Prop. 1980/81:176

Prop. 1980/81:176 Regeringens proposition

1980/81:176

med förslag till lagstiftning mot viss spridning av
videogram med våldsinslag m. m.;

beslutad den 19 mars 1981.

Regeringen föreslår riksdagen all anta det förslag som har
upptagits i bifogade utdrag av regeringsprolokoll denna dag.

På regeringens vägnar

THORBJÖRN FÄLLDIN

HÅKAN WINBERG

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en lag om förbud mot spridning
till barn av filmer och videogram med inslag av våld. Enligt lagen får
videogram och filmer med ingående skildringar av verklighetstrogen karaktär som
återger våld eller hot om våld mot människor eller djur inte säljas eller hyras
ul till barn under 15 år. Sådana videogram och filmer får inte heller i
förvärvssyfte spelas upp vid en särskilt anordnad visning, om barn under 15 år
är närvarande.

Lagen avses träda i kraft den 1 juli 1981.

1 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 176

Prop.
1980/81:176 2

Förslag till

Lag om
förbud mot spridning till barn av filmer och videogram med

inslag
av våld

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Filmer och videogram med ingående
skildringar av verklighetstrogen karaktär som återger våld eller hot om våld
mot människor eller djur får inte i yrkesmässig verksamhet eller annars i
förvärvssyfte lämnas ut lill barn under femton år eller spelas upp vid särskilt
anordnad visning, när något sådant barn är närvarande.

2 § Denna lag gäller inte

1.
offentliga förevisningar
av biograffilm som avses i förordningen (1959:348) med särskilda bestämmelser
om biografföreställningar m. m.,

2.
filmer som
statens biografbyrå har godkänl för visning för någon åldersgrupp av barn under
femlon år vid prövning enligt nämnda förordning eller videogram med samma
innehåll,

3.
sändningar av
televisionsprogram som sker med stöd av 5 § första eller tredje stycket
radiolagen (1966:755) eller med slöd av lagen (1978:479) om försöksverksamhet
med närradio.

3 § Bryter någon uppsåtligen eller av
oaktsamhet som inte är ringa mot 1 §, skall han dömas till böter eller fängelse
i högst sex månader.

4 § Exemplar av videogram eller film
som har varit föremål för brott enligt denna lag eller värdet därav saml
utbytet av sådanl brott skall förklaras förverkade, om det inte är uppenbart
obilligt.

Denna lag träder i krafl den 1 juli 1981.

Prop. 1980/81:176

Uldrag

JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanlräde 1981-03-12

Närvarande: statsministern Fälidin, ordförande, och stalsråden
Ullsten, Bohman, Wikström, Friggebo, Mogård, Dahlgren, Åsling, Söder, Krönmark,
Burenstam Linder, Johansson, Wirtén, Holm, Andersson, Boo, Winberg, Adelsohn. Danell,
Petri, Eliasson

Föredragande: statsrådet Winberg

Lagrådsremiss med förslag till lagstiftning mot viss
spridning av videogram med våldsinslag m. m.

1 Inledning

Tillsammans med chefen för utbildningsdepartementet
uppdrog jag den 3 december 1980 åt en av rättscheferna i justitiedepartementet
och en av rättscheferna i utbildningsdepartementet' alt skyndsamt kartlägga de
rättsliga och praktiska möjligheterna att genom lagstiftning så snart som
möjligt komma lill rälla med vissa avarter i form av stötande våldsskildringar
i främst videogram. Rättscheferna redovisade sitt uppdrag genom att i slutet av
samma månad lägga fram departementspromemorian (Ds Ju 1980:14) Våldet i
videogram m. m.. Förslag angående lagstiftningsåtgärder.

I promemorian anvisas möjligheten att provisoriskt lösa
den akluella frågan genom elt straffsanktionerat förbud mol att yrkesmässigt
sprida vissa slags våldsframslällningar i videogram och film. Två
huvudalternativ till en sådan reglering presenteras. Enligt def ena gäller
förbudet spridning till barn under 15 år och tar då sikte på verklighetsnära
skildringar av allvarligare våld. Enligt det andra straffbeläggs spridning även
lill vuxna, men i gengäld Iräffas bara skildringar av det s. k. extremvåldel.
Till protokollet i delta ärende bör promemorian fogas som bdaga 1.

Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinslanserna
och en sammanställning av deras yttranden bör fogas till regeringsprotokollet
i delta ärende som bilaga 2. Under deparlementsbehandlingen har konlakler
förekommit med företrädare för justitiedepartementen i Dan-

' Rättschefen i Justitiedepartementet Bo Broomé och
rättschefen i utbildningsdepartementet Jan Pennlöv,

Prop.
1980/81:176 4

mark, Finland och Norge, där också överväganden på området
f. n. pågår. Den aktuella problematiken har vidare nyligen varit föremål för
diskussion vid nordiska rådets 29:e session den 2-6 mars 1981.

2 Allmän motivering 2.1 Bakgrunden

Frågan om åtgärder mot våld i videogram har tilldragit sig
stor uppmärksamhet. Man har anledning all beklaga om den allmänna debatt som
under den senaste tiden har förls i denna fråga i viss utsträckning har kommit
att undanskymma de fördelar som videotekniken kan erbjuda. Det finns därför
skäl att inledningsvis slå fast att vi i denna leknik, rätt använd, har en
värdefull tillgång. Den ger oss etl medel att yllerligare variera kulturulbudel,
och enskilda människor kan få ökade möjligheler lill avkoppling och
förströelse. Också när det gäller barn och ungdom kan den nya tekniken tas
tillvara på ett positivt sätt, bl. a. inom utbildningsseklorn. Dessa
möjligheter bör vi slå vakt om och fortsätta atl utveckla. Det arbele som
bedrivs av videogramutredningen (U 1977:05) syftar till all ge oss ytterligare
underlag för detta.

Videogrammarknaden befinner sig f. n. i stark tillväxt,
något som sammanhänger bl. a. med att tekniken på området har utvecklats under
senare lid. Det första systemet för hembruk kom år 1969. Försäljningen av videokassetlspelare
till hemmen kan dock sägas ha nått sill genombrott i Sverige först de allra
senaste åren. År 1978 fanns 37 000 videokassettspelare här och i slutet av år
1980 beräknas antalet ha varit 110 000. Man räknar med alt en halv miljon
videokassettspelare kommer alt vara i bruk i Sverige år 1985.

De senaste åren har också inspelade programkassetter
bjudits ul på den svenska marknaden. Inledningsvis erbjöds programmen endast
för försäljning, men sedan något år tillbaka är uthyrning den helt dominerande
formen av distribution. Videokassetterna lillhandahålls främst genom särskilda
butiker, genom radio/TV-handeln och genom postorder.

De inspelade kassetterna spänner över ett brett område.
Välkända långfilmer erbjuds liksom barnprogram av allmänt sett hög kvalitel. Parallelll
med dessa produkter har emellertid också pornografiska alster och grovt våld
kommit atl distribueras.

Under första veckan i december 1980 utgjorde utbudet från
landets nio största distributörer 666 program. Till detta kommer etl utbud av
omkring 500 program med pornografiskt innehåll saml elt anlal videogram som
säljs genom poslorder. Av de nämnda 666 programmen var 544 tillgängliga för
uthyrning och 122 för köp. Av de 544 program som fanns tillgängliga för
uthyrning kan med ledning av distributörens produktinformation 325 stycken
eller 60 % bedömas innehålla äventyr med våldsinslag. Av dessa innehöll 87

Prop. 1980/81:176 i 5

program, dvs. 16 %, grova sadistiska våldsinslag. Av de
122 program .som fanns tillgängliga för köp innehöll 47 program äventyr med
våldsinslag och bland dessa fanns 9 med grova våldsinslag. Varje månad under
senare delen av 1980 har mer än 50 nya programkassetter levererats från skilda
distributörer. Utbudet ökar således snabbt och förändras successivt.

Någon rättslig reglering som direkl tar sikte på
videogrammen finns inle f. n. Däremol behandlas frågor om videogram av flera
pågående utredningar, främst yllrandefrihetsulredningen (Ju 1977:10) och videogramutredningen.
Yttrandefrihetsutredningen har till uppgift att utarbeta en ny grundlagsreglering
i fråga om alla de medier som kan ha särskild belydelse för den fria
åsiktsbildningen i samhället. Videogramutredningen skali studera utvecklingen
på videogramområdel och föreslå åtgärder i syfte all slå vakt om
yttrandefriheten och samhällets kulturpoliliska strävanden.

2.2 Departementspromemorian

I den inledningsvis nämnda departementspromemorian
konstaleras att del i del ökande utbudet av videogram finns ell stort inslag av
våldsskildringar och atl frågan om rättsliga restriktioner mot dessa produkter
har fått stor uppmärksamhet i den allmänna debatten under den senasle tiden.
Att våldsframställningar kan ha skadeverkningar av olika slag, främst för barn
och ungdom, torde enligt promemorian bekräftas av gjorda vetenskapliga
undersökningar, låt vara att några exakta eller långtgående slutsatser av dessa
inte kan dras.

I promemorian uttalas att riskerna för skadeverkningar av
våldsframställningar får anses ulgöra sådana skäl som enligl 2 kap. 13 §
regeringsformen tillåter begränsningar av yttrandefriheten. Varje ingrepp i
yttrandefriheten aktualiserar emellertid besvärliga problem. Till dem hör
omfattningen av ingreppet och sättet att avgränsa detta. Regeringsformens
rättighetsregler påbjuder här stor försiktighet.

Ytlrandefrihetsutredningen och videogramutredningen
arbetar som nämnts med dessa frågor. Enligt vad som har upplysts anser man
emellertid inom ytlrandefrihetsutredningen - den kommitté som i första hand har
all lämna förslag som berör den rättsliga regleringen av yttrandefriheten - att
det vore mindre ändamålsenligt atl kommittén för sin del bryter ut frågan om
ett evenluelll förbud mot våldsskildringar i videogram och film lill en
isolerad behandling. Denna fråga har nämligen ett i direktiven klart uttalat
samband med spörsmålet, om vuxencensuren för film bör avskaffas. Kommittén
eftersträvar vidare en samlad bedömning av de frågor som är gemensamma för
flera uttrycksformer, främsl frågorna om ensamansvar, om tillsyn och åtal och
om rättegångsformen.

I promemorian dras den slutsatsen att en provisorisk
lagstiftning mot videovåldet måste komma till stånd, om man gör den bedömningen
att ulvecklingen på videogramområdel kräver snabba åtgärder mot spridningen

Prop.
1980/81:176 6

av våldsinslag. Med hänsyn lill lämplighelen av alt ytlrandefrihetsutredningen
i linje med sina direktiv får göra en samlad bedömning bör den provisoriska
lagstiftningen utformas vid sidan av utredningens arbele.

Enligt promemorian får den omständigheten att den tänkta
lagstiftningen blir provisorisk vissa konsekvenser för dess utformning. Till en
början gäller att den måsle ligga inom ramen för gällande
grundlagsbestämmelser. Att föreslå grundlagsändringar bör ankomma på
yttrandefrihetsutredningen. Den temporära regleringen bör i första hand gälla
framställningar i videogram, men också - till undvikande av omotiverade
skillnader mellan likartade uttrycksformer - inbegripa film. Förslagen bör
vidare ta sikte enbarl på våldsskildringar och ges en praktisk inriktning. Man
bör undvika lösningar som föregriper mera principiella överväganden från ytlrandefri-hetsulredningens
sida. Vidare måsle begränsningarna i yttrandefriheten göras med stor
försiktighet. En utgångspunkt för övervägandena bör vara att skydda barn och
ungdom mot skadliga intryck och negaliv påverkan. Till sist framhålls atl
lösningar som förutsätter utbyggnad av den statliga administrationen helst inle
bör komma i fråga.

I promemorian diskuteras därefter frågan om
förhandsgranskning av videogram. Det konstateras att det finns anledning att
utgå från alt förordningen (1959:348) med särskilda bestämmelser om biografföresläll-ningar
m. m. (biografförordningen) inte gäller videogram. Etl tillägg till
biografförordningen av innehåll att även videogram skall vara underkastade den
däri för film gjorda regleringen skulle förutsätta grundlagsändring. Atl införa
en mera generell förhandsgranskning av videogram som sprids till allmänheten
skulle däremot under vissa förutsättningar vara möjligt utan någon ändring i
grundlag. I promemorian avvisas emellertid tanken på förhandsgranskning bl. a.
med hänvisning till att den enda f. n. existerande formen av sådan granskning
av yttranden avsedda för offentligheten, dvs. filmcensuren, är föremål för
utredning. Atl i ett läge när filmcensurens framlid övervägs inom ytlrandefrihetsutredningen
utvidga tillämpningsområdet för förhandsgranskning skulle vara olyckligt,
särskilt med hänsyn till denna kontrollmetods principiellt känsliga natur.

Om man avvisar tanken på förhandsgranskning återstår
enligt promemorian efterhandsingripande genom straff som rättsligt medel att
komma ål avarter av våldsskildringar i videoprogram. I promemorian presenteras
två alternativa lagförslag som båda skulle ge möjlighet atl under vissa
förutsättningar ingripa med straff mol den som i kommersielll syfte sprider
videogram och filmer med våldsskildringar. Enligt det ena allernalivel förbjuds
spridandet till barn under 15 år av "verklighetsnära skildringar av att
någon utsätts för allvarligare våld". Del andra allernalivet innefaltar etl
allmänt förbud mot spridning av "närgångna eller långvariga skildringar av
att någon utsätts för rått, sadistiskt eller annars särskill hänsynslöst
våld", dvs. vad som i promemorian kallas extremvåld. Här görs dock ett
förbehåll för gärningar som med hänsyn till omständigheterna är försvarliga. I

Prop.
1980/81:176 7

promemorian diskuteras men avvisas möjligheten att
kombinera alternativen med hänvisning till att en sådan kombination skulle
innebära en alltför invecklad reglering, som avsevärt skulle öka
tillämpningsproblemen.

2.3 Remissutfallet

Vid remissbehandlingen har promemorian fått ett blandat
mottagande. Remissinstanserna tar genomgående avstånd från de skildringar av
grovt våld i videogram som har förekommit på senare tid. Många instanser
uttrycker också sin uppskattning av att ett underlag för de närmare
överväganden som behöver göras på området så snabbt har kunnat presenteras.
Flera remissinsianser - däribland Svea hovrätt, riksåklagaren,
rikspolisstyrelsen, videogramutredningen (majoriteten) och Konstnärliga och
litterära yrkesutövares samarbelsnämnd - avråder dock med hänvisning till
yttrandefrihets- och videogramutredningarnas pågående arbete från tanken på en
lagstiftning i nuvarande läge. Det stora flertalet instanser anser emellertid
att en lagstiftning nu är nödvändig, men hur denna närmare bör vara utformad är
föremål för många skilda meningar.

Några remissinstanser förordar det alternativ som går ut
på att förbjuda spridning av våldsskildringar fill barn under 15 år. Tili denna
grupp hör Svenska filminstitutet, som med skärpa avråder från ett förbud mot
våldsskildringar för vuxna. Det alternativ som innebär ett generelll förbud mot
spridning i videogram och film av skildringar av kvalificerat våld tillstyrks
av flera remissinstanser, t. ex. JK, hovrätten för Övre Norrland, JO, Sveriges
advokatsamfund och Sveriges författarförbund (majoriteten). Även möjligheten
att kombinera de två nu nämnda alternativen förordas av en grupp instanser, t.
ex. skolöverstyrelsen, statens kulturråd (majoriteten). Svenska kommunförbundet
(majoriteten). Svenska läkaresällskapet och Sveriges frikyrkoråd. Med i sak
likartade argument förordar en annan grupp remissinstanser att
biografförordningens beskrivning av det våld som inte får visas offentligt på
film för vuxna resp. barn även skall gälla för videogram som sprids
yrkesmässigt. Till dessa remissinstanser, som genomgående rekommenderar att en
möjlighet till frivillig förhandsgranskning hos statens biografbyrå införs, hör
bl. a. biografbyrån, statens filmgranskningsråd och barnfilmrådet. Slutligen
anser en grupp av de remissinstanser som är positivt inställda till tanken på
att lagstiftning skall genomföras nu att en obligatorisk förhandsgranskning av
videogram i princip efter de regler som gäller för filmcensuren bör införas.
Exempel på instanser i denna grupp är juridiska fakultetsnämnden vid Lunds
universitet, statens barnfilmnämnd, LO och Svenska kyrkans centralråd.

2.4 F ö redragandens ö verv ä ganden

Videogramtekniken erbjuder nya möjligheler till en
förbättrad information inom många delar av vårt samhälle. På
utbildningsområdet har video

Prop.
1980/81:176 8

skapat förutsättningar för en effektivare undervisning.
Men också inom underhållningen har videotekniken gjort det möjligt för flera atl
la del av erbjudna program. Videotekniken är av dessa skäl enligl min mening
ett värdefullt tillskott inom informations- och kommunikationsteknikens område
och ägnad atl allmänl sett öka möjligheten att använda yttrandefriheten i
samhället.

Vårt samhälle bygger på friheten för alla och envar att
framföra åsikter och uppfattningar och alt sprida skildringar av olika slag.
Särskilt väl skyddad är denna rättighet när det gäller del tryckta ordet där
tryckfrihetsförordningen i detalj slår fast skyddet för det fria
informationsutbytet. Tryckfrihetsförordningens regler bildar utgångspunkt för
del arbete yttrandefrihetsutredningen f. n. utför i syfte atl vidga skyddet
också till andra medier.

De principer som tryckfrihetsförordningen och övrig
lagstiftning på detla område bygger på innebär, som framhålls i promemorian,
att samhällel måsle tolerera också sådana framställningar som kan förefalla
förflackande, smaklösa eller kränkande för vissa vedertagna värderingar.
Yttranden som man ogillar skall i första hand motarbetas med upplysning,
argument, attitydpäverkan och kulturstöd i olika former - inte med censur eller
förbud.

Som jag nyss nämnde har videoteknikens utveckling skapat
ett nytt sätt att sprida information och underhållning och därmed förstärkt
möjligheterna att utnyttja yttrandefriheten. Dessvärre har emellertid en del
oönskade konsekvenser inle kunnat undvikas. Vad jag i detta sammanhang tänker
på är att bl. a. våldsskildringar har kommit att spridas till barn och ungdomar
på elt sätt som hos många människor har ingell starka betänkligheter.

Det står sålunda klarl att det på videogrammarknaden f. n.
finns ett anlal våldsskildringar av vilka åtskilliga är av sådant slag all de
säkerligen inte skulle ha godkänts för offentlig filmförevisning, antingen inte
alls eller i varje fall inte för barn. I vilken utsträckning dessa
våldsskildringar når barn och ungdom kan inte med säkerhet fastslås. Uppenbart
är emellertid att även de grövsta våldsskildringarna i viss utsträckning redan
har spritts bland barn och visats för barn och ungdomar. Detta inger enligt min
mening allvarliga betänkligheter redan med hänsyn till att vår nuvarande
reglering av offentliga biografföreställningar bl. a. bygger på den -
säkerligen riktiga -uppfattningen att allvarligare våldsskildringar kan vålla
barn psykisk skada och leda till andra skadeverkningar, såsom alt inspirera
till aggressiva beteenden.

Det finns därför all anledning att hälsa den självsanerande
verksamhet som man nu har påbörjat inom videogrambranschen med stor
tillfredsställelse. Vid en konferens i januari 1981, där bl. a. importörer,
tillverkare och distributörer av videogram deltog, enades man om ett gemensamt
uttalande med olika rekommendationer och förslag. Uttalandet omfattar bl. a.
den rekommendationen atl sådana videogram, som innehåller utpräglad råhet
genom skildringar av närgånget, långvarigt eller sadistiskt våld eller

Prop. 1980/81:176 9

skildringar med grovt kvinnoförakt och som enligl
biografbyråns normer skulle förbjudas, över huvud laget inte skall
distribueras. Vidare rekommenderas att videogram med våldsskildringar, som kan
försvaras med hänsyn till handlingen i övrigt, inte skall göras tillgängliga
för personer under 15 år. Jag kan också nämna att det inom videogramutredningen
pågår överläggningar med företrädare för videoproducenter och
videodistributörer om utformningen av etiska regler på området. Även
yttrandefrihetsutredningen har nyligen haft diskussioner med videobranschen.

Den självsanering som man i enlighel härmed av allt atl
döma kommer alt genomföra ålminstone inom den seriösa delen av branschen kan
synas tala emot att man nu tillgriper lagstiftningsåtgärder på della område.
Enligt min mening kan dock den självsanerande verksamheten behöva kompletteras
genom vissa ålgärder även från samhällets sida.

Från principiella synpunkler hyser jag emellertid
förståelse för den ganska slora grupp remissinstanser som i sina yttranden över
departementspromemorian förordar att statsmakterna avvaktar yttrandefrihets-
och videogramutredningarnas arbele och alltså avslår från lagstiftning i
nuvarande läge. Klart är ju alt de lagstiftningsproblem som har anknytning till
videogrammen har samband med motsvarande frågor för liknande medier, främst
filmen. Ytlrandefrihetsutredningens arbete bedrivs också från dessa förutsätlningar.
I del sammanhanget kommer man även alt kunna tillgodogöra sig resultatet av videogramulredningens
arbete, däribland den sammanställning av inlernalionellt tillgänglig forskning
om hur film, TV och videogram påverkar barn som f. n. görs inom utredningen.

Med hänsyn lill att de akluella frågorna är föremål för
utredning och att det här gäller ett så känsligt område som yttrandefrihetens
måste naturligtvis slarka skäl kunna åberopas för att nu tillgripa
lagstiftning. Detta gäller i synnerhet som lagstiftningen i detta fall har beretts
med en för frågor av den akluella karaktären och svårighetsgraden ovanlig
skyndsamhet. Ett huvudsyfte med de grundlagsändringar som har genomförts under
senare år har ju varit att man skall undvika förhastade lagstiftningsåtgärder
som begränsar de grundläggande fri- och rättigheterna.

Mot vad som har sagts nu måste dock vägas det mycket
starka intresset av alt bereda barn och ungdom skydd mot riskerna att utsättas
för skadeverkningar. En lagstiftning på grundval av ell eventuellt förslag
från yttrandefrihetsutredningen kan i den mån del förutsätter
grundlagsändringar inte träda i kraft förrän tidigast år 1983 och möjligen inle
förrän är 1986. Till bilden hör också den myckel snabba expansionen av videogrammarknaden.

Mina överväganden har därför lett mig till den slulsalsen
all en särskild lagsliflning redan nu bör tillgripas. Att man härvid i all
möjlig mån bör undvika lösningar som föregriper eller låser statsmakternas
kommande ställningstaganden i ett större sammanhang ligger i sakens natur.
Enligt min mening har del i promemorian på elt åskådligt sätl
redovisats vilka

Prop.
1980/81:176 10

handlingsmöjligheter som f. n. föreligger och vilka för-
och nackdelar som är förenade med skilda allernaliv. Till de uttalanden som har
gjorts i promemorian om olika lösningars förenlighet med gällande grundlag kan
jag också genomgående ansluta mig.

När del gäller atl från de nyss angivna utgångspunkterna
överväga vilken typ av lösning som bör väljas, blir det till en början en
avgörande fråga om man nu bör införa förhandsgranskning av videogram, antingen
obligatorisk för åtminstone vissa kategorier av produkterna eller också
frivillig. Av centralt inlresse från ytlrandefrihetssynpunkt är vidare frågan
om förhandsgranskning i så fall bör omfalta alla program eller bara sådana som
är avsedda för offentlig visning. Många remissinstanser har förordat att
förhandsgranskning i en eller annan form införs, och till förmån för en sådan
lösning kan otvivelaktigt åberopas att regleringen skulle vinna i stadga och
effektivitet.

Å andra sidan torde del slå klart att censur inger
särskilda betänkligheter från yttrandefrihetssynpunkl. Situationen är nu den
all hela frågan om filmcensurens framlid övervägs av yttrandefrihetsutredningen
och atl ett förslag från utredningen i ämnet kan vänlas kanske redan under
innevarande år. Att i ett sådant läge utvidga området för censur och förslärka
resurserna för förhandsgranskning inom biografbyrån - som rimligen är del organ
som i så fall skulle få uppgiften om hand - skulle enligt min mening inle vara
försvarligt vare sig från principiell eller från praktisk synpunkl. Om
förhandsgranskningen gjordes frivillig eller systemet utformades på del sättet
att endast spridning av videogram bland barn förbjöds när innehållet inle var godkänl
av biografbyrån, skulle naturligtvis de principiella invändningarna vara
svagare än i elt allernaliv som bygger på en obligatorisk vuxencensur. Behovet
av resursförstärkning skulle också minska. Men inle ens en förhandsgranskning
som är begränsad på något av de nyss angivna sätten kan enligt min mening komma
i fråga inom ramen för den lösning som här kan bli aktuell. Jag vill tillägga
att jag delar den i promemorian framförda uppfallningen all man inle utan
grundlagsändring kan utsträcka förhandsgranskningen så att den skall gälla
endast videogram som visas offentligt.

Som jag tidigare har framhållit bör den särskilda
lagstiftning som nu är aktuell ta sikte på skyddet för barnen. Den måste
samtidigt utformas så atl den innebär en så liten risk som möjligt för
yttrandefriheten. Klart är att skyddet skulle bli mest effektivi om lagsliftningen
görs generell, bl. a. med hänsyn lill alt man då skulle motverka olika former
av "langning" och även i övrigl underlätta övervakningen.

Men samtidigt skulle en sådan lagstiftning innebära en ny
begränsning av yttrandefriheten på detla område med konsekvenser för
konstnärligt och andra allvarligt syftande framställningar som är mycket svåra
att överblicka. Jag är inle beredd alt förorda en sådan lösning. För mig ter
det sig ofrånkomligt att frågan om vad som eventuellt skall vara förbjudet att
sprida till vuxna i medier av filmens och videogrammels karaktär får sin
lösning på

Prop. 1980/81:176 11

grundval av en mera allsidig och ingående ulredning än som
har kunnal företas inom ramen för detta lagstiftningsärende.

Vad jag har anfört nu innebär alt jag inte anser mig kunna
förorda en reglering som sträcker sig längre än lill ett förbud mot spridning
bland och visning för barn av vissa typer av videogram. Genom en på della säll
avgränsad lagsliflning i förening med den självsanering av branschen som har
påbörjats finns det som jag ser det förutsättningar all nå fram lill en
godtagbar ordning på det akluella området. Sannolikl får den i praktiken den
konsekvensen atl vissa program kommer all belecknas som "barnförbjud-na",och
härigenom ges även föräldrarna elt slöd för atl inle låta barnen se på skadliga
våldsskildringar i hemmen.

Jag vill i detta sammanhang underslryka alt jag finner del
väsenlligt att föräldrarna inser sill ansvar för att tillse att barnen inte på
andra vägar än genom egna inköp eller förhyrningar kommer i kontakt med alster
av del slag som nu är akluella. Men samhället har ett ansvar för all motverka
alt barn vid offenllig förevisning ser filmer som kan vara förråande eller
vålla psykiska skadeverkningar i skilda hänseenden.

Det återstår att närmare la ställning till frågan mol
vilken sorls framställningar en ny lagstiftning lämpligen bör inrikta sig. I
promemorian har i detta hänseende endast inslag som skildrar vissa former av
våld mol människor uppmärksammals. Vid remissbehandlingen har emellertid några
instanser ifrågasatt om inte förbudet borde gälla även andra företeelser mot
vilka ingripanden f. n. kan ske med slöd av biografförordningen, såsom
exempelvis sexualskildringar, skräckscener ulan våldsinslag och skildringar som
kan tänkas förleda till brott.

Det skulle
även enligl min uppfaUning vara naturligt atl sträva efter en fullständig
kongruens med biografförordningens bestämmelser, om den nu akluella regleringen
skulle bygga på en förhandsgranskning. Då emellertid den lösningen i enlighet
med vad jag förut har konstaterat måsle avvisas i nuvarande läge, anser jag
inte att det skulle vara tillrådligt all låta den tilltänkta lagstiftningen
sträcka sig väsentligl längre än som har förutsatts i promemorian. Redan en
sådan lösning kan otvivelaktigt ställa de tillämpande myndigheterna inför
vissa problem, som det dock enligt min mening bör gå alt komma tillrätta med.
All däremol ålägga polisen, åklagarna och de allmänna domstolarna att mera allmänl
pröva exempelvis i vad mån framställningar i videogram av olika slag kan vålla
barn psykisk skada skulle medföra en så stor osäkerhet i tillämpningen atl en
sådan ordning knappasi ler sig försvarlig. Det förhåller sig också
otvivelaktigt så att det är beträffande våldsinslagen som avarterna i praktiken
har varil särskilt framträdande.

I vissa hänseenden anser jag dock med hänsyn lill vad som
har uttalats vid remissbehandlingen att avvikelser i förhållande lill
promemorieförslagets lösning är motiverade. Sålunda talar starka sakliga skäl
för aft förutom våld även allvarliga former av hot inbegrips i lagsliftningen.
Detta gäller inte minst med hänsyn lill att gränsdragningssvårighelerna annars
skulle komma

Prop. 1980/81:176 12

atl bli framlrädande. Till skillnad från vad som har
förutsatts i promemorian anser jag vidare alt också förgripelser av aktuellt
slag mot djur bör omfattas av den nya lagstiftningen. Beskrivningen av de inslag
som skall medföra att videogram eller filmer inte får säljas till barn synes
också i vissa andra avseenden böra avfattas något annorlunda än som har skett i
promemorian. Till dessa frågor återkommer jag i specialmotiveringen.

De överväganden som jag har gjort leder fram till en
lösning som ganska nära stämmer överens med det i promemorian presenterade allernaliv
som avser förbud mot spridning till barn av videogram med vissa våldsinslag.
Jag kan också ansluta mig till den principiella uppläggning av det lagförslag
som i delta hänseende har redovisats i promemorian. Del innebär bl. a. alt jag
anser att lagstiftningen bör - lill undvikande av omotiverade skillnader mellan
likartade uttrycksformer - i princip avse även film, liksom att överträdelser
av förbudet bör beivras i den ordning som gäller för broltmålsprocess i
allmänhet. Frågan om del är lämpligt att införa en konstruktion med
"ansvarig utgivare" av videogram som vissa remissinstanser har varit
inne på tillhör de spörsmål som inte rimligen kan bedömas inom ramen för detta
lagstiftningsärende utan som föruisätter en mera allsidig belysning. Till vissa
särskilda frågor om den nya lagens utformning återkommer jag strax i
specialmotiveringen.

3 Upprättat lagförslag

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet
upprättats ett förslag lill lag om förbud mot spridning till barn av filmer och
videogram med inslag av våld.

Förslaget bör fogas till prolokollet i detla ärende som
bilaga 3.

4 Specialmotivering

1§

Paragrafen motsvarar I § i det här aktuella lagtextulkastel
i promemorian (bil. 1 avsnitt 7.1). I huvudsaklig överensstämmelse med utkastet
innebär departementsförslaget ett förbud mot spridning till barn under 15 år av
filmer och videogram med visst angivet innehåll.

Någon uttrycklig definition av begreppen "film"
och "videogram" i lagtexten har inte ansetts behövlig. Som har
anförts i promemorian bör med film i delta satnmanhang förstås sådana rörliga
bilder som åsyftas med bestämmelserna i biografförordningen. Med videogram
åsyftas - i enlighet med den definition som görs i lagen (1978:487) om
pliktexemplar av skrifter och ljud- och bildupptagningar- en anordning, på
vilken finns en upptagning som är avsedd alt återges i form av rörliga bilder,
ined eller ulan ljud, genom leknik som i något skede utnyttjar elektriska
signaler. Anordningen kan vara ell band eller en skiva.

Prop. 1980/81:176 13

Utanför straffbestämmelsen faller spridning av enstaka
bilder ur filmer eller videogram. Sådant spridande kan vara straffbart enligt
16 kap. K) a, 11 eller 12 § brottsbalken (BrB).

Vad härefter gäller själva beskrivningen av de inslag som
skall medföra att filmer och videogram inte får spridas fill barn har denna i
promemorian avfattats så att förbudet gäller fall dä filmen eller videogrammet
"innehåller bilder med verklighetsnära skildringar av att någon utsätts
för allvariigare våld". Avsikten har enligt promemorian varil alt i stort
sett träffa sådana våldsskildringar som normalf inte kan godkännas för visning
för barn enligt biografförordningen. Det erinras om att reglerna om barncensur
tar sikte på att förhindra visning av filmer som kan vålla barnen psykisk
skada, varmed i praxis har avsetls bl. a. sådana inslag som kan orsaka barnen
rädsla, ångest och otrygghet eller påverka till negativa värderingar (se SOU
1979:49 s. 39). I den i promemorian föreslagna straffbestämmelsen har
emellertid inle gjorts någon uttrycklig anknytning till risk för skada. Defta
motiveras med att bestämmelsen är avsedd att efterlevas av ett stort antal
personer ulan särskilda förutsättningar att göra de bedömningar .som i så fall
skulle aktualiseras.

Remissinstanserna har allmänt instämt i tanken att
beskrivningen av de våldsskildringar som det är otillåtet atl sprida lill barn
under 15 år så nära som möjligt bör ansluta till biografbyråns praxis vad
gäller våldsskildringar som inle tillåts i filmer som visas offentligt för barn
under 15 år. Flera instanser ifrågasätter dock om den i promemorian framlagda
lagtexten är tillräckligt klar och entydig för all kunna läggas lill grund för
en straffbestämmelse.

Också
enligt min mening är biografbyråns tillämpning av biografförordningens femlonårsgräns
i fråga om våldsskildringar en självklar ulgångspunkt för den reglering som
skall föreslås nu. Av skäl som jag har angett i den allmänna motiveringen bör
någon exakt kongruens mellan biografförordningens och den särskilda lagens
reglering inte eftersträvas. Jag ansluter mig till uppfattningen i promemorian all
man för alt så långt möjligt undvika tillämpningssvårigheter bör direkt
beskriva de inslag man vill komma åt och således inte använda risken för
psykisk skada som brottsrekvisit.

I enlighet med vad jag har uttalat i den allmänna
motiveringen bör förbudet till skillnad från vad som har föreslagits i
promemorian omfatta även skildringar av kvalificerade former av hot liksom förgripelser
mot djur. Risken för skadeverkningar hos barn orsakade av sådana skildringar lorde
nämligen vara i stort sett densamma som i fråga om skildringar av våld mot människor.

För alt man skall undvika de lillämpningssvårigheter som
några remissinstanser har pekat på torde vidare det i promemorian föreslagna
uttrycket "allvarligare våld" böra undvikas. Det vill också synas som
om det uttrycket inte är helt rättvisande, om man vill sträva efler att återge
de faktorer som biografbyrån fäster särskild vikt vid i sin praxis vid
tillämpningen av biografförordningens aktuella bestämmelser. Avgörande vikl
läggs här

Prop. 1980/81:176 14

enligt vad jag har inhämtat snarast vid om skildringen är
verklighetstrogen och ingående. Jag har stannat för att föreslå den avfattningen
atl filmer och videogram med "ingående skildringar av verklighetstrogen
karaktär som återger våld eller hot om våld mot människor eller djur" inte
får på aktuellt sätt spridas lill barn under 15 år. Härigenom torde förbudet få
en klarare och mera entydig inriklning än enligt promemorieförslaget.

1 uttrycket "verklighetstrogen karaktär" avses
ligga alt skildringen skall upplevas som realistisk av åskådarna. Detla kan
vara fallet även om skildringen återger händelser av exempelvis "science-fiction"-karaktär
men har en illusorisk verkan. Med att skildringen skall vara
"ingående" avses främsl alt den är detaljerad, antingen så all man
ser våldet i närbild eller genom att fråga är om långa eller upprepade
sekvenser. Program med inslag av våld eller hot som saknar illusorisk verkan iräffas
alltså inte av förbudet; flertalet tecknade program faller exempelvis utanför.
Förbudet är inte heller avsett alt drabba sådana äveniyrsfilmer som f. n. godkänns
av biografbyrån för visning för barn och som visserligen ibland kan innehålla
skildringar av vissa former av våld, exempelvis genom skottlossning, men där
skildringen i så fall vanligtvis utgörs av ögonblicksbilder ulan närhet till
objektet. Detsamma gäller även inte helt kortvariga skildringar av
pojkslagsmål, jaktskildringar och liknande där skador e. d. inle återges i delalj.

Med våld avses sådant våld som orsakar fysisk skada eller
smärta. Lindrigare fysiska störningar som inte når den nivå som förutsätts för
straffbarhet för misshandel faller utanför förbudet.

Uttrycket hot om våld sammanfaller till slor del med hot
som är straffbara enligt 4 kap. 5 § BrB som olaga hot, nämligen då någon lyfter
vapen mol annan eller annars hotar med en brottslig gärning på ett sätt som är
ägnat atl hos den hotade framkalla allvarlig fruktan för egen eller annans
säkerhet till person. Hot om åtgärder mot annans egendom eller hot om annal än
våld omfattas däremot inte.

Våldet eller hotet skall som nämnts vara riktat mot en
person eller etl djur. Skildringar av olyckshändelser e. d. faller utanför tillämpningsområdet,
även när de visar skador på människor eller djur.

I överensslämmelse med promemorieförslagel lar lagen sikte
på den kommersiellt inriktade spridningen. Bestämmelsens tillämpningsområde
omfattar därför i första hand sådan spridning som sker yrkesmässigt. Med
"yrkesmässigt" avses att den som är ansvarig för spridningen är
näringsidkare och atl spridningen ingår i en verksamhet av ekonomisk art.
Näringsidkare och näringsverksamhet ges här samma innebörd som i civilrältslig
lagreglering, t.ex. i avtalsvillkorslagen (1971:112) och bokföringslagen
(1976:125). Som JK har påpekat vid remissbehandlingen kan spridning i
vinstsyfte till barn av videogram och filmer i mindre omfattning ibland tänkas
falla utanför begreppet yrkesmässig verksamhet. Då lagen lämpligen bör ta sikte
även på sådana situationer, har bestämmelsen utformats så att den omfattar även
andra fall av spridning i förvärvssyfte än

Prop.
1980/81:176 15

sådana som sker yrkesmässigt.

Den straffbara gärningen har beskrivits så att man inte
får "lämna ut" filmer eller videogram till barn under 15 år eller
spela upp filmerna eller videogrammen för dem vid en särskilt anordnad visning.
Med atl lämna ut åsyftas i första hand försäljning och uthyrning, men även
annan form av distribution direkt till barn. Upprepade överträdelser kan bli
att bedöma även som förledande av ungdom enligt 16 kap. 12 § BrB.

Vad angår
innebörden av uttrycket "särskill anordnad visning" bör först
anmärkas att offentlig förevisning av biograffilm (biografföreställning) enligt
2 § faller utanför lagens tillämpningsområde. I fråga om sådana föreställningar
finns bestämmelser i biografförordningen. Offenllig förevisning av videogram
träffas emellertid av förbudet. Detsamma gäller särskill anordnad visning av
film eller videogram i slutna sällskap under förutsältning att visningen sker i
yrkesmässig verksamhet eller annars i förvärvssyfte. Självfallet krävs inte för
straffansvar att visningen skall vara anordnad speciellt för barn. Också en
visning t. ex, i en paus på etl diskotek eller något annal dansställe får anses
falla inom bestämmelsens tillämpningsområde. Som har anförts i promemorian är
det däremol normall inle någon särskill anordnad visning, om passerande
personer kan ta del av innehållet i ett videogram eller en film som visas vid
"skyltning" eller liknande. Privata visningar i enskilda hem faller
också utanför bestämmelsen, eftersom visningarna inte sker i förvärvssyfte.

Även
konstnärliga eller annars allvarligt syftande framställningar kan i vissa fall
länkas medföra skadeverkningar för barn. Med hänsyn härtill och för atl
gränsdragningsproblem skall undvikas har lagrummet inte försetts med något
undantag för fall då spridningen kan anses försvarlig. Eftersom det finns
möjlighet för vuxna atl ta del av de videogram och filmer det här gäller, kan
hänsynen till yttrandefriheten inte anses kräva ett sådant förbehåll.

2§

Punkterna 1 och 2

Från det straffbelagda området undantas i enlighet med
promemorieförslaget spridning av filmer som har godkänts av statens
biografbyrå för visning för någon åldersgrupp av barn under 15 år vid prövning
enligt biografförordningens bestämmelser om förhandsgranskning av film. Detla
gäller oavsett om godkännandet har avsett ålderskategorin barn under sju år,
barn sju-elva år eller barn elva-femton år. Likaså undantas spridning av
videogram med ett innehåll som överensstämmer med sådana godkända filmer.

Vid remissbehandlingen har hovrätten för Övre Norrland
påpekat att promemorieförslaget innebär alt den som visar en film offentligt
utan föregående godkännande skulle kunna bestraffas både enligt biografförord-

Prop.
1980/81:176 16

ningen och den särskilda lagen. Liksom hovrätten ställer
jag mig tveksam till en sådan ordning. Biografförordningen med de straftliestämmelser
som är intagna i den tillgodoser såvitt avser biografföreställningar i och för
sig redan det inlresse som har motiverat den nu aktuella lagen. Som nyss
nämndes bör från det straffbara området i denna lag undantas filmer som har
godkänts av biografbyrån. Enligt min mening ligger det närmast lill hands alt
helt låta biografföreställningar falla utanför den nya, provisoriska lagens
tillämpningsområde. Detta innebär att den som vid en biografföreställning för
barn under 15 år visar en film med våldsinslag vilken antingen inte alls har
godkänts för visning av biografbyrån eller har godkänts för visning endast för vuxna
skall straffas enbart enligt biografförordningen (SS).

Det
förhållandet alt ett godkännande av biografbyrån medför att det är straffritt
enligt den nya lagen att sprida den godkända filmen eller videogrammet innebär
inte att det utan vidare är förbjudet enligt 1 § att sprida en film eller elt
videogram, vars innehåll har förbjudits av biografbyrån till förevisning för
barn. Åklagare och domstol har att självständigt bedöma straffbarheten enligt 1
§.

Punkten 3

Från lagens tillämpningsområde undantas vidare
uttryckligen videogram och filmer som visas i TV-program som sänds av något av prograinföretagen
inom Sveriges Radios koncern. Undanlag har också gjorts för sändningar i när-TV.

Från tillämpningsområdet har också undantagits vidaresändning
av TV-program över en centralantennanläggning. Det kan inte anses rimligt att
ålägga straffansvar för de sändningar som anläggningen tar upp och
vidarebefordrar till de mottagare som är anslutna till denna. Undantaget avser
dock endast sändningar som har tagits upp trådlöst.

Det bör
framhållas att punkten bara är tillämplig på själva sändningen av TV-program.
Remissinstanserna inom Sveriges Radios koncern har föreslagil att också
videogram med samma innehåll som program som har förekommit i television
generellt skall undantas från lagens tillämpningsområde. Enligt min mening kan
dock knappast den omständigheten alt ett program har sänts i television -
kanske föregånget av en särskild inledning och avsiktligt placerat på sen
kvällstid - garantera att inle t. ex. en uthyrning av ell videogram med samma
innehåll till ett barn skulle vara klart olämplig. Någol undanlag av nu
ifrågasatt slag har därför inte ansetts tillräckligt motiverat.

3§

Brott mol den föreslagna straffbestämmelsen kan begås inte
bara med uppsåt utan också genom oaktsamhet. Bl. a. den som yrkesmässigt
bedriver handel med film eller videogvam åläggs härigenom ett visst
undersöknings-

Prop. 1980/81:176 17

ansvar för att framställningen inle upptar otillåtna
inslag av våld eller hot. Det torde kunna anlas att man från de cenirala
videodistributörernas sida lämnar detaljhandeln hjälp med bedömningen genom atl
ange att vissa program inte får säljas till barn. Det bör dock framhållas att
en närmare undersökning är påkallad även inom detaljhandeln såvida inte
anledning saknas atl anta att elt program innehåller sådana inslag som medför
att det träffas av förbudet. Vidare får det anses åligga den som säljer ett
videogram med sådana inslag att ta reda på köparens ålder om det inte är uppenbart
atl han har fyllt |5 år. Vid ringa oaktsamhet är gärningen inte straffbar.

Beträffande den personkrets som kan träffas av
straffbestämmelsen gäller sedvanliga straffrättsliga regler. Ansvarel som
gärningsman drabbar i princip den som är ansvarig för verksamheten, exempelvis
ägaren av en rörelse eller ansvarig företrädare för juridisk person i vars namn
rörelsen bedrivs. I allt fall i fråga om uppsåtliga handlingar kan straffansvar
också drabba andra som medverkat till brottet i egenskap av anstiftare eller
medhjälpare. Av allmänna principer följer emellertid all den som har köpt ett
videogram eller en film av aktuellt slag inle är att anse som medverkande i
straffrättslig mening.

Straffskalan har i promemorian med hänvisning till vad som
gäller för andra liknande brott föreslagits vara böter eller fängelse högst sex
månader. Promemorieförslaget har i detta hänseende av remissinstanserna med
något enstaka undantag godtagils. Jag ansluter mig lill förslaget i
promemorian.

4§

Straffbestämmelsen kompletteras med en föreskrift om
förverkande beträffande sådana filmer eller videogram som varit föremål för
brott mol bestämmelsen. Möjlighet föreskrivs att underlåta förverkande om det
är uppenbart obilligt. Detta undantag - som torde följa redan av 36 kap. 11 § BrB
- har i tydlighetens intresse införts i lagen (jfr prop. 1968:79 s. 77).
Förverkandet kan ske hos bl. a. gärningsmannen och den i vars ställe
gärningsmannen var, men också, enligt vad som får anses följa av 36 kap. 4 § BrB,
hos den som hyrt eller köpt filmen eller videogrammet.

Förverkande kan avse de exemplar av filmerna eller
videogrammen som varil föremål för försäljning eller uthyrning eller visning.
Värdeförverkande kan också förekomma.

I sakens natur ligger att förverkandet i förekommande fall
kan avse den hyresrätt som kan vara upplåten lill en film eller ett videogram
som förverkas.

Anledning har inle ansetts föreligga att beträffande
otillåten visning av film eller videogram också ge möjlighet till förverkande
av annan utrustning än filmen eller videogrammet (jfr 10 §
biografförordningen). Sådant förverkande blir inte heller möjligt med slöd av
36 kap. 2 S BrB som endasi avser hjälpmedel m. m. som använts vid brott enligt
brottsbalken.

2 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 176

Prop.
1980/81:176 18

Egendom som kan bli förverkad enligt de nu angivna reglerna
kan tas i beslag i enlighet med vad som föreskrivs i 27 kap. rättegångsbalken.

Ikraftträdande

Lagen bör träda i kraft den 1 juli 1981. Detla förutsätter
alt förslaget inte blir vilande i riksdagen enligt 2 kap. 12 § iredje stycket
regeringsformen. Även om lagen i enlighet med vad som har anförts i den allmänna
motiveringen har förutsatts gälla endast fram lill dess atl ställningstagande lill
de aktuella frågorna har skett i etl slörre sammanhang, föreligger enligl min
mening inte tillräckliga skäl för en uttrycklig tidsbegränsning.

5 Hemställan

Jag hemställer alt lagrådets yllrande inhämtas över
förslaget till lag om förbud mot spridning till barn av filmer och videogram tned
inslag av våld.

6 Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens
hemställan.

Prop.
1980/81:176 19

Bilaga 1

JUSTITIEDEPARTEMENTET

Våldet i videogram m. m.

Förslag angående lagstiftningsåtgärder

Ds Ju 1980:14

Prop.
1980/81:176 20

Till
cheferna för justitiedepartementet och utbildningsdepartementet

Justitie-
och utbildningsministrarna har den 3 december 1980 uppdragit åt oss, som är
rättschefer i justitie- resp. utbildningsdepartementen, all skyndsamt kartlägga
de rättsliga och praktiska möjligheterna atl genom lagstiftning så snart som
möjligt komma till rätta med vissa avarter i form av stötande våldsskildringar
i främst videogram.

Vi får med denna
promemoria redovisa vårt uppdrag. Vi har under arbetet fått värdefull hjälp av
andra tjänstemän inom justitie- och utbildningsdepartementen. Vi har också
tagit del av underlagsmaterial som har ställts till vårt förfogande av
yttrandefrihets- och videogramulredningarna.

Slockholm
den 30 december 1980

Bo
Broomé Jan Pennlöv

Prop.
1980/81:176 21

Inneh å ll

1
Videogram,
bakgrund och utveckling......................... .... 22

2
Gällande rätl ............................................................. 23

2.1
Grundlagsregler................................................ 23

2.2
Bestämmelser i
vanlig lag m. m......................... .... 25

3
Pågående
utredningar m. m...................................... .... 27

4
Utgångspunkter
för övervägandena......................... .... 32

5
Förhandsgranskning
................................................ .... 34

5.1
Förhandsgranskning
av videogram enligl vad som nu gäller för film? 34

5.2
Förhand.sgranskning
i fråga om offentlig videovisning utanför "möte"? 36

5.3
En mera
generell förhandsgranskning av videogram som sprids till allmänheten? 37

6 Straffsanktionerat
förbud mol spridning av våldsskildringar... 38

6.1
Inledande
synpunkter...................................... .... 38

6.2
Ett förbud mol
spridning till barn...................... 40

6.3
Ett allmänt
förbud mol spridning av extremt våld 42

6.4
En kombination
av alternativen enligt 6.2 och 6.3 45

7 Lagtexiutkasi
och ylterligare kommentarer till dessa. .... 45

7.1
Alternativ
enligt avsnitt 6.2.............................. .... 45

7.2
Alternativ
enligt avsnitt 6.3.............................. 46

7.3
Kommentarer som
avser båda allernaliven...... .... 47

7.4
Kommentarer lill
alternativ enligt avsnitt 6.2.... .... 49

7.5
Kommentarer lill
alternativ enligt avsnitt 6.3.... .... 50

8 Avslutande
synpunkter............................................. .... 51

Prop.
1980/81:176 22

1 Videogram, bakgrund och utveckling

Film kan i delta sammanhang definieras som fotografiskt
framställda bilder som är avsedda att med hjälp av filmprojeklor visas på duk.

Videogram kan sägas vara elt samlingsbegrepp för ljud- och
bildprogram som har spelals in på band eller skiva och som med hjälp av en
särskild apparatur kan visas i en TV-mottagare eller på en särskild bildskärm.
Typiskt för videogram år att bilder omvandlas till elektriska signaler.

Videogramtekniken har utvecklats under ett flertal år. Det
första praktiskt fungerande videosysiemet tillkom 1956. Det första systemet för
hembruk kom 1969. Delvis har ulvecklingen sketl parallellt med televisionens
utveckling.

För närvarande finns i huvudsak två typer av videogram.
videoskivan och videokassetten. Av dessa har ännu endast den senare
introducerats i Sverige. Försäljningen av videokassetlspelare har ökat slarkl
under senare år. 1978 fanns i Sverige 37 000 videokassettspelare. Vid slutet av
1980 beräknas antalet vara 110 000 och 1985 omkring 500 000. För närvarande har
omkring 3 % av de hushåll som har TV-mollagare även videokassetlspelare.
Motsvarande siffra i USA är 2 %. Priset för en videokassetlspelare är nu mellan
5 000 och 7 000 kr.

Först under slulel av 1978 fanns ell utbud av inspelade
programkassetter. Utbudet bestod främst av pornografi, agent- och
västernfilmer. Programmen erbjöds för försäljning. Priset var 400-700 kr. för etl
en timma långt program. Under 1979 började något företag hyra ut videogram.
Denna distributionsform visade sig framgångsrik och dominerar nu hell över
försäljning. Vid förfrågan under december 1980 hos videogramförsäljare har
framgått att försäljningen bara utgjorde några få procent av distributionen.
Priset vid köp av en programkassett är omkring 400 kr., medan ersättning vid
förhyrning är 30-40 kr. per dygn eller omkring 50 kr. forell veckoslut.
Programlängden för kassetterna varierar mellan 30 minuter och 2 timmar.

Under första veckan i december 1980 utgjorde utbudet från
landets nio största distributörer 666 program. Till detta kommer ett utbud av
omkring 500 program med pornografiskt innehåll samt ett antal videogram som
säljs genom postorder. Av de nämnda 666 programmen var 544 tillgängliga för uthyrning
och 122 för köp. Av de 544 program som fanns tillgängliga för uthyrning kan med
ledning av distributörens produktinformation 325 st eller 60 % bedömas
innehålla äventyr med våldsinslag. Av dessa innehöll 87 program, dvs. 16 %,
program med grova sadistiska våldsinslag. Av de 122 program som fanns
tillgängliga för köp innehöll 47 program äventyr med våldsinslag och av dessa
fanns 9 med grova våldsinslag. Varje månad under senare delen av 1980 har mer
än 50 nya programkassetter levererats från skilda distributörer. Utbudet ökar
således snabbt och förändras successivt.

Prop.
1980/81:176 23

Vid beslag av omkring 8 000 hyreskontrakt hos elt förelag
i Slockholm framkom atl 213 videogram hyrts av 148 kunder som inle fyllt 18 år.
Av dessa program innehöll omkring hälften våldsfilmer och en fjärdedel
äventyrsfilmer.

Vid förfrågan hos landets nio siörsta distributörer har
framgått all försäljning och uthyrning till allmänheten sker genom särskilda
videobutiker eller genom radio/TV-handeln. Delta gäller dock inle videogram med
pornografiskt innehåll. Dessa säljs i slor utsträckning hos försäljare av
pornografiska tidskrifter och filmer. Flera av distributörerna levererar lill
mera än 500 butiker. Försäljnings- och ulhyrningsbutikerna är i allmänhel
spridda över hela landet. Inte bara i storstadsområdena ulan även på
landsbygden finns uthyrningsställen.

Av de utbjudna videogrammen är endast en ringa del
producerad i Sverige. Främst bland de videogram som innehåller våldsinslag
finns en stor del som saknar svensk text.

2
Gällande rätt 2.1
Grundlagsregler

Enligt regeringsformen (RF, omtryckt 1979:933) är varje
medborgare gentemot det allmänna tillförsäkrad bl. a. yttrandefrihet och
mötesfrihet (2 kap. 1 § RF). Yttrandefriheten definieras som friheten att i
tal, skrift eller bild eller på annat säll meddela upplysningar samt uttrycka
tankar, åsikler och känslor. Mölesfrihelen anges på molsvarande sätt beslå i
frihet att anordna och bevista sammankomst för upplysning, meningsyttring eller
annat liknande syfte eller för framförande av konstnärligt verk.

Yttrandefriheten och mötesfriheten får begränsas genom lag
i den utsträckning som regeringsformen medger (2 kap. 12 § första stycket RF).
En sådan begränsning får göras endast för all tillgodose ändamål som är
godtagbara i ett demokratiskt samhälle. Begränsningen får aldrig gå utöver vad
som är nödvändigt med hänsyn lill del ändamål som har föranlett den och inte
heller sträcka sig så långl att den utgör ett hot mol den fria åsiktsbildningen
såsom en av folkstyrelsens grundvalar. En begränsning får inte göras enbart på
grund av en politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning (2 kap.
12 § andra stycket RF).

Begränsningar av yttrandefriheten får ske med hänsyn lill
rikels säkerhel, folkförsörjningen, allmän ordning och säkerhel, enskilds
anseende, privatlivels helgd eller förebyggandel och beivrandet av brott.
Vidare får friheten att ytlra sig i näringsverksamhet begränsas. I övrigt får
begränsningar av yttrandefriheten ske endast om särskilt vikliga skäl
föranleder del (2 kap. 13 § första stycket RF). Vid beömandet av vilka
begränsningar som får ske med stöd av nyss återgivna bestämmelser skall
särskilt beaklas vikten av vidaste möjliga yttrandefrihet i politiska,
religiösa, fackliga, vetenskapliga

Prop. 1980/81:176 24

och kulturella angelägenheter (2 kap. 13 § andra slyckel
RF). Mötesfriheten får begränsas endast av hänsyn till rikets säkerhel. tiil
ordning och säkerhet vid sammankomsten eller till trafiken eller för att
motverka farsot (2 kap. 14 § första stycket RF).

De nu återgivna reglerna om vilka begränsningar som får
göras i yttrandefriheten gäller dock inte tryckfriheten (2 kap. I § andra
stycket RF). Beträffande tryckfriheten gäller nämligen vad som är föreskrivet i
tryckfrihetsförordningen (TF, omtryckt 1979:936). Tryckfrihetsförordningens
bestämmelser om tryckfriheten är mycket mera delaljerade ån regeringsformens
regler om yttrandefriheten i övrigt.

Enligl tryckfrihetsförordningen "skall del slå varje
svensk medborgare fritt att. med iakttagande av de bestämmelser som äro i denna
förordning meddelade till skydd för enskild rätt och allmän säkerhet, i tryckt
skrift yttra sina tankar och åsikler, offentliggöra allmänna handlingar samt
meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst" (1 kap. 1 §
andra stycket). Enligt tryckfrihetsförordningen gäller ell förbud mol censur (I
kap. 2 § första stycket). Vidare förbjuds myndigheter och andra allmänna organ
att på grund av en skrifts innehåll hindra tryckning eller utgivning av
skriften eller dess spridning bland allmänheten, om del inte sker genom en
åtgärd som har stöd i tryckfrihetsförordningen (1 kap. 2 § andra stycket). För
missbruk av tryckfriheten och medverkan till delta får ingen åtalas eller dömas
till ansvar eller åläggas skadeståndsskyldighet eller en skrift konfiskeras
eller tas i beslag ulom i den ordning och i de fall tryckfrihetsförordningen
medger det (1 kap. 3§).

Rätten att sprida tryckta skrifter slås uttryckligen fasl
i tryckfrihetsförordningen (6 kap. 1 §). Spridningsrätten är dock inte
obegränsad. Utan hinder av tryckfrihetsförordningen kan ingripande ske enligt
allmänna straff- och processrättsliga regler när någon förevisar pornografiska
bilder på eller vid en allmän plats genom skyltning eller något annat liknande
förfarande på ett sätt som ägnat all väcka allmän anstöt eller ulan en
föregående beställning med posten sänder eller på något annal sätl tillställer
någon pornografiska bilder (6 kap. 2§ första stycket 1, jfr 16 kap, 11 § broUsbalken,
BrB). Detsamma gäller när någon bland barn och ungdom sprider en tryckt skrift
som genom sitt innehåll kan verka förråande eller annars medföra allvarlig fara
för de ungas sedliga fostran (6 kap. 2 § första stycket 2, jfr 16 kap. 12 § BrB).

Ansvarel för innehållet i en tryckt skrift vilar enligt 8
kap. TF på en bestämd person, för en periodisk skrift vanligen dess utgivare
och för en annan tryckt skrift författaren (8 kap. 1 och 5 §§ TF). Denne ensaml
ansvarige person kan dömas till ansvar eller åläggas skadeståndsskyldighet bara
om skriften innehåller något som utgör tryckfrihetsbrotl. Vad som är tryckfrihetsbrotl
anges genom en uppräkning i tryckfrihetsförordningen av olika gärningar (7 kap.
4 och 5 §§). Bl. a. utgör barnpornografibrott ett tryckfrihetsbrott. Detta
brott beskrivs som en gärning varigenom nägon

Prop. 1980/81:176 25

skildrar barn i pornografisk bild med uppsåt att bilden
sprids, om gärningen inte med hänsyn till omständigheterna är försvarlig (7
kap. 4 § 12 TF. jfr 16 kap. 10 a §BrB). För straffbarhel krävs atl gärningen är
kriminaliserad också enligt vanlig lag (dvs. brottsbalken). Beträffande
påföljder för tryckfrihets-brott gäller brottsbalkens bestämmelser. Dessutom
finns vissa speciella tryckfrihetsrättsliga påföljder som konfiskation av en trycki
skrift (7 kap. 6-8§§).

För tryckta skrifter gäller ett särskilt
övervakningssystem. Det år inte den vanliga polis- och åklagarorganisationen
som vakar över att tryckfrihetens gränser inte överskrids utan denna uppgift
har justitiekanslern (9 kap. 1 § TF). För mål om tryckfrihetsbrott finns
dessutom en särskild rättegångsordning. Sådana mål handläggs av särskilda
tryckfrihetsdomstolar, vanligen en tingsrätt i varje län, och en jury prövar om
en skrift innehåller något brottsligt (12 kap. 1 och 2 §§ TF).

2.2 Bestämmelser i vanlig lag m. m.

Yttrandefriheten begränsas genom ett ganska storl antal
bestämmelser i vanlig lag (jfr SOU 1978:34 s. 178 ff). Följande kan nämnas här.

Yttrandefriheten
i ljudradio och TV är reglerad i vanlig lag på ett sätt som nära ansluter till
tryckfrihetsförordningens bestämmelser om tryckfriheten. För yttrandefriheten i
program från Sveriges radiokoncernen finns bestämmelser i
radioansvarighetslagen (1966:756, ändrad senast 1978:477). Denna lag bygger i
stor utsträckning på och hänvisar lill tryckfrihetsförordningen, bl. a. när del
gäller vilka yttrandefrihetsbrott som är straffbara. Också
radioansvarighetslagen innehåller regler om ensamansvar. Vidare är det justitiekanslern
och inte vanliga åklagare som får åtala yltrandefrihetsbrott, och för
rättegången gäller i allt väsenlligt detsamma som för tryckfrihetsmål. I slorl
sett överensstämmer reglerna i lagen (1978:480) om ansvarighet i
försöksverksamhet med närradio med radioansvarighetslagens bestämmelser.

Beträffande offentlig förevisning av film finns
bestämmelser om den s. k. filmcensuren i förordningen (1959:348) med särskilda
bestämmelser om biografföreställningar m. m. (biografförordningen, ändrad
senast 1979:213). Enligl förordningen får inle vid offentlig förevisning av
biograffilm (biografföreslällning) förevisas en film som inte dessförinnan har
godkänts av statens biografbyrå (2 §).

Biografbyrån får inle godkänna en film eller en del av en
film, vars förevisande på grund av det sätt på vilkel händelserna skildras och
det sammanhang i vilkel de förekommer kan verka förråande eller skadligt
upphetsande eller förleda till brott. Inte heller får en film eller en del av
en film godkännas, om dess förevisande kan anses olämpligt med hänsyn till
rikets förhållande lill främmande makt eller kan lända till upplysning om
förhållanden, vilkas uppenbarande kan medföra men för försvaret eller eljest
för rikels säkerhel.

Prop. 1980/81:176 26

Dessutom kan godkännande vägras om biografbyrån finner att
förevisandet av en film eller en del av en film skulle uppenbarligen strida
mot allmän lag. Det som nu har berörts iir den s. k. vuxencensuren (3 S I mom,).
Den s. k. burnccnsuren (3 S 2 mom.) innebär att en film eller en del även film inte
får godkännas för barn under sju år eller för barn, som har fyllt sju men inte
elva är, eller för barn. som har fyllt elva men inte femton år. i den mån den
kan vålla barn i en sådan åldersgrupp psykisk skada. Biografbyrån får inle vägra
att godkänna en film pä någon annan grund än dem som nu har nämnts (3 S 3
mom.).

Barn under femton år får inle lämnas tillträde lill en
biografföreställning där annan film förevisas än sådan som biografbyrån har godkänt
för den åldersgrupp barnet tillhör (4§),

Den som uppsåtligen bryter mol förbudet att förevisa icke
godkänd film vid biografföreslällning döms lill böter eller fängelse i högsl
sex månader. Sker överträdelsen av oaktsamhet, är straffet böter (8§), Bryter
någon uppsåtligen eller av oaktsamhet, som inte år ringa, mot förbudet all
lämna barn lilllräde lill vissa biografföreställningar, döms han till böter.

Biografförordningens bestämmelser innebär en begränsning
inte bara av yttrandefriheten (i film) utan också av mötesfriheten, eftersom
den tar sikte just på en form av sammankomster som till stor del faller under
regeringsformens skydd för mötesfriheten (se prop. 1975/76:209 s. 111). Med
hänsyn till att bestämmelserna om filmcensur tillgodoser delvis andra intressen
än dem som enligt 2 kap. 14 § RF får leda lill en begränsning av mötesfriheten
har i punkt 4 övergångsbestämmelserna till ändringar i regeringsformen år 1976
(SFS 1976:871) föreskrivits atl de vid ikraftträdandet den 1 januari 1977
föreliggande bestämmelserna om att en film inte får förevisas offentligt, otn
den inte dessförinnan har godkänts för sådan visning, gäller utan hinder av
regeringsformens regler om mötesfriheten.

Av brottsbalkens bestämmelser som angår yttrandefriheten
bör nämnas följande.

Enligt 16 kap. 10 a § döms den som skildrar barn i en
pornografisk bild med uppsåt att bilden sprids eller som sprider en sådan bild
av barn för barnpornografibrott till böter eller fängelse i högst sex månader,
om gärningen inle är försvarlig med hänsyn till omständigheterna. Denna
straffbestämmelse motsvarar det Iryckfrihelsbrott som har nämnts förut (barnpornografibrolt
enligt 7 kap. 4 § 12 TF). Della innebär atl ett barnpornografibrott begånget
genom spridande av en tryckt skrift kan medföra ansvar.

Den som på eller vid en allmän plats genom skyltning eller
något annat liknande förfarande förevisar pornografiska bilder på etl sätt som
är ägnat att väcka allmän anstöt skall enligl 16 kap. 11 § dömas för otillåtet
förfarande med pornografisk bild till böter eller fängelse i högst sex månader.
Delsamma gäller den som med posten sänder eller på något annat sätt tillställer
någon pornografisk bild utan en föregående beställning.

Prop. 1980/81:176 27

Enligt 16 kap. 12 S skall den som bland barn och ungdom
sprider en skrift eller bild som genom sitt innehåll kan verka förråande eller annars
medföra allvarlig fara för de ungas sedliga fostran dömas för förledande av
ungdom till böter eller fängelse i högst sex månader.

De två nu berörda brotten molsvarar de undantag från
spridningsrätten enligt tryckfrihetsförordningen som har behandlats tidigare (6
kap. 2 § TF). Tryckfrihetsförordningen medger alltså i dessa fall atl ansvar ådöms
enligt allmänna regler trots alt det är fråga om en gärning som består i att en
tryckt skrift eller bild sprids.

3 Pågående utredningar m. m.

Under 1970-lalet har del bedrivits ett omfattande arbele
på att åstadkomma ell ökal skydd för yttrandefriheten genom en särskild
grundlag, som efter mönsler av tryckfrihetsförordningen ger skydd åt
yttrandefriheten också i andra medier än tryckta skrifter. Ett förslag lill
massmediegrundlag lades fram år 1975 av massmedieulredningen SOU 1975:49. Denna
kommitté föreslog all tryckfrihetsförordningen skulle ersättas av en ny
grundlag som -med bibehållande av de grundläggande principerna för det nuvarande
tryckfrihetsskyddet - skulle reglera friheten att offentliggöra yttranden inte
bara i tryckta skrifter utan också i ljudradio, TV och film. Förslagel till
massmediegrundlag genomfördes dock inte, utan år 1977 tillsattes en ny utredning,
yttrandefrihetsulredningen (Ju 1977:10). Kommitténs uppgift är att utarbeta en
ny grundlagsreglering som skall omfatta alla de medier som kan ha särskild belydelse
för den fria åsiktsbildningen i samhället. Också för detla utredningsarbete
skall tryckfrihetsförordningen vara etl mönster.

I direktiven fill yftrandefrihetsutredningen behandlas
olika medier som en ny grundlagsreglering kan tänkas omfatta. Där nämns sålunda
radio och TV, film, videogram, fonogram, utställningar saml sammankomster och
demonstrationer. I fråga om film och videogram sägs i direktiven följande
sedan bestämmelserna om filmcensuren har berörts (kommitléberältelsen 1978 del II s. 78).

Filmcensurulredningen föreslog år 1969 i sill tidigare
nämnda betänkande alt vuxencensuren helt skulle avskaffas och att eventuella
ingripanden mot filmer, i likhet med vad som gäller i fråga om andra medier,
skulle ske i efterhand. Enligt utredningen borde yttrandefriheten i film som
visas offenfiigt ges samma innehåll och omfattning som yttrandefriheten i radio/TV
och pressen. I konsekvens härmed lade utredningen fram förslag till en
filmansvarighetslag som i sak var nära anpassad till TF och formellt i stora
delar var utformad i anslutning till reglerna i radioansvarighetslagen. Som jag
redan har nämnt ledde utredningens förslag emellertid inle lill några
lagstiftningsåtgärder.

Regler som hindrar att yttranden utsätts för
förhandsgranskning av offentliga organ hör till de allra viktigaste inslagen i
ett skydd för yttrandefriheten. För att censur i någon form skall kunna godtas måsle
därför

Prop.
1980/81:176 28

krävas starka skäl. Det bör ankomma på den kommitté som nu
skall tillkallas att överväga om det föreligger tillräckliga skäl alt behålla
någon form av vuxencensur på filmens område. Alt viss barncensur behövs synes
vara ganska klart. Om kommittén i likhet med filmcensurutredningen skulle
stanna för atl vuxencensuren bör avskaffas, får den bl. a. överväga om i
stället - såsom filmcensurulredningen förutsatte - möjlighelerna till efler-handsingripanden
bör utvidgas i någon mån genom en bestämmelse rörande pornografi och våldsframslällningar.
Det kan nämnas atl förslag till en sådan bestämmelse lades fram av kommittén
för lagstiftningen om yttrande- och tryckfrihet i belänkandel (SOU 1969:38)
Yttrandefrihetens gränser. Som jag kommer atl närmare ulveckla i det följande
kan det även i övrigt finnas skäl till en sådan försiktig utvidgning av det
straffbara området.

De särskilda problem som är förknippade med en
grundlagsreglering av yttrandefriheten i film är inte begränsade till den nu
nämnda frågeställningen. Varje offentligt förevisande av film har också en
mötesfrihetsaspekt. Reglerna om filmcensur har sålunda betraktats inte bara som
en begränsning av yttrandefriheten utan också som en inskränkning i
mötesfriheten. Med hänsyn lill den snäva avfatlningen av de regler i RF som
anger möjligheterna atl begränsa mötesfriheten, har det därför varit nödvändigt
att tills vidare ge censurreglerna grundlagsslöd genom en särskild
övergångsbestämmelse till de senaste ändringarna i RF.

Denna förbindelse mellan reglerna om yttrande- och
mötesfriheterna är, som jag redan har antytt, inte någonting som enbart gäller
för filmens del. Man möler samma problem i fråga om offentlig uppläsning ur en trycki
skrift eller offentlig uppspelning av elt fonogram, för alt bara nämna ett par
exempel. All en samordning av bestämmelserna om dessa friheter inom ramen för
en och samma grundlagsreglering både skulle vara till fördel från systematisk synpunkl
och innebära en förslärkning av skyddet för yttrandefriheten är uppenbart. Jag
återkommer till denna fräga i det följande.

Alla de överväganden som hittills har gjorts beträffande
lagstiftningen-om yttrandefrihet i film har gällt offentlig förevisning. Filmen
kan emellertid också fungera som massmedium på så vis atl massproducerade
filmkopior säljs på samma sätl som t. ex. irycktaskrifter eller fonogram.
Kommittén bör undersöka möjligheterna alt låta en grundlagsreglering omfalta
också detta sätt alt använda filmmediet.

De särskilda frågeställningar som är knutna till en
grundlagsreglering av videogrammen torde inte på något avgörande sätt skilja
sig från vad som gäller i fråga om film. Videogrammen har liksom vanlig film en
dubbel massmediefunktion: de kan visas offentligt och de kan säljas för privat
uppspelning. Samma regler torde därför i allt väsenlligl kunna gälla. Jag vill
i sammanhanget erinra om alt de kultur- och massmediepolitiska frågor som
gäller videogrammen uireds av en särskild kommitté som nyligen har tillkallats
av chefen för utbildningsdepartementet.

Enligl direktiven bör ytlrandefrihetsutredningen endast på
en punkl mera ingående behandla frågan om det straffbelagda områdets omfallning.
Del kan enligt vad som anförs i direktiven vara lämpligt att något vidga detla
om filmcensuren för vuxna avskaffas; en ulgångspunkt skulle här kunna vara del
förslag till en yttersta gräns för pornografi och våldsframställningar som
lades fram av kommittén för lagstiftning om yttrande- och tryckfrihet. Den
utveckling som har skett på pornografiområdet med bl. a. bilder på barn i

Prop. 1980/81:176 29

sexuella situationer visar enligt direktiven att en viss
försiktig utvidgning av det straffbara området kan vara motiverad, också vad
gäller framställningar i andra medier än film t. ex. tryckta skrifter och
videogram.

Ytlrandefrihetsutredningen lämnade år 1978 betänkandel (Ds
Ju 1978:8) Barnpornografi, vilket låg till grund för den bestämmelse om barnpornografibrolt
som har införts i brottsbalken och som har berörts tidigare. Vidare har
kommittén publicerat betänkandet (SOU 1979:49). Grundlagsskyddad yttrandefrihet
- ytlrandefrihetsutredningen inbjuder fil) debatt. I detta betänkande
diskuterar kommittén möjlighelerna att ge ett detaljerat grundlagsskydd åt alla
framställningar som offentliggörs genom radio, TV, film, videogram, fonogram,
teater och utställningar saml vid sammankomster och demonstrationer.
Förebilden skulle vara tryckfrihetsförordningen vars bärande principer skulle
göras tillämpliga över hela området. Frågan om filmcensurens framtid har
kommittén inte gått in på närmare. Inte heller har kommittén i betänkandel behandlal
den därmed sammanhängande frågan om straffbestämmelser mot pornografi och
våldsframställningar vid sidan av bestämmelserna om barnpornografibrolt. Belänkandel
har remissbehandlats och remissyttrandena (se Ds Ju 1980:5) har överlämnats lill
kommittén för beaktande under dess fortsatta arbete.

Yttrandefrihetsutredningen kan inle vänlas lägga fram
något huvudbetänkande förrän tidigast i slutet av år 1981.

Även vissa andra pågående utredningar har beröring med videogramfrå-gorna
och de aspekter på dessa som är aktuella i denna promemoria. Främst gäller
detta videogramutredningen (U 1977:05) och upphovsrätlsutredningen (Ju
1976:02).

Videogramulredningens (U 1977:05) tillkomst föregicks av diskussioner
i riksdagen närmast med anledning av två motioner vid 1975/76 års riksmöte
(mot. 1975/76:412 och 2083). 1 kulturutskottets betänkande (KrU 1976/ 77:20)
med anledning av motionerna framhölls all del behövdes en handlingsberedskap
inför den fortsatta utvecklingen i fråga om videogrammen. Utskottet ansåg att
en utredning borde tillsättas med uppgift all följa och studera utvecklingen på
videogramområdel samt alt föreslå de åtgärder från samhällets sida som kunde
behöva vidlas för att möta och påverka utvecklingen i syfte atl slå vakt om
yttrandefriheten, den politiska demokratin och de kulturpoliliska strävandena.
I belänkandel pekades på alt del kunde finnas anledning atl säkerställa en
kvalitativt högtstående produktion och atl motverka kommersialismens negativa
verkningar. En decentralisering av videogramproduktionen borde enligt utskottet
eftersträvas. Utskottet betonade alt ulredningen borde överväga hur barnen kan
påverkas av videogrammediet.

Utskottets uppfattning gavs regeringen till känna såsom
riksdagens mening (rskr 1976/77:45).

Videogramutredningen tillsattes våren 1977. 1 direktiven
(kommittéberättelsen 1978 del II s.
267) pekas inledningsvis på att del är uppenbart att

Prop. 1980/81:176 30

videogrammen erbjuder nya möjligheter för kultur- och
folkbildningsverksamheten. Del finns emellertid också en risk för alt
videogrammen - i likhet med annan ny massmediateknik - på sikt kan få från kulturpolitisk
synpunkt icke önskvärda konsekvenser. Detta kan bli fallet t. ex, om
videogrammen utvecklas till en massmarknadsvara där programmen utformas utan
andra ambitioner än de kommersiella.

Som utgångspunkter för kommitténs uppdrag nämns bl. a. alt
man, om man finner att åtgärder behöver vidtas för all motverka
kommersialismens negativa verkningar i första hand bör tillgripa
stimulansåtgärder. Vidare pekas på alt del finns grupper vilkas behov särskilt
behöver beaklas om man får en omfaltande videoproduktion, exempelvis barnen,
sjömän och utlandssvenskar samt handikappade.

Utredningsarbetet bör enligt direktiven inledas med en
kartläggning av videogramutvecklingen. Kommittén bör vidare överväga olika
frågor i samband med distributionen av videogram. Man bör också ta upp behovet
av en samlad registrering av ljud- och bildprogram samt föreslå formerna för
denna saml vilket eller vilka organ som bör ha ansvaret för uppgiften. När del
gäller produktionen av videogram nämns särskilt alt, om TV-programmen kan
tillföras videomarknaden, man redan från början får ett konkurrenskraftigt
utbud av videogram som har god kvalitet. I direktiven pekas på olika frågor som
behöver lösas i detta sammanhang.

Videogramutredningen påbörjade sitt arbete i juni månad
1977. I September 1978 överlämnade man ett delbetänkande med förslag till
distribution av svenska TV-program i videogramform lill ombordanslällda i den
svenska handelsflottan samt andra svenskar utomlands (Svenska videonät
utomlands. Ds U 1978:8).

I december 1979 publicerade kommittén en debattskrift med
en redogörelse för den lekniska utvecklingen på mediaområdet som ett underlag
för diskussionen om de nya elektroniska medierna (Den elektroniska hästen. Ds U
1979:16).

I februari 1980 lade kommittén i en skrivelse till utbildningsdeparlemenlel
fram ett förslag om försöksverksamhet med distribution av film och TV-program i
videogramform via biblioteken. Försöket skulle ta sikte på tre olika former av
sådan distribution, nämligen visning på bibliotek, utlåning och överföring via
kabel. I försöket avsågs också ingå s. k. mediaverkstäder.

Ytterligare ett delbetänkande publicerades i juni 1980.
Detta gällde olika möjligheler att tillgodose dövas och andra hörselskadades
behov av tillgång till kultur- och opinionsyttringar via videogram (De
hörselskadade och videogrammen. Ds U 1980:9).

Som framgår av direktiven är en viktig del av kommitténs
arbete att undersöka det inflytande som videogramutvecklingen kan ha på barnens
situation. Sommaren 1977 tillkallades en särskild expert ål kommittén för att
göra en sammanställning av internationellt tillgänglig forskning om hur film.

Prop.
1980/81:176 31

TV och videogram påverkar barnen. Detta arbete har blivil
mycket omfattande och föreligger nu (december 1980) i korrektur.

Inför
huvudbetänkandet har inom kommittén - förutom den nu nämnda sammanställningen -
även lagits fram åtskilligt annat material, bl. a. en omfattande kartläggning
av videogramutbudet. framför allt i Stockholm. Man har haft samråd med olika
kommittéer, bl. a. upphovsrätlsutredningen och ytlrandefrihetsutredningen. Videogramutredningen
har också haft överläggningar med Sveriges Radio och med organisationer som
företräder olika innehavare av upphovsrätt och andra rättigheter på videogramområdel,
bl. a. KLYS (Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbelsnämnd) och SIF-klubben
vid Sveriges Radio.

Kommittén
beräknas lägga fram sill huvudbelänkande i början av sommaren 1981.

Sedan
början av 1970-laiel pågår i nordiskt samarbele en översyn av den
upphovsrättsliga lagstiftningen i de nordiska länderna. Detta sker sedan 1976 i
form av nationella kommittéer. Den svenska upphovsräiisuirednlngen (Ju 1976:02)
har liksom motsvarande kommittéer i de andra länderna ett brett mandal. Delta
omfattar en översyn av den upphovsrältsliga lagstiftningen i ljuset av bl. a.
den tekniska utveckling som har skett på mediaområdet sedan de nordiska upphovsrällslagarna
tillkom i början av 1960-talet. Kommittéerna kommer därvid också in på olika upphovsrältsliga
frågor i samband med videogram. I ell specielll hänseende kan detta
utredningsarbete ha samband med de frågor som tas upp i denna promemoria
nämligen när det gäller åtgärder mol s. k. piratkopiering. Mot bakgrund bl. a.
av motioner i riksdagen har den svenska kommittén med förtur tagil upp frågan
om en skärpning av sanktionerna i fråga om intrång i upphovsrätt. Skälet
härtill är framför allt den omfattande olovliga kopiering som sker bl. a. av fonogram
och av videogram (t. ex. i form av olovlig kopiering av filmer och vissa slag
av TV-program men även olovlig kopiering av originalvideogram). Undersökningar
har visat att en inle obetydlig del av det material som utbjuds i videogramform
är framställt olovligen. I lagutskottets betänkande med anledning av de
nyssnämnda motionerna (LU 1980/81:3) pekas bl. a. på möjlighelerna att skärpa
ansvarsbestämmelserna för sådana förfaranden och att möjliggöra åtal inte bara
som nu när angivelse har gjorts av målsäganden utan också i andra fall.

Kommittén arbetar nu på dessa frågor och beräknas lägga
fram en promemoria i ämnet under första hälften av år 1981. Resulialei av della
arbele kan leda till en sanering av videomarknaden i den meningen att större möjligheler
kommer alt finnas alt ingripa mot piratkopior och andra olovligt tillverkade
videogram.

Prop. 1980/81:176 32

4 Utgångspunkter för övervägandena

Som har framgått av det föregående befinner sig videogrammarknaden
f. n. i slark tillväxt. Idetökandeutbudet av videogram finns ett stort inslag
av våldsskildringar av olika slag. somliga av dem av grav nalur. Frågan om
rättsliga restriktioner riktade mot dessa produkter har fått stor uppmärksamhet
i den allmänna debatten under den senaste tiden, både i TV ("Studio S")
och i pressen.

Elt samhälle som hyllar yttrandefrihetens principer måsle
tolerera också sådana yttranden - ordet taget i vidsträckt mening - som kan
förefalla förflackande, smaklösa eller kränkande för vedertagna värderingar.
Yttranden som man ogillar skall i första hand motarbetas med upplysning,
argument, attitydpåverkan och kulturstöd i olika former - inte med censur eller
förbud.

Detta gäller också våldsinslag i massmedierna. Våldet är
en del av verkligheten och måste därför få speglas i dokumentära skildringar
och i andra allvarligt syftande framställningar. Det är sedan länge allmänt
accepterat att våld får återges i ord och bild också i framställningar som
endast har lill syfte alt bereda underhållning. Det räcker att erinra om vildavästernäventyr,
detektiv- och agentskildringar och andra sådana framställningar.

Samhällets tolerans av våldsskildringar kan emellertid
inte vara obegränsad. I första hand gäller detta våldsskildringar i
bildprogram (framställningar i film, videogram och TV), eftersom dessa är
särskilt ägnade att göra intryck på mottagaren.

Till stöd för ett ingripande mot bildprogram med grovt
våld har ibland i debatten åberopats all sådana våldsskildringar är en ulmaning
mol grundläggande värderingar i vårt samhälle. Av vad vi har sagt tidigare
framgår emellertid alt det alltid är vanskligt att åberopa motiv av della slag
för ingrepp i yttrandefriheten. Det finns då slörre anledning att ta fasta på
alt våldsskildringar som är tillräckligt inträngande eller utdragna kan leda lill
psykiska störningar för dem som lar del av skildringarna. Särskill stora är
riskerna för barn och ungdom. Man har vidare atl beakta faran för att
realistiska våldsinslag kan bidra lill atl skapa mera faktiskt våld i
samhället. Åskådarna kan lära sig vissa metoder att utöva våld eller direkt
inspireras till aggressiva beteenden. Utbudet av våldsbeskrivningar kan på
längre sikl bidra till att legitimera våldsamma handlingar eller i varje fall
undan för undan trubba av individens hämningar inför våldet. Alt
våldsframställningar kan ha verkningar av detta slag torde bekräftas av gjorda
vetenskapliga undersökningar, låt vara att några exakta eller långtgående slutsatser
av dessa inte kan dras (jfr prop. 1978/79:179 s. 23 f). Också när del gäller
den våldsframkallande effekten är det främst barn och ungdom som är i
farozonen.

Såvill gäller filmprogram som visas offentligt och TV-program
är det redan

Prop. 1980/81:176 33

genom den rättsliga regleringen ganska väl sörjt för atl
våldsskildringar med skadliga verkningar inte sprids till allmänheten. Några
motsvarande spärrar existerar inle i fråga om videogram. Våldsskildringar i
videogram kan i del väsentliga spridas fritt till allmänheten.

Riskerna för skadeverkningar av våldsframslällningar får
anses utgöra sådana skäl som enligt 2 kap. 13 § RF tillåter begränsningar av
yttrandefriheten. Vi anser oss i vårt uppdrag också ha all utgå från atl
lagstiftning som på något sätl inskränker rätten atl fritt sprida
våldsskildringar i videogram bör komma till stånd.

Varje ingrepp i yttrandefriheten aktualiserar emellertid
besvärliga problem. Till dem hör omfattningen av ingreppet och sättet att
avgränsa detta. Regeringsformens rättighetsregler påbjuder här slor
försiktighet. Att skildringar av extremt våld drabbas, när upphovsmännens enda
syfte är atl göra sig vinning på andra människors nyfikenhet eller sensationslystnad
är väl förenligt med en sådan försiktig hållning. Men som nyss nämndes kan
också skildringar av grovt våld ha sill dokumentära eller konstnärliga
berättigande. Vill man förebygga atl bildprogram uppmuntrar våldstendenser,
kan det tänkas alt också program med inslag av mindre utpräglat våld borde
förbjudas. Men i motsvarande mån ökar risken för all man inkräktar på det
område som av andra skäl måste lämnas fritt; till detta kommer svårigheterna
att beskriva det våld som man syftar på.

Dessa omständigheter talar för alt man väntar på
resultatet av det utredningsarbete som görs inom yttrandefrihetsutredningen och
videogramutredningen. Båda kommittéerna har sedan en lid tillbaka övervägt ålgärder
med anledning av bl. a. våldsskildringar i videogrammen. Emellertid har vi vid
underhandskontakter med ytlrandefrihetsutredningen - den kommitté som i första
hand har att lämna förslag som berör den rättsliga regleringen av
yttrandefriheten - erfarit alt man inom kommittén anser det mindre ändamålsenligt
alt kommittén för sin del bryter ul frågan om ett ev. förbud mol
våldsskildringar i videogram och film till en isolerad behandling. Denna fråga
har nämligen ett i direktiven klart uttalat samband med spörsmålet, om
vuxencensuren för film bör avskaffas. Kommittén eftersträvar vidare en samlad
bedömning av de frågor som är gemensamma för flera uttrycksformer, främst
frågorna om ensamansvar, om tillsyn och åtal och om rättegångsformen.

Om man gör den bedömningen att utvecklingen på videogramområdel
kräver snabba lagstiftningsåtgärder mol spridningen av våldsinslag, måste en
provisorisk lagstiftning komma till stånd. Med hänsyn till lämplighelen av atl
yttrandefrihetsutredningen i linje med sina direktiv får göra en samlad
bedömning bör den provisoriska lagstiftningen utformas vid sidan av
utredningens arbete.

Atl den tänkta lagstiftningen blir provisorisk får vissa
konsekvenser för dess utformning. Till en början gäller all den måste ligga
inom ramen för gällande grundlagsbestämmelser; all föreslå grundlagsändringar
bör ankom-

3 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 176

Prop.
1980/81:176 34

ma på ytlrandefrihetsutredningen. Den temporära
regleringen bör i första hand gälla framställningar i videogram, men också - lill
undvikande av omotiverade skillnader mellan likartade uttrycksformer -
inbegripa film. Förslagen bör enbart ta sikte på våldsskildringar och ges en
praktisk inriktning. Man bör undvika lösningar som föregriper mera principiella
överväganden från ytlrandefrihetsutredningens sida. Vidare måste begränsningarna
i yttrandefriheten göras med stor försiktighet. En utgångspunkt för
övervägandena bör vara att skydda barn och ungdom mot skadliga intryck och
negativ påverkan. Lösningar som förutsätter utbyggnad av den statliga
administrationen bör helst inle komma i fråga.

I det följande kommer vi att från de angivna
utgångspunkterna diskulera vilka förutsättningar som finns att åstadkomma en
provisorisk reglering.

5 Förhandsgranskning

5.1 Förhandsgranskning av vidogram enligt vad som nu
gäller för film?

Enligt biografförordningen får film inte visas offentligt
utan att dessförinnan ha godkänts av statens biografbyrå. Överträdelser av
detta förbud är straffbelagda. Förordningens bestämmelser innebär begränsningar
i yttrandefriheten och mötesfriheten (se härom nedan).

Förordningen gäller för film som visas vid "offentlig
förevisning av biograffilm (biografföreställning)". Någon definition av
vad som förstås med "biograffilm" eller med det även i förordningen
nämnda begreppet "film" lämnas emellertid inte i förordningen. I 1911
års biografförordning, som sedermera upphävdes genom den alltjämt gällande 1959
års förordning, talades ursprungligen om "rörliga fotografiska bilder
eller så kallade biografbilder". Uttrycket ersattes vid en år 1939
företagen ändring i förordningen (SFS 1939:703) med "rörliga fotografiska
bilder (biograffilm)". I den nuvarande förordningen talas endast om
"biograffilm" och "film", utan förklaringen "rörliga
fotografiska bilder". I förarbetena till den gällande biografförordningen (prop.
1959:135, L2U 39, rskr 308) sägs med avseende på bl. a. begreppel biograffilm
att förordningen, med vissa huvudsakligen redaktionella jämkningar,
överensstämmer med den tidigare förordningen.

En fråga som ställer sig är om biografförordningens
filmbegrepp avser även sådana bilder som framställts pä annat sätt än genom
sedvanligt fotografiskt förfarande. De ändamål som ligger bakom förordningens
föreskrifter om förhandsgranskning talar onekligen för att denna skall gälla
också visning av videogram.

Då det gäller upphovsrätlslig lagstiftning och praxis lorde
man i dag också utgå från att videogram utgör filmverk, se t. ex. prop. 1960:17
s. 329 angående lagen (1960:730) om rätt till fotografisk bild.

Det är svårt att få säker ledning på andra håll. I lagen
(1978:487) om

Prop. 1980/81:176 35

pliktexemplar av skrifter och ljud- och bildupptagningar
har man skilda bestämmelser för film och videogram. I lagen förstås med
videogram anordning, på vilken finns upptagning avsedd alt återges i form av
rörliga bilder, med eller utan ljud, genom teknik, som i något skede utnyttjar
elektriska signaler. Lagen gäller för film som är 16 eller 35 millimeter bred
och som har godkänts av statens biografbyrå för visning vid biografföreställning.
I förarbetena till lagen (prop. 1977/78:97 s. 74) nämns i det sammanhanget
ingenting om videogram.

Strafflagstiftning och annan lagstiftning som begränsar
fri- och rättigheter bör tolkas restriktivt. Biografförordningen har från
början otvivelaktigt avsett endast film i snäv mening. Någon allmänt vederlagen
terminologi enligt vilken videogram innefattas i begreppet film existerar inte.
Det finns därför anledning att i detla sammanhang utgå från atl
biografförordningen inle gäller videogram. Om man anser att biografförordningen
bör omfatta även videogram, torde alltså krävas en ändring i förordningen. En
sådan ändring innebär alt man utvidgar området för förhandsgranskning.

Denna utvidgning skulle för det första medföra ingrepp i
yttrandefriheten. Någol grundlagshinder mot en sådan begränsning av
yttrandefriheten torde emellertid inte föreligga (jfr redogörelsen i avsnitt
2.1 och 4).

Det har i det föregående förutsatts att krav på
förhandsgranskning av film som skall visas på biografföreställningar är att se
som ett ingrepp i mötesfriheten. Enligt gällande lydelse av 2 kap. 1 § RF
omfattar nämligen mötesfriheten frihet att anordna och bevista sammankomst för
upplysning, meningsyttring eller annat liknande syfte eller för framförande av
konstnärliga verk. I förarbetena (prop. 1975/76:209) sägs att grundlagsskyddet
borde utformas så att det i princip omfattade alla former av scenisk
framställning. Det fanns inte någon anledning att från det skyddade området
undanta t. ex. sådana sammankomster för förevisning av film som inte kan
betraktas som medier för opinionsyttring. Bestämningen "konstnärlig"
borde enligt departementschefen i detta sammanhang uppfattas som beteckning på
vissa former av yttranden, inte i första hand som ett kvalitetskrav. Om
ändamålet med en sammankomst är framförande av verk som till sin typ kan
hänföras till någon konstnärlig uttrycksform - t. ex. film, musik eller etl
verk avsett för scenisk framställning - borde sammankomsten normalt anses
omfattad av regeringsformens skydd för mötesfriheten, även om det framförda
verkets konstnärliga värde i ett visst fall inte skulle vara särskilt
framträdande. Grundlagsskydd förelåg enligt departementschefen däremot inte, om
det framslår som helt främmande för vanligt språkbruk att i något hänseende
tala om framförande av konstnärligt verk. - Utvidgningen i regeringsformen av
del skyddade området för mötesfriheten till att omfatta även sammankomster för
framförande av konstnärliga verk, t. ex. konserter, teater- och
biografföreställningar, ledde till att detta slags sammankomster fr. o. m. den
1 januari 1977 regleras i lagen (1956:618) om allmänna sammankomster i

Prop.
1980/81:176 36

stället
för som lidigare i allmänna ordningsstadgan (1956:617) (prop. 1976/77:39).

Begränsningar
i mötesfriheten är, som förut nämnts, enligt 2 kap. 14 § första stycket RF
tillåtna endast av hänsyn lill rikets säkerhet, till ordningen och säkerheten
vid sammankomsten eller till trafiken eller för atl motverka farsot.
Bestämmelserna om krav på förhandsgodkännande av film visad på
biografföreställningar - som alltså i grundlagens mening skall anses som sammankomster
för framförande av konstnärligt verk - är inte förenliga med dessa regler. De
har emellertid stöd i punkt 4 övergångsbestämmelserna till 1976 års ändringar i
regeringsformen (SFS 1976:871). Enligt denna föreskrift gäller vid
ikraftträdandet föreliggande bestämmelser om atl film inle får förevisas
offentligt, om den inte dessförinnan har godkänts för sådan visning, utan
hinder av de nya rättighetsreglerna om mötesfriheten.

Också
särskild offentlig videovisning får normalt anses som en sammankomst för framförande
av konstnärligt verk i regeringsformens mening. Biografförordningens regler om
förhandsgranskning av film torde enligt vad som har sagts förut inte kunna
tillämpas på videogram; övergångsbestämmelsen till 1976 års ändringar i
regeringsformen angående mötesfriheten avser alltså inte videogram.
Lagstiftning som utvidgar förhandsgranskningen till att gälla också videogram
skulle medföra en begränsning av mötesfriheten som inte är tillåten enligl
regeringsformen. En sådan lagstiftning förutsätter alltså grundlagsändring. Som
vi har sagt i avsnitt 4 anser vi atl förslag till grundlagsändring inte bör
övervägas i detta sammanhang.

5.2
Förhandsgranskning i fråga om offentlig videovisning utanför "möte"?

Varje
offentlig film- och videogramvisning kan inte ses som en "sammankomst för
framförande av konstnärligt verk" och därmed inte heller som ett möte i
regeringsformens mening. En förevisning av videogram, som bara är ett led i en
sammankomst som inte är ett "möte", skyddas inle av grundlagens
regler om mötesfrihet. I prop. 1976/77:39 om följdlagstiftning till 1976 års
ändringar i regeringsformen nämns som exempel på ett sådant fall en offentlig
filmförevisning som ingår som ett moment i en pornografisk föreställning. En
offentlig film- eller videovisning behöver inte ens höra till en
"offentlig tillställning" enligt allmänna ordningsstadgan. Visningar
som "skyltning", t. ex. utanför en biograf, skyddas inte heller de av
mötesfriheten. Detsamma gäller sannoHkt visningar på restauranger, pubar,
osv., dit gästerna kommer främst i annat syfte än att se på visningarna.

Av
det sagda följer att det är möjligt att utan grundlagsändring utvidga förhandsgranskningen
till offentliga videovisningar (och filmvisningar) av nu angivet slag eller till
vissa av dem, t. ex. visningar som äger rum vid offentliga tillställningar
enligt allmänna ordningsstadgan. Att genomföra en sådan reglering skulle
emellertid stöta på besvärliga gränsdragningsproblem och

Prop. 1980/81:176 37

ställa till åtskilligt krångel. Den skulle också bli skäligen
verkningslös. Såvitt gäller videovisningar skulle kravel på förhandsgranskning
lätt kunna kringgås genom att man ordnar en föreställning på etl sådant sätt atl
den måste anses som ett "möte" enligt regeringsformen. Därmed är
visningen enligt vad som förut har utvecklats åtkomlig för förhandsgranskning
endast efter grundlagsändring. F. ö. skulle man inte komma till rätta med de
problem som har vållats av försäljning till barn och ungdom av videogram med
grova våldsskildringar.

5.3 En mera generell förhandsgranskning av videogram som
sprids till allmänheten?

Det senasl sagda leder över tanken till möjlighelen alt
införa en lagstiftning som föreskriver generell förhandsgranskning, censur, av
alla videogram (och filmer) som sprids till allmänheten, vare sig det sker
genom försäljning, uthyrning eller på annat liknande sätt eller genom visning.
Man kunde då som villkor för spridningstillstånd kräva att framställningen inte
innehåller våldsinslag av mer kvalificerat slag. En sådan reglering skulle inte
kunna anses stå i strid med mötesfriheten, eftersom den inte riktar sig
särskilt mol mötessituationen (jfr avsnitt 6.1). Däremot skulle det föreligga
en inskränkning i yttrandefriheten.

Som har framgått av avsnitt 1 finns det ett mycket
omfattande videogram-utbud. Det finns också en stor mängd filmer som inte har
varit föremål för förhandsgranskning. En bestämmelse om förhandsgranskning av
alla videogram och filmer före spridning skulle därför innebära ett mycket
stort ingrepp och förutsätta en belydande administrativ och kontrollerande
apparat. Vi anser att en sådan lösning inte kan komma i fråga. Det kan f. ö.
ifrågasättas om en så pass långtgående reglering vore väl förenlig med
bestämmelserna i regeringsformen om när yttrandefriheten får begränsas.

En mindre ingripande variant skulle gå ul på
förhandsgranskning av vissa kategorier av videogram (filmer). Man kunde
exempelvis hålla upptagningar som sprids för undervisning, utbildning och
information utanför. Granskningen skulle emellertid ändå bli förhållandevis
omfattande, eftersom bl. a. alla underhållningsprogram rimligen skulle få vara
underkastade granskningstvång. Till detta kommer avsevärda gränsdragnings- och
kontrollsvårigheter. Även denna utväg synes oss stängd.

Närmare till hands kunde då ligga atl förbjuda försäljning
och uthyrning av videogram till barn samt offentlig visning för dem, om
innehållet inte är granskat och godkänt av biografbyrån. Biografbyråns
granskningsområde skulle alltså utvidgas och man skulle få en mer generell
barncensur. Problemen med en sådan lösning är i huvudsak desamma som de som
diskuteras i det följande i avsnitt 6.2; risken är främst att regleringen inte
blir så effektiv. Vi kan inte se att det står tillräckligt mycket att vinna på
att utvidga den obligatoriska barncensuren på detta sätt.

Prop. 1980/81:176 38

Frågorna om filmcensurens framtid övervägs inom
yttrandefrihetsutredningen. Att i ett sådant läge nu utvidga
tillämpningsområdet för förhandsgranskning skulle vara olyckligt, särskill med
hänsyn till denna kontrollmetods principiellt känsliga nalur. Detta argument
gör sig gällande i fråga om alla de nu diskuterade alternativen.

6 Straffsanktionerat förbud mot spridning av
våldsskildringar 6.1 Inledande synpunkter

I det föregående har vi avvisat tanken på att komma ål
avarter av våldsskildringar i videogram genom förhandsgranskning. Det rättsliga
medel som då står till förfogande är efterhandsingripande genom straff mol
våldsframställningar.

Som framgår av avsnitt 2.2 är det enligt 16 kap. 12 § BrB
straffbelagt att bland barn och ungdom sprida skrifter eller bilder som genom
sitt innehåll kan verka förråande eller annars medföra allvarlig fara för de
ungas sedliga fostran. Brottet kallas föriedande av ungdom. För straffansvar
förutsätts emellertid atl spridningen planmässigt är inriktad just på barn
eller ungdom. Försäljning eller uthyrning till barn av enstaka exemplar av
videogram med råa våldsinslag faller vid sidan av kriminaliseringen. Brottsbalksbestämmelsen
tillgodoser alltså inte i tillräcklig grad det skyddsbehov som nu får anses
föreligga.

Innan vi går in på vilka närmare alternativ alt utvidga
kriminaliseringen som erbjuder sig, vill vi med utgångspunkt från övervägandena
i avsnitt 4 ange några gemensamma förutsättningar för resonemangen.

Etl sätl att komma ål oönskade våldsskildringar är att
förbjuda skildringar av våld av kvalificerat slag. Elt sådant förbud skulle
alltså rikta sig till våldsskildringarnas upphovsmän. När det gäller
barnpornografi har skildringar av barn i pronografiska bilder förbjudils.
Denna lösning är naturlig när det gäller att värna om integriteten hos dem som
medverkar i framställningen (jfr prop. 1978/79:179 s. 8). Ett sådant intresse
av integritetsskydd föreligger dock knappast när det gäller det slora flertalet
av de våldsskildringar som det nu gäller. Ett annat, praktiskt betingat,
argument mot ett sådant förbud är alt det får dålig effekt, eftersom
videogrammen i allmänhet produceras utomlands och upphovsmännen därför är
oåtkomliga för svenska ingripanden. I den provisoriska reglering som det nu är
fråga om bör man därför avstå från att kriminalisera våldsskildringar i
videogram som sådana.

Den lösning som i stället nu bör väljas är ett förbud som
riktar sig mot spridningen av våldsskildringar i videogram. Det straffrättsliga
ansvaret för denna bör tills vidare följa vanliga regler.

Bestämmelserna bör avse inle bara videogram utan också
film. Regleringen skulle, som nämnts, annars bli inkonsekvent, låt vara all censurbesläm-melserna
redan nu ger ett skydd i fråga om offenllig visning av film.

Prop. 1980/81:176 39

Det bör f. n. vara lillräckligl att vända sig mol den
kommersiella spridningen av de förgripliga alstren. Överlåtelser eller utlåning
m. m. från enskilda personer som inte sker i förvärvssyfte bör infe träffas av
någon utökad kriminalisering. Delsamma gäller visningar som inte görs yrkesmässigt,
1. ex. privata visningar i hemmen eller vid slutna sammankomster.

Som antytts bör däremot i princip alla former av
kommersiell spridning av de aktuella bildsekvenserna omfattas av en ny
reglering, alliså också visningar för allmänheten vid möten. En fråga som då
behöver besvaras är om grundlagsskyddet för mötesfriheten tillåter detla.
Principfrågan har berörts förut (avsnitt 5.3).

För atl del skall anses föreligga en begränsning av i. ex.
mölesfrihelen enligt regeringsformen krävs att det är fråga om etl ingrepp som
riktar sig mot just sammankomster. En yftrandefrihetsbegränsning som har
utformats så alt den enbart gäller yllranden vid sammankomster betraktas som en
begränsning också av mötesfriheten (jfr prop. 1975/76:209 s. 105 och 144). En
generell begränsning av yttrandefriheten, som alltså gäller oavsett i vilkel
sammanhang ett yttrande fälls, är däremot inle att se som en begränsning av
mötesfriheten. De av brottsbalkens ansvarsbestämmelser som innebär
begränsningar av yttrandefriheten (t. ex. de som gäller barnpornografibrott och
otillåtet förfarande med pornografisk bild) anses sålunda inte utgöra
begränsningar av mötesfriheten, fastän de gäller också yttranden vid allmänna
sammankomster (jfr SOU 1978:34 s. 186). Atl ett generelll förbud mot spridning
av videogram med våldsskildringar kommer alt omfatta också offentlig visning
innebär alltså inte att förbudet kan anses som en begränsning av mötesfriheten;
det begränsar endast yttrandefriheten. Regeringsformens regler om mötesfriheten
hindrar sålunda inte etl sådant förbud, även om detta inte motiveras av de
intressen som enligt regeringsformen får leda till begränsningar i mölesfrihelen.

Bestämmelser av den typ som det nu är fråga om kan synas
ha sin rätta plats i brottsbalken (jfr det nyss nämnda brottet förledande av
ungdom). Med tanke på den tilltänkta regleringens provisoriska karaktär bör den
emellertid inte tas in i brottsbalken. I stället bör en särskild lag i ämnet
beslutas.

Skäl kan åberopas för att tillsynen över förbudets efterievnad
och prövningen av åtal vid överträdelser handläggs i en ordning där yttrandefrihetsintresset
kan beaktas särskilt. Även här gäller emellertid att man bör vänta på ytlrandefrihetsutredningens
övergripande överväganden; tills vidare bör prövningen av de angivna frågorna
handläggas / den ordning som vanligen gäller för broltmålsprocessen. Detta
innebär bl. a. att någon juryprövning av slraffbarheten inte blir aktuell nu.

Av central betydelse är givetvis vilka våldsskildringar
som det skal! vara förbjudet att sprida i videogram (och film). Denna fråga är
sammankopplad med spörsmål om kriminaliseringens räckvidd i övrigt. Det ligger
nära till hands atl fästa avseende vid gällande grunder för hur man vid
förhandsgranskningen enligt biografförordningen bedömer våldsinslag i filmer i
olika

Prop. 1980/81:176 40

fall. Vi kommer i fortsättningen att i första hand
diskutera två alternativa förslag. Enligt det första av dem (avsnitt 6.2)
skulle ett förbud gälla endast spridning till barn. Även skildringar av mindre
kvalificerat våld kan och bör då omfattas av slraffbudet. Enligt det andra
alternativet (avsnill 6.3) skulle förbudet avse spridning både till barn och
vuxna. I så fall måste man rimligtvis begränsa del till alt gälla upptagningar
av särskill grovt våld, del s. k. extremvåldel.

Det är också tänkbart atl kombinera de båda alternativen.
Denna möjlighet diskuterar vi i avsnitt 6.4.

6.2 Ett förbud mot spridning till barn

En ganska radikal ålgärd skulle vara att i princip
förbjuda all försäljning och uthyrning av videogram (filmer) lill barn under 15
år. Med tanke bl. a. på att många program är framställda för barn och också
lämpliga för dem vore det emellertid att gå för långt. Uppenbarligen kan man
inte heller förbjuda offentlig visning för barn av i princip alla videoprogram.

Den rimligaste konstruktionen av en förbudsbeslämmelse
synes i slällel vara all söka träffa våldsframställningar av det slag som Vid
filmgranskningen inle godkänns för någon ålderskategori under 15 år. Videogram
med detla innehåll bör i så fall inte få lämnas ul till barn under 15 år och i allmänhel
inte heller visas för dem offentligt. Atl sätta åldersgränsen högre låter sig
knappast göra, om man inte samtidigt begränsar spridningsförbudet lill atl avse
bilder med mera kvalificerat våld, något som i sin tur skulle försämra skyddet
för de yngre.

Fördelarna med den skisserade lösningen är att man slipper
etl förbud mol att låta vuxna la del av vissa upptagningar. Bestämmelsen har
närmast ordningskaraktär och kan inte reellt medföra någon begränsning i
yttrandefriheten. Ytlrandefrihetsutredningen blir också obunden i sitt utredningsarbele.
Samtidigt kan man ingripa mot att barn får del av bildsekvenser som är skadliga
för dem men som bör kunna visas för vuxna.

Man kan emellertid befara alt förbudet skulle brista i
effekt. Man måsle räkna med atl ungdomar hjälper varandra att skaffa videogram
med våldsskildringar; man skulle alltså få ett slags "langning". Inte
heller skulle man hindra att barn under 15 år får se våldsskildringar i
videogram som ägs eller hyrs av syskon, föräldrar eller andra personer som är
äldre. Stockholmspolisens nu aktuella undersökningar tyder också på att det är
relativt sällsynt att videogram hyrs ut till barn. Detta kan delvis förklaras
av att underåriga (de som är under 18 år) enligl föräldrabalken i allmänhet
inte är behöriga att ingå hyresavtal. Det är vidare svårt alt övervaka etl förbud
som gäller uthyrning eller försäljning till vissa åldersgrupper. Mera verksami
kan måhända förbudet mot offenllig visning bli, låt vara atl del nog inte kan
få gälla fullt ut.

Prop. 1980/81:176 41

Ytterligare en svaghet består i svårigheten att på etl
tillräckligt upplysande sätt beskriva det våld som inle får finnas i
upptagningar som distribueras till barnen. Vi återkommer strax till detla
problem.

Slutligen
kan det ifrågasättas, om del är rimligl att utstuderade våldsskildringar
straffritt skall få spridas lill ungdomar över 15 år. Del ligger i den nu
skisserade lösningens konstruktion alt den inte innehåller någon spärr emot
detta. Angående möjligheten att kombinera skilda alternativ, se avsnitt 6.4.

Trots
dessa invändningar anser vi all förslagel i fråga är värt atl beakta.
Bestämmelsen skulle som en bieffekt kunna påverka föräldrar och andra vuxna att
inte släpphänl låta barnen se på skadliga våldsskildringar i hemmen. Vid
bedömningen av behovet av en mera ingripande reglering bör man vidare beakta
att utbudet av videogram med s. k. extrem våld i varje fall lär komma atl
krympas, som en följd av självsanering inom videogrambranschen.

Vi nämnde
nyss att det är svårt att avgränsa de våldsskildringar som man vill Iräffa med
förbudet om spridning till barn. Enligt biografförordningen får en film eller
del av en film inte godkännas för visning för barn, i den mån den kan vålla
barn i resp. åldersgrupp (-6 år, 7-10 år, 11-14 år) psykisk skada. Detta rekvisit
är knappast lämpligt i en straffbestämmelse som skall efterlevas av ett stort
antal personer ulan särskilda förutsättningar alt göra de bedömningar som
skulle aktualiseras. Begreppel har i förordningen också skiftande innebörd
beroende på vilken ålderskategori som avses, medan man i straffbestämmelsen av
praktiska skäl måsle laborera med endasi en gräns, 15-årsgränsen. Enligt vår
mening måste man därför i fråga om straffbestämmelsen försöka alt direkl
beskriva de våldsinslag man vill komma ål. Vi föreslår att spridningsförbudet
skall gälla sådana filmer och videogram som innehåller bilder med
verklighetsnära skildringar av att nägon utsätts för allvarligare våld.

Vi skall
något närmare kommentera rekvisiten i specialmoliveringen. Vi är emellertid
medvetna om att det i det enskilda fallel kan föreligga ett ganska stort
utrymme för tvekan huruvida en viss framställning faller under beskrivningen.
Problemets räckvidd reduceras dock avsevärt, om biografbyråns granskningsbeslut
får tilläggas betydelse. Till en början torde det vara nödvändigt att från
straffbestämmelsen undanta visning vid biografföreställningar av filmer som
biografbyrån har godkänt för barn under 15 år. Men man kan gå ett steg längre.
Många av de videogram som säljs, hyrs ul eller visas offentligt stämmer till
innehållet överens med filmer som har granskats av biografbyrån. Har de då blivil
barnlillåtna, bör den som sprider molsvarande videogram inle behöva riskera
åtal enligt den nya straffbestämmelsen. Av detla följer emellertid inle alt
någon skall fällas till ansvar enligl denna bestämmelse redan därför att
innehållet i det videogram som han sprider har förbjudits för visning för barn
under 15 år vid biografföreställningar.

Prop. 1980/81:176 42

Vi har lidigare angett att en utgångspunkt för våra
förslag bör vara att någon utbyggnad av den statliga administrationen helsl inle
bör komma i fråga. Biografbyrån granskar för närvarande inga videogram. Byråns
framlida arbetsuppgifter är beroende av de ställningstaganden som yttran-defrihelsutredningens
kommande betänkande kan föranleda. Redan på grund av delta anser vi oss inte
böra förorda att man inför elt system med frivillig förhandsgranskning hos
biografbyrån av videogram.

6.3 Ett allmänt förbud mot spridning av extremt våld

Här åsyftas alltså elt straffbelagt förbud mot alla former
av kommersiell spridning av filmer och videogram med inslag av kvalificerat
våld, vare sig mottagaren är barn eller vuxen.

Fördelarna med en sådan lösning framgår molsättningsvis av
vad som har sagts i föregående avsnill. Det generella förbudet bör leda till atl
de grövsta skildringarna försvinner ur marknaden, och därmed kan önskemålet att
hålla barn och ungdom borta från dessa alster tillgodoses mer effektivt.
Förbudet blir lättare att övervaka, och svårigheterna att i lagtext beskriva de
våldsskildringar som anses förkastliga är mindre än i det föregående allernalivet.
Den tänkta bestämmelsen kan knappast sägas innebära någon principiell nyhet.
Vad saken bör gälla är nämligen - grovt tagel - alt hindra spridning via bl. a.
videogram av sådana grova våldsskildringar som enligl biografförordningens
bestämmelser inle har eller skulle ha godkänts för visning ens för vuxna vid en
biografföreställning. De skäl som bär upp biografförordningens regler härvidlag
torde i det väsentliga kunna åberopas till stöd också för den nu akluella slrafföreskriften.
Del är i varje fall klart såvitt gäller offentliga visningar; i fråga om
försäljning och uthyrning lill privatpersoner för uppspelning i hemmet o. d.
skulle möjligen kunna hävdas alt situationen är en annan.

Att förbjuda spridning av närgångna skildringar av brutalt
våld o. d., tillkomna endasi i spekulationssyfte, kan inte kränka de syften som
bär upp reglerna om ytltrandefrihel. Som förut har framhållits finns del
emellertid fall där skakande våldsskildringar är försvarhga. Det kan gälla
nyhetsförmedling, annan rapportering av förhållandena inom skilda kulturer och
politiska system, inslag i samhällsdebatten, dokumentation eller återskapande
av historiska händelser, vetenskapliga framställningar m. m. Också i verk som
är konstnärligt syftande kan sammanhanget berättiga bildsekvenser med våld som
är grovt. Förbudet måste lämna ett utrymme för sådana skildringar. Det går dock
inte atl dra någon klar och säker gräns kring dessa undanlagssituationer. Delta
är den främsta angreppspunkten i den nu föreslagna lösningen.

Alternativet innebär att man introducerar en ny grund för
begränsning av yttrandefriheten. Man kan hävda att detta, trots regleringens
provisoriska karaktär, innebär en risk för låsning av lagstiftningen på längre
sikt.

Prop.
1980/81:176 43

En brist i den tänkta bestämmelsen kan sägas vara atl den
inte hindrar del fria utbudet till barn av videogram med sådana våldsinslag som
enligt biografförordningen skulle godkännas endasi i filmer för vuxna. I fråga
om dessa upptagningar kan man emellertid räkna med alt den seriösa delen av videogrambranschen
frivilligt avstår från spridning til! minderåriga. F. ö. är det accepterat alt barnförbjudna
filmer visas i TV utan någon annan garanti för atl barn inle ser filmerna än
den som ligger i föräldrarnas ansvar.

De kriliska synpunkterna har enligt vår mening inte sådan
tyngd att man bör lämna del nu diskuterade alternativet ur räkningen. Detta
synes tvärtom väl värt beaktande.

Frågan om
en närmare avgränsning av de skildringar vars spridande leder till straffansvar
bör diskuteras närmare.

I betänkandet (SOU 1969:38) Yttrandefrihetens gränser lade
kommittén för lagstiftningen om yttrande- och tryckfrihet fram förslag till
ändringar i brottsbalken som innebar en ny reglering av straffansvaret för
vissa sedlighetssårande handlingar. Kommittén föreslog att en straffbestämmelse
rörande kränkande av den allmänna känslan för anständighet alltjämt skulle
finnas, men med ell innehåll som medgav en mycket vidsträckt yttrandefrihet.
Den av utredningen föreslagna bestämmelsen, som inte ledde till lagstiftning,
hade följande lydelse:

Den som kränker den allmänna känslan för anständighet
genom grovt sedlighetssårande eller uppenbart förråande framställning eller genom
att sprida sådan framställning dömes för kränkande av anständigheten till böter
eller fängelse i högst sex månader.

I motiven till den föreslagna straffbestämmelsen uttalades
beträffande framställningar med våldsinslag att dessa inslag för att falla in
under straffbestämmelsen skulle vara så uppenbart förråande att den allmänna
känslan för anständighet skulle bli kränkt. Del som enligt kommittén borde
förbjudas var sådant som vid ett mera allmänt bedömande måste anlas verka
förråande och öka toleransen för grövre våld. Straffbudet skulle därför komma
att drabba främst de allra grövsta våldsinslagen, dvs. utdragna och detaljerade
skildringar med grovt våld, våld mot underlägsna eller sjuka individer och
inslag med annan brutalitet där våldsinslagen med hänsyn till intensitet och
längd inte kan anses motiverade av handlingen.

Enligt
biografförordningen får biografbyrån inle ens för vuxna godkänna en film eller
del av en film, vars förevisande på grund av det sätl varpå händelserna
skildras och del sammanhang vari de förekommer "kan verka förråande eller
skadligt upphetsande eller förleda till brott".

Biografbyråns praxis har beskrivits i
filmcensurutredningens betänkande (SOU 1969:14) Filmen, censur och ansvar. Av
beskrivningen framgår alt del slora flerlalel ingripanden mol filmer görs i
syfte atl eliminera grov brutalitet, destruktivitet, råhet och sadism. Bildkalegorier
som ofta föranleder förbud eller klippning är sålunda t. ex. långvariga råa
slagsmål med inslag av

Prop. 1980/81:176 44

grymhet och blodsutgjutelse, detaljerade eller utdragna
skildringar av grymhet mot människor eller djur, olika former av tortyr,
närgångna skildringar av avrättningar eller avancerade skräckscener rörande
dödshot, mord, dråp eller självmord. När det gäller sexuella förhållanden
ingriper man mot skildringar innefattande sadism eller tvång. - Denna
beskrivning av praxis torde i huvudsak fortfarande ha giltighet (se SOU 1979:49
s. 38).

De återgivna motivuttalandena från kommittén för
lagstiftningen om yttrande- och tryckfrihet och biografbyråns praxis träffar
enligt vår mening ganska väl den kalegori av bilder med våldsframställningar
som man i regel saklöst kan och bör ingripa mot inom ramen för det nu akluella allernalivet.
Som förut har nämnls talar också intresset av konsekvens i den rättsliga
regleringen för att man knyter an lill de bedömningar som görs enligl
biografförordningen; i varje fall bör filmer som nu kan godkännas för visning
av biografbyrån inte bli straffbara enligt den nya bestämmelsen.

En klassificering av våldet i lagtexten bör emellertid
inte - såsom i det citerade kommitléförslagel - anknytas till mera allmänna
värderingar om "anständighet" eller liknande. Med hänsyn till den
osäkerhet som trots allt föreligger angående effekterna av våldsinslag på
betraktaren och särskilt till svårigheterna för lekmannen alt bilda sig någon
bestämd uppfattning härom bör man också undvika en utformning som i likhet med
biografförordningen direkt lar sikte på skildringarnas verkningar. I stället
bör man försöka atl i straffbestämmelsen mer konkret beskriva vilka våldsinslag
som skall träffas. Vi förordar denna formulering: "bilder med närgångna
eller långvariga skildringar av att någon utsätts för rått, sadistiskt eller
annars särskilt hänsynslöst våld".

En fråga som också i detla allernaliv kräver uppmärksamhel
är, om sekvenser som har godkänts av biografbyrån därmed bör gå fria från åtal
enligt den nya bestämmelsen. Behovel av att på detta sätt skapa klarhet i
tillämpningen torde vara mindre starkt här än när del gäller den svårbestämda
gränsen för barnförbjudet våld. Del kan också från principiell synpunkl riktas
invändningar mot en ordning som innebär alt en administrativ myndighet genom
sitt beslut undantar en gärning av typen yttrandefrihetsbrott från annars
gällande straffbarhel. Nu existerande yltrandefrihetsbrott är också åtalbara
även när de begås genom visning av godkända filmer. Frågan om vuxencensurens
vara eller icke vara behandlas emellertid som sagt f. n. av ytlrandefrihetsutredningen.
Detta och den föreslagna regleringens karaktär av provisorium talar för atl
man så litet som möjligt rubbar bestående rättsläge i fråga om filmvisningar.
Vi föreslår därför alt det nya förbudet inte skall avse framställningar som har
godkänts av biografbyrån. Undantaget bör gälla också när upptagningen sprids på
annat säll än genom biografvisning.

Prop. 1980/81:176 45

6.4 En kombination av alternativen enligt 6.2 och 6.3

Vid redovisningen av de båda alternativen enligt 6.2 och
6.3 har vi angett vissa nackdelar som är förenade med vart och ett av
alternativen.

Belräffande alternativet enligt 6.2 kan särskilt erinras
om att det inle innehåller någon spärr mol att utstuderade våldsskildringar
sprids till ungdomar över 15 år. En av de brister som vi har redovisat
beträffande allernalivel enligt 6.3 är atl detta inte hindrar det fria utbudet
till barn av videogram med sådana våldsinslag som biografbyrån bara skulle
godkänna i filmer för vuxna. Även videogram med ganska betydande våldsinslag
skulle således enligt detta alternativ vara tillgängliga för barn.

En kombination av de båda alternativen skulle undanröja de
nu nämnda ölägenheterna. Samtidigt skulle den emellertid enligt vår mening
innebära belydande nackdelar. Således föruisätter den en invecklad reglering.
Redan det faktum att våra förslag närmast bör ses som provisoriska i avvaktan
på resultatet av ytlrandefrihetsutredningens överväganden lalar emot en sådan
reglering. Videogram skulle komma att indelas i tre grupper: dem som fick
tillhandahållas vem som helst, dem som fick tillhandahållas personer över 15 år
och sådana som det skulle vara hell förbjudet alt tillhandahålla. Redan en
gräns kan vara svår atl lillämpa. Två gränser skulle öka tillämpningsproblemen
avsevärt. Samtidigt kan sägas alt inte heller en kombination av allernaliven
tillgodoser i och för sig rimliga krav på exakthet när det gäller att rätt
avpassa skyddet för olika kategorier av personer. Det är således uppenbart att
skälen att skydda en 7-åring från atl se våldsinslag kan vara andra än skälen
att skydda en 14-åring.

Mot bakgrund av vad vi har anfört nu anser vi inte atl en
kombination av alternativen enligl 6.2 och 6.3 är lämplig.

7 Lagtextutkast och ytterligare kommentarer till dessa 7.1
Alternativ enligt avsnitt 6.2

Förslag till

Lag om
förbud mot spridning till barn av Fdm och videogram med

våldsinslag

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Filmer och videogram som
innehåller bilder med verklighetsnära skildringar av att någon utsätts för
allvarligare våld får inle i yrkesmässig verksamhet lämnas ut till barn under
femton år eller spelas upp för dem vid särskilt anordnade visningar.

2 § Förbudet enligt 1 § avser inte
filmer som statens biografbyrå har godkänt för visning för barn under femton år
vid prövning enligt förordning-

Prop.
1980/81:176 46

en (1959:348) med särskilda bestämmelser om biografföreslällningar
m. m. Förbudet gäller inte heller videogram med samma innehåll.

3 § Bryter någon uppsåtligt eller av oaktsamhet,
som ej är ringa, mot 1 § döms han lill böter eller fängelse i högst sex
månader.

4 § Exemplar av videogram eller film
som har varit föremål för brott enligt denna lag eller värdet därav saml utbyte
av sådant brott skall förklaras förverkade, om det inte är uppenbart obilligl.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1981.

7.-2 Alternativ enligt avsnitt 6.3

Förslag till

Lag om
förbud mot spridning av fdm och videogram med våldsinslag

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Filmer och videogram som
innehåller bilder med närgångna eller långvariga skildringar av att någon
utsätts för rått. sadistiskt eller annars särskill hänsynslöst våld får inte
spridas yrkesmässigt lill allmänheten genom saluhållning eller annat
tillhandahållande eller genom visning. Detta gäller dock infe om gärningen med
hänsyn till omständigheterna är försvarlig.

2 § Förbudet enligl 1 § avser inte
filmer som statens biografbyrå har godkänl för visning vid prövning enligl 3 §
1 mom. förordningen (1959:348) med särskilda bestämmelser om
biografföreställningar m. m. Förbudet gäller inte heller videogram med samma
innehåll.

Föreskrifterna i 1 § gäller inle sändningar av
televisionsprogram som sker med stöd av 5 § första eller tredje stycket
radiolagen (1966:755) eller med slöd av lagen (1978:479) om försöksverksamhet
med närradio.

3 § Bryter någon uppsåtligt eller av oaktsamhet,
som ej är ringa, mol 1 § döms han till böter eller fängelse i högst sex
månader.

4 § Exemplar av videogram eller film
som har varit föremål för brott enligt denna lag eller värdet därav samt utbyte
av sådant brott skall förklaras förverkade, om det inte är uppenbart obilligt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1981.

Prop. 1980/81:176 47

7.3 Kommentarer som avser båda alternativen

1§

Båda förslagen till straffbud avser viss närmare angiven
yrkesmässig spridning av filmer eller videogram. Med "yrkesmässig"
avses alt den som är ansvarig för spridningen är näringsidkare och aff
spridningen ingår i en verksamhel av ekonomisk art. Näringsidkare och
näringsverksamhet ges här samma innebörd som i civilrältslig lagreglering, t.
ex. i avtalsvillkorslagen (1971:112), konsumentköplagen (1973:877),
marknadsföringslagen (1975:1418) och den nya lagen om handelsbolag och enkla
bolag (se även 2 kap. 13 § RF). En närmare precisering av vad som avses med
yrkesmässig synes inte erforderlig i delta sammanhang.

Båda förslagen avser spridning av våldsskildringar genom
filmer eller videogram. Någon uttrycklig definition av dessa begrepp i
lagtexten har inle ansetts behövlig.

Med film avses i delta sammanhang sådana rörliga bilder
som åsyftas med bestämmelserna i biografförordningen. Med videogram åsyftas - i
enlighet med den definition som görs i lagen (1978:478) om pliktexemplar av
skrifter och ljud- och bildupptagningar - en anordning, på vilken finns
upptagning som är avsedd atl återges i form av rörliga bilder, med eller utan
ljud, genom teknik som i något skede utnyttjar elektriska signaler. Anordningen
kan vara ett band eller en skiva.

Utanför straffbestämmelserna faller spridning av ensiaka
bilder ur filmer eller videogram. Sådant spridande kan vara straffbart enligl
16 kap. 10 a, 11 eller 12 § BrB.

Pornografiskildringar faller i och för sig utanför
paragrafen. Är sexuella handlingar förenade med våld, kan dock en tillämpning
givetvis bli aktuell.

Straffbestämmelserna avser bilder som skildrar atl
"någon" utsätts för våld. Våldet skall alltså vara riktat mol en
person. Våld mol djur faller utanför regleringen. Endast i undantagsfall torde
beskrivning av våld som inte har någon människa som direkt eller indirekt
upphov kunna föranleda ansvar enligl lagrummet.

Förbudet avser i första hand sådant våld som orsakar
fysisk skada eller smärta. Även svårare former av psykisk skada kan dock falla
in under förbudet (jfr vad som gäller beträffande misshandel enligt 3 kap. 5 § BrB.
se Beckman m. fl.: Kommentar lill brottsbalken 1,4:e uppl. s. 156). Härigenom
kan förbudet också komma alt gälla skildringar av avancerat hot o. d.

2§

I båda alternativen undantas från det straffbelagda
området spridning av

filmer som har godkänts av statens biografbyrå vid
prövning enligt

biografförordningens bestämmelser om förhandsgranskning av
film samt

spridning av videogram med ett innehåll som överensstämmer
med sådana

Prop. 1980/81:176 48

godkända filmer. Skillnaden mellan de två alternativa
förslagen är att i alternativet enligt 6.2 undantaget avser filmer som har
godkänts för visning för barn under 15 år, medan alternalivel enligl 6.3
innebär undantag också i fråga om filmer som har godkänts för visning enbart
för vuxna.

Det förhållandet alt elt godkännande av biografbyrån
innebär alt del är slraffritt enligt denna lag att sprida en film eller ett
videogram är inte liktydigt med att det ulan vidare är förbjudet enligt I § atl
sprida en film eller ett videogram, vars innehåll inle har blivil godkänl av
biografbyrån. Åklagare och domstol har att självständigt bedöma straffbarheten
enligt I §. Det kan därför i och för sig tänkas att en film som biografbyrån
inte har godkänt för visning ändå får spridas därför atl innehållet inle är
sådant atl 1 S är tillämplig på den. Bl. a. kan del vara så alt det uteblivna
godkännandet beror på alt filmen innehåller sådant som inte är en
våldsskildring men som ändå motiverar elt censuringripande.

3§

Brott mol den föreslagna straffbestämmelsen kan begås inte
bara med uppsåt ulan också genom oaktsamhet. Bl. a. den som yrkesmässigt
bedriver handel med film eller videogram åläggs härigenom etl visst undersökningsansvar
för atl framställningen inle upptar otillåtna våldsinslag. En närmare
undersökning kan underlåtas endasi då anledning saknas all anta förekomsten av
sådana inslag. Vid ringa oaktsamhet är gärningen inle straffbar.

Beträffande den personkrets som kan träffas av
straffbestämmelsen gäller sedvanliga straffrättsliga regler. Ansvaret som
gärningsman drabbar i princip den som är ansvarig för verksamheten, exempelvis
ägaren av en rörelse eller ansvarig företrädare för juridisk person i vars namn
rörelsen bedrivs. I allt fall i fråga om uppsåtliga handlingar kan straffansvar
också drabba andra som medverkat till brottet i egenskap av anstiftare eller
medhjälpare. Av allmänna principer följer emellertid alt den som har köpt etl
videogram eller en film av aktuellt slag inle kan drabbas av straffansvar för
medverkan.

Straffskalan har i enlighel med vad som gäller för andra
liknande brott bestämts till böter eller fängelse högst sex månader.

4§

I båda alternativen kompletteras straffbestämmelsen med en
föreskrift om förverkande beträffande sådana filmer eller videogram som varit
föremål för brott mot bestämmelsen. Möjlighel föreskrivs att underlåta
förverkande om det är uppenbart obilligt. Detta undantag - som torde följa
redan av 36 kap. 11 § BrB - har i tydlighetens inlresse införts i lagen (jfr prop.
1968:79 s. 77). Förverkandel kan ske hos bl. a. gärningsmannen och den i vars
ställe gärningsmannen var, men också, enligl vad som följer av 36 kap. 4 § BrB,
hos den som hyrt eller köpt filmen eller videogrammet.

Förverkande kan vid en straffbestämelse enligt 6.2 avse
endast de exemplar av filmerna eller videogrammen som varil föremål för
försäljning

Prop. 1980/81:176 49

eller uthyrning eller visning. Vid en straffbestämmelse
enligt 6.3 kan förverkande också ske av inneliggande lager.

I sakens natur ligger att förverkandet i förekommande fall
kan avse den hyresrätt som kan vara upplåten till en film eller videogram som
förverkas.

Anledning har inte ansetts föreligga att belräffande
otillåten visning av film eller videogram också ge möjlighet lill förverkande
av annan ulrustning än filmen eller videogrammet (jfr 10 §
biografförordningen). Sådanl förverkande blir inle heller möjligt med stöd av
36 kap. 2 § BrB som endast avser hjälpmedel m. m. som använts vid brott enligt
brottsbalken.

Egendom som kan bli förverkad enligt de nu angivna
reglerna kan tas i beslag i enlighet med vad som föreskrivs i 27 kap.
rättegångsbalken.

7.4 Kommentarer till alternativ enligt avsnitt 6.2

l§

Straffbestämmelsen avser att i storl sell Iräffa sådana
våldsskildringar som normalt inte kan godkännas för visning för barn enligt
biografförordningen. Reglerna om barncensur tar som ovan nämnts sikte på att
förhindra visning av filmer som kan vålla barnen psykisk skada. Härmed har i
praxis avselts bl. a. sådana inslag som kan orsaka barnen rädsla, ångest och
otrygghet eller påverka till negativa värderingar (se SOU 1979:49 s. 39). 1
förevarande bestämmelse har emellertid inte gjorts någon anknytning till
förväntad skada. I stället har angetts atl det skall vara fråga om
verklighetsnära skildringar av att någon utsätts för allvarligare våld. I
uttrycket verklighetsnära ligger atl skildringen både skall vara realistisk
och upplevas som sådan av åskådarna. Program med overkliga våldsinslag skall inle
iräffas av förbudet, exempelvis flerlalel tecknade program. Förbudet torde i allmänhel
inte heller drabba t. ex. sådana äveniyrsfilmer som f. n. godkänns av
biografbyrån för visning för barn. Som nämndes krävs det att våldet skall vara
av allvarligare slag. Örfilar, knuffar och lindrigare slagsmål m.m. faller
utanför.

Den straffbara gärningen har beskriviis så alt man inle
får "lämna ut" filmer eller videogram lill barn under 15 år eller
spela upp filmerna eller videogrammen för dem vid en särskilt anordnad visning.
Med att lämna ut åsyftas i första hand försäljning och uthyrning, men även
annan form av distribution direkt till barn. Upprepade överträdelser kan bli
att bedöma som föriedande av ungdom enligt 16 kap. 12 § BrB.

En straffbar visning kan föreligga om elt videogram eller
en film spelas upp vid en biografföreställning eller ett liknande arrangemang.
Också en visning t. ex. i en paus på ett diskotek eller någon annan
dansinrättning får anses falla inom bestämmelsens tillämpningsområde. Däremol
är del normall inte någon särskilt anordnad visning, om barn under 15 år
likaväl som vuxna kan

4 Riksdagen 1980/81. I .saml. Nr 176

Prop. 1980/81:176 50

la del av innehållet i ett videogram eller en film som
visas vid "skyltning" eller liknande. Så t. ex. är sådana visningar inle
straffbara som ulgörs av "smakprov" ur filmer på biografer och som
visas utanför biograferna. Inte heller kan man tala om en särskilt anordnad
visning när del gäller sändning av TV-program från Sveriges Radios
programföretag, från en sammanslutning inom försöksverksamheten med när-TV
eller från någol utländskt TV-företag. Detsamma gäller vidaresändningar av TV-program
över centralan-tennanläggningar (jfr 5 § tredje stycket radiolagen. 1966:755).
Visningar av videogram på biograflokaler eller andra liknande ställen faller däremol
under bestämmelsen, även om TV-ieknik används för visningen. Privala visningar
i enskilda hem faller utanför bestämmelsen, eftersom visningarna inle sker i
yrkesmässig verksamhel.

Lagrummet har inte försetts med något undantag för fall då
spridningen kan anses försvarlig. Bl. a. med hänsyn till att del alltid finns
möjlighet för vuxna att förvärva eller ta del av videogrammen synes ell sådanl
förbehåll inle behövas för att yttrandefriheten inte skall trädas för när.

7.5 Kommentarer till alternativ enligt avsnitt 6.3

l§

Beträffande de våldsskildringar som avses med
straffbestämmelsen hänvisas till den allmänna motiveringen. Termen spridning
ges i bestämmelsen en innebörd som knyter an till den som gällde i den lidigare
straffbestämmelsen om ansvar för sårandet av lukt och-sedlighet och som gäller
enligt straffbestämmelsen om förledande av ungdom och barnpornografibrott (se
lagrådet i prop. 1978/79:179 s. 59 ff). Spridning definieras här som
"saluhållning eller annat tillhandahållande eller visning". Del behöver
således inte bevisas alt försäljning har skett, ulan det räcker atl varan har
bjudits ut eller finns i lager för försäljning eller uthyrning. Straffbestämmelsen
lär i denna del i första hand träffa detaljister, men ett medverkansansvar för
grossister och andra leverantörer kan också komma i fråga. Alla former av
visning åsyftas; här gäller alltså inte den begränsning som uppställs i 1 §
enligt alternativ 6.2. Spridningen kall ha sketl lill allmänheten för att vara
straffbar.

Skildringar på film eller videogram av våld som faller
inom den beskrivna kategorien kan som redan nämnts vara motiverade som led i t.
ex. nyhetsförmedling eller opinionsbildning eller som etl inslag i undervisning
eller vetenskapliga arbeten. De kan också låta sig försvaras av konstnärliga
hänsyn. För dessa situationer har straffbestämmelsen försetts med etl undantag
för gärningar som med hänsyn till omständigheterna är försvarliga. Vid denna
bedömning får hänsyn tas lill bl. a. framställningens syfte och sammanhang, men
också omständigheterna kring spridandet kan spela in.

Prop. 1980/81:176 51

2§

Från tillämpningsområdet för 1 § undantas i andra stycket
videogram och filmer som visas i TV-program som sänds av någol av programföretagen
inom Sveriges Radios koncern. Undantag har också gjorts för sändningar i när-TV.
Det saknas tillräcklig anledning atl låta den provisoriska regleringen omfatta
nu nämnda sändningar.

Från tillämpningsområdet för 1 § har också undantagits vidaresändning
av TV-program över en centralantennanläggning. Del kan inte anses rimligt atl
ålägga en innehavare av en sådan anläggning straffansvar för de sändningar som
anläggningen tar upp och vidarebefordrar till de mottagare som är anslutna till
denna. Undanlaget avser dock endast sändningar som har tagits upp trådlöst.

Det bör framhållas alt andra stycket bara är tillämpligt
på själva sändningen av TV-program. Sprids ett TV-program som har förekommit i
en sändning som avses i andra stycket genom att videogram visas i annan ordning
eller säljs, hyrs ut, etc. gäller inle något undantag från tillämpningsområdet
för I §, utan slraffbarheten får bedömas på samma sätt som i fråga om andra
videogram och filmer.

8 Avslutande synpunkter

Vi har i det föregående ställt oss avvisande till tanken atl
del ökade utbudet av kvalificerat våld i videogram skall mötas rättsligt genom
en utvidgning av området för förhandsgranskning (censur) av statens
biografbyrå. Däremol har vi ansett all det vore en framkomlig väg atl införa
bestämmelser om straff för dem som yrkesmässigt sprider vissa slags
våldsframställningar i videogram (och film). Vi har presenterat två
huvudalternativ lill en sådan reglering. Enligl del ena gäller förbudei endast
spridning lill barn under 15 år, men lar sikte även på mindre kvalificerade
former av våld. Enligl del andra straffbeläggs spridning även till vuxna, men i
gengäld träffas bara skildringar av det s. k. extremvåldet.

Vi har anfört vissa skäl för och emot dessa två lösningar.
Vi anser oss dock inte böra förorda något av alternativen framför del andra.
Lämpligen bör förslagen - tillsammans med promemorian i övrigt - belysas
närmare vid en remissbehandling.

Ett eventuellt regeringsförslag på grundval av promemorian
och remissbehandlingen skall enligt huvudregeln i 8 kap. 18 § RF granskas av
lagrådet innan proposition i ämnet lämnas till riskdagen. Enligt 2 kap. 12 §
tredje stycket RF skall ett lagförslag av nu aktuellt innehåll vila i riksdagen
i minsl tolv månader från del alt del första utskollsyltrandel över förslaget
anmäldes i riksdagens kammare, såvida förslagel inte genast avslås. Ett sådant
uppskov förutsätter dock alt det yrkas av minst tio riksdagsledamöter. Trols
alt ell sådant yrkande har framställts kan riksdagen genast anta förslaget med
en

Prop.
1980/81:176 52

majoritet om minsl fem sjättedelar av de röstande. Om ell
förslag inle på angivet sätt blir vilande i riksdagen, bör det vara möjligt att
få till stånd lagstiftning om begränsning i rätten att sprida videogram med
våldsinslag i sådan lid atl den kan tråda i kraft den 1 juli 1981. Delta kräver
emellertid en relativt skyndsam behandling av lagstiftningsärendet i de olika
skedena av lagslifiningsproceduren.

Prop.
1980/81:176 53

Bilaga 2

Sammanställning av remissyttrandena över
departementspromemorian (Ds Ju 1980:14) Våldet i videogram m. m. Förslag
angående lagstiftningsåtgärder

1 Remissinstanser

Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av justitiekanslern
(JK), riksåklagaren, Svea hovrätt, hovrätten för Övre Norrland, rikspolisstyrelsen,
skolöverstyrelsen, statens kulturråd, juridiska fakultelsnämnden vid Lunds universilel,
samhällsvetenskapliga fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, statens
biografbyrå, statens filmgranskningsråd, statens barnfilmnämnd, statens
ungdomsråd, videogramutredningen (U 1977:05), närradiokommiltén (U 1978:11),
justitieombudsmannen Sverne (JO), Svenska kommunförbundets styrelse.
Landstingsförbundet, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens
centralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR, Sveriges
advokatsamfund, Sveriges domareförbund, Föreningen Sveriges polischefer.
Svenska kyrkans centralråd, Sveriges frikyrkoråd. Svenska journalistförbundet,
Sveriges författarförbund, Sveriges Radio AB, Sveriges Television AB, Sveriges
utbildningsradio AB, Radiobranschens samarbetsräd. Folkels husföreningarnas riksorganisation.
Svenska filminstitutet, Filmcentrum, Föreningen Sveriges filmproducenter och
Sveriges biografägareförbund. Härutöver har skrivelser inkommit från bl. a.
Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU), barnfilmrådel, Sveriges film-och
videoamatörer, barnmiljörådet, vapenfria arbetsgruppen, förebed-jare för
Sverige, kristen demokratisk ungdom, filadelfiaförsamlingarna i Stockholm och
Eskilstuna, Riksförbundet Hem och Skola, Unga Örnars riksförbund. Svenska
läkaresällskapet. Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbelsnämnd (KLYS),
Sveriges förenade filmstudios, sociala centralnämnden i Göteborgs kommun, Hagfors
kommun, Harald Ljungström, Knisslinge missionsförsamling och Svenska
baptisternas ungdomsförbund.

Riksåklagaren har överlämnat yttranden från överåklagarna
i Slockholms, Göteborgs och Malmö åklagardistrikt. Centralorganisationen
SACO/SR har bifogat etl yttrande från Sveriges socionomers riksförbund. Svenska
kyrkans centralråd har bifogat yttranden från domprosten i Härnösand och
chefspsykologen vid psykiatriska kliniken vid Härnösands sjukhus.

Till Sveriges frikyrkoråds yllrande ansluter sig även De
fria kristna samfundens råd. Till yttrandet av Svenska filminstitutet ansluter
sig Föreningen Sveriges filmproducenter.

Prop. 1980/81:176 54

2 Remissyttrandena

Remissinstanserna lar genomgående avstånd från de
skildringar av grovt våld i underhållningssyfte som på senare tid har
framställts i videogram. Sveriges författarförbund (majoriteten) anför.

Med tillkomsten av video har den grova våldsfilmen trängt
innanför hemmets dörrar, och även långfilmer som förbjudits för biografvisning
kan uppspelade på video idag ses av barn och ungdom. Forskningen ger en ganska
god bild av hur barn och vuxna påverkas av sådan våldsfilm. Reaktionerna
varierar och innefattar rädsla (främst hos barn), ångest och hos en del
individer ökad aggression och benägenhet atl själva tillgripa våld. Särskilt
allvarligt är alt tillvänjningen leder till all vi lättare tolererar våld som
ett medel att lösa konflikter - en kunskap som för övrigl utnyttjas av
militären, när man i krigstid visar rekryter realistiska krigsscener för atl
vänja dem vid våldet. Hittillsvarande erfarenheler talar dessutom för atl filmvåldel
i viss mån är mönsterbildande - åtminstone för gatuvåldets karaktär. Ungdomar
som famlar efler en egen identitet tycks vara särskilt lättpåverkade av del
suggestiva film- och videovåldet.

Om videovåldel tillsammans med andra faklorer leder till atl
människor blir mera benägna att tillgripa våld, kan detta på sikl få
långtgående konsekvenser för vårt samhällsliv. Vi vet från andra länder hur en
avtrubbad allmänhet ger upp inför såväl det privala våldet som inför
organiserad brottslighet, terrorism och polisvåld. I sådana samhällen leder myndighelernas
försök att begränsa våldet ofta till inskränkningar i rätten all t. ex. hålla
möten och genomföra demonstrationer.

Genomgående betonas också den vikt som måste läggas vid atl
värna om yttrandefriheten. Svenska filminstitutet yttrar.

Vår civilisation vilar till stor del på all man kan göra
skillnad mellan atl ogilla en sak och förbjuda den. Denna enkla distinktion är
en av huvudprinciperna i ett demokratiskt samhälle. Det finns massor av skräp
och otäckheter i t. ex. tidningar och böcker. Men vi förbjuder det inle;
tvärtom har vi infört en grundlag (tryckfrihetsförordningen) för alt se till atl
man inte kan stoppa del med enkel lagsliflning.

Ändå har vi många inskränkningar i friheten, också i
tryckfrihetsförordningen. De är i regel mycket preciserade, väl utredda, har
utomordentligt klara motiv, och har granskats av experter i åratal innan de blivil
beslutade. Det mesta vi ogillar i skilda medier förbjuder vi emellertid inte,
därför all vi vet att vi då suddar ut en gränslinje som måste upprätthållas.

Yttrandefrihetsutredningen har i två briljant skrivna
sidor (ss 19-21) i sitt betänkande från hösten 1979 (SOU 1979:49) sammanfattat
en sådan syn. "Del som kräver motiveringar blir inte yttrandefriheten utan
ingrepp i den."

---- "Del är en stående frestelse atl söka förbjuda
uppfattningar man starkt

ogillar, i stället för alt möta dem med den egna
övertygelsen. Men man riskerar då just det man vill försvara. Yttrandefriheten
är allas eller ingens."

Många remissinstanser framhåller att den rättsliga
regleringen för visning och annan spridning av film och videogram måste
samordnas så långt möjligt. Remissinstanserna godtar dock allmänt att en sådan
samordning inte kan genomföras innan yttrandefrihets- och videogramulredningarna
har behand-

Prop.
1980/81:176 55

lat hithörande frågor. I denna sammanställning redovisas
remissinstansernas synpunkter i frågan, om en provisorisk lagstiftning bör
tillgripas och hur denna i så fall bör utformas.

Flertalet remissinstanser anser alt någon form av provisorisk
lag-si i f t n i n g nu behövs. Till de instanser som har denna uppfattning hör
JK, hovrätten för Övre Norrland, skolöverstyrelsen, juridiska fakultetsnämnden
vid Lunds universitet, slalens biografbyrå, slalens filmgranskningsråd, slalens
barnfilmnämnd, JO, Svenska kommunförbundets styrelse (majordeten), LO, TCO,
SACO/SR, Sveriges advokatsamfund. Svenska kyrkans centralråd, Sveriges
frikyrkoråd, Sveriges författarförbund, Radiobranschens samarbetsräd. Svenska filminstiiulei.
Riksförbundet Hem och Skola och Svenska läkaresällskapet.

Svenska kommunförbundels styrelse (majoriteten) framhåller
att den rörliga bildens belydelse kommer alt öka i framtiden - genom TV-satelliler,
filmer, videokassetter och bildskivor. Människor kommer all ha möjlighel atl se
fler program med - om utvecklingen fortsätter som hittills - alltmer
kvalificerade våldsinslag; framför allt kommer barnen atl drabbas. Enligt
styrelsens mening finns del alltså all anledning att uppmärksamma den
successiva spridningen och upplrappningen av våld i alla massmedier.

Svenska läkaresällskapet konstaterar att videogrammarknaden
f. n. befinner sig i stark tillväxt. Denna utveckling har följts med stigande
oro av bland andra Svenska läkaresällskapet, som noterar att av promemorian
framgår att mer än hälften av det f. n. existerande utbudet utgörs av
äventyrsfilmer med våldsinslag och att 16 % av det lotala utbudet är program
med grova sadistiska våldsinslag. Hur rått detta våld är, kan man enligt
läkaresällskapet inte bilda sig en uppfattning om utan all åtminstone ha sett delar
av sådana program. Den stora genomslagskraflen hos Studio S-programmet i
december förklaras enligl läkaresällskapet delvis av all många då plötsligt
förstod vilka möjligheter till sadistiska våldsskildringar som videomediel ger
- och all dessa möjligheter verkligen utnyttjas.

Några remissinstanser avstyrker att lagstiftning sker nu.
Riksåklagaren, Svea hovrätt, rikspolisstyrelsen, överåklagarna i Stockholms och
Malmö åklagardistrikt, videogramutredningen (majoriteten), två ledamöler i
statens kulturråds styrelse, fyra ledamöler i Svenska kommunförbundets
styrelse, Sveriges domareförbund. Svenska journalistförbundet. Föreningen
Sveriges polischefer, en ledamot i Sveriges utbildningsradio AB:s styrelse,
Sveriges biografägareförbund, KLYS och Sveriges förenade filmstudios anser
sålunda alt en provisorisk lagstiftning inte bör tillgripas ulan alt
yttrandefrihets- och videogramutredningarnas arbete bör avvaktas. Liknande
synpunkter anförs av Sveriges Radio AB:s styrelse (majoriteten). Flera inslanser
i denna grupp pekar också på den självsanering som har påbörjats inom videobranschen.

Vilken av de i promemorian framlagda lagtekniska
lösningarna som än väljs är det, framhåller riksåklagaren, i sak fråga om en
reglering av

Prop.
1980/81:176 56

yttrandefriheten. Det lorde stå ulom tvivel att frågan om
yttrandefrihetens gränser rymmer ytterst svåra och centrala problem. En lösning
av dessa - dvs. den avvägning mellan motstående inlressen och skilda värderingar
som måsle göras - bör inle komma till stånd ulan djupgående allmänna,
principiella överväganden och innan lagstiftaren fått underlag för en
helhetssyn på problematiken. Delta lalar enligt riksåklagarens mening med
styrka för atl man inle under pågående utredningsarbete bryter ut särskilda
områden som innefattar begränsningar av yttrandefriheten. Riksåklagaren är inle
övertygad om atl förhållandena är sådana att man inte utan men skulle kunna
avvakta pågående utredningar, varigenom de särskilda problem som är förknippade
med våldet i videogram skulle kunna fogas in i ell större ytlrandefrihetsrätlsligt
sammanhang. Enligt riksåklagarens mening bör man i princip inte använda sig av
provisoriska inskränkningar av yttrandefriheten. I allt fall ter sig inte den
aktuella situationen så extrem att en så drastisk åtgärd nu behöver tillgripas.

Videogramutredningen (majoriteten) erinrar om all den f. n.
överväger frågor som rör behovet av lagstiftning och frivilliga etiska regler
på videogramområdel och om att ytlrandefrihetsutredningen behandlar frågor som
rör filmcensuren. Båda utredningarna kommer enligt videogramutredningen alt
avsluta sitt arbete delta år. Av rättschefernas promemoria framgår att den
fråga om behandlas däri är utomordentligt komplicerad ur både principiell och
praktisk synpunkl. Videogramutredningen betonar att den finner del vara ytterst
angelägel att ålgärder vidtas för att hindra spridning, i första hand lill
barn, av filmer och videogram som innehåller verklighetsnära skildringar av
allvarligare våld. Med hänsyn till det pågående utredningsarbetet och till
frågans komplicerade natur anser ulredningen del dock vara tveksamt om det nu
finns anledning att införa en provisorisk lag enligt något av de alternativ som
nu redovisas. Den korta tid en sådan provisorisk lag sannolikt skulle komma att
gälla liksom utredningens intresse av en lösning som så långt möjligt bringar
lagstiftningen avseende film och videogram i överensslämmelse med varandra sägs
underslryka delta ställningslagande.

Juridiska fakultelsnämnden vid Lunds universitet, statens
barnfilmnämnd, barnmiljörådet, LO, Svenska kyrkans centralråd, Sveriges fdm-
och videoamatörer, vapenfria arbetsgruppen, kristen demokratisk ungdom, filadelfiaförsamlingarna
i Slockholm och Eskilstuna, förebedjare för Sverige, Hagfors kommun, Knisslinge
missionsförsamling och Svenska baptisternas ungdomsförbund anser att obligatorisk
förhandsgranskning av videogram bör anordnas redan i den provisoriska
lagstiftningen.

Juridiska fakultetsnämnden vid Lunds universitet erinrar
om atl utredningsmännen avvisar tanken på förhandsgranskning av videogram dels
av principiella skäl, dels därför att en sådan granskning skulle kräva en
mycket omfattande kontrollapparat. Vad beträffar sistnämnda argument pekar
fakultetsnämnden på att kontrollen kan göras självfinansierande genom
granskningsavgifter av lämplig storlek. Ur videobranschens synpunkt skulle

Prop. 1980/81:176 57

en förhandsgranskning skapa större trygghet än etl system
med domstolsprövning i efterhand. Även om den svårförutsebarhet som följer med
en domstolsprövning i efterhand (särskilt om jury medverkar) har accepterats
när det gäller tryckta skrifter samt radio- och TV-program, bör enligt
fakultetsnämndens mening tanken på förhandsgranskning av videogram inle
förkastas utan mera ingående överväganden.

Den hittillsvarande granskningen hos statens biografbyrå
har enligt Sveriges film- och videoamalörer utförts med såväl kompetens som
varsam hand och infe på något avgörande sätt inneburit en inskränkning av mötes-eller
yttrandefriheten. Snarare kan granskningen betraktas som ett med hänsyn till
framför allt barns och ungdomars fostran fullt berättigat för att inte säga
nödvändigt agerande. Att med hänvisning till pågående utredningsarbete
beträffande censurens evenluella upphörande ej anse censur även av videogram
som ell realistiskt alternativ, innebär enligt Sveriges film- och videoamatörer
att otillbörligen föregripa ulredningens arbete. Vidare framhålls att den
nuvarande granskningens form också på ett väl avvägt sätf tar hänsyn till det
individuella behovel av censur för olika åldersgrupper, vilkel knappast lorde
vara fallet med de i promemorian givna lagtextutkasten.

Till del i departementspromemorian presenterade alternativ
som innebär förbud mot spridning av våldsskildringar i film och videogram till
barn under 15 år ansluter sig Folkets husföreningarnas riksorganisation, en
ledamot i Sveriges utbildningsradio AB:s styrelse, Sveriges författarförbund
(minoriteten), Svenska filminstitutet och Föreningen Sveriges filmproducenter.
Några av de remissinstanser, som i första hand anser att provisorisk
lagstiftning kan undvaras, uttalar sig i andra hand för del alternativ som
innebär förbud att sprida våldsskildringar lill barn under 15 år. Till denna
grupp hör Svea hovrätt, överåklagaren i Malmö åklagardistrikt, videogramutredningen
(majoriteten), två ledamöter i slalens kulturråds styrelse, fyra ledamöler i
Svenska kommunförbundets styrelse, Sveriges biografägareförbund, KLYS och
Sveriges förenade filmstudios.

Svenska filminstilulet uppehåller sig främst vid
nackdelarna med atl förbjuda våldsskildringar för vuxna och avråder med skärpa
från en sådan lagstiftning. Filminstitutet varnar för risken att visning av
många videogram lill innehållet liknande filmer som nu har godkänts av
biografbyrån inle skulle tillåtas. Vidare finns enligl filminstitutet den
risken att biografbyråns praxis beträffande våldsfilmer blir mera restriktiv.
Det är enligt filminstitutet lätt att tänka sig atl hela genrer av filmer,
eller ell stort anlal filmer inom en genre, kommer att mönstras ul med den här
paragrafen, tolkad bokstavligt av våra domstolar. Många västernfilmer kan komma
all förbjudas. Massor av filmer med social-realistiskt innehåll, kanske de
flesta krigsfilmer som inte är mer eller mindre dokumentära, en del rymdfilmer,
etc. - nog kan de enligt filminstitutet fällas av en våldsparagraf så allmänt
utformad som den föreslagna. Promemorian säger visserligen, fortsätter
filminstitutet, alt

5 Riksdagen 1980/81. 1 samt. Nr 176

Prop. 1980/81:176 58

förbuden mot dessa typer av film "måste lämna ett utrvmmc"
för våldsamma bildsekvenser som är "konstnärligt syftande". Efter
detta medgivande av att konsten skall få sin möjlighet också i framtiden slår
man fast: "Det går dock inte att dra någon klar och säker gräns kring
dessa undanlagssilualioner. Detta är den främsta angreppspunkten i den nu
föreslagna lösningen." Detta är enligt filminstitutet sant och avgörande.
Filminstitutet anser atl delta bör fälla förslagel om att införa förbud att
sprida våldsskildringar i vidcogram till vuxna.

Med hänsyn till atl fråga är om en provisorisk
lagstiftningsåtgärd som innebär inskränkning av yttrandefriheten och då åigärden
motiveras av en önskan alt främst skydda barn och ungdom från alt utsättas för
vissa våldsinslag i videogram anser Svea hovrätt att det minst ingripande av de
två förslagen bör i första hand väljas.

Alternativet att generellt förbjuda spridning i film och videogram
av skildringar av kvalificerat v å I d tillstyrks av JK, hovrätten för Övre
Norrland, överåklagaren i Göieborgs åklagardistrikt, tre ledamöter i slalens kidlurråds
styrelse, JO, Landstingsförbundet, TCO, SACOISR, Sveriges advokatsamfund,
Sveriges författarförbund (majoriie-ten). Radiobranschens samarbetsräd, Filmcenlruin
och RFSU. Av de remissinsianser, som i första hand avstyrker atl statsmakterna
nu lagstiftar provisoriskt, uttalar sig följande i andra hand för förbud mot
spridning av skildringar av kvalificerat våld. nämligen riksåklagaren,
rikspolisstyrelsen, överåklagaren i Slockholms åklagardisiriki, Sveriges
domareförbund och Föreningen Sveriges polischefer.

Enligt y/v har ett förbud av delta slag förutsättningar
att få avsedd verkan. Eftersom det kvalificerade våldet helt förbjuds försvåras
möjligheten att kringgå förbudet. Det är också enligl JK det kvalificerade
våldet som det i första hand är angeläget att få bort. En följd av att förbudet
utformas på delta sätt - vilkel innebär all det blir meningsfyllt och enklare atl
lillämpa - är atl förbudet inte träffar del fria utbudet till barn av videogram
med sådana våldsinslag som biografbyrån bara skulle godkänna i filmer för
vuxna. Enligt JK:s mening bör della kunna accepteras, särskilt som redan nu
visning av film med sådana våldsinslag kan förekomma i television. JK
framhåller vidare alt denna reglering har den fördelen alt förverkande kan ske
av inneliggande lager av förbjudna videogram.

Hovrätten för Övre Norrland framhåller atl en svaghet med
förslaget lill förbud mot spridning till barn är avgränsningen av det
straffbara våldet. Del är enligt hovrätten tveksamt om uttrycket
"allvarligare våld"" är tillräckligt klart och entydigt för alt
kunna läggas lill grund för en straffbestämmelse. Den tänkta lagen skall
tillämpas av ell stort antal personer med varierande förutsättningar all bedöma
våldels art och intensitet. 1 sista hand är det åklagare och domstol som skall
fälla avgörandet. Risken för alt bedömningarna skall gå isär är enligl
hovrätten stor, eftersom del i uttrycket "allvarligare våld" ligger
en värdering av våldels styrka. Av rättssäkerhets-

Prop. 1980/81:176 59

skäl måste gränsen mellan det straffbara och icke
straffbara våldet vara relativt fast. Hovrätten ifrågasätter om lagförslaget
uppfyller detla villkor.

Det i departementspromemorian avvisade alternativ som
skulle innebära en kombination av förbudei mot spridning av skildringar av extremt
våld till alla och skildringar av något mindre kvalificerat våld lill barn under
15 år förordas av skolöverstyrelsen, slalens kulturråds styrelse (majoriteten),
samhållsvelen-skapliga fakidietsnänmden vid Stockholms universitet, statens
ungdomsråd. Svenska kommunförbundets styrelse (majoriteten), Sveriges
frikyrkoråd, fem ledamöter i Sveriges Radio AB:s styrelse, Sveriges
utbildningsradio AB:s styrelse (majorileien), Svenska läkaresällskapet och
sociala centralnämnden i Göieborgs kommun. Liknande synpunkler anförs av
Riksförbundet Hem och Skola och Unga Örnars riksförbund.

Samhällsveienskapliga fakultetsnämnden vid Slockholms universilel
anser att kombinationen är det alternativ som bäst ansluter till avsikten med
nuvarande praxis såväl inom filmområdet som vad avser radio och TV. Denna
praxis bygger pä tidigare utredningsarbele och är väl förankrad i
riksdagsbeslut. Samtidigt som man helt lar avstånd från de grova våldsskildringar
som förekommer i filmer och program blott och bart för sin egen skull, tar man
i kombinationsalternativet också särskild hänsyn till att barn är mer
påverkbara ån vuxna. Fakultetsnämnden pekar på alt man i departementspromemorian
som elt argument för det alternativ som innebär ett allmänt förbud endast mot
extremvåldet framför att det är accepterat att barnförbjudna filmer visas i TV
ulan någon annan garanti för att barn inte ser filmerna än den som ligger i
föräldrarnas ansvar. Detta är enligt fakultetsnämnden en delvis felakfig
argumentering, då TV- och videogramsituatio-nerna inle går atl jämföra på ett
sådant sätl. Enligt nu gällande praxis för TV bör programutbudet präglas av
stor försiktighet när det gäller våldsskildringar och våldsinslag och detta
bör även gälla program som genom sin placering kan beräknas bli sedda av barn
(se KrU 1977/78:24 och prop. 1977/78:91). Eftersom barn i åldrarna 9-14 år ser
på TV lika sent på kvällen som vuxna och är de som mest frekvent av alla ser på
program med underhållningsvåld, innebär detta enligl fakultetsnämnden att många
barnförbjudna filmer över huvud tagel inte visas i TV. Vidare ser majoriteten
av barnen kvällsprogrammen på TV tillsammans med föräldrarna, medan
videogrammen inbjuder till tittande enbarl tillsammans med jämnåriga på platser
och tider som ligger utanför föräldrarnas möjligheler lill kontroll.

Stålens ungdomsråd kan inte se att en kombination av de
båda alternativt föreslagna lösningarna skulle ge upphov till oacceptabla
regleringsproblem. Rådet framhåller all vi ju redan har fler än en åldersgräns
samt censur för offentlig visning av film.

Några av de inslanser som enligl det nyss sagda har
förordat kombina-tionsalternativel har framhållit alt del är önskvärt alt
beskrivningarna av det

Prop. 1980/81:176 60

otillåtna våldet så långt möjligt ansluter sig till
biografbyråns praxis för filmgranskningen. En del instanser har gått ett sleg ylterligare
och föreslagit att biografförordningens beskrivning skall gälla även för videogram.
För atl kompensera frånvaron av den obligatoriska förhandsgranskning som
gäller film som skall visas offentligt föreslår dessa inslanser all en möjlighel
lill frivillig förhandsgranskning införs. Till denna grupp remissinstanser hör
statens biografbyrå, slalens filmgranskningsråd, barnfilmrådet och minoriteten
i videogramutredningen.

Statens filmgranskningsråd påpekar atl de föreslagna
beskrivningarna bara täcker en begränsad del av de företeelser mot vilka
ingripanden kan göras med stöd av biografförordningen. En rad viktiga lyper
faller utanför. Det gäller för det första de skildringar som i film kan
föranleda ingrepp utan atl del är fråga om våld. Sålunda skulle 1. ex.
skräckscener, skildringar av barn som överges eiler behandlas illa av vuxna
eller av hur personer behandlas förnedrande, fritt få visas. Sådana scener på
film blir ofta förbjudna för barn och ibland totalförbjudna. Förslaget ger
heller ingen grund att ingripa mol instruktionsprogram i brottsliga
förfaranden, t. ex. framslällning av narkotika, vilket biografförordningen
gör. Filmgranskningsrådet framhåller vidare alt de våldsskildringar som del enligl
förslaget skall vara straffbart att sprida ges en betydligt snävare definition
än vad som är fallel för filmen. Genom alt våldet måsle vara riklat mot en
människa för atl vara förbjudet blir det fritt fram alt visa vilka grymheter
som helst mot djur, även för små barn. Eftersom endast sådant våld som har
mänskligt upphov skall vara straffbart all visa, får även mycket ingående
skildringar av t. ex. hur människor lemlästas vid olyckshändelser visas fritt.
Eftersom förbudet i första hand sägs avse sådanl våld som orsakar fysisk skada
eller smärta eller "svårare former av psykisk skada" är det osäkert
hur långt del slräcker sig i fråga om skildringar av hot. Slutligen skall
förbudet mot spridning lill barn endasi avse "verklighetsnära"
våldsskildringar, vilkel skall avse skildringar som både är och upplevs som
realistiska av betraktaren. Med tanke på filmteknikens möjligheter atl få
betraktaren att uppleva att saker sker på bioduken som i själva verket inte alls
sker där, synes den föreslagna bestämningen enligt filmgranskningsrådet undanta
del mesta från förbud.

Statens biografbyrå pekar på all videogramdisiributörerna inle
har samma erfarenhel och kunskap som filmbranschens företrädare vad gäller biograf-

""ordningens olika krav. Del kan därför enligl
biografbyrån vara rimligt och riktigt atl möjlighel ges till frivillig
förhandsgranskning. Biografbyrån säger sig kunna åta sig detla om tillräckliga
resurser ställs till förfogande, dock inle förrän tidigast den 1 oktober 1981.
Byrån räknar med atl även den frivilliga granskningen skall vara avgiftsbelagd.
Biografbyrån har efter förfrågan hos några större företag i branschen fått uppfallningen
att det nu inle lorde bli fråga om ett alltför överväldigande anlal litlar som
kan bli aktuella för granskning, kanske 300 eller däromkring årligen. Mycket av
del som är inspelat på video har som film granskals av byrån och är, som
promemorian

Prop.
1980/81:176 61

också förutsätter, utan vidare klart för visning. Byrån
räknar med ett övergångsvis förenklat system vid den frivilliga granskningen. Stämpling
av videotapen så som sker med filmrullen ska således inte behöva komma i fråga.
Under angivna förutsättningar skulle det nu vara lillfyllesl alt endasi inköpa uppspelningsapparalur
och inte den väsentligt dyrbarare scannerul-rustningen m. m. som behövs vid stämpling
och klippning. Kostnaden har beräknats till ca 70 000 kronor. En viss
personalförstärkning krävs. Den är svår all uppskatta, specielll under
övergångsperioden då det är tal om frivillig granskning. Byrån räknar
emellertid med atl en censor, en tekniker saml ett expeditionsbilräde behöver
nyanställas. Kostnaden härför kan beräknas lill i runt tal 300 000 kronor per
år inklusive lönekostnadspälägg.

Den närmare
utformningen av de lagförslag som presenteras i promemorian diskuleras av många
remissinsianser.

Flera
instanser, t. ex. minoriteten i videogramtttredningen, Sveriges Radio AB:s
styrelse (majoriteten) och Sveriges Television AB, anser atl lagstiftningens
provisoriska karaktär bäst markeras genom att lagen görs tidsbegränsad.

Rikspolisstyrelsen,
Svenska kommunförbundels styrelse (majoriteten), Sveriges advokatsamfund och
Sveriges frikyrkoråd vänder sig mot alt våld mot djur inte inbegrips. Med
hänsyn till den personkrets som i första hand avses atl skyddas, nämligen barn
och ungdom, ifrågasätter dessa instanser om inle sadistiskt och annal särskilt
hänsynslöst våld riktat mol djur borde inrymmas.

Begränsningen
i förslaget lill att avse endasi "yrkesmässig" spridning av videogram
kommenleras från flera håll. Hovrätten för Övre Norrland inslämmer i
promemorians ståndpunkt alt del är tillräckligt att vända sig mot den
kommersiella spridningen av våldsprogrammen, eftersom huvuddelen av den icke
kommersiella spridningen främst torde avse områden för undervisning, utbildning
m. m. Enligty/f uppkommer dock frågan om ordet "yrkesmässigt" täcker
allt som enligt promemorian är avsett alt täckas. Beträffande vad i lagsfiftningssammanhang
anlas gälla om "yrkesmässighel" hänvisar JK lill vad lagrådet anfört
i yttrande över förslag till lag om ställande av säkerhet vid sällskapsresa
till uflandet (prop. 1967:106 s. 44). Enligt JK:s uppfattning kan silualioner
länkas förekomma där spridning av videogram kan förekomma i förvärvssyfte utan atl
del därmed sker yrkesmässigt. För alt förbudet skall iräffa även sådana
situationer - vilket framstår som önskvärt -anser JK att efter ordet
"yrkesmässigt" bör tilläggas orden "eller eljest i
förvärvssyfte". Sveriges frikyrkoråd påpekar att det med nuvarande lolkning
av begreppel "slutna sällskap" är möjligt för exempelvis en
elevförening vid en grundskola alt visa barnförbjuden film vid tillställningar,
dit endasi skolans elever har tillträde. Enligl pressuppgifler har del också
förekommit all videogram med brutala våldsinslag har visats på ungdomsgårdar.
Sådana visningar lorde inte kunna betecknas som yrkesmässiga. Det är enligl
rådets mening klarl otillfredsställande om sådana visningar faller utanför
lagens

Prop.
1980/81:176 62

tillämpningsområde. Sveriges författarförbund (majorileien)
framhåller att det är bekant hur krafter av det slag som man vill motverka med
lagstiftning ofta finner vägar runt straffbarhel som grundas på begrepp som
""yrkesmässigt", "offentligen" och "till
allmänheten". Exempel finns enligt författarförbundet i fråga om illegal
nattklubbsverksamhet, spelhålor och bookma-kerverksamhet. Förbundet förordar
därför alt inskränkningen ""yrkesmässigt" utesluts ur
lagtexten. Denna får då visserligen en mycket vidare innebörd och riktar sig
kraftigare mot enskilda och deras eventuellt befogade inlresse. Men detla är enligl
förbundet en gränsdragning som kan justeras med hjälp av en rimligt utformad försvarlighelsregel.

Att förutom videogram även film inbegrips i lagförslaget diskuteras
av några instanser. Svea hovrätt ifrågasätter om det är lämpligt atl i detla
sammanhang inkludera film i lagen. De omständigheter som kan motivera en
provisorisk särlagstiftning synes enligt hovrätten inte påkalla ett sådant
förfarande, som även kan medföra särskilda problem genom att en och samma
visning av en film kan utgöra brott mol såväl biografförordningen som mot den
föreslagna lagen. Hovrätten för Övre Norrland påpekar atl den som visar en film
offentligt utan föregående godkännande skulle kunna straffas både enligt
biografförordningen och enligl den särskilda lagen. Detta kan enligl hovrätten
uppenbarligen inle vara meningen. Vidare kan del inle vara rimligl atl en film
som förbjudits för visning enligl biografförordningen skulle kunna
"godkännas" av domstol för spridning och visning enligt den särskilda
lagsliftningen. Lagförslagen stämmer alltså inte överens med
biografförordningen. Enligl hovrättens uppfattning är del med hänsyn till dessa
komplikationer tveksamt om en provisorisk lag om videovåld också bör omfatta
filmen. Fördelarna med att undvika omotiverade skillnader mellan behandlingen
av likartade uttrycksformer torde emellertid vara så slora att hovrätten - med
framhållande av nyss nämnda konsekvenser - inte motsätter sig all en
lagreglering avser inle bara videogram ulan också film. Statens filmgranskningsråd
förklarar sig ha svårt atl se de praktiska konsekvenserna, men hänvisar lill atl
möjlighelen att visa icke godkända filmer hittills inle synes ha medfört
allvarligare olägenheler.

Undantaget för filmer som har godkänts för visning av
biografbyrån, liksom för videogram med samma innehåll, tillstyrks uttryckligen
av flera remissinsianser, t. ex. Sveriges domareförbund och Föreningen Sveriges
polischefer. Sveriges författarförbund (majoriteten) framhåller alt den nämnda
begränsningen av bestämmelsens räckvidd är principiellt viktig. Men förbundet
frågar sig om den är adekvat. Nu gäller generellt, all godkännande från
censurens sida inte fritar producent och distributör från ansvar för brott.
Detta är ju självfallet då det gäller frågor som censuren inle alls har alt
beakta 1. ex. ärekränkning. Men även en missbedömning från censurens sida kan
förekomma. Givetvis kommer godkännandet enligl förbundet atl ha slor belydelse
när domstolen skall bedöma den subjektiva slraffbarheten, men objektivt kan elt
censurgodkännande inte hindra en

Prop. 1980/81:176 63

domstol från att klassa filmen som brottslig enligt
brottsbalken. Om den föreslagna provisoriska lagstiftningen sä småningom skulle
komma att inarbetas i brottsbalken, är del enligt förbundet självfallet inte
möjligt att från straffbestämmelsen göra undantag för sådant som passerat
censuren (om den skulle finnas kvar).

Den föreslagna straffskalan kommenleras av minoriteten i videogramutredningen,
som ifrågasätter om denna har lillräcklig preventiv effekt. Med tanke pä
videomarknadens framtida omfattning och möjligheterna atl göra stora pengar på
våldsinslagen behöver straffskalan enligl Sveriges författarförbund
(majoriteten) sannolikt innefatta möjligheten att döma lill två års fängelse i
fall av grov överträdelse. Annars är risken stor att påföljden inte får allmänprevenliv
verkan och att ohederliga företagare hyr sig ansvariga utgivare som får sitta
av eventuella fängelsestraff. Under den provisoriska lagstiftningens fid bör
enligt förbundet den föreslagna sfrafflatituden dock vara tillräcklig.

Mot förslaget
alt tills vidare låta prövningen av de berörda förbudsfrågorna handläggas i
den ordning som vanligen gäller för broltmålsprocessen har JK och Sveriges
domareförbund ingen erinran. Sveriges författarförbund (majoriteten) erinrar om
att frågan huruvida videogram skall omfattas av en yttrandefrihetsgrundlag f. n.
behandlas av ytlrandefrihetsutredningen. Om lagsliftningen utformas i enlighet
med utredningens debatlbelänkande, kommer frågan om straffbarhet inom den
sektor som nu avses att falla under grundlagen och således bli prövad i den särskill
utformade yttrandefrihets-räliegången, efter mönsler av nuvarande
tryckfrihetsförordning. Den i departementspromemorian föreslagna lagstiftningen
tar enligt förbundet inte hänsyn till detta - tanken synes vara atl mål enligt
denna särlagstiftning skall behandlas av tingsrätt i vanlig sammansättning.
Förbundet påpekar alt detta skulle innebära atl man fram till dess att en ny
yttrandefrihetsgrundlag träder i krafl skulle kunna få ett antal avgöranden som
inte bygger på de särskilda yttrandefrihetsvärderingar som
tryckfrihetsförordningen kräver och som nu också gäller för radio och TV. En
sådan utveckling vore inte lämplig enligt förbundet. Förbundet föreslär därför aff
den interimistiska lagstiftningen anknytes till rättegången enligt
tryckfrihetsförordningen, dvs. att åtal skall väckas av JK, att ansvarsfrågan
prövas av jury med de konsekvenser därav som följer enligt
tryckfrihetsförordningen saml att myndigheter och jury underkastas
tolkningsregeln i 1 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen.

Atl övervakningen av de föreslagna förbudsreglerna skulle
innebära ganska stora problem påpekas från flera håll. t. ex. av Svea hovrätt
och Föreningen Sveriges polischefer. Överåklagaren i Malmö åklagardistrikt nämner
att en uthyrare exempelvis kan underlåta att på hyreskontrakten ange vilken typ
av videogram, som uthyrningen avser. Han kan också låta bli aft ange
hyresmannens ålder i kontraktet. 1 sådana fall synes del enligl överåklagaren
vara mycket svårt alt i efterhand ingripa mot olovliga

Prop.
1980/81:176 64

uthyrningar. Vad gäller försäljning av videogram ligger
det enligt överåklagaren i sakens natur alt övervakningsmöjligheterna är i det
närmaste obefintliga. Rikspolisstyrelsen noterar att huvudansvaret för
tillsynen läggs på polisen. Därför förtjänar det enligt styrelsen att påpekas
all polisen inle får göra någon konlroll hos personer eller företag, som
yrkesmässigt ägnar sig ål uthyrning och försäljning av videogram annat än i
fall som föranleds av en brottsutredning. - Rikspolisstyrelsen påpekar vidare
all förhör med dem som hyrt eller köpt videogram regelmässigt blir behövliga
när brott misstänks. Dessa kommer i en del fall att gälla barn. Förhör med
barn, låt vara att barnet självt inle är misstänkt för att ha begått något
brott, kan enligl rikspolisstyrelsen vara lill men för barnet och bör undvikas.
Del kan vidare inle uteslutas att tvångsåtgärder måsle företas för all söka efler
föremål eller handlingar, som skall las i beslag. Skulle en sådan åtgärd gälla elt
barn blir den självfallet ytterst tvivelaktig. - Rikspolisstyrelsen framhåller
också alt en fråga som inle berörts i promemorian är effekten av atl skilda
polis- och åklagarmyndigheter och domstolar granskar samma våldsinslag men kommer
till motsatta avgöranden. Ett inslag som förbjuds i en landsända - och fått
reklam på grund av ingripande från polisen - frias kanske i en annan del av
landet. Det kan enligt rikspolisstyrelsen befaras en viss förvirring i
tillämpningen av den föreslagna lagstiftningen. Även Sveriges författarförbund
(majoriteten) diskuterar hur efterlevnaden av den föreslagna lagen skall
övervakas. Om man som förbundet utgår från alt överträdelser bör behandlas av
jury, sker detta efter åtal av JK. JK har enligt förbundet i dag knappast möjlighel
all följa vad som händer på videomarknaden (tusentals titlar). Han får alltså
förlita sig på anmälningar från allmänheten - eventuellt via polismyndighet.
Den del av allmänheten som har eget intresse av våldsvideogram lär emellertid
inte anmäla eventuella överträdelser, och övriga människor ägnar förmodligen
inte sin lid lill att granska marknaden. En föga kostnadskrävande övervakning
kan enligl förbundel åstadkommas på annan väg. Enligl nuvarande lag måste ett s.
k. pliktexemplar av varje utgiven film, videogram, fonogram och radio- och tv-program
lämnas lill Arkivet för Ljud och Bild (ALB) - ett nytt statligt verk som
tillkom 1979. För atl ge JK möjlighel all i rimlig tid ingripa mot
överträdelser mot den nya lagen bör man enligt förbundel överväga att låta
pliktexemplaren passera JK på vägen till detta arkiv. Med hjälp av en
tjänsteman i sitt kansli skulle JK i så fall rutinmässigt kunna följa utgivningen
och kontrollera titlar som förefaller ligga på gränsen till det lillåtna. Förbundel
framhåller atl den berörde tjänstemannen av praktiska skäl myckel väl kan ha
sin arbetsplats på Arkivet för Ljud och Bild.

Utöver de instanser som förordar atl beskrivningen av del
otillåtna våldet utgår från biografförordningen och i samband därmed
rekommenderar möjligheten till en frivillig förhandsgranskning hos biografbyrån
framhåller även andra remissinstanser möjligheten att anordna en sådan
frivillig förhandsgranskning. Till dessa instanser hör hovrätten för Övre
Norrland och

Prop. 1980/81:176 65

Sveriges frikyrkoråd. Hovrätten antar att branschens
förhoppningsvis redan påbörjade självsanering trols allt får en rimlig effekt
och att videogramsäl-jarna inte begär förhandsgranskning av annat än ell
förhållandevis lilel antal videogram (och filmer), nämligen i de fall då
säljaren är tveksam om videogrammet (eller filmen) innehåller otillåtna
våldsinslag eller inte. Hovrätten går inte närmare in på frågan om de
författningsändringar som skulle behövas för att kunna genomföra en sådan
frivillig förhandsgranskning. I allt fall torde enligt hovrätten ändringar i
biografförordningen och instruktionen för statens biografbyrå samt justeringar
i den föreslagna lagen bli nödvändiga. Samhällsveienskapliga fakultelsnämnden
vid Stockholms universitet påpekar atl del är möjligt att erbjuda branschens representanler
rådgivning beträffande tillämpningen av den provisoriska lagsliftningen. Sådan
rådgivning kunde enligl fakultelsnämnden lämpligen ges av personer med
erfarenhet från arbelel i barnfilmnämnden, filmgranskningsrådet och statens
biografbyrå.

Från flera
håll föreslås elt system enligt vilket en ansvarig utgivare för ett videogram
alltid skall utses. En liknande synpunkl förs fram från radiobranschens samarbetsräd,
som framhåller alt del är en allvarlig brist i de presenterade lagförslagen att
kontrollen av utbudet och ansvarigheten skall åläggas radiofackhandeln. Det
finns enligt samarbetsrådet ingen rimlig praktisk möjlighel för den enskilde radiofackhandlaren
atl kontrollera det sortiment han fått från etl anlal olika
videofilmsleverantörer. Den enskilde radiofackhandlaren har heller ingen kompetens
atl avgöra var gränserna går för del extrema våldet och heller inte exempelvis
vilken hänsyn som kan las till konstnärliga aspekter när det gäller våldsinslag
i filmerna. Det enda rimliga förfarandet är enligl samarbetsrådet alt ålägga
distributören, dvs. den som importerarfärdiginspelade videofilmer eller tar inen
s. k. master för mångfaldigande i Sverige, att genomföra denna granskning och
vara ansvarig för sina distribuerade filmer.

Den
närmare utformningen av det allernaliv som innefattar förbud mot spridning av
våldsskildringar lill barn under 15 år kommenleras i ett par fall. Svea hovrätt
anser aft ett undantag från straff för gärningar som med hänsyn lill
omständigheterna är försvarliga synes rimligt även vid etl spridningsförbud som
riktar sig enbarl lill barn. Enligt skolöverstyrelsens mening bör övervägas om inle
myndighetsåldern 18 år skulle vara en lämpligare åldersgräns än 15 år.
Skolöverstyrelsen menar all man i promemorian i detta sammanhang har bortsett
från att kvalificerat våld av det slag som förekommer i videogram knappasi
skulle passera som lämpligt ens för vuxna vid biografbyråns granskning. Del går
därför enligl skolöverstyrelsen inte att dra en parallell i detta avseende när
det gäller biograffilmer och videogram.

Den närmare utformningen av det alternativ som innebär ett
generellt spridningsförbud beträffande skildringar av kvalificerat våld diskuleras
i flera remissvar.

Prop. 1980/81:176 66

JK år tveksam till den användning som uttrycket sadism
fått. Som lagtexten utformats synes den enligt JK utgå från atl sadism ulgör en
närmare bestämning till eller exemplifiering av rått eller hänsynslöst våld. Om
man endast avser sådana former av sadism, som kan betecknas som råa eller
särskilt hänsynslösa, torde ordet sadism enligt JK vara obehövligt i
beskrivningen. Är däremot avsikten alt förbjuda alla skildringar av
våldsanvändning som har karaktär av sexuell perversion bör uttrycket sidoordnas
med rått eller hänsynslöst våld.

Flera
remissinstanser tar upp den föreslagna regeln atl förbud inte gäller om
gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig. Juridiska fakidteisnämnden
vid Lunds universilel erinrar om atl det i promemorian sägs bl. a. att i verk
som är konstnärligt syftande sammanhanget kan berättiga bildsekvenser med våld
som är grovt. Fakultetsnämnden är inle hell övertygad om hållbarheten av detta
argument. De psykiska skadeverkningarna av en våldsskildring kan knappasi bli
mindre av att skildringen är konstnärligt gjord, snarare iväriom. Härtill
kommer enligt fakultelsnämnden svårigheten all avgöra vad som har konstnärligt
syfte eller konstnärligt värde, en svårighet som kan framkalla stor osäkerhet i
rättstillämpningen. Sveriges författarförbund (majoriteten) anser att del självfallel
måsle finnas en försvarlighelsregel, som tillåter visning av grovt våld där
delta är konstnärligt befogal eller motiverat av behovet av information om
faktiska förhållanden. Om man så önskar är del enligt förbundet naturligtvis
möjligt alt vända på lagtexten så atl man först betonar rätten atl i
konstnärlig eller informativ framställning visa grovt våld och att man därefter
uttrycker förbudet som elt undantag från denna rättighet. Tolkningsproblemen
förblir dock desamma enligl förbundet. Minoriteten i Sveriges författarförbund
anser all det i många fall finns ell primärl intresse av att få visa
våldsskildringar. Det är inle rimligt alt dessa - om de t. ex. avser verkligt
våld - betecknas som "gärningar" och måsle försvaras enligl en
undantagsbestämmelse. Det är uppenbart, att redan många dokumentärfilmare
måste få överväga om det de anser angeläget att visa kommer alt godtas som
försvarligt undantag från det absoluta förbudei. I än högre grad kommer
naturligtvis de som visar våld som ell led i en konstnärlig skildring att ha
anledning atl tveka, eftersom de kan få räkna med att hela deras produkt kan
betraktas som ickenödvändig. Det räcker i detta sammanhang att peka på
åtskillig redan klassisk internationell film med avancerade våldsinslag. Om en
sådan film inte passerat censuren - oavsett om den inte ens lämnats dit för
granskning eller evenluellt inle godkänts för offentlig visning - kan den
alltså inte visas i en filmstudio, med mindre den av hänsyn till försvarlighetskrile-riel
anses som etl undantag från huvudfallet. Det framslår mot denna bakgrund för
minoriteten i författarförbundet som uppenbart att försvarlig-helskrileriet
måste byggas in direkt i huvudbedömningen. Om så inte sker kommer bestämmelsen
att få en betydligt vidare verkan än utredningsmännen rimligen avsett,
eftersom den omedelbart leder till självcensur på flera

Prop. 1980/81:176 67

områden. Även RFSU markerar viklen av alt garantierna för atl
försvarliga våldsskildringar inle ska träffas av lagen ägnas den största
omsorg. Ett förbud mot det grövsta videovåldel får enligt RFSU på inga villkor
leda till ingrepp mol t. ex. information om det våld som utövas av terrorregimer.

En lag om videogram bör enhgt Sveriges Radio AB, Sveriges
Television AB och Sveriges utbildningsradio AB inte omfalta videogram med samma
innehåll som program som förekommit i rundradiosändning. Sveriges Radio
konstaterar all man inom programbolagen är starkt medveten om del särskilda
ansvar som ligger i all man i och för sig har rätt all utsända malerial som ej
tillåts för biografvisning. Detta ansvar accentueras ytterligare genom
ovanstående undanlag från en evenluell lag om videogram.

Närradiokommiltén godtar att försöksverksamheten med
närradio inle skall omfattas av den provisoriska regleringen.

Rikspohsstyrelsen ifrågasätter om inte 1 § i detta
alternativ bör ha ett tillägg innebärande all även icke yrkesmässig
distribution av våldsvideogram till barn under 15 år förbjuds. Atl förhindra våldsulbudel
lill barn bör enligt rikspolisstyrelsen vara den primära uppgiften. Då skulle
"langning"" till barn kriminaliseras och ansvar läggas på
föräldrar och andra vuxna. Det torde nämligen enligt rikspolisstyrelsen vara
omöjligt atl hell hindra all en svart marknad uppslår och all en inte helt
obetydlig icke yrkesmässig distribution kommer att finnas.

Skolöverstyrelsen ser en risk alt en lagstiftning enligt
alternativet med förbud mot spridning av kvalificerat våld skulle kunna leda
till en privat införsel av videogram och filmer med inslag av grovt våld.
Enligt skolöverstyrelsens mening bör därför förbud mol prival införsel av
sådana alster allvarligt övervägas.

Prop.
1980/81:176 68

Bilaga 3 Det remitterade lagförslaget

Förslag till

Lag om
förbud mot spridning till barn av filmer och videogram med

inslag
av våld

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Filmer och videogram med ingående
skildringar av verklighetstrogen karaktär som återger våld eller hot om våld mol
människor eller djur får inle i yrkesmässig verksamhet eller annars i
förvärvssyfte lämnas ut till barn under femlon år eller spelas upp för dem vid
särskilt anordnade visningar.

2 S Denna lag gäller inte

1.
offenlliga
förevisningar av biograffilm som avses i förordningen (1959:348) med särskilda
bestämmelser om biografföreställningar m. m..

2.
filmer som
statens biografbyrå har godkänl för visning för någon åldersgrupp av barn under
femlon år vid prövning enligt nämnda förordning eller videogram med samma
innehåll,

3.
sändningar av
televisionsprogram som sker med slöd av 5 § första eller Iredje stycket
radiolagen (1966:755) eller med stöd av lagen (1978:479) om försöksverksamhet
med närradio.

3 § Bryter någon uppsåtligt eller av oaktsamhet
som inte är ringa mot 1 §. skall han dömas lill böter eller fängelse i högst
sex månader.

4 § Exemplar av videogram eller film
som har varit föremål för brott enligt denna lag eller värdet därav samt
utbytet av sådanl brott skall förklaras förverkade, om det inle ar uppenbart
obilligt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1981.

Prop. 1980/81:176 69

Utdrag

LAGRÅDET PROTOKOLL

vid sammanträde 1981-03-17

Närvarande: justitierådet Holmberg, regeringsrådet Hellner,
justitierådet Persson.

Enligt lagrådet den 16 mars 1981 tillhandakommet utdrag av
protokoll vid regeringssammanlräde den 12 mars 1981 har regeringen på
hemställan av statsrådet Winberg beslutat inhämta lagrådets yttrande över
förslag till lag om förbud mot spridning till barn av filmer och videogram med
inslag av våld.

Förslaget har inför lagrådet föredragits av
hovrättsassessorn Claes Örn.

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

JUSTITIEDEPARTEMENTET

Utdrag

PROTOKOLL

vid regeringssammanlräde

1981-03-19

Närvarande: statsministern Fälidin, ordförande, och
statsråden Ullslen. Bohman, Wikström, Friggebo, Mogård, Dahlgren, Krönmark.
Burenstam Linder, Johansson, Wirtén. Holm, Andersson, Boo, Winberg, Adelsohn, Danell,
Petri, Eliasson

Föredragande: statsrådet Winberg

Proposition med förslag till lagstiftning mot viss
spridning av videogram med våldsinslag m. m.

Föredraganden anmäler lagrådels yttrande' över förslag
till lag om förbud mol spridning till barn av filmer och videogram med inslag
av våld.

Föredraganden redogör för lagrådels yttrande och anför.

Lagrådet har lämnat förslaget utan erinran. Jag förordar
alltså i överensstämmelse med lagrådsremissen att en särskild lag införs enligt
vilken filmer och videogram med ingående skildringar av verklighetstrogen
karaktär som återger våld eller hot om våld mol människor eller djur inle får i
yrkesmässig verksamhel eller annars i förvärvssyfte lämnas ut till barn under
femton år eller spelas upp vid en särskilt anordnad visning när barn under
denna ålder är närvarande.

Begränsningen av lagens räckvidd till verksamhet som
bedrivs yrkesmässigt eller annars i förvärvssyfte bör ytterligare kommenteras
något. Som jag ser det är en sådan begränsning nödvändig såvitt gäller fall då
videogram eller filmer lämnas ul till barn. Överlåtelser eller utlåning som
sker från enskilda personer utan förvärvssyfte - t. ex. föräldrar - måste
rimligen motverkas med andra medel än kriminalisering. Däremot skulle det från
saklig synpunkt möjligen kunna ifrågasättas att låta även offentliga visningar
för barn ulan förvärvssyfte omfattas av den nya lagen. Det skulle därigenom bli
förbjudet atl visa videogram med innehåll av nu aktuellt slag på exempelvis
ungdomsgårdar, när barn under femton år är närvarande, också i fall då
visningen inte sker yrkesmässigt eller annars i förvärvssyfte. Även här måste
emellertid gälla atl man bör lita lill andra medel än straffbestämmelser.

Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde
den 12 mars 1981.

Prop. 1980/81:176 71

Enligt min mening är det också svårt att komma ifrån att
en särskild restriktion med sikte på allmänna sammankomster, låt vara endast
för barn. skulle strida mot de principer för mötesfriheten som finns uttryckta
i 2 kap. I § och 14 § första stycket regeringsformen.

Jag
hemställer alt regeringen, efter vissa redaktionella ändringar, föreslår
riksdagen alt anta förslaget.

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden
och beslutar all genom proposition föreslå riksdagen att anta det
förslag som föredraganden har lagl fram.

Prop.
1980/81:176 72

Innehållsförteckning

Propositionen .................................................................. ....... 1

Propositionens
huvudsakliga innehåll.............................. 1

Förslag
till lag om förbud mot spridning till barn av filmer och

videogram
med inslag av våld.......................................... ....... 2

Utdrag av
protokoll vid regeringssammanträde den 12 mars 1981 . . 3

1
Inledning.................................................................... ....... 3

2
Allmän
motivering ...................................................... 4

2.1
Bakgrunden....................................................... 4

2.2
Departementspromemorian............................... 5

2.3
Remissutfallet.................................................... ...... 7

2.4
Föredragandens
överväganden ...................... ...... 7

3
Upprättat
lagförslag .................................................. 12

4
Specialmotivering
...................................................... .... 12

5
Hemställan................................................................. .... 18

6
Beslut......................................................................... .... 18

Bilaga 1 Departementspromemorian (Ds Ju 1980:14) Våldet i
video

gram m. m. Förslag angående lagstiftningsåtgärder 19

Bilaga 2 Sammanställning av remissyttrandena över depariemenls-

promemorian Ds Ju 1980:14 ................................ 53

Bilaga 3 Del remitterade lagförslaget .............................. 68

Utdrag av lagrådels protokoll den 17 mars 1981 ..... ■.
. . 69

Uldrag av protokoll vid regeringssammanträde den 19 mars
1981 70

GOTAB, Stockholm 1981