Prop. 1980/81:183

Prop.
1980/81:183

Regeringens proposition

1980/81:183

om
fortsatt fysisk riksplanering

beslutad den 2 april 1981.

Regeringen föreslår riksdagen alt anlaga del förslag som
har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.

På regeringens vägnar THORBJÖRN FÄLLDIN

GEORG DANELL

Propositionens huvudsakliga innehåll

I proposifionen lämnas förslag till riktlinjer för det
fortsatta arbetet med fysisk riksplanering, vilka innebär att arbetet så längt
möjligt inordnas i den fortlöpande planerings- och beslutsprocessen, främsl i
anslutning lill kommunemas markanvändningsplanering. Den fysiska
riksplaneringen skall bedrivas i samarbete mellan staten och kommunerna utan
krav pä den typ av omfattande samfidiga redovisningar från alla kommuner som
har förekommit under program- och planeringsskedena i den fysiska riksplaneringen.

Berörda myndigheter föreslås svara för all ange den
närmare innebörden av olika sektoriella riksintressen. Under de närmaste åren
bör formerna för den fysiska riksplaneringens kunskapsförsörjning utvecklas.

För riksdagens kännedom redovisas i propositionen även
vissa nya hushållningsfrågor som bör behandlas i den fysiska riksplaneringen.
Del gäller främst markanvändningsfrågor vid utnyltjandel av inhemska energiresurser
samt havsresursernas utnyttjande och skydd. Vidare tas upp hur vissa frågor
beträffande anläggningar för transporter och energidistribution samt
tätortsstrukturen bör behandlas i den fysiska planeringen.

1 Riksdagen 1980181. I saml. Nr 183

Prop. 1980/81:183 2

Utdrag

BOSTADSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1981-04-02

Närvarande:
statsministern Fälidin, ordförande, och statsråden Ullsten, Wikström, Friggebo,
Mogård, Dahlgren, Äsling, Söder, Krönmark, Burenslam Linder, Johansson.
Wirtén, Holm, Boo, Winberg, Adelsohn, Danell, Petri, Eliasson

Föredragande:
statsrådet Danell

Proposition
om fortsatt fysisk riksplanering

1
Inledning

1.1
Bakgrund

I
september 1979 publicerades bostadsdepartementets rapport (SOU 1979: 54, 55)
Hushållning med mark och vatten 2. I rapporten presenteras överväganden och
lämnas förslag beträffande formerna för den fortsatta fysiska riksplaneringen.
Vidare behandlas vissa mera långsiktiga frågeställningar rörande hushållningen
med mark och vatten. Exempel på sådana frågeställningar är resurser för
energiändamål, vattenhushållning och havsområdenas behandling. Tätorts- och
infrastrukturfrågornas behandling i planeringen tas också upp. Förslagen till
åtgärder bygger på dels erfarenheter som har vunnits under det tidigare arbetet
med den fysiska riksplaneringen, dels resultat av nya sludier och utredningar
rörande anspråk och tillgångar på fysiska resurser av nationell betydelse.

Rapporten
har remissbehandlats. Remissyttranden har avgetis av hovrätten över Skåne och
Blekinge, hovrätten för Nedre Norrland, vattenöverdomstolen, centralnämnden
för fastighetsdata, överbefälhavaren, försvarets forskningsanstalt,
fortifikationsförvaltningen, civilförsvarsstyrelsen, försvarets
fastighetsnämnd, socialstyrelsen, statens järnvägar, statens vägverk,
transportforskningsdelegationen, sjöfartsverket, Sveriges meteorologiska och
hydrologiska institut, luftfartsverket, statens geotekniska institut,
transportrådet, statistiska centralbyrån, kammarkollegiet, stats kontoret,
riksrevisionsverket, riksuntikvarieämbetet gemensamt med statens historiska
museer, naturhistoriska riksmuseet, statens sjöhistoriska museum, universitets-
och högskoleämbetet, universitetet i Stockholm,

Prop. 1980/81:183 3

universitetet
i Uppsala, universitetet och lekniska högskolan i Linköping, universitetet i
Lund, universitetet i Göteborg, universitetet i Umeå, tekniska högskolan i
Stockholm, Chalmers tekniska högskola, högskolan i Örebro, högskolan i Växjö,
högskolan i Karlstad, högskolan i Luleå, slalens kulturråd, forskningsrådsnämnden,
nordiska institutet för samhällsplanering, lantbruksslyrelsen, skogsstyrelsen,
statens livsmedelsverk, fiskeristyrelsen, statens naturvårdsverk, beredningen
för planering och samordning av statliga insatser för rekreation m.m.,
koncessionsnämnden för miljöskydd, miljödalanämnden, Sveriges
lantbruksuniversitet, generaltullstyrelsen, överstyrelsen för ekonomiskt
försvar, Sveriges turistråd, arbetsmarknadsstyrelsen, bostadsslyrelsen, statens
råd för byggnadsforskning, statens institut för byggnadsforskning, statens planverk,
statens lantmäteriverk, statens industriverk, rådgivande nämnden för transport
av farligt gods, Sveriges geologiska undersökning, nämnden för statens
gruvegendomar, nämnden för energiproduktionsforskning, statens vattenfallsverk,
styrelsen för teknisk utveckling, delegationen för samordning av
havsresursverksamheten, mineralpolitiska ulredningen, statens delegation för
rymdverksamhet, domänverket, länsstyrelsernas organisationsnämnd, samtliga
länsstyrelser, jakt- och viltvårdsberedningen, utredningen om den slatliga
rekreations- och turistpolitiken, fritidsboendekommittén ,
landskapsinformationsutredningen, oljeersättningsdelegationen, 19
landstingskommuner, 158 kommuner. Nordvästra Skånes kommunalförbund. Sydvästra
Skånes kommunalförbund. Göteborgsregionens kommunalförbund, Kungl.
vetenskapsakademien. Ingenjörsvetenskapsakademien, Svenska
handelskammarförbundet. Riksförbundet för hembygdsvärd. Svenska föreningen för
hembygdsvård. Svenska föreningen för byggnadsvård. Svenska kommunförbundet.
Landstingsförbundet, Svenska samernas riksförbund. Svenska hamnförbundet.
Svenska naturskyddsföreningen, Sveriges fältbiologiska ungdomsförening, Sveriges
skogsägareföreningars riksförbund. Svenska jägareförbundet, Sveriges industriförbund,
Lantbrukarnas riksförbund. Svenska kraftverksföreningen, Sveriges
riksidrottsförbund. Tjänstemännens centralorganisation (TCO),
Centralorganisationen SACO/SR, Landsorganisafionen i Sverige (LO), Svenska
arbetsgivareföreningen. Centrala driftledningen. Vattenvärnet, Skid- och
friluftsfrämjandet, Sveriges fritidsfiskares riksförbund, Älvräddamas
samarbetsorganisaUon, Svenska arkitekters riksförbund. Hyresgästemas
riksförbund, Sveriges allmännyttiga bostadsförelag. Hyresgästernas sparkasse-
och byggnadsföreningars riksförbund (HSB), Riksbyggen, Kooperativa förbundet.
Näringslivets byggnadsdelegation, Studiegmppen för Frostvikens sportfiskeklubb,
Tanums naturskyddsförening, Aktion Skåne-Miljö, Härryda naturvårdsförening,
Landskapsarkitekternas riksförbund, Svenska hälso- och sjukvårdens
tjänstemannaförbund, Resarö Miljöstiftelse, Sveriges fastighetsägareförbund.
Skogsindustriemas samarbeisutskott och Centerns ungdomsförbund.

Prop.
1980/81:183 4

Till prolokollet i delta ärende bör fogas en sammanfattning
av rapporten Hushållning med mark och vatten 2 som bilugu 1 och en
sammanställning av remissyttrandena över rapporten som bilaga 2.

1.2 Propositionens uppläggning och innehåll

Den fysiska riksplaneringens uppbyggnadsskede får anses
genomfört i och med all den pågående elappen av planeringsskedet avslutas år
1982. Mot bakgrund av de överväganden och förslag som redovisas i rapporten
Hushållning med mark och vatten 2 samt remissyttrandena över denna föreslår jag
i det följande riktlinjer för det fortsatta arbelel med fysisk riksplanering.
Jag kommer atl behandla planeringsprocessen (avsnitt 2.2.1), lagreglering av
riktlinjerna för hushållning med mark och vatten (avsnitt 2.2.2), den kommunala
fysiska översiktsplaneringens roll i den fysiska riksplaneringen (avsnitt
2.2.3) och kunskapsförsörjningen (avsnitt 2.2.4). Jag redovisar även min syn på
hur vissa verksamheler och sektorer bör behandlas i den fortsatta fysiska
riksplaneringen (avsnitt 2.3).

2 Föredragandens överväganden

2.1 Den hittillsvarande fysiska riksplaneringen

Regeringen redovisade i proposition 1972:111, bil. 2
förslag till riktlinjer för hushållning med mark och vatten och till former för
en fortlöpande fysisk riksplanering. Förslagen i propositionen godtogs i allt
väsentligl av riksdagen (CU 1972: 35, rskr 1972: 348).

I propositionen angavs tre huvuduppgifter för den fysiska
riksplaneringen, nämligen

1. att kartlägga dels de långsiktiga önskemål som
skilda intressen riktar

mot mark och andra naturtillgångar, dels de tillgängar som svarar mot

anspråk som kan förutses,

2.
att analysera i
vilken utsträckning det föreligger konflikter mellan olika anspråk och
klarlägga konsekvenserna av alternativa sätt atl utnyttja naturresurserna samt

3.
att i den mån
det är motiverat av riksintresse dra upp riktlinjer för hushållningen med
sådana naturtillgångar som är eller kan väntas bli efterfrågade av skilda
intressen eller som är särskilt känsliga för miljöpåverkan.

Arbetet med att fullfölja och vidareutveckla de beslutade
riktlinjerna för hushållning med mark och vatten har förts vidare i ett
program- och ett planeringsskede. Resultaten av aibetet har redovisats i
proposition 1975/ 76:1 (programskedet) och proposition 1978/79:213
(planeringsskedet). I den sist nämnda propositionen lade regeringen fram
förslag till vissa kompletterande utgångspunkter för planeringen i fråga om
hushållning med jordbruksmark och utveckling av frifidsbebyggelse i områden med
s.k.

Prop.
1980/81:183 5

geografiska riktlinjer. Förslagen i propositionerna
godtogs av riksdagen (CU 1975/76: 1, rskr 1975/76:45 och CU 1979/80:6, rskr
1979/80:87).

Arbetet under planeringsskedet har inneburit att
intentionerna i den fysiska riksplaneringen har kunnat fullföljas i
betydelsefulla delar. För vissa områden har emellertid en fördjupad planering
ansetts nödvändig. En redovisning till regeringen av denna planering skall
enligl regeringens beslut i anslutning till planeringsskedet göras av de
berörda länsstyrelserna under år 1982. Vissa länsstyrelser har under slutet av
år 1980 redovisat för regeringen hur långl planeringsarbetet har fortskridit.
Länsslyrelserna i Kristianstads och Malmöhus län har lagt fram förslag till
markhushållningsprogram för Skåne. Dessa redovisningar och förslag bereds f.
n. i regeringskansliet.

Under program- och planeringsskedena, som har haft sin
tyngdpunkt på lokal och regional nivå, har vissa åtgärder vidtagits även på
central nivå för att vidareutveckla den fysiska riksplaneringen. I della
sammanhang bör nämnas propositionerna om riktlinjer i den fysiska riksplaneringen
för vissa s.k. obrutna fjällområden (prop. 1977/78:31) och för vattendrag i
norra Svealand och Norrland (prop. 1977/78:57) som riksdagen behandlade i
december 1977 (CU 1977/78:8 och 9, rskr 1977/78:99 och 100). Därefter har
riksdagen även tagit ställning lill regeringens proposition om avgränsning av
obrutna fjällområden (prop. 1980/81:71, CU 1980/81:99, rskr 1980/81:155),
vilken främst behandlar vissa avgränsningsfrågor i anslulning lill två
aktualiserade vägar i Västerbottens och Norrbollens län.

Enligt nu gällande ansvarsfördelning för den fysiska
riksplaneringen ankommer det i första hand pade myndigheter som företräder
olika sekior-inlressen att redovisa de anspråk av betydelse från rikssynpunkl
som varje sektor ställer på användningen av landets mark- och vattentillgångar.
Mot bakgmnd av bl.a. sådana redovisningar av sektoriella riksintressen har
riksdagen angett riktlinjer för hur dessa inlressen bör beaklas i den fysiska
planeringen och vid ställningstaganden till enskilda tillståndsfrågor, s. k.
verksamhetsunknutna riktlinjer. Exempel på seklorer som omfattas av
verksamhetsanknutna riktlinjer är jordbruk, skogsbruk, fiske, renskötsel,
naturvård, friluftsliv och kulturminnesvård. Mol bakgrund av en bedömning av
konflikterna mellan olika anspråk som skilda intressen riktar mot mark och
andra naturtillgångar har riksdagen också angett riktlinjer för hushållningen
med mark och vatten i vissa områden, s. k. geogrufisku riktlinjer. Dessa
riktlinjer anger hur från rikssynpunkt markanvändningen bör prioriteras i vissa
områden, t.ex. kuster, fjällområden, outbyggda älvar och älvsträckor samt vissa
områden som har särskilda förutsättningar för industriell verksamhet. För atl
åstadkomma en god hushållning med mark och vatten i enlighet med den fysiska
riksplaneringens intentioner har statsmakterna dessulom för områden som berörs
av de geografiska riktlinjerna samt för vissa andra områden angett alt det från
rikssynpunkl är angeläget med fysisk planering, pluneringsriktlinjer.

Prop.
1980/81:183 6

De former som har valts för den fysiska riksplaneringen
medför all planeringsarbetet engagerar etl stort anlal organ på olika nivåer.
Kommu-nernu har grundläggande uppgifter genom att riktlinjerna förutsätts bli
behandlade i ett kommunalt programarbete och komma lill uttryck i bl.a.
kommunernas fysiska planer. Ämbetsverkens uppgifter beslår i alt utarbeta
underlagsmaterial för den kommunala planeringen, della i samråd samt följa upp
kommunernas planering. Verken har därvid ocksä lill uppgift atl i enlighet med
sina instruktioner företräda vissa allmänna intressen. Läns-styrelsernu har
förmedlande uppgifter mellan kommunerna å ena sidan samt regeringen och
ämbetsverken å den andra när det gäller frågor av belydelse för den fysiska
riksplaneringen. Länsslyrelserna har också ansvar för rådgivning lill
kommunerna och för samordning av planeringen mellan kommunerna. Vidare har
länsstyrelserna till uppgift atl i samråd och vid fastställelseprövning av
planer m. m. bevaka olika nationella intressen samt att med stöd i
speciallagstiftningen inom främst naturvårds-området säkerställa skyddet av
olika riksinlressanla objekl och områden.

Riktlinjerna för hushållning med mark och vatten är inte
förenade med några direkta rättsverkningar. Riktlinjerna är emellertid vägledande
för regeringens och de statliga myndighelernas handlande vid alla beslul om
sådan markanvändning som riktlinjerna avser (prop. 1972:111, CU 1972:35, rskr
1972:348). Det har också förutsatts att rikfiinjerna beaktas vid kommunala
beslut om markanvändningen. I cirkulär (SFS 1973: 15) har regeringen anbefallt
samtliga slatliga myndigheter alt beakla de rikllinjer som statsmakterna har
dragit upp för hushållningen med mark och vatten. Regeringen har enligl 10a §
byggnadslagen (1947:385, omtryckt 1972:775, 10a§ ändrad senast 1975:439) (BL)
befogenhet all under vissa förutsättningar föreskriva att kommunen skall
upprätta generalplan, som tillgodoser ett visst riksintresse.

Del hittills genomförda arbetet visar enligt min mening
atl riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen har h.aft stor positiv betydelse
för all hävda viktiga hushållningsfrågor belräffande marken och vattnet. Jag
vill särskill framhålla att skyddet har stärkts väsenlligl för den
brukningsvärda jordbruksmarken, större områden av riksintresse för naturvård,
friluftsliv och kulturminnesvård, icke exploaterade kuster och Qällområden saml
ombyggda älvar och älvsträckor. Jag bedömer att resultatet av arbetet med den
fysiska riksplaneringen väl har svarat mot de ursprungliga intentioner som statsmakterna
uttryckte år 1972.

I anslutning till arbetet med den fysiska riksplaneringen
har det skett en betydande utveckling av den kommunala fysiska
översiktsplaneringen. 1 samband med genomförandet av program- och
planeringsskedena har nästan samlliga kommuner utarbetat s. k.
kommunöversikter. 1 ungefär en fjärdedel av kommunerna finns också
kommunomfallande s. k. markdispo-sitionsplaner. I många kommuner finns
markdispositionsplaner för kustområden, insjöområden och älvdalar. Det finns
sålunda nu en översiktlig

Prop. 1980/81:183 7

redovisning
av den pågående markanvändningen och viktigare markanspråk i landet. I arbetet
med den fysiska riksplaneringen har vidare formerna utvecklats för samverkan
meJlan staten och kommunerna när det gäller markanvändningsfrågor.

2.2
Former för fortsatt fysisk riksplanering

2.2.1
Planeringsprocessen

Arbetet
med att genomföra beslutade riktlinjer för hushållning med mark och vatten
föreslås i rapporten Hushållning med mark och vatten 2 i huvudsak ske i
kommunernas fortlöpande planering utan krav på samlade redovisningar från
kommunerna av hur detta arbete bedrivs. Uppföljning av att riktlinjerna
tillgodoses i plan- och fillslåndsbeslut torde i första hand kunna ske av
länsstyrelserna i den ordinarie planerings- och beslutproces-sen i enlighet med
olika lagar och förordningar. I etl system utan krav på större samlade
redovisningar behöver regeringen emellertid ha vissa möjligheter att följa upp
hur den fysiska riksplaneringen fullföljs lokalt. En lämplig form för detta kan
enligt rapporten vara att länsstyrelserna vid behov i den årliga rapport som
skall lämnas till regeringen om länsplaneringen också behandlar planeringsläge
och särskilda problem som berör hushållningen med mark och vatten.
Remissinstanserna instämmer i allmänhet i dessa förslag.

Som
framgår av vad jag tidigare har anfört är den fysiska riksplaneringen en
planeringsprocess genom vilken en systemafisk samordning åsladkoms dels mellan
olika nationella sektorintressen, dels mellan staten och kommunerna om sådana
mark- och vattenhushållningsfrågor som bedöms vara viktiga från rikssynpunkt
och för vilka särskilda insatser behövs. Därmed är det också klart att det rör
sig om en process i vilken det materiella innehållet med liden förändras och
där mark- och vatlenanvändningsfrågor som bedöms viktiga från rikssynpunkt
fortlöpande skall kunna behandlas.

De
erfarenheter som har vunnits i det hittills bedrivna arbetet med den fysiska
riksplaneringen kan enligt min mening läggas till grund för ställningstaganden
till hur arbetet skall föras vidare som en del av den fortlöpande fysiska
planeringen på olika nivåer. Jag vill nu redovisa min syn på hur
planeringsprocessen bör vara upplagd i sina huvuddrag.

Det
ankommer på regeringen att för sådana frågor som behandlas i den fysiska
riksplaneringen överväga behovet av riktlinjer för hushållning med mark och
vatten för berörda verksamheter eller geografiska områden. Jag tar i det
följande upp förslaget att sådana materiella riktlinjer skall ges i form av
lagbestämmelser. Regeringen bör vidare ha möjlighet att, ulan att inhämta
riksdagens godkännande, med hänsyn till ett visst riksintresse besluta om att
planering skall ske för en viss verksamhet eller ett visst område.
Kartläggningar och analyser av mark- och vattenanvändningen och av
miljöförhållandena samt särskilda utredningar utförda av kom-

Prop. 1980/81:183 8

muner,
länsstyrelser och centrala ämbetsverk bör i fortsättningen utgöra underlag för
regeringens bedömning av vilka frågor som skall tas upp till behandling i den
fysiska riksplaneringen och av behovet av riktlinjer för berörda verksamheter
eller geografiska områden.

De
översiktliga planer som kommunerna har arbetat fram under program- och
planeringsskedena torde komma att fortlöpande revideras. Med en mllande
översiktlig kommunal planering av detta slag, kan behovet av atl följa upp hur
intentionerna i den fysiska riksplaneringen fullföljs i den kommunala
planeringen tillgodoses på ett enklare sätt än hittills. Enligt min mening
behövs inga omfattande samtidiga redovisningar från kommunerna av det slag som
har förekommit lidigare.

I
den mån statsmaktema beslutar om ändrade eller nya riktlinjer för hushållningen
med mark och vatten bör dessa kunna inarbetas i den fortlöpande
planeringsprocessen. Jag fömtsätter därvid att den närmare avgränsningen av
olika områden och intressen kommer att ske på samma sätl som hittills, dvs.
genom att berörda kommuner och länsstyrelser vid samråd om kommunala
översiktsplaner kommer överens om lämpliga avgränsningar och om behovet av
eventuell närmare planläggning m. m. Det ankommer på länsstyrelserna att
tillsammans med berörda kommuner härvid överväga behovet av kompletterande
planerings- och utredningsinsatser för att statsmakternas beslut skall kunna
fullföljas. I den mån anspråk ställs på revidering av tidigare upprättad
översiktsplan, bör denna göras vid en tidpunkt som är anpassad till den
kommunala planeringens fömtsättningar. Bevakning av att olika riksintressen
tillgodoses i den översiktliga planeringen bör således i första hand ske genom
de samråd som äger rum mellan kommunerna saml länsslyrelserna och olika
regionala myndigheter. Önskemål från kommunerna om ändringar i riktlinjerna kan
likaledes föras vidare genom de samråd m.m. som fortlöpande sker med länsstyrelserna.

Regelbundna
kontakter bör upprätthållas mellan länsstyrelserna och de ämbetsverk som är
berörda av den fysiska riksplaneringen. Ömsesidig information bör därvid lämnas
ifråga om dokumentation och bevakning av från seklorsynpunkt riksinlressanla
objekt, områden och verksamheter. Det ingår i länsstyrelsens ansvar att om så
erfordras och efter samråd med berörda kommuner, fästa regeringens
uppmärksamhet på behovet av kompletterande eller ändrade rikllinjer för
hushållning med mark och vatten eller pä behovet av att ange närmare
utgångspunkter från rikssynpunkt för sådan planering som behövs med hänsyn till
visst riksintresse.

Förslaget
i rapporten att frågor som rör hushållningen med mark och vatten skall
redovisas i den årliga rapport som skall lämnas till regeringen om
länsplaneringen övervägs i det översynsarbete beträffande planeringsverksamheten
inom länsslyrelsernEi som f. n. pågår inom regeringskansliet (prop. 1980/81:20,
bil. 14 s. I).

Det
ankommer på länsstyrelserna att i enskilda plan- och tillståndsbeslut

Prop. 1980/81:183 9

ansvara
för alt olika nationella markanvändningsinlressen tillgodoses. 1 de fall
kommunen och länsslyrelsen inle är överens om hur beslutade riktlinjer skall
fullföljas i den kommunala planläggningen, kan länsstyrelsen med stöd i
byggnadslagstiftningen vägra fastställelse av plan eller underställa frågan
regeringens prövning.

Enligt
byggnadslagstiftningen är det ytterst regeringen som har ansvaret för att
statsmakternas intentioner i den fysiska riksplaneringen fullföljs i den
kommunala planeringen. Så bör vara fallet även i fortsättningen. Endasi i
undantagsfall har regeringen för att hävda riksintressen behövt använda de
möjligheter som finns att enligl 10 a § byggnadslagen förelägga en kommun att
upprätta generalplan.

I
ett system som inte bygger på samtidiga omfattande redovisningar från
kommunerna kan regeringen beträffande något visst markanvändningsintresse ha
behov av alt följa upp att intentionerna i den fysiska riksplaneringen
fullföljs av kommunerna. Även behovel av särskilda planeringsinsatser för att
tillgodose ett visst riksintresse kan ibland kräva en belysning. De
redovisningar som i sådana fall kan bli nödvändiga bör enligt min mening kunna
göras av länsstyrelserna efter särskilt uppdrag från regeringen.
Länsstyrelsernas fortlöpande samråd med kommunerna och de statliga
sektormyndigheterna på regional nivä kan förutsättas ge tillräckligt underlag
för sådana redovisningar. De bör därmed kunna fullgöras utan särskilt
resurstillskott vid länsstyrelserna.

2.2.2
Lagreglering av riktlinjerna för hushållning med mark och vatten

Vid
den fastställelseprövning som staten gör av kommunala planer skall bedömas bl.
a. hur kommunen har tillgodosett de olika intressen som anges i
byggnadslagstiftningen, dvs. BL och byggnadstadgan (1959:612, omtryckt
1972:776, ändrad senast 1980:408) (BS). De bestämmelser som avses är främst 4
och 5§§BL och 9-13 §§BS. Av riksdagens beslut om riktlinjer för hushållning med
mark och vatten följer att vissa specificerade intressen skall ges särskild
tyngd vid den avvägning mellan olika intressen, som kommunerna och staten har
att göra enligt byggnadslagstiftningen.

Riktlinjerna
för hushållning med mark och vatten har emellertid, som jag tidigare har
anfört, ingen direkt rättsverkan. Såväl i rapporten Hushållning med mark och
vaUen 2 som i betänkandet (SOU 1979:65, 66) Ny plan- och bygglag
(PBL-ulredningen) föreslås att riktlinjerna förs in i en ny plan- och bygglag.
Härigenom klargörs vilken effekt riktlinjerna skall ha för efterföljande plan-
och tillståndsbeslut. Genom en lagreglering ges enligt utredningsförslagen
också en bättre överblick över gällande riktlinjer, vilka f. n. återfinns i
skilda propositioner och utskottsbetänkanden.

Förslaget
innebär följande ändringar i förhållande till nuläget. Om riktlinjerna
regleras i lag kommer riksdagen att ta ställning till ändringar eller
kompletteringar av dessa i egenskap av lagstiftare. Sådana ställningstaganden
får därvid formen av beslut om ändring av byggnadslagstiftningen.

Prop. 1980/81:183 10

Förslaget
om lagreglering tillstyrks av flerlalel av de remissinsianser som har yttrat
sig i frågan.

Även
jag anser att riktlinjerna för hushållning med mark och vatten bör lagregleras.
En lagreglering skulle innebära att den osäkerhet om riktlinjernas rättsliga
innebörd som nu finns undanröjs. Härigenom får hela den process som den fysiska
riksplaneringen innebär en ökad stadga, som i sin tur ger fömtsättningar för
förenklingar i planerings- och beslutsprocessen.

I
regeringskansliet övervägs f. n. dels frågan om den närmare utformningen av
lagregleringen beträffande såväl de verksamhelsanknutna som de geografiska
riktlinjerna, dels förslagen i rapporten om ändrade och nya geografiska
riktlinjer.

2.2.3
Den kommunala fysiska översiktsplaneringens roll i den fysiska riksplaneringen

Jag
har tidigare framhållit att den kommunala fysiska översiktsplaneringen är av
grundläggande betydelse i arbetet med den fysiska riksplaneringen. Det är
främst genom denna översiktsplanering som riktlinjerna för hushållning med mark
och vatten fors in i planeringsprocessen. Översiktsplaneringens utformning och
ställning får därför stor betydelse för genomförandet av den fysiska
riksplaneringens intentioner.

Under
senare år har nästan samtliga kommuner upprättat och antagit s.k.
kommunöversikter, i vilka anges behov av fortsatt mera detaljerad planering
samt riktlinjer för bebyggelseutvecklingen. Kommunöversiklen har i många
kommuner en betydelsefull roll, bl.a. i samband med ställningstaganden i
enskilda byggnadsiirenden. Kommunöversikterna har också visat sig vara väl
lämpade för att konkretisera statsmakternas intentioner beträffande
hushållningen med mark och vatten. Kommunöversikten återfinns emellertid inte
som begrepp i byggnadslagstiftningen. Statens planverk har dock rekommenderat
att kommunöversikten skall handläggas enligt byggnadslagstiftningens regler för
antagen generalplan (Lämplighetsprövning av bebyggelse utanför detaljplan, dnr
U 1172/73). Kommunerna har som regel angett att kommunöversikten skall ses
över inom en period av tre till fem år. Åtskilliga kommuner har redan genomfört
eller påbörjat en sådan översyn.

Omfattande
förändringar i lagsliftningen belräffande den kommunala fysiska
översiktsplaneringen har föreslagits av PBL-ulredningen och vattenplaneringsutredningen
(SOU 1980: 39, 40 VaUenplanering). Förslagen från dessa utredningar bereds f.
n. inom regeringskansliet. Vad gäller den översiktliga planeringen står
förslagen i dessa utredningar i huvudsak i överensstämmelse med den informella
planering som har utvecklats i samband med den fysiska riksplaneringens
program- och planeringsskeden.

Det
är flera olika nationella intressen, förutom de som anges inom ramen för den
fysiska riksplaneringen, som har betydelse för den kommunala

Prop. 1980/81:183 11

fysiska
planeringen. Det gäller t.ex. riktlinjerna för regionalpolitiken. Arbetsmarknadsutskottet
har uttalat (AU 1978/79:23) aU del är självklart all länsslyrelserna vid sitt
samråd med kommunerna hävdar dessa riktlinjer. Delta innebär å andra sidan inte
att kommunernas planmonopol enligt gällande byggnadslagstiftning ifrågasätts.

Det
är enligt min mening angeläget att kommunerna i sina överväganden om
markanvändning och bebyggelseutveckling inbegriper frägor om avvägningen
mellan olika nationella intressen och lokala intressen som gäller
markanvändning och byggande. Det är sålunda väsentligt atl den kommunala
fysiska översiktsplaneringen har sådana former atl bl. a. de frågor som
behandlas i den fysiska riksplaneringen på ett naturiigt sätt kan behandlas
fortlöpande av kommunerna. En utvecklad kommunal översiktsplanering där bl.a.
olika nationella intressen har beaktats bör kunna ge ell gott underiag och
vägledning för beslut i konkreta ärenden enligt de skilda lagar som rör
markanvändningen. De slutliga avvägningarna mellan olika statliga, kommunala
och enskilda intressen måste emellertid ske i samband med beslut om
detaljplaner och tillståndsgivning.

För
att en kommunöversikt skall kunna tillmätas betydelse vid statlig överprövning
av plan- och byggnadsärenden är det väsentligl alt den är väl förankrad i
byggnads- och fasUghetsbildningslagstiftningen. Eftersom kommunöversikten f. n.
inte har en självständig rättsverkan, krävs tydliga hänvisningar till de lagrum
och sakskäl som den allmänna lämplighelsbe-dömningen i kommunöversikten grundar
sig på. I enskilda beslut i bebyggelse- och fastighetsbildningsärenden är det
inte tillräckligt att enbart hänvisa till en kommunöversikt. Sådana beslut
måsle gmndas på de författningsföreskrifter som är tillämpliga och
omständigheterna i det enskilda fallet. En kommunöversikt, som har antagits av
kommunfullmäktige, bör emellertid enligt min mening kunna få stor betydelse som
vägledning för beslut i enskilda ärenden. Självfallet blir detta dock beroende
av hur väl underiaget för översikten är dokumenterat samt hur konkret och
nyanserat den är utformad. Jag vill särskiU betona betydelsen av atl det av
kommunöversikten går att utläsa kommunens syfte med markanvändningen till
vägledning för den allmänna lämplighetsprövning som sedan skall ske vid beslut
i enskilda byggnadsärenden.

Även
s. k områdesplaner och andra översiktsplaner för delar av en kommun kan enligt
min mening vara lämpliga instmment för att föra in nafionella intressen i den
kommunala planeringsprocessen. Det gäller bl. a. i samband med planering för
tätortsutbyggnad och planering för friluftslivets och frifidsbebyggelsens
utveckling. Även vissa av de nya frågor som jag anser bör behandlas i den
fysiska riksplaneringen, t. ex. markanvändningsfrågor vid utnyttjande av
inhemska energiresurser, bör kunna behandlas inom ramen för arbetet med sådana
planer.

Planeringen
för olika statliga verksamheter har ofta stor betydelse för markanvändning och
bebyggelseutveckling i kommunerna. HeU naturhgt

Prop.
1980/81:183 12

kan inte samordning på lokal nivå med annan
seklorplanering åstadkommas genom planering inom de olika samhällssektorerna
var för sig. Ställningstaganden inom skilda statliga planeringsaklivileler bör
därför enligt min mening följas av kommunala ställningstaganden till härav
föranledda krav på markanvändning och byggande. Enligl min mening bör i den
kommunala fysiska översiktsplaneringen göras en samlad bedömning av hur olika
statliga och kommunala markanvändningsintressen skall tillgodoses.

För att den kommunala fysiska översiktsplaneringen skall
kunna fortsätta atl ulvecklas till det instrument för samordning av olika
nationella och lokala markanvändningsintressen som jag nu har angett behöver
del ske en bättre samordning än f n. mellan den statliga seklorplaneringen och
den kommunala planeringen. Del är därför angeläget att, såväl vid utformningen
av den statliga planeringen som i samrådsförfarandet mellan kommunerna och
olika statliga myndigheter, främst pä regional nivå, finna former för att
behandla olika statliga sektorinlressen inom ramen för den kommunala
planeringen. På den regionala nivån har länsstyrelserna ansvaret för
samordningen mellan sektorerna. Planverket har enligt sin instruktion ansvar pä
myndighetsnivå för samordningen av allmänna råd för den översiktliga fysiska
planeringen. Jag återkommer lill förhållandel mellan den kommunala fysiska
översiktsplaneringen och statliga intressen vid behandlingen av vissa
sektorfrågor i avsnitt 2.3.

2.2.4 Kunskapsförsörjning

Kartläggningar och analyser av mark- och
vattenanvändningen saml av naturmiljöns tillstånd och känslighet är enligl
rapporten Hushållning med mark och vatten 2 nödvändiga inslag i den fysiska
riksplaneringen. Genom bl.a. det arbete som har skett hittills i samband med
den fysiska riksplaneringen har samlats ett omfattande kunskapsmaterial om
mark- och vattenanvändningen och miljöförhållandena i landet. För att
vidmakthålla den kunskapsbank som har byggts upp är det enligl rapporten
angelägel atl sådant material som bedöms vara värdefullt som underlag för den
fysiska planeringen och i samband med tillståndsbeslut hålls aktuellt. Detta
lorde enligt rapporten med utgångspunkt i befintligt material i flertalet fall
kunna ske utan särskilda utredningsinsatser. I rapporten föreslås att berörda
centrala myndigheter ajourhåller (iversikter på riksnivå över olika verksamheter
och intressen som är av särskild betydelse för hushållningen med mark och
vatten. Vidare föreslås att sammanställningar över förhållanden av betydelse
för den fysiska riksplaneringen hålls aktuella hos länsstyrelserna. Formerna
för den fysiska riksplaneringens kunskapsförsörjning behöver enligt rapporten
utredas närmare och del föreslås att planverket skall svara för en sådan
utredning.

För att ge statsmakterna överblick och möjlighet att följa
utvecklingen beträffande mark- och vattenanvändningen samt miljösituationen i
landet

torde det enligt rapporten även i fortsättningen finnas
behov av atl göra mera samlade redovisningar av dessa frägor. Innehållet i
redovisningarna och vid vilka tidpunkter de skall göras bör enligl rapporten
bestämmas av regeringen och få formen av uppdrag lill berörda myndigheler.
Enligt rapporten bör planverket, naturvårdsverket och havsresursdelegationen ha
det samlade ansvarel på myndighetsnivå för atl inom resp. område fortlöpande
följa och ha översikt över mark- och vattenanvändningen saml miljöförhållandena
i landel. Det föreslås därför atl dessa myndigheler skall svara för de samlade
redovisningar som i fortsättningen kan bli aktuella i den fysiska
riksplaneringen och mol bakgrund av dessa lämna regeringen förslag till
eventuella ålgärder. Även i övrigt bör det enligl rapporten ankomma på dessa
myndigheter att redovisa sådana frägor som bör uppmärksammas i den fysiska
riksplaneringen samt lämna förslag till åtgärder för alt främja en god
hushållning med landets mark- och vattentillgångar.

Remissinstanserna är överlag positiva lill de nu
redovisade förslagen. Kommunförbundel anser alt översikter på riksnivå är
värdefulla speciellt när nya frågor skall föras in i planeringen, t. ex.
energi- och havsresursfrågor, och då det föreligger särskilda behov av all
snabbt få en översiktlig bild av de resurser som slår till förfogande. Ä andra
sidan kan förbundet inte acceptera att av statliga myndigheter upprättade
översikter avseende riksintressen skall fungera som planeringsdirekliv i den
fysiska riksplaneringen.

Några remissinstanser har kommenterat förslaget om samlade
redovisningar av mark- och vattenanvändningen samt miljöförhållandena i
landet. Förslagel tillstyrks av havsresursdelegationen, naturvårdsverket och
planverket - vilka enligt rapportförslaget skall svara för dessa redovisningar
-samt av bl.a. miljödatanämnden och länsstyrelsen i Älvsborgs län. Sveriges
industriförbund framhåller atl det knappast finns behov av atl göra ofta
återkommande inventeringar och sammanställningar av exempelvis miljöförhållandena
i landet. Samlade redovisningar bör enligl förbundet begränsas lill att avse problem-
och frågeställningar som har hög aktualitet.

För egen del anser jag att behovet av kunskapsförsörjning
självfallet måste bedömas mot bakgrund av de uppgifter som den fysiska
riksplaneringen avses få i fortsättningen. Som jag tidigare har sagt blir en
väsenllig uppgift för den framtida fysiska riksplaneringen att som underiag för
den fortlöpande översiktliga fysiska planeringen i kommunerna förmedla information
om sådana frågor som är av riksintresse för hushållningen med mark och vatten.
Det är också viktigt atl statsmakternas ställningstaganden i dessa frågor
finns tillgängliga både för kommunal planering och statliga myndigheters
beslutsfattande. En viktig uppgift för den fysiska riksplaneringen är vidare
atl följa upp förändringar i markanvändningen, miljöförhållandena och
naturresursernas utnyttjande som underlag för statsmakternas ställningstagande
till nya hushållningsfrågor i den fysiska riksplaneringen. Samtliga angivna
arbetsuppgifter ställer krav på en funge-

Prop. 1980/81:183 14

rande
kunskapsförsörjning. Jag avser atl senare ge statens planverk i uppdrag atl i
samråd med berörda ämbetsverk och länsstyrelserna lämna förslag till former för
kunskapsförsörjningen. Jag vill emellertid redan nu redovisa efter vilka
huvudlinjer kunskapsförsörjningen enligl min mening bör utvecklas.

De
slatliga myndigheterna bör som hittills ansvara för dokumentationen av sådana
resurser och anspråk inom det egna ansvarsområdet som är av riksintresse för
hushållningen med mark och vatten. Det bör ingå i det uppdrag som jag nyss
nämnde att klargöra vilka myndigheter som bör svara för en sädan dokumentation.
Det är angeläget alt denna dokumentation i fortsättningen hålls aktuell så att
den kan utnyttjas av berörda parter i den fortlöpande planerings- och beslutsprocessen
på olika nivåer. Detla torde i flertalet fall kunna ske med utgångspunkt i
befintligt material. Härigenom torde den fysiska riksplaneringens behov av
kunskapsförsörjning kunna tillgodoses utan den typ av särskilda
utredningsinsatser som utförts i det hittills bedrivna arbetet.

Som
underlag för den hittillsvarande fysiska riksplaneringen har vissa
sektormyndigheter lämnat redovisningar av viktiga intresseområden. I
statsmakternas beslut har angetts att vissa från nationell synpunkl viktiga
intressen skall beaktas i kommunernas planering och i myndighetsbeslul av
betydelse för hushållningen med mark och vatten. Dessa s. k. verksamhetsanknutna
riktlinjer preciserades under program- och planeringsskedena och omsattes i
bl.a. riktlinjer i kommunöversikterna. I många fall torde de angivna
intresseområdena för olika sektorer ha avgränsats pä etl preliminärt underlag.
Del är väsentligl all allt eftersom bättre malerial kommer fram, etl mer
preciserat underlag presenleras av berörda seklormyndigheter till ledning för
andra myndigheters beslut samt för de revideringar av kommunala planer som
företas.

Under
arbetet med att fullfölja beslutade riktlinjer för hushållning med mark och
vatten har länsslyrelserna gjort sammanställningar av bl. a. kommunernas
översiktliga planer och andra åtgärder med anledning av statsmakternas
riktlinjer. Även fortsättningsvis behövs sådana sammanställningar som underlag
för att följa upp hur den fysiska riksplaneringens intentioner fullföljs i den
kommunala planeringen. Sammanställningarna bör som hittills göras med ledning
av tekniska anvisningar som utarbetas av planverket i samråd med i första hand
länsstyrelserna. Länsstyrelserna torde bl.a. för egna samordningsuppgifter m.m.
även i fortsättningen ha behov av liknande sammanställningar, varför det är
lämpligt all länsstyrelserna överväger möjligheterna alt löpande hålla ett
underiag för dessa aktuellt. Jag bedömer atl länsslyrelsernas fortlöpande
samråd med kommuner och berörda statliga myndigheter ger tillräckligt underiag
för dessa sammanställningar. Ambitionsnivån får självfallet rättas efler
tillgängliga resurser vid länsstyrelserna och berörda myndigheter.

Vad
gäller i rapporten föreslagna samlade redovisningar avseende mark-

Prop. 1980/81:183 15

och
vattenanvändningen och miljöförhållandena i landet bör de enligl min mening
främst avse tidigare inte uppmärksammade hushållningsfrågor som har hög
aktualitet. Syftet med redovisningarna skall vara atl ge underiag för
statsmakternas bedömning av behovet av ålgärder för att fillgodose från
rikssynpunkt angelägna frägor beträffande hushållningen med mark och vatten. I
likhet med vad som föresläs i rapporten anser jag att del bör ankomma på
regeringen att bestämma innehåll i och tidpunkt för redovisningarna samt att
de bör göras efter uppdrag till berörda statliga myndigheter.

Planverket
har ett samordnande ansvar när det gäller insamling och bearbetning av
kunskaper som rör hushållningen med mark och vatten. Naturvårdsverket har ett
övergripande ansvar för att följa upp förändringar i miljöförhållandena av
betydelse från rikssynpunkt. Havsresursdelegationen har vissa samordnande
uppgifter när det gäller resursutnyttjandet i havet. I delegationens uppgifter
får anses ingå att ha överblick över resursutnyttjandet i havet. Det är därför
enligt min mening naturligt att det blir nämnda organ som i samråd med andra
berörda myndigheler får i uppdrag att svara för de redovisningar rörande mark-
och vattenanvändningen samt miljöförhållandena i landet som i framtiden kan bli
aktuella och att mot bakgmnd av dessa lämna regeringen eventuella förslag till
åtgärder. Även i övrigt bör det ankomma främst på nämnda organ, men även på
andra berörda myndigheter, att uppmärksamma sådana frågor som bör behandlas i
den fysiska riksplaneringen och att lämna förslag till åtgärder för att främja
en god hushållning med landets mark- och vattentillgångar.

2.2.5
Sammanfattning

Sammanfattningsvis
innebär det jag har sagt i det föregående följande i fråga om ansvar och
arbetsuppgifter för de organ som skall medverka i den fortsatta fysiska
riksplaneringen.

Jag
vill inledningsvis peka på att arbetet inom länsstyrelser och ämbetsverk måste
ske inom ramen för tillgängliga resurser. Det blir därför anledning för
myndigheterna atl på sikt prioritera arbetet med översiktliga frågor inom den
fysiska planeringen pä bekostnad av detaljfrågor och frågor av lokal betydelse
där kommunernas beslut i ökad utsträckning kommer att få genomslagskraft.

Kommunerna
bör liksom hittills ha grundläggande uppgifter. De riktlinjer för hushållning
med mark och vatten som beslutas av statsmakterna skall beaktas i kommunernas
fortlöpande planeringsverksamhet. Detta klarläggs genom att riktlinjerna
lagregleras. Normalt kommer inte att ställas krav på den typ av omfattande och
samtidiga redovisningar lill regeringen från samtliga kommuner som har varit
fallet under program- och planeringsskedena i den fysiska riksplaneringen. Det
är angeläget att vidareutveckla den kommunala fysiska översiktsplaneringen så
att den i ökad utsträckning kan tjäna som instrument för atl samordna
nationella och

Prop. 1980/81:183 16

kommunala
intressen av betydelse för markanvändningen. Ett mer ulvecklal samråd mellan
kommunema och olika statliga myndigheter på regional nivå, främst länsstyrelsen,
bör vara en lämplig form för aU föra fram de nationella intressen som skall
beaktas i den kommunala planeringen.

Väsentliga
uppgifter för länsstyrelserna bör vara att förmedla information mellan
kommunema å ena sidan samt regeringen och ämbetsverken å den andra samt att
bevaka att olika nationella intressen beaktas i den kommunala planerings- och
beslutsprocessen. Vidare ankommer det på länsstyrelsema att från de staUiga
sektormyndigheterna förmedla och för den kommunala planeringens behov anpassa
det underlag som kommunerna behöver för att de i sina plan- och
tillståndsbeslut tillfredsställande skall kunna beakta rikthnjerna för
hushållning med mark och vatten. Länsstyrelserna bör vidare ansvara för
samordning av planeringen mellan kommunerna. I de fall en kommun och
länsstyrelsen inte är överens om hur beslutade riktlinjer skall fullföljas i
den kommunala planeringen bör det ytterst ankomma på länsstyrelsen att
exempelvis vägra fastställelse av en plan helt eller delvis eller att
underställa planförslaget regeringens prövning. En väsentlig uppgift för
länsstyrelserna är vidare att förmedla erfarenheter och synpunkter till
ämbetsverken och regeringen beträffande fullföljandet av intenfionerna i den
fysiska riksplaneringen och behovet av kompletterande riktlinjer för
hushållning med mark och vatten.

Ämbetsverken
bör svara för dokumentation och bevakning av riksintressanta objekt, områden
och verksamheter inom sitt verksamhetsområde. Det innebär bl. a. att verken
skall upprätta och hålla översikter aktuella över verksamheter och intressen
som är av betydelse för hushållningen med mark och vatten. Ämbetsverken bör
uppmärksamma regeringen på eventuella behov av rikflinjer för att tillgodose
viktiga mark- och vattenhushållningsintressen. Vidare bör statens planverk,
statens naturvårdsverk och delegationen för samordning av
havsresursverksamheten ha ansvaret för att i samråd med berörda myndigheter
mer samlat följa utvecklingen vad gäller mark- och vattenanvändningen och
miljöförhållandena i landet samt att på uppdrag av regeringen svara för
redovisningar av dessa frågor.

Riksdagen
skall på förslag av regeringen besluta om riktlinjer för hushållning med mark
och vatten. Ett införande av riktlinjerna i lagstiftningen innebär att
riksdagen kommer att ta ställning Ull dessa i egenskap av lagstiftare.

Regeringen
har huvudansvaret för den fysiska riksplaneringen. I detta ansvar ingår att
uppmärksamma områden där markanvändningsförhållandena är särskilt komplicerade
och att för dessa områden överväga behovet av att föreskriva närmare
utgångspunkter för planeringen, t. ex. genom att föreslå riksdagen att lägga
fast kompletlerande riktlinjer för hushållning med mark och vatten. Det är
vidare regeringens uppgift att ta initiativ till behandling av nya frågor, ge uppdrag
fill ämbetsverk och länsstyrelser om

Prop.
1980/81:183 17

lägesredovisningar m. m. samt fatta beslut i enskilda
ärenden då en kommun och länsstyrelsen inte är överens om hur beslulade
rikllinjer skall fullföljas i den kommunala planeringen och besvär sker eller
då ärenden underställs regeringen.

2.3 Överväganden om vissa verksamheter och sektorer

2.3.1 Inledning

I rapporten Hushållning med mark och vatten 2 görs en bred
genomgång av frågor som är av intresse för hushållningen med landets samlade
mark-och vattentillgångar. Beträffande de frågor som har behandlats i det
hittills bedrivna arbetet med den fysiska riksplaneringen, I.ex. angående jordbruksmarken,
bevarandeintressen och försvarsinlressen, anges i rapporten atl fortsatta
överväganden främsl sker i det arbele som pågår i kommuner och län med att
fullfölja fastlagda riktlinjer. Jag delar den uppfattning som anges i rapporten
atl dessa frågor bör behandlas vidare i pågående planeringsarbete med aU
fullfölja fastlagda rikllinjer.

De överväganden och förslag som redovisas i rapporten kan
hänföras dels till åtgärder i den fysiska planeringen på olika nivåer, dels
till åtgärder som bör vidtas inom olika samhällssektorer och enligt den
speciallagstiftning som rör dessa sektorer. En del av de ätgärdsförsiag som
har lagits upp i rapporten fömtsätter ändringar t. ex. i speciallagstiftningen
inom jordbrukets och skogsbrukels områden samt inom miljölagstiftningen. Jag
har efter samråd med jordbruksministern mle funnil skäl att i delta sammanhang
överväga rapportens förslag i nämnda avseenden.

Inte heller beträffande vissa andra frågor som har
behandlats i rapporten kommer jag nu att lägga fram förslag. Frågorna har ell
så starkt samband med pågående utredningsarbete eller beredningsarbete i
regeringskansliet alt de lämpligen bör övervägas i del sammanhanget. Jag avser
bl. a. vissa förslag till lagändringar som berör byggnadslagstiftningen,
förslag rörande fritidsbebyggelse, mineral- och sötvatlenresurser saml vissa
miljöfrågor. Jag kommer dock (avsnitt 2.3.7) atl kort redovisa hur jag anser
att dessa frågor bör följas upp i det fortsatta arbetet inom ramen för den
fysiska riksplaneringen.

När det gäller rapportens förslag om markanvändningsfrågor
rörande inhemska energiresurser, vissa industrifrågor, utnyttjande av
havsresurser samt vissa övergripande strukturfrågor rörande anläggningar för
transporter och energidistribution samt tätortsutvecklingen bedömer jag all
vissa grundläggande utgångspunkter för hur dessa frågor bör behandlas i den
fysiska planeringen bör redovisas för riksdagens information. Jag gör detta i
del följande efter att ha samrått med övriga berörda statsråd. Jag kommer
härvid att utgå från de förslag som jag tidigare har redogjort för när det
gäller formerna för den fortsatta fysiska riksplaneringen.

2 Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 183

Prop. 1980/81:183 18

2.3.2
Resurser för industriproduktion

Frägor
om lokalisering av sådan industri som har behov av speciella naturresurser
eller är särskilt miljöstörande har ingående behandlats i den hittillsvarande
fysiska riksplaneringen (s. k. FRP-industri). Mol bakgrund av de beslutade
riktlinjerna för hushållning med mark och vallen har vid södra Sveriges kuster
vissa områden för lokalisering av FRP-industri reserverats i den kommunala översiktliga
planeringen. Som underiag för övervägandena i rapporten har betörda
länsstyrelser och kommuner kompletterat lidigare sludier rörande
förutsäitningar för och restriktioner mot industrilokalisering vid
Norrlandskusten. Industriell eller liknande verksamhel som är av väsenllig
betydelse för landets hushållning med mark och vatten prövas av regeringen med
stöd av 136a§ BL.

Mol
bakgrund av redovisade studier av industriverket konstateras i rapporten all
anspråken pä mark för nyetableringar av sådan industri som är av intresse i den
fysiska riksplaneringen förefaller vara små.

Jag
vill i detla sammanhang peka på att industriverkets sludier har genomförts
under en period med låga framtidsförväntningar inom industrin. För egen del
vill jag understryka atl bedömningar i den fysiska riksplaneringen måste ge
handling:5frihet för etableringar i ett mer långsiktigt perspektiv.

I
rapporten övervägs även frågan om lokalisering av kolkondenskraftverk mot
bakgrund av lokaliseringsstudier som har utförts av Centrala driftledningen.
Flera remissinstanser har kommenterat rapportens lokaliseringsöverväganden och
förslag och pekat på såväl förutsättningar för som restriktioner mot
lokalisering av kolkondenskraftverk.

Naturvårdsverket
har i sitt yttrande framhållit atl underlaget för rapportens
lokaliseringsöverväganden avseende kolkondenskraftverk är bristfälligt. Verket
har därför genomfört ett utredningsarbete som har syftat till att från nalur-
och miljösynpunkt ange lämpliga regioner för lokalisering av sådana kraftverk
(SNV PM 1358 Lokalisering av koleldade kondenskraftverk). Av utredningen
framgår att Skåne- och Upplandskusterna förefaller vara minst känsliga för
etablering av kolkondenskraftverk. Utredningen har remissbehandlats.
Remissinstanserna stöder i huvudsak de i ulredningen anförda slutsatserna. Bl.
a. industriverket, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut och flera
länsstyrelser har dock pekat på behovet av kompletterande lokaliseringsstudier.

Ställningstaganden
i den fysiska riksplaneringen avseende eventuella särskilda riktlinjer för
lokalisering av kolkondenskraftverk kan enligt min uppfattning ske först sedan
bl. a. naturvårdsverkets lokaliseringsstudie har utvärderats närmare och
behovet av kompletterande studier övervägts. I detta sammanhang blir också de
erfarenheter av stor betydelse som kan vinnas av den snabba utveckling som f.
n. sker beträffande teknik för att minska de miljöproblem som hänger samman med
kolkraftverk. Genom avsvavling av rökgaserna eller annan förbättrad reningsteknik
bör en friare lokalisering kunna bli möjlig.

Prop. 1980/81:183 19

1
rapporten bedöms lokaliseringsmöjligheterna i de särskilt anvisade
industrilägena längs södra Sveriges kuster vara tillräckliga för de
etable-ringsbehov som kan förutses under överblickbar tid. 1 rapporten pekas
dock på vissa begränsande faktorer för ytterligare utbyggnad av FRP-industri i
de anvisade lägena. Det gäller bl.a. restriktioner p.g.a. skilda platsers
känslighet för olika utsläpp samt att vissa närbelägna områden är särskilt
skyddsvärda. Flertalet remissinstanser delar eller anför inga erinringar mot
de överväganden som görs i rapporten.

Vad
gäller södra Sveriges kuster villjag allmänl framhålla viklen av att det vid
dessa kuster finns tillräckliga markresurser avsatta för framtida etablering av
industri. Trols vissa i rapporten redovisade restriktioner i de olika lägena
delar jag rapportens och flertalet remissinstansers bedömning att det inte nu
finns skäl att ändra urvalel av områden för FRP-industri vid södra Sveriges
kuster. De restriktioner för industrietablering som har uppmärksammats i
rapporten anser jag i tillräcklig utsträckning kan beaktas i kommunernas
fortsatta planering av områdena och i samband med tillståndsprövning av de
utbyggnader som kan komma atl aktualiseras. Vid tillämpning av riktlinjerna bör
självfallet beaktas utvecklingen av reningsteknik m.m.

Strömstads
kommun anser att riksdagens beslut med anledning av programskedet i den
fysiska riksplaneringen (CU 1975/76:1) innebär att Hog-dalsområdet bör utpekas
som läge för FRP-industri.

Jag
vill när det gäller Hogdalsnäset påminna om de ställningstaganden som har
gjorts med anledning av regeringens proposition 1978/79:213 Redovisning av
planeringsskedet i den fysiska riksplaneringen. Vid behandlingen av
propositionen anförde civilutskottet (CU 1979/80:6) att även dockläge för
tillverkning av oljeutvinningsplattformar kan anses vara förenligt med de
rikflinjer som gäller för området. Därav följer enligl utskottet att
markbehovet för därtill knuten verksamhet motiverar att det av kommunen
föreslagna inte vattenanknutna reservområdet bör kunna godtas för utnyttjande
av till djupvatten- eller docklägena direkl anknuten verksamhet. Riksdagen
anslöt sig fill utskottets bedömning (rskr 1979/80:87). Riksdagens beslut
ledde till att regeringen ändrade sitt beslut den 1 mars 1979 beträffande
fullföljande av riktlinjer för hushållning med mark och vatten i Göteborgs och
Bohus län. Det ändrade beslutet innebär att tillverkning i dockläge av
oljeutvinningsplattformar och liknande verksamhet som har särskilda krav på
djupt vatten och som inte är miljöstörande bör kunna medges i
Kålvik-Lunnevikenområdet. Vidare anförs i beslutet att ett inte vattenanknutet
reservområde får tas i anspråk för verksamhet som är direkt knuten till
verksamhet med särskilda krav på djupt vatten och som inte är miljöstörande.

Genom
statsmaktemas beslut angående Hogdalsnäset har klarlagts vilka verksamheter som
kan inrymmas under gällande riktlinjer. Några ändringar av riktlinjerna bör
inte komma i fråga.

Prop. 1980/81:183 20

När
del gäller Norrlandskusten och inlandet anförs i rapporten alt konkurrensen om
mark generellt inle är lika slor i dessa områden som vid södra Sveriges kuster.
Enligt rapporten finns del därför från den fysiska riksplaneringens
utgångspunkter f. n. inte anledning att vid Norrlandskusten eller i inlandet
anvisa särskilda lägen för FRP-industri. Remissinslanserna instämmer i
huvudsak i rapportens överväganden.

Jag
anser att det för atl främja en god hushållning med markresurserna är angeläget
att nytillkommande FRP-industri längs Norrlandskusten i första hand lokaliseras
till redan befintliga industrilägen. Jag anser vidare all det är angeläget att
i den kommunala markanvändningsplaneringen bevara handlingsfriheten för
lokalisering av FRP-industri på platser med goda lokaliseringsförutsältningar.

Rapportens
förslag om att FRP-industri inte bör få etableras vid vissa slörre, av sådan
industri opåverkade, delar av Norrlandskusten kommer atl tas upp i samband med
de förslag beträffande reglering i lag av riktlinjerna i den fysiska
riksplaneringen som senare kommer att föreläggas regeringen. I detta sammanhang
avses också överväganden ske beträffande eventuellt behov av att anvisa
särskilda platser för FRP-industri vid Norrlandskusten.

1
det hittillsvarande arbetet med den fysiska riksplaneringen har underlag
beträffande industrins lokaliseringsanspråk ställts samman genom särskilda
studier som industriverket har ansvarat för. I rapporten föreslås att verket
utarbetar underlag för den fysiska riksplaneringen även beträffande den
framtida industriutvecklingen.

I
enlighet med vad jag tidigare har sagt om kunskapsförsöijningen i den fortsatta
fysiska riksplaneringen, anser jag att industriverket inom ramen för tillgängliga
resurser bör ha ansvaret för att hålla ett underlag aktuellt beträffande sådana
anspråk på mark och vatten som är av riksintresse och på lång sikt kan förutses
för olika industrityper. Detta material bör redovisas på ett sådant sätt atl
det dels kan tjäna som underlag för den kommunala planeringen, dels kan ligga
till grund för överväganden på central nivå i fråga om behov av riktlinjer för
att hushålla med resurser av särskilt intresse för industri. Formerna för
sådana redovisningar bör utvecklas inom ramen för den utredning orn
kunskapsförsörjningen i den fysiska riksplaneringen som jag, enligt vad jag
tidigare har anfört, kommer aU ge planverket i uppdrag att svara för.

Jag
ansluter mig till vad som anförs i rapporten om att planverket i samräd med bl.
a. andra berörda myndigheter förulsätts svara för att ställa samman och
redovisa erfarenheter från etableringar i och utformning av större
industriområden.

2.3.3
Inhemska energiresurser

I
rapporten konstateras bl. a. att det är angeläget att hushålla med mark-och
vattenresurser av särskilt värde från energisynpunkt. Dessa resurser

Prop.
1980/81:183 21

bör så längt möjligt skyddas från sådana ändringar av
markanvändningen som försvårar elt framtida ulnyltjande för energiändamål.
Vidare understryks att risker för miljöstörningar av stöi-re omfattning lill
följd av energiproduktion och utvinning av energiråvaror samt för konflikter
mellan utnyttjande för energiändamål och annan användning av mark- och vattentillgångar
av riksintresse bör övervägas på ett tidigt sladium i planeringsprocessen.

Enligl rapporten bör i den fysiska riksplaneringen i
första hand uppmärksammas stora kraftproducerande anläggningar samt
utnyttjande av energislag som kan slälla omfaltande krav på landets mark- och
vattenresurser, bl.a. vad gäller energislagen torv, vindkraft och energiskog
som i framtiden kan komma atl introduceras i större skala. 1 rapporten nämns
även atl det på sikt kan bli aktuellt atl i den fysiska riksplaneringen
behandla energislag som solvärme, skiffer och vågkraft om de aktualiseras i
större skala.

De remissinstanser som har yttrat sig över rapporten i
denna del inslämmer i huvudsak med vad som framförs i rapporten.
Kommunförbundet framhåller att energifrågorna måste ges högsla priorilel i den
fortsatta fysiska riksplaneringen. Flera kommuner pekar pä behovel av ett
förbättrat underlagsmaterial för all kommunerna pä ell konkret säll skall
kunna behandla energifrågorna i sin planering.

Kommunerna har enligt lagen (1977:439) om kommunal
energiplanering elt stort ansvar för energiförsörjningen. Enligl denna lag
skall kommunerna i sin planering främja hushållningen med energi samt verka
för en säker och tillräcklig energitillförsel. I 9§ BS föreskrivs atl den
fysiska planläggningen skall ske med tillbörlig hänsyn till bl.a. behovel av
energihushållning.

Mot bakgrund av energifrågornas växande betydelse och den
påverkan på markanvändningen som flera energislag medför anser jag, i likhet
med vad som anges i rapporten och av många remissinstanser, all det är angeläget
alt mark- och valtenanvändningsaspekter avseende skilda energifrågor ägnas
ökad uppmärksamhet i den fysiska planeringen på olika nivåer. Det gäller
särskilt beträffande olika inhemska energislag.

I regeringens proposition om rikllinjer för energipoliliken
(prop. 1980/ 81:90) föreslås atl kommunerna skall ha väsentliga uppgifter för
atl minska oljeanvändningen. Huvuduppgiften för den kommunala energiplaneringen
anges vara att ge underlag för kommunala beslut inom energiområdet. Därigenom
bör kommunerna även kunna förse staten med underlag för den nationella
energipolitiken. I propositionen föreslås atl kommunerna senasl den Ijuli 1982
upprättar planer för att minska oljeanvändningen under 1980-talel. Vidare
anförs aU det på sikt givelvis kan bli aktuellt alt ändra uppläggning och
inriktning av energiplaneringen och all del i så fall bör prövas hur
energiplaneringen förhåller sig till andra former av planering i kommunerna och
hur samspelet mellan staten och kommunerna bör gä till.

Prop. 1980/81:183 22

Som
ell komplement till den behandling som energifrågorna skall få enligt lagen om
kommunal energiplanering vill jag, i likhet med vad flera remissinstanser har
anfört, understryka betydelsen av att kommunerna i den fysiska planeringen
behandlar de lokala förutsättningarna för olika energislag. I syfte att
klarlägga handhngsmöjligheterna inför en introduktion av olika inhemska
energislag är det angelägel alt kommunerna på ett tidigt stadium överväger
möjliga anspråk pä mark och vallen för energiändamål saml vilka hänsyn som
måste tas med anledning av motstående mark- och vatlenanvändningsintressen och
skilda energislags miljöeffekter. Jag vill framhålla att arbete med alt
analysera förutsättningarna för all ta i anspråk inhemska energislag redan pågår
i flera län och kommuner. Länsstyrelserna har nyligen på uppdrag av regeringen
redovisat vissa frågor om effekterna på den regionala utvecklingen av en ökad
användning för energiändamål av skogsavfall och för vissa län användning av
torv.

Jag
går nu över till att ange hur markanvändningsaspekter avseende energifrågor bör
behandlas i del fortsatta planeringsarbetet.

Bland
de nya energislag som är av intresse i den fysiska riksplaneringen framslår
torv som den resurs som på kort sikl kan få störst belydelse. Enligt rapporten
förefaller det i många områden finnas förutsättningar för torvtäkt utan
allvarliga konflikter med motstående riksintressen. Det framhålls emellertid
att det i områden med goda förutsäitningar för torvutvinning erfordras
ytterligare studier. Pvcmissinstanserna instämmer i huvudsak i vad som anförs
i rapporten.

Kunskaperna
om landels torvtillgångar är enligt min uppfattning inle tillräckliga för atl
det nu skall vara möjligt att bedöma eventuella behov av att i den fysiska
riksplaneringen ange särskilda riktlinjer i syfte alt skydda sådana förekomster
som är av särskilt värde från rikssynpunkt. Jag anser emellertid att det är
angeläget atl de kommuner som har slörre torvtillgångar överväger lämpliga
läktområden med beaktande av eventuella motstående mark- och
vattenanvändningsintressen. Mot denna bakgrund bör kommunerna i sin
markanvändningsplanering pröva behov och möjligheter att behålla
handlingsfriheten för att på sikt utnyttja vissa områden för energiändamål.
Visst underlag för sådana överväganden finns redan, exempelvis genom Sveriges
geologiska undersöknings inventeringar av torvförekomster och
naturvårdsverkets våtmarksinventering samt de vegetationskarteringar som f n.
utförs. Ytteriigare underiag finns i vissa fall hos länsstyrelser och kommuner.
Den typ av planeringsinsatser som jag nu har nämnt syftar till att successivt
förbättra underlaget för beslutsfattande. Beslut i enskilda ärenden måste
självfallet kunna fattas innan dessa planeringsinsatser är slutförda. Jag vill
framhålla att det under 1980-talel kan bli aktuellt att ta i anspråk endasi en
myckel liten del av Sveriges stora tillgångar av torv. Det är emellertid enligt
min mening angeläget att ett utnyttjande av torv för energiändamål kommer i
gång i vårt land och inte onödigtvis försvåras.

Prop. 1980/81:183 23

Vad
gäller övriga inhemska energislag som enligl rapporten bedöms vara av intresse
att behandla i den fysiska riksplaneringen, nämligen vindkraft och energiskog,
bekräftar remissutfallet att kunskaperna om dessa är sämre än när det gäller
torv. Enligt min bedömning är därför förutsättningarna små att nu på ett
meningsfullt sätl konkrel behandla dessa frågor i den fysiska planeringen. I
propositionen om riktlinjer för energipolitiken görs bedömningen att det tidigast
omkring år 1985 kan bli aktuellt alt i större skala introducera vindkraft och
energiskog i del svenska energisystemet. Jag vill mot denna bakgrund stryka
under angelägenheten av att kunskapsunderlaget förbättras inför en mera
omfattande introduktion av vindkraft och energiskog så att bättre
förutsättningar då finns att bedöma behovet av åtgärder bl.a. inom ramen för
den fysiska planeringen.

Enligt
rapporten är det angeläget att planer på utbyggnad av små val-tenkruftverk
uppmärksammas på ett tidigt stadium i den kommunala markanvändningsplaneringen,
om utbyggnad avses ske i större omfattning i elt vattendrag eller konflikter
med andra markanvändningsintressen av riks-karaktär kan uppstå. Vissa
remissinstanser, däribland vattenöverdomstolen och Älvräddarnas
samorganisation, ställer sig tveksamma till en mer omfattande utbyggnad av små
vattenkraftverk. Riksantikvarieämbetet, länsstyrelsen i Örebro län m.fl. önskar
ytterligare inventering och planering av de mindre vattendragens utnyttjande.
För egen del anser jag, i likhet med rapporten, att frågor om utbyggnad av små
vattenkraftverk bör övervägas i kommunernas fysiska planering. Några särskilda
åtgärder inom ramen för den fysiska riksplaneringen anser jag inte nödvändiga.

Beträffande
kraftvärmeverk, som också behandlas i rapporten, vill jag hänvisa till aU
regeringen i prop. 1980/81:90 framhåller au kommunerna i sin fysiska planering
bör beakta behovet av platser för sådana anläggningar.

Jag
går nu över till att behandla hur jag anser att energifrågorna bör följas upp i
den fysiska planeringen. Som jag har framhålht behöver kunskaperna beträffande
de nya energislagen förbättras inför ställningstaganden till hur dessa skall
behandlas i den fysiska planeringen på såväl central som lokal nivå. Jag
fömtsätter att statens energiverk, som enligt förslag i propositionen om
riktlinjer för energipolitiken skall inrättas den I juli 1982 - och
dessförinnan industriverket - svarar för att ställa samman kunskapsunderlag
avseende energitillgångar och aktualiserade projekt samt att i lämplig form
redovisa detta till kommuner och länsstyrelser som underiag för överväganden i
den fysiska planeringen. Utredningsarbete av betydelse i detta sammanhang pågår
på flera håll och jag förutsätter att energiverket (industriverket) tar del av
detta i samråd med berörda myndigheter. Vidare är det angeläget att
energiverket (industriverket), inom ramen för det utredningsarbete angående
kunskapsförsörjningen som jag tidigare har behandlat, samråder med planverket
och kommuner beträffande utform-

Prop. 1980/81:183 24

ningen
av det material som skall redovisas, så aU detta på bästa sätt blir användbart
i den fysiska planeringen.

Underiag
beträffande inhemska energitillgångar finns även hos vissa länsstyrelser och
kommuner. Delta bör successivt kompletteras med underiag frän berörda
ämbetsverk. Jag vill i detta sammanhang framhålla att det är angeläget att
länsstyrelserna biträder med att till kommunerna förmedla det kunskapsmaterial
som slälls samman centralt och även förser kommunerna med kompletterande
underlag, bl. a. i form av redovisningar av skyddsvärda områden och bedömningar
av regionalpolitisk karaktär. Även andra regionala myndigheter, t.ex.
skogsvårdsstyrelserna och lantbruksnämnderna, kan i många fall bidra med underlagsmaterial
av betydelse för den kommunala planeringen vad avser energifrågor.

Som
jag tidigare har redovisat ftireslås i propositionen om riktlinjer för
energipolitiken att kommunerna inom ramen för den kommunala energiplaneringen
senast den 1 juli 1982 skall upprätta planer för att minska oljeanvändningen.
Enligt min mening bör samordnat med detta redovisas erfarenheler av det
hittills bedrivna arbetet med skilda energifrågor i den fysiska planeringen.
Redovisningarna bör inle vara generella utan begränsade till problem som har
uppstått eller positiva erfarenheter som har vunnits. Redovisningarna syftar
sålunda inte till att ge någon allmän bild av planeringsläget. I stället bör
syftet vara att uppmärksamma statsmakterna på eventuella behov av lagändringar
eller andra fömtsättningar som kan underiätta planeringen. I den mån positiva
erfarenheter redovisas bör dessa kunna ligga till gmnd för bl. a. rådgivning
för den fortsatta planeringen. Jag avser att ge länsstyrelserna i uppdrag att
vid slutet av år 1982 till regeringen lämna en redovisning av behandlingen av
mark- och vattenanvändningsaspekter avseende inhemska energislag i den
kommunala fysiska planeringen. En redovisning bör endast lämnas i den mån resp.
länsstyrelse mol bakgrund av situationen i det egna länel finner delta
erforderligt. Jag utgår från att en sådan redovisning bl. a. kan grundas på
underlag som länsstyrelserna i sina fortlöpande samråd med kommunerna får del
av och således inte skall behöva föranleda någon särskild kunskapsinsamling
från kommunerna.

I
rapporten betonas att metoderna för hur energifrågorna skall behandlas i den
fysiska planeringen behöver ulvecklas. Det gäller bl.a. frågor om
planeringsunderlag och planeringsteknik samt hur skilda institutionella hinder
som kan finnas kan hanteras. Planverket har i sitt remissyttrande strukit under
betydelsen av alt planeringsmetoderna utvecklas bl.a. med hänvisning till en
inom verket pågående studie rörande behandlingen i den fysiska riksplaneringen
av energislagen torv, vind och energiskog. Planverkets metodstudie skall
redovisas till bostadsdepartementet i slutet av innevarande år. Innan
planverket har slutfört sin studie finner jag inte skäl att ta upp frågan om
vilka insatser som kan behövas för att utveckla planeringsmetoderna för
energifrågornas behandling i den fysiska planeringen.

Prop. 1980/81:183 25

2.3.4
Skydd och utnyttjande av havets resurser

I
rapporten framhålls att i takt med det ökade intresset atl utnyttja
havsresurserna har konflikter mellan olika utnyttjandeformer blivit vanligare.
Utvinning av mineralråvaror från havsbottnen, muddrings- och utfyllnadsföretag,
sjölransporter med farligt gods, industriutsläpp, utbyggnad av småbåtshamnar
m. m. utgör enligt rapporten i vissa områden ett hot mot områden av riksintresse
från bevarande- och fiskesynpunkt. Geove-tenskapligt och marinbiologiskt
intressanta bottnar och vattenområden, viktiga lek-, uppväxt- och fångstområden
för konsumtionsfisk och värdefulla rekreationsområden kan förorenas, skadas
eller förstöras. Om inte miljösituationen förbättras kommer enligt rapporten
allt fler marina organismer att nå den kritiska nivå, vid vilken deras
motståndskraft bryts och sjukliga förändringar inträffar. Vissa marina arter
hotas lill sin existens redan i dag. Sålunda har t. ex. sälstammarna i
Östersjön så höga gifthalter i sig att de är utrotningshotade.

Civilutskottet
(CU 1978/79: 1) har förordat att havsresurserna i framtiden behandlas i den
fysiska riksplaneringen. Härvid bör det enligl ulskollels mening vara en angelägen
uppgift att bl.a. bringa klarhet i frågor som gäller planeringsbehov,
myndighetsansvar och instmment som kan komma till användning för att reda ut
konflikter mellan motstående intressen i olika havsområden. Utskottet har
vidare anfört att de övergripande värderingarna av motstående intressen när
det gäller havsområdena bör göras inom den fysiska riksplaneringens ram.

Anspråken
från olika havsanknutna verksamheter är särskilt uttalade inom vissa
havsområden. Av rapporten framgår att det i 19 områden föreligger mer eller
mindre uttalade konflikter mellan skilda intressen. Det krävs enligt rapporten
ytterligare studier innan överväganden kan göras om behovet av långsikuga
riktlinjer för resursutnyttjandet i havet. Det bedöms därför som angeläget att
berörda länsstyrelser i samråd med kommuner och centrala verk med utgångspunkt
i tillgängligt underlagsmaterial närmare analyserar problemen inom dessa 19
havsområden och arbetar fram åtgärdsprogram för att hushålla med resurserna.

Formerna
för att i samhällsplaneringen behandla olika hushållningsfrågor rörande havet
är enligt rapporten outvecklade. För att ge underlag för ställningstaganden
till lämpliga former för att i den fysiska planeringen behandla havsfrågorna är
det enligt rapporten önskvärt att en försöksplanering inleds i några områden.
Den föreslagna planeringen bör enligt rapporten i första hand komma till stånd
i Bohusläns och norra Hallands skärgårdsområden, i Öresund, i ett område norr
om Gotland samt i Upplands och Södermanlands skärgårdar, där planeringsbehoven
sett från rikssynpunkt är mest framträdande. I dessa områden är de flesta
havsanknutna verksamheter och intressen representerade och i områdena föreligger
uppenbara konflikter med riksintressen.

Prop. 1980/81:183 26

Ett
10-tal remissinstanser, bl.a. sjöfartsverket, havsresursdelegationen,
naturvårdsverket, planverket, Sveriges geologiska undersökning och
Kommunförbundet, delar rapportens uppfattning om behovet av en mer medveten
planering och samordning av olika havsanknutna verksamheter. Sveriges
industriförbund anför tveksamhet till en fördjupad och mer medveten planering
av havsområdena och förordar koncentrerade utredningsinsatser i samband med
att olika frågor aktualiseras. Etl 10-tal remissinstanser kommenterar och
tillstyrker rapportens förslag om all länsslyrelserna närmare skall analysera
problemen inom 19 angivna havsområden och arbeta fram åtgärdsprogram för atl
hushålla med resurserna. Några remissinstanser föreslår kompletteringar av de
19 utpekade områdena. Förslaget i rapporten att en försöksverksamhet med
planering av havels utnyttjande och skydd bör komma till stånd tillstyrks av
remissinstanserna. Flera remissinstanser, bl. a. naturvårdsverket,
havsresursdelegationen och länsstyrelserna i Stockholms saml Göteborgs och
Bohus län anser att försöksverksamheten bör genomföras innan länsslyrelserna
överväger behovet av särskilda åtgärder inom de 19 utpekade områdena.

Mot
bakgmnd av att remissinstanserna i huvudsak delar de bedömningar som görs i
rapporten anser jag all det är angelägel att länsstyrelser och kommuner inom
kustlänen påbörjar ett arbete med att ulifrän tillgängligt underlagsmaterial
närmare analysera problem och frågor som gäller havsresursernas utnyttjande
och skydd inom områden där det föreligger konflikter. Länsstyrelserna bör mot
denna bakgrund i samråd med kommunerna överväga behovet av åtgärder för att
hushålla med havsresurserna. För att regeringen skall få underlag för att
bedöma behovel av evenluella riktlinjer för resursutnyttjandet i havet bör
havsresursdelegationen i samråd med kommunerna och länsstyrelserna till
regeringen redovisa de överväganden som görs av åtgärdsbehoven. Jag vill
framhålla alt länsstyrelserna inte kan påräkna särskilda resurser för detta
arbete.

I
enlighet med vad jag tidigare har anfört villjag stryka under att frågor som
gäller havsresursernas utnyttjande och skydd successivi bör inordnas i den
fortlöpande planerings- och beslutsprocessen, främst på lokal och regional
nivå. Det är mot denna bakgrund angeläget att sektormyndigheterna i det arbete
med översikter på riksnivå över objekt, områden och verksamheter som är av
särskild betydelse för hushållningen med mark och vatten, som jag har behandlat
tidigare (avsnitt 2.2.3) även beaktar behovet av kunskaper av betydelse för den
fysiska planeringen och det beslutsfattande i enskilda ärenden som rör kust-
och havsområdena.

Ansvaret
för att samordna arbetet med insamling och bearbetning av kunskaper och
erfarenheter som rör hushållningen med våra havsresurser åvilar havsresursdelegationen.
Det åligger delegaUonen enligt dess instruktion att bl.a. verka för samordning
av sådan verksamhet som innefattar utnyttjande, skydd eller utforskning av
havet och att med beaktande av den fysiska planeringen lägga fram förslag till övergripande
program för

Prop. 1980/81:183 27

svensk
havsresursverksamhet. 1 det praktiska arbetet med allmänna råd beträffande
behandlingen av havsresurserna i den fysiska planeringen har planverket i
enlighet med sin instruktion huvudansvaret i samverkan med
havsresursdelegationen och andra berörda myndigheter.

1
enlighet med vad jag tidigare har anfört är del en väsenllig uppgift för
länsstyrelserna att till kommunerna och olika myndigheter på regional nivä
förmedla det planeringsunderlag som utarbetas för olika verksamheter.
Länsstyrelserna kan också inom ramen för sina resurser behöva göra vissa
kompletterande utredningar som underlag för planeringen av kust- och
havsområdena. En enligt min mening viktig uppgift för länsstyrelserna är vidare
att bevaka att olika nationella intressen som rör havels utnyttjande och skydd
beaktas i plan- och tillståndsbeslut på lokal och regional nivå.

Som
framgår av rapporten är formerna för att i samhällsplaneringen behandla olika
hushållningsfrågor rörande havet outvecklade. För egen del anser jag att frågan
om hur havsresurserna skall behandlas i den fysiska planeringen behöver
vidareutvecklas genom en försöksverksamhet med havsresursplanering. En sådan
försöksverksamhet bör enligt min mening i första hand ske i de kust- och
havsområden, där planeringsproblemen från rikssynpunkt är störst, dvs. i
Upplands och Södermanlands kust- och skärgårdsområden, i Öresund samt i
Göteborgs och Bohus läns skärgård samt skärgården inom Hallands läns
kustområde. Jag anser att havsresursdelegationen bör få i uppdrag att, i
samarbete med bl.a. planverket, naturvårdsverket och fiskeristyrelsen samt
kommuner och länsstyrelser, sätta igång en försöksverksamhet i nämnda områden.
Jag har i denna fråga samrått med industriministern.

Kommunerna
har självfallet en viktig roll i den vattenplanering i kust-och havsområden som
behöver komma till stånd. 1 den utsträckning som erfordras bör denna planering
också samordnas med kommunemas markanvändningsplanering. En planering av
vattenområden kan emellertid inte vara snävt kommunavgränsad. Flera frågor om
t. ex. sjöfart, försvar och föroreningar griper över betydligt större områden
än en kommun och har som regel internationell anknytning. Samfidigt kan
kommunens åtgärder i kustvattenområdena naturligtvis påverka förhållanden långt
utanför kommunens gränser. Jag vill därför framhålla att en utveckling av
metoder och former för planering av kust- och havsområdenas utnyttjande måste
beakta behovet av samordning- vad gäller frågor av lokal, regional och nationell
betydelse. För större områden än en kommun kan det vara lämpligt att
planeringen sker genom interkommunalt samarbete, i vilket länsstyrelsen bör
kunna ha en väsentlig samordnande roll.

2.3.5
Anläggningar för transporter och energidistribution

Mofiven
för att i den fysiska riksplaneringen behandla vissa infrastrukturanläggningar
(huvudvägar, större hamnar, flygplatser, järnvägar, interregionala
terminalanläggningar och energidistributionssystem) är enligt

Prop. 1980/81:183 28

rapporten
främst följande. Vissa anläggningar exempelvis djuphamnar och flygplatser har
särskilda krav på naturresurser eller andra fysiska förutsättningar av
specielU slag. Vissa andra anläggningar, exempelvis större vägar och större
kraftledningar, kan komma i konflikt med de areella näringarna och
riksintressen för naturvård, friluftsliv och kulturminnesvård. Förändringar i
bebyggelse och infrastruktur kan endast ske långsamt och är starkt styrande för
samhällsutvecklingen. För alt åstadkomma elt bebyggelsemönster och etl
Iransport- och energidistributionssystem som både skapar goda
produklionsförulsältningar och tillgodoser de regionalpoliliska strävandena
och kravet på hushållning med mark och vatten är det enligl rapporten angeläget
att samhällsinvesteringar av detta slag i ökad utsträckning beaklas i den
övergripande samhällsplaneringen på nationell, regional och lokal nivå.

Rapportens
förslag atl i ökad utsträckning behandla vissa infrastrukturanläggningar i den
fysiska riksplaneringen har inte mött invändningar i remissbehandlingen.

Även
jag anser att sådana markhushållningsfrågor som hänger samman med större
samhälleliga investeringar bör behandlas i den fysiska riksplaneringen.

Inom transportområdet
finns den mest utvecklade långsiktiga planeringen inom vägbyggandet. Vägverket
beslutade under år 1978 om en flerårsplan för byggande av riksvägar och
länsvägar under perioden 1979-1988. Riksdagen har (prop. 1980/81:20, TU
1980/81:6, rskr 1980/81:101) för järnvägarnu givit förutsättningar för SJ:s
långsikliga investeringsverksamhet. När det gäller hamnar och furleder villjag
fästa uppmärksamheten på att sjöfartsverket under hösten 1980 redovisade
förslag till en perspektivplanering för hamnväsendet. Beträffande fly gputser
har lufttransportutredningen nyligen lämnat förslag (SOU 1981:12 Inrikesflyget
under 1980-talet) till en framtida flygplatsstruktur för det inrikes
flyglinjenätel.

De
långsiktiga planer som finns inom transportmyndigheterna har inte i första hand
arbetats fram för den fysiska planeringens behov. Det bör dock ankomma på
statens vägverk, statens järnvägar, luftfartsverket och sjöfartsverket att
ange vilka anspråk på mark och vatten som de långsiktiga planerna ställer för
vägar, järnvägar, flygplatser och hamnar m. m.

I
rapporten lämnas förslag om hur större kraftledningar och större gas-och
hetvattenledningar bör behandlas i den fysiska planeringen. Förslagen innebär
att planerade ledningar av dessa slag skall redovisas till industriverket som
skall sammanställa planerna och till regeringen redovisa sådana ledningar som
bedöms vara av särskilt intresse från rikssynpunkl. Berörda länsstyrelser
föreslås, mot bakgrund av regeringens ställningstaganden till vad som är
ledningar av riksintresse, samråda med bl. a. kommuner och berörda företag om
lämpliga sträckningar för dessa ledningar. För att garantera att riksviktiga
ledningar kan komma till stånd föreslås regeringen få möjlighet att föreskriva
att mark för viss ledningssträckning skall reserveras i den kommunala
planeringen.

Prop.
1980/81:183 29

Förslag beträffande hur kraftledningar skall behandlas i
planeringen har lämnats av industriverket i rapporten Distribution och
överföring av elkraft (SIND PM 1980:09). som har remissbehandlats. Enligl min
bedömning bör ställningstaganden till förslagen i rapporten rörande den
formella handläggningsordningen för slörre ledningssystem samordnas med ställningstaganden
lill bl.a. förslagen i industriverkets rapport.

Jag har tidigare behandlal vissa principer för
kunskapsförsörjningen inom ramen för den fysiska riksplaneringen. Jag anser mol
bakgrund av dessa principer, att det bör ankomma på statens industriverk, och
fr. o. m. den 1 juli 1982 på det i proposition 1980/81:90 föreslagna statens
energiverk, atl inhämta information om skilda projekl avseende kraftledningar
samt gas- och hetvattenledningar. Den ansvariga myndigheten bör vidare, liksom
vad jag har föreslagit beträffande kunskapsförsörjningen i övrigl i den
fortsatta fysiska riksplaneringen, utforma detla underlag sä att del är
användbart i den fysiska planeringen på olika nivåer.

I överensstämmelse med vad jag tidigare har anfört bör det
ankomma pä länsstyrelserna atl svara för atl mark- och vattenanspråken rörande
olika infrastrukturinvesteringar förmedlas till kommunerna som etl underlag för
deras fysiska planering. Del är angelägel alt kommunerna i sin fysiska
planering överväger möjligheterna atl tillgodose de redovisade anspråken på
mark- eller vattenområden. Länsstyrelserna bör ha ell ansvar för alt dessa
anspråk lillfredsslällande beaklas i kommunernas planering. 1 de fall det
föreligger svårigheier att lillgodose önskemålen, t.ex. på grund av konflikter
med andra väsentliga intressen, har länsstyrelsen en viktig uppgift att
förmedla information om della till berörd sektormyndighet för ytterligare
överväganden om pä vilket säll frågan skall kunna lösas. Därigenom skapas
möjligheter all bättre anpassa sådana sektoriella statliga anspråk till vad som
är möjligt att genomföra med hänsyn lill andra markanvändningsinlressen.

I rapporten redovisas vissa utbyggnadsplaner för
transportanläggningar och anläggningar för energidislribution.
Utbyggnadsplanerna är till betydande del koncentrerade till storstadsområdena
och områdena mellan dessa. Om planerna fullföljs kommer enligt rapporten den
befintliga orts- och infrastrukturen att ytterligare förstärkas. En sådan
utveckling kommer också att ge upphov till belydande markanvändningskonflikter.
De områden som det i första hand gäller är Mälardalen, Göteborgsregionen,
Skåne och Halland där konflikterna mellan jordbmkets markanvändning och väg-och
tätortsutbyggnaden är särskilt framträdande. I rapporten konstateras att det är
angeläget att bättre samordna samhällets invesleringar i infra-stmkturen med
hänsyn såväl till kraven på hushållning med mark och vatten som till kraven på
att skapa gynnsamma lokaliseringsförutsältningar för näringslivet och den
offentliga sektorn.

Flera remissinstanser instämmer i rapportens bedömning att
det behövs en bättre samordning av samhällets investeringar i infrastrukturen.
Bl.a

Prop.
1980/81:183 30

länsstyrelserna i Uppsala, Väslernorrlands och Kopparbergs
län, Örebro, Härnösands och Sölvesborgs kommuner, Kommunförbundel samt Sveriges
fältbiologiska ungdomsförening anser att de redovisade planerna för utbyggnad
av infrastrukturen står i strid med de regionalpolitiska målen och kraven på
hushållning med mark och vatten.

Vid sidan av det arbele som är inriktat på att ge underlag
för all i kommunernas planering beakta olika nationella frågor rörande
hushållning med mark och vallen är del enligt min mening även av väsentligt
intresse att inom ramen för den fysiska riksplaneringen uppmärksamma vissa övergripande
stmkturfrågor. Exempel pä sädana frågor är investeringar i försörjningssystem
för energi och olika transportsystem. Statsmakterna bör ha en beredskap för en
framsynt och genomtänkt planering av denna lyp av investeringar. Det är därför
av väsentligt intresse alt det finns väl fungerande former och en
institutionell ram för sådana planeringsinsatser. Som en viktig utgångspunkt
vill jag betona samverkan mellan den fysiska riksplaneringen och den
verksamhetsplanering som utförs inom olika samhällsområden. Det är härvid
viktigt alt väl övervägda och samlade analyser kan göras av behovet av åtgärder
för att stärka infrastrukturen i olika delar av landet. Denna typ av analyser
bör till stor del kunna hämta underlag från sektormyndigheternas planering men
utföras som en del av regeringskansliets beredningsarbete i anslutning till
viktigare beslut om infrastrukturinvesteringar. Jag avser föreslå regeringen
att överväga de nu nämnda frågorna i särskild ordning. Jag har i denna fråga
samrått med cheferna för industri- och kommunikationsdepartementen.

2.3.6 Tätortsstruktur

Motivet för att i den hittillsvarande fysiska riksplaneringen
behandla tätorterna har främst varil att tätortsutbyggnad i vissa fall kommer i
konflikt med andra angelägna markanvändningsintressen, som exempelvis
önskemålet att hushålla med jordbmksmarken. I rapporten anförs alt frågor som
gäller tätortemas utbyggnad har central betydelse i den regionalpolitiska
planeringen. Därutöver pekas i rapporten på att det är angeläget att
kommunerna analyserar tätortsstmkturen och i den kommunomfallande planeringen
redovisar fördelningen av byggandet mellan skilda orter. Inom vissa delar av
landet finns enligt rapporten behov av interkommunal samverkan vid planering av
tätortsutvecklingen och infrastmkturinveste-ringar.

Förslagen i rapporten om behandlingen av tätort sf rågorna
stöds i allmänhet av remissinstanserna. Överlag framhåller de remissinstanser
som har tagit upp frågorna att det finns ett stort behov av att analysera
tätortsstrukturen. Länsstyrelsen i Jönköpings län t. ex. anser att
utvecklingen av tätorter och infrastmktur är gmndläggande i fysisk planering
och att en systematisk stmkturanalys bör ske i kommunerna. Länsstyrelsen i Hallands
län understryker vad som i rapporten framförs beträffande värdet av
planeringsinsatser för att analysera lätortsstrukturen.

Prop. 1980/81:183 31

Jag
vill erinra om att civilutskottet vid behandlingen av proposition (1978/79:213)
Redovisning av planeringsskedet i den fysiska riksplaneringen (CU 1979/80:6)
framhöll att gmnderna för samordningen av riksintressen i den fysiska
riksplaneringen, den regionalpolitiska planeringen och trafikplaneringen inte
är klart definierade när det gäller aU ge uttryck ål dessa intressen i kommunal
fysisk planering. Utskottet ansåg att utgångspunkterna och de skilda
intressena bör klariäggas ocli att överväganden bör göras om en vidgad
samordning inom den fysiska planeringens ram. Enligt utskottets mening borde
riksdagen påkalla ett angivet arbete genom att som sin mening ge regeringen
tillkänna vad utskottet hade anfört. Riksdagen (rskr 1979/80:87) gjorde ett
tillkännagivande i enlighet med utskottets hemställan.

Planeringen
av tätortsstmkturen är enligt min mening i första hand en kommunal uppgift. Den
principen har slagits fast bl.a. i proposition 1978/ 79:213. Den kommunala
planeringen av tätortsstrukturen måste dock självfallet beakta vissa
övergripande mål och riksintressen av olika slag. Jag skall med utgångspunkt i
denna gmndinställning i det följande närmare redogöra för hur jag ser på
formerna för hur olika statliga och kommunala intressen som hänger samman med
tätortsutvecklingen bör behandlas i den kommunala översiktliga fysiska
planeringen. Den rättsliga regleringen av vilken tyngd olika statliga intressen
av belydelse för markanvändningsplaneringen skall ha i kommunernas fysiska
planering övervägs i samband med beredningen av PBL-utredningens förslag till
ny plan- och bygglag.

Det
ökade behovet av att hushålla med energi medför bl. a. att kommunema i sin
planering från denna utgångspunkt måste överväga lokaliseringen av bostäder
och arbetsplatser och frågor om trafikförsörjningen. Varje kommun måste beakta
sina speciella fömtsättningar i fråga om energi- och transportförsörjningen när
den tar ställning till lokaliseringen av nya bostadsområden och nya
arbetsplatser. Möjligheterna alt nå befintliga arbetstillfällen någorlunda
bekvämt och till låga energikostnader påverkar människornas möjligheter till
arbete. Även den tilltagande resursknappheten i den kommunala ekonomin medför
att kommunerna mer medvetet behöver överväga fördelningen av byggandet såväl
inom som mellan tätorter för att så långt möjligt utnyttja redan gjorda
investeringar i befintliga anläggningar, t. ex. tekniska försöijningssystem
och skolor.

De
exempel som jag nu har redovisat visar att kommunerna behöver göra övergripande
slmkturella överväganden rörande bebyggelseutveck-hngen. I den kommunala
översiktliga planeringen kan lokalisering av bostadsbebyggelse, arbetsplatser
och service samt åtgärder beträffande trafikförsörjningen styras och anpassas
till andra markanvändningsintressen. Planinstmmenten finns eller håller på att
utvecklas. Många kommuner Ullmäter strukturfrågorna ökad vikt i den
översiktliga planeringen och redovisar dessa i kommunöversikter,
markdispositionsplaner eller ulveck-hngsprogram. Bl. a. har härigenom
möjligheterna att bygga i mindre tätorter tillvaratagits på ett bättre sätt.

Prop. 1980/81:183 32

Det
är enligt min mening angeläget att finna former för hur olika statliga
intressen skall kunna tillgodoses i den kommunala planeringen. I den fysiska
riksplaneringen har använts en arbetsmetod som har gett kommunerna initiativet
att pröva och föreslå lösningar på olika frågor som regering och riksdag har
uppmärksammat beträffande hushållningen med mark och vatten. Enligt min mening
vore det lämpligt att med samma arbetssätt ge kommunerna förbättrade
möjligheter att utifrån kommunala överväganden vidareutveckla en ortsstmktur
som också beaktar statliga inlressen vad gäller regional-, sysselsättnings- och
trafikpolitik. 1 vissa delar av landet kan sådana stmkturfrågor huvudsakligen lösas
inom kommunens gränser. På många håll i landet finns emellertid behov av
interkommunal samverkan.

Den
hittills i den regionalpolitiska verksamheten genom länsplaneringen genomförda
kunskapsuppbyggnaden och analysverksamheten har visat på ohka problem av
inomregional karaktär när det gäller lokaliseringen av arbetsplatser och
bostäder. Det bör enligt min mening vara möjligt för länsstyrelserna att
utvärdera hiUillsvarande arbete inom ramen för läns-planeringen på ett sådant
sätt att det i ökad utsträckning kan tjäna Ull ledning för den kommunala
fysiska översiktsplaneringen. 1 kommunernas planering är det angeläget att
åstadkomma en ömsesidig påverkan mellan trafikplaneringen och lokaliseringen av
bostäder och arbetsplatser. En viktig uppgift är därför att utveckla
samrådsverksamheten mellan de nya huvudmännen för den regionala trafiken och
kommunerna samt länsstyrelserna som ansvariga för samordningen inom den
statliga regionala förvaltningen.

Jag
anser att kommunerna i sin översiktliga fysiska planering bör redovisa hur de
har beaktat olika övergripande statliga intressen av de slag som jag nu har
nämnt. Sådana redovisningar bör enligt min mening även tjäna som underlag för
kommunemas medverkan i länsplaneringen. Fömtom överväganden i planeringen om fördelningen
av byggandet mellan olika tätorter bör det för kommunema vara av intresse att
ufifrån den kommunala planeringen belysa behovet av statliga investeringar i
tekniska system, service samt vägar, hamnar och flygplatser.

2.3.7
Frågor som kräver vidare överväganden

Fritidsbebyggelsens
omfattning, inriktning och lokalisering har behandlats ingående i den
hittillsvarande fysiska riksplaneringen. I rapporten behandlas dessa frågor
mycket kortfattat men trots detta har remissinstanserna i stor utsträckning
tagit upp fritidsbebyggelsefrågorna till behandling.

Fritidsboendekommittén
(Bo 1978:01) har uppdrag att utreda frågor om fritidsboendet. Kommittén har
till chefen för bostadsdepartementet överlämnat ett delbetänkande med förslag
till åtgärder rörande omvandling av fritidsbebyggelse till helårsbebyggelse och
omvänt. Enligt vad jag har

Prop. 1980/81:183 33

erfarit
avser kommittén atl avge sitt slutbetänkande vid årsskiftet 1981/ 1982.

Jag
vill erinra om atl frågor med anknytning till frilidsboendel också behandlas av
utredningen (Jo 1979:07) om den statliga rekreations- och turistpolitiken.
Utredningen har till uppgift att bl. a. föreslå ålgärder för att få till stånd
en bättre samordning av de statliga styr- och stimulansmedlen inom rekreations-
och turislseklorn. Jag vill också erinra om all länsslyrelserna i samband med
redovisningen av vissa frågor i den fysiska riksplaneringen under år 1982
skall redovisa resultaten av pågående planeringsarbete i de primära
rekreationsområdena. Vissa frågor som gäller behandling av fritidsbebyggelse i
inlandet studeras f. n. på bostadsdepartementets uppdrag av länsstyrelserna i
de sju sydligaste länen i samråd med kommunerna.

Ett
omfattande utredningsarbete pågår således rörande frilidsboendel. Jag är därför
inte beredd atl nu lägga fram några förslag på della område. 1 fråga om
mineralresurser konstateras i rapporten bl.a. att utvinning och förädling av
mineralråvaror kan innebära omfattande anspråk på mark och vatten samt medföra
belydande miljöproblem. Vidare framhålls att det kan finnas anledning alt
skydda vissa mineralförekomsler av särskill värde i ett nationellt perspektiv.
Huvuddelen av remissinslanserna instämmer i rapportens utgångspunkter vad
gäller mineralresurser. Flera remissinstanser framhåller att det är angeläget
all markanvändnings- och miljöfrågor med anledning av tänkbar utvinning av
mineralrävaror ägnas ökad uppmärksamhet i den fortsatta fysiska
riksplaneringen.

Även
jag anser att mineralfrågorna bör ägnas ökad uppmärksamhel i del fortsatta
arbetet med den fysiska riksplaneringen. Som underiag såväl för den fysiska
planeringen på olika nivåer som för regionalpolilisk och industripolitisk
planering anser jag atl det är av vikl alt områden med mineralresurser
kartläggs samt att olika bevarande- och exploateringsinlressen som riktas mot
dessa redovisas. Liksom beträffande andra resurser kan riktlinjer behövas för
markanvändningen så alt evenluell framlida exploatering av mineralresurser,
som är av nationellt inlresse, inte onödigtvis försvåras på gmnd av ändringar i
markanvändningen. I PBL-utredningens betänkande föreslås i avsnittet om
särskilda bestämmelser beträffande riksintressen en regel med denna innebörd.

Remissyttrandena
över rapporten har bekräftat atl kunskapsunderiaget inte är tillräckligt för
att mineralfrågorna skall kunna behandlas på ett tillfredsställande sätt i den
fysiska planeringen på olika nivåer. Jag avser därför att i annat sammanhang ge
planverket i uppdrag all i samräd med övriga berörda myndigheter utreda frågan om
behandlingen av mineralresurser i den fysiska planeringen. I detla arbete bör,
i enlighet med vad jag tidigare allmänt har anfört om kunskapsförsörjningen i
den fysiska riksplaneringen, ingå att överväga former för kunskapsöversikter
på riksnivå och på regional nivå beträffande olika mineralresurser. 3
Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 183

Prop.
1980/81:183 34

Vissa påtalade svårigheter all behandla mineralfrågor i
den fysiska planeringen på elt med andra mark- och vatlenanvändningsintressen
likvärdigt sätl har samband med mineiallagsliftningens utformning. 1 flera
olika sammanhang har främst länsstyrelser och kommuner framfört att lagstiftningen
inom mineralområdet bör ses över. Flera remissinsianser, bl.a. planverket,
naturvårdsverket, lantbruksstyrelsen och flera länsstyrelser, förordar en sädan
översyn i sina yttranden över rapporten. Enligt vad jag har erfarit frän
industriministern kan det på sikt finnas anledning att se över lagstiftningen
inom råvaruområdet.

Jag vill i detta sammanhang erinra om atl vissa förslag om
samordning mellan handläggningen av ärenden enligt främst gruvlagen och ärenden
enligl byggnadslagstiftningen har lämnats av planverket i samråd med
industriverket, naturvårdsverket och riksanlikvarieämbetet i rapporten (slalens
planverk, dnr R 1356/77) Förbättrat informationsutbyte vid handläggning av
gruvlagsärenden. Planverket har dessutom i en skrivelse i februari 1980 till
kommunstyrelser och byggnadsnämnder belräffande revidering av
kommunöversikterna framhållit att uppgifter om gruvinlressen, som är av
belydelse från markanvändningssynpunkl, regelmässigi bör införskaffas som
underlag för den kommunala planeringen.

I rapporten läggs också fram förslag beträffande
grusförsörjningen för vissa regioner. Enligl min mening bör dessa förslag
övervägas i samband med att regeringen tar ställning till betänkandena (SOU
1979: 14) Naturvärd och läktverksamhet, (SIND 1980:1) Sand och grus på land
och i hav saml (SOU 1980: 12) MineralpoUlik, där bl. a. likartade frägor
behandlas.

När del gäller sötvattenresurser anges i rapporten att
problem beträffande vattenhushållningen börjar bli allt mer påtagliga i vissa
områden i landet. Främst gäller detta delar av Skåne samt Öland och Gotland,
där vattenproblemen lill slora delar direkt hänger samman med markanvändningen.
Vidare finns problem i flera av våra största insjöar och vattendrag, t.ex.
Vänern med Göta älv, Vättern, Motala Ström, Mälaren-Hjälmaren och Bolmen, vilka
är belydelsefulla bl.a. för dricksvatlenförsörjningen. Dessulom uppvisar vissa
andra vattendrag, främst Fyrisån, Hedström-men-Kolbäcksån, Svartån-Kumlaån,
Tidan, Viskan och Mörrumsån, sådana problem av olika slag att åtgärder bör
vidtas.

Beträffande sådana områden som jag nu har nämnt framhålls
i rapporten att det är angelägel med långsiktiga och planmässiga åtgärder för
vård och utnyttjande av vattenresurserna. En sådan planering bör enligt
rapporten samordnas med markanvändningsplaneringen. Härvid hänvisas lill vattenplaneringsutredningen
som sedermera har avlämnat betänkandet (SOU 1980:39) Vattenplanering.
Betänkandet bereds f.n. inom regeringskansliel.

Rapportens bedömning av behovet av vattenplanering sett
frän rikssynpunkt har i huvudsak accepterats av remissinstanserna. För egen
del anser jag atl det är angeläget att planmässiga åtgärder vidtas för vård och
utnyttjande av vattenresurserna inom främst de områden som jag nyss nämnde.

Prop. 1980/81:183 35

Formerna
för en vattenplanering och hur sölvaltenfrågorna närmare bör behandlas i den
forlsalla fysiska riksplaneringen bör emellertid behandlas samlat i samband med
beredningen av vattenplaneringsutredningens belänkande. Redan i det här
sammanhanget villjag dock slå fasl att statsmakterna liksom hittills i den
fysiska riksplaneringen bör ha etl ansvar för att slälla upp rikllinjer för
hushållningen med sådana vattentillgångar som är av särskill intresse från
rikssynpunkt.

Mot
bakgmnd av rapportens behandling av vissa frågor rörande förorening av miljön
övergår jag nu till att ange hur jag ser på vissa akluella miljöfrågor och
deras samband med överväganden som görs i den fysiska riksplaneringen.

Kunskap
om och hänsynstagande lill de ekologiska sammanhangen är av grundläggande
betydelse för hushållningen med naturresurserna. Jag vill erinra om att
statsmaklerna i 1972 års beslut om hushållning med mark och vatten (prop. 1972:
111, bil. 2, CU 1972: 35, rskr 1972:348) angav au en av huvuduppgifterna för en
fortlöpande fysisk riksplanering är att, i den mån det är motiverat av
riksintresse, dra upp rikllinjer för hushållningen med sådana naturtillgångar
som är särskilt känsliga för miljöpåverkan. Vidare framhölls också att den
fysiska planeringen bör medverka till all samhällsutvecklingen sker inom de
ramar som naturresurserna och naturmiljön medger. Riksdagen anslöt sig till
uppfattningen alt den fysiska riksplaneringen skall baseras på en ekologisk
grundsyn.

Som
en gmndläggande handlingslinje i den fysiska riksplaneringen stryks i rapporten
under att stor försiktighet måste iakttas när del gäller alt tillåta
ytterligare påfrestning på naturmiljön. De utsläpp av föroreningar som kan
behöva medges skall ske så alt störningarna sä långt möjligt begränsas. Det är
enligt rapporten vidare en väsentlig uppgift för den fysiska riksplaneringen
att klarlägga och i överväganden rörande mark-och vattenanvändningen beakta
regionala skillnader i naturmiljöns känslighet för olika typer av
miljöföroreningar.

Enligt
min uppfattning är det i syfte att åstadkomma en god hushållning med
naturresurserna väsentligt att söka förutse och sä långl möjligt begränsa
sådan miljöpåverkan som påverkar de ekologiska systemen negativt och som kan
leda till problem beträffande användningen av våra mark-och vattenresurser. Jag
anser bl. a. mot denna bakgmnd att del är angeläget att även i fortsättningen underlag
utarbetas som bidrar till att ge överblick över miljöförhållandena i landet och
belyser regionala skillnader i känslighet för olika föroreningar. Ett sådant
underlag är nödvändigt för att vi skall kunna ta ställning till vilka åtgärder
som behöver vidlas, såväl i den fysiska planeringen som i andra sammanhang, för
au olika miljöproblem skall kunna lösas. Naturvårdsverket har ett övergripande
ansvar för att följa upp förändringar i den yttre miljön. Det är därför närmast
en uppgift för naturvårdsverket att överväga formerna för redovisningar av
miljöförändringar av riksintresse.

Prop.
1980/81:183 36

1 rapporten konstateras beträffande försurningen av mark
och vatten atl belastningen på miljön av försurande ämnen behöver reduceras
yllerligare för atl de redan allvariiga försurningsproblemen inle skall
förvärras eller spridas. Rapportens bedömning atl belastningen på miljön av
försurande ämnen är ett av våra allvarligaste miljöproblem har fått elt starkt
stöd av remissinslanserna. Särskill kommuner och länsstyrelser i södra Sverige
framhåller alt åtgärder mot försurningen är brådskande. Kommunförbundet finner
det i likhel med flera andra remissinstanser ytterst angelägel atl belydande
statliga resurser omgående sätts av för atl man skall komma lill rätta med
försurningsproblemet.

Jag delar bedömningen alt försurningen av mark och vatten
är ell av vårt lands största miljöproblem. Ålgärder mot försurningen vidtas i
första hand inom ramen för miljöpolitiken, men även åtgärder inom andra områden
har slor betydelse för försurningssitualionen. Påtagliga resullal av åtgärder
mol försurningen förutsätter samarbete pä del internationella planet, eftersom
en betydande andel av de försurande ämnena med luftströmmarna förs till vårt
land från andra länder. 1 del europeiska samarbetet bedriver Sverige därför etl
mycket aktivt arbele när det gäller försurningsfrågorna.

Det föreligger stora skillnader mellan olika delar av
landet när del gäller påverkan pä mark och vatten av försurningen och vissa
andra immissioner. 1 rapporten föreslås som riktlinje atl försurande utsläpp
från nya källor inte skall tillåtas, om de i väsentlig ulslräckning påverkar
försurningskänsliga områden i Kronobergs, Blekinge, Hallands, Älvsborgs saml
Göteborgs och Bohus län.

En stor del av remissinstanserna är positiva till den i
rapporten föreslagna riktlinjen beträffande försurande ulsläpp. Några
inslanser har dock invändningar mot förslagel. Bl.a. naturvärdsverket är
tveksamt till om man nu på detta sätt skall införa generella riktlinjer för
lokalisering av olika typer av industri- och energianläggningar med försurande
ulsläpp. Koncessionsnämnden för miljöskydd anser atl försurande utsläpp liksom
hittills bör bedömas från fall lill fall enligl miljöskyddslagen. Planverket
ansluter sig lill förslagels syfte men anser inte att frågan bör lösas genom
riktlinjer i den fysiska riksplaneringen.

Jag bedömer att underlaget f.n. inle medger att på ett
meningsfullt sätt göra en geografisk avgränsning av områden som är
försurningskänsliga.

Sedan rapporten publicerades har regeringen vidtagit en
rad ålgärder för att minska belastningen av försurande ämnen och lindra
effekterna av del försurande nedfallet.

Den europeiska konventionen om begränsning av långväga
gränsöverskridande luftföroreningar, vilken i första hand är inriktad på
frågor om begränsning av svaveldioxidutsläpp, har ratificerats av Sverige genom
riksdagens beslul med anledning av proposition 1980/81:31. Sverige kommer
ocksä att fortsätta att på det internationella planet arbeta aktivt för åtgärder
i syfte att minska bl. a. svavelutsläppen. Detta arbete kommer att

Prop. 1980/81:183 37

skedels inom ramen för den konvention som jag nyss nämnde,
dels genom direkla kontakter med andra regeringar. Som en uppföljning av
FN-konferensen i Stockholm år 1972 om den mänskliga miljön har den svenska
regeringen ocksä tagil initiativ lill en särskild studie och en konferens i
Stockholm år 1982 om försurningsproblemen.

I regeringens proposition 1980/81:90 om riktlinjer för
energipoliliken föreslås begränsningar av svavelulsläpp från kraftproducerande
anläggningar. I propositionen uttalas också att del är önskvärt med en
utbyggnad av fjärrvärme i en takt av ca I 000 MW per är under 1980-talet,
vilkel skulle reducera utsläppen av försurande ämnen.

För att motverka effekterna av försurningen har regeringen
i budgetpropositionen (1980/81:100, bil. 13) föreslagil all de statliga
bidragen för kalkning av sjöar och vattendrag höjs frän 15 lill 23 milj. kr.
för budgetåret 1981/82. Fiskeristyrelsen och naturvårdsverket skall till den I
juni 1981 till regeringen redovisa en utvärdering av den hittillsvarande
kalkningen av sjöar och vattendrag och lämna förslag i fråga om fortsatta
ålgärder. Regeringen kommer mol bakgrund av bl.a. denna redovisning au pröva
omfattningen och inriklningen av forlsalla åtgärder för alt motverka försurningen.
Även resultat av den omfattande forskning som pågår i fråga om försurningen och
möjlighelerna alt komma till rätta med denna är av betydelse i detta
sammanhang.

I rapporten behandlas även frågor om kväve förorening av
mark och vallen. Del framhålls atl det är viktigi all pågående ansträngningar
att minska utlakningen av kväve från jordbruksmark intensifieras bl.a. genom
att driftformer ulvecklas, som ger god hushållning med del tillförda kvävet och
genom rådgivning och information. Vidare framhålls all orsakerna till den
ökade belastningen av kväve i Östersjön behöver utredas.

Behandlingen av kväveföroreningarna i rapporten får i
huvudsak slöd i remissbehandlingen. Ålgärder för atl komma lill rälla med
problemen rörande kväveföroreningar måste enligl min mening övervägas i första
hand inom ramen för miljöpolitiken. Jag vill erinra om att frågan om
användningen av gödselmedel behandlas av utredningen (Jo 1979:09) om
användningen av kemiska medel i jord- och skogsbruket m.m. Vid lantbruksuniversitetet
och naturvårdsverket pågår arbelen som avser alt bl. a. belysa hälso- och
miljöeffekter av intensiv lillförsel av växtnäring. Dessa studier bör kunna ge
underlag för en bedömning av inom vilka områden kväveutlakning kan medföra
miljö- och hälsoproblem. Därigenom ges ylterligare underlag för
ställningstaganden till eventuella ålgärder inom ramen för den fysiska
planeringen.

1 rapporten framhålls all ulsläpp av tungmetaller och
svårnedbrytbara ämnen av giflkaraktär är oförenliga med en ekologisk grundsyn.
Nästan undantagslöst betraktar remissinstanserna dessa miljöproblem som
utomordentligt allvarliga. Frågorna övervägs bl.a. inom naturvårdsverket och
av den av mig nyss nämnda utredningen om användningen av kemiska medel i jord-
och skogsbruket.

Prop.
1980/81:183 38

Vad gäller de av mig behandlade miljöfrågorna har jag
erfarit att jordbruksministern avser att framlägga förslag till åtgärder efter
hand som underlag för beslut redovisas.

1 rapporten konstaleras att nägra mera utarbetade former
för miljökon-sekvenshedömningur inte finns i Sverige. Enligt rapporten är del
angeläget atl överväga behovet av och formerna för sådana bedömningar så att
tillräckliga ekologiska hänsyn skall kunna tas i den fysiska planeringen och
vid ärendeprövning. 1 rapporten föreslås alt naturvårdsverket i samräd med
andra berörda myndigheter utvecklar former för miljökonsekvensbedömningar.
Remissutfallet är i detla avseende i huvudsak positivt. Del stora flertalet
remissinstanser stryker under att det är angeläget med mera genomarbetade
miljökonsekvensbedömningar främsl vad gäller större induslriella eller
liknande anläggningar.

Frågor om miljökonsekvensbedömningar har behandlals i
proposition 1980/81:92 om ändring i miljöskyddslagen. Del föreslås i
propositionen atl miljöeffektbedömningar skall redovisas av sökanden som
underlag för koncessionsnämndens ställningslagande i lillständsärende enligl
miljöskyddslagen. Vidare övervägs sådana bedömningar bl.a. av utredningen (Jo
1978:01) om den framlida naturresurs- och miljöpolitiken. Mot bakgrund härav
finner jag efter samråd med jordbruksministern all del inte nu finns skäl att
vidta ytterligare åtgärder.

3 Hemställan

Med hänvisning lill vad jag nu har anfört hemställer jag
atl regeringen dels föreslår riksdagen att godkänna vad jag har förordat,
såvitt

avser formerna för fortsatt fysisk riksplanering, dels
bereder riksdagen tillfälle alt la del av redovisningen i övrigt.

Prop. 1980/81:183 39

4
Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar alt genom
proposition föreslå riksdagen atl antaga del förslag som föredraganden har
lagt fram.

Prop.
1980/81:183 40

Bilugu I

Sammanfattning av rapporten (SOU 1979:54, 55) Hushållning
med mark och vatten 2

Framtida anspråk på landets naturresurser motiverar enligl
rapporten alt den fortsatta fysiska riksplaneringen särskilt uppmärksammar
följande problemområden:

1.
Begränsning av
miljöföroreningarna. Stor restriklivilel när det gäller att tillåta ytterligare
belastning på naturmiljön.

2.
Skydd av
vattenresurserna. Medvetna åtgärder för all hushålla med sötvalten och med
havets resurser.

3.
Ökad vaksamhet
beträffande miljöutvecklingen i stort. Ökad uppmärksamhet kring konsekvenserna
för naturvården, friluftshvet och kulturminnesvården av de miljöförändringar
som orsakas av rationaliseringarna i jord- och skogsbruket.

4.
Fortsatt
satsning på friluftsliv och alternativa fritidsboendeformer. Mark måste
reserveras för fritidsboende i sådana former som gör de attraktiva
rekreationsområdena tillgängliga för så mänga människor som möjligt.

5.
Handlingsberedskap
inför introduktion av nya energikällor. Ett ökal utnyttjande av inhemska
energikällor kräver atl resurser reserveras. Stor hänsyn måste samtidigt las
till annan markanvändning och kraven på en god miljö.

6.
Bättre
överblick över och reservation av resurser för produktion. Naturresurser m.m.
som är av särskill värde för industri och gruvverksamhet bör skyddas så atl
ett framtida utnyttjande inte försvåras. Lokali-seringsfömtsättningarna för
olika verksamheter bör bedömas samlat med hänsyn till naturens känslighet för
föroreningar och annan påverkan.

7.
Bättre
samordning av bebyggelseutvecklingen och viktigare investeringar i transport-
och energidistributionssystem. Samordningen mellan den fysiska riksplaneringen,
den regionalpolitiska planeringen och den regionala trafikplaneringen bör
stärkas för att åstadkomma ett bebyggelsemönster och ett transport- och
energidistributionssystem som tillgodoser krav på sysselsättning och service
samtidigt som kraven på hushållning med mark och vatten tillgodoses.

8. Förenkling av arbetsformerna. Riktlinjerna för
hushållning med mark

och vatten bör regleras i en ny plan- och bygglag och i ökad utsträckning

fullföljas i det löpande planerings- och utredningsarbetet på i första hand

kommunal nivå.

I det följande sammanfattas behandlingen i rapporten av
skilda verksamheter.

Prop.
1980/81:183 41

Areella näringar och bevarandeiniressen

Jord- och skogsbrukels brukningsmetoder kan medföra
konflikter med olika bevarandeintressen och få betydande konsekvenser för
naliirmiljön.

Åtgärder inom ramen för den fysiska riksplaneringen kan
endast till en del begränsa de oönskade konsekvenserna för markanvändningen och
miljön av de areella näringarnas brukningsmetoder. 1 huvudsak måsle därför
dessa problem lösas inom ramen för närings- och miljöskyddspolili-ken. En
väsentlig uppgift för den fysiska riksplaneringen är emellertid alt peka på
regionala variationer i naturmiljöns tillstånd och känslighet och att föreslå
åtgärder mot bakgrund av dessa variationer.

Användningen av handelsgödsel inom jordbruket har ökat
kraftigt under de senaste årtiondena, vilket har medförl risker för förorening
av grundvattnet med bl. a. nitrat, vilket kan utgöra ell hälsoproblem. Inom
områden med odlade lätta jordar är del därför angelägel all användningen av
gödselmedel i jordbruket anpassas så atl grundvattnet inle förstörs som dricksvattenresurs.
Det är en uppgift för lantbruksnämnderna och hälsovårdsnämnderna att genom
rådgivning och information verka för alt jordbruket bedrivs med hänsyn härtill.
Del föreslås vidare atl användningen av kemiska bekämpningsmedel i jordbruket
skall begränsas.

Det bör övervägas om allmänna hänsynsregler bör införas i
jordbrukets lagstiftning som ett komplement till naturvårdslagen på molsvarande
sätt som har skett i skogsvårdslagen. Som exempel på hänsyn som borde kunna tas
i jordbmket nämns i rapporten bevarande i rimlig omfattning av öppna diken,
våtmarker, odlingsrösen och åkerholmar.

För att stärka rennäringens ställning föreslås en
riktlinje i en ny plan-och bygglag om särskilt hänsynstagande till rennäringen.
Vidare föreslås att skogsstyrelsen i samråd med lantbruksstyrelsen meddelar
föreskrifter om skogsbmkets bedrivande i områden som är av väsentlig belydelse
för renskötseln.

Vissa naturtyper är mer än andra utsatta för anspråk på
alt få utnyttjas för skilda ändamål. Det gäller bl. a. skog som är opåverkad av
senare liders skogsbmk (s. k. naturskog), ädellövskog och våtmarker. Bl. a.
föreslås all länsstyrelserna utnyttjar möjligheten till samråd enligt 20 §
naturvårdslagen i samband med planerad avverkning av natur- och ädellövskog.
Det är en uppgift för naturvårdsverket att i samråd med planverket ange hur
hänsynstagandet till faunan bör ske i den fysiska riksplaneringen.

För att stärka kulturminnesvärdens ställning föreslås atl
en särskild lagstiftning med möjlighet att bilda kulturreservat eller
kulturminnesvårdsområden övervägs.

I bl. a. vissa odlingsbygder inom de s. k. slörre områdena
av betydelse för kuUurminnesvården finns sammanfallande intressen mellan
naturvården, friluftslivet och kulturminnesvården som kräver elt skydd mol förändringar
av landskapet. Vissa av dessa områden har ocksä angetts i regeringens beslut
med anledning av den fysiska riksplaneringens plane-

Prop.
1980/81:183 42

ringsskede. Även aktiva ålgärder i form av ett levande
jordbruk är av grundläggande betydelse för atl kunna bibehålla områdenas
karaktär.

Fritidsboende och turism

En fortsatt hög efterfrågan på fritidsbostäder och
övernattningsmöjligheter kan förutses i framtiden. Med hänsyn till brislen på
mark tör ytterligare enskild fritidsbebyggelse vid södra Sveriges kuster samt
på Öland och Gotland finns särskild anledning alt uppmärksamma i vilken
utsträckning anspråk på mark för fritidsboende kan uppkomma i olika
inlandsområden och om dessa anspråk går att förena med andra
markanvändningsintressen. Av redovisningarna i rapporten framgår atl anspråken
på mark för fritidsboende i inlandet utanför områden med geografiska riktlinjer
kan komma atl öka. Anspråk på mark för fritidsboende i inlandet kan främst
förväntas uppkomma i områden som ligger relativt nära storstadsområdena och de
större tätorterna.

I första hand inom inlandsområden som är av intresse för
naturvården, kulturminnesvården och friluftslivet finns del anledning atl vara
restriktiv när det gäller utveckling av ytterligare enskild fritidsbebyggelse.
Områden nära medelstora och större tätorter har ofta stor belydelse för friluftslivet,
vilket gör dem mindre lämpliga för utveckling av enskild fritidsbebyggelse. Det
är angeläget all kommunerna vid behov initierar en översiktlig planering av
markanvändningen i sådana områden i landet där fritidsbebyggelse kan förväntas
tillkomma. En god planberedskap i sådana områden är angelägen för alt
efterfrågan på fritidshus skall kunna tillgodoses med hänsyn tagen till bl.a.
friluftslivets och skogsbrukels intressen.

I bl.a. södra fjällområdet bör, enligt regeringens beslut
med anledning av den fysiska riksplaneringens planeringsskede, samordnade
planeringsprogram för bl.a. turismens och fritidsbebyggelsens utveckling
upprättas. Vidare betonas atl fritidsbebyggelsen i dessa områden bör utvecklas
i sådana former som gör områdena tillgängliga för så många människor som
möjligt. Ytterligare rikllinjer för markanvändningen inom de primära
rekreationsområdena föreslås inte i rapporten.

Tätorter och infrastruktur

Betydelsen av en bättre samordning av samhällels
investeringar i infrastrukturen med hänsyn såväl till kraven på hushållning
med mark och vatten som till kraven på att skapa gynnsamma
lokaliseringsförutsättningar understryks.

Utbyggnaden av transportsystemet blir ofla starkt styrande
för näringslivs- och befolkningsutvecklingen och därmed även för
markanvändningen. Det är därför angeläget all det underlagsmaterial som
utarbetas i den fysiska riksplaneringen utnyttjas i den regionala
trafikplaneringen samt den planering av vägar, hamnar och flygplatser som sker
i särskild ordning.

Prop. 1980/81:183 43

Om
kol introduceras i värt land i större skala kan det bli aktuellt att reservera
mark för en cenlral kolhamn. Innan beslut fallas om en sådan hamn måste
noggranna studier av förutsättningarna för lokalisering ske. Åven en introduktion
av gas kan ställa krav pä mark för terminal- och lagringsanläggningar.

För
utbyggnader av kraftledningar som är av nationell betydelse är del väsentligt
att markreservationer sker i den kommunala planeringen. Om starka motstående
intressen föreligger beträffande viss kraftlednings-sträckning är det angeläget
atl alternativa ledningsdragningar utreds närmare. Industriverket bör i samråd
med bl.a. planverket och naturvårdsverket till regeringen redovisa
kraftförelagens planer på slörre kraftledningar som är av riksintresse.
Regeringen kan därefter bedöma angelägenheten av större kraftledningsprojekt
och uppdra ål länsslyrelserna all samråda med bl. a kommuner och kraftföretag
om lämpliga ledningssträckningar. Ett liknande förfarande föreslås när del gäller
planering av gas- och helvattenledningar.

Mol
bakgrund av främst kravet på hushållning med jordbruksmark är del angeläget att
kommunerna analyserar tätortsstmkturen i samband med överväganden om fördelning
av byggandet mellan olika tätorter. I den kommunomfallande planeringen bör
klarläggas hur kommunen har beaktat olika statliga intressen för markanvändning
och bebyggelse. Sådana redovisningar bör även tjäna som underlag för
kommunernas aktiva medverkan i länsplaneringen, den regionala trafikplaneringen,
vägplaneringen samt den särskilda hamn- och flygplalsplaneringen. Kommuner som
ligger i områden där del finns ett starkt samband mellan bostädernas och arbetsplatsernas
lokalisering bör gemensamt överväga i vilka former ett samarbete bör bedrivas.

Energi

I
den fysiska riksplaneringen har hittills energiproducerande anläggningar och
vattenkraftutbyggnader behandlats.

Under
senare år har bl.a. utvinning av lorv, vindenergi och odling av energiskog
blivil aktuella. Om en introduktion av sådana energikällor sker i större skala
krävs stora markområden, vilket kan medföra betydande
markanvändningskonflikter. Del är därför angeläget all industriverket,
naturvårdsverket och planverket fortlöpande följer utvecklingen inom
energiområdet och uppmärksammar regeringen pä sådana framtida utbyggnader av
olika energislag som medför stora anspråk på mark och vatten.

Det
finns starka skäl till att kvarvarande outbyggda älvar inte exploateras. Även
en eventuell framtida utbyggnad av små vattenkraftverk och pumpkraftverk kräver
uppmärksamhel i den fysiska riksplaneringen.

Etablering
och utbyggnad av kondenskraftverk med myckel omfaltande utsläpp av försurande
ämnen föreslås inte få ske vid västkusten, i Karlshamn eller i Norrköping.

Prop.
1980/81:183 44

1 vissa fall skulle en utvinning av torv i större skala
leda till konflikter med främst naturvårds- och friluflslivsinlressen. 1
områden med förutsättningar för torvutvinning bör genomföras sludier, som
redovisar förutsättningar och restriktioner för utvinning av lorv. Behovel av
riktlinjer för torvutvinning behöver övervägas yllerligare.

Om vindkraft skulle utnyttjas i större skala kan del i
vissa fall leda lill konflikter med bl. a. fritidsbebyggelse- och
friluftslivsintressen. 1 områden med särskill goda vindförhållanden förutsälls
all ytterligare sludier av möjligheler till och konsekvenser av
vindkraftproduklion genomförs. Gmppstationer för produktion av vindkraft kan
komma alt prövas enligt 136a§ byggnadslagen.

När det gäller områden som skulle kunna vara lämpliga för
odling av energiskog krävs det ytterligare utredningar om konsekvenserna för
markanvändning och miljö. Det är f. n. osäkert om det kan bli aktuellt att
odla energiskog i slörre skala i vårt land.

I rapporten övervägs vidare översiktligt markanvändnings-
och miljö-konflikter vid en eventuell framtida användning av bl.a. solvärme och
vågkraft.

Industri

Etablering av sådan industri som behandlas i den fysiska
riksplaneringen — FRP-industri - medför en omfattande påverkan pä området dit
den lokaliseras. Sedan år 1973 har industri som är av väsentlig belydelse för
hushållningen med mark och vatten prövats av regeringen enligl 136 a §
byggnadslagen.

I den fysiska riksplaneringen görs översiktliga
bedömningar av vilka platser som är lämpliga för FRP-industri. Dessa
bedömningar behöver kompletteras med mer utförliga naturundersökningar som
närmare belyser möjlighelerna lill och effekterna av olika elableringar.

Eftersom det i Sverige inte finns några mer utarbetade
systematiska former för miljökonsekvensbedömningar i den fysiska planeringen pä
olika nivåer och vid ärendeprövning föreslås naturvårdsverket i samråd med
andra berörda myndigheter utveckla innehållet i och formerna för miljökonsekvensbedömningar.

Det är angeläget atl industriverket fortlöpande redovisar
underiag beträffande den framtida ulvecklingen av FRP-induslrin. Planverket
fömtsätts redovisa erfarenheter från etablering och utformning av störte industriområden.
En samordning av studier om industriutvecklingen mellan den fysiska
riksplaneringen och andra planeringsformer eftersträvas.

Del finns f. n. inte anledning att ändra gällande
riktlinjer för lokalisering av industri till södra Sveriges kuster. 1 vissa
avseenden föreslås dock ökade krav på redovisning av miljökonsekvenser i
samband med ansökningar om etablering av FRP-industri vid södra Sveriges
kuster.

När det gäller Norrlandskusten finns det starka skäl att
undanta vissa

områden, som har litet inslag av miljöstörande industri
och där det finns slarka bevarandeiniressen, från etablering av FRP-industri.
Det finns dock inle f n. anledning att från den fysiska riksplaneringens
utgångspunkter anvisa särskilda lägen längs Norriandskusten för FRP-industri.
Det framhålls att det är angeläget att i den kommunala planeringen överväga
möjlighelerna att bevara handlingsfriheten på de platser vid Norrlandskusten
där av länsstyrelserna utförda sludier visar all del finns goda lokaliseringsbetingelser.

Mineralråvaror

Utvinning av mineralråvaror medför ofta belydande ingrepp
i landskapet och konflikter med motstående intressen.

På sikt kan utvinning i större utsträckning komma atl
inriktas på stora läghaltiga fyndigheler som bryts i dagbrott. Efterhand som
rika och gynnsamt belägna malmfyndigheler på land uttöms kan även förekomster
av bl. a. sand- och grusfyndigheter på havsbotten komma att utvinnas.

För att planeringsunderlaget skall förbättras föresläs i
rapporten bl. a. all viktigare undersökningsresultat fortlöpande delges
kommuner och länsstyrelser. Indusiriverkel föresläs vidare i samarbete med
Sveriges geologiska undersökning sammanställa och till regeringen redovisa
underlag beträffande rävamintressen för att möjlighelerna alt bedöma
långsiktiga anspråk skall förbättras.

För att begränsa naluringreppen och hushålla med
mineralråvaror är del viktigi atl i områden med slark markkonkurrens överväga
möjligheterna till fortsatt brytning i redan öppnade gruvor och takter. Del är
ocksä angeläget att så långt möjligt utvinna biprodukter direkt eller ur
reslmas-sor.

Innan prövning sker av planer på mineralutvinning är det
väsentligt att miljökonsekvenser, frågor rörande omhändertagande av
överskottsmassor och restprodukter samt lämplig eflerbehandling av
brytningsområdet redovisas. Del är därför angelägel alt naturvårdsverket i
samråd med andra berörda myndigheler lämnar förslag lill innehåll i och form
för konsekvensanalyser för olika typer av mineralutvinning med särskild
inriktning på de mest betydelsefulla aspekterna. Särskilda undersökningsprogram
om miljöförhållanden m. m. kan vidare behöva upprällas för områden där mineralutvinning
kan bli aktuell.

Eftersom efterfrågan pä kalk bl.a. för jordbrukels och
miljövärdens behov i framtiden kan väntas öka starkt föreslås indusiriverkel i
samråd med Sveriges geologiska undersökning, lantbruksslyrelsen, naturvårdsverket
och berörda länsstyrelser belysa de framtida anspråken närmare och ge förslag
till lämpliga ulvinningsomräden. I dag saknas tillräcklig kunskap även om andra
induslrimineral, t. ex. kvarts och kvartsii.

För vissa områden föreslås att regionala
gmsförsörjningsplaner upprättas av länsstyrelserna varvid såväl alternativa
förekomster på land som

Prop.
1980/81:183 46

förekomster i sjöar och hav bör behandlas. 1 områden där
kartering av havets sand- och grusförekomster redan har skelt finns det
anledning att göra en avvägning mol andra inlressen.

Sötvalten

Anspråken på utnyttjande av vatten i floder och .sjöar
samt grundvatten har ökal i takt med den induslriella utvecklingen och den
höjda levnadsstandarden. Samlidigl har behovet av skydd av värdefulla
vattenmiljöer ökat. Olika intressekonflikter uppslår ofta till följd av mer
eller mindre oförenliga anspråk på samma vattenresurser.

Höga halter av kväve i dricksvattnet som härrör frän
jordbrukels användning av kväve och gödsel kaf\ utgöra en hälsoVara för
spädbarn. Eventuella långtidseffekter på vuxna är inle kända. Även om
nitrattillför-seln helt upphör i områden som har påverkats kommer det att la
läng tid innan nilrathalten i grundvattnet har sjunkit lill en acceptabel nivå.

1 vissa vattenområden är valtenproblemen sä komplicerade
alt långsiktiga och planmässiga ätgärder för värd och utnyttjande av
vattenresurserna är nödvändiga. Områden med vallenproblem kan delas in i större
områden där problemen ofta är knutna till markanvändningen (främst Skåne. Öland
och Gotland), sjöar av slor betydelse för dricksvatlenförsörjningen (bl. a.
Vänern med Göta älv, Mälaren-Hjälmaren, Vättern med Motala siröm och Bolmen)
samt vattendrag med lokalt särskill stora problem av skilda slag (bl.a.
Fyrisån, Svartån-Kumlaån, Hedslrömmen-Kolbäcksån, Tidan, Viskan och
Mörrumsån).

Havet

Under senare år har anspråken pä havet och dess tillgångar
blivit allt mer uttalade, särskill i kustnära områden. Konkurrensen mellan
olika inlressen är påtaglig och leder ofta lill konflikter.

Eftersom Östersjöns djupområden under vissa perioder är
syrefria har svavelväte utbrett sig över stora arealer. Orsaken lill detta är
dels begränsat vattenutbyte med Västerhavet, dels ökad tillförsel av
föroreningar. Del är viktigt att fortlöpande få kunskap om miljösituationen i
olika havsområden. Det är angelägel atl arbetet inom naturvårdsverket med alt
utveckla enhetliga principer för mätning av förorenande utsläpp lill havet
fortsätter.

Konflikter om utnyttjandet av havet som resurs uppslår bl.
a. mellan fisket och industrin till följd av ulsläpp av föroreningar.
Konflikter föreligger ocksä bl.a. mellan yrkesfiskel och fritidsfisket samt
mellan friluftsliv och försvar. Genom de alltmer omfattande transporterna av
miljöfarligt gods utefter kusterna har risken för oljeförorening ökal.

Den slora ökningen av anlalel fritidsbåtar innebär problem
i vissa skärgårdsområden. Det är därför angeliiget att länsstyrelser och
kommuner uppmärksammar konsekvenserna av del ökade innehavet av fritidsbåtar
och utbyggnaden av bl. a. fritidsbåtshamnar i kustområdena.

Prop.
1980/81:183 47

För att komma till rätta med de problem som föreligger i
våra havsområden och för att bättre hushålla med havels resurser måste en mer
medveten planering och samordning av olika verksamheter komma till stånd. 1 dag
saknas i hög grad instrument för och erfarenhet av en samordnad havsplanering.
En utgångspunkt för den framtida planeringen av havsområdena bör vara all en
fysisk planering för olika havsområden utformas på i princip samma säll som
gäller för planeringen av marken. Del krävs därior ylterligare sludier innan
överväganden kan göras om behovel av långsiktiga riktlinjer för
resursutnyttjandet i havet. Inom etl antal havsområden föreslås länsslyrelserna
fä i uppdrag alt närmare analysera problem och upprätta älgärdsprogram. I
Bohusläns och Hallands skärgårdsområden. Öresund, omrädel norr om Gotland samt
Upplands och Södermanlands skärgårdar bedöms planeringsbehovet sell frän
rikssynpunkl vara mest framträdande, varför en försöksverksamhet bör inledas
för atl finna lämpliga former för behandling av havsfrågor i den fysiska
planeringen.

Miljöpåverkan av olika föroreningar

Utsläppen av försurande ämnen frän olika verksamheter är
ell av vårt lands allvarligaste miljöproblem. En stor del av det försurande
nedfallet i Sverige beräknas härröra frän utländska källor.

År 1975 uppskattades antalet försurade sjöar i landet lill
ca 10000. 1 dag kan sannolikt ca 20000 sjöar i samband med snösmältningen få så
låga pH-värden atl den biologiska produktionen störs. Försurningen påverkar
även markens ekosystem. Bl.a. kan den komma all få negaliva effekler för
skogsproduklionen.

I rapporten föreslås som riktlinje i den fysiska
riksplaneringen att försurande utsläpp från nya källor inle skall tillåtas om
de i väsentlig utsträckning påverkar försurningskänsliga områden i Kronobergs,
Blekinge, Hallands, Älvsborgs saml Göieborgs och Bohus län.

Mängden kväve från kommunala och induslriella ulsläpp har
minskal lill följd av stora insatser för rening. Trols en nästan oförändrad
kväveanvändning inom jordbruket har samtidigt mängden kväve som tillförs Östersjön
via floderna ökat under den undersökta perioden. Orsakerna till dessa
förhållanden behöver utredas närmare. Del är vikligl alt pågående ansträngningar
för atl minska utlakningen av kväve från användning av handelsgödsel inom
jordbruket intensifieras. Förändringarna av nilrathalten i grundvattnet i
känsliga områden behöver följas av berörda myndigheter.

Tungmetaller som exempelvis kvicksilver och kadmium, saml
svårnedbrytbara ämnen med gifleffekter, t.ex. klorerade kolväten (bl.a. PCB),
påverkar miljön starkt negativt. Ökad försurning kan leda till utlakning av
olika metaller i sådan ulslräckning att giftverkan uppstår på skilda organismer.
Utsläpp av tungmetaller förekommer främsl från bl. a. järn-, stål- och
metallverk samt vid eldning av fossila bränslen. Det är viktigi atl varje

Prop.
1980/81:183 48

lOrm av utsläpp av PCB till Östersjön upphör, eftersom PCB
kan leda till utrotning av landets salar och allvarligt försämra
förulsältningarna för bl.a. yrkesfiskel. Det är synnerligen angeläget atl
intensifiera det arbete som framför allt sker inom naturvårdsverket med atl
vidareutveckla program för att eliminera utsläpp av tungmetaller och
svårnedbrytbara ämnen med giftkaraktär samt att minska hanteringen av dem.

Sammunfattande geogrufisku övervägunden

Med hänsyn främsl till de betydande naturvårds-,
kullurminnesvårds-och friluftslivsintressena pä Ölund och Gotlund föresläs all
samma rikllinjer som gäller för obruten kust skall gälla för hela Öland samt
för Gotlandskusten inkl. Fårö, Sudret och Östergarnslandet men med undantag
för Slite. Åven del centrala skärgårdsområdet i Vänern, som ulgör ett sammanhängande
område med mycket stora värden för naturvård, kulturminnesvård och
friluftsliv, föreslås fä samma rikllinjer som obmten kust.

Värmlandsskärgården i Vänern är hårt belastad av utsläpp
från tätorter, fritidsbebyggelse och industrier. Kustområdet mellan Grums
tätort och Kristinehamns tätort utom Karistads tätort och Skoghall föresläs
därför omfattas av riktlinjerna för högexploaterad kust.

1 rapporten föreslås att sädan industri som behandlas i
den fysiska riksplaneringen inte skall få etableras vid vissa delar av
Norrlandskusten. Det gäller Haparanda- och Luleskärgården utom tätorterna
Kalix, Luleå och Piteå, Västerbottenskusten mellan Skellefteå tätort och Umeå
uthamn samt kuststräckan mellan Essvik och Hudiksvalls tätort.

Former för fortsatt fysisk riksplanering

Genom den lagreglering av riktlinjerna i den fysiska
riksplaneringen som finns i förslaget till en ny plan- och bygglag ges bättre
möjligheler att skapa överblick över gällande rikllinjer. Sådana riktlinjer
återfinns nu i skilda propositioner och riksdagens uttalanden. Kommunerna och
myndighelerna skulle också härigenom lättare kunna förulse riktlinjernas
innebörd.

Ett införande av riktlinjerna i den fysiska
riksplaneringen i en ny plan-och bygglag innebär att riksdagen skall fastställa
riktlinjerna och att kommunerna även i fortsättningen skall ha huvudansvaret
för del konkreta planeringsarbetet. Länsslyrelserna skall följa upp alt
riktlinjerna tillgodoses i kommunernas plan- och lillständsbeslut. Om
länsstyrelse och kommun inte är överens får regeringen avgöra frågan.

Berörda myndigheter på central nivå föresläs hålla
översikter pä riksnivå aktuella för olika verksamheter och intressen som är av
särskild betydelse för hushållningen med mark och vatten. Det kan t.ex. gälla
områden av riksintresse för naturvården eller utvinning av råvaror. Det finns
även behov av länssammanställningar över förhållanden av betydelse för den
fysiska riksplaneringen.

Även i framtiden kan det finnas behov av mer samlade
redovisningar av

Prop. 1980/81:183 49

mark-
och vattenanvändningen och miljösituationen i landet. Planverket har ansvarel
för samordningen pä myndighetsnivå när del gäller att ta tillvara kunskaper och
erfarenheler av hushållningen med mark och vallen medan havsresursdelegationen
kan sägas ha motsvarande ansvar när det gäller havsområden. Naturvårdsverket
har del övergripande ansvarel för att följa förändringar i miljösituationen som
har belydelse från rikssynpunkt. Dessa myndigheter bör i fortsättningen
fortlöpande följa utvecklingen inom sina områden och svara för de samlade
redovisningar som kan bli aktuella och också ge regeringen förslag till
evenluella åtgärder.

4
Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 183

Prop.
1980/81:183 50

Bdaga2

Remissyttranden över rapporten (SOU 1979:54, 55) Hushållning
med mark och vatten 2

1 Inriktningen av den fortsatta fysiska riksplaneringen

1.1 Remissinstansernas allmänna synpunkter på inriktningen
av den fortsatta fysiska riksplaneringen

I rapporten redovisas i ätta punkter frågor som särskilt
bör uppmärksammas i den fortsatta fysiska riksplaneringen. Det stora flertalet
remissinstanser tillstyrker eller anför inga erinringar mol rapportens förslag
i detla avseende.

Enligt slutens planverk kommer grunderna för hushållning
med mark och vatten alt i väsentliga delar vara fastlagda i och med
redovisningen av den fysiska riksplaneringens planeringsskede år 1982. Därefter
bör enligt verkel nya områden prioriteras inom ramen för den fysiska
riksplaneringen. Fortsatta insatser behövs enligt verkel i samarbete mellan
stat och kommun för att ge kommunerna underlag för hänsynslagande lill för
landet gemensamma behov och för att integrera den fysiska riksplaneringen i
myndigheternas ordinarie arbete.

Slutens nuturvårdsverk efterlyser fortsättningsvis en
löpande planeringsverksamhet, bl.a. när det gäller resurshushållningsfrägor, i
stället för punktinsatser pä olika områden och vid olika tidpunkter.

Flera remissinstanser utvecklar sin syn pä fortsatt fysisk
riksplanering genom att prioritera olika problemområden. Svensku
kommunförbundet framhåller att planeringsanslrängningarna under 1980-lalet
måsle inriklas mot att lösa de svåra resurshushållningsproblem som samhället
slår inför. De mest angelägna frågorna bedömer förbundet vara planeringen av
be-byggelsestmktur och tätorter, energiproblemen i vidaste mening, anspråken
på vattentillgångarna samt försurningsfrågorna. Lantbrukarnas riksförbund och
Sveriges skogsägareföreningars riksförbund anser all den fysiska
riksplaneringen bör inriktas på att föreslå åtgärder för att lösa frågor
rörande försurning, tungmelallspridning och bevarande av sötvattenresurserna.
Skogsstyrelsen prioriterar behandlingen av miljöfrågorna, energifrågorna och
samordningen med andra planeringsformer. Enligt länsstyrelsen i Skaraborgs län
bör den fysiska riksplaneringen bedrivas i form av vattenresurs-, miljövårds-
och energiplanering. Detla är enligt länsstyrelsen nödvändigt för att den
fysiska riksplaneringens intenfioner skall kunna preciseras och tillämpas vid
enskilda beslul.

Ett antal länsstyrelser och kommuner behandlar
resursfrågorna och framhåller atl fortsatta insatser inom ramen för den fysiska
riksplaneringen kan kräva ökade resurser från staten.

Prop.
1980/81:183 51

Näringslivets byggnadsdelegation ställer sig negativ till
en fortsatt fysisk riksplanering. Delegationen anser atl de frågor som
behandlas i den fysiska riksplaneringen i stället bör bli föremål för
behandling inom ramen för myndigheternas nuvarande organisation och med stöd av
befintlig lagstiftning.

1.2 Synpunkter på de nya frågor som enligt rapporten bör
uppmärksammas särskilt

Flertalet remissinstanser, bl. a. statens naturvårdsverk
och statens planverk, anför inga erinringar mot rapportens förslag om alt
riksplaneringen bör syfta till att begränsa miljöföroreningarna.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser att särskilda
miljövårdsprogram bör upprättas regionalt i syfte att prioritera
miljövårdsinsatser pä kort och lång sikt med hänsyn tagen till kostnad och
effekt. Forskningsrådsnämnden anser att den fysiska riksplaneringen i större
utsträckning bör behandla ohka miljöföroreningars effekt på befolkningens
hälsa.

En majoritet av remissinstanserna delar eller anför inga
erinringar mot rapportens förslag att en planering av landets sötvattenresurser
år angelägen för att skydda vattenresurserna. Mot bakgrund av att frågan om
vattenplanering har varit föremål för överväganden inom ramen för vattenplaneringsutredningen
(SOU 1980:39,40 Vattenplanering) avstår ett stort antal remissinstanser från
att ta slutlig ställning beträffande omfattningen av och formerna för
vattenplanering. Statens nuturvårdsverk anser atl problemen i ett begränsat
antal områden är av sådan art och omfattning att ett direkt planeringsarbete
synes nödvändigt redan nu. Fiskets företrädare, bl.a. fiskeristyrelsen, anser
att fiskefrågorna bör ges en mer framskjuten roll i en eventuell framtida
vattenplanering. Några remissinsianser, bl.a. Sveriges geologiska undersökning
anser all gmndvaltenfrågorna bör få större tonvikt i en planering av
sötvattenresurserna. Även behovel av atl i en vattenplanering integrera
bevattningsfrågor samt små vattenkraftverk betonas av vissa remissinstanser.

Remissinstansema instämmer eller anför inga erinringar mot
rapportens inriktning när det gäller frågan om hushållning med havets resurser.
Några remissinstanser anser bl.a. att rapporten mer borde ha betonat Sveriges
internafionella ansvar i fråga om hanteringen av dessa frågor.

Frågan om ökad vaksamhet beträffande miljöutvecklingen i
stort kommenteras närmare av ett antal remissinstanser.

Statens naturvårdsverk, Kungl. vetenskapsakademien, flera
kommuner och några organisationer anser att den fortsatta riksplaneringen bör
prioritera en planering byggd på en ekologisk grundsyn i enlighet med de
intenfioner som finns angivna i statsmakternas beslul år 1972 om den fysiska
riksplaneringen (prop. 1972:111, CU 1972:35, rskr 1972:348). Länsstyrelserna i
Västmanlands och Gävleborgs län samt Svenska kommunför-

Prop.
1980/81:183 52

bundet framhåller aU flera av de frågor rapporten tagit
upp inte går all behandla enbart inom ramen för den fysiska riksplaneringen. 1
sammanhanget pekas bl. a. på behovet av ytteriigare kunskapsunderiag från
naturvårdens område.

Flertalet remissinstanser, bl. a. Flera länsstyrelser,
kommuner och miljövårdsorganisationer, delar eller anför inga erinringar mol
rapportens behandling av de areella näringarna. Företrädare för lantbruket är
mera tveksamma eller direkl avvisande lill rapportens förslag. Lantbrukarnas
riksförbund och Sveriges skogsägareföreningurs riksförbund anser atl rapporten
innehåller förslag som innebär vissa hinder för lantbrukets rationaliseringssträvanden.
Luntbruksstyrelsen anser atl frågor om löpande produktion i areella näringar
inte kan lösas inom ramen för den fysiska riksplaneringen. Skogsstyrelsen anser
att rapporten överdrivit konflikterna mellan skogsbruket och friluftslivet.
Flera skogsvårdsstyrelser anser alt större uppmärksamhel bör riktas mot att
bevara skogen som en produktionsresurs. Enligt dessa skogsvärdsstyrelser är en
av de angelägnaste frågorna att långsiktigt säkra tillräckliga och lämpliga
marker för skogsproduktion.

Rapportens förslag när det gäller fortsutt satsning på
friluftsliv och alternativa fritidsboendeformer får starkt stöd, inte minst
från kommunerna. Inriktningen ifrågasätts endast av några få remissinstanser,
framförallt av domänverket, Sveriges turistråd, länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län. Forskningsrådsnämnden och Näringslivets byggnadsdelegation. I huvudsak
anser dessa remissinstanser att den restriktiva inställningen till enskih
fritidsboende i vissa områden, som bl.a. har kommit till uttryck i regeringens
länsvisa beslut och prop. 1978/79:213 Redovisning av planeringsskedet i den
fysiska riksplaneringen, bör omprövas.

Chalmers tekniska högskola anser att det krävs styrmedel
för att förhindra spekulation i fritidsboende och att det krävs statligt stöd
i form av bl.a. organisation och lån så atl berörda kommuner förmår investera i
fritidsbostäder för uthyrning. Även länsstyrelsen i Malmöhus län vill att
fritidsboendet inriktas mot andra former än enskilt ägda fritidshus mol bakgmnd
av att den allemansrättsligt tillgängliga marken är begränsad i länet. När det
gäller fortsatt fritidsbebyggelse framhåller länsstyrelsen att den måste
utvecklas i former som medger etl intensivare markutnyttjande och ett mindre
markkrävande byggnadssätt.

Flertalet remissinstanser, bl.a. statens planverk, statens
naturvårdsverk, statens industriverk och Svenska kommunförbundet, vilka kommenterar
förslaget om handlingsberedskap inför introduktion av nya energikällor, anser
att det är angeläget alt den fysiska riksplaneringen spelar en aktiv roll när
det gäller planering för och ianspråktagande av kraftverkslägen och inhemska
energikällor. Några länsstyrelser, kommuner och organisationer lämnar också
vissa förslag till hur en sådan planering bör kunna genomföras på regional och
lokal nivå. Flera remissinstanser understryker

behovet av överväganden rörande kopplingen mellan
energifrågor och frägor om bebyggelsestruktur.

Förslaget i rapporten om bättre överblick över och
reservation uv resurser för produktion kommenleras av flera remissinstanser.
Till dessa hör bl.a. vattenöverdomstolen, Västerås kommun.
Ingenjörsvetenskapsakademien, Sveriges industriförbund, Cenirala
driftledningen och slutens vut-tenfallsverk, som pekar på behovet av atl den
fysiska riksplaneringen i framtiden inte blir en restriktionsplanering ulan mer
syflar till att genom positiva planeringsätgärder skydda markområden för
framtida ianspråktagande exempelvis för energiproduktion. Statens industriverk
instämmer i huvudsak i behandlingen av främsl industri- och energifrågor i
rapporten. LO anför liknande synpunkter och pekar på behovel av integrering med
andra planeringsformer så att inte den fysiska riksplaneringen begränsas till
inventeringar. Sveriges geologiska undersökning framhåller viklen av ett
förbättrat kunskapsunderlag i form av kartläggningar och inventeringar av olika
naturresurser.

Remissinstanserna är genomgående positiva till en bättre
samordning i samhällsplaneringen av bebyggelseutveckling och viktigare
investeringar i trunsporter och energidistribution. De remissinstanser som
behandlar denna fråga delar rapportens förslag att kommunerna bör analysera
tätortsstmkturen som ett led i den fysiska planeringen. Ett stort antal
remissinstanser, däribland slutens industriverk, anser all frågor om planering
av kraftledningar samt gas- och hetvaltenledningar bör integreras i övrig
samhällsplanering. Centrala driftledningen och statens vattenfallsverk är
emellertid negativa till rapportens förslag till hantering av kraftledningsfrågorna.
Behovet av en integrering mellan den kommunala energiplaneringen och den
fysiska planeringen när det gäller planeringen av landets fysiska stmktur
framhålls av flera remissinstanser, däribland länsstyrelsen i Skuraborgs län.
Nämnda länsstyrelse m.fl. remissinstanser anser vidare att den fysiska
riksplaneringen i framtiden bör samordnas bättre med den regionalpoHliska
planeringen och den kommunala energiplaneringen. Enligt Västerås kommun bör
den fortsatta fysiska riksplaneringen i högre grad än f. n. ägnas åt
hushållning med tätorternas och transportsystemens fysiska resurser. Svenska
kommunförbundet anför liknande synpunkter.

Flertalet remissinstanser delar eller anför inga
erinringar mot rapportens förslag att förenkla arbetsformerna genom att bl.a.
föra in den fysiska riksplaneringen i den kontinuerliga planeringsverksamheten
i stal och kommun. Statens planverk anser att det är viktigt med förenklingar
av planeringssystemet. Enligt verkel bör antalet relativt likartade rikllinjer
för olika geografiska områden minskas och delas upp på adressater (centrala
verk, länsstyrelser eller kommuner). Detta bör enligt verket kunna förkorta behandlingen
av olika frågor samt underlätta samordningen med kommunema. Sveriges
industriförbund, statens naturvårdsverk och Svensku kommunförbundet vill att
kartläggningar och analyser görs för mera begränsade områden och problem som
har hög aktualitet. Några remissin-

Prop.
1980/81:183 54

stanser, däribland riksrevisionsverket och
Industriförbundet, framhåller att restriktivitet bör iakttas när del gäller
fortsalt datainsamling. Länsstyrelsen i Malmöhus län, statens planverk m.fl.
remissinstanser framhåller behovet av ökad delegering till länsslyrelserna.

2 Former för fortsatt fysisk riksplanering

2.1 Ansvarsfördelning

1 rapporten anges atl ulgångspunklen för förslagen om
former för fortsatt fysisk riksplanering är all ansvarel för all fullfölja statsmakternas
riktlinjer för hushållning med mark och vatten skall ligga på kommunerna och
länsslyrelserna samt atl olika moment av arbetet i ökad ulslräckning förenklas
och förs in i det löpande planerings- och utredningsarbete som sker inom
statliga myndigheler och på kommunal nivä.

Ett femtiotal remissinsianser kommenterar rapportens
allmänna utgångspunkter och överväganden om ansvarsfördelning. Flertalet
inslämmer i eller lämnar rapportens överväganden ulan erinran. Remissinstanserna
är bl.a. socialstyrelsen, lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, Sveriges
lantbruksuniversitet, statens planverk, slutens luntmäteriverk, fiskenämnden i
Värmlands län, tolv länsstyrelser, två lundsting, tjugo kommuner.
Göteborgsregionens kommunalförbund, Svenska kommunförbundet, Svenska föreningen
för byggnadsvård. Svenska naturskyddsföreningen, LO-distriktel i Stockholm,
Vattenvärnet och HSB.

Direkl negativa eller tveksamma till rapportens
utgångspunkter och överväganden om ansvarsfördelning är forskningsrådsnämnden.
Staffanstorps, Göteborgs, Uddevullu, Växjö och Enköpings kommuner. Sydvästra
Skånes kommunalförbund, Uppsala universitet, Sveriges industriförbund och
Näringslivets byggnadsdelegaiion.

Bland de allmänl positiva remissinstanserna är
länsstyrelsen i Malmöhus län, som framhåller atl en ökad delegering av ansvar
bör medföra enklare former för den fysiska riksplaneringen. Överföring av
beslulsan-svarel i större utsträckning till länsstyrelsen, som företrädare för
statliga intressen, torde enligt länsstyrelsen i många fall ocksä kunna
förkorta den procedur för förhandlingar och uppgörelser kring riksplanefrågor
som i den första omgången av den fysiska riksplaneringen enligt länsstyrelsen
har tett sig onödigt utdragna i tiden. Länsstyrelsen framhåller vidare atl det
är särskilt betydelsefullt att pågående överväganden under ell planeringsarbete
inte får lägga hinder i vägen för del dagliga handlandet i kommunen. Statens
planverk anser att former bör sökas för att ge länsstyrelserna ett mer
självständigt ansvar för sådana plan- och tillståndsbeslut som enligt
PBL-utredningens förslag förutsätts ankomma på staten. De centrala myndigheterna
får därmed enligt planverket anledning att samverka med läns-

styrelserna och att föra ut övergripande ståndpunkter och
värderingar via länsslyrelsens samråd med kommunen. Svenska kommunförbundet
framhåller atl kommunerna har ställt sig bakom de grundläggande principerna
för den fysiska riksplaneringen och har därmed accepterat alt angelägna
riksintressen skall påverka den kommunala fysiska planeringen. Samtidigt är det
enligl kommunförbundel viktigt att slå fast att kommunerna bär och skall bära
ansvaret, för den lokala fysiska planeringen. Det förutsätter enligt förbundet
att kommunerna har frihet atl efter eget bedömande ta ställning lill hur marken
och vattnet skall disponeras. Förbundet framhåller vidare alt del är viktigt
att de restriktioner i denna frihet som riksplaneringen medför begränsas till
vad som är erforderiigt för all ta tillvara riksintressen. Förbundet framhåller
slutligen att det är av väsenllig betydelse att samspelet mellan staten och
kommunerna i del fortsatta arbetet med den fysiska riksplanerinengen och inom
ramen för en ny plan-och bygglag utvecklas så alt statens styrning sker via den
översiktliga planeringen. Skellefteå kommun anser atl kommunerna bör ges
ytterligare ansvar och beslutsbefogenheter saml att regionala och cenirala
myndigheter bör få ökad betydelse som serviceorgan.

Sveriges industriförbund tar i sitt yttrande avstånd från
tanken pä en omfattande och mer eller mindre bindande kommunal förplanering av
all mark. Den kommunala fysiska planeringen bör enligt förbundet istället
koncentreras lill tätorter och deras närområden saml vissa kultur- och
naturvårdsområden. Näringslivels byggnadsdelegution anser alt den fysiska
riksplaneringen har kommit att rubba ansvarsfördelningen mellan stat och kommun
bl.a. vad avser ansvarel för ställningstaganden lill enskilda tätorters
utveckling och utformning. Forskningsrådsnämnden finner den föreslagna
organisationen för den fysiska riksplaneringen vara alltför komplicerad med
för många myndigheter inblandade.

Göteborgs kommun anser det befogat alt göra en paus i det
massiva utredningsarbetet på det cenirala planet. Det bör vidare enligl kommunen
skapas klarhet i fråga om de ekonomiska konsekvenserna av alt vissa områden är
av riksintresse. Åven Uddevullu kommun framhåller all regering och riksdag
måste la ett ekonomiskt ansvar för aU fullfölja sina riktlinjer för mark- och
vattenanvändningen. Växjö kommun anser alt utfärdade myndighetsanvisningar för
den fysiska planeringen inte är anpassade till kommunernas fysiska planering.
Kommunen godtar ej all statsmaklerna reglerar den fysiska riksplaneringen genom
myndighetsanvisningar. Stuffunstorps kommun framhåller att den föreslagna
ansvarsfördelningen kan inge farhågor för ett mera komplicerat
handläggningsförfarande. Ansvarsfördelningen får enligl kommunen inle leda
lill all den kommunala självbestämmanderätten urholkas. Sydvästru Skånes kommunalförbund
anser att departementens anvisningar och vissa beslut i riksdagen fört med sig
en tidvis hårt styrande slallig slyrning av kommunerna. Sydvästra Skånes
kommunalförbund betonar vidare behovet av interkommunal planering.

Prop. 1980/81:183 56

I
rapporten föreslås ökade planeringsinsatser rörande bl.a. energi, mineralrävaror,
sötvattenresurser och havsresurser. Slutens planverk framhåller att inom dessa
områden är kommunemas inflytande över de konkreta besluten relativt begränsat.
Planverket bedömer därför att de kommunala insatserna beträffande dessa
problemområden kan komma atl begränsas till sådana geografiska områden där
påtagliga intressekonflikter föreligger och där primärkommunala intressen är
starkt berörda. Planverket bedömer därför kommunala insatser inom dessa
områden som mindre aktuella. Skellefteå, Haninge, Södertälje och Uppsalu
kommuner är tveksamma till att det fortsatta riksplanearbetet kommer att kunna
förenklas i någon större utsträckning beroende på att arbetet kommer att ta upp
nya frågor. Kommunema liksom även länsstyrelsen i Göteborgs- och Bohus län.
Göteborgsregionens kommunalförbund och Skellefteå kommun anser att inom dessa
nya områden bör staten ha en akfivare roll bl.a. genom forsknings- och
inventeringsarbeten.

Beträffande
länsstyrelsens roll anser skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs län att
länsstyrelsema även i fortsättningen skall ha befogenhet och skyldighet att
redan i ett tidigt skede i planeringen samordna kommunemas behandling av
skogsbruket. Risken är annars enligt skogsvårdsstyrelsen att olika synsätt kan
utbildas i olika kommuner beträffande exempelvis restriktioner för skogsbmkets
bedrivande och avgränsning av områden för skogsbmk. Laholms, Falkenbergs och
Varbergs kommuner anser att länsstyrelsernas roll bör vara att samordna olika
sektoriella intressen i samråd med kommunerna och arbeta fram underlagsmaterial
för den kommunala planeringen. Krokoms kommun betonar länsstyrelsens roll som
informatör och samordnare. TCO anser att samordningsfrågorna på länsplanet
borde ha behandlats mera ingående i rapporten. Fiskenämnden i Kronobergs län
anser det väsentligt att fackmyndigheternas uppfattningar i vissa faktasammanhang
redovisas i obeskuret skick till kommunerna, eftersom länsstyrelserna inte
alltid har tillräcklig fackkunskap om näringens utövande, grundfömtsättningar
och bevarandeintressen.

Ett
antal statliga myndigheter har utvecklat sin syn på myndigheternas ansvar i det
fortsatta riksplanearbetet. Statens planverk framhåller att riksplaneringen de
närmaste åren bör inriktas mot uppföljning av markanvändningen i stort, analys
av konsekvenserna för markanvändningen av stora anläggningar av betydelse för
landets samlade hushållning med mark och vatten samt konsekvenserna av
alternativa energikällor, uppföljning av riksplaneringens intentioner i områden
med geografiska rikflinjer samt behandling av olika sektorintressen i den
ordinarie kommunala planeringen. Planverket delar också rapportens uppfattning
att utrednings- och sammanställningsarbeten av rapportens karaktär i ökad
utsträckning bör göras utanför regeringens kansli främst på myndighetsnivå.
Statens naturvårdsverk sammanfattar sin syn på sina uppgifter till att
fortlöpande följa situationen inom sin sektor, biträda regeringen med
sakkunskap och planeringsunderlag (riksöversikter), biträda kommuner och
länsstyrelser med

råd
och riktlinjer, beakta riksintressenas hantering i den kommunala planeringen
och att uppmärksamma regeringen på situationen inom sitt ansvarsområde. Åven
Sveriges meteorologiska och hydrologiska inslilui och Sveriges geologiska
undersökning ger synpunkter på sina uppgifter i den fortsatta fysiska
riksplaneringen. Försvarets forskningsanstalt anser att planverket,
naturvårdsverket och havsresursdelegationen bör ges etl tydligare markerat
ansvar för de långsikliga frågorna .samt skyldighet alt samråda och samverka
med andra myndigheter och organisationer.

Några
remissinstanser diskuterar ansvaret pä departementsnivå för frågor om
naturvård, miljöskydd, naturresurshushållning m. m. Statens naturvårdsverk
anser att det finns behov av en mera samordnad verksamhet på departementsnivå.
De nämnda frågorna bör enligt verket samordnas inom ett och samma departement.

Uppsala
universitet anser att allmänhetens insynsmöjligheter är av stor betydelse.
Större hänsyn än hittills bör enligl universitetet tas till ortsbefolkningen
och allmänheten vid planering, beslul och genomförande. Behovet av störte
inflytande för allmänhet och ideella organisationer betonas också av
nationalekonomiska institutionen vid Göteborgs universitet och Riksförbundet
Jör hembygdsvård.

2.2
Uppfödning och översyn av riktlinjerna

De
översiktliga planer som kommunerna har arbetat fram under program- och
planeringsskedena torde enligt rapporten komma atl fortlöpande revideras. De
former för kommunal planering som vuxit fram i samband med den fysiska
riksplaneringen föreslås i förslaget till ny plan- och bygglag att i sina
huvuddrag stadfästas och regleras i lagstiftningen. Därigenom kan enligt
rapporten behovet av att följa upp intentionerna i den fysiska riksplaneringen
fullföljas i den kommunala planeringen och därigenom fillgodoses på ett enklare
sätt än hittills.

Remissinstanserna
instämmer i rapportens konstaterande all riktlinjerna skall fullföljas i den
fortlöpande kommunala planeringen. Riksrevisionsverket framhåller att den nya
plan- och bygglagen kommer all medföra nya arbetsformer och mtiner. Åven annan
sektorövergripande eller sektoriell planering kan behöva prioriteras under de
närmaste åren. Riksantikvarieämbetet anser mot den bakgrunden att någon ny
separat planeringsomgång för den fysiska riksplaneringen ej bör komma till
stånd. De planeringsinsatser inom den fysiska riksplaneringen som kan behövas
bör enligt verket inordnas i befintliga planeringssystem, såsom länsplaneringen
och den kommunala markplaneringen. Nordvästra Skånes kommunalförbund anser det
angeläget att stora samlade redovisningar undviks och att riksplanearbetet
integreras i den kommunala planeringen. Det är enligt förbundet av största vikt
för stadsplanearbetets kvalitet och för kommunernas verksamhet i övrigt att
planeringen kan bedrivas med tillräcklig kontinuitet.

Prop.
1980/81:183 58

Krav på nya stora kommunala redovisningar bör enligl
länsstyrelsen i Norrbotten f. n. undvikas för all inle onödigtvis störa det
viktiga översiktsplanearbete som nu kommit igång i kommunerna. Västerviks
kommun anser att rapportens slutsals att del f.n. inte är lämpligt atl påbörja
några nya stora samlade redovisningar av riksplaneringen synes riklig. Bl.a.
niåste enligl kommunen beaktas all kommunerna har begränsade planeringsresurser,
som ofta blivh hårt ansträngda genom den lidigare, ej avslutade
riksplaneringen. Andra, ur lokal synpunkt väsentliga planeringsuppgifter, har
enligt kommunen härigenom på många håll blivil eftersatta. Ambitionen i det
fortsatta utredningsarbetet bör anpassas lill kommunernas resurser.
Integration av den fysiska riksplaneringen i den kommunala planeringen och
borttagande av stora redovisningsomgångar betonas i övrigt av Lunds
universitet, länsstyrelserna i Malmöhus, Älvsborgs, Östergötlands och
Jämtlands län, fiskenämnden i Gävleborgs län. Tingsryds. Krokoms, Lunds,
Norrköpings, Partille, Huddinge och Mfölby kommuner.

1 ett system utan krav på större samlade redovisningar av
planeringsarbetet behöver enligt rapporten regeringen ha möjlighel alt följa
upp atl den fysiska riksplaneringen fullföljs i den kommunala översiktliga
planeringen. En lämplig form för detta kan enligt rapporten vara atl i den
årliga rapport som skall lämnas till regeringen om länsplaneringen också
behandla planeringsläge och särskilda problem vad gäller frågor i den fysiska
riksplaneringen. Innehållet i en sådan rapportering torde i slor utsträckning
kunna avgöras av resp. länsstyrelse utifrån förhållandena i länet.

Rapportens förslag tillstyrks uttryckligen av
civilförsvarsstyrelsen, riksrevisionsverket, riksantikvarieämbetet,
länsstyrelserna i Malmöhus, Kristianstads, Göteborgs och Bohus, Kronobergs och
Västernorrlands län, lantbruksnämnden i Norrbottens län, landstingen i
Skaraborgs och Kalmar län, fem kommuner. Sydvästra Skånes kommunalförbund och
Svenska naturskyddsföreningen. Viss tveksamhet visar länsstyrelsen i Västernorrlands
län och Landskrona kommun. Sveriges industriförbund är negativ till rapportens
förslag.

Riksrevisionsverket delar uppfattningen att en lämplig
form för uppföljning av riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen kan vara
den årliga länsrapport som länsstyrelsen lämnar lill regeringen. Förslaget
skulle enligt lantbruksnämnden i Norrbottens län ge en samlad syn på
planeringsinsatserna. Göteborgs kommun finner förslaget tillfredsställande.
Inifialivel till förändringar av riktlinjer för hushållning med mark och vatten
bör dock enligt kommunen i högre grad än vad förslaget anger åläggas
kommunerna, som i första hand möter de konkreta problem som kan uppstå med
anledning av rikfiinjerna. Landstinget i Skaraborgs län anser att rapportens
förslag medför att aktuella frågor i den fysiska riksplaneringen kan sättas in
i sitt sammanhang och dess betydelse för en regions utveckling bedömas mer
samlat. Länsstyrelsen i Malmöhus län hänvisar till sUt länsprogram 80 i vilket
styrelsen gjort ett försök att samordna olika intressen beträffande

Prop.
1980/81:183 59

arbele, service och miljö. Länsstyrelsen anser att
förslaget om en äriig samlad redovisning av samhällsplaneringsfrågorna i
länsrapporten är ett lämpligt sleg mot en ökad integering av de olika
planeringsarbetena.

Civilförsvarsstyrelsen stöder förslaget och framhåller alt
länsstyrelsernas försvarsenheter i den föreslagna rapporten måste ange
förhållanden ur skyddssynpunkt inte minst dä behov finns av interkommunal
samverkan.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser del inle
nödvändigl med en årlig rapportering till regeringen av riksplanefrågor, med
hänsyn lill det långsiktiga perspektivet i den fysiska riksplaneringen. Årliga
rapporter tenderar enligt länsstyrelsen atl ta en allt större del av
länsstyrelsens resurser i anspråk, resurser som annars skulle kunna användas
för aktivt ulredningsarbete med syfte bl.a. all ge service lill kommunerna i
form av underlag för deras planeringsarbete. Rapporter om riksplanefrågor
skulle enligt länsslyrelsen i stället med fördel kunna anknytas lill
länsplanerings-omgångarna, vilket skulle ge bällre förutsäitningar all göra en
samlad analys av ulvecklingen i länel. För all en samordning av de båda
piane-ringsformerna ska kunna genomföras fullt ul fordras dock enligl
länsslyrelsen en anpassning av länsplaneringen i dess nuvarande utformning så
att denna ger utrymme för en sådan samlad analys. Viss tveksamhet lill
förslaget redovisas även av Landskronu kommun, som framhåller atl om förslaget
skulle ge länsplaneringen högre status och därmed bidra till atl de av
kommunerna i sammanhanget framförda åtgärdsförslagen blir realiserade vore
mycket vunnet. Å andra sidan finns det enligt kommunen uppenbar risk för att
kopplingen mellan länsplaneringen och den fysiska riskplaneringen kan medföra
betydande inskränkningar i det kommunala planmonopolet och därmed i den
kommunala självstyrelsen. Mera tveksam till rapportens förslag är Sveriges
industriförbund, som inte tror atl en årlig rapportering av kommunernas
samhällsplaneringsaktiviteter fyller etl så väsentligt behov att kostnaderna
kan motiveras.

2.3 Underlag för fysisk riksplanering

2.3.1 Allmänna synpunkter

I rapporten framhålls att genom arbetet i samband med den
fysiska riksplaneringen har ett omfattande kunskapsmaterial om mark- och vattenanvändningen
och miljösUuationen samlats in. Rapporten anser det angeläget att det material
som är värdefullt som underlag för den fysiska planeringen hålls aktuellt.

Riksrevisionsverket anser det viktigt att det finns en
samlad kunskap om vilket underlagsmaterial som upprättats inom berörda
myndigheler och andra institufioner. Det kan enligt verket också finnas behov
av vissa centrala anvisningar och praktiska råd för hur ett sådanl malerial
skall hanteras. Ingenjörsvetenskapsukudemien har inga erinringar mot rapportens
överväganden rörande formerna för kunskapsförsöijningen. Denna

Prop.
1980/81:183 60

bör enhgt akademien ske i enkla former och som en del i
den fortlöpande planeringen pä olika nivåer. Akademien pekar också pä behovel
av framförhållning och studier rörande långsiktig teknisk utveckling. Centralnämnden
för fastighetsdata och skogsstyrelsen framhåller att dataförsörjningen för den
fysiska riksplaneringen bör ske genom atl data som erhålls i samband med
löpande administrativt arbele slälls lill andra myndigheters eller planeringens
förfogande. Särskilda mtiner eller separat insamhng av data enbart för den
fysiska riksplaneringens behov bör undvikas. Denna uppfattning delas av
landskapsinformationsutredningen, som konstaterar atl det resursutrymme för
leknisk utveckling och investeringar som behövs för alt nya anspråk på
landskapsinformationen skall kunna tillgodoses är utomordenfligt knappt. Detta
gör enligt utredningen att den fysiska riksplaneringens behov av
informationsförsöijning så långt möjligt bör tillgodoses inom ramen för den
gmndläggande landskapsinformationen. Sveriges industriförbund framhåller atl
mycket stark restriktivitet bör iakktas vid ett fortsatt kunskapsinhämtande. I
den mån mer kunskap behövs bör den åstadkommas med kvalificerad och kritisk
bearbetning av det material som redan finns.

Direkt avvisande till rapportens förslag är Näringslivets
byggnadsdelegation.

Allmänna synpunkter om kompletteringar av den fysiska
riksplaneringens underlag lämnas av socialstyrelsen, landstinget i
Södermanlands län och länsläkarorganisationen i Skaraborgs län, som framhåller
att den fysiska riksplaneringens kartläggningar och analyser av naturresursanvändningen
bör sättas i förhållande till användningens biologiska, ekonomiska och sociala
verkningar. Instanserna framhåller att såväl rapporten som förslaget till ny
plan- och bygglag i stort sett saknar överväganden och förslag i detta
avseende. Genom en systematisk sammanställning och uppföljning av
miljöpåverkande faktorer samt befolkningens hälsotillstånd torde enligt de
nämnda remissinstanserna värdefulla insikter kunna vinnas om miljöns påverkan
på befolkningens hälsa.

2.3.2 Riksöversikter och länssammanställningar

I rapporten föreslås att berörda centrala myndigheter
ajourhåller översikter på riksnivå - riksöversikter - över olika verksamheter
och intressen som är av särskild betydelse för hushållningen med mark och
vatten. Det kan exempelvis gälla översikter över områden som är av riksintresse
för naturvården eller har särskild betydelse för utvinning av råvaror. Vidare
föreslås i rapporten att länssammanställningar och förhållanden av betydelse
för den fysiska riksplaneringen hålls aktuella hos länsstyrelserna. Sådana
länsvisa sammanställningar kan enligt rapporten tjäna som underlag för de
centrala verkens riksöversikter och för fullföljandet av den fysiska
riksplaneringens intentioner i den kommunala planeringen.

Prop. 1980/81:183 61

Förslaget
kommenteras positivt av ett 30-lal remissinsianser, huvudsakligen
länsstyrelser och kommuner. Tveksamma eller negaliva är riksrevisionsverket
och Näringslivets byggnadsdelegation.

Några
statliga sektormyndigheter kommenterar behovel av och innehållet i
riksöversikterna. Civilförsvarsstyrelsen anser all riksöversikler bör upprättas
rörande skyddsaspekter i krig för att ge såväl civilförsvarsstyrelsen som
andra totalförsvarsmyndigheter möjlighel alt kunna medverka i den fortsatta
planeringen. Skogsstyrelsen instämmer i atl det finns behov av att på riksnivå
äjourhålla varje sektors basdala. För skogsbrukets vidkommande sker det sedan
mer än ett halvt sekel inom ramen för riksskogstaxeringen. Inom elt par
decennier kommer även statistik frän den översiktliga skogsinventeringen att
kunna sammanställas till riksöversikter. Sjöfartsverket anser att för verkels
del bör riksöversiklerna innehålla material från tidigare inventeringar över
djuphamnsmöjligheler samt material från arbetet med en perspektivplan för
svenska hamnar. Statens naturvårdsverk är berett att ta pä sig ansvaret för
riksöversikter inom sitt ansvarsområde. Som hittills är verket också berett atl
leda och samordna inventeringar och sammanställningar inom verkets
verksamhetsområde som utförts av länsstyrelser och kommuner. Verkel är vidare
berett att öka sina insatser för atl på olika sätt sprida information om den
kunskap som verket besitter inom hela miljövårdsområdet.

Enligt
länsstyrelsen i Västernorrlands län behöver underlagsmaterialet från centrala
myndigheter bearbetas av länsstyrelserna för att bättre svara mot kommunernas
behov. Länsstyrelsen i Södermanlunds län framhåller att det är betydelsefullt
att information om natur- och kulturiandskapet och dess förändringar
äjourhålls.

Några
kommuner ger allmänt positiva synpunkter i anslutning till rapportens förslag.
Falu kommun tillstyrker förslaget om riksöversikter och länssammanställningar
och framhåller atl del har varil svårt all följa exempelvis naturvårdsverkets
och riksantikvarieämbetets fortlöpande redovisningar avseende riksintressanta
områden för naturvården, kullurminnes-vården och friluftslivet. Göteborgs
kommun menar all begreppet riksöversikt bör användas för en riksomfattande
redovisning av riksintressena eventuellt i form av en karta och inte sektorvis
för olika centrala myndigheters redovisningar av sina resp. partsintressen.
Åven Luleå kommun är allmänt positiv till rapportens förslag.

Svenska
kommunförbundet anser att det finns fördelar med att översikter upprättas för
vissa begränsade redovisningsområden. Det kan gälla redovisningar av genomförda
resursinventeringar, exempelvis av mineraltillgångar. Riksöversikter och
länsöversikter kan enligl förbundel också vara värdefulla när nya viktiga
frågor skall föras in i den fortsatta planeringen, exempelvis för energi- och
havsresurserna, och då det föreligger särskilda behov av att snabbt få en
översiktlig bild av de resurser som står till förfogande. Däremot kan förbundet
inte acceptera atl översikter införs

Prop.
1980/81:183 62

som ett nytt generellt planeringsinstrument i den fysiska
riksplaneringen. Det föreligger enligt förbundel uppenbara risker för all
information successivt kommer alt lagras pä överiklema och därigenom göra
dessa lill statliga styrinstrument vid sidan av den lagreglering som föreslås i
den nya plan-och bygglagen. Samma farhågor beträffande riksöversikterna som
styrmedel framförs av Enköpings och Ulricehamns kommuner.

Flera länsstyrelser och kommuner framhåller att arbetet
med riksöversikter och länssammansslällningar kommer att kräva ekonomiska och
personella resurser. Länsstyrelsen i Väslernorrlands län framhåller att en
bearbetning krävs av länsstyrelserna för att översikterna skall kunna ge
underlag för kommunernas arbele. En sådan bearbetning kräver en inte obetydlig
resursinsats, vilken måste läggas på länsstyrelsernas ordinarie arbetsuppgifter,
och som därför är svår alt genomföra. Karlskronu kommun har ingen erinran mol
ansvarsfördelningen beträffande arbelel med riksöversikterna utan finner
förslagel mycket bra. Kommunen anser emellertid att det krävs särskilda
resurser för att hålla materialet aktuellt.

Elt 10-tal remissinstanser diskuterar ansvarsfördelningen
mellan organisationer på cenlral, regional och lokal nivä. Svenska
naturskyddsföreningen framhåller att kunskapsinsamlingen för den fysiska
riksplaneringen mäste ägnas större uppmärksamhet än hittills. Varje
riksöversikl måste baseras på successiv sammanställning och urval av mer
detaljerad information. Vidare bör enligt föreningen informationsinsamlingen
vara rikstäckande. Detta talar för att insamlingsnivän bör vara länet eller
kommunen. Naturskyddsföreningen menar vidare alt länsslyrelserna mäste bli den
naturliga centralen för insamling av data om naturmiljön. Genom att länsstyrelserna
också har ansvaret all sammanställa malerial länsvis får de centrala myndigheterna
tillgång lill ordnad och utvärderad information som kan användas till
eventuella riksöversikler. Behovet av delegering av arbetsuppgifter till
regional och lokal nivå framhålls även av länsstyrelserna i Kronobergs,
Södermanlunds och Norrbottens län samt Nordvästra Skånes Kommunalförbund.
Länsstyrelserna i Södermanlands och Norrbottens län framhåller dessulom de
lekniska förutsättningar och andra resurser som finns på länssstyrelserna och
överlanlmälarmyndigheterna.

Ett fåtal remissinstanser visar viss tveksamhet eller är
negativa till förslaget. Riksrevisionsverket pekar pä den risk som finns för
ell mer allmänt insamlande och sammanställande av uppgifter i riksöversikler
ulan att det föreligger ett aktuellt behov av dessa. I flera fall lorde del enligt
verket räcka med länsvisa sammanställningar. Näringslivets byggnadsdelegation
finner förslaget att kommuner och länsstyrelser kontinuerligt skall uppdatera
planeringsunderlag och inventeringsmaterial oövertänkt, eftersom rapporten
inte anger vilka uppgifter som egentligen behöver redovisas i riksöversikter
och länssammansslällningar.

Några instanser bl. a. länsstyrelsen i Norrbottens län
framhåller behovel av centrala anvisningar för hur malerial framtaget inom
ramen för den

Prop.
1980/81:183 63

fysiska riksplaneringen skall systematiseras, presenteras
och lagras så att det blir fillgängligt för olika användare.

I rapporten föreslås att innehållet i och formerna för
föreslagna riksöversikter och länssammanställningar utreds närmare. Det
föreslås alt planverket ges i uppdrag att i samarbete med berörda ämbetsverk
och länsstyrelser svara för en sådan utredning. Omkring tio remissinstanser
kommenterar förslaget. Riksantikvarieämbetet anser all en utredning bör komma
till stånd för att se över dels länsslyrelsernas och de centrala verkens behov
av kunskapsmaterial, dels vilket behov del finns av yllerligare
kunskapsmaterial på denna översiktliga nivå i arbetet med den fysiska
riksplaneringen. Svalövs kommun anser atl del är angelägel all den föreslagna
ulredningen snarast kommer till stånd. Även om framtida faklasam-manställningar
och redovisningar i ökad utsträckning görs pä myndighetsnivå kommer
faktainsamlingen enligt kommunen även att belasta den kommunala
administrationen. Positiva till utredningen är dessutom statens planverk,
statistisku centrulbyrån, miljödatanämnden, landskapsinformu-tionsutredningen
och LO. Tveksamma till rapportens förslag är skogsstyrelsen och Näringslivets
byggnadsdelegution. Skogsstyrelsen är tveksam till en utredning i planverkets
regi då bl.a. landskapsinformalionsutred-ningen och markdatagmppen vid
bostadsdepartementet f n. arbetar med dessa frågor. Planverkets uppgift f n.
torde enligl skogsstyrelsen kunna inskränkas till att förmedla vilka slags
riksöversikter som finns för de skilda sektorerna. Näringslivets
byggnadsdelegution framhåller atl det inte behövs en förnyad utredning. Enligt
delegationen riskerar man alt bygga upp en omfattande administration som det
finns föga efterfrågan på.

2.3.3 Samlade redovisningar

För att ge statsmakterna överblick och möjlighet att följa
utvecklingen beträffande mark- och vattenanvändningen saml miljösituationen i
landel torde det enligt rapporten även i fortsättningen finnas behov av atl
göra mera samlade redovisningar belräffande dessa frågor. Framlida sammanställningar
och redovisningar bör i ökad omfattning göras på myndighels-nivå. Innehållet i
redovisningarna och vid vilka tidpunkter de skall göras behöver enligt
rapporten inte läggas fast pä förhand utan kan bestämmas av regeringen och få
formen av uppdrag lill berörda myndigheter. Planverket, naturvårdsverket och
havsresursdelegationen föreslås ha det samlade ansvaret för att följa mark- och
vattenanvändningen samt miljösituationen i landet.

Förslaget kommenteras av ett fåtal remissinstanser.
Statens naturvårdsverk stöder den princip för ansvarsfördelning mellan
myndigheter pä olika nivåer som framförs i rapporten. Verket anser emellertid
att rapporten inte har löst frågan om ansvarsfördelning mellan olika verk och
myndigheter när det gäller olika naturresurser. Naturvårdsverket anser sig ha
ett bevakningsansvar för ett stort antal naturresurser och ser som sin uppgift
atl

Prop. 1980/81:183 64

fortlöpande
följa och ha överblick över användningen av mark, vatten och luft saml över
miljösituationen i landet. Enligt naturvårdsverkets uppfaUning har man också
ett hushållningsansvar för faunan, skyddsvärd natur, skyddsvärda naturtyper och
arter, exempelvis bokskog, urskog och stränder. Verket framhåller behovet av
kartläggningar och analyser för att den fysiska riksplaneringen på olika nivåer
skall leva upp till ett ekologiskt synsätt. Det behövs enligt verkel
probleminriktade undersökningar som kompletteringar Ull den basinformation som
tas fram generellt för hela landet. Statens planverk tillstyrker ulredningens
förslag och hänvisar till en försöksverksamhet med kvantitativa analyser av de
kartredovisningar som länsstyrelsema har gjort i samband med den fysiska
riksplaneringens planeringsskede. Avsikten med försöksverksamheten är att finna
rationella former för en fortlöpande uppföljning på central nivå av
utvecklingen beträffande utnyttjandet av mark- och vattenresurserna.
Miljödatanämnden hälsar med tillfredsställelse de förbättrade möjligheter till
redovisningar av miljösituationen som framkommer om berörda myndigheter får
ökade redovisningsåligganden inom sina ansvarsområden. Sveriges industriförbund
framhåller att det knappast finns behov av att göra ofta återkommande
inventeringar och sammanställningar av exempelvis miljösitua-Uonen i landet.
Samlade redovisningar bör enligt förbundet begränsas till att avse problem- och
frågeställningar som har hög aktualitet. Lunds universitet föreslår att den
mest angelägna informationen från rapporten bör samlas i en kartbok. En sådan
läUillgänglig kartbok för alla i planering inblandade parter, såväl fackfolk
som förtroendevalda, skulle enligt universitetet stimulera intresset för en
mera övergripande syn på planfrågor. Den kunde enligt universitetet även gå ut
till landets skolor för att på ett tidigt stadium grundlägga intresset för
hushållning med mark och vatten och andra miljöfrågor. Länsstyrelsen i
Älvsborgs län ser positivt på rapportens förslag om samlade redovisningar.

2.3.4
Statistikfrågor

Rapporten
diskuterar inte samlat planeringsunderlag som kan erhållas genom
staUstikproduktionen. Främst statistiska centralbyrån och miljödatanämnden
diskuterar statistikens roll i den fysiska riksplaneringens kunskapsförsörjning.

Statistiska
centralbyrån anser det angeläget att centralbyrån i egenskap av
statisfikproducerande och statisliksamordnande myndighet fortlöpande deltar i
statens planverks utredningsarbete om formema för den fysiska riksplaneringens
kunskapsförsörjning så att statistikens roll och möjlighe-'ter penetreras systematiskt
och så att dubbelarbete och dubbelredovisningar därigenom kan undvikas.
Centralbyrån är för sin del beredd att i mån av resurser utveckla sin
statistikproduktion så att den tillgodoser även den fysiska riksplaneringens
behov. Verket menar att detta på ett naturligt sätt bör kunna åstadkommas inom
de projektarbeten som nu bedrivs i syfte

Prop.
1980/81:183 65

alt förbättra den officiella statistiken över
naturresurserna - inkl. markanvändningen - och naturmiljön. Av belydelse i
delta sammanhang är atl klargöra hur denna statistik bör samordnas med
kunskapsförsörjningen för annan fysisk planering och andra ändamål än fysisk
planering. Vidare behöver formerna utredas för tillhandahållandet av statistik
till de myndigheter som enligt rapporten skall ha fortlöpande översikt över
markanvändning, vattenanvändning och miljösituation. Miljöduiunämnden menar
att det torde vara behov av två slags redovisningar från berörda myndigheler
nämligen dels uppgifter som har karaktär av miljöstatistik, dels uppgifter som
mera direkl tar sikte på miljösituationen och miljöulvecklingen jämte dess
förändringar. För att få underlag för mera övergripande sådana sammanställningar
samt möjligheter till analys av utvecklingen, trendbeskrivningar m. m. är det
enligt nämnden angeläget atl grunduppgifter av god täckningsgrad framkommer
frän den som har etl huvudansvar inom olika områden bl.a. kommunerna.

2.3.5 Basdutu och kartläggningsverksamhet

I rapportens bakgrundsbeskrivning diskuteras behov av
försörjning med basdata och värderade data. Med basdata menas enligt rapporten
grundinformation om markens naturgivna innehåll och egenskaper samt den byggda
miljön och befolkningen som inte är värderande utifrån något speciellt
intresse. Statens lantmäteriverk, Sveriges geologiska undersökning och
Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut är enligt rapporten exempel
på myndigheler som har ansvar för atl la fram basdala om mark, vatten och luft.

Ett flertal remissinstanser tar upp allmänna synpunkler i
anslulning lill dessa frågor. Bl.a. diskuleras de olika myndigheternas roll,
omfallning och innehåll i basdata samt resursfrågor.

Allmänna synpunkter pä basdata och kartläggningsverksamhet
framförs av statens lantmäteriverk och landskupsinformutionsulredningen, vilka
framhåller att den fysiska riksplaneringens kunskapsförsörjning så längt
möjligt bör tillgodoses inom ramen för den grundläggande landskapsinformationen.
Umeå univershet framhåller att universiteten är hell förbisedda trots att de
förser samhället med s. k. basdata genom grundforskningen.

Statens luntmäteriverk framhåller atl det är nödvändigt
alt beakta lanlmäteriets roll när det gälleratt tillhandahälla och samordna
landskapsinformation. Verket bör enligt egen uppfattning svara för utveckling
av system i tekniskt avseende för insamling, lagring, bearbetning och
presentation av kart- och underlagsmaterial. Med hänsyn lill atl
underlagsmaterial måste sammanställas från olika sektorer och nivåer blir
enligl verket samordningsfrågorna myckel vikliga både från ekonomisk synpunkl
och med tanke på behovel av alt kunna presentera materialet på ett användbart
och lällillgängligl sätt. På länsplanet bör enligt verkel överlantmälarmyndigheten
som regional myndighet för landskapsinformation ha en mycket bety-5 Riksdagen
1980/81. I saml Nr 183

Prop.
1980/81:183 66

delsefull uppgift. Inom länsstyrelsen bör
lantmäterienheten svara för länssammanställningarna i lekniskl avseende.
Lantmäteriverket framhåller vidare att del är en central fråga för
landskapsinformationsutredningen atl ange vilken roll lantmäteriet ska ha när
det gäller insamling, lagring och tillhandahållande av fjärranalysdata i en
mera produktionsmässig tillämpning.

Lantmäteriverket konstaterar vidare alt det är väsenlligt
atl enhetliga underlagskartor utnyttjas i samband med den fysiska
riksplaneringen och att därvid del allmänna kartmaterialet bildar stommen.
Lantmäteriverket och överlantmätarmyndigheterna som regionala kartmyndigheter
bör enligl verkel utnyttjas vid samordningen av redovisningsinsatserna. Verket
framhåller också att eftersom väsentliga delar av undertaget för den fysiska
planeringen hämtas ur den kommunala översiktsplaneringen är enhetlighet i
kartanvändning och redovisningsteknik också på det kommunala planet
fördelaktigt. Beträffande ajourhållning av basdata framhåller verket att det är
väsentligl all ekonomiska kartor hålls aktuella. Nuvarande resurser medger
emellertid inte en vare sig innehållsmässig eller ylmässig ökning av
ajourhållningen pä det sätt som lidigare avsetts. Nuvarande medelstillgång
medger inte heller en ajourhållning av åkermarkens utbredning. En uppbyggnad
av ajourhållning av åkermarkens utbredning bör enligl lantmäteriverket ske
främst i konfliktomräden. Verkel framhåller att det idag är oklart hur en
ajourhållning av åkerredovisningen skall kunna organiseras och finansieras.
Åven lånsstyrelsen I Södermanlands län framhåller alt del är en allvarlig brist
alt åkermarkens utbredning inte kan äjourhällas i den ekonomiska kartan.

Flera remissinstanser framhåller behovet av en
riksomfattande vegetationskartering. Statens luntmäteriverk framhåller alt en
riksomfattande vegetationskartering skulle ulgöra etl intressant komplement
till det nuvarande innehållet i topografiska och geologiska kartor. En sådan
vegetationskartläggning bör enligt verket infogas i den allmänna
kartläggningen. Även länsstyrelsen i Norrbottens lim framhåller atl en
förbättrad kännedom om landets vegetation och våtmarker är angelägen. Enligl
länsstyrelsens bedömning efterfrågas sådan information av en rad intressenter
bl.a. företrädare för naturvården, gruvnäringen, rennäringen, skogsvårdsstyrelsen,
domänverkel, mililära myndigheter och olika föreliädare för planeringsintressen.
En sådan vegetationskarta bör enligt länsstyrelsen finansieras över
statsbudgeten och ingå bland de allmänna kartorna. Åven statens naturvårdsverk
och Svenska naturskyddsföreningen framhåller behovel av en
vegetationskartering. Tillsammans med en geomorfologisk kartering, som verket
anser angelägen, skulle dessa kartor utgöra bra komplement lill befintliga
allmänna kartverk. Verket föreslår alt en riksomfattande kart-läggnin sker till
en beräknad kostnad av omkring 100 milj. kr. under en 10-årsperiod.

Statens lantmäteriverk. Styrelsen för teknisk utveckhng
och länsstyrel-

Prop.
1980/81:183 67

sen i Göteborgs och Bohus län diskuterar den nuvarande
geologiska kartläggningen. Styrelsen för teknisk utveckling framhåller alt
modern geologisk information som lillhandahålls av Sveriges geologiska
undersökning i form av berggrundsgeologiska, geofysiska, jordartsgeologiska och
hydrologiska kartor har en begränsad geografisk täckning. Karteringen är med
några fä undantag föråldrad eller obefintlig. Geologiska kartor borde enligt
slyrelsen kunna utgöra värdefullt underlag för preliminär bedömning av markens
lämplighet för skilda ändamål och för prioritering mellan kompletlerande
geotekniska och andra undersökningar. Slyrelsen anser att en övergripande
central bedömning och prioritering av geologisk kartering är angelägen bl.a.
med hänsyn lill den fysiska riksplaneringen. Slalens lantmäteriverk anser att
nya frågor inom den fysiska riksplaneringen, exempelvis energi- och
mineralfrägor, släller krav pä redovisning som de allmänna kartorna f. n.
endast delvis kan lillgodose. Inte heller de geologiska kartorna tillgodoser
dessa behov bl.a. därför all slora områden saknar moderna geologiska kartor i
lämpliga skalor. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lån poängterar särskilt
behovel av vissa geotekniska förhållanden, främst områden med stor rasrisk samt
områden med hög radonhalt. Åven anläggningar under mark är enligl länsslyrelsen
angelägna att få kartlagda. Behovet av elt modernt geologiskt kartmaterial
understryks dessutom av Stockholms universitet.

Utöver framförda behov av förbättrad kartläggning över
vegetation, geomorfologi och geologi framför dessutom slutens luntmåleriverk
och länsstyrelsen i Södermanlands län behov av allmänna kartor över havs-och
sjöområden. Lantmäteriverket framhåller alt rapportens förslag om en utvidgad
vattenplanering kommer att medföra krav på förbättrat kartunderlag. Åven den
administrativa indelningen av havsområdena och de större insjöarna behöver
redovisas på allmänna kartor.

Statens lantmäteriverk och länsstyrelsen i Göieborgs och
Bohus län redovisar dessulom behov av undermarkskartering. Lantmäteriverket
framhåller all de områden som är mest akluella i delta avseende är områden där
anspråken från kommunikationsnätet är särskilt stora, dvs. områdena mellan de
slörre lälorlsregionerna i södra Sverige.

Behovet av ekonomiska resurser tas upp av flera
remissinstanser. Statens luntmäteriverk och länsstyrelsen i Södermanlands län
pekar på behovel av ökade ekonomiska resurser för en ajourhållning av den
ekonomiska kartan och åkermarkens utbredning. Sveriges meleorologisku och
hydrolo-gisku institut framhåller allmänl alt en förutsättning för att
myndigheterna skall fullfölja betänkandets förslag om planeringsunderiag är all
erforderliga resurser finns tillgängliga. Slutens nuturvårdsverk och länsstyrelsen
i Norrbottens län framhåller behovel av ekonomiska resurser för vegetationskartering
och geomorfologisk kartering.

prop.
1980/81: 183 68

2.3.6 Information, regislerinformation och ADB

Rapporten anger som ulgångspunkt för den fysiska planeringens
kunskapsförsörjning alt material i olika register och sammanställningar skall
utnyttjas i största möjliga utsträckning.

Flera remissinstanser framhåller de möjligheter som ges
att utnyttja exislerande eller planerade informationssystem vid framtagning av
information för samhällsplaneringen. Centralnämnden för läsiighetsdala framhåller,
att de ADB-register som behandlar marken och dess användning är betydelsefulla
i detta sammanhang. Bland ADB-register som har samband med
faslighelsdalasyslemet nämns fastighetstaxeringsregislrel, folk- och
bostadsräkningsregistren, lantbruksregistret, befolkningsregisten,
vägda-labanker m.fl. Centralnämnden framhåller atl dess erfarenheler av samkörningar
med olika ADB-register och utvecklingsarbete i fråga om lämpliga
presenlalionsformer bör bli ett värdefullt stöd i del fortsatta utvecklingsarbete
som behöver ske i anslulning lill den fysiska riksplaneringen. Viklen av
möjligheterna till samutnytljande av olika informationssystem framhålls
dessutom av slutens lanirnuteriverk. styrelsen jör teknisk utveckling,
landskapsinftnmationsiiiredningen och Svenska naturskyddsföreningen.
Lantmäteriverket anser att läslighelstaxeringsregislren i framtiden bör kunna
förse framför allt länsdaiorerna med mycket värdefull information för
samhällsplaneringen. Genom en kombination av fastighets-taxeringsuppgifter med
fastighelsregistrets koordinatuppgifter och de allmänna kartornas
ajourhållning bör det enligt verket vara fullt möjligt atl ulan slora
invesleringar få till stånd ell byggnadsregister som tillgodoser vissa
väsentliga behov i samhällsplaneringen. Styrelsen för teknisk utveckling pekar
på risken all materialet i olika register kan bli svårhanterligt i kommunerna.
Anledningen till detta är den bristande samordningen eller samverkan mellan
myndighelerna vid utveckling av databaser eller register.
Landskapsinformationsutredningen hänvisar till utredningens arbete beträffande
ålgärder att åstadkomma den normering av data m.m. som erfordras för atl
möjliggöra elt rationellt tekniskt informationsutbyte mellan olika källor och
register vid exempelvis inventeringar. Särskill om ett ökal utnyttjande av
ADB-teknik kommer till stånd kommer enligl utredningen en sådan leknisk
standardisering att krävas. Svenska naturskydds-jöreningen framhåller att
erfarenhelerna frän genomfört utvecklingsarbete bör göra det möjligt alt fatta
beslut om alt den fortsatta registreringen av naturmiljön skall ske med
ADB-ruliner. ADB-behandling av data bör enligt föreningen också underlätta
läns- och rikssammanställningar.

Flera remissinstanser diskuterar den försöksverksamhet som
bedrivits av lantmäteriverket. Statistiska centralbyrån och statens planverk
att med datateknik lagra, bearbeta och presentera underlagsmaterial för den
fysiska riksplaneringen i form av en s. k. FRP-faktabank. Statens luntmäteriverk
anser beträffande ADB-tekniken atl denna lorde vara den mest ändamålsenliga
för att presenlera och analysera material inom den fysiska

Prop.
1980/81:183 69

riksplaneringen. Försöksverksamheten har enligt verket
visal alt del är av siörsta vikl alt redan själva inventeringsarbetet läggs upp
så alt materialet kan lagras på ett rationellt sätl. Genom alt pä ett tidigt
sladium beslula vilken information som behövs för kommande ställningstaganden
av mera övergripande natur kan insamlingsarbetet utföras så att elt minimum av
arbete behöver läggas ned pä atl i efterhand anpassa materialet för någon form
av lagring och presentation med hjälp av ADB. Svenska naturskyddsföreningen
framhåller all de försök med rikssammanslällningar som bedrivits i samarbete
mellan planverket, lantmäteriverket. Statistiska centralbyrån och
länsslyrelsen i Skaraborgs län ocksä bör kunna ge en anvisning om hur
ADB-ruliner på länsnivå skulle kunna utnyttjas i riksplaneringen. Slatistiska
centralbyrån och länsstyrelsen i Örebro län framhåller att det är angelägel atl
utvärdera försöksverksamheten. Även statens naturvårdsverk anser att försöken
att tillskapa faktabanker eller databaser är lovvärda, om man har
ulgångspunklen atl det gäller atl för olika intressenter nyttja del malerial
som finns i slällel för all var och en vid varje tillfälle gör nya
inventeringar. Verkel anser alt man inle skall tillskapa någon speciell databas
som förbehålls den fysiska riksplaneringen. 1 stället för en enda slor
FRP-faktabank bör enligt naturvårdsverket de myndigheter som har eller får
ansvarel för en viss naturresurs eller en viss verksamhet också ha ansvaret för
att kunskaperna sprids eller hålls tillgängliga även för andra myndigheter eller
organ. FRP-faklabanken skulle sälunda svara för hänvisningsservicen medan de
olika ansvariga myndigheterna skulle svara för dokumentationsservicen.
Miljödatanämnden pekar pä möjligheter till samarbete med en funktion för
informationsservice pä miljöområdet, vad gäller speciellt hänvisning till olika
informationskällor. Statens råd för byggnadsforskning, länsstyrelserna i
Älvshorgs och Kopparbergs län framhåller allmänl behovet av användning av ADB i
den fysiska riksplaneringen.

Viss tveksamhet mol användning av ADB i den fysiska
riksplaneringen redovisas av Sveriges industriförbund, som framhåller att det i
viss omfattning kan vara berättigat att utnyttja material från myndigheler i
den fysiska riksplaneringen. Förbundel ser emellertid med skepsis på tanken atl
samla, bearbeta och presentera underlag för den fysiska riksplaneringen som
sammanhålls cenlrall med hjälp av ADB-teknik.

2.3.7 Ny metod och teknik

Flera remissinstanser diskuterar tillämpningen av ny
leknik och nya meloder som tagits fram i forsknings- och utvecklingsverksamhet.
Bl.a. diskuteras försök med s.k. koordinatsail Sverige-karta och fjärranalys.
Beträffande fjärranalys framhåller statens lantmäteriverk all den
satellit-baserade fjärranalyslekniken slär relalivi långl från produktionstillämp-ningar
inom den fysiska riksplaneringen trots atl instrument och utvärderingsmetoder
finns tillgängliga. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser atl

Prop.
1980/81:183 70

den bearbelning som krävs för atl utnyttja satellitdata i
planeringsarbetet bör förläggas till Kiruna kommun. De organisationer och
myndigheler som har ansvaret för att denna teknik ulvecklas resp. utnyttjas i
den löpande kartproduktionen bör enligt länsstyrelsen ges i uppdrag atl redan
nu framlägga förslag till hur en produktion bör organiseras i Kiruna.
Landskapsinformationsutredningen redovisar all utredningen överväger åtgärder
för en förbättrad försörjning med fjärranalysmaterial, exempelvis infraröda
bilder för vegetationkartering. Svenska naturskyddsföreningen och länsstyrelsen
i Älvsborgs län framhåller all modern leknik måste komma till större användning
än hittills. För naturvården har enligt dessa instanser den infraröda
flygbilden mycket stort värde.

2.4 Samordning med länsplaneringen

Rapporten föreslär bl. a. alt länsstyrelserna skall svara
för en förbättrad samordning av länsplaneringen och den fysiska
riksplaneringen. Mot bakgrund av att samordningen skall ske löpande under
planerings- och genomförandearbetet föreslås en ökad tidsmässig samordning av
de båda planeringsformerna.

Förslagen tillstyrks i huvudsak av länsstyrelserna i
Örebro, Hallunds, Östergötlands, Gävleborgs, Malmöhus, Skaraborgs, Uppsala,
Jämtlands och Norrbottens län, lantbruksnämnden i Norrbottens och Gävleborgs
län, Ingenjörsvetenskapsukudemien, Göteborgs universitet, landstinget I
Östergötlands län samt Östra Göinge, Hårnösunds, Kromfors, Kävlinge, Värnamo,
Falu, Gävle, Jönköpings, Tanums, Svalövs, Skövde, Vaxholms och Karlskrona
kommuner.

Några av remissinstanserna, bl.a. Gotlands kommun, anser
att förutsällningarna för en närmare samordning mellan den fysiska
riksplaneringen och den regionalpolitiska planeringen förbättras genom att
knyta redovisningen av vissa markhushållningsfrågor lill den återkommande länsplaneringen.

Några remissinstanser anser att en samordning mellan
länsplaneringen och den fysiska riksplaneringen inte är någon garanti för
allsidighet i planeringsverksamheten. Några remissinsianser släller sig ocksä
tveksamma lill förslagel om förbättrad samordning, om del innebär atl kommunerna
blir påtvingade en rad förutsättningar och planeringsunderlag. Bl. a. släller
sig Tingsryds kommun tveksam lill en utökad samordning då läns-planeringen har
etl kortare tidsperspektiv och den fysiska riksplaneringen ett längre
perspektiv. Ljungby, Falkenbergs, Laholm, Tingsryds, Nybro och Varbergs
kommuner anser alt sambandel mellan de båda planeringsformerna inle är
särskilt starkt.

Svenska industrijörbundet anser inte att de exempel
rapporten anger för samordningsinsatser, t. ex. all utnyttja olika
naturresurser i syfte att skapa sysselsättning och stärka underlaget för
samhällsservice inom områden

Prop.
1980/81:183 71

med sysselsättningsproblem, skulle vara en förutsättning
för att sådan verksamhet ändå kommer lill ständ. Industriförbundet kan mot
denna bakgrund ej ansluta sig till rapportens förslag. Industriförbundet kan
däremol se vissa fördelar i en samordning mellan den fysiska riksplaneringen
och den regionalpoliliska planeringen på lokal nivä, om insatserna syftar till
eller inriktas på att motverka dubbelarbete och ökad byråkratisering.

Flera av remissinstanserna släller sig positiva till att
en utveckling av samordningen skall ske pä regional och lokal nivå. Några pekar
också på nödvändigheten av att denna samordning också kommer till stånd på
riksnivå.

Samordningen mellan olika deparlemenl och slalliga
centrala verk behöver förbättras enligt bl.a. stalskontorel, .sjöfartsverket,
länsslyrelserna i Malmöhus och Västmanlands län, Uddevullu och Nässjö kimimuner
samt Kooperutivu förbundet. Länsstyrelsen i Mulmöhus län pekar på att den
övergripande statliga planeringen måste samordnas bättre så att en gemensam
grundsyn finns i presentationen av de skilda delarna av den översiktliga
planeringen. På riksnivå finns enligl länsslyrelsen olika mål för den framtida
utvecklingen och det är inte ovanligt att vissa av dessa mål kolliderar med
varandra på den kommunala nivån. På läns- och riksnivå måste därför
samordningen avsevärl förbättras.

Transportrådet understryker vikten av en samordning mellan
den fysiska riksplaneringen och den regionala trafikplaneringen, som utförs av
länsstyrelserna.

Socialstyrelsen anser all ställningstaganden rörande
hushållning med mark- och vattenområden där slaten har maleriella inlressen atl
bevaka, måste grunda sig på kunskaper om människors villkor. Enligl
socialstyrelsens uppfattning måste därför kunskaper om de sociala och
medicinska konsekvenserna av olika handlingsalternativ liksom om det
komplicerade samspel som råder mellan brister i niiljön och människors
välbefinnande och hälsotillstånd i framliden beaklas i större ulslräckning inom
riksplaneringen än vad som hittills varit möjligt. Detta förutsätter dock både
breda och djupa kunskaper om de sociala förhållanden som olika människor lever
under. I dagens läge saknas enligl socialslyrelsen samlade sociala övergripande
mål och ulgångspunkter för samhällsplaneringen.

Statens naturvårdsverk anser liksom Svenska
naturskyddsföreningen alt miljövårdsfrågorna bör redovisas i länsprogrammen.

Svenska kommunförbundel anser atl kommunerna sedan länge
krävt all också länsplaneringen skall utvecklas i linje med de arbetsformer som
har fillämpats i den fysiska riksplaneringen, dvs. med ett uttalat kommunalt
planeringsansvar. Enligt förbundets uppfattning är detta en förutsältning för
att man skall kunna acceptera den föreslagna samordningen mellan fysisk
riksplanering och länsplanering. Del är enligl förbundet vikligl att betona atl
planeringen måste ulgå från etl kommunalt medansvar och ha som mål att belysa
regionala samband och problem på en konkret och

Prop.
1980/81:183 72

förståelig nivå. Hittills har enligt förbundel
länsplaneringen inle haft en sådan inriklning.

På regional nivå administreras den statliga
stödverksamheten som har lill uppgift atl vara ett näringsstöd eller ett stöd
lill sysselsättningen inom en bygd eller en ort. Det gäller bl.a. slöd till
jord- och skogsbruket, turism och rekreation samt medel till beredskapsarbeten
för landskapsvård, upprustning av kulturhistoriska byggnader samt iordningställande
av fornmin-nesområden. Behandlingen av ärenden av denna typ har karaktären av
kreditprövning eller sysselsättningsslödjande ålgärder för att åstadkomma eller
bygga under en önskvärd regional struktur. Det är enligt rapporten angelägel
alt stödel sä långl som del är möjligt används så att även strävandena i den
fysiska riksplaneringen vad gäller säkerställande och vård av riksinlressanla
objekt och områden för naturvården, friluftslivet och kulturminnesvården
understöds.

Förslaget tillstyrks utan reservation av
riksantikvarieämbetet, länsstyrelserna I Jönköpings, Örebro. Västerbottens,
Jämtlands och Göteborgs och Bohus län samt Svenska naturskyddsföreningen.

Lantbruksstyrelsen, Krokoms kommun, Lantbrukurnus
riksjörbund, Sveriges skogsugureföreningars riksförbund och
Byggnadsvårdsfljrbundet tillstyrker förslaget med viss reservation.

Luntbrukurnas riksförbund delar utredningens uppfattning
atl de statliga stöd som utgår till sysselsättning inom en bygd eller en ort
också bör kunna utgå för beredskapsarbeten rörande landskapsvård och
upprustning av kulturhistoriska byggnader m. m. Emellertid fär enligt
riksförbundet inte naturvårdens, friluftslivets och kulturminnesvårdens
inlressen råda generellt om detla alltför myckel strider mot de areella
näringarnas intressen. Lantbruksnämnden i Göteborgs och Bohus län anser all
vissa hänsyn måste tas till vård av riksintressanta objekl och områden för
naturvård m. m. Det primära för del statliga stödet till jordbruket måste dock
enligt nämnden alltid vara näringens fortbestånd och utveckling. Ulvecklingen i
jordbruket har alltid lidigare medförl förändringar i landskapets karaktär. Att
genom ätgärder i samband med statligt stöd skydda den nuvarande karaktären mot
förändringar finner lantbmksnämnden därför varken möjligt eller nödvändigt.

2.S Tidsplan for det fortsatta riksplanearbetet

Flera remissinstanser anser att förutsättningen för att
arbetet med den fortsatta fysiska riksplaneringen skall kunna genomföras enligt
den tidsplan som har föreslagits i rapporten är att erforderiiga resurser
ställs till förfogande.

Trollhättans, Karlskoga och Mörbylånga kommuner,
länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus och Kalmar län samt fiskeristyrelsen
tillstyrker tidsplanen.

Prop. 1980/81:183 73

Landskronu kommun anser alt kommunerna bör ges möjlighel
att fullfölja del under planeringsskedet pågående arbelel innan man påbörjar
ett nytt skede av den fysiska riksplaneringen. Liknande synpunkter framförs av
Nybro, Krokoms, Fulkenbergs. Muriestuds och Västerås kommuner.

Fulkenbergs, Lidköpings saml Östhummurs kommuner anser att
arbetet fram lill 1982 med att fullfölja fastlagda rikflinjer bör ges längre
lid. Liknande synpunkler framförs av Kalmar kommun, som också menar att del
förefaller som om de nya frågorna i den fysiska riksplaneringen behöver lång
förberedelselid för atl introduceras i kommuner och länsstyrelser.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser atl del pågående
arbetet bör fullföljas innan nya arbetsuppgifter initieras. Länsstyrelsen vill
därför kraftigt understryka atl det förslag lill inriklning av den forlsalla
fysiska riksplaneringen som framförs i rapporten måste ses som en långsiktig
strategi för atl stegvis förbättra beslutsunderlaget och räckvidden av den
fysiska riksplaneringens innehåll.

Lantbrukurnus riksförbund och Sveriges
skogsägureföreningars riksförbund är tveksamma till en ny omgång fysisk
riksplanering efter det att den nu pågående omgången är klar. Näringslivets
byggnadsdelegation anser att del nu beslutade planeringsarbetet har en
omfattning och inriklning som starkt kan ifrågasältas med utgångspunkt från den
ursprungliga målsättningen med 1972 års beslut om riktlinjer för hushållning
med mark och vatten. Riksrevisionsverket anser, mol bakgrund av all en ny plan-
och bygglag kommer att innebära nya arbetsformer och rutiner saml atl annan
sektorövergripande eller sektoriell planering kan behöva prioriteras under de
närmasle åren, alt en ny planeringsomgång för den fysiska riksplaneringen inte
bör komma till stånd.

Några av remissinstanserna anser atl de nya frågor som har
lagits upp i rapporten bör föras in i planeringsprocessen redan före år 1982.
Delta gäller bl.a. Vallentuna, Ljungby, Mjölby och Stenungsunds kommuner samt
länsstyrelsen i Älvsborgs län. Tekniska högskolan i Stockholm anser atl ambitionsnivån
i rapporten är alltför låg och menar att åtgärder mäste komma lill stånd
tidigare.

Svenska kommunförbundet anser atl de nu mest angelägna
frågorna rör planeringen av bebyggelsestrukturen och planeringen av tätorter,
energiplanering i vidaste mening, anspråken på vattentillgångarna saml problemen
med den snabbt ökande försurningen av mark och vallen. Kommunförbundet anser
att dessa frågor är så omfattande atl etl belydande arbete återstår innan dessa
frågor kan få effekter i praktisk planering. Samtidigt menar förbundet att del
är av betydelse för samhällsutvecklingen att dessa frågor redan nu successivt
las in i planeringsarbetet. De nya planeringsaspekterna är enligt förbundet
till stor del resultatet av snabbi förändrade förutsättningar i samhällsutvecklingen.
Av den anledningen bör inle införandet i riksplanearbetet uppfattas som början
på en ny planeringsomgång. Tvärtom är det väsentligt att det fortsatta arbetet
får en stark

Prop.
1980/81:183 74

koppling lill lidigare genomförd planering.
Kommunförbundet menar vidare alt man nu måsle inrikta
planeringsansträngningarna mot atl lösa de svära resurshushållningsproblem som
samhällel står inför under 1980-talet. Dessa mäste enligl förbundet prioriteras
i diskussionen pä alla planeringsnivåer i samhället. Frågor som rör
jordbruksmarken och fritidsbebyggelsen bör enligl förbundet inle dominera i
framtiden.

2.6 Resurser för fortsatt arbete

Ell antal av remissinstanserna anser all resursfrågorna
borde ha behandlats mer utförligt i rapporten. Det gäller statens
naturvårdsverk, slatskonlorel, högskolan i Örebro, Uppsalu universitet,
Sveriges lantbruksuniversitet, länsslyrelserna i Södermanlands, Kristianslads,
Gävleborgs. Slockholms och Jönköpings län, Västmanlands läns lundsting saml
Västerås, Östra Göinge, Karlstads, Varbergs, Enköpings, Göieborgs, Valdemarsviks,
Vårgårda, Uppsala. Västerviks, Härnösands, Mjölby, Tingsiyds, Kristinehamns,
Lidköpings, Näs.sjö, Timrå, Ljungby, Partille, Gävle och Salu kommuner.

Länsstyrelsen i Södermanlunds län menar att som
utgångspunkl för beräkning av kostnaderna borde en uppskattning av
arbetsvolymen av del hittills vid olika myndigheter nedlagda arbetet göras.
Karlstads kommun anser att de statliga kraven inneburit en senareläggning av
angelägna kommunala planeringsinsalser. Kommunen framhåller att en ekonomisk
plan för hur den fysiska riksplaneringen skall genomföras bör upprättas. Åven
naturvårdsverket understryker behovel av etl program för genomförandet av den
fysiska riksplaneringen mol bakgrund av alt regeringen kräver slark
restriktivitet när det gäller nya åtaganden. Länsstyrelsen i Jönköpings län
menar atl del är ett krav atl länsstyrelsernas anslag inle minskas.

Några remissinstanser pekar vidare pä alt ett
resurstillskott är nödvändigt för atl arbeta med nya frågor i den fysiska
riksplaneringen. Denna åsikt företräds av Sveriges meteorologiska och
hydrologiska institut, Uppsala universitet, statens livsmedelsverk, statens
planverk, lantbruksnämnden i Hullands län, länsstyrelserna i Norrbottens, Jönköpings
och Älvsborgs län, landstinget t Skaraborgs län. Eskils t unci och Västerås
kommuner. Svenska kommunförbundet och Härryda naturvårdsförening. Västerås
kommun framhåller särskill att utökade ambitioner endasi kan komma i fråga
inom de områden där planeringen kan resultera i reella kostnadsbesparingar.

Flera remissinstanser - riksmuseet, statens
livsmedelsverk, byggforskningsrådet, länsstyrelserna I Jönköpings, Värmlands,
Hallunds, Östergötlands och Malmöhus län, Enköpings, Gislaveds, Salu, Tingsryds,
Härnösands, Uppsala, Helsingborgs, Väslerviks, Kumla, Alingsås, Åre, Kristinehamns
och Karlstads kommuner. Göteborgsregionens kommunaiför-

Prop.
1980/81:183 75

bund. Svenska naturskyddsföreningen och SACOISR ~ anser
att ambitionsnivån för den fysiska riksplaneringens genomförande inte står i
paritet med tillgängliga resurser, varken personellt eller ekonomiskl.
Gislaveds kommun menar att det råder obalans i förhällandel mellan den fysiska
riksplaneringens ambitioner och de resurser som avsälts för alt förverkliga
planerna.

Några instanser anser att resurserna är mycket ojämnt
fördelade mellan landets kommuner. Bl.a. framhåller byggforskningsrådet och
Svenska kommunförbundel alt flertalet av Sveriges kommuner har en mycket blygsam
planeringsapparat i relation lill de uppgifter som vilar på dem.

Kommunförhundel understryker all kommunerna ställer sig
bakom de grundläggande principerna för den fysiska riksplaneringen. Det är
enligt förbundet samtidigt nödvändigl alt begränsa den fortsatta planeringens
ambitionsnivå. Kommunförbundel menar atl omdisposition av resurser från annan
kommunal planeringsverksamhet till arbete med den fysiska riksplaneringen
medför negaliva konsekvenser för bostadsförsörjningen och den kommunala
ekonomin.

Länsstyrelsen i Malmöhus lån anser atl både med avseende
på kompetens och befogenhet är länsstyrelserna särskilt lämpade all överblicka
skilda samhällsseklorer. Länsstyrelsen underslryker all samarbele mellan
länsstyrelse och kommuner är av grundläggande betydelse i det fortsatta
riksplanearbetet. Länsstyrelsen anser att en resursförstärkning är nödvändig
för att tillgodose dessa behov.

Eu 30-tal remissinstanser, däribland ett stort antal
kommuner, anger närmare att del erfordras resurstillskott för fortsaU fysisk
riksplanering främst i form av statliga bidrag för atl täcka ylleriigare
personalförslärkningar och underlagsmaterial från expertis på andra nivåer.
Östhammars kornmun anser exempelvis att ett villkor för fortsatt kommunalt
rikspla-nearbele är avsevärda slatliga bidrag, dels i form av penningmedel,
dels i form av insatser från sådan expertis som länsstyrelsen och de centrala
verken förfogar över och som kommunen inte har.

Ett 20-tal av remissinslanserna - statskontoret,
jiskeristyrelsen, statens naturvårdsverk, statens industriverk, länsstyrelserna
i Kronobergs, Stockholms, Skaraborgs och Västmanlands län.jiskenämnden i
Göteborg, lantbruksnämnderna i Skuruborgs, Göteborgs och Bohus, Norrbottens,
Jämtlands, Uppsala och Värmlands län - redovisar närmare behovet av personal
och medel. Flerlalel instanser uppskattar att en personalförstärkning mellan en
och fyra personer är rimlig. Remissinstanserna understryker också au om detta
resurstillskott inle kan ges, kan den kommunala planeringsverksamheten inte
utföras i samma ulslräckning som f. n. sker. Liknande synpunkler framförs av
lantbruksnämnderna i Skaraborgs, Göteborgs och Bohus och Norrbottens län.
Statens naturvårdsverk beräknar att för alt klara invenleringsbehovet och
fortlöpande nalurresursräken-skaper för de naturresurser som verket anser sig
ha etl hushållningsansvar

Prop.
1980/81:183 76

för, krävs elt lotalt årligt ökat behov av 6-8 milj. kr.
för det egna ansvarsområdet. Därutöver tillkommer koslnader för att kunna
fullfölja verkets bevakningsansvar. Verket anför atl del genom omprioriteringar
kan avdela ca 2 milj. kr. per år.

Länsstyrelsen i Västmanlands län samt lantbruksnämnderna i
Uppsala och Värmlands län anser att ökade resurser för den kommande vattenplaneringen
blir nödvändig. Dessa bedömer dock att yllerligare resurser föranledda av
övrig regional och kommunal planering inte skulle behövas.

Om nuvarande detaljgransknings- och
lästsiällandeförtärande slopas bör enligt statskontorets mening delta följas
upp och studeras så alt lämpliga omfördelningar kan göras. Liknande synpunkler
framförs även av lantbruksnämnden i Västmanlands län.

Nägra av remissinslanserna, länsstyrelserna i Värmlunds
och Mulmöhus län samt Enköpings, Lidköpings, Malmö, Laholms och Oskarshamns
kommuner, anser alt knapphet på resurser leder till atl tidsplanen för fortsatt
arbete med den fysiska riksplaneringen bör utsträckas. Bl. a. anser Lidköpings
kommun all del är nödvändigl med en senareläggning av planeringsskedet med tvä
är. Oskarshamns kommun föreslår en ytterligare förskjutning av tidsplanen.

3 Aktsamhet i landskapet

3.1 Hänsyn till naturvården m. m. inom jordbruket

Del bör enligt rapporten övervägas om allmänna
hänsynsregler bör införas i jordbrukels lagstiftning som etl komplement lill
naturvårdslagen på motsvarande sätt som har sketl i skogsvårdslagen. Som
exempel på hänsyn som borde kunna tas i jordbruket nämns i rapporten bevarande
i rimlig omfattning av öppna diken, våtmarker, odlingsrösen och åkerholmar.

Rapportens förslag om att överväga införande av hänsynsregler
i jordbrukets lagstiftning kommenteras främst av företrädare för bevarande-
och jordbruksintressen, av vissa högskolor saml av länsstyrelserna. Kommunema
tar endast i nägra fall upp frägan. Förslaget fär elt blandat mottagande.
Myndigheter och organisationer som företräder bevarandeintressen, flera
högskolor och flertalet länsstyrelser som lar upp frägan tillstyrker förslaget.
Myndigheter och organisationer som förelräder jordbruket är däremol som regel
negativa.

Rapportens förslag tillstyrks uttryckligen av framför allt
rlksuntikvurie-ämbetet, statens naturvårdsverk, ell 15-tul länsstyrelser samt
Svenska naturskyddsföreningen. Riksantikvurieämbetet framhåller att det behövs
en bestämmelse om generellt hänsynstagande för hela kulturmiljön, och att detta
bör uppmärksammas vid en kommande översyn av kulturminnesvår-

Prop.
1980/81:183 77

dens lagstiftning. Behovet av hänsyn till kulturmiljön bör
emellertid ocksä komma Ull uttryck i sektoriagstiftningen för de areella
näringarna. En sädan hänsynsbestämmelse bör därför enligt ämbetet införas i
jordbmkets lagstiftning i analogi med kravet på naturvårdshänsyn i
skogsvårdslagen. Åven slutens naturvårdsverk anser atl hänsyn lill miljövårdens
intressen från jordbmkets sida bör formuleras pä molsvarande sätt som i skogsvärdslagen
med föreskrifter. Verket föreslår atl della sker genom en komplettering av
lagen om skötsel av jordbruksmark. Lånsstyrelsen i Uppsala län understryker all
de förändringar i odlingslandskapet som sker i ralionaliseringssyfle, t.ex.
borttagande av åkerholmar och ändmoräner. utdikning av våtmarker m. m.
påverkar landskapsbilden och kulturlandskapels karaktär, samt i vissa fall
också medför en utarmning av flora och fauna eftersom de aktuella områdena ofta
utgör refuger för många växter och ger skydd saml häcknings- och boplatser för
olika djurarter. Den hänsynsregel som nu finns i I § naturvårdslagen är enligl
länsstyrelsen så allmänt hällen atl den är svär all tillämpa i det enskilda
fallet. En hänsynsregel med tillämpningsföreskrifter molsvarande vad som finns
för skogsbruket, torde enligl länsstyrelsen ge etl bättre stöd för atl
åstadkomma bättre hänsynslagande lill naturvården i jordbruket. Länsstyrelsen
i Kristianstads län framhåller all borttagandet av odlingshinder i jordbrukslandskapet
innebär atl fömtsättningarna för del ursprungliga växt- och djurlivet
försvinner. Från vetenskaplig naturvårdssynpunkl är detta elt allvarligare
problem än igen-växningen. Därför anser länsslyrelsen alt det kan ifrågasättas
om inle jordbruket bör åläggas visst hänsynslagande till naturvärden i likhet
med skogsbruket. Länsstyrelsen i Örebro län. som också är positiv till atl en
hänsynsregel införs, menar att denna inle bara bör tillgodose naturvårdens
intressen ulan också kulturminnesvårdens. I den män det föreligger konflikt
mellan de hänsynstaganden som föresläs i rapporten och gällande
jordbrukspolitik, anser länsstyrelsen att de jordbrukspolitiska målsättningarna
bör ändras. Det är enligt länsstyrelsen rimligt atl jordbrukspolitiken inrymmer
produktionsmål där del finns utrymme för skäliga hänsynstaganden till andra
intressen. Svensku naturskyddsföreningen understryker alt i vissa delar av
landel minskar jordbrukslandskapets mångformighet snabbi genom de
rationaliseringar som vidtas. Föreningen anser att en hänsynsregel för
jordbruket, på samma sätt som för skogsbruket i skogsvårdslagen, skulle vara
till stor nytta som ett komplement till naturvårdslagens hänsyns- och
samrådsregler.

Rapportens förslag om hånsynsregler avstyrks av främsl
lantbruksslyrelsen och elt lO-lal lantbruksnämnder, länsstyrelsen i
Norrbollens lön samt Lantbrukarnas riksförbund och Sveriges
skogsägarejöreningars riksjörbund. Luntbruksstyrelsen menar alt
odlingslandskapet hela tiden förändras med ändrade brukningsformer och
rationaliseringar i de areella näringarna. Också framdeles kommer det enligt
slyrelsen alt finnas behov av förändringar. Åven om nya produktionsmetoder
införs, torde enligt

Prop.
1980/81:183 78

styrelsen rationellt lantbruk väl gå att förena med
naturvårdens, kulturminnesvårdens och det rörliga friluflslivels intressen.
Konflikter mellan lantbmket och bevarandeintressenti kan bäsl undvikas genom
etl utökat samråd och en utökad information mellan ansvariga myndigheler och
mellan myndigheter och brukare. Det finns därför enligt lantbruksstyrelsen
inget behov av hänsynsregler i jordbrukslagstiftningen. Länsstyrelsen i
Norrbottens län menar all de ekonomiska marginalerna för jordbruket i länel är
starkt begränsade jämförl med i slättbygderna. Nägra merkostnader betingade av
bevarandeiniressen torde därför inle kunna medges, varför länsstyrelsen finner
det olämpligt att införa generella begränsningar på det sätl som rapporten
föreslår. Länsslyrelsen menar dock alt för vissa områden i landet kan särskilda
hänsynsregler behöva slällas upp. 1 den mån man vill bevara vissa typer av
kultur- eller odlingslandskap bör della emellertid ske genom aktiva insalser
med särskilda medel. Lantbrukarnas riksförbund och Sveriges
skogsägareföreningars riksförbund avvisar på del bestämdaste införandel av
hänsynsregler. Det är tvärtom så atl vissa hänsynsregler i gällande
lagstiftning bör ses över dä de mera innebär ell onödigt och tidsödande
byråkratiskt krångel än fyller något verkligt behov och således motverkar de intressen
de vill skydda, hävdar förbunden. 1 den mån det erfordras nägon speciell hänsyn
lill andra inlressen vid lantbrukels verksamhet bör detla åstadkommas genom
stimulansålgäider. Förbunden anser atl naturvårdslagen i dag innehåller
möjligheter alt trygga den vetenskapliga naturvårdens och friluftslivels
inlressen. Att införa ytteriigare hänsynsregler anser man inle vara
meningsfullt.

3.2 Hänsyn till naturvården i skogsområden av lokalt
intre.sse

I rapporten påpekas alt det är av betydelse för kommunernas
möjligheler aU påverka tillämpningen av skogsvärdslagen att
skogsvårdsstyrelsen samråder med kommunen i skogsbruksfrägor av särskild vikl
med hänsyn lill de lokala förhållandena. Kommunernas översiktliga planer bör
enligt rapporten kunna utgöra underlag för bedömningar av för vilka områden
sådant samråd bör ske. I regeringens proposition med redovisning av
planeringsskedet i den fysiska riksplaneringen (prop. 1978/79:213) framhålls
att det är angelägel att kommunerna vidareutvecklar sina kommunöversikter och
markanvändningsplaner så att de i ökad utsträckning kan ge underiag för
tillämpningen av hänsyns- och samrädsreglerna i skogsvårdslagen och
naturvärdslagen.

Rapporten innehåller inga förslag till nya åtgärder utan
refererar endasi lill redan lidigare genomförda lagändringar och
propositionsultalanden. Relativt många remissinsianser lämnar dock kommentarer.

Flera remissinsianser framhåller vikten av att kommunerna
utvecklar sina fysiska planer som underiag för skogsvårdsstyrelsernas samråd i
skogsbruksfrågor av särskild vikl med hänsyn lill de lokala förhållandena.

Prop. 1980/81:183 79

Kommentarer med den inriktningen framförs av bl.a.
skogsstyrelsen och flera skogsvårdsstyrelser, slutens nuturvårdsverk,
länsstyrelsernu i Söder-munlands, Östergötlands och Gävleborgs lån saml ett pur
uv Lantbrukurnas länsförbund. Således delar skogsstyrelsen uppfattningen atl
kommunernas planer bör vidareutvecklas sä all lämpliga områden för samråd
mellan kommun och skogsvårdsslyrelse i skogsbruksfrågor av särskild vikl med
hänsyn till de lokala förhållanden ska kunna avgränsas. Naturvårdsverket har
en liknande uppfattning. Länsstyrelsen i Södermanlands lån framhåller alt
avgränsningen av områden bör ske i samråd med skogsvårdsstyrelserna för att få
överensstämmelse med skogsvårdslagens hänsynsregler och ge tillfälle atl
diskutera reglernas tillämpning.

Bland de övriga frågor som tas upp kan nämnas atl
skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län anser att kommunöversikterna är för
grova och allmänt hållna för att kunna ge underlag för tillämpningen av
skogsvärdslagen. Mera detaljerade planer behöver enligt styrelsen upprättas.
Länsstyrelsen i Kronobergs län hävdar att det krävs noggrannare
invenleringsunderlag än som finns f. n., för all kommunernas planer ska kunna
ulvecklas lill underlag för samråd i skogsbruksfrågor.

3.3 Hänsyn till faunan i fysisk planering

I rapporten framhålls all hänsynstagandet till faunan i
den fysiska planeringen bör förbättras. Det är en uppgift för naturvårdsverket
att i samråd med planverket ange hur detta bör ske. Särskill väsenlligl är det
enligt rapporten att beakta behovet av skydd för hotade arter och vård och
skydd av för faunan särskilt belydelsefulla områden.

Rapportens förslag om förstärkt hänsynstagande lill faunan
i fysisk planering kommenteras främsl av några centrala verk och vissa
länsstyrelser. Förslagel får etl i huvudsak positivt mottagande. Ingen
remissinstans ifrågasätter behovet av ökat hänsynstagande.

Att större hänsyn bör tas till faunan i fysisk planering
framhålls uttryckligen i yttranden från slutens nalurvärdsverk,
länsstyrelserna i Slockholms och Älvsborgs län samt Luleå kommun. Statens
naturvårdsverk underslryker behovet av ökat hänsynstagande i bl.a. den
kommunala planeringen. Verket avser att utarbeta råd och riktlinjer för hur
faunaaspekten ska kunna beaktas. Luleå kommun framhåller att del är angeläget
atl plan- och bygglagen och annan lagstiftning på motsvarande sätt som
skogsvårdslagen anger regler för hur faunan ska beaktas vid bl. a.
lälortsulbyggnad.

Förslaget att naturvårdsverket i samråd med planverket bör
ange hur hänsynstagandet kan förbättras, lämnas ulan erinran av flertalet
remissinstanser. Länsstyrelsen i Blekinge län anser dock att frågan bäsl löses
inom ramen för naturvårds- och miljöskyddslagslifiningen. Länsstyrelsen i Älvsborgs
län anser atl den bristande hänsynen lill faunan i fysisk planering beror bl.a.
på aU erforderiig kunskap saknas om faunans utbredning och livsmiljökrav.

Prop.
1980/81:183 80

Bland övriga kommentarer kan nämnas att lantbruksslyrelsen
ifrågasätter om frågan om hänsynstagande lill faunan bör behandlas inom den
fysiska riksplaneringen.

3.4 Användning av kemiska bekämpningsmedel

1 rapporten framhålls att användningen av kemiska medel i
jordbruket för bekämpning av ogräs, insekter och svampar har ökal starkt under
efterkrigstiden. Under de senaste åren har användningen av bekämpningsmedel
dock legal på en konstant nivå. Vidare har de giftigaste preparaten förbjudils.
Användningen av kemiska bekämpningsmedel leder som regel lill alt även djur och
växter som inle är skadliga för jordbruket bekämpas. Frän naturvårdssynpunkl
bör därför enligl rapporten användningen av kemiska bekämpningsmedel undvikas.
Åven för jordbruket kan de kemiska bekämpningsmedlen få ogynnsamma effekter
genom att markens organismer kan påverkas så att produktionsförmågan försämras.
Lantbruksuniversitetet och naturvårdsverket har upprättat ett forskningsprogram
rörande konsekvenserna av användningen av kemiska bekämpningsmedel. Del
ankommer enligt rapporten på de myndigheter som har ansvaret för jordbruket
och miljövården att föreslå lämpliga ålgärder för alt komma till rätta med de
problem som förorsakas av användningen av kemiska bekämpningsmedel i
jordbruket.

I flera yttranden understryks det angelägna i atl
användningen av kemiska bekämpningsmedel inom jord- och skogsbruket minskas.
Uppfattningarna skiftar dock om vilken grad av restriktivitet som i praktiken
bör gälla. Vissa remissinstanser, bl.a. luntbruksstyrelsen. har valt atl inte
behandla frågan med hänsyn lill den pågående utredningen om användning av
kemiska medel inom jord- och skogsbruket.

Rapportens förslag stöds i allt väsenlligt i yttranden
från Kungl. vetenskapsakademien, statens naturvårdsverk, länsstyrelsen i
Kronobergs län, Lessebo och Tingsiyds kommuner. Västernorrlands läns landsting
samt Sveriges fåltbiologiska ungdomsförening. Kungl. vetenskupsukademien anser
all jordbrukels användning av peslicider pä sikt bör nedbringas till ett
minimum, med hänsyn till den ständiga påverkan av den biologiska balansen som
ligger nära lill hands genom alt markarealen besprutas ärligen eller med
enstaka års mellanrum, och alt besprulningen drabbar inte endast de organismer
som bekämpningen avser utan får konsekvenser även för växt- och djurlivet i
övrigt. .Alla möjligheter att nedbringa kemikaliebehovet genom ändrade
växtföljder och utveckling av mer resistenta sorter måste enligl akademien tas
tillvara. Statens nuturvårdsverk delar också rapportens uppfattning alt
användningen av kemiska bekämpningsmedel bör begränsas eller undvikas. Det
senare gäller särskill svårnedbrytbara ämnen och ämnen med dålig selektivitet.
När det gäller åtgärder för att komma lill rätta med problem i samband med
kemikalieanvändning.

Prop.
1980/81:183 81

avvaktar verket förslaget från ulredningen om användningen
av kemiska medel inom jord- och skogsbruket. Länsstyrelsen i Kronobergs län
anser det orealistiskt att helt avstå från användning av kemiska bekämpningsmedel
inom jordbmket, men anser aU användningen bör kunna nedbringas väsentligt.
Rådgivning och forskning på området anser styrelsen vara viktigt.

Övervägande negativt till rapportens förslag är främst
Sveriges industriförbund, som anser det orealistiskt att hävda atl kemiska
bekämpningsmedel bör undvikas och pekar på de enligt förbundet avsevärda
koslnadsökningar som skulle drabba jordbruket och därmed samhället i storl om
användningen av bekämpningsmedel förbjöds. Förbundet menar att den
uppmärksamhet som bekämpningsmedlen fått i den allmänna debatten torde borga
för att jordbruket så långt möjligt undviker mindre lämpliga medel och att de
övriga används med försiktighet.

4 Skydd av resurser för areell produktion

4.1 Resurser för jordbruk

4.1.1 Riktlinjer till skydd för jordbruksmurken

Rapporten innehåller inle några nya förslag när det gäller
riktlinjer för hushållning med jordbruksmarken. I stället hänvisas till
gällande riktlinjer. Många kommentarer finns dock kring gällande riktlinjer.
Vissa remissinstanser uttrycker exempelvis fillfredsställelse över den
skärpning av skyddet för jordbruksmarken som skeU i och med den nya
jordbrukspolitiken och prop. 1978/79:213 Redovisning av planeringsskedet i den
fysiska riksplaneringen. Betydligt fler, främst kommuner, är dock kriliska mot
riktlinjerna för att de är svåra att tillämpa eller inte medger goda lösningar
för samhällsutbyggnaden.

När det gäller riktlinjernas utformning anser flera
inslanser att de är olämpligt utformade eller svåra all lillämpa. Länsstyrelsen
i Jönköpings län anser säledes att tillämpningen är svär och kräver stora
kommunala utredningsinsatser. Lantbruksnämnden i Örebro län menar att en strikt
tillämpning av riktlinjerna inte är möjlig eftersom det skulle leda till eU
lotalt stopp för alla intressenters krav på markresurser för expansion.
Liknande åsikter framförs av länsstyrelsen i Kronobergs län samt Uppsala,
Södertälje, Värnamo och Gotlunds kommuner, vilka alla underslryker behovel av
en nyanserad tolkning av riktlinjerna till skydd för jordbruksmarken.
Jönköpings kommun framhåller alt del visat sig svärl atl finna mark för en
lälortsulbyggnad som även är ekonomiskt genomförbar. Ösiru Göinge, Orusts och
Bergs kommuner anser att det behövs ett förtydligande av begreppet
brukningsvärd jordbruksmark. Kramfors och Västerås kommuner anser att de
gällande riktlinjerna bör ersättas med de som tidigare gällde för högvärdig
jordbruksmark. 6 Riksdagen 1980/81. I saml Nr 183

Prop.
1980/81:183 82

Några remissinstanser anser atl viss jordbruksmark bör
kunna fä utnyttjas för bebyggelse om det samlidigl går alt ersätta denna
jordbruksmark med annan mark som ulnylljas för produktion av
jordbruksprodukter. Länsstyrelsen i Koppurbergs län framhåller t. ex. atl vid
sludier av tätorts-expansion contra jordbruksmark kan i vissa fall även
möjligheten alt bryta ny jordbruksmark tas upp som en alternativ lösning.
Länsstyrelsen i Norrbottens län anser all om vinslen av att få använda viss
åkermark för bebyggelse kan användas för att återföra tidigare nedlagd åker i
produktion genom t. ex. markavvatlning, täckdikning m. m., så bör
bebyggelseexploateringen kunna accepteras. I riksplaneperspektiv skulle enligl
länsstyrelsen en avgift kunna läggas på åkerexploatering, vilken sedan
användes för att främja jordbruket i områden där del är regionalpolitiskt
särskill angeläget. Svenska byggnadsarbeiureförbundet i Östersund anser att
eftersom det finns stora arealer av outnyttjad jordbruksmark och möjligheter
till nyodling bör jordbruksmark kunna få användas för andra ändamål när andra
samhällsinlressen kräver delta.

En del remissinsianser lämnar uttryckliga positiva
kommentarer om riktlinjerna. Lantbruksnämnden i Västernorrlands län menar att
betydande framsteg har gjorts för att i ökad utsträckning lokalisera
samhällsutbyggnaden lill andra markområden än åker. Lantbruksnämnden i Örebro
län ser med tillfredsställelse på beslutet alt skärpa kraven vid ianspråktagande
av åkermark för andra ändamål än jordbruk. Del innebär enligt nämnden alt
jordbruksnäringen fortsättningsvis bättre kan hävda sina intressen. Ljusdals,
Norrtälje och Kils kommuner stöder riktlinjerna. Lantbrukarnas riksförbund och
Sveriges skogsägareföreningars riksförbund uttrycker tillfredsställelse med
arbelel att skydda jordbruksintressena. Man pekar dock på alt riktlinjerna
bara gäller bebyggelse, och önskar atl samma regler skulle gälla även för andra
inlressen.

4.1.2 Bevarunde av jordbruksmarkens produktionsförmåga

I rapporten hävdas all del finns tecken som tyder på att
jordbruksmarkens förmåga och lämplighet för livsmedelsproduktion är på väg atl
försämras som följd av bl.a. tillförsel av tungmetaller, användning av lunga
jordbruksmaskiner, ensidig stråsädesodling och bruk av kemiska bekämpningsmedel.
Därför är det enligt rapporten viktigt atl fortlöpande följa ulvecklingen för
alt i lid kunna överväga behovel av åtgärder för all slå vakt om
jordbruksmarkens förmåga till biologisk produktion. Det ankommer enligt
rapporten pä de myndigheter som har ansvaret för jordbruket och miljövården att
göra detla.

Rapportens redovisning av riskerna för en försämring av
jordbruksmarkens produktionsförmåga har lett till många kommentarer, framför
allt från myndigheter och organisationer som företräder jordbmksinlressen. Genomgående
delar man rapportens uppfattning om problemen med tungmetaller, medan man när
det gäller andra förhållanden som rapporten redovi-

Prop.
1980/81:183 83

sar kan ha negativ påverkan, som regel menar alt riskerna
är mindre. Vissa remissinstanser tar upp försurningen som ett ylterligare hol
mol produktionsförmågan. Behovet alt följa utvecklingen vad beträffar
produktionsförmågan framhålls i flera yttranden.

Rapportens konstaterande om risker för försämrad
produktionsförmåga hos jordbruksmarken får blandade kommentarer.
Lantbruksslyrelsen förklarar sig väl medveten om problemen, särskilt
tillförseln av tungmetaller som kan medföra förhöjda halter i grödan, i
synnerhet om utsläppen av försurande luftföroreningar inle kan nedbringas.
Användning av tunga maskiner kan enligt styrelsen ge långvariga men knappast bestående
skador på marken. Att kemiska bekämpningsmedel skulle kunna ge långvariga
eller bestående effekter pä markbördighelen är enligt slyrelsen inte belagt.
Statens livsmedelsverk delar rapportens bedömning all markens förmåga och
lämplighet för livsmedelsproduktion på grund av tillförsel av vissa
tungmetaller och en ensidig inriklning på kemisk bekämpning på sikl kan
försämras om inle erforderliga åtgärder vidtas redan nu för alt undvika en
sådan uiveckling. Lunibruksuniverslietet delar utredningens farhågor vad gäller
tungmetaller, men hävdar för övrigl all inga påtagliga försämringar för
jordbruksproduktionen kan märkas.

Vissa remissinstanser har pekat på andra faktorer än de i
rapporten nämnda, som kan påverka produktionsförmågan. Göieborgs universilel tar
upp markerosionen och anser att vinderosion och ytavspolning vid regn inte fär
nonchaleras. En omfattande forskningsinsats inom hela markvårdsområdet är
enligl universitetet i högsla grad påkallad. Flera remissinstanser, främsl
lantbruksnämnder, tar upp försurningen som ett allvarligt miljöhot för
jordbruket. Luntbruksnåmnden i Västernorriands län anser t.ex. försurningen
vara del kanske allvarligaste miljöproblemet sett från jordbrukets
utgångspunkter. Luntbrukurnas riksjörbund och Sveriges skogsägureföreningars
riksförbund menar att försurningen är ett av de allvarligaste miljöproblemen.
Förutom nackdelar i form av produktionsbortfall på sura jordar, framhåller
förbunden tungmelallproblemel som har samband med försurningen. Förbunden menar
alt det är oacceptabelt att utvecklingen får gå så längt aU åkerjordarna på
grund av försurning och frigöring av tungmetaller inle kan användas för
livsmedelsproduktion. Snabba ålgärder är enligt förbunden nödvändiga för att
hejda och minska dessa utsläpp som leder till försurning och förhöjning av
halten av tungmetaller i jordarna.

Flera remissinsianser, bl.a. vissa lantbruksnämnder,
framhåller vikten av all ulvecklingen vad gäller produktionsförmåga följs
noggrant. Lantbruksnämnden i Kalmar län anser t.ex. all del är viktigi att slå
vakt om produktionsförmågan och att ulvecklingen på omrädel följs. Lantbruksnämnden
i Malmöhus län har en liknande uppfattning. Lantbrukurnus riksförbund och
Sveriges skogsägareföreningars riksförund anser del nödvändigt att med uppmärksamhel
följa de problem som kan uppstå genom

Prop.
1980/81:183 84

att jordbruksmarkens förmåga och lämplighet för
livsmedelsproduktion är pä väg all försämras.

4.1.3 Övriga frågor

Frågor i samband med bevattning för jordbruksändamål
behandlas i avsnill 10 om sötvalten. Försurningens konsekvenser för jordbruket
las upp till behandling också i avsnill 12 om påverkan på mark- och vattenresurserna
genom föroreningar. Här behandlas även kväveföroreningen av grund- och
ytvatten.

Flera remissinstanser, främsl lantbruksnämnder, lar upp
s.k. närhels-problem vid bebyggelse i anslulning lill jordbruk. Konflikter kan
uppstå genom att jordbrukets verksamhel ger upphov lill buller, lukt etc. som
inte accepteras av de närboende. Länsstyrelsen i Kronobergs län anser att
problemet måsle uppmärksammas, och anser att lagstiftningen bör ändras så att
sådan lokalisering inte sker som kan äventyra en etablerad produktionsinriktning,
t.ex. svinuppfödning. Lantbruksnämnden i Hallands län framhåller atl med
nuvarande hälsovårdslagsiifining riskerar befinlliga jordbruksförelag med
animalieproduktion restriktioner i driften även om produktionen bedrivits innan
bostadsbebyggelsen kom lill sländ. Lantbruksnämnden anser alt lagstiftningen
bör utformas sä all den som bosätter sig i närheten av redan befintlig
animalieproduktion måste acceptera olägenheler i form av lukt och buller frän
denna. Lantbruksnämnden i Kronobergs län har en liknande uppfattning.
Lantbruksnämnderna i Stockholms och Älvsborgs lån nämner särskill fritidsbebyggelsen
som ett närhetsproblem för jordbmket. Lantbruksnämnden i Västerbottens län
menar att närhetskonflikterna är alltför ytligt behandlade i rapporten. Det
råder enligl nämnden osäkerhet om hur dessa frägor ska hanteras i praktiken.
Ytterst är det en fräga om vilket inlresse som ska vika — jordbruks-eller
boendeintresset.

4.2 Resurser för skogsbruk

4.2.1 AUmänt om behandlingen av skogsbruket

Skogsbrukels behandling i rapporten har lett till viss
kritik. Företrädarna för skogsbruket menar genomgående alt skogsbruket borde
givits en mer positiv behandling. Man anser t.ex. att skogsbruket borde ges
status av riksintresse i den fysiska riksplaneringen, och att det inle bör
införas ytteriigare hänsynstagande i skogsbruket lill andra inlressen. Denna
uppfattning delas också av vissa länsstyrelser. Det flnns dock även remissinstanser
som har en motsatt uppfattning om skogsbrukets behandling i rapporten. Det
gäller främsl vissa miljöorganisationer.

Skogsstyrelsen anser att möjligheterna lill sambruk av
skogen mellan skogsbruk och andra intressen inte har poängterats i tillräcklig
utsträckning i rapporten. Snarare har enligl slyrelsen uppmärksamheten riktals

Prop. 1980/81:183 85

mol möjliga konflikter. Skogsstyrelsen anser alt rapporten
därför inte kan läggas lill gmnd för den fortsatta fysiska riksplaneringen.
Domänverkel hävdar att skogsbruket inle fäll någori positiv behandling i
rapporten. Betoningen ligger enligl verkel i första hand på den negaliva
inverkan skogsbruket uppges ha på en rad intressen, i första hand naturvård och
friluftsliv. Verkel anser att konflikterna mellan skogsbruket och andra
intressen överdrivs. Länsstyrelsen i Kristianstads lån anser att skogsbruket
hittills behandlats relativt restriktivt i den fysiska riksplaneringen, och atl
rapporten innebär en ylterligare förslärkning av naturvärdens och friluftslivels
ställning på bekostnad av skogsbmket. Länsstyrelsen anser all i och med den
senaste omarbetningen av skogsvärdslagen bör inle ulan starka skäl ytterligare
inskränkningar ske i skogsdriften. Sveriges industriförbund anser att man, med
hänsyn till skogsindustrins belydelse, kunde ha väntat sig väsentligt ökad
hänsyn lill skogsbrukels intressen. Sä är emellertid enligt förbundet inle
fallet. Beskrivningarna av skogsbrukets inverkan på andra inlressen är i
rapporten ibland vilseledande. Förbundet menar all riksplanearbetet förstorar
problemen pä skogsområdet, och att rapporten knappast bidrar till alt ge vidgad
kunskap och förståelse för skogsbruket.

Svenska naturskyddsföreningen tillhör de remissinsianser
som anser att rapporten inte har gått tillräckligt långt vad gäller förslag
beträffande skogsbrukets hänsynstagande fill naturmiljön. Föreningen saknar
förslag till hur det framtida skogsbruket ska utformas vad avser hänsyn till naturvården.
Föreningen anser att en grundläggande linje måsle vara all avverkningen inte
överstiger tillväxten och att man bör utreda hur ett mindre miljöomdanande
skogsbmk bör se ut. Skogsulredningen belyste enligt föreningen inte de problem
som är förknippade med elt sä hårt utnyttjande av skogen som nu pågår. Sveriges
fältbiologiska ungdomsförening anser atl skogen måste ses som en resurs också
för friluftsliv, naturvård samt bär-, svamp- och viltproduklion. Dessa
verksamheter behandlas enligl föreningen alltför kortfattat och övergripande i
rapporten.

4.2.2 Riktlinjer för skogsbruket i en ny plan- och bygglag

Vare sig rapporten eller PBL-ulredningen föreslår någon
särskild riktlinje i den nya plan- och byggnadslagstiftningen för all skydda
skogsmarksresurserna. Däremot erinras i rapporten om riktlinjerna för
skogspolitiken, i vilka det framhålls att när det gäller ianspråktagande av
skogsmark för andra ändamål än skogsproduktion, måsle förändringen föregås av
översiktlig planering på lokal och regional nivå, där man försöker nå
lösningar som innebär all skogsmark inle las i anspråk för andra ändamål, om
likvärdiga och från skogsbrukssynpunkt lämpligare lösningar kan åstadkommas. I
första hand bör sådan mark väljas som från skogsproduktionssynpunkt bäst kan
undvaras. Skogsbruksmarkens ställning i fysisk planering på olika nivåer har
kom-

Prop.
1980/81:183 86

menlerats i mänga yttranden, framför allt från företrädare
för skogsbruket. Flertalet yttranden går ut på att skogsbrukels markanspråk bör
ges större tyngd än idag. 1 en del yttranden krävs även atl skogsbruket ska
betraktas som riksintresse eller all skogsmarken ska ges elt skydd av samma
slag som jordbruksmarken.

Krav på att skogsbruket tillmäts slörre vikt i
planeringssammanhang framförs av främst skogsstyrelsen och ett lO-tul
skogsvärdsstyrelser, domänverkel, länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlunds och
Kronobergs län, Luntbrukurnas riksförbund och Sveriges skogsägareföreningurs
riksförbund. Svenska skogsarbelareförbundel, Skogsindustrins samarbeisutskott
och Sveriges industriförbund. Skogsstyrelsen anser alt skogsbruket är sä
väsentligl för landel aU del borde vara en självklarhet alt del bör betraktas
som ett riksintresse. Styrelsen anser atl det finns ett starkt stöd för detta i
prop. (1978/79:110) med rikflinjer för skogspolitiken m.m. Skogsstyrelsen anser
aU skogsbruket i den nya plan- och bygglagen bör behandlas på samma sätl som
jordbruket. Domänverket intar en likartad sländpunkl. Länsstyrelsen i Uppsala
län anser alt skogsfrågorna bör få ökad tyngd i planeringen. Allt slörre
inlresse riktas enligl länsstyrelsen mol utnyttjande av skogsmarken. Den
brukningsvärda skogsmarken bör därför ges etl skydd motsvarande vad som gäller
för jordbruksmarken. Länssryrelsen i Södermanlands län anser att riktlinjer för
hushållningen med skogsmark bör införas i den nya plan- och bygglagen, i syfte
all ange under vilka förutsättningar som skogsmark skall få tas i anspråk för
andra ändamål än skogsproduktion. Innebörden bör enligl länsslyrelsen vara i stort
sett samma som gäller för brukningsvärd jordbruksmark. Länsstyrelsen i
Kronobergs län ifrågasätter om man inle bland bestämmelserna i 3 kap. i
förslaget till ny plan- och bygglag borde ta in en föreskrift om skydd för
högprodukliv skogsmark. Även Lantbrukarnas riksförbund och Sveriges
skogsägureföreningars riksförbund anser all del behövs elt skydd för
skogsmarken liknande det som föreslås för åkermarken. Sveriges industriförbund
har invändningar mot aU riksintressen anges på det säll som har föreslagits i 3
kap. i förslagel till ny plan- och bygglag. Förbundel anser emellertid att om
modellen bibehålls, sä bör skogsmarken jämställas med jordbruksmarken.
Förbundel hänvisar också till propositionen om riktlinjer för skogspolitiken
m. m. Skogsindustriernas samarbetsutskoll har en liknande uppfattning.

4.2.3 Bällre gradering av skogsmarkens produktionsförmåga

I rapporten konstateras atl det i den kommunala
planeringen finns möjligheler att minska intrånget i skogsbruket genom att
välja utbyggnadsriktningar och exploateringsområden för lälorier och
fritidsbebyggelse så att för skogsbruket värdefull skogsmark sparas så långt
möjligt. Ett behov föreligger dock av mer delaljerade graderingar av
skogsmarkens värde som underlag för planeringen. Detsamma gäller vid
planeringen av kraftledningsdragningar.

Prop.
1980/81:183 87

Behovet av mer delaljerade graderingar av skogsmarkens
produktionsförmåga kommenteras främst av länsstyrelser, skogsvärdsstyrelser
och en del kommuner. Genomgående understryks behovet av bättre graderingar av
skogsmarkens värde som underlag för planeringen. En del remissinstanser
diskuterar detaljeringsnivån i graderingen.

Behovet av en bättre karlläggning av skogsmarkens värde
framhålls av skogsstyrelsen och elt lO-tuI skogsvårdsstyrelser, elt lO-tal
länsstyrelser och etl 10-tul kommuner. Skogsstyrelsen instämmer i kravel pä
tidiga samråd i t.ex. planeringen för bebyggelse och kraftledningar samt understryker
behovet av bättre underlagsmaterial för skogsbruket för denna planering. Länsstyrelsen
i Jönköpings län bedömer atl skogsbruket i framtiden kan komma att möta ökade
krav på skogsmark för t.ex. bebyggelseändamål och friluftsliv. Skogsbrukels
intressen kan enligl styrelsen sannolikt tillgodoses bättre i planeringen än
f. n., förutsatt all kommunerna får tillgång lill underlagsmaterial som
klariägger skogsbrukets intressen. En detaljerad kartläggning pågår i länet.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller att mer detaljerade
graderingar av skogsmarkens värde i hög grad skulle förbättra möjlighelerna atl
ta hänsyn lill skogsbrukels intressen i den fysiska planeringen. Gislaveds
kommun delar hell uppfattningen atl det finns behov av mer delaljerade
graderingar av skogsmarkens värde, men uppger alt man inle har lyckats få skogsvärdsstyrelsen
atl ta fram material.

Sveriges industriförbund år tveksamt till en mera allmänl
genomförd och detaljerad gradering i central regi, eftersom den enligt
förbundel skulle bli mycket kostsam och nyttan av materialet myckel olika för
olika kommuner. Förbundet kan däremot se ett värde i all skogsmarkens produktionsförmåga
ingår som en av bedömningsgrunderna vid urval av nya områden för
tätortsbebyggelse. Kommunerna själva bör kunna göra sådana
kvalilelsundersökningar anser förbundel.

Flera remissinsianser diskuterar lämplig detaljeringsnivä
i graderingen. Skogsvårdsstyrelsema i Stockholms, Södermanlands och
Östergötlands län framhåller atl nyttan av en översiktlig karlläggning av
skogsbrukels produktionsområden är betydligt överdriven, beroende på atl
skogsmarkerna i huvudsak är mycket heterogent sammansatta. Samråd i markanvändningsfrågor
måste enligt skogsvårdsstyrelserna grundas på en detaljerad redovisning av
skogsmarken. Styrelserna pekar på atl detta ändå inte medför att de kommunala
planerna kommer atl kunna ge lillräckligl konkreta besked om hur skogsbrukets
intressen beaktas. Därtill är de för översiktliga. En liknande uppfattning har
skogsvårdsstyrelsen i Uppsalu län, som också omtalar alt del som en följd av
arbetet med skogsbruksplaner finns kartor i skala 1:10000 med
produktionsförmåga, virkesförråd, trädslagsfördelning m. m. för stora delar av
länet. Härur kan enligt skogsvårdsstyrelsen för planering vikliga uppgifter
hämtas. Skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län menar att graderingsarbetet är
svårt och omfattande och

Prop.
1980/81:183 88

att nägon enkel lösning pä problemet med
markklassificering inle finns. Gävle kommun framhåller att graderingsmaterialet
mäsle preciseras så att det framgår vilka områden som har goda egenskaper för
skogsbruk och vilka som kan användas för andra ändamål.

4.2.4 Övriga frågor

Rapporten har redovisat vilka anspråk på att få utnyUja
skogsmark som kan förväntas från andra inlressen. E'.n del remissinsianser har
kommenterat dessa uppgifter. När del gäller kraftledningsdragningar framhålls
i yttranden från skogsstyrelsen och ett par skogsvårdsstyrelser att det är
angeläget med tidiga samräd för atl diskulera och påverka sträckningar.
Skogsstyrelsen anser dessutom alt skogsbruket i dessa samråd undervärderas.
Vad gäller bebyggelse lar rnan särskill upp fritidsbebyggelsen. Skogsstyrelsen
framhåller att ett åriigt tillskott på 15000-20000 hus medför betydande
konsumtion av skogsmark och anspråk även på omgivningen. Slyrelsen menar att
man bör undvika alt bebygga eller splittra den medelgoda och goda skogsmarken.
Länsstyrelsen i Kalmar län anser atl skogsbruket ska prioriteras i konflikter
mellan skogsbruk och fritidsbebyggelse. Kds kommun framhåller atl
fritidsbebyggelsen bör hänvisas lill lägprodukliv mark.

Flera remissinstanser lar upp den nya skogsvårdslagen och
diskuterar betydelsen för framför allt bevarandeinlressena. Länsstyrelsen i
Södermanlunds län betonar att möjlighelerna lill samutnytljande av skogsmarken
kommer atl förbättras i och med utvecklingen av skogsvårdslagens hänsynsregel.
Liknande synpunkter lämnas av flera skogsvärdsstyrelser.

Vissa remissinstanser är kritiska till möjligheterna alt
med skogsvårdslagens hjälp påverka skogsbruket. Länsstyrelsen i Älvsborgs län
menar att möjligheterna all påverka utformningen av skogsbruket är mycket
begränsade trots skogsvärdslagens hänsynsregler. Svenska naturskyddsföreningen
anser atl skogsvårdslagens hänsynsregler i praktiken visat sig vara tämligen
uddlösa och dessulom svåra atl lillämpa. Föreningen hävdar alt det saknas
resurser hos naturvården atl utöva den tillsyn som fordras. Ibland tycks enligt
föreningen inle heller det rätta intresset för atl lillämpa hänsynsreglerna
finnas hos de skogsvårdande myndighelerna. Riksantikvarieämbetet anser alt
skogsvårdslagen bör kompletteras med föreskrifter om hänsyn till
kulturminnesvårdens intressen så som gäller för naturvårdens intressen.

Flera remissinstanser tar upp försurningens betydelse för
skogsbruket. Försurningsfrågorna las upp i avsnill 12 om påverkan på mark- och
vattenresurserna genom föroreningar.

I rapporten har beskrivits olika företeelser i skogsbruket
som kan inverka på annan markanvändning. Betydelsen av de olika åtgärderna har
diskuterats i remissbehandlingen. Från skogsbrukets sida hävdar man i många
fall att de olägenheler som redovisas är överdrivna.

Prop.
1980/81:183 89

När det gäller införande av främmande trädslag finns
endast få kommentarer. Strömsunds kommun anser alt restriktiviteten bör ökas
när del gäller att använda främmande trädslag i skogsbriiket. Göteborgs
universitet är däremot positivt till plantering av främmande trädslag.

Få kommentarer finns när det gäller skogsgödsling.
Länsstyrelsen i Kristianstuds län anser atl skogsgödslingens konsekvenser vad
gäller eulrofiering och försurning måste beaktas. Sura gödselmedel bör inle
användas i försurningskänsliga områden. Skogsvårdssiyrelsen i Kronobergs län
hävdar att skogsgödsling pä kort sikt kan lämna vikliga bidrag till landets
virkesbalans, varför del är viktigt att verksamheten kan fortsätta utan alltför
slora restriktioner.

När det gäller kemisk bekämpning pekar domänverket på alt
de årligen behandlade ytorna är myckel små och att behandlingen återkommer
försl efter 100 år. Verkel jämför detta med alt åkermarken behandlas åriigen.

Vad beträffar trakthyggesbrukel hävdar
lantbruksuniversitetet att kalhyggen är en resursbevarande åtgärd som bl. a.
molverkar försurning. När det gäller växlnäringsföriusler anser universitetet
atl dessa år obetydliga. Man delar dock uppfattningen alt insektsproblemen kan
vara svårbemästrade efter kalavverkning och att vissa djurarter kräver gamla
skogar för sin existens.

1 rapporten redovisas vissa uppgifter om skogslandskapets
utveckling, bl.a. förändringar i fördelningen mellan löv- och barrskog, hämtade
från en rapport från naturvårdsverket och miljödatanämnden. Domänverket hävdar
att dessa uppgifter är missvisande och hänvisar till skogsstatislisk årsboks
uppgifter om atl andelen lövträd förändrats obetydligt de senasle 25 åren. Åven
lantbruksuniversitetet är kritiskt, och hävdar alt andelen lövskog sjunkit
obetydligt de senaste 40 åren.

4.3 Resurser för renskötsel

4.3.1 Renskötseln och den fysiska planeringen

Några remissinstanser har diskuterat renskötselns
ställning i planeringen mera generellt. Lantbruksstyrelsen framhåller atl
renskötselns karaktär, de växlande naturförhållandena där den bedrivs och de
olika anspråken som ställs på näringen från motstående intressen visar på
behovet av mer detaljerade ställningstaganden och anvisningar till hur
intressekonflikterna skall lösas med skäligt hänsynstagande till renskötseln.
Lantbruksslyrelsen menar att de anspråk som olika motstående intressen i
fjällområdet redovisar, kan vara så stora atl de lokall kan äventyra
renskötseln om inte anvisningar utarbetas för en mer samlad bedömning av de
samhällsinlressen som molverkar renskötselintresset. Länsstyrelsen i
Västerbottens lån understryker att ett utnyttjande av de nalurliga
förutsättningarna i fjällområdet för olika ändamål kan innebära visst intrång
för renskötseln. Länsslyrelsen menar dock att en turistisk utveckling i
fjällområdet måsle lill för

Prop.
1980/81:183 90

att ge utkomst ål de boende i området. Länsstyrelsen pekar
här på behovel av att öka förståelsen för olika verksamheters beroende av
markutnyttjande och att det ofta blir fråga om samexistens där man är beroende
av samarbete och samförslåndslösningar. Länsslyrelsen i Norrbottens län hävdar
atl konflikter mellan rennäring och andra inlressen ofta beror av faklorer som
inte är sakligt dokumenterade. Orsaker till della förhållande är enligl
länsslyrelsen bl. a. att det saknas etl material som ger vägledning för all
bedöma om konflikter föreligger. Det material som presenterats av planverket om
rennäringens markanvändning ger enligt länsslyrelsen en förenklad och ibland
vilseledande bild beroende på atl del inle är relaterat till modern renskötsel.
Länsstyrelsen underslryker bl.a. vikten av att genomföra en
vinterbetesinventering. Vidare föreslår man atl det utarbetas utvecklingsplaner
för de olika samebyarna som redovisar näringens inriklning, föreslagna
anläggningar, markanvändningsanspråk elc.

4.3.2 Riktlinjer till skydd för renskötselns områden

1 rapporten framhålls all det kan behöva övervägas atl
införa en riktlinje i en ny plan- och bygglagsliflning om att områden av
väsenfiig betydelse för rennäringen bör skyddas i samband med plan- och
tillslåndsbeslul.

Förslaget kommenteras främst av vissa länsstyrelser och
företrädare för renskötseln. Flertalet remissinstan;5er anser alt ett bättre
hänsynstagande till renskötselns områden behövs och bör föranleda särskilda
bestämmelser i en ny plan- och bygglag. Några kommenterar också del
förhållandel alt PBL-ulredningen inle innehåller någol förslag lill riktlinjer
för renskötselns områden.

Behovel av rikllinjer till skydd för renskölseln framhålls
i yllranden från kammurkollegiei, lantbruksnämndernu i Norrbottens och
Västerbottens län saml Svensku samernas riksjörbund. Lantbruksslyrelsen har
uttryckt samma uppfattning i yttrandet över förslaget lill ny plan- och
bygglag. Lantbmksstyrelsen anser det anmärkningsvärt atl rennäringen och renskötselområdena
inte lagits med bland bevarandeintressen av rikskaraktär i förslaget till ny
plan- och bygglag. Styrelsen anser att stöd för denna uppfattning finns i bl.a.
tidigare beslut i samband med den fysiska riksplaneringen. Lantbruksstyrelsen
pekar också på atl rennäringen i flera kommuners planering alltjämt saknar en
tillfredsställande behandling. Detta motiverar enligt styrelsen en statlig
bevakning, genom att en särskild bestämmelse till skydd för områden av
väsentlig belydelse för rennäringen införs i den nya plan- och bygglagen.
Kammarkollegiet framhåller att renskötseln i rennäringslagen har tillerkänts en
stark ställning i förhållande till konkurrerande intressen, men noterar
samtidigt att förslaget lill ny plan- och bygglag inte upptar någon riktlinje
om renskötseln. Kollegiet begär atl frågan ses över. Lantbruksnämnden I
Västerbottens län anser det helt nödvändigt atl en riktlinje till skydd för
renskötseln införs i den nya plan- och bygglagen. Svenska samernas riksförbund
anser det häpnadsväc-

Prop.
1980/81:183 91

kände all förslaget till plan- och bygglag inle betraktar
rennäringen som etl riksintresse.

Negaliva eller tveksamma till rapportens förslag är
länsslyrelserna i Västerbottens och Norrbottens lån samt lånsarheisnämnden i
Västerhtn-tens län. Länsstyrelsen i Västerbottens län är tveksam till behovel
av skydd i planlagsliftningen för en särskild näringsgren. Erfarenheterna har
enligt länsstyrelsen hittills visat alt stora svårigheier kommer att uppstå vid
avgränsning av olika intresseområden eftersom dessa kan variera över liden.
Rennäringens intressen tillgodoses enligt länsslyrelsen bäst i den form delta
nu redovisas i kommunöversikter och markdispositionsplaner. Länsslyrelsen i
Norrbottens lån anser med hänsyn till sysselsättningsläget i glesbygderna att
yllerligare opreciserade och svårtolkade bestämmelser mot annan verksamhet i
speciallagstiftningar inte kan tillstyrkas.

Lantbrukarnas rik.sförbund och Sveriges
skogsägureföreningars riksförbund har i princip inga invändningar mol
rennäringens behandling i rapporten, men framhåller med anledning av förslagel
till rikllinjer i den nya plan-och bygglagen all även rennäringen bör bedrivas
så att onödiga konflikter undviks.

4.3.3 Hänsyn till renskötseln inom skogsbruket

1 rapporten framhålls att skogsbruk i stor utsträckning
bedrivs i rennäringens vinterbetesmarker. Skogsbruket kommer därvid ofta i
konflikt med renskötselns inlressen. Del är enligt rapporten angeläget all
vinterbetesmarkerna ges bättre skydd eftersom vinterbelel är en grundförutsättning
för renskölseln. I rapporten föreslås all skogsstyrelsen i samråd med
lantbmksstyrelsen, inom ramen för hänsynsregeln i skogsvärdslagen. meddelar
föreskrifter om skogsbrukets bedrivande pä platser som är av belydelse för
renskötseln, såsom rastplatser, samlingsplatser, renskölselan-läggningar m.m.

Förslaget att i skogsvårdslagen införa föreskrifter om
skogsbrukets hänsynstagande till renskötseln har behandlals främst av berörda
cenirala verk och regionala myndigheler. Förslaget tillstyrks av alla
remissinstanser utom en.

Rapportens förslag tillstyrks av i första hand
lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, lantbruksnämndernu i Västerbottens och
Norrbottens län samt Svenska samernus riksjörbund. Lantbruksstyrelsen omtalar
all styrelsen Ullsatt en samrådsgrupp för olika frågor rörande skogsbruk och
renskötsel. Samrädsgmppen har för lantbruksstyrelsen påpekat, alt det samrådsförfarande
som gruppen har till huvudsaklig uppgift att finna former för, försvåras av
att särskilda föreskrifter för hänsynstagande till rennäringen saknas i
skogsvårdslagen. Skogsstyrelsen framhåller all man är beredd alt ulreda frågan,
men anser atl pågående försöksverksamhet inom området i Norrbottens län och
forskningsresultat från lantbruksuniversitetet bör avvaktas för att evenluellt
ligga till grund för arbelel. Lantbruksnämnden i Norrbot-

Prop.
1980/81:183 92

tens län anser all förslagel får anses vara grundläggande
för alt rennäringens markanvändning ska kunna beaktas i enlighet med
rennäringslagen. Svensku samernas riksförbund uppger alt förbundet i en
särskild skrivelse lill skogsstyrelsen har påtalat nödvändigheten av
föreskrifter om skogsbrukels hänsynstagande till renskötseln.

Del enda avstyrkandet av förslaget kommer från
länsstyrelsen i Norrbottens län, som med hänsyn lill sysselsättningsläget i
glesbygden anser atl ytterligare opreciserade och svårtolkade bestämmelser i
olika speciallagstiftningar inle kan tillstyrkas.

4.3.4 Kartläggning av vinlerbetesomrudena

I rapporten framhålls alt den kartläggning av samebyarnas
vinterbetessituation som lantbruksstyrelsen har fått i uppdrag alt genomföra
kommer alt ge ell förbättrat underiag för att göra lämpliga avvägningar mellan
skogsbrukels och rennäringens anspråk inom vinterbeiesområdena.

Behovel av en karlläggning av vinterbelessitualionen för
renskötseln kommenteras och understryks av flera remissinstanser, bl.a. berörda
centrala verk. Kommentarerna föranleds bl. a. av alt resurser för atl genomföra
avsedda inventeringar vid liden för remissbehandlingen inte ställts lill
lanlbruksslyrelsens förfogande.

Behovet av kartläggning av vinterbetesmarkerna framhålls
av luntbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, länsstyrelsen, lantbruksnämnden och
skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län samt Svenska samernas riksförbund.
Luntbruksstyrelsen omtalar att styrelsen har haft i uppdrag att utföra en
förstudie till en renbelesundersökning i vinterbetesområdena, och att förstudien
visar att en vegetationskartering baserad på flygbildiolkning utgör det från
flera synpunkter bästa utgångsmaterialet. Lantbruksslyrelsen anser att
allmänna medel bör slällas lill förfogande med hänsyn bl.a. lill atl flera olika
intressen berörs. Skogsstyrelsen anser det angelägel all kartläggningen av
vinterbelessitualionen slutförs och att skogsbrukels behov av åtgärder
samtidigt kan överblickas. Med etl sådanl underlag för samräd anser
skogsstyrelsen atl ömsesidiga driflsanpassningar kan diskuleras bättre än idag.
Länsslyrelsen i Norrbottens län anser atl dokumentationen av
renbetestillgångarna är en särskilt angelägen uppgift för atl bedöma om
konflikter mellan rennäring och andra intressen föreligger. Svenska sumer-nus
riksförbund framhåller att avsevärda arealer utomordentligt känsliga
renbetsmarker berörs av det mer aktiva skogsbruk som domänverket enligl
förbundet avser att bedriva. Del är enligl förbundet nödvändigt att några
avverkningar inte kommer till stånd i avvaktan pä föreskrifter om skogsbrukets
hänsynstagande till renskötseln och atl kartläggningen av vinterbetesmarkerna
har genomförts.

4.3.5 Övriga frågor

1 rapporten framhålls att det är angeläget att
anläggningar för rekreation

Prop. 1980/81:183 93

och
turism lokaliseras så all renskötselns intressen skadas så lite som möjligt.

Några
remissinstanser har kommenterat detta. Lantbruksstyrelsen anser t. ex. atl en
fortsatt utbyggnad för atl underlätta turism och röriigt friluftsliv medför
störningar och intrång som sker med stöd av allemansrätten även om
utbyggnaderna lokaliseras med hänsyn till renskötselns inlressen. Styrelsen
pekar också pä olägenheter genom spridd bebyggelse. Svenska samernus
riksförbund redovisar en liknande uppfaUning.

4.4.
Viltproduktion

I
rapporten har viltproduktion inle betraktats som en areell näring och har
heller inte tagits upp till nägon särskild behandling. Detta har lell lill
vissa kommentarer, vilka i huvudsak går ut på att jakten bör ses som en areell
näring.

Lunds
universitet anser att till de areella näringar som behandlas i rapporten bör
evenluellt läggas jakten, vars avkastning är fullt jämförbar med exempelvis
renskötseln. Slutens naturvårdsverk menar alt vilifrå-gorna är helt försummade
i den fysiska riksplaneringen, trots den inle föraktliga nalionalekonomiska
betydelsen. Detla bör enligt verkel rättas till genom förbättrat inventerings-
och planering.sarbete samt rikllinjer. Verkel är berett atl göra en närmare
ulredning om behövliga insatser. Åven Svenska jägareförbundet anser att jakten
borde föras in i riksplaneringen som en egen näring. Förbundet hänvisar till
att avkastningen i kött enbart av den svenska älgslammen representerade etl
pris pä ca 470 milj. kr. jaktåret 1979/80. Därtill kommer värdet av rådjurs-,
krön- och dovvill-stammarna. Man kan därför enligl förbundet inle förbigå
hjorlvillel som naturtesurs i den fysiska riksplaneringen.

5
Skydd av nationella resurser för naturvård, friluftsliv och kulturminnesvård

5.1
Översyn av urvalet av riksintressen

1
rapporten framhålls atl kunskaperna om landets nalur- och kulturvärden har
ökat väsenlligl sedan urvalet av områden av riksintresse för naturvården,
kulturminnesvården och friluftslivet gjordes. De ökade kunskaperna i olika
avseenden motiverar enligt rapporten en översyn av urvalel av riksintressen.

Frågan
om en översyn av urvalet av riksintressen behandlas framför allt av berörda
centrala verk, länsstyrelser och kommuner. Förslaget tillstyrks uttryckligen av
flertalet remissinstanser. Något avstyrkande finns inle.

Förslagel
tillstyrks uttryckligen främsl av riksantikvarieämbeiei, länt-

Prop.
1980/81:183 94

hruksstyrelsen, ett knappt 10-tal länsstyrelser, flera
kommuner. Lantbrukarnas riksförbund och Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund saml Svensku nuturskydd.sföreningen. Riksantikvarieämbetet anser
det viktigt att urvalet av kulturminnesvårdens intressen ses över.
Lantbruksstyrelsen anser det väsentligt att bevarandeintressena blir bättre
redovisade och avgränsade än vad som nu är fallet, och tillstyrker därför en
översyn. Länsstyrelsen i Östergötlunds län menar alt del ökade
kunskapsunderlaget gör del motiverat all se över urvalel av områden som bör
belecknas som riksintressanta för naturvård och kulturminnesvård. Länsstyrelsen
i Älvsborgs län framhåller all en översyn behövs, och atl samtidigt
definitionen av riksintresse bör omprövas för atl undvika att områden som inle
är av riksintresse men inte heller enbart är av lokalt intresse ska försummas i
skyddsarbetet. Länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller atl riksintressena
för naturvård, friluftsliv och kulturminnesvård har preciserats och karllagts
närmare, och all det därior nu är moliveral med en översyn av urvalet - dels
för alt utesluta vissa objekt, dels för att införa vissa nyfunna värdefulla
områden. Luleå kommun menar atl frågan om vilka områden som ska vara av
riksintresse och deras omfattning ständigt måste omprövas. Ulricehumns kommun
anser det vikligl atl de riksintressanta områdena ses över och att begreppet
riksintresse ges en definition som svarar mot ett ekologiskt tänkande. Kommunen
menar också alt satsningarna pä skydd av naturmiljön framstår som mycket
blygsamma jämfört med andra investeringar i samhällel, varför en ökning av
insatserna bör göras. Svensku naturskyddsföreningen finner en översyn i högsta
grad nödvändig, men framhåller samtidigt att urvalskriterierna behöver ses
över. Nya aspekter på naturmiljön mäsle tas upp, rörligheten i urvalel bör vara
slörre, begreppel riksintresse bör ges en ny definition och riksintressena bör
närmare kopplas till den ekologiska grundsynen, hävdar föreningen.

Några remissinstanser föreslår tidpunkt för översynen.
Riksantikvarieämbetet föreslår för kulturminnesvårdens del alt översynen sker
i anslulning till upprättandet av regionala kullurminnesvårdsprogram.
Länsstyrelsen i Östergötlands län förordar en översyn under hösten 1982.

Statens naturvårdsverk lar inte direkt ställning för en
översyn, men anger att en systematisk översyn och precisering av riksintressen
för naturvård och friluftsliv pågår vid verkel. Verkel menar att det i de
naturgeografiska regioner där inventeringar genomförts finns förutsätlningar
för en sakligt grundad översyn. Det stora behov av inventeringar som påtalades
1977 kvarstår dock enligt verket.

5.2 Särskilt utsatta naturtyper

5.2.1 Allmänt

Rapporten anger all vissa naturtyper mer än andra är
ulsalla för anspråk på alt få utnyttjas för skilda ändamål, exempelvis skogs-
och energiproduk-

Prop.
1980/81:183 95

tion. Det gäller bl.a. våtmarkerna, naturskogen och
ädellövskogen. Som en följd av aU vissa naturtyper har minskat i omfattning har
enligt rapporten bl.a. en del djurarter fåU väsentligt försämrade livsmiljöer.
Vissa arter är direkl utrotningshotade.

Urvalet av särskilt utsatta nalurtyper har som regel tillstyrkts
eller lämnats ulan erinran. Svenska nolurskyddsföreningen anser dock att de
grunda havsvikarna som förekommer framför allt i Bohuslän också hör lill de
särskilt utsatta naturtyperna. De är av stor belydelse för fiskproduklionen
och myckel viktiga rast- och provianteringslokaler för sjöfågel, men hotas
bl.a. av frifidsbebyggelse och därtill hörande bälhamnar. Akilon Skånemiljö
menar aU skyddsplanteringarna i odlingslandskapet bör betraktas som en hotad
nalurtyp.

5.2.2 Våtmurker

I rapporten anges atl beslutet om riktlinjer för
skogspolitiken m.m. innebär alt skyldighet införs atl anmäla våtmarksdikning
via skogsvårds-styrelserna fill länsstyrelsen för samråd. Detta ger bättre
möjlighet än f. n. att följa utvecklingen och att göra ingripande i de fall
naturvärdsvärden är hotade. Länsstyrelsen i Jönköpings län anser atl
anmälningsplikten inte ger länsstyrelsen tillräckliga möjligheler all bedöma
dikningarnas effekt i naturmiljön. Anmälningsliden om två månader är enligt
länsstyrelsen för kort för att det med nuvarande resurser skall vara möjligt
alt göra en allsidig bedömning av effekterna. Uppsala universitet redovisar en
liknande uppfattning, och framhåller bl.a. atl anmälningsplikten bara gäller
dikning i samband med skogsbruk. Vidare menar universitetet atl rättsläget är
oklart vad gäller vilka åtgärder som länsstyrelsen kan kräva vid ett samråd.
Lantbrukarnas lättsförbund i Kronobergs län har en annan syn, och anser att
länsmyndigheten i samrådet dikterar villkoren för markägaren och sedan utdömer
vite om markägaren inte är av samma uppfattning. Behov av mer kunskap om
våtmarkerna framhålls av främst slutens nuturvårdsverk, länsstyrelserna i
Uppsala, Kristianstads och Jönköpings län saml Svenska naturskyddsföreningen
och Sveriges fältbiologiska ungdomsförening. Noturvårdsverkei anser bl.a. alt
en förutsättning för all bestämmelserna om anmälningsplikt för våtmarksdikning
ska fungera lillfredsslällande är ökad kunskap om våtmarkerna. Länsstyrelsen i
Jönköpings län anser att de ökade anspråken på våtmarkerna motiverar bättre
kunskap för avvägningar mellan olika anspråk och skyddsbehovei. Länsstyrelsen
anser det därför angeläget att naturvårdsverkets våtmarksinventering genomförs
snabbt. Svensku nolurskyddsföreningen underslryker behovet av att pågående
inventeringar påskyndas och förankras på länsnivå. Som riktlinjer i fysisk
riksplanering anser föreningen bör gälla alt alla våtmarksområden som omfattas
av våtmarkskonventionen ska skyddas från bebyggelse och annan exploatering.

Prop.
1980/81:183 96

5.2.3 Ädellövskog

Uppgifterna i rapporten om arealen ädellövskog och dess
lokalisering har kommenterats av flera remissinsianser. bl.a. skogsstyrelsen,
lantbruksuniversitetet saml länsslyrelserna i Södermanlands, Blekinge och
Hallunds län. Genomgående framhålls alt de uppgifter som rapporten grundas på
inle är tillförlitliga och inte ger nägon säker bild av förekomsten.

Ädellövskogens belydelse las upp i yttranden från
riksuntikvurieämbe-let. Lunds universilel, Göteborgs universilel,
länsslvrelserna i Blekinge, Skaraborgs och Västmanlands lån saml Svensku
naturskyddsföreningen. Riksantikvarieämbetet anser t.ex. atl ädellövskogen har
ett betydande kullurminnesvärdsinlresse som miljöskapande element och som
exempel på äldre markutnyttjande, specielll i vissa äldre slotts- och
herrgårdslandskap. Lunds universitet anser all ädellövskogen har en slor
ekologisk betydelse. Länsstyrelsen i Blekinge lån anser alt en kraftig
minskning av ädellövskogsarealen inverkar negativt pä kulturiandskapet,
landskapsbilden, floran och faunan. Minskningen kan enligt styrelsen få
vittgående ekologiska följder genom försämrade markförhållanden och därmed
bidra till ökad försurning av mark och vallen. Länsslyrelsen i Västmanlands län
konstaterar all ädellövskogen är elt viktigi inslag i kulturlandskapet i
Mälarområdel. Länsslyrelsen i Skuraborgs län omtalar atl lövskogen har stor
utbredning på sluttningarna av länets platåberg. Lövskogarna har har enligl
länsslyrelsen delvis belydande naturvärden och stor ekologisk belydelse, bl.a.
genom alt vara livsmiljö för vissa lill naiurtypen knutna djurarter. Åven
Svensku nuturskydd.sföreningen anser att de kvarvarande ädel-lövskogarna är
omistliga ekosystem, som rymmer en lång rad växter och djur vilka är bundna
till naiurtypen.

Behovel av skydd för ädellövskogen framhålls i yttranden
från bl.a. domänverket. Lunds universitet, länsstyrelsen i Malmöhus lån,
Svensku nuturskydd.sföreningen och Sveriges fältbiologiska ungdomsförening. Domänverket
anser t.ex, att särskilda insalser behövs för atl bevara återstående
ädellövskogar i landel. Berörda arealer är enligl verket så begränsade att de
är av ringa betydelse för skogsbruket. Länsstyrelsen i Malmöhus län
understryker behovet av elt snabbt skydd för ädellövskogen. Länsstyrelsen har noterat
alt en ökad avverkning av ädellövskog pågår i länel, vilket enligt styrelsen
kan ha etl samband med naturvårdsverkets pågående utredning om utökat skydd för
ädellövskogen. Skogsstyrelsen framhåller att ett bevarande av ädellövskogen i
landel kräver också unga bestånd av ädellövskog. Liknande synpunkter har
Sveriges fällbiologiska ungdom.sförening. som anser att en rejäl satsning på
föryngring av lövskog mäste komma igång snarast eftersom den kvarvarande skogen
är gammal. Föreningen föreslår statliga bidrag för lövskogsdrifl. ulbildning i
lövskogsodling samt lövskogsforskning.

Behovel av en översyn av lagsliftningen för atl ge skydd
åt ädellövsko-

Prop. 1980/81:183 97

gen las upp av högskolan i Växjö, länsstyrelserna I
Blekinge, Göieborgs och Bohus och Våstmanlunds län. Svenska
naturskyddsföreningen samt Sveriges fällbiologiska ungdomsförening.
Lånsstyrelsen i Blekinge län anser att sannolikl kan ädellövskogen inle bevaras
i tillfredsställande omfallning såvida inle särskild skyddslagstiftning införs.
Länsslyrelsen i Västmanlands län menar att en översyn av lagstiftningen behövs
för all reglera slutavverkning och överföring lill granskog. Svenska
naturskyddsföreningen anser alt del bör införas lillståndsplikl för avverkning
av ädellövskog. Sveriges fällbiologiska ungdomsförening föreslår all
bokskogslagen kompletteras med ett skydd för övriga lövträd och alt ett
älgärdsprogram upprättas för att öka möjlighelerna till lövskogsodling.
Negativa lill en särskild skyddslagstiftning för ädellövskogen är Lantbrukarnas
riksförbund och Sveriges skogsägureföreningars rik.sförbund, som i stället
vill ha en stimulans av lövskogsbruket.

Enligt rapporten är del angeläget atl länsslyrelserna
utnyttjar möjligheterna till samråd om eventuella avverkningar enligt 20 §
naturvårdslagen (NVL). Olika meningar föreligger om betydelsen av sådant
samråd. Riksantikvarieämbetet delar den uppfattning som kommer till uttryck i
rapporten. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser däremot atl som elt
någorlunda stabilt skydd för ädellövskogen är samrådsskyldigheten enligt 20 §
NVL helt otillräcklig. Uppsala universitet har en liknande uppfattning och
menar att samråd endast är elt instrument för atl länsslyrelsen skall få
information. Reglerna i NVL hindrar vanligen skydd och bevarande ulom vad
gäller små arealer, såvida man inte bildar naturreservat och betalar
ersättning.

5.2.4 Naturskog

Uppgifterna i rapporten om arealen naturskog och dess
förekomst i olika delar av landet kommenleras av några remissinsianser, bl.a.
skogsstyrelsen samt länsstyrelserna i Blekinge och Hallunds län. I yttrandena
framhålls att de uppgifter som rapporten bygger på är osäkra.

Behovel av skydd för nalurskogen framhålls i yttranden
frän nuturhis-toriska riksmuseet, högskolun i Karlstad, Lunds universitet,
länsslyrelserna i Jönköpings och Blekinge län, Falkenbergs, Halmsiuds, Luholms
och Vurbergs kommuner samt Sveriges fältbiologiska ungdomsförening. Naturhistoriska
riksmuseet framhåller atl det fordras snabba beslul om skyddsåtgärder för nalurskogen.
Del bör enligt museet l.v. krävas stopp för avverkning. Länsstyrelsen i
Jönköpings län framhåller alt naturskogen generelll har högl skyddsvärde.
Länsstyrelsen i Blekinge län anser atl del är en myckel väsenllig
nalurvårdsuppgift all bevara representativa naturskogar. Särskilt pekar
länsstyrelsen på sådana naturskogar som i ringa grad har påverkats av
människans ålgärder och som därför ulgör nalurliga skogsekosystem. 1 södra
Sverige är sådana bestånd sällsynta.

Behov av särskild lagstiftning för alt, åtminstone
temporärt, skydda 7
Riksdagen 1980/81. 1 saml Nr 183

Prop.
1980/81:183 98

nalurskogen tas upp av naiurhislorisku riksmuseet och
länsstyrelsen i Koppurbergs län. Nuturhisttniska riksmuseet anser alt det
behövs ell stopp för avverkning tills kunskaperna om naturskogen blivil bättre.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län har liknande synpunkler.

Liksom beträffande ädellövskogen finns det kriliska
uppfattningar om samrådsförfarandets betydelse för att skydda skogen. Kriliska
synpunkler har kommit från länsstyrelserna i Jönköpings, Blekinge, Hallands och
Koppurbergs län. Länsstyrelsen i Jönköpings län anser t. ex. att det krävs
reservat för alt kunna bevara nalurskog. Länsstyrelsen i Blekinge län redovisar
en liknande uppfattning. Länsstyrelsen i Hallands län framhåller alt 20S NVL i
huvudsak bara ger möjlighet att följa utvecklingen, men tycker ändå atl den bör
utnyttjas. Länsstyrelsen i Kopparbergs län finner det mindre meningsfullt alt
samräda enligl 20 § NVL när avverkningar är aktuella, eftersom de krav som kan
ställas inle kan tillgodose naturvärdena.

5.2.5 Fjällnäru skog

Det finns olika uppfattningar bland remissinslanserna när
del gäller naturvärdena hos den fjällnära skogen, vilket hol den är utsatt för
och vilket skyddsbehov som föreligger. Till dem som ultrycker farhågor för atl
väsentliga naturvärdsintressen kan komma all skadas hör kummarkolle-giet,
länsstyrelsen i Koppurbergs län och Göteborgs universitet. Kammarkollegiet
framhåller atl del i ell skogsbruk inom fjällområden med svårföryngrad skog
kan bli fråga om ålgärder som hyggesplöjning och plantering av främmande
trädslag. Detta skulle komma i konflikt med rennäring, naturvärd och
friluftsliv. Kollegiet är därför avvisande till sådant skogsbruk.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser atl ell skogsbruk i fjällområden med
svårföryngrad skog skulle innebära slor risk för alt skog avverkas i områden
som bör bevaras med hänsyn till bl. a. naturvårdens och friluftslivets
intressen. Länsstyrelsen anser därför all slyrelsen bör ges resurser att
karilägga naturvärdena i området mellan gränsen för svårföryngrad skog och
utlagda reservat. Göieborgs universilel understryker behovet av varsamhet vid
avverkning i nordsvenska områden med svårföryngrad skog.

Övervägande negativa till att begränsningar införs när det
gäller skogsbruket i de fjällnära områdena är länssiyrelseri i Västerbottens
län, skogsvårdsstyrelserna I Jämtlands och Norrbottens län, länsarbetsnämnden
i Västerbottens län saml Storumans kommun. Länsstyrelsen i Västerbottens län anger
att de Qällnära barrskogarna kan bli föremål för skogsbruk, men anser inte att
det behövs några restriktioner utöver skogsvårdslagens bestämmelser.
Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län anser att del inte finns några sakliga
moliv för all bevara hela de berörda arealerna. Bevarandeinlressena bör på
många häll ges en framskjuten ställning, men därutöver bör enligt
länsstyrelsen klarläggas hur hela området på bästa sätl kan

Prop.
1980/81:183 99

hanteras på kort och läng sikl. Storinnuns kommun hävdar
alt någon ny lagstiftning beträffande skogsbruket i de fjällnära områdena inle
behövs. Särskilda lagregler skulle enligt kommunen kunna medföra svårigheter
för dem som bor och arbetar i området.

5.3 Särskild lagstiftning för skydd av kulturmiljöer

1 rapporten konstateras alt en ökad samordning mellan
naturvården och kulturminnesvården är angelägen bl.a. i samband med bildande av
naturreservat och naturvårdsområden. För de fall där naturvärdsintressel är
otillräckligt för att utnyttja naturvårdslagen, fordras enligt rapporten en
särskild lagstiftning med möjlighet att bilda kullurreserval eller kulturminnesvårdsområden.

Förslaget att införa en särskild lagsliflning med
möjlighet alt bilda kullurreserval eller kullurminnesvärdsområden behandlas
främst av berörda centrala verk, länsstyrelserna, vissa kommuner och några
organisationer. Flerlalel av de inslanser som tagit upp frågan tillstyrker
rapportens förslag, men vissa avslyrkanden finns.

Rapportens förslag tillstyrks av riksuntikvarieämbetet,
Uppsalu universitet, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsalu, Jönköpings,
Blekinge, Mulmöhus, Göteborgs och Bohus, Örebro, Gävleborgs och Västerbottens
län, Luleå, Luxå, Söderköpings, Växjö och Gävle kommuner, Kungl.
vetenskapsukudemien, LO-distriktel i Stockholms län och Svenska föreningen för
byggnudsvård. Riksanlikvarieämbetet framhåller all del behövs ett lagrum för
att skydda sådana miljöer, där del kulturhistoriska värdet främst gäller
helheten och inte de enskilda byggnaderna eller anläggningarna i sig. För de
miljöer där naturvårdslagen är tillgänglig bör emellertid denna användas.
Länsstyrelsen i Stockholms län tillstyrker en särskild lagsliflning för
kulturminnesvården. Länsstyrelsen i Örebro län finner det otillfredsställande
att kulturminnesvärden för att kunna bevaka sina intressen i slörre samlade
miljöer tvingas utnyttja naturvårdens lagstiftning och resurser. Styrelsen
stöder därför förslagel i rapporten. Länsstyrelsen i Gävleborgs län framhåller
alt naturvårdslagen, byggnadslagen och annan lagstiftning ofla är olillräcklig
för atl ge värdefulla kullurbygder erforderiigt skydd mot förändringar.
Länsstyrelsen understryker därför behovet av lagstiftning för atl bilda
kullurreserval eller kulturminnesvårdsområden.

Några av de remissinstanser som tillstyrker behovel av
förbällrad lagsliflning pekar pä möjligheterna atl med den föreslagna nya
plan- och bygglagen ge ett skydd för kulturmiljöer. Länsstyrelsen i Malmöhus
län menar således all brislerna i dagens kulturminnesvårdslagsiiflning medför
alt vissa landskapsparlier i länet inle blir säkerställda i erforderlig omfallning.
Förslaget till ny plan- och bygglag skulle enligt länsstyrelsen kunna

Prop.
1980/81:183 100

förbättra situationen pä sikt. I avvaklan på plan- och
bygglagens ikraftträdande bör emellertid enligt länsstyntlsen övervägas någon
form av interimistisk konstruktion. Lånsstyrelsen I Göieborgs och Bohus län
anser alt möjlighelerna till skydd av kullurhisloriskl värdefulla områden och
miljöer behöver förbättras väsentligt. Slyrelsen menar att förslaget till ny
plan-och bygglag skulle kunna tillgodose behovet. Gävle kommun önskar också
bättre skyddsmöjligheler, och anser att dessa bör ingå i plan- och bygglagens
regelsystem.

Förslagel lill särskild lagstiftning till skydd för
kulturmiljöer avstyrks av främst lantbruksstyrelsen, lånsstyrelsen i
Västernorriands län samt Varbergs, Falkenbergs, Halmstads och Laholms
kommuner. Lantbruksstyrelsen avslyrker förslaget dels med hänsyn till atl
uppdraget till lantbruksslyrelsen, naturvårdsverket och riksantikvarieämbetet
all se över samarbetet mellan länsstyrelser och lantbruksnämnder inte har
slutförts, dels därför atl konsekvenserna för jordbruket av den föreslagna
lagstiftningen inte har utretts. Länsstyrelsen i Västenunrlands län omtalar att
erfarenheten i länet är att naturvårdslagens skyddsinslitut går att tillämpa
även när skyddsvärda områden till stora delar innehåller bebyggelse. Ur länets
synvinkel är det därför inte hell nödvändigt med en särskild lagstiftning.
Tillägg om kulturminnesvård i naturvårdslagen skulle enligt länsstyrelsen vara
tillräckligt och dessulom lättare att genomföra. Varbergs. Falkenbergs.
Halmstads och Laholms kommuner anser att det bör gå att ordna
kulturminnesvårdsområden och kullurreserval ulan alt skapa ny lagstiftning.

5.4 Skydd av vissa odlingsbygder

I rapporten underslryks all del i bl.a. vissa
odlingsbygder behövs ett skydd mot förändringar av landskapets karaktär. Del är
enligt rapporten angelägel all länsstyrelserna föreslär vilka ålgärder som
behöver vidtas med slöd av byggnadslagen, naturvårdslagen och annan
lagstiftning för atl områdena skall erhålla erforderligt skydd mot
förändringar.

Behovet av skydd mot förändringar av landskapets karaktär
inom vissa odlingsbygder har främsl diskuterats av vissa centrala verk.
länsstyrelser och organisationer. Rapportens förslag tillstyrks som regel eller
lämnas utan erinran.

Rapportens förslag alt det behövs ett skydd mot
förändringar av landskapets karaktär i vissa odlingsbygder tillstyrks av
främsl Göteborgs universitet, lånsstyrelserna i Stockhtdnis. Göieborgs och
Bohus och Skaraborgs län, lantbruksnämnden i Jämtlands län, Fulköpings kommun
och Svensku naturskyddsföreningen. Länsstyrelsen i Slockholms lån framhåller
atl i flera av kulturminnesvårdens intresseområden i jordbruksbygderna finns
samtidiga intressen för friluftsliv och naturvård. Länsstyrelsen

Prop.
1980/81:183 101

har börjat ell arbele med atl avgränsa sädana områden som
behöver elt skydd. Länsslyrelsen i Skuruborgs län konstaterar atl en odlingsbygd
ständigt förändras i lakl med de jordbrukspolitiska och ekonomiska villkoren.
Ändrad eller utebliven hävd, borttagande av brukningshinder och sammanläggning
av enheter leder lill kraftiga förändringar i kulturiandskapet. Länsslyrelsen
menar dock all en varsam rationalisering av åkermarken kan fortsätta ulan all
mångformighelen i landskapet går föriorad. Förändringar ulan samband med de
areella näringarna, t. ex. kraftledningsdragning, energiskogsodling och
vindkraftproduklion bör emellertid undvikas. Fulköpings kommun år positiv, men
framhåller alt en förutsättning är alt en levande jordbruksbygd inte
elimineras. Del fordras enligl kommunen eU levande jordbruk för aU bibehålla
landskapets karaktär. Det fordrar vidare information om befintliga värden och
olika stödformer för landskapsvård, upprustning av kulturhistoriska byggnader
m.m. Svenska naturskyddsföretungen anser det myckel angelägel med ell skydd för
vissa odlingsbygder.

Från flera remissinstanser finns positiva kommentarer utan
uttryckligt tillstyrkande av förslaget. Det gäller främst riksantikvurieämbetet
och länsstyrelserna i Östergötlands, Kopparbergs och Jämtlands lån. Riksantikvurieämbetet
framhåller bl.a. att bevarande av karaktärslandskap blir en allt viktigare
uppgift för att möta en utveckling med storskaliga lekniska system och nya
arealkrävande former för energi- och mineralutvinning. Ämbetet pekar vidare på
länsstyrelsens roll atl vidla ålgärder för alt hindra förändringar. Detta är
enligt ämbetet etl komplicerat arbele, och därför bör regeringen uppdra ål
ämbelel, naturvårdsverket och planverket atl bl.a. utarbeta riktlinjer för hur
samordningen på regional och kommunal nivå skall gå till.

Vad gäller urvalet av områden finns flera förslag till
kompletteringar av rapportens urval. Länsstyrelsen i Blekinge län vill
komplellera med Blekinge skärgård samt kust- och mellanbygden i Blekinge län.
Länsstyrelsen i Västmunlunds län framhåller Hjälmarebygden som lika skyddsvärd
som Mälarbygden. Göteborgs universitet vill komplettera med områden med
traditionellt småjordbruk inom t.ex. delar av Småland.

Negativa lill förslagel till särskill skydd för vissa
odlingsbygder är Uddevullu kommun och Luntbrukarnus länsförbund i Slockholms
län. Uddevullu kommun är tveksam till rapportens förslag av flera skäl.
Kommunen anser t. ex. att det är fel att konservera landskapet till 1980-lalets
förhållanden. Bärkraftiga jord- och skogsbruk fordrar enligt kommunen bl.a.
fortsatt teknisk utveckling. Nya lösningar inom energiförsörjningen kan också
förändra landskapet. Kommunen pekar också på bristen pä ekonomiska resurser för
all få en erforderlig utveckling till sländ. Lanlbrukarnus länsförbund i
Stockholms län menar att förändringarna inom jordbruket inte leder till så
stora förändringar i landskapet att karaktären avsevärt föränd-

Prop.
1980/81:183 102

5.5 Hänsyn till riktlinjerna för hushållning med mark och
vatten vid statlig stödgivning

Rapporten konstaterar atl på regional nivå administreras
den statliga stödverksamhet som har lill uppgift att vara ett näringsstöd eller
elt stöd lill jord- och skogsbruket, turism och rekreation samt medel lill
beredskapsarbeten för landskapsvård, upprustning av kulturhistoriska byggnader
och iordningställande av fornminnesområden. Behandlingen av ärenden av denna
typ har karaktären av kreditprövning eller sysselsättnings-stödjande åtgärder
för att åstadkomma eller bygga under en önskvärd regional struktur. Det är
enligl rapporten angeläget att slödel så långt som det är möjligt används så
atl även strävandena i den fysiska riksplaneringen vad gäller säkerställande
och vård av riksinlressanla objekl och områden för naturvården, friluftslivet
och kulturminnesvården understöds.

Rapportens förslag om användning av näringstödel så att
även strävandena i den fysiska riksplaneringen tillgodoses får genomgående elt
positivt mottagande. Endast en remissinstans avslyrker förslagel.

Förslaget tillstyrks av främst riksantikvarieämbetet,
luntbruksstyrelsen, länsstyrelsernu i Jönköpings, Göteborgs och Bohus, Örebro,
Jämtlands och Västerbottens län, Lunibrukarnas riksförbund och Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund. Svenska naturskyddsföreningen saml Svenska föreningen för
byggnadsvård. Riksantikvarieämbetet anser hänsynstagandet önskvärt frän
kullurminnesvårdssynpunkl. Det bör ocksä enligt ämbetet vara möjligt atl genom
en mer utvecklad seklorsamverkan nå fram lill stödgivning inom jordbruket som
aktivt främjar kulturminnesvårdens inlressen. Lantbruksstyrelsen framhåller
att arbetskraft och maskiner som finns inom jordbruket i många fall lill en
låg kostnad kan användas för vård och säkerställande av för bevarandeintressena
värdefulla områden och objekt. DeUa bör enligl styrelsen kunna ske lill nytta
för både jordbruket och bevarandeinlressena. Del statliga stödel lill jordbruket
kan dock enligt styrelsen användas för alt understödja bevarandeintressen
endast om del överensstämmer med stödets grundläggande syfte. Länsstyrelsen i
Örebro län menar att det är rimligl atl hänsyn las lill riktlinjerna för
hushållning med mark och vatten vid fördelning av statligt slöd. En konsekvens
härav är enligl länsstyrelsen alt de författningar som reglerar olika
stödformer ändras och att etl hänsynslagande skrivs in i dessa. Lantbrukarnas
riksförbund och Sveriges skogsägareföreningurs riksförbund anser det rikligt
atl de slalliga stöd som utgår lill sysselsättning inom en bygd eller en ort
också kan utgå till beredskapsarbeten rörande landskapsvård och upprustning av
kullurhisloriska byggnader m. m. Bevarandeintressena får dock enligt förbunden
inle råda generellt om detta alltför mycket strider mot de areella näringarnas
intressen. Svenska naturskyddsföreningen menar att så långt det gär bör
reglerna för samhällels olika stödformer utformas så alt de förstärker - och i
varje fall inte molverkar - riksplaneringens intentioner.

Prop.
1980/81:183 103

Etl par lantbruksnämnder ställer sig avvisande till
rapportens förslag. Lantbruksnämnden i Stockholms län.anser att samrådet mellan
länsstyrelse och lantbruksnämnd i stödärenden redan är väl utvecklat. Nämnden
pekar ocksä på atl i förordningen om rationaliseringsstöd finns föreskrifter om
bl.a. atl nalurvårdsintressena allmänl ska beaktas i lantbruksnämndens
ställningstagande. Lantbruksnämnden i Göieborgs och Bohus lån inser att viss
hänsyn måsle tas till vård av riksinlressanla objekt och områden för naturvård.
Nämnden anser dock alt det grundläggande syfiet med stödet är atl tillgodose
näringens fortbestånd och utveckling. All genom åtgärder i samband med statligt
slöd skydda den nuvarande karaktären mot förändringar finner nämnden varken
möjligt eller nödvändigl.

5.6 Övriga frågor

5.6.y Naturvård

Vissa kommentarer föreligger kring hur naturvården har
behandlals i rapporten. Göteborgs universitet anser att behandlingen är för
knapphändig. Bl.a. efterlyser man sammanfattningar och utvärderingar av nytillkommet
material under 1970-talel. Universitetet framhåller även alt inventering,
karlering och värdering av från naturvetenskaplig synpunkt skyddsvärda områden
är långt ifrån slutförd. Lunds universitet anser alt rapporten inte
tillräckligt ingående behandlar floran, vilken är i behov av minst lika starkt
skydd som faunan. Universitetet framhåller även vikten av atl, såväl vad
beträffar växter som djur, bevara tillräckliga populalioner och arealer för alt
nä etl skydd på läng sikl. Ocksä Kungl. vetenskapsakademien framhåller behovel
av skydd för floran.

Flera
remissinstanser tar upp problem i samband med skydd och vård av värdefulla
naturområden. Vetenskapsakademien anser att det borde kunna gå lättare atl
skydda naturområden på statligt eller kommunalt ägd mark. Få saker har
emellertid enligt akademien visal sig svårare än all fä olika slatliga
myndigheter med förvaltningsansvar för skog och jord all komma överens i
nalurvårdsärenden. Domänverket framhåller brislen när det gäller vård och
förvaltning av skyddade områden. Verket påpekar atl anslagen lill vård och
förvallning inte alls följer takten för inrätttande av nya objekl. Regering och
riksdag måste la ställning lill hur slora arealer vi har råd att inte bara
avsätta utan också sköta, menar verket. Liknande synpunkter framförs av
Svenska nuturskyddsföreningen, som pekar på alt resurserna för vård och
förvallning särskill av kulturlandskap endast nödtorftigt uppfyller skötselplanernas
intentioner. Föreningen anser all förtroendet för naturvården sjunker om inle
säkerställda miljöer sköts på ell riktigt sätt. Flera kommuner behandlar den
långsamma takten i säkerstäl-landearbelet.

Några remissinstanser har berört möjlighelerna till
samverkan mellan naturvården och kulturminnesvården i säkerslällandearbelel.
Riksuntikva-

Prop.
1980/81:183 104

rieämbetet omtalar atl ämbetet tillsammanas med
naturvårdsverket har en arbetsgrupp för att samordna inventerings- och
planeringsarbetet inom natur- och kulturminnesvård. Här behandlas bl. a.
gemensamma frågor när del gäller kulluriandskapels skötsel och vård. Svenska
nuturskyddsföreningen framhåller atl värden och skyddet av kulturlandskapet är
en lika stor angelägenhet för kulturminnesvården som naturvården. Det är därför
angelägel med gemensamma invenleringsinsatser och bättre kriterier för urval av
representativa kulturlandskap.

5.6.2 Friluftsliv

Uppfattningarna om friluflslivels behandling i rapporten
varierar. Riksidrottsförbundet och landstinget i Malmöhus län är positiva till
behandlingen i rapporten. Kritik riktas frän bl. a. länsstyrelsen i Kronobergs
län. som anser atl rapporten inte tillräckligt har behandlat behovet av goda
rekreationsmiljöer i närheten av tätorterna.

Flera remissinsianser lar upp frågor kring båtlivet. Behov
av en viss planering och reglering framförs i flera yttranden. Enköpings kommun
efterlyser en översiktlig planering med regler för ulbyggnad av hamnar och
riktlinjer för reglering av båttrafik i natursköna och fågelrika områden.
Kommunen finner det svårt alt själv föra fram sådana riktlinjer i översiktliga
planer och önskar alt slalen tar upp problematiken. Västerås komniun anser alt
båtlivet ställer stora krav pä kommunen vad gäller hamnar, vägar och service.
En regional planering för bållivet behövs enligt kommunen. Örnsköldsviks kommun
menar att statliga insalser behövs för att ta emot ett ökat båtliv. Konflikter
med andra intressen har behandlals i en del yttranden. Lunds universitet menar
att båtlivets omgivningspåverkan är ett viktigi problem. Man nämner störande
effekter av intensivt båtliv inom grunda vattenområden, miljöproblem till följd
av giftiga vattenfärger elc. och störande ingrepp i strandområden i samband med
anläggning av nya hamnar. I södra Sverige ter del sig enligt universitetet
ytterst svårt att lillgodose behovel av hamnar utan myckel störande ingrepp i
slrandzonen. Fiskenämnden i Göteborgs och Bohus län framhåller att småbåtslivet
har försämrat villkoren för fisket. Särskilt pekar nämnden på problem i samband
med muddring och mudderlippning, som hell förstör eller försämrar fiskeplatser
och näringsproduktion. Den fria förtöjningen av småbåtar utgör enligt nämnden
också elt allvarligt hinder för fisket vid kusten. Sveriges fältbiologiska
ungdomsförening anser atl föreskrifter om buller, hastigheter,
vattenskidåkning, fågelskyddsområden m.m. inte efterievs. Föreningen menar alt
man bör överväga möjlighelerna att begränsa motorstyrkor och att hänvisa
bållivet lill lämpliga sjöar.

När del gäller fritidsfiske riktas kritik mot rapportens
knapphändiga behandling bl.a. a\ jiskeristyrelsen och länsstyrelsen i
Södermanlands lån. Fritidsfiskarnas riksförbund anser det förvånansvärt att
utredningen inte närmare har försökt atl analysera fritidsfisket och dess
problemställningar.

Prop.
1980/81:183 105

Landstinget i Uppsalu län framhåller alt fritidsfiske är
en stor lurislat-iraklion i de primära rekreationsområdena. Landstinget anser
att en åretruntturism i Mälaren är möjlig med fiske som bas. Det saknas
emellertid ulhyrningsbålar, hamnplatser och övernatlningsmöjligheler. Högskolan
i Vä.xjö anser alt rapporten borde tagit upp problemen med utslagning av
inhemska fiskarter och ulplantering av s. k. ädelfisk. De allvariiga störningar
i den biologiska balansen del blir frågan om, motiverar enligt högskolan någon
form av lagreglering.

6 Industriresurser

6.1 Synpunkter på behandlingen av vissa industrifrågor
i den fysiska riksplaneringen

Flertalet remissinstanser delar eller anför inga erinringar
mol rapportens behandling av industrin i den fysiska riksplaneringen. Allmänna
synpunkter pä rapportens behandling av industrins lokaliseringsanspråk etc.
lämnas av slutens nuturvårdsverk. Lunds universitet, Teknisku högskolan i
Stockholm, länsstyrelsen i Västmunlunds län, Nässjö och Timrå kommuner,
lundstinget i Östergötlands län. Ingenjörsvetenskapsakudemien, Sveriges
industriförbund. Kooperativa förbundet och Landsorganisationen i Sverige (LO).

Statens naturvårdsverk delar i huvudsak rapportens
uppfattning vad beträffar lokaliseringsanspråk, men pekar på all en utbyggnad
av befinlliga industrier i vissa fall kan leda lill en diskutabel tillväxt av
vissa anläggningar som ursprungligen lokaliserats till en plats som visal sig
vara olämplig bl.a. med avseende på utsläpp av olika föroreningar. Del är
därför enligt verket inte självklart att all produktionsökning i framtiden bör
tillåtas ske vid redan etablerade industrier. Etableringar vid lägen med
nedlagd industri bör enligl verkel kunna ske om läget för den aktuella
verksamheten inle är olämpligt med hänsyn till miljö- och
naturskyddsintressena. Del är enligt verkel möjligt alt många industrier skulle
kunna lokaliseras till fler än de orter som rapporten har studerat eftersom
inte alla industrityper kräver samlliga de specifika
lokaliseringsförutsältningar som i vanliga fall förknippas med miljöstörande
industri, s.k. FRP-industri. Verkel delar rapportens uppfattning atl vissa
lokaliseringsfaklorer på sikt kommer alt få mindre betydelse allt efter som
industriella processer och miljöteknik förbättras. Åven Teknisku högskolan i
Stockholm, Timrå kommun. Kooperutivu förbundet och Sveriges industriförbund
anser att industrins fortgående arbete med att minska föroreningsutsläppen kan
leda till atl etablering av FRP-industri kan ske friare.

Åven Ingenjörsvetenskapsakademien framhåller atl
förändrade tillverkningsprocesser och förbättrade reningsmetoder kan föranleda
friare hantering vid lokaliseringsprövning eller eventuellt medföra att sädan
prövning

Prop.
1980/81:183 106

inte erfordras. Akademien anser det angelägel alt dessa
frägor närmare studeras och all meloder utvecklas som kan minska negativa
effekter på mark och vatten och ökar möjligheterna att tillvarata
naturresurserna på etl sätt som ökar välfärden. Till följd av den osäkerhet man
upplevt i fråga om branschernas utveckling har bedömningarna i flera fall inte
utsträckts längre än till ca tio års sikt. Med hänsyn till de långa ledtider
m.m. som gäller kan man ifrågasätta värdet av ett sådant utredningsmaterial.
Ingenjörsvetenskapsakademien anser vidare att det begränsade konventionellt
branschorienterade synsätt som anlagts är iveksamt även med hänsyn till att
dessa bedömningar bör utgöra underlag för en samlad analys av långsiktiga krav
på och konsekvenser för hushållningen med mark och vallen. Även Kumla kommun
och TCO betonar all FRP-industrins behandling i den fysiska riksplaneringen bör
vara långsiktig och inte påverkas av kortsiktiga bedömningar i samband med
konjunktursvängningar.

Sveriges industriförbund konstaterar i likhet med
rapporten att osäkerheten om lokaliseringsanspräken för framlida
nyanläggningar och utbyggnader är belydande. Erfarenhelerna frän
induslriutvecklingen under 1970-lalel pekar enligl förbundel pä att förändringar
i konkurrens- och marknadsförutsättningar kan inträffa med relativt kort
varsel inom betydande delar av en industribransch eller produktionsgrupp. Det
är enligt industriförbundet självfallet vikligl atl industrins möjligheter
till anpassning underlättas, vilkel också släller krav på flexibilitet i
samhällets planering. Den fysiska riksplaneringen blir emellertid enligt
förbundet lätt en planering för oföränderlighet. Förbundet underslryker
samtidigt betydelsen av att framtida nyetableringar och utbyggnader av
FRP-industri kan ske på orter som ger goda förutsättningar för verksamheten.
Förbundet har i sak ingen erinran mol utredningens belysning av olika
lokaliseringsfaktorers betydelse för etablering av FRP-induslrier. För
älskilliga av dessa industrier är också enligl förbundel kostnaderna för
transport av råvaror och färdigvaror m. m. av större belydelse än för
industrin i genomsnitt varför avståndet till råvarukällor och
avsättningsmarknader påverkar valet av lokaliseringsort. Del underslryker
enligl förbundet betydelsen av att sådana områden hålls öppna för denna typ av
industrier. Del är samtidigt angelägel att etablering och utbyggnad inte
onödigtvis försvåras eller hindras genom rigorösa krav på miljöskyddsåtgärder
och omfattande och tidskrävande kontroller etc.

Länsstyrelsen i Västmanlands lön anser att den fysiska
riksplaneringens roll bör begränsas ull alt definiera utbyggnadsbetingelserna
på olika orter och för olika anläggningar, precisera lägen för vissa typer av
anläggningar samt ange vilka ytterhgare utrednings- och planeringsinsalser som
behövs för att klargöra utbyggnadsmöjligheterna. Även Timrå kommun anser all
samhällsekonomiska bedömningar och strävanden till regional balans i den
industriella utvecklingen bör väga tungt vid urval av lämpliga lokaliseringsorter
för FRP-industri.

Prop.
1980/81:183 107

LO anser all industrins önskemål som grundar sig pä helt
företagsekonomiska bedömningar måsle prövas mol det som från en vidare
samhällssynpunkt är fördelaktigast. LO:s mening är atl del är först när sådana
överväganden kan göras som vi kan få en offensiv planering där hänsyn
samtidigt las lill resurser av säväl arbetskraft och kapital som nalur och
miljö.

Rapportens förslag all industriverket förulsätts utarbeta
underlag beträffande den framtida induslriutvecklingen kommenleras av nägra
remissinstanser.

Slutens nuturvårdsverk tillstyrker förslaget och är på
samma sätt som hittills berett all medverka vid bedömning av kommande
miljöinventeringar och evenluella natur- och miljöbedömningar. 7'CO anser all
det är av vikt alt den koppling som finns till industriverket bibehålls och
utvecklas. Industriverket bör enligt TCO ha resurser att fortlöpande bevaka
industriaspekterna i den fysiska riksplaneringen.

Gävle kommun framhåller alt det är angeläget alt det
slatliga underlagsmaterialet för FRP-industri hälls aktuellt för atl realismen
i kommunernas markreservationer för FRP-industri skall kunna upprätthållas.

Kritik mot rapportens förslag all industriverket utarbetar
underlagsmaterial lämnas av Sveriges industrijörbund. Enligt förbundets mening
ger industriverkets undersökningar av industrins planer som de redovisas i
rapporten knappast någon ledning för bedömningar av vilka nyetableringar som
kan bli aktuella i del långa perspektiv som riksplanearbetet är inriktat på och
vilka anspråk pä nya lokaliseringsplatser som därmed kan uppstä. Enligt
förbundets mening måsle frågan om och i så fall hur sådana undersökningar
skall genomföras övervägas noggrannt.

Rapportens förslag all slalens planverk förulsätts svara
för erfarenhetsåterföring i samband med industrietableringar kommenteras
närmare av statens naturvårdsverk. Verkel anser atl uppläggningen av delta
arbete bör ske i nära konlakl med naturvårdsverket, bl. a. eftersom del ofta är
angelägel att undersöka hur installerade miljöskyddsåtgärder inom industrin
fungerar i elt längre tidsperspektiv.

6.2 Lokaliseringsöverväganden

6.2.1 Södru Sveriges kuster

Med utgångspunkl i de bedömningar som nu kan göras av
industrins lokaliseringsanspråk torde enligl rapporten
lokaliseringsmöjligheterna i de anvisade lägena för FRP-industri längs södra
Sveriges kuster vara tillräckliga. Det finns således enligt rapporten inte f
n. moliv att överväga förändringar av gällande rikllinjer för lokalisering av
industri till södra Sveriges kuster.

Flertalet remissinstanser, däribland statens
nuturvårdsverk. delar eller anför inga erinringar mol rapportens
lokaliseringsöverväganden angående södra Sveriges kuster. När det gäller
industri med försurande ulsläpp avvaktar verket med sitt ställningslagande
tills pågående studier rörande

Prop.
1980/81:183 108

olika kustområdens känslighet vid lokalisering av
kolkondenskraftverk har färdigställts. (Se avsnitt 7 Resurser för
energiproduktion).

Endast Kristinehergs marinbiologiska suition anser atl de
utpekade lägena är olyckligt valda med hänvisning lill rapportens
underlagsmaterial. Synpunkler av mer principiell art på rapportens
lokaliseringsöverväganden rörande lokalisering av FRP-industri längs södra Sveriges
kuster lämnas av bl.a. Sveriges industriförbund.

Enligt Industriförbundet kan det nu konstaleras alt
utvecklingen av FRP-industri hittills varit mindre expansiv an vad som
befarades när riktlinjerna för södra Sveriges kuster lades läst år 1973. Enligt
förbundels mening är därför den tidigare mycket reslriktiva inställningen till
västkust-elableringar inte längre sakligt motiverade och de regionalpolitiska
skälen har sålunda minskat i belydelse. Ingen tvekan råder enligt förbundel om
att väst- och sydkusten erbjuder de bäsla lokaliseringslägena i flertalet avseenden
som är vikliga för ett företags livskraft. För så gott som samlliga utpekade
områden redovisas enligt förbundet miljömässiga förbehåll vilkas bärighet ofta
ter sig iveksamma och som kan innebära besvärande restriktioner såväl för
redan etablerade industrier som för eventuella nyetableringar.

1 det följande redovisas synpunkler från remissinslanserna
när del gäller rapportens behandling av utpekade induslrilägen vid södra
Sveriges kuster.

Vad gäller Brofjorden föreslås i rapporten all
miljökonsekvenserna för Gullmarsfjorden och det obrutna kustområdet i Bohuslän
saml konsekvenserna av utsläpp av försurande ämnen noga redovisas i samband
med ansökningar om industriutbyggnad vid Brofjorden.

Av remissinstanserna lämnar lånsstyrelsen i Göieborgs och
Bohus lån. Kristinebergs marinbiologisku stution och Jlskeriiniendenlen i
västra distriktet synpunkter på rapportens behandling av Brofjorden.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län lar inle ställning i sak lill
rapportens förslag. (Länsslyrelsens synpunkler redovisas närmare efler
redovisningen av rapportens förslag angående Stenungsund).

Kristinebergs marinbiologiska station motsätter sig
yllerligare lokalisering av FRP-industri till Brofjorden eftersom
vattenföroreningar kommer alt föras in i det obrutna kustområdet i norra
Bohuslän och påverka Gullmaren. Innanför kusten ligger enligl stationen
försurningskänsliga områden och söt vattentillgången är begränsad.

Fiskeriintendenten i västra distriktet anser all
rapportens bedömning att del finns förutsättningar för lokalisering av industri
med utsläpp till vallen bör omprövas, eftersom de undersökningar av
vatlenrecipienten som gjorts är otillräckliga. Även om vattenomsättningen är
god utanför fjorden bör man enligl fiskeriintendenten vara myckel restriktiv
med ulsläpp lill vatten i detla område.

Beträffande Stemmgsund anförs i rapporten atl det är
väsentligl all konsekvenserna av utsläpp lill vatten och luft noga redovisas i
samband

Prop. 1980/81:183 109

med ansökningar om industriutbyggnad i Stenungsund. För
att inle försvåra eventuell utbyggnad av den befintliga petrokemiska induslrin
finns del enligt rapporten, med hänsyn till del begränsade recipientutrymmet,
skäl all bedöma planer på att etablera annan FRP-industri i Stenungsund reslriklivl.

Synpunkter pä rapportens lokaliseringsöverväganden lämnas
av Stenungsunds kommun, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Kristinebergs
marinbiologiska station och Naturhistoriska museet i Göteborg.

Enligt Stenungsunds kommun framgår del av kommunens
översiktliga planering atl de areella förutsättningarna finns för en utvidgning
av FRP-industri. I samband med en prövning enligt I36a§ byggnadslagen krävs
dock enligt kommunen all en evenluell nyetablering inle medför yllerligare
påverkan pä vallen- och luftrecipienterna.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som samlal
kommenterar industrilägena Brofjorden och Stenungsund, lar inte ställning i sak
till rapportens förslag. Länsstyrelsen pekar på behovel av bättre kunskaper om
utsläppen från denna typ av industrier och deras effekler på såväl luft-och
vattenmiljön som pä människorna. På framställning av länsslyrelsen har
regeringen uppdragit ål naturvårdsverket all göra en särskild ulredning om miljöfrågorna
i Stenungsund. Erfarenhelerna från Stenungsund och Brofjorden visar enligl
länsstyrelsen på svårigheten all upprätthålla kravel på tillräckliga
expansions- och skyddsområden för den miljöstörande induslrin och samtidigt
åstadkomma en lälortsulbyggnad med goda miljöförhållanden i närbelägna orter.

Enligl Kristinebergs marinbiologiska station har
gränsvärden för miljöstörande påverkan i Stenungsundsområdel sedan länge nätts
bäde i luft och vallen, vilkel visats genom försural grundvatten och tydliga
störningar i bottenfaunan i Askeröfjorden. Enligt stationen bör ytterligare
miljöstörande industri inle placeras i Stenungsund. Åven Naturhistoriska
museet i Göleborg anser all kapaciteten i Stenungsund torde vara i del närmaste
fullt utnyttjad eller kanske redan överutnytljad.

Inför yllerligare industrietableringar i Värö är del
enligt rapporten angeläget all valienförsörjningsfrågorna uppmärksammas. Det
är vidare enligt rapporten väsentligt alt konsekvenserna av försurande ulsläpp
noga redovisas i samband med ansökningar om lokalisering till Värö. Mot
bakgrund av de goda förutsäitningar för lokalisering av FRP-industri som
föreligger i Värö är det enligt rapporten - trots de speciella problem som
finns i Värö - angelägel atl möjlighelerna till framlida industrietablering
bevaras.

Rapportens lokaliseringsöverväganden angående Värö
kommenleras av Kristinebergs marinbiologisku station, länsstyrelsen i Hullunds
län och fiskeriintendenten i västra distriktet.

Enligl Kristinebergs marinbiologiska stallon ulgör Värö
för tillfället, trols begränsad sölvallentillgång, det bäsla induslriläget pä
västkusien.

Enligt länsstyrelsen i Hallands län kommer en fortsatt
etablering av lung och miljöstörande industri i Värö att vara förenad med
svårigheter med

Prop. 1980/81:183 110

hänsyn lill otillfredsställande geologiska förhållanden
och problem med tillgång pä råvatten. 1 Värö-omrädel finns enligt länsstyrelsen
under vissa förhållanden goda nalurliga möjligheler atl anlägga en djuphamn.
Den befolkningsutveckling som ägt rurn inom Värö-området gör del enligl
länsslyrelsen önskvärt all fä kompletterande arbetstillfällen med andra
verksamheter än tung och miljöstörande industri. Det är enligt länsstyrelsen
viktigt att med hänsyn till industrins evenluella utbyggnad finna möjligheler
lill elt bättre utnyttjande av Viskan som rävattentillgång. Innan något nytt
störte FRP-område för tung industri föreslås bör del enligl länsslyrelsen vara
värdefullt att kartlägga alla erfarenheter som vunnits i Värö-området, bl.a.
industriernas olika säkerhetskonsekvenser. Landstinget i Hallands län anför
liknande synpunkler. Enligl fiskeriintendenien i västra distriktet bör inverkan
av nuvarande utsläpp undersökas innan ytteriigare utsläpp tillåts i Värö.

1 rapporten anförs alt det är väsentligt alt
konsekvenserna av ulsläpp av försurande ämnen noga redovisas i samband med
ansökningarom lokalisering till Karlshamn.

Länsstyrelsen i Blekinge län. jlskeriiniendenlen i västra
distriktet och Sölvesborgs kommun kommenterar rapportens förslag närmare.

Enligl länsstyrelsen i Blekinge län är för länels del
Karlshamnsomrädet av stort intresse eftersom industri- och hamnområdet i
Karlshamn är en väsentlig resurs för länets näringsliv. Ansträngningar måsle
därför enligl länsstyrelsen göras för atl kartlägga vilka verksamheler som kan
lokaliseras lill området ulan alt förvärra miljösituationen.

Fiskeriintendenten i västra distrikiel riktar kritik mol
rapportens konstaterande att vattenomsättningen i kuslvatlnen i Karlshamn är
relativt god. För fiskets del är det av absolut största vikl all utsläppen i
della kustområde minskar i stället för alt öka. De slora utsläppen i
Hanöbuklen från I.ex. Mörrums bruk och Nymölla AB påverkar slora vallenområden
och mot denna bakgrund är inre Hanöbuklen enligt fiskeriintendenien inle en
recipient med god vattenomsättning.

Sölvesborgs kommun avstyrker ytterligare lokalisering av
FRP-industri till Karlshamn. Det faktum att Karlshamn är ett anvisat läge för
etablering av FRP-industri inger enligt kommunen oro. särskill som negativa
effekter av ulsläpp såväl i luften som i vattnet har konstaterats.

Det är enligt rapporten angeläget att försiktighet iakttas
beträffande utbyggnad i Norrköping av industri rned utsläpp av föroreningar
lill Bråviken. Det är enligt rapporten väsentligt att konsekvenserna av
utsläpp av föroreningar till vallen och ulsläpp till luft av försurande ämnen
noga redovisas i samband med ansökningar om lokalisering lill Norrköping och
att härvid miljökonsekvenserna för Kolmården, Svensksundsviken och det obrutna
kustområdet söder om Bråviken särskilt uppmärksammas.

Rapportens förslag kommenteras av länsstyrelsen i
Östergötlands liin samt Norrköpings och Söderköpings kommuner.

Prop.
1980/81:183 111

Länsstyrelsen i Östergötlunds län ansluter sig lill rapportens
förslag lill rikllinjer för utbyggnad av FRP-industri i Norrköping. Norrköpings
kommun, som i sak inle synes ha någol all invända mot rapportens förslag,
riktar kritik mot vissa beskrivningar i rapporten. Föroreningssituätionen
belräffande luft och vatten kring Norrköping beskrivs enligt kommunen växelvis
som förbättrad under senare år och som om den alltjämt skulle vara synnerligen
besvärande.

Söderköpings kommun anser atl lokalisering av FRP-industri
i största möjliga mån bör begränsas i Norrköping med hänsyn till de effekler en
lokalisering av sådan industri kan ge för Bråviken och kustområdet söder därom.

För Oxelösund-Tunaberg år del enligt rapporten angelägel
att vattenföroreningarna nedbringas vad avser svårnedbrytbara ämnen och ämnen
som kan lösa ut tungmetaller ur bottensedimenten. Konsekvenserna av ulsläpp av
sådana ämnen föreslås i rapporten noga redovisas i samband med ansökningar om
lokalisering lill området liksom miljökonsekvenserna för Kolmården och del
obrutna kustområdet söder om Bråvikens mynning. I regeringens proposition
1978/79:213 med redovisning av planeringsskedet i den fysiska riksplaneringen
förutsätter föredraganden all handlingsfrihet belräffande den framlida
markanvändningen i Tunaberg bevaras i den kommunala planeringen inför de
ställningstaganden av riksdagen som rapporten kan komma att föranleda.

Riksuntikvarieämbetet, länsstyrelsen i Södermanlands län
samt Nyköpings och Oxelösunds kommuner kommenterar rapportens förslag närmare.

Enligl riksuntikvurieämhetet innehåller Tunabergshalvön
flera kulturhistoriskt och naturvetenskapligt värdefulla miljöer. Eftersom
utpekade områden för FRP-industri finns både i Oxelösund och vid Norrköping
bör enligt ämbetet Tunabergsområdet avföras som läge för FRP-industri. Enligt
länsstyrelsen i Södermanlands län har frägan om lokalisering av kolkondenskraftverk
lill Tunaberg behandlats i Bråvikenutredningen där del föreslås att ylterligare
FRP-industri i Södermanlands län bör lokaliseras till Oxelösund. Länsslyrelsen
har lillstyrkt förslagen i Bråvikenutredningen. Genom den utformning
Bråvikenutredningens förslag i övrigt fått med i stort oförändrad
markanvändning bibehålls enligl länsstyrelsen handlingsfriheten för framtida
ställningstaganden. Åven landstinget i Södermun-lunds län ansluter sig lill
Bråvikenutredningens förslag. Enligt Nyköpings kommun bör bevarandeintressena
pä Tunabergsområdet ges föreiräde. Kommunen framhåller atl den inle vill
fränhända sig möjlighelen att planlägga området i enlighet med vad som
hittills framkommit i det interkommunala planeringsarbetet. Oxelösunds kommun
konstaterar att ingen motstridig uppfattning råder centralt och lokalt när del
gäller markanvändningen i Oxelösund.

Enligl rapporten är det angeläget atl vattenföroreningarna
utanför Nv-

Prop.
1980/81:183 112

näshumn nedbringas vad avser svårnedbrytbara ämnen och
ämnen som kan lösa ut tungmetaller ur bollensedimenten. Konsekvenserna av
utsläpp av sådana ämnen bör enligt rapporten noga redovisas i samband med
ansökningar om lokalisering till Nynäshamn.

Rapportens förslag kommenleras av Nynäshamns kommun och
Centerpartiets lokulorgunisulion i Nynäshamn.

Nynäshamns kommun framhåller att man upprällat en
omrädesplan för Norvik-Kalvö-omrädei, vilkel medger etablering av FRP-industri.
Med hänsyn till rapportens förslag lill riktlinjer för Nynäshamn måste enligl
kommunen Norvik-Kalvö behandlas med stor försiktighet. Kommunen pekar vidare på
atl i området finns goda förutsättningar för etablering av en djuphamn. Även
Centerpartiets lokulorgunisulion i Nynäshumn anser att de goda
hamnförulsättningarna bör utnyttjas bällre.

Som en riktlinje i den fysiska riksplaneringen för
industriutbyggnader i Landskrona gäller att djuphamnskrävande men inte
miljöslörande industri bör tillåtas.

Enligl Landskrona kommun har kommunen mot bakgrund av den
rådande arbetsmarknads- och sysselsätlningssilualionen nu anledning alt
färvänla sig ett positivt beslut beträffande planerna pä en kolhamn i Landskrona
som prövas enligt 136a § byggnadslagen.

Genom de föreslagna nedskärningarna vid Öresundsvarvet är
enligt länsstyrelsen i Malmöhus län näringslivet i behov av nya möjligheter
till utveckling i området. Enligt länsstyrelsen är en kolhamn av väsenllig
betydelse för en samordning av koltransporterna i länet, vilka lill följd av
utbyggnaden av kolbaserade kraflvärmeverk förväntas öka i omfallning. Också
induslriella elableringar knutna till kolimporten bör enligt länsstyrelsens
mening kunna komma i fråga för Landskrona inom ramen för de gränsvärden som
anges i gällande lagstiftning. Lundstinget i Malmöhus län anför liknande
synpunkler.

Aktion Skånemiljö betonar atl FRP-industri inte bör
förläggas till Malmö-Landskrona-området som redan har en stor miljöbelastning
och inom vars område det finns för svensk framtida livsmedelsproduktion viktiga
institutioner och förelag.

Några remissinsianser diskuterar andra induslrilägen längs
södra Sveriges kuster.

Strömstads kommun anser atl Högdal i norra Bohuslän bör
bli ett anvisat läge för FRP-industri. Enligl kommunen har riksdagen beträffande
Hogdalsnäset fastslagit att kommunens redovisade planering för specielll
djupvatlenkrävande industri i Högdal skall gälla (CU 1975/76: I). Riksdagens beslut mäste enligt
kommunens uppfattning innebära bl.a. all Hog-dalsområdet utpekas som omräde för
FRP-industri.

Nyköpings kommun anser att Studsvik bör prioriteras från
intressesynpunkt, eftersom anläggningen genom sitt läge vid högexploaterad
kust och i ett primärl rekreationsområde konkurrerar med bl.a. den
vetenskapliga naturvårdens inlressen.

Prop.
1980/81:183 "3

6.2.2 Norrlandskusten

Konkurrensen om mark är enligl rapporten generelll sett
inte lika slor vid norrlandskusten som vid södra Sveriges kuster, även om det
lokalt kan föreligga starka konflikter om markanvändningen. Enligt rapporten
finns det därför frän den fysiska riksplaneringens ulgångspunkter f n. inle anledning
att vid nortlandskuslen anvisa särskilda lägen för FRP-industri. Med hänsyn
till hushållningen med mark och vallen är det enligt rapporten emellertid
vikligl alt etablering av FRP-industri i första hand sker i anslutning till
platser med befintlig industri och att nya områden endast tas i anspråk om
förutsättningarna för lokalisering i områden med befintlig industri är
otillräckliga.

Flertalet remissinstanser delar eller anför inga
erinringar mot rapportens förslag angående lokalisering av FRP-industri vid
norrlandskusten. Förslagen kommenteras närmare av statens naturvårdsverk.
Lunds universitet, länsstyrelsen i Gävleborgs län. Gävleborgs läns landsting
och Timrå kommun.

Statens naturvårdsverk anser att redan etablerade
industrilägen eller lägen med nedlagd industri bör väljas i de fall etablering
av FRP-industri inte kommer i konflikt med intressen för att bevara obrutna
kuslslräckor, eller om lokaliseringen inte är olämplig frän andra
utgångspunkter. Utsläpp till vatten och luft av persislenta ämnen bör enligt
verkel generelll undvikas med hänsyn till Östersjöns känslighet och begränsade
vattenomsättning. 1 bedömningsunderlaget bör enligl verket ingå risker för
miljön av de eventuellt ökade transporterna av miljöfarligt gods till lands och
till sjöss till följd av den aktuella etableringen.

Enligt Lunds universitet är utpekandet av vissa platser
längs norrlandskusten etl framsteg i strävan atl på elt rimligt säll fördela
FRP-industri längs landets kuster.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län framhåller alt del är
synneriigen angeläget atl det skapas fler arbetstillfällen i länel varför det
ur regionalpolitisk synpunkl är önskvärt att FRP-industri lokaliseras dil. Det
är enligl länsslyrelsen också från den fysiska riksplaneringens utgångspunkter
angeläget alt FRP-industri förläggs till norrlandskusten med hänsyn lill
markkonkurrensen längs södra Sveriges kuster. Gävleborgs läns lundsting anför
liknande synpunkter.

Timrå kommun anser atl de svårt drabbade
norrlandskommunerna borde prioriteras vid erhållande av ersättningsindustrier
för atl ge sysselsättning åt friställd arbetskraft.

Kritik mot redovisningen av lämpliga induslrilägen längs
norrlandskusten framförs av Sveriges industriförbund. Förbundet konstaterar
atl inlresset för lokalisering av FRP-induslrier till denna del av landel inle
lorde vara särskilt stort med hänsyn till att förutsättningarna allmänl sett är
mindre gynnsamma där för denna typ av industri. En negativ faktor är därvid
bl.a. de höga transportkostnaderna och förbundet ställer sig frå-8 Riksdagen
1980/81. I saml Nr 183

Prop.
1980/81:183 114

gande till att resurser avdelas för ytterligare
utredningar om lämpliga etableringslägen som ändock måsle bli rätt leoreliska.
Förbundel utgår från alt del skall finnas möjligheter att finna lämpliga
lokaliseringsplatser med ledning av befintligt material då ett konkret inlresse
för lokalisering i första hand uppkommer i anslutning till redan befinlliga industrier.

Rapportens försiag att handlingsfrihet bör bevaras på
platser med goda förutsättningar för lokalisering av FRP-industri delas eller
lämnas ulan erinran av flerlalel remissinsianser. Viss tveksamhet mol förslaget
framförs av två länsstyrelser.

Länsstyrelsen i Västernorriands län kritiserar rapportens
förslag all kommunerna i sin planering bör bevara handlingsfriheten i de lägen
längs norrlandskusten som har förutsättningar atl ta emot FRP-industri. Det
borde enligl länsslyrelsen vara möjligt alt ulifrän de olika lägenas specifika
förutsättningar och de regionala förutsällningarna i övrigl göra en översiktlig
bedömning av vilka branschtyper som kan vara möjliga alt lokalisera lill olika
lägen. En sådan bedömning skulle enligl länsstyrelsen slarkl bidra lill att
minska den osäkerhet som nu försvårar planeringen i flera kommuner.
Länsstyrelsen i Västerbottens län anser att om lokalisering av FRP-industri
skall få etl reellt intresse måste möjligheterna atl vid norriandskusten
lokalisera sådan industri mera målmedvetet belysas. Därvid lorde enligt
länsstyrelsen berörda kommuner bli mera motiverade att åstadkomma erforderliga
markreservationer för att uppnå den önskade handlingsfriheten.

I det följande redovisas av remissinslanserna gjorda
bedömningar av vissa av de i rapporten omnämnda industrilägena.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län delar rapportens
uppfattning att det är angeläget atl i den kommunala planeringen bevara
handlingsfriheten vid Idenor, Essvik, Ljusne-Vallvik och Fredriksskans.
Länsslyrelsen anser atl det inte f. n. finns anledning att anvisa ytterligare
lägen för FRP-industri. Gävle kommun understryker att Fredriksskans i kommunen
är avsett för FRP-industri och att inga ätgärder eller lokaliseringar får
vidtagas så all områdets framtida användning för sådan industri försvåras.

Hudiksvalls kommun konstaterar att del i den av
kommunfullmäktige antagna kommunöversiklen har markerats som möjligt atl
lokalisera FRP-. industri till Idenor och Essvik. Enligl kommunen kan del dock
redan nu konstateras att Idenor inte passar för industri med besvärande
immissioner på grund av vindförhållanden saml den relativa närheten till
Hudiksvalls tätort. Sundsvalls kommun framhåller att det vid Essvikshalvön
reserverats mark för industri i kommunens planering. Prövningen av etablering
till Essvik av FRP-industri bör prövas från fall till fall.

Enligt Härnösands kommun pågår i samarbele med Utansjö
Bruk och länsstyrelsen studier för en närmare planering av industrimarken i
Mört-salsområdet. Industriintresset är enligl kommunen säkrat genom att området
i den av fullmäktige antagna markdispositionsplanen är utlagt som
industriområde.

Prop.
1980/81:183 H"»

Under förutsältning all garantier ges för att miljön inte
förstörs kan Nordmulings kommun acceptera Järnäs-Bredvik och Kräken som länkbara
lokaliseringsorter för FRP-industri. Statens naturvårdsverk anser att
Järnäs-Bredvik och Kraken är olämpliga platser för lokalisering av
FRP-industri. Järnäshalvön är enligl verkel ell område som i likhel med de tre
föreslagna kuststräckorna längs norrlandskusten bör undantas från FRP-industri.

Luleå kommun konstaterar alt inom Luleå tätort finns elt
expansionsul-rymme som beslår av hela det område som i kommunöversiklen
utpekades för fortsalt områdesplanering. Därvid ingår enligt kommunen Sandön på
vars sydvästra sida del finns goda möjligheter lill djuphamn och etablering av
miljöstörande industri.

6.2.3 Inlandet

Lokalisering av industri till inlandet är enligt rapporten
angelägen säväl av regionalpoliliska skäl som för atl avlasta kusterna. I
likhel med norrlandskusten gäller enligl rapporten alt konkurrensen om mark i
inlandet inle är lika slark som vid södra Sveriges kuster, även om del
självfallel lokalt kan föreligga slarka markanvändningskonflikter. Det finns
därför enligt rapporten frän den fysiska riksplaneringens utgångspunkter inle
f. n. anledning att anvisa särskilda lägen för FRP-industri i inlandet.

Flertalet remissinstanser delar eller anför inga
erinringar mol rapportens förslag.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anser att det är
angeläget alt den fortsatta utredningen om lokalisering av industri lill
Bergslagen resullerar i malerial som ger underiag för beskrivning av
möjligheterna lill inlandslokalisering av industri pä likvärdigt sätt som vid
kusllokalisering. Materialet bör också enligl länsslyrelsen innehålla
utredningar om infrastrukturens ulbyggnad och kostnadsslruktur i
Bergslagsområdel som underlag för bedömning av åtgärder för atl utjämna
konkurrensläget för inlandslokaliserad industri jämfört med kustlokaliserad.
Ulredningar behövs också enligt länsstyrelsen om vilka induslriiyper som är
mindre känsliga för de kostnads- och transportproblem som kan förekomma i
inlandet. Landstinget i Koppurbergs län anför liknande synpunkler och betonar
att utredningsarbetet bör påskyndas.

Kritik mol förslagel till fortsatta studier i inlandet
framförs av Sveriges industriförbund. Förbundet ifrågasätter det meningsfulla i
alt avsätta resurser för ytterligare sludier av inlandslokalisering av
FRP-induslrier så länge det inte finns några indikationer på atl etablering
lill denna del av landet är intressant från förelagsekonomiska utgångspunkter.

Länsstyrelsen i Örebro län. Svenska kommunförbundet och
Kumla kommun riktar kritik mol rapportens behandling av inlandslokaliseringsfrä-gorna.

Prop.
1980/81:183 116

Svensku kommunförbundel anser att förslag saknas rörande
inlandslokalisering av FRP-industri.

Länsslyrelsen i Örebro län anser att inlandet inle har
givils en tillfredsställande behandling vad gäller möjliga inlandslägen för
tung och miljöstörande industri och atl liden är mogen för alt utse etl anlal
tänkbara lägen i inlandet och därefter studera förutsällningarna för alt
lokalisera industri till dessa lägen. Kumla kommun anför liknande synpunkler.

Etl anlal remissinstanser redovisar synpunkler på valet av
områden där inlandslokalisering av FRP-industri bör ske resp. inte bör ske.
Enligl slalens naturvårdsverk bör etablering eller ulökning av industrier vid
Mälaren och Vänern inte ske om etableringen innebär ökade transporter av
miljöfarliga kemikalier på sjöarna, eftersom de är dricksvattentäkter för stora
befolkningsgrupper. Enligl länsslyrelsen i Älvsborgs län synes någon ny
FRP-industri inom den del av Vänerkuslen som ligger i Ålvsborgs län inte
aktuell. Sveriges fällbiologiska ungdom.sJÖrening kan inte acceptera några nya
elableringar av FRP-industri vid Vänern. Fiskeriinienlenten i nedre södru
distriktet framhåller alt hänsyn måste tas till insjörecipienter-nas begränsade
förmåga vid inlandslokaliseringar.

Andra lägen för lokalisering av FFlP-industri i inlandet
föreslås av nägra remissinsianser.

Lånsstyrelsen i Örebro län framhåller Kvarnlorpsområdet
som ett område med speciella förutsättningar för utveckling av ytteriigare
lung industri, specielll vad gäller områdets naturtillgångar och mycket goda
iransporiför-utsätlningar. Åven Kumla kommun framhåller all Kvarnlorpsområdet
är etl lämpligl utvecklingsområde för lung och miljöstörande industri. Vatten-
och luftrecipienten saml tillgången på processvatten är dock enligt kommunen
begränsade.

Enligt länsstyrelsen i Kronobergs län har Smålands inland
goda förutsättningar atl hysa skogsindustri eller annan industri med behov av
slörre valtenrecipient och bör kunna komma i fråga för tänkbara nyetableringar.
Lessebo kommun finner del synnerligen angelägel - bl.a. av sysselsättnings-
och regionalpolitiska skäl - all studier ulförs omfattande Smålands inland.
Vä.<cjö kommun anför liknande synpunkter.

6.3 Övriga industrifrågor

Överstyrelsen för ekonomiskt försvar behandlar vissa
frågor om underjordsbyggande. Civilförsvarsslyrelsen uppmärksammar behovet av
skyddszoner runt FRP-industri.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län. Kumlu kommun och
Göteborgsregionens kommunalförbund anser atl avfallsdesiruklionsanläggningar
bör räknas till FRP-industri. Lånsstyrelsen i Kopparbergs län konstaterar alt
det innebär stora problem au lokalisera regionala mellanlagringsstationer för
giftigt avfall. Länsslyrelsen vill i deUa sammanhang även påpeka att det

Prop.
1980/81:183 117

finns ell stort behov av mer preciserade riktlinjer för
skyddszoner kring avfallsanläggningar och för andra typer av miljöslörande
verksamhet.

7 Resurser för energiproduktion

7.1 Allmänna synpunkter

Flertalet remissinsianser delar eller anför inle
erinringar molrapportens behandling av energifrågorna. Lunds universitet,
Chalmers tekniska högskola, länsstyrelserna i Västmanlands, Kopparbergs,
Gävleborgs och Västernorrlands län. Svenska kommunförbundel. Tjänstemännens cenlralorgunisalion
(TCO), Riksförbundet för hembygdsvård och Lundskups-arkitekternas riksförbund
framhåller särskill att det är av vikl atl energifrågorna blir föremål för
överväganden inom ramen för den fysiska riksplaneringen.

Svenska kommunförbundel framhåller alt energifrågorna
kommer all ändra förulsältningarna för den kommunala planeringen på etl
genomgripande sätt genom atl nya energikällor kommer atl slälla anspråk på
mark i konkurrens med andra intressen utifrån andra förutsättningar än dagens.
Sannolikl blir del nödvändigt att anpassa det framtida samhällsbyggandel så atl
slörre hänsyn las lill energikonsumtionen. Energiaspekterna måste enligt
förbundet därför behandlas tidigt i planeringsprocessen, dvs. när
bebyggelsemönstren läggs fasl, när trafiksystemen utformas etc. Kommunförbundet
anser att energifrågorna måsle ges högsta prioritet i det fortsatta
riksplanearbetet så alt en god planeringsberedskap snabbi åstadkommes.

1 statens planverks yttrande rörande forlsall fysisk
riksplanering (DnrR 3040/77) anför planverket bl.a. följande när del gäller
energifrågornas behandling i den fysiska riksplaneringen. Frägor som gäller
energiförsörjningen bör ges en cenlral plats i den forlsalla fysiska
riksplaneringen eftersom produktionen och användningen av energi i hög grad
påverkar markanvändningen, hushållningen med naturresurserna och uppbyggnaden
av landets fysiska struktur. Planeringen av energiförsörjningen måste kopplas
till övrig samhällsplanering, främst fysisk planering, regionalpolitisk
planering och transportplanering. Bebyggelseplaneringen måsle i ökad
ulslräckning beakta energiaspekterna, då såväl lätortsstruklur som bebyggelsetyp
påverkar energiförbrukningen. Utredningsinsatser krävs på cenlral nivå för alt
klarlägga de komplexa sambanden mellan energiåtgång och bebyggelseplanering.

Rapportens förslag alt handlingsfriheten bör bevaras genom
att naturresurser och andra fysiska förutsättningar skyddas så atl framlida
ianspråktagande inte försvåras delas eller lämnas ulan erinran av flertalel
remissinstanser. Länsstyrelsen i Norrbottens län,
Ingenjörsvetenskapsukudemien,

Prop.
1980/81:183 118

Luntbrukarnus riksförbund och Sveriges
skogsägareföreningarnas rik.sförbund saml Västerbottens läns handelskammare
underslryker särskilt behovel av handlingsfrihet i energipoliliken.

Centrala driftledningen och statens vattenfullsverk ser
del som ytterst angeläget all handlingsfriheten bevaras för utformningen av
framtida energisystem, varför riktlinjer för lorv, biomassa, vindkraft etc.
snarast bör utarbetas inom ramen för den fysiska riksplaneringen. Utformningen
av riktlinjer för konventionella energikällor, som kol och vattenkraft, bör
enligt Centrala driflledningen utformas sä atl en leknisk utveckling inom dessa
områden inte förhindras. Metoden atl lägga in namngivna geografiska begränsningar
baserade pä kännedom om dagens leknik lägger en hämsko på den tekniska
ulvecklingen. Den fysiska riksplaneringen är enligl krafUndustrins uppfattning
en del av en nationell miljökonsekvensbeskrivning och verksamheten bör
bedrivas av statliga, regionala och kommunala organ. Enligt Cenirala
driflledningen är del bäsla underlaget för slutliga
miljökonsekvensbeskrivningar för olika anläggningsprojekt remissyttranden i
olika tillståndsfrågor. Svenska kraftverksföreningen ansluter sig till de synpunkler
och förslag som Centrala driflledningen har avgivit.

Sveriges industriförbund menar i likhel med rapporten alt
det kan vara av intresse att skydda sådana naturresurser och andra
förulsällningar som är av särskilt inlresse för landets energiförsörjning.
Enligt industriförbundet följs utvecklingen på energiomriidet numera noga av
berörda myndigheler varför lämpligheten all inom riksplaneringens ram
genomföra en allomfattande geografisk planering av produktion och distribution
av energi starkt kan ifrågasättas. Näringslivets byggnadsdelegation anför
liknande synpunkter samt pekar på atl ulvecklingen inom energiområdet i dag
följs mycket noga av 25 ä 30 olika myndigheter och institutioner. Eftersom
varje viktigare beslut som rör hushållning med landets energiresurser enligt
delegationen blir föremål för prövning enligl I36a§ byggnadslagen framstår den
geografiska planeringen som rapporten härutöver föreslär som överflödig.

Enköpings, Kristianslads och Västerås kommuner, LO samt
Jämtlands och Väslernorrlands läns handelskummare betonar vikten av atl den
fysiska riksplaneringens behandling av energifrågorna samordnas med regeringens
energipolitiska proposition våren 1981.

Kooperativa förbundet. Svenska nalurskydd.sjöreningen,
Sveriges Jält-biologiska ungdomsförening och Akiion Skånemiljö framhåller det
angelägna i att den fysiska riksplaneringen uppmärksammar frägan om hushållning
med energi för all undvika negaliva miljöeffekter från säväl konventionella
som nya energislag.

Prop.
1980/81:183 "9

7.2 Kraftproducerande anläggningar

7.2.7 Allmänna synpunkter

I rapporten framhålls att det är angeläget att berörda
verk fortlöpande följer ulvecklingen inom energiområdet och aktualiserar della
underiagsmaterial.

Enligt statens industriverk år del Iroligt atl en
betydande kondensproduktion, baserad på kol, torv eller biomassa måste komma
till stånd för att klara den framtida elförsörjningen. Det är därför enligt
industriverket angeläget atl inom den fysiska riksplaneringen lämpliga lägen
inventeras och reserveras för sådana relalivi svåriokaliserade
elproduklionsenheler som kondenskraftverk. Åven markreservationer för nya
energikällor, främst anläggningar för nyttiggörande av solvärme och vindkraft,
bör enligl verket beaktas. Det måste vidare bedömas vara en viktig, nödvändig
och angelägen uppgift att göra förbränningsanläggningar mer miljövänliga. Etl
antal remissinsianser lämnar synpunkler på de olika bränslen som bör komma till
användning i del framtida energiproduklionssyslemet.

Enligt överstyrelsen för ekonomiskt försvar är ett ökal
ulnyltjande av kol den snabbaste och mest realistiska möjligheten för att
begränsa oljeberoendet. Det framstår enligt överstyrelsen som rimligl atl
miljökraven utan alt de därför obehörigt eftersatts hälls inom sådana gränser
att en kolintroduk-lion inte försvåras. En ökad kolanvändning kräver
importhamnar, hantering, lagring och vidaretransporter till konsumenterna som
måste byggas upp på ett tidigt stadium. Det är därför enligl överstyrelsen
angeläget att de krav som en sådan utveckling för med sig beaktas vid
utformningen av riktlinjerna för hushållning med mark och vatten.

Länsstyrelsen i Mulmöhus län anser atl del med hänsyn lill
den omfattande transportorganisation för bl.a. lillförsel av kol och
bortförsel av restprodukter som förutsätts krävs en noga samordnad övergripande
planering för de på skilda håll i länel lokaliserade kolkraftanläggningarna.
Behovet är därför enligt länsstyrelsen slorl av all såväl på nationell som på
regional nivå finna former för en sådan översiktlig planering.

Enligt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län bör en ökad
satsning ske pä olika typer av förgasningsanläggningar och fortsättningsvis bör
man konvertera nuvarande oljebaserade syslem för atl öka försörjningstryggheten.
Länsstyrelsen anser också att en uppdelning av energiproduktionen på flera
energislag och på etl slörre antal små enheter skulle minska sårbarheten och
göra det lättare att bemästra miljökonsekvenserna. För att möjliggöra en för
hela samhället önskvärd energipolitik krävs enligt länsstyrelsen att staten
lägger fast i vilken grad, med vilka reningskrav och var t. ex. kol, naturgas,
biomassa, torv kan användas eller värme från kärnkraftverk skall utnyttjas
eftersom delta knappast kan avgöras av enskilda kommuner. På sikt kan den
petrokemiska industrin enligt länsstyrelsen tvingas över till kol som råvara
varför industriverket bör få i uppdrag att utarbeta

Prop.
1980/81:183 120

etl underiag som belyser vilken roll kol och naturgas kan
fä för den kemiska induslrin och vilka olika slags krav som industrikombinal
baserade på dessa råvaror kan komma all slälla.

Några remissinsianser belyser markanvändningskonflikter
och miljöeffekter som en ökad salsning på bl.a. kol kan medföra. Länsstyrelsen
i Älvsborgs län pekar på att en ökad användning av kol och andra fossila
bränslen kan komma att medföra arealkrävande och i viss mån miljöstörande
upplag särskill i anslulning till hamnar. Göteborgsregionens kom-munulförhund
anser atl rapporten inte på elt tillfredsställande sätt har behandlat
fossileldade kraftverks avfallsproblem. Enligl förbundels mening bör områden
för avfallshantering på ett naturligt säll ingå i all långsiktig planering och
därmed beaklas pä ett så tidigt stadium som möjligt. Sveriges fällbiologiska
ungdomsförening framhåller all utredningen har försummat vitala delar av
problemaliken kring kolkondenskraftverk bl.a. genom all inte belysa effekterna
av det enorma behov av kalk som erfordras för att kunna få en önskvärd rening
av svavelutsläppen.

7.2.2 Vattenkraftverk

7.2.2.1 Konventionella vattenkraftverk

I rapporten konstateras alt en mera omfattande ylleriigare
ulbyggnad av vattenkraften skulle komma i konflikt med starka motstående
intressen och atl det är väsentligt atl kvarvarande outbyggda älvar inte exploateras.

Flertalet remissinstanser delar eller anför inga
erinringar mot rapportens förslag angående vattenkraften.

Vatienöverdomstolen vill inle ifrågasätta atl såväl
ursprungliga som av kulturlandskapet skapade naturvärden kan gä förlorade vid
de mycket kraftiga ingrepp i naturen som följer med en vatlenkraflulbyggnad.
Genom exempelvis skadeförebyggande ätgärder har det emellertid enligt domstolen
i många fall visal sig möjligt att minska skada och intrång för de nämnda
intressena.

Det väsentliga i rapportens förslag att kvarvarande
outbyggda älvar inle exploateras framhålls särskilt av riksantikvarieåmbeiet.
Krokoms kommun, Svensku naturskyddsföreningen, Sveriges fällbiologiska ungdomsförening.
Älvräddarnas samorganisalion, Vilhelmina naturvårdskrets. Nedre Härjedalens
naturvårdsförening. Aktionsgruppen räddu Ammerån och Byggnadsarbetarejörbundets
avdelning i Östersund.

Några remissinstanser önskar att riktlinjerna för
vattenkraften kompletteras med ytteriigare oulbyggda älvsträckor.

Sveriges fältbiologiska ungdomsförening anser alt
riktlinjerna bör kompletteras med en rad inle angivna oulbyggda älvsträckor.
Älvräddarnus samorganisalion kräver etl totalstopp för kraftverk i biflöden
till undantagna älvar och älvsträckor och dessutom all följande älvar och älvsträckor
som uppvisar bevarandevälden av riksintresse undantas från utbyggnad genom
riktlinjer i den fysiska riksplaneringen: Vemån, Härjeån,

Prop.
1980/81:183 121

Nedre Långan, Ammeråns nedre del, Åbyälven, Storån,
Strängforsen (Klarälven), Rotlnaälven saml Marsån. Även Aktionsgruppen rädda Ammerån
anser att Ammeråns nedre del bör undantas från vattenkraftutbyggnad. VUhelmina
naturvårdskrets förordar all Marsån med Fatsjön undantas från
vattenkraftutbyggnad. Enligt Nedre Härjedalens naturvårdsförening bör följande
större älvsträckor bevaras outbyggda: Ljusnan mellan Hede och Sveg, Härjeån
uppströms Kvarnforsen saml Vemån.

Länsstyrelsen i Västerbotlens lån. Strömsunds och Ljusdals
kommuner saml Lantbrukarnas länsförbund i Uppsalu, Östergötlunds och Västerbottens
län anser att fortsatt vattenkraftutbyggnad i första hand bör ske i redan
ianspråktagna vattendrag.

Överstyrelsen för ekonomiskl Jörsvur, Nybro kommun,
Sveriges industriförbund, Svensku kruftverksföreningen saml Centrala
driftledningen och statens vattenfallsverk anser alt riktlinjerna för
vattenkraften bör omprövas. Om en övergång till s. k. alternativa energislag
inte kan komma till stånd i takt med att kärnkraften gradvis avvecklas bör
enligt överstyrelsen för ekonomiskt försvar ett förnyat ställningstagande till
ianspråktagandet av tillgänglig vattenkraft ske. Ceniralu driftledningen och
slutens vut-tenfullsverk framhåller atl målsättningen att skapa handlingsfrihet
för utformningen av framtida energisystem inte kan uppnås om landets mest
betydelsefulla potentiella energiresurser undantas från energiplaneringen.
Enligl Sveriges industriförbund talar redan i dag försörjningsskäl och ekonomiska
skäl för en utbyggnad av ytteriigare en ä två älvar. Enligt Svenska
kraftverksföreningen bör de förändrade fömtsättningarna för elproduktion som
har inträffat under 1970-talet föranleda en omprövning till vattenkraftens
fördel av de tidigare fattade besluten om undantag från utbyggnad av
vattenkraften. När det gäller älvsträckor som inte undantagits frän utbyggnad
bör enligt föreningen en blivande utbyggnad beaktas i planeringen även om ett
utbyggnadsprojekt ännu inte aktualiserats genom ansökan till vattendomstol.
Detta är enligl kraflverksföreningen en fömtsättning för au redan den låga ambitionsgrad
i fråga om vattenkraftutbyggnad som nu gäller (65 TWh/år) skall kunna uppnås.

Fiskeriintendenten i nedre södra distriktet konstaterar
atl anspråken på vattenkraften har ökat även i södra Sverige vilket lett till
att fiskbestånden i strömvattnen starkt trängts tillbaka. Det synes enligt
fiskeriintendenien angeläget att motsvarande utredningar och ställningstaganden
från statsmakternas sida som skett för älvar och älvsträckor i norra Svealand
och Norrland sker för södra Sverige.

7.2.2.2 Små vattenkraftverk

Enligt rapporten kan små vattenkraftverk vara av intresse
i den fysiska riksplaneringen i de fall utbyggnad sker i större omfattning i
ett vattendrag eller konflikter med andra markanvändningsintressen av
rikskaraktär uppstår, varför det är angeläget atl planer pä utbyggnad av små
vattenkraft-

Prop.
1980/81:183 122

verk uppmärksammas på elt tidigt sladium i den kommunala
markanvändningsplaneringen.

Vattenöverdomstolen, riksantikvarieämbetet, fiskenämnden i
Jönköpings län och Älvräddarnas samorganisation ställer sig avvisande eller
tveksamma lill en mer omfaltande utbyggnad av små vattenkraftverk.

Enligt vatienöverdomstolen skulle en mer omfaltande
utbyggnad av små vattenkraftverk i mindre vallendrag medföra beaktansvärda
konflikter med motstående inlressen genom alt belydande värden spolieras för
utvinning av energimängder som framslår som försumbara ur rikssynpunkl. Det
kan därför enligl domstolen ifrågasättas det berättigade i atl genom statsbidrag
driva fram utbyggnaden av känsliga mindre vattendrag. Enligt domstolen bör
samordningen av utbyggnad av mindre vattendrag och bevarandeintressena
ytterligare belysas underdel fortsatta planeringsarbetet. Älvräddarnas
sumorgunisution anför liknande synpunkter. Nedre Härjedalens naturvårdsförening
anser att anläggande av små vattenkraftverk bör förbjudas saml atl kvarvarande
vattendrag skall hållas intakta för fiske och rekreation.

Länsstyrelsen i Kristianstuds län. Luxå, Hulls bergs,
Noru, Strömsunds och Östru Göinge kommuner ställer sig mer positiva lill en
utbyggnad av små vattenkraftverk.

Enligt länsstyrelsen i Kristianstads län måste upprustning
av äldre mindre vattenkraftverk från samhällsekonomisk synpunkt anses lämplig
och i samband härmed kan en upprustning eller ulrivning ske av sådana förtällna
dammar som utgör en säkerhetsrisk.

Riksantikvurieämbetet, länsstyrelserna i Örebro och
Kopparbergs län, fiskenämnderna i Jönköpings, Kronobergs och Älvsborgs län saml
Mönsterås kommun pekar på behovet av inventering och planering för de mindre
vattendragens ulnyltjande.

Länsstyrelsen i Örebro län konstaterar all betydande
naturvärden i form av kvarvarande naturliga forssträckor och kulturvärden hotas
om utbyggnad av små vattenkraftverk sker enligt mest ekonomiskt gynnsamma
alternativ . För att kartlägga förutsättningarna för möjliga om- och
utbyggnader av småkraftverk med hänsyn till främst motstående intressen måste
enligt länsstyrelsen vattendragsvisa inventeringar och utredningar göras. Även
riksantikvarieämbetet framhåller att de kulturhistoriska förhållandena bör
beaktas vid kommande inventeringar av tänkbara lägen för små vattenkraftverk.

7.2.2.3 Pumpkraftverk

Om byggande av pumpkraftverk kommer att aktualiseras får
det enligl rappporten fömtsättas att kraftföretagen redovisar ytterligare
inventeringar av olika tänkbara lägen som underlag för bedömningar av lämpliga
lokaliseringsplatser.

Enligt Sveriges industriförbund skulle byggande av
pumpkraftverk kun-

Prop.
1980/81:183 123

na aktualiseras om vindkraftverk i större omfattning introduceras
i Sverige. Eftersom förulsältningarna för vindkraftproduklion huvudsakligen
finns i södra Sverige är det enligt förbundet främst där som det är meningsfullt
alt bygga pumpkraftverk. Ytterligare lägen i södra Sverige ulöver de av
Centrala driflledningen redovisade torde enligl förbundel vara svåra all finna
med hänsyn till de topografiska krav som slälls på etableringsplats för
pumpkraftverk. Ingenjörsvetenskapsakademien anser all del är viktigt alt
precisera vilken detaljeringsnivä de yllerligare inventeringar av pumpkraftverk
som rapporten förutsätter bör ha.

Enligt Sveriges fältbiologiska ungdomsförening bör ingen
etablering av pumpkraftverk få ske vid oreglerade vattendrag.

7.2.3 Kondenskraftverk

I rapporten föreslås alt etablering och utbyggnad av
kondenskraflverk med mycket omfattande ulsläpp av försurande ämnen inte får ske
pä västkusten, i Karlshamn eller i Norrköping, Asehorn på Kalmarkuslen skulle
enligl rapporten från den fysiska riksplaneringens utgångspunkter kunna komma i
fräga för etablering av kolkraftverk under förutsättning alt kol som
energikälla kan accepteras från miljösynpunkt. I prop. 1978/ 79:213 med
redovisning av planeringsskedet i den fysiska riksplaneringen förutsätts att
handlingsfrihet belräffande den framtida markanvändningen i Tunaberg bevaras i
den kommunala planeringen inför de ställningstaganden av riksdagen som
rapporten kan komma alt föranleda. Vid södra nortlandskuslen har Centrala
driftledningen prioriterat Sunnäs, söder om Söderhamn, som ett tänkbart läge
för ett kolkondenskraftverk. Berörda länsstyrelser har studerat
förutsättningarna för lokalisering lill Norrlandskusten av sådan industri som
behandlas i den fysiska riksplaneringen. 1 dessa studier har Sunnäs inte
redovisats. Om etablering av kolkondenskraftverk på norrlandskusten blir
aktuell förutsätts enligt rapporten ytterligare studier ske av lägen vid
norrlandskusten som kan komma i fräga för en eventuell lokalisering. Enligt
rapporten är koleldade kondenskraflverk f.n. förenade med betydande miljöproblem,
men på sikl bör resultatet av pågående utredningar, bl.a. projekt Kol Hälsa
Miljö, medföra ökade lokaliseringsmöjligheter för kolkondenskraftverk.

7.2.3.1 Allmänna synpunkter på rapportens
lokaliseringsöverväganden

Statens naturvårdsverk anser alt underlaget för rapportens
lokaliseringsöverväganden avseende kolkondenskraftverk är bristfälligt, varför
verket initierat ett utredningsarbete med målsättningen att från natur- och
miljösynpunkt ange lämpliga regioner för lokalisering av kolkondenskraftverk.
Den del av ulredningen som berör försurningsfrågan är enligt verket också
tillämplig på andra industrier med försurande utsläpp. Mot bakgrund av de
preliminära resultat som föreligger anser inte naturvårdsverket att del

Prop.
1980/81:183 124

finns lillräckligl faktaunderlag för att entydigt säga alt
en lokalisering till östkusten är atl föredra jämförl med västkusten.

Lantbruksstyrelsen anser att det är angeläget atl
lokalisering av kondenskraflverk med myckel omfattande utsläpp av försurande
ämnen inte sker inom områden som är särskilt utsatta och känsliga för sädana
utsläpp. Lantbruksstyrelsen ser därför med tillfredsställelse pä rapportens
förslag all kondenskraflverk inle bör få lokaliseras till västkusten. Karishamn
eller Norrköping. Enligt Lunds universitet har försurningen inom betydande
områden i södra Sverige redan nått en närmast katastrofal nivå, varför
skyddsaspekter måsle ges företräde före ekonomiskt betingade lokaliseringskrav.
I eller i närheten av försurningskänsliga områden bör enligt länsstyrelsen i
Kristianstads län lokalisering av fossileldade kondenskraftverk helt undvikas
med hänsyn till brislerna i nuvarande reningsmetoder. Fiskeriintendenien i
nedre södra distriktet konstaterar mol bakgrund av alt försurningen f. n. är
del största miljöhotet för våra sötvatten att kolkondenskraftverk över huvud
taget inte bör få komma i fråga i Sydsverige.

Enligt Örnsköldsviks kommun är det ett felaktigt synsätt
all försurningssituationen är mindre allvarlig i Norrland än i södra Sverige. Eftersom
försurningen i regionen i högre grad än i södra Sverige är lokall betingad kan
ålgärder för en begränsning av ulsläppsnivåerna enligt kommunen förväntas leda
till bättre förhållanden i sjösystemen. Atl dä lokalisera ytterligare
anläggningar, som emitterar försurande ämnen, torde enligt kommunen vara helt
förkastligt ur miljösynpunkt. Åven Riksförbundet för hembygdsvård anser att
försurningssitualionen i Norrland har förbisetts i rapporten.

Sveriges fällbiologiska ungdomsförening anser atl de
effekter som bl. a. en lokalisering av kondenskraftverk vid norrlandskusten kan
fä på finska vattendrag bör beaklas.

Ingenjörsvetenskapsakademien, Sveriges industriförbund
saml Centrala driftledningen och statens vattenfallsverk anser all man inte
bör uttala sig alltför kategoriskt om var kolkondenskraftverk bör resp. inle
bör lokaliseras i landet mot bakgrund av del utredningsarbete som pågår inom
bl. a. projekt Kol Hälsa Miljö. Sveriges industriförbund kan inte ansluta sig
lill rapportens förslag om kategoriskt förbud mot etablering och utbyggnad av
kolkondenskraftverk på västkusten, i Karlshamn och i Norrköping. Enligt
förbundets mening bör konsekvenserna av sådana rikllinjer klariäggas bättre
innan så drastiska åtgärder övervägs. Det bör också kunna visas pä andra
lokaliseringsplatser i södra delen av landet som tillgodoser de krav som
kolkondenskraftverk släller. Centrala driftledningen och statens
vattenfallsverk tolkar förslagen till riktlinjer för södra Sveriges kuster så
att nämnda lägen fortfarande står till förfogande om erforderlig begränsning
sker av utsläpp av försurande ämnen. Del är angeläget atl handlingsfriheten
för etablering av koleldade kondenskraftverk bevaras på Smålandskusten nort om
Kalmar samt i Tunabergsregionen.

Prop.
1980/81:183 125

7.2.3.2 Lokaliseringsöverväganden avseende
västkusien

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, fiskeriintendenten i västra

distriktet, fiskenämnderna i Hallands och Älvsborgs län,
Göteborgs kommun och Svenska hälso- och sjukvårdens tjänstemannaförbund delar
rapportens förslag till riktlinjer för västkusien.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län vill med hänsyn till den
allvarliga försurningssituationen i denna del av landet ifrågasätta rapportens
inskränkning till mycket omfattande utsläpp av försurande ämnen. Enligt
länsstyrelsen bör riktlinjen i rapporten avse alla slags försurande ulsläpp.

Göteborgs kommun anser atl kraven på begränsning av
försurande utsläpp även bör gälla befintliga anläggningar som t.ex. del
oljeeldade kondenskraftverket i Stenungsund. Enligt kommunen får riktlinjen
för försurande ulsläpp pä västkusten inte tolkas så kategoriskt atl exempelvis
en rimlig lösning på värmeförsörjningen i Göteborg äventyras.

7.2.3.3 Lokaliseringsöverväganden avseende södra
Sveriges kuster

Flertalel remissinsianser delar eller anför inga erinringar mot rapportens

lokaliseringsöverväganden avseende södra Sveriges kuster.
Flera länsstyrelser och kommuner kommenterar förslagen närmare.

Landskrona kommun konstaterar i likhet med rapporten all
lokalisering av kolkondenskraftverk i Landskrona lorde kunna komma i fråga
försl om kolkondenskraftverk med mindre utsläpp av föroreningar utvecklas. Länsstyrelsen
i Kronobergs län anser att etablering av kolkondenskraftverk i Landskrona,
Karlshamn och Verkö med nuvarande leknik skulle medföra nedfall av försurande
ämnen och kvicksilver i länet och strider mot rapportens föreslagna riktlinje
om särskild reslriklivitel mol ytterligare försurande utsläpp i känsliga
områden.

Länsstyrelsen i Blekinge län och Karlshums kommun avser
att ta ställning till frågan om etablering av ell kondenskraflverk i Karlshamn
i samband med remissvaret över Karlshamnsverkets Kraflgmpps AB ansökan.
Sölvesborgs kotnmun noterar med tillfredsställelse att etablering av kolkondenskraftverk
med utsläpp av försurande ämnen inte föreslås få ske i Karishamnsområdet.
Liknande synpunkter framförs av Tingsryds kommun. Nybro kommun anser alt
Karlshamn och Åsehorn är olämpliga från den fysiska riksplaneringens
utgångspunkter eftersom kommunen redan nu är utsatt för föroreningar och
försurning av mark och vatten. Mönsterås kommun år inle beredd att ta ställning
till en eventuell etablering av ett kolkondenskraftverk i Åsehorn. Enligl
kommunen försvårar inte pågående markanvändningsplanering en etablering i framtiden.
Länsstyrelsen i Kulmur län konstaterar atl del uianför Asehorn finns områden
av riksintresse för naturvård och friluftsliv. Ur teknisk synpunkt synes
Åsehorn enligt länsstyrelsen vara en mindre lämplig lokalisering och ett
alternativt läge har aktualiserats i anslulning lill Oskarshamnsverkel i
Simpevarp. Det förhållandet all Simpevarp gränsar till "obruten kusl"
ger enligt länssty-

Prop.
1980/81:183 126

relsen skäl för att särskilda miljökrav får ställas vid en
sådan lokalisering. Länsslyrelsen ansluter sig dock till rapportens förslag all
handlingsfriheten t. v. bör bevaras i den kommunala planeringen för
lokalisering lill Åsehorn. Den omständighet att kusttrakterna och Öland inle
har så dålig motståndskraft mot försurning som landels västra delar får enligt
länsslyrelsen inle medföra alt lägre miljökrav slälls i denna del av landet.
Åven Oskurshamns kommun konstaterar i likhet med länsslyrelsen alt konflikter
uppstår gentemot naturvården vid en lokalisering lill Åsehorn. Vidare
konstaterar kommunen all Emån har en laxöringslam av belydande storlek.

Valdemarsviks kommun avslyrker en lokalisering av
kondenskraftverk vid Gryt eftersom läget ligger inom obrutet kustområde samt i
direkt anslutning lill primärl rekreationsområde. Åven länsstyrelsen i Östergötlands
län avstyrker en etablering tili Gryt. Länsstyrelsen är även myckel tveksam
till en utbyggnad av kondenskraftverkel i Marviken framför allt med tanke på
den omedelbara närheten till det obrutna skärgårdsområdet samt närheten till
del försurningskänsliga Kolmårdenomrädet. Länsstyrelsen delar rapportens
bedömning alt lokalisering av kondenskraftverk med mycket omfattande utsläpp av
försurande ämnen inte bör få ske i Norrköpingsområdet. Detla slällningstagande
berör dock enligl länsstyrelsen inle frågan om utbyggnad av etl koleldat
värmekraftverk i Norrköping. Inte heller Söderköpings kommun anser all någol
kondenskraftverk bör lokaliseras lill Norrköping mot bakgrund av de omfattande
utsläppen av försurande ämnen.

Enligt länsstyrelsen i Södennanlunds län har frågan om
lokalisering av kolkondenskraftverk till Tunaberg behandlats i
Bråvikenutredningen där del föreslås atl yllerligare industri av FRP-karaktär i
Södermanlands län bör lokaliseras till Oxelösund. Länsstyrelsen har tillstyrkt
förslagen i Bråvikenutredningen. Enligt länsstyrelsens bedömning torde
tillgänglig markareal i Oxelösund vara alllför begränsad för atl medge
utbyggnad av fyra block. Omfattande hydrologiska ulredningar torde erfordras
för en bedömning av recipienlkapaciteten i omrädel. En annan förulsällning för
lokalisering synes enligl länsstyrelsen vara alt ny miljövänlig
förbränningsteknik ulvecklas så atl luftulsläpp och avfallsproblem kan
bemästras. Genom den utformning Bråvikenutredningens förslag i övrigt fått med
i slorl oförändrad markanvändning bibehålles enligl länsstyrelsen
handlingsfriheten för framtida ställningstaganden. Oxelösunds kommun
konstaterar alt ingen motstridig uppfattning råder centralt och lokall när del
gäller markanvändningen i Oxelösund. Enligt Nyköpings kommun bör
bevarandeinlressena på Tunabergsområdet ges föreiräde. Kommunen framhåller atl
den med åberopande av I36a§ byggnadslagen och det kommunala planmonopolet inte
vill frånhända sig möjligheten att planlägga området i enlighet med vad som
hittills framkommit i det interkommunala planeringsarbetet. Enligt
riksantikvurieämbetet innehåller Tunabergshalvön flera kullurhisloriskl och
naturvetenskapligt värdefulla miljöer. Eftersom utpekade områden för

Prop.
1980/81:183 127

FRP-industri finns både i Oxelösund och vid Norrköping bör
enligl ämbetet Tunabergsområdet avföras som läge för FRP-industri.

Enligl Huninge kommun skulle eventuell FRP-industri i
Oxelösund-Tunaberg och Nynäshamn sprida ulsläpp i luften över bl.a. Haninge
kommun. Enligl kommunen bör i bilden av luftföroreningar beaklas de större
koleldade fjärrvärmeverk som f. n. uireds i bl. a. nordöstra delen av
Södertörn.

7.2.3.4 Lokaliseringsöverväganden avseende norrlandskusten

Rapportens lokaliseringsöverväganden avseende norrlandskusten
delas eller lämnas utan erinran av flertalet remissinsianser. Länsstyrelsen i
Gävleborgs län, Gävle kommun samt Centrulu driftledningen och slutens
vuttenfullsverk redovisar emellertid en annorlunda uppfattning i vissa frågor.

Centrulu driftledningen och statens vattenfallsverk
konstaterar atl kraft-företagen har studerat möjligheterna atl lokalisera
kolkondenskraftverk till norrlandskusten. Redan dessa studier medför stora
resursinsatser och någon omfattande jämförelse mellan ytterligare tänkbara
lägen är varken meningsfull eller realistisk.

Länsslyrelsen i Gävleborgs län anser atl rapportens
redogörelse för Cenirala driflledningens prioritering av länkbara lägen i länet
för elt kolkondenskraftverk är något inaktuell. F.n. riktas enligt länsstyrelsen
del största intresset mot ell läge mellan Vallvik och Sunnäs i Söderhamns
kommun. Lindön och Sundsmarsnäsel har i den fortsatta fysiska riksplaneringen
visal sig sakna aktualitet och länsstyrelsen avstyrker därför lokalisering av
kolkondenskraftverk i dessa lägen. Gävle kommun konstaterar att en eventuell
lokalisering av kolkondenskraftverk till Sunnäs i Söderhamns kommun även
påverkar miljöförhållandena i Gävle kommun. Kustområdet mellan Sunnäs och
Norrsundet i Gävle ulgör enligl kommunen elt av exploatering i stort opåverkat
omräde och har belydande riksintressen för vetenskaplig naturvärd. Med hänsyn
till all den närbelägna tätorten Norrsundet skulle komma all omgärdas av
miljöslörande industrier anser Gävle kommun all Lindön inle bör komma ifräga
för lokalisering av kolkondenskraftverk. Sundsmarsnäsel har enligl kommunen
över huvud taget inte lidigare diskuterats för lokalisering av miljöstörande
industri och en lokalisering av kolkondenskraftverk dit skulle strida mol
lidigare redovisade riksintressen och inkräkta pä befintliga naturreservat och
pä kulturmiljön.

7.2.4 Kraflvärmeverk

Enligt rapporten är det angelägel att kommuner med större
tätorter i sin markanvändningsplanering överväger behovet av markreservationer
för kraftvärmeverk.

Statens naturvårdsverk påpekar all kraftvärme till
skillnad mot kon-

Prop.
1980/81:183 128

densvärme är ett höggradigt utnyttjande av energi som ger
större möjlighel lill miljövårdande ålgärder och samtidigt innebär förbällring
av luftkvaliteten i närmiljön. Det är enligl verket viktigi att man
säkerställer markbehov för skyddszon kring anläggningen med hänsyn Ull
dammning, buller etc. Åven länsstyrelserna i Kronobergs och Göteborgs och Bohus
län samt Göteborgs kommun anser all en utbyggnad av kraftvärmeverk kan innebära
förbättringar i närmiljön i jämförelse med kondensverk eller enskild
uppvärmning. Enligt den senare länsslyrelsen har rapporten tryckt för lite pä
allernalivel förgasning av restoljor eller av kol mot bakgrund av att utsläppen
i närmiljön blir betydligt mindre från en förgasningsanläggning än frän ett
vanligt kolkraftvärmeverk. Åven Nynäshamns kommun uppmärksammar frägan om
förgasningsanläggningar som ell alternativ till utbyggnad av kraftvärmeverk.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser all kommunerna även
bör överväga atl reservera mark vid befintliga kraftvärmeverk och värmeverk
som kan komma att eldas med flis, torv eller kol.

Några remissinstanser kommenterar frägor om
kraflvärmeulbyggnad mot bakgrund av praktiska erfarenheler av nuvarande
kraflvärmeplane-ring. Del är enligt Storstockholms energiukiiebolag angeläget
att en infrastruktur för kolhantering snabbi byggs upp. Energiaktiebolaget
anser att miljöproblemen som blir följden av kolanvändning kan bemästras med
modern leknik och att de inte bör ulgöra ett hinder för en ökad kolanvändning.
Frän miljösynpunkt är det enligl Sundbybergs kommun ett inlresse all få så få
producerande anläggningar som möjligt som utrustas med sådan utrustning atl
utsläpp m. m. kan nedbringas till ett minimum.

LO anser atl regeringen bör utarbeta rikllinjer för
storstadsområdenas värme- och elförsörjning på längre sikt, eftersom det visar
sig svårt eller omöjligt för de berörda kommunerna att själva fatta sådana
beslut. Dessutom påverkar enligt LO dessa beslul i sä hög grad del övriga
landet att statens övergripande planering bör vara avgörande.

7.3 Nya energislag

7.J./ Allmänna synpunkter

Under senare är har enligt rapporten frägan om framlida
introduktion i stor skala av energislag baserade på inhemska energikällor
aktualiserats. I rapporten övervägs behovet av ytteriigare studier och
riktlinjer i den fysiska riksplaneringen inför en framtida introduktion av
lorv, vindkraft, energiskog etc.

Flertalet remissinstanser delar eller anför inga
erinringar mot rapportens mer övergripande överväganden och förslag angående
nya energislag.

Av remissinslanserna är del endast Sveriges
industrijörbund som ifrågasätter behovet av att behandla nya energislag inom
ramen för den fysiska

Prop.
1980/81:183 129

riksplaneringen. Förbundel konslalerar alt expansion av
energiproduktion på praktiskt taget alla områden är omgiven av restriktioner
som baseras på mer eller mindre rationella miljöhänsyn varför detta försvårar
varje strävan lill utveckling av allernaliva energikällor. Krav på nya
utredningar och inventeringar förlänger enligl förbundet genomförandetiden på
ett sätt som skapar osäkerhet om möjlighelerna att realisera olika projekt
under ekonomiskl meningsfulla former.

Behovet av en utökad planering för all klariägga nya
energislags eventuella konflikter gentemot andra intressen saml klarläggande
av förutsättningar för ett ianspråktagande av nya inhemska energislag
framhålls särskilt av Lunds universitet, lantbruksslyrelsen, slalens
nuturvårdsverk, Sveriges luntbruksuniversitet, statens planverk. Nämnden Jör
energiproduktionsforskning, länsstyrelserna i Uppsalu, Kronobergs, Älvsborgs,
Värmlunds, Örebro och Jämtlunds län, Vaggeryds, Nässjö, Växjö, Tranemo,
Kristianstads, Fulkenbergs, Luholms, Munkedals och Ulricehumns kommuner,
landstinget i Gävleborgs län, SACO/SR, Svensku naturskyddsföreningen.
Lantbrukurnas länsförbund i Kronobergs län saml Cen-terpurliets lokuluvdelning
i Nynäshumn.

Slutens nuturvårdsverk framhåller att stora anspråk på
mark ställs av energislag som skogsenergi, energiskog saml vind- och vågenergi.
Även lagring i och uttag av energi ur mark och vatten ställer enligt verket
slora krav på en långt gående fysisk planering. I och med införandel av elt
antal nya energislag med stora areella anspråk kommer enligt verkel konflikter
med jord- och skogsbruk, sjöfart, fiske, miljövård, rekreation elc. att öka
kraftigt. Ell oplaneral utnyttjande av dessa energikällor gör enligl verket att
svårigheier kan uppstå att hävda natur- och miljövårdens inlressen. Naturvårdsverket
vill därför påpeka nödvändigheten av att en fysisk planering i riksperspektiv
genomförs inom en snar framlid för framför allt skogsenergi och gas. Det
inventerings- och planeringsarbete som bedrivs för att skapa ett underlag för
den fysiska riksplaneringen med avseende pä energifrågor bör enligt verket
prioriteras högt och ges tillräckliga resurser. För en hushållning med landets
mark- och vattentillgångar är det enligl slutens planverk av största vikt att
markkrävande allernaliva energisystem vägs in i den fysiska riksplaneringen.
För att göra detta möjligt behövs enligt verket metodutvecklande studier.
Arbete pågår inom planverket på området energiproduktion i fråga om torv, vind
och energiskog. Planverket anser det angeläget att statsmakterna under
1980-talet efter metodutvecklande insatser avsätter resurser för ett kommunalt
programarbete avseende lekniska system på energiförsörjningens område, varför
möjligheterna fill statligt stöd till kommunal planering via anslaget C 2 bör
bibehållas och om möjligt förstärkas. Åven länsstyrelsen i Örebro län och Växjö
kommun anser att det är angeläget att nya energislag så snart som möjligt blir
föremål för överväganden inom ramen för den fysiska riksplaneringen.

Nämnden för energiproduktionsforskning anser att rapporten
inte till-9 Riksdagen 1980181. 1 saml Nr 183

Prop.
1980/81:183 130

räckligt uppmärksammar omfattningen av det ianspråktagande
av naturresurser som kommer att krävas om väsentliga bidrag till Sveriges
energiförsörjning skall fås ur "uthålliga, helst förnyelsebara och
inhemska energikällor och energiråvaror". Nämnden anser atl
resursplaneringen måste utökas vad avser mark för energiproduktion. De studier
nämnden hittills bedrivit belräffande energiförsörjningspolential och tillhörande
markanspråk visar enligt nämnden atl problemen kan bemästras.

Del måste enligt Sveriges lantbruksuniversitet vara en
cenlral uppgift i den fysiska riksplaneringen att identifiera
energiproduktionens användningsområden och kvantifiera mark- och vallenanspräken
i fysiska och samhällsekonomiska termer. Della är enligl lantbruksuniversitetet
mycket ofullständigt gjort vad avser de areella näringarna.

Svenska naturskyddsföreningen anser alt olja, kol,
kärnkraft och andra former av lagrad energi successivt bör utgå ur vårt
eriergiförsörjningssy-stem och ersättas av flödande energi. Utbytet får enligt
naturskyddsföreningen emellertid inle ske på sådant sätt atl de allvarliga
miljöskador som användningen av den lagrade energin ger upphov till endast
ersätts av en annan typ av kanske lika allvarliga miljöskador.

Enligt länsstyrelsen i Älvsborgs län är det angeläget att
utvecklingsarbetet för att kunna utnyttja alternativa energislag intensifieras
med hänsyn lill atl kol- och oljebaserade kondenskraflverk inle utan en långl
gående rökgasrening bör byggas i västra Sverige. Liknande synpunkter framförs
av Bengtsfors kommun.

Länsstyrelserna i Uppsala, Kronobergs, Kopparbergs och
Jämtlands län, länsarbetsnämnden i Västerbottens län, Laxå och Degerjörs kommuner
och landstinget i Kopparbergs län betonar behovel av alt länsslyrelserna
integreras i planeringen av nya energikällor. Enligt länsstyrelsen i Kronobergs
län är det underlagsmaterial som rapporten grundar sig på mycket översiktligt,
varför sludier på regional och lokal nivå är nödvändiga för att klarlägga de
begränsade faktorerna och förbereda etl mer omfattande utnyttjande av dessa
energikällor. Planverkets metodstudie om behandlingen av inhemska energislag i
den fysiska planeringen och regeringens uppdrag till länsstyrelserna att
utreda förutsättningarna för utnyttjande av länets energitillgängar är av stor
betydelse för länsstyrelsen när det gäller att bedöma den lämpliga omfattningen
av utnyttjandet av dessa energikällor i störte skala. Åven länsstyrelsen I
Koppurbergs län anser all det i dag saknas en regional överblick över
energifrågorna, varför länsstyrelserna bör ges resurser till en regional
samordning av utnyttjandet av särskilda energislag. Länsarbetsnämnden i
Västerbottens län anser atl utvecklingen på energiområdet måste följas med
största uppmärksamhet av berörda länsmyndigheter, så att länets potential av
främst biomassa och torv kan komma att utnyttjas och skapa
sysselsättningstillfällen. Enligt Laxå och Degerfors kommuner bör tillgångarna
på flis, torv elc. utredas regionalt av länsstyrelserna i samräd med
kommunerna. Landstinget i

Prop.
1980/81:183 131

Kt}pparbergs län konstaterar atl överläggningar rörande
formerna för en organiserad samordning av landstingels och primärkommunernas
planeringsansträngningar inom energiområdet har påbörjats. Ett nära samarbete
med länsstyrelsen är enligt landstinget givetvis angeläget.

Kommunernas roll i en planering för ianspråktagande av nya
energikällor kommenleras av flera kommuner.

Enligl Ljungby kommun kommer troligen de allernaliva
energislagens utnyttjande i vårt framtida energiproduklionssystem alt ge nya
förutsättningar för lokalisering av industri lill inlandet. Detta frågekomplex
borde enligt kommunen ylterligare ha kunnat utvecklats i rapporten. Även
Nässjö, Munkedals, Kristianstads, Dals Eds. Degerfors och Ulricehamns kommuner
betonar vikten av att kommunerna ges ell betydande inflytande i den framtida
planeringen för ianspråktagande av nya inhemska energikällor.

Länsstyrelsen i Väslernorrlands län uppmärksammar
infrastruklurfrä-gorna i samband med elt ökal ianspråktagande av inhemska
energikällor. Enligl länsstyrelsen mäste bedömningarna av möjlighelerna all la
i anspråk nya energikällor kompletteras med övervägande avseende anläggningar
som krävs för råvarutransporter, energidislribution etc.

Behovel av forskning rörande nya energikällor och bidrag
lill demonstrationsanläggningar understryks av länsslyrelserna i Kronobergs
och Skuraborgs län, Nässjö, Sölvesborgs och Varbergs kommuner, Luntbrukarnus
länsförbund i Östergötlands lån samt Centerpartiets kommunor-gunisution i
Nynäshumn.

Uppsala universilel, statens naturvårdsverk, SACO/SR och
Svenska naturskyddsföreningen behandlar frågan om behov av lagstiftning rörande
nya energislag. Enligt statens naturvårdsverk bör det mol bakgrund av det stora
behovet av mark och konflikter med motstående inlressen övervägas om etablering
av slörre vind- och vågkraftanläggningar saml energiskogsodling bör föregås av
tillståndsprövning.

Enligl Uppsala universitet vore del lämpligt atl införa
särskild tillståndsprövning för anläggningar och utvinning som rör
energiproduktion saml att i lagstiftningen föreskriva atl gällande rikllinjer i
fysisk riksplanering ska följas i tillståndsgivningen. 1 den mån utvinningen
också orsakar miljöskador kan del enligl universitetet övervägas huruvida det
ska införas ett kommunalt veto. Genom en sädan särskild lagstiftning kan ocksä
en behovsprövning ske beträffande olika anläggningar och verksamheter vilket
kan medverka till den besparing i energianvändningen som statsmakterna och
olika politiska grupperingar i stort sett är överens om bör ske. SACOI SR
framför liknande synpunkler. Risken för överelablering på användarsidan måste
enligt organisationen uppmärksammas och evenluellt kan en prövning enligt 136a§
byggnadslagen behöva övervägas.

Prop.
1980/81:183 132

7.3.2 Ttnv

För att del skall kunna avgöras orn utvinning av torv i
större skala kan ske på vissa platser måste enligl rapporten torvtillgångarna
bedömas närmare frän såväl produktions- som bevarandesynpunktcr. Utvinning av
torv i större skala torde enligt rapporten med hänsyn till gällande riktlinjer
för hushållning med mark och vatten inte kunna komma i fråga inom obrutna
fjällområden och obrutna kustområden. Inom områden i landet som förefaller ha
goda förutsättningar för utvinning av torv ulan all avgörande konflikter med
annan markanvändning erfordras enligt rapporten ytterligare studier av
förutsättningar och restriktioner. Behovet av riktlinjer i den fysiska
riksplaneringen avseende utvinning av torv behöver enligl rapporten övervägas
ylterligare för att det närmare skall kunna avgöras var torvtäkt kan ske.

Flertalet remissinsianser delar eller anför inga
erinringar mol rapportens överväganden och förslag angående lorv.

Endast Sveriges industriförbund och två hundelskamrar
ifrågasäller rapportens behandling av torv. Enligl Industriförbundet är
rapportens modell för planering av ianspråktagande av torvmossar en
utomordentligt omstän-dig väg alt komma fram lill ett avgörande om framlida
torvbrytning ulan atl därför några garantier ges för atl urvalet av torvmossar
blir del riktiga. Riksplaneringen bör enligl förbundel begränsa sin uppgift
till att redovisa vilka konflikter som finns med hänsyn lill miljö, frilufts-
och nalurvårdsin-tressen i lämpliga områden. Studierna bör enligt förbundet med
fördel kunna utföras regionalt i samarbete mellan berörda företag och myndigheter.
Enligt Västerbottens läns handelskummare bör inle utarbetandet av rikllinjer i
den fysiska riksplaneringen eller naturvårdsverkets våtmarksin-ventering
förhindra en exploatering av länets torvtillgångar. Liknande synpunkler
framförs av Stockholms handelskummare.

Följande remissinsianser anser att ytterligare studier bör
ske som belyser förutsätlningar för och motstående intressen vid ell
ianspråktagande av torv för energiändamål: riksantikvarieämbetet, universiteten
i Uppsala och Göteborg, Kungl. vetenskapsakademien, lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen,
överstyrelsen för ekonomiskl försvar, statens industriverk, Sveriges
geologiska undersökning, länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings,
Kronobergs, Kristianstads, Hallunds, Värmlands, Örebro, Västmanlands,
Kopparbergs, Västerbottens och Norrbottens län, länsarbetsnämnden i Jämtlunds
län, Gislaveds, Jönköpings, Marks. Fdipstads, Sala, Sundsvalls, Timrå,
Örnsköldsviks och Gällivare kommuner, landstingen i Uppsala och Hallands län,
Ingenjörsvetenskapsukudemien, Centrulu driftledningen, och statens
vattenfullsverk. Svenska samernas riksförbund, Sveriges fältbiologiska
ungdomsförening. Riksförbundet för hembygdsvård och Vilhelmina
naturvårdskrets.

Statens industriverk instämmer i behovet av studier
angående förutsättningar för återanvändning av utbrutna torvmossar, men vill
samtidigt

Prop.
1980/81:183 133

understryka all ett omfattande planerings- och
utredningsarbete inte får slälla hinder i vägen för akluella eller kommande
lorvutvinningsprojekl, då del är synnerligen angelägel ur
energiförsörjningssynpunkt att snarast vinna erfarenheler av torvutvinning och
torvanvändning i större skala. Enligt överslyrelsen för ekonomiskt Jörsvur är
det angelägel att prioritera arbelel med alt upprätta en utvecklingsplan som
rör bruket av de inhemska torvtillgångarna. Pågående karlläggningar av torvförekomster
samt de ytterligare överväganden som fordras för atl undanröja konflikter med
andra inlressen för markanvändning bör enligl överstyrelsen bedrivas så att
lorven redan under innevarande decennium blir av betydelse för energiförsörjningen.

Enligt länsstyrelsen i Västerbottens län förutsälls det
mest eflerirågade bränslet i länet bli torv och flis. I vilken omfattning torv
kan nyttjas och vilken effekt detta fär i den fysiska miljön kan den
metodstudie som planverket bedriver i bl.a. Västerbottens län delvis ge besked
om. Inte minsl fördelningen av lorvresurserna kommer enligt länsstyrelsen alt
bli av slor betydelse för kommunerna.

I det följande redovisas remissinsianser som bl. a.
belyser och kommenterar konflikter med motstående markanvändningsintressen.

Enligt riksantikvarieämbetet måste vid de forlsalla
studierna av förutsätlningar och restriktioner för torvutvinning i slor skala
de kulturhistoriska aspeklerna beaklas för all klarlägga i vilken mån
torvutvinning bör undvikas eller begränsas av kulturhistoriska skäl och var
särskilda undersökningar måsle genomföras i samband med exploatering.
Riksantikvarieämbetet ämnar inleda studier med syfte att göra en översiktlig
redovisning av de ur kulturhistorisk synpunkt värdefullaste mossarna. Inte heller
länsslyrelsen 1 Örebro län anser all kulturminnesvårdsintressel i samband med
torulvinning har uppmärksammals. Fornlämningar i torvmossar kan enligt
länsslyrelsen sannolikt i vissa fall förrycka lönsamheten vid en eventuell
exploatering, då dessa enligt fornminneslagen ställer krav på arkeologisk
undersökning.

Luntbruksstyrelsen anser att torvbrytning lorde kunna ske
pä betydande arealer ulan konflikt med vare sig lantbruk eller rennäring.
Torvutvinning kan dock enligt lantbruksstyrelsen leda till vattenbalansproblem
pä jordbruksmark inom avrinningsomrädel. Lantbruksslyrelsen vill i detta sammanhang
påpeka aU riskerna för konflikter med rennäring dock inte får förbises. Enligl
styrelsens mening får torvtäkt anses vara sådan ändrad markanvändning som rennäringslagen
förbjuder på åretruntmarkerna och inte minsl mot den bakgrunden är del
angeläget atl rennäringens intressen bevakas och tillgodoses i fortsaU
planeringsarbete för detta ändamål inom hela renskötselområdel. Åven
länsstyrelsen i Norrbottens län påpekar att torvutvinning i vissa områden kan
medföra konflikter gentemot rennäringen. Svenska samernus riksförbund
framhåller att man med statens vattenfall har diskuterat att verket skall
bekosta genomförandet av en förstudie

Prop.
1980/81:183 134

till etl slörre projekl där effekter av torvbrytning i
renbetesmarkerna belyses. Det är enligl riksförbundet därefter av avgörande
betydelse all elt större och samlat projekl kan genomföras.

Enligt skogsstyrelsen förefaller det vid torvutvinning
finnas möjligheter atl i viss utsträckning samordna bäde markanvändningen och
efterbehand-lingsålgärderna för energiändamål, virkesproduktion och naturvård.
Skogsvårdsstyrelsen i Kranobergs län anser all användningen av utbrutna
torvmossar bör studeras yllerligare och att även återställandet och användningen
av takten efter brytning bör regleras vid den lidpunkt koncession beviljas.
Liknande synpunkler framförs av skogsvårdsstyrelsernu i Örebro och Koppurbergs
län.

Fiskeriintendenten i nedre södra distriktet anser alt
torvutvinningens hydrologiska effekter bör belysas. Liknande synpunkler
framförs av fts-keriinlendenten i västra distriktet och fiskenämnden i Hallands
län.

Svensku naturskyddsföreningen konstaterar att torv aldrig
kan bli en energiresurs att räkna med i det långa perspektivet, varför
föreningen starkt ifrågasätter om det inte är bällre alt avstå från en satsning
pä den tillfälliga energiresurs som torv innebär.

Sveriges geologiska undersökning anser att behovet av
forlsalla geologiska inventeringar avseende torv är slorl. 1 södra Sverige
finns etl gott underlag i form av äldre inventeringar men för norra Sverige är
kännedomen nästan obefintlig. Sveriges geologiska undersökning anser att en
torv-geologisk inventering i norra Sverige borde vara av största samhälleliga
intresse eftersom huvuddelen av lorvresurserna finns i norra Sverige.

1 det följande redovisas synpunkler från några
länsstyrelser och kommuner av mer principiell art mot bakgrund av
förhållandena i länen. Länsstyrelsen i Östergötlunds län år tveksam lill
torvutvinning i större skala eftersom lorven är en i högsta grad ändlig resurs
och i regel är mycket värdefull ur naturvårdssynpunkl. En exploatering av
lorvmar-kerna medför enligt länsstyrelsen i Jönköpings län särskilda problem
bl. a. mot bakgrund av atl delar av dessa marker är av inlresse för naturvård,
rörligt friluftsliv och kulturminnesvård. Skall exploatering av lorvmar-kerna
ske i större skala är det enligt länsstyrelsen nödvändigt all berörda intressen
klarläggs och samordnas på ett planmässigt sätl. Enligl Jönköpings kommun bör
regionala invenleringsarbelen fullföljas på kommunal nivå för att utreda
möjligheterna att utveckla och utnyttja denna lokala energilillgång samt beakta
de ekologiska konsekvenserna. Enligt länsstyrelsen i Hallands län bör
Iransportfrågorna beaktas om ett ianspråktagande av torv blir aktuell.
Länsstyrelsen i Värmlunds län anser att upprättande av definitiva
torvtäklsplaner inte bör ske förrän invenleringsarbelen fullbordats.

Det är enhgt Ingenjörsvelenskapsakademien viktigt att
marker vars känslighet man nu inte kan bedöma vid planering och
tillståndsgivning behandlas så atl man stegvis kan besluta om deras utnyttjande
då tillräck-

Prop.
1980/81:183 135

liga kunskaper vunnits. I takt med all kunskaperna växer
kan också enligl akademien preciseringar av villkor osv. successivt införas.

Sveriges Jältbiologisku ungdomsförening föreslår att det
redan i dag formuleras riktlinjer som undantar torvbrytning högt upp i
vattensystemen så all störte vattenbalansproblem kan undvikas. Åven
Älvräddarnas samorganisation uppmärksammar de vatlenbalansproblem som kan
uppslå vid torvbrytning.

Enligl Vilhelmina naturvårdskrets bör erfarenhelerna från
bl.a. Finland och Irland i fråga om miljökonsekvenserna vid torvutvinning
studeras.

Lantbrukurnus riksjörbund och Sveriges
skogsägareföreningars riksförbund anser all torven snarast bör utnyttjas enär
den finns i så pass rikliga mängder i landet. Lantbrukarnas riksförbund har
nyligen i en framställning till regeringen framfört synpunkter på
torvutnyttjande.

7.3.3 Vindkraft

Enligt rapporten förutsätts ytterligare sludier av
möjlighelerna och konsekvenserna av vindkraftproduklion ske i områden med
särskill goda förutsättningar för produktion av vindkraft om en slörre
ulbyggnad aktualiseras i framtiden. Konflikter mellan utbyggnad av vindkraft
och andra motstående markanvändningsintressen erfordrar enligl rapporten
ytterligare behandling i den fortsatta fysiska riksplaneringen. Vid eventuell
större introduktion av vindkraft kan enligl rapporten behovet av rikllinjer i
den fysiska riksplaneringen behöva övervägas närmare.

Flertalet remissinsianser delar eller anför inga
erinringar mol rapportens förslag angående vindkraftverk.

Flera remissinstanser pekar på konflikter med motstående
inlressen vid en lokalisering av vindkraftverk saml pekar på behovet av
ytterligare sludier av områden som är lämpliga för lokalisering av
vindkraftverk innan slutlig ställning tas lill var dessa bör kunna lokaliseras.
Till dessa remissinstanser hör riksuntikvarieämbetet, länsstyrelsernu i
Uppsula, Södermun-lunds, Östergötlunds, Jönköpings, Kulmur, Krisiiunsiuds,
Malmöhus, Hullands, Göteborgs och Bohus och Norrbottens län, Norrtälje, Mjölby,
Nybro, Tingsryds, Stenungsunds, Gävle. Hudiksvalls och Kramfors kommuner saml
landstinget i Uppsala län.

Riksantikvurieämbetet anser att en placering av
vindkraftverk i känsliga kuUurlandskap bör undvikas och att en
handläggningsordning som möjliggör avvägning gentemot bl. a.
kullurminnesvårdsinlressen är angelägen.

Några remissinstanser anser att rapporten överdrivit
konflikterna med motstående intressen eller anser att en introduktion av
vindkraftverk i landet bör forceras. Enligt länsstyrelsen i Gävleborgs län har
markanvändningskonflikterna och påverkan på landskapsbilden i anslutning lill
vindkraftverk överdrivits. Hallsbergs kommun anser att vindkraft bör utnyttjas
i så stor utsträckning som möjligt om driflserfarenheterna inle visar annat.

Prop. 1980/81:183 136

Lönsamhetsbedömningen vid en sädan utbyggnad bör enligt
kommunen ulgå från hela landels intresse och lämplig mark bör reserveras för
vindkraft. Mörbylånga kommun är också positiv till en utbyggnad av vindkraftverk.
Mot bakgrund av atl en introduktion av vindkraft nu måsle påskyndas anser
Sveriges fidtbiologiska ungdomsjörerung att rapporten på ell Utförligare sätt
borde ha inventerat möjligheterna för lokalisering av vindkraftverk.

Sjöfurlsverkel, länsstyrelserna i Kalmar, Blekinge.
Kristianslads och Hallands län.jiskenämnden i Kalmur län. Gotlands kommun,
landstingei i Uppsalu län och Sveriges fidtbiologiska ungdomsjörening behandlar
frägan om lokalisering av vindkraftverk till havs. Några av remissinslanserna.
bl.a. länsstyrelserna i Kalmar. Krisiianslads och Hallands lån, anser atl en
lokalisering av vindkraftverk till havs är att föredra mot bakgrund av
konflikterna gentemot motstående intressen vid en eventuell landbasering.
Sjöfartsverket framhåller att sjöfarlens framkomlighet starkt påverkas av
sjöbaserade vindkraftverk. Om ytterligare sludier sker angående sådana
vindkraftverk förutsätts verket få medverka i detla arbele. Enligt länsstyrelsen
i Kulmur län bör frågan om havsbaserade vindkraftverk utredas vidare i samråd
med fiskets organisationer och fiskerimyndigheterna. Inverkan på landskapsbilden
av anläggningar och ledningsdragningar saml konsekvenserna för bl.a. fågellivet
bör enligt länsslyrelsen studeras noga om en lokalisering lill Ölands
kustvatten blir aktuell. Fiskenämnden i Kulmur län anser i likhet med
länsstyrelsen att samråd med fiskets organisationer och fiskemyndigheterna bör
ske om planer på havsbaserade vindkraftverk förverkligas. Åven Jlskenämnderna
i Södermanlands och Hullands län anser atl placeringen av vindkraftverk till
havs bör föregås av samråd med fiskeintressen. Gotlunds kommun framhåller alt
bottenplace-rade vindkraftverk i havsområdena uianför Öland och Golland kan
vara lämplig under förulsällning alt en sädan lokalisering inle strider mot
fiske-och nalurvårdsintressen m.m. Sveriges fällbiologiska ungdomsförening
anser att forskningen rörande sjöbaserade vindkraftverk bör intensifieras.

Frågan om behovet av prövning av vindkraftverk behandlas
av nämnden för energiproduklionsforskning. koncessionsnämnden för miljöskydd,
länsstyrelsen i Kristianstads län och Jönköpings kommun.

Nämnden för energiproduktionsforskning anser all del
föreslagna kravel på tillstånd enligt 136 a § byggnadslagen inte bör gälla
mindre gruppstationer bestående av medelstora eller små vindaggregat.
Koncessionsnämnden Jör miljöskydd anser att tillkomsten och lokaliseringen av
större vindkraftverk bör bli föremål för regeringens prövning enligl 136 a S
byggnadslagen medan det räcker med ell anmälningsförfarande enligl miljöskyddslagen
beträffande mindre sådana anläggningar. Jönköpings kommun anser att
gruppstationer med vindkraftverk bör prövas enligl 136a § byggnadslagen.

Enligl länsstyrelsen i Kristianslads län är del viktigt
all det klart sägs ul i

Prop.
1980/81:183 137

anvisning att små vindkraftanläggningar för lokala behov
är byggnadslovspliktiga oavsell placering och användning.

Behovel av prololypanläggningar behandlas av vissa
remissinstanser. Cenirala driflledningen och slalens valtenfallsverk
konstaterar atl vattenfallsverket under år 1977 på uppdrag av nämnden för energiproduktionsforskning
utförde en lokaliseringssludie för vindkraft i Sverige. Denna tillsammans med
det arbele som utförs för aU uppföra två siycken prololypanläggningar bör
kunna ulgöra utgångspunkt för en bedömning av intressekonflikter i samband med lokalisering
av vindkraftverk. Åven länsstyrelsernu i Uppsala och Malmöhus lån saml
Gotlands kommun betonar vikten av att prototypanläggningar uppförs.

7.3.4 Biomassa 7.3.4.1 Energiskog

Enligt rapporten kräver ställningstaganden till var
energiskogsodling lämpligen kan ske att konsekvenserna för markanvändning och
miljö ytterligare utreds. Med hänsyn till gällande riktlinjer för hushållning
med mark och vatten torde odling av energiskog i slörre skala enligt rapporten
inle kunna komma i fråga inom obrutna fjällområden och obrutna kustområden.

Flertalet remissinstanser delar eller anför inga
erinringar mot rapppor-lens försiag angående odling av energiskog.

Flera remissinstanser pekar på konflikter med molslånde
inlressen vid odling av energiskog och betonar behovet av ytteriigare forskning
och utredningar som behandlar förutsällningarna för energiskogsodling. Till
dessa remissinsianser hör Lunds och Umeå universitet, matemutisku och
nuturvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet, skogsstyrelsen,
länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Kalmur, Kristiunstuds
och Koppurbergs län, luntbruksnåmnden i Hullunds län, Norrtälje kommun,
landstinget i Uppsala län, Kungl. vetenskapsukudemien, Sveriges
industriförbund, Sveriges fältbiologisku ungdomsförening och Svensku
naturskyddsföreningens lokuluvdelning i Göteborgs och Bohus län.

Skogsstyrelsen anser att energiskogsodling knappasi kan
komma alt ge avkastning i en för landets energhillförsel betydelsefull
omfattning förrän tidigast in på 1990-talet under fömtsättning att verksamheten
är klart lönsam för markägaren eller styrd genom tvångsåtgärder. De
miljömässiga aspeklerna på energiskogsodling är enhgt skogsstyrelsen hittills
ofullständigt belysta.

Länsstyrelsen i Kalmar län redovisar en preliminär
ulredning av förutsättningar för energiskogsodling i länet.

Enligt Sveriges fältbiologiska ungdomsförening år en
introduktion av energiskog visserligen inte möjlig förrän om ca tio år varför
det ännu finns

Prop.
1980/81:183 138

tid atl välja i vilken omfattning och var man kan odla
energiskog. Enligt föreningen bör det utfärdas rikllinjer om forskning rörande
växelbruk i samband med skogsbruk. Även Svenska naturskyddsföreningens
lokaluv-delning i Göteborgs mh Bohus län förordar ett växelbruk mellan energiskog
och konventionellt skogsbruk.

Lantbruksslyrelsen och länsstyrelsen i Kopparbergs län
behandlar frågan om prövning av energiskogsodling. Enligt lantbruksslyrelsen
kräver odling av energiskog på jordbruksmark prövning enligt lagen om skötsel
av jordbruksmark. Därigenom kan enligt lantbruksstyrelsen eventuella konflikter
med kravet på hushållning med brukningsvärd jordbruksmark prövas frän fall
till fall. Länsslyrelsen i Kopparbergs län anser atl skogsvårdslagen behöver
anpassas lill energiskogsodling.

Nämnden för energiproduktionsforskning och Bergs kommun
kommenterar närmare de lokaliseringsbedörnningar som finns i rapporten. Även
Mörbylånga kommun lämnar synpunkler på lokalisering av energiskog.

Enligl Stockholms universitet bör rökgaser från biomassa
inle jämställas med dem från torv på det sätt som görs i rapporten eftersom
biomassa innehåller betydligt mindre svavel än kol och olja. Till skillnad från
fossila bränslen ger inte energiskog något nettotillskott av koldioxid till atmosfären.
Liknande synpunkter framförs av lånsstyrelsen i Gävleborgs lån.

7.3.4.2 Skogsenergi

Skogsstyrelsen, statens nuturvårdsverk, länsstyrelsen i
Uppsulu län, en skogsvårdsstyrelse och två kommuner har uppmärksammat
möjligheterna att utnyttja skogsenergi för energiproduktion. I rapporten har
inle förutsättningarna för utvinning av skogsenergi behandlats, eftersom en
sådan verksamhet inte bedöms medföra sådana miljö- och markanvändningskonsekvenser
att den bör behandlas i den fysiska riksplaneringen.

Ett bättre tillvaratagande av skogsenergi stämmer enligt
skogsstyrelsen väl med önskemålen om etl bättre resursutnyttjande och borde i
nägon utsträckning kunna tillgodose bl.a. friluftslivets önskemål om ökad framkomlighet
i skogsmark. Statens naturvårdsverk anser att en fysisk planering i
riksperspektiv bör ske för skogsenergi bl.a. mot bakgrund av att ett stort
antal anläggningar för fliseldning projekteras idag. Även länsstyrelsen i
Uppsala län, skogsvårdsstyrelsen i Kronobergs län, Jönköpings och Ljusdals
kommuner tar upp vissa frågor om skogsenergi.

7.3.4.3 Övrig biomassa

Flera remissinstanser pekar på jordbrukets möjligheter att
producera energi i form av energigrödor, metanol, etanol etc. Enligt Kungl.
vetenskapsakademien är det önskvärt att man på allvar börjar sludera möjligheten
att odla särskilda energigrödor på åkermark. Härigenom erhålls enligt
vetenskapsakademien bättre växtföljd och mullbildning, mindre ogräs på
kreaturslösa jordbmk samt mindre behov av handelsgödsel och herbicider.

Prop.
1980/81:183 139

Enligt lantbruksnämndernu i Kalmar och Hallands län kan
höjda energipriser och ny teknik medföra att det lönar sig för jordbrukarna
att producera egen energi med hjälp av halm, gas och andra avfallsprodukler.
Även Lantbrukurnas riksförbund och Sveriges skogsägureföreningars riksförbund
framhåller atl jord- och skogsbruket har slora möjligheler till produktion av
energiråvara varför det är viktigt all verksamhelen uppmuntras och stöds genom
investeringsstöd och garantier.

7.3.5 Andra frumtidu energislug

1 rapporten nämns bl.a. solvärmeteknik, vilken har mindre
negaliva miljöeffekter än flertalet andra energislag förutsatt atl från
miljösynpunkt lämpliga material väljs. Markanvändningskonsekvenser av evenluell
lagring i sjöar eller havsvikar kan emellertid enligl rapporten behöva övervägas
i den fysiska riksplaneringen.

Enligl
Lunds universilel kan åtskilligt uppnås genom all byggnader placeras och
detaljutformas sä alt de i sig fungerar som värmemagasin för solinstrålning.
Enligt Gotlands kommun är Gotland det landskap i Sverige som har flest
soltimmar per år vilkel borde ha redovisats i rapporten. Hullsbergs kommun
anser all mark bör reserveras för solenergicenlraler i nära anslutning till
befintliga distributionsnät för varmvallen.

De siörsta konflikterna vid lokalisering av vågkraftverk
skulle enligl rapporten uppstå gentemot bl.a. sjöfart, fiske och bålsporl.
Vågkraft som en del av svensk energiförsörjning är enligt rapporten - om den
över huvud taget blir aktuell - knappasi trolig före år 2000.

Enligt
fiskenämnderna i Kalmar och Hullunds län kan anläggande av vågkraftverk till
sjöss medföra vissa olägenheter för fiskets bedrivande varför placering av
dessa bör ske i samråd med fiskets organisationer och med fiskerimyndigheterna.
Liknande synpunkler framförs av Jlskenämn-den i Södermanlands län.

Länsstyrelsen
i Kristianstuds lån, fiskenämnden i Kronobergs län, Gotlands, Hullsbergs och
Krokoms kommuner uppmärksammar frågan om utvinning av värme med hjälp av
värmepump. Enligt länsstyrelsen i Kristianslads län bör miljöeffekterna i
samband med utnyttjande av värmen i yt- och grundvatten närmare studeras och
resultera i centrala råd och anvisningar för handläggning av dessa frågor.
Enhgt Jiskenämnden i Kronobergs län påverkar utvinning av värme med hjälp av
värmepump vattnets produktionsförmåga och även ledningsdragningar kan bli lill
men för fisket.

Överstyrelsen
för ekonomiskt försvar anser att frågan om utvinning av inhemskt uran förtjänar
uppmärksamhet i samband med den fysiska riksplaneringen. Om och i vilken grad
uranfrågan kommer att påverka den fysiska riksplaneringen blir enligt
överstyrelsen beroende av utformningen av den framtida energipolitiken.

Prop.
1980/81:183 140

7.4 Behov av planeringsåtgärder

Byggnadslagstiftningen och lagen om kommunal
energiplanering är enligt rapporten viktiga medel för atl genomföra
intentionerna i energipolitiken på lokal nivå.

Statens naturvårdsverk och lånsstyrelsen i Skuraborgs län
har i sina remissvar närmare behandlat den kommunala energiplaneringen och hur
den fysiska riksplaneringen bör integreras i denna planering.

Slutens nuturvårdsverk anser att det skulle vara av värde
för miljövärden om den kommunala energiplaneringen påskyndades eftersom en
sådan planering kan skapa goda möjligheter alt långsiktigt påverka frågor som
luftföroreningar, varmvatlenutsläpp, transporter av olika energislag m. m. Den
kommunala energiplaneringen är enligt verkel i första hand ett medel för att
förbättra energihushållningen i landets kommuner, men en förbättrad
energihushållning innebär samtidigt atl utnyttjande av naturresurserna och
påverkan på människans hälsa och miljö minskar. Den kommunala energiplaneringen
kan vara ett verksamt medel för att förbättra luftmiljön i landels tätorter
varför verket har intresse av att de kommunala miljövårds-frågorna även
fortsättningsvis kommer all ingå som elt naturligt led i
energiplaneringsprocessen.

Enligt länsslyrelsen i Skuraborgs län är samhällets
insatser för att på olika sätt hushålla med energi f. n. mycket splittrade.
Enligt länsstyrelsens uppfattning är det angelägel alt förulsältningarna för
hushållning och användning av energi redovisas på elt enhelligl sätt inom
ramen för den fysiska riksplaneringen. Den kommunala energiplaneringen bör
enligt länsstyrelsen ulgöra den samlande planeringsformen för hushållning med
energi. Detla föruisätter enligt länsstyrelsen att lagen om kommunal energiplanering
ges en mera strikt utformning innebärande att samtliga kommuner åläggs
planlägga energiförsörjningen inom sitt omräde. Kommunerna bör enligl
länsslyrelsen ha ansvaret för all lokala resurser för framlida alternativ
energiproduktion bevaras samt atl bebyggelsemönstrets betydelse för
energihushållningen beaktas. Länsstyrelsen bör utarbeta regionall
underlagsmaterial, göra länssammanställningar och vid samräd företräda allmänna
och statliga intressen.

I statens planverks yttrande rörande fortsatt fysisk
riksplanering (Dnr R 3040/77) anför verket följande när det gäller behovel av
planering för nya energikällor.

Konsekvenserna av energiskogsodling och
lokaliseringsmöjligheter för vindkraftverk kan exempelvis behöva analyseras i
regionala modellstudier. Konflikterna mellan de markkrävande energisystemen
och den expanderande fritidsbebyggelsen är ytterligare ett exempel pä problem
som bör studeras.

I samband med statsmakternas kommande ställningstagande
till energipolitiken bör uppmärksammas all den fysiska riksplaneringens
arbelsme-

Prop. 1980/81:183 141

löder
bör kunna tillämpas för del samarbele mellan stat och kommun som kommer alt
behövas om den framlida energiproduktionen ska kunna ske med beaktande av
riktlinjerna för hushållning med mark och vatten och kraven på en lämplig
uppbyggnad av landels fysiska slruklur. Belydande utredningsinsatser lorde
behöva göras under de närmasle åren för all ge underlag för en sådan samverkan
mellan stal och kommun. Bl.a. bör analyseras energiproduktionssystemens
inverkan på markanvändning och miljö i etl längre tidsperspektiv, sambanden
mellan bebyggelsemönster och energiåtgång på regional nivå, lälorlsnivå och
grannskapsnivå saml melodfrågor vad gäller den kommunala energiplaneringens
samband med den sektorövergripande samhällsplaneringen på central, regional och
lokal nivä.

Byggforskningsrådet
samt flera länsstyrelser och kommuner behandlar effekterna på i första hand den
kommunala markanvändningsplaneringen som en introduktion av nya energislag kan
medföra.

Enligt byggforskningsrådet
blir en konsekvens av övergången till alternativa energikällor att
närproduktion av energi kommer att bli elt viktigt inslag i kommunernas fysiska
planering. Det blir enligt rådet nödvändigt att beakta energitekniken både i
detaljplanering och i översiktlig markanvändningsplanering. Om värmeproduktion
och distribution i framtiden kommer att ske genom småskaliga anläggningar av
typen kvarters- och områdescentraler kommer enligt rådet nya markbehov uppstå i
tätorterna. Forskningen behöver bl. a. belysa grundläggande samband mellan
markanvändning och energitillförsel och mellan markanvändning och energibehov.
Länsstyrelsen i Uppsalu län konstaterar att en kraftig satsning på de
alternativa energikällorna medför krav på betydande markområden och medför
stora markanvändnings- och miljökonsekvenser. Detta aktualiserar enligt
länsstyrelsen att statsmakterna anger riktlinjer för bl.a. den kommunala
översiktsplaneringen i syfte alt kunna reservera lämpliga produktionsområden
och de villkor som bör gälla för annan markanvändning inom aktuella områden.
Enligl länsstyrelsen i Södermanlands län förändrar odling av energiskog och
anläggande av vindkraftaggregal markanvändningen i större områden så
genomgripande atl lämplighetsprövning i de kommunala översiktsplanerna måste
förutsättas.

7,5
Övriga frågor

Enligt
överstyrelsen för ekonomiskt försvar talar myckel för alt ett ökal
underjordsbyggande för lagringsändamål blir aktuellt i framliden bl. a. mol
bakgrund av låga anläggningskostnader och låg värmeförbrukning. En underjordisk
lagringsanläggning inkräktar enligl överstyrelsen i regel inle särskilt mycket
på den ovanför bergrummet befintliga markytan. Åven statens geotekniska
institut uppmärksammar denna fråga och anser atl det i rapporten inte
tillräckligt tydligt framgår atl relativt stora markytor måsle reserveras inom
tätbebyggda områden för energilagring.

Prop. 1980/81:183 142

Enligt
statistisku centrulbyrån har den allmänna energidebatten medförl elt markant
ökal behov av faktaunderlag avseende bl. a. energitillgång och
energianvändning. Centralbyrån har därför i samråd med andra berörda
myndigheter byggt ut energistatistiken, bl. a. i syfte att ge förbättrat underlag
för uppföljning av energiförsörjningen. Enligl slatistiska centralbyrån kan bl.
a. miljöeffekter förknippade med olika energiförsörjningssyslem lill en del
analyseras ulifrän den information energislalistiken ger.

8
Mineralresurser

8.1
Allmänna utgångspunkter

I
rapporten anges vissa utgångspunkter för alt behandla frågor om mineralrävaror
i den fysiska planeringen. Bl.a. anges att utvinning och förädling av
mineralrävaror i den fysiska planeringen kan medföra omfaltande krav på mark
och vatten samt betydande miljökonsekvenser. 1 rapporten anges också att
mineralråvamförekomster av särskilt intresse i elt långsiktigt nationellt
perspektiv så långt möjligt bör skyddas från sådana ändringar som omöjliggör
eller allvarligt försvårar en framlida utvinning.

Några
remissinstanser nämligen statens industriverk, statens planverk,
länsstyrelserna i Malmöhus, Västmanlands saml Göieborgs och Bohus län, Nässjö
kommun och Lantbrukurnus riksförbund framhåller uttryckligen att det är
angelägel alt mineralfrågorna ägnas stor uppmärksamhel i den fortsatta fysiska
riksplaneringen. Slutens plunverk framhåller exempelvis atl centrala verk och
länsstyrelser har redovisat erfarenheler och förslag lill insatser inom
mineralomrädet, vilket slöder verkets uppfattning atl gmv- och läktfrågor bör
ägnas stor uppmärksamhet i den fortsatta fysiska riksplaneringen. Flera
remissinstanser, bl.a. teknisku högskolun i Stockholm, överstyrelsen för
ekonomiskt försvar, Sveriges geologiska undersökning, bergmästurämbetet i
södra distriktet, domänverket och Västerbottens handelskammare, ansluter sig
lill rapportens utgångspunkl atl mineralförekomster så långt möjligt bör
skyddas så att markanvändningen inte försvårar en framtida utvinning av
mineralråvaror. Bergmästarämbe-tet framhåller exempelvis att vägar, bebyggelse
m. m. inte får tillkomma på ett sådant sätt som innebär hinder för nuvarande
eller framtida nyttiggörande av malmer och industrimineral samt förekomster av
leror, olja, alunskiffer, torv m. m. Enligt bergmästarämbetet finns det en
sådan risk, bl. a. på grund av att vissa gruvföretag inle bevakar sina
utmålsområden som tidigare. Dessutom kan det enligt ämbetet finnas en tendens
alt vid konflikter mellan olika intressen undervärdera gmvinlresset i
jämförelse med andra aktuellare intressen. För att undvika delta krävs
överblick i elt tidigt skede av planeringen.

Främst
mineralpoliliska utredningen och Sveriges industriförbund år

Prop.
1980/81:183 143

kriliska mot de allmänna utgångspunkter rapporten har
angett. Mineralpolitiska utredningen framhåller all utvinning och förädling av
mineralråvaror knappast i det enskilda fallet kan medföra omfattande krav på
mark och vatten, särskilt inte med hänsyn till atl de flesta gruvorna är
belägna i områden där konkurrensen om markanvändningen är myckel lilen. Industriförbundet
och Sveriges geologisku undersökning anser att den industri-positiva syn som
kan skönjas i rapportens andra utgångspunkter inte är någol argument för
fortsatt planeringsarbete. Industriförbundet anser all en metodik som tvingar
fram en restriktiv planering via kommunernas markoversikler bör frängås.

Ett 10-tal remissinstanser, nämligen Göteborgs univershet,
fiskenämnden 1 Kronobergs län, slutens naturvårdsverk, styrelsen för teknisk
utveckling, havsresursdelegationen. Svenska naturskyddsföreningen, Svensku
samernus riksförbund, Svensku hälso- och sjukvårdens tjänstemunnuför-bund och
länsläkurorganisutionen i Örebro län, bedömer att mineralutvinning och
mineralförädling medför en rad negaliva miljökonsekvenser och krav pä
markresurser samt atl problemen kommer att öka i framliden. Slutens
nuturvårdsverk framhåller exempelvis alt brytning av sulfidmalm i stora, ylnära
och låghaUiga fyndigheter medför ökade problem från naturvårds- och
miljöskyddssynpunkt. Problemen orsakas enligt verket främst av stora dagbrott
och stora mängder restmaterial. Miljökraven kan enligt verkets uppfattning bli
svåra att uppfylla. Verket framhåller vidare atl även mindre gmvor med kortare
varaktighet på många platser och drift i dagbrott ger miljöproblem, vilkel gör
alt det innan sådana gruvor öppnas måste övervägas om mängden värdefulla ämnen
som kan utvinnas är så stor att miljöingreppet kan motiveras.

8.2 Översiktlig karta över geologiska förutsättningar för
mineralförekomster

I rapporten föreslås atl industriverket får i uppdrag alt
i samråd med Sveriges geologiska undersökning, planverket och andra berörda
myndigheler genom försöksverksamhet i lämpligl län ularbela förslag lill en
översiktlig karta över geologiska förutsättningar för mineralförekomsler.

Förslagel tillstyrks av slutens nuturvårdsverk, statens
planverk, slutens industriverk, Sveriges geologisku undersökning, Umeå
universitet, länsstyrelserna i Malmöhus, Örebro, Uppsala och Västerbottens
län, mineralpolitiska utredningen. Ingenjörsvetenskapsakademien, Askersunds
kommun, Lantbrukurnus riksförbund och Luntbrukurnas lånsförbund i Västerbottens
län.

Sveriges geologiska undersökning anser att en försöksvis
kartsammanställning enligt rapportens förslag bör inledas i Sverige. Sveriges
geologiska undersökning framhåller emellertid att i jämförelse med Kanada och
Västtyskland, som tas fram som exempel i rapporten, är berggrunden

Prop.
1980/81:183 144

myckel dåligl känd och resurserna vad avser geologisk
forskning och karlering otillfredsställande. Del geologiska underlagsmaterialet
påverkar planeringskarlornas kvalitet.

Även Umeå universitet, statens industriverk och
hergmäslarämbelel i södra distriktet menar atl framtagning av en sådan karta
förutsätter elt förbättrat bakgrundsmaterial av geologiska kartor.
Industriverket ser positivt på en framställning av den föreslagna kartan och
menar att kartan skulle ha en väsenllig uppgift som underlag för den fortsatta
prospekteringsverksamheten. Underlag för den föreslagna karteringen kommer enligl
industriverket fram genom de storregionala geokemiska undersökningar som
bedrivs inom ramen för nämndens för statens gruvegendom långtidsprogram.
Framtagning av etl sådanl geokemiskt underiagsmaterial måsle med nuvarande
resurser ses i ell perspektiv pä 10- 15 är men kan för begränsade delar,
exempelvis delar av Västerbollens län, vara klarl inom 3-5 år. Verket betonar
vidare kartans begränsningar, bl. a. all geokemiska undersökningar endasi ger
indikationer för fortsatta prospekteringsinsalser. Mineralpoliliska
utredningen anser att förslagel har vissa förtjänster, men enligl utredningen
förefaller del inle nödvändigt all binda sig vid någon bestämd presentationsform.

Viss tveksamhet vid utnyttjandet av den föreslagna kartan
redovisas av bergmästarämbetet i norra distriktet som framhåller atl den skulle
ha begränsad tillförlitlighet när det gäller att bedöma framtida råvaruintressen.
Den begränsade tillförlitligheten beror på atl kännedomen om landets
mineraltillgångar är bristfällig. Vidare kommer prospekteringsteknikens
utveckling atl innebära förbättrade möjligheler all finna djupare belägna
malmer och genom att intresset förskjuts mellan olika malmer och minera! kommer
man i prospekteringsverksamheten alt ånyo intressera sig för lidigare
genomletade och som ofyndiga bedömda områden. Dessutom avgör intäkter,
kostnader och pålagor för mineralproduktionen om en fyndighet kan bearbelas.
Dessa begränsningar innebär atl all planering, som inbegriper mineralproduklion
måsle vara flexibel och mottaglig för stora förändringar.

Nämnden för statens gruvegendom är tveksam till rapportens
förslag. Nämnden anser att rapportens förslag lill karta måste baseras på bl.a.
geokemisk basprospeklering samt översiktliga geologiska och geofysiska kartor.
Detta bakgrundsmaterial saknas enligt nämnden helt eller delvis över slora
delar av landel. Nämnden anser vidare alt en snabbare utgivningstakt av
geologiska kartor är önskvärd.

8.3 Rapporteringsskyldighet beträffande
undersökningsresultat m.m.

I rapporten framhålls atl det är angelägel all kommunerna
i den fysiska planeringen på ell tidigt stadium ges möjlighet att beakla
framtida mineralutvinning, vilket skulle ge förutsättningar för ändamålsenliga
avvägningar

Prop. 1980/81:183 145

mellan mineralråvamintressen och olika motstående
markanvändningsintressen. F. n. får enligt rapporten berörda länsstyrelser och
kommuner som regel del av undersökningsresultat från prospektering pä ett sent
stadium. För att planeringsarbetet skall förbättras föreslås i rapporten bl.a.
all viktigare undersökningsresultat i samband med prospektering fortlöpande
delges kommuner och länsstyrelser.

Förslaget som ges i rapporten tillstyrks av etl 20-tal
remissinstanser, statens planverk, Göteborgs universitet, flera länsstyrelser,
länsarbetsnämnden i Västerbottens län, ell anlal kommuner. Svenska kommunförbundet,
Ingenjörsvetenskapsukudemien och Lantbrukurnus riksjörbund.

Lånsstyrelsen i Gävleborgs län anser all del är angelägel
alt viktigare prospekteringsresultat av betydelse för fysisk riksplanering
delges kommuner och länsstyrelser på elt tidigt sladium. Enligl länsstyrelsen
är det väsenlligl att materialet presenleras så att tolkningen inte kräver slörre
sakkunskap. 1 många fall torde den information som lämnas i samband med beslut
av utmål resp. brytningskoncession vara tillräcklig. Länsstyrelsen
understryker också vikten av att informationen om undersökningsresultat
beträffande de mineraltillgångar som faller uianför gruvlagen och lagen om
vissa mineralfyndigheter förbättras. Inte heller länsstyrelsen i Kopparbergs
län anser sig ha möjlighet att själv utvärdera undersökningsresultat ulan
föreslår att bergmästaren utvärderar prospekleringsresuliaten och redovisar
sådana som är av stort inlresse till länsstyrelsen. Statens planverk framhåller
att samordningen mellan prospektör/brytningsintres-sent, bergsstaten,
länsstyrelse och kommun inte fungerar tillfredsställande från samhällelig
planeringssynpunkt. Bl.a. regionalpolitiken, naturvården och den kommunala
markanvändningsplaneringen har speciellt i ett tidigt skede svag koppling till
gruvintressenas aktiviteter. Planverket anser atl nämnden för statens
gruvegendom bör ta initiativ till att länsstyrelserna och kommunerna får tidig
information om resultaten av prospekteringsverksamhet. Länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län slöder rapportens förslag om prospekteringssamordning
och rapporteringsskyldighet till berörd kommun och länsstyrelse. Skyldigheten
bör enligt länsslyrelsen utsträckas även till fyndigheter av industrimineral,
förekomst av berg för krossändamål samt förekomster av sand- och grus. Enligl
länsstyrelsen kan en avstämning och vägning mot motstående markanspråk på detta
sätt komma till stånd i ett tidigt skede i planeringen.

Tveksamma eller avvisande till rapportens förslag om
informationsskyldighet beträffande undersökningsresultat är nämnden för
statens gruvegendom, bergmästarämbetet i norra distriktet och Sveriges
industriförbund. Nämnden för statens gruvegendom och bergmästarämbetet i norra
distriktet framhåller att den dåliga informationen till länsstyrelserna eller
kommunen kan bero på att så få undersökningar leder till positivt resultat. Av
t. ex. samtliga inmutningar resulterar endast ett fåtal procent i anvisning av
utmål. Den föreslagna informationsskyldigheten till kommun och 10 Riksdagen 1980181. I saml Nr
183

Prop.
1980/81:183 146

länsstyrelse bör därför enligl nämnden knytas lill beslul
om beviljande av utmäl snarare än inmutning. Den som har för avsikt alt bedriva
gruvdrift torde enligt nämnden i eget intresse informera kommun och
länsstyrelse om sina planer. Direkl avvisande till förslaget om
informationsskyldighet är Sveriges industrijörbund som framhåller att en sådan
framförhållning i planeringen knappast fyller någon funktion eftersom
uppgifterna ger en mycket osäker information om framtida markanvändning. Del är
vidare enligt förbundel orimligt atl begära alt en prospektör skall åläggas
lämna ifrån sig resultaten av dyrbara undersökningar innan han själv eller hans
uppdragsgivare utvärderat dem och ansökt om koncession eller inmutningar.

Statens industriverk, mineralpoliliska utredningen och
Sveriges industrijörbund hänvisar vidare till all informationsfrågor även
behandlas av mineralpoliliska ulredningen.

I rapporten framhålls vidare atl del finns skäl lill en
föreskrift i gruvkun-görelsen att bergmästare i samband med inmutning får
förelägga sökanden att till länsstyrelse och kommun lämna in en plan för undersökningsarbetets
bedrivande.

Länsstyrelsernu i Koppurbergs och Västernorrlunds län
lillslyrker uttryckligen förslaget. Länsstyrelsen i Västerbottens län anser
del väsentligl att länsstyrelser och kommuner får en betydligt ökad kännedom om
pågående och planerad prospektering. Ell genomförande av rapportens förslag
skulle vara ett steg i rätt riktning mot förutseende fysisk riksplanering i
anslutning till mineralförekomster. Länsstyrelsen anser atl del behövs etl
samarbete i fastare form med prospekterande myndigheler och förelag.
Länsslyrelsen har därför lagl fram förslag om atl inrätla en särskild
läns-geologtjänst som skulle göra del möjligt atl aktivt bevaka prospektering
och delta i utredningar m. m. om geologiska frågor. Enligt länsstyrelsen skulle
då möjligheterna all bistå kommunerna med underlagsmaterial för den fysiska
riksplaneringen förbättras väsentligt.

Tveksamma till rapportens förslag är slutens industriverk,
nämnden för slutens gruvegendom, länsstyrelsen i Örebro län, mineralpolitisku
utredningen och Ingenjörsvetenskapsakademien. Nämnden för statens gruvegendom
anser att värdet av den föreslagna föreskriften lorde bli ringa eftersom
schablonmässiga planer troligen kommer att lämnas. Mineralpolitiska
utredningen anser att eftersom inmutningen görs på ett mycket tidigt stadium av
undersökningsarbetet är det i de flesta fall svårt för inmutaren att göra upp
en meningsfull plan. Utredningen anser emellertid att del är viktigt att
kommuner och länsstyrelser hålls informerade om hur undersökningsarbetet
framskrider och om undersökarens planer. Mineralpolitiska utredningen hänvisar
vidare till sitt slutbetänkande.

Prop.
1980/81:183 147

8.4 Översyn av nuvarande rättsliga reglering beträffande
mineralutvinning

1 rapporten redogörs för den lagsliflning som reglerar
ianspråkiagande av mineralfyndigheter, dvs. minerallagen, gruvlagen och
naturvårdslagen. I rapporten konstaleras bl.a. att minerallagen ger möjlighel
att väga olika intressen översiktligt mot varandra innan frågor om tillstånd
till undersökning och brytning avgörs. Vid prövning enligt gruvlagen av
ansökningar om inmutning eller utmål finns däremol inle möjlighet lill samma
övergripande bedömningar som minerallagen. I olika sammanhang har enligt
rapporten påtalats behovel av alt lagstiftningen ses över.

Ett tiotal remissinstanser, nämligen Uppsulu universilel,
luntbruksstyrelsen, slutens naturvårdsverk, statens planverk, lånsstyrelserna
i Malmöhus, Östergötlands, Örebro, Kalmar och Norrbottens län samt Hallsbergs
kommun och Svenska samernus riksförbund, framhåller alt nuvarande rättsliga
reglering av mineralutvinning bör ses över. Det finns enligt remissinslanserna
små möjligheter atl väga motstående intressen mol varandra.

Slutens nuturvårdsverk framhåller all gruv- och
mineralprojekl medför regelmässigt omfattande anspråk på mark- och
vattenresurser. Utvinningen är som regel också särskilt energikrävande. För
att åstadkomma en allsidig prövning och en övergripande bedömning av
hushållningen med dessa resurser bör enligl verkels mening gruv- och
mineralprojekt alltid prövas enligt 136 a § byggnadslagen. Mindre projekt bör
av regeringen kunna undantas frän prövning. Det föreligger också enligt verket
behov av möjligheter lill riksöverväganden vid prövning av ansökningar gällande
vissa induslrimineral som inte omfattas av gruv- och minerallagsliftningen,
främsl kalk. Länsstyrelsen i Norrbottens län underslryker vikten av en översyn
av lagstiftningen inom mineralområdet. Större mineralutvinnings-projekt bör
jämställas med den grupp av industriella verksamheler som benämnts
miljöslörande industri. 1 konsekvens med detta bör även handläggningen av
större gruvbrytningsförelag anpassas lill vad som nu gäller för s.k.
riksplaneindustrier. Detta innebär enligl länsslyrelsen även en översyn av gruvlagen.
Hallsbergs kommun finner del otillfredsställande all koncessioner enligl gruv-
och minerallagen kan beviljas ulan alt kommunens synpunkter inhämtas. Uppsulu
universitet framhåller att del finns starka skäl att se över den lagstiftning
som gäller och all så långl möjligt integrera denna med annan lagstiftning på
plan- och miljöområdet. Särskilt besvärande idag är atl de olika prövningarna
enligt resp. lagstiftning sker på grundval av olika, ibland sinsemellan
motstridiga, kriterier. Dessa medför troligen att beslut enligt senare
lagsliflning i praktiken binds upp redan genom ett tidigt beslut som fattals pä
dåligt beslutsunderiag vad gäller sådana aspekter som ska beaktas enligt
naturvårds- och miljöskyddslagarna.

Mineralpolitiska utredningen och bergmästarämbetena i
norra och söd-

Prop.
1980/81:183 148

ra distriktetui instämmer inle i rapportens allmänna
beskrivning av lagsliftningen på mineralomrädel. Exempelvis framhåller
mineralpoliliska ulredningen att den avvägning som sker enligt minerallagen
oftast görs på ett tidigt stadium och är myckel översiktlig. Gruvdrifts
tillåtlighet från miljösynpunkt m.m. prövas därför i båda fallen enligl
miljöskyddslag, byggnadslag, vattenlag elc.

Slutens industriverk hänvisar till mineralpolitiska utredningen
och framhåller att utredningen lämnat förslag om vissa ändringar i
lagsliftningen av betydelse även för den fysiska riksplaneringen.
Industriverket hänvisar till atl det av mineralpolitiska ulredningens
slutbetänkande framgår atl ulredningen inle ställer sig avvisande lill en
framlida ulredning om översyn av minerallagsliftningen.

Några remissinsianser anför synpunkter på naturvärdslagen.
Göteborgs kommun anser all avsaknaden av tillståndsprövning vid husbehovstäkl
innebär risker för allvarliga skador ur nalur- och kullurminnesvårdssynpunkl.
Med hänsyn härtill bör enligl kommunen övervägas att innefatta omfattande
husbehovstäkl bland lillståndspliktig lälkverksamhel. Statens industriverk
framhåller att länsstyrelserna föresläs få ökade möjligheter all väga in även
resurshushållningsfrägor vid läkitillståndsprövning enligl 18 §
naturvårdslagen. Förslagel avvisades dock av industriverket i fråga om mineral
av riksbetydelse.

8.5 Sammanställning av underiag orn framtida
råvaruintressen

I rapporten framhålls all genom redovisning av underlag om
tänkbara framlida råvaruutvinning skulle viktigare råvaruintressen efler viss
avvägning på riksnivå kunna preciseras i den kommunala planeringen. I rapporten
föreslås därför att statens industriverk i samarbele med Sveriges geologiska
undersökning sammanställer och fortlöpande till regeringen redovisar underlag
beträffande rävamintressen. Genom sådanl underlag skulle möjligheterna att
bedöma långsiktiga anspråk förbättras.

Förslaget i rapporten kommenleras endast av
minerulpolttisku utredningen och nämnden för statens gruvegendom.
Mineralpolitiska ulredningen har inga principiella invändningar mot förslaget,
men ulredningen framhåller att det är förenat med ganska stora praktiska
svårigheter atl ta fram ett sådant underlag. Frägan om hur denna redovisning
skall ske bör enligt utredningen övervägas av den ansvariga myndigheten på
mineralomrädet. Nämnden anser del naturligare att industriverket i denna fråga
samarbetar med överstyrelsen för ekonomiskt försvar saml med berörda
branschorganisationer.

Prop.
1980/81:183 149

8.6 Utvärdering av utmål inom anrikningsverkens närzoner

I Sverige finns enligt rapporten f. n. drygl 4800 utmål,
vilket innebär att det i vissa kommuner finns slora ulmålslagda områden där
intresset för mineralutvinning är oklart. En utvärdering av kunskaperna om
dessa utmål har gjorts av mineralpolitiska ulredningen. De ekonomiska
möjligheterna till utvinning är som regel slörre i närheten av befintliga
anrikningsverk. Del kan därför enligt rapporten finnas anledning atl
industriverket utvärderar utmäl inom anrikningsverkens närzoner.

Rapportens förslag tillstyrks av statens industriverk,
minerulpolttisku utredningen, Askersunds och Falu kommuner samt Luntbrukurnas
riksförbund. Sveriges industriförbund är tveksammt lill rapportens förslag.

Statens industriverk framhåller all f.n. är
malmtillskottet genom prospektering i anslutning till befintliga gruvor
betydligt slörre än tillskottet i form av nya gruvor och atl övervägande delen
av under senare är öppnade gruvor är resultat av prospektering inom lidigare
kända fyndområden. Falu kommun delar den i rapporten framförda uppfattningen
alt nya sulfidmalmsgruvor av ekonomiska skäl i första hand kan förväntas i
närheten av befintliga anrikningsverk. Del är därför enligl kommunen angelägel
alt rapportens förslag kan genomföras, så all förutsättningarna för markanvändningen
kan klarläggas inom berörda områden. Kommunen framhåller vidare att del är
angelägel alt kommunen pä etl tidigt stadium ges möjlighet atl beakla planerad
utvinning av mineralråvaror samt atl goda konktakter upprätthålls mellan
myndigheter och förelag.

Sveriges industriförbund är tveksamt till rapportens
förslag och bedömer att utvärderingen bäst görs av de förelag som äger
anrikningsverken. Enligl förbundet har företagen större kompetens för
uppgiften än industriverket.

8.7 Brytning i berintliga gruvor och takter

För alt begränsa naluringreppen och hushålla med
mineralråvaror är det enligl rapporten angelägel all i områden med slark
markkonkurrens möjlighelerna till ytterligare brytning i befinlliga gruvor och
takter övervägs innan nya öppnas.

Förslagel tillstyrks av statens industriverk,
länsslyrelsen i Västmanlands län, Falu kommun och Sveriges industriförbund.
Däremol avvisas förslaget av mineralpolitisku utredningen och
Ingenjörsvetenskapsakademien.

Länsstyrelsen i Västmunlunds län framhåller atl del är
önskvärt all den lekniska ulvecklingen på malm- och mineralbrylningsområdel
inriklas pä atl öka brytningsmöjligheterna i fyndigheter av de typer som finns
i bergslagsområdel. I viss utsträckning har detta redan skett genom atl i
vissa fall parallell brytning sker i flera mindre fyndigheter, med anrikning i
elt centralt beläget verk. Fortsatt utveckling av sådan leknik är enligl
länssty-

Prop.
1980/81:183 150

relsen önskvärd. Sveriges industriförbund framhåller alt
det är en självklarhet för mineralföretagen alt överväga möjligheterna till
brytning i redan öppnade gruvor och takter. Undersökning av de ekonomiska
förutsättningarna för en utvidgad brytning ulöver den ursprungligt planerade
pågår normalt under hela den tid en gruva utnyttjas.

Mineralpolitisku ulredningen och
Ingenjörsvetenskupsukademien ifrågasätter förslaget. Förslagel syns enligt de
båda remissinstanserna bygga på den underförstådda principen atl
mineralutvinningen i Sverige skall begränsas och att mineralrävarorna skall
utvinnas bara lill en i förväg given och bestämd kvot. Ulredningen och
akademien anser att en sådan princip är felaktig. Principen är endasi
tillämplig på transportkänsliga bulkvaror som grus- och sand.

8.8 Utvinning av biprodukter och återvinning

Industrimineral finns i vissa fall i samma fyndigheter som
malmer eller energiråvaror. Med hänsyn till mineralutvinningens inverkan på
landskapet och Ull hushållningsaspekter är det enligt rapporten angeläget att
vid utvinning så långt möjligt utvinna sådana biprodukter direkt eller ur
rest-massor.

Statens naturvårdsverk, statens industriverk, Sveriges
geologiska undersökning, nämnden för statens gruvegendom. Styrelsen för
teknisk utveckling, mineralpolitiska utredningen, Askersunds kommun. Svenska
naturskyddsföreningen, Sveriges fåltbiologiska ungdomsförening och Centerns
ungdomsförbund i Kronobergs distrikt inslämmer i rapportens konstaterande.

Bl.a. bedömer statens industriverk atl etl sådant
produkfionsulnyil-jande kan få stor betydelse inle bara för landets
råvaruförsörjning utan även för gmvornas ekonomiska situation. Detta gäller för
sulfidmalmer men skulle även avsevärt kunna bidra lill alt höja landets
produktion av industrimineral. Ett intensivt arbete pågår sedan länge inom
förelagen, samfidigt som betydande forskning utförs.

Göteborgs universitet, östra Göinge kommun och
LO-distriktel i Stockholm anser atl angelägenheten av återställning av gruvor
och grusläkler inte har framhållits tillräckligt i rapporten. Göteborgs
universitet framhåller att en ökad brytning av lågprocentiga malmer i dagbrott
och en ökad brytning av industrimineral som kvarts, kaolin och diabas ger
upphov lill överskottsmaterial (sprängsten, ofyndigt berg, överskott från
anrikningsverk, lakrester) som skapar betydande miljöproblem. Problemet med
tillvaratagande, deposition och evenluelll nyttiggörande av
överskottsmale-riai hör enligl universitetet till de större naturvårdsproblemen.

Prop.
1980/81:183 151

8.9 Prospektering av alunskiffer

Enligt prop. 1978/79:115 om riktlinjer för energipolitiken
bör prospektering av alunskiffer i första hand riktas mot sådana
förekomstområden dar konflikter med annan markanvändning av riksintresse är
mindre uttalade. 1 rapporten föreslås mot denna bakgrund all prospektering av
alunskiffer i första hand riktas mot förekomster i Närke och Jämtland.

Rapportens förslag har fält etl blandat remissutfall.
Statens nuturvårdsverk, riksuntikvurieämbetet. Lunds universitet och
Lantbrukarnas riksjörbund tillstyrker förslagel. Högskolun i Örebro,
Hullsbergs och Kumlu kommuner, Sveriges industriförbund. Studiegruppen för
Frostvikens sporlfiskeklubb och Nedre Härjedulens nuturvårdsförening accepterar
inte rapportens förslag. Sveriges geologisku undersökning, Hallsbergs, Kumla
och Strömsunds kommuner framhåller atl undersökningar av olika slag bör föregå
ett beslul om brytning av alunskiffer i de områden som pekats ul i rapporten.
Hell avvisande lill brytning av alunskiffer och förslag kring frågan är
Centerns ungdomsförbund i Kronobergs distrikl. Nedre Härjedalens
naturvårdsförening och Studiegruppen Jör Frostvikens sportfiskeklubb.

Lunds universitet framhåller atl alunskifferbrytning till
stora delar innebär introduktion av en ny leknik i svensk
mineralråvamulvinning. Själva utvinningen av metallen kommer all ske med hjälp
av lakningsmetoder, som kan misstänkas ge betydande föroreningar sannolikl
främsl lill ytvatl-net men även till grundvattnet. Avfallsmassorna kommer
uppenbarligen att bli mycket stora och de utbrutna områdena måste förväntas
komma alt täcka slora arealer. Problemet med eflerbehandling av dessa slora
brylom-råden kan ännu ingalunda anses löst och så länge inte delta sketl kommer
denna verksamhetsform att innebära mycket stora sår i landskapet. Universitetet
delar de bedömningar som framförs i rapporten över vilka områden som i första
hand förefaller vara lämpade för brytning på grundval av det underlagsmaterial
som hittills föreligger.

Negativa till rapportens förslag är Högskolan i Örebro
saml Hallsbergs och Kumla kommuner, eftersom de inte delar rapportens
uppfattning att alunskifferområdena i Närke är områdena där konflikterna med
annan markanvändning av riksintresse är mindre uttalade. Åven om del endasi
finns få motstående riksintressen inom området är del enligt kommunerna lika
angeläget att ta hänsyn lill andra slarka motstående intressen. En noggrann
kartläggning av områdets motstående intressen skulle sannolikt medföra samma
bedömning som ulredningen framfört belräffande Billingen. Negativt till
förslagel är även Sveriges industriförbund som anser förslaget oklart. Enligt
förbundet måste prospektering i första hand rikta sig mol områden där man
förväntar sig att finna ekonomiskt utvinnbara mineraliseringar. Bedömning av
motstående intressen får enligl förbundet ske i ett senare skede.

Prop.
1980/81:183 152

Några remissinstanser ställer krav på särskilda
undersökningar innan beslut tas om brytning inom de utpekade områdena. Sveriges
geoltigiska undersökning framhåller att alunskiffer på olika stratigrafiska
nivåer och i olika delar av landet har mycket skilda haller av ingående
metaller, mineral och organiskt material och kan inte utan vidare betraktas som
likvärdiga. Omfattande undersökningar krävs därför för atl kunna bedöma om brytning
inom ett område eventuellt skall kunna ersättas med utvinning på annan plats.
Hullsbergs och Kumla kommuner anser alt kompletlerande undersökningar är
nödvändiga före ett eventuellt beslut om exploatering av skiffrarna i Närke.

Helt avvisande till brytning av alunskiffer med tanke pä
negativa miljöeffekter och beslutet i kärnkraflfrågan är Centerns
ungdomsförbund i Kronobergs distrikl. Nedre Härjedalens naiurvårdsjörening och
Studiegruppen för Frostvikens sporlfiskekhibh.

8.10 Alunskiffer på Billingen

Genom riksdagens ställningslagande lill prop. 1977/78:124
(NU 1977/ 78:69, rskr. 1977/78:3421 har fastlagts atl ingen skifferbrylning bör
startas i Billingen - med undantag för den brytning som erfordras för
forskningsverksamhet — innan en fullutvinningsprocess har utvecklats. I prop.
1978/ 79: 213 med redovisning av planeringsskedet i den fysiska riksplaneringen
anförs att ställningstaganden lill en eventuell framlida uranbrylning i Ranstad
bör avvakta slutförandet av den utredning som regeringen avser att tillkalla
och som skall sludera och utvärdera tekniska meloder för råvaruutvinning saml
föreslå ålgärder för att en eventuell sådan utvinning skall kunna åstadkommas
pä ell miljömässigt acceptabelt säll. 1 rapporten knyts an fill detla och att
del försl när förutsättningarna för utvinning av andra komponenter än uranet ur
alunskiffer har klarlagts kan ställning tas till frågan om den långsiktiga
markanvändningen på Billingen. Fram till dess bör med hänsyn till starka
motstående inlressen alunskiffern i Billingen inte utnyttjas för annal än
forskningsändamål.

Länsstyrelsen i Skuruborgs län samt Skövde och Falköpings
kommuner inslämmer i rapportens konstaterande. Skövde kommun hänvisar exempelvis
till att det finns elt särskilt regeringsbeslut beträffande brytning i Ranstad.
Hiuills utförd interkommunal planering kan utnyttjas och byggas på med
ytteriigare kunskaper, forskningsresultat m. m. vid eventuellt kommande
prövning enligl 136a§ byggnadslagen. Lantbrukurnus riksförbund,
riksantikvarieämbetet och fiskeriintendenien i nedre södra distriktet betonar
de konflikter med jordbruk, fiske, nalur- och kulturminnesvård som en eventuell
alunskifferbrytning kommer att medföra. Lantbrukarnas riksförbund släller sig
helt bakom lantbrukarnas länsförbund i Skaraborgs län uttalande att
uranbrytning i Ranstad är oförenlig med jordbruk och naturvård. Förutom den
jordbruksmark som förstörs genom den direkla bryt-

Prop. 1980/81:183 153

ningen
kommer enligt Lantbmkarnas riksförbund etl mycket stort jord-bmksområde att
förstöras av förorenat lakvatlen. Det är inte bara jordbmkets intressen som
berörs i dessa avseenden även andra intressen kommer att omöjliggöras.

8.11
Kalk för jordbruks- och miljövårdsändamål

I
rapporten konstaleras att efterfrågan pä kalk bl. a. för jordbrukets och
miljövårdens behov i framtiden kan förväntas öka starkt. Industriverket
föreslås därför i samråd med Sveriges geologiska undersökningen, lantbmksstyrelsen,
naturvårdsverket och berörda länsstyrelser i elt riksperspektiv närmare belysa
de framtida anspråken och ge förslag till lämpliga områden för utvinning av
kalksten och dolomit för andra ändamål än cemenltillverkning.

Samfliga
remissinstanser som kommenterar förslaget tillstyrker. Remissinstanserna är
lantbruksstyrelsen, statens naturvårdsverk, statens industriverk,
länsstyrelsen i Kopparbergs län, mineralpoUtiska utredningen och Centerns
ungdomsförbund i Kronobergs distrikt.

Statens
industriverk framhåller att kunskaperna om kalkförekomsternas kvalitel är
bristfälliga. Kvaliteten kan dessutom skifta kraftigt även inom en och samma
förekomst. En utredning med uppgift att lämna förslag till lämpliga områden för
utvinning måste därför bygga på omfattande undersökningar. Av rapporten
framgår inte om förslaget om en fördjupad kalkstensutredning skall syfta till
att tillgodose jordbmks- och miljövårdsändamål eller om de skall omfatta
samtliga användningsområden utom cement-Ull verkningen. I det senare fallet
måsle kraven på undersökningarna ställas betydligt högre, inte minst med hänsyn
till de krav på en högklassig råvara som måste ställas bl.a. av stålindustrin.
För att undvika misshushållning med värdefulla mineralråvaror på motsvarande
säll kan i vissa fall undersökningar vara nödvändiga för att undvika alt
fyndigheter av hög kvalitet utnyttjas för ändamål där kraven kan ställas lägre,
t. ex. för miljövårdsändamål. För genomförande av en ulredning fömtsätter
industriverket elt aktivt deUagande från naturvårds- och lantbruksmyndigheter
för atl fastställa behov både av geografiska belägenheter och av kvantiteter.

8.12
Riksöversikter för kvarts, kvartsit och kaolin

I
rapporten konstateras att vissa råvaror, t.ex. kvarts och kaolin är av
betydelse i den fysiska riksplaneringen främst med hänsyn till att de bl.a.
förekommer i områden där utvinning skulle komma i konflikt med annan
markanvändning av riksintresse. Med hänsyn till tänkbara konflikter med
riksintresse erfordras riksöversikter som visar i vilka delar av landet råvaror
förekommer, vilka motstående intressen som föreligger och vilken efterfrågan
som kan förväntas. Sådana översikter föreslås bli utarbetade

Prop. 1980/81:183 154

av
industriverket i samråd med andra myndigheler för kvarts, kvartsii samt för
kaolin. Riksöversikter kan i framtiden komma aU erfordras även för andra
mineral.

Remissutfallet
är posilivt vad gäller utarbetandet av riksöversikter för kvarts, kvartsii och
kaolin. Statens naturvårdsverk, statens industriverk, Sveriges geologiska
undersökning, mineralpoliliska utredningen och In-genjörsvetenskapsakademien
tillstyrker eller har inget att erinra mot rapportens förslag. Några instanser
pekar pä olika förutsättningar att genomföra förslaget. Statens industriverk
utgår från aU riksöversiklerna avses utarbetade på befintligt geologiskt
material, då de i annat fall skulle kräva prospekteringsinsalser eller annan
form av fältundersökning och därmed ställa mycket omfattande krav på tids- och
resursinsatser. Sveriges geologiska undersökning framhåller att utfallet av de
föreslagna riksöversikterna står i direkt proportion till del geologiska
underlagsmaterialets kvalitet. Beträffande valet av mineral som skall göras
lill föremål för riksöversikter framhåller mineralpolitisku utredningen att
det skall göras av den ansvariga myndigheten på mineralområdet. Statens
industriverk framhåller att verket inte har möjlighel att bedöma vilka mineral
som med hänsyn till olika riksintressen eller av andra skäl är av särskill
inlresse för den fysiska riksplaneringen. Industriverket pekar även på att
andra mineral exempelvis nickel bör vara av intresse. I likhet med
mineralpoUtiska utredningen anser Ingenjörsvetenskapsukudemien att valel av
riksöversikler bör bli föremål för överväganden inom den ansvariga myndigheten
på mineralområdet. Akademien anser att ersäuningsmaterial för vissa mineral, t.
ex. sand och gms bör bli föremål för ytterligare studium.

8.13
Planering för regional grusförsörjning m. m.

För
att tillståndsprövningen av takter skall bli effektiv frän hushållningssynpunkt
är det väsentligt att länsstyrelsen har tillgång till ett beslutsunderiag som
gör det möjligt att bedöma den enskilda takten i ett regionalt perspekfiv. I
rapporten föreslås därför att regionala gmsförsörjningsplaner upprättas av länsstyrelsen
varvid såväl alternativa förekomster på land -inkl. bergtäkter eller takter av
grov morän - som förekomster i sjöar och hav bör behandlas. Planeringen
beträffande gmsförsörjningen bör i första hand avse bristområdena
Göteborg-Götaälvsområdet, delar av Blekinge och området mnt Bråviken.

Rapportens
förslag om överväganden av gmsförsörjningen har bemötts posiUvt av samtliga
remissinstanser som behandlar förslaget. Remissinstanserna är
riksuntikvurieämbetet, Lunds universitet, statens naturvårdsverk, statens
industriverk, Sveriges geologiska undersökning, domänverket, ett I5-tal
länsstyrelser och ett 10-tal kommuner. Flera remissinstanser hänvisar fill
förslag lämnade av naturvårdskommittén samt industriverkets utredning om gms
och sand på land och i hav.

Prop.
1980/81:183 155

Statens naturvårdsverk framhåller atl genomförs de av
nalurvärdskommitlén föreslagna regionala inventeringarna av täklmaterial
kommer områden med brist på naturgrus all prioriteras. Skulle kommitténs
förslag inle förverkligas bör ändå dessa områden inventeras och
resurshushållnings-planer upprättas. 1 dessa bör redovisas möjligheterna alt
använda ersättningsmaterial för naturgrus. Naturvårdsverket kommer alt verka
för all sådana ulredningar kommer till stånd. Sveriges geologiska undersöknig
anser att gmsförsörjningsplaner inle bör begränsas till rapportens utpekade
områden utan bör utarbetas för flertalet större lälortsregioner. Sveriges
geologiska undersökning anser vidare att genomförandel av rapportens förslag
kräver atl kunskaper om tillgångarna förbättras. Regionala inventeringar i den
omfattning som nalurvärdskommitlén rekommenderat är etl viktigi led härför. I
enlighel med industriverkets förslag bör dessa inventeringar genomföras med
Sveriges geologiska undersökning som huvudman pä grund av verkets
myndighetsansvar och erfarenhet av dylika uppgifter.

Lånsstyrelsen i Jönköpings län framhåller atl frågan om
gmsförsörj-ningsplan har tagits upp i bl.a. Jönköpings, Tranås och Gislaveds
kommuner. Åven om det i dag inle är någon brist på grus och sand inom länet
kan lokala försörjningssvårigheter uppkomma. Gjorda grusinventeringar bör
enligl länsstyrelsen kompletteras och gmsförsörjningsplan bör upprättas för
hela länet. Trollhättans kommun anser atl behovet av planering för alt främja
hushållning med sand och grus är påkallad. En särskild planering bör även gälla
krossat stenmaterial i trestadsregionen. Tillgången är enligt kommunen
begränsad inom området särskilt mot bakgrund av möjligheten att producera
krossmaterial från miljö- och transporlsynpunkt lämpligt placerade
anläggningar. Kommunen anser alt förslaget i betänkandet om
länsstyrelsemedverkan i denna hushällningsfråga är lämpligt. Åven Lunds
universitet menar atl det är viktigt att samla upplysningar om förekomsten av
bergarter lämpliga för krossning som ersättning för naturgrus. Erfarenhetsmässigt
är sådana bergarter tämligen sällsynta. Behovet av planering av
bergkrossmaterial påtalas även av statens naturvårdsverk, Sveriges geologiska
undersökning, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län samt Göteborgs,
Trollhättans och Härnösands kommuner.

Förslag om kartering av havsområdenas sand- och
grusförekomster har lämnats av industriverket i utredningen Grus och sand på
land och i hav. I rapporten föreslås en kartläggning av sand- och
grusförekomsterna i Kattegatt, utanför Skånes sydkust, i Blekingeskärgården
och i Gotska sjön för att göra en avvägning mot andra intressen.

Förslaget tillstyrks av Lunds universitet, statens
industriverk, statens planverk, Sveriges geologiska undersökning,
länsstyrelserna i Blekinge, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län och Uddevalla
kommun.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har ingen erinran mot
betänkandets förslag om en utredning rörande sand- och gmsförekomslerna
uianför Skånes sydkust. Länsstyrelsen påpekar atl ett utredningsuppdrag i denna
fråga

Prop.
1980/81:183 156

fömtsätter atl länsslyrelsen ges resurser för sin
befallning med detla arbele. Med hänsyn lill att flerlalel intressenter som
gör anspråk på delaktighet i områdets resurser kan det förväntas att
utrednings- och avvägningsarbetet blir tidsödande.

För områden där en kartering redan skett, dvs. Öresund och
området norr om Gotland, föreslås i rapporten en avvägning mellan sand- och
grusulvinning och andra intressen. Arbetet bör ske inom ramen för det
planeringsarbete som föreslås ske vid berörda länsstyrelser.

Rapportens förslag tillstyrks av statens naturvårdsverk,
Sveriges geologisku undersökning, fiskenämnden, länsstyrelsen och
landstinget Mulmöhus län samt Landskrona kommun.

Exempelvis framhåller fiskenämnden i Mulmöhus län all del
är i hög grad angeläget atl, innan tillstånd till sandtäkl meddelas,
undersökningar görs för all klarlägga inte bara sandens beskaffenhet ulan också
de konsekvenser takten skulle få på den marina miljön. I det sammanhanget framhåller
fiskenämnden att det underlag som f. n. föreligger för sådana bedömningar är
alltför dåligt. Resurser bör sättas in pä alt göra erforderliga inventeringar.
Behovet av inventeringar framhålls även av länsslyrelsen 1 Göteborgs och Bohus
län.

Flera remissinsianser framhåller att rapportens förslag
inle bör genomföras enbarl i de föreslagna områdena. Instanserna är
länsslyrelsen i Göteborgs och Bohus län, fiskeriintendenten i västra
distriktet saml Göteborgs, Laholms, Falkenbergs och Varbergs kommuner. Liknande
synpunkler lämnas beträffande andra områden av fiskenämnden i Södermanlands
län, länsstyrelsen i Gävleborgs län och Hudiksvalls kommun.

9 Fritidsboende och turism

9.1 Markresurser för fritidsboende i inlandet

1 rapporten redovisas atl anspråken på mark för
fritidsboende i inlandet kan komma att öka. Fritidsbebyggelsen kan enligl
rapporten även i vissa inlandsområden komma i konflikt med annan markanvändning
av riksintresse. Inom vissa områden i inlandet finns del därför anledning all
vara restriktiv när det gäller utveckling av ytterligare enskild
fritidsbebyggelse. Det gäller enligt rapporten främst inom områden som är av
intresse för naturvården, kulturminnesvården och friluftslivet. I rapporten
framhålls vidare att del är angelägel att kommunerna vid behov initierar en
översiktlig planering av markanvändningen i områden där fritidsbebyggelse kan
förväntas uppkomma.

Övervägandena i rapporten har i huvudsak mottagits
positivt. Remissyttrandena ger stöd för bedömningen att det finns goda
möjligheter att lokalisera fritidsbebyggelse lill inlandet. Någon större
efterfrågan har dock

Prop.
1980/81:183 157

enligt remissinstanserna inte förmärkts ännu. 1
remissyttrandena understryks också att fritidsbebyggelsen bör utvecklas
planmässigt även i inlandet.

När del gäller efterfrågan på mark för fritidsboende i
inlandet redovisar vissa remissinstanser att efterfrågan har ökat. Del gäller
länsstyrelserna i Kalmar och Mulmöhus län samt Vuggeryds och Ovanåkers
kommuner. Länsstyrelsen i Kalmar län konstaterar atl etl visst ökat intresse
för frilidsbosättning i inlandet kunnat märkas. Länsslyrelsen i Malmöhus län
framhåller att anspråken under senare år har förskjutils till inlandet lill
följd av bl.a. bristen på mark i kustområdena och behovet av att här reservera
fillgänglig mark för rekreation. Under den allra senasle tiden har emellertid
åter etl visst ökat intresse för kustområdet kunnat iakttas, i många fall i
form av andelshusbebyggelse. Vaggeryds kommun anger att anspråken på mark för
fritidsboende i inlandet har ökat och att del kan bli konflikter med andra
markanvändningsintressen. Åven Ovanåkers kommun redovisar en ökad efterfrågan.

Ett par remissinstanser bedömer att det inte har skett
någon efterfrägeökning i inlandet. Det gäller bl. a. Värnamo kommun.

Tillgången på mark för fritidsboende i inlandet
kommenteras i flera yttranden. Yttrandena, som alla ger stöd för rapportens
bedömning, kommer från länsstyrelserna i Jönköpings, Kronobergs, Göteborgs och
Bohus, Skaraborgs, Värmlands och Gävleborgs län. Länsstyrelsen i Kronobergs län
anser att länet har goda möjligheter att ta emot ytterligare fritidsbebyggelse.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att åtskilliga områden i
inlandsdelarna av länet lämpar sig för utveckling av enskild fritidsbebyggelse.
Styrelsen pekar dock på att avståndet till havet inte blir längre än att det
även för dessa områden finns behov av bad- och båtplatser vid kusten.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser att det på många håll i länet kan ske
betydande kompletteringar av fritidsbebyggelse fömtsatt att exploateringen
föregås av omsorgsfull planering. Utrymmet för enskild, spridd
fritidsbebyggelse får däremot enhgt länsstyrelsen anses vara begränsat med
hänsyn till permanentningsrisker, landskapsbildpåverkan och inverkan på jord-
och skogsbmket. Länsstyrelsen i Värmlands län menar att markresurserna för
fritidsbebyggelse i de norra delarna av länet tycks vara stora. Däremot är
fillgången på mark vid Vänerkuslen mycket liten. Länsstyrelsen i Gävleborgs län
menar att det särskilt i länets inland finns utrymme för en betydande utökning
av fritidsbebyggelsen. De största anspråken riktas dock mot kusten och
älvdalarna, där konflikterna med främst frilufts- och naturvårdsintressena kan
bli betydande.

Vissa remissinstanser har uttryckt åsikter om lämpligheten
av frifidsbebyggelse i inlandet. Flertalet är positiva. Länsstyrelsen i
Jönköpings län anser t. ex. att det är angeläget att planmässigt studera
möjligheterna till fritidsbebyggelse i inlandsområden. Göteborgs kommun finner
det önskvärt att ökade möjligheter skapas till fritidsboende i inlandsdelarna
av

Prop, 1980/81:183 158

Bohuslän
och Halland. Däremot anser kommunen inle detta som så angelägel i t.ex. Göieborgs
närregion. Fritidsbostäder i koloniträdgärdsform förordas i sådana områden.
Norrtälje kommun anger alt en viklig ambition i arbetet med den
kommunomfallande markdispositionsplanen är att ange lämpliga områden för
fritidsbebyggelse i inlandet, inte bara med hänsyn till bevarandeintressen och
areella näringar ulan också med tanke på kravet på god energihushållning vad
gäller transporter och möjligheter att öka underlaget för glesbygdsbutiker med
vikande kundunderlag. Svenska nuturskyddsföreningen anser atl principen att
lokalisera fritidsbebyggelsen till inlandet är riktig.

Några
kommuner är iveksamma till fritidsbebyggelse i inlandet. Vurbergs, Halmstads,
Laholms och Falkenbergs kommuner menar säledes atl erfarenhetema i inlandet när
det gäller slörre grupper av hus inte är enbart positiva. Det är t.ex. svårt
atl hålla kostnaderna för brukarna på en godtagbar nivå.

Några
remissinstanser har kommenterat principerna för planering av tillkommande
fritidsbebyggelse i inlandet. Länsstyrelsen i Jönköpings lån pekar på att
metoderna för översiktlig planering med inriktning på fritidsbebyggelse är
outvecklade. Styrelsen anser atl man bör analysera erfarenheterna av
hittillsvarande planering i riktlinjeområden och primära rekreationsområden.
Metodanvisningar från centralt håll efterlyses. Länsstyrelsen i Kalmar län
anser att utvecklingen av fritidsbebyggelse i inlandet bör ske planmässigt,
främst för att inte bebyggelsen skall komma i konflikt med skogsbrukels
intressen, I första hand bör utbyggnad ske i anslutning till befintliga byar
och bebyggelsegrupper för att ge ett för hela samhället gynnsamt resultat.
Länsstyrelsen i Värmlands län anser en planering nödvändig inom flera av
länets kommuner, där utrymme för ytterligare fritidsbebyggelse bedöms
föreligga. Planeringen bör enligt länsstyrelsen ske på sådant sätt att ett
eller några stora områden i kommunen avgränsas inom vilka en utveckling av
fritidsbebyggelse bör kunna ske utan mer ingående reglering än allmänl
hänsynstagande lill areella näringar och bevarandeintressen. Därigenom menar
länsstyrelsen att trycket mot mer värdefulla områden ska minska. Östra Göinge
kommun pekar på vikten av att vid planering av fritidsbebyggelse anpassa
bebyggelseformerna till önskemålet att bevara och tillgodose andra intressen
som landskapsbild, kulturminnesvård, rörligt friluftsliv osv. Svenska
naturskyddsföreningen anser att behovet av fritidsbebyggelse på olika sätt bör
begränsas och att planering och utformning av bebyggelsen biir ske efter
ekologiska principer. Det innebär enligt föreningen bl. a. enkelt, marksnålt
byggande med markarbeten och försöijning i samklang med de lokala
naturfömtsättningarna. Föreningen anser att del behövs utvecklingsarbete inom
området, och all den fysiska riksplaneringen bör ge riktlinjer för vilka
villkor en resurssnål ekologiskt anpassad fritidsbebyggelse bör uppfylla.