Prop. 1980/81:130

Prop.
1980/81:130

Regeringens proposition

1980/81:130

om industripolitikens inriktning, m. m.

beslutad den 26 februari 1981.

Regeringen förelägger riksdagen vad som har upptagits i
bifogade utdrag av regeringsprolokoll för de åtgärder och det ändamål som framgår
av föredragandens hemställan.

På regeringens vägnar THORBJÖRN FÄLLDIN

NILS G. ÅSLING

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag om industripolitikens
inriktning under 1980-talet. Den centrala uppgiften för industripolitiken är
att stimulera och underlätta överförandet av produktionsresurser till de
lönsamma och konkurrenskraftiga delarna av industrin och därmed befrämja
industrins internationella konkurrenskraft. Omstruktureringen måste ske i
socialt acceptabla former och med beaktande av övergripande samhälleliga
målsättningar.

Som speciellt viktiga områden för att påverka industrins
utveckling på medellång och lång sikt framhålls försörjningen med riskkapital
samt forsknings- och utvecklingsinsatser.

Huvudlinjer när det gäller atl förändra näringslivets
kapitalförsörjning bör vara att påverka kapitalmarknaden så att riskkapital i
ökad takt förs över till näringslivet. I propositionen framhålls betydelsen av
ett ökat riskengagemang från såväl banksektorn som hushållssektorn.

Forskning och utvecklingsinsatser får allt större
betydelse för industrins utveckling och konkurrenskraft. Målet för tekniska
forsknings- och utvecklingsinsatser är att ta fram nya eller förbättra
befintliga processer, produkter och system. För atl effektivisera, och ge
bättre kontinuitet åt verksamheten föreslås ett treårigt program för stöd till
teknisk forskning och utveckling under budgetåren 1981/82- 1983/84.
Propositionen innehåller också förslag till kapitaltillskott till fonden för
industriellt utvecklingsarbete. 1 Riksdagen 1980181. 1 saml. Nr 130

Prop. 1980/81:130 2

Den
svenska ekonomin uppvisar f.n. betydande balansproblem. Utvecklingen inom
industrin kommer att vara av avgörande betydelse i strävandena att återställa
balansen. Ett övergripande industripolitiskt mål är att öka
industrivaruproduktionen - för att därigenom kunna minska varuimporten och öka
varuexporten. Kapitalvaruexporten är i defta sammanhang av speciellt intresse
inte minst när det gäller inbrytningar på för industrin intressanta nya
marknader. I propositionen föreslås bl. a. fortsatta möjligheter lill
statsstödda exportkrediter genom AB Svensk Exportkredit.

En betydelsefull målgrupp
för industripolitiska åtgärder är de mindre och medelstora företagen. I propositionen
föreslås bl.a. ändrade riktlinjer för de regionala utvecklingsfondernas
kreditverksamhet. Utvecklingsfonderna berörs också av propositionens förslag
om fortsatt och utökad försöksverksamhet rörande stöd till löntagarägda
företag.

Propositionen
innehåller ocksä förslag till riktlinjer för den mineralpolitiska
verksorganisationen.

Prop.
1980/81:130 3

Utdrag

INDUSTRIDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1981-02-26

Närvarande: statsministern Fälidin, ordförande, och
statsråden, Bohman, Wikström, Dahlgren, Åsling, Söder. Krönmark. Johansson,
Wirtén, Holm, Andersson, Boo, Winberg, Adelsohn, Danell, Petri,

Föredragande: statsrådet Åsling

Proposition om industripolitikens inriktning m. m.

1 Inledning

Riksdagen antog våren 1979 riktlinjer för
industripolitiken (prop. 1978/ 79: 123, NU 1978/79:59, rskr 1978/79:415).
Riktlinjerna byggde i huvudsak på utredningsmaterial som logs fram under är
1978. Vid denna tidpunkt hade industriproduktionen och industrisysselsättningen
minskat tre år i rad. I vissa branscher hade påtagliga förskjutningar i den
relativa konkurrensförmågan skett.

Riktlinjerna pekade bl.a. på industriell tillväxt och ökad
export som vägar ur de akuta svårigheterna som industrin befann sig i. Vissa
förslag lades fram som kunde underlätta en sådan utveckling. Samtidigt
betonades den allmänna ekonomiska politikens betydelse för att nå den önskade
utvecklingen. Dessa riktlinjer ligger i allt väsentligt fast.

Emellertid
har sedan 1979 års industripolitiska beslut ett betydande utredningsmaterial
framkommit. Jag skall strax återkomma till detta. Vidare har de gångna två
åren givit ökad erfarenhet bäde när det gäller de internationella
förutsättningarna för den svenska industrins expansionsmöjligheter och de
problem som är förknippade med den strukturella anpassningen till dessa yttre
villkor. Samtidigt har den statsfinansiella situationen förändrat
handlingsutrymmet.

De två senaste åren har lett till en viss förbättring när
det gäller industriproduktionen och industrisysselsättningen. Dessa
förbättringar är dock otillräckliga. Samtidigt finns betydande risker att vi nu
går in i en ny period av internationell lågkonjunktur. Den strukturella
anpassning som bedöms vara nödvändig har endast delvis kunnat genomföras.
Framför allt har det visat sig svårt att uppnå den expansion inom långsiktigt
konkurrenskraftiga branscher som är av avgörande betydelse för en snabb
avveckling av olönsamma delar av industrin.

Mot denna bakgrund anser jag att det är viktigt att
regeringen nu återkommer med en samlad syn på industripolitikens inriktning. I
detta sam-

Prop.
1980/81:130 4

manhang lämnas också förslag till vissa förstärkningar
inom det industripolitiska området.

Som jag nämnde har ett flertal utredningar och rapporter
initierats och framlagts. En inom industridepartementet genomförd beskrivning
av akluella tendenser inom olika industribranscher bör fogas till protokollet
i detta ärende som bilaga I.

De småföretagsinriktade insatserna inom industripolitiken
sker främst genom de regionala utvecklingsfonderna som finns inom varje län.
Utvecklingsfonderna kan bl.a. lämna bidrag och lån för utveckling av nya produkter,
processer eller system för industriell produktion. Statens industriverk (SIND)
har genomfört en utvärdering av dessa s.k. produktutvecklingslån. Rapporten
(SIND 1980:13) ""De regionala utvecklingsfondernas
produktutvecklingsverksamhet" överiämnades i november 1980. Rapporten har
remissbehandlats. En sammanfattning av rapporten bör fogas till protokollet i
delta ärende som bilaga 2 samt en förteckning över remissinstanserna och en
sammanställning av remissyttrandena som bilaga 3.

I enlighet med riksdagens beslut (prop. 1978/79: 123 bil.
1. NU 1978/ 79:59, rskr 1978/79:415) pågår sedan år 1979 en försöksverksamhet
med företagsserviceinsatser i samband med att löntagarägda företag bildas.
Verksamheten bedrivs av SIND och vissa regionala utvecklingsfonder i samråd med
kooperationsutredningen (1 1977:01). Kommittén har i ett delbetänkande (SOU
1980:36) '"Arbetskooperation"" föreslagit en fortsatt och
utvidgad försöksverksamhet. En sammanfattning av betänkandet samt en
förteckning över remissinstanserna och en sammanställning av remissyttrandena
bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 4 resp. bilaga 5.

I prop. 1980/81: 100 (bil. 17 s. 122) har regeringen
föreslagit riksdagen att. i avvaktan på särskild proposition, för budgetåret
1981/82 beräkna till Styrelsen för teknisk utveckling: Teknisk forskning och
utveckling ett reservationsanslag av 476550000 kr., till Styrelsen för teknisk
utveckling: Drift av forskningsstationer ett förslagsanslag av 1 000 kr. samt
till Styrelsen för teknisk utveckling: Utrustning ett reservationsanslag av
13,2 milj. kr. Jag anhåller alt nu få ta upp dessa frågor tillsammans med andra
frågor rörande statliga stödåtgärder för teknisk forskning och industriellt
utvecklingsarbete.

Styrelsen för teknisk utveckling (STU) avlämnade i augusti
1980 sin anslagsframställning för budgetåret 1981/82 och plan för budgetåren
1981/ 82-1983/84. En sammanfattning av STU:s förslag bör fogas till protokollet
i detta ärende som bilaga 6.

STU:s anslagsframställning har remissbehandlats. En
förteckning över remissinstanserna och en sammanfattning av remissyttrandena
bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 7.

Forskningsskattekommittén (B 1978:05) tillkallades med
stöd av regeringens bemyndigande den 14 september 1978 för att utforma förslag
till

Prop.
1980/81:130 5

åtgärder vid beskattningen för att främja forsknings- och
utvecklingsinsatser.

Kommittén
avlämnade i januari 1980 betänkandet (Ds B 1980:1) Stimulans av forskning och
utveckling', innehållande utredning och diskussion av det nuvarande särskilda
forskningsavdraget och förslag till nytt generellt verkande system för att
stimulera företagens forsknings- och utvecklingsinsatser. En sammanfattning av
betänkandet med redogörelse för nuvarande ordning bör fogas till protokollet i
detta ärende som bilaga 8. Forskningsskattekommitléns betänkande har
remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna och en sammanfattning
av remissyttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 9.

Riksdagen
har beslutat (prop. 1980/81:60, FiU 1980/81: 13, rskr 1980/ 81:66) att, i
avvaktan på regeringens ställningstagande i frägan om generell stimulans av
företagens forsknings- och utvecklingsinsatser, förlänga giltighetstiden för
det nuvarande systemet med särskilt forskningsavdrag vid beskattning. Därvid
blir de nuvarande reglerna tillämpliga pä kostnader för forskning och
utvecklingsarbete t.o.m. år 1981.

Regeringen uppdrog den 19 juli 1979 åt STU att i samråd
med SIND utreda frågor om regional projektledningshjälp m. m.

STU
avlämnade i mars 1980 sin rapport Regional projektledningshjälp. En
underhandsversion av rapporten har remitterats av STU till berörda
organisationer och deras yttranden har även medtagits i rapporten. En
sammanfattning av förslaget bör fogas till protokollet i detta ärende som
bilaga 10.

Fonden för industriellt utvecklingsarbete (Industrifonden)
har hemställt om anslag för stöd till industriellt utvecklingsarbete under
budgetåret 1981/ 82.

Vid
behandlingen av prop. 1978/79: 123 om riktlinjer för industripolitiken m. m.
förordade näringsutskottet att nationella utvecklingsbolag skulle inrättas inom
områdena energi, miljövård och transportsystem. Riksdagen beslöt (NU
1978/79:59, rskr 1978/79:415) att som sin mening ge regeringen till känna vad
utskottet hade anfört, I ärendet har inkommit skrivelser från Svenska
Utvecklingsaktiebolaget, Siudsvik Energiteknik AB och ordföranden i delegationen
för energiforskning.

För att lämna närmare förslag om inriktning och utformning
av de angivna bolagens verksamhet har en utredare' biträtt industridepartementet.
Han avlämnade förslag i ämnet genom PM 1980-12-15. Enligt förslaget bör bolagen
få uppgifter inom teknikupphandlingens område. Förslaget bör fogas lill
protokollet i detta ärende som bilaga II .

Förslaget har remissbehandlats. Yttranden har avgivits av
SIND, STU. Industrifonden, AB Asea-Atom, Studsvik Energiteknik AB och Svenska

' teknologie doktorn Curt Mileikowsky planeringschefen
Jan Olof Carlsson

Prop.
1980/81:130 6

Utvecklingsaktiebolaget samt av verkställande ledamoten i
nämnden för energiproduktionsforskning (NE).

Som industrination är Sverige starkt beroende av den
exportorienterade delen av industrin och det är en angelägen uppgift att på
olika sätt underlätta en utbyggnad av denna sektor. Med stöd av regeringens
bemyndigande i maj 1980 tillkallade chefen för industridepartementet en
särskild utredare med uppgift att utvärdera systemet för statsstödd
exportkreditgivning genom AB Svensk Exportkredit m.m. Utredaren', överlämnade
i december 1980 betänkandet (Ds 1 1980:24) Subventionerade exportkrediter.
Betänkandet har remissbehandlats. En sammanfattning av betänkandet samt en
förteckning över remissinstanserna och en sammanställning av remisssvaren bör
fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 12 resp. bilaga 13. Vidare har
inom industridepartementet utarbetats promemorian (Ds 1 1980: 11) Slöd till
krediter för försäljning inom landet - en utvärdering. Promemorian har
överlämnats till utredningen om statsstödd exportkreditgivning.

I september 1979 tillsattes en utredning med uppgift att
analysera effekterna av den icke permanenta industripolitiska
stödverksamheten. Kommittén överlämnade i januari 1981 ett arbetsmaterial
angående stödinsatserna samt preliminära överväganden kring dessa och deras
effekter. Arbetsmaterialet har varit föremål för en diskussion inom
näringspolitiska rådets ram. Jag avser återkomma till dessa frägor när
utredningen färdigställts och remissbehandlats.

I syfte atl utreda frågan om en samordning av statliga
ätgärder vid företagsobestånd och en lämplig organisation av denna samordning
tillkallades i februari 1976 en särskild kommitté, företagsobeståndskommittén
(FOK) (Fi: 1976:03). FOK överiämnade i november 1979 ett delbetänkande (SOU
1979:91) Företagsobestånd. En sammanfattning av FOK:s förslag beträffande
organisationen av samordningen bör fogas till protokollet i detla ärende som
bilaga 14. Delbetänkande! har remitterats. En förteckning över
remissinstanserna och en sammanställning av remissyttrandena beträffande de
organisatoriska frågorna bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga
15.

För att utreda vissa frågor rörande rekonstruktion av
krisdrabbade företag, tillkallades i juni 1980 en särskild utredare (I
1980:04). Utredaren-, överlämnade i januari 1981 sitt betänkande (Ds I 1981: 1)
Rådrumsstöd och handläggningen av obeståndsärenden m. m. En sammanfattning av
belänkandet bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 16.

I ett flertal industripolitiska utredningar publicerade
under senare år förordas en omstrukturering av industrin i riktning mot en mer
högteknolo-gisk och kunskapsintensiv verksamhet. Läkemedelsindustrin nämns i
des-

ambassadör Bengt Dennis ' hovrättslagmannen Hans Svahn

Prop. 1980/81:130 7

sa sammanhang ofta som ett exempel på en sådan verksamhet.
Branschens konkurrensförutsättningar har utretts av
läkemedelsindustridelegationen (tilläggsdirektiv I 1978:5). Delegationen
överlämnade sitt huvudbetänkande (SOU 1980:33) Svensk läkemedelsindustri,
hösten 1980. En sammanfattning av betänkandet samt en förteckning över
remissinstanserna och en sammanställning av remissyttrandena bör fogas till
protokollet i detta ärende som bilag 17 resp. bilaga 18.

I juni 1979 förordnades en särskild utredare' med uppgift
att analysera den långsiktiga industripolitikens informationsunderlag. 1 juni
1980 överlämnade utredaren betänkandet (Ds 1 1980: 17) Att utveckla en
långsiktig industripolitik. En sammanfattning av betänkandet och en sammanställning
av remissyttrandena bör fogas till detta protokollet i detta ärende som bilaga
19. resp. bdaga 20.

Mineralpolitiska utredningen som tillkallades 1974
överlämnade våren 1980 sitt slutbetänkande (SOU 1980: 12) Mineralpolitik. En
sammanfattning av ulredningens överväganden bör fogas till protokollet i detta
ärende som bilaga 21. En förteckning över remissinstanserna och en sammanställning
av remissyttrandena över de organisatoriska förslagen i betänkandet (SOU 1980:
12) '"Mineralpolitik"" bör fogas till detta protokoll som bilaga
22.

2 Allmänna utgångspunkter

2.1 Utvecklingen under 1960- och 1970-talen

Industrins utveckling under 1970-talet skiljer sig i flera
avseenden från utvecklingen under den tidigare efterkrigsperioden. 1950- och
1960-talens relativt jämna och snabba tillväxt har följts av en mera ryckig och
ojämn utveckling. Åren kring mitten av 1960-talet framstår - nu i efterhand
-som en brytpunkt i den industriella utvecklingen. Detta gäller inte bara för
Sverige utan för flertalet av i-länderna även om den svenska utvecklingen under
1970-talel varit mer negativ än flertalet andra länders. För svenskt
vidkommande framgår trendbrottet tydligt om industriprodukiitviens genomsnittliga
tillvä.xltakt studeras. Tillväxten ökade från 3% per år under mitten av
1950-talet till 8% år 1965. Därefter har en i det närmaste kontinuerlig
minskning av tillväxttakten pågått i 13 är. Detta framgår av figur 1. Under
slutet av 1970-talet stagnerade tillväxten helt inom industrisektorn och vändes
t. o. m. till en minskning under några år.

Även induslrisysselsätlningen nådde sin kulmen omkring år
1965. Därefter har antalet sysselsatta inom industrin minskat långsamt och
uppgår nu till knappt en miljon. Den kraftiga produktivitetsökningen inom
industrin under 1950- och 1960-talen medförde att sysselsättningen kunde
överföras ' Ekon. dr. Bengt Rydén

Prop. 1980/81:130

Figur I. Den svenska industriproduktionens årligti
lillväxl (procent per år)

Ariig tillv ä xt (%)

1955

Anm.: Den ärliga tillväxten har redovisats som
slulårsbaserade glidande femårsmedelvärden. Källor: Nationalräkenskaperna.

till andra sektorer. I förhållande till den totala
sysselsättningen i riket har dock tillverkningsindustrin (inkl. gruvor) en
starkt fallande andel.

Gränsdragningen
mellan tillverkningsindustri och annan verksamhet med stark anknytning till
industrisektorn håller i vissa avseenden på att suddas ut. Ofta ingår
exempelvis entreprenad- och montagearbeten i leveranser av industriell
utrustning. Även mellan tillverkningsindustri och viss konsultverksamhet finns
starka beröringspunkter bl.a. som en följd av utvecklandet av styrsystem i
samband med datoriseringen i samhället.

En
jämförelse av sysselsättningsutvecklingen inom vad som normalt klassificeras
som tillverkningsindustri, byggnadsverksamhet samt uppdragsverksamhet
(konsultverksamhet m.m.) visar att tillverkningsindustrin tappar andelar. Som
framgår av figur 2 har byggnadsindustrin andelsmässigt fallit tillbaka något
efter det stora bostadsbyggnadsprogrammet under 1960-talet. Däremot har
ökningen inom området uppdragsverksamhet varit stabil.

Prop. 1980/81:130 9

Branschen kan redovisa en sysselsältning som i dag uppgår
till cal % av den inom tillverkningsindustrin. Överiappningen mellan
verksamheter klassificerade som tillverkningsindustri och konsultverksamhet
torde av statistiska skäl innebära en viss underskattning av
uppdragsverksamhetens omfattning. Många industriföretag utför i dag uppgifter av
karaktären uppdragsverksamhet. Bl.a. kännetecknas den starkt expanderande marknaden
av export av hela system och anläggningar av en stor andel mjukvaror, dvs. av
systemutformning, installation, igångsättning, driftledningsansvar m. m.

Figur
2. Sysselsättningsfördelning mellan tillverkningsindustri, byggnads- resp.
uppdragsverksamhet åren 1960- 1978. (Procent resp. totalt antal sysselsatta i
lusental)

Synelsättnings-

•ndel.(%)_

1430 100-

90-

80-

70-

60-

50-

40-

30-

20-

10

Totalt antal sysselsatta

1400 1380

1350

1380

1975

1970

1978 Ar

J960 1965

BH uppdragsverksamhet ix-;;:;;] Byggnadsverksamhet I
I Tillverkningsindustri

Källor: Folk- och bostadsräkningen 1960. 1965. 1970. 1975
samt Arbetsmarknads-statistisk Årsbok 1978.

Prop. 1980/81:130 10

I labell I redovisas medelantalet sysselsatta år 1979 i
olika branscher inom tillverkningsindustrin (inkl. gruvor) samt genomsnittet
under åren 1975-1978.

Tabell 1. Medelantalet sysselsatta i olika branscher år
1979 samt genomsnittet under perioden 1975-1978

Bransch

Anlal sysselsatta

Genomsnitt för

(enl.
SIND:s indelning)

år 1979

perioden 1975-1978

Gruvindustrin

16 300

17 700

Skyddad
livsmedelsind.

53000

53 300

Konkurrensutsatt
livsmedelsind.

21800

21600

Dryckesvaru-
och tobaksind.

6800

7 600

Textil-
och konfektionsind.

50900

60700

Trävaruind.

94 600

96 100

Massa-
och pappersind.

62 000

62 200

Grafisk
ind.

59700

60700

Kemisk
ind. och plastvaruind.

54 500

54 300

Petroleum-
och kolproduklind.

3 400

3 100

Gummivaruind.

12 100

13 300

Jord-
och stenvaruind.

30100

34000

Järn-,
stål- och metallverk

64 800

69000

Eleklroind.

85200

85 100

Varvsind.

29 200

36 500

Övrig
verkstadsind.

316 200

334 900

Annan
tillverkningsind.

7 500

8400

Totalt

968 100

1018 500

Källa: Nationalräkenskaperna

Som framgår av tabell 1 har en kraftig
sysselsättningsminskning skett även inom den i produktionstermer expansiva
verkstadsindustrin. Framför allt är det sysselsättningen inom
metallmanufakturindustrin som gått ned (med 15000 årsanställda) men även
maskinindustrin har en lägre sysselsättning år 1979 än under den närmasl
föregående fyraårsperioden (-7000 årsanställda).

År 1979 vände industrikonjunkturen åter uppåt efter fiera
svaga år. Trots detta var sysselsättningen detta år lägre än tidigare under
perioden 1975-1978 i samtliga branscher utom delar av livsmedelsindustrin, den
kemiska och petrokemiska industrin samt elektroindustrin.

Produktionsuppgången under år 1979 utnyttjades i stor
utsträckning av företagen för att fylla ut tidigare outnyttjat
kapaciletsutrymme. Kapacitetsutnyttjandet - mätt som faktiskt
kapacitetsutnyttjande i procent av praktisk möjlig driftsnivå - var inom
industrin som helhet under första kvartalet år 1980 ca 84% enligt uppgifter
från statistiska centralbyrån. Branschvariationerna är stora. Ett högt
kapacitetsutnyttjande redovisas för massa- och pappersindustrin med 90-96%
medan exempelvis varvsindustrin enbart nådde upp till 66%.

Den minskning av sysselsättningen inom industrin som
framför allt har skett under den senaste femårsperioden har föregåtts och
åtföljts av en stagnerande investeringsaktivitet.

Prop. 1980/81:130 II

Investeringskvoten - mätt som bruttoinvesteringen i
förhållande till industrins förädlingsvärde - har legat pä i stort sett
oförändrad nivå från början av 1960-talet till mitten av 1970-talet om man
bortser från konjunklurella svängningar. Investeringskvoten har genomgående
legat högre i de råvambaserade näringarna än i den övriga industrin.
Investeringskvoten inom verkstadsindustrin (exkl. varv) understiger
genomsnittet för industrin. Detla sammanhänger bl.a. med att
verkstadsproduktion är mindre kapitalkrävande än basnäringarna. Det skall i
detta sammanhang också noteras att den expansion som svenska verkstadsföretag
har upplevt under 1970-talet till stor del har skett genom investeringar i
andra länder, vilket många gånger är en direkt förutsättning för att företagen
överhuvudtaget skall kunna vara med och konkurrera på marknaderna ifråga. Efter
år 1976 har en dramatisk sänkning skett av investeringskvoten. Detta framgår av
figur 3.

Figur3. Investeringskvotens utveckling inom svensk
industri 1963- 1978. (Procent)

Investeringskvot (%)

SO-

IS-

■-................. —" '■■X':.

10-

5-

I I I I ! I I I I I I I I I i 1963 64 65 66 67 63 69 70 71 72 73
74 75 76 77 78 Ar

Hela industrin

Industrin exkl. r ä varubaserade_n ä rga_r ' VerkstadsinduRrin exkl. varv

Anm.: Investeringskvoten har definierats som industrins
brulloinvesleringar i relation lill förädlingsvärdet. Källa:
Nationalräkenskaperna.

Prop.
1980/81:130

Mätt i absoluta värden har industrins investeringar i
byggnader och maskiner ökat kontinuerligt under större delen av 1960- och
1970-talen. Cykliska variationer förekommer dock. Under perioden 1970-1976
ökade investeringarna trendmässigt med 7.7% per år (räknat i 1975 ärs priser).
Som jag tidigare konstaterat har investeringsnivån gått tillbaka mycket
kraftigt under senare år. För perioden 1976- 1978 minskade investeringarna i
genomsnitt med 14,9% per år (i fasta priser). Investeringarna i byggnader och
maskiner är 1978 uppgick enbart till ca två tredjedelar av investeringarna två
år tidigare. Industrins investeringar har ökat 1979-1980. De statliga företagen
svarar för en stor del av uppgången.

De invesleringar i produktionen som förekommit under
senare delen av 1970-talet är till större delen än tidigare av
rationaliseringskaraktär och har primärt syftat till att minska kostnaderna.
Offensiva investeringar i forsknings- och utvecklingsarbete och pä
marknadssidan har framför allt skett inom verkstadsindustrin och inom delar av
den kemiska industrin.

Produktivitetsökningen (förädlingsvärdet per arbetstimme)
har sjunkit kraftigt under 1970-talet. Under perioden 1963-1974 låg
produktivitetsökningen för industrin (ovägt genomsnitt för samtliga branscher)
på i genomsnitt 13,9% per år. Åren efter 1974 sjönk takten i produktivitetsökningen
kraftigt. Även om en viss återhämtning skett under de senaste åren låg
produktiviteten är 1979 endast 8% över motsvarande värde för 1974.
Verkstadsindustrin ligger något över detta genomsnitt medan bl.a. krisbranscherna
varv. gruvor samtjärn- och stålindustrin ligger markant under genomsnittet. För
varven och gruvorna är 1979 års produktivitetsindex endast 87 resp. 82 (år
1974= 100).

Utvecklingen för svensk industri under perioden 1963-1978
illustreras av figur 4.

Figiir4 Utvecklingen inom svensk industri - N å gia nyckelvariabler

irrvetatUNe tass - ia7 «
index toes -ie

laea issa taes
loes laa? igsa laoa lara ia7i \vtz wrs
ia74 ta7s ia7o ia77 ia7 «

------------ FOIWDUHCSVXRDe PRO0VX»rrPKIS .
INDUSTRI SAKT SBUVOR

------------- MEDEUWTAL SYSSELSATTA . IMJUSTRI SAMT
SAUVOR

------------- INVESTEKtNS rlA3*aNCR PCR IHVESTCRANOe
SEXTOR i INDUSTRI SAMT SRUi

——.-------- 1NVESTERIN8AR BYSQNAOeR OCH MASIdNeR
i INDUSTRI SAMT SRUVOR

Prop. 1980/81:130 13

Lönsamheten inom svensk industri har minskat trendmässigt
ända sedan högkonjunkturåren i början av 1950-talet. Nedgången var mer markerad
under 1970-talet än under 1950-talet.

Samtidigt blev också de konjunklurella variationerna
tydligare. Den återhämtning i lönsamheten, som med vissa mellanrum ägt rum, har
för varje ny högkonjunktur skett till en lägre nivå än den som gällt vid föregående
konjunkturtopp. Detta mönster bröts tillfälligt åren 1973 och 1974. Därefter
följde en ännu kraftigare nedgång åren 1975-1978. Lönsamheten i den senaste
konjunkturuppgången var lägre än vid de föregående konjunkturtopparna.

SIND har i en utredning (SIND 1980:2) Vinster och
sysselsättning i svensk industri konstaterat att 23% av sysselsättningen inom
industrin åren 1975- 1977 fanns i arbetsställen med en minimal lönsamhet.
Lönsamheten inom dessa arbetsställen ligger under eller når högst upp i nivå
att täcka löner och avskrivningar på maskiner etc. Huvuddelen av arbetsställena
med minimal lönsamhel har t. o. m. negativa bruttovinster.

Figur 5 Nellovinslmarginalen inom verkstadsindustrin
(exkl. varv). Förelag med fler än 500 anställda. (Proceni)

Nettovinst-marginal (%)

T--- 1--- 1-- 1-- 1-- 1 — I---- 1-- 1-- 1-- 1-- 1-- 1 — r

196S 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77 78 79 Ä r

Anm.: Nettovinslmarginalen har definierats som vinst före
skatt i relation lill omsättningen.

Källa: Sveriges Verkstadsförening. Lönsamheten inom
verkstadsindustrin. Stockholm 1979.

Prop.
1980/81:130 14

Bland de branscher som lönsamhetsniässigt klarat sig bäst
märks verkstadsindustrins. Även här har dock lönsamheten försämrats kraftigt.
Lönsamhetsutvecklingen inom verkstadsindustrin åren 1965-1979 visas i figur 5.

Den vikande lönsamheten har resulterat i en successivt
försämrad soliditet. Med en dålig finansiell styrka i företagen följer
begränsade möjligheter till offensivt risktagande. Den genomsnittliga
soliditeten (eget kapital inkl. hälften av obeskattade reserver i relation till
balansomslutningen) inom svensk tillverkningsindustri var år 1978 för företag
med minst 50 anställda 20% (medianföretaget). Detta innebär en minskning med 8
procentenheter sedan år 1975 resp. 11 procentenheter sedan år 1970.
Skuldsättningsgraden har under samma åttaårsperiod ökat från 2.2 till 2,9. För
småföretagen är den finansiella stadgan väsentligt sämre än för de större
företagen.

Figur 6. Export- resp. importkvolens utveckling under
perioden 1960-1979. (Procent)

imoonhvQt 1%}

Exportkvoten har definierats som varuexporten i
förhållande lill industriproduktionen.

Imporlkvolen har definierats som varuimporten i
förhållande lill inhemsk förbrukning. Källa: Nationalräkenskaperna.

Prop. 1980/81:130 15

Sverige har medvetet gått in för att dra nytta av de
fördelar ett fritt internationellt handelsutbyte erbjuder. Sverige har i
relation till den totala ekonomin en stor internationell handel. Exportens
andel av indusiripro-duktionen har ökat kraftigt. Figur 6 visar detta tydligt.
Utvecklingen av export- resp. importkvoterna har gått mycket snabbare under
1970-talet än under 1960-talet. Verkstadsindustrins expansion under senare år
torde ha bidragit lill denna utveckling.

En annan
dimension av svensk industris relationer till utlandet är utvecklingen inom de
multinationella företagen. Framför allt gäller detta företag inom verkstadsindustrin.
För att bibehålla och stärka sin marknadsställning i olika länder är
utlandsetableringar ofta nödvändiga. Av en utredning inom SIND (SIND 1980:4)
Multinationella företag: FoU-verksamhet, tekniköverföring och företagstillväxt
framgår att andelen sysselsatta inom maskin-, elektro- samt
transportmedelsindustri i producerande svenskägda dotterföretag i utlandet
utgjorde inte mindre än drygt 40% av antalet anställda i Sverige vid mitten av
1970-talet.

Andelen har ökat sedan dess. Även om någon tillförlitlig
löpande statistik inte föreligger är det således rimligt att anta att en
mycket stor del av den tolala ullandsfaktureringen från svenskägda företag sker
från dotterbolag i utlandet. Detta gäller framför allt inom
verkstadsindustrin. Totalt sett torde därför den svenska industrins ställning
på världsmarknaden vara starkare än som återspeglas av den löpande
utrikeshandelsstatistiken.

2.2 Problembilden

I mitten av 1970-talet ställdes svensk industri inför
betydande problem. Flera branscher och stora förelag hotades av utslagning.
Många förklaringar har lämnats till orsakerna till dessa problem. De fiesta
bedömare är ense om atl ingen enskild faktor kan förklara problemen. Det torde
snarare vara en kombination av faktorer inom och utom landet som samverkat till
att problemen fått elt snabbt genomslag och vuxit i omfattning. Allmänt kan
hävdas att de långsiktiga problem som till en del hade gjort sig påminda redan
dessförinnan, plötsligt utlöstes till fullo genom den mycket dramaliska
internationella konjunkturavmatlningen åren 1974-1975 som en följd av 1973-1974
års oljekris. Genom den överbryggningspolitik som fördes i Sverige under dessa
år fördröjdes och förvärrades de aktuella problemen för svensk del.

Den konjunklurella problembilden från 1970-talets första
hälft kännetecknas framför allt av de mycket kraftiga reala
oljeprishöjningarna under åren 1973 och 1974. Den med oljeprishöjningarna nära
sammanhängande mycket kraftiga tillbakagången för de inbördes beroende
branscherna fartyg-stål—järnmalm var en annan del av konjunkturproblemen. 1
denna produktionskedja fanns emellertid sedan länge betydande latenta strukturproblem
för traditionellt stora producenter i industriländerna. En tillta-

Prop.
1980/81:130 16

gande konkurrens från Japan och vissa andra länder med
stark industritillväxt utgjorde ett snabbt växande hot.

Till konjunkturproblemen måste för svenskt vidkommande
även hänföras de mycket kraftiga kostnadsökningarna under åren 1975 och 1976.
Jämfört med våra viktigaste konkurrentländer försämrades det svenska
kostnadsläget under dessa två år med ca 20%.

De akuta problemen som drabbade svensk industri i mitten
av 1970-talet identifierades till en början som konjunklurella problem. Först
efter liera år och betydande utredningsinsatser klarnade bilden och de
långsiktiga problemen lyftes i förgrunden. Olika aspekter på detta har lyfts
fram i olika sammanhang. Jag vill framför allt framhålla tre dimensioner av de
långsiktiga problemen:

1.
Problemen är en
följd av förändrade betingelser för marknadsekonomins funktions -
systemproblem. Förändrade värderingar har i allt högre grad gjort sig påminda i
länder med hög välfärd. Bl.a. har de ekonomiska incitamenten minskat. En
minskning av arbetskraftens rörlighet (antalet arbelsgivarbylen i procent av
sysselsättningen) kan också noteras. Ytteriigare en systemförändring är att
den offentliga sektorn under 1970-talet har vuxit så kraftigt att den i många
västländer numera har nått samma omfattning som de marknadsstyrda delarna av
ekonomin. En effekt av en stor skattefinansierad sektor - med höga
marginalskatter - är försämrade ekonomiska incitament. En annan är
skattesystemets negativa effekt på företagens soliditet och den
"inlåsningseffekt" skattesystemet kan skapa genom nedplöjning av
vinstmedel i det egna företaget. Åter en annan aspekt på marknadsekonomins
förändring gäller det allt snabbare utvecklingstempot och den relativt sett
ökade risknivån i förhållande till den förväntade avkastningen på nya
investeringsprojekt som industrin ställs inför.

2.
Problemen är en
följd av den internationella obalansen i den ekonomiska utvecklingen -
omvärldsproblem. Det gäller exempelvis en allt skarpare gränslinje mellan några
få länder med bytesbalansöverskott och den allt större andelen länder med
betydande underskott och de valutapolitiska, handelspolitiska m.m.
komplikationer detta medfört. Traditionella handelspartners har således i stor
utsträckning hamnat i en likartad situation med lågt kapacitetsutnyttjande,
bytesbalansunderskott och en strävan alt skapa en exportledd återhämtning i
direkt konkurrens med varandra. I samband härmed skall också noteras de röster
för protektionism som på olika håll höjs och som bryter mot strävan att värna
om en fri internationell handel.

3.
Problemen är en
följd av att de delar av svensk industri som behöver omstruktureras är större
än någon gång tidigare under efterkrigstiden -strukturproblemen. Det höga
svenska kostnadsläget har redan nämnts. De långsiktigt fallande
sjötransportkostnaderna har minskat fördelarna av att ligga nära marknaderna
vilket har varit till nackdel för den svenska

Prop.
1980/81:130 17

råvambaserade
industrin. Inom vissa branscher - bl.a. varv, handelsstål, vissa delar av
skogsindustrin — har några industriellt mer utvecklade låglöneländer (Newly
Industrialized Countries-NIC-länder) gjort inbrytningar. Låga löner kombinerat
med avancerad produktionsteknik och goda marknadskanaler har gjort viss
produktion i dessa länder mycket konkurrenskraftig.

Enligt
min bedömning kan orsaken till 1970-talets ekonomiska besvärligheter sökas i
samtliga dessa tre huvudproblem. En grundorsak till att nedgången i ekonomin
under slutet av 1970-talet för Sveriges del blev särskilt djup och utdragen i
tiden beror på att Sveriges komparativa fördelar under efterkrigstiden gradvis
har minskat just på de områden där svensk industri varit hårdast specialiserad.
Det gäller bl.a. stålet och malmen. Även inom skogsindustrin har
konkurrensfördelarna minskat i takt med att den ekonomiskt utnyttjningsbara
råvarubasen har kommit att ulgöra en restriktion.

Det
finns ett starkt behov av att anpassa det svenska näringslivet till förändrade
internationella konkurrensförhållanden. Strukturomvandlingsproblemen har sin
rot i bristande förmåga till omställning mot lönsam produktion under tidigare
decennier.En väsentlig skillnad mot tidigare decennier är därvid att det nu är
höglönebranscher som utsätts för krav på nedskärningar. Det torde vara svårare
att hantera denna omstrukturering än när det gäller hotade låglönebranscher.

Industrins
utredningsinstitut har i sin rapport Att välja 80-tal understrukit detta genom
att visa alt det föreligger en obalans mellan resursfördelning resp.
resultatfördelning mellan olika industrisektorer. Den råvambaserade industrins
användning av produktionsresurserna har hittills varit oförändrad sedan början
av 1950-talet. Således har sektorns andel av industrisysselsättningen varit
konstant sedan 1950-talels början. Med undantag för en viss uppgång omkring är
1960 gäller detsamma även för investeringarna.

Däremot
har den råvambaserade sektorns andel av industrins resultat i form av
förädlingsvärde och bruttoöverskott kraftigt minskat. Minskat bidrag till
resultatet med konstant andel av resursförbrukningen indikerar strukturella
problem under 1980-talet. A andra sidan kan framhållas att investeringarna har
haft karaktären av rationaliseringsinvesteringar som bidrar till en
produktivitetshöjning inom basnäringarna. Sannolikt kommer dessa investeringar
endast i vissa fall att uppfylla normala lönsamhetskrav.

Kraven
på omställning inom svensk industri synes ha ökat längt snabbare än vår
förmåga atl genomföra förändringar. SIND menar i sin höstrapport 1980 (SIND
1980: 12) Industriutvecklingen i Sverige att - om 1970-talets
utvecklingstendenser fär fortsätta att verka till år 1985 - kommer bristen på
strukturell anpassning under slutet av perioden att vara mycket påtaglig.
Svensk industri kommer under dessa omständigheter att vara synnerligen dåligl
rustad att möta andra hälften av 1980-talet. 2 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr
130

Prop. 1980/81:130 18

3
Svensk industri inför 1980-talet — problem och möjligheter

3.1
Allmänt

Den
svenska ekonomin uppvisar f.n. betydande balansproblem. Som framgått bl.a. av
1980 års långtidsutredning (SOU 1980:52) och SIND:s höstrapport 1980 (SIND
1980: 12) torde balansproblemen endast kunna avhjälpas på lång sikt.
Tillverkningsindustrin kommer att spela en viktig roll i strävandena att
återställa balansen i ekonomin. Jag delar denna uppfattning. Den allmänna
ekonomiska politiken spelar i detta sammanhang en avgörande roll.
Industripolitiken får dock en viktig kompletterande betydelse. De övergripande
industripolitiska målen bör därvid vara

— alt öka produktionen av industrivaror och tjänster
för att genom ökad export och minskad import bidra till den externa balansen,

— att öka effektiviteten i industrin för att
därigenom lämna största möjliga resursutrymme ät andra samhällssektorer,

— att utveckla industrin så att den kan bidra lill en
regional balans och utnyttja undersysselsatta resurser,

— att medverka till att strukturomvandlingen sker i
socialt acceptabla former.

Grundförutsättningen
för att nå dessa mål är goda. Sverige har ett stort anlal vitala
industriföretag med betydande tillväxtpotentialer. En omstrukturering av
industrin mot lönsammare branscher är långsiktigt av godo. En alltför snabb
strukturomvandling innebär dock en mängd påfrestningar.

Den
problembild som jag tidigare har tecknat av svensk industri inför 1980-talet
kan kort sammanfattas enligt följande:

— behoven av omstrukturering är större än under
tidigare decennier.

— problemen vid omstrukturering av höglönebranscher
är speciellt stora.

— omstrukturering tar tid. Neddragningen kan
visserligen ske snabbt men det finns en mängd faktorer som hindrar en mycket
snabb expansion,

— de regionala konsekvenserna av den fortsatta
strukturomvandlingen kan vålla speciella problem,

— omvärldsproblemen kvarstår (exempelvis ökar
efterfrågan inom OECD-området endast långsamt),

— syslemproblem finns (bl.a. i form av otillräcklig
lönsamhet, höga kostnader för riskkapitalförsörjning och låg soliditet).

Vad
jag här sagt understryker betydelsen av att strukturomvandlingen underlättas.
Det är därvid viktigt att anlägga ett långsiktigt perspektiv.

De
regionala problemen inför 1980-talet kan komma att visa sig speciellt
besvärliga. De branscher inom vilka expansiva produktområden kan förväntas är
inte jämnt fördelade över landet utan i stor utsträckning lokaliserade till
storstadsregionerna. Sysselsättningsgraden i dessa regioner är allmänt sett hög
medan arbetskraft finns tillgänglig i andra delar av landet. Industrins
expansion i samverkan med en fortsatt tillväxt inom tjänstesek-

Prop. 1980/81:130 19

torn kan därför medföra att de regionala obalanserna
förvärras. En eventuellt ökad inflyttning av arbetskraft lill
storstadsregionerna kan kräva betydande samhällsinvesteringar medan
infrastrukturen i utfiyttningsregio-nerna skulle lämnas underutnyttjad. Jag
avser att återkomma till de regionala frågeställningarna i en särskild
proposition under budgetåret 1981/82. Jag vill samtidigt understryka att många
positiva drag kan noteras för svenskt näringsliv. Från industristruktursynpunkt
kan framhållas

-
en växande och
lönsam verkstadsindustri,

-
en snabbt
växande kemisk industri inom områden för icke-baskemika-lier,

-
en stor
industritjänslesektor med betydande internationell konkurrenskraft.

Andra
starka sidor vad avser svensk industris möjligheter att hävda sig under
1980-talet är

-
internationellt
väletablerade företag,

-
företagartradition
och välutvecklade underieverantörssystem,

-
välutbildad
arbetskraft, samt

-
väl utvecklade
samarbetsformer mellan företag och fackliga organisationer.

3.2 Det medellånga perspektivet

I 1980 års långtidsutredning (LU 80) återges alternativa
scenarier för svensk industris utveckling. Den väg mot balans i ekonomin i LU
80:s huvudalternativ innebären produktionstillväxt inom industrin med 5,1 %
per år under perioden 1980-1985. Denna tillväxttakt mäste betraktas som hög.
Man får gå tillbaka till 1960-talet för att finna motsvarande värden. Eftersom
flera branscher kan beräknas stagnera eller minska är expansionskraven mycket
högt ställda på andra branscher. Verkstadsindustrin (exkl. varv) och den
kemiska industrin beräknas öka produktionen med 7.6 resp. 7,1 % per år och
exporten med 7,5 resp. 9,0% per år.

LU 80:s huvudalternativ är en optimistisk kalkyl över
svensk industris tillväxt under 1980-talets första hälft. Möjligheterna att
ändra industristrukturen och företagens produktionsinriktning är på denna
relativt korta sikt begränsade. Avsättningsmöjligheterna för traditionella
produkter är avgörande för expansionstakten. Denna avsättning är i sin tur i
första hand beroende av den ekonomiska tillväxten i Sverige och våra stora
exportländer samt de priser som svenska exportörer har i förhållande till sina
utländska konkurrenter. Den relativa pris- och kostnadsutvecklingen i Sverige
kan enligt min bedömning inte följa 1970-talets utvecklingslinjer om en
industriexpansion på medellång sikt skall vara möjlig.

Viktigt är vidare att företagen kan friktionsfritt öka sin
produktionsvolym i takt med att avsättningsmöjligheterna ökar. I delta
medellånga perspektiv blir utnyttjandet av befintlig produktionskapacitet en
avgörande

Prop. 1980/81:130 20

fråga.
Eftersom kapacitetsutnyttjandet legat högt under år 1980 för flertalet
branscher utom vissa krisbranscher är kapaciletsutrymmet dock begränsat. För
att nå upp till tillväxttalen i LU 80:s huvudalternativ kommer
personalutvidgningar och kapitalutökande investeringaratt fordras.

I
ett medellångt perspektiv finns normall betydande möjligheter till
rationalisering av produktionen. Utnyttjandet av ny produktions- och organisationsteknik
kan nedbringa kostnader och pris samt underlätta volymökningar. En
förutsättning för volymökningen är att industrins tillgång till olika
produktionsresurser säkras. Tillgäng pä arbetskraft, energi och råvaror är av
stor betydelse. SIND kommenterar bl.a. arbetskraftstillgången. Speciellt
framhåller verket atl bristen på yrkesarbetare kan försvåra nödvändig
omstrukturering av industrin.

Lika
viktigt som att tillförsäkra företagen Ullgång till arbetskraft och råvaror är
att företagen finner marknader för sina produkter. 1 ett flerårsperspektiv kan
avsättningsmöjligheterna förskjutas mellan olika marknadsområden. Allmänt
gäller att det är förenat med betydligt större svårigheter atl erövra
ytterligare marknadsandelar i en efterfrågeexpansion. Svensk industri är, som
jag tidigare har understrukit, starkt exportinriktad. Hemmamarknaden är
begränsad. En mycket stor del av svensk industriproduktion avsätts inom
OECD-området. Dessa marknader väntas uppvisa endast en svag tillväxt under
perioden 1980- 1985.

För
att klara en hög tillväxttakt ställs krav på svensk industri att den såväl ökar
nuvarande marknadsandelar som förmår bryta in på nya marknader. Att finna nya
marknader kan bl.a. innebära en ökad export till slalshandels- och u-länder.
Della gäller främsl de delar av induslrin som i dag redan är stora exportörer
på i-landsmarknaden. För den hemmamark-nadsorienterade delen av industrin och
då framför allt för den stora gruppen underleverantörer bör en ökad export
till andra geografiskt näraliggande industriländer vara möjlig, inte minst en
ökad expori lill övriga nordiska länder, Likasä bör goda utsikter finnas att
den expansiva utvecklingen vad avser tjänsteexporten kan fortsätta.

Att
på medellång sikt få till ständ den utveckling inom industrin som är önskvärd
kräver alt en rad komplexa orsak/verkansam.band utvecklas i positiv riktning.
Speciellt villjag understryka de problem som uppkommer i en ekonomi om en
relativt stor del av industriproduktionen ligger i branscher som på grund av t.
ex. råvarubrist inte kan växa. där kapacitetsutnyttjandet är högt eller där
konkurrensförutsättningarna har kraftigt försämrats. Kraven på tillväxt blir då
onormalt stor i de andra sektorerna.

En
förutsättning för en industriell expansion är att den svenska kostnadsutvecklingen
är långsammare än omvärldens. Ett sänkt relativt kostnadsläge kan ge olika
effekter:

-
viss i utgångsläget (och på lång sikt) olönsam produktion kommer upp på den
nivå där priset överstiger driftskostnaderna varvid denna produktion kan
fortsätta ännu en tid.

Prop. 1980/81:130 21

- ökad avsättning och produktion genom sänkt pris och
utnyttjande av ledig kapacitet,

- högre lönsamhet med möjlighet till
kapacitetsutvidgning.

Ett
lägre kostnadsläge ger också värdefulla indirekta effekter såsom sänkta räntor,
högre incitament för risktagande och ökad investeringsbenägenhet.

Kostnadssänkningar ställer
bl.a. krav på att löneutvecklingen hålls nere. Arbelsmarknadens parter har
härvid ett avgörande inflytande. Det torde finnas en enighet i princip för
tanken att lönekostnaderna i Sverige måste hållas på en sådan nivå att vi kan
behälla konkurrenspositionen på de produktområden där svensk industri bedöms
vara långsiktigt konkurrenskraftig och att relationerna mellan lön och
bruttovinst kan återtoras till den nivå som rådde i början av 1970-talet.

Expansionen i den växande
delen av svensk industri sätter en gräns för hur snabbt de
icke-konkurrenskraftiga delarna av vårt näringsliv kan krympas. Alltför snabb
neddragning med åtföljande outnyttjade produktionsresurser kan vara en
samhällsekonomiskt oförmånlig lösning.

Industristödsutredningen
har i sina analyser över det ickepermanenta industristödets samhällsekonomiska
effekter diskuterat strukturomvandlingstakten inom industrin. Bl. a. har SIND
genomfört beräkningar avseende effekterna av en omfördelning av industristödet
från varv, järn- och stålverk, gruvindustri samt skogsindustri till
verkstadsindustrin. De slutsatser som kan dras av industristödsutredningens
analyser indikerar att en snabbare omstrukturering av industrin skulle ha varit
önskvärd utifrån ekonomiska utgångspunkter.

3.3
Det långa perspektivet

I
ett längre perspektiv (bortom fem år) blir strukturella förskjutningar och
utveckling av nya produkter av större betydelse. Utveckling av ny teknik och
nya produkter samt etablerandet av nya företag är en process som kräver lång
lid innan den ger mätbar effekt. Ju längre tidsperspektiv desto större
betydelse får dessa faktorer.

Vissa fördelar som ett
land har för viss typ av produktion är naturligt givna -såsom
mineralförekomster - medan andra fördelar är en följd av den historiska
ekonomiska utvecklingen. Japansk stålindustri tillhör i dag världens mest
moderna trots avsaknad av malm, kol, kapital och historiskt teknologiskt
försprång. Oljeländerna satsar på en industrialisering i fler branscher än den
petrokemiska osv. Ett lands komparativa fördelar är därför enligt min mening
endasi i viss utsträckning givna utifrån naturliga fömtsättningar eller utifrån
den rådande situationen på världsmarknaden; i väsentlig utsträckning är
komparativa fördelar något som kan påverkas och skapas.

Synen
på förekomsten av komparativa fördelar har starkt modifierats

Prop. 1980/81:130 22

under senare tid. Flera orsaker kan nämnas till detta.
Kapitalets internationella lättrörlighet - bl.a. inom ramen för
multinationella företag - bidrar till att även länder med egen kapitalknapphet
kan ha komparativa fördelar vid kapitalintensiv produktion. Kapital har varit
lätt att attrahera till exportinriktade projekt speciellt om dessa har varit
rävaruexploaterande eller råvaruförädlande och därigenom kunnat bidra till
i-ländernas råvaruförsörjning. På liknande sätt har i vissa fall ny
färdigutvecklad produktionsteknik kunnat överföras till länder som har små
möjligheter till egen teknikutveckling. Även i dessa fall har multinationella
företag ofta spelat en central roll i framgångsrika projekt. De faktorer som
inle på samma sätt är lättrörliga är tillgången på billig arbetskraft,
tillgången till yrkeskunnig arbetskraft och tillgången till bred teknisk
kompetens. Råvarutillgångar ingår naturligtvis också i bilden över faktorer som
inte är "lättröriiga".

När det gäller arbetsfördelningen mellan industri- och
utvecklingsländer ger de faktorer som har nämnts en rimlig förklaring till
nuläget och grund för en grov framtidsprognos. Den produktion som u-länderna
med framgång inriktat sig på har i första hand varit arbetsinlensiv verksamhet
av den lyp som finns inom lekoindustrin och metallmanufaktur. Vidare har råvaror
kunnat exploateras och vidareförädlas när specifika förutsättningar för detta
funnits. 1 takt med att industrierfarenheten breddas och yrkesutbildningen ökar
har förutsättningar skapats för produktion av mera avancerade
verkstadsprodukter, fartyg, bilar och viss kapitalintensiv processindustri typ
handelsstål, oljeraffinering etc.

Fortfarande har tillverkningen av mer avancerade produkter
endasi en blygsam omfattning i u-länderna.

Av den totala världshandeln med bearbetade produkter är
u-ländernas andel bara knappt 8%. År 1955 var motsvarande andel knappl 5%. Av
OECD-ländernas totala import (exkl. olja) kom år 1978 ca 17% från u-länder. År
1970 var motsvarande andel 15%. Enligt min mening kommer u-länderna med
undantag för vissa länder och produktionsområden, att endast i begränsad
utsträckning utgöra ett hot mot svensk industri. Tvärtom är möjligheterna till
ett positivt ekonomiskt utbyte för bägge parter av en ökad i-land/u-landshandel
mycket stort.

U-ländernas behov av sådana varor där i-länderna har
komparativa fördelar (exempelvis maskiner och annan utrustning för utbyggnad av
industri, energiförsörjning och övrig infrastruktur) växer snabbt. Samtidigt
växer de områden, där u-länderna har komparativa fördelar, också snabbt genom
den allmänna konsumtionstillväxten i världen, men framför allt genom att många
av de mera utvecklade u-länderna nu har goda förutsättningar att producera
sädana varor som tidigare var förbehållna i-länder. Jag bedömer därför att det
föreligger goda förutsättningar för snabbt ökad i-lands/u-landshandel.

När det gäller konkurrensen med företag i andra länder
inorn induslri-landskretsen ger den tidigare analysen av komparativa fördelar
liten eller

Prop. 1980/81:130 23

ingen vägledning. Jämför man industriländer på ungefär
samma utvecklingsnivå finner man att skillnaderna mellan
produktionsförutsättningar ofta är mycket små. I-länderna har vidare en sedan
många år uppbyggd industriell struktur. Den baserar sig ofta på tidigare
råvarusituation. på gamla handelsmönster och på etablerade marknader. I detta
fall kan man snarare tala om konkurrensfördelar än om komparativa fördelar. De
konkurrensfördelar som förekommer har sin grund i helt andra faktorer än de
som tidigare nämnts.

- Den som redan producerar en vara har ofta ett
betydande försprång.

Erfaren arbetskraft, produktionsteknisk kunskap och utbyggd distribu

tions- och marknadsföringsorganisation kan spela en mycket stor roll.

Förekomsten av stordriftsfördelar förstärker delta. Ett sådant försprång

omfattar också produktionstekniskt och marknadsmässigt näraliggande

varor. Vär egen industriella utveckling belyser detta förhållande utom

ordentligt väl. Nästan alla våra stora exportprodukter har lång förhisto

ria där tillverkning av samma eller näraliggande produkter förekommit

under lång tid.

— Förekomsten av väl fungerande
underleverantörssystem, ett stor antal

mindre och medelstora företag och en hög nyetableringstakt innebär ett

dynamiskt inslag i strukturen och förbättrar möjligheterna att snabbt ta

upp nya produkter, utnyttja ny teknik och bygga upp nya produktions

system.

- En stor hemmamarknad kan ge betydande fördelar.
Den relativt stora

tillverkningen av t.ex. gruvutrustning, maskiner för skogsbruk och

skogsindustri, vattenkraft och kraftöverföring samt teleutrustning i vårt

land skall ses mot denna bakgrund av en lidig och kraftig utbyggnad av

vissa sektorer inom landet. I nästan samtliga fall har dessutom lett till att

de svenska företagen på dessa områden lyckats bygga upp en stor

exportmarknad för sina produkter.

— Vissa statliga utvecklingssatsningar kan ha stor
betydelse. Kärnkraft,

försvar, tele och flyg samt rymdindustrins utveckling i olika länder är

exempel på detta.

Hittills
har i-ländernas industriexpansion, sett i ell makroperspektiv, följt ett
relativt lugnt mönster. De länder som redan har produktion inom vissa
varuområden expanderar ungefär i takt med efterfrågan så att marknadsandelen
behålls. Stora snabba förändringar i expansiv riktning förekommer mera sällan.
När strukturproblem uppkommer har dessa i stort sett drabbat samtliga i-länder
samtidigt.

Sett i
mikronivå är bilden inte alls lika lugn och harmonisk. Kampen om marknadsandelar
kan vara hård. Förändringarna kan vara både stora och snabba. Erfarenheterna
har lärt oss att den styrkeposition som ligger i att ha stor produktion och
uppbyggd marknadsposition snabbt kan ryckas undan om produkter eller
produktionsteknik radikalt förändras. Exempelvis har omläggning från mekaniska
till elektroniska komponenter skett i många fall.

Prop.
1980/81:130 24

För enskilda företag (särskilt inom verkstadsindustrin)
har marginalen mellan framgång och misslyckande vid nya satsningar visat sig
vara mycket liten. Tillväxtdelen i företagen synes vara känsliga även för
mindre störningar i produktionsförutsättningar. Själva tidpunkten för
satsningen kan vara avgörande för framgång eller misslyckande. Detta är en
konsekvens av att företagen ofta har inga eller mycket små konkurrensförsteg i
förhållande till förelag i andra i-länder när det gäller dessa nya satsningar.
Genom att det inte finns några direkta komparativa fördelar att luta sig emot
får sådana faktorer som kostnadsläge, marknadsställning och finansiell styrka
avgörande betydelse för företagens förmåga att tåla en riskexponering.

Hur ser då
förutsättningarna ut för Sveriges del? Enligt min bedömning har svensk industri
inom vissa produktområden föriorat sin tidigare starka ställning i konkurrensen
med framförallt vissa u-länder. När det gäller järnmalmsproduktion och
handelsstål samt vissa skogsprodukter har fördelarna minskat. Vi har inga
framtidsförutsättningar för en mera omfattande fartygsproduktion. Teko-seklorn
kan komma att krympa ytterligare. För annan produktion där lönekostnaderna är
utslagsgivande kommer ytteriigare krympningar att ske. Detta kan exempelvis
gälla viss typ av monteringsarbete.

Vilka är då den svenska industrins långsiktiga komparativa
fördelar?

Sveriges komparativa fördelar har belysts av ett flertal
utredningar som har behandlat frågan om Sveriges långsiktiga ekonomiska
utveckling. Samtliga utredningar är eniga om att svensk industri har bäst
framtidsutsikter inom kunskapsintensiv produktion. Sverige har i
internationell jämförelse god tillgång på välutbildad arbetskraft. Satsningar
på kunskapsintensiv produktion förespråkas i de flesta i-länder och vi måste
därför räkna med att möta hård internationell konkurrens på de flesta produktområden.

Slutsatser har dragits att vissa branscher har större
förutsättningar att hävda sig i internationell konkurrens under 1980-talet än
andra. Enligt min mening bör sådana resonemang föras med viss försiktighet.
Lika litet som man kan döma ut en bransch i sin helhet kan man säga att vissa
branscher generellt kommer alt vara långsiktigt konkurrenskraftiga. För det
första kan en bransch, som i genomsnitt är kunskapsintensiv, mycket väl innehålla
delbranscher vars produktion är arbetsinlensiv. För det andra kan, även om viss
slutprodukt är kunskapsinlensiv, produktionsprocessen innehålla vissa
arbetsmoment som kan ulföras av lågutbildad arbetskraft och därför kan
importeras från länder med en lägre lönenivå än i Sverige. Det är exempelvis
detla som i stor utsträckning sker vid internationella entreprenadprojekt. Ett
annat exempel kan gälla monteringsarbete vid löpande band inom
verkstadsindustrin. Man måste här räkna både med ett högre inslag av
automatisering för att produktionen av lönsamhetsskäl skall stanna i landel
eller en ökad andel underleveranser från länder med lägre

Prop. 1980/81:130 25

lönenivå.
Begreppel komparativa fördelar skall därför tolkas utifrån produkter och
produktionsmoment, inte utifrån branscher.

Allmänt torde kunna sägas
atl expansionen i allt väsentligt utgår från redan existerande företags
produkter och kompetens. Visserligen sker en snabb introduktion av nya
produkter men dessa bygger i mycket hög grad på Udigare produkter eller
tidigare tekniska och marknadsmässiga erfarenheter. Det finns därför anledning
att tro alt delar av den produktion som är inlernationellt konkurrenskraftig i
dag även kommer att bilda basen för svensk industri i slutet av 1980-lalet.
Exempelvis bör gynnsamma förutsättningar finnas när det gäller maskinindustri.
Denna branschgrupp kräver slor andel tekniker och yrkesarbetare och kan
därigenom hålla u-landskonkurtensen på avstånd. Sverige har elt stort antal
framgångsrika företag inom detta område vilket bör ge oss en hygglig
utgångspunkt i konkurrensen med övriga i-länder. Man kan på liknande sätt peka
ut specialkemi med bl.a. läkemedel och biokemiska produkter som ett liknande
område. Inom del stora och snabbt växande eleklronikområdet bör vi ha gynnsamma
fömtsättningar bl. a. för delar av de områden där elektronik och mekanik
integreras.

Även
svensk industris förmåga alt organisera större projekt bör ulgöra en god grund
för framtida expansion. Jag tänker här närmast på den starkt växande exporten
av systemleveranser lill industri- och anläggningsprojekt. Denna s. k.
projektexport riktar sig framför allt till länder inom statshandels- och
u-landsgmppen. De bedömningar som har gjorts bl. a. av Världsbanken visar att
tillväxten i dessa länderområden genomsnittligt sett kan väntas vara högre än
inom i-länderna under 1980-talet.

4
Industripolitikens inriktning

4.1
AUmänt

Industripolitiken
bör främja etl decentraliserat ekonomiskt system byggt på
marknadshushållningens principer och präglat av socialt ansvar och god
resurshushållning. Ett sådant syslem har betydande fördelar. I systemet finns
inbyggt en strävan till effektivitet vid utnyttjande av resurserna och lill en
sådan inriktning av produktionen att avnämarnas önskemål tillgodoses. Ansvar
och beslut är också decentraliserade i ett sådant system, vilket ger möjlighet
till brett deltagande i beslutsprocessen.

Marknadssystemet
bygger på att de enskilda företagen fattar beslut om vilka produkter som skall
tillverkas, hur de skall framställas och på vilka marknader de skall avsättas.
Förändringar i priser och avsättningsmöjligheter ger företaget anledning att
anpassa produktionsvolymen och ompröva marknadsinriktning, produktval och
produktionsteknik. Marknadsekonomins styrka ligger bl.a. i en smidig
anpassning till lägen med nya förutsättningar.

Prop. 1980/81:130 26

Företagens
beslut bygger även på annan information än den som avser nuläget.
Investeringsbesluten fattas på grundval av förväntningar om mera långsiktiga
förändringar i efterfrågan, produktionsteknik, konkurrensförhållanden, löner
etc. Även för denna typ av mera framtidsinriktade beslut är emellertid
marknadssystemet normalt överlägset andra hushållnings-syslem.

Samhället
bör emellertid ange ramar och förutsättningar för marknadsekonomin. Därigenom
styrs näringslivet att tillgodose angelägna krav i samhällsutvecklingen, bl.a.
regional- och sysselsättningspolitiska samt miljöpolitiska krav. Näringslivet
skall genom samhällets insatser stimuleras till att medverka till en
balanserad regional utveckling saml en teknisk och industriell utveckling som
främjar en ekologiskt balanserad utveckling och en human livsmiljö.

En
decentraliserad marknadsekonomi bör säledes verka inom de ramar som ställs upp
genom samhälleliga beslut. Ramarna får emellertid inle bli snävare eller ändras
snabbare än vad som motiveras av att de övergripande målen skall kunna
uppfyllas. Alltför snäva ramar eller alltför snabba ändringar i ramarna
urholkar marknadssystemets funktionsförmåga. Det är också viktigt att ramarna
utformas och tillämpas pä ett sä klart och för företagen förutsebart sätl som
möjligt. Villkoren för näringslivet måste utformas så alt de ger goda
förutsättningar för en rationell fördelning av produktionsresurser och hög
effektivitet.

En
marknadshushållning kräver således en mängd samhällsfunktioner som stödjer eller
korrigerar marknadens funktionssätt. Denna påverkan sker på en rad olika
områden. Syftet är ofta alt förhindra eller att påverka de effekter som
marknadskrafterna annars skulle leda till. Åtgärder inom ramen för t. ex. den
ekonomiska politiken, arbetsmarknadspolitiken, industripolitiken och
utbildningspolitiken syftar främst till att stödja och förbättra marknadens
funktionssätt, medan åtgärder inom t. ex. regional- och miljöpolitiken syftar
lill alt korrigera marknadskrafterna av hänsyn till andra politiska mål som
eljest bedöms få alltför liten vikt.

Näringspolitiken
bör inriktas på mångfald och decentraliserat inflytande. Ekonomisk
maktkoncentration och skadlig kartell- och monopolbildning bör motarbetas.
Vittförgrenat ägande och personliga initiativ samt' nyföretagande och
utveckling av småföretag bör främjas. De kooperativa ägandeformernas
möjligheter till personligt engagemang och inflytande måste las till vara.

Som
ett led i näringspolitiken är det önskvärt att åstadkomma en ytterligare
spridning av aktieägandet dels för att förse näringslivet med nytt riskvilligt
kapital, dels för att åstadkomma en motvikt mot en koncentration av
aktieägandet till elt antal större institutioner. Flera åtgärder har vidtagits
i detta syfte. Näringslivets möjligheter att dra till sig riskvilligt kapital
har förbättrats genom att dubbelbeskattningen i aktieutdelningar lindrats.
Denna reform vänder sig i första hand till fysiska personer med

Prop.
1980/81:130 27

mindre och medelstora aktieinnehav. Vidare har de s. k.
Annell-avdragen utvidgats i syfte atl underiätta nyemissioner. För den enskilde
aktieägaren erbjuder tillkomsten av skaltefondsparandet elt nytt alternativ för
det enskilda aktiesparandet. Möjligheter har ocksä öppnats för anställda i
företag eller koncerner att spara i en aktiesparfond i vilken ingår uteslutande
aktier i företaget eller i ett förelag inom koncernen, på samma villkor som
skaltefondsparandet erbjuder.

Det är generellt av stor vikt att vi har ett mångsidigt
och differentierat näringsliv. Näringslivet bör bestå av förelag av varierande
storlek samt skilda ägarformer.

De större
privala företagen svarar för huvuddelen av industriproduktionen och
industrisysselsättningen. De står för den helt dominerande delen av exporten.
Huvuddelen av företagssektorns tekniska forsknings-och utvecklingsarbete sker i
de större företagen. Dessa företag utgör således grunden för Sveriges
industriella utveckling. I de större privata företagen är ägande och
ägarinflytande å ena sidan samt företagsledning å andra sidan ofta uppdelat på
olika personer. Bakom storföretagens tillkomst och utveckling ligger ofta rena
vinstmotiv i motsats till andra företagsformer. Enskilda beslut i de större
företagen kan få långtgående konsekvenser för landels tolala industriproduktion
och sysselsättning. Dessa stora företag är för sin utveckling också starkt
beroende av de beslut och åtgärder som vidtas från samhällets sida. Det är
viktigt att det sker ett kontinuerligt informationsutbyte mellan ledningarna i
dessa företag och statsmakterna.

De privata småföretagen är en viktig källa för teknisk
förnyelse och för nya affärsidéer. De spelar i många fall en avgörande roll för
möjligheterna att erbjuda induslrisysselsätlning "åt människor på mindre
orter. Vidare fungerar de ofta som underleverantörer och legotillverkare Ull
större företag. En väl fungerande underleverantörssektor innebär en ökad
flexibilitet för industrin i dess helhet. En vital småföretagssektor är därför
av mycket slor betydelse. 1 småföretagen finns ofta starka samband mellan
företags-ägande och förelagsledning. Bakom småföretagens tillkomst och utveckling
ligger därför ofta personliga intressen av olika slag.

Den kooperativa företagsformen har som grundläggande
målsättning att på bästa sätt lillgodose medlemmiarnas krav i fråga om inköp,
avsältning, tjänster eller arbete. När det gäller arbelskooperaliv - dvs. när
anställda i ett företag gemensamt driver företaget i en kooperativ form - finns
det mycket få sådana företag i Sverige.

Det är emellertid min bedömning att det bör finnas goda
möjligheter att framför allt i småföretag utveckla denna företagsform. Den
ökade effektivitet och ökade arbetstillfredsställelse som en koppling mellan
arbete och inflytande ger bör kunna leda till en snabb utveckling av
arbetskooperati-ven.

De statliga Jöretagen är ofta av stor regionalpolitisk
eller sysselsätt-

Prop. 1980/81:130 28

ningspolitisk
betydelse. Staten har tagit över företag som varit i ekonomisk kris och som
stått inför hotet om nedläggning i sysselsättningsmässigt känsliga regioner.
Staten har vidare etablerat företag för att skapa sysselsättning i sådana
regioner. I en del fall utgör det statliga företagandet ett led i den
ekonomiska försvarsberedskapen.

En
viktig strävan för de statliga företagen, även när motiven för det statliga
engagemanget är näringspolitiskt, måste vara företagsekonomisk lönsamhet. Det
är endast konkurrenskraftig verksamhet som kan säkerställa att de anställda på
längre sikt kan beredas trygghet i anställningen. Ett företagsekonomiskt
lönsamhetskrav innebär emellertid inte att ekonomiskt förlustbringande
verksamhet utan vidare skall upphöra. Som i alla företagssammanhang ställs
stora krav pä ledningarna i berörda företag och koncerner att medelst
rationaliserings- och strukturinriktade åtgärder försöka förbättra lönsamheten
i sådana företag. Nedläggningar av statliga företag kan i sisla hand dock inte
uteslutas.

Det
statliga företagandet är inte ett självändamål. Lika väl som den statliga
företagsgruppen kan utökas med inköpta företag bör ocksä statliga förelag kunna
säljas, helt eller delvis, till intressenter inom den privatägda eller
kooperativa företagssektorn. Jag anser det vara angelägel med en hög grad av
flexibilitet i fråga om sådana strukturella ätgärder som kan bidra till en
utveckhng för såväl del enskilda företaget som till utvecklingen inom en
bransch.

Såväl
privatägda och kooperativa som statliga företag bör kunna medverka i
slmkturella uppgifter, regionalpolitiska insatser eller beredskaps-mässig
produktion. Om detta kräver större ekonomiska uppoffringar av förelaget än vad
som är företagsekonomiskt motiverat bör företagen i speciella fall kunna
erhålla särskilda medel härför enligl den s. k. offert-principen.

Jag
övergår nu till att beröra industripolitiska frågor.

De industripoliliska
insatserna bör utformas på grundval av de synsätt jag nyss redovisat och den
problembild som skisserades tidigare. Jag angav därvid att de övergripande
industripolitiska målen i nuvarande ekonomiska läge är

- att öka produktionen av industrivaror och tjänster
för att genom ökad export och minskad import bidra till den externa balansen,

- alt öka effektiviteten i industrin för att
därigenom lämna största möjliga resursutrymme åt andra samhällssektorer,

- att utveckla industrin så att den kan bidra till en
regional balans och utnyttja undersysselsatta resurser,

- att medverka till att strukturomvandlingen sker i
socialt acceptabla former.

För
att nå dessa mål har inte endasi industripolitiken ulan också den
allmänekonomiska politiken och arbetsmarknadspolitiken stor betydelse. Genom
insatser inom dessa politikområden påverkas löne- och räntenivån.

Prop.
1980/81:130 29

samt
arbetskrafts- och kapitaltillgången. Av avgörande betydelse är också att
industripolitiken kompletteras med en kraftfull regionalpolitik. Jag vill
därför nämna atl jag avser återkomma till regeringen med förslag om en
regionalpolitisk proposition under nästa budgetår. För Sverige som Frihandelsnation
är också handelspolitiken av stor betydelse.

Jag
vill nu i korthet beröra vissa centrala frågor inom industripolitiken, som
enligt min mening nu bör ges en offensiv och långsiktig inriktning. Jag avser
därmed främst ätgärder för att främja utvecklingen av små och medelstora
företag samt ätgärder för att förse industriföretagen med erforderligt
riskkapital och för att stödja forskning och utveckling. Jag anser del
emellertid också nödvändigt att industripolitiken har Ullgång till vissa mer
defensiva ålgärder. Jag tänker främst på det statssubvenlionerade exportkreditsystemet,
vars syfte är att under en period av temporär internationell kreditkonkurrens,
underlätta utvecklingen för de branscher i vilka Sverige har långsiktiga
komparativa fördelar. Till den defensiva industripolitiken hör också de
särskilda åtgärder, som ibland kan behöva vidtas för att rekonstruera företag
och för att underlätta stmkturrationalisering i vissa branscher. Vidare kommer
jag att ta upp frågor om industripolitikens informationsunderlag.

4.2
Kapitalförsörjning och riskfrågor

De
finansiella frågorna är centrala vid en analys av industrins utvecklingsmöjligheter.
Finansiella hinder kan på olika sätt hämma en önskad utveckling.
Lånefinansiering erbjuder normalt inte några större problem så länge företagen
kan presentera fullgoda realsäkerheter eller har en gynnsam vinstutveckling
och god soliditet. Finansieringssvårigheler uppslår normalt först vid
försörjningen med lån med hög risk och eget kapital.

I
del nuvarande ekonomiska systemet finns starka incitament alt plöja ner vinsten
i respektive företag. Möjligheterna till skattefria avsättningar är stora.
Beskattade vinster används till att utöka det egna kapitalet snarare än till
utdelning. För aktieägare ger det normalt större behållning att få ul
avkastningen via värdestegring/realisationsvinstbeskattning än genom utdelning/inkomstskatt.

Avsikten
bakom denna politik, som har en lång tradition i Sverige, har bl. a. varit atl
söka hålla kvar de vinster som genererats i företagen för att därigenom få en
säker och jämn försörjning med eget kapital. Ett system av detta slag skapar
dock en tendens till "inläsning" av kapitalet och kapitaltillväxten i
respektive företag. Man bibehåller sin egen kapitaltillväxt i förelaget men
får svårt att attrahera nytt kapital utifrån. Företagens substansvärde blir
ofta mycket större än dess marknadsvärde.

De
expansionspotentialer som finns i ett företag kan inte alltid förverkligas
enbart med den kapitalbas som genereras av egna vinster. Så länge expansionen
sker i jämn takt och ungefär likformigt i alla sektorer är

Prop. 1980/81:130 30

problemen
mindre men om tillväxtmöjligheterna - som situationen nu ter sig - är mera
ojämnt fördelade över branscher och företag kan en "inlåsning" av
detta slag skapa stora expansionshinder. Problemen för starkt expanderande
företag och för nystartade företag och andra mindre företag med smal kapitalbas
är uppenbara.

För
företagen är kostnaderna för att finansiera sina kapitalbehov med lån avsevärt
lägre än genom aktieemission. Ersättningen till aktieägare måste tas av
beskattade medel. Möjligheten till s.k. Annell-avdrag har något minskat denna
kostnadsskillnad men effekten kvarstår i huvudsak. Svårigheterna att på
aktiemarknaden kunna placera större volymer och de höga kostnaderna för
finansiering genom aktieemission har gjort att tillskottet utifrån av riskkapital
är begränsat.

Genom
att det totala kapitalbehovet ökat snabbare än del egna kapitalet har
soliditeten långsiktigt sjunkit. Bakom detta ligger en tidigare snabb
investeringsökning och ökad kapitalintensitet, ett ökat behov av rörelsekapital
och etl ökat behov av immateriellt kapital, dvs. investeringar i forskning och
utveckling och marknadsorganisation.

Soliditeten
utgör ett grovt mått på företagens förutsättningar för risktagande och
fungerar också som ett riktmärke för banker och andra kreditgivare i deras
långivning när inte säkerhet i realkapilal finns. En låg soliditet kan både
skapa svårigheter att få låna och minska företagens möjligheter att klara av
tillfälliga resultatförsämringar.

Det
finns också drag i utvecklingen som har förändrat företagens risksituation.
Marknaden har blivit mera osäker. Konkurrensen på världsmarknaden har hårdnat
i takt med att ny teknik allt snabbare blir tillgänglig för flera länder.
Produktutvecklingen och utvecklingen av ny produktionsteknik går nu snabbare
än förr. Kostnaderna för att utveckla nya produkter är slörre än tidigare. Den
tekniska komplexiteten har ökat och den snabbare produktcykeln ger kortare
pay-off-Uder. När del gäller anläggningsprojekt - som är en växande del av den
svenska industriproduktionen -tvingas huvudentreprenören till finansiella
engagemang och risker som successivt blir allt större i relation till
företagens egen tillverkningsandel av projektet. De immateriella
invesleringarna ökar. En sådan satsning ger avkastning i produktion och
lönsamhet på längre sikl. Betydande belopp måste dock i ett inledande skede
bindas i tekniska utvecklingsprojekt, syslemkunnande och maskinell utrustning i
samband med fortgående datorisering och automatisering av produktionen. Ett
problem för många företag kan i detta sammanhang vara att satsning av detta
slag inte genererar traditionella banksäkerheter.

Den
förändrade risksituationen i kombination med sjunkande soliditet ger en
besvärande situation. Ökade yttre riskförhållanden och minskad förmåga att ta
risker leder till en alltför försiktig hållning både hos företag och
kreditgivare och därigenom en obenägenhet till nya större satsningar. Speciellt
drabbas risksatsningar, t.ex. expansion på nya marknader och

Prop.
1980/81:130 31

utvecklandet
av nya produkter. En försiktighet av detta slag kan få oönskad effekt på den
industriella utvecklingen.

Bankernas möjlighet,
incitament och villighet att ge lån på hög risknivå är begränsad. Bankernas
risktagande baseras dels på den lagstiftning om kapitaltäckning som finns till
insältarnas skydd, dels på bankernas möjligheter att följa utvecklingen av ett
företags engagemang. Från och med 1980 har bankernas möjlighet att ge
Bancokrediter utvidgats. Banklagsutredningen har därutöver fått
tilläggsdirektiv att pröva möjligheten att slopa eller modifiera kravet på
formell säkerhet för utlåningen. Samtidigt behöver möjligheterna ökas för
bankerna att i högre grad differentiera utlåningsräntorna efter risk. Åtgärder
pä dessa områden är viktiga om bankernas stora kapacitet för kreditbedömning,
problemlösning och uppföljning skall kunna utnyttjas effektivt i den framtida
strukturomvandlingen.

För alt belysa dessa
frågeställningar som berör bankernas roll i industripolitiken och för att få
underlag för ätgärder har nyligen en informell arbetsgrupp bildats med
deltagande av representanter för regeringskansliet, bankerna samt den större
och mindre industrin.

Ett ökat utbud av lån på
normala villkor löser emellertid inte problemen för de företag som på gmnd av låg
soliditet eller många riskengagemang inte ansett sig kunna ta ytterligare
engagemang även om dessa har hög förväntad lönsamhel. I dessa fall måste
finansiering av annat slag erbjudas - en finansiering som samtidigt minskar
företagens riskbelastning. Närmast till hands ligger då finansiering av
enskilda utvecklingsprojekt där också återbetalningen knyts till det enskilda
projektets framgång.

STU arbetar med sådana
villkorslån när del gäller tekniskt utvecklingsarbete. Industrifonden och de
regionala utvecklingsfonderna kan också ge villkorslån för
produklutvecklingsstadiet. Beträffande dessa olika institutioner återkommer
jag strax med förslag. Nämnden för svensk projektexport inom Sveriges
Exportråd kan ge villkorslån till kostnaderna att utarbeta ett anbud när det
gäller slörre projekt.

Etablering på de
internationella marknaderna och samarbete med förelag i andra länder kan
innebära stora risker. Möjligheterna till samarbete på det nordiska planet
mellan företag med stora FoU- eller marknadsinvesteringar kan ge fördelar.
Bl.a. kan ett gemensamt uppträdande på marknaderna ge fördelar. Inom det
nordiska samarbetets ram har diskuterats gemensamma ansträngningar för
projektexport bl.a. genom stöd till konsultinsatser och bättre möjligheter för
Nordiska Investeringsbanken att finansiera gemensamma nordiska exportprojekt.
Även inom det bilaterala samarbetet diskuteras gemensamma statliga åtgärder för
att avlyfta risker i samband med utvecklingsprojekt av teknisk och kommersiell
art.

Möjligheterna atl öka
företagens risksatsningar genom att öka och modifiera utbudet av krediter med
villkoriig återbetalning och dylikt är dock begränsade. Enligt min uppfattning
har man med de former som nu finns tänjt denna möjlighet så långt som det är
lämpligt. Som jag tidigare har

Prop.
1980/81:130 32

framhållit måsle det huvudsakliga kostnadsansvaret för nya
satsningar ligga på företagen. Skulle riskavlyftet göras ännu större kan denna
princip lätt urholkas.

Den helt
avgörande vägen för att öka företagens risksatsningar är därför att öka deras
försörjning med eget kapital. En målsättning bör vara att återställa
soliditeten i industriföretagen till den nivå som företagen hade från början av
1970-lalet - strax under 30%.

Flera ätgärder är nödvändiga för att öka strömmen av
riskkapital till näringslivet. Ersättningen till aktieägarna mäste överstiga
den ränta som kan erhållas för riskfria placeringar. En återgång till normal
lönsamhet och ett modifierat skattesystem är förutsättningar för delta.

Det
sparande som skall generera riskkapitalet förväntas komma från olika håll.
Största delen kan liksom nu förväntas komma från företagssektorn genom att
vinster stannar kvar i företagen och genom att utdelning återinvesteras. Den
kraftiga riskkapitalökning som nu krävs erfordrar emellertid att en del
sparandeöverskott i andra delar av ekonomin tillförs industrin i form av
riskkapital. Det är min uppfattning att man bör söka stimulera hushållens
aktiesparande. De olika kapitalförvaltande institutioner som finns bör också
stimuleras till etl ökat aktieinnehav.

En särskild ny fond - en femte AP-fond - inriktad på de
mindre och medelstora företagens kapitalförsörjningsproblem övervägs f.n. av
ulredningen (E 1980:5) om de små och medelstora förelagens finansiella situation.

Jag vill också erinra om atl utredningen (Fi 1975:03) om
löntagarna och kapitaltillväxten överväger andra former av individuellt och
kollektivt sparande.

En
återgång lill en normal lönsamhetsnivå, ett förändrat skattesystem, en effektiv
kapitalmarknad, ett ökat aktiesparande hos hushällen och de olika
kapitalförvaltande institutionerna inklusive ett eventuellt tillskapande av en
femte AP-fond för kanalisering av kollektivt sparande till aktiemarknaden samt
ett ökat sparande genom kooperativa företagsformer utgör enligt min mening den
huvudsakliga vägen för finansiering av industrins framlida expansion.
Industripolitiskt måste dessa frågor noga följas och om behov skulle uppstå
kompletteras med särskilda ätgärder via de industripolitiska institutionerna,
t.ex. Investeringsbanken, som kan tillhandahålla såväl aktiekapital som
lånekapital med eller utan formella säkerheter.

4.3 Småföretagsfrågor

Små och medelstora företag, dvs. företag med mindre än 200
anställda, spelar en viktig roll inom den svenska industrin. Jag använder i
fortsättningen benämningen småföretag för denna grupp av företag. Inom
tillverkningsindustrin sysselsätts ungefär en tredjedel av alla yrkesverksamma
i

Prop. 1980/81:130 33

småförelag.
Antalsmässigt är småföretagen hell dominerande. Deras belydelse för
utvecklingen inom näringslivet är stor. De är en viklig källa för leknisk
förnyelse och för nya affärsidéer. Småföretagen spelar i många fall en
avgörande roll för möjligheterna att erbjuda industrisysselsättning åt
människor pä mindre orter. Vidare fungerar de ofta som underleverantörer och
legotillverkare till större företag.

Riksdagen beslutade år
1977 om omfattande åtgärder för att främja de små och medelstora företagens
utveckling (prop. 1977/78:40, NU 1977/ 78:34, rskr 1977/78:110). Åtgärderna
inriktades bl. a. på områdena kapitalförsörjning, kapitalbeskattning,
företagsservice, exportfrämjande och förelagsmiljö. Åtgärderna utformades så
att de skulle jämna ut orättvisor mellan små och stora företag och hjälpa
småföretagen eliminera olika tröskelproblem.

De
skulle dock inte lyfta över företagsansvaret på samhällsorganen. Det ankommer
sålunda på förelagen själva all bestämma om de skall utnyttja de hjälpmedel
samhället ställer till förfogande.

Förslagen
i 1977 års småföretagsproposition var ett första steg i ett fortlöpande
reformarbete på småföretagsområdet. Jag räknar med att en ny
småföretagsproposition skall kunna föreläggas riksdagen våren 1982. Avsikten är
att liksom år 1977 ta upp frågor inom olika områden som särskilt berör småföretagen.
Jag vill dock redan nu behandla några frågor inom industripolitiken som främst
avser småföretag.

De småföretagsinriktade
insatserna inom industripolitiken sker främst genom de regionala
utvecklingsfonder som sedan den I juli 1978 finns i varje län. Fonderna har två
huvuduppgifter, nämligen företagsserviceverksamhet och kredilverksamhet.
Särskild uppmärksamhet skall därvid ägnas ät insatser inom områdena
produktförnyelse och marknadsföring samt etableringsfrämjande och
underieverantörsinriktade åtgärder. Hänsyn skall också tas till gällande
regionalpolitiska riktlinjer. Jag återkommer strax till förslag om ändrade
regler för fondernas verksamhet med s.k. produktulvecklingslån och vissa andra
frågor som gäller fondernas kreditverksamhet. När det gäller den allmänna
inriktningen och utformningen av de regionala utvecklingsfondernas verksamhet
räknar jag med att återkomma i den planerade småföretagspropositionen år 1982.
En utgångspunkt är därvid att de givna resurserna blir bäst utnyttjade om
fonderna inom givna ramar ges större frihet att själva fatta beslut om hur
resurserna skall användas. Mina förslag i dag ligger i linje med detta synsätt.

År
1979 anvisades I milj. kr. för en försöksverksamhet med fördjupade
företagsserviceinsatser i samband med att löntagarägda företag bildades (prop.
1978/79:123 bil. 1, NU 1978/79:59, rskr 1978/79:415). Försöksverksamheten
skulle bedrivas av statens industriverk och vissa regionala utvecklingsfonder
i samråd med kooperationsutredningen (I 1977:01). Kooperationsutredningen har
därefter i betänkandet (SOU 1980:36) Arbetskooperation föreslagit fortsatt och
utvidgad försöksverksamhet. För 3 Riksdagen 1980181. I saml. Nr 130

Prop. 1980/81:130 34

egen
del anser jag att det är viktigt att företag med annan ägarstruktur än den
gängse ges likvärdiga möjligheler att bildas och drivas. Den kooperativa
företagsformen är härvid av särskilt intresse. Inte minst för småföretag och
förelag med verksamhet som inte är särskilt kapitalintensiv torde denna
företagsform vara väl lämpad. Jag återkommer strax med förslag om fortsatt och
utvidgad försöksverksamhet på grundval av kooperationsutredningens förslag.

4.4
Teknisk forskning och utveckling

Utnyttjandet
av ny teknik är centralt för den ekonomiska tillväxten. Särskill i det längre
perspektivet är forskning och industriellt utvecklingsarbete av avgörande
betydelse för industrins förnyelse och konkurtenskraft. Den nya teknik som vi
utnyttjar är i stor utsträckning tillgänglig för alla industriländer. Teknisk
utveckling är normalt en konUnuerlig process baserad på många successiva
förbättringar. Den tekniska informaUonen flyter i ganska jämn takt på olika
vägar till de länder som har kompetens atl tillgodogöra sig den. Många företag
och även länder kan leva hell på "importerad teknik". För ett land av
Sveriges typ är detta inte möjligt. För alt kunna bibehålla vår relaUva
levnadsstandard mäste ett betydande antal av våra företag besitta kompetens och
kunnande nära den teknologiska fronten. De tekniska möjligheterna skapas såväl
genom forskning som genom mer eller mindre forskningsoberoende uppfinningar.

Jag
har tidigare berört frågan om svensk industris långsiktiga komparativa
fördelar. Sveriges traditioneUa konkurrensfördelar i form av råvamlillgångar
och tillgång på billig energi har successivt minskat i betydelse. Samtidigt har
betydelsen av stordrift ©ch tillgång tiU en stor hemmamarknad ökad vilket
verkar till Sveriges nackdel. Jämfört med förhållandena på 1960-lalet har
konkurtensen hårdnat; konkurrerande industri finns nu inte bara i Västeuropa
och Nordamerika utan även i bl.a. Sydostasien och Sydamerika.

Detta
ställer ökade krav på strukturella förändringar och teknisk förnyelse av
svenskt näringshv. Ökad kunskap och förmåga att omsätta den i industriell
verksamhet är ett av de verksammaste medlen för att på längre sikl kunna
anpassa sig till nya fömtsättningar och vidmakthålla svensk industris
internationella konkurrenskraft. Tekniskt kunnande blir ett avgörande
konkurrensmedel för svensk industri i framtiden. Tekniskt industriellt
utvecklingsarbete blir därmed bland de viktigaste medlen för näringslivets
förnyelseprocess. Svensk industri satsar också betydande resurser på tekniskt
utvecklingsarbete. Del finns emellertid också flera starka skäl för att också
från samhällets sida resursmässigt stötta denna verksamhet. Samtidigt bör de
möjligheter till förnyelse och utveckling som teknikimport innebär utnyttjas.
Särskilt de mindre och medelstora företagen med begränsade egna
utvecklingsresurser bör kunna dra nytta av detta. Försöksverksamheten inom
Teknikimportkommittén (Dir I 1979:86) syftar till att stimulera sådan
teknikimport.

Prop.
1980/81:130 35

Industriellt utvecklingsarbete bör betraktas som en
investering. Sett ur samhällets synvinkel kan de koslnader som nu nedläggs
vägas mot den framtida nyttan för företag och konsumenter. Ett företag som
satsar på utvecklingsarbete väger huvudsakligen in framtida egna inkomster. Normalt
överstiger nyttan av en lyckad utvecklingssatsning den avkastning företaget kan
få. Flera företag tar upp den nya tekniken och får därigenom fördelar. Genom
konkurrensen pressas priserna ner Ull fördel för konsumenterna men till
förfång för det företag som har satsat på utvecklingsarbetet. Med patentskydd
ökar visserligen möjligheterna alt tillgodogöra sig det ekonomiska värdet av en
innovation, men alla utvecklingsresultat är inte patenterbara och patent ger
heller inte alltid ett tillräckligt skydd. Om ett företag inte får tillräckligt
stor del av det ekonomiska värdet i form av egna intäkter kommer investeringen
inte till stånd. Detta förhållande ger tendens till underinveslering i
industriellt utvecklingsarbete.

Begränsas
det samhällsekonomiska perspektivet till svenska konsumenter och företag,
minskas skillnaden mellan elt samhällsekonomiskt och ett företagsekonomiskt
betraktelsesätt. Detta gäller särskilt för utpräglade exportprodukter.
Tendensen till underinvestering kvarstår dock.

Stora
skillnader mellan ett samhällsekonomiskt och ett företagsekonomiskt
betraktelsesätt kan uppkomma för produkter som huvudsakligen går lill den
inhemska marknaden, speciellt om tekniken är svår att kommersialisera. Den kan
t.ex. vara lätt att kopiera och svår atl patentera. Stora delar av den
produktion som inriktas på inhemsk konsumtion upphandlas inom den offentliga
sektorn. Inom vissa områden finns stora köpare och gmpper av köpare som också
kan ta ansvar för teknikutvecklingen inom sina områden. Det ligger i deras eget
långsiktiga intresse. När det gäller telekommunikationer, vägar, järnvägar finns
huvudsakligen en enda upphandlande myndighet inom resp. område vilket skapar
goda förutsättningar för industriellt intressant teknikupphandling. Inom
sjukvårds- och utbildningssektorerna däremot är upphandlarsidan mera
splittrad.

Det finns
många faktorer som pekar mot att svensk industri med dess traditionellt höga
tekniska nivå kommer att ställas inför en allt hårdare internationell
konkurrens på delvis nya villkor. Jag anser det nödvändigt för svensk industri
att denna konkurtens möts med ökade satsningar på tekniskt och kommersiellt
utvecklingsarbete.

Samhället
kan kortigera tendenserna till underinvestering genom att på olika sätt öka
utvecklingsinvesteringarnas lönsamhet och minska en del av riskerna. Problemen
är störst för företag som gör stora satsningar i relation till sin egen
storlek. Problemen kan därför vara störst för mindre och medelstora företag men
den stigande storleken i utvecklingsprojekten gör detta ocksä till ett problem
för större företag.

Ansvaret för forskning och utveckling har alltid varit
delat mellan staten och näringslivet. De statliga insatserna har framför allt
koncentrerats till att upprätthålla kunskapsbasen genom satsningar på
utbildning och grund-

Prop. 1980/81:130 36

läggande
forskning inom högskolan. Den nationella forskningen har kanske — i varje fall
i ett mindre land med dess starkt begränsade resurser — sin största betydelse
genom den allmänna kompetens och utbildningseffekt den ger. Forskningsresultat
blir normalt tillgängliga för alla länder och ger ursprungslandet en mycket
begränsad fördel. Genom den nationella forskningen skapas emellertid
nödvändiga förutsättningar för att kunna tillgodogöra sig de
forskningsresultat som framkommer i andra länder. Den mera grundläggande
forskningen ligger långt frän ett kommersiellt utnyttjande. Enskilda förelag
kan inte normalt finansiera en sådan verksamhet och detta blir därför en
uppgift för företagen kollektivt eller ytterst för staten. Behovet av stöd till
enskilda uppfinnare och mindre förelag har också uppmärksammats på ett tidigt
stadium och en kraftig intensifiering av detta stöd har sketl under slutet av
1970-talet.

Den
successivt försämrade soliditeten i svenska företag tillsammans med de allt
högre utvecklingskostnaderna har ökat behoven av stöd även för de störte
företagens utvecklingsarbete. Den försämrade soliditeten måste naturligtvis
angripas med generella ekonomisk-politiska åtgärder, men parallellt härmed, för
att uppnå ett resultat på kortare sikt, krävs mera riktade ålgärder inom det
industripolitiska området. Den försämrade finansiella basen i företagen kan
inle tillåtas äventyra de nödvändiga satsningar som behövs på teknisk
forskning och utveckling för alt vidmakthålla och stärka svensk industris
positioner i världen. Att bygga upp den lönsamhet och finansiella styrka i
företagen som erfordras för en sund utveckling av svenskt näringsliv är en
långsiktig process. Genom statligt stöd till utvecklingsarbetet i företagen kan
en del av hindren för ökade utvecklingssatsningar i företagen undanröjas.

Jag
kommer strax atl föreslå att de stora insatser som redan i dag görs av STU
fullföljs och vidareutvecklas genom ökade resurser. STU:s stöd avser de
tekniskt inledande faserna av innovationsprocessen. För faserna som följer
efter prototypstadiet, där STU:s slöd slutar, är de kommersiella riskerna
fortfarande betydande och kostnaderna högst avsevärda. Här kan Industrifonden
lyfta av en del av risken för företagen genom mjuka lån. Fonden tillkom år 1979
och är under uppbyggnad. Jag kommer därför atl föreslå att kraftigt ökade
resurser ställs till fondens förfogande. Jag kommer ocksä strax att lämna
förslag till nya regler för de regionala utvecklingsfondernas
produktutvecklingslån.

4.5
Exportkreditfrågor

1
samband med export av kapitalvaror har möjligheterna för leverantörerna att ge
långfristiga krediter blivit allt mer betydelsefulla. Det började med alt
varvsindustrin under 1960-talet offererade krediter till redare i samband med
försäljning av fartyg. Vissa länder började att med statliga medel subventionera
krediterna. Inom kort var andra länder tvungna alt

Prop. 1980/81:130 37

följa
efter. Till slut utnyttjade alla viktiga varvsländer finansieringsmöjligheterna
till all subventionera den egna varvsindustrin med hjälp av billiga krediter.
Numera är kreditkonkurrensen hård på hela kapitalvaruområdet. Flertalet
industriländer har system för subventionerade exportkrediter. Vissa
begränsningar i subventionerna har förhandlats fram på det internationella
planet genom den s. k. consensusöverenskommelsen inom ramen för OECD. Innan jag
närmare diskuterar konsekvenserna av den ökade kreditkonkurrensen för svensk
del villjag något beröra utvecklingstendenserna för den svenska
kapitalvaruexporten. Underiaget har hämtats från betänkandet (Ds 1 1980:24)
Subventionerade exportkrediter som nyligen avlämnats av 1980 års
exportkreditutredning.

Den svenska exporten av
maskiner och transportmedel (exkl. fartyg) till u-länder har under perioden
1971-1978 enligt exportkredilutredningens bedömning hävdat sig relativt väl jämfört
med de europeiska industriländerna i genomsnitt, bortsett från den
latinamerikanska marknaden. De allra senaste åren har dock svensk industri
erhållit ett antal myckel stora order för den latinamerikanska marknaden. De
europeiska i-ländernas export har å andra sidan ökat i långsammare takt än de
utomeuropeiska i-ländernas (framför allt Japans) på samtliga utlandsmarknader
utom i Afrika. Enligt utredningens bedömning uppgick kapitalvaruexporten till
statshandelsländerna och u-länderna år 1979 till ca 13,8 miljarder kr. Detta
motsvarar ungefär 12% av den totala svenska varuexporten och knappt 5% av den
svenska industrins totala saluvärde. Andelen räknat i förädlingsvärde är något
mindre än andelen av exporten pä grund av det höga importinnehället i
kapitalvaror i allmänhet.

En
enkätundersökning som utredningen genomfört visar alt ca 19% av den svenska
kapitalvaruexporten f. n. säljs med medel- och långfristiga krediter medan 81 %
säljs kontant eller med krediter understigande tvä år. De mindre och medelstora
företagen erbjuder medel- och långfristiga exportkrediter i mindre
utsträckning än de störte företagen.

I
Sverige infördes år 1978 för en treårig försöksperiod ett system för statsstöd
lill finansiering av exportkrediter, del s. k. SEK-systemet. Systemet som jag
skall beskriva senare möjliggör för svenska företag att offerera statsstödda
exportkrediter till köpare i främst u-länder och statshandelsländer. Om del
kan antas att konkurtenter erbjuder statsstödd kredit kan svensk stalsstödd
kredit erbjudas köpare i i-länder.

Utnyttjandet av
SEK-systemet har ökat snabbt under den tid som systemet funnits. Av de
kontrakt med medel- och långfristiga krediter som företagen beräknades teckna
år 1980 refinansieras ungefär tre fjärdedelar i SEK-systemet. De statsstödda
exportkrediterna är starkt koncentrerade till de största företagen. Dessa
storförelags export innehåller emellertid också betydande leveranser från andra
företag, inte minst underleveranser från mindre och medelstora företag.

Vad
gäller de medel- och långfristiga exportkrediternas fördelning på

Prop. 1980/81:130 38

olika
länderområden visar en enkät som utredningen genomfört att ca 22% av de
kontrakt med medel- och långfristiga krediter som företagen beräknades teckna
under år 1980 gällde krediter till i-länder. Statshandelsländernas andel
utgjorde 28% medan resterande 50% var kontrakt på u-länder (framför allt i
Mellan- och Sydamerika).

Det främsta skälet för
staten att gå in med statligt stöd till exportkrediterna är att den snedvridning
av konkurrensen som åstadkoms av andra länders temporära subventionssystem inte
bör leda till utslagning av de företag som verkar i branscher där Sverige har
långsiktiga komparativa fördelar. Det medför dock problem att avväga stödets
storlek i jämförelse med andra åtgärder som har liknande strukturella effekter,
t.ex. stöd till FoU-verksamhet. Dessutom kan del innebära att de svenska
företagens aktiviteter i alltför hög grad inriktas på betalningssvaga länder
vilket får besvärande konsekvenser för riskspridningen i den
kreditförsäkringsverksamhet exportkreditnämnden bedriver. Mot denna bakgrund
finns goda skäl för Sverige att även i fortsättningen slälla statsstödda
exportkrediter till förfogande för företag med goda framtidsutsikter. För att
värna om en viktig del av svensk industri avser jag alt i det följande närmare
ta upp frågan om förlängning av det s. k. SEK-systemet m. m.

Jag vill dock starkt
betona all anslrängningarna att komma Ull rätta med de snedvridande
exportkreditsubventionerna genom internationella överenskommelser måste
fortsätta med all kraft.

I detta sammanhang vill
jag understryka betydelsen av atl de svenska underleverantörernas ställning
stärks. Svenska verkstadsföretag är i stor utsträckning beroende av
underleverantörer bland de mindre och medelstora företagen. Samtidigt har
andelen utländska insatsvaror ökat i vissa branscher på senare år. Jag avser
att ta upp diskussion med företrädare för industrin och de fackliga
organisationerna om ett åtgärdsprogram. En informell arbetsgrupp har bildals.
Jag avser atl återkomma till denna fråga i samband med alt jag tar upp frågan
om behandlingen av de utländska varor som finansieras med statsstödda
exportkrediter.

4.6
Bransch- och företagsinriklad stödverksamhet

De
senaste årens omfattande industripolitiska stöd till branscher och företag med
akuta omstrukturerings- eller överlevnadsproblem speglar givetvis de speciella
problem som har drabbat industrin under denna period. Problemen har som jag
lidigare nämnt lett till osedvanligt stora och akuta svårigheier för många
företag samtidigt som efterfrågan på arbetskraft i långsiktigt expansiva
företag har varit exceptionellt låg.

En
olycklig kombination av olika faktorer, nämligen

— omvärldsproblem; tillväxten i OECD-området
stagnerade,

— konjunkturproblem; kostnadsproblematiken 76-78,

— strukturproblem; behov att omstrukturera en större
del av vår industri än någon gång tidigare,

Prop.
1980/81:130 39

-
systemproblem; låg soliditet, låg riskbenägenhet, svaga ekonomiska

incitament,
gjorde att vi under senare delen av 1970-talet hamnade i problem av ett helt
annat slag än tidigare.

Syftet
med de ålgärder som staten då tvingades sätta in var att rädda de delar av
krishotade branscher och företag som bedömdes vara långsiktigt
konkurrenskraftiga,

att
underlätta sådana omstruktureringar som kunde stärka konkurtens-kraften på
längre sikt,

att
se Ull att omslmklureringen skedde i sådan takt atl den friställda
arbetskraften kunde nyttiggöras i andra verksamheter utan längre mellanliggande
perioder av arbetslöshet och utan alltför omfattande fiyltningar.

Både
samhällsekonomiska och sociala skål låg således bakom åtgärderna.

I
september 1979 tillkallade dåvarande chefen för industridepartementet en
utredning (Industristödsutredningen, I 1979:17) med uppgift att analysera
effekterna av industripohtiska stödverksamheter av icke-permanent karaktär.
Utredningen överlämnade den 15 januari 1981 ett arbetsmaterial innehållande en
redogörelse för några av 1970-talets icke-permanenia industristödsinsatser
samt prehminära överväganden kring dessa och deras effekter. Utredningens
arbetsmaterial har varit föremål för diskussion vid en hearing som inom ramen
för näringspohtiska rådets verksamhet anordnades med företrädare för
näringliv, banker, fackliga organisationer etc. Några konkreta förslag har
industristödsutredningen ännu inte redovisat. Utredningen kominer senare att
överlämna sina slutsatser och förslag. Då remissbehandling skett avser jag att
återkomma j frågan. Av utredningens hittills presenterade material och de
diskussioner som förts i anslutning till detta liksom av andra utredningars
resultat kan emellertid redan nu vissa slutsatser dras.

Omställning av industrin
kräver alltid ett betydande handlingsutrymme i form av tid och ekonomiska
resurser för att bli effektiv. Strukturomvandlingstakten inom svensk industri
har historiskt och vid en internationell jämförelse varit hög. Ett villkor för
alt upprätthålla en hög stmklurom-vandlingstakt har dock varit en jämn tillväxt
i ekonomin. På denna punkt har fömtsättningarna för genomförande av önskvärd
stmkturomvandling förändrats under den senaste femårsperioden. EnUgl min mening
kan inte utan allvarliga följder arbetsställen läggas ned i snabbare takt än
vad som motsvarar tillväxten i kvarvarande och nya företag. Sker della kan
arbetslösheten Öka snabbt och de negativa effekterna på produktion och bytesbalans
bli stora. Om stimulans sätts in för att absorbera denna arbetskraft i andra
sektorer, t. ex. den offentliga sektorn, kan det bli betydande problem alt i
ett senare skede återföra motsvarande arbetskraft till induslrin. Samtidigt
måste man undvika att krympningen av icke konkurrenskraftiga sektorer fördröjs
på ett sätt som försvårar expansionen i tillväxtsektorer, t.ex. genom brist på
yrkeskunnig arbetskraft.

Prop. 1980/81:130 40

Överföring
av arbetskraft från krympande till växande delar av industrin är förenad med
betydande tröghet. Den svenska industrin är geografiskt starkt spridd vilket
försvårar en omställning. Ett nytt drag i omstruktureringsproblematiken är
också att de svaga delarna av industrin ofta har specialiserad arbetskraft med
högre löner än genomsnittet vilket försvårar arbetskraftens yrkesmässiga
röriighet. Delvis kan detta vara etl resultat av att offentliga subventioner
har satts in.

Vissa
yttre faktorer som t. ex. den dämpade utvecklingen i OECD har vi små
möjligheter att påverka. När det gäller strukturproblem och systemproblem bör
åtgärder för att minska deras negativa inverkan snarast inledas. Problem av
dessa slag tar dock lång tid att åtgärda. Man kan därför inte utesluta atl
Sverige ånyo hamnar i en situation som till en del liknar den under våren
1976-1978. Detla understryker det angelägna i att snabbt arbeta sig bort från
denna risk.

Gmndläggande
är att den allmänna ekonomiska politiken inriktas på ett sådanl sätt att den
kostnadsproblematik som genererades 1975-1976 inte upprepas, att
inflationstakten hålls nere och att tillväxten i ekonomin är hög. En sådan
politik underlättar en ökad strukturell omvandling. Med en politik som förstärker
företagens lönsamhet och soliditet skapas en bättre grund för företagen själva
atl klara en omstrukturering.

Det
är från samhällets synpunkt önskvärt att företag som förändrar sin
produktionsinriktning med omfattande konsekvenser för sysselsättningsläget
genomför dessa förändringar i en takt som underlättar arbetskraftens övergång
till ny verksamhet.

Mot
denna bakgrund ämnar jag inom kort inhämta regeringens bemyndigande att
tillkalla en kommitté med uppgift att förutsättningslöst utreda frågan om
avsättning av medel till särskilda trygghetsfonder, som kan disponeras för
förlängda uppsägningslider och avgångsvederlag för övertalig personal eller
för etablering av ny produktion och för investeringar i ny verksamhet. Som
villkor för avsättning av sådana medel bör i så fall gälla att samråd skett och
medgivande inhämtats från representanter för de anställda.

Chefen
för arbetsmarknadsdepartementet kommer enligl vad jag har inhämtat inom kort
bl. a. att föreslå riktlinjer för särskilda arbetsmarknadspolitiska ålgärder
för att underlätta omställningen vid strukturförändringar av stor betydelse för
lokala arbetsmarknader. Vid strukturomvandling bör enligt min mening de
arbetsmarknadspolitiska åtgärderna vara det primära komplementet lill de
åtgärder som företagen själva vidtar. 1 vissa fall kan de
arbetsmarknadspolitiska åtgärderna behöva kompletteras med regionalpolitiska
åtgärder.

De
regionalpolitiska stödmedlen är uppbyggda främst för att hjälpa till att skapa
ökad sysselsättning i de regioner som har långsiktiga arbetsmarknadsproblem
orsakade av exempelvis den sedan länge minskande sysselsättningen inom jord-
och skogsbruket och av en alltför låg industriell

Prop.
1980/81:130 41

tillväxt.
Åtgärderna syftar till alt överbrygga nackdelar som beror på sådana
gmndläggande faktorer som liten industriell erfarenhet, otillräckligt utbildad
arbetskraft, långa avstånd, högre kostnadsläge och större risktagande.

Regionalpolitiken
har följaktligen alltsedan begynnelsen på 1960-talet varit inriktad på främst
skogslänens inre delar. En successiv utvidgning av stödområdena har dock skelt
och i dag finns vissa stödområden även i södra Sverige.

Det behov av snabb
stmkturomvandling av det svenska näringslivet som jag tidigare beskrivit kommer
sannolikt att innebära ökade långsiktiga sysselsättningsproblem inom områden
som traditionellt inte har omfattats av regionalpolitiken. På grund av stora
eller många induslrinedläggningar kan även orter utanför stödområdena komma att
få långsiktigt allvariiga sysselsättningssvårigheter. Jag är här angelägen atl
påpeka att regeringen redan nu när sådana svårigheter inträffar har möjligheler
att använda sig av det regionalpolitiska stödet. Regeringen har exempelvis
riksdagens fullmakt att när def gäller lokaliseringsstöd tiU företag ge
maximalt stöd även utanför stödområdena.

Det
är samtidigt viktigt att påpeka att både de begränsade statsfinansiella
resurserna och hänsynen till de bestående allvariiga problemen inom
stödområdena förutsätter en noggrann prövning av när det kan vara motiverat
atl använda regionalpolitiskt stöd på orter utanför stödområdena. Situationen
på sådana orter bör med hänsyn till de relativt korta avstånden bedömas med
utgångspunkt i hela arbetsmarknaden inom pendlingsavstånd.

De
synpunkter jag nu redovisat återspeglar i huvudsak de riktlinjer som regeringen
hittills följt. I samband med de förslag om regionalpolitiken som regeringen
har för avsikt att framlägga under nästa riksmöte kan det finnas anledning för
mig att återkomma till denna fråga.

Sammanfattningsvis
innebär vad jag här anfört att strukturomvandlingen och de problem för
anställda och berörda orter som denna i de enskilda fallen kan skapa i första
hand bör bemästras genom insatser från företagen själva och genom
arbetsmarknadspolitiska och i vissa fall regionalpolitiska insatser.
Undantagsvis måste staten emellertid av samhällsekonomiska och sociala skäl
också vara berett att lämna särskilt företags- eller branschstöd. Det senare
brukar ske inom ramen för de s. k. branschprogrammen, till vilka jag strax
återkommer. Några bestämda kriterier för när företags-eller branschstöd är
berättigade kan enligt min mening inte ställas upp. Samhällsekonomiska och
sociala skäl måste från fall till fall vägas mot de negativa effekterna av alt
intervenera i marknadsekonomin. Stöd till enskilda företag kan leda lill
konkurtensproblem och försening av omstrukturering av de berörda företagen.
Överföringen av livskraftiga delar av företagen till nya effektivare
konstellationer kan fördröjas. Attityderna till förändringssituationer kan
påverkas negativt genom vetskapen att problemen kan lösas genom stödåtgärder.

Prop. 1980/81:130 42

Industristödsutredningen
har pekat på vissa motiv för förändringar i hantering av sådana staUiga
insatser i krisföretagen som man ansett som motiverade. Vidare har en särskild
utredare studerat vissa frågor belräffande handläggningen av obeståndsärenden
m. m. (Ds 1 1981: 1) Rådrumsstöd och handläggning av obeståndsärenden
m. m.

Industristödsutredningen
anför att en finansiell rekonstruktion genom konkurs eller ackord i allmänhet
synes kunna förbättra förutsättningarna för fortsatt drift och reducera behovet
av framlida ytterligare stödinsatser.

Jag delar denna
uppfattning. Jag vill emellertid erinra om att fall kan finnas där en konkurs
eller ackord skulle få sådana konsekvenser i olika avseenden atl elt annat
förfaringssätt är motiverat.

Industrislödsulredningen
har också pekat på att möjlighelen att skilja den operativa hanteringen av
rekonstmklionsföretagen från den politiska beslutsnivån bör övervägas. Jag
delar induslristödsutredningens uppfattning. I linje med della kommer jag i
det följande atl föreslå en ökad delegering av beslut om eftergift av
lokaliseringslån.

I
många sammanhang har det ställts krav på att ett särskilt organ för att hantera
krisföretag - ett rekonstmkUonsbolag - skapas. Även andra lösningar kan tänkas
i samma syfte. Företagsobeståndskommittén (Fi 1976:03) utreder f. n. detta.

I
speciella fall kan en finansiell rekonstruktion kräva att staten går in som ägare.
Jag anser dock i likhet med industristödsutredningen alt statligt
ägareengagemang i krisföretag i största möjliga utsträckning bör undvikas. Om
statligt ägande förutsätts bör detta redan i förväg beräknas bli av temporär
karaktär.

Branschprogrammen

Enligt
de riktlinjer som gäller för branschprogrammen är dessa tidsbegränsade
insatser under en omställningsperiod för att främja konkurrenskraften inom
vissa branscher. Ätgärderna avses upphöra när utvecklingen inom en bransch
vänts till en normal situation jämfört med den övriga industrin eller när
konkurtenskraften inom en bransch inte längre anses kunna återvinnas. Ett
program kan självfallet också avbrytas oavsett branschens läge om det står
klart att ytterligare branschfrämjande åtgärder inte kan ge tillräckliga
effekter i förhållande till insatserna på branschens konkurtenskraft. Ett
exempel på program som har upphört är ätgärderna för järn- och
metallmanufakturindustrin, som upphörde år 1979. Vidare har i
budgetpropositionen (prop. 1980/81: 100 bil. 17 s. 42) föreslagits att programmet
för gjuteriindustrin skall börja trappas ned och avslutas efter ytterligare tvä
budgetår.

I
vilken mån utvecklingen inom olika branscher kan komma att slälla krav i
framtiden på branschfrämjande åtgärder kan inte överblickas nu. Jag vill dock
stryka under att en strävan bör vara atl nu löpande branschprogram efer hand
kan avbrytas. Elt avskaffande av branschprogrammen helt

Prop. 1980/81:130 43

eller
delvis behöver dock inte innebära att åtgärder av liknande karaktär helt
upphör. Sålunda bör exempelvis stöd till marknadsföringsarbete på
exportmarknaderna för branscher som tidigare omfattats av särskilda program i
framliden kunna ingå i det allmänna exportfrämjandet.

4.7
Industripolitikens informations- och utredningsbehov samt myndighetsorganisation

För
att kunna bedöma behovet av särskilda industripolitiska insatser krävs en
fortlöpande bevakning av fömtsättningarna för den industriella utvecklingen.
Den sker f. n. framför allt inom industridepartementet och SIND samt genom den
industripolitiska utredningsverksamhet som sker i kommilléform i anslutning
lill industridepartementet.

Inom
industridepartementet sker bevakningen genom den breda kontakt med
industriföretagen som den löpande verkamhelen ger. Genom lokaliseringssamrådel
hålls exempelvis löpande kontakt med 150 slörre industrikoncerner. Genom de
olika branschråden hålls löpande kontakt med flera stora branschers
företrädare. Till detta kommer den stora mängd kontakter i samband med atl
olika frågor behandlas i departementet eller på initiativ av företagen själva.

En
särskild utredare har på regeringens uppdrag analyserat behovet av elt
förbättrat informationsunderiag. Utredarens överväganden finns i betänkandet
(Ds 1 1980:17) Att utveckla en långsiktig industripolitik. En sammanfattning av
betänkandel och remissutfallet åter finns i bilagorna 19 och 20. Utredningen -
som tagit arbetsnamnet KIPI - framhåller att informationsbehovet i hög grad
beror på vilken industripolitisk strategi som väljs.

Jag
anser i likhel med utredningen atl den industripoliliska utredningsverksamheten
i större utsträckning än tidigare bör inriktas på att följa och analysera
utvecklingen på för svensk industri viktiga områden i andra länder. Vidare bör
de långsiktiga utvecklingsperspektiven ges en väsentligt ökad tyngd. Kunskap om
industriella utvecklings- och förändringsprocesser och vilka verkningar olika
samhällspolitiska åtgärder har på dessa bör förbättras.

Studier
av detla slag sker redan i viss utsträckning inom SlND:s planerings- och
utredningsbyrå samt i olika utredande kommittéer och i andra tillfälliga former
genom industridepartementets försorg. Den nuvarande utredningsverksamheten med
syfte att skapa underlag för en långsiktig och övergripande industripolitik är
emellertid splittrad och utan kontinuitet. Den förekommer i vissa fall i en
besvärande konkurrens med lösningar av mer kortsiktiga problem.

För
att komma till rätta med dessa problem avses ett struktursekretariat inrättas
inom industridepartementet. Jag återkommer strax till denna fråga.

Prop.
1980/81:130 44

Jag
har tidigare berört vikten av framförhållning när det gäller den tekniska
forskningen. Det är viktigt att hålla en viss grundläggande kompetens inom ett
mycket brett område. Samtidigt bör dock prioritering ske mot bakgrund av en
bedömning av på vilka teknikområden svensk industri har stora
utvecklingspotentialer. För att skapa underiag för en sådan prioritering och
för att få en bättre samordning mellan de forsknings- och utbildningsinsatser
vid de lekniska högskolorna som sker inom ramen för anslag under
utbildningsdepartementets huvudtitel och de forsknings- och utvecklingsinsatser
som görs med stöd av industridepartementets anslag avser jag att inom kort
föreslå regeringen att bemyndiga mig att tillkalla ett särskill industriellt
och tekniskt råd knutet till industridepartementet. Rådet avses bli vara elt
diskussionsforum för tekniska forsknings- och utvecklingsfrågor med både
utbildnings-, forsknings- och industriintressen representerade. Ett sådant råd
blir ett viktigt kontaktorgan mellan departementen, industrin och den tekniska
forskningen. Jag har i denna fråga samrått med chefen för
utbildningsdepartementet.

Jag
vill också kort kommentera den industripolitiska myndighetsorganisaiionen.

Statens industriverk
inrättades år 1973 (prop. 1973:41, NU 1973:54, rskr 1973:225) som central
myndighet för industri-, energi- och mineralpolitiska frågor. Under de år som
förflutit sedan verkets tillkomst har förändringar genomförts eller föreslagits
för flera delar av verksamheten. Bl. a. föreslås i (prop. 1980/81:90) om
riktlinjer för energipolitiken att större delen av industriverkets energibyrå
förs över till en nybildad myndighet, statens energiverk. Vidare överförs
verkets enhet för företagsutveckling (SIFU) genom beslut (prop. 1979/80:88, NU
1979/80:41, rskr 1979/80: 274) till den självständiga Stiftelsen Institutet för
Företagsutveckling under första halvåret 1981, Jag återkommer strax med
förslag rörande den mineralpolitiska myndighetsorganisationen, som innebär att
industriverkets mineralbyrå förs bort från verket.

Genom
förändringarna kommer industriverket att i högre grad än tidigare inriktas pä
främjandet av de små och medelstora företagen. Dessa företag spelar ofta en
avgörande roll för möjligheterna att erbjuda sysselsättningstillfällen på
mindre orter. Stödet till småföretagen har därför även en väsentlig
regionalpolitisk betydelse. En ökad samordning mellan närings- och
regionalpolitiken i dessa delar framstår som både naturlig och önskvärd.

I
betänkandet (SOU 1971:69) Näringspolitiken - ny verksorganisation, den s.k.
KK-utredningen, som utgjorde det huvudsakliga beslutsunderiaget då statens
industriverk bildades år 1973, föreslogs bl.a. att handläggningen av de
lokaliseringspolitiska frågorna skulle föras över från arbetsmarknadsstyrelsen
till det nya näringspolitiska verk som utredningen skisserade.

Remissopinionen
var delad beträffande frägan om en överflyttning av

Prop.
1980/81:130 45

lokaliseringsstödet
från arbetsmarknadsstyrelsen till industriverket. Flera av av de instanser som
var negativa till förslaget ansåg dock att frågan borde tas upp till förnyad
prövning då de regionalpolitiska riktlinjerna i stort samt arbetsfördelningen
mellan departementen fastställts.

Enligl
min mening har utvecklingen efter år 1973 väsentligt rubbat de förutsättningar
på vilka 1973 års beslut om den näringspolitiska verksorganisationen vilade.
Enligt min mening är tiden nu mogen att ånyo överväga lämplighelen av att
överföra de regionalpolitiska frågorna från arbetsmarknadsstyrelsen lill
industriverket. Dessa överväganden får ankomma pä den kommitté med uppgift att
se över arbetsmarknadsstyrelsens uppgifter och organisation som jag har
erfarit att chefen för arbetsmarknadsdepartementet avser begära regeringens
bemyndigande att få tillkalla.

Jag
vill också kort kommentera erfarenheterna av lokaliseringssamrådet.

Regeringen
träffade 1976—1977 överenskommelser med Sveriges Industriförbund resp.
Kooperativa Förbundet och Lantbrukarnas Riksförbund om elt samråd i
lokaliseringspoliUska frågor med de industriföretag som inom landel
sysselsätter minst 500 anställda. Ca 150 industrikoncerner/ företag har sedan
undertecknat en skriftlig förbindelse att delta i samrådet. En delegation för
lokaliseringssamråd svarar inom industridepartementet för denna verksamhel.

Regeringens
överenskommelser om lokaliseringssamråd med de slörre industriföretagen tillkom
under en period då man antog en fortsatt kontinuerlig Ullväxt av industrins
investeringar och sysselsättning. Verkligheten i form av den allmänna
ekonomiska utvecklingen har därefter blivit en annan. Sedan
lokaliseringssamrådel inleddes har sysselsättningen inom industrin minskal med
ca lOOOOO arbetstillfällen och industrins investeringar minskat med ca 30% i
fasta priser.

Lokaliseringssamrådet
har trots dessa omständigheter enligt min mening visat sig kunna fylla en
viktig funktion som kontakt- och informationskanal mellan regeringen och de
slörre industriföretagen. Under de rådande omständigheterna har samrådet spelat
en viktig roll när del gällt alt från regeringens sida med de enskilda
företagen diskutera investeringar, strukturförändringar, omlokaliseringar,
åtgärder för att mildra effekterna av sysselsältningsinskränkningar etc.

Den
svaga utvecklingen av industrikonjunkturen under perioden med åtföljande
bransch- och stmklurkriser har dock varit en bidragande orsak Ull alt frågor
rörande enskilda företags planer på förändring av verksamheten, t.ex. i form
av investeringar eller sysselsältningsinskränkningar, starkt påverkats av
hänsyn lill allmänna bransch- och strukturaspekter. Företagen har även visat
elt posilivt intresse av atl inom samrådets ram diskutera sina planer från etl
vidare industripolitiskt perspektiv.

Enligt
min mening finns anledning atl ta fasta på de goda erfarenheterna av
lokaliseringssamrådet som kanal för kontakter mellan regeringen och de

Prop.
1980/81:130 46

större industriföretagen samt vidareutveckla det
ytterligare. De senaste årens struktur-, bransch- och företagskriser, som ofta
drabbat utsatta orter och regioner, har visat atl behovet av sådana kontakter
är stort, samt att det är viktigt att de äger rum kontinueriigt och inte
uteslutande i akuta krissituationer.

Ett
vidareutvecklat och intensifierat samråd med de slörre industriföretagen bör
kunna tjäna såväl deras som samhällets intressen. Genom samrådet förbättras
regeringens kännedom om sådana förhållanden inom industrisektorn som kan vara
av betydelse vid utformning av mål och medel för närings- och
regionalpolitiken. Samtidigt ges tillfälle att förmedla information till
industrin beträffande statsmakternas mål och medel för den industriella och
regionala utvecklingen.

5 De regionala utvecklingsfondernas verksamhet

5.1 Organisatoriska frågor

Sedan den 1 juli 1978 finns en regional utvecklingsfond i
varje län. Fonderna, som bl.a. övertog de tidigare företagareföreningarnas uppgifter,
är stiftelser med staten och resp. läns landstingskommun och i förekommande
fall kommun utanför landsUng som huvudmän. Till grund för verksamheten ligger
avtal mellan slalen och resp. landstingskommun samt Gollands, Malmö och
Göteborgs kommuner om bildande av regionala utvecklingsfonder. Verksamheten i
fonderna regleras av avtalen och de i avtalen fastställda stadgarna. Fondernas
statligt finansierade kreditverksamhet regleras genom förordningen (1978:506)
om kredilslöd genom regional utvecklingsfond. Avtalen gäller t.o.m. den 31
december 1982. De förlängs därefter i perioder om tre år, om inte uppsägning
sker av någondera parten. Uppsägning skall göras senast ett år innan en ny
avtalsperiod inleds.

Jag avser
att i annat sammanhang föreslå regeringen att staten före utgången av år 1981
säger upp samUiga avtal om av regionala utvecklingsfonder. På så sätt ges
möjlighel att i nya förhandlingar under år 1982 göra de ändringar i avtal och
stadgar som erfarenheterna av verksamheten kan motivera. SIND har nyligen
påbörjat en utvärdering av fondernas verksamhel. Utvärderingen beräknas vara
slutförd under hösten 1981. Jag räknar med att på grundval av bl.a. denna
utvärdering ta upp frågan om allmän inriktning och utformning av
utvecklingsfondernas verksamhet våren 1982. Jag vill framhålla att avsikten med
en avlalsuppsägning är att träffa nya avlal där erfarenheterna av den bedrivna
verksamheten tas till vara.

Jag vill
dock redan nu något närmare beröra frågan om sammansättningen av styrelserna i
de regionala utvecklingsfonderna. F. n. utses styrelser-

Prop. 1980/81:130 47

na
av resp. läns landstingskommun samt i förekommande fall kommun utanför
landsting. Val förtättas enligt bestämmelserna i kommunallagen (1977:179). I
samband med beslutet att inrätta utvecklingsfonderna uttalade jag (prop.
1977/78:40 bil. 1) att styrelsen borde bestå av personer med praktisk
erfarenhet från främst industriell verksamhet eller bank- och försäkrings
väsen. Den borde vara väl förtrogen med länets näringsliv och därför utgöras av
personer med professionellt företagskunnande, t.ex. företagsledare, företrädare
för de anställda eller företagens organisationer. Även företrädare för
landstingets förvaltningsutskott eller personer som annars har en ställning som
ger överblick över den regionala näringspolitiken borde kunna ingå i
slyrelsen. Vidare borde beslut om styrelsens sammansättning fattas på länsnivå
och av landslingen. Det borde dock ligga i landsUngens intresse att vid valet
av styrelseledamöter samråda med företagens och de anställdas organisationer.

För
alt göra ytterligare påverkan av organisationerna möjlig, kan enligt gällande
avlal en särskild beredningsgmpp inrättas. Beredningsgruppen skall forfiöpande
kunna delta i kansliets beredning av de ärenden som skall behandlas i
styrelsen, I beredningsgrappen skall ingå verkställande direktören samt två
företrädare för företagamas organisaUoner och två företrädare för
arbetstagarnas organisationer. En beredningsgrupp skall inrättas om en av
huvudmännen begär det. Enligt avtalen fömtsätts att båda huvudmännen normalt
kan nå samstämmighet i sina bedömningar av behovet av beredningsgmpp. Hittills
har inga sådana beredningsgmpper inrättats.

Frågan om sammansättningen
av utvecklingsfondemas styrelser behandlades av riksdagen senast våren 1979
med anledning av motion 1978/ 79:1519. I motionen yrkades att riksdagen hos
regeringen skulle anhålla om förslag om vidgad representation för de fackliga
organisationerna och företagarorganisationerna i de regionala
utvecklingsfondernas styrelser. Riksdagen uttalade (NU 1978/79:59, rskr
1978/79:415) att regeringen borde vidta åtgärder i den riktning som angavs i
motionen.

Jag har tidigare redovisat
(prop. 1979/80:100 bil. 17 s. 53) atl statssekreteraren i
industridepartementet i brev till samtliga berörda landsting och kommuner bl.a.
har erinrat om möjligheten att inom ramen för gällande avtal och stadgar vid
val Ull styrelse för tiden 1980-1982 låta de fackliga organisationerna bli
företrädda i utvecklingsfondernas styrelser. Samtidigt anmälde jag att jag
avsåg att återkomma till regeringen i frågan när jag närmare hade analyserat
hur de nyvalda styrelserna var sammansatta.

Jag
har nu haft kontakt med samtliga övriga huvudmän i denna fråga. Mitt intryck är
att styrelserna är sammansatta på ett sådant sätt att de grundläggande
principer, som jag nyss redogjorde för, är tillgodosedda. Jag anser därför alt
riksdagens uttalande inte bör föranleda någon ytterligare åtgärd från
regeringen.

Jag
vill i detta sammanhang nämna att TCO i skrivelse till regeringen har

Prop. 1980/81:130 48

hemställt
att staten som huvudman skall begära att beredningsgrupper tillsätts i samtliga
regionala utvecklingsfonder. Vid min förfrågan har samtliga övriga huvudmän
motsatt sig att beredningsgrupper inrättas. Jag finner därför inte anledning
att ta några ytterligare initiativ i denna fråga.

5.2
Utvecklingsfondernas produktutvecklingslån

Den
Ijuli 1973 infördes en möjlighet till kreditstöd till produktutveckling i det
skede av ett utvecklingsprojekt då de tekniska riskerna kunde bedömas som små
men betydande kommersiella risker ännu kvarstod. En särskild myndighet, statens
utvecklingsfond (SUFO), inrättades för atl handlägga stödet (prop. 1973:41, NU
1973:54, rskr 1973:225). SUFO:s ändamål blev att stödja riskbelonade
investeringar inom industrin för utveckling av nya produkter, processer eller
syslem.

Stödet
fick formen av lån med villkorlig återbetalningsskyldighet, dvs. SUFO:s
lånefordran kunde efterges, helt eller delvis, om projektet misslyckades. Stor
frihet gavs att anpassa lånens löptider, amorteringsvillkoren och tidpunkterna
för räntebetalning till projektens återbetalningsförmåga och företagens
situation i övrigt. SUFO lade i regel en särskild riskpremie på 25% lill
kapitalet för att bl. a. kompensera för de stora kreditrisker som var förenade
med verksamheten. Stödets storlek skulle i varje låneärende begränsas så att
låntagaren själv fick bära en del av risken. Vidare bestämdes att royalty
eller annan löpande ersättning lill SUFO kunde utgå då det gällde projekt som
uppnådde kommersiell exploatering.

Den
I juli 1978 upphörde SUFO i samband med att dess verksamhet regionaliserades
och övertogs av de då nybildade regionala utvecklingsfonderna (prop.
1977/78:40 bil. 1, NU 1977/78:34, rskr 1977/78: 110). Samfidigt utvidgades
ändamålet med stödet till att omfatta även rena marknadsföringsinvesteringar.
Återbetalningen av lånen förutsattes normalt ske med en viss procent av
projektens omsättning. För att lånen (s. k. produktutvecklingslån) inte skulle
snedvrida konkurrensen gentemot andra lånemöjligheter fastställdes kravet att
en riskpremie på mellan 10 och 25% skulle läggas till lånebeloppet. Gällande
regler återfinns i förordningen (1978:506) om statligt kredilslöd genom
regional utvecklingsfond.

SIND
har gjort en utredning om denna låneform. Resultatet av utredningen har
redovisats i rapporten (SIND 1980:13) De regionala utvecklingsfondernas
produktutvecklingsverksamhet - utvärdering och förslag lill ålgärder.

Under
liden den 1 juli 1973-den 31 december 1979 har SUFO och utvecklingsfonderna
betalat ut produktulvecklingslån på 129 milj. kr., varav endasi 5 milj. kr. har
återbetalats under samma lid. Enligt industriverket hänger den låga
återbetalningen samman med bl.a. lånekonstruktionen.

Verket
föreslår därför en ny låneform som innebär alt länen blir billigare

Prop. 1980/81:130 49

för
låntagaren, vilken dock samtidigt får högre krav på sig att betala tillbaka
lånet. De väsentliga förändringarna föreslås vara att man tillåter en
utvecklingstid på 3—5 år som är hell räntefri samt att den särskilda riskpremien
slopas. Lånets nominella storlek hålls oförändrad under utvecklingstiden,
varefter återbetalningen sker med fasta amorteringsbelopp i stället för att som
f.n. baseras på nettofaktureringen. Vidare föreslås att lånet skall kunna
finansiera mellan 50 och 90% av de lotala projektkostnaderna. Liksom tidigare
skall lånet vara knutet till projektet, vilket innebär att lånet kan avskrivas
om projektet misslyckas.

Flertalet
remissinstanser anser att reglerna för stödet bör ändras. Remissopinionen är
emellertid splittrad vad gäller industriverkets förslag till ny
lånekonstruktion.

Jag
anser att fondemas engagemang i småförelagens produktutvecklingsarbete utgör
ett värdefullt inslag i deras verksamhet. Sedan denna typ av villkoriiga lån
till produktutveckling började handläggas av fonderna år 1978 har stödet i
väsentligl högre grad än tidigare kunnat utnyttjas även utanför
storstadsområdena, inte minst i skogslänen. Regionaliseringen av SUFO har
således fått avsedd regionalpolitisk effekt.

Enligt
min mening bör fonderna även i fortsättningen kunna stödja riskbelonade
investeringar för utveckling och marknadsföring av nya produkter, processer
och system liksom marknadsinvesteringar i övrigt. Detta har heller inte satts
ifråga av SIND eller remissinstanserna. Jag vill betona att
produktutvecklingslånen kan användas även för att finansiera riskfyllda
exportprojekt eller andra marknadsföringsåtgärder. Fonderna har möjlighel att
samråda med Sveriges exportråd i sådana ärenden. Jag vill i detta sammanhang
erinra om att chefen för handelsdepartementet inom kort kommer redovisa vissa
förslag om exportfrämjande åtgärder med särskild inriktning på små och
medelstora förelag.

Den
av industriverket redovisade låga återbetalningen har tagits upp av flera
remissinstanser. Bl.a. RRV och Svenska uppfinnarföreningen påpekar alt
återbetalningsprocenlen inte är ett relevant mått på effektiviteten hos denna
typ av lån. Jag delar denna uppfattning. Utvecklingsprojekt av del slag det här
är fråga om är dessutom i regel mycket tidskrävande. Eftersom den nuvarande
låneformen, i synnerhet efter SUFO:s regionalisering, har tillämpats under så
pass kort tid, finner jag det vara svårt att redan nu med säkerhet avgöra i
vilken utsträckning själva lånevillkoren har verkat hämmande pä
återbetalningen. Däremot finns skäl att tro att nuvarande länekonstruktion har
uppfattats som kostsam och därför begränsat intresset för denna stödform. Det
är därför enligt min mening befogat att försöksvis pröva något andra regler för
stödgivningen.

Jag
anser att följande riktlinjer bör vara vägledande för stödets framlida
utformning. Målet med verksamhelen bör som tidigare vara alt stimulera och
effektivisera arbetet med produktutveckling och marknadsföring i små och
medelstora förelag. Fonderna bör stödja sådana lovande men risk- 4 Riksdagen 1980/81. I saml. Nr
130

Prop. 1980/81:130 50

fyllda
projekt som utan stöd inte skulle kunna genomföras. Stödet bör fungera så alt
det lyfter av en del av företagets/innovatörens risk med projektet. Det innebär
alt stödet som hittills bör förknippas med villkorlig äterbetalningsskyldighet.
Låntagaren bör finansiera en rimlig del av den tolala utvecklingskostnaden på
annal sätt än genom kreditstöd från fonden eller andra samhällsorgan. Enligt
min mening bör fondernas produktutvecklingslån som hittills i normalfallet
svara för högst 50% av den beräknade utvecklingskostnaden. Högre andel än 50%
bör säledes beviljas endast i rena undanlagsfall.

Del
är vidare väsentligt atl stödet inte utformas så att det uppfattas som oskäligt
dyrt för stödmoltagaren. En sådan ordning leder lätt till atl företagen
avskräcks från att satsa på riskfyllda utvecklingsprojekt. Ett stöd som är
kostsamt men förknippas med stora möjligheter till avskrivning kan tendera att
efterfrågas för att finansiera huvudsakligen projekt med små möjligheler att nå
kommersiell framgång. Andra riskfyllda men mer realistiska projekt kan i vissa
fall komma alt finansieras med t.ex. fondernas rörelselån men ofta riskera att
inte komma lill stånd. I likhel med SIND och flera remissinstanser anser jag
att någon speciell riskersättning inte skall belasta projekt finansierade med
produktulvecklingslån.

Liksom
bl. a. STU anser jag å andra sidan att det ligger en fara i att göra stödet så
billigt alt del snedvrider konkurrensen gentemot andra finansieringsformer. En
alltför låg kostnad för produktutvecklingsstödet gör att företagen efterfrågar
detla för alt finansiera projekt som bör kunna finansieras på den ordinarie
lånemarknaden eller med rörelselån från utvecklingsfonderna. Resultatet blir
bl.a. onödigt förhandlingsarbete och gränsdragningsproblem för fonderna. Jag
förordar därför i motsats till SIND att ränta på utbetalt belopp som tidigare
bör debiteras och läggas till kapitalet även under den första s. k.
utvecklingstiden. Det ankommer pä resp. utvecklingsfond att från fall till
fall bestämma vilken ränta som skall debiteras.

I
likhet med flera remissinstanser anser jag det vara en viktig princip att
sättet för återbetalning av stödet liksom hittills i möjligaste mån anpassas
till resp. projekts förmåga att generera intäkter och därmed till möjligheterna
att betala tillbaka stödet. Det bör kunna avtalas att återbetalningen beräknas
som en viss procentsats av nettofaktureringen eller i form av annan löpande
ersättning till utvecklingsfonden. Del är i dessa fall naturligt att
återbetalningen påbörjas först sedan projektets resultat har börjat utnyttjas
kommersiellt.

I
vissa fall kan det dock passa såväl företaget som fonden bättre att, som i
industriverkets förslag till länekonstruktion, lägga upp en plan med regelbundna
årliga avbetalningar. Det bör då slå fonden fritt att bestämma om en sådan
ordning.

SIND
föreslår vidare att utvecklingsfonden och stödmottagaren efter normalt tre års
utvecklingstid skall avgöra om projektet är lyckat eller inte. I samband därmed
skall fonden besluta om eventuell avskrivning av sin

Prop. 1980/81:130 51

fordran.
Enligt min mening kan det i många fall vara svårt alt redan efter så kort tid
med säkerhet avgöra om projektet har lyckats eller inte. Jag räknar med att
fonden i normalfallet behöver avvakta ytterligare några år innan beslut fattas
om avskrivning av länet. Jag vill dock betona vikten av att fonden och
låntagaren från början klart avtalar om villkoren för eventuell eftergift av
fondens fordran.

En
viktig princip bör vara att utvecklingsfonderna själva har en långtgående
frihet att anpassa såväl sättet för återbetalning som övriga stödvillkor lill
de omständigheter som råder i det enskilda stödärendet. Enligt min mening kan
en alltför slor centralstyrning onödigtvis byråkratisera handläggningen av
stödet och därmed hämma effektiviteten i småföretagens
produktutvecklingsarbete.

F. n. kan
utvecklingsfonderna bevilja rörelselån och/eller produktutvecklingslån på
totalt 500000 kr. till en och samma låntagare utan att samråda med SIND resp.
STU. Jag kommer i det följande alt föreslå en höjning av denna gräns till I
milj. kr. vad gäller rörelselånen (avsnitt 5.3). Jag förordar att det
obligatoriska samrådet med STU i fortsättningen gäller produktutvecklingslån
som överstiger 1 milj. kr. Detta hindrar givetvis inle att det hittillsvarande
samarbetet mellan STU och fonderna även beträffande mindre projekt fortsätter
och vidareutvecklas. Vidare delar jag SIND:s bedömning att samrådet mellan
fonderna i stödärenden kan behöva öka. Verket kan i samråd med STU medverka till
en ökad samordning mellan fonderna i dessa frågor.

Några remissinstanser
påpekar att stödet, trots att det är villkorligt, normalt bokförs som en skuld
hos mottagaren. Företagets utvecklingskostnader kan däremot inte alllid tas
upp som en tillgång i balansräkningen, vilket kan skapa soliditetsproblem hos
främst mindre, nystartade företag. Vissa förslag till stödkonstruktioner förs
fram i syfte att undvika detta problem. Vissa skattemässiga konsekvenser av
olika stödformer ses f. n. över av bidragsskattekommittén (B 1980:01). När del
gäller frågan om företagens soliditet villjag efter samråd med chefen för
justitiedepartementet anföra följande.

Stödformerna lån och
bidrag med villkoriig återbetalningsskyldighet har kommit till allt störte
användning under senare tid. Syftet med dessa stödformer är i allmänhet att
avlasta stödmottagaren risken för ett misslyckat utvecklingsprojekt. Stödet är
i regel knutet lill elt visst projekt och återbetalningsskyldigheten faller
bort om projektet misslyckas. Exempel på sådana stödformer är stöd som lämnas
av STU och Industrifonden samt de regionala utvecklingsfondernas
produktutvecklingslän. För vissa typer av stöd, främst större företagsspecifika
lån, har dock ålerbetalningsskyl-digheten knutits till låntagarens framtida
resultatutveckling eller beslut om aktieutdelning. En tredje typ av län med
villkorlig återbetalningsskyldighet är regionalpolitiskt slöd i form av
avskrivningslän av del slag som infördes den I juli 1979. Dessa lån skiljer sig
från de andra typerna av lån med

Prop. 1980/81:130 52

villkorlig
återbetalningsskyldighet genom att de skrivs av i de fall projekten lyckas och
ger den avsedda regionalpolitiska effekten.

Bokföringsnämnden
har utfärdat anvisningar om redovisning av statliga stöd. Enligt anvisningarna
skall lån och bidrag med villkorlig äterbetalningsskyldighet som används för
definierade projekt redovisas som skuld i balansräkningen hos
låntagaren/bidragsmottagaren till dess den låne- resp. bidragsgivande
myndigheten har fattat beslut om eftergift av lånet resp. att bidraget inte
skall krävas åter. De kostnader som svarar mot lånet eller bidraget kan
aktiveras i balansräkningen.

De
problem som påpekas av några remissinstanser gäller den redovisningsmässiga
behandlingen av bidrag och lån med villkoriig återbetal-ningsskyldighel. Ett
exempel är aktiebolagslagens regler om likvidationsskyldighet. Syftet med
reglerna torde vara alt skydda fordringsägarna mot att det egna kapitalet
urholkas. Det kan dock finnas skäl att i det sammanhanget bedöma lån med
villkorlig återbetalningsskyldighet pä annat sätt än vanliga lån. En översyn av
hur sådana lån skall behandlas i redovisningshänseende kommer mot denna
bakgrund att göras inom regeringskansliet. Jag räknar med att regeringen
därefter får anledning att återkomma till frågan.

SIND
förordar att redan beviljade produktutvecklingslån och lån från SUFO anpassas
till de förändrade reglerna för stödel. Det ankommer pä resp. utvecklingsfond
och låntagare att genomföra eventuellt omförhandling av slödvillkoren. Det
ankommer på SIND att ge ut råd och anvisningar i kreditfrågor. Verket kan
sålunda i samråd med STU bistå fonderna med rekommendationer vad gäller nämnda
övergångsanordningar liksom löpande handläggningsfrågor, juridiska problem som
är förknippade med stödverksamheten etc. Trots den betydande regionala frihet
som jag förordar, räknar jag med att verkets samordnande roll kan bidra till
att de stödvillkor som tillämpas av enskilda fonder inte skiljer sig i sådan utsträckning
att företag i vissa län uppfattar systemet som orättvist.

Såväl
SIND som flera remissintanser tar upp frågor som rör fondernas resurser för
verksamheten med produktutvecklingsstöd. Vissa fonder för fram önskemål om
särskilda bidrag för att täcka förluster i verksamheten med denna lyp av
riskfyllda avskrivningslån. Jag är inte beredd att föreslå etl system med
sådana föriusttäckningsbidrag. Fonderna bör som hittills själva svara för
täckning av förluster inom ramen för sina totala kreditmedel.

Vad
gäller frågan om personal för fondernas handläggning av produktutvecklingslån
ankommer det på den enskilda utvecklingsfonden att självständigt prioritera
inom ramen för sina totala resurser. I likhet med bl.a. utvecklingsfonden i
Stockholms län anser jag att en s.k. projektledningshjälp i många fall kan
leda till bättre möjligheler för utvecklingsprojekt att lyckas och därmed även
bidra till ökad återbetalning av produktutvecklingslånen. Jag återkommer strax
med förslag om försöksverksamhet med projektledningshjälp i vissa utvecklingsfonder
(avsnitt 8.6).

Prop.
1980/81:130 53

Det
ankommer pä regeringen att närmare utforma de regler för produktutvecklingslånen
som skall gälla i framtiden. I likhet med STU anser jag att stödvillkoren bör
utvärderas efter någon tid.

5.3 Övriga
kreditfrågor

Jag
övergår nu till att behandla vissa andra frågor som rör de regionala
utvecklingsfondernas kredilverksamhet.

F.n.
kan utvecklingsfonderna lämna rörelselån och/eller garanti för lån till en och
samma låntagare på högst 500000 kr. I undantagsfall kan större lån eller
garantier lämnas, efter hörande av SIND. Med hänsyn till den fortlöpande
penningvärdeförändringen sedan fonderna bildades och till att fonderna bör ha
en stor självständighet förordar jag atl lånegränsen per företag höjs till 1
milj. kr. Liksom hittills bör lån och/eller garantier på högre belopp kunna
lämnas ut om det finns särskilda skäl till det och då efter hörande av SIND.

Det
ankommer på resp. utvecklingsfond att fastställa säkerheter för rörelselån.
Normalt accepteras relativt svaga säkerheter och därmed betydande
kreditrisker. 1 vissa fall skulle ett företags utveckling kunna underlättas om
utvecklingsfonden hade möjlighet att bevilja företaget lån utan krav på
säkerheter. Enligt min mening bör fonderna därför ges möjlighet alt i särskilda
fall lämna s. k. föriagslån. Sådana län har sämre förmånsrätt än samtliga
övriga borgenärers fordringar och kommer i riskhänseende närmast det egna
kapitalel. Det bör ankomma på regeringen eller myndighel som regeringen
bestämmer att utforma närmare regler för fondernas verksamhet med förlagslån.

Sedan
våren 1980 kan utvecklingsfonderna teckna egna lånegarantier (prop. 1979/80:101
bil. 8, NU 1979/80:32, rskr 1979/80:172). Systemet bygger i stort på den
ordning som gäller för statliga s. k. industrigarantilån. Av praktiska skäl kan
bankernas engagemang gentemot företagen i vissa fall ta formen av s. k.
bankgaranti i stället för rena krediter. Även för sådana engagemang kan
samhället behöva gä in och förstärka bankernas säkerheter. Sedan den 1 juli 1980
kan statlig garanti lämnas som säkerhet inte bara för krediter utan även för
bankgaranti (prop. 1979/80:100 bil. 17, NU 1979/80:43, rskr 1979/80:395; SFS
1980:472). Endast ett fåtal sådana statsgarantier har hittills beviljats.
Enligt min mening bör även utveck-hngsfonderna kunna bevilja garanti för
bankgaranti, såvida de allmänna fömtsättningarna för kredilslöd av
utvecklingsfonderna är uppfyllda. Jag förordar atl riksdagens godkännande
härtill inhämtas.

5.4 Utvecklingsfondernas
samarbete med Sveriges Investeringsbank AB

Jag
övergår nu till att behandla vissa frågor som rör de regionala
utveck-hngsfondernas samarbete med Sveriges Investeringsbank AB. Investe-

Prop. 1980/81:130 54

ringsbanken
samverkar sedan år 1974 med företagareföreningarna/utvecklingsfonderna när det
gäller kreditgivning till små och medelstora företag. Med låneutredningar frän
fonderna som huvudsakligt beslutsunderlag kan fondernas rörelselän (på f.n.
högsl 500000 kr.) kombineras med lån från Investeringsbanken på f. n. högst 1 milj.
kr. Fonden svarar för hantering av säkerheter, uppföljning m. m. T. o. m. år
1980 hade banken beviljat ca 450 sådana lån på totalt ca 230 milj. kr.

Enligt vad jag har erfarit
har Investeringsbanken för avsikt att erbjuda fonderna etl utvidgat samarbete.
Banken avser atl till mindre förelag, efter förberedande utredningar från
fonderna, lämna s.k. förlagslån - dvs. lån utan säkerhel med en förmånsrätt
närmast före det egna kapitalet i företagel. För att få utrymme för den nya
verksamheten behöver banken vidgade möjligheler att lämna lån ulan säkerheter,
vilket kräver en ändring av bankens bolagsordning.

För
egen del anser jag att det är värdefullt om Investeringsbanken i ökad
utsträckning lämnar riskvilliga län till de mindre företagen. Det ankommer på regeringen
atl besluta om godkännande av erforderlig ändring i bankens bolagsordning.

6
Stöd tili småföretagsinriktade regionala utvecklings- och investmentbolag

Jag
vill nu ta upp vissa frågor om regionala utvecklings- och investmentbolag.
Sådana bolag har under de senaste åren med statligt stöd i olika former
inrättats i olika delar av landet. Jag anser det lämpligt att nu lämna en
samlad redogörelse för statens åtgärder på delta område. Redogörelsen bygger
bl.a. på rapporten (SIND 1980:14) Regionala utvecklingsbolag -problem och
möjligheter. Jag vill i detta sammanhang också erinra om att regeringen har
fått framställningar från länsstyrelser m.fi. om att inrätla ylterligare
regionala utvecklings- och investmentbolag.

År
1977 bildades ett investmentbolag knutet till Norrbottens Järnverk AB (prop.
1976/77:125, NU 1976/77:40, rskr 1976/77: 345). För ändamålet anslogs 25 milj.
kr. som medelstillskott till Statsföretag AB. Bolaget som numera heter
Regioninvest i Norr AB, tillfördes ytterligare 75 milj. kr. genom beslut våren
1979 (prop. 1978/79:127, NU 1978/79:45, rskr 1978/ 79: 322). I samband därmed
uttalades alt en utvärdering av verksamhelen skulle ske före utgången av år
1981.

Regioninvest
är numera helägt dotterbolag till Statsförelag. Verksamhetsområdet omfattar
Nortböttens län. I Regioninvests styrelse finns representanler för
moderbolaget, regeringskansliet samt regionala och fackliga intressen.
Styrelsen beslöt våren 1979 att bolaget i första hand skall satsa på ny
verksamhet, dvs. bedriva projekt och utredningsverksamhet

Prop.
1980/81:130 55

som
skall resultera i företagsetableringar där Regioninvest kan ingå som delägare.
Bolaget skall också genom olika sökprocesser tillföra regionens företag nya
produkter genom produktutveckling, licensförmedling etc. Vidare skall bolaget
stödja en god infrastruktur i Norrbotten och stimulera länets industriella
verksamhet genom stöd till marknadsföring av företagens produkter. Slutligen
skall bolaget i undantagsfall ta på sig uppdrag av rekonstruktionskaraktär. Vid
årsskiftet 1980-1981 hade Regioninvest 13 helägda och 6 delägda dotterbolag.
Antalet anställda inom företagsgruppen var 340 personer.

Riksdagen
beslöt år 1977 att Svenska industrietableringsaktiebolagets (Svetab)
nyetableringsfrämjande verksamhet försöksvis skulle organiseras inom ramen för
tvä särskilda regionala dotterbolag till Svetab (prop. 1977/ 78:40 bil. 1, NU
1977/78:34, rskr 1977/78:110). Investmentbolagens insatser skulle koncentreras
till två geografiska regioner, Värmland/Bergslagen och mellersta Nortland.
Varje bolag tillfördes ett eget kapital på 20 milj. kr. Verksamheten startades
den I juli 1978. 1 samband med beslutet att inrätla bolagen uttalades att en
utvärdering av verksamheten skulle göras efter en ivåårsperiod. Våren 1979 beslöt
riksdagen att inrälta ytterligare två regionala investmentbolag som dotterbolag
till Svetab (NU 1978/79:59, rskr 1978/79:145). Dessa bolag tillfördes vardera
ett eget kapital på 15 milj. kr. Samtidigt anvisade riksdagen 5 milj. kr. för
höjning av aktiekapitalet i moderbolaget Svetab och I milj. kr. för bolagets
kontaklskapande verksamhel för att spåra upp intressanta projekt. Regeringen
beslöt alt de nya bolagens verksamhetsområden skulle omfatta i huvudsak
Södermanlands, Östergötlands och Gotlands län resp. Jönköpings, Kronobergs,
Kalmar och Blekinge län. De båda nya bolagens verksamhet startade under hösten
1979.

Fömtom
de regionala bolagen bildades år 1978 ylterligare ett dotterbolag till Svelab.
Delta dotterbolag, Investkontakt AB, arbetar på uppdrag främst av Svetabs
regionala investmentbolag med den kontaklskapande verksamhelen i systematiska
former. Personer med planer på att utveckla sin affärsverksamhet kan härigenom
få hjälp med att analysera sina förutsättningar, att diskutera behovet av att företagsledningen
skaffar sig kompletterande kompetens och att påbörja arbetet med affärsplaner.
Detta sker i seminarieform för atl sedan leda över i förhandlingar om finansiering.
Investkontakts verksamhet finansieras delvis genom bidrag från statens industriverk
som belastar anslaget Bidrag till regionala utvecklingsfonder m.m.

De
regionala Svetabbolagens affärsidé är att som minoritetsintressent investera
riskkapital i tillväxtföretag. Det sker normalt i form av vinstandelslån med
konverteringsrätt så att lånen kan konverteras till aktier. Engagemangen är
avsedda att vara tidsbegränsade och majoritetsägaren skall kunna lösa ut det
regionala Svetabbolaget när detta ter sig lämpligt från affärsmässig synpunkl.

Prop. 1980/81:130 56

Vid
årsskiftet 1980- 1981 hade ca 160 personer deltagit i Investkontakts
seminarieverksamhet. De fyra regionala bolagen hade engagerat sig finansiellt
i sammanlagt 10 projekt.

År
1978 föreslogs i prop. 1978/79:49 om vissa varvsfrågor bl.a. att särskilda
statliga investmentbolag skulle bildas för envar av Göteborgsregionen,
Uddevallaregionen och Malmö—Landskronaregionen. För ändamålet beräknades 75
milj. kr. Vid riksdagsbehandlingen anförde näringsutskottet att det bästa
resultatet skulle uppnås om resp. regional utvecklingsfond, som har kännedom
om de lokala förhållandena, fick avgöra hur det föreslagna beloppet skulle
användas. Fonden kunde då själv besluta om investmentbolag skulle bildas och
hur omfattande verksamheten skulle bli. Vidare ansåg utskottet atl möjligheterna
lill samarbete med Svetab borde undersökas. Riksdagen anslöt sig till
utskottets mening (NU 1978/ 79:17, rskr 1978/79:115). Regeringen beslöt
därefter att tillföra den regionala utvecklingsfonden i Malmöhus län 35 milj.
kr. och den regionala utvecklingsfonden i Göteborgs och Bohus län 40 milj. kr.
i särskilt medelstillskott. Beloppen fick användas dels för att bilda
investmentbolag, dels för utvecklingsfondens reguljära utlåning i vissa
kommuner.

Malmöhus
läns utvecklingsfond har därefter bildat ett dotterbolag, Mal-möhusinvest AB,
och avsatt högst 35 milj. kr. för dess verksamhet. Göteborgs och Bohus läns
utvecklingsfond har bildat ett dotterbolag. Start Invest AB, och avsatt 15
milj. kr. för dess verksamhet. De båda bolagens verksamhetsområden omfatlar de
kommuner som närmast berörs av omstmkturering av varvsindustrin i
Malmö-Landskronaområdet resp. Göteborgs-Uddevallaområdet. Bolagens verksamhet
har hittills varit av begränsad omfattning. Något närmare samarbete med Svetab
har inle kommit till stånd.

I
samband med att SSAB Svenskt Stål AB bildades år 1978 inrättades två
utvecklingsbolag med syfte att stimulera etablering av nya företag och utveckla
befinlliga företag inom främsl Borlänge och Ludvika resp. Oxelösunds kommuner.

Bolaget
med verksamhet främst i Borlänge och Ludvika kommuner. Dala Invest AB, ägs
numera av de nämnda kommunerna, SSAB, Stora Kopparbergs Bergslags AB samt
lokala avdelningar av Svenska gruvindu-slriarbetareförbundet. Svenska
metallindustriarbetareförbundet. Svenska industritjänstemannaförbundet,
Sveriges arbetsledareförbund och Sveriges civilingenjörsförbund. Stora
Kopparberg avsatte 10 milj. kr. för Dala Invests verksamhet under en
femårsperiod. Något statligt finansiellt stöd lämnades inte i samband med att
Dala Invest bildades. År 1979 beslöt dock riksdagen med hänvisning till det
dåliga sysselsättningsläget i Boriänge och Ludvika kommuner att den regionala
utvecklingsfonden i Kopparbergs län skulle Ullföras ett särskilt
medelstillskott av 7,5 milj. kr. (prop. 1978/ 79:126, NU 1978/79:43, rskr
1978/79: 369). Fonden fick använda beloppet dels för bidrag till Dala Invest,
dels för sin reguljära utlåning i de berörda

Prop. 1980/81:130 57

kommunema.
Utvecklingsfonden har därefter beslutat atl lämna 5 milj. kr. som bidrag till
Dala Invest.

Dala
Invests verksamhet är främst inriktad på att finna nya produkter, produktidéer
och affärsidéer samt alt få del av avkastningen vid framgångsrik exploatering
av dessa. SIND har i rapporten (SIND PM 1980:21) Dala Invest — etl regionall utvecklingsbolag
under uppbyggnad lämnat en redogörelse för bolagets verksamhet från starten
fram till våren 1980. Av rapporten framgår att upphovsmännen till de
produktidéer som Dala Invest har prövat, i stor utsträckning önskar överlämna
hela exploateringsansvaret till Dala Invest för att själva kunna fortsätla alt
utveckla nya idéer. Dala Invests verksamhet har därigenom i huvudsak blivit att
ta aktivt och ägarmässigt ansvar för etableringsprocessen. Riskvillig finansiering
i kombination med delansvarig projektledning har blivit Dala Invests affärsidé.

Dala
Invest hade våren 1980 engagerat sig ekonomiskt i 26 projekt. Engagemangen
omfattar såväl majoriletsägda rörelsedrivande dotterbolag som förvärv av olika
typer av rättigheter till nya produkter.

Bolaget
med verksamhet i Oxelösunds kommun, Oxelöinvest AB, ägs av kommunen, SSAB och
de lokala fackliga organisationerna. Gränges AB avsatte 7,5 milj. kr. för
Oxelöinvests verksamhet under en femårsperiod. Något statligt finansiellt stöd
har ännu inte lämnats lill Oxelöinvest. Regeringen har dock nyligen i prop.
1980/81:67 om vissa frågor angående stålindustrin m. m. föreslagit atl 20 milj.
kr. ställs till regeringens förfogande för medelstillskott till
utvecklingsbolag med verksamhet i Borlänge, Ludvika och Oxelösunds kommuner.

Våren
1979 beslöt riksdagen efter olika motionsyrkanden att anvisa medel för att
bilda två regionala utvecklingsbolag, ett i Jämtlands län och ett i
Västerbottens län (NU 1978/79:59, rskr 1978/79:415). För ändamålet anvisades 5
milj. kr. per bolag. Sedan frågan beretts ytterligare inom
industridepartementet beslutade statsmakterna år 1980 om ytterligare kapitaltillskott
till bolagen och om den närmare inriktningen av bolagens verksamhet (prop.
1979/80:125 bil. 11, AU 1979/80:29, rskr 1979/80:362). Vardera bolaget
tillfördes därigenom ytterligare 25 milj. kr. under en femårsperiod. Dessa
medel skall räknas av mot den ram för beslul om regionalpolitiskt slöd som
riksdagen tidigare har fastställt (prop. 1978/ 79:112, AU 1978/79:23, rskr 1978/79:435).
Avtal har vidare träffats mellan staten och landstingskommunerna i de båda
länen. Enligt avtalen skall resp. landsting lämna bidrag med 5 milj. kr. under
en femårsperiod till resp. bolags verksamhet. Vidare har avtal träffats mellan
staten och vissa banker med verksamhet i de berörda länen. Enligt avtalen skall
bankerna reservera ett visst belopp för kreditgivning utan särskild säkerhet
till utvecklingsprojekt som utvecklingsbolagen engagerar sig i.

De
båda bolagen, som har namnen Z-Invest AB resp. AC-lnvest AB, har nyligen
startat sin verksamhet. Av vad jag anförde i prop. 1979/80: 125 (bil.

Prop. 1980/81:130 58

11)
framgår att tyngdpunkten i verksamhelen skall avse produktutvecklingsprojekt.
Det finns således stora likheter mellan inriktningen av Dala Invests verksamhet
och den planerade verksamheten i Z-Invest och AC-lnvest.

I detla sarnmanhang bör
också nämnas alt Företagskapital AB, som bildades år 1972 och ägs till hälften
av staten och till hälften av affärsban-kema, medverkar vid finansieringen av
riskkapital till små och medelstora företag (prop. 1972:101, NU 1972:44, rskr
1972:265). Genom beslut år 1977 (prop. 1977/78:40 bil. 2, NU 1977/78:34, rskr
1977/78:110) gavs bolaget ökade möjligheter att förvärva minoritetsandelar och
lämna lån mot panträtt i ett företags aktier.

Fömtom de nu nämnda
bolagen, som staten i olika former har stött finansiellt, har några landsting
beslutat bilda regionala utvecklingsbolag. Även vissa kommuner har bildat bolag
med likartad verksamhet.

Av redogörelsen framgår
att staten genom beslut under de senaste fem åren genom kapitaltillskott på
sammanlagt ca 300 milj. kr. har slött tio regionala utvecklings- och
investmentbolag. Gemensamt för bolagen är att de syftar till att medverka i den
industriella förnyelsen. De flesta har tillkommit för att möta akuta eller
bestående sysselsättningsproblem i vissa regioner. När det gäller
verksamhetsinriktning, arbetsformer, organisation, finansiering etc. har dock
bolagen givits eller själva valt olika utformning.

När
det gäller verksamhetsinriktningen kan två huvudlinjer utskiljas. Den ena
representeras främst av Svetab och innebär en tyngdpunkt på finansiering av
riskkapital i småföretag. Den andra linjen representeras främst av Dala Invest
och innebär en koncentration till produktutvecklingsprocessen med aktivt
deltagande, även ägarmässigt, i hela processen. De olika
verksamhetsinriktningarna har också medfört skillnader i arbetssätt. Sålunda
strävar Svetab efter att som minoritetsintressent samarbeta med personer med
utpräglade entreprenörsegenskaper, dvs. med intresse och förmåga att genomföra
sina idéer. Stor uppmärksamhet ägnas därför äl bedömning av samarbetspartnern.
Dala Invest har däremot kommit att självt få rollen av entreprenör i samarbete
med produktutvecklare som själva inte vill eller kan driva sina projekt vidare.
Regioninvest har efter hand också medverkat i projekt med syfte att förbättra
den industriella miljön inom verksamhetsområdet. 1 fråga om huvudmannaskap
finns stora skillnader. Regioninvest och Svetab ingår i Statsföretagskoncernen.
De nyligen bildade Z-Invest och AC-lnvest ägs direkt av staten genom fonden för
statens aktier. Malmöhusinvest och Start Invest ägs av den regionala
utvecklingsfonden i resp. län. Dala Invest ägs av kommuner, fackliga
organisationer och två stora industriföretag, av vilka det ena är
halvstat-ligt.

I
SIND:s rapport Regionala utvecklingsbolag - problem och möjligheter (SIND 1980:
14) konstaterades att det ännu är för tidigt att dra några

Prop. 1980/81:130 59

definitiva
slutsatser om de regionala inveslment- och utvecklingsbolagens verksamhet.
Eftersom bolagen har olika modeller för sin verksamhet, är det viktigt atl
följa utvecklingen i de befintliga bolagen för atl så småningom närmare
analysera de erfarenheter som kan dras av deras verksamhet. SIND anser alt inga
nya regionala inveslment- och utvecklingsbolag bör bildas innan sådana
erfarenheter har vunnits.

Jag vill i detta
sammanhang nämna att jag avser att senare idag föreslå regeringen atl avge
proposition om vissa varvsfrågor, m.m. Jag kommer därvid att förorda att högst
100 milj. kr. av anslaget Bidrag till Svenska Varv AB för budgetåret 1980/81
överförs till ett planerat etableringsbolag med syfte att utveckla näringslivet
i Landskronaregionen.

Som jag har anfört har
slaten under de senaste åren med betydande belopp medverkat till atl bilda ett
anlal regionala inveslment- och utvecklingsbolag. Bolagen har tillkommit under
skilda omständigheter och har olika inriktning, verksamhetsformer, organisation
etc. Jag anser det vara värdefullt att olika modeller för sådna bolag får
prövas prakUskt. Liksom SIND anser jag dock att ytterligare erfarenheter av de
befintliga bolagen bör vinnas innan frågan om att inrätta nya sådana bolag tas
upp till prövning. Därvid kan också behov av och former för samordning bedömas.

Jag vill dock redan nu
någol beröra de regionala utvecklingsfondernas roll som huvudman för
inveslment- och utvecklingsbolag. Enligt min mening bör den regionala
utredningsfonden vara ett serviceorgan som små och medelstora företag med
förtroende kan vända sig till. Om utvecklingsfonden direkt eller indirekt äger
rörelsedrivande bolag finns en risk att fonden av vissa företag uppfattas som
en konkurrent. Vidare måste inveslment- och utvecklingsbolagen vara beredda
att lägga ner misslyckade projekt. Vid dotterbolagsförhållande till den
regionala utvecklingsfonden kan lätt krav ställas upp att fonden skall ta på
sig förelagsansvaret för dotterbolagets samtliga projekt. Detta kan i sin tur
medföra antingen att ekonomiskt osunda projekt drivs vidare alltför länge eller
att projekt- eller företagsnedläggningar sker som kan innebära förtroendekriser
gentemot fondens målgrupp. Av vad jag nu har sagt framgår, att de regionala
utvecklingsfonderna enligt min mening varken direkt eller indirekt bör äga
rörelsedrivande bolag av detta slag. Däremot bör ett nära samarbete ske mellan
utvecklingsfond och inveslment- och utvecklingsbolag.

Inte
heller landsting bör enligt min mening bilda sädana bolag med den regionala
utvecklingsfonden som huvudman för verksamheten. Jag avser att ta upp denna
fråga vid de förhandlingar om förlängning av avtalen mellan staten och
landsUngen och vissa kommuner om bildande av regionala utvecklingsfonder som
skall äga rum år 1982.

Jag har hittills
redogjort för de regionala utvecklings- och investmentbolag där staten direkt
eller indirekt är huvudman för verksamheten. Riksdagen behandlade våren 1980
också frågan om regionala eller lokala invest-

Prop. 1980/81:130 60

mentbolag
på privat basis. 1 motioner (mot. 1979/80: 333 och 1430) hävdades att någon
form av stimulans i ell inledningsskede för bolag av denna typ borde övervägas.
Näringsutskottel fann tanken väl värd att pröva men ansåg atl ett
utredningsarbete först fordrades. Det borde enligt utskottet ankomma på
regeringen atl välja lämplig form för detla arbete. Riksdagen beslöt göra ett
uttalande av denna innebörd (NU 1979/80:43, rskr 1979/ 80: 395).

IVA har i sin rapport (IVA
meddelande nr 223) Kunskap och konkurrenskraft tagit upp frågan om tekniska
utvecklingsföretag med uppgift att stödja teknikbaserade småföretag under deras
utveckling från etablering till konsolidering. Enligt IVA borde staten i första
hand stimulera det privata näringslivet att starta utvecklingsföretag i samarbete
med bankerna. En väg som IVA pekar på är att staten efter t.ex. amerikanskt
mönster skjuter till lånekapital i proportion till de privata investerarnas
insatser. I Förenta staterna finns ca 400 sådana utvecklingsbolag, s. k. Small
Business Inveslment Corporations (SBIC). Dessa finansieras genom atl det
statliga organet Small Business Administration (SBA) utan krav på formell
säkerhet lånar ut upp till fyra gånger SBIC:s eget kapital. SBIC kan sedan
efter egna bedömningar köpa aktieposter i eller ge lån till företag som behöver
riskvilligt kapital för sin utveckling. SBA:s förluster på verksamheten har
hittills varit försumbara. Särskilt förmånliga beskattningsregler främjar att
privata investerare bildar SBIC. Det amerikanska systemet innebär således alt riskvilligt
kapital ställs till näringslivets förfogande av flera olika affärsdrivande
företag på kommersiella gmnder. På så sätt uppnås en mångfald och ett
decentraliserat beslutsfattande som är av slor betydelse när nya projekt skall
bedömas. Vidare innebär systemet elt ekonomiskt och personligt engagemang av
dem som startar och driver ett bolag av den här typen.

Frågan
om åtgärder för att underlätta att privata, småföretagsinriktade utvecklings-
och investmentbolag bildas i Sverige bereds f. n. inom regeringskansliet.
Gällande beskattningsregler torde innebära svårigheter för privala,
småföretagsinriktade investmentbolag, även om förmånliga krediter ställs till
förfogande för sådana bolag. Beskattningsfrågor med anknytning till detta
område behandlas f. n. av bl. a. 1980 års företagsskattekommitté (B 1979: 13),
kapitalvinstkommittén (B 1979:05) och 1980 års kommitté (B 1980:01) för
översyn av reglerna för beskattning av statsbidrag m. m. Jag avser därför att
efter samråd med chefen för budgetdepartementet återkomma till denna fråga
under våren 1982.

När
det gäller krediter till sådana investmentbolag vill jag peka på möjligheterna
för Sveriges Investeringsbank att redan nu lämna lån efter en affärsmässig
prövning i varje enskilt fall. När skatteförhållandena bättre kan överblickas,
kan det visa sig lämpligt att genom Investeringsbanken mera systematiskt främja
att sådana investmentbolag bildas.

Jag
vill framhålla att avsikten inte är att bygga upp en ny organisation vid

Prop. 1980/81:130 61

sidan
av befintliga finansieringsinstitut på småföretagsområdet, utan att ta till
vara möjligheterna att utnyttja affärsmässigt kunnande och riskvilligt kapital
inom det privata näringslivet för att utveckla småföretag.

Ytterligare exempel på
privata initiativ inom detta område är de förslag som har förts fram att bilda
investmentbolag genom att ägare till fåmanfö-retag överlåter aktierna i sina
bolag till ett gemensamt ägt investmentbolag. Ett sådant projekt, den s. k.
Westbogruppen, har inte genomförts på grund av skattekonsekvenserna för
intressenterna. Regeringen har möjlighet att medge befrielse från skatt på
realisationsvinst som uppkommer vid aktieöverlåtelse om överlåtelsen är elt
led i en slmkturtationalisering som är önskvärd frän allmän synpunkt. Bestämmelserna
har inte ansetts tillämpliga i de fall som här avses. Kapitalvinstkommittén (B
1979:05) skall enligt sina direktiv bl. a. undersöka om det är möjligt att
utvidga dispensreglernas tillämpningsområde så att dispens kan medges bl.a. i
de fall då en aktieöverlåtelse har till syfte att ändra ägarstrukturen i ett
eller fiera företag. Jag räknar efter samråd med chefen för budgetdepartementet
med att dessa frågor skall kunna tas upp år 1982.

7
Arbetskooperativ

7.1 Inledning

Sedan
år 1979 pågår en försöksverksamhet med fördjupade företagsserviceinsatser i
samband med att löntagarägda företag bildas (prop. 1978/ 79: 123 bil. 1, NU
1978/79:59, rskr 1978/79:415). Verksamheten bedrivs av SIND och vissa regionala
utvecklingsfonder i samråd med kooperationsutredningen (I 1977:01).

Kooperationsutredningen
skall enligt sina direktiv bl.a. överväga och lägga fram förslag om olika
kooperativa verksamhetsformer. Kommittén har i delbetänkandet (SOU 1980:36)
Arbetskooperation föreslagit en fortsatt och utvidgad försöksverksamhet med
löntagarägda företag.

Jag
vill nu närmare behandla dessa frågor.

7.2 Behov
av fortsatt försöksverksamhet

Den
nuvarande försöksverksamheten innebära» 1 milj. kr. har ställts till SIND:s
förfogande för särskilda bidrag till regionala utvecklingsfonder som gör
företagsserviceinsatser i samband med alt löntagarägda företag bildas. Avsikten
är också att utvecklingsfonderna genom sådana insatser skall fä ett underlag
för att bedöma fördelar och nackdelar med löntagarägda företag, samt vilka problem
som finns när sådana företag skall bildas. De medel som har anvisats för
verksamheten bedöms räcka till insatser i ca tio förelag inom fyra
utvecklingsfonders verksamhetsområden.

Prop. 1980/81:130 62

Kooperationsutredningen
föreslår atl försöksverksamheten skall utvidgas sä att den omfattar samtliga
län. Vidare föreslås försöksverksamheten byggas ut till tre huvudkomponenter i
form av kunskapsuppbyggnad och information, företagsservice samt kapitalstöd.
Försökverksamheten föreslås vidare löpa under minst fem år.

Kommittén
menar atl den resursmässigt begränsade engångsinsats som gällt för nuvarande
försöksverksamhet visat sig otillräcklig för att man skall kunna få
tillfredsställande kunskaper om företagsformens problem och fördelar och att en
fortsatt och utökad försöksverksamhet bör ske. Av både rättviseskäl och
pedagogiska skäl anser utredningen att den fortsatta försöksverksamheten bör
omfalla hela landet.

Flertalet remissinstanser
inslämmer i utredningens bedömning atl en utökad försöksverksamhet behövs och
att denna bör löpa under minst fem år. Några remissinstanser, bl.a. RRV, SAF,
SHIO-Familjeföretagen och Sveriges Industriförbund anser dock alt en spridning
av försöksverksamheten till hela landet medför risk för att syftet med
verksamheten, all samla fördjupade kunskaper från konkreta fall, inte uppnås.

För
egen del villjag anföra följande.

Sedan
statsmakterna senast har tagit ställning till en försöksverksamhet har
kooperalionsuiredningen närmare granskat förutsättningar och problem i samband
med företagsformer som bygger på de anställdas ägande och arbete. En
expertutredning fogad som bilaga till betänkandel (SOU 1980:36)
Arbetskooperation har legat till grund för utredningens ställningslagande och
förslag. Liksom utredningen och flertalet remissinstanser bedömer jag att
försöksverksamheten bör byggas ut och fortsätta samt utvidgas till att gälla
samtliga län. Eftersom en försöksverksamhet av denna karaktär enligt min
bedömning kräver en relativt lång försöksperiod bör den utvidgade försöksverksamheten
bedrivas under fem år och sker successivt utvärderas.

7.3
Företagsformer

Enligt
kommittén bör den fortsatta och utvidgade försöksverksamheten företrädesvis
avse arbetskooperativa företag. Etl arbetskooperativt förelag är ett företag
som ägs av dem som arbetar i företaget och vars organisation och mål baseras
på de kooperativa principerna, som bl. a. innebär att företaget är en ekonomisk
förening där de anställda i företaget kan bli medlemmar genom att äga nominella
andelar och där de har del i överskottet i egenskap av anställda. Vidare finns
regler om hur de anställda skall ta del av företagets skötsel på alla nivåer
samt principer om en röst per medlem och om begränsad kapitalränta. I ett
löntagarägt företag finns däremot i regel inget krav på öppet medlemsskap. Ett
löntagarägt företag är i delta sammanhang ett företag med minst fem anställda
som också är delägare och där minst hälften av de anställda äger minst hälften
av aktie/

Prop.
1980/81:130 63

insatskapitalet.
Ägandet skall dessutom vara jämt fördelat mellan de anställda delägarna. Det
övervägande antalet löntagarägda företag i Sverige drivs i aktiebolagsform.

Kommittén
anser emellertid att associationsformen inte bör vara avgörande utan främst
företagets reella karaktär. Utredningen menar att om bolagsformen valts, men
företaget genom särskild ägarförening eller kon-sortialbestämmelse getts eller
ges en omisskännlig kooperativ prägel bör stöd kunna påräknas.

Av remissinstanserna anser
länsstyrelsen i Norrbottens län att den utvidgade försöksverksamheten inte i
första hand skall koncentreras till arbetskooperativa företag utan alt också
närbesläktade initiativ bör stödjas för att tjäna liknande övergripande syften
t. ex. försök med löntagarstyrda företag. Vad gäller löntagarstyrda förelag är
enligt länsstyrelsen lednings-och styrfunktionerna det väsentliga och inte
ägarförhållandena.

Liksom kommittén anser jag
alt aktiebolagsformen är konstruerad för att i första hand passa
kapitalintressenlerna. Det innebär att aktiebolaget inle utan vidare
tillgodoser de krav som kan resas när kapitalintressenterna/ägarna också är de
anställda och som sådana har vissa krav på företagets förvaltning. Del är
vidare klart att aktiebolagsformen inte utan särskilda specialanpassningar kan
fungera för elt kooperativt företag. Konkret har problemen aktualiserats genom
uppkomsten av två skilda grupper inom förelaget, dvs. anställda som också är
delägare och anställda som inte är delägare. Detta påverkar bl. a. frågor om
lönen/kapitalersättningen, avgång och antagande av anställda/delägare etc.

För elt löntagarägt
företag — kooperativt eller inle - är det enligt min mening önskvärt alt redan
från starten få en lämplig företagsform så att inte formen som sådan lägger
hinder i vägen för en tillfredsställande utveckling. Men även om företagsformen
kan lägga hinder i vägen för en tillfredsställande utveckling, sett från strikt
kooperativ utgångspunkt, så finner jag det angeläget att inte
försöksverksamheten ges alltför snäva gränser. Löntagarägda företag bör således
enligt min mening kunna påräkna samma stöd som de direkt arbetskooperativa i
den fortsatta och utvidgade försöksverksamheten. Därmed erhålls också
möjlighet att öka samhällets kunskaper om företagsformer som det i likhet med
direkt arbetskooperativa företag kan vara motiverade alt stödja på sikt. Även
de fall då anställda genom ägarförening blir delägare i ell företag t. ex. som
led i elt planerat slulligl övertagande, bör inrymmas inom riktlinjerna för
försöksverksamheten.

7.4
Inriktning av verksamheten

Vad
gäller verksamhetens inriktning har kommittén föreslagit alt den fortsatta
verksamheten skall omfatta tre delar, nämligen kunskapsuppbyggnad och
information, företagsservice samt kapitalstöd. Beträffande

Prop. 1980/81:130 64

kunskapsuppbyggnad
och information framhåller kommittén att kunskaperna om den kooperativa
företagsformen är mindre tillfredsställande hos de organ som har till uppgift
att främja nyetablering och företagsamhet i övrigt. Kommittén föreslår därför
dels att en mindre informationsskrift om arbetskooperativ företagsetablering
samt en handbok eller riktlinjer för de praktiska åtgärderna i samband med
kooperativ företagsetablering utarbetas, dels atl kurser om kooperativa
etableringsfrågor anordnas för utvecklingsfondernas och industriverkets
personal.

De
remissinstanser som behandlat förslaget är samtliga positiva. SAF,
SHIO-Familjeföretagen och Sveriges Industriförbund framhåller således i etl
gemensamt yttrande att en handbok med riktlinjer för praktiska åtgärder vid företagsetablering
förefaller motiverad. Handboken bör enligt nämnda remissinstanser innehålla
stadgar för en ekonomisk förening för arbetskooperativ verksamhet.
Remissinstanserna finner det också angeläget att olika standardlösningar för
ombildande av olika företagsformer till ekonomisk förening ingår i handboken.

Vad
gäller kommitténs förslag om kursverksamhet för industriverkets och de
regionala utvecklingsfondernas personal tillstyrker det övervägande antalet
remissinstanser som behandlat frågan. Bl.a. finner länsslyrelserna i Malmöhus
och Värmlands län saml LRF att en kursverksamhet är angelägen. Länsstyrelsen i
Värmlands län framhåller dessulom som angeläget att kurserna är öppna också för
länsstyrelsens personal.

Jag
delar kommilléns och flertalet remissinstansers uppfattning om behovet av en
mindre informationsskrift om arbetskooperativ företagsetablering samt en
handbok eller riktlinjer för de praktiska åtgärderna i samband med kooperativ
företagsetablering. Likaså instämmer jag i kommitténs förslag om kurser i
kooperativa etableringsfrågor. I likhet med länsstyrelsen i Värmland anser jag
dock att kurserna inte bara bör omfatta personal från utvecklingsfonderna och
industriverket ulan också skall vara öppna för berörd personal inom
länsstyrelserna.

Kommittén
har föreslagit att en företagsservice som speciellt tar sikte på de kooperativa
företagens villkor och problem byggs upp. En sådan företagsservice bör enligt
utredningen bl.a. ha som uppgift att ge råd om lämpliga associationsformer och
andra principer för verksamheten, dvs. regler för medlemskap,
överskottsfördelning, företagsledning etc. samt de mer traditionella frågorna
om exempelvis ekonomi, produktutveckling och marknadsföring. I ett
utvecklingsskede för ett arbetskooperativt företag anser utredningen att denna
service bör kunna ges utan kostnad eller till nedsatt pris för det sökande
företaget.

Som
ett led i förelagsservicen föreslår kommittén att man utarbetar
"normalsladgar" för en ekonomisk förening för arbetskooperativ verksamhel,
en "standardlösning" för ombildning av aktiebolag till ekonomisk
förening samt en "ask-i-ask"-lösning för bildande av en ekonomisk förening
för övertagande av ett befintligt aktiebolag.

Prop.
1980/81:130 65

Frågan
om en speciallagstiftning för arbetskooperativ verksamhet i likhet med den som
f.n. finns för bostadsrättsföreningar och sambruksföreningar har således inte
aktualiserats av utredningen. Viss tids ytterligare erfarenhet av
arbetskooperativ bör enligt kommittén inhämtas innan frågan om speciallagstiftning
aktualiseras.

Av
de remissinstanser som berört frågan om speciallagstiftning har ingen haft
några erinringar mot kommitténs förslag. Av remissinstansernas svar framgår atl
de flesta anser förslagen vara en logisk konsekvens av den fortsatta försöksverksamhetens
inriktning.

Jag
delar kommitténs och remissinstansernas uppfattning vad gäller företagsservice
samt att någon speciallagstiftning f. n. inte bör föreslås. Jag vill i detta
sammanhang framhålla att det är angeläget att företagsservicen inte byggs upp
inom så snäva arbetskooperativa ramar att olika former av löntagarägda företag
i praktiken utesluts från företagsservice i försöksverksamheten.

Jag
övergår nu till att behandla vissa frågor som rör kapitalstöd.

Kommittén
påpekar att bildandet av arbetskooperativ kräver både upplånat kapital och
egna kapitalinsatser av kooperativets medlemmar. Kommittén föreslår bl.a. atl
man inom försöksverksamhetens ram utarbetar fungerande lösningar för lån till
arbetskooperativa företagsetableringar inom de gränser som nuvarande
bestämmelser för statligt kreditstöd genom regionala utvecklingsfonderna ger i
fråga om rörelselån och produktutvecklingslån. Kommittén framhåller dock att
nämnda kreditstöd inte är utformat med tanke på det kooperativa företagets
villkor och att en vidgad försöksverksamhet aktualiserar vissa kapitalfrågor
som inte alls eller endast med svårighet kan lösas inom gällande bestämmelsers
ramar. Enligt kommittén gäller detta främst finansiering av erforderligt
insatskapital. Kommittén föreslår därför att, där kravet pä egna insatser
överskrider en viss nivå — förslagsvis 5000 kr. per medlem - och det gängse
statliga kreditstödet (inkl. den i undantagsfall befintliga möjligheten till
lån för egna insatser) inte är tillgängligt, möjligheter skapas för att erhålla
särskilda län för det överskridande beloppet.

Tilläggsmöjligheten
att erhålla stöd till riskkapitalinsatsen bör enligt kommittén endast gälla
företag som drivs i reell kooperativ form och där möjlighet lill enskild
kapitalvinst vid utträde eller överlåtelse av andel saknas eller är starkt
begränsad. Detta skulle enligt kommittén ocksä motivera att villkoren för
insatslånen görs gynnsammare än för vanliga rörelse- och produktutvecklingslän.
Kommittén föreslår att detta kapitalstöd handläggs centralt och atl särskilda
medel anslås för verksamheten. Inom ramen för föreslagen verksamhet föreslås
också utarbetande av standardlösningar för lån till riskkapitalinsatser inom
ramen för utvecklingsfondernas nuvarande resurser samt förslag till en ny
särskild låneform för vidgad långivning till täckning av arbetskooperationens
riskkapitalbehov. 5
Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 130

Prop. 1980/81:130 66

Förslaget
får slöd från huvuddelen av remissinstanserna. RRV, SIND, länsstyrelsen i
Nortböttens län, SAF, SHIO-Familjeföretagen och Sveriges Industriförbund delar
dock inte utredningens uppfattning att en ny låneform bör införas för
ändamålet. SIND anför bl.a. alt det inte finns några formella hinder för
kooperativa förelag att erhålla lån inom befintliga låneformer och att
kapitalbehovet bör kunna täckas inom ramen för dessa. Länsstyrelsen i
Nortböttens län anser däremot förslaget alltför begränsat och föreslår att stöd
bör kunna ges även utöver de ramar som föreslagits, t. ex. när nya projekt
framkommer.

För
egen del anser jag liksom SIND att behovet av krediter till arbetskooperativa
förelag kan täckas av befintliga former för kreditstöd. Jag tänker främst på
rörelselån, lånegarantier och produktutvecklingslån genom de regionala utvecklingsfonderna
samt systemet med industrigarantilån.

När
det gäller förslaget om en särskild låneform för egeninsatser över en viss
nivå, förslagsvis 5000 kr., villjag erinra om de regionala utvecklingsfondernas
möjligheter att lämna s. k. personlån om synnerliga skäl finns. Fonderna kan
lämna lån för aktieförvärv eller liknande ändamål. Enligt min mening ryms
behovet av lån för arbetskooperativt riskkapital inom de bestämmelser som
gäller för personlånen. Någon särskild låneform bör därför inle skapas.

7.5
Organisation av den fortsatta försöksverksamheten

Vad
gäller den fortsatta försöksverksamhetens organisation har kommittén
föreslagit att den regionala ledningen bör ligga hos utvecklingsfonderna.
Arbetet med vägledning, erfarenhetsförmedling och erfarenhetsåterföring
föreslås däremot ligga hos SIND. Vidare bör, enligt kommitténs förslag, del
centrala ansvaret för försöksverksamhetens initiering, inriktning,
genomförande, uppföljning och utvärdering ankomma på en särskild tillkallad
delegation, direkt underordnad chefen för industridepartementet. Delegationen
föreslås i övrigt bestå av företrädare för industriverket, de regionala
utvecklingsfonderna, kooperationen i allmänhet, de arbetskooperativa företagen
och de fackliga organisationerna. Förslaget innebär också att en sekreterare
bör knytas till delegationen samt att det bör åligga SIND att svara för
frågornas beredning och verkställigheten av delegationens beslut.

Utredningens
förslag att försöksverksamheten på regional nivä bör ligga hos de regionala
utvecklingsfonderna och atl arbetet med vägledning, erfarenhetsinsamling,
utvärdering och erfarenhetsåterföring bör åläggas industriverket tillstyrks av
samtliga remissinstanser som behandlat frågorna. Tillkallandet av en särskild
delegation med ett centralt ansvar tillstyrks av bl.a. länsslyrelserna i
Skaraborgs och Norrbottens län och LRF. Flertalet remissinstanser som behandlat
förslaget om en särskild

Prop.
1980/81:130 67

delegation är dock negativa. Bl. a. har RRV, SIND, STU.
länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs, Kalmar och Västerbottens län, SAF,
SHIO-Familjeföretagen, Sveriges Industriförbund med olika motiveringar avstyrkt.
SAF, SHIO-Familjeföretagen och Sveriges Industriförbund framhåller bl.a. alt
en delegation bara skulle bidra till en onödig utveckling av byråkratin och atl
berörda parter och intressenter redan finns inom SIND:s styrelse.

Jag finner
del i likhet med samtliga remissinstanser lämpligt att, som kommittén föreslär,
lägga den fortsatta arbetskooperativa försöksverksamheten hos de regionala
utvecklingsfonderna. Likaså delar jag kommitténs och remissinstansernas
uppfattning att ansvaret för arbetet med vägledning, erfarenhetsinsamling och
erfarenhetsåterföring bör ligga hos SIND.

Jag avser
vidare att i enlighet med kommitténs förslag i annat sammanhang föreslå
regeringen att bemyndiga mig att tillkalla en särskild delegation med
företrädare för olika berörda intressenter. Remissinstansernas uppfattning här
är delade. Jag vill framhålla fördelen av att ha en centralt placerad och
pådrivande delegation med direkt anknytning till berörda intressenter.

Också kommitténs förslag att det bör åvila SIND att svara
för frågornas beredning och verkställighet finner jag lämpligt.

Den av
kommittén föreslagna uppgiften för denna delegation att inledningsvis
precisera och planera sin verksamhet under försöksperioden bör utföras i
samarbete med industriverket. Likaså bör den föreslagna årsvisa redovisningen
av verksamhetens förlopp göras i samarbete med industriverket. Vad slutligen gäller
förslaget om att delegationen i god tid före försöksperiodens utgång skall
framlägga förslag till ätgärder för fortsatt verksamhet inom detta område så
anser jag att även denna uppgift bör utföras i samarbete med industriverket.

7.6 Resursbehov

Kommittén anser att de föreslagna utrednings- och
utvecklingsinsatserna i huvudsak kan ske inom industriverket eller i verkels
regi. Kostnaderna för dessa insatser beräknas av utredningen till 500000 kr.
per år under försöksperioden.

För
fördjupade konsultinsatser avseende enskilda etableringsprojekt i
uppskattningsvis 20-25 fall per år behövs enligt kommittén 2 milj. kr. per år.
När det gäller kreditstödet, som beräknas medföra en viss ökad efterfrågan på
medel som står till förfogande för utvecklingsfondernas vanliga
kreditstödsverksamhet anser kommittén att en ökning av dessa medel fär bedömas
i andra sammanhang. För det av kommittén föreslagna särskilda kapitalstödet i
form av en fond föreslås däremot ett engångsanslag om 5 milj. kr.

Prop. 1980/81:130 68

Sammanfattningsvis har kommittén uppskattat resursbehovet
till 2,5 milj. kr. per år exkl. elt engångsanslag för särskilt kapitalstöd om 5
milj. kr.

Kommittén anser att kostnaderna bör läckas genom
omdisponering av medel under vissa av Qorlonde huvudtitelns anslag till
industri m. m.

Remissinstanserna har inte funnit anledning att beröra
resursbehoven närmare.

För egen del finner jag att utredningens bedömning av
resursbehovet vad gäller kostnaderna för industriverkets insatser liksom
kostnaderna för fördjupade konsultinsatser är väl avvägd. Jag ansluter mig
också Ull kommitténs förslag att frägan om en ökning av utvecklingsfondernas
medel för kreditverksamhet bör bedömas i annat sammanhang även om försöksverksamheten
kan komma att innebära en viss ökad efterfrågan.

Vad beträffar engångsanslaget om 5 milj. kr. till en
särskild fond sä är jag mot bakgrund av vad jag tidigare framhållit inte beredd
att biträda utredningens förslag.

Vid min anmälan till budgetpropositionen 1981 (prop.
1980/81: 100 bil. 17) anförde jag under anslaget B 3. Bidrag till regionala
utvecklingsfonder m.m. att jag avsåg att återkomma till den närmare
användningen av medlen. Kostnaderna för den utvidgade försöksverksamheten med
löntagarägda företag som jag nu har redogjort för, bör täckas inom ramen för
de 95 milj. kr. som regeringen lidigare har föreslagit riksdagen atl anvisa pä
delta reservationsanslag.

8 Åtgärder för teknisk förnyelse inom industrin

8.1 Teknisk utveckling och industriell förnyelse

Forskning och utveckling får allt större belydelse för
industrins utveckling och konkurrenskraft. De industrigrenar - delbranscher
inom verkstadsindustri och kemisk industri — som växer snabbast är också de
mest forsknings- och utvecklingsintensiva. De har hög andel kvalificerad arbetskraft
medan däremot realkapitalvolymen per sysselsatt är liten.

Målet för tekniska forsknings- och utvecklingsinsatser är
att ta fram nya eller förbättra befintliga processer, produkter och syslem.
Tekniskt framåtskridande är i betydande utsträckning resultatet av en
kumulativ process baserad på mänga små innovationer och successiva
förbättringar. Innovationer kommer till ständ genom etl samspel mellan
marknadsbehov och tekniska möjligheter. Innovationsprocessen kan sägas
innefatta alla de tekniska, organisatoriska och kommersiella åtgärder som krävs
för atl föra en ny produkt eller process från idéstadiet lill kommersiellt
bärkraftig verksamhet. Viktiga ingredienser är ofta idéutvärdering, tekniskt
och kommersiellt utvecklingsarbete med inslag av teknisk forskning,
produktionsinvesteringar och marknadsföringsinsatser. Tekniska möjligheter kan
ska-

Prop. 1980/81:130 69

pas
genom såväl grundläggande som tillämpad forskning liksom genom uppfinningar med
obetydlig koppling till forskningsarbete.

Forskningens
inriktning styrs av såväl vetenskapliga mäl och krav som problem och behov
utanför forskningssystemet. Resultaten av enskilda forskningsprojekt bygger på
tidigare forskningsinsatser och de flesta forskningsresultat kommer till
användning främst som utgångspunkt för ny forskning. Från tid till annan kommer
resultat fram som genom att bilda utgångspunkt för eller på annat sätt användas
i en innovationsprocess direkt nyttiggörs inom det omgivande samhället.

Betraktad
från samhälls- och industrisynpunkt kan den tekniska forskningen vid
universitet och högskolor uppfattas som en nödvändig infrastruktur av personal
och resurser. Genom att göra infrastrukturen lättillgänglig för företagen kan
de industriella innovationsprocesserna stödjas och påskyndas. Forskningens
produkter och prestationer är att utveckla ny kunskap, utbilda forskare och
tekniker med hög kompetens, möjliggöra utnyttjande av utländska
forskningsresultat samt - ibland - åstadkomma banbrytande tekniska idéer som
kan ligga till grund för framgångsrika innovationer.

Spridningen
av forskningsresultat sker via vetenskapliga tidskrifter, rådgivning och
konsultation, uppdragsforskning, utbildning av tekniker samt genom att
forskarna själva flyttar från högskola till industri. Undersökningar tyder på
att av dessa kanaler är de två sistnämnda de viktigaste medlen för att överföra
ny kunskap frän forskningssystemet till samhället utanför
forskningsinstitutionerna.

Det
lekniska utvecklingsarbetet baseras i allmänhet på identifiering av ett marknads-
eller användarbehov. Det händer att upprinnelsen till en lyckad innovation är
nya lekniska möjligheler eller lösningar men detta är mera sällsynt. Medan
forskningsresultat mer eller mindre är fritt tillgängliga är resultatet av
utvecklingsarbete vanligen ett viktigt konkurrensmedel i en affärsdrivande
verksamhet. Syftet med utvecklingsarbete är således oftast kommersiellt och den
helt övervägande delen utvecklingsarbete görs ocksä i företagen.

En
rad faktorer samverkar och bestämmer utvecklingsarbetets slutliga värde och
nytta. Avgörande för introduktion av ny teknik är att investerings- eller
marknadsbehov föreligger. Flera studier visar att spridningen av innovationer
sker genom att den nya teknologin "byggs in" i den utrustning som
maskintillverkare tar fram och alt spridningen mellan olika sektorer av
näringslivet sker just i denna form. God tillväxt i ekonomin medför en hög
investeringstakt och en tämligen snabb ersättning av gamla
anläggningstillgångar så att nya generationer utrustningar med inbyggd ny
teknik kan tas i bruk.

Den
snabbare strukturomvandling som följer av en snabb teknisk utveckling medför
inte nödvändigtvis större omställningsproblem än dem som följer av den
långsammare strukturomvandling som kännetecknar

Prop.
1980/81:130 70

utvecklingen i mer statiska branscher. Framtida
omslällningskrav i branscher med utebliven eller mycket långsam teknisk
utveckling kan i ogynnsamma fall leda till längt svårare problem än de som
följer av en kontinuerlig strukturomvandling.

Normalt har anläggningarna i en bransch olika
produktivitet. Den tekniskt sämsla anläggningen är den som vid i övrigt lika
förhållanden står närmast i tur att läggas ned om priset skulle sjunka,
arbetskostnaderna skulle öka eller de finansiella villkoren skulle försämras så
mycket att de rörliga kostnaderna inte kan täckas. Härvid frigörs arbetskraft
som, i bästa fall, genom nyinvesteringar kan erbjudas arbete i nya anläggningar
i samma bransch eller i andra växande sektorer. Om produktivitelsspridningen
är stor, berörs en mindre andel av branschen vid pris- och kostnadsförsämringar
än om spridningen är liten, dvs. när många anläggningar har ungefär samma andel
rörliga kostnader. Risken för utslagning av hela branscher tenderar alltså att
vara större om den tekniska utvecklingen har varit långsam och skapat likartade
anläggningar.

Med en ökad världsmarknadskonkurrens inom olika
delmarknader, en låg nyinvesteringsaktivitet och en snabb utslagning av de
minst effektiva anläggningarna, som de senaste åren, utjämnas produktivilelsstrukturen
och industrin blir mera sårbar för en omfattande strukturomvandling. Teknisk
utveckling skapar buffertar så att inte stora delar av ekonomin drabbas av
samtidiga kriser. Teknisk utveckling, i förening med nyinvesteringar, gör att
den nödvändiga strukturomvandlingen sker kontinuerligt, i relativt liten
omfattning, i stället för språngvis med längt obehagligare omställningsproblem
som följd.

Avgörande för svensk industris utveckling på sikt är den
vitalisering och förnyelse som startande av ny industriell verksamhel innebär.
Etablering av nya företag baserade på innovationer har visat sig ha särskill
stora utvecklingsmöjligheter. En viktig uppgift för samhällets stöd till
tekniskt forsknings- och utvecklingsarbete är därför att främja tillkomsten av
innovationer och stötta nyföretagandet kring dessa.

Slora ekonomiska effekter fås emellertid först vid ett
brett utnyttjande av den nya tekniken. För detta krävs slora satsningar på
marknadsföring och uppbyggnad av en rationell produktionsapparat. Här spelar de
stora företagen en helt avgörande roll. Dessa satsar ocksä betydande resurser
på industriellt utvecklingsarbete. Utvecklingsarbetet är dock här främst inriktat
på alt förfina och effektivisera produktionstekniken samt pä att förbättra förelagets
produkter. Radikala utvecklingssteg är relativt sällsynta i denna miljö.

Det ständigt ökande tempot i produktutvecklingsarbetet
ställer emellertid ökande krav på företagens resurser samtidigt som
utvecklingssatsningar normalt ger utdelning först på längre sikl och i regel
är förknippade med betydande osäkerheter. Oförutsedd protektionism i olika
former kan plötsligt begränsa marknadsmöjligheterna för nyutvecklade
produkter, pro-

Prop. 1980/81:130 71

cesser och system. Företagen tenderar därför att minska
risktagandet genom atl satsa på projekt som är relativt kortsiktiga och säkra
men där samtidigt den förväntade avkastningen är måttlig. Utvecklingsprojekt
med hög sannolik avkastning men med relativt stor risk för misslyckande får stå
tillbaka liksom mer långsiktiga projekt. Det är därför viktigt att samhället
stöder utvecklingsarbete även i de större företagen för att stimulera till
ökade satsningar pä riskfyllda men på sikt mycket lönsamma projekt.

Jag har tidigare berört frågan om svensk industris
komparativa fördelar. Därav framgick att för etablerade industrinationer som
Sverige med deras relativt höga löneläge och utbildningsnivå blir rollen att i
första hand svara för de delar av industriell verksamhet som kräver mer
yrkesskicklighet och specialkunnande. Det är härvid av stor betydelse att dessa
länder satsar mer på forskning och utvecklingsarbete för att finna innovationer
som ger vinster i initialskedet och gör det möjligt att bibehålla försprånget i
produktutvecklingen.

Flera internationella studier har gjorts med syfte alt
undersöka olika länders komparativa fördelar. De visar att svensk industri
under 1950- och 60-talen i betydande utsträckning var inriktad på
standardiserade varugrupper med långsam tillväxt i världshandeln. Inom dessa
varugrupper var dock Sverige specialiserat på relativt avancerade varianter.
Fördelas Sveriges export på grupperna råvaror, standardvaror och varor under
snabb teknisk utveckling, finner man att en förskjutning har skett mot den sistnämnda
gruppen. År 1960 var andelen 52,2 % och år 1977 var den 63.9 %.
Standardvarornas andel har varit relativt konstant, 29,7 % är 1960 och 28,6% år
1977'.

Den tekniska utvecklingens betydelse för industrins
produktionsökning sammanhänger bl.a. med att den möjliggör ökad kvalitet och
prestationsförmåga hos realkapilalel. Stordriflsfördelar och organisatoriska
förbättringar är andra faktorer bakom produktionsökningen. Centrala i sammanhanget
är forsknings- och utvecklingsinsatserna. Som jag nämnde har
produktionsökningen och exportutvecklingen varit snabbast inom branscher med
stor forsknings- och utvecklingsverksamhet.

Ett flertal utredningar har de senaste åren behandlat
frågor om Sveriges långsiktiga ekonomiska utveckling. Vid min anmälan till
budgetpropositionen 1980 (prop. 1979/80: 100 bil. 17 s. 237-238) redovisade
jag kortfattat några av dessa. De innehåller olika former av bedömningar av
lämplig framlida produktionsinriktning för svensk industri.

Samtliga utredningar är eniga om att svensk industri har
bäst framtidsutsikter inom kunskapsintensiv produktion. Sverige har i
internationell jämförelse god tillgång på och relativt låga löner för
välutbildad arbetskraft. Konkurtensen från utvecklingsländer (u-länder) och
nyindustrialiserade

' Källa: Särskilda Näringspolitiska Delegationens
betänkande (Ds ju 1979: I) Vägar
lill ökad välfärd, bil. 2.

länder
(nic-länder) är hård vad gäller arbetsinlensiv och i växande omfattning
kapitalintensiv produktion. Satsning på kunskapsintensiv produktion förespråkas
därför inom de flesta industriländer (i-länder). Det innebär att svensk
industri mäste hitta områden inom den kunskapsinlensiva produk-Uonen där den
kan bli konkurrenskraftig.

8.2
Internationell översikt

1
alla industrinationer satsas betydande resurser på tekniskt forsknings-och
utvecklingsarbete. I samtliga i-länder griper slaten numera in i industrins
utvecklingsverksamhet, både med direkta och indirekta medel. Det synes vara en
allmän uppfattning att satsning på tekniskt forsknings- och utvecklingsarbete
har en avgörande betydelse för internalionell konkurrenskraft, ekonomisk
tillväxt och välfärd.

Resultaten
av forsknings- och utvecklingsverksamhet visar sig normalt först på lång sikt.
Sammanställningar mellan utgifter för forskning och utvecklingsarbete och
tillväxttakt i ekonomin visar inte på något direkt samband. Vid sidan av
satsningar på tekniskt forsknings- och utvecklingsarbete påverkas den
ekonomiska tillväxten av t.ex. förändringar i utbildningsnivå,
arbetsorganisation, industristruktur, investeringstakt, kapaciletsulnytljande
och skaleffekter. Kunskapsspridningen i det starkt interna-Uonaliserade
forskarsamhället liksom handeln med ny teknik mellan olika länder gör att det
är svårt alt på nationell nivå isolera och beräkna värdet av ett lands egna
satsningar på forskning och utveckling. Tillgänglig statistik visar dock
entydigt att det är de ledande industrinationerna som satsar mest på tekniskt
forsknings- och utvecklingsarbete. Följande sammanställning visar för ett
urval av länder bl. a. den totala satsningen under år 1977 på tekniskt
forsknings- och utvecklingsarbete i belopp och som andel av
bmltonalionalprodukten (BNP). Sammanställningen bygger på den insamling av
uppgifter som görs av OECD om kostnader m. m. för forskning och
utvecklingsarbete i medlemsländerna.

Forsknings- oc

h ul-

Andel

Förelags;

sektorns

Andelen

forsk-

vecklingsarbeti

: är

av BNP

andel av

nings- och ut-

1977

%

finansie-

utfö-

vecklingsarbete

Kostnad, milj.

kr.

ring,

%

rande,

%

av BNP,

%

1973

1975

Förenta
staterna

202900

2,4

44

67

2,5

2,4

Japan

64 500

1,9

59

58

1,9

1,9

Förbundsrepubliken

Tyskland

50200

2,1

53

65

2,1

2,2

Frankrike

30600

1,8

41

60

1,8

1,8

Storbritannien

24000

2,1

41

63

2,1

2,1

Nederiänderna

9600

2,0

49

52

2,0

2,1

Sverige

6800

1.9

59

71

1.6

1,8

Schweiz

6 300

2,3

77

76

2,2

2.4

Norge

2300

1,4

36

47

1.2

1.3

Danmark

2000

1,0

45

49

0,9

1.1

Finland

1500

1,1

51

52

0,9

1.0

Prop. 1980/81:130 73

Av
sammanställningen framgår att de svenska insatserna för forskning och
utvecklingsarbete ligger på en relativt hög nivå. Två länder av Sveriges
storlek hade år 1977 en högre kvot mellan forsknings- och utvecklingssatsningar
och BNP än Sverige (1,9%), nämligen Schweiz (2,3%) och Nederländerna (2,0%).
Den högsta forsknings- och utvecklingsintensiteten hade Förenta staterna med
2,4%. Sveriges position är i första hand ett resultat av en hög tillväxt i
forsknings- och utvecklingssatsningar under 1970-talet men lill viss del även
en följd av stagnationen i BNP-utvecklingen. Forsknings- och
utvecklingsarbetets andel av BNP har under 1970-talet ökat från 1,4% år 1970
till 1,9% år 1977. Det är en ökningstakt som Sverige torde vara ensamt om i
världen. Även i Förbundsrepubliken Tyskland och Japan har forsknings- och
utvecklingsintensiteten ökat men i långsammare takt medan forsknings- och
utvecklingsintensiteten i Förenta staterna och Storbritannien t. o. m. har
minskat något.

Den totala
resursförbrukningen i Sverige för teknisk och naturvetenskaplig forskning samt
industriellt utvecklingsarbete uppgick år 1977 till 6800 milj. kr., varav ca
40% finansierades av staten och resten av svensk industri. Svensk industris
egna satsningar på detta område har varit kraftigt stigande under 1970-talet.
Räknat på industrins storlek avsätter svensk industri klart mer än industrin i
Förbundsrepubliken Tyskland, Frankrike och Japan. Endast Förenta staternas
industri har relativt sett en forsknings- och utvecklingsintensitet i nivå med
den svenska.

Sverige svarar emellertid
endast för någon procent av den samlade tekniska forskningen i världen. Sverige
har inte möjlighet alt bedriva högt kvalificerad forskning inom alla områden
och är i hög grad beroende av att kunna delta i del internationella
forskningssamarbetet för att tillgodogöra sig de forskningsresultat som kommer
fram utomlands. Minskade handels-barriärer och Sveriges stora utrikeshandel
medför att den tekniska utvecklingens resultat i form av produkter, processer
och system i hög grad påverkar konkurrensförutsättningarna på hemma- och
exportmarknader. En begränsad hemmamarknad gör att på många områden är
försäljning på världsmarknaden en förutsättning för lönsamhet hos tekniska
utvecklingsprojekt.

Förutom
genom egna satsningar kan ny teknik även erhållas genom att den importeras från
andra länder som redan har utvecklat den. Det är därför av inlresse att i detta
sammanhang veta något om omfattningen av denna leknikhandel. 1 följande
sammanställning redovisas för år 1975 och år 1977 uppskattade kostnader för
såväl import som export av teknik (milj. kr.).

Prop.
1980/81:130 74

Relation

Land

Import

Expori

Imporl/Exporl

1975

1977

1975

1977

1975

1977

Förenta
staterna

2450

1983

20764

20446

0,1

0,1

Japan

3611

4506

736

932

4,9

4,8

Förbundsrepubliken

Tyskland

3 730

3 729

1596

1531

2.3

2,4

Frankrike

2663

2495

995

1266

2.7

2,0

Storbritannien

2 502

2 367

2544

2 888

1,0

0,8

Sverige

601

693

212

343

2,8

1,8

Av
sammanställningen framgår att Japan och Förbundsrepubliken Tyskland är de
siörsta teknikimportörerna medan Förenta staterna svarar för den i särklass
största exporten.

Det
är intressant att konstatera att de två länder bland i-länderna som under det
senaste decenniet har redovisat den kraftigaste ekonomiska utvecklingen också
är de största teknikimporlörerna.

Under
industridepartementet arbetar f. n. en särskild kommitté - Teknikimportkommittén
(I 1979:14) - med uppgift att undersöka om och på vilket sätt och i vilka
former samhället kan stimulera och stödja små och medelstora företag att söka
ny teknik och nya produkter utomlands. Kommitténs arbele påbörjades år 1979
och bedrivs i form av försöksverksamhet. Kommittén bistår med hälften av
företagens kostnader för att hitta utländska licenser inkl. resekostnader och
delar av eget arbete. Stödet behöver betalas tillbaka bara om licensköpet blir
lyckosamt. En första delrapport om verksamheten är planerad till hösten 1981.

Jag
vill i detta sammanhang erinra om den av chefen för handelsdepartementet
tillsatta kommittén som har att utreda frågan om teknikhandel. Kommittén
beräknar slutföra sitt arbete under år 1981.

För
att få en uppfattning om inriktning och omfattning av satsningarna på teknisk
forskning och utveckling utomlands ger jag en kortfattad beskrivning av direkt
innovationsinriktade åtgärder i tre länder; Förbundsrepubliken Tyskland,
Frankrike och Japan. Dessa länder är enligt min mening av särskilt intresse
med tanke på den kraftiga ekonomiska utveckling som har ägt rum där under det
senaste decenniet och den expansion som kan förväntas i framtiden. Dessa länder
satsar i absoluta tal mångdubbelt mer än Sverige på forskning och utveckling
men mätt i relation till bruttonationalprodukten är förhållandena jämförbara.

Innovationspolitiken
i Förbundsrepubliken Tyskland följer två huvudlinjer. Genom forsknings- och
teknikministeriet. Bundesministerium fiir Forschung und Technologie (BMFT).
lämnas stöd lill industriella utvecklingsprojekt inom utvalda områden. Dessa
projekt drivs i huvudsak inom större företag. Stöd till innovationer i mindre
och medelstora företag förmedlas till stor del genom ekonomiministeriet.
Bundesministerium fiir Wirtschaft (BMW). Detta stöd ses som en del främst i
regionalpolitiken

Prop.
1980/81:130 75

och
drivs ofta som delprogram inom större program för allmänt stöd till mindre och
medelstor industri. Bl.a. stöder BMW utvecklingsverksamhet i mindre och
medelstora företag genom att subventionera personalkostnader för forsknings-
och utvecklingsarbete i sådana företag.

Efter
de stora satsningarna under 1960-talet på högteknologiområden (rymd, kärnkraft
och flyg) har ansträngningarna under 1970-talet inriktats på att minska gapet
mot Förenta staterna inom vissa kritiska teknikområden, I.ex. datateknik och
elektronikkomponenter, och på att främja utvecklingen på områden där tysk
industri har bedömts kunna få konkurrensfördelar. Dessa satsningar har inte
varit helt utan framgång.

Det
forsknings- och utvecklingspolitiska inflytandet har alltmer centraliserats
och BMFT har fått en allt viktigare roll i planeringen av forsknings-och
utvecklingsinsatserna. BMFT:s forsknings- och utvecklingsbudgel för innevarande
år kommer att koncentreras till att stödja finansieringen av
demonstrationsanläggningar inom industri och kommunalväsen i syfte att öka
investeringsviljan och främja innovationer. Särskilt prioriterade områden är
havsteknik, råvaruforskning, elektronik och kommunikationsteknik. För projekt
inom de olika fackprogrammen kan stöd erhållas med mellan 50 och 100% av
projektkostnaden. Formen för stöd är bidrag med eller ulan villkorlig
äterbetalningsplikt.

För
atl stödja exploatering av tekniskt färdigutvecklade produkter bildades år
1975 av sex banker med stöd av BMFT ett särskilt investment-företag, Deutsche
Wagnisfinanzierungs GmbH (DWFG). BMFT har åtagit sig alt täcka 75% av
förlustrisken. DWFG lämnar stöd till mindre och medelstora företag för
invesleringar för att bygga upp ny produktion eller för alt marknadsföra
färdiga produkter. Stödet sker i form av tillskjutet eget kapital i företaget
men endast med minoritetsandelar. Verksamheten är fortfarande under uppbyggnad
men hittillsvarande erfarenheter kan betecknas som goda.

1
Frankrike utgör industripolitiken elt led i den ekonomiska långsiktsplaneringen
med femåriga ekonomiska planer. Inom ramen för dessa har beslut fattats om ett
antal stora forsknings- och utvecklingsprogram som i första hand har till syfte
att främja pågående industriell verksamhet men som också har
innovationspolitiska inslag. De statliga forsknings- och utvecklingsinsatserna
anpassas lill de politiska mål som uppställs i femärs-planen.

De
områden som f. n. prioriteras är integrerade kretsar, informationsteknik,
koilektivlransporter, rymdteknologi, havsteknik med inriktning pä i första hand
offshore-teknik och exploatering av mineralresurser på havsbottnen samt
energibesparing och alternativa energikällor med stark inriktning på
solenergi. Stora resurser satsas på kärnkraftteknik.

Med
tanke på de allt större satsningar som erfordras för att ligga vid
forskningsfronten inom olika områden har den franska regeringen beslutat göra
en generalinventering av olika teknikområden som grund för priorite-

Prop.
1980/81:130 76

ring
av fortsatta satsningar. I enlighet härmed har på uppdrag av den franske
presidenten en rapport om forskningssektorns roll i Frankrike under den
närmaste tioårsperioden utarbetats av framstående representanter för den
franska vetenskapen. Rapporten presenterades i oktober 1980 och skall bilda
underlag för den franska forskningspolitiken.

För
att främja forskning, utveckling och innovationsverksamhet inom olika
teknikområden finns en hel uppsättning av åtgärder. Tonvikten i den franska
innovationspolitiken ligger på direkt finansiellt stöd lill forskning och
utvecklingsarbete. Ansvaret för genomförande av programmen ligger på olika organisationer.
De två viktigaste programmen är Actions Concer-lées och L'Aide å ITnnovation.

Actions
Concertées administreras av Delegation Générale ä la Re-cherche ScienUfique et
Technique (DGRST), som svarar för en stor del av den franska tillämpade forskningen.

Actions
Concertées stödjer forskning och utvecklingsarbete inom framför allt nya
teknikområden, där branschforskningsinstitut, universitet och industrin går
samman i gemensamma program. Programmen är tidsbegränsade och avser i huvudsak
grundforskning och tillämpad forskning. Ett företag kan få 50% av sina
projektkostnader läckta medan en forskningsinstitution kan få upp till 100%.
Actions Concertées finns inom i storl sett alla branscher. För varje speciellt
aktionsområde bildas en särskild kommitté som ansvarar för planering,
medelsfördelning etc.

Ansvaret
för L'Aide å ITnnovation vilar pä Agence Nalionale pour la Valorisalion de la
Recherche (ANVAR), som ombildades år 1979. 1 samband med ombildandet
regionaliserades organisationen med en Delegation Régionale de TANVAR i varje
departement.

L'Aide
å ITnnovation, som startades år 1979, syftar till atl hjälpa fram innovationer
genom stöd till industriellt utvecklingsarbete såsom utveckling av nya eller
förbättrade produkter och processer, framtagning av prototyper,
marknadsundersökningar, demonstrationsanläggningar och nollserieproduktion.
Stödet sträcker sig fram till marknadsintroduktion. Staten bidrar med upp till
50% av kostnaden. Bidraget betalas sedan tillbaka om det går bra för projektet.

ANVAR
administrerar även ett annat relativt nystartat program, nämligen La Prime å
ITnnovation. Detta program har tillkommit för att stimulera användning av
extern expertis i små och medelstora företag. Detta skall uppnås genom att
staten subventionerar kostnaderna för atl anlita konsulter o.d. Stödet är satt
till 25% av konsultkostnaden eller maximalt 1 miljon francs per företag och är.

Förutom
dessa stödformer lämnas ocksä statliga krediter för marknadsföring av nya
produkter. 80% av kostnaderna täcks genom statliga medel som ställs till
förfogande mot mycket fördelaktiga räntevillkor.

Två
typer av skattelättnader kan direkt hänföras till forskning och utvecklingsarbete.
För det första är koslnader för forsknings- och ulveck-

Prop.
1980/81:130 77

lingsverksamhet
avdragsgilla upp till belopp som motsvarar företagets bruttovinst för det år
kostnaderna har uppstått. För det andra har skapats förmånliga
avskrivningsvillkor för investeringar för forsknings- och utvecklingsverksamhet.
En avskrivning upp till 50% kan beviljas för det första året. Resterande belopp
kan avskrivas enligt normal avskrivningsplan.

I
syfte att stimulera uppbyggnaden av privata finansieringsorgan som kan
tillgodose behovet av egenkapital och långsiktig kapitalförsörjning för nya innovativa
företag och entreprenörer kan staten också ge särskilda skatteförmåner. Genom
sådana stimulerades bildandet av investmentföre-taget Société pour le
Financement de ITnnovation (SOFINNOVA) år 1972. Aktieägarna är i huvudsak
franska och utländska banker. Företaget har byggt upp en väl spridd
aktieportfölj i små och medelstora innovations-företag. SOFINNOVA har dock ännu
inte kommit igång i den utsträckning som planerats.

Arbete
pågår f. n. i Frankrike för atl bygga upp en innovalionspolitik för l98()-talet.
De innovationspolitiska insatserna kommer att koncentreras till att förbättra
incitamentsstrukturen, att skapa ett teknikmedvetande, att minska olika typer
av utvecklingshinder inom olika områden, upphandling, lagstiftning,
beskattning, finansiering, utbildning.

I
Japan har industri- och handelspolitiken samordnats och inpassats i den
långsiktiga ekonomiska planeringen. Basen för den industriella utvecklingen i
Japan var länge importerad teknik från Västeuropa och Förenta staterna. Att
utnyttja och förbättra teknologi framtagen i väst har varit en japansk
specialitet. Ett nationellt forsknings- och utvecklingsprogram skapades i
mitten av 1960-talet med syfte atl få till stånd storskaliga innovationer på
områden där den enskilda sektorn inte själv kunde bära riskerna. Speciella
skatteregler infördes och särskilda organ bildades för stöd till tekniskt
forsknings- och utvecklingsarbete och för att försörja industrin med
riskkapital.

Pä
senare tid har en ny politik inletts som är inriktad på utveckling av egen
teknologi.

Huvudansvaret
för stöd till tekniskt forsknings- och utvecklingsarbete i Japan ligger hos
Agency of Induslrial Science and Technology (AlST), som är ett organ inom
Ministry for International Trade and Industry (MITI). En stor del av AIST:s
verksamhet är inriktad på nationella forsknings- och utvecklingsprogram inom
områden där insatserna är så stora eller tidsperspektivet så långt att
industrin inte kan väntas själv svara för finansieringen.

Forsknings-
och utvecklingsinsatserna i Japan är inriktade mot att lösa energi- och
miljöproblemen samt atl förstärka den japanska industristrukturen. Det
sistnämnda skall ske genom alt staten hjälper fram nästa generation
industrier, till vilka räknas informations- och elektronikindustrin samt flygindustrin.

Prop.
1980/81:130 78

Även i Japan lämnas skattereduktion för forskning och
utvecklingsarbete. Systemet är utformat så alt om forsknings- och
utvecklingsulgifterna ett år överskrider den största insatsen av sådana
utgifter efter år 1966 sä medges skatteavdrag för 20% av sådant överskridande.
Det största belopp som kan dras av är 10% av den totala skatten.

I Japan får vidare etl företag under anskaffningsåret
skriva av en tredjedel av kostnaden för utrustning som behövs för att
"utveckla nya produkter som är nödvändiga för del ekonomiska
framåtskridandet" eller som kommer att "producera eller använda
teknologi som är ny för Japan".

För att
stimulera enskilda förelag till tillväxt bildades i början av 1950-talet en
särskild bank. Japan Development Bank (JDB). AIST spelar stor roll för att
placera långa lån hos Japan Development Bank i syfte att utnyttja ny teknik för
att bygga upp privata företag. En särskild organisation för små och medelstora
förelag. Small and Medium Enterprises Loan Corporation, bidrar på samma sätt
med län till små och medelstora företag.

Research
Development Corporation of Japan (JRDC) är ett statligt utvecklingsföretag
efter brittiskt mönster. Syftet är att främja utveckling av ny teknologi av
nationell ekonomisk betydelse och att föra ut teknologi i industriell
tillämpning. JRDC lämnar bl.a. lån med villkorlig återbetalning och förmedlar
licenser. JRDC har varit relativt framgångsrik i projekt baserade på
universitetsforskning.

8.3 Teknisk forskning och utveckling i Sverige

Den totala forsknings- och utvecklingsverksamheten i
Sverige år 1977 uppgick enligt statistiska centralbyråns (SCB) statistik lill
6797 milj. kr. Huvuddelen av detta forsknings- och utvecklingsarbete bedrevs
inom industrin samt vid universitet och högskolor: 71 % utfördes inom
induslrin, 20% vid universitet och högskolor samt resterande 9% vid
myndigheter, affärsverk, privata institut och organisationer. Industrin
finansierade 59% av de totala kostnaderna medan äterstoden till helt
övervägande del finansierades av staten.

Såväl vad gäller utförande som finansiering har tendensen
under senare år varit att en ökande andel har fallit pä industrins lott.

Den
statliga organisationen för stöd till forskning och utvecklingsarbete kan
karaktäriseras som sektoriserad, decentraliserad och pluralistisk.
Sek-toriseringen innebär att forskning och utvecklingsarbete ses som ett medel
för att uppnå de samhälleliga målen och att insatserna inom olika sektorer
avvägs mot andra möjligheter att uppnå resp. sektors mål. Decentraliseringen
innebär att besluten i stor utsträckning fattas under regeringsnivån, hos de
självständiga myndigheterna och de forskningsutförande organen. Pluralismen
innebär att finansieringen sker genom beslut i många olika organ och att
resurserna kanaliseras pä många vägar till de utförande organen.

Prop. 1980/81:130 79

Utbildningsdepartementet
har ansvaret dels för den dominerande delen av universitets- och
högskoleorganisationen, dels för de flesta av forskningsråden, som sköter den
rörliga finansieringen av grundforskningen. Industridepartementet har det
centrala ansvaret för stöd lill teknisk forskning och utvecklingsarbete, medan
övriga departement svarar för resp. fackområde.

Högskolan
är landets största resurs för teknisk-vetenskaplig forskning. En successiv
utbyggnad av den sektoriella organisationen har dock skett som en följd av att
forskning och utvecklingsarbete har tillmätts allt större betydelse för
samhällsutvecklingen. Verksamheten inom högskolan har dock en avgörande
betydelse för att bevara och på lång sikt förstärka kompetensen i svensk
industri. Mot den bakgrunden är det angeläget atl åstadkomma en ökad samordning
mellan insatserna inom främst teknisk och naturvetenskaplig forskning och
utbildning inom utbildningsdepartementets område och forsknings- och
utvecklingsinsatserna inom industridepartementets område. En viss sådan
samordning har också skett de senaste åren.

Chefen
för utbildningsdepartementet kommer att i början av år 1982 ta upp frägan om
förslag till flerårigt forskningsprogram. 1 samband därmed kommer
tidsomfattningen av programmet att övervägas. En avpassning kommer dock att ske
så att forskningsprogrammen inom industridepartementets resp.
utbildningsdepartementets områden i framtiden kan samplaneras. Härigenom tas
nästa stora steg mot en mer samordnad politik för teknisk och naturvetenskaplig
forskning och utbildning och industriellt utvecklingsarbete.

Styrelsen för teknisk
utveckling (STU) är statens centrala förvaltningsmyndighet för stöd till
teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete. STU:s verksamhel är i
förhållande till de sektoriella organen av kompletterande natur. STU:s
insatser är koncentrerade till projekt för kunskapsuppbyggnad inom
teknikområden av betydelse för svensk industris framtida konkurtenskraft och
till industriella utvecklingsprojekt. Stöd utgår i det förta fallet vanligen
som rent bidrag och i det senare i allmänhet som bidrag med villkorlig
återbetalningsplikt.

För att stödja
industriella utvecklingsprojekt förbi prototypsladiet och fram till kommersiell
produktion finns för de mindre och medelstora företagen de regionala
utvecklingsfonderna och för större företag Fonden för industriellt
utvecklingsarbete (Industrifonden). Dessa organ lämnar stöd med villkorlig
återbelalningsskyldighet om normall högst 50% av projektkostnaden. Vid sidan
av dessa fonder lämnar bl.a. Sveriges Investeringsbank lån till industriella
utvecklingsprojekt som inte kan finansieras på den vanliga kreditmarknaden.

Statens
stöd till industriellt utvecklingsarbete sker även i indirekta former. Som
exempel kan nämnas statens stöd till SIS - Standardiseringskommissionen i
Sverige. Standardiseringsverksamhelen har anknytning

Prop. 1980/81:130 80

lill samt påverkar och päverkas av i storl sett alla
former av teknisk utveckling. Verksamheten lägger grunden och ger impulser Ull
praktisk tillämpning av ny teknik. Den statliga investeringen under de senaste
åren i en ny anläggning för statens provningsanslalt i Borås innebär också etl
stöd till det industriella utvecklingsarbetet. På della sätl har industrin fått
tillgång till moderna och avancerade resurser för materialprovning och
kvalitetskontroll, vilka ofta utgör elt värdefullt och nödvändigt komplement
lill företagens egna laboratorier. Ett annal exempel på delta är investeringen
i ett manöver- och våglaboratorium vid statens skeppsprovningsanstalt i
Göteborg. Fartyg och offshore-tekniska konstruktioner kan här provas i en
realistisk miljö.'

1 Sverige
svarade år 1977 fyra branscher tillsammans för 74% av hela industrins
forsknings- och utvecklingssatsningar, nämligen elektronikindustrin (23%),
transportmedelsindustrin (23%), maskinindustrin (20%) och läkemedelsindustrin
(8%). Dessa branscher är ocksä de mest forsknings- och utvecklingsintensiva.

Sambandet
mellan förelagsstoriek och forsknings- och utvecklingsinlen-sitel är starkt.
Företag med mer än 1 000 anställda svarade år 1977 för 82% av tolala
forsknings- och utvecklingsinvesteringarna men stod för knappt 56% av den
totala produktionen. Dessa företag har en forsknings- och utvecklingsinlensitet
pä 8%. Företag med mindre än 200 anställda svarar för lite mer än 2% av
forsknings- och utvecklingsinvesteringarna och har lägre intensitet än 1,2%.

Orsakerna
till atl stora företag har hög forsknings- och utvecklingsinlensitet är flera.
Slora företag har oftast en stark marknadsposition som kan befästas och ökas
genom forskning och utveckling, eftersom nya produkter differentierar utbudet.
Forskning och utvecklingsarbete innebär ett visst risktagande. Utfallet av
forsknings- och utvecklingssatsningar är normalt osäkrare än investeringar i
realkapilal. I stora företag kan resultaten av forsknings- och
utvecklingsarbete fördelas på flera produktgrupper, varigenom sannolikheten atl
dra nytta av forsknings- och utvecklingssatsningarna blir större. Vissa
stordriflsfördelar kan anlas finnas i forsknings-och utvecklingsverksamhet,
eftersom möjligheterna till kunskapsintegra-tion ökar och specialutrustning kan
utnyttjas bättre i stora forsknings- och utvecklingsavdelningar.

Även om
säledes de stora forsknings- och utvecklingssatsningarna görs i storföretagen,
visar elt flertal internalionella undersökningar att de stora innovationerna,
dvs. innovationer baserade på radikalt ny teknik och med språngartad
utvecklingspotential, huvudsakligen görs inom små, ofta nyetablerade företag.
De stora företagen är genom kapitalinvesteringar ofta uppbundna kring ett visst
produktsortiment och de stora forsknings- och utvecklingssatsningar som görs är
hårt styrda mot utveckling av det egna produktsortimentet.

Följande sammanställning, baserad på SCB:s staUslik, visar
kostnaden för industrins forsknings- och utvecklingsverksamhet för år 1977
uppdelad på olika branscher. Vidare anges verksamhetens intensitet i
förhållande till förädlingsvärdet för säväl år 1975 som år 1977.

Forsknings- Forsknings-
och

och utvecklings- utvecklingskostnader

Bransch koslnader % av
förädlings-

milj. kr. värde

1977 1975 1977

Eleklroinduslri

964,2

12,2

14,2

Transporimedelsinduslri

ulom
skeppsvarv och båt-

byggeri

952,9

13,5

14,0

Maskinindustri

820,8

6,5

6,8

Läkemedelsindustri

328,1

30,0

34,3

Metallvaruinduslri

183,1

2,0

2,6

Kemikalie-,
gödselmedels-,

plastindustri
saml annan

kemisk
industri ulom läke-

medelsindustri

168,5

3.9

6.1

Massa-,
pappers- och pap-

persvaruinduslri

152,3

1.3

2.2

Järn-,
slål- och ferro-

legeringsverk

151,5

1.8

3,2

Livsmedels-,
dryckesvaru-

och
lobaksvaruinduslri

99,3

1,6

1,6

Industri
för instrument,

foto-
och optikvaror, ur

54,9

7,8

3.4

Tegel-,
cement- och annan

mineralvaruindustri

51,8

3,0

2,6

Skeppsvarv,
bålbyggeri

50,2

1,9

2,9

Gummivaru-
och plastindustri

30,3

1,6

1,9

Ickejärnmetallverk

28,3

4,1

2,6

Gruvor
och mineralbrotl

27,9

0,7

3,8

Porslins-,
lergods-, glas-

och
glasvaruinduslri

24,5

1,4

2,5

Textil-,
beklädnads- och

lädervaruinduslri

22,2

0.6

0,8

Trävaruindustri

15.6

0.3

0,3

Pelroleumraffinaderier,

smörjmedels-,
asfalt- och

kolproduktindustri

14,8

5.7

2,6

Grafisk
industri, förlag

6,3

0.1

0,1

Annan
tillverkningsindustri

5,6

2,1

1,7

Samtliga
branscher

4 153.0

4,4

5,4

En motsvarande redovisning för gruppen myndigheter,
affärsverk, privata institut och organisationer lämnas i följande
sammanställning, som är baserad pä SCB:s statistik. Härav framgår att de
största insatserna gjordes inom försvarssektorn (24%) och kärnenergiforskning
(18%). Dessa andelar har dock minskat något under de senaste åren.

6 Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 130

Prop. 1980/81:130 82

Forsknings- och

Verksamhetsgrupp utvecklingskostnad

milj. kr. 1977

Försvar 295.8

Kärnenergiforskning 217.1

Väg och
vallen 99.2

Jordbruk 79,4

Trävaror,
massa, papper 63,0

Medicin 52,7

Maskinteknik,
elektroteknik 43,9

Transportmedel 43,8

Livsmedel 39,9

Matematik, fysik 38,7

Järn, slål
och metall 35,3

Skogsbruk 25,9

Byggnad 22,5

Veterinärmedicin 14,4

Beklädnad 6.9

Kemiska produkter 5.4

Byggnadsämnen 4,5

Kombinerad verksamhet 126,0

Totalt 1214,4

varav

Offentlig sektor (exkl. universitet och hög

skolor) 582.0

Affärsverk (ej industriella), privata insti

tut och organisationer 632.4

Forskning och utvecklingsarbete i Sverige bedrivs som
nämnts främst vid universitet och högskolor samt inom induslrin. Forsknings-
och utvecklingsverksamheten vid lärosätena domineras dock klart av utpräglade
forskningsaktiviteter medan insatserna inom industrin till mycket stor del
består av utvecklingsarbete. Forskningsdelen inom industrins forsknings-och
utvecklingsverksamhet uppskattas till 15%. För universitet och högskolor antas
forskningen utgöra ca 90% av forsknings- och utvecklingsverksamheten.

Tillgänglig statistik täcker f. n. inte alla områden där
forskning och utvecklingsarbete förekommer. Bl.a. ingår inte teknisk
uppdragsverksamhet, byggnadsindustri, el-, gas- och värmeverk och, framför
allt, hälso- och sjukvård. Vidare saknas uppgifter för universitets- och
högskolesektorn. SCB har dock uppskattat denna sektors forsknings- och
utvecklingskostnader till ca 1400 milj. kr. för år 1977. Analys av brislerna i
nuvarande statistik indikerar att insatserna för forskning och
utvecklingsarbete är väsentligt underskattade.

8.4 Motiv och former för statligt stöd till forskning och
utvecklingsarbete

Flera skäl kan äberopas för atl staten bör gä in och
stödja forskning och utveckling.

- För att forcera utvecklingen inom vissa samhällssektorer
och snabbare uppnå för samhället angelägna mål fordras statliga stödåtgärder.
Energiområdet är ett exempel härpå.

Prop. 1980/81:130 83

-
Den
företagsekonomiskt motiverade forsknings- och ulvecklingsvoly-men är för liten
från samhällsekonomisk synpunkt. Detta gäller speciellt där avståndet till
praktisk tillämpning är storl, t. ex. för grundforskning inom olika områden.
Det gäller också s.k. samhällsnyttiga innovationer, exempelvis
handikapphjälpmedel, som uppfyller angelägna behov men erbjuder en alltför
begränsad marknad för att vara företagsekonomiskt intressanta.

-
Mindre företag
och uppfinnare har i allmänhet inle de resurser som fordras för industriellt
utvecklingsarbete, samtidigt som de utgör grunden för den industriella
förnyelsen i samhället.

-
På många
områden har utvecklingskostnaderna blivit så slora all även ett storl företag
kan stå och falla med ett enskilt utvecklingsprojekt. Detta tillsammans med
företagens sjunkande soliditet gör risktagandet orimligt stort för det enskilda
företaget. Företagen tenderar att satsa på kortsiktiga och säkra projekt vilket
på lång sikt hämmar konkurrenskraften.

Ett lands innovationsklimat är resultatet av en mångfald
åtgärder inom en rad olika områden. Som exempel härpå villjag ta upp följande.

-
Genom
utbildning och forskning kan kompetensen i samhällel höjas och erforderlig
kunskapsbas byggas upp.

-
Genom att
stimulera tekniköverföring såväl mellan olika foretag och organisationer i
Sverige som mellan Sverige och utlandet kan ett ökat tekniskt kunnande
tillgodogöras i näringslivet.

-
Genom skatte-,
avdrags- och bidragssystem och genom insatser för minskad byråkrati i
företagens miljö kan företagens kostnader för forskning och utvecklingsarbete
minskas och de ekonomiska drivkrafterna för uppfinnarverksamhet och
egenföretagande förbällras.

-
Genom
projektbundna lån eller bidrag kan riskerna med satsningar på forskning och
utveckling minskas.

-
Genom normer,
standarder och offentlig teknikupphandling kan marknaden för nya produkter och
processer påverkas.

-
Genom att
förbättra lillgången pä riskvilligt kapital i lämpliga former kan nyetablering
av teknik- eller innovationsbaserade företag underiättas.

Den industripolitiska medelsarsenalen utgör sålunda bara
en del av de åtgärder med vilka slaten kan påverka den tekniska förnyelsen i
samhällel.

Industripolitiken syftar till att påverka industrins
arbetsförhållanden och utveckling i etl långsiktigt, nationellt perspektiv inom
ramen för övergripande samhälleliga målsättningar. Utgångspunkten för
samhällsinsatserna inom industripolitiken är att det slutgiltiga ansvaret för
varje industriell

Prop. 1980/81:130 84

satsning, t.ex. introduktion av ny teknik eller nya
produkter pä marknaden, måste ligga hos företaget. Det är företagen som bäst känner
marknadsförutsättningarna.

Tilltron till en marknadshushållning är således en
grundläggande utgångspunkt i den politik som regeringen har valt i syfte alt
stärka en industriell expansion.

Ett flertal internationella studier har visat att det är
de nyetablerade teknik- eller innovationsbaserade småföretagen som har den
siörsta växtkraften och ger det största tillskottet av nya arbetstillfällen i
samhället. Bl.a. brist pä eget kapital är ofta ett hinder för framväxten av
sådana företag. För att undanröja detta kommer jag, som jag Udigare berört, att
föreslå regeringen att under nästkommande riksmöte, i samband med att
småföretagsfrägorna behandlas, återkomma till denna fråga.

Slalens stöd lill forskning och utveckling saml
innovations- och uppfinnarverksamhet är ett viktigt medel i en politik som
syftar till att stärka och utveckla svensk industri. Genom satsning på
forskning och utveckling kan produktivitetsutvecklingen i industriproduktionen
främjas och därmed industrins konkurrenskraft. Genom att stimulera
utvecklingen av ny teknik skapas förutsättningar för innovationer som är
grunden för industrins förnyelse. Genom att stödja utveckling av småskalig
teknik och teknik för informationsöverföring skapas förutsätlningar för ett
decentraliserat samhälle och en regionalt välbalanserad utveckling. Genom
automatisering kan monotona och hälsovådliga arbetsmoment elimineras.

Teknikens möjligheler är således stora och använd på rätt
sätt är tekniken ett kraftfullt och oundgängligt instrument för att tillgodose
angelägna samhällsbehov. Industriell tillväxt förutsätter utveckling och
förnyelse. Genom stöd- och stimulansåtgärder i olika former skapas bättre
förutsättningar för industrins egna initiativ.

Statens stöd till forskning och utveckling sker såväl genom
selektiva stödåtgärder som genom olika slag av mer generella stimulansinsatser.
Med selektiva stödåtgärder avser jag åtgärder riktade mot ett bestämt företag
eller en bestämd organisation. Statens slöd till Datasaab AB för tekniskt
utvecklingsarbete inom dataområdet är elt exempel härpå.

De stödformer för teknisk forskning och industriellt
utvecklingsarbete som jag här kommer atl behandla närmare, är insatser av mer
eller mindre generell natur. Den tradhionella och renodlat generella stödformen
utformas vanligen som nägon typ av skaltefavör i samband med koslnader för
utvecklingsarbete, antingen direkt vid taxeringen eller genom olika typer av
fondavsättningar. Stödel utgär här utan krav pä projektgranskning frän
stödgivarens sida.

Prop.
1980/81:130 85

Övriga
samhälleliga icke-selektiva stödåtgärder ulgör i allmänhet någon form av
projektbundna bidrag eller lån med eller ulan villkorlig äterbetalningsskyldighet.
De är generella i bemärkelsen att de inte är avsedda för nägot specifikt
företag eller organisation. Statsmakterna avsätter i detta fall medel för
delfinansiering av forsknings- och utvecklingsprojekt. Slöd kan erhållas efter
ansökan hos av statsmaklerna utsett organ. Detta organ granskar och prioriterar
projektförslagen inom ramen för de direktiv som statsmakterna har angivit.
Stödel syftar i allmänhet lill att lyfta av en del av riskerna för enskilda
projekt.

Utvecklingsstöd
i samband med upphandling utgör en annan möjlighet för samhället att stimulera
industriellt utvecklingsarbete. Metoden är intressant med tanke pä de stora
belopp som varje år används för upphandling inom offentlig sektor och med
hänsyn till den betydelse som förekomsten av en kund med särskilda krav kan ha
för en industriell utvecklingsprocess. Därtill kan läggas stödåtgärder av
typen rådgivnings-, service- och förmedlingsverksamhet.

Existerande
icke-selektiva stödformer i Sverige omfattar bäde genuint generellt stöd, i
form av särskilt forskningsavdrag vid taxering till statlig inkomstskatt, och
olika former av projeklbundet stöd.

En
stor del av statens stöd till teknisk forskning och utveckling i samhälle och
näringsliv kanaliseras genom STU, vars stöd till teknisk forskning sker genom
finansiering av ramprogram och projekt för kunskapsuppbyggnad huvudsakligen
vid kollektivforskningsinstitut och vid de lekniska högskolorna. STU:s
insatser för produktutveckling inom näringslivet sträcker sig i huvudsak frän
idéprövning lill framtagande av prototyper. Denna del av utvecklingsprocessen
präglas huvudsakligen av tekniska risker.

Ungefär
en fjärdedel av de STU-finansierade utvecklingsprojekten resulterar inom fyra
år i nya produkter på marknaden. Del åriiga försäljningsvärdet av dessa
produkter har erfarenhetsmässigt visat sig bli tre till nio gånger större än
STU:s lämnade finansieringsstöd till utvecklingsarbetet.

För
de mindre och medelstora företagen tar de regionala utvecklingsfonderna vid
där STU:s insatser slutar. Utvecklingsfonderna kan bl.a. lämna län om högst 3
milj. kr. för produktutvecklingsprojekt från prototyp till s.k. nollserie inkl.
vissa produktionsförberedelser. Här är det framför allt fråga om kommersiella
risker. Som jag tidigare har redovisat förordar jag att nya regler införs för
produktutvecklingslån från de regionala utvecklingsfonderna.

När
det gäller investeringar i utvecklingsprocessens avslutningsskede, i
produktionsutrustning och vid start av serieproduktion kan Sveriges Investeringsbank
AB lämna lån. I detta fall är det fråga om mer ordinära kredit-

Prop. 1980/81:130 86

risker även om risktagandel vanligen är större än vad
övriga på marknaden förekommande kreditinstitut normalt accepterar.

För att ytterligare stimulera utvecklingsarbetet inom
framför allt de större svenska industriföretagen har det stöd och den
finansiering som kan lämnas av STU, de regionala utvecklingsfonderna och
Investeringsbanken kompletterats med stöd frän Industrifonden, som stöder
utveckling av nya produkter, processer och system med upp till 50 milj. kr.
Stödet riktar sig mol projekt som kan bedömas ha hög lönsamhet pä längre sikt
men där de lekniska eller kommersiella riskerna är stora och ulvecklingsstegen
är större än normalt.

Utvecklingsprojekt av betydelse för svensk
energiförsörjning kan få stöd genom det statliga programmet för forskning och
utveckling inom energiområdet. Huvudprogram Energiforskning, vars fortsättning
under treårsperioden 1981/82 - 1983/84 regeringen nyligen har lämnat förslag
om (prop, 1980/81:90). Stödet fördelas av flera olika organ, bl.a. nämnden för
energiproduktionsforskning, statens råd för byggnadsforskning och STU, Stöd
till prototyper och demonstrationsanläggningar inom energiområdet kan lämnas
genom det nya stödsystem för åtgärder för att ersätta olja eller spara energi
som riksdagen nyligen har fattat beslut om (prop. 1980/81:49, NU 1980/81: 19,
rskr 1980/81: 100).

Vid sidan av vad jag nu har nämnt förekommer i Sverige
liksom i andra länder statliga beställningar av utvecklingsarbete, vanligtvis
inom försvarsområdet och för energiförsörjningen. Staten har också gjort
särskilda insatser inom dataområdet och för den civila flyg- och rymdindustrin.

8.5 Det särskilda forskningsavdraget

Inom alla industrialiserade länder griper staten in och
stöder industrins forsknings- och utvecklingsverksamhet. Della sker säväl genom
selekliva stöd som genom mer generella stimulansåtgärder.

Ett stöd av generell natur är det särskilda
forskningsavdraget enligt lagen (1973:421) om forskningsavdrag vid taxeringen
lill statlig inkomstskatt. Bestämmelserna är tidsbegränsade och gäller endast
kostnader för forsknings- och utvecklingsarbete under åren 1973-1981. För atl
särskilt forskningsavdrag skall kunna medges krävs att företaget bedriver
industriell tillverkning. Avdraget baseras pä sädana kostnader för tekniskt
och naturvetenskapligt forsknings- och utvecklingsarbete som kan få betydelse
för rörelsen. Det särskilda avdraget består av ett basavdrag och ett
ökningsavdrag. Basavdraget utgör 10% och ökningsavdraget 20% av underlaget för
resp. avdrag. Utgångspunkten för beräkning av underlaget är summan av fem
tredjedelar av lönekostnaderna för den del av företagets personal vars arbete
till övervägande del utgörs av forsknings- och ulveck-

Prop.
1980/81:130 87

lingsarbete,
vad företaget har gett ut i bidrag för sådanl arbete utanför företaget och kostnader
för förvärv av forsknings- och utvecklingsresultat. Frän denna summa frånräknas
dels vad företaget har erhållit i bidrag för forsknings- och utvecklingsarbete,
dels de inläkter som har erhållits genom försäljning av forsknings- och
utvecklingsresultatet.

Forskningsskattekommittén
har gjort en översyn av det särskilda forskningsavdraget och lämnat förslag
tiil åtgärder för att främja forskning och utvecklingsarbete (bilaga 8).
Utredningsförslaget har remissbehandlats (bdaga 9).

Forskningsavdraget har,
enligt vad som har redovisats i forskningsskattekommitléns betänkande,
knappast påverkat forsknings- och utvecklingsbudgeten i företagen. Som skäl
härför har angetts att ett förelags budget ularbelas utan att hänsyn tas till
skatteeffekten. Ett annat skäl är att möjlighet saknas att utnyttja avdraget om
företaget inle har någon redovisad vinst. Ett tredje skäl är att
skattelättnaden inte är tillräcklig för att nyanställa forsknings- och
utvecklingspersonal, eftersom en anställning i allmänhet medför ett
kostnadsåtagande för flera år framåt medan skattelättnaden huvudsakligen
begränsas till ett år.

Andra argument som har
åberopats mot avdraget är att små företag missgynnas genom bestämmelsen att
endast kostnader för personal som till övervägande del har arbetat med
forsknings- och utvecklingsverksamhet är avdragsgilla.

En utgångspunkt för
utredningens arbete har varit att söka finna former för att stimulera
företagens forsknings- och utvecklingsverksamhet genom generella åtgärder på
skatteområdet.

Utredningen föreslär i
sill betänkande att del nuvarande systemet med elt särskilt avdrag vid
beskattningen ersätls av ett system i vilkel ett generellt forskningsstöd
lämnas som skattefria bidrag. Del föreslagna systemet avser - i likhet med det
nuvarande systemet - teknisk och naturvetenskaplig forskning och
utvecklingsverksamhet hos företagen. Forskningsstödet skall enligt förslaget
bestå av dels ett bassiöd som beräknas efter 2% av totalkostnaden för
forsknings- och utvecklingsarbetet för det aktuella året, dels ett ökningsstöd
som lämnas för ökningsåret och vart och ell av de två följande åren med 10% per
år av kostnaden för den ökade forsknings- och utvecklingsinsatsen. Som
förutsättning för att ökningsstöd skall lämnas för de två senare åren skall gälla
att den kostnadsnivå som ökningen har lett till vidmakthålls.
Beräkningsunderiaget enligt förslaget överensstämmer i stort sett med vad som
gäller enligt det nuvarande systemet. Regeln om att endast kostnad för personal
som till övervägande del har utfört forsknings- och utvecklingsarbete skall
beaktas mildras genom att kravet på arbetsinsats begränsas till minst en
fjärdedel i forsknings- och utvecklingsverksamhet. En annan ändring är att
lönefaktorn räknas upp med 2,5 i stället för med fem tredjedelar. Bidragen
föreslås betalas ut av länsstyrelsen efter beslut i taxeringsnämnden.

Prop. 1980/81:130 88

1 ett särskilt yttrande hävdar tvä sakkunniga i
utredningen att andra och mer effektiva former för stöd borde övervägas. Som
allernaliv åberopas ökad användning av offentlig teknikupphandling samt
forskning som bedrivs vid statliga institutioner.

Remissinstanserna
är eniga om att etl samhälleligt stöd till företagens forsknings- och
utvecklingskostnader är nödvändigt för att bibehålla konkurrenskraften gentemot
företag i utlandet och för atl upprätthålla en hög levnadsnivå.

En grupp av remissinstanserna betonar vikten av generella
åtgärder. Den består av IVA, SACO/SR, KF, Svensk industriförening.
Näringslivets skattedelegation. Svenska byggnadsenlreprenörföreningen. Svenska
företagares riksförbund och SHIO-Familjeföretagen.

En annan grupp anser att stöd till forsknings- och
utvecklingsarbete bör läggas på projektstöd. Hit hör SIND. länsslyrelserna i
Malmöhus län, Göteborgs och Bohus län samt Västerbottens län, LO,
Landstingsförbundet och TCO.

En tredje grupp med RRV, kammarrätten i Stockholm,
konjunkturinstitutet, AMS, STU och Industrijönden anser att tillräckligt
underiag för en bedömning av effekterna av ell generellt stöd av föreslagen typ
saknas.

1 fråga om
avvägningen av ett generellt verkande stöd godtas kommitténs förslag om elt
kombinerat bas- och ökningsstöd av bl.a. IVA, Lantbrukarnas skattedelegation,
KF. Svensk industriförening. TCO och SHIO-Familjeföretagen. LO förordar - för
det fall att etl generellt stöd skall finnas - ett ökningsstöd av måttlig
omfattning. Svenska byggnadsentreprenörföreningen anser att ökningsstödet bör
ulvidgas i förhållande till kommittéförslaget. Allmänna ombudet för
mellankommunala mål ifrågasätter om ökningsstimulansen har någon effekt.
Konjunkturinstitutet befarar att förslaget kan medföra att forsknings- och
utvecklingsverksamheten pä sikt blir ryckigare. Institutet betonar faran av
att forsknings- och utvecklingsinsatserna i företagen efter en god effekt av stödet
i starten planar ut efter några år. SIND anser att ökningsstödet framstår som
tvivelaktigt eftersom det gynnar företag med varierande resursinsatser. Detta
skulle medföra snedvridning av resursanvändningen. Industrifonden uttalar sig
lill förmån för ett realt beräknat ökningsstöd med hänsyn tagen till
inflationseffeklen.

Kommitténs förslag om ordning för beslut och
tillgodoförande av stödet har i stort sett godtagits av remissinstanserna.
Förslaget om beslutsmyndighet har godtagits av organisationerna men mött
kraftig kritik från myndighetshåll.

För egen
del anser jag i likhet med kommittén och remissinstanserna att statligt stöd
bör lämnas till företagens forsknings- och utvecklingsarbete. Som framgår av
min tidigare redogörelse är också statens insatser härför omfattande. Som jag
nämnde i avsnittet om former och motiv för statligt stöd är jag dock kritisk
mot de föreslagna formerna för etl mer renodlat generellt stöd av följande
skäl.

Prop.
1980/81:130 89

De
försök lill utvärderingar som har gjorts beträffande det särskilda
forskningsavdraget har indikerat atl stödet har varit i det närmaste verkningslöst.
Det ligger emellertid i sakens natur att avdragets direkta stimulanseffekt
inle är så lätt att fastställa. Även med beaktande av detla torde dock den
ekonomiska effekten av stödel för företagen kunna bedömas vara mycket
begränsad. År 1979 satsade företagen ca 5000 milj. kr. på forskning och
utvecklingsarbete medan den ekonomiska effekten av det särskilda
forskningsavdraget var mindre än 200 milj. kr. Huvuddelen av avdraget har
medgetts för företagens totala forskningsvolym, s. k. basstöd.

Det av kommittén lämnade
förslaget innebär vissa förbättringar i förhållande till del nuvarande
systemet. Genom att avdraget ersätts av ett bidrag kan även företag som inte
redovisar vinst tillgodogöra sig stödet. Ett bidragssystem innebär också att
förelagen på förhand kan fastställa effekten av det statliga stödet vilket
medger alt forskningsbidraget kan kalkyleras in redan i budgetarbetet och
därmed få den stimulanseffekt som eftersträvas. Eftersom kravet på andelen
forsknings- och utvecklingsarbete för bidragsgrundande personal föreslås
sänkas till minst en fjärdedel kan även mindre företag i större utsträckning få
stöd. Genom att ökningsstödet höjs i förhållande till basstödel och lämnas
under tre är vid bibehållen forskningsvolym kommer stödet bättre att motsvara
det kostnadsåtagande som nyanställning av forskningspersonal innebär och därmed
verka stimulerande pä ökningen av sådana insatser.

Ser man till stödets
enskilda delar innebär ett basstöd att storleken av stödet helt bestäms av
förelagets forskningsvolym. Basstödet blir störst i forskningsintensiva
förelag. Ett renoldat basstöd är en helt generell stödform och om
procentsatsen sätts tillräckligt högt är det rimligt att tänka sig att stödet
skulle ge effekt. Kostnaden för ett bassiöd är emellertid mycket hög i
förhållande lill kostnaden för ett ökningsstöd. Relationen är att en enhet
basstöd kostar ca tio enheter ökningsslöd. Om syftet med stödet är att
stimulera företagen att öka forsknings- och utvecklingsvolymen torde
ökningsstödet vara det mest ändamålsenliga. Detta stöd premierar enbart
ökningen av forsknings- och utvecklingsinsatserna utan hänsyn lill den tolala
forsknings- och utvecklingsverksamhetens omfattning. Det av kommittén
föreslagna ökningsstödet ligger dock på en så relativt låg nivå ur företagens
synvinkel att det förmodligen inle har annat än en marginell effekt.

Eftersom basstödet innebär
den avgjort största belastningen på statskassan, skulle enbart ett
ökningsstöd, men ett relativt kraftigt sådant, kunna ge en påtaglig
stimulanseffekt och samtidigt kunna kombineras med önskemålet om att inte öka
statens utgifter jämfört med nuvarande ordning. En ensidig inriktning på ett
högt ökningsstöd blir emellertid alltför känslig för manipulation och
anpassningar hos företagen i syfte att uppnå ett mer omfattande stöd. Kraven på
kontroll kommer alt öka. Länsslyrelserna, som lämpligen får administrera ett
eventuellt forskningsbidragssystem.

Prop. 1980/81:130 90

kommer
att behöva personalförslärkningar för alt kunna klara dessa uppgifter. Att
bygga upp en ny offentlig kontrollapparat för alt dela ut ca 200 milj, kr, i
forskningsbidrag förefaller tveksamt.

Kostnaden för det av
kommittén föreslagna alternativet med ett kombinerat bas-och ökningsstöd
skulle för år 1981 bli ca 285 milj. kr., vilket är ca 100 milj. kr. mer än
kostnaden för det nuvarande avdragssystemet. Kostnaden är med hänsyn till den
osäkerhet som finns om effekten av stödet statsfinansiellt svårmotiverad.

Del hittillsvarande
syslemel med forskningsavdrag utlöper som jag nyss nämnde med utgången av år
1981. Det finns enligt min mening skäl att ytteriigare överväga behovet och
utformningen av ett ev. stöd av denna art. Regeringen har mot bakgrund av den
redogörelse som här lämnats inte slutgiltigt behandlat det förslag som
forskningsskattekommittén framlagt och därmed inte heller tagit ställning till
huruvida en förlängning av forskningsavdraget bör beslutas.

8.6
Verksamheten vid STU

STU:s
uppgifter är att främja och stimulera teknisk-industriella innovationer samt
att stödja kunskapsuppbyggande teknisk forskning för näringsliv och samhälle.
STU:s operativa medel för att genomföra sina uppgifter och bidra till att målen
för samhället nås är planerings- och utredningsverksamhet, stöd till tekniska
forsknings- och utvecklingsprojekt, biträde till uppfinnare, förmedling till
exploatering av resultat av forskning och utveckling, industriell
serviceverksamhet och internationell kontaktverksamhet.

STU
har i de av statsmaklerna fastställda riktlinjerna för STU:s verksamhet (prop.
1977/78:111, NU 1977/78:75, rskr 1977/78:361) givils tre roller. Den första
innebär atl med hjälp av tillgänglig eller ny teknik främja utvecklingen inom
olika samhällssektorer - samhällssektorrollen (S-rollen). En andra
huvuduppgift är att främja industrins innovationsverksamhet och tekniska
kvalitet - industrirollen (1-rollen). STU:s tredje huvuduppgift är att inom
den lekniska forskningen höja den vetenskapliga nivån och öka kunnandet inom
skilda områden - forskningsstödjande rollen (F-rollen).

Verksamheten
vid STU är uppdelad pä program. Stöd till utvecklingsarbete baserade på STU:s
S-roll och 1-roll kanaliseras via program 1. Industriellt och samhällsinriktat
tekniskt utvecklingsarbete medan F-rollen huvudsakligen uppfylls genom
projektstöd från program 2. Kunskapsutveckling.

STU
har i sin anslagsframställning för budgetåret 1981/82 lämnat förslag till plan
för verksamheten för budgetåren 1981/82-1983/84 (bilaga 6). Anslagsframställningen
har remissbehandlats (bilaga 7).

Prop.
1980/81:130 91

Såväl
Sveriges Industriförbund som IVA efteriyser i sina remissyttranden en
precisering av STU:s S-roll. Industriförbundet menar att STU i alltför hög grad
som argument för flera av STU:s engagemang anför sektor-och industripolitiska
skäl blandade. Förbundet anser atl bedömningsmöjligheterna skulle förbättras
för mänga projekt, om del klarare kunde anges vilka motiv som kan återföras
till STU:s S-roll resp. Ull STU:s 1-roll.

Jag
delar i stort remissinstansernas uppfattning att STU tydligare bör ange vilket
motiv som är vägledande för insatserna under olika delprogram. Samtidigt är
jag väl medveten om problemen med att hålla isär dessa motiv. Stöd till
utvecklingsprojekt kan i flertalet fall motiveras av såväl samhällssektorskäl
som industripolitiska skäl och en nödvändig förutsättning för att en
sektormotiverad insats skall bli framgångsrik är ofta atl den också resulterar
i företagsekonomiskt lönsam tillverkning i företag. Det var också denna
bakgrund som föranledde statsmaklerna att i de nyss nämnda riktlinjerna för
STU:s verksamhet avstä från att skilja insatsen utifrån S- och I-rollen i olika
program. Jag finner inte skäl att ändra pä denna ordning. Det ankommer
emellertid pä STU att i ökad utsträckning söka klargöra vilka effekter som kan
väntas av föreslagna insatser och hur dessa fördelar sig på resp. roller. I
likhet med vad Industriförbundet framhåller bedömer jag att det skulle
underlätta STU:s dialog med omväriden och möjliggöra en bättre avstämning av
STU:s insatser mot olika intressenters behov.

Som underlag för sina
insatser bedriver STU en omfattande planerings-, utrednings-, uppföljnings- och
utvärderingsverksamhet. Uppföljningen görs löpande och rutinmässigt medan mer
krävande utvärderingsinsatser enligt STU mäste begränsas till områden där
förändringar och omprioriteringar övervägs. STU:s uppgifter ställer stora krav
på kontakter med omvärlden. STU har därför inrättat ett industriellt och ett
vetenskapligt råd, vilka biträder verksstyrelse och verksledning med förslag
och synpunkter. För biträde vid planering och styrning av den löpande
verksamhelen har STU inrättat ett slorl antal grupper i anslutning till olika
program-aktiviteter.

Remissinstanserna
är genomgående positiva i sina kommentarer av STU:s planerings-, utrednings-,
uppföljnings- och utvärderingsverksamhet. Flera remissinstanser framhåller
dock att STU i ökad utsträckning bör engagera internationell expertis vid
utvärderingen av sina insatser. IVA menar att alla viktigare programinslag i
STU:s verksamhel bör göras till föremål för en sådan granskning. IVA föreslär
vidare atl nya programakli-vileter etappindelas med klart angivna
beslutspunkter för att härigenom underlätta för utomstående atl följa och
bedöma verksamheten. För att bättre kunna bedöma balansen och riktigheten i
olika prioriteringar föreslår UHÄ att STU i störte utsträckning redovisar
planerade insatser även inom icke-prioriterade områden. Industrifonden understryker
vikten av att induslrin i ökad utsträckning engageras i styrningen av
inriktningen av insatserna inom program Kunskapsutveckling.

Prop. 1980/81:130 92

Jag
finner STU:s planerings-, utrednings-, uppföljnings- och utvärderingsverksamhet
vara ett nödvändigt instrument för att skapa underiag såväl för statsmakternas
beslut om verksamhetens inriktning och omfattning i stort som för myndighetens
egen detaljplanering och styrning av verksamheten. En ökad användning av
internafionell expertis utöver användning av inhemsk expertis vid
utvärderingsarbetet bedömer jag som värdefull. Det bör ge ökad möjlighet att
jämföra forsknings- och utvecklingsinsatsernas inriktning och kvalitet i
Sverige med molsvarande insatser i andra länder. Det ankommer på STU att
besluta om utvärderingens närmare uppläggning.

Det
är väsentligt att industriintressen på olika sätt ges möjlighet att påverka
planering och inriktning av STU:s insatser. STU är etl industripolitiskt
instrument och STU:s insatser vad gäller såväl utvecklingsprojekt som projekt
för kunskapsuppbyggnad bör anpassas efter industrins långsiktiga behov och
möjligheter. Jag vill i detta sammanhang erinra om de problem som uppkommer i
samband med avvägningar mellan insatser inom etablerade områden och insatser inom
nya områden där i dag såväl den vetenskapliga som industriella verksamheten är
begränsad men där utvecklingsmöjligheterna för framliden är slora. De
etablerade områdena har i allmänhet starka och inflytelserika
påtryckningsgrupper medan företrädarna för nya områden vanligen inle har
hunnit organisera sina intressen eller fått fotfäste i etablissemanget. Det
ankommer på STU att aktivt söka motverka denna obalans.

Med
tanke på att STU:s verksamhet äger rum i olika former och under olika program
kan det vara svårt att överblicka STU:s insatser inom olika områden. Jag kommer
att i annat sammanhang föreslå regeringen all uppdra åt STU att i
fortsättningen i sin anslagsframställning göra en sammanställning över mer
betydande satsningar inom insatsområden, teknikområden och kunskapsområden. En
sädan sammanställning bör omfatta såväl prioriterade som icke prioriterade
satsningar.

STU
har inom industripolitiken uppgifter som avser långsiktig och strategiskt
viktig kunskapsutveckling. Det gäller främst STU:s stöd till forskningen inom
högskolesystemet och inom de bransch- eller teknikoriente-rade kollekliva
forskningsinstituten. STU har även uppgifter som mer direkl underlättar och
påverkar innovaUonsprocessen i näringslivet. Del gäller stödet lill innovationsprojekl
hos uppfinnare, tillverkande företag och utvecklingsbolag.

STU:s
program för kunskapsuppbyggnad innebär ett indirekt stöd för företagens
utvecklingsarbete på längre sikt. Här avses, vid sidan av stödet till kollektiv
forskning. STU:s finansiering av högskoleforskning som ocksä har
återverkningar pä en till forskningen knuten högre teknisk ulbildning. För de
tekniska högskolorna och fakulteterna är stöd från STU det mest betydande
resurstillskottet vid sidan av basresurserna.

Prop. 1980/81:130 93

STU
föreslår en lyngdpunktsförskjulning av insatserna mol program 2.
Kunskapsutveckling. Motivet härför har varit behovel av en förstärkt
kunskapsbas inom ett anlal för industrins framtida konkurrenskraft strategiskt
viktiga områden och att STU har en unik möjlighet att snabbi driva fram en
angelägen uppbyggnad av för landet gemensamma forskningsresurser inom sådana
områden.

STU:s
slöd till kunskapsuppbyggnad är särskilt betydelsefullt för de störte
företagen. Dessa satsar betydande resurser pä tekniskt utvecklingsarbete men
har i allmänhet inte möjlighet att bedriva den breda kompetensuppbyggande
forskning som är en nödvändig bas för industriell utveckling. Industriförbundet
tillstyrker också STU:s förslag att STU:s insatser förskjuts mol ökat stöd till
kunskapsuppbyggnad. Det är enligt Industriförbundet statens främsta ansvar
inom forsknings- och utvecklingsområdet alt långsiktigt garantera
konkurtenskraftig kunskapsutveckling inom landet. Även IVA framhåller
samhällets ansvar för atl den kompetensuppbyggande forskningen fär tillräcklig
omfattning. Enligt IVA:s uppfattning är STU:s F-roll den grundläggande och mest
betydande av STU:s roller. STU:s program för kunskapsutveckling ulgör enligt
lVA:s uppfattning ett värdefullt tillskott till den kunskapsuppbyggnad som är
en av högskolesystemets grundläggande uppgifter och det utgör ett viktigt stöd
för kompetensuppbyggnad särskill inom nya teknikområden. STU:s stöd till
utveckling inom industri och olika samhällssektorer är däremot enligt IVA
visserligen betydelsefullt men marginellt i relation till de totala
utvecklingsinsatserna där. Såväl Industriförbundet som IVA framhåller dock den
stora betydelsen av STU:s stöd för innovationsverksamheten i små och medelstora
företag.

Även
UHÄ tillstyrker en förskjutning av STU:s insatser mot stöd till
kunskapsutveckling. UHÄ framhåller emellertid behovet av balans mellan den typ
av flexibla rådsresurser som STU lämnar och fasla basresurser. STU:s resurser
för kunskapsuppbyggnad är numera enligt UHÄ av en sådan storleksordning att
denna balans svårligen kan upprätthållas.

Industrifonden
motsätter sig att kunskapsutveckling prioriteras framför industriellt
utvecklingsarbete. Fonden menar att i del läge där svensk ekonomi f. n.
befinner sig måste STU:s induslriroll prioriteras. De små och medelstora
innovationsföretagen har dragit störst nytta av STU:s stöd till
utvecklingsarbete inom induslrin. Dessa företag är dock dåligt representerade
bland remissinstanserna, vilka oftast främst beaktar storföretagens eller forskningsinstitutionernas
intressen. Fonden påpekar samtidigt att STU är det enda organ bland de
småföretagsinriktade stödorganen som besitter tillräcklig kompetens för alt
bedöma nya projekt av högteknolo-gisk karaktär.

Jag
vill för min del gärna framhålla betydelsen av STU:s stöd till kunskapsuppbyggnad.
STU har bred kompetens och god överblick över vad som händer i såväl industri
och samhälle som högskolevärlden. STU kan

Prop.
1980/81:130 94

därigenom
spela en viktig roll för att rikta högskolans uppmärksamhet pä och genom direkt
stöd stimulera till forskning på problem som är angelägna för industri och
samhälle. STU kan vidare pä olika sätl underiätta att forskningsresultat
nyttiggörs inom industrin. STU:s program för kunskapsutveckling bör emellertid
användas som en röriig resurs för tidsbegränsade och målinriktade insatser för
atl bygga upp ny kunskap och förslärka kompetensen inom nya och eftersatta
områden av betydelse för svensk industris framtida konkurrenskraft.

Även
om uppbyggnad och vidmakthållande av kunskapsbasen är viktigt och förvisso
nödvändigt för den industriella utvecklingen är detta inte tillräckligt för
industrins förnyelse och konkurrenskraft. Kunskaperna måste omsättas i nya
produkter, processer och system genom utvecklingsarbete. Huvuddelen av detta
arbete utförs i företagen.

Behovet
av projektstöd från STU till tidiga faser av riskfyllda utvecklingsprojekt som
initieras av mindre företag och enskilda innovatörer är uppenbart. Dessa
grupper har små resurser för att finansiera utveckling och exploatering av ny
teknik och mycket svårt att sprida riskerna till flera utvecklingsprojekt. STU
finansierar uppskattningsvis en tredjedel av det forsknings- och
utvecklingsarbete som utförs i företag med mindre än 100 anställda.

STU:s
finansiella stöd till de större förelagen motsvarar mindre än 1 % av företagens
egna satsningar pä forsknings- och utvecklingsarbete. STU:s roll som finansiär
av de störte företagens forsknings- och utvecklingsarbete är således mycket
marginell. Erfarenheter visar emellertid att STU:s stöd till projekt vid slörre
förelag bidrar till att satsningar pä potentielU betydelsefulla
utvecklingsprojekt särskill i tidiga och riskfyllda faser kommer lill stånd.

Mot
denna bakgrund har jag inte funnit skäl lill några större relativa
förskjutningar i fördelningen mellan insatser för industriellt och samhällsinriktat
utvecklingsarbete ä ena sidan och kunskapsutveckling å andra sidan. För de
närmaste åren kan det dock finnas skäl till en viss särskild förstärkning av
insatserna för kunskapsuppbyggnad för att snabbt få till stånd en
kompetensuppbyggnad inom vissa strategiskt viktiga områden.

Jag
vill i detta sammanhang beröra frågan om avgränsning av STU:s insatser riktade
mot högskoleforskning gentemot andra insatser på detta område. 1 enlighet med
statsmakternas beslut (prop. 1979/80: 100 bil. 17 s. 255, NU 1979/80:43, rskr
1979/80:395) skall STU:s stöd till grundläggande kunskapsuppbyggnad lämnas via
program Kunskapsutveckling och ha formen av tidsbegränsade målinriktade insatser
inom områden där den tekniska kunskapsbasen måsle förstärkas. STU skall inte
finansiera uppbyggnaden av basresurser vid högskolorna. Som påpekas av bl. a.
UHÄ är dock erforderiiga basresurser vid högskolorna en nödvändigt
förutsättning för att STU:s insatser skall få avsedd effekt. Chefen för
utbildningsdepartementet har också bäde för innevarande budgetår och i
förslagen i budget-

Prop.
1980/81:130 95

propositionen
1981 (prop. 1980/81: 100 bil. 12) prioriterat matemalisk-nalurvetenskaplig och
teknisk forskning. Det är nödvändigt att gä vidare med dessa prioriteringar.

Genom
den koncentration av STU:s insatser mol vissa teknikområden som har gjorts
under de senaste åren och med den ändrade inriklningen mot störte samlade
insatser påverkar STU:s slöd i allt större utsträckning forsknings- och
utvecklingsverksamheten vid främst de tekniska högskolorna. För att STU skall
kunna genomföra angelägna insatser för kunskapsuppbyggnad behövs elt samspel
med andra berörda organ. 1 detta sammanhang vill jag erinra om vad chefen för
utbildningsdepartementet anförde vid sin anmälan av anslag under nionde
huvudtiteln för budgetåret 1980/81 (prop. 1979/80:100 bil. 12 s. 563) rörande
vikten av aktiv samverkan mellan NFR och STU varvid även NFR:s ansvar för finansieringen
av den mot tekniska tillämpningar riktade naturvetenskapliga gmndforskning-en
betonades.

Som jag Udigare har nämnt
avser jag att, för att uppnå bättre samordning av de insatser som görs för atl
stödja leknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete över anslag under
industridepartementets huvudtitel med de satsningar som görs för att stödja
forskning och utbildning vid de lekniska högskolorna över anslag under
utbildningsdepartementets huvudtitel, inom kort föreslå regeringen att
bemyndiga mig att tillkalla ett särskilt industriellt och tekniskt råd knutet
till industridepartementet. Rådet avses bli ett diskussionsfomm för tekniska
forsknings- och utvecklingsfrågor med både utbildnings-, forsknings- och
industriintressen representerade. Ett sådant råd blir etl viktigt kontaktorgan
mellan departementen, induslrin och den tekniska forskningen. Jag har i denna
fråga samrått med chefen för utbildningsdepartementet.

För
spridning av forskningsresultat lill industrin är den kunskapsöverföring som
sker genom alt forskare anställs av eller på annat sätt knyts lill induslrin
den ofta viktigaste. Mänga gånger kan den träning av forskare som elt
forskningsprogram innebär vara betydligt mera värd för industrin än
forskningsresultatet som sådant.

I forskningssamverkanskommilténs
(FOSAM) regi pågår sedan ett par år tillbaka en försöksverksamhet med s. k.
kontaktforskare. Systemet innebär att mindre och medelstora företag bereds
tillfälle att "låna" forskare från universitet och högskolor.

Försöksverksamheten är
ännu inte avslutad. Chefen för utbildningsdepartementet avser att våren 1982
förelägga regeringen vissa förslag rörande forskningspolitiken. I samband
härmed kommer han att lämna en redogörelse för försöksverksamheten med
kontaktforskare saml behandla verksamhetens eventuella fortsättning.

En väsentlig och ökande
del av STU:s stöd avser sammanhållna satsningar som sträcker sig över flera
år. Sådana satsningar är ofta nödvändiga för att STU:s stöd skall få effekt.
För att få kontinuitet i verksamheten bör.

Prop.
1980/81:130 96

som
jag framhöll vid min anmälan av STU:s anslag föregående budgetår (prop.
1979/80:100 bil. 17 s. 255), denna planeras i flerårsperspektiv. STU har i
enlighet med ett av regeringen lämnat uppdrag i sin anslagsframställning för
budgetåret 1981/82 lämnat förslag till ett treårigt program (se bilaga 1).
STU:s stöd till teknisk forskning och utveckling finansieras från anslagen
Styrelsen för teknisk utveckling: Teknisk forskning och utveckling och
Styrelsen för teknisk utveckling: Utrustning. Därutöver lämnar STU stöd till
forsknings- och utvecklingsarbete inom energiområdet inom ramen för
Huvudprogram Energiforskning (prop. 1980/81:90). Jag förordar att regeringen
mot bakgmnd av STU:s redovisade treårsplan förelägger riksdagen förslag om ett
treårigt program för STU:s stöd till teknisk forskning och utveckling under
budgetåren 1981/82-1983/84.

För den verksamhet som
finansieras över anslaget F 1. Styrelsen för teknisk utveckling: Teknisk
forskning och utveckling beräknar jag för denna period ett medelsbehov av
totalt 1 775 milj. kr. varav för budgetåret 1981/82 540 milj. kr. Jag förordar
alltså att regeringen inhämtar riksdagens godkännande av att 1 235 milj. kr.
disponeras för STU:s verksamhel avseende teknisk forskning och utveckling
under budgetåren 1982/83-1983/84. Hämtöver beräknar jag för anslaget F 3.
Styrelsen för teknisk utveckling: Utrustning under samma period ett medelsbehov
av totalt 44 milj. kr. varav för budgetåret 1981/82 13,2 milj. kr. Jag förordar
alltså att regeringen inhämtar riksdagens godkännande av att 30,8 milj. kr.
disponeras för STU:s finansiering av utrustning för teknisk forskning och
industriellt utvecklingsarbete under budgetåren 1982/83-1983/84.

De
medelsramar som jag har beräknat innebär en något höjd ambitionsnivå för STU:s
stöd till teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete.

F
1. Styrelsen för teknisk utveckling: Teknisk forskning och utveckling

1979/80
Utgift '375618659 Reservation 209982527

1980/81
Anslag 476550000

1981/82
Förslag 540000000

'
Disponerat 417 550 000 Odisponerat 1050000

Följande
sammanställning ger en ekonomisk översikt av verksamheten under delta anslag
(milj. kr.).

1979/80

1980/81

1981/82

Ulfall

Budget

Beräknar

STU

Föredra-

ganden

Kostnader

Program
1

Industriellt och

samhällsinriktat

tekniskt utveck-

lingsarbete

261,8

293.0

363,0

318,6

Rymdverksamhet

10,1

11,5

14,2

12,5

Program
2

Kunskapsutveckling

133,0

158,0

210,6

184,0

Program
3

Internalionell

kontaktverksamhet

14,55

16.4

25,8

20,35

Program
4

Myndighetsservice

4,0

5,2

5,7

5,8

Informationsförsörj-

ningsverksamhet

7,5

8,0

11,1

8,75

Ofördelade
medel

-

4,5

10,0

10.0

Summa
koslnader

430,55

496,6

640,4

560,0

Avgår
finansiering

ulöver
anslag

Återbetalningar
m. m.

13,4

20,0

20,0

20,0

Minskning
av reservation

1,0

-

-

-

Summa
anslag

416,55

476,6

620,4

540,0

Som framgår av sammanställningen harjag under detta anslag
beräknat ett totalt medelsbehov av 540 milj. kr. för budgetåret 1981/82.

Med utgångspunkt i de allmänna överväganden som jag
tidigare har redovisat harjag gjort en preliminär fördelning av anslaget för
budgetåret 1981/82 pä program, delprogram och programelement. Det ankommer på
regeringen att besluta om den slutliga fördelningen sedan STU har redovisat
sin detaljerade planering av verksamheten för kommande budgetär. Jag gär nu
närmare in på verksamhelen inom de olika programmen.

Program I. Industriellt och samhällsinriktat tekniskt
utvecklingsarbete är indelat i fem delprogram. Följande sammanställning ger en
ekonomisk översikt av verksamheten inom programmet (milj. kr.)

Program
1

Delprogram

1979/80 Ulfall

1980/81 Budget

1981/82 Beräknar

STU

Föredraganden

la. Insatsområden Ib. Teknikområden Ic. Industriservice
ld. Förmedling le. Arbetstagarprojekt

37,7

203,5

12,5

3,1

5,0

261,8

43.5

225,4

10,8

3,3

10,0

293,0

64,4

269,0

13.6

4.0

12.0

363.0

50.4

241.6

13,0

3.6

10,0

318,6

7 Riksdagen 1980181. 1 saml. Nr 130

Prop.
1980/81:130 98

Under innevarande budgetår pågår verksamhet inom 14
insatsområden. Verksamheten avser störte, målinriktade, fleråriga men
tidsbegränsade utvecklingsinsatser. För genomförandet engageras i allmänhet ett
flertal företag, högskoleinstitutioner och andra organisationer enligt en
sammanhållen plan.

STU
föreslår att pågående verksamhet fullföljs och alt verksamhel påbörjas under
budgetåret 1981/82 inom två nya insatsområden, nämligen Polymera
konstruktionsmaterial och Djupprospeklering. Det innebär atl en viss
förstärkning av programmet Insatsområden eribrdras för budgetåret 1981/82 men
att resursbehovet sedan successivt minskar genom atl arbetet inom nägra av de
tidigast startade insatsområdena avslutas. Industriförbundet ställer sig
tveksamt lill slart av nya insatsområden och ifrågasätter om inte några av de
tidigare besluten om insatser kan omprövas och eventuellt senareläggas. IVA
ansluter sig lill STU:s förslag. Flera remissinstanser framhåller
svårigheterna att bedöma betydelsen av satsningarna inom programmet och om
deras volym och inriktning är välavvägd. Fakultelsnämnden vid Chalmers
tekniska högskola (CTH) anser alt den lotala volymen på insatsområdena bör
kunna minskas men har inget att erinra mot de två nya förslagen lill
insatsområden.

Jag föreslår
att pågående verksamhet inom samtliga 14 insatsområden får fortsätta i huvudsak
enligl tidigare planerad omfattning och har beräknat medel härför. Jag har
härvid utgått från att STU aktivt och kontinuerligt följer upp de olika
insatserna och inför varje nytt budgetär tar ställning till verksamhetens
fortsatta inriktning och omfattning. Som jag redan har framhållit i samband med
min behandling av STU:s roller, bör STU söka bättre belysa motiven bakom STU:s
satsningar inom ett insatsområde.

Med hänsyn till det ansträngda budgetlägel harjag beräknat
att utrymme finns för endast ett nytt insatsområde under nästa budgelår.

Av de nya insatsområden som STU har föreslagit harjag
bedömt Polymera konstruktionsmaterial som särskilt angeläget. Det är en
relativt allmän uppfattning att polymera material kommer att få en ökad
användning som konstruktionsmaterial inom verkstadsindustrin. Användning av sådana
material ställer hell nya krav pä konstruktören. För att kunna utnyttja den
potential de erbjuder bäde vad gäller produkt- och produktionsutveckling är
det viktigt att kompetens inom och erfarenhet frän detta materialområde byggs
upp inom induslrin.

Jag föreslär därtbr att ett nytt insatsområde tas upp
enligt följande sammanställning och beräknar medel för detla under budgetåret
1981/82.

Kostnad Total Tidsomfatl-

1981/82 kostnad ningar

milj. kr. milj.
kr.

Polymera konstruktions

material 5.0 35,0 5

Prop.
1980/81:130 99

Jag vill emellertid underslryka att detla inle belyder att
planerna på del andra av STU föreslagna insatsområdet, Djupprospeklering, är
avskrivna. Senare under treårsperioden kommer enligl planen insatserna inom
flera områden att vara avslutade, varvid resurser frigörs för verksamhet inom
nya insatsområden.

Huvuddelen av STU:s finansiella stöd till leknisk
forskning och utvecklingsarbete lämnas inom delprogram 1 b. Teknikområden och
program 2. Kunskapsutveckling. Insatserna inom kunskapsutvecklingsprogrammel
har tyngdpunkten på forskning medan insatserna inom teknikomrädespro-grammel i
huvudsak avser industriellt utvecklingsarbete. STU föreslår en ökad
koncentration av insatserna mol ett begränsat anlal prioriterade områden.

Remissinslanserna lar i allmänhet inte upp frågan om
koncentration av STU:s satsningar till någon principiell diskussion. FOA och
IVA uttalar sig emellertid explicit för en sådan koncentration medan MFR anser
att breddad satsning på grundläggande teknisk forskning bör ske. Flera
remissinstanser, däribland Industriförbundet, påpekar liksom STU allmänt behovel
av att en stor andel av STU:s resurser hålls obundna till förmån för stöd till
inkommande ansökningar vid sidan av planerade program.

Som jag tidigare har framhållit måste svensk industri i
ökad utsträckning orientera sig mot teknikinlensiva produkter, processer och syslem.
Här har svensk industri de största konkurrensfördelarna, vilkel blir alltmer
accentuerat sett i ett längre lidsperspektiv. En sädan inriktning kräver
emellertid alt ökade resurser satsas på forskning och utveckling. Med beaktande
av del kärva statsfinansiella läge som vi befinner oss i kan detla vad gäller
samhällets stöd uppnås bara genom en ökad prioritering av de statliga
satsningarna mot områden av särskild betydelse för svensk industris
långsiktiga internationella konkurrenskraft. Jag vill emellertid betona att
detta inle innebär att STU är förhindrat att satsa på projekt utanför de
prioriterade områdena. Prioriteringen innebär en identifiering av områden där
säväl behoven av förstärkta satsningar som potentialen för svensk industri har
bedömts vara störst och där följaktligen huvuddelen av resursförstärkningen
bör sättas in. STU måste dock även framgent avsätta medel för projekt inom
andra områden där STU:s stöd kan leda till satsningar av strategisk betydelse.

De prioriterade satsningarna bör inriktas dels mot
teknikområden som är av strategisk betydelse för utvecklingen av svensk
industri, dels mot teknik för användning inom branscher eller områden av
speciell belydelse för svensk ekonomi.

STU har föreslagit att följande områden prioriteras: elektronik
och dalateknik, bioteknik, materialteknik, verkstadsteknik, kemiteknik,
iräteknik, massa- och pappersteknik samt teknik för hälso- och sjukvärd. Della
val av prioriterade områden stöds praktiskt laget genomgående av remissinstanserna.
Enstaka remissorgan anger dessutom några ytterligare områden

Prop.
1980/81:130 100

som anses vara i behov av förstärkt stöd. CTH antyder
indirekt en viss tveksamhet inför prioriteringen av de tre sistnämnda områdena.
När det gäller omfattning och inriktning av satsningarna inom de prioriterade
områdena stöds i allmänhet ocksä STU:s förslag. För kemiteknik finner såväl
IVA som CTH STU:s ökningsförslag representera en miniminivå. Även inom
bioteknik anser/VA en störte satsning befogad medan IVA ifrågasätter om inte
satsningarna pä det trätekniska området är för kraftiga i förhällande till
andra områden.

Jag har
tidigare (prop. 1979/80: 100 bil. 17 s. 256) framhållit betydelsen för den
industriella utvecklingen av insatser på områdena elektronik och datateknik,
materialteknik, kemiteknik, bioteknik och verkstadsteknik. Riksdagen har
sedermera fastslagit denna prioritering för innevarande budgetår (NU
1979/80:43, rskr 1979/80:395). För att STU:s insatser skall ge resultat bör
dessa prioriteringar i huvudsak ligga fast även under den kommande
treårsperioden. STU har därtill föreslagit alt ylterligare tre områden
prioriteras, nämligen träteknik, massa- och pappersteknik samt leknik för
hälso- och sjukvård. Med tanke på dessa områdens stora betydelse för svensk
ekonomi finner jag del motiverat att stora framtidsoriente-rade satsningar görs
pä dessa områden. Jag vill emellertid erinra om de stora summor som STU redan i
dag satsar inom dessa områden. Dessa satsningar bör fortsätta pä i huvudsak
nuvarande nivä men ges en delvis förändrad inriktning, vilket jag återkommer
till.

Jag vill i
detla sammanhang peka på de stora möjligheler som kan skapas genom en ökad
integration mellan olika teknikområden. Detla kan ge upphov till hell nya
produkter, processer och system och medföra etablering av nya industriförelag
med inriktning pä marknader, vilka till stor del inte är kända i dag.

Jag avser nu någol utförligare kommentera insatserna under
de lidigare nämnda områdena.

Elektronik
och datateknik är områden där den lekniska utvecklingen går mycket snabbt.
Utvecklingen av elektroniska och eleklroopiiska komponenter har utgjort grunden
för den minialyrisering och prissänkning pä elektroniska apparater som har lett
till en nästan explosionsartad utveckling av anlalel tillämpningsmöjligheler
och marknader för elektronik. Denna utveckling kan väntas prägla även de
närmaste decennierna. Huvuddelen av mikroelektroniken kommer i framtiden alt
finnas i produkter som inte kallas datorer i gängse mening. Detta innebär att
denna teknik brett och genomgripande kommer att påverka utvecklingen i industri
och samhälle. Detla medför stora omställningsproblem för svensk industri men
ocksä stora utvecklingsmöjligheter för företag som kan utnyttja den nya
tekniken. Utvecklingen är således inte begränsad till elektronik- och dataindustrin
utan flertalet industribranscher och samhällssektorer kommer att beröras i
slörre eller mindre omfallning. För atl kunna möta och utnyttja den utmaning
som den nya tekniken erbjuder krävs industriell

Prop. 1980/81:130 101

kompetens
och kapacitet inom området. På hårdvarusidan behövs kunnande för bl.a.
utveckling av kundspecificerade integrerade kretsar och på mjukvarusidan
behövs, vilket inte är minst viktigt, kunnande alt använda den nya tekniken
dels för att framställa konkurrenskraftiga produkter inom olika
industribranscher utanför den egentliga elektronik- och dataindustrin, dels
för all från användarsynpunkt rätt kunna använda datateknik och elektronik i
olika konstruktions-, produktions- och administrationssystem. För atl bygga
upp kompetensen inom elektronik- och dataområdet harjag beräknat medel för
slora insatser även i fortsättningen med tonvikt pä framför allt
kunskapsutveckling, vilken bör ge den nödvändiga basen för en vidare
industriell utveckling.

Datateknikens
snabba utvecklingslakt har lett till en markant ökning i antalet möjliga
användningsområden. Den utgör elt hjälpmedel i industriell produktion,
vetenskapligt arbete, administration och vid beslutsfattande. Förväntningarna
inom industrin och samhället inför denna tekniks utveckling och ulnyltjande är
blandade. Förhoppningar knutna till dess möjligheter att åstadkomma markanta
effektivitetsförbättringar samt nya produkter och tjänster bryts mot farhågor
om ökat krångel, minskat anlal arbetstillfällen, försämrad arbetsmiljö,
utarmning av arbetsinnehåll och hot mot den personliga integriteten.

För
att vi skall kunna försäkra oss om denna tekniks positiva potential och undvika
de användningssvårigheter och läsningar som tekniken kan medföra, erfordras atl
vi i möjligaste mån - i ett sammanhang - betraktar tekniken, dess användning
samt konsekvenserna av denna användning på människor, organisationer och
samhället. Forsknings- och utvecklingsinsatserna vid STU mäste planeras med
delta som utgångspunkt.

I
direktiven till delegationen för datafrågor (Dir 1980: 15) har delegationen
fått i uppdrag alt utarbeta förslag lill principer och riktlinjer för
datateknikens utveckling och användning i samhället. Delegationen skall vidare
ägna stor uppmärksamhet åt forskning avseende datateknikens framlida användning
och konsekvenser i syfte att öka samhällets handlingsberedskap.

1
syfte att anpassa inriktningen och organisationen av STU:s ramprogram inom det
datatekniska området till de principer och riktlinjer som utarbetas inom
delegationen avser jag - efter samråd med statsrådet Johansson - föreslå
regeringen att i annat sammanhang uppdraga åt data-delegaUonen atl i samverkan
med STU se över dessa ramprogram.

Regeringen
anser vidare dessa frågor vara så betydelsefulla att den under våren 1982 avser
att lägga fram en dalapolitisk proposition som bl. a. kommer att behandla
forskning kring datateknik.

Biotekniken
befinner sig i ett dynamiskt utvecklingsskede där tekniska tillämpningar inom
ett stort antal områden kan fömtses. Denna leknik innebär ulnyltjande av
cellers eller cellbeståndsdelars egenskaper för industriell produktion.
Biotekniska processer är vanligen kunskapsin-

Prop. 1980/81:130 102

lensiva,
energisnåla och kräver begränsade investeringar, vilket bl.a. gör dem relativt
oberoende av anläggningsstorlek. Ökad användning av denna teknik ger
möjligheter lill bättre råvaru- och energiutnyttjande, nya och mer effektiva
metoder för läkemedels- och livsmedelsframställning och effektiv nedbrytning av
miljöfarliga ämnen. Med tanke på områdets kunskapsintensiva karaktär,
utvecklingspotentialen och den kompetens som finns i Sverige inom närbesläktade
områden bör biotekniken kunna erbjuda en intressant utvecklingsmöjlighet för
svensk industri. Jag har därtör beräknat medel för en fortsatt ökning av
insatserna inom detla omräde för att möjliggöra en framlida industriell
expansion.

Utvecklingen av
materialtekniken mot alltmer kvalificerade konstruktionsmaterial och för
ändamålet väl avvägda materialkombinationer är en av grundförutsättningarna för
en konkurrenskraftig verkstadsproduktion. Detta kräver ett materiallekniski
kunnande inom etl flertal områden. Det traditionellt dominerande
konstruktionsmaterialet stål kommer även inom överskådlig tid alt vara del mest
använda materialet. Nya material kommer dock atl få en allt större belydelse.
För att kunna utnyttja de möjligheter som de nya materialen erbjuder krävs en
ökad integrering mellan materialtillverkningsledet och
konstruktions-/bearbetningsledel. Detta innebär stora omställningsproblem för
speciellt verkstadsindustrin. Stål är ett väl beprövat konslruklionsmaterial
och såväl forskarkompetensen som den industriella kompetensen är mycket hög i
Sverige. Företagen satsar stora summor pä forskning och utveckling kring
stälmaterial. STU:s insatser blir därmed relativt marginella. STU;s roll är
betydligt mer strategisk och avgörande vad gäller forskning och utveckling
kring nya material. STU:s insatser inom det materialtekniska området bör därför
i ökad utsträckning inriktas mol nya materialområden med slor framlida användningspotential
men där kompetensen i dag är alltför låg hos konstruktörerna. Jag tänker här
på polymerer, avancerade komposiler, högtempera-turkeramer och nya former av
metalliska material som pulverpressade och arnorfa metaller. Jag har beräknat
medel för en viss ökning av insatserna inom det materialtekniska området. Genom
denna ökning av de totala satsningarna på materialteknik och framför allt genom
att STU successivt gör omprioriteringar från konventionella material mot nya
material bör en kraftig ökning av satsningarna på nya malerial och deras
användning komma till stånd.

Verkstadsindustrins
stora betydelse för svensk ekonomi har framhållits i många sammanhang. Inom
verkstadsindustrin har Sverige sina mest expansiva produkter och företag.
Verkstadstekniken har avgörande betydelse för den produktionstekniska
förnyelsen i flertalet branscher. För att konstruera och tillverka produkter på
ett internationellt konkurrenskraftigt sätt krävs en alltmer avancerad teknik.
Insatserna på det verk-stadstekniska området bör i första hand inriktas på
utveckling av automatiserade, flexibla produktionssystem. Härigenom kan på
sikt skapas arbets-

Prop.
1980/81:130 103

platser
med god arbetsmiljö med för konkurrenskraften nödvändig fler-skiftsproduktion
men med enbart dagtidsbemanning. Jag har beräknat medel för att den redan under
innevarande budgetär upptrappade satsningen på verkstadsteknik skall kunna
fortsätta. Huvuddelen av insatserna bör inriktas på industriellt
utvecklingsarbete.

Flertalet
industribranscher utnyttjar i ökande grad kemikalier och kemiskt kunnande som
produklivitetshöjande instrument och för produklför-ädling. Utvecklingen inom
den svenska kemiindustrin fokuseras alltmer på atl tillfredsställa dessa behov
och därmed exploatera den marknadspotential som här erbjuds samt atl med
utnyttjande av avancerad kemiteknisk kompelens producera och sälja speciella
råvaror och halvfabrikat för vidareförädling. En sådan strategi kräver mycket
tvärlekniskt arbele, stora inslag av applikationsforskning och ett unikt
kunnande inom området kemiteknik. Jag har beräknat medel för ökade insatser
inom detta område för dels utveckling av användarorienterade
prestationskemikalie-system, dels kunskapsuppbyggnad inom yt- och kolloidkemin
samt inom syntetisk organisk kemi.

Skogen
är en av vårt lands viktigaste råvaruresurser. Till skillnad från exempelvis
malm är skogen dessutom en resurs som kan förnyas. Den svenska skogsråvaran
håller god kvalitet. Med avseende pä den näriiggande västeuropeiska marknaden
är vidare transportförulsältningarna mycket gynnsamma för svensk skogsindustris
internationella konkurrenskraft. Skogsindustrin är vår i särklass största
nettoexportör.

Knappt hälften av den
svenska skogsråvaran går till den trätekniska industrin för vidareförädling. Av
skogsindustrins nettoexport härrör knappt 30% från träindustrin, vilket i
absoluta tal innebär ett större positivt bidrag till Sveriges handelsbalans än
vad bil- och varvsindustrin ger tillsammans. Den svenska träindustrin är
sysselsättningsintensiv och regionalpolitiskt av stor betydelse. Företagen är
i allmänhet små och resurserna för forsknings- och utvecklingsarbete myckel
begränsade. Den nuvarande forsknings- och utvecklingsinsatsen är bäde vad
avser inriktning och volym otillräcklig i elt läge där priskonkurrensen är
stark och konkurrenterna har ett stort och ökande inflytande på marknaden. För
att den svenska träindustrin även i framtiden skall kunna hävda sig på exportmarknaden
krävs dels åtgärder för att på olika sätt öka vidareförädlingsgraden inom hela
branschen, dels produktförnyelse och därtill hörande förbättring och förnyelse
av produktionsmetoder. STU har under såväl föregående som innevarande budgetår
kraftigt ökat satsningarna pä området träteknik. Dessa satsningar har till
viss del inriktats på att höja den trätekniska kompetensen inom
högskolesystemet, men framför allt på alt stödja företagens arbete med
vidareförädling och produktförnyelse. Jag bedömer STU:s satsningar som
nödvändiga för alt industrin skall stimuleras att öka de egna
utvecklingsinsatserna. Dä detta har uppnåtts bör STU:s stöd åter kunna minskas.
Jag har t. v. beräknat medel för fortsatta insatser på hög nivä inom det
trätekniska området.

Prop.
1980/81:130 104

Massa-
och pappersindustrin är i och med sin höga neltoexport den bransch som har haft
och alltjämt har den största enskilda betydelsen för Sveriges handelsbalans.
Massa- och pappersindustrin har förutsättningar att även framledes spela en
central roll för Sveriges ekonomi. En förutsättning härför är dock en
utveckling mot en ökad förädlingsgrad hos de produkter som exporteras.
Huvudsyftet med STU:s stöd till massa-och pappersteknik bör vara all hävda
långsikliga utvecklingsbehov och stimulera företagen att aktivare satsa pä nya
produktområden. Jag har beräknat medel för en något ökad ambitionsnivå med
denna inriktning. Även inom energiforskningsprogrammet är massa- och
pappersindustrin ett prioriterat område. Sammantagna bör de statliga resurser
som kommer denna sektor till del kunna ge markanta bidrag lill bl.a. den
processtekniska utvecklingen inom området.

Hälso- och sjukvård är en
viktig samhällssektor och i hög grad teknikberoende. De stigande kostnaderna,
kraven på bättre vård för patienterna och mindre påfrestande arbetsmiljö för
personalen ökar betydelsen av att tekniken för hälso- och sjukvärd utvecklas så
atl en resurs- och kvalitetsmässigt förbättrad sjukvård kan uppnås samtidigt
som drift- och underhållskostnader reduceras. Härigenom ökas också Sveriges
möjligheter alt industriellt konkurrera på detta område, som väntas erbjuda en
alltmer expanderande internationell marknad för avancerade tekniska produkter.
STU:s insatser på detta område bör i ökad utsträckning inriktas på atl få till
stånd landstingskommunal teknikupphandling. Med teknikupphandling avses köp av
ett system - vara eller tjänst - som fullgör en funktion och som kräver
utveckling av ny teknik för atl förverkligas. Genom att utnyttja
teknikupphandling kan med relativt små medel en behovsbaserad teknikutveckling
skapas till gagn för både hälso- och sjukvården och för de företag som
tillverkar produkter för denna sektor. Jag har beräknat medel för atl de redan
i dag stora insatserna på delta område skall kunna fortsätta i oförminskad
omfattning.

57'L'
beräknar atl stödet lill enskilda uppfinnare och mindre företag skall öka under
den kommande treårsperioden. STU föreslär vidare ökade insatser för att
stimulera innovationsverksamhelen bl.a. vid de tekniska högskolorna genom att
stödja inrättande av s. k. innovationscenlra.

Jag vill i detta
sammanhang anföra följande. En balanserad och livskraftig näringslivsstruktur
kräver såväl slora som små förelag. Storföretag är vanligen skickliga på att
vidareutveckla, tillverka och marknadsföra produkter för en bred marknad.
Utvecklingsarbetet sker vanligen i relativt små steg inom ramen för den egna
affärsstrategin och är ofta relativt hårt knutet till det befintliga
produktsortimentet och befinlliga tillverkningsprocesser. De stora företagen
har de största forsknings- och utvecklingsresurserna och står för den
dominerande andelen innovationer. Etl flertal internationella studier visar
dock att avkastningen till följd av framgångsrika innovationer per satsad krona
på utvecklingsarbete är störte i små leknik-

Prop. 1980/81:130 105

intensiva
företag. Detta kan förklaras av atl små organisationer ger större
handlingsfrihet för den enskilde och störte utrymme för egna initiativ
samtidigt som incitamenten ofta är störte och hindren mindre än i stora
organisationer. Småföretagen fyller en viktig funktion genom att exploatera
marknadssegment som bedöms vara för små eller för riskfyllda för att intressera
de större företagen. För att föra fram radikalt nya idéer till innovationer
spelar de små företagen en särskilt viktig roll. Teknikintensiva småföretag
baserade på innovationer med inriktning på nya marknader utgör ocksä grunden
för nya högtillväxtindustrier. Jag vill emellertid understryka att våra
nuvarande kunskaper om innovationsprocessen till stor del grundas på utländska
och då framför allt amerikanska erfarenheter. För alt avhjälpa denna brist har
STU i samarbete med Center for Policy Alternatives vid Massachusetts Institute
of Technology påbörjal en studie för alt bl.a. kartlägga unga högteknologiska
företags roll i svensk industri. Resultatet av denna studie, som beräknas vara
avslutad är 1982, bör utgöra ett viktigt underlag för industripolitikens
framlida inriktning.

Flera remissinstanser,
bl.a. IVA, påpekar också den stora betydelse som STU:s stöd har för
innovationsverksamhelen i små och medelstora företag. En styrka hos STU:s stöd
är i detta sammanhang enligt Industriförbundet möjligheterna att kombinera
finansiellt stöd med rådgivning. Förbundet framhåller också behovet av särskild
stimulans för att främja Ulllkomslen av nya företag kring ny teknik.

Jag
finner det angeläget att STU:s stöd lill utvecklingsarbete även fortsättningsvis
får en stark inriktning mot de mindre förelagen. Etablering av nya företag
baserade på innovationer och entreprenörskap är en mycket viktig faktor för
industriell förnyelse. Detta gäller, som jag tidigare nämnt, speciellt vid
tillämpning av ny teknik och inom högteknologiområden. STU bör därför öka
ansträngningarna alt i samarbetet med de regionala utvecklingsfonderna
stimulera och stödja företagsetablering baserad på ny teknik.

Jag
har beräknat medel för en ökning av insatserna på projekt från enskilda
uppfinnare och mindre företag. Den under innevarande budgetår påbörjade
tyngdpunktsförskjutningen mot projekt baserade pä radikala produktidéer inom
områden med hög tillväxtmöjlighet bör fortsätta.

FOSAM
har undersökt olika vägar att öka samverkan mellan högskolan och näringslivet.
I sitt betänkande (SOU 1980:46) Högskolan i fou-samver-kan, som överlämnades i
december 1980, pekar FOSAM bl.a. på att möjligheten för universitet och
högskolor att bilda "särorganisationer" i anslutning till högskolan
bör ökas. Dessa avses få en självständig ställning gentemot högskolans övriga
verksamhet men ändå ha vissa kopplingar lill högskolan, bl.a. genom gemensamt
resursutnyttjande. FOSAM:s betänkande remissbehandlas f. n. 1 de förslag
rörande forskningspolitiken som chefen för utbildningsdepartementet avser att
lägga fram under våren 1982

Prop. 1980/81:130 106

kommer även FOSAM:s förslag att prövas. 1 samband därmed
får frågan om STU:s eventuella roll som stödjare av innovationscentra i Sverige
tas upp.

Regeringen uppdrog den 19 juli 1979 ål STU atl i samråd
med statens industriverk utreda frågor om regional projektledningshjälp m. m.
Syftet med utredningsuppdraget var att studera förutsättningarna för och den
närmare utformningen av en allmänt utbredd projektledningshjälp i landet.
Resultatet av STU:s arbete redovisades i en särskild rapport den 3 mars 1980
(se bilaga 10). 1 rapporten har tagits med även synpunkter frän ett ljugotal
berörda organisationer som har yttrat sig över en underhandsversion av STU:s
rapport. Vid utarbetandet av slutversionen av rapporten har STU tagit hänsyn
till inkomna synpunkter.

STU;s förslag innebär att ett företag eller en uppfinnare
- projektägaren - som har en produktidé som han vill utveckla men som saknar
kompetens eller resurser att driva sitt utvecklingsprojekt genom subventioner
bereds ökade möjligheler att anlita en konsult i funktionen att sammanhålla
arbetet i produktutvecklingsprojektet. Den administrativa hanteringen av beslut
om ekonomiskl stöd till projektägarens upphandling av kommersiellt tillgängliga
konsulttjänster föreslås skötas av de regionala utvecklingsfonderna efter
rekommendation från den fasla samarbelsgruppen mellan STU och utvecklingsfonden
i varje län. STU har emellertid inte ansett det möjligt atl utifrån
hittillsvarande erfarenheter av pågående verksamheter vid olika typer av
regionala utvecklingscenlra precisera storieken på behovet av insatser. STU:s
förslag innebär därför att det nya systemet införs i två etapper med
mellanliggande kontrollstation. 1 en första etapp föreslås att en treårig
försöksverksamhet genomföras i fyra län pä i princip två olika nivåer vad
gäller insatsernas storlek; den lägre nivån i två län och den högre nivån i två
län. Försöksverkamheten beräknas kosta drygt 9 milj. kr. Efter två år görs en
preliminär utvärdering av försöksverksamheten varvid förslag till ett fullt
utbyggt system får övervägas. STU föreslär vidare att kostnaderna för den
treåriga försöksverksamheten lill 55 % täcks av staten och till 45 % av berörda
landsting.

Jag finner det angeläget att möjligheterna för samhället
att genom projektledningsservice stödja produktutvecklingsarbete i mindre och
medelstora företag och hos enskilda uppfinnare studeras närmare. Jag har ocksä
erfarit att STU under år 1980 är har undersökt landstingens intresse för att
finansiellt medverka i en försöksverksamhet enligt STU:s förslag och fått
positivt besked från den helt övervägande andelen landsting. Jag utgår från alt
landstingen har prövat frägan om en medverkan i försöksverksamheten mot
bakgrund av de samhällsekonomiska förutsättningar som råder för kommunsektorn.
Jag avser därför föreslå regeringen att STU ges i uppdrag att i samråd med
statens industriverk och de regionala utvecklingsfonderna starta
försöksverksamhet i fyra län enligt föreslagen modell. Det bör ankomma på STU
att i samråd med industriverket och resp. landsting besluta

Prop.
1980/81:130 107

om val av försökslän. Jag har beräknat medel för statens
andel av kostnaderna för försöksverksamheten under delprogrammet / c.
Industriservice.

Verksamheten inom del under föregäende budgetår inledda
delprogrammet / e. Arbelstagarinilierade projekt är under uppbyggnad.
Programmet har karaktären av försöksverksamhet och syftar Ull att fånga upp och
utveckla idéer som annars bedöms som alltför osäkra att sätta i produktion och
därmed förblir oprövade. STU föresliir för den kommande treårsperioden
kraftigt ökade resurser för denna verksamhel.

IVA och
Industriförbundet tillstyrker STU:s förslag men betonar samtidigt betydelsen
av alt de projektförslag scim tas upp inom försöksverksamheten utsätts för
granskning enligt samma kriterier som andra tekniskindustriella
utvecklingsprojekt.

Vad
remissinstanserna här för fram rörande kvalitetskraven vid bedömning av
arbelstagarinilierade projekt överensstämmer med vad statsmaklerna redan har
beslutat (prop. 1979/80: 101 s. 42-44, NU 1979/80: 32, rskr 1979/80:172). STU
skall således handlägga dessa projekt enligl de rutiner som tillämpas för
övriga utvecklingsprojekt. Innan beslut fattas i ett stöd-ärende åligger del
dock STU att inhämta yttrande från en särskild nämnd med representanter för
löntagarna. Jag har inte bedömt det möjligt alt nu ta ställning till
verksamhetens omfattning på längre sikt. I takt med att verksamheten kommer i
full gång fär den närmare inriktningen och behovet av en förstärkning av
resurserna prövas. 1 avvaktan härpå beräknar jag medel för en verksamhet med
oförändrad omfattning.

STU har i
sin anslagsframställning hemställt alt inom ramen för programmet
Kunskapsutveckling få inrätla särskilda forskartjänster inom ämnesområden där
behov föreligger atl snabbt bygga upp forskningsresurser och kompetens.

Ett
flertal remissinstanser, däribland NFR och Industriförbundet, Ullstyrker STU:s
förslag. UHÄ instämmer i atl denna lyp av tjänster kan vara av mycket stort
värde för att initiera forskning inom nyare områden. UHÄ anser dock alt beslul
om formen för sådana tjänster bör avvakta dels behandlingen av de förslag som
har presenterats av FOSAM, dels beslul med anledning av lärarljänstutredningens
förslag.

Jag
inslämmer i alt inrättande av särskilda forskartjänster kan vara ett medel för
kompetensuppbyggnad. STU har emellertid möjlighet alt i varje särskilt fall
inge framställan till regeringen om att inrätta särskild befattning motsvarande
rådsprofessur vid universitet och högskolor. Jag finner inte skäl att ändra
gällande ordning. Jag har i denna fräga samrått med chefen för
utbildningsdepartementet.

En stor
del av STU:s insatser under program 2 görs i form av ramprogram för
kunskapsutveckling men en hel del av medlen under programmet reserveras fortfarande
för obundet projektstöd. Utvecklingen mot ökat utnyttjande av ramprogram
betraktas som något positivt av de flesta remissinslanserna. Industriförbundet
m.fl. remissinstanser pekar dock pä

Prop. 1980/81:130 108

behovet
av stöd för projektförslag utanför ramprogrammen. De understryker vikten av
balans mellan bundna och obundna resurser hos STU. UHÄ är visseriigen positivt
lill ramprogram som stödform men påpekar nödvändigheten av en planerad
avveckling av större ramprogramsalsningar i samverkan med UHÄ för att få
kontinuitet i högskolans verksamhet. UHÄ föreslår vidare att en störte andel av
resurserna under program 2 än vad STU föreslår bör hällas utanför
ramprogrammen.

Jag vill i detta
sammanhang anföra följande. Forskning är lill sin natur långsiktig och bör
följaktligen planeras i ett flerårsperspektiv. Härigenom kan slörre bredd och
tyngd pä satsningarna uppnäs inom angelägna områden samtidigt som
arbetstryggheten för forskarna förbättras. Det var mol denna bakgrund
statsmakterna beslutade att ramprogramfinansierad forskning skulle användas i
ökad utsträckning (prop. 1977/78: 111 s. 111-112, NU 1977/78:75, rskr
1977/78:361). Denna utveckling mäste emellertid avvägas mot behovet av medel
för projektförslag utanför ramprogrammen. Det är nödvändigt att en icke
obetydlig del av STU:s resurser för kunskapsutveckling reserveras för obundna
projekt för att ett tillräckligt stort handlingsutrymme för att satsa pä ny
teknik skall finnas och en bred kunskapsberedskap skall kunna upprätthållas.

Naturvetenskapliga
forskningslaboratoriet i Studsvik (NFL) bedriver forskning inom en rad områden.
Basverksamheten finansieras idag till viss del av STU men Ull huvuddelen av
NFR, som också är huvudman för laboratoriet. Med hänsyn till
forskningsinriktningens grundläggande karaktär bör finansieringsansvaret för
NFL successivt och fr.o.m. budgetåret 1982/83 i sin helhet förs över till NFR
under utbildningsdepartementets huvudtitel. Jag har i denna fråga samrått med
chefen för utbildningsdepartementet.

En betydande del av STU:s
resurser används för att stödja kollekliv forskning. F.n. löper 32
kollektivforskningsprogram. STU beräknar att den kollektiva forskningen totalt
sett kommer alt få en oförändrad omfattning under den kommande treårsperioden.
Inom en sådan total ram kommer dock vissa förändringar alt göras.

IVA
tillstyrker STU:s förslag till oförändrad total omfattning av den kollekfiva
forskningen under treårsperioden. Kollektivforshungsinstitu-tens samarbetsorgan
(SAMKO) efteriyser motiveringar för STU:s förslag om oförändrad omfattning av
den kollektiva forskningen. Industriförbundet uttalar sig mycket positivt om
den kollekliva forskningen och anser att STU bör vara berett att öka sina
insatser i den takt som företagen är villiga att slälla upp med ökade resurser
även om delta innebär atl en ökad andel av STU:s budget gär till kollektiv
forskning.

Med
tanke på de allt större resurser som krävs för att upprätthålla och
vidareutveckla kunskapsbasen inom olika för förelagen angelägna områden bör
denna form av forskningssamarbete vara etl effektivt medel för
kompetensutveckling. De större mer forsknings- och utvecklingsinlensiva

Prop. 1980/81:130 109

företagen ligger inom sina specialområden ofta nära den
teknologiska fronten och har i allmänhet inget behov av kollektiv forskning
inom dessa områden. Det finns emellertid områden som är av inlresse för ett
företag utan att för den skull tillhöra dess specialområde. Här kan kollektiv
forskning vara ett sätt att med små medel följa utvecklingen och bygga upp och
upprätthålla viss kompetens. För de mindre företagen utgör kollekliv forskning
många gånger det enda sättet alt skaffa fram ny kunskap anpassad till
förelagens behov. Kostnaden för varje enskilt förelag är relativt överkomlig
samtidigt som de aggregerade resurserna för den kollektiva forskningen är
tillräckliga för att bedriva ell meningsfullt och fruktbringande forsknings-
och utvecklingsarbete. För atl nä ut till de mindre företagen med den kunskap
och de resurser som den kollektiva forskningen har byggt upp krävs emellertid
mänga gånger extraordinära insatser. Det är viktigt att STU genom ett flexibelt
agerande försöker hitta lösningar anpassade till varje enskild bransch.
Kollekliv forskning är emellertid inget självändamål. En kontinuerlig utvärdering
och omprövning av verksamheten i linje med vad STU redogör för i sin
anslagsframställning är nödvändig för ett rationellt resursutnyttjande. Jag
vill i detla sammanhang betona vikten av elt industriellt engagemang i
institutens verksamheter. Därigenom bör även en grund skapas för ökade
finansiella tillskott frän industrin. Jag är inte beredd att ta ställning Ull
den kollektiva forskningens totala omfattning. Stödet lill den kollektiva
forskningen är elt medel som måste prövas och avvägas mol andra medel fiir att
på effektivast möjliga sätt uppnå de mål som finns uppsatta för STU:s
verksamhet. Det ankommer på STU alt göra denna avvägning inom ramen för
anvisningar som regeringen meddelar och de medel som anvisas.

Under anslagsposten Rymdverksamhet harjag beräknat medel
för viss nationell rymdverksamhet vid delegationen för rymdverksamhet. Delegationen
föreslår ökade insatser för delprogrammet Rymdforskning, avseende sludier av
malerial i tyngdlöst tillstånd, samt för delprogrammet Fjärranalys avseende
metodutveckling och demonstrationsprojekt för utnyttjande av data från
fjärtanalyssatelliter.

Regeringen har tidigare i prop, 1980/81:100 (bil, 17)
under anslaget Europeiskt rymdsamarbete m. m. föreslagit en avsevärd ökning av
medlen för nationell rymdverksamhet. Med hänsyn till detta är jag inte beredd
att nu under detta anslag föreslå nägra större höjningar för detta ändamål. Jag
har under anslagsposten Rymdverksamhet beräknal medel för fortsatt verksamhet i
oförändrad omfattning.

Under program 3. Internationell kontaktverksamhet stöds
bl.a. Sveriges Teknisk-Vetenskapliga Atlachéverksamhet (STATT). Huvuddelen av
verksamheten finansieras genom bidrag från STU medan återstoden finansieras
genom uppdragsinläkter. Inom programmet stöds också internationell
projektsamverkan i olika former. STU anser att en ökad internationell
orientering och kontakt är angelägen för hela STU:s verksamhet och STU föreslär
därutöver väsentligt ökade resurser till program 3.

Prop.
1980/81:130 HO

Flera remissinstanser anser det väsentligl att STU pä
olika säll stimulerar personkontakter mellan svensk och utländsk forskning.
Industriförbundet nämner generös tillgång på stipendier som en framkomlig väg
men pekar även på möjlighelen till finansiering av mer stadigvarande svenskt
engagemang i utländska forskningsprojekt som ett intressant medel. Såväl IVA
som UHÄ framhåller betydelsen av informella och personliga kontakter mellan
forskare i olika länder. Detta kan t.ex. åstadkommas genom forskarutbyte inom
vikliga områden. UHÄ föreslär att satsningar görs pä ett gästforskarprogram
inom det tekniska området. IVA rekommenderar ett ökat utnyttjande av IVA:s
kontaktnät.

Attachéverksamheten
är ett mycket viktigt instrument för avspaning av den teknikpolitiska, tekniska
och industriella forskningen och utvecklingen utomlands. Genom det nät av
attachéer som i dag finns uppbyggt är de intressantaste länderna vad gäller
leknisk forskning och utveckling intäckta. Jag avser därför inte nu föreslå
nägon utvidgning av verksamheten till nya länder. Uppdragsverksamheten har
successivt ökat och intäkterna från denna täcker i dag ca en fjärdedel av
attachéverksamhetens totalkostnader. Denna utveckling är positiv och visar på
ett intresse frän industrins sida för verksamhelen. För att den skall kunna
uppfylla de kvalitetskrav som uppdragsgivarna har rätt all ställa är det
emellertid nödvändigt att uppdragsverksamheten bygger pä en bidragsfinansierad
basverksamhet som är tillräckligt stor för att ge attachéerna den grundkunskap
och överblick över utvecklingen som uppdragen förutsätter. I vissa fall ger
uppdragsverksamheten f. n inte ens täckning för de särkostnader som uppkommer.
Jag bedömer atl verksamheten framdeles bör inriktas på att med i stort sett
nuvarande balans uppnå en högre kostnadstäckning för uppdragen.

STATT drivs f.n. som en självständig verksamhet med en
särskild av regeringen utsedd styrelse men med utnyttjande av vissa
administrativa tjänster hos IVA. För att få en klarare ansvarsfördelning i
förhållande lill IVA bör verksamhelen i fortsättningen drivas i form av en
stiftelse. Inom ramen för en sådan stiftelse avses verksamheten ske enligt
nuvarande riktlinjer. Slaten och IVA är överens om att detta bör ske och
förhandlingar pågår mellan slaten och IVA om ell avtal för stiftelsebildning.
De erforderiiga medlen för statens tillskott till stiftelsen beräknar jag kunna
inrymmas i de medel jag har beräknat under program 3 under detta anslag. Jag
förordar att regeringen inhämtar riksdagens medgivande att staten tillsammans
med IVA bildar en stiftelse som skall svara för Sveriges teknisk-vetenskapliga
attachéverksamhet.

Jag delar i övrigt såväl STU:s som remissinstansernas
synpunkter om behovet av en ökad internalionell orientering av det svenska
forsknings-och utvecklingsarbetet. STU avser att senare i är redovisa hur
internationella frågor på olika sätt griper in i STU:s verksamhel och hur den
internationella orienteringen skall förstärkas.

Prop.
1980/81:130 111

För program 3 harjag beräknat medel för en fortsatt
verksamhet med i huvudsak oförändrad omfattning och inriktning.

Program 4. Myndighetsservice avser dels internalionell
myndighetsservice, dels teknikupphandlingsservice. Huvuddelen av programmet
avser teknikupphandlingsservice och denna syftar till att främja och underlätta
teknikupphandling vid främst statliga och kommunala myndigheter.

STU:s hittillsvarande verksamhet har i huvudsak omfattat
information till bl. a. myndigheler om hur teknikupphandling bör planeras och
genomföras. Under program 1 har vidare utvecklingsstöd lämnats till enskilda
teknikupphandlingsprojekt. STU beräknar att successivt ökande resurser kommer
att erfordras i takt med att en samverkan kring olika utvecklingsprogram
kommer till ständ på beställarsidan.

Flera remissinstanser framhåller möjligheten alt genom
teknikupphandling stimulera till teknisk utveckling i företagen.
Industriförbundet menar atl STU här har viktiga uppgifter när det gäller alt ta
fram utbildningsmaterial, att ordna kontakter mellan kunder och potentiella
leverantörer m.m. Samtidigt framhåller förbundet dock att för alt uppnå
ordentliga stimulanseffekter i industrin krävs mer omfattande åtgärder.
Förbundet varnar för upphandling genom ställföreträdare. IVA menar atl
målsättningen bör vara att de upphandlande seklororganen själva skall ha
erforderiig kompetens. Under en uppbyggnadsfas kan STU ha en stödjande
funktion, varvid utvecklingsengagemanget sä snart som möjligt överförs till
sektororganen. Såväl Industriförbundet som IVA pekar på att olikheterna mellan
olika samhällssektorer måste beaktas vid utformningen av åtgärder för att
stimulera teknikupphandling. Industriförbundet föreslår att STU medverkar lill
att olika modeller för teknikupphandling tas fram.

Jag vill i detta sammanhang anföra följande.
Teknikupphandling har i de senare årens utredningar ofta framhällits som ett
effektivt instrument för atl stimulera den tekniska utvecklingen. Detta
understryks ytterligare i en OECD-rapport i vilken konstateras att
teknikupphandling är den enda metod om vilken man med säkerhet vet att man med
dess hjälp kan beordra fram lönsam teknisk utveckling genom offentliga
insatser.

Med tanke på atl kommunerna - primärkommuner och
landstingskommuner - årligen gör myckel stora investeringar utgör de en slor
potentiell beställare av ny teknik från näringslivet. Driftkostnader för
kommunala anläggningar m.m. tenderar att ta allt störte resurser i anspråk. Det
är således väsentligt för kommunernas framtida ekonomi att de vid investeringsbeslut
i ökad utsträckning beaktar livstidskostnaderna, dvs. anskaffningskostnader
plus driftkostnader. Ett sådant synsätt gynnar i allmänhet också investeringar
i nya tekniska lösningar anpassade till de specifika behoven. Sett över
produktens livscykel kompenserar vanligen de minskade driftkostnaderna mer än
väl de ökade kapitalutlägg som måste göras för atl få den nya tekniken
utvecklad. Ny och bättre teknik kan bidra till alt få kommunernas framtida
ekonomi under konlroll.

Prop.
1980/81:130 112

För leverantören innebär etl teknikupphandlingsprojekt
impulser och

medel för elt marknadsanpassal tekniskt utvecklingsarbete. Leverantören

får härigenom tillämpningskunskaper och en referensanläggning med åtföl

jande konkurrensfördelar vid försäljning av molsvarande system till andra

kunder. Det innebär naturligtvis ocksä risker, vilkel utveckling av ny

teknik alltid är förknippad med. Leverantörens risker kan minskas pä

vanligt sätt genom stöd lill tekniskt utvecklingsarbete via exempelvis STU

eller Industrifonden.

Beställarens risktagande består i att han tar en viss
direkt eller ekonomisk risk genom att välja en oprövad leknisk lösning. För
att pä beställarsidan förbättra förutsättningarna för teknikupphandling kan
flera åtgärder behövas.

Ofta framhålls upphandlingsförordningen (1973:60, ändrad
och omtryckt 1980:850) och andra instruktioner för offentlig upphandling som
ett hinder för del livstidskostnadsresonemang som är nödvändigt för atl
teknikupphandling skall vara ett intressant alternativ till köp av på marknaden
tillgängliga tekniska lösningar. Enligt min bedömning föreligger emellertid
inget egentligt hinder på detta område. Det är naturiigt att myndigheterna
beaktar ett livstidskostnadsresonemang vid sin upphandling. Uppkommer
tveksamhet i ett upphandlingsärende om ett sädani betraktelsesätt är förenligt
med upphandlingsförordningen sä bör frågan underställas regeringens prövning.
Jag har i denna fråga samrått med chefen för budgetdepartementet. Som det
ankommer på att förslå regeringen alt utfärda erforderliga bestämmelser.

Den kommunala och landstingskommunala upphandlingen
regleras genom ett upphandlingsreglemente. Jag avser ta kontakt med kommun-
och landstingsförbunden för att ta upp en diskussion med dem om möjligheterna
att pä olika sätt verka för atl krav på funktion och driftkostnad över en
längre tid i fortsättningen bättre beaktas vid teknikupphandling.

Många gånger begränsas möjligheterna till
teknikupphandling av bristande kompetens hos beställaren. STU avses här bistå
med råd om extern expertkompetens som upphandlaren kan behöva under
teknikupphandlingen. STU kan vidare genomföra förprojekteringar och verka för
samordning av kravspecifikationer m. m. vid teknikupphandling.

STU kan även i övrigt på många sätt verka för att initiera
och underlätta teknikupphandling. Bl. a. bör STU kunna ta fram olika modeller
för teknikupphandling i enlighet med vad som har föreslagits av
remissinstanserna. Del är emellertid viktigt att kommma ihåg att STU aldrig kan
ersätta leverantör och beställare. Dessa båda parters vilja att åstadkomma något
är helt avgörande för förverkligande av ett teknikupphandlingsprojekt. STU kan
bara verka som katalysator i denna process.

Det är med andra ord viktigt atl kommunerna själva griper
initiativet och i ökad utsträckning utnyttjar teknikupphandling vid sina
investeringar. Härigenom bör förutsättningarna ökas för balans i den kommunala
ekono-

Prop.
1980/81:130 113

min,
samtidigt som en kraftig stimulanseffekt uppnås för industrins utveckling.

STU
prövar också möjligheten att utnyttja teknikupphandling inom den privala
sektorn där beställaren är ell enskilt företag. Dessa försök bör
vidareutvecklas och därefter utvärderas.

Jag
har beräknat medel för en fortsalt verksamhet med i huvudsak oförändrad
omfattning under detta program.

Teknikupphandling
i den här beskrivna formen leder till ett starkt marknadsanpassal
utvecklingsarbete i vanligen relativt små steg. För atl få till ständ en
utveckling i störte steg, med i bästa fall tekniska genombrott som följd, krävs
ofta att ytterligare åtgärder vidtas. Ett utvecklingsbolag kan här ge vissa om
än begränsade möjligheter att forcera utvecklingen inom några angelägna
områden. Jag återkommer i det följande vid min behandling av nationella
utvecklingsbolag till denna fräga.

Under
anslagsposten Informationsförsörjningsverksamhet har medel beräknats för den
del av verksamheten vid delegationen för informationsförsörjning som gäller
teknisk forskning, utvecklingsarbete och viss serviceverksamhet inom området
vetenskaplig och teknisk information och dokumentation. Delegationen föreslär
ökade insatser för utveckling, uppbyggnad och utnyttjande av system,
informationsöverföringsnät och databaser samt för forskarutbildning och
kompetensuppbyggnad inom områden av särskild betydelse för
informationsförsörjningen.

Jag
har under denna anslagspost beräknat medel för fortsatt verksamhet i oförändrad
omfattning.

För budgetåret 1980/81 har
regeringen i likhet med tidigare budgetår av riksdagen bemyndigats att godkänna
avtal och beslut rörande stöd till leknisk forskning och industriellt
utvecklingsarbete m. m. som innebär åtaganden för flera budgetår. Sålunda har
regeringen bemyndigats godkänna sådana avtal och beslut som, inberäknat
löpande avtal och beslut, innebär åtaganden om högst 180 milj. kr. under vart
och ett av budgetåren 1981/82-1984/85. Detta bemyndigande avser ocksä bidrag
lill den lidigare nämnda teknisk-vetenskapliga attachéverksamheten. Med hänsyn
till att jag har förordat en treårig ram för verksamheten under delta anslag
erfordras inget bemyndigande för de närmaste tre åren. Ett sådant bör däremot
inhämtas för de därpå följande två åren för att möjliggöra en femårig
planeringsperiod för STU. Jag förordar därför alt regeringen inhämtar
riksdagens bemyndigande att under budgetåret 1981/82 få fatta beslut om stöd till
nämnda ändamål som, inberäknat löpande avtal och beslut, innebär åtaganden om
högsl 200 milj. kr. under vart och ett av budgetåren 1984/ 85 och 1985/86.
Lämnas bemyndigande ankommer det på regeringen att meddela de närmare
föreskrifter som behövs.

Som
jag tidigare har nämnt beräknar jag alltså medelsbehovet under detta anslag för
budgetåret 1981/82 lill 540 milj. kr.

8 Riksdagen 1980181. 1 .saml. Nr 130

Prop.
1980/81:130 114

F 2. Styrelsen för teknisk utveckling: Drift av
forskningsstationer

1979/80 Utgift

1980/81 Anslag 1000

1981/82 Förslag 1000

Under anslaget, som tas upp med formellt 1 000 kr.,
redovisas kostnader och intäkter för drift och förvaltning av
forskningsstationer.

En forskningsstations uppgift är atl ställa lämpliga
forskningslokaler och därtill anknuten service till förtbgande för mindre
forskargrupper och insiitut. Programmet omfatlar f. n. endasi
forskningsstationen i Stockholm, vars drift handhas av en särskild stiftelse.

Jag förordar att anslaget tas upp med oförändrat I 000 kr.
för budgetåret 1981/82.

F 3. Styrelsen för teknisk utveckling: Utrustning

1979/80 Utgift '11979379 Reservation "20447835

1980/81 Anslag 13200000

1981/82 Förslag 13
200000

' Disponerat 16 100000 ' Odisponerat 754 000

Över anslaget anvisas medel för anskaffning av dyrare
apparater och instrument för teknisk forskning och industriellt
utvecklingsarbete. Nyltjare av utrustning som har anskaffats med medel från
anslaget belastas med kostnader för avskrivningar och förräntning. Medel
motsvarande dessa kostnader omförs till särskild inkomsttitel i stalsbudgelen.

STU anser alt utruslningsanslagel bör räknas upp enligt
samma principer som STU:s projektanslag och föreslär att 14,5 milj. kr. tas
upp under detta anslag för budgetåret 1981/82.

Jag vill i detta sammanhang understryka behovet av att STU
samråder med andra berörda organ innan beslut om bidrag för finansiering av
dyrbar utrustning tas. Regeringen har därtbr föreskrivit att STU skall ta
kontakt med statens provningsanstalt innan stöd lämnas för anskaffning av
dyrbar provningsutrustning. Härigenom kan onödiga utrustningsdubbleringar
undvikas och elt bättre utnyttjande av befintliga resurser uppnäs.

Den kunskapsuppbyggnad vid högskolan som STU stöder kräver
som regel tillgång till avancerad vetenskaplig ulrustning. Som jag lidigare har
framhållit skall dock STU:s medel inle användas till atl finansiera uppbyggnaden
av basresurser vid högskolan. Däremot skall koslnader för dyrbar
specialutrustning med direkl koppling till genomförandel av STU-

Prop.
1980/81:130 115

stödda projekt kunna bestridas frän detta anslag. Jag vill
här erinra om vad chefen för utbildningsdepartementet vid sin anmälan av
budgetproposifionen 1981 (prop. 1980/81: 100 bil. 12 s. 571) har anfört om
behovet av samordning och överblick av olika forskningsorgans finansiering av
dyrbar vetenskaplig utrustning.

För budgetåret 1981/82 beräknar jag 13.2 milj. kr. under
della anslag för att anskaffa mer kostnadskrävande utrustning.

8.7 Stöd till större utvecklingsprojekt

Genom STU:s stöd till teknisk forskning och utveckling
söker slaten bidra till att bl.a. skapa förutsättningar för nya produkter och
processer inom industrin. 1 mänga fall, särskilt för större projekt, gäller
emellertid all betydande tekniska och marknadsmässiga risker kan kvarstå även
sedan projekten har passerat den del i utvecklingskedjan där slöd från STU kan
komma i fräga. För atl möjliggöra statligt slöd även i delta senare utvecklingsskede
inrättades den 1 juli 1979 stiftelsen Fonden för industriellt utvecklingsarbete
- Industrifonden (prop. 1978/79: 123 bil. 1, NU 1978/ 79:59, rskr 1978/79:415).

Fonden har lill ändamål att genom stöd enligl förordningen
(1979:630) om statligt stöd genom Fonden för industriellt utvecklingsarbete
(ändrad 1980:470) stödja utveckling av nya produkter, processer och system för
industriell produktion (industriellt utvecklingsarbete). Fonden skall pä begäran
av regeringen avge yttranden i andra ärenden rörande statligt slöd lill
industriellt utvecklingsarbete.

F 19. Stöd till industriellt utvecklingsarbete

1979/80 Utgift 300000000

1980/81 Anslag

1981/82 Förslag 150000000

Budgetärel 1979/80 anvisades under denna anslagsrubrik etl
reservationsanslag av 300 milj. kr. Därutöver beräknar Industrifonden att de
totala ränteintäkterna för tiden till den 30 juni 1981 uppgår till ca 55 milj.
kr.

Industrifondens praktiska verksamhet inleddes i slutet av
år 1979 och fonden har under det första halvåret fäll förirågningar och
ansökningar rörande totalt ca 90 projekt. De totala anspråken på lånemedel har
för dessa projekt uppgått till ca 800 milj. kr. Industrifonden har t.o. m. den
1 september 1980 fattat beslul om lån till 12 projekt och det sammanlagda
låneåtagandet uppgår till ca 140 milj. kr.

Prop.
1980/81:130 116

Industrifonden konstaterar att del förefaller uppenbart
att den form av lånefinansiering av utvecklingsarbete som Industrifonden kan
erbjuda är intressant för svensk industri. Fonden finner del dock f. n. svårt
att från sina utgångspunkter göra en långsiktig prognos över vilken nivå som är
lämplig för nägot hittills så oprövat som lånefinansiering av stora och
riskfyllda utvecklingsprojekt. Samtidigt är verksamhetens karaktär sådan att en
viss långsiktighet när del gäller medelslillförsel är nödvändig och fonden
anser det inte naturiigt atl i ell forlvarighelstillsländ driva verksamheten
med årligen bestämda anslag.

För atl slulsalser skall kunna dras av behovet pä längre
sikl av de finansieringsformer som Industrifonden erbjuder krävs emellertid atl
verksamhelen kan drivas pä minst nuvarande nivå under yllerligare ett lill två
år. Detta innebär att den årliga utlåningen skall ligga på ca 250 milj. kr. i
1980 års penningvärde, vilket för det kommande budgetåret innebär ca 280 milj.
kr. Därvid förutsätts att Industrifonden inle åläggs att hell eller delvis
överta finansieringen av större utvecklingsprogram som tidigare har finansierats
av slalen i annan ordning eller atl statsmakterna ålägger fonden alt särskilt
finansiera vissa nya projekt. Vidare har Industrifonden förutsatt atl fonden
inte behöver stödja projekt som riktar sig mot den svenska energimarknaden.

En ytterligare förutsättning har varit att Industrifondens
uppgift även framledes skall vara att stödja projekt i de större
industriföretagen. Fonden har inte resurser all handlägga ansökningar och
projektstöd från mindre företag. De problem som erfarenhetsmässigt kan uppstä i
sådana projekt fordrar annan kompetens än de projekt som fonden normall arbetar
med. Denna finns i de regionala utvecklingsfonderna. Undantagsvis kommer fonden
dock att kunna lämna slöd lill projekt med mindre ekonomisk omfattning än den
gräns som f. n. tillämpas, ca 5 milj. kr.

Industrifonden bedömar all en utlåning under budgetåret
1981/82 av ca 280 milj. kr. till ca 60 milj. kr. bör kunna ske med
ränteintäkter. Nägra återbetalningar eller eftergifter av lämnade lån förutses
inle bli aktuella förrän tidigast under år 1983. Industrifonden bedömer med
dessa ulgångspunkter ett medelstillskott av minst 220 milj. kr. som nödvändigt
för budgetåret 1981/82. Mot denna bakgrund har fonden ansett ett
medelslill-skott av 225 milj. kr. vara lämpligt.

Jag vill i detta sammanhang anföra följande.

Genom inrättandet av Industrifonden har statens
möjligheter att lämna stöd till större industriella utvecklingsprojekt
väsentligt förbättrats. Industrifonden har under sina första 16 månaders
verksamhel beslulal om lån till 17 olika projekt med totalt ca 176 milj. kr. 1
följande sammanställning redovisas kortfattat några av de projekt som hittills
har fäll slöd.

Förelag;
Projekltitel

stödbelopp (milj. kr.)

Beskrivning av projektets syfte

GAMBRO 2,5

Konlinueriig
mätning av blodsockerhalten hos diabeliker

KABIVITRUM 11,5

Framställning
av tillväxthormon med hybrid-DNA-leknik

3,3

LKAB

Kulsinlerprocess - pilotanläggning i Malmberget

Gambro,
som framgångsrikt tillverkar konstgjorda njurar, utvecklar nu ett instrument
för kontinuerlig mätning av blodsockerhalten hos diabeliker med slöd av etl län
frän Industrifonden. Instrumentet kommer att öppna nya möjligheter alt
förbättra diabetesbehandlingen och avsikten är att senare använda samma princip
för att utveckla en "konstgjord bukspollkörlel".

Vissa former av dvärgväxt har sin grund i brist på
tillväxthormon. Dylik dvärgväxt kan förebyggas med hjälp av tillväxthormon som
KabiVitrum idag framställer ur hypofyser från avlidna människor. Med medel från
Industrifonden utvecklar nu KabiVitrum reningsmetoder och genomför klinisk
prövning av ett tillväxthormon som framställs genom odling av en bakterietyp
som har utvecklats med hybrid-DNA-leknik. På detta sätt kan man häva den idag
svåra råvarubristen och möjliggöra behandling av många fler patienter än
tidigare.

I masugnar används ofta järnmalm i form av pellets
(kulsinler) som är anrikat malmpulver sintrat till kulor. Idag krävs myckel
stora sinterverk för all få god ekonomi. LKAB har fått etl lån för att utveckla
en metod som kan bli ekonomisk även i liten skala.

LM ERICSSON 16,7

Konslruklionscenler och halvledarlaboratorium för integrerade
kretsar

LKB-PRODUKTER 9,5 Mätinstrument för biologiska vätskor i
mikromängder

PERSTORP 13,7

Kontinuerlig framställning av tunt höglryckspressat
la-minat

SCANDITRONIX 2,1

Köllimalor
för neutronbestrålning av cancertumörer

LM Ericsson kommer under de närmaste åren all bygga upp
resurser för all internt i bolaget kunna konstruera egna avancerade integrerade
halvle-darkretsar. Genom ell län från Industrifonden kommer denna verksamhet -
som innebär betydande tekniska och ekonomiska risker - all kunna bedrivas
snabbare och med högre ambitionsnivå. Om projektet blir framgångsrikt kommer LM
Ericsson all kunna införa den senaste halvledartek-nologin pä bred front i sin
tillverkning.

Proteinanalys är viklig för bl.a. födoämnesanalyser och
för diagnostik i sjukhusens laboratorier. Med det nya instrument som
LKB-Produkter nu utvecklar med lån från Industrifonden kommer man att kunna
analysera mycket små mängder, under en miljondels liter, av kroppsvätskor och
andra biologiska välskor.

Höglryckslaminat. "perslorpsplalla", kan fn.
bara framställas i ark. Ett utvecklingsarbete som nu bedrivs vid Perstorp med
slöd frän Industrifonden syftar till konlinueriig framställning av laminal,
vilkel kan sänka kostnaderna avsevärt. Produktens egenskaper kan också
förbättras om bolaget lyckas med utvecklingen av den nya höglrycksmetoden.

Neutronbeslrålning av tumörer är en av de många nya
behandlingsformer som prövas i kampen mol cancer. Scandilronix. som sedan länge
arbetar med acceleratorer. utvecklar nu med stöd av Industrifonden en ny typ
av köllimalor, som kommer all göra del lällare att snabbt slälla in slrålfältet
sä atl omgivande organ skonas.

Företag:

Projekttitel

stödbelopp (milj. kr.)

Beskrivning
av projektets syfte

SSAB 6,4

Mekaniserad
fläckhyvling av stålämnen

20,0

VOLVO/UNITED

TURBINE

Personbilsgaslurbin

Manuell
borthyvling av ytfel hos stålämnen är idag etl smutsigt, bullrigt och hell
arbete. Med stöd av Inudstrifonden installerar nu SSAB i Luleå i samarbete med
Cenlro-Maskin Göteborg en helt ny typ av anläggning för syrgashyvling av varma
stäläni-nen i direkl anslutning till sin nya slränggjutnings-maskin för slabs.
Della innebär bl.a. att man inle behöver använda någon brännbar gas utan enbart
syrgas. Om projektet lyckas har man löst ett svårt arbetsmiljöproblem samtidigt
som svensk industri får en värdefull referensanläggning.

Volvo har fåll ett lån från Industrifonden för att inom
utvecklingsbolaget United Turbine vidareutveckla en gasturbin för
personbilsdrift. Konstruktionen (KTT - Kronogård Turbine Transmission) är
baserad på delvis nya principer och behöver t.ex. ingen växellåda av den typ
som krävs för kolvmotorer eller andra gasturbiner. KTT-projek-tel har en
intressant och delvis unik utvecklingspotential vad avser verkningsgrad, vikl.
miljöegenskaper och möjlighelen all använda olika bränslen.

Enligt min uppfattning illustrerar sammanställningen väl
den variation och mångfald som fondens hittillsvarande stödverksamhet har
karaktäriserats av. Detla gäller säväl i fråga om arten av företag som har
beviljats stöd som beträffande projektens egen karaktär. Vissa projekt är
utpräglat "högteknologiska" medan andra representerar en mera
verkstadsnära utvecklingsinsats där riskerna dock kan vara betydande.

Industrifonden
lämnar normalt slöd med högsl 50% av den beräknade projektkostnaden. Elt av de
viktigaste syftena med fondens verksamhet är att möjliggöra ökade
utvecklingsinsatser inom industrin. Stöd lämnas därför inte till projekt som
bedöms vara ett led i ett företags normala produktutveckling eller till
projekt som företagel kan genomföra utan stöd. Erfarenheterna har visat att
del trots de problem som ligger i att bedöma projekt mot dessa kriterier ändå
är möjligt atl inrikta fondens stöd i enlighet härmed. Jag bedömer det därför
rimligt alt anta att fondens stöd t. o. m. utgången av år 1980 har lett till
ökade utvecklingsinsatser inom den svenska industrin om ca 300 milj. kr.

En fortsatt offensiv satsning på svensk industris tekniska
och kommersiella konkurtenskraft är som jag tidigare har angivit av största
betydelse för att stärka den svenska ekonomin i ett perspektiv som sträcker sig
fram emot nästa decennium. De hittills vunna erfarenheterna av Industrifondens
verksamhel är positiva. Det ligger emellertid i sakens natur att en egentlig
utvärdering av denna stödform inle kan göras förrän ett större antal projekt
har hunnit genomföras och deras resultat kunnat utnyttjas under viss tid.

Prop.
1980/81:130 119

En
sådan utvärdering kan alltså inte göras ännu pä flera år. Jag anser emellertid
att de hittillsvarande eriarenheterna av fondens verksamhet är sä goda och
perspektiven sä intressanta att statsmakterna bör kunna ge fonden
planeringsförutsättningar för den närmaste treårsperioden. Jag godtar i
huvudsak fondens utgångspunkter för beräkning av erforderiig stödkapacilet men
beräknar etl något lägre medelstillskotl än vad fonden har angivit. Jag
förordar att fonden under budgetåren 1981/82-1983/84 årligen tillförs
kapitaltillskott om 150 milj. kr. i form av statliga anslag, dvs. totalt 450 milj.
kr. Härtill kan fonden disponera vissa ränteintäkter varför den faktiska
stödkapaciteten under perioden kan beräknas komma atl uppgå lill i
storieksordningen 500 milj. kr.

Den nyligen inrättade
oljeersättningsfonden (prop. 1980/81:49, NU 1980/81:49, rskr 1980/81:100)
kommer atl kunna tillföra energisektorn betydande kapitalbelopp för projekt som
är av särskill intresse när del gäller att ersätta olja i den svenska
energiförsörjningen. Den kompletterar därvid när det gäller industriella
utvecklingsprojekt inom energiområdet Industrifondens stöd till allmänt
industriellt utvecklingsarbete. Jag har beaktat detta vid min beräkning av
medelstillskotl till fonden.

Till slöd lill
industriellt utvecklingsarbete bör för budgetåret 1981/82 anvisas ett
reservationsanslag av 150 milj. kr. att ställas till Industrifondens
förfogande. Regeringen bör härutöver inhämta riksdagens godkännande av att 300
milj. kr. disponeras för fonden under budgetåren 1982/ 83-1983/84.

8.8
Nationella utvecklingsbolag

Vid
behandlingen av prop. 1978/79: 123 om riktlinjer för industripolitiken m.m.
förordade näringsutskottel med anledning av motionerna 1978/ 79: 1010, 1495,
1652, 2020 och 2427 att nationella utvecklingsbolag skulle inrättas inom
områdena energi, miljövård och transportsystem. Riksdagen beslöt (NU
1978/79:59, rskr 1978/79:415) i enlighet med utskottets hemställan att som sin
mening ge regeringen till känna vad utskottet hade anfört.

Som grundkapital för
bolagen har riksdagen under fonden för statens aktier anvisat ett investeringsanslag
av 15 milj. kr.

Vid behandlingen av frågan
om anslag till Studsvik Energiteknik AB för budgetåret 1979/80 gjorde
näringsutskottet vissa uttalanden (NU 1978/ 79:60) om bl.a. samarbete mellan
Studsvik Energiteknik AB och det föreslagna utvecklingsbolaget för
energiområdet. Riksdagen beslöt (rskr 1978/79:429) att som sin mening ge
regeringen till känna vad utskottet hade anfört.

För
att lämna närmare förslag om inriktning och utformning av bolagens verksamhet
har planeringschefen hos STU Jan Olof Carlsson biträtt i industridepartementet.
Hans förslag återfinns som bilaga 11.

Prop.
1980/81:130 120

Er\ligt
förslaget, som har baserats pä de uttalanden av näringsutskottet som låg till
grund för riksdagens beslut, bör bolagen inriktas på teknikupphandling med
bivillkoret all upphandlingen skall leda till produkter med en klar
internationell marknadspotential. Bolagens uppgifter föresläs vara i första
hand

- att identifiera möjligheler till teknikupphandling
som kan leda till internationellt konkurrenskraftig produktion av varor eller
ijänsler

- att ta initiativ till teknikupphandling av
myndigheter

- att handla upp teknik i sådana fall där ingen
myndighet vill engagera sig men där bolagen kan finansiera verksamheten pä
annat sätt.

Därutöver
föreslås bolagen kunna åta sig betalda uppdrag inom sina resp.
kompetensområden.

Enligt
förslaget bör funktionerna som utvecklingsbolag knytas lill redan existerande
verksamheter och i första hand förordas alt särskilda juridiska personer inte
skapas för all genomföra den avsedda verksamhelen. De uppgifter som har
föreslagits för ett nytt utvecklingsbolag inom energiområdet föresläs läggas
på AB Asea-Atom medan för motsvarande uppgifter inom miljö- och
transportsystemområdena föreslås att Svenska Ulveck-lingsaktiebolaget (SU)
skall beredas tillfälle att åta sig dessa. I det fall bolagen inte knyts till
en existerande verksamhet föreslås att bolagen sinsemellan samordnas.

Remissorganen
tillstyrker i huvudsak förslagen om verksamhetens i n-ri ktning. Verkställande
ledamoten I nämnden för energiproduktionsforskning (NE-VL) konslalerar all
frågan om bolagens uppgifter har analyserats förtjänstfullt och framhåller:

Jag
delar i stort sett åsikten alt de uppgifter som skulle kunna motivera
inrättandet av ytterligare utvecklingsbolag är leknikupphandlingsservice,
exploateringsservice och projektledningsservice ål slalliga och kommunala
myndigheter. Från NE:s ulgångspunkter skulle ett statligt utvecklingsbolag med
dessa uppgifter kunna vara en ändamålsenlig samarbetspartner och uppdragstagare
för vissa typer av uppdrag. Jag är övertygad om atl molsvarande gäller en rad
andra ulvecklingsfinansierande myndigheter och offentliga organ.

Flera
remissorgan tar upp frägan om avvägningen mellan resurser och ambitioner för
bolagens verksamhet. SIND erinrar om en nyligen redovisad utredning om
regionala utvecklingsbolag (SIND 1980: 14) och konstaterar:

De
behandlade bolagen har ännu arbetat för kort tid för att någon egentlig
utvärdering av deras verksamhel skall kunna genomföras. Utredningen anger
emellertid en rad problem och svårigheter som möter förelagen och tyder på att
de torde ha små möjligheter atl uppfylla de ambitiösa uppgifter de getts. Detla
kan till viss del sammanhöra med de regionala begränsningarna för deras
verksamhet. Den främsta orsaken synes emellertid vara att deras organisation
och de resurser som tillförts bolagen inte tillnärmelsevis molsvarar de
målsättningar för deras verksamhet som formulerats.

Prop.
1980/81:130 121

Mot denna bakgrund framhåller SIND behovet att slarkl
begränsa de föreslagna bolagens uppgifter i förhållande till vad som angavs vid
riksdagsbehandlingen av frågan.

SIND och Asea-Atom poängterar att inriktningen på
teknikupphandling måste förenas med krav på alt den skall leda till produkter med
en klar internationell marknadspotential för vilken en lämplig
marknadsorganisa-Uon finns tillgänglig.

I frågan om den föreslagna verksamhetens organisation är
remissopinionen klart splittrad. SU och Asea-Atom, som endast har yttrat sig
över del föreslagna organet för energiområdet, betonar det angelägna i att
knyta uppgifterna till redan existerande organ och förklarar sig beredda att
åta sig uppgifterna, SU för samtliga tre områden, Asea-Atom för energiområdet.

SIND framhåller alt de nationella utvecklingsbolagen
innebär en splittring av resurserna vilken kan leda till lägre effektivitet.
Verket föreslår därför att bolagen nära knyts till befintliga myndigheter eller
företag som redan har kompetens inom området. I första hand föreslås en
knytning lill STU.

Studsvik Energiteknik AB påpekar atl varje förelag har sin
speciella inriktning och torde vara lämpat endast för exploatering av objekt
inom sitt område. En knytning av ett nationellt utvecklingsbolag till ett
företag inom resp. bransch riskerar att leda till snedvriden konkurtens och
ensidig inriktning av teknikupphandlingen. Även SU har tagit upp konkurrensfrågan
och framhåller alt utvecklingsenheten inte fär knytas på ett sådant sätt till
något kommersiellt företag alt objektiviteten i dess bedömningar kan
ifrågasättas.

NE-VL utvecklar denna problematik ytterligare i sitt
yttrande:

Det finns i dag elt antal utvecklingsbolag som kan anses
vara "nationella". SU, Siudsvik och Asea-Atom är exempel på delta.
Del föreligger i dag inga som helst hinder för att dessa av eget val engagerar
sig i verksamhet av nu aktuellt slag. Att så inte skett anser jag indikera att
uppgifterna inte passar in i den verksamhet de har kompetens, resurser och
motiv för. Att tillföra dessa de ytterst begränsade resurser som nu finns
tillgängliga och atl i samband härmed ålägga dem de aktuella uppgifterna skulle
inte pä något väsentligl sätt ändra deras situation. Härtill kommer att de
akluella företagen inte skulle uppfattas som neutrala och objektiva på det sätt
som de aktuella uppgifterna kräver. De skulle knappast heller kunna vara det
-ASEA, Statsföretag och Studsvik har ju egna utvecklingsintressen, som i
princip konkurrerar med resten av näringslivet.

Han menar mot den bakgrunden att den föreslagna
utvecklingsbolagsfunktionen bara kan skapas i form av en ny, fristående och
specialinriktad organisation. Med hänvisning till de begränsade resurser som
står till förfogande föreslär han därför att frågan om att skapa etl nytt
utvecklingsbolag för de tre arbetsområdena specialstuderas ytterligare. Även
Siudsvik Energiteknik AB föreslår denna utformning.

Prop. 1980/81:130 122

För
egen del ansluter jag mig liksom remissinslanserna lill förslagen om
verksamhetens inriktning mot teknikupphandling med de preciseringar som jag
nyss redovisade. Jag finner det angeläget att inom de områden som riksdagen har
angivit söka stimulera den process som teknikupphandlingen kan sägas utgöra på
ett sädant sätt att internationellt konkurtenskrafliga och lönsamma produkter,
processer och syslem utvecklas och marknadsförs. Delta skulle komplettera den
verksamhet som framför allt STU bedriver och som har elt relativt begränsat mäl
alt lämna biträde till statliga och kommunala organ. Särskilt inom energi- och
miljöområdena bedömer jag att de betydande insatser som har gjorts och görs i
Sverige för alt utveckla ny teknik bör göra förutsättningarna gynnsamma för en
framgångsrik internationell lansering av vissa produkter eller system. Även
inom området transportsystem torde det finnas goda förutsättningar för svensk
industri att göra sig gällande pä världsmarknaden. Jag vill i detta sammanhang
erinra om kollektivtrafikberedningens (K 1979:07) uppgifter att initiera, följa
upp och utvärdera försöksverksamhet med nya trafiksystem.

I
frågan om verksamhetens organisation är remissopinionen splittrad. Det kan vara
naturligt alt i första hand söka finna möjligheter att knyta verksamheten till
andra redan existerande organ för att därigenom bli delaktig av dessa organs
bredare kompetens och uppbyggda administrativa organisation. Som NE-VL har
framhållit innebär emellertid de resurser som i så fall skulle komma dessa
värdorganisationer till del endast mycket marginella tillskott Ull redan nu
tillgängliga resurser. Den nya uppgiften skulle i dessa relativt slora bolag
bli en myckel liten del av värdorganisationens totala verksamhet. Dessutom
skulle knytningen till ett visst företag kunna innebära betydande svårigheier
när det gäller atl hävda den nya organisationens opartiskhet i
konkurrenssituationer. Jag bedömer därför all dessa nya uppgifter kräver
självständiga bolag. Av praktiska skäl bör verksamheterna inom energi-,
transportsystem- och miljöområdena i varje fall inledningsvis bedrivas
samordnat. Vad gäller de närmare formerna för bolagens verksamhet vill jag
framhålla följande.

Bolagen
bör ha till föremål för sin verksamhet atl inom områdena energi, miljö resp.
transportsystem

- identifiera möjligheter till teknikupphandling som
kan leda till internationellt konkurrenskraftig produktion av varor eller tjänster,

- ta initiativ till teknikupphandling av myndigheter,

— handla upp leknik i sådana fall där ingen myndighet
vill engagera sig men där bolagen kan finansiera verksamhelen på annal sätt,

— mot betalning åla sig uppdrag inom sitt
kompetensområde.

I de
enskilda upphandlingsfall som blir aktuella bör bolagen givetvis samverka med
berörda offentliga organ samt statliga och andra bolag m. fl. som kan bidra
till alt syftena med verksamheten uppnäs.

Prop.
1980/81:130 123

I
Carlssons förslag berörs särskilt frågan om sammansättningen av styrelsen för
de föreslagna bolagen. Mot bakgrund av målel om en internationellt
konkurrenskraftig produktion och marknadsföring framhålls bolagels behov av
kvalificerad kompetens inom och ett rikt kontaktnät med svensk industriell
utveckling, produktion och marknadsföring liksom stor överblick över den
svenska forsknings- och utvecklings- samt förvaltningsorganisationen. Bolagens
styrelser bör därför enligt Carlsson sättas samman av personer som fyller höga
krav på bl. a. personlig erfarenhet av industriell utveckling, produktion och
marknadsföring. SU har i sitt yttrande också tagit upp denna fråga. För egen
del ansluter jag mig till denna syn på betydelsen av att få en styrelse med hög
kompetens och stort kunnande. Behovet accentueras av alt bolagens fasta
organisation med nödvändighet måste vara liten. Jag avser atl tillse all
bolagens styrelser i varje fall inledningsvis får enahanda sammansättning.

Jag
avser att i annat sammanhang föreslå regeringen att de nya utvecklingsbolagen
får ett aktiekapital av vardera 2,5 milj. kr. Staten bör direkt äga samtliga
aktier i bolagen. De bör tecknas till en överkurs av 100%. varigenom bolagen
tillförs ett visst frilt kapital, vilket dock inte bör få förbrukas. Bolagens
löpande verksamhet bör - i den mån inte andra intäktskällor kan uppbådas -
bekostas med den avkastning bolagens kapital ger.

De
nya bolagens administration blir med den uppläggning som jag har förordat
mycket begränsad. Del kan vara naturligt att bolagen genom lämplig samverkan
med annan organisation tillförsäkrar sig tillgäng till erforderliga resurser
härvidlag. Del är också viktigt atl bolagen i sin egentliga verksamhet söker
samverkan med olika intressenter inom resp. sektor.

Enligl riksdagens beslul
(NU 1978/79:59 sid. 42. rskr 1978/79:415) ankommer det på regeringen atl
utforma närmare föreskrifter för verksamhelen. Mot bakgrund av del slora
inlresse som denna fråga har väckt förordar jag emellertid all regeringen
bereder riksdagen tillfälle atl la del av vad jag nu har anfört.

9
Åtgärder för att stödja svensk kapitalvaruexport

9.1
Inledning

Som
jag tidigare här nämnt är svensk industris export av kapitalvaror utsatt för
stark konkurrens frän andra länder. Exporten av kapitalvaror framförallt lill
u-länder och statshandelsländer sker i slor utsträckning med medel- eller
långfristig exportkreditfinansiering. De flesta OECD-länderna liksom vissa
andra länder erbjuder idag refinansiering av sådana krediter till särskilt
förmånliga villkor. Statliga subventioner utgår som regel för att villkoren
skall kunna bli förmånliga.

Prop. 1980/81:130 124

För
att neutralisera den utländska statsstödda kreditkonkurrensen har möjligheter
getts för svenska företag alt med statligt stöd kunna deltaga i konkurtensen.
De svenska exportföretagen har sedan år 1973 haft möjlighet att genom ett
extra avdrag vid inkomsttaxeringen kompensera sig för skillnader mellan den
ränta företagen på grund av den utländska konkurrensen tvingats offerera och
refinansieringsräntan. Sedan den 1 juli 1978 har det halvstatliga bolaget AB
Svensk Exportkredit (SEK) kunnat ställa statsstödda exportkrediter till
förfogande. SEK lånar upp på den svenska och pä de internationella
kapitalmarknaderna och lånar ul till lägre räntor. Staten står för mellanskillnaden.
Som jag tidigare nämnt har 1980 ärs exportkreditulredning utvärderat nuvarande
system i betänkandet (Ds 1 1980:24) Subventionerade exportkrediter - en
utvärdering av nuvarande syslem. Betänkandet har remissbehandlats. En
sammanfattning av belänkandet och remissvaren återfinns i bilaga 12 och 13.
Jag har tidigare i avsnitt 4.5 Exporlfrågor något berört ulredningens analys av
den svenska kapital varuexporten.

Genom
riksdagens beslul (prop. 1980/81:41, UU 1980/81: 16, rskr 1980/ 81:122) har
möjligheter vidare öppnats för förmånlig kreditgivning till u-länder. Dessa
förmånliga u-landskrediter som är knutna till leveranser av kapitalvaror m.m.
från Sverige innebär möjlighet till ännu förmånligare villkor än de nyss nämnda
statsstödda exportkrediterna.

Utnyttjandet
av SEK-systemet har ökat snabbt under den tid som systemet funnits. Av de
kontrakt med medel- eller långfristiga krediter som förelagen beräknades teckna
är 1980 finansieras ungefär tre fjärdedelar i SEK-systemet. De statsstödda
exportkrediterna är starkt koncentrerade till leveranser frän de största
företagen. Hela 74% av kontrakten tecknas av fem stora svenska företag eller
koncerner. Kännetecknande för dessa företag är dock alt de i hög grad köper
komponenter av svenska och utländska underleverantörer. En icke obetydlig del
avsäg entreprenad och konsultarbeten. Ca 22% av de kontrakt som avser affärer
som finansieras med medel- eller långfristiga krediter avser industriländer.
Statshandelsländernas andel utgjorde 28% medan resterande 50% var kontrakt på
u-länder. Utredningen framhåller att den medel- och långfristigt finansierade
kapitalvaruexporlen till statshandelsländer och u-länder kan beräknas motsvara
ca 3,5 % av den tolala svenska varuexporten och ca 1,5 % av den svenska
industrins saluvärde. Andelen av förädlingsvärdet är något lägre.
Enlreprenadarbeten är då inräknade.

9.2
Nuvarande regler för statsstödda exportkrediter

Det
svenska statliga exportkredilslödet har utformats som tvä parallella system
dels det s.k. SEK-systemet, dels del s.k. avdrag-/bidragsyslemet som bygger på
möjligheten till extra avdrag vid inkomsttaxeringen. 1 bägge fallen innebär det
främst en räntesubvention. Stödet avser att underlätta

Prop. 1980/81:130 125

finansiering
av export av varor och tjänster med kredittider på två år eller längre.
Exportkredilslödet avser atl underlätta för svenska företag att lämna
konkurrenskraftiga exportkrediter vid försäljning lill främsl statshandelsländer
och u-länder. Vid försäljning till industriländer krävs i varje enskilt fall för
att statsstödd kredit skall beviljas att del kan påvisas att utländsk
konkurrent erbjuder statsstödd exportkredit.

Genom det s. k.
SEK-systemet för stalsstödd exportkreditfinansiering som beslutades är 1978
(prop. 1977/78:155, NU 1977/78:73, rskr 1977/ 78:379) gavs SEK möjlighet att
inom en ram av 10000 milj. kr. genom statsstödda krediter underlätta
exportkreditfinansieringen. Ramen har senare höjts till 18000 milj. kr. (prop.
1979/80:125 bil. 11, NU 1979/80:58, rskr 1979/80:346). Närmare bestämmelser om
slöd finns i förordningen (1978:404) om exporlkreditfinansiering med statligt
stöd, m.m. (ändrad senasl 1981:77). Genom lagen (1978:403) om beslutanderätt
för svenskt kreditaktiebolag i fråga om exportkredit i vissa fall fär
regeringen överlämna till SEK att besluta om statligt stöd. Sådant
överlämnande har skett. SEK-systemet innebär att exportförelag och banker hos
SEK kan refinansiera exportkrediter lill fast och subventionerad ränta. Staten
svarar för de kostnader som uppstår för SEK genom differensen mellan upp- och
ullå-ningsräntor och eventuella realiserade kursförluster. Kostnaderna belastar
anslaget B 17. Kostnader för statsstödd exportkreditgivning genom AB Svensk
Exportkredit. För stöd krävs att vissa förutsättningar beträffande den önskade
krediten skall vara uppfyllda, t.ex. i fräga om kredittid, avlyftstidpunkt och
amortering. 1 det följande lar jag upp vissa ytterligare fömtsättningar som
gäller för stödet. För den kredit som sälunda beviljas används uttrycket
statsstödd exportkredit.

För att erhålla stöd för
en exportaffär krävs att kreditbeloppet uppgår till minst 300000 kr. eller
motsvarande i utländsk valuta och atl kreditvillkoren överensstämmer med
exportkredilnämndens (EKN:s) regler för garantigivning och de internationella
regler som uppställts inom ramen för den s. k. consensusöverenskommelsen och
Sveriges internalionella åtaganden i övrigl. En närmare redogörelse för
innebörden av consensusöverenskommelsen finns i bilaga 7. Krediter för
finansiering av fartygsexport innefattas inte av överenskommelsen. Enligt en
särskild OECD-överens-kommelse har Sverige förbundit sig atl inte stödja
refinansering av fartygskrediler där räntevillkoren ligger under vissa angivna
procentsatser och där kredittiden överstiger viss tid.

För
att reglera användningen av statsunderstödda exportkrediter som konkurtensmedel
har alltså flertalet OECD-länder ingått den s. k. consensusöverenskommelsen
eller the Arrangement. 1 denna regleras villkoren för exportkrediter med
statligt stöd dels med hänsyn till köpariändernas utvecklingsnivå, dels efter
kreditens löptid i krediter pä två-fem år resp. krediter med mer än fem års
löptid. Krediter med en löptid under två år omfattas inte av överenskommelsen.
Tre räntenivåer har överenskommits

Prop. 1980/81:130 126

med
hänsyn till köpariandets utvecklingsnivå. De högsta räntorna lillämpas för
gruppen rika länder - huvudsakligen industriländer - därnäst kommer
mellankategorin - huvudsakligen statshandelsländer - medan de lägsta räntorna
tillämpas för gruppen fattiga länder som uteslutande består av u-länder. Om det
kan påvisas att consensusanslutna eller andra länder lämnar krediter med
slalligl stöd som avviker från de överenskomna kreditvillkoren kan s.k.
matching göras. Innebörden av detla är att andra länder tillåts erbjuda lika
förmänliga villkor. De andra länderna som har ingått överenskommelsen skall i
sä fall underrättas om della. De i consen-susöverenommelsen angivna villkoren
gäller enbart den statligt subventionerade exportkreditfinansieringen.
Exportörerna är sålunda oförhindrade att med köparna överenskomma om
kontraklsränta som avviker frän den subventionerade refinansieringsräntan.

Slatssiödda
exportkrediter genom SEK kan lämnas i olika former. Vanligast är att SEK
övertar eller refinansierar krediter som lämnats av exportörens bank till
exportören, den utländske köparen eller dennes bank. Exportörens bank svarar då
för uppläggning och hantering av krediterna under hela kredittiden. SEK kan
också lämna lån direkt till den svenska exportören eller lyfta av dennes kredit
till den utländske köparen eller lämna lån direkt till den utländske köparen
eller dennes bank.

Redan
i samband med offert till den utländske köparen kan SEK lämna en kostnadsfri
utfästelse om lån till fast ränta. Utfästelsen skall normalt accepteras inom
högst sex månader. Från den tidpunkt då SEK:s utfästelse accepteras fram till
tidpunkten för kreditens ianspråktagande utgår en löftesprovision med f. n. 0,1
% per år.

SEK:s
fasta utlåningsränta utgörs av minimiräntan enligt consensus plus en
kostnadsmarginal pä 0,25% per år. För krediter i svenska kronor tillkommer en
avgift pä 0,5 % per är. Vid stöd lill expori till industriländer krävs att
exportören i sin ansökan om stöd lämnar uppgifter om konkurrerande utländska
förelag som erbjuder stalsstödd kredit. Konlroll av uppgifterna görs av SEK i
samarbete med EKN. Till de räntesatser SEK erbjuder kommer affärsbankernas
ersättning för uppläggning och handläggning av krediten samt eventuella
garantipremier. Lånen amorteras halvårsvis med lika stora belopp i enlighet med
den internationella praxis pä området som överenskommits mellan
exportkreditförsäk-ringsinstituten. SEK kräver sedvanliga säkerheter och
kreditbeloppet utbetalas normalt efter verkställd leverans.

I
frågor om hur 1. ex. kredittidens längd, avlyftstidpunkter, amorteringsvillkor
etc. för de statsstödda krediterna stämmer överens med internalionella
överenskommelser och internationell praxis sker samråd mellan SEK och EKN. 1
flertalet fall är EKN-garanli eller garanti från nämnden för
fartygskreditgarantier (FKN) den säkerhel SEK bygger sin långivning på men även
annan säkerhel t.ex. bankgaranli eller garanti från exportören kan accepteras.
SEK avgör i vilken utsträckning utländska varor kan ingå i

Prop. 1980/81:130 127

den affär som finansieras med statligt stöd. Som regel
finansieras samtliga varor som importeras till Sverige som insatsvaror och
komponenter medan utländska varor som levereras direkt till köparen och lokala
kostnader behandlas mera restriktivt.

SEK avgör vidare i vilken valuta lån kan lämnas. Förutom
lån i svenska kronor har utlåning skett i US dollar, franska francs, engelska
pund samt norska kronor. Löften har lämnats om utlåning i ytterligare sex
valutor. Upplåning sker i stor utsträckning i utlandel. Den utländska andelen
av SEK:s upplåning har ökat. Upplåningen i Sverige har förutom refinansiering
i AP-fonden skett genom att SEK har emitterat obligationslän pä den svenska
kapitalmarknaden.

SEK fär ersättning av staten årsvis i efterskott för
kostnader pä grund av räntedifferenser och för utbetalade kursförluster som
uppkommit genom att upplåning skett i annan valuta än utlåningen. Eftersom
tillgången till den svenska kaptialmarknaden är begränsad tvingas SEK i ökad
utsträckning låna upp ulomlands. Därigenom ådrar sig SEK kursrisker framför
allt vid utlåning i svenska kronor. Ett särskill avlal har träffats mellan
staten och SEK som reglerar ersättningen lill bolaget.

Avdrag-/bidragsystemet
innebär atl exportföretag kan göra ett exlra ränteavdrag för en del av
refinansieringskostnaden av en exportkredit vid inkomsttaxeringen eller fä ett
skattefritt exportkreditbidrag. Förelaget kan välja den stödform som är
förmånligast vid varje exporttillfälle eller använda SEK-systemet för en del
av en affär och avdrag-Zbidragsystemel för resten. Endast en lyp av statligt
stöd kan utnyttjas för etl och samma kreditbelopp. Vidare gäller alt minst 50%
av krediten mäste refinansieras i bank eller annat kreditinslitut. Bestämmelser
om stöd enligt detta system regleras genom lagen (1978:401) om exportkreditstöd
samt i förordningen (1978: 402) om villkor för exportkreditslöd.

I princip gäller samma förutsättningar och villkor för
stöd under såväl SEK-systemet som avdrag-/bidragsyslemet. Beslut om slöd enligt
avdrag-/ bidragsystemel fattas av EKN. EKN skall pröva om förutsättningar för
stöd finns saml om hur del stödberältigade beloppet skall begränsas.
Taxeringsmyndigheterna kontrollerar det sökande förelagets uppgifter om
räntebelopp och beslutar om storleken på avdrag. Ansökan om exporlkreditbidrag
prövas och administreras av riksskatteverket (RSV). Systemet kan användas för
kreditavtal som träffas senast den 31 december 1981.

9.3 Effekter av hittills lämnade statsstödda
exportkrediter via SEK

Innan jag gär över till utredningens förslag belräffande
SEK-systemet villjag lämna en redogörelse för hur systemet hittills kommit till
användning. Redogörelsen bygger i huvudsak på utredningens uppgifter.

SEK-systemet är fortfarande inne i en uppbyggnadsfas.
Nyutlåningen har ökat från 79 milj. kr. under det första halvåret efter
SEK-systemets

Prop. 1980/81:130 128

införande till 613 milj. kr. under första halvåret 1980.
För helåret 1980 beräknar utredningen atl nyutlåningen i SEK-systemet blir 2450
milj. kr. Den utestående kreditstocken i SEK-systemet efter amorteringar vid utgången
av är 1980 uppgick lill 2926 milj. kr. Även volymen av kreditofferter har ökal
markant. SEK erbjuder som jag lidigare har nämnt kostnadsfritt krediloffert
(utfästelse) till exportören. Om exportören fär export-kontraktet omsätts
utfästelsen i ett kreditavlal. I samband med leverans kan därefter exportören i
normalfallet lyfta krediten hos SEK. Under andra halvåret 1978 beviljades nya
ansökningar till ett sammanlagt belopp av 6395 milj. kr. Motsvarande värde för
första halvåret 1980 uppgick till 23456 milj. kr. I slutet av januari 1981
uppgick utestående kreditofferler till ca 20000 milj. kr. Utredningen räknar
med att normalfiödet av beviljade ansökningar är ca 16000 milj. kr. per år.

Vid SEK-systemets införande fastställde riksdagen att en
totalram om 10000 milj. kr. fick utnyttjas för statsstödda exportkrediter.
Ramen har senare utökats lill 18000 milj. kr. Lämnade kreditofferler avräknas
mot ramen med 25% av oiferlbeloppet. Kreditavlal avräknas till sill fulla
värde.

Regeringen har medgett att bolaget fär ta i anspråk den av
riksdagen beviljade ramen i takt med att SEK:s kreditgivning ökar. SEK har f.n.
tillgäng lill hela det av riksdagen medgivna beloppet. Hela ramen på 18000
milj. kr. beräknas vara fullt utnyttjad före den 1 juli 1981.

Under den förhållandevis korta tid som SEK-systemet
existerat har enbart en mindre del av den totalt behandlade ärendevolymen
slutligt avgjorts. Totall hade den 1 juli 1980 exportaffärer motsvarande 14900
milj. kr. i kreditofferter slutligt avgjorts. Av detta belopp har sammanlagt 4
704 milj. kr. resulterat i kreditavtal och krediter. Omräknat innebär detta atl
32% av SEK:s hittills lämnade och avgjorda offerter resulterat i export-order
samt åtföljande kreditavtal och krediter.

Den stora andelen kreditavtal som del första halvårets
ärenden resulterat i samt förhållandet att andelen kreditavlal är relativt
storl bland de snabbt avgjorda ärendena förklarar enligt- ulredningen den höga
siffran 32% för andelen kreditavlal i relation till alla slutligt avgjorda
ärenden. Utredningen anför att det dock förefaller rimligt att fortsättningsvis
utgå från alt högst 15—20% av kreditofferlerna kommer all resultera i kreditavlal.

Den
statsstödda exportkreditfinansieringen har framför allt riktals mol u-länder.
Räknat i andel av den totalt utestående kreditvolymen har närmare hälften av
krediterna gått till projekt i relativt fattiga länder. Den höga kreditvolymen
som riktas mot u-länder skall inte tolkas som all SEK-krediter är vanligast vid
u-landsaffärer. Mätt i relation till exporten av kapitalvaror destinerad till
olika ländergrupper förekommer SEK-krediter ungefär dubbelt så ofta vid affärer
pä statshandelsländer som vid u-landsaffärer. Detta kan till en del förklaras
av en stor andel konlantaffärer på vissa Opec-länder.

Prop.
1980/81:130 129

Inom
ramen för SEK-systemet svarar fartygsexporlen för en betydande andel (26%) av
utestående krediter och kreditavtal räknat per den sista juni 1980. Andelen kan
väntas sjunka eftersom enbart 13% av de totalt beviljade ansökningarna under
SEK-systemets tvä första är avser fartygsexport. Andra karaktäristika är atl
offerter för finansiering av entreprenadverksamhet visar en kraftig ökning och
att stora projekt. Lån över 50 milj. kr. svarar för två tredjedelar av
kreditvolymen.

Utredningen
har sökt bedöma de framtida kostnaderna för SEK-systemet. För åtaganden som
gjorts t.o.m. utgången av juni 1980 bedömer utredningen kostnaderna till drygt
660 milj. kr. under åren 1981-1990. Vid en fortsatt användning av stödet bedöms
kostnaderna bli mellan 120 och 485 milj. kr. per år i fasta priser vid mitten
av 1980-talet. Den lägre siffran avser oförändrad realvolym och en
räntedifferens på ca 1,5 procentenheter. Den högre siffran avser 15 %> årlig
volymtillväxt och en ränledifferens om drygt 5 procentenheter. Kostnadernas
storlek beror huvudsakligen på räntedifferensens sloriek. Eftersom länga
kredittider är vanliga sträcker sig statens åtaganden långl in i framtiden.
Redan nu innebär SEK:s åtaganden kostnader för staten lill omkring är 1990.

Utredningen
finner det ytterst svårt att peka på direkta effekter av ett system med
subventionerade exportkrediter. En subvention pä 9-14% räknat pä exportpriset
som SEK-systemet f. n. innebär bör enligt utredningen medföra atl Sveriges
export av kapitalvaror (inkl. entreprenad- och konsulttjänster) blir större än
om sädan subvention inte förekommer. Speciellt betydelsefulla torde de
subventionerade krediterna vara för större projekt och för projekt pä statshandelsländer
och u-länder, dvs. projekt där subventionsinslaget är särskilt högt. En
fortsalt subventionering av kapitalvaruexporlen kommer att resultera i en, allt
annat lika, relativ förskjutning mot kapitalvaruindustrin. Handeln med
kapitalvaror kan under 1970-talet redovisa etl positivt saldo gentemot
utlandet. Detta bör tolkas sä att svensk industri har komparativa fördelar för
denna typ av produktion. Å andra sidan kommer en förskjutning mot ökad andel
kapital-varuproduktion att medföra ett ökat importbehov. Importinnehället i
kapitalvaror, vilket i genomsnitt utgör 30% av varornas exportvärde, är högre
än för exempelvis Sveriges traditionella basnäringar. En förskjutning mol ökad
kapitalvarutillverkning bedöms av ulredningen medföra en relativ förbättring av
energibalansen genom att den leder till mindre energiintensiv produktion samt,
vad gäller sysselsättningen, ett ökat behov av utbildad arbetskraft.

Remissinslanserna
lar upp analysen av den svenska kapitalvaruexporlen och dess betydelse. Flertalet
instanser delar utredningens bedömning alt kapitalvaruindustrin utgör en
expansiv del av industrin där Sverige har komparativa fördelar. Industrins
organisationer framhåller den positiva utveckling som det hittillsvarande
systemet med statsstödda exportkrediter lett till. Andra pekar på den
spjutspetseffekt många av de projekt har 9 Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 130

Prop.
1980/81:130 130

som finansieras med statsstödda exportkrediter. Svenska
byggnadsentreprenörföreningen (SBEF) lämnar en ingäende redogörelse för de
svenska byggföretagens inbrytning pä den internationella marknaden på senare år
och framhåller finansieringsvillkorens betydelse. Några remissinstanser, t.ex.
bankorganisationerna, efterlyser en mer ingående samhällsekonomisk bedömning
av effekterna av den statsstödda kreditgivningen.

Jag har i
del föregående redovisat hur systemet med statsstödda exportkrediter - i
första hand via kreditgivning av SEK - fungerat och vilka konsekvenser det har
haft. Jag har då stött mig pä utredningens bedömningar. Jag delar utredningens
slutsats alt del är svårt att direkl peka på vilka samhällsekonomiska effekter
stödet haft och kommer atl få. Del är dock väsentligt att konstatera att stödet
berör en del av svensk industri där Sverige enligt min mening har ett gott
konkurrensläge och där konkurrensförhållandena kraftigt störts av stora
statliga subventioner frän många länder till sin resp. industri. Att
subventionerna har blivit sä stora som utredningen konstaterat torde delvis
sammanhänga med atl de internalionellt överenskomna minimiräntorna blivit
normerande och i många fall blivit maximiräntor samtidigt som de legal i stort
sett stilla sedan är 1978 medan marknadsräntorna därefter stigit mycket
kraftigt.

9.4 Ställningstagande till fortsatt statsstöd till
exportkredilgivningen

Den treåriga försöksperioden för SEK-systemet löper ut den
1 juli 1981. SEK kan därefter inte lämna nya löften om statsstödda
exportkrediter. SEK kan dock infria redan lämnade löften som får gälla i högst
sex månader. Jag tar nu upp frågan om vad som skall gälla efter den Ijuli 1981.

Jag vill
dock först kortfattat redovisa den genomgäng av olika argument för statsstödda
exportkrediter som 1980 års exportkreditulredning gjort. Ofta har
ställningstagande för statsstödda exportkrediter vilat på argumentet att en
ökad export är värdefull i sig, framför allt genom den ökade import, det anlal
nya sysselsättningstillfällen eller del tillskott lill valutareserven den ger
upphov lill. Utredningen konstaterar dock alt dessa effekter måste sättas i
relation till den resursuppoffring som exporten orsakar. Den import Sverige på
lång sikt bör eftersträva är sädan som erhålls i utbyte mot den export som
svensk industri har komparativa fördelar jämfört med andra länder att
producera. Om subventioner sätts in för atl exportera inte konkurrenskraftiga
varor kommer denna export att ge alltför dyr import i utbyte. Pä liknande sätt
kan hävdas att den sysselsättningsökning som eftersträvas mäste ställas i
relation till kostnaden. Vad slutligen gäller det valutapolitiska motivet äger
det möjligen relevans om växelkurser och valutareserv kortsiktigt kan väntas
avvika frän optimalt läge. 1 denna situation bör det dock finnas bällre
samhällsekonomiska instrument än den långsamt verkande åtgärden att söka höja
exporten medelst ex-portkreditsubvenlioner.

Prop.
1980/81:130 131

Jag delar ulredningens uppfattning att ökad export i sig
knappast motiverar statsstödda exportkrediter. Det handelsutbyte med omvärlden
Sverige pä läng sikl bör eftersträva är del handelsutbyte som har sin bas i en
export av produkter som svensk industri har reella försteg framför andra länder
att producera. Atl öka exporten för alt därigenom möjliggöra ytterligare ökad
import, ökad sysselsättning eller ökad valutareserv är vidare i grunden
stabiliseringspolitiska överväganden. För att rätta till sådana tillfälliga
obalanser i ekonomin torde andra mera generella medel föreligga som omfattar
hela eller större delar av exporten. De ger därmed bättre effekt.

Utredningen behandlar vidare frägan om statsstödda
exportkrediter kan motiveras med långsikliga industripoliliska motiv. Den
slutsats som dras är atl del från strukturomvandlingssynpunkt är motiverat att
ge sädana krediter till den del av svensk industri som kan förutsättas ha
långsiktiga komparativa fördelar och som utsätts för kreditkonkurrens frän
utlandet. Denna slutsats baseras dock på förutsättningen att den utländska
kredit-konkurrensen är av temporär karaktär. En utländsk kreditkonkurrens som
varar mycket lång tid bör Sverige däremot, enligl utredningen, inte kopiera.
De här aktuella delarna av svensk industri är kapitalvaruproduce-rande. För
denna typ av industri krävs det läng tid för att bygga upp ny produktion med
internalionell konkurrenskraft. Med temporär kreditkonkurrens fär därtör
förstås förhållandevis länga lidsperioder. Jag instämmer i utredningens
bedömning och vill betona all statsstödda exportkrediter kan motiveras
industripolitiskt förutsatt, dels att de avser den del av svensk industri som
kan antas ha långsiktiga komparativa fördelar på väridsmarknaden, dels att den
utländska kreditkonkurrensen inte kan väntas vara permanent.

1980 års exportkreditutredning har haft i uppdrag all
utvärdera det nuvarande systemet och föreslå evenluella förändringar när det
förlängs. Utredningen har dragit slutsatsen atl Sverige även i forlsältningen
bör ha ett system för statsstödda exportkrediter. Detta sker mot bakgrund av
alt Sverige under lång tid har byggt upp en industriell kapacitet med goda
konkurrensmöjligheter pä kapitalvaruområdet. Därtill kommer att leveranser av
entreprenader och hela anläggningar stimulerats pä andra säll pä senare är och
utgör en väsentlig del av de svenska förelagens internationella aktivitet.
Remissinstanserna framhåller den mycket svåra konkurrenssnedvridning andra
länders exportkreditsubventioner innebär och de stora problem för de svenska
företagen ett upphörande med exportkredilstödet skulle medföra. Man pekar pä
alt slora delar av den kapitalvaruproduce-rande industrin skulle få avsevärda
svårigheter att upprätthälla sin tillverkningskapacitet och få avsättning för
sina produkter. Därtill hävdar man från flertalet remissinstanser att det är
ologiskt att staten på många sätt stimulerar export av kapitalvaror,
anläggningar m.m. och samtidigt inför en restriktivitet i exportkreditstödel
son) skulle motverka de andra insat-

Prop.
1980/81:130 132

serna. Det viktigaste är dock enligt utredningen och
remissinslanserna all andra länder använder subventioner som etl
konkurrensmedel på ett sådant sätt att Sverige inte har möjlighet att genom
avskaffande av subventionen föra en självständig linje. Sverige är i detta
avseende beroende av den internationella konkurrensen pä detta omräde.

Jag delar utredningens och remissinstansernas grundsyn all
statsstödda exportkrediter mäste bibehållas i Sverige. En subventionering av
del slag krediterna f. n. innebär är alltid problemfylld och bör helsl
undvikas. Elt upphörande med statsstödet när den nuvarande försöksverksamheten
går ut den 1 juli 1981 skulle dock enligt min mening innebära en alltför
kraftig omställning för den svenska kapitalvaruindustrin. Dessutom finns del
samhällsekonomiska skäl att bibehålla subventionerna under en övergångsperiod
i väntan på att de subventioner andra länder ger efter hand trappas av. Detta
är ett långsiktigt intresse för den svenska industriella utvecklingen. Jag vill
ocksä poängtera alt Sverige arbetar mycket aktivt på det internationella
planet för att undanröja eller kraftigt minska exportkreditsubventionerna. Jag
förordar alltså att del s. k. SEK-systemet för stalsstödd exportkreditgivning
skall finnas kvar även efter försöksperiodens utgång. Det innebär alt systemet
i sin nuvarande form förlängs. Jag återkommer senare till frägan om villkor m.
m. för det svenska exportkreditstödet.

Innan jag går närmare in på riktlinjerna för systemet
villjag konstatera att utredningen inle har föreslagit nägon ny begränsad
tidsperiod. Vissa remissinstanser har tagit upp frägan. Sä har t. ex. Sveriges
Industriförbund yrkat pä att systemet förlängs under en tvåårsperiod medan
bl.a. kommerskollegium (KK) och riksbanken förordar omprövning varje år. För
egen del kan jag inte nu bedöma i vilken takt systemet evenluellt skulle kunna
trappas av. Del blir beroende på resultaten av de internationella
förhandlingarna om begränsningar i exportkreditsubventionerna och på den
allmänna ekonomiska utvecklingen i landet. För alt företagen skall ha
planeringsmöjligheter villjag dock redan nu framhålla atl nägon avveckling av
systemet enligt min mening knappast kan ske under de närmaste två åren även om
jag instämmer i utredningens uppfattning att stödet bör trappas ned så snabbt
som möjligt. Jag förordar därför att det förlängs för en tid av tvä år. 1
samband med att jag senare tar upp anslagsfrågor kommer jag ocksä att redogöra
för det uppföljningsarbete som bör äga rum i fortsättningen.

Utredningen föreslär att det s. k. avdrag-Zbidragsystemel
avskaffas. Remissinstanserna har biträtt förslaget eller lämnat det utan
erinran. Vissa remissinsianser, bl.a. bankorganisationerna och
Industriförbundet, påpekar dock att ett alternativt system i någon form vore
angeläget med hänsyn till företagens valmöjligheter. Bankorganisalionerna har
lämnat etl förslag till sådant syslem och utredningen har i en appendix till
betänkandel lämnat en skiss till elt nytt bidragssystem. Jag finner de nämnda
förslagen till alternativa system värda atl ytterligare utreda. Förslagen
kommer alt

Prop.
1980/81:130 133

övervägas inom industridepartementet. Avdrag-/bidragsystemet
upphör den 31 december 1981. Det ankommer pä chefen för budgetdepartementet att
ta upp frågan om en eventuell förlängning av detla system.

9.5 Riktlinjer för SEK-systemet

1 enlighet med sina direktiv har utredningen övervägt en
rad kostnadsbegränsande ätgärder om SEK-systemet äger bestånd efter
försöksperioden. Utredningens förslag bygger huvudsakligen på en strävan att
uppnå statsfinansiella besparingar. Utredningen redovisar beräkningar över de
framtida slatsfinansiella kostnaderna och vissa förslag lill besparingar.
Bl.a. föreslår utredningen höjda ränlor för krediter till industriländer, höjda
räntor för krediter i svenska kronor och höjd löftesprovision med 0,5
procentenheter. Andra utvägar för alt uppnå lägre statsfinansiella kostnader redovisas
också. Samtidigt har dock utredningen konstaterat all de statsfinansiella
kostnaderna är mycket svårbedömda och att de besparingsförslag som lämnas har
begränsad effekt.

Remissinstanserna framhåller svårigheten att pä läng sikt
göra bedömningar av de statsfinansiella konsekvenserna av SEK-systemet. Flera
faktorer är osäkra, framför allt den framtida ränteutvecklingen i vad avser
uppläningskostnaden och consensusniväns utveckling. Sålunda anser
bankorganisationerna kostnaderna vara för högt beräknade medan KK anser att
beräkningarna är tilltagna i underkant. Samtidigt pekar näringslivets
organisationer på de stora negaliva konsekvenser för möjligheterna till svensk
kapilalvaruexport som de kostnadsbegränsande åtgärderna medför. Framför allt
syftar man på direkta kostnadsnackdelar men ocksä på den psykologiska
olägenheten i alt erbjuda räntevillkor som alllid skulle komma att ligga något
över de villkor som konkurrenterna erbjuder. Bankorganisationerna,
näringslivets organisationer samt SEK förordar därför atl elt ökal slöd än f.n.
bör ulgå. Riksbanken saml nationalekonomiska institutionen vid universitetet i
Slockholm och KK anser atl subventionerna måsle minskas pä ett eller annal
sätt. Riksrevisionsverkei (RRV), Landsorganisationen i Sverige (LO) och
Melallindustriarbelareför-bundet pekar pä möjlighelerna att införa selektiva
inslag i stödet ifall nedskärningar måste göras. Del gäller i första hand
begränsningar av finansieringen av utländska varor och importerade komponenter.
Jag återkommer till detta i det följande.

För egen del finner jag del nödvändigl alt de svenska
villkoren för statsstödda exportkrediter även i fortsättningen ligger vid eller
nära den s.k. consensusöverenskommelsens villkor. Den svenska industrins situation
är enligt min bedömning f. n. sädan all en ensidigt genomförd minskad
subventionsnivå frän svensk sida skulle leda till mycket stora omställningsproblem
för en del av svensk industri som enligt vad jag tidigare har anfört har
långsiktigt goda möjligheler alt hävda sig. Jag vill också poäng-

Prop. 1980/81:130 134

lera att i de krediter som hittills beviljats inom ramen
för SEK-systemet går övervägande delen av subventionerna till de fattigare
länderna. Med hänsyn till vad jag har anfört bör enligt min mening utredningens
förslag om särskilt påslag för exportkrediter till industriländer, särskill
ytteriigare påslag vid krediter i svenska kronor, samt förslaget om en allmän
höjning av räntenivåerna med 0.5% inle genomföras. Den höjning av löfteprovisionen
utredningen har föreslagit bör begränsas till 0,4 procenlenheler.
Löftesprovisionen bör säledes i fortsättningen uppgå lill 0,5% per är. Därtill
anser jag all SEK i princip skall kunna ställa krediter till förfogande till de
räntor som anges i den s.k. consensusöverenskommelsen. SEK:s kostnadsmarginal
läggs f. n. till de räntor som utgår enligt consensusöverenskommelsen. Jag
föreslår nu att SEK:s s. k. kostnadsmarginal i forlsältningen inkluderas i det
statliga åtagandet. Koslnadsmarginalen är avsedd att läcka bolagets
hanteringskostnader samt vissa kreditrisker. Det ankommer på regeringen atl i
avräkningen med SEK tillse att koslnadsmarginalen inkluderas i det statliga
åtagandet.

SEK har
hittills på egen hand beslutat om koslnadsmarginalens storiek. Den har varit
0,25 % per är. Jag avser all la upp frägan om koslnadsmarginalens storlek till
diskussion med SEK. Jag förutsätter alt den är oförändrad under budgetåret
1981/82. Del av mig förordade stödet innebär atl banker och företag fär
tillgång till krediter till consensusränla. Det nuvarande tillägget på 0.5 %
per är för krediter i svenska kronor bör dock enligt min mening bibehållas
främst av valulapoliliska skäl. Enligl min mening är det väsentligl alt
kreditgivningen i möjligaste mån styrs mot valutor som kan lånas upp pä de
internationella valutamarknaderna.

Nägra
remissinstanser, bl. a. bankinspektionen, har förordat en avveckling av den
statsstödda kreditgivningen vid försäljning till industriländer. Även om jag
hell instämmer i det angelägna i att snarast upphöra med subventionerade
exportkrediter vid handel med andra industriländer skulle del enligl min mening
få alltför stora negaliva effekter för industrin om Sverige ensidigt införde en
sädan begränsning. Del ligger i Sveriges inlresse atl verka för en begränsning
av statsslödd kreditgivning lill industriländer genom internationella
överenskommelser.

F.n.
gäller att affärer med ett lägsta kreditbelopp pä 300000 kr. kan finansieras
via SEK-systemet. Ulredningen har föreslagit atl i slällel för lägsta kreditbelopp
för att komma i åtnjutande av stalsstödd exportkredit via SEK ett lägsta
kontraktsbelopp skall anges. Jag delar denna uppfattning. Utredningen föreslår
att lägsta konlraktsbelopp sätts till 500000 kr. vilket motsvarar ett lägsta
kreditbelopp på ca 425000 kr. Motivet är att anlalel affärer av denna
storieksordning är myckel blygsamt. Mänga remissinstanser, däribland
Industriförbundet, bankorganisationerna och SEK samt utvecklingsfonden i
Stockholms län. har dock påpekat alt en höjning av minimibeloppet skulle
innebära att de mindre och medelstora företagens exporlansträngningar
försvåras. Jag delar denna uppfattning

Prop. 1980/81:130 135

och
förordar att ett lägsta kontraktsbelopp införs för affärer som kan finansieras
inom SEK-systemet och att det sätts till 350000 kr. vilkel normalt motsvarar
ett lägsta kreditbelopp på ca 300000 kr.

Utredningen
har tagit upp två frågor som rör viken lyp av varor som bör komma i åtnjutande
av statsstödd finansiering vid expori. Det gäller dels om andra varor än kapitalvaror
bör finansieras, dels vilken andel utländska varor eller komponenter som bör
tolereras. F.n. finansieras ulöver kapitalvaror där EKN godtar tvä års
kreditlid eller däröver även råvaror och konsumtionsvaror där EKN beviljat
förlängd kredittid pä grund av konkurrerande offert med längre kredittid än
EKN eljest skulle acceptera. Utredningen har föreslagit att endast
kapitalvaror skall komma i fråga för statsstödda krediter. Industrins
organisatoner motsätter sig en mera restriktiv inställning på detta omräde än
vad som f. n. gäller. För egen del anser jag att bedömningen av vilka varor som
bör finansieras med statsstödda krediter i första hand bör bygga pä de
varukategorier för vilka EKN regelmässigt lämnar garanti på tvä är eller
längre kredittid. Som vägledande princip bör uppställas att råvaror och rena
konsumtionsvaror endast i undantagsfall bör komma i åtnjutande av statsstödda
exportkrediter.

F.
n. finansierar SEK i viss utsträckning utländska varor dels direktleveranser,
dels utländska komponenter i de varor som levereras från Sverige. Utredningen
har föreslagit att en restriktiv praxis tillämpas när del gäller utländska
varor. Industrins organisationer motsätter sig detla med motivet att det ofta
kan vara svårt att finna svenska varor för alla ändamål och alt industrin i
stor utsträckning är beroende av utländska komponenter. Däremot konstaterar
KK, EKN, SEK, fullmäktige i riksbanken. LO och Metallindustriarbetareförbundet
att frägan om finansiering av utländska varor bör övervägas noga.
Metallindustriarbelareförbundet föreslår att statsstödets storlek knyts till
andelen svenskt förädlingsvärde i de finansierade varorna.

För
egen del vill jag anföra följande. När det gäller sådana varor som levereras
direkt till etl anläggningsbygge eller liknande frän en utländsk säljare bör en
synnerligen restriktiv inställning intas med syfte alt sådana leveranser i
första hand bör finansieras av säljarlandet. Endast i ytterligt sällsynta fall,
det kan gälla i första hand entreprenadarbeten, bör finansiering av sädana
leveranser äga rum.

När
det gäller till Sverige importerade komponenter i de varor som finansieras med
statsstödda exportkrediter kan ofta den situationen uppkomma att den svenske
exportören inle kan fä tag i svensktillverkade komponenter. Den svenska
verkstadsindustrin är mycket aktiv pä de internalionella marknaderna med ett
brett produktsortiment. Man kan inte förutsätta att komponenter i alla lägen
kan skaffas inom landet. De företag som arbetar i slora industriländer eller
inom EG har en annan situation. Därför måste man enligt min mening acceptera en
relalivi hög andel utländska komponenter i den expori som finansieras av SEK.
EKN ställer

Prop. 1980/81:130 136

dock
som allmänt villkor att varor skall ha minst 50 % svenskt förädlingsvärde.
Delta bör självfallet gälla även de varor som finansieras inom SEK-systemet.

Jag
är inle nu beredd att förorda någon fasl reglering av vilken högsta andel
utländska komponenter som kan tolereras vid statsslödd finansiering. En sådan
reglering skulle leda till en orimlig kontrollapparat och kunna få den effekten
att en tillverkning med otillräcklig produktivitet byggs upp. Enligt min mening
bör en förutsättning för slöd vara atl svenska komponenter används där så är
möjligt. Jag vill poängtera atl detta är en viktig fråga särskilt för många
mindre och medelstora företag. För att få underlag för eventuella fortsatta
åtgärder avser jag att i samband med de rapporter om kreditgivningens
utveckling som SEK lämnar också begära redogörelser för läget på delta omräde.

EKN
har i sitt remissyttrande anfört att SEK bör ha möjligheteratt avslå en ansökan
som i och för sig fyller kraven för stöd men där statsstöd inle skulle vara
nödvändig för affärens genomförande. Jag vill i detta sammanhang påpeka att som
en allmän förutsättning gäller att stödet är nödvändigt för affärens
genomförande. Å andra sidan bör framhållas att de räntor som SEK tillämpar vid
finansieringen av exportkrediter i och för sig inte binder säljarens
möjligheler atl erbjuda andra räntevillkor som ligger på en högre eller en
lägre nivå. De svenska exportörernas villkor bör enligt min mening inle avvika
alltför mycket frän de villkor andra länder erbjuder. Vad gäller villkoren m.m.
för exportkreditstödel i övrigt förordar jag att nuvarande riktlinjer i
huvudsak skall gälla även i fortsättningen.

9.6
Anpassning till andra länders villkor i enskilda affärer — s. k. matching

F.
n. finns möjligheter atl i SEK-systemet anpassa villkoren för statsstödda
krediter till konkurrerande statsstödda ofterter från förelag i annat land,
Consensusöverenskommelsen innehåller bestämmelser om detla. Beslut har, i de fä
fall där sådan s. k. matching beviljats, fattals av regeringen i varje enskilt
fall sedan SEK har hänskjutit ärendena till regeringen. I vissa fall fattar EKN
beslut om längre kredittid än vad som eljest förekommer för en viss vara pä
grund av konkurrens från annal land. Denna matching av kredittid behandlas inte
här. Den har delvis berörts tidigare.

Utredningen
har diskuterat vilka möjligheter till följsamhet gentemot andra länders
kreditvillkor i enskilda affärer som svenska exportkredilvill-kor skall ha.
Ulredningen har därvid föreslagit att frägan om subventionerade villkor över
huvud taget skall lillämpas bör avgöras av SEK med ledning av de uppgifter man
kan fä från EKN. När det däremot gäller atl konkurrera med andra länders bud
som ligger under consensusnivån föreslår ulredningen atl besluten i de fallen
bör ligga pä regeringen. Utredningen har också föreslagit att de tillägg till
consensusvillkoren som finns i det svenska systemet dvs. den nuvarande
koslnadsmarginalen för SEK på

Prop. 1980/81:130 137

0,25
% och del nuvarande påslaget pä 0,5 % pä krediter i svenska kronor alltid skall
utgå även om matching under consensusnivåerna beviljas. Utredningen föreslär en
myckel restriktiv tillämpning av matchingmöjlig-heterna.

Remissinstanserna
har i många fall uppfattat ulredningens förslag när det gäller matching som
oklara. Näringslivets organisationer har genomgående förordat en liberal
inställning till matching så att möjligheter öppnas att med svenskt statsstöd
helt följa andra länders offerter. Med hänsyn till de förslag till sänkning av
räntan vid statsstödda krediter som jag nyss har lämnat erfordras matching ned
till consesusvillkoren, mera sällan. 1 vissa fall kan del dock förekomma att
andra länder går under consensusvillkoren av skilda skäl. 1 många fall är det
då fråga om utökningar i statsstödet genom alt även inkludera biståndsmedel. Då
föreligger en s. k. blandad kredit. Sverige har som jag nyss nämnt möjligheter
att lämna sådana krediter vid offerter till vissa u-länder. I likhel med
ulredningen finner jag inte anledning atl inom det ordinarie SEK-systemets ram
införa möjligheter att matcha andra länders blandade krediter. Denna fräga får
behandlas inom ramen för det svenska systemet för förmånliga utlandskrediter.
Däremot kan det hända att konkurrenter i andra fall offererar krediter med
räntevillkor under de överenskomna consensusnivåerna. För dessa fall finns i
consensusöverenskommelsen regler om notifika m. m. För vissa projekt av
särskilt stort intresse för svensk industri är jag beredd atl förorda att
möjligheter till matching öppnas under de i consensusöverenskommelsen angivna
räntenivåerna. Beslut i dessa frägor bör förbehållas regeringen och
tillämpningen bör vara restriktiv. Jag vill ocksä understryka att jag ser
denna matchingmöjlighet som ett sätt för Sverige att fä till stånd en
diskussion med andra länder om möjlighelen alt undvika villkor som ligger under
de som överenskommits.

Det extra räntepäslag som
f.n. utgär vid kredit i svenska kronor kan, efter beslul av regeringen f.n.
elimineras. Utredningen har föreslagit all det extra påslaget på svenska kronor
som föreslogs utöver del nuvarande påslaget skulle kunna elimineras genom
beslut av regeringen. Del skulle då avse krediter pä visst land under viss tid.
Jag har tidigare (avsnitt 9.5) förordat att det nuvarande räntepåslaget pä 0,5%
per år bibehålls vid krediter i svenska kronor. Eftersom motivet att bibehålla
kronpäslagel pä 0,5% per är är att kreditgivningen i möjligaste män bör styras
Ull sådana valutor som kan lånas upp pä de internationella länemarknaderna, bör
enligl min mening regeringen liksom hittills ges möjlighet att besluta om
undantag från kronpäslagel och då i första hand för enskilda affärer pä vissa
marknader. Undantagen bör avse sådana affärer som är av särskilt stort intresse
och sådana marknader där preferensen för krediter i svenska kronor är så stor
atl frånvaron av möjligheter alt erbjuda krediter till consensusvillkor även i
svenska kronor skulle få allvariiga konsekvenser för de svenska företagens
möjligheter att marknadsföra sina produkter.

Prop.
1980/81:130 138

9.7 Verksamheten inom SEK m. m.

Verksamheten i SEK har på senare är till följd av en stor
efterfrågan på statsstödda exportkrediter expanerat myckel snabbt. Ut- och
upplåning ökar f. n. i en årstakt pä I 500 ä 2000 milj. kr. Detla har givelvis
inneburit påfrestningar för bolagets personal och det har även lett till att
soliditeten sjunkit. Bolagets upplåningsrätl uppgår f.n. enligt bolagsordningen
till 90% av den utlåning som säkras av statsgaranti genom EKN resp. nämnden
för fartygskreditgaranti (FKN) samt tio gånger del egna kapitalel. De senare
garantierna tecknas av riksgäldskontoret. Delta innebär att om fordringar som
inte är läckta av statens garanti utgör en hög andel av utlåningen, krävs ett
störte eget kapital hos bolaget. Statens garanti för en stor del av utlåningen
torde även avspegla sig i lägre upplåningskoslnader. Inför en fortsatt snabb
utlåningsökning är del av stort intresse atl upplåningskostnaderna till följd
av sjunkande soliditet eller otillräckligt upplä-ningsunderlag inte försämras.
Detta skulle innebära ökade statsfinansiella kostnader för SEK-systemet. En
strävan bör därför vara att öka andelen EKN-resp. FKN-täckta affärer i
verksamheten.

EKN och Industriförbundet har i sina remissyttranden över
utredningens betänkande berört möjligheten att föreskriva alt etl villkor för
stalsstödd kredit skulle vara att krediten i fråga säkras av EKN eller FKN.
Industriförbundet framhåller atl delta förekommer i vissa andra länder. Detta
skulle enligt min mening innebära en alltför stor restriktion i bolagets
verksamhet på samma gång som mänga affärer där EKN inte har möjlighet att av
riskskäl ställa garanti skulle falla utanför systemet. Enligt min mening skulle
en annan mera flexibel utväg kunna prövas. Dä icke stats-garanterade lån kräver
högre eget kapital är det enligt min mening motiverat atl en högre koslnadsmarginal
las ul för en sådan långivning, förslagsvis ytterligare 0,25 % per år. Jag
vill dock framhålla all del ankommer pä SEK att besluta om kostnadsmarginalen.
Skulle bolaget anse en högre kostnadsmarginal motiverad bör detta pålägg
betraktas som riskpremie och kreditkostnad och alltså inte ingå i det statliga
åtagandet alt finansiera till consensusvillkor. En lösning i enlighet med vad
jag har anfört torde innebära en god möjlighel till flexibilitet i bolagets
verksamhet samtidigt som det torde leda lill att en större andel av de affärer
som berör industriländer kan komma att säkras av EKN-garanli vilket i sin tur
skulle ge EKN en bättre riskspridning i sin verksamhet.

Jag avser att denna dag föreslå regeringen alt besluta om
proposition om vissa varvsfrägor, m.m. I det sammanhanget berör jag
möjligheterna att lämna räntestöd för krediter i samband med svenska redares
beställningar vid svenska varv. Det kan enligt min mening bli nödvändigl att
för vissa av de krediter som då blir aktuella, utnyttja SEK:s
finansieringskapacitet trots att det inte rör sig om export. Det ankommer på
regeringen att godkänna den ändring av SEK:s bolagsordning som erfordras.

Prop. 1980/81:130 139

9.8
Ramkrediter

Internationellt
förekommer ramkrediter i inte obetydlig omfattning. En ramkredit innebär bl. a.
att det på förhand anges vilka villkor som skall gälla för en viss
kreditgivning under en viss tidsperiod. I ramkrediten regleras ofta
refinansieringsränta, kreditavgifter, säkerheter etc. sä atl villkoren för de
affärer som blir aktuella enkelt kan förutses.

Inom
SEK-systemet har tre ramkrediter lämnats, en till Kina och en till Algeriet
samt en till Mo9ambique. Motivet har varit att underlätta svenska exportörers
verksamhet genom alt finansieringsvillkoren är klargjorda pä förhand. Jag avser
här att behandla frågan om ramkrediter i allmänhet.

Utredningen
har berört frågan om möjligheterna att lämna ramkrediter lill vissa
köparländer. Utredningen har pekat på de fördelar ramkrediler kan innebära i
handelsutbytet med statshandelsländer och andra länder med centralplanerad
ekonomi. 1 de fallen kan en ramkredit innebära en förenkling av handläggningen
som är av betydelse för de svenska exportörernas möjligheter att komma in pä
marknaden. Utredningen pekar också på de nackdelar som vidlåder ramkrediter
därigenom atl de kan uppfattas negativt av länder som inte åtnjuter lika goda
villkor. De förslag beträffande räntevillkoren för svenska statsstödda
exportkrediter som jag nyss har lämnat undanröjer i slor utsträckning dessa
nackdelar. Utredningen har föreslagit att ramkrediter huvudsakligen skall
användas i form av s. k. projektramar samt eljest i undanlagsfall dä det är
motiverat av utrikespolitiska skäl. Remissinstanserna har pekat på nägra andra
användningsområden. EKN framför att för de länder där EKN:s möjligheler alt ta
risker är begränsade del kan finnas anledning att genom en ramkredit göra del
möjligt för landet ifråga att bedöma vilka affärer man vill göra med Sverige.
Industrins organisationer har framhållit de fördelar som ramkrediter innebär
från exporlfrämjande synpunkl i samband med handeln med framför allt
statshandelsländerna. Exportrådet anser all ulredningens förslag är alltför
restriktivt och menar atl ramkrediter bör kunna användas i de fall de innebär
möjligheler lill ökad expori.

Jag
anser att regeringen även i fortsättningen bör kunna ta initiativ till
ramkrediter inom det statsstödda systemet i den mån sädana skulle utgöra en
fördel för de svenska exportörernas möjligheter till marknadsföring pä resp.
marknad. Villkoren bör enligt min mening i regel överensstämma med de ordinarie
villkoren inom SEK-systemet. Det ankommer på regeringen att fatta beslul i
dessa fall. Det finns f. n. ingenting som hindrar SEK att offerera s. k.
projeklramar. Bolaget bör självfallet även i fortsättningen ha denna möjlighet
och även ha möjlighet alt pä egen hand eller i samarbete med bankerna
överenskomma om ramkrediter med sina motparter i köparländerna i den män
överenskommelserna inte innebär något åtagande ulöver de riktlinjer jag
tidigare har förordat.

Prop.
1980/81:130 140

9.9 Anslagsfrågor m. in.

Kostnaderna för SEK-systemet belastar anslaget B 20.
Koslnader för stalsstödd exportkreditgivning genom AB Svensk Exportkredit. I
budgetpropositionen 1981 (prop. 1980/81:100 bil. 17 s. 52) anfördes bl.a. att
i fall systemet förlängdes efter I juli 1981 skulle belastningen pä anslaget
inte öka annat än marginellt eftersom huvuddelen av de krediter som beviljas
under andra halvåret 1981 inte kommer att betalas ut förrän längre fram.
Belastningen pä anslaget harjag i budgetpropositionen 1981 (prop. 1980/ 81:100
bil. 17 s. 51) beräknat till 180 milj. kr. Jag anser alt nägon uppräkning av
anslaget med hänsyn till de förslag jag lidigare lämnat f. n. inte behövs.

1 samband
med införandet av SEK-systemet beslutades som nämnts att statsstödda
exportkrediter skulle kunna lämnas inom en ram av 10000 milj. kr. Avräkningen
frän ramen skulle ske med hela beloppet av avtalade krediter samt med 25% av
lämnade löften. Senare har rambeloppet höjts till 18000 milj. kr. Anhopningen
av ansökningar i SEK-systemet har varit mycket stor. Etl flertal större affärer
har inneburit alt belastningen på ramen varit stor. Samtidigt kan konstaleras
all man inte genom någon lämplig prioriteringsordning kan använda ramtekniken
såsom en begränsande faktor. En ram innebär heller inte någon koppling till de
åtaganden staten gör eftersom statens kostnader i huvudsak bestäms av
skillnaden mellan nivån på marknadsräntorna och nivån på de överenskomna
consen-susräntorna.

Med hänsyn
till vad jag nu har anfört finner jag att del inle behövs någon ram i
fortsättningen. Jag förordar i stället att SEK i enlighet med de riktlinjer jag
tidigare har redogjort för under tiden fram lill den 1 juli 1982 får lämna
statsstödda exportkrediter och löften om sådana krediter. Liksom hittills bör
löftena inte avse längre tid än sex månader. I mänga fall kan kortare tid vara
motiverad med hänsyn till affärsuppläggningen m. m. De slatsfinansiella
kostnaderna är så stora och betydelsen för den svenska kapitalvaruindustrin så
avgörande all en fortlöpande avvägning av stödet måsle ske. Jag avser att
tillse att SEK senast den 1 september 1981 skall lägga fram förslag till
villkor m.m. som bör gälla budgetåret 1982/83 tillsammans med en bedömning av
effekter och slatsfinansiella kostnader. Bolaget kan då lämpligen även anmäla
om det avser att ändra kostnadsmarginalen för det kommande budgetåret.
Regering och riksdag kan därmed åriigen ta ställning till huruvida den i sin
helhet skall inkluderas i det statliga ränteåtagandet eller inte. Jag avser i
fortsättningen att se till att en redovisning lämnas av tillämpningen av
systemet t.ex. behandlingen av utländska varor, matching m. m. Jag vill även
poängtera atl de av mig föreslagna riktlinjerna för de statsstödda
exportkrediterna leder till ökningar av de statsfinansiella kostnaderna.
Tillsammans med gjorda åtaganden leder det till betydande ökningar.
Tillväxten i kostnadsökningen är

Prop.
1980/81:130 141

oroande
liksom den utveckling som kan förutses för den första hälften av 1980-talel.
Likväl bör - med hänsyn till dess samhällsekonomiska förtjänster -
SEK-systemet förlängas. Jag avser att noga följa kostnadsutvecklingen och att
årligen redovisa densamma i budgetpropositionen. Jag avser atl återkomma till
frägan om villkor för budgetåret 1982/83 i min anmälan till budgetpropositionen
1982. Jag avser vidare att ta upp förhandlingar med övriga aktieägare i SEK
och med bolaget om eventuella förändringar av de avtal som har träffats i anslutning
till 1978 års riksdagsbeslut om verksamhelen i bolaget och om avräkningen
mellan staten och bolaget.

10
Statsstödd kreditgivning vid leveranser inom landet i vissa fall

10.1
Inledning

1
samband med 1978 års beslut om stalsstödd exportkreditfinansiering fattades
även beslut om ett system för statsstödd kreditgivning vid försäljning inom
landet, s.k. hemmamalching. Systemet innebär atl regeringen efter beslut i
varje enskilt fall kan lämna stöd till svenska tillverkare av kapitalvaror vid
försäljning pä hemmamarknaden. Statsslödd kredit lämnas dä det klart kan
påvisas att konkurrerande offert föreligger med särskilt förmånliga villkor.
Systemet syftar bl.a. till atl motverka effekten av att utländska företag vid
offerter till svenska köpare med hjälp av subventionerade exportkrediter får
en utslagsgivande konkurrensfördel. Regeringen beslutar som nämnts om
statsstöd för kredit skall lämnas. Beredande organ är Sveriges
Investeringsbank AB (SIB) som också lämnar krediten. SIB tar ställning lill
krediten och täcker kreditrisk etc. Bestämmelser om hemmamalching finns i
förordningen (1978:404) om exportkreditfinansiering med statligt stöd, m.m.
(ändrad senast 1981:77). Villkoren för krediten skall i huvudsak överensstämma
med de villkor som gäller för statsstödda exportkrediter. Kredit skall avse
samma varugrupper som den statsstödda exportkredilgivningen omfattar.

1
1978 års riksdagsbeslut (prop. 1977/78: 155, NU 1977/78:73, rskr 1977/ 78: 379)
fastslogs atl möjlighelen lill hemmamalching skulle utnyttjas ytterst
restriktivt. Vid regeringens prövning har därför följande varil vägledande.

- Offert frän utländsk konkurrent skall vara lämnad i
svenska kronor.

- Produkten som anbudet avser skall ha hög leknisk
nivä.

- Offert skall vara pä minst 5 milj. kr. eller
motsvara minst 25%' av del sökande företagels årsomsättning.

- Dokumentation som styrker alt utländsk konkurrent
erbjuder särskill förmånliga kreditvillkor skall företes.

- Stöd utgår inte när det är uppenbart atl
kreditvillkoren inte är väsentliga.

- Räntedifferensen läcks endast delvis.

Prop. 1980/81:130 142

Intill
utgången av december 1980 hade regeringen behandlat 93 ärenden varav 54
bifallits. Därav hade 34 fall resulterat i order för svenska leverantörer. De
krediterna motsvarar elt kredilbelopp pä 1 273 milj. kr. Per den 31 december
1980 hade av SIB utbetalats 162 milj. kr. Slalens kostnader utgjorde under år
1980 2,6 milj. kr. 1980 års exportkreditutredning har utvärderat systemet i
samband med utvärderingen av exporlkredilsyste-met. Jag går nu över till
utredningens förslag.

10.2
Fortsatt statsstödd kreditgivning vid leveranser inom landet via Sveriges
Investeringsbank AB

1980
års exportkreditulredning har föreslagit att den statsstödda kreditgivningen
via SIB vid leveranser inom landet bör fortsätta. Syftet bör vara detsamma som
hittills, nämligen att lämna stöd lill svenska tillverkare av kapitalvaror vid
försäljning pä hemmamarknaden i de fall där utländska krediter erbjuds svenska
köpare pä speciellt förmänliga villkor som beror på statligt stöd. Som en
första försvarslinje mot den utländska kreditkonkurrensen vill utredningen se
internationella uppgörelser. Ulredningen har föreslagit atl frägan skall tas
upp i Nordiska ministerrådet med syfte att nå fram lill en uppgörelse mellan de
nordiska länderna. En sådan skulle enligt utredningen ocksä kunna anknyta till
den överenskommelse som redan träffats mellan EG-länderna. I avvaktan på att
överenskommelse av detta slag kommer till stånd behövs enligl utredningen ett
syslem för slöd direkl till svenska tillverkare.

Remissinstanserna, bl.a.
bankinspektionen, SIND, Industriförbundet, bankorganisationerna, LO och
Metallindustriarbetareförbundet, anser alt möjlighet till hemmamalching är ett
nödvändigt komplement för att klara en för företagen myckel besvärande
konkurrenssituation. Fem slörre förelag inom maskinindustrin har i en särskild
skrivelse pekat pä betydelsen av atl konkurrera på lika villkor om de fåtaliga
objekt som är akluella f. n. och därmed bl.a. erhålla nödvändiga
referensobjekl. Kommerskollegium pekar dock pä de internatioinella åtaganden
som Sverige gjort inom GATT och EFTA. Kollegiet anför att ell
hemmamalchingsystem, som i och för sig synes vara relativt sällsynt i andra
länder, innebär en subvention som enligl nämnda överenskommelser kan leda till
motåtgärder från andra länder.

För
egen del anser jag att det bästa sättet att förhindra en besvärande
subventionskonkurrens pä den svenska hemmamarknaden för
kapiialvaru-producerande företag är att söka åstadkomma internalionella överenskommelser.
Sverige har också i olika sammanhang aktivt stött tanken på att en
överenskommelse inom industrilandskrelsen skulle åstadkommas som innebär att
subventionerade exportkrediter industriländer emellan inte skulle förekomma.
Dessa ansträngningar har tyvärr hittills inte lett till resultat. Vidare har
Sverige tagit upp frägan med de nordiska länderna bäde i

Prop.
1980/81:130 143

nordiska fora och bilateralt. Inte heller dessa
diskussioner har hittills lett till resultat. Diskussionerna kommer inom kort
atl fortsättas och fördjupas. För många svenska företag, särskilt för dem som
levererar maskiner m.m. till skogsindustrin, har de subventionerade offerterna
frän andra länder varit särskilt besvärande. Inom såväl detta område som andra
delar av industrin är den svenska utrustningsindustrin i hög grad beroende av
all ha referensanläggningar inom landet.

Ett
relativt omfattande investeringsbehov i den svenska skogsindustrin de närmaste
åren kan förutses. Det gäller då för de svenska maskinleveran-lörerna att
bibehålla kapacitet och konkurrenskraft. Jag är därför beredd att förorda att
den statsstödda kreditgivningen vid leveranser inom landet i vissa fall även i
fortsättningen finns tillgänglig.

Ulredningen
föreslår vissa ändringar i vad som f.n. gäller. I stället för nuvarande praxis
som har inneburit etl stöd med 2 å 3 procentenheter bör räntan knytas lill
consensusöverenskommelsen och ligga 3% över den. Kravet på hög teknisk nivå bör
slopas. Vidare anför utredningen atl offerten bör vara av väsentlig betydelse
för företaget för atl slöd skall ulgå. Utredningen föreslär vidare att ett
lägsta belopp för offerten skall gälla och vara 500000 kr. och minst 10% av det
sökande förelagets årsomsättning. Detta bör dock inle gälla för offerter över
50 milj. kr. Där bör endast kravet att offerten skall vara av väsentlig
betydelse för företaget gälla. Utredningen har också föreslagit att regeringen
i vissa fall skall kunna gå längre när det gäller subvention m. m. än vad som
här har angivits. Delta kan enligt utredningen bl.a. erfordras när andra länder
erbjuder räntevillkor som ligger under de som anges i
consensusöverenskommelsen.

Endasi ett
fåtal remissinstanser har yttrat sig om villkor och förusätt-ningar för dessa
statsstödda krediter. Industriförbundet och bankorganisationerna anser atl
räntorna bör överstiga consensusnivån med högst 1 % vilket motsvarar den fördel
ett svenskt företag kan bedömas ha på grund av närheten till köparen.
Investeringsbanken anför atl kravet pä att offert-beloppet skall utgöra lägst
10% av det sökande bolagets omsättning borde kunna utgå med hänsyn lill de
lillämpningssvårigheter som uppkommer i förelagsgrupper och divisionaliserade
förelag. Hittills har stödels storiek varit olika beroende pä affärens
betydelse och räntelägel.

En
fastlagd subventionsnivä bör enligl min mening införas nu. Stödet bör säledes
uppgå till högst 3 procentenheter av räntan. Räntenivån bör dock enligt min
mening vara lägst 2 procentenheter över consensusnivån. I övrigt ansluter jag
mig till utredningens förslag vad avser de kriterier som bör gälla. Bland
kriterierna bör även ingå dels atl produkten har hög teknisk nivå, dels att
offert frän utländsk konkurrent skall vara lämnad i svenska kronor. Särskilda
möjligheler för regeringen att gå under de här angivna räntenivåerna erfordras
inle enligl min mening .

Utredningen
har föreslagit att beslutanderätten förs över till SIB för ärenden upp till 50
milj. kr. Övriga ärenden bör enligt utredningen liksom

Prop. 1980/81:130 144

hittills
beslutas av regeringen. Utredningen poängterar alt räntestödet till
hemmamalching bör användas restriktivt även i fortsättningen. Investeringsbanken
bör få en halvårsvis alternativt helårsvis ram för sina beslut. SIB har i sitt
remissyttrande förklarat sig beredd att under i första hand en
lolvmånadersperiod pröva ärenden om räntestöd. Kreditgivningen måste
självfallet enligt bankens uppfattning anpassas till de resurser banken
fortsättningsvis kan komma att förfoga över.

För egen del vill jag när
det gäller handläggningsordningen anföra följande. Med hänsyn lill kravet att
stöd i dessa fall bör lämnas i restriktiv anda bör besluten förbehållas
regeringen i varje särskilt fall även i fortsättningen. För alt underslryka
systemels temporära karaktär bör det omprövas varje år. Jag förordar att
regeringen inhämtar riksdagens godkännande av de av mig angivna grunderna för
stödet.

Ersättningen
lill Investeringsbanken bör liksom hittills utgå årsvis och i efterskott. Jag
förordar därför att möjlighet för regeringen liksom hittills bör föreligga all
ikläda staten förpliktelser avseende koslnadsläckning i detta sammanhang.
Kostnaderna för räntestöd vid hemmamalching belastar f.n. anslaget B 21.
Kostnader för viss kreditgivning hos Sveriges Investeringsbank AB. Även i
fortsättningen bör kostnaderna belasta delta anslag. 1 budgetpropositionen 1981
(prop. 1980/81: 100 bil. 17 s. 53) harjag beräknat kostnaderna under budgetåret
1981/82 till 10 milj. kr. Med hänsyn till osäkerheten i kommande medelsbehov
finner jag inte anledning att nu ändra min beräkning av medelsbehovet under
anslaget för budgetåret 1981/ 82.

11
Vissa frågor rörande rekonstruktion av krisdrabbade företag rådrumsstöd m. m.

Frågan
om behovet av en ny form av statligt stöd, s. k. rådrumsslöd, har under senare
tid utretts inom regeringskansliet. Utredningsarbetet finns redovisat i en inom
arbetsmarknadsdepartementet utarbetad promemoria (Ds A 1979: 7)
Betalningsinställelse och rådrumsslöd m. m.

Enligt
promemorian är del i vissa fall angelägel atl stödja företag som pä grund av
ekonomiska svårigheter behöver tid för alt överväga om verksamheten skall
fortsätta eller avvecklas. För att möjliggöra detta föresläs dels ett nytt
rättsinstitut, registrerad betalningsinställelse, som skall ge elt visst skydd
mol säraklioner frän borgenärerna i form av ansökan om konkurs eller utmätning,
dels tvä nya stöd former, ett rådrumsslöd, saml ett rekonstruktions- eller
avvecklingsstöd.

För
att bl.a. ytterligare utreda vissa frågor rörande det föreslagna rådrumsslödel
tillkallades som tidigare nämnts våren 1980 en särskild utredare. Utredaren
har nyligen redovisat sina förslag i betänkandet (Ds I 1981: 1) Rådrumsslöd och
handläggning av obeståndsärenden m. m. I betänkandet