Prop. 1980/81:146

Prop.
1980/81:146

Regeringens proposition

1980/81:146

om
ändring i aktiebolagslagen (1975:1385) m. m.;

beslutad
den 12 mars 1981.

Regeringen
föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagils i bifogade utdrag av
regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På
regeringens vägnar THORBJÖRN FÄLLDIN

HÅKAN
WINBERG

Propositionens
huvudsakliga innehåll

Om
etl aktiebolag i likvidation inte har tillgångar som täcker
likvida-tionskoslnadema, gäller f. n. att tingsrätten på anmälan av
likvidatorerna skall förklara alt likvidationen skall läggas ned och bolaget
anses upplöst. I propositionen föreslås att denna möjlighet lill s.k.
fattiglikvidation skall avskaffas fr.o.m. den I januari 1982. Likvidatorerna
hänvisas i stället lill alt begära att bolaget försätts i konkurs, vilket bl.
a. innebär att frågan om gäldenärsbrott kommer att utredas.

År
1973 beslöts att alla aktiebolag måste ha etl aktiekapital på minst 50000
kronor. Äldre bolag har dock fått anstånd till utgången av år 1981 med att höja
sitt aktiekapital till detla belopp. F.n. gäller att beslutet om höjning av
aktiekapitalet måste vara registrerat hos patentverket före utgången av år
1981. Med hänsyn till arbetsbelastningen hos patentverkets bolagsbyrå föreslås
i propositionen att det skall räcka med att beslutel om höjning anmäls före
utgången av år 1981.

1 Riksdagen 1980/81. I .saml. Nr 146

Prop. 1980/81:146 2

1 Förslag till

Lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385)

Härigenom
föreskrivs att 8 kap. 15 §, 10 kap. 15 §, 13 kap. 15 och 18 §§ samt 14 kap.
11-13 §§ aktiebolagslagen (1975: 1385) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
hdelse

Föreslagen
lydelse

8 kap. 15 §'

För registrering skall bolaget anmäla vem som utsetts till
slyrelseleda-mot. verkställande direktör och suppleant saml till firmatecknare
ävensom deras postadress och personnummer. För registrering skall även anmälas
av vilka och hur bolagels firma tecknas.

Anmälan göres första gängen när bolaget enligl 2 kap. 9 §
anmäles för registrering och därefter genast efter det att ändring inträffat i
förhållande som anmälts eller skall anmälas för registrering enligt första
stycket. Rätt att göra anmälan tillkommer även den som anmälningen gäller.

Ändras bolagels postadress, skall bolaget genast anmäla
del för registrering.

Senast
en månad efter den ordinarie bolagsstämman skall bolaget till
registreringsmyndigheten sända in en aktuell förteckning över bolagets
styrelseledamöter, verkslällande direktör, suppleanter och firmatecknare
med uppgift om deras postadress och personnummer.

Varje år efter den ordinarie bolagsstämman skall bolaget
till registreringsmyndigheten sända in en aktuell förteckning över bolagets
styrelseledamöter, verkslällande direktör, suppleanter och firmatecknare med
uppgift om deras postadress och personnummer. Förteckningen skall sändas ln samtidigt
med att en avskrift av årsredovisningen och revisionsberättelsen sänds in
enligt 11 kap. 3 § andra stycket.

10 kap. 15
§' För registrering skall bolaget anmäla vem som utsetts till revisor samt
dennes postadress och personnummer. Bestämmelserna i 8 kap. 15 § andra stycket
skall härvid tillämpas.

Senast en
månad efter den ordinarie bolagsstämman skall bolaget till
registreringsmyndigheten sända in en aktuell förteckning över bolagets
revisorer med uppgift om deras postadress och personnummer.

Varje
år efter den ordinarie bolagsstämman skall bolaget till
registreringsmyndigheten sända in en aktuell förteckning över bolagets
revisorer med uppgift om deras postadress och personnummer. Förteckningen skall
sändas ln samtidigt med att en avskrift av årsredovisningen och
revisionsberättelsen sänds in enligt 11 kap. 3 § andra stvcket.

' Senaste lydelse 1980: 1104. - Senaste lydelse 1980:
1104.

Prop.
1980/81:146

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

13 kap. 15 §

När likvidatorerna framlagt slutredovisning är bolaget
upplöst. Anmälan därom skall genast göras för registrering.

Utan hinder av vad i första stycket sägs kan ägare till en
tiondel av samtliga aktier hos likvidatorerna påkalla bolagsstämma för
behandling av fråga om talan enligt 15 kap. 5 §. Bestämmelsen i 9 kap. 8 §
andra meningen äger motsvarande tillämpning.

Om bolag i likvidation ej har till- Om likvidatorerna finner att bo-

gångar
som täcker likvidations- laget är på obestånd och inte kan kostnaderna,
skall rätten på anmä- betala likvidationskoslnaderna, lan av
likvidatorerna förklara att skaU de ansöka om att bolaget förlikvidationen
skall nedläggas och sätts I konkurs, bolaget anses upplöst. När sådan
förklaring meddelas, äger 8—14 §§ ej tdlämpning. Tillgångarna skall efter
rätlens förordnande tillfalla allmänna arvsfonden. Rätten skall för
registrering underrätta registreringsmyndigheten om förklaringen.

18 §

Om någon
anmälan rörande bolaget ej kommit in till registrerings-myndigheten under de
tio senaste åren, skall denna på lämpligt sätt undersöka huvuvida bolaget upphört
med sin verksamhet. Vinnes ej upplysning att bolaget fortfarande består, skall
det avföras ur registret och är därmed upplöst. Uppkommer därefter behov av
likvidationsåtgärd, skall på ansökan av den vars rätt därav beröres en eller
flera likvidatorer förordnas av rätten. Om ej fall som avses i 15 § tredje
stycket föreligger, skall likvidation genomföras. Kallelse till första bolagsstämman
skall ske enligl 16 S.

Om någon
anmälan rörande bolaget ej kommit in till registreringsmyndigheten under de
tio senaste åren, skall denna på lämpligl sätt undersöka huruvida bolaget upphört
med sin verksamhet, Vinnes ej upplysning att bolaget fortfarande består, skall
det avföras ur registret och är därmed upplöst. Uppkommer därefter behov av
likvidationsåtgärd, skall på ansökan av den vars rätl därav beröres en eller
fiera likvidatorer förordnas av rätlen. Kallelse till första bolagsstämman
skall ske enligt 16 §.

14 kap. 11 §

Prövas
tvist om inlösen enligt 9 § av skiljemän och är det ostridigt mellan parterna
att lösningsrätt föreligger eller förklaras i skiljedom att sådan rätl är för
handen utan att lösenbeloppet samfidigl fastställes, är aktieägarna skyldiga
att lill mo-

Prövas
tvisl om inlösen enligl 9 § av skiljemän och är del ostridigl mellan parterna
alt lösningsrätt föreligger eller förklaras i skiljedom att sådan rätt är för
handen ulan atl lösenbeloppel samtidigt faslställes, är aktieägarna skyldiga
att till mo-

Prop.
1980/81:146

Föreslagen
lydelse

derbolaget överlämna sina aktie-brev med påskrift om
överlåtelse, om moderbolaget ställer av skiljemännen godkänd säkerhel för
kommande lösenbelopp jämte ränta.

Nuvarande lydelse

derbolaget överlämna sina aktiebrev med påskrift om
överlåtelse, om moderbolaget betalar fastställt lösenbelopp eller ställer av
skiljemännen godkänd säkerhet för kommande lösenbelopp jämte ränta.

Akfieägare har rätt till skälig ränta på lösenbeloppet för
tiden från del säkerhet ställts till dess lösenbeloppel förfaller till
betalning.

12 §

Har
fastställt lösenbelopp erbjudits aktieägare utan att denne överlämnat sina
akliebrev, skall moderbolaget utan dröjsmål nedsätta lösenbeloppet enligt
lagen (1927:56) om gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar.
Därvid får förbehåll om rätt att återtaga del nedsatta beloppet ej göras.

Har
fastställt lösenbelopp erbjudits aktieägare ulan atl denne överlämnat sina
aktiebrev, skall moderbolaget ulan dröjsmål nedsätta lösenbeloppet enligt
lagen (1927:56) om nedsättning av pengar hos myndighet. Därvid får förbehåll
om rätt alt återtaga det nedsatta beloppet ej göras.

13 §- Har
säkerhet ställts enligt 11 § eller nedsättning skett enligt 12 §, är
moderbolaget ägare till aktierna. Innan aktiebreven överlämnats till moderbolaget
medför breven i sådant fall endast rätt för innehavaren att mot överlämnande av
breven till moderbolaget eller länsstyrelsen få ut lösenbeloppet jämte ränta.

Har aktiebrev
ej överlämnats inom ett år från det moderbolaget blivit ägare till aktien, kan
nytt lill moderbolaget ställt akliebrev utfärdas. Det nya aktiebrevet skall
innehålla uppgift alt det ersätter äldre brev. Överlämnas därefter det äldre
aktiebrevel till moderbolaget, skall brevet överlämnas lill dotterbolaget för
atl makuleras.

Har
aktiebrev ej överlämnats inom en månad från del moderbolaget blivit ägare till
aktien, kan nytt till moderbolaget ställt akliebrev utfärdas. Det nya
aktiebrevel skall innehålla uppgift att del ersätter äldre brev. Överlämnas
därefter del äldre aktiebrevel till moderbolaget, skall brevet överiämnas till
dotterbolaget för att makuleras.

Denna lag träder i kraft den I januari 1982. 13 kap. 15 §
tredje stycket i dess äldre lydelse tillämpas dock, om anmälan till rätten har
gjorts före utgången av år 1981.

' Nuvarande lydelse enligl prop. 1980/81:84.

Prop. 1980/81:146 5

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1946:807) om handläggning av
domstolsärenden

Härigenom föreskrivs alt 6 § lagen (1946:807) om
handläggning av domstolsärenden skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6§'

Underrätt är vid handläggning av ärende domför med en
lagfaren domare, om ej annat följer av vad som föreskrives nedan i denna
paragraf.

Vid annan handläggning än som sägs i 3 eller 4 § skall
rätten hava den sammansättning som anges i tredje stycket,

om ärendet är tvistigt,

om eljest särskild anledning föreligger därtill, eller

om ärendet angår

1.
medgivande till
äktenskap enligt 2 kap. 2 § giftermålsbalken eller till åtgärd beträffande
makars egendom enligt 6 kap. 6 § nämnda balk eller förordnande angående sådan
egendoms förvaltning i andra fall,

2.
talan mot
överförmyndares beslut,

3.
nedsättning av
bolags aklieka- 3. nedsättning av bolags aktiekapital eller grundfond,
tillstånd till pital eller grundfond eder tillstånd vinstutdelning i bolag,
skyldighet till vinstutdelning i bolag eller lill för bolag eller förening att
träda i fusion,

likvidation, förordnande eller entledigande av likvidator
eller tidstånd till försäljning av egendom under likvidation eller till fusion,

4.
förvaltning av
stiftelse, eller

5.
tillstånd till
viss förvaltningsålgärd i annat fall än som avses ovan i detla stycke.

1 fall som avses i andra stycket skall rätlen bestå av en
lagfaren domare och nämnd, när ärendet skall prövas enligt giftermålsbalken
eller föräldrabalken, samt eljest av minst tre och högst fyra lagfarna domare.
Har nämnd säte i rätten äger 15 kap. 29 och 30 §§ giftermålsbalken motsvarande
tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982.

' Senaste lydelse 1978: 862.

Prop.
1980/81:146 6

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1973:303) om ändring i lagen
(1944:705) om aktiebolag

Härigenom föreskrivs alt övergångsbestämmelserna till lagen
(1973: 303) om ändring i lagen (1944:705) om aktiebolag' skall ha nedan angivna
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1. Denna lag- träder i kraft dagen efter den, då lagen
enligl därå medde

lad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningsssamling.

2.
1 fråga om
bolag som bildats före den 6 juni 1973 gäller 2 och 3 §§ lagen (1944:705) om
aktiebolag i sin lydelse före nämnda dag till utgången av år 1981. Dock får det
för sädant bolag bestämda aktiekapitalet eller minimikapitalet ej genom ändring
av bolagsordningen sänkas till belopp som. är lägre än 50000 kronor.

3.
Styrelseledamot,
verkställande direktör, aktieägare, borgenär eller annan vars rätt kan vara
beroende därav kan under tiden den 1 oktober 1980-den 31 mars 1981 hos rätten
ansöka om likvidation av bolag, vars aktiekapital ej uppgår till 50000 kronor
vid utgången av september 1980,

Sker ansökan, skall rätlen genast kalla bolaget att
inställa sig inför rätten på utsatt dag, minst två och högst fyra månader
därefter, då frågan om skyldighet för bolaget atl träda i likvidation skall
prövas. Kallelsen skall delges bolaget på sätl som är föreskrivet om stämning i
tvistemål. Del åligger styrelsen att genast utlysa bolagsstämma för meddelande
om kallelsen.

Visas ej innan ärendet avgöres att aktiekapitalet uppgår
lill 50000 kronor, skall rätlen förklara, atl bolaget skall träda i
likvidation, samt utse en eller flera likvidatorer. Rätten skall genast till
registreringsmyndigheten sända dels för registrering meddelande om
likvidationsbeslutet dels underrättelse om förordnande av likvidator med
angivande av dennes fullständiga namn och postadress.

4. Bolag,
vars registrerade aktie- 4. Etl bolag, vars registrerade

kapital ej uppgår till 50000 kronor aktiekapital ej uppgår till
50000

vid utgången av år 1981 skall, om kronor vid utgången av år 1981 och

det ej trätt i likvidation eller försatts för vdket beslut om ökning av
aktie-

i konkurs, avföras ur akliebolagsre- kapitalel liU minst 50000 kronor

gislret och är därmed upplöst. Upp- inte har anmälts för registrering

gift att bolaget har avförts ur regist- före nämnda tidpunkt skall, om del

rel skall ej kungöras i Post- och ln- inte har trätt i likvidation eller
för

rikes Tidningar. satts i konkurs, avföras ur akliebo

lagsregislret och är därmed upp

löst. Uppgift atl bolaget har avförts

ur registret skall ej kungöras i Post-

och Inrikes Tidningar.

Ett bolag för vUket beslut om ökning av aktiekapitalet
tiU minst 50000 kronor har anmälts för registrering före utgången av år 1981
skall, om det inte har trätt i likvida-

' Senasle lydelse av övergångsbestämmelserna 1977: 320.
1973:303.

Nuvarande
Ivdelse

Föreslagen
lydelse

tion eller försatts i konkurs, upplösas genom atl avföras
ur akliebolagsregislret, om registreringsmyn-dighelen efter utgången av år
1981 genom lagakraftägande beslul har avskrivit anmälan eller vägrat registrering.
Uppgift om elt sådanl beslul skall ojördröjligen kungöras av
registreringsmyndiglieien i Posl-ich Inrikes Tidningar. Bolaget får inte
avföras ur registret förrän en månad efter det att kungörandet har skelt.
Uppgift om all bolaget har avförts ur registret skall inte kungöras.

När bolaget avförts ur registret, svarar aktieägarna samt
styrelseledamöter och verkställande direktör solidariskt för bolagets
förpliktelser. Aktieägarna inträder i bolagets ställe som part i de avtal
bolaget slutit med tredje man. I den mån bolaget enligl lag eller annan
förtaltning varil skyldigt alt vidtaga åtgärd eller lämna uppgift skall detta i
stället fullgöras av styrelsen.

Uppkommer behov av likvidationsåtgärd sedan bolaget
avförts ur registret, äger 173 a § tredje stycket lagen (1944:705) om
aktiebolag motsvarande tillämpning.

5.
Bolag, vars registrerade aktiekapital ej uppgår lill 50000 kronor, skall, om
det ej trätt i likvidation eller försatts i konkurs, upplösas genom att
avföras ur aktiebolagsregistret, om samtliga aktieägare och
styrelseledamöter saml verkställande direktören begär det före utgången av oktober
1981. Uppgift om alt sådan begäran framställts skall ofördröjligen kungöras i
Posl-och Inrikes Tidningar. Bolaget får ej avföras ur registret förrän en månad
efter det all sådanl kungörande skelt. Uppgift att bolaget har avförts ur
registret skall ej kungöras. Punkt 4 tredje och flärde styckena äger
motsvarande tillämpning.

5. Bolag, vars registrerade aktiekapital ej uppgår till
50000 kronor, skall, om det ej trätt i likvidation eller försatts i konkurs,
upplösas genom att avföras ur aktiebolagsregistret, om samtliga aktieägare och
styrelseledamöter samt verkställande direktören begär det före utgången av
oktober 1981, Uppgift om att sådan begäran framställts skall ofördröjligen
kungöras i Post-och Inrikes Tidningar. Bolaget får ej avföras ur registret
förrän en månad efter del att sådanl kungörande skelt. Uppgift alt bolaget har
avförts ur registret skall ej kungöras. Punkt 4 andra och tredje styckena äger
motsvarande tillämpning.

6. Bestämmelserna i 103 § I mom. iredje stycket lillämpas
även i fråga om penninglån som lämnats och ansvarsförbindelser som ingåtts före
lagens ikraftträdande under förutsättning atl lånet eller ansvarsförbindelsen
är av det slag som avses med det i 75 a § stadgade förbudet. Uppgift om lånet
eller ansvarsförbindelsen skall även lämnas i förteckning som avses i 75 c §.

Vad i 75 c
§ första stycket fjärde punkten föreskrives äger ej tillämpning på lån och
ansvarsförbindelser som bolaget lämnat före ikraftträdandel.

Prop.
1980/81:146 8

7.
3

8. Om verkan av förelagsinleckning, som meddelats i
näringsverksamhet utövad av aktiebolag, som upplöses enligl punkt 4 eller 5,
finns bestämmelser i lagen (1966:454) om företagsinteckning.

Denna
lag"* träder i kraft två veckor efter den dag, då lagen enligt uppgift på
den har utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

'
Punkten upphävd genom 1977:320. '' 1981:000.

Prop.
1980/81:146 9

Utdrag

JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1981-02-19

Närvarande: statsministern Fälidin, ordförande, och
statsråden Ullsten, Bohman, Wikström, Friggebo, Mogård, Dahlgren, Åsling,
Söder, Krönmark, Burenstam Linder, Johansson, Wirtén, Holm, Andersson, Boo,
Winberg, Adelsohn, Danell, Petri, Eliasson

Föredragande: statsrådet Winberg

Lagrådsremiss om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385) m.
m.

1 Inledning

Brottsförebyggande rådet (BRÅ) fick i december 1977 i
uppdrag av regeringen alt göra en översyn av lagstiftningen mot organiserad och
ekonomisk brottslighet. BRÅ har för fullföljande av uppdraget bildat en
styrgmpp och särskilda arbetsgmpper. En av arbetsgrupperna har till uppgift atl
pröva möjlighelerna att genom lagstiftning förebygga missbruk av
aktiebolagsformen.

BRÅ har
tidigare överiämnat en promemoria (BRÅ PM 1978:2) om revisorernas verksamhet
och en promemoria (BRÅ PM 1979:5) om förstärkt skydd för det bundna
aktiekapitalet. Promemoriorna har legal lill grund för vissa ändringar i
aktiebolagslagen (1975: 1385) som träder i krafl den 1 juli 1981 (prop.
1979/80:143 s. 78-95, LU 1980/81:4, rskr 1980/ 81:39, SFS 1980:1104).

Den nyss
nämnda särskilda arbetsgruppen' har utarbetat en promemoria (BRÅ PM 1980:1)
Likvidationsförfarandet enligt aktiebolagslagen. Promemorian, som bl. a.
innehåller förslag till ändring i aktiebolagslagen, har på förslag av
styrgruppen överlämnats till justitiedepartementet i mars 1980. Promemorian har
remissbehandlats.

Till
protokollet i detta ärende bör fogas dels promemorian som bilaga I, dels en
förteckning över remissinstanserna och en sammanställning av remissyttrandena
som bdaga 2.

' Kanslichefen i brottsförebyggande rådet Bo Svensson,
ordförande, auktoriserade revisorn Bengt Bångstad, länsrådet Anders Thornell
och rådmannen Arne Wilhelmsson.

Prop.
1980/81:146 10

Värdepapperscentralen VPC AB har i en skrivelse fill
justitiedepartementet den 13 december 1979 föreslagit en ändring av
bestämmelserna om tvångsinlösen av aklier i 14 kap. 13 § aktiebolagslagen.
Skrivelsen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3.

Föreningen Auktoriserade revisorer FAR och Svenska
Revisorsamfundet SRS har i en skrivelse till justitiedepartementet den 5
december 1980 tagit upp frågan om höjning av aktiekapitalet i bolag vars
registrerade aktiekapital understiger 50000 kronor. Organisationerna föreslår
att det inle skall krävas att ett beslut om höjning är registrerat hos
patentverket före utgången av år 1981 utan all del skall räcka med att beslutet
anmäls före utgången av år 1981. Skrivelsen bör fogas till protokollet i delta
ärende som bilaga 4.

Under ärendets beredning i justitiedepartementet har kontakt
hållits med företrädare för de danska, finländska och norska justitiedepartementen
samt det danska handels- och industridepartementet.

2 Allmän motivering

2.1 Fattiglikvidation enligt aktiebolagslagen

Ell aktiebolag kan upplösas på flera sätt. Det kan ske
genom alt bolaget går upp i ett annat bolag (fusion) eller genom atl bolaget
avförs ur aktiebolagsregistret. Normalt sker en upplösning genom ett särskill
förfarande som kallas likvidation. Även konkurs kan leda till att ett bolag
upplöses. Om ett aktiebolag är försatt i konkurs och denna avslutas utan
överskott, är bolaget upplöst när konkursen avslutas.

Bestämmelser om likvidation och upplösning av aktiebolag
finns i 13 kap. aktiebolagslagen. Likvidationen har till syfte att realisera
bolagels tillgängar. Skulderna betalas och de överskjutande tillgångarna
fördelas bland aktieägarna. Ett aktiebolag kan träda i likvidation frivilligt,
helt enkelt därför all aktieägarna inle vill fortsätla verksamheten. I vissa
fall föreskrivs emellertid att ett bolag skall träda i likvidation, oavsett om
aktieägarna vill det eller ej. Etl sådant fall av tvångslikvidalion är all
bolagels eget kapital understiger en tredjedel av det registrerade aktiekapitalet
(se 13 kap. 2 §). De vanligast förekommande fallen av tvångslikvidation är att
bolaget saknar lill bolagsregistret anmäld behörig styrelse eller att bolaget
inte har sänt in årsredovisning för något av de senasle två räkenskapsåren (se
13 kap. 4 § första stycket 3 och 4). Normalt ankommer det på bolagsstämman att
besluta om likvidation. För alt reglerna om tvångslikvidalion skall vara
effektiva kan emellertid även rätten beslula om sådan likvidation på ansökan av
exempelvis en aktieägare eller en borgenär eller pä anmälan av palentverket.

En bolagsstämma eller domstol som beslutar atl ett
aktiebolag skall

Prop.
1980/81:146 11

träda
i likvidation skall samtidigt utse en eller flera likvidatorer. Under
likvidationen träder likvidatorerna i styrelsens och den verkställande direktörens
ställe. Bolagsstämman fungerar i huvudsak som förut. Etl uppdrag som revisor
upphör inle genom likvidationsbeslutet.

När
ett bolag trätt i likvidation skall bolagsledningen genast avge redovisning
för sin förvaltning av bolagets angelägenheter för tiden fram till beslutet om
likvidation. Likvidatorerna å sin sida skall gå igenom bolagets ställning och
skaffa sig uppgifter om dess lillgångar och skulder. Kallelse på bolagels
okända borgenärer skall ske. Likvidatorerna skall så snart det kan ske
förvandla bolagets egendom till pengar, i den mån det behövs för likvidationen,
samt betala bolagets skulder. Därefter skall likvidatorerna skifta bolagets
behållna tillgångar mellan aktieägarna. När likvidatorerna har fullgjort sitt
uppdrag och lagt fram sin slutredovisning på en bolagsstämma, är bolaget
upplöst.

Om
etl aktiebolag i likvidation inte har tillgångar som täcker likvidationskostnaderna
kan likvidationen upphöra på ett tidigt stadium genom s. k. fatliglikvidation.
En sådan innebär alt rätten på anmälan av likvidatorerna förklarar atl
likvidationen skall läggas ned och bolaget anses upplöst (se 13 kap. 15 §
tredje stycket aktiebolagslagen). Fattiglikvidation innebär bl.a. att kallelse
pä okända borgenärer inle behöver ske. Eventuella tillgångar skall efter
rättens förordnande tillfalla allmänna arvsfonden.

Konkurslagstiftningen
reformeras etappvis. Sedan den 1 januari 1980 gäller nya regler om
konkursförvaltning och tillsyn i konkurs (prop. 1978/ 79: 105, LU 19, rskr 309,
SFS 1979: 340). Avsikten med de nya reglerna är bl.a. atl man skall få bättre
möjligheler att komma till rätta med den omfattande ekonomiska brottslighet som
f. n. förekommer i samband med konkurser. Det tidigare systemet med s. k.
falligkonkurser har ersatts av en ny ordning för handläggning av mindre konkurser.
Förvaltare skall förordnas också i mindre konkurser och tillsyn över
förvaltningen skall liksom i en ordinär konkurs utövas av
kronofogdemyndigheten. Förvaltaren skall utreda orsakerna till obeståndet samt
undersöka om det finns återvinningsmöjligheter och om gäldenären kan misstänkas
för gäldenärsbrott. Förvaltaren är också skyldig att till åklagare anmäla
misstankar om gäldenärsbrott eller viss annan brottslighet som kommer fram i
samband med konkursen och som gäller hans näringsverksamhet.

I
sammanhanget bör också nämnas de nya bestämmelser om s. k. konkurskarantän som
har trätt i kraft den Ijuli 1980 (prop. 1979/80:83. LU 31, rskr 284, SFS 1980:
264). Bestämmelserna innebär alt en näringsidkare som har gått i konkurs under
vissa förutsäitningar kan förbjudas atl bedriva näringsverksamhet efter
konkursen.

I
BRÅ:s promemoria behandlas både ordinär likvidation och fattiglikvi-dafion. Som
en huvudpunkt föreslås att möjlighelen lill fattiglikvidation skall avskaffas.
Jag ämnar först ta upp denna fråga och återkommer senare till vissa förslag som
avser det vanliga likvidationsförfarandel (se avsnitt 2.3).

Prop. 1980/81:146 12

Enligt
arbetsgruppen måste man räkna med att 1979 års konkursreform kommer att leda
lill ökade risker för att bestämmelserna i aktiebolagslagen om likvidafion och
särskilt bestämmelserna om fatliglikvidation utnyttjas för att dölja ekonomisk
kriminalitet. Sädant missbruk förekommer enligt arbetsgmppen också i dag.
Enligl arbetsgruppens mening har de skäl som har anförts till förmån för ett
avskaffande av fattigkonkurserna bärkraft också beträffande
fatliglikvidationerna. I enlighet härmed föreslår arbetsgruppen atl
bestämmelserna om fattiglikvidation i 13 kap. 15 § Iredje stycket
aktiebolagslagen upphävs och ersätls med en ordning som innebär en skyldighet
för likvidalor som finner atl bolaget är på obestånd all hos rätten ansöka att
bolaget försätts i konkurs.

Arbetsgruppens
förslag har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av praktiskt taget samtliga
remissinsianser. Ulredningen (Fi 1973:01) om säkerhetsåtgärder m. m. i
skatteprocessen anser dock att möjligheten till fatliglikvidation bör behållas
och all man i slällel bör införa en ökad insyn för det allmänna i
likvidationsförfarandet bl.a. genom att yttrande inhämtas från kronofogdemyndigheten
innan en likvidation får läggas ned. Kritik har också förts fram av Sveriges
ackordscentral och Sveriges advokatsamfund, som föreslår att tingsrätten skall
pröva om likvidationen får läggas ner eller inte. Konkurslagskommittén, som
tillstyrker alt faltiglikvidatio-nerna avskaffas, anser atl den föreslagna
konkursplikten bör modifieras.

Enligt
min mening tillgodoser arbetsgruppens förslag att avskaffa möjligheten till
fattiglikvidation elt angeläget reformbehov. När det har gällt all upplösa ett
aktiebolag med sä obetydliga lillgångar alt de inle ens har räckt till för att
täcka kostnaderna för ett avvecklingsförfarande, torde en fattigkonkurs och en
fattiglikvidation ha framstått som i det närmaste likvärdiga alternativ.
Fatligkonkursens många brister har letl till atl detta syslem har ersatts med
en ny och effektivare ordning för handläggning av mindre konkurser. Detta i sin
lur gör del nödvändigt att även se över systemet med fatliglikvidation.
Underlåts delta finns det, som arbetsgruppen har framhållit, en överhängande
risk för att bestämmelserna används för alt dölja ekonomisk brottslighet. 1 och
för sig är del tänkbart att bygga ul reglerna om fattiglikvidation i
aktiebolagslagen så att de motsvarar vad som gäller i fråga om mindre konkurser.
Detta skulle emellertid göra lagstiftningen alltför komplicerad. Liksom de
allra fiesta remissinslanserna anser jag i stället alt fatliglikvidationerna
bör avskaffas.

Ell
avskaffande av falliglikvidationerna aktualiserar frågan hur bolagets upplösning
bör ske i hithörande fall. En ny ordning kan i och för sig utformas på olika
sätt.

Ett
alternativ är all lagstiftaren avstår från all anvisa någon särskild ordning
när det vanliga likvidationsförfarandel inte kan fullföljas av brisl på pengar.
Eftersom man bör kunna räkna med all elt bolag som i dag omfattas av reglerna
om fatliglikvidation är på obestånd, oavsett likvidationsgrunden, sä torde i
normalfallet delta alternativ leda till att bolagsupp-

Prop. 1980/81:146 13

lösningen
sker genom konkurs. Man kan emellertid också tänka sig att likvidationsbolaget
inte avvecklas ulan hålls vid liv under en avsevärd tid. En sådan ordning är
självfallet inte önskvärd. Jag kan alltså inte förorda detta alternativ.

Etl annat alternafiv är
att som arbetsgruppen har föreslagit ersätta fatliglikvidalionen med en ordning
som innebär en skyldighet för likvidator som finner att bolaget är på obestånd
att försätta bolaget i konkurs. Likvidatorn skulle alltså i princip vara
skyldig att agera så snart en konkursanledning kan föreligga.

För
min del anser jag liksom konkurslagskommittén atl del kan ifrågasättas om inte
arbetsgruppens förslag går alltför långt. Den generella konkursplikt som
följer av förslaget kommer att omfatta även fall då bolaget visseriigen har tillgångar
som täcker likvidationskoslnaderna men samtidigt skulder som överstiger
tillgångarna. Jag anser det viktigt att den nya ordningen i sådana fall inle
lägger hinder i vägen för en smidig uppgörelse inom likvidationsförfarandets
ram. F.n. förekommer det att bolagets fordringsägare i en ackordsliknande
uppgörelse går med på att deras fordringar sätts ned. En sådan ordning torde i
åtskilliga fall vara fördelaktigare för fordringsägarna än en konkurs. Den
föreslagna generella konkursplik-len torde alltså kunna medföra försämringar
för fordringsägarna utan att den är motiverad av andra skäl.

Jag
kan på gmnd av det anförda inte förorda del av arbetsgruppen föreslagna
alternativet.

Den
naturligaste lösningen är enligt min mening att begränsa likvidatorns skyldighet
alt försätta bolaget i konkurs till de situationer som täcks av de nuvarande
bestämmelserna om fattiglikvidation, dvs. fall då bolagets lillgångar inte
läcker likvidafionskostnaderna. Detla alternativ har ocksä förordats av
konkurslagskommittén. Man kan på goda gmnder anta atl man med en sådan ordning
skulle nå flertalet av de situationer där det typiskt sett finns anledning atl
misstänka sådan brottslighet som det här är fråga om.

Jag
vill särskilt betona atl man med den nu behandlade lösningen inte fråntar
likvidatorn möjligheten att frivilligt försätta bolaget i konkurs i andra
situationer. Vidare har både kronofogdemyndigheten och andra borgenärer
möjlighet att under likvidationsförfarandets gång ansöka om bolagets
försättande i konkurs.

Sammanfattningsvis
föreslår jag alltså atl bestämmelserna om fatliglikvidation i 13 kap. 15 §
tredje stycket aktiebolagslagen upphävs och ersätts med en ordning som innebär
att om likvidatorerna finner alt elt bolag är på obestånd och inte kan betala
likvidationskostnaderna, så skall de ansöka om att bolaget försätts i konkurs.

I
91 § lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar finns bestämmelser som i
huvudsak molsvarar bestämmelserna om fatliglikvidation i aktiebolagslagen.
Enligt min mening saknas det anledning atl i detta sammanhang

Prop. 1980/81:146 14

föreslå
några ändringar i fräga om likvidalionsförtarandel för ekonomiska föreningar.
Frågan om sådana ändringar bör anstå i avbidan på all ställning tas till en ny
lagstiftning om ekonomiska föreningar (se prop. 1979/80:144 S.42).

Frågan
om statsverkels kostnader för etl ökat antal konkurser i anledning av den nu
föreslagna ändringen i aktiebolagslagen kommer jag all behandla i etl följande
avsnitt (se avsnitt 2.7).

2.2
Kvalificerad revision i likvidationsboiag

Ett
beslut att ell aktiebolag skall träda i likvidation innebär inte att
revisorernas uppdrag upphör. Bestämmelserna i 10 kap. aktiebolagslagen om
revisorer och revision gäller också under likvidationen. Vissa slörre bolag är
skyldiga atl ha kvalificerad revision, dvs. en auktoriserad eller godkänd
revisor. Enligt en nyligen beslutad ändring i 10 kap. 3 § aktiebolagslagen,
som träder i kraft den 1 juli 1981 (se SFS 1980:1104), gäller vidare ell krav
på kvalificerad revision om bolaget är i riskzonen på del sättet alt full
täckning inte finns för bolagels registrerade aktiekapital (se prop.
1979/80:143 s. 88).

Arbetsgmppen
föreslår nu att ett krav på kvalificerad revision införs även för bolag som är
i likvidation.

Remissinstansernas
inställning till förslaget är splittrad.

Jag
har i prop. 1979/80:143 (s. 80) gjort del principuttalandel att kvalificerad
revisor på sikl bör krävas i alla aktiebolag (se också LU 1980/81:4 s. 34-36,
rskr 39). Jag har för avsikt att återkomma i denna fråga sedan kravet på etl
aktiekapital om 50000 kr. har slagit igenom. Under år 1981 kommer jag även all
se till att underlag tas fram för en bedömning av lillgången på kvalificerade
revisorer under kommande år. Frågan om införandel av kvalificerad revision i
alla aktiebolag får sedan avgöras med beaktande av tillgången på kvalificerade
revisorer i förhållande lill antalet aktiebolag.

Enligt
min mening finns det anledning att i avbidan på denna större reform noga
överväga om det verkligen är lämpligt alt nu göra ylterligare skärpningar av
gällande bestämmelser om revision.

Enligt
1944 års aktiebolagslag upphörde revisorernas uppdrag när ell bolag trädde i
likvidation och i deras ställe skulle bolagsstämman utse särskilda
likvidationsrevisorer. Gällande aktiebolagslag utgår däremot från att det är
lämpligast att de tidigare revisorerna, som kan antas vara väl insatta i
bolagets förhållanden, fortsätter sin verksamhet under likvidationen (se prop.
1975:103 s. 507). Åven jag anser det mindre lämpligt med elt byte av revisorer
i elt så sent sladium som när beslut om likvidafion fattas. Det kan också vara
svårt för ett bolag i likvidation alt engagera en kvalificerad revisor.

Jag
anser alltså att arbetsgruppens förslag om kvalificerad revision i

Prop.
1980/81:146 15

likvidationsbolag
inle bör genomföras utan all man bör avvakta att ett sådant krav införs i alla
aktiebolag.

2.3
Det vanliga likvidationsförfarandet

Arbetsgruppen
har i samband med sina överväganden i fråga om fattiglikvidationerna också
lagt fram förslag till vissa ändringar i det vanliga likvidationsförfarandel.

Enligt
arbetsgruppen är likvidatorerna skyldiga alt undersöka om skadeståndstalan kan
riktas mot bolagsledningen för tiden före likvidations-beslutet. Denna
undersökningsplikt som nära överensstämmer med konkursförvaltarens skyldighet
att pröva återvinningsmöjligheter behöver enligt arbetsgruppens mening inte
lagfästas. Däremot anser arbetsgruppen det vara nödvändigt att reglera
likvidators skyldighet alt anmäla vissa grövre brott i bolagets verksamhet som
han upptäcker vid fullgörandet av sill uppdrag (jfr i fråga om
konkursförvaltarens motsvarande skyldighet LU 1978/79:19 s. 83). I enlighet
härmed föreslår arbetsgruppen en bestämmelse i 13 kap. 10 § aktiebolagslagen
som innebär att om likvidatorerna finner skälig anledning misstänka att
gäldenärsbrott eller annat brott som inte är ringa har förekommit i samband med
bolagets verksamhet, så skall de ofördröjligen underrätta allmän åklagare därom
och därvid ange grunden för misstanken.

Arbetsgruppen föreslår vidare
skärpta krav i fråga om likvidalors kvalifikationer. F.n. gäller samma
kvalifikationskrav som för styrelseledamöter (13 kap. 7 § fjärde stycket
jämfört med 8 kap. 4 § aktiebolagslagen). Arbetsgmppen föreslår all 13 kap. 7 §
aktiebolagslagen kompletteras med en motsvarighet till bestämmelserna i 44 §
konkurslagen (1921:225) om konkursförvaltare (se prop. 1978/79:105 s. 156 och
267). En likvidalor skall alltså enligt arbetsgruppens förslag ha den särskilda
insikt och erfarenhet som uppdraget kräver, åtnjuta borgenärernas förtroende
samt även i övrigt vara lämplig för uppdraget. I kravet på lämplighet ligger
enligl arbetsgruppen att likvidatorn skall stå fri i förhållande till bolagets
ägare och tidigare ledning, vilket innebär att till likvidator inte får utses
personer ur den tidigare bolagsledningen.

Enligt 13 kap. 7 §
aktiebolagslagen är det den bolagsstämma eller domstol som beslutar att ett
bolag skall träda i likvidafion som samtidigt skall utse en eller flera
likvidatorer. Arbetsgruppen föreslår att nämnda bestämmelse ändras så atl det
alltid är rätten som utser likvidator. Som skäl härför åberopar arbetsgruppen
att de föreslagna kvalifikationskraven är så allmänt hållna att del finns risk
för att deras syften inte tillgodoses om rätten alt utse likvidator ligger kvar
hos bolagsstämman.

För att tillgodose
aktieägarnas önskemål i fråga om likvidator föreslår arbetsgmppen dessutom en
bestämmelse om atl rätten kan förordna en av bolagsstämman utsedd medlikvidalor
all med övriga likvidatorer delta i förvaltningen under likvidationen.

Prop. 1980/81:146 16

För
att ge likvidatorerna ett ekonomiskt incitament att försätta bolaget i konkurs
förordar arbetsgruppen slutligen att 10 § förmånsrättslagen (1970:979) ändras
så att likvidationskoslnaderna får samma förmånsrätt i en konkurs som
konkursansökningskostnaderna.

Vid
remissbehandlingen har arbetsgruppens förslag om underrättelseskyldighet,
kvalifikationskrav, rätt att utse likvidator och medlikvidalor samt förmånsrätt
gett upphov till starkt delade meningar. Flertalet remissinstanser har
avstyrkt eller ställt sig tveksamma till förslagen.

Åven
jag känner av flera skäl tveksamhet inför arbetsgruppens förslag.

Enligt
min mening bör en bolagsupplösning genom likvidation enligt aktiebolagslagen
liksom hittills vara en avvecklingsform som i princip ligger i aktieägarnas
hand, även om likvidationen i vissa fall påtvingas bolaget. Flertalet
likvidationer som det här är fråga om torde genomföras utan all fordringsägarna
lider någon skada. Arbetsgruppen har inle heller påvisat alt den nuvarande
ordningen har medfört några nackdelar av belydelse. Enligt min mening kan man
med hänsyn härtill med fog ifrågasälla behovel av etl likvidalionsförfarande
som i stora drag stämmer överens med förfarandet i konkurs.

Jag har
på grund av det anförda kommit till den slutsatsen alt arbetsgruppens förslag
i fråga om del vanliga likvidationsförfarandel inle bör genomföras. Jag
förordar i stället att den nuvarande ordningen bibehålls.

Jag
vill här också ta upp ett förslag om arkivering av ett likvidationsbolags
bokföring. Arbetsgruppen föreslår en ny bestämmelse i 13 kap. 15 a §
aktiebolagslagen om att likvidatorerna skall svara för att bolagets räkenskapsmaterial
bevaras efter dess upplösning i enlighet med bestämmelserna i 22 §
bokföringslagen om arkivering, dvs, under minst tio år.

Förslagel
har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser.

För
egen del anser jag att del saknas behov av den föreslagna bestämmelsen,
eftersom likvidatorerna torde ha en arkiveringsskyldighet av angivet innehåll
redan enligt gällande beslämrnelser (se 8 kap. 6 § andra stycket och 13 kap. 7
§ första stycket sisla meningen aktiebolagslagen). Jag kan alltså inte förorda
att arbetsgruppens förslag genomförs.

2.4
Tingsrätts sammansättning i ärenden om likvidation

Enligt
6 § lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden (ärendelagen) är en
underrätt vid sin handläggning av ärenden domför med en lagfaren domare. Vid
den slutliga handläggningen av ett ärende skall rätten emellertid bestå av
minst tre och högst fyra lagfarna ledamöter, om ärendet är tvistigt, om det
eljest finns särskild anledning till det eller om ärendet angår bl. a.
nedsättning av etl bolags aktiekapital eller gmndfond, tillstånd till
vinstutdelning i bolag, skyldighet för bolag eller förening att träda i
likvidation, förordnande eller enfledigande av likvidator eller tillstånd till

Prop. 1980/81:146 17

försäljning
av egendom under hkvidation eller lill fusion (se 6 § andra stycket 3
ärendelagen).

Enligt
arbetsgmppen är ärenden om skyldighet alt träda i likvidation i de allra flesta
fall av enkel beskaffenhet och avser oftast endast prövning av vissa formella
kriterier. Vid en jämförelse av ärenden av denna enkla beskaffenhet med många
andra mål och ärenden av kvalificerad beskaffenhet som får avgöras av endast
en domare framstår det enligt arbetsgmppens mening som befogat att förenkla
förfarandet. Arbetsgmppen föreslår att ärenden som avses i 6 § andra stycket 3
i fortsättningen handläggs av en lagfaren domare.

Arbetsgmppens
förslag har lämnats utan erinran av remissinstanserna. Svea hovrätt anser dock
att underlag för en ändring saknas i fråga om andra ärenden än förordnande
eller entledigande av likvidator. Slockholms tingsrätt anser atl ensamdomare
bör vara behörig även i tvistiga likvidationsärenden.

Enligt
min mening saknas del anledning atl alltid ha en sammansättning med minst tre
domare i likvidafionsärenden. Flertalet sådana ärenden är som arbetsgmppen
framhåller av enkel beskaffenhet och avser en prövning av formell karaktär. Om
tvist uppkommer i ett likvidationsärende bör dock liksom i andra
domstolsärenden tre domare delta i avgörandet.

Jag
förordar alltså att ärendelagen ändras så alt likvidafionsärenden som inle är
tvistiga får avgöras av en domare. Jag är däremot inte beredd att förorda en
sådan ordning när det gäller de andra ärenden som anges i 6 § andra stycket 3,
nämligen nedsättning av bolags aktiekapital eller gmndfond eller tillstånd
lill vinstutdelning i bolag eller till fusion. Beträffande dessa ärenden bör
nuvarande ordning bibehållas.

2.5
Inlösen av aktier i dotterbolag

Om
ett moderbolag äger mer än 9/10 av aktierna i ett dotterbolag, har moderbolaget
enligt 14 kap. 9 § aktiebolagslagen rätt att av de övriga aktieägarna i dotterbolaget
lösa in återstående aklier. Dessa aktieägare har å sin sida rätl alt begära att
moderbolaget löser in deras aktier. Tvister om rätt eller skyldighet lill
inlösen och om lösenbeloppel prövas av skiljemän.

I normalfallet blir
moderbolaget ägare till minoritetsaktierna genom att dessa överlämnas mot
betalning av lösenbeloppet. Om aktierna inte överlämnas, fullgörs
betalningsskyldigheten genom att del fastställda lösenbeloppel sätts ned hos
länsslyrelsen. Moderbolaget kan också förvärva äganderätten lill aktierna
innan lösenbeloppet är fastställt, om bolaget ställer säkerhet för kommande
lösenbelopp.

Om
ett aktiebrev inte har överlämnats inom elt år från det att moderbolaget blev
ägare till aktien, kan enligl 14 kap. 13 § andra stycket aktiebolagslagen
dotterbolagets styrelse utfärda etl nytt aktiebrev, som är ställt till 2 Riksdagen 1980/81. I saml. Nr
146

Prop.
1980/81:146 18

moderbolaget.
I förarbetena nämns som exempel att aktiebrevet har förkommit (se SOU 1971:15
s. 371 och prop. 1975:103 s. 539).

Värdepapperscentralen
VPC AB har i en skrivelse fill justiliedeparte-mentet (se bilaga 3) föreslagit
att 14 kap. 13 § andra stycket akfiebolagsla-gen ändras så atl elt nytt
aktiebrev skall kunna utfärdas redan när moderbolaget har blivit ägare fill
aktien. Förslaget innebär alltså att ellårsliden slopas.

Den
nuvarande ordningen får den konsekvensen atl en aktieägare som Iredskas eller
förhåller sig passiv och inte lämnar in sina akliebrev till moderbolaget under
elt helt år kan hindra moderbolaget att sälja eller pantsätta akfierna.
Moderbolaget kan inle heller utöva rösträtt för aktierna på dotterbolagets
stämma, eftersom moderbolaget inte kan föras in som ägare i akfieboken förtån
nya aktiebrev har utfärdats.

Jag
delar värdepapperscentralens uppfattning att dessa konsekvenser av nuvarande
ordning är otillfredsställande. Ifrågavarande bestämmelse bör alltså ändras.

Enligt
min mening är det mindre lämpligt att som värdepapperscentralen har föreslagit
hell slopa ettårstiden. En sådan ordning kan länkas leda till att
dotterbolagets styrelse närmasl i onödan belastas med all utfärda de nya
akfiebrev som skall ersätta äldre brev. Minoritetsaktieägarna bör ges rimliga
möjligheter att överlämna sina aktier fill moderbolaget, innan man tillgriper
en så speciell ålgärd som att utfärda nya aktiebrev. Enligt min mening bör
emellerfid en tid av en månad vara tillräcklig. Jag förordar alltså atl 14 kap.
13 § andra stycket aktiebolagslagen ändras så alt ett nytt aktiebrev far
utfärdas, oin inte det gamla aktiebrevet har överlämnats inorn en månad från
det moderbolaget blev ägare fill akfien.

2.6
Höjning av aktiekapitalet till 50000 kr

Genom
lagen (1973:303) om ändring i lagen (1944:705) om aktiebolag höjdes gränsen för
minsta tillåtna akfiekapital från 5000 kr. till 50000 kr. Lagändringen trädde i
kraft den 6 juni 1973. I övergångsbestämmelser föreskrevs sedermera alt den nya
aktiekapitalsgränsen efter viss övergångstid också skulle gälla för bolag som
hade bildats före den 6 juni 1973.

Genom tillkomsten av den nya
aktiebolagslagen (1975:1385) upphävdes 1944 års aktiebolagslag. Den nya
aktiebolagslagen, som trädde i krafl den 1 januari 1977, innebär ingen ändring
i fråga om aktiekapitalets storlek. I 4 § lagen (1975:1386) om införande av
aktiebolagslagen (1975:1385) finns en erinran om de särskilda
övergångsbestämmelser som gäller för aktiebolag bildade före den 6 juni 1973.

Enligt punkten 4 i dessa
särskilda övergångsbestämmelser (senaste lydelse 1977: 320) skall bolag, vars
registrerade aktiekapital inte uppgår till 50000 kr. vid utgången av år 1981
och som då inte har trätt i likvidation eller försatts i konkurs, genom
regislreringsmyndighetens försorg avföras

Prop. 1980/81:146 19

ur
aktiebolagsregistret. Genom denna åtgärd skall bolaget anses upplöst. I motsats
fill vad som i allmänhet gäller i fråga om ändring av uppgifter i
akliebolagsregislret skall uppgiften om att bolaget har avförts ur registret
inte kungöras.

Den
ökning av aktiekapitalet som behövs för atl en avregislrering skall undvikas
får ske i vanlig ordning med tillämpning av aktiebolagslagens bestämmelser.
Kapitalökning kan således först och främsl ske genom nyemission. Bolaget
tillförs därvid medel genom alt nya aklier tecknas mot kapitaltillskott
antingen kontant eller med apportegendom. Nyemission kan också genomföras pä så
sätt alt en aktieägare kvittar bolagels fordran på tillskottsmedel med fordran
som han har på bolaget. Nyemission beslutas av bolagsstämman eller, i vissa
fall, av slyrelsen. Beslutet skall anmälas för registrering inom sex månader
från beslutet. Beslutet om nyemission förfaller om registreringsmyndigheten
genom lagakraflvunnet beslut vägrar registrering av beslutet eller avskriver
anmälan. Aktiekapitalökningen sker i och med registreringen. Ökning av
aktiekapitalet kan vidare ske utan samband med någol kapitaltillskott, dvs.
genom fondemission. Fondemissionen sker genom överföring lill aktiekapitalet av
disponibla vinstmedel, genom överföring från uppskrivningsfond och reservfond
eller genom uppskrivning av anläggningstillgångar. Det är alltid bolagsstämman
som skall fatta beslut om fondemission. Beslutet skall ulan dröjsmål anmälas
för registrering och får inte verkställas före registreringen. Aktiekapitalet
anses, liksom vid nyemission, ökat i och med registreringen.

Om
en nödvändig ökning av aktiekapitalet inte företas och bolagets registrerade
aktiekapital vid utgången av år 1981 fortfarande är mindre än 50000 kr., kommer
som nämnts bolaget automatiskt att avföras ur akliebolagsregislret och är
därmed upplöst. När ett aktiebolag på detla sätt har avförts ur bolagsregistret
inträder aktieägarna i bolagets ställe som part i alla de avtal som bolaget har
slutit med tredje man. För bolagets förpliktelser i övrigt blir aktieägarna,
styrelseledamöterna och verkställande direktören solidariskt ansvariga. Om
bolaget enligt lag eller annan författning har varit skyldigt att vidta någon
åtgärd eller lämna någon uppgift, skall denna skyldighet i stället fullgöras av
slyrelsen. Del finns möjlighet för aktieägarna m.fl. att undgå det personliga
gäldansvaret genom all under tiden den 1 oktober 1980-den 31 mars 1981 ansöka
hos rätlen om tvångslikvidalion av bolaget. Även en borgenär, som inle vill
godta utbytet av gäldenär, har under samma tid rätt att få till stånd
likvidation. Likvidationsansökningen skall behandlas av rätlen tidigast inom
två och senast inom fyra månader. Om bolaget inte före avgörandet av ärendet
visar atl dess aktiekapital uppgår till minst 50000 kr., skall ansökningen
bifallas och rätten omedelbart underrätta regislreringsmyndigheten om beslutet
(se punkten 3 i övergångsbestämmelserna).

Bestämmelserna
om avregistrering av aktiebolag vid utgången av år 1981 kan enligt punkten 5 i
övergångsbestämmelserna frivilligt tillämpas dess-

Prop.
1980/81:146 20

förinnan. En fömtsättning för detta är alt samtliga
aktieägare och styrelseledamöter samt verkställande direktören begär
avregislrering. Begäran måste ske före utgången av oktober 1981. Skälet för
denna tidsfrist är atl en senare begäran kan sägas vara meningslös, eftersom
bolaget likväl skall avregistreras vid utgången av år 1981. Till den frivilliga
avregistreringen har knutils samma rältsföljder som gäller för den
obligatoriska avregistreringen vid 1981 års utgång.

En begäran om frivillig avregistrering skall ofördröjligen
kungöras i Post- och Inrikes Tidningar. Avregistrering får ske tidigast en
månad efter det atl kungörandet har sketl. Själva uppgiften om att bolaget har
avförts ur registret skall däremot inte, liksom inte heller är fallet vid den
obligatoriska avregistreringen, kungöras. Anledningen till atl en begäran om
frivillig avregistrering skall kungöras är följande. Enligl 15 a § lagen
(1966:454) om företagsinteckning har en innehavare av förelagsinleckning rätt
till omedelbar betalning, om ell förelagsinlecknat aktiebolag upplöses enligl
punkt 4 eller 5 av övergångsbestämmelserna eller om det måste antas alt en
sådan upplösning kommer att ske. Genom regeln om att ansökan om frivillig
avregistrering skall kungöras tillförsäkras inteckningsborgenärerna information
om att en avregistrering är förestående och får skälig lid alt bevaka sin rätl.
Nägon molsvarande regel om kungörelse har däremot inte införts då fråga är om
den obligatoriska avregistrering som skall äga mm vid 1981 års utgång. Eftersom
denna avregistrering skall ske i anslutning till en på förhand bestämd
tidpunkt, har borgenärerna möjlighet att bevaka sina intressen i lid även utan
en föregående kungörelse.

Bestämmelserna om personligt gäldansvar för aktieägare
m.fl., liksom övergångsregleringen i övrigt, gör det möjligt för ägarna av ett
rörelsedrivande aktiebolag, som inte genomför erforderlig kapilalhöjning, alt
efter upplösningen fortsätla rörelsen i annan förelagsform. Den civilrältsliga
regleringen har kompletterats med lagen (1974:990) om den skattemässiga
behandlingen med anledning av övergång från aktiebolag till annan förelagsform,
m. m. Innebörden av dessa skatterältsliga regler är atl elt mindre aktiebolags
rörelse skall kunna övergå till annan företagsform utan nackdelar ur beskattningssynpunkt.

Föreningen Auktoriserade revisorer FAR och Svenska
Revisorsamfundet SRS har i en skrivelse den 5 december 1980 till
justitiedepartementet (se bilaga 4) tagit upp frågan om tidpunkten för
höjningen av aktiekapitalet i bolag vars aktiekapital nu understiger 50000 kr.
Organisationerna har i skrivelsen vänt sig mot övergångsbestämmelsen alt elt
aktiebolag skall upplösas, om inte dess registrerade aktiekapital uppgår till
minst 50000 kr. vid utgången av år 1981. För att rättsförluster skall undvikas
bör enligl organisationerna genom en lagsliftningsälgärd slås fasl all
rättsverkan av elt beslut om kapitalhöjning knyts till det faktum att beslutet
före årsskiftet 1981—82 har anmälts hos regislreringsmyndigheten. Enligt
organisationernas mening bör alltså en anmälan om höjning av aktiekapitalet
lill minst

Prop.
1980/81:146 21

50000 kr. som har diarieförts hos regislreringsmyndigheten
före den 31 december 1981 medföra att bolaget undgår att automatiskt upplösas,
även om registreringen av kapitalökningen inte sker förrän under år 1982.

Som grund
för sin framställning har organisationerna åberopat all det finns anledning att
befara en stor anhopning av kapilalökningsärenden hos registreringsmyndigheten
kort tid före utgången av år 1981 och att svårigheter kan beräknas uppstå för
myndigheten alt tillräckligt snabbt registrera de önskade
aktiekapitalökningarna. Såsom övergångsbestämmelserna nu är utformade finns det
därför risk för atl bolag mol sin vilja och trots ell beslut om kapitalökning
kommer att bli avförda ur akliebolagsregislret. Självklart uppkommer härigenom
onödiga olägenheter och koslnader som i många fall kan te sig förödande i
förhållande lill den bedrivna verksamheten. Organisationerna har vidare
understrukit att det i rådande ekonomiska läge är av vikl för aktiebolagen att
under så lång tid som möjligt under år 1981 kunna utnyttja möjligheten till
fondemission för alt höja sitt akfiekapital. Av belydelse i delta sammanhang
är ocksä att aktiebolag som tillämpar bmtet räkenskapsår först under hösten
håller bolagsstämma som kan besluta om ökning av aktiekapitalet. -
Organisationerna har anmärkt att syftet med deras framställning torde kunna
uppnås, även om slutdagen för ingivande av anmälningen om kapilalhöjning sätts
någon kortare tid före utgången av år 1981.

Registreringsmyndighet
för aktiebolag är patent- och regislreringsver-kel. F.n. finns del omkring
120000 aktiebolag, varav cirka 60000 har aktiekapital som understiger 50000 kr.
Enligt vad jag har inhämtat från palentverket talar myckel för atl bolagen
väntar så länge som möjligt innan de tar ställning till om aktiekapitalet skall
höjas eller om bolaget skall upphöra som akfiebolag. Detla kommer alt få till
följd en kraftig koncentration av registreringsärenden under senare delen av
år 1981. Patentverket räknar med att denna ärendekoncenlration kan komma att
leda till en förlängning av handläggningstiden för ett ärende om kapitalökning
från nuvarande cirka fem veckor till fyra å fem månader.

För egen
del vill jag anföra följande i frågan om obligatoriskt avförande ur
akliebolagsregislret av vissa aktiebolag. Den nuvarande punkten 4 i
övergångsbestämmelserna, enligt vilken ett aktiebolag vars registrerade
aktiekapital inle uppgår till 50000 kr. vid utgången av år 1981 skall avföras
ur akliebolagsregislret, är onekligen ur flera synpunkter praktiskt utformad.
Akliebolagsregistrels uppgift vid årsskiftet 1981/82 om storieken pä bolagets
aktiekapital är sålunda helt avgörande för registreringsmyndighetens handlande
i frågan om bolaget skall avföras ur registret eller inte. För den som berörs
av att bolaget eventuellt avförs ur registret är det praktiskt att vid
årsskiftet 1981/82 med säkerhet kunna konstatera om så kommer att ske. A andra
sidan kan man enligt min mening inle bortse från den kritik som
organisationerna har riktat mot punkten 4 i dess nuvarande lydelse. Jag delar
således uppfattningen att det är klart otillfredsställande att nu

Prop. 1980/81:146 22

existerande
aktiebolags framlida bestånd kan komma atl bero på arbetsba-lansen hos
registreringsmyndigheten under hösten 1981. Enligt min uppfattning bör därför
punkten 4 i övergångsbestämmelserna ändras. Ändringen bör ges den innebörden
att det automatiska upphörandet av ett aktiebolag undgås, om bolaget senast
vid utgången av år 1981 lill registreringsmyndigheten har anmält atl beslut
har fattats om aktiekapitalets ökning lill minst 50000 kr. samt detta beslut
sedermera registreras.

Den
av mig föreslagna ändringen av punkten 4 innebär atl man vid årsskiftet 1981/82
inte med full säkerhet kan säga vilka aktiebolag som på grund av bestämmelserna
i ifrågavarande punkl skall avföras ur akliebolagsregislret. Det kan ju inte
uteslutas att regislreringsmyndigheten ifråga om vissa aktiebolag efter
årsskiftet 1981/82 vägrar registrering av beslut om kapitalökning som har
anmälts till myndigheten före utgången av år 1981. Det blir alltså inte utan
vidare möjligt för en iredje man atl påförhand bedöma när dessa bolag kommer
atl upphöra. Som jag fidigare har nämnt i fråga om frivillig avregistrering
enligl punkten 5 kan det emellertid vara av värjde för en bolagsborgenär atl
han får information om alt en avregistrering är förestående. Som jag också
lidigare har sagt har en innehavare av företagsinteckning rätt till omedelbar
betalning, om ett förelagsinlecknat aktiebolag skall avregistreras enligl punkt
4 eller 5 av nu ifrågavarande övergångsbestämmelser. Om
registreringsmyndigheten efter årsskiftet 1981/82 vägrar registrering av ett
före årsskiftet anmält beslut om aktiekapitalökning till minst 50000 kr., bör
därför myndighetens beslut kungöras. Vidare bör det ifrågavarande bolaget inte
avföras ur aktiebolagsregistret förrän en månad efter det att kungörandet har
skett av den vägrade registreringen. Inget hindrar alt regislreringsmyndigheten,
om den finner det lämpligt, redan i kungörelsen anger en bestämd dag då bolaget
kommer atl avföras ur registret.

Det
finns enligt min uppfattning ingen anledning alt anta att den föreslagna
ändringen av övergångsbestämmelserna i någon större utsträckning kommer atl
fördröja avvecklingen av aktiebolag med lägre aktiekapital än 50000 kr. En viss
fördröjning kan dock inträda i de, förmodligen ganska fåtaliga fall då ett
aktiebolag före utgången av år 1981 har anmält beslut om kapitalökning men där
hinder för registreringen senare visar sig föreligga. Jag vill i detta
sammanhang erinra om handläggningsgången i ett regislre-ringsärende (se även 18
kap. 4 § aktiebolagslagen). Om hinder för registreringen föreligger,
underrättas bolaget om hindret. Detta kan ske genom underhandskontakt eller
genom ett formellt föreläggande atl inom viss lid som regislreringsmyndigheten
bestämmer avge yttrande eller vidta rättelse. Om bolaget underlåter att
efterkomma ett formellt föreläggande, skall anmälningen avskrivas. En
underrättelse om denna påföljd skall tas in i föreläggandet. Avger bolaget
yttrande i anledning av föreläggandet men kvarstår det påtalade
registreringshindret, skall ärendet prövas på nytt. Del kan därvid förekomma
atl regislreringsmyndigheten antingen

Prop.
1980/81:146 23

utfärdar
ett nytt föreläggande eller vägrar registrering. Utfärdas ett nytt
föreläggande, kan det i sin tur leda lill avskrivning.

Om
elt formellt föreläggande utfärdas redan i början av handläggningen av elt
ärende om kapitalökning och om något nytt föreläggande inte ges, ökar
naturligtvis möjlighelen att förkorta handläggningstiden. Huruvida denna
möjlighet bör utnyttjas torde få bedömas med hänsyn till vad som framkommer om
bolagets avsikt och förmåga att fullfölja ärendei (jfr SOU 1971:15 s. 391). Vid
denna bedömning bör enligt min mening regi.strerings-myndighelen beakla, om
sökandens avsikt kan antas vara all endast fördröja avvecklingen av elt bolag
med lägre registrerat kapital än 50000 kr.

Den
föreslagna lösningen föranleder inte någon ändring i lagen om den skattemässiga
behandlingen med anledning av övergång från aktiebolag till annan företagsform,
m. m.

2.7
Ikraftträdande m. m.

Arbetsgmppen
menar att del är angelägel atl ålgärder i fråga om fatliglikvidationerna
vidtas snarast möjligt. Med hänsyn härtill anser arbetsgruppen att de
föreslagna ändringarna i 13 kap. 15 § aktiebolagslagen bör träda i kraft före
övriga ändringar, nämligen en vecka efter den dag då lagen utkommit från
trycket i Svensk författningssamling. Arbetsgruppen föreslår vidare en särskild
övergångsbestämmelse av innebörd alt bestämmelserna om fatliglikvidation inte
får lillämpas efter ikraftträdandet av lagändringen även om likvidatorn har
förordnals dessförinnan.

Jag
delar arbetsgruppens uppfattning att det är angeläget att fattiglikvidationerna
avskaffas snarast möjligt. Som har framhållits vid remissbehandlingen lalar
emellertid praktiska och ekonomiska skäl för atl man inle avskaffar möjlighelen
till fattiglikvidation förrän den 1 januari 1982. Då har övergångstiden för
aktiebolag med ett mindre aktiekapital än 500(X) kr. gått ut och del länkbara
antalet likvidations- och konkursförfaranden kommer alltså att minska. Jag
förordar alltså att ikraftträ idedagen sätts till den I januari 1982. Vid samma
tidpunkt bör även övriga behandlade lagändringar träda i kraft, ulom såvitt
gäller höjningen av aktiekapitalet. Bestämmelserna om fattiglikvidation bör fä
tillämpas efter den I januari 1982 endast om anmälan lill rätten har gjorts
dessförinnan.

Den
i föregående avsnitt om höjning av aktiekapitalet föreslagna lagändringen bör
träda i kraft två veckor efter det att lagen utkommit i Svensk
författningssamling.

När
det gäller kostnaderna för den nu föreslagna reformen bör beaktas att det
övervägande antalet aktiebolag som f. n. upplöses genom fatliglikvi-dafion
torde ha ett aktiekapital om endast 5000 kr. Det är därför sannolikl atl
antalet fattiglikvidafioner i vilket fall som helst skulle ha minskat avsevärt
efter den 1 januari 1982. Åtminstone på viss sikt måste det emellertid antas
att avskaffandet av möjligheten till fattiglikvidation ökar

Prop. 1980/81:146 24

trycket
på konkursförfarandet. Det är dock inte möjligt att nu fömtsäga det anlal
konkurser som blir en följd av den föreslagna lagändringen. Enligt aktuella
uppgifter har antalet konkurser ökat redan under år 1980. Frågan om
statsverkets koslnader för ett ökal anlal konkurser får las upp senare i
anslutning lill behandlingen av budgeten för år 1982/83.

Arbetsgruppen
ifrågasätter avslutningsvis om det med hänsyn till den snabba
penningvärdeförändringen bör införas en ordning av innebörd att akfiekapitalel
indexregleras genom en anknytning till basbelopp eller liknande. Denna tanke
har vid remissbehandlingen utsatts för en omfattande kritik. Också jag vill
uttala mig mol en sådan ordning. Systemet torde bl. a. kunna leda fill en
betydande rättsosäkerhet och innebära ökade administrativa bekymmer för
företagen och myndigheterna.

3
Upprättade lagförslag

I
enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag till

1. lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385).

2. lag om ändring i lagen (1946:807) om handläggning
av domstolsärenden,

3. lag om ändring i lagen (1973:303) om ändring i
lagen (1944:705) om aktiebolag.

Förslagen
bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 5'.

4
Specialmotivering

4.1
Förslaget till lag om ändring i aktiebolagslagen

8
kap. 15 §

För
registrering skall bolaget anmäla vem som utsetts till styrelseledamot,
verkslällande direktör och suppleant saml till firmatecknare ävensom deras
postadress och personnummer. För registrering skall även anmälas av vilka och
hur bolagels firma tecknas.

Anmälan
göres första gången när bolaget enligt 2 kap. 9§ anmäles för registrering och
därefter genast efter del atl ändring inträffat i förhållande som anmälts eller
skall anmälas för registrering enligt första stycket. Rätl att göra anmälan
tillkommer även den som anmälningen gäller.

Ändras
bolagets postadress, skall bolaget genast anmäla del för registrering.

Varje
år efter den ordinarie bolagsstämman skall bolaget till regislreringsmyndigheten
sända in en aktuell förteckning över bolagets styrelseledamöter, verkställande
direktör, suppleanter och firmatecknare med upp-

'
Bilagan har uteslutits här. Förslagen är likalydande med dem som är fogade till
propositionen.

Prop. 1980/81:146 25

gift om deras postadress och personummer. Förteckningen
skall sändas in samtidigt med att en avskrift av årsredovisningen och
revisionsberättelsen sänds in enligt II kap. 3§ andra stycket.

Ett aktiebolag är skyldigt att anmäla vissa förhållanden
som rör bolaget fill patent- och registreringsverket. I fråga om bolagels
ställföreträdare skall enligt 8 kap. 15 § anmälan göras om ställföreträdarens
namn, postadress och personummer. Uppgiftema skall tas in i
aktiebolagsregistret.

Den 1 juli
1981 träder vissa ändringar i aktiebolagslagen i kraft (prop. 1979/80:143, LU
1980/81:4, rskr 1980/81:39, SFS 1980:1104). Bl.a. införs regler om att etl
akfiebolag senast en månad efter den ordinarie bolagsstämman lill
regislreringsmyndigheten skall sända in en aktuell förteckning över bolagels
styrelseledamöter, verkställande direktör, suppleanter och firmatecknare med
uppgift om deras postadress och personnummer (8 kap. 15 § fjärde stycket). En
motsvarande uppgiftsskyldighet införs beträffande bolagets revisorer (10 kap.
15§). Uppgifterna i förteckningarna skall inte registreras i
aktiebolagsregistret. Om uppgiftsskyIdighelen inte fullgörs kan
registreringsmyndigheten förelägga och döma ut vite enligt 19 kap. 2 §.

Senast en
månad efter det att resultaträkningen och balansräkningen har blivit
fastställda vid ordinarie bolagsstämma skall enligt 11 kap. 3 § andra stycket
en avskrift av årsredovisningen och revisionsberättelsen sändas in lill regislreringsmyndigheten.
I prop. 1979/80: 143, där den nyss berörda skyldigheten atl sända in en
förteckning över bolagets ställföreträdare m. m. logs upp till behandling,
anfördes (s. 178) atl bolaget kunde fullgöra skyldigheten genom att foga den
aktuella förteckningen till årsredovisningen.

Patent-
och registreringsverket har framhållit alt del för att underlätta verkets
handläggning är av största vikt alt verkel på en gång får tillgång till
årsredovisningen, revisionsberättelsen och de berörda förteckningarna. För atl
detta säkert skall bli fallet bör del finnas en särskild författningsbestämmelse
härom.

Jag
ansluter mig till vad palentverket har anfört. 8 kap. 15 § Qärde stycket och 10
kap. 15 § andra stycket har justerats så att det klart framgår alt aktiebolag
skall sända in ifrågavarande förteckningar till regislreringsmyndigheten
samtidigt med atl avskrifterna av årsredovisning och revisionsberättelse sänds
in. I denna fråga har jag samrått med chefen för handelsdepertemenlet.

10 kap. 15 §

För registrering skall bolaget anmäla vem som utsetts till
revisor samt dennes postadress och personnummer. Bestämmelserna i 8 kap. 15 §
andra stycket skall härvid lillämpas.

Varje
år efter den ordinarie bolagsstämman skall bolaget lill registreringsmyndigheten
sända in en aktuell förteckning över bolagels revisorer med uppgift om deras
postadress och personnummer. Förteckningen skall sändas in samtidigt med att en
avskrift av årsredovisningen och revisionsberättelsen sänds in enligt II kap. 3§ andra stycket.

Prop.
1980/81:146 26

Ändringen har behandlats vid 8 kap. 15 §.

13 kap. 15 §

När likvidatorerna framlagt slutredovisning är bolaget
upplöst. Anmälan därom skall genast göras för registrering.

Utan hinder av vad i första stycket sägs kan ägare till en
tiondel av samtliga aktier hos likvidatorerna påkalla bolagsstämma för
behandling av fråga om talan enligl 15 kap. 5 §. Bestämmelsen i 9 kap. 8 §
andra meningen äger molsvarande tillämpning.

Om likvidatorerna finner att bolaget är på obestånd och
inte kan betala likvidationskostnaderna, skaU de ansöka om att bolaget försätts
i konkurs.

Paragrafen innehåller regler för upplösning av bolag.

Tredje stycket innehåller f. n. bestämmelser om
fattiglikvidation. De nya bestämmelserna i detta stycke har behandlats i den
allmänna motiveringen (avsnitt 2.1).

De nya bestämmelserna innebär att fatliglikvidationerna
avskaffas och ersätts med en ordning av innebörd atl bolagets upplösning i
motsvarande fall sker genom konkurs. Likvidatorerna har alltså en skyldighet
att agera för atl få bolaget försatt i konkurs, om tillgångarna inte täcker
likvidationskostnaderna.

Enligl
konkurslagens bestämmelser utgör obestånd den enda grunden för konkurs.
Prövningen av frågan om en gäldenär är på obestånd eller inle sker genom en
samlad bedömning av gäldenärens förmögenhelsställning och möjligheter atl i
rätt tid betala sina skulder. När det gäller elt bolag som enligt den nuvarande
ordningen omfattas av reglerna om fattiglikvidation måsle man räkna med att
bolaget nästan alltid är på obestånd. Likvi-dafionsbeslutet innebär atl bolaget
skall avvecklas och skulderna betalas oavsett om de har förfallit till
betalning eller inte. De beräknade likvidationskostnaderna kan i praktiken
oftast behandlas som förfallna skulder.

En gäldenär som är på obstånd skall på egen ansökan
försättas i konkurs. Eftersom likvidatorerna under likvidationen är i
styrelsens och den verkställande direktörens ställe, bör deras uppgift om atl
bolaget är på obestånd godtas.

13 kap. 18 §

Om någon anmälan rörande bolaget ej kommit in till
registreringsmyndigheten under de tio senaste åren, skall denna på lämpligl
sätt undersöka huruvida bolaget upphört med sin verksamhel. Vinnes ej
upplysning all bolaget fortfarande består, skall del avföras ur registret och
är därmed upplöst. Uppkommer därefter behov av likvidationsåtgärd, skall på
ansökan av den vars rätt därav beröres en eller flera likvidatorer förordnas
av rätten. Kallelse till första bolagsstämman skall ske enligt 16§.

Ändringen innebär att den nuvarande fjärde meningen har
utgått ("Om ej fall som avses i 15 § Iredje stycket föreligger, skall
likvidationen genomföras."). Vid avskaffandet av fatliglikvidationerna
har hänvisningen fill 13 kap. 15 § Iredje stycket framstått som obehövlig och
därför slopats.

Prop. 1980/81:146 27

14
kap. 11 §

Prövas
tvist om inlösen enligt 9 § av skiljemän och är det ostridigl mellan parterna
att lösningsrätt föreligger eiler förklaras i skiljedom atl sådan rätt är för
handen utan all lösenbeloppel samlidigl faslställes, är aktieägarna skyldiga
att lill moderbolaget överlämna sina akfiebrev med påskrift om överlåtelse, om
moderbolaget ställer av skiljemännen godkänd säkerhet för kommande lösenbelopp
jämte ränta.

Akfieägarna
har rätt till skälig ränta på lösenbeloppet för liden från det säkerhet ställts
fill dess lösenbeloppet förfaller till betalning.

Ändringen
innebär alt orden "betalar fastställt lösenbelopp" i första stycket
har tagits bort eftersom de har ansetts onödiga (jfr lagrådets och föredragande
statsrådets uttalanden vid den nya aktiebolagslagens tillkomst, prop. 1975:103
s. 778 och 788).

14
kap. 12 §

Har
fastställt lösenbelopp erbjudits aktieägare ulan alt denne överlämnat sina
aktiebrev, skall moderbolaget utan dröjsmål nedsätta lösenbeloppet enligt
lagen (1927: 56) om nedsättning av pengar hos myndighet. Därvid får förbehåll
om rätt atl återtaga del nedsatta beloppet ej göras.

Ändringen
är föranledd av att den ifrågavarande lagens rubrik har ändrats (prop.
1979/80:119, LU 1980/81: 1, rskr 1980/81:139, SFS 1981:130).

14
kap. 13 §

Har
säkerhet ställts enligl 11 § eller nedsättning skett enligt 12 §, är
moderbolaget ägare lill aktierna. Innan akliebreven överlämnats lill moderbolaget
medför breven i sådant fall endast rätl för innehavaren alt mot överlämnande av
breven till moderbolaget eller länsstyrelsen få ut lösenbeloppet jämte ränta.

Har
aktiebrev ej överlämnats inom en månad från det moderbolaget blivit ägare fill
aktien, kan nytt till moderbolaget ställt akliebrev utfärdas. Det nya
aktiebrevel skall innehålla uppgift att det ersätter äldre brev. Överlämnas
därefter del äldre aktiebrevet lill moderbolaget, skall brevet överlämnas fill
dotterbolaget för att makuleras.

Den
nu föreslagna ändringen innebär alt den nuvarande ettårstiden i andra stycket
ersätls med en tid av en månad. Ändringen har behandlats i den allmänna
motiveringen (avsnitt 2.5).

I
prop. 1980/81:84 med förslag till lag om införande av utsökningsbalken m. m.
har föreslagits atl ordet "överexekutor" i paragrafens första stycke
skall bytas ut mot "länsstyrelsen".

Övergångsbestämmelser

Denna
lag träder i kraft den I januari 1982. 13 kap. 15 § tredje stycket i dess äldre
lydelse tillämpas dock, om anmälan till rätten har gjorts före utgången av år
1981.

Övergångsbestämmelserna
har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.7).

Prop. 1980/81:146 28

4.2 Förslaget
till lag om ändring i lagen om handläggning av domstolsären

den

Ändringen
i 6 § andra stycket 3 innebär atl likvidafionsärenden som inle är tvistiga kan
avgöras av en lagfaren domare. Ändringen har behandlats i den allmänna
motiveringen (avsnitt 2.4).

4.3 Förslaget
till lag om ändring i lagen om ändring i lagen (1944:705) om

aktiebolag

Ändringen
i punkten 4 har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.6). Ändringen
i punkten 5 är redaktionell.

5
Hemställan

Jag
hemställer atl lagrådets yttrande inhämtas över förslagen lill

1. lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385),

2. lag om ändring i lagen (1946:807) om handläggning
av domstolsärenden,

3. lag om ändring i lagen
(1973:303) om ändring i lagen (1944:705) om

aktiebolag.

6 Beslut

Regeringen
beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

Prop. 1980/81:146 29

Bilaga
I

Likvidationsförfarandet enligt aktiebolagslagen

BRA
PM 1980:1

Förord

Brottsförebyggande
rådet (BRÅ) har av regeringen i december 1977 fått i uppdrag att göra en
översyn av lagstiftningen mol organiserad och ekonomisk brottslighet. Rådet
har i enlighet med uppdraget för översynsarbetet bildat en styrgrupp och
särskilda arbetsgmpper. En av arbetsgrupperna har prövat möjligheterna att
lagstiftningsvägen förebygga missbruk av aktiebolagsformen.

Styrgmppen
består numera av rikspolischefen Holger Romander, ordförande, f, d.
riksdagsledamoten Barbro Engman-Nordin, rättschefen Bo Broomé,
riksdagsledamoten Stig Josefson, riksdagsledamoten Joakim Ollen,
riksdagsledamoten Hans Pettersson i Helsingborg, avdelningschefen Kurt Sjöström
och kanslichefen Karin Westerberg. Gruppens sekreterare är juris doktorn Dag
Victor.

Den
särskilda arbetsgruppen har i sin senasle sammansättning bestått av
kanslichefen i brottsförebyggande rådet Bo Svensson, ordförande, auktoriserade
revisorn Bengt Bångslad, länsrådet Anders Thornell och rådmannen Arne
Wilhelmsson, Gruppens sekreterare har varil hovrättsfiskalen Britt Björneke.

Arbetsgruppen har i denna
promemoria utarbetat vissa förslag till ändringar i aktiebolagslagens
bestämmelser om likvidationsförfarandel, m. m. På en punkt har ledamoten
Bångstad avgetl reservation. Styrgruppen har anslutit sig till arbetsgruppens
förslag. Reservation har dock avgelts av ledamoten Ollen.

Stockholm
i febmari 1980

Prop. 1980/81:146 30

Innehåll

Sammanfattning ...............................................................

Förfaltningsförslag .........................................................

1
Förslag till
lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385)

2
Förslag till
lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979)

3
Förslag till
lag om ändring i lagen (1946: 807) om handläggning av domstolsärenden

4
Förslag till
förordning om ändring i aktiebolagsförordningen (1975:1387)

1
Inledning .....................................................................

2
Aktiebolagslagen
.......................................................

2.1
Upplösning av
bolag .............................................

2.2
Likvidation...............................................................

2.2.1
Likvidationsgrunderna
...................................

2.2.2
Förfarandet på
bolagsstämman .....................

2.2.3
Förfarandet hos
rätten....................................

2.2.4
Bolagsorganen
under likvidationen ..............

2.2.5
Genomförandet
av likvidationen......................

2.2.6
Likvidationens
avslutande och bolagets upplösning ...

2.3 Upplösning av 5000-kronorsbolag ........................

3
Skattelagsfiflningen
......................................................

4
Konkurs och
ackord ....................................................

4.1
Konkursgrunder
....................................................

4.2
Konkursförvaltning
m.m...........................................

4.3
Ackordslagen ........................................................

5
Gäldenärsbrotten
.........................................................

6
Nordisk räll .................................................................

7
Utredningsförslag
.......................................................

7.1
Inledning.................................................................

7.2
Konkurslagskommitténs
betänkande (SOU 1979:13) Konkurs och rätten atl idka näring

7.2.1
Remissutfallet..................................................

7.2.2
Lagrådsremissen.............................................

7.3 BRÅ PM (1979:5) Akfiebolagslagen - förstärkt skydd
fördel

bundna kapitalel, m.m.............................................

7.3.1 Remissutfallet.................................................

8 Missbruk av likvidalionsinsiilulel

8.1
Inledning.................................................................

8.2
Uppgifter från
myndigheler.....................................

8.3
Uppgifter från
likvidationsakter ............................

8.4
Uppgifter i
litteraturen ..........................................

9 Vissa statistiska uppgifter ..........................................

10
Allmänna
överväganden ..............................................

11
Brottsutredningen.........................................................

12
Likvidators
kvalifikationer ...........................................

13
Utseende av
likvidator ................................................

14
Anlalel
likvidatorer ........................................................

15
Faltiglikvidalion..............................................................

16
Bokföringen...................................................................

17
Likvidators
ansvar ......................................................

18
Revision ......................................................................

19
Övergångsbestämmelserna
.......................................

Prop. 1980/81:146 31

20 Domförhetsreglerna .......................................

21 Avslutning......................................................

Bilagor
..............................................................

I Reservation inom arbetsgruppen ......................

II Reservation inom styrgmppen ..........................

Prop.
1980/81:146 32

Sammanfattning

Under
senare år har del kommit en ström av rapporter om att aktiebolag används för
ekonomisk brottslighet. Inom ramen för den översyn av lagstiftning mot
organiserad och ekonomisk brottslighet som f. n. företas av brottsförebyggande
rådet, har upprättals en särskild arbetsgrupp med uppgift att pröva
möjligheterna att lagstiftningsvägen förebygga missbruk av aktiebolagsformen.

Aktiebolaget är den i
särklass mest utnyttjade associationsformen för företagsamheten i vårt land.
Grunden för dess popularitet är att aktieägarna inte är personligen ansvariga
för bolagets skulder. Deras risktagande är begränsat till vad de betalat för
sina aklier. Men friheten från personligt betalningsansvar kan locka lill
missbruk. Lagstiftaren har genom regler bl. a. om skydd för det bundna
kapitalet sökt förebygga all aktiebolagsformen utnyttjas för brottslig
verksamhet. Rapporter under senare lid har emellertid visat atl aktiebolag
trots detta utnyttjats som instrument för ekonomisk brottslighet. Arbetsgruppen
har mol denna bakgrund lagt fram förslag om ändringar i
aktiebolagslagsliflningen i syfte att ytteriigare förebygga missbruk av
aktiebolagsformen (PM 1979:5 Aktiebolagslagen -förstärkt skydd för del bundna
kapitalet, m. m.). Förslagen övervägs nu inom justitiedepartementet med sikte
pä en lagrådsremiss våren 1980.

Uppgifterna
om missbruk av aktiebolagsformen har bl.a. gällt konkurs. Statsmakterna har
också under senare tid vidtagit åtgärder för atl förebygga sådant missbruk.
Sålunda har institutet fattigkonkurs (185 § konkurslagen i dess lydelse 1977:
675) avskaffats med verkan fr. o. m. den I januari 1980 (SFS 1979: 340).
Reformen innebär bl. a. att förvaltare i fortsättningen skall förordnas i alla
konkurser. Förvaltaren skall utreda orsakerna till obeståndet samt undersöka om
del finns återvinningsmöjligheler och om gäldenären kan misslänkas för
gäldenärsbrott. Han har även anmälningsplikt beträffande misstanke om
gäldenärsbrott och vissa andra grövre brott.

Man
måste räkna med atl 1979 års konkursreform kommer att leda till ökade risker
för atl bestämmelserna i aktiebolagslagen (1975:1385; ABL) om likvidation utnyttjas
för atl dölja ekonomisk kriminalitet. Exempel på att sådant missbruk förekommer
redan i dag har också visats. Samtidigt förtjänar det att påpekas all flertalet
frivilliga likvidationer betingas av sunda affärsmässiga skäl. En reform av
likvidationsinslitulel i syfte alt förebygga ekonomisk kriminalitet måste
därför ske på ett sådant sätt alt näringslivets legitima behov av att kunna
sätta punkt för en affärsverksamhet kan tillgodoses.

Med
de utgångspunkter arbetsgruppen har för sitt arbete framstår del emellertid som
nära nog självklart alt kräva alt i varje likvidation skall utredas humvida del
finns skälig anledning antaga att gäldenärsbrott förekommit i bolagels
verksamhet före likvidationsbeslulet. Till utrednings-plikten bör kopplas en
skyldighet för likvidator atl anmäla misstankar om gäldenärsbrott och annan
grövre brottslighet som han uppmärksammar vid fullgörandet av sitt uppdrag.

För
att kunna ta ställning till om brott förekommit i bolagets verksamhet krävs
juridisk kompelens. En likvidation innebär avveckling av bolagets verksamhet,
något som kan innefatta många svåra överväganden. Arbetsgruppen finner del
naturligt att kräva alt likvidalor skall uppfylla de kvalifikationskrav som
uppställs i den nya konkurslagstiftningen beträffande konkursförvaltare. En
likvidalor bör sålunda ha den särskilda insikt och

Prop. 1980/81:146 33

erfarenhel
som uppdraget kräver, åtnjuta borgenärernas förtroende saml även i övrigt vara
lämplig för uppdraget.

Gällande rätt fillåter att
i småbolag där aktieägarkrels och bolagsledning är identiska
bolagsstämman/ägaren beslutar om likvidation och förordnar alt styrelsen/ägaren
skall avgå och ersättas av likvidatorn/ägaren. Med de krav på brottsutredning i
likvidation som arbetsgmppen framför bör i den nyssnämnda föreskriften om att
likvidalor skall vara lämplig för uppdraget ligga atl han i princip skall stå
fri i förhållande till den tidigare bolagsledningen.

De kvalifikafionskrav som
sålunda förordas är allmänt hållna och risk finns alt bestämmelsens syfte förfelas
om rätten att utse likvidator ligger kvar på bolagsstämman. Likvidalor skall
dessutom enligt förslaget åtnjuta borgenärernas förtroende, något som inte
rimligen bör prövas av bolags-slämman/gäldenären. Det framstår enligt
arbetsgruppen som närmasl ofrånkomligt att föreskriva atl likvidalor alltid
skall utses av rätten. Arbetsgmppen öppnar emellertid möjlighet för
aktieägarna att få medlikvidalor utsedd.

Arbetsgmppen
anser att avskaffandet av institutet fattigkonkurs måsle medföra atl
bestämmelserna om fatliglikvidation ses över. Redan det nära sambandet mellan
instituten mofiverar en sådan översyn. Till detta kommer att konkursreformen
får antas öka intresset hos mindre seriösa personer all utnyttja
bestämmelserna om fatliglikvidation i brottsligt syfte. Arbetsgmppen föreslår
atl fattiglikvidationerna avskaffas. Det är i själva verket en av
huvudpunkterna i arbelsgmppens förslag.

Arbetsgmppen
föreslår vidare bl.a. bestämmelser om arkivering av bolagels bokföring under
tio år från upplösningen samt att bolag i likvidation skall ha revisor som är
auktoriserad eller godkänd.

Arbetsgmppen
har med promemorian 1979:5 Aktiebolagslagen - förstärkt skydd för det bundna
kapitalet, m. m. och denna promemoria lagt fram en rad förslag på
akliebolagsrättens område. I ett avslutande kapitel anger gruppen hur den själv
prioriterar sina förslag och pekar pä vissa aktiebolagsrältsliga frågor som bör
övervägas i framtiden.

3
Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 146

Prop.
1980/81:146 34

Författningsförslag

1 Förslag till

Lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385)

Härigenom förordnas i fråga om aktiebolagslagen (1975:
1385)

dels att 10 kap. 3 och 6 §§ samt 13 kap. 7, 10, 15 och 18
§§ skall ha nedan

angivna lydelse. dels att i lagen skall införas en ny
paragraf, 13 kap. 15a§, av nedan

angivna
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10 kap.

3 §

Uppgår bolagets bundna egna kapital fill minst en miljon
kronor, skall minst en av bolagsstämman utsedd revisor vara auktoriserad
revisor eller godkänd revisor.

Minst en av bolagsstämman utsedd revisor skall vara
auktoriserad revisor om

1. tillgångarnas nettovärde enligt fastställda
balansräkningar för de två

senaste räkenskapsåren överstiger etl gränsbelopp som motsvarar I 000

gånger del enligl lagen (1962: 381) om allmän försäkring bestämda basbe

loppet för den sista månaden av respektive räkenskapsår,

2. antalet anställda hos bolaget under
de två senasle räkenskapsåren i medeltal överstigit 200, eller

3. bolagets akfier eller skuldebrev är
noterade på fondbörs eller på lista utgiven av sammanslutning av svenska
fondkommissionärer.

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer kan i
fråga om visst bolag, beträffande vilket de i andra stycket 1 eller 2 angivna
omständigheterna föreligger, förordna alt bolagt får utse viss godkänd revisor
i stället för auktoriserad revisor. Sådanl beslul är giltigt i högst fem år.

Vad i andra och Iredje styckena föreskrives gäller även
för moderbolag i en koncern om nettovärdet av koncernföretagens lillgångar
enligt fastställda koncernbalansräkningar för de två senaste räkenskapsåren
översfiger det gränsbelopp som anges i andra stycket eller om antalet
anställda vid koncernföretagen under nämnda tid i medeltal överstiger 200.

I annat bolag än som avses i första, andra och Qärde
styckena skall auktoriserad revisor eller godkänd revisor utses, om ägare till
en tiondel av samtliga aktier begär det vid bolagsstämma, där revisorsval skall
ske.

Minst en av bolagsstämman utsedd revisor skall vara
auktoriserad revisor eller godkänd revisor om

1J enligt senast fastställda balansräkning full täckning
ej flnns för bolagets registrerade aktiekapital, eller

2. bolaget är i likvidation.

' Lydelse enl BRÅ-PM 1979:5.

Prop. 1980/81:146 35

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 §

På anmälan skall länsstyrelsen förordna behörig revisor

1. när auktoriserad revisor eller 1. när auktoriserad revisor eller

godkänd revisor ej är utsedd enligt godkänd revisor ej är utsedd enligt

3 § första-tjärde styckena, 3 § första-fjärde eller sjätte styck

ena,

2.
när revisor är
obehörig enligt 2§ första stycket eller 4§ första eller andra stycket, eller

3. när bestämmelse i bolagsordningen
om antalet revisorer eller om revisors behörighet åsidosatts.

Anmälan enligt första stycket kan göras av envar. Styrelsen
är skyldig göra anmälan, om ej rättelse ulan dröjsmål sker genom den som utser
revisor.

Har bolagsstämman underlåtit att på begäran enligt 3 §
femte stycket utse auktoriserad eller godkänd revisor och aktieägare inom en
månad från stämman gör framställning till länsstyrelsen, skall denna förordna
sådan revisor.

Förordnande enligt denna paragraf skall meddelas efter
bolagets hörande och avse lid till dess annan revisor blivit i föreskriven
ordning utsedd. Vid förordnande enligt första stycket 2 skall länsslyrelsen
entlediga den obehörige revisorn.

13 kap.

7 §'

Bolagsstämma eUer domstol. När bolagsstämman fattat beslut

som fattar beslut att bolaget skall om likvidation skall
bolaget genast

träda i likvidation, skaU samtidigt ansöka om och rätten utan dröjs-

utse en eller flera likvidatorer. I bo- mål utse en eller flera likvidatorer.

lagsordningen kan föreskrivas att På begäran av bolagsstämman kan

därjämte en eller flera likvidatorer rätten därjämte förordna en av bo

skall tillsättas i annan ordning. lagsslämman utsedd likvidator att

Likvidator träder i styrelsens och med övriga likvidatorer deltaga i

verkställande direktörs ställe och förvaltningen under likvidationen,

har i uppgift att genomföra likvida- om det kan ske utan olägenhet,

tionen. Detsamma gäller om i bolagsord-

ningen föreskrivits alt en eller flera likvidatorer skall
tillsättas i annan ordning. Domstol som fattar beslut att bolaget skall träda i
likvidation skall samtidigt utse en eller flera likvidatorer. Likvidator träder
i styrelsens och verkställande direktörs ställe och har i uppgift att genomföra
likvidationen.

Saknar aktiebolag, som trätt i likvidation, till registret
anmäld behörig likvidator, skall rätlen förordna en eller flera likvidatorer
efter anmälan av registreringsmyndigheten eller ansökan av aktieägare, borgenär
eller annan vars rätt kan vara beroende av atl någon finnes som kan företräda
bolaget.

' Senasle lydelse 1977:1092.

Prop.
1980/81:146

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

36

Likvidatorema skall genast anmäla likvidationsbeslutet
för registrering.

Likvidator
skall ha den särskilda insikt och erjarenhet som uppdraget kräver, åtnjuta
borgenärernas förtroende samt även i övrigt vara lämplig för uppdraget. Den som
är anställd vid domstol får ej vara likvidator.

Likvidatorerna skall genast för registrering anmäla beslut
om likvidation och förordnande av likvidator.

Bestämmelserna i denna lag om styrelse och
styrelseledamöter äger motsvarande tillämpning på likvidator. i den mån ej
annat följer av detta kapitel.

Uppdrag alt vara revisor upphör icke genom att bolaget
träder i likvidation. Bestämmelserna i 10 kap. äger tillämpning under
likvidation.

Revisionsberättelsen skall innehålla uttalande huruvida
enligt revisorernas mening likvidation onödigt fördröjes.

10 §' Likvidatorerna skall genast söka kallelse på
bolagets okända borgenärer.

Om likvidatorerna finner skälig anledning att misstänka
att gäldenärsbrott eller annat brott som inle är ringa har förekommit i
samband med bolagets verksamhet skall de ofördröjligen underrätta allmän
åklagare därom och därvid angiva grunden för misstanken.

15 §

När likvidatorerna framlagt slutredovisning är bolaget
upplöst. Anmälan därom skall genast göras för registrering.

Ulan
hinder av vad i första stycket sägs kan ägare till en tiondel av samtliga
aklier hos likvidatorerna påkalla bolagsstämma för behandling av fråga om talan
enligt 15 kap. 5 §. Bestämmelsen i 9 kap. 8 § andra meningen äger molsvarande
tillämpning.

Om
bolag i likvidation ej har tillgångar som täcker likvidations-kostnaderna,
skall rätten på anmälan av likvidatorerna förklara atl likvidationen skall
nedläggas och bolaget anses upplöst. När sådan förklaring meddelas, äger 8—14
§§ ej tdlämpning. Tillgångarna skall efter rättens förordnande tillfalla

Likvida
tor som finner atl bolaget är på obestånd skall hos rätten ansöka alt bolaget
försätts i konkurs.

Senaste lydelse 1977: 1092.

Prop.
1980/81:146

Nuvarande lydelse

allmänna arvsfonden. Rätten skaU för registrering
underrätta registreringsmyndigheten om förklaringen.

Föreslagen lydelse

31

I5a§

Likvidatorerna skall sörja för atl bolagels
räkenskapsmaterial bevaras efter dess upplösning i enlighet med
bestämmelserna i 22 § bokföringslagen (1976:125) om arkivering.

18

Om någon
anmälan rörande bolaget ej kommit in till regislreringsmyndigheten under de
tio senaste åren, skall denna på lämpligt sätl undersöka humvida bolaget upphört
med sin verksamhet. Vinnes ej upplysning att bolaget fortfarande består, skall
det avföras ur registret och är därmed upplöst. Uppkommer därefter behov av
likvidationsåtgärd, skall på ansökan av den vars rätl därav beröres en eller
flera likvidatorer förordnas av rätten. Om ej fall som avses i 15 § tredje
stycket föreligger, skall likvidationen genomföras. Kallelse till första
bolagsstämma skall ske enligt 16 §.

Om någon
anmälan rörande bolaget ej kommit in till regislreringsmyndigheten under de
tio senaste åren, skall denna på lämpligl sätt undersöka humvida bolaget upphört
med sin verksamhel. Vinnes ej upplysning att bolaget fortfarande beslår, skall
det avföras ur registret och är därmed upplöst. Uppkommer därefter behov av
likvidafions-ålgärd, skall på ansökan av den vars rätt därav beröres en eller
flera likvidatorer förordnas av rätten och likvidationen genomföras. Kallelse
till första bolagsstämma skall ske enligl 16§.

övergångsbestämmelser

Denna lag träder i krafl, såvitt avser 13 kap. 15 § en
vecka efter den dag. då lagen enligl därå meddelad uppgift utkommit från
trycket i Svensk författningssamling, och i övrigt den 1 januari 1981.

Likvidation genomföres enligt äldre bestämmelser, om
likvidator utsetts före utgången av år 1980. Bestämmelserna i 13 kap. 15 § i
sin äldre lydelse får dock ej tillämpas sedan paragrafen i sin nya lydelse har
trätt i kraft.

2
Förslag till

Lag
om ändring i förmånsrättslagen (1970:979)

Härigenom förordnas
att 10 § förmänsrättslagen (1970:979)' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande Ivdelse

Föreslagen lydelse

10
§

Allmän
förmånsrätt följer med

borgenärs kostnad för
gäldenärens försällande i konkurs och för beslut att dödsbos egendom skall
avträdas till förvaltning av boutredningsman samt begravnings- och
bouppteckningskoslnad. när gäldenären avlidit före konkursbeslulet.

arvode och kostnadsersättning
fill god man enligt ackordslagen (1970:874), tillsynsman enligt nämnda lag
eller konkurslagen (1921:225) eller förordnad boutredningsman, om fordringen
belöper på tid inom sex månader innan konkursansökningen gjordes eller därefter,

kostnad
för särskild ålgärd som under nämnda tid vidtagits med gode mannens eller
fillsynsman-nens godkännande eller av boutredningsmannen och uppenbart varil
lill borgenärernas bästa, allt i den mån beloppet med hänsyn till omständigheterna
är skäligt.

arvode och
kostnadsersättning till god man enligl ackordslagen (1970:874), tillsynsman
enligt nämnda lag eller konkurslagen (1921:225), likvidator enligt aktiebolagslagen
(1975:1385) eller förordnad boutredningsman, om fordringen belöper på tid
inom sex månader innan konkursansökningen gjordes eller därefter,

kostnad för särskild
åtgärd som under nämnda tid vidtagils med gode mannens eller tillsynsmannens
godkännande eller av likvidatorn eller boutredningsmannen och uppenbart varit
till borgenäremas bästa, allt i den mån beloppet med hänsyn till
omständigheterna är skäligt.

Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1981.

'Omtryckt
1975: 1248.

Prop. 1980/81:146 39

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1946:807) om handläggning av
domstolsärenden

Härigenom förordnas att 6 § lagen (1946: 807) om
handläggning av domstolsärenden skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6§'

Underrätt är vid handläggning av ärende domför med en
lagfaren domare, om ej annat följer av vad som föreskrives nedan i denna
paragraf.

Vid annan handläggning än som sägs i 3 eller 4 § skall
rätten hava den sammansättning som anges i iredje stycket,

om ärendet är tvistigt,

om eljest särskild anledning föreligger därtill, eller

om ärendet angår

1.
samtycke till
hävande av tjänste- eller arbetsavtal som barn ingått, medgivande till
äktenskap enligt 2 kap. 2 § giftermålsbalken eller lill ålgärd beträffande
makars egendom enligt 5 kap. 14 § eller 6 kap. 6 § nämnda balk eller
förordnande angående sådan egendoms förvaltning i andra fall.

2.
talan mot
överförmyndares beslut,

3.
nedsättning
av bolags aktiekapital eller grundfond, tillstånd till vinstutdelning i bolag,
skyldighet för bolag eller förening att träda i likvidation, förordnande eller
entledigande av likvidator eller tillstånd till försäljning av egendom under
likvidation eller till fusion.

4.
förvaltning av
stiftelse eller

5. tillstånd till viss
förvaltningsåtgärd i annat fall än som avses ovan i detta stycke.

1 fall som avses i andra stycket skall rätlen bestå av en
lagfaren domare och nämnd, när ärendei skall prövas enligt giftermålsbalken
eller föräldi-a-balken, samt eljest av minst tre och högsl fyra lagfarna
domare. Har nämnd säte i rätten äger 15 kap. 29 och 30 §§ giftermålsbalken
molsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981

' Senaste lydelse 1973; 1155.

Prop.
1980/81:146 40

4 Förslag till

Förordning om ändring i aktiebolagsförordningen
(1975:1387)

Härigenom förordnas att 20 § akliebolagsförordningen
(1975: 1387) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20 §'

Anmälan för registrering enligt 13 Anmälan
för registrering enligt 13

kap. 7 § tredje slyckel aktiebolags- kap. 7 fjärde stycket
aktiebolags

lagen (1975:1385) av likvidations- lagen (1975:1385) av likvidations

beslutet skall ange beslut skall ange

1.
dagen när
likvidationen skall inträda, om beslutet inte haromedelbar verkan,

2.
fullständigt
namn, personnummer, medborgarskap, hemvist och postadress beträffande
likvidator, suppleant för likvidator samt firmatecknare,

3.
hur bolagets
firma tecknas under likvidationen.

Vid anmälan skall ges in avskrift Vid anmälan skall ges in

av bolagsstämmans protokoll eller I. i Jalt .som avses i 13 kap. I §

rättens förordnande. aktiebolagslagen (1975:1385), bo-

lagsstämmans protokoll och rätlens förordnande av
likvidator,

2. ifall som avses i 13 kap. 2-4 §§ aktiebolagslagen,
rättens beslut om likvidation och förordnande av likvidator.

Denna förordning träder i krafl den 1 januari 1981.

' Senaste lydelse 1977: 1191.

Prop.
1980/81:146 41

1
Inledning

Aktiebolaget
är den i särklass mest utnyttjade associationsformen för företagssamheten i
vårt land. Gmnden för dess popularitet är att aktieägarna inte är personligen
ansvariga för bolagets skulder. Deras risktagande är begränsat lill vad de
betalat för sina aktier. Men friheten från personligt betalningsanvar kan locka
lill missbruk. Lagstiftaren har genom regler bl. a. om skydd för det bundna
kapitalet sökt förebygga att aktiebolagsformen utnyttjas för brottslig
verksamhet. Rapporter under senare tid har emellertid visat att akfiebolag
trots detta utnyttjats som instrument för ekonomisk brottslighet. Arbetsgruppen
har mot denna bakgrund lagt fram förslag om ändringar i
aktiebolagslagstiftningen i syfte att ytteriigare förebygga missbruk av
aktiebolagsformen (PM 1979:5 Aktiebolagslagen -förstärkt skydd för det bundna
kapitalet, m. m.). Förslagen övervägs nu inom juslitiedepartementet med sikte
pä en lagrådsremiss våren 1980.

Uppgifterna om missbmk av
aktiebolagsformen har bl. a. gällt konkurs. Statsmakterna har också under
senare tid vidtagit åtgärder för atl förebygga sådant missbmk. Sålunda har
institutet fattigkonkurs (185 § konkurslagen i dess lydelse 1977:675)
avskaffats med verkan fr.o. m. den 1 januari 1980 (SFS 1979: 340). Det innebär
bl. a. att förvaltare i fortsättningen skall förordnas i alla konkurser. Han
skall utreda orsakerna lill obeståndet samt undersöka om det finns
återvinningsmöjligheler och om gäldenären kan misstänkas för gäldenärsbrott.
Han har även anmälningsplikt beträffande misstanke om gäldenärsbrott och vissa
andra grövre brott.

Inom akliebolagsrätten
finns elt institut som liknar fatligkonkurs. I 13 kap. 15 § Iredje stycket
aktiebolagslagen (1975: 1385: ABL) föreskrivs sålunda att om bolag i likvidation
inle har tillgångar som täcker likvidationskostnaderna, rätten skall pä
anmälan av likvidatorerna förklara att likvidationen skall nedläggas och
bolaget anses upplöst (s. k. fatliglikvidation). Någon utredning huruvida
gäldenärsbrotlslighel föregått likvidationen föreskrivs inte.

Uppenbarligen bör
avskaffandet av institutet fattigkonkurs medföra all bestämmelserna om
fatliglikvidation ses över. Redan det nära sambandet mellan instituten
motiverar en sådan översyn. Till detta kommer att konkursreformen får antas
öka intresset hos mindre seriösa personer all utnyttja bestämmelserna om
fattiglikvidation i brottsligt syfte. Mol denna bakgrund har arbetsgruppen
funnit det angeläget att ta upp lill övervägande frågan om avskaffande av
institutet fatliglikvidation. I samband härmed har arbetsgruppen övervägt också
vissa ändringar i det ordinarie likvidationsförfarandet i syfte att förhindra
missbruk av likvidalionsinstitu-tet.

2
Aktiebolagslagen

De
grundläggande bestämmelserna om aktiebolag finns i ABL som trädde i kraft den
1 januari 1977. Genom lagen upphävdes 1944 års aktiebolagslag.
Tillämpningsföreskrifter till ABL finns i aktiebolagslagsförordningen (1975:
1387). Viktiga bestämmelser om aktiekapitalets sloriek m. m. i bolag som har
bildats enligt äldre lag finns i lagen (1973: 303) om ändring i lagen (1944:
705) om aktiebolag (omtryckt 1977: 320).

I BRÅ-promemorian 1979: 5
(avsnitt 2) har lämnats en översiktlig redogörelse för grunddragen i ABL.
Arbetsgruppen hänvisar till den framställ-

Prop.
1980/81:146 42

ningen
och inskränker sig i detta sammanhang till atl redovisa ABL:s bestämmelser om
upplösning och likvidation av aktiebolag.

2.1 Upplösning
av bolag

För
de bolag där akfieägarna inte längre önskar fortsätla verksamhelen anvisar ABL
möjligheten till likvidation. I vissa fall föreskriver även lagen likvidation
mot aktieägarnas vilja. Syftet med likvidation är all bolagets tillgångar skall
realiseras, skulderna betalas och behållningen fördelas bland aktieägarna.
Bolagels upplösning bildar slutpunkten i likvidationsförfarandet och
sammanfaller med alt slutredovisning framläggs av likvidatorema eller om
bolaget inle har tillgångar som täcker likvidationskoslnaderna, med att rätten
förklarar att likvidationen skall nedläggas (13 kap. 15 §). Del finns
ytterligare några sätl på vilka bolag kan upplösas.

Om
någon anmälan rörande bolaget inte har kommit in till patentverkets bolagsbyrå
under de tio senaste åren och bolagsbyrån vid efterfrågan inte erhåller
upplysning att bolaget fortfarande består, skall del avföras ur
aktiebolagsregistret och är därmed upplöst (13 kap. 18 §).

Om
bolaget är försatt i konkurs och denna avslutas utan överskott, är bolaget
upplöst när konkursen avslutas. Finns överskoll skall bolaget avvecklas genom
likvidation (13 kap. 19 §).

Bolag
kan även upplösas genom fusion, varigenom bolagels lillgångar och skulder
övertas av ett annat bolag (14 kap,).

Slutligen
skall bolag som bildats enligt äldre lag och vars registrerade aktiekapital ej
uppgår lill 50000 kr vid utgången av år 1981, om det ej trätt i likvidation
eller försatts i konkurs, avföras ur akfiebolagsregistret och är därmed
upplöst. Om samtliga aktieägare och styrelseledamöter saml verkställande
direktören före utgången av oktober 1981 begär all ett sådanl bolag skall upplösas
genom alt avföras ur akliebolagsregislret skall detta ske. Bestämmelserna om
upplösning av nu angett slag finns i punkterna 4 och 5 av
övergångsbestämmelserna till lagen (1973: 303) om ändring i lagen (1944:705) om
aktiebolag.

2.2 Likvidation

Skyldigheten
för bolag atl i vissa fall träda i likvidation (tvångslikvidalion) har
successivt mjukats upp i 1944 och 1975 års aktiebolagslagar jämfört med 1910
års. Det gäller särskilt skyldigheten atl träda i likvidation när viss del av
aktiekapitalet har gått föriorat (13 kap. 2 § ABL). Däremot är bestämmelserna i
1944 och 1975 års aktiebolagslagar om likvidationsförfarandet mera skärpta än
i 1910 års lag.

Det
framstod under förarbetena fill 1944 års lag som en viktig angelägenhet att
skapa mera betryggande konlroll över likvidalorernas förvaltning. Det enda
kontrollorganet enligt 1910 ärs lag var en god man, som kunde tillsättas på
begäran av en aktieägarminoritet. Tillsättandet av god man begärdes emellertid
hos rätten och della insiitut hade i del praktiska livet inte erhållit slörre
betydelse. Ett effektivt skydd för aktieägarnas och borgenärernas intresse av
en rättvis och ändamålsenlig avveckling ansågs vara av behovet påkallat. En
löpande kontroll var så myckel mera behövlig även under likvidationen som denna
inte sällan är ganska långvarig och stundom omfattar en betydande ekonomisk
verksamhet. Av dessa skäl intogs i 1944 års lag, med bibehållande av reglerna
om god man, en obligatorisk kontroll under likvidationen genom
likvidationsrevisorer.

Prop.
1980/81:146 43

Vidare
uppställdes regler om likvidalorernas skyldighet atl avge redovisning, försl
genom upprättandet av begynnelseinventarium och därpå gmndad balansräkning,
vilken skulle överlämnas till likvidationsrevisorerna, och därefter genom årlig
redovisning i form av balansräkning, likvidationsräkning, upptagande inkomsler
och utgifter under räkenskapsåret, saml förvaltningsberättelse. Dessa
redovisningshandlingars innehåll och uppställning bestämdes med hänsyn till
likvidationens särskilda ändamål, med väsentliga avvikelser från vad som gällde
rörande den årliga redovisningen under bolagels verksamhet före likvidationen.

Sedan skulderna betalats
och överskott skiftats mellan aktieägarna, skulle likvidatorerna lägga fram
slutredovisning genom förvaltningsberättelse, avseende likvidationen och
skiftet, med därvid fogade redovisningshandlingar för hela likvidationsliden.
Slutredovisningen skulle granskas av likvidationsrevisorerna och
tillhandahållas aktieägarna före och vid bolagsstämma. I och med dess
framläggande på stämma ansågs bolaget upplöst.

En
nyhet i 1944 års lag var också reglerna om s. k. fatliglikvidation. Enligt
dansk förebild öppnades möjlighet för rätten att på anmälan av likvidatorerna
förklara alt likvidationen skulle nedläggas och bolaget anses upplöst, om
bolaget saknade tillgångar lill bestridande av likvidationskostnaderna.

Bestämmelserna i 1975 års
aktiebolagslag om likvidation (13 kap.) är i huvudsak desamma som i 1944 års
lag. Likvidalionsplikten vid majoritets-missbruk (13 kap. 3 §) var den mest
betydelsefulla nyheten, en mindre uppmjukning av likvidalionsplikten vid
förlust av viss del av aktiekapitalet kom därnäst (13 kap. 2 §). Bestämmelserna
om förfarandet under likvidation förenklades och förkortades genom att likvidalorernas
redovisning i allt väsentligt underkastades samma regler som gäller för
årsredovisningen i allmänhet. Aklieägarminoritetens rätt att utse god man i
likvidation togs bort. I stället gäller de allmänna bestämmelserna i 10 kap. 1
§ fjärde stycket och 14 § om minoritetsrevisor och särskild granskare också när
bolaget är i likvidation (13 kap. 7§ femte stycket). I enlighet härmed
innehåller ABL följande bestämmelser om likvidation.

2.2.1
Likvidationsgrunderna

Bolagsstämman
kan när som helst besluta alt bolaget skall träda i likvidation (13 kap. 1 §).
I de fall där lagen föreskriver att bolag skall träda i likvidation även om
inte aktieägarna önskar det, kan emellertid rätten besluta om likvidation (s.
k. tvångslikvidalion). I följande fall kan del bli aktuellt med
tvångslikvidation.

A.
Förlust av aktiekapitalet (13 kap. 2 §).

Finner
styrelsen sålunda vid upprättande av balansräkning eller eljest att bolagets
eget kapital understiger en tredjedel av det registrerade aktiekapitalet, skall
slyrelsen snarast möjligt låta bolagsstämman pröva frågan om bolaget skall
träda i likvidation. Bolagsstämman har emellertid möjlighet att i stället för
att beslula om likvidation avvakta lill ordinarie bolagsstämma under
nästföljande räkenskapsår även om den konstaterat att aktiekapitelel gäll
förlorat lill mer än tvä tredjedelar. Fastställs inte vid den nästföljande
stämman balansräkning som visar atl det egna kapitalet uppgår lill halva
aktiekapitalet skall styrelsen, om stämman inte fattar likvidationsbeslul, ansöka
hos rätlen om tvångslikvidation. Sådan ansökan kan även göras av
styrelseledamot.

Prop.
1980/81:146 44

verkslällande direktör, revisor eller akfieägare. Av
hänsyn lill borgenärerna föreskrivs personligt betalningsansvar för bolagels
uppkommande förbindelser för dem som handlar pä bolagels vägnar med vetskap om
alt styrelsen bort underställa bolagsstämma frågan om likvidation resp. ansöka
hos rätlen om likvidation.

B. Missbmk
av aktieägarinflytande (13 kap. 3 §).

Har aktieägare uppsåtligen genom missbruk av sill
inflytande i bolaget medverkat till överträdelser av ABL eller bolagsordningen
kan ägare till en tiondel av samtliga aklier väcka talan vid rätlen angående
tvångslikvidation.

C. Likvidalionsskyldighet enligl bolagsordningen
(13 kap. 4 § första

stycket 1 p.).

I bolagsordningen kan vara föreskrivet t.ex. all bolaget
skall avvecklas vid viss tidpunkt.

D. Konkurs
som avslutas med överskott (13 kap. 4 S första stycket 2 p.).

Finns överskott i konkurs skall bolagsstämman inom en
månad från det konkursen avslutades beslula all bolaget skall träda i
likvidation (13 kap. 19 S andra stycket). Fattas ej sädani beslul kan rätten
besluta om tvångslikvidation.

E. Avsaknad
av behörig bolagsledning (13 kap. 4 § första stycket 3 p.).

Bolaget saknar lill akliebolagsregislret anmäld behörig
styrelse eller verkslällande direktör som skall finnas enligt ABL.

F. Årsredovisning
har ej avlämnats (13 kap. 4 S första slyckel 4 p.).

Bolaget har inle sänt in årsredovisning för någol av de
två senaste räkenskapsåren lill regislreringsmyndigheten.

G. Otillåtet förhållande mellan antalet bundna och
antalet fria aktier (13

kap. 4 § första stycket 5 p.).

Har i bolagsordningen intagils förbehåll om antalet bundna
aklier enligt 17 kap. 1 § och har antalet fria aktier kommit att överstiga den
enligt förbehållet medgivna delen samt sker inte rättelse inom angiven tid
eller pä uppmaning av regislreringsmyndigheten, skall regislreringsmyndigheten
göra anmälan till rätten för bolagels försättande i likvidation.

Lagen ger såväl enskilda intressenter som
regislreringsmyndigheten rätt atl initiera tvångslikvidalion enligl C-G (13
kap. 4 § iredje stycket). 1 samtliga dessa fall prövas fråga om likvidation pä
anmälan av registrerings-myndigheten eller på ansökan av styrelsen, styrelseledamot,
verkställande direktör eller aktieägare. 1 fall som avses under D—E prövas
frågan på ansökan även av borgenär eller annan vars räll kan vara beroende av
alt någon finns som kan företräda bolaget.

2.2.2 Förfarande på bolagsstämman

När bolagsstämman beslutar om s.k. frivillig likvidation
enligt 13 kap. I § får beslutet som regel omedelbar verkan. Föreligger
emellertid inle grund för tvångslikvidalion enligt 13 kap. 2 eller 4 § kan
bolagsstämman besluta att likvidationen skall inträda viss senare dag. En eller
flera likvidatorer skall emellertid alltid utses samtidigt med beslutel att
träda i likvidation. I bolagsordningen kan vara föreskrivet alt en eller flera
likvidatorer skall utses i annan ordning än på bolagsstämman. Dessa, som i så
fall skall finnas vid sidan av den eller dem som utsetts av bolagsstämman, kan
då utses senare.

Prop. 1980/81:146 45

2.2.3 Förfarandet hos rätten

Har ansökan eller anmälan om Ivångshkvidafion enligt 13
kap. 2 eller 4 § gjorts, skall rätten sätta ul ett sammanträde för behandling
av frågan om bolaget skall förpliktas träda i likvidation. Till sammanträdet
kallas bolaget samt aktieägare och borgenärer. Kallelsen kungörs i Post- och
Inrikes Tidningar.

Vid sammanträdet prövas även frågan om ersättning till
sökanden för delgivning eller kungörelse m. m. Sådan ersättning skall utgå av
bolagets medel, om bolaget förpliktas träda i likvidation eller rätten annars
funnit det skäligt. När anmälan gjorts av palentverket, skall bolaget eller om
bolaget saknar tillgängar, statsverket ersätta dessa kostnader.

Fråga om likvidation enligt 13 kap. 2 eller 4 § handläggs
enligl lagen (1946: 807) om handläggning av domstolsärenden. Enligl 6 S andra
stycket 3. och tredje stycket nämnda lag skall rätten därvid bestå av minst tre
och högst fyra lagfarna ledamöter. .Ärendet avslutas med rättens beslul i
likvi-dalionsfrågan.

2.2.4 Bolagsorganen under likvidationen

Likvidatorerna träder i styrelsens och verkställande
direktörens ställe. Bestämmelserna i ABL om styrelse och styrelseledamöter äger
motsvarande tillämpning pä likvidator i den mån annat inte är särskilt
föreskrivet. Likvidatorerna utses dock inte för viss tid utan för tiden intill
dess likvidationen är avslutad. Något hinder möter inle atl utse de avgående
styrelseledamöterna till likvidatorer. Saknar bolag som trätt i likvidation
till registret anmälda behöriga likvidatorer, skall rätten förordna sådana
efter anmälan av registreringsmyndigheten eller efter ansökan av aktieägare,
borgenär eller annan vars rätt kan vara beroende av att någon finns som kan
företräda bolaget.

Bolagsstämmans ställning är i stort sett oförändrad men
dess uppgifter begränsas naturligtvis av atl syftet med likvidationen är alt
avveckla bolagets verksamhet och göra det färdigt för upplösning (13 kap. 8
§). Sålunda kan bolagsstämman inte fatta giltiga beslul rörande t.ex.
vinstutdelning eller ökning eller nedsättning av aktiekapitalet. Inte heller
kan ändring av bolagsordningen — t.ex. byle av firma eller säte - ske under
likvidationen.

Revisorernas uppdrag upphör inle genom atl bolaget träder
i likvidation och de allmänna bestämmelserna om revision är fortfarande
tillämpliga på bolaget även om vissa särskilda uppgifter tillkommer under
likvidationen.

2.2.5 Genomförandet av likvidationen

Så snart likvidatorer utsetts övertar dessa ledningen av
bolaget. Deras första uppgift är atl genast anmäla likvidationsbeslutet för
registrering. Samtidigt lämnas uppgift för registrering om likvidatorerna inkl.
de personuppgifter som avses i 8 kap. 15 §.

När bolag trätt i likvidation skall styrelsen och
verkslällande direktör genast avge och på bolagsstämma lägga fram redovisning
för sin förvaltning av bolagets angelägenheter under den tid för vilken
redovisningshandlingar inte förut lagts fram på bolagsstämman. Bestämmelserna
om årsredovisning och revisionsberättelse äger motsvarande tillämpning (13
kap. 9 §).

Likvidatorerna skall, sä snart det kan ske, genom
försäljning på offentlig auktion eller på annat lämpligt sätt förvandla
bolagels egendom i pengar i den mån det fordras för likvidation samt betala
bolagets skulder. För all de

Prop.
1980/81:146 46

skall få full klarhet rörande skulderna skall
likvidatorerna hos rätten söka kallelse pä bolagets okända borgenärer. De
fordringsägare som inte är kända och inte anmält sig inom en kallelsetid av sex
månader har förlorat sin rätt (13 kap. 10 och 13 §§). Bolagets rörelse får
fortsättas, om det behövs för en ändamålsenlig avveckling eller för att de
anställda skall få skäligt rådmm för att skaffa sig ny anställning.
Likvidatorerna skall liksom styrelsen för varje räkenskapsår avge
årsredovisning som läggs fram pä ordinarie bolagsstämma för godkännande. I
revisionsberättelsen skall dessutom anges huruvida enligt revisorernas mening
likvidationen onödigt fördröjs.

När den tid, inom vilken okända fordringsägare haft atl
anmäla sig, är förbi och alla kända skulder betalts skall likvidatorerna skifta
bolagets behållna tillgångar mellan aktieägarna i förhållande till antalet
aklier, om inte avvikande bestämmelser finns i bolagsordningen. Är vissa
skulder tvistiga eller har de ännu inte förfallit fill betalning, skall ett
erforderligt belopp avsättas för täckning av dessa skulder.

2.2.6 Likvidationens avslutande och bolagets upplösning

Sedan likvidatorerna fullgjort sitt uppdrag skall de avge
slutredovisning för sin förvaltning genom förvaltningsberättelse rörande
likvidationen i sin helhel. Vid berättelsen skall fogas redovisningshandlingar
för hela likvidationstiden. Redovisningshandlingarna som skall granskas av
revisorerna skall läggas fram på bolagsstämman (13 kap. 14 §). Därefter anses
bolaget upplöst (13 kap. 15 § första stycket). Anmälan därom skall genast göras
för registrering.

Visar det sig alt bolag i likvidation helt saknar
tillgångar eller att dess fillgångar inte förslår till bestridande av
likvidationskoslnaderna kan likvidationen upphöra på etl tidigt sladium.
Bestämmelserna i 13 kap. 8-14 §§ om bolagsstämma och redovisning under
likvidation, kallelse på bolagets okända borgenärer och skifte äger då inte
tillämpning. Det är tillräckligt all likvidatorerna till rätten anmäler att
bolaget inte har tillgängar som täcker likvidationskoslnaderna. Rätten har all
på denna anmälan i ett särskilt ärende förklara att likvidationen skall
nedläggas och bolaget anses upplöst (13 kap. 15 § tredje stycket). Rätten skall
vidare underrätta regislreringsmyndigheten om förklaringen. Evenluella
lillgångar skall efter rättens förordnande tillfalla allmänna arvsfonden.

Likvidationen kan emellertid upphöra även genom atl
bolaget återupptar sin verksamhet. Det kan ske när likvidation beslutats av
bolagsstämma eller då rätlen beslutat om likvidation på grund av
kapitalförlust. Det är bolagsstämman som efter yttrande av revisorerna kan
beslula om återupptagande av verksamheten. Förutsättning är, att utskiflning
inte har ägt rum och att någon likvidalionsanledning på grund av ABL eller
bolagsordningen inte längre föreligger samt alt bolagets eget kapital uppgår
lill minst hälften av det registrerade aktiekapitalet (13 kap. 17 §).

I vissa fall kan det bli aktuellt med en fortsättning av
likvidationen fastän bolaget har upplösts. Lagen föreskriver nämligen atl
likvidationen skall fortsättas, om tillgång yppas för bolaget efter dess
upplösning eller om talan väckts mot bolaget eller om del eljest uppkommer
behov av likvida-tionsålgärd (13 kap, 16 S),

Likvidation kan även i vissa andra fall ske i bolag som
har upplösts. 1 bolag som upplösts genom att det avförts ur registret pä grund
av atl någon anmälan inte kommit till registret under de tio senaste åren kan
likvidation sålunda komma lill stånd, om nämligen behov uppkommer av
likvidations-

Prop. 1980/81:146 47

ålgärd.
I så fall skall på ansökan av den vars rätl berörs därav likvidatorer förordnas
och, om det finns tillgängar som täcker likvidationskoslnaderna, likvidationen
genomföras (13 kap. 18 §).

2.3
Upplösning av 5 000-kronorsbolag

1944
års aktiebolagslag ändrades våren 1973 så att gränsen för aktiekapitalets
lägsta belopp höjdes från 5 000 kr till 50000 kr. I särskilda övergångsbestämmelser
föreskrevs atl aktiebolag vid utgången av år 1978 skulle ha ett lägsta
aktiekapital på 50000 kr. Denna tidsfrist har därefter förlängts. I bolag som
bildats före den 6 juni 1973 skall aktiekapitalet enligt nu gällande
bestämmelser uppgå till minst 50000 kr senast vid utgången av år 1981 /punkt 1
i övergångsbestämmelserna till lagen (1973:303) om ändring i lagen (1944:705)
om aktiebolag/. AktiekapitaJel kan höjas genom nyemission eller fondemission.

Enligt
punkten 3 i samma övergångsbestämmelser kan styrelseledamot, verkställande
direktör, aktieägare, borgenär eller annan vars rätt kan vara beroende därav
under tiden den 1 oktober 1980-den 31 mars 1981 hos rätten ansöka om
likvidation av bolag som bildats enligt äldre lag och vars aktiekapital ej uppgår
lill 50000 kr vid utgången av september 1980.

Bolag
som bildats enligt äldre lag och vars registrerade aktiekapital inte uppgår
till 50000 kr vid utgången av år 1981 skall, om det ej trätt i likvidafion
eller försatts i konkurs, avföras ur akliebolagsregislret och är därmed
upplöst. Sådan upplösning kan också ske beträffande bolag vars registrerade
akfiekapital inte uppgår till angivna belopp, om samtliga aktieägare och
styrelseledamöter begär det före utgången av oktober 1981. Upplösning av detta
slag är förenad med personligt betalningsansvar för bolagets förpliktelser för
aktieägarna samt styrelseledamöter och verkställande direktör (punkterna 4 och
5 i övergångsbestämmelserna). Aktieägare och bolagsledning kan emellertid i
efterhand befria sig från sädani betalningsansvar genom atl begära atl del
upplösta bolaget försätts i likvidation /punkterna 4 och 5 i
övergångsbestämmelserna lill lagen (1973:303) om ändring i lagen (1944:705) om
aktiebolag jämförda med 3 § lagen (1975: 1386) om införande av aktiebolagslagen
(1975: 1385) och 13 kap. 18 § ABL/.

3
Skattelagstiftningen

Skatteförfatlningarna
innehåller inga särskilda regler om beskattning under likvidation.
Deklarationsskyldigheten för aktiebolag skall under likvidationens gång
fullgöras av likvidatorn, jfr 47 S 5) taxeringslagen (1956:623). Om
självdeklaration inte avlämnas i behörig ordning påförs bolaget
förseningsavgift med 500 kr, eller om anmaning att avge deklaration inle
följts, med I 000 kr. Bolaget kan därvid i förekommande fall också skönstaxeras
och påföras skattetillägg.

Del
förekommer inte sällan atl aktiebolag i likvidation underlåter att fullgöra
deklaratronsplikten. Underlåtenheten föranleder ofta endast att
förseningsavgift påförs och ärendei lämnas lill kronofogdemyndighet för
indrivning av restfört belopp. Bolaget aktualiseras därmed för åtgärder hos
kronofogdemyndighet, som i sisla hand kan begära atl bolaget försätts i
konkurs.

Prop. 1980/81:146 48

I
sammanhanget bör uppmärksammas att skattskyldighet för inkomst, till skillnad
från vad som gäller under likvidation, enligt rättspraxis inte kan åläggas
konkursbo.

Enligt
förordningen (1927:320) om skall vid utskiflning av aktiebolags tillgångar
skall aktiebolag som upplöses till staten erlägga skatt på utskiftat belopp,
utskiftningsskatt. Del är alltså bolaget som är skattskyldigt. Syftet med denna
beskaitningsform är alt hindra etl kringgående av dubbelbeskattningen av
aktiebolagens utdelningar. Skatten utgår med 40 procent på utskiftat belopp, i
den mån della inle är all anse som återbäring av tillskjutet belopp. I
utskiftat belopp inräknas även utskiflningsskatten. Reglerna om skattens
beräkning är komplicerade. Till grund för beräkning av det
ulskiflningsskattepliktiga beloppet ligger den av bolaget senasl före beslutet
om utskiftningen upprättade balansräkningen. Frågan om när bolaget skall anses
upplöst i ulskiftningsskattehänseende bedöms enligt ABLs regler om upplösning
av aktiebolag. Bolaget skall avge deklaration till ledning för den taxering
till utskiftningsskatt som skall äga rum året efter del dä upplösning sketl.
Elt undantag, som dock i praktiken sällan eller aldrig tillämpas, finns dock.
Om beslut om likvidation vunnit laga kraft och likvidationen oskäligt fördröjs,
får taxering ske innan bolaget skall anses upplöst. Deklarationspliklen skall
fullgöras av likvidatorn, jfr 47 § 6) taxeringslagen.

Utskiflning
anses som ett realisationsvinstgrundande fång hos mollagaren av det utskiftade
beloppet, varför realisationsvinstbeskattning hos denne kan komma i fråga.

Bestämmelsema
om utskiftningsskatt kompletteras med en bestämmelse om att bolaget vid
utskiflning till delägare av sådana nedskrivna tillgångar, som vid försäljning
skulle ha varit skattepliktiga i förvärvskällan, skall anses ha ålnjufit
skatlepliklig inkomst som om tillgången sålts /Qärde stycket punkt 1 av
anvisningarna till 28 § kommunalskallelagen (1928:370)/.

Hos
länsstyrelserna förs kortregister över aktiebolagen i länel (SFS 1952: 753).
Registret innehåller uppgift om tid för bolags bildande, om aktiekapital samt
förändringar därav, om tid för bolags trädande i likvidation, om bolags
upplösning m.m. Delta register används för skattemyndigheternas kontroll av
att reglerna om utskiftningsskatt iakttas bl.a. i samband med bolags upplösning
genom likvidation.

1 avsnitt 2.3 har
redogjorts för de särskilda reglerna om upplösning av vissa aktiebolag som
gäller enligt punkt 4 och 5 av övergångsbestämmelserna till lagen (1973: 303)
om ändring i lagen (1944: 705) om aktiebolag. 1 lagen (1974:990) om den skattemässiga
behandlingen med anledning av övergång från aktiebolag till annan företagsform,
m.m., behandlas vissa skatterältsliga konsekvenser av en upplösning av
aktiebolag enligt de nämnda övergångsbestämmelserna. Lagen behandlar dessutom
utskiflningsskatten i vissa fall när bolag vars aktiekapital inte uppgår lill
50 000 kr träder i likvidation under år 1981.

Aktiebolag som avses i den
nyssnämnda lagen 1974: 990 skall som regel inte erlägga inkomstskatt på grund
av atl verksamhelen övertagils av enskild näringsidkare, handelsbolag eller
delägare i enkelt bolag. Med hänsyn till svårigheterna att göra exakta
beräkningar av utskiflningsskatten för dessa bolag har man av praktiska skäl
vidgat "frigränsen" för utskiftningsskatt. Vid taxeringen fär sålunda
utöver tillskjutet belopp avräknas 75000 kr. Dessutom får värderingen ske
efter något förmånligare grunder än vad som annars lillämpas vid
ulskiflningsskalleberäkningen. Vidare finns bestämmelser om övertagarens
beskaltningssiluation. Härvid

Prop.
1980/81:146 49

utgår
man från gmndprincipen att kontinuitet skall råda mellan bolagets och
övertagarens beskattning. Enligl en särskild bestämmelse skall skattepliktig
realisationsvinst inte anses uppkomma i samband med avvecklingen. Övertagaren
är jämte aktiebolaget betalningsskyldig för bolagets skatter (jfr andra
stycket punkt 4 av de nämnda övergångsbestämmelserna enligl vilket aktieägarna
samt styrelseledamöter och verkslällande direktör, när bolaget avförts ur
aktiebolagsregistret, svarar solidariskt för bolagets förpliktelser).

Patentverket
aviserar länsstyrelserna om vilka bolag som upplöses under övergångstiden.
Härigenom får skattemyndigheterna möjlighet att kontrollera att övergången
sker i behörig ordning och atl verksamheten i dess nya form verkligen redovisas
för taxering.

4
Konkurs och ackord

Om
etl bolag är försalt i konkurs och denna avslutas utan överskoll är bolaget
upplöst när konkursen avslutas (13 kap. 19 § första stycket ABL). Elt stort
antal bolag upplöses varje år genom konkurs. Anmärkningsvärt är att antalet
bolag som upplöses genom konkurs är högre än antalet bolag som upplöses genom
likvidation. År 1978 försattes 1 266 aktiebolag i likvidation och 2 335 i
konkurs. Samma är avslutades I 176 likvidationer och I 769 bolagskonkurser.
Nedan ges en summarisk översikt över konkurslagens bestämmelser om
konkursgrunder saml de ändrade bestämmelserna om konkursförvaltning m. m., som
trädde i kraft den 1 januari 1980.

4.1
Konkursgrunder

Enligt
konkurslagen (1921:225; KL) utgör obestånd den enda gmnden för konkurs. Därmed
förstås enligt 1 § att gäldenären inte kan rätteligen betala sina skulder och
betalningsoförmågan inte endast år tillfällig. Gäldenären kan således vara
illikvid, dvs. inte omedelbart ha pengar till sitt förfogande som svarar mot
hans akluella behov av betalningsmedel utan att det förhållandet utgör gmnd för
konkurs. Etl annal tillstånd som inte heller anses motivera att gäldenären
försätts i konkurs är insufficiens, dvs. när en gäldenärs skulder överstiger
hans tillgångar, värderade till vad de kan beräknas inbringa genom realisation
vid lämplig tidpunkt. Hänsyn tas då nämligen inte till exempelvis gäldenärens
kreditmöjligheter eller hans framtida arbetsinkomster. Vid prövning av frågan
om en gäldenär är på obestånd eller inte får däremot göras en samlad bedömning
av hans förmögenhetsställning och fömtsättningar all kunna infria sina skulder
i rätt tid,

I
2-4 §§ uppställs särskilda hjälpregler vid prövningen av frågan om gäldenären
är på obestånd eller inte. Enligl 2 § skall gäldenärens uppgift atl han är på
obestånd godtas också när konkursansökningen gjorts av borgenär, om inte
särskilda skäl föranleder annat. Enligt 3 S presumeras gäldenären vara på
obestånd, om han vid utmätning inom de senaste sex månaderna före konkursansökningen
befunnits sakna lillgångar till full betalning av ulmätningsfordringen eller
gäldenären förklarat sig inställa betalningarna. 4 § avser gäldenär, som är
eller under del senasle året före konkursansökningen varit bokföringsskyldig.
Om en sådan gäldenär trots uppmaning av borgenär all betala klar eller
förfallen skuld underlåtit atl göra detla inom en vecka och borgenären söker
honom i konkurs inom tre veckor därefter saml skulden då alltjämt inte är
betald, presumeras han vara på obestånd.

4 Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 146

Prop.
1980/81:146 50

Borgenär kan emellertid inle få gäldenären försalt i
konkurs, om borgenären har betryggande pant eller annan jämförlig säkerhel i
egendom som tillhör gäldenären eller Iredje man ställt betryggande säkerhet för
fordringen och del skulle strida mol villkor för säkerhetens ställande all
borgenären söker gäldenären i konkurs (5 §). Ett annat hinder mot konkurs är
den omständigheten atl fordringen inte är förfallen lill betalning och betryggande
säkerhel erbjuds av tredje man.

Behöriga att söka konkurs är gäldenär och borgenär.
Konkursansökan slälls till konkursdomaren vid den tingsrätt, där gäldenären
skall svara i tvistemål som angår gäld i allmänhet. Konkursdomaren skall genast
pröva ansökan, om gäldenären själv gjort den. Om borgenär ansökt om konkurs,
skall gäldenären föreläggas att inkomma med förklaring inom viss fid. Bestrider
gäldenär ansökningen eller finner konkursdomaren eljest särskilda skäl
föreligga mot antagande alt gäldenären är på obestånd skal! målel hänskjutas
lill rätten. Detsamma gäller när gäldenären själv är sökande och särskilda skäl
föreligger att inte godta uppgiften om gäldenärens obestånd (12 och 14 §§).
Sedan beslut om konkurs meddelats är det inte möjligt atl återkalla konkursansökan.
Genom konkursbeslulet, som skall kungöras i Post- ocb Inrikes Tidningar och
ortstidning, förlorar gäldenären rådigheten över den egendom som ingår i
konkursboet och han får inle åtaga sig förbindelser som kan göras gällande i
konkursen. Konkursboet omfattar egendom som fillhörde gäldenären vid
konkursbeslulet, sådan som tillfaller honom under konkursen och sådan som kan
återvinnas fill konkursboet. Reglerna om återvinning finns i 28-40 c §§.
Återvinningsreglerna skall förebygga att gäldenären när konkurs hotar, på etl
illojalt sätt gör tillgångar oåtkomliga för borgenärema. Återvinnningsreglema
skall också göra borgenärema jämspella i en obeslåndssituation,

4.2 Konkursförvaltning m. m.

Riksdagen har nyligen beslutat om genomgripande ändringar
av bestämmelserna om konkursförvaltning och tillsyn över konkursförvallning m.
m. (prop. 1978/79: 105, LU 1978/79: 19, rskr 1978/79:309, SFS 1979:340). Till
grund för de beslutade ändringarna, som trädde i kraft den 1 januari 1980,
ligger i första hand konkurslagskommitténs betänkande (SOU 1977:29)
Konkursförvaltning. Ändringarna innebär att handläggningen av konkurser efter
årsskiftet skall ske på följande sätl.

Efter beslul om konkurs skall konkursdornaren genast
bestämma om konkursen skall handläggas i enlighet med vad som i allmänhet är
föreskrivet i fråga om konkurs (ordinär konkurs) eller om den skall handläggas
som mindre konkurs. Bestämmelserna om mindre konkurs skall tillämpas om del
finns anledning anta att gäldenärens bo inte räcker till betalning av
konkurskostnaderna eller boel med hänsyn till dess omfattning och övriga
förhållanden är av enkel beskaffenhet och konkursen med fördel kan genomföras
utan bevakningsförfarande (185 S). Vid ordinär konkurs skall konkursdomaren
sätta ul lid för första borgenärssammanträdet och bestämma den lid inom vilken
bevakning skall ske. Konkursdomaren skall vidare utan dröjsmål efter hörande av
tillsynsmyndigheten utse interims-förvaltare att handha förvaltningen av boet
till dess förvaltare har utsetts. Förvaltare utses av konkursdomaren vid första
borgenärssammanlrädet. Konkursdomaren skall höra tillsynsmyndigheten och
borgenärerna innan han utser förvaltare. Förvaltaren skall ha den särskilda
insikt och erfarenhet som uppdraget kräver, åtnjuta borgenärernas förtroende
samt i övrigt vara lämplig för uppdraget (44 §).

Prop. 1980/81:146 51

Förvaltaren
kan på egen begäran entledigas av konkursdomaren, om han visar skäl till det.
Om han visar sig vara olämplig, kan han entledigas efter framställning av
tillsynsmyndighet, granskningsman, borgenär eller gäldenär. Tillsynsmyndighet
över förvaltningen skall vara vissa av regeringen utsedda kronofogdemyndigheter
(SFS 1979: 755). På begäran av borgenär kan även granskningsman förordnas med
uppgift all övervaka förvaltningen på borgenärens vägnar. Förvaltaren skall
ombesörja de ärenden som rör borgenärernas gemensamma rätt och bästa och vidta
alla åtgärder som främjar en förmånlig och snabb utredning av boet. I viktiga
frägor skall förvaltaren höra särskilt berörda borgenärer.

Förvaltaren
skall sä snart som möjligt omhänderta gäldenärens bo med böcker och handlingar
som rör boet. Han har därvid möjlighel alt påkalla handräckning av
kronofogdemyndigheten. Förvaltaren skall förteckna gäldenärens tillgångar och
skulder. Denna konkursbouppleckning skall undertecknas av gäldenären under
edsförpliktelse och ges in till konkursdomaren. Förvaltaren skall så snart det
kan ske upprätta skriftlig berättelse om boets tillstånd och om orsakerna till
gäldenärens obestånd. I berättelsen skall upptas en översikt över tillgångar
och skulder samt särskilt anmärkas om återvinning kan komma i fråga och om det
finns anledning anta all gäldenären gjort sig skyldig till gäldenärsbrott.
Dessulom skall uppges om eventuell bokföringsskyldighet fullgjorts. Om
förvaltaren finner att gäldenären kan misslänkas för gäldenärsbrott, skall han
omedelbart undertätta äklagaren därom och därvid ange grunden för misstanken.
Har gäldenären drivit näringsverksamhet och har det under konkursförvaltningen
kommit fram att gäldenären kan misstänkas för annat icke ringa brott som har
samband med verksamheten, skall förvaltaren anmäla även det (55 §),

Varje
halvår skall förvaltaren till tillsynsmyndigheten avlämna berättelse med
uppgifter om avvecklingen av boet. Förvaltaren är bokföringsskyldig enligt
kontantmetoden, om det inte föreligger så särskilda förhållanden atl god
redovisningssed påkallar alt bokföringsskyldigheten sker på annat sätt.
Räkenskapsmaterialet skall av förvaltaren bevaras under minst tio år frän
utgången av det kalenderår då konkursen avslutades. I övrigt skall
bestämmelserna i 22 § bokföringslagen (1976: 125) om arkivering av räkenskapsmaterial
tillämpas. De räkenskapshandlingar som tillhör konkurs-gäldenären skall i
princip efter konkursens avslutande återlämnas till gäldenären. Föreligger det
hinder mol elt sådant återlämnande - t.ex. på grund av all konkursgäldenären är
en juridisk person som upphör all existera i och med konkursens avslutande -
skall handlingarna överiämnas till tillsynsmyndigheten, om förvaltaren inte
anser atl han bör bevara dem. Handlingarna skall bevaras i enlighet med vad som
i varje särskilt fall gäller om arkivering (206 §).

Om
gäldenären bedrivit rörelse, kan förvaltaren låta rörelsen fortsätta för
konkursboets räkning, om del anses ändamålsenligt. Rörelsen får dock inte
drivas längre tid än ell är frän första borgenärssammanlrädet, om det inte
föreligger särskilda skäl för det. Boets egendom skall annars säljas så snart
det lämpligen kan ske. När bevakningstiden gått ut skall konkursdomaren
överlämna bevakningshandlingarna till förvaltaren. Denne skall dä upprätta en
förteckning som utvisar varje beräknad fordran och grund för eventuellt yrkande
om förmånsrätt. Konkursdomaren skall bestämma den lid inom vilken anmärkningar
kan framställas mot de bevakade fordringarna. Uppstår tvisl på grund av
anmärkning kan konkursdomaren förordna förlikningsman. Kan tvisten inte lösas
på della säll, behandlas frågan vid

Prop.
1980/81:146 52

borgenärssammanträde med konkursdomaren som ordförande
(108 §). Kan förlikning inte heller nu träffas, hänskjuts frågan till rätten.
Sedan anmärkningstiden gått ut och eventuellt borgenärssammanträde hållits
skall utdelning ske av boets tillgångar som då skall ha omvandlats lill kontanter.
Det ankommer pä förvaltaren atl bestämma när utdelningen skall äga rum och göra
upp uldelningsförslag. Klander mol uldelningsför-slaget skall anmälas inom viss
tid. När förslag till slutuldelning försl finns att tillgå för granskning anses
konkursen avslutad. Arvode lill förvaltaren bestäms av rätten. För tillsynen
skall ersättning lill staten utgå ur konkursboet enligt bestämmelser som
regeringen meddelar.

Gäldenärens personliga rörelsefrihet är under konkursen
inskränkt och vissa tvångsmedel kan riktas mot honom (4 kap.). Sålunda får han
inle utan konkursdomarens samtycke i konkursens inledningsskede lämna landel.
Om del senare under konkursen kan befaras att han genom att bege sig frän
landet undandrar sig sina skyldigheter, får förbud meddelas honom all lämna
riket. Han kan vidare åläggas all lämna ifrån sig sill pass eller förbjudas att
lämna orten (88 §).

Vid första borgenärssammanlrädet skall gäldenären inför
konkursdomaren avlägga bouppteckningsed. Även annan än gäldenären är skyldig
att på yrkande av förvaltaren eller borgenär avlägga bouppteckningsed eller
beediga viss uppgift i bouppteckningen, om del kan anlas att sådan edgång är av
belydelse för boutredningen. Undandrar sig gäldenären atl fullgöra vad som
åligger honom i samband med boutredningen eller överträder han reseförbud, kan
konkursdomaren efter omständigheterna förordna att han skall hämtas eller genom
häkte tillhällas alt fullgöra sin skyldighet. Delsamma gäller om det skäligen
kan befaras all gäldenären undandrar sig sina skyldigheter eller överträder
reseförbud. För häktning i sistnämnda fall krävs dessutom att särskild
anledning förekommer för en sädan åtgärd. Om annan än gäldenär undandrar sig
all fullgöra edgång, kan konkursdo-niaren förordna om hämtning eller genom
föreläggande av vite eller förordnande om häkte tillhålla honom atl fullgöra
sin skyldighet. Om gäldenären är juridisk person, kan styrelseledamot,
verkställande direktör eller likvidalor som har avgått eller entledigats
senare än ett år före dagen då konkursansökan kom in lill konkursdomaren bli
underkastad bestämmelserna om inskränkningar i konkursgäldenärens
rörelsefrihet och upplysningsplikt.

Den nya ordningen för handläggning av mindre konkurser
innebär att förvaltare skall förordnas i alla konkurser. Förvaltaren skall i
princip ha samma kvalifikationer som förvaltare i ordinär konkurs. Tillsynen
över förvaltningen i mindre konkurs skall liksom i ordinär konkurs utövas av
kronofogdemyndighet. Förvaltarens uppgifter motsvaras till en del av förvaltarens
uppgifter i ordinär konkurs (185 b §). Förvaltaren skall utreda orsakerna till
obeståndet samt undersöka om del finns återvinningsmöjligheter och om
gäldenären kan misstänkas för gäldenärsbrott. Till förvaltarens uppgifter hör
ocksä all ulreda vilka fordringar som kan göras gällande i konkursen. Finns
del egendom i boel skall förvaltaren sälja den och upprätta ett
uldelningsförslag. Borgenärerna behöver inte bevaka sina fordringar.
Utdelningsförslaget prövas av konkursdomaren efter elt kungörelseförfarande.
Bestämmelserna belräffande ordinär konkurs om möjligheter för förvaltaren atl
begära handräckning av kronofogdemyndigheten för att kunna omhänderta eller
annars få tillgång lill gäldenärens bo med de böcker och andra handlingar som
rör boet gäller även för förvaltare i mindre konkurs. Gäldenären är skyldig alt
vara närvarande vid boupp-

Prop. 1980/81:146 53

teckningsförrättningen och uppge boet under
edsförpliktelse. Bestämmelserna om tvångsmedel mol gäldenär i ordinär konkurs
som underlåter atl vara närvarande och uppge boet under ed är desamma i mindre
konkurs.

Om del
inte finns tillgångar i boel som täcker konkurskostnaderna och boets andra
skulder, skall konkursen avskrivas i anslutning till att gäldenären beedigar
bouppteckningen (185 d §). Är tillgångarna i ordinär konkurs otillräckliga för
betalning av konkurskoslnaderna och annan boets skuld, skall efter
kungörelseförfarande även konkurs av detta slag avskrivas (186 §).

Om den
mindre konkursen uppstått pä ansökan av annan borgenär än staten och kostnaderna
inte kan las ur boel, skall borgenären svara för dessa intill ett belopp som
motsvarar en tiondel av basbeloppet. Staten skall stä för de kostnader som inte
kan betalas av boel eller ansvarig borgenär (188 §). Kostnaderna för konkurs
som avskrivits enligt 186 § skall betalas ur konkursboet framför annan skuld
som boel ådragit sig. Kan konkurskostnaderna inte tas ul ur boel eller av
borgenären, skall de betalas av allmänna medel.

4.3 Ackordslagen (1970:847; AckL)

Med ackord avses en ekonomisk uppgörelse mellan en
gäldenär som är pä obestånd och hans borgenärer (1 S AckL). På ansökan av
gäldenär som är på obestånd skall god man förordnas för ulredning och
förhandling med borgenärerna om ackord (2 S AckL). God man bör vara lagfaren.
Han skall i övrigt ha den insikt och erfarenhet som uppdraget kräver samt
åtnjuta borgenärernas förtroende (3 S AckL). Gäldenären skall vid förvaltningen
av sin egendom samråda med gode mannen, som skall övei-vaka atl borgenärernas
bästa iakttas (4 § AckL). Ansökan om förhandling om offentligt ackord skall
åtföljas bl.a. av berättelse av gode mannen som anger boets tillstånd och
orsakerna till gäldenärens obestånd samt innehåller översikt över tillgångar
och skulder, uppgift om den utdelning som kan påräknas i en konkurs och
upplysning huruvida egendom frångått gäldenären under sådana förhållanden alt
den kan bli föremål för återvinning, huruvida del finns skälig anledning antaga
att gäldenären gjorts sig skyldig till brott mot sina borgenärer och i så fall
gmnden därför samt vilka handelsböcker gäldenären hållit och hur de blivit
förda (22 § andra stycket 4 AckL).

5 Gäldenärsbrotten

Bestämmelserna om gäldenärsbrott återfinns i 11 kap. BrB.

I 1 Ikap.
1 § straffbeläggs oredlighet mot borgenärer. Huvudfallet är att gäldenären
förstör eller genom gåva eller annan liknande åtgärd avhänder sig egendom av
betydenhet och därigenom försätter sig på obestånd eller förvärrar sill
obestånd (första stycket första meningen). I förarbetena uttalas alt
förstörande kan äga rum genom underlåtenhet atl tillvarata egendom och att även
åtgärd som ekonomiskt är att jämställa med förstörelse faller under
bestämmelsen, som t. ex. att någon säljer en värdefull maskin som skrot. Under
bestämmelsen faller också annan rättshandling än gåva, såvida den ekonomiskt är
att jämställa med en sådan. Exempel härpå utgör försäljning lill underpris i
benefikl syfte. Bestämmelsen avser även det fallet att gäldenären ingår en
förbindelse utan vederlag eller mot

Prop.
1980/81:146 54

otillräckligt vederlag. Vidare framhålls i förarbetena alt
bestämmelsen träffar vissa fall när en gäldenär avslår från sin rätt,
exempelvis vid likvidation eller bodelning. Vinstutdelning i strid mol ABL kan
också vara atl jämställa med gåva.

Enligl första stycket andra meningen skall gäldenären
dömas för oredlighet mol borgenärer även i det fallet alt han genom sådanl
förfarande som nyss nämnls framkallar allvarlig fara för att han skall komma på
obestånd. Bedömningen om en åtgärd har framkallat fara för obestånd skall ske
med beaktande av gäldenärens ekonomiska ställning och övriga omständigheter vid
tiden för åtgärden i fråga. För atl vara straffbar skall sålunda den aktuella
transaktionen med utgångspunkt i förhållandena vid denna tidpunkt framstå som
ekonomiskt oförsvarlig. Förutsättningen för att efterföljande omständigheter
skall få beaktas är alltså att de kunde förutses vid tiden för transaktionen.

Oredlighetsparagrafen riktar sig också mot gäldenär som
vid konkurs eller i liknande sammanhang förtiger tillgång, uppger obefintlig
skuld eller lämnar annan sådan oriktig uppgift. För straffbarhet förutsätts här
all uppgiften inte rättas innan den beedigas eller eljest läggs lill grund för
förfarandet. Vidare straffbeläggs som oredlighet alt gäldenär i samband med
exekutiv förrättning åberopar oriklig handling eller skenavtal och på sä sätt
förhindrar att borgenären får betalning eller säkerhet (andra stycket).
Gäldenär som inför förestående konkurs för bort egendom ur riket för att hålla
den undan konkursen eller som undandrar eller undanhåller konkursförvaltningen
egendom döms slulligen också för oredlighet (tredje stycket).

Av allmänna principer följer att det för ansvar för
oredlighet mot borgenärer krävs uppsåt, omfattande alla objektiva rekvisit.

Om sädani brott som avses i I S är atl anse som grovt,
skall enligl 2 § gärningsmannen dömas för.g/<7v oredlighet mol borgenärer.
Vid bedömande om brottet är grovt skall särskilt beaktas om gäldenären har
beedigat oriklig uppgift eller begagnat falsk handling eller vilseledande bokföring
eller om brottet har varit av betydande omfattning.

I 3 § första stycket har straffbelagts alt gäldenär
fortsätter rörelse under förbrukande av avsevärda medel ulan motsvarande nytta
för rörelsen eller lever slösaktigt eller inlåter sig pä äventyrligt företag
eller lättsinnig ansvarsförbindelse eller vidtar annan sådan åtgärd och
därigenom uppsåtligen eller av grov oaktsamhet framkallar eller förvärrar
obestånd. För delta brott, vårdslöshet mot borgenärer, fordras att det
bakomliggande förfarandet sker uppsåtligen. Däremot räcker det att
gärningsmannen såvitt gäller framkallandet eller förvärrandet av obeståndet
gjort sig skyldig till grov oaktsamhet. I fråga om gränsen för slraffbarheten
får del ytterst ankomma på en prövning i det särskilda fallet, humvida en
gäldenär med viss ålgärd övrskridit gränsen till det straffbara området. Vid
denna prövning fär man hämta ledning av gängse åskådningssätt och ta hänsyn
till hans tillgångar, hans lidigare skulder och de nya skulder han ådrar sig
genom transaktionen. Åtal enligt första stycket får väckas endasi om åtal
finnes påkallat ur allmän synpunkt (8 § första slyckel).

För vårdslöshet mot borgenärer döms också gäldenär som vid
konkurs eller i liknande sammanhang av grov oaktsamhet förtiger tillgång, uppger
obefintlig skuld eller lämnar annan sådan oriktig uppgift, om inle uppgiften
rättas innan den beedigas eller eljest läggs lill grund för förfarandet (3 §
andra stycket).

Till gäldenärsbrotten hör ocksä mannamån mot borgenärer (4
§) som

Prop. 1980/81:146 55

förutsätter
atl gäldenär, då han är pä obestånd, gynnar viss borgenär genom alt betala
skuld som inle är förfallen, betala med annat än sedvanliga betalningsmedel
eller överlämna säkerhet som inte var betingad vid skuldens tillkomst eller
genom att vidta annan sädan åtgärd. Som ytterligare förutsättning för
straffansvar föreskrivs att ätgärden skall avsevärt förringa andra borgenärers
rätt (första meningen). Till ansvar för mannamån mot borgenärer dömes enligt
styckets andra mening gäldenär som i otillbörligt syfte gynnar viss borgenär på
annal sätt än som nyss angivits och andra borgenärers rätt därigenom avsevärt
förringas.

Ansvar för bokföringsbrott
(5 §) ifrågakommer om gäldenären uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter
bokföringsskyldighet pä sådant sätt att ställningen och rörelsens gäng inte kan
i huvudsak bedömas med ledning av bokföringen. I della fall har som en särskild
förutsättning för ätal föreskrivits all gäldenären inom fem år från tiden för
brottet har försatts i konkurs, fått eller erbjudit ackord eller ställt in sina
betalningar (8 § andra stycket). I anslutning härtill har en särskild
preskriptionsbestämmelse tagits in i 35 kap. 4 § andra stycket BrB. Av denna
bestämmelse framgår att preskripfionstiden här skall räknas från den dag då
beslut om egendomsavträde meddelades eller åtal eljest tidigast kunde ske.

Av de i 11 kap. BrB
upptagna brotten har endast det som består i bortförande av egendom ur riket
straffbelagts på försöksstadiet (6 5j). 1 7 § föreskrivs att ställföreträdare
för gäldenär som begär gäldenärsbrott skall dömas som om han själv vore
gäldenär. I samma paragraf finns ocksä bestämmelser om i vilka fall borgenär
kan dömas för medverkan till mannamån mot borgenärer. Det förutsätts här för
straffbarhel atl borgenären har brukat ofillbörligt hot eller otillbörligt
löfte om förmån eller handlat i hemligt samförstånd med gäldenären.

Straffsatsen för
gäldenärsbrotten är, utom såvitt gäller grov oredlighet, fängelse i högst tvä
år. För bokföringsbrolt kan dock, om brottet är ringa, dömas lill böter.
Straffet för grov oredlighet är fängelse lägst sex månader och högst sex år.

Som
framgått bygger regleringen i 11 kap. BrB pä obeståndsbegreppet.

Med obestånd får i detta
sammanhang förstås delsamma som i KL, nämligen att gäldenären blivit
urståndsatt att betala förfallen gäld. Är han redan före den ifrågavarande
gärningen på obestånd, bör fordras, att hans obestånd genom gärningen
förvärrats. Det är inte uteslutet, att obestånd föreligger fastän gäldenären
hittills lyckats punktligt infria sina förbindelser. Kan det styrkas alt
gäldenären inle kommer att vara i ständ alt infria sina förpliktelser på
förfallodagen, får han nämligen ändå anses vara på obestånd.

Faslän det för
straffbarhet vid de ifrågavarande brotten inte krävs all någon exekutiv
förrättning kommit till stånd, följer av förhållandenas natur, alt obestånd
jämförelsevis sällan kan tillförlitligen styrkas innan gäldenären blivit
försatt i konkurs eller annan exekutiv förrättning misslyckats. En borgenär,
som avstått från atl sätta gäldenären i konkurs, kan i regel inte bevisa hans
obestånd på annat sätt än genom ett misslyckat försök lill utmätning, Åven
andra omständigheter kan emellertid åberopas för alt styrka obeståndet.
Särskilt kommer i betraktande de konkursanledningar som, jämte misslyckad
utmätningsförrältning, upptagits i KL. Uppenbarligen bör vid prövning huruvida
gäldenären är på obestånd samma krav ställas på bevisningen som vid prövning av
brottsfömtsättningar i allmänhet.

Prop. 1980/81:146 56

6 Nordisk rätt

1975 års aktiebolagslag tillkom efter etl omfattande
nordiskt samarbete. Bestämmelserna i de nordiska aktiebolagslagarna om
likvidation och upplösning av bolag överensstämmer i stora delar. Framför allt
är samstämmigheten stor mellan de svenska och finska lagarna. Beträffande
själva likvidationsförfarandel medverkar dock i Danmark och Norge i större
ulslräckning än hos oss den frivilliga rättsvården (skifterellen) i förvaltningen
och avvecklingen av bolaget.

I Danmark
som i Sverige kan bolag försällas i likvidation frivilligt eller pä gmnd av
bestämmelser i lag eller bolagsordning om likvidalionsskyldighet. Frivillig
likvidation beslutas i Danmark av bolagsstämman, tvångslikvidation av
skifterellen. Likvidationsförfarandet följer emellertid i stort sett samma
regler. I förhållande lill Sverige skiljer sig förfarandet bl. a. på det sättet
att aktieägare med sammanlagt 25 proceni av bolagets aktier har rätt att utse
minoritelsrevisor. Vidare bör nämnas att del är likvidatorerna — och inte den tidigare
bolagsledningen - som skall avge redovisning för bolagets förvaltning för den
tid för vilken redovisningshandlingar inte förut har framlagts pä bolagsstämma.
Redovisningen och revisorernas yttrande över den hålls tillgänglig i bolagets
lokaler för aktieägare och borgenärer och sänds dessulom in lill
akliebolagsregislret. Mera intressant är atl likvidatorerna inom 14 dagar frän
det att redovisningen har färdigställts till akliebolagsregislret skall avge en
redovisning för de viktigaste orsakerna lill likvidationen, bolagets verksamhel
under de senasle åren före likvidationen och de övriga omständigheter som kan
vara relevanta vid prövning av frågan om det finns anledning inleda
fömndersökning i brottmål. Bestämmelsen har tillkommit som ett led i de danska
anslrängningama att bekämpa ekonomisk brottslighet.

Dansk rätl saknar motsvarighet till bestämmelserna i 13
kap. 2S ABL om tvångslikvidalion när viss del av aktiekapitalet har gått
förlorat. Det är mot denna bakgrund man skall se de danska bestämmelserna om
likvidafion av insolventa bolag som gällde lill utgången av år 1977.

När bolagsstämman beslöt om likvidation hade den samtidigt
atl ta ställning lill om likvidationen skulle handläggas enligt reglerna om
solventa eller insolventa bolag. Insolvent var bolaget om man kunde räkna med
atl likvidationen inte skulle ge full täckning åt borgenärerna. Insolvensen
inträdde således först när hela det egna kapitalet gått förlorat och tillgångarna
inte räckte till betalning av skulderna.

Beslöt bolagsstämman att likvidationen skulle handläggas
enligl reglerna om insolventa bolag, skulle den samtidigt utse en likvidator
för tiden intill dess skifterellen utsett likvidator i bolaget. Bolagsstämman
hade därmed spelat ut sin roll och aktieägarnas inflytande över bolaget
övergick på bolagets borgenärer. Avvecklingen av bolaget skedde efter regler
som nära överensstämde med bestämmelserna om konkursförvaltning.

Den nu
beskrivna ordningen har ändrats med verkan fr.o.m. den 1 januari 1978.
Bestämmelserna om insolventa aktiebolag har upphävts. Någon motsvarighet lill
de svenska bestämmelserna om fatliglikvidation finns inte heller. I stället
föreskrivs skyldighet för likvidator att verka för att bolaget försätts i
konkurs, så snart det står klart att tillgångarna inle räcker för full
betalning av skulderna. Huvudregeln är då atl likvidatorn skall inkalla
bolagsstämman för behandling av konkursfrågan. Har emellertid bolaget trätt i
likvidation enligt bestämmelserna om tvångslikvidalion t.ex. därför att
aktiebolaget saknar lill akliebolagsregislret anmäld

Prop.
1980/81:146 57

behörig
styrelse, kan likvidalorn ansöka om bolagets försättande i konkurs utan atl
bolagsstämma först hålles. Skifterellen kan också på eget initiativ besluta alt
bolag som trätt i likvidation skall försättas i konkurs, bl.a. om bolaget inte
har någon likvidator förordnad.

De
finska likvidalionsbestämmelserna är nära nog identiska med de svenska.

Även
de norska bestämmelserna om likvidation är mycket lika de svenska.
Bestämmelser om Ivångslikvidafion vid föriust av aktiekapitalet saknas dock.
Beslutas tvångslikvidalion på annan gmnd, t.ex. därför att behörig styrelse
saknas, träder skifterellen i bolagsstämmans ställe. Pä begäran av aktieägare
som representerar minst 20 procent av aktiekapitalet kan skifterellen också
träda i bolagsstämmans ställe. Under likvidationen (avviklingen) träder ett
"avviklingsstyre" i styrelsens ställe. Avviklingsstyret fullgör i
allt väsentligt samma uppgifter som likvidatorerna enligt ABL. Det kan anmärkas
att avviklingsstyret har en lagfäst skyldighet att bevara bolagets bokföring
under tio år efter upplösningen av bolaget. I del norska likvidationskapitlet
har dessutom upptagits bestämmelser om s.k. konkurskarantän (se avsnitt 7.2).

7
Utredningsförslag

7.1 Inledning

Under
senare år har man från olika håll påtalat all konkursinslitutet missbmkats
framför allt på det sättet att en och samma gäldenär förekommit i en serie av
konkurser. Med anledning härav fick konkurslagskommittén i lilläggsdirektiv
(Dir 1977:09) i uppdrag att överväga hur man från konkursrältsliga
ulgångspunkter kunde stävja etl sädant missbruk av konkursinstitutet.
Konkurslagskommittén, som fann det angeläget att den berörda frågan fick én
snar lösning, har lagt fram ett delbetänkande (SOU 1979:13) Konkurs och rätten
atl idka näring. Etl lagförslag på grundval av belänkandet har nyligen
remitterats till lagrådet.

Inom
brottsförebyggande rådet tillsattes i slutet av år 1978 inom ramen för den
översyn av lagstiftning mot organiserad och ekonomisk brottslighet, som f. n.
företas av rädel, en särskild arbetsgrupp med uppgift att pröva möjligheten alt
lagstiftningsvägen förebygga missbruk av aktiebolagsformen. I en promemoria
BRÅ PM (1979:5) Akfiebolagslagen - förstärkt skydd för det bundna kapitalet,
m. m., har vissa förslag lagts fram i syfte att motverka missbmk av
aktiebolagsformen för ekonomisk brottslighet, Remissbehandlirtgen av
promemorian har nyligen avslutats.

7.2 Konkurslagskommitténs
betänkande (SOU 1979:13) Konkurs och rätten

att idka näring

Kommittén
redovisar i betänkandet en undersökning som kommittén gjort av ett antal
företagskonkurser i vilka en och samma person uppträtt som gäldenär eller
företrädare för gäldenären. Undersökningen visar att upprepade konkurser har
förekommit i ej ringa omfattning. I allmänhet har

Prop. 1980/81:146 58

verksamheten
bedrivits i form av aktiebolag. Bolaget har kontrollerals av en person som ofta
har varit ställföreträdare för eller dominerande aktieägare i bolaget. Den
formella ledningen kan emellertid ha legat pä någon annan. Konkurserna har till
övervägande del handlagts som s. k. falligkonkurser.

För
alt komma lill rätta med missförhållandena föreslår kommittén atl nya regler om
näringsförbud i samband med konkurs införs. Kommittén föreslår ett i
förhållande lill 199 a § KL utvidgat näringsförbud. Enligl 199 a § KL i dess
nuvarande lydelse får gäldenären inle under konkursen driva rörelse med vars
utövande följer bokföringsskyldighet. Enligt kommittén skall därutöver förbud
all idka näring under högst fem år kunna meddelas gäldenär, som är
näringsidkare och har förfarit grovt otillböriigt mot borgenärerna eller på
annat sätl grovt åsidosatt vad som ålegat honom såsom näringsidkare eller
eljest genom upprepade konkurser visat sig uppenbart olämplig alt driva
näringsverksamhet. Om gäldenären är elt aktiebolag eller liknande juridisk
person, skall förbud kunna omfatta även den som är eller senare än etl år innan
konkursansökningen gjordes har varit ställföreträdare för den juridiska
personen eller som faktiskt handhar eller under nämnda tid har handhaft
ledningen eller förvaltningen av denna. En grundfömtsältning för att
näringsförbud enligt förslaget skall kunna meddelas är att konkurs har
inträffat. Fräga om näringsförbud skall prövas av marknadsdomstolen efter
ansökan av näringsfrihetsombudsmannen. Sådan ansökan får göras bara efter
anmälan av tillsynsmyndigheten i konkursen. Såväl näringsfrihetsombudsmannens
ansökan som tillsynsmyndighetens anmälan skall göras inom vissa tidsfrister.
Den som bryter mol meddelat näringsförbud skall kunna dömas till fängelse i
högst två år. I ringa fall skall påföljden vara böter eller fängelse i högsl
sex månader.

I
belänkandel pekar kommittén på andra olika åtgärder som skulle kunna bidra till
att minska förekomsten av upprepade konkurser. Bl.a. betonas vikten av att
gäldenärsbrott och återvinning utreds även i mindre konkurser (se avsnitt 4.2).
Enligl kommittén är emellertid kompletterande lagstiftningsåtgärder nödvändiga.
Kommittén hänvisar därvid bl. a. till företagsobeståndskommitténs (Fi 1976:03)
arbele saml betänkandet (Ds Fi 1976:4) Ansvar för skatt vid entreprenad m. m.
Kommittén anser det även motiverat med en översyn av reglerna i ABL om
möjligheterna att ändra akfiebolags firma och säte samt om likvidation. Elt
annat önskemål beträffande ABL som framförs är alt uppföljningen av att
föreskrivna handlingar ges in till regislreringsmyndigheten blir effektivare.

7.2.1
Remissutfallet

Det
alldeles övervägande fiertalet remissinstanser lillslyrker eller lämnar förslagel
om s. k. konkurskarantän utan erinran. Endasi Sveriges advokatsamfund uttalar
som sin uppfattning att inskränkningar i principen om näringsfrihet inte bör
komma till stånd utan en mer ingående ulredning. Några instanser tillstyrker
förslaget under förutsältning att näringsförbudet endast får tillgripas under
mer begränsade förutsättningar än vad kommittén föreslår. Flera remissinstanser
påpekar emellertid att konkurslagstiftningen endast utgör en del av det
regelsystem som möjliggör de förfaranden som ligger bakom konkursmissbruket.
Därvid nämns överträdelser och kringgåenden av regler inom associations- och
skatterätten samt utnylljanden av brister och ofullsländigheler i den
lagstiftningen för all nå ekonomiska fördelar.

Prop.
1980/81:146 59

Beträffande
utformningen av förslagel tillstyrker flertalet remissinstanser förslaget om
en särskild prövning om näringsförbud i de enskilda fallen.

När
det gäller kretsen av personer som skall kunna drabbas av näringsförbudet
fillstyrks kommitténs förslag av flertalet remissinstanser. Beträffande regeln
om möjlighet alt besluta om näringsförbud för den som är eller senare än etl år
innan konkursansökan gjordes har varit ställföreträdare för gäldenär som är
juridisk person uttalar emellertid bl. a. Stockholms tingsrätt farhågor för
att tidsgränsen är alltför kort. Regeln befaras dessutom kunna leda till att de
verkligt ansvariga i vissa fall undandrar sig påföljder av sitt handlande genom
att sätta andra personer i sitt ställe när företagets ekonomiska ställning
hotas. Nägra remissinstanser föreslår också atl näringsförbudet skall kunna
drabba även närstående som driver näringsverksamhet vari den som fått förbud
har väsentligl ägarintresse eller annat väsentligt intresse.

Vad
gäller de av kommittén föreslagna förulsältningarna för förbud accepteras dessa
i huvudsak av merparten av remissinstanserna. Flera instanser pekar dock på
nödvändigheten atl kunna använda näringsförbud i ett större antal fall än vad
som enligt kommitténs bedömning kommer all bli fallet. Fömtsättningarna
föreslås bli vidgade genom alt "grov" och "uppenbar"
utesluts ur lagtexten beträffande gäldenärens förfarande mot borgenärer resp.
visad olämplighel atl driva näringsverksamhet. Andra remissinstanser förordar en
precisering av fömtsättningarna för näringsförbud. Därvid föreslås bl. a. att
näringsförbudet konstmeras som en följd av kriminaliserade förfaranden främst
gäldeniirsbrott och skattebrott men även annan ekonomisk brottslighet. Några
remissinstanser, däribland riksskatteverket, anser atl även andra situationer
än konkurs bör ulgöra en fömtsättning för näringsförbud. Del kan enligt verkets
mening ifrågasättas om inte exempelvis likvidafion skulle kunna initiera
prövning om eventuellt näringsförbud.

Beträffande
frågan om innebör-den av förbudet påpekar fiera remissinstanser atl
näringsförbudet kan fä en begränsad belydelse i fåmansbolag, om inte förbudet
utsträcks till att avse även personer som innehaft det dominerande ekonomiska
intresset i den juridiska personen. Förbudet skulle då medföra att den drabbade
under aktuell tid inte får ha något dominerande ekonomiskl intresse i
näringsverksamhet av angett slag.

Kommitténs
förslag om marknadsdomstolen som beslutande organ i fräga om meddelande av
näringsförbud får etl mycket blandat mottagande. Huvudparten av
remissinstanserna synes föredra att frågor om näringsförbud handläggs av de
allmänna domstolarna. De skäl som äberopas lill grund för en sådan
beslutsordning är bl.a. följande. Möjligheten till överklagande av beslul om förbud
ökar rättssäkerheten. I prövningen ingår bedömningar som i allmänhet görs av
konkursdomaren och andra frägor som har anknytning till vad som ofta ingår i
allmän domstols prövning av civil- eller brottmålskaraktär. Besluten skall
enligt dessa remissinstanser kunna meddelas interimistiskt för all en önskvärd
snabb handläggning av frågan skall uppnås. Förbudsprövningen kan rned den
förordade ordningen ske i samband med ett åtal för gäldenärsbrott eller annat
brott som vederbörande misstänks för vilket kommer atl underlätta utredning
och handläggning.

7.2.2
Lagrådsremissen

I
del av regeringen fill lagrådet remitterade förslaget har de av kommittén
föreslagna fömtsättningarna för näringsförbud i huvudsak bibehållits.

Prop. 1980/81:146 60

Även
i fråga om den personkrets som kan drabbas av näringsförbud och belräffande
innebörden av ett förbud överensstämmer det remitterade förslaget, med vissa
mindre jämkningar, med kommitténs förslag. Däremot skiljer sig det remitterade
förslaget från kommitténs förslag i fråga om förfarandet. Sålunda föreslås att
frågor om näringsförbud skall prövas av allmän domstol på talan av allmän
åklagare. Reformen föreslås träda i kraft den I juli 1980.

7.3
BRÅ PM (1979:5) Aktiebolagslagen - förstärkt skydd för det bundna kapitalet, m.
m.

I
BRÅ-promemorian framhålls att det förekommer att aktiebolag bildas eller
förvärvas uleslutande i syfte all tjäna som täckmantel för brottslig
verksamhet. De bolag som används är oftast fåmansbolag med lågt aktiekapital.
En grundläggande teknik är ofta transaktioner inom s. k. oäkta koncerner, dvs.
rättshandlingar mellan tvä eller fiera bolag som ägs av samma fysiska person
eller begränsade personkrets. De s. k. fatligkonkur-serna utgör merparten av
samtliga förelagskonkurser. Del torde enligt arbetsgmppen innebära att mänga
bolag fortsätter sin förlustbringande verksamhet i strid mot
likvidalionsbestämmelserna i ABL ända till dess det inte längre finns
tillgängar kvar att betala ell ordinärt likvidalionsförfarande och med fill
visshet gränsande sannolikhet innefattar dessa konkurser
gäldenärsbrotlslighel. Med hänsyn härtill föreslår arbetsgruppen en skärpning
av bestämmelserna om likvidation och en skärpt konlroll av företag i riskzonen
t. ex. företag där aktiekapitalet delvis har gått förlorat men
likvidalionsplikl ännu inle inträtt. Arbetsgruppen föreslår också åtgärder mol
sådana manipulationer inför en förestående likvidation eller konkurs som
innefattar byte av firma, säte och styrelse i syfte atl vilseleda borgenärer
och andra intressenter i bolaget och försvåra myndigheternas kontroll.
Arbetsgruppen aktualiserar också frågan om återbetalning av lån till aktieägare
m. fl. som lämnats innan förbudet för bolag atl lämna sådana lån trätt i kraft
samt föreslår ålgärder i syfte atl påskynda avvecklingen av vilande bolag och
skrivbordsbolag för att på detta och andra angivna sätl effekfivisera
akfiebolagsregistret.

Förslagen
innebär bl. a.

• att bestämmelserna om likvidation när
aktiekapitalet hell eller delvis gått förlorat skärps. Dels förordas en
återgång lill i huvudsak den ordning som gällde till utgången av år 1976,
nämligen att bolag som förlorat mer än två tredjedelar av sitt akfiekapital
inom viss tid måste förete full läckning av aktiekapitalet för alt bolaget
skall undgå skyldighet atl träda i likvidation. Dels föreslås att bolag inte
får driva verksamhel under längre tid utan att ha två tredjedelar av
aktiekapitalet täckt.

• att revisor skall ha skyldighet att ansöka om
likvidation när bristen i aktiekapitalet inte läcks och bolagsstämman inte
beslutar om likvidation,

e
att kvalificerad revisor skall finnas i aktiebolag som inte har full täckning
för bolagels registrerade kapital,

• att
patentverket skall pröva om del finns skäl till ändring av bolagets

firma eller den ort i Sverige där bolagels styrelse skall ha sitt säte. En

fömtsättning för sådan ändring är vidare att bolaget i registreringsären

det kan förete intyg av kvalificerad revisor som utvisar att full täckning

finns för aktiekapitalet och att någon allvarlig betalningsanmärkning inte

under det närmast föregående året har riktats mot bolaget.

Prop. 1980/81:146 61

• att aktiebolag varje år i samband med atl del
skickar in årsredovisning till patentverket skall bifoga en aktuell förteckning
över bolagets styrelseledamöter m.fl.,

• att det i övergångsbestämmelserna lill 1973 års
lagstiftning om förbud mot lån till aktieägare m.fl. föreskrivs atl lån av
delta slag som lämnats innan förbudet trätt i kraft, vid utgången av år 1981
skall vara återbetalda till bolaget, åtminstone lill den del som behövs för
att bolagets registrerade aktiekapital skall vara täckt,

• att aktiebolag skall erlägga en
"regislerhållningsavgift". Avgiften syflar till att påskynda
avvecklingen av vilande bolag och skrivbordsbolag och finansiera en uppmstning
av aktiebolagsregistret.

7.3.1
Remissutfallet

Remissutfallet
på BRÄ-promemorian är mycket blandat. Flertalet remissinstanser vilsordar
behovel av lagstiftningsåtgärder till förhindrande av atl aktiebolagsformen
missbmkas som instmment för den ekonomiska brottsligheten. De statliga
myndigheterna är i huvudsak positiva till förslagen och flera av dem betraktar
de föreslagna ändringarna som mycket försiktiga och inle tillräckligt
långtgående samt förordar fortsall lagstiftningsarbete för atl effektivt hejda
den ekonomiska kriminaliteten på delta område. Åtskilliga företrädare för
induslrin liksom revisorernas organisationer, Sveriges advokatsamfund och
aktiespararna intar däremot i allmänhet en negativ hållning lill förslagen.
Dessa instanser befarar atl ändringarna kan fa negativa effekter för lojala
och seriösa näringsidkare samt leda till en ökad byråkrati.

Beträffande
de enskilda förslagen är remissinstansernas inställning följande.

Förslaget
om en återgång till i huvudsak den ordning som gällde till utgången av år 1976
belräffande likvidation vid förlust av aktiekapitalet, nämligen alt bolag som
förlorat mer än två tredjedelar av sitt aktiekapital inom viss tid måste förete
full täckning av aktiekapitalet för alt bolaget skall undgå skyldighet att
träda i likvidation avstyrks av någol fler instanser än de som tillstyrker
eller lämnar förslaget utan erinran. Förslagel atl bolag inte får driva
verksamhel under längre tid utan all ha tvä tredjedelar av aktiekapitalet täckt
tillstyrks och avstyrks av lika många instanser. De huvudsakliga invändningarna
mot förslagen är alt nuvarande regler ulgör en rimlig avvägning med hänsyn lill
den tid som kan åtgå för finansiella saneringsoperalioner och med hänsyn till
sysselsättningsaspekter och risken för framtida finansiella
stmkturförändringar. Dessulom påpekas alt nuvarande bestämmelser var föremål
för bedömning så sent som år 1975.

Merparten
av instanserna tillstyrker förslaget atl kvalificerad revisor skall finnas i
bolag som inte har full täckning för bolagets registrerade aktiekapital samt
atl revisor skall ha skyldighet atl ansöka om likvidation när bristen i
aktiekapitalet inle täcks och bolagsstämman inte beslutar om likvidation. Mol
förslaget om kvalificerad revisor anförs av bl.a. företrädare för de auktoriserade
revisorerna alt ett byte av revisor när täckningen brister kommer alltför sent
för att få någon effekt. 1 stället bör man verka för alt kvalificerad revisor
skall finnas i alla aktiebolag. Andra instanser pekar på svårigheten att i
dessa situationer finna revisorer som är villiga atl äta sig uppdraget.
Beträffande förslaget om skyldighet för revisor att ansöka om likvidation
invänds atl ett sådant ansvar renl principiellt inle bör åläggas revisor utan
ligga pä bolagets ledning och ägare. Andra remissinstanser, däribland
Slockholms fingsrätt, anser det värdefullt om revisorerna får en gentemot
bolaget självständig ställning.

Prop. 1980/81:146 62

Förslaget
att patentverket skall pröva om det finns skäl till ändring av bolagets firma
eller den ort där bolagsstyrelsen skall ha sitt säte tillstyrks i princip av
merparten av instanserna. En stor del av dem lämnar emellertid alternativa
lösningar och kompletteringar till BRÅs förslag. Bl. a. ifrågasätts om
palentverket har möjlighet atl göra den föreslagna prövningen och om effekten
ur brottsbekämpningssynpunkt uppväger det merarbete som skapas för företag och
kontrollorgan. Flera instanser föreslär atl palentverket borde vara berättigat
all ulan egen prövning registrera ändringar, om intyg bifogas från kvalificerad
revisor. Några remissinstanser anser att förslaget bör kompletteras med förbud
för bolag att under viss tid använda firma som innehafts av upplöst bolag (s.
k. firmakarantän). Länsstyrelsen i Malmöhus län föreslär därjämte att krav
ställs pä alt bolag alltid skall ha anknytning till den ort där styrelsen
enligl anmälan skall ha sitt säte.

Förslaget
att bolag varje år i samband med att det skickar in årsredovisning lill
palentverket skall bifoga en aktuell förteckning över bolagels styrelseledamöter
m. fl. fillstyrks av flertalet remissinstanser. Flera instanser föreslår dock
alt skärpta krav slälls på avgående styrelseledamot så atl denne blir
solidariskt ansvarig för bolagets uppkommande förbindelser, om han underlåtit
att anmäla sin avgång och kvarvarande styrelseledamöter inte fullgör sina
skyldigheter om likvidation, när aktiekapitalet helt eller fill större delen
gått förlorat.

Förslaget
om återbetalning lill viss del av gamla lån till aktieägare m, fl. avstyrks av
merparten av remissinstanserna. Av de instanser som tillstyrker förslagel
förordar flera en längre övergångstid och större möjligheter till dispens. Den
huvudsakliga invändningen mot förslagel är all frågan är omfattande och
övergripande och inte tillräckligt utredd.

Förslagel
alt bolag årligen skall erlägga en "regislerhållningsavgift" i syfte
alt påskynda avvecklingen av vilande bolag och skrivbordsbolag och finansiera
en upprustning av bolagsregistrel avstyrks av de flesta remissin-stansema.
Flera instanser pekar på nödvändigheten av att etl centralt firmaregister
införs. Först därefter kan det bli aktuellt med ett system med
registerhållningsavgifl. De flesta instanserna betonar viklen av förbättringar
av registrets effektivitet för att åstadkomma en sanering bland bolagen och
motverka ekonomisk brottslighet.

8
Missbruk av likvidationsinstitutet

8.1
Inledning

Det
finns inga närmare undersökningar hur likvidationsinstitulet tillämpas. För
att få denna fråga belyst har arbetsgruppens sekreterare varit i kontakt med
polis, åklagare och skattemyndigheter. Dessutom har landets samtliga
kronofogdemyndigheter tillfrågats om sina erfarenheter av likvidationsinstitulet.
De uppgifter som erhållits på detta sätt är relativt sparsamma. Endasi
undanlagsvis pekar myndigheterna på fall i den egna praktiken där missbmk har
kunnat konstateras (se avsnitt 8.2). Det insamlade materialet ger närmasl stöd
för uppfattningen alt myndigheterna ännu inte har blivit medvetna om riskerna
för missbmk av likvidationsinsfitutel i samma grad som när det gäller t. ex.
konkursinstitutet.

Arbetsgmppen
har därför genom sin sekreterare försökt komplettera enkätmaterialet med en
genomgång av likvidationsakter på patentverkets bolagsbyrå och i Slockholms
fingsrätt (se avsnitt 8.3). Inte heller denna

Prop.
1980/81:146 63

undersökningsmetod
har skapat önskvärd klarhet i frågan i vad mån likvidationsinstitutet
missbmkas för ekonomisk kriminalitet. Många av de likviderade bolagen saknar
räkenskapshandlingar för flera är före likvidationsbeslulet. Här är del naturligtvis
helt ogörligt att av aktmaterialet bilda sig en uppfattning om eventuellt
missbruk. Men även när föreskrivna årsredovisningar finns i akten möter
svårigheter. Många gånger anges endast att tillgångar och skulder helt saknas.
Även när årsredovisningen är fylligare möter svårigheter att bedöma att de
redovisade uppgifterna är rikfiga. På säkrare grund skulle man naturligtvis slå
om aktmaterialet kunde kompletteras med uppgifter från bolagsledningen samt
skatte- och andra myndigheter som haft att göra med bolaget. En sådan
systematisk undersökning skulle emellertid sannolikt ta lång tid alt genomföra
och slälla sig tämligen dyrbar. Arbetsgruppen har därior begränsat sig till att
komplettera de nämnda förfrågningarna och aktgenomgångarna med en litteraturgenomgång
(avsnitt 8.4).

8.2
Uppgifter från myndigheter

I
en rundskrivelse från BRÅ tillfrågades landets samtliga kronofogdemyndigheter
bl. a. om

1. erfarenheler av missbruk av likvidationsförfarandel

2. erfarenheter av likvidalorernas lämplighet och sätt alt sköta uppdraget.

Åtskilliga
kronofogdemyndigheter, främsl i mindre distrikt, uppgav alt de har ringa
eifarenhet av bolag i likvidation över huvud taget. Övriga svar var
jämförelsevis kortfattade. Många av de bolag som träder i likvidation är
uppenbarligen kända hos kronofogdemyndigheterna för bristande betalningsförmåga.
Del har ändå förekommit att myndigheten inte känt till att bolaget upplösts
förrän långt efter det att likvidationen avslutals. Flera kronofogdemyndigheter
har också uppgett att bolag i likvidation ofta saknar intresse från
indrivningssynpunkl. Man utgår nämligen från att bolaget saknar tillgångar och
avstår därför frän att undersöka hur det förhåller sig med den saken eller om
det finns återvinningsmöjligheler.

Under
senare tid har man emellertid på flera kronofogdemyndigheter noterat alt
personer som varit kända för tvivelaktiga affärer föredragit atl avveckla sina
bolag genom likvidafion i slällel för konkurs. Myndigheterna har därför skärpt
bevakningen av bolag i likvidation. Det blir också vanligare att bolag i
likvidation av kronofogdemyndigheten begärs i konkurs i syfte bl.a. att fa
återvinningsmöjligheter och eventuella gäldenärsbrott klarlagda.

Som exempel på missbmk av
likvidationsinstitutet anförs frän kronofogde- och andra tillfrågade
myndigheler framför allt likvidation av bolag för att undgå indrivning av
skatter och avgifter till det allmänna.

FaU I

De
aktuella bolagen var verksamma i databranschen. Bolag nr 1 som fidigare haft
annan firma drevs under åren 1976-1977. Bolaget avregistrerades i maj 1978 som
arbetsgivare hos lokala skattemyndigheten. De anställda övergick lill ett annat
av samme ägare kontrollerat bolag, bolag nr 2. Bolag nr I, vars verksamhet
upphört, ändrade samma månad firma. Bolag nr 1 trädde i juni 1978 i
likvidation. I augusti 1978 hemställde hkvidalorn hos rätten att likvidationen
skulle läggas ned och bolaget anses upplöst då bolaget ej hade tillgångar till
täckande av

Prop. 1980/81:146 64

likvidationskostnaderna.
Bolaget upplöstes samma månad. Bolag nr 2 försattes på egen begäran i konkurs
vid Stockholms tingsrätt ijuli 1979.1 augusfi 1979 har ett nytt bolag, bolag nr
3, etablerat sig i lokaler som tillhört bolag nr 1. Bolag nr 3 har nu ändrat
firma till bolag nr 1 :s tidigare firma. Enligl uppgift från
kronofogdemyndigheten har en skatte- och avgiftsfordran mot bolag nr 1 på
omkring lOOOOO kr avskrivits på grund av likvidationen.

FaU
2

I
ett 5000-kronorsbolag ägdes samtliga aktier av en person som tillika utgjorde
bolagets styrelse. Bolaget var restfört för mervärdeskatt för perioderna
maj-augusti 1975, september-december 1975 och januaridecember 1976 med
sammanlagt 10827 kr. Dessutom var bolaget restfört för 1976 års
arbetsgivaravgifter (uppbördsdagarna den 19 juni 1978 och 18 april 1978) med sammanlagl
omkring lOOOOO kr. Enligt styrelsens förvaltningsberättelse var bolagets
omsättning under året 1976-09-01-1977-08-31 908 734 kr. Enligt
resultaträkningen som fastställdes på bolagsstämman den 20 april 1978 hade
244000 kr reserverats för arbetsgivaravgifter, för vilket belopp det fanns
täckning i likvida medel och kundfordringar. Den 28 september 1978 beslöt
bolagsstämman/ägaren om likvidation. Till likvidator utsågs styrelsen/ägaren.
Samma dag anmälde likvidalorn/ägaren till rätlen att bolaget hell saknade
tillgångar och hemställde att likvidationen skulle läggas ned och bolaget
upplösas i enlighet med 13 kap. 15 § tredje stycket ABL. Den 5 oktober 1978
delgavs bolaget betalningsuppmaning för konkursansökan av kronofogdemyndigheten.
Den 17 oktober 1978 ingavs konkursansökan. Den 31 oktober 1978 beslöt
tingsrätten att likvidationen skulle läggas ned och bolaget anses upplöst. Den
15 november 1978 försattes bolaget i konkurs. Kronofogdemyndigheten ställde
säkerhel i konkursen. Förvaltaren ansökte om återvinning av orimhga löneuttag
och anmälde att det förelåg misstanke om gäldenärsbrott. Åtal har nu väckts mot
ägaren för oredlighet mot borgenär. Brottet har enligt stämningsansökan bestått
i att han genom atl vid olika fillfällen under liden 1978-01-02-08-11 låta
bolaget skänka honom tillhopa 120082 kr, avhänt bolaget egendom av betydenhet
och därigenom försatt bolaget på obestånd.

FaU
3

Det
aktuella bolagets styrelse bestod av en advokat som ägde samtliga aktier,
Enligl årsredovisningen bedrevs ingen rörelse och bolaget saknade tillgångar.
Den 22 augusfi 1978 inkom lill kronofogdemyndigheten en begäran om indrivning
av särskild vamskatt på 364604 kr hos bolaget. Värnskatten härrörde från
verksamhet som bolaget hade bedrivit för flera år sedan. Frågan om påföring av
skatten hade sedan verksamheten lagts ner prövats i flera instanser. Bolaget
hade vidare besvärat sig över att det fått avslag på sin begäran om dispens
från vamskatten. Regeringen lämnade den 7 december 1978 besvären utan bifall.
Den 20 december 1978 hölls exlra bolagsstämma i bolaget. Vid stämman
redovisades lillgångar och skulder lill 0. Varuskatten togs inle upp.
Bolagsstämman/ advokaten beslöt om likvidation och utsåg en biträdande jurist
hos advokaten fill likvidator. Samma dag gjordes en anmälan fill rätten enligt
13 kap. 15 § tredje stycket ABL all bolaget ej hade tillgångar som täckte
likvidationskostnaderna. Den 8 febmari 1979 meddelade tingsrätten beslul om
nedläggning av likvidationen och förklarade bolaget upplöst. När kronofogdemyndigheten
erhållit besked om regeringsbeslutet och tog kontakt med bolaget var detta
redan upplöst.

Prop.
1980/81:146 65

FaU
4

Ett
bolag restfördes under våren och hösten 1975 för arbetsgivaravgifter om
sammanlagl 10200 kr. I oktober 1975 beslöt bolaget att träda i likvidation.
Till likvidator utsågs bolagets ställföreträdare. Med anledning av
likvidationen avvaktade kronofogdemyndigheten med vidare indrivningsåtgärder. I
augusti 1976 restfördes bolaget med ytterligare arbetsgivaravgifter. Skulden
uppgick därmed till 16300 kr. Likvidatorn utfäste sig under det fortsatta
indrivningsarbetet att personligen betala skulden med medel som skulle flyta in
vid en föreslående försäljning av aktierna i bolaget. Någon betalning erlades
emellertid inte och kronofogdemyndigheten delgav bolaget i likvidation
betalningsuppmaning för konkurs den 11 maj 1979. Vid sammanträde den 31 maj
1979 begärde likvidatorn uppskov för atl få tillfälle att sälja aktierna. Denna
begäran medgavs inte. Några dagar därefter begärde likvidalorn - ulan samråd
med kronofogdemyndigheten — hos tingsrätten atl likvidafionen skulle läggas ned
enligt 13 kap. 15 § tredje stycket ABL.

Fad5

Två
bolag med samma ägare var restförda för skatter med 420000 kr resp 140000 kr.
Bolagens taxeringar var överklagade till länsskatterät-len. Bolagen försattes i
likvidafion enligt 13 kap. 1 § (frivillig likvidation). Likvidationen
avslutades genom slutredovisning enligl 13 kap. 15 § första tycket. Inga
tillgångar avsattes emellertid för betalning av skatteskulderna. I stället
utskiftades tillgångarna fill ägarna som är bo-salta ulomlands.

Etl
sätt alt använda likvidationsinstitutet som av flera kronofogdemyndigheter
påtalats som en vanlig form av missbmk går ut på att avveckla bolaget före
likvidafionsbeslutet. Bolagels verksamhet upphör, tillgångarna försäljs,
bolagets skulder betalas - förhoppningsvis enligt förmånsrätts-lagen om
tillgångarna inte täcker alla skulder - och evenluellt överskjutande belopp
utbetalas till aktieägarna. Först därefter fattas beslul om likvidation. Då
föreligger fömtsättningar för fattiglikvidation. Upplösningen kommer då så
snabbi - ibland t.o.m. innan kallelse på bolagets borgenärer har hunnit
utfärdas — atl det kan vara svårt för eventuella återstående borgenärer att hinna
bevaka sin rätt.

8.3
Uppgifter från likvidationsakter

Enligt
den officiella statistiken upplöstes år 1977 I 118 och år 1978 1 276 aktiebolag
genom likvidation. Av dessa likvidationer avslutades år 1977 824 genom
slutredovisning (13 kap. 15 § första stycket) och 294 genom att likvidationen
lades ner (fattiglikvidafion; 13 kap. 15 § tredje stycket). Motsvarande
siffror år 1978 var 1 176 resp 100.

För
alt få en uppfattning om vilka bolag som upplöses genom likvidation har
arbetsgmppens sekreterare gått igenom akterna i 200 likvidationsärenden på
patentverkets bolagsbyrå. Samtliga bolag i det studerade materialet hade
registrerats under åren 1973-1976 och trätt i likvidation under åren 1973-1978.
Materialet gav exempel bl.a. på bolag i likvidation som försatts i konkurs och
upplösts enligt 13 kap. 19 § första stycket. I vissa fall pågick likvidafionen
fortfarande vid tiden för aktgenomgången.

I det studerade
materialet hade den alldeles övervägande delen av likvidationerna lagts ned
efter anmälan fill rätten enligt 13 kap. 15 § iredje 5 Riksdagen 1980/81. I
saml. Nr 146

Prop.
1980/81:146 66

stycket
ABL. Mot denna bakgmnd gjordes en genomgång av likvidationsärenden som
handlagts slutligt år 1978. Del visade sig att 832 likvidationer lagts ned och
425 avslutats genom slutredovisning under det akluella året. Diskrepensen mol
de inledningsvis nämnda statistiska uppgifterna förklarades bero på ett
annorlunda sätt all beräkna antalet balanserade ärenden. Alt merparten av
likvidationerna läggs ned stöds av uppgifter som lämnats av bolagsbyråns
personal och av personer som brukar åta sig uppdrag som likvidator. Man bör
därför kunna våga påståendet alt omkring två tredjedelar av de bolag som
upplöses genom likvidation inte har tillgångar som täcker likvidationskoslnaderna.

Uppgiftema
i patentverkets likvidationsakter är för varierande och ofullständiga för att
några bestämda slutsatser skall kunna dras om förhållandena i bolag som går i
likvidation. Följande karakteristika är dock klart framträdande. Huvudparten av
bolagen är fåmansbolag. Storieken av aktiekapitalet ligger på gränsen till den
lägsta tillåtna storleken. I början av den undersökta tiden rör del sig framför
allt om 5 000-kronorsbolag. I och med alt gränsen höjdes till 50 000 kr för
bolag som bildades efter den 6 juni 1973 har bolag med högre aktiekapital
tillkommit under den senare perioden. Bland dem dominerar bolag med
aktiekapital som ligger omkring 50000 kr. Endasi ett fåtal likviderade bolag
har högre aktiekapital än lOOOOOkr.

Arbetsgmppens
sekreterare har kompletterat granskningen av patent-verkets malerial med en
genomgång av likvidafionsärenden vid Stockholms tingsrätt, 6:e avdelningen.
Undersökningen omfattade omkring 300 ärenden som anhängiggjorls under år 1978.
Årendena gällde såväl anmälningar om tvångslikvidalion och ansökningar om
frivillig likvidation som anmälningar om att likvidationen lagts ned.

Utmärkande
för ivångslikvidationerna i det granskade materialet är all de huvusakligen
gäller 5 000-kronorsbolag. Det är patentverket som är den vanhgast förekommande
anmälaren i dessa ärenden. Inte mindre än 40-50 procent av verkets anmälningar
återkallas emellertid på grund av atl bolagen fullgör sina skyldigheter under
ärendets handläggning i tingsrätten. I många av dessa fall har årsredovisningar
saknats för mer än två år tillbaka. I materialet ingår också ansökningar av
kronofogdemyndigheten om likvidation på gmnd av atl ingen funnits som kunnal
företräda bolaget i indrivningsärendet. Det finns flera exempel på bolag som
saknat styrelse under lång tid, ibland upp till två år. Aklmaterialel visar
dessulom att rätten inte sällan har svårigheter att delge bolagets
ställföreträdare ansökningar eller anmälningar om likvidation, regelmässigt
utses advokat av rätlen till likvidator i Ivångslikvidationerna. Det slora
antalet anmälningar enligt 13 kap. 15 § Iredje stycket ABL från likvidatorer i
bolag som försatts i tvångslikvidalion tyder pä att sädana bolag oftast är
utan tillgångar.

Beträffande
de frivilliga likvidationerna har enligt vad handlingarna i bolagsregistrel
innehåller beslutet om likvidation ofta föregåtts av andra anmälningar om
ändringar i bolagets registrerade förhållanden. Det förekommer fall där det är
tydligt att ändringar i firma, sätesort och styrelse har direkt samband med det
föreslående beslutet om likvidation. I de flesta av de friviUiga
likvidationerna har styrelsen eller ledamot i slyrelsen av bolagsstämman
utsetts till likvidator. Ett påfallande stort antal av de frivilliga
likvidationerna pågår fortfarande trots atl flera år gäll sedan beslutet om
likvidation ägde rum.

Prop.
1980/81:146 67

8.4
Uppgifter i litteraturen

I
BRÅ-rapporten (1978: 1) Konkurser och ekonomisk brottslighet ges följande
exempel på hur tvångslikvidation med av tingsrätten förordnad likvidator kan
användas för alt dölja begångna brott (s. 30 ff).

Direktören
L hade i en följd av år drivit verksamhet i bolagsform, bl. a. hotellverksamhet
och låne verksamhel. Bolagen hade efter viss lid antingen försatts i
fattigkonkurs eller likviderats. De kvarvarande skulderna hade företrädesvis
bestått av skatteskulder.

Genom
bl.a. lägenhelsförsäljningar hade L skaffat sig ett ansenligt kapital, som han
lånat ut till ett av honom själv ägt förvaltningsbolag, AB FVB, L hade
emellertid inte officiellt lånat ut pengarna själv till bolaget utan gjort sken
av att dessa lån upptagits från ett par andra personer, Z och X, om
vilka del genom den företagna ulredningen framgick att de inle existerade i
verkligheten. Enligt L hade bolaget vid verksamhetens början lånat 790000 kr av
X. Stora lån hade även upptagits från Z, så att
skulden till denne vid slutet av år 1973 uppgick lill 650000 kr. Skulden till X hade
vid denna tid ökat till 1,2 milj kr. Bolaget, AB FVB, hade sedan lånat ut dessa
medel som bl.a. villakrediler mot 12-15% årlig ränta och dessutom hade FVB köpt
aktier i börsnoterade förelag.

AB
FVB försattes i tvångslikvidalion 1974, eftersom fastställda balansräkningar
ej inkommit fill patent- och registreringsverket för något av de tre senasle
räkenskapsåren. Till likvidator förordnade rätten advokaten Q. Denne
konstaterade att bolaget saknade tillgångar till bestridande av
likvidationskostnaderna, varför lividationen nedlades jämlikt 1.67 § 1944 års
aktiebolagslag. Därmed var bolaget upplöst.

Avvecklingen
av verksamheten hade emellertid påbörjats av L i god lid före likvidationen
genom att han själv övertagit bolagels skulder till de fingerade personerna Z
och X upp till 1,5 milj, kr och samtidigt ocksä
lillgångar för samma belopp, vilka utgjordes av fordringar på bolagets
låntagare samt aktieposter. Övriga skulder lämnades kvar. I praktiken innebar
detla alt L övertog bolagets skulder lill honom själv mot det alt han fick
tillgångar till motsvarande värde eller med andra ord full utdelning.

L
hade således kunnat uppbära ansenliga ränteintäkter från bolaget i sken av att
dessa utbetalades till Z och X.
Därigenom hade han kunnat underlåta
alt ta upp intäkterna till beskattning. Likaså hade han sluppit skatt på själva
kapitalet.

Bokföringen
i AB FVB har ej kunnat återfinnas, varför någon granskning av verksamheten med
stöd av denna inte kunnat göras. Enligt L hade han lämnat den till en revisor
ulan att la kvitto på detla. Han kunde inte erinra sig namnet på revisorn men
höll för troligt att bäde denne och herrarna Z och X lämnat
landet och vistades på okänd ort.

Någon
anmälan om misstänkt brottsligt förfarande gjordes inte. Pengar fanns ju inte
ens till täckande av likvidationskoslnaderna. Del var försl sedan ett annat av
L ägt bolag hade försalts i konkurs - vilken handlades som fattigkonkurs - som
gode mannen fattade vissa misstankar om brott och gjorde åklagarmyndigheten
uppmärksam på Ls affärer.

Utöver
anmälan från gode mannen om misstänkt gäldenärsbrott föreligger misstankar mot
L för grova bedrägerier och skattebrott.

I
konkurslagskommitténs betänkande (SOU 1979:13) Konkurs och rät-

Prop. 1980/81:146 68

ten
alt idka näring har redovisats följande fall där en och samma person förekommit
såväl i upprepade konkurser som i upprepade likvidationer (Fall 5, s. 49 ff).

X har i omkring 20 år varit
verksam i tryckeribranschen. Från år 1960 drevs verksamhelen i aktiebolag 1 med
firma A. Styrelse i bolaget var en utomstående person med X:s hustru Y som
suppleant. Aktiekapitalet uppgick fill 5000 kr. Maskiner för driften
införskaffades enligt X:s egen uppgift nästan hell utan kontantinsats. Sommaren
1963 ändrades bolagels namn till B samtidigt som ett nytt aktiebolag, 2,
bildades med namnet A, Del förra bolagels maskiner och lokal där verksamheten
bedrivits överfördes på bolag 2 mot en köpeskilling av omkring 79000 kr. Av
detta belopp erlades 5000 kr kontant. Bolag 1 försattes efter egen ansökan i
konkurs i maj 1964. Konkursen handlades som ordinär konkurs. Tillgångarna
uppgick till drygt 50000 kr, varav något mer än 40000 kr utgjordes av en
fordran på bolag 2. Skulderna uppgick enligt konkursbouppteckningen till drygt
185000 kr. Av detta belopp avsåg omkring 130000 kr skatter. Staten erhöll
utdelning med 15 381 kr. Misstanke om bokföringsbrolt uttalades av förvaltaren.
Viss lös egendom såldes av konkursboet till bolag 2.

Bolag
2 drevs fill år 1970. Aktiekapitalet var 15000 kr och aktierna ägdes av Y.
Styrelsen utgjordes av X.

På
hösten 1970 ändrades firman och bolaget försattes samtidigt i likvidation. Till
likvidator utsågs en fidigare kund och sedermera kompanjon till X, nämligen
Z som fidigare varit indragen i åtminstone två bolagskonkurser. I mars 1971
försattes bolag 2 i konkurs efter ansökan av kronofogdemyndigheten. Konkursen
handlades som fattigkonkurs. Tillgångarna uppgick till 1826 kr och skulderna
till 439600 kr, varav 433 873 kr avsåg obetalda skatter och
arbetsgivaravgifter.

En
vecka efter det att bolag 2 ändrat namn inregistrerades ett nytt aktiebolag, 3,
med samma firma som de två tidigare bolagen hade haft. Aktiekapitalet i bolag 3
var 15 000 kr och styrelsen utgjordes av X och Y. X ägde
först samtliga aktier. I början av är 1974 övertog Z aktierna och något senare
utträdde Y ur styrelsen. I maj 1975 försaltes bolaget i likvidation med Z som
likvidator och i september samma år ändrades dess firma. I mars 1976 försattes
bolaget i konkurs efter ansökan av kronofogdemyndigheten. Konkursen handlades i
ordinär form sedan sökanden ställt säkerhet för konkurskostnaderna. Tillgångar
saknades. Skulderna enligt bouppteckningen uppgick lill 1007747 kr. Av dessa
avsåg 1 001 722 kr skatter och avgifler. Utöver de i bouppteckningen angivna
skulderna uppgav Z att del fanns yllerligare leveranlörsskulder om
200000-300000 kr.

År
1970 hade Z låtit inregistrera akfiebolag 4. Styrelsen i della bolag utgjordes
av Z och aktierna ägdes av hans hustm. Aktiekapitalet var 15000 kr. I början av
år 1973 registrerade patent- och registreringsverket att bolagets firma ändrats
och att det försatts i likvidation med Z som likvidalor. I slutet av samma år
försattes bolaget efter ansökan av kronofogdemyndigheten i konkurs. Konkursen
handlades som fattigkonkurs. Tillgångar saknades. Skulderna uppgick till 82
146 kr. avseende skatter och avgifter. Utredningen visade alt bolag 3 till en
början förmedlat och sålt produkter för bolag 4:s räkning. Sedan detta bolag
efter namnändring försatts i konkurs övertog bolag 3 dess produktion och tog
även över verksamheten i elt annat bolag, 5. Bolag 3:s maskinpark

Prop. 1980/81:146 69

överläts
till aktiebolag 6, vilket ägs av Y. Det sistnämnda bolaget bildades år 1972
med ett aktiekapital om 5 000 kr. Styrelsen utgörs av X.

Bolag
5 hade bildats år 1972. I januari 1975 valdes X till
styrelse. Bolaget försattes hösten 1977 i likvidation på grund av att
räkenskapshandlingar för de senasle två åren inte hade getts in till patent-
och registreringsverket. Också bolag 6 försattes av samma anledning i likvidation
i december 1977. Delta beslut är dock överklagat.

År
1968 startade X, med hjälp av Z, tryckeriverksamhet i ytteriigare
ett aktiebolag, 7, Verksamheten i detta bolag överfördes under 1974 lill bolag
6. Större delen av maskinparken i detla bolag överläts till bolag 6, som
därefter hyrde ut (leasade) maskinerna lill bolag 3 och 5. Någon maskin såldes
till bolag 7, vars namn ändrades i november 1974.

Aktiekapitalet
i bolag 7 uppgår till 100000 kr. Bolagels styrelse utgörs sedan år 1974 av X ensam.

Verksamheten
i bolag 5 lades i stort sett ned sedan bolag 6 sålt de av bolag 5 använda
maskinerna till elt annat bolag.

Sedan
bolag 3 gått i konkurs har dess rörelse fortsatts av personalen med maskiner
som hyrts från bolag 6. Även de lokaler där verksamheten drivs hyrs av nämnda
bolag.

År
1972 bildade X ytterligare ett bolag, 8. Akfiekapitalel uppgick
fill 25 000 kr. och styrelsen utgjordes av X. I
augusfi 1976 ändrades bolagets namn och i december samma är försattes det i
likvidation på gmnd av att räkenskapshandlingar för de senasle två åren inte
hade getts in. I november 1977 ansökte kronofogdemyndigheten om bolagets
försättande i konkurs för en skatteskuld om 71 125 kr.

X dömdes åren 1970, 1973 och
1974 för brott mot uppbördslagen fill böter.

Genom
domarna ålades han personlig betalningsskyldighet enligt 77 a § uppbördslagen
med sammanlagt drygt 60000 kr.

I
april 1975 försattes X personligen i konkurs efter ansökan av kronofogdemyndigheten.
Konkursen handlades som fatligkonkurs. Tillgångar saknades. Skulderna uppgick
till drygt 150000 kr., varav 134050 kr. avsåg obetalda skatter.

Z
dömdes i mars 1977 för brott mot uppbördslagen fill böter och förpliktades att
utge sammanlagt 794 798 kr. avseende innehållna käll-skattemedel. Z begärdes i
december 1977 i konkurs av kronofogdemyndigheten.

I
bolag 3:s konkurs uppgav X bl. a. att en bidragande orsak till de olika
bolagens obestånd hade varit att det genomgående funnits för litet kapital
från början och att det varil alltför frestande att köpa maskin'- på kredit,
vilket kunnat göras praktiskt taget ulan kontanfinsats. iiiligt
förvaltarberättelsen betecknar han också sig själv som "innehavare av
världsrekord när det gäller atl dra på betalningar". X har
medvetet fortsatt att driva rörelse genom atl utnyttja den självtagna
skattekredit som blir följden av underlåtenhet att betala innehållna
källskattemedel för anställda. Förvaltaren i konkursen uttalade misstanke om
atl X hade gjort sig skyldig lill vårdslöshet mol
borgenärer och bokföringsbrolt.

Av
det sagda framgår att de sammanlagda tillgångarna i de tre bolag som försatts i
konkurs (1,2 och 3), i vilka X
skött driften och haft ell formellt
avgörande inflytande, samt X:s personliga konkurs uppgått till 54601 kr. Av
delta belopp utgjordes emellertid i bolag l:s konkurs över 400(K) kr av en
fordran på bolag 2. De sammantagna skulderna uppgick lill 1 852 769 kr., varav
1 768 150 kr. avsåg skaller och avgifter. Lönegarantin har inte utnyttjats i
något fall.

Prop. 1980/81:146 70

Alt likvidationer även användes i viss utsträckning vid de
s. k. vinst- och förlustaffärerna som syftade till atl befria aktiebolag frän
latenta skalleskulder uppmärksammades av bl. a. företagsskatteberedningen.
Aktierna i det skattebelastade bolaget överläts genom ett formellt oantastligt
avtal. Därefter köpte den lidigare ägaren tillbaka tillgångarna i bolaget till
elt annat bolag som han ägde. Skatteskulden låg kvar i det försålda bolaget som
upplöstes efter likvidation. Del bolag som förvärvat de nyssnämnda tillgångarna
fortsatte den tidigare verksamheten under det gamla bolagsnamnet.

9 Vissa statistiska uppgifter

År 1960 uppgick antalet aktiebolag till omkring 44000.
Tretton år senare, är 1973, hade antalet stigit till 133000. Den
explosionsartade utvecklingen kan sannolikl förklaras bl.a. med hänvisning till
den allmänna tilläggspensioneringen. Inkomst från andra förelagsformer än
aktiebolag var nämligen under de första åren efter reformen inte
pensionsgrundande mer än lill tvä tredjedelar. Även skatteskäl kan ha bidragit
lill ökningen. De nytillkomna bolagen hade i flertalet fall ett mycket lågt
aktiekapital.

År 1973 beslutades med verkan fr.o.m. den 6 juni samma är
alt det lägsta tillåtna aktiekapitalet skulle höjas från 5000 kr. lill 50000
kr. Bolag som bildats enligt äldre lag har därefter fått anstånd till utgången
av år 1981 med alt höja sitt aktiekapital/punkten 2 av övergångsbestämmelserna
till lagen (1973:303) om ändring i lagen (1944:705) om aktiebolag/.

1973 års lagstiftning har medfört förändringar i
bolagsbeslåndel. Förhållandet illustreras av nedanstående tabell.'

1972

1973

1974

1975

1976

1977
1978

Beslående
bolag

per31.l2

125 282

133 364

132319

130655

128016

121406
120531

Registrerade
nya

bolag

18217

11525

2867

2369

3474

1451 2 705

Upplösta
bolag

2807

2978

3 594

3 650

5 861

7458 5 594=

'Uppgifterna betr. åren 1972-1976 har hämtats ur prop.
1976/77: 109 (s. 9). Uppgiftema betr. åren 1977-1978 har inhämtats från
palentverket.

■Uppgiften avser dels antalet bolag som avförts ur
registret genom frivillig avregistrering eller genom patentverkets initiativ
enligt 13 kap. 18 § ABL, dels antalet avslutade konkurser och likvidationer
samt dels antalet nedlagda likvidationer.

Av uppgifterna framgår alt 1973 års lagsfiftning inneburit
en markant nedgång i antalet nyregistrerade bolag. Antalet upplösta bolag har
däremot fortlöpande ökat. Det kan anmärkas atl av de år 1978 upplösta 5594
bolagen hade 2 394 upplösts genom frivillig avregistrering enligt punkten 5 av
de nyssnämnda övergångsbestämmelserna. Molsvarande siffra för år 1977 var 4342.
Som en följd av de angivna förändringarna har antalet registrerade bolag
minskat och uppgår nu lill drygl 1200(X).

Knappt' hälften av de 100000 aktiebolag som år 1970 fanns
registrerade drev rörelse och betalade lön till anställda. Av de
rörelsedrivande aktiebolagen hade nära 70 procent etl aktiekapital sorn
understeg 50000.

År 1973 uppgick antalet bolag som inte drev rörelse med
anställda lill ca

' Uppgiftema hämtade ur prop. 1973:93 s. 87. Uppgiftema
hämtade ur prop. 1973: 168 s. 7.

Prop.
1980/81:146 71

65000.
Uppskattningsvis 20000 av dessa drev rörelse ulan anställda. Återstående ca
45000 bolag, molsvarande omkring en tredjedel av samtliga registrerade bolag,
torde således inte alls ha drivit rörelse är 1973. Av dessa uppskattas 15000 ha
varit vilande bolag, dvs. bolag som tidigare hade drivit rörelse. Antalet
skrivbordsbolag, dvs. bolag som bildals inte i syfte alt omedelbart påbörja
verksamhet utan för att senare överlåtas, uppskattningsvis till ca 30000. Bland
de icke rörelsedrivande bolagen torde också ha ingått s. k. namnskyddsbolag,
dvs. bolag som bildats eller behållits för att skydda en firma. Man torde kunna
räkna med att samtliga 65 000 aktiebolag som år 1973 inte drev rörelse med
anställda hade ett registrerat aktiekapital som inte uppgick till 50000 kr.

Uppskattningsvis'
85 procent av aktiebolagen utgjordes år 1971 av fåmansbolag. Därmed avses
bolag vari högst tio fysiska personer direkt eller indirekt äger minst 75
proceni av aktiekapitalet. Närmare hälften av dessa redovisade inte någon
beskattningsbar inkomst medan ytterligare ca 25 procent redovisade en
beskattningsbar inkomst av högst 1 000 kr.

10
Allmänna överväganden

Den
dominerande associationsformen inom svensk industri och annan näringsverksamhet
är aktiebolaget. Vid utgången av är 1978 fanns 120531 registrerade aktiebolag.
Endast omkring hälften av de inregistrerade aktiebolagen beräknas ha andra
anställda än ägarna. Uppskattningsvis en tredjedel av bolagen driver ingen
rörelse alls. Över 80 proceni av aktiebolagen kan antas vara enmans- eller
fåmansbolag.

Grunden
för aktiebolagsformens popularitet är framför allt att aktieägarna inte är
personligen belalningsansvariga för bolagets skulder. Deras risktagande är
begränsat lill vad de betalat för sina aktier. Bolagets borgenärer hänvisas
lill bolagels lillgångar för betalning. Aktiekapitalet fungerar därvid som en
slags garanti för borgenärerna. För alt säkra delta innehåller ABL regler om
skydd för det bundna kapitalel. Arbetsgruppen har i promemorian 1979: 5 lagt
fram förslag om förstärkt skydd för detta kapital.

Friheten
frän personligt betalningsansvar innefaltar emellertid risker för missbmk.
Under 1970-talet har det också visat sig atl aktiebolagsformen används för
ekonomisk brottslighet. Som exempel på förfaranden som tillämpas i sädana
sammanhang vill arbetsgruppen nämna följande.

Den
som planerar en brottslig affärsverksamhet börjar ofta med alt köpa något eller
några av de uppskattningsvis drygl 40000 vilande bolag eller skrivbordsbolag
som finns registrerade i akfiebolagsregistret. Merparten av dessa
icke-rörelsedrivande bolag har elt aktiekapital pä endasi 5 000 kr. Knappast i
något fall torde aktiekapitalet uppgå lill 50000 kr.

För
att försvåra myndigheternas konlroll förläggs bolagets säte inte sällan redan
frän början till annan ort än den där bolaget driver sin verksamhet eller
ägaren är bosatt. Bolagets postadress anges i form av ett intetsägande
boxnummer.

En
grundläggande teknik i dessa sammanhang är att arbeta med fiera bolag. Priset
pä bolagen är knappast avskräckande med hänsyn till de vinster som kan göras. Räkenskapsåren
i dessa bolag bör då vara olika så att bolagens tillgångar kan föras runl inom
"koncernen" efter hand som boksluten skall upprättas.

'Företagsskatteberedningens
delbetänkande (SOU 1975:54) Fåmansbolag (s. 161).

Prop.
1980/81:146 72

Självklart
måste verksamheten läggas upp olika beroende pä hur "vinsten" skall
göras. Ofta är man bara ute efter att slippa skatter och avgifter lill det
allmänna. Bolaget bedriver då affärsverksamhet med anställda, maskiner etc. men
kan hela tiden erbjuda bättre priser än konkurrenterna som ju måsle räkna med
atl betala källskatl, sociala avgifter och mervärdeskatt m. m. Inte sällan
drivs verksamhelen därvid pä det sättet att de anställda finns i elt bolag som
belastas med skatter, sociala avgifter och andra skulder, medan maskiner och
andra tillgångar finns i ell annat bolag dit vinslen dirigeras.

När
skatteskulderna ackumulerats i bolaget och indrivning hotar är del dags för
avveckling. Tillgångarna i bolaget överförs till ett annat bolag i
"koncernen", om del inte tidigare har skett, de anställda likaså.
Kvar blir bara skulder. Bolagsstämman/ägaren beslutar evenluelll att byta
bolagets firma och säte för all försvära för skattemyndigheterna och andra
borgenärer att följa vad som sker. Till säte väljs då ofta en ort, där
myndigheterna är kända för att vara överlupna med arbete och kontrollen
följaktligen mindre sträng än i andra delar av landet.

Tidigare
avvecklades bolaget ofta genom fattigkonkurs. Mer än dubbelt så många
aktiebolag upplöstes år 1978 genom konkurs än genom likvidation. Fr.o.m.
årsskiftet 1979/80 har fatligkonkurserna ersatts med ett särskilt förfarande i
mindre konkurser som innefaltar bl.a. ulredning om gäldenärsbrotlslighel. Man
måsle därför räkna med alt antalet bolag som upplöses genom likvidation nu
kommer atl öka. För den som vill sopa igen spåren efter sig kan då
bestämmelserna om faltiglikvidalion exempelvis användas pä följande sätt.

Sedan
bolagets firma och säte ändrats enligt vad nyss sagts beslutar
bolagsstämman/ägaren om likvidation. Styrelsen/ägaren avgär och i stället
kommer likvidatorn/ägaren. Han anmäler likvidationsbeslulet för registrering
och anmäler samtidigt lill rätten att bolaget inte har tillgångar som täcker
likvidationskostnaderna. Likvidafionen läggs då ner utan att nägon kallelse på
bolagels borgenärer sker. Rätten skall visserligen för registrering anmäla atl
bolaget upplösts och förhållandet blir därmed kungjort i Post- och Inrikes
Tidningar (13 kap. 15 § tredje stycket och 18 kap. 2 § ABL). Det torde
emellertid höra till de absoluta undantagen att enskilda borgenärer fortlöpande
bevakar bolagsnyheterna i Post- och Inrikes Tidningar. Skattemyndigheterna får
visserligen löpande uppgifter om att aktiebolag upplösts (jfr avsnitt 3) men
har hittills endast i begränsad utsträckning avsatt resurser för närmare
undersökningar av denna grupp av ärenden. Kronofogdemyndigheternas bevakning
är sannolikl ofta inte effektiv bl.a. därför att likvidationen ibland kommer
innan det allmännas skattefordringar blivit restförda och därmed kända för
kronofogdemyndigheten. Del kan därför dröja lång tid innan borgenärerna får
klart för sig atl bolaget har upplösts. Dä är det ofta för sent att vidla några
lagliga åtgärder mol bolaget och dess ägare. Arbetsgruppen vill anmärka atl det
skulle avsevärt underlätta bevakningen om man i Post- och Inrikes Tidningar
ordnade annonserna efter del län där bolagets styrelse har sitt säte eller
åtminstone i annonsen satte ul länsbeteckningen.

Det
vanliga likvidalionsförtarandel medger också missbruk. Sedan sälunda
bolagsstämman/ägaren i del nyssnämnda exemplet ändrat bolagets firma och
förlagt bolagels säte till en ort där ingen känner till bolagels bakgrund
beslutar bolagsstämman/ägaren om frivillig likvidation enligt 13 kap. 1 § ABL.
Styrelsen/ägaren avgär och i styrelsens ställe träder likvidatorn/ägaren. Han
anmäler likvidationsbeslulet för registrering och utfärdar

Prop.
1980/81:146 73

kallelse
på bolagels okända borgenärer. Kallelsen som sker med användande av bolagets
nya firma kungörs i tidningen pä den ort där bolaget har sitt nya säte. De av
bolagets borgenärer som finns på den avlägsna ort där bolaget bedrivit sin
verksamhet och som inte fortlöpande följer bolagsnytt i Post- och Inrikes
Tidningar har naturligtvis begränsade möjligheter att bevaka sin rätt. Så snart
kallelsetiden gått till ända gör likvidatorn/ägaren upp en slutredovisning som
(oriktigt) utvisar att alla kända skulder har betalats. Redovisningen godkänns
omedelbart av en revisor som är lierad med likvidatorn/ägaren. Likvidatorn/ägaren
håller därefter bolagsstämma och anmäler sedan för registrering atl bolaget är
upplöst. Till anmälningshandlingen fogas avskrift av bolagsstämmans protokoll
samt bevis om dagen för utfärdande av kallelsen på okända borgenärer. Bolagets
upplösning kungörs på vanligt sätt i Post- och Inrikes Tidningar.

De
anförda exemplen visar alt likvidalionsbestämmelserna inte ger ett
tillfredsställande skydd mot ekonomisk brottslighet. Att missbruk förekommer i
praktiken framgår också av de fall som har redovisats i avsnitt 8.
Likvidationsbestämmelserna sågs över sä sent som år 1975 men de sakliga
ändringarna i förhållande till 1944 års lagstiftning var begränsade. 13 kap.
ABL gör vid en jämförelse med den nya konkurslagsliftningen ett föråldrat och
verklighetsfrämmande intryck.

Från
flera håll har också pekats på behovet av en reformering av likvidalionsbestämmelserna.
Konkurslagskommittén har sålunda uttalat (SOU 1979: 13 s. 29) alt det är
motiverat med en översyn av bl. a. reglerna i ABL om likvidation. Riksdagens
lagutskott har nyligen (LU 1979/80: 2 s. 26) uttalat att det är angeläget att
ätgärder vidtas mot missbruk av likvidalionsinsiilulel. Arbetsgruppen har i
BRÅ-promemorian 1979:5 föreslagit åtgärder i syfte att påskynda avvecklingen av
5 000-kronorsbolagen. I den promemorian framhålls också behovet av en
upprustning av palentverkets bolagsregister. Vidare föreslås inskränkningar i
den f. n. fria rätten alt byta firma och säte. I sammanhanget kan ocksä nämnas
atl 1974 års bolagskommitté i betänkandet (SOU 1978:67) Nya bolagsregler m. m.
behandlat frågan om redovisning i s. k. sidoordnade koncerner. Promemorian och
betänkandet har remissbehandlats och ärendena bereds nu inom justitiedepartementet.

Det
är enligl arbetsgruppens mening angeläget att de frågor som sälunda behandlas i
den nyssnämnda promemorian och betänkandel snart fär sin lösning. Därigenom
minskas utrymmet för ekonomisk kriminalitet med aktiebolag som instmment. Även
om ätgärder vidtas pä de nyssnämnda områdena försvinner emellertid inte behovet
av en skärpning av likvidalionsbestämmelserna. Arbetsgruppen ansluter sig
sålunda till dem som anser att likvidationsförfarandet nu bör ses över.

Åtgärder
beträffande likvidationsbestämmelserna brådskar med hänsyn lill 1979 ärs
konkursreform som bl. a. innebär att de ökända fatligkonkurserna avskaffas.
Konkursreformen torde få till följd att intresset ökar bland mindre seriösa
personer att utnyttja likvidalionsbestämmelserna och särskilt då
bestämmelserna om fattiglikvidation för att dölja ekonomisk kriminalitet.

Att
något snart måsle ske på likvidationsområdel kan motiveras också med hänvisning
till konkurslagskommitténs förslag om s. k. konkurskarantän. Bestämmelserna
härom blir inte effektiva om brottsliga gäldenärer kan undgå karantänen genom
alt utnyttja likvidationsinstitulet i stället för att gå i konkurs.

Vid
en översyn av likvidationsbestämmelserna ställer det sig naturligt

Prop.
1980/81:146 74

att
hämta förebilder ur konkursrätlen. Vissa uppslag lill en bättre ordning på
likvidafionssidan kan också hämtas från Danmark och i någon mån Norge. I
Danmark har man sålunda bl.a. avskaffat institutet fatfiglikvida-tion och lagl
på likvidatorerna att till akliebolagsregislret anmäla omständigheter som kan
ha betydelse vid bedömningen om det finns anledning inleda förundersökning i
brottmål. I Norge finns bestämmelser om arkivering av bolagets bokföring under
tio är frän bolagets upplösning, en bestämmelse som ger praktiska möjligheter
för de rättsvärdande myndigheterna alt utreda misstankar om t. ex.
gäldenärsbrott i bolagets verksamhel även sedan bolaget avförts ur
aktiebolagsregistret.

Den
radikala lösningen på likvidationsproblematiken är naturligtvis att i stort
sett upphäva 13 kap. ABL och hänvisa bolag som vill upphöra med sin verksamhet
att ansöka om konkurs och tillhandahålla en ny konkurs-grund i KL för delta. En
så omfaltande konlrollapparat som konkurs innebär är emellertid som regel inte
erforderlig. Man mäste betänka all vissa bolag bildas för elt avgränsat projekt
och med den på förhand i bolagsordningen klart uttalade avsikten att upplösas
när projektet är slutfört. Självklart måsle det också finnas möjlighet för en
företagare som av ålders- eller andra skäl inte längre vill driva sin
verksamhet att få bolaget upplöst, särskilt om han inte kan finna någon som
vill överta det.

Vid
val av kontrollnivå kommer naturligtvis näringslivets och statens kostnader för
kontrollen in i bilden. Arbetsgruppen menar emellertid att näringslivets
kostnader för en skärpt konlroll bör vara överkomliga. En likvidation innebär
ju alt bolagets verksamhel upphör. Det kan inle föranleda några betänkligheter
att för sådana engångssituationer föreskriva en jämförelsevis hög kontrollnivå.
Annoriunda skulle saken ha ställt sig om föreskrifterna tagit sikte pä
företeelser i bolaget som förekommer nära nog dagligen. För sådana aktiviteter,
t.ex. bokföringen, mäsle slörre hänsyn tas till det merarbete som kan
föranledas om önskemål om skärpt kontroll skall tillgodoses (jfr diskussionen
om den s. k. pärmmetoden).

Vad
gäller statens kostnader för en skärpt konlroll torde, som arbetsgruppen
utvecklar i del följande, nära nog samtliga bolag som upplöses enligt
bestämmelserna om fatliglikvidation vara pä obestånd. Dessa bolag bör sålunda
redan i dag försättas i konkurs. Staten har åtagit sig ett kostnadsansvar i
samband med konkurs och ell framlida tillskoll av bolagskonkurser pä grund av
ändringar i likvidalionsbestämmelserna bör inte påverka detta åtagande. Etl
sådant tillskott synes tvärtom ligga helt i linje med tankarna bakom statens
engagemang i konkursförfarandel. Antalet bolag som likvideras med tillgångar
som förslär till betalning av såväl skulderna som likvidationskostnaderna torde
bli så få atl statens kostnader för t. ex. nya uppgifter för domstolsväsendet i
samband med likvidation av sädana bolag blir försumbara.

I
enlighet med del anförda diskuterar arbetsgruppen i det följande om man i 13
kap. ABL bör la in bestämmelser som motsvarar de viktigaste
kontrollbestämmelserna i KL. Frågor som därvid behandlas gäller brottsutredningen,
likvidators kvalifikationer, vem som skall utse likvidator, antalet
likvidatorer och bestämmelserna om fatliglikvidation. 1 anslutning till dessa
frågor diskuteras också behovet av kvalificerad revision under likvidation och
ansvaret för all bolagets bokföringsmaterial finns arkiverat sedan bolaget
upplösts. Avslutningsvis berörs vissa mera perifera frågor såsom
domförhetsreglerna vid beslut om Ivångslikvidafion m. m.

Prop. 1980/81:146 75

11 Brottsutredningen

Enligt 122 § i den danska aktiebolagslagen skall
likvidatorerna upprätta en resultaträkning för tiden frän utgången av det
senaste räkenskapsår för vilket fastställd årsredovisning föreligger och lill
liden för likvidationsut-brotlet. Dessutom skall de upprätta en balansräkning
per likvidationsdagen. Dessa redovisningshandlingar skall snarast möjligt
hållas tillgängliga hos bolaget för aktieägare och borgenärer. Dessutom skall
de sändas in till aktiebolagsregistret.

Inom 14 dagar från det de nyssnämnda räkenskapshandlingarna
har färdigställts skall likvidatorerna till akliebolagsregislret lämna en
redogörelse för de viktigaste orsakerna till likvidationen, verksamhetens gång
under de senaste åren före likvidationen och omständigheter som i övrigt kan ha
betydelse vid bedömningen av om det finns anledning alt inleda fömndersökning i
brottmål.

Bestämmelserna
i 122 § i den danska aktiebolagslagen har tillkommit som etl led i de danska
ansträngningarna atl motverka ekonomisk kriminalitet. Molsvarande bestämmelser
saknas i den svenska aktiebolagslagen. Däremot finns sedan gammalt sådana
bestämmelser i KL. Bestämmelserna som återfinns i 55 § KL har nyligen skärpts
och innebär fr. o. m. den 1 januari 1980 följande.

Konkursförvaltaren skall så snart det kan ske upprätta skriftlig
berättelse om boets tillstånd. I berättelsen skall orsakerna till gäldenärens
obestånd anges, i den mån de kan klarläggas. Särskilt skall anmärkas om det
förekommit omständigheter som kan läggas lill grund för älervinningslalan och
om det finns skälig anledning till antagande atl gäldenären har gjort sig
skyldig till gäldenärsbrott. Är det fråga om bokföringsskyldig gäldenär skall
redovisas hur bokföringsskyldigheten har fullgjorts. Om förvaltaren finner atl
gäldenären kan misslänkas för gäldenärsbrott eller vissa andra grövre brott,
skall han omedelbart anmäla det lill allmän åklagare. Den nu redovisade
ordningen i ordinär konkurs har i samband med konkursreformen givits en
motsvarighet i mindre konkurs (185 b § KL). Sedan länge gäller för övrigt
motsvarande ordning vid offentligt ackord. Även vid förhandling om offentligt
ackord skall alltså utredas bl.a. huruvida gäldenären kan misstänkas för
gäldenärsbrott (22 § andra stycket 4 AckL).

Arbetsgruppen
har i det föregäende (avsnitt 10) givit exempel på hur
likvidationsbestämmelserna kan missbrukas. För att förebygga sådant missbruk
skulle det i och för sig vara önskvärt med ett likvidationsförfarande som i
allt väsentligt överensstämmer med förfarandet enligl de nya bestämmelserna i
KL. Å andra sidan måste man räkna med att flertalet frivilliga likvidationer
har seriösa motiv. En frän alla synpunkler önskvärd likvidation av bolag,
kanske som ett led i en omstrukturering av en koncern, bör inte hindras av
"omöjliga" likvidationsregler. Arbetsgruppen har därför sökt finna en
kontrollnivä som medför ett ökal skydd mot likvidationsmissbruk samtidigt som
likvidalionsinsiilulel alltjämt är användbart för praktiska ändamål.

Mot denna bakgrund finner arbetsgruppen skäl att behälla
den nuvarande ordningen som innebär att det är bolagsledningen - och inte
likvidatorerna - som skall upprätta redovisningshandlingarna för tiden fram
lill likvidationsutbrotlel (13 kap. 9 §). Men saknas styrelse, vilket är fallet
om bolaget försätts i likvidation enligt 13 kap. 4 § 3, faller naturiigtvis
ocksä denna uppgift på likvidatorerna.

Prop.
1980/81:146 76

Även om således redovisningshandlingarna för förfluten tid
upprättas av den tidigare bolagsledningen bör det vara en uppgift för
likvidatorerna alt pröva om redovisningen är korrekt. Det gäller även
redovisning för vilken ansvarsfrihet har beviljats. Ansvarsfriheten är nämligen
giltig endasi under förutsättning alt redovisningen är korrekt. Enligt 15 kap.
5 § fjärde stycket kan sålunda talan om skadestånd lill bolaget väckas ulan
hinder av beviljad ansvarsfrihet, om i årsredovisningen eller i
revisionsberättelsen eller eljest till bolagsstämman inle har lämnats i
väsentliga hänseenden riktiga och fullständiga uppgifter angående beslut eller
ålgärd på vilken skadeståndsanspråken grundas. Anspråk av angivet slag kan
riktas mot stiftare, styrelseledamot, verkställande direktör, revisor och
aktieägare. Talan mäste dock väckas inom viss lid (15 kap. 6 §), och
likvidatorns undersökningsplikt begränsas med hänsyn till delta.

Den nu
beskrivna undersökningsplikten för likvidalor som nära överensstämmer med
konkursförvaltarens skyldighet atl pröva återvinningsmöjligheterna behöver
enligt arbetsgruppens mening inte lagfästas. Däremol anser arbetsgruppen det
vara nödvändigt att i lagen reglera likvidators skyldighet att anmäla vissa
grövre brott i bolagets verksamhel som han upptäcker vid fullgörandet av sitt
uppdrag. Skälen för en sådan skyldighet är desamma som har anförts i fräga om
konkursförvaltarens motsvarande skyldighet och arbetsgruppen hänvisar till vad
som anfördes i del sammanhanget (prop. 1978/79:105 s, 177 och LU 1978/79:19 s.
83). 1 enlighet härmed föreslår arbetsgmppen att i 13 kap. 10 § upptas en
föreskrift som innebär att om likvidatorerna finner skälig anledning misstänka
alt gäldenärsbrott eller annat biroll som inte är ringa har förekommit i
samband med bolagets verksamhet, sä skall de ofördröjligen underrätta allmän
äklagare därom och därvid ange grunden för misstanken.

Av skäl som utvecklats i nämnda proposition och i
lagutskottets belänkande över propositionen bör sålunda likvidalorn göra
polisanmälan också om han under likvidationsarbetet finner anledning till
misstanke om att någon i bolagets verksamhet begått annat förmögenhetsbrotl än
gäldenärsbrott. Del gäller även om brottet har begåtts t. ex. av
ställföreträdare eller ägare mot bolaget. Även skattebrott av bolagsledningen
bör anmälas om misstanke därom framkommer under likvidationen.

Nägot behov av tvångsmedel mot förutvarande bolagsledning
m. fl. motsvarande vad som gäller enligt den nya konkurslagsliftningen
föreligger enligl arbetsgruppens mening inte.

12 Likvidators kvalifikationer

För likvidalor gäller i dag samma kvalifikationskrav som
för styrelseledamot (13 kap. 7 S fjärde stycket jämfört med 8 kap. 4 S). Del
innebär bara all likvidalor skall vara svensk medborgare och bosatt i Sverige.
Dispens kan emellertid erhållas frän dessa krav. Vidare fär likvidalor inle
vara omyndig eller i konkurs.

Arbetsgruppen har i avsnitt 10 visat elt exempel på hur
bolagsstämman/ ägaren beslutar att styrelsen/ägaren skall avgå och ersättas av
likvidatorn/ ägaren. Atl lagstiftaren ansett sig kunna medge en sädan ordning
bottnar säkert i uppfattningen att vid ordinära likvidationer har bolaget
tillgångar som förslär lill betalning av såväl skulderna som
likvidationskostnaderna. Några garantier för atl så är fallet finns emellertid
inte. Bestämmelserna om tvångslikvidation enligl 13 kap. 2 S vid förlust av
aktiekapitalet är inte

Prop.
1980/81:146 77

effektiva
i mindre bolag med en enda ägare som utnyttjar bolagsformen för ekonomisk
kriminalitet. Ägaren kan som bolagets styrelse upprätta en årsredovisning i
vilken tillgångar övervärderas och skulder utelämnas. Denna årsredovisning kan
han sedan omedelbart godkänna i sin egenskap av bolagsstämma. På det sättet
kommer bolaget aldrig formellt i konflikt med bestämmelserna i 13 kap. 2 §. 1
själva verket kan bolaget emellertid sedan länge vara på obestånd.

Arbetsgruppen
anser att det bör vara en viklig uppgift för likvidalorn att pröva riktigheten
av redovisningshandlingarna för tiden fram till likvidationsbeslulet samt att
anmäla gäldenärsbrott och vissa andra brott (se avsnitt 11). Med denna
utgångspunkl framstår det som en självklarhet att lill likvidator inte bör få
utses personer ur den lidigare bolagsledningen. Inle heller den som på grund av
aktieinnehav har ett bestämmande inflytande över bolaget bör fä komma i fräga
för uppdrag som likvidator.

En
likvidation kan vara en grannlaga uppgift. Likvidatorerna skall sä snart del
kan ske genom försäljning på offentlig auktion eller på annat lämpligt sätt
förvandla bolagets egendom till pengar, i den män det behövs för likvidationen,
samt betala bolagets skulder. Bolagets rörelse fär fortsättas, om det behövs
för en ändamålsenlig avveckling eller för att de anställda skall få skäligt
rådrum för atl skaffa sig ny anställning (13 kap. 11 §). Uppgifterna
överensstämmer nära med vad en konkursförvaltare har alt ombesörja.
Arbetsgruppen föreslår därför att de allmänna kraven i 13 kap. 7 § om svenskt
medborgarskap etc. kompletteras med en motsvarighet lill 44 § KL. Likvidator
skall sålunda ha den särskilda insikt och erfarenhet som uppdraget kräver,
åtnjuta borgenärernas förtroende samt även i övrigt vara lämplig för uppdraget.
Den som är anställd vid domstol fär ej vara likvidator. Beträffande den närmare
innebörden av bestämmelsen hänvisas till prop. 1978/79: 105 s. 156 och 267.
Som tidigare har nämnls ligger i kravet på att likvidator skall vara lämplig
för uppdraget att han slår fri i förhällande till bolagels ägare och tidigare
ledning.

13
Utseende av likvidalor

Enligt
gällande rätt är det bolagsstämman som skall utse en eller flera likvidatorer
samfidigt som den fattar beslut om frivillig likvidation. Är det fråga om
tvångslikvidation är det rätten som utser likvidalor (13 kap. 7 §).

I
avsnitt 12 har föreslagits vissa kvalifikationskrav pä likvidator. Några av
dessa krav är så allmänt hållna att det finns risk för alt bestämmelsens syften
inte tillgodoses, om rätten atl utse likvidator ligger kvar hos bolagsstämman.
Det kan förvisso råda delade meningar huruvida en viss person är "i övrigt
lämplig" för uppdraget som likvidator. Likvidator skall enligt förslaget
också åtnjuta borgenärernas förtroende, något som inte rimligen bör prövas av
bolagsslämman/gäldenären. Med hänsyn härtill och till den brottsutredande
uppgift som arbetsgruppen har förutskickat skall åligga likvidatorn framstår
det som närmast ofrånkomligt att likvidalor alltid skall utses av rätten. I enlighet
härmed föreslår arbetsgruppen att det i 13 kap. 7 § första stycket ABL
föreskrivs att när bolagsstämman fattal beslut om likvidation sä skall bolaget
genast ansöka hos rätten att en eller flera likvidatorer utses.

Arbetsgmppen
föreslär inte nägra särskilda regler för hur borgenärernas synpunkter på
likvidatorsfrågan skall inhämtas. I allt väsentligt bör rätten

Prop.
1980/81:146 78

tillämpa
samma rutiner som vid tillsättande av inlerimsförvaltare i konkurs (se härom
prop. 1978/79:105 s. 159).

En
ansökan om förordnande av likvidator bör av rätten prövas sä snart det över
huvud taget kan ske. Som arbetsgruppen förutskickar i avsnitt 20 bör en ansökan
av nu berört slag handläggas av konkursdomaren. Förordnande av likvidator bör
kunna ske snabbt. 1 13 kap. 7 § första stycket bör därför föreskrivas alt
rätlen utan dröjsmål skall utse en eller flera likvidatorer. Med den snabbhet
i förordnandeprocessen som sålunda förutses finns inte anledning atl ge regler
om inlerimslikvidator för tiden mellan likvidationsbeslulet och till dess
rättens förordnande föreligger. Enligl 13 kap. 1 § finns ocksä möjlighet för
bolagsstämman all besluta om likvidation med verkan fr. o. m. den dag
likvidator har förordnats av rätten.

När
det är rätlen som beslutar om likvidation skall rätten samtidigt förordna en
eller flera likvidatorer. En bestämmelse härom finns i 13 kap. 7 § första
stycket. Arbetsgruppen föreslår ingen ändring av den regeln. Det är
utomordentligt viktigt att beslutet om likvidation sä snart som möjligt blir känt
för palentverket och kommer till uttryck i verkets registerutdrag. Enligt
gällande rätt är det likvidatorerna som genast skall anmäla likvidafionsbeslutet
för registrering (13 kap. 7 § fjärde stycket). Del är naturligt att
likvidatorerna skall göra anmälningen när bolagsstämman har beslulal om
likvidation. Likvidatorerna träder ju i styrelsens och verkställande direktörs
ställe. Del är likvidatorerna som förelräder bolaget och tecknar dess firma.
Bolagsstämman kan inte åläggas nägon anmälningsskyldighet.

Också
när rätten beslutat om likvidation skall beslutet anmälas av likvidatorerna.
Det torde bero bl. a. på en önskan att behandla alla likvidationsbeslut lika.
När rätten står bakom personvalet finns också anledning att räkna med att
likvidatorn faktiskt fullgör sin anmälningsskyldighet. Slutligen bör påpekas
att den nuvarande ordningen innebär att likvidatorerna alltid utses samtidigt
med likvidationsbeslutet. 1 anmälningen till patent-verket skall därför anges
såväl likvidationsbeslutet som likvidatorsvalet. Dessulom skall anges hur
bolagels firma skall tecknas under likvidationen (20 §
aktiebolagsförordningen). Det är likvidatorerna själva som beslutar i fråga om
firmaleckningen (jfr 8 kap. 11 §).

Med
arbetsgruppens förslag kommer tiden mellan bolagsstämmans beslul om
likvidation och anteckningen i patentverkets register om beslutet att nägot
förlängas jämfört med i dag. Del är naturligtvis en olägenhet. Arbetsgmppen har
därför övervägt särskilda bestämmelser om all likvidationsbeslut av bolaget
resp. rätten genast skall anmälas för registrering.

Har
bolagsstämman beslulal om likvidation fr. o. m. den dag likvidalor utsetts
skulle likvidationsbeslulet enligt de tänkta reglerna anmälas av slyrelsen.
Även när likvidationsbeslulet emellertid har omedelbar verkan torde den tänkta
anmälningen om likvidationsbeslulet kunna ske av den lidigare slyrelsen med
hänsyn lill att beslutet innebär all styrelsen inte längre företräder bolaget
och anmälningen sålunda gäller styrelsen (8 kap. 15 § andra stycket andra meningen).
En viss oklarhet om vem som skulle göra anmälningen föreligger emellertid
enligt arbetsgruppens mening. Formellt finns ingen som kan företräda bolag i
likvidation innan likvidator utsetts.

En
mera vägande invändning mot den nyss berörda tanken på en särskild anmälan om
bolagsstämmans likvidationsbeslut är följande. Normalt skall en kort lid
förflyta från bolagsstämmans beslut och till dess den av rätten utsedda
likvidatorn anmäler beslutet till palentverket. Risk finns naturiigtvis att
bolaget i otillbörliga syften dröjer med atl anmäla likvida-

Prop. 1980/81:146 79

fionsbeslutet
till patentverket. Men då kommer bolaget med all sannolikhet atl dröja ocksä
med ansökan till rätten om förordnande av likvidalor. En regel om särskild
anmälan om bolagsstämmans beslut minskar därför inle risken för manipulation
med icke-bekantgjorda eller antedalerade likvidationsbeslut. Med de
kvalifikationer som likvidalor enligl arbetsgruppens förslag skall ha finns
inte anledning befara alt han skall försumma sin anmälningsskyldighet. Det
föreligger enligt arbetsgruppen inte något behov av en sädan dubbelkontroll
som en särskild anmälan från bolaget eller rätlen skulle innebära.

Arbetsgruppens nu
redovisade överväganden har sålunda lell gruppen till uppfattningen att en
särskild anmälan frän bolaget eller rätten till patentverket om
likvidationsbeslul skulle innebära en ökad byråkrati som inle uppvägs av nägra
påtagliga fördelar frän konlrollsynpunkt. Bolagsstämmans beslul om likvidation
skall därför enligt arbetsgruppens förslag även i fortsättningen anmälas till
registret först i samband med anmälan om förordnande av likvidator (20 §
akliebolagsförordningen).

14
Antalet likvidatorer

Arbetsgruppen
föreslär inte någon ändring i de nuvarande bestämmelserna om att en eller
flera likvidatorer skall utses. Antalet bestäms av rätten. Även här kan viss
ledning hämtas frän vad som gäller i fråga om antalet förvaltare i konkurs (41
§ KL).

Arbetsgruppen är
naturligtvis medveten om alt de flesta likvidationer enligt 13 kap. I §
betingas av sunda affärsmässiga skäl. Det kan exempelvis vara fräga om ett
samgående mellan tvä bolag där man i stället för fusionsbeslämmelserna i 14
kap. vill fillämpa en ordning som innebär att de överlåtande bolagen upplöses
genom likvidation och deras lillgångar och skulder utskiftas på elt övertagande
tredje bolag. För sädana situationer kan det synas orimligt strängt all
formellt beröva aktieägarna varje möjlighet atl utse likvidator. Arbetsgruppen
förutsätter visserligen alt rätten i den angivna situationen kommer alt vara
lyhörd för aktieägarnas önskemål i fråga om likvidalor, sä alt personvalet kan
lösas till allas belåtenhet. Det finns trots detta enligt arbetsgruppens mening
anledning att överväga om inte bolagsstämman i vissa fall bör ha rätl att utse
en egen likvidator jämte den eller de likvidatorer som utses av rätlen.

Rätt
till minorilelslikvidator föreskrivs i 120 § andra slyckel i den danska
aktiebolagslagen. Aktieägare som äger en fjärdedel av samtliga aklier har
sålunda rätt att på bolagsstämman välja en likvidator med uppgift alt
tillsammans med de likvidatorer som utses av stämman genomföra likvidationen.
Nägon motsvarande bestämmelse finns inte i svensk rätl. Skälet lill detta torde
vara delsamma som i fråga om minoritetens rätl till egen styrelseledamot - man
vill inte ha en bolagsledning som är handlingsförlamad till följd av inre
stridigheter (prop. 1975: 103 s. 251). En bidragande orsak kan vara att en
aktieägarminoritet med 10 procent eller mer av aktiekapitalet har rätl lill
minoritetsrevisor och särskild granskare även när bolaget är i likvidation.
Dessutom finns det enligt 13 kap. 7 S första stycket ABL möjlighet att i
bolagsordningen föreskriva att en eller fiera likvidatorer skall fillsältas i
annan ordning än genom bolagsstämman. Därigenom kan en aktieägarminoritet
tillförsäkras rätt att utse egen likvidator.

Prop.
1980/81:146 80

Arbetsgmppen
menar att man som regel utan risk för stridigheter kan tillåta atl rätten utser
en av bolagsstämman föreslagen medlikvidalor för att genomföra bolagels
avveckling tillsammans med den eller de likvidatorer som utses av rätten ex
officio. 1 det nyssnämnda exemplet pä fusion med tillämpning av
likvidalionsbestämmelserna kan det sälunda vara t. o. m. önskvärt att det
övertagande bolaget fär medverka i likvidationsarbetet trots att det har det
bestämmande aktieägarinflytandet i det överlätande bolaget i likvidation.

Å
andra sidan möter betänkligheter att generelll ge bolagsstämman rätl till
minorilelslikvidator vid likvidation enligt 13 kap. 1 §. Som arbetsgruppen
utvecklat i det föregående är det en viktig uppgift för likvidatorerna att
utreda huruvida det finns skälig anledning misstänka att det har förekommit
gäldenärs- och vissa andra grövre brott i samband med bolagels verksamhet före
likvidationsbeslutet. Denna utredning kommer naturligtvis i första hand alt
gälla den lidigare bolagsledningen samt aktieägarna. År det därför inle
uppenbart frän början alt sådan brottslighet kan uteslutas, bör enligl
arbetsgruppens mening rätlen vänta med alt utse av bolagsstämman föreslagen
medlikvidalor till dess likvidalorernas brottsutredning har avslutats.
Detsamma gäller likvidator som skall utses enligl föreskrift i bolagsordningen.

Arbetsgruppen
menar atl de kvalifikationskrav pä likvidator som föreslagits i avsnitt 12 bör
gälla även medlikvidalor som utses enligl bolagsordningen eller pä förslag av
bolagsstämman. Kravet på alt likvidator skall vara lämplig för uppdraget kan
emellertid få ett delvis annat innehåll när det gäller medlikvidalor. 1
undantagsfall som exempelvis i den nyssnämnda fusionssituationen bör det vara
tillätet atl till medlikvidalor utse även personer från den tidigare
bolagsledningen eller från den dominerande aktieägarkretsen.

I
enlighet med det anförda förordar arbetsgruppen en bestämmelse i 13 kap. 7 § om
medlikvidalor. Bestämmelsen innebär att om bolagsstämman begär det så skall
rätten förordna en likvidator att med övriga likvidatorer deltaga i
likvidationen, när del kan ske utan olägenhet. Delsamma gäller om i
bolagsordningen har föreskrivits att en eller flera likvidatorer skall
tillsättas i annan ordning.

15
Fattiglikvidation

Med
de utgångspunkter arbetsgmppen har för sitt arbete har del framstått som nära
nog en självklarhet att kräva att frågan humvida gäldenärsbrott förekommit i
bolagets verksamhet före likvidationen blir ordentligt utredd i alla
likvidationer. Arbetsgruppen menar att de skäl som anförts till förmån för ett
avskaffande av fattigkonkurserna har bärkraft ocksä beträffande fattiglikvidalionerna.
Särskilt i bolag som har så lite lillgångar att de inte förslår att betala ens
likvidationsförfarandet, finns det anledning undersöka om det förekommit
oegentligheter i bolagels verksamhet före likvidalipnsbeslutel. Arbetsgruppen
föreslår därför att 13 kap. 15 § tredje stycket om fattiglikvidation upphävs. I
stället införs en skyldighet för likvidator som finner alt bolaget är pä
obestånd att ansöka hos rätten om bolagels försättande i konkurs.

Bestämmelserna
om fattiglikvidation gäller vid såväl frivillig likvidation som
tvångslikvidalion. I fråga om 5 000-kronorsbolag som tvångslikvideras

Prop.
1980/81:146 81

enligl 13 kap. 2 § därför atl mer än två tredjedelar av
aktiekapitalet har gått förlorat kan man utgå ifrän att bolaget är på obestånd.
Kostnaderna för likvidationsförfarandel kan visserligen variera men det är
svårt alt tro att det kan ske till lägre kostnad än 1 666 kr. Bolaget skall
därför rätteligen försältas i konkurs enligt de regler som gäller redan i dag.
Över huvud taget måste man räkna med alt bolag som avses i 13 kap. 15 § tredje
stycket är pä obesländ oavsett likvidationsgmnden. Bolag i likvidation bör
nämligen anses vara pä obestånd så snart tillgångarna inte täcker skulderna
inkl. de beräknade likvidationskostnaderna. Genom likvidationsbeslutet slär det
klart alt bolaget skall avvecklas och skulderna betalas oavsett om de förfallit
till betalning eller ej. De beräknade likvidationskoslnaderna bör i
sammanhanget jämställas med förfallna skulder.

Bolag som avses i 13 kap. 15 § Iredje stycket kommer
således om arbetsgmppens förslag genomförs, i nära nog samtliga fall att
avvecklas genom konkurs. Denna kommer då vanligen att handläggas enligl
reglerna för mindre konkurs. Det innebär alt till konkursförvaltare normall
utses en advokat som specialiserat sig pä denna typ av uppdrag. 1 hans
uppgifter ingår bl. a. atl utreda om gäldenären kan misstänkas för
gäldenärsbrott. Föreligger brottsmisstanke skall förvaltaren anmäla saken till
äklagare. Den nu beskrivna ordningen torde pä ell helt annat sätt än den
nuvarande avhålla skrupelfria personer från missbruk av aktiebolagsformen.

En särskild fråga i sammanhanget är vem som skall svara
för de likvida-lionskostnader som belöper på tiden före konkursutbrottel, när
konkursbeslulet fattats på grund av alt bolagets lillgångar inte täcker
likvidationskoslnaderna. Enligt 13 kap. 20 § andra stycket företräds nämligen
bolaget under konkurs såsom konkursgäldenär av de likvidatorer som finns vid
konkursens början. Det innebär all likvidatorn inte kan utses lill konkursförvaltare,
trots atl han enligt arbetsgruppens förslag skall uppfylla de allmänna kraven i
44 § KL på konkursförvaltare. För all ge likvidatorerna etl ekonomiskl
incitament att försätta bolaget i konkurs förordar arbetsgruppen att
likvidationskostnaderna i den angivna situationen skall åtnjuta samma
förmänsrätt i konkursen som konkursansökningskostnaderna.

Arbetsgmppen vill tillägga att för det fallet att bolaget
saknar tillgängar som täcker likvidationskoslnaderna sä torde konkursen
handläggas enligt reglerna för mindre konkurs. När denna avskrivs utgär
konkurskostnaderna - men inle likvidationskoslnaderna — av allmänna medel i
den män konkurskoslnaderna inte kan uttas ur boet (188 § KL). Det kan
ifrågasättas om möjlighet bör öppnas till ersättning av allmänna medel också
för likvidalionskostnaderna. Arbetsgruppen menar emellertid all erfarenheterna
av den nya lagstiftningen bör avvaklas innan ställning las till den frågan.
Något förslag härom läggs därför inle fram (jfr prop. 1970: 142 s. 104).

16 Bokföringen

Det är styrelsen som skall se lill att organisationen
beträffande bokföringen och medelsförvallningen innefattar en
tillfredsställande konlroll. Verkslällande direktören skall sörja för atl
bolagets bokföring fullgörs i överensstämmelse med lag och att
medelsförvallningen sköts på ett betryggande sätt (8 kap. 6§ andra stycket).
Träder bolaget i likvidation övergår ansvaret för bokföringen på likvidatorerna
(13 kap. 7§ fjärde stycket).

6 Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 146

Prop.
1980/81:146 82

Under senare tid har del blivit vanligt att bokföringen
försvunnit i bolag som sätts i samband med skattebrott och liknande ekonomisk
brottslighet. Del är mot denna bakgrund den nyssnämnda bestämmelsen i 55 § KL
skall ses. I den paragrafen föreskrivs i fräga om bokföringsskyldig gäldenär
att förvaltaren i sin berättelse skall anmärka hur bokföringsskyldigheten har
fullgjorts. (Jfr också 185 b§ KL och 22 § andra stycket 4 AckL.) Någon
motsvarande bestämmelse i ABL påkallas inte enligt arbetsgruppens mening. I
den män bokföringen inte finns i behåll finns det enligt gruppens mening alllid
anledning alt anmäla förhållandel till åklagare för utredning om
gäldenärsbrott.

1 KL finns
också uttryckligen bestämmelser om atl förvaltaren vid konkursens avslutande
skall till gäldenären återställa de böcker och andra handlingar rörande
konkursboet, som förvaltaren har tagit hand om. Föreligger hinder mol
återlämnande skall handlingarna i stället överiämnas till tillsynsmyndigheten,
om inte förvaltaren anser all han bör bevara dem (206 § KL). Grunden för den
bestämmelsen är bl. a. att gäldenären ofta inte längre finns kvar efter
konkursen. Ett aktiebolag i konkurs är sålunda upplöst när konkursen avslutas
ulan överskott (13 kap. 19 § första stycket).

Motsvarande
gäller emellertid när bolag har upplösts genom likvidation. De
kontrollsynpunkter som bär upp arkiveringsbestämmelserna i KL gäller också
bolag som likviderats. Arbetsgruppen förordar därför att det i 13 kap. 15 a §
föreskrivs all likvidatorerna skall sörja för att bolagels räkenskapsmaterial
bevaras efter bolagets upplösning i enlighet med bestämmelserna i 22 §
bokföringslagen. Det innebär bl.a. krav pä arkivering av bolagels bokföring
under minst tio år frän utgången av del kalenderår dä likvidationen avslutades.
Beträffande innebörden i övrigt av den föreslagna bestämmelsen hänvisas till
vad som anfördes om motsvarande bestämmelse i KL (prop. 1978/79: 105 s. 179).

Arbetsgruppen vill tillägga atl kostnaderna för
arkiveringen bör utgå av bolagels egendom. Förslår tillgångarna inte lill
detla, bör bolaget försättas i konkurs varefter arkivering får ske med
tillämpning av KLs regler.

17 Likvidators ansvar

Enligt gällande rätt skall likvidator, om han vid sin
genomgång av bolagets redovisningshandlingar för tiden före
likvidationsbeslulet konstaterar t.ex. en olovlig vinstutdelning, pröva
möjligheterna att föra talan enligt 15 kap. 1 eller 3 § mol styrelsen eller
aktieägaren. Har ansvarsfrihet inte beviljats eller har vinstutdelningen inte
redovisats på ett riktigt sätt för bolagsstämman, bör likvidalorn i eget
intresse väcka talan om skadestånd till bolaget, förutsatt att vinstutdelningen
skelt inom tid som anges i 15 kap. 6§ första stycket. Underlåter nämligen
likvidalorn uppsåtligen eller av oaktsamhet atl väcka sådan talan när
utsikterna lill framgång i målet mäste sägas vara goda och den
skadeståndsskyldige kan anlas ha betalningsförmåga, kan likvidatorn själv
åläggas atl betala skadestånd till bolaget enligt 15 kap. 1 §, om nämligen hans
underlåtenhet leder till att bolagets skadeståndsanspråk mot slyrelsen eller
aktieägaren preskriberas enligt 15 kap. 6§. En sådan skadeståndstalan mol
likvidatorn torde komma till ständ endast pä talan av ny likvidator eller,
vilket torde vara mera praktiskt, av konkursförvaltaren sedan bolaget försatts
i konkurs. Med arbetsgruppens

Prop.
1980/81:146 83

förslag riskerar likvidator pä samma sätt skadeslånd till
bolaget, om han dröjer atl försätta bolaget i konkurs och dröjsmålet får till
följd att bolagels återvinningsmöjligheler gär förlorade.

18 Revisionen

Enligt 1944 års akfiebolagslag skulle då bolag trädde i
likvidation, revisorerna entledigas och särskilda likvidationsrevisorer utses.
Enligl ABL kan revisorerna kvarstå även om bolaget träder i likvidation. Det
har ansetts vara en fördel att på detla sätt få kontinuitet i revisionen.
Arbetsgruppen finner inle skäl alt ifrågasätta denna ordning.

Del innebär att revisorn är underkastad de allmänna
bestämmelserna i 10 kap. 2-4 §§ om kvalifikationer och jäv. Här skall endasi
nämnas att kraven i 10 kap. 3 § pä att revisorn skall vara auktoriserad revisor
eller godkänd revisor gäller de större bolagen. I de mindre bolagen där missbruksrisken
erfarenhetsmässigt är större krävs inle f. n. kvalificerad revisor.

Arbetsgruppen har i BRÅ-promemorian 1979:5 föreslagil
kvalificerad revision i bolag i riskzonen. I bolag där enligt senasl
fastställda balansräkning full täckning inte finns för bolagels registrerade
aktiekapital skall enligt förslaget minst en av bolagsstämman utsedd revisor
vara auktoriserad revisor eller godkänd revisor. Förslagel har fåll etl
övervägande positivt mottagande under remissbehandlingen.

Även om
det förslagel genomförs kommer det all finnas möjligheter till manipulationer.
Som exemplifierats under 12 aren sädan bestämmelse inte effektiv i mindre bolag
med en enda ägare som utnyttjar bolagsformen för ekonomisk kriminalitet. Ägaren
kan som bolagets styrelse upprätta en årsredovisning i vilken tillgångar
övervärderas och skulder utelämnas. Denna årsredovisning kan han sedan
omedelbart godkänna i sin egenskap av bolagsstämma. Pä det sättet kommer
bolaget aldrig formellt att bli skyldigt all anlita kvalificerad revisor. Mol
denna bakgrund föreslår arbetsgruppen att i bolag i likvidation minst en av
bolagsstämman utsedd revisor skall vara auktoriserad revisor eller godkänd
revisor. Arbetsgruppen menar nämligen atl även om likvidalorn är advokat med
slor ertaren-het av konkursförvaltning och likvidation sä saknar han de
särskilda kvalifikationer som en auktoriserad eller godkänd revisor har. Del
framstår som mycket önskvärt att likvidalorn vid fullgörande av den
brottsutredande uppgift som arbetsgmppen föreslår biträds av
redovisningsexpertis. Bestämmelsen om kvalificerad revision bör placeras i 10
kap. 3 §.

Om bolag i likvidation på detta sätt alltid underkastas
kvalificerad revision finns det enligt arbetsgmppens mening inte anledning att
föreslå atl Hkvidatorerna skall slå under tillsyn av en särskild
tillsynsmyndighet (jfr konkursförfarandet).

19 Övergångsbestämmelser

Arbetsgruppen räknar med att denna promeoria utkommer frän
trycket i mars 1980. Efter sedvanlig remissbehandling och lagrädsgranskning kan
proposition i ämnet beräknas föreligga tidigast hösten 1980. 1 övergängs-

Prop.
1980/81:146 84

bestämmelserna
har arbetsgruppen därför förlagt ikraftträdandet till den I januari 1981.

1
fräga om fattiglikvidationerna menar arbetsgruppen atl ålgärder brådskar. Med
hänsyn härtill föresläs i övergängsbeslämmelserna all ändringarna i 13 kap. 15
§ skall träda i kraft före övriga bestämmelser. Därigenom vill arbetsgruppen
ocksä markera alt den frägan kan behandlas i viss män skild från de övriga.
Skulle det sålunda under ärendets handläggning i justitiedepartementet
framkomma välgrundade önskemål om all de nya bestämmelserna om
likvidationsförfarandel skall lillämpas först fr. o. m. den I januari 1982, då
akfiekapitalel skall vara minst 50000 kr i samtliga aktiebolag, så hör del
enligl arbetsgruppens mening vara möjligt, förutsatt att fattiglikvidalionerna
avskaffas sä snart del gär med hänsyn lill riksdagsarbetet.

Likvidationer
som pägär vid ikraftträdandet bör fullföljas enligt äldre bestämmelser. Efter
mönster av I9S lagen (1975: 1386) om införande av aktiebolagslagen föreskrivs
därför att likvidation genomförs enligl äldre bestämmelser, om likvidator
utsetts före utgången av år 1980. Det bör emellertid enligt arbetsgruppens
mening inle komma i fråga all en sådan äldre ordinär likvidation avslutas genom
faltiglikvidalion sedan det institutet väl har avskaffats. I enlighet härmed
föreskrivs all bestämmelserna i 13 kap. 15 § i sin äldre lydelse inle fär
lillämpas sedan paragrafen i sin nya lydelse trätt i krafl.

Sistnämnda
bestämmelse innebär bl.a. atl likvidation som avses i 13 kap. 18 § Iredje
meningen efter ikraftträdandet av 13 kap. 15 § alltid skall inledas. Saknas
tillgängar som täcker likvidalionskostnaderna. fär bolaget anses vara på
obestånd och likvidatorn har då pä vanligt sätt skyldighet all ansöka om
bolagets försättande i konkurs. För tydlighetens skulle bör Iredje och fjärde
meningarna av 13 kap. 18 S jämkas något.

20
Domförhetsreglerna

Enligt
6§ andra stycket 3 och iredje stycket lagen (1946: 807) om handläggning av
domstolsärenden skall underrätt bestå av minst ire och högsl fyra lagfarna
ledamöter vid slutlig handläggning av ärende om I) nedsättning
av bolags aktiekapital eller grundfond. 2) lillslåhd till vinstutdelning i
bolag, 3) skyldighet för bolag eller förening atl träda i likvidation, 4)
förordnande eller entledigande av likvidalor eller 5) tillstånd till
försäljning av egendom under likvidation eller till fusion.

1
prop 1973: 30 med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken m. m. uttalade
deparlemenlschefen i anslutning till sitt förslag att tingsrätt vid prövning av
mål om konkursarvoden skulle vara domför med en lagfaren domare bl.a.:
"Det har under remissbehandlingen ifrågasatts all införa molsvarande
domförhelsregel belräffande vissa likvidafionsärenden enligt aktiebolagslagen
(1944:705). Med anledning härav villjag nämna atl det f. n. inom
jusliliedepartemenlel pågår arbele med en reformerad aktiebo-lagslagsliflning
på grundval av bl.a. aktiebolagsutredningens betänkande (SOU 1971: 15) Förslag
till aktiebolagslag m. m. Enligl min mening bör den aktualiserade
domförhelsfrågan lämpligen övervägas i det sammanhanget." Några ändringar
i domförhetsreglerna förelogs emellertid inte i anslutning till 1975 ärs
aktiebolagslagsliflning.

Ärenden
om skyldighet all träda i likvidation är i de allra flesta fall av

Prop.
1980/81:146 85

enkel
beskaffenhet och avser oftast prövning av vissa formella kriterier. Vid en
jämförelse av ärenden av denna enkla beskaffenhet med många andra mål och
ärenden av kvalificerad beskaffenhet som fär avgöras av endast en domare,
framstår det enligt arbetsgruppens mening som befogat att förenkla förfarandet.
Arbetsgruppen förordar därför alt ärenden som avses i 6 § andra stycket 3 i
fortsättningen handläggs av en lagfaren domare och förutsätter därvid att man i
praktiken kommer att låta konkursdomaren handlägga dessa ärenden. Del
förtjänar att påpekas att rätlen skall bestä av minst tre lagfarna ledamöter om
ärendet är tvistigt (6 i? andra stycket). En sådan sammansättning bör alllid
tillämpas om någon borgenär gör invändningar i ärendei och invändningarna inte
uppenbarligen är grundlösa (jfr prop 1978/79: 105 s. 204).

21
Avslutning

Arbetsgruppen
har med BRÅ-promemorian 1979:5 och denna promemoria presenterat en rad förslag
pä akliebolagsrättens område. Från brottsbekämpningssynpunkt är det viktigaste
alt smäbolagen avskaffas vid utgången av år 1981. I själva verket är denna
åtgärd central i förevarande sammanhang. Sä länge smäbolagen tillåls vara kvar
är alla andra brottsbekämpande åtgärder mol missbruk av aktiebolagsformen tämligen
meningslösa. Eftersom slörre delen av smäbolagen är vilande bolag eller s.k.
skrivbordsbolag utgör ju avskaffandet ej heller någol besvärligt ingrepp i
villkoren för företagsamheten. Till detta kommer den länga tiden för avveckling
av smäbolagen och att en kredit motsvarande 50000 kr lätt kan erhållas för
varje seriöst smäföretagsprojekt.

Vid
sidan av ett avskaffande av smäbolagen är enligt arbetsgruppen en kraftig
upprustning av bolagsregistrel den viktigaste åtgärden mot missbruk av
aktiebolagsformen. En sådan upprustning skulle nämligen hindra bl.a. atl icke
seriösa personer utnyttjar myndigheternas svårigheter till samverkan, t.ex.
skatte- och socialmyndigheters eller skatte- och arbetsmarknadsmyndigheters
eller, internt inom skatteområdet, de regionala myndigheternas.

Som
en angelägen reform framstår också förslagel i promemorian 1979: 5 om
inskränkningen i den f. n. fria rätten att byta firma och framfor allt säte.
Frän brottsbekämpande synpunkt framslår också förslaget i denna promemoria om
ett avskaffande av institutet fatliglikvidation och en skärpning av det
ordinarie likvidationsförfarandel som mycket angeläget.

Arbetsgruppen
vill framhålla att utrymmet för ändringar i aktiebolagslagen i syfte atl
förebygga brott inte är uttömt med denna och föregäende promemoria. En fräga
som bör tas upp till prövning i lämpligt sammanhang är aktiekapitalets storiek.
1 juni 1973 beslöt riksdagen om höjning av lägsta tillåtna aktiekapital från 5
000 kr lill 50000 kr. Höjningen träder i kraft den 1 januari 1982 såvitt avser
bolag som bildals före juni 1973. 50000 kr motsvarade i juni 1973 6,6
basbelopp. I december 1979 motsvarade 50000 kr endast 3,7 basbelopp eller drygt
27000 kr i 1973 års penningvärde. För att motsvara 50(XK) kr i 1973 års
penningvärde borde minimikapitalet nu vara drygt 91000 kr. Man måste räkna med
att 50000 kr vid utgången av år 1981 inle kommer att utgöra en tillräcklig
ersättning för aktieägarnas personliga betalningsansvar för att förebygga att
aktiebolagsformen utnyttjas för ekonomisk kriminalitet.

Prop.
1980/81:146 86

Med
hänsyn till den snabba penningvärdeförändringen kan ifrågasättas om man inte
borde övergå till en ordning där aktiekapitalet eller åtminstone
minimikapitalet indexeras genom anknytning till basbelopp eller liknande (jfr
10 kap. 3§ andra stycket). Därigenom skulle man sannolikt också påskynda en
utveckling mot en mer inflationsanpassad redovisning och en ökad konsolidering
av aktiebolagen. En reform av antytt slag borde enligt arbetsgmppens mening
kombineras med ett borttagande av nominella beloppet på aktiebreven och
förenklade rutiner för höjning och sänkning av aktiekapitalet. Därigenom skulle
det registrerade aktiekapitalet kunna bli en bättre och mera aktuell mätare pä
bolagets ekonomiska ställning än f. n.

Bilaga
I

Reservation
inom arbetsgruppen av ledamoten Bångslad

När
det gäller fattiglikvidation delar jag arbetsgruppens förslag. När den nu
antagna konkurslagsliftningen kommer alt införas 1980 undanröjes institutet
fattigkonkurs, elt förfarande som ulan tvekan missbrukats i den ekonomiska
brottsligheten. Kvar står emellertid det förfarandet som aktiebolagslagen
medger, nämligen s. k. fattiglikvidation - ett förfarande som, därest det
bibehålles, ger möjligheter till kringgående av den kommande konkurslagsliftningen
och därmed också en möjlighel lill all undgå ulredning och därigenom ocksä
uppdagande av eventuella konkursbroll och andra brott i anslutning till elt
obestånd.

Arbetsgruppen föreslår
emellertid att även de likvidationer där fordringsägare icke lider något
förfång - dvs. de enligl mitt förmenande seriösa likvidationerna - skall
administreras av likvidalor utsedd av rätten. Även i dessa likvidationer
föreslär arbetsgruppen all likvidatorn skall göra ulredning belräffande
eventuell brottslighet före tiden för likvidationen. Det finns icke underiag
som tyder på atl de seriösa likvidalionsav-vecklingama används i brottsligt
syfte och det kan uppfattas som rätlsslö-lande att inte aktieägarna äger rätt
atl utse likvidalor och att fömtvarande styrelseledamot eller verkställande
direktör icke kan utses. En seriös hkvidation kan ju innebära en
avvecklingsperiod där den fömtvarande styrelsens och verkslällande direktörens
erfarenheler är nödvändiga för avvecklingen och det föreslagna förfarandet kan
därför också innebära ett försvårande av seriösa avvecklingar. Eftersom det
vidare finns förslag om kvalificerad revisor anser jag alt offenUigrättslig
insyn vid de seriösa hkvidationerna icke erfordras.

Hämtöver
vill jag nämna att jag inte helt ansluter mig till vissa skrivningar och
bakomliggande motiv till framförda förslag. I promemorian behandlas ett tänkt
exempel på hur en manipulering kan göras för all undgå val av kvalificerad
revisor. Exemplet kan i och för sig mycket väl uppkomma men behöver inte enbart
gälla likvidafionsbolag. Exemplet är därför enligt mitt förmenande icke av
avgörande betydelse för att införa särskilda krav på de seriösa likvidafionema
och jag hänvisar bl. a. fill de krav på kvalificerad revision som i framtiden
torde genomföras.

I
utredningen har också bl.a. åberopats att enskilda borgenärer icke bevakar
bolagsnyheterna i Post- och Inrikes Tidningar och alt kronofogdemyndigheternas
bevakning sannolikt inle är effekfiv. Dessa skäl får enligl mitt förmenande
inte tas som intäkt för införande av en längre gående

Prop.
1980/81:146 87

lagsfiftning
utan dessa brister skall i stället lillrätlas där de konstateras. Jag hänvisar
i detta sammanhang ocksä till tidigare framfört förslag om kontroll eller viss
undersökningsplikt när det gäller byte av firma och säte.

Sammanfattningsvis
är det därför enligl mitt förmenande riktigare alt inrikta en lagstiftning så
atl i de likvidationer där inte fordringsägarna får full betalning,
likvidationen omgående skall avbrytas och bolaget försättas i konkurs. Pä så
sätt kommer den kommande konkurslagsliftningen och dess rättsskydd samt
skyldigheten alt undersöka huruvida brottsligt förfarande kan ifrågasättas
även alt bli tillämpad pä de bolag i likvidation, vars lillgångar icke förslår
till full betalning av samtliga skulder och likvidalionskostnaderna.
Bestämmelserna kan mycket väl kompletteras med straffbestämmelser vid
underlåtenhet att avbryta likvidationen och evenluellt också med en särskild
bestämmelse om att personlig ansvarighet för skulderna vid dylik försummelse
inträder - en fråga som kanske emellertid bör bli fräga för närmare utredning.

Bilaga
II

Reservation
inom styrgruppen av ledamoten Ollen

I
arbetsgruppens promemoria föresläs ett antal förändringar i aktiebolagslagen.

Det
skall till en början sägas att en betydande svaghet vidlåder det översynsarbete
av lagstiftningen som nu pågår inom BRÅ. Syftet med översynen är alt föreslå
lagändringar som kan bidra till en minskning av den ekonomiska brottsligheten.
Detta är självfallet ett gott syfte. Men förslagen blir med naturnödvändighet
ensidiga i den bemärkelsen att andra rätlspoliliska önskemål än strävan all
minska den ekonomiska brottsligheten endast i begränsad utsträckning kan
beaktas. Nägon allsidig vägning av olika reglers för- och nackdelar, av det
slag som normall görs i slalens offentliga utredningar, varken kan eller skall
ske i nu förevarande översynsarbete. När det gäller exempelvis ABL kan
konstateras all ett omfattande utrednings- och reformarbete har skett under den
senaste 10-årsperioden, Detta hindrar självfallet inte atl etl antal regler av
elt eller annat skäl kan behöva ändras. Men det är onekligen svårt atl väga de
nu aktuella förslagen mot de bedömningar som gjordes i samband med den nya
aktiebolagslagens tillkomst.

Vad
härefter gäller det akluella förslagel kan jag för min del inte finna att alla
arbetsgruppens förslag är välmotiverade. I nägon mån sammanhänger' min
ståndpunkt med vad som sagts ovan om de begränsade möjlighelerna för
arbetsgruppen alt ta andra berättigade hänsyn än till önskemålet atl minska den
ekonomiska brottsligheten.

Min
kritik mol arbetsgruppens förslag kan sammanfattas i fyra punkter.

1) I promemorian görs vissa uttalanden rörande vikten
av all tidigare förslag som framlagts av arbetsgruppen snarast genomförs. För
egen del har jag funnit åtskilliga av de sålunda tidigare framlagda förslagen
olämpliga i flera avseenden. Vad som sägs i den nu förevarande promemorian i
detta hänseende kan jag alltså inte ställa mig bakom.

2) Arbetsgruppen har försökt beskriva med olika
exempel hur bestämmelserna om likvidation kan missbrukas. I flera av de fall
som nämns skulle

Prop. 1980/81:146 88

emellertid
möjligheterna till missbruk starkt minskas om aktiebolags byte av säte lättare
kunde följas. Arbetsgruppen påpekar - med rätta -alt ett väsentligl
effektiviserat bolagsregister kunde vara till slor nylta i detta hänseende. När
det gäller statens borgenärsintressen gentemot enskilda företag skirlle också
en anmälan till skattemyndigheterna innan byte av säte kan ske vara ägnat att
förhindra att förelag "försvinner", går i likvidation och
"upphittas" först efter atl bolaget upplösts. De exempel som
arbetsgruppen anför torde säledes inte utan vidare motivera så långtgående
ändringar i regelsystemet som nu föreslås. Enklare lösningar, av den typ som
här skisserats, borde i första hand komma ifråga.

3) Arbetsgruppen
föreslär alt institutet "fattiglikvidation" skall slopas.

Förslaget synes välmotiverat.

Samtidigt
har emellertid arbetsgruppen föreslagit atl även reglerna för
"vanliga"likvidationsförfaranden i vissa hänseenden skall parallellställas
med reglerna om konkurs. Säledes skall likvidator alltid utses av rätlen och ha
de kvalifikationer som gäller för konkursförvaltare. 1 likhet med en reservant
i arbetsgruppen anser jag all några bärande motiv för en sådan nyordning inte
har presenterats. Den principiella skillnad som föreligger mellan likvidation ä
ena sidan och konkurs å den andra har inte tillräckligt beaktats.

Medan
konkursen till sin natur är en företeelse där borgenärerna typiskt sett utövar
tvång mot företagel och för alt bevaka sina inlressen måste kunna styra
händelseutvecklingen är likvidationen ägarnas avvecklingsform som dessa i
princip har ett berättigat anspråk på att kunna styra, även om likvidation i
vissa fall tvingas på företagel.

4) I
det avslutande kapitlet pekar arbetsgruppen på vissa andra åtgärder

som den menar bör aktualiseras i syfte alt minska den ekonomiska

brottsligheten. En sädan åtgärd skulle vara atl indexreglera minimikapi

talgränsen för aktiebolag. Förslaget synes illa genomtänkt. En sådan

regel skulle för nystartade företag som väljer atl starta med den stipule

rade minimiinsatsen leda till orimliga avkastningskrav. Del räcker att

peka på vinstutvecklingen i näringslivel under senare år, som inte ens

kunnat hälla jämna steg med inflationen, för att se vilken orimlig utslag

ning av företag en indcxreglerad minimikapilalgräns skulle kunna leda

till. En sädan regeländring förutsätter atl man negligerar behovel av

nyföretagande och en ökad sysselsättning i den produktiva sektorn,

vilka strävanden torde tillhöra de mest angelägna i näringspolitiken för

närvarande.

Prop.
1980/81:146 89

Bilaga
2

Sammanställning av remissyttranden över BRÅ:s promemoria
(BRÅ PM 1980:1) Likvidationsförfarandet enligt aktiebolagslagen

Efter
remiss har yttranden över promemorian avgetts av justitiekanslern,
riksåklagaren, Svea hovrätt, Stockholms tingsrätt, domstolsverket,
rikspolisstyrelsen, bokföringsnämnden, bankinspektionen, riksrevisionsverket,
riksskatteverket, kommerskollegium, patent- och registreringsverket, statens
industriverk, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, konkurslagskommittén
(Ju 1971:06), utredningen (Fi 1973:01) om säkerhetsåtgärder m. m. i
skalteprocessen, företagsobeståndskommittén (Fi 1976:03). Föreningen
Auktoriserade revisorer FAR, Lantbmkarnas riksförbund (LRF),
Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO),
Svensk industriförening. Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Svenska bankföreningen,
PK-banken, Svenska handelskammarförbundet. Svenska revisorsamfundet. Svenska
sparbanksföreningen, Sveriges ackordscentral, Sveriges advokatsamfund,
Sveriges bokförings- och revisionsbyråers förbund. Svenska företagares
riksförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och
industriorganisation (SHIO)-Familje-företagen, Sveriges industriförbund,
Sveriges köpmannaförbund, Sveriges redovisningskonsulters förbund och
Föreningen Sveriges kronofogdar.

Riksåklagaren
har bifogat yttrande av länsåklagaren för speciella mäl Lennart Larsson.
Kommerskollegium har bifogat yttrande av Skånes handelskammare.

Svenska
arbetsgivareföreningen, SHIO-Familjeföretagen, Sveriges industriförbund och
Sveriges köpmannaförbund har avlämnat ett gemensamt yttrande. PK-banken har
anslutit sig till yttrandet frän Svenska bankföreningen. Svenska
handelskammarförbundet har instämt i yttrandet från Skånes handelskammare.

1
Allmänna synpunkter

Justitiekanslern:
Promemorian är ett resultat av den översyn av lagstiftningen mot organiserad
och ekonomisk brottslighet som pågår inom brottsförebyggande rådet. Den
arbetsgrupp som har utarbetat promemorian har haft till uppgift alt komma med
förslag som är ägnade att motverka alt aktiebolagsformen används som ett led i
sädan brottslighet. Från denna utgångspunkt finns enligt min mening ingen
erinran mot förslagen. Särskilt villjag uttrycka tillfredsställelse med atl
institutet fattiglikvidation föreslås slopat. 1 promemorian läggs ocksä fram
förslag lill vissa ändringar i de regler som berör "vanliga
likvidationer". Belräffande dessa förslag villjag ifrågasätta om de inte
gär längre än som får anses motiverat av syftet all motverka missbruk av
likvidationsinstilulet.

Riksåklagaren:
Del är allmänt bekant att en betydande brottslighet förekommer medelst
utnyttjande av aktiebolagsformen. Det rör sig främst om gäldenärsbrott, som
inte sällan utgör ett led i en mera omfattande ekonomisk brottslighet. Den
brottslighet som förekommer vid konkurser kan ses som ett betydande inslag i
den ekonomiska brottsligheten. Under

Prop. 1980/81:146 90

senare
lid har arbelel på att bekämpa denna lyp av brottslighet intensifie

rats. När det gäller konkursförfarandel har möjligheterna att uppdaga och

beivra förekommande brottslighet väsentligl förbättrats i och med 1979 års

konkursreform som bland annat innebär alt institutet fatligkonkurs avskaf

fats. Uppenbarligen föreligger risk för att de nuvarande bestärnmelserna

om likvidafion i fortsättningen kan komma att utnyttjas för alt dölja ekono

misk kriminalitet och för att undgå de nya reglerna om näringsförbud i

samband med konkurs. Jag delar därför uppfattningen att likvidationsför

farandel bör reformeras ulan dröjsmål. Detta bör ske så att frägan huruvi

da ekonomisk brottslighet förekommit i bolagets verksamhet före likvida

tionen kan bli utredd i alla likvidationer. De framlagda förslagen tillgodoser

i allt väsentligt detta syfte.

Sammanfattningsvis
tillstyrker jag således att arbetsgruppens nu framlagda förslag läggs till
grund för lagstiftning.

Länsåklagaren
för speciella mål: Den aktuella promemorian innehåller knappast några nya
omvälvande synpunkter utan får snarast betraktas som en logisk uppföljning av
ett av samma arbetsgrupp inom rådet tidigare framlagt förslag om skärpta bestämmelser
i aktiebolagslagsliflningen (PM 1979; 5), vilket förslag liksom del nu avgivna
främst syflar fill att försvåra att akfiebolagsformen missbrukas som instrument
för ekonomisk brollslighet.

Del
gäller sålunda en översyn av likvidalionsförfarandet enligl 13 kap.
aktiebolagslagen. Arbetsgruppen understryker med all räll alt man måste beakta
alt en bolagslikvidation kan förekomma av helt legitima orsaker. Denna tanke
torde ha dominerat vid fillkomsten av gällande bestämmelser. Som äklagare har
jag heller inte kommit i kontakt med någol renodlat likvidationsfall där
anledning till brottsmisstanke förelegat. Man måsle dock räkna med att man i
framtiden har att vänta en ökad frekvens av obehörigt utnyttjande av
likvidationsmöjligheterna om inte lagstiftningen ändras. Uppgifterna under 8
kap. i promemorian förefaller övertygande i detla hänseende.

Elt utbyggt kontrollsystem
bör sålunda tillskapas, och för min del finner jag inte nägot att anmärka på
den kontrollnivå och de speciella regler som föreslås i promemorian.

Stockholms
tingsrätt: Åven om del gått alt påvisa fall där likvidationsinstitulet använts
för att dölja brottsliga förehavanden saknas närmare utredning om hur pass
utbrett missbruket är. Tingsrätten har i sin verksamhel påträffat åtskilliga
fall där det kan misslänkas alt likvidationsinstitutet utnyttjats i dylikt
syfte. Sålunda har det förekommit all personer kända för att ha gjort sig
skyldiga till ekonomisk brottslighet i en eller annan egenskap varit verksamma
i bolag som senare trätt i likvidation. När likvida-tionsfrägan prövats av
rätlen har det visat sig att ev. kvarvarande styrelsemedlemmar eller
suppleanter aldrig tagit aktiv del i bolagets verksamhel samt att
aktiekapitalet sedan läng tid varit förbrukat. Av förordnade likvidatorer har
det senare i vissa fall kunnal inhämtas, att upplysningar om bolaget över huvud
taget ej kunnat erhållas. Pä del hela taget bekräftar de iakttagelser
tingsrätten kunnal göra riktigheten av de uppgifter arbetsgruppen inhämtat och
de antaganden gruppen gjort i förevarande hänseende. Det föreligger säkeriigen
som arbetsgruppen uttalat fara för att de skärpta kontrollmöjligheterna
beträffande mindre konkurser kommer alt leda till all likvidafionsförfarandet i
ökad utsträckning kommer alt utnyttjas för all försvåra konlroll av
bolagsförvaltningen och dölja ekonomisk brottslighet. Ändrade regler och andra
åtgärder som kan motverka en sädan utveckling

Prop. 1980/81:146 91

är
därför påkallade. Emellertid bör beaktas alt bolag med ett aktiekapital
understigande 50000 kronor kommer att försvinna med utgången av år 1981. Det
finns anledning antaga att det ifrågavarande missbruket hittills huvudsakligen
förekommit i sådana mindre bolag. Enligt tingsrättens mening bör med hänsyn
härtill kontrollåtgärderna tills vidare i avbidan på den fortsalla utvecklingen
icke ges en alltför omfattande och kostsam utformning.

Domstolsverket: Den
brottslighet som beräknats förekomma vid fattigkonkurser är betydande.
Undersökningar beträffande förelagskonkurser lyder pä alt gäldenärsbrott
förekommer i 40-50% av fatligkonkurserna och härav skulle 30-40% avse inte
anmäld brottslighet (jfr prop. 78/79:105 s. 211). Brister i lagstiftning som
utnyttjas i brottsligt syfte kräver omedelbara ätgärder. Ett genomförande av
BRÅ:s förslag innebär en skärpt kontroll men kommer också att medföra ökade
kostnader. 1 samband med lagändringarna på konkursrättens område har staten
åtagit sig etl kostnadsansvar. Det kan ifrågasättas om föreslagna ändringar i
likvidationsbestämmelserna ej påverkar förutsättningarna för detta åtagande
(jfr prop. 78/79: 105 s. 252 f).

Rikspolisstyrelsen:
Rikspolisstyrelsen delar arbetsgruppens uppfattning att 1979 års konkursreform
kan komma att leda till ökade risker för att bestämmelserna i aktiebolagslagen
om likvidation utnyttjas för att begå ekonomiska brott. Det är därför
väsentligl att möjligheterna atl använda likvidationsinstitutet i kriminella
sammanhang minimeras.

Slyrelsen
fär därför i allt väsentligl tillstyrka framlagda förslag.

Bankinspektionen: Som elt
led i uppdraget att se över lagstiftning mot organiserad brottslighet har en
arbetsgrupp inom brottsförebyggande rådet (BRÅ) föreslagit vissa ändringar i
aktiebolagslagsliflningen. Ändringarna syftar till att omöjliggöra eller
försvära alt likvidalionsinstitutet används för kriminella ändamål.

Bankinspektionen
anser att det framlagda förslagel i stora delar är väl motiverat och kan i
huvudsak ansluta sig till detsamma. I nägra avseenden vill inspektionen dock
anföra avvikande synpunkter.

Riksrevisionsverket: Ulöver
den föreslagna åtgärden att avskaffa fattiglikvidationer, vilken tillstyrks av
RRV, har arbetsgruppen valt atl bygga upp en konlrollapparat i aktiebolagslagen
som i huvudsak går ul på alt där ta in bestämmelser som motsvarar konkurslagens
viktigaste konlrollbe-stämmelser.

RRV anser atl
arbetsgruppen inle tillräckligt visat nödvändigheten i detla. Flertalet
likvidationer fär antas vara seriösa. Med de föreslagna ändringarna kommer de
att drabbas av ett bäde krångligt och kostsamt förfarande. RRV anser atl del
finns skäl att i stället slödja reservanternas förslag som syftar lill att i
fall dä fordringsägarna inle får full betalning likvidationen avbryts och
bolaget försätts i konkurs.

En annan tänkbar åtgärd
som arbetsgruppen inle prövat men som RRV anser viktig i sammanhanget är all
förbättra kungörelseförfarandel. Exempelvis skulle man kunna tänka sig att för
bolag som inom en femårsperiod bytt säte likvidation kungörs och kallelse på
okända borgenärer görs även på den gamla sälesorlen. Vidare skulle man kunna
länka sig all ålägga kronofogdemyndigheterna viss bevakningsskyldighet i
likvidationer. Förutsättningar härför skulle kunna skapas genom atl domstolen
tillställer kronofogdemyndigheterna kopia av varje ansökan om likvidation som
inkommit lill rätten.

Prop. 1980/81:146 92

Riksskatteverket (majmiieten): Riksskatteverket ansluter
sig i allt vä

senlligt till arbetsgruppens förslag och rekommendationer.

Om föreslagen ändrad lagstiftning kommer lill stånd
belräffande aktiebolagslagen bör evenluella följdändringar göras i fråga om
molsvarande lagar för handelsbolag, bankaktiebolag och ekonomiska föreningar.

RSV vill påpeka atl verkel i sill yttrande över
belänkandet med förslag till näringsförbud (SOU 1979: 13) uttalat atl även
likvidation borde kunna jämställas med konkurs i detta sammanhang. RSV vill
ånyo understryka atl det är vikligl atl det som förekommit vid en likvidation i
vissa fall kan jämställas med konkurs och aktualisera fråga om näringsförbud.

De av arbetsgruppen framlagda förslagen är resultat av en
begränsad översyn av regelsystemet med utgångspunkt från brottsbekämpande synpunkter.
1 likhet med reservanten (ledamoten Ollen, styrgruppen) delar RSV den
uppfattningen att även andra regler bör göras till föremål för en samlad
översyn - t.ex. likvidaiionsreglernas förhällande lill den konkurs-och
ackordsrättsliga regleringen.

RSV anser emellertid i motsats lill reservanten all de i
promemorian föreslagna lagstiflningsändringarna med hänsyn till den praktiska
erfarenheten nödvändigtvis bör komma lill ständ snarast.

Riksskatteverket (en minoritet av en ledamot): Belräffande
frågan om näringsförbud bör uppmärksammas att likvidation ej kan jämställas med
konkurs. Om borgenärerna inte tillgodoses kommer konkurs alt begäras, varför
frågan om näringsförbud i samband med likvidation saknar inlresse. Jag
motsätter mig sålunda vad som anförs av majoriteten i fråga om näringsförbud.

Kommerskollegium: Kollegiet finner det angeläget att
möjligheterna till missbruk av likvidalionsinstitutet begränsas och är därför
positivt till flera av de i promemorian framförda förslagen. Det är dock
samtidigt angeläget alt ålgärder i detta syfte ej utformas sä alt seriösa
företag drabbas av alltför stora olägenheter. Vissa av de i promemorian
föreslagna åtgärderna torde kunna få sådana konsekvenser.

Skånes handelskammare: Handelskammaren vill till en början
framhålla alt det översynsarbele av aktiebolagslagen som skett inom BRÅ
präglats av en viss ensidighet så lill vida all de gjorda övervägandena enbart
styrts av önskemålet att minska den ekonomiska brottsligheten. Andra betydelsefulla
aspekter som bör göra sig gällande i samband med ifrågasatt förändring av
förevarande regler har endast i begränsad ulslräckning beaktats.
Översynsarbetet karaktäriseras inte av den breda analys som i allmänhet
kännetecknar offentliga utredningar. Handelskammaren vill framhålla atl de
promemorior som emanerar frän BRÅ:s översyn av aktiebolagslagen av detta skäl
inte kan tillmätas samma vikl som förslag frän sedvanliga ulredningar.

Som utgångspunkt för de i promemorian framlagda förslagen
konstateras att aktiebolagsformen vunnit slor utbredning genom att aktieägarna
inte är personligen ansvariga för bolagets skulder. Friheten frän personligt
betalningsansvar kan emellertid locka till missbruk, konstateras i promemorian.
Det framhålls all aktiebolag i ökad ulslräckning utnyttjas som instrument för
ekonomisk brottslighet trots de regler om bl.a. skydd för det bundna kapitalet
som finns i aktiebolagslagen.

Vad beträffar påståendet att frihet frän personligt
betalningsansvar skulle vara grunden för aktiebolagsformens popirlaritel vill
Handelskammaren framhålla alt detla för aktiebolagsformen så karaktäristiska
förhållande i mänga fall spelar en betydelsefull roll vid valet av förelagsform.
Del finns

Prop.
1980/81:146 93

emellertid
ett flertal andra faktorer, såsom skatteaspekter, relationen mellan delägarna,
företagets verksamhetsinriktning, verksamhetens varaktighet, önskemål från
utomstående intressenter m.m., som kan spela en avgörande roll när det gäller
frägan om vilken företagsform som skall väljas. Vad som sägs i promemorian
härvidlag synes alltså vara utslag av en väl ytlig analys. Allvarligare är
emellertid att friheten från personligt ansvar, som skulle utgöra den stora lockelsen
med aktiebolagsformen, påstås göra aktiebolagsformen särskilt väl lämpad för
ekonomisk brottslighet. Aktiebolagslagen ulgör genom sina mänga
formföreskrifter, redovisningsregler och regler om det i bolaget befintliga
kapitalet ett för borgenärer och andra utomstående intressenter väl så bra
skydd som de till buds stående allernaliven. Här mä endast erinras om det längt
mindre formaliserade regelsystemet för handelsbolag och avsaknaden av regler
av detta slag vad gäller enskilda näringsidkare.

Patent- och
registreringsverket: Likvidation är - vid sidan av fusion -den ordinarie
möjligheten för ägarna alt upplösa sill bolag, när önskemål härom finnes.
Dessutom föreskriver aktiebolagslagen atl bolaget i vissa fall är skyldigt att
träda i likvidation. Likvidationen benämns frivillig, när bolagsstämman fattat
beslul härom utan all skyldighet därtill föreligger. När skyldighet för bolag
alt träda i likvidation föreligger enligt aktiebolagslagen eller
bolagsordningen, benämns delta tvångslikvidalion. Beslut om tvångslikvidalion
ankommer i princip på bolagsstämman. Om denna underlåter att besluta härom,
skall beslut meddelas av tingsrätten.

De
vanligaste grunderna för tvångslikvidation är

1) atl aktiekapitalet till större delen gäll förlorat

2) alt bolag underlåtit att till
registreringsmyndigheten sända in årsredovisning för de tvä senasle
räkenskapsåren och

3) alt bolaget saknar till registret anmäld behörig
styrelse.

I fall som avses under 1)
fattar tingsrätten beslut efter i första hand

anmälan av styrelsen. I de fall, som avses under 2) och 3), fallas beslut

nästan undantagslöst av tingsrätten företrädesvis efter anmälan av regist

reringsmyndigheten.

Vid en diskussion om
ändring av reglerna för likvidation bör skillnad göras mellan frivillig
likvidafion och tvångslikvidalion.

Elt beslut om frivillig
likvidation skiljer sig principiellt inte från andra typer av beslut i bolaget,
även om beslutet gär ut på att bolaget skall avvecklas.

Om bolagsstämman i sådanl
fall skall fråntas någon del av sin suveränitet, krävs det elt starkt vägande
skäl för elt sädant ingrepp. Enligl patentverkets mening har skäl som kan
motivera inskränkning i bolagets handlingsfrihet framförts endasi i samband
med institutet fatliglikvidation. Om möjligheten til) fattiglikvidation avskaffas,
kvarstår enligt patentverkets mening inle något större behov av ingripande, när
det gäller frivillig likvidation. Det är då inte längre möjligt atl försätta
bolag i likvidation utan alt därefter fullfölja likvidationsförfarandet enligt
13 kap. 8-14§S. Riskerna för missbruk av likvidalionsinstitutet blir knappast
större än riskerna för missbmk av bolagsformen i allmänhet.

Vid tvångslikvidalion
finns däremot större anledning lill konlroll frän samhällels sida såväl ur
borgenärernas som samhällels synpunkt. Sä sker också redan idag i stor
utsträckning genom att tingsrätt kan fatta beslut om likvidation, när
bolagsstämman underiäter detta.

Myndighel kan emellertid
inle alllid framtvinga beslut om tvångslikvidalion. Palentverket får ibland
kännedom om bolag där aktiekapitalet till

Prop. 1980/81:146 94

slörre
delen gått förlorat, utan att beslul om likvidation fattats och utan alt
styrelsen anmält förhållandet fill tingsrätten. Bolagen brukar i sådana fall
informeras av verket om skyldigheten att träda i likvidation. Något maktmedel
att framtvinga ell sådanl beslut föreligger emellertid inte. BRÅ har i en
tidigare promemoria föreslagit, att bolag, när aktiekapitalet inte är intakt,
skall vara skyldigt att ha auktoriserad eller godkänd revisor. En annan möjlighet
är att patentverket i sin granskning av bolagens årsredovisningar åläggs
granskningsplikl även i della avseende. När likvidalionsskyldighet konstateras
föreligga, kunde palentverket ges befogenhet att utfärda föreläggande till
bolaget atl träda i likvidation eller undanröja likvidationsgrunden.

Övervägande
antalet tvångslikvidationer tillkommer genom all palentverket anmält till
fingsrätt, atl bolag ej inkommil med årsredovisningar för de senaste två
räkenskapsåren. Anlalel bolag, som underiäter att sända in årsredovisningar, är
myckel stort och det åstadkommer stora svårigheter bäde vad gäller den
ekonomiska samfärdseln och den offentliga insynen. Det förekommer ofta all ett
och samma bolag anmäls till tingsrätten gång efter annan. Efter varje anmälningslillfälle
inkommer bolaget med de uteblivna årsredovisningarna och förhindrar på sä sätt
tingsrättens beslut om tvångslikvidalion. Ofta beror underiätenhelen i dessa
fall pä bristande kunskaper om aktiebolagslagens regler.

Mellan
30 och 40 procent av de bolag, som anmäls lill tingsrätten, försätts i
likvidation. Merparten av dessa bolag har för länge sedan upphört alt driva
verksamhet. Ofta har tingsrätt och likvidator stora svårigheter alt finna
företrädare för bolaget. Än svårare är del ofta atl återfinna några
räkenskaper. I flertalet fall leder dessa tvängslikvidationer till atl likvidatorn
anmäler till tingsrätten, att bolaget saknar tillgångar, varefter likvidationen
läggs ned. År 1979 lades ca 6(X) likvidationer ned. En slor del av dessa gällde
bolag, som försalls i likvidation pä grund av uteblivna årsredovisningar. Det
finns anledning anta att just sådana bolag svarar för en stor del av missbruket
av aktiebolagsformen. Det torde emellertid ofta vara för sent all uppdaga
ekonomisk brottslighet pä detta stadium.

Statens
industriverk: De konkreta förslag som arbetsgmppen presenterar syflar fill alt
ur juridisk synpunkt få en bättre överensslämmelse mellan konkurs och
likvidation. Det kan nämligen ftnnas risk för att mindre seriösa företag i ökad
omfattning kommer att utnyttja likvidationsförfarandet pä grund av den skärpta
konkurslagstiftningen. Därtör föreslår arbetsgruppen alt fatliglikvidation
avskaffas och att reglerna för "vanliga" likvidationer skall
likställas med reglerna för konkurs, dvs. all likvidalor alltid utses och utses
av rätlen. Dessutom skall för alla företag i likvidation utses auktoriserad
eller godkänd revisor av bolagsstämman.

Industriverket
har vid ell lidigare tillfälle ställt sig bakom förslagel lill den nya konkurslagstiftningen
såsom det presenterades i SOU 1979:13. Verket anser att ovannämnda förändringar
i likvidalionsförfarandet är ett naturiigt komplement till denna lagstiftning
och lillslyrker därför de framlagda förslagen. Övriga i utredningen framförda
synpunkler som inte direkt kan hänföras lill huvudförslaget finner verket ingen
anledning all för närvarande la ställning till.

Länsstyrelsen
I Göteborgs och Bohus län: Länsstyrelsen delar arbetsgruppens uppfattning atl
likvidationsförfarandet för aktiebolag bör ses över. Genom konkursreformen har
kontrollen över konkurserna skärpts och fattigkonkurserna avskaffats. En
motsvarande skärpning bör ske av likvidationsbestämmelserna så att de inte kan
utnyttjas av mindre seriösa

Prop. 1980/81:146 95

personer
för att dölja ekonomisk brottslighet. De nya reglerna om konkurskarantän blir
inle effektiva om brottsliga gäldenärer kan undgå karantänen genom att utnyttja
likvidationsförfarandet i stället för att gå i konkurs.

Konkurslagskommittén: I
och med atl institutet fatligkonkurs avskaffats genom 1979 års
konkurslagsreform och ersatts med en ny ordning för handläggning av mindre
konkurser har möjligheterna för en konkursgäldenär att dölja eventuell
ekonomisk brollslighet minskat avsevärt. Den arbelsgmpp inom brottsförebyggande
rädel. som utarbetat promemorian, pekar på alt ändringarna i konkurslagen
(1921: 225, KL) emellertid kan fä till följd alt intresset ökar hos mindre
nogräknade företagare alt utnyttja likvidationsförfarandet i brottsligt syfte.
Mol bakgrund härav läggs i promemorian fram vissa förslag till ändringar i
aktiebolagslagen (1975:1385, ABL) i avsikt att förebygga missbruk av
likvidationsförfarandet. Förslagen, som i stor utsträckning utformats efter
förebild av 1979 års ändringar i KL, gär ytterst ut på att skapa garanfier för
att en brottsutredning vid behov kommer till sländ i samband med likvidation av
elt aktiebolag.

För att få en uppfattning
om vilka ändringar av likvidationsbestämmelserna i ABL som är påkallade ur
brottsförebyggande synvinkel har i arbetsgruppens regi företagils vissa
undersökningar. Bl.a. har de likvidationsärenden som 1978 handlagts slutligt
hos palentverkets bolagsbyrä gåtts igenom. Av dessa 1 257 ärenden hade enligt
uppgift 832 likvidationer lagts ned och 425 avslutats genom slutredovisning.
Dessa siffror stämmer onekligen illa överens med den "officiella
statistiken" enligt vilken samma är 100 likvidationer lades ned och 1 176
avslutades genom slutredovisning. Med den "officiella statistiken"
torde avses uppgifter sammanställda av palentverket. Enligt kommitténs mening
kan man inte förklara den slora skillnaden mellan palentverkets och
arbetsgruppens uppgifter med "ett annorlunda sätt att beräkna antalet
balanserade ärenden". Det är med andra ord ett osäkert underlag arbetsgmppen
bygger pä. En brist som vidlåder undersökningen är vidare atl man inte tagit
reda på likvidationsgrunden vid de likvidationer som lagts ned därior all
tillgångarna inte täckt likvidationskostnaderna. Arbetsgruppens förslag synes
nämligen utgä frän att det i första hand är i de frivilliga likvidationerna
(enligl 13 kap. 1 § ABL) där missbrtik kan befaras och att tillvägagångssättet
just är att upplösa bolaget genom att lägga ned likvidationen. Det skulle
därför ha varit av värde att fä belyst i vilken omfattning likvidationer som
beslutats på annan grund lagts ned. Härigenom skulle man kunnat få en bättre
bild av hur stort missbmk som kan befaras. 1 förevarande sammanhang skulle
också uppgift om likvidationsbolagens skulder ha varit av intresse.

Över huvud synes de
undersökningar som har gjorts inte lämna tillräcklig vägledning när det gäller
att la ställning till vilka lagstiftningsåtgärder som behövs på området. I
promemorian pekas också på all uppgifterna i palentverkets likvidationsakter är
för varierande och ofullständiga för alt några bestämda slutsatser skall kunna
dras om förhållandena i bolag som går i likvidation. För att råda bot pä denna
brisl visar arbetsgruppen i stället med ett par tänkta fall hur den frivilliga
likvidationen kan användas på ett illojalt sätt. Förslagen i promemorian är
tydligen att se främst mot denna bakgrund.

Vad
som har anförts nu visar enligt kommitténs mening att promemorian inle lämnar
ett tillräckligt säkert underiag för en slutlig bedömning av samtliga framlagda
förslag. Pä en punkt står det dock klart att man redan nu bör se över ABL,
nämligen såvitt avser reglerna om fattiglikvidation. Kommittén delar
uppfattningen atl denna form för avveckling av ett aktie-

Prop.
1980/81:146 96

bolag bör avskaffas. Promemorian ger här belägg bäde för
att missbruk av detta likvidationsförfarande redan förekommer och för all
missbruket kan väntas öka.

Beträffande
promemorieförslagen i övrigl anser kommittén all ett ställningstagande bör
föregås av ytterligare undersökning i de hänseenden som har berörts nyss.
Endast härigenom kan skapas klarhet huruvida alla de föreslagna åtgärderna
verkligen behövs för att stävja missbruk av likvidationsförfarandet. Som
ytterligare motiv för all fördjupa undersökningen i dessa delar vill kommittén
anföra följande.

Det finns
en principiell skillnad mellan likvidation å ena sidan och konkurs ä den andra.
Konkurs är en exekutionsform, vars funktion är att vid gäldenärens insolvens
möjliggöra att hans egendom tvångsvis omhändertas för att tillgodose
konkurrerande betalningsanspråk enligt vissa regler. Typiskt sett utövas
tvånget av borgenärerna mot gäldenären. Likvidationen däremot är en
avvecklingsform, som i princip ligger i bolagsledningens och ägarnas hand,
även om likvidationen i bl.a. borgenärernas intresse i vissa fall kan påtvingas
bolaget. Det bör inte komma i fräga atl införa regler som står i konfiikt med
denna grundsyn, om inte starka skäl talar för all ett verkligt missbruk
förekommer eller kan väntas bli vanligt också i andra fall än dä en likvidation
läggs ned enligt 13 kap. 15 § tredje stycket ABL. Uppgifterna i promemorian ger
som nyss nämnls inte tillräckliga belägg för atl sä är fallet. Tvärtom
framhålls alt man måste räkna med alt flertalet frivilliga likvidationer har seriösa
motiv.

För atl
man skall kunna tala om missbruk av likvidationsinstitutet torde under alla
omständigheter krävas all likvidationen medfört ekonomisk förlust för nägon
borgenär, enskild eller def allmänna. Av avgörande betydelse är alltså om
bolagets borgenärer har kunnat förnöjas. År bolaget solvent, kan det starkt
ifrågasättas, om del är befogal alt alltid göra brottsutredning etc. i samband
med en likvidation. Enligl kommitténs uppfattning går det således en
skiljelinje mellan ett bolag på obestånd och ett bolag där tillgångarna räcker
till betalning ät fordringsägarna. Frågan om bolagets obestånd har inte
formellt någol att göra med den i 13 kap. 2 § ABL föreskrivna
likvidationsskyldighelen när tvä tredjedelar av det registrerade
aktiekapitalet gått förlorat och åtgärder, som medför alt del egna kapitalet
uppgår till hälften av det registrerade aktiekapitalet, inle vidtagils inom
viss fid. Den regeln syflar uteslutande till att skydda bolagets borgenärer
med utgångspunkt i det registrerade aktiekapitalet. Eftersom insolvensbedömningen
har karaktär av en mer eller mindre långsiktig prognos av gäldenärens förmåga
att fortleva som ekonomiskl företag kan ett bolag vara på obestånd utan att
likvidalionsplikl enligt 13 kap. 2§ ABL föreligger. Omvänt kan det vara
skyldigt att träda i likvidation enligt nämnda lagmm även om bolaget är
solvent.

Utredningen
om säkerhetsåtgärder m.m. i skalteprocessen: USS har enligt sina ursprungtiga
direktiv atl överväga olika lyper av lagsliftningsåt-gärder som kan förbättra
statens ställning som part och borgenär inom området för skatter, tullar och
avgifter. Regeringen har dessutom utfärdat tilläggsdirektiv som innebär en
allmän översyn av myndigheternas kontrollbefogenheter på området i fråga samt
av reglerna om ansvar för annans skatt m. m,

USS har
under sill arbete tid efter annan stött pä fall där personer har utnyttjat
regelsystemet i ABL pä sädani sätt att staten har orsakals betydande
inkomstförluster i fråga om skatter och avgifter. Del förhållandel all
myndigheterna har relativt begränsade möjligheler till insyn i aktiebola-

Prop.
1980/81:146 97

gens verksamhet har därvidlag spelat en avgörande roll.
Inte sällan har det allmänna först efter det att bolaget har upplösts fält
vetskap om atl fordringar pä skatter och avgifter har uppkommit längl
dessförinnan. Det har då vanligtvis varit för sent att ens fastställa
fordringsanspråken. Några betalningskrav har därför över huvud taget inle
kunnat framställas.

Fall där
likvidationsförfarandet har fått bilda slutaklen finns det flera exempel på i
det material som USS har tillgång till. Här kan nämnas ätskilliga av de s. k.
vinslbolagsärendena i början av 1970-lalet. De "plundrade"
vinstbolagen — som innehöll slora skatteskulder - begärdes i konkurs eller
upplöstes genom fattiglikvidation. Någon närmare utredning om förekomsten av
latenta skatteskulder gjordes i allmänhet inle av konkursförvallning eller
likvidator. 1 de flesta fall flck berörda myndigheler kännedom om förhållande
av betydelse för beskattning eller indrivning alltför sent för att kunna vidta
nägra åtgärder lill skydd för statens fordrings-anspråk.

Statistiska
eller andra undersökningar, som anger hur vanligt missbruk av
likvidationsinstitutet är, saknas i värt land. Att sädant förfarande förekommer
i skatteundandragande syfte finns del som tidigare nämnls klara belägg för och
åtskilliga omständigheter - bl.a. den ändrade konkurslagsliftningen - pekar pä
att missbruket kan komma att öka om inga motmedel sätts in från lagstiftarens
och myndigheternas sida. Enligt vär uppfattning är det således i dag
nödvändigt med sädana ändringar i gällande rätl att myndigheternas insyn i
likvidationsförfarandel förbällras på elt radikalt sätl. Endasi härigenom
skapas verkliga förutsäitningar att förebygga brottslig verksamhet pä detta
omräde.

Allmänt
sett är det viktigt att regler skapas som ger staten fortlöpande information om
ett aktiebolags ekonomiska förhållanden så atl lämpliga skyddsåtgärder skall
kunna vidtas sä snart som det är befogal. En metod kan därvid vara alt i lag
föreskriva atl alla aktiebolag skall ha auktoriserad eller godkänd revisor. En
sädan lösning har diskuterats av föredraganden i prop. 1979/80:143 s. 88 men
inte ansetts kunna genomföras på grund av den begränsade tillgängen på
kvalificerade revisorer.

Åven om
det allmännas informationsbehov med hänsyn till vad nu har sagts inte kan
tillgodoses på ett tillräckligt effektivt sätt anser USS att man genom etl ökat
krav pä information från bolagsledningens och likvidalorernas sida kan uppnå
klara förbättringar som dessutom är av mindre kostnadskrävande art. Läggs
tyngdpunkten pä författningsändringar av nu föreslagen typ minskar behovet av
ingrepp i andra delar av likvidalionsförfarandet. Härigenom kan man i stort
sett bibehålla den nuvarande skillnaden mellan likvidation och konkurs, vilkel
däremol BRÅ-förslagel inte medger i samma utsträckning, Atl detla är till
fördel för såväl näringslivet i storl som olika borgenärsgrupper ligger i
öppen dager.

Företagsobeståndskommittén: Företagsobeståndskommittén har
begränsat sin prövning till frågor med direkt anknytning till den obeståndsproblematik
som kommittén har att behandla. Med denna utgångspunkt finner kommittén inte
anledning att närmare ta ställning till de framlagda förslagen i rubricerade promemoria.
Kommittén vill dock, i fråga om det allmännas medverkan och insyn i
likvidationsförfarandel, göra följande påpekanden.

BRÅ har
i sin promemoria koncentrerat sig på den ekonomiska brottsligheten i
likvidationsförfarandet. Della är givelvis rimligt med hänsyn till inriktningen
av BRÅ:s verksamhel. Företag som trätt i likvidation har emellertid inle sällan
inlresse från även andra samhälleliga ulgängspunk- 7 Riksdagen 1980/81. I saml. Nr
146

Prop.
1980/81:146 98

ter. Kommittén tänker då närmast pä de regional-,
sysselsättnings- och försörjningspolitiska aspekter som kan vara förknippade
med likvidationsförfarandet. Det kan exempelvis gälla atl med olika insatser
bevara sysselsättningen på en utsatt ort eller åtminstone få till stånd en
avveckling i socialt acceptabla former. 1 vissa fall kan försörjningspoliliska
inlressen ge anledning fill särskilda överväganden.

Kommittén har i sitt tidigare avgivna delbetänkande
"Företags obesländ - samordning av statliga åtgärder", SOU 1979:91,
föreslagit en statlig organisation som skall ha till uppgift att i
obeståndssituationer bl. a. tillvarata statens intressen på de angivna
områdena. Kommittén finner det naturligt att likvidalorn, när sä befinns
påkallat, samräder med företrädare för denna organisation. För att ylterligare
förstärka bevakningen av de samhälleliga intressena utreder kommittén nu
behovet av ett allmänt ombud i obeslåndssitualioner. Därest kommittén skulle
föreslå ell allmänl ombud kan härvid frägan om samråd mellan likvidatorn och
ombudet aktualiseras. Huruvida kommitténs överväganden i denna fråga kommer att
utmynna i förslag innebärande direkta bestämmelser för likvidator att samråda
med ett sådant ombud kan kommittén emellertid för närvarande inte uttala sig
om.

LRF:
Arbetsgruppen har genom egna studier sökt undersöka hur likvidationsinstitulet
tillämpas. Av dessa undersökningar har emellertid endast vissa tämligen vaga
slutsatser kunnat dras. LRF konstaterar därför att arbetsgmppens förslag fill
stor del bygger på antaganden om hkvidations-förfarandets tillämpning. På en
punkt i denna del av promemorian finner LRF också anledning lill viss kritik.
Arbetsgruppen har vid genomgång av handlingar i bolagsregistrel av
likvidationsakter funnit att likvidation ofta föregåtts av andra anmälningar om
ändringar i bolagets registrerade förhållanden och att det är tydligt att fall
förekommer där ändringar i firma, sätesort och styrelse har direkt samband med
del föreslående beslutel om likvidation, Arbetsgmppen drar visseriigen ingen
direkt slutsats härav, men LRF anser dock atl det bör påpekas alt byle av
firma, styrelse och säiesort ofta torde utgöra ett led i en seriös likvidation.
Detta kan ha sin orsak i t. ex. en önskan att behålla etl visst bolags firma.

LRF finner i övrigt inte skäl invända mot vad som anförs
under rubrikerna brottsutredningen, antalet likvidatorer, likvidalors ansvar,
revision, övergångsbestämmelser och domförhetsreglerna. Övriga avsnitt kommenteras
nedan.

LO: LO delar arbetsgruppens uppfattning alt 1979 års
konkursreform leder lill uppenbart ökade risker för alt bestämmelserna i
aktiebolagslagen om likvidafion kommer alt utnyttjas för att dölja ekonomisk
kriminalitet. Denna risk kommer dessulom enligt LOs uppfattning att öka
ytterligare på grund av den senaste ändringen av konkurslagen (prop.
1979/80:83).

LO anser därför att det är av mycket stor vikt all en
förändring av likvidalionsbestämmelserna genomförs omgående.

TCO: TCO tillstyrker de lagändringar som föresläs i
promemorian.

Svensk industriförening: Föreningen har icke någol att
erinra mol genomförandet av i betänkandet framlagda förslag.

Svenska bankföreningen: Bankerna är bl.a. i egenskap av
kreditgivare intresserade av att möjligheterna till missbruk av
aktiebolagsformen såvitt möjligt begränsas. Samtidigt har bankerna ett intresse
av att seriös företagsverksamhet inle försvåras eller rent av omöjliggörs av
alltför stränga lagbestämmelser.

Under senare tid har statsmakterna bedrivit ell
intensifierat arbete för

Prop.
1980/81:146 99

alt
försöka förebygga missbruk av aktiebolagsformen. Därvid har åtgärder

vidtagits främsl för att förhindra| oegenlliga förfaranden i samband med

konkurs. Såsom exempel kan nämnas att institutet "fatligkonkurs" har

avskaffats med verkan fr.o.m. den 1 januari 1980. Detta innebär bl.a. att

förvaltare i fortsättningen skall förordnas i samtliga konkurser. Denne har

vid fullgörandet av sitt uppdrag anmälningsplikt till allmänne åklagaren

beträffande misstanke om gäldenärsbrott och, under förutsättning all gäl

denären är näringsidkare, annat brott av ej ringa beskaffenhet, som har

samband med verksamheten.

Enligt
bankföreningens mening fyller aktiebolagslagens föreskrifter om likvidation en
viktig funktion då det gäller avveckling av etl företags verksamhel.
Framförallt affärsmässiga överväganden men även andra legi-fima skäl kan i
många fall medföra att det lämpligaste sättet atl upplösa ett företag är att
likvidera del. Såvitt bankföreningen har sig bekant torde
likvidationsinstitutet, möjligen med bortseende frän fattiglikvidation, till
övervägande del komma till användning vid seriösa avvecklingar av bolag. Denna
uppfattning jävas inle på något sätl av vad som framkommit vid den av
arbetsgruppen hos bl.a. olika myndigheter företagna undersökningen om
förekomsten av missbruk av likvidationsförfaranden. Den nämnda undersökningen
bygger ju också på ett mycket knapphändigt material.

Många
likvidationer medför alt bland aktieägarna kan, sedan bolagets kända skulder
reglerats, fördelas ett överskott. I dessa fall lider bolagets fordringsägare
icke något förfång. Emellertid förekommer ocksä likvida-fioner där full
täckning för bolagets skulder ej finns. Risken för brottsliga förfaranden torde
vara aktuell endast i sistnämnda situationer. Mol bakgrund av del ovan anförda
anser bankföreningen att ocksä ell framtida regelsystem inom förevarande område
måste vara anpassat till all del i största utsträckning förekommer seriösa
likvidationer. 1 flera avseenden motsvarar arbetsgruppens förslag inte detta
krav. Dessutom har förslagen i nägra hänseenden jämställts med föreskrifter i
konkurslagen. Eftersom likvidation normalt sett är en frivillig avveckling,
medan konkurs innebär elt tvångsvis avvecklande av etl bolag, är en
sammankoppling mellan de olika regelsystemen föga lämplig.

Svenska
revisorsamfundet: SRS vill inledningsvis kraftigt underslryka uttalandet i
promemorian, atl det stora flertalet frivilliga likvidationer betingas av sunda
affärsmässiga skäl. De regler, som skapas för all försvåra brottslig ekonomisk
verksamhet, bör därför i största möjliga utsträckning inrikta sig på sädana
likvidationer, där denna brottsliga verksamhel förekommer. Det saknas enligt
samfundets uppfattning anledning att ingripa med lagsliflning som försvårar
genomförandet av en frivillig seriös avveckling av ett aktiebolag. Å andra
sidan kan SRS självfallet inte bortse från risken av atl hkvidafionsinstitutet
i vissa fall kan utnyttjas för alt dölja och utgöra ett led i ekonomisk
brottslighet. Mot bakgmnden härav kan samfundet ställa sig bakom stora delar av
utredningens förslag.

Svenska
sparbanksföreningen: Föreningen finner för sin del inte anledning att framföra
några särskilda erinringar mol förslagen i promemorian.

Sveriges
ackordscentral: Promemorian ger intryck av all ha tillkommit med utgångspunkten
att det mäste vara pä så vis att fattigkonkurserna som sanitär olägenhet
efterträtts av fattiglikvidation och alt sedan argument och förslag till
åtgärder byggts upp frän detla antagande. Med all respekt för BRÅ:s ambitioner
ifrågasätter vi dock utifrån våra begränsade erfarenheler om inle förslaget
kan betecknas som mera våld än nöden kräver. Vi är därför närmast benägna att
stödja Bengt Bängstads reservation.

Prop.
1980/81:146 100

Sveriges advokatsamfund: Samfundet kan ulan reservation
ansluta sig till uppfattningen om behovet av atl skyndsamt åtgärda de brister i
lagstiftningen som enligt erfarenheten utnyttjas i brottsligt syfte. Å andra
sidan medför denna mycket speciella infallsvinkel och den skyndsamhet med
vilken arbetet skall bedrivas en alltför ensidig belysning av både problem och
lösning.

En gmndligare analys av skälen för atl använda
aktiebolagsformen för verksamhel i näringslivet skulle gett vid handen alt
begränsningen av ansvarel för bolagets skulder endast är etl av dessa skäl och
enligt samfundels mening inte del viktigaste för den som bedriver verksamhel i
fåmansbolag. Viktigare är de fördelar som vinns i beskattningshänseende,
framför allt att kostnader för pensionering, sjukförsäkring och andra
arbetsgivareavgifter påförs aktiebolaget och inte rörelseidkaren personligen.
En annan viktig orsak är vissa påtagliga praktiska nackdelar med andra bolagsformer,
ofta betingade av bristande kunskap och erfarenhet. Bland näringsidkare i
allmänhet torde andra former för bedrivande av verksamhet och med dem
förknippade för- och nackdelar vara myckel lite kända.

Hade BRÅ haft en annan utgångspunkt än att
aktiebolagsformens "popularitet" beror på fränvaron av personligt
betalningsansvar hade rädel kunnat pröva andra lösningar som varit mindre
kostnadskrävande och enklare än de föreslagna och som mer direkl än dessa
angripit missförhållandena. Eftersom enligt samfundets erfarenhel
aktiebolagsformen inom slora delar av näringslivet är en organisationsform
varigenom en viss verksamhel administrativt avgränsas frän annan kunde det vara
värt all överväga, humvida likvidation kunde ske under nuvarande enklare former
om exempelvis säkerhet ställdes av aktieägaren för betalningen av likvidationsbolagets
skulder.

Etl
genomförande av BRÅs nu aktuella förslag skulle medföra en myckel betydande
kostnad för att genomföra en enkel likvidation (för särskill kvalificerad likvidalor,
behandling i rätlen, auktoriserad revisor, berättelse om granskning m, m.).
Aktieägaren avser med likvidationen i normalfallet att avveckla verksamheten
och att därvid betala bolagels skulder och få tillbaka ett sä storl överskott
som möjligt. Om detta överskott lill slor del skall gå ål lill kostnader av
angivet slag är det rimligt att anta att likvidation-av aktiebolag avstannar
och att man istället behåller bolag "vilande" tills vidare för att
vid eventuellt behov aktivera eller sälja dem. De negaliva konsekvenserna härav
har inle alls belysts. De beslår bland annat i en ökad belastning på
bolagsregistret och taxeringsmyndigheterna, en onödig pappershantering för
ägaren och pä nytt ökade missbmksmöjligheler.

I Förbundsrepubliken Tyskland gäller sedan länge alt AG
och GmbH pä brevpapper och i fakturaformulär skall ange del handelsregister i
vilket det införts samt registreringsnummer. Syftel med bestämmelsen är alt
bolaget trots firmabyte lätt skall kunna identifieras. Motsvarande bestämmelser
kommer, i den mån de ej redan finns, att införas i övriga EG-stater. En sådan
regel i svensk associationsrätt skulle göra samma tjänst och på elt enkelt sätt
bidra till atl stävja missbruket av ändring av firma och säte.

Svenska företagares rik.sförbund: Förbundet ansluter sig
till de synpunkter som reservanterna Bengt Bångslad och Joakim Ollen har
anfört. I anslutning till Ollens reservation vill förbundel sålunda underslryka
atl rådets förslag avseende minskning av ekonomisk brottslighet är ensidiga i
den bemärkelse all andra rätlspoliliska önskemål än strävan alt minska den
ekonomiska brottsligheten endast i begränsad utsträckning kan beaktas. I
likhet med Ollen vill förbundel kritisera att promemorian upprepar

Prop. 1980/81:146 101

och
understryker förslag som arbetsgruppen redovisat tidigare. Dessa tidigare
förslag skall enligt förbundets mening självfallet bedömas i del sammanhang där
de framlagts och icke genom att upprepas ges något sken av självklar betydelse.

I likhet med Ollen är förbundel
ocksä kritiskt till de slulsalser arbetsgruppen drar av sina exempel pä hur
bestämmelserna om likvidation kan missbrukas. Förbundet konstaterar i detta
sammanhang att vad som i promemorian anförs i kapitel 8 "Missbruk av
likvidationsinstitutet" utgör en helt otillräcklig grund för de
långtgående reformer som promemorian föreslår. Det sätt på vilket underlaget
åberopas är etl besvärande exempel på ensidigheten i arbelets inriktning. Av
del aktuella kapitlet framgår att det inte finns några närmare undersökningar
hur likvidationsinstitutet till-lämpas, att polis, åklagare, skattemyndigheter
och kronofogdar endast kunnat lämna relativt sparsamma uppgifter, atl
uppgifterna endast undantagsvis pekat pä att missbruk har kunnat konstateras,
att en genomgäng av likvidationsakterna pä Patentverkets bolagsbyrä inte heller
gett nägon ledning; av den särskilda redogörelse för genomgången av sistnämnda
akter framgår att år 1978 endast 1 276 aktiebolag avvecklades genom likvidation
(att jämföras med antalet vid årets slut bestående bolag som var 120531) och
att det alldeles övervägande flertalet av de I 276 likvidationerna lagts ner
av domstolarna och att de likvidationer som genomförts tvångsvis berott på
initiativ av Palentverket.

Den redovisade genomgången
visar enligt förbundets uppfattning atl det inte finns nägot underlag för att
bedöma behovet av reformer och ännu mindre någon erfarenhel om brottsliga
förfaranden i någon nämnvärd utsträckning rörande ekonomisk brottslighet.
Promemorian säger ocksä att det hade varit önskvärt med en systematisk
undersökning men avvisar tanken pä en sådan eftersom den sannolikt skulle ta
lång tid att genomföra och ställa sig tämligen dyrbar. Arbetsgruppen har i
stället nöjt sig med atl redovisa 5 fall av missbruk som kommit fram vid
rundfrågan hos myndigheterna. Vidare har man redovisat tvä fall från
"litteraturen", varmed förstås en tidigare rapport från
brottsförebyggande rådet 1978 och konkurslagskommitténs betänkande 1979. Detta
skall då tydligen vara underlaget för promemorians reformförslag.

Enligt förbundets
uppfattning är detla underlag otillräckligt. 1 ett av de första 5 anförda fallen
(fall två) ingrep kronofogdemyndigheten och kunde åstadkomma åtal för gäldenärsbrott.

I etl annat fall (fall
fyra) skulle kronofogden ha kunnat försätta gäldenären i konkurs, om
myndigheten visat slörre initiativ. 1 de övriga tre fallen föreligger av allt
att döma en brottslighet av sä kvalificerad och planmässig natur att den
knappast låter sig hindras av en lagrevision och i alla fall utgör del ingen
grund för långtgående förslag atl försvåra del alldeles övervägande antalet hell
seriösa och normala likvidationerna. Detsamma kan sägas om de tvä fallen ur
litteraturen.

Sveriges industriförbund m.fl.:
Organisationerna har under senare tid i skilda sammanhang haft tillfälle att
yttra sig över lagförslag vilka haft som syfte att motverka missbruk av
aktiebolagsformen. Organisationerna har framhållit vikten av att konstaterade
missbruksformer stävjas inte minst mot bakgrund av kravet på
konkurrensneutralitet i en marknadsekonomi. Mindre nogräknade personers
otillbörliga utnylljanden av som i nu ifrågavarande fall, aktiebolag, medför
otvivelaktigt en snedvridning av konkurrensförutsättningarna och kan för den
seriösa företagsverksamheten innebära svära ekonomiska påfrestningar.

Prop. 1980/81:146 102

Mot
intresset av missbruksbekämpning måste dock ställas intresset av att inte genom
alltför stränga lagbestämmelser seriös företagsverksamhet försvåras eller
omöjliggörs. 1 den avvägning som här måste göras mellan beaktansvärda inlressen
förtjänar alt framhållas att strävandena pä det bolagsrättsliga området i
mycket avsett atl uppmjuka de stela och hämmande reglerna i 1944 års ABL.

Sveriges
redovisningskonsulters förbund: Aktiebolaget är den i särklass mest
framgångsrika verksamhetsformen i västvärlden, i vars form näringslivel i
Sverige förmått stå för en betydande leknisk och ekonomisk utveckling till
fromma för landet.

Flertalet
aktiebolag, deras ledning och ägare driver sin verksamhel helt lagligt, korrekt
och seriöst. De kan därför ställa anspråk på atl de rättsliga fömtsättningarna
för denna verksamhel i rimlig mån hälls stabila och atl en nödvändig samhällskontroll
inte kännetecknas av adminstrativt krångel.

Vi
delar arbetsgruppens förslag, när det gäller faltiglikvidalion och även övriga
likvidationer, där fordringsägarna inte får full betalning. Att likvidalorn i
dessa fall skall ansöka om alt bolaget försätts i konkurs anser vi vara
rikligt, då den utredning, som därvid kommer till stånd utvisar i vad män brott
förekommit. I sammanhanget vill vi ocksä påpeka, all säväl VD som
styrelseledamöter fr.o.m. 1980.07.01 har personligt betalningsansvar för
skatter och arbetsgivaravgifter.

När
det gäller de likvidationer, där fordringsägare icke lider någol förfång, vill
vi med krafl instämma i reservanten Bångstads synpunkter, eftersom det torde
genomföras mänga sådana, enligt vårt förmenande, seriösa likvidationer.

Föreningen
Sveriges kronofogdar: Likvidalionsförfarandet är i praktiken undandraget t.ex.
kronofogdemyndigheternas (KFM) insyn, trots all de flesta företag i likvidation
torde ha skatte- och avgiftsskulder som dock inte sällan kommer till kännedom i
elt sä sent skede att redan p.g.a. lidsuldräkten KFM får svårigheter att ta
fram nägon utredning. Detta gäller även i stor utsträckning tvängslikvidationer.
Det ligger i sakens natur alt de mer eller mindre allvarliga missbruksformer
som arbetsgruppen påtalat, kan antas visa endast en tendens. Föreningen anser
sig ha fog för att påstå atl man har anledning befara att bristerna i nuvarande
regel-syslem lett till att vissa missbruksformer satts i system samt att
missbruket kan komma alt öka. Med hänsyn även till de utredningar och överväganden
som föranlett lagstiftaren att skärpa kontrollen över de tidigare s. k.
fattigkonkurserna, finner Föreningen det vara en självklarhet att föreskrifter
måsle tillskapas i huvudsak enligt det framlagda förslaget för all fä insyn i
de olika likvidationerna.

Föreningen
vill framhålla, att nya lagregler bör tillkomma med skynd

samhet. Ändringarna i konkurslagen med dess föreskrifter t.ex. om alt

man även i mindre konkurs skall undersöka om brott och återvinnings

grundande transaktioner förekommit, torde leda till att likvidationsförfa

randet kommer till ökad användning i illojalt syfte. Även kommande regler

om näringsförbud, som i princip kan grundas endast på alt gäldenären

försatts i konkurs, torde verka i samma riktning, nämligen all man i stället

väljer likvidation för att dölja obehöriga transaktioner,

Föreningen
vill tillstyrka de lagändringar, som arbetsgruppen föreslagit. Dessa
författningsförslag får anses fylla minimikraven pä ätgärder för att
kontrollera likvidationerna.

Prop.
1980/81:146 103

2
Brottsutredningen

Justitiekanslern:
Förslagen berör alla slag av aktiebolag, alltså även seriösa aktiebolag. Det
torde dock i första hand vara ifråga om enmans-eller fåmansbolag med lågt
aktiekapital som missbruk av likvidalionsinstitutet kan tänkas förekomma.
Enligt min mening för det därför för långt alt vid varje likvidation kräva
undersökning om gäldenärsbrott eller vissa andra brott som har samband med
verksamheten har förekommit.

Riksåklagaren: Väsenlligl
är förslagel alt likvidatorn skall ha samma skyldighet som konkursförvaltare
att göra brottsanmälan beträffande gäldenärsbrott och andra brott, t. ex.
förmögenhetsbrott och skattebrott, som förekommit i samband med bolagets verksamhel
samt att likvidatorn skall pröva om de av bolagsledningen upprättade
redovisningshandlingarna är korrekta. Såsom anförts i promemorian påkallar
dessa kontrollfunktioner atl likvidalorn skall vara självständig i förhållande
till bolagets ägare och tidigare ledning.

Svea hovrätt: Förslaget
innefattar i denna del en skärpning av likvidationsförfarandet främst genom
införandet av skyldighet för likvidator att la ställning lill frågan om
anledning föreligger alt misstänka gäldenärsbrott och andra inte ringa brott i
samband med bolagels verksamhet saml att för sådant fall underrätta åklagare.
Bestämmelserna har sin motsvarighet i 55 och 185 b §§ KL men går i fråga om granskningen
nägot längre än som där anges.

Hovrätten vill ifrågasätta
huruvida sädan skyldighet alt underrätta åklagare skall föreligga även för det
ordinarie likvidationsförfarandel. Gäldenärsbrotten fömtsätter i princip att
borgenär undandras tillgång genom åtgärd som förorsakar obestånd eller
förvärrar obestånd eller att viss borgenärs rätt tillgodoses pä annan borgenärs
bekostnad. En sådan situation föreligger typiskt sett inle i en likvidation i
vilken alla borgenärer får täckning för sina fordringar. Hovrätten vill i della
sammanhang hänvisa till de synpunkter pä avgränsningen av
underrättelseskyldigheten enligt 55 och 185 b §§ KL som lagutskottet anfört i
sitt betänkande 1978/79: 19 (s. 83-85) med anledning av propositionen 1978/79:
105 med förslag till ändring i KL. Härtill kommer den med avseende på
genomförandet av underrättelseskyldigheten mera praktiska konsekvensen att det
måsle vara uteslutet att ålägga annan än den som står fri i förhällande lill
den tidigare bolagsledningen alt överväga frägan om misstanke om brott. Detla
borde leda fill att likvidator, såsom föreslagits, alltid skall utses av
rätten. Åven detla senare inger betänkligheter. Hovrätten ställer sig således
tveksam till lämpligheten och behovet av all bestämmelser motsvarande dem i 55
och 185 b §§ KL görs tillämpliga på det ordinarie likvidationsförfarandel.
Skulle emellertid underrättelseskyldighet införas bör skyldigheten enligl
hovrättens mening inte göras mera omfattande än den som åligger förvaltare i
konkurs.

Stockholms tingsrätt:
Tingsrätten instämmer i arbetsgruppens mening alt det bör i varje likvidation
utredas huruvida det finns skälig anledning antaga att gäldenärsbrott
förekommit i bolagets verksamhet. En förutsätlning för atl likvidatorn skall
kunna fullgöra denna uppgift är atl han fär del av bolagets
bokföringshandlingar och att förutvarande bolagsledning fullgör sin skyldighet
att avge redovisning för sin förvaltning. Enligt vad tingsrätten inhämtat får
en av rätten förordnad likvidator, när han efterhör var bolagels
redovisningshandlingar finns, ofta till svar alt dessa förkommit. Del händer
också alt bolagsledningen underlåter att avge slutlig redo-

Prop.
1980/81:146 104

visning för sin förvaltning och helt vägrar att samarbeta
med likvidatorn. För att förmå en tredskande styrelse atl upprätta och avge
slutredovisning synes en likvidator vara hänvisad till alt anmäla styrelsens
försummelse lill registreringsmyndigheten, som då enligl 19 kap. 2§
aktiebolagslagen kan förelägga styrelsen vid vite alt fullgöra sin skyldighet
och utdöma förelagt vite. - Det bör enligt tingsrättens mening övervägas om ej
föreskrift skall införas om alt slutredovisningen skall avges under sädan
försäkran som medför ansvar enligl 15 kap. 10§ brottsbalken, därest oriktig
uppgift lämnats uppsåtligen eller av grov oaktsamhet. - För alt få tillgång
till bokföringshandlingar som bolagsledningen vägrar atl utlämna kan
likvidator vända sig till allmän domstol med begäran om vitesföreläggande. Etl
dylikt förfarande medför emellertid tidsutdräkt. Denna skulle kunna undvikas om
i 13 kap. aktiebolagslagen infördes en bestämmelse som ger likvidatorn rätl fill
omedelbar handräckning för utfående av bokföringshandlingar i enlighet med vad
som gäller för en konkursförvaltare enligl 54 § konkurslagen.

Skånes handelskammare: Handelskammaren avstyrker förslagel
till ändring av ABL 13 kap. 10 S (se vidare avsnitt 4).

Patent- och registreringsverket: Del kan knappast med
utgångspunkt från praktiska erfarenheler motiveras att det vid varje
likvidation utreds, huruvida det finns skälig anledning anta atl gäldenärsbrott
förekommit i bolagets verksamhet före likvidationsbeslulet. Elt likvidationsbeslul
i och för sig kan ju inte anses ge anledning lill misstanke om ekonomisk brottslighet
i bolaget.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: En avvägning
måste ske så att inte seriösa likvidationer försvåras. Arbetsgruppen vill
därför inle föreslå någon ändring i nuvarande ordning alt bolagsledningen skall
upprätta redovisningshandlingarna fram till likvidationsutbrotlel. Del blir likvidalorernas
sak att kontrollera om redovisningen är korrekt eller inle. För atl
fullgörandet av denna kontroll skall bli effektiv föreslår arbetsgruppen en
bestämmelse i 13 kap 10§ aktiebolagslagen om skyldighet för likvidatorema att
underrätta allmän åklagare om de finner skälig anledning misslänka att gäldenärsbrott
eller annat brott som inte är ringa förekommit i samband med bolagets
verksamhet. Länsslyrelsen anser, alt en sådan bestämmelse är nödvändig för att
kontrollen skall bli effektiv.

Konkurslagskommittén:
Förslaget om obligatorisk brottsutredning vid likvidation går längre än vad som
är fallet vid konkurs och förhandling om offentligt ackord enligt ackordslagen
(1970:847). Del kan sålunda starkt ifrågasättas om sådan utredning skall ske
beträffande bolag, som är solvent men träder i likvidation. Likvidators
anmälningsplikt omfatlar vidare inte bara gäldenärsbrott ulan ocksä andra
brott, även om frågan härom inle direkt aktualiserats i samband med likvidators
befattning med avvecklingen (jfr 55 § KL). Några bärande motiv för alt vid
likvidation inta en strängare hållning i dessa hänseenden än vid konkurs har
inte redovisats.

Utredningen
om säkerhetsåtgärder m. m. i skatteprocessen: I sammanhanget vill USS anmäla
en viss tveksamhet avseende likvidatorns faktiska möjligheter atl undersöka om
brottslig verksamhet har förekommit i bolaget. Det gäller särskilt för
skattebrottens del. All erfarenhet lalar för alt det fordras speciella
kunskaper för alt över huvud taget avslöja mer komplicerade skattebrott för
att inte tala om att ulreda förhållanden av delta slag. Sädana uppgifter bör
därför läggas pä de myndigheter inom skatte- och avgiftsområdet samt polis- och
åklagarväsendet som har tillräckliga kvalifikationer härför. Förslaget av USS
(avsnittet 4) att kronofogde- och skattemyndighet omedelbart skall underrättas
av domstolen om inträffade likvi-

Prop. 1980/81:146 105

dationer
ligger också i linje med de nu redovisade synpunkterna.

FAR: FAR tillstyrker
förslaget att likvidator skall få skyldighet att anmäla gäldenärsbrott och
andra brott som inte är ringa.

LO: LO tillstyrker arbetsgmppens
förslag när det gäller brottsutredningen. Till skillnad från arbetsgmppen
anser LO dock all likvidalorernas undersökningsplikt bör lagfästas. LO kan inte
finna nägot vägande skäl mot en sådan förstärkning. Tvärtom kan den underiätta likvidalorernas
arbele högsl väsentligt vid kontakter med förelagsledning och ägare.

Svenska bankföreningen:
Bankföreningen anser att exempelvis en styrelseledamot bör kunna utses till
likvidator. Bankföreningen delar arbetsgruppens åsikt atl det är olämpligt atl
en och samma person (likvidator/ styrelseledamot) skall undersöka eventuell
brottslighet begången av honom själv och sedan i förekommande fall underrätta allmänne
äklagaren om förefintlig brottsmisstanke. För atl förhindra en sådan konsekvens
föreslär bankföreningen att anmälningsplikten avseende misstanke om brott
åläggs revisorn och inte likvidatorn. Dessutom menar bankföreningen att
underrättelseskyldigheten bör begränsas till att omfatta enbart gäldenärsbrott.
Sådan brottslighet torde en revisor utan slörre svårighet kunna upptäcka i
samband med den sedvanliga genomgången av bokföringsmaterialet. Således torde
den föreslagna utvidgningen av revisorns uppgifter vid likvidation komma att
medföra endast ett obetydligt merarbete för revisorn.

Sveriges advokatsamfund:
Samfundet tillstyrker tillägget i 13 kap. 10 § om skyldighet att undertätta
åklagare i vissa fall.

Sveriges grossistförbund:
Det finns enligt vår mening knappast skäl att undersöka ev gäldenärsbrott i
affärsmässigt sunda och motiverade avvecklingar av ett aktiebolag. Kompetensen
och ansvaret för en avveckling i dylika fall finns hos styrelse och aktieägare,
som därmed torde ha de bästa förutsättningarna atl genomföra en ekonomiskt
optimal avveckling av ett aktiebolag.

Sveriges industriförbund m.fl.:
De ändringar i ABL som föreslås har alla avseende på det ordinarie
likvidationsförfarandet, dvs. där säledes inte likvidalionsförfarandet övergår
i ett konkursförfarande därför all likvidatorn finner att obestånd är för
handen. Förslaget innebär i denna del en skärpning av likvidalionsinstitutet
genom all en skyldighet införs för likvidator all om denne finner skälig
anledning misstänka att gäldenärsbrott eller annal brott som inte är ringa har
förekommit i samband med bolagets verksamhet så skall han ofördröjligen
underrätta åklagaren härom och därvid ange grunden för misstanken. Vidare
föreslås likvidalor ha vissa kvalifikationer som motsvarar samma krav som
ställs på konkursförvaltare. Slutligen föresläs att endast rätlen skall kunna
utse likvidalor.

Redan gällande
likvidationsförfarande uppfattas som mycket komplicerat och torde ulgöra en
hämmande verkan på benägenheten att avveckla etl bolag när del i och för sig
saknas skäl att bibehålla bolaget. Likvidation som avvecklingsform fyller dock
en icke obetydlig funktion som statistiken visar. I den utsträckning som
frivillig likvidation används som avvecklingsform torde vidare - som också
vitsordats av arbetsgruppen - flertalet betingas av affärsmässiga skäl.

Arbetsgruppens förslag
skulle emellertid innebära ett ytterligare försvårande av dessa likvidationer
utan att skäl härför har visats föreligga. Den uppmjukning av
likvidationsförfarandet som genomfördes i och med 1944 års och 1975 ärs
lagstiftningar är enligt organisationernas mening uttryck för en rimlig
avvägning mellan beaktansvärda intressen.

Prop. 1980/81:146 106

Mot
bakgmnd härav och pä de skäl som ledamoten Bångslad har anfört avslyrker
organisationerna i denna del den föreslagna skärpningen av
likvidationsförfarandet.

3
Likvidators kvalifikationer

Justitiekanslern:
Jag anser inte att föreskrifterna om likvidators obero

ende ställning i förhållande lill den lidigare bolagsledningen bör vara un

dantagslösa. Som reservanten Ollen har framhållit måste man hälla i min

net alt likvidafionen är ägarnas avvecklingsform. Vid seriösa likvidationer

torde ägarna och den tidigare bolagsledningen ha elt berättigat inlresse av

att kunna styra händelseutvecklingen.

Med
hänsyn till vad som nu anförts anser jag att någon form av differenfiering bör
övervägas så att reglerna bara blir tillämpliga på sådana aktiebolag där man
har anledning att befara missbmk av likvidationsinstitulet, nämligen fåmansbolag
med lågt aktiekapital.

När
det gäller utformningen av lagtexten anser jag att det av 13 kap. 7§ iredje
stycket bör framgä uttryckligen att likvidator i förekommande fall, dvs. i
fråga om fåmansbolag, bör stå fri i förhållande till bolagets ägare och
tidigare ledning.

Riksåklagaren:
Jag har inte någon erinran mot förslaget att likvidatorn skall uppfylla de
kvalifikationskrav som uppställs beträffande konkursförvaltare.

Svea
hovrätt: Hovrätten vill med hänvisning lill vad som sagts beträffande undertältelseskyldigheten
(se avsnill 2) även ifrågasälla förslaget om all likvidator skall uppfylla
vissa kvalifikationskrav.

Stockholms
tingsrätt: Tingsrätten delar gruppens uppfattning att i princip samma krav bör
ställas pä likvidator som nu gäller för förvaltare i konkurs saml atl en person
ur den lidigare bolagsledningen eller aktieägare med betydande inflytande i
bolaget inte bör utses till likvidalor. Alt i praktiken slälla samma
kvalifikationskrav på en likvidator som på en förvaltare kan dock leda till att
kretsen av tänkbara likvidatorer begränsas i alltför stor utsträckning. De flesta
likvidationer torde inte vara av sådan svårighetsgrad att lika höga krav
behöver uppställas som vid förvaltning i konkurs. Möjlighet torde även
föreligga för likvidalor alt vid behov anlita sakkunnigt biträde. Om del visar
sig att uppdraget är komplicerat eller att likvidationen blir omfattande har
likvidator möjlighet att, som redan nu förekommer, hos rätlen begära byte av
likvidator. I dessa fall kan då rätlen välja den nye likvidalorn ur den krets
av advokater som mottar uppdrag som konkursförvaltare.

Kommerskollegium:
Kollegiet är något Iveksamt lill förslaget all likvidalor alllid skall ha de kvalifikafioner
som gäller för konkursförvaltare.

Skånes
handelskammare: Handelskammaren avstyrker förslaget till ändring av ABL 13 kap.
7§ (se vidare avsnitt 4).

Patent-
och registreringsverket: I de fall rätten redan nu utser likvidator, utses
nästan undantagslöst person med de kvalifikationer, som i promemorian föreslås
skall gälla för likvidator. Patentverket delar promemorians ståndpunkt alt - när
grund för tvångslikvidalion föreligger - likvidalorn allfid skall uppfylla de
krav som uppställts.

När
det däremot gäller frivilliga likvidationer, finner palentverket inte att några
vägande skäl anförts för att ändra den nuvarande ordningen.

Prop.
1980/81:146 107

Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län: En förutsätlning för att den kontroll och
anmälningsskyldighet som åläggs likvidatorerna skall bli fullgjord pä ett lillfredsslällande
sätl är alt likvidatorerna har tillräcklig kompetens. För atl säkerställa atl
detta krav är uppfyllt föreslär arbetsgruppen ett tillägg till 13 kap. 7§
aktiebolagslagen. Enligt den föreslagna bestämmelsen skall den som utses till
likvidator ha den särskilda insikt och erfarenhet som uppdraget kräver, åtnjuta
borgenärernas förtroende och i övrigt vara lämplig för uppdraget. Länsstyrelsen
anser, att det är angeläget att det klart framgår av lagen att det krävs
särskilda kvalifikationer av den som utses till likvidalor. Länsslyrelsen
tillstyrker därför förslaget.

Konkurslagskommittén: Som
framhållits under allmänna synpunkler

(avsnitt 1) ger uppgifterna i promemorian om befarat missbruk av likvida

tionsinstitulet inte tillräckligt underlag för en reform där också arbetsgrup

pens förslag i fräga om utseende av likvidator och dennes kvalifikationer

m.m. genomförs. Skulle ytterligare undersökningar av bolag som gått i

likvidation bekräfta arbetsgruppens misstankar, har kommittén i och för

sig inte nägot alt invända mot atl kontrollnivän skärps i linje med vad som

skett på konkursrältens område,

I arbetsgruppens förslag
alt likvidator skall vara lämplig för uppdraget ligger att han står fri i
förhällande till bolagets ägare och tidigare ledning. När det gäller utseende
av konkursförvaltare anses det ocksä självklart att den som omfattas av det
närståendebegrepp som anges i 29 a § KL inte bör komma i fråga. Den föreslagna
regleringen belräffande likvidators kvalifikationer och utseende av likvidator
står emellertid - som följer av det som sagts i avsnitt 1 — i konflikt med
grundtanken att likvidationen är en avvecklingsform som i princip ligger i
bolagsledningens och ägarnas hand. Enligt kommitténs mening kan man inle bortse
härifrän.

Utredningen om
säkerhetsåtgärder m.m. i skatteprocessen: 1 likhet med BRÅ anser USS att
likvidator skall ha samma kvalifikationer som numera gäller för
konkursförvaltare enligt konkurslagen. USS menar emellertid att
processekonomiska skäl talar för att likvidator bör kunna förordnas som
konkursförvaltare i de fall där likvidationsförfarandet leder till konkurs. Nägra
hinder av principiell art mot en sädan ordning anser USS i och för sig inte
föreligga. Detla förutsätter emellertid all annan än likvidatorn, t.ex.
styrelsen och verkställande direktören företräder bolaget som gäldenär i
konkursen.

LRF: LRF kan i och för sig
instämma i vad som sägs under denna rubrik. Elt påpekande förtjänar dock att
göras. Som arbetsgruppen på annan plats anför kommer åtskilliga faltiglikvidationer
all handläggas som mindre konkurser om arbetsgruppens förslag genomförs.
Eftersom samma kvalifikationskrav skall resas pä likvidator och
konkursförvaltare och eftersom den som varit likvidator i en likvidation som
övergått till konkurs icke kan utses lill konkursförvaltare, torde pä mindre
orter svårigheter uppkomma när förvaltare skall utses i konkurser vilka har
påbörjats som likvidation.

LO:
När det gäller likvidators kvalifikationer instämmer LO hell i arbetsgruppens
förslag.

Svenska
bankföreningen: Förslaget att likvidator skall ha de kvalifikationer som
gäller för konkursförvaltare är enligt föreningens mening inte godtagbart.

Sveriges
industriförbund m.fl.: Under hänvisning till vad som anförs under avsnittet 2,
brottsutredningen, avstyrks den föreslagna skärpningen av likvidationsförfarandet.

Prop. 1980/81:146 108

4
Utseende av likvidator

Justitiekanslern:
Jag vill ifrågasätta arbetsgruppens åsikt atl det är ofrånkomligt atl
likvidator alltid utses av rätten.

Riksåklagaren:
Jag ansluter mig till uppfattningen alt likvidalorn lämpligen bör utses av
rätlen. Den föreslagna lagtexten synes dock böra jämkas med hänsyn till att
bestämmelsen att likvidator skall vara lämplig för uppdraget såvitt gäller medlikvidalor
inle avsetts innefatta det krav på självständighet i förhällande lill bolagets
ägare och tidigare ledning som skall gälla i fråga om ordinarie likvidator.

Svea
hovrätt: Hovrätten vill med hänvisning till vad som sagts beträffande
underrättelseskyldigheten (se avsnill 2) ifrågasätta förslaget om att likvidator
alltid skall utses av rätten.

Stockholms
tingsrätt: Tingsrätten tillstyrker på av arbetsgruppen anförda skäl atl likvidalor
alltid skall utses av rätlen.

Tingsrätten
vill understryka vikten av att vid en reform pä förevarande område garantier skapas
för alt av bolagsstämma fattal likvidationsbeslul skyndsamt blir anmält lill PRV
för registrering och all dylikt beslut skyndsamt följes av framställning om
förordnande av likvidalor. Med hänsyn härtill synes del av gruppen framlagda förslagel
vara i behov av en överarbetning.

Tingsrätten
vill vidare anföra alt del merarbete som genom förslaget läggs på domstolarna i
allmänhet torde vara försumbart. Detta gäller dock inte de största domstolarna
och särskilt ej Stockholms tingsrätt. Stockholm är säte för ett mycket stort
antal bolag, även mänga som ej har sin verksamhet förlagd hit. För Stockholms
tingsrätt torde den föreslagna utvidgningen av arbetsuppgifterna kräva viss
personalförstärkning, uppskattningsvis en halv nolarieljänst och en halv bilrädestjänst.

Domstolsverket:
DV som delar.arbetsgruppens uppfattning om kvalifikationskravet för likvidator
ifrågasätter om likvidator alltid skall utses av rätten. Om överskott
föreligger i bolaget kan del vara angelägel atl avvecklingen sköts av person
som är väl förtrogen med bolagels förhållanden. Något underlag som pekar på att
likvidalionsavvecklingen varom här är fräga används i brottsligt syfte finns
uppenbarligen inte och lika med reservanten Bångstad anser DV det kan uppfattas
som stötande att inte aktieägarna skall äga rätl i sädana fall att utse
likvidator och atl förutvarande styrelseledamot eller verkställande direktör
inte kan utses.

Bankinspektionen:
En grundläggande skillnad mellan konkurs och likvidafion är alt gäldenären i
det förra fallet är pä obestånd och därför genom konkursbeslulet förklaras
förlora rådigheten över den i konkursboet ingående egendomen. Likvidationsinstitulet,
däremot, kan användas både för att ange gäldenärens försämrade ekonomiska silualion,
lex förlust av aktiekapitalet, men också för atl ge uttryck för bolagsstämmans
önskan att företagets verksamhet skall upphöra utan alt för den skull den
ekonomiska situationen behöver vara ansträngd. Under sistnämnda förhållanden
kan nägon kritik alls inte riktas mot bolagels ledning eller dennas skötsel av
företaget. För inspektionen framstår därvid arbetsgruppens förslag atl - i
motsats till vad som f. n. gäller - likvidator alltid skall utses av rätten som
onödigt ingripande. Genom den föreslagna ordningen avhänds nämligen bolaget i
praktiken möjlighel alt styra över förelagets avveckling, nägot som givetvis
kan innebära nackdelar för företagel och dess ledning. Eftersom någon närmare
utredning inle redovisats, varav framgår atl de frivilliga likvidationerna
regelmässigt eller åtminstone ofta skulle användas i

Prop. 1980/81:146 109

kriminella
syften, anser inspektionen att hinder inte bör resas mot att bolagsstämman även
i fortsättningen får rätl att utse likvidatorer under avvecklingsskedet. Denna möjlighel
kan dock lämpligen begränsas till sådana fall av frivillig likvidation då i
verkligheten förutsättning för tvångslikvidalion inte är för handen.

Riksskatteverket
(majoriteten): I promemorian härden föreslagna lydelsen av 13 kap. 7§ ABL
närmare behandlats och bl.a. talas det om all borgenärernas synpunkter skall
inhämtas i frägan om vem som skall utses lill likvidator. Hänvisning sker till
det förfarande som gäller för interims-förvaltare i konkurs. Det är något
oklart vad som avses. Någon kontakt förekommer inle med borgenärerna, när del
gäller att utse interimsförval-lare utan först när det gäller att utse slutlig
konkursförvaltare. Däremot skall konkursdomaren inhämta tillsynsmyndighetens
uppfattning innan han utser inlerimsförvaltare (45 § konkurslagen). Något behov
av samråd mellan konkursdomaren och tillsynsmyndigheten i likvidatorsfrågan
torde knappast föreligga.

Riksskatteverket (en
minoritet av en ledamot): Förslagel bör ej genomföras eftersom kvalificerad
revisor alltid skall finnas.

Kommerskollegium:
Kollegiet är nägot tveksamt till förslagel atl likvidalor alltid skall utses
av rätten och ha de kvalifikationer som gäller för konkursförvaltare. Denna
ordning är en förutsättning för alt förslagel alt det i varje likvidation skall
utredas om del finns skälig anledning anlaga att gäldenärsbrott förekommit,
skall fungera i praktiken. Även om del i och för sig ibland kan vara önskvärt
att fä till stånd en sädan utredning mäste också beaktas att en ordning med av
rätlen utsedda likvidatorer mycket ofta skulle framstå som både onödigt och
oskäligt betungande. Medan konkursinslitutet kan ses som borgenärernas möjlighel
att få lill sländ en sanering av gäldenärens rörelse och om möjligt säkra sina
fordringar framstår likvidafionsinstitutet som aktieägarnas normala sätt att
avsluta sin rörelse. Att i en situation där någol betydande missbruk av likvidationsinsfitutel
ej visats föreligga, kullkasta denna ordning på det sätt som föreslås i
promemorian finner kollegiet vara en väl drastisk åtgärd.

Skånes handelskammare: Atl
på det sätt som föresläs närma likvidationsreglerna till konkurslagens regler
möter, enligt Handelskammarens uppfattning, flera invändningar. För de seriösa
företagen måste del finnas möjligheler att avveckla verksamheten på ett enkelt
och smidigt sätt utan atl behöva tvingas in i ett förfarande motsvarande del
som gäller för företag som är pä obestånd och där det är borgenärernas inlresse
av alt få betalt för sina fordringar som bör styra avvecklingen. Frivillig
likvidation är till sin karaktär ägarnas avvecklingsform som rimligen bör
styras av dessa i motsats till konkursen som typiskt sett är en av borgenärerna
framtvingad avveckling av förelaget. Det bör framhållas att likvidation är ett instmment
som kommer till praktisk användning i näringslivet inte bara då verksamhelen
ska läggas ner. Likvidation kan också användas som etl sätt att sanera ett
visst företag inför försäljning av rörelsen. Handelskammaren vill i denna fräga
hänvisa till vad som sägs av dels reservanten inom arbetsgmppen och dels
reservanten inom styrgruppen, vilka avstyrkt förslaget i denna del.
Handelskammaren avslyrker säledes förslaget lill ändring av ABL 13 kap. 7 och 10§§.

Patent- och registreringsverket:
Palentverket tillstyrker promemorians förslag atl tingsrätten skall utse
likvidator till den del förslaget avser fall när grund för tvångslikvidation
föreligger. Den föreslagna ordningen bör gälla även om bolagsstämman beslutat
om likvidationen. Palentverket kan

Prop.
1980/81:146 110

däremot
inte finna bärande skäl för att begränsa bolagsstämmans befogen-

hel att utse likvidator när det gäller frivillig likvidation. Bolagens ägare

utser inom ramen för aktiebolagslagen styrelse, verkställande direktör elc.

Ägarna kan inle renlgenerellt anses mindre kompetenta all utse likvidalor.

En likvidator har i förevarande fall samma funktion som slyrelsen. Ägare

av bolag mäsle anses ha ett berättigat intresse att själva få påverka person

valet oavsett om det gäller likvidator eller annan funktionär, sä länge inte

bolagels silualion är sådan all bolaget är skyldigt enligt lag att träda i

likvidation.---

Enligt
13 kap 7§ 3 st aktiebolagslagen skall likvidator genast anmäla
likvidationsbeslutet till palentverket för registrering. När bolag efter anmälan
av regislreringsmyndigheten försalls i likvidation av tingsrätten, underlåter
likvidatorn i många fall att göra sädan anmälan till palentverket. Anledningen
till att sådan anmälan inte sker torde i de flesta fall vara att bolaget saknar
nägra som helst tillgångar. Likvidatorn har sälunda inte medel till atl
bestrida regislreringsavgiften, som för närvarande är 200 kronor. Följden blir atl
det av akliebolagsregislret mänga gånger inte framgår alt elt bolag försatts i
tvångslikvidation. Detla är en allvarlig brisl. Ett bolag i tvångslikvidalion
är enligt aktiebolagslagen förhindrat bland annal all återuppta verksamheten.
Eftersom akliebolagsregislret ofta saknar uppgift om tvångslikvidation
förekommer att bolag som är föremål för etl sådanl likvidationsförfarande
fortfarande fortsätter sin verksamhel utan att förhållandet uppmärksammas.

Dessutom
medför situationen atl tingsrätterna har svårigheter att finna personer som är
villiga att äta sig uppdraget som likvidator.

Oftast
läggs dessa likvidationer ned av tingsrätten. Först då sker någon som helsl
registrering angående likvidationen. I likhet med vad som gäller vid
konkursbeslut sker denna registrering på direkt underrättelse från tingsrätten.

Tingsrätterna
undertättar regelmässigt - utan särskild föreskrift härom — patentverket om likvidationsbeslulen.
För att kunna hälla akliebolagsregislret aktuellt i detta hänseende, bör
tingsrätterna i aktiebolagslagen åläggas rapporteringsskyldighet och
registrering ske direkt på tingsrättens beslut.

Kostnaderna
för denna registrering bör täckas på annat sätl än genom registreringsavgifter.
Palentverket går redan idag miste om dessa intäkter, eftersom anmälan underlåtes.

Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län: Länsstyrelsen delar inte ledamoten Bängstads
uppfattning. Tvärtom är det enligt länsstyrelsens mening angeläget atl
likvidator utses efter de regler som arbetsgruppens majoritet föreslår. Det
räcker inte med atl det finns kvalificerad revisor i bolaget.

Bångslad
anser, atl lagstiftningen bör inriklas pä att likvidationer där fordringsägarna
inte får full betalning skall avbrytas och bolaget försättas i konkurs. Delta
räcker emellertid inle enligt länsstyrelsens uppfattning. Det är exempelvis
ofta svårt att fastställa skatte- och avgiftsskulderna på ett tillräckligt
tidigt stadium. Det är inle ovanligt att det vid utredning om skatteundandragande
visal sig atl eflertaxering inte kunnal ske därför att företaget likviderats.
Man kan inte heller förvänta att de gamla ägarna, styrelseledamöterna eller
verkställande direktören, skall ha nägot inlresse av alt i samband med
likvidationen göra ulredning om evenluellt tillkommande skatter och avgifler.
En lagstiftning efter Bångstads mönster skulle bli helt utan verkan när det
gäller att förhindra oegentligheter i samband med likvidafion av aktiebolag.
Därför bör det förslag som arbetsgruppens majoritet framlagt följas.

Prop.
1980/81:146 111

Konkurslagskommittén:
Det är tänkbart att man skulle kunna skilja mellan ä ena sidan likvidationer
som beslutats av rätten och ä andra sidan likvidationer som beslutats av
bolagsstämman. Det förutsätter då alt man kan inta den ståndpunkten att, när
rätten förordnar atl bolaget skall träda i likvidation, förhållandena i bolaget
är sädana all ägare och tidigare bolagsledning inte längre har nägot
berättigat intresse av atl utse likvidator. 1 vissa fall synes det klart att en
sådan bedömning kan göras. Det gäller fall när frågan om likvidation väckts
genom anmälan av registreringsmyndigheten alt bolaget saknar till registret
anmäld behörig styrelse eller verkslällande direktör eller att bolaget inte
har sänt in årsredovisning för nägot av de senaste två räkenskapsåren (13 kap. 4§
första stycket 3 och 4 ABL). I andra situationer, t.ex. det fall som nämns i 13
kap. 4§ första stycket 1 ABL, är del inte uppenbart att ägare och bolagsledning
saknar intresse av att själva utse likvidator.

Utredningen om
säkerhetsåtgärder m. m. i skatteprocessen: Med utgångspunkt i de förslag som
BRÅ lägger fram förordar USS en reform av likvidationsbestämmelserna efter i
huvudsak följande riktlinjer.

Bolagsstämman
skall liksom hittills fatta beslut om frivillig likvidation.

Beslutet skall därefter anmälas till tingsrätten, som utser likvidalor.

Anmälan
lill tingsrätten skall åtföljas av utdrag från bolagsregistrel hos patent- och
registreringsverket. Detta skall visa bolagets firma och säte under de senaste
fem åren före likvidationsbeslulet. Först sedan sådan anmälan har kommit in
till rätten och denna har förordnal likvidator skall den rättsverkan inträffa
att bolaget anses ha trätt i likvidation. Härigenom undviks den situationen att
bolaget under viss lid kan vara i likvidation utan alt ha någon likvidator.

Det
bör ankomma på rätten att kungöra bolagsstämmans beslut om likvidation och
rättens förordnande av likvidator. Dessutom bör rätten särskill informera
berörda kronofogde- och skattemyndigheter om förhållandena. Detla bör ske
skyndsamt. I underrättelsen bör bolagets tidigare säte och firma anges.
Myndigheterna ges härigenom tillfälle att vidta de mätt och steg som anses
nödvändiga för att säkerställa det allmännas intressen, t.ex. olika former av
skatte- och avgiftskontroll och/eller indrivnings- eller andra
säkerhetsåtgärder.

Av
det sagda framgår atl USS biträder förslaget att likvidator alltid skall
förordnas av tingsrätten.

FAR:
Del genomgående skälet i arbetsgruppens argumentation för att införa en
starkare kontroll över "vanliga" likvidationer synes vara svårigheterna
för bolagets borgenärer att kunna följa förändringar i firma och säte. FAR
anser att dessa svårigheter bör kunna lösas på andra sätt så alt inte
likvidationer betingade av sunda affärsmässiga förhållanden onödigt försvåras.
FAR vill därvid peka på några möjligheter som inte diskuterats i promemorian,
nämligen möjlighelen att kräva att kallelser på bolagels borgenärer skall
innehålla bolagsnummer samt alla firmanamn som varit registrerade på detta bolagsnummer
under de senaste åren. Vidare kan man kräva införande av annons i lokal tidning
på alla orter där bolaget har haft fast driftställe eller styrelsen haft sitt
säte under de senasle åren. FAR tror att dessa åtgärder skulle ge borgenärerna
tillräckliga möjligheter att bevaka sina fordringar. Av promemorian framgår att
en stor del av de i tvivelaktiga likvidationer obetalda skulderna ulgörs av
skulder lill stat och kommun. Man bör enligt FARs åsikt kunna förutsätta atl
uppbörds- och andra myndigheter bevakar annonser avseende likvidationer och
sådan bevakning torde underlättas om den ovan föreslagna informationen ingår i
annonstexten.

Prop.
1980/81:146 112

FAR
vill i sammanhanget fästa uppmärksamheten på de grundläggande

skillnaderna mellan konkurs- och likvidationsförfarandena ifråga om förul

sällningar och konsekvenser. Alt som arbetsgruppen gör i vissa avseenden

jämställa proceduren vid konkurser och likvidationer av även annan natur

än faltiglikvidationer kan innebära onödiga och i vissa fall skadliga restrik

tioner för seriös affärsverksamhet under etl bolags avvecklingsskede. För

slaget om att likvidatorn skall ha juridisk kompetens och åtnjuta borgenä

rernas förtroende är i och för sig behjärtansvärt, men myckel betydelse

fullt är i många fall också att han har ett gott ekonomiskl sinne och

dokumenterad kommersiell erfarenhet. 1 andra fall än då fråga är om

fatliglikvidation föreligger enligt FARs uppfattning inle samma angelägen

het att begränsa ägareinflylandel på affärsverksamheten som vid konkurs,

även om en likvidation ofta är följden av misslyckade kommersiella sats

ningar. En konkurs innebär som regel en (fortsatt och) tyvärr ofrånkomlig

värdeförstörelse som kan och bör motverkas vid likvidationer genom all

de kommersiella intressena prioriteras eller tillgodoses på elt bättre sätt än

som skett i arbetsgruppens förslag. Arbetsgruppen synes inte ha närmare

övervägt konsekvenserna av förslaget, än mindre lämnat nägon argumen

tation för sin uppfattning att bolagsstämman i bolag, som inte är eller kan

antas komma pä obestånd, måste vidkännas inskränkningar i sin aktiebo

lagsrältsliga suveränitet. Vidare borde förslagels principiella inverkan pä

eller den fortsatta betydelsen av bolagsstämmans behandling av frägan om

ansvarsfrihet för av rätten utsedd likvidators förvaltning närmare övervä

gas. ---

Det
bör också observeras att arbetsgruppen av lids- och kostnadsskäl inte har gjort
någon systematisk utredning beträffande omfattningen av missbruk av likvidatjonsinstitutet,
varför åtgärder av den föreslagna långtgående naturen kan ifrågasättas redan
av detta skäl.

Enligt
FARs uppfattning skulle ett genomförande av arbetsgruppens intentioner få
konsekvenser som från samhälleliga och andra synpunkter inte är avsedda och i
vart fall inle önskvärda. FAR anser därför alt förslaget i denna del inte bör
läggas lill grund för några lagstiftningsåtgärder.

LRF:
LRF delar arbetsgruppens uppfattning atl rätten bör utse likvidator. När det
gäller vem som skall utses till likvidalor gäller i enlighet med vad
arbetsgruppen anfört under avsnittet likvidators kvalifikationer bl.a. atl
likvidator skall åtnjuta borgenärernas förtroende. Arbetsgruppen har dock
uttryckligen avstått frän att föreslå särskilda regler för hur borgenärernas
synpunkter pä likvidatorsvalet skall inhämtas och hänvisat lill de rutiner som
tillämpas vid tillsättande av inlerimsförvaltare i konkurs. Dessa rutiner
måste dock ses mot bakgrund av att val av slutlig förvaltare kommer att äga rum
vid första borgenärssammanträdet. Normalt är det försl vid detta samrnanlräde
som borgenärernas synpunkter pä förvaltar-valet kommer fram. Hur borgenärernas
åsikt om likvidatorsvalet skall inhämtas måste därför, enligl LRFs åsikt,
regleras pä annal sätt än vad som gäller för konkursfallel.

LO:
När del gäller ordningen för utseende av likvidator instämmer LO helt i
arbetsgruppens förslag.

Svenska
bankföreningen: Förslaget alt rätten i samtliga likvidationer skall förordna
likvidator är enligt föreningens mening inle godtagbart. Bankföreningen anser
att även fortsättningsvis bolagsstämman skall ha rätt alt vid frivillig
likvidation utse likvidator och alt till sådan får väljas exempelvis
styrelseledamot eller aktieägare. Det ligger i sakens natur att

Prop.
1980/81:146 113

vid
åtminstone seriösa likvidationer den eller de som redan äger kunskap om
bolagets verksamhet är bäsl skickade att på ett ur alla synpunkter vederhäftigt
sätl avveckla bolaget. Arbetsgmppens förslag om "medlikvidalor" är
inte tillfyllest i detta sammanhang.

Svenska revisorsamfundet: SRS
har inledningsvis framhållit angelägenhelen av alt frivilliga seriösa likvidafioner
av aktiebolag inte försväras genom lagstiftning. Med hänsyn härtill ställer sig
samfundet synneriigen Iveksamt lill lämpligheten av atl likvidatorer skall
utses av rätten vid sådana frivilliga likvidationer, där fordringsägarna
erhåller full betalning. Samfundet instämmer i den av ledamoten i arbetsgruppen
Bengt Bångslad avgivna motionen.

Sveriges ackordscentral:
Med avgränsningen, att likvidation skall vara

förbehållet solventa företag förefaller det egendomligt, atl konkursdo

maren skall utse likvidator.

I händelse förslaget leder
till lagstiftning ifrågasätts om inte förordnande av likvidalor rimligen bör
befria styrelsen och VD frän ställförelrädarean-svar som följd av underlåtenhet
alt rättidigt (efter förordnandet) inbetala skatter och allmänna avgifler.
Vidare bör omvänt förordnande av god man enligt Ackordslagen befria styrelsen
från ansvar som följd av aktiebolagslagens regler om likvidation.

Sveriges advokatsamfund:
Vad reservanterna Bångstad och Ollen har anfört synes vara riktigt och
välbetänkt. Det kan inte anses rimligt att bolagsstämman belages rätten att
utse likvidator i de fall då det är uppenbart atl ett överskott föreligger i
bolaget, dvs. vid s.k. "seriösa" likvidationer. Inte minst i sådana
fall måste det nämligen anses angeläget att avvecklingen handhas av någon som
väl känner bolaget och som därför är särskilt lämpad som likvidator så att det
överskott, som tillfaller aktieägarna, blir så stort som möjligt.

Även om BRÅs förslag lill
ändringar i 13 kap. 7§ genomförs föreligger formellt inget hinder för rätten
alt till likvidalor förordna exempelvis styrelseledamot eller verkställande
direktör i likvidationsbolaget. Härigenom skulle de nyss antydda fördelarna
med att likvidationen ombesörjes av en i bolagets förhållanden insatt person
kunna uppnäs. Detta skulle emellertid klart strida mot BRÅs i kapitel 12
anförda kvalifikationskrav. —

Av
det nu sagda framgår att de föreslagna nya bestämmelserna i 13 kap.

7 § ABL möjligen
kan anses motiverade i det fall att underskott föreligger

eller med fog kan förväntas uppkomma. Detta kan sägas vara fallet dä

likvidationen föranleds av alt sä stor del av aktiekapitalet gäll förlorat atl

skyldighet för bolaget att träda i tvångslikvidation inträtt. Endast i sädana

fall bör därför BRÅs förslag i denna del anses motiverat.

Med
hänsyn till vad som har sagts om den särställning som likvidation av
dotterbolag åtminstone i vissa fall intar (se avsnitt 6) torde vad nu sagts om BRÅs
förslag till ändringar i 13 kap. 7§ äga tillämpning även vid likvidation av nu
åsyftade dotterbolag.

Sveriges
bokförings- och revisionsbyråers förbund: SBRF anser att bolagsstämman liksom
hittills, själv skall få utse likvidatorer i de fall dä tillgångarna räcker
till läckande av samtliga skulder. Endast i de fall då tillgångarna icke täcker
skulderna skulle rätten behöva utse likvidatorer. 1 annat fall skulle seriösa
avvecklingar av bolaget försväras och göras onödigt kostsamma.

Svenska
företagares riksförbund: Lika med reservanterna Bångstad och Ollen anser
förbundet att det inte finns några bärande moliv för att likvida-

8 Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 146

Prop.
1980/81:146 114

tor skulle utses av rätlen för atl administrera de vanliga
seriösa likvidatio-nema, där icke någon fordringsägare lider någol förfång.
Ägarna av elt bolag har i dessa fall etl berättigat anspråk på att styra
företaget även under likvidationen. En annan ordning skulle innebära elt
onödigt försvårande och fördyrande av seriösa avvecklingar, där det inle finns
anledning att anta att någon ekonomisk brottslighet föreligger.

Sveriges grossistförbund: Vi har ingenting att erinra mot
det framlagda

förslaget utom vad gäller kravet pä atl likvidator alltid skall utses av
rätten.

Detta innebär nämligen, att även i affärsmässigt sunda likvidationer, dvs.

sådana där fordringsägarna inte lider något förfång, rätten skall utse likvi

dator (med vissa möjligheler för aktieägarna att utse medlikvidalor).

Vi menar således, alt rätlen bör utse likvidator endast i
sädana fall där fordringsägarna inte erhåller full kompensation.

Sveriges industriförbund m.fl.: Under hänvisning till vad
som anförs under avsnittet 2, brottsutredningen, avstyrks den föreslagna
skärpningen av likvidationsförfarandel.

Föreningen Sveriges kronofogdar: En särskild iakttagelse,
som gjorts av KFM, är alt sedan beslut om likvidation fattals fiera är kunnat
gä utan att till synes något arbete för alt slutföra likvidationen utförts. I
vissa fall av tvångslikvidation har det visat sig, att den av rätlen förordnade
advokaten sagt sig inte ha fått något förordnande. Detta har i sin tur berott
pä att någon konlroll inte utövas av domstolen, där ärendet avslutas i och med atl
likvidator förordnas. Föreningen, som utgår frän att arbetsgruppens förslag om
atl likvidator alltid skall förordnas av rätten blir antaget, vill ocksä
förutsätta atl åtminstone i administrativ ordning ges en allmän föreskrift om
övervakningsplikt för rätlen, som bör ha att tillse att likvidation inte
onödigtvis fördröjs.

5 Antalet likvidatorer

Stockholms tingsrätt: Arbetsgruppen har föreslagit att i
vissa fall medlikvidalor skall kunna utses och atl det i undantagsfall bör
vara tillåtet att fill medlikvidalor utse person frän den tidigare
bolagsledningen eller frän den dominerande aktieägarkretsen. De skäl gruppen
anfört för sitt förslag synes ej särskilt starka. Förordnande av medlikvidalor
kan uppenbarligen medföra vissa komplikationer. Oenighet kan uppslå mellan
likvidatorn och medlikvidatorn om vissa beslut. Hur skall det dä förfaras?
Vilken ställning och kompetens skall medlikvidatorn ha och hur skall arbelel
fördelas mellan likvidatorn och medlikvidatorn? Dessa frågor bör närmare klargöras.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Länsstyrelsen
anser, all den föreslagna regeln är väl avvägd och tillstyrker densamma.

Utredningen om säkerhetsåtgärder m. m. i skatteprocessen: Pä
begäran av bolagsstämman bör rätten kunna förordna en av stämman utsedd likvidalor
att med övriga likvidatorer della i förvaltningen under likvidationen.

LO: Arbetsgruppen föreslär att rätten i vissa fall skall
kunna utse med-likvidatorer föreslagna av bolagsstämman. Skälet härför tycks
främst vara att underlätta seriösa likvidationer som används i stället för
fusionsförfarande. LO anser att de fördelar som arbetsgruppen vill uppnå lika
bra kan nås genom kontakter mellan likvidalorn och bolagsledningen. Riskerna atl
utseende av medlikvidalorer kommer att medföra svårigheter vid kon-

Prop.
1980/81:146 115

troller
är emellertid uppenbara. LO avstyrker därför arbetsgruppens förslag i denna
del.

Svenska
bankföreningen: Se avsnitt 4.

Sveriges
advokatsamfund: Rätten till medlikvidalor innebär inte nägon lösning utan
komplicerar och fördyrar likvidationen ytterligare.

6
Fattiglikvidation

Justitiekanslern:
Jag vill särskilt uttrycka tillfredsställelse med atl institutet fatliglikvidation
föresläs slopat.

Riksåklagaren:
Förslaget om avskaffande av det nuvarande systemet med faltiglikvidationer
tillgodoser etl angeläget reformbehov. Den föreslagna ordningen ger väsentligl
förbättrade möjligheter att uppdaga och beivra ekonomisk brottslighet och kan
även förväntas fä en betydande preventiv effekt.

Länsåklagaren
för speciella mål: Särskilt angeläget är det all förslaget om avskaffande av s.
k. fattiglikvidation blir snabbi genomfört, och att det mera betryggande konkursförfarandel
får träda i dess ställe. Härmed vinner man också den fördelen atl del med
rådande utveckling allt betydelsefullare straffet för bokföringsbrolt kan bli
tillämpligt. Det har närmast förefallit som en anomali att bestämmelsen i 11
kap. 8 § andra stycket brottsbalken endast talar om konkurs, ackord och
betalningsinställelse som gmnd för bokföringsbrottsälal men helt utelämnar
likvidationssituationer. Ehum den nu föreslagna lagändringen gör saken mindre
aktuell vill jag ändock ifrågasätta om inte aktieägarnas intresse av en rättvis
fördelning av tillgångar i bolaget och samhällets anspråk på en skattemässigt
riktig avveckling av rörelsen fortfarande borde motivera straffsanktion enligt
11 kap. 5 § brottsbalken när ett bolag vid likvidationen inte kan uppvisa en
acceptabel bokföring för de senaste åren.

Svea
hovrätt: Bestämmelserna om fattiglikvidation i 13 kap. 15 § 3 st. ABL har
avseende endasi pä det fall att "bolag i likvidation ej har tillgångar
som täcker likvidationskoslnaderna". De molsvarar såtillvida såväl
tidigare gällande bestämmelser för fatligkonkurs som de nu för mindre konkurs
gällande, alt avgörande för huruvida konkurs skall handläggas i annan form än
som ordinär konkurs har varit och är huvuvida gäldenärens bo kunnat antagas
räcka till konkurskostnaderna eller ej. De båda instituten fatliglikvidation
och fattigkonkurs torde ha framställ som i del närmaste likvärdiga alternativ
för avveckling av bolag som saknat tillgångar. Vid införandet av bestämmelserna
om fattiglikvidation genom 1944 års aktiebolagslag uttalades i förarbetena, att
när likvidation kommit lill stånd genom beslut av bolagsstämma eller efter
ansökan av enskild intressent vanligen fanns anledning till anlagande att
bolaget ägde tillgängar och atl för sädant fall därför, om fråga uppkom rörande
undvikande av likvidalionsförfarandet på grund av bristande tillgångar, vägen
över konkurs med avskrivning enligt 9 kap. KL borde anlitas. Med de skillnader
som numera föreligger mellan fatliglikvidation och handläggningen av mindre
konkurs och med hänsyn till de nyligen införda reglerna om konkurskaranlän är
det givetvis uteslutet alt bibehålla institutet fatliglikvidation som ett
alternativ till bolagsupplösning genom konkurs. Hovrätten tillstyrker därför
alt faltiglikvidalion - i dess nuvarande utformning - avskaffas.

Avskaffandet
av institutet fattiglikvidation erbjuder emellertid åtskilliga

Prop. 1980/81:146 116

gränsdragningsproblem
för det fall institutet skulle ersättas med att bestämmelserna om konkurs
bringas till tillämpning. Helt klart är därvid att elt konkursförfarande inte
kan tas i anspråk endast för vad som omfattas av de nuvarande bestämmelserna om
fattiglikvidation, dvs. för likvidation av bolag som ej har medel ens till
likvidationskostnaderna. En sädan reglering skulle innebära, alt det blir
möjligt alt undgå konkurs och bibehållas vid rätlen till ordinarie
likvidationsförfarande genom atl bolaget tillförs det relativt blygsamma belopp
som motsvarar likvidationskostnaderna. Förslaget enligt promemorian har heller
inte stannat för en sådan gränsdragning utan ersätter de nuvarande
bestämmelserna om fattiglikvidation i 13 kap. 15 § 3 st. ABL med elt stadgande
enligt vilket likvidator skall ansöka om att bolaget försätts i konkurs, om han
finner att bolaget är på obestånd. Den föreslagna bestämmelsens förhällande
till KL är inte helt klar. I 13 kap. 19 § ABL förutsätts att bolag i
likvidation kan försättas i konkurs. Likvidator kan sålunda i enlighet med vad
som gäller för styrelse och styrelseledamöter ansöka om att bolaget försätts i
konkurs. Promemorieförslaget innebär i förhällande härtill en absolut
skyldighet för likvidalor att agera. Skyldigheten är inte begränsad till det
fall dä bolaget saknar medel till likvidationskostnaderna ulan föreligger i
varje situation då konkursanledning yppas. Härvid är all beakta alt likvidationsbeslulet
som sådanl kan aktualisera ett konkursförfarande eftersom likvidationsbeslutet
innebär atl tidigare ej förfallen gäld skall betalas. Detta kan tänkas medföra
obenägenhet att inleda etl frivilligt likvidationsförfarande och särskilt i
fall av mindre seriös bolagsverksamhet leda till all bolag behålls vilande.

Av
det anförda har framgått all det stadgande som föreslås ersätta institutet
fattiglikvidation innebär att likvidationer, där man kan anta alt anledning
förekommer till anlagande atl fordringsägare ej fär full betalning eller att
kostnaderna för likvidationen ej täcks, omgäende avbryts och bolaget försätts i
konkurs. Genom ett konkursförfarande uppnås att bolagets verksamhet kommer att
granskas av konkursförvaltaren med avseende på huruvida anledning föreligger
att misstänka gäldenärsbrott. En sådan granskning och, om anledning därtill
föreligger, underrättelse till åklagare kommer därmed enligl de nya reglerna om
mindre konkurs till stånd även för det fall bolaget helt saknar tillgängar.
Hovrätten finner detta lillfredsslällande och tillstyrker atl bestämmelserna
om fatliglikvidation ersätts av den föreslagna nya lydelsen av 13 kap. 15 § 3
st. ABL.

Stockholms
tingsrätt: Tingsrätten tillstyrker på de skäl arbetsgruppen anfört att
"fattiglikvidation" avskaffas samt atl det införs en skyldighet för
likvidator alt ansöka om bolagels försällande i konkurs om det är på obestånd.

Tingsrätten
kan i och för sig ansluta sig till förslaget alt likvidationskostnader skall
åtnjuta samma förmånsrätt som konkursansökningskoslnader. Därmed är emellertid
inte mycket vunnet, eftersom likvidationsboiag som försätts i konkurs i
allmänhet saknar lillgångar eller har tillgångar som endast räcker till
konkursförfarandet.

Till skillnad från
arbetsgruppen anser tingsrätten det nödvändigl att lösa frågan om ersättning lill
likvidator samtidigt som de föreslagna ändringarna genomförs. Den enda länkbara
lösningen synes vara att i de fall där kostnaderna för likvidationen ej kan
utgå ur boet låta ersättning ulgå av allmänna medel.

Riksrevisionsverket:
Riksrevisionsverket (RRV) anser det angeläget att åtgärder vidlas för att
förhindra alt konkursinstitutet kringgås genom miss-

Prop.
1980/81:146 117

bruk
av likvidationsförfarandet. RRV tillstyrker därför att de s. k. fattiglikvidalionerna
avskaffas.

Riksskatteverket:
Den tendens som förekommit att i brottsligt syfte utnyttja nu gällande
bestämmelser i aktiebolagslagen om s. k. "fattiglikvidation" i
stället för den numera borttagna "faltigkonkursen", bör som
arbetsgruppen konstaterat utgöra skäl nog för att slopa bestämmelsen. -

Enligt
arbetsgruppens uppfattning kan den som utsetts till likvidator p. g. a. jävsförhällande
inte utses till konkursförvaltare i bolagels konkurs. Detta förefaller medföra
praktiska problem. Det kan antas atl till likvidator i praktiken kommer att
utses personer som brukar utses till förvaltare i konkurs. Särskill om den
utsedde likvidalorn inte utfört annat än begränsade förvaltningsälgärder innan
konkurs inträffar, förefaller det ändamålsenligt atl en möjlighet öppnas för
att likvidatorn skulle kunna utses till förvaltare i konkursen i vart fall om
tillsynsmyndigheten finner del lämpligt.

KommerskoUegium:
Kollegiet tillstyrker alt fattiglikvidationsinstitutet avskaffas och att
likvidator som finner atl bolaget är på obestånd ges skyldighet all ansöka om
bolagels försättande i konkurs.

Skånes
handelskammare: Ett genomförande av förslaget synes vara en rimlig konsekvens
av de ändringar i konkurslagen som nyligen genomförts, innebärande bl. a. atl
institutet fattigkonkurs avskaffats. För bolag som är på obestånd skall
likvidator enligt förslaget hos rätten ansöka om konkurs.

Den
praktiska betydelsen av att införa en uttrycklig föreskrift av sistnämnda
innehåll kan ifrågasättas. Den borgenär som så önskar kan ju redan med i
konkurslagen befinlliga regler ansöka om atl bolag som är pä obstånd skall
försättas i konkurs. Då det emellertid synes vara en riktig princip att
likvidationsförfarandet skall avbrytas och ersättas med ett konkursförfarande
så snart det kan konstateras att bolaget är på obestånd kan Handelskammaren fillstyrka
den föreslagna regeln. Det får dock förutsättas att ägaren bereds möjlighel
att innan likvidalorn gör konkursansökan tillskjuta erforderligt kapital.
Sådana kapitaltillskott torde vara vanliga när exempelvis ett aktiebolag vill
lägga ner ett dotterföretags verksamhet och under likvidationen finner att
tillgångarna inte räcker till för att betala skulderna. Det vore olyckligt om
en ny reglering skulle komma att omöjliggöra ett sådant förfarande.

Patent-
och registreringsverket: Patentverket instämmer i förslagel att möjligheten
till s. k. fattiglikvidation avskaffas. Missbruk av likvidationsinsfitutel
synes ha ett nära samband med möjlighelen till fatliglikvidation. Redogörelsen
i promemorian över missbruk av likvidationsinstitutet tyder härpå. Nästan
undantagslöst avser exemplen likvidationer, som lagts ned.

Det
finns också anledning anta att missbmket med fattiglikvidationer kommer atl öka
som en följd av att motsvarigheten i konkurslagen upphävts vid årsskiftet
1979/80, När ett bolag i likvidation saknar tillgängar, finns det skäl att
undersöka bland annat möjlighelerna till återvinning enligt konkurslagsliftningen.

Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län: Arbetsgruppen föreslår, att bestämmelsen om fatliglikvidation
upphävs. I stället föreslås en skyldighet för likvidator, som finner att
bolaget är på obestånd, att ansöka hos rätten om bolagels försättande i
konkurs. Härigenom säkerställs en mera ingående handläggning och undersökning
av bolagels förhållanden. Möjligheterna till missbmk av fattiglikvidation
elimineras. Länsstyrelsen tillstyrker arbetsgmppens förslag.

Prop.
1980/81:146 118

Konkurslagskommittén: Förslaget att avskaffa
fattiglikvidationerna och i stället föreskriva alt likvidator, som finner alt
bolaget är pä obestånd, skall hos rätten ansöka atl bolaget försätts i konkurs
är arbetsgruppens huvudförslag. Med den föreslagna lösningen kommer en noggrann
undersökning av den verksamhet som har bedrivits lill stånd inom konkursens
ram. Kommittén tillstyrker att fattiglikvidationerna avskaffas. Starka skäl
talar också för atl bolagets upplösning i molsvarande fall i stället sker genom
konkurs. I detta sammanhang kan även pekas pä att enligl lagberedningens
betänkande med förslag till lag om aktiebolag m. m. (SOU 1941:9) konkurs var
den utväg som anvisades när likvidation kommit till ständ genom bolagsstämmobeslul
eller efter ansökan av enskild intressent och fråga uppkom om att undvika
likvidationsförfarandet på grund av bristande tillgångar (belänkandel s. 595).
Enligl beredningens förslag kunde likvidationsförfarandet nämligen läggas ned
endast i fall dä ett aktiebolag till följd av regislreringsmyndighetens
ingripande förklarats skyldigt att träda i likvidation därför alt det saknade lill
registret anmäld behörig styrelse eller verkställande direktör, där sädan
skulle utses, eller revisor eller därior att fastställd balansräkning inte för nägot
av de tre sista räkenskapsåren inkommit till registreringsmyndigheten (jfr 13
kap. 4 § första stycket 3 och 4 ABL).

I lagtekniskt hänseende kommer arbetsgruppens förslag till
uttryck i en ny föreskrift i 13 kap. 15 § tredje stycket ABL som går ul pä alt
likvidator, som finner att bolaget är på obestånd, skall hos rätten ansöka atl
bolaget försätts i konkurs. Den föreslagna lydelsen täcker inte bara de
situationer som i dag omfattas av reglerna om fatliglikvidation, dvs. fall då
bolag i likvidation inle har lillgångar som täcker likvidalionskostnaderna,
utan har en generell innebörd. Av promemorian att döma vill det dock synas som
om arbetsgruppen inte åsyftat några andra situationer än de som i dag avses i
lagrummet. Nägra motiv för en sådan ordning har i allt fall inte förts fram i
promemorian. Enligt kommitténs mening föreligger inte heller någon anledning
att låta likvidatorn vara skyldig att försätta bolaget i konkurs i nägra andra
situationer än som omfattas av den nuvarande fatliglikvidalionen. Mol denna
bakgrund skulle 13 kap. 15 § iredje stycket kunna ges följande lydelse:
"Finner likvidator i fråga om bolag, som ej har tillgängar som täcker
likvidationskostnaderna, alt delta är pä obesländ, skall han hos rätten ansöka
att bolaget försätts i konkurs."

Skulle man
emellertid finna att konkursplikten i princip bör omfatta alla
obeståndssituationer bör en föreskrift härom likväl inle utformas sä, atl
utrymmet för en uppgörelse inom likvidationsförfarandels ram och i överensslämmelse
med likvidationens syfte försvinner. En likvidation kan nämligen i nu aktuella
fall länkas bli avslutad genom slutredovisning, där bolagets borgenärer inte fär
full täckning för sina fordringar. Det blir dä fräga om en generaluppgörelse
med borgenärerna vid sidan av konkurs som närmast är att beteckna som ett s. k.
avvecklingsackord. Ett sådant ackord innebär att gäldenären blir fri från sina
skulder mot att han överlämnar sina tillgångar till borgenärernas förnöjande.
Den av arbetsgmppen föreslagna regeln i 13 kap. 15 § tredje stycket ABL synes
inte ge likvidatorn tillräckligt utrymme för underhandlingar med
fordringsägarna. Det kan tänkas att någon eller några borgenärer är beredda att
avslå från sina fordringar helt eller delvis. Först om en uppgörelse - i vilken
naturiigtvis kan ingå att ägarna tillskjuter erforderliga medel - inte kan näs
bör en konkursansökan komma i fråga. Till jämförelse kan erinras om den ordning
som enligt 19 kap. 11 § andra stycket ärvdabalken gäller i fräga om betal-

Prop. 1980/81:146 119

ning
av dödsbos gäld. Enligt det lagmmmet skall boutredningsmannen, om det visar sig
att tillgångarna inte förslår lill gäldens betalning, söka träffa uppgörelse
med borgenärerna. Om uppgörelse inte kan näs och delägarna inte fyller brislen
och inte heller offentligt ackord kommer till sländ. skall boutredningsmannen
avträda boets egendom till konkurs.

Med hänsyn till det
anförda kan - om konkursplikten ges den vidare omfattning som sketl i
arbetsgruppens lagförslag - 13 kap. 15 § tredje slyckel ABL ges följande
lydelse: "Finner likvidalor att bolaget är på obestånd och kan uppgörelse
inte Iräffas med borgenärerna, skall han hos rätlen ansöka att bolaget försätts
i konkurs."

Det torde inte vara i
tvångslikvidationerna utan i de frivilliga likvidationer som läggs ned enligt
13 kap. 15 § tredje stycket ABL där man har störst anledning att räkna med
missbruk, även om sådant också kan dölja sig bakom en av rätten beslutad
likvidation. I promemorian framhålls att det främst är skatter och avgifter
till del allmänna som man är ute efter atl slippa. Detta överensstämmer med de
iakttagelser kommittén har redovisat i betänkandet (SOU 1979: 13) Konkurs och
rätten att idka näring. Med en noggrann uppföljning och bevakning av bolag som
trätt i likvidation frän skatte- och kronofogdemyndigheternas sida skulle
därför mycket vara vunnet. En ordning där en frivillig likvidation inte kan
läggas ned därför all tillgångarna inte täcker likvidationskostnaderna skapar
förutsättningar för myndigheterna att på ett hell annal sätt än f. n. ta till
vara det allmännas intressen. Sålunda ges myndigheterna erforderligt rådrum för
de efterforskningar som kan vara påkallade. Motsvarande gäller naturiigtvis enskilda
borgenärer.

Ett likvidationsbeslul
skall registreras i akliebolagsregislret och kungöras i Post- och Inrikes
Tidningar (13 kap. 7 § och 18 kap. 2 § ABL). Under fömtsättning all bolagets
registreringsnummer anges i kungörelsen synes en effektiv bevakning vara
möjlig, även om bolagets firma och säte ändrats före likvidationsbeslulet. 1
detta sammanhang kan också pekas på förslaget i prop. 1979/80: 143 (s. 91 ff) att
etl aktiebolag skall vara skyldigt alt genast underrätta länsslyrelsen i det
län där bolagets styrelse har sitt säte om elt beslut om firmabyte eller
ändring av sätesorl (9 kap. 14 § Iredje stycket ABL). Underlåtenhet att
underrätta länsstyrelsen avses skola kunna leda till alt beslutet om ändring
av bolagsordningen vägras registrering. I den mån en borgenär under likvidationsförfarandel,
som alltid kommer att ges publicitet genom säväl ovan nämnda kungörelse som
kallelsen på okända borgenärer, inte finner sig kunna godta atl han ej fär full
betalning för sin fordran kan han söka bolaget i konkurs, om inte likvidalorn
gördel.

Det kan tilläggas atl de
av arbetsgruppen påtalade missförhållandena vid

utnyttjande av aktiebolagsformen också kan vara en anledning till atl se

över bolagsregistrets rutiner i samband med bevakning av likvidationsreg

lerna enligt ABL.--

Arbetsgruppen förordar atl
när elt konkursbeslut fattals på den grund att bolagets tillgångar inle läcker
likvidationskostnaderna dessa skall åtnjuta samma förmånsrätt i konkursen som konkursansökningskostnaderna.
Förslaget fill ändring i 10 § förmånsrättslagen (1970:979, FRL) har emellertid
i konsekvens med den föreslagna regeln om konkursplikt generell syftning.
Motivet till regleringen är atl ge likvidatorerna ell ekonomiskt incitament att
försätta bolaget i konkurs. Emellertid synes det ekonomiska incitamentet inte
sällan saknas, eftersom man får räkna med likvidationer där tillgängar inle
finns. Vidare bygger arbetsgmppens förslag pä att ett bolag i likvidafion som
är på obestånd skall försättas i konkurs. Att tillgångarna

Prop. 1980/81:146 120

inte
täcker likvidationskostnaderna torde därför i och för sig sakna relevans för
frågan om konkursansökan skall ges in eller inte. Här kan också nämnas att
förmånsrätt för likvidationskostnaderna torde förutsätta att arbetsgruppens
förslag i fräga om likvidators fria ställning i förhållande till bolaget
genomförs. Annars skulle förmånsrätten, i den mån t. ex. en förutvarande
styrelseledamot utsågs till likvidalor, strida mot de tankar som ligger bakom
12 § tredje stycket FRL. Enligt det lagrummet skall om gäldenären är
näringsidkare, arbetstagare, som själv eller jämte honom närstående ägde
väsentlig andel i företaget och som hade väsenlligt infiytande över dess
verksamhet, eller hans efterlevande inte ha förmånsrätt för lön eller pension.

Utredningen
om säkerhetsåtgärder m. m. i skatteprocessen: Till skillnad från BRÅ anser USS
att möjligheten till fattiglikvidation enligt 13 kap. 15 S tredje stycket ABL
kan behållas. En absolut förutsättning härför är atl av USS föreslagen
information lämnas samt dessulom all yttrande inhämtas frän berörd
kronofogdemyndighet i fråga om nedläggande av likvidationen. Att - säsom BRÅ
föreslår - låta konkurs bli obligatorisk så snart som förutsättningar för
fattiglikvidation föreligger anser USS motverka syftet med likvidationsinstitulet.
Det finns åtskilliga fall där ett aktiebolag saknar skulder och har inga eller
mycket begränsade tillgångar. I sådana situationer medför ell
konkursförfarande enbart nackdelar i form av onödiga koslnader för staten och
övriga borgenärer. En ökad insyn för det allmänna i likvidationsförfarandet
kommer att utgöra ett effektivt hinder mot missbmk av institutet samtidigt som
de nuvarande fördelarna med denna förenklade form av bolagsupplösning kan
behållas.

FAR:
FAR ansluter sig till uppfattningen atl fattiglikvidationsinstilutel

bör avskaffas och att i ABL intas ett krav atl likvidator som finner att

bolaget är på obestånd hos rätten skall ansöka all bolaget försätts i kon

kurs. ---

I
promemorian föresläs sådan ändring av förmånsrättslagen att vid fattiglikvidation
likvidalionskostnader ges samma förmånsrätt i konkurs som konkursansökningskoslnader.
FAR anser, såsom framförts i annat sammanhang, det befogat att förmänsrätt i
konkurs tillskapas även för revisorsarvoden. Det torde annars i en krissituation
bli svårt atl engagera en kvalificerad revisor för alt medverka med erforderlig
utredning. I avsaknad av förmänsrätt kan man utgä från att revisorn begär förskottslikvid,
vilket kan försena elt brådskande utredningsarbete och därtill innebära en
onödigt förtida likvidiletspåfreslning för uppdragsgivaren. Det är ej rimligt atl
begära, alt en revisor skall tvingas att åta sig ett uppdrag i elt företag i
riskzonen med risk för atl ej erhålla ersättning för sill arbele. FAR hemställer
att delta beaktas genom erforderligt tillägg i förmånsrättslagen.

LRF:
Arbetsgruppen förutser en avsevärd ökning av antalet mindre konkurser genom atl
faltiglikvidationer inle vidare skall förekomma. Om likvidator finner att
bolagels tillgängar inte förslär till att täcka likvidafionskostnaderna, skall
han nämligen ansöka om bolagets försättande i konkurs. Frägan vem som skall
svara för likvidationskostnaderna som belöper på fiden före konkursbeslutet har
arbetsgruppen besvarat endast på så sätt att likvidationskostnaderna i den
angivna situationen skall åtnjuta samma förmånsrätt i konkursen som konkursansökningskostnaderna.
Detta innebär att en silualion kan uppstå där likvidatorn inte erhåller
ersättning för sina koslnader, eftersom dessa, fill skillnad från konkurskostnaderna
i en mindre konkurs, inte föresläs kunna ersättas av allmänna medel. Därmed
skulle förhållandena bli snarlika dem som rådde före

Prop.
1980/81:146 121

konkursreformen
för ersättning till god man i fattigkonkurs på egen ansökan. Förutom de
svårigheter som därmed uppstår kommer, enligt LRFs mening, förslaget i denna
del att innebära att åtskilliga bolag under likvidation kommer att försättas i
konkurs av likvidatorerna sä alt säga för säkerhets skull. Detta torde vara att
skjuta över målet. I den mån likvidation övergår till konkurs bör således likvidationskoslnaderna
liksom konkurskoslnaderna slutligt kunna läckas av allmänna medel.

LO:
LO fiilstyrker arbetsgmppens förslag att avskaffa fattiglikvidation. Avskaffandet
av fattigkonkurser kommer i annat fäll att ur brottsbekämpande synpunkt bli helt
verkningslöst. Det är därför av mycket stor betydelse att arbetsgmppens
förslag i denna del omgående genomförs.

Svenska
bankföreningen: Bankföreningen delar arbetsgmppens uppfattning alt
reformeringen av konkurslagstiftningen kan komma att innebära ökal inlresse hos
mindre seriösa personer att i brottsligt syfte utnyttja bestämmelserna om s.k.
fattiglikvidation i 13 kap. 15 § tredje stycket aktiebolagslagen. Mot bakgrund
härav och då några bärande skäl att behålla institutet ej synes förefinnas,
tillstyrker bankföreningen alt reglerna om faltiglikvidalion avskaffas,

Sveriges
ackordscentral: Ackordscenlralens verksamhet avser huvudsakligen uppgörelser i
form av ackord, som regel offentliga ackord, konkurser och till en mindre del
avveckling av förelag. I sistnämnda form av handläggning slutförs åtgärderna
som ackord (avvecklingsackord), någon gång konkurs och i en del fall som
likvidation. Därvid förekommer att fattiglikvidation tillämpats, dvs. utan
kallelse på okända borgenärer. En sådan upplösning fömtsätter självfallet en
noga avstämning av fordringsbeloppen och utjämning av ev. ivistigheter. Vidare
förutsattes att icke genom likvidationen några möjligheter lill återvinning
försittes.

Även vid största möjliga
noggrannhet föreligger riskmoment vid fattiglikvidation. Det kan exempelvis
vara frågan om muntliga borgensförbindelser eller pensionsutfästelser. I det
fåtal ärenden som handlagts har emellertid inte i något fall förekommit att
någon fordringsägare givit sig till känna först efteråt. Hade så varil fallet
skulle vi ansett oss ansvariga för den goltgörelse som bort ha tillkommit
vederbörande - utan att rucka pä den utdelning som redan skett till övriga
likaberättigade.

Sådana
likvidationer har vi kallat "den korta vägen". Del ringa antal som
förekommit har uteslutande avsett detaljhandelsföretag i sådana branscher, som
kännetecknas av att det finns en huvudleverantör - en grossist, och etl antal
smärre sidoleverantörer. Det är framför allt livsmedel, i nägon mån också radio
& TV och färg. Huvudleverantören har dä vanligen ägt inventarierna, haft
hyreskontraktet till affärslokalen och som säkerhet företagsinteckning.
Detaljhandlaren har tillåtits fortsätta en föriust-bringande verksamhet till
dess att företagsinteckningen kommit i farozonen. Affären har då överlåtits
till en annan optimistisk företagare utan nämnvärda egna resurser.

I
det läget har lillgångar saknats för annal än vad som täcktes av
förelagsinteckningen. Alt tillgripa konkurs för den tidigare handlaren ansågs
i allmänhet föga meningsfyllt med tanke pä att konkursen kunde förväntas bli
avskriven som fatligkonkurs, dvs. utan att någon utredning kom till stånd. Vid
några tillfällen ställde vi säkerhet för omvandling till ordinär konkurs i enda
syftet att få skriven en berättelse enligt 55 § konkurslagen. I andra fall
kunde vi förmå huvudleverantören att slälla medel fill vårt förfogande för att
genomföra vad vi då kallade etl "samvets-ackord".

Prop.
1980/81:146 122

Då numera olägenheterna som var förbundna med
fattigkonkurser har undanröjts finns ingen anledning för oss att längre
medverka till likvidationer av det här slaget. Vi har därjämte svårt atl
föreställa oss att likvidalionsinstitutet skulle som alternativ till
fattigkonkurserna kunna missbrukas i syfte att sopa en del skumma
transaktioner under mattan. Det är nog heller inte så. som Promemorian ger
intryck av, att fordringsägarna för atl hälla reda pä sina kunder är mest
hänvisade till studium av Post- & Inrikes Tidningar och andra publikationer.
Med de moderna principerna för kundövervakning är del ytterst sällan som
företag oförmärkl försvinner på det sätt utredningen tycks utgå ifrån.

All
Sverige vid en internationell jämförelse ligger i topp vad gäller uppbördens effektivitet
är ofta omvittnat. Mera sällan talas om att vi tillhör bottenskiktet om
jämförelsen avser tidsfaktorn. Självtagna skatlekrediler uppgår f. n. till ca 6
miljarder. Detta beror i hög grad på det skydd som förmänsrätten för skatter
ger. Det är väl därför inte otänkbart alt just pä skatteområdet fordringsägare,
dvs. statens företrädare kan uppleva situationen, all gäldenären har
försvunnit genom fattiglikvidation. Men den ev. nackdelen bör man väl
rimligtvis kunna komma till rätta med på annal sätt - exempelvis genom atl
slopa förmånsrätten och därmed i kundövervakning likställa skaltemyndigheterna
med övriga kreditgivare. Det har gått bra i Danmark och Norge och det finns
ingen anledning tro, att de svenska indrivningsmyndigheterna skulle ha sämre förutsätlningar.

Vi kan därför inte finna att behovet av en lagändring
härvidlag är särskilt

påtagligt.---- Möjligen borde ocksä beaktas atl i lagspräk
ulomlands

likvidafion i allmänhet förknippas med insolvens. Etl
genomförande av förslaget kan därför tänkas komma i konflikt med strävanden
framdeles lill harmonisering inlernationellt av lagstiftningen pä
exekutionsrättens omräde.

För att
komma till rätta med "problemet" är förstås del allra enklaste att ge
Tingsrätten rätt all medge upplösning försl sedan likvidatorn visat att
samtliga fordringsägare fått fulll betalt - eventuellt i förening med ackord.
Förmår han inte detta är det väl ganska följdriktigt, att likvidatorn riskerar
att sättas i karantän i enlighet med de nya bestämmelserna i konkurslagen.

Naturligtvis kan man ocksä länka sig att likvidatorn
åläggs personlig betalningsskyldighet, en åtgärd som dock inger principiella
betänkligheter.

Sveriges advokatsamfund: Vad härefter angår BRÅs förslag
till ändring av 13 kap. 15 § st. 3 bör först framhållas atl de nuvarande
bestämmelserna avser det fall atl likvidationsbolagets tillgångar inte läcker likvidationskoslnaderna.
I sådant fall skall rätten pä anmälan av likvidatorerna förklara att
likvidationen skall nedläggas och bolaget anses upplöst. Tillgångarna skall
efter rätlens förordnande tillfalla allmänna arvsfonden. Inte minst sistnämnda
bestämmelse visar att stadgandet är tillämpligt säväl dä likvidationsbolaget
helt saknar tillgängar som då del visserligen finns tillgångar, men dessa är sä
obetydliga att de inte skulle komma att täcka de kostnader för likvidationen
som skulle uppstä om denna helt genomfördes. I sådant fall kan enligt
bestämmelserna i fråga likvidalionsförfarandet avbrytas på ett tidigt stadium,
dvs. innan några mera belydande likvidalionskostnader uppkommit, varvid
likvidationen pä förklaring av rätten nedlägges och bolaget anses upplöst.

Enligt BRÅs förslag skall de nämnda bestämmelserna i 13
kap. 15 § st. 3 ersättas med ett stadgande innehållande atl om likvidator
finner att bolaget är på obestånd skall han hos rätten ansöka att bolaget
försätts i konkurs. I sädant fall kommer avvecklingen av bolaget alt ske enligt
konkurslagen.

Prop. 1980/81:146 123

innebärande bl, a. - då de s. k. fattigkonkurserna numera
avskaffats - att etl fullständigt avvecklingsförfarande genomföres. De tillgängar
som kan finnas i bolaget kommer därvid att förbrukas för täckande av
konkurskostnaderna i det sannolikt i flertalet fall ganska meningslösa
konkursförfarandet, vilket däremot inte blir fallet vid s. k. fatliglikvidation
enligl nuvarande regler i 13 kap. 15 § st. 3. I detta hänseende kan således de
av BRÅ föreslagna nya bestämmelserna inte anses innebära någon förbättring i
förhållande till nu gällande bestämmelser.

BRÅs
förslag i denna del avser således inte endast det fall, som åsyftas i nu
gällande 13 kap. 15 § st. 3, dvs. dä tillgångarna inte ens förslär till
betalning av likvidationskostnaderna, utan även de yllerligare fall då
"obestånd" (i konkurslagens mening) föreligger. Förslagel täcker
således ett mycket större antal fall än de nuvarande bestämmelserna. Genom
förslaget betages likvidatorn möjlighel att pä det enklare och sannolikl i
regel billigare sättet, som är möjligt i en likvidation, träffa uppgörelse med
borgenärerna i det fall dä obestånd föreligger. I åtskilliga fall torde del
vara möjligt att åstadkomma elt för borgenärerna fördelaktigare resultat om
likvidationsförfarandet tillämpas än om likvidalionsbolaget mäste avträdas lill
konkurs. Det kan därför befaras att BRÅs förslag i denna del innebär en
försämring av borgenärernas rätt i förhållande till vad som nu gäller.

Bakgrunden
fill BRÅs förslag fill helt ny lydelse av 13 kap. 15 § st. 3 är

uppenbarligen misstanke om att en likvidalor kan få likvidationen nedlagd

pä ett tidigt stadium - och därigenom dölja eventuell ekonomisk brottslig

het - genom sådan anmälan till rätten som avses i 13 kap. 15 § st. 3. Till

förebyggande härav har BRÅ föreslagit ovannämnda bestämmelser om

skyldighet för likvidator i fall av bolagets obestånd alt ansöka om bolagets

försättande i konkurs. Skulle det anses föreligga fara för att en likvidation

nedläggs på ovan angivet sätt och eventuell ekonomisk brottslighet därmed

döljes synes denna risk kunna undvikas pä ett mindre drastiskt sätt än

BRÅ föreslagit. Ifrågavarande bestämmelse skulle exempelvis istället kun

na föreskriva att kvalificerad revisor skall bekräfta alt den situation förelig

ger som avses i nuvarande 13 kap. 15 § st. 3 och att rätlen skall pröva

huruvida likvidationen skall nedläggas eller ej. Minsta anledning lill miss

tanke att styrelse och likvidator förfarit olagligt i bolagets verksamhel eller

i samband med avvecklingen bör i sä fall föranleda alt rätten vägrar

nedlägga likvidationen och entledigar likvidatorn och utser en likvidator

med de kvalifikationer BRÅ föreslär.-

Ett icke
obetydligt antal likvidationer torde ske i samband med omorganisation i
koncerner, övertagande av rörelse genom köp av aktiebolag eller nedläggande av
ett utländskt bolags verksamhet i Sverige. I dessa fall är bolaget ett
dotterbolag i en koncern och dess finansiering ulgörs som regel huvudsakligen
av varuskuld eller låneskuld till moderbolaget istället för aktiekapital. Det
är inte rimligt eller ändamålsenligt atl avvecklingen av sädant dotterbolag
skall behöva ske genom konkurs bara därför att dotterbolaget inte fullt ul kan
betala moderbolaget och likvidationskostnaderna och sålunda formellt är pä
obestånd.

Sveriges
bokförings- och revisionsbyråers förbund: SBRF instämmer i utredningens förslag
att "fattiglikvidationerna" avskaffas och att bolag i likvidation som
icke har full täckning för skulder och likvidationskostnader försättes i
konkurs och atl bolagens bokföring och förvaltning därigenom blir föremål för
den granskning som konkurslagen föreskriver.

SBRF finner del rikligt att förmånsrättslagen ändras så
att likvidalorernas arvode och kostnadsersättningar omfattas av allmän
förmånsrätt och

Prop. 1980/81:146 124

anser dessutom atl även arvoden lill revisorers och
redovisningskonsulters byråer skall omfattas av allmän förmånsrätt. Del är vår
bestämda uppfattning att étl sådant förfaringssätt skulle vara till gagn för
olika ulredningar.

Svenska företagares riksförbund: Förbundet tillstyrker all
institutet "fattiglikvidafion" slopas.

Sveriges industriförbund m.fl.: Som arbetsgruppen
framhållit kan de ändrade reglerna i konkursförfarandet medföra att mindre
nogräknade personer i brottsligt syfte utnyttjar bestämmelserna om s.k. fattiglikvidation
i 13 kap. 15 § tredje stycket aktiebolagslagen (ABL). Mot bakgrund härav
tillstyrker organisationerna att reglerna om fattiglikvidation avskaffas samt
alt den föreslagna ordningen införes.

7 Bokföringen

Svea hovrätt: Hovrätten tillstyrker förslaget om bevarande
av räkenskapshandlingar.

Anvisning bör dock lämnas om vem som skall svara för
bevarandet.

Stockholms tingsrätt: Tingsrätten tillstyrker förslagel
alt bokföringen skall bevaras. Dock vill tingsrätten invända mot förslaget att
ett likvidationsbolag skall försättas i konkurs enbart av den anledningen atl
bolagets tillgångar inte räcker till för atl betala arkiveringskostnaderna.
Enligt tingsrättens mening vore det mindre kostsamt och mer ändamålsenligt atl
införa en bestämmelse av innehåll att konkurstillsynsmyndighelen skall ombesörja
arkivering och atl kostnaden härför skall uttagas av bolagets medel. Räcker
dessa inte till bör koslnaden stanna på del allmänna.

Bokföringsnämnden: BFN tillstyrker förevarande fört'atlningsförslag.

Skånes handelskammare: Handelskammaren avslyrker förslagel.
Det förefaller inte realisfiskt alt lägga en så relativt betungande arkiveringsplikl
på likvidatorn.

Lånsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Detta är en
angelägen åtgärd. Länsstyrelsen tillstyrker arbetsgruppens förslag.

Konkurslagskommittén: Kommittén, som anser del kunna
ifrågasättas humvida den föreslagna bestämmelsen i 13 kap. 15 a § ABL är
nödvändig (jfr 8 kap. 6§ andra stycket och 13 kap. 7§ första stycket sista
meningen ABL) vill härutöver i denna del påpeka följande. Förslaget att likvidatorerna
skall sörja för att bolagets räkenskapsmalerial bevaras efter bolagels
upplösning i enlighet med bestämmelserna i 22 S bokföringslagen (1976: 125) har
utformats med 206 § KL som förebild. Här skall dock pekas på att arkiveringsskyldigheten
för likvidatorn blir mer betungande än konkursförvaltares motsvarande
skyldighet efter avslutad konkurs. Den sistnämnde kan välja mellan atl
överlämna handlingarna lill tillsynsmyndigheten eller förvara dem själv. Denna
valmöjlighet står inle tillbuds för en likvidalor.

Utredningen om säkerhetsåtgärder m. m. i skatteprocessen:
Förslaget att det likviderade bolagets räkenskapsmaterial skall arkiveras hos likvidatorerna
under den i 22 § bokföringslagen föreskrivna liden finner USS mindre lämpligl.
Likvidatorn kan under denna tid av olika skäl upphöra med sin verksamhet och
det kan då bli svårt atl ordna den fortsatta arkiveringen. Dessutom drar
arkivering i regel en hel del kostnader som på något sätt måsle ersättas. Det
kan också bli svårt att genom den föreslagna ordningen upprätthälla berättigade
integritelsinlressen avseende sädant

Prop. 1980/81:146 125

material.
Det allmännas tillgång fill materialet - t.ex. för brottsutredningar - kommer ocksä
därigenom att försvåras.

USS
anser därför att räkenskapsmaterialet efter bolagets upplösning skall förvaras
hos nägot offentligt organ. Övervägande skäl - bl. a. kronofogdemyndighetens
centrala roll i det system som USS föreslår - talar för att arkiveringen sker
hos den myndigheten. Att kostnaderna härför - i den mån de inte kan tas ul av
bolaget - bör stanna på statsverket är rimligt. Det bör f. ö. gälla även andra koslnader
som inte kan ersättas av bolaget.

FAR:
FAR tillstyrker att likvidator skall sörja för att bolagets räkenskapsmaterial
bevaras.

LRF:
LRF finner det vara a» gå väl långt om bolag skall försättas i konkurs endast
därför att dess tillgångar inte förslår att läcka kostnaderna för arkivering av
bolagets bokföring.

LRF
vill i stället föreslå alt en regel av samma innebörd som molsvarande regel i
konkurslagen, dvs. att handlingarna överiämnas till tillsynsmyndigheten, om
förvaltaren inte anser atl han bör bevara dem, införs i aktiebolagslagen. Ingenting
torde hindra att tillsynsmyndigheten, som skulle haft det slutliga arkiveringsansvaret
om bolaget försatts i konkurs, också efter avslutad likvidation ansvarar för
arkiveringen.

8
Likvidators ansvar

Remissinslanserna
har inte redovisat några särskilda synpunkter beträffande delta avsnitt.

9
Revisionen

Riksåklagaren:
På skäl arbetsgruppen anfört bör bolag i likvidation alltid underkastas
kvalificerad revision.

Svea
hovrätt: Hovrätten tillstyrker vad förslaget innehåller om revisor i bolag i
likvidation.

Stockholms tingsrätt:
Förslaget att kvalificerad revisor skall finnas i alla likvidationsbolag finner
tingsrätten vara onödigt långtgående. Enligl förslaget skulle revisionen i
likvidationsbolag ofta komma att utföras av mer kvalificerade krafter än i ett
konkursbolag. Det kan ifrågasättas om del i dagens läge finns tillräckligt
antal kvalificerade revisorer att tillgå. Svårigheter kan också uppstä med att
få en i och för sig kvalificerad revisor att åtaga sig uppdraget pä grund av
att möjlighelerna att få ersättning för utfört arbele kan vara minimala.
Tingsrätten avstyrker därför förslaget i denna del och föreslår istället att
möjlighet ges för likvidatorn alt själv anlita redovisningsexpertis om det
skulle behövas och låta kostnaden härför ingå i likvidatorns
kostnadsersättning. Som framgår av det föregående förordar tingsrätten atl
likvidatorns ersättning i sisla hand fär utgä av allmänna medel. Även om
tingsrätten avstyrker förslaget om obligatorisk kvalificerad revisor finner
tingsrätten ändå inte skäl föreligga alt föreslå inrättandet av en
tillsynsmyndighet.

Bankinspektionen:
I promemorian föreslås atl bolag i likvidation skall ha minst en av
bolagsstämman utsedd auktoriserad revisor eller godkänd revisor. Inspektionen
delar i princip denna uppfattning när det gäller

Prop.
1980/81:146 126

företag, beträffande vilka särskild anledning kan finnas
att företagets ekonomi misskötts eller andra missförhållanden föreligger.
Detta är fallet, när rätten enligt gällande lagstiftning har att utse
likvidator. I de fall där bolagsstämman begärt företagel i likvidation och där
sådana missförhållanden som nu nämnts inte kan bedömas föreligga, borde del
emellertid - i linje med vad inspektionen anfört i fråga om utseende av
likvidator (avsnittet 4) - vara möjligt för förelaget att, om det så önskar,
självt fä avgöra om revisorn skall vara auktoriserad eller godkänd eller om en
av bolaget anlitad advokat bör få slutföra den redovisningsmässiga avvecklingen
av verksamheten. Möjligheten atl t.ex. behålla en tidigare utsedd, icke kvalificerad
revisor kan vara av säväl praktisk som ekonomisk betydelse för företaget. I
avvecklingsskedet ingår dessutom ofta frågor om rent juridisk natur där det kan
vara önskvärt att en kvalificerad jurist, som för den skull inte behöver vara i
avsaknad av nödvändiga ekonomiska kunskaper, handlägger revisionen.

Riksskatteverket
(majoriteten): RSV har intet all erinra mot att kvalificerad eller godkänd
revisor skall finnas i bolag, som saknar full täckning för det registrerade
aktiekapitalet, eller om bolaget är i likvidation (10 kap. 3§, 6 st.). Enligt
arbetsgruppens förslag har6§, 2 st. följande lydelse:

"Anmälan
enligl första stycket kan göras av envar. Slyrelsen är skyldig att göra
anmälan, om ej rättelse utan dröjsmål sker genom den som utser revisor."

Det kan ifrågasättas om föreslagen lagtext ger
länsstyrelsen möjlighet att på anmälan av myndighet förordna revisor. Nägon
sådan rätt att förordna behörig revisor har länsstyrelsen inte fillagts ex officio.
Uttrycket "envar" torde inte innefatta myndighet. Efter
"envar" bör tilläggas "eller av myndighet som fält kännedom om
förhållandena."

Enligt
arbetsgruppens förslag skall förordnande enligl 6§ meddelas efter

bolagets hörande och avse tid till dess annan revisor blivit utsedd i före

skriven ordning. Beslut om att förordna behörig revisor torde kunna ske

omedelbart och i förekommande fall med angivande av att förordnandet

gäller till dess annan revisor evenluelll blivit utsedd i föreskriven ordning

av bolaget. Dock bör bolaget höras när enligt 6§ 1 st., 2 p,, fråga uppkom

mer om att entlediga revisor som är obehörig.

Arbetsgmppen
har ej funnit anledning föreslå atl likvidatorerna skall stä under tillsyn av
tillsynsmyndigheten. Gruppens uppfattning grundas på att likvidatorerna skall
slå under tillsyn av behörig revisor. Del kan dock enligt RSVs uppfattning
diskuteras om inte ocksä tillsynsmyndigheten bör ha viss övervakning. Det är
inte enbart ren revisionskontroll som är aktuell vid likvidationsförfarandel
ulan övervakning bör ske av att konkurslagens bestämmelser och intentioner efterievs.

Riksskatteverket (en minoritet av en ledamot): Vad som
förordas i fjärde stycket av majoritetens yttrande torde slå i strid med
förvaltningslagen.

Kommerskollegium:
I promemorian föresläs att i bolag i likvidation minst en av bolagsstämman
utsedd revisor skall vara auktoriserad revisor eller godkänd revisor. Kollegiet
vill i och för sig inte motsätta sig detta men finner förslaget förenat med
vissa komplikationer. Bl. a. har i promemorian lämnats helt obehandlat frågan
om när etl evenluelll revisorsskifte skall ske. Vid ett skifte torde den
föregående revisorns uppdrag - om sedvanliga regler härom skall gälla -
sträcka sig fram t. o. m. den bolagsstämma på vilken styrelsen och
verkställande direktören framlägger redovisning enligt 13 kap. 9§
aktiebolagslagen. Samtidigt torde den efterträdande revisorn böra utses av den
bolagsstämma som fattar likvidationsbeslulet.

Prop.
1980/81:146 127

Uppenbarligen
kan här dä uppkomma den situationen att bolaget samtidigt har tvä för olika
uppgifter utsedda revisorer. En sädan ordning kan självfallet ej accepteras.
Skulle förslaget om kvalificerad revision i likvidationsbolag genomföras mäste
oformligheter av detta slag först undanröjas. Vid slällningstagande till förslagel
måste ocksä beaktas att kontinuiteten i revisionen oundvikligen bryts vid ett revisorsskifle.
De positiva effekterna av kvalificerad revision i detta sammanhang får ej
heller överdrivas. Den kvalificerade revisorn skulle ej utses förrän
likvidationsprocessen redan inletts. I tvängslikvidationsfallen belyder detla
att skadan sä att säga redan skulle vara skedd. Revisorns uppgift skulle
begränsas till att kontrollera avvecklingen - en i och för sig nog sä viktig
uppgift. I de "normala" likvidationerna däremot torde revisorns
uppgifter ofta bli tämligen begränsade.

1 sammanhanget vill
kollegiet äter aktualisera ell problem som kollegiet tidigare pekat på. Den
kvalificerade externa revisionen utövas idag av privata yrkesutövare. När fräga
uppkommer om att åtaga sig nya uppdrag måste detta .självfallet åtminstone
delvis bedömas utifrån affärsmässiga hänsyn. Det är bl.a. pä grund härav inte
alldeles givet att alla bolag i likvidation - i vilka revisorsskapet ofta torde
framstå som tämligen oal-traktivt — får reell möjlighel atl tillgodose ett krav
på kvalificerad revisor.

Även orn kollegiet säledes
inle vill motsätta sig förslagel om kvalificerad revisor i likvidalionsbolagen
förordar kollegiet i första hand att möjligheten att inom kort kräva
kvalificerad revisor i samtliga aktiebolag övervägs pä nytt. Det
ställningstagande i denna fräga som gjorts i prop. 1979/80: 143 med förslag
till ny lagstiftning om handelsbolag m. m. är enligt kollegiets mening alltför
försiktigt.

Skånes handelskammare: I
anslutning till de förslag som lämnas rörande ändringar i reglerna om
likvidation föreslås i promemorian atl bolag som är i likvidation skall ha
kvalificerad revisor. Handelskammaren har i olika sammanhang understrukit
vikten av alt effektiv revision sker av företagens räkenskaper. Från bl.a. BRÅ
har i skilda sammanhang förordats att krav pä kvalificerad revisor skall
uppställas för förelag som kommit i en besvärlig situation.

Etl sådant framgångssätt
är emellertid inte invändningsfritl. Regelsystemet kompliceras onödigtvis för
de seriösa företagen om man för en rad olika speciella situationer uppställer
krav pä kvalificerad revisor. Del finns samtidigt risk för att de företag som
verkligen har nägot att dölja negligerar föreskrifter av denna art. Lämpliga
remedier gentemot sädana lagbrott är dessutom inte särskilt enkla alt
konstruera. Tilläggas kan alt det kan vara svårt för elt företag som redan
befinner sig i vanskligheler alt kunna engagera en kvalificerad revisor.
Revisorns möjligheler att pä ell sent stadium korrigera begångna felaktigheter
får inte heller överskattas. Sammanfattningsvis synes det Handelskammaren
lämpligare att när tillgängen pä kvalificerade revisorer kommer att medge del,
uppställa generellt krav pä kvalificerad revisor för aktiebolag. En sådan regel
är uppenbarligen enkel och lätt för alla som sysslar med näringsverksamhet alt
känna lill samtidigt som den inte innebär något orimligt strängt krav på företagen
när det gäller revision. Enligt vad Handelskammaren erfarit torde den tidpunkt
inte vara långt avlägsen då tillgången på kvalificerade revisorer medger atl en
regel av här förordat slag uppställs. Handelskammaren vill säledes förorda att
i avvaktan härpå några ändringar inte görs beträffande krav pä utseende av
kvalificerad revisor.

Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län: Förslaget syftar till atl säker-

Prop. 1980/81:146 128

ställa
att likvidalorn biträds av redovisningsexperlis. Arbetsgruppen anser della
angelägel även i de fall likvidalorn är advokat med slor erfarenhel av konkursförvallning
och likvidation med hänsyn lill den brottsutredande uppgift som föresläs för
likvidatorn. Länsstyrelsen instämmer i denna uppfattning.

Utredningen
om säkerhetsåtgärder m. rn. i skatteprocessen: BRÅ föreslär att bolag i
likvidation alltid skall ha auktoriserad eller godkänd revisor. Det är här
fråga om en ulbyggnad av ett lidigare förslag från BRÅ som föreskriver att
kvalificerad revisor skall utses så snart som full täckning för bolagets
registrerade aktiekapital saknas enligl senast fastställda balansräkning.

Detta
senare förslag finner USS vara ändamålsenligt. Däremot menar USS att det inte
är några fördelar med att utse kvalificerad revisor i bolag när delta väl har
trätt i likvidation. Det förhållandet att likvidator skall utses av tingsrätten
efter särskild prövning borgar för alt upplösningen av bolaget kommer att ske
under betryggande former. En förbättrad information till myndigheterna, som
medger en verklig kontroll frän deras sida, bör medföra att både statens och
den enskilde borgenärens intressen blir tillräckligt tillgodosedda.

FAR:
Som framförts i andra sammanhang, anser FAR i likhet med Brottsförebyggande
Rådet, att kvalificerad revisor bör finnas i alla aktiebolag. Ett byte lill
kvalificerad revisor när företaget kommit i riskzonen torde emellertid enhgt FARs
uppfattning oftast vara för sent för att även fä avsedda förebyggande effekter.

LO:
LO tillstyrker arbetsgruppens förslag angående revisorer i förelag i
likvidation. I denna del är arbetsgruppens förslag dock inte tillräckliga. LO
anser som tidigare anförts i yttrande över "Revisors verksamhet" (PM
1978:2) all samhället alllid i alla akfiebolag skall ha etl avgörande inflytande
över utseende av revisor.

Svenska
bankföreningen: Förslaget att i bolag i likvidation minst en av bolagsstämman
utsedd revisor skall vara auklpriserad eller godkänd revisor fillslyrkes av
bankföreningen.

Svenska
revisorsamfundet: SRS bedömer del som tveksamt alt en kvalificerad revisor är
beredd atl engagera sig i ett bolag, som redan befinner sig i en kris, och
därmed bli indragen i en fidsmässigl och på annal sätt krävande
avvecklingsprocess. Då revisorn inte tidigare kan antas ha nägon kännedom om
bolaget och dess problem, kan den tid som står till hans förfogande visa sig
allt för kort för att han skall kunna fullgöra sitt uppdrag tillfredsställande.
SRS instämmer i och för sig i kravet på kvalificerad revisor i den angivna situationen
men förespråkar, atl enbart kvalificerade revisorer skall kunna utses i
aktiebolag överhuvudlaget. Samfundet vill i detla avseende hänvisa till vad
från dess sida anförts över Brottsförebyggande rådets promemoria 1979:5
"Aktiebolagslagen - förstärkt skydd för det bundna kapitalet m.m.".
Samfundet har däri uttalat, att krav på kvalificerad revisor i alla aktiebolag
skall gälla från ingången av 1982.

Krav
på utseende av kvalificerad revjsor då bolaget är i likvidation kan visa sig
svårt att tillgodose i praktiken pä grund av alt bolaget i denna situation sannolikl
har brisl på likvida medel. Så länge ingen säkerhel slälls för att revisorn
skall utfå sitt arvode för utförda tjänster torde man få räkna med en
obenägenhet att äta sig uppdrag i en likvidationssitualion. Enligt samfundels
mening bör därför i 10 § förmånsrällslagen införas förmånsrätt för arvode och
kostnadsersättning till revisor på samma sätt som föreslagits gälla för
likvidator. Förmånsrätten bör givetvis gälla endast sädana

Prop. 1980/81:146 129

arvoden och kostnadsersättningar som utgår lill
kvalificerad revisor, vilken utsetts på gmnd av det föreslagna tillägget till
aktiebolagslagen 10 kap. 3§6st.

Sveriges advokatsamfund: Samfundet tillstyrker förslaget
att minst en av bolagsstämman utsedd revisor skall vara auktoriserad revisor
eller godkänd revisor om bolaget är i likvidation. För det slora flertalet
seriösa likvidafioner torde detla inte innebära någon förändring.

Sveriges bokförings- och revisionsbyråers förbund: Vi kan
icke inse alt det är erforderligt med auktoricerade revisorer för alt bolaget
skall träda i likvidation, då vi anser alt de ordinarie revisorerna med sin
större information i bolagets angelägenheter kan göra en bättre utredning i
ärendet. Dessutom kan förfaringssätten hjälpa till att hålla likvidationskoslnaderna
på en lägre nivå.

Sveriges industriförbund m.fl.: Arbetsgruppens förslag att
minst en av bolagsstämman utsedd revisor skall vara kvalificerad revisor om
bolaget är i likvidation fillstyrks.

10 Övergångsbestämmelser

Stockholms tingsrätt: Tingsrätten tillstyrker förslagel i
denna del.

Riksskatteverket: RSV delar arbetsgruppens uppfattning alt
ändringarna i 13 kap. 15 § bör träda i kraft före övriga föreslagna
lagändringar.

Efter ändringen av konkurslagen i vad avser mindre
konkurser kan det bli mera frestande än hittills atl avveckla ett bolag genom
likvidation än genom konkurs. 1 förebyggande syfte är det därför angeläget all
möjligheterna lill s. k. "fatliglikvidation" slopas sä snart som
möjligt.

Patent-
och registreringsverket: Patentverket är tveksamt till den föreslagna
tidpunkten för genomförandet av förslaget om atl avskaffa den s. k. fatliglikvidalionen.
Grund för tvångslikvidation föreligger sannolikt för elt stort antal av bolagen
med aktiekapital understigande minimigränsen. Majoriteten av de ca 600
likvidationer som lades ner under år 1979 rörde bolag med aktiekapital
understigande 50000 kronor. Del finns skäl atl anta atl antalet nedlagda
likvidationer kommer att minska avsevärt, när alla bolag med aktiekapital
understigande minimigränsen 50000 kronor avförts per den 31 december 1981. Det
kan dessutom påpekas alt del inte blir praktiskt möjligt atl få ifrågavarande småbolag
försatta i likvidation före det datum, då samlliga bolag med aktiekapital
understigande minimigränsen skall vara avförda ur registret.

Om förslaget skulle genomföras före den första januari
1982. skulle -med utgångspunkt från 1979 ärs siffror - antalet konkurser öka
med ca 600, med krav på samma antal konkursförvaltare. Det skulle i mänga fall
bli mycket svårt och tidskrävande att genomföra den ulredning, som
konkurslagstiftningen förutsätter, eftersom man kan räkna med att några
räkenskaper överhuvudtaget inte existerar i många av dessa bolag. Praktiska
och kostnadsmässiga skäl lalar för att inslilulel fattiglikvidation inte
avskaffas, förrän minimigränsen för aktiekapitalet höjts för samlliga bolag. Ur
brottsförebyggande synpunkt torde en senareläggning, som i praktiken blott kommer
att avse ca etl år, inte kunna tillmätas nägon avgörande vikl. Av samma skäl
synes del ej heller finnas anledning att sälta övriga lagändringar i kraft
före den första januari 1982.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Arbetsgruppen
menar, att 9
Riksdagen 1980/81. I .saml. Nr 146

Prop. 1980/81:146 130

åtgärder beträffande fattiglikvidalionerna brådskar. Med
hänsyn härtill föresläs, alt ändringarna i 13 kap. 15 § aktiebolagslagen skall
träda i kraft före övriga bestämmelser. Länsstyrelsen instämmer i denna
uppfattning och tillstyrker arbetsgruppens förslag lill övergångsbestämmelser.

FAR: Etl system med domstolsförordnad likvidator torde,
som arbetsgruppen ocksä medger, medföra viss försening i likvidalionsförfarandet.
Om förslagel skulle träda i kraft fr.o.m. 1981.01.01, som arbetsgruppen med
viss reservation synes förorda, torde ytterligare problem kunna förutses för
det stora anlal akfiebolag som avser atl eller tvingas likvidera under är 1981
av det skälet atl deras aktiekapital ej uppgår lill minst 50 tkr. Redan nu
föreligger svårigheter i form av tidsutdräkter pä grund av arbelsanhopning och
eftersläpning i ärendenas behandling hos Patentverkets bolagsbyrä och dessa
problem kan befaras bli accentuerade under är 1981, dä 65 a 70 tusen aktiebolag
skall upphöra (likvideras) eller öka sitt aktiekapital .

11 Domförhetsreglerna

Svea hovrätt: Beträftande förslagel lill lag om ändring i
lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden tillstyrker hovrätten att
förordnande eller entledigande av likvidator fär beslutas av ensamdomare. 1 promerrro-rian
har ej lämnats underiag för slällningstagande till de ytterligare ändringar
som föreslås i 6§ 2 st. 3 p. sagda lag.

Stockholms tingsrätt: Tingsrätten lillslyrker att
ensamdomares kompetens utvidgas på nu ifrågavarande område. - Vad som särskill
angår likvidafionsärenden vill tingsrätten anföra följande. Förslaget innebär
alt de nuvarande domförhetsreglerna behålls beträffande dylika ärenden, som är tvistiga.
Förfarandet i ett likvidationsärende tillgår så att bolaget, aktieägare och
borgenärer kallas till en förhandling inför rätten där bolagels skyldighet att tr-äda
i likvidation skall prövas. Vid varje förhandlingstillfälle brukar tingsrätten
handlägga 30-40 sädana ärenden och del gär inte att pä förhand avgöra om etl
ärende kommer all bestridas eller ej. Normalt brukar något eller några bolag
inställa sig och bestrida ansökan. Dessa ärenden är då att anse som tvistiga.
De föreslagna ändringarna kommer därför beträftande iikvidalionsärenden inle atl
leda till att alla dessa kan handläggas i enrnansrält. Del kommer vid varje förhandlingstilifälle
vara tvunget alt tre domare finns tillgängliga för att vid behov deltaga i handläggningen.
När likvidafionsärenden handläggs vid mindre tingsrätter torde etl sådant krav
komma alt medföra svårigheter. - Tingsrätten vill beträffande sin inställning lill
behörighetsfrågan såvitt avser likvidationsärendena i övrigt hänvisa till vad fingsrälten
tidigare anfört i framställning fill regeringen om lagändring i della
hänseende.

Stockholms tingsrätt (i framställning om lagändring
1979-07-06): I 13 kap. aktiebolagslagen stadgas om likvidation och annan
upplösning av aktiebolag. Likvidation kan ske efter frivilligt beslul av
bolagsstämma eller som tvångslikvidalion efter beslul av rätten. Tvångslikvidalion
kan förekomma dä bolagets eget kapital understiger en tredjedel av det
registrerade aktiekapitalet (2§), vid aktieägares maktmissbruk (3§) saml i ett
antal i4§ uppräknade fall, varibland märks atl bolag saknar lill
bolagsregistret anmäld behörig styrelse och all bolaget inte till regislreringsmyndigheten
insänt årsredovisning för något av de senaste tvä räkenskapsåren. Talan

Prop.
1980/81:146 131

enligt 3§ handläggs som tvistemål. Fräga om likvidation enligl
2§ och 4§ handläggs som domstolsärende, varvid tingsrätten enligt 6 §
ärendelagen är domför med tre lagfarna domare.

Ärenden om
likvidation av aktiebolag förekommer vid Slockholms tingsrätt i stort antal och
handläggs enligt arbetsordningen på sjätte avdelningen. Med fä undantag har de
anhängiggjorls genom anmälan frän patent- och registreringsverket eller
ansökan av kronofogdemyndigheten och avser likvidation pä gmnd av att anmäld
behörig styrelse saknas eller att årsredovisning inte insänts. Förhandling
beträffande ifrågavarande ärenden hälls normalt varannan fredag, varvid 40-60
ärenden brukar förekomma. Endast någon enstaka person brukar inställa sig till
dessa sessioner. Rättens bedömning är av helt formell natur och inskränker sig
i regel till atl avgöra, humvida behörig delgivning skelt och om förutsättning
för likvidation finns enligl registreringsbevis eller andra ingivna
handlingar. Härutöver har rätten att förordna likvidator och atl besluta i
kostnadsfrågor. Likvidator utses regelmässigt i lurordning bland advokater vid
allmänna advokatbyråerna i Stockholm. Uppskov med beslut i likvidalionsfrågan
för att bereda bolaget tillfälle att undanröja likvidationsanledning är inle till-låtei.

Enligt
avdelningens mening skulle det vara tillräckligt ur rättssäkerhetssynpunkt att
ärenden enligt 4?) aktiebolagslagen och frägor om förordnande och entledigande
av likvidator prövades av «n lagfaren domare. Detta gäller även i del fåtal
fall dä ärendei är tvistigt, detta emedan rättens prövning som nämnts är av
formell natur. Det är därvid även atl märka, alt rätlen vid sessionens början
inte alllid vet om etl ärende kommer alt bli tvistigt, eftersom det kan
inträffa all en företrädare för ell bolag, ulan alt dessförinnan ha låtit
avhöra sig, inställer sig och bestrider likvidationen. Det kan tilläggas alt mäl
och ärenden av betydligt svårare beskaffenhet än de nu ifrågavarande i andra
sammanhang handläggs av ensamdomare. Om ärende undantagsvis kan förväntas bli
mer komplicerat finns möjlighet atl upptaga det till prövning i tremansrätt.

Förhandlingarna
i bolagsärenden pä sjätte avdelningen brukar ta i anspråk en tid av 1 1/2-2
timmar, vartill kommer tidsätgången för förberedelse och eflerarbete. Det
skulle innebära en icke obetydlig besparing av arbetskraft om nu ifrågavarande
ärenden kunde handläggas av ensamdomare.

På nu
angivna skäl syns del önskvärt med en lagändring, varigenom tingsrätt vid
prövning av ärenden om likvidation enligt 13 kap. 4§ aktiebolagslagen samt
förordnande och entledigande av likvidator — oavsett om ärendet är tvistigt
eller ej - blev domför med en lagfaren domare.

Domstolsverket: Domstolsverket har inget att erinra mot förslagel.

FAR: FAR
tillstyrker förslagel att en lagfaren domare ensam handlägger frågor av akliebolagsrättslig
natur.

12 Avslutning

Justitiekanslern: Slutligen vill jag i likhet med
arbetsgruppen stryka under nödvändigheten av alt alla vägar prövas för atl
komma lill rätta med ekonomisk och organiserad brollslighet som sker genom
missbruk av aktiebolagsformen. Något som man därvid enligl min mening bör undersö-

Prop. 1980/81:146 132

ka är vilka möjligheler det finns att stoppa förekomsten
av s. k. skrivbordsbolag eller andra former av aktiebolag som inte driver
någon verksamhel. Över huvud taget vill jag ifrågasätta om det finns nägot skäl
för atl behålla nuvarande nästan oinskränkta möjligheler atl bilda enmansakliebolag
och möjligheten för en och samma person att inneha flera sådana bolag.

Riksåklagaren:
Jag finner inle anledning all i della sammanhang la ställning till den i
promemorian redovisade uppfattningen om lämplighelen av atl indexreglera
minimikapitalgränsen för aktiebolag. Prima visla är jag närmast benägen atl
ansluta mig till den mening som redovisas av ledamoten i styrgruppen Ollen.

Bokföringsnämnden:
1 promemorians avslutningskapitel berörs olika områden som ansetts böra
behandlas i andra sammanhang. Arbetsgruppen inom BRÅ har bl. a. funnil att en
kraftig upprustning av bolagsregistrel hos patent- och registreringsverket (PRV)
är den viktigaste åtgärden mol missbruk av aktiebolagsformen. BFN bedömer att ell
väl fungerande register är en förutsätlning för olika intressenter alt la del
av företagens årsredovisningar, vilket mäsle anses ha varil etl väsenlligt
syfte vid tillkomsten av nu gällande aktiebolags- och bokföringslagar. Den silualion
som råder för närvarande i fräga om tillgänglighet och aktualitet i registerhället
material kan inte anses tillfredsställande. BFN tillstyrker sälunda krafligl
utifrån sina utgångspunkter synpunkterna i promemorian pä behovet av en upprustning
av registerfunkfionen hos PRV.

Vidare
ifrågasätts i kapitlet om inte en övergäng till en ordning med indexering av
aktiekapital eller minimikapital borde ske. Även borttagande av nominella
belopp pä akliebrev och förenklade rutiner för höjning och sänkning av
aktiekapital behandlas i samma stycke. BFN bedömer all ändringar inom dessa
områden kan ha viltgående konsekvenser för bolagen och intressenterna och att därtör
angivna ätgärder inle bör genomföras utan närmare överväganden.

Bankinspektionen: Arbetsgruppen ifrågasätter, om man inle
borde övergå till en ordning med indexreglerat aktiekapital. En sädan tanke
-som i arbetsgruppens promemoria är älskilligt oklar — måste bankinspektionen
bestämt avvisa av rättssäkerhetsskäl men ocksä av hänsyn till svårigheten att
utöva tillsyn med ledning av molsvarande bestämmelser i annan lagstiftning bl.a.
banklagstiftningen.

Aktiekapitalets sloriek är av betydelse i flera viktiga
avseenden, bl.a. när del gäller rätten att driva verksamhelen och när
förutsättningar skall anses föreligga för likvidation. Bolaget och dess
borgenärer mäste givelvis ha klart för sig alt lagliga förulsällningar
föreligger för förelagel alt driva verksamheten. Dessa lomtsättningar skall
inte behöva kontrolleras bara till följd av ändrat penningvärde. Föreligger
behov av en höjning av aktiekapitalets nedre gräns bör en sädan ske genom
lagändring. Förutom atl elt genomförande av arbetsgruppens tankegångar sälunda
skulle leda lill rättsosäkerhet, skulle ocksä svårigheter uppkomma vid tillsyn
av all de tänkta bestämmelserna beträffande aktiekapitalels sloriek efterlevs.
Detta skulle bl. a. bli fallet, om en på mer eller mindre slumpmässiga grunder
fastställd beloppsgräns kom alt gälla för aktiebolag av lyp fondbolag och fondkom-missionsbolag.
beträftande vilka särskilda rättsregler är knutna till aktiekapitalets
storlek.

Riksskatteverket
(majordeten): Avslulningsvis lar arbetsgruppen också upp frågan om
aktiekapitalets minimibelopp. Enligt RSVs uppfattning bör den frägan snarast
aktualiseras, då den fortgående penningvärdeförsämringen starkt reducerat
betydelsen av tidigare höjning lill 50000 kr vilken dessulom ännu inle är helt
genomförd.