Prop. 1980/81:132

Prop.
1980/81:132

Regeringens proposition

1980/81:132

med
förslag till lag om vissa avgifter i allmän hamn m. m.;

beslutad
den 26 februari 1981.

Regeringen
föreslär riksdagen atl antaga de förslag som upptagits i bifogade utdrag ur regeringsprolokoll
ovannämnda dag.

Pä
regeringens vägnar THORBJÖRN FÄLLDIN

ULF
ADELSOHN

Propositionens
huvudsakliga innehåll

I
propositionen föreslås alt skyldigheten för kommuner alt söka fastställelse av
hamnavgifter upphävs. Detta medför att kommunerna själva får besluta om
avgifter.

1 Riksdagen 1980/81: I saml. Nr 132

Prop. 1980/81:132

1
Förslag till

Lag
om ändring i lagen (1977:180) om införande av kommunallagen

(1977:179)

Härigenom
föreskrivs atl 16 § lagen (1977: 180) om införande av kommunallagen (1977:179)
skall upphöra att gälla vid utgången av september 1981.

2
Förslag till

Lag
om vissa avgifter i allmän hamn

Härigenom
föreskrivs följande.

Den som innehar en allmän
hamn får ta ul avgifler, ulan alt hamninnehavaren tillhörig kaj, brygga eller
liknande anordning inom hamnens omräde anlöps eller nyttjas,

1,
för fartyg som anlöper kaj,
brygga eller liknande anordning som tillhör nägon annan än hamninnehavaren men
som ligger inom hamnens omräde,

2,
för fartyg som passerar hamnens
vattenområde,

3,
för gods som lastas eller
lossas över kaj, brygga eller liknande anordning som tillhör någon annan än
hamninnehavaren men som ligger inom hamnens område.

Rätten att ta ut avgift enligl
första stycket 2. gäller endasi inom det område där trafiken enligt vad
sjöfartsverket faslslällt kan anses ha nytta av hamninnehavarens anordningar
och tjänster. Ansökan om fastställelse görs av hamninnehavaren.

Denna
lag träder i kraft den 1 oktober 1981. Sjöfartsverket fär dock före nämnda dag
pröva ansökan enligt andra stycket i lagen.

Prop. 1980/81:132

Utdrag KOMMUNIKATIONSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1981-01-22

Närvarande: statsministern Fälidin, ordförande, och
statsråden Ullsten, Bohman, Wikström, Friggebo, Mogård, Dahlgren, Åsling,
Söder, Burenstam Linder, Johansson, Wirtén, Holm, Andersson, Winberg, Adelsohn,
Danell, Petri, Eliasson

Föredragande: statsrådet Adelsohn

Lagrådsremiss med förslag till lag om vissa avgifter i
allmänna hamnar m.m.

Inledning

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 24 september
1965 uppdrog chefen för kommunikationsdepartementet den 18 oktober 1965 ät
sakkunniga att utreda vissa frågor om hamnväsendet. De sakkunniga avlämnade i
mars 1974 sitt slutbetänkande' (SOU 1974:24) Förslag till hamnlag. Detla
betänkande behandlar frågor om den förfaltningsmässiga regleringen av hamnväsendet
vari ingår taxesältning och prövning av tvister mellan en innehavare av en
allmän hamn och hamnens trafikanter.

Beträffande historisk bakgrund och nuvarande förhållanden
samt utredningens närmare överväganden vad gäller bestämmandet av avgifter och
prövning av tvister hänvisas till belänkandet.

Efter remiss har yttranden avgetts av hovrätten för Västra
Sverige, kammarrätten i Stockholm, Vänersborgs tingsrätt, vattendomstolen, sjöfartsverket,
statskontoret, statens naturvårdsverk, generaltullstyrelsen, kommerskollegium,
samtliga länsstyrelser, vattenlagsutredningen (Ju 1969:58), Landsorganisationen
i Sverige (LO), Näringslivels Trafikdelegation, Svenska hamnförbundel. Svenska
kommunförbundet, Sveriges re-

' Betänkandet avgavs av f.d. generaldirektören Erik
Severin, ordförande, f. ombudsmannen hos Svenska Transportarbetareförbundet
Gunnar Gustafsson, regeringsrådet Eskil Hellner, f. d. direktören i Svenska
hamnförbundet Knut-inge Lasson, direktören Olov Berglund och f. d.
hamndirektören Helge Linder.

Prop. 1980/81:132 4

dareförening,
Sveriges skeppsklarerareförening, Sveriges speditörsför-bund, Tjänstemännens
centralorganisation. Svenska petroleuminslitulet. Kommerskollegium har bifogat
yttranden av ell fiertal handelskammare och LO har bifogat yttranden frän
Svenska kommunalarbetareförbundet. Svenska sjöfolksförbundet och Svenska Transporlarbetareförbundet.

2
Nuvarande förhållanden

Den
nuvarande kontrollen av hamntaxor sker med tillämpning av kungörelsen om fastställelse
av hamn- och grundpenningtaxor samt taxor ä sluss-, kanal- och andra farledsavgifler
(1950; 152, ändrad senast 1977:872), hamntaxekungörelsen. Den tillgodoser
trafikanternas intresse av alt inte belastas med oskäligt höga avgifler.
Principen är alt en hamns inläkter inle får användas till annat än hamnens
direkta behov. Skyldighet att söka fastställelse av taxor gäller för hamnar i
kommunal ägo och regler om della finns numera i 16§ lagen (1977: 180) om
införande av ny kommunallag (1977: 179). Taxemyndigheten, numera
sjöfartsverket, kan i den måipien anser det befogal sänka en avgift som
föreslagils av en hamninne-hävare. För hamnar som inte är i kommunal ägo
föreligger ingen motsvarande skyldighet men däremot rätt att få sin taxa
fastställd. Detsamma gäller för hamn som inte är allmän.

3
Hamnutredningens förslag

Hamnutredningen
föreslog i sitt slutbetänkande (SOU 1974:24) Förslag till hamnlag beträffande
avgiftsfrågorna följande. Avgift i allmän hamn skulle bestämmas efter skälig
och rättvis gmnd och beslutas av hamninnehavaren. Avgifter i hamnar som inte
är allmänna lämnades utanför förslagel lill lagstiftning. En särskild
rådgivande nämnd - statens hamnnämnd -föreslogs för att avge opartiska
utlåtanden i bl. a. laxefrågor i tvister mellan innehavare av allmän hamn och
hamnens trafikanter. En reservant i utredningen förordade att en hamnnämnd med
dömande uppgifter skulle inrättas. Den på kommunallagstiflningen grundade
skyldigheten att underställa beslut om hamnavgifter borde alltså upphävas
enligt utredningen.

4
Remissyttrandena

Utredningens
förslag att slopa underställningsskyldigheten stöds av åtskilliga
remissinstanser däribland kommerskollegium, flertalet länsstyrelser. Svenska
kommunförbundet och flertalet handelskammare. Tveksamma beträffande förslaget
i denna del är sjöfartsverket, länsslyrelsen i

Prop.
1980/81:132 5

Göteborgs
och Bohus län och Svenska hamnförbundel. För fortsatt förhandsprövning i någon
form uttalar sig länsslyrelsen i Malmöhus län, länsstyrelsen i Älvsborgs län.
Näringslivets trafikdelegation. Svenska Petroleuminslitulet samt Skånes
handelskammare och Stockholms handelskammare. Svenska Petroleuminstitutet
anför bl.a. all risk finns att en hamn utnyttjar sitt faktiska monopol vid avgiftssällningen
och att man i vissa fall kunnat konstatera bristande konkurrensvilja mellan
hamnarna, dokumenterad bl.a. genom att hamnavgifter bestäms lika.

5
Riksdagens ställningstagande beträffande underställningsskyldighet

Vid
sin behandling av prop. 1975/76:187 om kommunal demokrati, ny kommunallag m. m.
och prop. 1976/77:1 om minskad statlig detaljreglering av kommunerna uttalade
konstitutionsutskottet (KU 1976/77; 25) följande.

Hamnutredningens
förslag innebär att de nuvarande bestämmelserna om underställningsskyldighet
hos regeringen för de nyss nämnda hamnavgif-tema m. m. skall upphävas. Kommunallagsulredningen
har anslutit sig till della förslag. Enligl ulskollels mening står del inte i
särskilt god samklang med de ovan redovisade strävandena alt på olika sätt
minska underställningsskyldigheten för kommunerna och landsUngskommunerna att
behålla delaljbestämmelser av detta slag i den nya kommunallagen. Innan slutlig
ställning las till bestämmelsernas sakliga innehåll bör dock, såsom framhålls
i propositionen, avvaklas resultatet av övervägandena inom kommunikationsdepartementet.
Utskottet har erfarit alt proposition kan väntas under är 1977 och anser -
under hänvisning till det nu anförda — att bestämmelserna därför bör tas in i
en särskild paragraf i lagen om införande av kommunallagen och gälla tills
vidare.

Riksdagen
godtog utskottets förslag (rskr 1976/77; 148).

6
Föredraganden

För
egen del gör jag följande bedömning.

Som
framgårav beslutet att flytta underställningsskyldigheten beträffande
hamnavgifter från kommunallagen till lagen om införande av kommunallagen har
riksdagen förutsatt att underställningen i dess nuvarande form upphävs. Annan
förhandsprövning av vad som i övervägande antalet fall är kommunala beslut bör
inte heller förekomma. En naturlig följd av att förhandsprövningen upphör är
alt hamninnehavaren själv bestämmer avgifterna i hamnen. Det finns i detta
sammanhang enligt min mening ingen anledning att särbehandla allmän hamn i
enskild ägo eller s. k. lastageplats, dvs. hamn som inte är allmän. För de
sistnämnda hamnarna finns inte

Prop. 1980/81:132 6

heller
f.n. någon skyldighet atl söka fastställelse av taxa däremot en möjlighet
därtill.

Hamnulredningens
förslag om prövning av tvister om bl.a. hamnav-gifter erhöll kraftig kritik
under remissbehandlingen. Flertalet som yttrade sig förordade reservantens
förslag om en dömande hamnnämnd. Nägra remissinstanser gjorde gällande atl man
kunde befara missförhållanden av olika slag i hamnarnas avgiftssättning. Dessa
tänkbara missförhållanden kan närmast beskrivas som priskarteller eller
diskriminerande eller mono-polisUsk prissättning. En av remissinstanserna ansåg
att det av utredningen föreslagna tvisteförfarandet inle var ägnat atl komma
tillrätta med angivna problem. Det finns enligl min mening anledning alt
överväga om inte skyddsvärda Irafikantintressen bättre kan tillgodoses genom
det regel-syslem som gäller för näringslivet i övrigt än genom ett speciellt
förfarande för prövning av tvister angående hamnavgifter. Här vill jag särskill
framhålla att Irafikintressenterna normalt inte är kommunalbesvärsberättigade.

Enligl
lagen (1953:607) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom
näringslivet (KBL) kan ingripande ske mot sådana konkurrensbegränsningar i
form av t.ex. priskarteller eller diskriminerande eller monopolistisk prissätlning
som har skadlig verkan. Skadlig verkan har enligt KBL en konkurrensbegränsning
som på elt från allmän synpunkl otillbörligt sätt påverkar prisbildningen,
hämmar verkningsförmågan inom näringslivel eller försvårar eller hindrar annans
näringsulövning. Den som anser att en konkurrensbegränsning med skadlig verkan
förekommer kan anmäla detta till näringsfrihelsombudsmannen (NO). NO kan också
ta upp ärenden på eget initiativ. Vid sin handläggning har NO att verka för att
den skadliga konkurrensbegränsningen upphör. NO kan hos marknadsdomstolen
påkalla förhandling i ärendet. Domstolen skall sedan den har konstaterat atl
en konkurrensbegränsning med skadlig verkan föreligger genom förhandlingar med
parterna söka undanröja denna verkan. Om domstolen skulle misslyckas i sin förhandlingsverksamhel
har domstolen möjlighet och — i fall av större vikt - skyldighet att anmäla
misslyckandet för regeringen.

Emellertid
måste en tillämpning av KBL pä det kommunala området ses mol bakgmnd av de
allmänna kommunalrältsliga principer som gäller för kommunal verksamhet. I
fråga om kommunala avgifter är det framför allt självkostnadsprincipen som gör
sig starkt gällande. Betingelserna för t. ex. en kommunal hamnverksamhet är
därför inte direkt jämförbara med dem som gäller för det privata näringslivet.
En gmndfömtsättning för KBL:s tillämpning på det kommunala området är alt det
kommunala organ som bedriver hamnverksamhet kan anses bedriva rörelse. Om så är
fallet skulle konkurrensbegränsningslagen således kunna få tillämpning också på
hamnavgiftsområdet.

Jag
anser mot bakgrund av det anförda att det inte finns tillräckliga skäl för en
särreglering beträffande avgifler i hamnar.

Prop.
1980/81:132 7

Sveriges
anslutning till 1923 års havshamnkonvention förpliktar till att hamnar som är
öppna för allmän trafik tar ut avgifler enligt offentliggjorda taxor. Jag anser
mig emellertid kunna utgå från alt hamnarna utan direkta föreskrifter
respekterar de folkrättsliga åtaganden som Sverige har gjort. Någon reglering
av detta anser jag därför f. n. inte nödvändig.

En annan fråga kräver dock
författningsreglering. Det gäller möjligheten för innehavare av allmän hamn att
i likhet med vad som gäller f.n. ta ut avgifter av olika slags passerande
trafik. Enligt gällande hamntaxekungö-relse har hamninnehavaren att i samband
med begäran om fastställelse av taxa ange det omräde i vatten inom vilket
avgifter avses tas ut. Hamninnehavaren skall därvid ange ägande- och
dispositionsförhållandena för vattenområdet. Kungörelsen föreskriver vidare
att särskild utredning skall förebringas om hamninnehavaren önskar ta ut avgift
av olika slags passerande trafik. Taxeomrädet behöver inte överensstämma med
det område som är allmän farled dvs. allmän hamn i vattenlagens mening. Om inte
särskilda skäl talar emot det skall dock taxeområdet överensstämma med tillämpningsområdet
för hamnordning. Som exempel på sådan Irafik kan jag nämna en industrikaj i en
allmän hamn, enklavtrafik. Anlöpen sker alltså till anläggning som ägs av annan
än hamninnehavaren. I detta fall tar trafiken i anspråk de anordningar i hamnen
som bekostats av hamninnehavaren. Det är därför rimligt att hamninnehavaren
får ta ut avgift även av denna trafik. Ett annal exempel är trafiken till och
frän Vänern som passerar Göteborgs hamn, passagelrafik. Det är även här rimligt
att trafikanterna i fråga genom avgifler bidrar Ull finansieringen av de fariedsan-ordningar
i Göteborgs hamn som är till nytta för vederbörande fartyg. Avgiftsnivån måsle
naturligtvis anpassas efter den nytta passagetrafiken har av hamnens
anordningar och även efter den andel som denna Irafik utgör av den tolala
trafiken över hamnen. Hamntaxeomrädel fastställs f.n. av sjöfartsverket och
verket beaktar i sin prövning särskill den nytta passerande trafik har av
hamninnehavarens anordningar och tjänster. I åtskilliga fall har dock särskilda
avtal träffats mellan hamninnehavaren och innehavaren av lastageplats inom
hamnområdet varför nägon särskild taxa för denna trafik inte behövt
fastställas. Erfarenheterna av den nuvarande tillämpningen har givit vid handen
att det inte sällan förekommit konflikter mellan hamninnehavaren å ena och
trafikanter och andra intressenter å andra sidan. I samband med att
sjöfartsverkets befattning med hamnarnas avgiftssältning upphör finns det
anledning att ompröva frägan om vem som bör besluta om taxeområdets
utsträckning. Enligt min mening är det inte lämpligt att denna uppgift ankommer
pä hamninnehavaren. Erfarenheterna från den nuvarande tillämpningen talar för
att sjöfartsverket även i fortsättningen bör besluta om laxeområdet efter
samma riktlinjer som f n. I likhet med vad som nu gäller bör säväl
fartygsavgift som varuavgift få tas ul av enklavtrafik medan endasi
fartygsavgift bör fä las ul av passagetrafik.

Taxefastställelsen
enligt hamntaxekungörelsen kan alltså enligl min mening upphöra.

Prop. 1980/81:132 8

Hemställan

I
enlighet med vad jag nu har anfört har inom kommunikationsdepartementet
upprättals förslag till

1.
lag om ändring i lagen (1977:
180) om införande av kommunallagen (1977: 179),

2.
lag om vissa avgifter i allmän
hamn.

Det under 1. angivna
förslaget har upprättats efter samråd med chefen för kommundepartementel.

Förslagen
bör fogas lill regeringsprolokollel i detta ärende som bilaga 1.

Jag hemställer alt
lagrådets yttrande inhämtas över del lagförslag som angivits under 2.

Beslut

Regeringen
beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

Prop.
1980/81:132 9

Bilaga
I

1
Förslag till

Lag
om ändring i lagen (1977:180) om införande av kommunallagen

(1977:179)

Härigenom
föreskrivs alt 16§ lagen (1977: 180) om införande av kommunallagen (1977:179)
skall upphöra att gälla vid utgången av september 1981.

2
Förslag till

Lag
om vissa avgifter i allmän hamn

Härigenom
föreskrivs följande.

Den
som innehar en allmän hamn får la ul avgifter, utan alt hamninnehavaren
tillhörig kaj, brygga eller liknande anordning inom hamnens område anlöps eller
nyttjas,

1.
för fartyg som anlöper kaj,
brygga eller liknande anordning som tillhör någon annan än hamninnehavaren men
som ligger inom hamnens område,

2.
för fartyg som passerar hamnens
område utan att där lämna eller hämta passagerare eller gods,

3.
för gods som lastas eller
lossas över kaj, brygga eller liknande anordning som tillhör någon annan än
hamninnehavaren men som ligger inom hamnens område.

Rätten
att la ut avgift enligt första stycket gäller inom det vattenområde där
trafiken kan anses ha nytta av hamninnehavarens anordningar och tjänster. På
begäran av hamninnehavaren fastställer sjöfartsverket vilket område delta är.

Denna
lag träder i kraft den 1 oktober 1981.

Prop. 1980/81:132

Utdrag

LAGRÅDET PROTOKOLL

vid
sammanträde 1981-02-05

Närvarande:
fd. justitierådet Petrén, regeringsrådet Hilding, justitierådet Vängby.

Enligt
lagrådet den 29 januari 1981 tillhandakommet utdrag av protokoll vid
regeringssammanträde den 22 januari 1981 har regeringen på hemställan av statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet Adelsohn beslulal inhämta lagrådets
yttrande över förslag till lag om vissa avgifter i allmän hamn.

Förslaget
har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Ingrid Forsström.

Förslaget
föranleder följande yttrande av lagrådet:

Sä
som remissen beslämts kan frägan om avgifter för fartyg som anlöper eller
utnyttjar hamninnehavarens kaj eller annan anordning icke anses ha blivit
överlämnad lill lagrådet. Ej heller finns skäl att i anledning av remissen ingå
pä spörsmålet om Sveriges anslutning till 1923 års havshamnkonvention påkallar
särskild reglering i fråga om hamntaxorna. Anmärkas mä endast att Sveriges
anslutning till konventionen inte med mindre föreskrifter meddelas av staten
medför förpliktelser för hamninnehavarna.

Genom punkt 2 i första
stycket medges hamninnehavaren rätt alt ta ul avgifl av fartyg som passerar
"hamnens område". Härmed torde emellertid avses något annat än vad
som åsyftas när motsvarande uttryck används i punkterna 1 och 3. De senare
punkterna tar sikte på enklaver som ligger inom del egentliga hamnområdet. Med
hamnens område torde däremot i punkt 2 avses såväl vattenområde inom det
egentliga hamnområdet som i vissa fall även vattenområde dämtanför. Avsikten
torde nämligen, som andra stycket får anses ge vid handen, vara att
hamninnehavaren skall få ta ut avgifter för passage även genom exempelvis
inloppet till en slorhamn, om han där har gjort investeringar för atl trygga
hamnens åtkomlighet säsom genom atl muddra eller spränga inseglingsrännor,
anlägga fyrar och andra navigationshjälpmedel osv. Som sådan passage skulle
sålunda eventuellt kunna räknas atl fartyget går tvärs över inloppet Ull en
storhamn eller går genom inloppet men lägger till innan det kommit fram till
den avgiftsbelagda hamnen. För att klargöra skillnaden mellan det område som
avses i punkterna I och 3, ä ena sidan, och det område som avses i punkt 2, å andra
sidan, kan i punkt 2 förslagsvis användas ullrycket "hamnens vattenområde".
Den närmare bestämningen av detla område ges i andra stycket.

Prop.
1980/81:132 11

Bestämningen
i punkt 2 "utan atl där lämna eller hämta passagerare eller gods"
skulle kunna läsas som en begränsning av rätten att ta ul avgifter från
passerande fartyg (sä alt avgift inte fick tas ut om passagerare eller gods
utväxlades mellan passerande fartyg). Även om en sådan läsart kanske faller pä
sin orimlighet, är bestämningen överflödig. Den bör därför utgå.

I enlighet med det anförda
bör punkten 2 ges följande lydelse: "2. för fartyg som passerar hamnens
vattenområde,".

Utformningen av andra
stycket kan ge anledning till den tolkningen, all möjligheten att få visst
område fastställt av sjöfartsverket är fakultativ och atl alltså
hamninnehavaren själv kunde bestämma ell omräde inom vilket han gjorde anspråk
på avgifter för att i händelse av tvisl fä frägan prövad av domstol. Avsikten
torde emellertid vara atl sjöfartsverket skall ha fastställt visst område för
att avgift över huvud laget skall få tas ul. För att detta klart skall framgå
krävs en omredigering av lagtexten.

Del område som skall
bestämmas enligt andra stycket synes få betydelse endast med avseende på rätten
atl ta ut avgifter enligt punkt 2 i första stycket. Vad som vid tillämpningen
av punkterna 1 och 3 i första stycket skall anses utgöra hamnens område torde
som regel framstå som klart och avsikten torde inle vara att det skall särskill
fastslällas av sjöfartsverkel. Den sålunda åsyftade begränsningen av andra
stycket bör framgå av lagtexten.

I enlighet med det nu
anförda kan ändra stycket förslagsvis ges följande lydelse: "Rätten att ta
ut avgifl enligt första stycket 2 gäller endast inom det område där trafiken
enligt vad sjöfartsverket fastställt kan anses ha nytta av hamninnehavarens
anordningar och tjänster. Ansökan om fastställelse görs av
hamninnehavaren."

Utöver det nu anförda
synes ytterligare en omständighet böra framhållas. Den trafik det remitterade
lagförslaget gäller är s. k. enklav- respektive passagetrafik. För trafik av
detta slag synes möjligheterna att välja annan hamn eller annan passage vara
synnerligen begränsade. Det kan därför ifrågasättas om inte lagen bör innehålla
en bestämmelse som utsäger någol om avgifternas storlek. Avses att den för
bestämmande av kommunala avgifter allmänt tillämpade självkostnadsprincipen
skall gälla synes bestämmelsen kunna utformas med hamnutredningens förslag som
förebild (6 § förslagel till hamnlag). Bestämmelsen - som kan upptagas som ett tredje
stycke i lagen - kan då ges följande lydelse: "Avgift enligl denna lag skall
bestämmas efter skälig och rättvis gmnd." Är det däremot meningen atl
annan princip för bestämmande av avgifternas storlek skall gälla bör denna
komma till uttryck.

Det synes praktiskt att
sjöfartsverket före lagens ikraftträdande kan meddela beslut i fråga som avses
i lagens andra stycke. Till ikraftträdandebestämmelsen bör därför fogas en
andra mening av förslagsvis följande lydelse: "Sjöfartsverket får dock
före nämnda dag pröva ansökan enligt andra stycket i lagen."

Prop. 1980/81:132 12

Utdrag
KOMMUNIKATIONSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1981-02-26

Närvarande:
stalsminislern Fälidin, ordförande, och statsråden Bohman, Wikström, Dahlgren, Åsling,
Söder, Krönmark, Johansson, Wirtén, Holm, Andersson, Boo, Winberg, Adelsohn, Danell,
Petri

Föredragande:
statsrådet Adelsohn

Proposition
om vissa avgifter i allmän hamn m. m.

Föredraganden
anmäler lagrådets yttrande' över förslag till lag om vissa avgifler i allmän
hamn.

Föredraganden
redogör för lagrådets yttrande och anför.

Lagrådet
har gjort vissa påpekanden om utformningen av lagstiftningen, till vilka jag
kan ansluta mig.

Givetvis
är hamninnehavaren som lagrådet påpekat inle förpliktad att iaktta innehållet i
de internalionella konventioner Sverige tillträtt med mindre konventionens
innehåll införlivats med den svenska lagstiftningen. Emellertid finns det - som
jag framhöll i lagrådsremissen - anledning att utgå ifrån atl hamnarna ändå
iakttar Sveriges folkrätlsliga förpliktelser bl. a. därför att det ligger i
deras egel inlresse i förhållande till hamnens kunder alt göra så. Skulle så
inte bli fallet är jag givetvis beredd att föreslå de åtgärder som kan behövas.

Beträffande
lagrådets uttalande när det gäller avgifternas storlek vill jag dock anföra
följande.

Självkostnadsprincipen
upprätthålls i praxis sedan länge när det gäller avgiftsfinansierad kommunal
verksamhet. Den innebär att det totala vederlag som kommunen uppbär av dem som
tar nyttighelerna i anspråk i princip inte fär överstiga kommunens kostnader
för verksamheten. Principen gäller, om inte annat är särskilt föreskrivet, för
alla typer av kommunala avgifter oberoende av om de tas ul med stöd av
särskild lagsliflning eller med slöd av kommunallagens allmänna kompetensregel.
Eftersom jag har

'
Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 22 januari 1981.

Prop. 1980/81:132 13

ansett
det påkallat med specialreglering av rätlen alt la ut avgifler i allmän hamn
endast såvitt avser enklav- och passagetrafik, finner jag inte anledning alt
för dessa fall föreskriva vad som ändock gäller beträffande kommunemas avgiftssältning.
För allmänna hamnar som ägs av annan än kommun gäller givelvis inle
självkostnadsprincipen. Som jag har redogjort för i lagrådsremissen kan en
trafikant som menar att del pä hamnavgiftsområdet föreligger en konkurrensbegränsning
med skadlig verkan påtala förhällandet hos NO med stöd av lagen (1953:607) om
motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet.

Hemställan

Med
hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag alt regeringen föreslår riksdagen
atl antaga

dels
det vid regeringsprotokollet den 22 januari 1981 fogade förslaget till lag om
ändring i lagen (1977: 180) om införande av kommunallagen (1977: 179), dels
det av lagrådet granskade lagförslaget med vidtagna ändringar.

Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar atl genom
proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag föredraganden har lagt
fram.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1981