ämnar jag senare föreslå regeringen alt tillsätta en
parlamentarisk utredning som skall undersöka fömlsätlningama för att frigöra
resurser för platsförmedlingen genom all göra avgränsningar och
omprioriteringar när det gäller arbetsmarknadsverkels lotala arbetsuppgifter.

Arbetsmarknadsulskollet
anförde våren 1979 (AU 1978/79:20 s. 43) att del på något längre sikl fanns
skäl för en mer ingående pariamentarisk utredning om arbetsmarknadsverkets
organisation och arbetsformer och att del kunde vara anledning atl närmare
överväga detta sedan sysselsältningsulredningen slutfört sitt arbete och
remissyttrandena över ulredningen bearbetats. I förra årets budgetproposition
anförde dåvarande chefen för arbetsmarknadsdepartementet att han avsåg all
återkomma lill regeringen angående en sådan ulredning. AMS har i sin
anslagsframställning för budgetåret 1981/82 påtalat atl vissa verksamheter som
arbetsmarknadsverket i dag bedriver med fördel borde kunna överföras lill
annan huvudman. 1 årels budgetproposifion anförde jag mol bakgrund av AMS synpunkler
och i syfte alt uppnå etl effektivare utnyttjande av resursema inom
arbetsmarknadspolifikens område där platsförmedlingen skall stå i centmm att
översynen av arbetsmarknadsverket huvudsakligen borde inriktas på verkels
framlida ansvarsområde och organisation. Jag avser att senare

Prop.
1980/81:126 126

återkomma
lill regeringen med förslag lill direktiv för den parlamentariska kommittén.

10.4
Arbetsmarknadsverkets ansvarsområde

Ansvarel
för alt arbetsmarknadspolitiken genomförs i enlighet med riksdagens och
regeringens allmänna målsättningar och direktiv åvilar AMS. Länsarbetsnämnder
och arbetsförmedlingar lyder under AMS och benämningen på den samlade
organisationen är arbetsmarknadsverket.

Riktlinjer
för arbetsmarknadspolitiken och användningen av dess olika medel lades fasl av
1966 års riksdag (prop. 1966:52, SU 1966: 107, rskr 1966:251). Åtgärdernas
omfattning liksom antalet arbelsmarknadspolitiska instrument har sedan dess
vuxit kraftigt. Bland de uppgifter som arbetsmarknadsverket nu har ansvar för
finns uppgifter som i egentlig mening inte är arbelsmarknadspolitiska och andra
uppgifter som ligger på gränsen mellan arbetsmarknadspolitik och andra
politikgrenar.

En
viklig uppgift för den parlamentariska ulredningen är att närmare klarlägga
arbetsmarknadsverkets primära ansvarsområde. Därvid bör man ulgå ifrån all
huvuduppgiften för arbetsmarknadspolitiken är atl främja anpassningen mellan
den enskildes utbud av arbele och samhällets efterfrågan på arbetskraft inom
alla delar av arbetsmarknaden, så all full sysselsättning kan upprätthållas med
minsta möjliga störningar. Därvid skall speciellt uppmärksammas svaga gruppers
behov av särskilt stöd för atl erhålla ell arbele på den reguljära
arbetsmarknaden. Till della kommer arbetsmarknadspolitikens uppgifter i
stabiliseringspolifiken, bl.a. att tillfälligt ge de arbetssökande meningsfull
sysselsättning i ett konjunkturläge då del tolala antalet arbetstillfällen i
ekonomin inte räcker till för atl sysselsätta hela arbetskraften.

Med utgångspunkl från en
närmare precisering av verkels huvuduppgifter bör ulredningen ingående
undersöka om del finns några arbetsuppgifter som helt eller delvis kan skäras
bort eller överföras lill annan huvudman. I detla sammanhang bör
ansvarsfördelningen mellan arbetsmarknadsmyndigheterna och andra myndigheler
närmare klarläggas. Det finns gränsområden, t.ex. gentemot
utbildningspolitiken och socialpolitiken, där arbetsmarknadsmyndigheterna i
viss mån har ålagts uppgifter som inle i första hand är
arbetsmarknadspoliliska. Della kan ha gått ul över effektiviteten i arbetet med
atl främja anpassningen på arbetsmarknaden. Klara avgränsningar i ansvarsfördelningen
mellan arbelsmarknadsorganen och andra myndigheter får naturligtvis inle hindra
en nära samverkan mellan myndigheterna. Genom en precisering av
ansvarsförhållandena kan tvärtom bättre fömtsättningar skapas för elt sådant
samarbete.

Utredningen
bör särskilt studera vilka konsekvenser olika gränsdragningar i
ansvarsfördelningen får för arbetsförmedlingens arbetsuppgifter. Genom
utbyggnaden av arbetsmarknadspolifiken har arbetsförmedlingens

Prop. 1980/81:126 127

verksamhet blivit myckel mångfacetterad. Delta har medfört
risk för att en koncentration av krafterna på de cenirala uppgifterna
försväras. Målsättningen för verksamheten vid arbetsförmedlingarna bör vara så
enhetlig och entydig som möjligt. Verksamheten bör styras utifrån klart angivna
arbetsmarknadspoliliska mål. Arbetsmarknadsmyndigheterna bör ej ges sädana
ulbildningspolitiska, socialpolitiska eller andra uppgifter som inkräktar på
möjligheterna att nå de arbelsmarknadspolitiska målsättningarna.

Jag har tidigare ingående beskrivit hur jag ser på
arbetsförmedlingens roll och uppgifter. Med utgångspunkt från della och från
ulredningens slulsalser när det gäller ansvarsfördelningsfrågan kan det finnas
anledning att ändra statsmakternas föreskrifter om arbetsförmedlingens
uppgifter och förmedlingsarbelels inriktning. Utredningen bör lägga fram
förslag härom.

För alt få underlag för sina ställningstaganden bör
ulredningen analysera arbetsförmedlingens uppgifter och resursätgången för
olika aktiviteter. Därvid bör särskilt samspelet med andra myndigheler belysas.
I del sammanhanget kan även studeras vilka krav som slälls på
arbetsförmedlingen från utomstående intressenter och organ utöver det löpande
arbetet med arbetssökande och lediga platser. Genom punktvisa undersökningar på
några orter kan ulredningen få en konkret bild av vilka uppgifter arbetsförmedlingen
i verkligheten har kommit all få på ohka lokala arbetsmarknader.

AMS har i sina petita för budgetåret 1981/82 efterlyst en
klarare ansvarsfördelning mellan arbetsmarknadspolitiken och andra
politikområden. Som jag fidigare nämnt ifrågasätter AMS om vissa delar av
verksamheten överhuvudtaget skall finnas kvar inom arbetsmarknadsverket. AMS
nämner som exempel härpå flyktingverksamhelen. utplacering av vapenfria
Ijänsteplikliga i utbildning, anskaffning av platser för skolans yrkes- och
arbetslivsorienterande verksamhet saml investeringsfonder.

Belräffande flyktingverksamhelen anser AMS att
arbetsmarknadsverket borde träda till först när del blir aktuellt att
arbetsplacera flyktingarna. Uttagningen av flyktingar, deras omhändertagande i
förläggningar efter ankomsten till landet etc anser AMS inte vara en
arbetsmarknadspolitisk angelägenhet. Statsrådet Andersson har den 20 november
1980 tillkallat en arbetsgrupp med uppgift atl pröva frågan om huvudmannaskap
för överföring och omhändertagande av flyktingar i Sverige.

AMS föreslog för flera är sedan alt vapenfriverksamhelen
borde administreras av annan myndighel. Regeringen har lillsall en ulredning
om vapenfriorganisalionen (A 1979:5) som bl.a. skall se över frågan om huvudmannaskap
för verksamheten. Utredningen pågår och beräknas slutföra sitt arbele våren
1981.

När del gäller investeringsfonderna påpekar AMS all de
tidigare använts i konjunkturpolitiskl syfte men alt de nu kommit att användas
som medel för allmän invesleringsstimulans. Om denna förändrade inriktning
skall beslå, anser AMS, alt man av rationalitelsskäl bör pröva frågan om över-

Prop.
1980/81:126 128

föring
av de olika fondernas administration fill annan myndighet. Slyrelsen anser
emellertid alt ell återupprättande av fondernas ursprungliga roll är motiverad
med hänsyn fill del stora behovet av medel inom stabiliserings-politiken och
med hänsyn till fondernas roll inom regionalpolitiken. Jag har i årets
budgetproposition anförl alt dessa frågor bör behandlas av den parlamentariska
utredningen. Jag anser det angelägel atl finna former för en rationell
handläggning av investeringsfondsärendena. Fonderna kan som AMS framhåller
tjäna flera syften. Ulredningen bör belysa hur en rationell administration av
fonderna skall läggas upp dels om fonderna ses som en generelll verkande
invesleringsstimulans, dels om fonderna ses som ell selektivt medel inom
arbetsmarknadspolitiken.

I
årets budgetproposition har jag aktualiserat frågan om huvudmannaskapet för
den näringshjälp i form av bidrag eller län som utgår lill handikappade m. fl.
för alt börja eller i vissa fall fortsätta verksamhet som egen företagare.
Stödformen har liten omfattning. Andra arbetsmarknadspolitiska medel har visal
sig mer effektiva för atl ge arbete ål svårplacerade. Ulredningar om
näringshjälp, uppföljning, återkrav etc innebär i många fall omfattande
administrativt arbete för arbetsförmedlingar och länsarbetsnämnder. Man kan
ifrågasätta om slödels sysselsättningsskapande effekt motiverar den relativt
omfattande administrativa hanteringen.

Jag
har i årels budgetproposition anförl att del föreligger ett behov av det
särskilda slöd som näringshjälpen ulgör. Alt avskaffa stödformen innebär all
man avhänder sig en möjlighet lill individanpassat stöd, som i del enskilda
fallet är den enda möjlighelen alt ge den sökande sysselsättning. Stödet har
visat sig ha en särskild betydelse i glesbygder. Mot bakgrund av den
administrativa hantering som är förknippad med denna volymmässigt föga
omfattande stödform anser jag emellertid att ulredningen bör se över
stödformen och bl. a. undersöka möjlighelerna all föra över den lill annan
huvudman.

Jag
har här nämnt nägra exempel på verksamhetsgrenar där en överföring lill annan
huvudman bör prövas. Utredningen bör överväga om det finns fiera områden som
kan aktualiseras i detla sammanhang.

Arbetsförmedling
inom kulturområdet är förenad med vissa problem som hänger samman med de
särskilda villkor under vilka arbetslagarna pä detla område arbetar. Gränsen
mellan vad som är anställning och uppdragsverksamhet är flytande och
anställningarna är oftast av mycket kortvarig karaktär. Förmedling på detla
område kräver särskilda insikter hos förmedlaren om de olika formerna av
kulturverksamhet.

Den
offentliga arbetsförmedlingen har inte haft resurser och möjligheler att på ett
tillfredsställande sätt tillgodose behoven av arbetsförmedling pä
kulturområdet. Vid sidan om den offentliga förmedlingen verkar därför sedan
lång lid tillbaka elt stort antal enskilda förmedlingar. Frägan om hur denna
verksamhel skall vara organiserad har utretts vid flera tillfällen. Del kan
nämnas atl en statlig utredning (Dsln 1972:5) i början av 1970-talet

Prop.
1980/81:126 129

föreslog
att en särskild statlig stiftelse skulle inrättas för ändamålet. Efter
ylleriigare utredande godtog dock riksdagen våren 1976 (prop. 1975/76:84, InU
1975/76:28, rskr 1975/76:222) etl förslag om all arbetsförmedlingen inom
kulturområdet i slörre ulslräckning än lidigare skulle ombesörjas av den
offentliga arbetsförmedlingen. Förta året tillsattes en ulredning (A 1980:5)
som bl.a. skulle undersöka humvida den verksamhet som managers, impressarier
och s.k. produktionsbolag bedriver är förenlig med lagen (1935:113) med vissa
bestämmelser om arbetsförmedling.

Frågan
om den splittrade förmedlingsverksamheten på kulturområdet har under senare år
på nyft aktualiserats i den allmänna debatten. Eftersom det föreligger
alldeles speciella fömtsättningar för denna förmedlingsverksamhet, anser jag
atl man bör pröva möjligheterna alt organisera den i särskilda former. Jag
ämnar senare föreslå regeringen att denna fråga bereds i särskild ordning. Jag
har här samrått med chefen för utbildningsdepartementet.

AMS
har vid flera tillfällen ålerkommil fill frägan om ansvarsfördelningen mellan
arbetsmarknadspolitiken och utbildningspolitiken. AMS och SÖ framhöll i en
gemensam skrivelse lill regeringen i februari 1979 all utbildningsväsendets
resurser inte räckte till för att alla ungdomar som lämnade grundskolan skulle
kunna garanteras utbildning, arbete eller praktik. Därför hade tyngdpunkten i
ungdomsåtgärderna i allt för stor ulslräckning kommit att ligga på
arbetsmarknadspolitiska ålgärder. Riksdagens beslul våren 1980 (prop.
1979/80:145, AU 1979/80:25, UbU 1979/80:34, rskr 1979/80:363 och 364) innebär
atl skolan lar elt ökat ansvar för 16- och 17-åringarna och i samband därmed
begränsas de arbetsmarknadspoliliska insatserna för denna gmpp av ungdomar.
Detla är ett exempel på beslut om en ändrad ansvarsfördelning mellan
arbetsmarknadsverket och ungdomsskolan som får konsekvenser för
arbetsmarknadsverkets arbetsuppgifter.

En
annan viklig fråga när det gäller gränsdragningen mellan utbildningspolitiken
och arbetsmarknadspolitiken är ansvarsfördelningen mellan arbetsmarknadsutbildning
och övrig vuxenutbildning. Arbetsmarknadsutbildningen skall tjäna som elt
komplement lill den reguljära ulbildningen. Den skall vara ett inslmmenl i
arbetsförmedlingens hand och underiätta förmedlingens arbete med alt passa
samman arbetssökande och lediga platser. Arbetsmarknadsutbildningen bör däremot
inle ta över ansvaret för aft lillgodose gmndläggande utbildningsbehov som
primärt skall tillgodoses genom det reguljära utbildningsväsendet. Som exempel
kan nämnas att AMS i sin anslagsframställning för budgetåret 1981/82 har pekat
på obalansen när det gäller yrkesutbildad personal på vårdområdet, i synnerhet
beträffande yrkesgrupper med längre ulbildning. En sådan obalans kan enligl AMS
endast i begränsad utsträckning åtgärdas med arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Den kräver primärt insatser inom utbildnings- och personalpolitiken. 9 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr
126

Prop.
1980/81:126 130

Del
kan ifrågasättas om inte arbetsmarknadsutbildningen av olika skäl fått ett för
vidsträckt ansvarsområde. Det kan i det praktiska arbetet på förmedlingarna
vara svårt att få till stånd en sädan handläggning av ansökningar om
arbetsmarknadsutbildning att det sker en styrning av arbetsmarknadsutbildningens
inriktning och omfattning efter förändringarna i arbetsmarknadsläget, inle
minst när det gäller alt begränsa omfattningen i uppåtgående konjunkturer.
Allmänheten betraktar ofta arbetsmarknadsutbildningen som en rättighet oavsett
sysselsättningsalternativ. Arbetsmarknadsutbildningen kan lätt uppfattas som
elt allraklivl allernaliv lill vanlig vuxenutbildning eftersom
utbildningsslödet är väsentligt förmånligare. Åtminstone en viss del av
arbetsmarknadsutbildningen kan därigenom bli ell utbildningspoliliskt snarare
än ell arbetsmarknadspoliliskl medel. Detla kan leda lill atl
arbetsförmedlingarna i viss mån blir sysselsalla med en
utbildningsadminislralion som går utöver vad som är motiverat av strikt
arbetsmarknadspolitiska skäl.

Mot
bakgrund av vad jag här har anfört bör den parlamentariska utredningen
analysera olika gränsdragningsfrågor mellan arbetsmarknadsmyndigheterna och
utbildningsväsendet och föreslå riktlinjer för arbetsmarknadsverkets ansvar på
utbildningsområdet. Utredningen bör samråda med KAFU som har i uppdrag alt
studera vissa gränsdragningsproblem mellan arbetsmarknadsutbildning och övrig
vuxenutbildning och komvuxutredningen (1978:4) som har i uppdrag atl analysera
gränsdragningen mellan den kommunala vuxenutbildningen och de delar av
arbetsmarknadsutbildningen som har etl gemensamt innehåll samt den kommitté (A
1978:7) som ser över svenskundervisningen för invandrare. Den parlamentariska
ulredningens arbete med dessa frågor bör dock inte innebära all angelägna
förslag från andra ulredningar på skolans område fördröjs.

Även
inom del sociala området föreligger behov av ett klarläggande av
ansvarsfördelningen och nya samarbelsformer kan behöva skapas. Detla framhåller
AMS i sin anslagsframställning för budgetåret 1981/82. Vårdinstitutioner och
sociala myndigheter släpper enligt AMS i många fall ansvarel för enskilda
alltför tidigt. Diirför tvingas arbetsförmedlingen atl lägga ner myckel slora
resurser på sökande som inle är tillräckligt rehabiliterade för all en
arbelsplacering skall vara möjlig. Effekterna av förmedlingens insatser kan
därför i praktiken ofta bli mycket små eller obetydliga. Förmedlingens arbele
har här kommit alt fä viss karaktär av kurativ verksamhel. Ulredningen bör
belysa i vilken ulslräckning förmedlingens resurser las i anspråk för sådana
uppgifter.

Arbetsförmedlingens
primära uppgift är platsförmedlingen som skall ge arbetssökande hjälp atl fä
arbete och arbetsgivare hjälp alt få arbetskraft. Men arbetsförmedlingen skall
också, som jag lidigare framhållit, medverka med arbetsförberedande åtgärder
för sökande som behöver särskill stöd för att fä arbete. Detla kan t. ex. gälla
nytilllrädande på arbetsmarknaden, sökande i svåra omslällningssiluationer och
arbetshandikappade. Sedan

Prop.
1980/81:126 131

den
1 januari 1980 finns arbetsmarknadsinstitut inrättade inom arbetsmarknadsverket.
Verksamheten vid instituten syftar till att pröva arbetshandikappades och
yrkesobestämda personers förutsäitningar för olika arbelen och genom vägledning
och arbetsförberedande insatser medverka till all vederbörande får ell arbele.
Arbetsmarknadsinstitutens resurser bör därvid komma sådana sökande tillgodo
som behöver fördjupad vägledning och mera omfattande förberedelser innan de kan
ta steget vidare till arbele eller ulbildning.

När del gäller sökande som
behöver arbetsförberedande och yrkesreha-bililerande insatser behövs en nära
samverkan med andra ansvariga samhällsorgan, lex sjukvård, socialvård,
kriminalvård, försäkringskassor etc. Del är angeläget atl den medicinska och
sociala rehabiliteringen har genomförts så långl alt arbetsförmedlingens
arbetsförberedande och platsförmedlande insatser kan leda lill posifiva
resultat för den sökande. I de fall fortsatta insatser behövs från andra
samhällsorgan är del angelägel atl en nära samverkan kommer lill stånd mellan
dessa organ och arbetsmarknadsverket, så atl man får en ansvars- och
arbetsfördelning mellan de berörda organen som är rationell ur
samhällsekonomisk synpunkl och som tillgodoser de berörda innividernas behov av
kontinuitet i rehabiliteringsprocessen.

Vad
jag här har anfört om behovet av samverkan och en klarare ansvarsfördelning
mellan samhällets olika organ bör inle tolkas så att arbetsmarknadsverket kan
fränsäga sig elt ansvar för dem som p. g. a. handikapp eller andra arbetshinder
har svårigheter pä arbetsmarknaden. Jag vill erinra om riksdagens
ställningstagande (AU 1978/79:20, rskr 1978/79:186) till prop. (1978/79:73) om
ätgärder för arbetshandikappade.

Ulredningen
bör mot bakgrund av vad jag här har redovisat ange riktlinjer för vad som är
arbetsmarknadsverkets ansvar i dessa sammanhang och belysa avgränsningar
gentemot uppgifter som bör falla på andra samhällsorgan.

Bland
invandrarna finns många arbetssökande som har komplicerade hinder för en
arbelsplacering. Det kan gälla bostadsproblem, brist på barntillsyn, bristande
grundutbildning, sociala problem etc. Här krävs ell nära samarbete mellan
arbetsförmedlingen och kommunerna för atl dessa hinder skall kunna övervinnas.
Ansvarel i enskilda invandrarärenden måsle sålunda delas mellan
arbetsförmedlingen och de kommunala myndigheterna. AMS pekar på denna
problemalik i sin anslagsframställning för budgetåret 1981/82 och anser del
angelägel att man från statsmakternas sida markerar var gränsen gär mellan
arbetsmarknadsverkets och kommunernas ansvar. Ulredningen bör även behandla
denna fråga. Härvid bör utredningen samräda med invandrarpolitiska kommittén (A
1980:4).

I
gränsområdet mellan näringspolitik, regionalpolitik och arbetsmarknadspolitik
är behovel av samordning och samverkan stort. Klara avgränsningar i
ansvarsfördelningen mellan olika polilikgrenar är här i hög grad

Prop. 1980/81:126 132

nödvändig om den samlade politiken skall bli effektiv.
Genom framväxten av hell nya selekliva ålgärder inom närings- och regionalpolitiken
har fiera organ blivit involverade i handläggningen av frägor med
arbetsmarknadspolitisk anknytning. Ulredningen bör överväga om den nuvarande
arbetsfördelningen på detta område är den mest rationella. 1 den nyligen framlagda
industripoliliska propositionen tar chefen för induslrideparlemenlel bl.a. upp
frågan om ansvarsfördelningen mellan olika myndigheler vad gäller
handläggningen av lokaliseringsstödet. Denna fräga bör prövas av utredningen.

Man bör ge
akt på atl den fortsatta utvecklingen inom del här omrädel inte leder lill
förändringar som inverkar menligt pä snabbheten och styrkan i det
arbetsmarknadspolitiska agerandet. Inle minst när det gäller all lösa akuta
sysselsättningsproblem på en ort har ansvarsfördelningen blivit i viss mån
oklar. Fömtsättningarna för arbetsförmedlingen att aktivt verka för en
omställning i en situation dä förelag har övertalig arbetskraft har under
senare år förändrats. Allt fier lokala, regionala och cenirala myndigheter har
kommit alt bli engagerade i ansträngningar atl lösa problemen då del uppslår
sysselsältningssvårigheter på en ort. Många gånger har aktiviteterna en
inriktning på atl bevara arbelsliilfällen ulan större förändringar vilkel inle
alllid är den långsiktigt mest lämpliga lösningen ur sysselsättningssynpunkt.
En försvagning av arbetsmarknadsmyndigheternas roll vid omstmktureringar leder
sannolikt till minskad omslällningsberedskap när denna i stället mol bakgrund
av den väntade utvecklingen under 1980-talel borde höjas. Jag har tidigare framhållit
vikten av alt samhällets åtgärder vid driftsinskränkningar och
företagsnedläggningar får en mera offensiv inriktning än de haft under den
föregående konjunklurdämpningen. Eftersom ansvaret för åtgärderna ligger hos
olika myndigheter krävs en koordinering av insatserna och en precisering av
vilken roll olika polilikgrenar och myndigheler skall spela i samband med
lokala sysselsättningskriser.

Allmänl
skall översynen av arbetsmarknadsverkets ansvarsområde syfta till att skapa en
mera rationell ansvarsfördelning mellan verket och andra myndigheter och ge
verkel ökade möjligheler alt koncentrera sina resurser pä platsförmedling och
de instrument i direkt anslutning lill denna som är nödvändiga för atl främja
anpassningen på arbetsmarknaden. En utgångspunkt skall vara atl den
parlamentariska utredningens förslag skall kunna genomföras inom ramen för
oförändrade resurser.

10.5 Effektivare resursutnyttjande inom
arbetsmarknadspolitiken

En precisering av arbetsmarknadsverkets ansvarsområde bör
följas av en allmän genomgång av del arbetsmarknadspolitiska ålgärdsprogrammel
i syfte all uppnå effektiviseringar. Även om ansvarsområdet begränsas någol
återstår ell stort antal åtgärder som skall administreras genom arbetsmarknadsmyndigheterna.
Del medför en administrativ hantering som krä-

Prop.
1980/81:126 133

ver
mycket betydande resurser och del är oundvikligt all delta inkräktar på
utrymmet för egentlig förmedling.

Det bör emellertid
undersökas om inte förenklingar kan vidtas som underlättar den administrativa
hanteringen. Nya åtgärder har successivt tillkommit och omfattningen av de
bestämmelser som den enskilde förmedlaren skall informera om och som han själv
skall sätta sig in i har hela liden ökal. Åtgärdsuppsättningen bör gås igenom i
syfte alt förenkla bestämmelser och begränsa antalet enskilda åtgärder. Della
kan ske dels genom sammanslagning av åtgärder med likartal innehåll, dels genom
utrensning av åtgärder som det i och för sig kan finnas motiv för men som är
obetydliga i omfattning och därför kanske kostar mer all administrera än vad de
ger i utbyte. Det är en samlad genomgäng av de olika stödformerna som behöver
göras. Varje enskild ålgärd kan förefalla motiverad om man ser den isolerad men
sammantaget kan hanteringen av alla åtgärder -jämsides med del egentliga
förmediingsarbetet - blir för omfattande. Alltför mycket resurser går åt lill
all informera kunderna om gällande bidragsbestämmelser och fill att ombesörja
del inlerna informationsutbytet och beslutsfallandel inom myndigheten.

Om
det vore möjligt all genomföra en genomgripande rationalisering i del Slora
antal åtgärder och delaljbestämmelser som statsmakterna genom åren har fattat
beslul om, skulle verket fä mera tid över för platsförmedlingen. Sådana
förenklingar kan kräva jämkningar i förhållande till de motiv som legat lill
gmnd för enskilda ålgärder. Eftersom vatje åtgärd då den infördes hade till
syfte att lösa etl problem eller stödja en utsatt gmpp är ett villkor atl
rationaliseringen lolalt sett inle försvagar del arbetsmarknadspolitiska
stödets positiva verkningar. Delta kräver avvägningar som inte enbart är av
teknisk natur. Jag finner därför alt även denna uppgift är väl lämpad för den
parlamentariska utredningen.

En
fråga av slörre räckvidd är fördelningen av resurserna inom arbetsmarknadspolitiken
på olika slag av ålgärder. Som jag lidigare har framhållit bör åtgärderna syfta
lill atl anpassa utbudet av arbetskraft och anpassa arbetsgivarnas efterfrågan
pä arbetskraft snarare än alt utöka antalet särskilt anordnade sysselsättningstillfällen,
t.ex. beredskapsarbeten eller skyddat arbele. Avsikten med den pä
arbetsmarknadspoliliska grunder anordnade sysselsättningen måsle vara all
överbrygga arbetslöshetsperioder och ta lill vara mänskliga resurser i stället
för alt tvinga människorna ut i en ofta nedbrytande sysslolöshet. På
motsvarande sätt skall skyddad sysselsättning anordnas för dem som inte heller
med lönesubvenlioner eller annal samhällsstöd kan få arbele på den reguljära
arbetsmarknaden. Sådana särskilda sysselsättningsskapande ålgärder bör därför
inte komma lill användning i de fall arbetslösheten i huvudsak sammanhänger med
bristande anpassning hos arbetssökande och arbetsgivare. Det är genom alt
ulnyllja de lediga platserna på den reguljära arbetsmarknaden som arbelslöshetsproblemen
i första hand skall lösas.

Prop.
1980/81:126 134

Arbetsförmedlingen
bör därför primärt försöka få till stånd en arbelsplacering av den sökande
genom direkta förmedlingsåtgärder. Om detla inle kan uppnås så all den
enskildes sysselsättningsproblem kan lösas på elt tillredsställande sätt får
successivt mer resurskrävande åtgärder sättas in. Kostnaderna ökar allt
snabbare med varje steg i älgärdskedjan: Arbetsförmedling - vägledning vid
arbetsförmedling - flyttningshjälp - kortare väglednings- och
rehabiliteringsinsatser eller utbildning - längre rehabilitering och
utbildning - skyddat arbete osv. fram lill beredskapsarbeten med mycket höga
dagsverkskoslnader. Det är därför vikfigt ur samhällsekonomisk synpunkl alt
förmedlingsinsatserna sätts in på rätt nivä. Om arbetsförmedlingen sätter in
mera kostsamma ätgärder än som är nödvändigl för all nå fram lill en
arbelsplacering kan del bli ganska slora resurser som tas i anspråk ulöver vad
som är nödvändigl.

Här
rör det sig om relativt svåra avvägningsproblem när del gäller att i de
enskilda fallen bedöma hur stora insatser som behövs för att en sökande skall
få arbele. Problemen underlättas inte av atl de sökande i många fall kan
uppfatta olika slöd - 1. ex. utbildning - som en rättighet som hon eller han
bör fä fillgång lill oavsett läget pä arbetsmarknaden. Här krävs fasta mtiner
och en medveten organisatorisk uppläggning som ger förmedlarna slöd vid dessa
svåra avvägningar.

Mot
bakgmnd av vad jag nyss har anfört om nödvändigheten av alt insatser förläggs
till rätt nivå är en sådan effektivisering av förmedlingsverksamheten viktig
ur samhällsekonomisk synpunkl. Ur samhällets synpunkt är det också angeläget
alt grupper med särskilda svårigheier t.ex. arbetshandikappade ges ökade
möjligheler all få del av sådana åtgärder som behövs i del enskilda fallet,
genom all de som har större möjligheler alt klara sig utan stödåtgärderna, kan
få arbete genom platsförmedlingsåtgärder. Därigenom kan samhällel avlastas
kostnader för förtidspensioner och vårdinsatser, som i många fall är alternativ
till rehabilitering och sysselsältning.

Prioriteringen mellan
olika åtgärder vid medelstilldelningen till arbetsmarknadsverket har ocksä
betydelse när det gäller arbetsmarknadspolifikens uppgift all förbättra
arbetsmarknadens funktionssätt. I betydande utsträckning är de mindre
resurskrävande åtgärderna samtidigt ocksä mera ägnade atl främja anpassningen
pä arbetsmarknaden. En omfördelning av resurser inom del
arbetsmarknadspolifiska ålgärdsprogrammel kan därför övervägas. Den skulle
kunna inriktas på en relalivi större satsning på platsförmedlingen och dess
anpassningsfrämjande hjälpmedel, dvs. i huvudsak innebära en omfördelning från
åtgärder som ligger sent i åtgärds-kedjan lill åtgärder som ligger tidigt. En
sädan omfördelning får dock självfallet inte ske på sådant sätt alt del innebär
en resursöverföring från svaga grupper lill dem som har större konkurrenskraft
på arbetsmarknaden. Alt bedöma möjlighelerna till sädana resursomfördelningar
är därför en uppgift som kräver även politiska överväganden. Jag förordar
därför alt

Prop.
1980/81:126 135

den
parlamentariska utredningen ges i uppdrag att belysa hur en resurom-fördelning
kan åstadkommas och vilka konsekvenser den kan fä för insatserna på arbetsmarknadspolitikens
område och för de människor som berörs av dessa.

Även själva syslemel för
resursfördelning bör tas upp lill prövning. Medelstilldelningen kännetecknas av
alt anslag ges till olika åtgärder där det inte finns möjligheter lill
omfördelningar under löpande budgetår. En anslagsfilldelningsteknik som
möjliggjorde viss överföring av medel mellan de olika ålgärdsslagen skulle
kunna medföra fördelar ur effektivitetssynpunkt. 1 princip borde man sträva
efter alt ge större möjligheter atl välja olika åtgärdskombinalioner för alt
lösa eft givet arbetslöshelsproblem. Ulredningen bör undersöka
förulsältningarna för all skapa en ökad fiexibilitet i resursanvändningen där
besparingar pä en anslagspost i vissa fall skulle kunna överföras till
angelägnare ändamål.

Arbetsmarknadsverkels
uppgifter varierar kraftigt med konjunktursituationen. Medelstilldelningen
lill arbetsmarknadsutbildning och sysselsättningsskapande ålgärder är i hög
grad konjunkluranpassad och kan i betydande utsträckning utökas i etl svagt
konjunkturiäge. De personalmässiga resurserna utmärks emellertid inle av en
sädan flexibilitet och är inte dimensionerade för att klara extrema
belastningar i en djup lågkonjunktur. Utredningen bör pröva hur en ökad
flexibilitet skall kunna åstadkommas även inom della område. Härvid bör även
förutsättningarna för alt tillfälligt förstärka arbetsmarknadsverkets
personalresurser studeras.

10.6
Arbetsmarknadsverkets organisation

Efter
översynen av arbetsmarknadsverkets ansvarsområde och åtgärdsprogram bör
undersökas vilka krav de föreslagna förändringarna ställer pä organisationen.
Utredningen bör ange huvudprinciperna för en organisationsförändring. Syftet
med en organisationsöversyn är atl få en rationellt uppbyggd organisation för
arbetsmarknadsverket som är väl avpassad för de arbetsuppgifter som verket
enligl utredningen skall ha och som främjar den prioritering mellan olika
arbetsuppgifter som ulredningen föreslagil.I översynen bör bl.a. behandlas
frågan om fördelningen av ansvar och uppgifter inom verket mellan
arbetsmarknadsstyrelsen, länsarbetsnämnderna och distriktsarbelsnämnderna.

Som
jag lidigare nämnt har AMS anslutit sig till PLOG-ulredningens rapport och i en
skrivelse lill regeringen den 22 och där medelsförslärk-ningar inle
ovillkorligen behövs. 1 de delar som förslagen kräver medelstill-skoll kommer
AMS atl i sina anslagsframställningar successivt ta upp behovel av medel för
genomförandet.

PLOG-ulredningens
förslag bör, som jag lidigare framhållit, bidra till en effektivisering av
platsförmedlingen. Förslagen ligger i linje med de riktlinjer för del kommande
utredningsarbetet som jag har angett. Jag anser

Prop.
1980/81:126 136

det
därför angelägel atl PLOG:s förslag rörande kontorens inre organisation och
arbetsfördelningen inom arbetsförmedlingen genomförs inom de medelsramar som
kommer att anvisas. PLOG:s förslag om inrättande av nya lokalkontor är AMS
oförhindrat alt genomföra inom ramen för gällande föreskrifter och givna
medelsramar.

AMS har i augusti 1980
överiämnal en rapport från arbetsgmppen för översyn av AMS organisation.
Rapporten har tillstyrkts av AMS. I en särskild skrivelse har statskontoret
framhållit atl huvuddelen av rapport-förslagen är nödvändiga att genomföra för
att uppnå effektivitetsökningar. Jag har i årets budgetproposition förordat en
viss förändring i enhelsupp-delningen innebärande en omvandling av
arbetsvårdenheten till en enhet för arbetsförberedande älgårder. Jag är nu
beredd all dämtöver förorda sådana yllerligare justeringar i enhelsuppdelningen
som erfordras för att underlätta genomförandel av PLOG:s förslag. AMS föreslår
alt arbetsför-medlingsenhelen omvandlas fill en enhet för platsförmedling och
yrkesväg-ledningsenhelen till en enhet för vägledning. Förslaget innebär att
vissa mindre förändringar i ansvarsfördelningen mellan olika enheter genomförs
i syfte aft koncentrera platsförmedlingsfrägor till en enhet och erhålla en
arbetsfördelning mellan enheten för platsförmedling samt enheterna för
vägledning och arbetsförberedande åtgärder som ligger i linje med PLOG:s
förslag rörande förmedlingsorganisationen. Jag tillstyrker atl dessa förändringar,
i avvaktan pä översynen av arbetsmarknadsverket, får genomföras provisoriskt i
huvudsaklig överensslämmelse med AMS förslag. 1 övrigl anser jag atl frågan om
mera omfattande förändringar i AMS organisation bör anslå till dess den
parlamentariska utredningen är färdig med sitt arbete. Jag räknar emellertid
med att eventuella förändringar belräffande AMS verksamhet med vapenfrifrågor
samt överföring och omhändertagande av flyktingar kan genomföras ulan alt
avvakta utredningens förslag. Del bör i det här sammanhanget också erinras om
atl AMS har möjlighel alt göra mindre justeringar i arbetsfördelningen mellan
enheterna.

Regeringen
har uppdragit ät AMS alt i samråd med statskontoret och i nära kontakt med
berörda personalorganisationer se över administrationen och organisationen av
beredskapsarbeten i styrelsens egen regi. Översynen skulle inle beröra
egenregiverksamhelen som sådan utan ta sikte på regionkonlorens ställning i
arbetsmarknadsverkets organisation. En särskild arbetsgrupp har genomförl
översynen och AMS har i skrivelse till regeringen den 5 september 1980 anslutit
sig lill förslagen och överlämnat rapporten lill regeringen. Enligt förslaget
skall tvä regionkontor slås samman. Regionkontoret i Umeå läggs ner och
verksamheten vid regionkontorel i Härnösand utvidgas lill att även omfatta
Västerbollens län. Antalet regionkontor minskas därigenom från sju lill sex.
Vidare föresläs en förändring i arbelsplatsorganisationen som ger en inle
obetydlig inbesparing av huvudsakligen biträdesljänsler och förrådsmän.

Slatskonlorel
har i ett samrädsyttrande slälll sig bakom förslagen i

Prop.
1980/81:126 137

rapporten.
I översynsuppdraget ingick inle all utvärdera AMS egenregiverksamhel som
sädan. Statskontoret föreslår dock i sitt yttrande att regeringen låter
utvärdera omfattningen av och formerna för AMS egenregiverksamhel. Jag har
lidigare i budgetpropositionen (prop. 1980/81:100 bil. 15) anfört att de frägor
som tas upp i AMS rapport bör behandlas av ulredningen för översyn av
arbetsmarknadsverket. Utredningen bör därvid förutsättningslöst pröva
omfattningen av och formerna för AMS egenregiverksamhel.

AMS har påbörjal en
avveckling av förläggningsboendel vid arbetsplatser för specialanvisade.
Avvecklingen skall vara slutförd i och med utgången av år 1982 och berör ca
100 assistenter och lillsyningsmän. AMS har etl arbetsgivaransvar för denna
personal som innefattar en omplaceringsskyl-dighel. Några av dessa personer har
förmedlingsbakgmnd och andra kan efter viss intemutbildning vara lämpliga som
arbetsförmedlare. Jag avser atl senare återkomma lill regeringen om att ge AMS
elt uppdrag alt i samband med anslagsframställningen för budgetåret 1982/83
närmare precisera hur en sådan omfördelning bör kunna äga rum.

11
Fackligt inflytande på frågor om statligt arbetsmarknadsstöd

Arbetsmarknadspolitiken
har under de senaste åren byggts ut med flera stödformer. De föreskrifter som
har utfärdats för dessa stödformer -normall intagna i regleringsbrev -
innefattar bl. a. bestämmelser om hur det fackliga inflytandet skall
tillgodoses vid handläggningen av enskilda ärenden. När det gäller bidraget
lill ulbildning i förelag skall samråd äga mm med berörd lokal facklig
organisation före själva beslutet om ulbildning och därefter vid utbildningens
genomförande. Sådant bidrag utgår vidare endasi för utbildning av anställda,
som uppbär löne- och anställningsförmåner som har godkänts av
kolleklivavtalsslulande facklig organisation. Dessutom skall ulbildningen ske
enligt en plan som, efter samråd med arbetsgivarnas och arbetslagamas
organisationer inom branschen, har godkänts av arbetsmarknadsmyndigheterna.
Bidrag lill praktik-anställning av äldre och handikappade utgår endast om
praklikanställning-en är förenad med löne- och anställningsförmåner som har
godkänts av kolleklivavtalsslulande facklig organisation. Även när det gäller
della bidrag skall samråd ske med berörd lokal facklig organisation före
beslutet om ulbildning och därefter vid utbildningens genomförande.
Tekobidraget utgår endast om berörda arbetstagarorganisationer tillstyrker
ansökningen. För en mer fullständig redogörelse av dessa bestämmelser samt
förslag fill författningstexter m.m. hänvisas till promemorian Ds A 1979:7
Betalningsinställelse och rådmmsslöd m. m. (s. 83—86 och 125-130). I fråga om
den år 1980 införda stödformen anställning med lönebidrag föreskrivs alt

Prop.
1980/81:126 138

berörda
arbetstagarorganisationer skall ha beretts tillfälle alt avge yttrande innan
ärendet avgörs. Vidare får lönebidrag beviljas endast under förutsättning atl
del i anställningen utgår lön och andra anställningsförmåner enligt
kollektivavtal eller som är jämförbara med förmåner enligt kollektivavtal inom
branschen.

Även när det gäller
regionalpolitiskt stöd finns det bestämmelser av ifrågavarande slag. Sådant
slöd fär säledes beviljas endast om mottagaren visar att de anställda uppbär
lön och andra anställningsförmåner som är minst likvärdiga med dem som utgår
enligl tillämpligt kollektivavtal. Vidare skall företag som är aktiebolag
eller ekonomisk förening bereda de fackliga organisationerna vid förelaget
tillfälle att yttra sig över vissa uppgifter som lämnas i slödärenden. Dessutom
gäller som villkor för den regionalpolitiska stödformen utbildningsslöd, att
utbildningen sker enligt en plan som har godkänts av arbetsgivarnas och
arbetslagarnas organisationer inom branschen.

Frågan om de fackliga
organisationernas infiytande på ärenden om samhällsstöd till förelag har under
senare är varit föremål för debatt. Det har ä ena sidan frän arbetsgivarhåll
gjorts gällande atl de fackliga organisationerna i vissa enskilda fall
ofillbörligt har ulnyttjal sill inflytande över ifrågavarande beslut. Från
fackligt håll har ä andra sidan LO och TCO i en skrivelse våren 1978 till
arbetsmarknadsministern och industriministern begärt mer enhetliga regler och
ett vidgat fackligt inflytande över de akluella stödformerna. 1 skrivelsen
föreslår organisationerna all som villkor för stöd genomgående skall krävas
att företaget har tecknat kollekliv-avtal och alt de fackliga organisationerna
har tillstyrkt ansökan. Frägan har också berörts i riksdagen (svar av dåvarande
chefen för arbetsmarknadsdepartementet på inlerpellafion 1977/78: 156 om det
fackliga inflytandet vid beslut om samhällsstöd lill företag, se riksdagens
protokoll 1977/ 78:134).

Jag
vill också erinra om att jag i årets budgetproposifion berört denna fråga när
del gäller del s.k. .äldrestödet (prop. 1980/81:100 bil. 15 s. 86-87).

Del
torde inle råda delade meningar om värdet av all arbelsmarknadens parter deltar
i beslutsfattandet i ärenden angående olika former av samhällsstöd till
företag. Som framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen för olika
stödformer förekommer också en sådan medverkan i stor utsträckning. Härtill
kommer de berörda organisationernas representafion i de beslutande
samhällsorganen. Utformningen och omfattningen av del fackliga inflytandet har
dock kommit att bli olika vid skilda former av stöd. Delta behöver i och för
sig inle innebära något anmärkningsvärt. Tvärtom kan del vara naturligt all
vissa stödformer kräver en större facklig medverkan än andra. Många gånger är
del exempelvis önskvärt att de fackliga organisafionerna medverkar inte bara
före beslul om samhällsstöd ulan även under den lid stödel utgår och vid
genomförandet av de åtgärder som stödet syftar fill.