Prop. 1980/81:201

Prop.
1980/81:201

Regeringens proposition

1980/81:201

med
förslag till ändring i rättegångsbalken m. m.;

beslutad
den 30 april 1981.

Regeringen
föreslår riksdagen att anta de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av
regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På
regeringens vägnar THORBJÖRN FÄLLDIN

HÅKAN
WINBERG

Propositionens
huvudsakliga inneliåll

I
propositionen läggs fram förslag till en begränsad reform av de personella
tvångsmedlen i brottmål. Det föreslås sålunda att reseförbud får användas som
alternativ till häktning och anhållande inte bara vid flyktfara utan även vid
fara för undanröjande av bevisning och risk för fortsatt brottslig verksamhet.
Det föreslås vidare att skyldighet att anmäla sig hos polisen införs spm ett
självständigt tvångsmedel vid sidan om reseförbud samt att möjligheten att
ersätta häktning med övervakning vidgas.

När
det gäller förfarandet vid användande av tvångsmedel föreslås bl.a. att
befogenheten att besluta om anhållande förbehålls åklagaren och att beslut om
anhållande skall motiveras.

Härutöver
tas i propositionen upp några frågor som gäller kroppsbesiktning och
användning av tvångsmedel på begäran av främmande stat.

De
nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den I januari 1982.

I Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 201

Prop. 1980/81:201 2

1 Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att 23 kap. 18 och 21 §§, 24 kap. 3,
5-9, 12, 14, 17 och22§§,25kap. 1-3, 5 och 7 §§, 28 kap. 13§,45kap. 14§, 47 kap.
9 och 22§§, 52 kap. 1 §. 56 kap. I § samt rubriken till 25 kap.
rättegångsbalken skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvurunde lydelse Föreslagen lydelse

23 kap.

I8§'

Då förundersökningen ybrf5AnW/7 Då förundersökningen kommit sä

så långt, att någon skäligen miss- långt att någon skäligen misstänks

tankes för brottet, skall han, då han för brottet, skall han, då han
hörs,

höres, underrättas om misstanken. underrättas om misstanken. Den

Så snart det kan ske utan men för misstänkte och hunsförsvurare hur

utredningen, äger han och hans rätt all forllöpunde, i den mån det

försvurure taga kännedom om vad kan ske utan men för utredningen,

vid undersökningen Jörekornmit, ta del av vad som har JÖrekommit

angiva den utredning de anse önsk- vid undersökningen. De har vidare

värd och eljest anföra vad de ukiu rätl att ange den utredning de
anser

nödigt. Underrättelse härom skall önskvärd och / övngf anföra vad de

lämnas eller sändas till den miss- anser nödvändigt. Underrättelse

tänkte och hans försvarare, varvid härom skall lämnas eller sändas till

skäligt rådrum skall beredas dem. den misstänkte och hans försvara-

Ej må åtal beslutas, innan detta re, varvid skäligt rådrum skall bere-

skett. das dem.
Atul får inte beslutas, in

nan detta har skett.

Begär den misstänkte, att förhör skall hållas med någon eller
att annan utredning skall förebringas, skall begäran efterkommas, om det kan
antagas, att åtgärden skulle äga betydelse för undersökningen. Avslås framställningen,
skola skälen därför angivas.

21 §

Vid förundersökningen skall protokoll föras över vad
därvid förekommit av betydelse för utredningen.

Sedan utsaga av misstänkt eller annan upptecknats, skall,
innan förhöret avslutas, utsagan uppläsas eller tillfälle på annat sätt lämnas
att granska uppteckningen samt den hörde tillfrågas, om han har något att
erinra mot innehållet. Erinran, som ej föranleder ändring, skall antecknas.
Därefter må uppteckningen ej ändras. Har utsagan först efter granskningen
antecknats i protokollet, skall uppteckningen biläggas handlingarna.

I mindre mål må i stället för protokoll föras kortfattade
anteckningar över det väsentliga, som förekommit vid förundersökningen.

Så snart åtal beslutats äge den Så snart åtal beslutats, hur den

misstänkte eller hans försvarare på misstänkte
eller hans försvarare begäran erhålla avskrift av proto- /-ä//a//på
begäran/a ew avskrift av

' Senaste lydelse 1969:588.

Prop.
1980/81:201

Nuvarande lydelse

koll eller anteckningar från förundersökningen.

Föreslagen lydelse

protokoll eller anteckningar från förundersökningen. Har
offentlig försvurure förordnuts för den misstänkte, skall en avskrift utan särskild
begärun lämnus eller sändus till försvararen.

Kun på
grund uv den misstänktes ungdom eller huns sjukdom häktning antagas medföra
ullvurligt men för honom och Jlnnes sådan övervakning kunna ordnas, att skäl
till huns häktning ej längre föreligga, må han ej häktus. Kvinnu som är
havande i frumskridet tillstånd eller som fött så kort tid förut, ull häktning
kan antugus medföra allvarligt men för henne eller barnet, må ej häktas med
mindre det är uppenbart, att betryggande övervakning ej kan ordnas. Vill den
misstänkte ej underkasta sig övervakning, som nu nämnts, skall häktning ske.

Om det på
grund uv den misstänktes ålder, hälsotiUstånd eller annan liknande
omständighet kan befurus att häktning skulle komma att medföra allvarligt men
för den misstänkte, får häktning ske endast om det är uppenbart att betryggande
övervakning inte kan ordnas. Vill den misstänkte inte underkasta sig
övervakning, skall häktning ske.

Om ytterligare inskränkning i fråga om häktning av den som
är under aderton år är särskilt stadgat.

Att
reseförbud må träda i stället för häktning, stadgas i 25 kap.

Alt reseförbud eller anmälningsskyldighet får träda i
stället för häktning, stadgas i 25 kap.

5§

Förekomma mot någon skäl till häktning, må han i avbidan
på rättens beslut därom anhållas.

Äro ej
fulla skäl till häktning, må den misstänkte dock anhållas, om det finnes vara
av synnerlig vikl, att han i avbidan på ytterligare utredning tages i förvar.

Beslut
om anhållande meddelas av undersökningsledaren eller åklagaren.

Beslut om anhållande meddelas av åklagaren. Beslutet skaU
innehålla uppgift om det brott misstanken avser samt ange grunden för
anhållandet.

6 §

Har den,
vilkens anhållande beslutats, avvikit eller är han eljest ej tUlstädes, då
beslutet meddelas.

Har den,
vilkens anhållande beslutats, avvikit eller är han eljest inte närvarande då
beslutet medde-

Senaste lydelse 1964: 166.

Prop.
1980/81:201

Nuvarande lydelse

skall, så snart beslutet verkställts, anmälan därom göras
hos anhåll-nlngsmyndighelen.

Avviker
den som misstankes för brott och förekomma skäl till hans anhållande, må han uv
anhållnings-myndigheten efterlysas.

Föreslagen lydelse

las, skall, så snart beslutet verkställts, anmälan därom
göras hos åklaguren.

Avviker
den som misstänks för brott och förekommer skäl till hans anhållande,/år
åkluguren efterlysa honom.

Förekomma mot någon skäl till anhållande men kan beslut
därom icke utan fara avvaktas, må polisman även utan sådant beslut gripa honom.

Träffas den
som begått brott, vara fängelse kan följa, å bar gärning eller flyende fot, må
han gripas av envar. Envar må ock gripa den som är efterlyst för brott. Den
gripne skall skyndsamt överlämnas till närmaste polisman.

Då
någon gripits, skall anmälan därom skyndsamt göras hos anhåll-ningsmyndigheten:
den har att efter förhör, som avses i 8§, omedelbart besluta, om den gripne
skall anhållas eWer frigivas.

Då
någon gripits, skall anmälan därom skyndsamt göras hos åklagaren. Denne har
att efter förhör, som avses i 8 §. omedelbart besluta, om den gripne skall
anhållas eller friges.

Den som
anhållits enligt 6 § eller gripits enligt 7 § skall, så snart ske kan, för
förhör inställas för unhåll-ningsmyndigheten eller för polisman, åt vilken
uppdrugits att hålla förhöret.

Den som
anhållits enligt 6§ eller gripits enligt 7§ skall, så snart det kun ske, för
förhör inställas för åkluguren eller för polisman som hor fått i uppdrag att
hålla förhöret.

Då någon
anhålles, skall hun erhålla besked om det brott misstanken avser. Den
anhållnes husfolk eller närmaste anhöriga skola ock, så snart det ske kan utan
men för utredningen, underrättas om anhållandet. Sådan underrättelse må dock
ej utan synnerliga skäl lämnas mot den anhållnes önskan.

Då någon
unhålls eller då beslut om anhållande som avses i6§ verkställs, skall den
anhållne erhålla besked om det brott misstanken avser sumt grunden för
anhållandet. Den anhållnes närmaste anhöriga och annun som står den unhållne
särskilt näru skull, så snart det kan ske utan men för utredningen, underrättas
om anhållandet. En sådan underrättelse får dock inte utan synnerliga skäl
lämnas mot den anhållnes önskan.

Anhållningsmyndigheten
skall, om ej den anhåUne frigives, sist dagen efter den, då beslut om anhållande
meddelades eller då den an-

Aklagaren
skall, om inte den anhållne friges, senast dagen efter den, då beslut om
anhållande meddelades eller då den anhållne enligt

' Senaste lydelse 1964: 166.

Prop. 1980/81:201

Nuvarande lydelse

hållne enligt 8§ inställdes till förhör, till rätten
avlåtu framställning om hans häktande. Finnes för prövning av
håktningsfrågan ytterligare utredning erforderhg, må med framställningen
anslå, dock skall den avlåtas, så snart ske kan, och sist å femte dagen efter
den, då beslut om anhållande meddelades eller den anhållne inställdes för
förhör. Göres ej framställning, som nu sagts, skall den anhållne omedelbart/ng/va5.

1 samband med framställningen skall till rätten
överlämnas protokoll eller anteckningar över vad dittills förekommit under
förundersökningen; med rättens medgivande må dock med överlämnandet anstå
viss kort tid. Påkallas förhör med annan än den anhållne, skall ock uppgift
lämnas därom.

Föreslugen lydelse

8§ inställdes till förhör, avlåta framslällning till
rätten om hans häktande. Behövs det ytterligare utredning för prövning av häktningsfrågan,
får åklagaren vänta med framställningen. Den skall dock avlätas så snart det
kan ske och senast på femte dagen efter den, då beslut om anhållande meddelades
eller den anhållne inställdes för förhör. Görs inte framställning enUgt vad som
nu hur sagts, skall den anhållne omedelbart/nge*.

I samband med framställningen skall till rätten sumt till
den unhållne och huns försvurure överlämnas protokoll eller anteckningar över
vad dittills förekommit under förundersökningen / den mån de hur betydelse för
prövningen uv häktningsfrågun. Rätten kan dock medge att överlämnandet/år anstå
viss kort tid. Påkallas förhör med annan än den anhållne, skall också uppgift
lämnas därom.

14 § Vid
förhandling i häktningsfrågan skall den som yrkat häktning så ock, om ej
synnerligt hinder möter för den anhållnes inställande, denne vara tillstädes.

Den som
yrkat häktning skall angiva de omständigheter, vara yrkandet grundas. Den
anhållne och hans försvarare skola erhålla tillfälle att yttra sig. Utöver vad
handlingarna från förundersökningen innehålla samt parterna eljest anföru må
utredning ej förebringas, med mindre särskilda skäl äro därtill.

Den som
yrkat häktning skall ange de omständigheter, varpå yrkandet grundas. Den
anhållne och hans försvarare skall få tillfälle att yttra sig. Utöver vad
handlingarna från förundersökningen innehåller samt parterna / övrigt anför får
utredning angående brottet inle förebringas, om det inte finns särskilda skäl
//// det.

Fråga
om häktning av den som ej är anhållen må upptugus på yrkande av
undersökningsleduren eller åklagaren. Efter åtalet äge rätten även på yrkande
av målsäganden så ock självmant upptugu frågu därom.

Fråga
om häktning av den som inle är anhållen får tas upp på yrkande av åklagaren.
Efter åtalet/år rätten även på yrkande av målsäganden eller självmant tu upp
frågan.

Prop.
1980/81:201

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Då fråga om häktning väckts, skall, så snart ske kan,
förhandling äga rum inför rätten. Om sådan förhandling gälle i tillämpliga
delar vad i 14-16 §§ är stadgat. Har den misstänkte kallats till förhandlingen
eller förekommer anledning, att han avvikit eller eljest håller sig undan,
utgöre dock hans utevaro ej hinder för förhandlingen. Uteblir målsäganden,
ehuru han kallats till förhandlingen, må frågan avgöras utan hinder därav.

Har rätten beslutat häktning av någon, som ej är vid rätten
tillstädes skall, så snart beslutet verkställts, anmälan därom göras hos
rätten.

22§-* Den som är häktad skall utan dröjsmål föras till
allmänt häkte. Häktad krigsman må dock i stället föras till militärhäkte.

Är det
av synnerlig vikt att den häktade för utredning angående det brott, som
föranlett häktningen, eller ett annat brott, för vilket han misstänks,
förvaras på en annan plats än som anges i första stycket får rätten på
yrkande av åkluguren förordna att överförandet tills vidare skall anstå.
Rätten eller åklagaren/år även besluta att den häktade, sedan han överförts
till häkte, skall för förhör eller annan åtgärd inställas på en plats utom
häktet.

Finnes det vara av synnerlig vikt, att den häktade för
utredning angående det brott, som föranlett häktningen, eller annat brott, för
vilket han misstankes, förvaras å annan plats än i första stycket sägs, må på
yrkande av undersökningsledaren eller åklagaren rätten förordna, att med
överförandet skall tiUs vidare anstå. Rätten, undersökningsledaren eller
åklagaren äge ock besluta, att den häktade, sedan han överförts till häkte,
skall för förhör eller annan åtgärd inställas å plats utom häktet.

Om
förvaring av häktad som undergår eller undergått rättspsykiatrisk undersökning
gälla särskilda bestämmelser.

Om reseförbud

25 kap.

Om reseförbud och anmälningsskyldighet

Är någon
skäligen misstänkt för brott, på vilket fängelse kan följa, och kan med hänsyn
till brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållande eller annan
omständighet skäligen befaras, att han avviker eller annorledes undandrager
sig lagföring eller straff, men förekommer eljest ej anledning att anhålla
eller häkta honom, får, om det finnes till-fyUest, i stället förbud meddelas honom
att utan tillstånd lämna honom anvisad vistelseort. Oberoende av

Är
någon skäligen misstänkt för brott, på vilket fängelse kan följa, och kan det
med hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållande eller annan
omständighet skäligen befaras, att han avviker eller annorledes undandrar sig
lagföring eller straff, men finns det i övrigt inte anledning att anhålla
eller häkta honom, får, om det är tillräckligt, i stället förbud meddelas
honom att utan tillstånd lämna honom anvisad vistelseort (reseför-

" Senaste lydelse 1966: 302.

' Föreslagen lydelse enligt prop. 1980/81: 84.

2 §

Prop. 1980/81:201

Nuvarande lydelse

brottets beskaffenhet får också förbud som nu sagts,
meddelas, om det skäligen kan befaras, att den misstänkte genom att begiva sig
från riket undandrager sig lagföring eller straff.

Med reseförbud må förenas sk'yl-dighetför den misstänkte
att å vissa tider vara tillgänglig i sin bostad eller å sin arbetsplats eller
ull anmäla sig hos polismyndighet i orten så ock annat villkor, som finnes erforderligt
för hans övervakande.

Föreslagen lydelse

bud) eller föreskrivas att han på vissa tider skull unmålu
sig hos unvisud polismyndighet (unmäl-ningsskyldighet). Oberoende av brottets
beskaffenhet får också reseförbud eller unmälningsskyl-dighet beslutas, om det
skäligen kan befaras att den misstänkte genom att bege sig från riket undandrar
sig lagföring eller straff.

Föreligger mot någon skäl tiU häktning eller anhållande
men kan det antus utt syftet därmed kun tUlgodoses genom reseförbud eller
un-mälningsskyldighet, får beslut härom meddelas även i andra full än som
uvses i första stycket,

I samband med reseförbud eller anmälningsskyldighet för
föreskrivas att den misstänkte på vissa tider skall vara tillgänglig i sin
bo-. stad eller på sin arbetsplats. Det får också ställas upp annat villkor som
behövs för den misstänktes övervakande. Vidare får reseförbud förenas med
anmälningsskyldighet.

Ifrågu om unmälningsskyldighet gäller vid tillämpning av
dennu balk i övrigt vad som är föreskrivet om reseförbud.

Reseförbud meddelas av åklagaren eller rätten.

Fråga om reseförbud får lus upp av rälien på yrkande av
åklagaren eller då rätten har att besluta om den misstänktes häktning eller
hans kvarhållande i häkte. Efter åtalet får rätten även på yrkande av målsäganden
eller självmant la upp frå-gun.

Reseförbud meddelas av undersökningsledaren, åklagaren
eller rätten.

Fråga om reseförbud må av rätten upptugus på yrkande av
undersökningsleduren eller åklagaren eller då rätten har att besluta om den
misstänktes häktning eller hans kvarhållande i häkte. Efter åtalet äge rätten
även på yrkande av målsäganden så ock självmant upptugu fråga därom.

Väckes vid rätten fråga om reseförbud, skall, så snart ske
kan, förhandling därom äga rum inför rätten. Om sådan förhandling gälle i
tillämpliga delar vad i 24 kap. 17 § är stadgat. Är fara i dröjsmål, må rätten
omedelbart meddela reseförbud att gälla, till dess annorlunda förordnas.

Föreslagen lydelse enligt prop. 1980/81:84.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Har
reseförbud meddelats av annun un rätten, äge den misstänkte begära rättens
prövning av förbudet. Då begäran inkommit, skail rätten, så snart ske kun,
och, om synnerligt hinder ej möter, sist å fjärde dagen därefter hålla förhandling,
som avses i 3§. Utsattes huvudförhandling att hållas inom en vecka, sedan
begäran framställdes, må dock, om ej rätten finner särskild förhandling böra
äga rum, /net/förhandlingen anstå till huvudförhandlingen.

Har
reseförbud meddelats av åklagaren, får den misstänkte begära rättens prövning
av förbudet. Då begäran kommit in, skall rätten, så snart det kan ske och, om
synnerligt hinder ej möter, senast på fjärde dagen därefter hålla förhandling
som avses i 3 §. Utsätts huvudförhandling att hållas inom en vecka, sedan
begäran framställdes,/år dock, om inte rätten finner utt särskild förhandling
bör äga rum, förhandlingen anstå till huvudförhandlingen.

7§ Har ej inom tid, som avses i 6§, åtal väckts eller till
rätten inkommit framställning om förlängning av tiden eller förekomma eljest ej
längre skäl för reseförbud, skall det omedelbart hävas.

Om
hävande av reseförbud förordnar rutten eUer, om förbudei ej meddelats eller
fastställts av rätten, undersökningsleduren eller åklaguren.

Om upphävande av reseförbud förordnar åkluguren. Hur
förbudet meddelats eller fastställts av rätten, förordnur dennu om hävunde uv
förbudet. Rätten får överlåtu llll åkluguren att besluta om tUlfälligu undantag
från reseförbudet eller från föreskrifter som har meddelats i samband med
detta.

Vad i 24 kap. 21 § är stadgat om häktning äge motsvarande
tillämpning beträffande reseförbud.

28 kap. 13§

Beträffande kroppsvisitation och kroppsbesiktning gälle i
tillämpliga delar vad i 4, 8 och 9 §§ är stadgat om husrannsakan. Är fara i
dröjsmål, må åtgärd, som nu sagts, beslutas av polisman.

Förrättning, som är av mera väsentlig omfattning, skall
verkställas inomhus och i avskilt rum. Verkställes den av annan än läkare,
skall såvitt möjligt ett av förrättningsmannen anmodat trovärdigt vittne
närvara. Blodprov må ej tagas av annan än läkare eller legitimerad
sjuksköterska. Annan mera ingående undersökning må utföras endast av läkare.

Kroppsvisitution eller kroppsbe-' Beträffunde kvinnor får
kroppsvi-

siklning å kvinna må ej verkställas sitution inte verkställus eller bevitt-

eller bevittnas av annun än kvinna nas uv unnun än kvinnu, läkure el-

eller läkare. ler legitimerad sjuksköterska. Del-

summu gäUer kroppsbesiktning och annan undersökning vid
kroppsbesiktning än lagande av blodprov.

' Senaste lydelse 1974:831.

Prop.
1980/81:201 9

Nuvurunde
lydelse Föreslugen lydelse

45 kap.

14§

Rätten bestämme, så snart ske kan, tid för
huvudförhandlingen. För behandling av rättegångsfråga eller del av saken, som
må avgöras särskilt, må huvudförhandling utsättas, ehuru målet i övrigt ej är
berett till huvudförhandling.

Är den
tilltalade anhållen eller häktad, skall huvudförhandling hållas inom en vecka
från den dag, då åtalet väcktes, om ej till följd av åtgärd, som avses i 11
eller 12 §, eller annan omständighet längre uppskov är nödvändigt. Har den
tilltalade häktats efter åtalet, skall tiden räknas från dagen för hans
häktande.

Är den tUltalade ålagd reseförbud, skall huvudförhundling
hållus inom en månad från den dag då åtalet väcktes, om inte längre uppskov är
nödvändigt till följd uv åtgärd som uvses 1 11 eller 12 § eller unnun
omständighet. Hur reseförbudet meddeluts efter åtulet, skull tiden räknas från
dagen för delgivning av beslutet.

47 kap.

9§

Vid muntlig förberedelse skall Vid
muntlig förberedelse skall

första inställelse utsättas att äga första inställelse
utsättas att äga rum, så snart ske kan. Är den tillta- rum. så snart det
kun ske. Är den lade häktad, skall första inställelse tilltalade häktad,
skall första instäl-äga rum inorn en vecka från dagen lelse äga rum inom en
vecka från för hans häktande, om ej på grund dagen för hans häktande, om
inte av särskilda omständigheter längre längre uppskov är nödvändigl på
uppskov är nödvändigt. Till första grund av särskilda omständigheter.
inställelsen skola parterna kallas. Är den tilltalade ålagd reseförbud
målsäganden genom särskild kallel- skull förslu inställelse ägu rum
se och den tilltalade i stämningen. inom en månud från dagen för delgivning
UV beslutel. Till första inställelsen skull parterna kallas, målsäganden
genom särskild kallelse och den tilltalade i stämningen.

Målsäganden skall föreläggas att komma tillstädes vid
påföljd att han eljest förlorar sin rätt att tala å brottet. Skall målsäganden
infinna sig personligen, förelägge rätten tillika vite.

Den tilltalade skall föreläggas vite. Om inställande av
tilltalad, som är häktad, förordne rätten.

22 §

Så snart förberedelsen avslutats, bestämme rätten, sedan
tillfälle om möjligt givits parterna att uttala sig, tid för
huvudförhandlingen. För behandling av rättegångsfråga eller del av saken, som
må avgöras särskilt, må

Prop.
1980/81:201

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

huvudförhandling utsättas, ehuru förberedelsen av målet i
övrigt ej avslutats.

Är den tilltalade häktad, skall huvudförhandlingen hållas
inom en vecka från dagen för förberedelsens avslutande eller, då han häktats
därefter, från dagen för hans häktande.

Är
den tilliulude ålugd reseförbud, skull huvudförhundling hållus inom en månad
från dagen för förberedelsens avslutunde. Hur re se-förbudet meddeluts
därefter, skull tiden räknus från dagen för delgivning av beslutet.

1 Vill
någon anföra besvär mot underrätts beslut, skall han inom två veckor från den
dag, då beslutet meddelades, till underrätten inkomma med besvärsinlaga; har
beslut under rättegången meddelats annorledes än vid sammanträde för
förhandling, skall dock besvärstiden räknas från den dag, då klaganden erhöll
del av beslutet. Klagan över beslut om någons häktande eller kvarhållande i
häkte eller i fråga, som avses i 49 kap. 6§. vare ej inskränkt till viss tid.

Vill någon anföra besvär mot underrätts beslut, skall han
inom två veckor från den dag, då beslutet meddelades, till underrätten inkomma
med besvärsinlaga. Har beslut under rättegången meddelats annorledes än vid
sammanträde för förhandling, skall dock besvärstiden räknas från den dag då
klaganden erhöll del av beslutet. Klagan över beslut om någons häktande eller
kvarhållande i häkte eller om åläggande uv reseJÖrbud eller i fråga, som avses
i 49 kap. 6§, är inle inskränkt till viss tid.

Om
skyldighet att anmäla missnöje med beslut, som avses i 49 kap. 3 § eller 4 §
första stycket 1, 2, 3, 7, 8 eller 9, stadgas i nämnda kapitel.

I Vill
någon anföra besvär mot hovrätts beslut, skall han inom fyra veckor från den
dag, då beslutet meddelades, till hovrätten inkomma med besvärsinlaga; har
beslut under rättegången meddelats annorledes än vid sammanträde för
förhandling, skall dock besvärstiden räknas från den dag, då klaganden erhöll
del av beslutet. Klagan

Vill någon anföra besvär mot hovrätts beslut, skall han
inom fyra veckor från den dag, då beslutet meddelades, till hovrätten inkomma
med besvärsinlaga. Har beslut under rättegången meddelats annorledes än vid
sammanträde för förhandling, skall dock besvärstiden räkna.s från den dag då
klaganden erhöll del av beslutet. Klagan

* Senaste lydelse 1979: 242. ' Senaste lydelse 1979:242.

Prop.
1980/81:201

Nuvurunde lydelse

över beslut om någons häktande eller kvarhållande i
häkte vare ej inskränkt till viss tid.

II

Föreslagen lydelse

över beslut om någons häktande eller kvarhållande i häkte
eller om åläggande av reseförbud är inte inskränkt till viss tid.

Om skyldighet att anmäla missnöje mot hovrätts beslut i
fråga, som avses i 49 kap. 3§ eller 4 § första stycket 1, 2, 3, 7, 8 eller 9,
stadgas i 54 kap. 3§-

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982.

2 Förslag till

Lag ont ändring i lagen (1952:98) med särskilda
bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål

Härigenom
föreskrivs att 2§ lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i
vissa brottmål skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvurunde
lydelse

Föreslugen
lydelse

På begäran
av anhållningsmyndigheten äger justitiekanslern med-givu förlängning av den
tid, inom vilken enligt 24 kap. 12 § rättegångsbalken häktningsframställning
senast skall avlåtas, med högst tio dagar. Begäran därom skall med angivande av
skälen göras inom den i nämnda lagrum föreskrivna tiden. Har anstånd medgivits
och finnes fortsatt utredning oundgängligen erforderlig, må justitiekanslern
på begäran, som göres före anståndstidens utgång, meddela ytterligare
föriängning med högst femton dagar.

Göres
ej häktningsframställning inom tid som för varje fall är föreskriven eller,
därest begäran om föriängning ej bifallits, senast dagen efter den då
anhållningsmyndigheten mottog meddelande därom, skall den anhållne
omedelbart/ng;-vas.

På begäran
av åklaguren får ]ns-titjekanslern medge förlängning av den tid. inom vilken
enligt 24 kap. 12 § rättegångsbalken häktningsframställning senast skall
avlåtas, med högst tio dagar. Begäran där-. om skall med angivande av skälen
göras inom den i nämnda lagrum föreskrivna tiden. Har anstånd medgivits och
finnes fortsatt utred-jiing oundgängligen erforderlig, får justitiekanslern på
begäran, som görs före anståndstidens utgång, meddela ytterligare föriängning
med högst femton dagar.

Görs inte häktningsframställning inom tid som för varje
fall är föreskriven eller, om begäran om förlängning inte bifallits, senast
dagen efter den dag då åklagaren mottog meddelande därom, skall den anhållne
omedelbart/ngej.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982.

Prop. 1980/81:201

3
Förslag till

Lag om
ändring i lagen (1957:668) om utlämning för brott

Härigenom
föreskrivs att 23 § lagen (1957:668) om utlämning för brott skall ha nedan
angivna lydelse.

23 § '

Nuvarande lydelse

Den som i främmande stat är misstänkt, tilltalad eller
dömd för brott, vilket enligt denna lag kan föranleda utlämning, må på begäran
av behörig myndighet i den främmande staten eller med anledning av där
utfärdad efterlysning omedelbart anhållas eller åläggas reseförbud av åklagare enligt
vad som i allmänhet gäller om brottmål. Beslag må ock i sådant ftdi ägu rum.

Beslut
om användning av tvångsmedel skall utan uppskov anmälas hos rätten, som
skyndsamt efter förhandling enligt vad om brottmål är stadgat prövar åtgärden
samt, om anhållande eller reseförbud skall skall bestå, genast underrättar
chefen för justitiedepartementet därom. Finner denne, att hinder mot utlämning
föreligger eller att utlämning eljest ej bör ske, har han att utverka
regeringens förordnande om upphävande av åtgärden. I annat fall skall den
främmande staten genom utrikesdepartementets försorg underrättas om åtgärden.
Därvid skall angivas viss av chefen för justitiedepartementet bestämd tid,
inom vilken framställning om utlämning skall göras. Denna tid får icke vara
längre än fyrtio dagar från den dag personen anhölls eller reseförbud meddelades
enligt första stycket. När framställning om utlämning inkommer, skall
utrikesdepartementet genast underrätta den myndighet som först meddelat beslut
om åtgärden. Sådan underrättelse skall jämväl

Föreslugen lydelse

Den som i främmande stat är misstänkt, tilltalad eller
dömd för brott, vilket enligt denna lag kan föranleda utlämning,/år på begäran
av behörig myndighet i den främmande staten eller med anledning av en där
utfärdad efteriysning omedelbart anhållas eller åläggas reseförbud eller
anmälningsskyldighet av åklagare enligt vad som i allmänhet gäller om
brottmål. Beslag/år också ske i sådant fall.

Beslut om
användning av tvångsmedel skall utan uppskov anmälas hos rätten, som skyndsamt
efter förhandling enligt vad om brottmål är stadgat prövar åtgärden samt, om
anhållande eller reseförbud eller unmälningsskyldighet skall bestå, genast
underrättar chefen, för justitiedepartementet därom. Finner denne, att hinder
mot utlämning föreligger eller att utlämning eljest ej bör ske, har han att
utverka regeringens förordnande om upphävande av åtgärden. I annat fall skall
den främmande staten genom utrikesdepartementets försorg underrättas om
åtgärden. Därvid skall anges viss av chefen för justitiedepartementet bestämd
tid, inom vilken framställning om utlämning skall göras. Denna tid får inte
vara längre än fyrtio dagar från den dag personen anhölls eller reseförbud
eller anmälningsskyldighet meddelades enligt första stycket. När en
framställning om utlämning kommer in, skall utrikesdepartementet genast
underrätta den myndighet som först meddelat beslut om åtgär-

Senaste lydelse 1975:292.

Prop. 1980/81:201

Nuvarande lydelse

lämnas, därest framställning om utlämning ej inkommer
inom utsatt tid.

Mot rättens beslut må talun ej förus. Den som anhållits
eller underkastats reseförbud äger dock för prövning, om åtgärden skall bestå,
påfordra ny förhandling inom tre veckor från det beslut senast meddelats.

Har framställning om utlämning av den som är anhållen
eller underkastad reseförbud ej gjorts inom den enligt andra stycket bestämda
tiden, skall den anhållne/r/g/vo.s eller meddelat reseförbud hävas. Detsamma
gäller när framställning avslås enligt 15 §. Om unhållen i annat fall ej
frigives, skall framställning om hans häktande uvlåtas tdl rätten sist å
åttonde dagen efter den, då riksåklagaren fick del av
utlämningsframställningen. Göres e/framställning, som nu sagts, skall den
anhållne omedeibart frigivas.

13

Föreslugen lydelse

den. Sådan underrättelse skall även lämnas, om en
framställning om utlämning inte kommer in inom utsatt tid.

Tulan får inte föras mot rättens beslut. Den som anhållits
eller underkastats reseförbud eller anmälningsskyldighet får dock för prövning,
om åtgärden skall bestå, begära ny förhandling inom tre veckor från det
beslut senast meddelats.

Har en
framställning om utlämning av den som är anhållen eller underkastad reseförbud
eller anmälningsskyldighet inte gjorts inom den enligt andra stycket bestämda
tiden, skall den anhåWneJriges eller beslutet om reseförbud eller anmälningsskyldighet
hävas. Detsamma gäller när en framställning avslås enligt 15 §. Om den anhållne
i annat fall inte friges, skall framställning avlåtas till rätten om huns
häk-tunde senust på åttonde dagen efter den, då riksåklagaren fick del av
utlämningsframställningen. Görs inte framställning som nu hur sagts, skall den
anhållne omedelbart friges.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982.

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1959:254) om utlämning för brott
till Danmark, Finland, Island och Norge

Härigenom
föreskrivs att 17 § lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark,
Finland, Island och Norge skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvurunde
Ivdelse

Föreslugen
lydelse

I7§'

Den som är misstänkt, tilltalad Den som är
misstänkt, tilltalad

eller dömd för brott, vilket enligt eller dömd för
brott, vilket enligt

Senaste lydelse 1975:294.

Prop.
1980/81:201 14

Nuvurunde
lydelse Föreslagen lydelse

denna
lag kan föranleda utlämning, denna lag kan föranleda utlämning,

må, såframt för gärningen eller gär- får, om för gärningen
eller en gär

ning av motsvarande beskaffenhet ning av motsvarande beskaffenhet

enligt svensk lag är stadgat fängel- enligt svensk lag är
stadgat fängel

se, på begäran av polis- eller åkla- se, på begäran av
polis- eller åkla

garmyndighet i den främmande sta- garmyndighet i den främmande sta

ten eller med anledning av där ut- ten eller med anledning av en där

färdad efterlysning omedelbart an- utfärdad efterlysning omedelbart

hållas eller åläggas reseförbud av anhållas eller åläggas reseförbud el-

åklagare enligt vad som i allmänhet ler anmälningsskyldighet av åkla-

gäller om brottmål. Beslag må ock i gare enligt vad som i allmänhet gäl-

sådant fuU ägu rum. ler om brottmål. Beslag/år också

ske i såduntfull.

Beslut
om användning av tvångsmedel enligt denna paragraf skall på begäran av den som
beslutet avser prövas av rätten, som i ärendet skyndsamt skall hålla
förhandling enligt vad om brottmål är stadgat. Mot rättens beslut må talan ej
föras.

Polis-
eller åklagarmyndighet i den främmande staten skall ofördröjligen undenättas,
då beslut fattats om användning av tvångsmedel enligt denna paragraf. Har icke
framställning om utlämning mottagits inom två veckor från det underrättelsen
avsändes, skall beslutet omedelbart hävas. Om anhållen i annat fall ej
frigives, skall framställning om hans häktande avlåtas till rätten sist å femte
dagen från den dag anhållningsmyndigheten fick del av
utlämningsframställningen.

Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1982.

5
Förslag till

Lag
om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande
verkställighet av brottmålsdom

Härigenom
föreskrivs att 17 § lagen (1972: 260) om internationellt samarbete rörande
verkställighet av brottmålsdom skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvurunde
lydelse Föreslagen lydelse

17§

Har främmande stat som tillträtt Har främmande stat som tillträtt

brottmålsdomskonventionen till ut- brottmålsdomskonventionen till ut

rikesdepartementet meddelat, att rikesdepartementet meddelat, att

den ämnar göra framställning om den ämnar göra framställning om

verkställighet av påföljd, eller har verkställighet av påföljd, eller har

sådan framställning gjorts, kan riks- sådan framställning gjorts, kan riks

åklagaren anhålla den dömde, om åklagaren anhålla den dömde, om

enligt svensk lag kan följa fängelse i enligt svensk lag kan följa fängelse i

Prop. 1980/81:201

Nuvarande lydelse

ett år eller däröver på brott motsvarande den gärning
påföljden avser och det skäligen kan befaras, att den dömde skall avvika eller,
då fråga är om utevarodom, att han undanröjer bevis. På ansökan av
riksåklagaren kan rätten under motsvarande förutsättningar besluta om häktning
av den dömde eller meddela honom reseJÖrbud. Sådant förbud får meddelus, även
om det svåraste straff som enligt svensk lag kan följa på motsvarande brott är
lindrigare än fängelse i ett år. Oberoende av brottets beskaffenhet får den
dömde anhållas, häktas eller meddelas reseförbud, om han saknar hemvist i
Sverige och det skäligen kan befaras att han genom att bege sig från landet undandrar
sig påföljd.

I fråga om anhållande, häktning och reseförbud enligt
denna paragraf äger i övrigt 24 kap. 3-24§§ och 25 kap. 2-9 §§ rättegångsbalken
motsvarande tdlämpning. Den som anhållits eller häktats skall dock friges
senast när den sammanlagda tid han i den främmande staten och här i landet
varit berövad friheten med anledning av det eller de brott framställningen om
verkställighet avser uppgår till tid som / den utländska domen bestämts för
frihetsberövande påföljd för brottet eller brotten. I fall då den dömde
anhållits eller häktats innan framställning om verkställighet gjorts, skall
den dömde friges inom aderton dagar från dagen för frihetsbe-rövandet, om icke
framställning om verkställighet gjorts före utgången av denna tid.

15

Föreslagen lydelse

ett år eller däröver på brott motsvarande den gärning
påföljden avser och det skäligen kan befaras, att den dömde skall avvika eller,
då fråga är om utevarodom, att han undanröjer bevis. På ansökan av
riksåklagaren kan rätten under motsvarande förutsättningar besluta om häktning
av den dömde eller om reseJÖrbud eller anmälningsskyldighet. Reseförbud eller
anmälningsskyldighet får beslutas, även om det svåraste straff som enligt
svensk lag kan följa på motsvarande brott är lindrigare än fängelse i ett år.
Oberoende av brottets beskaffenhet får den dömde anhållas, häktas eller
underkastas reseförbud eller anmålningsskyldigliet, om han saknar hemvist i
Sverige och det skäligen kan befaras att han genom att bege sig från landet
undandrar sig påföljd.

I fråga om anhållande, häktning, reseförbud och
unmälningsskyldighet enligt denna paragraf tUlämpas i övrigt 24 kap. 3-24 §§
och 25 kap. 2-9 §§ rättegångsbalken. Den som anhållits eller häktats skall dock
friges senast när den sammanlagda tid han i den främmande staten och här i
landet varit berövad friheten med anledning av det eller de brott
framställningen om verkställighet avser uppgår till den tid som beslämts för
frihetsberövande påföljd för brottet eller brotten i den utländska domen. I
fall då den dömde anhållits eller häktats innan framställning om verkställighet
gjorts, skall den dömde friges inom arton dagar från dagen för
frihets-berövandet, om Inte framställning om verkställighet gjorts före utgången
av denna tid.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982.

Prop.
1980/81:201 16

6
Förslag till

Lag
om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt

Härigenom
föreskrivs att 25 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt skall ha nedan
angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

25 §
Brev mellan intagen och svensk myndighet eller advokat skall vidarebefordras
utan granskning. Anges brev vara avsänt från svensk myndighet, eller advokat
och kan skäligen misstänkas att uppgiften är oriktig, får dock brevet granskas,
om förhållandet icke kan klarläggas på annat sätt.

/ fråga om brev tiU postverket tillämpas 26 § i stället för första
stycket ovan.

Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1982.

7
Förslag till

Lag
om ändring i lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning

Härigenom
föreskrivs att I § lagen (1974: 515) om ersättning vid frihetsinskränkning'
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvurunde
lydelse Föreslugen lydelse

I §

Den som har varit häktad på Den som har varit häktad på

grund av misstanke om ett eller fle- grund av misstanke om ett eller fie

ra brott eller som till följd av sådan ra brott eller som till följd av sådan

misstanke under mer än 24 timmar i misstanke under mer än 24 timmar i

sträck har varit anhållen, underkas- sträck har varit anhållen, underkas

tad reseförbud, intagen på rättspsy- tad reseförbud eller unmälnlngs-

kiatrisk klinik, tagen i förvarsarrest skyldighet, intagen på rättspsykia-

eller tagen i förvar genom beslut av trisk klinik, tagen i förvarsarrest el-

befälhavare på fartyg eller luftfar- ler tagen i förvar genom beslut av

tyg eller av beskickning eller kon- befälhavare på fartyg eller luftfar-

sulat har rätt till ersättning av sta- tyg eller av beskickning eller kon-

ten, om sulat har rätt till ersättning av sta

ten, om

Lagen
omtryckt 1980:422.

Prop.
1980/81:201 17

1.
frikännande dom
meddelas,

2.
åtalet avvisas
eller avskrivs,

3.
förundersökning
avslutas utan att åtal väcks eller, såvitt gäller förvarsarrest, beslutet härom
upphävs utan att målet hänskjuts till rättegång eller disciplinstraff åläggs,
eller

4.
beslutet om
frihetsinskränkning genom avslag på häktningsframställning eller efter
överprövning, fullföljd av talan eller anlitande av särskilt rättsmedel
upphävs eller ersätts av beslut om mindre ingripande åtgärd eller undanröjs
utan förordnande om ny handläggning.

Den som på
grund av misstanke om flera brott har utsatts för en sådan frihetsinskränkning
som avses i första stycket har rätt till ersättning av staten, om det
beträffande något av brotten inträffar en omständighet som nämns i första
stycket 1-3 och det är uppenbart att frihetsinskränkningen inte skulle ha
beslutats endast för den övriga brottsligheten.

Den som har varit häktad eller under mer än 24 timmar i
sträck har varit anhållen som misstänkt för ett eller flera brott har också
rätt till ersättning, om brottet eller något av brotten i domen hänförs till en
mildare straffbestämmelse och det är uppenbart att frihetsinskränkningen vid
en sådan bedömning inte skulle ha beslutats.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982.

8 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1975:295) om användning av vissa
tvångsmedel på begäran av främmande stat

Härigenom föreskrivs att 5§ lagen (1975:295) om användning
av vissa tvångsmedel på begäran av främmande stat skall ha nedan angivna
lydelse.

Nuvurunde lydelse Föreslagen lydelse

5§

Framställning från annan stat än Framställning
från annan stat än

Danmark, Finland, Island eller Danmark, Finland, Island
eller

Norge skall göras på diplomatisk Norge skall inges till utrikesdepar-

väg. tementet. Den skull göras på diplo-

matisk väg, om Sverige inte iförhållande till den
främmande staten hur överenskommit om att tUlämpu en annan ordning.

Framställningen skall innehålla uppgift om personens namn,
nationalitet och hemvist, den egendom som avses, brottets beskaffenhet, tid och
plats för brottet samt i den främmande staten tillämpliga straffbestämmelser.
Har dom meddelats i den främmande staten, skall avskrift därav fogas vid
framställningen. I annat fall skall uppgift lämnas om de omständigheter som
åberopas till stöd för misstanken eller åtalet och, i förekommande fall, det
enskilda anspråk varom är fråga.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982.

2 Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 201

Prop. 1980/81:201 18

9 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av
häktade och anhållna m. fl.

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1976:371) om
behandlingen av häktade och anhållna m. fl.

dels att 4 och 9§§ skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas tre nya paragrafer, 16
a—c§§, av nedan angivna lydelse.

Nuvurunde lydelse Föreslugen lydelse

4§

Vid behandlingen av häktad skall hänsyn tagas till hans
hälsotillstånd. Häktad som företer tecken till sjukdom eller begär att läkare
skall tillkallas, skall så snart det kan ske undersökas av läkare, om ej sådan
undersökning uppenbarligen är obehövlig.

Läkares anvisning rörande vården av häktad som är sjuk
skall iakttagas. Behöver den häktade sjukhusvård, skall sådan beredas honom så
snart det kan ske.

Kun det befaras att transport medför skaduför den häktades
hälsa, skull läkures medgivunde till transporten inhämtas.

Förlossning av häktad kvinna skall såvitt möjligt ske på
sjukhus.

Om anledning föreligger därtill. Om anledning föreligger därtill,

skall
den som enligt andra eller skall den som enligt andra eWerfiär-

tredje
stycket vistas på sjukhus stå de
stycket vistas på sjukhus stå un-

under
bevakning. der bevakning.

9§

Brev från häktad till svensk myn- Brev
från häktad till svensk myn-

dighet eller hans offentlige försvå- dighet eller hans
offentlige försva

rare skall vidarebefordras utan fö- rare skall vidarebefordras utan fö

regående granskning. regående granskning. / fråga om

brev från häktad tiU postverket tillämpas dock andra
stycket.

Utöver vad som gäller enligt första stycket får häktad
avsända eller mottaga brev, om det kan ske utan fara från säkerhetssynpunkt
och, i fråga om den som är häktad på grund av misstanke om brott, utan fara för
att bevis undanröjes eller utredning om brott eljest försvåras.

Vägras häktad avsända eller mottaga brev utan föregående
granskning av dess innehåll, skall brevet kvarhållas men får ej öppnas utan den
häktades medgivande.

Om kvarhållande i visst fall av brev från häktad som
vistas på rättspsykiatrisk klinik finns särskilda bestämmelser i 9a§ lagen
(1966:301) om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål.

Vad i denna paragraf är föreskrivet om brev gäller även annan
skriftlig handling.

Prop.
1980/81:201 19

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

16u§

Om ej annat följer av 16 §, meddelas beslut enligt dennu
lag av kriminalvårdsstyrelsen beträffande den som är intagen i
förvuringslo-kal som står under styrelsens tillsyn.

16b§

Kriminalvårdsstyrelsens beslut i särskilda faU enligt
denna lag överklagus hos kummurrätten genom besvär. Andru beslut uv styrelsen
enligt dennu lag överklagas hos regeringen genom besvär.

16c§

Regeringen kan förordnu om överflyttning till tjänsteman
inom kriminalvården av kriminalvårdsstyrelsens befogenheter enligt dennu lug.

Denna lag träder i kraft den I januari 1982.

10 Förslag till

Lag om ändring i passlagen (1978:302)

Härigenom föreskrivs att 7§ passlagen (1978:302) skall ha
nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7§ Passansökan skall avslås, om

1. bestämmelserna i 6 § ej har iakttagits och sökanden
ej har efterkom

mit uppmaning att avhjälpa bristen,

2.
ansökningen
avser pass för barn under aderton år och barnets vårdnadshavaré ej har lämnat
medgivande samt synnerliga skäl ej föreligger att ändå utfärda pass,

3.
sökanden är
anhållen, häktad 3. sökanden är anhållen, häktad eller underkastad övervakning
en- eller underkastad övervakning enligt 24 kap. 3 § första stycket rätte-
ligt 24 kap. 3 § första stycket rättegångsbalken eller reseförbud enligt
gångsbalken eller reseförbud eller 25 kap. 1 § samma balk, anmälningsskyldighet enligt
25

kap. 1 § samma balk.

Prop. 1980/81:201 20

4.
sökanden är efterlyst och skall
omhändertagas omedelbart vid anträffandet,

5.
sökanden genom lagakraftvunnen
dom har dömts till frihetsberövande påföljd, som ej har börjat verkställas,
och det finns sannolika skäl att antaga, att han ämnar undandraga sig
verkställigheten.

Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1982.

Prop. 1980/81:201 21

Utdrag

JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1981-03-19 .

Närvarande: statsministern Fälidin, ordförande, och
statsråden Ullsten, Bohman, Wikström, Friggebo, Mogård, Dahlgren, Krönmark,
Burenstam Linder, Johansson, Wirtén, Holm, Andersson, Boo, Winberg, Adelsohn,
Danell, Petri, Eliasson

Föredragande: statsrådet Winberg

Lagrådsremiss med förslag till ändring i rättegångsbalken
m. m.

1 Inledning

I september 1974 tillkallades sakkunniga för att se över
bestämmelserna om de personella tvångsmedlen i straffprocessen. I direktiven
uttalades att bestämmelserna, som i allt väsentligt varit oförändrade sedan
rättegångsbalkens (RB) tillkomst, behövde ses över bl.a. mot bakgrund av
reformsträvandena på det knminalpolitiska området, där utvecklingen gått mot
en minskad användning av frihetsberövande påföljder. Det nära sambandet mellan
de personella tvångsmedlen och kriminalpolitiken talade enligt direktiven
starkt för att tvångsmedlen så långt möjligt bragtes i samklang med de
riktlinjer som legat till grund för utformningen av denna politik.

De sakkunniga', som antog namnet utredningen (Ju 1974:17)
angående översyn av häktningsbestämmelserna (häktningsutredningen) avlämnade i
september 1977 betänkandet (SOU 1977:50) Häktning och anhållande. En
sammanfattning av betänkandet och utredningens lagförslag bör fogas till
protokollet i detta ärende som bilagor 1-2. Beträffande gällande ordning och
utredningens närmare överväganden hänvisas till betänkandet.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av
riksåklagaren (RÅ), Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, Stockholms
tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, domstolsverket, rikspolisstyrelsen (RPS),
kriminalvårdsstyrelsen, brottsförebyggande rådet (BRÅ), överbefälhavaren (ÖB),
socialstyrelsen, riksrevisionsverket (RRV), statens invandrarverk,

' Hovrättslagmannen Sven Larsson, ordförande, samt
riksdagsledamöterna Lisa Mattson och Hans Petersson. Experter: f.d.
avdelningschefen Lars Bolin, polismästaren Bengt Erlandsson, byrådirektören
Krister Nilsson, advokaten Peter Nobel och byråchefen, numera överåklagaren i
Stockholms åklagardistrikt, Claes Zeime. Sedermera entledigades Zeime på egen
begäran och i hans ställe förordnades länsåklagaren Axel Morath.

Prop. 1980/81:201 22

länsstyrelsen
i Stockholms län, länsstyrelsen i Blekinge län, utredningen (Ju 1976:04) för
översyn av lagstiftningen om förmögenhetsbrott, rättegångsutredningen (Ju
1977:06), militäransvarskommittén (Ju 1977:09), utlänningslagkommittén (A
1975:04), Sveriges domareförbund, Sveriges advokatsamfund. Föreningen Sveriges
åklagare, Föreningen Sveriges länspolischefer. Föreningen Sveriges
polischefer. Svenska polisförbundet. Föreningen Sveriges frivårdstjänstemän.
Övervakarnas riksförbund (ÖR), Föreningen styresmän och assistenter m.fl. vid
kriminalvårdens anstalter (SAK), Skyddsvärnet i Stockholm, Svenska
Skyddsförbundet, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens
Centralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR och Riksförbundet
Narkotikafritt samhälle (RNS).

Remissinstanserna
har bifogat yttranden, RÅ från överåklagarna i Stockholm och Göteborg, från
chefen för länsåklagarmyndigheten i Stockholms och Gotlands län och från
cheferna för länsåklagarmyndigheterna i Kopparbergs och Älvsborgs län, RPS från
polisstyrelserna i Stockholm, Göteborg och Malmö, länsstyrelsen i Blekinge län
från polisstyrelserna i Karlshamn, Karlskrona och Ronneby, Föreningen Sveriges
polischefer från två av dess sektioner och LO från Statsanställdas förbund
(SF).

Polisstyrelsen
i Stockholm har bifogat yttranden från kriminal- och ordningsavdelningarna,
polisstyrelsen i Göteborg enkätsvar från Göteborgs polisförening, från
administrativa byrån och från personalen vid stöldroteln samt polisstyrelsen i
Karlskrona yttrande från chefen för kriminalavdelningen.

En
sammanställning av remissyttrandena såvitt de berör de frågor som tas upp i
detta lagstiftningsärende bör bifogas protokollet i detta ärende som bilugu 3.

Efter förslag av rättegångsutredningen
tillsatte dåvarande chefen för justitiedepartementet under våren 1978 en
arbetsgrupp inom departementet med uppgift att söka kartlägga möjligheterna
att effektivisera eller på annat sätt förbättra utredningsförfarandet i
brottmål. Arbetsgruppens resultat har redovisats i departementspromemorian (Ds
Ju 1979:15) Översyn av utredningsförfarandet i brottmål. Promemorian har den 29
november 1979 i enlighet med arbetsgruppens förslag överiämnats till RÅ, RPS
och rättegångsutredningen.

Flertalet
av de åtgärder som föreslås i promemorian faller inom området för RÅ:s resp.
RPS:s befogenhet att meddela föreskrifter och anvisningar. Några av förslagen
innebär emellertid lagändringar och är av sådan art att de lämpligen kan
behandlas i samband med en översyn av RB:s regler om personella tvångsmedel.

Promemorian
har inte remissbehandlats. Under beredningen av detta lagstiftningsärende har
emellertid RÅ, Stockholms tingsrätt, domstolsverket, RPS, Sveriges
domareförbund och Sveriges advokatsamfund beretts tillfälle att lägga
synpunkter på vissa av promemorieförslagen.

Prop.
1980/81:201 23

De
lagförslag i promemorian som nu tas upp till behandling bör fogas till
protokollet i detta ärende som bilugu 4. Beträffande arbetsgruppens överväganden
hänvisas till promemorian.

I
detta lagstiftningsärende tas slutligen upp några smärre frågor som gäller
kroppsbesiktning och användning av tvångsmedel på begäran av främmande stat.
Vidare behandlas vissa frågor rörande frihetsberövades rätt att få brev
vidarebefordrade utan föregående granskning.

2.1
Inledande synpunkter

De
nuvarande reglerna i RB om personella tvångsmedel har i stort sett varit
oförändrade sedan RB trädde i kraft år 1948. Reglerna bygger i huvudsak på den
ordning som utbildats före RB:s tillkomst (jfr SOU 1938:44 s. 32). Någon samlad
översyn av bestämmelserna eller deras tillämpning har inte gjorts efter RB:s
ikraftträdande.

I direktiven till
häktningsutredningen uttalade dåvarande chefen för justitiedepartementet att
erfarenheterna från tillämpningen av reglerna om de personella tvångsmedlen
inte gav belägg för att det skulle föreligga något behov av en total revision
av reglerna. Däremot ansåg han starka skäl tala för partiella reformer.
Departementschefen betonade att reglerna om häktning och anhållande så långt
möjligt borde bringas i samklang med de riktlinjer som hade dragits upp för det
kriminalpolitiska reformarbetet. Viktiga led i detta reformarbete hade varit
bl.a: att användningen av frihetsberövande påföljder skulle minskas. Det var angeläget
att användningen av personella tvångsmedel också begränsades så långt det var
möjligt.

När
det gällde utformningen av häktningsgrunderna borde enligt departementschefen
bl.a. kravet på utredning om risken för fortsatt brottslig verksamhet ställas högre.
Det var vidare angeläget att söka finna alternativ till de nuvarande personella
tvångsmedlen för att också på den vägen kunna begränsa användningen av dessa.

Av
övriga frågor som särskilt berördes i direktiven kan nämnas bl.a. frägan om en
mer restriktiv utformning av reglerna om anhållande på grund av utredningsskäl,
om förkortning av tiderna för frihetsberövande och om översyn av
förfarandereglerna vid häktning och anhållande. Även reglerna om gripande
omfattades av utredningsuppdraget.

För
att få en uppfattning om tillämpningen av reglerna om de personella
tvångsmedlen har utredningen genomfört en enkätundersökning hos samtliga
polis- och åklagarmyndigheter och även sammanställt annat statistiskt material.
Enligt utredningen visar detta material att tillämpningen av tvångsmedlen är
otillfredsställande. Vad gäller häktningsgrunden recidiv-fara anser utredningen
att enkätundersökningen bekräftar att praxis har gått vida längre än
lagstiftaren har menat. I fråga om anhållande framgår, anser utredningen, att
åklagarna godtar en alltför låg misstankegrad vilket

Prop. 1980/81:201 24

leder
till ett stort antal korttidsanhållanden. Även när det gäller gripande visar
undersökningen enligt utredningens uppfattning att tillämpningen i stor
utsträckning har kommit att avlägsna sig från lagens förutsättningar.

Mot
denna bakgrund föreslår utredningen till en början ändringar i fråga om
förutsättningarna för häktning. För att häktning på grund av risk för fortsatt
brottslighet skal! kunna ske bör enligt utredningen krävas att brottsmisstanken
avser brott, för vilket är stadgat fängelse i fyra år eller däröver. För vissa
brott av farlig art skall dock häktning kunna ske utan hinder av fyraårsregeln.
Vidare föreslår utredningen att risk för flykt och för undanröjande av
bevisning skall få medföra häktning bara om risken är påtaglig med hänsyn till
omständigheterna i det särskilda fallet. Utredningen anser också att den
särskilda regeln om häktning vid fängelsebrott med lägre straffmaximum än
fängelse i ett år beträffande misstänkt som saknar stadigt hemvist i landet bör
avskaffas liksom presumtionsregeln om häktning vid mycket allvarliga brott.

Beträffande
utredningens förslag i övrigt kan här nämnas följande. De processuella
tvångsmedlen föreslås bli kompletterade med alternativ till häktning som inte
innebar frihetsberövande men som innefattar en långtgående kontroll i form av
tillsyn. För de mest svårkontrollerade fallen föreslås att särskilda
tillsynshem inrättas. Utredningen föreslår vidare att det nuvarande reseförbudet
ersätts av en anmälningsskyldighet. För att klargöra att häktning skall
tillämpas med restriktivitet förordar utredningen att i lagen införs en
särskild proportionalitetsregel av innebörd att häktning inte får ske om det
därigenom skulle uppstå missförhållande mellan å ena sidan olägenheten för den
misstänkte och å andra sidan brottets beskaffenhet och den påföljd som kan
antas följa på brottet. Utredningen föreslår också en regel om att tillsyn
eller anmälningsskyldighet skall användas i stället för häktning i de fall
sådana tvångsmedel är tillräckliga för att tillgodose syftet med häktning.

När
det gäller anhållande föreslås att den nuvarande möjligheten att anhålla utan
att fulla häktningsskäl föreligger tas bort.

Även
när det gäller förfarandet hos domstolar och polis- och åklagarmyndigheter
anser utredningen att ändringar bör göras i gällande regler. Utredningen
föreslår bl.a. att befogenheten att besluta om anhållande förbehålls åklagaren
samt att anhållningsbeslut skall motiveras. Det föreslås vidare kortare
frister för häktningsframställningar och för att hålla häktningsförhandling.
Utredningen förordar också att nämnd skall delta när tingsrätt eller hovrätt
vid förhandling prövar en fråga om häktning. Polismäns rätt att gripa misstänkta
föreslås avskaffad och ersatt av hämtning och medtagande till förhör. Vissa
förändringar föreslås beträffande den misstänktes skyldighet att stanna kvar
för förhör och andra utredningsåtgärder samt i fråga om behandlingen av
personer som är misstänkta för brott. Enligt utredningen bör det bl. a. införas
möjlighet för den som är häktad eller anhållen att begära domstolsprövning av
en åklaga-

Prop.
1980/81:201 25

res beslut om begränsningar i hans rätt till kontakt med
omvärlden. Vidare föreslås vissa ändringar i syfte att en försvarare skall
kunna utses så snart som möjligt efter anhållandet.

Betänkandet har under remissbehandlingen fått ett blandat
mottagande. De flesta remissinstanserna har tillbakavisat den kritik som
utredningen har riktat mot tillämpningen av nuvarande bestämmelser.
Remissinstanserna har i allmänhet också ställt sig avvisande till
huvudpunkterna i betänkandet som man anser i alltför hög grad tillgodoser den
misstänktes intressen på bekostnad av samhällsskyddet och effektiviteten i lagföringen.
Några av utredningens förslag, främst vad gäller förfarandereglerna, har dock
mera allmänt godtagits.

För min del vill jag understryka att häktning och andra
personella tvångsmedel innebär stora ingrepp i den enskildes
levnadsförhållanden. Det är därför angeläget att användningen av sådana
tvångsmedel begränsas till situationer då det är nödvändigt av hänsyn till
samhällsskyddet och en effektiv lagföring. Jag vill erinra om att
tvångsmedelskommittén (Ju 1978:06) har fått i uppdrag att göra en motsvarande
avvägning när det gäller användningen av sådana tvångsmedel som inte är
personella, bl.a. telefonavlyssning, husrannsakan och beslag.

När det gäller huvudpunkterna i förslaget delar jag
emellertid den uppfattning som de flesta remissinstanserna har gett uttryck
för, nämligen att ett genomförande av förslaget i dessa delar skulle innebära
att intresset av samhällsskydd och effektivitet i lagföringen i alltför hög
grad skulle sättas åt sidan.

De nuvarande reglerna om häktning och andra personella
tvångsmedel är enligt min mening utformade på ett sätt som innebär en lämplig
avvägning mellan berörda intressen. Vad som har framkommit i detta lagstiftningsärende
ger inte heller stöd för att reglerna skulle ha tillämpats på ett sätt som
åsidosätter befogade rättssäkerhetsintressen. Jag anser därför att det saknas
anledning att ändra de lagliga förutsättningarna för att häktning och andra
personella tvångsmedel skall få tillgripas.

Utredningen har ägnat frågan om alternativ till häktning
stor uppmärksamhet. Jag delar utredningens uppfattning att avsaknaden av
realistiska alternativ kan bidra till att häktning f n. tillgrips i en del fall
där en mindre ingripande åtgärd kunde ha varit tillräcklig. Samtidigt kan jag
till en viss del instämma i den kritik som åtskilliga remissinstanser har
riktat mot det av utredningen föreslagna tillsynsinstitutet. Det kan med fog
ifrågasättas om det i praktiken skulle vara möjligt att i den utsträckning som
utredningen har tänkt sig ersätta häktning med en tillräckligt effektiv
övervakning eller liknande kontroll. Vad särskilt gäller förslaget om
inrättandet av tillsynshem - ett förslag som avstyrks av en så gott som
enhällig remissopinion - förutsätter det betydande resursförstärkningar, något
som i dagens statsfinansiella läge inte är genomförbart.

Även om jag sålunda inte kan biträda utredningens förslag
om ett nytt

Prop. 1980/81:201 26

tillsynsinstitut anser jag det emellertid angeläget att
man försöker finna häktningsalternativ vilka i åtminstone en del fall skulle
kunna göra häktning obehövlig. Vad som kan övervägas är en utvidgning av det
nuvarande reseförbudet så att detta kan användas som häktningsalternativ också
i andra fall än vid flyktfara. Även en från reseförbudet fristående anmälningsskyldighet
skulle kunna tjäna detta syfte. Att man som alternativ till häktning tillskapar
tvångsmedel som inte innebär frihetsberövande ligger i linje med en
rekommendation av Europarådet rörande bl. a. häktning som har antagits av
ministerkommittén i juni 1980 (rekommendation nr R (80) 11). Jag återkommer
till dessa frågor i det följande. I det sammanhanget kommer jag även att ta upp
frågan om icke frihetsberövande alternativ till anhållande.

Vad gäller
den av utredningen föreslagna proportionalitetsregeln anser jag, i likhet med
flera remissinstanser, att redan gällande rätl ger tillräckliga möjligheter
att göra den intresseavvägning som avses med en sådan regel. Förslaget har med
fog kritiserats även pä grund av sin koppling till den påföljd som kan antas
komma att följa på brottet. Enligt min mening finns det inte tillräcklig
anledning att i lagen ta upp en uttrycklig proportionalitetsregel. Vidgas
möjligheten att använda reseförbud m. m. som alternativ till häktning i
enlighet med vad jag nyss har förordat bör dock bestämmelsen härom lämpligen
utformas så att principen om proportionalitet kommer till åtminstone indirekt
uttryck.

Vad jag har sagt nu innebär att det endast bör göras
begränsade ändringar av de nuvarande bestämmelserna om personella tvångsmedel.
Inom ramen för en sådan begränsad reform bör dock vissa ändringar göras även i
de förfaranderegler som har samband med personella tvångsmedel. Beslut om
anhållande bör sålunda i fortsättningen, i enlighet med den praxis som
tillämpas redan nu, förbehållas åklagare. Ett sådant beslut bör dessutom alltid
motiveras. Jag återkommer till dessa frågor i det följande.

De övriga förslag som har aktualiserats av
häktningsutredningen bör — bortsett frän förtydligande av vissa bestämmelser om
förtärandet - däremot inte genomföras nu. Vad särskilt gäller förslaget om
lekmannamed-verkan vid prövning av frågor om häktning är det förenat med
kostnader av en sådan storleksordning att det redan av hänsyn till det rådande
statsfinansiella läget får anstå. Jag anser inte heller att utredningens
förslag till avkortning av fristerna för ingivande av häktningsframställning
och hållande av häktningsförhandling bör genomföras. Självfallet är det
angeläget att varaktigheten av straffprocessuella tvångsmedel blir så kort som
möjligt. Såvitt framgår av remissvaren är emellertid möjligheterna att avkorta
dessa frister begränsade till en eller annan dag. Utredningens statistiska
undersökning visar också att de nuvarande fristerna sällan tillämpas fullt ut
och att den tid som förflyter mellan anhållandet och huvudförhandlingen i de
flesta fall är förhållandevis kort. Ett genomförande av förslaget skulle därför
få ringa praktisk betydelse. För hovrätternas del skulle en avkort-

Prop.
1980/81:201 27

ning
av fristen för hållande av huvudförhandling i mål mot häktad innebära betydande
olägenheter. Nuvarande frister bör därför bibehållas.

Utredningens
förslag till domstolsprövning av åklagares beslut om restriktioner beträffande
häktade m.fl. har fått ett blandat mottagande vid remissbehandlingen. Flera
remissinstanser avstyrker förslaget med motiveringen att det vid sidan av den
nuvarande möjligheten till överprövning av sådana beslut av statsåklagare och
RÅ inte finns något behov av en särskild besvärsordning. Det framhålls också
att en sådan ordning är kostsam och betungande samt att den i praktiken
knappast skulle fylla någon funktion med hänsyn till att åklagarens beslut ofta
kommer att vara ändrat innan rätten hinner ta upp det till prövning. Man anser
också att den misstänktes tilltro till rättens opartiskhet minskar ju fler
beslut domstolen har att fatta beträffande den misstänkte under
förundersökningen.

Jag
delar de betänkligheter som sålunda har förts fram mot förslaget. De
möjligheter som redan nu finns till överprövning får anses tillfredsställande.
Med hänsyn härtill och till de olägenheter som den föreslagna ordningen skulle
innebära bör förslaget inte genomföras. Vissa andra bestämmelser om
behandlingen av häktade m.fl. bör dock ses över i detta sammanhang.

Som
tidigare har nämnts faller flertalet av de förslag som har tagits upp i
departementspromemorian Översyn av utredningsförfarandet i brottmål inom
området för RÅ:s och RPS:s befogenhet att meddela föreskrifter och anvisningar.
I enlighet med arbetsgruppens förslag har promemorian överlämnats till RÅ, RPS
och rättegångsutredningen. Jag har inhämtat att vissa av promemorieförslagen f
n. är föremål för överläggningar mellan RÅ och RPS medan övriga förslag
bearbetas inom resp. myndighet. Några av de promemorieförslag som innefattar
lagändringar tas emellertid upp i detta sammanhang. Vad särskilt gäller frågan
om den tidpunkt då försvarare bör utses för den misstänkte övervägs den f. n.
av en särskild arbetsgrupp. Det är därför ännu för tidigt att ta slutlig
ställning till den frågan.

Tillämpningen i vissa
situationer av bestämmelserna i 28 kap. 11 -13 §§ om kroppsvisitation och
kroppsbesiktning har uppmärksammats bl. a. i en fråga (1979/80: 320) till mig i
riksdagen. Vidare har fråga uppkommit om en smärre jämkning i lagen (1975:295)
om användning av vissa tvångsmedel på begäran av främmande stat. Utöver dessa
frägor behandlas i det följande även frågan om inskränkning av en
frihetsberövads rätt att få brev som är adresserade till postverket
vidarebefordrade utan föregående granskning.

2.2
Alternativ (ill häktning

Enligt
24 kap. 1 § RB är det en förutsättning för häktning att sannolika skäl
föreligger för att den misstänkte har begått brott för vilket är stadgat
fängelse i ett år eller däröver. Utöver kvalificerad misstanke om brott av

Prop. 1980/81:201 28

denna
svårhetsgrad fordras att vissa speciella häktningsförutsättningar är uppfyllda.
Dessa förutsättningar utgör flyktfara, fara för undanröjande av bevisning
(kollusionsfara) och fara för fortsatt brottslig verksamhet (reci-divfara).

Flyktfara
föreligger enligt 24 kap. 1 § första stycket RB om det skäligen kan befaras att
den misstänkte avviker eller pä annat sätt undandrar sig lagföring eller straff
Med avvikande menas i detta sammanhang att den misstänkte lämnar sin bostads- eller
vistelseort i syfte att undgå lagföring eller straff. Under det mer omfattande
uttrycket på annat sätt undandrar sig lagföring eller straff faller bl. a.
åtgärder varigenom den misstanke utan att lämna orten håller sig undan i sådant
syfte.

Kollusionsfara
föreligger om det skäligen kan befaras att den misstänkte genom undanröjande av
bevis eller på annat sätt försvårar sakens utredning.

Recidivrisk
slutligen anses föreligga om anledning förekommer att den misstänkte fortsätter
sin brottsliga verksamhet.

Saknar
den misstänkte stadigt hemvist i landet får häktning ske även vid mindre
allvarliga brott (24 kap. 1 § andra stycket). Förutsättningen är att brottet
kan medföra fängelse och att det finns anledning anta att den misstänkte kommer
att avvika.

Som en
allmän inskränkning i möjligheterna till häktning gäller enligt 24 kap. I §
fjärde stycket att häktning inte får ske om det kan antas att den misstänkte
kommer att dömas enbart till böter.

1
vissa fall får häktning dock ske oberoende av brottets beskaffenhet, dvs. även
vid bötesbrott. Som förutsättning gäller enligt 24 kap. 2 § att den misstänkte
är okänd och vägrar uppge sitt namn och sitt hemvist eller att det finns skäl
att anta att de uppgifter som han lämnar är osanna eller, om han saknar hemvist
i landet, att det finns skäl att anta att han flyr från landet.

Vid
mycket grova brott, dvs. brott för vilket det lägsta straffet är fängelse i tvä
är, skall häktning ske, om det inte är uppenbart att det saknas anledning till
det (24 kap. 1 § tredje stycket). Regeln innebär alltså en presumtion för
häktning. Presumtionen kan dock motbevisas.

Beslut
om häktning fattas alltid av rätten.

I
den nuvarande regleringen av de personella tvångsmedlen finns två alternativ
till häktning, nämligen övervakning och reseförbud. Övervakning kan i princip
ersätta häktning vid flykt-, kollusions- och recidivfara. Reseförbud kan
användas som alternativ till häktning då endast flyktfara

föreligger.

Bestämmelser
om övervakning finns i 24 kap. 3§ RB. De är utformade som en begränsning av
möjligheten till häktning i vissa mycket speciella fall. När det gäller unga
personer eller sådana som är sjuka får häktning sålunda inte ske, om åtgärden
kan antas medföra allvarligt men och dessutom sådan övervakning kan ordnas att
skäl till häktning inte längre före-

Prop.
1980/81:201 29

ligger. En havande kvinna får inte häktas under tiden
närmast före förlossningen, om det inte är uppenbart att en betryggande
övervakning inte kan ordnas. Delsamma gäller för tiden närmast efter
förlossningen, om häktning kan antas medföra men för kvinnan eller barnet.
Övervakning förutsätter samtycke av den misstänkte. Vill han eller hon inte
underkasta sig åtgärden, skall häktning ske.

Ansvaret för att ordna övervakningen har i första hand
lagts pä undersökningsledaren, dvs. i regel äklagaren. Övervakning kan
anordnas i den misstänktes hem eller i annat enskilt hem eller genom att den
misstänkte tas in på en lämplig anstalt. Anstaltsplacering förutsätter särskilt
medgivande av den som är ansvarig för anstalten. Övervakning kan också
innebära skyldighet för den misstänkte att vissa tider vara tillgänglig i sin
bostad eller på sin arbetsplats eller att iaktta annat villkor som anses
erforderligt för övervakningen. Några föreskrifter om hur kontrollen skall vara
anordnad finns inte. Över huvud taget råder en viss oklarhet om tillämpningen
av institutet (se JO:s ämbetsberättelse 1974 s. 34).

Reseförbudet
regleras i 25 kap. RB. Det kan, som nämnts, ersätta häktning endast vid
flyktfara. Reseförbud innebär ett förbud för den misstänkte att utan tillstånd
lämna honom anvisad vistelseort. Med ett sådant förbud kan förenas skyldighet
för den misstänkte att på vissa tider vara tillgänglig i sin bostad eller på
sin arbetsplats eller att anmäla sig hos polismyndigheten pä orten. Även andra
villkor som behövs för kontrollen av den misstänkte kan ställas upp. Överträder
den misstänkte reseförbudet eller något villkor som har föreskrivits i samband
med ett sådant förbud, skall han omedelbart anhållas eller häktas, om det inte
är uppenbart att det saknas anledning till det. Reseförbud fär åläggas av
undersökningsledaren, åklagaren eller rätten. Har reseförbud meddelats av
undersökningsledaren eller åklagaren, får den misstänkte begära att rätten
prövar frågan huruvida reseförbudet skall bestå.

Övervakningsinstitutet
enligt 24 kap. 3§ tillämpas i praktiken ytterst sällan. En av orsakerna torde
vara att det bara kan komma i fråga beträffande en begränsad krets av
personer. Jag vill också erinra om att det beträffande ungdomar finns andra
möjligheter än dem RB tillhandahäller att ingripa med åtgärder. När det gäller
sjuka personer och kvinnor i tiden strax före eller efter en förlossning torde
det vara sällsynt att häktning över huvud taget aktualiseras.

Det finns emellertid enligt min mening knappast någon
anledning att, som utredningen har föreslagit, ta bort övervakningsinstitutet.
Övervägande skäl talar för att man alltjämt har kvar särregler för de personer
som avses i 24 kap. 3 § RB. Det kan dock vara lämpligt att i detta sammanhang
modernisera bestämmelserna och därvid ocksä utvidga tillämpningsområdet något.
Samtidigt bör förutsättningarna för häktning i övervakningsfallen skärpas.

Enligt min mening får det anses vara en brist att RB,
utöver övervak-

Prop.
1980/81:201 30

ningsinstitutet
och reseförbudet vid flyktfara, inte tillhandahåller något alternativ till
häktning. Man får därför räkna med att domstolarna i en del fall anser sig
tvungna att besluta om häktning trots att en mindre ingripande åtgärd kanske
hade varit tillräcklig. Omvänt kan domstolarna också anse sig böra försätta en
anhållen på fri fot utan vidare tillsyn, trots att någon form av fortsatt
kontroll hade varit önskvärd. Varken den ena eller den andra situationen är
tillfredsställande.

Det
bör därför undersökas om det inte skulle kunna gä att finna ett alternativ som
åtminstone i en del fall skulle kunna komplettera övervakningsinstitutet och
det nuvarande reseförbudet. Vad det framför allt gäller är att söka åstadkomma
ett alternativ till häktning vid recidivfara i de fall risken för återfall i
brottslig verksamhet är mindre uttalad men där den misstänkte med nuvarande
bestämmelser ändå häktas.

Under
remissbehandlingen har nägra remissinstanser påpekat att någon form av
reseförbud eller anmälningsskyldighet i vissa fall kan vara tillräcklig för
att avhälla mindre brottsbenägna personer från att begå nya brott. Även
utredningen har varit inne pä liknande tankegångar när den uttalat att tillsyn
vid recidivfara i många fall skulle kunna bestå i enbart en anmälningsskyldighet.

Vidare
har ett par remissinstanser påpekat att det vid flyktfara ibland kan finnas
behov av att kunna ålägga reseförbud resp. anmälningsskyldighet oberoende av
varandra.

För
min del anser jag att dessa uppslag bör prövas. Särskilt en skyldighet att på
vissa tider anmäla sig hos polisen bör kunna vara ett realistiskt alternativ
till häktning när det gäller att avhålla mindre brottsbenägna personer från att
begä nya brott. När det är fräga om kollusionsfara torde reseförbud eller anmälningsskyldighet
knappast kunna ersätta häktning annat än då kollusion förutsätter att den
misstänkte lämnar orten. Även om sädana situationer inte är särskilt vanliga i
praktiken, kan det även här finnas behov av ett alternativ till häktning. I
vatje fall bör möjligheten att tillgripa reseförbud eller anmälningsskyldighet
vid kollusionsfara inte uteslutas i lagtexten.

F.
n. kan en anmälningsskyldighet endast förekomma i samband med reseförbud.
Enligt min mening bör emellertid en sådan skyldighet införas som ett
självständigt tvångsmedel. Det bör alltså öppnas möjlighet för domstolarna att
som alternativ till häktning meddela föreskrifter om anmälningsskyldighet hos
polisen utan att ett reseförbud åläggs samtidigt. Härvid bör, i enlighet med
vad jag nyss har sagt, anmälningsskyldighet kunna åläggas inte bara vid
flyktfara utan också vid kollusions- och recidivfara. Motsvarande utvidgning
bör göras för-reseförbudets del. Det bör vidare finnas möjlighet att förena
reseförbud resp. anmälningsskyldighet med andra villkor som bedöms vara
nödvändiga för kontrollen av den misstänkte.

Liksom
i fräga om det nuvarande reseförbudet bör ett åsidosättande av

Prop.
1980/81:201 31

reseförbud
eller anmälningsskyldighet vid kollusions- eller recidivfara i allmänhet medföra
att den misstänkte omedelbart anhålls eller häktas. Härigenom markeras att
såväl reseförbud som anmälningsskyldighet har karaktären av villkorlig
häktning.

Det praktiska
tillämpningsområdet för de nu förordade häktningsalternativen vid kollusions-
eller recidivfara kommer av naturliga skäl att vara begränsat. Reglerna torde
ändå komma att medföra att häktning utan men för samhällsskyddet och intresset
av en effektiv lagföring kan underlåtas i en del fall där domstolarna i dag
anser sig nödsakade att besluta om häktning.

Av
vad som har anförts om syftet med de förordade alternativen följer att de inte
kan ersätta häktning i fall som avses i 24 kap. 1 § tredje stycket, dvs. vid
misstanke om mycket grova brott. Som har nämnts tidigare innebär nuvarande regler
en presumtion för häktning i sådana fall. Denna ordning bör behållas.

2.3 Alternativ
till anhållande

Anhållande
är ett provisoriskt frihetsberövande i avvaktan på häktning. Åtgärden
fömtsätter i princip att det föreligger häktningskäl. Den får beslutas av
undersökningsledaren eller åklagaren.

Liksom
häktning kan anhållande ersättas av reseförbud enligt 25 kap. RB i de fall
endast flyktfara föreligger. Reseförbud kan ocksä användas som ett särskilt
tvångsmedel i de fall graden av misstanke resp. brottets svårhetsgrad är lägre
än vad som fordras för häktning.

De
skäl som talar för att det bör införas ökade möjligheter att ersätta häktning
med tvångsmedel som inte innebär frihetsberövande har aktualitet även när det
gäller anhållande. Jag föreslår därför att de alternativ till häktning som jag
nyss har förordat införs som alternativ till anhållande även vid kollusions-
och recidivfara.

Det
ligger i sakens natur att reseförbud eller anmälningsskyldighet i praktiken
inte kan ersätta anhållande under det inledande stadiet av förundersökningen,
om det föreligger kollusionsfara. Allteftersom förundersökningen fortskrider
och bevisningen säkras torde dock utrymmet för att ersätta ett anhållande med
något av alternativen öka. Även om den praktiska betydelsen av de föreslagna
alternativen inte skall överdrivas, bör de dock kunna leda till en viss
minskning av antalet anhållanden och framställningar om häktning.

Till
frågan om vem som bör ha befogenhet att besluta om anhållande resp. reseförbud
och anmälningsskyldighet återkommer jag i det följande.

2.4 Förfarandet

När
det gäller reglerna för förfarandet i samband med användningen av tvångsmedel
föreslås i häktningsutredningens betänkande ett flertal änd-

Prop. 1980/81:201 32

ringar.
Enligt utredningen finns det oberoende av de ändringar som föreslås i fråga om
de sakliga förutsättningarna för användningen av de straffprocessuella
tvångsmedlen skäl att göra sådana ändringar.

Några
av de förslag som utredningen har lagt fram angående förfarandet bör enligt min
mening genomföras. De viktigaste av dessa kommer jag att behandla i detta
avsnitt. Beträffande övriga förslag som tas upp i förevarande sammanhang,
varav de flesta är av mer formell karaktär, får jag hänvisa till
specialmotiveringen.

2.4.1
Anhullunde m. m.

Beslut
om anhållande fattas f n. av undersökningsledaren eller äklagaren. I de fall
då polismyndighet är undersökningsledare är sådana beslut förbehållna den
högsta polisledningen.

Utredningen
framhåller att beslut om anhållande i praktiken alltid torde fattas av en
åklagare. Enligt utredningen bör åtgärden med hänsyn lill dess ingripande
karaktär vara förenad med särskilda rättssäkerhetsgarantier. Utredningen
föreslår därför att anhållande endast skall kunna beslutas av en åklagare.
Utredningen anser vidare atl rättssäkerhetsskäl talar för att åklagaren skall
vara skyldig att skriftligen motivera ett anhällandebeslut.

Utredningens
förslag har tillstyrkts av de flesta remissinstanser som har yttrat sig i
frägan. Polisstyrelsen i Göteborgs polisdistrikt och Föreningen Sveriges
polischefer anser dock att möjligheten för polismyndighet alt fatta beslut om
anhållande bör finnas kvar, eftersom det framför allt på mindre orter kan
inträffa att nägon åklagare inte finns tillgänglig då ett sådant beslut måste fattas.

För
min del anser jag att utredningens förslag ligger i linje med de krav på
särskilda rättssäkerhetsgarantier som bör gälla i fråga om användande av mer
ingripande tvängsmedel. Enligt min mening kan det förutsättas att det alltid
finns åklagare som kan besluta i frågan. Redan f. n. gäller f ö. enligt de av
RÅ och RPS utarbetade anvisningarna i ämnet att åklagare skall inträda som
förundersökningsledare när fråga uppstår om användande av tvångsmedel och det
ankommer på undersökningsledaren att besluta därom enligt 24-28 kap. RB. Jag
förordar därför att förslaget om befogenhet att fatta beslut genomförs. Jag
tillstyrker också förslaget att beslut om anhållande skall motiveras.

Som
utredningen har föreslagit bör i lagtexten uttryckligen anges att skyldighet
föreligger att underrätta den som har anhållits i sin frånvaro om
anhållandebeslutet så snart beslutel har verkställts. En sådan underrättelse
bör omfatta även grunden för anhållandet.

De
nu föreslagna ändringarna medför att vissa följdändringar bör göras bl. a. i
fråga om befogenhet att göra framställning till rätten om häktning. Till dessa
frågor återkommer jag i specialmotiveringen.

Enligt
25 kap. 3 § första stycket RB har undersökningsledaren och åklagaren
befogenhet att besluta om reseförbud. Beträffande den av utredning-

Prop.
1980/81:201 33

en föreslagna motsvarigheten till reseförbud -
anmälningsskyldighet -framhåller utredningen att åtgärden visserligen är
betydligt mindre ingripande än ett anhållande men att den ändå innefaltar
påtagliga begränsningar i den misstänktes rörelsefrihet och att den kan bli
mer långvarig. Dessa förhållanden lalar enligt utredningen för att en sådan
åtgärd ej bör få beslutas av undersökningsledare som inte är äklagare. Med
hänsyn till de nyss berörda anvisningarna torde della inle heller förekomma i
praktiken. Vad utredningen har anförl i fråga om befogenhet atl fatta beslul om
anmälningsskyldighet har aktualitet även belräffande de av mig nu förordade
alternativen till anhållande. Utredningens förslag har inle mött någon erinran
under remissbehandlingen. Jag anser atl beslutsbefogenheten bör begränsas på
föreslaget säll. En sådan ändring medför vissa följdändringar i fråga om rätten
atl häva etl reseförbud m. m. Till dessa återkommer jag i specialmoliveringen.

2.4.2 Tidsfrist för hållunde av huvudförhandling vid
reseförbud

När en person är häktad gäller atl tingsrätt i princip
skall hålla huvudförhandling inom en vecka från den dag då åtalet väcktes.
Motsvarande bestämmelser saknas beträffande reseförbud. Vad gäller de av
utredningen föreslagna tvångsåtgärderna tillsyn och anmälningsskyldighet
föreslår ulredningen att en frist om två veckor införs för all begränsa
varaktigheten av åtgärderna.

Utredningens
förslag har inle mött någon erinran under remissbehandlingen. Jag anser att en
frist bör införas såväl beträffande reseförbud som i fråga om den
anmälningsskyldighet som enligl vad jag tidigare har förordat bör införas som
ett ytterligare alternativ till häktning. En frist om tvä veckor synes
emellertid vara alltför kort. Jag förordar alt frislen i stället bestäms till
en månad. Jag utgår emellertid från att domstolarna inte utnyttjar hela denna
frist annal än när del är oundgängligen nödvändigl.

Det kan i
och för sig övervägas att införa en tidsfrist även för högre rätts handläggning
av mål i vilka den tilltalade är ålagd reseförbud eller anmälningsskyldighet.
Dessa tvångsmedel torde emellertid i praktiken vara aktuella endast i de fall
där den tilltalade har dömts till fängelse i underinstansen. I sädana fall
torde kravet pä skyndsam handläggning tillgodoses genom reglerna i domstolarnas
arbetsordningar om alt sådana mål skall behandlas med förtur.

2.4.3 Rätt utt tu del uv förundersökningsmutericd

Enligt 23 kap. 18 § första stycket RB har den misstänkte
och hans försvarare rätt att ta del av förundersökningsmaterialel i den
utsträckning det kan ske utan men för utredningen (jfr 14 kap. 5 § andra
stycket sekretesslagen 1980: 100, omtryckt 1980:880, och prop. 1979/80:2 s.
335). Bestämmelsen är av grundläggande betydelse för den misstänktes
möjligheter att förbereda sill försvar och att påverka inriktningen av
förundersökningen. 3 Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 201

Prop. 1980/81:201 .34

Enligt den tidigare nämnda arbetsgruppen för översyn av
ulredningsförfarandet i brottmål förekommer del att bestämmelsen felaktigt
tolkas på det sättet att rätten atl ta del av förundersökningsmaterialel
uppkommer först sedan utredningen är klar. Del lär enligt vad arbetsgruppen har
erfaril t.o.m. förekomma att en omhäktningsförhandling begärs enbart för att
den misstänkte och hans försvarare skall bli orienterade om utredningsläget.
Arbetsgruppen förordar därför att bestämmelsen förtydligas samt atl
undersökningsledarna och utredningsmännen ges vägledning i fråga om tillämpningen
av bestämmelsen. Arbetsgruppens förslag har inte mött någon erinran frän RÅ
m.fl. som enligt vad jag tidigare nämnt har beretts tillfälle att lägga
synpunkter pä vissa av arbetsgruppens förslag.

För egen del anser jag att bestämmelsen med hänsyn till
vad arbetsgruppen har anfört bör förtydligas. Av ordalydelsen bör sålunda
framgå alt den misstänkte och hans försvarare har rätt att fortlöpande la del
av vad som har kommit fram under förundersökningen i den mån det kan ske utan
men för utredningen.

Enligt 24 kap. 12 § andra stycket RB skall protokoll eller
anteckningar över vad dittills har förekommit under förundersökningen
överlämnas till rätten i samband med häktningsframställningen. Rätten får medge
anstånd med överlämnandet viss kortare lid.

Säväl ulredningen som arbetsgruppen har föreslagit att det
skriftliga materialet skall före häktningsförhandlingen överlämnas även till
den misstänkte och hans försvarare. Utredningen anser dock att det skulle
kunna bli alltför betungande för polis och åklagare om de åläggs alt överlämna
allt material som har kommit fram under förundersökningen och föreslår att
skyldigheten begränsas till sådant material som har belydelse för häktningsfrågan.
Arbetsgruppen anser för sin del atl samma begränsning bör göras av hänsyn till
att kollusionsfara kan föreligga.

Förslagel att den misstänkte och hans försvarare skall få
del av protokoll och anteckningar frän förundersökningen före
häktningsförhandlingen tillstyrks av de flesta remissinstanser som har tagit
upp frägan. Många instanser framhåller dock att skyldigheten att
tillhandahålla sådant material måste begränsas av både praktiska skäl och
ulredningsskäl.

För egen del anser jag att det är av stor betydelse för
den misstänktes möjligheter att förbereda sig inför en kommande
häktningsförhandling atl han och hans försvarare får ta del av det material som
ligger till grund för åklagarens häktningsframställning. Redan av 23 kap. 18 §
i den nu föreslagna lydelsen framgår att den misstänkte och hans försvarare
har rätt atl fortlöpande ta del av förundersökningsmaterial i den män det kan
ske utan men för utredningen. Utredningens förslag innebär säledes endast en
precisering av denna rätl såvitt gäller förundersökningsmaterial som har belydelse
för prövning av håktningsfrågan. Jag har inte något alt erinra mot att en sådan
precisering görs. Skyldigheten alt tillställa den misstänkte och försvararen
materialet bör inträda vid den lidpunkt då materialet ges in till

Prop. 1980/81:201 35

rätten. Rättens nuvarande befogenhet enligt 24 kap. 12 §
andra stycket atl medge anstånd med ingivandet av materialet bör dock finnas
kvar.

2.4.4 Bevisning vid häktningsförhundling

Enligt 24 kap. 14 § andra stycket RB är möjligheten att
förebringa bevisning vid en häktningsförhandling begränsad. Ulöver vad
handlingarna innehåller och parterna i övrigt anför får utredning inte
förebringas, om det inte föreligger särskilda skäl. I motiven till den gällande
regleringen framhålls att del vid en häktningsförhandling är viktigt att
endast sådanl behandlas som har betydelse för alt bedöma häktningsfrågan.
Förhandlingen skall alltså avse endast frågan om sannolika skäl föreligger för
misstanken om brottet och om flyktfara eller någon annan häktningsgrund
föreligger. Någon mera ingående utredning om brottet får således inte ske vid
förhandlingen.

Utredningen har i enlighet med sina direktiv övervägt om
inte möjligheterna att förebringa bevisning bör utvidgas i de fal! den
misstänkte förnekar att han begått brottet. Utredningen har dock funnit övervägande
skäl tala för att den nuvarande ordningen bibehålls. Vad däremot gäller den
misstänktes personliga förhållanden anser utredningen att det är önskvärt att
utredning förebringas i en ökad ulslräckning. Ulredningen föreslår därför atl
inskränkningarna i möjligheterna atl förebringa utredning vid en häktningsförhandling
endast skall avse ulredning belräffande själva brottet.

Ulredningens förslag har inte mött någon erinran under
remissbehandlingen. Även jag anser alt det bör genomföras.

2.4.5 Kroppsbesiktidng m.m.

Kroppsvisitation och kroppsbesiktning regleras i 28 kap.
11-I3§§ RB. De angivna tvångsåtgärderna föruisätter misstanke om brott varpå
fängelse kan följa och får företas i syfte att eftersöka föremål som är
underkastade beslag eller för att utröna omständigheter som kan ha betydelse
för brottsutredningen. Kroppsbesiktning får göras endast på den som är misstänkt
för brottet medan kroppsvisitation under vissa förutsätlningar får ske även på
annan än den misstänkte. Vid kroppsbesiktning får, om det erfordras, blodprov
tas på den misstänkte. Likaså får andra undersökningar göras, om det kan ske
utan nämnvärt men för den misstänkte. Förfarandet vid kroppsvisitation och
kroppsbesiktning är utförligt reglerat. Bl.a. föreskrivs att blodprov får tas
endast av läkare eller legitimerad sjuksköterska och att annan mera ingäende
undersökning får utföras endast av läkare. I 28 kap. 13 § sista stycket RB
anges att kroppsvisitation och kroppsbesiktning på en kvinna inte får
verkställas eller bevittnas av annan än kvinna eller läkare.

Av den nyss angivna bestämmelsen följer att en manlig
sjuksköterska inte får utföra eller närvara vid kroppsvisitation eller
kroppsbesiktning på en kvinna. Några sakliga skäl för denna begränsning
föreligger knappast.

Prop. 1980/81:201 36

Motsvarande
bestämmelser i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt och i lagen
(1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. (häkteslagen) medger
att en legitimerad sjuksköterska oavsett kön får verkställa eller får vara närvarande
vid kroppsvisitation och kroppsbesiktning på en kvinna. Della synes ej ha
medförl några olägenheter. Mot bakgrund av del anförda förordar jag att den
särskilda beslämmelsen i 28 kap. 13 § tredje stycket RB om kroppsvisitation
eller kroppsbesiklning på kvinna ändras så att hindret för manlig sjuksköterska
atl utföra och närvara vid förrättningen undanröjs.

När
det gäller blodprovstagning finns det anledning alt ifrågasätta om lagstiftaren
har avsett att reglerna om vem som fär närvara vid kroppsvisitation och
kroppsbesiktning skall gälla. Det skulle t.ex. medföra att en manlig polisman
skulle vara tvingad att lämna rummet när etl blodprov skall las på en kvinna.
Som jag har framhållit i ett svar pä en fråga i riksdagen (1979/80:320) saknas
del anledning att vid en så föga ingripande förrättning som en blodprovstagning
ha en särskild ordning beträffande kvinnor. Tolkningen av gällande bestämmelser
är inte självklar pä denna punkt och det har som jag nämnde i svaret också
kommit fram olika meningar i praxis om vad som gäller. Ett klargörande i
lagtexten är därför påkallat. Jag föreslår att blodprovstagning uttryckligen
undantas från den särskilda ordning som skall gälla vid kroppsvisitation och
kroppsbesiktning på kvinnor.

När blodprov tas pä grund
av misstanke om trafiknykterhelsbroll sker ofta en klinisk läkarundersökning av
den misstänkte. I och för sig kan det när det gäller dessa undersökningar
ifrågasättas om man behöver ha en särskild ordning för kvinnor på samma sätt
som när det gäller blodprovstagning. Emellertid är frågan om användningen av
de kliniska läkarundersökningarna i samband med trafiknykterhetsbrott f. n.
under prövning. Jag vill här erinra om all riksdagen (JuU 1979/80:11, rskr
1979/80:90) har begärt en utvärdering av här avsedda undersökningar. Regeringen
uppdrog den 21 februari 1980 åt RÅ atl verkställa den begärda ulredningen och
har sedermera genom beslul den 9 oktober 1980 förordnal alt utredningsarbetet
skall överläs av ulredningen (Ju 1980:05) om alkoholutandningsprov m.m. (Dir
1980:68). Avsikten är all del efler denna utvärdering skall prövas om och i
vilken utsträckning man kan avstå från den kliniska undersökningen. Om dessa
överväganden leder till alt denna typ av undersökningar skall behällas kan
evenluellt frågan tas upp om alt även här göra undantag frän den särskilda
ordningen för kroppsbesiklning på kvinnor. Jag föreslår alltså inle nu någon
ändring i fråga om de kliniska läkarundersökningarna.

Prop.
1980/81:201 37

2.5 Ändring
i lagen (1975:295) om användning av vissa tvångsmedel på

begäran av främmande stat

Enligt
lagen (1975:295) om användning av vissa tvängsmedel på begäran av främmande
stal kan beslag och husrannsakan ske här i landet i vissa fall då nägon är
misstänkt, tilltalad eller dömd för brott ulomlands. En framställning om
beslag eller husrannsakan från en utomnordisk stat skall enligt 5§ första
stycket i lagen alllid göras pä diplomatisk väg. Föreskriften hänger samman med
att förfarandet enligt lagen nära ansluter lill vad som gäller enligt lagen (1957:668)
om utlämning för brott, där det i I4§ tidigare fanns en motsvarande föreskrift
(jfr prop. 1975:35 s. 76).

Under
senare år har Sverige vid tillträde lill internationella konventioner på
brottsbekämpningens område avstått från att kräva att framställningar frän
främmande stater skall göras pä diplomatisk väg. I stället fär framställningarna
göras direkt hos utrikesdepartementet. I överensstämmelse härmed har kravet på
diplomatisk väg i 14 § lagen om utlämning för brott mjukats upp. Där sägs nu
att en framställning om utlämning skall ges in till utrikesdepartementet och
att den skall göras pä diplomatisk väg, om inte Sverige i förhållande till den
främmande staten har överenskommit om att tillämpa en annan ordning (se jjrop.
1978/79:80 s. 14).

Övervägande
skäl lalar för att 5 § första stycket i 1975 års tvångsmedelslag ändras på
motsvarande sätt. Detta får betydelse i fråga om framställningar enligt bl.a.
den europeiska konventionen den 20 april 1959 om inbördes rättshjälp i
brottmål. Sverige har godtagit att framställningar enligt den konventionen får
göras direkt hos utrikesdepartementets rättsavdelning i brådskande fall. Om
möjlighet öppnas att använda del enklare förfarandet vid framställningar frän
utomnordisk stal enligt bl. a. den konventionen, torde motsvarande lättnad
kunna påräknas vid liknande framställningar från svensk sida.

2.6 Behandlingen
av häktade m. fl.

I
fräga om behandlingen av häktade gäller bestämmelserna i häkleslagen samt
förordningen (1976:376) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl.
(häktesförordningen).

Häktade
kan förvaras pä olika platser. Inom kriminalvårdsstyrelsens ansvarsområde finns
— förutom de allmänna häktena - häktesplatser vid vissa kriminalvårdsanstalter.
Förvaringen kan ocksä ske i polisarrest, som administreras av polismyndighet
och slär under tillsyn av RPS. Vidare kan den som är häktad och som skall
genomgå en rättspsykiatrisk undersökning eller är i behov av sluten
psykiatrisk vård tas in på rättspsykiatrisk klinik, som står under
socialstyrelsens tillsyn.

Beträffande
den som är häktad pä grund av misstanke om brott ankommer det på
undersökningsiedaren eller åklagaren atl avgöra om eller i vad

Prop. 1980/81:201 38

mån den häktade kan, med hänsyn till risken för att bevis
undanröjs eller brottsutredningen annars försvåras, fä medgivande att vistas
tillsammans med annan häktad, avsända eller la emol brev eller försändelse av
annal slag utan föregäende granskning av innehållet, ta emol besök, ha telefonsamtal
eller lämna förvaringslokalen. Undersökningsledaren eller åklagaren får också
besluta om inskränkningar helt eller delvis i den häktades rätt att ha tillgång
till tidskrifter, tidningar, radio och TV, om det är påkallat för att undvika
att bevis undanröjs eller utredning om brott annars försvåras. I övrigt avgör
föreståndaren för häkteslokalen frågor om behandlingen av en intagen. Han är
därvid bunden - förutom av åklagarens eller undersökningsledarens beslul — av
läkares anvisning rörande värden av den som är sjuk samt av generella
föreskrifter som kan utfärdas i vissa avseenden.

Det ankommer på kriminalvårdsstyrelsen att utfärda
generella föreskrifter beträffande allmänna häkten och häktesavdelningar på
kriminalvårdsanstalter. RPS och socialstyrelsen har motsvarande uppgifter
beträffande polisarresler resp. rättspsykialriska kliniker.

Bestämmelserna i häkteslagen och häktesförordningen gäller
även anhållna och gripna.

Beslut om
restriktioner som undersökningsledaren eller åklagaren har meddelat enligt
häkteslagen skall omprövas så snart det finns anledning till det. När det
gäller överprövning av beslut i behandlingsfrågor finns f n. inga uttryckliga
regler. Förundersökningsledares eller åklagares beslut kan emellertid
överprövas inom ramen för RÄ:s och statsåklagares tillsyn över lägre åklagares
verksamhet. Beslul av föreståndaren för en lokal som hör till
kriminalvårdsstyrelsens ansvarsområde kan på motsvarande sätt överprövas av
kriminalvårdsstyrelsen. Särskilda bestämmelser om besvärsrätt saknas dock
beträffande beslut som har fattats av kriminalvårdsstyrelsen. Det har därför i
praxis ansetts alt besvär över kriminalvårdsstyrelsens beslut i dessa frågor
skall prövas av regeringen enligl 18 § allmänna verksstadgan (1965: 600). Det
finns inte heller nägra särskilda bestämmelser om i vad mån och pä vilket sätl
intagna i polisarrest eller på rättspsykiatrisk klinik kan begära överprövning
av beslul enligl häkteslagen.

Utredningen föreslär att undersökningsledarens rätl atl
beslula i frågor enligt häkteslagen avskaffas. Sådana beslut bör beträffande
den som är berövad friheten pä grund av misstanke om brott fattas av äklagaren.
Enligt förslaget bör det vidare öppnas möjlighet för den misstänkte att på
begäran få åklagarens beslut prövat av allmän domstol. När det gäller andra
frågor enligl häkteslagen än dem som skall avgöras av åklagare anser
utredningen att beslutet bör ankomma på kriminalvårdsstyrelsen. Detla bör vara
fallet även när det gäller frihetsberövade soin vistas i lokaler som står under
RPS:s eller socialstyrelsens tillsyn. I fråga om beslut i hithörande frägor av
kriminalvårdsstyrelsen bör överklagande ske hos kammarrätt.

Utredningen föreslår vidare alt regeringen får räll alt
förordna om överflyttning av kriminalvårdsslyrelsens befogenheter till
tjänsteman inom kriminalvården, polismyndighet eller rättspsykiatrisk klinik.

Prop.
1980/81:201 39

Som jag har nämnt tidigare avser jag inle atl lägga fram
något förslag om en särskild besvärsordning för överprövning av åklagares
beslut enligl häkteslagen. När det gäller förslaget att avskaffa
undersökningsledarens befogenhet att fatta beslut sammanhänger del med
utredningens förslag alt avskaffa gripandet. Eftersom jag inte har för avsikt
atl föreslå några ändringar beträffande gripandeinstitutel bör, för liden innan
den misstänkte är anhållen, undersökningsledarens befogenhet att besluta om
restriktioner enligt häkteslagen bibehållas oförändrad.

Utredningens
förslag att ansvaret för andra beslut än dem som ankommer på
undersökningsledaren eller åklagaren skall vila på kriminalvärds-styrelsen har
inte mött någon erinran under remissbehandlingen. Däremot avstyrks förslaget
att kriminalvårdsstyrelsen skall ha beslutsfunktionen även för dem som är
intagna i lokaler som står under RPS:s och socialstyrelsens tillsyn.
Kriminalvårdsstyrelsen framhåller atl behandlingsansvarel är oupplösligt
förenat med bl. a. ansvarel för lokaler, personal och ekonomi och befarar att
ett genomförande av förslaget skulle skapa förvirring och irritation mellan de
olika huvudmännen. Liknande synpunkter anförs av socialstyrelsen, som också
hänvisar lill att det finns planer alt på sikl överföra ansvaret för det
rättspsykiatriska undersökningsväsendet till sjukvårdshuvudmännen.

Jag
instämmer i de synpunkter som kriminalvårdsstyrelsen och socialstyrelsen har
anförl mot förslaget i denna del och förordar atl den nuvarande
ansvarsuppdelningen mellan de olika myndigheterna bibehålls. Inom
kriminalvärdens område bör beslutsbefogenheterna - frånsett sådana beslut som
skall fattas av undersökningsledaren eller åklagaren - ligga hos
kriminalvårdsstyrelsen med möjlighel till delegation enligl utredningens
förslag.

Utredningens
förslag om införande av en särskild besvärsordning mol beslut enligl
häkteslagen som har fattals av kriminalvårdsstyrelsen har inte mött någon erinran
under remissbehandlingen. Jag anser att förslaget bör genomföras. Frågan om det
finns behov av en motsvarande ordning för överprövning av beslul rörande
behandlingsfrågor beträffande intagna i polisarresler och på rätlspsykiatriska
kliniker får tas upp i etl annal sammanhang.

1
sammanhanget vill jag slutligen nämna alt det på senare tid har uppmärksammals
att vissa problem kan uppstå när undanlagsvis ungdomar måst omhändertas i
häkten eller polisarresler. En framställning från socialstyrelsen i delta ämne
övervägs f. n. inom socialdepartementet.

2.7 Övrigt

De nu föreslagna ändringarna i RB beträffande reseförbud
bör föranleda följdändringar i lagen (1957: 668) om utlämning för brott, lagen
(1959: 254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge,
lagen

Prop.
1980/81:201 40

(1972:260) om internationellt samarbete rörande
verkställighet av brottmålsdom, lagen (1974: 515) om ersättning vid
frihetsinskränkning och passlagen (1978: 302). Vidare bör den föreslagna
begränsningen av beslutsbefogenheten i fråga om anhållande medföra ändring i
lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål.

Som jag har nämnt tidigare avser jag att föreslå vissa
ändringar i häkteslagen beträffande frihetsberövades rätl att få brev som är
adresserade lill postverket vidarebefordrade ulan föregående granskning.
Förslaget bör medföra motsvarande ändring i lagen (1974: 203) om kriminalvård i
anstalt.

2.8 Ikraftträdande

Jag föreslår att samtliga lagändringar fär träda i kraft
den I januari 1982.

3 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag har anfört har inom
juslitiedepartementet upprältats förslag till

1. lag om ändring i rättegångsbalken,

2.
lag om ändring
i lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål,

3.
lag om ändring
i lagen (1957:668) om utlämning för brott,

4.
lag om ändring
i lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och
Norge,

5.
lag om ändring
i lagen (1972: 260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av
brotlmålsdom,

6.
lag om ändring
i lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt,

7.
lag om ändring
i lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning,

8.
lag om ändring
i lagen (1975: 295) om användning av vissa tvängsmedel på begäran av främmande
stat,

9.
lag om ändring
i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl.,

10. lag om ändring i passlagen (1978: 302).

Förslagen bör fogas till regeringsprolokollel i detla
ärende som bilaga 5.'

4 Specialmotivering

4.1 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

23 kap. 18 § Paragrafen har berörts i den allmänna
motiveringen (avsnitt 2.4.3). Ändringen innebär att bestämmelserna i första
stycket om den

' Bilagan har uteslutits här. Förslagen är likalydande med
dem som är fogade lill propositionen.

Prop. 1980/81:201 41

misstänktes och hans försvarares rätt alt ta del av
förundersöknings-materialet har förtydligats. Sådan rätt föreligger fortlöpande
i den utsträckning del kan ske utan men för ulredningen.

23 kap. 21 § Paragrafen innehåller bestämmelser om
förundersöknings-

protokoll. Enligt den nuvarande lydelsen av fjärde slyckel har den miss

tänkte eller hans försvarare räll atl så snart åtal har beslutats på särskild

begäran få en avskrift av förundersökningsprotokollet eller av anteckning

ar från förundersökningen.

Arbetsgruppen har föreslagit alt i de fall en offenllig
försvarare har förordnats för den misstänkte, skall en avskrift utan särskild
begäran lämnas eller sändas lill försvararen. Enligl arbetsgruppen tillämpas
redan nu en sådan ordning på de flesta häll.

Den föreslagna ordningen innebär vissa fördelar. Fjärde
stycket har ändrats i enlighel med arbetsgruppens förslag.

24 kap. 3§ Enligt den gällande lydelsen av första
stycket får unga perso

ner eller sädana som är sjuka inle häktas, om åigärden kan antas medföra

allvariigt men och dessutom sädan övervakning kan ordnas atl skäl lill

häktning inte längre föreligger. En havande kvinna fär inte häktas under

tiden närmast före förlossningen om det inte är uppenbart att en betryggan

de övervakning inle kan ordnas. Detsamma gäller för tiden närmast efler

förlossningen, om häktning kan antas medföra allvarligt men för kvinnan

eller barnet. Övervakning förutsätter samiycke av den misstänkte. Vill han

eller hon inte underkasta sig åigärden, skall häktning ske.

I enlighet med vad som har anförts i den allmänna
motiveringen (avsnill 2.2) bör bestämmelserna om övervakning moderniseras och
liUämpningsområdet vidgas något. Samtidigt bör förutsättningarna för häktning
i dessa fall skärpas.

I första stycket har beskrivningen av den personkrets som
avses med bestämmelsen ändrats. Om del pä grund av den misstänktes ålder, hälsotillstånd
eller annan liknande omständighet kan befaras all häktning skulle komma atl
medföra allvarligt men för den misstänkte, får åtgärden vidtas endast om del är
uppenbart att betryggande övervakning inte kan ordnas. Ändringen innebär bl. a.
alt personkretsen ulvidgas så till vida atl även hög älder hos den misstänkte
skall kunna utgöra grund för att underlåta häktning. Med uttrycket annan
liknande omständighet åsyftas i.ex. ett gravt handikapp. Bestämmelsen lar sikte
på även kvinnor i liden strax före eller efter en förlossning. Atl i lagtexten
särskilt nämna denna kategori synes inte vara erforderligt.

Enligt 14
§ häkleslagen kan en häktad kvinna som vid intagningen medför spädbarn eller
därefter föder barn ges tillstånd att ha barnet hos sig. Med hänsyn härtill kan
häktning i regel inte antas medföra allvarligt men för barnet. Den nuvarande
bestämmelsen om att häktning inte får ske i sädana fall kan därför utgå.

Prop. 1980/81:201 42

Det kan inte uteslutas att häktning ibland kan medföra
allvarligt men för annan än den misstänkte. Denne kan t.ex. ensam vårda
minderåriga barn eller en äldre eller sjuk person. Sådana fall omfattas inte av
bestämmelsen om övervakning. Möjligheten atl underlåta häktning i dessa
situationer är beroende av om förulsältningarna föreligger att ersälla häktning
med reseförbud eller anmälningsskyldighet.

I första stycket har även gjorts den ändringen alt förutsättningarna
för häktning i de fall som avses med beslämmelsen har skärpts. I enlighet med
vad som nu gäller i fräga om kvinna som är havande eller nyss har fött barn får
häktning i de fall åtgärden på grund av den misstänktes ålder, hälsotillstånd
eller annan liknande omständighet kan befaras medföra allvarligt men för den
misstänkte sålunda ske endast om del är uppenbart att betryggande övervakning
inte kan ordnas. Liksom f n. är det dock en förutsättning för övervakning att
den misstänkte frivilligt underkastar sig åtgärden. Vill den misstänkte inte
medverka och finner rätten all en mindre ingripande tvångsåtgärd inte är
tillräcklig, skall den misstänkte häktas.

F. n. ankommer det pä undersökningsledaren, dvs. i
praktiken äklagaren, att undersöka möjligheterna att ordna övervakning.
Närmare bestämmelser om övervakning finns i 26-28§§
förundersökningskungörelsen (1947:948). I allmänhet uppkommer fråga om
anordnande av övervakning redan i samband med anhållande. I de fall åklagaren
beslutar om övervakning skall anhållandebeslutet upphävas. I likhet med vad
som föreslås i fråga om reseförbud bör övervakning kunna beslutas endast av
åklagaren eller rätten. En särskild bestämmelse om delta bör tas in i
förundersökningskungörelsen.

1 tredje stycket av förevarande paragraf har tagits in en
erinran om atl inte bara reseförbud utan också anmälningsskyldighet fär
användas som alternativ till häktning under de förutsättningar som anges i 25
kap.

24 kap. 5§ Paragrafen innehåller bestämmelser om
anhållande. Enligt den nuvarande lydelsen av tredje stycket får ell beslut om
anhållande meddelas av undersökningsledaren eller äklagaren. Som har anförts i
den allmänna motiveringen bör befogenheten all besluta om anhållande förbehållas
åklagaren. Vidare bör ett anhällandebeslut motiveras. Bestämmelser härom har
tagits upp som en andra mening i tredje stycket. 1 beslutet skall äklagaren
således ange det eller de brott som utgör grunden för åtgärden saml vilken
eller vilka anhållningsgrunder han anser föreligga. Motiveringen torde i
allmänhet kunna göras kortfattad.

24 kap. 6—8§§ I de angivna paragraferna har, utöver vissa
språkliga justeringar, termen anhållningsmyndigheten bytts ut mot åklagaren.
Ändringarna följer av alt endasi åklagaren enligt 5§ tredje stycket skall ha
befogenhet atl besluta om anhållande.

Prop. 1980/81:201 43

24 kap. 9§ Paragrafen innehåller bestämmelser om
underrättelseskyldighet beträffande anhällandebeslut. Enligt första meningen i
dess nuvarande lydelse skall den som anhålls erhålla besked om det brott som
misstanken avser.

I enlighet
med utredningens förslag har för tydlighetens skull föreskrivits att den som är
anhållen i sin frånvaro skall underrättas om anhållandebeslutet då detta
verkställs. Att - såsom utredningen har föreslagit - i lagtexten föra in ett
krav på alt underrättelsen skall lämnas omedelbart fär anses vara överflödigt.
I konsekvens med den föreslagna lydelsen av 24 kap. 5 § tredje stycket har
vidare föreskrivits att underrättelsen till den anhållne skall innefatta även
grunden för anhållandet.

Paragrafen
innehåller f. n. även en bestämmelse om att den anhållnes husfolk eller
närmaste anhöriga skall underrättas om anhållandet så snart det kan ske utan
men för utredningen. Utredningen har föreslagit att bestämmelsen skall ändras
på det sättet att underrättelse skall lämnas till den anhållnes närmaste
anhöriga eller andra närstående. Till sådana som kan underrättas hör enligt
utredningen sammanboende, arbetskamrat, granne eller liknande.

I sitt
remissvar har hovrätten över Skåne och Blekinge erinrat om att termen
"närstående" används i andra sammanhang i bl. a. RB för att läcka en
snävare personkrets än den som ulredningen har avsett. Hovrätten har också
ifrågasatt om det alltid är förenligt med den misstänktes intressen att underrätta
t. ex. arbetskamrater eller grannar.

Med
anledning av hovrättens synpunkter har i den föreslagna lydelsen av första
stycket uttrycket "andra närstående" bytts ut mot "annan som
står den anhållne särskilt nära". Arbetskamrater och grannar bör normalt inte
underrättas, såvida inte den anhållne uttryckligen begär det. Som framgår redan
av paragrafens nuvarande lydelse måste synnerliga skäl föreligga för att
underrättelse skall lämnas i de fall den anhållne motsätter sig att så sker.

24 kap. 12 § I paragrafens första stycke har, utöver vissa
språkliga justeringar, termen anhållningsmyndigheten bytts ut mol åklagaren.
Ändringen är föranledd av att endast åklagaren får falla beslut om anhållande
enligt den föreslagna lydelsen av 24 kap. 5 § tredje slyckel.

1
paragrafens andra stycke regleras bl. a. åklagarens skyldighet alt ge in
förundersökningsmaterial till rätten i samband med en framställning om
häktning. Nuvarande bestämmelser innebär bl. a. att protokoll eller andra
anteckningar över vad som har kommit fram under förundersökningen skall ges in
till rätten.

I enlighet med vad som har anförts i den allmänna
motiveringen (avsnitt 2.4.3) har det införts en uttrycklig skyldighet för
åklagaren att lämna förundersökningsmaterial även till den anhållne och hans
försvarare. Skyldigheten omfattar dock endast det material som behövs för
prövning av

Prop. 1980/81:201 44

frågan om häktning av den misstänkte. Begränsningen
innebär bl.a. atl förhörsprotokoll m. m. som rör andra brott än det som
åberopas som grund för häktning eller som avser andra misstänkta än den som
begärs häktad kan uteslutas. Skyldigheten omfattar inte heller uppgifter vars
röjande för den misstänkte på detta stadium av förundersökningen skulle vara
till men för utredningen.

Vad gäller tidpunkten för tillhandahållandet bör som
huvudregel gälla att materialet skall tillhandahållas i samband med ingivande
av häktningsframställningen. Liksom f n. bör dock rätten ha möjlighet alt
medge anstånd viss kortare tid.

24 kap. 14 § Paragrafens första stycke är oförändral. I
andra stycket har i enlighel med utredningens förslag och i förtydligande syfte
föreskrivits att det principiella förbudei mol att förebringa ulredning vid en
häktningsförhandling är begränsat lill alt avse ulredning beträffande själva brottet.
Härav följer att del slår parlerna fritt atl förebringa ulredning om den
misstänktes personliga förhållanden. Som utredningen har anförl är det önskvärt
att sådan utredning förebringas i större utsträckning än vad som sker f. n.

24
kap. 17 och 22
§§ De sakliga ändringarna är föranledda av att endasi äklagaren enligl vad som
har föreslagits lidigare fär beslula om anhållande och göra framslällning om
häktning.

25
kap. 1 § I
enlighet med vad som har anförts i den allmänna motiveringen har i paragrafens
första stycke anmälningsskyldighet hos polisen införls som ett i förhållande
till det nuvarande reseförbudel självständigt tvångsmedel. Den misstänkte kan
alltså under de förulsällningar som gäller i övrigl åläggas antingen ett förbud
att utan tillstånd lämna honom anvisad vistelseort (reseförbud) eller
föreskrift att på vissa lider anmäla sig hos en anvisad polismyndighet
(anmälningsskyldighet).

I ett nytt andra stycke har tagits in en bestämmelse om
att reseförbud eller anmälningsskyldighet fär åläggas i stället för häktning
eller anhållande under förutsättning att det kan antas att syftet med de mer
ingripande åtgärderna kan tillgodoses härigenom. Det innebär att det mäste
finnas omständigheter till stöd för ett antagande om att den misstänkte, om han
försätts på fri fot med reseförbud eller anmälningsskyldighet, kommer att
avhälla sig från nya brott resp. inte kommer atl försvåra utredningen. Som
nämnts i den allmänna motiveringen är de nya alternativen till häktning resp.
anhållande inte avsedda förfall som avses i 24 kap. 1 § tredje stycket, dvs.
vid misstanke om mycket grova brott. De nya alternativen kan heller inte
tillämpas i de fall enligt 24 kap. 2 § RB där syftet med häktningen är atl få
fram uppgifter angående den misstänktes identitet.

Prop. 1980/81:201 45

25 kap. 2§ Enligt paragrafens nuvarande lydelse får elt
reseförbud förenas med skyldighet för den misstänkte att pä vissa tider vara
tillgänglig i sin bostad eller på sin arbetsplats eller atl anmäla sig hos
polismyndigheten på den ort som avses med reseförbudet. Reseförbudel får
förenas även med andra föreskrifter som bedöms vara nödvändiga för att den
misstänkte skall kunna övervakas.

Ändringarna i paragrafens första stycke är föranledda av
all anmälningsskyldighet hos polisen har brutits ut lill elt särskilt
tvängsmedel. Liksom i fråga om det nuvarande reseförbudel fär
anmälningsskyldigheten förenas med de föreskrifter i övrigl som behövs för den
misstänktes övervakande. Vidare föreskrivs all ett reseförbud liksom nu får
förenas med anmälningsskyldighet hos polisen.

I etl nytt andra stycke sägs att vid tillämpningen av RB
gäller i fräga om anmälningsskyldighet i övrigt vad som är föreskrivet om
reseförbud. Det innebär atl RB:s bestämmelser om förhandling, delgivning, frist
för väckande av åtal, påföljd för överträdelse, besvär m.m. beträffande
reseförbud skall tillämpas även i fräga om anmälningsskyldighet.

25 kap. 3, 5 och 7 §§ I 3 § har bestämmelserna om
undersökningsledarens befogenhet att meddela reseförbud eller framställa
yrkande om sådant förbud tagits bort. Detla har föranlett följdändringar i 5
och 7§§.

I 7 §
andra stycket har även lagits in en bestämmelse som ger rätten möjlighet att
till äklagaren delegera beslutanderätten i fråga om tillfälliga undantag från
ett reseförbud eller från föreskrifter som rätten har meddelat i samband med
ett sådant beslut.

Enligl RÅ
uppkommer inte sällan frägor om tillfälliga lättnader i reseförbudet, t. ex. i
form av tillstånd för den misstänkte atl företa en angelägen resa utanför den
ort eller det område som reseförbudet avser eller tillfällig befrielse frän den
anmälningsskyldighet som kan ha meddelats i samband med reseförbudet. Det
förekommer ocksä att den misstänkte begär all tillfälligt återfå elt
omhändertaget pass för att utnyttja del som legilima-tionshandling. I avsaknad
av regler om sädana lättnader har utbildats en praxis som innebär att
tillfälliga lättnader kan medges efter prövning från fall till fall av
äklagaren eller den domstol som har meddelat reseförbudel. Avsaknaden av uttryckliga
regler framför allt i fräga om förfarandet och vem som är behörig att besluta
om lättnader har emellertid medfört en belydande osäkerhet (jfr
justitiekanslerns beslut den 21 november 1978 i ärende 2545-78-21). En
lagreglering som ger den domstol som har beslulal om reseförbudet möjlighet att
delegera till åklagaren atl - evenluellt inom en viss ram — medge lättnader i
förbudei lorde kunna vara av stort värde.

Den av RÅ
föreslagna ordningen innebär vissa fördelar framför allt i de fall där
förundersökningen är omfaltande och reseförbudel kan beräknas bli långvarigt.
Frägan om delegation i fråga om rätten alt besluta om tillfälliga undantag från
reseförbudet bör i allmänhel kunna behandlas i

Prop.
1980/81:201 46

samband med att domstolen prövar frågan om reseförbud.
Inget hindrar dock att domstolen efter framställning från åklagaren i ett
senare skede beslutar om delegation. Till följd av bestämmelsen i 25 kap. 2§
andra stycket kommer samma möjlighet att finnas i fråga om anmälningsskyldighet.

28 kap. 13 § Ändringar har gjorts i paragrafens tredje
stycke som rör kroppsvisitation och kroppsbesiktning på kvinnor. Enligt
gällande lydelse får kroppsvisitation och kroppsbesiktning på en kvinna inle
verkställas eller bevittnas av annan än kvinna eller läkare. Ändringarna
innebär att det nuvarande hindret för manlig sjuksköterska all verkställa och
närvara vid kroppsvisitation och kroppsbesiktning på kvinna undanröjs samt att
någon särskild ordning inte längre skall gälla beträffande lagande av blodprov
pä kvinnor. (Se vidare allmänna motiveringen, avsnittet 2.4.5).

45 kap. 14 § Paragrafen innehåller f n. bestämmelser om
tid för hållande av huvudförhandling i brottmäl. Av andra slyckel följer alt
huvudförhandling mot den som är anhållen eller häktad i princip skall hållas
inom en vecka från den dag då åtalet väcktes.

1 elt nytt iredje stycke föreskrivs som huvudregel alt
huvudförhandling beträffande den som är ålagd reseförbud skall hållas inom en
månad frän den dag dä åtalet väcktes. Om reseförbudel har meddelats efler
åtalet, skall liden räknas från delgivning av beslutet om reseförbud. Atl etl
sådanl beslut skall delges den misstänkte framgår av 25 kap. 4 § andra stycket.
.\v hänvisningen i 25 kap. 2 § andra stycket följer att samma tidsfrist skall
gälla i de fall den misstänkte har ålagts anmälningsskyldighet. 1 de fall
åklagaren efler åtalet har ålagt den lilllalade reseförbud eller
anmälningsskyldighet, förutsätter en tillämpning av regeln att domstolen
underrättas om beslutet. En bestämmelse om skyldighet för äklagaren alt
underrätta domstolen i sådana fall fär las in i förundersökningskungörelsen.

47 kap. 9 och 22§§ Paragraferna innehåller bestämmelser om
bl. a. frister för utsättande av första inställelse resp. hällande av
huvudförhandling i mål om enskilt åtal. Ändringarna innebär att särskilda
tidsfrister införs för utsättande av första inställelse och för hållande av
huvudförhandling i de fall den lilllalade i ell sådant mäl är ålagd reseförbud.
Genom hänvisningen i 25 kap. 2 § andra stycket kommer bestämmelserna att
omfalta även de fall där den misstänkte har ålagts anmälningsskyldighet.

52 kap. 1 § Klagan över någons häktande eller kvarhållande
i häkte är enligt paragrafens första stycke inte inskränkt lill viss tid.
Delsamma bör gälla när underrätt har beslutat om reseförbud. En föreskrift om
detta har förts in i första slyckel. Genom hänvisningen i 25 kap. 2§ andra
stycket kommer detsamma atl gälla i fråga om anmälningsskyldighet.

Prop. 1980/81:201 47

56 kap. 1§ I paragrafen, som avser förfarandet i högsla
domstolen, har gjorts motsvarande ändringar som i 52 kap. I §.

4.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1952:98)
med särskilda bestämmel

ser om tvångsmedel i vissa brottmål

2§ Ändringarna är föranledda av att endasi åklagaren
bör ha befogenhet all beslula om anhållande och göra häklningsframslällning.

4.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1957:668)
om utlämning för brott

23 § Ändringen är föranledd av alt anmälningsskyldighet
enligt 25 kap. I § RB har införts som ett självständigt tvångsmedel.

4.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1959:254)
om utlämning för brott

till Danmark, Finland, Island och Norge

17 § I paragrafen har gjorts motsvarande ändring som i
23 § ullämningslagen.

4.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1972:260)
om internationellt sam

arbete rörande verkställighet av brottmålsdom

17 § I paragrafen har gjorts molsvarande ändring som i
23 S ullämningslagen.

4.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:203)
om kriminalvård i

anstalt

25 § I denna del hänvisas lill vad som anförs i anslutning
till 9 § häkleslagen.

4.7 Förslaget till ändring i lagen (1974:515) om
ersättning vid frihetsin

skränkning

1§ F.n. gäller enligt första stycket atl ersättning kan
ulgå vid bl.a. reseförbud. Även anmälningsskyldighet enligt 25 kap. I § RB fär
anses vara en sådan inskränkning i den misstänktes rörelsefrihet att rätl till
ersättning bör föreligga under de förutsätlningar som i övrigl gäller för
ersättning vid frihetsinskränkningar. En bestämmelse därom har lagils upp i första
slyckel.

4.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1975:295)
om användning av vissa

tvångsmedel på begäran av främmande stat

5§ Förslaget har behandlats i den allmänna motiveringen
(avsnitt 2.5).

Prop.
1980/81:201 48

4.9
Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och
anhållna m. fl.

4§
Paragrafen motsvarar utredningens förslag. Ändringen innebär all den nuvarande
bestämmelsen i 10 § häklesförordningen om atl läkares medgivande till transport
skall inhämtas i de fall transporten kan befaras medföra skada för den intagnes
hälsa har förts över till etl nytt tredje stycke lill paragrafen. Härigenom
erhålls en bällre överensstämmelse med lagen om kriminalvård i anstalt (jfr 42
§ tredje stycket). Ändringen medför att hänvisningen i det nuvarande fjärde
slyckel ändras.

9§
I paragrafen anges all brev från häktad till bl. a. en svensk myndighet skall
vidarebefordras utan föregående granskning samt att detsamma gäller annan
skriftlig handling. I praktiken har tolkningssvårigheter uppkommit när det har
varit fråga om postgiroförsändelser, som ju adresseras till postgirorörelsen
inom postverket. JO har i ett beslut är 1979 konstaterat att postverket mäste
vara atl betrakta som en svensk myndighet men samtidigt ifrågasatt om avsikten
har varit att försändelser till postgirot skall vara helt undantagna
granskning. JO har därvid pekat pä att det på en postgiro-blankett kan lämnas
meddelanden till mottagaren vilka postgirot vidarebefordrar till denne. Enligl
JO är det otillfredsställande alt paragrafen är oklar i detta hänseende.

Som JO har påpekat är det
oklart hur förevarande paragraf bör tolkas då det är fräga om bl.a.
postgiroförsändelser. Lämpligen bör oklarheten undanröjas i samband med att
andra ändringar nu föresläs i lagen. Risken för att sådana försändelser
utnyttjas för otillbörlig kommunikation med yttervärlden får anses vara så slor
att det är moliverat alt undanta dem från den granskningsfria kretsen av brev
frän häktad till svenska myndigheter. En bestämmelse som undantar endasi
postgiroförsändelser till postverket torde emellertid i praktiken inle vara
tillräckligt effektiv. Undanlaget bör därför avse brev som är adresserade till
postverket över huvud laget. I paragrafens första stycke har därför
föreskrivits atl andra stycket skall tillämpas i fråga om brev från häktad till
postverket. Ändringen innebär sälunda att brev som är adresserade till
postverket får granskas under samma förutsättningar som gäller för granskning
av brev i allmänhet.

16
a § lenlighet med vad som har anförts i den allmänna motiveringen bör den
nuvarande ansvarsuppdelningen mellan kriminalvårdsstyrelsen, RPS och
socialstyrelsen när det gäller befogenheter all meddela beslul enligl
häkteslagen bibehållas. Införande av en särskild ordning för besvär mot sädana
beslut enligl häkleslagen som har fallals av kriminalvårdsstyrelsen förutsäller
dock alt styrelsens befogenhet atl meddela beslul belräffande intagna på
förvaringslokal som slär under styrelsens tillsyn uttryckligen anges.
Paragrafen har utformats i enlighel därmed.

Prop. 1980/81:201 49

16b§ Efter mönsler från lagen (1974: 203) om kriminalvård
i anstalt har i paragrafen föreskrivits all kriminalvårdsstyrelsens beslul i
särskilda fall enligt häkleslagen överklagas hos kammarrätten genom besvär.
Andra beslul av styrelsen enligl lagen överklagas hos regeringen genom besvär.

16c§ Kriminalvårdsstyrelsens befogenheter enligl 16aS bör
såsom utredningen har föreslagil kunna flyttas över lill tjänsteman inom
kriminalvärden. Det bör ankomma på regeringen alt förordna därom.

4.10 Förslaget till lag om ändring i passlagen (1978:302)

7S Paragrafen innehåller en uppräkning av hinder mol
bifall lill en ansökan om pass. Ändringen i Iredje punkten är föranledd av alt
anmälningsskyldighet hos polisen har införts som etl självständigt
tvångsmedel. Har anmälningsskyldighet älagts, bör detta liksom reseförbud
medföra avslag på ansökan om pass.

5 Hemställan

Jag hemställer alt lagrådets yllrande inhämtas över
förslagen lill

1.
lag om ändring
i rättegångsbalken.

2.
lag om ändring
i lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål,

3.
lag om ändring
i lagen (1957:668) om utlämning för brott,

4.
lag om ändring
i lagen (1959:254) om utlämning för brott lill Danmark, Finland, Island och
Norge.

5.
lag om ändring
i lagen (1972: 260) om internalionellt samarbele rörande verkställighet av
brottmälsdom.

6.
lag om ändring
i lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt.

7.
lag om ändring
i lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning,

8.
lag om ändring
i lagen (1975: 295) om användning av vissa tvångsmedel på begäran av främmande
stal,

9.
lag om ändring
i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl.,

10. lag om ändring i passlagen (1978: 302).

6 Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens
hemställan.

4 Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 201

Prop. 1980/81:201 50

BU.
I Utredningens sammanfattning

Häktning
fär f n. enligt huvudregeln tillgripas om någon är på sannolika skäl misstänkt
för brott, för vilket är stadgat fängelse i ett år eller däröver, om del med
hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes förhällande eller annan
omständighet skäligen kan befaras att han avviker eller annorledes undandrar
sig lagföring eller straff (flyktfara) eller genom undanröjande av bevis eller
på annal sätt försvårar sakens utredning (kollusionsfara) eller också
anledning förekommer att han fortsätter sin brottsliga verksamhet
(recidivfara).

Antalet häktade kan för
1975 beräknas till cirka 6600. Enligt en enkätundersökning hos landets åklagare
som vi låtit utföra framgår i övrigt följande. Av de häktade åtalades 98
proceni. I en procent av de fall där åtal väckts har samtliga åtalspunkter som
grundat häktningen ogillats. Påföljden har för 64 procent av de häktade blivit
fängelse, ungdomsfängelse eller internering, för 9 procent skyddstillsyn med
anstaltsbehandling, för 4 procent sluten psykiatrisk värd, för 19 procent
skyddstillsyn eller villkoriig dom, för 1 procent vård enligt barnavårdslagen
eller lagen om nykterhetsvärd och för 2 procent böter. Brotten har för 61
procent av de häktade utgjorts av förmögenhetsbrott, därav 39 procent grova
brott, för 13 procent narkotikabrott och för 14 procent våldsbrott. Beträffande
de särskilda häktningsgrunderna visar undersökningen att den vanligaste
häktningsgrunden är recidivfara, som förekommer som ensam grund vid 32 procent
av fallen och i kombination med flykt- och kollusionsfara i ylleriigare 45
procent av besluten om häktning, dvs. totalt 77 procent. Flykt- och kollusionsfara
är ovanliga som ensamma häktningsgrunder. Frekvensen uppgår i båda fallen till
3 procent. Kombinationen flykt- och kollusionsfara förekom ocksä i 3 procent
av besluten, flykt- och recidivfara i 14 proceni, kollusionsfara och
recidivfara i 16 procent och samtliga tre grunder i 15 procent av besluten om
häktning.

Den
som är misstänkt för brott är i princip berättigad att behandlas som oskyldig
till dess fällande dom meddelats. Möjligheten att dessförinnan ingripa med
häktning mäste, med hänsyn framför allt till det djupa ingrepp i den personliga
integriteten som åtgärden innebär, vara begränsad till sådana situationer där
ett frihetsberövande är påkallat av mycket starka allmänna intressen, nämligen
kravet på effektivitet i lagföringen och samhällsskydd under lagföringen.

När
det gäller frågan om beskaffenheten av den brottslighet som skall kunna
föranleda häktning föreslär vi olika krav beroende på vilken av de särskilda
häktningsgrunderna som är aktuell. Detta motiveras av de olika intressen dessa
grunder skall tillgodose. Flykt- och kollusionsfara som häktningsgrunder syftar
till att säkra effektiviteten i lagföringen medan recidivfaran är motiverad
främst från samhällsskyddets synpunkt. När sistnämnda grund tillämpas har
häktningen väsentligen samma funktion som straffet. Vid häktning spelar
intresset att genom frihetsberövande hindra brottslingen frän att begå nya
brott en mycket stor roll. Vid pä-följdsvalel beaktas sådana specialpreventiva
synpunkter däremot som regel endast vid grövre kriminalitet. I den mån
frihetsberövande påföljder

Prop. 1980/81:201 51

väljs
vid mindre allvarlig kriminalitet är delta som regel motiverat av
allmänpreventiva hänsyn. Enligt vär mening är det ofrånkomligt att i viss
utsträckning godta att häktning får ske vid risk för fortsatt brottslighet. Vi
anser emellertid att häktning på denna grund f n. sker i alltför stor omfattning
och bör begränsas till de fall där det från samhällsskyddets synpunkt är
oundgängligen nödvändigt att ingripa med frihetsberövande. Liksom vid
straffmätning och påföljdsval är det under lagföringen från rent specialpreventiva
synpunkter moliverat att tillgripa frihetsberövande i sådana fall där det
föreligger risk för fortsatt allvarlig brottslighet. Vi föreslår därför att
häktning pä grund av risk för fortsatt brottslighet skall kunna ske endast om
brottsmisstanken avser brott, för vilket är stadgat fängelse i fyra år eller
däröver. Vissa brott med lägre straff i straffskalan är dock av sådan
beskaffenhet att möjlighet till häktning på grund av recidivrisk inle kan
undvaras. Det är här fråga om brott som riktar sig mot annans liv eller hälsa
eller är av liknande farlig art. exempelvis olaga hot, misshandel och
narkotikabrott. Vid sädan brottslighet skall häktning kunna ske vid recidivrisk
utan hinder av den angivna fyraårsregeln.

Vid risk för flykt och
kollusion bör frihetsberövande tvångsmedel tolereras i större utsträckning än
när det gäller risk för fortsatt brottslighet. Det är i sädana fall fräga om
åtgärder från den misstänktes sida i syfte att sabotera lagföringen. Vid dessa
häktningsgrunder föreslär vi ingen ändring av nuvarande regler i fråga om
brottslighetens svårhetsgrad. För alt häktning skall få ske bör emellertid
krävas att risken för flykt respektive undanröjande av bevisning är påtaglig
med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet.

I
gällande rätt finns en särskild reglering av häktningsmöjligheterna när för
brottet inte är stadgat lindrigare straff än fängelse i två är. Vid sådana
brott skall häktning ske, om det ej är uppenbart, atl anledning därtill saknas.
Vi anser att starka principiella betänkligheter kan anföras mot att tillåta
mindre restriktiva häktningsförutsättningar vid allvarliga brott. Risken för
fortsatt brottslighet kan inte sägas vara generellt sett större vid sådana brott.
Den omständigheten att risken för flykt och kollusion är större vid allvarliga
brott än annars kan lika väl beaktas utan att någon presumtionsregel uppställs.
En motivering för särregler vid allvarlig brottslighet torde vara hänsynen
till allmänpreventionen. Häktning vid grova brott av allmänpreventiva skäl står
emellertid i strid med den allmänt vedertagna principen att häktning inte får
innebära förtida straffverkställighet. Vi föreslåratt särregleringen av
häklningsmöjligheterna vid mycket allvarliga brott avskaffas.

En
bidragande orsak till nuvarande häktningsfrekvens är att domstolarna och
åklagarna saknar effektiva och realistiska alternativ till häktning. Det enda
alternativet till häktning som enligt nuvarande ordning står till buds vid
recidivrisk är övervakning, som emellertid knappast alls förekommer i
tillämpningen. Även om häktning på grund av recidivrisk skall undvikas när
brottsligheten inte är av allvarlig art bör mindre ingripande ätgärder vara
möjliga när återfall i brott på goda grunder kan förutses. Vi förordar därför
alt de processuella tvångsmedlen kompletteras med alternativ till häktning som
inte innebär frihetsberövande men som innefattar långtgående kontroll i form av
tillsyn. Tillsynen skall syfta till att förhindra fortsatt brottslighet. För
att tillsynen skall komma till användning fordras att den ger möjligheter till
effektiv kontroll av den misstänkte. Vi föreslår att tillsyn skall kunna
användas vid recidivrisk om på brottet kan följa fängelse i etl år eller
däröver. Tillsyn skall i princip innebära en skyldighet

Prop.
1980/81:201 52

den misstänkte att vara tillgänglig pä viss tid och plals.
För de mest svårkontrollerade fallen föreslår vi att särskilda tillsynshem
inrättas. För att ombesöija kontrollen skall särskilda tillsynsmän utses.
Ansvaret för tillsynen skall ankomma på kriminalvården. Tillsynsmännen skall
vara tjänstemän anställda inom olika grenar av kriminalvärden. Om den misstänkte
eftersätter sina skyldigheter enligl tillsynen eller om han fortsätter sin brottsliga
verksamhet skall häktning kunna tillgripas, även om häktningsgrund inte
föreligger i övrigl. I likhet med vad som gäller för häktade skall den som står
under tillsyn erbjudas socialt och kuralivt stöd. En tillsyn utformad efter
dessa rikllinjer bör enligt vår mening kunna verksamt bidra till att avhålla
den misstänkte från att begå nya brott.

Vid flyktfara kan f.n. beslutas om reseförbud i stället
för häktning. Reseförbudet innebär ett förbud att utan tillstånd lämna anvisad
vistelseort. I samband med reseförbud brukar regelmässigt föreskrivas anmälningsskyldighet
hos polismyndighet. Det är inte ovanligt att den misstänkte får lämna ifrån
sig pass eller liknande legitimationshandlingar i samband med reseförbud. En
motsvarighet lill det nuvarande reseförbudet bör enligt vår mening finnas även
i fortsättningen som ett alternativ till häktning p. g. a. flyktfara. Förbud
att lämna anvisad vistelseort har i flertalet fall inte nägon självständig
betydelse. I de fall då den misstänkte saknar praktiska möjligheter att resa
från hemorten framstår ett sädant förbud som opåkallat. Vi föreslår därför att
det nuvarande reseförbudet vid flykt-fara ersätts med en anmälningsskyldighet
hos polisen i normalfallet. Föreligger risk att den misstänkte skall bege sig
utomlands, skall anmälningsskyldigheten dock vara kombinerad med ett
uttryckligt reseförbud och en skyldighet att lämna ifrån sig pass och liknande
legitimationshandlingar. Överträdelse av anmälningsskyldigheten skall kunna
föranleda häktning även om häktningskäl inte föreligger i övrigl.

För att klargöra att häktning skall tillämpas med
restriktivitet föreslår vi att i lagen införs uttryckliga bestämmelser av
innebörd att häktning inte får ske om därigenom skulle uppstå missförhållande
mellan å ena sidan olägenheten för den misstänkte och ä andra sidan brottets
beskaffenhet och den påföljd som kan antagas följa på brottet. Detta innebär
bl.a. att om påföljden kan förväntas stanna vid kriminalvård i frihet eller ett
mycket kortvarigt frihetsstraff, häktning som regel inte bör ske. Med de
alternativ till häktning i form av tillsyn och anmälningsskyldighet som vi
förordar bör en intresseavvägning göras också i valet mellan olika tvängsmedel.
Därför föreslås även atl, om förutsäitningar för häktning föreligger, men
syftet kan tillgodoses med tillsyn eller anmälningsskyldighet, sådan åtgärd
skall användas i stället. Förslaget innebär alltså atl en
proportionalitetsprincip blir lagfäst.

Häktning kan f.n. ske vid brott för vilket är stadgat
fängelse understigande ett år om den misstänkte inte har stadigt hemvist inom
riket och det skäligen kan befaras att han avviker. Enligt vår mening bör
proportionalitetsprincipen leda till att brottslighet av sä ringa beskaffenhet
normalt inte bör kunna föranleda häktning dä inte samtidigt fara för flykt utom
landet är aktuell. Vi föreslår därför att denna häktningsmöjlighel avskaffas.
Föreligger i ett enskilt fall av ifrågavarande typ likväl flyktfara kan detta
mötas genom beslut om anmälningsskyldighet.

Häktning beslutas av rätten. I avbidan pä häktning får den
misstänkte anhållas, om häktningsskäl föreligger. Även om det inte finns fulla
skäl tiil häktning kan den misstänkte anhållas, om det är av synnerlig vikt att
han i avbidan på ytterligare utredning las i förvar. Beslut om anhållande
medde-

Prop.
1980/81:201 53

las av äklagaren. Antalet anhållna uppgick 1975 till
knappl 27000 under del att häktningsframställningar endast gjordes i omkring
8300 fall eller 31 procent. Enligt enkätundersökningen hos åklagarna har ätal väckts
beträffande 62 procent av samtliga anhållna medan åtalsunderlåtelse meddelats
beträffande 13 procent och brott ej kunnat styrkas beträffande 16 proceni av de
anhållna. Påföljden för dem som anhölls och sedan frigavs utan att ha blivit
häktade är i betydligt mindre utsträckning än vid häktning av frihetsberövande
natur. Andelen fall av anhållande utan fulla häktningsskäl uppgår till 9
procent av samtliga anhållna.

Av det
anförda framgår att en alltför låg grad av misstanke godtas vid anhållande. Detta
leder till ett stort antal korttidsanhållanden. Mänga av dessa borde enligt vår
mening kunna undvikas. Vi föreslår atl nuvarande möjlighet att anhålla utan att
fulla häktningsskäl föreligger ulgär, och att samma förutsättningar således
skall gälla för anhållande och häktning. De ändringar vi förordat beträffande
förutsättningarna för häktning blir alltså tillämpliga också vid anhållande. De
alternativ till häktning som vi föreslagit, tillsyn och anmälningsskyldighet,
blir också med denna lösning alternativ till anhållande. Dessa ätgärder bör
därför kunna beslutas av åklagaren med rätt för den misstänkte att underställa
frägan rättens prövning.

Även när
det gäller förfarandet hos domstolar och andra myndigheter föreslär vi
ändringar i gällande regler.

Beslutar åklagaren om anhållande skall han enligt
nuvarande regler senast dagen efter anhållandet eller, om ytterligare utredning
behövs för prövning av häktningsfrågan, senasl på femte dagen efler
anhållandet, avlåta häktningsframställning till rätten. Om inte sådan
framställning görs inom den angivna tiden skall den anhållne omedelbart friges.
Häktningsförhandling skall hällas, som regel senasl fjärde dagen efter det att
häktningframställningen inkommit.

En fråga som tilldragit sig uppmärksamhet i den allmänna
debatten är anhållandelidens längd. Del har anförts alt nuvarande bestämmelser
medger alltför länga anhällandetider. Nuvarande frister är även enligt vår
mening alltför länga. Vårt förslag att fulla häklningsskäl skall föreligga
redan vid anhållandet medför atl åklagaren senast dagen efler anhållandet bör
kunna avläta häktningsframställning till domstolen. Vårt förslag är utformat i
enlighet härmed. Även fristen för domstolen all hålla häktningsförhandling
föreslås förkortad så att sädan skall utsättas all hållas senast andra dagen
efter den då häktningsframställning inkom lill rätlen.

I en
riksdagsskrivelse som överlämnats lill oss har tagits upp frågan om
lekmannamedverkan i frågor om häktning. Vi har funnit atl starka skäl talar för
sådan medverkan och föreslår att nämnd skall medverka när tingsrätt eller
hovrätt vid förhandling behandlar fräga om häktning. I tingsrätt föreslås
nämndmedverkan även vid förhandling angående tillsyn eller
anmälningsskyldighet. Vi föreslår alt tingsrätt vid prövning av dessa frågor
skall bestä av en lagfaren domare och tvä nämndemän med individuell rösträtt.

När det gäller förfarandet vid tillsyn och
anmälningsskyldighet föreslär vi regler som anknyter till vad som f. n. gäller
vid reseförbud.

I avbidan
på beslut om anhållande har polisman f n. rätt att gripa den misstänkte. För
gripande gäller samma förutsättningar som för anhållande. Gripande skall
skyndsamt anmälas till åklagaren som har atl efter förhör omedelbart besluta om
den gripne skall anhållas eller friges. Gripande har praktiskt sett ett nära
samband med hämtning och medtagande lill förhör. Underlåter den som kallals
till förhör utan giltig orsak alt inställa sig kan

Prop.
1980/81:201 54

han hämtas till förhöret. Avser undersökningen brott vara
kan följa fängelse och kan det skäligen befaras att den som skall höras inte
skulle hörsamma kallelsen eller i anledning av kallelse försvära utredningen
genom att undanröja bevis eller på annat sätt, får han hämtas till förhör utan
föregående kallelse. Hämtning till förhör beslutas av undersökningsledaren.
Den som är tillstädes på plats där brott förövas är skyldig att på tillsägelse
av polisman följa med till förhör. Vägrar han utan giltig orsak, får han av
polismannen medtagas till förhöret. Den som inte är anhållen eller häktad är
inte skyldig att stanna kvar för förhör längre än sex timmar. Finnes det vara
av synnerlig vikt att den som kan misstänkas för brottet är tillgänglig för
fortsatt förhör, är han dock skyldig att kvarstanna ylterligare sex timmar.

Gripandet, som är avsett att tillämpas av den enskilde
polismannen, innefattar komplicerade bedömningar i fråga om brottsrubricering,
misstankegrad och förekomst av de särskilda häktningsgrunderna. Härtill kommer
att bedömningarna ofta måste göra snabbt och under svära yttre förhållanden.
Tillämpningen har också i slor utsträckning kommit att avlägsna sig från
lagens förutsättningar. Ofta hålls sålunda förhör med den gripne innan anmälan
om gripandet görs hos äklagaren. Anhällningsför-höret har också pä sina häll
kompletterats med andra förundersökningsåtgärder, säsom målsägande- eller
vittnesförhör, innan anmälan till åklagaren äger rum. I stor utsträckning
leder denna ordning till att den gripne friges utan att anmälan till äklagaren
sker. Denna praxis har varit särskilt utvecklad i storstäderna. Kravet pä
skyndsam anmälan till åklagare när en misstänkt har gripits har vidare tolkats
så att, om gripandet sker nattetid, kan anmälan om gripande anstå till
påföljande morgon om ett anhållande kan påräknas.

Enligt en undersökning som vi gjort uppgick 1975 antalet
personer som fördes till polisen misstänkta för brott till cirka 70000. Av
dessa var 48 procent gripna, 16 procent hämtade till förhör och 37 procent
medtagna till förhör. Av de gripna blev 59 procent anhållna och 41 procent
frigivna. Av dem som hämtats och medtagits till förhör blev 33 procent resp. 2
proceni anhållna. Frihelsberövandel har för dem som inte blivit anhållna dock
som regel varit kortvarigt och endasi i undantagsfall varat längre än 12 timmar.
Undersökningen visar att gripande i tillämpningen inte används på det sätt som
lagstiftaren avsett. Särskilt anmärkningsvärt är att över 40 procent av de
gripna blir frigivna trots att gripandet fömtsätter anhållandeskäl.

Vi föreslår att det nuvarande gripandet avskaffas och
ersätts av hämtning och medtagande till förhör. Dessa åtgärder kan i slor
utsträckning användas av polisen på eget ansvar men innebär inte ett
frihelsberövande av samma art som ett gripande. I samband härmed föreslär vi en
viss utvidgning av tillämpningsområdet för medtagande till förhör och skyldigheten
att stanna kvar för förhör. Den som kan misstänkas för brottet får enligt
förslaget medtagas till förhör även om han anträffas på annan plats än
brottsplatsen, om det är av synnerlig vikt att förhör hålles omedelbart. Den
som hämtats eller medtagits till förhör är skyldig att stanna kvar upp till
tolv timmar om det är av synnerlig vikt att han är tillgänglig under fortsatt
utredning. De angivna tvångsåtgärderna innefattar inte ett frihetsberövande i
egentlig mening utan endast en skyldighet atl slå lill polisens förfogande.
Under tiden bör ulredningen i ett inledande skede kunna göras mer omfattande än
som sker f.n. i samband med gripande. Härigenom erhålls ett bättre underlag för
åklagarens beslut i fråga om anhållande.

En viktig rättssäkerhetsgaranti vid frihetsberövande
tvångsmedel utgör

Prop. 1980/81:201 55

tillgången
till offentlig försvarare. Den som är anhållen eller häktad har en ovillkorlig
rätt till biträde av offentlig försvarare, om han begär det. Med nuvarande
ordning brukar offenflig försvarare tillträda sitt uppdrag först i samband med
häktningförhandlingen. Enligt vär mening bör den offentlige försvararen inträda
tidigare. Vi föreslår att rutinerna i samband med anhållande utformas så att
den offentlige försvararen utses sä snart som möjligt efter anhållandet.

I fråga om behandlingen av
häktade och anhållna gäller ny lagstiftning sedan 1.1.1977. De ändringar i
denna lagstiftning som vi föreslår gäller förfarandet. Beslut som rör
behandlingen av den som är häktad misstänkt för brott kan f. n. meddelas dels
av äklagaren eller undersökningsledaren dels av föreståndaren för
förvaringslokalen. Åklagaren kan besluta om inskränkning i den häktades och
anhållnes rätt till gemenskap och kontakt med omvärlden om fara föreligger att
bevis undanröjes eller utredningen eljest försvåras. Mot åklagarens avgöranden
finns ingen besvärsrätt. Vi föreslår att den häktade eller anhållne ges
rätt.att underställa åklagarens beslut allmän domstols prövning.

Om
förslaget genomförs, kommer det att fä relativt stora verkningar i fråga om
antalet häktade och anhållna. Vi beräknar att antalet häktade kommer att minska
med omkring I 500 per år och antalet anhållna med cirka 15000 per år.

Reformen
föreslås träda i kraft 1.7.1979.

Prop. 1980/81:201 56

Bilugu 2

Utredningens lagförslag

1 Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrives i fräga om rättegångsbalken

dels att I kap. 3§, 2 kap. 4§, 23 kap. 5, 8 och 9§§, 24
kap. I, 3, 5, 6, 9, 12-14, 17, 18, 20, 22 och 23 §§,27 kap. 4§,28 kap. 2 och 5
§§,29 kap. 1§, 45 kap. 14 §, 51 kap. 8 och 13 §§, 52 kap. 1 och 7 §§, 54 kap. 5
§, 55 kap. 8 § samt 56 kap. 1 § skall ha nedan angivna lydelse,

dels att 25 kap. skall ha nedan angivna lydelse och
rubrik,

dels att
24 kap. 7 och 8§§ skall upphöra att gälla.

Nuvurunde
lydelse

Föreslugen lydelse

Tingsrätt är i tvistemål domför med tre lagfarna domare.
Flera än fyra lagfarna domare må ej sitta i rätten.

I brottmål skall tingsrätt bestå av en lagfaren domare och
nämnd. Kan huvudförhandling i målet beräknas kräva minst fyra veckor, må dock
två lagfarna domare och nämnd sitta i rätten.

Tingsrätt är domför med en lagfaren domare

vid måls avgörande utan huvudförhandling,

vid annan handläggning, som ej sker vid huvudförhandling
eller syn å stället,

vid sådan huvudförhandling i tvistemål, som hålles i
förenklad form,

vid huvudförhandling och syn ä stället i mål om brott för
vilket icke är stadgat svårare straff än böter.

Tingsrätt är i tvistemål domför med tre lagfarna domare.
Flera än fyra lagfarna domare må ej sitta i rätten.

I
brottmål skall tingsrätt bestä av en lagfaren domare och nämnd. Kan
huvudförhandling i målet beräknas kräva minst fyra veckor, mä dock två
lagfarna domare och nämnd sitta i rätten. / fråga om häktning eller åtgärd som
avses i 25 kap. är tingsrätt domför med en lagfuren domure och två nämndemän.

Tingsrätt är domför med en lagfaren domare

vid måls avgörande utan huvudförhandling,

vid annan handläggning, som ej sker vid huvudförhandling
eUer sådan förhandling som sägs i 24 kap. 17§ eller 25 kap. 3§ eller syn å
stället,

vid sådan huvudförhandling i tvistemål, som hålles i
förenklad form, vid huvudförhandling och syn å stället i mäl om brott för vilket
icke är stadgat svårare straffan böter.

' Senaste lydelse 1975:1288.

Prop.
1980/81:201

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

57

2 kap. 4§ Hovrätt är domför med fyra lagfarna domare.
Flera än fem lagfarna domare må ej sitta i rätten.

I
brottmål är hovrätten dock domför med tre lagfarna domare och två nämndemän.
Flera än fyra lagfarna domare och tre nämndemän må ej sitta i rätten.
Förekommer ej anledning att döma till svårare straff än böter, är hovrätten
domför även med den sammansättning som sägs i första stycket. Delsamma
gäller vid handläggning, som ej sker vid huvudförhandling.

I brottmål och i besvärsmål angående häktning är
hovrätten dock domför med tre lagfarna domare och två nämndemän. Flera än fyra
lagfarna domare och tre nämndemän må ej sitta i rätten. Förekommer ej
anledning att döma till svåra-■ re straff än böter är hovrätten domför
även med den sammansättning som sägs i första stycket. Detsamma gäller vid
handläggning, som ej sker vid huvudförhandling eller sådan förhundling som sägs
i 24kup.20§.

Regeringen bestämmer, i vilken omfattning åtgärd, som
avser allenast måls beredande, mä vidtagas av en lagfaren domare i hovrätten
eller av tjänstemän vid denna.

23 kap.

5§

Skull
enligt 21 kap. 3§ offentlig försvarare utses för den misstänkte, åligge
undersökningsledaren alt göra anmälan därom hos rätten.

Begär den
misstänkte att ojfenllig försvurure utses för honom eller är den misstänkte
unhållen eller förekommer eljest unledning utt offentlig försvurure utses för
honom, åligge undersökningsledaren att utan dröjsmål göra anmälan därom hos
rätten.

På
tillsägelse uv polismun vure den som är tillstädes å plats, där brott förövas,
skyldig att medfölja till förhör, som hålles omedelbart därefter. Vägrar han
utan giltig orsak, må han av polismannen medtagas till förhöret.

Anträffas
någon som kun miss-tänkus för brott, vara fängelse kan följa, och är det av
synnerlig vikt för utredningen att förhör hålles omedelbart eller är någon
tillstädes å plats där brott förövas, är hun skyldig utt på tillsägelse uv
polismun medfölju till förhör, som hålles omedelburt därefter. Vägrar han utan
giltig orsak må han av polismannen medtagas till förhöret.

Senaste lydelse 1976:560.

Prop.
1980/81:201

Nuvarande lydelse

Föreslugen lydelse

58

Anträffas den som begått brott, vara fängelse kunfölju, å
bar gärning eller flyende fot, må han gripas av envar. Envar må ock gripa den
som är efterlyst för brott. Den gripne skall skyndsamt överlämnas tUl närmaste
polisman, som må medtaga honom till förhör.

9§

Ej vare någon, som icke är anhållen eller häktad, skyldig
att kvarstanna för förhör längre än sex timmar. Finnes det vara av synnerlig
vikt, att den som kan misstänkas för brottet är tillgänglig för fortsatt
förhör, vare han dock skyldig ätt kvarstanna ytterligare sex timmar.

Sedan förhöret avslutats eller tiden, då den hörde är
skyldig att kvarstanna, utgått, äge han omedelbart avlägsna sig; utan
synnerliga skäl må ej fordras, att han infinner sig till nytt förhör tidigare
än tolv timmar därefter.

Ej vare
någon, som icke är anhållen eller häktad, skyldig att kvarstanna för förhör
längre än sex limmar. Finnes det vara av synnerlig vikt, att den som kan
misslänkas för brottet är tillgänglig under det utt omedelbara
utredningsåtgärder vidtages, vare han dock skyldig kvarstanna i högst lolv
timmar.

Sedan förhöret
eller utredningen avslutats eller tiden, då den hörde är skyldig att
kvarstanna, utgått, äge han omedelbart avlägsna sig; utan synneriiga skäl må ej
fordras, att han infinner sig till nytt förhör tidigare än tolv limmar
därefter.

f Är någon pä sannolika skäl misstänkt för brott, för
vilket är stadgat fängelse i ett är eller däröver, må han häktas, om med hånsyn
tiU brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållande eller annan omständighet,
skäligen kan befaras, att han avviker eller annorledes undandrager sig
lagföring eUer straff eller genom undanröjunde av bevis eller på annat sätt
försvårar sakens utredning, eller ock anledning förekommer att hun fortsätter
sin brottsliga verksamhet.

Är brottet ringare än i första stycket sägs men kun därå
följu fängelse och hur den misstänkte icke stadigt hemvist inom riket, må

Är någon pä sannolika skäl misstänkt för brott, för
vilket är stadgat fängelse i ett är eller däröver, må han häktas, om det
skäligen kan befurus utt hun uvviker eller vuruktigt undunhåller sig lugföring
eller struff eller undunröjer eller för-vunskur bevis.

Den som på sannolika skäl är misstänkt för brott, för
vilkel är stadgat fängelse i fyra år eller däröver, må häktas om det är
påkallut

' Senaste lydelse 1975:670.

Prop.
1980/81:201

Nuvurunde lydelse

hun häktas, om det skäligen kan befaras, att han avviker.

Är för
brottet icke studgut lindrigare straff än fängelse i två år, skall häktning
ske, om det ej är uppenbart, att anledning därtill suk-nus.

59

Föreslugen lydelse

för utt hindru fortsutt brottslig verksumhet. Är för
brottet stadgat lindrigare straff än som nu sagts men kan därå följa fängelse i
etl år, må den misstänkte häktas, om det är påkallat för att hindru fortsutt
brottslighet, som kan medJÖru furu för annans liv eller hälsa eller är av
liknande furiig beskaffenhet.

Kan det antagas att den misstänkte kommer att dömas
allenast till böter, må häktning icke ske.

3 § ''

Kun på
grund uv den misstänktes ungdom eller huns sjukdom häktning antugus medföra
ullvurligt men för honom och finnes sådan övervakning kunna ordnas, utt skäl
till hans häktning ej längre föreligga, må han ej häktus. Kvinnu som är
havande i framskridet tillstånd eller som fött så kort tidjÖrut, att häktning
kan antugus medföru allvarligt men för henne eller barnet, må ej häktas med
mindre det är uppenbart, att betryggande övervakning ej kun ordnus. Vill den
misstänkte ej underkustu sig övervakning, som nu nämnts, skull häktning ske.

Häktning
må ej ske om därigenom skulle uppstå missförhållande mellan, å enu sidan,
olägenheten för den misstänkte och, å andra sidan, sukens beskufjénhet och den
påföljd som kan antugus följa å brottet.

Förekomma skäl för häktning men kan syftet tiUgodoses
genom tiUsyn eller unmälningsskyldighet, skall sistnämnda tvångsmedel
un-vätidus.

Om ytterligare inskränkning i fräga om häktning av den som
är under aderton är är särskilt stadgat.

Att reseförbud må trädu i stället för häktning, stadgus i
25 kup.

5§
Förekomma mot någon skäl till häktning, må han i avbidan på rättens beslut
därom anhållas.

Äro ej
fulla skäl tiU häktning, må den misstänkte dock anhållus, om det finnes vura av
synnerlig vikt, att han i avbidan på ytterUgare utredning tages iförvar.

Beslut
om anhållande meddelas av undersökningsledaren eller åklagaren.

Beslut
om anhållande meddelas av åklagaren. Sådant beslut skull innehållu uppgift å
det brott misstanken avser samt kort ungiva grunden för anhållundet.

■* Senaste lydelse 1964: 166.

Prop.
1980/81:201

Nuvurunde lydelse

Föreslugen lydelse

60

Har
den, vilkens anhållande beslutals, avvikit eller är han eljest ej tillstädes,
då beslutet meddelas, skall, sä snart beslutel verkställts, anmälan därom göras
hos unhåll-ningsmyndigheten.

Avviker
den som misstankes för brott och förekomma skäl till hans anhållande, mä han av
unhåUnings-myndigheten efterlysas.

Har
den, vilkens anhållande beslutats, avvikit eller är han eljest ej tillslädes,
då beslutel meddelas, skall, sä snart beslutej verkställts, anmälan därom göras
hos åkluguren.

Avviker
den som misstankes för brott och förekomma skäl till hans anhållande, må han av
åkluguren efterlysas.

Då någon
anhålles, skall hun erhålla besked om det brott misstanken avser. Den
anhållnes husfolk eller närmaste anhöriga skola ock, sä snart det kan ske utan
men för ulredningen, underrättas om anhållandet. Sädan underrättelse må dock
ej utan synnerliga skäl lämnas mot den anhållnes önskan.

Dä nägon
anhålles eller då beslut om unhållande som avses i 6 § verkstads, skall den
unhållne omedelbart erhålla besked om del brott misstanken 3vser. Den
anhållnes närmaste anhöriga eller undru närstående skola ock, så snart del kan
ske ulan men för ulredningen, underrättas om anhållandet. Sådan underrättelse
mä dock ej utan synnerliga skäl lämnas mot den anhållnes önskan.

Anhållningsmyndigheten skall, om ej den anhållne frigives,
sist dagen efter den, då beslut om anhållande meddelades eller då den unhållne
enligt 8 § inställdes liU förhör, till rätten avläta framställning om hans
häktande. Finnes för prövning UV häktningsfrågun ytterligure utredning
erforderlig, må med framställningen anstå, dock skull den avlåtas, så snart ske
kan, och sist å femte dugen efter den, då beslut om anhållande meddelades eller
den unhållne inställdes för förhör. Göres ej framställning, som nu sagts,
skall den anhållne omedelbart frigivas.

I samband med framställningen skall till rätten överlämnas
protokoll eller anteckningar över vad dittills förekommit under förundersökningen;
med rättens medgivande mu dock med överlämnundet un-

Åklagaren skall, om ej den anhållne frigives, sist dagen
efter den, då beslut om anhållande meddelades eUer beslut om unhållunde som
uvses i 6§ verkställts, till rätten avlåta framställning om hans häktande.
Göres ej framställning som nu sagts, skall den anhållne omedelbart frigivas.

I samband med framställningen skall till rätten sumt tUl
den unhållne och huns försvurure överlämnas protokoll eller anteckningar över
vad dittills förekommit under förundersökningen / den mån de

Prop. 1980/81:201

Nuvurunde lydelse

stå viss kort tid. Påkallas förhör med annan än den
anhållne, skall ock uppgift lämnas därom.

61

Föreslugen lydelse

äro av betydelse för frågan om häktning. Påkallas förhör
med annan än den anhållne, skall ock uppgift lämnas därom.

Då
framställning enligt 12 § inkommit, skall rätten, så snart ske kan, och om
synnerligt hinder ej möter, sist å fjärde dagen därefter hälla förhandling i
häktningsfrågan. Utsattes huvudförhandling att hållas inom en vecka, sedan
framställningen inkom, må dock, om ej rätten finner särskild förhandling böra
äga rum, med förhandlingen anslå till huvudförhandlingen.

Då
framställning enligt 12 § inkommit, skall rätlen, så snart ske kan, och om
synnerligt hinder ej möter, sisl ä undru dagen därefter hälla förhandling i
håktningsfrågan. Utsattes huvudförhandling all hällas inom en vecka, sedan
framställningen inkom, må dock, om ej rätten finner särskild förhandling böra
äga rum, med förhandlingen anstå lill huvudförhandlingen.

I4§ Vid
förhandling i håktningsfrågan skall den som yrkat häktning så ock. om ej
synnerligt hinder möler för den anhållnes inställande, denne vara tillstädes.

Den som
yrkat häktning skall angiva de omständigheter, vara yrkandet grundas. Den
anhållne och hans försvarare skola erhålla tillfälle atl yttra sig. Utöver vad
handlingarna från förundersökningen innehålla samt parterna eljest anföra må
utredning ej förebringas, med mindre särskilda skäl äro därtill.

Den som
yrkat häktning skall angiva de omständigheter, vara yrkandet grundas. Den
anhållne och hans försvarare skola erhålla tillfälle alt yttra sig. Ulöver vad
handlingarna från förundersökningen innehålla samt parlerna eljest anföra, må
ulredning angående brottet ej förebringas med mindre särskilda skäl äro
därtill.

Fråga om
häktning av den som ej är anhållen må upptagas på yrkande av åklagaren. Efter
åtalet äge rätlen även på yrkande av målsäganden sä ock självmant upplaga
fråga därom.

Fråga om häktning av den som ej är anhållen mä upptagas på
yrkande av undersökningsledaren eller äklagaren. Efter åtalet äge rätten även
på yrkande av målsäganden så ock självmant upptaga fråga därom.

Då fråga om häktning väckts, skall, så snart ske kan,
förhandling äga rum inför rätten. Om sådan förhandling gälle i tillämpliga
delar vad i I4-I6§§ är stadgat. Har den misstänkte kallats till förhandlingen
eller förekommer anledning, att han avvikit eller eljest håller sig undan,
utgöre dock hans utevaro ej hinder för förhandlingen. Uteblir målsäganden,
ehuru han kallats till förhandlingen, mä frägan avgöras ulan hinder därav.

Har rätten beslutat häktning av nägon, som ej är vid
rätten tillstädes, skall, så snart beslutel verkställts, anmälan därom göras
hos rätlen.

Prop.
1980/81:201

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

62

18!

Då
rätten beslutar häktning enligt 16§ av anhållen eller enligt 17§ av någon, som
är vid rätten tillstädes, eller då anmälan om häktningsbesluts verkställande
inkommer, skall, om ej åtal redan väckts, rätten utsätta den tid, inom vilken
åtal skall väckas. Denna mä ej bestämmas längre, än som finnes oundgängligen
erforderligt.

Överstiger
den utsuttu tiden två veckor, skall rätten, så länge den misstänkte är häktad
och till dess åtal väckts, med högst två veckors mellanrum ånyo hålla förhandling
som sägs i 14—16§§, och därvid särskilt tillse, att utredningen bedrives så
skyndsamt som möjligt. Finnes med hänsyn lill utredningens beskaffenhet eller
av annan omständighet uppenbart, att förhandling inom nu angiven tid skulle
vara utan betydelse, må dock rätten bestämma längre tids mellanrum.

Finnes
den utsatta tiden otillräcklig, må rätten, om framställning därom göres före
tidens utgång, medgiva förlängning av tiden.

Finnes den
utsuttu tiden otillräcklig, må rätten, om framställning därom göres före
tidens utgång, medgiva förlängning uv tiden. Den misstänkte och huns försvurure
skull beredus tillfälle utt yttru sig över frumställningen där så kun ske.
Väckes ej åtal inom två veckor skall rätten sä länge den misstänkte är häktad och
till dess åtal väckts, med högst tvä veckors mellanrum ånyo hålla förhandling
som sägs i 14-I6§§, och därvid särskilt tillse, att utredningen bedrives sä
skyndsamt som möjligt. Finnes med hänsyn till utredningens beskaffenhet eller
av annan omständighet uppenbart att förhandling inom nu angiven tid skulle
vara utan betydelse, må dock rätten bestämma längre tids mellanrum.

Väckes i
mål, som fullföljts till högre rätt, fråga om häktning, äge denna utan
förhandling besluta däröver; är den misstänkte anhållen, skall beslut meddelas
sist å fjärde dagen efter det framställning om hans häktande inkom till rätten.
Finnes förhandling erforderlig, skall den hållas, så snart ske kan. Om sådan
förhandling gälle vad i 14-I7§§ är stadgat.

Väckes i
mål som fullföljts till högre rätt fråga om häktning eller föres i högre rätt
särskUd tulan i frågu om häktning äge den högre rätlen ulan förhandling besluta
däröver; är den misstänkte anhållen eller häktud, skall beslut meddelas sist
ä fjärde dagen efter det framställning om hans häktande eller besvärsinlaga
inkom till rälien. Finnes förhandling erforderiig, skall den hållas, sä snart
ske kan. Om sådan förhandling gälle vad i 14-17§§ är stadgat.

22
§5 Den som är häktad skall utan dröjsmål föras till allmänt häkte. Häktad
krigsman må dock i stället föras till militärhäkle.

Finnes det
vara av synnerlig vikt, att den häktade för utredning an-

Finnes det
vara av synnerlig vikt, att den häktade för utredning an-

' Senaste lydelse 1966:302.

Prop. 1980/81:201 63

Föreslagen
lydelse

Nuvarande lydelse

gående
det brott, som föranlett häktningen, eller annat brott, för vilkel han
misstankes, förvaras å annan plats än i första stycket sägs, må på yrkande av
äklagaren rätten förordna att med överförande skall tills vidare anslå.
Rätlen eller äklagaren äge ock besluta, att den häktade, sedan han
överförts lill häkte, skall för förhör eller annan åtgärd inställas ä plats
ulom häktet.

gående det brott, som föranlett häktningen, eller annat
brott, för vilket han misstankes, förvaras å annan plats än i första stycket
sägs, må pä yrkande av undersökningsiedaren eller äklagaren rätten förordna
att med överförandet skall tills vidare anstå. Rätten, undersökningsledaren
eller äklagaren äge ock besluta, att den häktade, sedan han överförts till
häkte, skall för förhör eller annan åtgärd inställas å plats utom häktet.

Om förvaring av häktad som undergår eller undergått
rättspsykiatrisk undersökning gälla särskilda bestämmelser.

23 § Ej mä annorledes än i detta kapitel eller eljest är
stadgat någon i anledning av misstanke för brott hållas i förvar, även om han
samtycker därtill.

Om skyldighet för den som miss- Om skyldighet för den som miss-

tankes för
brott att kvarstanna för tankes för brott alt kvarstanna för

förhör stadgas i 23 kap. förhör och utredning stadgas i 23

kap.

25 kap. Om tillsyn och anmälningsskyldighet

1§*

Är
någon skäligen misstänkt för brott, vara fängelse kan följu och kun med hänsyn
till brottets beskuf-fenhet, den misstänktes förhållun-de eller unnun omständighet
skäligen befurus, att han avviker eller annorledes undundruger sig lugföring
eller struff, men förekommer eljest ej unledning utt anhålla eller häkta honom,
må, om det finnes tillfyllest, i stället förbud meddelas honom utt utan
tillstånd lämna honom anvisad vistelseort. Oberoende av brottets beskujfenhet
må ock förbud som nu sugis, meddelus, om skäligen kan befaras, att den misstänkte
genom att begiva sig från riket undundruger sig lugföring eller struff eller
gäldunde uv skude-stånd eller annan ersättning IiU målsägande, som kan antugus
komma utt på grund uv brottet ådö-mushonom.

Är
nägon på sannolika skäl misstänkt för brott, för vilket är studgut fängelse i
ett år eller däröver, och kun det skäligen befaras utt hun fortsutter sin brottsliga
verksamhet, må han ställas under tillsyn.

TiUsyn skall förenas med föreskrift utt vuru tillgänglig
eller un-mälu sig på viss tid och pluts eller att vistas i liUsynshem.

I den mån det lämpligen kan ske, skall åtgärd vidtugus för
utt ge den sorn ställts under tillsyn det person-ligu stöd och unnun hjälp som
hun behöver. Sådun åtgärd får dock vidtagas endast om hun sumtycker därtill.

■ Senaste lydelse 1964: 166.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Med
reseförbud må förenas skyldighet för den misstänkte att å vissa tider vara
tillgänglig i sin bostad eller å sin arbetsplats eller att an-mälu sig hos
polismyndighet i orten så ock unnut viUkor, som finnes erforderligt för hans
övervakunde.

Är någon skäligen misstänkt för brott, vuråfängelse
kunfölju, och kun det skäligen befurus utt han avviker eller annorledes
undandrager sig lagföring eller straff, må han åläggas utt å viss lid unmålu
sig hos polismyndighet. Oberoende uv brottets beskuffenhet må ock unmälningsskyldighet,
som nu sugis, meddelus, om skäligen kan befurus utt den misstänkte genom att begiva
sig från riket undandrager sig lugföring eller struff.

Kun det
befurus att den misstänkte beger sig från riket, skaU unmälningsskyldighet
förenus med förbud för honom utt utun tillstånd lämnu riket (reseförbud) och
skyldighet att lämna från sig pass eller annan sådan legitimationshund-ling.

Reseförbud
meddelas av undersökningsleduren, åklagaren eller

ratten.

Fråga om reseförbud må av rätten upptagas på yrkunde uv
undersökningsleduren eller åkluguren eller då rätten har att besluta om den
misstänktes häktning eller hans kvarhållande i häkte. Efter åtalet äge rätten
även på yrkande av målsäganden så ock självmant upptaga fräga därom.

/ anledning av målsägandens un-språk på skadestånd eller
annun ersättning må undersökningsleduren eller åkluguren ej meddela reseförbud
eller hos rätten yrka sådant förbud, med mindre anspråket anmälts hos honom;
rätten äge allenast på yrkande upptugu fråga om sådant förbud.

Väckes vid rätten fråga om reseförbud, skall, så snart
ske kan, för-

Beslut om tiUsyn eller anmälningsskyldighet meddelas av
äklagaren eller rätten. Hur'föreskrift meddeluts den .som ställts under
tillsyn utt vura tillgänglig eller unmålu sig å viss tid och pluts skull
jämväl tillsynsmun utses.

Fråga om tillsyn eller anmälningsskyldighet må av rätten
upplagas då den har att besluta om den misstänktes häktning eller hans
kvarhällande i häkte. Efter åtalet äge rätten även pä yrkande av målsäganden
sä ock självmant upptaga fräga därom.

Väckes vid rätten fräga om tdlsyn eller
anmälningsskyldighet, skall så

Prop. 1980/81:201

Nuvarande lydelse

handling därom äga rum inför rätten. Om sådan förhandling
gälle i tillämpliga delar vad i 24 kap. 17 § är stadgat. Är fara i dröjsmål, må
rätten omedelbart meddela reseförbud att gälla, till dess annorlunda
förordnas.

65

Föreslagen lydelse

snart ske kan, förhandling därom äga rum inför rätten. Om
sädan förhandling gälle i tillämpliga delar vad i 24 kap. 17 § är stadgat. Är
fara i dröjsmål, må rätten omedelbart besluta om tillsyn eller unmälningsskyldighet
atl gälla till dess annorlunda förordnas.

Beslut om reseförbud skall innehålla uppgift å det brott
misstanken avser samt angiva den ort, där den misstänkte skull uppehållu sig
och vad han i övrigt har att iakttaga. I beslutet skall erinras om påföljden
för överträdelse avförbudet och för underlåtenhet att fullgöra därmed förenat
vilkor.

Beslutel skall delgivas den misstänkte.

Har reseförbud meddeluts uv annan än rätten, äge den
misstänkte begära rättens prövning av förbudet. Då begäran inkommit, skall
rätten, sä snart ske kan, och, om synnerligt hinder ej möter, sist å fjärde
dagen därefter hålla förhandling, som avses i 3§. Utsattes huvudförhandling
att hällas inom en vecka, sedan begäran framställdes, må dock, om ej rätten
finner särskild förhandling böra äga rum, med förhandlingen anstå till huvudförhandlingen.

5§

Beslul
om tillsyn eller anmälningsskyldighet skall innehålla uppgift å det brott
misstanken avser samt angiva vad den misstänkte hur utt iakttaga, I beslutel
skall erinras om påföljden för överträdelse av vad som åligger honom enligt
tillsynen eller unmälnlngsskyldighe-ten.

Har tillsyn eUer unmälningsskyldighet beslutats uv
åklaguren. äge den misstänkte begära räliens prövning av beslutet. Då begäran
inkommit, skall rälien, sä snart ske kan, och, om synnerligt hinder ej möter,
sisl å Qärde dagen därefter, hålla förhandling, som avses i 3§. Utsattes
huvudförhandling att hällas inom en vecka, sedan begäran framställdes, må
dock, om ej rätten finner särskild förhandling böra äga rum, med förhandlingen
anstå till huvudförhandlingen.

Då rätten
meddelur reseförbud eller fastställer sådant förbud, skall om ej åtal redan
väckts, rätten utsätta den tid, inom vilken åtal skall väckas. Denna mä ej
bestämmas längre, än som finnes oundgängligen erforderligt. I annat fall skall
åtal väckas inom en månad, sedan reseförbudet meddelades.

Då rätten
beslutar om tillsyn eller anmälningsskyldighet eller fastställer sådanl
beslut, skall, om ej åtal redan väckts, rätten utsätta den tid, inom vilken
åtal skall väckas. Denna mä ej bestämmas längre, än som finnes oundgängligen
erforderligt. I annat fall skall åtal väckas inom en månad, sedan beslutet om
tillsyn eller anmälningsskyldighet meddelades.

Finnes tid, som avses i första stycket, otillräcklig, må
rätten, om framställning därom göres före tidens utgång, medgiva förlängning
av tiden.

5 Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 201

Prop. 1980/81:201

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

66

Har ej inom tid. som avses i 6§. åtal väckts eller till
rätten inkommil framställning om förlängning av tiden eller förekomma eljest
ej längre skäl för reseförbud, skall det omedelbart hävas.

Om hävande av reseförbud förordnar rätten eller, om
förbudet ej meddelats eller fastställts av rätten, undersökningsledaren eller
åkluguren.

Vad i 24 kap. 21 § är stadgal om häktning äge motsvarande
tillämpning beträffande reseförbud.

Har ej inom lid, som avses i 6§, åtal väckts eller till
rätlen inkommil framställning om förlängning av tiden eller förekomma eljest
ej längre skäl för tillsyn eller anmälningsskyldighet, skall beslut härom omedelbart
hävas.

Om
hävande av beslut om tillsyn eller anmälningsskyldighet förordnar åklagaren.
Hur beslutet meddeluts eller faslställls av rälien, förordnur denna om
beslutets hävande.

Vad i 24 kap. 21 § är stadgat om häktning äge molsvarande
tillämpning belräffande tiUsyn och unmälningsskyldighet.

Väckes i mål,
som fullföljts till högre rätt, fråga om reseförbud, äge denna utan förhandling
beslula däröver. Finnes förhandling erforderlig, skall den hällas, så snart
ske kan. Om sådan förhandling gälle i tillämpliga delar vad i 24 kap. 17 § är
stadgat.

Väckes i
mål som fullföljts lill högre rätt, fråga om tiUsyn eller anmälningsskyldighet,
äge denna utan förhandling beslula däröver. Finnes förhandling erforderlig,
skall den hållas, så snart ske kan. Om sådan förhandling gälle i tilllämpliga
delar vad i 24 kap. 17§ är stadgal.

Överträdes
reseförbud eller fullgöres ej därmed förenat villkor, skull den misstänkte
omedelburt anhållas eller häktas, om det ej år uppenbart, att skäl därtill ej
före-kommu.

Är den som ställts under tillsyn på sunnollku skäl misstänkt
för atl efter beslutet om tillsyn ha gjort sig skyldig till brott, Jör vilket
ur siad-gul fängelse i elt år eller däröver, skall han anhållus eller häktus,
om ej särskildu skälJÖrunledu unnat.

Åsidosätter
den som ställts under tillsyn i väsentlig mån vud som åligger honom enligt
tiUsynen, må hun omedelbart anhållas eller häktus.

I0 §

Den som åsidosätter honom ålugd unmälningsskyldighet,
skull omedelburt anhållas eller häktas, om det ej är uppenbart alt skäl därtill
ej förekomma.

Hur
unmälningsskyldighet för-enuts med reseförbud och över-

Prop.
1980/81:201

Nuvurunde Ivdelse

Föreslagen lydelse

67

träder den misstänkte reseförbudel eller vidtager han
åtgärd i .syfte alt lämnu riket, skall han omedelbart anhållus eller häktas. I
avbidan på heslut om anhållande må den misstänkte av polisman gripas. Anmälan
härom skall omedelburt göras hos åklagoren.

27 kap. 4§

Den som
med laga räll griper eller anhåller misstänkt eller verkställer häktning,
husrannsakan eller kroppsvisitation mä lägga beslag å föremål, som därvid
päträffas.

Den som med laga räll medtager någon, som är misstänkt för
brott, till förhör eller griper eller anhåller misstänkt eller verkställer häktning,
husrannsakan eller kroppsvisitation mä lägga beslag ä föremål som därvid påträffas.

Föremål, som eljest päträffas, må efter beslul av
undersökningsledaren eller äklagaren lagas i beslag. Är fara i dröjsmål, må
även utan sådanl beslul ätgärden vidtagas av polisman, dock ej i fråga om
försändelse i post-eller telegrafverkets vård.

Verkställes beslag av annan än undersökningsledaren eller
åklagaren och har denne ej beslutat beslaget, skall anmälan skyndsamt göras hos
honom, som har att omedelbart pröva om beslaget skall bestå.

För
eftersökande av den som skall gripas, anhållas eller häktas eller hämtas till
förhör eller till inställelse vid rätten må husrannsakan företagas hos honom,
så ock hos annan, om synnerlig anledning förekommer, att den sökte uppehåller
sig där.

För
eftersökande av den som skall medtagas lill förhör, niiss-länkl för brott,
eller som skall anhållas eller häktas eller hämtas lill inställelse vid rätten
må husrannsakan företagas hos honom, så ock hos annan, om synnerlig anledning
förekommer, alt den sökte uppehåller sig där.

Utan
förordnande, som sägs i 4 §, må polisman förelaga husrannsakan, om åtgärden
har till syfte atl eftersöka den som skall gripas, anhållas eller häktas eller
hämtas till förhör eller till inställelse vid rätten eller att verkställa
beslag ä föremål, som ä färsk gärning följts eller spårats, sä ock eljest, då
fara är i dröjsmål.

Utan
förordnande, som sägs i 4§, mä polisman företaga husrannsakan, om åtgärden har
till syfte alt eftersöka den som skall medtagas till förhör, misstänkt för
brott, eller skall anhållas eller häktas eller hämtas lill inställelse vid
rätlen eller alt verkställa beslag å föremål, som ä färsk gärning följts eller
spårats, sä ock eljest, dä fara är i dröjsmål.

Prop.
1980/81:201 68

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

29 kap.

Yppas vid överläggning till dom eller beslul skiljakliga
meningar, skall omröstning ske.

I tingsrätt skall, om nämnd har säte i rälien först
ordföranden och. om ytterligare en lagfaren domare sitter i rälien, sedan denne
säga sin mening. Ordföranden inhämte därefter nämndens mening.

Vid omröstning i annal fall skall Vid omröstning i annal fall skall

den yngste i rätten först yttra sig den yngste i rätten först yttra sig

och sedan var efler annan, såsom och sedan var efler annan, säsom

de hava säte i rätten. Har mälet be- de hava säte i rätten. Har målet be

retts av viss ledamot, säge han först relts av viss ledamot, säge han först

sin mening. / hovrätt skall dock. om sin mening. Om nämndemän ingå i

nämndemän ingå i rätlen, dessa rät len, skall dock dessa sisl säga

sist säga sin mening. sin mening.

Envar angive de skäl, vara han grundar sin mening.

45 kap. I4§ Rätten bestämme, sä snart ske kan, lid för
huvudförhandlingen. För behandling av rättegångsfråga eller del av saken, som
må avgöras särskilt, må huvudförhandling utsättas, ehuru målet i övrigl ej är
berett till huvudförhandling.

Är den tilltalade anhållen eller häktad, skall
huvudförhandling hällas inom en vecka frän den dag, då åtalet väcktes, om ej
till följd av åtgärd, som avses i 11 eller 12§, eller annan omsiändighel längre
uppskov är nödvändigt. Har den tilltalade häktats efter åtalet, skall tiden
räknas från dagen för hans häktande.

Är den lilllalade underkastad tillsyn eller
anmähdngsskyldighel, skull huvudförhundling, om hinder ej möter, hållas inom
två veckor.

51 kap. 88 För målets beredande skall vadeinlagan med
därvid fogade handlingar delgivas vadesvaranden och föreläggande meddelas honom
all inkomma med skriftligt genmäle.

Har underrätten avslagit yrkande Hai underrätten avslagit yrkande

om åtgärd, som avses i 26-28 kap., om ålgärd, som avses i 26-28 kap.,

eller förordnal om hävande av så- eller förordnat om hävande av så

dan åtgärd, äge hovrätten omedel- dan ålgärd, äge hovrätten omedel

bart bevilja ätgärden atl gälla, till bart bevilja åtgärden alt gälla, lill

dess annorlunda förordnas. Har un- dess annorlunda förordnas. Har un

derrätten beviljat åtgärd, som nu derrälten beviljat åtgärd, som nu

sagts, äge hovrätten omedelbart sagts, äge hovrätten omedelbart

förordna, att vidare åtgärd för verk- förordna, att vidare åtgärd för verk

ställighet av beslutet ej mä äga rum. ställighet av beslutet ej må äga rum.

Är fråga om häktning eller reseför- Är fråga om häktning, tillsyn eller

' Senaste lydelse 1975: 1288 och 1976:560.

Prop.
1980/81:201

Nuvarande lydelse

bud, må hovrätten ock utan motpartens hörande göra
ändring i underrättens beslut.

69

Föreslagen lydelse

anmälningsskyldighet, må hovrätten ock, om särskilda skäl
äro därtill, utan motpartens hörande göra ändring i underrättens beslut.

13§ Så
snart målets beredande avslutals, bestämme hovrätten tid för huvudförhandlingen.
För behandling av rättegångsfråga eller del av saken, som mä avgöras särskilt,
må huvudförhandling utsättas, ehuru målet i övrigt ej är berett till huvudförhandling.

Är den
tilltalade häktad, skall huvudförhandling hällas inom fyra veckor efter
utgången av den i 2 § angivna tiden, om ej till följd av åtgärd, som avses i 11
§, eller annan omständighet längre uppskov är nödvändigt. Har den tilltalade
häktats efter utgången av den i 2 § angivna tiden, skall tiden räknas frän
dagen för hans häktande.

Är den
tilltalade häktad, skall huvudförhandling hällas inom två veckor efter
utgången av den i 2 § angivna tiden, om ej till följd av åtgärd, som avses i
11 §, eller annan omständighet längre uppskov är nödvändigt. Har den tilltalade
häktats efter utgången av den i 2 § angivna tiden, skall tiden räknas frän
dagen för hans häktande.

Vill nägon
anföra besvär mot underrätts beslut, skall han inom tvä veckor frän den dag,
dä beslutet meddelades, till underrätten inkomma med besvärsinlaga; har beslul
under rättegången meddelats annoriedes än vid sammanträde för förhandling,
skall dock besvärstiden räknas från den dag, då klaganden erhöll del av
beslutet. Klagan över beslut om någons häktande eller kvarhällande i häkte
eller i fräga, som avses i 49 kap. 6§, vare ej inskränkt till viss lid.

Vill någon
anföra besvär mot underrätts beslut, skall han inom två veckor från den dag,
då beslutet meddelades, till underrätten inkomma med besvärsinlaga; har beslul
under rättegången meddelats annorledes än vid sammanträde för förhandling,
skall dock besvärstiden räknas frän den dag, då klaganden erhöll del av
beslutet. Klagan över beslut om någons häktande eller kvarhållande i häkte
eller i fråga, som avses i 25 kup. eller 49 kap. 68, vare ej inskränkt till
viss tid.

Om skyldighet atl anmäla missnöje med beslul, som avses i
49 kap. 3§ eller 4§ första stycket 1, 2, 3 eller 7, stadgas i nämnda kapitel.

Finnes motparten böra höras över besvären, skall
besvärsinlagan med därvid fogade handlingar delgivas motparten och föreläggande
meddelas honom att inkomma med skriftlig förklaring.

Ej må, med
mindre tillfälle lämnats motparten all förklara sig, ändring göras i
underrättens beslut, såvitt angår hans räll.

Har
underrätten i tvistemål avslagit yrkande om kvarstad, skingringsförbud eller
annan handräck-

Har
underrätten i tvistemål avslagit yrkande om kvarstad, skingringsförbud eller
annan handräck-

Prop.
1980/81:201

Nuvurunde lydelse

ning eller förordnal om hävande av sädan åtgärd eller i
brottmål avslagit yrkande om åtgärd, som avses i 26—28 kap., eller förordnat
om hävande av sådan åtgärd, äge hovrätten omedelbart bevilja åtgärden all
gälla, till dess annorlunda förordnas. Har underrätten beviljat åtgärd, som
nu sagts eller förordnal, att beslut må verkställas ulan hinder av att det icke
äger laga kraft, äge hovrätten omedelbart förordna, alt vidare ålgärd för verkställighet
ej mä äga rum. Är fräga om häktning eller reseförbud, må hovrätten ock utan
motpartens hörande göra ändring i underrättens beslut.

70

Föreslagen lydelse

ning eller förordnat om hävande av sådan åtgärd eller i
brottmål avslagit yrkande om ålgärd, som avses i 26-28 kap., eller förordnat
om hävande av sådan åtgärd, äge hovrätten omedelbart bevilja åtgärden att
gälla, till dess annorlunda förordnas. Har underrätten beviljat åtgärd, som
nu sagts eller förordnat, atl beslul må verkställas utan hinder av all det icke
äger laga kraft, äge hovrätten omedelbart förordna, all vidare åtgärd för verkställighet
ej må äga rum. Är fråga om häktning, tillsyn eller unmälningsskyldighet. må
hovrätten ock, om särskildu skäl äro därtill, utan motpartens hörande göra
ändring i underrättens beslul.

Då hovrätt
ogillat yrkande om häktning eller reseförbud eller frigivit häktad eller hävt
rese.förbiid, må talan mot beslutet ej föras annorledes än i samband med talan
mot hovrättens dom eller slutliga beslut.

Dä hovrätt
ogillat yrkande om häktning, tillsyn eller unmälningsskyldighet, eller
frigivit häktad eller hävt beslut om tillsyn eller anmälningsskyldighet, mä
talan mot beslutet ej föras annorledes än i samband med talan mot hovrättens
dom eller slutliga beslut.

55 kap.

88 För
målets beredande skall revisionsinlagan med därvid fogade handlingar delgivas
revisionssvaranden och föreläggande meddelas honom atl inkomma med skriftligt
genmäle.

Har
hovrätten i tvistemål avslagit yrkande om kvarstad, skingringsförbud eller annan
handräckning eller förordnat om hävande av sådan åtgärd eller i brottmål
avslagit yrkande om åtgärd, som avses i 26-28 kap., eller förordnal om hävande
av åtgärd, som där sägs, äge högsta domstolen omedelbart bevilja ätgärden att
gälla, till dess annorlunda förordnas. Har hovrätten beviljat åtgärd, som nu
sagts, eller förordnat, att dom må verkställas utan hinder av alt den icke äger
laga

Har
hovrätten i tvistemål avslagit yrkande om kvarstad, skingringsförbud eller
annan handräckning eller förordnat om hävande av sådan åtgärd eller i brottmål
avslagit yrkande om ålgärd, som avses i 26-28 kap., eller förordnat om hävande
av åtgärd, som där sägs, äge högsta domstolen omedelbart bevilja ätgärden att
gälla, lill dess annorlunda förordnas. Har hovrätten beviljat åtgärd, som nu
sagts, eller förordnal, atl dom må verkställas ulan hinder av att den icke äger
laga

Prop.
1980/81:201

Nuvurunde lydelse

kraft, eller fastställt underrätts beslut därom, äge
högsta domstolen ock omedelbart förordna, alt vidare åtgärd för verkställighet
ej må äga rum. Är fråga om häktning eller reseförbud, må högsta domstolen utan
motpartens hörande göra ändring i hovrättens beslut.

71

Föreslagen lydelse

kraft, eller fastställt underrätts beslut därom, äge
högsla domstolen ock omedelbart förordna, atl vidare åtgärd för verkställighet
ej må äga rum. Är fråga om häktning, tillsyn eller anmälningsskyldighet, må
högsta domstolen om särskilda skäl äro därtUl, utan motpartens hörande göra
ändring i hovrättens beslut.

56 kap. 18

Vill
nägon anföra besvär mol hovrätts beslut, skall han inom fyra veckor från den
dag, då beslutet meddelades, till hovrätten inkomma med besvärsinlaga; har
beslul under rättegängen meddelats annorledes än vid sammanträde för
förhandling, skall dock besvärstiden räknas från den dag, då klaganden
erhöll del av beslutet. Klagan över beslut om någons häktande eller
kvarhällande i häkte vare ej inskränkt till viss lid.

Vill någon anföra besvär mol hovrätts beslut, skall han
inom fyra veckor från den dag, då beslutet meddelades, lill hovrätten inkomma
med besvärsinlaga; har beslut under rättegången meddelats annoriedes än vid
sammanträde för förhandling, skall dock besvärsliden räknas från den dag, då
klaganden erhöll del av beslutet. Klagan över beslut om någons häktande eller
kvarhållande i häkte eller i fråga, som uvses i 25 kap. vare ej inskränkt
lill viss tid.

Om skyldighet atl anmäla missnöje mot hovrätts beslul i
fråga, som avses i 49 kap. 3 § eller 4 § första stycket, 1,2,3 eller 7, stadgas
i 54 kap. 3§.

Denna lag iräder i kraft den I juli 1979. Har någon
dessförinnan gripits eller anhållits skall i fråga om åtgärden och dess
fortsatta bestånd äldre lag gälla. Har någon häktats eller underkastats
reseförbud före nya lagens ikraftträdande skall i fråga om åtgärden och dess
fortsatta bestånd äldre lag tillämpas intill dess mälet efter nämnda tidpunkt
första gängen förekommer vid rätten.

2 Förslag till

Lag om ändring i militära rättegångslagen (1948:472)

Härigenom
föreskrives att 29 § mililära rätlegångslagen skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvurunde
lydelse

Föreslugen
lydelse

29 8

Förekommer mot krigsman skål Förekommer skäl att insiålla

till unhållande, må befattningsha- krigsmun tUl
förhör som misstänkt

Prop.
1980/81:201

Nuvurunde lydelse

vare som äger bestraffningsrätt över honom förordna att
han skall gripas. I sådant fall skall vad i 24 kup. 7§ tredje stycket och 8§
rättegångsbalken stadgas äga motsvarande tillämpning.

72

Föreslugen lydelse

för brott, må befattningshavare som äger bestraffningsrätt
över honom förordna om huns inställunde. I sådant fall skall vad i 23 kup. 9§
rättegångsbalken stadgas äga motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979. Har nägon
dessförinnan gripits med slöd av äldre bestämmelse skall i fräga om åtgärden
och dess fortsatta bestånd äldre lag tillämpas.

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1952:98) med särskilda
bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål

Härigenom
föreskrives i fråga om lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser i vissa
brottmål att 2§ skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvurunde
lydelse

Pä begäran av unhållningsmyn-digheten äger
justitiekanslern medgiva förlängning av den tid, inom vilken enligt 24 kap. 12
8 rättegångsbalken häktningsframställning senast skall avlåtas, med högst tio
dagar. Begäran därom skall med angivande av skälen göras inom den i nämnda
lagrum föreskrivna tiden. Har anstånd medgivits och finnes fortsatt utredning
oundgängligen erforderlig, må justitiekanslern på begäran, som göres före anståndstidens
utgång, meddela ytterligare förlängning med högst femton dagar.

Göres ej häklningsframslällning inom tid som för varje
fall är föreskriven eller, därest begäran om förlängning ej bifallits, senast
dagen efter den då unhåUningsmyndighe-ten mottog meddelande därom, skall den
anhållne omedelbart frigi-

2 §

Föreslugen lydelse

Äro ejfuUa skäl till häktning, må den misstänkte anhållas,
om det finnes vara av synnerlig vikt, att hun i uvbidun på ytterligure utredning
tages iför\'ar.

Finnes
för prövning uv häktningsfrågun ytterligure utredning erforderlig, må med
häktnings-frumstäUning enligt 24 kup. 12 § rättegångsbulken uns tå. Dock skuU
den uvlåtus, så snurt ske kan, och sist å femte dagen efter den då beslut om
unhållunde, som uvses i 24 kup. 6§ rättegångsbulken verkställts.

På begäran av åklagaren äger justitiekanslern medgiva
förlängning av den tid, inom vilken enligt andru stycket häktningsframställning
senast skall avlåtas, med högst tio dagar. Begäran därom skall med angivande av
skälen göras inom i nämnda lagrum föreskrivna tiden. Har anstånd medgivits och
finnes fortsatt utredning oundgängligen

Prop.
1980/81:201

Nuvarande Ivdelse

Föreslagen lydelse

73

erforderlig, mä justitiekanslern pä begäran, som göres före
anslåndslidens utgång, meddela ytterligare förlängning med högst femlon dagar.

Göres ej häktningsframställning inom lid som för varje
fall är föreskriven eller, därest begäran om förlängning ej bifallits senast
dagen efter den då åklagaren mottog meddelande därom, skall den anhållne
omedelbart frigivas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1957:668) om utlämning för brott

Härigenom
föreskrives att 23 8 lagen (1957:668) om utlämning för brott skall ha nedan
angivna lydelse.

238'

Nuvurunde lydelse

Den som i främmande stal är misstänkt, tilltalad eller
dömd för brott, vilket enligt denna lag kan föranleda utlämning, må på begäran
av behörig myndighet i den främmande staten eller med anledning av där utfärdad
efterlysning omedelbart anhållas eller åläggas reseförbud av åklagare enligt
vad som i allmänhel gäller om brottmål. Beslag mä ock i sådant fall äga rum.

Beslut om användning av tvängsmedel skall utan uppskov
anmälas hos rätten, som skyndsamt efter förhandling enligt vad om brottmål är
stadgat prövar åtgärden samt, om anhållande eller reseförbud skall bestä,
genast underrättar che-

Föreslagen
lydelse

Den som i främmande stal är misstänkt, tilltalad eller
dömd för brott, vilket enligt denna lag kan föranleda utlämning, må på begäran
av behörig myndighet i den främmande staten eller med anledning av där
utfärdad efterlysning omedelbart anhållas eller underkastas
anmälningsskyldighet av äklagare enligl vad som i allmänhel gäller om brottmål.
Beslag må ock i sädant fall äga rum.

Beslut om
användning av tvångsmedel skall utan uppskov anmälas hos rätlen, som skyndsamt
efter förhandling enligl vad om brottmål är stadgal prövar åigärden samt, om
anhållande eller anmälningsskyldighet skall bestå, genast un-

Senaste lydelse 1975:292.

fen för justitiedepartementet därom. Finner denne, att
hinder mot utlämning föreligger eller att utlämning eljest ej bör ske, har han
att utverka regeringens förordnande om upphävande av åtgärden. I annat fall
skall den främmande slaten genom utrikesdepartementets försorg underrättas om
åtgärden. Därvid skall angivas viss av chefen för justitiedepartementet
bestämd tid inom vilken framställning om utlämning skall göras. Denna tid får
icke vara längre än fyrtio dagar från den dag personen anhölls eller reseförbud
meddelades enligt första stycket. När framställning om utlämning inkommer,
skall utrikesdepartementet genast underrätta den myndighet som försl meddelat
beslut om ätgärden. Sädan underrättelse skall jämväl lämnas, därest
framställning om utlämning ej inkommer inom utsatt tid.

Mot rättens beslul må lalan ej föras. Den som anhållits
eller underkastats reseförbud äger dock för prövning, om åtgärden skall beslå,
päfordra ny förhandling inom tre veckor från det beslut senasl meddelats.

Har framslällning om utlämning av den som är anhållen
eller underkastad reseförbud ej gjorts inom den enligt andra stycket bestämda
tiden, skall den anhållne frigivas eller meddelat reseförbud hävas. Detsamma
gäller när framställning avslås enligl 15 §. Om anhållen i annal fall ej
frigives, skall framställning om hans häktande avlåtas lill rätten sist å
ättonde dagen efler den, dä riksåklagaren fick del av
utlämningsframställningen.

Göres ej framställning, som nu frigivas.

derräitar chefen för justitiedeparte-menlel därom. Finner
denne, atl hinder mol utlämning föreligger eller alt utlämning eljest ej bör
ske, har han all utverka regeringens förordnande om upphävande av åtgärden. I
annat fall skall den främmande slalen genom utrikesdepartementets försorg
underrättas om ål-gärden. Därvid skall angivas viss av chefen för
jusliliedepartemenlel bestämd lid inom vilken framställning om utlämning skall
göras. Denna tid får icke vara längre än fyrtio dagar från den dag personen anhölls
eller anmälningsskyldighel beslutades enligt första stycket. När framslällning
om utlämning inkommer, skall ulrikesdepartemenlet genast underrätta den
myndighel som först meddelat beslul om åtgärden. Sädan underrättelse skall
jämväl lämnas, därest framställning om utlämning ej kommer inom utsatt lid.

Mol räliens beslul må lalan ej föras. Den som anhållits
eller underkastats anmälningsskyldighet äger dock för prövning, om ätgärden
skall bestå, påfordra ny förhandling inom tre veckor från det beslut senasl
meddelats.

Har framställning om utlämning av den som är anhållen
eller underkastad anmälningsskyldighel ej gjorts inom den enligt andra stycket
bestämda tiden, skall den anhållne frigivas eller beslut om anmälningsskyldighet
hävas. Delsamma gäller när framslällning avslås enligt 15 8. Om anhållen i
annat fall ej frigives, skall framslällning om hans häktande avlätas till
rätlen sisl ä åttonde dagen efter den, då riksåklagaren fick del av utlämningsframställningen.

sagts, skall den anhållne omedelbart

Denna lag träder i kraft den I juli 1979. I fräga om
reseförbud som beslutals före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.

Prop. 1980/81:201 75

5 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1959:254) om utlämning för brott
till Danmark, Finland, Island och Norge

Härigenom föreskrives att 17 8 lagen (1959:254) om
utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge skall ha nedan
angivna lydelse.

Nuvurunde lydelse Föreslagen lydelse

178'

Den som är misstänkt, tilltalad Den som är
misstänkt, tilltalad

eller dömd för brott, vilkel enligl eller
dömd för brott, vilket enligt

denna lag kan föranleda utlämning, denna
lag kan föranleda utlämning,

må såframt för gärningen eller gär- må
såframt för gärningen eller gär

ning av motsvarande beskaffenhet ning av
motsvarande beskaffenhet

enligl svensk lag är stadgat fängel- enligt
svensk lag är stadgal fängel

se, på begäran av polis- eller åkla- se,
pä begäran av polis- eller åkla

garmyndighet i den främmande sta- garmyndighet
i den främmande sta

ten eller med anledning av där ut- ten eller med anledning av där ut

färdad efteriysning omedelbart an- färdad
efteriysning omedelbart an-

hällas eller åläggas reseJÖrbud av hällas
eller åläggas anmälningsskyl-

åklagare enligt vad som i allmänhel dighet
av åklagare enligl vad som i

gäller om brottmäl. Beslag må ock i allmänhel
gäller om brottmål. Be-

sädanl fall äga rum. slag må ock i sådant fall äga rum.

Beslut om användning av tvångsmedel enligt denna paragraf
skall på begäran av den som beslutet avser prövas av rälien, som i ärendei
skyndsamt skall hålla förhandling enligl vad om brottmål är stadgal. Mol
rättens beslut må talan ej föras.

Polis- eller åklagarmyndighet i den främmande slalen skall
ofördröjligen underrättas, dä beslut faltals om användning av tvångsmedel
enligt denna paragraf Har icke framställning om utlämning mottagits inom två
veckor från det underättelsen avsändes, skall beslutet omedelbart hävas. Om
anhållen i annat fall ej frigives, skall framslällning om hans häktande avlåtas
till rätlen sist å femte dagen från den dag anhållningsmyndigheten fick del av
utlämningsframställningen.

Denna lag träder i kraft den I juli 1979. I fräga om
reseförbud som beslutats före ikraftträdandel gäller äldre bestämmelser.

6 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1964:450) om åtgärder vid
samhällsfarlig asocialitet

Härigenom föreskrives i fråga om lagen (1964:450) om
åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet att 68 första stycket andra meningen
skall upphöra att gälla.

' Senaste lydelse 1975: 294.

Nuvarande
lydelse

68'

Är någon, som fyllt tjugo år, skäligen misstänkt att föra
ett sådant asocialt liv som avses i I 8, må han anhållas. Polisman äger ej med
stöd av denna lag utun beslut uv anhåUningsmyndighet gripa den mot vdken skål
tiU unhållande förekomma.

Föreslugen
lydelse

Är någon, som fyllt tjugo är, skäligen misstänkt att föra
etl sädant asocialt liv som avses i I 8, må han anhållas.

Föreligga sannolika skäl att nägon må intagas i
arbetsanslalt och kan det skäligen befaras att han avviker eller eljest håller
sig undan eller försvårar utredningen, må han häktas.

Denna lag träder i kraft den I juli 1979.

7 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt
samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom

Härigenom
föreskrives att 17 § lagen (1972: 260) om internationellt samarbete rörande
verkställighet av brottmålsdom skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvurunde
lydelse

178

Har främmande stat som lilllrätl brottmålsdomskonventionen
lill ulrikesdepartemenlet meddelat, att den ämnar göra framställning om
verkställighet av påföljd, eller har sådan framställning gjorts, kan riksåklagaren
anhålla den dömde, om enligt svensk lag kan följa fängelse i ett år eller
däröver på brott motsvarande den gärning påföljden avser och det skäligen kan
befaras, att den dömde skall avvika eller, då fräga är om utevarodom, att han
undanröjer bevis. Pä ansökan av riksåklagaren kan rätten under molsvarande
förutsättningar beslula om häktning av den dömde eller rneddela honom
reseförbud. Så-

Föreslugen
lydelse

Har främmande stal som tillträtt brottmålsdomskonventionen
till utrikesdepartementet meddelat, att den ämnar göra framställning om
verkställighet av påföljd, eller har sådan framställning gjorts, kan riksåklagaren
anhålla den dömde, om enligl svensk lag kan följa fängelse i ell år eller
däröver på brott motsvarande den gärning påföljden avser och del skäligen kan
befaras, att den dömde skall avvika eller, då fråga är om utevarodom, att han
undanröjer bevis. Pä ansökan av riksåklagaren kan rätten under molsvarande
förutsättningar besluta om häktning av den dömde eller om anmälningsskyldighet.
Sådun skyl-

Senaste lydelse 1969: 165.

Prop. 1980/81:201

Nuvurunde
lydelse

dunt
förbud får meddelus, även om det svåraste straff som enligt svensk lag kan
följa pä motsvarande brott är lindrigare än fängelse i ett år. Oberoende av
brottets beskaffenhet fär den dömde anhållas, häktas eller meddelus
reseförbud, om han saknar hemvist i Sverige och det skäligen kan befaras att
han genom att bege sig frän landet undandrar sig påföljd.

I fräga om anhållande,
häktning och reseförbud enligt denna paragraf äger i övrigt 24 kap. 3-24§§ och
25 kap. 2-988 rättegångsbalken motsvarande tillämpning. Den som anhållits
eller häktats skall dock friges senast när den sammanlagda tid han i den
främmande slaten och här i landet varit berövad friheten med anledning av det
eller de brott framställningen om verkställighet avser uppgår till tid som i
den utländska domen bestämls för frihetsberövande påföljd för brottet eller
brotten. 1 fall då den dömde anhållits eller häktats innan framställning om
verkställighet gjorts, skall den dömde friges inom aderton dagar frän dagen
för frihelsberövandel, om icke framställning om verkställighet gjorts före
utgången av denna tid.

77

Föreslugen
lydelse

dighet
får beslutus, även om det svåraste straff som enligt svensk lag kan följa på
motsvarande brott är lindrigare än fängelse i ett år. Oberoende av brottets
beskaffenhet får den dömde anhållas, häktas eller underkastas anmälningsskyldighet,
om han saknar hemvist i Sverige och det skäligen kan befaras att han genom alt
bege sig frän landet undandrar sig påföljd.

I fråga om anhållande,
häktning och unmälningsskyldighet enligl denna paragraf äger i övrigt 24 kap.
3-24§§ och 25 kap. 2-8 och 10§§ rättegångsbalken motsvarande tilllämpning. Den
som anhållits eller häktats skall dock friges senast när den sammanlagda tid
han i den främmande staten och har i landet varit berövad friheten med anledning
av det eller de brott framställningen om verkställighet avser uppgår lill tid
som i den utländska domen bestämts för frihetsberövande påföljd för brottet
eller brotten. I fall då den dömde anhållits eller häktats innan framställning
om verkställighet gjorts, skall den dömde friges inom aderton dagar från dagen
för frihelsberövandel, om icke framställning om verkställighet gjorts före
utgången av denna tid.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1979. I fråga om reseförbud som beslutats före
ikraftträdandel gäller äldre bestämmelser.

8
Förslag till

Lag
om ändring i lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning

Härigenom
föreskrives att 1 § lagen (1974: 515) om ersällning vid frihels-inskränkning
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse

Den som har varit häktad på grund av misstanke om brott
eller som till följd av sådan misstanke under mer än 24 limmar i sträck har
varit anhållen, underkastad reseförbud, intagen på rättspsykiatrisk klinik, tagen
i förvarsarrest eller tagen i förvar genom beslut av befälhavare på fartyg
eller luftfartyg eller av beskickning eller konsulat har räll till ersättning
av staten om

18

Föreslagen
lydelse

Den som har varil häktad pä grund av misstanke om brott
eller som till följd av sädan misstanke under mer än 24 limmar i sträck har
varit anhållen, underkustud tillsyn eller anmälningsskyldighel, intagen på
rättspsykiatrisk klinik, lagen i förvarsarrest eller tagen i förvar genom
beslul av befälhavare på farlyg eller luftfartyg eller av beskickning eller
konsulat har räll lill ersällning av slalen om

1. frikännande dom meddelas för gärningen,

2.
åtalet avvisas
eller avskrives,

3.
förundersökning
avslutas utan att ätal väckes eller, såvitt gäller förvarsarrest, beslutet
härom upphäves ulan alt målet hänskjutes lill rättegång eller disciplinstraff
ålägges, eller

4.
beslutet om
frihetsinskränkning genom avslag på häkiningsfram-ställning eller efter
överprövning, fullföljd av talan eller anlitande av särskilt rättsmedel upphäves
eller ersattes av beslut om mindre ingripande åtgärd eller undanröjes utan
förordnande om ny handläggning.

Den som
har varit häktad eller under mer än 24 timmar i sträck har varit anhållen som
misstänkt för brott som avses i 24 kap. 1 § första stycket rättegångsbalken har
jämväl rätt till ersättning, om gärningen i domen hänföres under sådanl lagrum
att häktning icke kunnat ske annat än enligt / # undru stycket eller 2 § samma
kapitel och det icke har förelegat sådana förutsättningar för häktning som
anges där. För rätt IiU ersättning på grund av unhållunde fordras dessutom alt
det ej heller har förelegat omständighet som unges i 24 kap. 5§ undra stycket
rättegångsbalken.

Den som
har varit häktad eller under mer än 24 timmar i sträck har varit anhållen som
misstänkt för brott som avses i 24 kap. I § första eller undru stycket
rättegångs balken har jämväl rätt till ersättning, om gärningen i domen
hänföres under sädant lagrum all häktning icke kunnat ske annat än enligt 2 8
samma kapitel och det icke har förelegat sädana förutsättningar för häktning
som anges där.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979. Äldre
bestämmelser gäller i fräga om frihetsinskränkning som har skett före
ikraftträdandel och som icke har upphört dessförinnan.

9 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av
häktade och anhållna m. fl.

Härigenom föreskrives i fråga om lagen (1976:371) om
behandlingen av häktade och anhållna m. fl.

dels
att 4, 16 och 17 §8 skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall
införas fyra nya paragrafer, 16 a-d§8. av nedan angivna lydelse.

Nuvurunde
Ivdelse

Föreslagen
Ivdelse

48

Vid behandlingen av häktad skall hänsyn tagas till hans
hälsotillstånd. Häktad som företer tecken lill sjukdom eller begär all läkare
skall tillkallas, skall så snart del kan ske undersökas av läkare, om ej sädan
undersökning uppenbariigen är obehövlig.

Läkares
anvisning rörande vården av häktad som är sjuk skall iakttagas. Behöver den
häktade sjukhusvård, skall sädan beredas honom så snart det kan ske.

Läkares anvisning rörande vården av häktad som är sjuk
skall iakttagas. Behöver den häktade sjukhusvård, skall sådan beredas honom sä
snart del kan ske. Kan befurus att transport medför skada för den intagnes hälsa,
skall läkares medgivande lill transporten inhämtas.

Föriossning av häktad kvinna skall såvitt möjligt ske på
sjukhus. Om anledning föreligger därtill, skall den som enligl andra eller
iredje stycket vistas på sjukhus stå under bevakning.

168

Belräffande den som är häktad på grund av misstanke om
brott ankommer det på åklagaren atl

I. avgöra om eller i vad mån hinder för medgivande
enligt 3 8 första stycket första meningen eller 9-13 88 eller för tillämpning
av 3 8 första stycket andra meningen möler på den grund alt åtgärden kan
medföra fara för alt bevis undanröjes eller/«n'«/;,vA(;.s,

Beträffande den som är häktad på grund av misstanke om
brott ankommer del på undersökningsleduren eller äklagaren att

1.
avgöra
om eller i vad män hinder för medgivande enligl 3 8 första stycket första
meningen eller 9-13 88 eller för tillämpning av 3 § första stycket andra
meningen möter på den grund all åtgärden kan medföra fara för att bevis undanröjes
eller utredning om brott eljest försvårus,

2.
avgöra fråga om
inskränkningar enligl 6 8 tredje stycket.

Innebär avgörande enligt första slyckel hinder för
medgivande eller eljest inskränkning i häktads rätl, skall avgörandet omprövas
så ofta anledning därtill uppkommer.

Nuvurunde
lydelse

Föreslugen lydelse

16a§

Hur åklagaren meddelat beslut enligt 16 § får den häktade
begära prövning uv beslutet hos den domstol, som handlägger det mål, vari
häktningen beslutuls. Är målet ej längre unhängigt vid domstol skall begäran
prövus uv den domstol som senast dömt i målet.

Då begäran som avses i förslu stycket inkommit skull
rätten, om ej särskildu skälförunleder unnut, be-redu åkluguren tillfälle att
yttra sig. Rätten skaU därefter så snart ske kun prövu begäran. Om det är erforderligt
för utredningen skaU förhandling hållus. Om förfurundet i övrigt gäller i
tillämpligu delur vud som är studgut för full som avses i 25 kap. 5 §
rättegångsbalken.

16b8

Beslut enligt dennu lag meddelas om ej unnut följer uv 4§
undra stycket eller 16 §, av kriminalvårdsstyrelsen.

I6c§

Tulun tnot kriminulvårdsstyrel-sens beslut I särskilt fall
enligt denna lag föres hos kammurrätt genom besvär. Mot unnat styrelsens
beslut enligt lugen föres talan hos regeringen genom besvär.

16d8

Regeringen kan förordna om överflyttning till tjänstemun
inom kriminulvården, polismyndighet eller rättspsykiatrisk klinik av kriminalvårdsstyrelsens
befogenheter enligt denna lug.

Vad som
sägs i denna lag om häktad har motsvarande tillämpning på

1. den som har anhållits eller gri

pits på grund uv misstunke om

brott,

2. den som har intagits i häkte

eller polisarrest för förpassning till

kriminalvårdsanstalt och

Vad som
sägs i denna lag om häktad har molsvarande tillämpning på I. den som har
anhållits.

2. den som intagits i häkte eller polisarrest för
förpassning lill kriminalvårdsanstalt och

Prop.
1980/81:201 81

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3. den som har tillfälligt placerats i häkte med stöd av
43 § första stycket tredje meningen lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt.

Begäran enligt 16 § beträffunde den som unhålltts på grund
av misstanke om brott skall ske vid den domstol, hos vilken häktningsframställning
i anledning av brottet må göras.

Denna lag träder i kraft den I juli 1979.

6 Rik.sdagen 1980/81. I .saml. Nr 201

Prop.
1980/81:201 82

Bilaga
3

Sammanställning
av remissyttranden 1 Allmänna synpunkter

RÄ:
För att straffprocessen skall kunna genomföras är del nödvändigt att de
rättsvärdande myndigheterna har vissa tvångsmedel till sitt förfogande.
Tvångsmedelsregleringen bör utformas så atl brottsligheten kan effektivt
bekämpas samlidigl som den enskildes berättigade krav på personlig integritet
inle uppoffras i högre grad än som är oundgängligen nödvändigt. Vid denna
avvägning bör - som har framhållits i direktiven - reformarbetet på det
kriminalpolitiska området särskilt beaktas. För alt i görligaste mån undvika
skadliga verkningar bör vidare användningen av de straffprocessuella
tvångsmedlen begränsas så långt det är möjligt.

Den
nuvarande regleringen som trädde i kraft år 1948 hänför sig till processkommissionens
belänkande (SOU 1926:32) ang. rättegångsväsendets ombildning. Härefter har
stora delar av den straffrättsliga lagsliftningen reviderats. Så t.ex. tillkom
brottsbalken år 1964. Kriminalpolitiken präglas numera av strävandena efler att
så långt som möjligt begränsa användningen av frihetsberövande påföljder. Elt
av skälen härtill är ökad medvetenhet om frihetsberövandets skadliga
verkningar. Någon samlad utvärdering av reglema för straffprocessuella
frihetsberövanden har hittills inte skelt. Mot denna bakgrund hälsar jag med
tillfredsställelse att en sådan översyn nu har gjorts. Jag kan i allt
väsenlligl dela utredningens principiella synsätt rörande de straffprocessuella
tvångsmedlens användning. Beträffande den närmare utformningen av reglema anser
jag dock att de föreslagna ändringama i vissa delar behöver ytterligare
överarbetas. Några av de föreslagna reglerna är sådana att de inte bör
föranleda lagstiftning. På ell par punkter anser jag att man kan gå längre än
utredningen har föreslagit.

Överåklagaren
i Stockholms åklagardistrikt: Rättssäkerhet för den enskilde innebär bland
annat, att de tvångsmedel, som inkräktar på den enskildes frihet och
integritet skall vara noggrant reglerade i lag. Ulrymmet för skönsmässiga
bedömningar måste vara så litet som möjligt. Med begreppet rättssäkerhet avses
även — vilket i delta sammanhang starkt bör understrykas - att samhället har
medel att dels bereda den enskilde skydd mot brottsliga gärningar riktade mot
dennes person och egendom, dels slå vakt om samhällels demokratiska syslem. För
att upprätthålla rättssäkerheten i detta hänseende måsle brott beivras.
Utredning och lagföring av brott har en i sig brottsförebyggande effekt.
Verksamma tvångsmedel ökar samhällets möjligheter atl beivra brott och bidrar i
hög grad lill lagföring-ens effektivitet. Brottsligheten har under senare år
ökat, såväl ifråga om våldsbrott som den ekonomiska brottsligheten av
organiserad och yrkesmässig karaktär. Svårighetema att komma till rätta med
denna brottslighet är stora.

Med
beaktande av detta kan etl flertal invändningar göras mot betänkandet.

Utredningen
har som målsättning att minska antalet fall av anhållande och häktning.
Visserligen medför dessa tvångsmedel allvarliga och mindre gynnsamma ingrepp i
den enskildes frihet och integritet. Men antalet kan

Prop. 1980/81:201 83

inte bara bestämmas utifrån principiella
slällningslaganden ulan måsle också vara beroende av den förhandenvarande
brottsligheten. De slutsatser som redovisas i betänkandel grundar sig i
alltför hög grad på enkätundersökningen.

Jag ansluter mig till polismästaren Bengt Erlandssons och
länsåklagaren Axel Moraths särskilda yttrande och ställer mig mycket tveksam
till det förslag som redovisats i betänkandel främsl av den anledning att
samhället fråntas möjligheler atl utreda brott. Det är mycket betänkligt med
beaktande av den nuvarande brottsutvecklingen. De enklare brotten kommer givetvis
att kunna utredas även med föreslagna lagändringar. Beträffande den allvarliga
och svårutredda brottsligheten, där kravet på samhällsskydd är stort, kommer
följderna att bli förödande. Den organiserade ekonomiska brottsligheten kommer
exempelvis inte kunna bekämpas, med tillräcklig kraft, om förslaget genomförs.

Överåklagaren
i Göteborgs åklagardistrikt: Såsom reservanterna Erlandsson och Morath
konstaterat ökar brottsligheten i vårt land oroväckande år från år, och då
främsl förmögenhets- och våldsbrottsligheten. En kraftig förskjutning mot
allvarligare kriminalitet kan också förmärkas. Resursema för att bemästra denna
utveckling är på många sätt otillräckliga. Uppklaringsprocenten fören mängd
allvarliga brott är även intemationellt sett låg och i sjunkande. Att i detta
läge införa liberaliseringar av de regler i rättegångsbalken som är till stöd
för ett effektivt utredningsarbete måste te sig tveksamt.

Det statistiska material utredningen presenterat ger ej
heller underlag för någon allvarlig kritik mot det nuvarande regelsystemet. Med
hänsyn till den starkt ökande brottsligheten är de höga siffroma för användande
av tvångsmedel ej förvånande. Utredningen framhåller atl brott ej kunnat
styrkas, när det gäller 16% av de anhållna. Denna frekvens är enligt utre-dama
ej godtagbar. Siffran framstår vid analys ej så märklig. Vid utförd
undersökning på åklagarmyndigheten i Göteborg kan del konstateras att
beträffande cirka 1/4 av dessa 16% åtal ej skett p.g.a. alt målsägandena
återkallat angivelse beträffande olaga hot (ej åtal p.g.a. bristande bevisning)
och misshandel på enskilt område, där det efter ulredningens avslutande visat
sig att åtal ej varit påkallat från allmän synpunkt. I andra fall t.ex. vid
narkotikabrott kan det efter någon dags utredning visa sig att det saknas
resurser att driva utredningen mol dem som endast finns i periferien.
Ulredningen av den grövre brottsligheten i målel måste prioriteras. Beträffande
återstående 12% kan således kvarstå brottsmisstankar av betydande styrka. Man
kan därför inte påstå att bedömningen visat sig vara felaktig. En sådan
slutsats kan endast dragas i de fall det visats alt den misstänkte varit
oskyldig. Det måste accepteras att de brottsbekämpande organen då och då
misslyckas i sitt arbete att binda en person till ett brott. Kravet på
bevisstyrka är dock olika för anhållande - häktning å ena och fällande dom å
andra sidan.

De skilda ändamålen med tvångsmedlen och påföljderna får
inte sammanblandas. Något motsatsförhållande mellan anhållande och häktning å
ena sidan och kriminalvård i frihet eller kortvariga frihetsstraff å andra behöver
inte föreligga, eftersom de syftar mot helt olika mål; tvångsmedlen att
möjliggöra en rationell förundersökning och lagföring och att tillgodose
samhällsskyddets krav, påföljderna att underlätta brottslingens återanpassning
i samhället. Tvångsmedlen äventyrar normalt ej heller de frihetsberövades
"hälsa och utveckling" genom atl vård och behandling under
häktningstiden uteblir. Vid häktet i Göteborg arbetar f.n. elva personer

Prop. 1980/81:201 84

med hithörande frågor. Ofta kan också konstateras att
många av de frihetsberövade fysiskt och psykiskt genomgår en avsevärd
förbättring under häktningstiden, vilket är ägnat att underlätta del fortsatta
rehabiliteringsarbetet.

Utredarnas värdeskala måste man ställa sig frågande inför,
när de hänför de ordinära förmögenhetsbrolten lill "mindre allvarlig
kriminalitet". Överhuvudtaget koncentreras resonemanget till den
misstänkte under del att brottsoffren ej ägnas någon uppmärksamhet.
Skyddsintresset när del gäller förmögenhetsbrotten är inle stort. Detta
betraktelsesätt överensstämmer inte med allmänhetens. Förmögenhetsbrotten får
ej bagatelliseras. Om så sker kommer dessa brott alt breda ul sig i samhället
med resultat att många enskilda drabbas hårt.

Ulredningen har inte heller i lillräcklig grad beaktat de
problem som polis- och åklagarkårema kommer att slällas inför. En något
negativ attityd framskymtar dels i betänkandets överväganden dels i själva
ändringsförslagen som sådana. De senare syftar ju hela tiden till atl reducera
polisens och åklagarens befogenheter. 1 detta sammanhang bör framhållas att någon
verklig internationell jämförelse av lagreglema för tvångsmedlen ej kan ske,
enär de olika rättssystemens uppbyggnad är så olika. Dock lorde man utan
överdrift kunna beteckna den svenska polisen och åklagaren som välutbildade och
åklagaren är närmast jämförbar med undersökningsdomarna utomlands. Detta
förhållande medför alt den kritik betänkandet riktar mot de svenska lagreglema
för bristande domstolskontroll redan av denna anledning ter sig oberättigad.
Inledningsvis bör således slås fast att vad utredningen anfört ej utgör skäl
att kräva ändring av gällande lagregler på den grund att polis och åklagare
inte kan hantera dem med tillräcklig omsorg sett från rättssäkerhetssynpunkt.

Skulle utredningens förslag i huvudsak realiseras, innebär
detta kraftigl minskade möjligheter för polis- och åklagarmyndigheterna att på
ett .effektivt sätt bekämpa kriminaliteten. Den redan låga
uppklaringsprocenten skulle ytterligare sjunka och brottslig verksamhet löna
sig bättre. Della kan medföra att utredningspersonalen grips av den modlöshet
som uppstår då man finner sin arbetssituation som meningslös. Denna inställning
kan redan spåras hos spanings- och utredningspersonal som ofta kort efter det
en misstänkt gripits och överbevisals ser samme person fri och förmodligen i
färd med atl begå nya brott.

Länsåklugurmyndigheien i Stockholms län och Gotlunds län:
Utredningens förslag har kommit att presenteras vid en olycklig tidpunkt. De
rättsvårdande myndighelema har stora svårigheter att fullgöra sina uppgifter.
Detta beror bl.a. på att tillgången på personal, framför allt i fråga om
polisens utredande verksamhet, är ytterligt knapp samtidigt som brottsligheten
tenderar att ständigt öka. Denna situation medför atl brottsutredningar inte
äger rum i den takt, i den omfattning och med den kvalitet som vore önskvärt.

Som exempel på detta kan nämnas alt en ständigt allt
slörre andel av anmälda brott överhuvud taget inte föranleder någon som helst
åtgärd från polisens eller annan myndighels sida. Detta gäller exempelvis så
allvarliga brott som grov stöld i form av inbrott i bostad. Respekten för
lagens upprätthållande löper risk att minska om allmänheten på detta sätt
bibringas uppfattningen att begångna brott inte blir föremål för beivran.
Vidare åsidosätts berättigade krav på målsägandeskydd.

Mot denna bakgrund måste varje åtgärd som är ägnad att
minska effekti-

Prop.
1980/81:201 85

viteten
hos de myndigheter som svarar för brottsutredningar vägas med yttersta
försiktighet mot de vinster som från andra synpunkter kan stå att vinna.

Som
nämndes inledningsvis är den i dag rådande situationen inte gynnsam för
genomförande av reformer som inverkar på effektiviteten för brottsutredande verksamhel.
Denna synpunkt får emellertid inte dölja förtjänsterna i utredningens
betänkande. I flera avseenden ger utredningsförslagen - även i den mån de
enligt vad jag tidigare anfört i vart fall f.n. inte bör leda till lagändring -
anledning för de inom området praktiskt verksamma atl självkritiskt och med
eftertanke ifrågasätta tillämpningen av det nuvarande systemet i varje enskilt
fall.

Vidare
torde utredningens synpunkler gé anledning lill studium och analys av vissa
särskilda frågor inom åklagarverksamheten. Slutligen föranleder betänkandet
lill skärpt uppmärksamhel på de aktuella områdena vid den tillsynsverksamhet
som äger rum inom åklagarväsendet. För alla dessa syften ger betänkandel ett
värdefullt underlag.

Länsåklugurmyndigheien
i Kopparbergs län: Vid bedömningen av det föreliggande förslaget anser jag atl
det finns skäl alt erinra om alt deparlemenlschefen i direktiven anfört att
han icke av Riksåklagarens undersökning rörande tillämpningen av reglerna
rörande anhållande och häktning funnit att anhållnings- och häklningstiderna
framstått såsom anmärkningsvärt långa. Icke heller innehåller direktiven några
anmärkningar ur rättssäkerhetssynpunkt mot tillämpningen av gällande regler.
Regler rörande personella tvångsmedel utgör i sig ingen garanti för den
personliga integriteten. Det väsentligaste ur rättssäkerhetssynpunkt är all
hanteringen kontrolleras på elt effektivt sätt.
Justilieombudsmannainslilulionen torde från början ha haft såsom den viktigaste
uppgiften att övervaka tillämpningen av reglerna om de personella tvångsmedlen.
Vid rättegångsbalkens ikraftträdande den I januari 1948 granskades sålunda
anhållningsliggarna av justitieombudsmannen - en uppgift som senare lades på
slatsåklagarna. Det förefaller, som om denna kontroll, åtminstone såvitt avser
tillämpningen av reglema om gripanden, i någon mån kommit alt eftersättas i
storstäderna. Det är vidare inte uteslutet att konkretiseringen av de
speciella häkt-ningsförulsättningarna i vissa fall brustit. Härtill kan ha
bidragit etl åtminstone på senare tid alllför avancerat blankeltänkande som
endasi kräver atl åklagaren kryssmarkerar vad han anser vara tillämpligt utan
att han behöver göra klart för vare sig själv eller den misstänkte vilka
speciella omständigheter som talar för den åberopade häktningsgrunden. En och
annan domstol kan kanske sedan på grund härav förbise att av åklagaren kräva en
närmare utveckling av häklningsgrunden. Därest del sålunda - såsom förutsätts
i direktiven - framslår såsom angeläget atl minska antalet frihetsberövanden,
är det tänkbart att delta i någon mån kan åstadkommas genom en strikt
tillämpning av gällande regler. Den kritik som framförts mot tillämpningen av
dessa regler och som ålergetls av utredningen, synes dock överdriven,
tendensiös och till någon del okunnig, vilkel givetvis inte utesluter atl
övertramp förekommit och förekommer. Mot bakgrunden av denna kritik framstår
det såsom närmast säreget att några klagomål mol tillämpningen av reglerna
rörande anhållanden och häktning knappasi går all återfinna i JO-s
ämbelsberättelser under senare år. Polis- och åklagarmyndigheter, som har att
närmast gentemot allmänheten svara för ordning och säkerhel får däremot icke
sällan klä skott för att brottslingar friges av domstolar och kriminalvårdsmyndigheter.

Prop. 1980/81:201 86

Vid bedömningen av utredningens statistiska material bör
beaklas att de polisiära försvarsbastionerna sviktar på grund av personalbrist,
särskilt under helger och semestrar. I detta hänseende villjag anmärka att
enkäten sammanfaller med tiden för älgjakten då en stor del av polispersonalen
erfarenhetsmässigt bmkar ta ut semester. Under sådana perioder förekommer det
i troligen icke obetydlig utsträckning atl i och för sig synnerligen motiverade
ingripanden icke kan göras på grund av brist på personal. Då ulredningen
förmedlar ett intryck av att personella tvångsmedel tillgrips
"överniliskt" finns det därför anledning atl understryka att polis-
och åklagarmyndigheternas arbetssituation inte ger anledning till några onödiga
ingripanden. Det är dock länkbart att den juridiska rubriceringen av vad som
görs icke alltid är korrekt.

Utredningen
synes i vissa sammanhang anlägga elt väl statiskt betraktelsesätt på
tillämpningen av gällande regler. Den framhåller sålunda (s 140) alt för
anhållande krävs i princip häklningsskäl. Härefter anförs: "Likväl friges
mer än två tredjedelar av de anhållna utan att åklagaren begär häktning."
Trots denna formulering är utredningen enligt vad som framgår av del följande
tydligen införstådd med att häklningsskälen ofta elimineras under
förundersökningens gång. Strängt tagel är den av utredningen anförda siffran
icke intressantare än antalet av domstolarna under olika handläggningsskeden
frigivna från början anhållna och häktade personer. En person som anhållits
eller häktats på grund av kollusionsfara kan erkänna brottet när som helst
under förundersökningen eller domstolsbehandlingen och skall då friges.
Flyktfaran kan undanröjas, om den misstänkte drabbas av sjukdom, vilkel också
kan inträffa när som helst. Omvänt kan en inledd förundersökning eller t.o.m.
etl inlett domstolsförfarande utlösa ålgärder som motiverar häktning. På grund
av ulredningens uttryckssätt finner jag anledning atl understryka dessa banala
förhållanden. Förundersökningarna har en ofla starkt dynamisk karaktär.

Länsåklugurmyndigheien
i Älvsborgs län: Brottsligheten ökar och utvecklas mot att bli allt
allvarligare och farligare, vilket ställt slora krav på rättsväsendets
personella och lekniska resurser. Tvärtemot samhällets strävanden minskar
uppklaringsprocenten (den del av den anmälda brottsligheten som polisen klarar
upp) väsentligt. Hos polispersonalen växer fram en oro över atl man håller på
atl förlora kontrollen över broltsutveck-lingen. Ökningen av rymningarna från
kriminalvårdsanstalter och missbmk av permissioner, den ålerfallsbrottslighet
som är vanlig i anslulning till dessa företeelser, liksom den tilltagande
oordningen inne på anstalterna utsår tvivel om det meningsfulla i verksamheten.

Intensiva
ansträngningar har nedlagts på all höja rättsväsendets effektivitet. Stora
utbildningsinsatser har gjorts. Bättre arbetsmetoder och snabbare
handläggningsruliner har utvecklats. Arbetsbördan kan dock f n. icke på långt
när bemästras tillfredsställande. Det är icke acceptabelt alt betydande delar
av brottsligheten får förbli outredd och obeivrad. Även om personella
förstärkningar är motiverade och kan tillföras rättsväsendet, är möjligheterna
därtill begränsade bl.a. av kostnadsskäl. Förslag som innebär att samhällets
verksamhet för atl hålla den egentliga kriminaliteten tillbaka försvåras eller
försvagas, kan accepteras endasi om det är nödvändigt för att säkerställa
andra rättssäkerhelsintressen, så viktiga att en ytterligare ökad brottslighet
får tolereras för deras tillgodoseende.

Enligt min
mening har utredningen i väsentliga avseenden ej väl lyckats avväga
effektivitetskrav mot andra rättssäkerhetskrav. Ett genomförande av förslaget
skulle medföra alt brottsbeivrandet på betydelsefulla fäll för-

Prop.
1980/81:201 87

svåras
utan att beaktansvärd vinning av rättssäkerhetsnatur uppnås. Förslaget kan
svårligen tänkas få utan väsentlig omarbetning leda till lagstiftning annat än
på enstaka punkter.

Utredningen
finner att det knappasi är möjligt atl nå längre i fråga om kravet på
kvalificerad brottsmisstanke, "sannolika skäl", än dil man idag nått
i rättstillämpningen. Beträffande endast 2 % av de häktade avskrivs ärendet
eller ogillas åtalet. Av delta kan dras även den slutsatsen alt domstolama
uppenbarligen lägger ner slor omsorg och betydade restriklivilel vid
bedömningen av bevisningens styrka i håktningsfallen. Det är berättigat att
anta att domstolama är lika noggranna och försikliga vid bedömningen av de
övriga häklningsgrunderna. Ulredningen gör gällande atl praxis vid användningen
av recidivfara som häktningsgrund gått vida längre än lagstiftaren menat.
Utredningens bedömning vilar främsl på del förhållandet att häktning i stor
utsträckning sker i sådana fall då påföljd, som icke innebär frihetsberövande,
sedermera utdöms. Naturligtvis är utredningens anlagande om vad lagstiftaren
kan ha menat orealistiskt. När reglema om personella tvångsmedel skrevs för
kanske fyra decennier sedan, fanns varken motsvarighet till dagens
brottslighet, nuvarande påföljdssystem eller dagens kriminalpoliliska
värderingar. Ställd inför den nutida konkrela brottsligheten skulle 20- och
30-talets lagstiftare förmodligen häpna inför vår försiktiga tillämpning av de
personella tvångsmedlen. När utredningen anser alt häktning på grund av risk
för fortsatt brollslighet sker i alltför stor utsträckning är detta etl uttryck
för en modern kriminal-politisk värdering.

Sveu
hovrätt: Hovrätten ansluter sig till ulredningens mening, att frihelsberövande
genom häktning bör förekomma i så liten utsträckning som möjligt och atl
häktade personer icke bör underkastas andra inskränkningar än sådana som
följer av syftel med häktningen. Hovrätten tar vidare avstånd från
uppfattningen, alt häktning lämpligen kan användas i behandlingssyfte eller
för atl tillgodose allmänpreventionens krav. En annan sak är att när häktning
väl skett denna kan ha en allmänprevenliv eller individualpreventiv effekt
och, om övriga förutsättningar föreligger, leda till alt domstolen senare vid
val av påföljd kan inskränka sig till en påföljd som icke innebär
frihetsberövande.

Reseförbud,
anmälningsskyldighet eller annan övervakning har hittills i endasi ringa
utsträckning utnyttjats som ersällning för häktning. Oavsett anledningen
därtill är det välkommet atl uppmärksamheten riktas på denna fråga och att
ansträngningar göres för alt effektivisera dessa alternativa institut. En viss
del av den kritik, som på senare tid har riktals mot häkt-ningsinstitutet,
avser i själva verkel mera formema för verkställighet av häktning och de
lokalmässiga förhållandena i fråga om häktena än institutets utformning enligt
rättegångsbalkens grundläggande regler. Vid en allmän översyn bör undersökas
vad som kan göras även i nu nämnda avseenden.

Hovrätten är icke beredd
att uttala någon åsikt i frågan huruvida häktning - särskilt då häktning på
grund av recidivrisk - har kommit till mera vidsträckt användning än vad som
har varil avsett vid tillkomsten av nya rättegångsbalken. Det torde emellertid
vara en allmän uppfattning bland domare att häktningsinstilutet i dag lillämpas
mer restriktivt än för några år sedan. Även om det nu tages som riktpunkt, att
användandet av häkl-ningsinstitulet bör inskränkas och all häktning i allmänhet
icke bör ske, då annan påföljd än frihetsberövande väntas följa, är del
angelägel atl fram-

Prop.
1980/81:201 88

hålla,
alt - oavsett om individual - eller allmänprevention eller något annat synsätt
prioriteras som straffrättslig grundprincip — snabbheten inom
straffrättskipningens område är ett intresse av den allra största vikt.

En
bidragande orsak till att häktning i så pass stor utsträckning sker vid
recidivfara torde, som utredningen anfört, vara att domstolarna saknar effektiva
och realistiska altemativ till häktning. Införandet av ett tillsynsinstitut
kan begränsa användningen av anhållande och häktning. Det är också i många
fall viktigt att något slags omhändertagande sker så att en pågående brottslig
verksamhet avbryts. Hovrätten vill dock för sin del uttala viss tvekan om
tillsyn kan bli elt realistiskt altemativ till häktning. Bland annat i fråga om
personer som begått brott av seriekaraktär torde tillsyn, sådant detta institut
utformats i förslaget, inte bli ett tillräckligt effektivt tvångsmedel.

Hovrätten
över Skåne och Blekinge: Utredningens förslag lill reformering av reglerna om
straffprocessuella frihetsberövanden innebär att möjlighetema att använda
dessa tvångsmedel avsevärt begränsas. Samtidigt föreslår utredningen atl icke
frihetsberövande altemativ till häktning och anhållande införs i form av
tillsyn och anmälningsskyldighet.

Det
är enligt hovrättens mening ett vällovligt syfte att försöka begränsa
användandet av straffprocessuella frihetsberövanden. Nuvarande bestämmelser
härom har tillkommit vid en tid då straffsystemet inte uppvisade den nyanserade
bild som brottsbalkens regler om påföljdsval innebär. Det kriminalpolitiska
reformarbetet har under senare år överhuvud inriktats alltmer på kriminalvård i
frihet. Det är då följdriktigt att man också ser över rättegångsbalkens regler
om personella tvångsmedel. De provisoriska frihetsinskränkningar som det här är
fråga om innebär djupa ingrepp i den enskildes levnadsförhållanden och
personliga integritet. Det bör så långt möjligt undvikas atl samhällel genom
sådana inskränkningar tillfogar den enskilde större lidande än som föranleds av
den slutliga reaktionen på brottet.

Såsom
framhållits av departementschefen i direktiven till utredningen måste
emellertid betonas att effektiviteten i straffrättskipningen i väsentlig mån
beror av att verksamma tvångsmedel står till förfogande för att säkerställa
ulredningen med anledning av brott och för att lagföringen av misstänkta skall
kunna fullföljas. Vid utformningen av regler om tvångsmedel är det därför
viktigt att man väger hänsynen till den enskildes trygghet och frihet mol
nämnda effektivitetsintresse. Resultatet av denna avvägning fär givetvis inte
bli ett regelsystem som enbart eller i allt för hög grad tillgodoser bara det
ena av dessa intressen. Hovrätten vill i sammanhanget erinra om att
utredningens undersökningar inte ger belägg för att häktning förekommer i för
stor utsträckning i fall då fällande dom inte följer på förundersökningen.
Inte heller frihelsberövandenas längd kan tas till inläkt för att nuvarande
regler skulle vara i behov av en radikal förändring. Vad som motiverar en
översyn av reglerna är i stället främsl den förändrade synen på det
straffrättsliga reaklionssystemel.

Utredningen har enligt
hovrättens mening gjort en i stora delar godtagbar avvägning mellan de två
molstridande intressen som man här har att göra med. Det kan renl av hävdas att
utredningens förslag vid närmare påseende egentligen inte innebär några
radikala förändringar. Detta hänger samman med att tillämpningen av reglerna om
tvångsmedel till viss del avlägsnat sig från lagstiftarens intentioner. Man
skulle därför kunna karakterisera utredningens förslag som elt försök att
"styra tillbaka" rättstillämpningen mot en kurs som var tänkt av
lagstiftaren redan vid tillkomsten av de nu gällande reglerna om tvångsmedel.

Prop.
1980/81:201 89

Även om hovrätten sålunda i stort kan slälla sig bakom
förslaget bör dock framhållas all utredningen i vissa hänseenden har gått väl
långt i sin strävan att tillgodose den enskildes intresse. Såsom hovrätten återkommer
till nedan synes detta särskilt,vara fallet belräffande de föreslagna ändringama
av reglerna om anhållande och gripande. Hovrätten vill i detta sammanhang
också påpeka att en begränsning av möjlighelerna att använda tvångsmedel inte
enbart inverkar på arbetet hos polis och åklagare. Även domstolamas
arbetssituation berörs. Hovrätten vill särskilt peka på de för domstolarna inte
oväsentliga problemet med alt många utsatta huvudförhandlingar måsle slällas
in lill följd av parts ulevaro från förhandlingen. Vid en begränsning av
häktningsinstilutet accentueras delta problem ytterligare. Också
lillsynsinstilutet synes delvis ha fått en utformning som ger anledning lill
tvekan. Hovrätten återkommer även härtill i del följande. Redan nu vill
emellertid hovrätten som sin mening uttala alt etl genomförande av
utredningens förslag bör förutsätta att man inrättar realistiska alternativ
till nuvarande frihetsberövanden. Skulle del av olika skäl visa sig svårt att
åstadkomma t.ex. ett effektivt kontrollsystem för det tilltänkta
tillsynsinslitutel, bör anhållande och häktning åtminstone lills vidare behållas
i större utsträckning än enligl förslagel.

Stockholms
tingsrätt: I betänkandet framförs förslag som cenlrall berör effektiviteten i
svensk straffrällskipning. Såsom framhålles i direktiven beror denna
effektivitet väsentligen av att verksamma tvångsmedel står till förfogande för
att säkerställa ulredning med anledning aV brott och för atl lagföring av
misstänkta skall kunna fullföljas. Del förslag till ny lagstiftning, som
utredningen presenterar, synes emellertid i så hög grad tillgodose den
enskildes intresse atl icke berövas friheten vid misstanke om brott att del
motstående samhällsintresset att bereda skydd mot brottsliga gärningar fått
Slå tillbaka på ett sätt som knappast kan godtagas. Det förefaller som om
ulredningen inte tagit tillräckligt intryck av del numera allmänt erkända
förhållandet atl brottsligheten, främst grövre och yrkesbetonad sådan, är
sladd i stark ökning. Inte heller har utredningen beaktat, alt den misstänktes
intresse redan tillgodosetts i så måtto, att domstolarna på senare år ålagt
sig en allt större restriktivitet i häktningsfrågor. Att så har skett torde
vara en ganska allmänt utbredd uppfattning bland domarna på fältet liksom bland
åklagarkåren och framgår dessulom av alt antalet häktningar under samma tid
trots brotlsutvecklingen inle ökat på någol uppseendeväckande sätt. Som
tingsrätten ser saken måste starka skäl föreligga för att göra mer betydande
ändringar i regelsystemet. Ulredningens argumentation i den riktningen är ej
övertygande.

Av del anförda framgår att tingsrätten finner anledning
lill åtskilliga erinringar mol förslagen i belänkandet.

Göteborgs tingsrätt: Tingsrätten delar ulredningens
allmänna grundsyn alt frihetsberövande så långt möjligt bör undvikas och att
man bör söka altemativa ålgärder till häktning och anhållande. Likaså anser
tingsrätten det viktigt att man vid värderingen av de nuvarande reglerna och
utformningen av förslag till ändringar har etl fullgott faktaunderiag, som
visar hur häktnings- och anhållandeinsliluten tillämpas av myndighelerna.

Trots att utredningen och tingsrätten har dessa gemensamma
utgångspunkter, måste tingsrätten ta avstånd från ulredningens bedömningar på
väsentliga punkter och ifråga om flertalet reformförslag avstyrka att de läggs
till grund för lagstiftning. De överväganden som leder till förslag om skärpta
krav för häktning synes i en del fall vila på orealistiska antaganden. En
omständighet som bidrar till detta intryck är att utredningen inte kun-

Prop.
1980/81:201 90

nal anvisa några rimliga altemativ lill häktning, någol
som tingsrätten beklagar.

Utformningen av förutsättningarna för häktning bör ske
genom en avvägning mellan å ena sidan behovet från del allmännas sida av alt
beröva den misstänkte friheten och å andra sidan de negativa effekterna för den
misstänkte av en sådan ålgärd. Mot denna bakgrund är det naturligt att -som
ulredningen gjort - söka klarlägga i vilken omfattning häktade har dömts lill
villkorlig dom eller skyddstillsyn. Man kan dock inle dra alltför långtgående
slutsatser av en sådan analys. Dels är syftel med häktning och brottspåföljd i
väsentliga delar olika, dels är frihelsberövandel regelmässigt mycket kortare
vid häktning. Utredningen har inle belyst betydelsen av dessa olikheter.

Härutöver vill tingsrätten också erinra om att häktningen
i praktiken för en del misstänkta tillgodoser etl annat, viktigt behov.
Misstänkta som missbrukar narkotika eller alkohol är ofla i dålig kondition vid
anhållandet. För dessa ulgör häktningen med den noggranna isoleringen den
nästan enda möjligheten till avgiftning. De positiva verkningama i detla
avseende kan ofla iakttagas vid huvudförhandlingen. Utredningens uttalande (s
137-138) att häktning inte kan motiveras från individualpreventiv synpunkl
strider alltså mot tingsrättens erfarenhel. Påslåendet att vård och behandling
inte äger rum under häktningstiden är inte heller rikligt.

Ett annat förhållande som bör framhållas vid bedömningen
av häktningens betydelse är alt just den omständigheten att den lilllalade
undergått etl kortvarigt frihelsberövande i tveksamma fall inle sällan anses
göra det möjligt alt ge villkorlig dom eller döma lill skyddstillsyn i stället
för fängelse. För att anknyta till tankegångarna i brottsförebyggande rådels
rapport (1977:7) Nytt straffsystem kan man säga atl samhällel genom häktningen
i dessa fall har markerat allvaret i det begångna brottet och samhällels ogillande
av gärningen.

Tingsrätten är medveten om att de båda senast redovisade
funktionerna av häktning ligger vid sidan av de syften som lagstiftaren angett.
De måste emellertid ändå beaktas vid en reformering av häktningsinstitutet och
eventuellt tillgodoses genom andra former av ingripande. Med all sannolikhet
måste dock ett frihetsberövande ske i dessa fall.

Såväl i
avsnitt 10 (bl.a. under 10.1) som i sammanfattningen (s 38) redovisar
utredningen värderingar av de särskilda häktningsgrundernas betydelse.
Tingsrätten delar uppfattningen alt del från allmän synpunkl är viktigt att
flykt- och kollusionsfaran beaktas. Utredningens sätl atl jämföra betydelsen av
dessa häklningsgrunder med intresset av att hindra fortsatt brottslig
verksamhet - särskilt sådan som avser förmögenhetsbrott - lyder emellertid på
att utredningen avlägsnat sig från den uppfattning som den breda allmänheten
har. En lagstiftning, som i stor omfattning accepterar fortsatt brottslig
verksamhet - t.ex. fortsatta stölder - saknar förankring i det allmänna
rättsmedvetandet. En sådan utveckling av lagstiftningen är olycklig.

Domstolsverket:
Strävan inom kriminalpolitiken är alt minska användningen av frihetsberövande
påföljder och - om anstaltsbehandling ej kan undvikas - att snarast möjligt
söka överföra.den intagne till kriminalvård i frihet. Tillämpningen av de
straffprocessuella tvångsmedlen bör så långt som möjligt överensstämma med
denna strävan. Samhällets värderingar och syn på olika brott har förändrats. En
översyn av reglerna om de personella tvångsmedlen i straffprocessen har därför
varit angelägen. Vid denna översyn bör man således försöka begränsa
användningen av de straffpro-

Prop. 1980/81:201 91

cessuella frihetsberövandena och förkorta dem till vad som
är oundgängligen nödvändigt. Även ett kort frihetsberövande utgör ett mycket
allvarligt ingrepp i den misstänktes integritet. Utredningen har i slora delar
tagit hänsyn till dessa synpunkler. Det kan emellertid ifrågasältas om inte
effektivitetshänsyn på vissa punkter i alltför hög grad fått ge vika för
hänsynen till den misstänktes integritet.

Domstolsverket delar utredningens uppfattning alt en
skärpning av förutsättningarna för häktning är påkallad och tillstyrker
förslaget i denna del. Som framgår av det följande anser emellertid
domstolsverket att häktning måste få komma till användning i fråga om vissa
misstänkta i betydligt större omfattning än utredningen tänkt sig.

RPS: Brottsutvecklingen i Sverige inger oro för framtiden.
Antalet brott ökar och brotten blir grövre och mera svårutredda lill sin
karaktär. Att i etl sådant läge vidtaga åtgärder som medför ökade svårigheter
att förhindra, uppdaga och utreda brott bör inte komma ifråga ulan synnerligen
starka rättssäkerhetsskäl. Rikspolisstyrelsen nödgas därvid konstatera att
utredningens förslag kommer att i hög grad försvåra brottsbekämpningen.

Av utredningens direktiv framgår att anhållnings- och
häktningstiderna i Sverige, vid en internalionell jämförelse, inte är
anmärkningsvärt långa. Utredningen har likväl funnit angeläget, under
åberopande av bl.a. den allmänna debatten och visst statistiskt material, att
högst avsevärt begränsa möjligheterna till anhållande och häktning.

Vad först angår den allmänna debatten, sådan den
presenterats i utredningen, finns det skäl alt fråga om den verkligen varil så
seriös och den bakom debatten stående opinionen så stark och omfattande att man
i lagstiftningsarbetet bör fästa avgörande vikl vid den. Såvitt därefter avser
det slatistiska materialet synes utredningen därifrån ha hämtat det starkaste
stödet för sin uppfattning atl möjlighelerna till anhållande och häktning m.m.
bör begränsas utöver vad nu gäller. Utredningen har bl.a. åberopat att viss del
av de anhållna inte åtalats eftersom brott ej kunnat styrkas. På denna grund
avskrevs 16 procent av anhållningsfallen år 1975. Utredningen gör gällande att
det här är fråga om fall där bedömningar i efterhand visat sig felaktiga samt
framhåller att dessa anhållanden varit obefogade eller onödiga. Utredningens
tolkning av materialet lorde emellertid vara oriktig. Av uppgiften kan endast
utläsas att den under anhållningstiden genomförda utredningen icke kunnat
frambringa sådan bevisning att åklagaren funnit förutsättningar för fällande
dom föreligga. Någon värdering av anhåll-ningsskälen har utredningen emellertid
inte haft möjlighet att göra.

Lagstiftningen avseende ovan berörda tvångsmedel är ett
centralt komplex inom straffrättsprocessen. Den är av utomordentlig vikt för
ett rättssamhälles möjligheter atl garantera en effektiv, snabb och rättssaker
lagföring. Det framlagda förslagel är inle ägnat att stärka dessa
rättssäkerhets-garantier. Betänkandet kan därför, enligt rikspolisstyrelsens
uppfattning, i sin nuvarande form inte läggas lill grund för lagstiftning.

Polisstyrelsen i Stockholms polisdistrikt: Polisstyrelsen avstyrker

att utredningsförslaget läggs till grund för lagstiftning.
Polisstyrelsen, som härvid i första hand ansett sig böra beakta förslagets
konsekvenser i vad avser polisens praktiska möjligheter att ingripa mot brott,
vill i sammanhanget särskilt anföra följande.

Prop.
1980/81:201 92

Nuvarande
regler för straffprocessuella frihetsberövanden har varil gällande under en
lång följd av år. Dessa regler, såsom de kommit att tillämpas, framstår inle
minsl vid en internationell jämförelse som välavvägda. En mera ingripande
ändring av elt regelsystem som med goda erfarenheter tillämpats under lång tid
kräver synneriigen välgrundade skäl. De syften utredningen huvudsakligen velat
tillgodose kan enligt polisstyrelsens mening tillgodoses ulan så ingripande förändringar
i lagsliftningen som föreslagits. Den begränsning av frihetsberövandena som
eftersträvas torde i allt väsentligt kunna - såsom för övrigt också redan skett
i viss utsträckning - tillgodoses inom ramen för praxis och rättstillämpning.

Kriminuluvdelningen
(Stockholms pohsdistrikl): För atl säkerställa straffrättsskipningen har vissa
tvångsmedel ställts till de brottsutredande myndigheternas förfogande. Det är
då fråga om såväl personella som reella tvångsåtgärder. 1 nu föreliggande
utredning är närmast de personella tvångsåtgärderna aktuella, d.v.s. frågan om
gripande, anhållande och häktning. Hur dessa tvångsåtgärder får tillämpas finns
reglerat i rättegångsbalken. Reglerna uppfattades till en början av polis och
andra rättsvårdande organ som oklara, svårtolkade och under vissa förhållanden
svåra att följa. Så småningom har dock utvecklats en praxis väl i samklang med
andemeningen i gällande lagstiftning. Vissa smärre och erforderliga justeringar
av lagstiftningen har anpassat denna till rådande praxis.

Allvarligare
missbruk av tvångsmedlen har sedan rättegångsbalkens tillkomst 1948 veterligt
inte förekommit. Farhågor för att så kan ske i framtiden finns inte. Vårt fria
samhälle med dess omfattande insyn i myndigheternas arbete borgar härför.

Möjligheten
för polisen att på ett meningsfyllt sätl fullgöra sina brottsutredande och
samtidigt brottsförebyggande uppgifter är i stor utsträckning beroende av att
tvångsmedel står till dess förfogande under förundersökningen. Senare års
ökande, förråade och alltmer organiserade brottslighet understryker detta.

Samtidigt
som brottens hårdhets- och svårighetsgrad ställt allt större krav på den
utredande polismannens kunnande och arbetsinsatser har också från samhällets
sida slällls ökade krav på polisens effektivitet. Om polisens arbele skall
leda till ett för samhället godtagbart resultat år det därför nödvändigt alt
polis och åklagare ges möjligheter att bedriva fömndersökning på sådant sätt
att dessa krav kan fyllas. Erforderliga resurser måste därför stå till polisens
och åklagarens förfogande. Härmed avses inte enbart personella tekniska utan
även lagligt reglerade möjligheter alt med tvångsmedel ingripa mot person under
fömndersökning. Redan i detta sammanhang må väl framhållas alt det förslag, som
de sakkunniga avgivit rörande regler beträffande frihetsberövande, på intet
sätt kan sägas svara upp mot de krav samhället är berättigat att ställa på en
effektiv bekämpning av den allvarliga kriminaliteten.

Av
den statistik som framlagts av utrednigen kan inte, som även framhållits,
utläsas att de tvångsmedel som nu står till polisens och åklagarens förfogande
på något sätt missbrukats. Utredningen framhåller bl.a. att av antalet gripna
personer är det en mycket liten del som slutligen häktats. Att så är fallet
tyder väl tvärtom på att tvångsmedlen hanterats korrekt. Efter ett
frihetsberövande har utredningen kunnat bedrivas så att skäl för ett fortsatt
frihetsberövande undanröjts. Anhållande- och häktningsskäl har helt enkelt
fallit bort. Ej heller tyder antalet av domstol frikända häktade därpå.

Prop. 1980/81:201 93

Utredningens förslag, som de nu framlagts, kan således
därest de genomförs, med hänsyn till de synpunkter som framförts i detta
yttrande i stället för alt uppnå önskade effekler leda till ökande asocialitet
och grövre kriminalitet samt ur rättssäkerhetssynpunkt sämre och osäkrare utredningsresultat.

Det som nu kan framstå som humant kan i framliden få
negativa och inhumana effekter inte minst för dem som utredningens förslag
avser att skydda.

Kriminalavdelningen måste därför med ovan angivna undantag
avstyrka de framlagda förslagen.

Ordningsuvdelningen (Stockholms polisdistrikt): Det
allmänna ordningsläget i polisdistriktet är mindre tillfredsställande. På
vissa platser är det direkt oacceptabelt. Många platser utgör tillhåll för ett
hårt kriminellt belastat klientel, som ofta är starkt beroende av alkohol och
narkotika. Detta klientel svarar för en relativt stor del av brottsligheten i
polisdistriktet; förmögenhetsbrotl, olika brott mol person, mol olika
speciallagstiftningar elc.

Nuvarande regelsystem innebär att många av dessa människor
är frihetsberövade kortare eller längre perioder under lagföringen sedan de
er-lappals med atl begå brott. Som en följd av frihelsberövandel förhindras de
atl begå nya brott eller eljest störa den allmänna ordningen åtminstone under
en begränsad tid. Med hänsyn till de brott det ofta är fråga om i de här
aktuella fallen och utredningens förslag i denna del, torde det i de flesta
fall inle kunna bli fråga om anhållande om utredningens förslag antas. Istället
friges den misstänkte efter några timmars utredning. Den stora minskningen av
straffprocessuella frihetsberövanden som utredningens förslag medför, kommer
att innebära ytterligare påfrestningar på en redan ansträngd ordningssitualion
i polisdistriktet. Från de synpunkter jag har alt företräda är detla inle
godtagbart.

Experterna i utredningen, polismästare Bengt Erlandsson
och länsåkla

gare Axel Morath, har i särskilt yttrande reserverat sig mot vissa av utred

ningens förslag. Jag ansluter mig i princip till de synpunkter som framförts

i yttrandet----- .

Polisstyrelsen i Göteborgs polisdistrikt: Sverige torde
vara en av de mest utpräglat demokratiska rältsstatema i väriden. I begreppet
rättsstat bör ligga en statens vilja och förmåga att upprätthålla en
rättsordning, som hävdar de i västvärlden etablerade grundläggande demokratiska
värderingarna och de mänskliga rättigheterna.

Ett centralt område i en sådan rättsordning är
bestämmelserna om påföljder för brott och brottmålsprocessen. För alt
säkerställa bevisning, möjliggöra lagföring och förhindra fortsatt brottslig
verksamhet finns i den svenska rättegångsbalken bestämmelser om personella
tvångsmedel. Dessa bestämmelser torde även ha en belydande brottsförebyggande
och brottsuppklarande effekt. Ifrågavarande rättsregler bör, som utredningen
påpekat (s 61), utformas som en kompromiss mellan samhällels krav på att brott
beivras och den enskildes rätt till skydd för sin personliga frihet, integritet
och egendom. All åstadkomma en ändamålsenlig avvägning mellan dessa skilda
intressen är en grannlaga uppgift för lagstiftaren.

Ytterligare ell viktigt intresseområde gör sig emellertid
gällande då ifrågavarande rättsregler skall utformas. Det är den icke lagöverträdande
allmänhetens rätl till skydd för sin personliga frihet, integritet och
egendom. De straffprocessuella tvångsmedlen kan alltså även ses som en garanti
för allmänhetens rättssäkerhet.

Prop.
1980/81:201 94

Det
är något förvånande att utredningen inte tagit upp denna sida av problemet
lill debatt. Polisstyrelsen ser delta förhållande som en effekt av senare års
kriminalvårdsdebalt som enögt satt de för brott misstänkta och dömda personema
i centrum. Det hade varit angeläget att utredningen vid utformningen av ett så
genomgripande lagförslag inom brottmålsprocessens område tagit hänsyn till
allmänhetens berättigade krav på rättssäkerhet.

Det
svenska samhället har med intensifierad krafl under senare år sökt förebygga
och beivra brottslig verksamhet. Mot denna bakgrund förefaller det föga
välbetänkt att framföra förslag som de facto innebär att de rätts-vårdande
myndigheterna i stor utsträckning belas möjligheterna lill en rationell och
effektiv brottsbekämpning.

I
detta sammanhang förtjänar uppmärksammas vad JO i sin ämbetsberättelse 1975,
sid 104 ff anfört: "Det behöver knappast sägas atl det från
rättssäkerhetssynpunkt och för allmänhetens respekt och förtroende för polisen
och dess verksamhet är av fundamental betydelse att verksamheten bedrivs
effektivt, vilket ifråga om utredningsarbetet bl.a. måste innebära att
förundersökningar skall verkställas så skyndsamt som möjligt och regelmässigt
avslutas i så god tid att åtalsprövning och eventuell ansökan om åtal kan
medhinnas innan preskription av straffansvar inträder."

Det
av utredningen berörda motsatsförhållandet mellan de straffprocessuella
tvångsmedlen och den enskildes personliga integritet år ensidigt tecknat. Som
så ofta under de senare årens debatt har man nästan helt bortsett från den icke
lagöverträdande allmänhetens rätt till skydd för sin personliga frihet,
integritet och egendom. Enligl polisstyrelsens uppfattning bör de
straffprocessuella tvångsmedlen även ses som en garanti för allmänhetens
rättmätiga krav på rättssäkerhet. Otvivelaktigt har också tvångsmedlen en
direkt brottsförebyggande effekt, något som inte år det egentliga syftet med
dem men som likväl är en realitet. Tvångsmedlen är vidare en av de väsentliga
förutsättningarna för att polisen och övriga rättsvårdande myndigheter genom
förundersökningens effektiva bedrivande i någon mån skall kunna hålla den
stigande brottsligheten stången.

Det
är angeläget alt i en tid av stigande och allt grövre brottslighet samhället
inte avhänder sig sina möjligheter att på ett verksami sätt ingripa mot denna
brottslighet.

Lagstiftningen
avseende de personella tvångsmedlen är elt centralt rättsområde inom
brottmålsprocessen och av stor betydelse för rättssamhällets fortbestånd.
Denna lagstiftning bör inte såsom i förevarande ändringsförslag genomgå
alltför genomgripande och snabba förändringar utan i stället bli föremål för en
lugn och noga övervägd rättsutveckling.

Genomförandet
av förslaget fordrar ett vida större ytterligare ianspråktagande av
samhällsresurser, som enligl polisstyrelsens uppfattning, inte uppväges av
någon motsvarande förbättring av rättssäkerheten på området, vilken för övrigt
redan får bedömas som helt tillfredsställande i vart fall avseende de för brott
misstänkta personerna.

Betänkandet
bör, enligt polisstyrelsens uppfattning, i sin nuvarande form inte läggas till
grund för lagstiftning.

PoUsstyrelsen
i Mulmö polisdistrikt: Brotlsutvecklingen i Sverige är oroande. Antalet brott
ökar och blir grövre lill sin karaktär. Svårigheterna att utreda brott stiger
och rättsväsendets effektivitet minskar. Utan mycket

Prop.
1980/81:201 95

starka
rättssäkerhetsskäl kan det därför inte komma i fråga att vidtaga åtgärder, som
medför ökade svårigheter att förhindra, uppdaga, utreda och beivra brott.
Utredningens förslag medför minskade möjligheter till användande av
tvångsmedel under förundersökningen.

Kriminalvårdsstyrelsen:
Kriminalvårdsstyrelsen ansluter sig till grundtankarna i förslaget att
begränsa användningen av de processuella tvångsmedel som medför frihetsberövande.
Detta står väl i överensstämmelse med de allmänna kriminalpolitiska strävandena
atl ge företräde åt icke institutionella åtgärder. Det torde också framstå som
möjligt att minska utrymmet för att tillgripa anhållande och häktning utan all
därmed eftersätta krav på nödvändig effektivitet i lagföringen och utan att
äventyra grundläggande samhällsintressen. Det kan emellertid ifrågasättas om
inte utredningen kringgärdat de processuella tvångsmedlen med alltför stora
restriktioner.

Vad
beträffar det föreslagna tillsynsinstitutet, med den utformning det fått i
betänkandet, vill styrelsen redan inledningsvis framhålla alt detta synes ha
små möjligheter att ur såväl konlrollsynpunkt som med hänsyn till allmänna
sociala insatser, erbjuda ett effektivt alternativ till anhållning och
häktning.

BRÅ:
Utredningen angående översyn av häktningsbestämmelserna har avgett ett förslag
som är starkt präglat av intresset att skydda den enskildes integritet. En
bärande tanke i förslaget är sålunda att straffprocessuella tvångsmedel som
innebär frihetsberövande inte fär användas om ändamålet därmed kan tillgodoses
genom andra, mindre ingripande tvångsmedel. Frihetsberövandet är och måste vara
ett yttersta medel för kontrollen av människor. Både från humanitära synpunkter
och rättssäkerhetssynpunkter måste frihetsberövandet omges med starka
begränsningar.

BRÅ ställer sig bakom
denna principiella utgångspunkt för utredningens förslag. Utvecklingen inom
kriminalpolitiken har under de senasle decennierna gått mot allt större
återhållsamhet när det gäller att använda frihetsstraff som medel mot
brottsligheten. Denna utvecklingslinje har kommit till uttryck i en rad
lagstiftningsinitiativ och planerade lagreformer på straffrättens område. Här
behöver bara nämnas de kriminalpolitiska strävandena att framhäva kriminalvård
i frihet på bekostnad av frihetsstraff och att ersätta fängelse med alternativa
strafformer i fråga om vissa brottstyper (t.ex. rattfylleri och vapenvägran).
Andra exempel är utredningen som siktar på att upphäva ungdomsfängelset och de
planer som finns atl begränsa intemeringspåföljden.

Nyligen har BRÅ:s
kriminalpolitiska arbetsgrupp lagt fram sin rapport (1977:7) Nytt straffsystem.
Denna idéskrift tar sikte på en total översyn av brottsbalkens påföljdsordning,
varvid etl framträdande mål är alt inskränka utrymmet för frihetsstraff.
Arbetsgruppen grundar sina förslag på bl.a. kriminologisk forskning som
entydigt visar all frihetsberövande påföljder fungerar dåligt från
brottsprevenliv synpunkt. De år dessutom förenade med betydande skador för dem
som drabbas därav. Ett bibehållande av denna strafform kan egentligen bara
motiveras av att samhället måste förfoga över ett yttersta medel för att kunna
demonstrera sill ogillande av vissa högt straffvärda beteenden. Det finns
emellertid alla skäl atl tillgripa andra medel för det straffrättsliga
avståndstagandet innan man tvingas till ett så drastiskt och inhumant steg som
att beröva människor friheten.

Självfallet
måste denna kriminalpolitiska strömning återverka på varje annan form av
frihelsberövande uianför straffrättens område. Administrativa
frihetsberövanden är från många synpunkter betänkliga, inle bara där-

Prop.
1980/81:201 96

för
att sådana i sig innebär en anomali utan också därför att grunden för dem många
gånger kan ifrågasättas. Utvecklingen på det socialrättsliga området går i
riktning mot att utmönstra tvångsomhändertaganden. Även när det gäller
frihetsberövande av psykiskt sjuka genom tvångsvård går trenden mot en mera
restriktiv tillämpning.

Mot
denna bakgrund kräver de straffprocessuella frihetsberövandena särskild
uppmärksamhel. Sådana frihetsberövanden skiljer sig egentligen inte till sitt
innehåll från annan inlåsning som sker inom kriminalvården, socialvården eller
den psykiatriska vården. Ett frihetsberövande innebär alltid ett allvarligt
ingripande i den enskildes integritet. Den yttre formen för olika slags
frihetsberövanden är i princip densamma. Den kan när det gäller
straffprocessuella tvångsmedel t.o.m. vara ännu mera markant eftersom
isoleringen i de flesta fall här blir nära nog fullständig. De negativa effekler
som förbinds med frihetsberövandet är också i och för sig desamma oberoende av
grunden för dessa.

Det finns dock en given
skillnad mellan straffprocessuella frihetsberövanden och andra former för
frihetsberövanden. Den anhållne eller häktade berövas inte friheten därför att
han begått ett brott som medför straff eller därför att han anses behöva tas
omhand på gmnd av social avvikelse eller sjukdom. Grunden för frihetsberövandet
är i stället en misstanke om brott samt ett behov av att kunna säkra
utredningen av brott och den lagföring och straffverkställighet som antas
följa. Härtill kommer behovet av att kunna hindra den misstänkte från att begå
andra brott som han kan antas komma att föröva, därför att han misstänks vara
en lagbrytare.

Den
anhållne eller häktade befinner sig alltså i en alldeles speciell situation.
Redan den omständigheten, atl den misstänkte presumeras ha begått lagbrott och
avser att handla på visst sätl, ger anledning till osäkerhet om det berättigade
i att tillgripa frihetsberövande. Frågan har olika aspekter. Det gäller att
klargöra vilken grad av sannolikhet som bör krävas för att misstanke om brott
skall berättiga till personella tvångsmedel. Med hänsyn till att
frihetsberövandet som förut framhållits måste betraktas som ett drastiskt och
mycket allvarligt ingrepp i den enskildes integritet, måste kravet ställas
högt. Men även om tillräcklig grad av sannolikhet föreligger för misstanke om
brott kan man inte utan vidare utgå ifrån atl den misstänkte kommer att handla
på ett sätt som motiverar tvångsmedlet. Antagandet om flyktfara,
kollusionsfara och fara för fortsatt brottslig verksamhet bygger på tanken att
man med hänsyn till brottet och gärningsmannens förhållanden kan förutsäga hur
han kommer alt handla i fortsättningen. En sådan prognos är emellertid osäker
därför atl det framtida handlandet bestäms av en rad faktorer som är okända
när bedömningen sker.

Den
principiella grunden för personella tvångsmedel kan sålunda tyckas vara ganska
svagt underbyggd, om dessa medel motiveras av förutsägelser om ett visst
framlida skeende i det enskilda fallet. I stället är man hänvisad till vissa
allmänna antaganden om atl människor som misstänks för brott har intresse av
att försvåra brottsutredningen, t.ex. genom att förstöra bevis, fly eller
hålla sig undan. Det kan likaledes finnas empiriskt stöd för antagandel att
människor som manifesterat elt kriminellt beteende även framdeles kommer atl
begå brott.

Emellertid
har saken också en annan sida. Om samhällels regelsystem skall kunna fungera,
krävs att överträdelser beivras i en viss bestämd ordning. Tillämpningen av
straffsystemet fömtsätter att brott upptäcks, att gärningsmannen spåras upp och
att hans skuld blir fullständigt utredd. För att denna brottsutredande
verksamhet skall kunna bedrivas med tillräcklig

Prop. 1980/81:201 97

effektivitet
och snabbhet måste krävas att vissa medel ställs till brottsutredningens
förfogande. Del är ett nödvändigt inslag i själva förfarandet att detla
förbinds med tvång på olika nivåer. Den enskilde som dras in i en
brottsutredning måste underkastas en rad obehag i kontrollerade former
-efterkomma kallelse till polisförhör, finna sig i att hans personliga förehavanden
granskas, utsättas för husrannsaken osv.

Omfattningen
av detta obehag bestäms naturligtvis i stor utsträckning av hur allvarligt det
brott är som misstanken avser och vilken brottsutredning som krävs. Det är
också givet att frågan om de brottsutredande insatsernas intensitet till en del
bestäms av den misstänktes egna förehavanden - hörsammar han inte frivilligt
kallelse till polisförhör blir han hämtad med tvång, öppnar han inte för
polisen när husrannsakan skall ske kan polisen ta sig in med tvång osv.

Det
yttersta medel som kan tillgripas som ett led i brottsutredningen är
frihetsberövande. Det kan inte bestridas att detta i många fall är nödvändigt
för atl en brottsutredning skall kunna fullföljas till lagföring och dom. Det
står också klart att sådant tvångsmedel utgör en effektiv spärr mot fortsatt
brottslighet under utrednings- och lagföringstiden. Man kan alltså anföra både
utredningsskäl och brottsförebyggande argument till stöd för att tillgripa
personella tvångsmedel mot den som misstänks för brott.

Frågan
om användning av personella tvångsmedel i straffprocessen gäller alltså främst
en avvägning mellan, å ena sidan, hänsynen till den enskildes integritet och,
å andra sidan, hänsynen lill det straffrättsliga förfarandets effektivitet och
trovärdighet samt samhällsskyddet. Enligt BRÅs mening har utredningen i sin
vällovliga strävan att begränsa frihetsberövande tvångsmedel inte tillräckligt
beaktat, vilka konsekvenser detta kan få för den brottsutredande och
brottsförebyggande verksamheten. Förslaget har därmed fått en slagsida som inte
är acceptabel. BRÅ måste sålunda ställa sig avvisande eller reserverat till
åtskilliga förslag i belänkandet som inte kan anses förenliga med de intressen
som BRÄ har att bevaka.

Utredningen
föreslår i princip ingen ändring av nuvarande häktnings-gmnder såvitt gäller
kravet på misstanke och risk för flyktfara och kollusionsfara. Intresset har i
stället framför allt koncentrerats till den tredje häktningsgrunden,
recidivfara. Det blir här fråga om en betydande avgränsning av utrymmet för
denna häktningsgmnd som dock inte överges helt.

BRÅ
ansluter sig lill den principiella syn på häktningsföruisättningarna som
utredningen anlagt. Häktning på grund av flyktfara eller kollusionsfara
motiveras av ett effektivitetsintresse medan häktning på grund av risk för
fortsall brottslig verksamhet motiveras av hänsyn till samhällsskyddet.

Dessa
intressen har som utredningen funnit lett till relativt flitig användning av
frihetsberövande tvångsmedel. BRÅ delar också ulredningens uppfattning att man
här i första hand bör undersöka, om förutsättningar finns atl anordna kontroll
och tillsyn i frihet. Utredningens ambition att finna nya, tillräckligt
effektiva kontrollformer i frihet följer den utvecklingslinje som nu kan spåras
inom kriminalpolitiken (jfr BRÅ-rapporten (1977:7) Nytt straffsystem och de
uppgifter som under hand lämnats om ungdomsfängelseutredningens kommande
förslag). En realistisk bedömning visar dock att sådana öppna kontrollformer
har sin givna begränsning, särskilt när det gäller att tillgodose intresset av
effektivitet i brottsutredning och lagföring.

Utredningen
är allmänt återhållsam mot att åberopa samhällsskyddet som gmnd för
straffprocessuella frihetsberövanden. Även om det är ofrån-

7 Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 201

Prop, 1980/81:201 98

komligt att i viss ulslräckning godta atl häktning får ske
när del föreligger risk för fortsatt brottslighet bör - menar ulredningen -
detta tvångsmedel begränsas till sådana fall. där del med hänsyn till sainhällsskyddet
är oundgängligen nödvändigt atl ingripa med frihetsberövande.

Detta innebär de facto en stark begränsning av
häktesinslilulel vid risk för fortsatt brottslig verksamhet. Häktning bör från
utredningens ulgångspunkt egentligen bara komma i fråga när den misstänkte
förövat så allvarliga brott all de anses förskylla långvarigt fängelsestraff
och det på grund av hans handlande finns påtaglig risk för recidiv. Denna
inställning grundas på etl proportionalitetstänkande - tvångsmedlets art och
omfattning skall stå i viss proportion till den påföljd som kan tänkas följa på
brottet. Om påföljden väntas bli skyddstillsyn eller villkoriig dom, bör man i
stället för frihetsberövande tvångsmedel tillgripa kontroll i frihet.

BRÅ vill emellertid ifrågasätta om denna principiella
linje är riktig. Det finns i dag som nämnts ett betydande inlresse inom
kriminalpolitiken alt begränsa tillämpningen av frihetsberövande påföljder.
Skyddstillsyn och villkorlig dom meddelas nu för brott av relativt allvarlig
beskaffenhet och även vid upprepade återfall. I den mån fängelse utdöms blir
strafftiden generelll sett kortare än förut. Mycket lyder på atl denna
utveckling fortsätter och alt gruppen "till fängelse dömda" så
småningom begränsas lill förövare av vissa mycket straffvärda gärningar. Med
utredningens synsätt skulle detta också medföra alt häklesinslilutets
tillämpning vid risk för fortsatt brottslig verksamhet begränsas till nämnda
restklientel.

Utredningens förslag förutsätter ganska omfattande
organisatoriska förändringar. För domstolarna kommer handläggningen av
häklningsfrågor att kräva annan planering av arbetet, bl.a. med hänsyn till att
tidsfristen blir kortare för utsättande av förhandling och nämnds deltagande i
denna. Framför allt kommer åklagarnas handläggning av de straffprocessuella
tvångsmedlen att förändras. Dessa kommer generellt att kräva mera arbete,
bl.a. därför att åklagarna avses skola ta över en del av de funktioner som nu
ligger på polisen, att åklagarna har atl handla med snävare tidsgränser och
att åklagarna uppenbarligen kommer att ställas inför svårare avgöranden vid
prövningen av häktningsförutsättningar. Även polisens arbetsbetingelser
ändras, eftersom de personella tvångsmedlen onekligen bidrar till att
effektivisera förundersökningarna och en begränsning av dessa medel sannolikt
förlänger och försvårar utredningsarbetet. Härtill kommer att kriminalvården
enligl förslaget kommer atl anförtros ett nytt arbetsfält, de s.k.
tillsynshemmen.

Man kan generelll tycka atl förslag, som på detta sätt
kräver omfattande resursförstärkningar och i grunden förändrar
förutsättningarna för och hanteringen av de processuella tvångsmedlen, måste ha
stark verklighetsförankring. BRÅ har emellertid intryck av atl utredningens
förslag inle alltid är helt realistiska när del gäller den praktiska
tillämpningen av tvångsmedlen. Förslagen har inle heller i alla delar
anpassats till de anspråk som måste ställas från brottsutredande och
brottsförebyggande synpunkt. En översyn av förslagen är därför enligt BRÅ
nödvändig för att en reform med utredningens målsättning - all begränsa
straffprocessuella frihetsberövanden - skall kunna ske. Vid denna översyn bör
särskilt begränsningen av häktningsgmnderna och tidsfristerna för tvångsmedlen
bli föremål för nya överväganden.

Det finns emellertid åtskilliga förslag i utredningens
betänkande som gillas av BRÅ och som bör kunna genomföras redan nu. Tidigare
har nämnts

Prop. 1980/81:201 99

förslagen att bygga ut alternativen till häktning med
tillsyn och anmälningsskyldighet och att införa nämnd vid häktningsförhandling
i domstol. Ytterligare bör nämnas förslaget om åklagarjour som BRÅ anser motiverad,
oavsett vilka tidsgränser som skall gälla för de personella tvångsmedlen.
Detsamma gäller förslaget atl åklagaren redan vid anhållande skall åläggas att
till rätten anmäla behovet av offentlig försvarare för den misstänkte. Frågan
om ad vokaljour synes också vara vård att pröva varvid en försöksverksamhet
enligt den modell som skisserats av utredningens expert, advokaten Peter
Nobel, är etl intressant uppslag.

Ledamoten Arne Nygren (BRÅ): Enligt min uppfattning har
BRÅ i sitt remissyttrande över betänkandet "Häktning och anhållande"
(SOU 1977:50) mera lagt tonvikten vid möjligheterna att beivra brott än vid de
rättssäkerhetsprinciper som säger att ingen onödigtvis skall berövas friheten
medelst anhållande eller häktning. Jag anser att BRÅ i sitt yttrande förbigår
utredningens karlläggning av gällande praxis, av vilken framgår atl endast vart
tredje anhållande leder till häktningsframställning samt att åtal väckts för
cirka 60 procent av samtliga anhållna.

Socialstyrelsen: Socialstyrelsen delar ulredningens
principiella ståndpunkt att de frihetsberövande åtgärderna anhållande och
häktning bör begränsas till sådana situationer, där ett starkt allmänt
inlresse gör sådan åtgärd nödvändig. Styrelsen tillstyrker således de
föreslagna ändringarna i vad de avser att nedbringa antalet frihetsberövanden.

Emellertid kan förslagen få vissa ogynnsamma konsekvenser
vad gäller det rättspsykiatriska undersökningsväsendet. Sådana undersökningar
kommer i mindre utsträckning än hittills att kunna genomföras då vederbörande
är häktade. En stor del av dem som är intagna på rättspsykiatrisk klinik för
undersökning har emellertid ett vårdbehov som kan tillgodoses på kliniken i
avvaktan på placering inom sjukvården. Detta framgår bl.a. av det faktum att
c:a 50 % av dem som undergår undersökning vid rättspsykiatrisk klinik
sedermera överiämnas till sluten psykiatrisk vård. Skulle dessa inte kunna
häktas måsle deras vårdbehov tillgodoses på annat sätt. I första hand skulle
det då bli fråga om intagning på sjukhus. Det kan emellertid ifrågasältas om
sjukvårdshuvudmännen har möjligheter att klara det ökade trycket på sjukvården.
I vaije fall går det inte att räkna med ett genomförande av reformen utan
överläggningar med och godkännande från sjukvårdshuvudmännen. Om inte
vårdbehovet kan tillgodoses hos en stor del av dem som skall genomgå
rättspsykiatrisk undersökning, kan betydande svårigheter uppstå att få sådana
undersökningar genomförda.

En viss övervältring av arbetsuppgifter kommer att ske
till det öppna undersökningsväsendet. För dem som är på fri fot kan genom
rätlens försorg inställelse framtvingas med stöd av 9 § lagen om rättspsykiatrisk
undersökning i brottmål. Det finns, om förslaget genomförs, en belydande risk
att sådana ärenden kan komma att öka.

Som framgår av vad ovan sagts kan utredningens förslag
knappasi genomföras utan ytterligare överväganden. Framförallt måste samordningsproblemen
med sjukvården lösas i samförstånd med sjukvårdshuvudmännen.

Statens invandrarverk: Statens invandrarverk har inget atl
erinra mot utredningens förslag till ändringar sorn syftar till att främja en
mer restriktiv tillämpning av reglerna om anhållande och häktning.

Länsstyrelsen i Stockholms län: Länsslyrelsen ser i
förevarande sammanhang som en viktig uppgift att beakta effektiviteten i
rättstillämpning-

Prop.
1980/81:201 100

en.
Denna kan i praktiken i vissa fall vara svår att förena med individens

anspråk pä integritet och rättssäkerhet. I lagstiftning och rättstillämpning

måsle dessa anspråk tillgodoses genom effektiva garantier. Mot det indivi

duella intresset står emellertid i åtskilliga fall samhällsintresset vilket på

straffrättens område gör sig gällande med stor kraft. Utredningens förslag

syftar till att förstärka den enskildes skydd mot ingrepp i den personliga rö

relsefriheten. De föreslagna ändringar som innebär en skärpning av rekvi

siten vid häktning, lekmannamedverkan vid häktningsförhandling, infö

rande av proportionalitetsprincipen samt ökade möjligheter att få försvara

re tillgodoser enligt länsstyrelsens uppfattning såväl samhällets som den

enskildes intressen. Genom proportionalitetsprincipen kommer den miss

tänktes personliga förhållanden att i största möjliga mån beaktas.

Länspolischefen
Ulf Karlsson (länsstyrelsen i Stockholms län): I likhet med polisstyrelsen i
Stockholms polisdistrikt avstyrker jag att utredningsförslaget läggs till
grund för lagstiftning. Gällande regler för häktning, anhållande, m.m. är -
rätt tillämpade - ändamålsenliga och ur rättssäkerhetssynpunkt
tillfredsställande.

Länsstyrelsen
i Blekinge län: Länsstyrelsen vill understryka angelägenheten av att vid
lagföringen en avvägning i varje enskilt fall sker mellan intresset av
effektiv lagföring och kravet på respekt för den enskildes personliga frihet.
Denna princip framhäves klart i gällande bestämmelser i rättegångsbalken och
förundersökningskungörelsen.

Inledningsvis vill
länsstyrelsen erinra om att i motsats till tidigare lagstiftning innebär
nuvarande rättegångsbalk att häktning icke i något fall är obligatorisk. Även
vid mycket grova brott kan särskilda förhållanden föreligga att anledning ill
häktning saknas. Länsstyrelsen vill vidare framhålla att en liberalisering av
reglema för tvångsmedlens användande vid lagfö-ingen under senare är ägt rum
genom olika ändringar i lagstiftningen. Enligt en särskild lag skall häktning
i princip ej ske av personer under 18 år. Genom ett tillägg till 24 kap 1 §
rättegångsbalken må häktning ej heller vidtagas om endast böter kan bli
påföljden för den brottsliga handlingen. Jämsides med angivna ändrade
bestämmelser för de straffprocessuella tvångsmedlens användande har även
betydelsefulla kriminalpolitiska reformer genomförts syftande till en
förbättrad situation för de personer som misstankes för brott. Sålunda gäller
sedan 1974en ny kriminalvårdslag. Vidare har bl.a. en ny lag med giltighet
fr.o.m. den 1 januari 1977 medfört förbättringar i fråga om behandling av
häktade, anhållna och för brott gripna personer.

Även
om utredningen i vissa avseenden framställt vissa kritiska synpunkter på
tillämpningen av de straffprocessuella tvångsmedlen finner länsslyrelsen att
gällande regler för häktning, anhållande m.m. - rätt till-lämpade - år
ändamålsenliga och ur rättssäkerhetssynpunkt tillfredsställande. I viss
begränsad omfattning har länsstyrelsen ansett att ulredningens förslag kan
genomföras. Andra frågor som utredningen behandlat bör enligt länsstyrelsens
mening upptagas till en samlad bedömning med andra utredningars förslag till
reformer inom områden med nära anknytning till de frågor som förevarande
utredning haft att utreda.

PoUsstyrelsen
i Kurlshumns polisdistrikt: Det är i dag ett ovedersägligt faktum att
brottsligheten ökar oroväckande, att i ett sådant läge opåkallat och av ren
experimentlusta tumma pä de personella straffprocessuella tvångsmedlen utan att
uppnå annat än att respekten för lagar och förordningar ytterligare avtrubbas,
finner polisstyrelsen minst sagt betänkligt.

Prop.
1980/81:201 101

Polisstyrelsen
i Karlskrona polisdistrikt: Betänkandet torde ha fått.ett positivt mottagande
av vissa delar av massmedia. Åtminstone i Kvällsposten har man på ledarplats
angripit reservanterna Erlandsson och Morath för att förfäkta
bekvämlighetssynpunkter för polis och åklagare. Polismyndigheten vill för sin
del med skärpa hävda att reservanterna torde ha fullt stöd inte blott av denna
lokala polismyndighet utan även av hela polis- och åklagarorganisationen,
åtminstone om man får döma av underhandsuttalande från ansvariga
befattningshavare i samband med konferenser och överiäggningar. Detla
ställningstagande har emellertid inte sin grund i bekvämlighet utan i en
mycket starkt uttalad oro för samhällsutvecklingen vad avser såväl ordningen på
allmänna platser, kriminalpolisverksamheten som åtlydnaden av trafikregler, som
indirekt har stor betydelse för allmänhetens säkerhet till liv och hälsa såsom
exempelvis rattfylleri och grov olovlig körning. Denna oro är icke baserad på
lösa gissningar och antaganden utan på en högst handfast och daglig
erfarenhet. Det är alltså naivitet, gmndad på bristande kunskaper om främst
polisens arbetsförhållanden, men kanske också opportunism med vilja alt tillgodose
vad som f.n. bedöms vara populärt i vissa tongivande kretsar, som måste
bedömas vara bakgrunden till såväl ulredningens förslag som de positiva
reaktionerna. Det finns sålunda all anledning att underslryka chefens för
kriminalavdelning konstaterande atl betänkandet saknar verklighetsförankring
och inte lar minsta hänsyn till den oroande brottsutvecklingen sedan tiden
omkring 1960. Polisstyrelsen får därför med bestämdhet uttala att betänkandet
inte får sådan utformning och allsidiga överblick att det kan läggas till grund
för ny lagstiftning.

En grundläggande och
allvarlig brist i uppläggningen av utredningens arbele år att man alltför
ensidigt ägnat sig åt den brottsliges situation men inte övervägt vilka
följder som en ändrad lagstiftning enligt förslagen skulle få för den
allmänhet, som lagstiftningen i första hand är lill för att skydda eller med
andra ord effektiviteten i rättsskipningen. Denna framhålls emellertid såsom
självklar i utredningsdirektiven (sid. 54), liksom att denna i väsentlig mån är
beroende av att verksumma tvångsmedel står till förfogande. Man borde med
hänsyn härtill ha haft stor anledning att överväga orsakerna till att
brottsligheten fått en så oroväckande utveckling och att uppklaringsprocenten
är så låg, särskilt vad gäller tillgreppsbrottsligheten, som är den vanligaste
brottsorsaken vid tvångsingripandena. Denna fråga år synnerligen viktig och det
får anses vara uppenbart att inga åtgärder nu får vidtas, som är ägnade att
ytterligare minska de redan dåliga utredningsresultaten. Detta särskilt i ett
läge där polisen får dras med en konstant underbemanning i förhållande till
ständigt utökade och allt svårare arbetsuppgifter. Här kommer också en icke
mätbar faktor in, som förtjänar särskild uppmärksamhet, nämligen den enskilde
polismannens upplevelse av sin arbetssituation. Det är då att märka, vilket
också framhållits i den allmänna debatten men som synes ha förbigått
utredningens ledamöter, att polismännen redan nu upplever sin arbetssituation
som övermäktig. Det är ännu en gång anledning att varna för atl polismännen i
en situation där deras möjligheter att arbeta rationellt ytterligare beskärs
kan komma att gripas av resignation, vilken i sin tur är ägnad all leda till
minskad aktivitet och ylterligare försämring av den brottsutredande
verksamheten. Rikspolisstyrelsen har i sin anslagsframställning för budgetåret
1978/79 bland annat framhållit att ärendebalanserna och utredningstiderna i
rikets polisdistrikt ökar, samt att inte mindre än 381.590 ärenden nedlagts
utan att någon utrednings- och spaningsåtgärd vidtagits saml att dessa tal
ökat avse-

Prop. 1980/81:201 102

värt under de senaste åren, vilket av RPS helt riktigt
ansetts vara klart otillfredsställande. Man har i sammanhanget också påpekat
att uppklaringsprocenten för tillgreppsbroll nu är så låg som 16,6 % av de
brott, som anmälts 1965-1976 och uppklarats t.o.m. år 1976. Vilka praktiska
effekter en ändrad lagstiftning kan få, utgör tillämpningen av LOB ett talande
och varnande exempel för.

Polisstyrelsen finner vidare anledning alt också
understryka chefens för kriminalavdelningen påpekande att ulredningen dragit
felaktiga slutsatser av förhållandet mellan antalet anhållna och häktade. Man
kan ju lika gärna påstå att myndigheterna handhaft tvångsmedlen med omdöme
genom atl inte använda tvångsmedlet anhållande mera och under längre tid än som
varit absolut nödvändigt. Samma gäller gripandet, där Rättegångsbalkens regler
däremot borde anpassas till en praxis, som är både praktisk och vettig-

Polisstyrelsen finner inte anledning all närmare ingå även
på andra förhållanden i utredningen med hänsyn till innehållet i det bilagda,
fylliga yttrandet utan föreslår atl Länsstyrelsen på det bestämdaste och i
alla avseenden avstyrker de i betänkandet framlagda förslagen.

Kriminuluvdelningen (Karlskrona pohsdistrikl): Det av
utredningen framlagda betänkandet angående översyn av häktningsbeslämmelsema
saknar verklighetsförankring utom i ett avseende, nämligen de båda sakkunnigas
reservation. För övrigt synes det väsentligen ha tillkommit för alt underlätta
brottslingarnas verksamhet till förfång för allmänheten.

Utredningen åberopar den allmänna deballen, som kräver en
liberalisering till brottslingarnas favör. Det är icke fråga om någon allmän
debatt utan om en debatt, som med massmedias bistånd har skapats av ett litet
anlal personer i speciell samhällsställning. Om den stora allmänheten verkligen
bleve i tillfälle att uttala sin åsikt i frågan, så skulle den med slor sannolikhet
kräva en ändring av rättegångsbalken, som ginge i rakt motsatt riktning.

Det kan icke vara etl samhällsintresse alt i en lid då
brottsligheten ständigt ökar och brutaliseras, föreslå åtgärder som är direkt
ägnade att försvåra bekämpandet av densamma samtidigt som allmänhetens rättsskydd
uttunnas.

PoUsstyrelsen I Ronneby polisdistrikt: Polismästare Bengt
Erlandssons och länsåklagare Axel Moraths yttrande biträdes. 1 likhet med dessa
anser undertecknade alt utredningsförslaget i stor utsträckning baseras på
teorier utan förankring i styrkta faktiska förhållanden.

Förmögenhetsbrottsutredningen:
Förmögenheisbrottsulredningen har begränsat sin granskning av det remitterade
betänkandet lill de delar därav som har direkt beröring med de frågeställningar
som ulredningen enligl sina direktiv har att utreda.

Liksom enligt gällande regler knytes i del remitterade
förslaget användningen av straffprocessuella tvångsmedel vid misstanke om
brott till straffskalan för brottet. Enligt förmögenhetsbroltsutredningens
direktiv är det en av utredningens huvuduppgifter atl pröva de
straffvärdegränser som bör gälla för förmögenhetsbrolten. Utredningens arbete
har ännu inte fortskridit så långt, alt det bestämt kan sägas, vilka förslag i
fråga om straffsatserna för förmögenhetsbrolten som utredningen kommer att
framlägga. Så mycket torde dock kunna sägas, att utredningens arbete kan komma
att utmynna i förslag om en viss sänkning av straffsatserna. Emellertid kan
för närvarande inte förutses, att utredningen kommer att föreslå ändringar av

Prop. 1980/81:201 103

straffsatserna i sådan omfattning att möjligheterna till
användning av straffprocessuella tvångsmedel, efter ett genomförande av det
remitterade förslaget, skulle i någon större omfattning påverkas härav.
Reservationer måste dock göras i olika hänseenden.

För närvarande pågår en översyn av brottskatalogen i syfte
bland annat att åstadkomma en minskning av antalet straffbestämmelser. I den
mån detta arbete leder till ändringsförslag, är det tänkbart alt möjligheterna
alt begagna tvångsmedel påverkas i fråga om en del förfaranden.

Undantag får vidare möjligen göras när det gäller
straffsatserna för de ringa gradema av de centrala förmögenhetsbrotten,
eftersom utredningen enligt sina direktiv har att överväga att bibehålla endast
böter i straffskalorna.

Slutligen kan nämnas att nyss åsyftade gradindelning kan
få ändrat innehåll såtillvida att fall som för närvarande hänförs till grovt
brott blir atl bedöma enligt en mildare slraffskala. Detta kan i sin lur
tänkas komma all resultera i atl olika konkurrensfrågor framdeles får en annan
lösning. Exempelvis kan vad som nu är grov stöld bli att bedöma som stöld i
reell konkurrens med skadegörelse eller hemfridsbrott.

Det får emellertid anses vara klart, att de
straffprocessuella reglerna i huvudsak måste anpassas till straffbestämmelserna
- och inte tvärtom -då del är de senare som ger uttryck för samhällets syn på
straffvärdet hos olika brott. Enligl direktiven åligger del också
förmögenheisbrottsulredningen att, sedan den tagit ställning lill vilka
straffgränser som bör gälla för förmögenhetsbrotten, överväga om utredningens
förslag i fråga om straffbestämmelserna kommer atl kräva ylterligare ändringar
i straffprocessuellt hänseende.

I anledning av vad experterna Erlandsson och Morath
uttalat i sill särskilda yttrande vill utredningen anföra, atl
häklningsfömtsätlningarna givetvis bör utformas på sådant sätl, atl
möjlighelerna att häkta på grund av risk för fortsatt brottslighet vid
misstanke om förberedelse eller försök lill visst allvarligt brott blir desamma
som vid misstanke om fullbordat brott. Ulredningen vill i anslulning härtill
och mol bakgrund av de senasle årens oroande ökning av bl.a. antalet
förmögenhetsbrotl framhålla viklen av alt de straffprocessuella tvångsmedlen
inte får en sådan utformning att samhällels brottsbekämpande verksamhet
försvåras.

Råitegångsutredningen:
Rätlegångsulredningen har enligt sina direktiv till huvudsaklig uppgift alt se
över rättegångsförfarandet vid allmän domstol i syfte att nå en ordning som
innebär att rättsväsendets resurser utnyttjas på bästa sätt. Målet bör enligl
direktiven vara alt åstadkomma ett mera flexibelt och såvitt möjligt snabbare
och billigare förfarande ulan alt befogade rättssäkerhetskrav eftersatts. Vår
granskning av förevarande belänkande har skett främsl med utgångspunkt från
vår nu angivna huvuduppgift.

En klar och otvetydig tendens i det svenska samhället idag
är att brottsligheten ökar, atl brotten blir grövre och mera komplicerade,
saml atl därför svårigheterna att ulreda brott stegras och rättsväsendets
effektivitet minskar. Vi anser atl det under sådana förhållanden inte får komma
i fråga att vidta åtgärder som skulle försvåra beivrandet av brott, om inte
starka rättssäkerhetsskäl talar för sådana åtgärder. En grundprincip bör vara
att häktning i det enskilda fallel får ske endast om frihetsberövande framstår
som nödvändigt. Men samtidigt får det inle råda elt absolut förbud mot häktning
av individualpreventiva skäl, om håktningsförutsältningarna i övrigt är
uppfyllda.

Prop.
1980/81:201 104

I
detta sammanhang bör man hålla i minnet att enligt tillgänglig statistik av de
häktade ett så stort antal som 98 % åtalas och att av de åtalade i sin tur
endast 1 % frikänns från samtliga häktningsgmndande brott. Vidare är numera avräkning
av häktningstid obligatorisk enligt 33 kap 5 § brottsbalken. För de fall där
efter beslut om häktning den fortsatta utredningen inte leder till åtal eller
rättegången till fållande dom, finns dessutom en på strikt ansvar gmndad rätt
till ekonomisk kompensation enligt reglerna i lagen (1974:515) om ersättning
vid frihetsinskränkning.

Enligt betänkandel
motiveras häktning på grund av flykt eller kollusionsfara med
effektivitetssynpunkter, medan häktning på grund av risk för fortsatt
brottslighet (recidivfara) berättigas av hänsyn till samhällsskyddet. Vi vill
till detta - utan värdering av tyngden i de olika synpunkterna - framhålla att
även häktning på grund av recidivfara kan motiveras med
effektivitetssynpunkter. Genom att häktningen omöjliggör fortsatt brottslighet
kan polisens utredningsresurser ägnas annan brottslighet. Vidare garanterar
häktningen även i dessa fall ett snabbt och effektivt genomförande av
lagföringen. Slutligen kan häktning på gmnd av recidivfara motiveras med omsorg
om den misstänkte i de fall ett frigivande med säkerhet endast skulle leda
till omedelbar fortsatt brottslighet och därmed troligen lill svårare påföljder
vid en rättegång.

Sveriges
domareförbund: Det grundläggande skyddet för rättssäkerheten vid häktning och
andra straffprocessuella tvångsmedel består i kravet på alt frihetsberövande ej
får ske annal än på i lag fastställda, noggrant angivna grunder. Vilka dessa
grunder skall vara blir beroende av de avvägningar, som under skilda
tidsperioder får göras med rättssäkerheten för den misstänkte i ena vågskålen
och samhällets och medborgarnas krav på skydd mot brott i den andra. 1 en tid
som den nuvarande med en oroande brottsulveckling, en allt större svårighet atl
förmå åtalade personer att självmant inställa sig för domstol och en besvärande
låg uppklarningspro-cent, även i fråga om grova brott, får kravet på
effektivitet i brottsbekämpningen ökad tyngd.

Mot
denna bakgrund anser domareförbundet, att lagändringar, som kan minska
samhällets möjligheter atl försvara sig mot brottslighet, inte kan tillstyrkas,
om inte med hånsyn till andra lungt vägande skäl (rättssäkerhetssynpunkter e.d.)
en sådan reform framstår som mycket angelägen.

Frågan
är därför i första hand om förslaget, sett i dess helhet, innebär en minskning
eller en förbättring av samhällsskyddet mot brottsligheten. Det är enligt
förbundels mening ställt utom tvivel att det innebär en försvagning av skyddet
och då uppställer sig frågan om förslaget innebär sådana fördelar i andra
avseenden att försvagningen av samhällsskyddet måste godtagas. Som vidare
utvecklas i del följande anser förbundet att utredningen inte förebragt
tillräckliga skäl för den försämring av samhällsskyddet som förslaget innebär.
Förbundet anser därför att förslaget - utom på enstaka punkter såsom i fråga om
förkortning av häktningsfrister och tidigare förordnande av offenllig
försvarare - icke är ägnat att läggas till grund för lagsliflning.

Utgångspunkten
vid en reform av de personella straffprocessuella tvångsmedlen måste enligt
förbundets mening vara frågan om det föreligger missförhållanden på detta
område och vilka möjligheter det finns att -med beaktande av den enskildes
rättssäkerhetskrav och samhällets intresse av att skyddas mot brott - avhjälpa
vad som eventuellt brister.

Beträffande
häktning - som i främsta mmmet är av intresse för förbundet - har i
betänkandet refererats en del kritik som kommit fram i den of-

Prop.
1980/81:201 105

fentliga
debatten samt ett omfattande statistiskt material. Det statistiska materialet
ger emellertid inte mycket stöd för kritiken mot tillämpningen av de nuvarande
bestämmelserna om häktning. Här kan erinras om att av samtliga häktade åtalades
98 procent och i endast en procent av de fall där åtal väckts har samtliga
åtalspunkter som grundat häktningen ogillats. Utredningen konstaterar också
att del är knappast möjligt att nå längre i fråga om kravet på kvalificerad
misstanke.

Kritikerna och även
utredningen synes lägga vikt vid det förhållandet att häktning i stor utsträckning
sker i sådana fall då icke frihetsberövande påföljd sedermera utdöms (cirka 22
procent). I själva verkel är detta emellertid inte etl stöd för atl häktning
skulle ske i för stor omfattning. Det torde nämligen i dessa fall ofta nog
förhålla sig så, att just den omständigheten att den brottslige viss tid varil
berövad friheten - varigenom både han och andra fått erfara att samhället
påtagligt reagerar mot brottsligheten - leder till att domstolen sedan kan
inskränka sig till en påföljd som icke innebär frihetsberövande.

Ulrymmet
för häktning måste, säger ulredningen (s 134), med hänsyn till del djupa
ingrepp i den personliga integriteten som häktning innebär begränsas så långt
det är möjligt utan atl effektivitets- och samhällsskyddet eftersatts.
Förbundet som helt ansluter sig till delta uttalande kan emellertid inte finna
att utredningen lyckats särskilt väl med denna gränsdragning.

I
fråga om häklningsgrunderna skiljer utredningen mellan flyktfara och kollusionsfara
å ena och recidivfara å andra sidan, och detta anges vara motiverat av de olika
intressen dessa grunder skall lillgodose. Flykt- och kollusionsfara som
häktningsgrunder syftar enligl utredningen till atl säkra effektiviteten i lagföringen,
medan recidivfaran främst är motiverad från samhällsskyddets synpunkt.
Förbundet delar uppfattningen atl häktningsgmnderna kan anses tillgodose olika
intressen, men förbundet kan däremot inte hålla med om att denna skiljaktighet
bör leda till atl högre krav uppställes för häktning på grund av risk för
fortsatt brottslighet än vad fallet är vid flykt- och kollusionsfara. Från
samhällets synpunkt måste det nämligen framstå som minst lika angeläget att
direkt kunna skydda sig mot fortsalt brollslighet från den som redan är
misstänkt som att skapa effektiva förutsättningar för att den misstänkte blir lagförd
och ådömd påföljd för det brott som misstanken avser. Brottsbekämpningen måste
komma i förgrunden. Lagföringen ingår självfallet som ett medel i denna
bekämpning men får för den skull inte vara något självändamål.

Sveriges
udvokutsamfund: Den ökade häktningsfrekvensen sammanhänger givetvis i stor
utsträckning med den stegrade brottsligheten, framför allt den av allvarlig
natur. Enligt en tämligen utbredd uppfattning - i synnerhet hos de advokater
som uppträder som försvarare - kan man dock inte bortse från det förhållandet
att det också flerstädes förekommit en alltför schablonartad tillämpning av de
särskilda häktningsgrundema.

Fömtsättningarna
för användande av personella tvångsmedel bör vara noggrant preciserade i lag
och reglerna därom tillämpas med slor restriktivitet. Kravet på rättssäkerhet
kan givetvis komma i konflikt med behovet av effektivitet i samhällets brottsbekämpande
verksamhet. Den avvägning av de båda motstående intressena som utredningen
velat göra är enligt samfundels mening i stort sett tillfredsställande. Det
måste betecknas som värdefullt att proportionalitetsprincipen fastslås i den
föreslagna lagtexten.

Samfundet
ser också med tillfredsställelse på utredningens ambitioner att genom
utformningen av de särskilda häktningsgrunderna markera deras restriktiva
karaktär och betona rekvisitens konkreta innebörd.

Prop. 1980/81:201 106

Föreningen Sveriges åklagare: För att nödvändig effektivitet
i straffrättskipningen skall ernås har tvångsmedel ställts till de brottsutredande
organens förfogande. Reglerna härom har i allt väsentligt varit oförändrade
sedan RB:s tillkomst. Till en början uppfattades de av många som oklara,
svårtolkade och svåra att följa. Under årens lopp har emellertid - inte minst
på grund av vägledande uttalanden av JO — en enhetlig praxis utbildats på hela
detta viktiga rättsområde. Särskilt väl utvecklad har praxis blivit när det
galler användningen av de personella tvångsmedlen, d.v.s. det område varom hår
är fråga. Förhållandet har medfört atl mycket få anmärkningar för felaktig
användning av dessa tvångsmedel numera förekommer. Enligt föreningens mening
är värdet av denna enhetlighet i rättstillämpningen så stort att väsentliga
förändringar i systemet bör ske först om starka skäl talar därför.

För nödvändigheten av en sådan restriktivitet talar också
brottsutvecklingen. Som påpekats av experterna Erlandsson och Morath är denna
oroväckande. Inte minst allvarligt är att uppklaringsprocenten beträffande
många brottstyper tenderar att sjunka. Varje åtgärd, som minskar användbarheten
av de tvångsmedel som står till polis- och åklagarmyndigheternas förfogande är
ägnad att försämra utredningsverksamhetens effektivitet och medför därför en
ytterligare försämring av andelen uppklarade brott. Av skäl, som närmare kommer
att utvecklas i det följande skulle etl genomförande av betydande delar av ulredningens
förslag få en ur effektivitetssynpunkt mycket negativ effekt. Vissa av
förslagen är dessutom av sådan art alt de praktiskt sett knappast är
användbara.

Fråga uppkommer då om ulredningen förmått framlägga skäl
för den föreslagna reformen av sådan styrka att de uppväger en
effektivitetsförsämring. Det väsentligaste av utredningens grundmaterial -
statistik - och enkätsammanfattningen saml undersökningen avseende främmande
rätt -ger enligt föreningens mening icke någol stöd för så långtgående förändringar
som de föreslagna. Sålunda kan därav utläsas, att häklningstiderna i vårt land
vid en inlernationell jämförelse framstår som mycket korta. Intet stöd finns
för ett antagande att utredningsarbetet inte bedrivs tillräckligt skyndsamt när
den misstänkte är häktad. Vidare framgår, alt så gott som samtliga häktade blir
åtalade och att endasi i en procent av fallen samtliga de åtalspunkter
ogillades som grundat frihetsberövandet. Under perioden 1965- 1976 har antalet
anhållna ökat i ungefär samma utsträckning som antalet personer dömda för
grövre brott och antalet häktningsframställningar har under samma period
procentuellt sett minskat med mer än en fjärdedel. Siffror av della slag ger enligl
föreningens mening ej belägg för behov av större förändringar. Särskilt stor vikl
synes utredningen ha fäst vid det förhållandet att av de under 1975 anhållna,
totalt 26.700 personer, 5.200 eller 16 % icke blivil åtalade på grund av all
brott icke kunnat styrkas. Ulredningen har härom uttalat, att bedömningen av
brottsmisstankens styrka visserligen är vansklig vid tiden för anhållandet men
att den i undersökningen framkomna frekvensen av fall då bedömningen i
efterhand visal sig felaktig icke kan anses godtagbar. Enligt föreningens
mening är det nämnda procenttalet icke åtalade inte anmärkningsvärt. Beviskravet
för anhållande - i princip sannolika skäl - är ju ett annat än beviskravet för
åtal -fulla skäl. Vid tidpunkten för åtalsprövningen kan ju i många av de
aktuella fallen bevisningen fortfarande innefatta sannolika skäl utan att den
räcker till för åtal. Bevisläget vid anhållningsbeslutets fattande har bedömts
korrekt men den fortsatta utredningen har därefter ej lyckats frambringa den
bevisning som erfordras för åtal. Därtill kommer att de fall, som innefattas

Prop.
1980/81:201 107

i
siffran 16%, icke blivit närmare analyserade. Vid en undersökning som gjorts på
åklagarmyndigheten i Göleborg har det konstaterats att i cirka en fjärdedel av
fallen åtal ej skett på grund av att målsägandena återkallat angivelse
beträffande olaga hot (fällande dom har då ej kunnat påräknas eftersom målsägandens
medverkan inle kunnat emotses) och misshandel på enskilt område (åtal har i
sådana fall ej ansetts påkallat ur allmän synpunkt). I andra fall, t.ex. vid
utredningar om narkotikabrott, kan det efter kort tids ulredningsarbete visa
sig alt det saknas resurser att fortsätta ulredningen beträffande dem, som
befinner sig i periferin. Den grövre brottsligheten måste prioriteras.

Mot
bakgrund av det anförda hävdar föreningen att det nämnda grundmaterialet icke
ger anledning till så genomgripande förslag som dem utredningen framlagt.

Avslutningsvis
vill föreningen än en gång påpeka att ell realiserande i huvudsak av
utredningens förslag skulle komma att innebära kraftigt minskade möjligheter
för polis- och åklagarmyndigheterna att på etl effektivt säll bekämpa
kriminaliteten. Den redan låga uppklaringsprocenten för många brott skulle
komma att sjunka ytterligare. Vidare anser föreningen att de statsfinansiella
konsekvenserna av förslaget icke blivit realistiskt uppskattade. Som tidigare
påpekats är behovet av nya åklagartjänster för lågt beräknat. Del kan på goda gmnder
antas att även kostnaderna i övrigt beräknats förlagt.

Föreningen
Sveriges länspolischefer: Sedan nuvarande regler om tvångsmedel tillkom har
hela vår kriminalpolitik genomgått väsentliga förändringar. Antalet
polisanmälda brott har dock ökal markant. Även om tillämpningen av tvångsmedlen
i vissa delar utvecklats på annat sätl än som var avsett har tillämpningen
alltjämt kommit att stå i överensstämmelse med de principer som vårt
rättssamhälle har ställt upp för lagföringen.

Under samma tid har också
polisväsendet förändrats. En förbättrad polisiär organisation genomfördes 1965
då polisen förstatligades. Polisen har tillförts ökade resurser. Betydande
rationaliseringar av polisarbetet har genomförts. Ulbildningen på alla nivåer
inom polisen har förbättrats. Beroende främst på kriminalitetens ökning har
emellertid den relativa effektiviteten i lagföringen minskat. Utvecklingen har
gått därhän att polisen måste lämna allt fler anmälda brott utan någon som
helst ålgärd. Uttrycket i procentantal klarar polisen numera upp fårre brott.
Samtidigt har brottsligheten på senare tid ändrat karaktär och blivit alltmer
komplicerad och svår att angripa. En förskjutning har också skett av vad som
anses vara allvarlig brottslighet.

Avgörande för den
effektivitet som gäller i lagföringen är förutom tvångsmedlens utformning
främst polisens resurser att utreda brottsligheten. Tvångsmedlen anger ramarna
för bl.a. polisens befogenheter. Så till vida finns det en gräns för den
önskade effektiviteten i fråga om tvångsmedlens utformning atl dessa inte i
något fall får gå utöver vissa grundläggande principer. Utredningen synes
emellertid inte i tillräcklig grad ha beaktat kravet på samhällsskydd under lagföringen.
Det måste också vara en princip i ett rättssamhälle att vårt rättssystem skall
skydda allmänheten, de oskyldiga. Enligt föreningens uppfattning finns det
under nu rådande förhållanden inte någon som helst anledning all sänka
samhällets ambitionsnivå i kampen mot brottsligheten. Någon påtaglig brist i
det nu gällande systemet har inte heller påvisats.

Eftersom
utredningens förslag innebär att effektiviteten i lagföringen

Prop.
1980/81:201 108

och
samhällsskyddet under lagföringen minskas på ett äventyrligt sätt avstyrker
föreningen förslaget i stort. Föreningen biträder det särskilda yttrande som
Erlandsson och Morath avgett och vill därutöver anföra följande.

Del
statistiska malerial som utredningen presenterat är mycket intressant men
torde i vissa delar kunna tolkas olika.

Som bevis på att
bedömningen i efterhand visat sig felaktig pekar utredningen på att åtal ej
skett enär brott ej kunnat styrkas i 16 % av anhållningsfallen. Av dessa
siffror torde man endast kunna dra den slutsatsen alt åklagaren i dessa fall
inte funnit tillräcklig bevisning för en fällande dom föreligga.

Vad avser det förhållandel
att ungefär var femte häktad person inte döms till frihetsberövande påföljd lorde
ibland just den omständigheten, att häktning har skelt, åberopas i domen som
ett skäl varför allmänpreventionens krav på en frihelsberövande påföljd kan
frångås.

Med
de inledningsvis anförda synpunkterna om effektiviteten och samhällsskyddet i lagföringen
menar föreningen alt förslagel givits alllför snäv utformning. Något avgörande
skäl varför en ändring av nuvarande regler bör ske har inle lagts fram.

Fömtom
de effektivitets- och skyddsskäl som talar för atl häktningen behålls enligt
nuvarande regler bör också någol om den enskildes situation under häktningen
anges. Häktning - och anhållande - innebår för många ett avbrott inte bara i en
pågående brottslighet ulan också i en nedbrytning av hans person på grund av
missbruk av narkotika eller alkohol. Socialutredningen har i sitt
slutbetänkande godtagit den principiella ståndpunkten att ingen över 18 år
skall vårdas mot sin vilja utom med stöd av lagen om sluten psykiatrisk vård. I
socialutredningen har som grund därför uttalats bl.a. atl samhällels
skyddsbehov får komma fram i annan lagstiftning. Erfarenheten från den
praktiska polisverksamheten visaratt häktningen -och anhållandet - i vissa fall
även fyllt ett socialt behov och har därför varit positiv för den enskilde. Möjlighet
att ge den häktade grundläggande läkarvård finns under denna tid.

Föreningen Sveriges poUschefer:
Inledningsvis kan konstaleras att föreningen myckel starkt motsätter sig den
påtagliga ensidighet som präglar betänkandet till förfång för tredje mans
intresse. Föreningens bedömning är att det närmast framstår som stötande för
det allmänna rättsmedvetandet att lagöverträdarens intressen helt står i
blickpunkten under det att tredje man - som redan nu känner betydande otrygghet
till såväl person som egendom - får se sina berättigade intressen lämnade i
stort sett därhän. Vad beträffar det nuvarande anhållningsinstilutets
ersättande med ett mer kortvarigt förfarande är föreningens samlade bedömning
den att ett genomförande innebär bl.a. uppenbara risker ur
rättssäkerhetssynpunkt. Härutöver kan konstateras att ett realiserande av
förslagen i betänkandet skulle fä i det närmaste absurda konsekvenser i vad
avser behov av resurser för personalökning och anskaffning av ändamålsenliga
lokaler.

Mol
bakgrund av det ovan anförda avstyrkes utredningens förslag. Föreningen vill
dock peka på behovel av partiella reformer för att ernå än större effektivitet
och smidighet i förundersökningsarbetet. En sådan revidering synes utan allt
för stor omgång kunna genomföras efter del att berörda myndigheter lämnats
tillfälle avge sina önskemål beträffande punktinsatser.

Prop.
1980/81:201 109

Nedre
Norrlandssektionen (Föreningen Sveriges polischefer): I direktiven till
häktningsutredningen har departementschefen mycket starkt understrukit vikten
av att tillämpningen av de straffprocessuella tvångsmedlen så långt möjligt
bringas i samklang med de riktlinjer som har dragils upp för det
kriminalpolitiska reformarbetet. Han anför vidare, att dessa tvångsmedel bör
ges en utformning som harmoniserar med samhällets reaktioner i övrigt mot dem
som lagfors för brott, enär detta är viktigt såväl ur rehabiliterings- som
integritetsskyddssynpunkt.

Denna ensidiga fokusering
på den misstänkte, hans rätt till integritetsskydd och självförverkligande har
tyvärr i allt för hög grad varit vägledande för utredningens arbete. Man har säledes
i sin stora iver att harmonisera tvångsmedlen med kriminalpolitiken glömt bort
de berättigade krav på personlig integritet, rätt till skydd för liv, hälsa
och egendom som allmänheten i gemen måste få ställa på rättssamhället.

De straffprocessuella
tvångsmedlen utgör en av hörnstenarna i vår straffrättskipning och är en
väsentlig fömtsättning för att i någon mån hålla den tilltagande brottsligheten
på acceptabel nivå. Det kan inte vara rimligt, att man samtidigt med den
pretentiösa satsningen på brottsbekämpningens område som idag äger rum
omöjliggöra detta arbete genom en urvattning av tvångsmedlen. Denna urvattning
som föreslagits av ulredningen kommer utan tvekan att göra straffråttskipningen
ineffektiv, vilket i sin tur betyder en accelererande brottsulveckling.

Del
kan tänkas atl straffråttskipningen brister i en del avseenden och att
exempelvis ett alltför stereotypt anhållningssystem utformats genom åren. Men
lagstiftningen bör om så är fallet - vilket utredningen inte tillfredsställande
påvisat - kunna skärpas genom partiella ingrepp i nuvarande lagstiftning i slällel
för att behöva uppleva en så tolal revision som förslaget innebär.

Norra Norrlundssektionen
(Föreningen Sveriges poUschefer): I direktiven till utredningen redogör
departementschefen i någon mån för nuvarande personella straffprocessuella
reglers bakgrund. Bl.a. återges motiven i SOU 1938:44 s 298 till införandet av recidivfaran
som ny häktningsgrund. Dåvarande utredning, som byggde på erfarenheterna av
brottsligheten under 30-talet, framhöll som en praktisk nödvändighet, all
skydd måste beredas den som hotas av brottsliga handlingar från misstänkts
sida, och föreslog därför att häktning skulle kunna ske vid risk för fortsatt
brottslig verksamhel. Sedan 30-lalet har brottsutvecklingen till dags dato fått
en skrämmande utveckling såväl vad avser ökningen av antalet brott som belräffande
brottens alltmer brutala och råa karaktär. Dagens gärningsman torde även i en
jämförelse med 30-talets kunna beskrivas som avgjort mer hänsynslös och
förslagen. Om man undersöker förmögenhelsbrotlens utveckling från 30-talei
fram till dags dato - brotlsgmppen är intressant ur den synvinkeln att
departementschefen i direktiven närmast skjuter in sig på denna grupp - visar
det sig att dessa brott står för den absolut största ökningen. Det är också
beträffande dessa brott som inslagen av en ökad hänsynslöshet och förslagenhet
är mest markant. En jämförelse mellan epokerna av den samhällsekonomiska skada
dessa brott orsakar torde göra bilden än mer skrämmande.

Markant
för det kriminalpolitiska reformarbetet under 60- och 70-talet har varit den
iver med vilken man omhuldat gärningsmannens inlegrilelsskydd och
rehabilitering. Reformer som tagit sikte på att stärka skyddet för tredje man
har lyst med sin frånvaro så till den milda grad att man näs-

Prop. 1980/81:201 110

tan glömt bort att rättssamhällets huvuduppgift är att
skydda den laglydiga allmänheten. Föreliggande utredning är ett utmärkt exempel
härpå. Såväl i direktiven som i utredningen föreslås ålgärder som framförallt
lar hänsyn till den misstänktes integritetsskydd. De skador för Iredje man, som
utredningen med öppna ögon konstaterar blir en följd härav, hänvisar man lättvindigt
till "att andra åtgärder måste till för atl tillvarata samhällsintresset
och samhällsskyddet". Som tjänstemän, som härtill uppgift att upprätthålla
allmän ordning och säkerhet, kan vi i längden inte acceptera detta ensidiga
synsätt. Redan nu måste vi erkänna att de rättsvärdande myndigheterna inte kan
garantera ett rimligt grundskydd för medborgaren. Bevisen härpå är många.
Efterfrågan på enskilda vaktbolags tjänster bara ökar och risken är stor att
olika former av medborgarkårer bildas för att skydda liv och egendom. Den
alltmer hårda attityden från gärningsmännens sida samt känslan av att "det
inget tjänar till" gör att det är stora problem få vittnen eller
målsägande att träda fram och vittna.

Mot denna bakgrund finner sektionen utredningens förslag i
hög grad verklighetsfrämmande. Atl i en lid av alltmer ökad brottslighet med beklämmande
låg uppklarningsprocent och där brottsligheten karaktäriseras av ökande
hänsynslöshet föreslå ålgärder som ytterligare skulle försvåra de rättsvårdande
organens möjligheter att uppdaga och beivra brott är närmast att anses som
ansvarslöst.

Med hänsyn till att riksåklagarens undersökning rörande tilllämpningen
av reglerna om anhållande och häktning i hög grad varit incitamentet till utredningsuppdraget,
borde utredningen mera kiiliskt ha granskat denna undersökning. Betecknande
för undersökningen är att den framförallt är kvantitativ. Undersökningen säger
inget om den anhållnes eller häktades personliga förhållanden. Bristen gör sig
mest gällande när utredningen diskuterar risken för fortsatt brottslig
verksamhet som häktningsgrund. Erfarenhetsmässigt kan sägas, att i de fall
denna grund åberopats rör det sig så gott som lOO-igt om misstänkta som dömts
ett flertal gånger för brott och klart manifesterat sin ovilja alt rätta sig efler
de normer samhället uppställt. Riksåklagarens utredning visar inte heller på
att nuvarande regler missbrukats. Utredningen vågar sig emellertid på atl
okritiskt påstå aft reglerna i viss mån missbrukats. Som skäl för detta
påstående anför man disproportionen mellan det stora antalet anhållande och
antalet häktade. Det är förvånande att utredningen inte istället dragit den uppenbara
slulsalsen att orsaken närmasl berott på noggranna utredningar som resulterat i
klarläggande beträffande misstankarna och undanröjande av kollusionsfaran.
Skäl lill häktning har också i många fall förfallit enär den misstänkte överlämnats
till annan samhällsvård. Härigenom har rättssäkerheten på ett tillfredsställande
sätt kunnat tillvaratas.

Sektionen avstyrker således utredningens förslag
framförallt av följande skäl.

-
Förslaget
skulle få en förödande effekt på möjlighelerna all uppklara brott.

-
Förslaget tar
inte i lillräcklig grad hänsyn till samhällsskyddet och skyddet för tredje man.

-
Förslaget
strider mot del allmänna rättsmedvetandet och inbjuder ungdomen till en ökad
likgiltighet för rättssamhället.

-
Förslaget
bygger på tankar och idéer som i stort saknar förankring i verkligheten.

-
Oni nuvarande
effektivitetsnivå skall bibehållas hos de rättsvärdande

Prop.
1980/81:201 III

organen
fordras för förslagets genomförande myckel större resursförstärkningar än
utredningen föreslår, vilket knappast kan accepteras under nuvarande
ekonomiska situation.

-
Förslaget innebar i vissa delar
påtaglig försämring av rättssäkerheten.

-
För ett stort antal personer
innebår förslaget, att rättsvårdande organ inte längre skulle kunna genom
ingripanden bryta den onda brottsspiral de befinner sig i.

Svensku polisförbundet: I
betänkandet läggs huvudvikten vid omtanken om den personliga integriteten för
den misstänkte med hänvisning till att andra åtgärder måste till för att
tillvarata samhällsintresset och samhällsskyddet. Ett mildare synsätt på
samhällsskydd kan väntas få stark negativ konsekvens med återverkningar som
redan i nuläget kommit till uttryck på skilda sätt.

Utredningen
tar enligt vår mening föga hänsyn till tredje mans situation i sammanhanget. Vi
anser att detta är ett förbiseende som inte kan accepteras. Rättssamhället är
till för att i första hand skydda den laglydiga allmänheten (tredje man) som
ju är den som främst drabbas av kriminaliteten i form av överfall, rån,
inbrott, misshandel, vandalism etc.

Det
är ju också ett faktum atl det många gånger år problem få vittnen alt träda
fram och vittna. Orsakema är bl.a. den rädsla för repressalier som vittnena
känner och där vi måste beklaga att dagens samhälle och polis inte räcker till
för alt garantera säkerhet för den enskilde. Vidare känner många vittnen
personligt obehag når de i vitinesbåset många gånger misstänkliggörs av främst
försvarsadvokaterna i dessas försök att få vittnena att framstå som mindre
trovärdiga.

Tredje
man drabbas ju hårt av kriminaliteten i form av allt högre och allt snabbare
ökade försäkringskostnader som drabbar dem eftersom brottsutvecklingen är
sådan den är i dag.

Risk
föreligger därför att det skapas ett misstroende mot såväl myndigheter som
samhälle och deras förmåga alt sörja för samhällsskyddet och den vanliga
människans integritet som ju också kränks genom brottsliga angrepp.

Ur
ett sådant misstroende riskerar man uppkomsten av olika former av medborgarskydd,
där man genom gemensamma insatser försöker verka för skydd av liv och egendom.
Företag och enskilda, som har ekonomisk möjlighet, har redan nu skaffat sig
skydd genom ordningsvakter eller väktare.

Svenska
polisförbundet anser att konsekvenserna av utredningsdirektiven dragits för
långt. Detta har resulterat i en alllför omfattande revision av bestämmelserna
samt alt nödvändig hänsyn icke lagits till effektiviteten i rättskipningen och
samhällsskyddet.

Riksåklagarens
undersökning tyder inle heller på att nuvarande regler missbrukals. Utredningens
konstaterande att elt stort anlal anhållanden gjorts utan åtföljande häktningsframslällan
måsle rimligtvis uttydas så all rättssäkerheten kunnat tillvaratas i en
noggrann utredning som utmynnat i ett fastläggande om att misstankar varit
obefogade eller atl bevis saknats i målet. I många fall kan den som varit
anhållen överiämnas till annan samhällsvård och med anledning härav har häktningsframslällan
icke gjorts.

Kommer
utredningens förslag alt genomföras innebär detta en genomgripande förändring
av polisens arbetsmetoder, arbetsmiljö och totala resursutnyttjande.

Prop.
1980/81:201 112

Utredningens
förslag, som innebär avsevärda begränsningar i möjligheterna att använda
personella tvångsmedel vid utredning om brott, läggs fram vid en tidpunkt, då
vi har i huvudsak följande situation inom rättsvården:

-
Brottsligheten är större än
någonsin och det finns en klar tendens till bmtalisering av brotten mot person
och egendom, en utveckling mot allt mer komplicerad och ofta organiserad
ekonomisk brottslighet, en mycket omfattande och i stora avseenden
okontrollerad narkotikahantering samt mycket starka och berättigade krav på
effektiva ingripanden mot miljöbrott.

-
Domstolar och polisen har stora
svårigheter att genomföra huvudförhandlingar och fömndersökningar i brottmål
på gmnd av att klientelet struntar i alt inställa sig på kallelse.

- Kriminalavdelningarnas
arbets bal an ser är mycket besvärande och

man måste göra långtgående prioriteringar, vilket medför att en betydande

del av allt grövre brottsanmälningar aldrig blir bearbetade.

Med
skärpa vill vi framhålla att i en utredning som "Häktning och anhållande"
som på ett sådant påfallande säll berör den enskilde polismannens motivation
för sill arbete och arbetsmiljö ska polisens personalorganisation vara
representerad. Detla för atl förhindra att intrycket av ulredningen i sin
helhet blir atl det är ett haslverk ulan kontakt med verkligheten.

Svenska
polisförbundet avstyrker således - med undantag av förslagen om lekmannamedverkan
och försvarsadvokats inträde - utredningens förslag.

Svenska
polisförbundet vill också instämma i det särskilda yttrande som avgivits av Eriandsson
och Morath.

Föreningen Sveriges frivårdstjänstemän:
Inledningsvis vill föreningen anföra att den finner utredningens förslag vara
positiva när det gäller att anhållandeliden förkortas: att kraven skarpes för
anhållande/häktning när "recidivrisk" åberopas; att överklagningsmöjligheterna
förbättras och atl offentliga försvarare inkopplas tidigare i rättsprocessen än
vad som nu är praxis.

Övervukarnas
riksförbund: Även om alltså vissa detaljer i förslaget kan ses som positiva,
anser Övervakarnas riksförbund att utredningens förslag i stort inte kommer att
förändra någol för våra klienter. Lagförslaget kommer främst atl kunna
utnyttjas av de socialt anpassade genom de begränsningar som ges och utslagningsmekanismen
kommer därigenom att verka ännu kraftigare.

SAK:
SAK anser att gripande, anhållande och häktning inte bör ske i större
omfattning än vad kravet på effektivitet i lagföringen påfordrar.

SAK
företräder den uppfattningen att nuvarande lagstiftning inom området borde ge
garantier för atl oskäliga ingripanden mot en för brott misstänkt person inte
sker. Därest till exempel häktning på grund av risk för fortsatt brottslighet
sker i för stor utsträckning - som utredningen syns mena - torde detta mera
bero på tillämpningen av lagen än på brister i densamma.

SAK
begränsar sitt yttrande över utredningens förslag till att i huvudsak omfatta
de avsnitt som direkt berör kriminalvården.

Dessförinnan
vill föreningen anmäla att den biträder de synpunkter som polismästaren Bengt
Erlandsson och länsåklagaren Axel Morath framfört i särskilt yttrande till betänkandel.

Prop.
1980/81:201 113

Vad
gäller betänkandets behandling av frågor med avseende på kriminalvårdssektorn
vill föreningen först med skärpa reagera mot uttalandel på sidan 137, sista
stycket, i betänkadet: "Någon vård eller behandling äger däremot inte rum
under häktningstiden." Att så lakoniskt avfärda den verksamhet som
dagligen bedrivs inom kriminalvårdens häkten måsle uppfattas som kränkande för
inte endast häklespersonalen ulan även för tillsynsmyndigheten och dessutom
bland annal innebära ett underkännande av intentionerna i den nya lagstiftningen
(SFS 1976:371 den 20 maj 1976) om behandling av häktade och anhållna m.fl.

SAK vill förvisso inte
använda vård- och behandlingsaspekten som ett argument för häktning av
individualpreventiva skäl men då utredningen hävdar att häktning generellt
innebär ökade risker för den misstänktes hälsa och utveckling, måsle
föreningen ifrågasätta om de sakkunniga jämte experterna försummat att sätta
sig in i den verksamhet av medicinskt, psykiatrisk och social karaktär som
bedrivs i häktena. Föreningen nöjer sig emellertid att beträffande det i
föregående stycke anförda citatet betrakta det som lapsus calami.

SAK
har i olika sammanhang haft tillfälle påtala statsmakternas och myndigheternas
slapphet och handlingsförlamhel vad beträffar vidtagandet av effektiva
åtgärder för atl bekämpa giftmissbruk, främst det av narkotika. Föreningen
konstaterar nu med oro hur utredningen genom direktiven i det närmasle
befriats från att befatta sig med alkohol- och drogproblemaliken. Denna
komplexa fråga anses vara förbehållen endast socialutredningen. SAK kan inte
acceptera elt sådanl "fögderitänkande" och beklagar brislen på ett
övergripande synsätt, särskilt då del gäller atl komma tillrätta med missbruk
som genom dess förödande skadeverkningar utgör ett hot mol ett stort antal
företrädesvis unga människors hälsa och sociala gemenskap. Frågan är alldeles
för viktig för att få bollas mellan rättsvårdens och socialvårdens bord.

Föreningen
skyddsvärnet i Stockholm: Häktning är en synnerligen djupt ingripande åtgärd
och borde därför tillgripas endasi i de fall syftena med ivängsingripande inte
kan tillgodoses på annat och för den misstänkte skonsammare sätt.

Som framgår av betänkandet
tillgrips för närvarande dock frihetsberövande i form av häktning i betydande
omfattning. En av anledningarna härtill torde vara alt för de vuxna misstänkta
inte finns något alternativ. I nuläget kan inte inom frivården den betryggande
övervakning ordnas som enligt 24 kap 3 8 rättegångsbalken möjliggör för den
misstänkte att vistas i frihet. Del är skyddsvärnets uppfattning att skulle en
sådan övervakning i betryggande former kunna ordnas, skulle redan med
nuvarande regler domstolar och åklagare i en hel del fall finna atl häktning
kunde underlåtas. Det många gånger otillfredsställande frihetsberövandet som
häktningen idag utgör kunde enligt skyddsvärnets åsikt inte obetydligt minskas
om fri-vårdsorganen erhöll resurser för ordnandet av en betryggande övervakning.

Svensku skyddsförbundet:
Svenska skyddsförbundel ansluter sig i huvudsak till de av utredningen
framlagda förslagen. Särskilt finner förbun-del förslaget om tillsynshem
tilltalande. Förbundet ansluter sig dock till polismästare B. Erlandssons och
länsåklagare A. Moraths synpunkter på att utredningsförslaget inte ger polis
och åklagare rimlig tid för atl i ett inledande skede göra del utredningsarbele
som behövs.

LO:
Utredningen föreslår i betänkandet åtgärder, som skulle komma att innebära att
antalet häktningar och anhållanden minskas. LO delar helt 8 Riksdagen 1980/81. I saml. Nr
201

Prop.
1980/81:201 114

uppfallningen alt sådana ålgärder är nödvändiga och alt anlalel
frihetsberövanden bör begränsas till situationer då de är påkallade av kravet
på effektivitet i lagföringen och samhällsskydd under lagföringstiden.

Sammanfattningsvis anser LO, alt utredningens förslag bör
läggas

till grund för lagstiftning.

Stuisunställdus förbund: Ulredningen föreslår i belänkandel
ålgärder som skulle komma atl innebära alt antalet häktningar och anhållanden
minskas. Förbundel delar helt uppfallningen om nödvändighelen av sådana
åtgärder och alt antalet frihetsberövanden begränsas till situationer påkallade
av kravel på effektivitet i lagföringen och samhällsskydd under lagföringstiden.
Som förbundel kommer att visa i det följande är emellertid utredningens förslag
på denna punkt ej acceptabelt.

Förbundet vill slutligen framhålla att behovet av åtgärder
för att minska antalet häktningar och anhållanden år så stort att ytterligare
överväganden bör göras för atl finna andra medel att nå etl sådanl resultat.

TCO: TCO
ställer sig bakom huvudprinciperna i de framlagda förslagen.

Organisationen vill emellertid starkt understryka att en fömtsättning för

att de föreslagna reformerna skall kunna genomföras är att erforderliga

personalresurser samt övriga resurser i form av lokaler etc ställs till förfo

gande. Om polisen och kriminalvården inte får erforderliga personalresur

ser faller förslagen hell. Etl genomförande av utredningens förslag innebär

en genomgripande förändring av bl.a. polisens arbetsmetoder, arbetsmiljö

och totala resursutnyttjande. Ett grundläggande krav ur arbetsmiljösyn

punkt är att polisens lokaler byggs om för att anpassas till den nya ordning

en. En sådan ålgärd måste effektueras innan lagen tråder i kraft.

SACOISR: Det år givetvis angeläget atl man så mycket som
möjligt begränsar de allvarliga ingripanden mot människors integritet som
anhållande och häktning innebär, och även för övrigt värnar om en fullgod
rättssäkerhet för de misstänkta. Ur dessa synpunkter är utredningens förslag
välkomna. Vissa av dem är också välmotiverade och förefaller realistiska,
medan andra väcker betänkligheter.

När det gäller de individualpreventiva skälen som grund
för häktning baserar ulredningen delar av sitt resonemang på ett tvångsomhänderlagande
enligt sociallagsliftningen. Med hänsyn till det pågående remissarbetet över socialulredningens
slutbetänkande och de ställningstaganden rörande tvångsåtgärder, som härvid kommer
att ske, går det ej alt ta ställning i denna fråga för närvarande.

SACO/SR biträder dock utredningens syn på atl häktning ej
kan motiveras utifrån enbart individualpreventiva grunder. En sådan åtgärd kan
som utredningen fastslår ej leda till någon förbättring eller rehabilitering.

1 dessa fall bör därför åklagarväsendet och
polismyndigheten åläggas en obligatorisk skyldighet atl informera den
socialvårdande myndigheten, varvid en eventuell lämplig frivillig vårdåtgärd
kan möjliggöras.

Vidare anser SACO/SR atl en kort häktningstid någon gång
kan vara en bättre inledning till skyddslillsyn än anstaltsbehandling. Det är
därför tveksamt om häktning aldrig bör komma ifråga vid tilltänkt frivårdspåföljd
(sid 156). Observera att "grava missbrukare av alkohol och narkotika"
enligt utredningen inte skall tas emot på tillsynshem.

Riksförbundet Nurkotikufritt sumhälle: Vi ansluter oss lill
en början helt till vad experterna Erlandsson och Morath i till betänkandet som
bilaga I

Prop.
1980/81:201 115

fogat
särskilt yttrande har uttalat. De synpunkler på vad ett genomförande av
utredningens förslag kan väntas medföra för möjlighelerna atl säkerställa
brottsutredning och lagföring, som däri har anförts, präglas av en mycket
realistisk uppfattning om de konsekvenser, som måsle befaras uppkomma, om man
så avsevärl, som utredningen har föreslagit, beskär möjligheterna till
anhållande och häktning för att därigenom minska antalet frihetsberövanden.

Vi
vill ifrågasätta om de skäl utredningen framfört för sitt förslag står i rimlig
proportion till de negativa verkningarna för andra medborgares säkerhet och
kostnaderna för landet.

Sammanfattningsvis
finner vi atl förslagels genomförande kommer att inverka mycket menligt på
möjligheterna att lagfora de för brott misstänkta, vilket i mycket stor
utsträckning torde inverka menligt på möjligheterna att rehabilitera
narkotikamissbrukarna. Vi finner det svårförståeligt att polisen skall arbeta
från ett ogynnsammare utgångsläge om dé medtagit en misstänkt som är drogpåverkad
än om denne inte varit drogpåverkad. Slutligen leder förslagets genomförande
till icke obetydliga kostnadsökningar, vilka beräknats alltför optimistiskt av
utredarna. Vi finner det angelägnare att använda dessa pengar till annat än
till att avsevärt reducera säkerheten för det överväldigande flertalet
medborgare.

2
Proportionalitetsprincipen

RÅ:
Utredningens förslag att lagfästaden s.k. proportionalitetsprincipen
tillstyrks. Det kan visserligen hävdas att denna princip följer av häktningsreglernas
utformning redan enligt nu gällande rätt (se t.ex. 24 kap I § sisla stycket RB).
Som jag inledningsvis har anfört bör reglerna om straffprocessuella frihetsberövanden
utformas efter en avvägning mellan den enskildes och det allmännas intressen.
Vid denna intresseavvägning bör särskild hänsyn tas till den förväntade
påföljden. Riktmärket bör vara att häktning förbehålls de fall när brottet i
det konkreta fallet kan antas förskylla frihetsberövande påföljd. För att
undvika att häktning tillgrips när endast villkorlig dom eller skyddstillsyn
kan förväntas torde en uttrycklig regel som tar sikte på disproportionen mellan
det straffprocessuella frihetsberövandet och påföljden för brottet vara av
värde.

Överåklagaren
i Göteborgs åklagurdistrikt: En ytterligare utvidgning av vad utredningen
benämner "proportionaliteten" är ej önskvärd. En lämplig
intresseavvägning kan redan ske med tillämpning av gällande lagstiftning.
Utredarna håller ej heller här isär att syftet med tvångsmedlen och
straffpåföljderna är helt olika.

Tvångsmedlens
ändamål är att säkerställa rationell fömndersökning och lagföring samt
tillgodose den omedelbara skyddsaspekten, under det att påföljderna skall syfta
till den dömdes rehabilitering och stödja den allmänna laglydnaden.
Välgrundade häktningsskäl föreligger således många gånger även om den slutliga
påföljden blir en skyddstillsyn. För övrigt kan påpekas att domstolarna kan
utdöma skyddstillsyn för brottslighet som i och för sig skulle ha resulterat i
ovillkorligt frihetsstraff, med motivering att hänsynen till allmän laglydnad
redan blivit tillgodosedd genom att den dömde varil häktad under
utredningstiden. Allmänpreventionen kunde i

Prop.
1980/81:201 116

dessa
fall, om ulredningens förslag ginge igenom, framtvinga domar på frihetsstraff.

Länsåklugurmyndigheien
i Stockholms län och Gotlands län: Häktning

är enligl nu gällande lag inte obligatoriskt. Delta uttrycks genom att RB

24:1 använder uttrycket "må häktas".

I
praxis har man i detta uttryckssätt funnit stöd för att tillämpa häktning på
ett sådant sätt all direkl stötande effekter ej uppstår. Som exempel kan nämnas
att häktning inle sker eller får fortbestå i fall där utredningen kan antas bli
eller visar sig vara onormalt tidskrävande.

Utredningen
föreslår nu en särskild regel om proportion mellan olägenheten för den häktade
å ena sidan och sakens beskaffenhet och den antagliga påföljden å andra sidan.

Som
framgår av del föregående kan hänsyn i nu avsedda fall tas till de särskilda
förhållandena även med stöd av nuvarande lagstiftning. Detta gäller även
hänsynslagande till antaglig påföljd.

Mot
en särskild regel om sådant hänsynstagande harjag intet att erinra. Regeln bör
emellertid inte särskill nämna att avseende skall fästas vid den påföljd som
kan antas följa. Dels är valet av påföljd många gånger svår att förutsäga och
felbedömningar i detta avseende kan leda till olyckliga resultat, dels kan
andra faktorer vara väl så vikliga som påföljdsfrågan när det gäller att avgöra
om häktning ler sig rimligt i en viss situation.

Bättre
vore att föreskriva att hånsyn skall tas lill "sakens beskaffenhet och
omständigheterna i övrigt". Detta skulle lämna lagtillämpningen önskvärt
utrymme att beakta alla de faklorer som kan tänkas spela in.

Länsåklugurmyndigheien
i Koppurbergs län: Även om jag icke anser mig kunna biträda förslagel till
ändring av reglerna rörande återfallsrisk som häktningsgmnd bör någon
begränsning av antalet häktningar på denna grund kunna ernås genom tillämpning
av den föreslagna proportionalitetsregeln i 3 §. Härigenom vinnes också en
anpassning till domstolarnas praxis beträffande påföljden vid återfall.

Länsåklugurmyndigheien
i Älvsborgs län: Som ovan anförts tillstyrks föreslagna formuleringen i paragrafens
första stycke. Emellertid betyder detta icke atl jag instämmer i uttalandet i
betänkandet att häktning i allmänhet inte bör ske om påföljden väntas bli
kriminalvård i frihet eller bara kortare frihetsstraff. Om ej häktning - eller
anhållande, som ju enligt utredningen fömtsätter fulla häktningsskäl - kan ske
i den stora mängd av brottmål, där kriminalvård i frihet eller kortare
frihetsstraff kan förväntas, även om alldeles tydlig återfallsrisk, flyklfara
eller kollusionsrisk föreligger, kommer sannolikt den brottsutredande
verksamheten att försvåras och uppklaringsresultatel bli än sämre ån för
närvarande.

Sveu
hovrätt: Redan av nu gällande lagregler beträffande häktning måste anses följa
att en inlresseavvägning skall göras mellan brottets beskaffenhet, väntad
påföljd i det enskilda fallet och det lidande och obehag som häktning innebär
för den misstänkte. Utredningen har föreslagit att en uttrycklig regel om
intresseavvägning skall inskrivas i lagen. Hovrätten ifrågasätter om en lagregel
så allmänt hållen som den föreslagna lämnar någon egentlig ledning för
lagtillämpningen. Däremot tillstyrker hovrätten att elt stadgande införes, att
tillsyn eller anmälningsskyldighet i stället för häktning skall användas, om
skål för häktning förekommer men syftet kan tillgodoses genom tillsyn eller
anmälningsskyldighet.

Stockholms
tingsrätt: Utredningen föreslår lagfästandet av en proportionalitetsprincip,
enligt vilken häktning inte får ske om därigenom skulle uppstå missförhållande
mellan, å ena sidan, olägenheten för den misstänk-

Prop.
1980/81:201 117

te
och, å andra sidan, sakens beskaffenhet och den påföljd som kan antagas följa å
brottet. En sådan princip torde redan nu allmänt beaktas i praxis. Principen
framstår för övrigt som självklar. Om man däremol, såsom uttalas i betänkandet,
i denna princip lägger, att häktning inte skulle kunna ske då den väntade
påföljden är kriminalvård i frihet eller elt helt kort fängelsestraff måste
man anses ha gått för långt. Visserligen kan dessa fall ofla ge anledning till
återhållsamhet med frihetsberövanden, men det finns likväl situationer då
häktning måste kunna ske. Ett exempel härpå är då frihetsberövande tillgrips
för atl avbryta en pågående seriebrottslighet och avlägsna den misstänkte ur en
för honom skadlig omgivning. Att avslå från häktning i ett sådant fall vore
otillbörligt även mot den misstänkte själv, enär han då kunde fortsätta att
samla på sig brott och för varje nytt brott riskera straffskärpning. Ehuru det
självfallet inte kan beaktas vid beslutet om häktning kan häktning dessutom i
vissa fall öka möjligheterna att ådöma kriminalvård i frihet. Så kan
exempelvis ske då påföljden av hänsyn till allmän laglydnad normalt borde
bestämmas till ett kortare fängelsestraff men då individualpreventiva skäl
talar för en icke frihetsberövande påföljd. Även om det sålunda kan te sig som
en överloppsgärning att lagfästa en princip som redan lillämpas i praktiken
vill tingsrätten inte motsätta sig att sä sker under förutsättning att
principen inte ges den vidsträckta tolkning som utredningen föreslagit.

Göteborgs
dngsrätl: I det nu aktuella avsnittet förordar utredningen införandet av en proportionalitetsprincip,
som innebär all domstolen i det enskilda fallet skall göra en intresseavvägning
mellan å ena sidan olägenheten för den enskilde och å andra sidan sakens
beskaffenhet och den påföljd som kan följa på brottet. En proportionalitetsprincip
finner tingsrätten rimlig. Däremot kan tingsrätten inte instämma i utredningens
beskrivning av hur en sådan bestämmelse skall utformas och tillämpas.
Tingsrättens bedömning av olika inverkande omständigheter torde framgå av det
föregående. I bedömningen måste ingå även en värdering i det enskilda fallet
av risken för flykt, kollusion eller återfall och av samhällets intresse av att
risken inte förverkligas. En proportionalitetsprincip med sådanl innehåll torde
tillämpas redan idag.

Tingsrättens
uppfattning om ulredningens förslag rörande brottets svårhetsgrad vid recidivrisk
(avsnitt 10.2.2) och om tillsynens ineffektivitet gör att tingsrätten inte kan
instämma i uttalandet på s 156 ö om tillämpningen av proportionalitetsprincipen.

Polisstyrelsen
i Mulmö polisdistrikt: Den föreslagna proportionalitetsprincipen synes i sak
endast innebära en kodifiering av vad som redan till-lämpas i praxis. Av det
skälet saknar den föreslagna bestämmelsen nämnvärt praktiskt värde.
Utredningen menar, att häktning inte skall ske när man kan förvänta villkorlig
dom, skyddslillsyn eller kortare frihetsstraff. Det måste av naturliga skäl
finnas möjlighet att anhålla och häkta misstänkta personer på grund av flykt-
eller kollusionsfara även när påföljden kan tänkas bli ett kort frihetsstraff.
Lika uppenbart är att man skall kunna tillgripa anhållande och häktning även i
sådana fall då man räknar med att den misstänktes situation vid tiden för
huvudförhandlingen kan ha ändrats så att kriminalvård i frihet bedöms vara den
lämpligaste reaktionen. Man har här exempelvis den stora gruppen missbrukare
och vanebrottslingar på förmögenhetsbrottens område. Del bör i lagen klargöras
att proportionalitetsprincipen inte utgör hinder mot häktning i nyssnämnda
situationer.

Det
kan inte uteslutas atl samhällsskyddet i viss mån blir eftersatt om

Prop.
1980/81:201 118

proportionalitetsprincipen
drivs för långt. Konsekvenserna därav kan bli att en lagbrytare, som
manifesterat omfattande tidigare kriminalitet och visat klara återfallstendenser,
bara skall kunna häktas om det nya brottet är så allvarligt att del bör leda
till fängelse. Därmed skulle man faktiskt kunna hamna i den omöjliga
situationen att behovet av häktning på grund av risk för fortsatt brottslig
verksamhet gör att det nya brottet bedöms allvarligare än vad som eljest skulle
bli fallet. BRÅ vill vama för att förutsättningarna för häktning på detta sätt
kopplas till elt framtida val av frihetsstraff för brottet. Tvärtom kan just
häktningen och det obehag som den misstänkte härigenom utsätts för på grund av
brottet vara ett skäl för att döma till annan påföljd än frihetsstraff.

BRÅ
anser att det akluella brottets art och svårhetsgrad är en viktig omständighet
vid prövningen av om häktning skall kunna tillgripas vid recidivrisk. I denna
bedömning måste också vägas in om brottet ulgör återfall i samma slags brott.
Vilka brottskategorier som bör kunna föranleda häktning mäste grundas på
kriminalpolitiska värderingar. De straffsatser som bestämts för brotten kan i
viss mån sägas spegla det straffvärde som de åsatts. Anser man att frihetsberövande
tvångsmedel i många fall inte kan undvaras med hänsyn till samhällsskyddet och
de brottsförebyggande aspekterna, får man acceptera att de används även när
andra påföljder än fängelse kan komma att följa på brottet.

Utredningen
synes i och för sig inte heller tveka mot att tillgripa frihetsberövande
tvångsmedel vid brott som tillmäts relativt lågt straffvärde. Detta framgår av atl
häktning nära nog automatiskt skall ske, om någon som ställts under tillsyn
inte följer givna föreskrifter avseende kontrollen. Man kan i verkligheten
räkna med att frihetsberövande på detta sätl kommer att tillgripas i många
fall som sekundärt tvångsmedel.

Ledumoten
Arne Nygren (BRÅ): I den del av yttrandet som handlar om proportionalitet och
grunderna för häktning anser jag inte alt BRÅ tagit hänsyn till utredningens
statistik och enkätundersökningar, vad gäller riskerna för återfall i brott.
Redan i direktiven påtalades att praxis i detta avseende synes ha gått vida
längre än lagstiftningen menat. Delta bekräftas också av den enkätundersökning
utredningen presenterar. Den i särklass vanligaste häktningsgrunden har varit recidivfara,
som redovisas som ensam grund för 32 procent av besluten och i kombinationer
med flykt- och recidivfara i ytterligare 34 procent av besluten - d.v.s. totalt
i 76 proceni av fallen. Recidivfara torde med andra ord oftast vara en rent
slentrianmässig bedömningsgrund, och det är enligt min mening olyckligt att
BRÅ så ingående och så ofta återkommer till detta som motiv i sill utlåtande.
Jag anser att en bidragande orsak till denna utveckling varit att domstolarna
saknat effektiva och realistiska alternativ till häktning. Jag menar, i likhet
med utredningen, att häktning på denna grund sker i allför stor utsträckning.
Den borde begränsas till de fall där del från samhällsskyddets synpunkt är
oundgängligen nödvändigt att ingripa med frihelsberövande. Liksom vid
straffmätning och påföljdsval är det under lagföringen från rent
specialpreventiva synpunkter motiverat att tillgripa frihetsberövande i sådana
fall där det föreligger risk för fortsatt allvarlig brottslighet. Om brottsligheten
däremot inte ärav svårare art än att villkoriig dom eller skyddstillsyn kan
komma ifråga eller atl ett kortvarigt frihetsstraff kan förutses anser jag
inte att risk för fortsatt brottslighet som regel ska föranleda ett så allvariigt
ingrepp i den personliga integriteten som häktning.

Av
detta följer att jag inte delar BRÅs uppfattning och resonemang beträffande recidivrisken
utan hävdar att antalet häktningar på gmnd av risk för fortsatt brottslighet
bör kunna begränsas avsevärt.

Prop. 1980/81:201 119

Rättegångsutredningen: Vi tillstyrker förslaget att i
lagtexten införa bestämmelser om att den olägenhet som ett frihetsberövande i
form av häktning innebär måste stå i proportion till brottets beskaffenhet och
den förväntade påföljden. I stor utsträckning torde den föreslagna
bestämmelsen endast motsvara vad som tillämpas redan idag. Vi anser det dock
angeläget att man modifierar uttalandet i betänkandet (s 140) att häktning i
allmänhet inte bör få ske när den förväntade påföljden är villkorlig dom,
skyddstillsyn eller ett kortare fängelsestraff Del lorde ibland kunna vara
påkallat med häktning på grund av recidivfara, även om man vid häktningsförhandlingen
har anledning tro att det vid huvudförhandlingen kan komma att finnas skäl att
överväga kriminalvård i frihet. Som exempel kan nämnas att den misstänkte är
narkotikamissbrukare och får tillfälle till avgiftning under häktestiden, att
häktningen avbryter en pågående seriebrottslighet eller att den misstänkte
avlägsnas från en för honom skadlig miljö. Vidare måste det i vissa situationer
te sig stötande med hänsyn till kravet på effektivitet i lagföringen att sakna
möjligheter till frihetsberövande i fall av påtaglig flyklfara eller kollusionsfara,
enbart därför att exempelvis ett kortare frihetsstraff kan påräknas.

Sveriges
domareförbund: Utredningen inför en allmän regel för prövning av häktning, en proportionalitetsprincip.
Häktning må ej ske om därigenom skulle uppstå missförhållande mellan, å ena
sidan, sakens beskaffenhet och den påföljd som kan antagas följa å brottet.
Utredningen syflar såvitt framgår främst på sådana fall, där icke frihetsberövande
påföljd kan vänlas följa. Emellertid finns i allmänhet på
förundersökningsstadiet inte tillräcklig utredning för en säker bedömning av
påföljden. Det bör även beaktas, att det såsom tidigare påpekats inte sällan
förhåller sig så att icke frihetsberövande påföljd kan godtagas just mot
bakgrund av alt den tilltalade varit häktad viss lid. Vad som menas med
"sakens beskaffenhet" annat än som grund för påföljden är svårtlingat.
Likaså är uttrycket "olägenhet för den misstänkte" inte alldeles lätt
att väga in. Skall det bedömas objektivt eller med hänsyn till den misstänktes
personliga förhållanden från fall till fall? Enligl utredningens förslag kan
det bli sä att olägenheten för en bostadslös och arbetslös anges vara mindre
än exempelvis för en person, som ansvarar för skötseln av ett företag. Även i
fall där uppenbar flyklfara eller kollusionsfara föreligger kan olägenheten
vara stor och påföljden väntas bli jämförelsevis ringa. Följden av utebliven
häktning kan då i realiteten bli att samhållet uppger all låta vissa brott
följas av någon påföljd; när lagföring skall ske är den misstänkte ulom
räckhåll eller bevisen förvanskade.

Alt orimlig disproportion inte får föreligga mellan såkerhelsingripande
och sak torde redan nu gälla utan något uttryckligt stadgande. Vad utredningen
föreslär är så diffust och allmänt hållet, att det närmast framslår som en
välment truism. Förbundet anser att det föreslagna stadgandet som onödigt och
missvisande icke bör upphöjas till lag.

Utredningen föreslår i detla sammanhang även ett stadgande
med innebörd att - om skäl till häktning förekommer men syftet kan tillgodoses
genom tillsyn eller anmälningsskyldighet - sistnämnda tvångsmedel skall
användas. ,\ven detta framstår som en självklarhet. Förbundet motsätter sig
dock inte ett sådant stadgande.

Föreningen Sveriges åklugure: 24:3 första stycket föreslås
ändrat på det sättet att reglerna om restriktivitet när det gäller häktning av
unga, sjuka och havande kvinnor ersätls med en särskild regel om att proportion
skall föreligga mellan å ena sidan den olägenhet för den misstänkte som häktning
skulle orsaka och å andra sidan sakens beskaffenhet och den antagliga
påföljden.

Prop.
1980/81:201 120

Redan
enligt gällande lag kan vid avgörande av häklningsfrågor hänsyn tas till de
särskilda förhållandena. I 24:1 används uttrycket må häktas. I praxis har också
delta uttryckssätt tillämpats så att häktning ej skett om därigenom stötande
effekter uppstått. Vanligt är att häktning ej sker eller får fortbestå om
utredningen förväntas bli eller visat sig vara onormalt tidskrävande.
Föreningen anser därför att proportionalitetsbedömning i praxis sker i
nödvändig omfattning. Dock vill föreningen inte motsätta sig en särskild regel
om sådant hänsynstagande. Regeln bör emellertid inte särskilt nämna att
avseende skall fästas vid den påföljd som kan antas följa. Påföljdsvalet är
många gånger svårt för att inte säga omöjligt alt fömtsäga. Vidare kan andra
faktorer vara väl så viktiga när det gäller att avgöra om häktning är en rimlig
åtgärd ien viss situation. Bättre vore att föreskriva att hänsyn skall tas till
"sakens beskaffenhet och omständigheterna i övrigt". Detta skulle
lämna lagtillämpningen önskvärt utrymme att beakla alla de faktorer som kan
tänkas spela in.

Föreningen
Sveriges länspolischefer: Enligt föreningens uppfattning till-lämpas denna
princip redan nu.

Övervakarnas riksförbund:
Det kommer även i fortsättningen atl vara så alt de som redan är utslagna i
samhället i fortsättningen kommer att drabbas av häktning. Utredningen
föreslår att det i lagen skall införas uttryckliga bestämmelser som skall
innehålla att häktning inte får ske om påföljden för brottet kan förväntas
stanna vid kriminalvård i frihet eller ett mycket kortvarigt fängelsestraff. Vi
uppfattar denna del av förslaget som mycket positivt.

SACOISR: SACO/SR anser det
vara riktigt att elt så allvariigt ingripande som häktning skall stå i rimlig
proportion till brottets art och tilltänkt påföljd (24 kap 3 § RB). Likaså att
mindre ingripande tvångsmedel om möjligt bör prövas i första hand. Även vid
dessa måste man emellertid kräva att påståenden om recidivrisk eller fara för
undanhållande är väl underbyggda. Införande av mindre ingripande tvångsmedel
än häktning får inte leda till att det tolala användandet av restriktioner
vidgas.

3
Alternativ till häktning

3.1
Tillsyn

RÅ:
De av utredningen föreslagna reglerna om tillsyn vid recidivrisk och
anmälningsplikt vid flyktfara utgör värdefulla komplement till häktnings-reglerna.
Jag kan i huvudsak godta dessa förslag. Däremot kan jag inte biträda förslaget
att inrätta särskilda tillsynshem. Enligt min mening är det principiellt
oriktigt att vissa misstänkta skall bli föremål för straffprocessuellt
tvångsmedel därför att de är socialt avvikande. Att ordna inkvartering i dessa
fall får anses vara en allmänt samhällelig uppgift som del får anses närmast
ankomma på de sociala myndigheterna att fullgöra. Följderna av atl till
särskilda tillsynshem sammanföra påtagligt brottsbenägna personer har inte
berörts i belänkandet. Utredningens förslag i denna del är överhuvud inte
tillräckligt genomarbetat och bör inte föranleda lagstiftning. Utfallet av det
s.k. Sundsvallsförsöket manar inte till efterföljd. Del kan i anslutning
härtill framhållas atl tvångsmedel aldrig får användas av hänsyn till
myndigheternas bekvämlighet. Den misstänktes sociala situation bör inte
särskilt beaktas vid valel av tvångsmedel.

Prop. 1980/81:201 121

För att möjliggöra en bättre anpassning till förhållandena
i det enskilda fallet skulle man som alternativ till de av utredningen
föreslagna tillsynshemmen kunna tänka sig en ordning som innebär att den
misstänkte vistas på häktet endast under viss del av dygnet. Han skulle om
möjligt också i förekommande fall beredas tillfälle atl fortsätta sitt arbele
och eventuellt också besöka sin familj. Härigenom uppnår man - utan att ett
helt nytt tvångsmedel behöver tillskapas - samma fördelar som de av utredningen
föreslagna tillsynshemmen avses medföra. Häktning viss del av dygnet borde
också kunna användas vid övriga häktningsgrunder när förhållandena i det
enskilda fallel medger det. Den nu skisserade ordningen skulle medföra att
häktningsinstitutet bättre skulle kunna anpassas till förhållandena i del
särskilda fallet. Samtidigt skulle övergången mellan häktning och alternativen lill
häktning bli mera nyanserad. Fördelarna ur kostnadssynpunkt är uppenbara.

Överåkluguren i Göieborgs åklugurdistrikt: Såsom utredarna
beskrivit innebörden av begreppel "tillsyn" utanför lillsynshemmen
verkar det knappast vara fråga om en sådan i ordets språkliga betydelse.
Tillsynens syfte uppges vara alt förhindra fortsall brottslig verksamhet genom
att tillsynsmannen kontrollerar, att den misstänkte fullgör föreskrifterna att
vara tillgänglig på viss plats under viss tid som regel ej mer än "ett par
timmar". Denna form av tillsyn kallas "effektiv", men får anses
ha föga preventivt värde eftersom dygnet har 24 timmar och då tillsynen ej får kombineras
med föreskrifter innefattande krav på skötsamhet eller förbud mot missbruk av
alkohol eller narkotika eller i övrigl förbud mot handlingar eller beteenden
som allmänt är ägnade alt medföra risk för återfall. Även om föreskrifterna
kompletteras med krav och förbud av antytt slag är kontrollmöj-lighetema i det
närmaste obefintliga.

Skall fortsatt brottslig verksamhet effektivt förhindras
genom "tillsyn" måste det vara fråga om en synnerligen ingripande
övervakning, som framförallt har till uppgift att tvinga den misstänkte att
leva under ordnade förhållanden vad gäller arbete och bostad samt avstå från
narkotika och alkoholmissbruk. En sådan övervakning synes mer lämplig som
påföljd än för att trygga en utredning i brottmål. Många misstänkta kommer att
utebli från förhör och får då häktas med del arbetsbortfall och den merkostnad
mellanspelet krävt. Förslaget att införa tillsyn avstyrks. Vid detta ställningstagande
finns ej heller skäl att införa någon anmälningsskyldighel (RB 25:2).

Länsåklugurmyndigheien i Stockholms län och Gotlunds län:
Den som är föremål för utredning som avser brott av allvarlig art har
erfarenhetsmässigt en sänkt motståndskraft mot frestelsen att begå nya brott.
Återfall i brott efter ett tillsynsbeslul skulle enligt förslaget normalt leda
till häktning. Det kan mot bakgrund härav ifrågasättas om det föreslagna
systemet verkligen skulle leda till färre häktningar. Det är risk för att enda
skillnaden blir att häktningarna kommer att avse andra kategorier av
lagöverträdare än de som blir häktade enligt nuvarande system, d.v.s. de som
begår lindrigare men till antalet större brott skulle bli häktade i större
omfattning än f.n. Detta torde inte vara avsikten med förslaget.

För egen del avstyrker jag f.n. förslaget om tillsyn såsom
ett i rättegångsbalken inskrivet särskilt institut, utgörande ett alternativ
till häktning.

Länsåklugurmyndigheien i Koppurbergs län: Förslaget ger
upphov till tveksamhet i olika hänseenden.

Prop. 1980/81:201 122

Länsåklugurmyndigheien i Älvsborgs län: Såsom jag ovan
framhållit finnerjag ej skäl att minska möjligheterna alt häkta vid återfallsrisk
på sätt utredningen föreslagit. Delta utesluter icke att det kan vara
anledning att diskutera införandet av andra alternativ till häktning än de som
nu finns i form av övervakning enligt 24 kap 3 §. Detla kan gälla vissa fall
där idag häktning tillgripes, men också fall där häktningsskäl formellt
föreligger men häktning undvikes, enär åklagare eller domstol finner att
häktning vore en alltför ingripande åtgärd. Tillsynsinstitutet kan därigenom
leda till att förordnande om tvångsmedel totalt sett ökar.

Sveu hovrätt: En förutsättning för att domstolarna i
större utsträckning skall kunna förordna om tillsyn i stället för häktning är atl
tillsynsinstitutet vekligen fungerar effektivt och framstår som ett realistiskt
alternativ till häktning. Hovrätten vill starkt understryka vikten av att de
tillsynsmän som förordnas är tjänstemän med uppgift att kontrollera den
misstänkte och anmäla missbruk av tillsynen från den misstänktes sida till
åklagare eller domstol. En lagändring bör inle träda i kraft förrän
organisationen av tillsynshem och tillsynsman utbyggts i sådan omfattning atl
den fungerar på ett tillfredsställande sätt.

Hovrätten över Skåne och Blekinge: Den utformning
utredningen har givit tillsynsinstitutet kan hovrätten i stora drag ansluta
sig till. Det gäller också det sanktionssystem som utredningen föreslår skall
kunna tillgripas om den misstänkte undandrar sig den kontroll som tillsynen förutsätter
(25 kap 9 §). Utredningen uttalar att föreskrift som skall förenas med tillsyn
i många faU bör kunna få formen av en anmälningsskyldighet från den misstänktes
sida (s 160). Eftersom syftet med tillsynen är att förhindra fortsatt
brottslighet, är det enligt hovrättens mening viktigt att den misstänkte blir
föremål för effektiv uppsikt. Om dét angivna syftet skall tillgodoses, får
huvudregeln emellertid inte bli att vederbörande enbart åläggs anmälningsskyldighet.
I stället måste denna vara en intensiv övervakning med krav på mycket täta
kontakter mellan den misstänkte och den särskilt förordnade tillsynsmannen.
Hovrätten vill inte utesluta att i vissa fall enbart en anmälningsskyldighet
kan vara tillräckligt för att avhålla vederbörande från att begå nya brott.
Tillsyn i denna form kommer i praktiken inte att skilja sig från det
självständiga institutet unmälnlngskyldighet som utredningen föreslår som altemativ
till häktningsgmnden flyktfara (25 kap 2 §). Sistnämnda förhållande föranleder
hovrätten att ifrågasätta om inte tillsynsinstitutet skulle vara ett
tillräckligt alternativ till häktning vid såväl flyktfara som recidivfara. Det
synes hovrätten onödigt att belasta regelsystemet med ett självständigt
institut avseende anmälningsskyldighet, när uppenbarligen samma syfte som
detta institut skall fylla kan nås inom tillsynsin-slilutets ram.

Beträffande tillsynsinstitutet har hovrätten slutligen en
erinran av formell art. Benämningen tillsyn ger enligt hovrättens mening
associationer till påföljdssystemet. Det vore olämpligt om tillsyn skulle
uppfattas som en påföljd. Det kan i detta sammanhang erinras om att BRÅ i sin
rapport 1977:7 föreslår en ny påföljd benämnd tillsyn som ungefär skall
motsvara dagens skyddstillsyn. Likaså finns anledning fästa uppmärksamheten på ungdomsfängelsutredningens
aviserade förslag till tillsynsdom. Hovrätten vill därför ifrågasätta om inte
uttrycket uppsikt vore en mera adekvat benämning (se t.ex. 35-37 §§
utlänningslagen).

Stockholms tingsrätt: Den kontroll, som den under tillsyn
ställde skulle bli föremål för, skulle emellertid i huvudsak inskränka sig till
att han med

Prop. 1980/81:201 123

en eller annan dags mellanrum kontrollerades i sill hem av
en tillsynsman eller att han ålades att tillbringa nätterna i ett tillsynshem.
En på så sätt anordnad tillsyn torde inte i någon högre grad kunna hindra brotlsbenägna
personer från att fortsätta sin brottsliga verksamhel. Det lär heller inte vara
svårt för den misstänkte atl dölja den fortsatta brottsligheten för den som
utövar tillsynen. Tillsyn kan med hänsyn lill detta inte anses vara ell
tvångsmedel lämpat för personer med mera makerad brottslig läggning.
Visserligen skall anhållande eller häktning få ske om den som ställts under
tillsyn återfaller i brott. Detta skulle emellertid i praktiken innebära, alt
åklagaren eller domstolen i många fall nödgades besluta om en tillsyn, som
redan från början framstod som verkningslös, för att först då den misstänkte
återfallit och detta uppdagats kunna inskrida med anhållande eller häktning.
En sådan omgång vore utan förnuftig mening.

Om
tingsrätten sålunda ställer sig avvisande till tanken på tillsyn beträffande
personer med klar brottsbenägenhel vill tingsrätten inte bestrida att viss form
av tillsyn förtjänar övervägas såsom ett alternativ till häktning i fråga om
andra, vilkas brottsbenägenhel är mer måttlig eller vilka av hälso-eller
likande särskilda skäl lämpligen ej bör häktas. Det framstår stundom som en
brist i nu gällande lagstiftning alt för denna kategori icke ha annal
tvångsmedel att tillgå än övervakning enligt 24 kap 3 8 1 st RB. I dessa fall
kan säkerligen det överhängande häktningshot varmed utredningen förknippat
tillsynen tänkas bidra till att dé berörda avstår från vidare brolts-lighet.
Mot ett efter sådana linjer utformat tillsynsförfarande har tingsrätten inte någol
att invända.

Sammanfattningsvis
konstaterar tingsrätten i de frågor som nu genom-gåtts, att utredningens
förslag om minskade möjligheler lill häktning vid recidivfara inte kan godtagas
men att det förtjänar att övervägas att införa möjlighet att ställa misstänkta
personer under någon form av tillsyn i sådana fall där en dylik åtgärd med fog
framstår som tillräcklig för att avhålla från fortsatt brottslighet.

Göteborgs
tingsrätt: Tingsrätten har redan inledningsvis understrukit vikten av att
alternativ skapas till häktning. Utredningen anser sig i tillsynsinstitutet,
som syftar till att förhindra brottslig verksamhet, ha funnit ett sådant
alternativ. Tingsrätten kan dock inte inse hur en föreskrift för den misstänkte
att vid vissa tidpunkter vara tillgänglig exempelvis i bostaden eller på
arbetsplatsen i någon utsträckning skall kunna förhindra återfall i brott ens
om föreskriften följs. Enligt tingsrättens mening saknas all gmnd för
utredningens bedömning att den misstänkte "blir föremål för en effektiv
uppsikt" genom en sådan föreskrift, kontrollerad "varje eller varannan
dag". En intagning på tillsynshem av det slag som utredningen förordar
torde inte ha större effekt.

Tingsrätten avstyrker att utredningens förslag om tillsyn
genomförs och att häktning används som påföljd inom ett tillsynssystem vid
överträdande av föreskrift, om ett sådant system trots allt skulle komma till
stånd.

Med hänsyn till den allvarliga kritik som tingsrätten
riktat mot utredningsförslaget i denna del anser sig tingsrätten inte ha
anledning att närmare gå in på vad utredningen i övrigt anför i ämnet.

Domstolsverket:
Förutsatt att erforderliga resurser verkligen avdelas för tillsyn kan detta
institut säkerligen ersätta häktning i många fall. Belräffande en stor grupp
misstänkta kan det emellertid inte ske. Beträffande sådana misstänkta som är
alkohol- eller narkotikaberoende och som begår brott för att få pengar till
inköp av alkohol eller narkotika skulle tillsynen ofta bli

Prop. 1980/81:201 124

ett slag i luften.Detla gäller särskilt om man inte anser
del lämpligl alt placera dem på lillsynshem. Utredningen har ansett atl
ordningen på tillsynshemmen skulle slöras i alltför hög grad om detla klientel
placeras där. Domstolsverket delar den uppfattningen. Utredningen anser att man
måste nöja sig med övervakning genom tillsynsmän i dessa fall. Enligt domstolsverkets
mening måsle emellertid slutsatsen bli att häktning skall få ske när
tillfredsställande tillsyn inle kan anordnas.

Ledumoten Sven-Inge Söderberg (domstolsverket): Tillsynsinslitutel
med möjligheler till frivillig social rehabilitering bör vara tillämplig även
för alkohol- och narkotikamissbrukare. När grövre alkohol- eller narkotikamissbruk
föreligger ger utredningens förslag genom uttrycket "liknande fariig
beskaffenhet" i 24 kap 2 st möjlighet till häktning vid befarat återfall i
brott p.g.a. missbruket.

RPS: De personer som enligt utredningens förslag skall bli
föremål för tillsyn är erfarenhetsmässigt svårkontrollerade och saknar oftast
motivation för efterlevnad av föreskrifter. I realiteten torde tillsyn inte
medföra hinder för fortsatt brottslig verksamhet. Ej heller intagning i
tillsynshem torde komma att utgöra någol hinder i nu nämnt avseende. Även utredningen
synes hysa vissa tvivel inför förslagel, då den infört ett moment av hot om
omedelbar häktning av den misstänkte om denna åsidosätter i samband med
tillsynen lämnade föreskrifter.

Polisstyrelsen i Göteborgs polisdistrikt: Redan i dag vet
man att bland de till skyddstillsyn dömda är återfallsprocenten hög.
Utredningen synes inte ha presenterat några vägande skäl för att det föreslagna
institutet tillsyn skulle ge en bättre effekt i detta avseende. Den föreslagna
tillsynen genom besök i bostaden och i synnerhet på arbetsplatsen (s 158)
kommer säkerligen med fog av den som drabbas av sådan tillsyn att uppfattas
som etl kraftigt ingrepp i den personliga integriteten.

Polisstyrelsen är medveten om atl den dragna parallellen
mellan skyddstillsyn och den föreslagna tillsynen ej är adekvat. Det bör dock
framhållas att angelägenheten av atl undvika fortsatt brottslighet är lika hög
om inte högre vid den föreslagna tillsynen som vid påföljden skyddstillsyn.

Polisstyrelsen i Malmö polisdistrikt: Polisstyrelsen
ställer sig som tidigare nämnts negativ till förslagel om minskade möjligheter
till häktning vid recidivfara. Polisstyrelsen vill ändå något kommentera
utredningens förslag till altemativ till anhållande och häktning vid fara för
fortsatt brottslig verksamhel. De personer som enligt förslaget skulle komma atl
bli föremål för tillsyn är erfarenhetsmässigt svårkontrollerade och i avsaknad
av motivation för lämnade föreskrifters efterlevnad. Det är förvånande att
utredningen inte tagit något intryck av de resultat som uppnåtts vid
anordnande av övervakningstillsyn över den som dömts till skyddstillsyn eller
åtnjuter fri vård. I realiteten kommer tillsyn inte att medföra något hinder
för fortsatt kriminell verksamhet och ej heller kan intagning på tillsynshem
väntas få någon nämnvärd positiv effekt. Utredningen synes också hysa vissa tvivel
på förslaget och därför infört ett moment av hot om omedelbar häktning av den
misstänkte om denne begår nya brott eller åsidosätter i samband med tillsynen
lämnade föreskrifter. "Härigenom görs klart att samhället inte tolererar
att den som är föremål för lagföring fortsätter sin brottsliga
verksamhet."

Kriminalvårdsstyrelsen: De möjliga alternativen lill
häktning i dag är reseförbud och - beträffande vissa gmpper - övervakning.
Övervakning innebär, att det frihetsberövande som häktning utgör, ersätts med
en av den misstänkte medgiven uppsikt över honom. Erfarenhetema från övervak-

Prop.
1980/81:201 125

ningsinstitutet
är mycket begränsade eftersom sådan övervakning knappast alls förekommer i
tillämpningen. Utredningen har inte utrett varför möjligheten till övervakning
som alternativ till häktning inte använls i större utsträckning.

Såsom
styrelsen inledningsvis anfört finner styrelsen det vara angeläget att finna
alternativa åtgärder till de personella tvångsmedel som i brottsutredande
syfte står till förfogande idag och som innebär ett provisoriskt frihetsberövande.
Styrelsen kan emellertid inte tillstyrka utformnigen av det föreslagna
institutet på de sätt som utredningen tänkt sig. Det framstår som väl
optimistiskt att tro på en brottsförebyggande effekt enbart, såsom utredningen
föreslagit, genom korta sammanträdanden. Det är nödvändigt att ytterligare
resurser tillförs organisationen för att tillsynsinstitutet skall kunna
innehålla även positiva hjälpåtgärder.

BRÅ: Utrediiingens förslag
om tillsyn och anmälningsskyldighet ligger som inledningsvis antytts i linje
med de idéer om utbyggd kontroll i frihet som aktualiserats i den
kriminalpolitiska debatten. Sådan kontroll skall här fungera som alternativ
till häktning. De föreslagna tvångsmedlen innebär sålunda att man i erforderlig
utsträckning skall kunna begränsa den misstänktes rörelsefrihet utan att
behöva tillgripa frihetsberövande. Tillsyn skall enligt föreslaget kunna
användas vid risk för fortsatt brottslig verksamhet. Anmälningsskyldighet
skall tillgripas när de föreligger flyktfara och den skall eventuellt kunna
förenas med reseförbud. BRÅ ansluter sig i princip till utredningens idéer om
alternativa tvångsmedel.

Förslaget
att tillsyn skall kunna användas vid brott, för vilkel är stadgat fängelse i
ett år eller däröver, förefaller väl avvägt. De brott som sålunda faller
utanför institutets tillämpning - rena bötesbrott och brott som har böter eller
fängelse i straffskalan - kan alllmänt betecknas som mindre brott. Den risk för
fortsatt brottslig verksamhel som kan föreligga, när någon sätter t.ex. snalleri
eller reslaurangsnyltning i system, motiverar inte personella tvångsmedel. Det
är däremot av stor vikt att det straffrättsliga ingripandet i dessa fall sker
så snabbt att det i praktiken inte blir möjligt för den misstänkte att
återfalla i brott under handläggningstiden. Är brottslighet av denna art mera
omfattande kan det dock finnas skål att vid en samlad bedömning anse att
gränsen för ringa brott passerats, varvid förutsättningar kan finnas för
häktning eller tillsyn.

Den
aktuella frågan gäller dels vilket tillämpningsområde man i praktiken bör ge
åt tillsyn, dels hur detta institut bör utformas.

Med
BRÅs förut intagna ståndpunkt bör tillsyn användas i sådana fall då recidivrisken
inte bedöms vara så stor alt häktning inte kan undvikas. Detta innebor i
förhållande lill utredningens förslag en begränsning av tillämpningen eftersom
utredningen generellt räknar med att tillsyn skall användas i stället för
häktning vid brott på vilka inte kan följa fyra års fängelse.

BRÅ
anser liksom utredningen atl tillsynen inle skall förbindas med andra villkor
än en skyldighet för den misstänkte all under bestämd lid vara tillgänglig på
viss angiven plats. Institutet måsle bygga på konlroll vars intensitet och
omfattning är från början bestämd. Om man skall kunna uppnå det avsedda syftet
att förhindra fortsatt brottslig verksamhet, måste man räkna med tämligen
intensiv kontroll. Självfallel är del i praktiken omöjligt att göra kontrollen
så fullständig att recidivrisken helt elimineras, inte ens om tillämpningen av
institutet begränsas så som BRÅ föruisätter. Ell vill-

Prop. 1980/81:201 126

kor för att tillsynen skall kunna fungera som tvångsmedel
är också att effektiva åtgärder snabbt kan sättas in när den misstänkte
åsidosätter sina skyldigheter.

Tillsynens uppgift bör vara atl kontrollera den
misstänktes förhållanden under brottsutredningen och tiden för lagföringen i
syfte att hålla honom tillgänglig för utredningen och förhindra fortsatt
brottslighet. Sådan kontroll bör kunna ske enligt vissa givna regler,
oberoende av sociala skillnader bland de misstänkta. En annan sak är att
intensiteten i kontrollen kan behöva bli starkare i vissa fall, beroende på att
risken för återfall här bedöms vara större än i andra. Häktning som innebär den
mest ingripande kontrollen kan inte heller undvaras som primärt tvångsmedel.

Länsstyrelsen
i Blekinge lån: Som alternativ till häktning och anhållande föreslår
utredningen tvä nya tvångsmedelsinstitut - tillsyn genom kriminalvårdsstyrelsen
och anmälningsskyldighet hos polisen. De två nya tvångsmedlen avses ersätta
övervakning och reseförbud. Under vissa förutsättningar skall tillsynen
förenas med placering i lillsynshem. För att fullgöra tillsynen skall särskilda
tillsynsmän förordnas. De föreslagna nya tvångsmedlen kan enligt länsslyrelsens
mening knappast bli realistiska allernaliv till nuvarande tvångsmedel. Som
framgår av yttrandena från polismyndigheterna arman också mycket skeptisk till
de nya institutens effektivitet och användbarhet i det praktiska arbetet.

Polisstyrelsen
i Karlshamns polisdistrikt: Enligt betänkandet förordas att de processuella
tvångsmedlen kompletteras med alternativ lill häktning. Detta alternativ
skulle vara tillsyn och tillsynshem med kontroll genom särskilda tillsynsmän.
Polisstyrelsen kan icke finna alternativet realistiskt, enär kriminalvårdens
resurser i dag icke ens är tillräckliga för att kunna tillgodose kraven på en
funktionell frivård och tillfredsställande övervakning under permissioner.

Rättegängsutredningen: Som ovan nämnts ställer vi oss
negativa till förslaget om minskade möjligheter till häktning på grund av risk
för fortsatt brottslighet. Om man behåller nuvarande regler på detta område,
hindrar detta emellertid inle alt man kan överväga meningsfulla alternativ till
häktning. Det föreslagna tillsynsinslitutel förefaller, framförallt genom sin
mer genomtänkta och reglerade utformning, i delta sammanhang ha vissa fördelar
framför den nuvarande möjligheten till övervakning enligt 24 kap 3 § 1 st RB.
Tillsynen torde främst kunna vara av värde i vissa fall där man kan befara att
den misstänkte kommer atl undandra sig lagföring. Däremot vill vi starkt
ifrågasätta om tillsynen praktiskt sett kommer att ha någon större betydelse
när del gäller att avhålla misstänkta från fortsatt brottslighet i väntan på lagföringen.

Sveriges domareförbund: Förbundet har myckel svårt atl
föreställa sig att en sådan tillsyn kan bli ett realistiskt alternativ till
häktning vid risk för fortsatt brottslighet. Förbundet vill erinra om att det
finns anledning räkna med att många av de misstänkta som kan förmodas bli
aktuella för sådan tillsyn redan står under övervakning av samhället, antingen
såsom dömda lill skyddstillsyn eller såsom villkorligt frigivna. Att ersätta
övervakningen med tillsyn eller möjligen låla båda tillsynsformerna löpa
jämsides synes verklighetsfrämmande, och detta betraktelsesätt måste även gälla
för del fall all den misstänkte intas i tillsynshem. Många brott begås av
narkotikaberoende brottslingar och för dessa är drivkraften alt begå brott så
stark alt tillsyn omöjligt kan utgöra ett tillförlitligt skydd mot fortsatt
brottslighet. 1 många fall skulle tillsynen därför endast innebära att
häktningen

Prop. 1980/81:201 127

sköts fram i tiden, medan samtidigt ökad risk uppkom för
att den misstänkte skulle ådraga sig ytterligare brottsbelastning.

I detta sammanhang vill förbundet ifrågasätta om inte
anmälningsskyldighet i vissa fall kan ersätta häktning också då recidivfara
men inte flyklfara föreligger.

Sveriges odvokuisumfund: Samfundet godtar principen om
tillsyn. Del är emellertid oklart om denna anordning som den beskrivits i
utredningen kan fylla sin funktion på ett tillfredsställande sätt.

Föreningen
Sveriges åklugure: Så som begreppet tillsyn utanför tillsynshemmen beskrivits
i utredningen verkar det inte vara fråga om tillsyn i ordets språkliga
bemärkelse. Tillsynens syfte uppges vara att förhindra fortsatt brottslig
verksamhet genom att tillsynsmannen kontrollerar att den misstänkte fullgör
föreskriften att vara tillgänglig på viss plats under viss tid som regel ej mer
än ett par timmar. Tillsynen får ej kombineras med föreskrifter innefattande
krav på skötsamhet eller förbud mot missbruk av alkohol eller narkotika eller
andra beteenden som är ägnade att medföra risk för återfall i brott. För
misstänkta som lever under besvärliga sociala förhållanden föreslås
tillsynshem, vars ordningsregler ej bör utformas så att de inkräktar på de
intagnas möjligheter atl sköta ett arbete eller i rimlig utsträckning disponera
över sin fritid. Enligl föreningens mening är det uppenbart att tillsyn sådan
den föreslås bedriven utanför tillsynshemmen inte är något verksami alternativ
till häktning på grund av recidivfara.

Föreningen avstyrker sålunda f.n. förslaget om tillsyn
såsom ett i rättegångsbalken inskrivet särskilt institut utgörande ett altemativ
till häktning. Föreningen anser å andra sidan att förslaget att inrätta
tillsynshem och att i övrigt kunna få hjälp av tillsynsmän med vissa
övervakande och kontrollerande funktioner inte saknar positiva drag. En
möjlighet vore att - åtminstone försöksvis inom någon region av landet - bygga
ut en organisation av den art utredningen föreslår. Då skulle inom ramen för
nuvarande lagstiftning en försöksverksamhet med en praktisk tillämpning av
reglerna i 24:3 om övervakning såsom alternativ till häktning kunna genomföras.
Ett sådant försök skulle kunna ge besked om bärigheten i utredningens förslag.

Föreningen Sveriges länspolischefer: Förslaget i denna del
är diffust och synes vara otillräckligt utrett.

Nedre Norrlandssektionen (Föreningen Sveriges poUschefer):
Utredningens förslag att införa tillsyn som ett alternativ till häktning synes
vara en ren skrivbordsprodukt utan förankring i det praktiska livet. Förslaget
kräver ett enormt behov av omedelbara resurser, som inte inom överskådlig tid
skulle kunna tillgodoses.

Lagen om omhändertagande av berusade personer, som tillkom
under förutsättning att de bemsade omhändertogs inom sjukvårdens ram byggde på
liknande orealistiska resonemang. Beträffande denna lag räknar man inte med
att kunna tillskapa de behövliga resurserna ens i ett lioårsperspek-tiv. Det
finns därför ingen anledning att återupprepa ett liknande misstag.

Dessutom synes det tveksamt ur principiell synpunkt, att
tillskapa ytterligare en tillsynsorganisation vid sidan av redan befintliga.
Såväl inom kriminalvårdens, nykterhetsvårdens och barnavårdens som inom den
psykiatriska vårdens ram finns idag olika former av mer eller mindre kontrollerande
funktioner. Dessa funktioner bör räcka med tanke på att det till övervågande
delen är samma klientel som tillsynshemmen är tänkta att betjäna.

Prop. 1980/81:201 128

Norra Norrlandssektionen (Föreningen Sveriges polischefer):
Utredningen förordar att de processuella tvångsmedlen kompletteras med alternativ
till häktning som inte skall innebära frihetsberövande men som innefattar
långtgående kontroll i form av tillsyn varvid särskilda tillsynsman skall
utses. Man föreslår även att särskilda tillsynshem skall ordnas.

Erfarenheter av tillsyn inom andra områden, t.ex.
kriminalvården och samhällsvården är oerhört nedslående i vad avser tillsynens
effektivitet som avhållande faktor. Kriminalvården av idag har uppenbarligen inte
de resurser som är erforderiiga för att klara av tillsynen som kriminalvårdsreformen
innebär. Återfall i brott under permissionen och frivård har ökat. Inte ens
gentemot detta klientel kan samhället skydda medborgaren i godtagbar grad.
Utredningen borde i någon utsträckning ha undersökt nuvarande tillsynsformers
effektivitet innan man kommit med förslaget. Då hade utredningen förmodligen
själv kunnat konstatera, att förslaget förutsätter en enorm utökning av
kriminalvärdens resurser. Ett absolut krav för genomförande av utredningens
förslag i denna del är, att tillräckliga resurser tillskapas innan lagen
träder i kraft.

Det är föga sannolikt att alternativet tillsyn kommer att
medföra mindre antal anhållanden och häktningar.

Med hänsyn till återfallsförbrytarens dokumenterade
obenägenhet atl rätta sig efter föreskrifter är det mera troligt att antalet
anhållanden och häktningar ökar om utredningens förslag accepteras.

Svensku polisförbundet: Alt en person av åklagare/domstol
erhållit ett föreläggande om tillsyn är verkligen ingen garanti för att
vederbörande kommeratt avhålla sig från brott. Det nu tillämpade fri
vårdssystemet inom kriminalvården har ofta visat sig fungera mindre bra, främst
därför att många av de till frivård dömda personerna inte har eller kan
mobilisera en vilja att avhålla sig från brott.

Enligt
utredningens förslag ska den som erhållit tillsyn, omgäende också erhålla en
tillsynsman. Detta måste komma att innebära någon form av jourverksamhet inom
kriminalvården som har ansvaret för tillsynen. Vi ifrågasätter om inte epitetet
tillsyn kan komma att få till följd ett större antal häktningar än vad som i
dag föreligger. Anledningen till denna vår misstro är att ett fåtal kan komma
att följa de föreskrifter som meddelats honom/henne. Vid försummelse av
föreskriften kan personen ifråga anhållas och senare häktas.

Den pågående delgivningsutredningen visar också att ett
stort antal personer som på något sätt är eftersökta har en benägenhet att
vilja hålla sig undan. Med de resurser, som i dag slår till polisens
förfogande, har det visat sig svårt att på kort tid få tag i eftersökta
personer.

Föreningen Sveriges frivårdstjänstemän: Föreningen ställer
sig tveksam till införandet av ett "tillsynsinstitut" av det slag
utredningen föreslagit.

Föreningen anser att utredningen har en orealistisk
föreställning om vad korta kontakter med en tillsynsman kan innebära både av
kontroll och stöd. Beskrivningen av tillsynen som "effektiv uppsikt"
och "långtgående kontroll" som skall "syfta till att förhindra
fortsatt brottslighet" inger felaktiga förväntningar. Varje frivårdare
och övervakare erfar snart att det är det långsiktiga pedagogiska arbetet med
att påverka den övervakades värderingar, självförtroende m.m. som man i
gynnsamma fall kan uträtta via en god personlig relation, samt de konkreta
förändringar som kan åstadkommas i de sociala förutsättningarna som ger bäst
resultat. Tillsynsuppdragen kommer att bli tämligen kortvariga - åtal skall
väckas inom en månad - vilket i och för sig är bra men bara ger tillfälle till
ytkontakter.

Prop. 1980/81:201 129

SAK: Beträffande tillsynsinstitutet vill SAK göra en
jämförelse med kriminalvårdsanstalternas frigivningspermissioner enligt 33 § KvaL.
Under dessa permissioner är den intagne regelmässigt utsatt för kontroll och
har föreskrifter om daglig kontakt med företrädare för kriminalvården,
lek-mannaövervakare eller andra konktmän, exempelvis vid arbetsförmedlingarna.
Erfarenheten visar all dessa frigivningspermitienter ofla oklanderligt skött de
föreskrivna kontakterna på dagtid, medan de nattetid varit engagerade i
omfattande brottslig verksamhel i de gamla gängen.

SAK ifrågasätter om föreslagen tillsyn kan bli ett
meningsfullt substitut till häktning. Sannolikt kommer det i flertalet fall
innebära risker för fortsatt brottslig verksamhet, särskilt vad gäller
narkotikaberoende misstänkta. SAK avstyrker därför förslaget om tillsyn.

Med anledning av vad ovan framförts får SAK avstyrka
utredningens förslag belräffande tillsyn och dess variant tillsynshem och
istället föreslå att ett annat institut, nämligen villkoriig häktning, införs
som ell alternativ till häktning.

Parentetiskt vill SAK till slut påtala risken för atl
begreppsförvirring kan uppslå vid valel av ordet tillsyn. I
ungdomsfängelseutredningen föreslår man påföljden tillsynsdom och inom
kriminalvården finns befattningen tillsynsman etablerad sedan många år.

LO: För sådana som på sannolika skäl är misstänkta för
mindre allvarliga brott bör enligt LOs uppfattning ett sådant
tillsynsinstrument införas. Det föreslagna systemet torde kunna fungera väl för
denna grupp särskilt som det är utformat med ett häkningshot i fall den
misstänkte inte uppfyller kravet på tillgänglighet.

SF: Statsanställdas Förbund har funnit utredningens
förslag till nytt tvångsmedel värt alt genomföra i vissa fall. För sådana som
på sannolika skäl är misstänkta för lindrigare brott och vilka inte förulsälles
fortsätta sin brottsliga verksamhet bör etl tillsynsinstrument införas
innebärande atl den misstänkte är tillgänglig på viss tid och plats. Förbundet fömtsätter
därvid att vederbörandes sociala situation beträffande bostad och anställning
är tillfredsställande. Det föreslagna systemet torde kunna fungera väl för
denna grupp framför allt om det är utformat med etl häktningshot i fall att den
misstänkte inte uppfyller kravet på tillgänglighet.

SACOISR:
Förslaget om tillsyn kan däremot inte tillstyrkas. Det upplevs som en
teoretisk konstruktion med överhängande risk för totalhaveri vid konfrontation
med verkligheten. Utredningen har en orealistisk föreställning om vad korta
kontakter med en tillsynsman kan innebära både av kontroll och stöd. Även om en
person finns tillhands i sin bostad eller infinner sig hos tillsynsmannen
varje dag, är han fullt kapabel att bedriva brottslig verksamhet under dygnels
övriga timmar. Beskrivningen av tillsynen som "effektiv uppsikt" och
"långtgående kontroU" som skall "syfta fill att förhindra
fortsatt brottslighet" inger felaktiga förväntningar. Varje övervakare och
frivårdare vet att det som möjligen kan verka brottsförebyggande i ett
övervakningsförhållande är det långsiktiga pedagogiska arbetet med att påverka
den övervakades värderingar, självförtroende m.m. som man i gynnsamma fall kan
uträtta via en god personlig relation samt de konkrela förändringar som kan
åstadkommas i hans sociala förutsättningar. Även det senare fordrar god
kontakt och tid för motivation och uppföljning. Tillsynsuppdragen kommer att
bli tämligen kortvariga - åtal skall väckas inom en månad - vilket i och för
sig är bra, men bara ger tillfälle till ytkontakter.

9 Rikstlagen 1980/81. I .saml. Nr 20!

Prop. 1980/81:201 130

Kombinationen konlroll-hjälp har fåll kraftig slagsida i förslagel.
Det är bra att ställa krav på den enskilde individen men dessa skall vara
avpassade efter individens förmåga och ge utdelning genom atl han
"lyckas". Krav, föreskrifter eller villkor som bara upplevs som
självändamål, trakasserier eller byråkratiskt krångel leder till passivitet
eller sabotage. De erbjudanden om hjälp och stöd som tillsynsmannen skall ge
kommer på något sätt i dåligt sällskap med en sådan form för kontroll.
Eftersom den kurativa kontakten är frivillig kommer den lätt bort medan den
misstänkte "under häktningshot" fullgör inställelsen hos
tillsynsmannen "var eller varannan dag" eller sitter hemma för
inspektion "ett par timmar". Genom att anmälningskyldighet skall
användas då man tror all den misstänkte skall medverka, blir tillsyn allemativet
för de som redan är negativt inställda till myndighelema eller har massiva
sociala problem.

Utredningen säger heller ingenting om hur de misstänktas
totala sociala situafion skall bli mindre broltsfrämjande. Den lilla sektor som
en tillsynsman (övervakare, frivårdare) råder över spelar förmodligen rätt lilen
roll. Bostadsbrist, segregation, brist på sysselsättningsmöjligheter, olust,
tristess, flykt in i missbruk skapar nya brottslingar medan tillsynsmannen jagar
de gamla.

Tillsyn som alternativ till anhållande ler sig av angivna
skäl än mindre meningsfullt. - 1 stället för den olyckliga sammanblandning av
närvarokontroll och personlig relation som tillsyn utgör, bör man nöja sig med
institutet anmälningsskyldighel, i vissa fall utvidgad till skyldighet att bo
i lillsynshem.

Kriminalavdelningen
(Karlskrona poUsdisirikt): Som altemativ till häktning föreslås tillsyn och
tillsynshem, som skulle handhavas av kriminalvården. Med kännedom om alt kriminalvårdsanstallerna
fungerar som narkotikacentraler och atl kriminalvårdsstyrelsen ej kan
förhindra att en stor del av landets grova brottslingar ständigt befinner sig
på fri fot efter rymning eller underlåtenhet att inställa sig efter permission
måste man hysa starka tvivel på att den föreslagna ordningen skulle fungera.

SAK: I stället för de av utredningen föreslagna
alternativen till häktning vill SAK föreslå villkorlig häktning som skulle
kunna lillämpas för varje misstänkt vars sociala förhållanden - bostad, arbele,
samhällsförankring etc - utgör skälig grund för etl mindre ingripande
tvångsmedel än vad häktning innebär. Villkorlig häktning skulle kunna förenas
med föreskrifter såsom anmälningsplikt hos polismyndighet, reseförbud eller annal
villkor. Därest villkorligt häktad skulle bryta mol föreskrifterna eller
innebörden i övrigt av den villkorliga häktningen skulle domstol på åklagarens
begäran kunna låta den villkorliga häktningen övergå i häktning.

3.2 Anmälningsskyldighet

RÅ: Reglema om anmälningsskyldighet och reseförbud vid
flyktfara (25 kap 2 § RB) bör därför på samma sätt som har föreslagils
beträffande till-synsinsUtutet vid recidivrisk, begränsas lill brott vara kan
följa fängelse i ett år eller däröver. Härigenom vinner man dessutom den
fördelen att anmälningsskyldighet och reseförbud klarare framstår som altemativ
lill anhållande (jfr 24 kap 3 § andra stycket RB).

Överåklagaren i Stockholms åklagardistrikt:
Anmälningskyldighet på del sätt den utformats i betänkandet kan däremot vara ell
altemativ till häktning, där del kan befaras att den misstänkte undandrar sig lagföring
genom alt hålla sig undan vid delgivning, huvudförhandling m.m.