Prop. 1980/81:165

Prop.
1980/81:165

Regeringens proposition

1980/81:165

om
ändring i byggnadslagen (1947:385) m. m.;

beslutad
den 19 mars 1981.

Regeringen
föreslär riksdagen att antaga de förslag som har upptagils i bifogade utdrag av
regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På
regeringens vägnar THORBJÖRN FÄLLDIN

GEORG
DANELL

Propositionens
huvudsakliga innehåll

I
propositionen läggs fram förslag till ändring i byggnadslagen (1947; 385) och
byggnadsstadgan (1959; 612) i de delar som rör fastighetsägares skyldighet att
betala ersättningar för gatukostnader. De föreslagna ändringarna ger kommunerna
ökade möjligheter atl täcka sina kostnader för gator och andra allmänna platser
inom områden med stadsplan. Ändringarna innebär också en förenkling av
hanteringsordningen för beslut om ersättningar för gatukostnader m. m.
Ändringarna skall träda i kraft den I januari 1982.

1 Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 165

Prop. 1980/81:165 2

1 Förslag till

Lag om ändring i byggnadslagen (1947:385)

Härigenom föreskrivs i fråga om byggnadslagen (1947; 385)'
dels att 62-69 och 72 §§ skall upphöra att gälla, dels att mbriken närmast före
67 § skall utgå,

dels att
56-61 och 155 §§ samt rubriken närmast före 56 § skall ha nedan angivna
lydelse.

Nuvarande
lydelse

Om ersättning för gatumark

Föreslagen
lydelse

Om gatukostnader m.m.

Ägare av fastighet som är belägen vid gata och som
överensstämmer med tomtindelning är skyldig att ersätta kommunen värdet av ga~
tumarken framför fastigheten intUl gatans mitt, dock ej till större bredd än
fem åttondelar av den enUgt stadsplanen vid gatans upplåtande till allmänt
begagnande tillåtna högsta hushöjden å fastigheten.

Är fastigheten belägen vid gatu-kors, omfattar
ersättningsskyldigheten tillika den del av gatukorset som inneslutes av den i
första stycket angivna gatumarkens utdragna gränslinjer och är belägen inom
ett avstånd från fastighetens sida eller hörn, motsvarande fem åttondelar av
den i första stycket angivna hushöjden.

Om en
kommun skall anlägga eller förbättra galor och andra allmänna platser inom
stadsplan, får kommunfullmäktige besluta att kostnader för sådana åtgärder som
är avsedda att tillgodose ett visst områdes behov av allmänna platser och av
cmordningar som normalt hör tdl aUmänna platser skcdl betalas av ägarna tUl
fastigheterna inom området.

Kostnaderna skall fördelas mellan fastigheterna efter
skälig och rättvis grund.

Kommunfullmäktige beslutar om avgränsningen av det område
inom vilket fördelning skall ske, om kostnader som skall fördelas samt om
grunderna för fördelningen. .

57 r

Ingår i
gata allmän väg eller ock vägmark som kommunen Jämlikt 43 § nyttjar, skall
fastighetsägarens ersättningsskyldighet enligt 56 § första stycket begränsas
till värdet av gatumarken framför fastigheten intUl gatans mitt, minskad med
halva arealen av vägmärken.

Ingår vägmark som avses i första stycket i gatukors och
finnes den areal gatumark som återstår i korset efter avdrag av vägens areal
vara mindre än den areal som

' Lagen omtryckt 1972:775. Senaste lydelse 1975:459.

Om en kommun
skall anlägga eller förbättra en gata, får kommunfullmäktige besluta att
kostnaden för detta skall betalas av ägarna tdl de fastigheter som är belägna
vid gatan. Därvid får för varje fastighet tas ut en ersättning som motsvarar
hälften av den kostnad som belöper på gatan framför fastigheten. Kostnaden för
sådana anordningar som normalt hör tdl en gata får tas ut med lika delar av
fastighetsägarna. Kostnaden för att an-

Prop. 1980/81:165

Nuvarande lydelse

ägarna av fastigheterna vid korset Jämlikt 56 § andra
stycket skola sammanlagt ersätta. Jämkas ersättningsskyldigheten för
fastigheterna så att den sammanlagt ej överstiger värdet av nämnda återstående
areal.

Vad i första och andra styckena sägs avser icke allmän väg
som efter det att denna lag' trätt i kraft eller, om väghållningen i kommunen
dessförinnan övertagits av staten, sedan så skett byggts inom område som ingår
i stadsplanen.

Föreslagen lydelse

lägga gatukors får tas ut med lika delar av ägarna till
fastigheterna vid gatukorset.

Om
kostnaden för att anlägga eller förbättra gatan inte är densamma överallt,
får kommunfullmäktige besluta att kostnaden skaU fördelas mellan
fastighetsägarna efter någon annan skälig och rättvis grund än som anges i
första stycket.

Ersällning
varom i 56 och 57 §§ sägs skall beräknas efter medelvärdet å all gatumarken
framför fastigheten eller i fråga om gatukors, å den mark som ingår i
gatukorset: dock skall vågmark som avses i 57 § första stycket icke tagas i
beräkning. Värdet av själva marken skall, efter de grunder vilka gälla för
uppskattning av gatumark som avstås tUl kommunen, uppskattas utan hänsyn till
kostnad som kommunen vidkänts för markens iordningställande.

Den
ersättning som enligt 56 eller 57 § belöper på varje fastighet skall Jämkas,
om de kostnader som skall ersättas är oskäligt höga eller om de åtgärder som
ersättningen avser har en omfattning eller ett utförande som betydligt
överstiger vad som kan anses normalt med hänsyn till den användning som år
tillåten för fastigheten.

Därest
så finnes lämpUgt, må länsstyrelsen på framställning av kommunen besluta, att
gatumarks-ersättning som enligt 56—58 §§ sammanlagt belöper på fastighetsägarna
inom visst område skall fördelas mellan dem och I förekommande fall ägarna
till annan eller andra inom samma område belägnafastigheter, som ej hava egen
gräns mot gata, efter omfattningen av den enligt stadsplanen å fastigheterna
medgivna bebyggelsen eller efter fastigheternas storlek eller annan skälig
grund.

Äro
synnerliga skäl därtill, äger regeringen förordna om ändring i

TiU
grund för bestämmande av ersättning enligt 56 eller 57 § får läggas antingen de
faktiska kostnaderna eller på tidigare erfarenhet stödda beräkningar av vad
det kostar att i motsvarande utförande anlägga eller förbättra gator eller
andra allmänna platser.

Prop.
1980/81:165

Nuvarande lydelse

heslutet efter vad som prövas skäligt.

Beslut
enligt första eller andra stycket må ej avse gata eller del därav som vid
beslutets meddelande är eller lagligen skolat vara upplåten till allmänt
begagnande.

Föreslagen lydelse

Svarar
den fördel som genom gata beredes fastighet icke mot den ersättningsskyldighet
som enligt 56-58 §§ eller 59 § åligger fastighetens ägare. Jämkas ersättningen
med hänsyn därtill.

Skyldighet för en fastighetsägare att ersätta kommunen
kostnaderna för gator och andra allmänna platser inträder när den anläggning
som ersättningen avser kan för hans fastighet användas för avsett ändamål.

Ersättningsskyldigheten
skaU fullgöras vid anfordran. Om ersättningsbeloppet är betungande med hänsyn
till fastighetens ekonomiska bärkraft eller andra omständigheter, får
fastighetsägaren dock betala ersättningen genom avbetalningar, om godtagbar
säkerhet ställs. Avbetalning skaU ske med minst en tiondel årligen. På obetalt
belopp skall betalas skälig ränta från den dag då kravet på ersättning framställdes.
Om betalningsvillkoren ändå blir alltför betungande för fastighetsägaren, skall
villkoren Jämkas.

När skyldighet att betala ersättning har inträtt, är ny
ägare av kvartersmark bunden i samma omfattning som tidigare ägare. Den nye
ägaren svarar dock inte mot kommunen för sådan ersättning som har förfallit
till betalning före tillträdesdagen.

Har
markägare utan lösen till kommunen överlåtit gatumark framför fastighet eller i
gatukors, eller har kommunen samtidigt varit ägare av både den i fastigheten ingående
kvartersmarken och gatumarken efter det gatumarken blivit i stadsplan upptagen
såsom sådan, vare fastighetens ägare fri från skyldighet att utgiva ersättning
intUl värdet av samma mark.

Tvist
om ersättning för gatukostnader och kostnader för annan allmän plats prövas
av fastighetsdomstolen på talan av endera parten.

Prop. 1980/81:165

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

62§''

SkaU gata vidgas, vare den som äger fastighet vid
någondera sidan av gatan skyldig att ersätta kommunen skillnaden mellan de
ersättningsbelopp som med tillämpning av 56—58 §§ åvila fastighetsägare före
och efter vidgningen; dock skall medelvärdet å all mark framför fastigheten
eller i gatukorset beräknas efter medelvärdet å den mark som erfordras för
vidgningen, och må den fastighetsägarna å ömse sidor åvilande ersättningsskyldigheten
sammanlagt icke avse högre belopp än som motsvarar värdet av sistnämnda mark.

Vid bestämmandet av ersättningsskyldigheten skola i
övrigt 60 och 61 §§ äga motsvarande tillämpning.

Har enligt 59 § särskUd grund fastställts för fördelning
av ersättning för gatumark, skall utan hinder därav den ökning av
gatu-marksersättning som föranledes av gatans vidgning gäldas enligt bestämmelserna
i första stycket, såvitt ej regeringen på framställning av kommunen annorlunda
förordnar.

63 §

Skyldighet att erlägga ersättning för gatumark inträder i
mån av gatas upplåtande till allmänt begagnande. Vad sålunda stadgats skall
äga motsvarande tillämpning i fråga om skyldighet att erlägga ersättning för
gatumark efter gatas vidgning.

Ersättningsskyldigheten skall fullgöras vid anfordran. VUl
fastighetsägare erlägga ersättning för gatumark genom avbetalningar, vare han
dock berättigad därtill, om nöjaktig säkerhet ställes. Avbetalning skall ske
med minst en tiondel årligen. A oguldet belopp skall

" Senaste lydelse 1975:459.

Prop. 1980/81:165

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

enligt kommunens bestämmande gäldas skälig ränta från den
dag då krav på ersättning framställts. Prövas nu stadgade villkor alltför betungande
för fastighetsägaren, äger lånsstyrelsen medgiva den lättnad som påkallas av
omständigheterna.

64 §

Sedan stadsplan blivit fastställd, äger kommunen, ändå att
ersättningsskyldighet enligt 63 § ej inträtt, påkalla fastställande av den
ersättning fastighetsägare skall gälda för gatumark.

Vill, innan tomtindelning inom visst byggnadskvarter
skett, kommunen att den ersättningsskyldighet för värdet av gatumark, som
Jämlikt 56-58 §§ eUer 62 § första stycket kan komma att åläggas fastighetsägare
inom kvarteret, skall bestämmas, må det ske. Sedan tomtindelning skett, skall
ersättningsbeloppet fördelas mellan fastighetsägarna jämlikt 56—59 §§ eller
62 § första stycket, varefter, om fall som avses i 60 eller 61 § är för handen,
där föreskriven Jämkning skall ske.

Vid bestämmande av ersättning enligt andra stycket första
punkten skall vad eljest stadgas om fastighet och fastighetsägare gälla om
kvartersmark och ägare av sådan mark.

65 §

Tvist om ersättning för gatumark

prövas av fastighetsdomstolen på talan av endera parten.

66 §

Då ersättning fär gatumark blivit

bestämd, vare ny ägare av kvartersmark, som berörts av
åtgärden, bunden i samma omfattning som förre ägaren.

Prop. 1980/81:165

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

67 §5

Om ersättning
för gatubyggnads-

kostnad

Kommunfullmäktige må för kommunen i dess helhet eller för
viss del därav meddela bestämmelser om skyldighet för ägare av fastighet som
överensstämmer med tomtindelning att bidraga tUl kostnaden för
iordningställande av gata (gatubyggnadskostnud).

Bestämmelserna skola underställas länsstyrelsens
prövning, såframt på fastighetsägare lägges skyldighet som tidigare icke
ålegat honom. Om särskild anledning föreligger, äger lånsstyrelsen med eget
utlåtande överlämna sådant ärende tiU regeringen för avgörande.

68 §

Bestämmelser om bidrag till ga

tubyggnadskostnud skola angiva

grunderna för beräkning av den

kostnad som skall påföras Jästig-

hetsågarna och för kostnadens för

delning mellan dem samt tid och

ordning för ersättningens erläg

gande. Vid grundernas bestäm

mande skaU iakttagas:

1.
Ersättningsskyldighet
må ej åläggas fastighetsägare beträffande gata eller del därav vars anläggning
påbörjats framför fastigheten då fråga angående bestämmelser om bidrag till
gatubyggnadskostnud väcktes hos kommunfullmäktige.

2.
Ersättningsskyldighet
må ej avse gata eller del därav som lagligen skolut vara upplåten till allmänt
begagnande vid tid som under 1 sägs.

3. Å fastighetsägare må ej läggas

kostnad som utan motsvurunde för

del för fastighets bebyggande för

anledes av att gatas höjdläge skall i

väsentlig mån avvika från markens

' Senaste lydelse 1975:4.59.

Prop. 1980/81:165

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

naturliga höjdläge eller av att ga-tuns anläggning eljest
på grund av särskUda omständigheter ställer sig mer än vanligt kostsam.

4.
Fastighetsägare
må icke belastas med gatubyggnadskostnud i större omfattning ån som gäller i
fråga om honom åliggande skyldighet att ersätta gatumark; dock må kostnad
uttagas för iordningställande av vågmark såsom gutu eller av gutumurk som
uvses I 61 §, ouk-tut ersättningsskyldighet som nyss nämnts icke föreligger
beträffunde marken.

5.
Utan
hinder av vad under 4 sägs må den gatubyggnadskost-nad, som skulle sammanlagt
belöpa å fustighetsägurnu inom visst område, fördelas mellan dem efter
omfattningen uv den enligt stadsplanen å fastigheterna medgivna bebyggelsen
eller efter fustigheter-nus storlek eUer annan skälig grund.

6.
Är inom
gatudel, som begränsas UV två på varandra följande tvärgators utdragna
rnittUnJer, ga-tubyggnadskostnaden icke överallt densamma, skaU ersättningen beräknas
efter den genomsnittliga kostnaden.

7.
TUl
grund för bestämmande av gatubyggnadskostnud må, i stället för vad under 5 och
6 sägs, läggas på tidigare erfarenhet stödda beräkningar av vad gutu under
likartade förhållanden betingar i anläggning.

8.
Därest
nuvarande eller föregående ägare av fuslighet mot vederlag helt eller delvis
vunnit befrielse från deltagande i kostnad för anläggning av gula, skall
hänsyn tagas härtiU.

9.
Fastighetsägarnas
åligganden skola städse motsvara skäliga anspråk på rättvisa och billighet.

Prop. 1980/81:165 9

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

69 §

Svarar den fördel som genom gatas iordningställande
beredes fastighet icke mot den skyldighet som enligt bestämmelser om bidrag
tiU gutubyggnudskostnud åvilar fastighetens ägare. Jämkas ersättningen med
hänsyn därtill.

Tvist om bidrag tUl gatubyggnadskostnud prövas av
fastighetsdomstolen på talan av endera parten.

72 § Ägare uv fuslighet inom område, beträffunde vdket
förordnunde enligt 70 § meddelats, vare ej skyldig att utgiva ersättning för
gatumark.

155 § Vad i denna lag föreskrives om tomt och om fastighet
äger tillämpning även på samfällighet inom byggnadskvarter. Med ägare av tomt
eller fastighet avses därvid ägarna av de fastigheter som hava del i
samfälligheten. Är samfälligheten ej avsedd för bebyggelse; skall den anses
bebyggd när den väsentligen tagils i anspråk för angivet ändamål. Högsta
tillåtna hushöjden antages därvid vara medeltalet av vad som gäller för de
fastigheter som hava del i samfälligheten.

Vad i 56, 62 och 67 §§ stadgus om fastighet som
överensstämmer med tomtindelning avser även annan inom byggnadskvarter belägen
fastighet, vara nybyggnad företagits eller skall äga rum efter det att
kvarteret intogs i stadsplanen, samt tomt som är i en ägares hand.

Vad i denna lag föreskrives om fastighet som
överensstämmer med tomtindelning skall gälla även beträffande fastighet som
bildals med stöd av bestämmelserna i 3 kap. 2 § tredje och fjärde styckena
faslighetsbildningslagen (1970; 988).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982. Äldre
bestämmelser skall tillämpas i fråga om gatubyggnadsåtgärder som har påbörjats
före ikraftträdandet.

Prop. 1980/81:165

2 Förslag till

Lag om ändring i byggnadsstadgan (1959:612)

10

Härigenom
föreskrivs atl 2 och 25 §§ saml 71 § 1 mom. byggnadsstadgan (1959; 612)' skall
ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

När sådant begäres av någon, vars rätt kan beröras därav,
åUgger det byggnadsnämnden att lämna skriftligt besked humvida nämnden meddelat
beslut rörande skyldighet för fastighetsägare att vidtaga särskild åtgärd med
avseende å fastigheten.

Där stadsplan finnes åligger det byggnadsnämnden eller
annun myndighet, som kommunfullmäktige bestämma, att på begäran uv person, som
i första stycket sågs, utfärda skriftligt besked rörande den på fastigheten
belöpande förpliktelsen att till kommunen utgiva bidrag tiU kostnad för gutu.
1 beskedel skall angivas i vad mån betalningsskyldighet för förpliktelsen
inträtt eller icke.

Där
stadsplun finnes åligger det härjämte byggnadsnämnden att, då det begäres av
person som avses i första stycket, till denne utlämna karta (nybyggnadskarta)
rörande fastighet som ingår i planen. Nämnden bör ock, där det lämpligen kan
ske, tillhandahålla nybyggnadskarta för fastighet inom område, som ej ingår i
stadsplan.

Om någon begår det skaU byggnadsnämnden lämna skriftligt
besked huruvida nämnden har meddelat beslul om skyldighet för en viss
fastighetsägare atl vidta särskilda åtgärder med avseende på fastigheten.

Där stadsplan finns skall byggnadsnämnden eller den
myndighet, som kommunfullmäktige bestämmer, på begäran lämna skriftligt besked
om den ersättning för gatukostnader eller kostnader för annun ullmän plats som
belöper på en viss fastighet. I beskedet skall anges i vad mån skyldigheten att
betala ersättningen har inträtt.

Om någon begär det skall byggnadsnämnden dessutom lämna
ut karta (nybyggnadskarta) för sådun fastighet som ingår i studsplun. Nämnden
bör tillhandahålla nybyggnadskarta också för andra fastigheter, om det
lämpligen kan ske.

Väckes
fråga om meddelunde uv heslut enligt 59 § byggnudslugen rörande särskild grund
för fördelning UV gutumurksersättning eller om ändring i sådant beslut eller
om antugande av bestämmelser om bidrag tiU gatubyggnadskostnud eUer

Innan
kommunfullmäktige beslutar att gatukostnader eller kostnader för andra
aUmänna platser skall betalas uv fastighetsägare enUgt 56 § eller 57 §
byggnudslugen (1947:385), skuU kommunfullmäktige låtu utreda frågan och
upprät-

' Stadgan omtryckt 1972:776. 2 Senaste lydelse 1977:913.

Prop. 1980/81:165

Nuvarande lydelse

ändring därav, och finna kommunfullmäktige att frågan bör
komma under närmare prövning, ankommer det på fullmäktige att låta verkställa
utredning i ärendet och uppgöra det förslag vartill utredningen må föranleda.

Sedan förslag upprättats skull detsamma utställas för
granskning under viss tid, minst tre veckor, efter det kungörelse härom skelt
i ortstidning. Där fråga är om särskUd grund för fördelning av gutumurksersättning,
skall dessutom på sätt i 17 § 4 mom. första stycket sägs underrättelse om
förslagets utställande för granskning tillställas kända och inom riket boende
markägare, vilkas rätt beröres av förslaget, dock att sådan underrättelse ej
behöver tiUställas den som skriftligen godkänt förslagel. När den för
granskning bestämda tiden tilländagått äga fullmäktige besluta / ärendet.

Föreslagen lydelse

ta del förslag som utredningen föranleder.

Förslag till ersättningsskyldighet enligt 56 § byggnadslagen
skall ställas ut för granskning under minst tre veckor efler del all kungörelse
om detta har skett i ortstidning. Underrättelse om utställningen av förslaget
skall dessulom, på det säll som unges i 17 § 4 mom. första stycket, sändus till
kända och inom riket bosuttu markägare, vilkas räll berörs av förslaget. Underrättelse
behöver dock inte sändus till den som skriftUgt har godkänt förslaget. När
granskningstiden har gått ut, får fullmäktige beslula i ärendet.

Avser
förslaget ersättningsskyldighet enligt 57 § byggnadslagen, skall de markägare,
vilkas rätl berörs och som inte hur godkänt förslaget, beredas tilljälle att
yttru sig över detta, innan kommunfullmäktige får fatta beslul i ärendet.

/ mom.
Över byggnadsnämnds beslut enligt byggnadslagen eller denna stadga må besvär
anföras hos länsstyrelsen.

Klagan må ej föras över byggnadsnämnds beslut, varigenom
medgivande fill avvikelse från fastställd generalplan, stadsplan eller
byggnadsplan vägrats. Alt särskild klagen ej må föras över byggnadsnämnds
beslut i vissa ärenden rörande stadsplan, byggnadsplan eller tomlindelning,
därom stadgas i 149 § byggnadslagen.

Har åt
annan myndighet ån byggnadsnämnd uppdragits att pröva ärenden rörande ställande
uv säkerhet enligt 38 § byggnudslugen

1 mom.
Byggnadsnämndens be

slut enligl byggnadslagen

(1947:385) eller denna stadga/or

överklagas genom besvär hos läns

slyrelsen.

Ett beslut
av byggnadsnämnden att vägra medgivande lill avvikelse från fastställd
generalplan, stadsplan eller byggnadsplan får dock inte överklagas. I 149 §
byggnads-lagen finns föreskrifter om all särskild klagan inte Jar föras över
nämndens beslul i vissa ärenden rörande stadsplan, byggnadsplan eller
tomlindelning.

Om någon annan myndighet än byggnadsnämnden har fått i uppdrag
att prövu nedan ungivnu ärenden, skull vad som föreskrivs om

Prop. 1980/81:165

Nuvarande lydelse

för fuUgörande av fastighetsägares skyldighet att anordna
iitfartsväg eller avlopp från fastighet eller att utgiva bidrag tdl kostnad Jör
gata. skall om besvär över den myndighetens beslut i sådant ärende gälla vad
ovan stadgats om besvär över byggnadsnämnds beslut.

Föreslugen lydelse

överklagande I första stycket till-lämpas på den
myndighetens beslul i sådana ärenden. De ärenden som avses år jöljande:

1. Ärenden om ställande av sä

kerhet enligt 38 § byggnadslagen

för fullgörande av fastighetsägares

skyldighet att atwrdna iitfartsväg

eller avlopp eller atl betala bidrag

till gatukostnader.

2. Ärenden enligl 60 § samma lag

om betalningsvillkor för gatukosi-

nadsersåtining m. m.

Denna lag träder i krafl den I januari 1982. Äldre
bestämmelser skall lillämpas i ärenden om gatukostnader avseende ålgärder som
har påbörjats före ikraftträdandet.

Prop.
1980/81:165 13

Utdrag

BOSTADSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1981-03-12

Närvarande: stalsminislern Fälidin, ordförande, och
statsråden Ullsten, Bohman, Wikström, Friggebo, Mogård, Dahlgren, Åsling,
Söder, Krönmark, Burenstam Linder, Johansson, Wirtén, Holm, Andersson, Boo,
Winberg, Adelsohn, Danell, Petri, Eliasson

Föredragande: statsrådet Danell

Lagrådsremiss om ändring i byggnadslagen (1947:385) m. m.

1 Inledning

1969 års vägutredning' (vägutredningen) tillkallades med
stöd av Kungl. Maj;ts bemyndigande den 17 december 1969 för. atl se över lagen
om enskilda vägar.

Gatukoslnadsulredningen tillkallades med stöd av
regeringens bemyndigande den 15 maj 1975 för att ulreda frågan om elt nytt
avgiflssysslem för galubyggande m. m.

Ijuli 1974 avgav vägutredningen principbetänkandet (Ds K
1974: 7) Kommunal och enskild väghållning och i maj 1977 slutbelänkandel (SOU
1977; 12) Kommunal och enskild väghållning.

Gatukostnadsutredningen avgav i september 1977 betänkandel
(SOU 1977:65) Kommunemas gatuhållning.

Yttrande över betänkandena, som har remissbehandlats
gemensamt, har avgetis av Svea hovrätt, kammarrätten i Göteborg,
rikspolisstyrelsen, televerket, statens vägverk, statens trafiksäkerhetsverk,
byggnadsstyrelsen, riksrevisionsverket, lantbmksstyrelsen, skogsstyrelsen,
statens naturvårdsverk, bostadsstyrelsen, slalens planverk, slalens va-nämnd,
statens lantmäteriverk, statens vattenfalls verk, domänverket, länsstyrelserna
i Stockholms, Uppsala, Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus,

' Regeringsrådet Voldmar Körlof, byrådirektören Fritz
Persson, fabrikören Karl

Pettersson
samt ledamötema av riksdagen Göran Karlsson och Torsten Stridsman. 1

stället
för Karlsson inträdde fr.o.m. den 6 september 1972 kommunalrådet Erik

Svensson.

Departementsrådet
Sven Åmark.

Prop. 1980/81:165 14

Värmlands,
Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands och Nortböttens län, trafikpolitiska
utredningen (K 1972:07), decentraliseringsutredningen (Kn 1975:01),
slalskontrollkommittén (Kn 1976:06), ordningsstadgeutredningen (Kn 1977:02),
Svenska kommunförbundet, LO, TCO, SACO/SR, Föreningen för samhällsplanering.
Föreningen Sveriges stadsarkhekter. Föreningen för kommunal park- och
naturvård, HSB:s riksförbund. Hyresgästernas riksförbund, Lantbmkarnas
riksförbund (LRF), Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande (NTF),
Näringslivets byggnadsdelegation och Näringslivets trafikdelegation.
Riksförbundet för enskild väghållning. Skogsindustriernas samarbetsutskott.
Svenska byggnadsentreprenörföreningen. Svenska elverksföreningen. Svenska Kommunaltekniska
Föreningen (SKTF), Svenska konsulterande ingenjörers förening (SKIF), Svenska
Riksbyggen förening u.p.a.. Svenska vägför-eningen, Sveriges allmännyttiga
bostadsföretag, Sveriges fastighetsägareförbund, Sveriges Lantmätareförening,
Sveriges trafikbilägares riksorganisation, Sveriges villaägareförbund och
Stockholms Trädgårdsstadsföreningars samarbelsnämnd.

Bostadsstyrelsen
har bifogat yttranden från vissa länsbostadsnämnder och statens lantmäteriverk
har bifogat yttranden från överlantmätarmyndigheter. Vid länsstyrelsernas
yttranden har fogals yttranden från kommuner och vissa länsorgan m.m. Vissa
kommuner har bifogat yttranden från kommunala nämnder och förvaltningar.

SAF
har hänvisat till remissyttrandet från Näringslivets byggnadsdelegation. Sveriges
Skogsägareföreningars Riksförbund har anslutit sig lill LRF:s yttrande.

I
det följande kommer att föreslås ändringar i nuvarande regler om ersättning för
gatukostnader. Utredningsförsiagen kommer alt behandlas endasi i den mån som de
har belydelse för de förslag som nu läggs fram. Enligt vad jag har erfarit
avser inle chefen för kommunikationsdepartementet alt lägga fram några förslag
med anledning av vägutredningens betänkande.

Till
protokollet i della ärende bör fogas en redogörelse för nuvarande ordning i
fråga om upplåtande av gata och gatukostnader som bdaga 1. Utredningarnas
sammanfattningar av sina betänkanden och utredningarnas förslag till lag om
kommunvägar bör bifogas prolokollel som bUaga 2. En sammanställning av
remissyttrandena i de delar som de har belydelse för de förslag som nu läggs
fram bör fogas till protokollet som bilaga 3.

Under
beredningen inom bostadsdepartementet av galukoslnadsutred-ningens förslag har
etl begränsat fullskaleförsök med utgångspunkt i utredningsförsiagen genomförts
i Västerås kommun. Försöket har utförts av K-konsull i samarbele med tjänstemän
i kommunen. Den beträffande försöket upprättade promemorian bör fogas lill
protokollet som bilaga 4.

Prop.
1980/81:165 15

2 Föredragandens överväganden

2.1 Nuvarande förhållanden m. m.

I gällande byggnadslagstiftning är det endasi inom områden
med stadsplan som kommunen har elt direkt ansvar för utförande av gator och
andra allmänna platser. Bestämmelser om delta finns i 49-55 §§ byggnadslagen
(1947:385, omtryckt 1972:775, ändrad senasl 1980:166) BL. Kommunens
underhållsansvar motsvarar ansvarel för utförande, dvs. är begränsat till gator
och andra allmänna platser inom områden med stadsplan (74 § BL). I områden med
byggnadsplan (107-118 §§ BL) ankommer del i princip på fastighetsägarna att
svara för utförande och underhåll av vägar och andra allmänna platser.

Kommunerna
har sedan lång tid haft möjlighel alt i viss utsträckning kompensera sig för
kostnaderna för alt utföra gator och andra allmänna platser genom ersättning
frän fastighetsägarna. 1 56-66 §§ BL meddelas bestämmelser om ersättning för
gatumark. Ägare av fastighet, som är belägen vid gata och som överensstämmer
med tomtindelning, är skyldig att ersätta kommunen värdet av gatumarken framför
fastigheten intill galans mitt. Ersättningsskyldigheten är dock så till vida
begränsad atl den inte omfattar större bredd än fem åttondelar av den enligl
stadsplanen tillåtna högsta hushöjden på fastigheten. På framställning av
kommunen får länsslyrelsen beslula atl galumarksersältning som sammanlagl
belöper på fastighetsägarna inom elt visst område skall fördelas mellan dem
efler omfattningen av den enligt stadsplanen på fastigheterna medgivna bebyggelsen
eller efter fastigheternas sloriek eller annan skälig grund. Ersättningsskyldigheten
avser gatumark samt med viss begränsning även torg, parker och andra allmänna
platser. Enligl 154 § BL skall nämligen mark framför fastighet, som är belägen
vid torg, park eller annan sådan allmän plats, anses som gata till en bredd motsvarande
fem fjärdedelar av den enligt stadsplanen tillåtna högsla hushöjden på
fastigheten.

Enligl 67
§ BL får kommunfullmäktige för kommunen i dess helhel eller för viss del därav
meddela bestämmelser om skyldighet för ägare av fastighet, som överensstämmer
med tomtindelning, atl bidra lill koslnaden för iordningställande av gata
(gatubyggnadskostnud). 1 vissa fall skall frägan underställas länsstyrelsens
prövning.

1 68§ BL
finns regler om grunderna för beräkning av den kostnad som skall påföras
fastighetsägarna och kostnadens fördelning mellan dem saml bestämmelser om tid
och ordning för ersättningens erläggande. En fastighetsägare får i princip
inle belastas med gatubyggnadskoslnader i störte omfattning än som gäller för
skyldigheten att betala galumarksersältning. Den för sådan ersällning gällande
begränsningen till en bredd om högst fem åttondelar av den tillåtna hushöjden
gäller alltså ocksä för skyldigheten atl bidra lill gatubyggnadskoslnader.
Skyldighet all bidra till kostnaderna för

Prop. 1980/81:165 16

att
anlägga annan allmän plats än gata föreligger inte i annan mån än som föranleds
av de nyss nämnda bestämmelsema i 154 § BL. Även gatubygg-nadskoslnaderna kan
fördelas mellan fastighetsägarna inom elt visst område efter omfattningen av
den enligl stadsplanen på fastigheterna medgivna bebyggelsen eller efter
fastigheternas storlek eller annan skälig gmnd.

När det gäller vägar som
sköts av kommuner finns f. n. inga bestämmelser om rätt till ersättning av
fastighetsägarna. I de fall då kommunerna har tagit hand om väghållning inom
byggnadsplaneområden har finansieringsfrågorna lösts på olika sätt. I
åtskilliga kommuner skaltefinansieras sådan väghållning till den del statliga
bidrag inte utgår. I andra kommuner betalar medlemmarna i vägföreningarna
avgifter för den del av väghållningskostnaden som inte täcks av bidrag.
Kombinationer av skatte- och avgiftsfinansiering torde också förekomma.

I
många fall har kommunerna vid planeringen funnit del rimligt alt
fastighetsägarna skall svara för utförande och underhåll av vissa vägar och
grönytor även inom områden med stadsplan. Dessa vägar och grönytor har i planen
lagts på kvartersmark inom s. k. storkvarter. Ä andra sidan använder
ätskilliga kommuner byggnadsplaneinslitutet vid sin planering även om de har
för avsikt atl svara för vägar och andra allmänna platser. Härigenom har i viss
mån gränserna mellan stadsplan och byggnadsplan suddats ut. Även användningen
av storkvarter i stadsplaner har minskal skillnaderna mellan planformerna.

2.2
Utredningsförslagen m. m.

Galukostnadsutredningens
förslag bygger i slor utsträckning på 1969 års vägutrednings förslag i
betänkandel Kommunal och enskild väghållning.

Vägutredningens
förslag innebär atl kommunerna skall överta en del av den enskilda
väghållningen. Avgörande skäl för denna ståndpunkt var bl. a. att ett stort
antal kommuner redan i dag frivilligt utför eller bekostar väsentliga delar av
den enskilda väghållningen inom sill område saml kommunernas under senare lid
ökade ansvar för genomförande av bebyggelseplaner. Ett annat skäl för
förslagel utgjorde behovel av att i enlighet med tankarna bakom den pågående
reformen av byggnadslagstiftningen skapa förutsättningar för en övergång till
etl enhetligt planinslitut, som skall ersätta stadsplan och byggnadsplan.
Ulredningen föreslog all bestämmelserna om kommunal väghållning skall las in i
en särskild lag om kommunvägar.

Galukostnadsutredningens
arbete var framför allt inriktat på finansieringen av kommunernas
gatuhållning. För atl kartlägga hur BL;s regler om avgifler för galubyggande
lillämpas i kommunerna och i övrigl erhålla en uppfattning om de problem och
önskemål som finns på gatuhållnings-området besökte utredningen etl antal
kommuner. Mot bakgrund av bl. a. erfarenhelerna från dessa kommunbesök anger
utredningen som huvud-

Prop.
1980/81:165 17

motiv för en reform atl kommunerna måsle ges möjligheler
lill bättre kostnadstäckning för sina invesleringar. Utredningen framhåller
också atl den nuvarande ordningen inle kan anses lillfredsslällande när det
gäller kravet på likabehandling av kommunens invånare. Utredningen pekar bl.a.
på att de nya slorkommunerna kommit alt innehålla områden med olika slag av
detaljplaner för vilka gäller olika genomförande- och ersättningsregler. I
dessa fall kan bristande likställighet föreligga inte bara i fråga om
anläggningskostnaderna utan även i fråga om underhållskostnaderna. Detla gäller
ocksä i de fall då kommunerna har föranlelts atl använda slorkvartersplaner som
innehåller vägar. 1 dessa fall får invånarna inom slorkvarterel betala
underhållet av de egna vägarna, medan markägare i vanliga kvarter inle behöver
betala kommunen för drift av galor. Som ytteriigare skäl för en reform pekar
ulredningen på behovel av atl förenkla dagens regler.

Den lagtekniska lösning som gatukostnadsutredningen har
valt för sina förslag innebär alt utredningen i allt väsentligt ansluter sig
lill vägutredningens förslag till lag om kommunvägar.

När del gäller kommunernas rätt atl täcka sina koslnader
för kommunvägar innebär förslaget att kommunen för den kommunala väghållningen
skall få la ul avgift av ägare lill sådana fasligheler som har nytta av
väghållningen (26 § i den föreslagna lagen om kommunvägar). Den kommunala
väghållningen omfattar enligt 7 § samma lagförslag byggande och drift av väg.
Fastigheter inom ett område där det föreligger tätbebyggelse skall anses ha
nytta av de vägar inom området som väghållningen avser, om inte särskilda skäl
föranleder annal. Skyldighet att betala avgift skall inträda, när väg som
väghållningen avser är i sädant skick atl den kan användas för fasligheten.

De
avgifter som en kommun tar ut får enligt förslaget inte överstiga vad som
behövs för alt läcka nödvändiga koslnader för väghållningen. Avgiftsskyldigheten
skall fördelas mellan fastigheterna efter skälig och rättvis grund. När
avgiftsskyldighelen fördelas skall hänsyn i vissa fall las till mera belydande
kostnader, som en fastighetsägare har haft vid byggande av väg som
väghållningen avser (27 § i lagförslaget).

Avgift skall enligt lagförslaget tas ut enligl en taxa som
kommunen skall utforma enligt de principer som anges i 27 §, dvs. efter
självkoslnadsprincipen och likställighetsprincipen (28§). Avgifter skall kunna
tas ut som engångsavgift och som periodiska avgifler. Engångsavgift får inte
sättas högre än alt den svarar mot fastighetens andel i koslnaden för att bygga
kommunvägen.

I 31 § i lagförslaget ges regler om hur kretsen av
avgiftsplikliga fastigheter skall bestämmas. Om avgift för väghållning skall
las ul av faslighelsägare, föreskrivs att kommunens väghållningsmyndighet skall
upprätta förslag fill avgränsning av det område (väghällningsområde) inom
vilkel avgiflsskyldighel avses föreligga. Vid förslagel skall, om det
lämpligen kan ske, fogas 2 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 165

Prop.
1980/81:165 18

en förteckning över de fastigheter som ingår i
väghållningsområdel och ägarna till dessa. Förslaget skall ställas ut för
granskning på visst sätt, varefter väghållningsmyndighelen fattar beslut om
väghållningsområdets avgränsning.

Utöver de nu redovisade föreskrifterna innehåller
lagförslaget bestämmelser om ianspråktagande av mark med vågrätt, ordnings-
och säkerhetsföreskrifter saml bestämmelser om ersättning m. m.

Västeråsförsöket

Remissutfallet över utredningarnas förslag i kostnadsdelen
visar att det råder osäkerhet om de föreslagna bestämmelsernas tillämpning.
Näslan alla som har yttrat sig i saken kräver mera preciserade regler eller en
konkretisering genom centralt framtagna taxor. Då del stod klart all del var
nödvändigt alt sludera kostnadsfrågorna närmare innan ett regeringsförslag i
ämnet kunde läggas fram, beslöts alt etl begränsat fullskaleförsök skulle
genomföras. Genom försöket skulle belysas bl. a. om del avgiftssystem som
tillämpas för vatten och avlopp (va) kan ulgöra förebild för ett molsvarande
system på gatu- och vägsidan.

Med denna utgångspunkt var det naturligt att i försöket
behandla kommunens gatu- och vägnät som ell sammanhållet syslem till vilkel
alla fasligheter som har nägon nytta av systemet skall bidra. Någon anledning
alt gå närmare in på en indelning i väghällningsområden efter fastigheternas
nylta av olika kommunvägar fanns då inte. Avgiftssystemet för va innebär vidare
atl kommunens totala kostnader skall fördelas på samfiiga fastigheter efler skälig
och rättvis grund, varvid behovel att differentiera avgifterna mellan olika
områden i en del kommuner tillgodoses genom att kommunen indelas i olika
laxeområden. På motsvarande säll kan vägkost-nåderna differentieras mellan
olika områden så att koslnaden för del lokala vägnätet i varje område täcks av
avgifler från områdets fasligheler, medan kostnaderna för
kommundelsanläggningar o.d. fördelas på lämpligt sätl mellan olika områden.

Enligl utredningsförslagen skall avgiflsskyldighel för
fastighetsägaren inträda när väg som väghållningen avser är i sådant skick atl
den kan användas för fasligheten. Den taxekonstruktion som användes i försöket
medför i praktiken att det är fastighetsägarens åtgärder som utlöser avgiftsskyldighelen.
Anläggningsavgift skall således i princip tas ut när fastigheten bildas, när
den bebyggs och när tillbyggnad sker.

Försöket inleddes med att samtliga trafikanläggningar och
s.k. grönanläggningar - parker, sporlanläggningar o.d. - i kommunen indelades
i olika kalegorier med hänsyn till vem som f. n. bär kostnaderna eller betjänas
av anläggningen i fråga. Försöket genomfördes därefter i tre störte delområden
i Västerås centralort. Områdena valdes med den målsättningen alt de skulle
vara representativa för hela centralorten i fräga om bebyggelsetyper,
bebyggelsens ålder, gatustandard, parkanläggningar m. m. Om-

Prop.
1980/81:165 19

rådena utgjordes av ell exploateringsområde - Vallby - i
de yttre delarna av centralorten, ell mer centralt beläget omräde med
huvudsakligen äldre bebyggelse, Jakobsberg - Petlersberg, saml elt
industriområde, Brandt-hovda.

Av den PM
som har upprättats belräffande försöket (bilaga 4) framgår bl. a. atl försöket
får anses ha påvisat att det avgiftssystem som tillämpas för va kan ligga till
grund för etl molsvarande syslem på gatu- och vägsidan ulan all alltför
omfaltande adminislraliva rutiner behöver tillgripas. Avgiftssystemet släller
dock vissa krav på kommunernas kostnadsredovisning. Ju högre
koslnadsläckningsgrad man eftersträvar deslo högre blir dessa krav.

2.3 Behovet av en ny ordning

Kostnadsfrågan

De anläggningsarbeten, som avser gator, vägar, parker,
o.d. och som kommunerna är engagerade i, kan i huvudsak delas in i följande
grupper.

1.
Anordnande av
gator och andra allmänna platser vid exploatering av helt nya bebyggelseområden
med stadsplan.

2.
Anordnande av
gator och andra allmänna platser vid utvidgningar av befintliga
bebyggelseområden med stadsplan.

3.
Anordnande och
förbättring av gator och andra allmänna platser vid förtätning och/eller förnyelse
av befinlliga bebyggelseområden med stadsplan.

4.
Förbättring av
galor och andra allmänna platser inom äldre bebyggelseområden med stadsplan
utan samband med förtätning eller förnyelse av bebyggelsen.

5.
Anordnande
och/eller förbättring i de nu angivna fallen av vägar och andra allmänna
platser inom områden med byggnadsplan, om kommunen har påtagit sig
genomförandeansvaret.

6.
Anordnande
eller förbättring av dels trafikleder, parker och liknande, som inte är knutna
till ell visst bebyggelseområdes eget behov, dels vissa vägar utanför
delaljplaneområden, som kommunen av olika skäl har funnil anledning att svara
för.

Kommunernas
engagemang i galu- och vägfrågor har hittills i allt väsenlligt varil knutet
lill anläggningar i tätorter, således lill genomförande av detaljplaner och
till underhåll av anläggningar inom detaljplaneområden. De problem som man från
kommunalt håll har haft belräffande galor, vägar o.d. gäller främst
finansieringsfrågan. När del gäller den framtida bebyggelseutvecklingen måste
man enligl min mening ulgå från alt nyproduktionen i allt högre grad koinmer
alt få formen av komplelleringsbebyggelse inom gränserna för eller i anslutning
lill exislerande bebyggelse. Kommunernas insatser i fråga om väg- och
galubyggande kommer därför all i slor utsträckning gälla förnyelse- och
förlälningsområden. Jag vill erinra om atl

Prop.
1980/81:165 20

frågorna om stadsförnyelse f. n. övervägs av
sladsförnyelsekommitlén (Dir 1979:127). Kommitténs förslag kan komma all få
belydelse även för de frågor som jag nu lar upp. Jag tänker då närmasl på
fastighetsägares och andras möjligheter atl påverka standardfrågor o.d. i
samband med upprustningsbeslut. Jag vill också erinra om alt
frilidsboendekommittén (Bo 1978:01) behandlar frågor om omvandling av fritidsbebyggelse
lill bebyggelse för permanent bosättning. Enligl vad jag har erfaril kommer
kommittén inom kort atl lägga fram etl delbetänkande som rör denna fråga.

Kommunernas möjligheler all med bidrag från
fastighetsägare finansiera anordnande och förbättring av galor eller vägar och
andra allmänna platser vid förtätning och förnyelse av befinlliga
bebyggelseområden är med nuvarande regler myckel begränsade. Som
gatukoslnadsulredningen har anförl och som har understrukits av
remissinslanserna är dessulom galukosl-nadsreglerna besvärliga att lillämpa.
Även när galor, vägar och andra allmänna platser förbällras ulan all
bebyggelsen förändras, ger reglerna mycket begränsade möjligheler lill
ersättning för kommunen. När del gäller exploatering av nya områden kan kommunerna
som regel lösa genomförandefrågorna med exploateringsavtal. 1 en del sådana
nyexploale-ringsfall kan emellertid förhållandena vara sådana all möjlighelerna
alt träffa avtal är små eller obefintliga. De av gatukoslnadsulredningen redovisade
ekonomiska motiven för en reform är sålunda välgrundade, särskilt som
kommunernas engagemang i väg- och galufrågor i allt högre utsträckning kommer
all gälla förnyelse och förtätning. Reformen bör därför inriktas på alt
förbättra kommunernas möjligheter atl finansiera sina invesleringar på detta
område.

När del gäller förslagel alt kommunerna skall kunna la ul
avgift också för drift och underhåll av gator m. m. är meningarna bland
remissinstanserna delade. Några instanser, däribland en del kommuner, har uttryckt
sin tillfredsställelse över förslagel. Flertalet av de instanser som har
uttalat sig särskilt i frägan har dock ställt sig iveksamma till
avgiftsfinansiering av driftskostnader. Vissa instanser framhåller all del blir
särskill svårt alt få fram etl avgiftssystem för del löpande gatuunderhållet
som är rättvist och samlidigl enkelt att administrera. Flera instanser pekar på
svårigheten all bestämma nyttan för olika fasligheler och några ifrågasäller om
del inte ligger närmare till hands all trafiken bör bära driftskostnaderna.

Jag delar den tveksamhet som dessa remissinsianser ger
ullryck för. Det är svårt all finna rimliga kriterier för alt fördela
driftskostnaderna, särskill om bebyggelsen är variationsrik. Anläggningarna som
sådana är regelmässigt en förutsältning för all fastigheterna skall kunna
ulnylljas för avsett ändamål och medför som regel en värdeökning av
fastigheterna. Kostnader för underhåll och drift däremol hänger samman med
användningen. Av betydelse blir då t. ex. sådana svårbedömda faktorer som olika
fastigheters trafikalstring. 1 den mån man skulle acceptera en långl gående
schablonisering av periodiska avgifter för driftskostnaderna, vilkel enligl
min me-

Prop.
1980/81:165 21

ning är nödvändigt om man skall få ett system som är rimligt
att administrera, kommer en avgiftsutjämning att ske som medför att avgiften
blir i stort sett jämförbar med en skatt. Enligl min mening finns del inle skäl
att införa nya adminislraliva syslem för atl kommunerna skall kunna la ul
periodiska avgifter för drift och underhåll av gator och vägar m. m., särskilt
inle som man kan anta att kostnadstäckning genom kommunal- och fastighetsskatt
ger ett väl så rättvist resultat som etl avgiftssystem.

Som jag
nyss nämnde är emellertid reformbehovet på anläggningssidan angeläget. De
ändringar som nu bör genomföras bör därför inriktas pä alt förbättra
kommunernas möjligheter atl få täckning för anläggningskostnaderna. En sådan
reform kan visserligen uppfattas som begränsad, eftersom en betydande del av
förnyelsefallen rör byggnadsplaneområden. Enligl min mening är det emellertid
naturligt alt kommunerna går över lill all använda stadsplan vid förnyelse av
områden där kommunerna skall ha ansvarel för utförandet av allmänna platser.

Likställighetsfrågor

Reformens omfallning påverkas emellertid inte bara av
finansieringsfrågan. Enligt gatukoslnadsulredningen kan BL:s regler inle anses
lillfredsslällande när det gäller kravet pä likställighet för kommunens
invånare. Ulredningen pekar bl. a. på att bebyggelsen tidigare nästan
uteslutande har skett via exploateringsavtal, vilkel ytterst har inneburit alt
exploatören har tagil ul full ersättning för samlliga sina invesleringar från
de blivande fastighetsägarna, medan kommunerna i övriga fall endast är
hänvisade lill att lillämpa BL:s regler med begränsad ersättning. En annan
synpunkl som utredningen för fram är att de nya slorkommunerna har kommit alt
innehålla områden med olika slag av detaljplaner, för vilka gäller olika genomförande-
och ersättningsregler. I dessa fall kan bristande likställighet föreligga inte
bara i fråga om anläggningskostnaderna utan även i fråga om
underhållskostnaderna.

Galukostnadsutredningens förslag om genomförandeansvar i
sladspla-neområden innebär i princip ingen skillnad mol vad som nu gäller.
Galor, torg, parker och andra allmänna platser skall enligt förslaget vara kommunvägar
och ansvaret för utförande och drift skall således ligga på kommunen. Enligl
förslagel kan kommunen också inrätla kommunvägar av annat slag, t.ex.
trafikleder inom specialområden m.m. Skillnaden mot gällande rätt i fråga om
ansvaret för trafikanordningar o.d. på kvartersmark eller inom specialområden
är främsl atl förslagel öppnar möjlighel för kommunen atl ta ut ersättning för
dessa anordningar av faslighels-ägarna.

1 fråga om
byggnadsplan gäller enligt förslaget samma regler som för stadsplan om inte
annat beslämts i planen. Skillnaden är således atl del i byggnadsplanefallet
står kommunen fritt all bestämma omfattningen av sill engagemang i
genomförande- och underhållsfrågorna. Genom all kommu-

Prop.
1980/81:165 22

nerna i dag har möjlighet all använda storkvarter i
stadsplaner kan emellertid den av utredningen föreslagna ordningen i allt
väsenlligt tillämpas redan nu.

Jag delar galukostnadsutredningens uppfattning att
likslällighelsfrå-gorna kan utgöra ett problem. Jag vill emellertid erinra om
all redan nu åtskilliga kommuner med blandade planförhållanden successivi
övertar skötseln av vägföreningsvägar inom sådana områden som är jämförbara med
kommunens stadsplanelagda områden och där skallefinansierar drift och underhåll
i den mån statsbidrag inle utgår. Del förekommer också att vissa kommuner ger
bidrag lill vägföreningars drift- och underhållskostnader för att jämna ul
skillnader mellan byggnadsplane- och sladsplaneom-råden i fall då
bebyggelsestrukturen är lika. Något som hindrar atl man fortsätter atl på
angivna sätt skapa likställighet inom kommunerna finns naturiigtvis inle.

I vad mån en kommun skall svara för byggande av galor och
vägar i elt område med detaljplan bör enligl min uppfattning bestämmas i
samband med att planen upprättas, antas och fastställs. Under förutsättning all
finansieringsfrågorna ordnas bör kommunerna med nu gällande byggnadslagstiftning
kunna använda stadsplan i de fall då kommunen har för avsikt att svara för
allmänna platser i planomrädel. 1 den mån fastighetsägarna anses böra svara för
vissa grönytor och vägar i anslutning till ell bostadsområde, bör della kunna
lösas genom slorkvarter och genom all anlägg-ningssamfälligheter bildas. Med de
förbättrade finansieringsmöjligheter som jag i det följande kommer atl föreslå
blir del enligl min mening möjligt att klara likslällighetskravet på ell
tillfredsställande sätt, även om kommunens rätt att avgiftsfinansiera allmänna
platser i likhel med vad som f.n. gäller begränsas lill sladsplaneområden.
Enligt min uppfattning bör, vilket också är tanken bakom uppdelningen i två
detaljplaneinslilul, kommunernas ansvar för galor, vägar och andra allmänna
platser — i avvaktan på en ny plan- och bygglag — i första hand gälla
tätortsområden för permanent bosättning, för vilka stadsplan får anses vara den
lämpliga planformen. Mot den här bakgrunden menar jag all
likslällighelsprincipen främst gör sig gällande i den formen, att kommunen bör
behandla jämförbara bebyggel-seomräden pä lika sätl. Del är dock ofrånkomligt
all skillnader mellan olika områden uppkommer genom utveckling när det gäller
formerna för fysisk planering m. m. Delta är någol som man vid en tillämpning
av den kommunala likställighetsprincipen praktiskt måsle acceptera.

Kommunernas invesleringar i vägar utanför planområden
lorde som regel gälla förbindelseleder av olika slag, som inte har samma
omedelbara inriklning på genomförande av viss bebyggelse som galor och vägar i
planområden. I vissa fall leder denna väghållning lill atl det behov av enskild
väghållning som annars skulle föreligga faller bort. Enligt min uppfattning
utgör avsaknaden av särskilda finansieringsregler för den delen av den
kommunala väghållningen inle något stort problem.

Prop.
1980/81:165 23

Övriga frågor

Nuvarande regler i BL om avstående av mark m. m., dvs.
kommunens rättigheter i fråga om inlösen av mark och ianspråktagande av mark
med nyttjande- och servitutsrätt saml skyldigheter all inlösa mark, avser
endasi stadsplaneområden (41—48§§). Expropriationslagen (1972:719) ger i övrigt
kommunen goda möjligheter atl ta i anspråk mark inom säväl slads-plane- som
byggnadsplaneområden. Enligt utredningsförsiagen skall möjlighet öppnas för
kommunen atl ta i anspråk mark för kommunväg med vågrätt. Förslaget har i den
delen lämnats ulan kommentarer av flertalet remissinstanser. Så gott som
samtliga instanser som har tagit upp frågan -bl.a. lantmäteriverket — har
emellertid uttalat att vägmark bör innehas med äganderätt inom tätbebyggda
områden. Som skäl lill delta anförs som regel kravet på ordnade
fastighetsförhållanden.

Jag delar
uppfattningen alt kommunen bör inneha gator, vägar och andra allmänna platser
inom tätbebyggda områden med äganderätt. När det gäller speciella anordningar
pä kvartersmark eller inom specialområden ger enligt min uppfattning
expropriationslagen och reglerna i 41 a§ BL om upplåtelse av nyttjanderätt och
servitut tillräckliga möjligheter för kommunerna att handla. Något behov av
elt nytt vägrättsinstilut för planområden finns således enligt min uppfattning
inle.

Utredningarnas
förslag lill regler om lillfälligt upplåtande av mark m, m. samt lill ordnings-
och säkerhetsföreskrifter har godtagils utan kommentarer av i stort sett alla
remissinstanser. När det gäller de föreslagna ordnings- och
säkerhetsföreskrifterna har, som planverket har påpekat i sitt yttrande, dessas
tillämpning inom områden med stadsplan eller byggnadsplan inte behandlats
närmare i någol av betänkandena.

Flertalet
av de föreslagna bestämmelserna om tillfälligt upplåtande av mark m. m. saml
ordnings- och säkerhetsföreskrifter är sådana som saknar aktualitet i
planomräden och i områden där en kommun äger galu- och vägmark. Erfarenhelerna
i fräga om galureglerna lorde inte heller visa att problem föreligger
beträffande de frågor som de föreslagna föreskrifterna omfattar. Planverket har
dock påpekat all utfarlsförbud i detaljplaner, i många fall i förening med
stängselskyldighel, kan vara svåra atl genomföra, eftersom det saknas
bestämmelser som direkl möjliggör avstängning av befintlig ulfart och åläggande
atl sätta upp stängsel. Denna fråga gäller främst verkningarna av
detaljplanebeslämmelser och bör enligt min mening lösas i arbetet på en ny
plan- och bygglag.

Prop. 1980/81:165 24

2.4
Reformens inriktning

Mina
överväganden angående reformbehovet innebär sammanfattningsvis att kommunernas
möjligheter all få täckning för sina anläggningskostnader för gator m.m. bör
förbättras men alt del inle bör införas bestämmelser som ger kommunerna
möjligheter all la ut ersällning för kostnader för drift och underhåll. Med en
sädan inriklning av reformen finns del enligt min mening inte någon anledning
all bryta ul reglerna om kommunernas ansvar för genomförande av planer från
byggnadslagstiftningen till en särskild lag. De nya bestämmelser som behövs bör
säledes las in i BL och i byggnadsstadgan (1959:612, omtryckt 1972:776, ändrad
senasl 1980:408) BS.

För
alt en tillfredsställande ordning på della område skall åstadkommas är del
enligl min mening inle heller nödvändigl atl införa ell nytt, mer eller mindre
kommunomfallande syslem av del slag som utredningsförsiagen och
Västeråsförsökel ger uttryck för. Det är en slor fördel för de tillämpande
myndigheterna och för fastighetsägarna om reformen kan genomföras ulan atl
grunddragen i dagens ordning behöver rubbas. Jag tänker därvid inle bara på de
hanleringsmässiga fördelarna utan också på förståelsen för de nya
bestämmelserna. Elt system, som i likhel med utrednings-förslagen bygger på en
fördelning av de lolala kostnaderna i kommunen för gator m.m., har exempelvis
bl. a. den brislen - som enligt min mening inle bör underskattas - atl man i
viss mån förlorar det samband som i dag finns mellan kommunens
anläggningsålgärder och betalningen för dessa. Fastighetsägarens
betalningsskyldighet inom ell kommunläckande syslem skulle m.a.o. inle behöva
vara föranledd av någon ålgärd i närheten av fasligheten. Elt sådanl syslem kan
också leda lill att kravet på del enskilda planomrädets ekonomi inte får en
tillräckligt framskjuten plats när planen utarbetas.

Som
jag tidigare framhöll är kommunernas problem atl få koslnadsläckning i stor
utsträckning koncentrerade till förnyelse- och förtätningsområden. Inom
nyexploateringsområden uppkommer mera sällan problem av detta slag, eftersom
exploatören i dessa fall ansvarar för de nödvändiga investeringarna och i sisla
hand lar ul kostnaderna av de blivande faslig-helsägarna. Enligt min mening bör
finansieringsproblemen kunna lösas på ell tillfredsställande säll om dagens
regler ändras så alt kommunerna får ökade möjligheter att ta ut ersättning av
fastighetsägarna för gator och andra allmänna platser som har anknytning till
del enskilda projektet. Jag tänker då på lokala gatu- och vägnät, som betjänar
ett visst bebyggelseområde, och sådana andra anläggningar, t. ex. grönytor,
gång- och cykelvägar m. m;, som krävs för en god funktion hos själva
bebyggelseområdet. Kostnaderna för sådana anläggningar, som jag vill beteckna
som områdesanläggningar, bör kommunen således kunna ta ut av fastighetsägarna.
Anläggningarna utgör en förutsättning för faslighelsexploaleringen och kan

Prop. 1980/81:165 25

därmed
normall sägas ge en mol nedlagda koslnader svarande ökning av
fastighetsvärdena. När det däremot gäller t. ex. större trafikanläggningar
-primär- och sekundärleder - ligger det närmast lill hands atl anse att de
betjänar trafiken i stort och därför bör finansieras genom kommunalskattemedel
i den mån statsbidrag inte lämnas. Jag återkommer i det följande till den
närmare utformningen av systemet.

I
detta sammanhang villjag avslutningsvis erinra om det förslag lill plan-och
bygglag som har lagts fram av PBL-ulredningen och som f. n. bereds i
bostadsdepartementet. Plansyslemel i utredningsförslaget innebär att del endast
skall finnas ett detaljplaneinstilut. Jag vill här framhålla alt de förslag som
jag nu lägger fram inte föregriper ställningstagandena lill PBL-ulredningens
förslag på någon avgörande punkl.

2.5
Förslagets närmare utformning

Jag
har när jag redogjorde för behovel av en reform kort beskrivit gällande ordning
beträffande områden med stadsplan. Man kan säga all huvudprincipen i
galukostnadsreglerna är atl varje faslighelsägare bekostar halva galan utanför
sin egen fastighet. Om del är lämpligare kan dock kostnaderna fördelas mellan
fastighetsägarna inom etl visst område efter någon lämplig gmnd.

Milt förslag alt
kommunerna skall få möjlighet att täcka sina koslnader för områdesanläggningar
fömtsätter att man överger den nuvarande kopplingen mellan huvudregeln om
fastighetsägarens betalningsskyldighet för en del av gatan framför fastigheten
och framräkningen av del belopp som skall fördelas inom etl område. Även om man
inför nya regler om fördelning av kostnader inom områden, finns det emellertid
goda skäl att som ett alternativ behålla nuvarande regel om bidrag till
kostnaden för galan framför en fastighet. Jag tänker då närmasl på sådana fall
där kommunen utför smärre utbyggnader av en gala eller en gatudel för att
tillfredsställa etl behov för någon eller några fä fastigheter. I sådana fall
kan del vara onödigt alt fastställa betalningsområde och särskilda gmnder för
fördelning av kostnaderna. Del lorde också förekomma fall där galu- och bebyggelseförhållandena
är sådana att en områdesfördelning inte är lämplig eller möjlig och där man kan
nå ett rimligt resultat frän finansierings- och rättvisesynpunkt genom den
ersättningsprincip som nu gällande huvudregel representerar. Jag skall strax
närmare gå in på dessa frågor.

De
nu gällande reglema om gatumarks- och gatubyggnadskoslnader anses allmänl vara
svåra att lillämpa. Enligt min mening beror detta i allt väsenlligt på den
nuvarande uppdelningen i mark- och byggnadskostnader och de begränsnings- och
förfaranderegler som gäller. Gatukostnadsbestämmelserna bör också mot den här
bakgmnden ses över.

Prop. 1980/81:165 26

2.5.1
Allmänna bestämmelser om gatukostnader m. m. Ersältningsgilla kostnader m.m.

Milt
förslag att kommunerna bör ges möjlighel att genom avgifter från
fastighetsägarna läcka sina kostnader för samtliga anläggningar som avser elt
visst bebyggelseområdes eget behov innebär bl.a. atl kretsen ersältningsgilla
kostnader (kostnadsunderlagel) vidgas. Till all börja med bör i
koslnadsunderlagel för gator ingå markkoslnader och koslnader för vägbana och
övriga anordningar, som stadigvarande behövs för galans bestånd, drift eller
brukande. I kostnadsunderlagel bör dock endast få räknas in koslnader för gator
som fordras för områdets egen funktion. Slörre trafikleder, primär- och
sekundärleder, bör således inle få medräknas. Däremol bör, förutom koslnader
för det lokala gatunätet i området, i kostnadsunderlaget även få räknas in
koslnader för malarleder inom området. Jag är medveten om att del kan vara
svårt atl bedöma olika leders karaktär. En gala som i och för sig fungerar som
malarled inom ett fördelningsområde kan ofta ha en vidare funktion. Den kan t.
ex. tjäna som mataried även till bebyggelse utanför fördelningsomrädet. Om en
led har en funktion utanför fördelningsomrädet och utförandet inom området därför
är mera kostsamt än som är moliverat med hänsyn till områdets egel behov, bör
en avvägning göras av hur stor del av kostnaden för malarleden som bör räknas
in i kostnadsunderlagel för fördelningen mellan faslighels-ägarna. Del är
knappasi möjligt atl närmare ange hur en sådan avvägning bör göras, eftersom
förhållandena varierar i hög grad. Elt sätl alt bedöma det maximala uttaget i
ell begränsat omräde som betjänas av malarleden kan vara att man jämför
koslnaden för leden inom området med kostnaden för hela leden, fördelad på de
olika områden som den betjänar. Det kan anmärkas atl områdesavgränsningen, som
jag återkommer till, i ell sådanl fall kan medföra atl vissa koslnader, som i
och för sig skulle kunna belasta fastigheter utanför området, kan behöva
skaltefinansieras.

När en gala upplåts till
allmänl begagnande skall den enligt 52 § BL vara försedd med beläggning efter
behovet och ortens sed samt med erforderliga gångbanor och nödig anordning för
vattnets avrinnande. Kommunen skall också utföra plantering och andra särskilda
anordningar som galan skall vara försedd med enligt stadsplanen. Alla dessa
anordningar hör sålunda till galan. Andra anordningar som kan behövas för en
galas di-ift eller brukande och som bör ingå i kostnadsunderlagel är
gatubelysning och trafikanordningar. Sådana anordningar som måste betraktas som
mera speciella trafiksäkerhetsanordningar, t.ex. trafikljus, och som inte hör
direkt samman med bebyggelsens funktion bör dock finansieras på annal sätt än
genom fastighetsanknulna avgifter.

Liksom f.n. (62§ BL) bör
kommunen kunna la ul ersättning för gatu-vidgningar. Även här bör möjligheterna
till ersättning ökas och omfalta även andra slag av förbättringar, t. ex. när
vägbanestandarden höjs genom

Prop.
1980/81:165 27

övergång från grusbana lill asfaltbana. För del fall dä
förbättringsåtgärderna sträcker sig ulöver vad som kan anses ligga inom ramen
för normal standard med hänsyn lill berörda fastigheters tillåtna
användningssätt måste dock — som jag skall återkomma till -
ersättningsbeloppet jämkas. Även i de fall då gator kompletteras med
anordningar som normalt hör till en gata bör kommunen kunna ta ut ersättning av
fastighetsägarna för kompletleringskostnaderna.

Även i
fråga om andra allmänna platser än galor får bedömas om anläggningen behövs för
omrädel. Några slörre problem torde knappast uppstå när det gäller atl bedöma
del lokala behovel av gång- och cykelbanor. Behovel av torg, parker, slörre
parkeringsytor och liknande platser kan däremot vara svårare atl bedöma. Inom
denna kategori av allmänna platser finns, liksom i fråga om gator, anläggningar
som dimensioneras för etl vidare användningssätt än som betingas enbart av den
omgivande bebyggelsen. I den mån kostnaderna för anläggningen på gmnd av detla
överstiger vad som kan anses nödvändigl för bebyggelsen inom fördelningsområdet
måsle en avräkning ske. För bedömningen av vad som kan anses som nalurliga
kvaliteter för ett område i fråga om parkytor och andra öppna platser får
jämförelser göras med andra sladsplanerade områden. Viss ledning kan också
hämtas i de allmänna råd om planering som statens planverk ger ut. I de
koslnader för parker, torg, parkeringar o. d. som bör få räknas in i
kostnadsunderlagel för fördelning ingår naturligtvis koslnader för
markanskaffning och iordningställande av markytorna, t. ex. anläggande av
gångstråk, utförande av gräsytor och planteringar saml röjning och planering av
nalurmark, allt i den mån ålgärderna är knutna till fördelningsområdets behov.
Även begränsade koslnader för anordningar för lek och motion o.d. bör få
medräknas i fördelningssumman. Många sådana anordningar utförs regelmässigt och
ulgör därför en naturiig del av anläggningskostnaden.

Kostnader
av nu berört slag bör kunna las ul inle bara vid nyanläggning ulan också vid
förbättring av torg, parker m. m.

Av vad jag
nu har anförl framgår alt del när koslnadsunderlagel för fördelningen skall
bestämmas många gånger kan bli nödvändigt atl jämka kostnaderna med hänsyn till
de berörda fastigheternas nytta av anläggningarna. Vad sedan varje
fastighetsägare inom området skall betala bör, i likhet med vad som nu gäller,
fastställas i fördelningsnormer för området. Jag återkommer strax lill dessa
frågor.

Dagens
regler innebär bl.a. alt murkkostnuderna och byggnudskostnu-derna måsle hållas
åtskilda. Fastighetsägarnas skyldighet atl betala ersättning för gatumarken
framgår direkl av 56 § BL. Om kommunen skall ta ul ersättning också för
gatubyggnadskoslnader, måsle däremol särskilt beslut fallas. Innebär beslutet
att fastighetsägaren åläggs skyldigheter som han fidigare inte har haft, skall
länsstyrelsen, eller i vissa fall regeringen, avgöra frågan om bestämmelser för
avgiftsuttaget.

Prop. 1980/81:165 28

De kostnader som kommunen har för alt t.ex. ulföra en gata
beslår av markkoslnader saml kostnader för vägbana och övriga anordningar, som
stadigvarande behövs för galans bestånd, drift eller brukande. 1 kostnaderna
för vägmark ingår naturligtvis också inlösenkoslnader för anordningar m. m.
till den del de inle har kunnal nyttiggöras för kommunen genom försäljning
eller på annat sätt. I den mån kommunen har erhållit marken utan kostnad, t.ex.
genom övertagande av allmän eller enskild väg, skall detla självfallet beaktas.
Någon ersällning för marken kan kommunen dä inte ta ut. När del gäller vägbana
och andra väganordningar finns del som jag nyss nämnde föreskrifter i 52 § BL
om hur en gata skall utföras. Föreskrifterna gäller i tillämpliga delar också i
fråga om andra allmänna platser.

Enligl min mening saknas det anledning all behålla den
uppdelning på mark- resp. byggnadskoslnader som dagens regler innebär. Jag
föreslär därför alt kommunen nu får möjlighet atl i ell sammanhang ta ut
ersättning för dessa kostnader.

Vid beräkning uv ersättningsskyldigheten för en viss
fastighet skall enligl nu gällande regler värdet av den mark som skall ersättas
läggas lill grund för markersättningen. När ersättningsskyldigheten för
galubygg-nadskostnad beräknas får lill grund för beräkningen läggas antingen de
faktiska kostnaderna för ersätlningsgill galuareal eller vad man genom tidigare
erfarenheter kan beräkna alt en gala under likartade förhållanden kostar atl
anlägga (68 § 7).

Jag anser att denna valmöjlighet för kommunen bör
behållas. Genom möjligheten att ulgå från kostnader som baseras på erfarenhel
och all inom ramen för den kommunala likslällighelsprincipen bestämma hur stor
del av kostnaderna som skall finansieras genom ersällning från fastighetsägarna
torde del finnas möjligheler för en kommun alt schablonisera ersättningsbeloppen.
Jag vill dock understryka all en redovisning av de faktiska kostnaderna ger
fastighetsägarna ett bättre underlag för alt bedöma de ersättningar de skall
betala. För alt bedöma om schablonbeloppen är rimliga krävs också atl faktiska
och tidsmässigt näraliggande kostnader för anläggningar av olika slag finns all
tillgå.

Begränsning av fastighetsägares ersättningsskyldighet m.
m.

Gmnden för att belasta fastighetsägare med avgifter för
gatukostnader är att gatan anses vara lill särskild nytta för fastigheterna. I
gällande räll finns två korrektionsregler mol ersättning för koslnader som
överstiger nyttan. Dels har ersättningsskyldigheten begränsats genom den förut
nämnda 5/8-regeln (56 § och 68 § 4 BL), dels finns jämkningsregler för det fall
atl fördelen av gatan inle svarar mot ersällningsskyldighelen enligi huvudreglerna
(60 och 69 §§ BL).

Galukostnadsutredningens undersökning angående
erfarenheterna av galukostnadsreglerna visar all 5/8-regeln har vållat en hel
del problem. Alt

Prop.
1980/81:165 29

regeln
medger endast en begränsad kostnadstäckning har sålunda i många fall medfört
alt kommuner har ansett sig inle ha råd att föra fram i och för sig angelägna
bebyggelseprojekt på dåligl utnyttjad men välbelägen mark. I en del fall har
regeln ocksä haft en ogynnsam styreffekt på markutnyttjande och
planutformning. Utredningen anger som exempel alt en kommun för atl öka den
ersältningsgilla arealen kan föranledas att i planen införa högre våningsantal
än som ur trevnads- och miljösynpunkt är önskvärt. Till detta kommer de
praktiska problem som regeln har vållat i samband med beräkningen av
ersättningar.

Jag
anser att de olägenheter med 5/8-regeln som ulredningen har pekat på är
allvarliga och så långt som möjligt bör undanröjas. En utgångspunkt bör därvid
vara att nyttoprincipen även framdeles skall gälla. Kostnaderna skall således
liksom i dag bäras av de fastigheter som har nytta av anordningarna i fråga.
Man kan enligt min mening ulgå från alt t. ex. gator och andra allmänna platser
i allmänhet anpassas lill behoven för den berörda bebyggelsen. Av olika skäl
måste emellertid bl. a. vissa galor göras bredare eller ges en högre standard
än vad som är normall för den bebyggelse som är tillålen utmed gatorna. Jag
tänker t.ex. på genomfartsleder av olika slag. Självfallet kan man inle kräva
atl bebyggelsen då skall svara för hela gatukostnaden. Därför mäste det även
fortsättningsvis finnas en motsvarighet till dagens korrektionsregler. Enligt
min mening måsle emellertid syftet med sådana regler bli fulll ut tillgodosett
med en föreskrift som innebär att ersättningen skall jämkas, när kostnaden för
en ålgärd pä visst sätl överstiger nyttan för de berörda fastigheterna. Något
behov av en kompletterande korrektionsregel av del slag som 5/8-regeln utgör
finns därför inte. Jag föreslår således atl den regeln upphävs.

När
det gäller utformningen av en jämkningsregel vill jag till all börja med påpeka
att en del kommuner i sina remissvar har framhållit att det många gånger är
svårt all påvisa nyttan för en fastighet av gatubyggnadsar-beten, särskill vid
gatu vidgningar, eftersom domstolarna tolkar nyltobe-greppet restriktivt.

Det är givetvis inle
möjligt alt exakt beräkna markägarnas nylta t. ex. av en gata, än mindre av en
vidgning eller annan förbättring av en gata. Som jag nyss framhöll kan man
emellertid utgä från att galor normall anpassas till behoven för den bebyggelse
som finns vid galan, även om galan kan användas för annan trafik än den som går
lill och från närliggande fasligheter. En jämkningsregel bör enligt min mening
utformas så all rätt lill jämkning normalt endast skall finnas om en gala
utförs med en standard som klart överstiger vad som är vanligt med hänsyn lill
den bebyggelse som finns utmed galan. Möjlighel lill jämkning bör också finnas
i de fall då kostnaderna av olika skäl blivit onormalt höga. Jämkningsregeln
bör självfallet vara tillämplig infe bara på gator utan också pä andra
allmänna platser. Jag återkommer till jämkningsfrågan i specialmotiveringen.

Prop. 1980/81:165 30

2.5.2
Områdesvis fördelning av gatukostnader m. m.

Områdesvis
fördelning av kostnaderna för gator är enligt gällande ordning tillåten i
fråga om såväl mark- som galubyggnadskostnadsersältning. Enligt 59§BL får
sålunda länsstyrelsen, där del kan anses lämpligl, på framställning av kommunen
besluta att den galumarksersältning som sammanlagt belöper på fastighetsägarna
inom visst område skall fördelas mellan dem och i förekommande fall ägarna
till annan eller andra inom samma område belägna fastigheter, som inte har
gräns mol gata. Fördelningen får ske efter omfattningen av den enligt
stadsplanen på fastigheterna medgivna bebyggelsen eller efter fastigheternas
storlek eller annan skälig grund. 1 68 § 5 föreskrivs att den
gatubyggnadskostnad, som sammanlagt belöper på fastighetsägama inom visst
område, får fördelas mellan dem enligl samma grunder som gäller för fördelning
av ersättning för gatumarken.

En områdesvis fördelning
av kostnaderna är i många fall mera rättvis än om varje fastighetsägare betalar
gatan utanför sin fastighet. Sådana faktorer för ersättningsberäkningen som
lomllinjens längd vid galan och den tillåtna hushöjden ger inte alllid elt
riktigt uttryck för lomlägarens nytta av gatan. Även stora tomter kan ha myckel
kort lomllinje utmed galan, t.ex. skafttomter. Att ersättningen beräknas med
utgångspunkt i tomtlinjens längd medför även atl ägarna av hörntomter blir
genomgående hårdare belastade än övriga tomtägare. Även reglerna om ersättning
för mark i gatukors får denna verkan. 1 vissa fall har hörntomternas ägare en
klart större nytta av gatan än andra tomtägare, särskilt i affärskvarter. Inom
andra kvarter kan det tvärtom vara en nackdel att tomten är belägen vid ett
gatukors. När det gäller den tillåtna hushöjdens inverkan på ersättningen kan
anmärkas att möjligheten atl ulnyllja tomtmarken inte beror enbart på
hushöjden.

Sedan nuvarande regler om
galukoslnadsersällning tillkom har planutformning m. m. undergått en
fortlöpande utveckling. Åtskilliga gator läggs i dag ut på sådant sätl alt
några ersätlningspliktiga fastigheter inle finns. Sädana anordningar som
grönytor, cykelvägar o. d. som behövs för en väl fungerande bebyggelse inryms
inte i ersättningsreglerna.

Områdesvis fördelning av
kostnaderna för ett områdes allmänna platser kan sägas innehålla tre
grundfrågor, nämligen fastställande av områdets gränser, bestämning av vilka
koslnader som skall ligga till grund för ersättningar, dvs.
kostnadsunderlaget, och fastställande av fördelningsnorm för området. Jag har
lidigare behandlal frägan om kostnadsunderlagel och lar nu upp frågan om
avgränsningen av områden. Här finns del enligt min mening anledning all
behandla frägor om nyexploalering och förnyelse av bebyggelseområden var för
sig.

Inom
sladsplaneområden som nyexploaleras löser kommunerna genomförandefrågorna så
gott som regelmässigt genom-exploateringsavtal, oftast på så sätt atl
exploatören pålar sig genomförandel. Anläggningarna överlåts sedan på kommunen
i den mån de inle ingår i kvartersmark. Reglerna

Prop.
1980/81:165 31

om
rätt för kommunen all kräva ersättning för allmänna platser har i dessa fall
belydelse endast som en grund för kommunens avlal med exploatören.

Det förekommer emellertid
nyexploateringsområden där pä grund av ägoförhållanden eller av andra skäl
exploateringsavtal inte kan träffas eller avtal ingås med endast viss eller
vissa markägare. Det lorde också förekomma fall då exploateringen av ett nytt
stadsplaneområde inrymmer anläggningar som kan vara alt hänföra även till
intilliggande befintlig stadsplanerad bebyggelse. Nyexploalering kan också
medföra alt ändringar måste göras i intilliggande stadsplaneral område. Det är
således inte givet att vid nyexploalering fördelningsomrädet skall omfatta bara
exploateringsområdet. I den mån äldre områden skall ingå i fördelningsomrädet
torde man regelmässigt ha att utgå från all fastighetsägarna i det befinlliga
området har betalat ersättning för galor. Vid beslämmande av fördelningsnorm
får man då beakta vilka koslnader som bör fördelas över hela fördelningsomrädet
och vilka som enbart bör belasta nyexploateringsom-rådet. Avgränsningen av etl
område kan sålunda i viss mån bli beroende av vilka anläggningar som tas med i
kostnadsunderlaget. Nägra avgränsningsproblem vid nyexploalering torde dock
enligl min mening normall inle uppkomma. Som regel är sambandet mellan
anläggningar och bebyggelseområde klarlagt vid planeringen.

Av vad jag nu har anfört
framgår bl. a. all elt fördelningsområde inte är avsett alt vara permanent i
den bemärkelsen all en faslighet allt framgent skall tillhöra ett och samma
omräde. Det kan således uppkomma situationer dä en eller fiera fastigheter i
ell fördelningsområde senare skall tillhöra ett annal område, vars fastigheter
får nytta av och skall bära kostnaderna för någon ny anläggning som kommunen
utför.

När
det gäller förnyelse- och förtätningsomräden varierar naturligtvis i

o

hög grad insatserna som en
kommun måste göra i fråga om allmänna platser. 1 vissa fall kan det vara fråga
om all endasi ulföra en ny gala. Man torde då ofta kunna tillämpa regeln att
varje fastighetsägare betalar för gatan utanför sin egen fastighet, eftersom
della kan ge elt minst lika rimligt resultat som en för det särskilda fallet
fastställd fördelningsreglering skulle ge. I andra fall måsle omfaltande ändringar
och förbättringar av det befintliga gatunätet ulföras. 1 likhel med vad jag
nyss anförde när del gällde nyexploalering lorde det som regel inle möta några
slörre svårigheier all bedöma vilket bebyggelseområde som olika anläggningar
betjänar. Ett fördelningsomräde kan t.ex. göras slorl pä grund av alt en viss
gata i etl omräde måste omformas till mataried i samband med förtätning eller
pä grund av alt en områdespark, som kommunen får stora kostnader för, ingår i
kostnadsunderlagel. Inom elt sådanl stort område kan emellertid betydande
kostnader avse ell antal nytillkomna galor med nya tomter. Härvid måste beaktas
att befinlliga fasligheter som regel har betalat ersällning för de äldre
gatorna. Det torde därför i sädana fall ofta vara naturiigt

o

att
fördela kostnaderna för nyanläggning och förbättring av mindre galor

Prop. 1980/81:165 32

enbart
mellan de fasligheter som ligger i anslutning till galorna. Detta kan då
beaktas när fördelningsnormer fastställs. Jag kan också länka mig fall där
anläggningsarbeten ulförs enbarl för att ell visst antal fasligheler skall
delas i flera byggbara fastigheter. Skäl kan då föreligga alt låta ägarna lill
delbara fastigheter ensamma bära kostnaderna.

Enligl
59 och 68 §§ BL kan fördelningsnormen inom ell område utgöras av omfattningen
av den enligt stadsplanen på fastigheten medgivna bebyggelsen, fastigheternas
sloriek eller annan skälig gmnd.

Huvudskälet
till atl fastighetsägaren bör betala för galor och andra allmänna platser är,
som jag tidigare har understrukit, all allmänna platser i allmänhet ulgör en
förutsättning för hela exploateringen och all fastighetsägaren säledes har
särskild nytta av genomförandel av galor m.m. Della leder till slutsatsen all
ju högre exploateringsgrad som är tillåten för en fastighet deslo större nytta
har fastighetsägaren av aU galor och andra allmänna platser utförs. Den i
gällande bestämmelser angivna fördelningsgrunden medgiven bebyggelse hänför
sig i princip till nyttan. Fördelningsgrunden tomtstoriek kan däremot sägas
mera slå i relation lill de kostnader som fastigheten för med sig, eftersom det
med stora tomter blir färre ägare som skall betala en given gatulängd.

Bebyggelseförhållanden och
fastighetsanvändning varierar naturligtvis i hög grad mellan olika områden.
Vilken fördelningsgrund som bör tillämpas måste därför bestämmas med hänsyn
till förhållandena i del särskilda fallet. På valet av fördelningsgrunder
inverkar också vilka koslnader som ingår i fördelningsbeloppet och hur
avgränsningen av belalningsområdel har gjorts. 1 det försök som utfördes i
Västerås (bilaga 4) användes variationer av gmndavgifl, avgift per
kvadratmeter tomtarea, avgift per kvadratmeter våningsarea och taxeringsvärden
för alt man i de olika beräkningsområdena skulle finna så skäliga
fördelningsnormer som möjligt. Delta arbele bör kunna vara till nytta för
kommunerna även med den ordning som jag nu föreslår för områdesvis fördelning
av kostnader. Jag vill emellertid understryka att det torde vara omöjligt att
exakt beräkna varje fastighets andel av den lolala nyttan av olika anläggningar
för fastigheterna i området. Vad det gäller är all finna sädana normer som ger
en kostnadsfördelning som kan uppfattas som rimlig av de fastighetsägare som
skall betala. Särskilt viktigt är naturligtvis atl jämförbara fasligheter inte
behandlas olika. Är bebyggelsen i ett område helt likartad kan del således vara
befogat alt fördela kostnaderna efter huvudlal. Även en fördelning efter
fastigheternas taxeringsvärden kan vara användbar.

Vid
en ändring av lagreglerna i BL bör anges atl fördelningen skall ske efler
skälig och rättvis grund. Det bör sedan ankomma på kommunfullmäktige att efter
utredning bestämma vilka grunder som skall gälla för fördelningen av
kostnaderna i etl visst område. Ibland kan del visa sig möjligt att använda
samma fördelningsnormer för flera områden. Della lorde dock mera sällan kunna
ske i fräga om förtätnings- och förnyelseområden där

Prop. 1980/81:165 33

förhållandena
ofta varierar starkt mellan olika områden. Upprustning av gatunätet medför
många gånger att t. ex. vissa fastigheter medges en ökad exploateringsgrad
medan andra skall vara oförändrade.

2.5.3
Kostnadsersättning för gatudel m. m.

Även
om man inför nya regler om fördelning av kostnader inom områden, finns det som
jag tidigare anförde (avsnitt 2.5) goda skäl alt behålla en regel om ersättning
för kostnaden för gatan framför en fastighet. Jag angav samlidigl nägra fall då
en regel med den innebörden kan komma till användning.

På grund av 154§ BL medför
en sådan regel - liksom i dag - atl fastighetsägaren kan bli skyldig att bidra
till kostnaderna även för andra allmänna platser än själva gatan. Om
fastigheten är belägen vid torg, park eller annan sådan allmän plats, skall
nämligen marken framför fastigheten anses som gala lill en bredd som motsvarar
5/4 av den högsla tillåtna hushöjden enligt den stadsplan som gällde när gatan
upplåts för allmänt begagnande.

Även om det således kan
uppkomma skyldighet för fastighetsägaren all bidra till kostnaderna för torg,
parker och andra allmänna platser, kan en regel om skyldighet att ersätta
enbart kostnaden för galan framför fastigheten ibland aktualisera
rättvisefrågor. Om det t. ex. vid en utvidgning av elt stadspianeområde endast
tillkommer vissa gator och kommunen finner det lämpligt att låta varje
fastighet betala gatan framför fastigheten, kan orättvisor uppkomma, om
anläggningar i det befintliga området avses betjäna även de nya fastigheterna.
En sådan utvidgning torde emellertid ofta medföra krav på förbättring eller
komplettering av anläggningarna inom området. När ersättning för detta tas ut,
kan ev. orättvisor korrigeras genom att hänsyn tas till att de nytillkomna
fastigheterna inte har deltagit i betalningen av de ursprungliga
anläggningskostnaderna.

Den
regel som jag nu har diskuterat bör ha den innebörden att kommunen, om del är
lämpligt, får bestämma atl anläggnings- och förbättringskostnaderna för en
gata skall betalas av fastighetsägarna utmed gatan. Ersättningsskyldigheten för
varje fastighetsägare bör omfalta halva koslnaden för gatan framför
fastigheten. Jag återkommer lill dessa frägor i specialmotiveringen.

Vad jag i det föregående
har föreslagit i fråga om kostnadsunderlagel, om samordningen av mark- och
byggnadskostnader och om möjligheterna för fastighetsägarna att få jämkning av
ersättningen i vissa situationer bör gälla även när den nu avsedda regeln
tillämpas.

3 Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 165

Prop. 1980/81:165 34

2.5.4
Beslutsordning m.m.

När
en kommun i dag skall la ut ersättning för gatumark har kommunen först att
välja om huvudregeln om ersättning för mark lill gatan framför varje fastighet
skall tillämpas eller om den skall utnyttja möjlighelen enligt 59 § att utverka
tillstånd av länsstyrelsen att beräkna och fördela marker-sättningen områdesvis
efler lämplig norm. Om kommunen överväger alt fördela kostnaderna för ell
område, skall kommunfullmäktige enligl 25 § BS ulreda frågan och uppgöra det
förslag som ulredningen kan föranleda. Förslagel skall sedan ställas ut för
granskning under viss tid, minst tre veckor, efter det alt kungörelse om detta
har skelt i ortstidning. Dessulom skall, med visst undantag, underrättelse om
utställandet tillställas de markägare vilkas rätt berörs av förslaget. När
tiden för granskning har gäll ut, får fullmäktige beslula om framställning till
länsstyrelsen. Enligl 59 § andra stycket BL fär regeringen, om del föreligger
synnerliga skäl, förordna om ändring i länsstyrelsens beslut om
områdesfördelning.

När
det gäller bestämmelser om gatubyggnadskoslnader får som jag har nämnt
fullmäktige meddela sådana bestämmelser för kommunen i dess helhet eller för
viss del av kommunen. Om en kommun vill använda sig av den möjligheten, gäller
i fråga om förfarandet de nyss nämnda bestämmelserna i 25 § BS med visst
undanlag. Lägger bestämmelserna nya förpliktelser på fastighetsägare, skall
bestämmelserna underställas länsstyrelsens prövning. Om det finns särskild
anledning lill det, får länsstyrelsen med eget utlåtande överlämna ärendei till
regeringen för avgörande.

Även
med mitt förslag till gatukostnadsregler bör det ankomma pä kommunfullmäktige
att beslula om utnytfiande av finansieringsmöjligheterna. När det gäller del
förfarande som skall föregå fullmäktiges beslut, anser jag alt de nuvarande
bestämmelserna i 25 § BS med vissa smärre förändringar kan behållas vid
områdesvis kostnadsfördelning. Jag återkommer till förfarandefrågan i
specialmotiveringen.

Beträffande
frågan om underställning villjag framhålla följande. I propositionen
(1980/81:80) Ökad kommunal självstyrelse och minskad byråkrati har regeringen
förordat att utvecklingen med alt minska antalet underställningspliktiga
ärendegmpper bör fortsätta. Chefen för kommundepartementet uttalade därvid (s.
16) atl del befogade i den generella form av statskontroll som underställning
ulgör kan sättas i fråga. Han framhöll bl.a. att det politiska ansvaret
tillsammans med möjligheten att anföra kommunalbesvär och ett utvecklat system
för ett förtroendefullt samarbete mellan statliga och kommunala organ utgör en
god garanti för att de kommunala uppgifterna fullgörs på ett tillfredsställande
sätt med hänsyn lill såväl laglighet som lämplighet.

Underställningsförfarandet
har som regel till syfte all garantera laglighet och skälighet hos de kommunala
besluten. Det kan gälla rättssäkerheten för den enskilde, likställighetsfrågor
m.m. När det gäller gatukostnadsfrågorna bör i BL anges de ramar för
ersällning inom vilka kommunen har atl

Prop.
1980/81:165 35

hålla sig. De beslut som jag här har behandlal och som
skall fattas av fullmäktige rör främst de övergripande frågorna om hur man inom
kommunen skall använda de möjligheler till avgiftsfinansiering av gator m.m.
som lagreglerna medger. Vad som är viktigi för de enskilda kommunmedlemmarna
och fastighetsägarna i kommunen torde i främsta rummet vara atl de
fullmäktigebeslut som skall ligga till grund för den närmare beräkningen av
deras ersättningsskyldighet ligger inom ramen för vad som är lillåtligt enligl
lagreglerna och alt grunderna för ersällningsberäkningen uppfyller de allmänna
kraven på likställighet. Eftersom kommunerna i dag är kompetenta atl klara
dessa frågor på elt fulll tillfredsställande sätt och då fullmäktiges beslul
kan överprövas i den ordning som gäller för kommu-nalbesvUr, anser jag inte atl
det finns någon anledning alt behälla dagens krav på underställning. Som
prövningsgrund för kommunalbesvär gäller nämligen enligt 7 kap. 1 §
kommunallagen (1977: 179) bl.a. all del överklagade beslutet slår i strid mot
lag eller annan författning eller att det vilar på orättvis grund.

Frågan om
beräkning av de ersättningsbelopp som de enskilda faslig-hetsägarna skall
betala bör av naturiiga skäl överiämnas lill etl verkställande organ i
kommunen. Den frågan rymmer åtskilliga ställningstaganden av vilka vissa redan
har behandlats. Jag tänker då bl.a. på vilka belopp som skall ligga till grund
för ersällningsberäkningen och huruvida ersättningsbeloppen skall jämkas. Även
tillämpningen av de fördelningsnormer som kommunfullmäktige beslutar om lorde
komma all kräva särskilda bedömningar i många enskilda fall. Del kommer
naturligtvis att uppkomma tvister mellan den enskilde fastighetsägaren och
kommunen huruvida det framräknade ersättningsbeloppet är förenligt med de
regler som skall gälla för beräkningen. Sådana tvister om ersättningsskyldighetens
omfattning bör, i likhet med vad som nu gäller (65 och 69 §§ BL), prövas av
faslighets-domstol på talan av endera parten.

Ersättningsskyldig fastighet

Skyldighet atl betala ersättning för gatukostnader
föreligger, med vissa undanlag, endast för ägare av sådana fasligheter som
överensstämmer med tomtindelning (56, 67 och 155 §§ BL).

Vid galukostnadsutredningens kommunbesök framfördes bl.a.
alt det skulle vara en fördel om kommunen för all kräva ersättning inte behövde
avvakla genomförande av fastighetsbildning enligt gällande tomtindelning,
eftersom fastighetsägaren med nuvarande ordning i vissa fall har möjlighet att
fördröja ersättningsskyldighetens inträde. Varje för bebyggelse användbar
fastighet borde i stället bidra till gatukostnaderna, oavsett om fastigheten
överensstämmer med tomtindelning eller inle.

Eftersom möjlighel finns för den enskilde fastighetsägaren
atl ta inilialiv till fastighetsbildning och all utnyttja kvarlersmarken när
planen är fastställd, kan det knappast finnas nägra betänkligheter mot atl
släppa kravet

Prop.
1980/81:165 36

på lomtbildning för ersättningsskyldighetens inträde. Jag
vill också påpeka all fastighetsbildning i sladsplaneområden numera inle sällan
sker ulan föregående tomtindelning. Jag föreslår därför att kravet pä
tomtindelning nu upphävs. I den mån delar av en fastighet skall överföras till
annan fastighet efler det all ersättning för gatukostnader har erlagls, kan
faslig-helsägaren kompensera sig för galukoslnadsersällningen till den del den
belöper på mark som skall frångå fastigheten. Någol skäl all t. ex. begränsa
ersättningsskyldigheten till fastigheter som får bebyggas anser jag inle finns.
De förslag till jämkningsmöjligheler som jag har lagl fram anser jag vara
tillräckliga för all rimliga resullal skall åstadkommas vid
ersättnings-bestämningen. Del finns inle heller någon anledning atl låta
ersättningsskyldigheten vara beroende av om en fastighet är bebyggd eller
inte.

Tidpunkt för avgiftsuttag

Enligl gällande ordning i BL inträder betalningsskyldigheten
för markersättning i mån av gatas upplåtande lill allmänl begagnande (63§). I
fråga om ersättning för gatubyggnadskostnad skall tidpunkten för ersättningens
erläggande anges i gatubyggnadskostnadsbeslämmelserna (68§).

När en
gata upplåts till allmänt begagnande skall den till bredd och höjdläge
överensstämma med stadsplanen. Länsslyrelsen kan dock under vissa
fömtsättningar medge avvikelse från detla krav tills vidare eller under viss
tid. Som jag förut har framhållit skall gatan, när den upplåts, vara försedd
med beläggning efter behovet och ortens sed samt med erforderlig gångbana och
nödig anordning för vattnets avrinnande. Plantering eller annan särskild
anordning, som gatan skall vara försedd med enligt stadsplanen, skall om del är
möjligt utföras i samband med alt galan ställs i ordning men annars så snart
det kan ske efter gatans upplåtande. Dessa regler skall också tillämpas på
annan allmän plats (52§). Enligt 49 och 50 §§ ankommer del på kommunen alt i
princip upplåta gala lill allmänt begagnande allt efter som bebyggandet av
fastigheterna fortskrider kvarter efler kvarter.

Särskill
inom fördelningsområden kan det komma att inträffa all samlliga anläggningar
inle färdigställs i etl sammanhang. Ibland torde avsevärd tid kunna förflyta innan
t.ex. en förnyelse av etl område är hell genomförd. Del kan då vara nödvändigl
för kommunen att ta ul kostnaderna etappvis. Då enligt min uppfattning någon
förskottsdebitering inte bör komma i fråga, bör del föreskrivas all
fastighetsägarens ersättningsskyldighet inträder när den anläggning som
ersättningen avser kan användas för sill ändamål. Det bör vidare föreskrivas
all ersättningsskyldigheten skall fullgöras vid anfordran. Om t. ex. en kommun
av olika skäl medgivits anstånd med att utföra en gata enligt föreskrifierna i
52 § BL, kan kommunen med de angivna reglerna välja alt ta ut ersättning för
det provisoriska utförandel i ett första steg, om man bedömer att avsevärd tid
kommer all förflyta innan gatan kommer att helt färdigställas enligt stadsplanen.
Även i de fall

Prop. 1980/81:165 37

då
kommunen avser att utföra vissa anordningar i anslutning lill en gala, park e.
d. efler det att den allmänna platsen har upplåtits, bör det ankomma på
kommunen att bestämma om ersättning skall krävas i ett sammanhang när alla
anordningar är klara eller om ersättning först skall tas ut för själva
anläggandet av den allmänna platsen.

Mitt
förslag innebär således att det är kommunen som avgör när
gatu-koslnadsersätlningar förfaller till betalning. Det normala bör vara alt ersättning
för nedlagda kostnader krävs inom inle alltför lång fid efter del att arbetena
har utförts. Tiden mellan ersättningsskyldighetens inträde och förfallodagen
torde emellertid i vissa fall kunna bli lång. Bl.a. därför bör det särskilt föreskrivas
att en ny ägare, när skyldighet alt betala ersällning har inträtt, är bunden av
ersättningsskyldigheten i samma omfattning som en tidigare ägare (jf''-66§ BL).
I enlighet med vad som normall gäller vid fastighetsöverlåtelser bör dock en ny
ägare av en fastighet inte svara mol kommunen för sådan ersättning som har
förfallit till betalning före tillträdesdagen.

Anstånd
med betalning

Anläggningsavgifter
kan komma atl uppgå fill betydande belopp. Av de räkneexempel som har gjorts i
Västerås-försöket kan man dra slutsatsen att ersättningsbelopp på ca 30000 kr.
för ett småhus inte blir ovanliga. Ersättningar kan också komma att tas ul i
sådana fall då del finns små möjligheter att få lån för atl betala
ersättningen. Enligt nu gällande regler har fastighetsägare rätt all erlägga
ersättningen genom avbetalning, dock minst med en tiondel århgen, om godtagbar
säkerhet slälls (63 § BL). Även i fortsättningen bör möjlighel till avbetalning
finnas. Som jag tidigare har framhållit, kan man räkna med att kommunernas
insalser framdeles i hög utsträckning kommer att inriktas på förtätnings- och
förnyelseområden. De utvidgade möjligheter till kostnadstäckning som jag har
föreslagil innebär atl ägare till äldre fasligheler kan komma att utsättas för
ersättningskrav, vilket kan medföra stora problem för faslighelsägare med små
ekonomiska resurser, t.ex. äldre pensionärer. Del bör därför föreskrivas alt
betalningsvillkoren skall jämkas om de är alltför betungande för fastighetsägaren.
Jag återkommer till delta i specialmotiveringen.

Säkerställande
av kommunens fordran m.m.

I 38
§ BL föreskrivs bl. a. att nybyggnad inle fär ske innan skyldighet all utge del
bidrag lill kostnad för gala som belöper på fastigheten har blivit fullgjord
eller nöjaktig säkerhet har blivit ställd. Förbudet mol nybyggnad gäller även
för en ny ägare av tomt, som har sålts efter del atl faslighetens
bidragsskyldighel har förfallit till betalning (Bexelius m.fl. Byggnadslagstiftningen
1970 s. 174).

Enligt
gatukoslnadsulredningen finns del vissa skäl som talar för att
nybyggnadsförbudet i 38 § BL bör upphävas. Ulredningen framhåller bl.a.

Prop. 1980/81:165 38

att
kravel på säkerhel vållar administrativa besvär för kommunerna saml att någol
molsvarande krav inte finns när det gäller t. ex. va- och Qärrvärmeanläggningar.
Mot ett upphävande talar enligt ulredningen bl.a. alt det främst inom
förnyelseområden kan förflyta lång lid från del att kommunen påbörjar sina
arbelen lill dess alt betalningsskyldigheten inträder. För många kommuner torde
dessulom kravet på säkerhet utgöra etl lämpligt och enkelt påtryckningsmedel
för all få ersättningen betald. Bl.a. med hänsyn härtill finns det enligl
ulredningen inle tillräckliga skäl att ändra 38§BL.

Endast
ett par av de remissinstanser som har yttrat sig i frågan har motsatt sig
utredningens förslag i denna del.

För
egen del anser jag i likhet med ulredningen alt bestämmelsen även framdeles
kommer alt ha belydelse för kommunerna och alt del inle finns tillräckliga skäl
atl upphäva den.

Enigt
64 § BL kan en kommun, sedan stadsplan har blivit fastställd, påkalla
fastställande av den ersällning som en tomtägare skall betala för gatumark. I
paragrafen föreskrivs också all en kommun, även innan tomtindelning har skett,
får påkalla beslämmande av den ersättningsskyldighet för värdet av gatumark som
enligt huvudreglerna om galumarksersältning kan komma atl åläggas blivande
tomtägare inom kvarteret. Del fastställda ersällningsbeloppel skall sedan
tomlindelning har skelt fördelas mellan tomtägarna enligt de vanliga reglerna i
56-59 §§ eller 62 § första stycket. Jämkning kari därefter ske enligt reglerna
härom. Ett sådant beslämmande har ansetts i första hand erforderligt för alt
ersättningsskyldigheten för en viss tomt inom området skall kunna fastställas i
de fall beslut enligl 59 § om områdesvis fördelning har meddelats för elt
område i vilket ingår mark som inle har tomlindelals.

De
i 64 § föreskrivna möjligheterna för en kommun alt påkalla fastställelse av
markersältningar har i nuvarande system haft en begränsad betydelse. Det
hänger samman bl.a. med alt kommunerna inte har kunnal kräva ersättning innan
en gala har upplåtits lill allmänt begagnande. Del förslag som jag har lagl
fram innebär bl.a. alt särskild markersältning inte skall las ut, att
ersättningsskyldigheten inträder när den anläggning som ersättningen avser kan
användas för sitt ändamål och all ersättningsskyldigheten inte är beroende av
att fastigheten överensstämmer med tomtindelning. Det finns därför
fortsättningsvis inle något behov av 64 § BL eller någon motsvarighet till den.
Jag föreslår därför att paragrafen upphävs.

Som
jag fömt har nämnt föreskrivs i 154 § BL all, om en faslighet är belägen vid
torg, park eller annan sådan allmän plats, marken framför fastigheten skall
anses som gala till en bredd motsvarande fem flärdedelar av den på fastigheten
enligl stadsplanen vid gatans upplåtande till allmänt begagnande tillåtna
högsla hushöjden. Dessa bestämmelser får alltjämt betydelse i de fall då en
kommun använder sig av möjligheten all la ul ersättning för gatukostnader utan
all göra någon områdesvis fördelning.

Prop. 1980/81:165 39

Enligt min mening saknas det anledning all ändra dessa
föreskrifter. Paragrafen bör således finnas kvar oförändrad.

I 72§ BL
föreskrivs alt ägare av fastighet i vissa fall inle skall vara skyldig att utge
ersättning för gatumark. Bestämmelsen är tillämplig när en fastighetsägare
enligl förordnande härom skall utan lösen överlåta mark till kommunen. Eftersom
kommunen enligt vad jag har föreslagil endasi får la ut ersättning för sina
koslnader för gator m.m. kommer föreskriften alt sakna betydelse. Den bör
därför upphävas.

2.5.5 Ikraftträdande

De ändringar som jag har föreslagit ansluter
förhållandevis nära till nu gällande regler om galumarksersältning och ersällning
för gatubyggnadskostnad. Med hänsyn härtill torde kommunerna inle behöva
särskill lång tid för att anpassa sina rutiner till den nya ordningen. Enligl
min mening bör de nya reglerna träda i kraft den 1 januari 1982. Jag kommer atl
i specialmotiveringen redogöra för de övergångsbestämmelser som behövs.

3 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anförl har inom
bostadsdepartementet upprättats förslag lill

1.
lag om ändring
i byggnadslagen (1947: 385),

2.
lag om ändring
i byggnadsstadgan (1959:612).

Förslagen bör fogas till regeringsprolokollel i delta
ärende som bilagu 5.

4 Specialmotivering

4.1 Förslaget till lag om ändring i byggnadslagen
(1947:385)

Om gutukostnuder m. m.

56 §

Om en kommun skall anlägga eller förbättra gator och andra
allmänna platser inom områden med stadsplan, får kommunfullmäktige besluta all
koslnader för sådana åtgärder som är avsedda atl lillgodose ell visst områdes
behov av allmänna platser och anordningar som normalt hör till allmänna platser
skall betalas av ägarna lill fastigheterna inom området.

Kostnaderna
skall fördelas mellan fastigheterna efter skälig och rättvis grund.

Kommunfullmäktige
beslutar om avgränsningen av det område inom vilket fördelning skall ske, om
koslnader som skall fördelas saml om grunderna för fördelningen.

I överensslämmelse med vad jag har föreslagil i den
allmänna motiveringen (avsnitt 2.5.2) öppnas enligt 56 § första stycket
möjlighet för kom-

Prop.
1980/81:165 40

muner att genom avgifler från fastighetsägama inom ett
visst område täcka samlliga kostnader för atl anordna och förbättra sådana
allmänna platser som behövs för området. Denna möjlighel föreligger dock endasi
beträffande allmänna platser som är belägna inom områden med stadsplan. Även
om det inte är nödvändigl, torde det dock som jag tidigare har anfört bli
vanligt alt gränserna för fördelningsområdet kommer atl sammanfalla med
gränserna för den stadsplan som gäller för området.

När det gäller frågan om ersältningsgilla kostnader har
jag i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5.1) närmare redovisat vilka lyper
av koslnader för gator och andra anläggningar som skall kunna räknas in i koslnadsunderlagel
för fördelning.

Koslnader får las ut inle bara vid nyanläggning ulan ocksä
vid förbällring av befintliga anläggningar. Med förbättring förstås även
komplettering med sädana anordningar som normalt hör till allmänna platser.
Sådan upprustning av gator m. m. som hänger samman med atl underhållet har
eftersatts bör räknas lill driftkostnader lill den del gatans ursprungliga
kvaliteter inte höjs. Någon gång kan del givelvis vara svårt alt dra gränsen
mellan underhåll och förbällring. Enligt min mening behöver dock inle delta
leda lill några egenlliga problem. Kommunerna lorde ha lillräcklig erfarenhet
på området för att dessa gränsfall skall kunna lösas på elt tillfredsställande
sätt.

I den
allmänna motiveringen harjag framhållit att fastigheternas nytta av
anläggningarna bör tigga lill grund för beräkning av ersättningsskyldigheten.
Detta har, när det gäller fördelning av kostnaderna inom ell område, uttryckts
på det sättet att kommunen får begära ersällning endasi för kostnaderna för
sådana åtgärder som krävs för atl tillgodose etl visst områdes behov av
allmänna platser. Som framgår av den allmänna motiveringen fär t.ex.
ersättning inle las ut för koslnader för större trafikleder. 1 den mån
anläggningar, som i och för sig fär räknas in i koslnadsunderlagel för
fördelningen, dimensioneras så all kostnaderna blir betydligt större än vad som
är normalt för ett område av det slag som kostnadsfördelningen rör, får en
beräkning göras av hur slor del av koslnaden som del kan anses skäligt atl
räkna in i koslnadsunderiagel. När det däremol gäller anläggningar som det
finns behov av för området får kommunen ta ut samtliga kostnader för att anordna
eller förbättra dessa.

Det är ägarna till fastigheterna inom området som är
bélalningsskyldiga. Vad varje fastighetsägare sedan skall betala bestäms i
fördelningsnormer för området. Eftersom bebyggelseförhållanden och
faslighetsanvändning varierar i hög grad mellan och inom olika områden,
föreskrivs i andra stycket endasi all kostnaderna skall fördelas mellan
fastigheterna efter skälig och rättvis grund. Jag gav i den allmänna
motiveringen (avsnitt 2.5.2) exempel pä olika fördelningssätl som kan komma
lill användning och framhöll då bl.a. atl del inom områden med helt likartad
bebyggelse kan vara befogat all fördela kostnaderna efter huvudtal. Denna
fördel-

Prop. 1980/81:165 41

ningsgmnd
torde vara användbar främst inom områden som nyexploaleras. Inom s. k.
förlälningsområden kan fördelningen bli mera komplicerad. Här förekommer både
fastigheter, vars tillåtna användning inle förändras genom förtätningen, och
fastigheter som efter delning får utnyttjas för ytterligare bebyggelse.
Omständigheter av detta slag måste självfallet påverka fördelningen så alt de
fastigheter som får delas påförs en betydligt slörre andel av kostnaderna än de
andra fastigheterna. Ibland bör kanhända hela kostnaden tas ut av ägarna till
de delningsbara fastigheterna.

Det är kommunfullmäktige
som skall besluta om finansieringsmöjligheterna i 56 § skall användas och låta
ulreda fömtsättningarna för detta (se förslagel till 25 § BS). Utredningen bör
närmare belysa de tre grundläggande frågor i vilka fullmäktige enligl tredje
stycket skall beslula, nämligen fördelningsområdels gränser, de kostnader som
skall fördelas och gmnderna för fördelningen. Det är således gmnderna för
fördelningen som fullmäktige bestämmer. Av beslutel kommer det många gånger
inte alt kunna utläsas hur stort belopp varje fastighetsägare skall betala. För
della krävs mer detaljerade beräkningar som ulförs av någol verkställande organ
i kommunen. Därvid sker också jämkningar i detalj av ersättningarna. I princip
samma förfarande är i dag fömtsatt när kommunfullmäktige enligt 68 § BL har
antagit bestämmelser om bidrag till gatubyggnadskoslnader.

57§

Om
en kommun skall anlägga eller förbättra en gata, får kommunfullmäktige beslula
att koslnaden för detla skall betalas av ägarna lill de fastigheter som är belägna
vid gatan. Därvid får för varje fastighet tas ut en ersättning som motsvarar
hälften av den kostnad som belöper på gatan framför fastigheten. Kostnaden för
sådana anordningar som normalt hör till en gata får tas ut med lika delar av
fastighetsägarna. Kostnaden för att anlägga gatukors får tas ut med lika delar
av ägarna till fastigheterna vid gatukorset.

Om kostnaden för atl
anlägga eller förbättra gatan inte är densamma överallt, får kommunfullmäktige
besluta alt kostnaden skall fördelas mellan fastighetsägarna efler någon annan
skälig och rättvis grund än som anges i första stycket.

/
57 § första stycket finns bestämmelser för de fall dä fullmäktige beslutar att
kostnaderna för en gata skall tas ut av fastighetsägama utmed gatan. Som jag
har påpekat i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5.3) kan bestämmelserna på
grund av 154 § BL bli tillämpliga också på torg, park eller annan sådan allmän
plats. I likhet med vad som gäller vid områdesvis fördelning innebär
bestämmelserna att kommunen kan täcka sina kostnader för atl anordna eller
förbättra en gata, om inte förutsättningar för jämkning enligl 58 § föreligger.

Även
vid finansiering med stöd av 57 § fär kommunen ta ut kostnaderna för
anordningar som hör till gatan. Vissa sådana anordningar, t.ex. belys-ningsslolpar
och rensbmnnar, finns emellertid inte i anslutning till varje

Prop.
1980/81:165 42

fastighet. Eftersom anordningar av delta slag normalt
torde vara till lika stor nytta för alla fastigheter längs gatan, har i 57 §
första stycket tagils in en bestämmelse som innebär all kostnaderna får
fördelas mellan fastighetsägarna efler huvudlal. 1 fråga om anordningar i
gatukors kan fräga uppkomma till vilken gata en anordning är alt hänföra. Eni
uppdelning av kostnaderna på gatorna lorde därvid ofta vara befogad.

När det gäller ersättning för gatukors föreskrivs alt
kostnaderna får fördelas lika mellan de fastigheter som är belägna vid korset.
I den mån svårigheier uppkommer alt bedöma vad som är att hänföra lill
gatukors, t.ex. på grund av formen på gatornas gränslinjer, och delta får
betydelse för vilken ersättning som en viss faslighelsägare skall betala, bör
den för fastighetsägaren förmånligaste beräkningen göras.

I vissa fall då en gata anläggs kan kostnaderna för olika
delar av galan variera avsevärt. Jag tänker på sådana fall då kostsamma
sprängningsarbeten måsle genomföras på viss plats eller då grundförstärkningar
behövs utanför viss eller vissa fastigheter. I dessa fall bör kommunen ha
möjlighel atl fördela merkostnaderna på flera faslighelsägare vid gatan. Man
kan också tänka sig fall då anordningar såsom belysning, plantering m. m. inte
bör fördelas efter huvudlal, eftersom vissa fastigheter kan anses ha betydligt
slörre nylta av anläggningarna än andra. I andra stycket har för dessa fall
öppnats möjlighet att göra en för del särskilda fallet lämplig fördelning. Del
ankommer på kommunfullmäktige all fastställa grunderna för en sådan fördelning.

Del är ägarna lill fastigheterna vid gatan som är
betalningsskyldiga. Någol krav på fastighetsbildning i enlighet med
tomlindelning föreligger inte. Inle heller på annat sätt uppställs några
särskilda kvalifikationer på fastigheten för all betalningsskyldighet skall
föreligga.

Av den allmänna motiveringen framgår all 57 § är avsedd
alt användas för begränsade åtgärder som rör etl mindre antal fastigheter. Det
finns därför inte anledning alt låta bestämmelserna i 25 § BS om kungörelse och
utställning avse avgiftsuttag med slöd av denna paragraf. Innan fullmäktige
beslutar om tillämpning av 57 § måste naturligtvis avgiflsfrågan utredas. Del
är då självklart att de berörda fastighetsägarna måsle få la del av utredningen
och få möjlighet alt bemöta den innan fullmäktige fattar sitt beslut.

58 §

Den ersättning som enligt 56 eller 57 § belöper pä varje
fastighet skall jämkas, om de koslnader som skall ersättas är oskäligt höga
eller om de åtgärder som ersättningen avser har en omfattning eller ett
utförande som betydligt överstiger vad som kan anses normalt med hänsyn till
den användning som är tillålen för fastigheten.

Jag har i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5.1) pekat
på behovet av en jämkningsregel för bl. a. sådana fall då kostnaderna för
allmänna platser

Prop.
1980/81:165 43

klart
överstiger vad som kan anses normall med hänsyn till den användning som är
tillålen för berörda fasligheler. När kostnaderna skall fördelas områdesvis
enligl 56 §, tillgodoses behovel av en jämkningsregel i stor utsträckning dels
genom föreskriften att fördelningen får omfatta endast kostnaderna för de
åtgärder som krävs för att tillgodose områdets behov, dels genom all
kostnaderna skall fördelas efler skälig och rättvis grund. Del finns emellertid
behov av en särskild jämkningsregel även om kostnadsfördelningen sker enligt
56 § Bestämmelserna i 58 § gäller därför både när 56 § och när 57 § har
tillämpats.

Som
en första jämkningsgrund anges alt ersättningen som sådan är oskälig, dvs. att
kostnaden för de ålgärder som har utförts är alltför hög. Den andra
jämkningsgrunden, som sannolikt blir den vanligaste, är att de åtgärder som
ersättningen avser har en omfattning eller ell utförande som betydligt
överstiger vad som är normalt med hänsyn lill den användning som är tillålen
för den berörda fastigheten.

Rätt
till jämkning enligl den sistnämnda grunden föreligger således endast om
koslnaden är betydligt större än vad som är normalt. Så länge t.ex. en gala kan
anses dimensionerad enbart för den bebyggelse som finns vid galan, kan således
kommunen normalt ta ut samtliga kostnader för all anordna och förbällra galan.
Det förekommer emellertid atl tillåten exploateringsgrad för fastigheterna
längs en gala varierar. Om i sådana fall galan måsle dimensioneras för den
högre exploateringsgraden, kan det finnas anledning alt jämka ersättningen för
de fastigheter som har en låg tillåten exploateringsgrad. Ersättningen bör
därvid bestämmas så atl den motsvarar koslnaden för normal gatustandard i ell
område med en exploateringsnivå som motsvarar den berörda fastighetens.

Det
är fastighetens tillåtna användningssätt som skall läggas lill grund för
bedömningen av jämkningsfrågan. Om fastigheten inle är bebyggd i enlighet med
stadsplanen och därför inte har full nytta av galan, skall delta således inle
ulgöra skäl för jämkning. Däremol kan del ibland vara etl skäl att medge
anstånd med betalningen av ersättningen (se Bexelius m.fl.
Byggnadslagstiftningen 1970 s. 222).

Jämkningsfrågan
skall naturligtvis beaktas redan när kommunen bestämmer den ersättning som
fastighetsägarna skall betala. Om en fastighetsägare inle är nöjd med den jämkning
som kommunen gör, kan han väcka talan vid fastighetsdomstolen enligt
bestämmelserna i 61 §.

59
§

Till
gmnd för bestämmande av ersättning enligt 56 eller 57 § får läggas antingen de
faktiska kostnaderna eller på tidigare erfarenhet stödda beräkningar av vad
det kostar att i molsvarande utförande anlägga eller förbällra gator eller
andra allmänna platser.

1
enlighet med vad jag har förordat i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5.1)
och i överensslämmelse med 68 § 7 BL har i förevarande paragraf

Prop.
1980/81:165 44

lagils in en bestämmelse om atl kommunen kan välja mellan
all lill grund för ersällningsberäkningen för de enskilda fastigheterna lägga
antingen de faktiska kostnaderna eller på erfarenhel stödda beräkningar av vad
de ålgärder man avser alt la betalt för kostar. Jag vill här erinra om vad jag
i den allmänna motiveringen har anförl om behovel av alt som jämförelse ha
tillgång lill faktiska och tidsmässigt näraliggande koslnader. Delta bör
medföra atl kommunerna inte använder schablonisering av kostnaderna som
normalreglering.

60 §

Skyldigheten att ersälla kommunen kostnaderna för galor
och andra allmänna platser inträder när den anläggning som ersättningen avser
kan användas för sill ändamål.

Ersällningsskyldighelen skall fullgöras vid anfordran. Om
ersättningsbeloppet är betungande med hänsyn till fastighetens ekonomiska
bärkraft eller andra omständigheter, får fastighetsägaren dock betala
ersättningen genom avbetalning, om godtagbar säkerhet slälls. Avbetalningen
skall ske med minst en tiondel årligen. På obetalt belopp skall betalas skälig
ränta från den dag då kravel på ersättning framställdes. Om betalningsvillkoren
ändå blir alltför betungande för fastighetsägaren, skall villkoren jämkas.

När skyldighet all betala ersättning har inträtt, är ny
ägare av kvarters-mark bunden i samma omfattning som tidigare ägare. Ny ägare
av en faslighet svarar dock inle mol kommunen för sådan ersättning som har
förfallit till betalning före tillträdesdagen.

\ första stycket ges föreskrifter i enlighet med förslagel
i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5.4) all fastighetsägarens
betalningsskyldighet inträffar successivi allt efler som de anläggningar han
skall vara med att betala kan användas för sitt ändamål.

Paragrafens andru stycke stämmer i storl överens med 63 §
andra slyckel BL. Enligt första meningen är del kommunen som avgör när
betalning skall ske. Jag vill underslryka att det normala bör vara atl
ersättning krävs inom en inle alltför läng lid efler det atl arbetena har
utförts. I de fall då arbetena med olika anläggningar, som en faslighelsägare
skall vara med alt betala, beräknas pågå under lång tid och slutföras
successivt, kan det därför vara befogat all kräva ersättning för de olika
anläggningarna var för sig allt efter som de färdigställs. 1 andra stycket ges
också regler om särskilda betalningsvillkor i de fall del inte kan anses
rimligt atl tvinga en fastighetsägare atl betala hela ersättningen på en gäng.
I gällande rätl har en fastighetsägare enligt 63 § BL alllid möjlighel att
betala ersättningen för gatumark genom avbetalningar, dock minst en tiondel
årligen. Med hänsyn till alt ersättningar för förbättringar m. m. kan komma att
avse förhållandevis små belopp, har nu som förutsättning för avbetalning
föreskrivits att rätt till avbetalning endasi föreligger om ersättningsbeloppet
är betungande med hänsyn till fastighetens ekonomiska bärkraft eller andra
omständigheter. Vid prövningen av rätlen till avbetalning får beaklas sådana
omslän-

Prop.
1980/81:165 45

digheter
som fastighetsägarens möjligheter att finansiera hela eller delar av
ersättningsbeloppet med lån. Även fastighetsägarens ekonomi bör. ingå i
bedömningsunderlaget.

De bestämmelser om ränta
som f. n. finns i 63 § andra stycket BL har i sak oförändrade förts över lill
60 § andra stycket.

Som jag har anfört i den
allmänna motiveringen kan de utvidgade möjligheterna till avgiftsfinansiering
i vissa fall medföra slora problem för ekonomiskt svaga gmpper. För dessa fall
har en särskild jämkningsregel tagits in i andra stycket. Vilken lindring av
villkoren som skall ske får avgöras från fall lill fall. Jämkningen kan således
innebära allt ifrån viss förlängning av amorteringstiden till anstånd med
betalning till dess att fastigheten säljs. Även räntevillkoren kan naturiigtvis
mildras. Det bör finnas särskilda skäl för atl betalningsvillkoren på detta
sätl skall jämkas utöver vad som följer av den fömtnämnda avbetalningsregetn.

I tredje stycket har i
enlighet med vad jag har anfört i den allmänna motiveringen intagits regler om
betalningsansvar för ny ägare. Jag vill i detta sammanhang erinra om alt den
som avser att köpa en fastighet har rätt atl fä skriftligt besked av
byggnadsnämnden om någon galukoslnadsersällning eller ersättning för annan
allmän plats belöper på fastigheten (2 § BS).

61
§

Tvist
om ersättning för gatukostnader och kostnader för annan allmän plats prövas av
fastighetsdomstolen på talan av endera parlen.

I
likhel med vad som f.n. gäller bör tvisl om ersättning för gatukostnader och
kostnader för annan allmän plats prövas av fastighetsdomstol. Paragrafen
motsvarar 65 § och 69 § andra stycket BL.

155§

Enligt
155 § andra stycket BL skall nuvarande regler om ersättningsskyldighet för
värdet av gatumark och gatubyggnadskoslnader i vissa fall gälla även
fasligheter som inte överensstämmer med tomtindelning. Eftersom sådan
överensstämmelse enligt de nu föreslagna reglerna inte utgör någon fömtsättning
för ersättningsskyldighet, har andra stycket upphävts.

Övergångsbestämmelser

Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1982. Äldre bestämmelser skall tillämpas i
fråga om gatubyggnadsåtgärder som har påbörjats före ikraftträdandet.

De
nya reglerna ger kommunerna större möjlighel än lidigare all täcka sina
kostnader för anläggningsarbeten m. m. Det är därför rimligt all de nya reglerna
får avse endast sådana arbeten som påbörjas efler ikraftträdandet.

Prop.
1980/81:165 46

4.2 Förslaget till lag om ändring i byggnadsstadgan
(1959:612)

2§

Om någon begär det skall byggnadsnämnden lämna skriftligt
besked om nämnden har meddelat beslut om skyldighet för en viss faslighelsägare
all vidla särskilda åtgärder med avseende på fastigheten.

Där stadsplan finns skall byggnadsnämnden eller den
myndighet, som kommunfullmäktige bestämmer, på begäran lämna skriftligt besked
om den ersättning för gatukostnader eller kostnader för annan allmän plats som
belöper pä en viss fastighet. I beskedel skall anges i vad mån skyldigheten
alt betala ersättningen har inträtt.

Om någon
begär del skall byggnadsnämnden dessulom lämna ut karta (nybyggnadskarta) för
sådan fastighet som ingår i stadsplan. Nämnden bör tillhandahålla
nybyggnadskarta ocksä för andra fasligheter, om del lämpligen kan ske.

Den nuvarande föreskriften i första stycket all begäran
skall göras av nägon, vars rätt kan beröras, har lagits bort. Det lorde
knappasi förekomma alt en byggnadsnämnd undersöker behörigheten hos den som
begär upplysningar. Dessutom lorde kommunens möjlighet atl med slöd av 8§ BS ta
ul avgift för tids- eller kostnadskrävande arbeten i tillräcklig utsträckning
avhålla från alt besked begärs i onödan.

/ andru stycket har bestämmelsen om skriftligt besked
ändrats med hänsyn till all ersättningsskyldigheten med mitt förslag kan avse
andra åtgärder än i dag.

I paragrafen har också gjorts språkliga ändringar.

25 §

Om gatukostnader eller kostnader för andra allmänna
platser skall betalas av fastighetsägare enligt 56 § byggnadslagen (1947:
385), skall kommunfullmäktige låta ulreda frågan och upprätta del förslag som
utredningen föranleder.

Förslaget skall slällas ut för granskning under minst tre
veckor efter det att kungörelse om detla har skett i ortstidning. Underrättelse
om utställningen av förslaget skall dessulom på del sätl som anges i I7§ 4
mom. första stycket sändas lill kända och inom riket bosatta markägare, vilkas
räll berörs av förslagel. Underrättelse behöver dock inle sändas lill den som
skriftligt har godkänl förslagel. När granskningstiden har gäll ul, får
fullmäktige besluta i ärendei.

Om gatukostnader eller koslnader för andra allmänna
platser skall tas ut av fastighetsägare med slöd av 56 § BL, åligger det enligt
25 första stycket BS kommunfullmäktige att låta utreda frägan och upprätta del
förslag som utredningen kan föranleda. Del är inget som hindrar all fullmäktige
ger ett generelll utredningsuppdrag till den myndighet i kommunen som sköter
gatukostnadsfrägorna.

Så snart beslul skall fallas om en ny stadsplan eller om
ändring av en befintlig plan, utgör de ekonomiska konsekvenserna för kommunen
av

Prop.
1980/81:165 47

planläggningen en avgörande faktor i sammanhanget. Inle
minst gäller detta kostnaderna för gator och andra allmänna platser. 1
normalfallet kommer därför utredningen härom att göras i ett tidigt skede av
planeringsarbetet. Även för de berörda fastighetsägarna är det naturligtvis av
slor betydelse att dessa frågor klarläggs sä snart som möjligt. Det bör framhållas
atl gatukoslnadsfrågor kan aktualiseras även utan samband med antagande eller
ändring av en plan. De förslag som ulredningen i gatukostnadsfrågan leder fram
till skall enligt 25 § andra stycket ställas ul för granskning under minst tre
veckor. Om förslagen är föranledda av att en stadsplan skall anlas eller ändras
lorde del som regel vara lämpligl all kommunen anordnar samtidig utställning av
dessa förslag och av planförslaget (se 17 § BS).

I 25§
andra stycket har gjorts språkliga ändringar. I allt väsenlligt är stycket
oförändrat i sak.

71 § 1 mom.

/ mom. Byggnadsnämndens beslut enligt byggnadslagen (1947;
385) eller denna stadga får överklagas genom besvär hos länsslyrelsen.

Ett beslut
av byggnadsnämnden atl vägra medgivande lill avvikelse från fastställd
generalplan, stadsplan eller byggnadsplan får dock inle överklagas. I 149 §
byggnadslagen finns föreskrifter om atl särskild klagan inte får föras över
nämndens beslut i vissa ärenden rörande stadsplan, byggnadsplan eller
tomlindelning.

Om någon annan myndighet än byggnadsnämnden har fäll i
uppdrag alt pröva nedan angivna ärenden, skall vad som föreskrivs om
överklagande i första stycket tillämpas på den myndighetens beslut i .sädana
ärenden. De ärenden som avses är följande;

1.
Ärenden om
ställande av säkerhel enligl 38 § byggnadslagen för fullgörande av
fastighetsägares skyldighet att anordna ulfartsväg eller avlopp eller att
betala bidrag till gatukostnader.

2.
Ärenden enligl
60 § samma lag om-betalningsvillkor för gatukostnadsersättning m. m.

I första och andru styckena har endast språkliga ändringar
gjorts.

I tredje
stycket har - utöver språkliga ändringar - gjorts del tillägget atl den
besvärsordning som gäller enligl första stycket skall lillämpas även på ärenden
om betalningsvillkor enligt 60 § BL, när någon annan myndighet i kommunen än
byggnadsnämnden fått i uppdrag att pröva sådana ärenden.

Övergångsbestämmelser

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982. Äldre bestämmelser
skall tillämpas i ärenden om gatukostnader avseende åtgärder som har påbörjats
före ikraftträdandet.

Ändringarna i BS bör träda i krafl samtidigt med
ändringarna i BL. Övergångsregleringen har utformats sä atl den molsvarar
regleringen i BL.

Prop.
1980/81:165 48

5 Hemställan

Jag
hemställer att lagrådets yllrande inhämtas över lagförslagen.

6 Beslut

Regeringen
beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

Prop.
1980/81:165 49

Bilagu
I

1 Nuvarande ordning

1.1
Kommunernas medverkan i genomförandet av bebyggelseplaner och deras rätt att ta
mark i anspråk för genomförandet

Den
nu gällande byggnadslagstiftningen innebär att kommunernas ansvar för
genomförande av bebyggelseplaner i princip endast avser sladsplaneområden och
då främst gator eller andra allmänna platser. I 49 § byggnadslagen (BL)
föreskrivs sålunda att det ankommer på kommunen atl lill allmänt begagnande
iordningsställa och upplåta gata eller annan allmän plats inom område som ingår
i stadsplan. Om staten är väghållare inom område med stadsplan är det dock
staten som har ansvaret för att allmän väg ställs i ordning och upplåts som
gata (55 §). Närmare bestämmelser om kommunens skyldigheter att upplåta gata
eller annan allmän plats ges i 50-54 §§ BL. Skyldigheten alt till allmänt begagnande
upplåta ny gata samt torg, park eller annan sådan allmän plats inträder som en
följd av alt bebyggelsen genomförs (50 och 51 §§). Om en trafikled skall anordnas
fill eller genom specialområde och kommunen och den som förfogar över området
inte kan enas om de åtgärder som bör vidlas får regeringen förordna om delta
(53 §). Den som förfogar över specialområdet är skyldig att delta i kostnaden
för att anordna trafikleden i den mån han kan anses ha nytta av den.

För
att kunna fullgöra sina skyldigheter har kommunen fått rätt att lösa mark som
enligt stadsplan är avsedd till gata eller annan allmän plats (41 § BL).
Kommunen har också fått rätt att lösa mark, som enligt fastställd generalplan
är avsedd till trafikled eller annan allmän plats (18§). Mark som kommunen inte
får lösa enligt 18 eller 41 § men som skall kunna användas för allmän
trafikanläggning eller allmän ledning enligt bestämmelse i stadsplan, får
kommunen ta i anspråk med servituts- eller nytljan-deräU(18a§och41a§).

Ingår
allmän väg i mark som enligt stadsplan är avsedd till gata eUer annan allmän
plats eller till särskilt trafikområde som skall tillhöra kommunen, skall
vägmärken enligt 42 § BL utan ersättning tillfalla kommunen i den mån den tas i
anspråk för avsett ändamål.

Ingår
enskild väg för två eller flera fastigheter i mark som enligt stadsplan är
avsedd lill gata eller annan allmän plats får kommunen enligt 43 § ta marken i
anspråk och nyttja den för avsett ändamål. Ersättning kan i vissa mycket sällan
förekommande fall utgå till innehavare av fordran eller annan rättighet som
besvärar vägmärken. Motsvarande bestämmelser avseende allmänna och enskilda
vägar finns för fastställd generalplan i 19 och 20§§BL.

Särskilda
bestämmelser om att avstå och iordningställa mark finns i 4 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr
165

Prop. 1980/81:165 50

70-73 §§ BL för sådana fall där stadsplan läggs över
område som är i en ägares hand. Regeringen kan i dessa fall på ansökan av
kommunen vid planens fastställande förordna atl mark som för områdets ändamålsenliga
användning behövs för gala eller annan allmän plats eller till allmän byggnad
ulan ersättning skall tillfalla kommunen i den mån del med hänsyn till den
nytta ägaren kan förväntas få av genomförandet och övriga omständigheter
prövas skäligt. 1 förordnandet kan regeringen, i den mån så prövas skäligt, på
kommunens begäran även föreskriva alt områdets ägare skall vara skyldig atl
bekosta anläggning av gator samt anordningar för vattenförsörjning och avlopp
inom området.

Enligt 74 § åligger det kommunen att underhålla gåta eller
annan allmän plats inom område med stadsplan. Är slaten väghållare inom sådant
område, skall underhållet av allmän väg som har upplåtits till gata i princip
åvila slalen. Delsamma gäller i fråga om gata som förklarats tillika vara
allmän väg.

Inom
byggnadsplaneområden finns ingen skyldighet för kommunerna atl utföra och
underhålla vägar eller andra allmänna platser. Bestämmelserna om byggnadsplan
(107-118§§ BL) bygger på att del är fastighetsägarna själva som svarar för hela
genomförandet. När det gäller vägar och allmänna platser sker detta i stor
utsträckning genom atl vägföreningar bildas enligt 3 kap. lagen (1939:608) om
enskilda vägar (jfr 114 § BL). Regler om inlösen av mark i byggnadsplaneomräde
finns inte i BL. Enligt 113 § kan i samband med fastställelse av byggnadsplan
förordnas att vissa markägare, som kan förväntas få särskilt stor nytta av
planen, skall utan ersättning upplåta obebyggd mark som för områdets
ändamålsenliga användning erfordras till väg eller annan allmän plats.

Trots att lagsliftningen förutsätter enskild väghållning
inom byggnadsplaneområden, har kommunerna i inle ringa omfallning tagit hand
om väghållningen i sådana områden.

1.2 Gatukostnadsregler

Kommunemas ansvar för genomförande av bebyggelseplaner
gäller, som framgår av det tidigare, i princip endast områden med stadsplan.
Kommunerna har sedan lång tid haft möjlighet att i viss utsträckning kompensera
sig för kostnaderna för atl utföra gator och andra allmänna platser genom
ersättning frän fastighetsägarna. Nu gällande ersättningsregler finns i 56-69
§§ BL.

I 56—66 §§
BL meddelas bestämmelser om ersättning för gatumark. Ägare av fastighet, som är
belägen vid gata och som överensstämmer med tomtindelning, är skyldig att
ersätta kommunen väidel av gatumarken framför fastigheten intill gatans mitt.
Ersättningsskyldigheten är dock så till vida begränsad att den inte omfattar
större bredd än fem åttondelar av den enligt stadsplanen tillåtna högsta
hushöjden på fastigheten. Special-

Prop.
1980/81:165 51

regler
ges för beräkning av ersättning för mark i gatukors. Ersättningen skall i
princip beräknas efter medelvärdet på all gatumark framför fastigheten.
Markens värde skall uppskattas utan hänsyn till kostnad som kommunen kan ha
haft för att ställa i ordning marken. På framställning av kommunen får
länsslyrelsen besluta att galumarksersältning som sammanlagt belöper på
fastighetsägarna inom visst område skall fördelas mellan dem efler omfattningen
av den enligt stadsplanen på fastigheterna medgivna bebyggelsen eller efter
fastigheternas storlek eller annan skälig grund. Galumarksersätlning kan jämkas
om fastighets fördel av galan inle svarar mot den ersättningsskyldighet som
enligl de nu berörda bestämmelserna vilar på fastighetsägare (60§). Om
markägare har överlåtit gatumark till kommunen ulan lösen eller om kommunen
samtidigt varil ägare av både den i fastigheten ingående kvartersmarken och
gatumarken efter det gatumarken blivit upptagen som sådan i stadsplan är
fastighetsägaren fri från skyldighet atl utge ersättning intill värdet av samma
mark. Skyldighet all betala galumarksersältning inträder i mån av galans
upplåtande lill allmänl begagnande. Ersättningsskyldigheten avser gatumark samt
med viss begränsning även torg, parker och andra allmänna platser. Enligt 154
§ BL skall nämligen mark framför fastighet, som är belägen vid torg, park eller
annan sådan allmän plats anses som gata till en bredd motsvarande fem
fjärdedelar av den enligt stadsplanen tillåtna högsta hushöjden på fastigheten.

När
gata vidgas är fastighetsägare skyldig atl i princip ersätta kommunen
skillnaden mellan de ersättningsbelopp som åvilar fastighetsägaren före och
efler vidgningen (62 §).

Ersättningsskyldigheten
skall fullgöras vid anfordran. Fastighetsägare har rätt att erlägga ersättning
för gatumark genom avbetalningar om han ställer nöjaktig säkerhet. Avbetalning
skall dock ske med minst en tiondel årligen. Länsstyrelsen kan medge lättnad i
betalningsvillkoren om villkoren är alltför betungande för fastighetsägaren
(63 §).

Tvist
om ersättning för gatumark prövas av fastighetsdomstolen (65 §).

Enligl 67 § får
kommunfullmäktige för kommunen i dess helhel eller för viss del därav meddela
bestämmelser om skyldighet för ägare av fastighet, som överensstämmer med tomtindelning,
att bidra till kostnaden för iord-ningsslällande av gata (gatubyggnadskostnad).
Sådana bestämmelser skall enligt andra stycket i paragrafen underställas
länsstyrelsen för prövning om fastighetsägare åläggs skyldighet som tidigare
inte har ålegat honom. Föreligger särskild anledning, kan länsstyrelsen med
eget utlåtande överlämna ärendet till regeringen för avgörande.

I 68 § finns regler om
grunderna för beräkning av den kostnad som skall påföras fastighetsägarna och
kostnadernas fördelning mellan dem samt bestämmelser om tid och ordning för
ersättningens erläggande. Ersättningsskyldighet föreligger inte beträffande
gata som börjat anläggas eller som skulle ha upplåtils till allmänl begagnande
när fråga om galubyggnads-

Prop. 1980/81:165 52

koslnadsbeslämmelser
väcktes hos kommunfullmäktige. Faslighelsägare får inle påföras koslnader söm
ulan motsvarande fördel för fastighetens bebyggande beror på att gata byggts i
ell höjdläge som i väsentlig mån avviker från markens naturliga höjdläge och därför
blir mer än vanligt kostsam. Delsamma gäller sådana anläggningskostnader som på
grund av särskilda omständigheter blir högre än normalt. Fastighetsägare får i
princip inte belastas med gatubyggnadskostnad i slörre omfattning än som
gäller för skyldigheten all betala galumarksersältning. Den för sådan ersättning
gällande begränsningen lill en bredd om högsl fem åttondelar av den tillåtna
hushöjden gäller alltså också för skyldigheten alt bidra till
gatubyggnadskostnad. Skyldighet att bidra lill kostnad för atl anlägga annan
allmän plats än gala föreligger inte. Noteras bör emellertid alt enligt
bestämmelserna i 154§ skall mark framför fastighet som är belägen vid torg,
park eller annan sådan allmän plats anses som gata till en bredd motsvarande
fem fjärdedelar av den enligl stadsplanen tillåtna högsla hushöjden.

Gatubyggnadskostnaderna
kan på motsvarande sätt som galumarksersältning fördelas mellan
fastighetsägarna inom visst område efler omfattningen av den enligt
stadsplanen pä fastigheterna medgivna bebyggelsen eller efter fastigheternas
storlek eller annan skälig grund.

Fastighetsägarnas
skyldighet atl bidraga lill gatubyggnadskostnad skall alltid motsvara skäliga
anspråk på rättvisa och billighet.

Enligt
69 § gäller beträffande jämkning av och tvisl om bidrag till gatubyggnadskostnad
motsvarande bestämmelser som för galumarksersältning.

Prop.
1980/81:165 53

BUaga2

Vägutredningens och gatukostnadsutredningens förslag

1
Vägutredningens sammanfattning av sitt betänkande (SOU 1977:12)
Kommunal och enskild väghållning

Utredningens
uppdrag omfatlar en allmän översyn av lagen om enskilda vägar. I
principbetänkande (DsK 1974:7) Kommunal och enskild väghållning, som avgavs i
juli 1974, föreslog utredningen alt kommunerna skulle överta viss del av den
enskilda väghållningen. Avgörande skäl for denna ståndpunkt var bl.a. att elt
stort antal kommuner redan i dag frivilligt utfor eller bekostar väsentliga
delar av den enskilda väghållningen inom sill område saml kommunernas under
senare lid ökade ansvar for genomforande av bebyggelseplaner. Ett annat skäl
for förslaget om kommunal väghållning utgjorde behovel av alt i enlighet med
bygglagulredningens förslag skapa fömtsättningar för en övergång lill etl för
stadsplan och byggnadsplan enhetligt planinslitut.

Ulredningen
uttalade emellertid samtidigt atl det alltjämt fanns behov av enskild
väghållning inom tätare bebyggda områden, i den mån väghållningen inle sköttes
av stat eller kommun. Särskill gällde det områden med fritidsbebyggelse. En motsvarighet
borde därför enligt principbetänkandet finnas till de nuvarande
vägföreningarna. Likaså borde bibehållas möjlighelen lill väghållning genom
samfälligheter av den lyp som inrättas enligt anläggningslagen.

1
nu förevarande belänkande, som innehåller lagförslag och motivullalanden
belräffande kommunal och enskild väghållning, har utredningen vidareutvecklat
de förslag som lades fram i principbetänkandet. Bestämmelserna om kommunal
väghållning föreslås få sin plats i en särskild lag, lag om kommunvägar. 1
fråga om vägföreningsinslitulei föreslås att erforderiiga bestämmelser om
inrättande av vägföreningar införs i anläggningslagen, medan bestämmelserna om
vägföreningars förvaltning och organisation infogas i lagen om.förvaltning av
samfälligheter. Härigenom har väg-föreningsinslitutel erhållit samma
laglekniska lösning som den vilken sedan år 1973 gäller belräffande
vägsamfälligheter och andra former för fastighelssamverkan. Reformen av
vägföreningsinstilutet medför atl lagen om enskilda vägar upphävs i sin helhet.
Hämtöver läggs fram förslag om följdändringar i etl antal olika författningar.

Ordnande
av väghållning har etl direkt samband med kommunernas planverksamhet enligt
byggnadslagstiftningen. Med hänsyn lill den pågående reformen av byggnadslagstiftningen
har emellertid utredningen inte funnil del lämpligl eller behövligt att direkl
anknyta sitt förslag beträffande kommunal väghållning till reglerna i
byggnadslagen. I stället har eftersträvats atl så långt möjligt utforma
förslaget så atl det kan tillämpas oberoende

Prop.
1980/81:165 54

av
vilket plansystem som kommer att gälla. Frågan om den närmare samordningen med
den nya planlagen torde få övervägas av gatukoslnadsulredningen, vilken
utredning bl. a. överväger överförande av byggnadslagens regler om gatuhållning
till lagen om kommunvägar saml den närmare anpassningen till den nya
planlagsliftningen.

Kommunal
väghållning

Förslaget
om kommunal väghållning utgår från att kommunen själv avgör omfattningen av den
väghållning som kommunen åtager sig. Det kravet uppställs dock, atl
väghållningen skall behövas för verksamhet som kommunen har alt tillgodose.
Vidare föreslås för områden med byggnadsplan alt kommunen skall handha
väghållningen där, såvida inle annal beslämts i planen. Sistnämnda bestämmelse
gäller dock inle väghållningen i fråga om byggnadsplan som fastställts redan
före lagens ikraftträdande. För sådana områden utgår förslaget från att den
enskilda väghållningen successivt övertas av kommunen.

Med
hänsyn till betydelsen från olika synpunkler, inte minst de ekonomiska, av ett
beslut om kommunal väghållning avgörs principfrågan huruvida och i vilken
utsträckning kommunal väghållning skall förekomma av kommunfullmäktige.
Ansvaret för genomförandet av beslutet ankommer därefterpåen kommunal
väghållningsmyndighet.dvs. en kommunal nämnd som utses av fullmäktige.

Beslut
om kommunal väghållning innebär atl kommunen åtager sig att bygga den avsedda
vägen, om den inte redan är anlagd, och att svara för vägens drift. För
fullgörande härav äger kommunen rätl att ta erforderligt markutrymme i anspråk
och ta ut avgifl för väghållningen av de fastighetsägare för vilka kommunens
väghållning är lill nytta.

Frågan
huruvida vägmärken skall innehas med äganderätt eller i annan form avgör kommunen
med hänsyn till vad som är lämpligast i det enskilda fallet. Utredningen utgår
dock från alt vägmark inom kommunens tätorter i regel kommer att innehas med
äganderätt, medan vågrätt torde vara att föredra inom giesbebyggda delar.
Reglerom vägrält av motsvarande innehåll som de vilka gäller för allmänna vägar
tas upp i förslaget. Härför krävs atl den kommunala väghållningsmyndighelen -
på molsvarande sätt som gäller enligt väglagen - upprättar arbetsplan över den
mark som erfordras för vägbyggnadsföretaget samt meddelar beslut om dess
antagande. Arbetsplanen skall ange vägens omfattning och väganordningar samt
vägfö-relagets detaljutformning i övrigt. Arbetsplanen skall vidare redovisa
berörda fastighetsägare och övriga sakägare. Någon skyldighet att alltid
utställa arbetsplan uppställs dock inte. I de fall kommunen redan innehar
marken eller överenskommelse om vågrätt redan har träffats med markägaren, behövs
i princip inte något utställelseförfarande.

Frågan
om uttagande av avgift för utförande och drift av kommunväg beslutas av
kommunfullmäktige. På motsvarande sätt som enligl bl. a. valagen skall
avgiftsuttag ske enligt taxa. Också denna besläms av kommunens fullmäktige.

När
avgift för väghållningen skall utgå, åligger del väghållningsmyndigheten att
upprätta förslag till väghållningsområde inom vilket avgiftsskyl-

Prop.
1980/81:165 55

dighet
avses föreligga, utställa det lill granskning samt meddela beslut. Väghållningsområdet
omfattar de fastigheter som har nytta av väghållningen. Såvitt gäller
tätorlsförhållanden anses därvid samlliga fastigheter inom tätorten ha nylta
av vägen, om inte särskilda skäl lalar mol del.

Bestämmelserna
om utförande och drift av kommunväg, vågrätt, ordnings- och
säkerhetsföreskrifter m. m. har utformats i nära överensstämmelse med vad som
gäller för allmän väg enligt väglagen. Dock föreligger den skillnaden alt
föreskrifterna om enskild vägs anslutning till kommunväg gäller endast i fråga
om sådan kommunväg eller del av kommunväg som kommunen bestämmer. Syftel med
samordning av bestämmelserna är alt man därmed får enhetliga regler för de
olika vägkategorierna, oberoende av vem som svarar för vägen. Samtidigt
underlättas övergången från en väghållningsform till en annan.

Talan
mot beslut av väghållningsmyndighelen, bl. a. avseende arbetsplan och
väghållningsområde, skall kunna föras genom s. k, förvaltningsbesvär.

Enskild
väghållning

Erforderliga
bestämmelser om vägföreningar har tagits upp som ett särskilt avsnitt i
anläggningslagen under rubriken "Vägföreningar". Bestämmelserna är i
väsentliga delar av samma innehåll som nuvarande regier i 3 kap, EVL. Sålunda
skall vid anläggningsförrättning bestämmas ett verksamhetsområde för
föreningen, inom vilket föreligger skyldighet för fastigheterna att ingå i
föreningen. 1 princip skall hela det vägnät som ingår i området skötas av
föreningen, i den mån väghållningen inte ombesörjs av staten eller kommun.
Vidare skall fastigheterna inom området erlägga avgifter till föreningen efter
andelstal som kan tillämpas oberoende av ändringar i fastighetsindelningen.
Utmärkande är också att anläggningsfrågan handläggs skild från
ersättningsfrågorna och att överprövningen av beslut om vägförenings bildande
sker i administrativ ordning, medan ersättningsfrågorna avgörs av fastighetsdomstol.

Vissa
mer eller mindre långtgående ändringar föreslås dock. Av dessa bör här särskill
framhållas, att initiativrätten till vägförenings inrättande inte längre är
förbehållen endast länsstyrelsen. Också kommunen eller enskild
fastighetsägare, t. ex. markexploatör, skall kunna påkalla förrättning. I fråga
om andelstalens bestämmande föreslås, i överensstämmelse med motsvarande regel
för kommunvägar, utgångspunkten vara den att andelstalen bestäms efter skälig
och rättvis grund. Inom denna ram ges möjlighet alt i det enskilda fallet välja
den lämpligaste fördelningsgrunden. Bestäms ej annan fördelningsgrund. skall
andelstalen utgöra fastigheternas senasl bestämda taxeringsvärden. Påkallar
förhållandena det. lår skilda andelslal bestämmas för utförande och drift.
Härutöver ges möjlighel att under vissa förutsättningar bestämma särskilt
andelslal för fastighet, vars nylta av föreningens vägar väsentligt avviker
från övriga fasligheters, och att ta ut sli-tageersätlning, när fastighet som
ingår i föreningen tilirälligt har ökat behov av vägen eller när vägen begagnas
av utomstående i betydande omfattning. 1 fråga om skötseln av väg som ingår i
vägförening föreslås samma bestämmelserom renhållning som de vilka gäller
enligt väglagen och förutsätts i fråga om kommunväg. Vidare föreslås att
förrättningsbeslut avseende väg-

Prop. 1980/81:165 56

förenings
bildande skall kunna meddelas oaktat ersättningsfrågan inte avgjorts slutligt
samt att länsslyrelsen skall kunna beslula om verkställighet av anläggningsbeslul
ulan hinder av anförda besvär.

För
väg som ingår i vägförening eller gemensamhelsanläggning har upptagits samma
ordnings- och säkerhetsföreskrifter som i fråga om allmän väg och som föreslås
belräffande kommunväg. I förhållande till allmän väg föreligger dock den
skillnaden atl föreskrifterna gäller endasi i fråga om sådan enskild väg eller
del av väg som länsslyrelsen bestämmer

I
fråga om vägförenings organisation och förvaltning, vilkel ämnesområde tagits
upp som ett särskill avsnitt i lagen om förvaltning av samfälligheter, föreslås
bl. a. att den ledamot av styrelsen som f. n. utses av länsstyrelsen i stället
skall utses av kommunen samt alt omröstning på stämma med delägarna skall ske
efter huvudtal. Möjlighel öppnas även alt bilda förening för alt handha
förvaltningen av flera vägföreningar och alt sluta avlal om fusion mellan
vägföreningar.

Övriga
forslag

Förslagel
om kommunal väghållning och översynen av vägföreningsinsti-lutet medför
följdändringar i etl flertal olika författningar. Av slörre betydelse är bl. a.
en ändring i byggnadslagen som ger möjlighet att inom områden med s. k.
blandade planförhållanden, dvs. områden där stadsplan och byggnadsplan ligger
blandade om varandra, frångå bestämmelserna om galubyggande och gatuhållning
och i slällel reglera nämnda frågor enligl den föreslagna lagen om kommunvägar.
Dispens i frågan meddelas av regeringen.

Genom
ändringar i allmänna ordningsstadgan och kommunala renhållningslagen föreslås
att kommunens renhållningsansvar för kommunväg blir detsamma som för gala. Inom
vägförenings verksamhetsområde föreslås motsvarande renhållningsskyldighel
åligga föreningen.

I
väglagen föreslås bl. a. vissa kompletterande bestämmelser i syfte atl
underiätta överförande av väg från en väghållare lill en annan.

I
fråga om kommunväg föreslås alt samma trafikregler skall gälla som för allmänna
vägar. För att tillgodose de särskilda transportbehov, som föreligger för
skogsbruk, jordbruk eller annan särskild näringsverksamhet, föreslås dock
möjlighet att medge undantag från bestämmelserna i vägtrafikkungörelsen om bl.
a. maximering av fordons vikt, bredd och längd i den omfattning del behövs för
att tillgodose sådan näringsverksamhet. Bestämmelsen härom föreslås lä sin
plats i vägirafikkungörelsen.

Prop. 1980/81:165 57

2
Gatukostnadsutredningens sammanfattning av sitt betänkande (SOU 1977:65)
Kommunernas gatuhållning

I gällande lagstiftning regleras i byggnadslagen
kommunernas skyldighet att inom områden med stadsplan ställa iordning och lill
allmänt begagnande upplåta gata, torg, park och annan allmän plats saml all
underhålla sådan plats. Skyldigheten är obligatorisk. Till fullgörande härav
äger kommunerna bl. a. rätl att lösa in den mark som enligt stadsplanen behövs
för gata eller annan allmän plats samt i viss begränsad omfallning räll alt av
fastighetsägare ta ut bidrag för gatumark och gatubyggnadskostnad. Möjlighet
att finansiera underhållet av gala eller annan allmän plats genom avgifter
föreligger däremol inle. Utmärkande för byggnadslagens regler är i övrigl atl
dessa i hög grad är detaljrika och i praktiken svåra och omsländ- . liga all
tillämpa. Stark kritik har därför från olika synpunkler riklats mot reglerna.

När del gäller områden med byggnadsplan och andra områden
utanför detaljplan saknar kommunerna f. n. skyldighet all svara för vägars iordningställande
och underhåll. Denna uppgift ankommer på fastighetsägarna, om det inle är
fråga om allmänna vägar.

■ 1 ett nyligen avlämnat betänkande Kommunal och
enskild väghållning (SOU 1977:12) har 1969 års väguiredning bl. a. föreslagil
att kommunerna skall kunna överta en viss del av den enskilda väghållningen.
Förslaget har tagits upp i en särskild lag, lagen om kommunvägar. Det utgår
från alt kommunerna själva avgör omfattningen av den väghållning som kommunen
åtager sig. För områden med byggnadsplan föreslås dock alt kommun skall handha
väghållningen där, såvida inte annat bestämts i planen. Fråga huruvida och i
vilken omfattning kommunal väghållning skall förekomma avgörs av
kommunfullmäktige. Ansvaret för genomförandel av beslutet ankommer därefter på
en kommunal väghållningsmyndighel, dvs. en kommunal nämnd som utses av
fullmäktige.

1 nu förevarande betänkande föreslår
gatukoslnadsulredningen all reglerna om kommunernas gatuhållning samordnas med
reglerna om den väghållning som kommunerna avses omhänderha enligl
vägutredningens för-sla"" Denna samordning föreslås ske på sådanl
säll all de nuvarande reg-lern? om gatuhållning i byggnadslagen överförs till
den föreslagna lagen om kommunvägar. Förutom andra fördelar vinner man
härigenom enklare och klarare bestämmelser på hithörande omräde.

Det har dock inle varil möjligt atl i alla delar tillskapa
enhetliga regler för den kommunala gatu- och väghållningen. Bl. a. bör frågan
om gatuhållning, dvs. anläggande och underhåll av gala. torg. park och annan
allmän plats

Prop. 1980/81:165 58

inom område med stadsplan, alltjämt utgöra en obligatorisk
skyldighet för kommunerna. Något obligatoriskt ansvar för andra trafikområden
föreslås däremot inle. främst med hänsyn till att sådana områden kan vara av
mycket skiftande beskaffenhet, frän viktiga trafikleder inom en kommuns centrala
delar till endast mindre kommimikationsleder i s. k. specialområden. Frågan
huruvida trafikomiäde skail ingå i den kommunala gatuhållningen föreslås därför
få avgöras genom kommunalt beslut i det enskilda fallet.

Någon ändring av byggnadslagens bestämmelser om inlösen av
mark för bl. a. gata och annan allmän plats inom stadsplanelagt område föreslås
inte med hänsyn till den pågående översynen av byggnadslagstiftningen. Samtidigt
föresläs emellertid atl viigutredningens förslag om markförvärv genom vägiäit
görs tiijiimpiigt ocksä i fräga om områden med stadsplan. Denna förvärvs form
kan vara av värde i sådant fall dä äganderättsförvärv inte är aktuellt.

En viktig fräga för gatukostnadsutredningen har varit
bestämmelserna orn gatuh.'illningcns finansiering. Viigutredningens förslag i
denna del innebär all komnuinfiilimiiktige iiger för kommimväg besluta alt
avgift skall utgä av fastighetsägare för vilka väghållningen är till nytta
enligt en av full-mlikiige antagen taxa. .Avgiftsuttaget skall därvid kunna
avse samtliga kostnader som kommunen har för vägens byggande och drift.

Gatukostnadsutredningen har ingående undersökt de
särskilda problem scim föreligger på gatusidan och har därvid kommit fram lill
att samma taxesyslem kan i storl sett tillämpas också för kommunernas
gatuhållning. I förhållantlc lill nuvarande regler enligt byggnadslagen innebär
det bl.a. att kommunerna får cikade möjligheter att täcka sina kostnader för
gatumark och galubyggande. Också kostnaderna för gatuhållningens drift kommer
alt kunna tiickas genom avgifter.

Som komplettering av vägutredningens lagförslag i
avgiftsfrågan föreslår gaUikosinadsutredningen bl.a. all vid avgiftsuttag skall
kunna bestämmas all kostnad för väghållningsåtgärd som är till övervägande
fördel för viss eller vissa fastigheter skall bäras av endasi dessa
fastigheter.

I allmiinna ordningsstadgan och kommunala
renhållningslagen finns bestämmelser om kommunens skyldighet att svara för
renhållning av gata, torg. park eller annan allmän plats i område med
stadsplan. Utredningen förordar au dessa regler förs över till lagen om
kommunvågar. Vidare föreslår gatukostnadsiitredningen att bestämmelsen i
kommunala renhållningslagen om kommuns miiijlighet att ålägga fastighetsägare
alt svara för renhållningen av gångbana utanför sin fastighet upphävs, dock
föreslås atl redan fattade besliu om fastighetsägares gångbanerenhållning
skall kunna gälla under en övergångstid av högst tio år.

De nya reglerna om ersiiltning för gatuhållning föreslås
gälla kostnad för byggande och drift av gata som uppkommit efter
ikraftträdandet av lagen om kommunviigar. medan fråga om fastighetsägares
bidragsskyldighel för gatumark och gatubyggnadskostnad för gata eller gatudel
som upplåtits till allmänt begagnande före ikraftträdandet föreslås regleras
enligl reglerna i iildre tiiiiimpiig lag.

På grund av utformningen av gällande regler i
byggnadslagen har i stor omfattning fastighetsägares bidragsskyldighet för
gatumark och galubyggande ännu inte förfallit till betalning. För att kunna
upprätthålla kravel på

Prop. 1980/81:165 59

likställighet mellan fiistighetsägare vars
ersättningsskyldighet regleras enligl äldre lagstiftning resp. lagen om
kommunvägar föreslås alt betalningsskyldighet skall inträda för äldre icke
förfallna gatuersältningar i och med den nya lagens ikraftträdande samt alt
kommunerna skall framställa sina betalningsanspråk härför inom tio år efter
ikraftträdandet. 1 samtliga nu avsedda fall äger lästighetsägarna påkalla en
tioårig amorteringstid enligt de regler som f. n. finns i byggnadslagen.

Utöver nu
redovisade förslag tas i betänkandet upp vissa ändringar i byggnadslagen,
byggnadsstadgan, väglagen och anläggningslagen.

3
Utredningarnas förslag till Lag om kommunvägar

1
Förslag till

Lag om kommunvägar

Härigenom föreskrives följande.

Förslag UV

1969 års vägutredning

För slug av gatukostnadsutredningen

4 §

Inledande
bestämmelser

I §

Väg för vilken väghållning ordnas av kommun enligl denna
lag är kommunväg.

Torg,
park eller annan sådan allmän plats som upptagits i fastställd generalplan
eller byggnadsplan och som ligger inom område där kommunen ordnar väghållning
anses även som kommunväg.

Denna lag gäller kommunvåg. Kommunväg är

1. gata, torg, park och annan all

män plats inom område med stads

plan,

2. väg eller annat trafikområde

för allmän samfärdsel för vilka väg

hållning ordnas av kommun enligt

denna lag,

3. torg, park eller annan sådan

allmän plats som upptagits i fast

ställd generalplan eller byggnads

plan och som ligger inom område

där kommunen ordnar väghållning.

/ f> andra stycket

I
fråga om väghållning som ordnas av staten eller kommun enligt väglagen
(1971:948) eller som kommunen utför endast i egenskap av ägare till viss
fastighet gäller ej denna lag. Ej heller gäller lagen väg, vars huvudsakliga
syfte är att tillgodose skogsbruk, jordbruk eller annan särskild näringsverksamhet.

/ S
första stycket

Kommun äger enligt denna lag ordna väghållning i den
omfattning

2 §

Kommun äger enligt denna lag ordna kommunväg i den
omfattning

Förslug av

1969 års väguiredning

Förslug
av gutukostnadsutredningen

del
behövs för verksamhet som del behövs för verksamhet som

kommunen
har atl lillgodose. Inom område med byggnadsplan skall våghållningen ordnas av
kommunen, om ej annat bestämls i planen.

kommunen
har atl tillgodose. Inom område med stadsplan skall dock kommunväg som avses i
I § andra stycket I. alllid ordnas av kommunen. Inom område med byggnadsplan
skall kommunväg ordnas av kommunen, om ej annal bestämls i planen.

2 S 3 S

Kommunen får ej ordna väghållning inom annan kommun ulan
samtycke av denna.

Kommunal
väghållning får ej omfatta endasi vissa av de fastigheter som ingår i
vägförening eller annan samfällighet för väghållning eller endast vissa av
samfällighetens vägar, om därigenom belydande olägenhet skulle uppkomma för
fasligheler som är anslutna lill samfälligheten.

Väghållningsmyndighet för kommunväg är den kommunala nämnd
som kommunfullmäktige utser därtill.

5 §

Till kommunväg hör vägbana och övriga väganordningar.

Anordning, som stadigvarande behövs för vägens bestånd,
drift eller brukande och som kommit lill stånd genom väghållarens försorg eller
övertagits av denne, är väganordning. Väganordning är också sädan till väg ansluten
brygga eller färja med fårjläge samt för vägtrafiken behövlig anordning för
vägbelysning eller rastplats, parkeringsplats eller annan uppställningsplats
för fordon i anslutning lill vägbana, som kommit till stånd genom väghållarens
försorg eller övertagils av denne.

6
§ Vägområde utgöres av den mark. som lagils i anspråk för väganordning.

Mark
intill vägbana eller annan därinvid belägen väganordning som är avsedd lill
kantremsa får vara väganordning lill en bredd av högst två meter. Vägområde
inom områ-.de med fastslälld generalplan eller med byggnadsplan skall ha den
bredd som i planen utlagts för kom-

Mark
intill vägbana eller annan därinvid belägen väganordning som är avsedd lill
kantremsa får vara väganordning till en bredd av högst två meter. Vägområde
inom områ de med fastslälld generalplan eller med stadsplan eller byggnadsplan
skall ha den bredd som i planen ut-

Förslag
av

1969 års väguiredning

munväg. även om marken icke till hela sin bredd tagits i
anspråk för väg.

Förslag
a\'

ga I II
kt>s Inuti sill red ni II gen

lagts lör kommunväg. ä\en om marken icke till hela sin
bredd tagits i anspråk för sådan väg.

Ktniiniunal väghållning

Kommunal väghållning omfatlar byggande av väg och drift av
viig.

Vid väghållning skall tillbörlig hänsyn tagas till
allmänna intressen, såsom trafiksäkerhet, miljöskydd, naturvård och
fornminnesvård. Vid väghållningen skall också enskild rätt beaktas och hänsyn
åven i övrigt tagas till enskilda intressen.

8 S

Vid
väghållning inom område med fastställd generalplan eller med byggnadsplan skall
planen följas. Inom annat område får väghållning ej ske så. att syftel med
utomplansbesiämmelser eller särskilda bestämmelser för markens bebyggande
eller användning motverkas.

Om särskilda skäl föreligger, får undantag från planen
eller besiiim-melserna medges av länsstyrelsen eller, efter dess förordnande,
av byggnadsnämnden. Även utan sådant medgivande får mindre avvikelse ske från
plan. om det är förenligt med planens syfte. Länsstyrelsen får medge undanlag
enligt första punkten från fastställd generalplan eller byggnadsplan endasi om
byggnadsnämnden tillstyrkt det.

Vid väghållning inom område med fastställd generalplan'
eller med stadsplan eller byggnadsplan skall planen följas. Inom annat område får
våghållning ej ske så att syftel med utomplansbesiämmelser eller särskilda
bestiimmelser för markens bebyggande eller användning motverkas.

Om särskilda skäl föreligger, får undantag från planen
eller bestämmelserna medges av liinsslyrelsen eller, efter dess förordnande,
av byggnadsnämnden. Även utan sådant medgivande får mindre avvikelse ske från
plan. om del är förenligt med planens syfte. Länsstyrelsen får medge undantag
enligt första punkten från fastsiiilld generalplan eller stadsplan eller byggnadsplan
endasi om byggnadsnämnden tillslyrkl del.

Byggande av koininiiinäg

9 i)

Till byggande av kommunväg räknas anläggning av ny väg.
omläggning av väg i ny sträckning samt ombyggnad och förbättring av väg.

Förslag
av

1969 års vägutredning

Förslag
av gaUikosinadsutredningen

10 §

Vid byggande av kommunväg skall tillses, att vägen får
sådant läge och utförande att ändamålet med vägen vinnes med minsta intrång och
olägenhet ulan oskälig kostnad.

Drift av kommunvåg

11 S

Kommunvåg skall hållas i etl för samfärdseln
tillfredsställande skick genom underhåll, reparation och andra ålgärder.

Genom renhållning skall vägområde hållas i sådanl skick
atl skäliga sandära hänsyn och trevnads-hånsyn blir tillgodosedda. Detsamma gäller
i fråga om mark inom område med byggnadsplan till en bredd av 25 meter intill
parkeringsplats eller rastplats som är väganordning, i den mån allmänheten
hur tillträde till marken. Beträffande fuslighelsägures skyldighet alt
fullgöra renhållning av kommunvåg inom område med byggnadsplan finns
bestämmelser i kommunala renhållningslagen (1970:892).

De ålgärder som behövs för ändamål som anges i första och
andra slyckena räknas lill drijl av våg. Om särskilda skäl föreligger, kan
länsstyrelsen medge inskränkning i skyldigheten att vidtaga sådana åtgärder.
Länsstyrelsen meddelar därvid de föreskrifter som behövs.

Tdl drift av kommunväg räknas ålgärder för all hålla
vågen i sådant skick alt samfärdselns behov saml skäliga sanitära hån syn och
Irev-nadshånsyn blir tillgodosedda.

Drift
av kommunväg sker genom underhåll och reparation av vägan-mdning.
undanskaffande av snö och is saml vidlagande av ålgärder mol halku, borttagande
av sand och annat som påförts vågbanan till motverkande av halka, rensning och
upplining a v rännslensbrunn och ledning som förbinder sådan brunn med allmän
avloppsledning samt övriga ålgärder för att hålla vågområde i ett för
samfärdseln tillfredsställande skick. Drift av kommunväg sker även genoin sådana
renhållningsålgärder som sopning, bortförande av orenlighet och nedskräpande
föremål, borttagande av ogräs saml annan Jämförlig ålgärd.

Om
särskilda skäl föreligger kan länsstyrelsen medge inskränkning i skyldigheten
alt vidtaga ålgärder som anges i första och andra styckena. Länsslyrelsen
meddelar därvid de föreskrifter som behövs.

Vågrätt

12 §

Vägrält innefattar befogenhet för kommunen all, utan
hinder av den rätt som annan kan äga till fastigheten, nyttja mark som behövs
för kommun-

Prop.
1980/81:165 64

Förslag av Förslag av

1969 års vägutredning gatukoslnadsulredningen

väg och, i den mån väghållningsmyndighelen ej beslutat
annal i samband med markens ianspråktagande, även i övrigl i fastighetsägarens
ställe bestämma över markens användning under den tid vågrätten beslår saml
tillgodogöra sig alster och andra tillgångar som kan utvinnas ur marken.

13 §

Vägrält uppkommer genom att kommunen lar i anspråk mark
för kommunväg eller övertar allmän eller enskild väg. Räll till mark som
uppkommit med stöd av väglagen (1971:948), anläggningslagen (1973:1149) eller
motsvarande äldre bestämmelser tillkommer kommunen, när väg som rättigheten
avser övertagits för kommunal väghållning. Därvid skall vågrätten anses omfatta
samma befogenheter som tillkommit vägens lidigare innehavare.

Mark skall anses ha lagits i anspråk för kommunväg, när
vägens sträckning över fastigheten blivit tydligt utmärkt på marken och
vägarbetet påbörjats på fastigheten.

14 §

Vägrält upphör ett år efler det kommunen beslutat alt
vägen skall dragas in. Har inom sagda lid förfarande inletts för upplåtande av
rätt lill marken enligt väglagen (1971: 948) eller anläggningslagen (1973:
1149) beslår dock vågrätten lill dess frågan om sådan upplåtelse slutligt
avgjorts.

Har vågrätt upphört, får kommunen föra bort vad som
anbringats inom vägområdet för vägändamål. Vad som ej förts bort inom ett år
efler del vågrätten upphört tillfaller fastighetens ägare. Länsslyrelsen kan
förlänga liden, om särskilda skäl föreligger.

Ianspråktagande av mark med vägrält

15 §

Behöver mark, som tillhör annan Behöver mark, som tillhör annan

än kommunen, tagas i anspråk för än kommunen, tagas i anspråk för

kommunal väghållning och kan kommunal väghållning och kan

överenskommelse därom ej träffas överenskommelse därom ej iräffas

med markens ägare och annan sak- med markens ägare och annan sak

ägare vilkens räll beröres, skall ägare vilkens rätl beröres, skall

väghållningsmyndigheten, om mar- väghållningsmyndigheten, om mar

ken skall innehas med vägrält, upp- ken skall innehas med vägrält, upp

rätta förslag i frågan (arbetsplan) rätta förslag i frågan (arbetsplan)

och utställa det till granskning. och utställa det till granskning.

Skall kommunväg byggas eller en- Skall kommunväg byggas eller en

skild väg övertagas av kommunen skild väg övertas av kommunen

utanför område med fastställd ge- utanför område med fastställd ge

neralplan eller med byggnadsplan neralplan eller med stadsplan eller

Prop.
1980/81:165 65

Förslag av Förslag av

1969 års vägutredning gatukoslnadsulredningen

skall arbetsplan alllid upprättas och byggnadsplan skall arbetsplan alltid

utställas,
när markens ianspråkta- upprättas och utställas, när mar-

gande
uppenbarligen inverkar på kens
ianspråktagande uppenbarli-

annans
rätt. gen inverkar på annans rätl.

1 arbetsplan enligt första stycket skall anges den mark
som behöver tagas i anspråk för kommunal väghållning samt för
vägbyggnadsföretagets genomförande i övrigl behövliga uppgifter. Arbetsplanen
skall även redovisa de fasligheter, från vilka mark skall tagas i anspråk,
samt iigarna till dessa och andra sakägare vilkas rätt beröres. Om ej
väghållningsmyndigheten avser atl laga marken eller vägen i anspråk genast,
skall i arbetsplanen anges tidpunkten för ianspråkslagandel.

Övertar kommunen enskild väg behöver i arbetsplanen ej
anges annal än vägens sträckning och vilka väganordningar som avses ingå i
vägen samt i förekommande fall uppgift om tidpunkten för vägens övertagande.

16 §

Tid för granskning av arbetsplan enligt 15 § bestämmes av
väghållningsmyndigheten. Den får ej sällas kortare än tre veckor.

Om det är lämpligt, får på en gång utställas två eller
flera alternativa förslag.

17 §

Kungörelse om ulslällelse av arbetsplan skall ske i den
eller de tidningar, i vilka kommunala meddelanden för orten införes.

Fastighetsägare och annan sakägare vilkens rätt beröres av
arbetsplanen och som ej godkänt denna, skall av väghållningsmyndighelen
underrättas om planen. Ifråga om sådan undertättelse äger 17 § 4 mom.
byggnadsstadgan (1959:612) molsvarande tillämpning.

18 §

Ändras arbetsplan sedan den utställts lill granskning,
skall den åter utställas. Ny utställelse behövs dock ej om de fastighetsägare
och andra sakägare som beröres av ändringen, godkänt planen eller om de
underrättats om ändringen enligt 17 § andra stycket och fått tillfälle att taga
del av den.

19 §

Sedan tiden för granskning gått ut, skall
väghållningsmyndighelen snarast möjligt meddela beslut om ianspråkstagande av
mark eller väganordning. Beslutet skall tillsammans med besvärshänvisning delges
faslighelsägare och annan berörd sakägare, som framställt erinran mol
ianspråktagandet. 5 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 165

Prop. 1980/81:165 66

Förslag av Förslag av

1969 års vägutredning gatukostnadsutredningen

Beslul enligl första slyckel skall kungöras i den ordning
som anges i 17 § första stycket.

20 §

Har inom tre år efler del beslut enligt 19 § vann laga
kraft mark eller väganordning ej tagils i anspråk och kommunen ej heller
begärt verkställighet av beslutet, är beslutet förfallet.

Beslul enligl 19 S får, sedan det vunnit laga krafl,
verkställas såsom lagakraftägande dom.

TillfäUigt upplåtande av mark, m. m.

21 §

Väghållningsmyndighelen och av denna anlitade biträden är
berättigade alt få tillträde till fastighet för att verkställa mätning eller
slakning, undersökning av grund eller annan förberedande ålgärd för byggande
av kommunväg. I trädgård, liknande plantering eller park fär träd ej skadas
eller fällas utan ägarens samtycke. Även i övrigt skall skada undvikas, om del
är möjligt.

22 §

Behöver i samband med byggande av kommunväg mark tagas i
anspråk för upplag eller liknande ändamål i närheten av det avsedda vägområdet,
kan länsstyrelsen på framställning av väghållningsmyndighelen föreskriva atl
nyttjanderätt lill marken skall upplåtas för den tid som behövs för vägens
byggande.

23 §

Kan på grund av pågående arbete eller till följd av
jordras eller översvämning eller av annan orsak kommunväg ej användas utan
risk för olyckshändelse, kan länsslyrelsen på framslällning av väghållningsmyndigheten
föreskriva att nyttjanderätt till mark för tillfällig väg skall upplåtas för
den lid sådan väg behövs lill följd av hindret.

24 §

Länsslyrelsen kan på framslällning av
väghållningsmyndighelen föreskriva alt nyttjanderätt lill mark intill vägområde
skall upplåtas för uppsättande av snöskärm.

25 §

Behöver väghållningsmyndigheten till drift av kommunväg
taga sten, gms, sand eller jord på mark som tillhör annan än kommunen och kan
delta ske ulan avsevärd olägenhet, kan länsstyrelsen på framställning av väg-

Prop.
1980/81:165 67

Förslag UV Förslag av

1969 års vågutredning gatukoslnadsulredningen

hållningsmyndighelen föreskriva atl rätt till sådan läkt
skall upplåtas. Länsslyrelsen meddelar därvid de föreskrifter som behövs för
rättens utövande.

Avgiflsskyldighel rn. m.

26 §

För kommunal väghållning får kommunen inom sitt område
taga ut avgift av ägare till fastighet som har nytta av väghållningen.
Fastighet inom område där tätbebyggelse föreligger anses därvid ha nytta av de
vägar inom området som väghållningen avser, om ej särskilda skäl föranleder annat.

Avgiftsskyldighet inträder, när väg som väghållningen
avser är i sådanl skick att den kan användas för fastigheten.

27 §

Avgifler som kommunen tager ul får ej överskrida vad som
behövs för all täcka nödvändiga kostnader för väghållningen. Avgiflsskyldighel
skall fördelas mellan fastigheterna efter skälig och rättvis grund.

Vid fördelning av avgiftsskyldigheten skall hänsyn tagas
lill mera belydande koslnader, som ägare av fastighet nedlagt eller i annan
form haft vid byggande av väg som väghållningen avser, i den mån del är skäligt
med hänsyn till vägens ålder och skick, den fördel fastighetsägaren får av kommunvägen
och övriga omständigheter.

Är väghållningsåtgärd lill övervågande fördel för endasi
viss fastighet, får bestämmas atl denna ensam skaU bära koslnaden för
ål-gärden.

28 §

Avgifl skall ulgå enligt taxa som kommunen ulformar i
överensstämmelse med de grunder som anges i 27 §. Avgift kan utgå som
engångsavgift och som periodiska avgifter.

Engångsavgift
får ej sällas högre än alt den svarar mot fastighetens andel i kostnaden för
kommunvägens byggande. Uppgår engångsavgift till belopp som är betungande med
hänsyn till faslighetens ekonomiska bärkraft och övriga omständigheter, skall,
om fastighetens ägare begär det samt godtagbar säkerhet ställes, avgiften
fördelas på årliga inbetalningar under viss tid, högsl 10 år.

Prop. 1980/81:165 68

Förslag av Förslag av

1969 års väguiredning gatukoslnadsulredningen

29 §

Avgifl skall betalas vid anfordran på förfallodag som
konimunen bestämt. På obetalt belopp utgår ränta enligt 6§ räntelagen
(1975:635).

Skall engångsavgift fördelas på årliga inbetalningar,
utgår ränta enligt 5 § räntelagen på varje del av avgiften som förfaller lill
betalning i framliden från den dag då den första inbetalningen skall ske lill
dess ifrågavarande del av avgiften betalas eller ränta skall utgå enligl första
slyckel.

30 §

Ny ägare av faslighet svarar ej gentemot kommunen för
avgift som förfaller till betalning före tillträdesdagen.

31 §

Om avgift för väghållning skall uttagas av
faslighelsägare, åligger det väghållningsmyndigheten att upprätta förslag lill
avgränsning av det område (väghållningsområde) inom vilket avgiftsskyldighet
avses föreligga och utställa förslaget till granskning. Vid förslaget skall, om
del lämpligen kan ske, fogas en förteckning över de fasligheter som ingår i
väghållningsområdel och ägarna lill dessa.

1 fråga om utställelse av förslag lill väghållningsområde
äger 16-18 §§ motsvarande tillämpning. Berör väghållningsområdel ell stort
antal fastigheter, får underrättelse som anges i 17 § andra stycket
underlåtas, om i stället andra ålgärder vidtages som är ägnade all bringa
förslaget till fastig-helsägarnas kännedom.

Sedan liden för granskning gått ut, meddelar
väghållningsmyndigheten beslul om väghållningsområdels avgränsning. Beslutel
skall tillsammans med besvärshänvisning delges fastighetsägare som framställt
erinran mol förslaget.

Avtal om taxa Avtal om avgiftsfråga

32 §

Kommunen kan träffa avlal med faslighelsägare i
avgiftsfråga som ej regleras i taxa.

Ordnings- och säkerhetsföreskrifter

33 §

1 fråga om kommunväg eller del av sådan väg äger kommunen
besluta att enskild körväg ej får anslutas till kommunvägen utan
väghållningsmyndighetens tillstånd eller all enskild körvägs anslutning lill
kommunvägen ej får

Prop.
1980/81:165 69

Förslag av Förslag av

1969 års vägutredning gatukostnadsutredningen

ändras ulan sådanl tillstånd. Vad som sagts nu äger
molsvarande tillämpning på sådan utfart från fastighet och sådan brygga som
kan användas för körtrafik.

Beslut av kommunen i fråga som avses i första stycket
skall kungöras i den eller de tidningar i vilka kommunala meddelanden för orten
införes eller genom att beslutel på annat lämpligl sätt lämnas fastighetsägare
och annan som beröres av det.

Vid behandling av fråga om tillstånd enligt första stycket
skall väghållningsmyndigheten pröva om den tilltänkta åigärden är lämplig med
hänsyn till trafiksäkerheten och framkomligheten på kommun vägen. Skälig hänsyn
skall även tagas till behovet av väganslutning för skogsbruk, jordbruk eller
annan särskild näringsverksamhet. 1 samband med tillstånd kan väghållningsmyndighelen
meddela föreskrifter om väganslutningens läge och utförande i övrigt.

34 §

Om det är nödvändigt med hänsyn lill trafiksäkerheten
eller framkomligheten på kommunväg, kan väghållningsmyndigheten förordna alt
enskild vägs anslutning lill kommunvägen skall spärras av eller ändras genom
myndighetens försorg. Vad som sagts nu äger molsvarande tillämpning på utfart
från fastighet och på brygga.

Innan förordnande meddelas enligt första slyckel, skall
skäligt rådrum lämnas ägare eller innehavare av berörd fastighet atl ordna
utfart lill kommunvägen på annal säll.

35 §

I samband med tillstånd enligl 33 § eller i stället för
förordnande enligl 34 § eller i samband med förordnande enligt 34 § om ändring
av anslutning kan väghållningsmyndighelen i fråga om enskild väg meddela
trafikföreskrift varigenom trafik med motordrivet fordon på vägen efter del
därav förbjudes eller inskränkes. Om särskilda skäl föreligger, kan
väghållningsmyndigheten för visst ändamål medge undantag från sådan
trafikföreskrift.

När
trafikföreskrift meddelas med stöd av första stycket i fråga om befinllig
anslutning till kommunväg, skall skäligt rådmm lämnas ägare eller innehavare av
berörd fastighet att ordna utfart till kommunvägen på annat sätt.

36 §

Bestämmelsema i 33-35 §§ gäller ej i fråga om enskild väg
som är upplagen i fastställd generalplan eller i stadsplan eller byggnadsplan.

37 §

Inom vägområde får ej utan tillstånd av
väghållningsmyndigheten vidtagas ålgärd eller förekomma anordning, som kan
vara till olägenhet för vägens bestånd, drift eller brukande. I samband med
tillstånd meddelar väg-

Prop. 1980/81:165 70

Förslag av Förslag av

1969 års väguiredning gatukoslnadsulredningen

hållningsmyndigheten de föreskrifter som behövs. Tillstånd
kan när som helst återkallas.

Intill vägområde får ej upptagas grop eller grav som kan
medföra fara för vägens bestånd.

Första stycket gäller ej sådan grind eller bom, som behövs
vid korsning mellan väg och järnväg, spårväg eller vattenväg eller för
gränsbevakningen eller försvaret.

38 §

Elektrisk ledning, vattenledning eller annan ledning får
ej dragas inom vägområde, om ej väghållningsmyndigheten medgivit det eller, när
tillstånd enligt lag eller annan författning lämnats i annan ordning, anmälan
om arbelel gjorts hos väghållningsmyndigheten. Väghållningsmyndigheten meddelar
de föreskrifter om arbelets bedrivande och om rätt lill upplag eller annan
anordning som, utöver vad som är särskill föreskrivet, behövs med hänsyn till
vägens bestånd, drift eller brukande.

Första stycket äger molsvarande tillämpning i fråga om
arbete på redan dragen ledning. Påkallas på grund av inträffad skada skyndsam
reparation av ledning som dragits inom vägområde och skulle dröjsmål med
arbetets igångsättande vålla avsevärd olägenhet, får arbetet påbörjas utan atl
tillstånd meddelats av väghållningsmyndigheten eller anmälan om arbetet gjorts
hos denna enligt första stycket. Ledningens ägare skall dock snarast underrätta
väghållningsmyndighelen om arbelel.

39 §

Vad som i 45-47 §§ väglagen (I97I: 948) föreskrives om
ljusanordning, tavla, skylt, inskrift, byggnad eller annan anordning äger molsvarande
tilllämpning i fråga om kommunväg. I fråga om kommunväg meddelas dock
tillstånd eller föreskrift som avses i nämnda paragrafer av väghållningsmyndigheten
eller, efter kommunens bestämmande, av byggnadsnämnden.

Första stycket äger ej tillämpning i fråga om byggnad
eller anordning som avses i 47 § väglagen inom område med stadsplan eller
byggnadsplan.

40 §

Från det byggande av kommunväg påbörjats till dess
vägbyggnadsföretaget slutförts, får inom del planerade vägområdet ej ulan
väghållningsmyndighetens tillstånd uppföras byggnad eller vidtas ålgärd, som
kan väsentligt försvåra områdets användning för vägändamål.

För tid som sagts nu äger bestämmelserna i 39§ i fråga om
tillstånd alt uppföra byggnad intill vägområde motsvarande tillämpning. 1
samband med tillstånd meddelar väghållningsmyndigheten de föreskrifter som behövs.

Förbud enligt första eller andra stycket upphör all gälla,
när beslul om vägens byggande upphäves eller förfaller.

Prop. 1980/81:165 71

Förslag av Förslag av

1969 års väguiredning gatukoslnadsulredningen

Första eller andra stycket äger ej tillämpning i fråga om
byggnad eller ålgärd inom område med stadsplan eller byggnadsplan.

41 §

Sedan fråga väckts om byggande av väg. kan kommunen
meddela förbud att ulan väghållningsmyndighetens tillstånd uppföra byggnad på
mark som kan antagas komma att ingå i vägområdet eller ligga i dess omedelbara
närhet. Sådant förbud får ej meddelas för längre lid än tre år. Om synnerliga
skäl föreligger, kan kommunen förlänga tiden, varje gång med högst tre år. I
samband med tillstånd som sagts nu meddelar väghållningsmyndighelen de
föreskrifter som behövs.

Förbud
enligt första stycket upphör att gälla, när vägbyggnadsföretaget påbörjats.

Första
stycket äger ej tillämpning i fråga om byggnad inom område med stadsplan eller
byggnadsplan.

42 §

Har byggnadslov meddelats i fråga om byggnad eller ålgärd
som avses i 40 och 41 §S. erfordras ej tillstånd av väghållningsmyndighelen
enligt denna lag.

43 §

Är lagligen påbörjad anordning belägen inom område där
förbud enligl 39 § är tillämpligt och medför den pä grund av ändrade
förhållanden eller i annal fall sådan olägenhet all begäran om tillstånd enligl
39 § skulle ha avslagils, kan väghållningsmyndigheten meddela föreläggande om
avlägsnande, ändring eller utbyte av anordningen eller om vidtagande av annan
åtgärd. Vad som sagts nu gäller i fråga om byggnad endast om byggnaden kan
flyttas ulan svårighet eller är av ringa värde.

1 beslul
om föreläggande enligl denna paragraf kan väghållningsmyndigheten utsätta
vite.

44 §

Är det nödvändigl för vinnande av fri sikt eller är det
annars påkallat av hänsyn lill trafiksäkerheten, kan väghållningsmyndigheten
beslula alt träd eller buske intill vägområde får avlägsnas eller kvistas genom
myndighetens försorg.

Är sådan
anordning intill väg som ej utgöres av byggnad lill hinder för vägens drift,
kan väghållningsmyndighelen besluta atl anordningen får avlägsnas genom
myndighetens försorg.

Ersättning m. m.

45 §

Har kommun erhållit vågrätt, är fastighetens ägare berättigad
alt av

Prop. 1980/81:165 72

Förslag av Förslag av

1969 års väguiredning gatukoslnadsulredningen

kommunen få intrångsersättning och ersättning för annan
skada till följd av vägens byggande eller begagnande, om ersättning för skadan
ej tidigare har ulgåll och det ej avtalats eller uppenbarligen förutsatts att
ersällning ej skall lämnas. Samma rätl lill ersällning har innehavare av sådan
nyttjanderätt eller annan särskild räll lill fastigheten som upplåtits innan
marken togs i anspråk. För övertagande av befintlig väg utgår ersällning endasi
om särskilda skäl föranleder del.

Vid ersättningens beslämmande gäller 4 kap.
expropriationslagen (1972:719) i tillämpliga delar, 4 kap. 3§ nämnda lag skall
härvid tillämpas i fråga om värdeökning som ägt rum under tiden från dagen tio
år före det talan väcktes vid domstol.

På ersättningen utgår ränta enligl 5 § räntelagen (1975:
635) från den dag då marken logs i anspråk lill och med den dag då betalning
skall ske och enligt 6§ räntelagen för tiden därefter.

46 §

Uppstår till följd av atl väg dragés fram över fastighet
synnerligt men för fastigheten eller del därav, skall kommunen lösa det område
som lider sådanl men. om ägaren begär del.

Kommunen är berättigad alt lösa område som avses i första
stycket, om därav skulle föranledas endasi ringa förhöjning av fastighetsägaren
tillkommande ersällning och fastighetsägaren ej har etl beaktansvärt intresse
av att behålla området. Vid bedömande av fräga om rätl till inlösen föreligger
skall kostnad för åtgärd som anges i 4 kap. I § andra stycket expropriationslagen
(1972: 719) inräknas i ersättningen för intrång.

47 §

Har tillstånd som avses i 33 § vägrats eller har
föreskrift eller förordnande meddelats med stöd av 33-35 § är ägare lill
fastighet som haft utfart till kommunvägen berättigad till ersättning av
kommunen om åigärden medför att annars erforderlig kostnad för nyanläggning
eller ändring av utfart till sådan väg avsevärt ökas, annan väghållningskostnad
avsevärl ökas, pågående markanvändning avsevärt försvåras eller annal avsevärt
men uppkommer.

Samma räll till ersättning som enligt första stycket
tillkommer fastighetens ägare har innehavare av sådan nyttjanderätt eller
annan särskild räll lill fastigheten, som upplåtits innan tillstånd som avses i
33 § vägrats eller föreskrift eller förordnande meddelats med stöd av 33-35 §.

48 §

För alt minska de olägenheler, som genom vägran av
tillstånd som avses i 33 § eller genom föreskrift eller förordnande som
meddelats med stöd av 33-35 § uppkommer för fastighet som haft utfart till
kommunväg, får kommunen själv bygga nödvändig ulfartsväg för fastigheten. För
detla ändamål

Prop.
1980/81:165 73

Förslag av Förslag av

1969 års vägutredning gatukoslnadsulredningen

får kommunen i fastighetsägarens ställe påkalla förrättning
enligt anläggningslagen (1973:1149).

49 §

Medför vägran av lillständ som avses i 39 § första stycket
till uppförande av byggnad eller annan anordning, som kan inverka menligt på
trafiksäkerheten, att pågående markanvändning avsevärt försvåras, är
fastighetsägaren och innehavare av nyttjanderätt eller annan särskild rätt
lill fasligheten berättigade till ersättning av kommunen för den skada de
härigenom lider.

Första slyckel äger molsvarande tillämpning, om tillstånd
som avses i 40 § första stycket eller 41 § första slyckel vägrats och förbud
som avses i nämnda paragrafer varil gällande längre tid än fem år i följd.

50 §

Uppslår i fall som avses i 47 § första stycket eller 49 §
första stycket synnerligt men vid användningen av fasligheten eller del därav,
skall kommunen lösa det område som lider sådant men, om ägaren begär del.

51 §

Kommunen skall ersälla skada lill följd av att kommunen
förvärvat räll alt nyttja mark i närheten av vägområde för upplag eller
liknande ändamål i samband med byggande av väg, rätt atl anordna lillfällig
väg, rätt atl intill vägområde uppsätta snöskärm eller rätt till läkt för drift
av väg. Kommunen skall ocksä ersätta skada lill följd av åtgärd som avses i
21, 43 eller 44 §. För skada till följd av åtgärd som avses i 44 § första
stycket utgår ersättning dock endast om skadan är avsevärd. Vad som sagts nu
gäller ej, om det avtalats eller uppenbarligen förutsatts all ersällning icke
skall lämnas.

52 §

Vad som avtalals eller uppenbarligen förutsatts skola
gälla mellan kommunen och faslighetens ägare eller annan sakägare i fråga om
ersättning enligt 45, 47, 49 eller 51 § gäller även mot den som efter det
rätlen till ersättning uppkom förvärvat sakägarens rätt lill fastigheten eller
anordningen.

53 §

Har överenskommelse ej träffats om ersättning enligl 45,
47, 49 eller 51 § eller om inlösen enligt 46 eller 50 §, skall den som vill
göra anspråk på ersättning eller fordra inlösen väcka talan vid den
fastighetsdomstol inom vars område fastigheten eller anordningen är belägen.
Även kommunen kan på sätt som sagts nu påkalla prövning av ersättning som
tillkommer fastighetsägare eller annan sakägare.

Prop.
1980/81:165 74

Förslag av Förslag av

1969 års väguiredning gatukoslnadsulredningen

54 §

I fråga om nedsättning hos länsslyrelsen av ersällning
enligt 45, 47 eller 49 §, som ej avser personlig skada, samt mål om sådan
ersättning äger 67 och 68 §§ saml 69 § första stycket väglagen (1971:948)
molsvarande tilllämpning.

1 mål om inlösen enligl 46 eller 50 § gäller i tillämpliga
delar 69 § andra stycket väglagen.

Ansvar, handräckning och besvär m.m.

55 §

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mol förbud
i 37-40 S eller mot föreskrift eller förbud som meddelats med stöd av 33 eller
35 §, 37 § första stycket eller 38-40 § dömes lill böter.

56 §

Uppföres byggnad eller ulföres ledningsarbele i strid mot
38-40 § eller mot föreskrift eller förbud som meddelats med slöd av 38-41 § kan
överexekutor meddela handräckning för all åstadkomma rättelse. I fråga om
sådan handräckning gäller samma regler som för handräckning enligt 191 §
utsökningslagen (1877:31 s. 1).

Bryter någon mot förbud i 37, 39 eller 40 § eller mot
föreskrift eller förbud som meddelats med slöd av 37 § första slyckel, 39
eller 40 § och är del ej fråga om byggnads uppförande, kan utmätningsmannen
föranstalta om rättelse.

Efterkommes ej föreläggande enligt 43 §, skall
unnutningsmannen på anmodan av länsstyrelsen ombesörja all ålgärd vidtages.

Polismyndighet skall lämna den handräckning som behövs för
vidlagande av ålgärd som avses 121, 34 och 44 §§.

57 §

Talan mot väghållningsmyndig- Talan mol väghållningsmyndig

hetens beslul enligl denna lag föres betens
eUer byggnadsnämndens

hos länsstyrelsen genom besvär. beslut
enligt denna lag föres hos

Mot beslut enligt 19 eller 31 § får länsstyrelsen
genom besvär. Mol

dock talan föras endast av den som beslut
enligt 19 eller 31 § får dock

framställt erinran mot förslag om talan
föras endast av den som fram-

ianspråklagande av mark eller vä- ställt
erinran mot förslag om ian-

ganordning eller om avgränsning av språktagande
av mark eller vägan

det område inom vilket avgiftsskyl- ordning
eller om avgränsning av det

dighet föreligger. område inom vilket avgiftsskyldig

het föreligger.

Förslag
av

1969 års väguiredning

Förslag
av gaUikosinadsutredningen

Mot länsstyrelsens beslut enligt 19, 24, 25, 31, 39 §, 40
§ andra stycket, 43 eller 44 § föres talan hos kammarrätten genom besvär. Talan
mol annal av länsstyrelsen meddelat beslut föres hos regeringen genom besvär.

58 §

Beslul i frågan om tillstånd enligt 33 §, 37 § första
slyckel eller 39-41 § blir gällande när beslutet vinner laga kraft. 1 beslul om
tillstånd kan dock förordnas atl beslutet skall lända till efterrättelse
omedelbart.

Annal beslul enligt denna lag än som avses i första
stycket länder omedelbart till efterrättelse, om ej annat förordnas i
beslutet.

Särskilda bestämmelser

59 §

Som ägare av faslighet anses vid tillämpningen av denna
lag den som enligt kommunalskattelagen (1928: 370) är skyldig alt betala skatt
för garanlibelopp för fasligheten.

När
omständigheterna föranleder del lillämpas bestämmelse om faslig-hel i denna lag
på byggnad eller annan anläggning, som ej tillhör ägaren lill marken. Vad som i
lagen föreskrives om ägare av fastighet skall därvid gälla anläggningens
ägare.

1. Denna lag träder i kraft den

2.
Bestämmelsema i
/ förslu stycket andra punkten gäller ej i fråga om byggnadsplan som fastställts
före ikraftträdandet.

3.
Omhänderhar
kommunen vid lagens ikraftträdande väghållning pä enskild väg skall, såvida ej
annat följer av bestämmelse i denna lag, vågrätt för kommunen anses föreligga
enligl 12 §. Fastighetsägare eller annan sakägare som vill göra anspråk på
ersättning härför skall, om överenskommelse ej träffas, väcka talan vid
fastighetsdomstolen inom tre år från ikraftträdandet, vid påföljd atl han
annars förlorar rätten till ersättning.

2.
Bestämmelserna
i 2 § tredje punkten gäller ej i fråga om byggnadsplan som fastställts före
ikraftträdandet.

3.
Omhänderhar
kommunen vid lagens ikraftträdande väghållning på enskild väg eller på unnut
trufik-område för allmän samfärdsel skall, såvida ej annat följer av bestämmelse
i denna lag, vägrält för kommunen anses föreligga enligt 12 §. Fastighetsägare
eller annan sakägare som vill göra anspråk på ersättning härför skall, om
överenskommelse ej träffas, väcka talan vid fastighetsdomstolen inom tre år
från ikraftträdandet, vid påföljd alt han annars föriorar rätlen lill ersättning.

På ersällning enligt första stycket utgår ränta enligl 5 §
räntelagen (1975:635). I fråga om nedsättning av ersättning hos länsslyrelsen
och mål

Förslug
UV

1969 års väguiredning

Förslag
av

galu
kostnads ut redning en

om ersällning äger 67 och 68 §§ samt 69 S första
stycket väglagen (1971:948) motsvarande tillämpning.

4.
Beträffande skyldighet Jör

markägare att utgiva ersättning för

gatumark och gatubyggnadskost

nad avseende gata eller gatudel

som upplåtits till allmänl begag

nande före lagens ikraftträdande

finns bestämmelser i övergångs

bestämmelserna till lagen

(0000:000) om ändring i byggnads

lagen (1947:385).

4.
Bestämmelserna i 45 § om tilllämpning av 4 kap. 3 § expropriationslagen
(1972:719) gäller ej värdeökning som inträffat före utgången av juni 1971.

5.
Bestämmelserna 1 45 § om tilllämpning av 4 kap. 3 § expropriationslagen
(1972: 719) gäller ej värdeökning som inträffat före utgången av juni 1971.

Prop. 1980/81:165 77

Bilagu
3

Sammanställning av remissyttranden över väg:utredning-ens-
och gatukostnadsutredningens betänkanden (SOU 1977:12 och SOU 1977:65)

Det
nu framlagda förslagel tiU lagrådsremiss bygger inte på utredningsförslagen.
Vissa av de frågor som utredningarna har behandlat har dock ett omedelbart
samband med förslag i lagrådsremissen. Den remissammanställning som här följer
avser endast yttranden i sådana frågor som ansetts vara av intresse för det
förslag som nu läggs fram.

1 Reformbehovet
m. m.

Behovet
av den av utredningarna föreslagna lagstiftningen vitsordas nästan genomgående
av remissinstanserna. Från flera håll, bl. a. av Svenska kommunförbundet och
några länsstyrelser, framhålls att en reform är angelägen och alt den snarast
bör genomföras. Endast etl Fåtal remissinstanser anser att den pågående
översynen av planlagstiftningen bör avvaktas. Från många remissinstanser
framförs dock omfattande kritik mot utredningarnas förslag i frågan om
finansiering av kommunvägar.

2 Lagens
tillämpningsområde

Förslagen
i denna del tillstyrks eller lämnas i huvudsak utan erinran av det stora
flertalet remissinstanser. Några remissinstanser framför dock en del erinringar
och synpunkter vad gäller anknytningen till stadsplan och byggnadsplan,
presumtionsregeln — dvs. att kommunen skall handha väghållningen inom område
med byggnadsplan om inte annat bestämls i planen - saml vissa av bestämmelsema
i övrigt angående lagens tillämpningsområde.

Anknytningen
tiU stadsplan och byggnadsplan

Statens
lantmäteriverk framhåller att frågan om kommunal väghållning hänger nära samman
med kommunens övriga planering och att frågan om den kommunala väghållningens
omfattning ocksä kan ha stort intresse för olika gmpper av kommunmedlemmar. 1
yttrande över vägutredningens principbetänkande (Ds K 1974:7) Kommunal och
enskild väghållning förordade lantmäteriverket den lösningen att de
grundläggande ställningstagandena om kommunens väghållning görs inom ramen för
den översiktliga fysiska planeringen. Det föreliggande förslaget innebär
emellertid i stället en anknytning till detaljplanläggningen. Denna lösning bör
enligt lantmä-

Prop. 1980/81:165 78

teriverkets
mening betraktas som provisorisk inte bara med hänsyn till nuvarande olikheter
mellan detaljplaneinstilulen utan också med hänsyn till den pågående översynen
i övrigt av planlagsliftningen.

Presumtionsregeln
m. m.

Med
tanke på möjlighelerna alt förvärva mark för kommunväg med äganderätt finner
statens planverk del naturligt och sannolikl att stadsplan kommer att användas
i flertalet fall då kommunen avses svara för väghållningen och alt
byggnadsplan kommer alt främsl förbehållas de silualioner då väghållningen
skall ombesörjas av fastighetsägarna själva. Enligt planverket kan del därför
ifrågasättas om det finns behov av en presumtionsregel beträffande
väghållningen inom område med byggnadsplan. Skall regeln behållas behöver den
förtydligas till sin innebörd.

Enligt
länsstyrelsen i Västernorrlands län avser de flesta byggnadsplaner bebyggelse
för fritidsändamål där kommunal väghållning torde bli aktuell i mycket ringa
omfattning. Därför lorde del, anser länsstyrelsen, vara lämpligare med en regel
som säger alt kommunen skall svara för väghållningen inom byggnadsplaneomräde i
den omfattning som bestäms i planen.

Enligt
Svea hovrätt torde sannolikt de flesta kommande byggnadsplaner avse
fritidsområden. För sådana områden är det enligt hovrättens mening som regel
lämpligast atl väghållningen omhändertas av annan än kommunen. Mot denna
bakgrund anser hovrätten, atl den invändningen kan göras mot den föreslagna
presumtionsregeln att den alltför starkt framhäver kommunens
väghållningsansvar inom byggnadsplaneområden.

Riksförbundet
för enskild väghållning ifrågasätter om kommunen bara skall ha rättighet att
fritt besluta om utsträckningen av den kommunala väghållningen utanför
stadsplanelagt område och inte ha någon skyldighet att la hand om sådan
väghållning. Om nu genom det föreslagna taxesystemel kommunen bereds möjlighet
alt finansiera väghållningen inom ett omräde med byggnadsplan bör kommunen
också - framhåller förbundel — vara skyldig atl överlaga ansvarel för sådan
väghållning. På samma sätt som länsstyrelsen formellt kan tvinga en försumlig
kommun all upprätta stadsplan bör länsstyrelsen i den nya lagen ges räll alt
förelägga kommunen övertaga väghållningen, åtminstone inom
byggnadsplaneområden med övervägande permanentbebyggelse.

Enligt
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lån borde det vara möjligt alt redan nu
instifta gemensamma regler för sladsplane- och byggnadsplaneområden för att
underlätta sammanföringen av nuvarande tvä detaljplaneinstilut lill ell enda
enligl bygglagutredningens förslag. Delta kan lämpligen ske genom all låta
reglerna för väghållning inom byggnadsplaneområden gälla även i
stadsplaneområden, dvs. ge kommunerna möjlighelen att bestämma omfattningen av
den kommunala väghållningen även inom stadsplaneområdena.

Prop.
1980/81:165 79

Statens vägverk framhåller värdet av all kommunen
engagerar sig i väghållningen även för sådana inte allmänna vägar som inle kan
finansieras med avgiftsuttag enligt utredningsförslagen. Del gäller t.ex. vägar
som leder fill områden som är viktiga från rekreationssynpunkl.

AUmän plats samt område för trafikled inom specialområde
och kvarters-mark

Svea hovrätt är tveksam till förslagel alt den kommunala
väghållningen även skall kunna omfalla allmän plats utanför område med
stadsplan. Frånsett svårigheterna att i vissa fall avgränsa vad som skall anses
utgöra allmän plats, vilkel i första hand är en planfråga, anser hovrätten alt
del ofta blir svårt alt åstadkomma en rättvis taxesättning beträffande sådan
plats.

Enligl
statens Icmtmäteriverk bör det finnas möjlighet all inom områden med
byggnadsplan och generalplan undanta allmän platsmark som inte utgör väg från
den kommunala väghållningen.

Enligt
verkels mening är del vidare önskvärt atl stadsplan mnehåller ett
ställningslagande lill i vilken mån i planen upptagna trafikområden, som
förekommer som specialområde, skall omfattas av kommunens väghållning eller
överlåtas lill fastighelssamverkan.

3 Ordnande av kommunal väghållning

Förslagen i denna del tillstyrks eller lämnas i huvudsak
ulan erinran av nästan alla remissinsianser. Några framför dock vissa
erinringar och synpunkler vad gäller förfarandet vid genomförandel av kommunal
väghållning.

Svenska
kommunulteknisku föreningen (SKTF) och Föreningen Sveriges stadsarkitekter
anser det vara befogat att låta kommunfullmäktige falla beslul även i fråga om
väghållningsområde med hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna av etl sådant
beslul - inle minst i de fall kostnaderna till stor del bestrids av skattemedel-
och det nära samband som finns med handläggningen av detaljplan. Kommunerna kan
sedan själva välja den handläggningsordning som är mest ändamålsenlig. SKTF
"tolkar alt i LKV kan hällas öppet möjlighelen lill deluppgörelser med
specialfaslig-heter och atl för varje område som exploateras eller saneras, kan
upprällas ett temporärt väghållningsområde. Inom della ullages avgifler för
byggande av gator, allmänna platser m. m. (Lokala anläggningar). Efler atl utbyggnaden
genomförts upphör det temporära väghällningsområdet och anläggningarna förs
till ett permanent väghållningsområde. Detta permanenta område kan omfatta
hela kommunen och gälla för byggande av övergripande anläggningar samt för ev.
drift av hela kommunvägnälel." Enligt statens vågverk är del riktigast alt
de frägor som har belydelse för kommunmedlemmarna hänförs lill del led i
förfarandet - dvs. principfrå-

Prop. 1980/81:165 80

gan
om och i vilken utsträckning kommunal väghållning skall förekomma — som skall
behandlas politiskt av kommunfullmäktige. Verket anför att eventuella
synpunkter från kommunmedlemmar bör redovisas för kommunfullmäktige innan
beslut om kommunal väghållning fattas. Beslutsunderlaget bör då - framhålls
del - vara så pass konkrel att det klargör i huvudsak vilka vägar som skall
byggas eller överläs och hur väghållningsområdet skall vara avgränsat. Om man
förfar på detta sätt kan sedan genomförandeätgärderna förenklas.

Enligt
Svea hovrätt kan det behövas bestämmelser som reglerar tidpunkten för
väghållningens igångsättande i det fall väghållningen berör udda fastigheter
och i liknande fall. Även SKTF anser alt skyldigheten alt utföra kommunväg bör
lagregleras.

Statens
vägverk anser att det - till följd av att de direkta kraven enligt BL pä
genomförande av gala faller bort — bör föreskrivas all kommunen i samband med
upprättandel av fierårsplanerna mäste anmäla de investeringsbehov som
"behövs för den verksamhel som kommunen har att tillgodose". I
samband med faslställelsen av fierårsplanerna avgörs det ansvar staten kan ta i
delta avseende under planperioden.

Länsstyrelsen
i Östergötlands län och Lantbrukarnas riksförbund anser att en uttrycklig
bestämmelse om samrådsskyldighet vid upprättande av arbetsplan bör införas i
lagen om kommunvägar.

4
Övertagande av enskild väg

Förslagen
i denna del tillstyrks eller lämnas i huvudsak ulan erinran av de flesta
remissinslanserna. Nägra remissinstanser, bl.a. statens vägverk och Svenska
vägföreningen, framhåller att det är väsentligt att elt kommunall övertagande
inte komplicerar eller fördyrar väghållningen. Överlagandet av väghållningen
bör alltså kunna anstå i de fall den handhas av ekonomiskt och standardmässigt
väl fungerande vägföreningar och samfälligheter. Vidare framförs vissa
erinringar och synpunkter bl.a. vad gäller de föreslagna bestämmelserna om
kommunalisering av väg som ingår i vägförening och bestämmelserna om ersättning
vid överlagande av enskild väg.

5
Säkerställande av mark för kommunväg

Vägutredningens
och gatukostnadsutredningens förslag om säkerställande av mark för kommunväg
har lämnats ulan kommentarer av flertalet remissinstanser. De som yttrat sig
över utredningarnas överväganden har i huvudsak diskuterat behovel av dels
vågrätt inom detaljplan, dels förbättrade möjligheter atl inlösa vägmark med
äganderätt.

Prop.
1980/81:165 81

Kammarrätten i Göteborg tillstyrker utredningarnas förslag
att mark för gator, kommunvägar och vägföreningsvägar skall kunna säkerställas
genom vågrätt och anför, att detta institut innebär ett smidigt och enkeU förfarande
med stora praktiska fördelar.

Vägverket och vägförvaltningen i Gävleborgs län framhåller
all det bör göras möjligt att utnyttja vägrätlsinstitutet i de fall kommunen
enligt 7§ väglagen skall tillhandahålla mark för väg för vilken staten är
väghållare.

Några remissinsianser, bl. a. Svea hovrätt,
lantmäteriverket, överlant-mätaremyndigheterna i Uppsala, Kristianstads, Väst
maniarids. Västernorrlands och Västerbottens län, länsstyrelserna i
Stockholms, Uppsala och Östergötlands län, några kommuner, Sveriges
lantmätureförening och Svenska kommunaltekniska föreningen, uttalar atl vägmark
bör innehas med äganderätt inom tätbebyggda områden.

Svea hovrätt, som tillstyrker vägutredningens förslag om
rätt att ta i anspråk mark med vågrätt, framhåller sålunda att förvärv med
äganderätt bör vara det normala inom kommunens tätorter, bl.a. med hänsyn till
behovet av ordnade fastighetsförhållanden, som överensstämmer med gällande
plan. Hovrätten ifrågasätter om upplåtelse med vägrält skulle få någon praktisk
betydelse inom stadsplanelagda områden. Hovrätten pekar på att upplåtelse med
äganderätt är och kan väntas förbli den vanligaste förvärvsformen samt att
upplåtelse av vågrätt inom sladsplaneområden skulle motverka strävandena att
skapa ordnade fastighetsförhållanden. Dessutom framhåller hovrätten, att
möjligheterna är goda för en kommun att tvångsvis genom inlösen enligt BL,
expropriation eller fastighetsreglering få tillgång till behövlig mark.
Hovrätten framhåller också, att man i departementspromemorian (Ds Ju 1977; 12)
Uppföljande översyn av fastighetsbildningslagstiftningen föreslagit väsenfiigt
ökade möjligheter för kommun att använda sig av fastighetsreglering.

Nägra remissinstanser motsätter sig atl upplåtelse med
vägrält över huvud taget skall få ske inom tätbebyggda eller detaljplanerade
områden. Lantmäteriverket anför sålunda, att vågrätt är en lämplig form av
dispositionsrätt bara inom områden där fastighetsindelningen är i huvudsak statisk,
dvs. i giesbebyggda områden. Verkel anför all ändringar i
faslighets-indelningen, särskilt i plangenomförandeskedet, sker i stor
omfattning i områden med tätare bebyggelse. De fastigheter som släpper lill
mark för väg tas i övrigt i anspråk som tomtmark e. d. som avstyckas eller
omregleras. Om därvid de urspmngliga förhållandena när det gäller fastighetsindelning
och äganderätt bibehålls oförändrade i vägmärken menar verket att det lätt blir
så att vägmärken glöms bort i köpehandlingar och bouppteckningar, vilket kan
leda till komplikationer vid t.ex. framtida ändring av detaljplaner. Vägmärken
bör därför enligt lantmäteriverket tas om hand av väghållaren med äganderätt.

Länsstyrelsen
i Uppsala län framför liknande synpunkter som lantmäteriverket. 6 Riksdagen
1980181. I saml. Nr 165

Prop.
1980/81:165 82

Lantmäteriverket har i sitt yttrande anfört, att det är
mest rationellt att både frågan om åtkomsten till marken och frågan om
ersättning löses i ett sammanhang inom ramen för elt sammanhållet förfarande.
Detta tillgodoses enligt verket enklast genom en förtaltning för
fastighetsreglering. Om förrättning skall syfta till att ge kommunen begränsad
rätt i stället för äganderätt bör, menar verket, en särskild bestämmelse om
detta övervägas. Verket pekar härvid på möjligheten att ändra i AL.
Lantmäteriverket framför att förrättningsförfarandet kan anknytas till FBL
eller AL och menar att därigenom bestämmelser om vågrätt kan undvaras i lagen
om kommunvägar.

Behovet
av ett vägrättsinstilut i lagen om kommunvägar har ifrågasatts också av Svenska
kommimaltekniska föreningen, Sveriges lantmätareförening, länsstyrelserna i
Stockholms samt Västerbottens län.

Länsstyrelserna
i Stockholms, Uppsala och Västernorrlands län samt några kommuner föreslår att
reglerna i byggnadslagen om rätt för kommun att inlösa gata och allmän
platsmark i stadsplan bör ulvidgas till att omfatta även byggnadsplan.
Länsstyrelsen i Östergötlands län, Norrköpings kommun, Huddinge kommun saml
överlantmätaremyndigheterna i Skaraborgs och Västernorrlands län, har
föreslagit att regler om rätt för kommun att ta i anspråk mark méd äganderätt
införs i lagen om kommunvägar.

6 Kostnader och avgifter

Flertalet remissinstanser har godtagit eller lämnat utan
erinran utredningarnas förslag all kommunema skall ges möjlighet alt la ul
avgifter av ägare lill fastigheter som har nytta av den kommunala väghållningen
och att avgifterna skall utgå enligt en av kommunen utformad taxa.

Det är
emellertid endast ett fåtal av de remissinstanser som har behandlat frågan
särskilt som har godtagit förslagens utformning utan invändningar eller
betänkligheter.

Sålunda
har vägförvaltningen i Uppsala län, ÖLM i Malmöhus län, ÖLM i Göteborgs och
Bohus län, länsbostadsnämnderna i Uppsala, Malmöhus och Kronobergs län samt
Gävle, Nacka, Tyresö och Vallentuna kommuner förklarat sig vara positiva till
förslaget.

Kammarrätten
i Göteborg godtog i sitt yttrande över vägutredningens principbetänkande att
anläggningskostnader i princip täcks genom bidrag från fastighetsägare men var
då tveksam lill att vägunderhållet skulle finansieras genom avgifter från
fastighetsägama. Kammarrätten förklarar nu, att den inte vidhåller sin
ståndpunkt angående vägunderhållet utan tillstyrker att även
underhållskostnader får tas ut genom avgifter av fastighetsägama. Kammartätten
säger vidare, att det inte heller finns anledning att erinra mot att principen
sträcks ut till alt gälla ocksä gator eftersom det innebär likställighet mellan
ohka fastigheter oberoende av vilket slags plan som gäller för området.

Prop.
1980/81:165 83

Ett
mindre antal remissinstanser avstyrker helt utredningarnas förslag om
taxeavgifter för fastighetsägare.

LRF,
vars yttrande endast avser vägutredningens förslag, anför att förbundet i sitt
yttrande över principbetänkandet inte har ansett sig kunna tillstyrka en allmän
övergång till ett taxesyslem. Avgiftsuttaget bör enligt förbundet så långt
möjligt avspegla de verkliga kostnaderna för väghållningen. Förbundel anser,
att ett system med andelslal och således bestämning av fördelningsnorm och
inte avgiftsbelopp leder till en mera rättvis fördelning av den verkliga
kostnaden. Förbundet avstyrker därför den av vägutredningen förordade
taxeprincipen.

NBD
och NTD menar, att utredningsförslaget om samordnad gatuhållning och kommunal
väghållning innebär att kommunemas självfinansiering tillgodoses utan nägra
konkret utarbetade bestämmelser om hur gatu- och väghållningens kostnader skall
fördelas på de skilda kostnadsbärarna. När det gäller frågan om driftskostnader
påpekar delegationerna alt sådana inte kan anses ha direkt samband med eller
vara orsakade av någon viss fastighet. Delegationerna anser, att
utredningsförslagen ger er så olillräcklig vägledning vad gäller
kostnadsregleringen, alt de i detta avseende inte kan läggas till gmnd för
lagstiftning. Om kommunen skall vara förbehållen rätten att avgöra omfattningen
av vägunderhåll och drifts insalser och dessutom ha monopol på skötseln är det,
enligt delegationerna, inte rimligt att kommunen dessutom fritt skall kunna
söka kostnadstäckning av fastighetsägarna. Delegationerna menar, atl den
ordning som utredningsförsiagen anvisar i allt väsentligt kommer att vara olik
den som bör gälla när samhället tillhandahåller en nyttighet mot avgift och
övervägande skäl talar enligt delegationema för att drifts- och
underhållskostnaderna bör täckas av skattemedel. Om fastighetema över huvud
taget skall belastas med ytterligare kostnader, bör avgifterna enligt
delegationerna utgå från påvisbar båtnad för fastigheterna.

SAF
och Svenska byggnadsentreprenörföreningen inslämmer i delegationernas
yttrande.

5ABO
anför, alt kommunala avgifter och taxor under senare år har tenderat att stiga
mer än den allmänna kostnadsutvecklingen, bl. a. beroende på restriktiviteten
mot höjning av kommunalskatten, vilket verksamt har bidragit till höjda bostadskostnader.
Förslaget om avgiftsfinansiering innebär enligt SABO risk för alt den kommunala
väghållningen kommer att belasta bostadskostnaderna mer än vad som kan anses
motiverat. SABO anser, att nuvarande system bör behållas med den belastning på
produktionskostnaden för bostäder, som fömtsätts i bostadsfinansieringsförordningen
och som lånemässigt i allmänhet kompenseras inom ramen för de kommunvis
fastställda tomt- och gmndberedningsbeloppen. SABO framhåller, att en
ytterligare belastning på hyrans driftkostnadsdel inle bör ske och avstyrker
utredningsförsiagen.

Sveriges
fastighetsägareförbund, som inriktat sitt yttrande på vissa

Prop.
1980/81:165 84

frägor i gatukostnadsutredningens förslag, anför alt
driftskostnader för gata inte .skall belasta enbart fastighetsägama utan åvila
kommunens samtliga invånare genom den vanliga skattefinansieringen. Förbundel
förklarar att det också motsätter sig förslaget med hänsyn till avgiftsuttagens
inverkningar på hyressättningen. Sveriges villaägareförbund och Stockholms
trädgårdsstadsföreningurs sumurbetsnämnd ullalar, atl de är positiva till ett
kommunalt ansvar för väg- och gatuhållningen men däremol inte till de former
och principer för kostnadsfördelningen som utredningarna föreslagit-

Sveu hovrätt avstyrker all gatukostnadsutredningens
förslag läggs lill gmnd för lagstiftning. Skälen för hovrättens avstrykan rör
främst förslaget om kostnader och avgifler. Hovrätten anför bl. a. följande;

Förslaget framläggs utan all de fastighelsekonomiska
följderna belyses. Inga uppgifter lämnas om storleksordningen av de.belopp som
kan komma att överflyttas från kommunalskattemedel till avgifter från
fastighetsägarna (och via genomslag på hyrorna från hyresgästerna).
Anmärkningsvärt är att inga representanter för fastighetsägare eller
hyresgäster ingått i utredningen eller, såvitt framgår av arbetsredogörelsen,
ens getts tillfälle att framkomma med synpunkter. - Kommunerna föreslås få
långtgående befogenheter. En kommun kan välja mellan att ta ut avgifter av
fastighetsägarna för gatuhållningen (anläggnings- och driftskostnader) eller
atl såsom hittills beträffande underhållet låta kostnaderna täckas av kommunalskattemedel.
Valrätten kan medföra opåkallade olikheter mellan exempelvis kommuner i
Storstockholm. - När del gäller stadskärnor och likartad bebyggelse kan starkt
ifrågasältas om kostnaderna för det löpande gatuunderhållet bör läggas på
fastigheterna. I mer perifera, enhetliga stadsplaneområden skulle i och för sig
en sådan ordning lällare kunna tänkas. Den omständigheten atl kommunerna under
senare tid genom exploateringsavtal och medverkan till gemensamhetsanläggningar
kunnat bli befriade från gatuunderhåll i stadsplaneområden bör inte tillmätas
nämnvärd vikt vid lösning av frågan om enhetliga gmndregler för hela tätorten.
— Att fastigheterna inom stadsplan liksom hittills skall svara för kostnader
för gatubyggnad är naturligt. Nuvarande bestämmelser härom i byggnadslagen (BL)
är krångliga och behöver revideras. De ger dock vägledning hur kostnaderna
skall beräknas och fördelas. Det nya förslaget ger föga mer än den allmänna
principen om skälighet och rättvisa som måttslock för bestämmande av
avgiftsuttaget. Hovrätten anser det nödvändigt med mer preciserade regler.
Behovet framträder inte minst når förslagets konstruktion med
väghållningsområden skall tillämpas på de inre delama av slörre tätorter.

I fråga om välhållningen utanför stadsplanelagda områden
biträder hovrätten vägutredningens förslag att avgift för drift och underhäll
av väg skall tas ut enligt taxa. Beträffande anläggningskostnader anser
hovrätten alt den enda möjliga taxeförmen lorde vara en särskild taxa med
engångsavgifter. Hovrätten pekar emellertid på vissa problem som kan
föreligga. Mot bakgmnd av att kommunerna enligt förslaget kan välja finansieringssätt
på närmast kommunalpoHliska grunder anser hovrätten, att det från rättvise-

Prop.
1980/81:165 85

synpunkt
inte är oväsentligt för kommunmedlemmama, och däribland självfallet
fastighetsägama, vilken eller vilka metoder som skall komma till användning.
Hovrätten påpekar, att det sett från olika utgångspunkter naturligtvis
föreligger en stor skillnad mellan skatte- och avgiftsfinansiering. Mot
bakgmnd bl. a. härav menar hovrätten att det är av stor vikt att finansieringen
av den kommunala väghållningen sker i sådan form att likställigheten mellan
kommuninvånarna inte motverkas. Hovrätten anför också att den ifrågasätter om
det avgiftssystem som föreslås kan - särskilt med hänsyn till svårighetema att
bestämma en fastighets nylta av väg och allmän plats — genomgående tillämpas så
att kravet på lika behandling av fastighetsägama inle åsidosätts. Hovrätten
menar, att det är sannolikt att fastighetsägare i inte ringa utsträckning kan
komma att uppleva den av kommunen fastställda avgiftsnormen som orättvis. Även
kommunema kommer enligt hovrättens mening att ställas inför svåra
gränsdragningsproblem.

Flertalet remissinstanser
som har behandlat frågan om kostnader och avgifter anser att det blir svårt att
utforma en rättvis taxa, särskilt när det gäller avgifter för driftskostnader.
Behov av centralt utarbetade normaltaxor understryks av åtskilliga. Många
instanser efterlyser mera preciserade regler om avgiftssystemet. Nägra anser
alt ytterligare utredningar behövs innan ett lagförslag kan antas och en
belysning av de fördelningspolitiska konsekvenserna efterfrågas av mänga.

Svensku kommunförbundet
anser, att de ekonomiska konsekvenserna av det föreslagna finansieringssystemet
borde ha belysts på etl mera fullständigt sätt. Förbundet anser vidare, att
det med utredningens argumentation blir mycket komplicerat att skapa ett taxe-
och avgiftssystem som är rättvist, har en rimlig dtfferentieringsnivä och
samtidigt är enkelt. Att bebyggelsen är kostnadsbärare behöver enligt förbundel
inle möta principiella invändningar. Däremot kan det, menar förbundet,
diskuteras om uppdelningen av exploateringskostnader på flera regelkomplex och
utbrytningen från det samband som finns med byggnadslagstiftningen är motiverad.
Hur dessa frågor regleras har etl nära samband med de grundläggande
kostnadsfördelningsproblemen i vårt samhällsbyggande. Enligt utredningsförslaget
skall kommunerna ha frihet att ta ut avgifter efler en allmänl hållen
nyttoprincip och avgiftsskyldighelen skall fördelas mellan fastigheterna efter
skälig och rättvis gmnd. Kommunförbundel framhåller, alt en så innehållslös
regel inte är bra med tanke på de stora ekonomiska belopp del här blir fråga
om. Förbundet anför vidare, att det finns anledning att skilja mellan löpande
underhåll och skötsel ä ena sidan och byggnadskostnader å den andra. I fråga om
underhåll och skötsel kan någon form av schablonmässig fördelning accepteras.
Beträffande fördelning av utbyggnadskostnader menar förbundet att det finns
anledning att göra en gmndligare analys av fördelningsproblematiken
kostnadsbärare emellan. Enligt kommunförbundet kan knappast ett beslut tas med
det

Prop. 1980/81:165 86

underlag
som finns i frägan om avgiftsuttag. Förbundet anför att frågan om
avgiftsuttaget bör ses över ytterligare och att denna överarbetning bör göras i
nära samarbete med förbundet.

TCO
anmärker, att utredningama inte har avgivit något konkret förslag om hur
avgifter för väg- och gatuhållning skall kunna tas ut. Organisationen anser,
att det föreligger ett behov av att ange hur kommunernas självkostnad kan
beräknas innan den nya lagen träder i kraft. Dessutom anser TCO, att
konsekvenserna av olika metoder att fördela denna kostnad närmare måste
belysas, bl. a. vad gäller boendekostnader för olika kategorier.

Lantbruksstyrelsen
understryker, att en fördelning av kostnaderna efter skälig och rättvis gmnd
ställer stora krav på de beräkningsnormer som skall ligga till gmnd för
fördelningen av kostnaderna. Styrelsen anför, att detta är särskilt uttalat om
olika markanvändning förekommer inom ett gemensamt väghållningsområde, såsom
tätbebyggelse, jordbmk, friluftsliv etc.

Va-nämnden anför, att de
avgiftsskyldiga enligt förslagen, till skillnad från vad som gäller i fråga om
va-anläggningar, inte har någon exklusiv rätt att begagna sig av erbjudna
tjänster utan är i fråga om "bmkningsrätten" väsentligen jämställda
med icke avgiftsskyldiga gatu- och vägtrafikanter. Till den del den föreslagna
lagen om kommunvägar rör avgiftsfrågor kan därför, menar nämnden, hävdas att
den närmast har karaktär av skattelag. Nämnden påpekar, att det kanske mot den
bakgmnden förtjänar att ytterligare övervägas, om inte en principiellt
riktigare och administrativt enklare lösning står att vinna skattevägen,
exempelvis i form av att berörda fastighetsägare vid sidan av den ordinära
fastighetsskatten påförs en särskild vägskatt.

Länsstyrelsernas
yttranden över förslagen om kostnader och avgifter är i sina huvuddrag tämligen
lika.

Länsstyrelsen i Stockholms
län framhåller, att förslagen innehåller viktiga principiella nyheter i fråga
om ansvar för väg- och gatuhållning men all de ekonomiska konsekvenserna för
kommuner och enskilda bara är ytligt berörda och därför svåra att överblicka.
Länsstyrelsen menar, att det är en brist att förslagen inte grundas på en
analys av frågan i vilken utsträckning kosinadema för vägar av olika slag bör
bäras av vägtrafikanter, betalas med skattemedel eller belasta ägarna av de
fastigheter som har nytta av vägen. Länsstyrelsen anser det vara angeläget att
förslag till normaltaxor för avgiftsuttag för kommunal väghållning utarbetas.
Länsstyrelsen anser också, att flera skäl talar för att de grundläggande
frågorna om avgiflsskyldighel och kostnadsfördelning bör regleras i lagen i
större utsträckning än vad utredningarna föreslagit. En komplettering av
lagbestämmelserna bör kunna bidra till att utformningen av taxor underlättas
och att framtida tvister vid lagtillämpningen i någon mån begränsas. Det finns
därvid också möjlighet att beakta intresset av likformighet vid kommunal och
enskild

Prop. 1980/81:165 87

väghållning
och därigenom främja kraven på Hkställighet och rättvisa för alla
kommuninvånarna. Länsstyrelsen säger vidare, att en fördel ocksä synes vara om
man därigenom kan uppnå en viss likformighet mellan närliggande kommuner,
vilket kan ha särskilt inlresse inom en sammanhängande stadsbygd som
Storstockholm. Länsstyrelsen anser, att avgifter för anläggningskostnader i
princip endast bör kunna tas ut i form av engångsavgift i samband med
exploatering, då fasligheten upplåts för bebyggelse för första gången eller i
samband med upprustning eller utvidgning av kommunvägar vid områdesvis
sanering och förnyelse. De avgifter som tas ut skall högst kunna motsvara
kommunens faktiska anläggningskostnader för ifrågavarande område. När det
gäller driftskostnaderna för gator och vägar är det, menar länsstyrelsen, mera
tveksamt om det är lämpligt att täcka dem via periodiska avgifter knutna till
fasligheler. Det kan länkas att gatu- och vägunderhållet i första hand är lill
nytta för trafikanterna. Länsstyrelsen påpekar också alt avgifter för
väghållning inte på samma sätt som t. ex. va-avgifter kan kopplas lill
nyttjandet och därmed ge fastighetsägarna möjlighet att påverka kostnaderna.

Länsstyrelsen i Uppsala
län pekar på de svårigheter det blir för kommunerna att på ett rättvist sätl
ta ut full kostnadstäckning och anmärker alt utredningarna inte uppsatt någon
norm för fördelningen av kostnaderna mellan de avgiftspliktiga fastigheterna.
Enligt länsstyrelsen bör en översyn av förslaget ske.

Länsstyrelsen
i Malmöhus län anser, att förslagen i väsentliga avseenden är ofullständiga.
Mot bakgmnd bl.a. av att fastighetsägare enligt förslagen skall påföras
avgifter för kommun vägs anläggning och drift, något som tidigare huvudsakligen
finansierats genom kommunala skattemedel, anser länsstyrelsen en mera ingående
utredning av dessa för den enskilde så påtagliga verkningar påkallad.
Länsstyrelsen anför vidare, all det är angeläget att så långt möjligt klara
normer skapas för fördelning av kostnader efter respektive fastighetsägares
nytta av väghållningen. Gmnderna för anvisningar och tillämpningsföreskrifter
rörande kostnadsfördel-ningsfrågoma bör, uttalar länsstyrelsen, anges i en
blivande proposition.

Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län anför, att del föreslagna systemet alt avgiftsvägen
ta ul ersättning frän fastighetsägare från rättvisesynpunkt är väl motiverat.
Styrelsen anför vidare, atl systemet sannolikt inte skapar nägra slörre problem
inom planområden. Däremot kan det enligt länsstyrelsen, när det gäller
glesbygdsvägar eller vägar som förbinder bebyggelseområden eller leder till
särskilt attraktivt rekreationsområde, möta svårighet att göra en riktig
avgränsning mellan fastighelsägareintres-set och det allmänna intresset. Länsstyrelsen
anför vidare, att del beträffande den kommunala gatuhållningstaxans utformning
saknas riktlinjer i utredningen och uttalar att det otvivelaktigt kommer att
bli svårt atl finna lämpliga beräkningsgmnder. Styrelsen anser att det i den
delen är önskvärt med ett gmndligare utredningsarbete och förhandlingar med
kommunförbundet innan en proposition läggs fram.

Prop.
1980/81:165 88

Länsstyrelsen i Västernorriands län anför; att en stor del
av kostnaderna för anläggandet av kommunala vägar och galor i dag tas ut av
fastighetsägama via exploateringsavtal eller i samband med kommunal
försäljning av mark för bebyggelse. Då anläggandet av vägar och galor påverkar
fastigheternas värde anser länsstyrelsen det vara lämpligl atl finansiera
byggandet av dessa med avgifler knutna fill fastigheterna. Lösningen att via
taxa ta ut en engångsavgift för dessa kostnader anser länsstyrelsen kunna vara
etl lämpligl komplement till de nämnda meloderna. När del gäller
driftskostnaderna för gator och vägar anför länsstyrelsen, att det torde vara
föga lämpligt att täcka dem via periodiska avgifter knutna lill fastigheter.
Länsstyrelsen framhåller all många faklorer måste beaktas för att kraven på en
rättvis och likformig fördelning skall kunna uppfyllas och att mot detta står
kraven på enkelhet och långt gående utjämning av kostnaderna. Styrelsen pekar
också på, att en omfattande administration behövs för att beräkna och inkassera
avgifterna samt att galu- och vägunderhållet i första hand är lill nytta för
trafikanterna, dvs. i princip alla kommuninvånare. Mot bl.a. denna bakgmnd
avstyrker länsstyrelsen en lösning där driftskostnaderna för kommunalt
underhållna vägar betalas genom fastighetsanknutna avgifler. Finansieringen
kan, menar länsstyrelsen, i stället ske på annal sätt, exempelvis genom
ordinarie skattemedel, ökade statsbidrag eller någon form av kommunal
trafikskalt. Även en lösning med förhöjd kommunal fastighetsskatt, lorde enligt
länsstyrelsen vara att föredra framför avgiftsfinansiering. Länsstyrelsen understryker
atl det torde vara ytterst svårt att skapa en lämplig taxa om driftskostnaderna
skall betalas via avgifter och anför vidare att det torde vara svårt att
konstmera lämpliga taxor även om taxan bara avser engångsavgift. För att
undvika olämpliga taxekonstmktioner saml för atl i möjlig mån undvika tvister
vid tillämpningen av lagen i kostnadsfördelningsfrågor anser länsstyrelsen,
att mer preciserade regler bör ges i lagtext eller genom bindande anvisningar.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anför, alt det mot bakgmnd
av trafikens allmänna karaktär allvarligt kan ifrågsättas humvida en
taxesättning enbart på fasligheter är den lämpligaste. Länsstyrelsen anser alt
möjligheten till kostnadsuttag över såväl fastighetstaxering som kommunal
bilskatt är lösningar som torde bh föremål för övervägande. Frågan om gmnderna
för taxesättning bör enligl länsstyrelsen utredas ytterligare.

Länsstyrelsen i Värmlands län har i sitt yttrande över
vägutredningens förslag uttalat, att avgiftsuttag enligt taxa kommer alt medföra
en stor administrativ belastning på kommunen och att det finns anledning att
anta att även belastningen kommer att öka på de myndigheler som har alt pröva
besvär över kommunens beslul. Länsslyrelsen anser att en klar åtskillnad bör
göras mellan byggande och drift när finansieringsfrågan diskuteras. När det
gäller driften av de kommunala vägarna anser länsstyrelsen, att utgifterna
utöver utgående statsbidrag bör finansieras med kommunala

Prop. 1980/81:165 89

skattemedel
dä det är fråga om vägar till fasl bebyggelse. Länsslyrelsen menar, att en
sådan finansieringsform i stort överensstämmer med vad som f. n. gäller inom
planlagda områden och att det från rättvisesynpunkt inte är någol all vinna
genom avgiftsfinansiering. Kostnaderna för nybyggnad eller ombyggnad av
kommunala vägar bör däremot enligt länsstyrelsen täckas genom
avgiftsfinansiering om inte särskilt avtal träffas, exempelvis med
markexploatör. Länsstyrelsen anför dock, att det kan ifrågasättas om inte
nuvarande ordning med lantmäteriförrättning för fördelning av kosinadema
härvid skulle utgöra ett smidigare och enklare handlingsförfarande än det
föreslagna systemet.

Många
av de kommuner som tagit upp avgiftsfrågoma pekar särskilt på att del kan bli
svårt att utforma rättvisa taxor.

Malmö
kommun uttalar, att det till följd av oklarheter och lagtekniska brister i
förslagen torde vara svårt att skapa taxor för det föreslagna avgiftssystemet.
Kommunen anser vidare, att förslagen pä flera centrala punkter inte är
tillräckligt underbyggda och att de inte ger kommunema erforderligt underlag
för ställningstaganden, särskilt med avseende pä ekonomiska och
bostadspolitiska konsekvenser. Kommunen fömtsätter, att ytterligare utredning
måste göras innan sluthg ställning kan tas till förslagen.

Norrköpings
kommun anför, att svårighelen all konstmera en avgiftstaxa för drift och
byggande av vägnätet är uppenbar. Kommunen menar, att den parallell som
utredningen drar till va-taxorna är möjlig endast i avseende på byggande av
väg. Kommunen anför vidare, att med den erfarenhet den har av de stora
svårigheterna att enkelt lillämpa taxan för va-anläggning så kan lika stora
svårigheter fömtses även när det gäller tillämpningen av en taxa för byggande
av väg, framför allt i fråga om en sådan taxas tillämpning inom
förnyelseområden. Enligt kommunen blir en för väghållningens driftskostnader
erforderlig taxa synnerligen komplicerad och torde komma att vålla oändliga
diskussioner om dess rättvisa utformning och tillämpning. Kommunen anser det
vara troligt, att problemen med en taxa för driftskostnaderna i praktiken
kommer att medföra att kommunema helt avslår frän en sådan eller att endast
vissa driftskostnader kommer att finansieras med taxeavgifter.

Svårigheten
att utforma avgiftstaxor stryks också under av Göteborgs, Gävle, Nacka,
Sigtuna, Solna, Stockholms och Vaxholms kommuner. Behovet av centralt
utarbetade normaltaxor framhålls av Partille, Torsby, Gävle, Danderyd, Lidingö
och Sollentuna kommuner.

Vissa
kommuner avstyrker eller är, i likhet med Norrköpings kommun, tveksamma till
att driftskostnadema skall få finansieras genom taxa. Sigtuna kommun uttalar,
att det blir speciellt svårt att få fram ett avgiftssystem för att ta ul
årliga driftsavgifter och fortsätter. "Den grad av nytta, som olika
kommuninvånare har av avgiftsbelagda anläggningar, låter sig icke beräknas i
faktiska tal. Tillämpningen av ett sädant avgiftssystem

Prop. 1980/81:165 90

kommer
att kräva omfattande administration med åtföljande fördyring av gatu- och
väghållningen. Skattefinansiering av driftsutgifterna är rakare och enklare att
tillämpa. Kommunen föreslår därför, alt driftskostnader
skaltefinansieras."

Liknande
synpunkter framförs av Härnösands kommun. Även Sundsvalls och Kramfors
kommuner avstyrker att driftskostnader finansieras genom avgifter från
fastighetsägarna och Partille kommun uttalar en viss tveksamhet till
avgiftsfinansiering av driftskostnaderna.

Bostadsstyrelsen och
länsbostadsnämnderna i Östergötlands och Västernorrlands län avstyrker
avgiftsfinansiering av driftskostnaderna. Bostadsstyrelsen gmndar sin
avslyrkan pä avgifternas inverkan på boendekostnaderna. Bostadsstyrelsen pekar
på att de fördelningspolitiska konsekvenserna av förslaget inte har belysts
och anför all så bör ske innan slutlig ställning tas.

Inverkningarna på
boendekostnaderna har tails upp av flera instanser. HSB:s riksförbund uttalar,
att en generell överflyttning från skattefinansiering till en finansiering
över boendekostnaderna inle är invändningsfri. Förbundet menar dock, att etl
sådant förfarande kan innebära alt del ges en bättre möjlighet till utjämning
av kostnadsansvaret för gator och vägar mellan olika boendeformer. Vidare
påpekas, att i många fall, bl.a. via exploateringsavtal, flerfamiljshusområden
belastas med kostnader för gator och vägar i högre grad än småhusområden och
atl stora skillnader också finns i kostnadsfördelningen mellan kommunen och de
boende i befintliga stadsplaneområden beroende på under vilken lid och till
vilka villkor tomtmarken upplåtits. Förbundet anser, att hänsyn måste tas till
dessa förhållanden vid en eventuell laxeberäkning inom kommunerna. Enligt
förbundet bör bostadsstyrelsen ges i uppdrag atl i samråd med planverket
utfärda anvisningar för kommunemas uttag av avgifter där de nämnda förhåUandena
beaktas, om utredningarnas förslag görs till föremål för lagstiftning.
Hyresgästernas riksförbund beklagar alt utredningarna lämnat
fördelningsfrågorna olösta och anför, att förslagen med all säkerhet kommer att
innebära ökade boendekostnader. Om de ocksä kommer att innebära större rättvisa
mellan olika boendeformer anser förbundet vara ytterst osäkert. Förbundet, som
instämmer i behovet av att ersätta de nuvarande reglerna för finansiering av
kommunernas gatuhållning med nya, anser inte att de regler för taxesättning som
i dag finns pä andra närliggande områden är sådana att de direkt kan bilda
mönster för nya regler när det gäller gatuhållningskostnader. Också Svenska
riksbyggen pekar på att ett genomförande av förslagen kommer att höja
boendekostnaderna. Riksbyggen anför också, atl förslaget i huvudsak innebär
all nyproduktion kommer att belastas med störte avgiftsuttag än redan
befintlig bostadsbebyggelse och att problemet med hyressplittring mellan olika
årgångar av bostäder därigenom kommer att förvärras ytterligare.

SKTF
anser det vara en väsenfiig och betydelsefull förändring, att kom-

Prop. 1980/81:165 91

munerna
ges möjlighet att la ut årliga avgifter avsedda atl täcka drift och underhåll
av gator, vägar, parker och allmänna platser och pekar på att förhällandet
mellan byggande och drift av gatuanläggningar och liknande saml byggande och
drift av va-anläggningar därmed kommer all bli likarlat. Föreningen
framhåller, att en normallaxa bör utarbetas hos kommunförbundet och att det är
angeläget att detta arbete prioriteras så att tillämpningen av den nya lagen
snabbt skall kunna förverkligas. Om tiden medger borde, menar föreningen, ett
fullskaleprov utvärderas. - Valfriheten för kommunema anser SKTF vara
välbetänkt. Det skulle enligt föreningen ha varil önskvärt att omfattningen av
det administrativa arbetet med avgifter klarlagts. I frågan om avgiftsuttag när
det gäller anläggningskostnader efterlyser SKTF en utförligare anvisning av
vilka anläggningar, generalplaneanläggningar m. m., som får skatte- respektive
ävgiftsfinansieras.

Frågan om kostnader för
generalplaneanläggningar, dvs. primär- och sekundärleder och större
parkanläggningar o. d., skall ingå i avgiftsunderlaget har tagils upp av några
instanser.

NBD och NTD uttalar bl. a.
följande: Utredningsförslagen reglerar inte hur generalplanekostnader skall
täckas. Inget hindrar en kommun från atl söka full kostsnadstäckning för en
trafikplats eller dylikt ur vissa fasligheter samtidigt som
generalplanekostnader i övrigl har fördelals efter någon generell norm.
Generalplanekostnader bör behandlas likformigt och mycket talar för att de bör
bekostas av skattemedel. Lagstiftningen bör skapa klarhet på den här punkten.

Bostadsstyrelsen anmärker,
att det inle framgår klart om generalplaneanläggningar skall finansieras genom
taxeavgifter eller på annat sätt. Då dessa anläggningar betjänar hela eller
stora delar av kommunen anser styrelsen att stora svårigheter kan uppstå att
bestämma den nytta en fastighet härav anläggningen. Enligt styrelsen bör
generalplaneanläggningar därför finansieras på annat sätl än via taxa.
Länsbostadsnämnderna i Malmöhus, Kronobergs, Jönköpings, Uppsala och
Norrbottens län framför liknande synpunkter. Sollentuna kommun efterlyser en
utförligare diskussion om vilka anläggningar som skall skatte- respektive ävgiftsfinansieras.
Överlantmäturemyndigheten i Jönköpings län framhåller, atl nyttan av utbyggnad
av en genomfarts- eller mataried, byggande av speciella gång- och cykelvägar
eller byggande av vägar till rekreations- och fritidsområden är svår att
relatera till vissa fasligheter och även fill fastighets-ägarekollektivel i sin
helhet.

Vägverket
har tagit upp en fråga som hör samman med frågan om vilka vägar som tas med när
avgiftsunderlaget räknas fram. Verket pekar på att det kan förekomma, då staten
är väghållare inom sladsplanelagl område, att en omläggning av allmän väg
önskas bl. a. för att ge lämpligt utrymme för tillkommande bebyggelse. Även i
sådana fall anser vägverket att kommunen bör ges möjlighet att ta ut en avgift
av de fastighetsägare, som har nytta av åtgärden. Detta både av rättviseskäl
och för att ge bättre fömtsätt-

Prop. 1980/81:165 92

ningar
för genomförandet. Kommunen har i sin tur sedan skyldighet att lämna bidrag
till staten för byggandet av vägen. Enköpings kommun har uttalat liknande
synpunkter.

ErsättningsgiUa
kostnader

När
det gäller frågan om vilka kostnader som hör till väg- och gatuhållning och
sålunda får ingå i koslnadsunderiagel uttalar TCO, aU det finns behov av aU
ange hur kommunernas självkostnad kan beräknas och Hyresgästernas riksförbund
pekar på att det i fråga om taxesältning enligt valagen råder oklarhet bl. a.
om vilka kostnader som får läggas till gmnd för självkostnadsbaserade taxor.

NBD
och NTD har i samband med frågan om generalplanekostnadernas finansiering uUalat,
aft om man löser finansieringen genom aU slå ut kostnaden på
fastighetsbeståndet skall lagen ocksä definiera tidpunkt lill vilken självkosinadsvärdet
får hänföras - historiskt värde, aleranskaffningsvärde etc. - och principer
för räntebelastning. Delegationerna anför, att definitionen av självkoslnaden
blir särskilt betydelsefull för avgiftens storlek när man rör sig med så
långlivade investeringar som en kommuns gatunät.

Svenska
byggnudsentreprenörföreningen anser, att markägare och andra kommuninvånare
måste erhålla möjligheter aft tillsammans med kommunen diskutera och bestämma
den maximala respektive minimala väg-och gatustandarden som de skall vara med
att betala. Under alla förhållanden, menar föreningen, måste de framtida
reglerna definiera vilken maximal standard, som skall kunna ingå i
debiteringsunderlaget.

Va-nämnden
påpekar, att gatukoslnadsulredningen vid sin genomgång av vad som kan tänkas
ingå i kostnaderna för gatuhållningen nämner bl. a. kostnader för
detaljplaneläggning, gmndundersökningar och fastighetsbildning m. m. Nämnden
uttalar, att den fömtsätter att de angivna kostnaderna medräknas endast till
den del de kan anses hänförliga till själva gatubyggandet.

Några
kommuner har angivit vissa kostnadsposter som de anser bör anges uttryckligen
som ersältningsgilla. Gävle och Stockholms kommuner har sålunda föreslagit, att
det i lagtexten klart skall utsägas att underhåll, reparation och energiförsöijning
av vägbelysning hör till drift av kommunväg. Gävle kommun vill också ha
ändring av lagtexten så att den bättre beskriver också anordningar som ingår i
torg, park och annan allmän plats. Kommunen menar vidare att
rättegångskostnader för förvärv av gatumark bör ingå i de ersältningsgilla
kostnaderna. Partille kommun anser, atl kostnader för stabilitetsbefrämjande
åtgärder skall få inräknas bland ersältningsgilla kostnader.

Prop. 1980/81:165 93

Begreppet
nytta

Några
remissinstanser har tagit upp begreppet nytta till särskild behandling.

Svea
hovrätt anför, att den inte hju" någon erinran mot en regel av innebörd, atl
samtliga fastigheter inom ett tätbebyggt område skall anses ha nytta av hela
vägnätet om inte godtagbara objektiva skäl talar mot det. Hovrätten anser, att
uttrycket "område där tätbebyggelse föreligger" (26 §) dock bör
omskrivas så att det mera precist anger vilka slag av områden som avses med
regeln. Fordringarna på vilka omständigheter som skall kunna godtas som
undantag från den generella ramen bör, uttalar hovrätten, inte vara alltför
stränga.

SKTF framhåller
svårigheten av fördelning av avgiftsskyldigheten till fastigheter som har nytta
av väghållning. Föreningen anför, att nyttan inte kan mätas i detta fall som
exempelvis vatten. Avtalsreglering får enligl föreningen fömtsättas kunna ske
för speciella fastigheter (industri, skog m. fl.). För att komma närmare
nyttobegreppet för bostadsdelen av fastighetsbeståndet är det enligt
föreningen mycket som talar för att krav riktas mot fast egendom viktad med
hänsyn till nyttjandet av gatuhållningen, en taxekonstmktion som tar fasta på
likvärdigt boende oberoende av hustyp. Föreningen anför vidare följande;

Den
gamla gatukostnadslagstiftningen byggde på nyttobegreppet tomt vilket var
alltför ensidigt. Nu föreslagen lagstiftning bygger på en bedömning av den
blivande tomtens eller fastighetens fördelar av det samlade gatunätet. Alla i
kommunen belägna fastigheter torde sålunda kunna anses ha nytta av väghållningen,
taxekonstruktionen anger skillnader. En stor och svår fråga är hur områdessamfällighetema,
parkerna, konstmktio-nema, administrationen m.m. skall fördelas på områden,
etc. så atl avgiftsuttaget blir rimligt för den enskilde. -
Gatukostnadsutredningen ansluter till vägutredningen angående nyttobegreppet.
Inom en tätort bör således samlliga fastigheter ha någon nytta av hela
vägnätet. För områden med stadsplan torde detta synsätt vara än mer
välmotiverat. - Med erfarenhet från förtätnings- och fömyelseområden kan dock
visas att det vid vidgning och uppmstning av redan befintliga vägar ofta är
svårt all för fastighetsägaren påvisa den fördel han har av nya gatuarbeten
genom påbyggande av det äldre vägnätet. — Nyttobegreppet (nytta och fördel) bör
därför definieras klarare i lagen eller förtydligas i en specialmotivering. Ett
förtydligande av nyttobegreppet kan minimera skillnaderna i fastighelsägamas
och kommunernas uppfattning om fördel av gata vilket underlättar lika
behandling av kommunmedlemmar.

Hyresgästernas
riksförbund anför, att förbundet har förvånats över att gatukostnadsutredningen
redovisar så knapphändiga överväganden rörande gmndema för fördelning av
kostnaderna mellan olika konsumenter. Bygglagutredningen förordade i sitt principbetänkande
att kosinadema skulle fördelas efter nytta, någonting som förbundet kritiserade
i sill yllrande över detta betänkande. Förbundet anför nu, att
bygglagutredningen

Prop. 1980/81:165 94

uttalade
sitt förord utan särskilt ingående utredningsarbete och att det därför inte
borde anses vara möjligt att utan vidare lägga bygglagulredningens
principiella synpunkler i denna fråga som grund för lagstiftning. Förbundet
anför vidare, att detta förhållande också stod klart uttryckt i de urspmngliga
direktiven till gatukostnadsutredningen, enligl vilka ulredningen hade att
"pröva skälen för att inrikta avgiftssystemet på att åstadkomma en
fördelning av kosinadema efter nytta inom större sammanhängande områden".
Enligt direktiven skulle utredningen kartlägga oeh utvärdera nuvarande system
och klarlägga dess brister. Först därefter ansåg sig dåvarande
departementschefen beredd att ta ställning lill utgångspunkterna för det
fortsatta utredningsarbetet. Förbundet påpekar, att ulredningen i maj 1977 fick
tilläggsdirektiv som innebar att prövningen av skälen för att använda
nyttobegreppet som kostnadsfördelningsgmnd föll bort. Förbundet anför, att det
för sin del har dragit slutsatsen att det är denna genomgripande förändring av
utredningens direktiv, som har medfört att betänkandet i dessa delar präglas
av oklarhet gränsande lill obegriplighet.

Va-nämnden anför, att den
vanligaste orsaken till kommunalisering av vägar torde bli att de befinns vara
av större allmänl inlresse. Oftast lorde övertagandet av väghållningen komma
att avse vägar som är till nytta inte bara för fastighetema i grannskapet utan
även för vägtrafikanter i gemen. Nämnden anför, atl det visserligen fär fömtsättas
att detta senare förhållande kommer att beaktas genom att stat och kommun
bidrar till kosinadema för väghållningen och att fastighelsägamas
bidragsskyldighet nedbringas i motsvarande mån. Nämnden påpekar, att
lagförslaget emellertid utformats så att fastigheterna även i nu åsyftade fall
kan påläggas fullt kostnadsansvar för väghållningen. Va-nämnden anför vidare,
att den ifrågasätter om inte - i syfte att förhindra en sådan konsekvens — 27
§ första stycket första punkten lagen om kommunvägar bör kompletteras med en
föreskrift av innebörd, att fömtom självkostnadsprincipen även fastigheternas
fördel av väghållningen skall beaktas när det gäller att bestämma vad som
sammanlagt får tas ut i avgifter frän fastigheterna. NBD och NTD påpekar att
utredningarna ej ger något klart innehåll åt nyttobegreppet och att begreppet
enligt utredningarna bör kunna bestämmas efter en ordning som mer eller mindre
schematiskt anger när nytta skall anses föreligga och som medger en praktisk
och nägot så när rättvis fördelning av väghållningsbördan. I fräga om fastigheter
inom tätort utgår utredningarna från den fömtsättningen, att samtliga
fasligheter inom tätorten skall anses ha någon nytta av hela vägnätet, om inte
objektiva skäl talar mot det. Delegationerna anför, att utredningarna således
finner slarka skäl för en långt gående utjämning av kosinadema i riklning mot
likartade avgiftsnormer för ett enda gatuhållningsomräde för hela kommunen,
även om en sådan utjämning skulle få lill följd all avgifterna för fastigheter
inom ett visst område blir högre eller lägre än vad de skulle bli om
gatuhållningen begränsades till att avse endast detta område. Innebörden av detla
är

Prop.
1980/81:165 95

enligt
delegationerna, att ingenting hindrar att väghållningsavgiften utvecklar sig
till en renodlad fastighetsskatt.

Stockholms
kommun anför, alt den kostnadsfördelning som skall ske genom taxan blir
beroende av de kriterier som uppställs i lagen för vad som skall anses vara
faslighets fördel av kommuns gatuhållning. Kommunen påpekar, atl nyltobegreppet
härigenom får en vital betydelse för kostnadsfördelningen och därför borde
definieras i lagen. Om detta inte är möjligt anser kommunen, att begreppet bör
närmare klargöras i specialmotivering. Vidare anför kommunen, att erfarenheler
visar att det såväl vid nybyggnad som vidgning av gata är svårt att för
fastighetsägaren påvisa den fördel han har av gatuanläggningen. Ett
förtydligande av nyttobegreppet kan enligt kommunen minimera skillnaderna i
fastighetsägarnas och kommunens uppfattning om fördel av gata samt underlätta
lika behandhng av kommunmedlemmarna. Domstolarna har, menar kommunen, visat
benägenhet att se restriktivt pä nyltobegreppet.

Täby
kommun påpekar, att gatukostnadsutredningen ansluter till vägutredningen
angående nyttobegreppet och att således samfiiga fastigheter inom en tätort bör
anses ha någon nytta av vägnätet. I likhel med Stockholms kommun uppger Täby
kommun att erfarenheter från förtätnings-och förnyelseområden visar, alt det
vid vidgning och uppmstning av redan befintliga vägar ofta är svårt att för
fastighetsägaren påvisa den fördel han har av att det äldre vägnätet
förbättras. Även Täby kommun anser att nyttobegreppet därför bör definieras
klarare i lagen eller förtydligas i en specialmotivering.

Från
Malmö kommuns sida anförs, att de kriterier som skall läggas till gmnd för
nyttobegreppet måste definieras noggrannare. Det framhålls, att gjorda
erfarenheter av gällande gatukostnadsregler, vilka för sin tillämpning fömtsätter
att fastighets nytta av ifrågavarande gata kan bedömas uppgå till det fordrade
beloppet, har visal att svårigheter föreligger att vid en domstolsprövning
styrka nyttan.

Väghållningsområde

Svea
hovrätt instämmer i vägutredningens uppfattning, att ett väghållningsområde
med fördel kan göras stort om en differentierad taxa tillämpas. Hovrätten
anför emellertid atl förhållandena i det enskilda fallet å andra sidan kan vara
sådana, att ett väghållningsområde lämpligen bör sammanfalla med etl byggnadsplaneomräde.
Enligt hovrätten kan det ibland förekomma situationer som motiverar atl
väghållningsområdet görs mindre än planomrädel, t.ex. om skötseln av större
parkområden eller annan allmän plats som utnyttjas av ett stort antal
utomstående inte bör bekostas genom avgiftsuttag från fastighetsägama. Enligt
hovrätten torde i det sistnämnda fallet en rättvis avgiftsdifferentiering inte
alltid kunna uppnås.

Lantmäteriverket
anmärker, alt frågan om avgränsning av väghållnings-

Prop. 1980/81:165 96

område
inom vilket avgifter skall tas ut har nära samband med taxefrågan och att den i
författningen i och för sig skulle kunna lösas utan egentlig specialreglering
av förfarandet. Verket hänvisar härvid till bestämmelserna om
verksamhetsområde i lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar. Om ett
särskilt förfarande för avgränsningen tas upp anser verkel, att förfarandet bör
utformas så att det blir möjligt alt kombinera behandlingen av avgränsningsfrågan
med behandlingen av frågan om ianspråktagande av vägmark i fall då detla är
rationellt.

Överlantmäturemyndigheten
i Kristianstuds lån anför, att den delar galukostnadsutredningens uppfattning, atl
väghållningsområdet med hänsyn till kravet på likställighet mellan
kommunmedlemmarna, bl. a. avseende möjligheten att ta ut avgift för väghållningen
även inom områden med stadsplan, bör bestämmas oberoende av planförhållandena.

Göteborgs
kommun anser, att olika väghållningsområden bör kunna tillämpas för byggande
respektive drift av kommunväg. Lysekils kommun anför följande; "Kommunen
motsätter sig vägutredningens synpunkter att övervägande skäl skulle tala för
att det kommunala vägnätet bör ingå i ett enda område med likartad taxesättning
och anser att även i en förhållandevis liten kommun föreligger så stor
skillnad i standard och behov, att en enhetiig taxesättning vore omöjlig."

SKTF
anför att den tolkar kommunvägslagen så att möjligheten till deluppgörelser med
specialfastigheter kan hållas öppen och att ett temporärt väghållningsområde
kan upprättas för vatje område som exploateras eller saneras. Inom
väghållningsområdet uttages avgifler för byggande av gator, allmänna platser m.
m. Efler det atl utbyggnaden genomförts skall, enligt föreningen, det temporära
väghållningsområdet inte kvarstå utan anläggningarna skall hänföras lill ett
permanent väghällningområde. Föreningen menar att detta permanenta område
skall kunna omfalta hela kommunen och gälla för byggande av övergripande
anläggningar samt eventuellt för drift av hela kommunvägnätet.

Tuxesättning

Sveu
hovrätt anför, att det är betydligt svårare att komma fram lill en rättvis
metod att beräkna nyttan när det gäller en väg än när det är fråga om t. ex.
sådana nyttigheter som vallen och el, där förbrukningen kan mätas. I vägutredningens
betänkande redovisas med utgångspunkt bl.a. från erfarenheterna av hur
nyttobegreppet bestämls vid tillämpning av va-lagen och i fråga om vågförenings
vägar, ätskilliga situationer då olika laxenormer kan användas. I betänkandet
framhålls dock alt där så är möjligt bör en gemensam norm eftersträvas.
Hovrätten anför, all det naturligtvis i och för sig är tillfredsställande om
ett taxesystem kan nyanseras med hänsyn lill skiftande förhållanden. I många
fall torde det dock enligt hovrätten vara mycket svårt alt konstmera en sådan
taxa utan att den blir invecklad och svårbegriplig. En enhetlig norm kan, menar
hovrätten, å andra sidan

Prop. 1980/81:165 97

visserligen
vara enkel atl tillämpa och överblickbar för fastighetsägarna men kan
förmodligen i det enskilda fallet inte alllid erbjuda en rättvis fördelning av
väghållningsbördan.

Lantmäteriverket anmärker,
att de föreslagna gmndema för avgiftsskyldighet och taxeuppbyggnad med
va-lagen som förebild är mycket allmänt hållna och alt de inte ger någon konkrel
vägledning vare sig för indelningen i väghållningsområden eller för
avgiftsfördelningen mellan olika områden och fastigheter. Motivet för denna
lösning anges i utredningen vara, att det är angeläget att kommunerna får
möjlighet alt med hänsyn till sina förhållanden själva bestämma lämplig
avgiftsform inom ramen för rättvisa och billighet. Lantmäteriverket förklarar,
att det inte har någon erinran i och för sig mot detta motiv och fortsätter:

Det
bör emellertid inte förbises att tillämpningen av så allmänt hållna regler också
innebär problem. För att kommunerna över huvud laget skall kunna administrera
avgiftssystemet lill rimliga kostnader behövs troligtvis stora
väghållningsområden. Taxan måste vara enkel och schablonartad. En schablonartad
taxa för vägar är troligen inte lika lätt alt utforma och få gehör för som en
taxa för vatten och avlopp, där förbmkningen kan mätas. För
väghållningskostnader finns som vägutredningen funnit inte möjligheter atl
åstadkomma en taxa gmndad pä mätning. — Vägutredningen nämner i motiven (s.
170) olika tänkbara fördelningsgmnder och anger i sammanhanget en fördelning
efter taxeringsvärden som en användbar fördelningsnorm när annan lämplig norm
saknas. Enligt LMV:s uppfattning kan fastigheternas värden godtas som en
principiellt rimlig norm för fördelning av väghållningskostnader i de flesta
typer av områden som del här kan bli fråga om. Som uttryck för värdena kan
lämpligen taxeringsvärdena användas. Taxeringsvärdena har i den gällande
lagstiftningen angetts som huvudnorm för kostnadsfördelningen inom vägföreningar.
För att undvika en flora av mer eller mindre invecklade beräkningssätt bör man
slå fast denna fördelningsgmnd som huvudnorm också i den nu aktuella lagen. En
sådan insats av lagstiftaren kommer att bespara kommunerna åtskilliga bekymmer
när det gäller utformningen av taxorna. — Principen om taxeringsvärdena som
huvudnorm bör av praktiska skäl tillämpas pä det sättet att avgiflena sätts
lika inom förhållandevis stora taxeringsvärdeinlervall, avpassade på sådant sätl
atl avgifterna inte behöver ändras alltför ofta. Vidare bör avsteg från
taxeringsvärdena kunna göras i den mån kommunen finner skäl för detla. Bl. a.
bör i överensstämmelse med vad som är föreslaget möjlighet finnas alt träffa
avtal om avgifterna, t.ex. genom klausul i exploateringsavtal. För fastigheter
som saknar taxeringsvärden, vilket bl. a. är fallet för vissa kommunala
byggnader, bör vid tillämpning av en fördelningsnorm gmndad pä taxeringsvärden
fastställas särskilt värde enligt samma principer som gäller för
fastighetstaxeringen. Sådana särskilda värden kan lämpligen bestämmas genom
fastighetsbildningsmyndighetens försorg.

Hyresgästernas
riksförbund anför, atl förbundet ställt sig undrande inför
gatukostnadsutredningens konstaterande atl erfarenheterna av laxesättning
baserad på den nuvarande va-lagstiftningen är goda, och förklarar, att 7
Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 165

Prop. 1980/81:165 98

förbundet
har helt andra erfarenheter. Förbundet har tillsammans med HSB:s riksförbund
studerat laxeulfallet i ett stort antal kommuner och därvid funnit belydande
skillnader. Enligt Hyresgästernas riksförbund kan dessa skillnader knappasi
förklaras enbart av olika kostnadsfömlsältning-ar utan måste framför allt bero
på betydande olikheter i tillämpningen av nuvarande lagstiftning. Förbundet
anför också atl det enligl dess erfarenheter råder slor oklarhet om hur
bestämmelserna om taxesättning skall tolkas, både vad gäller frågan om vilka
kostnader som får läggas till grund för självkostnadsbaserade taxor och frågan
om vilken fördelning mellan konsumentgrupperna som lagstiftningen avser. Vidare
anför förbundel, att del har funnit det myckel intressant att gatukoslnadsulredningen
har förordat den s.k. mälardalstaxan med hänsyn lill att den taxan närmast är atl
betrakta som ett undantag från vad som i allmänhet tillämpas i kommunerna. Förbundel
anger, alt den taxan har tillkommit närmast i syfte alt finna en avgiftsfördelningsmelod
som inte utgär från principen om fördelning efter nytta, utan snarare från
principen om fördelning efter faktiska kostnader. Förbundet konstaterar dock,
alt den taxan hittills gett ett från konsumentsynpunkt gynnsamt utfall i
jämförelse med andra laxekonstruklioner. Förbundet anför vidare, atl det
föreligger ett starkt behov av atl se över principerna för finansiering av
kommunala verksamheter.

SKTF anför, alt föreningen
ser del som en fördel alt relalivi stor frihet har lämnats när det gäller
utformning av taxan. Därigenom kan den, menar föreningen, utformas på ett
sådant sätt att kravel pä rättvisa tillgodoses under varierande fömtsättningar.
För alt få viss samstämmighet beträffande utformningen av taxan anser
föreningen, att del skulle vara värdefullt om kommunförbundel utformar ett normalförslag
till taxa med anslutande tillämpningsföreskrifter. Administrationen skulle,
enligt föreningen, kunna minskas om fördelningsyla för byggnader räknades lika
i va- och galulaxa. I den mån anläggningskostnader inom slörre områden skall
fördelas mellan berörda fastigheter anser föreningen, alt del uppkommer risk
för all den enskilda fastighetsägaren vid flera olika tillfällen debileras
anläggningsavgift. När det gäller värdet av gamla väghållningsområden och
genomförda nyexploateringsområden, som kommer att ingå i nytt stort
väghållningsområde, blir det enligt föreningen en knäckfräga att bedöma
"avdragsbeloppens" storlek. Föreningen anser, atl del skulle vara
önskvärt all det angavs vilka kriterier som skall tillämpas, och undrar, om det
t.ex. är möjligt att kräva fastighetsägare i nytt väghållningsområde med fullt kör-bara
gamla vägar utan att kommunen gjort någon motprestation.

Sveriges
lantmätareförening anser, att en taxa som uppfyller kraven enligt lagförslaget
endast kan tas fram efter särskild utredning av förhållandena inom respektive
väghållningsområde. Normaltaxor och liknande schablonartade normer anses inle
kunna tillämpas.

Va-nämnden
anför, att vad gatukostnadsutredningen anfört om utformning av taxa i
praktiken kan uppfattas som en rekommendation att välja

Prop.
1980/81:165 99

viss
lyp av taxa. Nämnden framhåller atl det är vanskligt att göra sådana
rekommendationer, bl. a. med hänsyn till alt de lokala förhållandena varierar
så avsevärt.

Lysekils
kommun uttalar, all taxesättning enbart grundad på fastigheternas
taxeringsvärde är tillämplig och rättvis enbart i del fall ingen eller
obetydlig utomstående irafik nyttjar vägen. Kommunen anför, att taxan med utgångspunkl
från taxeringsvärdena bör, som nu ofta är fallel, grundas på vägda andelslal
där hänsyn las lill allmän trafik och fastigheternas nytta.

Ange kommun anser, all
klarare regler bör utformas för en taxas konstmkfion i syfte att skapa
likformighet kommuner emellan och all i görligaste mån undvika tvister vid
tillämpningen av lagen i kostnadsfördelningsfrågor. Kommunen menar, att det
klarare bör framgå all förnyelseavgift skall kunna uttagas i form av årlig
avgift.

Luleå
kommun anser, att del måste ses som en fördel att kommunerna ges en betydande frihet
alt själva utforma sin taxa, då den härigenom kan anpassas till de
förutsättningar som råder inom kommunerna. Frågan om tilläggsavgift i de fall
tillbyggnad på fastigheten sker eller tomtytan utökas så att nyttan av
väghållningen därigenom ökas bör, anser kommunen, bli föremål för ytterligare
klarlägganden.

Lidingö
kommun stryker under de adminislraliva problem som kan uppstå i samband med
avgiftsuttag och att delta bör beaktas vid utarbetande av normaltaxeförslag.
Mot bakgrund av alt de föreslagna taxorna i gatukostnadsutredningens betänkande
jämförts med tillämpade taxor för va, påpekar kommunen, att reglerna i
va-taxorna i många fall är komplicerade och att det torde bli ytterst svårt
att utarbeta en taxa för kommunal väghållning som täcker in regler för samtliga
bebyggelseområden inom kommunen.

Sollentuna
kommun anför, atl det inom äldre bebyggelseområden, s.k. förnyelseområden,
oftast finns ett utbyggt vägnät, som är i sådanl skick atl det kan användas för
fastigheterna. Enligl lagförslaget skulle då avgiftsskyldighelen kunna inträda
så snart beslul fallats om väghållningsområde. Sollentuna kommun pekar på, att
detta för många kommuner med ett stort inslag av förnyelseområden skulle
innebära all ell stort anlal fastighetsägare skall krävas vid en och samma
tidpunkt. Kommunen efterlyser av den anledningen en utförligare diskussion
kring dessa frågor. Speciellt skulle det, menar kommunen, vara önskvärt att
söka belysa vilka kriterier som skall tillämpas. Är det t.ex. möjligt att kräva
fastighetsägare ulan att kommunen gjort någon motprestation? Kan reducerad
anläggningsavgift tas ut av fastighetsägare som betalt gatukostnader eller i
annan form bidragit tiU kostnaderna för byggande av väg eller gata?

Liknande
synpunkter framförs av Upplands-Bro kommun

Stockholms
kommun anför följande;

Prop.
1980/81:165 100

Utredningen föreslår atl avgifterna i normalfallet skall
utgå enligl taxa. Någon molsvarande bestämmelse finns inle i nuvarande
gatukostnads-regler. Nuvarande regler för Stockholms kommun - som ju endasi
avser fördelning av anläggningskostnader - kan emellertid i många fall lillämpas
på ett sätt som nära överensstämmer med en taxa. Del är exempelvis som tidigare
nämnls möjligt atl för etl villaområde summera alla ersältningsgilla koslnader
och därefter fördela dessa kostnader lika per kvm tomtyta, våningsyta eller på
annat lämpligt sätl. Erfarenheten visar all fördelning på della sätt av
gatukostnaderna fungerar tillfredsställande. Reglerna om taxa torde därför bli
förhållandevis enkla att lillämpa för villaområden och molsvarande. Även
driftskostnaderna synes inom enhetliga områden med fördel kunna fördelas enligl
taxa. Svårigheter alt fördela anläggningskostnader efter taxa torde dock
föreligga framför allt inom cityområdel men också inom delar av innerstaden i
övrigt.

Svårigheterna
lorde bl.a. hänga samman med starkt varierande markkostnader och problem med avgränsning
av lämpliga fördelningsområden. Nyttan av åtgärderna torde inte heller enbarl
kunna mätas efter tomtyta, väningsyla eller liknande. Del lorde exempelvis vara
skäligt att man vid kostnadsfördelningen tar hänsyn till hur olika våningsylor
används. En individuell skälighetsbedömning gör att taxa i vanlig mening blir
svår att tillämpa i ovan nämnda områden. Med hänsyn härtill kan särskilda
bestämmelser behöva utformas för uttag av avgifter i t. ex. Stockholms
innerstad.

Det synes
tveksamt om lagförslaget fulll ul medger de särskilda avvägningar som här
erfordras. Visserligen stadgas i 27 § tredje stycket lagförslaget atl om
väghållningsåtgärd är till övervägande fördel för endasi viss faslighet, får
bestämmas atl faslighet ensam skall bära kostnaden för åtgärden.
Förvaltningarna har inte funnil klarlagt atl denna undantagsregel är avsedd för
alt lösa ovan nämnda problem.

Anläggningskostnader
för gata brukar i likhel med anslutningsavgifter för VA och Qärrvärme etc. lånefinansieras
av fastighetsägaren. För att så skall kunna ske, bör debiteringen av
kostnaderna ske vid ett och samma tillfälle, lämpligen i samband med nybyggnad
eller sanering. 1 den mån anläggningskostnader inom störte områden skall
fördelas mellan berörda fasligheter, uppkommer risken atl den enskilde
fastighetsägaren vid flera olika tillfällen debiteras anläggningsavgifi. Vid
myckel stora fördelningsområden torde till och med ersättning för galubyggande
kunna komma alt uppfattas som årliga driflavgifter.

Överlantmätaremyndigheten i Jönköpings län anser, atl del
bör övervägas om inte en ledande princip för beräkning av avgifler bör
införas, t. ex. alt när inte annan fördelningsgmnd besläms laxeavgifler bör
bestämmas efter fastighetens senast fastställda taxeringsvärde.

Överlantmätaremyndigheten
i Västernorrlands län anför, all om del anses lämpligt att eftersträva en hög
grad av rättvisa, vilket är betydligt svårarare när del gäller vägar och galor
än när det gäller exempelvis va där förbmkningen är ett lätthanterligt uttryck
för nyttan, bör i lagtext eller genom anvisningar mera preciserade regler ges
för atl undvika olämpliga taxekonstmktioner. Myndigheten framhåller att
taxeringsvärdena kan vara en lämplig fördelningsgmnd för
väghållningskostnaderna. Bland fördelarna med taxeringsvärdena som fördelningsgrund
nämner myndigheten

Prop. 1980/81:165 101

den
omfattande besvärsrätt och besvärsprövning som finns vid fastställande av
taxeringsvärde och de små insatser som behövs för all äjourhålla uppgifterna om
fastighets "andelslal".

Länsbostadsnämnden
i Göteborg framhåller, att det är väsentligt att taxa utformas så att den
beaktar atl vissa fastigheter har egna väghållningskostnader.

NBD och NTD samt Svenska
byggnadsentreprenörföreningen uttalar, att taxeringsvärden inte kan ligga till gmnd
för fördelning av kostnaderna. Byggnadsentreprenörföreningen anför, att t. ex.
en fastighet som har lågt taxeringsvärde på gmnd av förslitning eller liknande
inte nödvändigtvis behöver ha mindre nytta av ett väg- och gatunät än en annan
fastighet med högt taxeringsvärde.

Särskilda
frågor avseende avgiftsdifferentiering

Några
remissinstanser har särskilt behandlat gatukostnadsutredningens förslag, att
viss fastighet skall kunna få bära kostnaden för väghållningsät-gärd som är
till övervägande fördel för endast den fastigheten (27 § andra stycket).

Lantmäteriverket
tillstyrker den av gatukoslnadsulredningen föreslagna uttryckliga bestämmelsen
som medger atl kostnad för viss väghällningsåt-gärd skall kunna tas ut i sin
helhet av den eller de fastigheter för vilka åtgärden är till övervägande
fördel. Utredningen anför vissa exempel på fall där bestämmelsen avses få
tillämpning. Lantmäteriverket anser, atl det finns skäl för sådan
avgiftsdifferentiering med avseende på anläggningskostnader i störte
utsträckning än vad utredningens exempel ger vid handen. Motivet för detta
anges vara, att mera betydande koslnader främst bör bäras av de fastigheter som
i särskild grad har nytta av investeringen, t.ex. i form av värdehöjning. Verkel
anför, att detta synsätt normalt kommer till uttryck bl. a. på det sättet, att
anläggningskostnader som avser ett sammanhänganade exploateringsområde tas ut i
samband med att fastigheterna upplåts för bebyggelse. När kommunen upplåter
mark genom försäljning eller tomträtt ingär dessa koslnader i
försäljningspriset eller tomträttsavgälden. Det torde enligl lantmäteriverket,
vara nödvändigt att dessa kostnader också i fortsättningn kan differentieras på
det sättet att varje fastighet får svara för sin andel av det aktuella områdets
exploateringskostnader. Verket anser att därvid fastigheternas taxerade
markvärden bör användas som fördelningsnyckel och att särskilt värde får
fastställas i de fall taxeringsvärde saknas.

Med
anledning av galukostnadsutredningens förslag erinrar vu-nämnden om, att gator
inom tätorter enligt lagregeln i 27 § första stycket normalt skall anses vara
till nytta för samtliga fastigheter inom tätorten och att detta förhållande
enligt gmndprinciperna i den föreslagna lagen primärt leder till att - oavsett
om administrativa besvär uppkommer eller ej -även kostnad för att bygga om
eller nyanlägga gator skall fördelas över hela kollektivet. Nämnden anför
vidare följande:

Prop. 1980/81:165 102

Va-nämnden
vill f.ö. i sammanhanget peka på möjligheten att undgå eller i varje fall
minska påtalade administrativa besvär genom att i taxeunderlaget för de
periodiska avgifterna inräkna erforderliga förnyelsekostnader. I den mån på
fastighet samtidigt vidtages åtgärder som gör all den fortsättningsvis kan dra
ökad nylta av gatorna — något som mycket ofta torde vara fallet — torde
dessutom kunna komma ifråga atl av denna orsak påföra fastigheten s. k.
tilläggsavgift. Till den del åtgärd vidtages för att tillgodose viss fastighets
särskilda behov är det emellertid uppenbarligen befogat att låta kostnaden
bäras av enbart den fastigheten. Enligl va-nämndens bedömande ger redan de av vägutredningen
föreslagna bestämmelserna i 27 § första stycket möjlighet att nå del resultat
som åsyftas med gatukostnadsutredningens nu förevarande förslag. Regeln om
skälig och rättvis avgiftsfördelning får med andra ord anses så vidsträckt alt
den i sig innefattar även en regel av i huvudsak det innehåll som
gatukostnadsutredningen föreslår.

Avgiftspliktig
fuslighet

När
det gäller frågan om avgiftspliktig fastighetsägare har några remissinstanser tagil
upp tomträttshavarens ställning. Lantmäteriverket anför sälunda, att de
föreslagna reglerna innebär att anläggningskostnader för vägarna kan tas ut på ohka
sätt. För det första kan de ingå i underlaget för tomträttsavgälden. För det
andra kan de las ut som en engångsavgift av tomträtlshavaren. En tredje
möjlighet som föreligger, men som enligt verket kanske inte får så stor
praktisk aktualitet, är särskilda periodiska avgifter för tomträtlshavaren.
Verket anför till detta, att den första metoden bäst stämmer överens med. de
vanligen tillämpade principerna för beräkning av tomträttsavgäld och att den
andra metoden ger kommunen en snabbare kostnadsläckning men har vissa praktiska
olägenheter genom att man får två olika system för bestämmande av tomträttsavgäld.

Länsbostadsnämnden
i Norrbottens län biträder förslagel, alt tomträttsinnehavare skall kunna bli
avgiftsskyldiga såvitt gäller driftskostnaderna. I fråga om
anläggningskostnaderna anser nämnden däremot att flera skäl lalar mol en
avgiftsskyldighet för tomträttshavare. Om lomträtlsfaslig-heter belastas med
engångsavgift för anläggningskostnader måste kommunen vid framtida avgäldsregleringar
beakta att avgift har påförts fastigheten. Det kan vid avgäldsreglering desutom
vara svårt alt fastställa i vilken utsträckning tomträttshavare skall få
tillgodogöra sig värdestegring på fastigheterna på gmnd av att han genom
engångsavgifter betalt trafikanläggningarna. Kommunen måste under alla
förhållanden vid avgäldsregleringar använda sig av etl tomt värde, som är
lägre än värdet av friköpla tomter i jämförbart läge. Nämnden anför vidare,att
del kan finnas risk för att tomträttshavare får betala trafikanläggningar två
gånger - i form av dels engångsavgift, dels årliga avgälder. Mot denna bakgmnd
anser nämnden, atl tomlrättsfastighelerna inle bör vara avgiftsskyldiga i vad
avser anläggningskostnaderna, dvs. att engångsavgift inte skall kunna utgå.

Också
SKTF ultlar, atl anläggningskostnaderna även i fortsättningen bör

Prop.
1980/81:165 103

ingå
i underlaget för tomträttsavgälder medan driftkostnaderna kan las ut av
tomträttsinnehavaren genom taxa eller skall.

Tidpunkt
för avgiftsuttag

Frågan
om tidpunkt för avgiftsskyldighetens inträde har lagils upp av elt mindre antal
instanser varav flertalet tillstyrker förslaget i princip men anser att
tidpunkten bör bestämmas på ett klarare sätt.

Lantmäteriverket
pekar på att förslaget synes förbättra förutsättningarna för ett effektivt
plangenomförande.

SKTF anför, att tidpunkten
för avgiftsskyldighetens inträde bör regleras klarare i lag för att inte
motsättningar skall uppstå mellan kommun och enskild fastighetsägare.
Föreningen anser, atl lidpunkten bör bestämmas genom kommunalt beslut, som
delges sakägarna, och/eller genom atl väghållningsmyndigheten ställer ut och
offentliggör när avgiftsskyldighelen inträder. Ett kommunalt beslut anses vara
lättast att administrera och förordas därför.

Klarare bestämmelser i frägan
om tidpunkt för avgiflsskyldighetens inträde efterlyses också av Huddinge,
Luleå, Stockholms och Täby kommuner.

NBD och NTD anför, alt
ersättningsskyldighet som inträder oavsett om tomtindelning har företagils
eller om byggnadsförbud råder inle kan anses stå i överensstämmelse med rimliga
krav på rättssäkerhet. Delegationerna anser, atl samhällets rätt till
ersättning av enskilda måste vara villkorad av atl dessa har erbjudits
användbar byggnadsrätt.

Säkerställande
av kommuns fordran

Gatukostnadsutredningens
förslag, att man skall behålla regeln i byggnadslagen (38 § andra stycket) om
förbud mot nybyggnad innan tomtägaren fullgjort honom åliggande skyldighet att
utge bidrag till kostnad för gala eller ställt nöjaktig säkerhet, har
behandlats endasi av ett fåtal remissinstanser.

Svea hovrätt anser, att
förbudsregeln bör tas bort eftersom vägutredningen inte föreslår krav på
säkerhet vid anläggande av kommunväg. Även Täby kommun anser, att skyldigheten
alt ställa säkerhet enligt 38 § BL bör upphävas. Som skäl härför anför kommunen
bl.a. de adminislraliva besvär som år förenade med hanteringen av säkerheter.
Erfarenheten visar enligt kommunen, att kostnaden för administrationen mer än
väl överstiger de gatukostnadsbidrag som kommunen får in via ställda
säkerheter.

Kommunförbundet anför, atl
det ansluter sig till ulredningens slällningstagande trots att oUka regler
därmed kommer att gälla inom och utom område med stadsplan.

SKTF anför, att det
knappast föreligger skäl all i framliden göra åtskillnad mellan
avgiftsskyldighet för olika typer av kommunvägar och alt bestämmelsen bör ses
över med hänsyn härtill. Vid en översyn bör enligl

Prop.
1980/81:165 104

föreningen även prövas om inte kommunen kan medges rätt
all avstå från säkerhet.

Liknande synpunkler framförs av länsstyrelsen i Stockholms
län saml Norrköpings, Sollentuna och Stockholms kommuner.

Prövning av avgif i.sf rågor

Ett mindre antal remissinsianser har tagit upp frågan om
överprövning av beslut som rör avgifler. I huvudsak har de inriktat sig på
frågan om inrättande av en särskild prövningsnämnd.

Bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnden i Göteborg
ansluter sig till gatukostnadsutredningens förslag, alt man bör vänta med all
ta ställning till frågan om atl inrätta ett särskilt prövningsorgan för avgiflsfrågor.

Sveu
hovrätt påpekar, atl kommunfullmäktiges beslut angående laxans utformning
endast kan överklagas genom kommunalbesvär och då endasi av medlem av kommunen.
Vid sidan härav finns även möjlighel alt få såväl frågan huruvida
avgiftsskyldighet som sådan föreligger för viss fasfighet som läxans riklighet
prövad vid allmän domstol genom bestridande av kommunens krav på betalning för
väghållningen. Hovrätten anser, alt dessa möjligheter till överprövning är föga
ändamålsenliga och atl de ingalunda tillgodoser behovel av ett enkelt och
smidigt prövningsförfarande. Därför förordar hovrätten, alt etl särskilt
prövningsorgan av molsvarande slag som va-nämnden inrättas för bl.a.
avgiftsfrågor. De skäl som anfördes för att inrätta va-nämnden gör sig enligt
hovrätten gällande åven beträffande väghållningsavgifler och liknande frågor.
Hovrätten anför, alt vissa grupper av "vägärenden" med vägutredningens
förslag kommer att kunna prövas av både länsstyrelse och allmän domstol och
att olägenheterna av della kan bli belydande. Om ett särskilt prövningsorgan
finns torde en enhetlig praxis lällare kunna skapas, vilkel hovrätten menar
vara särskilt värdefullt med hänsyn lill alt etl avgiftssystem av principiellt
delvis nytt slag införs. Den särskilda nämnden för vägfrågor bör, menar
hovrätten, även handlägga annal än det som speciellt rör avgifter. Som exempel
pä andra frågor som lämpligen skulle kunna anförtros en sådan nämnd anges
frågor om när väg skall upplåtas och frågor om rätt för fastighetsägare atl
nyttja angränsande väg (ulfartsförbud). Nämndens medlande funktion anses också
kunna bli framträdande. Hovrätten anför vidare, att del kan vara lämpligl atl
nämndens beslut får överklagas direkl till hovrätt.

Vu-nämnden anför, atl den föreslagna lagen om kommunvägar
i många avseenden reglerar frågor av annan karaktär än som behandlas i va-lagen
och lagen om allmänna fjärrvärmeanläggningar samt fortsätter:

Den prövning som evenluelll skulle anförtros åt elt
specialorgan kan inte såsom enligt va- och fjärrvärmelagarna avse samtliga
rättigheter och skyldigheter i ett rättsförhållande mellan två parter utan
enbart frågan om rättmätigheten av framställda avgifiskrav. Vid sådant
förhållande kan na-

Prop. 1980/81:165 105

turligtvis
ifrågasättas om behov föreligger av ett specialorgan för judiciell handläggning
av enbart dylika frågor. Erfarenheten visar emellertid alt tillämpningen av bl.a.
självkoslnads- och likställighetsprinciperna erbjuder en mångfald problem av
sådan art som är mera sällsynt förekommande i de allmänna domstolsmälen. Redan
detta förhållande talar med viss styrka för att prövningen av hithörande frågor
bör anförtros etl särskilt organ med spciell förfarenhet inom ämnesområdet.
Härtill kommer att det med en sådan lösning ges möjlighet atl redan i första
instans få till stånd en för alla landsändar enhetlig bedömning av de
rättsfrågor som möter i sammanhanget. Ett ytterligare skäl som talar i samma riklning
är att parterna genom en sådan ordning kan tillhandahällas en förhållandevis
enkel och snabb procedur.

Va-nämnden
förklarar, att den ingående övervägt frågan och slutligen stannat för att
föreslå att prövningen av avgiftsfrågorna anförtros åt nämnden. Därvid har
nämnden särskilt beaktat att regleringen av dessa frågor i den föreslagna lagen
nära överensstämmer med motsvarande reglering i va- och Qärrvärmelagama och att
det vid sådant förhållande måste framstå som särskilt angeläget att lagarna
tillämpas enhetligt. Nämnden pekar också på, atl redan i nuvarande
sammansättning behovet av särskild sakkunskap rörande vägfrågor i viss
utsträckning kan tillgodoses inom nämnden, men att det fömtsattes att den
ytterligare expertis som bedöms vara behövlig i sammanhanget knyts till
nämnden.

Även NBD och NTD, Villaägareförbundet,
länsstyrelsen och överlantmätaremyndigheten i Västernorrlands län samt några
kommuner anser att ett särskilt prövningsorgan för avgiftsfrågor bör inrättas.

Ett par remissinstanser
har tagit upp frågan om fördelning av rättegångskostnader vid tvister om
avgifter. Svenska byggnadsentreprenörföreningen anför sålunda, att det är
nödvändigt alt man skapar regler för hur processkostnader skall fördelas.
Föreningen anger, att det kanske kan vara lämpligt att kommunema tar på sig
samtliga processkostnader om de understiger en i förväg beslutad multipel av
basbeloppet.

Från Malmö kommuns sida
konstateras att någon särbestämmelse om rättegångskostnader inte har
föreslagits och kommunen förutsätter att kostnaderna skall fördelas efter de
allmänna reglerna i RB.

7
Ordnings- och säkerhetsföreskrifter samt trafikregler

Förslagen
i denna del tillstyrks eller godtas i allt väsentligt av nästan alla
remissinstanser. Vissa erinringar och synpunkter framförs dock vad gäller de
föreslagna bestämmelserna om enskild körvägs anslutning till kommunväg och om
förbud mot byggnader, reklamanordningar m. m. utmed väg.

Vad gäller de föreslagna
ordnings- och säkerhetsföreskrifterna anför statens planverk bl. a. följande synpunkler;
Bestämmelsernas tillämpning inom områden med stadsplan eller byggnadsplan
behandlas inte närmare i

Prop. 1980/81:165 106

nägot
av betänkandena. I detaljplaner förekommer ofta ulfartsförbud, i många fall i
förening med stängselskyldighel. Bestämmelser som direkl möjliggör avstängning
av befintlig utfart och åläggande alt sälla upp stängsel saknas emellertid.
Ett genomförande av planen kan därför endast framtvingas i form av villkor för
byggnadslov för nybyggnad. 1954 års faslighetsbildningskommitté föreslog i
betänkandet "Nya medel för plangenomförande" (SOU 1963:78) vissa
ändringar i BL och EVL för att möjliggöra avstängning av utfart inom område med
stadsplan. Förslaget ledde dock aldrig till lagstiftning. Enligt den nu
föreslagna 36 § skall bestämmelserna i 33-35 §§ inte gälla i fråga om enskild
väg eller utfart som är upptagen i fastställd generalplan eller i stadsplan
eller byggnadsplan. Motsvarande bestämmelser i 42 § VägL och tidigare i 31 a §
lagen om allmänna vägar har inte ansetts utgöra hinder mot reglering av
utfarter från byggnadsmark lill allmän väg om inle ulfarterna är direkt lägesbeslämda
i planen. I ett fall undantog Kungl. Maj:t en byggnadsplanebeslämmelse om
utfartsförbud med direkt angivande att frågan istället borde regleras enligl
lagen om allmänna vägar (res. 1967-04-14, Ronneby). De nu föreslagna
bestämmelserna bör således kunna lillämpas inom detaljplanelagda områden,
vilket planverket finner värdefullt. En närmare belysning av därmed
sammanhängande frågor synes dock erforderlig bl. a. angående val mellan
planbestämmelse om utfartsförbud och förordnande enligt 33 § lagen om kommunvägar,
angående genomförande av stängselskyldighel och angående skyldighet att lösa
mark inom område med stadsplan (jfr. 141 § byggnadslagen). - Genom hänvisningar
görs VägL;s förbud mot ljusan-ordningar, reklamanordningar, byggnader m.m.
utmed allmän väg generellt tillämpliga även pä kommunväg. Planverket vill
ifrågasätta om behov härav verkligen föreligger. Såvitt gäller byggnader bör
byggnadslagstiftningens generella krav på lämplighetsprövning i allmänhet vara
tillfyllest. Den preciserade föreskriften i ulomplansbestämmelserna (29 § BS)
om avstånd till större enskild väg bör dock ändras så all den även avser kommunväg.
För vissa större kommunvägar kan ett byggnadsförbud vara av värde. Möjlighet
bör därför föreligga atl förordna härom på samma sätt som ifråga om förbud mot
anslutning av enskild väg. Det torde ofta vara motiverat atl meddela båda
slagen av förordnanden samtidigt. Den föreslagna möjligheten att överföra
tillståndsprövningen på byggnadsnämnden är ägnad att främja en smidig
ärendehantering och tillstyrks därför. - Vad gäller reklamanordningar har
planverket bl. a. i yttrande över naturvärdskommitténs betänkande (Ds Jo 1974;
1) efterlyst en samlad lagstiftning i stället för den splittrade situation på
området som nu råder. En redogörelse för gällande bestämmelser, som finns
utspridda i ett flertal författningar, finns i planverkets rapport nr 39 "Utomhusreklam?"
som utarbetats av naturvårdsverket, planverket, trafiksäkerhetsverket och
vägverket gemensamt. Att ytterligare komplicera bilden genom bestämmelser i
lagen om kommunvägar är olämpligt, särskilt som ytterligare en prövningsmyn-

Prop.
1980/81:165 107

dighet
kommer till, vilket försvårar en administrativ samordning av det slag som är
föreskriven i 26 § nalurvårdsförordningen och 55 § VägK. Planverket avslyrker
därför bestämmelserna om ljusanordningar och reklamanordningar och föreslår
all i slällel en samlad lagreglering görs på detla område.

Enligt
statens trafiksäkerhetsverk bör tillståndsgivningen belräffande uppsättning av
sådana reklamskyltar och även andra skyltar som har nära anknytning till
vägvisning inle överföras från länsstyrelsen lill kommunal vägmyndighet.

8
Lagteknisk lösning

Vägutredningens
förslag, alt bestämmelser om kommunal väghållning tas in i en särskild lag som
benämns lag om kommunvägar och galukostnadsutredningens förslag atl reglerna
om galor i byggnadslagen förs över till lagen om kommunvågar godtas eller
lämnas utan erinran av de flesta remissinslanserna. Flertalet av
remissinstanserna har i mera allmänna ordalag uttalat att förslagen kan ligga
till gmnd för lagstiftning eller förklarat sig inte ha någon erinran mot
lagförslagen annat än i särskilda frågor. Några remissinsianser har dock
särskilt behandlat frågan om den lagtekniska lösningen. Planverket pekar på
alt verket tidigare förordat en sådan utformning av lag om kommunvägar m.m.,
att dess tillämpningsområde omfattar fömtom gator och parkmark även andra
anläggningar eller anordningar som bör lösas gemensamt för flera fastigheter
under kommunalt huvudmannaskap, exempelvis parkeringsplatser, uppvärmningsanordningar
och skyddsmm. Verkel uttalar, alt vissa av de ämnen en sådan kommunal
anläggningslag skulle reglera nu har lagreglerats särskilt. Verket anser
vidare atl de nu framlagda förslagen visar på behovet av ell stort antal
detaljbestämmelser för vägar och förklarar sig därför nu inte ha något atl
erinra mot att bestämmelsema om kommunala vägar samlas i en särskild lag. Decentruliseringsutredningen
uttalar, att den anser att de av gatukostnadsutredningen föreslagna gemensamma
bestämmelserna för kommunernas gatu- oeh våghållning gör regelsystemet enklare
och mera överblickbart än om föreskrifterna skall finnas i ohka författningar.
Liknande synpunkter anförs av Riksförbundet för enskild väghåUning. Även
länsstyrelsen i Norrbottens län, vägförvultningen i Stockholms län och Lidingö
kommun uttalar sig för att bestämmelsema om kommunvägar samlas i en lag. Vägförvultningen
i Stockholms län framhåller emellertid också, att man i syfte att åstadkomma elt
enklare och mer lättfattligt regelsystem i nästa steg bör ta upp frågan om atl
till en enda lag sammanföra bestämmelserna för samlliga de vägar, som är öppna
för allmän samfärdsel. Svea hovrätt har också framfört tanken på en sammanföring
av vägbestämmelser till en lag och anför härom:

Prop. 1980/81:165 108

Om
utredningarnas förslag genomförs kommer olika bestämmelser om väghållning att
finnas i lagen om kommunvägar, VägL, BL (delvis), AL och lagen om förvaltning
av samfälligheter (SFL), Även om den nya lagstiftningen innebär en viss
samordning av bestämmelserna kvarstår emellertid betydande skillnader i fråga
om förfaranderegler i de olika lagarna. Rättigheter med samma innebörd, t. ex. vägräU,
tillskapas genom olika procedurer. Beslutet med likartat materiellt innehåll
överklagas lill olika myndigheter beroende pä vilken lag beslutet grundas på.
Även en enda lag som sådan, AL, innehåller som tidigare nämnls sinsemellan
olika regler om förfarande och överprövning. Oaktat att flera skiljeakligheter
torde vara sakligt motiverade blir dock regelsystemet onödigt komplicerat och
svåröverskådligt. På sikt bör en bällre samordning av bestämmelserna kunna
åstadkommas i syfte att förenkla lagstiftningen på delta område. Atl sammanföra
bestämmelserna i lagen om kommunvägar, VägL och BL i en enda lag är därvid
kanske ett steg i rätt riktning.

Kammarrätten
i Göteborg pekar på att vägföreningsvägar och sådana vägar som omfattas av
lagen om kommunvägar har det gemensamt all det rör sig om vägar av betydelse
från allmän synpunkl. Kammarrätten anför att det därför synes naturiigt alt
reglera dessa i en enda lag. Vidare påpekar kammarrätten alt allmänna vägar naturiigtvis
är av största betydelse från allmän synpunkt. Kammarrätten förordar därför en
enda väglag som omfattar alla vägar av allmän betydelse. Kammarrätten anser atl
en sädan lösning skulle vara värdefull, inle minst för överskåldighetens skull;
TCO framför liknande synpunkter som kammarrätten.

Sveriges
lantmätareförening menar atl del hade varil möjligt atl inkludera reglerna om
kommunvägar i befinfiiga lagar som kompletteringar i stället för aU fillskapa
en ny lag.

Prop.
1980/81:165

109 Bilaga 4

Test

av f ö rslaq till taxa f ö r kommunv ä gar

F ö religgande promemoria har
utarbetats i samverkan mellan K-Konsult och V ä ster å s kommun. Resultatet f å r vad kommunen betr ä ffar i f ö rsta hand ses som ett uttryck f ö r medarbetarnas egna st å ndpunkter och inneb ä r i detta skede ej n å got st ä llningstagande fr å n
koimnunens sida.

Stockholm
och V ä ster å s i april 1980, rev juni 1980

K-Konsult
Markexploatering

V ä ster å s Kommun
Stadsarkitekt- och fastighetskontoret

Gert H å llen Folke
Oilas Carl Lignell Sven Norekrans

Prop. 1980/81:165 110

SAMMANFATTNING

I maj 1975 tillsattes gatukostnadsutredningen med uppdrag
att utreda fr å gan om nytt avgiftssystem f ö r gatubyggnad m m. Gatukostnadsutredningen l ä mnade sitt bet ä nkande
i september 1977 (SOU 1977:65 kommunens gatuh å llning). Kort dessf ö rinnan (maj
1977) hade 1969 å rs v ä gutredning avl ä mnat sitt bet ä nkande (SOU 19 77:12 kommunal och enskild v ä gh å llning). D ä de b ä gge
utredningarnas olika f ö rslag till lag om kommunv ä gar - KVL - sammanf ö rts i den f ö rst n ä mnda utredningen (1977:65) f å r
remissinstanserna vad avser taxefr å gan
i huvudsak anses ha behandlat denna.

Flertalet remissinstanser synes uppenbarligen ha godtagit
systemet med finansiering av gatukostnaderna genom taxa men m å nga har ocks å
p å talat sv å righeterna med uppr ä ttande av taxor som kan fylla rimliga krav p å r ä ttvisa
mellan olika brukar-kategorier. Under h ö sten
1978 p å b ö rjade en arbetsgrupp under Svenska Kommunf ö rbundet utarbetandet av ett normalf ö rslag till taxa f ö r
kommunv ä gar. Normalf ö rslaget redovisades till bostadsdepartementet i
november 19 78.

Bostadsdepartementet har d ä refter uppdragit å t K-Konsult, markexploateringssektionen
att i samr å d med V ä ster å s kommun
genomf ö ra ett begr ä nsat fullskaletest av normalf ö rslaget. Testet sker med utg å ngspunkt i lagf ö rslaget
och kommunf ö rbundets f ö rslag till normaltaxa och avser att belysa fr å gan huruvida avgiftssystemet kan differentieras p å s å dant s ä tt att en rimlig grad av r ä ttvisa uppn å s
samtidigt som ber ä ttigade krav p å kostnadst ä ckning
tillgodoses. Avsikten ä r ocks å att genom testet visa huruvida tillg ä ngliga uppgifter om fastigheter samt om nu till ä mpade kostnadsredovisning f ö r gator m m kan utnyttjas f ö r uppr ä ttande
av taxa. Arbetet har kontinuerligt f ö ljts
av en referensgrupp med representation fr å n
Bostadsdepartementet, Budgetdepartementet, Kommunikationsdepartementet,
Planverket och Kommunf ö rbundet.

I samr å d med
referensgruppen har tre representativa delomr å den inom V ä ster å s t ä tort utvalts som l ä mpliga f ö r
ett genomf ö rande av testet.

Prop. 1980/81:165 111

Inledningsvis redovisas de bed ö mningar p å
vilka en taxa f ö r hela kommunen med
taxefinansiering av samtliga kostnader i och f ö r sig kan grundas. Det efterf ö ljande
testet avser emellertid endast kostnader inom de tre isolerade delomr å dena varf ö r
ej n ö dv ä ndigtvis samst ä mmighet mellan de i exemplen
redovisade periodiska avgifterna och den i varje enskilt fall aktuella f ö ruts ä ttningen f ö religger. Vissa f ö renklingar
har i testet ocks å gjorts vid bed ö mningen av olika bebyggelsekategoriers nytta av v ä g- och parkanl ä ggningar
varf ö r h ä nsyn inte tagits till den i det f ö ljande
f ö rda diskussionen om relativ nytta.

H ä r nedan redovisas en sammanst ä llning av de kostnader i form av eng å ngsavgifter och periodiska avgifter som kan
aktualiseras f ö r olika typer av kostnadsb ä rare.

Tabellerna beskriver hur kostnadsuttagen varierar med
olika t ä nkbara debiteringsgrunder. Redovisningen
bygger p å 100 % kostnadst ä ckning av de poster som beaktats i testet. Som
framg å r av materialet finns emellertid i
normalfallet ytterligare ett antal kostnadsposter av v ä sentlig storleksordning (f ö r V ä ster å s cirka 2/3 av h ä r
redovisade kostnader) men som ej generellt kan uppskattas med s ä kerhet. F ö rh å llandet inneb ä r
f ö ljaktligen att kommunerna vid till ä mpning av h ä r
redovisat system kan s ä gas ligga i underkant betr ä ffande uttagen fr å n
kostnadsb ä rarna. Arbetsgruppen tar sj ä lvfallet inte st ä llning
till vilken eller vilka debiteringsgrunder som m å komma ifr ä ga i det enskilda fallet d å detta ä r
en rent kommunal bed ö mning. Betr ä ffande den de-biteringsgrund, bruttoarea (ba) som
angivits har arbetsgruppen ej tagit st ä llning
till huruvida begreppet bruttoarea (ETA), bruksarea (BRA) eller annan exakt
definierad areatyp ska anv ä ndas. H ä r f å r bl a de
olika areatypernas tillg ä nglighet i offentliga register
inverka p ä det slutliga valet.

ENG,\IJG3

ftVGIFTER

DebLtarlnqsgrund

Belopp/fastiqhec

B«Lopp/ligenhet Beiapp/kvio btuttoarea It)*) BeioDp/kvm
tomtarea ital B*iopp/10' kr taxvirde (txvj

2a COO

50 2

10 000

25

15

5 000

50

10

1 000
50 10

20

000 (»ndamt
tnd

L9

BogUder

S 700

5 650

6 700

7 500

Lanellhus, par Igh ba 90 ta 200 tJ«v 55' 0,04
Igh / taacighet

Kedjehus, ba 150 ta 450 1 txv 150'

:a 400

;0 500

17 000

13 000

-

Styckahua 1, ba 300 ta'1 000 ocv 370'

37 000

32 500

30 000

26 000

-

2, b« ;oo -a aoo

cxv 250'

31 600

27 000

23 000

19 000

-

1 3. ba 90 ca L 000 t»v
90' !åldre)

26 500

27 250

19 500

15 500

-

Industri

405 000

272 500

430 000

475 000

115

000

Högexpioac. ba 7 500 i:a 5 000 cxv 4 225' 50
Lgb

Låqexploac, ba lOD ca 5 000 vev 105' L Iqh

35 000

87 500

60 000

56 000

1L5

000

Kontor, Da 1 000 ta 2 000 cxv L 350'
13 Iqh

74 000

65 000

75 000

d3 000

-

Butik, ba 750 ca 2 000 UV 1 110' LO Iqh

61 500

58 750

62 500

67 500

-

PERIODISKA AVCIFTEB

Oabltarlnqsgrund

aelopo/fastlquer

500

SOO

00

Belopp/lägenhet

340

253

S«lopp/kvm bruttQarea (ba)

-

3J2

100

-

B«lopp/kviD toatarea ital

-

54

-

-

Belopp/LO' kr caitvärde (txv)

"

■

-

35

"

Bes tider

540

33S

216

213

273

LaneLLhus, per iah ba ?0 ta 220

txv 55' 0,04 Lgh / fastignet

Kedjehua, ba 150 ca -150

340

558

993

1 025

753

txv 150'

Styckchoa t. ba 300 ca L CtCn

340

L 116

i 340

1 795

753

txv 370'

2. ba :00 ca ?00

?40

744

1 132

1 375

753

cxv 2 50'

3, ca -30 -a l CCO

340

335

L 130

315

753

txv 90' laidrej

tnduatri

'.7 000

27 900

10 700

15 298

L3 150

Hfiqexploat, ha 7 5G0 ta 5 000

i cxv
4 225' 50 Igh

1 LdexBloat,
ba lOO ca 5 OOr?

340

372

3 300

868

753

txv 105' I Iqh

1 Kontor, ha 1 100 ca 3 000 1 txv i 350' 13 Iqn

4 420

3 720

2 5R0

5 225

3 790

Butik, ba 750 co 2 000

3 400

2 790

2 330

4 385

3 030

cxv 1 110' 10 ln

Prop.
1980/81:165 113

Tabellredovisninaen ä r
s å lunda att betrakta som en analvs.
ur vilken varie kommun kan dra sina eana slutsatser, I f ö rsta hand har man att best ä mma sin f ö rdelnina
mellan avaifts- och skattefinansiering, eller med andra ord hur l å ngt upp i hierarkien fr å n sm å omr å des- till stora kommundelsanl ä ggningar som KVL skall till ä mpas.

Den totala kostnaden f ö r
gatu- och parkv ä sendet ä r emellertid av en betydande storleksordning ä ven p å driftssidan.
Sannolikheten f ö r att krav st ä lls p å mer
sofistikerade ber ä kningsmetoder ö kar d ä rf ö r ju n ä rmare
full kostnadst ä ckning som kommunen vill komma.

F ö r att klara en mer
nyanserad.kostnadsf ö rdelning ä r det ö nskv ä rt att ha tillg ä ng
till fastighetsvisa uppgifter om bruttoarea f ö rdelade p ä olika anv ä ndnings ä ndam å l. S å dana
uppgifter finns redan i stor, men inte tillr ä cklig
utstr ä ckning i l ä nsstyrelsernas fastighetstaxeringsband. Det skulle
avsev ä rt underl ä tta administrationen, om dessa band kunde anv ä ndas ä ven f ö r bevakning av f ö r ä ndringar i debiteringsunderlaget f ö r driftavgifter. Det skulle dock inneb ä ra att taxan anpassas till samma eftersl ä pning i f ö rh ä llande till dagssituationen som den som accepterats
f ö r fastighetsbeskattningen. Det ä r vidare ö nskv ä rt att exempelvis taxorna f ö r VA och el m fl samordnas med v ä g-och parkdebiteringarna s å att de sker med utg å ngspunkt fr å n samma basdata.

Sammanfattningsvis f å r
det genomf ö rda fullskale-testet anses ha p å visat att KVL och utarbetat f ö rslag till normaltaxa kan ligga till grund f ö r en till ä mpning
med krav p å s å v ä l r ä ttvisa som kostnadst ä ckning utan
att alltf ö r omfattande administrativa
rutiner beh ö ver tillgripas.

Det f ö reslagna avgiftssystemet st ä ller dock vissa krav p å att kommunernas kostnadsredovisning anpassas till anl ä ggningsobjektens kategoriindelning. Ju h ö gre kostnadst ä ckningsgrad
man vill ha, desto h ö gre blir kraven. Vid l ä gre ambitionsniv å er
torde ö verhuvudtaget ä ndringar i g ä ngse
bokf ö ring inte beh ö va ske.

8 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 165

Prop. 1980/81:165 114

KOMMUNOMFATTANDE KLASSIFICERING

I lagförslaget anges grovt vad som omfattas av begreppen
kommunväg samt byggande och drift av kommunväg. Dessa regler, som
närmare preciserats i den allmänna motiveringen (SOU 1977:65), kan
inte tillämpas på de isolerade testområdena om inte den totala kommunvägsomfattningen
också beaktas. Vidare måste man ta hänsyn till förhållanden som är
speciella för Västerås.

För detta test har systematisering och bedömningar gjorts
med syftet att särskilja intressanta kategorier av objekt, ätgärder och
kostnadsbärare. I analysskedet är målet att nå ett långtgående resultat
såväl vad gäller kostnadstäckningen som "rättvisan" i
kostnadsfördelningen.

Dä det visat sig vilseledande att i praktiskt språkbruk
inkludera parkanläggningar i begreppet kommun-väg har här införts ett
kompletterande begrepp, nämligen kommunpark.

2.1 Anläggningar som kan finansieras
enliqt KVL

Lagförslaget: 1 § ... Kommunväg är

1.
gata,
torg, park och- arman allmän plats inom område med stadsplan.

2.
väg
eller annat traf-ikamråde för allmän stpcmfärdsel för vilka väghållning ovdnas
av korrmun enligt denna lag.

3.
torg, ptzrk
eller annan sådan allmän plats som upptagits i fastställd generalplcm eller bygg-nadsplan
och som ligger inom orrtrååe där kom munen ordnar väghållning.

I fråga om väghållning som oriinas av staten eller kommunen
enligt väglagen (1971:943) eller som kormunen utför endast i egenskap av ägare
till viss fastighet gäller ej derma lag. Ej heller gäller lagen väg, vars
huvudsakliga syfte är att tillgodose skogsbruk, jortj/bnik eller annans
särskild näringsverksamhet.

Prop.
1980/81:165 115

De f ö ljande anl ä ggningskategorierna ä r vad som kunnat urskiljas i V ä ster å s. Vid indelningen har kommunala anl ä ggningar som ä r
till nytta f ö r en st ö rre grupp av kommuninv å nare (genomfartsleder, sportanl ä ggningar)
f ö rutsatts vara skattefinansierade.
De som har rubricerats kommunv ä gar eller
kommunparker avses reglerade av KVL. Om en s å dan
anl ä ggning har stark anknytning till
fastighet eller omr å de har den klassats som en omr å des-anl ä ggning;
i annat fall som en kommundelsanl ä gg-ning.
Ofta fyller en v ä g- eller parkanl ä ggning flera funktioner. Den har d å kostnadsm ä ssigt
redovisats med andelar i respektive kategorier.

2.1,1 Trafikanl ä ggningar
inkl torg och g å gator

a Statliga allm ä nna
v ä gar

bl Enskilda v ä gar
med 70 % statsbidrag (-t-30% kommunalt bidrag - kan ä ven vara kommun ä gda)

b2 Enskilda v ä gar
utan statsbidrag men ö ppna f ö r allm ä n
trafik (kan ä ven vara kommun ä gda)

b3 D:o men avst ä ngda
f ö r allm ä n trafik

c Kommun ä gda allm ä nna v ä gar, som
inte ä r

kommunv ä gar
(genomfartsleder - gr ö na leder -samt v ä gar i glesbygden)

Kommunv ä gar

dl kommundelsv ä gar
med statsbidrag

(flertalet prim ä r
och sekund ä rleder samt vissa viktiga matarleder,
som betj ä nar ö vergripande trafik inom orten - gula leder)

d2 kommundelsv ä gar
utan statsbidrag ( ö vriga sekund ä rleder m m)

d3 omr ä desv ä gar

(sekund ä rleder som
inte betj ä nar ö vergripande trafik, normala matarleder samt entr é -, bostads- och ang ö ringsgator)

GLESBYGD

I den egentliga glesbygden har det inte n å gonstans f ö relegat
motiv f ö r kommunal v ä gh å llning. I
de mindre samh ä llsbildningarna ä r dagens situation ofta oklar. I Ullvi sk ö ter kommunen hela v ä gh å llningen och uppb ä r statsbidrag f ö r
vissa v ä gar - n ä gon samf ä llighet
finns inte i funktion. I Ullvi skall hela det visade v ä gn ä tet vara
kommunv ä gar {d3) under f ö ruts ä ttning att
statsbidragssystemet f ö r ä ndras s å att man f å r likst ä llighet
mellan fastighets ä gare i v ä gf ö reningssamh ä llen och kommunv ä gs
samh ä ll en

ST Ö RRE T Ä TORT

Till gruppen C har h ä nf ö rts inte bara de kommun ä gda l ä nsv ä gdelarna utanf ö r
t ä torterna utan ocks å europav ä g
och riksv ä gar genom t ä torterna. Motivet ä r att kommunens allm ä nna v ä gar i glesbygden kan inte ä vgiftsfinansieras s ä l ä nge motsvarande statliga v ä gar ä r skattefinansierade.
Vidare kan kommunens icke-bidragsersatta kostnader f ö r genomfartslederna bli betydande utan att t ä torternas fastighets ä gare kan s ä gas ha n ä gon motsvarande nytta d ä rav.

Prop.
1980/81:165

CENTRUM

118

Torg och g å gator har
med avseende p ä kostnadsredovisningen h ä nf ö rts till
trafikanl ä ggningar eftersom de i huvudsak st å r under gatukontorets f ö rvaltning.

Vissa g å gator har
betraktats som en angel ä genhet till viss del f ö r hela t ä tortskollektivet
{d2) och till viss del f ö r de n ä rmast angr ä nsande
fastigheterna. Eftersom g å gatustandarden varit av ett direkt
ekonomiskt intresse f ö r de sistn ä mnda har h ä lften
av kostnaderna p å f ö rts dessa (ovan markerade med streckad gr ä ns)

INDUSTRIOMR Å DE
STORMARKNAD

V Ä GAR

c " Grframfdmied

dl —»•— ■ » KofflmunoiLsvag mid inTsbidr

d2--------------- -1- ut)n - « -

d3-------------- OrnrJctanaQ IKVL)

b = Pnvit vag

............. Cyk*t**9

Lundaomr ä det (ASEA),
som bed ö ms slutligen syssels ä tta ca 10 000 m ä nniskor,
har belastats f ö r delaktighet i "tv ä rleden" (d2-3) trots att den betj ä nar flera omr å den.
Om den inte byggdes skulle trafiken fr ä n
Lunda kr ä va en planskild trafikplats vid
Norrleden.

Stormarknaden OBS ä r
ensam orsak till att en planskild anslutning beh ö vts. Kostnaden har f ö rdelats med
1/4 p å d2 och 3/4 p å d3, d ä r
d3-delen helt belastar stormarknadsfastigheten. Anl ä ggningen tillkom i efterhand, men b ö r ä nd å kunna i viss utstr ä ckning belasta d2-kollektivet, d ä
den allm ä nna framkomligheten vunnit p ä ombyggnaden oavsett stormarknadsproblemen.

Prop. 1980/81:165 120

2.1.2 Gr ö nanl ä qqningar (utom torg och g å gator)

A Statliga anl ä ggningar

B Enskilda anl ä ggningar

(kan ä ven vara kommun ä gda)

C Kommun ä gda, med
kommunalskatt eller i annan ordning finansierade anl ä ggningar

Kommunparker

Dl Kommundelsanl ä ggningar
med statsbidrag

D2 Kommundelsanl ä ggningar utan statsbidrag

D3 Omr å desanl ä ggningar

Gr ö nanl ä ggningarna har ofta kunnat h ä nf ö ras till mer ä n
en kategori kcstnatlsb ä rare. De har d ä redovisats med viss kostnadsdel o ä vardera kategorin.

Glesbygden inneh å ller
mycket s ä llan gr ö nanl ä ggningar av
s å dan karakt ä r, att de kan rubriceras som omr å desanl ä ggningar.
D ä remot kan "kommundelsanl ä ggningar" i form av motionssp å r och bollplaner f ö rekomma.

Till kategori C har h ä nf ö rts s ä dana anl ä ggningar som inte har n å gon anknytning till boende eller till verksamhet p å viss fastighet eller inom visst omr å de (tillg å ng
f ö r kommunen som helhet).

Till kategori Dl och D2 har h ä nf ö rts s å dana anl ä ggningar
som huvudsakligen nyttjas av boende eller av verksamhet inom viss stadsdel,
grupp av stadsdelar eller glesbygdsr ä jong.
Till vissa anl ä ggningar kan f ö rekomma statliga bidrag; i de flesta fall h ö r dock dessa till kategori C.

Till kategori D3 har h ä nf ö rts anl ä ggningar
som huvudsakligen utg ö r en tillg å ng f ö r ett begr ä nsat omr ä de,
exempelvis en bostadsenklav, en grannskapsenhet eller motsvarande; i f ö rsta hand s ä dana
tillg ä ngar som h ö r till ortens normala planstandard p å omr å desniv å .

Ett flertal gr ö nanl ä ggningar exvis f ö r
sport skall sj ä lva p å f ö ras avgift f ö r delaktighet i v ä gn ä tet.

STÖRRE TÄTORT

Exempel p å typ av
anl ä ggning

Namn

Specifikation

Kategori
B C Dl

D2 D3

Mer p å ostade parkanl ä ggningar

Vasaparken Dj ä kneberget

Stadspark, servering

Minnesstenar, servering, f å geldammar

1

1/2 1/2

Svart å dalen

Strandpromenad

1

L ö gar ä ngen

Strandpromenad, lekf ä lt

1

Folkets Park

Konferensanl ä ggning,
n ö j esanl ä ggning, restaurang

1

Gymnasietr ä dg å rden

Botanisk tr ä dg ä rd

1

Exempel p å typ av
anl ä ggning

Namn

Specifikation

Kategori
B C Dl

D2

D3

Mindre
skogsomr å den.

B ä ckbyskogen

Motionssp å r

1/2

1/2

ö ppna g ä rden m m

Fredriksbergs-skogen

Ormbergsskdgen

Vallby g ä rde

Vallby hage

Mariaberget

Lundaskogen

M ä larparken

Hamreskogen

Minigolf

Bygglek

Motionssp å r

Skidbacke

S trandpromenad

1

1 1 1

1

1 1

1

Sportanl ä ggningar

Kristiansborg L ö gar ä ngen Ö stra
holmen

Vallbybadet Bj ö rn ö n

Sundemans backe Bellevuehallen Sporthallen Bl ä sboplanerna R å by
idrottspl Hamre sportf ä lt

Badhus

Utomhusbass ä ng

Friluftsbad,
servering, str ö vomr å de

Liten
utomhusbass ä ng

Friluftsbad,
servering, camping, str ö vomr å de

Tennisbanor

Bollsporthall

F ö reningsidrott

1 1

]_ 1 1

1

1

1 1 1 1

Regementsplan

delvis f ö ren idrott

1/2

1/2

Vallby

Golfbana

1

Rocklunda

Arenor f ö r vinter-sommarsport m publik, inomhus o utomhus,
flera motionssp å r ■motionsg å rd

1

Arosvallen

Arena f ö r idrott o
fotboll

1

Bj ö rn ö n

Flera motionssp å r,
motionsg å rd, skidbacke med lift

1

Vedbotippen

Skidbacke
med lift

1

Exempel p å typ av
anl ä ggning

Namn

Specifikation

Kategori B C Dl

D2 D3

Sporta:il ä ggningar
(forts)

L ö vudden (KFUM)

Idrottsplaner,

restauranger,

sm å b å tshamn

1

L ö gar ä ngen

Sm å b å tshamn, servering

1

Framn ä s

Sj ö sportg å rd, sm å b å tshamn

1

Hamre

Ridsportg å rd

1

Rocklunda

Ridhus

1

Malmabanan

Motorcykelbana

1

Johannisberg

Sportflyg, segelflyg, fallsk ä rmshoppning

1

Johannisberg

Gocartbana

1

Johannisberg

Jaktskjutbana

1

Tunbytorp

Skjutbanor

1

Kulturfflinnesanl ä gg-ningar
m m

Vallby

Friluftsmusetffli
bygdeteater, djurh å llning, festplats

1

Anundsh ö g

Gravh ö g, skeppss ä ttning

I

Naturminnesanl ä gg-

Sund ä ngen

L ö v ä ng,
naturpark

1

ningar

Fr ö s å ker

Naturreservat

1

Kolonitr ä dg å rdar

Ett tiotal

F ö reningsansvar

1

Bredare
skyddsomr å den

Norrleden-Tunby E 18 R å by K ö pingsv ä gen B ä ckby

Barrskog,
200 m bre

tt

1

1/2 1/2

1

CENTRUM

I stadsk ä rnan finns s å v ä l unika
parker av intresse f ö r hela kommunen (C) som p å kostade parker f ö r
t ä tortsborna i gemen (D2) och
enklare omr å desparker f ö r den n ä rmaste
bostadsomgivningen (D3).

Prop. 1980/81:165 125

2.2 Kostnadsslag som kan finansieras enligt KVL

Lagf ö rslaget:

§ 5

Till kommunväg hö'!' vägbtzna och övriga väganordningar.
Anordning, som stadigvaranile behövs för vägens bestånd, drift eller brukande
ooh som kommit till stånd genom väghållarens försorg eller övertagits av
denne, är väganordning. Vägtxnordning är också sådan till väg ansluten
brygga eller färja med färgläge samt vägtrafiken behövlig anortining för vägbelysning
eller rastplats, parkeringsplats eller txnnan uppställningsplats för fordon i
anslwtning till vägbana, som kommit till stånd genom väghållarens försorg
eller övertagits av denne.

§ 6

Vägområde utgörs av den mark, som tagits i anspråk för väganordning.

Mark intill vägbana eller annan därinvid belägen väg-cmortining
som är avsedd till kantremsa får vara Väganordning till en bredd av /lögst två
meter. Vägområde inom områtie med fastställd generalplan eller med stadspltzn
eller byggnadsplan skall ha den bredd som i planen utlagts för kommunväg, även
om marken icke till hela sin bredd tagits i anspråk för sådan väg.

2.2.1
Anl ä ggningskostnader

Lagf ö rslaget:

§ 9

Till byggande av komrmmväg räknas cmläggning av ny väg,
omläggning av väg i ny sträckning samt ombyggnad och förbättring av väg.

Lagtexten talar ensidigt om vägar. Det lämnas
inte nägon ledning för hur grönanläggningar skall behandlas. Här har
eftersträvats största möjliga parallellitet mellan väg- och parkväsen.

Alla fysiska element och kostnadsslag som direkt hör till
vågfunktionen (för motorfordon, cyklar, gående) har medräknats såsom:

Prop. 1980/81:165 126

mark, markstabilisering, v ä gkropp, konstbyggnader, dr ä nering,
skyddszon, skiljeremsor, gatuplante-ringar, bullerskydd, belysning,
trafiksignaler, v ä gskyltning, rastplatser med tillbeh ö r, f ä rjor och f ä rjel ä gen.

Parkeringsplatser har medr ä knats bara om de tillh ö rt
rastplatser, f ä rjel ä gen eller motsvarande v ä gfunktion
eller om de i form av kantstensplat-ser eller liknande ing å tt i sj ä lva
v ä ganl ä ggningen.

I V ä ster å s f ö rekommer markv ä rme huvudsakligen inom cityomr å det. Om s å dan
markv ä rme anlagts eller andra å tg ä rder
vidtagits som f ö rbilligat sj ä lva gatu-driften har l ä mplig andel h ä nf ö rts till driftkostnader.

Gatukontorets a(3jninistrationskostnader har f ö rdelats i princip fullt ut p ä anl ä ggningsobjekten
respektive driften. Ä ven en del av fastighetskontorets a(3ministrations-,
r ä tteg å ngs- och andra kostnader f ö r
markf ö rv ä rv har f ö rdelats.

Alla fysiska element som direkt h ö r till park-eller rekreationsfunktionen har medr ä knats s å som:

r ä mark, gallring, tr ä dplantering, fyllnings- och matjordsmassor, anl ä ggning av gr ä sytor,
buskytor, rabatter, bollplaner, v ä gar,
trappor, murar, markbel ä ggning, lekplatser med tillbeh ö r samt l ö sa
m ö bler, blomsterurnor m m.

Till anl ä ggningskostnader
har ä ven r ä knats byggnader och anordningar f ö r
sj ä lva parkfunktionen, s å som omkl ä dnings-
och duschrum f ö r motionssp å r och bollplaner, lekledar- och redskapsutrymmen f ö r bygglek etc.

Parkkontorets respektive fastighetskontorets administrationskostnader
har behandlats p å samma s ä tt som vad g ä ller
f ö r gatukontoret.

Till anl ä ggningskostnader
har r ä knats kostnader i samband med nyanl ä ggning. P å
samma s ä tt har r ä knats s å dan
ombyggnad eller komplettering, som medf ö r
en p å taglig standardf ö rb ä ttring f ö r ett visst omr å de
eller i specialfall enstaka fastigheter.

Prop. 1980/81:165 127

Som exempel p å
standardf ö rb ä ttring kan n ä mnas omfattande trafiksanering
(separation av cykel-och g å ngtrafik och andra trafiks ä kerhets å tg ä rder) inom ett visst omr ä de ä ven om den
sker i etapper efter en viss plan, ö verg å ng fr å n grusv ä gsstandard till permanentbel ä ggning eller fr ä n
dikesav-vattning till kantsten och gatubrunnar. Markv ä rme i g å ngbana
har ibland varit till speciell b å tnad f ö r angr ä nsande
aff ä rsfastigheter, som f å tt ö kad
attraktivitet och minskat golvslitage.

Parkf ö rb ä ttring kan exemplifieras med ett ut ö kande
av gr ö nytorna eller anl ä ggande av en bollplan eller en redskapslekplats inom
befintlig parkmark om standardf ö r ä ndringen och kostnaden gett anledning att s ä rskilt belasta det n ä rmast ber ö rda omr å det.

Anl ä ggningskostnaderna har f ö rdelats ö ver
tid och rum

Extraordin ä ra kostnader
f ö r exempelvis bergspr ä ngning, byggande p ä l ö sa leror, byggande i ogynnsam
marknadssituation etc har s ä ledes inte
tagits ut av de ber ö rda fastigheterna ensamma, s å vida de inte f å tt
en mot kostnaderna svarande extra kvalitet (jfr SOU 1977:65 sid 96 ö ).

Sammans ä ttning

F ö r att belysa sammans ä ttningen av anl ä ggningskostnader
som skall utg ö ra grund f ö r eng å ngsavgifterna
redovisas h ä r kostnadsuppgifter fr å n nyexploa-teringsverksamheten i V ä ster å s.
Kostnaderna f ö rman-l ä ggande av v ä gar
och parker, uttryckta i 1980 å rs penningv ä rde, har de senaste å ren uppg å tt till nedanst å ende belopp. Under perioden har parkanl ä ggningarna utgjort n ä ra en tredjedel av de investeringar som kan omfattas av KVL.

Ar_____________ V ä gar_______ Parker

1972

11,0

Mkr

6,0 Mkr

1973

13,6

"

6,3 "

1974

11,2

II

3,9 "

1975

9,1

"

2,6 "

1976

10,2

11

0,8 "

1977

7,8

II

5,7 "

1978

9,2

If

4,1 ■■

1979

(budget)

6,5 "

1980

(budget)

5,3 "

Genomsnitt

f ö r

perioden

10,2

Mkr

4,6 Mkr

Prop. 1980/81:165 128

2.2.2 Driftkostnader Lagf ö rslaget:

§
n

Till drift av korrtnunväg räknas åtgärder för att hålla
vägen i sådant skick att samfärdselns behov samt skäliga sanitära hänsyn och treimadshänsyn
blir tillgodosedda.

Drift av komrmmväg sker genom underhåll och reparation av väganordning,
undanskaffanile av snö och is semit vidtagande av åtgärder mot halka,
borttagande av sand och armat som påförts vägbanan till motverkande av halka,
rensning och upptining av rännstensbrwm och ledning som förbinider sådan brunn
med allmän avloppsledning samt övriga åtgärder för att hålla vägområtie i ett
för stmfärdseln tillfredsställande skick. Drift av kommunväg sker även genom
sådana renhållningsåtgärder som sopning, bortförande av orenlighet och
nedskräpande föremål, borttagande av ogräs samt (innan Jämförlig åtgärd.

Om särskilda skäl föreligger kan länsstyrelsen medge inskränkning
i skyldigheten att vidta åtgärder som anges i första och andra styckena.
Länsstyrelsen meddelar därvid de föreskrifter som behövs.

Lagtexten lämnar inte heller i detta avseende nägon
anvisning om hur grönanläggningar skall behandlas.

Alla funktioner som direkt och indirekt behövs för
brukandet av en väg har medräknats säsom:

sändning, sopning, snöröjning, saltning, brunnsrensning,
skötsel av grönremsor, städning, (uppvärmning), belysning och
färjedrift samt alla slags reparationer och förnyelser.

Till driftkostnader har även räknats hyror eller räntor
och avskrivningar för lokaler, maskiner, fordon och anläggningar
(exempelvis sandsilos) samt administrationskostnader enligt ovan.

Västerås kommun har tillsammans med ytterligare fem
stora kommuner i landet genomfört en jämförelse avseende driftskostnader
för statsbidragsberättigade gator och vägar. Kostnadsjämförelsen avser
åren 1975-1978 och utvisar bl a att här redovisade kostnader i vart
fall ej kan anses för höga för den kommuntyp Västerås tillhör.

Prop. 1980/81:165 129

V ä gdriftskostnadernas sammans ä ttning i V ä ster å s. Parkering ing ä r
ej. 1978 (exkl r ä ntor, avskrivning)

Alla funktioner som direkt och indirekt beh ö vs f ö r den
fysiska sk ö tseln av en gr ö nanl ä ggning har
medr ä knats s å som:

s ä ndning, sopning, sn ö r ö jning, brunnsrensning,
st ä dning, underh å llsr ö jning i
naturmark, s å dd och g ö dsling, gr ä sklippning,
grusyteunderh ä ll, omplanteringar i rabatter,
hantering av l ö sa parkm ö bler, byggnadsunderh å ll samt alla slags reparationer och ers ä ttningar.

Till driftskostnader har ä ven r ä knats hyror eller r ä ntor och avskrivningar f ö r lokaler, maskiner, fordon och anl ä ggningar (exempelvis stadstr ä dg å rd/plantskola
till den del en s å dan f ö rs ö rjer kommunparker). Avgr ä nsningen mot allm ä n
fritidsverksamhet har gjorts med utg å ngspunkt
fr ä n verksamhetens gr ö nomr ä desanknytning;
exempelvis medr ä knas omkl ä dningsrum till motionssp å r men inte rum f ö r
bordtennisspel. Personalkostnader f ö r
sj ä lva parkfunktionen haF inte medr ä knats s å som
lekledare, djurvardare, minigolfpersonal, ordningsvakter, parkteaterfolk etc.

9 Riksdagen 1980181. I saml. Nr 165

Prop. 1980/81:165 130

Bokf ö ringen har inte m ö jliggjort n å gon
nedbrytning av parkdriftskostnaderna p å
omr å den med homogen bebyggelse. Det ä r dock uppenbart att kostnadsskillnaderna ä r stora beroende s å v ä l p å olikheter i parkmarkstillg å ng
som p å olikheter i naturf ö ruts ä ttningar
(ler å ker, l ö v ä ng,
barrskog).

I det f ö ljande har
bara rena standardskillnader beaktats, inte kostnadsskillnader beroende av utg å ngsl ä get f ö r omr å dets
exploatering.

Till driftskostnader har r ä knats mindre ombyggnads-och kompletteringsarbeten av s å dan art att de inte medf ö r en p å taglig
standardf ö rb ä ttring f ö r ett visst omr ä de eller enstaka fastigheter.

Kostnader f ö r
kompletteringsarbeten i relation till egentliga driftskostnader redovisas
nedan. N å gra motsvarande detaljerade studier
av kompletterande parkarbeten har inte kunnat g ö ras. Det ä r dock uppenbart att kostnaderna ä r l ä gre.

I det f ö ljande
redovisas dels vissa standard-h ö jande ä tg ä rder med
nytta f ö r en begr ä nsad krets fastigheter, dels komplettering av ö vergripande cg-n ä t
och slutligen diverse mindre kompletteringsarbeten.

F ö retag nr

F ö retagets namn

Arbetet avser

Kostnadskategori och f ö rdelning

STANDARDH Ö JANDE Å TG Ä RDER TILL

NYTTA F Ö R EN AVGR Ä NSNINGSBAR
KRETS AV FASTIGHETER

1

Sjukhusstigen

Nyanl ä gg, g å ng- och cykelv ä g
till nytt sjukhus

Anl ä ggn d3: 1/2 kommunen, 1/2
landstinget

2

Vedbov ä gen

F ö rb ä ttr och.nyan-l ä ggn, bussgata till nytt sjukhus

Anl ä ggn d3: 1/3 kommunen, 2/3
landstinget

3

M å nstigen

Nyanl ä ggn, ang ö rings-gata till nytt daghem

Anl ä ggn d3: kommunen,
daghemsprojektet

4

T ä ppgatan Vretgatan H ö gbergsgatan

Nyanl ä grjn,
gator f ö r villaf ö rt ä tning

Anl ä ggn d3: f ö rt ä tningsfastigheterna

Inom omr å det Vallby-V ä stra F ö rstaden
har de kompletterande v ä garbetena (exkl å tg ä rder f ö r nyexploatering och kommundelsv ä gar) f ö r
å ren 19 70 -79 redovisats som anl ä ggnings-respektive driftkostnad enligt f ö ljande. Kartans siffror h ä nvisar till listan.

KOMPLETTERINGSARBETEN

F ö retag nr

F ö retagets namn

Arbetet avser

Kostnadskategori och f ö rdelning

10

V ä stra F ö rstaden

Ombyggn fr å n
grus-

Anl ä ggn d3: fastigheterna

Stohagen

till asfaltstandard

inom omr å det

Annedal

av matar- och entr é gator,
ca 8 000 m, trafiksanering

11

Lantv ä rnsgatan

Nyasfaltering, om-

Anl ä ggn d3: nyexploate-

Repslagargatan

byggn av entr é gata
till nytt aff ä rscentrum

ringsfastigheterna

12

V ä stermalm

Ombyggn fr å n
grus-

Anl ä ggn d3: angr ä nsande

till asfaltstandard

fastigheter

av entr é gator,

trafiksanering

KOMPLEITKRING AV DET Ö VERGRIPANDE
CG-V Ä GN Ä TET

30

Narvav ä gen

Nyanl ä ggn, 1 950
m farbana, samt tunnel

Drift d2

31

Petterbergsgatan

Nyanl ä ggn, 250 m
farbana

Drift d3

32

Hammarbygatan

Nyanl ä ggn, farbana
samt tunnel

Drift d2

33

Vallbyleden

650 m farbana

Drift d2

DIVERSE

MINDRE
KOMPLETTERINGSARBETEN

50

Pilfinksgatan-

Ombyggnad av gatuan-

Drift d3

R å byleden

slutning till R å by
centrum av trafiks ä kerhetssk ä l

51

Nybyggev ä gen

Asfaitering och avst ä ngning
utom f ö r busstrafik, trafiksanering

Drift d3

52

Kronv ä gen-

Ombyggn av gatukors

Drift d3

(S ö tgatan

f ö r trafikmilj ö ns skull

Prop. 1980/81:165 133

F ö retag nr

F ö retagets namn

Arbetet avser

Kostnadskategori och f ö rdelning

53

Pettersbergsgatan-

Flyttn av bussh å ll-

Drift d2

Drottninggatan

platser f ö r trafik-och
bostadsmilj ö ns skull

54

Kristinagatan

Asfaitering av g å ngbana
som inte h ö ll normalstandard

Drift d3

55

Vinkelgatan

Anl ä ggande av gatu-v ä rme i brant entr é gatuavsnitt

Drift d3

Prop. 1980/81:165 134

2.3 Redovisningsenheter

Lagf ö rslaget:

§ 26

För kommunal väghållning får komrmmen inom sitt område ta
ut avgift av ägare till fastighet som har nytta av väghållningen. Fastighet
inom område där tätbebyggelse föreligger anses därvid ha nytta av de vägar inom
området som väghållningen avser, om ej särskilda skäl föranleder annat ...

§ 31

Om avgift för väghållning skall uttas av fastighetsägare,
åligger det väghållningsmyndigheten att upprätta förslag till avgränsning av
det område (väghållnings områtie) inom vilket avgiftsskyldighet avses
föreligga och utställa förslaget till granskning ...

Redovisningsenheterna ä r
dels geografiskt anknutna dels anknutna till kommunens investerings- respektive
driftbudget. I stora drag finns ett samband mellan anl ä ggnings- eller investeringskostnad och eng å ngsavgift samt mellan driftkostnad och periodisk
avgift. N å gon identitet mellan exploateringskostnader
och eng å ngsavgiften finns d ä remot inte och ä n
mindre mellan traditionell driftkostnad och den periodiska avgiften. Den v ä sentliga skillnaden h ä nf ö r sig till anl ä ggningskostnaderna f ö r kommundelsanl ä ggningar. Dessa kostnader st å r inte i n å got
entydigt f ö rh å llande till omfattningen av nyexploateringsverksamheten.

Med h ä nsyn till att nyexploateringsverksamheten
inte heller kan f ö ruts ä ttas vara j ä mn och kontinuerlig har
kostnaderna f ö r kommundelsanl ä ggningar inte tagits ut ö ver eng å ngsavgiften
utan ö ver den periodiska avgiften.

2.3.1 V ä g (- och
park) h ä llningsomr å dets avgr ä nsning,
taxeomr å den

Eftersom en ä ndring
av v ä gh å llningsomr ä desgr ä nsen skall ske i s å dana
administrativa former som kan kr ä va å tskillig tid har h ä r valts att l å ta hela kommunen utg ö ra ett v ä gh å llningsomr å de.
Inom detta beh ö vs d å flera taxeomr ä den.

KVL-avgifter torde s å lunda
mycket s ä llan bli aktuella i den rena
glesbygden. V ä gar med kommunal v ä gh å llning utanf ö r planlagt omr å de
torde vanligtvis vara inr ä ttade enligt V ä gL. Gr ö nanl ä ggningar f ö r
lokalt bruk f ö rekommer s ä llan. Skulle s å
vara fallet och finansieringen inte kan l ö sas
p å annat s ä tt ä n med KVL m ä ste man tillskapa ett s ä rskilt taxeomr ä de
f ö r anl ä ggningen ifr-ga. Avgr ä nsningen av
omr å det torde bli mycket sk ö nsm ä ssig. N å got behov av s å dan
till ä mpning har inte f ö relegat i V ä ster å s varf ö r
glesbygden skall utg ö ra ett s ä rskilt "nolltaxeomr å de", dvs n å gon
avgift enligt KVL tas inte ut. Kommunala v ä ganl ä ggningar i glesbygden till f ö rm å n f ö r enbart en eller ett f å tal fastigheter har reglerats genom separata avtal
(32 § KVL).

ST Ö RRE T Ä TORT

Gr ä nserna mot nolltaxeomr ä det runt V ä ster å s t ä tort har f ö reslagits f ö lja
den detaljplanelagda markens ytterkontur. Mindre inneslutna, icke planlagda omr å den ing å r,
i den m ä n de kan anses delaktiga i gr ö nanl ä ggningarna i
t ä torten. Detsamma g ä ller ä ven viss t ä tare randbebyggelse omedelbart utanf ö r planlagt omr ä de.
I dessa fall har gr ä nsen anpassats till fastighetsgr ä nserna.

Inom en st ö rre t ä tort som V ä ster å s finns omr å den,
vars planstandard v ä sentligen ö ver- eller understiger den f ö r orten normala. Detta kan beaktas genom att inf ö ra standardfaktorer. Ovan redovisade plus- och minusomr ä den har avgr ä nsats
intuitivt mot bakgrund av tillg ä nglig
statistik.

En arbetshypotes har varit att samma indelning i taxeomr å den skall g ä lla
vid best ä mning av eng å ngsavgifter som vid best ä mning av periodiska avgifter.

Standardskillnaden kan avse v ä gar eller parker eller b å dadera. Standardfaktorerna b ö r d ä rf ö r vara v ä gda
med h ä nsyn till kostnadsrelationen v ä g/park och till standardskillnadens karakt ä r. Nedanst å ende
tabelluppgifter ger en viss f ö rest ä llning om sp ä nnvidden
mellan olika omr å dens verkliga standard och kostnad.
Man finner en mycket stor variation i f ö rsta
hand beroende av hustyperna men ä ven av de
milj ö ambitioner som styrt planeringen.
F ö r ett renodlat sm å husomr å de
ä r kostnaderna 4-5 g å nger s å
h ö ga som f ö r ett flerbostadsomr ä de r ä knat per 100 kvadratmeter
bruttoarea. Mellan tv ä
sm å husomr å den
kan det skilja 100 % och mer. N ä gon strikt
matematisk behandling av kostnadsskillnaderna har emellertid inte kunnat
genomf ö ras p ä grundval av nu tillg ä ngliga bokf ö rings- och statistikuppgifter.

Anl Ä qgningskoatnader
f ö r v ä gar och gr ö nanl å ggninqar med g ä ng- och cykslvAgar (g ä ngtunnlar ej medtagna). Oe faktiska
koatn ä darna ä r uppr ä Xnade till 1979 ä rs kostnadsl ä ge.

Omräde

Kvarters-mark 1 000 m2

Bruttoarea
(vy) 1 000 id2

Antal bost

vy fördelad pä

husf,T3er %

Kostnad

för gata

Kostnad samt gc-

för park i/äqar

Fler-bost

Radhus

smh

Kr/m2 kv mark

Kr/100 m2 vy

Kr/m2 kV mark

Kr/100 m2 vy

1

2

3

4

5

6

7

3

9

10

11

Hiby

780

290

3 065

86

14

-

8:30

2 300

14:00

3 800

Hamre

205

45

320

-

40

60

36r00

25 000

20:00

9 500

Mckby

1 320

380

3 300

50

20

30

14:30

5 000

10:60

3 700

a£käsen

310

52

400

-

24

76

26:50

15 300

12:00

7 100

0 SkälBy

620

108

805

-

45

55

13:30

10 600

14:00

8 000

önsta-(ryta

2 000

465

3 800

50

15

35

13:80

6 100

14:00

6 100

MINDRE T Ä TORT

V Ä GAR

a
m

Statlig
vag

dB------

Omrfldesvag
(KVL)

PARKER

Skattefinansierad
idrottsanl ä ggning

D3
1 1

OmrftdesDarK
(KVL)

Avgr ä nsningen av taxeomn é det kring en mindre t ä tort kan i allm ä nhet f ö lja saimna principer som nyss n ä mnts. Interna standardskillnader inom orten ä r s ä llsynta. I Tortuna
har fastigheten med idrottsplanen klassats som c-anl ä gg-ning. Taxeomr å det
har d ä rf ö r kunnat begr ä nsas till den planlagda marken j ä mte en angr ä nsande
fastighet.

S å dana fritidsomr å den som har f ö rutsatts
bli reglerade enligt KVL f ö resl å s utg ö ra separata taxeomr ä den med h ä nsyn
till stora skiljaktigheter i v ä g- och gr ö nytestandard. Fr å n
standardsynpunkt likv ä rdiga omr å den har dock sammanf ö rts till en taxeenhet.

J ä mf ö relse mellan tv å fritidsomr å den

TIDO-LINDO '

privata fritrisanordnim r.'.'.'.'l Privat park == Privat
vag _

--- y_______ i »—

/.

De gemensamma anl ä ggningarna
p å Tid ö -Lind ö har betydande omfattning; v ä gn ä tet har
delvis permanentbel ä ggning. I Ramstaplanen finns i princip
bara v ä gmark.

Prop. 1980/81:165 139

2 . 4 F ö rdelning p å kostnadsb ä rare

Lagf ö rslaget:

§ 27

Avgifter som kommunen tar ut får ej överskritla vad som
behövs för att täcka nödvändiga kostnader för -jäghåll-ningen.
Avgiftsskyldighet skall fördelas mellan fastigheterna efter skälig och rättvis
grund.

V'id fördelning av avgiftsskyldigheten skall hänsyn' tas
till mera betydande kostnader, som ägare av fastighet nedlagt eller i annan
form haft vid byggande av väg som väghållningen avser, i den mån det är
skäligt med hänsyn till vägens ålder och skick, den fördel fastighetsägaren
får av kommunvägen och övriga omständigheter.

Kr väghållningsåtgärd till övervägande fördel för endast
viss fastighet, får bestämmas att denna ensam sltall bära kostnaden för
åtgärden.

§ 28

Avgift skall utgå enligt taxa som kommunen utformar i
överensstämmelse med de grunder som anges i 27 \j. .Avgift kan utgå som
engångsavgift ooh som periodiska 'avgifter. Engångsavgift får s.j sättas
högre ansatt den svtxrar mot fastighetens andel i kostnaden för kommun-vägens
byggande.

2.4.1 Eng å ngsavgifter

F ö rdelningsunderlaget

Nyexploateringsomr å den:

Det ber ö rda
fastighetskollektivet har normalt best ä mts
av planomr ä desgr ä nsen, dvs eng å ngsavgiften avser entr é - eller ang ö ringsgator
samt gr ö nanl ä ggningar som m ö jligg ö r markens exploatering.

Saneringsomr ä den:

Vid en standardh ö jning
har det uppst å tt behov av att oberoende av taxeomr å desgr ä nserna tempor ä rt kunna urskilja den krets av fastigheter som haft
s ä rskild b å tnad av en kommunal investering i en omr å desanl ä ggning.
Investeringen har d ä f ö rdelats helt eller i huvudsak p ä
dessa. Detta f ö rfarande har bara till ä mpats f ö r
å tg ä rder, som varit av st ö rre
ekonomisk betydelse.

Storkvartersomr ä den
m fl omr å den med flexibel plan:

Avgiften skall avse delaktighet i anl ä ggningar, som utf ö rs
av kommunen utanf ö r storkvarters-omr å det. N ä gon
bed ö mning av fastighets ä garkollek-tivets egna kostnader inom storkvarteret g ö rs inte. Vid bed ö mning
av avgiftsredukticner kan vissa av bostadsomr å dets egenkostnader v ä gas in.
Storleken av avgiftens reduktion best ä ms
exempelvis genom j ä mf ö relser mellan ett antal likartade omr å den med och utan storkvarter.

V Ä GAR

dB---------- OMR Ä DESVAG

PARKER

SKATTEFINANSIERAT SKYDOSOMR Ä DE 3 OMR Ä DESPARK * O Ä NOVAG

PRIVAT QRONANLAGCNING ELLER ö iNGVAG

Prop.
1980/81:165 141

Ett m å tt p ä gatu- och parkkostnaderna samt "stor-kvarterskostnaderna" f ö r en sm å hustomt
om 900 m2 inom ett modernt bostadsomr å de
kan erh å llas ur f ö ljande ber ä kningar.
Underlaget ä r h ä mtat fr ä n exploateringskalkylen f ö r ett st ö rre
bostadsomr å de, som ä r under utbyggnad i V ä ster å s.

1.
Markkostnader 8 000 kr

2.
Sekund ä rleder, matarleder, g ä ngtunnlar, broar, belysning 12
000 kr

3.
Entr é gator, belysning 19 000 kr

4.
Omr å desparker, g å ng-
och

cykelv ä gar 11 000 kr

5.
Kvartersparker 3 000 kr

6.
Vatten- och
avloppsanslutning 31 000 kr

7.
ö vrigt 6 000 kr

90 000 kr

Behandlas kvarteret, d ä r
tomten ä r bel ä gen, p å traditionellt s ä tt svarar kommunen f ö r samtliga aiil ä ggningar och taxeunderlaget vad
avser den nu aktuella testen utg ö res av
posterna 2-5, d v s 45 000 kr. Behandlas det d ä remot som ett storkvarter omfattas kommunens å tagande av posterna 2 och 4, dvs 23 000 kr. Vid
storkvarter skulle s ä ledes eng å ngsavgiften i detta fall å s ä ttas faktorn
0,5 i f ö rh å llande till avgiften f ö r en
"normaltomt".

Storindustriomr å den,
hamnomr å den:

Dessa har behandlats i princip som storkvarter. Om ett omr ä de ä r s å stort att sekund ä rleder
f ö r ö vergripande trafik ing å r, har mark ä garen i princip Jtrediterats. Om trafikalstringen
inom omr å det ifr ä ga orsakar utbyggnad av en planskild trafikplats
eller n å gon liknande å tg ä rd utanf ö r omr å det har mark ä garen debiterats nela eller en andel i
byggnadskostnaden (se bild sid 13).

Centirumomr å den:

Inom centrumomr å den
har vissa g å gator, torg och parker en h ö gre standard ä n
normalanl ä ggningarna. Av t ä tortens totala v ä grenh å llningskostnad faller 35 % p å centrum. Om fastighetsv ä rdena kan anses ha ö kat till f ö ljd av denna kvalitet har ett l ä mpligt avgr ä nsat
aff ä rsfastighetskollektiv debiterats en
andel i byggnadskostnaden (se bild sid 12 ). F ö r s å dana anl ä ggningar har f ö rutsatts
att s ä rskilda avtal tr ä ffas (32 §
KVL).

Prop. 1980/81:165 142

F ö r ä ndringar i f ö rdelningsunderlaget:

Om tv å nya exploateringsenheter har
bildats genom delning av en ä ldre utan
att v ä g- eller parktillg å ngarna beh ö vt
ä ndras, har b å da fastigheterna debiterats. Nuv ä rdet av den avgift som erlagts av den ä ldre fastigheten har dragits av.

Kompletterande anl ä ggningsavgifter
har f ö rutsatts bli debiterade i samband
med byggnadslovgivning eller fastighetsbildning eftersom en bevakning redan
sker f ö r annan kommunal debitering. Man
kan emellertid n ä en betydande administrativ f ö renkling, om s å dana
till ä ggsavgifter antingen slopas eller
helt baseras p å fastighetstaxeringsdata.

F ö rdelen med en f ö renklad administration m ä ste dock v ä gas
.tiot nackdelen f ö r fastighets ä garen att finansiera avgiften eftersom sv å righeter normalt f ö religger till acceptabel nybel ä ning.
F ö r kommunen g ä ller motsvarande sv å righeter att driva in avgifterna tidigare f ö religgande korrektiv (s ä kerheter vid byggnadslovpr ö vning).

2.4.2 Periodiska avgifter

I kommunf ö rbundets
taxef ö rslag 1978-10-23 har fastigheternas
taxeringsv ä rden tagits som utg å ngspunkt f ö r
debitering av driftavgifter (14 § ) .

Konsekvenserna av en renodlad koppling till taxeringsv ä rdena framg å r
av testresultatet.

I f ö ljande test har d ä rf ö r som
komplettering till normaltaxef ö rslagets
huvudalternativ i princip samma taxefaktorer pr ö vats f ö r f ö rdelning av periodiska avgifter som f ö r f ö rdelning av eng å ngsavgifter.

P å samma s ä tt som betr ä ffande
eng å ngsavgifterna justeras f ö rdelningsunderlaget antingen kontinuerligt eller
med samma periodietet som fastighetstaxeringen.

Avgifterna kan f ö rslagsvis
debiteras samtidigt med fj ä rrv ä rmeavgifter, f n tre g å nger per å r. Taxan justeras ä rligen i samband med budgetbehandlingen.

Sammans ä ttning

Den periodiska avgiften har sammansatts av

1.
en andel i
investeringar f ö r kommundelsv ä gar (dl och d2) och kommundelsparker (D2) inom
respektive t ä tortsomr å de,

2.
en andel i driftskostnader
f ö r samma kommundelsv ä gar och kommundelsparker som ovan,

3.
en andel i
investeringar f ö r ombyggnads-och
kompletteringsarbeten p ä samtliga kommunv ä gar (dl, d2, d3) och kommunparker

(Dl, 02, D3) f ö rdelade
p ä respektive t ä tortsomr å den,

4. en andel i driftskostnader f ö r omr å desv ä gar

(d3) och omr ä desparker . (D3) som genom en

s ä rskild faktor anpassats till den
under-,

normal- eller ö verstandard som f ö religger

inom omr å det ifr ä ga.

I V ä ster å s har motsvarande kostnadsposter under sistlidna 7-9 å rs period varit f ö ljande
uttryckta i miljontal kronor med 1980 å rs
penningv ä rde.

Vägar

Parker

'N.SaTimiansät

tl+3 invest
brutto

statsbidrag

2

drift

brutto

stats bidrag

4

drift

1 + 3 invest

2+4 drift

1072

29.3

6,1

10,6

6,0

9,8

1,8

17,5

1073

42,3

14,1

10,6

6,7

10,2

3,8

ia,8

1071

46,9

19,4

9,9

7,0

9,6

1,6

10,1

1075

46,4

30,3

10,0

6,7

9,7

2,2

19,5

1076

37,2

18,6

10,9

6,0

11,3

2,7

17,2

1077

22,0

3,0

11,1

5,7

11,1

1,0

15,8

1076

20,4

1,9

11,7

7,1

11,6

0,8

16,8

1079

-

0,8

17,2

1080

-

0,5

16,8

+

-

+

-

+

+

+

Gtfnomsnitt34,9

13,2

10,7

6,4

10,5

1,7

17,7

fcir perioden 1+3 netto 21,7

2t-i 14,

netto

8

total vågkostnad 36,5

total f 19,4

arkkostnad

dvs parkkostnaden föl som ungefär 1:2

håller sic

till
väg

ostnaden

Prop. 1980/81:165 144

2.4.3 Debiteringsteknik

Efter sj ä lva testk ö rningen har ytterligare n å gra studier f ö r
att belysa r ä ttvisefr å gan.gjorts.

Avgiftsbeloppet f ö r
varje fastighet kan sammans ä ttas av
olika delar som var f ö r sig ä r uttryck f ö r
en aspekt p å en fastighets nytta av KVL-anl ä ggningarna. Om man bara v ä ljer ett s ä tt
att m ä ta har man sv å rt att undg å
att i n å got l ä ge f å uppenbart or ä ttvisa resultat. Med ö kat antal nyttomr ä de ö kar m ö jligheterna att utj ä mna snedheterna. Problemet g ä ller att finna en r ä tt avv ä gning mellan det administrativa
arbetet att m ä ta och dettas betydelse f ö r fastighets ä garens
debitering. F ö ljande sammans ä ttningsdelar har diskuterats.

Fastighetsbelopp (grundavgift) - en andel i en
basorganisation f ö r gatu- och parkv ä sen som ä r
oberoende av kostnadsb ä rarens/fastighetens egenskaper.

Tomtareabelopp - an andel baserad p ä f ö rh ä llandet

att tomternas dimensioner p å verkar v ä gn ä tets to

tala l ä ngd. Parkarean har d ä remot inget
samband

med tomtarean.

L ä genhetsbelopp - en andel baserad p å hush å llet
-familjen som konsument av v ä g- och
parktillg å ngarna. Variationen i hush å llsstorlekar, bristen p å data och omr ä kningssv å righeterna f ö r
lokaler ger denna m ä tningsgrund en begr ä nsad anv ä ndbarhet.

Taxeringsv ä rdesbelopp -
en andel baserad p å att v ä rdet avspeglar intensiteten i markutnyttjandet. Det
torde dock i lika h ö g grad spegla byggnadernas
modernitet och efterfr å gan p å marknaden, vilket ä r irrelevant
i sammanhanget. F ö rdelen ä r att uppgifterna ä r l ä ttillg ä ngliga och v ä l
ä -jour-h å llna. Problem uppst å r vid samtaxering av flera fastigheter.

Bruttoareabelopp - en andel baserad p ä f ö rh ä llandet att exploateringens intensitet p å verkar v ä gsek-tionens
och gr ö nanl ä ggningarnas dimensionering. Detta bruttoareabelopp kan g ö ras beroende av funktionsfaktorer som uttrycker
fastighetens relativa nytta av v ä gen resp
parken. Som utg å ngspunkt f ö r nyttan av v ä g
har konstruerats en faktor som svarar mot antalet alstrade resor per vecka och
brutto-areaenhet. Utg å ngsv ä rden finns bl a i planverkets publikation nr 23:1969.

Nyttofaktorn f ö r
park har bed ö mts sk ö nsm ä ssigt mot
bakgrund av den reella f ö rekomsten av park i nyare omr å den.

Enbostads- och flerbostadsfastigheter har ansetts ha lika
nytta av parker med utg å ngspunkt fr å n situationen i nyare omr å den. (Om en parkupprustning motiveras av d å liga f ö rh å llanden p å
vissa best ä mda fastigheter, exempelvis i en ä ldre stenstadsdel, kan anl ä ggningskostnaden helt eller till st ö rre delen tas ut av dessa.)

Bostadsfastigheter har givits faktorv ä rde 1,0. Faktorerna har sedan sammanv ä gts under antagandet att v ä gkostnaderna ä r
dubbelt s å stora som parkkostnaderna. Den sammanv ä gda faktorn blir d ä rmed ett omr ä kningstal, varigenom alla
funktioner kan uttryckas i bostadsekvivalenter.

Funktion

Relativ
nytta per bruttoareaenhet (f)

v ä g

park

sammanv ä gd

trafikalstr

f ö rekomst belastning

faktor

Bost ä i ä er

1,0

1,0 1,0

1,0

Industri

2,0
(1,1-3,7)

0,2 0,5

1,4

Samf ä rdsel

5,3
(4,0-6,6)

Partihandel,
lager

3,2
(0,9-5,5)

Sjukv å rd

1,7
(0,9-2,4)

Grundskola,
f ö rskola

0,5

1,0 0,7

0,6

Kontor

3,2

0,4 0,9

2,2

Butiker
(ej stormarkn)

20
(18,9-23,2)

0,4 0,7

6,8

Hotell
(ej motell)

0,5

0,4 2,1

0,6

Samlingslokaler

2,0
(0,3-3,6)

0,4 2,0

1,6

Restauranger

7,5

0,4 2,5

5,0

Med h ä nsyn till att sp ä nnvidden i faktortalen ä r s å pass stor
kan man sv å rligen ange n å got genomsnitt f ö r
blandade funktioner, exempelvis f ö r
en cityfastighet med lokaler och bost ä der.
Sven anl ä ggningar f ö r samf ä rdsel
och sjukv å rd b ö r bli f ö rem å l f ö r individuell analys. Som exempel p å extremv ä rden
kan n ä mnas att v ä gnyttofaktorn f ö r
en stormarknad skulle bli 56 ber ä knad enligt
ovan.

10 Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 165

Prop. 1980/81:165 146

Det f ö religger s å lunda ä
ena sidan stora relativa nyttoskillnader beroende p å funktionen och å
andra sidan stora sv å righeter att enkelt m ä ta dessa. Mot ovanst å ende bakgrund har funktionsfaktorerna f ö renklats s å att man antagit

f = 1,0 f ö r bost ä der, f ö rskolor,
grundskolor, gymnasier

f = 2,0 f ö r
arbetsplatser: industrier, kontor, h ö gskolor,
hantverkslokaler, partihandelslager och sjukhus, samt f ö r samlingslokaler

f = 5,0 f ö r
kommersiella anl ä ggningar: butiker, restauranger,
servicekontor.

Den ovan redovisade funktionsfaktormetoden b ö r i f ö rsta hand
komma till anv ä ndning vid f ö rdelning av de olika bebyggelsekategoriernas andel i
de totala kostnaderna f ö r kommunv ä gar och parker. En j ä mf ö relse ä r s ä ledes inte
utan vidare m ö jlig att g ö ra mellan de avgifter som redovisats i sammanfattningen
och de avgifter som denna metod leder till eftersom kostnadsunderlaget f ö r de redovisade avgifterna enbart avser omr ä desanknutna anl ä ggningar.

Studien visar emellertid att funktionsfaktormetoden kan
tillgodose kravet p å en r ä ttvis f ö rdelning av kostnader mellan olika
bebyggelsekategorier.

unders ö kningsombAdena

De unders ö kningsomr å den vilka ligger till grund f ö r detta test omfattar tre st ö rre delomr å den
inom V ä ster å s centralort, vilka valts med m å ls ä ttningen att vara representativa f ö r hela centralorten vad avser bebyggelsetyper och
bebyggelsens å lder, gatustandard, parkanl ä ggningar etc. Omr å dena
utg ö rs av ett exploateringsomr å de i de yttre delarna av centralorten. Vallby, ett
mer centralt bel ä get omr å de med huvudsakligen ä ldre bebyggelse Jakobsberg-Pettersberg samt ett industriomr å de, Brandthovda. Inledningsvis gjordes en indelning
av de tre delomr å dena i elva mindre omr å den som motsvarade statistikomr å dena p å
tresifferniv å .

De i testet anv ä nda
unders ö kningsomr å dena ä r idag
bebyggda men torde ä nd å ge en r ä ttvisande bild av s ä v ä l drift- som
anl ä ggningskostnader f ö r gatu-och parkmark ä ven om anl ä ggningstaxan huvudsakligen ä r t ä nkt att till ä mpas p å
nytillkommande fastigheter och byggnader.

Viss del av sm å husbebyggelsen
inom ett delomr å de ing å r i gemensamhetsanl ä ggning som bl a omfattar v ä gar
och parkmark. Anl ä ggningar ä r emellertid inte h ä r av st ö rre omfattning ä n att de motsvarar ordin ä ra garageinfarter eller gr ö nytor som annars skulle ha motsvarats av gr ä smattor p å
tomtmark. N ä gra generella slutsatser ang å ende reduktion av avgifter p å grund av kostnader f ö r gemensamhetsanl ä ggningar kan
d ä rf ö r inte dras.

Prop. 1980/81:165 148

Unders ö kningsomr å denas l ä ge
och omfattning framg å r av ovanst å ende karta och beskrivs n ä rmare nedan, med avseende p å bl a topografi, fastighetsuppgifter, gatu- och
parkstandard.

Vad avser fastighetsuppgifterna har samtliga uppgifter ej
varit tillg ä ngliga vare sig i fastighetstaxeringsl ä ngderna eller i kommunens material. F ö r att kunna anpassa materialet till detta v ä gtaxe-test har d ä rf ö r vissa generaliseringar m å ste g ö ras vilket n ä rmare framg å r
nedan.

3.1 Vallby ä r
bel ä get cirka 3 1cm nordv ä st om V ä ster å s centrum omedelbart norr om E 18. Vallby utg ö r ett exploateringsomr å de p å flack terr ä ng vilket nyligen bebyggts med s ä v ä l flerfamiljsbost ä der som radhus och friliggande villor. Den totala
arealen uppg å r till cirka 108,7 ha f ö rdelad p å
68,5 % (74,4 ha) tomtmark, 6,5 % (7,1 ha) gatumark och 25 % (27,2 ha) parlanark.

Den totala gatul ä ngden
inom omr å det uppg å r till omkring 7 200 l ä ngdmeter och utg ö rs huvudsakligen av gator med 6-8
meters k ö rbanebredd och dubbla g å ngbanor.

Av parkytan utg ö r
st ö rre delen (80 %) gr ä sytor och naturmark medan ö vrig del ä r
mer eller mindre h å rdgjorda ytor samt planteringar.

Detta delomr å de
inneh å ller totalt 418 fastigheter varav
408 utg ö r bebyggda sm å husfastigheter, 5 st fastigheter f ö r flerfamiljshus, 4 st allm ä nna byggnader och 1 obebyggd villatomt. Av det
totala l ä genhetsbest ä ndet om 1 868 l ä genheter
ing å r 409 i sm å husbebyggelsen, 1 415 i flerfamiljshusbebygg-elsen
och resterande 44 i allm ä nna byggnader.

Av den totala bostadsl ä genhetsytan
om ca 167 000 m2 faller en tredjedel p å
sm å husbest å ndet och resterande tv ä tredjedelar p å
flerfamiljshusen. Lokal-l ä genhetsytan utg ö r ca 6 70 0 m2 och utg ö rs uteslutande av de allm ä nna
byggnaderna.

Omr å dets totala fastighetstaxeringsv ä rde uppg å r
tiil 157,4 miljoner kronor d ä r 89 % utg ö r byggnadsv ä rden
och 11 % markv ä rden. Se vidare tabeller i
bilagorna

Prop. 1980/81:165 150

3.2 Jakobsberg-Petterberg ä r ett relativt centralt bel ä get omr å de
omedelbart v ä ster om Svart å n med huvudsakligen blandad ä ldre bebyggelse p ä
ett avst å nd av 300-2 000 m fr å n centrum. Terr ä ngf ö rh å llandena f ö r detta omr ä de
ä r mer kuperat ä n Vallby s å tillvida
att de centrala delarna ä r bel ä gna relativt h ö gt med mer eller mindre branta
sluttningar i s å v ä l de ö stra som v ä stra delarna. Omr å dets
totala areal uppg å r till 192,4 ha och av dessa utg ö r 55,5 % (106,3 ha) tomtyta, 8,5 % (16,4 ha) gatumark
samt resterande 36 % (69,7 ha) parkmark.

Den totala gatul ä ngden
uppg å r till ca 16 000 m med varierande
standard, s å tillvida att k ö rbanebredderna varierar fr å n 3 till 13 m. Huvudsakligen ligger k ö rbanebredden dock inom intervallet 6-10 m vartill
dubbla g å ngbanor tillkommer, ä ven om s å dan
saknas helt eller delvis i vissa fall. F ö r
n ä gra gator ing å r ä ven g å ng-, cykel- och mopedv ä gar.

Den f ö r detta omr å de relativt sett stora parkarealen f ö rklaras av att det inom omr å det ut ö ver
de vanligt f ö rekommande parkanl ä ggningarna ä ven
finns tv å st ö rre parkomr å den, Dj ä kneberget och Bergssluttningen, vilka har ett
betydligt st ö rre upptagningsomr å de ä n unders ö kningsomr å det
och s å lunda till stor del nyttjas ä ven av befolkningen utanf ö r detta omr å de.
I f ö rh å llande till Vallby inneb ä r
detta ett st ö rre antal anl ä ggningar p ä
parkmark samt en st ö rre andel h å rdgjorda ytor.

Den totala bostads- och lokall ä genhetsytan f ö r
omr å det uppg å r till ca 326 000 resp 103 500 m2, totalt 429 500 m2,
f ö rdelat p å 4 952 l ä genheter.
Av l ä genhetsbest ä ndet ing å r
4 149 i flerfamiljshusen, 619 i sm å husbebyggelsen
och ö vriga 184 i industrifastigheter,
specialfastigheter och allm ä nna
byggnader.

Vid en j ä mf ö relse med antalet fastigheter om 755 utg ö r 71 % (539 st) av dessa sm å husbebyggelse och 18 % (139 st) flerfamiljsbebyggelse
och resterande del obebyggda tomter, industrifastigheter etc.

Fastighetstaxeringsv ä rdet
uppg å r totalt till 326 , miljoner kronor
varav 81,5 % utg ö r byggnadsv ä rde och 18,5 % markv ä rde. Se vidare tabellerna i bilagorna

3.3 Brandthovda industriomr å de utg ö r
det tredje under-s ö kningsomr å det. Industriomr å det
ä r bel ä get p å plan terr ä ng cirka 3,5 km ö ster
om centrum och omfattar en total areal av 4 3,8 ha. Av den totala arealen utg ö r 70,5 % (30,9 ha) tomtmark, 6,5 % (2,9 ha) gatumark
och resterande 23 % (10 ha) parkmark.

Den totala gatul ä ngden
inom detta delomr å de uppg å r till ca 2 750 m och utg ö rs av gator med en k ö rbanebredd av 7-11 m med dubbla g å ngbanor.

Parkytan utg ö rs
n ä stan uteslutande av naturmark och
gr ä sytor och endast en mycket liten
del (2 %) ä r h å rdgjorda ytor och planteringar. N å gra
anl ä ggningar som lekplatser, bollplaner
etc finns inte inom detta parkomr å de.

Av det befintliga fastighetsbest ä ndet om totalt 53 fastigheter utg ö r 43 st olika typer av industrifastigheter och 4 st
tomter f ö r industri ä ndam å l.
Resterande fastigheter ä r 5 enfamiljsvillor och 1 allm ä n byggnad. Den totala lokall ä genhetsytan uppg å r
till drygt 42 000 m2 medan bostadsl ä genhetsytan
endast uppg å r till 700 m2. L ä genhetsantalet har ber ä knats till 28 6 l ä genheter.

Delomr å dets totala
taxeringsv ä rde uppg å r till 30,6 miljoner kronor varav byggnadsv ä rdet utg ö r
82 % och markv ä rdet 18 %. Se vidare tabellerna i
bilagorna

'w

Prop. 1980/81:165 154

DATAF Å NGST

4.1 Fastighetsuppgifter

Enligt normalf ö rslaget
f ö ruts ä tts anl ä ggningsavgifterna f ö rdelas p å

a)
en grundavgift
per fastighet

b)
en avgift per m2
tomtarea

c)
en avgift per m2
v å ningsarea

Betr ä ffande fastigheterna erfordras s å ledes uppgifter om tomtarea och v å ningsarea. Med h ä nsyn
till den stora datam ä ngd som det redan i detta begr ä nsade test var fr å ga
om s ö ktes uppgifterna i det enda
register ö ver fastigheter som f ö r n ä rvarande ä r upplagt f ö r
automatisk databehandling n ä mligen l ä nsstyrelsens fastighetstaxeringsband.

I fastighetstaxeringsl ä ngderna
anges i regel de taxerade fastigheternas areal och f ö r de av testet ber ö rda fastigheter saknades arealuppgifter endast i ett tiotal
fastigheter. Arealuppgifter har i dessa fall ist ä llet inh ä mtats fr å n fastighetsbildningsmyndigheten.

F ö r detta test har uppgifterna om
fastigheterna manuellt ö verf ö rts fr å n utskrift av taxeringsbandet.

F ö r annan fastighet med n å gon av typkoderna 13-15 dvs sm å hus med en eller tv ä l ä genheter anges bostadsarean i
storleksklasser. Som bekant omfattar klasserna 20 - 30 m2. F ö r taxeber ä kningen
har de enskilda fastigheterna getts en bostadsarea som motsvarar den
genomsnittliga arean i respektive storleksklass.

F ö r annan fastighet med n ä gon av typkoderna 22, 24 eller 26 d v s
flerfamiljshus som kan domineras av bost ä der
eller lokaler anges regelm ä ssigt bostadsl ä genhetsarean och/eller lokail ä genhetsarean i m2.

I ett flertal fall har dock ytuppgifterna varit ofullst ä ndiga eller helt saknats. Detta kan f ö rklaras av att taxeringen inte utg å r fr å n l ä genhets-

....... areorna utan-fr å n-fastigheternas avkastning. Vtupp-

gifter har i dessa fall f å tt s ö kas hos tekniska verkens
debiteringsunderlag f ö r fj ä rrv ä rme eller i byggnadsn ä mndens arkiv.

Prop.
1980/81:165 155

Att normaltaxef ö rslaget
anger v å ningsarea som debiteringsgrund och
inte bostads- eller lokal-l ä genhetsarea
kan i detta testsammanhang anses sakna betydelse. En ö verg å ng till s k
bruksareor har f ö r ö vrigt redan skett t ex vad avser bostadsbel å ning. En komplikation ä r h ä rvid att olika register under en ö verg å ngstid
kommer att arbeta med olika ytbegrepp. Detta blir s ä rskilt bekymmersamt d ä r debiteringen omfattar ä ven
fastigheter som saknar taxeringsdata.

F ö r n ä rvarande saknas uppgifter betr ä ffande
lokalareorna f ö r mer ä n 5 % av det totala fastighetsbest å ndet d v s de fastigheter som ä r skattefria. I detta test har inte f ö rutsatts att dessa fastigheter ocks å skall vara befriade fr å n avgifter f ö r
kommunv ä gar. Ytuppgifter f ö r skolor, daghem, frikyrkor m fl lokaler har d ä rf ö r f å tt inf ö rskaffats
fr ä n byggnadsn ä mndens arkiv.

De skattefria fastigheterna har h ä r å satts ett
"taxeringsv ä rde" enligt nedanst å ende riktlinjer. F ö r ber ä kningen har ä ven de generaliseringar som framg å r av det f ö ljande
gjorts.

• Allm ä nna byggnader antas ha f ö ljande taxerings

v ä rden:

M = tomtytan x 40 kr/m2 ty

B = l ä genhetsytan x 1 000 kr/m2 ly

samma ber ä kning g ä ller f ö r
obebyggda bostadstomter d ä r taxeringsv ä rdet inte angivits

f ö r obebyggda industritomter antas f ö ljande marktaxeringsv ä rde

M = tomtytan x 20 kr/m2 ty

• Lokalytor
omr ä knas till l ä genheter enligt

f ö ljande:

Typkod 22, 24, 26: en Igh f ö r varje 75 m2

lokal-ly

Industritest, lager, allm-by, typkod 50 m m:

en Igh f ö r varje 150 m2
lly

• Typkod
11 antages ha 135 m2 bly/fastighet

21 "- 0,70 m2 bly/m2 ty 31 "- 0,15
m2 lly/m2 ty

N å got l ä genhetsantal ber ä knas inte f ö r dessa typkoder

UtdelflmgMdrM.

P « raonnr/Orgsniunoninr

[ msrKvard «

varde av
vsRorifaii

Marttvlnto.
■

RINCS-5E

; r.iiAmncis ntMii « r
1 F.tBb JH.tab ; P tabell

kod ; kod
1 fflr-k 1 M"'* . 9ygB"

vftn.rv,.yw

lF »« nnqstaktOrl Total *lvrB I
kod

tlr
stor-

hua. i
■*>■ • ■ ryp . kl ö sa

■r
; ::

C » r « V

i v » rd «

<JAf « v VAROC 1 nad « v « rd « ( nactwflrdv

1 VARDE AV
i S Ä RSKILDA

ITlLLCANGAfl

i
j Antal bvogn « o « f

1 *vWm- , bo » .

OVHflV Ä ROEl -wda é r
| » tsit 1 tjvaqn

Ä ld- i Stan-s-- 1 l ä rd Viaaa i kiaaa

TSTO

I 31

3509!

19061
1! 1|

3080;

I RIKSBYGGENS BRF 7 Ä STERaSH(JS Na 25

I ROX 8'J3 1

T

" 721 22 V ä STERBS

I 1

TUTnT

RIKSBYGGENS BRF V4'STERHSHUS
NR 25

90X 803

721 22 VASTERBS

2 70!

ERICSSON, CARU-OLOV

RACKG 2

724 60 VASTER Ä S

2901

1 CLAESSON, MARTIN ! BACKG 4 1 724 60 VSSTER8S

778000-7279

r2 21 i ir~r

371 1

ir~å
3.3

778000-7279

r_ r

TT2 r

1161

49li 1;

370215-6930

uo/5 5i STTsi ; Ti T";

1! II

110520-6997

140/551
vrTS\ 1 il il

331H

2! 3:

43.?6

21 3-

41 1 91 5i 6

2 31 7! 5

Prop. 1980/81:165 157

• Gemensamhetsanl ä ggningar (t ex garage, gr ö n

ytor med anl ä ggningar) har f ö rts in under

de fastigheter de betj ä nar
(eller antas betj ä na)

•
Till allm ä nna byggnader h ä nf ö rs f ö ljande
Skolor, barnstugor, barnhem, kyrkor, samlingslokaler m m

•
Vissa
justeringar av taxerad typkod har gjorts d ä r
dessa uppenbarligen kunnat klassificerats b ä ttre
t ex

n å gon 50 har ä ndrats till
26

40 "- 21 resp 31

10 "- 11

20 "- 21

•
I n å gra fall har obebyggda fastigheter med liten areal (<
100 m2) sammanf ö rts med en intilliggande st ö rre fastighet d å
dessa bed ö mts om ö jliga att bygga enskilt

•
I ett fall har
f ö r ett v ä xthus angetts 200 m2 lly, vilket ä ven ger 1 Igh

Vid ett test av taxa inom ett begr ä nsat omr ä de
kan man i och f ö r sig insamla fastighetsuppgifter p å nu beskrivet s ä tt
men om det blir fr å ga om att g ö ra en taxa f ö r
en hel kommun m ä ste uppgifterna insamlas efter n å gon annan rutin. A andra sidan kommer avgifter f ö r anl ä ggningskostnader
i det stora flertalet fall uttagas f ö r
fastigheter som nybebyggs. Problemet ä r
d å aktuellt endast i det fall att
driftsavgifter relateras till byggnadernas storlek och inte fastigheternas
taxeringsv ä rden som normaltaxef ö rslaget anger.

4. 2 Kostnadsuppgifter

Inom de begr ä nsade
testomr å dena har gatu- och parkf ö rvaltningar m ä ngdber ä knat de ing å ende
element som enligt den grundl ä ggande gr ä nsdragningen ansetts vara omr ä desanl ä ggningar
f ö r trafik- eller park ä ndam å l. Vidare
har varje element kostnadsber ä knats med
avseende p ä anl ä ggning och drift.

Prop.
1980/81:165 158

Ber ä kningarna f ö r trafikanl ä ggningarna
har inte berett n ä gra egentliga sv å righeter. Detta kan f ö rklaras av att m ä ngdber ä kningen f ö r
gator ä r enkel och att kostnadsber ä kningarna redan tidigare utgjort en del av gatukontorets
budget ä skanden.

Kostnaderna f ö r
gatuanl ä ggningarna har utan st ö rre sv å righeter
kunnat f ö rdelas p ä de 11 mindre delomr å den som redovisats i det f ö reg ä ende.

F ö r en redovisning av de lokala
parkanl ä ggningarna och deras kostnader har
varje enskild gr ö n- eller planteringsyta arealber ä knats och prissatts, vilket fordrat en betydande
arbetsinsats.

D å parkanl ä ggningarna utnyttjas inte bara av dem som bor
omedelbart intill anl ä ggningen utan av ett st ö rre antal personer har parkanl ä ggningarna inte kunnat f ö rdelas p å
mindre ä n tre delomr å den; Vallby, Pettersberg m fl och Branthovda.

Som framg å r av
kostnadssammanst ä llningen utg ö r parkkostnaderna en betydande del av totalkostnaderna.

Om man d ä rf ö r vid uppr ä ttande
av taxa f ö r hel kommun v ä ljer att differentiera avgifterna f ö r olika kommundelar med varierande kommunv ä gsstandard kommer man, i vart fall innan man f å tt tillr ä ckligt
erfarenhetsmaterial, att tvingas till att g ö ra
ett omfattande inventerings- och kostnadsber ä kningsarbete.

Prop. 1980/81:165 159

5. BER Ä KNING
5.1 Taxefaktorer

F ö r att ge m ö jlighet till en pr ö vning av olika taxefaktorer och utfallet h ä rav inom delomr å dena
lagrades inledningsvis alla fastighets- och gatukostnadsuppgifter f ö r automatisk databehandling. N ä r inventeringen av parkkostnadsuppgifterna f ä rdigst ä llts
visade det sig emellertid att dessa inte kunde f ö rdelas ä nda ned p å de elva delomr å dena
varf ö r tanken p å redovisning av taxeutfallet p å s å l å g omr å desniv å fick ö verges.
F ö rh å llandet kan f ö rtj ä na att uppm ä rksammas n ä r de enskilda kommunerna vid till ä mpning av KVL ser ö ver sina administrativa rutiner.

Under arbetets g å ng
har det ocks å visat sig n ö dv ä ndigt att
begr ä nsa testet till att avse s ä dana taxefaktorer som vid en praktisk till ä mpning l ä tt
kan erh å llas ur officiella register eller
enkla ber ä kningar. Detta krav g ä ller givetvis i f ö rsta
hand den del av taxan som avser de å rligen
å terkommande avgifterna men ä ven eng å ngsavgiften
med eventuella till ä ggsavgifter vid tillbyggnader m å ste kunna ber ä knas
p ä ett l ä tt och entydigt s ä tt.

Ut ö ver de taxefaktorer som angetts i
normaltaxef ö rslaget har med h ä nsyn till ovanst å ende
och sk ä l som redovisas under 5.2, s å ledes endast nedanst å ende faktorer testats.

5.1.1 Eng å ngsavgifter

Faktorer enligt normaltaxef ö rslaget

a)
grundavgift

b)
avgift per m2
tomtarea

c)
avgift per m2 v ä ningsarea

Faktor ut ö ver
normaltaxef ö rslaget

d) avgift per l ä genhet

5.1.2 Driftsavgifter

Faktor enligt normaltaxef ö rslaget

a) en avgift per 10 OOO-tal kr av fastighetens totala
taxeringsv ä rde

Prop. 1980/81:165 160

Faktorer ut ö ver
normaltaxef ö rslaget

b)
avgift per m2
tomtarea

c)
avgift per m2 v å ningsarea

5.2 Genomf ö rande

Ber ä kningarna har genomf ö rts med den f ö ruts ä ttningen att de totala kostnaderna inom de tre
testomr å dena helt skulle kunna t ä ckas av avgifter samtidigt som taxeuttaget inom de
olika delomr å dena s å n ä ra som m ö jligt ankn ö ts
till sj ä lvkostnaderna inom dessa omr å den.

Taxeuttagen fr å n
olika bebyggelsekategorier m å ste ocks å sti i rimliga relationer till varandra. Vidare m ä ste avgifterna f ö r
fastigheter inom samma bebyggelsekategori men med olika utnyttjande vara sk ä liga i f ö rh ä llande till varandra. Vad som i detta fall ä r sk ä ligt ä r en v ä rdering
och kan allts å inte kvantifieras. Viss ledning
kan emellertid s ö kas i det mycket omfattande
erfarenhetsmaterial som utredningsmannen f ö rfogar
ö ver avseende ber ä kningar f ö r
fastst ä llande av de belopp f ö r tomt-och grundberedningskostnader. Dessa belopp
anv ä nds vid ber ä kningen av storleken av den del.av bostadsl ä nen som avser tomtkostnaderna och omfattar i den del
de bel ö per p å kostnader utanf ö r sj ä lva tomten, i stort anl ä ggningar som
avgr ä nsats och kostnadsber ä knats i detta test. Underlaget utg ö res i huvudsak av detaljplaner fr å n 1960- och 1970-talen. Av detta material framg å r att det f ö rh å llandet mellan det genomsnittliga arealbehovet f ö r s å v ä l gator som parker per l ä genhet f ö r
olika bebyggelsetyper ä r f ö ljande;

friliggande sm å hus
4 sammanbyggda sm å hus 2 flerfamiljshus 1

F ö r att uppn å en kostnadsf ö rdelning
som ansluter till dessa arealrelationer har ber ä kningar nu f å tt g ö ras med utg å ngspunkt fr å n att varje l ä genhet
p å f ö rs en s ä rskild avgift.

5.3 Taxeutfall

5.3.1 Eng å ngsavgifter

Nedan
redovisas resultatet av 9 alternativa ber ä kningar.
Som framg å r under rubriken' "Kostnadst ä ckning" varierar kostnadst ä ckningsgraden inom de tre- delomr å dena inom relativt vida gr ä nser. F ö r
att uppn ä full kostnadst ä ckning inom alla delomr å den m ä ste i det nu
aktuella fallet skiljas p å fastigheter f ö r industri ä ndam å l och f ö r
annat ä ndam å l enligt f ö ljande

Industri ä ndam å l

Annat ä ndam å l

Grundavgift
kr/fastighet 5 000

Tomtareaavgift kr/m2 22

V å ningsareaavgift kr/m2

000 10 50

Nedan
framg å r ocks å vilket taxeutfall varje ber ä kningsalternativ ger dels f ö r sex s ä rskilt
utvalda l ä genheter (5.3.3), dels f ö r sm å hus- och
flerfamiljshusl ä genheter i genomsnitt.

Grunoavqift. kr/fastionet

Vy-avgift , kr/m2 Ty.avgift . kr/mZ

KostnaflsCflCkning Totalt Va 11 by Petters ö erg Sran ö thovda
' Ta.eutfaH SnahuS kr/hus Vavstugan 5 Bryggnuset 22 KryssnatnTiaren!2
FaltsDaten 2

Flerfamiljshus kr/lnn fttitik.arien GenofSn i tt/1agenhet
Fn liggande smanus 13 Samianbygqda smahuslS FlerfaiBiljs Igti 22

29 327

29 550

23 210

27 28a

20 090

16 190

36 ISO

55 730

32 007

2S 205

23 670

16 757

33 25Q

29 '35

25 ,-37

i 45g

5 198

6 036

29 772

29 360

23 JOO

27 577

2a 270

18 908

4 370

« 390

5 357

5 000

35 15

I

I 100 I 107

; ! '

Z3 060 j 19 :60

16 060 j 12 060

11 -20 j :? 720

16 o30 ' 12 530

24 990 I 20 990

19 060 - 29 950

12 060 - 27 2S9

27 720 - 36 ä 90

12 Ö SO - 22 oU

20 990 - 33 25d

25 256 ; 26
090 j 29 120 | 29 950