om sänkt minimitid för fängelsestraff
45 sidor, varav 39 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 39 av 45 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1980/81:44, om sänkt minimitid för fängelsestraff
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1980/81:44 Regeringens proposition
1980/81:44
om
sänkt minimitid för fängelsestraff;
beslutad
den 13 november 1980.
Regeringen
föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av
regeringsprotokoll denna dag.
På
regeringens vägnar
THORBJÖRN
FÄLLDIN
HÅKAN
WINBERG
Propositionens
huvudsakliga innehåll
I
propositionen föreslås att minimitiden för fängelsestraff sänks från nuvarande
en månad till 14 dagar. Sänkningen avses i första hand göra det möjligt att
nyansera och differentiera straffmätningen beträffande sådana brott som nu
normalt föranleder en månads fängelse. I propositionen understryks att det inte
f.n. är tillrådligt att låta ett fängelsestraff under en månad utgöra
standardpåföljden för rattfylleri.
Lagändringarna
föreslås träda i kraft den 1 juli 1981.
1 Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 44
Prop.
1980/81:44 2
1 Förslag till
Lag om ändring i brottsbalken
Härigenom föreskrivs att 26 kap. 1 § och 28 kap. 3 §
brottsbalken skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen Ivdelse
26 kap.
H'
Fängelse ådömes enligt vad för Fängelse ådömes enligt vad för
brottet är
stadgat på viss tid, ej över brottet är stadgat på viss tid. ej över
tio år, eller på livstid. Fängelse på tio år. eller på livstid. Fängelse på
viss tid må ej understiga en månad. viss tid må ej understiga fjorton
Vid ådömande enligt 28 kap. 3 § av dagar. Vid ådömande enligt 28 kap.
fängelse! förening med skyddstillsyn 3§ av fängelse i förening med
gäller i fråga om tiden för fängelse- skyddstillsyn gäller i fråga om tiden
straffet vad i nämnda lagrum stad- för fängelsestraffet vad i nämnda
gas. lagrum stadgas.
Om fängelse såsom förvandlingsstraff för böter är särskilt
stadgat.
28 kap.
3S=
Om det av hänsyn till allmän Om
det av hänsyn till allmän
laglydnad
prövas oundgängligen er- laglydnad prövas oundgängligen er
forderiigt att skyddstillsyn förenas forderligt att skyddstillsyn förenas
med frihetsberövande. må jämte med frihetsberövande, må jämte
skyddstillsyn dömas till fängelse i skyddstillsyn dömas till fängelse i
lägst en och högst tre månader. lägst
fjorton dagar och högst tre
månader.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1981.
I Senaste ivdelse 1979:680. -Senaste lydelse 1979:6KU.
Prop. 1980/81:44 3
2 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av
strafftid
m. m.
Härigenom
föreskrivs att 20 och 28 §S lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m. m.
skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
För den
som har börjat undergå fängelse på viss tid skall kriminalvårdsstyrelsen så
snart det kan ske fastställa dagen för strafftidens slut. Överstiger
strafftiden tre månader, skall styrelsen även ange den eller de dagar, som är
av betydelse för tillämpning av bestämmelserna i brottsbalken om villkorlig frigivning,
samt den strafftid som då återstår.
När
ändring i beslutet påkaUas av omständigheterna, skall anmälan därom göras
till kriminalvårdsstyrelsen som har all förordna i ärendet.
Kriminalvårdsstyrelsen får överlåta åt tjänstemän inom
kriminalvården att meddela beslut enligt första stycket.
När omsländighetema ger anledning till det, får
kriminalvårdsstyrelsen eller, enligt styrelsens bestämmande, tjänstemän inom
kriminalvården ändra ell beslut enligt första stycket.
Kriminalvårdsstyrelsen
kan ändra vild en tjänsteman inom kriminalvården har beslutat med stöd av andra
eller Iredje slyckel.
opaginerad Kontrollera mot PDF
28 S
Beslut
enligt denna lag meddelas av kriminalvårdsstyrelsen.
Styrelsens beslul länder omedelbart till efterrättelse,om
ej annat förordnas.
När
inte annat är angivet meddelar kriminalvårdsstyrelsen de beslut som avses i
denna lag.
Beslut
enligt lagen länder omedelbart till efterrättelse, om ej annat förordnas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1981. 'Senaste lydelse
1979:692.
Prop.
1980/81:44 4
3 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i
anstalt
Härigenom
föreskrivs att 49 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt skall ha nedan
angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
49!
Föreligger
flera förseelser skall disciplinär bestraffning bestämmas gemensamt för
samtliga förseelser.
Genom
upprepade förordnanden enligt 47 § andra stycket 2 får den tid som icke skall
inräknas i verkställighetstiden ej överstiga sammanlagt fyrtiofem dagar eller,
beträffande den som undergår fängelse i högst fyra månader, sammanlagt femton
dagar.
Genom upprepade förordnanden enligt 47 § andra stycket 2
får den tid som inte skall inräknas i verkställighetstiden ej överstiga,
/. belräffande
den som undergår fängelse i högst en månad sammanlagt tio dagar,
2.
beträffande
den som undergår fängelse i mer än en men högst fyra månader sammanlagt fetnlon
dagar saml
3.
belräffande
den .som undergår fängelse på längre tid än fyra månader samtnanlagt fyrtiofem
dagar.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1981. 'Senaste lydelse
1979:693,
Prop. 1980/81:44 t
Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde 1980-10-09
Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och
statsråden Ullsten, Bohman, Wikström, Friggebo, Mogård, Dahlgren, Åsling,
Söder, Krönmark, Burenstam Linder, Wirtén, Holm. Andersson, Boo, Winberg, Danell,
Petri, Eliasson
Föredragande: statsrådet Winberg
Lagrådsremiss om ändring i brottsbalken m. m. (sänkt
minimitid för fängelsestraff)
1 Inledning
Det straffrättsliga påföljdssystemet har under senare år
varit föremål för en delvis ganska livlig allmän debatt. Diskussionen sköt
särskild fart genom rapporten (1977:7) Nytt straffsystem. Idéer och förslag,
som den kriminalpolitiska arbetsgruppen inom brottsförebyggande rådet (BRÅ)
lade fram i november 1977. Efter remissbehandling av BRÅ-rapporten tillkallade
min företrädare under våren 1979 enligt regeringens bemyndigande två kommittéer,fängelsestraffkommittén
(Ju 1979:04; dir. 1979:34) och frivårdskommit-tén (Ju 1979:05: dir. 1979:35),
för att göra en samlad översyn på straffrättens och kriminalvårdens område.
Fängelsestraffkommittén skall i huvudsak behandla frågor som har anknytning till
fängelsestraffets utformning, medan frivårdskommittén skall inrikta sig på den
framtida utformningen av kriminalvården i frihet och alternativ till
frihetsstraff.
En utgångspunkt för de båda kommittéernas arbete skall
enligt direktiven vara att fängelsestraffet inte är ägnat att medföra några
positiva effekter för den intagne själv utan tvärtom ofta har direkta
skadeverkningar. Min företrädare framhöll emellertid samtidigt att vi med
hänsyn till vikten av att bekämpa brottsligheten och att upprätthålla allmän
laglydnad inte kan avvara fängelsestraffet,
I direktiven för fängelsestraffkommittén berördes särskilt
den även i BRÅ-rapporten behandlade frågan om en sänkning av minimitiden för
fängelsestraff, vilken f, n, är en månad. Kommittén skulle enligt direktiven
utgå från att en sänkning av minimitiden borde ske. Förslag i ämnet borde
enligt direktiven läggas fram med förtur.
1* Riksdagen 1980/81. 1 saml Nr 44
Prop. 1980/81:44 6
Fängelsestraffkommittén' har mot denna bakgrund i
delbetänkandet (SOU 1980:1) Fjorton dagars fängelse föreslagit att minimitiden
för fängelsestraff sätts till fjorton dagar.
Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över
remissinstanserna och en sammanställning av deras yttranden bör fogas till
protokollet som bilaga 1.
2 Allmän motivering
Enligt 26 kap. 1 § första stycket brottsbalken (BrB) kan
fängelse ådömas på viss tid, ej över tio år, eller på livstid. Fängelse på viss
tid får inte understiga en månad. Detta straffminimum, som gällde för
fängelsestraff även under strafflagens tid, får inte underskridas genom
tillämpning av bestämmelserna om straffnedsättning.
De allra flesta fängelsestraffen är korta. Av de ca 13 350
fängelsedomarna år 1979 var drygt 40 procent på en månad och 70 procent på
högst tre månader. De flesta eller ca 65 procent av de 5 456 enmånadsstraffen
som ådömdes år 1979 avsåg trafikbrott. Den helt dominerande brottstypen vid enmånadsstraffen
är rattfylleri(3 150 fall mot 414 fall av enmånadsstraff för misshandel, som är
den brottstyp som följer härnäst).
Fängelsestraffkommittén har i enlighet med sina direktiv
med förtur tagit upp frågan om en sänkning av det allmänna straffminimum för
fängelse.
Kommittén framhåller inledningsvis att kritiken mot det
korta frihetsstraffet ej sällan grundas på att den korta strafftiden inte ger
möjlighet till sådan behandling som anses erforderlig och att straffet därför
ter sig meningslöst från individualpreventiv synpunkt. Den behandlingstanke som
brottsbalken och även lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt (KvaL) i stor
utsträckning präglas av har emellertid under senare år, bl. a. i BRÅ-rapporten
om ett nytt straffsystem, utsatts för allt starkare kritik. Behandling genom
frihetsstraff anses sålunda alltid få övervägande negativa konsekvenser för
den som utsätts för den. Kommittén framhåller- utan att ta ställning till
frågan vilken målsättningen med ett frihetsstraff bör vara - att ett frihetsberövande
på tider under en månad inte kan ges ens ett teoretiskt behandlingsinnehåll. Så
korta straff kan därför motiveras främst från allmänpreventiva synpunkter eller
från synpunkten att en viss brottstyp anses så allvarlig att en frihetsberövande
åtgärd ter sig oundviklig från samhällets sida.
En sänkning av det allmänna straffminimum behöver enligt
kommittén inte försvaga frihetsstraffens allmänpreventiva verkningar. Kommittén
erinrar om att redan värdet av allmänpreventionen i sig är omdiskuterat. Den
' Hovrättslagmannen Carl-Johan Cosmo, ordförande,
riksdagsmännen Helge Klöver. Blenda Littmarck och Lisa Mattson, pol. mag, Jan
Nilsson samt fil, kand, Kay-Vilhelm Winquist,
Prop. 1980/81:44 7
rådande uppfattningen att frihetsstraffen utgör samhällets
yttersta reaktion mot brott lär inte urholkas genom en sänkning av
straffminimum. För de flesta innebär enbart hotet om atf komma i
fängelse-oavsett om det gäller 14 dagar, tre veckor eller en månad - ett
väsentligt avskräckande moment. Straffprocessen och straffverkställigheten med
det avbrott i den normala livsrytmen som orsakas av intagning på anstalt och de
följdverkningar denna kan ha är en med fog fruktad händelsekedja. I jämförelse
härmed torde smärre skillnader i straffens längd vara av mindre vikt, vilket
talar för en sänkning av straffminimum. Av betydelse i sammanhanget är dock hur
omfattande en sådan sänkning blir.
Det förhållandet att domstolarna i mer än en tredjedel av
alla domar på fängelse bestämmer straffet till nuvarande minimum på en månad
tyder vidare enligt kommittén på ett behov av att sänka denna gräns och på
möjligheten av att en sänkning skulle leda till bruk av kortare straff. Man kan
anta att domstolarna skulle fortsätta att tillämpa minimum i många fall även om
detta sänks. Om antalet till fängelse dömda inte ökar leder sänkningen av
straffminimum i så fall till att mindre tid avtjänas i fängelse och därmed till
lägre kostnader för samhället. En sänkning skulle också ge större möjligheter
att differentiera straffmätningen i fråga om de brott som vanligen bestraffas
med en månads fängelse.
Ett betydelsefullt argument för att minimitiden för
fängelsestraff bör sänkas är slutligen enligt kommitténs uppfattning att
Danmark, Finland och Norge enligt gällande lagstiftning har lägre minimum för
frihetsstraff än Sverige och att en ytterligare sänkning har övervägts eller
diskuterats i dessa länder. En sänkning i Sverige skulle alltså leda till ökad
enhetlighet inom Norden på detta område. Kommittén tillägger att man i de andra
länderna inte har sett några nackdelar med de kortaste straffen. I Danmark, där
man har de största erfarenheterna av frihetsstraff under en manad, anser man
att dessa väl och utan särskilda problem fyller sin kriminalpolitiska funktion.
Enligt kommitténs åsikt nås en lämplig avvägning genom att
det allmänna straffminimum för fängelsestraff sänks till 14 dagar. Att
minimitiden sätts just till 14 dagar grundar kommittén främst på att ett straff
av den längden kan avtjänas under jämnt två veckors frånvaro från den dömdes
normala sysselsättning. Eftersom en sänkning till 14 dagar vid vissa typer av
brott kan synas väl långtgående bör domstolarna i praktiken även kunna döma
till 21 dagar, detta för att i en del av dessa fall ändock kunna förkorta
frihetsstraffet och för att öka möjligheterna att differentiera de kortaste
straffen.
Kommittén betonar med skärpa att dess förslag om sänkt minimistraff
inte är avsett att leda till en ökad användning av fängelsepåföljden. Den
förordade minimitiden är alltså tänkt inte att användas i situationer där man i
dag dömer till böter eller villkorlig dom utan i sådana fall där man nu
bestämmer påföljden till fängelse en månad. Sänkningen bör inte heller i sig
påverka utvecklingen i senare års rättspraxis mot en mera nyanserad användning
av även frivårdspåföljderna vid exempelvis trafiknykterhets-
Prop.
1980/81:44 8
brott.
Olovlig körning enligt 3 § trafikbrottslagen (1951:649),
olovlig vistelse i riket enligt utlänningslagstiftningen samt rymning (21 kap.
12 § BrB) är brott som kommittén anser mer allmänt bör kunna föranleda kortare
straff.
Kommittén erinrar om att lydnadsbrott enligt 21 kap. 1 § BrB
inte längre har samma aktualitet i detta sammanhang. Påföljden för lydnadsbrott
bestäms nämligen numera vanligtvis till villkorlig dom och böter vid den första
lagföringen (jfr prop. 1977/78:159, FöU 1977/78:28, rskr 1977/ 78:371).
Vid sidan om brott mot 21 kap. BrB förekommer fängelse på
en månad som påföljd för sådana brottsbalksbrott som misshandel (3 kap. 5 §),
stöld (8 kap. 1 §), tillgrepp av fortskaffningsmedel (8 kap. 7 §) samt våld
eller hot mot tjänsteman (17 kap. 1 §). För samtliga dessa brott gäller enligt
kommittén att de, även när påföljden stannar vid en månads fängelse, inom sig
kan rymma gärningar av så skiftande art och grovhet att något generellt
uttalande om påföljdens längd inte kan göras. Kommittén menar dock att utrymmet
för en utveckling i praxis mot kortare straff torde vara större vid
tillgreppsbrotten än vid våldsbrott.
Omkring 60 procent av de utdömda enmånadsstraffen avser trafiknykter-hetsbrott(4
§ trafikbrottslagen).Även här gäller enligt kommittén att olika brott, trots
att de rubriceras på samma sätt, kan omfatta gärningar av vitt skilda slag. Som
exempel på denna spännvidd framhåller kommittén att ett rattfylleribrott kan
bestå i en färd på tio meter in i garaget av en förare med en blodalkoholhalt
av 1,5 promille och utan synliga tecken på berusning, men även i en längre färd
på tätt trafikerade stadsgator av en synbart berusad förare med en alkoholhalt
i blodet av 2,5 promille. Utvecklingen synes under senare år alltmer ha gått
mot att bestämma fängelsestraffet till en månad i domar, som endast avser
rattfylleri, och detta oberoende av i vilken utsträckning som alkoholhalten i
förarens blod har överstigit 1,5 promille och utan särskilt beaktande av övriga
omständigheter vid körningen.
Att rattfylleribrott av vitt skilda slag i
påföljdshänseende bedöms lika och att straffet för flertalet "rena"
rattfylleribrott bestäms till straffminimum - en månad - tyder enligt kommittén
på att en differentiering av straffets längd i sänkande riktning är både
önskvärd och lämplig. Kommittén anser sålunda att det även för rattfylleribrottens
del finns utrymme för fängelsestraff på kortare tid än en månad. Däremot anser
sig kommittén inte böra ange några särskilda kriterier som skulle motivera ett
kortare straff.
Vid remissbehandlingen har förslaget om sänkt minimitid
för fängelsestraff tillstyrkts eller lämnats utan erinran av det helt
övervägande antalet instanser. Till denna grupp hör riksåklagaren (RÅ),
rikspolisstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen, förmögenhetsbrottsutredningen (Ju
1976:04). Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund. Föreningen Sveriges
åklagare. Föreningen Sveriges länspolischefer och Föreningen Sveriges polische-
Prop. 1980/81:44 9
fer.
Bl. a. RÅ och Sveriges domareförbund avstyrker emellertid
att sänkningen genomförs innan fängelsestraffkommittén har redovisat övriga
delar av sitt uppdrag. Till de frågor som sålunda inverkar på
ställningstagandet hör enligt RÅ de som gäller villkorlig frigivning, den
allmänna översynen av straffskalorna samt införandet av en allmän regel om
påföljdsval och straffmätning. Domareförbundet tillägger att förslaget kan
medföra en omprövning av domstolarnas påföljdspraxis, vilket bör undvikas innan
en samlad översyn av problemen har gjorts. Även hovrätten för Västra Sverige
anser att åtskilligt talar för att frågan inte bryts loss från
utredningsuppdraget i övrigt. Flera remissinstanser har vidare i sina yttranden
anlagt synpunkter på bl. a. tillämpningsområdet för och verkställigheten avde
korta straff som kan bli aktuella om straffminimum sänks. Jag återkommer till
detta i det följande.
För egen del vill jag först erinra om att frihetsstraffen
enligt en numera allmän uppfattning har övervägande negativa effekter för dem
som straffas. De förhoppningar som åtminstone tidigare har funnits om att kunna
utform.a straffverkställigheten så att den främjar den intagnes anpassning i
samhället kan inte sägas ha infriats. De som har undergått fängelsestraff är i
stor utsträckning dåligt anpassade i samhället och återfaller ofta i brott. Det
kan råda olika uppfattningar om orsakerna till dessa förhållanden. Att anstaltsvistelsen
i sig ofta har en nedbrytande inverkan på personligheten torde emellertid få
anses klart belagt.
Vad som har sagts nu tar visserligen i första hand sikte
på de längre fängelsestraffen. De som döms till fängelse på minimitiden en
månad är genomsnittligt sett bättre anpassade i samhället och återfaller mera
sällan i brott. Riskerna för skadeverkningar av anstaltsvistelsen är
naturligtvis också förhållandevis mindre. Men även ett kort fängelsestraff
innebär i regel en allvarlig påfrestning. Intagningen i anstalt utgör ett
avbrott i den normala livsrytmen och kan få konsekvenser i arbetslivet och för
den straffades förhållande till familj och vänner. För enskilda individer kan
ofta även ett kort straff få mycket långtgående konsekvenser.
Det står emellertid klart att fängelsestraffet inte under
överskådlig tid kommer att kunna avvaras. Framför allt behövs naturligtvis frihetsberövande
påföljder vid den grövsta brottsligheten. Med de insikter som bl. a. den
kriminologiska forskningen numera har gett oss om fängelsestraffets övervägande
negativa verkningar på individen och dennes anpassning i samhället har vi dock
anledning att undersöka i vilken omfattning man vid mindre allvarlig
brottslighet kan nöja sig med åtgärder som medför på en gång mindre
påfrestningar för individen och lägre kostnader för samhället. Det är också mot
den bakgrunden som man får betrakta den utveckling som består i att domstolarna
numera i växande utsträckning väljer påföljder som inte innebär frihetsberövande.
En mycket stor andel av de fängelsestraff som domstolarna
dömer ut i dag
Prop. 1980/81:44 10
ligger på den nuvarande minimitiden en månad. Det rör sig om
brott av skiftande slag. I vissa fall kan det gälla personer som genom
upprepade lagöverträdelser har visat sig oemottagliga för mindre ingripande
påföljder. 1 de flesta fall handlar det dock om brott beträffande vilka
hänsynen till allmän laglydnad anses kräva ett kortare frihetsstraff. Den
pågående utvecklingen i rättspraxis kan visserligen på sikt leda till att
ytterligare ett antal fall förs till den kategori som anses kunna beivras genom
kriminalvård i frihet eller genom böter. Jag fäster också stora förhoppningar
till frivårdskommitténs pågående arbete på att finna nya alternativ till
fängelsestraff. Man torde emellertid fä utgå från att samhällets
avståndstagande från de brott som det här gäller även i framtiden i stor
utsträckning måste markeras genom frihetsstraff. Att det i dessa fall mera är
straffets art än strafftidens längd som verkar avskräckande torde vara
uppenbart. Det är därför inte förvånande att tanken på att sänka den nuvarande
minimitiden för fängelsestraff har fått aktualitet. Om man utan att den
allmänna laglydnaden sätts i fara kan sänka strafftiderna i vissa fall och på
så sätt, till lägre kostnad för det allmänna, minska strafflidandet och
riskerna för utslagning för de dömda talar naturligtvis starka skäl för en
sådan reform
En sänkning av minimitiden för fängelsestraff föreslogs
redan i BRÅ:s rapport om ett nytt straffsystem hösten 1977. BRÅ:s förslag, som
var mera långtgående än det som fängelsestraffkommittén nu har lagt fram,
hälsades med tillfredsställelse av de flesta remissinstanser som särskilt
berörde frågan. Fängelsestraffkommittén har ett mycket brett uppdrag att
tillsammans med frivårdskommittén se över det straffrättsliga påföljdssystemet.
Självfallet kan inte frågan om minimitiden betraktas isolerad från påföljdssystemets
utformning i övrigt, men spörsmålet har enligt min mening ändå inte ett sådant
samband med de mera principiella huvudfrågor som de båda kommittéerna har att
behandla att resultatet av deras fortsatta arbete lämpligen bör avvaktas. Om en
möjlighet för våra domstolar nu öppnas att döma till fängelse på tider under en
månad kommer erfarenheterna av den nya lagstiftningens tillämpning f, ö, i viss
utsträckning att kunna tillgodogöras i samband med att man tar ställning till
kommittéernas förslag i andra frågor. Enligt min uppfattning finns det alltså
anledning att nu ta upp spörsmålet om en sänkning av det allmänna straffminimum
för fängelse. Att en sådan reform skulle vara ägnad att leda till ökad nordisk
rättslikhet är ett starkt självständigt skäl för att behandla frågan med förtur
(jfr SOU 1980:1 s, 31-32).
Liksom kommittén och flertalet remissinstanser anser jag
att en sänkning av det allmänna straffminimum knappast i sig kan vara ägnad att
försvaga fängelsestraffets allmänpreventiva funktioner. Den rådande
uppfattningen att fängelse är samhällets yttersta reaktion mot brott torde
således inte påverkas av en sådan sänkning. För den enskilde medborgaren ligger
säkerligen det väsentliga avskräckande momentet i själva risken att hamna i fängelse
med den sociala belastning som detta otvivelaktigt anses medföra.
Prop. 1980/81:44 11
medan sådana smärre skillnader i straffens längd som kan
bli aktuella vid en sänkning under nuvarande straffminimum knappast har någon
självständig inverkan på allmänpreventionen. Det gäller i vart fall om
sänkningen inte görs alltför drastisk. Kommitténs förslag om en minimitid på 14
dagar är från denna synpunkt väl avvägt. Sänks tiden till en vecka, finns det
risk för att tröskeln blir för låg mellan böter och fängelse, något som i sin
tur kanske skulle öka tillämpningen av fängelse som påföljd. För mig framstår
det som väsentligt att en sänkning av straffminimum inte leder till att
gärningar som i dag anses kunna sonas med böter eller kriminalvård i frihet i
framtiden bestraffas med fängelse. Steget mellan ett kännbart bötesstraff och
det lägsta fängelsestraffet bör av dessa skäl inte göras alltför kort.
Med hänsyn
till att betydande fördelar sålunda utan tvivel står att vinna genom
kommittéförslaget och då några egentliga nackdelar som jag ser det knappast
behöver befaras förordar jag att minimitiden för fängelsestraff sänks lill 14 dagar.Wad
som har sagts nu bör, som komittén har föreslagit, gälla även i fråga om
fängelse som ådöms i kombination med skyddstillsyn enligt 28 kap, 3 S BrB,
Ett par remissinstanser har - för att man skall undvika
att fängelse framstår som en gynnsammare påföljd än ett strängt bötesstraff - föreslagit
att domstolarna får möjlighet att döma till böter jämte fängelse. Sådana
påföljdskombinationer förekommer utomlands. Förhållandet mellan ett strängt
bötesstraff och ett kort fängelsestraff kan dock som jag redan har antytt inte
sägas komma i något nytt läge genom den sänkning som kommittén har föreslagit.
Med hänsyn till de ingripande konsekvenser som ett frihetsberövande i allmänhet
har för den enskilde framstår det för mig som klart att ävenett fängelsestraff
på så förhållandevis kort tid som 14 dagar upplevs som en strängare påföljd än
ett högt bötesstraff. Det finns enligt min mening inte underlag för att i detta
sammanhang pröva lämpligheten av påföljdskombinationen fängelse - böter, vilken
skulle innebära en principiell nyhet i svensk rätt.
Både kommittén och remissinstanserna har diskuterat tiUämpningsområdet
för de korta straff som blir möjliga med ett sänkt straffminimum.
Remissinstanserna är i allmänhet överens med kommittén om att målsättningen
måste vara att ett sänkt straffminimum inte får leda till att antalet
fängelsestraff ökar. Några remissinstanser anser emellertid att sänkningen kan
medföra en ökning av antalet fängelsedomar genom att de kortare strafftiderna
påverkar domstolarnas nuvarande obenägenhet att döma till fängelse. De
rekommendationer om tillämpningen som konunittén har lämnat har också föranlett
kommentarer från remissinstanserna i fiera enskildheter. Ett par
remissinstanser finner det från skilda synpunkter olämpligt att i detta
sammanhang göra uttalanden till ledning för rättstill-lämpningen.
För min del vill jag först slå fast att det givetvis måste
ankomma på domstolarna att närmare bedöma förutsättningarna för tillämpning
av
Prop. 1980/81:44 12
fängelsestraff på fider under en månad i särskilda fall.
Påföljdsval och straffmätning är fält där det traditionellt har lämnats ett
stort utrymme åt de allmänna domstolarna att utforma en praxis som förenar
intresset av allmän laglydnad med hänsynen fill individen och omständigheterna
i det enskilda fallet. Den nu aktuella lagändringen innebär att ytteriigare ett
medel för differentiering av påföljderna ställs till domstolarnas förfogande.
Att i detta hänseende söka närmare binda rättstillämpningen beträffande särskilda
brottstyper synes inte böra komma i fråga. Detta hindrar emellertid inte att
det finns anledning att ta upp några av de tillämpningsfrågor som kommittén och
remissinstanserna har behandlat till diskussion.
Som jag har berört i det föregående syftar förslaget om en
sänkning av minimitiden för fängelse inte till en ökning av antalet
fängelsedomar. I stället är avsikten att öppna möjlighet att nyansera straffiiestämningen
i fråga om den kategori av brottstyper som i dag vanligen renderar en månads
fängelse. Domstolarnas nuvarande försiktighet då det gäller att döma till
fängelse för mindre allvarlig brottslighet torde knappast komma att påverkas av
den föreslagna reformen.
När det gäller de brottsbalksbrott vid vilka fängelse i en
månad f. n. ofta används som påföljd kan jag instämma i kommitténs uppfattning
att de enskilda fallen kan inrymma gärningar av skiftande art och grovhet. Det
synes knappast möjligt att på detta stadium bilda sig någon mera bestämd
uppfattning om i vilken utsträckning det finns förutsättningar för att tillämpa
fängelsestraff på tider under en månad i fråga om dessa brottskategorier. Att
det nya minimistraffet kommer att få praktisk betydelse på detta område synes
dock klart.
Bland de specialstraffrättsliga brotten nämner kommittén
bl. a. olovlig vistelse i riket. Här bör erinras om att enligt den nya
utlänningslag (1980:376) som trädde i kraft den 1 juli 1980 (98 §) ringa brott
av aktuellt slag numera kan bestraffas med böter. Vidare gäller att i ringa
fall åtal inte skall väckas annat än om det är påkallat från allmän synpunkt (prop.
1979/80:96 s. 82-85, AU 1979/80:27, rskr 1979/80:378). Man kan utgå från att de
nya bestämmelserna leder till en minskning av antalet fall som föranleder
fängelse. Åven efter lagändringen torde det emellertid finnas visst utrymme för
att tillämpa strafftider under en månad i sådana fall.
Kommittén har även berört frågan om förutsättningarna för
att tillämpa kortare fängelsestraff än en månad vid brott mot
trafikbrottslagen, 1 sådana grova fall av olovlig körning där fängelse anses
påkallat bör det enligt kommittén finnas ett avsevärt utrymme att tillämpa de
nya korta strafftiderna, en uppfattning som även har förts fram vid
remissbehandlingen. Jag har för egen del ingen erinran häremot.
Vad avser trafiknykterhetsbrott torde reformen knappast få
någon större betydelse när det gäller straffet för rattonykterhet, eftersom det
numera endast är undantagsvis som annan påföljd än böter tillämpas för detta
brott. Rattfylleri däremot intar en dominerande ställning bland de brott som
Prop. 1980/81:44 13
föranleder en månads fängelse (drygt 60 procent). Som
kommittén har framhållit kan rattfylleribrott innefatta gärningar med rätt
varierande straffvärde. Liksom flera remissinstanser finner jag det inte f, n, tillrådligt
att låta ett fängelsestraff på 14 eller 21 dagar utgöra en standardpåföljd för
rattfylleri. Som Föreningen Sveriges åklagare har framhållit synes det ligga
närmast till hands att i dessa mål reservera fängelsestraff på kortare tid än
en månad för fall där omständigheterna visserligen inte är i lagens mening
mildrande men ändå sådana att ett avsteg från vanlig praxis framstår som
naturligt. Jag tänker här exempelvis på fall där blodalkoholhalten endast
obetydligt har överstigit 1,5 promille och någon mera påtaglig trafikfara inte
har förelegat vid gärningstillfället. Jag vill ytterligare erinra om att frågan
om påföljdsbeståmningen i bl, a, rattfyllerimål behandlas i prop, 1979/80:178
om fortsatt körkortsreform, där det också föreslås att domstolarna när de
bestämmer påföljd för brott enligt trafikbrottslagen skall få ta hänsyn till körkortsåterkallelse
som medför hinder eller synnerlig svårighet för gärningsmannen i hans yrkes-
eller näringsutövning. Ifall en samlad bedömning i ett sådant fall som nämnts
sist leder till att villkorlig dom eller skyddstillsyn i förening med böter
inte anses kunna komma i fråga (jfr prop, 1979/80:178 s, 203), bör det inte
vara uteslutet att i stället sätta fängelsestraffet under en månad även om
omständigheterna vid själva brottet inte i och för sig skulle motivera ett
sådant avsteg från gängse straffmätningspraxis.
Det kan sålunda förutses att ett genomförande av fiirslaget
tår inte oväsentliga praktiska konsekvenser för rattfyllerimålens del, Å andra
sidan framgår det av vad jag har anfört nyss att det med förslaget inte åsyftas
någon genomgripande ändring när det gäller påföljderna för rattfylleri. Frågan
härom bör inte prövas i detta sammanhang.
Som RÅ har påpekat finns det anledning att räkna med att
ett sänkt minimistraff kommer att påverka straffmätningen även i sådana fall
där man f, n, brukar tillämpa ett fängelsestraff som med en eller ett par
månader överstiger det nuvarande minimistraffet en månad. Frågan bör lämnas åt
rättstillämpningen.
Kommittén utgår från att verkställigltelen av de kortaste
straffen i huvudsak bör ske enligt de regler som gäller för fängelsestraff i
allmänhet. Jag delar denna uppfattning. En avvikande utformning av
verkställigheten av de kortaste straffen kan uppfattas som att man inför en ny
strafform och kan påverka domstolarnas påföljdsval och straffmätning. De regler
som nu tillämpas på enmånadsstraffen bör således i princip gälla även når det
döms till 14 eller 21 dagars fängelse. Jag tar därmed avstånd från tanken att
de kortaste straffen skulle verkställas i enrum eller att de korttidsdömda skulle
förvägras rätten att ta emot besök, brevvåxla och telefonera i samtna utsträckning
som andra intagna.
Den som avtjänar en månads fängelse kommer f, n, normalt
inte i fråga för någon form av vistelse utanför anstalt. Behovet härav blir
självfallet än mindre vid strafftider under en månad. Som kommittén har
framhållit är det dock varken nödvändigt eller lämpligt att i lag uttryckligen
förbjuda frigång,
1" Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 44
Prop.
1980/81:44 14
kortl|idspermission, frigivningspermission eller annan
vistelse iitanf()r anstalt för de korttidsdömda. Det finns anledning titgå från
att kriiiiinalvårdsmyii-digheterna kommer att iaktta en restriktiv praxis härvidlag..lag
delar också up|/»fattniiigen att s, k, särskild permission för att besöka t, e.\,
närstående som ar svårt sjuk eller hörsamma en kallelse att inställa sig inför
domstol bör kunna beviljas även den som avtjänar 14 eller 21 dagars fängelse.
Även i dessa fall gäller dock att de korta strafftiderna minskar behovet av
permission. Att bevilja särskild permission för att förbereda frigivning bör
inte komma i fråga aiuiat än i speciella undantagssituationer.
Viktigt är som konunittén betonar att arbetsplikten uppriitthålls
även för de korttidsdömda.
Från flera håll har ifrågasatts cn skärpning av reglerna för
uppskov med verkställigheten av de korta straffen.
Det är främst av allmänpreventiva skål ett önskemål att
fängelsestraffen kommerså nära inpå lagföringen som möjligt. Även förden dömde
torde det många gånger vara en fördel att få avtjäna straffet så snart som möjligt,
Lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m. m. innehåller i 12 och 13 SS
bestämmelser om i vilka fall uppskov eller anstånd med verkstiilligheten kan
meddelas, 1 enlighet med min grundläggande syn att några särregler inte bör
införas för verkställigheten av de korta straffen fiiuier jag inte skäl att
föreslå någon ändring av de nämnda lagrinnmcn. Även förden som har tlömts till
14 eller 21 dagars fängelse bör därför gälla att kriminalvårdsstyrelsen får bevilja
uppskov med verkställigheten om det föreligger särskilda skäl med hänsyn till den
dömdes hälsotillstånd, arbets- eller utbildniiigsförhållandcn eller andra
omständigheter. Det är emellertid givet att kriniinalvårdsstvrelseiis tillämpning
på detta liksom på andra områtlen kan påverkas av strafftidens längd.
Skillnaden mellan en månads fängelse och 14 dagars fängelse torde emellertid
ofta inte vara avgörande i sammanhanget,
1 samband med att ungdomsfängelsepåföljtlen avskaffades
den 1 januari 1980 upphörde möjligheten att låta anstaltsbchandling ingå i dom
pä skyddstillsyn, I stället infördes i 28 kap, 3 S BrB möjligheten att av
hänsyn till allmän laglydnad jämte skyddstillsyn döma till fängelse i lägst en
och högst tre månader. Någon motsvarighet till den tidigare möjligheten att
förordna om omedelbar verkställighet av anstaltsbehandlingen infördes däremot
inte (prop, 1978/79:212, JuU 1978/79:38. rskr 1978/79:408), En remissinstans
har velat införa möjligheten till omedelbar verkställighet, i vart fall vid
påföljdskombinationen skyddstillsyn och fängelse.
Som kommittén har konstaterat torde utrymmet för att
tillämpa skvdds-tillsyn i kombination med fängelsestraff på kortare tid än en
månad vara förhållandevis begränsat (jfr prop, 1978/79:212 s, 74), Med hänsyn härtill
och då spörsmålet knappast kan sägas ha samband med den lui förestående
reformen finner jag ej skäl att i detta sammanhang ompröva frågan om omedelbar
verkställighet,Frågan är enligt vad jag har inhämtat föremål för frivårdskommitténs
överväganden.
Prop.
1980/81:44 15
Kommittén har pekat på olika åtgärder som inom ramen för
nuvarande lagstiftning bör vidtas av kriminalvårdsstyrelsen för ati lösa sådana
adnunis-triitiva problem som en sänkning av straffminimum kan föra med sig. De
föreslagna åtgärderna har endast i mindre mån kommenterats av remissinstanserna.
Kriminalvårdsstyrelsen har särskilt uppmärksammat rutinerna för strafftidsberäkningen.
För att åstadkomma ett så enkelt och smidigt förfarande som möjligt kan det
enligt styrelsen övervägas om inte strafftidsberäkningen av de kortaste
straffen i vissa fall skulle kunna göras vid anstalterna. Styrelsen hardärför
hemställt att lagen om beräkning av strafftid m, m, ändras så att styrelsen i
fråga om fängelsestraff under en månad kan överlåta åt styresman vid anstalt
att beräkna strafftid och utfärda strafftidsresolution.
Enligt min
mening bör den lagändring som styrelsen åsyftar genomföras. Som regel rör det
sig om en förhållandevis okomplicerad beräkning som utan olägenhet bör kunna
delegeras från kriminalvårdsstyrelsen. Även vissa andra ändringar i de aktuella
bestämmelserna bör lämpligen företas i detta sammanhang. Jag återkommer härtill
i specialmotiveringen.
En annan författningsändring som kriminalvårdsstyrelsen
föreslår i sitt remissvar gäller disciplinära bestraffningar. Enligt 47 S KvaL
kan som disciplinär bestraffning förordnas att viss bestämd tid. högst tio
dagar, inte skall räknas in i verkställighetstiden. I 49 S KvaL sätts en övre
gräns för den tid som på grund av upprepade sådana förordnanden inte skall
inräknas i verkställighetstiden. Beträffande den som undergår fängelse i högst
fyra månader får den sammanlagda tiden inte överstiga 15 dagar.
Det torde
visserligen inte förekomma att man i den praktiska tillämpningen kommer i
närheten av den angivna övre gränsen på 15 dagar när det gäller enmånadsstraff.
Sänks minimitiden för fängelse till 14 dagar bör dock lämpligen en justering
ske av den övre gränsen. Jag förordar därför att 49 S KvaL ändras på så sätt
att den aktuella gränsen sätts till tio dagar för den som undergår fängelse i
högst en månad.
Kommittén
har räknat med att en sänkning av minimitiden kommer att leda till minskade
kostnader för kriminalvården. Jag delar kommitténs uppfattning. Det torde
alltså stå klart att förslaget leder till en kostnadsbesparing, vars
omfattning naturligtvis blir beroende av i vilken utsträckning domstolarna
kommer att utnyttja möjligheten att bestämma straffet till tider under en
månad. Om beläggningen på kriminalvårdsanstalterna minskar i sådan omfattning
att det blir möjligt att stänga några av de öppna anstalterna avser jag att
återkomma till frågan, I initialskedet kan eventuellt smärre kostnader för
ändrade rutiner m, m, uppkomma. Dessa kostnader ryms inom de medel som
kriminalvårdsstyrelsen disponerar. Självfallet bör alla möjligheter till enkla
och rationella rutiner tas till vara.
Prop.
1980/81:44 16
3 Upprättade lagförslag
I enlighet med vad jag nu har anfört har inom
justitiedepartementet upprättats förslag till
1,
lag om ändring
i brottsbalken,
2,
lag om ändring
i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m, m,,
3, lag om ändring i lagen (1974-,203) om kviminaWård i anstalt.
Förslagen bör bifogas till regeringsprotokollet i detta ärende
som
bilaga 2'.
4 Specialmotivering
4.1 Förslaget till ändring i brottsbalken
I enlighet med vad som har anförts i den allmänna
motiveringen har i 26 kap. 1 § BrB angetts att fängelse på viss tid ej får
understiga 14 dagar, som alltså kommer att utgöra det nya allmänna
straffminimum för fängelsestraff. Som kommittén har framhåUit bör bestämmelsen
i praktiken lämpligen tillämpas så att straffet i förekommande fall bestäms
till 14 dagar eller 21 dagar. Någon ändring av nuvarande praxis att bestämma
straffet vid tider över en månad till exempelvis en månad 15 dagar är inte
åsyftad.
Enligt 34 kap, 4 § BrB i dess lydelse fr, o, m, den 1
januari 1980 kan, vid tillämpning av 34 kap, I § 1 eller 2 BrB beträffande den
som är villkorligt frigiven från fängelse och som har begått brott under prövotiden,
den villkorligt medgivna friheten förklaras helt eller delvis förverkad. När
möjligheten till sådant delförverkande infördes uttalades att delförverkande
inte borde avse kortare tid ån allmänna straffminimum för fängelsestraff. Genom
den föreslagna sänkningen av allmänna straffminimum bör delförverkande i
fortsättningen kunna ske ända ned till 14 dagar.
Enligt 28 kap. 3 § BrB kan skyddstillsyn av hänsyn till
allmän laglydnad förenas med fängelsestraff i lägst en månad och högst tre
månader. Åven denna minimitid har, i enlighet med vad som har angetts i den
allmänna motiveringen, ändrats till 14 dagar.
4.2 Ändringen i lagen om beräkning av strafftid m. m.
20 §
Av skäl som framgår av den allmänna motiveringen bör det
öppnas en möjlighet för kriminalvårdsstyrelsen att överlåta åt tjänstemän inom
kriminalvården att beräkna strafftid och därvid fastställa dagen för strafftidens
slut. Det praktiska behovet av en sådan delegation är mest påtagligt när
' Bilagan har uteslutits här, FrånseU en redaktionell
ändring i 20 ii lagen om beräkning av strafftid m.m. är förslagen likalydande
med dem som är fogade vid propositionen.
Prop. 1980/81:44 17
det gäller fängelsestraff på kortare tid än en månad. I
betänkandet (Ds Ju 1979:7) Kriminalvårdsstyrelsens organisation har emellertid
föreslagits att styrelsen genomför en försöksverksamhet för att klarlägga om
arbetet med strafftidsberäkning kan decentraliseras även i andra hänseenden.
För att underlätta att förslaget genomförs bör lämpligen redan i detta
sammanhang kriminalvårdsstyrelsen få en generell möjlighet att överlåta åt
tjänstemän inom kriminalvården att utfärda strafftidsresolutioner. En
bestämmelse av denna innebörd har tagits in i ett nytt andra .stycke.
Genom en ändring i nuvarande andra stycket - enligt
förslaget iredje stycket - får kriminalvårdsstyrelsen också befogenhet att
överlåta åt tjänstemän inom kriminalvården att utfärda en s. k.
ändringsresolution. I betänkandet Kriminalvårdsstyrelsens organisation pekas i
detta hänseende på möjligheten av att en regionchef eller riksanstaltschef som
har förordnat att viss tid inte skall räknas in i verkställighetstiden även kan
få utfärda den ändringsresolution som föranleds av beslutet. Stycket har
dessutom ändrats redaktionellt.
I överensstämmelse med den beslutsstruktur som gäller för
kriminalvården (jfr 42 8 andra stycket kungörelsen 1974:248 med vissa
föreskrifter rörande tillämpningen av KvaL) föreskrivs i ett nytt fjärde stycke
att kriminalvårdsstyrelsen kan ändra vad en tjänsteman har beslutat enligt
andra eller tredje stycket. Den som är missnöjd med ett beslut som har
meddelats exempelvis av en styresman med stöd av delegation och som inte kan
vinna rättelse genom hänvändelse till styresmannen kan således anmäla saken
till kriminalvårdsstyrelsen, som även självmant kan ompröva styresmannens
beslut.
Jag vill slutligen framhålla vikten av att den
delegationsmöjlighet som nu öppnas inte utnyttjas på ett sätt som minskar
rättssäkerheten i de aktuella ärendena eller som kan föranleda ökade kostnader,
28 §
I första stycket har gjorts en följdändring som föranleds
av förslaget till ändring i 20 §,
Enligt andra stycket länder kriminalvårdsstyrelsens beslut
enligt lagen om beräkning av strafftid m, m, till omedelbar efterrättelse, om
ej annat förordnas. Detsamma bör gälla beslut som enligt den nya lydelsen av.20
S meddelas av tjänstemän inom kriminalvården. Andra stycket har i enlighet
härmed ändrats så att det omfattar samtliga beslut som meddelas enligt lagen,
4.3 Ändringen i lagen om kriminalvård i anstalt
49 §
Ändringen innebär i enlighet med vad som har uttalats i
den allmänna motiveringen att den sammanlagda tid som på grund av
upprepade
Prop.
1980/81:44 18
förordnanden om disciplinär bestraffning inte skall
inräknas i verkställighetstiden inte får överstiga tio dagar för den som
undergår fängelse i högst en månad,
4.4 Ikraftträdande
De lagändringar som jag här har förordat bör träda i kraft
den 1 april 1981, Av 5 S andra stycket lagen om införande av brottsbalken framgår
att de nya bestämmelserna skall tillämpas även på gärningar som har begåtts
före ikraftträdandet,
5 Hemställan
Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över
förslagen till
1,
lag om ändring
i brottsbalken,
2,
lag om ändring
i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m, m,.
3,
lag om ändring
i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt,
6 Beslut
Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.
Prop. 1980/81:44 19
Bilaga I
Sammanställning av remissyttrandena över
fängelsestraffkommitténs delbetänkande (SOU 1980:1) Fjorton dagars fängelse
Remissinstanserna
Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av
riksåklagaren (RÅ), hovrätten för Västra Sverige, Norrköpings tingsrätt,
rikspolisstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen, förniögenhetsbrottsutredningen (Ju
1976:04), Landsorganisationen i Sverige (LO), Centralorganisationen SACO/SR,
Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbimd. Föreningen Sveriges
statsåklagare. Föreningen Sveriges åklagare. Föreningen Sveriges länspolischefer
och Föreningen Sveriges polischefer (gemensamt yttrande) samt Föreningen
styresmän och assistenter m, fl, vid kriminalvårdsanstalterna (SAK),
RÅ har bifogat yttranden från överåklagarna i Stockholm.
Göteborgs och Malmö åklagardistrikt samt länsåklagarna i Gävleborgs.
Västerbottens och Norrbottens län.
Remissyttrandena
RÅ
En av huvudlinjerna i brottsbalkens påföljdssystem äratt
frihetsstraff skall komma till användning i endast begränsad omfattning, I
förarbetena till lagen underströks sålunda frihetsstraffens nackdelar från resocialiseringssyn-punkt
liksom de humanitära skälen för att användningen av frihetsstraff borde såvitt
möjligt begränsas. De mer generella reformer beträffande päföljdssystemet som
har beslutats efter brottsbalkens tillkomst har också i stor utsträckning varit
inriktade på att ytterligare begränsa användningen av frihetsstraff och att
avkorta längden på de frihetsberövanden som ändå måste göras. Denna strävan hos
lagstiftaren har uppenbarligen kunnat förverkligas i stor utsträckning i
praktiken. Den minskning av antalet intagna i kriminalvårdsanstalt som fortgått
sedan mitten av 1960-talet och (ills nyligen torde kunna till väsentlig del
förklaras av den genomslagskraft som brottsbalkens principer efter hand har
fått.
Ett väsentligt drag i diskussionen kring brottsbalkens påföljdssystém
som ägt rum under senare tid är att behandlingsoptimismen avtagit och efterträtts
av mer allmänpreventiva tankegångar. De senaste årens granskning och utvärdering
av påföljdssystemet har skett utifrån såväl principiella som pragmatiska
utgångspunkter. Bland annat har med framgång strävats efter att utmönstra de
tidsbestämda straffen. Under 60- och 70-talen har på den kriminologiska
forskningens område rått en stor aktivitetet. Forskningsresultaten har inte
inom alla områden givit entydiga resultat. Men beträffande anstaltsvården synes
resultaten gå i en ensartad riktning, nämligen att dennas olika former har
betydande negativ effekter. Det finns belägg för att kriminalvård i anstalt i
ringa män leder till rehabilitering och att den kan ha
Prop.
1980/81:44 20
en nedbrytande inverkan på personligheter. Detta och andra
skäl talar för en mer allsidig översyn när det gäller användningen av
fängelsepåföljden.
Är 1979 tog regeringen initiativ till en mer samordnad
översyn på straffrättens och kriminalvårdens område. Tillsättandet av
fängelsestraffkommittén är ett led i denna samordnade översyn. Kommittén har
enligt direktiven att överväga fem huvudfrågor, nämligen minimitiden för fängelsestraff,
reglerna om villkorlig frigivning, översyn av straffskalorna, frågan om
införande av allmänna regler för påföljdsval och straffmätning samt frågor som
rör medborgarnas insyn och inflytande i kriminalvårdens olika organ.
Direktiven är generellt utformade och spänner över ett
vitt fält där de fem huvudfrågorna som skall tas upp till behandling går i
varandra. Så till exempel är ett ställningstagande till spörsmål som
aktualiseras av sänkning av minimitiden för fängelsestraff nära förbundet med
reglerna om villkorlig frigivning och straffskalorna beträffande de särskilda
brotten. Enligt direktiven skall emellertid kommittén noga pröva möjligheterna
att med förtur lägga fram förslag till dellösningar av utredningsuppdraget, I
fråga om minimitiden för fängelsestraff bör, om möjligt, förslag enligt
departementschefen läggas i sådan tid att ändrade regler kan träda i kraft redand
en 1 januari 1981. Fängelsestraffkommittén delbetänkande får ses mot bakgrund
härav.
I betänkandet föreslår nu kommittén att minimitiden för
fängelsestraff sänks från en månad till 14 dagar. Även minimitiden för det
fängelsestraff som kan utdömas med tillämpning av BrB 28:3 föreslås sänkt i
samma mån. Några särskilda bestämmelser om verkställigheten av fängelsestraff
som understiger en månad föreslås inte. Däremot betonar kommittén, att den som
avtjänar ett fängelsestraff understigande en månad endast i undantagsfall bör
få tillstånd till någon form av vistelse utom anstalt,
I stort kan jag biträda de synpunkter och de överväganden
som framhålls av departementschefen och kommittén. En allsidig och kritisk
granskning och utvärdering på nu aktuellt område bör hälsas med
tillfredsställelse. Det är emellertid viktigt att resultatet inte blir en
återgång till äldre tiders mer inhumana synsätt. Det är angeläget att alltjämt
fortsätta på delreformernas väg. Att jämväl i fortsättningen på det
kriminalpolitiska området fortsätta att bygga på pragmatiska
lämplighetsöverväganden ter sig väsentligt.
Förutom att de principiella skälen mot en sänkning av minimistraffets
längd ej synes vara av nämnvärd styrka anges i betänkandet som huvudsakliga
skäl för en sänkning att denna ger möjlighet till ökad differentiering och
nyansering vid bestämmande av påföljdens längd samt att en sänkning skulle
medföra större rättslikhet i Norden, Det måste medges att dessa skäl är av
betydande styrka, Å andra sidan kan anföras beaktansvärda erinringar mot
kommitténs förslag. Frihetsstraffet är den allvarligaste påföljden och har som
sådan ett betydande symbolvärde. Ett mycket kort frihetsstraff skulle väl kunna
uppfattas som relativt lindrigt i jämförelse t ex med ett högt bötesstraff.
Därmed skulle fängelsets allmänpreventiva funktion kunna äventyras och
symbolvärdet förringas. Som jag i mitt remissyttrande över BRÅ-rapporten (1977:7)
anfört, kan man inte heller bortse från risken att en sänkning av allmänna
straffminimum skulle kunna försvaga en återhållsamhet när det gäller att
utdöma frihetsstraff som i dag finns hos domstolarna, 1 stålet för en ökad
differentiering och nyansering av fängelsepåföljden skulle sålunda en ändring
kunna tänkas medföra en ökning av antalet ådömda frihetsstraff och en fortsatt schablonartad
påföljdsbestämning på "lägre"
Prop. 1980/81:44 21
nivä vid vissa brottstyper.
Vid en
samlad bedömning av skäl för och emot synes mig emellertid anledning inte
finnas att i princip motsätta sig en sänkning av minimitiden för
fängelsestraff. En annan fråga är emellertid om en sådan reform nu bör
genomföras.
Allmänt
sett måste man hysa betänkligheter mot att till separat prövning ta upp ett
spörsmål vars avgörande kan få betydelse i andra hänseenden utan att
konsekvenserna allsidigt belyses. Kommittén har härutinnan endast behandlat
förhållandet mellan straffminimum och villkorlig frigivning. En sänkning av
straffminimum är visserligen, som kommittén uttalar, "tekniskt enkel att
genomföra", men detta behöver ju inte betyda att saken är utan intresse
när det gäller att bedöma dess förhållande till övriga frågor som kommittén har
att pröva. Kommittén har också framhållit att visst ståndpunktstagande i frågan
om villkorlig frigivning kan få avgörande betydelse för behovet av en sänkning
av straffminimum.
En svaghet är också att frågan bedöms isolerad från den
allmänna översyn av straffskalorna som kommittén har att utföra och som skall
ske med den allmänpreventiva utgångspunkt som departementschefen angett. Kommittén
tar i detta sammanhang inte närmare ställning till denna övergripande fråga. Allmänpreventionen
kan inte bedömas efter samma mått vid alla grupper av lagöverträdelser. De
allmänpreventiva verkningarna måste analyseras mot bakgrund av den särskilda
brottstyp som är för handen. Inte minst gäller detta frågan om den avskräckande
verkan ett kortvarigt frihetsstraff kan ha jämfört med ett kraftigt
bötesstraff.
Vidare är
det en brist att frågan om minimistraff inte blivit behandlad i samband med den
större frågan om införande av en allmän regel om påföljdsval och straffmåtning.
Det sätt på vilket utredningen behandlat frågan om minimistraff, nämligen att
kombinera en sänkning av straffminimum med motivledes givna rekommendationer
om vid vilka brottstyper minimistraffet bör kunna komma till användning, visar
enligt min mening att utredningen i själva verket kommit in pa den större
frågan, dock utan att allsidigt och slutligt pröva denna. För det fall man
önskar sänka straffminimum redan nu men inskränka dess använndning till vissa
brottstyper, ligger det närmast till hands att justera de särskilda brottens
straffskalor. En sådan ordning måste då förenas med ett förbehåll i den
generella bestämmelsen om straffminimum. Över huvud taget kan de givna
rekommendationerna ifrågasättas med hänsyn till att straffets längd självfallet
ej enbart är avhängig av vilken brottstyp som föreligger utan även står i
relation även står i relation till gärningen i det särskilda fallet. Det bör
också påpekas att i betänkandet inte diskuterats huruvida en sänkning av
straffminimum skall få påverka straffmätningen i fall där straffminimum f, n,
inte kommer till användning. Skall t, ex, ett rattfylleri som nu renderar två
månaders fängelse efter den föreslagna lagändringen straffas lika eller med en
och en halv månad?
Som framgår av det sagda ställer jag mig tveksam till
lämpligheten att separat avgöra frågan om sänkt straffminimum. Både från saklig
och systematisk synpunkt torde en samlad bedömning av de centrala kriminalpolitiska
frågor som anförtrotts kommittén vara att föredra. Mot detta kan måhända
anföras ekonomiska skäl för ett snabbt genomföradne av förslaget. Vad kommittén
därutinnan anför är dock enligt min mening inte övertygande. Från de
synpunkter jag närmast har att företräda vill jag förorda att den föreslagna
ändringen får anstå i avvaktan på överväganden i de övriga frågorna.
Prop.
1980/81:44 22
Utöver det sagda vill jag framhålla att reglerna om
permission i KvaL är så allmänt hållna att det synes motiverat att, om minimistraffet
sänks till 14 dagar, regler införs som begränsar möjligheterna att bevilja den
som döms till kortare fängelsestraff förmån av vistelse utom anstalt annat än
om särskild anledning förekommer. Det synes vidare böra övervägas, om man inte
för fängelsestraff under en månad bör högst betydligt inskränka möjligheterna
att bevilja uppskov med verkställighet.
Överåklagaren I Stockholms åklagardistrikt
Fängelsestraffet har karaktär av samhällets yttersta
reaktion på en brottslig handling. Några positiva följder för den dömde anses
numera fängelsestraffet inte ha. Fängelsestraffet kan dock inte avvaras med
hänsyn till brottsbekämpningen, samhällsskyddet och upprätthållandet av den
allmänna laglydnaden. Korta fängelsestraff torde främst vara motiverade från alltnänpreventiva
synpunkter.
Jag tillstyrker kommitténs förslag att sänka straffiiiinimum
till 14 dagar framför allt med hänsyn till att förslaget ger möjlighet till
ökad differentiering. Jag vill framhålla att en sänkning av straffminimum dock
inte får leda till en generell sänkning av straffnivån för vissa brottstyper.
De korta fängelsestraffen under en månad bör enligt min mening främst användas
vid trafikbrott av olika slag. olovlig körning och rattonykterhet. Det kan även
komma ifråga vid rattfyllerier, där alkoholhalten år förhållandevis låg och
körningen avsett kort sträcka under tid med låg trafikintensitet. Utrymmet för
en utveckling mot kortare frihetsstraff vid brottsbalksbrott anser jag vara
mycket begränsat. Vid vissa fall av rymning torde dock dessa kortare
fängelsestraff kunna tillämpas.
Kommittén har i sitt betänkande särskilt understrukit att
sänkningen av straffminimum till 14 dagar inte får medföra ett ökat användande
av fängelsestraffet. Enligt min mening föreligger emellertid risk för att så
blir fallet. Domstolarna kan få ökad benägenhet att döma till ett kort
fängelsestraff i stallet för böter särskilt i fal! som gäller s, k, bötesimmuna,
vilket dock måhända i viss utststräckning skulle vara motiverat. Vid val mellan
skyddstillsyn och fängelsestraff kan domstolarna komma att föredra ett mycket
kort fängelsestraff framför en skyddstillsyn bl, a, med hänsyn till att
skyddstillsynen i förhållande till det korta fängelsestraffet framstår som en
alltför ingripande påföljd.
Vidare bör enligt min mening i lagen (1974:203) om
kriminalvård i anstalt införas regler som begränsar möjligheterna att bevilja
den sotn dömts till kortare fängelsestraff än tvä månader förmånen av vistelse
utom anstalt annat än sädan permission som avses i 32 S första stycket 2 i
nyssnämnda lag,
1 övrigt har jag inte något att anföra i anledning av
kommitténs förslag.
Överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt
I brottsförebyggande rådets rapport "Nytt
straffsystem" upptogs till diskussion bl. a, frågan om sänkning av
allmänna straffminimum. Frågan är nu föremål för delbetänkande från fångelsestraffkonunittén.
Som anförts i tidigare yttrande (RÅ ÄD 171-78) finns en anledning till
invändning mot en sänkning av nuvarande straffminimum en månad. Kommittén har
föreslagit
Prop. 1980/81:44 23
14 dagar som straffminimum. Jag kan ansluta mig till den
uppfattningen. En naturlig följdförändring är motsvarande sänkning i 28 kap, 3 S
brottsbalken, _ På de grunder som redovisats i betänkandet bör fängelsestraff
om 14 respektive 21 dagarge domstolarna större möjlighet till nyansering vad
gäller de korta frihetsstraffen. En sänkning skulle dessutom innebära ett
närmande till gällande regler i övriga nordiska länder.
Kommittén härmed skärpa påpekat att en sänkning avstraffmiminum
inte är avsedd att medföra en ökning av totala antalet frihetsstraff. Jag anser
att farhågorna på den punkten varit något överdrivna. Domstolarnas ökande
obenägenhet att välja frihetsstraff torde knappast annat än i ett fåtal marginalfall
påverkas av en sänkning av straffminimum. Jag finner faran påtagligt större för
att sänkningen inte kommer att utnyttjas som ett medel för ytterligare
nyansering vad gäller korta frihetsstraff utan kommer att medföra att ett stort
antal av de brott som idag ger en månads fängelse autotnatiskt följer straffminimum
ned till 14 dagars fängelse. En sådan utvecklingar ej önskvärd. Kommittén
härför att motverka detta beträffande vissa brottstyper gjort överväganden
huruvida brottstypen är förenlig med möjligheten att utdötna kortare
fängelsestraff än en månad, Konimitténs rekoniendationer i detta avseende är
enligt min mening både alltför schablonartade och för långtgående. Allt fler
rattfyllerister har grava alkoholproblem mer eller mindre dokumenterade. För
många av dessa blir en kortare fängelsevistelse - utan tid till fysisk
rehabilitering - enbart straff och inte någon hjälp att bryta det pågående
missbruket. En hjälp man inte kan bortse från även om denna form av påföljd i
princip inte skall tillgodose eventuella vårdbehov. Denna brottstyp bör sålunda
inte generellt anses som typisk för tillämpning av nytt straffminimum. Alltför schablonartad
handläggning motverkar dessutom syftet med reformen, nämligen att ge
domstolarna möjlighet till mer nyanserad bedömning.
Kommitténs förslag till sänkt straffminimum medför inget
hinder för att vid en framtida förändring av reglerna för villkorlig frigivning
komma till ett godtagbart resultat.
Överåklagaren i Malmö åklugardisiriki
I direktiven till utredningen har departementschefen
anfört fängelsestraffefs skadliga verkinngar för individen, erkänt dess
nödvändighet för den allmänna laglydnaden, men framfört uppfattningen att
fängelsestraffet aldrig torde kunna ses som ett verkningsfullt medel att anpassa
lagöverträdaren i samhället eller ens minska risken för återfall från dennes
sida. Departementschefen anföra vidare att kommittén bör utgå från att en siinkning
av minimitiden för fängelse skall ske samt framhållit att en sädan sänkning ej
bör medföra att antalet utdömda frihetsstraff ökar.
Redan BRÅ-rapporten Nytt Straffsystem - Idéer och förslag
anför att det inte finns belägg för att de korta frihetsstraffen leder till nya
grupptillhörig-heter, som i sin tur skulle öka risken för återfall. Vidare har.
som kommittén konstaterat, behandlingstanken under senare år starkt kritiserats
och kommit att framtstå som allt mindre trovärdig. Grunden för önskemålet att
sänka minimitiden för fängelsestraff ter sig således redan från början svag.
Den ovannämnda BRÄ-rapporten anför att det hos domstolarna
fiiuis ett ökande motstånd mot att utdöma frihetsstraff. Huruvida denna
generalisering har något stöd i verkligheten kan i detta sanunanhang ej
omedelbart
Prop. 1980/81:44 24
vederläggas, men i det förevarande betänkandet framläggs
statistik angående utdömda fängelsestraff 1973-1978, En ökning av antalet
utdömda frihetsstraff kan konstateras. De huvudsakliga motiven för en sänkning
av straffminimum synes vara dels att domstolarna i tämligen stor utsträckning
utdömer nuvarande minimistraff en månad - vilket enligt kommittén skall tolkas
som ett behov av en sänkning av minimistraffet - dels att man genom en sänkning
skulle uppnå "annan fördelning av strafflidandet och lägre kostnader för
samhället".
Kommitténs första slutsats ter sig diskutabel. Vad som
avses med "annan fördelning av strafflidandet" utvecklas överhuvud
inte. Det får förmodas att någon allmän humaniseringsidé tagit sig detta
uttryck. Vad slutligen angår kostnaderna för samhället kan det i hög grad råda
delade meningar om kostnaderna för fängelsestraff i jämförelse med kostnaderna
för att ha lagöverträdarna på fri fot. När det gäller de korta frihetsstraffen
kan det dock säkerligen kortsiktigt och ,om man helt bortser från de
kriminalpolitiska följderna te sig billigare med kortare frihetsstraff.
Det korta frihetsstraffet är, som kommittén konstarerar,
motiverat från allmänpreventiv synpunkt. Tvärtemot vad kommittén anför måste
dessvärre fastslås att en sänkning av allmänna straffminimum med säkerhet
kommer att försvaga frihetsstraffets allmänpreventiva funktioner. Den rådande
uppfattningen att frihetsstraffet utgör samhällets yttersta reaktion på brott
kommer med visshet att urholkas vid en sådan sänkning. Kommitténs slutsatser om
motsatsen måste därför på det kraftigaste avvisas. Tidigare kriminalpolitiska
utspel med införande av slraffrihet eller begränsad straffbarhet manar inte i "håt
fall till efterföljd. En "nyansering" av de kortaste frihetsstraffen
i lindrande riktning synes således vara dåligt motiverad, medan starka skäl
talar däremot.
Den enda av de av kommittén anförda brotten där en
sänkning av nuvarande minimistraff kan fylla en funktion synes vara olovlig körning.
Vid denna brottstyp är böter ofta en verkningslös påföljd och behov av kortare
frihetsstraff skulle här kunna fylla en funktion. En sådan möjlighet skulle med
största sannolikhet medföra en avsevärd ökning av antalet utdömda frihetsstraff,
något som kommittén emellertid särskilt påpekar som icke önskvärt.
Slutligen bör också noteras att en sänkning av
straffminimum är tänkt att förenas med "rekommendationer" om i vilka
typfall ett förkortat frihetsstraffskall tillämpas. En sådan ordning ter sig
som en icke önskvärd styrning av domstolarna i deras dömande verksamhet. Ett
rekommendationssystem kunde alltför lätt bli en återkommande företeelse i
strafflagstiftningen och således direkt ingripa i domstolarnas fria prövning i
påföljdsfrågan.
Sammanfattningsvis måste jag konstatera att kommitténs
förslag vilar på svag grund. Inget av de anförda skälen för en sänkning av
straffminimum för fängelse synes bärande. Hos allmänheten och de myndigheter
som har nära kontakt med denna torde däremot en väl beprövd erfarenhet i
stället uppvisa starka skäl mot den föreslagna lagstiftningen. Jag får således
konstatera att jag inte till någon del anser mig kunna godta kommitténs
förslag.
Länsåklagaren i Gävleborgs län
I dagens brottsbekämpande verksamhet träder alltmer i
förgrunden behovet från samhållets sida att kunna markera sitt avståndstagande
från vissa brott. För att visa den allmänna laglydnadens krav kommer den
Prop. 1980/81:44 25
allvarligaste påföljden i systemet i sådant fall till
användning, dvs, fängelse. Om fängelsepåföljdens betydelse sett från allmän
laglydnadssynpunkt kan visserligen råda delade meningar. För samhällsorgan,
vilka såsom åklagarväsendet står mitt uppe i dagens brottsbekämpning, måste
varje åtgärd av beskaffenhet att kunna medföra miskning av fängelsestraffets
värde från nyss angivna synpunkter framstå som högst betänkliga. Enligt min
mening är sådan effekt att förvänta vid ett genomförande av förslaget. Mot bakgrunden
härav och då något påtaligt behov av ändring inte påvisats kan jag under alla
förhållanden inte finna skäl till att denna fråga skall brytas ut för
särbehandling. Kommitténs arbete med övriga frågor om frihetsberövande
påföljder bör avvaktas.
Kommittén har arbetat mot bakgrunden av direktivuttalandet
att den bör utgå från att en sänkning av minimitiden för fängelse skall ske.
Vad kommittén nu föreslår ifråga om minimitid och verkställighet ger i och för
sig ej anledning till erinran. Av redovisningen framgår, att verkställighet på
14-21 dagar är möjligt att genomföra. Erfarenheter från utlandet talar också
härför.
Rekommendationer av allmän art ges av kommittén för
tillämpningen av fängelsestraff understigande en månad. Flera brottstyper förs
fram till diskussion under riktig betoning av vanskligheten i att göra
ifrågavarande rekommendationer. För min del har jag icke den erfarenheten att
rättsvårdsorganen i rättstillämpningen funnit att det vara en brist att inte
kunna låta fängelsestraff understiga en månad. För särskilda fall - det må
gälla de av kommittén angivna brottstyperna eller andra - uppstår icke så
sällan och oftast mot bakgrunden av gärningsmannens personliga situation fråga
om den allmänna laglydnadens krav ovillkorligen påkallar fängelse eller om
annan påföljd kan godtas. Ingenting tyder på att avsaknaden av ett annat minimistraff
för fängelse för dessa och andra situationer innefattat problem i
rättstillämpningen. Har med andra ord allmän laglydnad ansetts kräva fängelse,
har betänkligheter mot en månads frihetsberövande, såvitt jag kan överblicka,
icke funnits. Jag finner det knappast framkomligt med rekommendationer byggda
på brottstyper. Det torde i förekommande fall bli fråga om situationer av "påföljdsnedsättning"
av i huvudsak sådan på den tilltalades person byggda omständigheter vilka nu
upptas i 33 kap. 4 § brottsbalken, självfallet ställda i relation till
gärningens art.
Länsåklagaren i Västerbottens län
Förslaget att nuvarande straffminimum - 1 månad - för
frihetsstraff skall sänkas till 14 dagar, bör inte genomföras. Fängelsestraffet
skall vid en jämförelse med övriga påföljder klart framstå som det mest
ingripande straffet. Risk finns att denna skillnad till stor del går förlorad
om förslaget genomförs. Bara möjligheten av att ett fängelsestraff kan komma
att te sig mer gynnsamt än ett högt bötesstraff bör enligt min mening vara skäl
nog att avstå från någon ändring av nuvarande förhållanden. Enda skälet för ett
begagnande av de korta frihetsstraffen torde vara den allmänpreventiva verkan
påföljden anses ha. Accepterar man att denna verkan föreligger och att det
utgör tillräckligt motiv för användning av frihetsstraff får man också
acceptera att påföljden innebär ett lidande i olika avseenden för den dömde. Om
detta försvinner torde även grunden för brukandet försvinna. Enligt min mening
kan ej heller fängelsestraffets eventuella skadeverkningar för den dömde vara
ett tillräckliat motiv för en sänknine av minimitiden, då dessa
Prop.
1980/81:44 26
knappast reduceras i någon väsentlig mån av 14 dagars
mindre frihetsberövande. Detta argument talar snarast för en höjning av
straffminimum parat med ett mindre användande av fängelsestraffet.
Om förslaget genomförs föreligger avsevärd risk att
domstolarna snabbt anpassar sig och genomgående sänker strafftiderna, - Rent
praktiskt måste det uppstå svårigheter för kriminalvården med in- och
utryckandet vid alltför korta straff.
Läiisåklagareii i Norrbottens län
Kommittén har framlagt sitt förslag utan att ta ställning till
frågan i stort vilken målsättningen med frihetsstraff bör vara. Detta synes mig
vtterligt tveksamt som metod.
Några bärande motiv för att nedsätta fängelseminimum till
14 dagar har heller icke framförts.
Om man vill motverka skadeverkningarna av ett
fängelsestraff synes dessa kunna motverkas genom utvidgade möjligheter till
permissioner och villkorlig frigivning även vid de korta fängelsestraffen.
Någon oenighet synes icke råda om att fängelsestraffet
sällan har någon positiv verkan på den dömde. Däremot kan jag icke dela uppfattningen
att de fall som normalt av allmänpreventiva skäl döms till någon månads fängelse,
genom verkställigheten löper några risker för fortsatt brottslighet med hänsyn
till det klientel han eller hon kommer i kontakt med under verkställigheten.
En allmän trend hos domstolarna föreligger.att i
möjligaste mån undvika fängelsepåföljd och framför allt då med hänsyn tagen
till risken av skadeverkningar. Dessa måste ju antagas bli mindre ju kortare
tid verkställigheten pågår vilket med nödvändighet måste innebära att med ett sänkt
minimum för fängelse skäl kan föreligga att oftare tillgripa ett fängelsestraff
än eljest och då av allmänpreventiva skäl.
Genom att sänka minimum till 14 dagar bryts också
nuvarande relation mellan de kännbara bötesstraffen och fängelse. I valet
mellan ett kännbart bötesstraff om 100 dagsböter och fängelse väljs i dag ofta
den förstnämnda påföljden framför fängelse exeinpelvis vid olovlig körning.
En annan verkan av ett sänkt minimum för fängelse måste
med nödvändigheten bliva en minskad tillämpning av 20 kapitlet 7 S 1 stycket 2
punkten rättegångsbalken. Döms någon lill fängelse 14 dagar och ny brottslighet
uppdagas blir det i ett betydligt mindre antal fall som det kan sägas att det
är uppenbart att det nya brottet i jämförelse med det andra brottet är med
hänsyn till påföljden utan nämnvärd betvdelse. Ärenden där åtan nu kan
underlåtas, kommer om ändringen genomförs att i stället åtalas. Kostnaden
härför bör avdragas från de vinster komniittén antager.
Vad som gör mig mer tveksam till förslaget, är det
förhållandet, att kommittén övervägt någon form av rekommendationer oin vid
vilka tvpfall minimistraffet bör tillämpas i praktiken.
Någon annan grund för sådana än att man från kommittén
bedömer att risk finns för en icke önskvärd tillämpning av straffminimum
föreligger icke.
Den typ av allmänna rekommendationer, som kommittén gör
sig till tolk för, är domstolarna obundna av.
Kommittén synes närmast anse att minimistraffet 14 dagars
fängelse borde vara möjligt tillämpa vid olovlig körning, olovlig vistelse och rvnining.
Vid olovlig körning förekommer i de allra flesta fall en
avvägning mellan
Prop. 1980/81:44 27
att döma till ett mycket högt bötesstraff eller fängelse
en månad. Valet utfaller oftast så, att fängelse tillgrips först när brottet
har en sådan omfattning, att endast fängelse är tiinkbart. Om det nya förslaget
till utlänningslag antas, finns anledning anta att olovlig vistelse, som i de
flesta fall avser nordbor, kommer att på sikt försvinna. Beträffande
rymningsbrotten förekommer redan nu en mycket nyanserad bedömning, så även
beträffande rattfylleribrotten, där även en i sig hög promillehalt. om
körningen avser kort och ofarlig sträcka, bedöms mildare och föranleder
bötesstraff.
Redan det förhållandet att man anser fog föreligga för
rekommendationer talar mot ett genomförande av förslaget,
I ett avseende synes mig emellertid förslaget vara väl
grundat, och det är som kombination till skyddstillsyn.
Nuvarande stadgande i 28 kapitlet 3 S har ersatt det
tidigare stadgandet varigenom samtidigt med dom på skyddstillsyn kunde
förordnas om viss behandling i anstalt. En påföljd som i huvudsak skulle avse
unga lagöverträdare och ge utrymme för att avbryta en pågående brottslig verksainhet
och åstadkomma en intensiv kurativ verksainhet, samtidigt som därigenom allmänpreventionen
tillgodosågs.
Ursprungstankarna bakom det angivna lagrummet är alltjämt aktuella
och kan även tillgodoses genom ett kortare frihetsberövande än nu gällande.
Hovrätten för Västra Sverige
Såsom kommittén anför är det av vikt att fängelsestraffet
behåller sin särställning som samhiillets yttersta reaktion på brott. Om den
minsta tiden sätts för lågt föreligger enligt hovrättens uppfattning risk för
att denna särställning försvagas. Det kan inte uteslutas att ett högre
bötesstraff kan komma att framstå som en mera ingripande påföljd,
I betänkandet redovisas på flera ställen farhågor för att
en sänkning av minimistraffet till 14 dagar skulle kunna leda till en icke
önskvärd ökning av antalet fängelsestraff. Redan nu torde domstolarna tveka
inför att utdöma ett kort frihetsstraff, när - såsom inte sällan är fallet - en
längre tid förlutit mellan brottet och domen. Troligen skulle man i motsvarande
situation ställa sig än mer tvekande inför att utdöma ett 14-dagarsstraff, Det
är angeläget att avtjänandet av ett så kort fängelsestraff sker i nära anslutning
till brottet och domen. Det kan ifrågasättas om inte ett bötesstraff utgör en
lämpligare reaktion om inte ett bötesstraff utgör en lämpligare reaktion på de
brott, vars straffvärde inte är högre än 14 dagars fängelse. Vissa adminslrativa
problem synes också tala mot ett så kort frihetsstraff. Kommittén tar bl, a,
upp klädfrågan. Att t, ex, tillåta civila kläder förringar enligt hovrättens
mening ytterligare effekten med straffet. Det är viktigt att skapa allvar kring
detta. Hovrätten anser således att den närmare utformningen av
korttidsstraffets verkställighet bör klarläggas innan slutlig ställning tas till
den föreslagna reformen.
Avsikten
med förslaget är inte att antalet frihetsstraff skall öka. En risk föreligger
emellertid för att korttidsstraff i större utsträckning än nu kan komma att ådömas
på individualpreventiva grunder. Som en åtgärd att förhindra att antalet
frihetsstraff ökar anför kommittén att statsmakterna bör dels uttala att
reformens innebörd inte är att antalet fängelsestraff skall öka dels närmare
ange vilka brott straffiiiinimum bör komma i fråga. Hovrätten .vill ifrågasätta
om inte en lämpligare väg vore att sänka straffminimum för de
Prop. 1980/81:44 28
brott där detta bedöms som önskvärt. Stadgandet i 26 kap,
1 S 1 st, 2 p, brottsbalken skulle därvid kunna utformas så att det gäller subsidiärt
till det enskilda straffbudet.
Utredningsuppdraget omfattar, förutom vad som ryms inom
det förevarande delbetänkandet, en allmän översyn av straffskalorna och
reglerna om villkorlig frigivning. Det vore nog av värde att frågan om en
sänkning av minimistraffet bedömdes i anslutning till de resultat kommittén
kommer fram till i utredningsuppdragets övriga delar, bl, a, vid behandlingen
av frågan om villkorlig frigivning.
Hovrätten delar kommitténs intresse av att få till stånd
en nordisk enhetlighet på området. Utvecklingen i de nordiska grannländerna
synes dock för närvarande oviss.
Mot bakgrunden av det anförda anser hovrätten det tveksamt
om en sänkning av straffminimum för närvarande bör genomföras, Åskilligt talar
för att frågan inte bryts loss från utredningsuppdraget i övrigt,
Norrköpings tingsrätt
I den kriminalpolitiska debatten under senare år har kritik
riktats mot tanken att fängelsestraff skall utgöra någon form av behandling i resociali-serande
syfte. Det torde väl också numera vara en allmänt utbredd uppfattning att -
såsom i utredningsdirektiven sägs - fängelsestraff inte är ägnat att medföra
positiva effekter för den intagne utan tvärtom ofta har direkta
skadeverkningar. Icke desto mindre kan strafformen inte undvaras som kriminalpolitiskt
instrument. När i direktiven sägs, att en sänkning av minimitiden för fängelse
skall ske, ovisst vilken, förenas detta med påpekandet att en sådan sänkning inte
får medföra att antalet utdömda frihetsstraff ökar. Det är mot denna bakgrund
som den ifrågasatta lagändringen skall bedömas.
Tingsrätterna är de dömande organ som först kommer i
kontakt med lagöverträdare. Större delen av tingsrätternas avgöranden blir
bestående, oftast av den enkla anledningen att de inte överklagas. Kanske är
det förmätet att påstå, att tingsrätterna har den bästa kontakten med tilltalade
men rättegången i underrätt ter sig dock för de flesta som mera vardagsnära än
överrättsprocessen. Därtill kommer det inflytande som nämndemän har i
tingsrätterna. Många "vardagsmål" - det är i huvudsak sådana som nu
är i fråga - blir allsidigt belysta vid överläggningarna i tingsrätterna. Dagligen
diskuteras lämplig påföljd för t, ex, upprepad misshandel av inte alltför
allvarlig art, upprepad skadegörelse, upprepade snatterier, lindriga former av
hot och våld mot tjänstemän osv. Merendels har dessa brott begåtts under
spritpåverkan. Det är knappast någon hemlighet att under dessa diskussioner
från nämndens sida framförs önskemål om starkare samhällsreaktion än den
yrkesdomaren i efterföljd av vedertagen praxis anser sig kunna rekommendera.
Dessa erfarenheter från tingsrättsarbetet bör i ärlighetens namn framföras när
det gäller att ta ställning till ett lagförslag vars förutsättning är att
antalet utdömda frihetsstraff inte skall få öka. En sänkning av straffminimum
skulle minska klyftan mellan påföljderna böter och fängelse. Det förefaller då
vara oundvikligt att en hel del brott som idag föranleder höga böter - ofta
utan utsikt att någonsin bli betalda - i fortsättningen kommer att bestraffas
med en kort tids fängelse. Att förvänta sig något annat ter sig orealistiskt.
Tingsrätten anser med andra ord att en sänkning av minimitiden visserligen kan
leda till en önskad allmän sänkning av straffnivån
Prop. 1980/81:44 29
men att å andra sidan antalet fängelsestraff troligtvis
kommer att öka. Huruvida detta är endast av ondo är en kriminalpolitisk fråga
men otvivelaktigt finns fall där idag använda bötesstraff förefaller vara föga
ägnade att stämma till laglydnad i fortsättningen.
Tingsrätten har velat framlägga dessa synpunkter såsom en
bakgrund till vad i fortsättningen sägs.
Såsom i betänkandet nämns (s. 34) ansåg
strafflagberedningen att korta frihetsstraff borde behållas närmast för de
allmänpreventiva syftena. I detta instämmer kommittén (s. 35). Enligt
tingsrättens mening är det dock inte befogat att helt skjuta de
individualpreventiva synpunkterna i bakgrunden. Även om ett kort frihetsberövande
inte kan "ges ett ens teoretiskt behandlingsinnehåll" kvarstår dock
att denna ganska skarpa samhällsreaktion kan stämma den dömde till eftertanke
och sinnesändring. Tingsrätten delar i detta stycke uppfattningen att mera
frihetsstraffet som sådant och mindre dess längd är av betydelse. Någon beaktansvärd
risk för att en sänkning skulle försvaga de preventiva funktionerna föreligger
nog inte.
De övriga nordiska länderna har eller förväntas få ett
straffminimum som ungefär överensstämmer med det nu föreslagna. Man kan då
fråga sig om detta är föranlett av en önskan att hålla straffnivån nere eller
om det också ansettsatt böter är ett alltför trubbigt vapen föratt komma till
rätta med olika slag vardagsbrottslighet. Tingsrätten håller inte för uteslutet
att den sistnämnda synpunkten varit väsentlig. Böter kan utgöra en mycket
kännbar påföljd men otvivelaktigt är det så att bötesstraffet för många ter sig
som ett ganska ofarligt slag i luften eftersom exekution inte är möjlig. Den
preventiva effekten blir då obetydlig. Ett exempel erbjuder brottet
skadegörelse. Det har blivit ganska vanligt att man - oftast i spritpåverkat
tillstånd-uppsåtligen åstadkommer skador på skyltfönster o. d,. skador som
merendels är mycket dyrbara att reparera och som också i övrigt kräver dyrbara
åtgärder. I rättstillämpningen tillgrips fängelse först efter upprepade brott
av detta slag, närmast av den anledningen att nuvarande straffminimum anses ge
för lång frihetsförlust, Det finns skäl att tro att ett kort fängelsestraff här
skulle vara lämpligt. Liknande synpunkter kan anläggas på åtskilliga andra
"vardagsbrott" som visserligen kanske skett mest i förhastande men
som dock måste stävjas effektivare än nu. Detta må bedömas som en olycklig
följd av en sänkning av straffminimum men tingsrätten bedömer den dom som
trolig,
1 enlighet med direktiven har kommittén lagt fram allmänna
rekommendationerom typfall lämpade för kortare fängelsestraff. Tingsrätten kan
godta denna exemplifiering, där dock även skadegörelse och upprepat snatteri
lämpligen bord ingå, men förutsätter, att dessa rekommendationer skall förbli motviuttalanden.
Att i lag fixera tillämpligheten av korttidsstraff skulle lägga en icke
önskvärd hämsko på rättsutvecklingen.
Tingsrätten har inte någon erinran emot den föreslagna
lagändringen, vilken ju i grunden endast ansluter svensk lagstiftning till vad
som gäller i de flesta andra länder, däribland de nordiska.
Emellertid vill tingsrätten härtill foga ytterligare några
synpunkter. Inte minst vid så korta straff som nu är i fråga är det ett starkt
önskemål att lagföringen kommer så snabbt som möjligt. Om så inte sker
förfaller mycket av den preventiva effekten. Väl medveten om svårigheterna att
åstadkomma detta vill tingsrätten dock poängtera vikten av att allt görs för
att tillgodose önskemålet. Tanken på jourdomstolar är visserligen knappast
realistisk men här rör sig dock merendels om brott som inte kräver någon
vidlyftigare personundersökning. Förutsättningarna för snabb samhällsreaktion
borde
Prop.
1980/81:44 30
därför vara ganska goda, I bilden kommer då också frågan
om snabb verkställighet. Ett korttidsstraff, verkställt först efter lång tid.
har förfelat huvuddelen av sin brottspreventiva effekt. Det kan därför
ifrågasättas om det inte borde öppnas en möjlighet till omedelbar
verkställighet. Inte minst gäller detta vid frihetsstraff i samband med
skyddstillsyn. Den tidigare möjligheten till omedelbar verkställighet av
anstaltsbehandling - en ordning som gav ganska goda erfarenheter- har inte
någon motsvarighet i nuvarande lag. Häktningsalternativet står sällan till buds
i korttidsfallen.
Rikspolis.styrelsen
Rikspolisstyrelsen har inget att erinra mot förslaget,
Kriminalvårdssly relsen
Styrelsen tillstyrker på de av kommittén anförda skälen
förslaget om en sänkning av minimitiden för fängelsestraff till 14 dagar. Som komniittén
anfört är det inte uteslutet att en sänkning av straffminimum skulle kunna leda
till att antalet fängelsestraff ökar. För att motverka en sädan utveckling
anser styrelsen i likhet med kommittén att detär angeläget att statsmakterna i
motivuttalanden understryker att avsikten med reformen inte är att göra
fängelsestraffen vanligare.
Enligt styrelsens mening är det särskilt angeläget att ett
kort fängelsestraff verkställs så snart som möjligt efter att domen blivit
verkställbar. För att åstadkomma detta kan flera åtgärder vidtas. Bl, a. enligt
styrelsens mening övervägas vissa ändringar i de nuvarande bestämmelserna om
uppskov. Vidare bör, som anförts i betänkandet, rutinerna för föreläggande att inställa
sig i anstalt ses över i vissa avseenden. Sådana åtgärder torde kunna vidtas
utan författningsändringar.
Även i övrigt medför en sänkning av straffminimum att
vissa administrativa rutiner vid anstalterna, häktena och i styrelsen måste
ses över för att åstadkomma en förenkling och en effektivisering. Bl, a, bör.
som kommittén anfört, rutinerna vid strafftidsberäkning förenklas. För att
åstadkomma ett sä enkelt och smidigt förfarande som möjligt kan enligt
styrelsens niening övervägas om inte strafftidsberäkning i fråga om de kortaste
fängelsestraffen i vissa fall skulle kunna göras vid anstalterna. Eftersom det
i dessa fall som regel är fråga om en okomplicerad beräkning som normalt inte
kräver speciella kunskaper torde en sådan ordning kunna införas utan
åsidosättande av rättssäkerheten, 1 vart fall finns det enligt styrelsens
mening anledning att genom en försöksverksamhet, som lämpligen kan påbörjas då
den föreslagna lagändringen träder i kraft, undersöka förutsättningarna härför
(jfr styrelsens remissyttranden över KVSÖ:s betänkande Ds Ju 1979:7), Styrelsen
hemställer därför att lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m, m. ändras
så att styrelsen i fråga om fängelsestraff som understiger en månad kan
överlåta åt styresmannen vid riksanstalt och lokalanstalt att beräkna strafftid
och utfärda strafftidsresolution, - De övriga ändringar i administrativa
rutiner som krävs i samband med verkställighet av korta fängelsestraff torde
kunna genomföras inom ramen för gällande lagstiftning,
I likhet med kommittén finner styrelsen inte att det är
nödvändigt att införa någon särreglering i fråga om behandlingen av intagna som
verkställer korta fängelsestraff, I motsats till vad kommittén antyder menar
styrelsen att permissioner till förberedande av frigivningen i vissa
fall bör kunna
Prop. 1980/81:44 31
ifrågakomma för denna kategori, särskilt när
fängelsepåföljden är förenad med skyddstillsyn. Det kan vidare enligt
styrelsens mening ifrågasättas om bestämmelserna om disciplinär bestraffning i
lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt bör kvarstå oförändrade. Enligt 49 §
andra stycket lagen om kriminalvård i anstalt får genom upprepade förordnanden
enligt 47 § andra stycket 2, den tid som inte skall inräknas i verkställighetstiden
beträffande den som undergår fängelse i högst fyra månader ej överstiga sammanalagt
femton dagar. Denna tid bör enligt styrelsens mening sänkas såvitt avser den
som undergår fängelse som understiger en månad.
Några väsentliga svårigheter att bereda sysselsättning åt
intagna med verkställighetstider understigande en månad torde enligt styrelsens
mening inte föreligga.
En sänkning av minimitiden för fängelsestraff till 14
dagar kommer sannolikt att minska den genomsnittliga beläggningen vid i första
hand de öppna riksanstalterna och lokalanstalterna och alltså medföra en viss
minskning av kostnaderna för kriminalvården. Som kommittén anfört är det
möjligt att nu beräkna hur stor vinsten blir.
Även om vissa rutiner förenklas och görs mer effektiva är det
enligt styrelsens mening inte uteslutet att ett genomförande av kommitténs
förslag -förutom vissa initialkostnader bl. a. för förändring av ADB-rutiner
och för information och utfärdande av anvisningar i samband med en eventuell
decentralisering av strafftidsberäkningen - medför ytterligare arbetsbelastning
vid lokala och regionala enheter och i styrelsen. Konsekvenserna kan dock inte
bedömas förrän erfarenhet vunnits efter ett genomförande av reformen.
Förmögenlietsbrottsulredningen (Ju 1976:04)
Förmögenhetsbrottsutredningen har endast funnit anledning
att beakta det framlagda förslagets betydelse för förmögenhetsbrottens del och
inte konsekvenserna av förslaget i andra avseenden. På förmögenhetsbrottens
område anser utredningen att ett genomförande av förslaget skulle innebära en
önskvärd ökad möjlighet till differentierad straffmåtning.
LO
I betänkandet föreslås att nuvarande minimistrafftid på 1
månad sänks till 14 dagar. Argumenten för reformförslaget är främst att det i
dag är en stor anhopning av fängelsestraff pä 1 månad (40 % av samtliga) och
att detta anger ett behov av ytterligare differentiering av fängelsestraffet
vid dess nedre gräns. Vidare anges att man i de övriga nordiska länderna har en
avsevärt högre gräns än i Sverige,
LO tillstyrkte redan i sitt yttrande över PM om nytt
straffsystem från BRÅ att minska strafftiden skulle sänkas. Den föreliggande
utredningen stöder ytterligare detta ställningstagande, varför LO tillstyrker
utredningens förslag. Precis som framhålls i utredningen måste dock
genomförandet av förslaget förses med ett bestämt uttalande om att reformen
inte får medföra att domstolarna dömer till 14 dagars fängelse i stället för
straff i frihet.
Prop.
1980/81:44 32
SACO/SR
Korta fängelsestraff har främst allmänpreventiv betydelse.
Med hänsyn härtill kan förslaget om sänkning av minmitiden inge vissa
betänkligheter. Emellertid tyder den omständigheten att närmare 40 procent av
de utdömda fängelsestraffen avser nuvarande minimitid, en månad, på att ett
visst behov av differentiering föreligger. Erfarenheterna från överiga nordiska
länder talar också för att en sänkning av minimitiden kan ske utan olägenheter,
SACO/SR tillstyrker därför förslaget. Emellertid bör med hänsyn
till straffets längd avtjänandet ske i så nära anslutning lill domen som
möjligt,
Sveriges advokatsamfund
Mot bakgrund av att det i betänkandet klart uttalats att
avsikten med den föreslagna reformen är att få till stånd en nyansering av de
kortaste frihetsstraffen i lindrinde riktning och inte ett ökat användande av
fängelsepåföljden, tillstyrker samfundet kommitténs förslag,
Sveriges domareförbund
Det bör från början konstateras, att denna fråga har ett
så nära samband med kommitténs utredningsuppdrag i övrigt att det kan
ifrågasättas om en utbrytning av frågan till särskild behandling är tillrådlig.
Det är sålunda tvivelaktigt om det finns anledning att sänka minimitiden för
erhållande av villkorlig frigivning skulle helt avskaffas. Den av kommittén
behandlade frågan harockså i samband med spörsmålen om införande av allmänna
regler för påföljdsval och översyn av de allmänna straffskalorna samt i någon
mån med utformningen av bötesverkställigheten, vilket sistnämnda frågekomplex
aktualiserats genom ett nyligen framlagt kommittéförslag. Fängelsestraffkommitténs
förslag läggs därtill fram vid en tidpunkt då synsättet på den vårdideologi som
präglar brottsbalken visar tecken på förändringar. Sådana förändringar kan i
sin tur medföra ett nytt synsätt beträffande förhållandet mellan de olika
påföljderna med utgångspunkt från de övergripande synpunkter som kan komma att
anläggas på rättvisa och proportionalitet. Därvid kan meningarna komma att
brytas t, ex, om huruvida inte kortaste tid för frihetsstraff bör vara så
långvarigt att sådant straff ter sig allvarligare ån exempelvis villkorlig dom
förenad med högt bötesstraff.
Det är vidare - i motsats till vad kommittén förutsätter -
möjligt att införandet av ett frihetsstraff, som är kortare än en månad, kan
komma att medföra en omprövning från domstolarnas sida av påföljdspraxis på en
rad viktiga områden. En sådan utveckling bör undvikas innan en samlad översyn
av hithörande problem företagits.
Att en omorientering av praxis kan bli följden av ett sådant
reformerat fängelsestraff må belysas med några exempel. Brott, som nu
bestraffas med böter därför att lämplig strängare påföljd saknas, såsom
skadegörelse av vandaliseringstyp, vissa former av snatteri och vissa typer av
häleribrott, kan komma att i stället bestraffas med ett par veckors fängelse.
Även vissa fall av misshandel kan räknas hit: gränsfall av misshandelsbrott,
som egentligen ej framstår som helt obetydliga, bedöms nu ofta av domstolarna
såsom ringa brott för att man i det enskilda fallet vill undvika utdömande av
fängelse. Detsamma gäller även vid våld mot tjänsteman.
Rattonykterhet och
Prop. 1980/81:44 33
upprepad olovlig körning, vilka brott i dag föranleder
höga böter, kan även befinnas hellre böra föranleda sådant kort frihetsstraff.
När det gäller frågan om ett frihetsstraff, som är kortare
än en manad, överhuvudtaget bör förekomma har det starkaste motståndet mött
från den synpunkten att allmänpreventionen försvagas genom att etfså kortvarigt
fängelsestraff ej längre framstår som särskilt avskräckande. Ett försiktigt handhavande
av det korta fängelsestraffet bör dock kunna motverka att den avskräckande och diffamerande
effekten av fängelsestraffet försvagas. - Av betydelse är härvid bl. a. att
tiden mellan brott och' lagföring hålls nere. Bristen på utredningsresurser
eller delgivningssvårigheter och liknande omständigheter för inte sällan med
sig att denna tid överstiger ett år. Mänga domstolar kommer att känna
tveksamhet inför att i ett sådant läge döma till ett helt kort frihetsberövande
och i stället söka efter möjligheter till annan påföljd, och då i regel böter.
Ehuru en sådan utveckling må framstå som i och för sig önskvärd, bör den inte
få påverkas av sådana principiellt ovidkommande hänsyntaganden. - I detta
sammanhang gör också betonas vikten av att i synnerhet ett kort frihetsstraff
snabbt verkställas. Regler för uppskov därmed bör göras mer restriktiva än när
det gäller längre straff. Enligt förbundet mening bör, om ovanstående beaktas,
allmänpreventiva synpunkter ej utgöra hinder för den föreslagna reformen.
Intresset av nordisk rättslikhet på området framhålls av
kommittén. Utredningen ger emellertid ej några fasta hållpunkter för ett
ställningstagande i denna fråga, eftersom kommittén ej redovisat i vilka fall
och i vilken omfattning de korta frihetsstraffen kommer till användning i de
övriga nordiska länderna.
Förbundet anser i likhet med kommittén att fördelar står
att vinna med en förkortning av strafftiden. Förbundet ställer sig därför inte
avvisande till det framlagda förslaget men anser att övervägande skäl talar för
att med förslagets genomförande får anstå tills kommittén närmare övervägt
andra i det föregående nämnda frågor.
Föreningen Sveriges statsåklagare
Statsåklagareföreningen har tidigare i samband med
yttrande över BRÅ-rapporten (1977:7) "Nytt straffsystem - Idéer och
förslag" kortfattat berört det i rapporten framlagda förslaget att sänka
allmänna straffminimum till en vecka. Föreningen framhöll då att mycket korta
minimitider kan förta frihetsstraffet dess karaktär av den allvarligaste
påföljden i straffsystemet och kan fresta till ådömande av ett kort
frihetsstraff i stället för böter.
Fängelsestraffkommittén synes utgå från att korta
frihetsstraff icke ens teoretiskt kan ges ett behandlingsinnehåll och menar att
frihetsstraff har allmänpreventiva funktioner, vilka kan urholkas om man har så
korta strafftider som några dagar. Kommittén tycker dock att det är viktigt att
fängelsestraffet behåller sin ställning i allmänhetens ögon som samhällets
yttersta reaktion på en brottslig handling. På grund därav kommer kommittén
fram till att en minimitid på fjorton dagar är lämpligare än nuvarande minimum
på en månad eller BRÅ-rapportens minimum på en vecka,
Statsåklagarföreningen finner ej anledning frånträda sin
tidigare omnämnda uppfattning. Fängelsestraffet bör klart framstå som det mest
ingripande straffet. Det är svårt att bedöma om en förkortning av straffminimum
på längre sikt kommer att minska domstolarnas motvilja att döma
till
Prop. 1980/81:44 34
frihetsstraff. Om så blir fallet kan - på gott eller ont -
en effekt motsatt den avsedda bli följden. På kortare sikt torde kunna
förväntas en domstolspraxis, vacklande mellan böter och korttidsfängelse,
vilken därför kan bli uppfattad som orättvis. För åklagarna blir det i sådant
läge angeläget att noga beakta rättsutvecklingen och verka för en enhetlig
rättstillämpning. Att observera är att enligt bötesförvandlingstabellen
motsvaras 14 dagars fängelse av 9 dagsböter eller 90 kronor omedelbart i
penningar. Något uttalande bör i händelse av genomförande av reformen göras om
vilken vägledning som kan hämtas härav, vid fastställande av strafftid eller
vid bedömande av bötesstraff.
Föreningen har tidigare framfört betänkligheter mot att
det i vissa fall kan komma att framstå ekonomiskt lönsamt att avtjäna
fängelsestraff i stället för att utsättas för ett högt bötesstraff och vill på
nytt framföra tanken att det kan vara lämpligt att införa påföljdskombination
fängelse-böter.
I betänkandet berörs värdet av nordisk rättslikhet.
Utredningen belyser dock ej klart för vilka brott våra nordiska grannländer
utdömer de korta straffen. Av intresse vore att veta om korta frihetsstraff
används för brottstyper där man idag utdömer bötesstraff.
Föreningen ser med tillfredsställelse att kommittén
avvisat tankar att minimitiden för villkorlig frigivning skulle sänkas till en
månad med en obligatorisk halvtidsfrigivning. Bättre vore att utvecklingen
drevs i motsatt riktning så att möjligheten att använda villkorlig frigivning
avsevärt inskränkas.
Föreningen Sveriges åklagare
Föreningen har intet att erinra mot att fängelsestraffets
minimum i BrB 26:1 och 28:3 sänks till fjorton dagar. Lägre straff än en månad
bör, som kommittén uttalat, bestämmas antingen till fjorton eller tjugoen
dagar. Andra straffbestämmelser bör inte förekomma.
Det är inte troligt att ett genomförande av reformen
skulle komma att medföra en ökning av totala antalet fängelsestraff.
Domstolarnas alltmera ökade obenägenhet att välja påföljd, som innebär frihetsberövande,
kommr säkerligen att motverka en sådan utveckling. Tvärtom kan ett nytt straffminimum
på fjorton dagar komma att få en alltför vidsträckt tillämpning om icke de
rekommendationer, som avses åtfölja sänkningen, får en lämplig utformning.
Härvidlag bör följande beaktas.
Såsom kommittén anfört bör kortare frihetsstraff än en
månad mera allmänt kunna komma ifråga vid olovlig körning och olovlig vistelse
i riket. Däremot är det tveksamt om detsamma bör gälla beträffande rymning.
Syftet bakom rymningar är i åtskilliga fall att helt undandraga sig
tjänstgöring. Blir vederbörande anträffad inom efterspaningstiden och förd till
regementet totalvägrar han som regel efter ankomsten dit och fallet blir då
behandlat enligt de rutiner som gäller för lydnadsbrott. Håller han sig undan
så länge att efterspaningen blir återkallad kommer åtalet att gälla rymning
trots att i realiteten fråga är om totalvägran att tjänstgöra, 1 rymningsfall
av denna typ bör enligt föreningens mening samma påföljdssystem användas som
vid lydnadsbrott. Rymningsbrottet lämpar sig på grund härav icke som exempel i
förevarande sammanhang.
Vad som uttalats om misshandel (BrB 3:5). stöld (BrB 8:1).
tillgrepp av fortskaffningsmedel (BrB 8:7) och våld eller hot mot tjänsteman (BrB
17:1) kan godtas. Dock bör tilläggas, att utrymmet för tillämpning av reformen
vid
Prop.
1980/81:44 35
våld eller hot mot tjänsteman måste bli mycket begränsat.
Enligt föreningens mening bör av hänsyn till laglydnaden på ifrågavarande
område kortare frihetsstraff än en månad ifrågakomma endast i undantagsfall.
Av hänsyn
till allmän laglydnad bör även användning av kortare frihetsstraff vid
rattfylleri ske med stor försiktighet. Föreningen anser att konimitténs
rekommendationer på denna viktiga punkt är alltför vaga och därigenom anvisar
ett alltför stort utrymme för reformens tillämpning. En mera restriktiv
skrivning år därför nödvändig. Enligt föreningens mening bör ett normalt
promillerattfylleri även i fortsättningen föranleda fängelse i minst en månad.
Kortare straff bör komnia ifråga endast i fall där omständigheterna
visserligen icke är att bedöma som i lagens mening mildrande men likväl är
sådana att ett avsteg från normal straffmätningspraxis i mildrande riktning
framstår som naturligt.
Mot vad kommittén slutligen uttalat rörande utrymmet för
fängelse under en månad vid påföljdskombination skyddstillsyn jämte fängelse
har föreningen intet att erinra.
Föreningen Sveriges länspolischefer Föreningen Sveriges
polischefer (gemensamt yttrande)
Under en längre följd av år har vid upprepade tillfällen
tanken på kortare fängelsestraff förts fram. Utgångspunkten för detta
resonemang har emellertid icke alltid vilat på ensartad grund. Förslaget har
av en del ansetts böra införas för att möjliggöra utdömande av ett relativt
kort fängelsestraff i stället för kraftiga böter. Andra har förordat
korttidsstraffet som en markering av samhällets ogillande av vissa brottsliga
företeelser som nu regelmässigt endast föranleder bötesstraff. Ytterligare en
tredje ståndpunkt har under senare tid förts fram, vilken närmast grundar sig
på ett ekonomiskt tänkande syftande till att nedbringa kostnaderna på
kriminalvårdens område. Härtill kommer att man i den kriminalpolitiska debatten
ofta finner helt divergerande uppfattningar om främst fängelsepåföljdens verkan.
Att här närmare försöka analysera frågan från dessa synpunkter skulle
emellertid föra alltför långt och torde ej heller vara särskilt verkningsfull.
Utan att
sålunda gå närmare in på frågan om fängelsestraffets ev, för- och nackdelar som
påföljd har föreningarna som sin uppfattning, att nedsättning av minimitiden
från 1 månad till 14 dagar bör kunna ske. Det synes dock angeläget att ett
eventuellt införande av korttidsstraff kombineras med åtgärder för att påskynda
handläggningen av ärenden i vilka sådan påföljd kan bli aktuell. Det ligger i
sakens natur att tiden mellan brottet och påföljden alltid bör vara så kort som
möjligt, I mål där korttidsstraff anses som en lämplig påföljd accentueras
sårskilt detta behov, I detta sammanhang skulle möjligen även frågan om s, k,
jourdomstolar kunna aktualiseras.
Det förefaller vidare föreningarna lämpligt att möjlighet
ges kombinera korttidspåföljd med böter på samma sätt som sker vid villkorlig
dom. Eventuellt skulle även kombinationen korttidspåföljd och böter kunna vägas
in i diskussionen kring lämplig påföljd för rattfylleribrott.
Föreningarna har i övrigt intet att erinra mot
betänkandet.
Prop.
1980/81:44 36
Föreningen Styresmän och assistenter m. fl. vid kriminalvårdsanstalterna
(SAK)
Föreningen instämmer i utredningens förslag att avkorta
straffminimum till 14 dagar, dels för att uppnå större samstämmighet med övriga
nordiska länder, dels med hänsyn till utvecklingen beträffande domstolarnas
praxis. Föreningen instämmer också i de resonemang som utredningen anför
beträffande verkställigheten av korta fängelsestraff. Vad som i detta
sammanhang måste understrykas är vikten av de administrativa problem som en
sänkning av straffminimum till 14 dagar kommer att medföra. Utredningen har
pekat på en rad åtgärder som här måste vidtas från kriminalvårdsstyrelsens
sida. Dessa åtgärder är helt nödvändiga för att de verkställande anstalterna
ska kunna klara av de kortaste straffen. Som utredningen också påpekar torde
för närvarande den nedre gränsen för avkortning gå vid 14 dagar under
förutsättning att de angivna åtgärderna vidtas av kriminalvårdsstyrelsen. Av
särskild vikt är rutinerna för strafftidsberäkning och utfärdande av
strafftidsresolutioner för att bevara rättssäkerheten för de intagna.
Utredningen om kriminalvårdsstyrelsens organisation KVSÖ
(Ds Ju 1979:7) har härvidlag framlagt vissa förslag som skulle innebära en delegering
till regioner och riksanstalter. Föreningen SAK har avstyrkt detta förslag beträfaffande
riksanstalterna då dessa för närvarande saknar resurser för nya
arbetsuppgifter, I den händelse föreliggande förslag genomförs förutsätter
föreningen att nya resurser tilldelas de myndigheter på anstaltssidan som kan
komma att påläggas nya arbetsuppgifter,
I övrigt tillstyrkes förslaget.
Prop. 1980/81:44 37
Utdrag
LAGRÅDET PROTOKOLL
vid sammanträde 1980-10-16
Närvarande: f.d. justitierådet Petrén, regeringsrådet
Hilding, justitierådet
Vängby.
Enligt lagrådet den 10 oktober 1980 tillhandakommet utdrag
av protokoll vid regeringssammanträde den 9 oktober 1980 har regeringen på
hemställan av statsrådet och chefen för justitiedepartementet Winberg beslutat
inhämta lagrådets yttrande över förslag till
J. lag om ändring i brottsbalken, .
2.
lag om ändring
i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m. m.,
3.
lag om ändring
i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt. Förslagen har inför lagrådet
föredragits av hovrättsassessorn Karl-Gunnar
Ekeberg.
Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:
Förslaget lämnas utan erinran och föranleder endast
följande uttalande.
Enligt andra stycket av 28 § lagen (1974:202).om beräkning
av strafffid m.m. i nu gällande lydelse länder beslut enligt lagen som meddelas
av kriminalvårdsstyrelsen omedelbart till efterrättelse, om ej annat förordnas.
I den föreslagna nya lydelsen av paragrafen föreskrivs att beslut enligt lagen
omedelbart länder till efterrättelse, om ej annat förordnas. Ändring har skett
i angivet syfte att även beslut som enligt den nya lydelsen av 20 § meddelas av
tjänsteman inom kriminalvården skall lända till efterrättelse omedelbart. Så
som bestämmelsen utformats får den emellertid anses bli tillämplig äyen på
beslut av kammarrätt i anledning av fullföljd talan mot ett beslut av
styrelsen. I sak synes intet vara att erinra häremot.
Prop. 1980/81:44 38
Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid
regeringssammanträde 1980-11-13
Närvarande:
statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Bohman, Wikström, Friggebo, Mogård,
Dahlgren, Åsling, Krönmark, Burenstam Linder, Johansson, Wirtén, Holm,
Andersson, Boo, Winberg, Danell, Petri, Ehasson
Föredragande:
statsrådet Winberg
Proposition
om sänkt minimitid för fängelsestraff
Föredraganden
anmäler lagrådets yttrande' över förslag till
1. lag om ändring i brottsbalken,
2. lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av
strafftid m.m,,
3. lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i
anstalt. Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.
Lagrådet har lämnat
förslagen utan erinran. Vad lagrådet har anfört om tillämpningsområdet för 28 §
andra stycket lagen om beräkning av strafftid m. m. återspeglar även min
uppfattning. En redaktionell ändring i fråga om 20 § nyssnämnda lag bör göras.
Vidare bör ikraftträdandet för reformen flyttas fill den 1 juli 1981. Jag
hemställer att regeringen, efter de sålunda vidtagna ändringarna, föreslår
riksdagen att antaga förslagen.
Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredraganden har lagt
fram.
'
Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 9 oktober 1980,
Doktrin (4)
- Martin Borgeke, Reflektioner över svensk straffrättspolitik då och nu, SvJT 2023 s. 857, på s. 868 · Fritt tillgänglig
- Martin Borgeke, Påföljdsbestämning i narkotikamål, SvJT 2013 s. 1, på s. 52 · Fritt tillgänglig
- Nils Jareborg, Böter i stället för fängelse?, SvJT 2003 s. 231, på s. 234 · Fritt tillgänglig
- Ulf Lindquist, Påföljd för rattfylleri m. m. — nya lagar nya rättsfall, SvJT 1982 s. 14, på s. 16, 17 · Fritt tillgänglig
Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.
Hänvisas hit från
44 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (30)
30 kopplingar i 24 dokument.
- Prop. 2025/26:34 Skärpta regler för villkorlig frigivning s. 42 i texten
- SOU 2025:66 En straffreform s. 692 · s. 1043 i texten
- SOU 2024:48 Ett ändamålsenligt samhällsskydd Volym 1 s. 333 om s. 14 · s. 501 · s. 503 om s. 6 · s. 505 om s. 16 i texten · dokumentnivå
- SOU 2012:34 Nya påföljder, Del 1-4, del 1 i texten
- Prop. 1997/98:96 Vissa reformer av påföljdssystemet om s. 12 i texten
Rättsfall (6)
6 kopplingar.
- AD 2017 nr 44 i texten · dokumentnivå
- NJA 2012 s. 849 »Femtiotablettersdomen« om s. 13 i texten
- NJA 1984 s. 745 om s. 12 i texten
- NJA 1982 s. 719 om s. 9 i texten
- NJA 1982 s. 350 i texten
Doktrin (8)
8 kopplingar i 6 dokument.
- Hoflund, Straff och andra reaktioner på brott, 1995 s. 57 · s. 59 om s. 11 i texten
- SvJT 1982 s. 14 Ulf Lindquist, Påföljd för rattfylleri m. m. — nya lagar nya rättsfall s. 16 · s. 17 i texten
- SvJT 2023 s. 857 Martin Borgeke, Reflektioner över svensk straffrättspolitik då och nu s. 868 i texten
- SvJT 2013 s. 1 Martin Borgeke, Påföljdsbestämning i narkotikamål s. 52 i texten
- SvJT 2003 s. 231 Nils Jareborg, Böter i stället för fängelse? s. 234 i texten