Prop. 1980/81:147

Prop.
1980/81:147

Regeringens proposition

1980/81:147

om
förnyelse av vissa inskrivningar för nyttjanderätt och servitut;

beslutad
den 12 mars 1981.

Regeringen
föreslår riksdagen alt antaga del förslag som har upptagits i bifogade utdrag
av regeringsprotokoll ovannämnda dag.

Pä
regeringens vägnar THORBJÖRN FÅLLDIN

HÅKAN
WINBERG

Propositionens
huvudsakliga innehåll

I
syfte att förenkla arbelel hos inskrivningsmyndigheterna och att underlätta en
övergång till automatisk databehandling inom inskrivningsväsendet föreslås i
propositionen att vissa inskrivningar för nyttjanderätt och servitut skall
förfalla, om de inte förnyas senast pä sista inskrivningsdagen år 1982. Den
föreslagna preklusionslagstiflningen avser fasligheler som före den 1 juli 1968
har bildats av samfälld mark och endasi inskrivningar som har förts över till
den nybildade fastigheten frän en stamfastighet.

Den
nya lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1981.

1
Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 147

Prop. 1980/81:147 2

Förslag
till

Lag
om förnyelse av vissa inskrivningar för nyttjanderätt och servitut

Härigenom
föreskrivs följande.

1 §
Inskrivningar för nyttjanderätt och servitut, som har beviljats eller

förklarats vilande i en stamfastighet lill en fastighet som har bildats av

samfälld mark och avskilts före den 1 juli 1968, förfaller sisla inskriv

ningsdagen är 1982 i vad avser den nybildade fastigheten och andra fastig

heter till vilka inskrivningen kan ha förts över från denna, om inte inskriv

ningen förnyas. Vad som har sagts nu gäller dock endasi om den samfällda

marken före fastighetsbildningen hörde till fastigheter med i övrigt skilda

ägor.

Första
stycket gäller också fastigheter som har bildats före den 1 juli 1968 genom alt
ett område frän samfälld mark har sammanlagts med en fastighet eller
fastighetsdel.

2 §
Anmälan om förnyelse skall göras hos inskrivningsmyndigheten se

nast pä sista inskrivningsdagen år 1982. Anmälan får göras av rältighetsha-

vare eller andra vars räll berörs. Den som gör anmälan skall lämna uppgift

om inskrivningen och de fasligheter i vilka inskrivningen skall förnyas.

Anteckning
om anmälningen skall göras i faslighelsboken.

3 §
Inskrivningar som har förnyats enligt lagen (1968: 278) om förnyelse

av vissa inteckningar för nyttjanderätt, avkomsträtt och servitut behöver

inte förnyas enligt denna lag.

Denna
lag träder i kraft den I juli 1981.

Prop. 1980/81:147 3

Utdrag

JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1981-02-26 Närvarande: statsministern Fälidin, ordförande,
och statsråden Bohman, Wikström, Dahlgren, Åsling, Söder, Krönmark,
Johansson, Wirtén, Holm, Andersson, Boo, Winberg, Adelsohn, Danell, Petri

Föredragande: statsrådet Winberg

Lagrådsremiss om förnyelse av vissa inskrivningar för
nyttjanderätt och servitut

1 Inledning

Genom lagen (1968:278) om förnyelse av vissa inteckningar
för nyttjanderätt, avkomsträtt och servilul ålades rättighetshavarna en
skyldighet atl senast pä sista inskrivningsdagen är 1970 förnya sina
inteckningar om de ville bevara dem i kraft (prop. 1968:89, 3LU 48, rskr 232).
Krav på förnyelse uppställdes ocksä i fråga om penninginteckningar och avkomst-rätter
i lagen (1970:997) om upphörande av inteckningsansvar i faslighet som bildats
av samfälld mark (prop. 1970: 145, 3LU 81, rskr 444; prop. 1971: 180, CU 29, rskr
320, SFS 1971: 1038).

Domstolsverket har i en skrivelse till
justitiedepartementet den 27 juni 1980 hemställt om en förnyad preklusionslagsliftning
på inskrivningsväsendets omräde. Skrivelsen har remissbehandlats.

Till protokollet i detta ärende bör fogas dels domstolsverkets
skrivelse som bilaga 1, dels en förteckning över remissinslanserna och en
sammanställning av remissyttrandena som bilaga 2.

2 Allmän motivering

2.1 Allmänna synpunkter

I 23 kap. jordabalken finns bestämmelser om inskrivning i
fastighetsboken av nyttjanderätter och servitut som har upplåtits genom avtal.
Genom inskrivningen stärks det s. k. sakrättsliga skyddet för rättigheten. Della
innebär att den inskrivna rättigheten kommer att gälla även mol nya ägare av
den belastade fastigheten.

En inskriven rättighet står i princip kvar i faslighelsboken
lill dess den dödas (se 23 kap. 6 § jordabalken). Någon begränsning av
inskrivningens giltighetstid finns inte och inte heller nägon skyldighet att
förnya inskrivningen.

Prop. 1980/81:147 4

En
förnyelseplikt för vissa äldre inskrivningar infördes däremot genom lagen
(1968:278) om förnyelse av vissa inteckningar för nyttjanderätt, avkomsträtt
och servitut (1968 ärs lag). Jag vill i det sammanhanget påpeka att termen
inteckning före jordabalkens tillkomst avsäg bäde penninginteckningar och
inteckningar för nyttjanderätt och servitut. 1 jordabalken avses med inteckning
endasi penninginteckningar medan för nyttjanderätter och servitut införts
termen inskrivning. Jag använder i fortsättningen den nya termen inskrivning
även när del gäller äldre förhållanden.

1968
års lag innebar att inskrivningar för nyttjanderätt, avkomsträtt och servitut
som beviljats före den I januari 1918 förföll, om inskrivningarna inte
förnyades senasl pä sisla inskrivningsdagen år 1970, Det var i princip endasi
inskrivningen som förföll vid underiålen förnyelse. Rättigheten påverkades bara
i den mån den för sin giltighet var beroende av att inskrivning förelåg (se prop.
1968:89 s. 45 och 49 samt NJA 1972 s. 571).

Domstolsverket har i den
nu akluella skrivelsen föreslagil en preklusionslagsliftning som efter mönster
av 1968 års lag innebär att inskrivningar för nyttjanderätt, avkomsträtt och servilul
som beviljats före den I januari 1933 skall förfalla, om inskrivningarna inte
förnyas senast på sisla inskrivningsdagen år 1982. Förslaget innebär alltså en förnyelseplikl
för inskrivningar som har tillkommit under en period av femton år (1918-1932).

Domstolsverket
har vidare föreslagit en preklusionslagsliftning som innebär att inskrivningar
för nyttjanderätt och servilul som härrör från en stamfastighet skall förfalla
i all mark som avskilts från stamfastigheten före den 1 juli 1968, om förnyelse
inte sker senast på sista inskrivningsdagen år 1982. I denna del föreslår
domstolsverket som en andrahandslösning atl preklusionsregeln endast skall
gälla fasligheter som har avskilts från samfälld mark före den 1 juli 1968.

Bakgrunden till den av
domstolsverket föreslagna tidpunkten den I juli 1968 är alt dessförinnan alla i
en stamfaslighet inskrivna rättigheter fördes över fill den nybildade
fastigheten utan någon prövning av om rättigheten verkligen belastade denna. Sedan
den 1 juli 1968 utreder emellertid fastighetsbildningsmyndigheterna om
inskrivna rättigheter belastar en nybildad fastighet och lillställer
inskrivningsmyndigheten etl intyg om den ändrade fastighetsindelningens
effekter pä inskrivningsbelaslningen (se prop. 1968:89 s. 51 och 62 saml 7 kap.
27 § jordabalken). Frän tiden före den 1 juli 1968 finns alltså etl stort antal
inskrivningar i avslyckningar m. m. som inte motsvaras av nägon reell
belastning.

Som
skäl för den föreslagna förnyade preklusionslagstiflningen åberopar domstolsverket
den besvärliga arbetssituationen vid inskrivningsmyndigheterna samt behovet av
att underlätta överföringen av uppgifter från faslighelsboken till det ADB-baserade
inskrivningsregistret.

Remissinstanserna
delar allmänt domstolsverkets uppfattning om behovel av åtgärder för att fä
bort betydelselösa inskrivningar för rättigheter.

Prop.
1980/81:147 5

Domstolsverkets
förslag tillstyrks eller lämnas utan erinran av en majoritet av remissinslanserna.

Förslagen
avstyrks emellertid hell eller delvis av Malmö tingsrätt, televerket, LRF,
Svenska elverksföreningen. Svenska kraflverksföreningen, Sveriges
villaägareförbund och Sveriges lantmätareförening. Kritiken mot förslagen
riktar sig främst mot den del som avser fastigheter som har avskilts före den I
juli 1968.

Flera
remissinsianser, bl.a. statens lantmäteriverk och Sveriges advokatsamfund,
anför atl domstolsverket visserligen belyser fördelarna för
inskrivningsväsendet av en preklusionslagsliftning men att underiag saknas för
en bedömning av de totala effekterna. De kriliska remissinstanserna åberopar
främst det omfaltande utredningsarbete som förslagen medför för innehavare av
kraft- och teleledningar.

Statens
vattenfallsverk har lämnat följande uppgifter om utredningsarbetet. Verket har
cirka 32000 kraflledningsservilul som har inskrivits före den 1 januari 1933.
Utredningsarbetet berör cirka 7 500 blad av den ekonomiska kartan. Den egna
arbetsinsats som skulle behövas bedöms överslagsvis till 13 manår.

För
egen del villjag framhålla att jag givetvis anser det angelägel att på olika sätl
underlätta både inskrivningsmyndigheternas löpande arbete och övergången lill
automatisk databehandling. Jag delar också uppfattningen atl del finns skäl att
eftersträva att inskrivningar som saknar betydelse i största möjliga
utsträckning avförs ur fastighetsböckerna.

Dessa
önskemål till förmån för inskrivningsväsendel fär emellertid inte tillgodoses
på bekostnad av rättssäkerheten eller genom atl enskilda rät-tighetshavare
belastas med kostnader som inte är motiverade av den rationaliseringsvinst som
kan uppnås.

Som
har framhållits vid remissbehandlingen finns det inte någon utvärdering av
effekterna av 1968 års lag. Man vet alltså inte i vilken utsträckning
förnyelse skedde och inte vilka rättsförluster som kan ha drabbat enskilda rätfighelshavare
lill följd av underlåtenhet att förnya en inskrivning. Man har inte heller
några uppgifter om omfattningen av del utredningsarbete som rättighetshavarna
tvingades alt utföra för att inle riskera rättsförluster. Renl allmänt finns
det emellertid fog för antagandet att lagen fungerade väl. Enligl min mening
finns det inte heller några hinder av principiell natur mol en ny preklusionslagsliftning.

Frägan
om avgränsningen bakåt i tiden övervägdes noga i 1968 ärs lagstiftningsärende.
Inskrivningskommittén hade föreslagit den I januari 1935. Föredragande
statsrådet ansåg emellertid atl starka skäl talade för att begränsa förnyelsepliklen
(se prop. 1968:89 s. 44-51). Av avgörande betydelse var det omfattande
utredningsarbete som den av kommittén föreslagna tidpunkten skulle medföra i
fråga om nyttjanderätter och servitut för ledningar och särskilt för kraftledningsservitut.
Att tiden flyttades tillbaka fill den 1 januari 1918 hängde bl. a. samman med
att äldre kraftled-

Prop.
1980/81:147 6

ningsservitut i allmänhet kunde antas ha sakrättsligl
skydd även ulan inskrivning.

Sedan 1968 har ingenting inträffat som i nägon avgörande
mån inverkar på den bedömning som då gjordes i fråga om avgränsningen bakåt i
tiden. Det är särskilt alt märka att ledningsrättslagen (1973:1144), som trädde
i kraft den I juli 1974, inte har infriat de förhoppningar man hade om alt
redan inskrivna rättigheter för ledningar skulle ersättas av ledningsrätl (jfr prop.
1973:157 s. 119). Jag nödgas alltså konstatera att det inle är visat atl
antalet onyttiga inskrivningar under perioden 1918-1932 och den rationaliseringsvinst
som kan uppnäs genom att dessa avförs ur faslighelsboken är av sådan omfattning
att detta motiverar det utredningsarbete som rättighetshavarna, främst avseende
ledningar, tvingas till för att bevaka sin rätt.

Vad jag nu har sagt gör atl jag inle kan tillstyrka
domstolsverkets förslag till preklusionslagsliftning i fråga om inskrivningar
under perioden 1918-1932.

Jag
övergår därefter lill alt behandla domstolsverkets förslag till preklusionslagsliftning
i fräga om avslyckningar m.m. frän tiden före den I juli 1968. Eftersom
samtliga inskrivningar i en stamfaslighet under den tiden fördes över till den
nybildade fastigheten finns del ell myckel stort antal fastigheter i vilka servilul
och nyttjanderätter är inskrivna ulan alt det föreligger någon reell
belastning. Lantmäteriverket har i sitt remissyttrande nämnt all erfarenhelerna
efter år 1968 lyder pä att 70-80 procent av alla avslyckningar frän fasligheler
med inskrivna servitut eller nyttjanderätter har kunnat hållas fria från
inskrivningar därför att rättigheten inle berör avslyckningen. Domstolsverket
nämner i sin skrivelse för motsvarande fall 90 procent. Erfarenheterna sedan är
1968 visar enligt min mening mycket klart att antalet onyttiga inskrivningar
från tiden dessförinnan måste vara mycket stort.

Åven om
det alltså skulle innebära en betydande rationaliseringsvinst att fä bort dessa
inskrivningar medför den av domstolsverket föreslagna preklusionslagstiflningen
betydande risker för rättsföriusler när del gäller de inskrivningar som har en
verklig betydelse. Det utredningsarbele som rättighetshavarna, särskilt när det
gäller ledningar, skulle tvingas till för all gardera sig mol rättsförluster är
ocksä omfattande och förhållandevis komplicerat. Det är enligl min mening inte
rimligt all belasta rättighetshavarna med kostnaderna för dessa ulredningar.
En avvägning mellan den tänkbara rationaliseringsvinsten och kostnaderna för
att uppnå denna leder enligt min mening även i denna del till att en preklusionslagsliftning
inte kan accepteras. Det bör också understrykas att ifrågavarande inskrivningar
mer utgör etl mängdproblem än något verkligt hinder för överföring till ADB
samt att de i etl ADB-system inte torde medföra några speciella problem.

Prop.
1980/81:147 7

Jag
kan alltså inte heller förorda atl domstolsverkets förslag till preklusionslagsliftning
i fråga om vissa avslyckningar m. m. genomförs.

Domstolsverket
har i andra hand föreslagit en preklusionslagsliftning som begränsas till avslyckningar
m. m. frän samfälld mark. Situationen är här en annan i flera avseenden och jag
föreslär att detta förslag genomförs. Jag återkommer lill frägan i följande
avsnitt.

Även
om jag inte kunnat acceptera nägon mera omfattande preklusionslagsliftning för
att underlätta saneringen av fastighelsböckerna vill jag understryka vikten av
att inskrivningsmyndigheterna utnyttjar alla tillfällen som ges till en sådan
sanering inom ramen för de regler som finns i övrigt. Jag vill i det
sammanhanget erinra om all enligl 23 kap. 6S andra stycket jordabalken fär en
inskrivning avföras om del är uppenbart att den inskrivna rättigheten inte gäller
i fastigheten (se prop. 1970: 158). Jag förutsätter att ledningshavare och
andra rättighetshavare ställer sig positiva till alt efter initiativ av
inskrivningsmyndigheten delta i ett sådanl saneringsarbete. Jag vill ocksä
understryka det värdefulla i den praxis som länsstyrelsen i Väslernorrlands län
nämner i sitt remissyttrande och som innebär att fastighelsbildningsmyndigheterna
i samband med fastighetsregleringar undersöker om inskrivna rättigheter berör
fastigheter som tidigare har avstyckats från den fastighet som avslår mark. Pä
grundval av intyg från fastighetsbildningsmyndigheten kan alltså i dessa fall
betydelselösa inskrivningar avföras ur fastighetsboken.

Några
remissinsianser har fört fram tanken pä statliga insatser för att minska ledningshavares
kostnader för all omvandla inskrivna rättigheter till ledningsrätler enligl ledningsrättslagen.
Med hänsyn lill det slatsfinansiella läget kan jag emellertid inte f. n.
förorda sädana stödåtgärder.

2.2
Förnyelse av vissa inskrivningar som förts över från samfälld mark

Som
jag redan nämnt har domstolsverket som en andrahandslösning förordat en preklusionslagsliftning
som endast avser fastigheter som har avskilts från samfälld mark före den 1
juli 1968. Detla förslag har i allmänhet lillstyrkts eller lämnats utan
erinran även av de remissinstanser som är kritiska mot övriga förslag.

Som
förebild åberopar domstolsverket lagen (1970:997) om upphörande av
inteckningsansvar i fastighet som bildals av samfälld mark (1970 års lag). Den
lagen innebär att fastigheter som har bildats av samfälld mark genom avsöndring
eller avstyckning inte efter sista inskrivningsdagen är 1976 svarar för
inteckningar i en stamfaslighet för fordran, om inte inteckningen förnyas,
Lagen gäller även inteckningar för avkomsträtt. Verkan av en preklusion enligt
1970 års lag är alt de nybildade fastigheternas subsidiära ansvar försvinner.
1 1970 års lagstiftningsärende framhöll ett par remissinstanser att vissa rafionaliseringsvinster
skulle kunna göras för inskrivningsväsendet och lantmäteriet om preklusionslagstiflningen

Prop. 1980/81:147 8

gjordes tillämplig även pä nyttjanderätter och servilul.
Föredragande statsrådet ansåg emellertid inte att del förelåg tillräckliga
skäl för att genomföra en sådan utvidgning av lagstiftningen (prop. 1970: 145 s.
286).

1 förevarande ärende har visats alt
inskrivningsförhållandena är mycket besvärliga i sådana fasligheler som har
avskilts från samfälld mark före den I juli 1968. Sådana fastigheter belastas
regelmässigt av elt myckel stort antal inskrivningar för nyttjanderätt och servitut
som har förts över frän stamfastigheterna. Della förhållande har pä många häll
hårt ansträngt inskrivningsmyndigheternas resurser. Det är därför inte ovanligt
atl man har underlåtit atl göra fullständiga inskrivningar i de avskilda
fastigheterna. I stället har man i faslighelsboken antecknat att den nybildade
fastigheten belastas av samtliga inskrivningar för nyttjanderätt och servitut
som har beviljats i stamfastigheterna före dagen för fastighetsbildningen.
Genom atl använda en sädan samlingsbeteckning har man skjutit upp det
omfattande arbetet med atl ulreda den exakta inskrivningsrättsliga belastningen.
En sädan ulredning måsle dock ske inför övergången lill automatisk
dalabehandling pä inskrivningsväsendels område. Vid de inskrivningsmyndigheter
som har berett fastighelsböckerna inför denna övergång har dessa utredningar
vållat belydande svårigheter.

Förhållandena kompliceras inle bara av all det ofta rör
sig om etl stort antal inskrivningar i ell storl anlal slamfastigheler. Det
förekommer ocksä alt den avskilda fastighetens ursprung inte har angivils som samfälligheten
till vissa individualiserade fasligheler. Avslyckningen har i stället angivils
gjord från samfälld mark till viss by eller till visst skifleslag. I sådana
fall kan inskrivningsmyndigheten tvingas att inhämta ulredning frän faslighets-regislermyndigheten
för all fä klarhet i vilka fastigheter som är stamfastigheter. För denna
myndighet blir del därvid i många fall fråga om en mycket resurskrävande
utredning.

Av det anförda framgår atl det föreligger betydande
problem beträftande fastigheter som har bildats av samfälld mark och alt dessa
problem särskilt aktualiseras vid beredningen av fastighelsböckerna inför
övergången lill automatisk databehandling. Detta lalar starkt för all man här
inför en preklusionslagsliftning.

De invändningar som jag lidigare har redovisat mol en preklusionslagsliftning
gör sig inte gällande lika starkt, när det gäller fastigheter avskilda frän
samfälld mark. Som framhölls redan i 1970 ärs lagstiftningsärende är det sälunda
endasi i sällsynta undanlagsfall som en nyttjanderätt eller ett servitut kan
gälla i samfälld mark. .'Ml en inskrivning förfaller i en fastighet som har
avskilts frän samfälld mark medför alltså myckel obetydliga risker för rättsföriusler.
Della innebär också att en preklusionslagsliftning med föreslaget innehåll för
det slora flertalet rättighetshavare inte torde behöva medföra något nämnvärt ulredningsarbete.

Av det anförda framgår all en preklusionslagsliftning
skulle medföra betydande fördelar för inskrivningsväsendel och endast obetydliga
kostnader för rättighetshavarna samlidigl som riskerna för rättsföriusler är
myc-

Prop.
1980/81:147 9

ket
obetydliga. Jag förordar därför att en preklusionslagsliftning genomförs med
den av domstolsverket föreslagna inriklningen.

För
att syftet med en sädan preklusionslagsliftning skall uppnäs räcker det enligt
min mening med all inskrivningen förfaller. I likhet med vad som gällde enligt
1968 ärs lag bör däremot själva rättigheten päverkas bara i den mån den för sin
giltighet är beroende av atl inskrivning föreligger.

Som
jag redan har berört utreder fastighetsbildningsmyndigheterna sedan den 1 juli
1968 vilka i stamfastigheten inskrivna rättigheter som har betydelse för en
nybildad fastighet och som alltså bör föras över fill denna. Denna ordning
innebär alt betydelselösa inskrivningar inte kommer atl föras över. Som
domstolsverket har föreslagil bör den nya preklusionslagstiflningen därför
endast gälla fasligheter som har avskilts från samfälld mark före den I juli
1968.

Frän
kravet pä förnyelse enligl den nu aktuella lagen bör undantas sådana
inskrivningar som har förnyats enligt 1968 ärs lag.

Som
domstolsverket har föreslagit bör den senaste tiden för förnyelse vara sista
inskrivningsdagen år 1982. Därefter kan inskrivningsmyndigheten avföra de
inskrivningar som inle har förnyats.

1968
års lag gäller enligt 4 § inte vissa skogsfångs- och mulbetesservitul. Detta
undantag motiverades med att dessa servitut gällde oberoende av inskrivning och
alt del därför skulle verka vilseledande om en sådan inskrivning förföll på
grund av underiålen förnyelse, eftersom servitutet ändå skulle belasta
fastigheten.

Domstolsverket
har föreslagit att skogsfångs- och mulbetesserviluten skall undantas även i den
av domstolsverket föreslagna preklusionslagstiflningen avseende äldre
inskrivningar och inskrivningar i avslyckningar m.m.

Länsstyrelsen
i Västernortlands län anser att ifrågavarande servitut inte bör undantas när
det gäller avslyckningar m.m. Enligt länsstyrelsen är endast en mycket liten
del av de nybildade fastigheterna reellt belastade av servituten.
(Länsstyrelsen uttalar sig inle särskilt i fråga om avslyckningar m. m. frän
samfälld mark.)

För
egen del villjag framhålla följande. Skogsfångs- och mulbetesserviluten har sakrättsligl
skydd ulan inskrivning (se även prop. 1978/79:38). En preklusionslagsliftning
får alltså aldrig nägon inverkan på rättigheten som sådan. Inte heller synes en
sådan lagsfiftning kunna medföra att fastighelsböckerna blir vilseledande,
eftersom servitut endast i sällsynta undanlagsfall gäller i samfälld mark. Om
en preklusionslagsliftning inte omfattade skogsfångs- och mulbetetsservitulen
skulle detla vidare medföra atl inskrivningsmyndigheterna när faslighelsboken
saknar uppgift om den exakta inskrivningsrättsliga belastningen skulle tvingas
att undersöka om någon av inskrivningarna gäller ett skogsfångs- eller mulbetesservitul.
Delta arbete skulle kunna bli betydande.

Jag anser på grund av det
anförda atl skogsfångs- och mulbetesserviluten inte bör undantas från den nu
aktuella preklusionslagstiflningen. ti Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 147

Prop.
1980/81:147 10

3 Upprättat lagförslag

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet
upprättats etl förslag till lag om förnyelse av vissa inskrivningar för
nyttjanderätt och servitut.

Förslaget bör fogas lill prolokollel i delta ärende som bilaga
3'.

4 Specialmotivering

1 § Inskrivningar för nyttjanderätt och servitut, som har
beviljats eller förklarats vilande i en stamfaslighet lill en fastighet som har
bildats av samfälld mark och avskilts före den 1 juli 1968, förfaller sista
inskrivningsdagen är 1982 i vad avser den nybildade fasligheten och andra
fasligheter till vilka inskrivningen kan ha förts över frän denna, om inte
inskrivningen förnyas. Vad som har sagts nu gäller dock endast om den samfällda
marken före fastighetsbildningen hörde lill fastigheter med i övrigt skilda
ägor.

Första stycket gäller också fasligheter som har bildats
före den 1 juli 1968 genom alt ett omräde frän samfälld mark har sammanlagts
med en fastighet eller fastighetsdel.

Paragrafen har utformats efter mönster av 1 § i 1970 års
lag.

Första stycket första meningen i förevarande paragraf
innehåller i motsats fill 1970 års lag inte nägon uppräkning av de
bestämmelser enligl vilka den nya fastigheten skall ha bildats för att lagen
skall bli tillämplig. Det är emellertid samma typer av fasfighelsbildningsålgärder
som avses med uttrycket "avskilts", främst avsöndring och avstyckning.
Den nya lagen omfattar emellertid också sädana speciella åtgärder som legalisering
(se prop. 1971: 180 s. 104) och inlösen enligt lagen (1925:3.34) om rätt i
vissa fall för nyttjanderättshavare atl inlösa under nyttjanderätt upplåtet
område (den s.k. ensittarlagen).

Förnyelsekravet gäller endast inskrivningar som före den 1
juli 1968 har beviljats eller förklarats vilande i en fastighet som har del i
samfälld mark. För att tillgodose syftel med preklusionslagstiflningen krävs
del alltså förnyelse även för det fall att en inskrivning, som har förklarats
vilande före den 1 juli 1968, har beviljats efter detta datum (jfr 3 § i 1968 ärs
lag).

Förnyelsekravet gäller i princip endast för fasligheler
som har avskilts frän samfälld mark och blivit rättsligen bestående (bildade)
före den 1 juli 1968. I fasfighelsbokens fastighelsspall finns angivet den dag
då en fastighet har bildals. Jag hänvisar till vad som har anförts i den
allmänna motiveringen om valet av tidpunkt. Efter den 1 juli 1968 har
inskrivningsmyndigheten i allmänhet möjlighet atl pä grundval av ett intyg
från fastig-

' Bilagan har uteslutits här. Förslaget är likalydande med
det som är fogat till propositionen.

Prop.
1980/81:147 II

hetsbildningsmyndigheten endast föra över sädana
inskrivningar som har betydelse för den nybildade fasligheten (se numera 7 kap.
27 § jordabalken).

Som har
beskrivits i den allmänna motiveringen är del inle ovanligt att
inskrivningsmyndigheterna före den 1 juli 1968 har underlåtit all göra
fullständiga inskrivningar i de avskilda fastigheterna. 1 slällel har man i faslighelsboken
antecknat alt den nybildade fastigheten belastas av samtliga inskrivningar för
nyttjanderätt och servitut som har beviljats i stamfas-tigheterna. Det
förekommer ocksä all den avskilda fastighetens ursprung har angivits som
samfälld mark till viss by eller till visst skifteslag så att man inte ens fär
besked om vilka slamfastighelerna är. Det torde pä grund av bristande resurser
än i dag förekomma att man i sädana fall inte gör nägon utredning av den inskrivningsrätlsliga
belastningen utan för in anteckningar av samma allmänna karaktär även i fasligheler
som bildas efter den Ijuli 1968.

Om man inte skall riskera att förlora en del av den
eftersträvade rationaliseringsvinsten bör på grund av del anförda
förnyelsekravet omfalla även vissa fastigheter som nybildas efter den 1 juli
1968. Avgränsningen bör göras sä all förnyelse krävs även i vad avser
fasligheter lill vilka en inskrivning i den ursprungliga slamfaslighelen förs
över via en sädan fastighet som har avskilts frän samfälld mark före den I juli
1968. Lagtexten har utformats i enlighet härmed.

Sammanfattningsvis gäller alltså förnyelsekravet i denna
speciella situation om 1. den ursprungliga inskrivningen har beviljats eller
förklarats vilande före den 1 juli 1968, 2. inskrivningen har förts över till
en fastighet som har avskilts frän samfälld mark före den 1 juli 1968, 3.
inskrivningen har från den i punkten 2 avsedda nybildade fasligheten förts över
lill en ytteriigare nybildad fastighet (före eller efter den 1 juli 1968).

Motsatsvis framgår atl förnyelsekravet inte gäller i en sädan
fastighet som efter den I juli 1968 avskiljs frän samfälld mark.

Om en rättighetshavare har inlresse av en inskriven
rättighet mäste han i princip förnya inskrivningen inte bara i den
ursprungligen frän samfälld mark avskilda fasligheten utan även i de andra
fastigheter till vilka inskrivningen därefter kan ha förts över. 1 praktiken
har han givetvis endast inlresse av att förnya i de fastigheter som reellt är
belastade av rättigheten.

Om förnyelse sker i en faslighet och inskrivningen
därefter förs över till en nybildad faslighet innan förnyelsefristen har löpt
ut bör givetvis ingen ytterligare förnyelse krävas i den senast bildade
fastigheten (jfr 3LU 1968:48 s. 39).

Första stycket andra meningen i förevarande paragraf molsvarar
I § första stycket andra meningen i 1970 års lag. Undantaget, som infördes på
initiativ av lagrådet (se prop. 1970: 145 s. 438 och 456), innebär all förnyelse
inte behöver ske beträffande fastigheter som har bildats av samfälligheter som
utgjort s. k. gemensam ägovidd för fastigheter ulan enskilt

Prop.
1980/81:147 12

ägovälde. I dessa fall torde en rättighet som har skrivits
in i en stamfaslighet utövas på den samfällda marken.

Andra
stycket i förevarande paragraf molsvarar I § andra slyckel i 1970 års lag (se prop.
1970: 145 s. 292). Bestämmelsen innebär all förnyelse av inskrivningar som
härrör från fastigheter som har del i samfälld mark krävs även i en fastighet
som har bildats genom en sammanläggning som skett i samband med en avstyckning
från den samfällda marken.

2 § Anmälan om förnyelse skall göras hos
inskrivningsmyndigheten se

nast på sisla inskrivningsdagen år 1982. Anmälan fär göras av rättighetsha

vare eller andra vars rätt berörs. Den som gör anmälan skall lämna uppgift

om inskrivningen och de fastigheter i vilka inskrivningen skall förnyas.

Anteckning om anmälningen skall göras i faslighelsboken.

Förevarande paragraf molsvarar 2§ i 1970 ärs lag (jfr ocksä
2§ i 1968 ärs lag). Något krav på skriftlig form för anmälan uppställs alltså inle.
Anmälan får göras inte bara av rällighetshavaren ulan även av exempelvis den
som har panträtt i den härskande fastigheten (se prop. 1968:89 s. 60). När del
gäller den formella behörigheten bör nägon närmare ulredning normalt inte
begäras. Om det finns särskild anledning atl anta all den som har gjort en
anmälan inte är rättighetshavare och att saken inle heller berör hans rätt
skall närmare ulredning givetvis fordras in.

Eftersom en förnyelse som görs beträffande en fastighet
inte automatiskt omfattar andra fastigheter där samma rättighet är inskriven,
är det viktigt att noga ange vilka fastigheter som förnyelsen avser.

En anmälan om förnyelse som görs för sent skall avvisas
enligt grunderna för 19 kap. 8 § jordabalken (se prop. 1970: 20 s. B 508).

3 § Inskrivningar som har förnyats enligt lagen (1968:278)
om förnyelse

av vissa inteckningar för nyttjanderätt, avkomsträtt och servitut behöver

inte förnyas enligt denna lag.

Som jag har anförl i den allmänna motiveringen bör
förevarande lag inte omfatta inskrivningar som har förnyats enligl 1968 års
lag. Förevarande paragraf har utformats i överensstämmelse härmed.

Övergångsbestämmelser

Lagen föreslås träda i kraft den I juli 1981. Några
särskilda övergängs-bestämmelser behövs inte.

Prop. 1980/81:147 13

5 Hemställan

Jag
hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslaget till lag om förnyelse
av vissa inskrivningar för nyttjanderätt och servitut.

6 Beslut

Regeringen
beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

Prop. 1980/81:147 14

Bilaga I

Domstolsverkets skrivelse 1980-06-27 om förnyad preklusionslagsliftning
på inskrivningsväsendets område

Inledning

Landets inskrivningsmyndigheter har under en lång följd av
är fått möta en kraftigt ökad ärendelillströmning. Det totala antalet ärenden
vid dessa myndigheler var under 1975 knappl 2 500000 och motsvarande siffra för
1979 var i det närmaste 2 800000. Del torde kunna hävdas alt inte nägon annan
del av domstolarna har varit föremål för så betydande ralionaliseringssträvanden
som inskrivningsväsendet. Främst bland sådana ätgärder står naturligtvis den
vid nägra myndigheler införda automatiska databehandlingen men det rör sig ocksä
om betydande kursverksamhet, handboksutgivning och besöksverksamhet av
personal från domslolsverket. Betydande lokala initiativ har ocksä lagils.
Personalkadern vid inskrivningsmyndigheterna har härmed under de senasle åren kunnal
hållas i stort sett oförändrad. Mätt i antalet inskrivningsmyndighetsärenden
per biträde har de senaste fem åren inneburit en drygt tioprocentig
produktivitetsökning.

Trots ralionaliseringsätgärderna har belastningen vid
myndigheterna periodvis varil sä stor att balanser inle kunnal undvikas -
balanser som i många fall visal sig svära alt arbeta bort. Det balansläge man
fält vänja sig vid har inneburit all färre än hälften av
inskrivningsmyndigheterna klarat atl hålla den lagstadgade expeditionstiden på
14 dagar. Periodvis har förskjutningen varil avsevärt längre. Del framstår därtör
som en angelägen uppgift för domstolsverket att pröva fler vägar att underlätta
inskrivningsarbetet. Enligt domstolsverkets mening är det nödvändigt atl i
denna strävan även överväga vad som kan åstadkommas genom förfatlningstek-niska
åtgärder.

Sedan flera år pågår arbele med alt införa automatisk
databehandling inom inskrivningsväsendel. Pä sommaren 1980 arbetar sälunda
inskrivningsmyndigheterna i Uppsala, Gävle, Norrtälje, Stockholms och Bollnäs
domsagor med ADB-baserat inskrivningsregister. Samlidigl pägär arbetet med
införandel av systemet vid inskrivningsmyndigheterna i Sollentuna, Sandvikens
och Södra Roslags tingsrätter. Relativt snart skall sädant arbete påbörjas
även vid Hudiksvalls och Ljusdals tingsrätter. Enligl riksdagens beslul skall
hela landets inskrivningsmyndigheter så småningom arbeta med ADB-baserat
inskrivningsregister.

Arbetet med överföringen från fastighelsbok lill
inskrivningsregister är synnerligen omfattande. Inskrivningsregistret skall i
huvudsak bygga på innehållet i de nuvarande fastighets- och tomlrältsböckerna.
Del fär emellertid inle förekomma några oklara inskrivningsförhållanden i
inskrivnings-registret. För att undanröja sädana och för atl underlätta själva
överföringen lill maskinläsbart medium utsätts fastighelsböckerna för elt
omfattande beredningsarbete. Beredningsarbetet beslår uv två huvudtyper av ålgärder
nämligen dels sådana varigenom innehållet förtydligas eller kompletteras (siruklureringsåtgärder)
och dels sådana varigenom innehållet i sak förändras exempelvis genom rättelse
eller anteckning om att inskrivningen är utan verkan (saneringsåtgärder).

Speciellt saneringsarbelet har tagil oproportionerligt
myckel lid i anspråk och man har stött pä vissa svårigheter som praktiskt sett
knappast

Prop. 1980/81:147 15

låter sig lösas annat än författningsvägen. Det är därför
myckel angelägel även för införandet av ADB-mediet i inskrivningsarbetet att
vissa författningsändringar genomförs som kan underlätta della arbete.

Domstolsverkets förslag till ny preklusionslagsliftning

Det nu i grova drag beskrivna läget motiverar enligt
domstolsverkets mening författningsändringar i främst tvä avseenden.

1) En preklusionslagsliftning bör
genomföras som likt 1968 ärs lag om förnyelse av vissa inteckningar för
nyttjanderätt, avkomsträtt och servilul (1968:278) gör det möjligt att avföra
sådana inskrivningar som är 50 år gamla eller äldre om de inte förnyas senasl
pä en viss inskrivningsdag.

2) Genom lagstiftning som trädde i
kraft ijuli 1968 bereddes lantmätarna möjlighet att i samband med avstyckning
förklara att den nya fastigheten inte berördes av i stamfastigheten inskrivna
rättigheter. En mycket betydande del av därefter avstyckade fastigheter har
därigenom förklarats icke beröras av de rättigheter som belastat
stamfastigheterna. Effekten har ofta blivit atl avstyckningarna varil gravalionsfria.
Det finns starka skäl atl ulgå ifrån atl även avslyckningar frän tiden före
halvårsskiftet 1968 endast myckel sällan reellt belastas av de i stamfastighelerna
inskrivna rättigheterna, som pä den liden ändå inskrivningstekniskt flöt ul i avstyckningarna.
Följaktligen föreligger det ell stort behov av gravationssanering i fastigheter
som avskiljts före den I juli 1968. Domstolsverket föreslår därför / första
hand en preklusionsregel som innebär att i stamfaslighet inskrivna nyttjanderätter
och servitut prekluderas i före den 1 juli 1968 avskild mark om förnyelse inle
sker senasl på en viss inskrivningsdag.

Genom 1970 års lag om upphörande av inteckningsansvar i
fastighet som bildats av samfälld mark (1970:997) blev det möjligt att befria
sådana avslyckningar från en mängd inteckningar. En lagstiftning enligt 2) ovan
skulle även fånga upp del slarkl uttalade behovet av gravationssanering vad
gäller sädana inskrivna rättigheter som lämnades utanför 1970 års lags
tillämpningsområde. Såsom anförs längre fram i denna promemoria utgör nämligen inskrivningsförhällandena
kring fastigheter som avskilts frän samfälld mark ell särskilt allvarligt
problem. Med hänsyn till den fortgående fastighetsdalareformen är det en
angelägenhet av stor vikt att lösa detta. Man torde inle behöva tveka att
upprepa 1970 ärs lag om upphörande av inteckningsansvar i fastighet som
bildats av samfälld mark med avseende pä de 1970 utelämnade begränsade
sakrätterna. Skulle tvekan uppkomma om det lämpliga i en sä allmän preklusionsregel
i all avskild mark som berörs ovan, föreslär domstolsverket därför, / andra
hand. att en dellösning utan dröjsmål genomförs beträffande fastigheter som
avskilts från samfälld mark.

Allmänl om preklusion på inskrivningsområdei

Genom en preklusionslag med det skisserade innehållet
skulle en betydande rationaliseringsvinst kunna inhämtas.
Rationaliseringseffekten blir såsom antytts i själva verkel dubbel. Del blir
dels en fråga om förenkling av innehållet i fastighetsboken respektive
inskrivningsregistret, som får belydelse i del dagliga arbetet på främst det
sättet all färre inskrivningar måste beaktas och färre hänvisningar till andra
fastighetsupplägg mäste kontrolleras. Kontrollen av sädana hänvisningar utgör
en tung del av de manuella inskrivningsmyndigheternas arbele. Dels torde en
myckel väsenllig lättnad uppstå i arbetet med alt överföra innehållet i fastighelsböckerna
till inskrivningsregislrel. Som ovan antytts förekommer förhållan-

Prop. 1980/81:147 16

den som för närvarande omöjliggör att fastigheter överförs
till inskrivningsregislrel. En stor del av dessa hinder skulle undanröjas av
en ny preklusionslagsliftning enligl de riktlinjer som domstolsverket nu
föreslär.

Som framhölls i motiven till 1968 års lag var en sådan preklusionslagsliftning
ingen nyhet i svensk fastighetsrätt. Likartade regler hade förekommit bland
annat vid avvecklingen av rätten till avgäld för avsöndrad lägenhet samt
upphörandel av vissa frälseränlor.

Del är att märka att det här inle är fräga om preklusion
av rättigheter i vanlig mening. Del är nämligen i princip bara inskrivningen
som förfaller vid underiålen förnyelse. Själva rättigheten päverkas bara i den
mån den för sin giltighet är beroende av att inskrivning föreligger. Ingreppet
i bestående rällsförhällanden blir alltså inte sä slorl som det ytligt sett kan
förefalla.

Den främsta nackdelen med en sådan preklusionslagsliftning
torde vara all den för rättighetshavarna innebär alt dessa åläggs en i många
fall säkerligen omfattande bevaknings- och utredningsskyldighet. Sker inte
sådan bevakning riskerar dessa atl del viktiga sakrättsliga skydd som ligger i
rättighetens inskrivning i fastighetsboken förfaller.

Det
största anlalel inskrivningar för nyttjanderätter och servitut torde avse rätt atl
anlägga och bibehålla teleledningar och kraftledningar. Risken för
rättsförluster pä detta omräde är nog inte sä stor eftersom del finns anledning
alt tro alt rättighetshavarna pä ell professionellt säll kommer all bevaka sina
inlressen. På grund av den stora förekomsten av sådana ledningar blir
emellertid utredningsarbetet säkerligen omfaltande. Åven om kostnader för
ledningsägarna torde vara ofrånkomliga är del viktigt all dessa rättigheter inle
undantas frän den nya preklusionslagstiflningen eftersom det finns anledning
att räkna med atl fasligheler i mycket belydande utsträckning belastas av servilul
och nyttjanderätter för ledningar utan att rättigheten i verkligheten besvärar
egendomen. Delta förhällande är främst orsakat av den fortgående fastighetsbildningen.

De påtalade negaliva effekterna för innehavare av nyttjanderätter
och servitut avseende krafl- och leleledningar kommer i en annan dager genom ledningsrättslagen,
som ger rättigheterna ett befäst skydd ulan inskrivning i faslighelsboken. Till
införandet av ledningsrällsinslilutel 1973 knöls bland annat den förhoppningen
att det skulle innebära en avsevärd lättnad för inskrivningsmyndigheterna
eftersom många innehavare av ledningar skulle komma atl fä sina inskrivna
rättigheter omvandlade lill ledningsrätter. Utvecklingen har visal all
förhoppningarna pä denna punkt var för optimistiska. Enligl domstolsverkets ertarenhel
har en sådan omläggning skett endast i begränsad utsträckning. Ett av skälen
för detta är troligen det relativt omfattande utredningsarbetet om en lednings
sträckning som måsle föregå en ledningsrättsförrättning.

Om en förnyad preklusionslagsliftning skulle tvinga
ledningsägarna till alt utreda vilka fasligheler som besväras av ledningarna för
alt de skall kunna förnya motsvarande inskrivningar, kommer detta arbele alt
kunna utnyttjas vid en förrättning enligl ledningsrättslagen. Eftersom ledningsräl-len
ger ledningsägaren en starkare ställning än om rättigheten är inskriven i
fastighetsboken som nyttjanderätt eller servitut skulle utredningsarbetet kunna
medföra klara fördelar även för dessa. Sker sedan verkligen omläggning till
ledningsrätt i stor omfallning blir rationaliseringseffekten för inskrivningsmyndigheten
än större eftersom inskrivningar avlyfts även frän fasligheler som reellt
belastas av ledningar. Förhoppningarna frän 1973 skulle dä möjligen infrias.

Prop. 1980/81:147 17

Vid sidan av ledningsägarna torde de flesta rättighetshavarna
vara enskilda personer som inle har samma förutsättningar som dessa att bevaka
sina rättigheter och hålla sig underrättade om ändringar i lagstiftningen.
Risken för direkla rättsförluster är därför större. Däremol torde själva
utredningsarbetet och bevakningsätgärderna inle medföra något avsevärt besvär.

För att minimera
olägenheterna för dessa rättighetshavare är det angeläget atl relativt
ambitiösa informationsprogram genomförs. Möjlighelerna att genom pressen föra
ut kunskapen om preklusionsreglerna bör tas tillvara. Domstolsverket har i
andra sammanhang utnyttjat televisionen för atl nä ut till en bred allmänhet
med angelägen information. Det kan övervägas även denna gång.

Preklusion av äldre inskrivna rättigheter

Enligt 23 kap. 6 § JB får inskrivning dödas på ansökan av rällighetshavaren.
Har rätfighelen upphört helt eller delvis, får inskrivningen på ansökan av
fastighetsägaren dödas till motsvarande del. Slutligen stadgas i samma paragraf
att inskrivning får avföras, om det är uppenbart att den inskrivna rättigheten
inte gäller i fastigheten. I förarbetena (prop. 1970:158 s. 7 ff) anförde
departementschefen som exempel på situationer där man enligt det sista rekvisitet
kan avföra inskrivningar fall där rättigheten helt har upphört till exempel för
alt upplätelseliden har gäll ut eller genom atl rättigheten har förklarats
förverkad. Elt annal av departementschefen anfört fall är del där ett
lokaliserat servitut efter delning av en fastighet endast kommer att besvära den
ena fastigheten. 1 sammanhanget framhöll han vikten av att inskrivningsdomaren
hör rällighetshavaren sä snart minsta tvekan föreligger om rättighetens
lokalisering. Deparlemenlschefen pekade ocksä på att ett avförande av en
inskrivning inte hade den verkan att rättigheten upphörde och att om en
inskrivning felaktigt avförts ny inskrivning skulle göras om felet upptäcks
(se ocksä NJA 1 1972 s. 571).

Enligl
domstolsverkets erfarenhet har denna regel inte medfört nägot omfattande
avförande av inskrivningar. Att så inte skett torde främst bero pä att
inskrivningsdomare sällan ex officio funnit det upenbart att en inskrivning är
betydelselös. Beträffande tidsbegränsade rättigheter har det inle ansetts
tillräckligt att den avtalade tiden löpt ut. Tiden för en upplåtelses bestånd
kan - pä grund av prolongationsklausul eller omedelbart pä grund av bestämmelse
i lag - komma atl förlängas utöver den avtalade tiden. Den omständigheten att
denna utgått kan med hänsyn härtill inte ens alltid ulgöra lillräcklig grund
för alt tillåla dödning av inskrivningen på fastighetsägarens begäran.

Beträffande
servitutsinskrivningar som blivit betydelselösa möter särskilda svårigheter.
Detta sammanhänger med att servitut i regel gäller för all framtid. Därtill
kommer att antalet härskande fastigheter kan vara mycket stort och atl äldre servitut
ofta saknar uppgift om härskande faslighet. Detta är ganska vanligt i fräga om villaservitul
på grund av exploateringskonlrakt. I mänga fall är del praktiskt taget omöjligt
atl i vanlig ordning döda servitut. Inskrivningsdomaren kan nämligen inte vela
vilka medgivanden som mäste föreligga. En sista utväg är all den tjänande
fastighetens ägare hos domstol begär att servitutet skall förklaras förfallet
därför atl del på grund av ändrade förhållanden blivit onyttigt.

I förening med det inledningsvis nämnda behovet av att
förenkla och rationalisera inskrivningsarbetet motiverar dessa förhållanden
enligt domstolsverkets mening atl en ny preklusionslagsliftning genomförs som
likt t2 Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 147

Prop.
1980/81:147 18

1968 ärs lag om förnyelse av vissa inteckningar för
nyttjanderätt, avkomsträtt och servitut gör det möjligt all avföra
inteckningar som är mycket gamla och som inte förnyas före visst datum.

Preklusion i avskild mark av rättighet inskriven i stamfaslighet

Delas fastighet som besväras av nyttjanderätt eller servitut
gäller rättigheten i var och en av de nya fastigheterna. År rättighetens
utövning genom upplålelseavtalel begränsad till visst omräde, upphör
rättigheten dock att besvära fastighet som inte omfattar någon del av området.
I syfte alt hindra att inskrivning av nyttjanderätt eller servilul förs över
till upplägg för nybildad fastighet, som inle besväras av den rättighet
inskrivningen avser, har rutiner utformats som innebär att faslighelsbildningsmyndighelen
vid faslighelsbildningsförrällningen undersöker om rättigheten berör den nybildade
fastigheten. Finner faslighelsbildningsmyndighelen dä all den nya fasligheten
uppenbarligen inte berörs av rättigheten, utfärdas särskilt intyg därom. På gmndval
av della intyg kan inskrivningsmyndigheten i faslighelsboken lägga upp den nya
fastigheten fri från belastning av ifrågavarande rättighet.

Denna rutin för att befria avslyckningar från vissa av slamfastigheternas
gravalioner infördes som bekant den 1 juli 1968. Det är domstolsverkels
erfarenhet alt avslyckningar i myckel stor omfattning blir befriade frän i
stamfastighet inskrivna rättigheter pä delta sätl. Förfrågningar pä fältet ger
vid handen att säkerligen 90% av avstyckningarna frän fastigheter med rätlighelsbelastning
intygas fria frän sädan belastning. Tydligen berörs de avstyckade fastigheterna
till den alldeles övervägande delen inte alls av stamfastigheternas belastning
av nyttjanderätter och servilul. Att det har kunnat konstateras alt sä är
fallet belräffande avslyckningar gjorda efter halvårsskiftet 1968 belyder naturiigtvis
inte atl förhällandel är nytt. Åven avslyckningar och avsöndringar som skett
före den I juli 1968 torde i samma utsträckning undgå att reellt beröras av nyttjanderätter
och servitut som belastat stamfastighelerna.

1 inskrivningsmyndigheternas fastighetsböcker finns del
således ett myckel stort anlal fastigheter i vilka sådana rättigheter är
inskrivna utan atl någon reell belastning föreligger. När nu olika metoder
övervägs för att underlätta inskrivningsarbetet är det naturligt alt föreslå en
generellt verkande lagstiftning för atl sanera dessa fastigheters
inskrivningsbelastning. Domstolsverket vill därför föreslå att en preklusionslagsliftning
med denna verkan införs. En sädan regel kunde lämpligen ha den innebörden att
inskrivning av nyttjanderätt eller servitut måste förnyas före visst datum för
att därefter gälla i avstyckning och avsöndring från den fastighet vari
inskrivningen ursprungligen gjordes.

En preklusionsregel med syfte all från avskilda
fasligheter avlyfta inskrivna nyttjanderätter och servitut som endasi gäller i
slamfaslighelen är särskilt angelägen pä grund av de problem som förekommer med
fasligheler som avskiljts frän samfälld mark. Vid införandet av 1970 ärs lag
om upphörande av inteckningsansvar i faslighet som bildats av samfälld mark
ansågs att det inle fanns tillräckliga skäl att låta den preklusionsregeln
träffa även nyttjanderätter och servitut. Det hänvisades till alt rättigheter
som är lokaliserade till visst omräde pä slamfaslighelen - vilka sades vara de
praktiskt sett ojämförligt mest betydelsefulla - inte kom alt beröra en avstyckning
från samfälld mark.

Det vill synas som man i del refererade lagsfiftningsarbetet
förbisåg att domstolarnas inskrivningsavdelningar före den 1 juli 1968 alltid
lät stam-

Prop. 1980/81:147 19

fastigheternas
belastning av inskrivningar flyta ut i avslyckningar även frän samfälld mark.
Detta skedde alldeles oavsett om rättigheten i upplålelseavtalel var begränsad
till visst område. Det är därför vanligt att fastigheter som är bildade av
samfälld mark är belastade av ett mycket stort anlal inskrivna rältigheter från
samtliga fastigheter som har del i samfälligheten.

Ofta
är kraftledningar och teleledningar dragna över flera fastigheter som har del i
samma samfällighet. Med den ovan beskrivna praxis vid inskrivningsavdelningarna
är det därför vanligt atl en avstyckning från den samfällda marken belastas av
inskrivningar frän var och en av stamfastigheterna. Alt den avstyckade
fastigheten reellt berörs av ledningen torde höra till undantagen.

Det förhållandel att från
samfälld mark avskilda fastigheter regelmässigt kommit alt belastas av ett mycket
storl antal inskrivningar har på många håll hårt ansträngt
inskrivningsmyndigheternas resurser. Det är därför inte ovanligt att man - utan
författningsstöd - underiåtit att göra fullständiga inskrivningar i de avskilda
fastigheterna. I stället har man i den nya fastighetens inleckningsspalt
antecknat att den belastas av samtliga inteckningar som beviljats i stamfastighelerna
före dagen för fastighetsbildningen. Genom atl använda en sådan samlingsanleckning
har man skjutit upp det omfaltande arbetet med atl ulreda den inskrivningsrättsligl
exakta belastningen.

Samlingsanteckningarna
har sedan fortplantat sig till avslyckningar frän den fasfighel vari den
införts och i mänga fall till gravationsbevis. När sedan de fullständiga
uppgifterna slutligen mäsle las fram - lill exempel då inskrivningsuppgifter
skall avges till fastighetsbildningsmyndigheten inför en fastighetsbildning -
står inskrivningsmyndigheten inför ell besvärligt och mycket resurskrävande
arbete. Vid de inskrivningsmyndigheter som berett fastighets- och
tomträttsböckerna inför övergången till ADB har dessa utredningar varit ett
allvarligt problem.

Förhållandena
kompliceras inte bara av all det ofta rör sig om etl stort antal inskrivningar
i elt stort anlal slamfastigheler. Det förekommer -tydligen särskilt i Norrland
- alt den avskilda faslighetens ursprung inle angivils som samfälligheten till
vissa individualiserade fastigheter. Av-styckningen har i stället angivits
gjord från samfälld mark lill viss by eller lill visst skifteslag. Del torde
inte vara möjligt för inskrivningsmyndigheterna alt utifrån en sådan
beskrivning med precision utreda vilka nu existerande fastigheter som vid
tiden för avskiljandet hade del i bysamfällighe-ten. Del är nämligen inle
tillfyllest atl utgä ifrän ett antagande om atl endast de fastigheter som är
försedda med skattelal har del i samfälligheten. Vidare är begreppet by inle enhelligl
och klart definierat. Inskrivningsmyndigheten blir därför hänvisad att i dessa
avseenden inhämta utredning frän fastighetsregistermyndigheten och för denna
myndighet blir det i flertalet fall fräga om en mycket resurskrävande
utredning. Sädan utredning är dock ofrånkomlig om den exakta inskrivningsbelastningen
pä den frän samfälligheten avskilda marken eller på därifrån avskild mark skall
klarläggas. I princip krävs sådan karlläggning redan lill varje gravationsbevis.
Vidare är det naturligtvis nödvändigl alt göra en fullständig utredning om belastningen
när inskrivningsuppgifter skall lämnas lill faslighelsbildningsmyndighelen.
Slutligen mäste en total karlläggning av förhållandena göras vid beredningen
av faslighets- och tomlrältsböckerna inför övergången lill ADB.

De
beskrivna problemen kring fastigheter som bildats av samfälld mark

Prop.
1980/81:147 20

fordrar enligt domstolsverkels mening en snar lösning. Om ell
resurskrävande iraditionelll saneringsarbete skall undvikas torde en preklusionslagsliftning
vara den enklaste lösningen. De tidigare beskrivna nackdelarna med en sådan
reglering mäsle belräffande dessa fasligheter anlas vara mindre än eljest.
Fördelarna för inskrivningsmyndigheterna är däremol, som framgår av det
anförda, avsevärda.

Skogsservitutens ställning

1 1968 års preklusionslag gjordes ett undanlag för
inteckning för sådant servitut som avsägs i 7 a § lagen den 14 juni 1907 om servitut.
Del avsäg de så kallade skogsservitulen - rätt lill skogsfäng eller mulbete -
som varit gällande av ålder eller tillkommit före den I januari 1928 genom avlal
i samband med tillkomsten av den fastighet till vars förmån den gäller. Dessa skogsservitut
hör lill jordbruksfastigheter som åtminstone förr inle skulle varit fullt
bärkraftiga utan servitulsrätligheten. Genom särreglering i servitutslagen var
dessa servitut i sakrättsligl hänseende lika fasla som jorddelningsservituten
och de kunde inle bringas att upphöra enbart genom privaträtlsliga åtgärder.
Undantag i preklusionslagen för skogsservitulen gjordes därför atl - såsom
departementschefen anförde - det skulle verka vilseledande om inteckning för
sådant servitut skulle förfalla pä grund av försummad förnyelse eftersom servitutet
likväl skulle belasta fastigheten.

I samband med den nya fastighelsbildningslagens tillkomst
uttalades all skogsservitulen skulle avvecklas eftersom det inle längre förelåg
något beaktansvärt behov av dem och dä tvärtom en rad nackdelar kunnal
konstateras. En särreglering i fastighelsbildningslagens promulgalionslag avsäg
alt underlätta en sådan avveckling. Emellertid har man på sjuttiotalet fått elt
någol förändrat synsätt sedan man märkt vissa nackdelar med att
fastighetsägaren ovillkorligen kunnal genomdriva en avveckling. Man har
särskilt velal värna om dem som för uppvärmning av sin permanentbo-slad är
beroende av ved. Med giltighet från den 1 januari 1979 infördes därför den
begränsningen i de särskilda reglerna för avveckling av skogsservitulen alt
reglerna inte skulle gälla sådanl servitut som avsäg räll alt ta ved lill
faslighet som används som stadigvarande bostad. Vid denna ändring uttalades
dock atl den politiken läg fast atl flertalet skogsservitut skulle avvecklas.

Av vad som nu sagts framgår att det alltjämt förekommer
och i framtiden kommer att förekomma bestående skogsservitut med sakrättsligl
privilegierad ställning. Enligl domstolsverkels mening föreligger dä samma
skäl som 1968 alt undanta skogsservitulen från preklusionsreglerna. I den föreslagna
preklusionslagen har därför ett särskilt undantag gjorts för dessa.

Tidsfrågor

I syfte alt begränsa ölägenheterna för rättighetshavarna
både med avseende på utredningsarbetet och risken för rättsförluster valde man
att i 1968 års preklusionslagsliftning endast inbegripa inskrivningar som var
äldre än 50 år. Förutom en viss teknisk samordning med 1917 års ändrade expro-priationsregler
vanns därmed en harmonisering med regeln i nyttjande-rättslägen att nyttjanderällsupplätelser
i regel inte är bindande längre än i 50 år. Lagen, som trädde i kraft den Ijuli
1968, innebar atl inskrivningar av rättigheter som beviljats före den 1 januari
1918 förföll på sista inskrivningsdagen är 1970 om de ej förnyats senast på
den inskrivningsdagen. De inskrivningar som berördes var därför 53 är gamla
eller äldre.

Prop.
1980/81:147 21

Enligt domstolsverkels mening bör en ny preklusionslagsliftning
bringas i harmoni med regeln om nyltjanderättupplålelsens varaktighet. Även denna
gång bör alltså de inskrivningar beröras som är 50 är gamla eller äldre. Med
hänsyn till all avsikten är all hanteringen vid inskrivningsmyndigheterna
skall förenklas bör liden emellertid inle göras längre. Regeln bör alltså
utformas sä att de inskrivningar som vid dagen för preklusionens inträdande är
50 är gamla eller äldre drabbas av sädan rättsverkan om förnyelse inle sketl.

En betydelsefull fråga i detla regelkomplex är också hur
läng tidsfrist som bör medges för ansökan om förnyelse. Säsom anfördes vid
införandet av 1968 års regler är del från rällssäkerhelssynpunkl viktigt atl
tidsfristen bestäms sä att sä mänga rättighetshavare som möjligt får kännedom
om lagstiftningen och kan vidla åtgärer för all hindra preklusion. I motsatt
riktning leder hänsynen till inskrivningsmyndigheternas behov av att utan
dröjsmål fä utnyttja det relativt goda instrument för rationalisering av inskrivningsarbetel
som en förnyad preklusionslagsliftning innebär.

1 1968 ärs lagstiftningsarbete ansågs fristen böra
bestämmas till minst två är med särskild hänsyn till rällssäkerhetsaspeklen.
Som anförts trädde lagen i kraft den 1 juli 1968 under del all frislen löpte ut
vid etl årsskifte, varför liden som stod lill buds i verkligheten var tvä och elt
halvt år.

Domstolsverket anser att fristen även denna gång kan
sättas lill tvä år. Ralionaliseringsinlresset talar som sagt slarkl för all
tiden inle blir längre. Det är numera vanligt alt myndigheterna lägger ned
relativt omfattande resurser på atl få regeländringar kända hos allmänheten
bland annal genom tidningar och televisionen. Med sådana publiceringsmetoder
kan risken för rättsförluster nedbringas pä ett längt mer verksamt sätt än
genom att fristen görs särskill långvarig.

Om sålunda den nu föreslagna lagstiftningen kan träda i
kraft den 1 januari 1981 bör preklusion inträda den sista inskrivningsdagen år
1982 om förnyelse inte skett senast pä den inskrivningsdagen.

Lag om förnyelse av vissa inskrivningar för nyttjanderätt,
avkomsträtt och servitut

1
§ Inskrivning
som beviljats före den 1 januari 1933 för nyttjanderätt, avkomsträtt eller servitut
förfaller sista inskrivningsdagen år 1982, om inskrivningen inte förnyas efter
ansökan i den ordning som anges i 5 S.

2
§ Fastighet,
som bildals före den 1 juli 1968 genom avsöndring eller genom avstyckning
enligt 19 kap. lagen (1926:326) om delning av jord ä landel, enligt 1 kap. 3§
eller 5 kap. lagen (1917: 269) om fastighetsbildning i stad, enligt lagen
(1930:99) om delning av faslighet vid ändring av rikels indelning m. m. eller
genom legalisering av arealöverlåtelse enligt lagen (1962:270) om äganderättsutredning,
lagfart och sammanläggning av fastigheter i vissa fall, svarar inte efter
sista inskrivningsdagen är 1982 för inskrivning i stamfaslighet för
nyttjanderätt eller servitut, om inle inskrivningen förnyas efter ansökan i
den ordning som anges i 5 §.

Första stycket äger motsvarande tillämpning pä faslighet
som bildats genom att omräde från fastighet sammanlagts med fastighet eller
fastighetsdel.

Prop. 1980/81:147 22

3
§ Besvärar inskrivning som sägs i 1
och 2§§ flera fastigheter och förnyas den endast i fräga om någon eller nägra
av dem, förfaller inskrivningen beträffande den eller de övriga fastigheterna.

4 § Bestämmelserna i denna lag äger motsvarande
tillämpning på ansökan om inskrivning som har förklarats vilande.

5 § Ansökan om förnyelse görs av rällighetshavaren eller
annan vars rätl berörs hos inskrivningsmyndigheten senast på sisla
inskrivningsdagen är 1982. Ansökan om förnyelse skall göras skriftligen och
innehålla uppgift om inskrivningen samt om den eller de fastigheter i vilka
belastningen skall kvarstå.

När ansökan om förnyelse
sker skall anteckning härom göras i fastighetsboken.

6 §
Denna lag gäller inte inskrivning för servitut som innefattar rättighet

lill skogsfång eller mulbete och som inte är till tiden begränsat, varit av

ålder gällande eller tillkommit före den 1 januari 1928 genom avtal i

samband med tillkomsten av fastighet lill vars förmän del gäller.

Denna
lag träder i kraft den I januari 1981

Prop.
1980/81:147 23

Bilaga 2

Sammanställning av remissyttrandena

Efter remiss har yttranden över domstolsverkets skrivelse
avgetts av Göta hovrätt, Stockholms tingsrätt, Uppsala tingsrätt, Malmö
tingsrätt, centralnämnden för fastighetsdata, televerket, statens järnvägar,
statens vägverk, bankinspektionen, kammarkollegiet, statens lantmäteriverk, statens
valtenfallsverk. länsstyrelsen i Kopparbergs län. länsslyrelsen i Väslernorrlands
län, fastighetsdata- och inskrivningsregislerkommitlén (Ju 1979:07), faslighelsbildningsutredningen
(Ju 1979: 1 1),
Sveriges advokatsamfund,
Sveriges föreningsbankers förbund. Svenska bankföreningen. Svenska
sparbanksföreningen. Svenska kommunförbundet. Lantbrukarnas riksförbund,
Svenska elverksföreningen. Svenska kraftverksföreningen, Sveriges
fastighetsägareförbund, Sveriges villaägareförbund, Sveriges lantmälareförening
och Svenska kommunal-lekniska föreningen.

Göta hovrätt: Hovrätten delar domstolsverkets uppfattning
att det är angeläget atl såväl del löpande arbetet vid
inskrivningsmyndigheterna som överföringen till automatisk databehandling inom
inskrivningsväsendet underlättas saml alt della syfte skulle främjas om
inskrivningar som saknar reellt innehåll kunde avföras.

Det förslag om preklusionsålgärder avseende inskrivningar
för rältigheter som domstolsverket framlägger utgör en fortsättning av det
förfarande som inleddes genom lagen 1968: 278 om förnyelse av vissa
inteckningar för nyttjanderätt, avkomsträtt och servilul.

De principiella betänkligheter som kan hysas mot ett preklusionsför-farande
pä inskrivningsområdei avvisades genom 1968 ärs lagstiftning och torde ej nu
behöva framföras. Däremot bör - liksom vid tillkomsten av 1968 års lag - noga
övervägas dels risken för rättsförluster, dels det utredningsarbele som ålägges
de berörda rättsägarna.

Risken för rättsförluster torde främst drabba enskilda
fastighetsägare som är rättighetsinnehavare. Om nutida informalionsmedel
utnyttjas etfek-livt, bör risken kunna begränsas lill rena undantagsfall.

Betänkligheter kan däremot hysas med hänsyn lill det ulredningsarbete
som i många fall blir erforderligt.

Det torde främst vara innehavare av servilul och nyttjanderätter
avseende kraftledningar och leleledningar som drabbas av utredningsarbele av
större omfattning. Problemet behandlades vid lillkomslen av 1968 års lag. Inskrivningskommitlén
hade föreslagit atl förnyelsepliklen skulle avse inskrivningar som meddelats
före den 1 januari 1935. Tidpunkten skulle därigenom anknytas till det skede dä
uppläggandet av nya faslighetsböcker för landel påbörjades. Departementschefen
ansåg emellertid atl preklusionsregeln borde inskränkas all gälla
inskrivningar av betydligt äldre datum. Av remissyttrandena (jfr prop. 1968:89 s.
22 f, 26 f) och annan utredning (prop. s. 46) hade inhämtats atl
undersökningsfallen därigenom skulle minskas högst betydligt, t.ex. för
Vattenfalls del med mer än 50 procent. Att den 1 januari 1918 valdes som
utgångspunkt för preklusionsregeln sammanhängde även med alt etl slorl antal
av de före år 1918 intecknade kraftledningsservituten kunde antagas vara sakrättsligl
skyddade utan inteckning (prop. s. 46 O-

Enligt domstolsverkels förslag anknyter förnyelsepliklen
till ungefär samma tid som enligl inskrivningskommitléns förslag eller den 1
januari

Prop.
1980/81:147 24

1933. Fråga uppkommer då om behovel av saneringsåtgärder, vilkel
otvivelaktigt är betydande, kan motivera alt rättighetshavarna nu ålägges det
utredningsarbete som år 1968 ej ansågs böra fordras.

Vid sistnämnda lidpunkt knöts uppenbariigen vissa
förhoppningar till all behovel av ytterligare saneringsåtgärder skulle avsevärt
begränsas genom en blivande lagstiftning om sakrättsligl skydd för innehavare
av ledningsrättigheter oberoende av inskrivning. Domstolsverket har upplyst, atl
den lagstiftning som i detta syfte tillkom - ledningsrättslagen. som trädde i krafl
den I juli 1974 - icke tillämpats i den omfattning man hoppats. Rörande
anledningen härtill har ej lämnats nägon upplysning. Det kan dock förmodas att
den består i det utredningsarbete och de kostnader som rättighetshavare
förorsakas genom en ledningsförrättning.

Huruvida rättighetshavarna skall genom den föreslagna preklusionslag-stiftningen
åläggas detta - uppenbarligen i mänga fall mycket omfaltande

- utredningsarbete måste bedömas mot bakgrund av
arbetets omfallning

och rältighetshavarnas egen inställning. Hovrätten saknar upplysning i

dessa hänseenden. Hovrätten förmenar emellertid att saneringsbehovet

måste vara synnerligen stort för att rättighetshavarna mot sin egen önskan

skall åläggas denna utredningsskyldighet. Överföringen lill automatisk da

labehandling inom inskrivningsväsendel är därvidlag elt lungl vägande

skäl för sanering. Hänsynen lill del löpande arbetet hos inskrivningsmyn

digheterna kan måhända tillmätas mindre betydelse.

Såsom uttalades vid tillkomsten av 1968 års lag skulle det
vara otillfredsställande atl undantaga inskrivningarna för rätt lill
kraftledningar och teleledningar frän en preklusionsbestämmelse; den stora
vinsten av bestämmelsen skulle gä förlorad. Däremot finns enligt hovrättens
mening anledning överväga om icke samhället bör åtaga sig en del av arbetet med
och kostnaderna för de erforderliga utredningarna. Hovrätten vill därvid erinra
om atl ulredningen om ledningsrätt i sitt år 1972 avlämnade betänkande
föreslog atl inskrivningsmyndigheterna under arbetet med inskriv-ningsregislrets
uppläggande skulle fatta beslul om förvandling av inskrivna servitut lill ledningsrätl.
Förslagel avvisades av departementschefen, som i slällel förordade den ordning
som genomfördes, nämligen att faslighelsbildningsmyndighelen skulle ha rätt
att i samband med fastighetsreglering ta initiativ till ledningsförrättning för
all om\ andla inskrivna rättigheter till ledningsrätl.

Med hänsyn lill att omvandlingen till ledningsrätl ej sketl
i den utsträckning man hoppals skulle del vara tänkbart att ånyo pröva frågan
om en initiativrätt för inskrivningsmyndigheten. En annan möjlighel är att inom
ramen för en preklusionslagsliftning enligl förslaget söka former för en
samverkan mellan inskrivningsmyndigheten, fastighetsbildningsmyndigheten och faslighetsregistermyndighelen
samt de berörda rättighetshavarna

- statliga och enskilda förelag - varigenom arbete och koslnader
för

utredningarna kunde fördelas på elt för alla godtagbart sätt. Arbetet borde

då syfta till all systematiskt omvandla de inskrivna rältigheter som avser

ledningar till ledningsrätl och i samband därmed avföra inskrivningarna.

Säsom framgår av del anförda finner hovrätten del vara Iveksamt.
huruvida de föreslagna preklusionsreglerna bör utan modifieringar omfatta
inskrivningar av rättigheter lill ledningar. Hovrätten förordar att frågan
härom yllerligare övervägs.

Såvitt avser rättigheter som i övrigt omfattas av förslaget
har hovrätten icke nägon erinran.

Prop.
1980/81:147 25

Hovrätten vill slulligen, för den händelse förslaget hell
eller delvis skall leda till lagstiftning, göra följande påpekanden.

1)
Inskrivningar
som förnyats i enlighet med 1968 års lagstiftning skall uppenbarligen icke
omfattas av den nya preklusionsregeln. Detta bör framgä av lagen.

2) Vid fillkomsten av 1968 års lag
observerades att de då gällande bestämmelserna i 53§ 2 st. 54§ 1 st. och 56§ 2
mom. 2 st. inteckningsförordningen den 16 juni 1875 om förverkande i visst
fall av rätfighetshava-rens rätt lill skadestånd av upplåtare, om rällighetshavaren
lät beviljad inteckning förfalla, ej skulle få motsvarighet i den nya
jordabalken (7 kap. 18 § och 20 § 2 st. JB). Eftersom jordabalken icke skulle
träda i kraft innan fristen alt ansöka om förnyelse enligt 1968 års lag gått
ut, skulle komplikationer dock icke vållas därav.

Om domstolsverkets förslag genomföres, torde den berörda
skadeståndsregeln aktualiseras. Det är oklart huruvida stadgandet i 34 § promul-galionslagen
lill jordabalken innefattar regel för angivna fall. Frågan synes böra
uttryckligen regleras i lag.

Stockholms tingsrätt: Den av domstolsverket föreslagna
lagstiftningen får ses som ett betydelsefullt led i strävandena atl minska
ärendebalanserna vid inskrivningsmyndigheterna samt att underlätta beredning
av fastighetsböckerna inför omläggning till dalabaserad inskrivningsverksamhet.
Regler för möjliggörande av saneringsåtgärder bör vara sä enkla att tillämpa
som möjligt och inle tyngas av förfarande som i övervägande antalet fall inle
har nägon funktion att fylla frän rättssäkerhets- eller andra synpunkter. Mot
bakgrund härav samt att tidigare preklusionslagsliftning pä
inskrivningsväsendets omräde ej synes ha medfört olägenheter i beaktansvärd
utsträckning, tillstyrker tingsrätten domstolsverkets förslag i dess helhet.

Uppsala tingsrätt: Såsom domstolsverket inledningsvis
anför finns ett starkt behov av ytterligare rationalisering av inskrivningsväsendel.
För detta ändamål är det viktigt atl faslighetsböcker och inskrivningsregister
befrias från inaktuella inskrivningar. Särskilt för inskrivningsmyndigheter som
arbetar manuellt medför avförandet av sådana inskrivningar en väsentlig
lättnad i flera hänseenden. Även för fastighetsomsättningen och kreditgivningen
är del en fördel att betydelselösa inskrivningar försvinner. Det finns sälunda
enligt tingsrättens mening mycket starka skäl som talar för atl den föreslagna
lagstiftningen kommer lill stånd.

Mot en sädan lagstiftning kan framställas invändningar av
principiell art. Risken för rättsförluster har därvid särskild tyngd. Vid
tillkomsten av nuvarande lagregler på området har sädana betänkligheter övervägts
noga; det har bedömts alt riskerna för rättsförluster inte varil sä slora att
de bort hindra lagstiftning. Med de starkt förbättrade
informationsmöjligheterna i massmedia, som kan antas bli utnyttjade pä etl
effektivt sätt, är dessa risker numera mindre framträdande. Allmänhetens möjligheler
all få information och biträde har dock försämrats i elt hänseende. Lantmäterikon-toren
torde nämligen numera inle kunna ge nägon kostnadsfri service av det slag varom
här är fråga. För ändamål som betingas av den nya lagstiftningen bör lantmälerikonloren
få rätt att lämna i vart fall enskilda personer bistånd kostnadsfritt. Med
denna anmärkning anser tingsrätten att det inte finns anledning att motsätta
sig lagstiftningen av principiella skäl.

Tingsrätten tillstyrker att den föreslagna lagsliftningen
genomförs. Mol detaljutformningen av lagförslaget har tingsrätten erinran bara
såvitt avser kravel pä att ansökan om förnyelse skall vara skriftlig (5 §).
Enligt tingsrät-

Prop. 1980/81:147 26

tens mening bör muntlig ansökan kunna godtas. Vid sådan
ansökan kan •inskrivningsmyndigheten säkerställa erforderiig dokumentation
genom atl uppgifter om sökanden saml om berörd inskrivning och faslighet antecknas
på ett särskilt formulär.

Rationaliseringsvinsterna av lagstiftningen blir
naturligtvis maximala om inskrivningsmyndigheterna snarast efter utgången av
förnyelsefristen i ell sammanhang går igenom fastighetsböcker/inskrivningsregisler
och för av förfallna inskrivningar. Personalresurser för en sädan samlad
arbetsinsats torde i allmänhet inle finnas tillgängliga pä
inskrivningsmyndigheterna. Det är önskvärt alt uppmärksamhet ägnas äl denna fräga.

Tingsrätten utgår frän att det blir möjligt atl förordna
domstolsbiträde -liksom tingsnotarie - att på eget ansvar handlägga förnyelse-
och avföran-deärenden.

Malmö tingsrätt: 1968 års lag om förnyelse av vissa
inteckningar för nyttjanderätt, avkomsträtt och servitut har fält lill följd atl
ett mycket stort antal före 1918.01.01 beviljade inteckningar för angivna sakrälter
upphört atl gälla på grund av underiålen förnyelse. Detla har i huvudsak varit
av godo även om vissa rättsförluster ej torde ha kunnat undvikas. 1 en del fall
har ny inteckning kunnal meddelas på grund av de gamla avtalen, vilkas
giltighet ej påverkats av atl inteckningarna prekluderats. Nu föreslås en
liknande lagstiftning omfattande inteckningar som beviljats före 1933.01.01. Förnyelsedalum
har satts till sista inskrivningsdagen 1982. Ett av skälen lill att dessa tider
valts anges i domstolsverkels framställning vara att nyltjanderättsupplåtelser
i regel ej är bindande längre än 50 är.

Tingsrätten har i och för sig intet att erinra mol en ny
lagstiftning av angivet innehåll. Enligt tingsrättens mening skulle det dock
vara enklare att genom en särskild lag generellt föreskriva, all före
jordabalkens ikraftträdande 1972.01.01 meddelade inteckningar för
nyttjanderätt, servitut och avkomsträtt förfaller om de ej förnyas inom 50 är
frän fastställelsedagen. För inskrivningar efter 1972.01.01 bör molsvarande
bestämmelse införas i 23 kap. jordabalken. Elt sådant förnyelselvång är icke
någon nyhet i svensk lagstiftning. Del förekom belräffande nyttjanderältsinteckningar
på 1800-talel och beträffande penninginteckningar fram till 1935.

Därest den av domstolsverket föreslagna lagstiftningen av
engångskaraktär likväl föredrages bör lagtexten erhålla sädan utformning, alt
förnyelse nu ej på nytt behöver ske av sädana inteckningar som förnyats enligl
1968 års lag.

Tingsrätten lillslyrker lagstiftning enligt 2§ i
lagförslaget såvitt avser fastigheter som bildats av samfälld mark. Såvitt
avser andra före 1968.07.01 bildade avslyckningar och liknande fastigheter har
tingsrätten däremot annan uppfattning än domstolsverket.

Det är visserligen riktigt att fastighelsboksuppläggen för
sädana fastigheter i ett storl anlal fall belastas med inteckningar, som i
praktiken ej besvärar fastigheterna. Det är önskvärt att dessa inteckningar
bortrensas inför den förestående övergängen lill fastighelsdatasystemet. För atl
kunna avföra inteckningarna krävs emellertid viss utredning, motsvarande den
som numera göres av fastighetsbildningsmyndigheterna vid avstyckning och
liknande förrättningar. Tingsrätten anser att dessa utredningar lämpligen göres
i samband med atl fastighetsböckerna beredes inför överföringen lill fastighelsdatasystemet
och av den med beredningen sysselsatta personalen i samräd med
fastighetsregister- och faslighetsbildningsmyndig-heterna. Någon särskild lagsliflning
behövs ej ulan betydelselösa inteckningar kan avföras enligl 23 kap. 6§ 2 st.
jordabalken.

Prop. 1980/81:147 27

Den av tingsrätten förordade lösningen kommer givetvis att
medföra att beredningsarbetet lar längre lid och blir dyrare för statsverket än
om en preklusionslagsliftning genomförs. Tingsrätten anser emellertid atl man
bör ta denna konsekvens i stället för alt - säsom följden blir av lagförslaget
— på inteckningshavarna övervältra besväret med och kostnaderna för
utredningsarbetet. Man måste ocksä beakla atl de berörda inteckningshavarna ej
enbart är myndigheler. kommuner och kraflföretag med resurser atl "pä etl
professionellt säll bevaka sina inlressen" utan även privatpersoner, som
för att bevara sina inlecknade rättigheter kanske mäsle begära utredning hos fastighelsbildningsmyndigheterna,
vilket som bekant är kostsamt.

Tingsrätten föreslår följaktligen sädan ändring av 2§ i
lagförslaget, alt stadgandet i likhel med 1970 års lag om upphörande av inleckningsansvar
i fastighet som bildats av samfälld mark endast avser fastigheter som bildats
av samfälld mark. Tingsrätten har för övrigt erfarenhel av alt del finns fasligheler
av angivet slag. som ej omfattas av ordalagen i 1970 års lag och i lagförslaget
ehuru de bildals på liknande sätt som de i lagtexten angivna fastigheterna.
Detta gäller arealöveriälelser, som ej varil föremål för jorddelning men
"'legaliserats" och blivit fasligheler genom all de vid uppläggande
av fastighetsregister för stad upptagils som särskilda sladsägor. Lagförslaget
bör omarbetas så alt del kommer att avse även sädana fastigheter och
motsvarande ändring bör göras i 1970 ärs lag.

Centralnämnden JÖr jastighetsdata: De
inskrivningsförhållanden som omfattas av den föreslagna preklusionslagstiftningen
medför inga problem för fastighetsdatasystemet. Från systemleknisk synpunkl
saknar förslaget därmed betydelse.

CFD delar
emellertid domstolsverkels uppfattning att det är angeläget att författningsvägen
underlätta arbelel för de manuella inskrivningsmyndigheterna (IM) och
samtidigt förberedelserna för övergången lill ADB. Den nu föreslagna preklusionslagstiflningen
torde i hög grad verka i sådan riktning. CFD vill i detta sammanhang underslryka
att de inskrivningsförhållanden det här är fräga om mänga gånger medför
betydande svårigheter för omläggningsarbelet. Det förekommer ocksä ofta all
berörda fastigheter får kvarstå i fastighetsbok eftersom inskrivningsförhällandena
inte kunnat klarläggas tillfredsställande. Inte minst gäller delta fastigheter
som av-styckals från samfälld mark. Om förslaget genomförs skulle detta utan
tvekan ylterligare öka antalet överföringsbara fastigheter och därmed reformens
rationalitet.

Från de synpunkler CFD har alt företräda finns all
anledning atl tillstyrka domstolsverkets förslag. För att effekterna på bästa
sätt skall kunna tillvaratas i det nu pågående och förestående reformarbetet är
det angeläget att ätgärderna genomförs snarast och i vart fall inom den lid
som anges.

Förslagel innebär atl beredning av fastighetsböcker samt övertoring
till inskrivningsregister övergångsvis mäste ske med beaktande av de inskrivna
rättigheter, som avses i förslaget, och förekommande förnyelser. Frän leknisk
synpunkt möter inga hinder atl dataregistrera sådana rältigheter med anmärkning
om förnyelse. Efter preklusionslidens inträde krävs insatser i
beredningsarbetet för avförande av förfallna inskrivningar. Dessa insatser är
särskilt angelägna i områden med stor mängd gemensamma inskrivningar.

Såsom framgår av förslaget skall anteckning om förnyelse
göras i fastighetsboken. Jämlikt 7§ lagen (1973:98) om inskrivningsregister
skall della även gälla IR. En sådan redovisning kan ske som en klartext-

Prop. 1980/81:147 28

anmärkning till berörd inskrivning (FÖRNYAD ÅR/AKTNR) med
utnyttjande av redan befinlliga program och torde inte innebära några komplikationer.

Etl problem är emellertid hanteringen av alla de
inskrivningar som inte förnyats och som alltså förfaller. 1 IR redovisas ifråga
om inteckningar/ inskrivningar endast sådana som är gällande. Detta innebär att
efter en viss tidpunkt - enligl förslaget utgången av 1982 - skall förfallna
inskrivningar föras över till avdelningen för äldre förhållanden. Enligt
gällande principer bör detla verkställas av IM i form av inskrivningsärenden.
För all underlätta ifrågavarande arbete kan CFD i anslutning till preklusionslidens
inträde maskinellt ta fram och tillhandahålla IM listor över icke förnyade
inskrivningar. IM kan därefter vid ärendehandläggning och beställning av gravationsbevis
samt i övrigt i mån av tid successivt avföra förfallna inskrivningar vilka
härigenom kan utrensas ur IR. 1 de fall icke förnyade inskrivningar förs även i
fastighetsregistret (FR) kommer fastighetsregistermyndigheten (FRM) att behöva
aviseras om att uppgiften skall tas bort. Merarbetet för CFD och berörda
registermyndigheter torde bli måttligt och mer än väl uppvägas av de
handläggnings- och redovisningsiekniska fördelar som slär att vinna.

Televerket: Domstolsverkets förslag skulle, om det genomförs,
fä både positiva och negativa verkningar. De positiva effekterna kommer i form
av vissa rationaliseringsvinster saml bällre faslighetsböcker och inskrivningsregister.
De negativa effekterna drabbar främst innehavare av inskrivna rältigheter i vad
gäller kostnader och risk för rättsförluster. Domstolsverket redovisar inte nägon
bedömning av hur slor rationaliseringsvinsten kan antas bli. om förslaget
genomförs helt eller delvis. Samtidigt torde det inte vara möjligt för nägon av
remissinstanserna att inom remisstiden beräkna de totalt sett ökade kostnader,
som förslaget innebär. Del går alltså inte att nu med visshet uttala sig i
frågan om vad som är mest ekonomiskl fördelaktigt för samhällel i valet mellan
atl följa domstolsverkets förslag eller atl tilldela inskrivningsväsendel yllerligare
resurser för atl få bort de inte önskvärda förhållanden som råder.

Televerket har emellertid inte någon erinran mol den
föreslagna lagstiftningen som gör det möjligt alt avföra inskrivningar, som är
50 är eller äldre.

Vad avser domstolsverkets framställning i övrigt vill
televerket redovisa atl flertalet av verkels inskrivna nyttjanderättsavtal tillkom
under 1940-1960-lalen. Televerket har under åren inte låtit notera eller bevaka
huruvida de fastigheter, i vilka inskrivning skett, har varit föremål för avslyckningar
eller dylikt. En lagsliflning enligt de riktlinjer som domslolsverket föreslår
skulle därför innebära atl varje under aren 1933-1967 inskriven nyttjanderätt mäste
kontrolleras och att särskilda ätgärder måsle vidlas beträffande de
inskrivningar, som beviljats i de av lagstiftningen berörda fastigheterna. Detla
arbete skulle la en hel del resurser i anspråk inte bara för leleverkel. Sannolikl
är det så att ett antal fastigheter på grund av ändrad fastighetsindelning i
onödan besväras av inskrivna nyttjanderättsavtal som rör televerkets
jordkablar m.m. Detta förhållande kan dock rimligen inle motivera den
föreslagna preklusionslagstiftningen. Televerket vill ifrägasälta om inte de
problem som enligt domstolsverket praktiskt sett knappast låter sig lösas
annat än författningsvägen. kan få sin lösning på annat sätt än genom den
föreslagna lagstiftningen.

Slalens Järnvägar: SJ finner ej anledning lill erinran mol
förslaget.

Prop. 1980/81:147 29

Statens
vägverk: Vägverket har intet att erinra emol de framlagda förslagen till en preklusionslagsliftning.

Bankinspektionen:
Den föreslagna lagsliftningen företer likheter med och ulgör en naturlig
fortsättning av den preklusionslagsliftning avseende inskrivningsområdet som
skedde 1968 och 1970 och som - såvitt inspektionen har sig bekant - inte har medförl
nägra olägenheter. Inspektionen kan därför frän sina utgångspunkter lämna del
föreliggande förslaget utan erinran.

Kammarkollegiet:
1 domstolsverkels framställning ingär ett förslag som likt 1968 ärs lag
(1968:278) om förnyelse av vissa inteckningar för nyttjanderätt, avkomsträtt
och servitut gör del möjligt atl avföra sådana inskrivningar som är 50 är
gamla eller äldre om de inle förnyas senast på en viss inskrivningsdag. Vid della
nya preklusionsförfarande skall det uppenbarligen inte tas nägon hänsyn lill de
förnyelser som gjordes i anledning av 1968 ärs lag. Kollegiet anser dock atl
de förnyelser som gjordes i anledning av denna lag och som i mänga fall inte är
äldre än 10 år bör i den nya lagen tilläggas sädan betydelse att det för dessa
inskrivningar ej krävs nägon förnyelse av den redan tidigare gjorda förnyelsen
för atl dessa inskrivningar skall undgå preklusion.

Mot
domstolsverkets förslag i övrigl har kammarkollegiet intet atl erinra.

Statens
lantmäteriverk: Som framgår av domstolsverkets skrivelse kan inskrivning för
rättighet bli stående kvar på de belastade fastigheternas upplägg i
fastighetsboken fast rättigheten har upphört att gälla. Vidare kan inskrivningar
för gällande rättigheter ha blivit överförda till upplägg för fastigheter som
rätteligen inte berörs av rättigheterna. Domstolsverkets förslag syftar till atl
ta bort sädana betydelselösa inskrivningar.

Atl
fastighetsböckerna och inskrivningsregistren på nu berört sätl är belastade med
inskrivningar som inle stämmer överens med del verkliga rättsläget är en besvärande
brist i det gällande redovisningssystemet. Betydelselösa inskrivningar kan i
vissa situationer vara till olägenhet för fastighetsägaren. De förorsakar
onödigt merarbete vid fastighetsbildning och andra förrättningar som berör
fastigheter som är belastade med sådana inskrivningar. De tynger också
inskrivningsmyndigheternas löpande arbete och genomförandel av fastighetsdalareformen.
Där fastighetsdatareformen har genomförts belastas ocksä faslighetsregislermyndigheternas
löpande arbete, eftersom inskrivna avtalsserviiul redovisas ocksä i faslighetsregislrel.

Med
hänsyn till dessa förhållanden är det angeläget all åtgärder övervägs som
syftar till att rätta till de rådande missförhållandena.

För
att komma till rätta med problemet föreslår domstolsverket ett preklusionsförfarande.
En sådan metod ger en myckel effektiv sanering och är från den synpunkten
fördelaktig. LMV tillstyrker i princip all man söker sig fram till en lösning
efter denna linje, som ju också prövats tidigare i samma syfte.

Vid
utformandet av lösningen mäste självfallet avvägningar ske med hänsyn till
frekvensen av betydelselösa inskrivningar, de bevakningsskyl-digheler som läggs
pä rättighetshavarna och den risk som finns alt inskrivningar i vissa fall kan
komma atl bli prekluderade fast rättigheten är gällande. Det underlag för
närmare bedömningar i dessa avseenden som redovisas i domstolsverkels
framställning är delvis ofullständigt, och LMV går därför i huvudsak inte in på
sådana bedömningar av förslagen.

Prop. 1980/81:147 30

Vissa
speciella frågor skall emellertid beröras i det följande.

När
del gäller beskaffenheten av de olägenheler som kan uppkomma om en alltjämt
gällande rättighet gär förlorad som en följd av att inskrivning prekluderats
bör inte förbises all rättigheter som verkligen fyller ett behov ofta kan
återskapas tvångsvis. Servitut kan därvid bildas med tillämpning av
fastighetsbildningslagen, och skydd för ledning kan uppnås genom bildande av ledningsrätl.
Del sagda innebär all de olägenheler som kan uppkomma genom preklusion främsl
utgörs av kostnader och besvär men däremot bara mera undantagsvis bestar i
rättighetens definitiva bortfall. 1 det nu berörda avseendet är läget etl annat
än det som förelåg år 1968, då möjligheterna att ersätta bortfallna avialsrättigheter
med officialrätligheter inte var lika vidsträckta.

Del
största antalet inskrivningar för nyttjanderätter och servitut torde, som domslolsverket
påpekar, avse tele- och kraftledningar. Inskrivningarna för dessa ledningar
har i allmänhet meddelats före ledningsrältslagens tillkomst. Sedan denna lag
trädde i kraft är ledningsrätten den ändamålsenligaste formen för sakrättsligl
skydd när det gäller ledningar. Rättigheten gäller då med bäsla rätt, vilket är
naturiigt när det gäller sådana investeringar, medan det skydd som inskrivning
ger är olika i olika fastigheter, beroende av inskrivningens läge i
företrädesordningen.

En
eventuell preklusion av inskrivningar för ledningar bör därior lämpligen
kombineras med övergång lill ledningsrätl i fråga om ledningar som berörs av preklusion
men som fortfarande består. Övergäng till ledningsrätl kan ske genom en omvandlingsförrättning.
Man bör för preklusionsfal-len införa bestämmelser som leder lill att omvandlingsförrättning
kommer till stånd i stället för förnyelse av inskrivning. Eventuellt kan man
länka sig att myndigheterna ges en viss bevaknings- och initiativskyldighel i della
syfte tillsammans med ledningshavarna, eftersom de aktuella ledningarna
sannolikt inte kan komma all bli särskill mänga till antalet (fast de kan beröra
elt storl antal fastigheter). En sådan uppläggning skulle kunna vara lill
fördel bäde frän allmän och från enskild synpunkt.

1 likhet med
domstolsverket har LMV den erfarenheten att de år 1968 införda reglerna och
rutinerna rörande avstyckade fasligheters inskrivningsbelastning har myckel slor
betydelse när det gäller att hålla avstyckade fastigheter fria från
inskrivningar som endast berör slamfaslighelen men som enligt de tidigare
gällande reglerna flöt ut också på avstyckningarna. Svaren pä en rundfråga som
ställts till nio fastighetsbildningsmyndigheler i olika delar av landet i
samband med beredningen av delta remissyttrande tyder pä atl 70-80% av alla avslyckningar
från fastigheter med inskrivna servitut eller nyttjanderätter uppenbarligen
inte berörs av rättigheten och därför kan hällas fria från inskrivning. I
likhet med domstolsverket anser LMV att det saknas anledning anta all andelen avslyckningar
och avsöndringar som rätteligen inte berördes av servilul och nyttjanderätter
inskrivna i styckningsfasligheten var lägre före den 1 juli 1968 än vad som är
fallet numera i molsvarande avseende. LMV ansluter sig därför till
domstolsverkets bedömning alt det i fastighetsböckerna finns ett mycket stort
antal fasligheter i vilka servitut och nyttjanderätter är inskrivna utan all
någon reell belastning föreligger. Det är följaktligen etl starkt intresse atl
den nu aktualiserade saneringsfrägan fär en lösning.

När
det gäller från samfälld mark avskilda fastigheter är det enligt LMVs erfarenhet
ytterst ovanligt all servitut och nyttjanderätter som är inskrivna i en eller
flera delägarfasligheler reellt berör den avstyckade eller avsöndrade
fastigheten. En lösning av preklusionstyp är därför speciellt näraliggande i
fråga om sädana fastigheter.

Prop. 1980/81:147 31

Vissa
skogsservitut som kan inskrivas är som domstolsverket påpekar sakrättsligl
skyddade oberoende av inskrivning. I 1968 års lagstiftning undantogs dessa servitut.
Del ansågs atl det skulle kunna verka vilseledande om inteckning för sädani servitut
skulle förfalla pä grund av försummad förnyelse eftersom servitutet ändå skulle
belasta fastigheten. Denna synpunkt har fortfarande giltighet. En preklusionslagsliftning
av del här akluella slaget riktar sig som förut sagts principiellt mot
inskrivningar för rättigheter som upphört all gälla eller som i vart fall inte
gäller i den aktuella fastigheten. En förefintlig inskrivning avseende skogsservitut
är visserligen obehövlig för det sakrällsliga skyddet och skulle såtillvida kunna
upphävas. Men sä länge det är tillätet att ha skogsservitulen inskrivna torde
sädana inskrivningar böra vara undantagna från preklusion.

Det
kan tilläggas all möjligheterna att upphäva skogsservitut har vidgats sedan är
1968. Frågan vilka förutsäitningar som skall föreligga för upphävande av skogsservitut
hör emellertid inte till den här akluella problematiken. I fall dä inskrivet skogsservitut
upphävs skall inskrivningen naturligtvis avföras.

Statens
vattenfallsverk: Inför den preklusionslagsliftning som genomfördes 1968 och
som i viss utsträckning hade samma målsättning som den av domstolsverket nu
föreslagna, nämligen när det gällde den fortsatta giltigheten av vissa äldre
inteckningar, framhöll vattenfallsverkel den slora arbetsbörda och de höga
kostnader, som saneringsåtgärderna skulle medföra. Den sålunda framförda
uppfattningen besannades när ätgärderna sedan genomfördes. Den nu föreslagna
lagstiftningen blir, om icke nägon lättnad beredes rättighetsinnehavarna, än
mer kännbar. Skälen härtill är flera. I första hand innebär den nu föreslagna
särskilda uppmärksamheten på inteckningarnas fortsatta giltighet även i fasligheler
som avskilts genom avstyckning eller pä annat vis mer än en fördubbling av
arbetet i jämförelse med att endast giltigheten av inteckningen i och för sig
behöver beaktas. Vidare innebär tidsgränsen den 1 januari 1933 alt bevakningen
skulle komma atl avse en period med livlig verksamhet när del gällde ulbyggnad
av kraftledningar. Nägon lindring erbjuds inte lill följd av arbetet med saneringen
enligt 1968 ärs lagstiftning av inteckningar äldre än 1.7.1918. Det
föreliggande förslaget synes mena all dessa äldre inteckningar, trots att de
förnyats senast under 1970, skall kunna kvarstå endast efter ny begäran härom.

Med anledning av bl.a.
erfarenheter frän arbetet med intecknings-saneringen under åren 1968—1970 har valtenfallsverkets
fem lokalförvaltningar uppskattat den arbetsvolym som för deras del inryms i
det föreliggande förslaget. Uppgifterna har avgränsats till atl avse kraftledningsservituten.
Ca 32000 sädana servitut fördelade pä ca 20000 km ledningar har inskrivits före
den 1 januari 1933. Antalet berörda fastigheter inklusive sådana som avskilts
vid ny fastighetsbildning före den I juli 1968 torde försiktigt bedömt uppgå
till minst 75000.

Det
utredningsarbete som förslaget medför måste utföras pä grundval av nytt
kartmaterial med äjourförda fastighelsbeteckningar. Antalet erforderliga blad
av ekonomiska kartan uppgår till ca 7500. Kartbladens uppgifter mäste
kompletteras med ulredning om ledningarnas exakta sträckning, ledningsgatornas
bredd samt inskrivnings- och fastighetsbildningsförhållanden. I vissa fall
krävs besök pä fastigheterna. Samarbete med personal hos fastighetsbildnings-
och inskrivningsmyndigheterna erfordras. Egen arbetsinsats sammanlagt för de
fem förvaltningarna bedömes överslagsvis till 13 manår.

Prop. 1980/81:147 32

Utöver kraftledningsservituten förekommer särskill vid de
tvä lokalförvaltningarna i Norrland elt betydande anlal vattenrältsservitut.

Det starkaste motivet för den nu föreslagna saneringen
synes vara all underlätta övergången lill automatisk databehandling på
inskrivningsväsendets omräde. Nägon lidtabell för detla, som anknyter till den
I januari 1983, då förnyelseälgärder skall vara vidtagna synes inle föreligga.
Det måsle därför ifrågasättas om inte från den utgångspunkten den föreslagna
saneringsåtgärden blir onyttig därför all proceduren måsle såsom nu för första
gängen upprepas yllerligare i framliden.

I domstolsverkels förslag görs vissa bedömningar om
utredningen för inleckningsförnyelse och möjlighelen atl i anslutning därtill
genomföra förrättningar för ledningsrätt. Det är naturligtvis riktigt att ett
samband föreligger i det avseendet. Det framstår emellertid för vattenfallsverkel
som klart atl fastighetsbildningsmyndigheterna inte rår rned alt pä den korta
tiden innan inteckningarna skall ha förnyats genomföra förrättningar enligl ledningsrättslagen.
I della avseende skulle alltså inte uppkomma nägon lättnad för
inskrivningsmyndigheterna eftersom inteckningarna ändå mäste förnyas inom den
föreslagna tidsfristen.

Vattenfallsverket föreslär alt. innan lagsliflning
vidtages, del överväges om regler kan tillskapas som medför att arbetet med
erforderlig inteckningssanering kan i tiden förläggas i direkl anslutning till
den fortlöpande övergängen lill ADB-baserat inskrivningssyslem. Sädana regler
borde dessulom inle behöva ta sikte endast på tidsaspekten utan även på möjligheten
liN etl organiserat samarbele mellan dem som har ansvaret för fastighetsdalabehandlingen
och rättighetsinnehavarna. De sistnämnda torde i varje fall när det gäller rätlighetsinnehavare
med intressen av inleckningssanering i en storieksordning som motsvarar vattenfallsverkels
ställa sig välvilliga lill ett nära samarbele pä området.

I varje fall anser valtenfallsverket all den föreslagna lagsliftningen
inte bör genomföras utan att tidsfristen för anmälan om förnyelse som föreslås
upphöra vid utgången av 1982 föriänges med minst etl är. Vidare förutsattes
att sådana föreskrifter lämnas som möjliggör alt vattenfallsverkel utan kostnad
erhåller kartmaterial, gravationsbevis eller annal erforderiigt utredningsunderiag
från fastighetsbildnings- och inskrivningsmyndigheter. Inskrivningsätgärd i
samband med förnyelse bör ocksä vara kostnadsfri för rällighetsinnehavarna.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län: Enligl vad länsstyrelsen
i nu förevarande ärende inhämtat och även eljest har sig bekant gör den
förhällande-vis rikliga förekomsten av betydelselösa inskrivningar för de
uppräknade rättigheterna fortfarande betydande arbetsinsatser nödvändiga vid
vissa inskrivningsmyndigheter inom länel. Situationen synes här väl överensstämma
med de förhållanden som domstolsverket beskriver. Inom huvuddelen av länel,
dvs. de områden som varil föremål för antingen omfattande äganderätlsutredningsförrättningar
enligt 1962 och 197] ärs äganderätls-ulredningslagar eller laga skiften enligt
dalalagen och belräffande vilka man har anledning anta atl inleckningsförhållandena
i likhet med lagfartsförhållandena har varit exceptionellt svåra före
förrättningarna har förrält-ningslanlmätarna emellertid i samband med all de genomförl
dessa aktivt medverkat till alt grundliga inteckningssaneringar kunnal
åstadkommas. Beträffande dessa områden förekommer numera inte alls eller i vart
fall i endasi synnerligen begränsad omfattning de allvarliga problem som DV med
sitt framlagda förslag avsett att lösa. Inskrivningssaneringar har sålunda med
slor framgång lidigare företagits inom belydande delar av Kop-

Prop.
1980/81:147 33

parbergs
län och erfarenheterna av dessa är enbart goda. Länsstyrelsen anser det i
högsta grad angeläget att syftet med lagförslaget förverkligas, dvs. en
utrensning av betydelselösa inskrivningar.

Länsstyrelsen
är väl medveten om att den städning i fastighetsboken som kommer att äga mm
därigenom att inskrivningar bringas atl förfalla pä grund av bestämmelserna i I
§ lagförslaget, innebär en engångsåtgärd, vilkens effekt framdeles successivt
kommer att avta allteftersom nya inskrivningar för motsvarande rättigheter
beviljas. Mot denna bakgrund hade det givetvis varil befogat atl överväga om
inte den mest rationella lösningen hade varit att som villkor för fortsatt
giltighet av sädana inskrivningar som omfattas av förslaget generelll kräva
förnyelse senast före utgången av det kalenderår under vilket 50 är förflutit
sedan inskrivningen beviljades. Domstolsverket synes tyvärr inle ha övervägt elt
förslag av den innebörden.

När
del gäller innebörden av 1 § i förslaget bör särskill observeras det
förhällandet att bland inteckningar som beviljats före 1933 torde finnas sådana
som beviljats redan före 1918 men som förnyats i den ordning som angetts i 2S
lagen den 28 maj 1968 om förnyelse av vissa inteckningar för nyttjanderätt, avkomsträtt
och servitut (nr 278). Om avsikten är all dessa inteckningar vid bedömningen
huruvida preklusionsbeslämmelserna skall vara tillämpliga pä dem skall anses ha
beviljats vid förnyelsetillfället krävs enligt länsstyrelsens uppfattning en
uttrycklig regel i lagtexten.

Länsstyrelsen
har observerat att i lagförslaget 2 § avkomsträtt inte beaktats men har gjort
den bedömningen alt della berott på förbiseende, eftersom något sakligt
grundat skäl atl utesluta delta slag av inteckningar knappast finns.

Till
2 § bör också fogas den anmärkningen att det icke är säkerl atl man helt när
sitt syfte även om förslaget genomförs. Kvar står nämligen de fall där en
penninginteckning besvärar ett avsöndrat eller avstyckat område pä grund av att
förnyelse skett senast sista inskrivningsdagen år 1976. 1 dessa fall krävs ofta
en utredning av slor omfallning för att klarlägga i vilka fastigheter
inteckning gäller.

1
den föreslagna 2§ andra stycket bör anges att första slyckel äger motsvarande
tillämpning om fastigheten etc. ...

Det
är känt för länsslyrelsen att huvuddelen av de inskrivningar vilkas förnyelse göres
som villkor för fortsatt giltighet utgöres av inskrivningar av nyttjanderätter
och servitut, avseende kraft- och leleledningar. Säsom domslolsverket
framhåller räknade man vid ledningsrältslagens tillkomst med atl inskrivna
rättigheter i mycket slor utsträckning skulle komma alt omvandlas till
ledningsrätter och alt härigenom en stor arbetsbesparing för inskrivningsmyndigheterna
skulle uppnäs. Såvitt kan bedömas av situationen inom Kopparbergs län har de
förhoppningar som man i detta hänseende knutit till ledningsrättslagen kommit
på skam. Ledningsförrällningar, både sådana som avser alt omvandla inskrivna
rättigheter till ledningsrätler och sädana vilka avser upplåtelse av ledningsrätl,
har kommit lill stånd i mycket ringa omfattning. I likhet med domstolsverket
bedömer länsslyrelsen atl orsaken härtill är att söka i del förhällandet att
ledningsförrättningar visal sig mycket kostnadskrävande. Med hänsyn lill de
stora kostnadsbesparingar som en konsekvent genomförd övergäng till ledningsrätler
odiskutabelt skulle medföra för framför allt inskrivningsmyndigheterna vore det
givetvis i högsta grad önskvärt att ledningsförrällningar komme till stånd i
betydligt större utsträckning än som hittills varit fallet. Det är dock
sannolikt alt en utökad tillämpning av ledningsrättslagen inte kan

Prop.
1980/81:147 34

påräknas om inle förrältningsformen görs mer attraktiv
genom införande av möjligheter till en betydande nedsättning av
förrättningskostnaderna. Länsstyrelsen skulle förorda ett förslag i den
riktningen.

Länsstyrelsen i Västernorriands län: Länsstyrelsen delar
domstolsverkets syn pä behovel av en sanering beträffande inteckningar för
nyttjanderätt, avkomsträtt och servitut. I framställningen redovisas de
fördelar för inskrivningsmyndigheterna som förslagel innebär. Åven nackdelarna
för rättighetsägarna behandlas. Länsslyrelsen vill påpeka vissa effekter som elt
genomförande av förslaget skulle innebära för andra myndigheter.

Förslagel innebär - i likhel med 1968 ärs preklusionslag -
all inskrivningen förfaller om den inle förnyas medan rättigheten fortfarande
gäller. Flera myndigheter är i sin verksamhel skyldiga alt underrätta eller
kalla sakägare. Som exempel kan nämnas samråds- och underrättelseskyldigheten
vid behandlingen av stads- eller byggnadsplaner, länsstyrelsens underrättelseskyldighet
vid förordnanden enligl naturvärdslagen och faslig-hetsbildningsmyndighelens
skyldighet att kalla sakägare vid förrättning. I samtliga dessa fall kan nyltjanderälts-
eller servitulshavaren vara sakägare.

Som regisleranvändare har givetvis nämnda myndigheter stor
nytta av atl fastighelsbok och inskrivningsregister inte innehåller uppgifter
om rättigheter som inle längre gäller och all anteckningar om gällande rältigheter
endast finns pä fasligheter som är reellt belastade av rättigheterna.

Om å andra sidan ett genomförande av förslagel fär till
följd att en slor mängd servitut kommer att gälla utan all vara redovisade i
något register medför detla stora nackdelar för myndigheterna. Risken är stor
all man inle får kännedom om giltiga rältighetsupplätelser. Inom länet finns
exempel på att nyttjanderättshavare avverkat skog inom omräde med avverkningsförbud
p.g.a. förordnande enligt naturvärdslagen. Nyttjanderättshavaren hade inte
personligen underrättats om förordnandet. Han ansågs därför inte
straffansvarig. Vidare har det förekommit atl nyttjanderätt inte var känd vid
fastighetsreglering enligl fastighetsbildningslagen. Förrältningen har fått
göras om efter domvillobesvär.

För att minimera de negativa konsekvenserna är del av siörsta
vikt alt informationsinsatserna blir tillräckliga. Alla de rättighetshavare som
har behov av all förnya inskrivningen bör sälunda bli uppmärksammade pä
reformen sä att de begär sädan förnyelse. Det är därför nödvändigt att
erforderliga resurser ställs lill förfogande för information om förslaget genomförs.
Om så sker kommer enligt länsstyrelsens uppfattning fördelarna av elt
genomförande av förslaget att överväga nackdelarna för de myndigheler som
hämtar uppgifterna om förekomsten av rältigheter från fastighetsbok eller
inskrivningsregister.

Upplysningsvis kan nämnas atl del inom länet förekommer
viss samverkan mellan inskrivningsmyndigheter och lantmäteriet utöver den som
beskrivs i domstolsverkets framställning. I samband med fastighetsregleringar
(marköverföringar) undersöker faslighelsbildningsmyndighelen om inskrivna
rättigheter berör fastigheter som tidigare avstyckats frän den fastighet som
avstår mark. Om så inte är fallet lillämpas samma regler som för iniyg vid avstyckning.

Dä framställningen endasi berör inskrivningarnas inverkan
pä inskrivningsmyndigheternas arbele vill länsslyrelsen peka pä alt
rättigheterna som sådana kan vara besvärande för samhällsbyggandet och annat
markutnyttjande. Detla gäller bl. a. villaservituten och skogsfångsservilulen.
Möjligheterna atl genom fastighetsreglering upphäva servilul bör även nämnas i
detla sammanhang.

Prop. 1980/81:147 35

Beträffande skogsservitulen vill länsstyrelsen anföra
följande.

I likhet med domslolsverket anser länsslyrelsen alt de bör
undantas frän tillämpningen av 1 §. Däremot är del tveksamt om de ocksä skall undantas
från tillämpningen av 2 §.

Inom länet finns ca 10000 skogsservitut som tillkommit i
samband med tillkomsten av fastighet till vars förmän det gäller. Inskrivningar
avseende servituten har överförts till etl myckel stort antal avstyckade eller
avsöndrade fastigheter i regel tomtplatser. Endast en mycket liten del av
dessa är reellt belastade av skogsservitulen. Vid upphävande av skogsservitut
anses regelmässigt alt små fastigheter, även om de innehåller skogsmark, inle
berörs av skogsservitut som upplåtits i slamfaslighelen.

Pä grund av det anförda vill länsslyrelsen föreslå atl skogsservitulen
inte skall vara undantagna frän tillämpningen av 2§. I vart fall bör undantaget
inte gälla mindre avstyckade eller avsöndrade fastigheter. En arealgräns kan
förslagsvis sältas vid 10 ha.

Slufiigen vill länsstyrelsen påpeka atl 2 § andra stycket
i lagförslaget bör kompletteras att avse även fastighet som bildats genom
sammanläggning vari ingår fastighet som angivits i 2 § första stycket.

Fastighetsdata- och inskrivningsregisterkommitlén (Ju
1979:07): Syftet med införandet av automatisk databehandling på inskrivningsväsendels
omräde är bl.a. alt åstadkomma rationaliseringsvinster. Det är därför angeläget
att - när väl riksdagen tagit slutlig ställning till fastighetsdata-systemets
utformning — systemet dä kan genomföras under kortast möjliga lidsrymd. Den av
domstolsverket föreslagna lagstiftningen kan uppenbarligen medverka därtill.
Mot bakgrund av det anförda och från de utgångspunkter kommittén har att
företräda i ärendei tillstyrker FADIR-kommittén domstolsverkets framställning.

Fastighetsbildningsutredningen (Ju 1979:11): Den
omständigheten atl fastighetsböckerna innehåller inskrivningar för rältigheter
som inle längre består eller att rältigheter i inskrivningsrättsligl hänseende
belastar flera fastigheter än de i verkligheten berör vållar problem inte bara
med hänsyn lill inskrivningsmyndigheternas verksamhet. Eftersom en faslighels
formella rältighetsbelastning ofta mäste beaktas vid fastighetsbildning, fär
missvisande inskrivningsrättsliga förhållanden återverkningar också på förrältningsverksamhelen.
Vidare bör erinras om alt del nya faslighels-registret skall redovisa i
fastighet inskrivna servitut. Ämnet för domstolsverkels framställning langerar
sålunda de frågor om sanering av fastighetsindelningen m.m. som tas upp i
direktiven för faslighelsbildningsutredningen.

Mot bakgrund av det som nu sagts är det uppenbart att faslighelsbildningsutredningen
kan instämma i domstolsverkets uppfattning om behovet av atl vidta åtgärder för
att fä bort betydelselösa inskrivningar för rättigheter.
Fastighetsbildningsutredningen menar ocksä all en preklusionslagsliftning är
mest ändamålsenlig när det gäller att tillgodose detta behov. Det i
framställningen intagna förslaget kan därför i princip tillstyrkas.

Faslighelsbildningsutredningen är emellertid inle beredd
alt tillstyrka den närmare utformningen av förslaget. En preklusionslagsliftning
av förevarande slag har visserligen uppenbara fördelar med tanke på de
rationaliseringsvinster som uppkommer för inskrivningsmyndigheterna och andra
myndigheter men den innefattar samtidigt påtagliga nackdelar, därigenom att
lagstiftningen ocksä kommer atl beröra inskrivningar för fortfarande beslående
rättigheter. Med tanke pä delta föregicks 1968 års preklusionslagsliftning av ingäende
överväganden för att åstadkomma en rimlig avväg-

Prop.
1980/81:147 36

ning mellan de motstående intressena. Faslighelsbildningsutredningen
menar alt en ny lagstiftning bör grundas pä en motsvarande avvägning.

Domstolsverkets framställning innehåller inte tillräckligt
underlag för de överväganden som behöver göras. Av betydelse är särskill atl
del i framställningen saknas en redovisning av erfarenheterna från 1968 ärs preklu
sionslagsliftning - hur stor blev rationaliseringsvinsten? - har rättsförluster
uppkommit lill följd av all betydelsefulla inskrivningar prekluderats? - hur omfaltande
och betungande blev i verkligheten del utredningsarbete som genom
lagstiftningens förnyelsekrav lades pä rättighetshavare? -vilka kategorier rättighetshavare
drabbades?

1 avsaknad av underlag för bedömningen vill faslighelsbildningsutredningen
inle göra någol bestämt uttalande angående preklusionslagstift-ningens
utformning. Det bör emellertid sägas att vissa uppgifter i förarbetena till
1968 års lagstiftning närmast ger vid handen att den av domstolsverket i 1 §
lagförslaget angivna tidpunkten - den I januari 1933 - borde flyttas tillbaka någol
eller några är. Det förefaller nämligen som om en preklusionslagsliftning
avseende tiden 1918-1932 skulle komma att beröra flera inteckningar för
rättigheter än den lidigare lagstiftningen. Vidare kan man väl också göra det
antagandet att andelen betydelselösa inteckningar är mindre när man nu
betraktar tidsperioden 1918-1932 än när man för tolv är sedan bara log hänsyn
till inteckningar från tiden före 1918. Slulligen kan man inle - när det
gäller inteckningar fr.o.m. 1918 utgä från atl elt stort anlal av de inlecknade
rättigheterna är sakrättsligl skyddade oberoende av om inteckningsrällen
kvarstår eller ej. Vid 1968 ärs lagstiftning togs slor hänsyn till vad som i
fråga om del sakrällsliga skyddet enligt rättspraxis gällde för vissa äldre kraftledningsservitut.

Med utgångspunkt frän den tveksamhet som nu redovisats lill
frågan huruvida I § lagförslaget utformats med tillräckligt beaktande av rällig-hetshavarnas
intressen framslår del för faslighelsbildningsutredningen som än mera
betänkligt atl pä det sätt domstolsverket föreslår i 2S lagförslaget låta
förnyelsekravet omfatta ocksä etl stort antal inteckningar som beviljats under
liden den I januari 1933-30 juni 1968. Del måste nämligen hållas för troligt atl
ocksä förnyelsekravel med avseende pä dessa yngre inteckningar kommer alt vålla
rättighetshavarna olägenheler i form av omfaltande utredningsarbele. I vart
fall torde, för atl syftet med lagstiftningen skall uppnäs, innehavarna av
inskrivna ledningsrältigheter i allmänhet bli tvungna att verkställa fastighelsrätlslig
ulredning beträffande samtliga under tidsperioden tillkomna rättigheter.

Som ett alternativ lill del förslag som innefattas i 2*j
lagförslaget har domstolsverket fört fram tanken all låta preklusionen av rättigheter
som inskrivits i slamfastighet ha avseende enbart pä fasligheler som avskilts
från samfälld mark. Även detta alternativförslag är dåligl underbyggt i del att
domslolsverket inle alls belyst vad förslaget innebär i fräga om risk för
rättsförlust och andra olägenheler för rättighetshavarna. Däremot redovisas
fördelarna med en lagstiftning i enlighet med alternativförslagel på sådant
sätt att det står ganska klari alt ett genomförande av detta .skulle komma atl
leda lill så stora rationaliseringsvinster för inskrivningsmyndigheterna att
de mer än väl torde uppväga de olägenheter som möjligen kan uppkomma för rättighetshavarna.
Faslighelsbildningsutredningen lillslyrker därför alternalivförslaget.

Sammanfattningsvis menar faslighelsbildningsutredningen
sålunda att en lagstiftning angående de rättigheter som inskrivningsrättsligl
belastar fastighet som före den I juli 1968 avskilts frän samfälld mark bör genomfö-

Prop. 1980/81:147 37

ras i anledning av domstolsverkets framställning, alt en
mera generell preklusionslagsliftning bör utarbetas efter förebild i 1968 ärs
lagstiftning men atl den närmare utformningen av denna bör göras till föremal
för ytteriigare överväganden. Vid de fortsatta överväganden som sälunda behövs
bör man pröva möjligheterna att aktivera en tillämpning av ledningsrättslagen.
Under alla förhållanden torde en lagsliflning i enlighet med domstolsverkets
intentioner förutsätta att en genomtänkt lagtext utarbetas. Vissa anmärkningar
mot domstolsverkels förslag till lagtext framgår av den promemoria som i
ärendet upprättats inom utredningens sekretariat. (Utesluten här.)

Sveriges advokatsamfund: En preklusionslagsliftning medför
ofrånkomligen risker för rättsförluster. Denna risk måste vägas mol de
administrativa och ekonomiska fördelar som står att vinna för inskrivningsväsendel.
Vid avvägningen mäste man emellertid även beakla den ökning av administration
och kostnader som uppkommer för andra. Domstolsverket pekar på de utredningar
och ätgärder i övrigt som mäsle företas av televerket och kraftförelagen.
Därtill kommer arbetet inom lanlmäteriväsendet och andra myndigheler. Slutligen
berörs ett stort antal enskilda fastighetsägare. Domslolsverket syftar främst lill
rationaliseringar inom inskrivningsväsendet och redovisar inle nägot försök lill
bedömning av de föreslagna älgärdernas samlade effekter. Underlag för en sädan
bedömning bör enligl samfundets mening framläggas före etl slutligt
ställningslagande lill lagförslaget.

Som
domstolsverket framhåller är det inle fräga om preklusion av rättigheter i
vanlig mening. Det är i princip bara inskrivningen som förfaller vid underlåten
förnyelse. Själva rättigheten päverkas bara i den män den för sin giltighet är
beroende av atl inskrivning föreligger. Rättsförlust kan uppkomma om den
intecknade fastigheten överlåtils och rältighetsinneha-varen underlåter att
ansöka om förnyelse. Sannolikl kommer innehavarna av de mänga sakrälterna beträffande
leleledningar och kraftledningar all pä ett professionellt sätt bevaka sina inlressen.
Inskrivna rälligheler för enskilda avser oftast rätt till väg, rätt till båt-
eller badplats, rätt atl för jordbruk, skogsbruk och fiske ha byggnad eller
annan anläggning utförd på annans mark, rätt att utnyttja vattentäkt och att ha
ledning över annans mark. Det är här oftast fräga om faslighelsägare i glesbygd
och sannolikl i slor utsträckning äldre personer. Det är känt för samfundet atl
älskilliga rättighetsinnehavare av denna kategori underlät alt begära förnyelse
enligt 1968 ärs preklusionslag och drabbades av rättsförlust. Orsakerna härtill
är flera. Rättighetens existens framgår inte av gravationsbevis avseende den
egna fastigheten. Informationen om den nya lagsliftningen kan ha varil
otillräcklig eller inte nätt fram till de berörda. Del finns veterligen ingen
utvärdering av effekterna av 1968 ärs lag och det är därför svårt all bedöma i
vilken omfattning enskilda drabbats av rättsförluster.

Betänkligheterna mot en preklusionslagsliftning skulle
bortfalla om det allmänna åtog sig atl i skälig omfattning ersätta de
ekonomiska skador lagen kan medföra för vissa rättsinnehavare. Om riskerna för
rättsförluster är ringa pä gmnd av lagstiftningens utformning och
informationens omfattning skulle det allmännas kostnader för ersättningar bli
blygsamma. Om lagstiftaren gör bedömningen att kostnaderna skulle bli
oacceptabla för det allmänna, bör den föreslagna lagstiftningen enligt
samfundels uppfattning inte genomföras.

Sveriges föreningsbankers förbund: Förbundet delar
domstolsverkets bedömning att stora rationaliseringsvinster står att vinna om
den av domstolsverket föreslagna lagsliftningen genomförs.

Prop.
1980/81:147 38

Förbundet vill dock framhålla alt en preklusionslagsliftning
- även om stora vinster kan uppnås - ej får uppfattas som en kränkning av
rättssäkerheten eller som en för stor belastning för den enskilde. Förutsättningen
för lagstiftningen måsle vara att den utformas sä att bestående rättsförhållanden
inte päverkas i vidare mån än vad som är moliverat med hänsyn lill de fördelar
som står atl vinna. Mol den nu föreslagna lagstiftningen kan också i och för
sig anföras, från principiella utgångspunkter och rättssäkerhetssynpunkter,
samma invändningar som framfördes vid genomförandet av 1968 ärs preklusionslagsliftning.
Med hänsyn lill den utformning som denna lagstiftning då fick, ansåg sig bl.
a. dåvarande Sveriges Jordbrukskasseförbund (SJF) vid detta tillfälle dock
kunna tillstyrka den dä aktuella preklusionslagstiflningen.

De skäl som dä anfördes av förbundel, övriga tillstyrkande
remissinstanser samt departementschefen medför enligt förbundels mening alt
övervägande skäl ocksä denna gäng talar för att den föreslagna preklusionslagstiflningen
bör genomföras både vad gäller preklusion av inskrivningar som är mer än 50 är
gamla som de i stamfaslighet inskrivna servitut och nylljanderätler som finns i
före den I juli 1968 avskild mark. Sistnämnda lagstiftning skulle i och för sig
högst betydligt utvidga det år 1968 angivna området för preklusionslagstiftningen
men bör trots delta enligt förbundets mening genomföras med hänsyn till bl. a.
de vinster som slär atl vinna och den ringa eller ingen betydelse som dylika
inskrivningar i avstyckade fastigheter i flertalet fall äger.

De skäl som 1968 talade för genomförandet av en preklusionslagsliftning
talar för övrigt idag - mot bakgrund av enligt förbundets mening de enbart
positiva erfarenheter som 1968 års preklusionslagsliftning givit - måhända i än
högre grad för genomförandet av nu föreslagen lagstiftning.

Sammanfattningsvis vill förbundet säledes som sin mening -
med utgångspunkt från de synpunkter förbundel har alt beakta - i sin helhet
tillstyrka alt domstolsverkets förslag görs lill föremål för lagstiftningsåtgärder.

Svenska bankföreningen: Bankföreningen har inte nägot alt
erinra mot de i domstolsverkets framställning upptagna förslagen.

Svenska sparbanksföreningen: Föreningen har inget alt
erinra mot domstolsverkets framställning.

Svenska kommunförbundet: De föreslagna preklusionsreglerna
torde, såvitt kommunerna angår, innebära alt pä dessa som innehavare av inskrivna
nyttjanderätter och servilul för främsl rätt alt anlägga och bibehålla
ledningar för eldistribution samt för vatten och avlopp övervältras ett inle
obetydligt utredningsansvar. Det bör sälunda noteras att den bevakningsberedskap
som de föreslagna reglerna nödvändiggör kan komma atl hårt belasta
ledningsinnehavarnas utredningsresurser, vilkel torde innebära viss risk för
rättsförluster. Å andra sidan kan antagas all del erforderliga ulredningsarbetel
resulterar i den önskvärda konsekvensen all ledningsinnehavaren bringar
klarhet i rådande nyttjanderätls- och servitutsförhål-landen, vilket bland
annat medför fördelen atl underlätta för ledningsinnehavaren att för framtiden
säkerställa rätt att bibehålla ledning genom att utnyttja det moderna ledningsrätlsinslitulet.

Vad särskill angår risken för rällsföriust är det
uppenbart att misslag vid bevakningen kan medföra atl rättighet upphör genom
all faslighet överlåtes till godtroende förvärvare. - Emellertid träffar preklusionsreglerna
i huvudsak inskrivningar i äldre avslyckningar där inskrivningarna endast
undantagsvis reellt belastar avslyckningen saml såvitt gäller nylljanderät-

Prop.
1980/81:147 39

ter sädana som inte längre gäller, vartill kommer alt
upplåtna rättigheter består oberoende av inskrivning, sä länge fastigheten är i
upplätarens hand. Godtrositualionen torde därför sakna slörre praktiskt inlresse.

Slyrelsen
finner fördelarna med förslagel överväga påtalade olägenheter, varför styrelsen
för sin del lillslyrker förslagel.

Lantbrukarnas
riksförbund: LRF vill inledningsvis påtala alt framlagt

lagförslag i sina delar har olika rätlsföljder vid underläten förnyelse av

meddelad inskrivning. I frägan om den generella regeln om preklusion av

inskrivning meddelad före är 1933 gäller att endast själva inskrivningen

förfaller vid underläten förnyelse. Den eventuella rättighet som ligger till

grund för inskrivningen päverkas däremot inle. Annoriunda förhäller det

sig med frågan om underlåtenhet att förnya inskrivning som gäller i avskild

mark till följd av inskrivning meddelad i stamfaslighet. Vid underlåten

förnyelse av inskrivningen förfaller inle endast inskrivningen utan också

den eventuella rätl som kan finnas i den avstyckade eller avsöndrade

fastigheten.---

LRF delar domstolsverkels uppfattning att det är
otillfredsställande alt inskrivningsmyndigheternas fastighetsböcker i inle
ringa omfattning innehåller inskrivningar för rättigheter som inte längre
beslår eller i vart fall ej reellt belastar samtliga de fasligheler i vilka de
finns inskrivna. Förhållandena torde i hög grad orsaka att, som domstolsverket
upplyser, ej ens hälften av landets inskrivningsmyndigheter för närvarande
klarar av atl hålla den lagstadgade expeditionstiden på 14 dagar. Förekomsten
av oriktiga inskrivningsuppgifler medför för övrigt ej endast olägenheter för
inskrivningsväsendet ulan ocksä för arbetet vid t.ex.
fastighetsbildnings-myndighet. Enligt 23 kap. 6 § jordabalken har
inskrivningsmyndighet redan i dag viss möjlighet alt, efter vederböriig
utredning, avföra onyttig inskrivning från fastighetsbok. Del måste
emellertid, med hänsyn till uppställt utredningskrav, betecknas som
orealistiskt all förvänta sig alt erforderlig sanering av fastighelsböckerna
skall kunna genomföras av inskrivningsmyndigheterna med slöd av sagda lagrum.
LRF finner därför att starka skäl talar för ett genomförande av domstolsverkets
förslag i vad del avser införandet av en ny preklusionslag som gör det möjligt
all avföra onyttiga inskrivningar frän inskrivningsmyndighets faslighetsböcker.

Föreliggande lagförslag har i vad del avser preklusion av
inskrivning meddelad före år 1933 utformats i överensstämmelse med 1968 ärs preklusionslag.

LRF noterar all domstolsverkets framställning inle
innehåller nägon redogörelse för effekterna av 1968 års lagstiftning. Enligl
förbundets mening hade del varil av storl värde om konstaterade för- och
nackdelar av lagstiftningen åtminstone i någon mån redovisats.

Till grund
för 1968 års lagstiftning låg ell förslag av den s.k. inskrivningskommitlén om
preklusion av inskrivningar som beviljats före år 1935. I lagen kom tidpunkten
att flyttas tillbaka till är 1918. Anledningen härtill var den remisskritik som
riktats mot lagförslaget frän främst verk och institutioner som pä grund av sin
verksamhel innehade mängder av inskrivna servitut och nyttjanderätter.
Remisskritiken gick väsentligen ut pä att en preklusionslagsliftning avseende
inteckningar beviljade ända fram till år 1935 skulle leda till mycket
omfattande och komplicerade utredningsarbeten med risk för rättsförluster som
följd. Vid utarbetandet av propositionen till lagen företogs en avvägning
mellan ä ena sidan rationaliseringsvinsten och ä andra sidan de
utredningsarbeten som ålades rätlighetsinne-havarna och risken för
rättsförluster.

Prop.
1980/81:147 40

LRF utgår från att en eventuellt ny preklusionslagsliftning
kommer atl fä sin närmare utformning efter en avvägning mellan motstående inlressen
liknande den som föregick 1968 års lag. Domlolsverkels framställning innehåller
dock inget material som kan läggas till grund för en dylik avvägning.

Tidigare i detla yttrande har pälalals atl domstolsverkets
framställning i vad den avser en generell preklusion av inskrivningar beviljade
före den 1 januari 1933 endast innebär att inskrivningen, men ej den
bakomliggande rättigheten, förfaller vid underiålen förnyelse. Atl en befinllig
rättighet består innebär att en "ny inskrivning" av rättigheten
oftast kan meddelas även om den ursprungliga inskrivningen förfallit.
Domstolsverket har med hänvisning lill nu anmärkta förhållanden framhållit att
föreslagen preklusion av inskrivning inte medför den risk för rällsföriust som
ett ytligt betraktande av lagförslaget kan ge intryck av. LRF delar i stort
domstolsverkets bedömning härvidlag. Förbundel vill dock underslryka nödvändigheten
av atl, som domslolsverket ocksä föreslår, en eventuell preklusionslagsliftning
kombineras med ett effektivt informationsprogram. Informationsprogrammet mäsle
härvidlag utformas pä ett sätt som gör all den enskilde medborgaren fär
upplysning i frägan om han har att vidla någon åtgärd för att fulll ut bevara
en honom tillkommande nyttjande-, servituts-eller avkomsträtt.

Sammanfattningsvis finner LRF skäl för att i princip tillstyrka
domstolsverkets förslag i vad det avser införande av en generell preklusionsregel
för äldre inskrivningar. Som redan angivits saknas enligl förbundels mening erforderiigt
malerial för en närmare bedömning av lämplighelen av i lagförslaget valda
tidpunkter, år 1933 respektive utgången av är 1982. Förbundel avstår därför
frän att uttala sig i dessa delar.

LRF övergår härefter lill all redovisa sin syn på
domstolsverkets förslag om preklusion av inskrivning i avstyckad eller
avsöndrad fastighet som meddelats i stamfaslighet.

Den principiella skillnaden mellan lagförslagen i denna
del och del ovan behandlade förslaget till en generell preklusionsregel för
äldre inskrivningar har tidigare redovisats. All risken för rättsförluster
ökar när ej endasi inskrivningen utan också själva rättigheten upphör atl gälla
vid underiålen förnyelse finner LRF uppenbart. Dessulom torde domstolsverkels
förfaringssätt att koppla rättighetens giltighet till inskrivningens bestånd
strida mot vad som i allmänhet gäller. Genom att inskriva en nyttjande- eller
servitutsrätt erhåller rällighelsinnehavaren ell sakrättsligl skydd. För förhällandet
mellan de avtalsslutande parterna saknar inskrivningen däremot betydelse. En
nyttjanderätt som är lokaliserad lill etl visst omräde av en stamfaslighet
gäller dessutom alltjämt utan inskrivning om området i fråga överlåts till ny
ägare efter avslyckning och den nye ägaren av omrädel är medveten om
rättigheten. Mol bakgrund av del sagda vill LRF ifrågasätta om domstolsverkets
lagförslag i här aktuell del står hell i överensstämmelse med jordabalkens
regler belräffande nyttjanderätt och servitut.

Vad gäller preklusion av inskrivningsansvar i fastighet
som bildats av samfälld mark drar domstolsverket paralleller med 1970 ärs lag
om preklusion av penninginteckning i sädan fastighet. LRF vill framhålla alt
en sådan jämförelse är föga adekvat, eftersom penninginleckning i den avskilda
fastigheten endasi medför etl subsidiärt ansvar, medan en nyttjande-eller
servitutsrätt som belastar den avskilda fastigheten innebär primärans varighet.

Prop.
1980/81:147 41

Domstolsverket
har i sin framställning understrukit att det i inskrivningsmyndigheternas
fastighetsböcker finns ett myckel stort antal fastigheter tillkomna genom avstyckning
eller avsöndring i vilka rättigheter är inskrivna ulan att nägon reell
belastning föreligger. LRF är väl medvetet om att saneringsproblemen många
gånger är svårast att lösa just där fråga är om fasfighel som tillkommit genom avstyckning
eller avsöndring. Förbundet ifrågasätter dock nödvändigheten av att, som sker
i domstolsverkets förslag, angripa själva rältighetertlas bestånd. Avsedd
rationaliseringseffekt på inskrivningsväsendets Oltiråde torde fullt ut uppnås
om endast inskrivningen förfaller vid underlåten förnyelse.

Mot
bakgrund av vad ovan upptagits finner LRF inle atl domstolsverkets
framställning ger tillräckligt underlag för att förbundet skall kunna tillstyrka
något av verkets alternativa förslag till preklusion av inskrivning berörande
genom avstyckning eller avsöndring avskild mark.

Avslutningsvis
vill LRF framhålla atl det vid domstolsverkets framställning fogade förslaget lill
lagtext innehåller belydande oklarheter. Av § 1 följer alt sådan inskrivning
som förnyats enligt 1968 års lagstiftning nu ånyo skall förnyas. Detta torde ej
vara rimligt. 2 § hänvisar till de lagar som tillämpats vid avskiljandet av
berörda fastigheter. För det fall uppräkningen är avsedd att vara uttömmande
medför det att exempelvis fastighet som bildals genom förrättning enligl ensittarlagen
faller utanför lagförslagets tillämpningsområde, vilket inte torde vara avsett.
1 3 § hänvisas till säväl I som 2§§, vilket torde medföra att även inskrivning
i stamfastighet meddelad efter den 1 januari 1933 kan komma atl förfalla
därest inskrivning förnyas i avsöndring eller avstyckning men ej i
stamfastigheten.

Anförda
exempel påvisar nödvändigheten av att en grundlig överarbetning av föreslagen
lagtext företas före det att nägon del av densamma upphöjs till lag.

Svenska
elverksföreningen: Föreningen har under remisstiden samarbetat med Svenska
Kraftverksföreningen i frågan. Merparten av de medlemsföretag vars intressen
vi har att bevaka kan inte direkt jämföras med de exempel från Sydkraft AB och
Bålforsens Kraft AB, som ingår i Krafl-verksföreningens yttrande enär de
sistnämnda förutom fördelningsledningar för 10 och 20 kV även har en betydande
del regionala ledningar för högre spänningar.

Majoriteten
av vår medlemskrets saknar som regel regionala ledningar. Däremol är fördelningsledningarna
ofta framdragna över områden med ett förhållandevis stort antal fastighetsinträng
per längdenhet ledning. Närheten till lälorler för aktuella ledningsslag
innebär ocksä att en belydande mängd avslyckningar kan ha skett från de slamfastigheler
vari rättighet all framdra ledningen finns inskriven.

Utredningskostnaderna
för att kunna förnya inskrivningen i stamfastigheter torde därför sammanlaget
uppgå till mångmiljonbelopp även för eldistributörer utan regionala
anläggningar.

Svenska
Elverksföreningen vill därför - i likhet med Svenska Kraftverksföreningen -
sammanfattningsvis anföra följande.

1. Med hänsyn till behovet av förenkling av arbetet
för inskrivningsmyndigheterna vill föreningen icke motsätta sig en föreskrift
om förnyelse inom viss lid av inskrivningar, beviljade före 1933, under förutsältning
att bidrag till kostnaderna för utredningar utgår.

2. Med hänsyn till de stora kostnader som, även om
kostnadsbidrag lämnas, uppkommer för utredningar belräffande inskrivningar,
beviljade före den 1 juli 1968 och nu gällande i avskilda fastigheter,
avstyrker föreningen denna del av förslaget.

Prop.
1980/81:147 42

3. Däremot har föreningen icke någol alt invända mol
en bestämmelse beträffande fastighet som avskilts från samfälld mark att
stamfastigheternas inskrivningar däri förfaller om de icke förnyas.

4. Den föreslagna liden för förnyelse är i samlliga
fall för kort. För utredningar fordras en tid av minst tre år från lagens
ikraftträdande.

I
övrigt ber vi fä hänvisa fill Kraftverksföreningens förutnämnda utförligare
yttrande i ärendet.

Svenska
kraftverksföreningen: Svenska Kraflverksföreningen representerar företag inom kraftinduslrin
— samtliga större kraflakliebolag och kraftproducerande kommuner i Sverige -
som för sin verksamhet är beroende av inskrivningar av nylljanderätler och servitut
för rätt till kraftledningar, utnyttjande av vattenkraft, reglering av
vallendrag och sjöar och andra för verksamheten erforderiiga rättigheter. Det
är sälunda för dessa företag nödvändigt alt, om lagstiftningen genomföres, tillse
all förnyelse av gällande inskrivningar i ertbrderlig omfattning kommer till
stånd, så atl rättsförluster icke uppkommer.

Kraftverksföreningen
inser väl, att den föreslagna lagstiftningen skulle innebära en önskvärd
förenkling för inskrivningsmyndigheterna och för införande av automatisk
dalabehandling inom inskrivningsväsendet. Förslaget innebär emellertid, all
man överför arbete och kostnader för dessa åtgärder på de enskilda rättighetshavarna
som för bevarande av sina rättigheter tvingas atl ulföra omfattande arbete,
förenat med stora kostnader.

Erfarenheter
föreligger från den förnyelse av inskrivningar som företogs med anledning av
1968 ärs lagstiftning. Frågan gällde dä inskrivningar, beviljade före är 1918.
Nu gäller frägan dels samlliga inskrivningar före 1933 och dels de
inskrivningar i slamfastigheler som flutit ut i mark avstyckad före den 1 juli
1968. Del bör uppmärksammas alt förnyelse skulle bli nödvändig även av de
inskrivningar, beviljade före 1918, som förnyades pä grund av 1968 ärs
lagstiftning. Del är sälunda nu fräga om elt mänga gånger slörre antal
inskrivningar som måste undersökas och förnyas. Större delen av dessa
inskrivningar gäller kraftledningar, men även rättigheter till vattenkraft och
vad därtill hör är av betydande omfattning. Sistnämnda rättigheter fordrar
vanligen mera omfattande ulredningar än rältigheter till ledningar.

De
ulredningar som mäsle förelagas för rättigheter lill kraftledningar bör grundas
på nya kartor med aktuella fastighelsbeteckningar och delta material får mot
avgift beställas hos fasligheisbildningsmyndigheterna. Därefter följer
kompletterande utredningar om ledningens sträckning, bredden av ledningsgator,
fastighetsbildning och evenluelll även besiktning pä marken. Utredningsarbetet
blir av sädan omfattning att det icke kan förenas med löpande arbelsuppgifler.
Företagen mäsle alltså anställa extrapersonal eller anlita konsuller. För atl
fä en uppfattning om arbelets omfallning och kostnaderna har vi begärt
uppgifter frän nägra kraftföretag och dessa uppgifter kan tjäna som exempel.

Sydkraft
Aktiebolag har ca 4000 ledningskoncessioner och ca 30000 inskrivna kraftledningsservitut.
Kostnaderna för utredningar och förnyelse av dessa och aktuella vattenrätlsservitut
uppskattas till 1,5 ä 2 milj. kronor.

Bålforsens
Kraflakliebolag har ca 2000 kraftledningsservitut inskrivna före 1933 och ytteriigare
ca 10000 före 1968. Koslnaden för ulredning och förnyelse - inkl. rättigheterna
till vattenkraft m.m. - uppskattas till ca I milj. kronor.

Prop. 1980/81:147 43

Detta är endast en mindre del av de kraftledningar och fasligheler
som frågan nu gäller. Kostnaderna kommer för samtliga de företag som Kraflverksföreningen
representerar att bli många gånger större.

Som fömt nämnts, är det inte rimligt att kostnaderna för de
utredningar som behövs för att inskrivningsmyndigheternas arbele skall underiättas
helt skall övervältras pä de enskilda företagen. Om lagstiftningen helt eller
delvis genomföres, bör den därför kombineras med en bestämmelse om visst
kostnadsbidrag till utredningar, förslagsvis i den formen att karlmaterial och
gravationsbevis ulan kostnad ställes till förfogande. Kraftverksföreningen
förutsätter, all någon avgifl för förnyelse ej heller nu skall utgå.

Enligt uppgifter frän olika medlemsföretag kommer
utredningar och förnyelse beträffande inskrivningar som belastar fastigheter,
avskilda före den 1 juli 1968, atl medföra del största arbelel. Om förfarandet inskränkes
till inskrivningar före 1933, behöver undersökningar icke verkställas beträffande
de kraftledningar som byggts efter den liden.

En preklusion av stamfastigheternas inskrivningar i
fastigheter som avskilts från samfälld mark torde vara av särskild betydelse
för inskrivningsväsendel. Visserligen torde utredningar i sädana frågor kunna
bli omfaltande men det är inte troligt, att rättsföriusler i nämnvärd
omfattning skulle uppstå om förnyelse inle sker. Den föreslagna lagstiftningen
bör därför kunna gälla i denna speciella fräga.

Som sammanfattning fär Kraflverksföreningen anföra
följande.

Med hänsyn till behovel av förenkling av arbetet för
inskrivningsmyndigheterna vill Kraflverksföreningen icke motsätta sig en
föreskrift om förnyelse inom viss lid av inskrivningar, beviljade före 1933,
under förutsättning att bidrag lill kostnaderna för ulredningar utgår pä säll
ovan sagts eller på annat sätt i motsvarande omfattning.

Med hänsyn till de stora kostnader som, även om
kostnadsbidrag lämnas, uppkommer för utredningar belräffande inskrivningar,
beviljade i stamfastigheter och nu gällande fastigheter som avskilts före den I
juli 1968, kan Kraftverksföreningen icke tillstyrka denna del av förslagel.

Däremol har Kraflverksföreningen icke nägot all invända
mot en bestämmelse beträffande faslighet som avskilts från samfälld mark att slamfastigheternas
inskrivningar däri förfaller om de icke förnyas.

Den föreslagna tiden för förnyelse är i samtliga fall för
kort. För ulredningar fordras en tid av minst tre år frän lagens
ikraftträdande.

Sveriges fastighetsägareförbund: Den föreslagna preklusionslagstiflningen
ansluter i viss utsträckning lill 1968 års lag om förnyelse av vissa
inteckningar även om tillämpningsområdet enligt förslagel utvidgats lill att
omfatta även preklusion av servilul och andra nylljanderätler i avslyckningar
gjorda före 1968.

1 föreliggande framställning saknas tyvärr en summering
och utvärdering av erfarenheterna frän tillämpningen av 1968 års lag och
verkningarna därav. För att möjliggöra en allsidig bedömning av det nu
framlagda förslagel borde en redovisning gjorts över vilka olägenheter berörda
parter - rättsinnehavare, faslighetsköpare m,fi. ~ till äventyrs haft av preklu-sionsförfarandet
per den I januari 1971 enligl nämnda lag.

I dagens situation synes det emellerfid än mer angelägel
än 1968 att uppnå den förenkling och lidsvinst i inskrivningsruiinerna, som förslagel
ytterst syftar till. De växande balanserna är nu mera besvärande både för
inskrivningsväsendet och den rättssökande allmänheten. De principiella betänkligheter,
som inför genomförandet av 1968 års lag anfördes mol alt

Prop.
1980/81:147 44

med denna ordning rubba en förmån, som av älder varit
förknippad med intecknad begränsad sakralt, kan numera heller inle anses väga
lika tungt. Den åberopade rättstraditionen är ju redan bruten genom nämnda lag.

Risken för all rättsinnehavare, faslighetsköpare o. a.
drabbas av olägenheter i följd av etl preklusionsförfarande torde för övrigl inle
vara större nu än är 1968, dä förbundet fann anledning tillstyrka motsvarande
förslag. Detta gäller i vart fall de 50-äriga sakrättsinskrivningarna. Riskerna
är svårare alt bedöma när det gäller de i avskilda fastigheter gällande inskrivningarna,
som härrör från slamfaslighelen och som nu kan komma alt förfalla i brist på
förnyelseansökan. Även här kan det vara fräga om vikliga förmåner, som t.ex.
tillgäng lill väg eller vattentäkt. Vad som emellertid måste framhållas i
bedömningen av tänkbara risker är det förhällandet, att det endasi är
inskrivningen som förfaller vid underlåten förnyelse.

Med hänvisning till vad som ovan anförts, finner förbundel
ej skäl för erinran mot det i framställningen föreslagna preklusionsförfarandet.
Självfallet förutsattes härvid, att en bred information! om lagens innehåll
och verkningar lämnas till dem som berörs av lagstiftningen. Ansvaret för denna
information åvilar myndigheterna men enligt förbundets uppfattning bör man ocksä
vid den närmare utformningen av informationen samräda med de organisationer som
verkar inom den aktuella samhällssektorn.

Sveriges villaägareförbund: Sveriges Villaägareförbund har
ingen erinran mol Domstolsverkets förslag lill den del detla syflar lill all
avföra vissa inskrivningar i avskild mark. Däremot kan förbundet inte ansluta
sig till förslagel atl inskrivningar för nyttjanderätt, avkomsträtt eller servilul
skall förfalla såvida de ej förnyas. Inom åtskilliga områden med äldre villabebyggelse
finns s.k. villaservitul, som tillkommit för atl ge omrädel ell skydd av samma
slag som planbeslämmelser ger i nyare områden. Sedermera kan ha tillkommit nya
planbestämmelser, men ibland har dessa mindre räckvidd än villaservituten.
Förekomsten av villaservituten torde ofta vara okänd för ägarna av de härskande
fastigheterna, men i samband med miljöstörande verksamhet i omgivningen kan de
bli uppmärksammade pä att servituten finns och det skydd de ger.

Som exempel pä pågående mäl ang. villaservitul kan nämnas F
381/79 Slockholms Tingsrätt, avd. 9, Fastighetsdomstolen. Målet gäller ersällning
för minskal marknadsvärde ä villafastigheler i Sollentuna efter upphävande av villaservitul.

Det av domstolsverket föreslagna förfarandet kan i sädana
fall som de här nämnda medföra, all de härskande fastigheternas ägare ej förrän
allt för sent får klart för sig att deras rättsläge försämras.

Med hänsyn härtill avstyrks förslaget lill denna del. Till
den del domstolsverkets förslag genomförs är del för alt undvika
rättsförluster - som ocksä understryks i promemorian - angelägel med en bred
information. Möjligheterna alt utnyttja TV bör sälunda tas lill vara. Del kan ocksä
övervägas, om inte - som etl komplement lill informafion i press och TV - den
nya lagstiftningen och dess rättsverkningar bör presenteras i nägon broschyr
som finns tillgänglig pä domstolar och t.ex. banker. Förbundet önskar också få möjlighel
att medverka till information lill medlemmarna och medlemsföreningarna.

Förbundel förutsätter, atl preklusionsförfarandet inte
kommer att leda till nägra kostnader för enskilda fastighetsägare.

Sveriges lantmälareförening: Till all börja med vill SLF
framhålla alt vi givetvis med tacksamhet motser varje förenkling på detla
område, vilkel normalt även underiättar lantmätarnas arbele. Vi är dock iveksamma
angående vissa moment av förslaget, lill vilka vi återkommer nedan.

Domstolsverket föreslär bl.a. i första hand en preklusionsregel
för all

Prop. 1980/81:147 45

mark
avskild före 1 juli 1968 och i andra hand endast för sådan mark som avskilts
från samfälld mark. SLF vill framhålla atl det torde vara svårt att i fastighelsböckerna
se skillnad på vad man i dagligt tal menar med samfälld mark (visst område på
marken samfälld för ett antal registerfastigheter med egen enskild ägovidd) och
gemensam ägovidd (ett icke ovanligt förhållande all vissa fastigheter saknar
enskild ägovidd utan har all mark gemensam med annan registerfastighet). Åven andrahandsyrkandet
kommer således atl omfalta många objekt som normall faller under förstahandsyrkan-del.

SLF
delar helt domstolsverkels uppfattning alt rättigheten som sädan icke omfattas
av preklusionen utan endasi själva inskrivningen. Likaledes understryker SLF
att del är en mycket omfattande utredningsskyldighet för en rättighetshavare atl
bevaka sitt intresse. Del finns ju inget register varur man kan inhämta uppgift
på härskande fastighet eller nyttjanderättshavare.

Domslolsverket
har anfört bl.a. att en ledningsrätlshavare kan ulnyllja del arbete som
nedlägges pä grund av en preklusionslagsliftning vid en senare förrättning
enligt ledningsrättslagen. SLF vill framhålla all risk här uppstår för ett icke
obetydligt dubbelarbete. Om ledningsrättshavaren gör utredningen kommer det
givelvis att underlätta för förrältningsmannen vid ledningsrättsförrätlningen,
men ansvaret för utredningens riktighet åvilar dock fortfarande
förrättningsmannen. Vidare kan man riskera en kraftig anhopning av ledningsrättsförrättningar,
vilka i och för sig är angelägna, men med krav atl förrättningarna skall
avslutas senast sista inskrivningsdagen 1982 för att preklusionen ej skall
inträffa. Ur arbetsbelastningssynpunkt torde detta bli mycket besvärande för
fastighetsbildningsmyndigheten. Detta kan kanske motverkas om regel införes
att preklusionen ej inträffar i de fall ledningsrätlsförrättning pägär.

Beträffande
nyttjanderätter upplåtna för mer än 50 år sedan kan dessa genom att de inte
uppsagts fortfarande gälla. Däremot är del väl tveksamt om inskrivningsskyddet
för dessa består efter de 50 åren, varför avförandet av dessa inskrivningar
icke torde innebära någon rättsförlust. Samma torde gälla andra nyttjanderätter,
där föriängningsklausul ej finns inlagen i avtalet.

SLF
hyser också farhågan att slörre ledningsägare av bekvämlighetsskäl ej
verkställer egen utredning om vilka avskilda områden som besväras av ledningen
och därför begär förnyelse i samtliga fasligheter där inskrivningen nu gäller.
Härigenom uppnäs ej avsedd förenkling.

Angående
information torde ingen information via massmedia kunna mäta sig med personligt
meddelande till berörda rätlighetsinnehavare; i varje fall i alla tveksamma
fall.

Ur
fastighetsbildningssynpunkt uppstår vidare följande problem.

Vid
förrättningen skall ju prövas inte bara fastighetsägarens intressen utan även rättighetshavarens.
Uppgifter på belastande rättigheter har förrältningsmannen hittills hämtat
från fastighetsbokens inskrivningsregister. Genom föreslagen lagstiftning
upphör denna möjlighet i synnerhet i de domsagor där övergång skett till dala.
Införande av preklusionslagstiftningen kommer således att innebära ett
försvårat utredningsarbete för förtällningsmannen om han inte vill arbeta med en
osäkerhet på ca 10%. Enligt domstolsverket riskerar man ju atl 10% av avstyckningsloller
kommer att få inskrivningar slmkna fastän de i verkligheten belastar lotten. Enligt
fidigare uttalande består ju rättigheten i alla fall.

Med
ovanslående vill SLF inte motarbeta en välbehövlig förenkling men vill komma
med följande alternativa och kompletlerande förslag.

1.
Lagförslaget genomföres ej utan i stället får avförande av inskrivning-

Prop. 1980/81:147 46

ar ske först efter ett ulredningsarbete där
rättighetsinnehavaren fått tillfälle att yttra sig i tveksamma fall. Vid
utredningsarbetet torde domsagorna temporärt behöva förstärkas med personal med
lantmäteriutbildning.

2.
Om
lagstiftningen trots allt införes på nu avsett säll skall
rättighets-innehavaren hållas skadelös av statsverket, om rättigheten går
förlorad pä grund av att inskrivningsskyddet har upphört liksom om den på grund
av preklusionen ej beaktats vid fastighetsbildningsförrätlning. Han skall vidare
ej heller behöva vidkännas kostnad för förnyelse av inskrivningen vare sig inom
nu angiven tidsfrist eller senare.

3.
Om denna
lagstiftning införes jämväl för servitut innebär del en motsats sä till vida atl
rättigheten kan upplåtas för all framtid men inskrivningsskyddet kan bli
begränsat till 50 år. Man fär i förlängningen av denna lagstiftning misstänka
att nya förslag kommer vart tionde är. Så länge servitulsbegreppel finns kvar i
sin nuvarande omfattning mäsle logiskt även möjligheten lill inskrivning för
all framtid finnas kvar.

SLF vill i delta sammanhang påpeka att vi i annat yttrande
ifrågasatt om privaträttsliga servitut överhuvud taget skall fä bildas utan
samtliga servitut skall tillkomma i förrätlningsform. Vi vill på nyll påpeka
del önskvärda i en sådan reform.

Svenska kommunal-lekniska föreningen: Den föreslagna
lagstiftningen berör i princip tvä frågor. Den ena regleras i § 1. Enligl denna
§ förfaller inskrivningar beviljade före är 1933 avseende vissa rättigheter.
Avsikten är alt upphäva vissa inskrivningar, som är äldre än 50 är. I lagen om
förnyelse av vissa inteckningar för nyttjanderätt, avkomsträtt och servitut
(SFS 1968:278) har man molsvarande regler för inskrivningar, som är äldre än 50
räknat frän 1968. All framflytta giltighetstiden för dessa inskrivningar får
anses vara lämpligl. Del vore dock bättre atl införa en generell regel, som
medförde atl inskrivningarna förföll om de inte förnyades inom 50 är.

Den andra frågan gäller vissa avskilda fastigheters ansvar
för inskrivningar i respektive stamfaslighet. Den som sysslar med
fastighetsbildning har fäll erfara att många inskrivningar av nämnda slag kunnal
intygas bort. vilkel varit möjligt sedan 1 juli 1968. Erfarenheten talar för atl
del finns åtskilliga inskrivningar, som inle har en reell belastning lill
grund. Inom mänga arbetsområden handskas man med inskrivningar och det åtgår
mycket tid till dessa fiktiva inskrivningar. Del förslag som framlagts i §2
medför visserligen en kraftig temporär insats för vissa rättighetshavare —
däribland kommunerna — men torde ulan tvekan vara lönsamt pä både kort och lång
sikt.

När det gäller lagtexten sä bör vissa ändringar förelagas.
§2 avser inskrivningar beviljade i slamfastighet före avskiljandet av en
stycknings-lott eller dess motsvarighet. Nägra avsöndringar har inte sketl
efter 1928 och säledes är del onödigt att ha med avsöndring bland de uppräknade
instituten. Inskrivningar i fasligheter, som bildats genom avsöndring förfaller
ju enligl bestämmelserna i § 1.

I § 2
andra stycket sägs att ... fastighet som bildals genom att område från
fastighet sammanlagts med fastighet ... Detta är inle formellt rikligt. Man kan
inle sammanlägga etl område av en faslighet med en fastighet. Området måste
först avskiljas. Förslag till ändring: Har fasfighel, som avses i första
stycket ingått i sammanläggning äger första stycket molsvarande tillämpning pä
den sammanlagda fastigheten.

Sammanfattningsvis vill Svenska kommunal-lekniska
föreningen framföra alt föreningen inget har att erinra mot lagförslaget, men
anser alt ovan nämnda detaljändringar bör ske.

Prop.
1980/81:147 47

Utdrag

LAGRÅDET PROTOKOLL

vid
sammanträde 1981-03-05

Närvarande:
fd. justitierådet Petrén, regeringsrådet Hilding, justitierådet Vängby,

Enligl lagrådet tillhandakommet
utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 26 februari 1981 har
regeringen på hemställan av statsrådet och chefen för juslitiedepartementet Winberg
beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag lill lag om förnyelse av vissa
inskrivningar för nyttjanderätt och servitut.

Förslaget
har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Lars Andersson,

Förslaget
föranleder följande yttrande av lagrådet:

Lagrådet
lämnar förslaget utan erinran.

Prop.
1980/81:147 48

Utdrag

JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1981-03-12

Närvarande:
statsministern Fälidin, ordförande, och statsråden Ullslen, Bohman, Wikström. Friggebo,
Mogård, Dahlgren, Åsling, Söder, Krönmark, Burenstam Linder, Johansson, Wirtén,
Holm, Andersson, Boo, Winberg, Adelsohn, Danell, Petri, Eliasson

Föredragande:
statsrådet Winberg

Proposition
om förnyelse av vissa inskrivningar för nyttjanderätt och servitut

Föredraganden
anmäler lagrådets yttrande' över förslag till lag om förnyelse av vissa
inskrivningar för nyttjanderätt och servilul.

Föredraganden
upplyser att lagrådet har lämnat lagförslaget ulan erinran och hemställer att
regeringen föreslår riksdagen

att
antaga förslagel.

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att anlaga del förslag som föredraganden har lagt
fram.

Beslut
om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 26 februari 1981.

Norstedts Tryclceri, Stockholm 1981