Prop. 1980/81:175

Prop. 1980/81:175 Regeringens proposition

1980/81:175

om
förenklad domskrivning

beslutad
den 19 mars 1981.

Regeringen
föreslår riksdagen att anta det förslag som har tagils upp i bifogade utdrag av
regeringsprotokollet ovannämnda dag.

På
regeringens vägnar

THORBJÖRN
FÄLLDIN

HÅKAN
WINBERG

Propositionens
huvudsakliga innehåll

I
propositionen föreslås att möjligheten att utfärda förenklad dom i brottmål
utvidgas. Förenklad dom får f.n. användas endast när den tilltalade har erkänt
gärningen och påföljden bestäms till böter.

Enligt
propositionen skall förenklad dom få användas - under förutsättning att
gärningen har erkänts - när påföljden bestäms till annal än fängelse eller till
fängelse i högst sex månader. Till skillnad från vad som gäller f.n. skall
förenklad dom få användas utan hinder av att skadeståndstalan förs i brottmålet.
Förutsättning härför är dock att den tilltalade har medgett anspråket eller
saken är uppenbar.

De
nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 januari 1982.

1 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 175

Prop. 1980/81:175 2

Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom
föreskrivs att 6 kap. 1 § och 30 kap. 6 § rättegångsbalken skall ha nedan
angivna lydelse.

Nuvarande
Ivdelse

Föreslagen
lydelse

6 kap. 1 §'

Protokoll skall föras för varje mål särskilt.

Över
handläggning, som företages av lagfaren domare ensam eller av tjänsteman vid
domstolen och ej sker vid sammanträde för förhandling, vare förande av
protokoll ej erforderligt. Vid måls avskrivning, som ej sker i samband med
förhandling, erfordras ej heller protokoll.

/ mål, som rör allenast ansvar för När dom i brottmål vid underrätt

kap. 6 §
får i stället för protokoll föras anteckningar enligt de närmare
föreskrifter, som meddelas av regeringen.

brott,
må, om den tilltalade erkänt utfärdas i förenklad form enligt 30

gärningen
och annan brottspåföljd än böter ej ådömes, i stället för protokoll föras
anteckningar enligt de närmare föreskrifter, som meddelas av regeringen.

30 kap. /
mål, som ror allenast ansvar för brott, må, om den tilltalade erkänt gärningen
och annan brottspåföljd än böter ej ådömes, domen utfärdas i förenklad form.
Dom, varigenom högre rätl fastställer lägre rätts dom, må ock utfärdas i
förenklad form.

6 §2

Har den
tilltalade erkänt gärningen och bestäms brottspåföljden till annat än fängelse
eller tdl fängelse i högst sex månader, får domen utfärdas i förenklad form. Dom,
varigenom högre rätt fastställer lägre rätts dom, får också utfärdas i
förenklad form.

Förs i
målet talan om enskilt anspråk i anledning av brott, gäller vad som sägs i
första stycket första meningen endast om den tilltalade medger anspråket eller
om rätlen finner saken vara uppenbar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982.

1 Senaste lydelse 1974:573.

2 Senaste lydelse 1969:101.

Prop. 1980/81:175

Utdrag

JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1981-03-12

Närvarande: statsministern Fälidin, ordförande, och
statsråden Ullsten, Bohman, Wikström, Friggebo, Mogård, Dahlgren, Åsling,
Söder, Krönmark, Burenslam Linder, Johansson, Wirtén, Holm, Andersson, Boo, Winberg,
Adelsohn, Danell, Petri, Eliasson

Föredragande: statsrådet Winberg Lagrådsremiss om
förenklad domskrivning

1 Inledning

Inom justitiedepartementet har upprättats en promemoria
(Ds Ju 1980:6) om förenklad domskrivning. I promemorian föreslås utvidgade
möjligheter att utfärda brottmålsdomar i förenklad form i tingsrätt.
Promemorian har föranletts bl.a. av en skrivelse av lagmännen i Stockholm,
Göteborg och Malmö tingsrätter med förslag till förenklingar i fråga om
domskrivning i brottmål.

Promemorian - som också innehåller en redogörelse för
gällande rätt - bör fogas lill prolokollet i detta ärende som bilaga 1. Den har
remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna och en sammanställning
av remissyttrandena bör fogas till protokollet som bilaga 2.

2 Allmän motivering

2.1 Allmänna synpunkter

Enligt rätlegångsbken (RB) skall domar avfattas
skriftligen och i skilda avdelningar ange - förutom vissa uppgifter om bl.a.
domstolen och parterna - domslutet, parternas yrkanden och de omständigheter
dessa grundas på och slutligen domskälen med uppgift om vad som är bevisat i målel
(17 kap. 7 § och 30 kap. 5 § RB). I vissa fall får domar i tingsrätt utfärdas i
förenklad form (förenklad dom). En förenklad dom innehåller inga egentliga
domskäl. I tvistemål får tredskodomar och domar genom vilka kärandens talan
bifalls på grund av svarandens medgivande utfärdas i förenklad form (17 kap. 8
§ RB). För förenklad dom i brottmål krävs alt målel rör endasi ansvar för brott
och inte även t.ex. en skadeståndsfråga, all den tilltalade har erkänt

Prop.
1980/81:175 4

gärningen och all annan brottspåföljd än böter inle döms ul
(30 kap. 6 § RB). Även en dom varigenom högre rätt fastställer lägre rätts dom
får utfärdas i förenklad form.

Regeringen har utfärdat föreskrifter som innebär alt de
flesta domar skall skrivas på blankett. Regeringen har också fastställt vilka
formulär som skall användas i olika fall och för olika delar av domen.

I en skrivelse till juslitiedepartementet har lagmännen i
Stockholms, Göteborgs och Malmö tingsrätter tagit upp en del frågor angående
domskrivningen i tingsrätt såvitt gäller brottmål. Enligt lagmännen finns det
möjligheter att på olika säll begränsa domskrivningen i brottmål. Lagmännen
framhåller att redovisningen av den tilltalades, målsägandens och vittnenas
berättelser ofla görs alllför vidlyftig. Här bör en ändring ske, så att man i
stället går direkt på en värdering av uppgifterna. Vidare skulle ulrymmet för
förenklade domar enligt 30 kap. 6 § RB kunna ökas, t.ex. genom alt låta
regleringen omfalta fall där påföljden beslutas till villkorlig dom,
skyddstillsyn eller ett kortare frihetsstraff. Mest skulle emellertid vara all
vinna med en ordning där skriftliga domskäl redovisades endasi på begäran. Vid
avkunnande av dom skulle domslutet och domskälen redovisas muntligen för
parterna på samma sätt som nu. En fullständig dom med domskäl skulle emellertid
skrivas endast om någon av parterna inom en vecka från avkunnandet begärde
detta. Med begäran om fullständig dom skulle likställas ett överklagande inom enveckasfrislen.
Den angivna ordningen skulle inte tillämpas i vissa grövre brottmål.

Med anledning av främsl lagmännens skrivelse har i
justitiedepartementet upprättats promemorian (Ds Ju 1980:6) Förenklad
domskrivning. Enligt promemorian kan mot lagmännens förslag om begränsningar av
den skriftliga redovisningen av domskälen resas invändningar av både
principiell och praktisk natur. Bl.a. framhålls att den skisserade ordningen
skulle komma att försämra de praktiska möjligheterna för allmänheten att följa
den dömande verksamheten. Vidare kan svårigheter uppkomma när domen överklagas
och några domskäl inte har redovisats i domen. Enligt promemorian torde
förslaget inte heller komma att medföra så slora rationaliseringsvinster som
lagmännen antagit.

I promemorian föreslås i stället att tillämpningsområdet
för förenklad dom i brottmål i tingsrätt utvidgas. Grundförutsättningen skall
alltjämt vara att gärningen har erkänts. Förenklad dom skall få användas när
påföljden har bestämts till - förutom böter - villkorlig dom, skyddstillsyn
eller fängelse i högsl sex månader eller till disciplinstraff för krigsmän.
Detsamma skall gälla när rätlen förordnar att någon av angivna påföljder skall
omfatta ett nytt brott. Vidare föreslås den nyheten att talan om enskilt
anspråk i anledning av brott inte skall utesluta förenklad dom. Det förutsätts
dock att den tilltalade har medgett anspråket eller att saken befinns vara
uppenbar.

1 promemorian tas också upp frågan huruvida det är befogat
att utvidga möjligheten till förenklad dom även i tvistemål. Enligt promemorian
bör

Prop.
1980/81:175 5

någon sådan utvidgning inle göras f.n.

Nästan
alla remissinsianser avvisar i likhet med promemorian tanken på alt domskäl
efter avkunnande av dom skulle skrivas endast på begäran. En majoritet godlar
tanken på en utökad möjlighet atl utfärda brottmålsdomar i förenklad form.
Några remissinstanser anser alt man därvid kan gå längre än promemorian. Flera
instanser anser tvärtom att man inte bör gå fullt så långt. Några, ett par
domstolar och advokatsamfundet, avstyrker förslagel helt. Oavsett vilken
inställning de har till promemorieförslagel är de flesta inslanser eniga om att
detta inte medför särskilt stora rationaliseringsvinster och att verkliga
vinster får sökas på andra vägar, främst genom information och ulbildning i
fråga om domskrivning.

För min
del vill jag försl underslryka att alla tillfällen lill besparingar inom
domstolsväsendet måste tas till vara. Det är också från allmänna synpunkter
angeläget att domstolsförfarandet är så snabbi och effektivi som möjligt. Alt
detta inte får ske på bekostnad av rättssäkerheten är självklart. Jag vill
emellertid påpeka att det är etl rättssäkerhelsinlresse att målen blir snabbt
avgjorda och att balanser undviks. Domskrivningen upptar f.n. en stor del av
domstolspersonalens arbetstid och utformningen av domarna är därför etl område
som naturligt kommer i blickpunkten vid rationaliseringssträvanden.

Frågan vilka möjligheter del finns att förenkla och
förkorta domskrivningen har tilldragit sig betydande uppmärksamhet på senare
tid, inte minsl inom domarkåren. Bl.a. har lagmännens skrivelse gett upphov
till en livlig debatt. Vad som lill en början har diskuterats har varit möjlighelerna
atl - utan några författningsändringar- skriva kortare domar genom atl referat
av tilltalades och andra i målet hörda personers utsagor görs mindre utförliga.

Det bör
emellertid, som framhålls i promemorian, uppmärksammas atl etl kort och
koncentrerat skrivsätt inte utan vidare medför tidsvinst för domaren. Även
bedömningen av vad som skall tas med i domen tar sin lid. Vitlnesberättelser o.d.
skrivs vidare inte så sällan ut av prolokollföraren varefter de ulan nämnvärd
redigering tas in i domen. Redovisningen medför i så fall inte så stort arbete
för domaren. Långa redovisningar av utsagor tar däremot betydande arbetstid i
anspråk för andra personalkategorier.

Utan tvivel står därför en hel del att vinna med ett kort
skrivsätt t.ex. genom begränsning av redovisningen av utsagor. I princip bör i
domen inte tas in mer än som behövs för atl parter och andra som läser den
skall kunna bilda sig en riktig uppfattning om hur domstolen resonerat.

Det är
uppenbart all en inriklning mot ett kortare skrivsätt inle i första hand är en
fråga för lagstiftningen. Vad det gäller är snarare att söka ändra altityder
inom domarkåren saml hos åklagare, advokater och andra som har intresse av alt
la del av domarna. Jag noterar med tillfredsställelse atl Sveriges
domareförbund f.n. undersöker vilka vinster som kan erhållas genom kortare
referat i domarna.

Del nyss sagda innebär emellertid inte att man inte skulle
kunna nå vissa

Prop. 1980/81:175 6

resultat även genom lagstiftning. Lagmännens skrivelse
innehåller flera förslag i den riktningen. Såvitt gäller förslaget all
skriftliga domskäl i slor utsträckning skulle redovisas endast på begäran är
det emellertid som också framhålls i promemorian troligt att
rationaliseringsvinsterna inle skulle bli särskill stora. Framför allt kan det
emellertid resas invändningar mot förslaget av både principiell och praktisk
natur. Jag delar på den punkten de bedömningar som har gjorts i promemorian och
som har bilrätts av en stor majoritet av remissinstanserna. Jag är sålunda inle
beredd alt föreslå atl lagmännens förslag genomförs.

Däremol kan jag ansluta mig till tanken på en viss
utvidgning av möjligheten till förenklad dom i brottmål. Promemorians förslag
härom har föranlett positiva reaktioner från en majoritet av remissinslanserna.
Jag är medveten om att de rationaliseringsvinster som följer med en sådan
utvidgning blir ganska måttliga oavsett hur stor utvidgningen blir. De domar
som skulle komma all beröras skrivs redan nu i allmänhet kortfattat eller efter
mall. Besparingseffekterna skall å andra sidan inte underskattas. De avser
främst kostnaderna för utskrift, kopiering och arkivering. Jag vill här nämna
att resultatet av en inom Stockholms tingsrätt företagen undersökning -
redovisad i tingsrättens remissvar- visar atl en ganska betydande andel av
brottmålsdomarna skulle kunna meddelas i förenklad form om promemorieförslaget
följs.

Jag förordar därför atl möjlighelen lill förenklad dom i
brottmål ulvidgas. Enligt min mening bör man därvid kunna gå något längre än
promemorieförslaget. Till den lagtekniska utformningen återkommer jag i
följande avsnitt.

Alla remissinstanser delar uppfattningen i promemorian alt
möjlighelen till förenklad dom i tvistemål inte f.n. bör vidgas. Även jag
ansluter mig lill denna bedömning.

Flera remissinstanser anser alt frågan om ytterligare
förenklingar i domskrivningen bör utredas närmare. Jag anser dock att det f.n.
inte finns anledning att ta inilialiv i den riktningen. Jag vill erinra om all
rättegångsförfarandet vid allmän domstol f.n. ses över av rättegängsutredningen
(Ju 1977:06). När resultatet av utredningens arbele föreligger kan det finnas
anledning att ta ställning till om några ytteriigare lagstiftningsåtgärder är
påkallade på detta område. Jag vill också på nytt understryka betydelsen av den
diskussion som redan förs inom domarkåren och som kan väntas la ylterligare
fart när domareförbundet har slutfört sitt undersökningsarbete.

Att förenkla domskrivningen är naturligtvis bara en av
flera tänkbara insatser för att rationalisera domstolarnas verksamhet. Jag vill
här särskill nämna att rättegängsutredningen nyligen i en skrivelse till
justitiedepartementet har lagt fram vissa förslag i syfte all komma tillrätta
med del i promemorian berörda förhållandel att bl.a tilltalade och vittnen i
stigande

Prop. 1980/81:175 7

grad underlåter alt efterkomma kallelser lill domstol. Ulredningens
förslag remissbehandlas f.n.

2.2. Förenklad dom i brottmål

Nästan alla remissinstanser godtar promemorieförslaget att
som grundläggande förutsättning för alt utfärda en dom i förenklad form
alltjämt skall gälla att den tilltalade har erkänt gärningen. Även jag ansluter
mig till förslagel på denna punkt. I elt remissyttrande föreslås atl förenklad
dom därutöver skall kunna komma i fråga när den tilltalade har avgett
nöjdförklaring. Enligt min mening lalar emellertid övervägande skäl för alt
domskälen även i fortsättningen skall redovisas skriftligen när någon döms mot
sitt nekande.

Remissinslanserna är mera splittrade i frågan vilka
påföljder som möjligheten till förenklad dom bör få omfatta. Åtskilliga
remissinstanser godtar den avgränsning som har gjorts i promemorian, nämligen
alt förenklad dom skall kunna ifrågakomma om påföljden bestäms till - förutom
böter - villkorlig dom, skyddslillsyn, fängelse i högsl sex månader eller
disciplinstraff för krigsmän. Det finns emellertid också en del remissinsianser
som anser alt förenklad dom inte bör användas vid domar på fängelse resp. vid
villkorlig dom eller skyddstillsyn. En remissinstans, domstolsverket, förordar atl
någon begränsning till vissa påföljder inte skall anges utan att domstolen
skall få fritt bestämma i vad mån förenklad dom skall få användas i erkända
fall.

För egen del anser jag alt förenklad dom inte lämpligen
bör få användas när påföljden besläms till fängelse i mer än sex månader. I
övriga fall bör det kunna överlämnas lill domstolen atl avgöra om domen skall
utfärdas i förenklad form eller inte. Detta innebär den skillnaden i
förhållande till promemorieförslaget att förenklad dom i och för sig blir
möjlig även när påföljden bestäms till överlämnande till särskild vård. Del är
emellertid tydligt att domstolarna i de flesta fall bör ange skälen lill alt
den påföljden väljs. Jag återkommer till den frågan i specialmotiveringen.

Del kan i sammanhanget nämnas att regeringen nyligen har föreslagil
(prop. 1980/81:76) att påföljden internering skall avskaffas fr.o.m den 1 juli
1981.

Enligt förslaget i promemorian skall förenklad dom få
användas vid vissa angivna påföljder, om inte särskilda skäl lalar mot det.
Några remissinstanser menar alt detta ger intryck av all del skulle råda en presumtion
för förenklad dom, vilket skulle strida mol förslagets syfte. Jag håller med
dessa remissinstanser om all regleringen inte lämpligen bör ge uttryck för vilkel
alternativ som bör vara huvudregel.

Syftel med den förordade reformen är atl förenkla
domskrivningen i brottmål i de fall då parter eller andra inte har något
befogal intresse av att få en fullständig dom. Härav följer all det för
förenklad dom i allmänhet måste

Prop. 1980/81:175 g

krävas att brottmålet är av jämförelsevis enkel
beskaffenhet och atl den valda påföljden inte avviker från vad som normalt
brukar utdömas. Slor belydelse bör tillmätas den inställning parterna kan antas
ha till den valda påföljden och i vad mån den framstår som väntad för dem. Det
bör understrykas att en påföljd som från dom.stolens synpunkl kan te sig som
tämligen självklar inte alls behöver vara det för den tilltalade. Är del
troligt alt domen kommer all överklagas, bör förenklad dom inle användas.

Flera remissinstanser har framhållit atl domar ibland bör
utfärdas i fullständig form av det skälet att domskälen kan ha belydelse för
kriminalvårdens olika organ och vid senare eventuell lagföring. Jag kan hålla
med om att fullständiga domskäl från denna synpunkt kan ha sitt värde. Värdet
bör emellertid inte överdrivas. Viktigare är i allmänhet den utredning om den
tilltalades person som finns tillgänglig i akten i målet. Man bör alltså inte
av detta skäl avstå från förenklad dom, om förutsättningarna i övrigt
föreligger.

Möjligheten till förenklad dom vid trafiknykterhetsbrotten
har diskuterats av flera remissinstanser. Det påpekas bl.a. att möjlighelen lill
förenklad dom just i dessa mål är av stor praktisk betydelse. Ett par av
instanserna är tveksamma till om förenklad dom kan användas när gärningen
består i att den åtalade haft en alkoholhalt i blodet som överstiger en viss
promille (promillebrolt). Det är enligl dessa remissinstanser diskutabelt om
man över huvud taget kan erkänna etl överskridande av en promillegräns. När det
gäller domens betydelse från körkortssynpunki i dessa fall pekar några
instanser på atl en förenklad dom inle behöver ange den exakta alkoholkoncentration
som den dömde har haft i blodet. Detta kan vara till nackdel t.ex. för
bedömningen av om den tilltalade skall få behålla sitt körkort. Några
remissinstanser framhåller att villkoriig dom och skyddstillsyn vid
rattfylleri ofta behöver motiveras.

Vad försl gäller frågan huruvida förenklad dom bör kunna
användas vid promillebrolt, anser jag det för min del befogat att tala om
erkännande om den tilltalade medger de faktiska omständigheterna och godtar
analysresultatet. Förenklad dom bör alltså kunna användas även i sådana fall.

I körkortsfrågan vill jag i likhet med en remissinstans
framhålla att det visserligen är önskvärt att åklagarna i
gärningsbeskrivningarna anger alkoholkoncentrationen i blodet när det är
möjligt. Körkorlsfrågor skall emellertid prövas självständigt av länsrätten,
som kan få tillgång till de handlingar som anger promillehalt och tidpunkt för
blodprovstagningen. Körkortsprövningen utgör alltså inte något hinder mot
förenklad dom.

Blir påföljden för ett irafiknyklerhetsbroll villkorlig
dom eller skyddslillsyn, bör påföljdsvalet i regel motiveras. I detta
sammanhang kan erinras om den nya regeln i 6 § lagen (1951:649) om straff för
vissa trafikbrott. Regeln, som träder i kraft den 1 juli 1981 (SFS 1980:976),
innebär att rätten vid påföljdsvalet har möjlighet att ta hänsyn till ett
förväntat beslul om körkortsåterkallelse.

Prop.
1980/81:175 9

Förenklad dom får f.n. inle användas om del i brottmålet
samtidigt handläggs en fråga om enskilt anspråk i anledning av brott. Förslaget
i promemorian innebär alt möjlighet till förenklad dom införs även när talan om
enskilt anspråk har förls i målet. Det förutsätts dock enligt förslagel all den
tilltalade har medgett anspråket eller att saken annars är uppenbar.

Promemorieförslaget har i denna del tillstyrkts eller
lämnats utan erinran av nästan alla remissinstanser. Även jag ansluter mig till
förslaget. Att som en remissinstans har varit inne på införa en möjlighet till
förenklad dom även när prövningen grundats på enklare skälighetsbedömningar är,
främst med hänsyn till gränsdragningsproblemen, däremot inte tillrådligt.

En remissinstans har pekat på all möjligheten alt
underlåta att föra protokoll i brottmål och i stället föra anteckningar f.n. omfatlar
alla de fall där förenklad dom utfärdas (6 kap. 1 § tredje stycket RB och 8 §
protokollskungörelsen 1971:1066). Det förordas atl delta samband får bestå.
Jag delar denna uppfattning.

2.3 Ikraftträdande

Förslagel förutsätter ändringar i de bestämmelser som är
fogade till cirkuläret (1973:749) till hovrätter och tingsrätter om avfattning
av dom och slutligt beslul i brottmål. Även i övrigt behövs en del
förberedelsearbete. Med hänsyn härtill föreslår jag atl den nya lagstiftningen
skall träda i krafl den 1 januari 1982.

2.4 Upprättat lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom
justitiedepartementet upprältats förslag till lag om ändring i
rättegångsbalken.

Förslaget bör fogas till protokollet i detta ärende som
bilaga J.'

3 Specialmotivering

6 kap. 1 § RB

Paragrafens tredje stycke har fått en ny lydelse. Enligt
nuvarande lydelse får i stället för protokoll föras anteckningar i mål som rör
endast ansvar för brott, om den tilltalade har erkänt gärningen och annan brotlpåföljd
än böter inte ådöms. Lydelsen ansluter hell till nuvarande lydelse av 30 kap. 6
§ RB. Enligt 8 § prolokollskungörelsen (1971:1066) gäller att anteckningar får
föras i stället för protokoll när förenklad dom utfärdas enligt 30 kap. 6 § RB.

Som anförts i avsnitt 2.2 bör den nuvarande samordningen
mellan 6 kap. 1

' Bilagan har uteslulils här. Förslaget är likalydande
med det som är fogat till propositionen.

Prop.
1980/81:175 10

§ och 30 kap. 6 § RB kvarstå. Delta har föranlett ändring
av förstnämnda paragraf. Den nya lydelsen överensstämmer med nuvarande
föreskrift i 8 § i protokollskungörelsen och innebär alt anteckningar i stället
för protokoll får föras när förenklad dom enligt 30 kap. 6 § meddelas.
Bestämmelsen är fakultativ. Den nya lydelsen av förevarande paragraf föranleder
ändringar! 8 § i protokollskungörelsen.

30 kap. 6 § RB

Paragrafen anger förutsättningarna för förenklad dom i
brottmål. Första stycket svarar mot paragrafen i dess nuvarande lydelse. En
särskild bestämmelse angående enskilt anspråk har lagits in som ett nytt andra
stycke i paragrafen.

Genom en ny lydelse av första stycket första meningen ges möjlighel
all använda förenklad dom även när påföljden bestäms till annat än böter.
Regleringen innebär att förenklad dom får utfärdas när den tilltalade har
erkänt gärningen och brottspåföljden bestäms till annal än fängelse eller till
fängelse i högst sex månader.

Möjligheten lill förenklad dom omfatlar lill en början - ulöver
de situationer då påföljden blir fängelse i högst sex månader - de fall då
påföljden bestäms till böter eller till villkorlig dom eller skyddstillsyn, i
båda fallen eventuellt i förening med böter (27 kap. 2 § och 28 kap. 2 §
brottsbalken), eller till skyddstillsyn i förening med fängelse (28 kap. 3 §
brottsbalken).

Möjlighelen lill förenklad dom omfatlar även de fall när
någon överlämnas lill särskild vård enligl 31 kap. brottsbalken. Vidare
omfattas disciplinstraff för krigsmän enligl 32 kap. brottsbalken. Förenklad
dom är möjlig också när någon med tillämpning av 1 kap. 6 § andra stycket
brottsbalken döms lill böter för ett eller flera brott jämte annan påföljd,
dock ej fängelse längre än sex månader, för brottsligheten i övrigt eller när
någon med tillämpning av samma lagrum döms till fängelse, högsl sex månader,
för vissa brott och till villkorlig dom eller skyddslillsyn för annan
brottslighet.

När bestämmelserna i 34 kap. brottsbalken om
sammanträffande av brott och förändring av påföljd lillämpas är förenklad dom
utesluten endast i fall då vid tillämpning av 34 kap. 1 § första stycket
brottsbalken den påföljd som skall omfatta även det nya brottet är fängelse mer
än sex månader eller när en särskilt ådömd påföljd resp., vid undanröjande av
en äldre påföljd, den nya påföljden, är fängelse mer än sex månader. Den
omständigheten alt villkorligt medgiven frihet förklaras förverkad vid
tillämpning av 34 kap. 1 § utesluter i och för sig inle förenklad dom.

Den föreslagna bestämmelsen är fakultativ och innebär
alltså inte atl förenklad dom skall användas i alla fall då formell möjlighet lill
förenklad dom föreligger. Domstolen skall i slällel i varje enskilt fall pröva
i vad mån en fullständig dom behövs. Det är emellertid givel alt bötesdomarna
liksom f.n.

Prop.
1980/81:175 I)

vanligen bör utfärdas i förenklad form. När del gäller
andra påföljder bör möjlighelen lill förenklad dom närmast utnyttjas i brottmål
som är av jämförelsevis enkel beskaffenhet. Som exempel kan nämnas mål om
erkända stölder, enkla former av bedrägeri eller förskingring, tillgrepp av fortskaffningsmedel,
misshandel samt våld mot tjänsteman i fall då brottet inte framstår som
särskilt kvalificerat ulan att likväl kunna betraktas som ringa.

Omständigheter
som bör föranleda en fullständig dom är alt den rättsliga bedömningen av
gärningen är tveksam eller all individualpreventiva skäl har föranlett
domstolen atl bestämma påföljden lill exempelvis fortsatt skyddslillsyn i
stället för del frihetsstraff som normall bort följa. Även i andra fall kan
valet av påföljd kräva en närmare motivering. Frågan om domar rörande trafiknykterhetsbrott
har berörts i avsnitt 2.2.

Om den
tilltalade överlämnas lill vård enligl lagen om nykterhetsvård eller till
sluten psykiatrisk vård eller vård i specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda
torde domen så gott som alltid böra utfärdas i fullständig form. Annorlunda
förhåller det sig med påföljden överlämnande till vård enligt barnavårdslagen,
eventuellt i förening med böter. Här torde fullständiga domskäl ofta kunna
undvaras. Som framhållits vid remissbehandlingen gäller detta främsl i mål mot
ungdomar mellan 15 och 17 år som redan är föremål för ålgärder enligl
barnavårdslagen. Åtal mot dessa väcks ofla enbart därför alt det anses påkallat
från allmän synpunkt.

I
promemorian har anförts att en dom varigenom skyddslillsyn enligl 28 kap. 3 §
brottsbalken kombineras med fängelse regelmässigt bör vara motiverad. Jag delar
i princip denna uppfattning. Det kan emellertid tänkas alt förenklad dom ibland
kan vara möjlig även i sådana fall. Motsvarande gäller när fortsatt
skyddstillsyn kombineras med fängelsestraff enligt 34 kap. 6 § brottsbalken.
Möjligheten till förenklad dom omfatlar som har nämnts i och för sig även del
fallet att domstolen med tillämpning av 34 kap. 1 § första stycket 3
brottsbalken har undanröjt en lidigare påföljd och dömt lill en ny påföljd av
annan art. I sådana fall är det dock som regel inte lämpligt atl meddela domen
i förenklad form.

Har
påföljden bestämls med tillämpning av reglerna i 33 kap. brottsbalken om
nedsättning av påföljd bör förenklad dom i allmänhet inte användas.

Fullständig
dom torde också behövas när domstolen har alt la ställning till en
utvisningsfråga. Däremot bör frågor om förverkande och beslag liksom f.n. kunna
tas upp i en förenklad dom. Ett praktiskt viktigt fall är förverkande av alkoholhaltiga
drycker i trafiknyklerhetsmål. När häktning beslutas i samband med domen, torde
den förenklade domsformen inte kunna användas. Della bör emellertid vara
möjligt när rätten förordnar att en tidigare häktning skall bestå eller att en
häktad skall friges.

Andra meningen i förevarande paragrafs första stycke
överensstämmer, frånsett en redaktionell jämkning, med den nuvarande andra meningen.

Av del nya andra stycket framgår att möjlighet finns att
utfärda förenklad

Prop.
1980/81:175 12

dom
även när talan förs om enskilt anspråk i anledning av brott. Möjlighelen är
dock begränsad till det fall att den tilltalade medger anspråket eller om rätten
finner saken vara uppenbar. Som exempel på fall då frågan om enskilt anspråk
kan tänkas vara uppenbar kan nämnas all ersättning yrkas för förstörd egendom enligl
ett företett värdeinlyg eller för självrisk på försäkring.

4 Hemställan

Jag
hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslaget till lag om ändring i
rättegångsbalken.

5 Beslut

Regeringen
beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

Prop.
1980/81:175 13

Bilaga
1

FÖRENKLAD DOMSKRIVNING

Ds Ju 1980:6

Prop.
1980/81:175 14

1 Inledning

I en skrivelse lill justitiedepartementet har lagmännen i
Stockholms, Göteborgs och Malmö tingsrätter föreslagil förenklingar av
domskrivningen i brottmål vid tingsrätterna. Förslagen har aktualiserats av
tidigare beslut om atl antalet ijänsler vid tingsrätterna skall minska.
Lagmännen föreslår, förutom en utvidgning av möjligheten alt i brottmål utfärda
domen i förenklad form, ett syslem där domskälen i brotlmålsdomar som har
avkunnats muntligen i parternas närvaro behöver redovisas skriftligen endast
efter särskild begäran. En sådan ordning skulle enligt lagmännen innebära slora
fördelar från ralionaliseringssynpunkt. Lagmännen hemställer alt frågan
antingen genom tilläggsdirektiv anförtros rätlegångsulredningen (Ju 1977:06)
eller görs till föremål för en särskild undersökning.

Lagmännens skrivelse har tagils upp som bilaga 1.

I denna promemoria behandlas, utöver de förslag till
förenklad domskrivning i brottmål som lagmännen har lagt fram, möjligheten alt
i tvistemål vid tingsrätt vidga förutsättningarna för alt utfärda domen i
förenklad form.

2 Nuvarande ordning

I 17 kap. 7 och 8 §§ rättegångsbalken (RB) finns
bestämmelser om avfattande av dom i tvistemål. Enligt 7 § skall domen avfattas
skriftligen och i skilda avdelningar ange - förutom vissa uppgifter om bl.a.
domstolen och parterna - domslutet, parternas yrkanden och invändningar och de
omständigheter som dessa grundas på och slutligen domskälen med uppgift om vad
som är bevisat i målet.

En tingsrätt får i vissa fall utfärda en tvistemålsdom i
förenklad form. Della gäller enligl 8 § tredskodomar samt domar varigenom
kärandens lalan bifalls på grund av svarandens medgivande. Att domen får
utfärdas i förenklad form innebär bl.a. att några domskäl inte behöver skrivas.
Har domen meddelats av tingsrätt skall dock framgå huruvida den grundas på
parts ulevaro eller medgivande (se förordningen 1976:819 om avfattning av dom i
tvistemål m.m. samt de med stöd av denna utfärdade anvisningarna).

Beträffande avfattningen av dom i brottmål finns i 30 kap.
5 § första stycket RB bestämmelser som endast obetydligt skiljer sig från vad
som gäller för tvistemålens del. Även en brottmålsdom av tingsrätt får i vissa
fall utfärdas i förenklad form. Förutsättningarna härför är enligt 6 § i
kapitlet att målet rör endasi ansvar för brott, alt den tilltalade har erkänt
gärningen och atl annan brottspåföljd än böter inte döms ut.

När det gäller sättet för meddelande av dom i tvistemål
eller brottmål anges i 17 kap. 9 § resp. 30 kap. 7 § två olika möjligheter.
Domen kan antingen avkunnas muntligen vid huvudförhandlingen eller vid annat
rättens sammanträde eller också meddelas genom alt hållas tillgänglig på
rättens kansli, s.k. kanslidom. Avkunnande av en dom får ske genom återgivande
av

Prop. 1980/81:175 15

domslutet och domskälen samt meddelande av fullföljdshänvisning.
Bestämmelserna härom anses medge att den närmare utformningen av domskälen får
anstå till dess domen avfattas skriftligen. Vad som har sagts nu gäller också
när elt tvistemål avgörs vid sammanträde för muntlig förberedelse. Om etl
tvistemål i andra fall avgörs ulan huvudförhandling, skall domen alltid
meddelas som kanslidom. Detsamma gäller när ett brottmål avgörs utan huvudförhandling.

I fråga om liden för meddelande av en dom i tvistemål
gäller enligl 17 kap. 9 § andra stycket RB i princip att domen skall avkunnas
så snart överläggning har hållits. Överiäggning skall hållas genast efter
huvudförhandlingen eller senast nästa helgfria dag. Om rätten på grund av
målels beskaffenhet behöver ytterligare lid för alt besluta eller avfalla domen
kan den förlänga tiden. Domen skall emellertid, om inte synnerligt hinder
möter, skriftligen avfallas och meddelas inom två veckor efter förhandlingens
avslutande.

Liknande bestämmelser för brottmålens del finns i 30 kap.
7 § andra stycket. Anstånd för att besluta eller avfatta domen får dock
förekomma endast om det är oundgängligen erforderligt. Beslutas anstånd, skall
domen skriftligen avfattas och meddelas inom en vecka, om den tilltalade är
häktad, och i annal fall inom två veckor från förhandlingens avslutande. Dessa
tider får överskridas, om det möter synnerligt hinder för all meddela domen
inom de angivna tiderna. Av 12 § andra stycket lagen (1964:167) med särskilda
bestämmelser om unga lagöverträdare följer alt fristen på en vecka för
meddelande av dom gäller i mål om åtal för vissa grövre brott mot den som inte
har fyllt 18 år även om han inte är häktad.

Genom förordningen (1976:819) om avfattning av dom i
tvistemål m.m. har regeringen meddelat föreskrifter som bl.a. innebär atl
tvistemålsdomar i de flesta fall skall skrivas på blankett. Regeringen har
också fastställt vilka blanketter som skall användas i olika fall och för olika
delar av domen. För brottmålens del har liknande bestämmelser meddelats genom
cirkuläret (1973:749, ändrat senasl 1979:862) till hovrätterna och
tingsrätterna om avfattning av dom och slulligl beslul i brottmål.

3 Lagmännens skrivelse

I den inledningsvis nämnda skrivelsen anför lagmännen atl
avfattandet av domar upptar en väsentlig del av tingsrältsdomarnas arbetstid.
För dem som uleslutande sysslar med brottmål kan tiden för domskrivning, grovt
räknat, uppskattas till inemot hälften av arbetstiden. Större delen av denna
lid torde avse domskälen. Därtill kommer biträdespersonalens arbele med
utskrift av domsmoliveringarna. En minskning av domskrivningen skulle därför
vara av största betydelse för behovel av arbetskraft vid tingsrätterna.

Lagmännen framhåller atl motiverade domar i broltinål i etl
slorl anlal fall är nödvändiga för att lillgodose den dömdes rätlssäkerhelsintressen.
Den som har dömts mol sitt nekande eller har dömts till en påföljd som inle

Prop. 1980/81:175 16

framstår som självklar har ett berättigat anspråk på alt
få veta varför han har fällts till ansvar eller dömts till den akluella
påföljden. Detsamma gäller beträffande åklagare och målsägande när domslutet
helt eller delvis har gått dem emol. Motiverade domar är vidare av största
betydelse för kontrollen av domstolarna och för allmänhetens tilltro till
rättskipningen. De är också av stort värde för överrätterna vid fullföljd.

Lagmännen anger i skrivelsen några olika möjligheter atl
begränsa domskrivningen i brottmål. Ulan lagändring skulle della kunna uppnås
genom alt den ofla tämligen fullständiga redovisningen av vad den tilltalade,
målsägande och vittnen har sagt vid huvudförhandlingen slopades och man i
stället gick direkl på bedömningen av berättelserna. Totalresultatet skulle
emellertid bli avsevärt bättre om man genom lagstiftning begränsade skyldigheten
alt redovisa domskälen skriftligt.

Den möjlighet som enligt lagmännen ligger närmasl lill
hands är atl öka utrymmet för förenklad dom enligt 30 kap. 6 § RB. Som exempel
på fall då förenklad dom skulle kunna användas nämns erkända stölder som
straffas med villkorlig dom, skyddstillsyn eller elt kortare frihetsstraff.
Sådana jämkningar skulle dock inte betyda så mycket från ralionaliseringssynpunkt,
eftersom domar i sådana mål regelmässigt skrivs ytterst kortfattat eller efter
mall.

Enligt lagmännen skulle mera vara alt vinna med följande
ordning. Vid avkunnande av dom skulle liksom f.n. domslutet och domskälen
redovisas muntligen för parlerna. En fullständig dom skulle emellertid skrivas
enligt nu gällande regler endast om parterna inom en vecka från avkunnandet
begär detla. Med begäran om en fullständig dom bör jämställas ett överklagande
inom den angivna tiden. Undantag från den föreslagna ordningen bör gälla i
fråga om vissa grövre brottmål.

Eftersom minnesbilden av elt mål redan en vecka efter
förhandlingen kan ha försämrats så att det möter svårigheter att då börja
skriva en fullständig dom, kan den redovisning av domslutet och domskälen som
sker vid avkunnandet spelas in på band och användas som slöd för minnet. En
utskrift av bandet skulle vidare kunna fogas som bilaga till en dom som
överklagas efter utgången av tiden för begäran om fullständig dom.

Det kan, framhåller lagmännen, självfallel medföra
olägenheter för hovrätten att pröva ett överklagat mål utan tillgång till någon
motivering, frånsett utskrift av en bandupptagning från avkunnandet. En tänkbar
lösning är atl för brottmålen införa en motsvarighet lill institutet
vadeanmälan i tvistemål, förutsatt att detta institut behålls i framliden.

Lagmännen pekar i sammanhanget på några särskilda frågor
som måsle lösas vid en övergång till den skisserade ordningen. Denna lorde
nödvändiggöra en bandning av den tilltalades berättelse vid
huvudförhandlingen. Ställning måste också tas till frågan om i ett mål med
flera tilltalade fullständig dom skulle kunna skrivas belräffande endast någon
av dem. En annan fråga är om målsäganden skall kunna påfordra en fullständig
dom och

Prop.
1980/81:175 17

om
en sådan dom skall kunna begränsas till skadeståndsfrågan resp.
ansvarsfrågan.

4
Ö verv ä ganden

4.1
Allmänna synpunkter

Under
senare år har tillströmningen av mål till de allmänna underrätterna förändrats.
Den vidgade användningen av strafföreläggande och föreläggande av ordningsbot
samt avkriminaliseringen av vissa gärningstyper har fön med sig att antalet
brottmål hos tingsrätterna har minskat. Samtidigt har antalet tvistemål ökat
något liksom målen om lagsökning och betalningsföreläggande, där ökningen har
varit markant. Sammantagna har emellertid de angivna förändringarna i mållillströmningen
varit ägnade att minska personalbehovet hos tingsrätterna.

I
fråga om brottmålen har dock även andra förändringar kunnat iakttas. Andelen
grövre brottmål har ökat, liksom antalet rättsligt komplicerade mål. Vidare har
handläggningen kommit att försvåras av att tilltalade, vittnen och andra som
skall höras inte i samma utsträckning som förr efterkommer kallelser till
domstolarna.

Redan
beslutade eller väntade reformer kommer att medföra att nya uppgifter läggs på
de allmänna domstolarna. Genom ändringar i rättshjälpslagen (1972:429), som
trädde i kraft den 1 januari 1980, har uppgiften att besluta i
rättshjälpsfrågor i stor utsträckning förts över från rättshjälpsnämnderna
till bl.a. domstolarna. Vidare har regeringen nyligen föreslagit atl domstolarna
skall pröva frågor om näringsförbud i samband med konkurs, s.k. konkurskarantän
(prop.1979/80:83). Enligt det förslag till handräckningslag som i juni 1979
har remitterats till lagrådet skall den summariska processen enligt 191 och 192
§§ utsökningslagen (1877:31 s.l) föras över till tingsrätterna i samband med
att den nya utsökningsbalk, som inom kort kommer att föreslås riksdagen, träder
i kraft. Den nya handräckningsprocessen, som föreslås bli rent skriftlig,
kommer att medföra att tingsrätterna tillförs omkring 20 000 nya mål årligen.
Reformerna på utsökningsrättens område kommer vidare att innebära att frågor om
kvarstad och andra säkerhetsåtgärder i fortsättningen kommer att prövas enbart
av allmän domstol.

Den
ökade belastning på de allmänna domstolarna som de nämnda förhållandena för med
sig kan inte mötas enbart genom att domstolarna tillförs ny personal. Detta kan
i rådande budgetläge inte ske annat än i begränsad omfattning. Allmänt sett är
det också angeläget att man inom domstolsväsendet fortlöpande ser över
verksamheten och lar till vara alla rationaliseringsmöjligheter som erbjuder
sig.

Rättegångsförfarandet
vid allmän domstol ses f.n. över av rättegångsutredningen (Ju 1977:06). Enligt
direktiven skall utredningen sträva efter en

2
Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 175

Prop. 1980/81:175 18

ordning som innebär att rättsväsendets resurser utnyttjas
på bäsla sätt. En möjlighet som utredningen har att överväga är om domstolarna
skulle kunna avgöra smärre tvistemål och brottmål i enklare former än f.n.
Sådana mål skulle t .ex. kunna avgöras utan huvudförhandling i större
utsträckning än nu. Rättegångsutredningens arbele kan alltså komma att föra med
sig rationaliseringar vid de allmänna domstolarna som har belydelse även för
domskrivningen.

Även om det är önskvärt att på olika sätt rationalisera
domstolsförfarandet är det tydligt atl detta inle får gå ut över
rättskipningens kvalitet. Det är emellertid också från rättsäkerhetssynpunkt
angeläget att målen blir snabbt avgjorda och att balanser undviks även när
måltillströmningen är ojämn.

Mot bakgrund av dessa förhållanden synes det angelägel att
den av lagmännen aktualiserade frågan om förenklad domskrivning nu tas upp. De
olika möjligheter till förenklingar som anges i skrivelsen avser enbart
brottmålen. De olika aspekter som kan läggas på frågan gäller emellertid i viss
utsträckning även för tvistemålen.

Till en början kan erinras om att domar i såväl tvistemål
som brottmål numera i princip skall avfattas enligt formulär. Detta gör att
utrymmet för individuella variationer i fråga om domens uppställning, uppgifter
om domstolen, parter och ombud m.m. är begränsat. Detsamma gäller i fråga om
domslutet i brottmål, som skall avfattas med användande av en föreskriven
nomenklatur. Vad som blir kvar är då - förutom domslutet i tvistemål -
redovisningen av parternas yrkanden och de omständigheter på vilka de grundas
samt domskälen. Här finns det anledning att överväga om förenklingar kan åstadkommas
när det gäller såväl brottmåls- som tvistemålsdomar.

Den tid som läggs ned på domskrivning varierar avsevärt
från fall till fall. Det är givet atl avfattandet av en dom i ett mål med flera
parter och med många olika yrkanden och invändningar kräver åtskilligt mer tid
än när partsställningen är enkel och yrkandena få. Sådana omständigheter som
att bevisningen är omfattande eller att rättsfrågorna är besvärliga kan också
medföra att det behövs längre tid än normalt.

Den tid som går åt för avfattandet av domen är också i hög
grad beroende på den enskilde domarens sätt att arbeta. Här kan bl.a.
ambitionsnivån i fråga om den språkliga utformningen, liksom erfarenhet och
vana vid domskrivning, spela in.

Det har sagts att domar ofta skrivs onödigt vidlyftigt. Bl.a.
anses det att domskälen ofta redovisar mer material än vad som strängt taget
behövs med hänsyn till RB:s bestämmelser. Det är emellertid inte givet alt del
går fortare att skriva kort och koncentrerat. Även bedömningen av vad som skall
tas med i domen tar sin tid. Vad särskilt angår redovisningen av vittnesberättelser
e.d. kan påpekas att dessa inte så sällan skrivs ut av protokollföraren i målet
och att domaren sedan utan nämnvärd redigering tar in dem i domen. Denna
redovisning medför i så fall inte så stort arbete för domaren.

Prop. 1980/81:175 19

Vad som har sagts nu innebär självfallel inte atl en
domare bör avslå från alt skriva kort. En strävan bör alltid vara att i domen
inte ta in mer än som behövs för att parter och andra som läser den skall kunna
bilda sig en riklig uppfattning om hur domstolen har sett på saken. I enklare
mål brukar också, som lagmännen påpekar, domskälen vara kortfattade. Ett kort
skrivsätt spar koslnader för bl.a. utskrift, kopiering och arkivering.

Del kan övervägas alt i bestämmelserna om avfattande av
dom i 17 kap. 7 § och 30 kap. 5 § RB ta in en föreskrift av innebörd alt
domskälen inte skall redovisa mera än som behövs som bakgrund till domslutet.
En sådan föreskrift skulle dock knappast tillföra någonting utöver vad som ändå
får anses gälla. Någon egentlig effekt i fråga om domskrivningen skulle den
knappast få. Den diskussion om domskrivning som fortlöpande förs inom
domarkåren torde ha väl så stor betydelse för inriklningen mol ett kortare
skrivsätt som författningsbestämmelser. I sammanhanget kan f.ö. erinras om att
det av 14 § första stycket expeditionskungörelsen (1964: 618) följer alt en dom
inte bör skrivas onödigt vidlyftigt.

Vill man uppnå någon mera påtaglig rationaliseringsvinst
genom förenklad domskrivning kan det övervägas att, som lagmännen har varit
inne på, i större utsträckning än f.n. helt slopa den skriftliga redovisningen
av domskälen. Det kan emellertid inte komma i fråga att göra någon allmän
inskränkning i principen att domar skall motiveras. Att så sker är av
grundläggande betydelse för rättssäkerheten. Förutom den vikt motiveringen har
för parterna och vid fullföljd i högre instans (jfr 50 kap. 4 § första stycket
2 och 51 kap. 4 § första stycket 2 RB) har den, som lagmännen påpekar, stor
betydelse för allmänhetens kontroll av och förtroende för rättskipningen. Även
för domaren själv är det, åtminstone i mera kvalificerade mål, av stort värde
att domskälen måste redovisas. Därmed uppnås slörre garantier för att domslutet
blir riktigt.

Som lidigare har nämnts får en tingsrätts dom enligl 17
kap. 8 § och 30 kap. 6 § RB utfärdas i förenklad form i vissa fall. Att domen i
dessa fall inte behöver innehålla några domskäl innebär inte något egentligt
avsteg från principen om att domen skall motiveras. Av en ivislemålsdom i
förenklad form skall sålunda framgå huruvida den har grundats på utevaro eller
medgivande och av en motsvarande dom i brottmål att den avser en gärning som
har erkänts av den tilltalade.

I det följande skall först undersökas i vad mån det går atl
vidga förutsättningarna för att meddela dom i förenklad form utan att befogade rätlssäkerhelsintressen
åsidosätts. Därefter behandlas frågan om slopande av den skriftliga
redovisningen av domskälen när domen har avkunnats muntligen.

4.2 Förenklad dom i tvistemål

Som framgår av redogörelsen för nuvarande ordning får en
dom i tvistemål utfärdas i förenklad form endast under starkt begränsade
förutsättningar.

Prop.
1980/81:175 20

Detta
får enligt 17 kap. 8 § RB ske bara i fråga om tredskodom och dom varigenom
kärandens talan bifalls på grund av svarandens medgivande. I mål vari förlikning
inte är tillåten - indispositiva tvistemål - kan tredskodom inte förekomma. I
sådana mål får förenklad dom användas endast när domen på grund av en
uttrycklig bestämmelse får grundas på svarandens medgivande (jfr t.ex. 11 kap.
1 § giftermålsbalken).

Enligt
42 kap. 18 § RB får en dom i tvistemål meddelas redan under förberedelsen i
vissa fall. Den möjligheten står till buds i fråga om tredskodomar och domar
varigenom rätten fastställer en förlikning. I dispositiva tvistemål får dom
under förberedelsen vidare meddelas i anledning av talan om anspråk som har
medgivits av svaranden eller som käranden har eftergivit (jfr 13 kap. 5 § RB).

En
dom som avser äktenskapsskillnad på yrkande av ena maken och därmed
sammanhängande frågor, som partema är ense om, får enligt 15 kap. 7 § tredje
stycket giftermålsbalken meddelas utan huvudförhandling. Bestämmelsen innebär
att sådana mål kan avgöras under förberedelsen i större utsträckning än som
följer av 42 kap. 18 § RB.

I
42 kap. 20 § andra och tredje styckena RB finns bestämmelser om
huvudförhandling i förenklad form. En sådan förenklad huvudförhandling innebär
att rätten har samma sammansättning som vid förberedelsen och att samma domare
handlägger målet vid huvudförhandlingen. Vad som har förekommit i samband med
förberedelsen, t.ex. i fråga om yrkanden och invändningar, behöver inte
upprepas vid huvudförhandlingen. Förenklad huvudförhandling får med parternas
samtycke hållas antingen i omedelbart samband med förberedelsen eller senast 15
dagar efter det att den muntliga förberedelsen avslutades. Oavsett parternas
samtycke får förenklad huvudförhandling hållas i omedelbart samband med
förberedelsen, om saken bedöms som uppenbar.

I de
fall då en dom får meddelas redan under förberedelsen råder det i allmänhet inte
längre någon tvist mellan parterna. Detta talar för att man i dessa fall
generellt skulle kunna efterge kravet på att en fullständig dom skall meddelas.
En sådan utvidgning skulle få betydelse i fråga om käromål som har eftergivits
av käranden och i sådana indispositiva tvistemål där parterna är ense men där
deras medgivanden inte formellt läggs till grund för domen. Förenklad dom
skulle vidare få användas i fall då rätten fastställer en förlikning mellan
parterna.

Situadonen
är likartad i de fall då med parternas medgivande förenklad huvudförhandling
hålls i omedelbart samband med förberedelsen. Att en part väljer att låta målet
gå till omedelbar huvudförhandling i förenklad form innebär i både dispositiva
och indispositiva tvistemål att parten nöjer sig med den bevisning som då är
tillgänglig. I de flesta fall kan man förutsätta att parten godtar den
bedömning som rätten gör. Detta talar för att man även i de fall då en
tvistemålsdom meddelas efter huvudförhandling i omedelbart samband med
förberedelsen skulle kunna efterge kravet på att en fullständig

Prop.
1980/81:175 21

dom
skall meddelas.

Från
rationahseringssynpunkt torde emellertid en utvidgning enligt det nyss anförda
av möjligheterna till förenklad dom få begränsad betydelse. Redan nu torde
domen i ett mål vari käranden har eftergivit sin talan avfattas mycket kort.
Detsamma torde gälla i fråga om de indispositiva tvistemål där parterna är ense
och rätten inte bedömer saken på annat sätt. I fråga om domar varigenom rätten
stadfäster en förlikning kan erinras om att föriikningsavtalet regelmässigt tas
in i domen och att det i övrigt knappast finns något utrymme för ytterligare
förenklingar av domskälen.

Vad
särskilt gäller möjligheten att förenkla domskrivningen i mål där förenklad
huvudförhandling hålls i omedelbart samband med förberedelsen får man inte
bortse från att parterna, även om de skulle vara inställda på att godta rättens
bedömning, kan ha ett intresse av att få reda på vad domstolen har ansett vara
avgörande för domslutet. Domskälen har också i många fall betydelse för andra
än parterna. I familjerättsliga mål, där omedelbar huvudförhandling är vanlig,
är det viktigt bl.a. för att främja en enhetlig praxis i underhållsfrågor att
parternas uppgifter om sina ekonomiska förhållanden redovisas i domen. Ett
slopande av dessa uppgifter skulle vidare försvåra för försäkringskassorna att
bedöma frågor om bidragsförskott. Att uppgifterna finns intagna i domen kan
också vara till nytta för både parterna och domstolen när fråga uppkommer om
jämkning av underhållsbidraget.

Mot
bakgrund av det anförda föreslås inte nu någon utvidgning av möjligheterna atl
utfärda en dom i tvistemål i förenklad form. Saken kan emellertid komma att
aktualiseras på nytt när resultatet av rättegångsutredningens arbete
föreligger.

4.3
Förenklad dom i brottmål

Förutsättningarna
för att förenklad dom skall få meddelas i brottmål är som nämnts att målet
endast rör ansvar för brott, att den tilltalade har erkänt gärningen och att
någon annan påföljd än böter inte döms ut. Enligt lagmännen skulle man utan
fara för rättssäkerheten kunna jämka något på dessa förutsättningar, låt vara
att detta inte skulle betyda så mycket från ralionaliseringssynpunkt. Som
exempel på fall som skulle kunna omfattas nämns domar i fråga om erkända
gärningar som straffas med villkorlig dom, skyddstillsyn eller ett kortare
frihetsstraff.

Förutsättningen
att målet endast skall röra ansvar för brott innebär att förenklad form inte
får användas om i målet samtidigt har handlagts en fråga om enskilt anspråk på
grund av brott. Detta gäller även om den tilltalade har medgivit anspråket. Det
är emellertid svårt att se något bärande skäl till varför inte förenklad dom
skulle kunna användas när domen rör både en gärning som har erkänts av den
tilltalade och ett enskilt anspråk som har medgivits eller som annars är
uppenbart. Det kan nämnas att det inte möter något hinder mot att meddela domen
i förenklad form när en fråga om

Prop. 1980/81:175 22

förverkande eller annan särskild rättsverkan har prövats
samtidigt med åtalet.

En ytterligare förutsättning för atl förenklad dom skall
få användas i brottmål är att gärningen har erkänts av den tilltalade. Del kan knappasi
komma i fråga atl frångå denna princip.Såväl hänsynen till den tilltalade som
andra rättssäkerhetsskäl talar för att domskälen skall redovisas när ett brott
har bestritts. Att gärningen har erkänts bör därför även i fortsättningen vara
en förutsättning för att domen skall få meddelas i förenklad form.

När det gäller frågan om en dom bör kunna meddelas i
förenklad form även i fall då den tilltalade har dömts till en annan påföljd än
böter bör följande beaktas. I brottmål gäller principen om officialprövning.
Del innebär att den tilltalades erkännande inte utan vidare skall läggas till
grund för avgörandet. Erkännandet måste stödjas av andra omständigheter i målel,
låt vara att någon direkt bevisning som styrker den tilltalades uppgifter ofla
inte behövs. Det sagda gäller i princip även för de enklaste bölesbrotten. Det
är emellerUd ofrånkomligt att domstolarna i praktiken tillmäter erkännandet en
avsevärt större betydelse i fråga om ett enkelt brott än ett grovt. I grövre
brottmål brukar domstolarna mer eller mindre utförligt i domen redovisa de
omständigheter som vid sidan av erkännandet utgör slöd för åtalet, t.ex.
berättelser som målsäganden och den tilltalade har avgivit.

Det synes inte lämpligt att i fråga om de grövre
brottmålen frångå nuvarande ordning enligt vilken en fullständig dom skall
skrivas även i fall då den tilltalade har erkänt gärningen. Det finns
emellertid några typer av brottmål som är av jämförelsevis enkel beskaffenhet
trots att böter inte ingår i straffskalan för brottet. Som exempel nämns i
lagmännens skrivelse mål rörande erkända stölder. Andra exempel är enkla former
av bedrägeri eller förskingring, tillgrepp av fortskaffningsmedel i fall då
brottet inte är ringa samt rattfylleri. Till denna kalegori torde också kunna
hänföras mål om misshandel och våld mol tjänsteman i fall då brottet inte
framstår som särskilt kvalificerat utan att det likväl kan betecknas som ringa.
Om påföljden i dessa och andra liknande fall inte avviker från vad som normalt
brukar utdömas, finns det knappast någon anledning att kräva en fullständig
redovisning av domskälen.

Det kan diskuteras hur man lämpligen bör dra gränsen för
ett sålunda utvidgat tillämpningsområde för dom i förenklad form. En möjlighel
är att anknyta till straffmaximum (jfr 30 kap. 6 § RB i dess ursprungliga
lydelse). Lämpligare synes emellertid vara att liksom f.n. anknyta till den
påföljd som faktiskt döms ut. I synnerhet för den tilltalade är påföljdsfrågan
i allmänhet av större intresse än gärningens rättsliga rubricering. Den utdömda
påföljden ger dessutom oftast ett direkl mått på gärningens svårhetsgrad i det
enskilda fallet.

I enlighet härmed bör dom i förenklad form till en början
kunna utfärdas i fråga om erkända gärningar när påföljden bestäms till
villkorlig dom eller skyddstillsyn. Detsamma bör gälla när ett inte alltför
långvarigt frihetsstraff

Prop. 1980/81:175 23

döms ut. Gränsen kan lämpligen sättas till högst fängelse
i sex månader. Vid internering är minsta tiden för anstaltsvärden etc år,
varför dom i förenklad form redan av den anledningen inte bör få användas när
sådan påföljd döms ut. Härtill kommer atl frågan om påföljdens avskaffande f.n.
övervägs i justitiedepartementet. Om den tilltalade överlämnas till särskild
vård bör inte heller domen få utfärdas i förenklad form. De överväganden som
ligger till grund för valet av en sådan påföljd bör regelmässigt redovisas i
domen. När det gäller disciplinstraff för krigsmän bör däremot förenklad dom
kunna komma i fråga.

Det är uppenbart alt särskilda omständigheter kan
föranleda au en fullständig dom bör skrivas även i de fall då enligt del
anförda en förenklad dom i och för sig blir tillåten. Detta kan vara fallet t.ex.
när den rättsliga bedömningen av gärningen är tveksam. Detsamma gäller när
starka individualpreventiva skäl har föranlett domstolen att bestämma påföljden
till exempelvis fortsatt skyddstillsyn i stället för det frihetsstraff som
normalt bon följa. Även i andra fall kan valet av påföljd kräva en närmare
motivering. Detsamma gäller när domstolen har att ta ställning till frågor om t.ex.
förverkande, förvisning eller häktning. Det bör vara domstolens sak att avgöra
om domen lämpligen bör utfärdas i förenklad form eller inte.

Bestämmelserna i 30 kap. 6 § RB bör ändras i enlighet med
det anförda. Av lagtexten bör framgå att förenklad form inte får användas när
det finns särskilda skäl mot en sådan ordning.

Med den nu förordade regleringen kommer ett mycket stort
antal brottmålsdomar att kunna skrivas i förenklad form. Visserligen är kanske
inte vinsten i varje enskilt mål så stor, eftersom domen i de aktuella målen
redan i dag torde skrivas mycket kortfattat i de flesta fall. Tillsammantagna
innebär emellertid de vinster som kan uppnås en betydande resursbesparing, inle
minst när det gäller utskrift och kopiering.

4.4 Skriftlig redovisning av domskälen efter avkunnande

De största rationaliseringsvinsterna skulle enligt
lagmännen uppnås genom ett system där domskälen i brottmålsdomar endast behövde
skrivas ut i fall då parterna särskilt begärde detta. Den föreslagna ordningen fömtsätter
att domen avkunnas munUigen inför parterna med återgivande av domskälen. Om
dessa inte begär en fullständig dom senast en vecka efter avkunnandet, skulle
några domskäl inte behöva skrivas ut. Med en begäran om fullständig dom bör
enligt lagmännen jämställas ett överklagande inom den angivna tiden en vecka.

Den ordning som lagmännen har skisserat i sin skrivelse
har gett upphov till en livlig debatt bland domare och andra som berörs av förslagel.
Inte minst frågans principiella aspekter har därvid tagits upp. Ett argument
mot förslaget som har förts fram från olika håll är att den skriftliga
utformningen av domskälen utgör en värdefull kontroll inte bara för parterna
utan även för

Prop.
1980/81:175 24

den enskilde domaren av att målet avgörs på ett riktigt
sätt. Ett slopande av de skriftliga domskälen skulle därför kunna leda till
försämringar från rättssäkerhetssynpunkt.

Det finns knappast anledning att i detta sammanhang gå
närmare in på den debatt som har förts. Det bör emellertid framhållas att
förslaget inte innebär att man frångår principen att en dom skall ges med
motivering. Nyheten är bara att domskälen inte behöver redovisas skriftligt.
Förslaget innebär inte heller någon inskränkning i möjligheten att, under de
förutsättningar som anges i RB, meddela domen som kanslidom. I så fall skall
domen alltid innehålla domskäl, såvida det inte finns förutsättningar att
skriva domen i förenklad form.

En viktig fråga är i vad mån den skriftliga redovisningen
av domskälen kan slopas utan att allmänhetens insyn i domstolarnas verksamhet
försämras. Den insynen garanteras f.n. på olika sätt. Av grundläggande
betydelse är principen att domstolsförhandlingar med få undantag är offentliga.
Vidare deltar lekmän i stor utsträckning i rättskipningen. Var och en har också
rätt att ta del av domstolarnas domar och beslut. Det kan naturligtvis sägas att
lagmännens förslag inte gör någon principiell inskränkning i allmänhetens rätt
till insyn. Det synes emellertid ofrånkomligt att förslaget, om det tillämpas
så som har avsetts, innebär en viss försämring av de praktiska möjligheterna
för journalister och andra att följa den dömande verksamheten vid
tingsrätterna. Detta förhållande måste uppmärksammas när det gäller att ta
ställning till förslaget.

Givetvis är det vanskligt att söka göra någon bedömning av
hur det föreslagna systemet skulle komma att fungera i praktiken. Det finns
emellertid en del omständigheter som talar för att betydelsen från ralionaliseringssynpunkt
kan komma att bli mindre än vad lagmännen har antagit.

Den föreslagna ordningen förutsätter som nämnts att domen
avkunnas antingen i samband med huvudförhandlingen eller vid ett senare
sammanträde till vilket parterna har kallats. Att en dom avkunnas i samband
med huvudförhandlingen är f.n. ganska ovanligt när det rör sig om mera komplicerade
mål. Särskilt när rättsfrågan är oklar brukar de flesta domare välja
alternativet att meddela kanslidom. Härigenom vinns bl.a. den fördelen att
rätten kan hålla en ny överläggning och ändra den tidigare beslutade domen, om
det vid avfattningen av domskälen skulle visa sig att vad som tidigare beslutats
inte är hållbart. Kanslidom brukar i allmänhet också meddelas när målet är
mycket omfattande, t.ex. med ett stort antal målsägande och tilltalade och
motsvarande antal yrkanden som skall prövas. Det kan då ta tid att kontrolleia
att alK som har prövats i målet också kommer med i domen. Dessa och liknande
skäl för att meddela en kanslidom i stället för att avkunna domen torde
knappast minska i styrka av att vederbörande domare vid ett avkunnande
eventuellt inte behöver avfatta domskälen skriftligt.

Som nämnts kan en dom avkunnas inte bara i samband med huvudför-

Prop. 1980/81:175 25

handlingen utan också vid ett annat sammanträde som rätten
håller. Genom att avkunnandet uppskjuts några dagar går det naturligtvis att
undvika en del av svårigheterna med att omedelbart avkunna dom i komplicerade
eller omfattande mål. Därmed torde emellertid också betydelsen från rationaliseringssynpunkt
av den föreslagna ordningen minska. Om avkunnandet skjuts upp av den anledningen
att rätten behöver längre tid på sig för att tänka igenom domskälen torde det
kunna förutsättas all dessa kommer att formuleras med ungefär samma noggrannhet
som när en fullständig dom skrivs ut. Vidare får man inte bortse från den
olägenhet som det innebär för parterna att behöva inställa sig till ett
särskilt sammanträde för avkunnande av domen.

Enligt lagmännens förslag skall fullständiga domskäl
skrivas om en part begär det senast en vecka efter avkunnandet. Man torde
emellertid knappast kunna räkna med att parterna kommer att avstå från att
begära en fullständig utskrift av domen av det skälet att detta skulle medföra
en lättnad för domstolen. Man torde snarare få utgå från att en sådan dom
regelmässigt kommer att begäras i de fall då t.ex. rätts- eller bevisfrågorna
är komplicerade, dvs. i praktiken i sådana fall då det från domstolens synpunkt
skulle innebära en verklig vinst att slippa avfatta domskälen skriftligen. Även
i andra fall kan en part givetvis ha intresse av att få la del av domskälen i
skrift. Några skäl för sin begäran skulle han enligt förslaget över huvud taget
inte behöva ange.

Av det anförda framgår att de rationaliseringsvinster som
kan väntas med det av lagmännen föreslagna systemet inte torde bli så stora.
För att uppnå en mera påtaglig effekt skulle man behöva bygga vidare på
systemet och eventuellt ha den ordningen att över huvud taget inte tillåta
annat än en muntlig redovisning av domskälen. Dessutom borde då möjligheterna
att meddela kanslidom inskränkas. Detla skulle emellertid innebära en kraftig
försämring för parterna och även i övrigt möta betänkligheter från rättssäkerhetssynpunkt.

Som lagmännen framhåller reser den föreslagna ordningen
också en del praktiska och lagtekniska problem. Sådana uppkommer särskilt i de
fall då domen överklagas. Bl.a. torde det bli nödvändigt att, om fullständig
dom inte skrivs ut, på ett eller annat sätt dokumentera den tilltalades
berättelse vid huvudförhandlingen. En bandupptagning av denna är i och för sig
möjlig. Det kan emellertid inte uteslutas att en bandinspelning kan verka
hämmande på den tilltalades vilja eller förmåga att uttala sig.

Om domen överklagas efter utgången av tiden för begäran om
fullständig dom får med den föreslagna ordningen hovrätten etl sämre underlag
för sin prövning även såtillvida att de egentliga domskälen inte finns med. Det
är tänkbart att den olägenheten skulle kunna avhjälpas genom att en utskrift av
en bandupptagning från avkunnandet fogas som bilaga till domen. Risken med ell
sådant förfarande är naturligtvis, som lagmännen påpekar, att domaren lägger
ner så stor möda på att avfatta domskälen inför avkunnandet

Prop. 1980/81:175 26

att rationaliseringsvinsten i praktiken går förlorad.
Vidare är det inle särskilt tilltalande att beskaffenheten av hovrättens
prövningsunderlag blir beroende på vid vilken tidpunkt inom vadetiden som domen
överklagas. Del uppkommer också vissa olägenheler när domen överklagas strax
innan tiden för begäran om en fullständig dom löper ul och akten t.ex. på grund
av atl den tilltalade är häktad genast skall sändas till hovrätten (jfr 51 kap.
5 § andra Slyckel RB).

Som en tänkbar möjlighel att lösa en del av de svårigheter
som den föreslagna ordningen för med sig vid överklagande av domar pekar
lagmännen på möjligheten alt för brottmålens del införa en motsvarighet till
institutet vadeanmälan i tvistemål. Atl på del sättet förkorta vadetiden i
brottmål skulle emellertid innebära påtagliga nackdelar för den dömde. Det bör
i alla händelser inte komma i fråga atl enbarl av rationaliseringsskäl förkorta
vadeliden i brottmål genom krav på vadeanmälan. Del kan nämnas att
rättegångsutredningen enligt vad som upplysts överväger möjligheten atl ta bort
institutet vadeanmälan i tvistemål.

Även om den av lagmännen skisserade ordningen skulle
medföra större rationaliseringsvinster än som nyss har antagits är del Iveksamt
om dessa kan anses uppväga de nackdelar från principiell och praktisk synpunkt
som förslaget innebär. Genomförs de förslag om utvidgad möjlighet atl meddela
brottmålsdomar i förenklad form som har redovisats i del föregående torde
ganska betydande rationaliseringsvinster kunna uppnås. Det synes i varje fall lämpligl
att avvakta resultatet av dessa ändringar innan man går vidare med en
undersökning i vad mån det därutöver går att förenkla domskrivning-en.

Förslag lill lag om ändring i 30 kap. 6 § RB har lagits
upp som bilaga 2 till denna promemoria.

5 Specialmotivering

30 kap. 6§ RB

Förslaget till ändring i 30 kap. 6 § RB har berörts i
avsnitt 4.3. Förslaget innebär till en början att det generella förbudet mot
att utfärda domen i förenklad form när talan om enskilt anspråk har prövats tas
bort. En särskild bestämmelse angående enskilt anspråk har tagits upp som ett
nytt andra stycke i paragrafen.

Genom en ny andra mening i första slyckel av paragrafen
öppnas möjlighet att använda förenklad dom i vissa fall när påföljden bestäms lill
annat än böter. Grundförutsättningen är även här alt den tilltalade har erkänt
gärningen. Förenklad dom får i sådana fall användas om påföljden bestäms till
villkorlig dom eller skyddstillsyn. Detsamma gäller om rätten med tillämpning
av 27 kap. 2 § resp. 28 kap. 2 § brottsbalken förenar den villkorliga domen
eller skyddstillsynen med ett bötesstraff. Bestämmelsen omfatlar

Prop. 1980/81:175 27

däremot inte det fallet att skyddslillsyn enligt 28 kap. 3
§ brottsbalken förenas med fängelse. Att en sådan kombinerad påföljd har valts lorde
regelmässigt böra motiveras i domen.

Förenklad dom får också användas om fängelse i högst sex
månader döms ut eller om påföljden bestäms till disciplinstraff för krigsmän.
Delsamma gäller om rätten förordnar att en påföljd som nu sagts skall avse även
ell nytt brott. Inte heller i dessa fall hindrar lalan om enskilt anspråk i och
för sig att domen utfärdas i förenklad form.

Bestämmelsen omfattar formellt även det fallet att
domstolen med tillämpning av 34 kap 1 § första stycket 3 brottsbalken har
undanröjt en tidigare påföljd och dömt till en ny påföljd av annan art. I
sådana fall är del dock som regel inte lämpligl att meddela domen i förenklad
form.

I samtliga fall som omfattas av andra meningen i första
stycket av paragrafen gäller att förenklad dom inte får användas om särskilda
skäl föranleder annat. Exempel på vad som avses med särskilda skäl har anförts
i avsnitt 4.3.

Tredje meningen i paragrafen motsvarar nuvarande andra
meningen.

I ett nytt andra stycke i paragrafen görs vissa
begränsningar i möjligheten att utfärda domen i förenklad form när talan har
förts om enskilt anspråk i anledning av brott. I det fallet får första och
andra meningarna i paragrafen tillämpas endast om den tilltalade har medgivit
anspråket eller saken befinns vara uppenbar. Som exempel på fall då frågan om
enskilt anspråk kan tänkas vara uppenbar kan nämnas att ersättning yrkas för
förstörd egendom enligl ett företett värdeintyg eller för självrisk på
försäkring.

Prop.
1980/81:175 28

Bilaga 1

(Lagmännens skrivelse) 1979-08-22

Justitiedepartementet

En rationalisering av arbetet i de allmänna domstolarna
framstår ur olika synpunkter som mycket angelägen. Den av regeringen i
regleringsbrevet för budgetåret 1979/80 beslulade minskningen av antalet
tjänster vid tingsrätterna aktualiserar en sådan rationalisering. Del finns
enligt vår uppfattning rationaliseringsmöjligheter på olika områden inom
domstolsväsendet men vi vill i denna framställning begränsa oss till de jämförelsevis
stora rationaliseringsmöjligheter som finns i tingsrätt beträffande
domskrivningen i brottmål.

Avfattandet av domar upptar en väsentlig del av
tingsrättsdomarnas arbetstid. Särskilt torde detta vara fallet i fråga om
domare som sysslar med brottmål. För dem som uteslutande har att handlägga
brottmål torde denna tid grovt räknat kunna uppskattas till inemot hälften av
arbetstiden. Större delen av denna tid torde avse domskälen och icke domslutet.
En uppskattning av biträdespersonalens arbete med utskrift av domsmotiveringar
ställer sig svår men möjligen kan det röra sig om ett tredjedels biträde per
domare. Frågan är om det arbete som nedlägges på domskrivningar (här och i det
följande avses med domskrivning avfattandet av domskäl i brottmål) har ett
värde som motsvarar del nedlagda arbetet.

Av det nyss anförda framgår att en minskning av
domskrivningen skulle vara av största betydelse för behovet av arbetskraft vid
tingsrätterna. Frågan är då om det finns möjlighet att utan försämrad
rättssäkerhet eller andra olägenheter inskränka domskrivningen. Kan man genom
en minskad domskrivning ge domare mera tid att ägna sig åt handläggningen av
mål och åt det egentliga dömandet saml biträdena mer lid lill andra uppgifter?

Det är tydligt att motiverade domar i ett stort antal fall
är nödvändiga för att tillgodose den enskilde individens
rättssäkerhetsintressen. Den som mot sitt nekande blir dömd till ansvar har ett
berättigat anspråk på att få veta varför han blir dömd. Även den som på grund
av ett eget erkännande dömes till en påföljd, som inte framstår som självklar,
bör få veta varför domstolen valt just en påföljd av ifrågavarande slag och svårhetsgrad.
Motsvarande gäller ifråga om åklagare och målsägande, när domslutet, helt eller
delvis, gått dem emot. För kontrollen av domstolarna och allmänhetens tilltro
till rättskipningen är självfallet motiverade domar av största betydelse.
Motiverade domar är naturligtvis också av stort värde för överrätlerna vid
fullföljd. Å andra sidan måste beaktas att det är en jämförelsevis ringa del av
brottmålen som fullföljes till hovrätt (7,6 % år 1977).

Bestämmelser om avfattning av dom i brottmål finnes i 30
kap. 5 och 6 §§

Prop. 1980/81:175 29

rättegångsbalken. I förstnämnda paragraf stadgas bl.a. atl
dom skall avfattas skriftligen och i skilda avdelningar angiva bl.a. domslutet,
parternas yrkanden och de omständigheter, vara de grundats, samt domskälen med
uppgift å vad i målet är bevisat. 130 kap. 6 § RB föreskrives alt i mål, som
rör allenast ansvar för brott, må, om den tilltalade erkänt gärningen och annan
brottspåföljd än böter ej ådömes, domen utfärdas i förenklad form.

Vid en undersökning av frågan om möjligheten att begränsa
domskrivningen och likväl tillgodose de befogade inlressen av motiverade domar
som finnes kan man tänka sig att antingen inskränka omfattningen av de
nuvarande motiveringarna med bibehållande av kravel på att motivering skall
finnas i de fall som angives i den gällande lagen eller genom lagändring
inskränka de fall där en fullständig motivering skall finnas. Mellanvägar är
naturligtvis också tänkbara.

Om man till en början ser på det första alternativet,
skulle åtskilligt stå att vinna om domarna skrevs mera kortfattade än vad som
nu ofta förekommer. (Jfr SvJT 1978 s. 712,1979 s. 373 f.) Många domare anser
del nödvändigt att skriva tämligen fullständiga berättelserom vad de
tilltalade, målsägande och vittnen har sagt vid huvudförhandlingen för att
därefter redovisa rätlens slutsatser av berättelserna. Åtskilliga domare anser
emellertid en sådan redovisning överflödig och går i stället direkt in på
bedömningen av berättelserna. Vid fullföljd mot domen är dessa berättelser
självfallet av betydelse för överinstanserna och kan möjliggöra en förenkling
av handläggningen i överinstans. För parterna torde emellertid de utförliga
berättelserna knappast vara av någol värde.

I detta sammanhang skall nämnas att domarförbundet
igångsatt en undersökning av möjligheterna alt utan lagändring begränsa
domskrivningen (se SvJT 1979 s. 373 f). Det torde emellertid kunna sägas att
även om man kan förmå många domare atl övergå till etl kortare skrivsätt skulle
totalresultatet bli avsevärt bättre om man genom lagstiftning begränsar
skyldigheten atl redovisa domskälen skriftligt. Det finns flera olika vägar att
gå fram med olika fördelar och olägenheter. Vi kan naturligtvis icke här lägga
fram ett fullständigt eller definitivt förslag ulan vill endast antyda några av
de möjligheter som finns och som enligl vår mening bör bli föremål för närmare
undersökning.

Den utväg som synes ligga närmast till hands är alt öka
utrymmet för förenklad dom enligt 30 kap. 6 § rättegångsbalken. Omfattningen av
detta stadgande har utvidgats i förhållande till den ursprungliga lydelsen utan
att man dock rubbat på förutsättningarna atl det skall vara fråga om erkända
gärningar och icke någon annan påföljd än bötesstraff. Den första av dessa förutsäitningar
anses på sina håll utesluta bl.a. den stora målgrupp som trafiknykterhetsbrotten
utgör från tillämpningsområdet för förenklad dom. Den andra förutsättningen
utesluter även ett stort antal andra fall, där del är svårt alt se några
bärande skäl för en fullständig dom, t.ex. erkända stölder som straffas med
villkorlig dom, skyddstillsyn eller etl kortare frihetsstraff.

Prop. 1980/81:175 30

Enligl vår mening borde man kunna jämka något på dessa
förutsättningar utan att delta skulle medföra några vådor ur
rättssäkerhetssynpunkt eller andra egentliga olägenheler. Å andra sidan skulle
sådana jämkningar inte betyda mycket ur rationaliseringssynpunkt, eftersom
domar i nu åsyftade mål regelmässigt sknves ytterst kortfattat eller efter
mall.

Ur ralionaliseringssynpunkt förefaller mera vara att vinna
med följande ordning. Liksom enligt gällande rätt skall vid avkunnande av dom
domslutet och domskäl redovisas muntligen för parterna. Dessa bör därefter
tillfrågas om de önskar en fullständig dom i utskrivet skick. Om begäran om
sådan fullständig dom framslälles, skall dom skrivas enligt nu gällande regler.
Sådan framställning kan också göras inom en vecka efler domens avkunnande. Om
sådan framslällning icke göres inom denna tid, skrivs icke någon fullständig
dom. Parlerna och överrätt får då nöja sig med en dom ulan motivering även om
domen senare skulle överklagas.

Den nu skisserade ordningen kan emellertid icke gälla alla
domar. Av olika skäl synes undantag böra göras för vissa grövre brottmål,
liksom för mål där del med hänsyn till målets särskilda beskaffenhet föreligger
ett ur allmän synpunkt påtagligt behov av skriven motivering. Det är tveksamt
var gränsen skall dragas för de mål som endast med hänsyn till brottels svårhetsgrad
påkallar en skriven domsmotivering. Förslagsvis kan gränsen dragas vid
fängelsestraff på ett år. När det utdömda fängelsestraffet understiger ett år
liksom även när påföljden bestämmes till villkorlig dom, skyddslillsyn eller
överlämnande lill särskild vård synes den föreslagna ordningen kunna lillämpas.
Inskränkningen av domskrivningen bör icke heller vara begränsad till de fall
där den tilltalade erkänt gärningen eller när åklagarens talan bifallits.

Med begäran om fullständig dom bör likställas ett överklagande
inom den angivna tiden. Denna tid bör icke sällas längre än en vecka, eftersom
det kan vara svårt att försl mer än en vecka efler förhandlingen börja skriva
på en dom, särskilt om andra göromål kommit emellan. Systemet lorde, bortsett
från redan nu föreliggande möjlighet enligt 30 kap. 6 § rättegångsbalken atl
använda dom i förenklad form, icke heller kunna tillämpas i andra fall än då
dom avkunnats vid huvudförhandling eller annal rättens sammanträde.

Det kan naturligtvis göras gällande att minnesbilden av
ett mål redan en vecka efter förhandlingen kan ha försämrats så att det möter
svårigheter alt då börja skriva en fullständig dom. Ett sätt atl minska dessa
svårigheter skulle vara alt spela in på band den redovisning av domslutet och
domskäl som sker vid avkunnandet. Bandinspelningen skulle sedan bevaras för
att, vid framslällning om fullständig dom, kunna tjäna som ell stöd för minnet.

En tänkbar möjlighet är kanske att en utskrift av bandet
skulle kunna fogas som bilaga till en överklagad dom som, på grund av atl
framställning inte gjorts inom föreskriven lid, utfärdats endast i förenklad
form. Denna lösning möter givetvis vissa praktiska svårigheter. Det kan
naturligtvis hävdas att det

Prop. 1980/81:175 31

är svårt att i omedelbar anslutning lill en förhandling
avkunna en dom, som sedan skall kunna skrivas ut i den form den fått enligt
bandet. Med elt sådanl system finnes del risk för att domarna lägger ner så
stor möda på atl förbereda avkunnandet alt tidsutdräkt uppslår och de åsyftade
rationaliseringsvinsterna går förlorade. Det är också tänkbart att en del domare
drar sig för att i anslutning till förhandlingen avkunna en dom som skall
spelas in och sedan kunna skrivas ut och därför i stället för att avkunna domen
i anslutning till förhandling väljer utvägen atl meddela dom vid en senare
tidpunkt. Delta är naturligtvis icke önskvärt. Å andra sidan torde del för
flertalet domare framstå som angeläget att slippa ifrån att skriva en utföriig
dom. De nämnda svårigheterna torde därför kunna ses som ett övergångsstadium
innan domarna vant sig vid del föreslagna systemet.

Om fullständig dom inte skrives, skulle domen enbart bestå
av en motsvarighet till den nuvarande domsblanketlen med fullföljdshänvisning,
kompletterad med yrkanden i målet och den tilltalades inställning till dessa saml
anteckning om frihetsberövande. En sådan dom skulle kunna expedieras utan avbidan
på atl tiden för begäran om fullständig dom gått till ända. Detta skulle komma atl
innebära en förkortad expeditionstid för flertalet domar. Begäres fullständig
dom inom en vecka efter avkunnandet men efter expedieringen av domen utan
motivering, kompletteras denna dom med domskäl i en särskild handling, som kan
fogas som bilaga lill den expedierade domen.

Det är självfallel att del kommer att medföra olägenheter
för hovrätt att pröva ett överklagat mål utan tillgång till någon som helsl
motivering (annal än möjligen den som finnes i fonogramutskriften från
avkunnandet). Det måsle dock uppmärksammas att detta endast lorde inträffa i en
ringa del av de mål som överklagas. Sannolikt kommer det nämligen atl bli så, atl
fullständig dom begäres även i ätskilliga fall, där överklagande sedan inte
sker. Att hovrätt, i fall där fullständig dom ej föreligger, skulle äga begära
yttrande om domskälen från tingsrätten är med hänsyn framför allt fill den tid
som då förflutit från avkunnandet inle en acceptabel utväg.

En annan utväg kan vara atl det för brottmålens del
införes en motsvarighet lill det beträffande tvistemålen föreliggande vadeanmälansin-stiiutet.
Man skulle då kunna tänka sig att domen avkunnades men alt fullständig dom inte
skulle behöva skrivas i ovan angivna fall, om inte vadeanmälan ingavs. Med en
sådan ordning vinnes alt hovrätten efler överklagande alltid får tillgång till
fullständig domsmotivering. Detta alternativ förutsätter självfallel, att
institutet med vadeanmälan i framtiden bibehålles för tvistemålens del.

En övergång till ett system av något av de båda antydda
slagen torde nödvändiggöra en bandning av tilltalads berättelse vid
huvudförhandlingen. Den föruisätter också atl åtskilliga andra frågor löses
vilka här endast kan antydas. Skall t.ex. i mål med flera tilltalade fullständig
dom kunna skrivas beträffande endast någon av dem? Skall målsägande kunna
påfordra

Prop,
1980/81:175 32

fullständig
dom och skall fullständig dom kunna begränsas lill skadeståndsfrågan, resp. ansvarsfrågan?

Även
om spörsmålet om en förenklad domskrivning i brottmål icke lagtekniskt är så
enkel att lösa som det till en början kan förefalla, torde en sådan förenkling emelleitid
kunna ge så stora rationaliseringsvinster att det framstår som högst angeläget
alt frågan snarast upptages till undersökning i nuvarande ekonomiska läge, då
indragningar sker av tjänster vid tingsrätterna och det finns avsevärd risk
för ökade målbalanser.

Enligt
uppgift kommer den pågående rättegångsutredningen inte att behandla frågan om avfattningen
av domar i brottmål. Vi hemställer därför atl frågan antingen genom
tilläggsdirektiv anförtros rättegångsutredningen eller också göres till föremål
för särskild undersökning.

Johan
Björiing Jan Johnsson

lagman
i Malmö tingsrätt lagman i Göteborgs tingsrätt

Carl-Anton
Spak

lagman
i Stockholms tingsrätt

Prop.
1980/81:175

33 Bilaga 2

Förslag
till

Lag
om ändring i rättegångsbalken

Härigenom
förordnas att 30 kap. 6 § rättegångsbalken skail ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

30 kap / mål, som rör allenast ansvar för brott, må, om
den tilltalade erkänt gärningen och annan brottspåföljd än böter ej ådömes,
domen utfärdas i förenklad form. Dom, varigenom högre rätt fastställer lägre
rätts dom, må ock utfärdas i förenklad form.

Föreslagen lydelse

6§'

Har den
tilltalade erkänt gärningen och ådöms ej annan brottspåföljd än böter, får
domen utfärdas i förenklad form. Detsamma gäller om den tiUtalade har erkänt
gärningen och påföljden bestäms till villkorlig dom eller skyddslillsyn eller
till sådan påföljd i förening med böter eller till fängelse i högst sex månader
eller disciplinstraff för krigsmän eller om rätten förordnar att sådan påföljd .skall
avse även ett nytt brott, allt om ej särskilda skäl föranleder annat. Dom,
varigenom högre rätl fastställer lägre rätt.s dom, får också utfärdas i
förenklad form.

Har i
målet förts talan om enskih anspråk i anledning av brott, gäller vad som sägs i
första stycket första och andra meningarna endast om den tilltalade har
medgivit anspråket eller saken befinns vara uppenbar.

Denna lag iräder i krafl den

' Senaste lydelse 1969:101.

3 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 175

Prop. 1980/81:175 34

Bilaga 2

Sammanställning av remissyttranden

Remissyttranden har avgetts av justitiekanslern,
riksåklagaren, domstolsverket, kriminalvårdsnämnden, interneringsnämnden, Göta
hovrätt, hovrätten för Övre Norrland, kammarrätten i Stockholm, Stockholms
tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Malmö tingsrätt, Södertälje tingsrätt,
Helsingborgs tingsrätt, Halmstads tingsrätt, Sundsvalls tingsrätt, rådmannen Peter
Griin-ler vid Ludvika tingsrätt, rättegångsutredningen (Ju 1977:06), Sveriges
advokatsamfund, Sveriges domareförbund, Föreningen Sveriges statsåklagare.
Föreningen Sveriges åklagare. Tjänstemännens centralorganisation och
Centralorganisationen SACO/SR.

Justitiekanslern:

Jag delar den uppfattning som kommit till uttryck i
promemorian att det förslag i fråga om skriftlig redovisning av domskälen efter
avkunnande som lagmännen fört fram är betänkligt både från principiell och
praktisk synpunkt. Förslaget bör därför inte föranleda lagstiftningsåtgärder.

När det gäller förslaget till ändringar i 30 kap. 6 §
rättegångsbalken kan jag i allt väsentligt ansluta mig till detta. Det bör dock
framhållas att föreskriften om undantag från rätten att skriva dom i förenklad
form för det fall att särskilda skäl föreligger mot att skriva sådan dom torde
få en förhållandevis vidsträckt tillämpning. Vid påföljdskombinationer och i ålerfallssitualioner
torde det sålunda mera sällan bli aktuellt att skriva domen i förenklad form.
Även vid tillämpningen av 34 kap. 1 § 1 brottsbalken torde det oftast vara
nödvändigt med en motivering i påföljdsfrågan.

Beträffande förslaget till lagtext vill jag fästa
uppmärksamheten på andra meningen fjärde "eller-ledet". Uttrycket sådan
påföljd synes här syfta även på disciplinstraff. Någon möjlighet att förordna
om konsumtion beträffande disciplinstraff föreligger dock inte vare sig enligt
brottsbalken eller annan lagstiftning.

RÅ:

Utifrån de synpunkter jag främst har att beakta finner jag
inte anledning till erinran mot de i promemorian gjorda övervägandena och
tillstyrker att det nu framlagda förslagel till ändring i rättegångsbalken
genomförs.

Domstolsverket:

Domstolsverket konstaterar med tillfredsställelse att de
förslag som förs fram i promemorian ligger väl i linje med de synpunkter som
domstolsverket

Prop. 1980/81:175 35

gett uttryck för i olika sammanhang, bl.a. i
anslagsframställningarna för 1979/80 och 1980/81. Domstolsverket kan därför
ställa sig bakom grundtankarna i promemorian.

De skäl som i promemorian anförs mot ett genomförande av
de tre lagmännens förslag har onekligen viss tyngd. Domstolsverket delar
uppfattningen att dessa förslag i vart fall inte för närvarande bör
genomföras.

Redan ett genomförande av promemorieförslaget bör ge en
del rationaliseringsvinster. En sådan reform bör ses som ett första steg i
arbetet med att förenkla domskrivningen. En naturlig fortsättning av detta
arbete blir alt la ställning till de förslag angående domskrivningsteknik, som
lagmannen Jan Jonsson lagt fram i sin på uppdrag av domareförbundet utförda
undersökning. Vidare kan nämnas att hovrätterna i sina anslagframslällningar
för 1981/82 tagit upp frågor om förenklad domskrivning och att dessa frågor kan
komma att behandlas i ett projekt som eventuellt startar nu i höst. Frågor om
domskrivning kan också antagas få ny aktualitet när rättegångsutredningens
förslag föreligger. Domstolsverket avser således att efter hand återkomma lill
dessa frågor och räknar med att reformarbetet på detta område kommer att ge
betydande rationaliseringsvinster.

Domstolsverket delar helt uppfattningen att det i avvaktan
på resultatet av rättegångsutredningens arbete inte finns anledning att föreslå
ökade möjligheler till användning av förenklad dom i tvistemål.

Vad gäller förslaget om förenklad dom i brottmål anlägger
domstolsverket följande synpunkter.

Domstolsverket instämmer i att en första förutsättning för
att en förenklad dom skall få utfärdas skall vara att gärningen erkänts. När
det sedan gäller atl ta ställning till vid vilken ådömd påföljd som en
förenklad dom skall få användas anser domstolsverket att några bärande
invändningar inte kan riktas mot att sådan dom utfärdas då påföljden bestämts
till böter eller till ett kortare fängelsestraff. Beträffande påföljderna
villkorlig dom och skyddstillsyn kan dock viss tveksamhet råda angående
lämpligheten av att meddela förenklad dom. För att dessa påföljder skall få ådömas
förutsattes att vissa omständigheter föreligger, såsom att den tilltalade har
god prognos eller att han är i behov av kriminalvård i frihet. Dessutom gäller
såvitt avser villkorlig dom, att denna påföljd inte får användas när det på
grund av brottets beskaffenhet eller eljest möter hinder av hänsyn till allmän
laglydnad (BrB 27:1) och, såvitt avser skyddstillsyn, att det krävs särskilda
skäl för att använda påföljden om det lindrigaste straff som är stadgat för
brottet är fängelse i ett år eller däröver (BrB 28:1). Det kan således finnas
skäl att överväga om inte den föreslagna ändringen i 30 kap. 6 §
rättegångsbalken bör innehålla en bestämmelse om att förenklad dom inte får
utfärdas när för brottet är stadgat fängelse i etl år eller däröver. Enligl promemorieförslaget
skall det emellertid ankomma på domstolen att pröva lämpligheten av att utfärda
förenklad dom. Domstolarna är väl skickade atl göra en sådan
lämplighetsbedömning och kommer utan tvivel att utnyttja möjligheten atl

Prop. 1980/81:175 36

utfärda förenklad dom med urskiljning och försiktighet.
Några särskilda begränsningar av det slag som ovan sagts behöver därför inte
las in i lagen.

Det nu sagda leder fram till frågan om det inle i ännu slörre
utsträckning än vad som föreslås i promemorian kan anförtros domstolarna atl i
del enskilda fallel bedöma om förenklad dom skall utfärdas eller inle.
Domstolsverket har svårt atl inse varför inte t.ex. en dom på överlämnande till
nyklerhetsvård eller till barnavård skulle kunna utfärdas i förenklad form; en
sådan påföljd torde inte ens för parlerna i det enskilda målet behöva framstå
som mindre självklar än t.ex. skyddstillsyn. Vad avser interneringsdomar
förekommer sådana i etl synnerligen litet antal och domstolsverket anser del hell
uteslutet alt en domstol - om möjlighelen fanns - skulle döma lill internering
utan atl särskilt motivera påföljdsvalet. Samma bedömning gör domstolsverket
vad gäller domar på längre fängelsestraff eller på överlämnande till sluten
psykiatrisk vård.

Mot bakgrund av vad som ovan anförts förordar
domstolsverket att domstolarna, utan särskild begränsning vad avser ådömd
brottspåföljd, får avgöra om omständigheterna i det enskilda fallet är sådana
att det är lämpligt att utfärda förenklad dom. Verket förutsäller dock, att
domen i allmänhet motiveras i de fall någon av parterna framfört uppfattningen atl
annan påföljd bort väljas än den som domstolen stannat för. Anförtros åt
domstolen atl i del enskilda fallel bedöma om förenklad dom skall utfärdas kan
lagtexten ges en betydligt enklare utformning än enligl förslagel.

Domstolsverket föreslår således att 30 kap. 6 § första
stycket rättegångsbalken utformas på följande sätt.

Har den tilltalade erkänt gärningen får domen utfärdas i
förenklad form såvida det inte med hänsyn till valel av påföljd eller
omständigheterna i övrigl är erforderligt alt domen innehåller uppgifter om
domskäl.

Enligt promemorian skulle ett genomförande av förslaget om
förenklad domskrivning innebära resursbesparingar, bl.a. vad gäller kopiering.
Avser en dom fler än två tilltalade torde del emellertid regelmässigt förhålla
sig så, att de flesta sidorna i domen avser domslutet vilket avfattas enligt av
regeringen fastställda formulär. För att minska pappers- och kopieringskostnaderna
skulle det vara värdefullt om dessa formulär kunde förenklas och förkortas. En
översyn av formulären lorde emellertid vara mycket resurskrävande. Utfärdas
formulär för förenklad dom bör dessa vara enkla och tydliga. Det är nämligen
domstolsverkets uppfattning att de nu gällande domsformulären orsakar
domstolarna en hel del svårigheter i renl skriviek-niska frågor.

Det har ibland i diskussionen om förenklad domskrivning
uttalats alt domstolarna inte skall "skriva för arkiven". Denna
ståndpunkt är emellertid inte hell självklar. Under ledning av riksarkivet och
i samarbele med domstolsverket utreds för närvarande möjligheterna till en
utökad gallring av domstolsakter. Domstolsverket bedömer att en utvidgad
gallring skulle

Prop. 1980/81:175 ' 37

innebära betydande kostnadsbesparingar för
domstolsväsendet vad avser bl.a förvaring och vård av arkivhandlingar. När det
gällt all ta ställning till förslag om utökad gallring i domstolsarkiv har det
för arkivmyndigheterna varit en förutsältning att den väsentliga informationen
i målet bevaras i domen. Etl genomförande av förslaget om förenklad
domskrivning kan få till följd att information av intresse för bl a forskningen
inte finns att tillgå i domen. Detta kan i sin tur leda till att den myndighel
som har att meddela bestämmelser om utgallring - riksarkivet - inte tillåter en
utökad gallring av domstolsakler. Innan en reform genomförs kan det därför
finnas skäl all samråda med riksarkivet.

Kriminalvårdsnämnden:

Promemorian är föranledd av att några tingsrättslagmän i
rationaliseringssyfte framlagt ett långtgående förslag om förenklad
domskrivning innebärande att domskäl i stor utsträckning inte skulle behöva
utformas skriftligt.

I departementspromemorian föreslås bl.a. att dom får
utfärdas i förenklad form om den tilltalade har erkänt gärningen ocb påföljden besläms
till villkoriig dom eller skyddstillsyn eller till sådan påföljd i förening med
böter eller till fängelse i högst sex månader, allt om ej särskilda skäl
föranleder annat.

Det är inle en uppgift för kriminalvårdsnämnden att
närmare utveckla värdet redan ur rättssäkerhetssynpunkt att den enskilde och
allmänheten genom domskälen får reda på och kan kontrollera hur rätlen kommit
fram till domslutet, där detta inte eljest framstår som klart, eller betydelsen
för överrättsprocessen att underrättens domar är motiverade.

Vad kriminalvårdsnämnden vill underslryka är att etl bortrationaliserande
av domskälen inte också får leda till att domstolen underlåter all i
erforderlig utsträckning motivera valet av påföljd. Uttrycket "om ej
särskilda skäl föranleder annat" kan innebära en betydande risk härför.
Det är just vid huvudförhandlingen all utredning rörande den tilltalades
personliga förhållanden är på en gång tillgänglig och kan allsidigt belysas.
En grundlig motivering i domen av påföljden byggd på en bedömning av den
tilltalades person är av belydelse inte bara för att undvika misstanke om
mannamån utan för att för dem som handhar verkställigheten av påföljden
underlätta behandlingen av den dömde, t.ex. anstaltspersonal, skyddskonsulentorgani-salion,
övervakare och övervakningsnämnd. Påföljdsmotivering kan också ha betydelse då
domstol vid upprepad brottslighet ånyo skall bestämma påföljd.

Prop. 1980/81:175 38

Interneringsnämnden:

Om påföljden internering alltjämt kommer att bestå när de
lagändringar som föreslås i promemorian träder i kraft, vill
interneringsnämnden framhålla angelägenheten av alt "särskilt skäl"
att ej utfärda förenklad dom finnes föreligga när domstolen, med tillämpning av
34 kap 1 §2 brottsbalken, vill döma den som undergår internering (utom anstalt)
till skyddstillsyn eller ett kortare fängelsestraff. Sådan påföljdsbestämning
är nu inte alldeles ovanlig. Påföljdsvalet bör enligt nämndens mening i dessa
fall alltid motiveras i domen.

Göta hovrätt:

Hovrätten delar den i promemorian framförda uppfattningen atl
det nu inte finns skäl atl utöka möjligheterna att utfärda förenklad dom i
tvistemål. Ej heller föreligger anledning att - som lagmännen föreslagit -
slopa kravet på skriftlig motivering av brottmålsdomar som avkunnas vid
huvudförhandling eller annat sammanträde. Vad gäller den i promemorian
föreslagna utvidgade möjlighelen att utfärda förenklad dom i brottmål
tillstyrker hovrätten förslaget och vill härutöver framföra följande.

Förutsättningarna för att få utfärda dom i förenklad form
föreslås bli tre; två av formell natur och en av skälighetskaraklär. En av de
formella förutsättningarna är att gärningen skall vara erkänd, och hovrätten
delar den i promemorian framförda uppfattningen att denna förutsättning skall
bevaras intakt. Den andra formella förulsällningen är all påföljden bestämmes
till en av vissa i lagtexten särskilt angivna påföljder. Av promemorian framgår
att begränsningen av tänkbara påföljder gjorts med ulgångspunkt i att
påföljdsvalet generellt sett kan antas vara av enkel beskaffenhet. Föreligger
dessa båda förutsättningar får domen utfärdas i förenklad form "allt om ej
särskilda skäl föranleder annat".

Uttrycket "allt om ej särskilda skäl föranleder
annat" skulle kunna leda till tolkningen att dom skall utfärdas i
förenklad form om de formella förutsättningarna därför föreligger och ej
särskilda skäl föranleder annat. Detta är givetvis inte avsikten, och
tolkningen motsägs av att ordet "får" användes i paragrafens
inledning. Ordet "får" innebär att det är domstolen som i det
enskilda fallet har att bedöma om domen kan utfärdas i förenklad form. Det
måste ur principiell synvinkel anses vara en mindre lyckad konstruktion att
kombinera två sinsemellan motstående skälighetsbedömningar.

Om lagtexten i stället utformas så att däri ges uttryck
för tanken att domstol har möjlighet att under vissa förutsättningar utfärda
dom i förenklad form men att denna möjlighel inte får utnyttjas när skäl
föreligger atl motivera domen, skulle kretsen av tänkbara brottspåföljder
kunna utökas. Det bör påpekas att den viktigaste faktorn vid bedömningen
huruvida fullständig

Prop. 1980/81:175 39

eller förenklad dom skall utfärdas torde vara inte
påföljden som sådan utan parternas inställning lill densamma. Sålunda kan
förekomma alt i mål, vari fråga är om överlämnande för vård enligt barnavårds-
eller nykterhelsvårdslagen, sådan påföljd för parterna framstår som naturlig.

Etl annat skäl atl ändra utformningen av lagtexten är att
andra meningen i första stycket till viss del är en upprepning av den första
meningen.

Med beaktande av vad ovan anförts föreslår hovrätten att
lagtexten utformas sålunda:

I mål, vari den tilltalade erkänt gärningen och påföljden
ej bestämmes till fängelse längre än sex månader eller till internering, får
domen utfärdas i förenklad form när motivering av domslutet ej behövs.

Hovrätten har inget att erinra mot innehållet i den
föreslagna paragrafens andra stycke.

Hovrätten för Övre Norrland:

Förenklad dom i tvistemål

Hovrätten understöder starkt förslaget i promemorian att
inte nu överväga någon utvidgning av möjligheterna att utfärda en dom i
tvistemål i förenklad form.

Skriftlig redovisning av domskälen efler avkunnande (4.4)

Beträffande den av lagmännen i Stockholms, Göteborgs och
Malmö tingsrätter skisserade ordningen - enligt vilken domskälen i
brottmålsdomar, som har avkunnats muntligen i parternas närvaro, skulle behöva
redovisas skriftligen endasi efler särskild begäran delar hovrätten de
synpunkter som framförs i promemorian. Det är sålunda tveksamt om de antagna
rationaliseringsvinsterna uppväger de nackdelar från principiella och
praktiska synpunkter som lagmännens förslag innebär.

Förenklad dom i brottmål (4.3)

När det gäller förslaget om utvidgning av tillämpningsområdet
för 30 kap 6 § rättegångsbalken, i den mån förslaget innebär att dom i
förenklad form får användas när domen rör enskilt anspråk som medgivits eller
som annars är uppenbart, tillstyrker hovrätten den föreslagna ändringen på de
skäl som anförs i promemorian. Däremot ställer sig hovrätten tveksam till
lagförslaget i övriga delar.

De invändningar som i promemorian, och även i den
offentliga debatten, har gjorts mot en ordning som innebär ett avsteg från en
princip om öppen redovisning av myndighelernas beslul kan enligt hovrätten
också anföras mot promemorians lagförslag.

Prop. 1980/81:175 40

Det kan dessutom anföras ytterligare skäl som talar mot
reformen.

I många fall är en dom av inlresse inte bara för parterna
utan även för andra domstolar eller myndigheter, t.ex. myndigheter som prövar
körkortsfrågor. När del gäller dom på skyddstillsyn är denna inte bara en
angelägenhet mellan domstolen och parterna. Vid en senare lagföring kan
domstolen i det målet ha ett intresse av att studera motiveringen i den
tidigare domen. Framför allt är dock en dom på skyddslillsyn och motiveringen
för påföljden av intresse för skyddskonsulenten och övervakningsnämnden.

Det kan enligl hovrättens mening ifrågasättas om några
särskilt stora ralionaliseringsvinsler kommer all erhållas om förslaget
genomförs. Som också påpekas i promemorian lorde vinslen i varje särskill mål inle
bli särskill slor, eftersom domen i nu avsedda fall redan idag torde skrivas
mycket kort. Vissa resurser skulle visserligen kunna sparas i fråga om
utskrifter och kopior exempelvis i det förhållandevis stora anlal mål där
påföljden bestäms till villkorlig dom. Frågan är dock om inte samma besparing
kunde göras om domstolarna fick möjlighet att använda skrivautomater och där
föra in lämpliga standardformuleringar av domskälen.

Det kan i detta sammanhang också påpekas att beträffande
de rattfyllerimål, i vilka åtalet grundas på den tilltalades erkännande och innehåll
i analysbevis, dom i förenklad form inte lorde kunna komma i fråga, eftersom
den tilltalades erkännande inle kan avse annat än de faktiska omständigheterna
och inte den genom analysbeviset konstaterade alkoholhalten i blodet. Därmed
kommer en myckel stor grupp av mål alt falla utanför tillämpningsområdet.

Antalet brottmålsdomar som överklagas till hovrätt ökar
alltmer. En orsak till detta kan vara att parterna har svårt att - med den
stora variationen av möjliga påföljder - finna en enhetlighet i tingsrätternas
påföljdsbedömningar. Med den föreslagna utvidgningen av möjligheterna att
utfärda brottmålsdomar i förenklad form skulle sannolikt eventuella rationaliseringsvinster
i tingsrätterna uppvägas av all än fler brotlmålsdomar överklagades och därmed
i stället belastade hovrättsprocessen.

Sammanfattningsvis anser hovrätten att de vinster ur
rationalitetssynpunkt som kan uppnås genom den föreslagna ändringen i 30 kap 6
§ rättegångsbalken inte uppväger de nackdelar ur principiella och praktiska
synpunkter som är förenade med förslaget. Hovrätten avstyrker därför förslaget
i denna del.

Om promemorians förslag ändå skulle läggas till grund för
fortsatt lagstiftningsarbete, vill hovrätten ifrågasätta om inle den föreslagna
nya andra meningen i paragrafens första stycke borde formuleras i första hand
så, all ulöver bötesdomar endasi villkorliga domar får utfärdas i förenklad
form, och i andra hand så, att del klart framgår alt förenklad dom får användas
endast i brottmål av förhållandevis enkel beskaffenhet.

Prop. 1980/81:175 41

Kammarrätten i Stockholm:

Enligt 30 kap 6 § rättegångsbalken (RB) får domstol
utfärda dom i förenklad form i mål som endast rör ansvar för brott, när den
tilltalade har erkänt gärningen och påföljden stannar vid böter. I promemorian
föreslås att möjligheterna alt utfärda förenklad dom skall vidgas.

Promemorian
har tillkommit med anledning av en framställning från lagmännen i Stockholms, Göieborgs
och Malmö tingsrätter om att juslitiedepartementet skall låta utreda
möjligheterna att i ralionaliseringssyfle på olika sätl förenkla domskrivningen
i brottmål. Skilda möjligheler härtill redovisas i framställningen. Mest
genomgripande är en tanke att fullständig dom i brottmål skall behöva utformas
i skriftlig form, endast när part har begärt det inom en vecka från det domen
avkunnades. I andra fall skulle domen sakna skriftlig motivering. Undantag bör
enligt framställningen dock gälla i fråga om vissa grövre brottmål och mål där
det med hänsyn till målels särskilda beskaffenhet föreligger elt påtagligt
behov från allmän synpunkt av skriven motivering. När domen avkunnas skall dock
enligl lagmännen även i fortsättningen alltid fullständiga skäl redovisas muntligen.

I promemorian avvisas den lösning som har beskrivits i det
föregående. Kammarrätten kan i allt väsentligt ansluta sig till de skäl som
anförs till stöd härför i promemorian. Domstolen vill härvid särskilt
understryka den tveksamhet som uttalas när del gäller frågan om några större
rationalitets-vinster verkligen skulle uppkomma genom en reform i angiven
riktning. Della gäller särskill om vid domens avkunnande skälen verkligen muntligen
redovisas så fullständigt som lagmännen synes förutsätta. I det följande redovisas
ytterligare några synpunkler som lalar mot den tänkta lösningen.

Kammarrätten vill dock dessförinnan framhålla att det
också enligl dess mening självfallel är angeläget att de rationaliseringar
genomförs inom domstolsväsendet som är möjliga. Sådana åtgärder måste
emellertid alltid vägas mot de nackdelar som kan ge sig till känna med avseende
på rättssäkerheten eller eljest.

Det är en grundläggande och angelägen uppgift för
domstolar och andra myndigheler atl ge allmänheten en rimlig service. Etl viktigi
led i denna verksamhel är att skälen för de beslut som meddelas blir
redovisade, om inte detta är uppenbart obehövligt. För de allmänna domstolarnas
del har en sådan ordning tillämpats av ålder. För förvaltningsmyndigheterna har
den däremot inte alltid varit given (se t.ex. justitieombudsmannens berättelse
1961 s 448 ff). I kammarrättens domar var motiveringen ofla knapphändig. Kravet
på klargörande motivering har emellertid vuxit sig allt starkare även om del,
särskilt tidigare, mötte en hel del motstånd. Numera har del kommit till klari
uttryck i 17 § första stycket förvaltningslagen (1971:290) och 30 § andra
stycket förvaltningsprocesslagen (1971:291). Mot den angivna bakgrunden finns
del all anledning till varsamhet när del gäller alt på det för

Prop.
1980/81:175 42

medborgarna så viktiga domslolsområdel luckra upp regeln
om skyldighet att redovisa skälen för de beslut som fattas. I allt fall måste
krävas att så slora vinster görs alt de kan anses klart överväga nackdelarna av
att motiveringen utelämnas.

Lagmännens skiss innebär visserligen inte att skyldigheten
att redovisa domskälen skulle upphävas i brottmålen. Förslaget förutsätter
sålunda atl en fullständig motivering skall lämnas muntligt, när domen
avkunnas, och dessutom skriftligen om part inom föreskriven tid begär det.
Emellertid torde den tilltalade ofla befinna sig i en så psykiskt pressad
situation när domen avkunnas, att han inte kan tillgodogöra sig domskälen och
kanske inte heller en upplysning från domaren om all han kommer att få en
skriftlig motivering, om han begär del inom en vecka. En tilltalad, som inte
biträds av försvarare, kan därför i praktiken lätt bli försatt i samma
situation som om någon motivering ej alls hade lämnats. Över huvud taget är det
en väsentlig skillnad mellan all endast muntligen få motiven redovisade för sig
och att i lugn och ro tillgodogöra sig dem i skriven form. Det måste observeras
att även mindre grova brottmål, där den tänkta ordningen blir mest vanlig, kan
vara av stor betydelse för den tilltalade. Som exempel kan erinras om
betydelsen av en irafikbroltsdom för frågan, om ett körkort skall dras in.

Kammarrätten kan inle finna alt det i lagmännens skrivelse
har i mera handfast form redovisats hur stora rationaliseringsvinster som kan
beräknas uppkomma om deras idé genomförs. Samma svaghet vidlåder promemorian.
Denna sida av saken bör undersökas under den fortsatta gången av
lagstiftningsärendet.

I den allmänna debatten har ibland framhållits att det
redan, även utanför ramen för 30 kap 6 § RB, i slor utsträckning förekommer
beslut av domsliknande art vilka saknar motivering. Som exempel brukar nämnas
strafföreläggande och föreläggande av ordningsbot enligt 48 kap RB. I dessa
fall står emellertid det vanliga rättegängsförfarandet utan inskränkning till
buds, om den misstänkte inte godkänner föreläggandet.

Mot tanken på atl i vid utsträckning slopa domskälen i
brottmål anförs i promemorian också att den skriftliga motiveringen har stor
betydelse för allmänhetens konlroll av och förtroende för rättskipningen. Det
måste observeras atl även kontrollmöjligheterna för justitiekanslern och riksdagens
justitieombudsmän minskar i motsvarande mån. Detta är i sin mån också ägnat atl
påverka allmänhetens tillit till rättsväsendet negativt.

Det är vidare en olägenhet att rättsvetenskapen inte får
tillgång till domsmotivering i de fall där den tänkta regleringen skulle
tillämpas. Även domar som skulle omfattas av denna torde nämligen många gånger
vara av vetenskapligt intresse. Det är inle bara vetenskapen som sådan som bör
tillgodoses. Beaktas bör också att angelägna reformbehov inte sällan
aktualiseras på initiativ från vetenskapligt håll.

Enligt kammarrättens erfarenhet är det till avsevärd
nackdel vid överrätls-prövningen om underdomstolen inte på ett klargörande sätt
har redovisat

Prop. 1980/81:175 ' 43

skälen till sitt avgörade. Del skapar också osäkerhet hos parlerna
om hur de bäsl bör ulveckla sin talan hos överinstansen. Detta minskar i sin
tur förutsättningarna för en stringent och i övrigt rationell överrättsprocess.
Det sagda ger sig självfallel till känna med särskild styrka om skriftlig
motivering inte alls förekommer.

Sammanfattningsvis avstyrker kammarrätten att den idé
genomförs som lagmännen har redovisat.

De betänkligheter som har framförts i promemorian och i
det föregående mot lagmännens förslag ger sig i princip också till känna mot
den lösning som promemorian innehåller. Med hänsyn till den starkt begränsade
räckvidden av detta förslag i jämförelse med lagmännens skiss förlorar
emellertid invändningarna i styrka.

När del gäller villkorlig dom eller dom på skyddslillsyn
eller på någon av dessa påföljder i förening med böter, lorde domsmotiveringen
i allmänhet sakna intresse och bör då kunna avvaras. Motsvarande lorde gälla i
fråga om disciplinstraff för krigsmän liksom fall där domstolen har förordnat
att påföljd, som nyss angetts, skall avse även ett nytt brott. Någon invändning
föreligger inte heller mot att dom i förenklad form skall kunna meddelas, när
talan också har förts om enskilt anspråk i anledning av brott och den
tilltalade har medgivit anspråket eller saken finnes uppenbar.

Kammarrätten vill däremot sätta i fråga om 30 kap 6 § RB
bör vidgas till atl också omfatta fall där den tilltalade har dömts till
fängelse. Även om denna har erkänt gärningen synes det nämligen tveksamt, om
han inte mera regelmässigt har ett befogat intresse av att få del av domskälen
i skriftlig form, inle minst i påföljdsfrågan, för att kunna överväga om talan
skall fullföljas. Det bör för övrigl observeras att den föreslagna bestämmelsen
har utformats så all det vid erkännande, åtminstone teoretiskt, blir möjligt
att tillgripa förenklad dom även vid förhållandevis allvarliga typer av brott. Sälunda
ryms exempelvis fängelse sex månader inom strafflatituden för grov stöld enligt
8 kap 4 § brottsbalken.

Det bör tilläggas att det för förvaltningsdomstolarnas del
vid prövningen av körkortsmål ofta är till nackdel om skälen till den påföljd,
vartill hänsyn skall tas vid bedömningen i detta mål, inte har redovisats. Det
är därför angeläget att vederbörande allmänna domstol tillämpar undantagsregeln
i andra meningen av 30 kap 6 § första stycket i förslaget så snart sådana
omständigheter föreligger som kan väntas ha någon betydelse för körkortsfrågan.

Kammarrätten vill till sist erinra om att lagmännen i sin
skrivelse också pekar på den rationaliseringsvinst som är atl påräkna, om det
inte i domarna mer eller mindre slentrianmässigt tas in ganska fullständiga
berättelser om vad målsägande, tilltalade och vittnen har sagt vid
huvudförhandlingen. Saken har visserligen någol behandlats i promemorian.
Kammarrätten sätter emellertid i fråga om den inle är förtjänt av ytterligare
överväganden.

Prop. 1980/81:175 44

Stockholms tingsrätt:

Under senare år har målulveckling och ny lagstiftning
gjort att arbetsbelastningen vid de allmänna domstolarna tenderat att öka.
Tingsrätten delar den i promemorian framförda uppfattningen att detta gör det nödvändigl
att rationalisera verksamheten. Samtidigt vill emellertid tingsrätten
framhålla, att ulrymmel för all rationalisera den dömande verksamheten utan alt
ge avkall på rättssäkerheten eller åtminstone förändra grundläggande principer
i rättegångsbalken torde vara relativt begränsat. Kanske finns det större
möjligheter atl rationalisera andra sidor av domslolsverksamheten, t.ex. konlorsrulinerna.

Vad nyss anförts hindrar naturligtvis inte att man i ralionaliseringssyfle
vidtar alla sådana förändringar beträffande den dömande verksamhelen som med
nämnda begränsningar befinns vara möjliga.

I promemorian föreslås utvidgad möjlighet atl i brottmål
utfärda dom i förenklad form. Detta skulle enligt förslagel kunna ske i erkända
mål då vissa angivna påföljder tillämpas. För närvarande skrivs domskälen i
dessa fall vanligen mycket kort och schablonartat, och någon fara ur
rättssäkerhetssynpunkt att i stället utfärda dom i förenklad form synes inle
föreligga. Domstolen har ju enligl förslagel alllid möjlighet all redovisa
fullständiga domskäl i de fall då den finner detta påkallat. Tingsrätten har
således inga principiella invändningar mol utredningens förslag.

Som exempel på brott, vid vilka dom skulle kunna utfärdas
i förenklad form, nämns i promemorian bl.a. rattfylleri. Tingsrätten har ingen
erinran mol att domar i rattfyllerimål utfärdas i förenklad form. Detla
framstår tvärtom som önskvärt för atl den föreslagna reformen skall få någon
nämnvärd belydelse ur ralionaliseringssynpunkt. Dock vill tingsrätten fästa
uppmärksamheten på att en del domare anser, all sådant rattfylleri som består i
överskridande av promillegräns inte kan bli föremål för erkännande från den
tilltalades sida - denne kan ju inte veta vilken promille han haft i blodet. Om
del är lagstiftarens mening att raltfylleridomar skall kunna utfärdas i
förenklad form är det därför önskvärt att detta klart utsågs i lagmotiven.
Tingsrätten vill även fästa uppmärksamheten på att en i förenklad form avfattad
rattfylleridom inte utvisar exakt vilken alkoholkoncentration den dömde haft i
blodet. I gärningsbeskrivningen anges nämligen regelmässigt endasi, att
alkoholkoncentrationen överstigit 1,5 promille. Detta torde vara till nackdel
för exempelvis de myndigheter som har att ta ställning till den dömdes
fortsatta körkortsinnehav. Saken skulle emellertid kunna avhjälpas om åklagarna
angav även den exakta alkoholkoncentrationen i gärningsbeskrivningen. Ett
uttalande om detta i lagmoliven vore måhända lämpligt. Vad som nu sagts om
rattfylleridomar gäller även domar om rattonykterhet.

I promemorian ges exempel på sådana särskilda
omständigheter som kan föranleda, att fullständig dom bör skrivas även i de
fall då de formella

Prop. 1980/81:175 45

förutsättningarna för atl utfärda dom i förenklad form är
uppfyllda. Bland exemplen nämns fall då domstolen har all ta ställning till
frågor om förverkande och häktning. Enligt tingsrättens mening finns emellertid
inle skäl att generellt ange dessa bägge fall som exempel på när förenklad dom
inte bör utfärdas.

Vid tingsrätten har företagils en statistisk undersökning,
som måhända kan vara till viss ledning vid bedömningen av den föreslagna
reformens effekt i rationaliseringshänseende. Undersökningen omfattade 500 brotlmålsdomar,
utgörande samtliga domar som under en tidrymd av ca tio månader 1979 meddelats
vid tingsrättens 15:e avdelning, vid vilken handläggs allmänna brottmål
inklusive skatlebrottmål. Belräffande dessa domar undersöktes bl.a. vilka som
uppfyllde de formella förutsättningarna enligl förslagel för att kunna meddelas
i förenklad form. Resultatet framgår av bdaga 1. Omkring 40 % av domarna skulle
alltså kunna utfärdas i förenklad form, och della skulle innebära en besparing
av omkring var femte sida domskäl. I själva verket skulle givetvis besparingen
bli någol lägre, eftersom särskilda skäl säkerligen påkallar att domskäl skrivs
i en del av de ifrågavarande domarna.

Enligt tingsrättens mening skulle en arbetsbesparing av
nyss angiven storlek infe innebära mer än en marginell lättnad i domarnas
arbetsbörda. Däremot borde den ge större utslag när del gäller funktioner som
utskrift, kopiering och arkivering.

Den föreslagna reformen synes alltså kunna genomföras utan
förfång för rättssäkerheten och utan slörre lagtekniska problem. Genom reformen
lorde uppnås vissa rationaliseringsvinster, låt vara för andra funktioner inom
domstolarna än de dömande. Tingsrätten får i anledning härav tillstyrka att
reformen genomförs.

Tingsrätten vill avslutningsvis uppta frågan om yllerligare
ralionaliseringsåtgärder beträffande domskrivningen. I promemorian diskuteras
en del sådana ålgärder, som dock inte föranleder förslag till lagändring. Enligl
tingsrättens mening torde det emellertid vara fulll möjligt atl rationalisera
domskrivningen ylterligare. Den i promemorian refererade skrivelsen från
lagmännen i de tre siörsta tingsrätterna innehåller uppslag som borde göras lill
föremål för mera ingående övervägaden. Något som kunde övervägas är också om
inte domar i vissa fall skulle kunna tas in i protokoll på samma sätl som
brukar ske med avgörandet i domstolsärenden. Åtskilliga uppgifter som nu måste
redovisas i både domen och protokollet skulle då endast behöva upptas i prolokollet.
Förekomsten av onödigt långa referat av vittnesutsagor o.d. skulle förmodligen
också minska eftersom dessa utsagor i sin helhet ingår i protokollet, visseriigen
i form av bandupptagningar. Ell annal sätt att komma ifrån atl domar belastas
med långa referat vore möjligen atl låta protokollföraren skriva dessa referat
och i stället foga dem som bilagor till protokollet. Många av landets domare
skulle säkert kunna bidra med ylterligare idéer om hur domskrivningen
skulle kunna rationaliseras.

Uppslagsrikt vore nog också att undersöka hur man i utlandel
förfar vid domskrivning. För tingsrätten framstår del som angeläget att frågan
om alt rationalisera domskrivningen blir föremål för en allsidig ulredning.
Skäl saknas atl, som föreslås i promemorian, först avvakta resultatet av den nu
föreslagna reformen. Detta resultat synes redan nu ganska lätt att överblicka
och torde, som nyss anförts, främst komma att hänföra sig lill andra delar av domslolsverksamheten
än den dömande. Behovet av snara rationaliseringar som kan få effekt även
beträffande domarpersonalen gör atl utredningsarbetet bör igångsättas fortast
möjligt. För alt vinna tid och då utredningsarbetet kan väntas bli omfattande
bör ulredningen genomföras särskilt och inte, som kanske annars vore naturligt,
genom tilläggsdirektiv anförtros rättegångsutredningen. Utredningsarbetet
skulle kunna avslutas med en försöksverksamhet, vid vilken olika möjligheter
att rationalisera domskrivningen prövades i praktiken.

Bilaga till Stockholms tingsrätts yttrande.

Antal

. . . med antal

domar . .

sidor' domskäl

BÖTER

Totalt

161

241

Därav förenklad

80

74

dom möjlig

FÄ HÖGST
6 MÅN

Totalt

89

209

Därav förenklad

50

62

dom möjlig

FÄ MER
ÄN 6 MÅN

21

114

VILLKORLIG
DOM

Totalt

71

134

Därav förenklad

40

49

dom möjlig

SKYDDSTILLSYN

Totalt

36

84

Där förenklad

19

31

dom möjlig

SLUTEN PSYKV

5

20

FRIKÄND

54

91

ÖVR
DOMAR

Totalt

6

201

Därav förenklad

1

1

dom möjlig

SUMMA

Totalt

500

1095

Därav förenklad

189

216

dom möjlig

(38 %)

(20 %)

' Avser antal påbörjade textsidor fr. o. m.
rubriken DOMSKÄL till rubriken FULLFÖLJDSHÄNVISNING.

Prop. 1980/81:175 47

Göteborgs tingsrätt:

4.2 Förenklad dom i tvistemål

Tingsrätten delar den i promemorian framförda
uppfattningen atl tillräckliga skäl f.n. saknas för utvidgning av möjligheterna
att utfärda dom i tvistemål i förenklad form. Tingsrätten vill dock peka på möjlighelen
till rationalisering av domskrivandet genom att blanketter utarbetas för olika
typer av vanligen förekommande domar.

4.3 Förenklad dom i brottmål

Tingsrätten tillstyrker de föreslagna ändringarna i 30 kap
6 § rättegångsbalken rörande förenklad dom, dock att gränsen vid dom på
fängelse bör sättas högre än sex månader. I så fall kan förenklad dom även
utfärdas i de vanligen förekommande fallen av dom på fängelse 8-10 månader för
exempelvis tillgrepps - bedrägeribrott. Det synes dock inte lämpligl atl ge
möjlighet utfärda förenklad dom i mål angående brott, för vilka straffminimum
är ett år. Tingsrätten föreslår därför att gränsen sättes till fängelse
understigande ett år.

Enligt tingsrättens mening medger den föreslagna
bestämmelsen alt dom kan utfärdas i förenklad form även i det fall att det dömes
lill fängelse under i bestämmelsen angiven maximitid och samtidigt villkorligt
medgiven frihet förklaras förverkad. Detta bör, för att undanröja varje
tveksamhet, anges i motiveringen.

4.4 Skriftlig redovisning av domskälen efter avkunnande

I promemorian avvisas lagmännens förslag dels med hänsyn
till atl rationaliseringsvinsterna inte anses bli så stora dels med hänsyn till
att vissa nackdelar från principiell och praktisk synpunkt kan komma all
uppslå.

Bedömningen
alt rationaliseringsvinsterna inte kommer atl bli så slora grundas på att dom
endast i undantagsfall avkunnas i samband med huvudförhandlingen i komplicerade
eller myckel omfattande mål. Detla är helt riktigt. Men del finns mål som inte
gäller erkända gärningar men som ändå inte är komplicerade eller omfattande. I
dessa mål består bevisningen av förhör med målsäganden och ett par vittnen.
Målen kan gälla brott av mest skiftande slag. Domen avkunnas så gott som alltid
i samband med huvudförhandlingen och den överklagas mycket sällan. Den
tilltalade har i allmänhel inle någol intresse av att läsa domskälen. Han får
dem muntligen vid förhandlingen, ofla med några förklarande ord. Målen är
ganska många lill antalet, i vart fall vid de större tingsrätterna, och det
skulle utan tvekan medföra inle obetydliga rationaliseringsvinster för all
personal om domskälen inte behövde skrivas ut.

Prop. 1980/81:175 48

De nackdelar som i promemorian påstås bli en följd från
principiell och praktisk synpunkt anser tingsrätten inte vara så stora, i den
mån de överhuvud uppkommer. En bandupptagning av den tilltalades berättelse är
enkel atl göra och tillförlitligare än en nedteckning för hand. Med nuvarande möjligheler
till bandinspelning med användande av endast en, cenlrall upphängd mikrofon
torde dessulom inspelningens hämmande inverkan på den tilltalade avsevärt
reduceras.

I promemorian har liksom i lagmännens skrivelse anlagils
alt en dokumentering av de muntligt avkunnade domskälen genom bandupptagning -
om sådan i och för sig anses erforderlig - skulle medföra atl den enskilde
domaren lägger ned så myckel möda på avfallandet av domskälen att
rationaliseringsvinsterna försvinner. Möjligen kan detla förekomma i något
enstaka fall. Farhågorna synes betydligt överdrivna och kommer troligen atl
visa sig befogade endast under en övergångstid.

Enligt tingsrätiens mening bör parterna redan samma dag
som domen avkunnas taga ställning lill om de önskar domskälen utskrivna. Del är
inle lämpligt att ge dem betänketid. En sådan ordning kommer visserligen att
medföra att parlerna i några fall kommer att begära utskrivna domskäl då de
eljest inle skulle ha gjort det. Det kan dock bedömas inte bli så ofta
förekommande. Hovrättens prövningsunderlag blir med en sådan regel inle
beroende på tidpunkten för domens överklagande och skälen för alt införa
vadeanmälan i brottmål försvinner.

Tingsrätten anser således att rationaliseringsvinsterna
blir större än som antagits i promemorian och så slora atl de uppväger de
nackdelar från principiell och praktisk synpunkl som kan bli en följd av atl
domskälen inte skrivs ul. Tingsrätten ställer sig därför positiv lill en regel
om atl domskäl endasi behöver skrivas ul i fall då parlerna särskill begär del.

Malmö tingsrätt:

Tingsrätten tillstyrker att förslaget genomförs med
följande utvidgning.

Enligt promemorieförslaget får förenklad dom användas om
påföljden bestäms till skyddstillsyn eller till sådan påföljd i förening med
böter. Samma gäller om domstolen förordnar atl en skyddstillsyn skall avse
ytterligare brott. Däremot förefaller förslagel inte medge förenklad dom ifall
rätlen jämte etl sådant förordnande dömer till böter med stöd av 34 kap 6 § 1
st brottsbalken. Tingsrätten anser atl den möjligheten bör finnas.

Tingsrätten anser vidare atl förenklad dom bör få användas
även när rälien jämte skyddstillsyn dömer till fängelse enligt 28 kap 3 §
brottsbalken eller förordnar atl lidigare ådömd skyddstillsyn skall avse också ell
nytt brott och dömer till fängelse enligl 34 kap 6 § 1 st brottsbalken. I dessa
fall torde nämligen många gånger förenklad dom kunna användas utan att några
rättssäkerhetsskäl lägger hinder i vägen. Ett exempel är om en tilltalad,
förutom förmögenhetsbrotl som inle bör leda till mera ingripande påföljd än

Prop.
1980/81:175 49

skyddstillsyn, har gjort sig skyldig lill elt brott som av
hänsyn lill allmän laglydnad kräver ett kortare fängelsestraff. Etl annal
exempel är all en tilltalad efler tidigare dom på skyddstillsyn under prövotiden
gör sig skyldig till ett brott som bör leda till ett kortare fängelsestraff. I
båda fallen har rätten i allmänhet möjlighet atl allernalivl döma särskill lill
påföljd i form av fängelse med stöd av 34 kap 1 § 1 st 2 p brottsbalken, och i
det fallet som del senare exemplet avser kan enligt promemorieförslaget förenklad
dom användas. När rätten i situationer som de nyss nämnda dömer särskilt till
påföljd för ett visst brott, bör förenklad dom kunna användas. Redan båda
parternas inställning i påföljdsfrågan vid huvudförhandlingen ger nämligen ofta
svar på frågan om skälen för påföljdsvalet behöver redovisas i domen.

I
promemorian sägs att dom i förenklad form inle bör få användas om den
tilltalade överlämnas till särskild vård. De överväganden som ligger till grund
för valet av en sådan påföljd bör enligt promemorian regelmässigt redovisas i
domen. Tingsrätten delar denna uppfattning beträffande valet av påföljderna
överlämnande för vård enligl lagen om nykterhetsvård samt överlämnande till
sluten psykiatrisk vård eller vård i specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda.
När påföljden är överlämnande för vård enligt barnavårdslagen behövs däremot
ofta inte någon utförligare motivering. Detta gäller främst i mål mot ungdomar
mellan 15 och 17 år, som redan är föremål för åtgärder inom ramen för
barnavårdslagen. Åtal mot dessa ungdomar väcks ofta enbart därför all det anses
påkallat från allmän synpunkl. I den mån påföljden därvid inte kan stanna vid
böter framstår etl överlämnande för vård enligl barnavårdslagen som del enda
naturliga. Förenklad dom bör således med fördel kunna användas i sådana fall -
också när rätlen dömer till böter med stöd av 31 kap 1 § 2 st brottsbalken.

Frågan är vidare om man bör gå längre och utvidga
möjligheten till förenklad domskrivning i ännu högre grad än vad förslaget
innebär.

I tingsrätten råder delade meningar härom. Vissa ledamöter
menar att man bör stanna vid att genomföra det förslag som nu lagts fram med de
ändringar som tingsrätten ovan föreslagit medan andra anser att promemorian
innehåller överdrivet försiktiga överväganden och vill att man undersöker
möjligheten att förenkla domskrivningen ylterligare. Vid en sådan undersökning
bör utgångspunkten vara - det är alla överens om - att det fortfarande skall
vara fråga om alternativ lill en fullständig dom och att det icke bör omfatta
mer komplicerade mål.

Då det gäller tvistemål delar tingsrätten den uppfallningen
som kommer till uttryck i promemorian. En utvidgning av förenklade domar i
tvistemål torde få en ytterst begränsad betydelse. I brottmål däremot borde man
-enligt vissa ledamöler - kunna gå längre än förslaget. Även när brottet har
förnekats skulle man kunna få använda en förenklad dom, om parterna ej kräver
annat. Promemorian anger atl såväl hänsynen till den tilltalade som andra
rättssäkerhetsskäl talar för alt domskälen skall redovisas när ett brott har
bestritts. Denna uppfattning delas till fullo av tingsrätten. Det är emeller-

4 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 175

Prop. 1980/81:175 50

tid ej fråga om detta utan om skälen skall skriftligen
dokumenteras. I denna fråga har - som sagts - ledamöterna ej kunnat enas om
något förslag. Enighet råder dock därom atl domskälen i nuvarande form ofla
skrivs onödigt omfattande, särskill genom all angivna berättelser redovisas i delalj.
En förenkling i detta avseende lorde - som promemorian redovisar - vara svår
att åstadkomma genom författningsbestämmelser. Det är måhända därför en möjlig
utväg att söka lösningen i en utvidgning av förenklad domskrivning. Tingsrätten
föreslår på grund av det anförda att man fortsätter atl utreda frågan om
förenklad domskrivning i brottmål.

Södertälje tingsrätt:

Det framstår som angeläget, inte minst i dagens ekonomiska
läge, att alla möjligheter till rationalisering av arbetet vid de allmänna
domstolarna tillvaratas. Den nyligen beslutade minskningen av antalet tjänster
vid tingsrätterna och den ovisshet som alltjämt råder på många håll huruvida
tjänst får återbesättas eller vikarie får förordnas vid uppkommande vakans har
nödvändiggjort en översyn av arbetsrutinerna för att om möjligt bättre kunna
utnyttja personalen.

En viss minskning i mållillströmningen vid tingsrätterna
har noterats under de senaste åren, men det finns grundad anledning antaga att
minskningen varit temporär. Åtminstone vid Södertälje tingsrätt har under
innevarande år skett en kraftig ökning av antalet inkomna mål.

Enligt den mening som kommer till uttryck i lagmännens
skrivelse skulle en viss rationaliseringsvinst kunna göras genom att utöka ulrymmet
för förenklad dom enligl 30 kap 6 § rättegångsbalken. Mera skulle emellertid
enligt skrivelsen vara att vinna genom en ordning som med undantag för grövre
brottmål skulle befria tingsrätt från att skriva fullständiga domskäl om inte
parterna begärde sådana.

Tingsrätten har ingen erinran mot att utrymmet för
användningen av förenklad dom något utökas. Mot lagmännens förslag i övrigt
hyser tingsrätten principiella betänkligheter och tingsrätten har i den delen
också invändningar av mera praktisk art.

Under en följd av år har från olika håll och i skilda
sammanhang framförts krav på att myndigheterna skall motivera sina beslut. De
allmänna domstolarnas avgöranden har därvidlag framställts som ett mönster. De
krav som sålunda ställts på myndigheterna har i stor utsträckning vunnit gehör.
I detta läge förefaller det egendomligt att låta de allmänna domstolarna gå i
spetsen för en utveckling i motsatt riklning till den nu beskrivna. Enligt
tingsrättens mening är det ett rättssäkerhetsintresse att de allmänna
domstolarnas avgöranden är skriftligt motiverade. Del ger allmänheten möjlighet
till kontroll av domstolarnas verksamhet och bidrar därigenom atl skapa
förtroende för rättskipningen.

Tingsrätten betvivlar att den föreslagna ordningen med
domar utan

Prop. 1980/81:175 51

skriftligt nedtecknade domskäl skulle medföra sådana
vinster som lagmännen vill göra gällande och underslryker vad som i denna del
anförts i promemorian. Flera praktiska olägenheter skulle otvivelaktigt vara
förenade med den föreslagna ordningen. Domarna kan inle på förhand veta i vilka
mål fullständig dom kommer att begäras och kan därför inte överblicka sitt
arbete. Redan efter en vecka har intrycken från en förhandling grumlats av andra
mål, och det måste kännas föga stimulerande för domaren att behöva på nytt
gripa sig an med elt "avslutat" mål. För hovrältsprövningen skulle
nyordningen innebära påtagliga nackdelar. I åtskilliga fall skulle hovrättsprövningen
få karaktären mera av förstainstansprövning än av överprövning.

Det nu anförda innebär inte att tingsrätten anser atl
dagens brotlmålsdomar är ändamålsenligt och väl utformade. Det skrivs i
alltför stor utsträckning domar efter modellen med utförligt redovisade parts-
och vittnesutsagor och korta egentliga domskäl. En allmän övergång till kortare
domskäl med minsta möjliga redovisning av utsagor skulle medföra tidsvinst,
kanske mindre för domskrivaren än för dem som har att ombesörja utskrifter och
kopiering. Till ett sådant resultat bör man emellertid komma på annat sätt än
genom lagstiftning. Det synes i första hand röra sig om utbildningsfrågor.
Kanske har debatten kring lagmännens skrivelse medförl att vi redan kommit en
bit på rätt väg.

En begränsad reform av det slag som föreslås i promemorian
kan enligt tingsrättens mening bidra till atl göra arbetet med brottmålen
mindre resurs-och tidskrävande och är lätt atl genomföra som en påbyggnad av
gällande regler i 30 kap 6 § rättegångsbalken. Vilken omfattning bestämmelsen
bör ges kan vara föremål för delade meningar. Tingsrätten ifrågasäller om man
bör sätta den övre gränsen så högl som fängelse sex månader. Utformningen av
regeln synes vara av stor betydelse för hur den kommer att tillämpas. Den i
promemorian föreslagna lagtexten sladgar att dom i förenklad form får användas
i de fall paragrafen anger om ej särskilda skäl föranleder annat. Lagtexten ger
intryck av att fullständig dom endast undantagsvis behövs i erkända mål vid de
påföljder paragrafen anger. En sådan tillämpning skulle enligt tingsrättens
mening leda alltför långl. Sålunda torde valel av påföljderna fängelse eller skyddslillsyn
ofta behöva en särskild motivering och tillämpning av 34 kap 1 brottsbalken
torde så gott som undantagslöst kräva skriftligt redovisade domskäl.
Tingsrätten erinrar om den betydelse som domskälen i påföljdsfrågan har,
förutom för parlerna, för övervakningsnämnder, kriminalvårdsanslaller och
frivårdens organ liksom för den domstol som har att döma när den dömde
återfallit i brott. Enligt tingsrätiens mening kan orden "allt om ej
särskilda skäl föranleder annal" ulgå och i stället läggas helt i
domstolens hand att avgöra i vilka fall förenklad dom lämpligen bör användas.
Oavsett hur avgränsningen av tillämpningsområdet görs bör motivledes inskärpas
vikten av att bestämmelsen inle tillämpas slentrianmässigt och atl del många
gånger föreligger pålagligl behov av

Prop.
1980/81:175 52

skriftligt redovisade domskäl i fall när paragrafen
formellt är tillämplig.

Med nu gjorda reservationer tillstyrker tingsrätten en
utvidgning av möjlighelerna all meddela dom i förenklad form.

Helsingborgs tingsrätt:

Beträffande möjligheterna att i tvistemål utfärda dom i s.k.
förenklad form föreslås i promemorian ingen ändring i vad som nu gäller enligt
17 kap 8 § rättegångsbalken (RB). Tingsrätten har inte någol att invända
häremot och kan instämma i att det är lämpligl att avvakta resultatet av rätlegångsutredningens
pågående översyn av rättegångsförfarandet vid de allmänna domstolarna innan
frågan om en lagändring på denna punkt aktualiseras. I utredningens uppdrag
ingår ju bl.a. all undersöka om inle - ulöver vad som numera är möjligt enligt
den s.k. småmålslagen - tredskodomspåföljd kan knytas lill föreläggande att
inge skriftlig inlaga (jfr prop 1977/78:67 s 17). Tingsrätten kan omvittna atl småmålslagens
regel härom är av stort värde.

För brottmålens del föreslås i promemorian utvidgade
möjligheter till dom i förenklad form enligt 30 kap 6 § RB. Tingsrätten, som i
årets anslagsframställning lill domslolsverket varit inne på samma tanke,
ställer sig i stort positiv till förslaget men anser atl detta skulle kunna gå
något längre. Även i övrigt har tingsrätten en del kritiska synpunkter. Den
föreslagna reformen torde kunna genomföras utan hinder av rätlegångsutredningens
arbele. Även om domar i här avsedda fall redan idag vanligen skrivs tämligen
kortfattat bör måhända inte rationaliseringsvinsterna underskattas.

En nyhet av mer genomgripande slag är den ordning med
utskrivna domskäl endast efter begäran av part som lagmännen Björiing, Johnsson
och Spak skisserat för en relativt stor del av brottmålen. I denna fråga
uttalas i promemorian iveksamhel. och någol förslag, grundat på vad lagmännen anförl,
läggs inle fram. Tingsrätten inser att invändningar av principiell nalur kan
resas mot den ifrågasatta ordningen. Det slår också klart alt lagtekniska
problem möter vid ett genomförande av denna. Därtill kommer att en del
praktiska olägenheter kan väntas uppkomma. Tingsrätten känner sig dock inte
övertygad om att vare sig de praktiska problemen eller de betänkligheter som i
övrigt kan anföras väger så tungt att lagmännens uppslag bör avföras från den
fortsatta diskussionen. Del är tvärtom uppenbart att om domskrivningen i de
mindre komplicerade brottmålen skall kunna förenklas i någon väsentlig grad, måsle
okonventionella grepp prövas. Tingsrätten beklagar alt promemorian utan närmare
analyser intar en resignerad hållning på denna punkl.

Valet av rationaliseringsåtgärd behöver å andra sidan inte
vara fråga om allt eller intet. Även utan ändrade föreskrifter om avfattning av
dom i brottmål lorde domskrivningen kunna göras mer rationell. Redovisningen av
bevisning bör kunna ges en mer sammanfattande karaktär än som nu oflasl

Prop. 1980/81:175 53

sker (jfr angående domskrivningen i de s.k. FT-målen prop
1973:87 s 194). Tingsrätten skulle gärna se att denna fråga, som i grunden är
en attitydfråga, blev föremål för departemenlets uppmärksamhel på lämpligl
sätt. Anknytning härtill har för övrigl elt särskilt spörsmål, som berörs i
promemorian men behandlas helt flyktigt, nämligen dokumentation av tilltalads
berättelse vid huvudförhandling genom bandupptagning. Om krav på sådan dokumentation
fanns skulle många mindre väsentliga uppgifter kunna utelämnas i domen. Frågan
bör därför övervägas mer ingående.

I del följande kommer övervägandena rörande dom i förenklad
form i brottmål att tas upp till närmare granskning. Innan dess vill
tingsrätten emellertid kommentera påståendet att tillströmningen av brottmål
under senare år minskal hos tingsrätterna. Vad som sägs är formellt sell
korrekt. Emellertid kan av domstolsverkets senast avgivna anslagsframställning
inhämtas alt minskningen sedan 1978 uteslutande är hänförlig till de s.k. nolariemålen.
Och av verkets senast offentliggjorda statistik (Domstolsverket informerar nr
8/1980) kan utläsas att anlalel under första halvåret 1980 inkomna brottmål
utom noiariemål ökal med 6,3 proceni jämförl med motsvarande period 1978. Del i
promemorian med rätta påtalade förhållandet all andelen grövre brottmål ökat
liksom antalet rättsligt komplicerade mål måste alltså ses i ljuset av att även
totalantalet brottmål utom noiariemål ökat. Ökningen har för övrigt varit
särskilt markant under det senasle årel. Promemorians påslående att
förändringarna i mållillströmningen varit ägnade att minska tingsrätternas
personalbehov saknar enligt tingsrättens uppfattning all grund.

Dom i förenklad form i brottmål

Allmänt

Stadgandet i 30 kap 6 § RB var ursprungligen begränsat lill
mål om brott, vara inle kunde följa svårare påföljd än böter. På samma sätl
begränsades från början tillämpningsområdet för reglerna om domförhet med ej fullsutten
rätt (1 kap 5 § andra stycket och 11 § andra stycket RB i stadgandenas
ursprungliga lydelse) och inskränkning i skyldigheten att föra
huvudförhandlingsprotokoll (6 kap 1 § tredje stycket RB i dess ursprungliga
lydelse). Genom lagstiftning år 1955 bröts denna samordnade reglering delvis i
det att 6 kap 1 § tredje stycket och 30 kap 6 § ändrades till vad som nu gäller
medan domförhetsreglerna fick kvarstå oförändrade. Om promemorians förslag
genomförs bryts även sambandel mellan 6 kap 1 § tredje stycket och 30 kap 6 §
eftersom någon utvidgning av möjlighelerna att kunna underlåta protokollföring
inte föreslås. Ur ralionaliseringssynpunkt synes detta mindre välbetänkt. I
åtskilliga fall som avses med den föreslagna utvidgningen av 30 kap 6 § torde
det nämligen vara helt onödigt atl protokoll förs. Del gäller en stor del av
rattfyllerimålen och i övrigt bl.a. många enklare

5 Riksdagen 1980/81. 1 samt. Nr 175

Prop. 1980/81:175 54

mål om stöld eller bedrägeri. Tingsrätten vill därför
uttala förhoppningen atl det under det fortsatta lagstiftningsarbetet övervägs
om inte protokollerings-skyldigheten även framgent kan vara inskränkt i de fall
då dom kan utfärdas i förenklad form.

Att förenklad dom är utesluten så snart det i målet förts lalan
om enskilt anspråk är utan tvivel en påtaglig brist hos nuvarande ordning.
Förslaget att ta bort denna begränsning är därför välkommet.

Promemorians uttalanden att erkännande liksom hittills bör
vara en förutsättning för dom i förenklad form och att fullständig dom under
alla förhållanden bör skrivas i grövre brottmål kan tingsrätten helt ställa sig
bakom. Tingsrätten delar också uppfattningen att anknytning till den faktiskt
utdömda påföljden är elt lämpligt sätt alt utvidga tillämpningsområdet för den
förenklade domen.

I praktiken torde ett utvidgat tillämpningsområde bli av
betydelse framför allt vid de måltyper, varpå exempel givits i det föregående.
Förutom sin stora frekvens kännetecknas dessa mål bl.a. av att påföljdsval och
straffmätning oftast sker efter tämligen schablonmässiga överväganden. Vid
fängelsestraff rör det sig således vanligen om strafftider på en eller några
månader, och bortsett från sådana brottstyper, exempelvis vissa trafikbrott,
där kortare frihetsstraff är regel, är det villkorlig dom och skyddstillsyn som
dominerar påföljdsvalet. Promemorians förslag att i fråga om fängelse dra
gränsen för etl utvidgat tillämpningsområde vid en strafftid av sex månader
finner tingsrätten därför lämpligl. - Givet är vid en utvidgning av
tillämpningsområdet att förenklad dom bör kunna användas när påföljden bestäms
lill villkorlig dom, skyddstillsyn eller disciplinstraff för krigsmän.
Tingsrätten godtar också ståndpunkten atl överlämnande till särskild vård inte
bör inrymmas inom ett utvidgal tillämpningsområde.

I promemorian lämnas exempel på omständigheter som kan
föranleda att fullständig dom bör skrivas ehuru förenklad dom kan ifrågakomma.
Tingsrätten har inte något att invända mot vad som anförts. Även andra
omständigheter än de i promemorian angivna måste emellertid tillmätas sådan
vikt att de bör nämnas uttryckligen. Det synes exempelvis ej lämpligt med
förenklad dom i de fall som avses i 1 kap 6 § andra stycket brottsbalken (BrB)
eller då fråga uppkommer om förverkande av villkoriigt medgiven frihet enligt
34 kap 4 § första stycket samma balk. Av intresse i detta sammanhang är vidare
det förslag till ändring i irafikbrollslagen (1951:649) som framlagts i prop.
1979/80:178. Om detta genomförs torde således möjligheterna att begagna
förenklad dom i raltfyllerimålen bli mer kringskurna. Emellertid är den
lagregel som föreslås i promemorian i likhel med den nuvarande fakultativ. Del
är därför uppenbart att omständigheter som de exemplifierade får föranleda
avsteg från ordningen med förenklad dom. Med hänsyn härtill synes det mindre
lämpligt att i lagtexten ange att ordningen med förenklad dom bör komma till
användning så snart inte "särskilda skäl" lalar mot detta. Risken
finns atl detta uttryck tolkas som en så stark

Prop. 1980/81:175 55

presumtion för förenklad dom atl skälen för alt få göra
avsteg härifrån måsle vara av betydande styrka. Då della uppenbarligen inle avselts
synes del lämpligast att regeln om särskilda skäl får utgå.

Förslaget tdl lag om ändring i RB

Lagtextens utformning föranleder även i övrigt
invändningar.

Vad först gäller innebörden kan noteras atl dom i
förenklad form avses vara tillåten när villkorlig dom eller skyddstillsyn
förenas med böter men ej vid kombinationen skyddstillsyn och fängelse enligt 28
kap 3 § BrB. Att en sådan kombinerad påföjd valts torde, heter det i
promemorian, regelmässigt böra motiveras i domen. Tingsrätten kan infe finna
detta bärkraftigt. Av 27 kap 2 § och 28 kap 2 § BrB framgår att böter som ådöms
i samband med villkorlig dom respektive skyddstillsyn kan motiveras av antingen
individualpreventiva eller allmänpreventiva skäl. Fängelse jämte skyddstillsyn
enligt 28 kap 3 § BrB kan däremol tillgripas endast när allmänpreventiva skäl
ger anledning till det. Med hänsyn härtill och då rätlens motivering för en
sådan påföljdsbestämning normalt inte torde innehålla mer än en hänvisning lill
lagens krav jämte ett uttalande om alt detta i det aktuella fallel ansetts
uppfyllt kan tingsrätten inte finna att det föreligger skäl att från den
förenklade domens tillämpningsområde undanta just denna påföljdskombination.

Tingsrättens uppfattning om i vilken utsträckning BrB:s
påföljdssystem bör begränsa utrymmet för den förenklade domen är följaktligen
att så uttryckligen bör vara fallet endasi vid fängelse i mer än sex månader,
internering och överlämnande till särskild vård.

Under angivna omständigheter synes lagtexten bli mer lätfillgänglig
om uppräkningen av påföljder begränsas till dem, vid vilka förenklad dom inte
får användas. Tingsrätten förordar en omredigering i enlighet härmed. Av skäl
som anförts i det föregående förordar tingsrätten därjämte atl den nuvarande
samordningen mellan 6 kap 1 § tredje stycket och 30 kap 6 § RB får beslå.

Angående slutligen frågan hur lagtexten rent språkligt bör
utformas vill tingsrätten hänvisa till vad Sveriges domareförbund anfört i sitt
yttrande till departementet över yttrandefrihetsutredningens betänkande Grundlagsskyddad
yttrandefrihet (SOU 1979:49). Tingsrätten kan hell ansluta sig till den av
förbundet framförda uppfallningen om det olämpliga i atl i lagtext förse "nakna
substantiv" med obestämd artikel. Såsom della skrivsätt används i
promemorian bäddar det också uppenbarligen för missförstånd eftersom man skulle
kunna tro att förenklad dom vid tillämpning av 34 kap 1 § första stycket 1 BrB
får användas blott då till bedömning föreligger "ett" nytt brott.
Promemorians språkbruk bör därför överges.

Om tingsrättens synpunkter vinner gillande skulle 6 kap 1§
iredje stycket och 30 kap 6 § RB kunna få förslagsvis följande lydelse:

Prop. 1980/81:175 56

6 kap 1 § tredje stycket

"I brottmål, vari jämlikt 30 kap 6 § dom utfärdas i
förenklad form, får i stället för protokoll föras anteckningar enligt de
närmare föreskrifter, som meddelas av regeringen."

30 kap 6 §

"Dom får utfärdas i förenklad form om den tilltalade
erkänt gärningen, dock ej om brottspåföljden bestäms lill fängelse i mer än sex
månader eller internering eller överlämnande till särskild vård eller om rätten
förordnar att fängelse i mer än sex månader eller internering skall avse nytt
brott. Dom, varigenom högre rätt fastställer lägre rätts dom, får också
utfärdas i förenklad form.

Har i målet förls lalan om enskilt anspråk i anledning av
brott, gäller vad som sägs i första slyckel första meningen endasi om den
tilltalade har medgivit anspråket eller saken befinns vara uppenbar."

Övrigt

Tingsrätten vill avslutningsvis underslryka vikten av att
behövliga domsblanketter utformas med omsorg. Önskvärt är bl.a. atl vissa
begränsningar som vidlåder den nuvarande blänken 4 tas bort, exempelvis atl
blanketten inte kan användas i mål med mer än en tilltalad.

Halmstads tingsrätt:

Allmänl

Nya arbetsuppgifter har lagts och kommer antagligen även i
framtiden alt läggas på tingsrätterna. Detla förhållande har ej föranlett någon
ökning av antalet domartjänster. Tvärtom har det beslutats att antalet tjänster
vid tingsrätterna skall minskas. Som en följd härav finns ett behov av
rationalisering av arbetet vid tingsrätterna. Som lagmännen i sin skrivelse
konstaterat ägnas en stor del av domarnas arbetstid åt avfattande av domar. Som
etl led i rationaliseringsslrävandena är det därför naturiigt att undersöka
huruvida denna typ av arbete kan förenklas. Som framhålles i promemorian skall
domar i såväl brottmål som tvistemål skrivas på blankett. Detta medför att en
förenkling av domskrivningen måste inriklas på förenkling av domskälen. I
övrigt finns knappast utrymme för rationalisering.

Tvistemål

Tingsrätten ansluter sig beträffande tvistemålen till den
bedömning som gjorts i promemorian. I de fall där en förenklad dom kunde vara
motiverad

Prop. 1980/81:175 57

skrivs redan nu domarna mycket kortfattat och ofta efter
mall. En utvidgning av möjligheterna till förenklad dom i tvistemål torde
därför få endasi marginell belydelse ur rationaliseringssynpunkt.

Brottmål

Vad först angår lagmännens förslag om skriftlig
redovisning av domskälen endast på beställning delar tingsrätten den
uppfattning som redovisas i promemorian. Det är tveksamt huruvida elt
genomförande av förslagel skulle leda lill några större
rationaliseringsvinster. Ett genomförande skulle dessutom medföra en rad
praktiska problem. Störst betänkligheter möter emellertid förslaget från
rättssäkerhetssynpunkt. Den kritik som förslaget utsatts för i den allmänna
debatten måste i allt väsenlligl anses befogad. Tingsrätten avstyrker bestämt
förslaget.

En del av den kritik, som gällt lagmännens förslag, kan
emellertid riktas även mot det förslag till förenklad dom som läggs fram i
promemorian. Redan de regler som nu gäller beträffande förenklad dom i brottmål
kan medföra vissa risker ur rättssäkerhetssynpunkt, bl.a. genom att de i en för
domaren ansträngd arbetssituation kan locka till användning även när detta
sakligt sett inte är befogat. Det kan finnas anledning att här erinra om del,
låt vara självklara, förhållandel att det, även om gärningen är erkänd, därmed inle
är sagt att åtalet skall bifallas. Det kan t.ex. förhålla sig så att
erforderligt uppsåt ej förelegat eller att åklagaren givit brottet en felaktig
rubricering. Även slraffmätningen i bölesmål kan behöva motiveras. I exempelvis
mål om ringa misshandel, där gärningen i och för sig erkänts, kan det ofta
finnas skäl att pröva en nödvärnsinvändning eller ett påstående av den
tilltalade att han utsatts för provokation från målsäganden. Enligt
tingsrättens mening kan man i de nu angivna fallen inle bortse från risken för
att redan vetskapen om att skriftliga domskäl ej erfordras kan leda till ett
slentrianmässigt "dömande på erkännande". Detta är desto mera
betänkligt som den tilltalade i de erkända bötesmålen oftast saknar försvarare.

De nackdelar som sålunda synes föreligga redan med
nuvarande ordning anses kunna accepteras när påföljden ej är strängare än
böter. De framförda synpunkterna gäller emellertid med minst samma styrka även
när mera ingripande påföljd än böter utdömes. I dessa fall är det dock framför
allt slutet i påföljdsfrågan som kräver motivering. Detta är, som tingsrätten
strax återkommer till, särskilt angeläget när domstolen dömer lill fängelse.
Även vid dom på skyddstillsyn torde det emellertid ofta finnas skäl motivera
påföljdsvalet. Detta gäller i första hand då parterna har delade meningar om
påföljden och utgången inte kan betraktas som självklar. Även de fall där
skyddstillsynen kombineras med böter eller förenas med någon föreskrift synes
kräva motivering, av hänsyn till den tilltalade eller med tanke på de
verkställande organen.

En principiellt viktig utgångspunkt måste emellertid anses
vara att den som

Prop. 1980/81:175 58

dömes till en så ingripande påföljd som fängelse, bör ha
rätt att erhålla skriftliga skäl härför. Särskilt om han yrkat icke frihetsberövande
påföljd, bör han få veta varför denna begäran icke villfarits. Domskälen skall
ju bl.a. ligga till grund för hans överväganden huruvida det lönar sig att
överklaga eller ej. Även allmänhel och press har elt berättigat intresse av att
i efterhand kunna kontrollera rättens skäl att ådöma en så ingripande påföljd
som fängelse. Denna insyn är viktig för att förtroendet för domstolarna skall
kunna upprätthållas.

Tingsrätten vill avslutningsvis framhålla att det endast
är vid ett begränsat antal brottstyper som - för att använda en ofta
återkommande schablon -"annan påföljd än fängelse inte kan ifrågakomma".
Hit hör endast de grövsta förmögenhetsbrotten, de grova vålds-, narkotika- och
skattebrotten samt i viss mån rattfylleri. Från denna synpunkt framstår de i
promemorian givna exemplen på fall där förenklad dom kan användas som
missvisande. Exemplen synes nämligen förutsätta atl även fängelse "normalt
brukar utdömas" i dessa fall. Denna förutsätlning överensstämmer
emellertid inte med rådande rättspraxis i fråga om påföljdsvalet, särskilt vid
de enklare förmögenhetsbrotten. Vad särskilt angår rattfylleribrotten bör
dessutom framhållas att HD i etl flertal refererade fall från de senaste åren
initierat en praxis som förutsätter en mera nyanserad påföljdsbedömning än
hittills i de fall - och de är många - där rattfylleriet har samband med
alkoholproblem. I detta sammanhang vill tingsrätten också erinra om det nyligen
framlagda förslaget till ändring i trafikbrottslagen (prop 1979/80:178). Enligt
detta skall domstolen vid påföljdsvalet i trafikmål beakta de konsekvenser som
en körkortsåterkallelse har för gärningsmannen i hans yrkes- eller näringsutövning.
I motiven uttalas bl.a. att domstolen i rattfyllerimål kommer att kunna
bestämma påföljden lill villkorlig dom eller skyddstillsyn i de fall där den
tilltalade behöver körkort i sitt arbete eller för att färdas till och från
arbetet. I dessa fall, som kan förväntas bli ganska talrika, blir det
uppenbarligen nödvändigt med en motivering i påföljdsfrågan.

Vad som nu har sagts om rattfylleribrotten synes för
övrigt innebära en avsevärd inskränkning i möjligheterna att använda förenklad
dom enligt förslaget. Den betydande rationaliseringsvinst, som förespeglats i
promemorian, reduceras därmed kraftigt.

Tingsrättens ståndpunkt

Tingsrätten finner sig på grund av anförda skäl böra
avstyrka den föreslagna ändringen av 30 kap 6 § rättegångsbalken. Frågan
huruvida möjligheterna att meddela dom i förenklad form i brottmål skall
utvidgas, bör lämpligen tas upp till förnyad behandling när
rättegångsutredningens betänkande föreligger.

Prop. 1980/81:175 59

Skiljaktig mening av lagmannen Ljunggren och tingsdomaren Wullt

Väl låter det .sig sägas att de rättsvårdande
myndigheterna bör vara visligt tröga när det gäller förändringar, i synnerhet
då fråga är om sänkning av lidigare uppehållen standard. Därav följer
emellertid rimligtvis inte. att de bör undandraga sig medverkan i bemödandena atl
minska det allmännas utgifter. Av den remitterande promemorian framgår med all
önskvärd tydlighet hur små möjligheterna är atl inom ramen för den gällande
rättegångsordningen åstadkomma nämnvärda rationaliseringar. Del gäller därför
att noga ta vara på de möjligheter som erbjuds och noga överväga dem, med
hänsyn dock främst till de eventuella negativa effekterna för dem som är parter
i rättegång.

De tre lagmännens förslag måste därför hälsas med tillfredställelse.
Även om deras tankar om "dom på beställning" - på skäl som angivits i
promemorian och som enligt min mening är övertygande - inte är ägnade att nu
leda till lagstiftning, har förslaget satt i gång en välbehövlig debatt i
ämnet.

De skäl som i promemorian anförts mot en utvidgning av
möjligheterna aft i tvistemål utfärda dom i förenklad form får godtas.
Möjligheterna att uppnå ytterligare sådan förenkling av domsskrivningen får
alltså sökas bland brottmålen. I dessa mål råder i allmänhet inget tvivel om
vilket slag av påföljd som skall följa på ett styrkt åtal och domarna utformas
på ett schablonartat och ofta skäligen intetsägande sätt. Där finns
uppenbarligen utrymme för förenklingar som inte inkräktar på någons möjligheter
alt tillägna sig domens innehåll. Skulle domstolen i något fall anse sig böra
avvika från gällande praxis i fråga om påföljd måsle den givetvis utveckla sina
överväganden. Samma bör rimligtvis vara fallet om påföljdsfrågan eljest skulle
visa sig komplicerad. Anledning saknas till antagande att de - trots allt
tämligen begränsade - möjligheter till förenkling, som förslaget i promemorian
innebär, skulle missbrukas. Jag lillslyrker förslaget till lagändring.

Sundsvalls tingsrätt:

Lämpligheten av en rationalisering av domstolsarbetel som
går ul över sättet att avfatta domar och som medför en försämring såvitt gäller
domstolarnas skriftliga redovisning av skälen lill ett domslut måsle rent
principiellt starkt ifrågasättas. "Lagmännens förslag" härulinnan har
också naturligt nog väckt livhg debatt. Tingsrätten inslämmer med dem som därvid
ställt sig avvisande till detla förslag.

I den nu aktuella departementspromemorian redovisas olika
överväganden atl utvidga möjligheterna att utfärda domar i förenklad form belräffande
både tvistemål och brottmål.

Prop. 1980/81:175 60

4.2 Förenklad dom i tvistemål

Tingsrätten delar den i promemorian uttalade uppfattningen
atl det f.n. inte finns skäl för en utvidgning av möjlighelen atl utfärda dom i
tvistemål i förenklad form.

4.3 Förenklad dom i brottmål

Såsom i promemorian framhållits medför den av lagmännen
skisserade ordningen åtskilliga nackdelar från principiell och praktisk
synpunkt och det är med tillfredsställelse som tingsrätten kan konstatera alt
tanken på en sådan lösning övergivits.

Nu föreslås i stället en ordning som innebär att förenklad
dom skall få utfärdas inte bara vid bötesstraff för erkända brott utan också -
"om ej särskilda skäl föranleder annat" - när det i sådant fall döms
till villkoriig dom, skyddslillsyn eller fängelse i högst sex månader. Det har
antagits att man därigenom skulle kunna uppnå ganska betydande
rationaliseringsvinster.

Tingsrätten ställer sig något tveksamt till förslaget och
då närmast beträffande den praktiska tillämpningen av de föreslagna reglerna.
Tanken synes vara att vid erkända brott påföljder av angivet slag skall kunna
utdömas genom dom som i flertalet fall skall kunna utfärdas i förenklad form. I
vilken utsträckning så kommer att ske blir dock i hög grad beroende på i vad
mån domaren finner att "särskilda skäl" för en fullständig dom ej
föreligger. Det kan antagas att olika domare kommer att ha skilda uppfattningar
härom.

Att en tilltalad erkänner är ju mycket vanligt. Hans egna
uppgifter om de närmare omstäntiigheterna vid gärningen är emellertid ofta av
betydelse för bedömningen i målet och motiverar då en redovisning härom i
domen. Detsamma gäller tillgängliga uppgifter om tidigare brottslighet - t.ex.
vid åtal för olovlig körning - som kan inverka på bedömningen av såväl brottets
svårhetsgrad som slraffmätningen. Den samvetsgranne domaren vill nog i sådana
fall avstå från att utfärda en förenklad dom. Å andra sidan kan i lägen med
stor arbetsbelastning de föreslagna reglerna inbjuda till att utfärda förenklad
dom även i fall då en fullständig dom vore lämpligare.

Mot "lagmännens förslag" har invänts att bl.a.
pressens insyn i domstolarnas verksamhet skulle allvarligt försvåras om
skriftlig redovisning av domskälen skulle kunna underlåtas. Samma invändning
torde i viss mån kunna göras mot det nu framlagda förslaget.

Enligt tingsrättens mening kommer
rationaliseringsvinsterna med den föreslagna ordningen inle alt bli särskilt
stora. Varje möjlighet till en bättre resursanvändning bör dock i nuvarande
arbetsläge tillvaratagas och tingsrätten vill därför inte motsätta sig
förslagets genomförande.

Mot utformningen av den föreslagna ändringen av 30 kap. 6
§ rättegångsbalken har tingsrätten ingen erinran.

Prop. 1980/81:175 61

Rådmannen Peter Griinler, Ludvika tingsrätt:

Jag instämmer i allt väsentligt i vad som anförts i
promemorian men anser att förslaget i ett avseende är alltför restriktivt.

Enligl 38 kap 1 § första stycket brottsbalken äger den som
ådömts villkorlig dom eller skyddstillsyn före fullföljdstidens utgång avgiva
förklaring, atl han är nöjd med domen i vad gäller den ådömda påföljden.
Förklaringen skall avse jämväl böter som ådömts med stöd av brottsbalkens
kapitel om villkorlig dom och skyddstillsyn och må icke återtagas. I andra
stycket av samma lagrum stadgas att nöjdförklaring icke må återtagas saml alt fullföljdstalan
mot domen genom nöjdförklaringen skall anses återkallad i vad angår påföljd för
brottet.

Högsta
domstolen har beträffande tolkningen av sistnämnda stadgande uttalat (NJA I
1970 sid 440) all den som avgivit nöjdförklaring ej äger "fullfölja talan
mot domen beträffande räliens avgörande av skuldfrågan, brollsrubriceringen
däri inbegripen, eller ifråga om påföljden".

Enligt förslaget skulle dom få skrivas i förenklad form om
påföljden bestäms lill villkorlig dom eller skyddstillsyn och den tilltalade
erkänt gärningen, men ej om den tilltalade förnekat gärningen men efter
domslutets avkunnande avgivit nöjdförklaring. Skälet för denna restriktivitet
förefaller svårförklarlig. I del ena fallet kan den tilltalade ha vägande
invändningar mot påföljden för det erkända brottet, han kan ha räknat med etl
bötesstraff eller att slippa ett bötesstraff jämte villkorlig dom eller
skyddstillsyn, men får ingen skriftlig motivering för påföljdsfrågans
bedömning. I det andra fallet har den tilltalade visserligen förnekat brottet,
eller ett av brotten, men efler domslutets avkunnande funnit sig överbevisad om
brottet och godtagit bedömningen i såväl skuld- som påföljdsfrågan och därför
beslutat sig för alt avstå från fullföljd av talan. En motivering av domen i detla
läge torde i allmänhet icke vara till gagn för vare sig den lilllalade,
överinstans, allmänheten eller annan.

Med slöd av del anförda skulle jag vilja förorda atl
möjlighet gavs atl utfärda dom i förenklad form jämväl för del fall att
tilltalad inför domstol avger nöjdförklaring enligt 38 kap 1 § första stycket
brottsbalken.

Rättegångsutredningen:

Domskrivningen vid tingsrätt är resurskrävande. Det är
därför viktigi att man ser närmare på möjligheterna att förenkla domskrivning.
Vårt arbele kan - som påpekas i PM - visserligen komma att föra med sig
rationaliseringar vid de allmänna domstolarna men arbetet kommer knappast -
som på samma ställe påstås - att ha belydelse för domskrivningen.
Domskrivnings-frågan är en i huvudsak frislående fråga och måste lösas utifrån
egna principer.

Man kan tänka sig olika lösningar när det gäller alt göra
domskrivningen

6 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 175

Prop.
1980/81:175 62

mindre
resurskrävande. Del i promemorian framlagda förslaget måste uppfattas som en
möjlig lösning - om än ganska betydelselös för resursfrågan. Förslaget har
dock vissa nackdelar från rättssäkerhetssynpunkt. Lagtexten i 30 kap 6 § första
stycket RB är sålunda genom anknytningen till "särskilda skäl" så
pass svävande atl man inte kan utesluta att en förenklad dom ges trots att
parterna eller någon annan behöver en fullständig dom. Att en dom enligt andra
stycket i samma paragraf kan utfärdas i förenklad form, om saken är uppenbar,
förefaller egendomligt med tanke på all en fullständig dom skall ges, om samma
sak bedöms i tvistemål.

Det
finns emellertid antagligen också andra sätt att förenkla domskrivningen. Inom
den ram som idag gäller för vad en dom skall innehålla finns möjligheten att
skriva domskälen enklare i många fall. Vilka vinster man kan göra genom en
sådan reform - bl.a. med hänsyn till det intresse för domen som kan föreligga
från andra än parterna och till eventuella arbetskostnader på annat håll - och
vilka vägar man härvid och i övrigl kan välja när det gäller att rationalisera
domskrivningen bör analyseras närmare. Därvid bör man också se över frågan om
förhållandet mellan vad som bör stå i dom och vad som skall stå i protokoll.
Analysen kan också tänkas avse möjligheten att i vissa fall underlåta att i den
skrivna domen redovisa domskäl. Eventuellt rör det sig enbart eller till stor
del om utbildningsfrågor. Frågan om förenklad domskrivning behöver alltså inte
nödvändigtvis ses som en lagstiftningsfråga.

Det
nu anförda innebär att vi anser att frågan om rationalisering av domskrivningen
bör analyseras närmare och från vidare utgångspunkter än de som legat till
grund för departementspromemorian. Huruvida en vidare analys bör fullgöras av
oss eller av en särskild utredning är en fråga som vi f.n. lämnar öppen. Vi
anser emellertid att det skulle vara en fördel om del nu remitterade förslaget inle
genomfördes förrän efter en sådan mer fullständig utredning som vi här
förordat.

Sveriges
advokatsamfund:

Samfundet
avstyrker på nedan anförda skäl alt förslaget till förenklad domskrivning görs
till föremål för lagstiftning.

Lagmännen
i Stockholms, Göteborgs och Malmö tingsrätter har i sin i promemorian nämnda
skrivelse föreslagit förenklingar av domsskrivningen i brottmål vid
tingsrätterna, vilka förenklingar otvivelaktigt skulle medföra värdefulla
rationaliseringsvinster. Utredningen anför emellertid att del knappast kan
komma i fråga att - som föreslagits av lagmännen - frångå principen att
förenklad dom i brottmål endasi får användas när gärningen erkänts av den
tilltalade. Därtill avstyrker utredningen förslaget om inskränkningar
beträffande den skriftliga redovisningen av domskälen i avkunnande brottmålsdomar.
Samfundet delar dessa utredningens uppfattningar.

Utredningen
har dock av rationaliseringsskäl föreslagit utvidgningar av

Prop. 1980/81:175 63

möjligheten till förenklade domar i fråga om erkända
gärningar till att avse även andra påföljder än böter. Della har skett trots atl
lagmännen framhållit att sådana jämkningar inte skulle betyda mycket ur ralionaliseringssynpunkt.
Utredningen anser för sin del att förslagel innebär "en belydande
resursbesparing, inle minst när det gäller utskrift och kopiering".
Samfundet delar här lagmännens uppfattning och vill särskilt framhålla att
utredningen lorde ha en överdriven uppfattning om antalet mål, där bötespåföljd
ej är aktuell och vari fullständigt erkännande av gärningen föreligger. Myckel
ofta medger nämligen den tilltalade ansvar för brottslighet enligt åberopade
lagrum men bestrider beträffande del av gärningsbeskrivningen i någon
åtalspunkt. Som exempel kan nämnas att en tilltalad erkänner atl han slagit målsäganden
men förnekar att han därjämte sparkat honom. Etl annal exempel är att stöld i
princip medges men ej i fråga om allt av åklagaren påstått gods.
"Gärningen" är i sådana fall inte erkänd och förenklad dom kan inle
komma i fråga. Del är vidare tveksamt om man egentligen kan "erkänna"
eu trafiknykterhetsbrott där åtalet grundar sig på promillehalten i blodet,
vilket även lagmännen påpekar. - Domarkårens arbetsbörda torde alltså inte
minska i någon större grad genom den föreslagna reformen. Att genomföra denna
endast för att spara resurser beträffande "utskrift och kopiering"
bör givetvis inte komma i fråga.

Enligt samfundets på erfarenhet grundade uppfattning lalar
flera starka skäl mot utredningens förslag om förenklad domskrivning. Samfundet
vill särskilt understryka följande.

Det är av särskild vikt atl tingsrätterna i domskälen
nämner och behandlar de förmildrande omständigheter som den tilltalade kan ha
anfört samt motiverar påföljden. Därigenom får den tilltalade klart för sig att
domstolen verkligen lyssnat på honom och övervägt hans fall. Han kan få
förtroende för domstolen och dess sätt att döma, även om påföljden blivil
strängare än han tänkt sig. Utredningen anför att särskill påföljder "som
normall brukar utdömas" inle skulle behöva motiveras. De tilltalade har
emellertid i regel inte en aning om vad som normalt brukar utdömas och det är
framför allt för deras skull, som brottspåföljden bör motiveras. För dem är
påföljden det absolut viktigaste. Samfundets ledmöter, som är i tillfälle att
iakttaga de dömdas reaktioner efter domen, har den erfarenheten att en dom på
någon månads fängelse kan för en tidigare ostraffad person som vänlat sig
villkorlig dom eller böter komma som ett dråpslag, medan en annan tilltalad kan
ta ett straff på ett års fängelse med närmast en axelryckning.

Såväl de lilllalade och deras försvarare som åklagarna bör
få klart och tydligt skriftligt besked om skälen till utgången i målet, så att
de får tillfälle att i lugn och ro tänka över om de skall överklaga för all få
en ändring beträffande påföljden. Meddelas i stället blankettdomar utan
motiveringar finns utan tvivel risk för ett ökat antal överklaganden som helt
skulle eliminera eventuella rationaliseringsvinster i tingsrätterna.

Enligt samfundets mening har utredningen inte
beaktat den stora

Prop. 1980/81:175 64

belydelse det har för en domstol, att vid fall av upprepad
brottslighet kunna läsa motiveringen till den lidigare domen. Della gäller
alldeles särskilt om man överväger atl undanröja lidigare påföljd och döma till
en ny påföljd av annan art.

Sveriges domareförbund:

I den debatt som förts om utformningen av domar har på
senare lid rationaliserings- och besparingssynpunkter stått i förgrunden.
Regeringens beslut att för budgetåret 1979/80 minska antalet tjänster i
tingsrätterna föranledde lagmännen i de tre största tingsrätterna all i en
skrivelse till justitiedepartementet peka på de rationaliseringsvinster som
kunde uppnås genom en förenklad domskrivning i brottmål. Lagmännens förslag att
domskäl i vissa avkunnade brotlmålsdomar skulle behöva skrivas ut bara om parlerna
särskill begärde detta kritiserades från olika håll. Domareförbundet anser sig
inte ha anledning att nu ta ställning till lagmännens förslag i den delen eller
till det berättigade i kritiken med hänsyn till atl den remitterade promemorian
avvisat tanken att för närvarande genomföra så långtgående förenklingar som förslagel
innebär. Förbundet har dock den uppfattningen, att rationaliseringsvinsten enligl
lagmännens förslag skulle bli större än som antagits i promemorian.

Man har i promemorian även avstått från att nu föreslå
någon utvidgning av möjligheterna att utfärda dom i tvistemål i förenklad form.
De skäl som anförs för ställningstagandet finner förbundet övertygande.

Förbundel tillstyrker den föreslagna ändringen av 30 kap 6
§ RB. Förbundel vill ifrågasätta om inte dom i förenklad form bör kunna
användas även för det fall alt den tilltalade döms till skyddstillsyn för något
brott och till fängelse eller böter för andra brott samt när den tilltalade
överlämnas till vård enligt barnavårdslagen. Det finns dock anledning underslryka
vikten av att domskäl skrivs i tveksamma fall.

En fråga som berördes i lagmännens skrivelse förtjänar
särskilt beaktande, nämligen om dom i förenklad form får användas i sådana
erkända mål där domen grundas mindre på erkännandet än på någon leknisk
bevisning, såsom är fallet vid de irafiknyklerhetsbroll som brukar kallas promillebrolt.
Enligt förbundets mening är del lämpligt att det åtminstone i motiven klarläggs
att dom i förenklad form är avsedd atl kunna användas även i sådana fall. Fråga
kan också uppkomma orn räckvidden av erkännande i fråga om brottsrubricering, t.ex.
när det gäller gränsen mellan stöld och snatteri samt mellan misshandel och
ringa misshandel.

Förenklad dom föreslås skola kunna användas även när talan
förs om enskilt anspråk, när anspråket medgivits eller saken befinns vara
uppenbar. Enligt förbundets mening bör sådan dom kunna användas även när fråga
är om enklare skälighetsbedömningar.

Förbundet finner del slutligen angeläget att påpeka att
den föreslagna

Prop. 1980/81:175 65

lagändringen endast obetydligt kan bidra lill att lösa de
problem som minskade resurser i förening med nya och ökade arbetsuppgifter
skapar för tingsrätterna. På förbundels uppdrag har utarbetats en promemoria om
domskrivning som tar upp frågan om rationaliseringsvinster kan uppnås genom en
minskad användning av referat av parters och andra i målet hörda personers
utsagor. Förbundel kommer senare att ta ställning lill den fortsatta
behandlingen av denna promemoria.

Föreningens Sveriges statsåklagare:

Promemorian synes ha föranletts av de förslag som har
väckts av lagmännen i Slockholms, Göieborgs och Malmö tingsrätter till
förenklingar av domskrivning i brottmål. Lagmännen har såsom motiv för sitt
förslag anfört önskvärdheten av att tingsrätternas arbete rationaliseras genom
att liden för arbete med domskrivning förkortas. Lagmännen har betraktat frågan
ur ganska snäv domarsynvinkel.

Även promemorieförfattaren, vars förslag här skall
bedömas, utgår från önskvärdheten att domslolsförfarandet rationaliseras utan
att detta dock får gå ut över rättskipningens kvalitet.

Föreningen vill instämma i att del är både önskvärt och
möjligt att rationalisera domstolsförfarandet. Emellerfid lorde de
rationaliseringsvinster, som kan göras genom all förslaget genomförs, bli
ganska små. Vid bedömningen härav ställer sig föreningen tveksam till att
närmare hälften av brotlmålsdomarnas arbetstid kan åtgå lill domskrivning. I
vart fall kan den arbetstiden ej vara hänförlig lill skrivande av domar i mål
som berörs av förslagel till ändrad lagstiftning. Redan med nuvarande regler
finner de flesta broffmålsdomare möjligt att skriva kortfattade men ändock
tillräckligt belysande domskäl i enklare brottmål. Som känt finns individuella
undanlag. I den mån de senare kan påverkas synes detta utan ny lagstiftning
kunna ske genom utbildning, fortbildning och erfarenhet.

I promemorieförslagel skall såsom förutsätlning för
förenklad dom i brottmål fortfarande gälla att den tilltalade erkänt gärningen.
Samtidigt anser författaren alt rattfylleri ulgör ett exempel på brottmål då
förenklad dom bör vara möjlig. Föreningen vill erinra om alt rattfylleriåtal
numera oftast grundas på bevisning om för hög alkoholhalt i blodet hos
fordonsföraren. Bevisningen ulgörs av blodprovsanalys. En misstänkts
erkännande av att han vid körningen haft viss alkoholhalt i blodet i anslutning
lill körningen lorde ej räcka för fällande dom. Möj ligen kan anses önskvärt atl
oftare fördes muntlig bevisning om brott mol 4 § 1 mom första stycket irafikbrollslagen.
En sådan ordning skulle dock sannolikl leda lill längre handläggningstid vid
polisen saml åtskilligt längre förhandlinglid vid domstolen med ökad
tidsförlust för domstol, åklagare, försvarare och vittnen, vilka senare ofta är
polismän. Någon beaktansvärd rationaliseringsvinst synes vad gäller ratto-nyklerhetsbrotten
ej vara att vinna genom promemorieförslaget.

Prop.
1980/81:175 66

Såsom
ovan berörts anser föreningen alt även för övrigt ganska små rationaliseringsvinster
kunna göras vid domstolens arbete på grund av förslaget.

Även
om promemorieförfaltaren i sin kritik över de tre lagmännens förslag (i vilken
kritik föreningen vill instämma) synes ha i blickfältet att en reform på
området kan medföra olägenheler för hovrätten och även parlerna, har i promemorian
icke lämnats någon belysning av i vad mån parternas inlresse berörs av
promemorieförslaget. Detta bör analyseras. Om en viss resursbesparing kan
vinnas vid underrätterna genom atl referat och domskäl icke skrivs, kan
besparingen åtminstone till en del komma att uppvägas av ökal besvär för
åklagare, misstänkt och försvarare. Särskilt gäller detta i överklagade fall,
då även hovrättsprocessen kan tyngas om ej domskäl redovisats i
underrättsdomen. Del är med hänsyn till arbetsförhållandena ofta nödvändigt att
annan åklagare än den som uppträtt i underrätten för talan i hovrätten. Bland annal
men ej uleslutande i dessa fall finns elt betydande intresse atl i huvudsak
veta vad misstänkt, vittnen eller målsägande anfört i tingsrätten och vilka
konklusioner domstolen dragit. Uteblivna domskäl kan därför leda till krav på atl
protokolleringen vid huvudförhandlingar i brottmål göres fylligare samt till
att utskrift av utsagor rekvireras i större utsträckning.

Enligt
förslaget till ändring av 30 kap 6 § första stycket RB andra meningen får dom
utfärdas i förenklad form om ej "särskilda skäl" föranleder annat.
Denna formulering är oklar. Enligt promemorian bör det vara domstolens sak att
avgöra om domen lämpligen bör utfärdas i förenklad form eller inte. Föreningen
utgår från att domstolen vid sin prövning av om "särskilda skäl" föreligger
särskill bör beakla parternas intresse av atl domskäl utskrivs. Uttrycker part
önskan om domskäl bör sådana skrivas. Det är ej alllid målets karaktär som
avgör om åklagare eller försvarare vill nöja sig med en muntlig redovisning av
domskäl vid domsavkunnande i samband med huvudförhandlingen. Ej sällan
föreligger svårigheter för främsl försvarare men även åklagare alt avvakta
domstolens överläggning och avkunnande av dom. Inställelse vid andra
domstolsförhandlingar eller andra belydelsefulla tjänsteangelägenheter kan
lägga hinder i vägen.

I
promemorian föreslås att förenklad dom skall kunna utfärdas om talan om enskilt
anspråk förts och medgivits av den misstänkte. Häremot har föreningen icke
något att erinra i och för sig. Emellertid ifrågasätts om förenklad dom skall
få meddelas i fall då "saken finnes uppenbar".

Sammanfattningsvis
anser föreningen att förutsättningarna för användande av förenklad dom bör
utredas närmare. Därvid bör övervägas om några betydande resursbesparingar hos
domstolen eller totalt sett är att vinna samt om denna eventuella vinst
uppväger försämringen av domarnas kvalitet. Betydelsen av den skriftliga
utformningen av domskälen för domarens tankeklarhet vid avgörande av det
aktuella målet och för utveckling av skrivskickligheten hos särskilt de yngre
representanterna för domarkåren

Prop. 1980/81:175 67

bör ej förbises. Förhållandel mellan referat och egentliga
domskäl i domen bör belysas. Åklagarna lorde allmänt ha den meningen att
referaten av utsagorna har stor betydelse. Av dem framgår ofta vad domstolen
uppfattat som relevant. Åklagarna som leder förhören vid huvudförhandlingen har
sällan tillfälle atl göra anteckningar om vad som framkommer vid förhören. En
annan sak är att referaten ofta är för vidlyftiga ulan begränsning till det
relevanta.

Föreningen Sveriges åklagare:

Föreningen ansluter sig till den i promemorian redovisade
bedömningen att def av lagmännen i de tre största tingsrätterna skisserade systemet,
enligt vilket domskälen i brotlmålsdomar endasi behöver skrivas ul i de fall då
parterna särskilt begär detta, är behäftat med sådana nackdelar från
principiell och praktisk synpunkt att man hellre bör välja en lösning, som
innebär alt möjligheterna alt meddela brottmålsdomar i förenklad form utvidgas.
Mot del förslag till ändring av de akluella bestämmelserna i 30 kap 6 §
rättegångsbalken, som promemorian innehåller, har föreningen intet att erinra
och någon erinran föreligger ej heller mot den gjorda exemplifieringen, som
syftar till att klargöra i vilka fall den förenklade formen icke bör användas.

Tjänstemännens centralorganisation:

Promemorian har tillkommit med anledning av en skrivelse
till juslitiedepartementet från lagmännen i Stockholm, Göteborg och Malmö
tingsrätter. I skrivelsen föreslår lagmännen alt, förutom en utvidgning av
möjligheterna att i brottmål utfärda domen i förenklad form, ett sysfem införs
där domskälen i brotlmålsdomar som har avkunnats muntligen i parternas närvaro
behöver redovisas skriftligen endast efter särskild begäran.

I promemorian föreslås en utvidgning av möjligheten aff i
brottmål utfärda domar i förenklad form.

TCO finner atl de föreslagna ändringarna är lämpliga och
anser i likhel med vad som framförs i promemorian, att den av lagmännen
föreslagna ordningen om muntliga/skriftliga domskäl skulle medföra en kraftig
försämring för parterna och möta stora betänkligheter från rättssäkerhetssynpunkt.

Centralorganisationen SACO/SR:

Utgångspunkten för den remitterade promemorian är en
skrivelse från lagmännen i Stockholm, Göteborg och Malmö i vilken i
rationaliseringssyfte föreslås förenklingar beträffande domskrivningen i
brottmål. Deras huvudförslag tar sikte på mål i vilka domen avkunnas muntligen
inför parterna med

Prop. 1980/81:175 68

återgivande av domskälen. Om parterna inte begär en
fullständig dom senast en vecka efter avkunnandet skulle några domskäl inle
behöva skrivas ut.

Den direkta anledningen till de tre lagmännens förslag är
uppenbarligen atl regeringen i somras - sedan riksdagen godkänl den domslolsorganisalion
som budgeten byggde på och trots personalorganisationernas protester
-dekreterade att personalen vid tingsrätterna måste minskas genom indragning
av 20 domartjänster, 20 notarietjänster och 20 biträdesljänsler.

Den ordning som lagmännen har skisserat i sin skrivelse
har gett upphov till en livlig debatt bland domare och andra som berörs av
förslaget. Inte minst frågans principiella aspekter har därvid tagits upp. Ett
argument mot förslaget som har förts fram från olika håll är atl den skriftliga
utformningen av domskälen ulgör en värdefull kontroll inte bara för parlerna
ulan även för den enskilde domaren av att målet avgörs på ett riktigt sätt. Elt
slopande av de skriftliga domskälen skulle därför kunna leda till försämringar
från rättssäkerhetssynpunkt. SACO/SR instämmer i de betänkligheter mot
lagmännens förslag som redovisas i promemorian.

I promemorian föreslås i stället utvidgade möjligheter att
utfärda dom i brottmål i förenklad form när gärningen erkänts. För närvarande
kan sådan dom endast avse bötesstraff. Förslaget innebär att dom i förenklad
form skall kunna utfärdas även när påföljden bestäms till villkorlig dom eller
skyddstillsyn eller till fängelse i högst sex månader eller disciplinstraff för
krigsmän, likaså om rätten förordnar atl sådan påföljd skall avse även nytt
brott.

Enligt promemorian skulle med en sådan reglering ett
myckel storl antal brottmålsdomar kunna skrivas i förenklad form. Denna
bedömning torde vara riktig såtillvida atl de formella förutsättningarna kommer
atl vara för handen i ett stort antal fall. EmeUertid måste observeras att
användandet av dom i förenklad form förutsäller att påföljdsvalet skall vara så
självklart att det inte behöver motiveras. Det kan ifrågasältas om domstolarna
i någon större utsträckning kommer atl anse sig kunna avslå från alt lämna en
motivering i detta hänseende. En viss försiktighet här\'idlag synes också vara
på sin plats, både av hänsyn till parterna och lill hovrätten vid ett evenluellt
överklagande. Särskilt vid rattfylleri och oprovocerad misshandel kan
emellertid ett fängelsestraff framstå som den enda naturliga påföljden. Ofta
kan det kanske också framstå som självklart atl villkorlig dom eller
skyddstillsyn skall följa på gärningen.

Sammanfattningsvis avstyrker SACO/SR förslaget från de tre
lagmännen. Promemorians förslag däremol finner SACO/SR tilltalande.

Prop. 1980/81:175 69

Utdrag

LAGRÅDET PROTOKOLL

vid sammanträde 1981-03-16

Närvarande: f.d. justitierådet Petrén, regeringsrådet
Hilding, justitierådet Vängby.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll vid
regeringssammanträde den 12 mars 1981 har regeringen på hemställan av
statsrådet och chefen för juslitiedepartementet Winberg beslutat inhämta
lagrådets yttrande över förslag till lag om ändring i rättegångsbalken.

Förslaget har inför lagrådet föredragits av
hovrättsassessorn Magnus Åkerdahl.

Förslaget föranleder följande yttrande.

Lagrådet:

Förslaget lämnas utan erinran.

Hilding är av skiljaktig mening och anför: Enligt nu
gällande regler i 30 kap. 6 § rättegångsbalken kan i mål, som endast rör ansvar
för brott, dom utfärdas i förenklad form, om den tilltalade erkänt gärningen
och annan brottspåföljd än böter inte ådöms.Den förenklade formen innebär bl.a.
att några domskäl inte behöver anges. I lagrådsremissen föreslås nu atl samma
möjlighet till förenklad domskrivning införs även när någon döms lill
villkorlig dom, skyddstillsyn, överlämnande till särskild vård eller fängelse i
upp lill sex månader. Vid bedömningen av förslaget bör man hålla i minnet att
kraven på att myndigheter motiverar sina beslut vuxit sig allt slarkare under
de senasle decennierna och kommit till klart uttryck i lagstiftningen vid
tillkomsten av 1971 års förvaltningsrältsreform.

Som en förutsättning för att den förenklade domskrivningen
skall få användas anges i remissen, i överensstämmelse med vad som f.n. gäller
i bötesmålen, att vederbörande har erkänt gärningen. Bortsett från de
svårigheter, som kan vara förknippade med att avgöra vad etl erkännande i det
enskilda fallet omfatlar - och bortsett även från att etl erkännande aldrig
ensamt kan ligga till grund för en fällande dom - återstår den omständigheten
alt just frågan om vilken påföljd, som bör utdömas, i många fall är föremål för
delade meningar mellan den tilltalade och åklagaren. Del förtjänar påpekas att
förslaget bl.a. får till följd all den som nekar till etl brott, exempelvis
stöld eller rattfylleri, fär en sedvanlig dom med skriftlig motivering inte endasi
i skuldfrågan utan även i påföljdsfrågan. Den som erkänner brottet får
emellertid - enligl huvudtanken i del remitterade förslaget - inle denna
"service' från tingsrättens sida och befinner sig därmed

Prop.
1980/81:175 70

i ett sämre läge, om han vill överklaga domen i
påföljdsfrågan. Del bör i sammanhanget framhållas atl det enligl 51 kap. 4 §
rättegångsbalken åligger klaganden att i vadeinlagan ange, i vilket avseende
underrättens domskäl enligl hans mening är orikliga.

Det remitterade förslaget ger emellertid anledning till
tveksamhet inte endast med hänsyn lill den enskildes intressen utan även ur den
synpunkten att det försvårar den offentliga insynen i domstolarnas arbete.Den
förenklade domskrivningen - och den enligt förslaget därav följande förenklade
protokollföringen - ger avsevärl sämre möjligheter till insyn för allmänhet och
press - och för JK och JO - än vad som f.n. är fallet i de brottmål som avses
med förslagel.

De nu angivna nackdelarna med det remitterade förslaget är
enligt min mening tillräckliga för att motivera ett avstyrkande av förslaget,
även om de i remissen åberopade rationaliseringsvinsterna vore betydande. Alt
så skulle vara fallet kan emellertid inte anses tillfredsställande
dokumenterat. Enligt den i lagstiftningsärendet åberopade skrivelsen från
lagmännen i Stockholms, Göteborgs och Malmö tingsrätter kan en reform,
bestående i en utvidgad rätl att meddela förenklad dom i vissa brottmål (i
huvudsak överensstämmande med det remitterade förslaget), inte betyda mycket ur
ralionaliseringssynpunkt, eftersom domar i nu åsyftade mål regelmässigt skrivs
ytterst kortfattat eller efter mall. Ur ralionaliseringssynpunkt förefaller,
enligt lagmännen, mera vara att vinna med en ordning som innebär alt muntligt
avkunnade domar inte skall behöva skrivas ut i fullständigt skick, om inle
begäran därom framställs inom en vecka. Från sistnämnda förslag har emellertid,
på tungt vägande skäl, avstånd tagits såväl i departementspromemorian som i
den föreliggande lagrådsremissen. Departementschefen anför i anslutning härtill
att han är medveten om atl de rationaliseringsvinster, som kan följa av
utvidgade möjligheter till förenklad dom i brottmål, blir ganska måttliga,
oavsett hur stor utvidgningen blir.

När det gäller bedömningen av de totala
rationaliseringseffekterna bör hänsyn också tagas till det merarbete som
åsamkas åklagare, tilltalade och försvarare, om den förenklade domen skall
överklagas. Från åklagarhåll har i detla sammanhang under remissbehandlingen
framhållits att det med hänsyn till arbetsförhållandena ofta är nödvändigt att
annan åklagare än den som uppträtt i tingsrätten för talan i hovrätten. Även
för hovrätternas del torde det föreslagna systemet komma att medföra viss ökad
arbetsbelastning.

Sammanfattningsvis framstår det enligt min uppfattning som
synnerligen tveksamt om några egentUga rationaliseringsvinster är att vinna
genom den föreslagna utvidgningen av möjligheterna atl meddela förenklad dom i
brottmål.

På grund av det ovan anförda avslyrker jag del remitterade
förslagel till lag om ändring i rättegångsbalken.

Prop. 1980/81:175 71

Utdrag

JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1981-03-19

Närvarande: statsministern Fälidin, ordförande, och
statsråden Ullslen, Bohman, Wikström, Friggebo, Mogård, Dahlgren, Krönmark,
Burenstam Linder, Johansson, Wirtén, Holm, Andersson, Boo, Winberg, Adelsohn, Danell,
Petri, Eliasson

Föredragande: statsrådet Winberg Proposition om förenklad
domskrivning

Anmälan av lagrådsyttrande

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande' över förslag
till lag om ändring i rättegångsbalken och anför.

Lagrådets majoritet har lämnat förslaget utan erinran. En
av lagrådets ledamöter har däremol avstyrkt förslaget. Enligt denna ledamot ger
förslagel anledning till tveksamhet inte endast med hänsyn till den enskildes
intressen utan även från den synpunkten att det skulle försvåra den offentliga
insynen i domstolarnas arbete. Det är vidare enligt samma ledamot synneriigen
tveksamt om förslaget skulle medföra några egentliga rationaliseringsvinster.

För egen del vill jag framhålla följande. Som framgår av
remissen bör möjligheten till förenklad dom i allmänhet utnyttjas endast när
påföljdsfrågan är klar och parterna kan väntas komma alt godta den valda
påföljden. I sådana fall motiverar varken hänsynen till den enskilde eller def
allmänna intresset av insyn i domstolsarbetet rimligen en fullständig dom. I
det rådande statsfinansiella läget är del utomordentligt viktigi att alla
tillfällen till rationalisering av domstolsarbetel tillvaratas. Vissa
besparingar kan utan tvivel uppnås med förslaget, bl.a. i fråga om arbetet med
utskrift och kopiering av domar. Sammanfattningsvis ger den skiljaktiga
ledamotens yttrande mig inle anledning att frångå det remitterade förslaget.

■ Beslut om lagrådsremiss fattat vid
regeringssammanträde den 12 mars 1981.

Prop.
1980/81:175 72

Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen alt anta
del av lagrådet granskade lagförslaget.

Beslut

Regeringen ansluter sig lill föredragandens överväganden
och beslutar atl genom proposition föreslå riksdagen atl anta det förslag som
föredraganden har lagl fram.

Prop. 1980/81:175 73

Innehåll

Proposition ..................................................................... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll............................. 1

Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken................ 2

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 12 mars
1981 .. 3

1
Inledning.................................................................. 3

2
Allmän
motivering .................................................... ...... 3

2.1
Allmänna synpunkler
....................................... 3

2.2
Förenklad dom i
brottmål ............................... ...... 7

2.3
Ikraftträdande................................................. 9

2.4
Upprättat
lagförslag........................................ ...... 9

3
Specialmotivering
.................................................... ...... 9

4
Hemställan............................................................... .... 12

5
Beslut....................................................................... .... 12

Bilaga 1
Promemorian Förenklad domskrivning (Ds Ju 1980:6) ... 13

Bilaga 2
Sammanställning av remissyttranden................ 34

Utdrag av
lagrådets protokoll den 16 mars 1981............ 69

Utdrag av
protokoll vid regeringssammanträde den 19 mars 1981 .. 71

Anmälan av
lagrådets yttande........................................ ..... 71

Hemställan
..................................................................... 72

Beslut.............................................................................. ..... 72