Prop. 1980/81:169

Prop. 1980/81:169 Regeringens proposition

1980/81:169

om
godkännande av avtal mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om
ömsesidigt bistånd i tullfrågor;

beslutad
den 19 mars 1981.

Regeringen
föreslår riksdagen att antaga det förslag som har upptagits i bifogade utdrag
av regeringsprotokoll.

På
regeringens vägnar THORBJÖRN FÄLLDIN

STAFFAN
BURENSTAM LINDER

Propositionens
huvudsakliga innehåll

I
propositionen föreslås att riksdagen godkänner ett avtal mellan Sverige,
Danmark, Finland, Island och Norge om ömsesidigt bistånd i tullfrågor. Avtalet
möjliggör ett effektivare samarbete än hittills mellan de nordiska länderna
inom tullområdet.

1 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 169

Prop. 1980/81:169 2

Utdrag

HANDELSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1981-03-19

Närvarande: statsministern Fälidin. ordförande, och stalsråden
Ullsten, Bohman, Wikström, Friggebo, Mogård, Dahlgren, Krönmark, Burenstam
Linder, Johansson, Wirtén, Holm, Andersson, Boo, Winberg, Adelsohn, Danell, Petri,
Eliasson

Föredragande: statsrådet Burenstam Linder

Proposition om godkännande av avtal mellan Sverige,
Danmark, Finland, Island och Norge om ömsesidigt bistånd i tullfrågor

1 Inledning

I en skrivelse till regeringen den 20 december 1979
hemställde generaltullstyrelsen om åtgärder för genomförande av etl förslag
till avtal mellan de nordiska ländema om ömsesidigt bistånd i tullfrågor.
Avtalsförslaget, som bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga, har
utarbetats inom Nordiska lulladministraliva rådet (NTR).

Regeringen beslöt den 22 januari 1981 att förslaget fill
avtal skulle undertecknas.

2 Fördraganden

Genom den starka utvecklingen av del internafionella
handelsutbytet och resandeströmmen mellan länderna har trafiken över Sveriges
gränser blivit alltmer intensiv. Samtidigt har stora krav ställts på snabba kommuni-kafioner
och frihet från en detaljerad tullkontroll. Bl.a. till följd härav har svårighetema
ökat atl upprätthålla en effektiv kontroll vid gränsema. Ett internafionellt
samarbete som kan underlätta och förbättra denna kontroll är därför av stort
värde, inte minst med hänsyn till intresset att stävja den intemationellt
organiserade smugglingen.

Med stöd av en konvenfion, som tillkom i Bryssel den 15
december 1950 och till vilken bl.a. de nordiska länderna har anslutit sig, har
inrättats ett råd för samarbete inom tullområdet. Tullsamarbetsrådel - Custom Cooperation
Council (CCC) - har antagit flera rekommendationer på tullområdet.

Prop.
1980/81:169 3

Den 5 december 1953 antog rådet en rekommendation om
ömsesidigt administrativt bistånd. Sverige har anslutit sig lill denna
rekommendation. Enligl denna gäller bl.a. alt tullmyndigheterna i en
medlemsstat på begäran av tullmyndighetema i en annan medlemsstat skall
övervaka försändelser av varor som är föremål för omfattande smuggling. Vidare
skall tullmyndigheterna tillhandahålla varandra upplysningar om smuggling som
är föremål för undersökning i någon annan av medlemsstaterna samt om nya meloder
och medel för tullbedrägerier och översända de rapporter eller utredningar om
brottstyper som kan antas vara av värde för andra medlemsstater.

Den 8 juni
1967 antogs en rekommendafion om central registrering av upplysningar om
smuggling. Medlemsstaterna skall lämna samarbetsrådels generalsekreterare
upplysningar i den omfattning som sådana bedöms vara av särskilt intresse från internafionell
synpunkt. Upplysningama kan gälla personer som har dömts för smuggling,
gömställen i transportmedel, smugglingsmetoder, gods som i särskilt hög grad är
föremål för smuggling eller förfalskningar av handlingar och föremål. Sverige
har anslutit sig även till denna rekommendation.

Den 22 maj
1975 antog rådet en rekommendation om informationsläm-nande, central
registrering och spridning av information. Denna rekommendafion är avsedd att
ersätta den nyss berörda konventionen från år 1967. Den 9 juni 1977 antog rådet
en konvention (den s. k. Nairobikonven-tionen) om ömsesidigt administrativt
bistånd för att förhindra, utreda och beivra tullbrott. Med tullbrott avses
därvid varje överträdelse eller försök till överträdelse av en
författningsbestämmelse som gäller införsel, utförsel eller transitering av
varor och vars efterlevnad övervakas av tulladminis-trationema. Frågan om
Sveriges anslutning till berörda rekommendafion och konvention bereds f n. inom
handelsdepartementet.

Konventioner
om ömsesidigt bistånd på tullområdet bmkar i allmänhet vara bilaterala. Sverige
har hittills ingått endast ett bilateralt avtal om ömsesidigt bistånd i
tullfrågor, nämligen med Förbundsrepubliken Västtyskland den 18 december 1972
(jfr prop. 1973:117, SkU 36, rskr 194 och prop. 1975/76:74, SkU 16, rskr 53
samt SFS 1976:929). Avtalet gör det bl. a. möjligt för tullmyndigheterna i den
ena staten att vid utredning av brott mot tullagama efter särskild framställning
till den andra staten få upplysningar för det aktuella fallet.
Tullmyndigheterna skall dessutom se till så att sådana administrativa och
rättsliga åtgärder vidtas som behövs för att tillmötesgå framställningen.
Samarbetet omfattar även utbyte av upplysningar för tulltaxeringen samt för vamkontrollen
vid in- och utförsel. Vidare har tullmyndighetema enligt avtalet möjlighet att
utan anmodan lämna upplysningar till varandra i fråga om bl. a. narkotika,
vapen, alkohol och tobak.

Mellan de nordiska ländema finns sedan länge etl väl
fungerande tullsamarbete som har resulterat i generella överenskommelser och
åtgärder i enskilda fall. 11 Riksdagen 1980181. 1 saml. Nr 169

Prop. 1980/81:169 4

En
överenskommelse om gemensam bevakning för bekämpning av olovlig införsel av
alkoholvaror träffades mellan Sverige och Finland den 29 december 1933.
Bestämmelser om detta samarbete finns i kungörelsen (1934:65, ändrad 1960:463)
med föreskrifter i anledning av en mellan Sverige och Finland den 29 december
1933 avslutad överenskommelse angående gemensam bevakning för bekämpande av
olovlig införsel av alkoholvaror. En motsvarande överenskommelse har träffats
mellan Sverige och Danmark. Bestämmelser om detla samarbele finns i
kungörelsen (1936:13, ändrad 1960:464) med föreskrifter i anledning av en
mellan Sverige och Danmark den 28 oktober 1935 avslutad överenskommelse
angående gemensam bevakning för bekämpande av olovlig utförsel av alkoholvaror.

Gränslullsamarbetel
regleras i lagen (1959:590, ändrad 1975:686) om gränstullsamarbete med annan
stat, i kungörelsen (1959:591, senasl ändrad 1974:677) om gränstullsamarbete
med Norge samt i kungörelsen (1963:2, ändrad 1974:678) om gränstullsamarbete
med Finland. Inom ramen för detla samarbete utövar svensk
gränsbevakningspersonal kontroll för norsk och finsk räkning inom fastställda
zoner längs gränserna. På motsvarande sätl utövar norsk och finsk tullpersonal konlroll
för svensk räkning.

Sedan
år 1953 har företrädare för de centrala tulladminislrationerna i Sverige,
Danmark, Finland och Norge träffats regelbundet vid s. k. nordiska tullmöten
för atl behandla gemensamma angelägenheter. Sedan år 1957 har också företrädare
för tullstyrelsen på Island deltagit i dessa möten. Samarbetet administreras av
del tidigare nämnda Nordiska tulladministrativa rådet (NTR), vilket är ett
samarbetsorgan som beslår av cheferna för lullstyrelserna i de olika länderna.
Den nuvarande stadgan för samarbetet har för Sveriges del godkänts av
regeringen den 28 augusti 1975.

Frågan
om en ytterligare utveckling och formalisering av det hittillsvarande
samarbetet mellan de nordiska tullmyndigheterna logs upp på NTR;s tullmöte i
Möss i Norge år 1977. Därvid beslöts att en expertgmpp skulle utarbeta ett
utkast lill avtal mellan de nordiska länderna om ömsesidigt bistånd i
tullfrågor. Vid det påföljande tullmötet, som hölls i Helsingfors i Finland år
1979, godkändes ett förslag till avtal. Samtidigt träffades en överenskommelse
om att delta avtalsförslag skulle föreläggas respektive regeringar.

Avtalet
har till syfte att åstadkomma ett ökat samarbete mellan tullmyndighetema i de
nordiska länderna för att säkerställa en riklig tillämpning av tullagstiftningen
och för att bekämpa överträdelser av densamma. Tullmyndigheterna skall lämna
varandra bistånd främst genom uppgiftslämnande. Om de begärda uppgifterna inte
finns tillgängliga hos en tullmyndighet så skall denna svara för den utredning
som behövs. Enligt avtalet skall bistånd vidare lämnas bl.a. i ärenden om
indrivning av annan stats fordringar som har uppstått vid tillämpning av
tullagstiftningen.

Prop.
1980/81:169 5

Bistånd
inom ramen för avtalet får således lämnas endasi vid tillämpningen av
tullagstiftningen. Med "tullagstiftning" förstås enligt avtalet (art.
1) bestämmelser i lag eller annan författning om tull, skatt och andra avgifler
m.m. såvitt avser införsel, utförsel eller transitering av varor -hämnder
inbegripet sundhets- och säkerhetsbestämmelser - och betalningsmedel. En
begränsning av statemas möjlighel att lämna bistånd enligt avtalet följer av
art. 2. Här anges att bistånd inom ramen för avtalet lämnas enligt den anmodade
statens rätt och inom ramen för tullmyndighetens behörighet och resurser.

Det
finns anledning att närmare beröra vissa ytterligare bestämmelser i avtalet.

Enligt
art. 4 skall tullmyndigheterna lämna varandra vissa tillgångliga upplysningar
och handlingar. En del upplysningar skall lämnas självmant eller på begäran,
exempelvis upplysningar om verksamhet som misstänks leda till överträdelse av
annan stats tullagstiftning. Andra upplysningar och handlingar skall lämnas
endast på begäran, exempelvis upplysningar om vamförseln som finns i
tulldeklarationer.

I
art. 7 finns bestämmelser om att inhämtade upplysningar och handlingar får
användas som bevis i enlighet med avtalets syfte och inom ramen för dess
tillämpningsområde. Om upplysningarna eller handlingarna skall användas för
något annat ändamål än vartill de har inhämtats så måste uttryckligt samtycke
inhämtas från den tullmyndighet som har lämnat upplysningarna eller
handlingarna. Vidare finns här en bestämmelse om sekretess som anger att
upplysningarna, handlingarna m.m. i övrigt skall behandlas som hemliga i den
stat som har mottagit dem.

Bestämmelsema
i avtalet om informationsöverföring aktualiserar vissa frågor som rör
handlingssekretess och tystnadsplikt.

I
sekretesslagen (1980:100) regleras såväl handlingssekretess som tystnadsplikt.
Lagen gäller inte bara i förhållandet mellan myndigheterna och allmänheten utan
även i förhållandet mellan myndigheterna inbördes. I förarbetena till
sekretesslagen anförs (prop. 1979/80:2 s. 122) att utlämnande av hemliga handlingar
fill ufiändsk myndighet eller mellanfolklig organisafion tills vidare får ske
på i huvudsak samma sätl som hittills. Delta innebär i huvudsak att en hemlig
handling kan lämnas till utländsk myndighet enligt samma gmnder som gällde före
den nya sekretesslagen för utbytet av handlingar mellan inhemska myndigheter
(se prop. 1973:117 s. 17).

Bestämmelser
om sekretess inom skatte- och tullväsendet finns i 9 kap. 1-3 §§
sekretesslagen. I 3 § anges att sekretess enligt 1 och 2 §§ också gäller i ärenden
om handräckning eller bistånd i motsvarande verksamhet hos myndighet eller
annat organ i främmande stat, i den mån avtal härom har träffats med den andra
staten. Detta innebär att svenska sekretessbestämmelser får tillämpning
beträffande den information som enligt det nordiska biståndsavtalet i
tullfrågor ingår till en svensk tullmyndighet. Del

Prop. 1980/81:169 6

bör
dock understrykas atl sekretesskyddet avser endasi upplysningar och handlingar
som har inhämtats enligt bestämmelserna i avtalet, dvs. sådana upplysningar och
handlingar som har samband med tillämpningen av tulllagstiftningen. Avtalet
ger alltså inte upphov till någon vidsträcktare sekretess än vad som följer av
de nu berörda bestämmelserna i sekretesslagen.

I
det här sammanhanget kan nämnas att bestämmelsema i sekretesslagen inte medger
att en svensk tullmyndighet till utländsk tullmyndighet lämnar uppgift eller
utdrag ur allmänt kriminalregister eller polisregister. Om utlämnande av sådan
uppgift gäller enligt 7 kap. 17 § sekretesslagen vad som är föreskrivet i lag
om register som nu har nämnts och i förordning som har stöd i sådan lag. Däremol
lorde det i och för sig inte möta hinder atl uppgifter som tullmyndigheten har
fått fram vid en utredning vidarebefordras till ufiändsk tullmyndighet, åven
om uppgiftema också skulle finnas i kriminalregistret eller polisregister.

Bestämmelser
om bistånd med indrivning av vissa fordringar finns upptagna i art. 10 i
avtalet. 1 huvudsak motsvarande bestämmelser finns i avtalet den 9 november
1972 mellan de nordiska ländema om handräckning i skatteärenden (jfr prop.
1972:142, SkU 63, rskr 297 och prop. 1976/ 77:9, SkU 1, rskr 1 samt SFS
1978:723).

Enligt
art. 10 p. 1 skall en tullmyndighet på anmodan bistå med indrivning av en
annan stats fordringar, som har uppstått vid tillämpning av tullagstiftningen.
I art. 10 p. 10 anges att i ärenden om indrivning ett rättegångsförfarande inte
får inledas vid annan domstol än förvaltningsdomstol och inte heller får
konkurs begäras i den stat, i vilken indrivning har begärts, med mindre
behöriga myndigheter i berörda stater har blivit eniga därom. Den sistnämnda
bestämmelsen i avtalet har till syfte att förhindra t.ex. att en svensk
tullmyndighet här inleder en rättegång eller ett konkursförfarande som kan
belasta tullmyndigheten i den främmande staten med koslnader. Eftersom avtalet
endast gäller samarbetet mellan myndigheterna kan bestämmelsen däremot inte
anses utgöra någol hinder t. ex. för en iredje man atl efter föreläggande väcka
talan enligt 69 § utsökningslagen (1877:31 s. 1) eller en annan borgenär att
ansöka om att den tullskyldige skall försättas i konkurs.

Avtalet
skall enligt art. 15 ratificeras. Det träder i kraft tre månader efler den dag
då samfiiga staters rafifikationshandlingar har deponerats i det norska
utrikesdepartementet.

Enligt
min uppfattning möjliggör avtalet ett effektivare samarbete än hittills mellan
de nordiska länderna inom tullområdet. Jag förordar att Sverige ansluter sig
till avtalet.

Jag
övergår härefter till vissa författningstekniska frågor.

Vid
tillkomsten av det tidigare berörda avtalet med Förbundsrepubliken Tyskland
konstaterades (prop. 1973: 117 s. 23) att för att en svensk tullmyndighet
skulle kunna lämna tysk tullmyndighet bistånd enligt i avtalet angivna
riktlinjer krävdes regler härom i lag. Mot denna bakgmnd infördes

Prop. 1980/81:169 7

den
lagstiftning som behövdes för att bistånd skulle kunna lämnas från svensk sida
enligt avtalet och de avlal av samma slag som kunde komma att ingås med andra
länder. Lagen (1973:431) om utredning angående brott mot utländsk tullag
innehåller ett bemyndigande för regeringen att föreskriva att bistånd för
utredning angående brott mot utländsk tullag skall lämnas främmande stat genom
svensk tullmyndighet, i den mån det påkallas av överenskommelse mellan Sverige
och främmande stat om ömsesidigt bistånd för att förhindra, utreda och beivra
brott mol tullag.

Lagstöd
krävs även för att Sverige skall kunna lämna handräckning i fråga om uttagande
av utländsk skatt och allmän avgift. Om indrivning av utländska skatter m.m.
finns bestämmelser i lagen (1969:200, omtryckt 1973:432) om uttagande av
utländsk skalt, tull och annan allmän avgift. I den mån utländsk skatt m.m. får
tas ut i Sverige enligt en överenskommelse mellan Sverige och främmande stal
får regeringen förordna att skatten skall uppbäras och indrivas i samma ordning
som svensk skatt och bestämma villkoren för uppbörden och indrivningen.

Enligt
min uppfattning krävs inte någon lagändring eller ny lagstiftning för att en
svensk tullmyndighet skall kunna lämna en annan nordisk tullmyndighet bistånd
enligt de rikthnjer som anges i avtalet. En svensk ratificering av avtalet bör
således kunna ske utan att några lagstiftningsåtgärder behöver vidtas. Jag
finner emellertid att avtalet har sådan vikt att riksdagens godkännande bör
inhämtas. Det bör ankomma på regeringen att godkänna de ändringar av avtalet
som kan behöva vidtas och som inle är av sådan beskaffenhet att frågan bör
underställas riksdagen.

3 Hemst ä llan

Med
hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår
riksdagen

alt
godkänna avtalet mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om
ömsesidigt bistånd i tullfrågor.

4
Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att anta det förslag som föredraganden har lagt
fram.

Prop.
1980/81:169 8

Bilaga

AVTAL mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge
om ömsesidigt bistånd i tullfrågor

Regeringama i Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge
som önskar ingå ett avtal om samarbete mellan tullmyndigheterna för alt
säkerställa en riktig tillämpning av tullagstiftningen och för atl bekämpa
överträdelser av densamma har, med hänvisning till rekommendationen den 5
december 1953 från tullsamarbetsrådel i Bryssel om ömsesidigt administrativt
bistånd, till stadgan den 2 april 1975 för samarbete mellan de nordiska
centrala tulladministraiionema (tullstyrelserna) och till samar-betsöverenskommelsen
den 23 mars 1962 mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige, enats om
följande:

Artikel 1 Definitioner

1.
Med
"stal" förstås i detta avlal en av de fördragsslutande staterna.

2.
Med
"tullagstiftning" förstås i detta avtal bestämmelser i lag eller
annan författning om tull, skall och andra avgifter, bidrag eller förbud,
inskränkningar och kontrollåtgärder såvitt avser införsel, utförsel eller transitering
av varor — hämnder inbegripet sundhets- och säkerhetsbestämmelser — och
betalningsmedel.

3.
Med "tullmyndighet"
förstås i detta avtal staternas centrala lullad-ministrationer och, efter
särskilt bemyndigande, deras underlydande myndigheter.

Artikel 2 Tillämpningsområde

1. Staterna är ense om att lämna varandra ömsesidigt
bistånd genom

tullmyndigheterna i överensstämmelse med bestämmelserna i della avtal.

a)
för att
säkerställa en riklig tillämpning av deras tullagsfifining;

b)
för att
förhindra, ulreda och beivra överträdelser av tullagstiftningen;

c)
i ärenden angående
indrivningen av fordringar och delgivning i samband med tillämpning av
tullagstiftningen.

2. Bistånd inom ramen för detta avtal lämnas enligt den
anmodade

statens rätt och inom ramen för tullmyndighetens behörighet och resurser.

Artikel 3 Uppsikt över personer och transportmedel
Tullmyndigheterna håller självmant eller på begäran särskild uppsikt över bland
annat

1.
personer som är
kända eller misstänkta för att begå överträdelse av annan stats tullagstiftning
och

2.
transportmedel
som misslänks bli bmkade vid överträdelse av annan stats tullagstiftning.

Artikel 4 Meddelande av upplysningur Tullmyndigheterna
lämnar varandra I. självmant eller på begäran alla tillgängliga upplysningar om

Prop.
1980/81:169 9

a)
verksamhet som
misstänks leda till överträdelse av annan stats tullagstiftning;

b)
personer som är
kända eller misstänkta för att begå överträdelse av annan stats
tullagstiftning;

c)
transportmedel
som misslänks bli bmkade vid överträdelse av annan stats tullagstiftning;

d) nya hjälpmedel eller metoder för att begå
överträdelse av tullagstift

ningen;

e) varor som är kända för att vara föremål för olovlig
trafik;

O andra förhållanden som är av intresse i samband med
överträdelse av tullagstiftningen,

2.
på begäran alla
tillgångliga upplysningar om vamförseln som finns i tulldeklarationer, intyg, urspmngscertifikat,
fakturor och andra handlingar eller i motsvarande databehandlat material,

3.
på begäran alla
tillgängliga handlingar som utfärdats i samband med tullbehandling av varor i
annan stat, då en tullmyndighet behöver dem för att exempelvis få bekräftat

a)
att varor för
vilka åtnjuts förmån vid utförsel till annan stal uppfyller villkoren härför;

b)
att varor, som
förts in till en stat, blivit lagligen utförda från annan stat;

c)
att varor som
förts ut från en stat, blivit lagligen införda till annan stat.

Artikel 5 Utredning

1.
Tullmyndighet,
som anmodas lämna bistånd, gör den utredning som behövs för att efterkomma
framställningen. Resultatet härav meddelas den tullmyndighet, som begärt
bistånd.

2.
Tullmyndighetema
kan i enskilda fall avtala att tjänstemän, som handlägger ärende som berör två
eller flera stater, skall kunna närvara vid utredning och annan behandling av
ärendet på annan stats territorium såvida det inte strider mot denna stats
nationella lagstiftning.

Artikel 6 Biståndsframställnings form och innehåll

1.
Begäran om
bistånd görs skriftligen. De handlingar, som behövs för att framställningen
skall kunna efterkommas, inklusive eventuella föreskrifter eller beslut av
behöriga myndigheter, som ligger till gmnd för handlingama, kan bifogas
antingen i original eller bestyrkt kopia eller avskrift.

2.
I brådskande
fall kan framställning göras muntligt eller per telefon och, om så behövs,
bekräftas skriftligen.

Artikel 7 Bruk av upplysningar och handlingar

1. Upplysningar och handlingar, som inhämtats enligt bestämmelsema
i

detta avtal, kan användas som bevis i enlighet med avtalets syfte och inom

ramen för dess tillämpningsområde.

2. Önskar någon använda upplysningarna eller handlingama
till andra

ändamål än vartill de inhämtats, måste uttryckligt samtycke inhämtas från

den tullmyndighet som lämnat dem.

Prop.
1980/81:169 10

3. Upplysningarna, handlingarna m.m. skall i övrigt
behandlas som hemliga i den stat som mottagit dem.

Artikel 8 Undantag från skyldigheten att lämna bistånd

1.
Om
efterkommandet av en framställning att lämna bistånd antas vara ägnat atl skada
den anmodade statens suveränitet, säkerhel, allmänna rättsprinciper (ordre public)
eller andra väsentliga intressen kan denna stats tullmyndighet hell eller
delvis vägra bistånd eller göra del beroende av atl bestämda villkor eller
föreskrifter uppfylles.

2.
Efterkommes
inte en framställning om bistånd skall den anmodande staten utan dröjsmål
underrättas om beslutet och skälet till detta.

Artikel 9 Delgivningar

1. Delgivning enligt detta avtal skall ske i den
ordning som för liknande

delgivning tillämpas enligl lagstiftning eller administrativ praxis i den stal

hos vilken delgivning begärts. Begäran om delgivning av handling skall

innehålla kort uppgift om handlingens innehåll.

2.
Om den stat som
begär delgivningen så önskar, kan delgivning ske i särskild form, i den mån del
begärda förfarandet står i överensstämmelse med lagstiftningen i den stat i
vilken delgivningen skall ske.

3.
Såsom bevis om delgivningen
skall gälla antingen ett daterat och bestyrkt erkännande av den, med vilken delgivningen
skett, eller ett intyg av vederbörande myndighet i den stat, hos vilken delgivningen
begärts, utvisande formen och tiden för delgivningen.

Artikel 10 Indrivning

1. Tullmyndighet skall på anmodan bistå med indrivning
av annan stats

fordringar, som uppstått vid tillämpning av tullagstiftningen.

2.
Framställning
om bistånd med indrivning av en fordran får göras endast om fordringen inte kan
indrivas i den anmodande staten utan väsentliga svårigheter. Fordringen skall
vidare översfiga ett visst fastställt minimibelopp.

3.
Till anmodan om
indrivning skall fogas handling av vilken gmnden för fordringen framgår samt
intyg från behörig myndighet om att beslutet är exigibelt.

4.
Fordran som är exigibel
i den anmodande staten skall erkännas som exigibel i den anmodade staten.
Bistånd för indrivning skall verkställas med iakttagande av de
preskriptionsregler som gäller för indrivning av fordran på motsvarande slag
enligt lagstiftningen i den anmodade staten.

5.
I
framställningen skall lämnas upplysning om tidpunkten när rätten att driva in
fordringen hell eller delvis upphör enligt den anmodande statens lagstiftning.

6.
Indrivning
skall ske i den anmodade statens valuta efter den officiella valutakursen den
dag framställningen mottagits.

7.
Indrivning av
annan stats fordran skall verkställas på samma sätt som indrivning av
motsvarande fordran i den anmodade staten.

8.
Om invändningar
görs mot indrivning enligt detta avtal, avgörs ärendet av behöriga myndigheter
i den anmodade staten i enlighet med denna stats rätl.

Prop. 1980/81:169 11

9. För fordringar som skall indrivas enligt delta avtal
gäller ej sådan

särskild förmånsrätt, som kan gälla molsvarande fordringar i den anmo

dade staten.

10.
I ärenden om
indrivning av fodringar enligl detta avtal får rättegångsförfarande inte
inledas vid annan domstol än förvaltningsdomstol ej heller konkurs begäras i
den stat, hos vilken indrivning begärts, med mindre behöriga myndigheter i
berörda stater blivil eniga därom.

11. Upphör eller ändras fordran, skall
den anmodade staten snarast möjligt underrättas.

Artikeln Betalningsanstånd, inställande av indrivning och
överföring av influtet

belopp

1.
Tullmyndigheten
i den anmodade staten fattar beslut om medgivande av avbetalning och betalningsanstånd.

2.
Om en fordran
inte går att driva in, återsändes framställningen med anteckning om
föreliggande omständigheter samt tillgänglig dokumentation fill
tullmyndigheten i den anmodande staten.

3.
Belopp som
drivits in skall överföras till tullmyndigheten i den anmodande staten.
Undanlag från denna regel görs för avgifler och koslnader, som utgår enligt den
anmodade statens lagsfiftning.

Artikel 12 Kostnader Med undantag för vad som utgått i
ersättning lill sakkunniga svarar den anmodande staten icke för utgifter som
uppslår vid handläggning av framställning enligt detta avtal.

Artikel 13 Avtalets genomförande Tullmyndigheterna vidtar
erforderliga åtgärder och fastställer närmare riktlinjer för genomförande och
tillämpning av avtalet.

Artikel 14 Giltighetsområde Detta avtal skall icke
tillämpas

för Danmarks vidkommande på Färöama och Grönland, för
Norges vidkommande på Svalbard, Jan Mayen och norska utomeuropeiska
besittningar.

Artikel 15 Ratifikation, ikraftträdande och uppsägning

1. Detta avtal skall ratificeras och
ratifikationshandlingarna deponeras i

det norska utrikesdepartementet. Bestyrkta avskrifter skall av del norska

utrikesdepartementet tillställas de övriga statemas regeringar.

2.
Avtalet träder i
kraft tre månader efter den dag då samtliga staters rafifikationshandlingar
deponerats.

3.
Önskar någon av
staterna uppsäga avtalet, skall skriftligt meddelande härom tillställas den
norska regeringen som har att omedelbart undertätta övriga stater härom och om
dagen då meddelandet mottogs.

Uppsägningen gäller endast för den stat som verkställt
densamma och

Prop. 1980/81:169 12

får
verkan sex månader efter utgången av den dag då den norska regeringen mottagit
meddelande om uppsägningen.

Till
bekräftelse härav har undertecknade befullmäktigade ombud undertecknat denna överenskomnielse
j Oslo den

Utfärdat
i Oslo i ett exemplar på svenska, danska, finska, isländska och norska språken,
varvid på svenska språket utfärdades två texter, en för Sverige och en för
Finland, vilka samtliga texter äger lika vitsord.

För
den svenska regeringen

För
den danska regeringen

För
den finska regeringen

För
den isländska regeringen

För
den norska regeringen

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1981