Prop. 1980/81:181

Prop.
1980/81:181

Regeringens proposition

1980/81:181

om
förmedling av samtal med texttelefoner;

beslutad den 26 mars 1981.

Regeringen föreslår riksdagen all antaga de förslag som
har upptagils i bifogade utdrag av regeringsprolokoll.

På regeringens vägnar

THORBJÖRN FÄLLDIN

ELISABET HOLM

Propositionens huvudsakliga innehåll

1 propositionen föreslås atl televerket skall anordna
förmedlingstjänst för samtal mellan texttelefoner och vanliga telefoner.
Verksamheten skall börja under budgetåret 1981/82 och byggas upp gradvis under
en period av fyra år. Televerket skall ersättas budgetårsvis i efterskott för
förmedlingstjänsten från anslag under socialdepartementets huvudtitel.

I Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 181

Prop. 1980/81:181

Uldrag

SOCIALDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1981-03-26

Närvarande: statsministern Fälidin, ordförande, och
statsråden Ullsten, Bohman, Wikström, Friggebo, Dahlgren, Söder, Krönmark,
Burenstam Linder, Johansson, Wirtén, Holm, Andersson, Boo, Winberg, Adelsohn, Danell,
Petri, Eliasson

Föredragande: statsrådet Holm

Proposition om förmedling av samtal med texttelefon

1
Inledning

I betänkandet (SOU 1976:20) Kultur åt alla föreslog
handikapputredningen (S 1966:38) ålgärder för att döva och vissa andra grupper
handikappade skulle kunna telefonera.

Föredraganden, dåvarande statsrådet Troedsson, anförde
enligt ulredningens förslag, att en detaljplan för hur de handikappade skulle
få tillgång fill telefon borde utarbetas (prop. 1976/77:87, sid. 118). Detta
borde ske inom en särskild beredningsgrupp med uppdrag all även ta fram ett
närmare underlag för ställningstagande till frågan om finansieringssätlel.
Riksdagen beslöt i enlighet härmed (SoU 1976/77:28, rskr 1976/77:326).

Genom beslut den 7 juli 1977 bemyndigade regeringen
dåvarande statsrådet Troedsson att tillkalla en beredningsgrupp med angivna
uppdrag. Gruppen antog namnet textlelefongruppen (S 1977:15).

Texttelefongruppens första betänkande (Ds S 1978:16)
Telefon för döva, vilket avlämnades i augusti 1978. föranledde förslag från
regeringen om riktlinjer för fillhandahällande av texttelefon (prop.
1978/79:99, sid. 200). Riksdagen beslöt enligt propositionen, och fr. o. m. den
1 juli 1979 erhåller döva m.fl. texttelefon utan exlra engångsavgift (TU
1978/79:18, rskr 1978/79:1218).

I oktober 1980 lämnade texttelefongruppen',
vars arbele avslutats

' departementsrådet Åke Fors. ordförande,
departementsrådet Christer Andersson, avdelningschefen Jan-Ingvar Lindström,
departementssekreteraren Alf Nilsson, överingenjören Jan Silwer och
sekreteraren Ulf Winblad.

Prop. 1980/81:181 3

därmed, betänkandel (Ds S 1980:8) Telefon för döva, förmedling
av samtal med texttelefon.

Betänkandet bör fogas till protokollet i detta ärende som
bilaga 1.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgivits av
statskontoret, riksrevisionsverket, televerket, statens handikappråd,
landstingsförbundet, handikappinstitutet. Handikappförbundens centralkommitté.
De handikappades riksförbund, Sveriges dövas riksförbund. Hörselfrämjandets
riksförbund. Riksförbundet för döva och hörselskadade barn och Föreningen
Sveriges dövblinda.

En remissammanställning bör fogas lill protokollet som
bilaga!.

2 Föredragandens överväganden 2.1 Utgångspunkter

Jag har i dessa frågor samrått med chefen för
kommunikationsdepartementet.

Riksdagens beslut år 1979 att döva, gravt hörselskadade,
dövblinda och talskadade har rätt att få texttelefoner utan att erlägga extra
engångsavgift är ett uttryck för en väsentlig grundsats för vår politik i
handikappfrågorna. Denna har brukat sammanfattas med begreppen integration och
normalisering. För telefonlrafiken betyder begreppen, all även de nämnda
handikappgrupperna skall kunna telefonera och själva bli uppringda.

I propositionen år 1979 underströks det, att en av
telefonens främsta uppgifter är att upprätthålla sociala kontakter mellan
människorna. Det framhölls, au samhällets telefonnät är ett minst lika viktigt
kommunikationsmedel för handikappade som för andra. Jag vill starkt betona
dessa synpunkter. Telefonen är ett bland våra allra viktigaste redskap för
social gemenskap. I Sverige har praktiskt taget var och en, som vill det,
tillgång till telefon. Detta gör det till ett särskilt angeläget inlresse för
alla att ge de döva och de övriga handikappgrupperna tillträde till
telefongemenskapen. Riksdagens beslut år 1979 fullföljer en betydelsefull
etapp i della avseende.

Genom beslutet erhåller, som jag redan nämnt, döva, gravt
hörselskadade, dövblinda - av texttelefongruppen gemensaml benämnda lelefondöva
- samt talskadade texttelefon utan att behöva betala extra engångsavgift. Denna
är f. n. 6 000 kr. Texttelefonen, som utgörs av en skrivmaskin för utskrift och
en TV-skärm för läsning av texten, tillhandahålls av televerket. Det sker efter
ordination enligt samma regler som inom landstingskommunernas verksamhet med
hjälpmedel åt handikappade. Televerket ersätls från socialdepartementels anslag
Ersättning lill televerket för texttelefoner med det belopp som motsvarar de exlra
engångsavgifterna för texttelefoner, som tillhandahållits handikappade inom den
berättigade personkretsen.

Prop.
1980/81:181 4

2.2 Behovel av förmedlingstjänst

Vid min anmälan av anslaget Ersättning till televerket för
texttelefoner i årets budgetproposition (prop. 1980/81:100. bil 8, sid. 228)
har jag räknat med alt 1 200 personer i den berättigade gruppen kommer att erhålla
texttelefon under innevarande budgetår. Närmare 300 personer fick texttelefon
under förra budgetåret. Texltelefongruppen bedömer i sitt slutbetänkande, med
viss minskning av sin tidigare beräkning, att de handikappades totala behov av
texttelefoner kommer att stanna vid 5 600. Gruppen håller fast vid sin tidigare
uppfattning om ordinationslakten och räknar i slutbetänkandet med att behovet
av texttelefoner i princip skall vara tillgodosett under budgetåret 1983/84.

Jag anser mig kunna göra samma bedömningar som
texttelefongruppen i dessa båda avseenden. Ca 1 500 handikappade inom den
berättigade personkretsen torde komma all ha texttelefon vid slutet av
innevarande budgetår. Innehavet av texttelefon är en fördel för den enskilde
även utan tillgång till förmedling av samtal mellan sådana telefoner och
vanliga telefoner. Barndomsdöva är en grupp med stor samhörighel, vars
vardagliga sociala kontakter i stor utsträckning äger rum inom gruppen. Även
för andra handikappade, som kan få texttelefon utan atl erlägga extra
engångsavgift, har genom 1979 års reform öppnats en viklig möjlighel till
kommunikation, som har belydelse inte minst inom del egna föreningslivet.

Rätten all få texttelefon men inle kunna telefonera till
abonnenter med vanlig telefon och inte kunna bli uppringd av dem innebär dock
en fortsatt isolerad belägenhet. Texttelefongruppen har därför framhållit, att
man med texttelefon också skall kunna kommunicera med alla som har vanlig
telefon -annars uppstår isolerade kommunikationsöar. Tillträdel till
telefongemenskapen är sålunda en fråga inte bara om texttelefoner utan även om
förmedling av samtal mellan dem och vanliga telefonapparater. Dessa synpunkter
underströks i 1979 års proposition.

För egen del finner jag det mycket tillfredsställande, att
lexttelefongruppen i sitt slutbetänkande har angivit riktlinjer för hur
förmedling av samtal med texttelefoner kan ordnas. Gruppens uppfattning i dessa
frågor grundas på erfarenheter från en försöksverksamhet, som i en andra etapp
ägde rum inom televerket under tiden februari-juni 1980. För den närmare
uppläggningen av försöket och dess genomförande får jag hänvisa till
texttelefon-gruppens redovisning i bilaga 1.

2.3 Televerkets roll

Texttelefongruppen uttalar, att försöket gav positiva
resultat och klarl visade att förmedling av samlal med texttelefoner bör
utföras av televerket. Remissinstanserna har samma uppfattning. Televerket
bekräftar i sitt yttrande, att förmedlingsverksamhet i verkets regi är möjlig atl
genomföra.

Prop.
1980/81:181 5

Även jag är övertygad härom.

Framgången med försöksverksamheten understryks av en rad
skrivelser till mig och genom andra opinionsyttringar från enskilda personer
och övriga intressenter. Genomgående har man beklagat, att försöksverksamheten
med samlalsförmedling upphörde vid halvårsskiftet 1980 och uttalat slarka
önskemål om att den skulle återupptas.

Förslaget från texttelefongruppen innebär att förmedling
av samtal med lexltelefoner införs i televerkets regi enligt de rikllinjer som
gruppen har angivit i betänkandet. Gruppen föreslår vidare, alt verket får i
uppdrag alt närmare planera förmedlingsverksamheten.

Remissinstanserna tillstyrker dessa förslag.

Enligt min uppfattning bör 1979 års beslut om
tillhandahållande av texttelefoner fullföljas genom att förmedling av samtal
mellan sådana telefoner och vanliga telefoner ordnas av televerket. Regeringen
bör utverka riksdagens godkännande av de angivna riktlinjerna för förmedling av
samlal med texttelefon. Därefter får det ankomma på regeringen att meddela
televerket uppdrag om utformningen av verksamheten.

2.4 Omfattning

Texttelefongruppen har närmare analyserat det kvantitativa
behovet av förmedling. Som jag redan har nämnt, instämmer jag i lexltelefongruppens
bedömning att antalet texttelefoner inom den berättigade personkretsen kommer atl
utgöra ca 1 500 vid slutet av innevarande budgelår och ca 5 600 vid full
behovstäckning under budgetåret 1983/84. På grund härav bör
förmedlingsverksamheten byggas upp gradvis. Gruppen räknar med alt televerkets
förmedlingsservice kan komma igång tidigast under hösten 1981. Televerket
bedömer, atl förmedlingscentraler kan startas i begränsad omfattning 6-8
månader efter beslut och atl reguljär verksamhet med full kapacilet beräknas
kunna vara införd efter omkring ett år. Jag finner det angeläget att
uppbyggnaden av förmedlingstjänsten sker i enlighet med televerkets bedömning
och all den påbörjas så snart som möjligt under hösten 1981.

I sin behovsanalys har textlelefongruppen utgått från
försöksverksamhetens erfarenheter om bl, a. samtalsfrekvens och samtalens
spridning på veckodagar och tider under dagen. Analysen har försetts med
förbehåll med hänsyn lill viss osäkerhet i gjorda antaganden. Gruppen har
vidare räknat med atl förmedlingen skall vara öppen måndag-fredag mellan kl. 7
och kl. 21, lördagar mellan kl. 8 och kl. 21 samt söndagar mellan kl. 9 och kl.
18.

Televerket framhåller i sill remissyllrande, att del är
svårt att bedöma omfattningen av en framtida förmedling i full skala.
Försöksverksamheten pågick bara några månader inom vissa geografiska områden
med förhållandevis få deltagare och ger, som också textlelefongruppen betonar,
inte säkert

Prop.
1980/81:181 6

underlag för alla beräkningar.

För egen del anser jag att verksamheten bör byggas upp i lakl
med efterfrågan och med hänsyn lill praktiska och finansiella möjligheter.
Eftersom televerket bör svara för förmedlingstjänsten kommer den att i viss mån
kunna integreras med verkets övriga verksamhet. Detta ger enligt min mening förutsätlningar
för att utnyttja resurserna effektivt och att anordna och bygga upp
samtalsförmedlingen på ett adekvat sätt. Jag anser att lexltelefongruppens
behovsanalys i fråga om förmedlingsrcsurser är en bra utgångspunkt för
planering och genomförande av förmedling.

2.5 Telefoner för dövblinda

Riksdagens beslut år 1979 om tillhandahållande av
texttelefoner gäller även dövblinda. De har därigenom rätt atl få texttelefon
utan alt erlägga extra engångsavgift. Genom att den vanliga texttelefonens TV-skärm
kan förstora text, kan denna telefon användas av döva med brukbara synrester.
Men personer med synskärpa därunder blir beroende av att få texten i
punktskrift. Beslutet år 1979 innefattar i och för sig även sådana apparater,
men de har ännu inte funnits tillgängliga. När så blir fallel - textlelefongruppen
räknar med att det kommer all ske under år 1981 - kan de således enligl
gällande regler lämnas ut, utan alt den dövblinde behöver erlägga den exlra
engångsavgiften.

Texttelefongruppen utgår ifrån atl det behövs särskilda
försök med punklskriflsskrivande dövblindtelefoner för att pröva deras driftsäkerhet
och dövblindas möjligheter all använda apparaterna. Handikappinstitutet har
utarbetat etl projekl i delta syfte. Detta har lagts upp så att kommunikation
kan äga rum med de vanliga texttelefonerna samt - genom den nu förordade
samtalsförmedlingen - med övriga abonnenter. Jag har samrått med chefen för
socialdepartementet i denna fråga, och hon avser alt inom kort föreslå
regeringen alt bevilja medel från allmänna arvsfonden för projektet.

2.6 Finansieringsfrågan

Texttelefongruppen diskuterar två möjligheter för
finansiering av televerkets verksamhel med förmedling av samtal med lexltelefoner.
Den ena möjligheten är att televerkets kostnader för förmedlingen ersätls över
statsbudgeten. Det skulle enligt gruppen i så fall ske med anlitande av socialdepartementets
anslag Ersättning lill televerket för texttelefoner. Ersättningen skulle utges budgelårsvis
i efterskott. Eftersom verksamheten föreslås börja under nästa budgetår, skulle
anslagsbehov för ändamålet uppkomma första gången under budgetåret 1982/83. Tre
av texttelefongruppens sex ledamöter förordar detla finansieringssätt.

Den andra finansieringsmöjligheten innebär, att leleverkel
utan särskild

Prop. 1980/81:181 7

ersättning från anslag över statsbudgeten bär koslnaden
för förmedlingen av samtal med texttelefoner. 1 detta fall skulle
finansieringen komma atl ske genom televerkels avgifter och kostnaderna således
belasta telefonabonnenterna. Om detla sätt atl finansiera verksamheten har tre
av lexttelefongrup-pens ledamöter, bland dem ordföranden, förenat sig. Det är
således gruppens förslag i finansieringsfrågan.

I sin diskussion erinrar textlelefongruppen om sina
överväganden i det första betänkandet, som ledde till 1979 års beslut om tillhandahållande
av texttelefoner och ersättning lill televerket över statsbudgeten för de extra
engångsavgifterna. Gruppen framhåller, alt utgångspunkten för övervägandena nu
är annorlunda. Förmedling av samtal är en servicefunktion, som gäller samtliga
telefonabonnenter. Den skall ge alla abonnenter av texttelefon och alla
innehavare av vanliga telefoner möjlighet att ringa varandra.
Förmedlingsverksamheten är en nalurlig serviceuppgift för televerket, vars
kostnad bör belasta verkets intäkter för den totala samtalslrafiken. Textlelefongruppen
redovisar även synpunkten, alt en av verkel finansierad förmedlingstjänst
kommer att strikt affärsmässigt vara olönsam för televerket, och att detta
skulle strida mot principen om kostnadsläckning för olika grenar av
affärsverkens verksamhel.

Även frågan om en särskild avgifl för samtalsförmedling
diskuteras i betänkandet. Tanken att sätta en sådan avgift så atl
förmedlingsverksamheten blev ekonomiskl självbärande avvisas av textlelefongruppen.
Avgiften skulle nämligen bli så hög - kanske 20-30 kr. per förmedlat samtal -
alt den skulle motverka reformens syfte. Gruppen reser invändningar även mot en
lägre avgifl för denna service och framhåller särskilt, att avgiften skulle
komma alt slå olika, beroende på vilken abonnent som måste betala den. För texltelefonabonnenier
med handikappersättning kan enligt gruppen hävdas, att avgiften kompenseras av
denna. Handikappersättning kommer emellertid inte dem till dei som blivil
handikappade efter 65 års ålder. De flesta vuxendöva hör till denna grupp och
skulle alltså få vidkännas merkostnader för sitt handikapp, när de anlitar
förmedlingstjänsten. Dessulom skulle abonnenter med vanlig telefon, dvs.
hörande personer, få erlägga den särskilda avgiften när de ringer fill en
abonnent med texttelefon.

Trols dessa redovisade invändningar anser textlelefongruppen
atl vid alternativet finansiering över statsbudgeten av förmedlingsverksamheten
en särskild samtalsavgift bör tas ut för anlitande av servicen. Avgiften bör
enligt gruppen dock inte sältas högre än lill 3 kr. per förmedlat samtal.

Texllelefongruppens kostnadsberäkningar för förmedling
bygger på den behovsanalys som jag redan har redovisat och som gjorts
huvudsakligen med ledning av erfarenheterna från försöksperioden förra året. De
uppkommande kostnaderna under budgetåret 1981/82 vid inledning av verksamheten
hösten 1981 anges till 4,4 milj. kr. 1 takt med tillkomsten av fler
texttelefoner ökar därefter kostnaden och beräknas vid full ulbyggnad under
budgetåret 1984/85 lill 13 milj. kr. Vid finansiering över statsbudgeten skulle
således på

Prop. 1980/81:181 8

grund av efterskottsläckning uppkomma anslagsbehov fr. o. m.
budgetåret 1982/83.

Texttelefongruppen föreslär. som jag nyss redovisat, att
televerkets kostnader för verksamheten med förmedling av samtal med
texttelefoner skall bäras av verkel genom samtalsavgifterna. Om denna
uppfattning har, som jag likaså redan nämnt, tre av gruppens ledamöter, bland
dem ordföranden, förenat sig.

De tre övriga ledamöterna har i en reservation, som endast
avser finansieringsfrågan, uttalat att koslnaden för televerkels samlalsförmedling
bör bestridas över statsbudgeten. De anser att skälen för riksdagens beslut år
1979 om finansiering av den extra engångsavgiften för texttelefonerna är
giltiga även för samtalsförmedlingen. Enligt reservanternas mening är det i
detta avseende ingen principiell skillnad mellan förmedlingsverksamhet och
tillverkning av texttelefoner. Texttelefongruppens finansieringsförslag uppfyller
vidare enligt reservanternas åsikt inte direktiven (Dir. 1980:20) till samtliga
kommittéer och särskilda utredare angående finansiering av reformer; förslaget
kompenseras inte av molsvarande besparing utan leder till ökade koslnader för
offentlig konsumtion genom utnyttjande av televerkets tjänster. Enligt
reservanternas uppfattning är det vidare mycket väsentligt, alt affärsverken
inte åläggs all bedriva verksamhel som inle läcker sina kostnader. Del bör endasi
ske, om merkostnaderna täcks av särskilda anslag. Reservanlerna uttalar även
den meningen, alt risken är uppenbar att den motivation som behövs för att
utveckla förmedlingsverksamheten försvinner, om televerket åläggs att bedriva
den utan att kostnaderna blir läckta. Det skulle inte vara till fördel vare sig
för de handikappade eller för televerket.

Samtliga remissinstanser utom statskontoret och televerket
biträder texttelefongruppens förslag au kostnaderna för förmedlingsverksamheten
skall bäras av televerket.

För egen del förordar jag, att verksamhelen finansieras
genom anslag på stalsbudgelen under uppbyggnadsskedet, men atl
finansieringsfrågan därefter kan komma att las upp till förnyad prövning. Ulöver
de skäl som reservanterna i texttelefongruppen har anfört, vill jag inför
uppbyggnadsskedet av förmedlingstjänsten framhålla följande. TexUelefonerna
ordineras av landstingskommunalt anställd personal enligt samma regler som
gäller för hjälpmedelsverksamheten. Televerket tillhandahåller telefonerna på
grund av ordination och ersätts enligt riksdagens beslut för engångsavgifterna
över statsbudgeten. Förmedlingstjänsten behövs för att de döva och övriga
handikappade inom den berättigade personkretsen skall kunna utnyttja texttelefonerna
för kommunikation med vanliga telefoner. Tillhandahållandet av texttelefoner
och den därav betingade förmedlingstjänsten bör ses som en sammanhållen
verksamhet och därför finansieras på samma sätt. 1 likhet med reservanlerna i
texttelefongruppen anser jag således atl skälen för riksdagens beslut angående
engångsavgifterna, åtminstone under verksam-

Prop.
1980/81:181 9

hetens uppbyggnadsskede, är giltiga även för
förmedlingstjänsten.

Jag har tidigare, liksom textlelefongruppen och
televerket, framhållit att gruppens behovsanalys för omfattningen av förmedlingstjänsten
är behäftad med viss osäkerhet. Därmed är givetvis - televerket understryker
detta - de gjorda kostnadsberäkningarna på motsvarande sätt osäkra. Det är
därför enligt min mening angeläget att regeringen och riksdagen, särskilt under
uppbyggnadsskedet, år från år kan följa hela verksamheten och göra behövliga
ställningstaganden på grundval av årliga anslagsframställningar.

I frågan huruvida en särskild avgifl bör las ul för
förmedlingstjänsten har olika synpunkler anlagts. Texttelefongruppen har varit
enig om att en särskild avgifl om högst 3 kr. per förmedlat samtal bör
debiteras abonnenten, om kostnaderna för förmedlingstjänsten skall bestridas
över statsbudgeten. Även televerket anser att en mindre avgifl kan las ut.
Övriga remissinstanser, som yttrat sig i frågan, går emot en sådan
delfinansiering genom abonnenterna.

För egen del kan jag inte ansluta mig till uppfattningen
alten särskild avgift skall las ul för förmedlingstjänsten. Ett viktigt syfte
med texlielefonreformen är atl döva och hörande skal! kunna ringa till
varandra. En särskild avgift skulle motverka detta syfte och uppfattas som
orättvis.

Med de förbehåll som jag har gjort beträffande osäkerheten
i texttelefongruppens kostnadsberäkningar kan jag ansluta mig till dem. Det
innebär att förmedlingstjänsten under vart och etl av de kommande fyra
budgetåren och med början under hösten 1981 bör dimensioneras med utgångspunkt
från följande ekonomiska ramar i löne- och prisläget år 1981.

Budgetår

Milj. kr.

1981/82

4,4

1982/83

8,0

1983/84

10,5

1984/85

13,0

Under budgetåret 1984/85 beräknas förmedlingstjänsten med
nuvarande utgångspunkter nå full utbyggnad, och kostnaden för förmedlingstjänst
under budgetåren därefter stabiliseras således på denna nivå.

Ersättningen lill televerket för förmedlingstjänsten bör
bestridas från socialdepartementets förslagsanslag Ersättning till televerket
för texttelefoner. Ersättningen bör, liksom ersättningen för texttelefonerna,
erläggas budgetårsvis i efterskott. Verksamheten under löpande budgetår får
finansieras genom användning av den rörliga kredit som televerket disponerar i
riksgäldskontoret. De räntekostnader som därvid uppkommer skall inräknas i
ersättningen lill leleverkel.

Genom all efterskollstäckning bör tillämpas, uppkommer
ingen utgift för staten för förmedlingstjänst under näsla budgetår, och medel
för denna verksamhet behöver inle beräknas under anslaget för budeetåret
1981/82.

Prop.
1980/81:181 10

Utrymme för satsningen på förmedlingstjänst skall skapas
genom omprioritering av medel från annan verksamhet inom socialdepartementets
område.

3 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu anfört hemställer jag att
regeringen föreslår riksdagen att godkänna de angivna riktlinjerna för
samtalsförmedling med texttelefoner.

Ärendet bör behandlas under innevarande riksmöte.

4 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden
och beslutar alt genom proposition föreslå riksdagen att antaga det förslag som
föredraganden har lagt fram.

Prop. 1980/81:181 11

Bilaga 1

Betänkandel (Ds S 1980:8) Telefon för döva, förmedling av
samlal med texttelefon. (Avsnillen 1-3 saml bilagorna ej medtagna).

4 Olika möjligheter till samtalsförmedling

Vi framhöll i vårt delbetänkande att man med en
texttelefon i princip även skall kunna kommunicera med alla som har vanlig
telefon. Risken är annars stor att isolerade '"kommunikationsöar"
uppslår.

För atl möjliggöra en sådan kommunikation krävs att skrivna
meddelanden överförs till tal och vice versa. Det finns i princip flera möjligheter
att ordna en sådan överföring eller informationsförmedling.

Det f. n.
enda realistiska alternativet bygger på personlig assistans. Denna kan
åstadkommas genom att vissa personer (förmedlare) har tillgång lill både en texilelefon
och en vanlig telefon. Förmedlarna är placerade vid en s. k.
förmedlingscentral, där de tar emot samtal som skall utväxlas mellan döva och
hörande. Ett inkommande samtal på texttelefonen från en barndomsdöv eller lalskadad
person kan genom förmedlarens hjälp överföras till en hörande. Denne rings upp
av förmedlaren, som läser upp texten för den hörande och skriver ner svaret
från denna på texttelefonen. En döv abonnent läser svaret på sin apparats TV-skärm.
Den som blivit döv i vuxen ålder behöver inte skriva ner vad han/hon vill ha
framfört. Han/hon kan tala direkt lill förmedlaren, som vidarebefordrar
samtalet och sedan skriver ut den hörandes svar på texttelefonen. En lalskadad
person å andra sidan kan la emot ett muntligt svar men skriver sina meddelanden
lill förmedlaren.

I prop.
1978/79:99 framhöll dåvarande chefen för kommunikationsdepartementet:
"Allmänt kan sägas att den lekniska utvecklingen på telekommunikationsområdet
leder lill alt nya teletjänster kan komma atl introduceras, vilka bör kunna få
stor betydelse för de handikappade. Jag tänker därvid särskill på text-TV och data-TV-syslem".
Som ett exempel på en generell åtgärd som förbättrar handikappades möjligheter
alt telefonera erinrade statsrådet om den successiva övergången lill knappsatstelefoner,
som bl. a. underlättar nummertagningen. Del finns anledning alt här något
beröra dessa framtidsperspektiv, som möjligen innebär atl den personliga
assistansen blir en övergående lösning av förmedlingsproblemet.

Elt intressant alternativ bygger på möjligheten atl
utnyttja utrustning för s. k. talsyntes och talideniifiering. 1 elt längre
framtidsperspektiv framstår användandet av såväl talsynletisering som
talidentifiering som fullt möjligt. Delta innebär att den skrivna texten kan
omvandlas till syntetiskt tal och det talade ordet till skrift.

Försök med dylika utrustningar pågår vid flera
forskningscentra i Norden och andra håll i världen.

Utvecklingen av syslem för omvandling av fortlöpande
text till tal

Prop. 1980/81:181 12

(talsyntes) har kommit relativt längt. Det finns i dag
möjlighet att mata in text (i praktiken i form av en telexhålremsa eller
liknande) med normal läshastighet och få ul en talsignal. I de flesta fall sker
talsyntesen genom alt stavelser och ord byggs upp på basis av språkets minsta
beståndsdelar -fonenien - efter regler som följer språkets struktur.

Regelgeneralorn är i princip en liten dator, och reglerna
finns lagrade i etl minne. Den elektriska ulsignaicn är väl lämpad för
utmatning till telefonnätet och avlyssning i en vanlig telefonapparat. Redan
med dagens system kan man uppnå en hög uppfattbarhctsprocenl, och med ännu
några års utvecklingsarbete torde syntetiskt tal vara elt allmänl accepterat
alternativ lill inspelat mänskligt tal.

På talanalyssidan är problemen betydligt större. Bortsett
från atl kunskaperna om taluppfattningsmekanismerna fortfarande är
ofullständiga, vållar spridningen mellan olika röster och även variationen från
gång till gång för samma talare slora svårigheter. Del lorde dröja 8 ä 10 är
innan system för analys av löpande tal och omvandling till skriven text kan
realiseras. System för igenkänning av elt så begränsat material som räkneorden
0-9 lästa av olika talare finns i och för sig redan. För igenkänning av ett
större antal ord har rapporterats 95-98 % rätl uppfattade i bästa fall.
Felprocenten är dock fortfarande för hög för de flesta tillämpningar.

Intresset för talanalys och röstigenkänning är stort, vilkel
gör atl forskningsinsatsen är slörre än på syniessidan. Svårighetsgraden gör
alt man ändå måsle räkna med det nämnda tidsperspektivet, vilkel innebär att
man de närmaste åren endast kan vänta sig tillämpningar på talsyntesområdet.

I olika sammanhang har man skisserat en utveckling under 1980-lalet
där allt fler hushåll skaffar sig hemdator eller terminal. Denna skulle kunna
förbindas via telenätet med någon form av datorutrustning. Hemterminalerna
skulle därigenom kunna användas för atl hämta information som lagrats i olika
databaser. En sådan utveckling skulle givetvis få stor belydelse för
kontakterna med dem som har texttelefoner under förutsättning att
hemterminalerna och texttelefonerna konstrueras så att kommunikation mellan dem
blir möjlig. Enligt vad vi har erfarit har denna möjlighet beaktats vid
konstruktionen av texttelefonen.

Men även enklare leknik prövas i delta sammanhang. I
Nederländerna och i Danmark pågår f. n. försök i mindre skala att med knappsatsielefoner
skapa e« kommunikationshjälpmedel för döva.

Utrustningen hos den döve består av en knappsatslelefon,
signalomvandlare och en mindre TV-skärm på vilken 8-10 tecken fortlöpande
framträder. Kommunikationen tillgår så atl den döve lalar vid kontakt med en
hörande abonnent. Den hörande svarar genom att enligt ett visst mönster trycka
ner knappar på sin knappsatslelefon. Två knappar trycks ner för varje tecken. 1
en förbindelse mellan två döva måsle båda ha tillsatsutrustning och
kommunikationen sker genom knappsignalering åt båda hållen.

En fördel med denna kommunikationsmetod är att flertalet
länder är på

Prop. 1980/81:181 13

väg att införa knappsatsapparater, vilka dock måste vara
utförda för tonsignalering. I Sverige beräknas detta vara genomfört för hela
landet under senare delen av 1980-lalct, En ytterligare fördel är fnll
åtkomlighet till samtliga abonnenter, varför förmedlingsbehovot reduceras. Men
nackdelarna är tyvärr rätt betydande:

- Endast döva som har en god spräkbehärskning kan
ha förbindelse med en

"vanlig telefon".

-- Kommunikationsmetoden är långsam och ger diirmed länga samlalsti-der.

- Den hörande abonnenten ser inte den text han
skriver och har svårt att

hålla den i minnet. Stor risk för felskrivning.

~ Systemet kan inte utan belydande kostnader sanitrafikeras
med texttelefoner.

~ Ett införande av systemet i Sverige skulle, på grund av
det successiva införandel av tonknappval. inte ge full åtkomlighet mellan
abonnenterna förrän om ca 7-8 år.

I Kanada har motsvarande försök pågått. De har emellertid
avbrutits eflersoin systemet där ansetts vara för svårhanterligt för den som
enbart har knappsatsapparaten.

5 Inledande försöksverksamhet

1 det föregående har antytts att ny teknik kan öppna nya
möjligheter lill kommunikation över telenätet. Men oavsett vilken teknik som
blir förhärskande i framliden, slår det klart atl den enda möjlighet som f. n,
står till buds iir förmedling genom personlig assistans av förmedlare. Denna
metod iir förenad med belydande problem.

Det är därför viktigt all den prövas noggrannt. Det gäller
inte endast atl få ett grepp om behovel av förmedling och därmed
förmedlingspersonal. Del gäller lika myckel att studera samspelet mellan
abonnenter och förmedlare för atl få della att fungera så bra som möjligt.

För alt belysa behovel av och kraven pä en framtida
förmedlingsverksamhet i etl utbyggt textlelefonsystem inledde vi en
försöksverksamhet i april 1978, Ansvarig för försöksverksamheten var
Projektgruppen för vuxendöva. Verksamheten bedrevs vid Stockholms läns
landstings hörselklinik vid Kornhamnstorg i Stockholm, Den finansierades av
landstinget och allmänna arvsfonden. Försöksverksamheten bedrevs med 50
texttelefoner av Telis preliminära lyp.

Denna inledande försöksverksamhet finns utförligt
beskriven i skriften Projekt vuxendöva. Mim Hand syslemel. som getts en
omfattande spridning'. De iakttagelser och erfarenheter som gjordes under den
inledande

' Stockholm I9S0. Södersjukhusets hörselpcdagogiska avdelning.
Kornhamnstorg 4. Ill 27 Stockholm, tel, 21 ()6 14,

Prop.
1980/81:181 14

försöksverksamheten har emellertid beaktats i den analys
av samlalsförmedling som lämnas i del följande.

6 Tillverkningen av texttelefoner

1 det föregående (avsnitt 2)- har nämnts en
försöksverksamhet som genomfördes kring årsskiftet 1975/76 med USA-tillverkade
texttelefoner. De apparater som kom till användning (TV-phone) var importerade
av etl privatföretag och apparaterna hade inte granskats av televerket i annal
avseende än för temporärt tillstånd att ansluta dem till verkets nät. De har
numera utgått ur marknaden.

I januari 1977 anordnade televerket och
handikappinstitutet ett informationsmöte om aktuella telehjälpmedel på
handikappområdet. I mötet dellog representanter för slatliga organ, kommun- och
landslingsförbunden samt flertalel berörda centrala handikappförbund.
Beträffande texttelefoner meddelade televerkets representanler alt man
förvärvat tillverkningsrälten för den tidigare nämnda amerikanska TV-phonen.

Vid en teknisk granskning hade det dock visat sig all
produkten måste genomgå en relativt omfattande modifiering för att bli driftsäker.
Arbetet med detta pågick och en mindre serie skulle kunna tillverkas av Teli
under hösten 1977 om handikapporganisationerna så krävde. Dessa apparater
skulle dock inle uppfylla de krav gällande bl. a. överföringskod och signaliseringsprinciper
som en nordisk kravspecifikation skulle innehålla. Arbetet med denna
kravspecifikation hade påbörjats inom det nordiska telesamarbetel. Apparater
konstruerade och tillverkade enligt dessa krav beräknades kunna tillhandahållas
tidigast i slutet av år 1978.

Då det ansågs synnerligen angeläget att snabbt få fram
fungerande texttelefoner tillverkades drygt 200 apparater av den modifierade
versionen under hösten 1978. Dessaapparaler har kommit lill användning bl. a.
vid den försöksverksamhet som gruppen bedrev vid hörselkliniken vid Kornhamnstorg.
Någon tilldelning lill enskilda handikappade skedde inte då anslagsfrågan vid
denna tidpunkt inte var löst.

Genom att dessa preliminära texttelefoner inte kan ha samlrafik
med texttelefoner tillverkade i enlighel med den nordiska kravspecifikationen
har de tagils ur trafik. De disponeras nu av dövskolor för undervisning och
intern kommunikation.

Texttelefoner utförda i enlighet med den nordiska
kravspecifikationen konstruerades av televerket under år 1979. Tillverkning
kunde påbörjas vid Teli under slutet av årel. Genom
konstruktions/produktionsproblem dröjde det emellertid till februari 1980 innan
de första apparaterna kunde leverereras. Tiden för den utvidgade
försöksverksamheten med texttelefoner (se avsnitt 8)' fick därför förkortas
med ca en månad.

- Ej med här. sid. 17

Prop. 1980/81:181 15

Som förut nämnts har riksdagen godkänt riktlinjer för
tillhandahållande av texttelefoner åt döva. gravt hörselskadade, dövblinda och talskadade.
som innebär atl apparater kunnat ordineras från den I juli 1979. Med hänsyn
till all televerkets kostnader skulle täckas i efterskott anslogs för ändamålet
5,7 milj. kr. för budgetåret 1980/81 under socialdepartementets anslag K 8.
Ersättning till televerket för texttelefoner. Anslagsframställningen byggde på
vårt anlagande all ca 1 200 personer skulle lilldelas texttelefon under
budgetåret 1979/80 saml alt det angivna priset på texttelefonen var 4 500 kr.
På grund av oförutsedda svårigheter med konstruktion/produktion - främsl brist
på erforderliga komponenter - kunde endast 265 personer förses med
texttelefoner under budgetåret 1979/80. 1 praktiken innebär detta alt endasi
deltagarna i försöksverksamheten erhöll texttelefoner. Del innebär vidare alt anslagel
för 1980/81 endast utnyttjas till en mindre del.

1 anslagsframställning för budgetärel 1981/82 redovisas
televerkets beräkningar beträffande tilldelningen av texttelefoner under
budgetaret 1980/81. Verket räknar med att kunna installera 2 650 texttelefoner
under budgetåret. Kostnaden för en texttelefon har enligl televerket ökal lill
6 000 kr.

Televerkets beräkning av antalet installationer under
budgetåret 1980/81 bygger på vårt antagande i det tidigare belänkandel om
antalet ordinationer under budgetåret. Våra anlaganden byggde emellertid på
förutsättningen alt ordinationsverksamheten skulle ha startat i juli 1979 och
varit helt etablerad budgetåret 1980/81. På grund av all apparater inte funnits
tillgängliga har ordination av hjälpmedlet kommit igång på allvar först efler
den I juli 1980. Eftersom information, ordination och installation tar viss tid
anser vi det orealistiskt att anta att 2 650 texttelefoner kan installeras
under budgetåret 1980/81. Vi återkommer till denna fråga i avsnitt 9.1.''

7 Texttelefon för dövblinda

Föreningen Sveriges dövblinda (FSDB) och Synskadades
riksförbund (SRF) har i skrivelser till oss framhållit vikten av att
telefonfrågan för dövblinda löses.

I del hittills gjorda arbelel har också dövblindas
speciella behov av telefoneringsmöjligheler beaklals och valet av
kommunikationsprincip (kommunikation mellan tangentbordslerminaler) har skett
bl. a. med hänsyn till möjligheter att få fram lämplig utrustning för gruppen.

Gruppen dövblinda har studerats med hjälp av de register
som finns hos SRF samt vissa rapporter från handikappinstitutet. Av della malerial
framgår atl ca 400 personer har så grav syn- och hörselnedsältning alt de har
synnerligen svårt att samtala genom telefon eller ta emot information från
radio. TV och tidningar. För flertalet av dem är det omöjligt. Cirka 70 % av de
dövblinda är över 65 är. En analys av boendeförhållanden, psykisk

■• sid, 25

Prop. 1980/81:181 16

motivation och andra viktiga faklorer som begränsar
efterfrågan av särskild telefonutrustning visar atl högst 150 personer torde
kunna komma i fräga för ett telefonsystem där texten skrivs ut i punktskrift pa
papper. Vi bedömer all ca 50 personer är direkt motiverade och beredda alt med begrinisad
träning acceptera någon form av specialtelcfoner. För resterande 100 personer
krävs en mera långsiktig träning.

Speciella problem finns för dövblinda både när det gäller
att sända och ta emot meddelanden. Vissa dövblinda använder t. ex. aldrig annat
än punkiskriftsmaskiner för brevskrivning o. dyl.. vilket gör det svårt för dem
atl använda ett vanligt skrivmaskinstangenlbord. Vissa dövblinda har användbara
synrester som gör det möjligt att använda texttelefoner med bildskärm av samma
typ som för döva, förutsatt att bildskärmen är tillräckligt stor. Andra åter
måste ges möjligheter atl la emot meddelanden utskrivna på Brailles
punktskrift. Således behövs, vid sidan av de ovan beskrivna texttelefonerna för
döva och talskadade en speciell version som gör del möligt att sända och ta
emot punktskrift,

Kungl. tekniska högskolan i Slockholm inledde i början av 1970-talet
ett utvecklingsarbete för att få fram punktskriftslelefoner för dövblinda.
Efter några år fanns en prototyp som vid fältmässiga försök dock visade
påtagliga brister bl. a. beträffande driftsäkerheten.

Som framhållits i avsnitt 2 gjorde handikappinstitutet i
samarbete med Telemedel en utredning om döva, dövblinda och talskadade i
Norden. Elt resultat av delta arbete var. att norska televerkets ccntralförvaltning
åtog sig att i samarbete med svenska televerkets centralförvallning och
handikappinstitutet ta fram en prototyp till en terminal lämplig för
dövblindkommunikation. Så har också sketl, och baserat på en kommersielll tillgänglig
punklskriflsutrustning har norska televerket i maj innevarande år presenterat
en ulruslning och en rapport över arbetet. Den befinlliga terminalen finns f. n.
kvar i Norge för vissa praktiska prov. men beräknas bli ställd till
handikappinstitutets förfogande under år 1980. Förberedelser för en mindre
serietillverkning pågår.

Det är således rimligt att räkna med, att apparater för
dövblinda skal! kunna finnas tillgängliga under år 1981. Kostnaden för dessa är
inte fastställd, men torde bli minsl fem gånger så slor som kostnaden för en
texttelefon för döva. Eftersom antalet abonnenter dock är mycket litet är även
den lolala apparatkoslnaden liten jämfört med totalkostnaden för dövas
texttelefoner.

Eftersom de särskilda dövblindtelefonerna inle har funnits
tillgängliga och därför inle heller kunnal provas inom de försök med
texttelefoner som pågått har en del problem kring telefonering för dövblinda inle
kunnat belysas. Punktskrift tar alltid längre tid att läsa än vanlig skrift.
Detta påverkar samtalens längd vid telefonering med punktskriftslelefoner och
därmed också samtalskostnaden.

Prop. 1980/81:181 17

Vi utgår ifrån att det ocksä kan behövas vissa fortsatta
prov för att testa driftsäkerheten och för att göra eventuella justeringar i
apparaternas utförande. Vi anser att handikappinstitutet och televerket i en
arbetsgrupp bör följa den fortsatta utvecklingen av dessa telefoner tills den
tekniska utrustningen finns tillgänglig för dövblinda.

Det bör i della sammanhang framhållas atl texttelefoner
för dövblinda kan komma att spela en annan roll än enbart som alternativ lill
hörandes telefon. Apparaturen kan på ett omvälvande sätt bidra till atl bryta
många dövblindas svåra isolering. Planer finns också atl undersöka möjligheten
till nyhetsförmedling m. m. för gruppen via de speciella textlelefonlerminalerna.

8 Försöksverksamheten med samtalsförmedling 8.1 Bakgrund

Riksdagens beslut att texttelefoner kan ordineras till
döva, gravt hörselskadade, dövblinda och talskadade är elt steg på vägen mot
ett fungerande telekommunikationssystem för dessa grupper av handikappade.
Frågan om telekommunikation mellan texltelefonabonnenter och vanliga
telefonabonnenter kvarstår dock. Tillgång lill samlalsförmedling betraktas av
de döva som en viktig fråga och anses vara en förutsättning för att gruppen vuxendöva
skall efterfråga texttelefon. Starka krav på införande av en permanent
förmedlingsverksamhet har under en följd av år framförts från de döva och
hörselskadades organisafioner.

I prop. 1978/79:99 framhåller dåvarande statsrådet
Lindahl: "Texttele

fongruppen betonar alt dövas, dövblindas och talskadades tillträde till

lelefongemenskapen är en fråga inte bara om texttelefoner utan också om

förmedling av samtal mellan sådana telefoner och vanUga telefonapparater.

Även jag vill starkt understryka detla förhållande. Liksom remissin

stanserna anser jag det angeläget att hithörande problem snarast kan
lösas".

Till delta uiialande anslöt sig föredraganden, dåvarande chefen för

kommunikationsdepartementet.

Vi vill i sammanhanget också erinra om de principer som är
vägledande för det av FN proklamerade handikappåret 1981. lill vars utformning
Sverige aktivt medverkat. Varje land skall "verka för att samhällels
verksamhet på alla områden görs tillgänglig för människor med funktionshinder
samt atl dessa människors behov beaktas i planeringen på alla
samhällsområden".

Det stod från början klart atl en permanent samlalsförmedling
(föc) inte kunde inrättas utan en försöksverksamhet i större skala än den vi
inledde år 1978. Försöket borde vidare belysa alla faser i
förmedlingsverksamheten, bl. a. behovet av information och utbildning av såväl
abonnenter som förmedlare. Efter kontakter med televerkets ledning överenskoms
att en försöksverksamhet i verkets regi skulle inledas i början av år 1980. Den

2 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 181

Prop.
1980/81:181 18

genomfördes under tiden februari -juni 1980 och bekostades
huvudsakligen av socialdepartementet.

Försöket har gett positiva resultat och har enligt vår
mening klart visat atl förmedling av samtal med texttelefoner är en verksamhet
som bör utföras inom televerket. De nordiska telemyndigheternas mångåriga
engagemang i frågan ~ bl. a. via NÄT och Telemedel - får uppfattas så alt man
även på den sidan har samma grundinställning. Praktiska problem - bl. a. frågan
om samlalsdebitering - gör det också närmast omöjligt för någon annan än telemyndigheten
att handha samtalstrafiken.

Försöksverksamheten påbörjades 1980-02-18 och avslutades
1980-06-30. Antalet personer med texttelefon har uppgått till 230, varav 100
var vuxendöva, 129 barndomsdöva och en person var lalskadad. Eftersom
tillgången lill texttelefoner var begränsad vid försöksperiodens början erhöll
vissa abonnenter sin apparat först under försökels gång. De statistiska
uppgifter som analyserades hänför sig därför huvudsakligen till liden
april-juni.

Förmedlingscentralen (föc) var placerad i anslutning till
nummerbyrån på Stockholms telekonlor. Jakobsbergsgatan 16. Föc var öppen
måndag-lördag kl. 8-21 och söndag/helgdag kl. 9-15.

Avsikten med försöket har varit att bedöma vilken
dimensionering en förmedlingsverksamhet skall ha för att erbjuda en
tillfredsställande service och vilka koslnader som är förknippade därmed. I
målsättningen ingår även alt behandla frågan om hur förmedlingen skall utformas
och fungera. Verksamhelen vid föc har registrerats noggrant för atl ge underlag
för fortsatta överväganden. Den har utvärderats fortlöpande.

8.2 Syfte

Syftet med ulvärderingen av försöksverksamheten har varit
alt o identifiera och kvantifiera de faklorer som är av betydelse för abonnenternas
efterfrågan av förmedling, o registrera och bearbeta det material som
insamlats vid föc under försöksperioden, så att det blir möjligt att belysa
frågan om framtida dimensionering, o ta del av abonnenternas och personalens
erfarenheter och synpunkter vad gäller förmedling av samtal för atl kunna ange
vissa riktlinjer beträffande förmedlingsverksamhetens utformning och funktion.

8.3 Frågeställningar

Följande frågeställningar ligger till grund för
utvärderingen av försöksverksamheten: 1) Vilka erfarenheler har gjorts i
samband med ordinations- och informa-

Prop.
1980/81:181 19

tionsarbetet?

2)
Vilka
erfarenheter har gjorts beträffande föc:s utformning och funktion?

3)
Vilka faktorer
påverkar abonnenternas kommunikationsbenägenhet och hur slor är efterfrågan av
förmedling?

4)
Vilken
dimensionering av föc i förhållande lill antalet abonnenter är nödvändig för
att tillgodose abonnenternas önskemål och efterfrågan?

8.4 Uppläggning och genomförande

Arbetet med försöksverksamheten har omfattat följande
aktiviteter:

A. Förberedelser (oktober 1979-februari 1980)

o personliga erbjudanden om deltagande i försöket och
kontakter med

berörda myndigheter och organisationer, o information till
deltagarna,

o ordination av lexltelefoner och annan utrustning, o
inrättande av föc, o utbildning av förmedlingspersonal.

Del förberedande arbetet är utförligt beskrivet i bil. 2Erfarenheterna av förberedelsearbetet visar att särskilt informationsfrågorna
måste ägnas stor uppmärksamhet, dels vid ordination, men speciellt i samband
med samtalsförmedling.

B. Genomförande (februari-juni 1980)

o samtalsförmedling,

o felavhjälpning och samordning, o förbättringar av
verksamheten.

C. Uppföljning och utvärdering (mars-augusti 1980)

o manuell och automatisk registrering
av samtalen vid föc,

o enkäter riktade till abonnenter och
personal,

o dokumentation från ordinalörerna
och televerket,

o bearbetning och sammanställning.

8.5 Efterfrågan av texttelefoner

I vårt fidigare betänkande utgick vi från atl det finns
klara skillnader i dövas behov av samlalsförmedling.

Gruppen döva kan indelas i två kategorier. Den ena är de barndomsdöva,
dvs. personer som är födda döva eller som blivit döva i den tidiga barndomen.
Den andra kategorin är de vuxendöva personer, som har blivil döva i vuxen
ålder.

Barndomsdöva har iraditionelll en väsentligt annoriunda kommunika-

5 Ej med här.

Prop.
1980/81:181 20

tionssituation än vuxendöva. Barndomsdöva kommunicerar
huvudsakligen med andra barndomsdöva.

Vuxendöva, liksom talskadade, kan förutsättas ha ett
kommunikationsbehov och kontaktmönster som i storl sett överensstämmer med
ickehandikappades. Detta innebär att de huvudsakligen har behov av kontakt med
hörande, vilkel ställer krav på förmedling av samtalen.

Vi utgick från atl barndomsdöva har etl storl inlresse av atl
få tillgång till texttelefon. Vi försökte inte bedöma i vilken mån detla
intresse påverkas negativt av t. ex. hög ålder, svårigheter att använda
utrustningen, eller hörande familjemedlemmar som sköter telefonkontakterna. Vi
antog vidare att barndomsdöva skulle efterfråga samlalsförmedling i mindre
utsträckning än vuxendöva.

Medan gruppen barndomsdöva har en hell normal
åldersfördelning, beräknas genomsnittsåldern för de vuxendöva ligga på ca 70
år. Därav följer att ett relativt stort anta! inte kommer att efterfråga
texttelefon, därför att de redan överlåtit de yttre kommunikationerna på andra.
Dessutom har många vuxendöva efter åratal av isolering fått sin
kommunikationsvilja begränsad. Detta såg vi som en begränsande faktor när det
gällde vuxendövas intresse för texttelefon över huvud taget. Eftersom gruppen talskadade
är rätt ofullständigt känd blev uppskattningen av deras behov av texttelefon
myckel approximativ.

Del finns ytterligare faktorer som direkt eller indirekt
påverkar efterfrågan. Tillgång till förmedling är säkert av stor betydelse för
efterfrågan. Gruppen vuxendöva kan förmodas vara mindre intresserade av
texttelefon om det inte finns samlalsförmedling.

Det finns troligtvis en relativt stor grupp av döva som
inte känner till atl de är berättigade lill texttelefon. Information till de
presumtiva texttelefonabonnenterna kan öka antalet som efterfrågar
texttelefon. Försöksverksamheten har dock visat att gruppen vuxendöva är
tämligen okänd, och del kan därför vara svårt atl nå ut med information till
den.

Slutligen har antalet texltelefonabonnenter säkert
betydelse för den enskildes efterfrågan av texttelefon. Många personer avvaktar
tills antalet texltelefonabonnenter har blivil fler.

Det är sålunda rimligt alt anta alt inle alla hushåll där
döva ingår kommer att efterfråga texttelefon. De omständigheter som troligtvis
påverkar efterfrågan är typ och grad av handikapp, boendeform, ålder, andra
handikapp, ekonomiska förhållanden och extra kostnader för texttelefonen (i
form av högre kvarialsavgifi liksom för eventuellt nytt telefonabonnemang).

Försöksverksamheten har givit vissa indikationer på alt
följande förhållanden har en reducerande effekt på efterfrågan av
texttelefoner.

Prop.
1980/81:181 21

Vu.xcndöva och barndomsdöva

o annat handikapp,

o samboende med hörande,

o nyttan anses inle motsvara merkostnaderna,

o små ekonomiska resurser, t. ex. endasi folkpension,

o ålder: över 65 år.

Vuxendöva

o lång tids dövhet.

o möjligheten att klara viss typ av samtal på
annat sätl t. ex. med förstärkare.

8.6 Försöksgruppen

Kontakter för alt få deltagare i försöket togs under
oktober 1979. Vuxendöva skulle i första hand erbjudas att delta, eftersom man
antog att denna grupp hade elt slörre behov av förmedling än de barndomsdöva.
Eftersom kännedomen om vuxendöva ansågs störst inom Stockholmsområdet borde
erbjudandel i första hand gå till personer därifrån. Ett 50-tal personer från
Västernorrland bereddes också tillfälle atl delta.

Totalt skulle ca 250 döva personer ingå i försöket. Genom
olika kontakter erhölls namnuppgifter på döva personer, som antogs vara
intresserade. Ett begränsat antal döva anmälde själva sitt intresse.

Det visade sig dock vara svårt att få fram ett lillräckligl
anlal vuxendöva för försöket, främst därför att denna grupp inte är känd på
samma sätl som barndomsdöva. Ett stort anlal barndomsdöva fick därför ingå.
Resultatet av arbetet med framtagning av tänkbara försökspersoner blev en
förteckning med namn och adresser lill 293 döva personer. Med familjer
representerade de hushåll med minsl 358 döva personer.

Sedan informationsmaterial om texttelefonerna och om
försöket hade utarbetats sändes under november 1979 ut information och brev med
erbjudan att della i försöket till de personer som fanns upptagna på
förteckningen. Av dessa var 147 vuxendöva, 145 barndomsdöva och en person lalskadad.

Av de 293 som erbjöds alt delta tackade 50 personer nej
till erbjudandet. Av dessa var 36 vuxendöva och 14 barndomsdöva. Tolala andelen
personer som inte efterfrågade texttelefon uppgick lill 17 % av de tillfrågade.
De främsta skälen var alt man klarade kommunikationen på något annat sätt och
att kostnaderna för texttelefonen ansågs höga. Medelåldern bland de vuxendöva
som tackade nej var relativt hög. Men den största andelen av de vuxendöva som
tackade nej bodde tillsammans med hörande. Det är troligt att den döves
telekommunikation övertagits av den hörande i dessa fall.

Ett antal personer som tackade ja till erbjudandet
lämnade senare

3 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 181

Prop.
1980/81:181 22

försöksverksamheten. Totalt har bortfallet uppgått till 13
personer. Av dessa var il vuxendöva och två barndomsdöva.

Den försöksgrupp som slutligen kom alt ligga till grund
för den statistik som förts vid föc omfattar 230 personer. De flesta var
bosatta i Stockholm, 46 i Västernorrlands län och några få i Uppsala och
Södermanlands län. Eftersom en stor del av deltagarna i försöket -främst barndomsdöva
- bodde tillsammans med döva, kom antalet döva personer som hade tillgång till
texttelefon i bostaden att uppgå till drygt 300. 15 av deltagarna erhöll
dessutom texttelefon på arbetsplatsen.

De döva i försöksgruppen bedöms vara i storl sett
representativa för andelen döva som kan förväntas efterfråga texttelefon.
Däremot kan Samtalslrafiken antas ha legat på en högre nivå än som kan
förväntas för en totalpopulalion av döva, bl. a. beroende på koncentrationen
till Stockholmsområdet, vilket normalt sell innebär en högre kommunikalionsbenägenhet
anför abonnenter uianför storstadsområdena. I försöket har vidare ingått etl anlal
personer som tidigare innehaft texttelefoner av äldre modell. Några har ~
jämfört med övriga dellagare - utnyttjat föc i extremt hög grad.

Våra antaganden i det lidigare betänkandet alt inle alla
döva skulle efterfråga texttelefon besannades redan vid försöksverksamhetens slart.
Det visade sig som nämnts svårt att få ett önskvärt stort deltagande av vuxendöva
i försöket. Uppgifter om vuxendöva personer erhölls främst från en förteckning
som upprättats inom Projekl vuxendöva för utveckling av s. k. "Mun-handmetoden".
Molsvarande uppgifter kan vara svåra att erhålla i alla landsting - gruppen vuxendöva
är som förut nämnts ofullständigt känd. Del förväntades att del stora flertalel
av de döva som tillfrågades skulle vara intresserade av atl delta. All så många
tillfrågade inle önskade delta och bortfallet under försöksliden - som endast
till en mindre del beror på orsaker som flyttning, sjukdom o. dyl. - bör därför
särskilt uppmärksammas. Den avvaktande eller negativa lendensen kan förmodas
vara slarkare hos "normalpopulalionen" döva, vartill kommer
svårigheten alt nå vuxendöva med information.

8.7 Utnyttjandet av föc

Statistik från förmedlingscentralen redovisas utförligt i
bil. 1. Den förda statistiken omfatlar perioden april-juni 1980. I del följande
återges och kommenteras vissa erhållna uppgifter. I övrigt hänvisar vi till
bilagan. Där anges bl. a. olika omständigheter som påverkat försöksverksamheten
i inskränkande riklning.

Det genomsnittliga anlalel anrop till föc under vardagar
(öppet 8-21) var 102. April låg högst med 115 anrop per vardag, juni lägst med
88. Lördagar och söndagar var föc mindre anlitad. Genomsnittet för perioden var
83

* Ej med här.

Prop. 1980/81:181 23

samtal per dag. Vardagstrafiken var tätast under tiden
9-10 och 18-19. Andelen verkliga samtal - dvs. då förmedling mellan två
abonnenter kommit lill stånd - låg på ca 60 % av antalet anrop. I vissa fall då
numret var upptaget eller abonnenten inte var anträffbar har förmedlaren åtagit
sig att ombesörja anropet som ett lelefonärende.

Samtalen via föc fördelade sig med i genomsnitt 82 %
lokalsamtal och 18 % rikssamtal. De lolala intäkterna från rikssamtalen
utgjorde 5 424 kr. Kostnaden per samlal var drygt 7 kr. Endasi det förmedlade
samtalet har debiterats; anrop lill föc debiterades som lokalsamtal oavsett
avståndet.

Föc har varit utrustad med tre expeditionsplatser. Under
vardagar har tre förmedlare varit i tjänst samtidigt, lolalt sex förmedlare.
Under lördagar har bemanningen varit två förmedlare, totalt fyra, under
söndagar lolall två. Personalbehovet kan schablonmässigt beräknas till tre per
expeditionsplats.

Genomsnitilig beläggningstid - den tid expedilionsplaiserna
varit upptagna - var för april ca 40 % av öppettiden. Den effekfiva
arbetstiden i genomsnitt per förmedlare och vardag var 47 % av förmedlarens
arbetstid. Föc:s placering vid nummerbyrån gjorde att personalen vid låg
anropsfrekvens kunde disponeras för arbete vid nummerbyrån, för atl sedan
återgå till föc så snart anropsfrekvensen ökade.

Svarstiden, dvs. den tid som abonnenten måste vänta lill
dess anropet besvaras hos föc, låg på samma nivå som för nummerbyråns övriga
verksamhet. Vissa lider var det dock besvärligt för abonnenterna alt komma
fram, främst vardagskvällar och söndagar. Kötider på över 15 minuter har därvid
kunnat noteras. Genomsnitilig kötid per köanrop var sex minuter.

Huvuddelen av anropen har kommit från texttelefoner, dvs.
från deltagare i försöksverksamheten. Del var mindre vanligt att innehavare av
vanliga telefoner sökte kontakt med texttelefonabonnenter, Samma tendens visade
sig i del lidigare försöket. Det förtjänar påpekas att antalet vanliga
abonnenter som utnyttjat föc är slörre än antalet texltelefonabonnenter, fast
de senare utnyttjat föc mer.

I den statistiska redovisningen har anropen via föc delals
upp i två olika typer av samtal. De belecknas antingen som "privala",
dvs. samtal med vänner, anhöriga osv., eller "praktiska", dvs. anrop
av praktisk natur (taxi, läkare, butiker, organisationer, myndigheter osv.).
Den första tiden ringde deltagarna i försöket i första hand "privala"
samtal. Man ringde vänner och bekanta för att tala om atl man hade telefon. Med
tiden kom dock de praktiska samtalen att öka, från 28 % av lotala antalet samlal
under april till 40 % under juni. Tidigare undersökningar visar atl denna
tendens fortlöpande förstärks.

För att få ett mått på abonnenternas utnyttjande av föc
har alla anrop via föc registrerats, dels automatiskt genom särskild mätapparalur,
dels genom att förmedlarna fört in olika uppgifter i en samlalsjournal. Det är
därför möjligt att i detalj följa varje enskild abonnents utnyttjande av föc.

Prop.
1980/81:181 24

Av de tabeller som återges i bil. V, framgår bl, a.
andelen texttelefonabonnenter som utnyttjat resp. inte utnyttjat föc under
försöksperioden. Under februari/mars var del 24 % av dem som då erhållit
texttelefon som vare sig anropade föc eller mottog samtal via föc. (Direkta
samtal till eller från andra texttelefoner förekommer givetvis men har inte
registrerats,) Andelen försöksdeltagare som inle använde föc uppgick lill 25 %
under april, 28 % under maj och 37 % under juni.

Andelen texltelefonabonnenter som inte anropat/anropats
via föc under hela den lid de haft texttelefon uppgår till 10 % (23 personer).
Andelen texttelefonabonnenter som anropat/anropals via föc varje månad de
innehaft texttelefon uppgår till 56 % (123 abonnenter).

Av
tabellmaterialet framgår tydligt alt de barndomsdöva abonnenterna ringt och
mottagit flera samtal än vuxendöva. I bilagan diskuteras detta förhållande, som
strider mol det anlagande vi gjorde i vårt delbetänkande. Vi anlog alt det är vuxendöva
som främst har behov av samtalsförmedling, medan gruppen barndomsdöva främst
har kontakt sinsemellan, vilket kan ske genom direkt kontakt mellan
texttelefoner. Det är möjligt atl de barndomsdövas attityder inte är lika
uttalade när del gäller telefonkontakter. Det kan också tänkas atl de barndomsdöva
som erbjudits delta i försöket inte är helt representativa för sin grupp;
andelen personer i aktiv ålder och därmed förvärvsarbetande var större än i
gruppen vuxendöva, och en del hade deltagit i tidigare försöksverksamhet. När
del gäller de vuxendöva bodde den övervägande delen tillsammans med hörande,
och telekommunikationen kan ha överlämnats till den hörande. Vidare är behovet
av telefonkontakt med myndigheler elc. minst lika storl för barndomsdöva som
för vuxendöva.

Ensamboende
hade den högsta anropsfrekvensen och samboende med hörande den lägsta. Del
kunde förväntas alt hushåll med mer än en döv skulle ha en molsvarande högre
anropsfrekvens, men så har inle varil fallel.

Femton abonnenter har haft tillgång till texttelefon både
i bostaden och på arbetsplatsen. Samtliga har utnyttjat föc och de har den högsla
anropsfrekvensen av samlliga delgrupper.

Texttelefonabonnenternas
ålder har visat sig ha en viss betydelse för anropsfrekvensen. Med stigande
ålder tycks många döva ha etablerat ett visst kommunikafionsmönster som är
svårt att ändra. Vuxendöva över 67 år är den delgrupp som utnyttjat föc minst, trols
all några i gruppen haft texttelefon tidigare och därigenom hade en hög
anropsfrekvens. Detta var genomgående i alla grupper; de abonnenter som
deltagit i lidigare försöksverksamhet vid Kornhamnstorg hade en högre
anropsfrekvens än nytillkomna abonnenter. Den troliga förklaringen är att del
tar tid för merparten av abonnenterna att upptäcka och acceptera fördelarna med

' Ej med här.

Prop. 1980/81:181 25

samlalsförmedling. Effeklen av etl längre innehav av
texttelefon kan därför väntas innebära en successiv ökning av efterfrågan.

Som framgått av den lidigare redogörelsen skiljer sig anropsfrekvensen
markanl mellan texttelefonabonnenterna. En liten aktiv grupp (3 % av försöksdellagarna)
svarar således för en betydande del av anropen via föc (21 %). Cirka 1 % av
texttelefonabonnenterna har en anropsfrekvens per månad som motsvarar minst två
anrop till föc per dag. Drygt 8 % av abonnenterna har en genomsnittlig
anropsfrekvens per månad motsvarande minsl ett anrop per dag, Å andra sidan är
det 10 % av texitelefonabonnen-terna som inle anlitat föc någon gång under hela
den tid de haft texttelefon. Det är dock rimligt att anta alt de utnyttjat
möjligheterna lill direktkontakt med andra texltelefonabonnenter.

9 Bedömning av framtida efterfrågan 9.1 Texttelefonerna

I vårt tidigare betänkanden uppskattade vi antalet barndomsdöva
i Sverige till ca 5 000. Antalet vuxendöva i behov av texttelefon uppskattade
vi lill ca 5 200. Beträffande de vuxendöva utgick vi från uppgifter som lagits
fram i Stockholms län för det lidigare nämnda vuxendövprojeklet. Detta projekt
vidgades därefter tili att omfatta ytteriigare tre landstingsområden. Man har
då funnil atl många, som enligt en audiometrisk definition betecknats som vuxendöva,
förfogar över hörselrester som möjliggör telekommunikation med förstärkare.
Antalet vuxendöva enligt denna definition uppskattar vi därför nu till ca 4
000.

När det gäller efterfrågan av texttelefon utgick vi från
all drygt 3 000 hushåll med barndomsdöva skulle efterfråga sädan. Reduktionen
gjordes främst med hänsyn till all en barndomsdöv ofla är gift eller sammanbor
med en barndomsdöv. Efterfrågan från vuxendöva bedömde vi också till ca 3 000.
Här anlog vi atl bl. a. den höga genomsnittsåldern hos vuxendöva-ca 70 årskulle
vara en starkt reducerande faktor. Slulligen antog vi alt 400-500 talskadade
skulle efterfråga texttelefon. Den samlade efterfrågan skulle då gälla 6 450
hushåll. Vi angav dock att totalsiffran angav del maximala antalet och troligen
kom atl underskridas.

Den nya uppskattningen av antalet vuxendöva och
försöksverksamheten visar atl vår beräkning av efterfrågan var något för hög.
En mer realistisk bedömning är att ca 5 600 hushåll, där döva ingår, kan
förväntas efterfråga texttelefon. Vi räknar därvid med en viss övervikt för barndomsdöva.
Vi uppskattar sålunda att ca 2 900 barndomsdöva hushåll kommer att efterfråga
texttelefon. Antalet vuxendöva abonnenthushåll uppskattar vi til! ca 2 700. Vi
betraktar dessa uppgifter som maximiangivelser.

I vårt resonemang har vi endast uppehållit oss vid döva
och gravt hörselskadade. Självfallet ingår talskadade och dövblinda i den
personkrets

Prop.
1980/81:181 26

vi räknar som framlida texltelefonabonnenter.
Försöksverksamheten ger dock ingen ledning när det gäller efterfrågan från dessa
grupper. Vi bedömer emellertid all den angivna ramen - 5 600 abonnenlhushåll -
även bör kunna inrymma texttelefon till talskadade och till dövblinda.

I vårt delbetänkande utgick vi från alt ordination och
leverans av texttelefon skulle kunna ske från den 1 juli 1979. Eftersom
information, träning och installation tar lid, räknade vi med att ca 1 200
hushåll - främst barndomsdöva - skulle kunna tilldelas texttelefon under
budgetåret 1979/80. Förseningar i produktionsledet på drygt ett år har lell till
all ordinationerna förskjutits på motsvarande sätt. Under det angivna
budgetåret har endasi 265 abonnenter - i stort sett försöksgruppen - erhållit
texttelefon.

Vi finner inle anledning att revidera vår uppfattning om
takten i ordinationsverksamheien. Visserligen fanns i september 1980
förteckningar över etl relativt sett slorl anlal personer som önskade resp. ordinerals
texttelefon. Vi finner dock inte skäl alt anta alt della anlal skall öka
drastiskt senare under budgetåret. Vi håller således fast vid vår uppfattning
att omfattningen av ordinationerna under det budgetår då verksamheten faktiskt
inleds, dvs. 1980/81, kommer atl omfalla ca 1 200 texttelefoner. Till dessa får
läggas de 265 apparater som utlämnats våren 1980. Vi bedömer således atl ca 1
500 döva - främst barndomsdöva - kommer att ha texttelefon installerad vid slulel
av budgetåret 1980/81.

Vi räknade lidigare med att det skulle la fyra år innan
den lotala efterfrågan täckts. Efterfrågan växer fram successivi och är - särskill
för vuxendöva - beroende av att samlalsförmedling finns etablerad. Vi finner
inte heller här skäl alt frångå vår tidigare bedömning och uppskattar all
totalantalet texttelefoner - med etl budgetårs förskjutning i förhållande till
beräkningarna i 1979 års proposition - således uppnås budgetåret 1983/ 84.

9.2 Förmedling

Flera faktorer påverkar efterfrågan av förmedling. I det
föregående har påvisats att faktorer som ålder, samboende, förvärvsarbete m. m.
varit utslagsgivande för försöksgruppens utnyttjande av föc.

Det står emellertid klart all samlalsförmedling är en
nödvändig beståndsdel i telekommunikation när döva har texttelefon. Vuxendöva
har ett kommunikafionsmönster som överensstämmer med vanliga telefonabonnenters,
och behöver liksom dessa kontakt med i princip hela abonnenlkol-lektivet.
Försöksverksamheten har även visat atl barndomsdöva och hörande har behov av atl
komma i telefonkontakt med varandra genom samtalsförmedling.

Döva är många gånger beroende av hjälp av landstingens döviolkar.
Tolkning kan vara kostsam, beroende på resavslånd m.m. Det har inle varil
möjligt att statistiskt belysa i vilken utsträckning samtalsförmedlingen ersatt

Prop. 1980/81:181 27

tolkverksamheten under försöksliden. Generelll kan dock
sägas att förmedlingen i vissa fall ersätter tolkning och kan minska behovet
av sådan

service.

Del ingår i vårt uppdrag all bedöma efterfrågan av
samtalsförmedling, ange lämplig organisation och beräkna kostnaderna för denna.
Den bedrivna försöksverksamheten ger etl gott underlag när det gäller
organisationen av en permanent förinedling. Den organisation som fanns vid föc
fungerade i storl sett bra. I princip behövs endasi en volymmässig ökning av verksamhelen.
Förslag om vissa förbättringar i fräga om utrustning och arbetsrutiner har överiämnats
till televerket. Det har emellertid inte varit möjligt för oss att nu lämna
förslag om geografisk och lokalmässig placering av en framtida föc. Denna fråga
är beroende av pågående överväganden inom televerket beträffande verkets
manuella betjäningssystem inom ramen för den s. k. KUND-85-organisationen.
Först nar klarhet nåtts om ev. förändringar kan televerket tillhandahålla
nödvändigt underlag för ställningstagande.

Den nuvarande oklarheten belräffande föriäggning av föc är
en av de faktorer vi har alt la hänsyn lill i vår bedömning av en framtida
förmedlingsverksamhet. En annan är tidsfaktorn. En permenent samlalsförmedling
måsle planeras omsorgsfullt. Det gäller geografisk placering, lokalmässig
förläggning och integrering med annan verksamhet inom teleområdet,
personalfrågor, personalutbildning, utrustning osv. Våra kontakter med
televerket har övertygat oss om alt en fungerande föc kan beräknas vara i verksamhel
fidigast hösten 1981. Del nödvändiga förberedelsearbetet medför dock den
fördelen att föc redan från starten kan dimensioneras för ett bestämt antal
texttelefonabonnenter. Antalet abonnenter hösten 1981 uppskattar vi lill ca 2
000. Planeringen kan från början la sikte på detta abonnenttal. Möjlighet i
successiv utbyggnad till en framtida full behovstäckning bör från början ingå i
planeringen.

I våra beräkningar har vi sålunda utgått från nivån 2 000
abonnenter för dimensionering av föc vid dess start. Erfarenheterna från
försöksverksamheten har därvid fått kompletteras med vissa antaganden.
Försöksgruppen kan visserligen anses i stort sett representativ för den "totalpopulalion"
döva som förväntas efterfråga texttelefon (ålder, samboende, förvärvsarbete m. m.).
Påtagligt är emellertid all samtliga som dellog var intresserade av försöket.
Det är ofrånkomligt att även detla i sig har stimulerat försökspersonernas
benägenhet all kommunicera. I försöksgruppen har även ingått ett relafivt stort
anlal abonnenter som tidigare innehaft texttelefon. Flertalet abonnenter har
varit bosatta i Stockholmsområdet, vilkel normalt sett innebär högre
kommunikationsbenägenhet än för personer utanför storstadslänen. Förmågan atl
skriva maskin, som är av avgörande betydelse för utbytet och längden av
samtalen, kan antas vara större i försöksgruppen än bland merparten presumtiva texltelefonabonnenter.
De faktorer som nämnts kan förväntas ha påverkat försöksgruppens kommunikation
på etl sådanl sätt atl nivån på samtalstrafiken kommit att ligga högre än som
kan

Prop.
1980/81:181 28

förväntas av en totalgrupp döva abonnenter.

På grund av dessa och andra skäl kan antalet samtal per
dag under försöksperioden inte automatiskt räknas upp från nivån 230 till 2
000. När det gäller de vuxendöva har vi i stället valt att beräkna efterfrågan
utifrån medeltalet anrop per månad och person, kompletterat med vissa anlaganden.
Metodiken framgår av tabellen i bil. 1, sid. 75, där lexttelefonabon-nenternas
anropsfrekvens via föc per månad redovisas. Tillgång till arbetstelefon,
långvarigt innehav av texttelefon och viss ökning av föc:s öppettider har
antagils ge en höjning av samlalsfrekvensen, medan de vuxendövas geografiska
spridning och boendeform tagits in som reducerande faktorer. Vid nivån 2 000
abonnenter förväntas de vuxendöva i abonnent-gruppen ringa resp. ta emot cä 4
700 samlal per månad via föc.

När det gäller de barndomsdöva i försöksgruppen måste man
ta hänsyn lill det förhållandet att de, när del gäller samtalsfrekvensen,
innehåller två utpräglade extremgrupper. Det har tidigare nämnls att ca 3 % av
gruppen svarade lör över 20 % av samtalen, medan ca 10 % inte anlitat föc någon
gång. Att använda medelvärdet som måttstock för beräkningen av de barndomsdövas
framtida efterfrågan skulle bli missvisande. I stället har medianvärdet för
efterfrågan per abonnent och månad använts. Från denna ulgångspunkt och med
ovan angivna korrigeringar blir slutsatsen att vid nivån 2 000 abonnenter
förväntas de barndomsdöva ringa resp. motta ca 10 130 samtal per månad via föc.
Den totala trafiken via föc kan således under angivna förutsättningar beräknas
till ca 15 000 anrop per månad. Siffran får anses som maximal, bl. a. beroende
på att korrigeringen för långvarigt innehav (-1- 40 %) inte hunnit slå igenom
då abonnentanlalet nått 2 000,

Motsvarande beräkning har gjorts för nivån 5 600 lextlelefonabbonenter,
som vi antar blir den lotala, och som förväntas inträda budgetåret 1983/84. Den
totala efterfrågan av samtalsförmedling beräknades då till ca 40 000 anrop per
månad.

Antalet anrop blir givetvis avgörande för behovet av
expeditionsplatser vid föc och därmed personalbehovet. I förutsättningarna för
våra beräkningar ingår ett visst ökat öppethållande vid föc (en timme tidigare
på vardagar utom lördagar och tre timmar senare på söndagar). Anropen beräknas
fördela sig tidsmässigt som i försöket, dvs. med toppbelastning på förmiddagen
(kl. 9-10) och kvällen (kl. 18-19). Mest uttalat är detla på vardagar. Den
högsta belastningssiffran, måndagar 18-19, har valts som utgångspunkt för
beräkningen. Bedömningen av dimensioneringen bygger även i övrigt på statistik
från försöksverksamheten: genomsnittlig samtals-längd 8 minuter, effektiv
arbetstid per förmedlare (expeditionsplals) 45 minuter per timme, 5 anrop kan
expedieras per förmedlare (expeditionsplats) och timme.

** Ej med här.

Prop. 1980/81:181 29

Med utgångspunkt 2 000 abonnenter och 15 000 anrop i
månaden finner vi alt det behövs 14 expedilionsplalser för atl tillgodose
efterfrågan, som då beräknats efter den högsta frekvensen under öppettiden,
dvs. måndag kl. 18-19.

Behovet av förmedlare varierar med samlalsfrekvensen.
Under vardagar varierar behovel mellan 6-14 förmedlare per timme, under
lördagar mellan 3-11 och under söndagar mellan 4-10. Om man tar hänsyn till den
utjämnande effekt ett kösystem medför behöver bemanningen troligen inle variera
så mycket. Under vissa perioder sjunker efterfrågan av förmedling och
förmedlare, bl. a. under sommaren och under helger.

Följande beräkning av personalbehovet utgår från det
maximala antalet expeditionsplatser. Hänsyn tas inle till möjlighelen av
växling mellan olika arbetsuppgifter under lågfrekvent öppettid - som förut
nämnts förekom sådan arbetsrotation vid föc. Hänsyn har inte heller tagits lill
möjligheten av alt deltidsanställa personal för att läcka vissa tider med toppbelastning.
Otvivelaktigt står åtskilligt all vinna med sådana organisatoriska åtgärder,
men vi finner det inte meningsfullt att nu söka beräkna effeklen.

Med utgångspunkl från de anlagna öppettiderna per vecka,
14 expeditionsplatser och 40 limmars arbetsvecka beräknar vi personalbehovet
till ca 32 tjänster och totalt lill ca 48 anställda. Detla är något fler
anställda än som följer av en annars tillämpad schablonmetod (3 x
expeditionsplats = 42 anslällda).

Med en antagen tolal lönekostnad på 100 000 kr. per
anställd blir lönekostnaden för ett år 4,8 milj. kr. Till detta kommer
investeringar och lokalkostnader. Vi förutsätter alt en permanent
förmedlingsverksamhet förenas med annan verksamhet inom televerket och att
kostnaderna för lokaler, arbetsledning m. m. bestäms med hänsyn lill detla.

Del direkla investeringsbehovet - för
expeditionsutrustning m. m. - beräknar vi till ca 100 000 kr. Under försökets
gång har del framkommit atl det för verksamhetens rationella bedrivande finns
behov av ett separat anropsnummer till föc. Del förenklar förmediingsarbetet
och möjliggör dessulom lika debitering av anrop lill föc från hela landel.
Enligt televerket kan behovet tillgodoses genom ett nummer av typ OOXYZ. Vi
bedömer att det för en permanent verksamhet är önskvärt med ett separat
anropsnummer lill föc. Ett nummer av lyp OOXYZ kosiar 6 milj. kr. att inkoppla
för hela landet. Investeringskostnaden bör kunna slås ul på minst 10 år.

För nivån 5 600 texttelefonabonnenter - som vi beräknar
kunna nås budgetåret 1983/84 - beräknar vi ett behov av 36 expedilionsplalser.
Med samma förutsättningar som vid nivån 2 000 beräknar vi antalet anställda lill
ca 123 (schablon 3 x expeditionsplats = 108). Kostnaden beräknar vi till 123 x
100 000 = 12.3 milj. kr. Motsvarande medelsbehov uppkommer budgetåret 1984/85.

Vi vill på nytt framhålla alt vi i våra beräkningar
genomgående utgått från maximala antaganden såväl när det gäller efterfrågan på
förmedling som

4 Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 18!

Prop.
1980/81:181 30

kostnaderna för denna. Kostnadsberäkningarna inrymmer
därför enligt vår mening en god marginal.

Som lidigare nämnts är det på grund av pågående
överväganden inom televerket beträffande verkets manuella betjäningssystem inte
möjligt för oss att nu föreslå förläggning av förmedlingsverksamheten lill en -
ev. flera - av televerkets anläggningar. Vi föreslår därför, om föc skall
inrättas i enlighet med vårt förslag, att regeringen uppdrar ål televerket atl
planera förmedling av samtal med texttelefoner i enlighet med de synpunkler vi
har lagl fram i det föregående. Planeringen bör således inriktas på atl en
förmedlingscentral - ev. två förmedlingscentraler - för ca 2 000 abonnenter
inrättas hösten 1981 vid någon av televerkels anläggningar. Därvid bör beaklas
de fördelar av organisatorisk och ekonomisk art som integreringen av
försöksverksamheten med annan televerksamhet, dvs, nummerbyrån, klart har
utvisat. De av oss gjorda beräkningarna beträffande samtalsfrekvens,
dimensionering av verksamheten och kostnadsramar bör tas som utgångspunkl för
planeringen. Behovel av separat anropsnummer typ OOXYZ bör särskilt prövas. I
samband med planeringen bör även behovet av utvidgning upp till nivån 5 600
texttelefonabonnenter beaktas. Uppdraget bör redovisas till regeringen.

Försöksverksamheten har visal att det går atl upprätta en
väl fungerande förmedlingsverksamhet. Abonnenternas reaktioner beträffande
förmedlingen, dess tjänster och dess personal har genomgående varil mycket
positiva. Resultatet av försöket har dessutom visat att det är tillgång till
förmedling som upplevs av de döva som den i särklass viktigaste delen av
telekommunikationssystemet; ulan förmedling är texttelefonen av begränsat
värde både för vuxendöva och barndomsdöva abonnenter. Vissa förbättringar
behövs dock både i fråga om ulrustning och arbetsrutiner. Vi har som förut
nämnts lämnat förslag om sådana förbättringar direkt till televerket.

10 Vissa särskilda frågor

Texttelefonen tillverkas, installeras, underhålls och ägs
av televerket. Den abonneras av kunden. Den kan utlämnas kostnadsfritt till
enskilda genom ett särskilt ordinalionsförfarande, som administreras av
personal inom den offentliga sjukvården. Den kan utlämnas som arbetstekniskt
hjälpmedel genom arbetsmarknadsmyndigheternas försorg. Som etl medel för direktkontakt
med döva bör den finnas vid vissa allmänna institutioner m. m. som har
återkommande sädana kontakter.

Ordinatörer av apparater i hemmet är vissa läkare,
teckenspråkstolkar och hörselvårdskonsulenter. Ordination till lalskadad kan
även ske av logoped. Vägledning för ordinationsförfarandet har utgivits av
handikappinstitutet.

Ordinatörernas medverkan inskränks emellertid inle till
ordinationen. Vi har i olika sammanhang starkt betonat nödvändigheten av att
den blivande texltelefonabonnenten ges information och möjlighet till träning.
Vi anser

Prop.
1980/81:181 31

denna fråga så viktig och grundläggande att vi behandlar
den särskilt i bil. 2'. Av denna framgår alt berörda landsting medverkat svnnerligen
aktivt i förberedelserna för försöket, främst genom insatser av hörselvårdskonsu-lent.
Vi vill understryka att sådant engagemang från landstingens hörselkliniker är
en förutsältning för all verksamhelen med texttelefoner skall kunna utvecklas planenligt.
En viss analogi kan här dras med rehabiliteringskurserna för vuxendöva och
hörselskadade. Vi vill här också erinra om den avlastning i dövtolkarnas arbete
som samtalsförmedlingen medför. Information och utbildning hos ordinalör bör
kompletteras genom insalser av de dövas och hörselskadades egna organisationer.
Det gäller inle minsl kurser i maskinskrivning, som t. ex. kan ordnas i
samverkan med bildningsförbunden.

Det är enligl vår mening också angeläget aU det sker en
uppföljning av verksamhelen med texttelefoner och att metoder diskuteras mellan
televerket och handikappinstitutet. Iakttagelser av intresse bör förmedlas
till handikappinstitutet och ordinalörerna.

Texttelefoner som arbetstekniskt hjälpmedel handhas av
arbetsmarknadsmyndigheterna, i första hand av länsarbetsnämnderna. För
verksamheten med sådana hjälpmedel finns etablerade rutiner. Vår
försöksverksamhet visar alt ett förhållandevis stort antal i försöksgruppen
anser sig ha behov av texttelefon i arbetet.

Vi har lidigare framhållit att behovet av samlalsförmedling
reduceras om vissa allmänna institutioner låter installera texttelefon för
direkt kontakt med döva. I vårt lidigare betänkande förutsatte vi aU detta
skulle ske på institutionens egen bekostnad - givelvis med undantag för
texttelefon som arbetshjälpmedel åt döva anslällda. I remissomgången framfördes
tanken på an på någol sätl reglera saken. Vi anser del emellertid inte möjligt
att f. n. ange vilka institutioner etc. som på egen bekostnad bör anskaffa
texttelefon.

Vi konstaterar att landstingen ansett det självfallet att
anskaffa texttelefon till sina hörcentraler och i vissa fall även till andra landstingsinstitulioner.
Samma inställning finns hos utbildningsinstitutioner för döva. Vidare har
televerket utrustat telekontoren med texttelefoner. Detsamma gäller någon eller
några länsalarmeringscentraler. Utöver detta torde behov framkomma både hos
allmänna organ och vissa serviceföretag. Vi finner del för vår del lämpligast
alt behovet redovisas och förslag om ålgärder i de enskilda fallen slälls av de
dövas organisationer, centralt och lokalt. Vi utgår från att Sveriges dövas
riksförbund. Hörselfrämjandets riksförbund och Riksförbundet för döva och
hörselskadade barn följer utvecklingen och lar de initiativ som kan behövas. Vi
vill här framhålla att tillgång till texttelefon på institutioner m. m. minskar
behovet av samtalsförmedling.

En fråga som intresserar lexltelefonabonnenterna är
möjligheten atl få

' Ej med här.

Prop.
1980/81:181 32

telefonkontakt nattelid, då föc är slängd. Del gäller då
främst anrop av larmkaraktär, dvs, till brandkår, polis, ambulans, läkare elc,

1 regi av SOS Alarmering AB (SOSAB) drivs f, n, 15 länsalarmeringscentraler
(LAC) i landet. Full, rikstäckande utbyggnad med 20 LAC beräknas vara nådd år
1982. Vi har haft kontakter med företrädare för SOSAB beträffande företagets
möjlighet och eventuellt intresse av alt ta emol 90000-anrop även från texltelefonabonnenter.
Då LAC är bemannad hela dygnet skulle det även vara möjligt för den att fungera
som föc för särskilt angelägna samtal. Vi har mötts av en allmänt positiv
inställning, men kontakterna har endast varit av inledande karaktär. Vi anser
att de bör föras vidare av de dövas och hörselskadades egna organisationer.
Dessa har som en central uppgift att företräda sina medlemmar inför samhällets
organ.

Frågan om telefonkatalog för texttelefoner har
diskuterats. För försöksverksamheten uppgjordes en särskild förteckning, som
utlämnades till dellagarna. Dessa förseddes också med särskilda brevkort, med
vilka de kunde meddela vänner och bekanta alt de hade telefon och hur de kunde
nås via föc. Deltagarna har tillfrågats om de fortsättningsvis önskar en
separat katalog eller om texttelefonerna - med en frivillig markering - bör
införas i den vanliga telefonkatalogen. Något enlydigt svar har dock inle
lämnats. För vår del finner vi elt införande i den vanliga katalogen atl
föredra. Under elt utbyggnadsskede kan dock en särskild förteckning bli
erforderlig. Det är under alla omständigheter nödvändigt att nya texttelefonabonnenter
bereds möjlighel alt genom speciella brevkort meddela sitt telefonnummer till
sin bekantskapskrets och andra kontakter. Vi förutsätter all frågan tas upp
till överläggning mellan televerket och de berörda handikapporganisationerna.

Vad vi i det föregående sagt om de dövas och
hörselskadades organisationer gäller givelvis även de talskadades och
dövblindas organisationer där dessa är berörda.

Televerkets koslnader för tillverkning och
tillhandahållande av texttelefoner betalas över statsbudgeten från anslag
under socialdepartementets huvudtitel. Av olika skäl -1, ex. dödsfall - kommer
texttelefoner atl lämnas tillbaka till leleverkel. Efler översyn kommer de alt
lämnas ut på nytt. Regler för hur ersättning skall beräknas i sådana fall bör
utformas i överläggningar mellan departementet och televerket, sedan närmare
erfarenhet vunnits belräffande hanteringen.

Slutligen vill vi framhålla behovet av information lill
allmänheten om texttelefon och samlalsförmedling. Televerket har utformat ett
omfattande informationsmaterial, som emellertid främst vänder sig till texltelefonabonnenter.
Men samtalsförmedling är en service som i princip slälls till förfogande för
hela telefonkollektivet. Här behövs långsiktiga insatser av berörda intressenter.
Det gäller handikappinstitutet, som engagerat sig för dessa frågor sedan början
av 70-talet. Del gäller televerket, som sedan år 1974 medverkat i det nordiska
projektet för utveckling av texttelefon och

Prop.
1980/81:181 33

svarar för dess praktiska fortsättning. Och det gäller
inte minsl de dövas och hörselskadades organisationer, som verksamt arbeiat för
all få igång verksamhelen. Vi förutsätter alt dessa tre parter i samråd skall
kunna finna lämpliga former för information till allmänheten om texttelefonerna
och deras användning.

11 Förslag till fmansiering

1 vårt uppdrag ingår alt ta fram underlag för
ställningstagande till frågan om finansieringssätt. Som framgår av det följande
har vi valt atl liksom i vårt tidigare betänkande redovisa två olika alternativ
för finansiering av en permanent förmedlingsverksamhet. Del första allernalivel
(A) ansluter sig lill den nuvarande formen för täckande av televerkets
kostnader för tillverkning och installation av texttelefonerna. Det andra (B)
bygger på handikapputredningens förslag att se verksamheten som en inlegrerad
del i televerkets abonnenlservice.

Allernaliv A

Kostnaden för förmedlingsverksamheten täcks av bidrag från
socialdepartementets anslag K 8, Ersättning lill televerket för texttelefoner.
Ersättningen utgår årligen i efterskott. Med hänsyn till att förmedling
förutsätts kunna komma igång hösten 1981 uppkommer inget anslagsbehov
budgetåret 1981/82. Budgetåret 1982/83 belastas anslaget med lönekostnader för
ca 9 månader, dvs. i slorieksordningen 3,6 milj. kr. Även kostnader för lokaler
och nödvändiga investeringar betalas från anslagel. Om kostnaderna för
investeringar slås ut på 10 år, vilket vi här förutsätter, blir årskostnaden
för detta - inkl. ränta - ca 700 000 kr. Lokalkostnaden är f.n, svår atl
uppskatta.

Driftkostnaden
kommer i fortsättningen att stiga i takt med att texttelefoner installeras och
förmedlingen byggs ut. Vi räknar med att full behovstäckning uppnåtts när förmedlingsverksamheten
omfattar ca 5 600 texltelefonabonnenter. Detta antar vi kommer att ske under
budgetåret 1983/84. Lönekostnaden för en fullt utbyggd förmedling beräknar vi
till 12,3 milj. kr. Vi antar emellertid all den molsvarande belastningen på
anslaget 1984/85 blir något lägre än detla belopp, eftersom det inle kan anses
troligt att förmedling av denna omfattning skulle pågå under hela budgetåret
1983/84. Den totala effeklen - ca 12 milj. kr. i 1980 års löneläge - skulle
således uppnås först budgetåret 1985/86. Till detta kommer årsvis budgeterade
investeringskostnader.

Medelsbehovet
för samtalsförmedling under anslaget för perioden - inkl. investerings- och
lokalkostnader - har vi grovt uppskattat till:

Prop.
1980/81:181 34

Budgetåret 1982/83 4,4
milj. kr.

1983/84 8,0 milj.
kr.

1984/85 10,5 milj.
kr.

1985/86 13,0 milj.
kr.

För liden efler budgetåret 1985/86 uppstår en bestående
kostnad på angiven nivå.

Belastningen på anslaget för tilldelning av texttelefoner
beräknas däremol till största delen ha bortfallit budgetåret 1985/86, eftersom
den ackumulerade efterfrågan på apparater då tillgodoselts. Den snabba tekniska
utvecklingen gör atl prognoser för 90-talet för den nuvarande typen av ulrustning
knappast är möjliga.

Vi vill på nytt framhålla all vi i våra beräkningar
genomgående utgått från maximala antaganden såväl när del gäller efterfrågan på
förmedling som kostnaderna för denna. Kostnadsberäkningarna innehåller därför
enligt vår uppfattning god marginal.

Vid vår bedömning av möjlighelen all finansiera
förmedlingsverksamheten enligt alternativ A, dvs. över ett anslag på stalsbudgelen,
har vi alt iaktta de särskilda direkfiven (Dir. 1980:20) till samtliga
kommittéer och särskilda utredare angående finansiering av reformer. Dessa
direktiv ålägger oss alt pröva hur våra förslag skall kunna genomföras inom
oförändrade resurser inom det område som förslagen avser.

Inom vårt utredningsområde kan besparing för genomförande
av reformen bl. a. åstadkommas genom att en avgifl las ut för förmedlingen.
Teoretiskt skulle en avgifl kunna sättas sä atl förmedlingsverksamheten blir
ekonomiskt självbärande. Avgiften blir dåmellertid så hög - kanske 20-30 kr. i
ingångsläget - att ytterst få abonnenter skulle ha intresse av att påkalla
förmedling av samtal. Om den reform som texttelefonerna innebär skall komma lill
nytta för televerkets abonnenter, måste avgiften således avpassas så att den inle
molverkar reformens syfte.

Vi är medvetna om att en avgifl för förmedlingsservice
kommer att slå olika beroende på vilken abonnent som får betala den. För
flertalet texltelefonabonnenter med handikappersättning kan hävdas att avgiften
kompenseras av handikappersättningen. Enligt reglerna för denna försäkringsförmån
tillkommer den emellertid inte dem som blivil handikappade efter 65 års ålder.
De flesta vuxendöva hör lill denna grupp och skulle alltså få vidkännas merkoslnader
för sitt handikapp när de ringer upp abonnenter med vanliga telefoner. Dessutom
skulle sådana abonnenter, dvs. hörande personer, få erlägga den särskilda
avgiften när de ringer upp en abonnent med texttelefon.

Trots de invändningar som måste resas mot tanken all
införa särskild avgift för förmedling anser vi, med hänsyn till de särskilda
kommittédirektiven, att avgifter bör införas vid en finansiering av
samtalsförmedling över statsbudgeten. Vi anser att den inte bör sättas högre
än 3 kr. för förmedlat samtal. Vi

Prop. 1980/81:181 35

räknar med att televerkets intäkter för sådana avgifter inle
skall komma att överstiga 0,5 milj. kr. per år vid nivån 2 000 lexttelefonabonnemang.
Avgiften är sålunda inte främst ekonomiskt betingad utan kan närmast bli en
mätare på de enskilda abonnenternas intresse för och reella behov av
förmedlingen.

Vi har inle funnit andra besparingsmöjligheter när det
gäller döva, gravt hörselskadade, talskadade och dövblinda. Vi anser alt de
särskilda skäl som enligt direktiven kan åberopas för undantag från regeln är
tillämplig för den hittills eftersatta handikappgrupp det här gäller. Vi finner
det också möjligt att inom det större område i vilket vårt uppdrag ingår ernå
motsvarande besparingar. Vi vill slutligen erinra om atl enligl vår mening
samtalsförmedling är en förutsätlning för atl intentionerna i riksdagens
beslut belräffande texttelefonerna skall kunna förverkligas.

Allernaliv B

I sitt belänkande (SOU 1976:20) Kultur åt alla konstaterar
handikapputredningen atl det finns tekniska förutsättningar för döva,
dövblinda och talskadade atl telefonera. Ulredningen framhåller: "Vi anser
att alla skall ha rätl alt på samma villkor få telefon genom televerket och
föreslår atl särskilda anordningar som är nödvändiga för atl handikappade skall
kunna telefonera skall tillhandahållas av televerket ulan kostnad för den
enskilde. Som en kostnad i verkels drift bör den fördelas på samtliga
abonnenter. Detta motsvarar vad som länge gäller beträffande allas rätt atl för
ordinarie inträdesavgifi, dvs. 300 kr., få telefon installerad, oavsett om de
bor i en tätort eller i utpräglad glesbygd".

Flertalet remissinstanser anslöt sig till detta synsätt,
medan etl par av dem, däribland leleverkel, anförde invändningar.

I vårt lidigare belänkande diskuterade vi frågan. Vi
konstaterade att de lotala kostnader för texttelefoner, som det i ett
inledningsskede kan bli fråga om, skulle kräva endast mindre påslag på de
generella engångsavgifterna (inträdesavgifterna). Vi konstaterade vidare alt televerkets
engångsavgift för vanlig telefon är lika för i princip samtliga abonnenter
oavsett de faktiska kostnaderna i individuella fall. Delta fann vi tala för
handikapputredningens förslag.

Som
invändningar mot handikapputredningens ståndpunkt anförde vi att kostnaderna
för alla tjänster från etl affärsverk enligt statsmakternas beslut finansieras
genom avgifter. Om samhället av politiska skäl anser all vissa tjänster från
affärsverk (eller andra affärsdrivande företag) skall tillhandahållas utan
extra kostnader för konsumenten, måsle samhället betala för ett sådanl
åtagande. Som exempel anförde vi det statliga bidraget till SJ:s olönsamma
linjer och till busstrafik i glesbygder, ersättningen till postverket för
befordran av blindskriftsförsändelser och bidragel lill den kommunala färdljänslen.

Prop. 1980/81:181 36

Vi konslalerade atl man sålunda inte förutsätter att
kommersiellt (marknadsslyrt) finansierade verksamheler av typ SJ:s affärsbanenät
och postverkets brevrörelse skall täcka kostnaderna för vissa specialljänsler
genom atl höja priserna för de kunder som inte efterfrågar dessa tjänster. Alt
sprida extrakostnaderna för texttelefon på hela kollektivet telefonabonnenter
skulle rubba de principer som gäller enligt beslut av statsmakterna och utsätta
verket för många krav på socialt betingade ålaganden. Vi framhöll de farhågor
som i remissomgången framförts av handikappinstitutet, nämligen alt om leleverkel
skulle driva en olönsam verksamhet med texttelefoner inom egen kostnadsram
skulle verkets prioritering bli ogynnsam för de handikappade. Vi anförde vidare
att när det gällde andra lyper av abonnentutruslningar - t. ex. kundväxlar, modemer
och olika tillsatser - får kunderna belala engångs- och abonnemangsavgifter som
läcker televerkets koslnader. I vårt betänkande stannade vi därför för en
lösning som innebar att staten borde utge ersättning lill televerket med belopp
som motsvarar de särskilda engångsavgifterna för lexltelefoner.

I prop. 1978/79:99 framhöll dåvarande chefen för
kommunikationsdepartementet: "Texttelefonen är en speciell lillsatsutrustning
som särskilt har tagils fram för atl kunna lillgodose en medborgargrupps behov
av telekommunikationer. Utrustningen är alltså inle att betrakta som en
handikappanpassning av telefoner i allmänhet. Den är dessutom avsevärt dyrare i
tillverkning än en vanlig telefon. Det är mot denna bakgrund den föreslagna
ersättningen över statsbudgeten till televerket skall ses".

Vi har återgell våra överväganden i det första belänkandet
och statsrådets uttalande främst därför att vi finner att utgångspunkten för
våra överväganden nu är annorlunda än förra gången. Nu gäller del förmedling
av samtal mellan texttelefoner och vanliga telefonapparater, dvs. en
servicefunktion, som gäller hela kollektivet telefonabonnenter.
Texttelefonernas användning skall vara obegränsad inom teleområdet.
Förmedlingen skall ge döva möjlighel atl ringa innehavare av vanliga
telefonapparater utan inskränkning. Men den skall också ge möjlighet för dessa
abonnenter - enskilda, myndigheter, institutioner osv. - atl ringa en
innehavare av texttelefon. Möjligheten skall gälla alla, dvs, hela abonnentkollekiivet.
Det är enligt vår mening rimligt att se detta som en naturlig serviceuppgift
för televerket, vars kostnad bör belasta verkets intäkter för den totala
samtalstrafiken.

Det har hävdats att förmedlingsverksamheten kommer atl
vara olönsam för televerket ur strikt affärsmässig synpunkt, och att detta kan
anses strida mot den princip om kostnadstäckning inom olika grenar av verksamhelen
som gäller för de affärsdrivande verken. Vi finner emellertid att statsmakterna
under senare år inte genomgående upprätthållit denna princip. Vi vill erinra om
den successiva handikappanpassning av kollektivtrafiken som har inletts.
Handikappanpassningen gäller alla former av kollekfivtrafik - SJ, flyget,
bussar osv. - och kostnaderna får bäras av resp. företag, dvs. i realiteten av
de resande. Televerket anordnar handikappanpassade telefon-

Prop.
1980/81:181 37

automater. Vi vill vidare erinra om de skärpta kraven på
handikappanpassning av bostäder och arbetsplatser, där betydande kostnader
bärs kollektivt av hyresgäster och konsumenter. 1 dessa fall synes principen om
kostnadstäckning inte ha varit styrande. Vi vill också framhålla att eftersom
finansieringen enligt alternativ B av televerkets förmedlingsservice bygger på
vår uppfattning atl servicen är en del av verkets uppgift att upprätthålla
teletrafiken, har inte frågan om särskild avgift för kommunikation med
texttelefoner samma betydelse som i alternativ A.

Vi vill slutligen också erinra om de direktiv som
regeringen nyligen utfärdat för en utredning rörande distribution av innehållet
i dagslidningar till synskadade via t. ex. ljudkassett. Det sägs bl. a. att "ulredaren
bör i första hand undersöka dagstidningarnas egna möjligheler alt finansiera
talversioner av tidningarna. Därvid bör särskilt studeras möjligheterna att
producera och distribuera talversioner m. m. med full kostnadstäckning, dvs.
med medel från prenumerationer och annonser. I det sammanhanget bör erinras om
handikapputredningens förslag om alt kostnaderna för en kassettupplaga av
dagstidningar skall betraktas som en normal kostnad för tidningarna och täckas
på samma Sätl som dessas övriga koslnader".

Våra överväganden har letl lill all vi, när del gäller samlalsförmedlingen.
kommit fram till att man bör följa handikapputredningens förslag lill
kostnadstäckning. Vi har därvid funnit att de argument som anförts mot
utredningens förslag när det gäller hjälpmedlet, dvs. texttelefonen, inle är
relevanta när det gäller samtalsförmedlingen. Denna är en serviceuppgift, som
omfattar hela abonnentkollektivet och därför bör finansieras av delta. Vi
ansluter oss därför till alternativ B och föreslår att kostnaden för
förmedlingen bärs av televerket genom samtalsavgifterna. Vi utgår från att
effekten på avgiften för samlalsmarkering- f. n. 18 öre- blir marginell, dvs. i
storleksordning 0.05 öre.

Sammanfattning av våra förslag

Vi föreslår:

-
att förmedling
av samtal med texttelefoner införs enligt de riktlinjer som anges i detta
betänkande

-
att televerket
handhar samlalsförmedlingen

-
att verkel ges
i uppdrag atl svara för den närmare detaljplaneringen av föc

-
att
finansieringen av verksamheten sker enligt vårt alternativ B. dvs. genom samlalsavgifterna

-
att
handikappinstitutet och televerket i en arbetsgrupp följer den fortsatta
utvecklingen av dövblindtelefoner tills den tekniska utrustningen finns
tillgänglig för dövblinda.

Prop.
1980/81:181 38

Reservation

Enligl vår mening borde avsnitt 11 Förslag till
finansiering disponerats på följande sätt.

1.
Inledning.

2.
Redovisning av
kostnaderna för alt bedriva förmedlingsverksamheten. Härvid bör understrykas
alt kostnaderna blir lika stora oavsett vilket finansieringssätt som används.

3.
Redovisning av
de kompletterande direktiven til! samtliga kommilléer som innebär alt alla
förslag skall kunna genomföras inom ramen för oförändrade resurser inom del
område som förslagen avser.

4.
Redovisning av
riksdagens beslut om finansiering av de särskilda engångsavgifterna för
texttelefoner.

5.
Redovisning av
alternativa finansieringssätt (alt. A och B) med för- och nackdelar. Ylterligare
ett alternativ borde ha diskuterats, nämligen användandet av de yllerligare
texttelefoner som kunnat erhållas för motsvarande mängd pengar som
förmedlingsverksamheten årligen kommer att förbruka.

6.
Slutsats.

Genom en sådan disposition skulle frågan om hur
förmedlingsverksamheten bör finansieras erhållit en från ekonomisk utgångspunkl
riktigare och fullständigare belysning.

Av bl. a. följande skäl anser vi atl en evenluell
förmedlingsverksamhet bör finansieras enligt all. A.

1.
De argument som
låg till grund för utredningens och riksdagens ställningstagande lill frågan om
hur engångsavgifterna för texttelefoner skulle finansieras är relevanta även i
fråga om finansiering av förmedlingsverksamheten. Enligt vår mening är det i
detta sammanhang ingen principiell skillnad mellan förmedlingsverksamhet och
tillverkning av texttelefoner.

2.
Finansiering enligl
alt. B uppfyller inte de s. k. besparingsdirekfiven som lämnats till samtliga
utredningar. Ett förslag om införande av förmedlingsverksamhet av samlal med
texttelefoner skall enligt dessa direktiv kunna genomföras inom ramen för
oförändrade resurser inom det område som förslaget avser.

Det innebär att om kostnadskrävande förslag läggs fram
måste samfidigt visas hur förslagen kan finansieras genom besparingar i form av
rationaliseringar eller omprövning av pågående verksamhet inom
utredningsområdet. Majoritetens förslag till finansiering kompenseras således
inte av motsvarande besparing utan leder till ökade kostnader för offentlig
konsumtion genom utnyttjande av televerkets tjänster.

3. Enligt vår uppfattning är det av flera skäl mycket
väsentligt alt

affärsverken inte åläggs att bedriva verksamhet som inte täcker sina

kostnader. Detta bör endast ske om merkostnaderna läcks av särskilda

anslag.

Prop. 1980/81:181 39

4.
Åläggs televerket atl bedriva en förmedlingsverksamhet som inte läcker sina
kostnader är risken uppenbar alt den motivation som behövs för att ulveckla verksamhelen
försvinner. Detta är inte till fördel varken för de handikappade eller för
televerket.

CHRISTER
ANDERSSON ALF NILSSON JAN SILWER

Prop.
1980/81:181 40

Bilaga 2

Sammanställning av remissyttranden

Samtliga remissinstanser tillstyrker förslaget om fönnedlingstjänsi
genom leleverkel för samlal mellan texttelefoner och vanliga telefoner.

Statskontoret åberopar sitt yttrande över lexltelefongruppens
tidigare betänkande (Ds S 1978:16) Telefon för döva och framhåller, att samlalsförmedlingen
får en avgörande belydelse för användningen av texttelefoner, TeleverKet
konstaterar, alt försöket med förmedling av lexllelefonsamlal, som genomfördes
vid Slockholms teleområdes betjäningsceniral under tiden februari-juni 1980,
visar alt förmedlingstjänst är möjlig atl genomföra. Den skulle kunna inledas
6-8 månader efter beslul och nä full kapellet efter ca ell år. Slutens
handikappråd finner del ytterst angelägel, alt döva, gravt hörselskadade,
dövblinda och talskadade får tillgång lill telefon pä del sätt som textlelefongruppen
föreslår.

Handikappförbundens centralkommitté (HCK) betonar att
telefonen har blivit en så självklar del i vårt dagliga liv att få medborgare
frivilligt skulle avstå från den. Döva, hörsel- och talskadade har alltid fått
avstå från telefonen utom den mycket starkt begränsade möjlighelen som
texttelefonen ger samt den korta försöksperioden med förmedlingscentraler våren
1980, Försöksverksamheten har visat alt del är fulll möjligt att ge också dessa
grupper tillgång till ett av vår lids mest praktiska och mest oersättliga
kommunikationshjälpmedel. HCK, som bedömer alt förmedlingstjänsten kan börja
tidigare än den I november 1981, underslryker att den bör inledas snarast
möjligt. Sveriges dövas riksförbund (SDR) framhåller att 1979 ärs reform om
tillhandahållande av texttelefoner har blivit avsevärl fördröjd genom att
tillräckligt antal telefoner inle stått till förfogande för ordination. Vidare
blev besvikelsen stor, när försöket med förmedlingstjänst lades ner den 1 juli
1980, och nu är det angeläget, att reguljär förmedlingstjänst kommer igång
snarast möjligt. Även SDR anser, atl delta bör kunna ske tidigare än
texttelefongruppen räknar med.

Frågan om de särskdda dövbllndielefonerna behandlas av
några remissinstanser. Handikappinstttulel förklarar sig berett alt i
samverkan med leleverkel följa den fortsatta utvecklingen av dessa telefoner,
tills de finns praktiskt tillgängliga för dövblinda.

Förmedlingstjänstens omfattning och därmed kostnadsfrågan
belyses särskilt av televerket, som framhåller, att omfattningen av en framtida
förmedling i full skala är svårbedömbar. Texllelefongruppens prognos för
samtalsfrekvensen, vilken grundar sig på 1980 års försöksverksamhet, är högst
väsentligt lägre än samtalsfrekvensen för den genomsnillliga abonnenten med
vanlig telefon. Verket utgår från atl samtalsförmedling kommer att efterfrågas
i ökande grad, allt efler som abonnenterna vänjer sig vid den nya teletjänsten.
Samtidigt erinrar dock verkel om alt tillgång lill texttelefon vid

Prop.
1980/81:181 41

inslilulioner och på andra håll kommer att motverka
behovet av samtalsförmedling.

Vidare
understryker verket, att kostnaderna för en permanent förmedlingstjänst inle
bara bestäms av antalet samtal, utan också av sättet all organisera arbetet.
Härvid spelar det roll, i vilket mån personalen kan utföra andra
arbetsuppgifter under tid när trafiken inle motiverar maximal bemanning. Del
har självfallet även slor betydelse, hur länge förmedlingstjänsten är öppen under
dygnet. Televerket, som förutsätter att förmedlingstjänsten kommer att ingå i
verkets manuella telefontjänst, anför vidare, atl dennas organisation f. n. ses
över. Frågan om arbetstidens längd vid bildskärmsarbete och möjligheterna att
variera sådant arbete med andra sysslor för personalen är därvid aktuella. Verkel
framhåller, att koslnaden för den framtida betjäningsorganisationen blir
beroende av utvecklingen av dessa frågor.

I
finansieringsfrågan biträder statskontoret och televerket reservanternas
uppfattning all televerket skall ersättas för förmedlingstjänsten genom anslag
över statsbudgeten. Alla övriga remissinstanser förordar majoritetens förslag
all kostnaderna för verksamheten skall belasta den totala samtalstrafiken.

Stalskontorel
finner ingen anledning att en annan finansieringsform tillämpas när det gäller
samtalsförmedling än när del gäller engångsavgifter för utrustning. Såväl
förmedling som ulruslning måsle finnas för att döva och talskadade skall kunna
utnyttja telefonen som kommunikationsmedel. Statskontoret förordar därför
finansiering via särskill anslag på statsbudgeten. Statskontoret motsätter sig
vidare all en särskild avgift införs för förmedlingstjänsten. En sådan avgift
skulle få en mycket ringa besparingseffekt. Den skulle dessulom verka kraftigt
återhållande på de enskildas utnyttjande av texttelefonerna och därmed motverka
syftet med dessa och förmedlingsverksamheten, nämligen att ge döva, dövblinda
och talskadade ökade möjligheler lill sociala kontakter.

Televerket
anser, alt verket inle bör åläggas atl bedriva verksamhet, som inle täcker sina
koslnader. Dessa koslnader bör i stället läckas av särskilda anslag i likhet
med vad fallel är beträffande engångsavgifterna för texttelefoner. Man bör
enligt televerkets uppfattning inte fördela kostnader, som är förknippade med
specialutrustningar som t. ex. texttelefon, på alla telefonabonnenter. Det
skulle i så fall finnas åtskilliga grupper med olika slag av handikapp i samhällel,
som kunde göra anspråk på att debiteras lägre avgifler än de som täcker verkels
kostnader. Behovsbedömningen är inle av teleteknisk natur och kan därför inte
göras av leleverkel. Televerkets insyn i och påverkan på de många individuella
prioriterings- och avvägningsfallen, skulle bli lilen eller ingen. Televerket
skulle därmed bära en kostnad som verkel inte på något sätl kan påverka. Den
huvudman som svarar för behovsbedömningen skulle däremot inte svara för de
kostnader verkisamhe-ten förorsakar. Därmed införs en ny och enligl televerkets
mening hell

Prop.
1980/81:181 42

oriklig princip för affärsverkens samhällsroll. Motivation
all bedriva och utveckla verksamheten på mest ekonomiska sätt riskerar också atl
bli låg om de för etl affärsdrivande verk normala förelagsekonomiska
principerna överges. I frågan om en särskild avgifl för förmedlingstjänsten
finner televerket kostnadsläckande avgifter vara orealistiska. Möjligen kan
enligt verket en mindre avgift tas ut. Tilläggstjänster av typen
nummerupplysning och påskyndning bör tillhandahållas mot normal avgift.

Riksrevisionsverkei tillstyrker kommittémajoritetens
förslag i finansieringsfrågan på de skäl som majoriteten anfört och
kompletterar dessa med alt underslryka alt dess finansieringsförslag medför
administrativa besparingar. Landstingsförbundet ser det som en stor fördel för
samtliga telefonabonnenter att kunna utnyttja telefonnätet maximalt, och
kostnaderna för en förbättrad service bör delas solidariskt mellan alla
telefonabonnenter. Handikappinstttulel förklarar sig hälsa majoriletsförslaget
i finansieringsfrågan med särskild tillfredsställelse.

Handikappförbundens centralkommitté (HCK) lar bestäml
avstånd från reservanternas uppfattning angående finansiering och hävdar, atl
kostnaderna för verksamheten som är avsedd för alla medborgare också skall
finansieras inom den reguljära verksamhetens ram. HCK anför vidare att
genomförandet av texllelefongruppens förslag om förmedlingstjänst med
finansiering enligt majoritetens uppfattning blir ett bra exempel på vad
Sverige avser med begreppet Full delaktighet och jämlikhet, som är mottot för FN:s
handikappår 1981.

Prop.
1980/81:181 43

Innehåll

Proposition ....................................................... 1

Propositionens
huvudsakliga innehåll...................... 1

Utdrag ur regeringsprolokollel
den 26 mars 1981....... .... 2

1
Inledning..................................................... 2

2
Föredragandens överväganden........................ 3

2.1
Ulgångspunkter ..................................... .... 3

2.2
Behovet av förmedlingstjänst.................... 4

2.3
Televerkets roll...................................... 4

2.4
Omfattning ........................................... .... 5

2.5
Telefoner för dövblinda ........................... .... 6

2.6
Finansieringsfrågan ................................ 6

3
Hemställan................................................... ... 10

4
Beslut......................................................... ... 10

Bilaga
1 Betänkandet (Ds S 1980:8) Telefon för döva, förmedling av

samlal
med texttelefon.............................. ... 11

Bilaga
2 Sammanställning av remissyttranden.......... ... 40