om interneringspåföljdens avskaffande och straffet för grovt narkotikabrott m.m.
407 sidor, varav 252 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 252 av 407 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1980/81:76, om interneringspåföljdens avskaffande och straffet för grovt narkotikabrott m.m.
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Regeringens proposition
1980/81:76
om
interneringspåföydens avskaffande och straffet för grovt narkotikabrott m. m.
beslutad
den 20 november 1980.
Regeringen
föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av
regeringsprotokoll.
På
regeringens vägnar
THORBJ Ö RN F Ä LLDIN
H Å KAN WINBERG
Propositionens
huvudsakliga innehåll
I
propositionen föreslås att påföljden internering avskaffas. Samtidigt föresläs
ändringar i brottsbalken och narkotikastrafflagen (1968:64) som bl.a. syftar
fill att tUlgodose intresset av samhällsskydd mot särskilt den grova vålds- och
narkofikabrottsligheten. Vid prövning av fråga om villkorlig frigivning av den
som avtjänar fängelsestraff för särskilt allvarlig brottslighet, som har
riktat sig mot eUer medfört fara för liv eller hälsa, skall sålunda enligt
förslaget i högre grad än annars vikl tillmätes frågan om det finns påtaglig
risk för att den dömde efter frigivningen fortsätter brottslig verksamhet av
samma art. Vidare föreslås en straffskärpningsregel för vissa särskilt
allvarliga återfallssistuationer. Bestämmelsen fömtsätter för sin tillämpning
att gärningsmannen fidigare har dömts till fängelse i lägst två år eller till
internering. En ytterligare fömtsättning för straffskärpnings-regelns
tillämpning är att återfallet skall avse brott av mycket allvariig
beskaffenhet, nämUgen brott som är belagt med mer än sex års fängelse.
I propositionen
föreslås också att straffminimum för grovt narkotikabrott och grov
vamsmuggling avseende narkotika höjs från dt till två års fångelse samt, i
anslutning härtill, att straffmaximum för enkelt narkotikabrott och för
vamsmuggling avseende narkotika höjs från två till tre års fängelse. Samtidigt
föreslås att de kriterier som i främsta mmmet skall ligga till gmnd för bedömningen
av om ett brott skall anses grovt utformas på ett sådant sätt att graden av
hänsynslöshet i gärningsmannens förfarande kommer att tillmätas ökad vikt vid
rättstillämpningen. Avsikten är att beteckningen grovt brott skall vara
förbehållen för de allvarligaste gärningarna. 1 Riksdagen 1980181. 1 saml.
Nr 76
Prop.
1980/81:76
Prop. 1980/81:76 2
Slutligen
innehåller propositionen - fömtom följdändringar - ett förslag till särskild
regel om eftergift av böter när någon har dömts till fängelse i två år eller
mer samt till en mindre ändring i bestämmelserna om strafftidsberäkning.
Lagändringama
föreslås träda i kraft den I juli 1981.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1980/81:76
1 Förslag tiil
Lag om ändring i brottsbalken
Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken'
dds au 30
kap., 34 kap. 9 och 13§§, 35 kap. 10§ och 37 kap. 4 och 9§§ samt 38 kap. 7 §
skall upphöra att gälla,
(/e/5 au I
kap. 3 §,26 kap. 1 och 7§§, 33 kap. 5 och 7 §§, 34 kap. 1, 10, 11
ochI8§§,36kap. 6§,37kap. 1,5,6, 10 och 11 §§ samt 38 kap. 1,3-6,8,9 och 12 §§
skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i
balken skall införas en ny paragraf, 26 kap. 3§, av nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap. 3 §2
Med påföljd för brott förstås i Med påföljd för brott
förstås i
denna balk: denna balk;
de allmänna straffen böter och de allmänna straffen böter
och
fängelse, fängelse,
disciplinstraff för krigsmän, samt disciplinstraff
för krigsmän, samt
villkorlig dom, skyddstillsyn, in- villkorlig dom,
skyddstillsyn och ternering och överlämnande till sär- överlämnande till
särskild vård. skild vård.
26 kap.
I§
Fängelse ådömes enligt vad för Fängelse ådöms enligt vad för
brottet är stadgat på viss tid, ej över brottet är stadgat på viss tid eller på
tio år, eller på livstid. Fängelse på livstid. Fängelse på viss fid får ej
viss tid må ej understiga fjorton da- överstiga lio år, om inle annat
gar. Vid ådömande enligt 28 kap. följer av 2 eller 3§, och ej under-
3 § av fängelse i förening med stiga fjorton dagar. Vid ådömande
skyddstillsyn gäller i fråga om tiden enligt 28 kap. 3 § av fängelse i för
för fängelsestraffet vad i nämnda ening med skyddstillsyn gäller i frå-
lagmm stadgas. ga om tiden för fängelsestraffet
vad
i nämnda lagmm stadgas.
Om fängelse såsom förvandlingsstraff för böter är särskill
stadgat.
3§''
Har någon dömts till fängelse i lägsl två år och begår
han, sedan
' Senasle lydelse av 30 kap. 4 § 1974: 205 30 kap. 7§
1967:942 30 kap. II § 1973:918
35 kap. 10 § 1979:680
37
kap. 9§
1979:680
38
kap. 7§
1979:680. Senaste lydelse 1979:680.
Med nuvarande lydelse avses lydelse enligt prop,
1980/81:44. * Förutvarande 26 kap. 3 § upphävd genom 1975: 1395.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1980/81:76
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
domen har vunnU laga kraft, brott som är belagt med
fängelse i mer än sex år, får för återfallet dömas tUl fängelse på en lid som
med fyra år överstiger det högsta straff som kan följa på brottet eller, om det
är fråga om flera brott, del högsta straff som med tUlämpning av 2§ kan följa
på brotten.
Brott, som någon har begått innan han harfyUt tjugoett
år, får ej läggas IiU grund för sådan förhöjning som anges i första stycket.
En utländsk dom får tUlmätas samma verkan som en svensk.
opaginerad Kontrollera mot PDF
n'
Vid
prövning av fråga om villkorlig frigivning skall särskilt beaktas
verkningarna av fortsatt frihetsförlust för den dömde och fömtsättningarna
för hans anpassning i samhäUet med hänsyn till de förhåUanden i vilka han
skulle komma att försättas efter frigivningen.
Vid prövning av fråga om villkorlig frigivning skall
särskilt beaktas verkningarna av fortsatt frihetsförlust för den dömde och
fömtsättningarna för hans anpassning i samhället med hänsyn fill de förhållanden
i vilka han skulle komma att försättas efter frigivningen. Avtjänar den dömde
fängelsestraff för särskilt allvarUg brottslighet som har riktal sig mot eller
medfört fara för liv eller hälsa, skall frågan om det finns påtaglig risk för
att han efter frigivningen fortsätter brottslighet av samma slag ges större
vikt vid prövningen än annars.
33 kap.
5§*
opaginerad Kontrollera mot PDF
Dömes någon
till fängelse på viss tid eller internering eller förordnar rätten, med
filllämpning av 34 kap. 1 § 1, alt sådan påföljd skall avse ytterligare brott,
och har den dömde med anledning av misstanke om brott, som prövats genom dom i
målet, under en sammanhängande tid av minst tjugofyra limmar varit berövad
friheten som anhållen, häktad, tagen i förvarsarrest eller intagen på
rättspsykiatrisk klinik
Dömes
någon till fängelse på viss tid eller förordnar rätten, med tilllämpning av 34
kap. 1 § 1, att sådan påföljd skall avse ytterligare brott, och har den dömde
med anledning av misstanke om brott, som prövats genom dom i målet, under en
sammanhängande tid av minst ljugofyra timmar varit berövad friheten som
anhållen, häktad, lagen i förvarsarrest eller intagen på rättspsykiatrisk
klinik enligt 9 § lagen (1966:301) om
opaginerad Kontrollera mot PDF
' Senastelydeise 1974:205. "Senastelydeise 1979:680,
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1980/81:76
Föreslagen
lydelse
rättspsykiatrisk undersökning i brottmål, skall fiden
för frihetsberövandet, fill den del därunder icke samtidigt skett
verkställighet av dom i annat mål, anses som tid under vilken den ådömda
påföljden verkställts i anstalt. Domstolen skall i domen angiva det antal
dagar påföljden skall anses verkställd. Är den tid varmed ådöml fängelse
översfiger frihetsberövandet ringa, må förordnas att fängelsestraffet skall
anses helt verkställt genom frihetsberövandet.
Undanröjes villkorlig dom eller skyddstillsyn och dömes
i stället fill fängelse på viss tid, äger första stycket tillämpning även i
fråga om frihetsberövande, som föregått den vUlkorliga domen, domen på
skyddstillsyn eller dom, varigenom förordnats att den genom sådan dom ådömda
påföljden skall avse även ytterligare brott. Detta gäller dock endast i den
mån frihetsberövandet icke fillgodoräknats enligt första eller tredje
stycket.
Nuvarande lydelse
enligt 9§ lagen (1966:301) om rättspsykiatrisk
undersökning i brottmål, skall tiden för frihetsberövandet, till den del
dämnder icke samfidigt skett verkställighet av dom i annat mål, anses som tid
under vilken den ådömda påföljden verkställts i anstalt. Domstolen skall i
domen angiva det antal dagar påföljden skall anses verkställd. Är den tid
varmed ådöml fängelse överstiger frihetsberövandet ringa, må förordnas att
fängelsestraffet skall anses heU verkställt genom frihetsberövandet.
Undanröjes viUkorlig dom eller skyddstillsyn och dömes i
stället till fängelse på viss tid, eUer internering, äger första stycket
tillämpning även i fråga om frihetsberövande, som föregått den villkorliga
domen, domen på skyddstillsyn eller dom, varigenom förordnats att den genom
sådan dom ådömda påföljden skall avse även ytterligare brott. Detta gäller dock
endast i den män frihetsberövandet icke tillgodoräknats enligt första eller
tredje stycket.
Dömes någon
till böter eller disciplinstraff och har han med anledning av misstanke om
brott, som prövats genom dom i målet, varit berövad friheten på sätt som
angives i första stycket, må förordnas all påföljden skall anses helt eller
delvis verkställd genom frihetsberövandet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Har någon
börjat undergå fängelse eller internering och dömes han i högre rätt i stället
till annan i 5 § första eller tredje stycket angiven påföljd, äger vad där är
föreskrivet om tiUgodoräknande av tid för frihetsberövande motsvarande tilllämpning
i fråga om tid under vilken verkställighet sålunda skett.
Undanröjes
villkorlig dom eller skyddstillsyn och dömes i stället till fängelse på viss
tid eller internering, äger första stycket motsvarande tillämpning i fråga om
tid var-
Har någon
börjat undergå fängelse och dömes han i högre rätt i stället fill annan i 5 §
första eller tredje stycket angiven påföljd, äger vad där är föreskrivet om
tillgodoräknande av tid för frihetsberövande motsvarande tillämpning i fråga
om fid under vilken verkställighet sålunda skett.
Undanröjes
villkoriig dom eller skyddstillsyn och dömes i stället till fängelse på viss
tid, äger första stycket motsvarande tillämpning i fråga om lid varunder
verkställighet
opaginerad Kontrollera mot PDF
' Senastelydeise 1979:680.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1980/81:76
Nuvarande lydelse
under verkställighet sketl på grund av dom i det mål vari
den villkorliga domen eller domen på skyddstillsyn slutligen meddelades.
Föreslagen lydelse
skett på grund av dom i det mål vari den villkorliga domen
eller domen på skyddstillsyn slutligen meddelades.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Finnes den
som för brott dömts till fängelse, villkorlig dom, skyddstillsyn eller
internering hava begått annat brott före domen eller begår han nytt brott efter
domen men innan påföljden till fullo verkställts eller eljest upphört, må
rätten, med iakttagande av vad för vissa fall är föreskrivet i 2-6 och 9§§
efter omständigheterna
Finnes den
som för brott dömts fill fängelse, villkorlig dom eller skyddstillsyn ha begått
annat brott före domen eller begår han nytt brott efter domen men innan påföljden
lill fullo verkstäUts eller eljest upphört, må rätten, med iakttagande av vad
för vissa fall är föreskrivet i 26§§, efter omständigheterna
opaginerad Kontrollera mot PDF
1.
förordna att
den tidigare ådömda påföljden skall avse jämväl del andra brottet,
2.
döma särskilt
till påföljd för della brott, eller
3.
därest den
tidigare domen vunnit laga kraft, undanröja den ådömda påföljden och för
brotten döma till påföljd av annan art.
Härjämte skyddstillsyn ådömts fängelse enligt 28 kap. 3§,
skall vid tillämpningen av beslämmelserna i detta kapitel den ådömda fängelsepåföljden
anses som en del av skyddstillsynen.
10§«
opaginerad Kontrollera mot PDF
Har med
tillämpning av I § 1 genom lagakraftvunnen dom förordnals, att fängelse,
villkorlig dom, skyddstillsyn eller internering som ådömts i tidigare mål skall
avse ytterligare brott, och ändras den tidigare ådömda påföljden av högre
rätt genom dom som vinner laga kraft, skall frägan om påföljd för sagda brott
efter anmälan av åklagare ånyo prövas av domstol. Detsamma skall gälla, när
straff bestämts med tillämpning av 3 § andra stycket och det tidigare ådömda
straffet ändras.
Har med
lillämpning av I § I genom lagakraftvunnen dom förordnats, att fängelse,
villkoriig dom eller skyddstillsyn som ådömts i tidigare mål skall avse
ytteriigare brott, och ändras den tidigare ådömda påföljden av högre rätt genom
dom som vinner laga kraft, skall frägan om påföljd för sagda brott efter
anmälan av åklagare ånyo prövas av domstol. Detsamma skall gälla, när straff
beslämts med lillämpning av 3 § andra stycket och det tidigare ådömda straffet
ändras.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Finnes, när dom ä fängelse på viss tid skall verkställas,
all den dömde begått brottet innan sådant straff som ådömts honom för annat
brott börjat verkställas, och framgår ej av domarna att det andra straffet
beaktats, skall
* Senaste lydelse 1979: 680. ' Senaste lydelse 1979:680.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1980/81:76
Nuvarande lydelse
Föreslagen lyddse
opaginerad Kontrollera mot PDF
sedan domarna vunnit laga kraft domstol, efter anmälan av
åklagare, med tillämpning av 3§ andra styckei bestämma det straff den dömde
skall undergå till följd av den dom, som sist förekommer till verkställighet.
Il§'
opaginerad Kontrollera mot PDF
Förekomma
till verkställighet på en gäng dom å fängelse på livstid och dom å böter,
förvandlingsstraff för böter, fängelse på viss tid, villkorlig dom, skyddstillsyn,
internering eller disciplinstrafT skall livstidsstraffet träda i stället för
den andra påföljden.
Förekommer fill verkställighet på en gång dom på fängelse
på livstid och dom på böter, förvandlingsstraff för böter, fängelse på viss
tid, viUkorlig dom, skyddstillsyn eller disciplinstraff skall livstidsstraffet
träda i stäUet för den andra påföljden.
Om en
dom på fängelse på viss tid i minst två år och en dom på böter eller
disciplinstraff som har meddelats innan fängelsestraffet har börjal avtjänas
förekommer till verkställighet på en gång, skall fängelsestraffet Iräda i
slällel för böterna eller disciplinstraffet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Uppkommer
fråga om utlämning till Sverige för verkställighet av dom, varigenom någon
dömts till fängelse som gemensam påföljd för två eller flera brott, och kan
utlämning enligt den främmande statens lagstiftning ej ske för alla brotten,
skall domstol, efter anmälan av åklagare, undanröja den gemensamt ädömda
påföljden och döma till påföljd för den brottslighet, för vilken utlämning
kan äga mm.
Uppkommer fråga om utlämning fill Sverige för
verkställighet av dom, varigenom någon dömts till fängelse eller internering
som gemensam påföljd för två eller flera brott, och kan utlämning enligt den
främmande statens lagstiftning ej ske för alla brotten, skall domstol, efter
anmälan av åklagare, undanröja den gemensamt ådömda påföljden och döma till
påföljd för den brottslighet, för vilken utlämning kan äga mm.
Vad som föreskrives i första stycket skall även gäUa, då
fråga uppkommer om att svensk brottmålsdom, som avser två eller flera brott,
skall verkställas utomlands i enlighet med lagen (1972:260) om inlernationellt
samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom eller lagen (1978:801) om
internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet, och hinder mot
verkställighet föreligger enligt den främmande statens lagstiftning såvitt
avser något eller några av brotten.
'" Senasle lydelse 1979:680. " Senastelydeise
1979:680.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
36 kap.
6§'-Vad i lag eller författning är föreskrivet om särskild rättsverkan av att
någon dömes till straff skall gälla även då annan påföljd som omförmäles i 1
kap. 3§ ådömes.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Vid
tillämpningen av första stycket skola villkorlig dom, skyddstillsyn och internering
saml, om ej i domen annorlunda förordnas, överlämnande till särskild värd
anses lika med fängelse. Därvid skola internering samt. om så förordnas,
skyddstillsyn och överlämnande lill särskild vård anses motsvara fängelse i
minst sex månader.
Vid
tillämpningen av första stycket skaU villkorlig dom och skyddstillsyn saml, om
ej i domen annorlunda förordnas, överlämnande lill särskild vård anses lika
med fängelse. Därvid skaU, om så förordnas, skyddsfillsyn och överlämnande
till särskild vård anses motsvara fängelse i minsl sex månader.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Övervakningsnämnds
verksamhelsområde skall omfatta en eller flera allmänna underrätters domkrets,
om ej särskilda skål föreUgga till annan indelning. För handläggning av
ärenden rörande personer som dömts till fängelse eller internering mä
tillsättas särskilda övervakningsnämnder. Övervakningsnämnds
verksamhetsområde bestämmes av regeringen.
Övervakningsnämnd
består av fem ledamöter, om ej regeringen förordnar att viss nämnd skall hava
flera ledamöter. Nämnden är beslutför med ordförande och två ledamöter. I
brådskande fall, så ock i ärenden av mindre vikt äger ordföranden ensam
besluta å nämndens vägnar. Sädant beslut skall anmälas vid nästa sammanlräde
med nämnden.
Övervakningsnämnds
verksamhetsområde skall omfatta en eller flera allmänna underrätters domkrets,
om ej särskilda skäl föreUgger till annan indelning. För handläggning av
ärenden rörande personer som dömts till fängelse må tillsättas särskilda
övervakningsnämnder. Övervakningsnämnds verksamhetsområde besiämmes av
regeringen.
Övervakningsnämnd
består av fem ledamöter, om ej regeringen förordnar att viss nämnd skall ha
flera ledamöter. Nämnden är beslutför med ordförande och två ledamöter. I
brådskande fall och i ärenden av mindre vikt äger ordföranden ensam besluta ä
nämndens vägnar. Sådant beslut skall anmälas vid nästa sammanträde med nämnden.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Regeringen äger förordna att övervakningsnämnd skall
arbeta å avdelningar. Om sådan avdelning skall i tillämpliga delar gälla vad
om nämnd är stadgat.
5§'
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ledamot
och ersättare i övervakningsnämnd, kriminalvårdsnämn-
' Senaste lydelse 1979:680. " Senaste lydelse
1979:680. '" Senaste lydelse 1979:680.
Ledamot
och ersättare i övervakningsnämnd och kriminalvårds-
Prop.
1980/81:76 9
Nuvarande lydelse Föreslagen lyddse
den och interneringsnämnden skola nämnden skaU ha avlagt domared.
hava avlagt domared. Mot ledamot Mot
ledamot och ersättare skaU gäl-
och ersättare skola gälla samma jäv la
samma jäv som i fråga om doma-
som i fråga om domare; dock skall re; dock skall vad i 4 kap. 13 § 7
vad i 4 kap. 13 § 7 rättegångsbalken rättegångsbalken
sägs icke äga till
sägs icke äga tillämpning i fråga om lämpning
i fråga om ledamot och
ledamot och ersättare i övervak- ersättare
i övervakningsnämnd,
ningsnämnd.
I fräga om beslut av nämnd som i första stycket sägs skall
vad angående omröstning i brottmål i överrätt är stadgat i tillämpUga delar
lända till efterrättelse.
6§" Begär den dömde att bliva muntligen hörd i
ärende, som handlägges av övervakningsnämnd, skall fillfälle därtill beredas
honom.
I ärende hos kriminalvårdsnämn- I ärende hos kriminalvärdsnämn-
den och interneringsnämnden bör, den bör, om det kan antagas vara
om det kan antagas vara till gagn till gagn och lämphgen kan ske, fill-
och lämpligen kan ske, tillfälle be- fälle beredas den dömde att bliva
redas den dömde att bliva munUi- muntligen hörd.
gen hörd.
10§
Övervakningsnämnds beslut som Övervakningsnämnds beslut som
avses i 7-9§§ länder omedelbart avses i 7 oc/iÄ## länder omedelbart
till efterrättelse, såvida ej annorlun- till efterrättelse, såvida ej
annorlun
da förordnas. da förordnas.
ll§'*
Talan må ej föras mot beslut som Talan må ej föras mot beslut som
enligt denna balk meddelas av över- enligt denna balk meddelas av över
vakningsnämnd i andra fall än i 7- vakningsnämnd i andra fall än i 7
9§§ sagts, av hovrätt enligt 8§ eller och S§§ sagts, av hovrätt enligt 8§
av kriminalvårdsnämnden eller in- eller av kriminalvårdsnämnden.
terneringsnämnden.
38 kap. I§"
Den som ådömts villkorlig dom eller skyddsfillsyn äger
före fullföljdstidens utgång avgiva förklaring, att han är nöjd med domen i
vad gäller den ådömda påföljden. Sådan förklaring skall avse jämväl böter, som
ådömts med stöd av 27 kap. 2 § eller 28 kap. 2 §. Förklaringen avgives i den
ordning regeringen föreskriver.
Förklaring, som avgivits i föreskriven ordning, må icke
återtagas. Har den dömde fullföljt talan mot domen, skall hans talan i vad
angår påföljd för brottet anses återkallad genom förklaringen.
" Senaste lydelse 1979:680. '* Senaste lydelse
1979:680. " Senaste lydelse 1979:680.
Prop. 1980/81:76 10
Nuvarande lydelse Föreslagen lyddse
Angående nöjdförklaring i fråga Angående nöjdförklaring i
fråga
om dom å fängelse och internering om dom på fängelse är särskilt stad-
är särskilt stadgat. gal.
3§'«
Fråga om åtgärd enligt 27 kap. 5 § andra stycket eller 6 §
upptages av den rätt som försl avgjort det mål vari meddelats villkoriig dom.
Talan enligt 28 kap. 8 § väckes vid allmän underrätt, inom
vars område den övervakningsnämnd som handhar övervakningen över den dömde är
verksam.
Talan enligt 30 kap. 8§ väckes vid den rätt som först
avgjort det mål vari dömts lill internering.
Mål som avses i denna paragraf må ock upptagas av domstol,
där brottmål mot den dömde är anhängigt, eller av rätten i den ort, där den
dömde mera varaktigt uppehåller sig, om rätten med hänsyn till utredningen
samt kostnader och andra omständigheter finner det lämpligt.
4§" Anmälan jämlikt 34 kap. 10 § göres hos första
domstol i något av målen.
Ansökan jämlikt 34 kap. 13 § göres hos den rätt som försl
avgjort del mål vari dömts till internering.
Anmälan jämlikt 34 kap. 18 § göres hos den rätt som först
dömt i målet.
5§
Talan som avses i 27 kap. 6§, 28 Talan som avses i
27 kap. 6§ eller
kap. % eller 30 kap. 8 § skall anses 28 kap. 8§ skall anses anhängig-
anhängiggjord, då ansökan om må- gjord, då ansökan om målets uppta-
lets upptagande delgavs den gande delgavs den dömde,
dömde.
6§2«
Nämnd skall
deltaga vid under- Nämnd skall deltaga vid under
rätts avgörande av fråga, som avses rätts avgörande av fråga, som avses
i 2§ eller i 27 kap. 6§, 28 kap. 9§, i 2§ eller i 27 kap. 6§, 28 kap. 9§
30 kap. 8§ eller 34 kap. 10 § andra eller 34 kap. 10 § andra stycket eller
stycket, 13 § eller 18 §. Detsamma 18 §. Detsamma skall gälla i fråga
skall gälla i fråga om undanröjande om undanröjande av påföljd enligt
av påföljd enligt 34 kap. I § 3, för- 34 kap. 1 § 3, förverkande av vill-
verkande av villkorligt medgiven korligt medgiven frihet eller annan
frihet eller annan åtgärd enligt 34 åtgärd enligt 34 kap. 4 § iam/åtgärd
kap. 4§, åtgärd enligt 34 kap. 5§ enligt 34 kap. 5 § tredje stycket eller
tredje stycket eller 34 kap. 6 § andra 34 kap. 6 § andra stycket,
stycket samt återintagning i anstalt
eller annan åtgärd enligt 34 kap.
9§.
'* Ändringen innebär alt tredje stycket upphävs.
'* Senaste lydelse 1979:680. Ändringen innebär att andra
stycket upphävs.
° Senaste lydelse 1979:680.
Prop.
1980/81:76
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
11
opaginerad Kontrollera mot PDF
Vid
avgörande av fråga, som avses i 27 kap. 5 § andra stycket eller 28 kap. II §, är underrätt domför med en
lagfaren domare.
opaginerad Kontrollera mot PDF
ken sker
genom beslut.
Åtgärd enligt 28 kap. 11 § må beslutas utan att
tillfälle beredes den dömde att yttra sig.
sr
I mål om åtgärd enligt 2 § eller 27 kap. 5§ andra stycket
eller 6§, 28 kap. 9§, 30 kap. 8§ dier 34 kap. 10 § andra stycket eller 13 §
skall underrätt lämna den dömde tillfälle att yttra sig. Begär han att bliva
muntligen hörd, skall tillfälle därtUl beredas honom. I mål om åtgärd enligt 34
kap. 18 § skaU den dömde lämnas tillfälle att yttra sig där så är möjligt.
Rättens avgörande av sa-
I mål om åtgärd enligt 2 § eller 27 kap. 5§ andra stycket eller 6§, 28
kap. 9§ eller 34 kap. 10 § andra stycket skall underrätt lämna den dömde
tillfälle att yttra sig. Begär han att bliva muntligen hörd, skall fillfäUe
därtill beredas honom. 1 mål om åtgärd enligt 34 kap. 18 § skall den dömde
lämnas tillfälle att yttra sig där så är möjligt. Rättens avgörande av saken
sker genom beslut.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Rättens beslut om åtgärd enligt 27 kap. 5§ andra stycket,
28 kap. 11 § eller 34 kap. 10§ andra stycket, 13 § eller 18 § länder omedelbart
fiU efterrättelse om ej annorlunda förordnas. Detsamma gäller avgöranden
enligt 27 kap. 6§, 28 kap. 9§ eller 34 kap. 4, 5 eller 6 § angående
föreskrifter eller prövotid.
12§
Det åligger poUsmyndighet att lämna domstol, övervakningsnämnd,
kriminalvårdsnämnden och interneringsnåmnden handräckning för den dömdes
inställande i mål eller ärende enligt denna balk eller för hans omhändertagande
jämlikt 26 kap. 22 §, 28 kap. 11 § eller 30 kap. 14 §.
Rättens beslut om åtgärd enligt
27 kap. 5§ andra stycket, 28 kap.
11 § eUer 34 kap. 10 § andra stycket
eller 18 § länder omedelbart till ef
terrättelse om ej annorlunda förord
nas. Detsamma gäller avgöranden
enligt 27 kap. 6§, 28 kap. 9§ dier
34 kap. 4, 5 eller 6§ angående före
skrifter eller prövotid.
23
Det åligger polismyndighet att lämna domstol, övervakningsnämnd
och kriminalvårdsnämnden handräckning för den dömdes inställande i mål eller
ärende enligt denna balk eller för hans omhändertagande jämlikt 26 kap. 22 §
eller
28 kap. Il§.
opaginerad Kontrollera mot PDF
1.
Denna lag
träder i kraft den 1 juli 1981.
2.
Efter
ikraftträdandet får ej dömas till internering.
3.
Den som vid
ikraftträdandet undergår internering i anstalt skall vårdas i anstalt till
utgången av den minsta tid som senast har bestämts. Har han med stöd av 34 kap.
9§ första stycket återinlagils i anstalt utan att
'' Senastelydeise 1979:680. '" Senaste lydelse
1979:680. " Senaste lydelse 1979:680.
Prop.
1980/81:76 12
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
minsta
tid för fortsatt anstaltsvård har bestämts, skaU det anses som om genom domen
minsta tid för sådan vård har bestämts till tre månader. Vad som har sagts nu
gäller även den som har dömts till internering enligt en dom som inte har
börjat verkställas vid ikraftträdandet och den som skall återintas i anstalt
enligt en sådan dom.
4. Äldre
bestämmelser om internering gäUer fortfarande beträffande
internerad som avses i punkt 3 till dess att han har överförts till vård utom
anstalt enligt punkt 5. I stället för vad som föreskrivs i 34 kap. 9§ första
stycket tredje meningen skaU dock gälla att minsta fiden för fortsatt an
staltsvård får bestämmas till lägst en månad vid fillämpning av 34 kap.
1§I.
Frågor
beträffande internerad i anstalt som enligt äldre bestämmelser skulle ha
behandlats av interneringsnämnden skall efter ikraftträdandet i stället
handläggas av kriminalvårdsnämnden.
5. En
internerad som avses i punkt 3 skall överföras till vård utom
anstalt vid ikraftträdandet eller, om minsta tiden då inte har gått ut, vid den
tidens utgång. När den internerade sålunda har överförts till vård utom
anstalt, skall det i fråga om den fortsatta verkställigheten av påföljden samt
vid tillämpning av bestämmelserna om sammanträffande av brott och
förändring av påföljd anses, som om han är dömd till fängelse samt har
blivit viUkorligt frigiven med en straffåterstod av sex månader och med en
prövotid av två år, räknad från dagen då anstaltsvården upphörde.
Beslut
om överförande till vård utom anstalt får, i den utsträckning det behövs för
tillämpningen av första stycket, meddelas före ikraftträdandel. I sådant fall
meddelas beslutet av intemeringsnämnden. Efter ikraftträdandet meddelas beslut
om överförande till vård utom anstalt av kriminalvårdsnämnden. Ett beslut som
avses nu skall ändras, om det påkallas av att ny minsta tid har bestämts.
6.
Om en internerad vid
ikraftträdandet vårdas utom anstalt, skall det i fråga om den fortsatta
verkställigheten av påföljden samt vid tillämpning av bestämmelserna om
sammanträffande av brott och förändring av påföljd anses, som om han är dömd
till fängelse samt har blivit villkorligt frigiven med en straffåterstod av sex
månader och med en prövotid av två år, räknad från den dag han senast
överfördes till vård utom anstalt. Har han efter nämnda dag vårdals utom
anstalt mer än två år, upphör påföljden vid ikraftträdandet.
7.
Vad i 26 kap. 3 § föreskrivs om
återfall i brott tillämpas utan hinder av att den förra domen har meddelats
före ikraftträdandet. Härvid skall den som ådömts internering anses vara dömd
till fängelse i lägst två år.
opaginerad Kontrollera mot PDF
2
Förslag till
Lag
om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m. m.
Härigenom
föreskrivs i fråga om lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m. m.
dels
att 16 och 27 §§ skall upphöra att gälla,
dels
att 1-3, 8-10 samt 15 och 18 §§ skall ha nedan angivna lydelse,
dds
att i lagen skall införas en ny paragraf, 26 §, av nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Föreslagen lydelse
Dom
på fängelse skall befordras fill verkställighet enligt denna lag. Lagen
gäller även i fråga om hur tid för sådan verkställighet skall beräknas.
Nuvarande
lydelse
1
Dom på fängelse eller internering skall befordras tiU verkställighet enligt
denna lag. Lagen gäller även i fråga om hur fid för sådan verkställighet skall
beräknas.
Vad
i denna lag är föreskrivet om fängelse gäller även fängelse vilket ålagts som
förvandlingsstraff för böter.
2 §
opaginerad Kontrollera mot PDF
Har den som dömts till
fängelse, eller internering icke inom föreskriven tid fullföljt talan i målet
såvitt angår den ådömda påföljden, får domen verkställas i denna del utan
hinder av att åklagare eller målsägande fullföljt talan mot domen.
Har den som dömts till
fängelse icke inom föreskriven tid fullföljt talan i målet såvitt angår den
ådömda påföljden, får domen verkställas i denna del utan hinder av att
åklagare eller målsägande fullföljt talan mot domen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Dom som avses i
första stycket får även i andra fall än som sägs där verkställas utan hinder av
att domen ej vunnit laga kraft. Härom är särskilt stadgat.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Dom på fängelse eller
internering får även verkställas, om den dömde före fullföljdstidens utgång i
den ordning som anges i denna lag avger förklaring att han avstår från talan
mot domen såvitt angår den ådömda påföljden och medger att den får verkställas
(nöjdförklaring).
Dom på fängelse får även
verkställas, om den dömde före fullföljdstidens utgång i den ordning som
anges i denna lag avger förklaring att han avstår från talan mot domen såvitt
angår den ådömda påföljden och medger att den får verkställas
(nöjdförklaring).
opaginerad Kontrollera mot PDF
'
Senaste lydelse 1979:692. 2 Senaste lydelse 1979:692. ' Senaste lydelse
1979:692.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nöjdförklaring
som avgivits enligt denna lag får icke återtagas. Har den dömde fullföljt
talan mot domen i vad han därigenom dömts till fängelse eUer internering, skall
denna talan anses återkallad genom nöjdförklaringen.
Nöjdförklaring
som avgivits enligt denna lag får icke återtagas. Har den dömde fullföljt
talan mot domen i vad han därigenom dömts till fängelse, skall denna talan
anses återkallad genom nöjdförklaringen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Är den som
skall undergå fängelse eller internering häktad eller är han intagen i
kriminalvårdsanstalt för undergående av påföljd i annat mål när domen får
verkställas, skall styresmannen vid den kriminalvårdsanstalt där han är
intagen eller föreståndaren för det häkte eller chefen för den
rättspsykiatriska klinik där han förvaras eller, om han hålles i militärhäkte,
den befattningshavare som har uppsikt över häktet omedelbart befordra domen
till verkställighet.
Är den som
skall undergå fängelse häktad eller är han intagen i kriminalvårdsanstalt för
undergående av påföljd i annat mål när domen får verkställas, skall styresmannen
vid den kriminalvårdsanstalt där han är inlagen eller föreståndaren för det
häkte eller chefen för den rättspsykiatriska klinik där han förvaras eller, om
han hålles i militärhäkte, den befattningshavare som har uppsikt över häktet
omedelbart befordra domen till verkställighet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Förvaras den som är häktad i målet ej i
kriminalvårdsanstali, skall han för verkställighet förpassas tUl sådan anstalt.
Är den dömde häktad i annat mål när domen får verkstäUas
och förvaras han ej i kriminalvårdsanstalt, får verkstäUigheten påbörjas där
han förvaras.
10 § *
opaginerad Kontrollera mot PDF
Är den
som skall undergå fängelse icke häktad eller intagen i kriminalvårdsanstali
när domen enligt 2§ första styckei får verkställas, skall
kriminalvårdsstyrelsen förelägga honom att senast viss dag inställa sig vid
den kriminalvårdsanstalt, där domen skall verkställas.
Är den som skall undergå fängelse eller internering icke
häktad eller inlagen i kriminalvårdsanstalt när domen enligt 2§ första stycket
får verkställas, skall kriminalvårdsstyrelsen förelägga honom alt senasi viss
dag inställa sig vid den kriminalvårdsanstalt, där domen skall verkställas.
Kan det befaras att den dömde avviker eller efterkommer
han icke föreläggande enligt första stycket, skall polismyndigheten i den ort
där han vistas på begäran av kriminalvårdsstyrelsen låta förpassa honom lill
anstalten.
Avger den
dömde nöjdförklaring inför styresman vid kriminalvårds-anstalt eller föreståndare
för allmänt häkte, skall den som lager emot
' Senastelydeise 1979:692. ' Senaste lydelse
1979:692. * Senaste lydelse 1979:692.
Prop.
1980/81:76 15
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
förklaringen omedelbart befordra domen till
verkställighet. Avger den dömde nöjdförklaring inför polismyndighet eller
befattningshavare vid försvarsmakten, skall den som tager emot förklaringen
låta förpassa den dömde til! kriminalvårdsanstalt enligt bestämmelser som
kriminalvårdsstyrelsen meddelar. Befattningshavare vid försvarsmakten skall
begära biträde av polismyndigheten i orten för att verkställa förpassningen.
Om det bedöms kunna ske utan fara för att den dömde
avviker, får polismyndigheten förelägga honom att inställa sig vid
kriminalvårdsanstalten i stället för alt förpassa honom dit.
15 §. Om fängelse eller internering Om
fängelse börjat verkställas böljat verkställas och högre rätt i och högre
rätt föriänger tiden, skall StäUet dömer IiU annan av dessa verkstäUigheten
fortsätta enligt den påföljder eller förlänger tiden för tidigare domen lill
dess den dömde fängelse, skall verkstäUigheten avger nöjdförklaring
i fräga om den fortsätta enligt den tidigare domen nya domen eller denna på
annan till dess den dömde avger nöjdför- grund får verkställas, klaring i fråga
om den nya domen eller denna på annan grund får verkställas.
18 §«
Häktas den som undergår fängel- Häktas den
som undergår fängel
se eller internering av annan anled- se
av annan anledning än misstanke
ning än misstanke om brott, skaU om brott, skall
verkställigheten av-
verkställigheten avbrytas. brytas.
26 §"
Om den dömde har varit inlagen för verkstäUighet av en dom
på fängelse före den dag från vilken strafftiden enligt 19 § skall räknas, får
kriminalvårdsstyrelsen förordna att den tid under vilken han sålunda har varU
berövad friheten skaU inräknas i verkslällighelstiden.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1981. Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om den som efter ikraftträdandet
undergår eller skall undergå internering i anstalt.
Senaste lydelse 1979:692. * Senaste lydelse 1979:692. '
Förutvarande 26 § upphävd genom 1979:692.
Prop. 1980/81:76 16
3
Förslag till
Lag
om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt
Härigenom
föreskrivs aU 1, 6,1, 33 och 54-57 §§ lagen (1974:203) om kriminalvård i
anstalt skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
1
§' Denna lag avser kriminalvård i Denna lag avser kriminalvård i anstalt
efter dom på fängelse eller anstalt efter dom på fängelse. internering.
Vad
som föreskrives i lagen om den som dömts till fängelse gäller även den som
ålagts fängelse som förvandUngsstraff för böter.
6§
Vid
fördelning av de intagna mellan lokalanstalter och riksanstalter skall följande
allmänna riktlinjer vara vägledande.
Den
som undergår fängelse i högst ett år skall företrädesvis vara placerad i
lokalanstalt.
Den
som undergår fängelse i mer Den som undergår fängelse i mer
än
ett år eller internering placeras än ett år placeras företrädesvis i
företrädesvis
i riksanstalt. När så riksanstalt. När så behövs för en
behövs
för en ändamålsenlig förbe- ändamålsenlig förberedelse av fri-
redelse
av frigivning eUer övergång givning, får den intagne överföras
till
vård utom anstalt, får den in- tUl lokalanstalt,
tagne överföras till lokalanstalt.
7 §5
Vid
fördelning av de intagna mellan öppna och slutna anstalter iakttages följande.
Intagen
bör placeras i öppen anstalt, om icke annan placering är påkallad med hänsyn
till föreliggande fara för att han avviker eller eljest av säkerhetsskäl eller
med hänsyn till att möjlighet bör beredas honom till sådant arbete eller sådan
undervisning, utbildning eller särskild behandling som icke lämpligen kan
anordnas i öppen anstalt.
Den
som dömts till fängelse i Den som dömts till fängelse i
lägst
två år eller IiU internering med lägst två år skall placeras i sluten
en
minsta lid av två år eller mer anstalt, om det med hänsyn till att
skall
placeras i sluten anstalt, om han saknar fast anknytning till riket
det
med hänsyn till att han saknar eller till arten av hans broUslighet
fast
anknytning till riket eller fill ar- eller eljest kan befaras att han är
ten
av hans broUslighet eller eljest särskilt benägen att avvika och fort-
kan
befaras aU han är särskilt bena- sätta en broUslig verksamhet av
gen
att avvika och fortsätta en särskilt allvarlig karaktär. Vad som
'
Senaste lydelse 1979:693. 2 Senaste lydelse 1979:693. ' Senaste lydelse
1978:901.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1980/81:76
Nuvarande lydelse
brottslig verksamhet av särskilt allvarlig karaktär. Vad
som sagts nu gäller dock ej om annan placering kräves för en ändamålsenlig
förberedelse av förestående frigivning eller överföring till vård utom
anstalt eller eljest synnerliga skäl föreligger för placering i öppen anstalt.
17
Föreslagen lydelse
sagts nu gäller dock ej om annan placering kräves för en
ändamålsenlig förberedelse av förestående frigivning eller eljest synnerliga
skäl föreligger för placering i öppen anstalt.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Till
förberedande av frigivning eller överförande till vård ulom an-staU kan
intagen som undergår fängelse eller dömts till internering beviljas permission
under viss längre tid (frigivningspermission).
Den som
undergår fängelse på sådan tid att villkorlig frigivning icke kan komma i
fråga får beviljas frigivningspermission endast om synnerliga skäl
föreligger. Annan som undergår fängelse och den som dömts till internering får
ej beviljas frigivningspermission före den dag då villkorlig frigivning eller
överförande till vård utom anstalt tidigast kan ske.
Till förberedande
av frigivning kan intagen beviljas permission under viss längre tid
(frigivningspermission).
Den som undergår fängelse på sådan tid att villkorlig
frigivning icke kan komma i fråga får beviljas frigivningspermission endasl om
synneriiga skäl föreligger. Annan som undergår fängelse får ej beviljas frigivningspermission
före den dag då villkorlig frigivning tidigast kan ske.
opaginerad Kontrollera mot PDF
För frigivningspermission får ställas de villkor som kan
anses erforderliga beträffande vistelseort, anmälningsskyldighet eller annat.
54 §=
opaginerad Kontrollera mot PDF
I frågor som avses i 33 och 34 §§ beslutar
/. den
övervakningsnämnd till vars verksamhetsområde anstalten hör beträffande inlagen
som undergår fängelse, dock med undanlag för fall som avses i andra slyckel
samt
2. interneringsnämnden beträffande inlagen som undergår
internering.
Kriminalvårdsnämnden beslutar / frågor som avses i 33 och
34 §§ beträffande intagen som omfattas av förordnande enligt 16 § lagen
(1964:163) om införande av brottsbalken.
" Senastelydeise 1979:693. ' Senaste lydelse
1979:693. 2 Riksdagen 1980/81. I .samt. Nr 76
I frågor
som avses i 33 och 34 §§ beslutar den övervakningsnämnd till vars
verksamhetsområde anstalten hör. Kriminalvårdsnämnden beslutar dock i dessa
frågor beträffande intagen som omfattas av förordnande enligt 16 § lagen
(1964:163) om införande av brottsbalken.
Prop. 1980/81:76 18
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
55 §"
Regeringen kan förordna att lill- Regeringen kan förordna
alt lilllämpningen av 33 och 34 §§ får lämpningen av 33 och 34 §§ får
överflyttas från kriminalvårds- överflyttas från kriminalvårdsnämnden eller
interneringsnåmn- nämnden till den övervaknings-den till den övervakningsnämnd,
nämnd, till vars verksamhelsområ-till vars verksamhetsområde anstal- de
anstalten hör. ten hör.
Har i fall som avses i första
stycket övervakningsnämnden
meddelat beslul, får den intagne påkalla prövning av
beslutet hos den centrala nämnd från vilken tillämpningen överflyttats.
I annat fall än som sägs i andra styckei får intagen hos
kriminalvårdsnämnden påkalla prövning av övervakningsnämnds beslut i frågor
som avses i 33 och 34 §§.
56 §
I frågor som avses i 35 § såvitt Intagen får hos kriminalvårds-
gäller tid för vistelse ulanför an- nämnden påkalla prövning av över-
slalt enligt 33 eller 34 § beslutar in- vakningsnämndens beslut i frågor
terneringsnämnden beträffande in- som avses i 33 och 34§§.
lagen som undergår internering.
57 § "
Övervakningsnämnds beslut enligt denna lag länder till
efterrättelse omedelbart, om ej annorlunda förordnas.
Mot inlerneringsnämndens och Mol kriminalvårdsnämndens be-
kriminalvårdsnämndens beslut en- slut enligt denna lag
får lalan ej
ligl denna lag får talan ej föras. föras.
1.
Denna lag
Iräder i krafl den 1 juli 1981. I fråga om internerad som efter ikraftträdandet
undergår vård i anstalt tillämpas dock fortfarande äldre beslämmelser i den mån
inte annat följer av punkl 2 eller 3.
2.
Den som
undergår internering i anstalt fär utan hinder av 33 § andra stycket i dess
äldre lydelse beviljas frigivningspermission två månader före den dag då han
skall överföras till vård utom anstalt. Sådan frigivningspermission får
beviljas före ikraftträdandet, dock tidigast med verkan från och med den 1 maj
1981.
3.
Fråga som
enligt äldre bestämmelser skulle ha behandlats av interneringsnämnden skall
efter ikraftträdandet i stället handläggas av kriminalvårdsnämnden.
* Senaste lydelse 1979:693. Ändringen innebär bl.a.
alt andra och tredje styckena
upphävs.
' Senaste lydelse 1979:693.
' Senastelydeise 1979:693.
opaginerad Kontrollera mot PDF
4 Förslag till
Lag om ändring i rättegångsbalken
Härigenom
föreskrivs att 21 kap. 2 §, 27 kap. 16 §, 29 kap. 2 och 3 samt 51 kap. 25 §
rättegångsbalken skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Den misstänkte
vare i mål om allmänt åtal skyldig infinna sig personligen vid
huvudförhandling i underrätt, dock ej om anledning saknas att ådöma annan
brottspåföljd än böter och hans närvaro tillika kan antagas vara utan betydelse
för utredningen. I mål om enskilt åtal skall den misstänkte infinna sig personligen
vid dylik förhandling, om hans närvaro ej kan antagas sakna betydelse för
utredningen. Vid hu-vudförhandUng i hovrätt skall den misstänkte infinna sig
personligen, om han av underrätten dömts till fängelse i minst sex månader
eller internering för brottet eller anledning förekommer till ådömande av
sådan fåföljd, så ock eljest, om hans närvaro ej kan antagas sakna betydelse
för utredningen. Vid huvudförhandling i högsta domstolen vare den misstänkte
skyldig att infinna sig personligen, om hans närvaro finnes ertbrderlig för
utredningen. I underrätt skall den misstänkte ock infinna sig personligen vid
muntlig förberedelse, om det kan antagas, att förberedelsen därigenom främjas.
Vid annan förhandling än nu nämnts vare han skyldig att infinna sig
personligen, om hans närvaro finnes erforderiig.
Den
misstänkte vare i mål om aUmänt åtal skyldig infinna sig personligen vid
huvudförhandling i underrätt, dock ej om anledning saknas all ådöma annan
brottspåföljd än böter och hans närvaro tillika kan antagas vara utan betydelse
för utredningen. I mål om enskilt åtal skall den misstänkte infinna sig personligen
vid dylik förhandling, om hans närvaro ej kan antagas sakna betydelse för
utredningen. Vid huvudförhandling i hovrätt skall den misstänkte infinna sig
personligen, om han av underrätten dömts till fängelse i minst sex månader för
brottet eller anledning förekommer till ådömande av sådan påföljd, så ock
eljest, om hans närvaro ej kan antagas sakna betydelse för ulredningen. Vid
huvudförhandling i högsta domstolen vare den misstänkte skyldig alt infinna
sig personligen, om hans närvaro finnes erforderlig för utredningen. I underrätt
skaU den misstänkte ock infinna sig personligen vid muntlig förberedelse, om
det kan antagas, att förberedelsen därigenom främjas. Vid annan förhandling än
nu nämnts vare han skyldig att infinna sig personligen, om hans närvaro finnes
erforderlig.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Lider den misstänkte av sinnessjukdom eller sinnesslöhd
och finner rätten, att hans hörande skulle vara utan gagn, erfordras ej att han
infinner sig personligen.
Är den misstänkte skyldig att infinna sig personligen,
meddele rätten förordnande därom.
Senaste lydelse 1964: 166.
Prop. 1980/81:76 20
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Dä den misstänkte ej är skyldig att infinna sig
personligen, må hans talan föras genom ombud. Om ombud gälle vad i 12 kap. är
stadgat.
27 kap. 16 §2 Kan någon skäligen misstänkas för brott, för
vilket ej är stadgat lindrigare straff än fängelse i två år, och finnes det
vara av synneriig vikt för utredningen, att undersökningsledaren eller
åklagaren erhåller del av samtal fill och från telefonapparat, som innehaves
av den misstänkte eller eljest kan antagas komma att begagnas av honom, äge
rätten meddela tillstånd lill deras avhörande. Fråga därom må upptagas allenast
på yrkande av undersökningsledaren eller åklagaren.
Tillstånd skall meddelas alt gälla Tillstånd skall
meddelas att gälla
viss tid, högst en vecka, från den viss tid, högst en vecka, från den
dag, då tillståndet delgavs telefon- dag, då tillståndet delgavs telefon
anstaltens föreståndare. anstaltens föreståndare. Gäller
misstanken grovt narkotikabrott eller grov varusmuggUng
av narkotika som avses i 1 § narkolikaförordningen (1962:704), får tillstånd
dock meddelas för högst en månad från nämnda dag.
Om granskning av uppteckning, som ägt rum vid samtals
avhörande, äge vad i 12 § första stycket stadgats om undersökning och
granskning av enskild handling motsvarande tillämpning. 1 den mån uppteckningen
innehåller något, som ej är av betydelse för utredningen, skall den efter
granskningen omedelbart förstöras.
29 kap. 2 §
Över fråga, som hör till rättegången, skall röstas
särskilt.
Är fråga om ansvar för flera brott, skall, om det
erfordras, först i fråga om varje brott omröstning ske, humvida den tilltalade
är skyldig tiU brottet, och därefter omröstning angående påföljden företagas.
Uppkommer fråga, huruvida ett eller flera brott föreligga, skall ock därom
röstas särskilt.
Förekomma vid omröstning angående påföljden skiljaktiga
meningar, humvida annan påföljd än straff eller sådan påföljd jämte böter eller
skyddstillsyn jämte fängelse enligt 28 kap. 3 § brottsbalken skall ådömas,
skall, om det erfordras, särskild omröstning ske om varje mening av nu angiven
innebörd, beträffande vilken yrkande framställes av någon av de röstande. Vad
nu sagts gälle ock fråga, huruvida påföljd skall eftergivas eller humvida
tilltalad skall vara fri från påföljd på den gmnd att han begått brottet under
inflytande av själslig abnormitet. Blir sådan mening ej gällande, skall
särskild omröstning ske om straff.
Föreligga skilda meningar om Föreligga skilda meningar om
storleken av böter som ådömas storleken av böter som ådömas
Senaste lydelse 1964:166. ' Senaste lydelse 1979:681.
Prop. 1980/81:76 21
Föreslagen lyddse
jämte annan påföljd än straff, om längden av
fängelsestraff som enligt 28 kap. 3 § brottsbalken ådömes jämte skyddstillsyn
eller om särskilda föreskrifter vid skyddstUl-syn, skaU, om det erfordras,
särskild omröstning därom företagas.
Nuvarande lydelse
jämte annan påföljd än straff, om längden av
fängelsestraff som enligt 28 kap. 3 § brottsbalken ådömes jämte skyddsfillsyn,
om särskilda föreskrifter vid skyddstillsyn eller om minsta tid för
internering, skaU, om det erfordras, särskild omröstning därom företagas.
Har någon vid tidigare omröstning varit emot det slut,
vari de flesta stannat, vare han skyldig att deltaga i senare omröstning; vid
omröstning angående ådömande av straff eller beträffande fråga, humvida påföljd
skall eftergivas eller humvida tilltalad skall vara fri från påföljd på den
gmnd att han begått brottet under inflytande av själslig abnormitet, skaU dock
den som tidigare röstat för den tilltalades frikännande anses hava biträtt den
för den tiUtalade lindrigaste meningen.
3 §*
Yppas i tingsrätt, då rätten består av en lagfaren domare
och nämnd, annan mening än ordförandens och förena sig minst fyra eller, då i
nämnden äro endast fyra, minst tre nämndemän om skälen och slutet, gälle
nämndens mening; i annat faU gälle ordförandens.
Yppas, då tingsrätten består av två lagfarna domare och
nämnd, annan mening än sådan som omfattas av de lagfarna domarna och förena
sig, när sex sitta i nämnden, minst fem och eljest minst fyra nämndemän om
skälen och slutet, gälle nämndens mening. I annat fall gälle den mening som
omfattas av de lagfarna domarna. Förena sig dessa ej om en mening, gälle av
deras meningar den som biträdes av de flesta av nämndemännen eller, om lika
många biträda vardera meningen, den som är lindrigast; kan ej någon mening
anses som lindrigare, gälle ordförandens. Om det erfordras, sker i fall som nu
avses fortsatt omröstning inom nämnden för att utröna hur många som biträda vardera
meningen.
Vid omröstning i annat faU gälle Vid omröstning i annat
fall gälle den mening, som omfattas av mer den mening, som omfattas av mer
än
hälften av ledamöterna. Har någon mening erhållit hälften av rösterna och
är denna den lindrigaste, gälle den meningen; vid särskild omröstning,
humvida vUlkorlig dom skall meddelas eller skyddstillsyn eUer skyddsfillsyn
jämte fängelse enligt 28 kap. 3 § brottsbalken ådömas eller förordnande
meddelas om överlämnande till särskild vård, så ock eljest, då ej någon
mening kan anses som lindrigare, gälle dock den mening, som erhållit
häU"-ten av rösterna och bland dem ordförandens.
än hälften av ledamöterna. Har någon mening erhållit
hälften av rösterna och är denna den lindrigaste, gälle den meningen; vid särskUd
omröstning, humvida villkorlig dom skall meddelas eUer skyddstillsyn,
skyddstillsyn jämte fängelse enligt 28 kap. 3 § brottsbalken eUer internering
ådömas eller förordnande meddelas om överlämnande fill särskild vård, så ock
eljest, då ej någon mening kan anses som lindrigare, gälle dock den mening,
som erhållit hälften av rösterna och bland dem ordförandens.
"Senastelydeise 1979:681.
Prop.
1980/81:76 22
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
51 kap.
25 §5
Ej må hovrätten i anledning av Ej må hovrätten
i anledning av
den tilltalades talan eller talan, som den
tiUtalades talan eller talan, som
av åklagare föres tUI hans förmån, av
åklagare föres till hans förmån,
döma till brottspåföljd, som är att döma
fill brottspåföljd, som är att
anse såsom svårare än den, vartill anse
såsom svårare än den, vartill
underrätten dömt. Har den tUIta- underrätten
dömt. Har den tillta
lade av underrätten dömts till fäng- lade
av underrätten dömts till fäng
else, äge hovrätten förordna om else, äge
hovrätten förordna om
villkorlig dom, skyddsfillsyn, inter- villkorlig
dom, skyddstillsyn eUer
nering eller överlämnande till sär- överlämnande
till särskild vård, så
skild vård, så ock jämte villkoriig ock
jämte villkoriig dom, skydds
dom, skyddstillsyn eller överläm- fillsyn
eller överlämnande till vård
nande till vård enligt barnavårdsla- enligt
barnavårdslagen döma till
gen döma fill böter ävensom jämte böter
ävensom jämte skyddstillsyn
skyddstillsyn döma tUl fängelse en- döma
fill fängelse enligt 28 kap. 3 §
ligt 28 kap. 3§ brottsbalken. Har brottsbalken.
Har underrätten med-
underrätten meddelat förordnande delat
förordnande som nu sagts,
som nu sagts, äge hovrätten döma äge
hovrätten döma till annan på-
till annan påföljd. följd.
Denna lag träder i kraft den Ijuli 1981. Beslämmelsen i 21
kap. 2 § i äldre lydelse skall fortfarande gälla i fråga om den som före
ikraftträdandet har dömts till internering av underrätt.
5 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1963:197) om allmänt
kriminalregister
Härigenom föreskrivs att 2-4 och 10 §§ lagen (1963; 197)
om allmänt kriminalregister skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 §' Registret skall innehåUa uppgifter angående dem som
av domstol i riket
1. dömts till fängelse, villkorlig 1. dömts till fängelse, viUkorlig
dom, skyddstillsyn eller interne- dom e//e/-skyddsfillsyn;
ring;
2.
överiämnats
till sluten eller öppen psykiatrisk vård eller till vård i specialsjukhus för
psykiskt utvecklingsstörda eller, om för brottet är stadgal fängelse, till
vård enligt lagen om nykterhetsvärd; eller
3.
erhållit
anstånd med verkställighet av förvandlingsstraff.
' Senaste lydelse 1979:681. ' Senaste lydelse 1979:684.
Prop. 1980/81:76 23
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Har brott, för vilket dömts till skyddsfillsyn, enligt
domen begåtts under inflytande av sådan själslig abnormitet som avses i 33 kap.
2 § brottsbalken, skall detta särskilt anmärkas i registret.
I registret skaU antecknas brottet samt uppgift om
verkställd personutredning och om domen eller beslutet.
3 §
I registret skall anteckning ske
1.
om för den som
dömts till påföljd av beskaffenhet att skola antecknas i registret prövotid
förlänges eller påföljden förklaras skola avse jämväl annat brott eller
undanröjes eller ock påföljd förklaras skola träda i stället för annan påföljd;
2.
om villkorligt
medgiven frihet förklaras helt eller delvis förverkad;
5.
om för
den som dömts till internering domstol medgiver förlängning av liden för vård
i anstalt eller bestämmer ny minsta tid för anstaltsvården;
6.
om beslut
meddelas jämlikt 34 kap. 10 eller 18 § brottsbalken; samt
7.
om för den som
erhållit anstånd med verkstäUigheten av förvand-lingsstraff prövotiden
förlänges eUer anståndet förklaras förverkat.
4 §'
Registret skall innehålla anteck- Registret skall innehålla
anteck
ning om ning om verkställighetens början
/. verkställighetens böijan be- beträffande den som dömts
till träffande den som dömts till fängel- fängelse och frigivning från sådant
se och frigivning från sådant straff, straff, med angivande vid villkoriig med
angivande vid villkoriig fri- frigivning av prövotiden och den givning av
prövotiden och den åter- återstående strafftiden, stående strafftiden; saml
2. verkstålliglielens början,
övergång till vård utom anstalt samt återintagning i anstalt
beträffande den som dömts till internering ävensom upphörande av sådan
påföljd.
10 § "
I registemtdrag enligt 8 § skall, om ej annat följer av
vad nedan stadgas, icke medtagas anteckning om
Senasle lydelse 1979:684. -' Senaste lydelse 1979:684.
" Senaste lydelse 1979:684.
Prop.
1980/81:76 24
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
1.
villkoriig dom, skyddstillsyn,
fängelse som ådömts enligt 28 kap. 3 § brottsbalken, överlämnande till särskild
vård eller anstånd med verkställighet av förvandlingsstraff, sedan fio år
förflutit från domen eller beslutet; samt
2.
fängelse i annat fall än som 2.
fängelse i annat fall än som avses i 1 eller internering, sedan tio avses i 1,
sedan tio år förflufit från år förflutit från frigivningen eller
frigivningen.
övergången till värd utom
anstalt.
Har
före utgången av tid som nu sagts beträffande samma person ånyo meddelats dom
eller beslut, som enligt 2 § skall antecknas i registret, skola båda
anteckningarna upptagas i registerutdrag, så länge någondera jämlikt första stycket
skall medtagas. Förekomma flera anteckningar, skall vad nu sagts äga
motsvarande tillämpning. Anteckning om dom eller beslul, som meddelats före den
1 januari 1945, eller om verkställighet av påföljd som bestämts i sådant
avgörande medtages dock endast i den utsträckning regeringen bestämmer, om ej
begäran om fullständigt utdrag har gjorts.
Skall med tillämpning av
vad i denna paragraf stadgas i utdraget ej medtagas någon anteckning om
påföljd, skola ej heller medtagas övriga anteckningar, som må förekomma i
registret. 1 utdrag till domstol eller åklagare skall dock alltid medtagas
anteckning om verkställd sinnesundersökning eller rättspsykiatrisk
undersökning.
Bestämmelsema
i denna paragraf skola jämväl äga tillämpning beträffande uppgift som antecknats
med stöd av 6 §.
Begränsning
som fömt angetts i denna paragraf skall ej iakttagas, om för särskilt fall
fullständiga uppgifter begäras av justitiekanslem, justitieombudsman eller
datainspektionen.
Denna
lag Iräder i kraft den 1 juli 1981. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i
fråga om anteckning om dom på internering, som har meddelats före
ikraftträdandet.
6
Förslag till
Lag
om ändring i lagen (1964:542) om personundersökning i brottmål
Härigenom
föreskrivs att 2 och 7 §§ lagen (1964:542) om personundersökning i brottmål
skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
2
§'
Ej
må någon dömas till fängelse i Ej må någon dömas till fängelse i
sex
månader eller däröver, skydds- sex månader eller däröver eller
tillsyn
eller internering eller över- skyddsfillsyn eller överlämnas till
lämnas
lills särskild vård utan alt särskild vård utan att personunder-
'
Senasle lyddse 1979:687.
Prop.
1980/81:76 25
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
personundersökning
ägt rum. Per- sökning ägt rum. Personundersök-
sonundersökning
är likväl ej erfor- ning är likväl ej erforderlig, om ut-
derlig,
om utredning som avses där- redning som avses därmed ändock
med
ändock är tillgänglig för rätten, är tillgänglig för rätten.
7 §2
Rätten
må, när skäl äro därtill, förordna läkare att avgiva läkarintyg angående
misstänkt. Sådant intyg skall avfattas enligt anvisningar som meddelas av
regeringen.
Om
rättspsykiatrisk undersök- Om rättspsykiatrisk undersökning ej verkställts,
skall läkarintyg ning ej verkställts, skall läkarintyg som sägs i första
stycket inhämtas som sägs i första styckei inhämtas från psykiater, innan någon
dömes från psykiater, innan någon över-tiU internering eller överlämnas till
lämnas till öppen psykiatrisk vård. öppen psykiatrisk vård.
Misstänkt
som ej är häktad är pliktig att för läkarundersökning inställa sig å tid och
ort som läkaren bestämmer. Uteblir den misstänkte, må polismyndighet lämna
handräckning för hans inställande.
Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1981.
7
Förslag till
Lag
om ändring i lagen (1965:94) om polisregister m. m.
Härigenom
föreskrivs att 7 § lagen (1965; 94) om polisregister m. m. skall ha nedan
angivna lydelse.
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
1 §'
I uppgift frän polisregister må, om ej annat följer av 7a§, ej medtagas
anteckning om
1.
böter, sedan fem år förflutit
från dom, beslut eller godkännande av strafföreläggande;
2.
viUkorlig dom,
skyddstillsyn, 2. villkorlig dom, skyddstillsyn, fängelse som ådömts enligt 28
kap. fängelse som ådömts enligt 28 kap. 3§ brottsbalken, överlämnande till 3§
brottsbalken, överlämnande till särskild vård, dom varigenom nå- särskild vård,
dom varigenom någon enligt 33 kap. 2§ brottsbalken gon enligt 33 kap. 2§
brottsbalken förklarats fri från påföljd, dom vari förklarats fri från påföljd,
dom vari förordnats om villkorligt anstånd förordnats om vUlkorligt anstånd med
intagning i arbetsanstalt, be- med intagning i arbetsanstalt, beslut av
åklagare att icke tala å brott slut av åklagare att icke tala å brott eller
beslut omförpassning eller ut- eller beslut om utvisning enligl 38,
2
Senaste lyddse 1979:687. ' Senaste lydelse 1979:688.
Prop. 1980/81:76 26
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
visning, sedan tio år förflutit frän 43, 47 eller 48
§ utlänningslagen
dom eller beslut; (1980:376), sedan tio år
förflutit
från dom eller beslut;
3.
fängelse i
annat fall än som 3. fängelse i annat fall än som avses i 2, internering eller
intagning avses i 2 eller intagning i arbetsan-i arbetsanstalt, sedan tio år
förflutit stalt, sedan tio år förflutit från fri-från frigivningen eller
övergången givningen eller övergången till vård till vård utom anstalt; utom anstalt;
4.
vandel i
övrigt, sedan tio år förflutit från den händelse som föranlett anteckningen.
Anteckning om förvisning med- Anteckning om utvisning som
tages under tid, som är föreskriven beslutats av allmän dotnstol tas
för brottspåföljd vilken ådömts me under t/ew tid, som är föreskri
jämte/örv/i/i/ngen. ven för den brottspåföljd som har
ådömts jämle utvisningen.
Har före utgången av tid som nu sagts beträffande samma
person ånyo meddelats dom eller beslut eller förekommit händelse, som
antecknats i registret och icke avser endast förändring av påföljd eller
verkslällighet av tidigare dom eller beslut, mä båda anteckningarna medtagas så
långe någondera må medtagas enligt första eller andra styckei. Förekomma flera
anteckningar, äger vad nu sagls motsvarande lillämpning.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1981. Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om antecknig om dom på internering och
beslul om förpassning eller förvisning som har meddelats före ikraftträdandel.
8 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1966:293) om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall
Härigenom föreskrivs att 4§ lagen (1966:293) om beredande
av sluten psykiatrisk vård i vissa fall skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 §' Ansökan om intagning får göras av make till den som
ansökningen avser, om makarna sammanbo, av annan som stadigvarande sammanbor
med honom eller av hans barn, fader, moder, syskon, förmyndare eller gode man.
Ansökan får göras även av ordförande i socialnämnd, barnavårdsnämnd,
nykterhetsnämnd eller hälsovårdsnämnd eller av polismyndighet. Om
kommunfullmäktige beslula det, äger socialnämnden uppdraga åt annan ledamot i
nämnden än ordföranden eller ål tjänsteman i ledande ställning hos kommunen att
göra ansökan om intagning.
' Senastelydeise 1979:689.
Prop. 1980/81:76 27
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Läkare vid sjukhus eller klinik, där sluten psykiatrisk
vård icke meddelas, eller vid sjukhem för lättskötta psykiskt sjuka eller
specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda eller rektor för särskola eller
föreståndare för värdhem för psykiskt utvecklingsstörda får göra ansökan i
fråga om den för vars vård han svarar. Militär chef, dock lägsl kompanischef
eller motsvarande chef, får göra ansökan beträffande den som står under hans
befäl.
I fråga om den som genom laga- I fråga om den som genom
lagakraftvunnen dom dömts till skydds- kraftvunnen dom dömts fill skyddstillsyn
eller som villkorligt frigivits tillsyn eller som villkorligt frigivils från
kriminalvärdsanstält eller vill- frän kriminalvårdsanstalt eller villkorligt
utskrivits från arbetsanstalt korligt utskrivits från arbetsanstalt eller .som
överförts ull vård utom får ansökan göras av ordföranden i anstalt efter alt ha
dömts till inter- den övervakningsnåmnd under vars nering får ansökan göras av
ordfö- tillsyn han står. randen i den övervakningsnämnd under vars tillsyn han
slår.
Beträffande den som är intagen i kriminalvårdsanstalt,
arbetsanstalt, häkte, allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare eller
ungdomsvårdsskola och vistas inom anstalten får ansökan göras endast av
tjänsteman som har att sörja för den intagne. Sådan tjänsteman får i annat fall
än som avses i tredje stycket göra ansökan även i fråga om den som vistas ulom
anstalten utan att vara slutligt utskriven därifrån.
Regeringen äger förordna om behörighet att vid krig eller
krigsfara göra ansökan i fråga om den som tillhör försvarsmakten.
Denna lag Iräder i kraft den 1 juli 1981. Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om den som har dömts till internering
före ikraftträdandel.
9 Förslag till
Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)
Härigenom föreskrivs att 41 § rättshjälpslagen (1972:429)'
skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lyddse
41 f Rättshjälp genom offentligt biträde lämnas i mål
eller ärende
1.
hos
utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden angående intagning enligt 8 eller
9§ eller utskrivning enligt 16 eller 19 § lagen (1966:293) om beredande av
sluten psykiatrisk vård i vissa fall,
2.
hos
beslutsnämnd eller psykiatriska nämnden angående inskrivning i eller
utskrivning från vårdhem eller specialsjukhus enligl lagen (1967:940)
' Lagen omtryckt 1979: 240. - Senaste lydelse 1980: 379.
Prop. 1980/81:76 28
angående
omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda eller placering av särskoldev
enligt 28 § samma lag,
3.
hos förvaltningsdomstol
angående Ivängsinlagning i allmän vårdan-stall för alkoholmissbrukare enligl 18
eller 55 § lagen (1954:579) om nyklerhetsvård eller kvarhållande enligt 45 §
samma lag,
4.
angående omhändertagande för
samhällsvård enligt 29 § barnavårdslagen (1960:97) eller utredning enligt 30§
samma lag eller angående sådan samhällsvårds slulliga upphörande enligl 42 §
samma lag,
5.
hos förvaltningsdomstol
angående intagning i eller utskrivning från ungdomsvårdsskola enligl
barnavårdslagen (1960:97),
6.
angående utvisning enligl 38,
43, 47 eller 48§ utlänningslagen (1980: 376) samt vid utredning hos
polismyndighet när fråga har uppkommit om utvisning enligl angivna lagrum,
7.
angående avvisning enligl
utlänningslagen, dock ej hos polismyndighet, såvida icke anledning föreligger
att överiämna ärendet till statens invandrarverk eller utlänningen enligt 50
eller 52 § samma lag håUits i förvar längre än en vecka,
8.
angående verkställighet enligt
utlänningslagen, om anledning föreligger aU överiämna ärendet till statens
invandrarverk med slöd av 85 eller 86 § samma lag eller hänskjuta ärendel dit
med slöd av 87 § samma lag eller om utlänningen enligt 50 eller 52 § samma lag
hållits i förvar längre än en vecka,
9.
angående föreskrifter som
meddelats enligl 13 §, 48§ eller 74 § andra stycket ufiänningslagen,
10.
angående hemsändande av
utlänning med slöd av 104 § första stycket ufiänningslagen,
11. angående förverkande av villkoriigt medgiven frihet
enligt 26 kap. brottsbalken,
12.
angående
återintagning i anstalt enligt 30 kap. brottsbalken,
13. angående verkställighet utomlands av
frihetsberövande påföljd enligl lagen (1963: 193) om samarbele med Danmark,
Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. eller lagen
(1972:260) om inlernationellt samarbele rörande verkslällighet av brottmålsdom,
14.
angående utlämning enligt lagen
(1970:375) om utlämning lill Danmark, Finland, Island eller Norge för
verkställighet av beslut om vård eller behandling,
15. angående kastrering enligt lagen (1944:133) om
kastrering, om giltigt samtycke lill åtgärden ej lämnats,
16.
hos regeringen enligt 1 § andra
stycket lagen (1975; 1360) om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall.
Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1981.
Prop. 1980/81:76 29
10
Förslag till
Lag
om ändring i lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning
Härigenom
föreskrivs att 2§ lagen (1974;515) om ersättning vid frihetsinskränkning skall
ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
2 §'
Den som har undergått fängelse. Den som har undergått fängelse,
förvandlingsstraff för böter eller fri- förvandlingsslraff för böter eller fri-
tidsslraff eller internering har rätt tidsstraff har rätt till ersättning av
till ersättning av staten, om efter slalen, om efter fullföljd av talan
fullföljd av talan eller anlitande av eller anlitande av särskill rättsme-
särskilt rättsmedel frikännande del frikännande dom meddelas eller
dom meddelas eller mindre ingri- mindre ingripande påföljd ådömes
pande påföljd ådömes eller dom el- eller dom eller beslut som legat till
ler beslut som legat till gmnd för grund för verkställigheten undan-
verkställigheten undanröjes utan röjes utan förordnande om ny hand
förordnande om ny handläggning, läggning. Delsamma gäller den som
Delsamma gäller den som efter för- efter förordnande av domstol enligt
ordnande av domstol enligt 31 kap. 31 § kap. 3§ brottsbalken har un-
3 § brottsbalken har undergåu slu- dergåu sluten psykiatrisk vård eller
ten psykiatrisk vård eller vård i spe- vård i specialsjukhus för psykiskt
cialsjukhus för psykiskt utveck- utvecklingsstörda,
lingsstörda.
Denna
lag träder i kraft den I juli 1981. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i
fråga om den som på grund av dom, som har meddelats före ikraftträdandet, har
varit intagen i anstalt för att undergå internering.
11
Förslag till
Lag
om ändring i passlagen (1978:302)
Härigenom
föreskrivs att 19, 28 och 29§§ passlagen (1978:302) skall ha nedan angivna
lydelse.
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
19 §
Passtillstånd
fordras för den som
1.
undergår kriminalvård i anstalt, utom när påföljden är fängelse på så kort tid
att villkorlig frigivning ej kan komma i fråga.
'
Senaste lydelse 1979:694. Senaste lydelse 1979:695.
Prop. 1980/81:76 30
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2. står under övervakning efter 2. står under
övervakning efter dom på skyddslillsyn eller villkorlig dom på
skyddstillsyn eller villkorlig frigivning från fängelse eUer under-
frigivning frän fängelse. går vård utom anstaU efter dom på internering.
28 §
Mot beslut av övervaknings- Mot beslut
av övervakningsnämnd enligl denna lag förs talan nämnd enligt denna lag
förs talan genom besvär hos den centrala genom besvär hos
kriminalvårdsnämnd inom kriminalvården, hos nämnden eller den hovrätt, hos
vil-vilken klaganden skulle ha kunnat ken han skulle ha kunnat anföra
be-påkalla prövning av beslut som svär över beslut som avses i 37
kap. avses i 37 kap. 7 eller 9 § brottsbal- 8 § samma balk. ken. eller den
hovrätt, hos vilken han skulle ha kunnal anföra besvär över beslut som avses i
37 kap. 8§ samma balk.
Mot överläkares beslut, om anmälan enligt 20 § 1 får talan
ej föras. Talan mot annat beslut av överläkare enligt denna lag förs genom
besvär hos utskrivningsnämnden eller beslutsnämnden för psykiskt utvecklingsstörda.
Mot beslut av utskrivningsnämnd eller beslulsnämnd förs talan hos psykiatriska
nämnden genom besvär.
29 §
Mol beslut enligt denna lag av Mol beslut enligt denna lag av
central nämnd inom kriminalvår- kriminalvårdsnämnden, hovrätt el-
den, hovrätt eller psykiatriska ler psykiatriska nämnden får talan
nämnden får talan ej föras. ej föras.
Denna lag träder i kraft den I juli 1981.1 fråga om den
som undergår vård utom anstalt efler dom på internering, som har meddelats före
ikraftträdandet, gäller dock 19 § i sin äldre lydelse.
12 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1978:801) om internationellt
samarbete rörande kriminalvård i frihet
Härigenom föreskrivs alt 2 § lagen (1978:801) om
internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet skall ha nedan angivna
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 §' Samarbete enligt denna lag avser 1. verkställighet i
Sverige av
' Senaste lydelse 1979:696.
Prop. 1980/81:76 31
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
a) utländsk brottmålsdom, varigenom den dömde har
erhålUt viUkorligt anstånd med ådömande av straff eller verkställighet av
frihetsstraff eller på annat liknande sätt ålagts att under en prövofid undergå
kriminalvård i frihet,
b)
utländsk brottmålsdom avseende
frihetsberövande påföljd, sedan den dömde enligt beslut i den främmande staten
har frigivils villkorligt eller annars överförts till kriminalvård utom
anstalt,
2.
verkställighet i främmande stat av
a)
svensk dom på skyddstillsyn,
b)
svensk dom på fängelse
eller b) svensk dom på fängelse, se-internering, sedan
den dömde en- dan den dömde enligt beslut här i Ugt beslut här i
landet har frigivits landet har frigivits villkorUgt. viUkorligt eller
överförts tiU vård
utom
anstalt.
Vad
som föreskrivs i denna lag om utländsk brottmälsdom gäller även i fråga om annat
avgörande i främmande stat som har meddelats efter rättegång i brottmål.
Denna
lag träder i kraft den I juli 1981. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i
fråga om verkställighet i främmande stat av svensk dom på internering, som har
meddelats före ikraftträdandet.
13
Förslag till
Lag
om ändring i foikbokföringsförordningen (1967:198)
Härigenom
föreskrivs att 24 § folkbokföringsförordningen (1967:198) skaU ha nedan angivna
lydelse.
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
24
§ Intagning på sjukvårdsinrättning ändrar icke den intagnes kyrkobokföring.
Förhållanden som inträffar efter intagningen beaktas vid kyrkobokföringen, som
om han ej varit intagen på sjukvårdsinrättningen.
Första
stycket äger motsvarande Första stycket äger motsvarande
tillämpning i fråga om den som in- tillämpning i fråga om den som in
tages eller intagits i förbättrings-, tages eller intagits
i förbättrings-,
uppfostrings-, fångvårds- eller ar- uppfostrings-, kriminalvårds- eller
betsanstalt. Den som frigivits eUer arbetsanstalt. Den som frigivits d-
utskrivits från fångvårds- eller ar- ler utskrivits
villkorligt från krimi-
betsanstalt eller som efler all ha nalvårds- eller arbetsanstalt anses
dömts till ungdomsfängelse eller in- vid kyrkobokföring
vara intagen i
ternering överförts IiU vård utom anstalten även under prövotiden.
anstalt anses vid kyrkobokföring
vara intagen i anstalten även under
prövotiden eller vården utom an
staU.
Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1981. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i
fråga om den som före ikraftträdandet har dömts till ungdomsfängelse eller
internering.
Prop. 1980/81:76 32
14
Förslag till
Lag
om ändring i militära rättegångslagen (1948:472)
Härigenom
föreskrivs att 91 § mUitära rättegångslagen (1948:472) skall ha nedan angivna
lydelse.
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
91
§' Domstols dom eUer beslut varigenom disciplinstraff ålagts skall, där
domstolen ej annorlunda förordnat, verkställas utan hinder av att domen eUer
beslutet ej vunnit laga kraft.
Dömes
någon, då riket är i krig, Dömes någon, då riket är i krig,
av hovrätt till fängelse eUer inter- av hovrätt tiU fängelse, må hovrät-
nering, må hovrätten, om det finnes ten, om det finnes vara av synnerlig
vara av synnerlig vikt för krigslyd- vikt för krigslydnadens upprätthål-
nadens upprätthållande, förordna lande, förordna att domen skall
att domen skaU verkställas utan verkställas utan hinder av att den ej
hinder av att den ej vunnit laga vunnit laga kraft. Vad sålunda stad
kraft. Vad sålunda stadgats om gals om hovrätts dom skall äga
hovrätts dom skaU äga motsvaran- motsvarande tillämpning beträffan
de tUlämpning beträffande slutligt de slutligt beslut av hovrätt,
beslut av hovrätt.
Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1981.
15
Förslag till
Lag
om ändring i lagen (1973:18) om disciplinstraff för krigsmän
Härigenom
föreskrivs att 10§ lagen (1973:18) om disciplinstraff för krigsmän skaU ha
nedan angivna lydelse.
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
10
§
Förekommer på en gång till verk- Förekommer på en gång till verk
ställighet dom eller beslut om fri- ställighet dom eller beslut om fri
tidsstraff och dom om fängelse på tidsstraff och dom om fängelse på
viss tid skall i stäUet för verkstäl- kortare lid än två år skall i stäUet
lighet av fritidsstraffet löneavdrag för verkställighet av fritidsstraffet
ske eUer den straffskyldige åläggas löneavdrag ske eller den straffskyl-
att betala visst belopp i pengar, dige åläggas att betala visst belopp i
Därvid skall 4§ tredje stycket äga pengar. Därvid skall 4§ tredje
tillämpning. stycket äga tillämpning.
Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1981.
'
Senaste lydelse 1964:200. Senaste lydelse 1979:691.
opaginerad Kontrollera mot PDF
16
Förslag till
Lag
om ändring i narkotikastrafflagen (1968:64)
Härigenom
föreskrivs att 1 och 3 §§ narkotikastrafflagen (1968:64) skall ha nedan angivna
lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
Den
som uppsåtligen tillverkar, saluhåller, överlåter eller innehar narkotika som
avses i 1 § narkotikaförordningen den 14 december 1962 (nr 704) utan att vara
berättigad därtill eller i strid mot villkor som gäller för tillstånd enligt
narkotikaförordningen, dömes för narkotikabrott till böter eller fängelse i
högst två år.
Föreslagen
lyddse
1
§
Den
som uppsåtligen tillverkar,
saluhåller, överiåter eller innehar
narkotika som avses i I § narkoti
kaförordningen (1962:704) utan att
vara berättigad därtill eller i strid
mot villkor som gäller för tillstånd
enligt narkotikaförordningen,
dömes
för narkotikabrott till böter eller fängelse i högst tre år.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Är brott som avses i 1 §
att anse som grovt, skall för grovt narkotikabrott dömas till fängelse, lägst
ett och högst tio år.
Vid bedömande humvida
brottet är grovt skall särskilt beaklas, om det utgjort led i en verksamhet som
bedrivits i större omfattning eller yrkesmässigt, avsett särskilt stor mängd
narkotika eller eljest varit av särskilt farlig art.
Är
brott som avses i I § att anse som grovl, skall för grovt narkotikabrott dömas
till fängelse, lägst två och högst tio år.
Vid bedömande huruvida
brottet är grovt skall särskilt beaktas, om det har utgjort ett led i en
verksamhet som har bedrivits i större omfattning eller yrkesmässigt, avsett
särskilt stor mängd narkotika eller eljest varit av särskill farlig eller
hänsynslös arl. Bedömningen skall grundas på en sammanvägning av
omständigheterna i det särskilda fallet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1981.
'
Senaste lydelse 1972: 193.
3
Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 76
opaginerad Kontrollera mot PDF
17 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling
Härigenom
föreskrivs att I och 3 §§ lagen (1960:418) om straff för vamsmuggling skall ha
nedan angivna lyddse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
1 §'
Nuvarande
lydelse
Den som utan att giva det tillkänna hos vederbörlig
myndighet till riket inför eller från riket utför gods, för vilket tull eller
annan allmän avgift skall erläggas till statsverket eller som enligt
stadgande i lag eller författning ej må införas eller utföras, dömes, om
gärningen sker uppsåtligen, för varusmuggling tUl böter eUer fängelse i högst
två år.
Föreslagen
lydelse
Den som utan att giva dd tillkänna hos vederböriig
myndighet till riket inför eller från riket utför gods, för vilket tuU eller
annan allmän avgift skall erläggas till statsverket eller som enligt
stadgande i lag eller författning ej må införas eller utföras, dömes, om
gärningen sker uppsåtligen, för varusmuggling till böter eller fängelse i
högst tvä år. Gäller gärningen narkotika som avses i I § narkolikaförordningen
(1962:704) skall dömas till böter eller fängelse i högst tre år.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Är
varusmuggling att anses som grov, skall dömas till fängelse, lägst sex månader
och högsl sex är. Gäller gärningen narkotika som avses i 1 §
narkofikaförordningen (1962:704), skall dömas till fängelse, lägst ett och
högst tio år.
Vid
bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas om det förövats
yrkesmässigt eller avsett gods av betydande myckenhet eller värde eller om
gärningen eljest varit av särskilt farlig art.
Är varusmuggling alt anses som grov, skall dömas till
fängelse, lägst sex månader och högsl sex år. Gäller gärningen narkotika som
avses i 1 § narkotikaförordningen (1962:704), skall dömas liU fängelse, lägst
två och högsl lio år.
Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt
beaktas om det förövats yrkesmässigt eller avsett gods av belydande myckenhet
eller värde eller eljest varit av särskilt farlig art eUer, om gärningen har
gällt narkotika, den i övrigt utgjort led i en verksamhei av särskilt
hänsynslös art.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1981.
' Senaste lydelse 1973:672. Senaste lydelse 1973:672.
opaginerad Kontrollera mot PDF
JUSTITIEDEPARTEMENTET
Utdrag
PROTOKOLL
vid
regeringssammanträde
1980-10-02
opaginerad Kontrollera mot PDF
Närvarande: statsministern FäUdin, ordförande, och
statsråden Ullsten, Bohman, Wikström, Friggebo, Mogård, Dahlgren, ÅsUng, Söder,
Krönmark, Burenstam Linder, Johansson, Wirtén, Holm, Andersson, Boo, Winberg,
Adelsohn, Danell, Petri, Eliasson
Föredragande: statsråden Söder och Winberg
Lagrådsremiss om ändring i brottsbalken, m. m.
Statsråden anmäler sina förslag i fråga om ändring i
brottsbalken m. m. Anförandena och förslagen redovisas i underprotokollen för
justitiedepartemenlet resp. socialdepartementet.
Statsrådet Winberg hemställer att lagrådets yttrande
inhämtas över de förslag som han och statsrådet Söder har lagt fram.
Regeringen beslutar i enlighet med föredragandenas
hemställan. Regeringen beslutar att de anföranden och förslag som redovisas i
un-derprotokollen skall bifogas lagrådsremissen som bilagorna 1 och 2.
Prop. 1980/81:76 36
BUaga
1
Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid
regeringssammanträde 1980-10-02
Föredragande:
statsrådet Winberg
Anmälan
till lagrådsremiss om ändring i brottsbalken, m. m.
1
Inledning
Under
det kriminalpoliliska utvecklingsarbetet har på senare år gjort sig gällande en
aUtmer utbredd uppfattning enligl vilken frihetsberövande påföljder på obestämd
tid är förenade med allvarliga ölägenheter. Denna uppfattning ligger till grund
för riksdagens beslul våren 1979 om ändringar i brottsbalken (BrB), som bl.a.
innebar alt den lidsobeslämda påföljden ungdomsfängelse avskaffades med verkan
fr.o.m. I januari 1980 (prop. 1978/79:212, JuU 1978/79: 38, rskr 1978/79:408).
Reformen innebar vidare att den nuvarande möjligheten att förena skyddsfillsyn
med behandling i anstalt ersattes av en ordning enligt vilken skyddslillsyn kan
kombineras med fängelse under en tid av en-tre månader. Tiden för
anstallsvistdsen skall besiämmas redan i domen.
I
BrB:s påföljdssystém återstår därmed endasl en i egentlig mening tidsobeslämd
påföljd, nämligen internering. Även denna påföljd har varit föremål för
diskussion under senare tid. Sålunda har brottsförebyggande rådets
kriminalpolitiska arbetsgrupp i rapporten (1977:7) Nyll straffsystem förordat
att påföljden helt avskaffas. Rapporten har remissbehandlats. Sedan min
företrädare vid sin anmälan av justitiedepartementets huvudtitel till 1978 års
budgetproposition (prop. 1977/78: 100 bil. 5 s. 6) uttalat att tiden var mogen
att la upp interneringspåföljden lill granskning, har riksdagen gett regeringen
till känna att förslag i ämnet bör läggas fram (JuU 1978/ 79:9, rskr
1978/79:53).
Med
anledning av detla har inom justitiedepartementet under våren 1979 upprättats
en promemoria (Ds Ju 1979:5) om internering. I promemorian föreslås att
interneringspåföljden avskaffas. För att det vid upprepade brott av
samhäUsfarlig karaktär skall finnas möjlighel alt döma fill fängelse på längre
tid än som nu kan ske föreslås i promemorian en straffskärpningsregel för
vissa särskill allvarliga återfallssitualioner. Slutligen föreslås i
promemorian att den restriktiva praxis som f. n. gäller i fråga om villkorlig
Prop. 1980/81:76 37
frigivning av dem som har begått vissa lyper av grövre
brott skall upphöra. Promemorian, som också innehåller en redogörelse för
gällande rätt och nuvarande ordning i övrigt på områdel, bör fogas lill
protokollet i detla ärende som bUaga 1:1.
Promemorian
har remissbehandlats. En inom justitedepartementd upprättad sammanställning
över remissyttrandena bör fogas till protokollet som bilaga 1:2.
De frågor
som jag anmäler i det följande har lill den del de har principiell karaktär i
olika sammanhang varit föremål för diskussion med företrädare för
juslitiedepartemenlen i övriga nordiska länder, bl.a. inom ramen för nordiska
staffrättskommitténs arbete.
2 Allmän motivering
2.1 Interneringspåföljden
De grundläggande bestämmelserna om internering återfinns i
30 kap. BrB. Internering får ådömas under förutsättning dels att på brottet
eller något av flera begångna brott kan följa fängelse i två år eller mera,
dels att ell långvarigt lidsobeslämt frihetsberövande anses påkallat för all
förebygga fortsatt allvarlig brottslighet med hänsyn till gärningsmannens
brottslighet, sinnesbeskaffenhet, vandd och levnadsomständigheter i övrigt.
Behandlingen
av en internerad skall äga rum i och ulom anstalt, med början i anstalt. Vid
ådömande av internering skall rätlen med hänsynstagande till brottets
beskaffenhet och omständigheterna i övrigt bestämma en minsla lid för
omhändertagandel i anstalt, lägst ett och högst tolv år. Efter utgången av
minsta tiden skall behandlingen fortsätta utom anstalt, så snart vård i anstalt
inte längre anses påkallad för att avhålla den dömde från fortsatt
brottslighet. Beslut om övergång till vård ulom anstalt meddelas av interneringsnämnden,
i allmänhet på förslag av den övervakningsnämnd till vars verksamhelsområde
den aktuella anstalten hör. Någon absolut maximitid för anstaltsvården har inte
föreskrivits. En viss restriktivitet har emellertid eftersträvats genom en
bestämmelse som anger att vård i anstalt inte får pågå under längre tid ulöver
minsta liden än sammanlagt tre år eller, om minsla liden är tre år eller mer,
sammanlagt fem år ulan medgivande av domstol.
Under värden utom anstalt skall den dömde slå under övervakning
och är beträffande sin livsföring underkastad samma regler som gäller för den
som är villkorligt frigiven från fängelsestraff. Äterinlagning i anstalt kan
ske dels vid ny brottslighet, dels om den dömde av tredska har underiåtit att
iaktta vad som åligger honom eller det på gmnd av hans uppförande eller av
annat skäl bedöms som påkallat för alt förebygga ny brotlslighd. Om den dömde
begår nytt brott, kan domstolen, med stöd av bestämmelserna i 34 kap. BrB
förordna att den lidigare ådömda interneringen skall
Prop. 1980/81:76 38
avse även det nya brottet och, om han vårdas ulom anstalt,
beslula om återintagning. Domstolen skall då, om inle särskilda skäl talar emot
det, bestämma ny minsta tid för anslallsvården, lägsl sex månader. Delta gäller
även om den dömde vid tiden för den nya domen vårdas i anstalt. Om domstolen
förordnar om återintagning utan all bestämma ny minsta tid ankommer del helt på
interneringsnåmnden alt besluta hur länge värden i anstalt skall pågå.
I vissa fall då den som undergår interneringspåföljd i
eller ulom anstalt begår nytt brott ges ålalsunderlålelse. Enligl 20 kap. 7 S
första stycket 2 rättegångsbalken (RB) kan nämligen åklagaren beslula att inle
åtala för brott, om brottet förövats innan den misstänkte dömts för annat brott
eller helt avtjänat påföljd för sådant brott och dd är uppenbart att brottet i
jämförelse med dd andra brottet med hänsyn till påföljden är utan nämnvärd
betydelse.
Beslul om upphörande av interneringen skall meddelas när
övervakning av den som vårdas utom anstalt inle längre behövs. Det krävs dock
särskilda skäl för att inlerneringspåföljden skall upphöra lidigare än tre år
efler det att den dömde senasi överfördes lill vård ulom anstalt. Om
övervakningen har fortgått under en sammanhängande lid av fem år, skall den
obligatoriskt upphöra. Fråga om interneringens upphörande prövas av
interneringsnåmnden.
De första bestämmelserna i vårt land om tidsobestämda
påföljder för vuxna lagöverträdare infördes år 1927 genom lagen (1927: 107) om
förvaring av förminskat lillräkneliga förbrytare och lagen (1927: 108) om
internering av återfallsförbrytare. Lagarna reviderades år 1937 och sammanfördes
därvid till lagen (1937:461) om förvaring och internering i säkerhets-anstalt.
De nuvarande bestämmelserna om internering lillkom i samband med BrB, där
påföljderna internering och förvaring slogs ihop till ett institut,
internering. Därvid gjordes en rad ändringar i förhållande till den tidigare
regleringen. Bl.a. markerades principen att de lill internering dömda skall underkastas
en resocialiserande behandling på samma sätt som de fängelsedömda. Liksom
lidigare skulle emellertid behandlingen ske i speciella anstalter
(inlerneringsanstalter).
Efler den revidering av de akluella bestämmelserna som
gjordes i samband med tillkomsten av BrB kan ulvecklingen ifråga om
tillämpningen av inlerneringspåföljden sägas ha följt två huvudlinjer. Dels har
antalel domar till internering fortlöpande sjunkit, dels har skillnaderna i
tillämpningen mellan internering och fängelse efter hand minskat alltmera såväl
när det gäller arten av den brottslighet som har föranlett den ena eller den
andra påföljden som i fråga om behandlingen av de dömda.
Under tioårsperioden närmasl efler BrB:s ikraftträdande
har sålunda antalet personer som för första gången dömts till internering gått
ned från i genomsnitl 125 under åren 1965-1969 lill drygt dt 30-tal vid mitten
av 1970-talet och därefter. Under senare år har också - delvis som en följd av
Prop. 1980/81:76 39
denna
minskning - antalet förordnanden enligt 34 kap. 1 § BrB om att tidigare ådömd
internering skall avse nya brott sjunkit, dock inte fullt ut så kraftigt som
antalet förstagångsdömda.
Av det i promemorian
presenterade statistiska materialet framgår all den i domen bestämda minsta
liden för anstaltsbehandling under senare år genomsnittligen i drygt hälften av
fallen har uppgått till ett år, dvs. lägsta möjliga tid. Enligt
interneringsnämndens praxis sker överförande till vård utom anstalt, om den
dömde inte har begått nya brott eller på annat sätt har misskött sig,
regelmässigt i mycket nära anslutning till minsta tidens utgång.
Sedan
kriminalvårdsreformen har genomförts den 1 juli 1974 finns inte längre några
specialanslalter för internerade. I fråga om fördelning av de dömda mellan
lokalanslalter och riksanstalter samt mellan öppna och slutna anstalter gäller
samma regler för internerade som för dem som undergår fängelse pä längre tid.
Inlerneringspåföljden används alltså inte numera för att tillgodose det
önskemål om dt visst slags särbehandling av ett speciellt klientel som
ursprungligen låg till grund för påföljdens utformning.
1 departementspromemorian
åberopas också som ett första argument för att påföljdsformen bör avskaffas att
många av de skillnader som tidigare fanns mellan internering och fängelse i det
närmaste har försvunnit med avseende på såväl påföljdernas praktiska
tillämpning och innebörd som klientelgruppernas sammansättning. Med hänsyn
härtill och till de invändningar av principiell natur som kan riktas mot
interneringspåföljden görs i promemorian den bedömningen att påföljden bör
behållas endast om de särskilda syften som den är avsedd att tjäna framstår som
utomordentligt viktiga och inte kan tillgodoses på annat från
rättssäkerhetssynpunkt mera tillfredsställande sätt.
I sistnämnda hänseende
erinras i promemorian om att internering liksom tidsobestämda påföljder över
huvud lagd - bygger på framför allt två teorier. Den ena utgår från
föreställningen alt den dömde genom behandling skall kunna påverkas till ett
laglydigt liv och därför bör behandlas tills detta syfte har uppnåtts
(behandlingstanken). Den andra innebär alt man genom inspärrning av
lagöverträdaren söker förhindra alt denne begår brott så länge han kan anses
vara farlig (s. k. inkapacitering).
Vad först gäller
behandlingstanken som argument för att behålla interneringspåföljden framhålls
i promemorian att de internerade i kriminalvårdens anstalter behandlas på
samma sätt som fängelsedömda med långa straff. Någon särskild behandling
tillhandahålls således inte internerings-klientelet under anstaltstiden. Vidare
pekas i promemorian på att den omfattande behandlingsforskning som i dag finns
inte ger stöd för tanken att man genom särskild behandling av de internerade
kan påverka dem till ett laglydigt liv. Alla undersökningar av effekten av
anstaltsvård synes peka i den riktningen alt dei ger små möjligheter till
resocialisering att
Prop. 1980/81:76 40
placera
en lagöverträdare i fängelse eller annan liknande institution. Det synes därvid
ha mindre belydelse vilken form av anslaltsvård man väljer och vilka
behandlingsformer som prövas inom anstalterna. Sammanfattningsvis hävdas i
promemorian all behandlingslanken inte motiverar att interneringspåföljden
behålls.
När
det härefter gäller intresset av alt genom inspärrning av en lagöverträdare
förhindra alt denne begår brott så länge han anses fariig, pekas i promemorian
på alt inlerneringsklienteld grovt sett kan indelas i tre huvudkategorier. Den
första omfattar personer som främsi ägnar sig åt en intensiv men måttligt
avancerad förmögenhetsbrollslighet. Den andra kategorin avser personer som har
gjort sig skyldiga till allvariig och upprepad våldsbroltslighet och därigenom
ansetts visa stor fariighet för annans liv eller hälsa. Den tredje kategorin
slutligen omfattar mera hårdföra och avancerade förmögenhetsbroltslingar såsom
bankrånare och kassaskåps-sprängare, vilka ingalunda skyggar för att tillgripa
våld, även om det primära syftet med gärningen inle är alt skada någon till
person. Något vid sidan av de tvä sistnämnda grupperna finns också ett
begränsat anlal personer som gjort sig skyldiga till grova narkotikabrott.
När
det gäller förmögenhetsbrott utan våldsinslag synes enligl promemorian de
flesta numera vara eniga om att behov av inlerneringspåföljden inle längre
föreligger, en uppfattning som också ligger till grund för den nuvarande
lagstiftningen i Danmark och Finland. De nuvarande straffskalorna ger i dessa
fall möjlighet alt åstadkomma fillräckligt långa anstaltstider, även om man
vill markera en straffskärpning pä grund av återfall.
I
fråga om våldsbrotlslingarna pekas i promemorian på att möjligheterna att
bedöma riskerna för återfall i våldsbrott är begränsade, särskilt när det
gäller grova sådana brott. Samtidigt ökar de anslaltstider som står på spel för
den internerade ju grövre - och därmed ovanligare och alltså svårare all bedöma
i fråga om risken för återfall - del aktuella brottet är. De principiella
invändningar som kan åberopas mot internering gör sig här gällande med särskild
styrka. Kärnfrågan i detla sammanhang blir enligt promemorian om man vid
ifrågasatt frigivning av den internerade, dvs. vid utgången av minsta tiden,
har möjlighet att göra en så tillföriitlig farlighetsbedömning att det kan
vara försvarbart att hålla honom kvar i anstalt under en längre obestämd lid.
Med hänsyn lill vad som bl. a. i olika vetenskapliga undersökningar har
påvisats i fråga om svårigheterna att göra tiUförlitliga prognoser om återfall
i sällan förekommande grova brott måste enligt promemorian frågan besvaras
nekande. Sammanfattningsvis hävdas i promemorian att ett bibehåUande av
interneringsstraffet för våldsbrottslingar skulle ha en så pass marginell
preventiv effekt att nackdelarna väsentligt överstiger fördelarna.
I
fråga om den tredje av de nämnda huvudgrupperna är enligt promemorian
återfallsrisken ofta hög med tanke på att dd rör sig om individer som är starkt
kriminellt inriktade och som ibland ådalagt slor förslagenhel och
Prop. 1980/81:76 41
planeringsförmåga.
Man kan emellertid självfallet inte utesluta att en del av dem undergår en
gynnsam utveckling och anpassar sig till ett laglydigt liv. Det rör sig här
ofta om internerade som är jämförelsevis unga. Minsta tiderna är regelmässigt
långa. Av humanitära skäl bmkar interneringsnämnden därför överföra dem till
vård utom anstalt i omedelbar anslutning UU minsta tidens utgång.
Tidsobestämdheten utnyttjas således som regel inte. Av skäl som har anförts
beträffande andra förmögenhetsbrottslingar bör interneringspåföljden avvaras
även belräffande detta klientel.
Vad slufiigen gäller det
begränsade antal personer som döms fill internering på gmnd av grov
narkotikabrottslighet erinras i promemorian om att den utan jämförelse
vanligaste påföljden för sådan brottslighet är fängelse. De skäl som nyss har
åberopats för att internering kan undvaras för den tredje huvudgmppen synes
enligt promemorian också vara tillämpliga på ifrågavarande kategori.
Promemorians förslag att
avskaffa interneringspåföljden har fått dl gynnsamt mottagande under remissbehandlingen.
Förslaget har sålunda godtagits av det övervägande antalet remissinstanser,
däribland JK, RÅ, kriminalvårdsstyrelsen och Göta hovrätt. Flera
remissinstanser har emellertid avstyrkt förslaget. Skälen för avstyrkande är
av olika slag. Några instanser anser att frågan bör utredas ytterligare,
lämpligen inom ramen för det arbete som bedrivs av fängelsestraffkommittén (Ju
1979:04) vilken har till uppgift att företa en allmän översyn av användningen
av fängelsestraffet. Flertalet av de avstyrkande instanserna bemöter också pä
olika sätt den kritik som i promemorian har riktats mol inlerneringspåföljdens
teoretiska gmndvalar. En del remissinstanser anser all behandlingstanken inte
bör avvisas så kategoriskt som har skett i promemorian. Andra lägger störst
vikt vid intresset av att tillgodose samhällsskyddet. Här skall särskilt nämnas
all interneringsnåmnden inte ansluter sig till vad som sägs i promemorian om
svårigheterna att på förhand bedöma återfallsrisken för grövre vålds- och
sexualbrottslingar. Nämnden säger sig ha annan erfarenhet beträffande denna
grupp. Tvärtemot vad som framhålls i promemorian, är det enligt nämndens mening
just beträffande dessa visserligen ganska få, men maximall farliga fall, som
man kan ställa en relativi säker prognos. Även JO är kritisk till den i
promemorian redovisade uppfattningen om svårigheterna alt bedömma
återfallsrisken.
Flera
av de remissinstanser som har motsatt sig att internering avskaffas har gett
uttryck för uppfattningen att tillämpningsområdet för påföljden bör begränsas
på ett sådant säll att internering inte kan ådömas måttligt avancerade
förmögenhetsbroltslingar. Denna uppfattning framförs av bl.a.
övervakningsnämnden i Malmö, första avdelningen, och Sveriges domareförbund.
Föreningen Sveriges statsåklagare säger sig visserligen principiellt ogilla
lidsobeslämda påföljder men anser all internering bör behållas för den grövre
våldsbrottsligheten saml för de brutalare formerna av förmögenhelsbrott som
bank- och postrån liksom för den grova narkoti-
Prop.
1980/81:76 42
kabrottsligheten.
Bankinspektionen anser att förslaget att avskaffa internering kan godtas
endast under förutsättning att den alternativa påföljdsformen fängelse
kompletteras med tillräckliga frigivnings- och straffskärp-ningsregler.
Vad
först gäller frågan humvida bedömningen av spörsmålet om interneringspåföljdens
avskaffande bör föregås av ytterligare utredning vill jag för egen del hänvisa
till att det i direktiven till fängdsestraffkommittén (Dir. 1979: 34) har
fömtsätts att inlerneringspåföljden skulle las upp fill särskUd behandling.
Denna ståndpunkt torde också stå i bäst överensstämmelse med den uppfattning i
frågan som riksdagen har gett regeringen till känna (se JuU 1978/79:9). Det
underlag för frågans bedömning som f.n. föreligger måste enligt min mening
anses tillräckligt med hänsyn fill alt två förslag i ämnet har
remissbehandlats, dels den inledningsvis nämnda rapporten Nytt straffsystem
och dels departementspromemorian. Med hänsyn härtill anser jag inte skäl
föreligga att uppskjuta frågans behandling i väntan på resultatet av fortsatta
utredningar.
1
sak är jag Uksom flertalet remissinstanser av den uppfattningen att dd i
promemorian har anförts starka skäl för att inlerneringspåföljden bör avskaffas.
Den från principiell synpunkt mesl framträdande nackdelen med denna
påföljdsform ligger i dess gmndläggande konstruktion, som innebär att den dömde
kan underkastas ett frihetsberövande som inte från början bestäms av domstol
och som därmed inte heller sätts i direkt relation till den brottsliga gärning
som är aktuell. Även om internering i praktiken i allmänhet tillämpas som en
tidsbestämd påföljd, finns dd i en sådan konstruktion alltid en risk inbyggd
för all den annars allmänt tillämpade principen om proportionalitet mellan brott
och straff skjuls åt sidan.
Del
förhållandet att två skilda system för frihetsberövande påföljder gäller vid
sidan av varandra är också ägnat alt skapa svårigheter vid rättstillämpningen.
Ett betydande antal lagöverträdare i den ålder som är den vanUga för
interneringsdömda, 25-40 är, döms varje år till fängelse med mycket långa
strafftider. Inte sällan har dessa personer begått brott av del slag som bmkar
ligga till grund för en dom på internering, och i fiertalel fall är det fråga
om ålerfallsbrottslingar. För domstolarna år del ofta vanskligt att ta stäUning
till frågan om när påföljden bör bestämmas till internering. De som ådöms denna
påföljd gör lätt jämförelser med det tidsbestämda straff de trott sig kunna
påräkna i stället för internering. Dessa jämförelser torde inle sällan leda
lill att de anser sig orättvist behandlade, bl. a. med hänsyn till att
villkorlig frigivning inle förekommer vid internering. I detta sammanhang bör
också framhållas att man från olika håll också pekat på den skillnad i fråga om
avräkning av häklnings-och strafftid som i praktiken råder mellan fängelsedömda
och internerade till nackdel förden sistnämnda gmppen (jfr bl. a. prop. 1974;
20 s. 51-52).
Erfarenheterna
visar också att den formella tidsobestämdhden upplevs som pressande av de
intagna. Det är omvittnat att en dom lill internering
Prop. 1980/81:76 43
ofta uppfattas som en definitiv utklassning och därmed
snarare befäster än motverkar den dömdes benägenhet att fortsätta med en
tillvaro som lätt leder till ny brottslighet. De flesta internerade återfaller
i brott, och även en kortare tids återintagning i anstalt medför all ny
övervakningslid om i regel tre år börjar löpa från frigivningen. Den
omständigheten att den interneringsdömde under åtskilliga år kan få alternera
mellan anstalt och frihet utan att få en definitivt bestämd tid för påföljden?
upphörande all rätta sig efter kan ge honom en känsla av hopplöshet och förta
alla hans ansatser att upphöra med brottslig verksamhet.
Av de skäl som har angetts nu kan det enligt min mening
inte råda nägot tvivel om alt det skulle vara förenat med betydande fördelar
all övergå till dt enhefiigt syslem för ådömande och verkslällighet av
frihetsstraff.
De invändningar som har gjorts mot promemorians förslag
att avskaffa interneringspåföljden har tagit sin utgångspunkt i de skäl som
annars har bmkat åberopas till förmån för internering och andra lidsobestämda
påföljder, nämligen behandlings- och samhällsskyddsaspeklerna.
När det gäller att bedöma interneringspåföljdens betydelse
från behandlingssynpunkt bör anmärkas att återfallsprocenten hos dem som har
dömts till internering är hög såväl i absoluta tal som i relation till
fängelseklienle-lel. Del är i och för sig inte uteslutet att detta förhällande
mer har sin grund i interneringsklientelets sammansättning än i brister hos
påföljden som sådan. Det finns även andra skäl som talar för att
återfallsslatistiken bör tolkas med försiktighet när man har alt bedöma
inlerneringspåföljdens effektivitet från rehabiliteringssynpunkl. Kvar står
dock att det inle har visat sig vara möjligl att inom ramen för internering
erbjuda de dömda någon form av behandling som skiljer sig från den som
tillämpas vid verkslälligbeten av dt fängelsestraff. Redan detta talar för att
behandlingssynpunkter knappasl kan tillmätas någon självständig belydelse när
del gäller alt avgöra om den aktuella påföljdsformen bör behållas.
Klart är emellertid att konsekvenserna från
samhällsskyddssynpunkt måsle övervägas noga när ställning skall las till frägan
om inlerneringspåföljdens avskaffande. Det är här framför allt
våldsbrottsligheten som förtjänar uppmärksamhet. Flertalet av de
remissinstanser som i övrigt har avstyrkt promemorieförslagel har sålunda
förklarat sig godta en lösning enligt vilken internering inte längre skall
kunna komma i fråga för ren förmögenhetsbrollslighet. En tänkbar lösning skulle
också kunna vara att avskaffa interneringspåföljden för
förmögenhetsbroltslingar - som f. n. ulgör flertalet av de interneringsdömda -
men behålla den vid allvarliga våldsbrott i fall då den dömde kan betecknas som
farlig för annans säkerhet.
I promemorian avvisas en sådan lösning främst med
hänvisning till att stora svårigheter föreligger när det gäller att bedöma
återfallsrisken för personer som har begått grövre våldsbrott. Jag anser mig
emellertid inte kunna lämna den kritik ulan beaktande som bl. a.
interneringsnåmnden har
Prop. 1980/81:76 44
anfört
mot dessa uttalanden i promemorian. Därvid har jag tagit särskild hänsyn till
att nämndens ställningstagande bygger på egna erfarenheter i fråga om den grupp
som det här gäller. Jag är för egen del av den uppfattningen alt dd i en del
fall måste vara möjligl att med förhållandevis stor sannolikhet göra uttalanden
på förhand om risken för återfall i allvarlig brottslighet. Klart synes
emellertid vara att om tillämpningsområdet för internering begränsas på det
sålt som nyss har angetts detla i praktiken skulle komma att innebära att
endast några få personer årligen skulle dömas till internering. Alt detta med all
sannolikhet skulle bli fallet bekräftas av utvecklingen i Danmark och Finland
sedan man där infört begränsningar av detta slag. Vidare kan anmärkas att
interneringsnåmnden under 1970-talet genomsnittligt i mindre än ett fall om
året lär ha gjort den bedömningen all en inlerneringsdömd med hänsyn till sin
farlighet inle bör överföras till vård ulom anstalt vid minsta lidens utgång.
Del kan sällas i fråga om del finns tillräckliga skäl all i vårt land behålla
en särskild påföljdsform med sikte på endasl några få individer. De stränga
slraffskalor som gäller för allvarlig våldsbroltslighet gör det regelmässigt
möjligt all även inom ramen för påföljden fängelse åstadkomma anslaltstider av
den längd att samhällsskyddet tillgodoses. Härtill kommer att det finns möjlighet
att komplettera bestämmelserna om fängelse med särskilda frigivnings-och
straffhöjningsregler, en fråga lill vilken jag slrax återkommer.
Man
bör slutligen inte förbise del förhållandel all, även om inlerneringspåföljden
avskaffas, del för de allra grövsta våldsbrotten alltjämt kommer att finnas
tillgång lill en påföljd med ett i realiteten lidsobeslämt inslag, nämligen
fängelse på livstid. Det förhåller sig visserligen sä, som ocksä påpekas i
promemorian, att en förhållandevis fast praxis i nådeärenden har utvecklats
belräffande livstidsdömda. Undantagsvis kan regeringen dock avvika från denna
praxis, om del i ell speciellt fall skulle föreligga särskilt starka skäl.
Mina
överväganden har letl mig till den slutsatsen att ytterst begränsade fördelar
kan uppnås genom att behålla internering som en särskild påföljd. Med hånsyn
härtill och mol bakgrund av den kritik som enligl del förut anförda kan riktas
mol påföljden från principiella och praktiska utgångspunkter anser jag att
liden nu är mogen alt avskaffa denna påföljd. Jag föreslår därför att påföljden
internering utmönstras ur brottsbalkens påföljdssystem.
Ett
avskaffande av inlerneringspåföljden med bibehållande av nuvarande ordning i
övrigt kan fä vissa effekter på de faktiska anslaltstiderna.
När
del gäller internerade med förhållandevis korta minsta tider. dvs. som regel
förmögenhetsbroltslingar som inte använt våld och dem som dömts för våldsbrott
av mindre allvarlig arl, kan resultatet i vissa fall bli en faktisk
straffskärpning. Delta beror på all beslul om ålalsunderlålelse ofta meddelas
vid återfall i brott under anslallsliden. Den senareläggning av överföringen
till vård ulom anstalt som i sådant fall i praktiken blir en följd
Prop.
1980/81:76 45
av återfallet motsvarar ofta inte del minimistraff som är
föreskrivet för brottet. Delsamma gäller om åtal väcks och domstol dömer lill
fortsalt internering Utan alt bestämma ny minsla tid. I fråga om internerade
som har begått nytt brott efter överförande till vård utom anstalt är skillnaden
gentemot fängelsedömda mindre markant, men även här kan man konstatera att
inteimeringsklientdd får en förhållandevis gynnsam behandling. Ny minsta fid
fastställs nämligen inle alllid, och i de fall detla sker understiger inle
sällan den nya liden dd straffminimum som skulle ha gällt om i stället fängelse
hade ådömts.
Det är därför inte uteslutet att det aktuella klientelet,
som utmärker sig för en hög återfallsbenägenhet, i framtiden kommer alt
lagforas oftare än i dag och därvid ådömas fängelse på lider som kan innebära
längre anstalts-vistelser än f.n. Detta gäller i synnerhet i den mån återfall
sker under prövotid efter villkorlig frigivning och villkorligt medgiven frihet
förverkas.
I
sammanhanget bör emellertid erinras om att det i samband med all påföljden
ungdomsfängelse har avskaffats med verkan fr. o. m. den I januari 1980 (SFS
1979; 680) även har gjorts betydelsefulla ändringar i bestämmelserna om
förverkande av villkoriigt medgiven frihet från fängelse. Sålunda har man
avskaffat den tidigare presumtionen för att förverkande skall ske när den
villkoriigt frigivne döms till nyll fängelsestraff. Vidare har möjlighet
öppnats alt begränsa förverkande lill att avse endast viss del av reststraffel.
Domstolen får härigenom ökad möjlighet all bestämma det samlade straffels längd
i enlighet med vad som framstår som rättvist i det särskilda fallet. Det fmns
därför anledning att räkna med att ell avskaffande av interneringspåföljden
inte kommer alt innebära några väsentligt ändrade förhållanden för de grupper
som diskuteras nu, nämligen flertalet förmögenhetsbroltslingar och dem som döms
för våldsbrott av jämförelsevis mindre allvariig karaktär.
Belräffande
den del av inlerneringsklientelel som ådöms mycket långa minsta lider för
framför alll grövre våldsbrott är problemel snarast del motsatta. Som nämns i
promemorian är del med nuvarande lagregler och praxis inte alltid möjligt alt
genom alt döma till fängelse uppnå faktiska anstaltstider motsvarande
internering med en minsta lid av fem-sex år eller mer. Avskaffas
inlerneringspåföljden aktualiseras därför åtgärder för att möjliggöra så långa
frihetsberövanden som samhällsskyddet kan anses kräva i vissa fall. 1 det
följande kommer jag därför alt ta upp dels frågan om vissa ändringar i
principerna för villkorlig frigivning, dels frägan om ell införande av en
särskild straffskärpningsregel.
2.2 Villkorlig frigivning
Bestämmelser om villkorlig frigivning från fängelsestraff
finns i 26 kap. 6-24 §§ BrB.
Prop.
1980/81:76 46
Frägor om villkorlig frigivning avgörs beträffande dem som
dömts till fängelse i mer än ett år av kriminalvårdsnämnden och i övriga fall
av den lokala övervakningsnämnden.
Villkorlig frigivning fär ske sedan två tredjedelar av
strafftiden har avtjänats eller, om särskilda skäl föreligger, sedan halva
liden har avtjänats i anstalt. Villkorlig frigivning kan dock inle komma i
fråga förrän den dömde har avtjänat minsl tre månader (före den 1 januari 1980
minsl fyra månader) i anstalt. Vid prövning av fråga om villkorlig frigivning
skall särskill beaklas verkningarna av fortsatt frihdsförlust för den dömde och
förutsättningarna för hans anpassning i samhällel med hänsyn till de förhållanden
i vilka han skulle komma alt försättas efter frigivningen. För den som
villkorligt friges skall fastställas en prövotid. Den skall vara minst ett
eller högst tre år eller, om återstående strafftid överstiger tre år, högst fem
år. Under prövotiden står den frigivne enligt huvudregeln under övervakning. I
samband med beslut om villkorlig frigivning kan meddelas vissa föreskrifler som
den frigivne har all iaktta under prövotiden. Vid misskötsamhet kan varning
tilldelas honom eller den villkorliga friheten förklaras förverkad. Döms den
frigivne till fängelse för nya brott och förklarar domstolen samtidigt den
villkoriigt medgivna friheten eller del av den förverkad läggs strafftiderna
samman, och tiderna då villkorlig frigivning åter får ske beräknas på grundval
av den sammanlagda strafftiden.
Kriminalvårdsnämndens praxis innebär numera att intagna
med länga straff i regel erhåller villkorlig frigivning innan två tredjedelar
av strafftiden har avtjänats i anstalt (halvtidsfrigivning). Med långa straff
avses i detta sammanhang i princip strafftider på två år och sex månader eller
mera. För del unga klientelet till vilket man i regel räknar dem som ännu
inte fyllt 23 år vid fiden för brottets begående anses dock redan en
strafftid på ett år och sex månader eller mera som lång i denna mening. Samma
princip tillämpas också i allmänhet för fängelsedömda i femlioårsåldern eller
äldre. I fråga om dömda med strafftider slrax under dem som normalt föranleder
halvtidsfrigivning tillämpar nämnden en praxis som syftar till all hindra
orättvisor i förhållande till de halvlidsfrigivna.
Beträffande vissa kategorier intagna tillämpas inle nu
redovisad praxis. Det gäller sådana intagna som har dömts till fängelse lägst
två år för grov narkotikabrottslighet eller i övrigt för grova brott som utgör
led i en yrkesmässigt eller på annat sätt i organiserade former bedriven kriminell
verksamhet, ofta med inlernalionell anknytning. I enlighel med 1972 års
riksdagsbeslut om vissa åtgärder mot narkotikamissbruket (prop. 1972:67, JuU
1972:14, rskr 1972:213) iakttar kriminalvårdsnämnden största återhållsamhet
vid hallidsfrigivning av personer som tillhör nu beskrivna klientel. Till
detta har i praxis förts, fömtom sådana som har blivit dömda för grov
narkotikabrottslighet, bl.a. personer med anknytning till internationella
ligor som ägnar sig ät växelbedrägerier, pälsslölder eller bankrån.
Prop. 1980/81:76 47
De
principer som tillämpas beträffande ifrågavarande kategorier lagöverträdare
skall enligl ett uttalande i prop. 1973:37 med förslag till åtgärder mot vissa
våldsdåd med inlernalionell bakgmnd vara vägledande också när del gäller
terrorister som dömts för brott här i riket till frihetsberövande påföljd om
minst två år. Även dessa restriktioner i fråga om hälftenfrigivning har
godtagits av riksdagen. De har dock - till skillnad frän 1972 års beslul -
knappast haft någon praktisk betydelse.
I
departementspromemorian föreslås alt den särbehandling som har beskrivits nyss
upphör i samband med att interneringspåföljden avskaffas. Motiveringen härför
är framför alll all del bedöms som olillfredsslällande från principiell
synpunkt att besluten i de ärenden som del här är fråga om regelmässigt grundas
på faktorer som varit kända redan av domstolen och som således kunnat beaktas
vid straffmätningen.
Under
remissbehandlingen har promemorieförslaget i denna del utsatts för kritik också
från instanser som i övrigl har godtagit de framlagda förslagen. Från flera
håll framhålls del att kriminalvårdsnämndens praxis inte bör ändras nu,
eftersom fängdsestraffkommittén (Ju 1979:04) f. n. ser över hela frågan om den
villkorliga frigivningen. Till de instanser som avstyrker förslagel hör RÅ,
socialstyrelsen och LO. Kriminalvårdsnämnden finner förslaget att mjuka upp
den restriktiva inställning som stalsmaklerna intog år 1972 förvånande,
eftersom brottsutvecklingen enligt nämndens mening inte ger underlag för ett
ändrat ställningslagande. Övervakningsnämnden i Malmö, första avdelningen,
föreslår att kriminalvärds-nämndens praxis ändras så all de som har begått
grova våldsbrott och bankrånare m. fl., vilka i dag nära nog regelmässigt
friges efler halva liden, i framtiden skall beviljas villkoriig frigivning
försl sedan de har avtjänat två tredjedelar av straffet. Vänersborgs tingsrätt
förespråkar en ordning som ger möjlighet all senarelägga den villkorliga
frigivningen i de fåtaligt förekommande fall där en interneringsdömd i dag får
förlängd anslallsvistelse efler en bedömning av riskerna för återfall i
våldsbrott, inbegripet sedlighetsbrott. Liknande synpunkter förs fram av
kammarrätten i Jönköping.
För
egen del finner jag del till en början angeläget att framhålla alt någon
generell lindring av strafftiderna för del klientel som nu omfatlas av den
strängare särbehandlingen belräffande villkoriig frigivning inte bör komma till
stånd. Del gäller här till stor del personer som har gjort sig skyldiga fill
den kanske mest samhällsfarliga av all brottslighet. Liksom de remissinstanser
som har uttalat sig i ämnet anserjag inte att del bör komma i fräga alt i detla
sammanhang genomföra en ordning som i enlighet med promemorieförslaget skulle
innebära all intagna med en viss minimistrafftid i princip alllid skall friges
villkorligt efter halva strafftiden.
Samtidigt
är jag medveten om att nuvarande praxis med vissl fog kan kritiseras från
principiell synpunkt för att schablonmässigt låta samma omständigheter,
hänföriiga till brottets art, som verkar straffskärpande också leda till
senareläggning av villkoriig frigivning av del ådömda fäng-
Prop.
1980/81:76 48
elseslraffd. Del kan diskuteras om detla är fillräcklig
anledning all nu göra ändringar belräffande villkoriig frigivning, eftersom
hela frägan om delta institut utreds f. n. Som jag har antytt tidigare
aktualiserar emellerfid dl avskaffande av påföljden internering en sädan
ändring. Jag kan inle se någol avgörande hinder mot alt i della ärende gå in på
en avgränsad, lål vara betydelsefull del av den problematik som hänför sig lill
den villkorliga frigivningen.
Om internering avskaffas uppkommer, som förut nämnts, ell
behov av åtgärder för att möjliggöra långa frihetsberövanden för vissa
kategorier brouslingar. Del finns annars risk för att samhällels möjligheter aU
skydda sig mot verkligt allvariiga brott i alltför hög grad skulle försvagas.
Jag tänker då främst på dem som har begåll grova våldsbrott och som kan bedömas
ulgöra en fara för annans liv eller hälsa. Även personer som har begåll grova
narkolikabroU kan hänföras lill denna kategori, lål vara alt gärningsmännen i
dessa fall endasl i begränsad utsträckning har brukat dömas till internering.
Som jag har anfört tidigare är det med nuvarande regler och praxis inle alllid
möjligl att uppnå anslaltstider molsvarande internering med en minsta lid av
fem-sex år eller mer. Della beror delvis på att man med nuvarande tillämpning
av reglerna om villkorlig frigivning vid längre fängelsestraff oftast har all
räkna med alt den dömde friges redan efter halva strafftiden. Den strängare
praxis som nu tillämpas beträffande vissa kategorier intagna är nämligen
schablonmässig och tar inle allmänt sikte på faran för fortsall brottslig
verksamhei.
En annan orsak lill att nu överväga ändringar i
principerna för halvtidsfrigivning är de förändringar i brottsligheten som har
ägt mm sedan föregående ställningstagande. Jag tänker då särskilt på ökningen
under 1970-lalet av vissa slags våldsbrott, bl. a. väpnade rån. Denna
utveckling har bidragit till 1978 års ändring i 7§ Iredje slyckel lagen
(1974:203) om kriminalvård i anstalt (prop. 1978/79:62, JuU 1978/79: 115. rskr
1978/79:90). Genom ändringen har kretsen av de intagna som i princip skall
placeras i sluten anstalt och för vilka gäller särskilda begränsningar i fråga
om kortlidspermission utvidgats. Tidigare sammanföll denna krets i stort seU
med den för vilken den strängare bedömningen i fråga om villkorlig frigivning
lillämpas. Ändringen innebär all även andra kategorier lagöverträdare numera
omfattas av 7§ Iredje stycket i lagen. Det skall enligt motiven vara fråga om
lagöverträdare som visat likgiltighet för annans liv eller hälsa eller särskild
hänsynslöshet. Såsom exempel på avsedd brottslighet har nämnts väpnade bank-
eller postrån saml annan förmögenhdsbroUslighd vid vilken gärningsmannen varit
hänsynslös genom att t. ex. använda sprängmedel. Hänsynslösheten kan enligt
motiven även manifesteras i en långvarig och mycket frekvent kriminalitet av
allvariig beskaffenhet som visar all den intagne är oemottaglig för påverkan
all upphöra med brotlslighd. Någon ändring i praxis rörande villkoriig
frigivning avsågs dock inte den nu berörda lagändringen böra medföra.
Prop. 1980/81:76 49
Vid
en samlad bedömning finner jag liksom flera remissinstanser övervägande skäl
tala för att kriterierna för en senareläggning av frigivningen nu ändras på ett
sådant sätt att intresset av samhällsskydd mer än tidigare kommer i förgmnden.
Risken för ny aUvarlig brottslighet, framför allt för återfall i grova
våldsbrott och grova narkotikabrott, bör därvid bli föremål för särskilt
beaktande. Jag föreslär därför att den återhållsamhet med halvtidsfrigivning
som kriminalvårdsnämnden hitintills har tillämpat i fortsättningen främst skall
avse det klientel som avtjänar fängelsestraff för särskilt aUvarlig
brottslighet som riktat sig mot eller medfört fara för liv eller hälsa. Exempel
på brott som kommer i fråga som utgångspunkt för bedömningen är mord, dråp,
våldtäkt, grovt rån och mordbrand. Hit hör även grov narkofikabrottslighet samt
vissa andra brott, bland dem lerro-ristbrott. Det bör dock betonas alt jag här
endasl avser verkligt grov brottslighet. 1 en del fall utgör denna ett led i
yrkesmässigt bedriven kriminell verksamhet, ofta med internationell anknytning.
Brottets art och svärhet
bör sålunda bilda utgångspunkt vid prövningen humvida frigivningen skall
uppskjutas. Dessa faktorer bör emellertid inte få bli ensamt avgörande. 1
stället bör göras en samlad bedömning av risken för att den dömde skall göra
sig skyldig till återfall i brottslighet av samma slag som den tidigare.
Bedömningen skall sälunda vila såväl på arten av brottsligheten som uppgifter
om den dömdes person. Sådana uppgifter kan gälla den dömdes uppträdande på anstalten,
t. ex. uttalad aggressivitet mot personal eller medintagna, brott under
permissioner och uttalanden av psykiater. Det kan naturligtvis sägas alt en
viss risk för återfall alllid föreligger. För aU beaktas vid prövningen bör
risken ha nått den graden att den kan betecknas som påtaglig. Delta får
naturiigtvis inle medföra att så höga krav på dokumentation ställs att
intresset av samhällsskydd i realiteten ej blir tillgodosett i tillbörlig
utsträckning. Jag vill i della sammanhang nämna att vad som nu har föreslagits
ganska nära överensstämmer rned den ordning som nordiska straffrätlskommittén
har förordat i betänkandet (NU A 1978:6) Villkoriig frigivning. Kommittén har
föreslagit alt en påtaglig och särskilt stor risk för snabbt återfall i grova
brott skall kunna vara skäl till senareläggning av villkoriig frigivning. De
brott som kommiltén främst har i åtanke är dels grova våldsbrott, dels
allvarlig brottslighet som bedrivs i organiserade eller yrkesmässiga former.
Den ändring som jag har
förordat innebär alltså att en ny fömtsättning för särbehandling i
frigivningshänseende ställs upp, nämligen en bedömning av risken för återfall
i särskilt allvariig broUslighet som har riktat sig mot eller medfört fara för
liv eller hälsa. För bl. a. intagna som har gjort sig skyldiga till grova
våldsbrott innebär deUa att prövningen av frigivnings-frågor kommer alt präglas
av en större återhållsamhet än f. n.
1
fråga om narkotikabrottslighet gör sig risken för återfall alldeles särskilt
gällande (jfr prop. 1974:20 s. 103). Bland dem som döms för grova
narkotikabrott finns emellertid också en grupp av huvudsakligen yngre 4 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr
76
Prop. 1980/81:76 50
lagöverträdare
med dokumenterat god prognos. Förslagel kan därför komma att medföra alt halvtidsfrigivning
blir någol vanligare än f. n. belräffande vissa intagna. Jag vill dock betona
att avsikten inle är all ändringen skall innebära någon generell minskning av
de faktiska strafftiderna i förhållande till nuläget. Bland annat för att
markera delta föreslår jag i del följande en särskild straffskärpningsregel för
återfall i vissa allvarliga brott. I samma syfte kommer chefen för
socialdepartementet senare denna dag att föreslå höjning av straffminimum för
grovt narkotikabrott och grov varusmuggling avseende narkotika. Sammantagna
innebär de nu aktuella lagändringarna att underlag skapas för en ordning som
enligt min mening framstår som den principiellt mesl ändamålsenliga, nämligen
att bedömningen av strafftiden till den dd den uteslulande grundar sig på det
begångna brottets svårhet sker genom domstolens försorg.
Jag
föreslår sålunda att det nu införs en särskild bestämmelse om villkorlig
frigivning som tar sikte på den kategori lagöverträdare som det här är fråga
om. Lämpligen bör i ett tillägg till 26 kap. 7 § BrB föreskrivas alt vid
prövning av fråga om villkorlig frigivning beträffande den som har dömts för
särskilt allvarlig brottslighet som riktat sig mot eller medfört fara för liv
eller hälsa, hänsyn alltid skall tas lill om det finns påtaglig risk att den
dömde fortsätter brottslig verksamhet av samma art. Därmed tillgodoses också
ett av kriminalvårdsnämden vid remissbehandlingen uttalat önskemål om att
särbehandling av vissa intagna i frigivningshänseende skall ha uttryckligt lagstöd.
Jag återkommer i specialmotiveringen till tillämpningsfrågorna.
SlutUgen
vill jag understryka att milt ställningslagande lill de här berörda frågorna
inte skall uppfattas så alt jag föregriper fängelsestraffkommitléns utredning
av frågan om villkorlig frigivning. Denna kommitté har alltjämt som uppdrag alt
överväga denna fråga i hela dess vidd, däribland spörsmålet om institutet över
huvud tagel bör behållas.
2.3
En särskild straffskärpningsregel
Till
utgången av år 1975 fanns i 26 kap. 3§ BrB en allmän straffskärpningsregel för
återfall. Den närmare utformningen av den regeln beskrivs utförligt i
promemorian (se avsnitt 13.2.4.1). Bestämmelsen upphävdes under motivering bl.
a. att det i praktiken hade visat sig att del inte förelåg något behov för domstolarna
att skärpa straffet utöver de straffmaxima som anges för de särskilda brotten
(se prop. 1975/76:42 s. 79).
I
promemorian föreslås nu en straffskärpningsregel för vissa särskill allvarliga
återfallssitualioner. Bakgrunden är förslaget om att avskaffa
inlerneringspåföljden och den föreslagna ändringen av kriminalvårdsnämndens
praxis i fråga om halvtidsfrigivning. Regeln tar sålunda för det första sikte
på den del av det nuvarande intemeringsklientelet som har dömts för mycket
allvarUga våldsbrott eller för särskilt kvalificerade för-
Prop.
1980/81:76 51
mögenhetsbrott
såsom exempelvis väpnade post- eller bankrån och liknande brott. Den syftar
för det andra tiU att ge möjlighet till straffskärpning för en del av det
klientel som nu omfattas av den fömt beskrivna särbehandlingen vid prövning av
frågor om villkorlig frigivning från långvariga straff för vissa grova brott
men som enligt promemorieförslaget skulle behandlas på samma sätt som andra
intagna i frigivningshänseende.
Den
föreslagna bestämmelsen har utformats som en återfallsregd som för sin
tiUämpning fömtsätter att gärningsmannen tidigare har dömts till fängelse i
lägst två år, varmed enligt en föreslagen övergångsbestämmelse jämstäUs den som
har dömts till internering. En ytterligare fömtsättning för
straffskärpningsregelns tillämpning är att återfallet skall avse brott av
mycket aUvarlig beskaffenhet, nämligen brott som är belagt med mer än sex års
fängelse. Slutligen får enligt promemorieförslaget straffskärpning över
straffmaximum ske endast om det med hänsyn till arten av gärningsmannens
brottslighet och hans tidigare kriminaUtet eller eljest kan befaras att han är
särskilt benägen att fortsätta en brottslig verksamhet av särskill allvarlig
karaktär.
Promemorieförslaget
har i denna del i allt väsentligt godtagits av övervägande antalet
remissinstanser. Däremot är flertalet av de remissinstanser som avstyrker att
interneringsstraffet avskaffas också kritiska till den nya
straffskärpningsregeln. Övervakningsnämnden i Malmö, första avdelningen, anser
att man med den föreslagna straffskärpningsregeln återinför ett föråldrat
system, som man nyligen lyckats rensa ut. Kriminalvårdsnämnden befarar, att en
reform i den riktning som föreslagits kommer att bidra till att den allmänna
straffnivån höjs, och anmärker vidare alt straffskärpningsregeln kan tillämpas
på en vidare krets av personer ån som redovisas i promemorian.
Sexualbrottskommitténs majoritet däremot ifrågasätter om det finns grund för
antagande att den föreslagna regleringen är ägnad att i nämnvärd mån förstärka
samhällsskyddet. Svårighetema för domstolen att redan vid domstillfällel med
någon rimlig grad av säkerhet göra en så långsiktig prognostisk bedömning av
risken för ell återfall efter frigivningen är nämligen enligt kommittén
uppenbara. JK anser liksom överåklagaren i Göteborg att det borde räcka med att
återfall eller eventuellt upprepade återfall i allvarlig brottslighet
konstaterats. Även Sveriges domareförbund hävdar att den föreslagna
straffskärpningsregeln inte kan väntas bli effektiv. Interneringsnämnden delar
uppfattningen att en lång anstaltstid kan vara påkallad i vissa fall men anser
att påföljden internering innefattar en lämpligare konstruktion än den
föreslagna ålerfallsregeln.
För
egen del anser jag liksom flertalet remissinstanser att det är av grundläggande
vikt att inte interneringspåföljdens avskaffande allmänt sett leder till en
lindring av samhällets reaktioner mot den allra grövsta kriminaliteten. Jag
finner därför att ett klart behov föreligger av en återfallsregd med den
huvudsakUga konstruktion som förordas i promemorian. Eftersom det inte finns
anledning att i detta sammanhang skapa underlag för en
Prop. 1980/81:76 52
mera
allmänt ökad stränghet i straffmätningen anser jag den begränsning godtagbar
som ligger i att återfallsbrottet enligt promemorieförslaget måste vara belagt
med fängelse i mer än sex år. Bland de brott i BrB. som har ett straffmaximum
av det här slaget märks mord, dråp, grov misshandel, människorov, olaga
frihetsberövande, våldtäkt, grov otukt med barn, grovt rån, mordbrand samt
vissa andra allmänfarliga brott. Utanför brottsbalken är främst grovt
narkotikabrott och grov varusmuggUng av narkofika av intresse bland de brott
som har strafflatituder som överstiger sex års fängelse.
Mot
tanken på en straffskärpningsregel med den innebörd som har beskrivits nu
skulle kunna invändas att den till övervägande del kommer att riktas mot den
kriminalitet beträffande vilken, enligt vad jag tidigare har föreslagit, en
särskilt sträng bedömning skall kunna tillämpas även när det gäller viUkorlig
frigivning. En sådan invändning torde emellertid inle vara bärande. En
straffskärpningsregel av den typ som nu har diskuterats bör främst ses som ett
uttryck för de aktuella brottens straffvärde i en återfalls-situation. Regelns
syfte bör vara att från denna utgångspunkt ge möjlighet för domstolarna att
även sedan inlerneringsstraffel har avskaffats uppnå strafftider som nära
ansluter till dagens praxis. De nya bedömningsgrunder i fråga om villkorlig frigivning
som jag har föreslagit förutsätter däremot en prövning under
verkställighetstiden av den konkreta återfallsrisken och syftar närmast till
att skydda samhällel från vissa farliga kriminella. Ulan tvivel får emellertid
även straffskärpningsregeln en sådan effekt. Enligl min mening finns det dl
behov av att åstadkomma en kompensation för interneringspåföljdens avskaffande
pä båda dessa vägar.
Även
om jag således ställer mig i princip positiv till tanken på en straffskärpningsregel
för återfall i myckel grov brottslighet har jag förståelse för den tveksamhet
som flera remissinslanser har gett uttryck för inför förslaget att förhöjnig
får ske endasl om det med hänsyn till arten av vederbörandes brottslighet
eller annars kan befaras att han är särskiU benägen att fortsätta en brottslig
verksamhei av särskilt allvariig karaktär. Faran för återfall är som tidigare
har nämnts vansklig att bedöma. Detla gäller i synnerhet förutsägelser som
skall göras i samband med domstolens handläggning av målet. Det viktigaste
kriteriet för en sådan förutsägelse skulle i praktiken bli den dömdes lidigare
kriminalitet, men denna kan beaktas vid straffmälningen utan alt domstolen
åläggs att göra en återfallsprognos. Enligl min mening är det därför både
överflödigt och från principiell synpunkl olämpligt att begagna benägenheten
för fortsall brottslig verksamhet som en särskild fömtsättning för
ålerfallsregelns lillämpning. Jag förordar följaktligen att den akluella
begränsningen inte las med i bestämmelsen.
Med
hänvisning till vad som har anförts nu förordar jag att i BrB införs en ny
bestämmelse som ger möjlighet till slraffskärpning vid återfall i myckel grov
brottslighet. Bestämmelsen föreslås få samma konstruktion
Prop.
1980/81:76 53
som
den som har förordats i promemorian, dock med den avvikelsen att domstolen inte
åläggs att göra någon särskild bedömning av risken för återfall.
Om i enlighet med
promemorieförslaget längsta tiden för straffskärpning sätts till endast två år,
innebär detta att önskemålet om att samma faktiska strafftider som i dag skall
kunna uppnås inte tillgodoses fullt ul för de allra grövsta fallen. Jag
förordar därför att den aktuella tiden bestäms lill fyra
2.4
Eftergift av böter vid långvariga fängelsestraff
1
34 kap. 13 § BrB föreskrivs att när verkställighet samtidigt förekommer av å
ena sidan en dom på internering och å den andra en dom på böter, fängelse på
viss tid, villkorlig dom, skyddslillsyn eller disciplinstraff, interneringen
skall träda i stället för den andra påföljden, om den dömde för undergående av
internering skall vårdas i anstalt. Del eller de nya brott som interneringen i
enlighet härmed ytteriigare skall avse kan ge anledning till att ny minsta tid
för anstaltsvården bestäms. Detta förekommer emellertid inte i praktiken vid
bötesbrottslighet som ligger i tiden före domen på internering.
En
motsvarande bestämmelse gällde tidigare för fall då ungdomsfängelse förekom
till verkställighet samtidigt med annan påföljd (34 kap. 12 § BrB).
Bestämmelsen upphörde att gälla i samband med att påföljden ungdomsfängelse
avskaffades med verkan fr. o. m. den I januari 1980.
I
promemorian föreslås att 34 kap. 13 § BrB upphävs i samband med alt påföljden
internering slopas. Förslaget har inle kommenterats närmare av
remissinstanserna.
Upphävs
den aktuella bestämmelsen, innebär detta, i den mån gällande ordning i övrigl
behålls, alt endast dl fall kommer att föreligga där en frihetsberövande
påföljd konsumerar ell tidigare ådöml bötesstraff, nämligen när den
frihetsberövande påföljden är fängelse på livstid (34 kap. 11 §).
I
detta sammanhang finns det anledning alt uppmärksamma alt en av BRÅ:s
arbetsgrupper arbetsgruppen rörande anpassningsstöd ål straffade - under
sitt arbete har diskuterat bl.a. de sociala och ekonomiska problem som uppstår
för straffade i samband med frigivningen eller under kriminalvård i frihet. En
av de frågor som särskilt har övervägts är problemet med de straffades
skuldsättning.
På
initiativ av arbetsgruppen uppdrog sålunda BRÅ i oklober 1976 åt en sakkunnig'
all utreda frågan om de straffades skuldsättning och att därvid klarlägga
tänkbara lösningar för att underlätta dessas ekonomiska situation. Den
sakkunnige avslutade sitt arbete i mars 1977 med rapporten (1977:4) Straffades
skulder. I rapporten, som har karaktär av en princip-
'
Försäkringsdirektören Erland Slrömbäck.
Prop.
1980/81:76 54
skiss och inle innehåller några förslag till
författningsbestämmelser, pekas på möjligheten att införa en särskild regel av
innebörd att böter skall kunna efterges för den som tas in i
kriminalvårdsanstali för att avtjäna ett straff för ett annat brott än det som
böterna avser.
Genom BRÅ:s försorg översändes rapporten till ett anlal
myndigheter och organisationer för yttrande. Yttranden inkom från JK, hovrätten
över Övre Norrland, kriminalvårdsstyrelsen, kammarkollegiet, riksskatteverket,
riksrevisionsverkel, Stockholms sociala centralnämnd, Malmö sociala
centralnämnd. Svenska kommunförbundet. Landsorganisationen i Sverige,
Tjänstemännens centralorganisation. Centralorganisationen SACO/ SR, Svenska
arbetsgivareföreningen. Svenska Försäkringsbolags Riksförbund, Övervakarnas
riksförbund. Föreningen styresmän och assistenter m.fl. vid
kriminalvårdsanstalterna, Föreningen Sveriges frivårdsljänstemän och
Föreningen Sveriges kronofogdar. Riksskatteverket bifogade dl yttrande från
kronofogdemyndigheten i Västerås distrikt.
Förslaget i rapporten om en regel angående eftergift av
lidigare ådömda böter för dem som tas in i kriminalvårdsanstali lämnades ulan
erinran av alla instanser utom en. Enligt denna instans skulle en sådan regel
innebära att exempelvis en person som dömts till höga böter för skattebrott
erhöll eftergift vid en senare dom på fängelse i ett annat mål.
Efter övervägande av vad som anfördes från de olika hörda
instansernas sida har arbetsgruppen till BRA anmält sina synpunkter på
förslagen i rapporten. BRÅ har därefter, genom sitl verkställande utskott, i en
särskild skrivelse begärt att regeringen skall pröva en del av förslagen,
bl.a. frågan om att införa en regel om eftergift av böter som har ådömts en
straffad före intagning i anstalt.
I sammanhanget bör erinras om att det i den nya
bötesverkställighetslag (1979: 189) som trädde i kraft den 1 juli 1979 finns en
föreskrift (12§) som ger möjlighel att avbryta verkställigheten av ell
bötesstraff när särskilda skäl av social natur föranleder det.
Kronofogdemyndigheten har sålunda fått befogenhet att förordna att vidare
verkställighet inle skall äga rum av ett bötesstraff, om indrivningen skulle
vara till synnerligt men för den bölfällde eller för någon som är beroende av
honom för sin försörjning. Ett sådant förordnande får dock inte meddelas, om
del är påkallat från allmän synpunkt alt verkställigheten fortgår. I fråga om
tillämpningen av denna bestämmelse när den bölfällde är intagen i anstalt
uttalades i förarbetena (prop. 1978/79:40 s. 39, 40) aU det inte fanns
anledning aU anknyta lill vissa formellt angivna slag av anstallsvistdser.
Möjlighet borde finnas för kronofogdemyndigheten alt i efiergiftssammanhang
mera allmänt kunna ta i beaktande de ekonomiska och andra svårigheter som möter
den som efler en inte hell kort anstaltsvistelse av det ena eller andra slaget
skall försöka alt anpassa sig i arbetsliv och samhälle.
Den nu redovisade bestämmelsen i den nya bötesverkställighetslagen
har också uppmärksammats i rapporten Straffades skulder. I rapporten
Prop.
1980/81:76 55
framhålls
att eftergiftsbestämmelsen torde bli tillämplig i många av de fall som
förslaget i rapporten tar sikte på. Från principiell synpunkt kan det dock
enligt rapporten finnas skäl att under en särskild regel avskilja de fall där
en bötfälld efter bötesdomen las in i kriminalvårdsanstalt. I sak motiveras
förslaget i rapporten med att den intagne kan sägas ha genom frihetsberövandet
betalat av sin skuld även för tidigare ådömda böter. En sådan ordning synes
också ligga väl i linje med olika bestämmelser i BrB som behandlar
sammanträffande av flera brott eller påföljder och där en huvudlinje är att
bara en påföljd normalt skall utdömas även om det är fråga om flera brott
begångna vid olika tillfällen. Ofta kan del vara en tillfällighet att i dl
visst fall den dömde lagförts för viss bötesbrottslighet vid ett separat
tillfälle och inte i samband med att han dömdes för de brott som föranledde
frihetsberövandet. Om alla brotten hade bedömts i ett sammanhang, skulle
förmodligen - i vart fall om bötesbrolten inle var av särskilt allvarlig
beskaffenhet straffet för alla brotten ha blivit detsamma som det vilket
utdömdes i domen lill frihetsberövande.
För
egen del vill jag peka på att frågor som rör de straffades sociala situation
har kommit att bli föremål för ökad uppmärksamhet i den kriminalvårdsdebatt
som har förts under senare fid. Det har därvid förelegal allmän enighet om att
det är av stor vikt för en framgångsrik återanpassning att den som har
avtjänat en frihetsberövande påföljd snarast efter frigivningen kan återgå till
normala levnadsförhållanden och dl ordnat arbete. Uppenbart är att den
skuldsättning som många har ådragit sig genom brotten eller på annat sätt
därvidlag kan bli en belastning.
Frågan
om eftergift av böter som har ådömts före intagning i kriminalvårdsanstalt
ulgör endasl en del av de aktuella problemen, vilka utförligt behandlas i
rapporten från BRÅ. Det finns emellertid särskild anledning alt uppmärksamma
frågan i detta sammanhang mot bakgmnd av de konsekvenser pä området som
upphävandet av påföljden internering för med sig.
Den regel om eftergift av
böter i den nya bötesverkställighetslagen som jag nyss har redovisat torde visserligen
ofta vara tillämpUg i de fall då den som har bötfällts skall avtjäna dl
långvarigt frihetsstraff. Jag kan emellertid ansluta mig till uppfattningen i
rapporten om alt principiella skäl talar för att dessa situationer hänförs
under en särskild bestämmelse. Genom en automatiskt verkande regel underlättas
vidare den praktiska hanteringen av de fall som det här gäller. En sådan regel
kan ocksä ses som en ersättning för bestämmelserna i 34 kap. 12 och 13 §§ BrB,
varav den förra redan har upphävts och den senare givetvis måste upphöra att
gälla när påföljden internering avskaffas. Den invändning mot förslaget t
rapporten som har anförts i ett yttrande till BRÅ lorde inte vara bärande med
tanke på att systemet med normerade böter för skattebrott numera har avskaffats.
Det
är inte ändamålsenligt eller ens möjligt att utforma en ny bestämmelse i ämnet
på ett sådant sätt att den direkt tar sikte på det klientel som
Prop.
1980/81:76 56
enligt tidigare bestämmelser skulle ha dömts till
ungdomsfängelse eller internering. Lämpligen bör beslämmelsen i slällel
innebära all när någon har ådömts fängelse på viss längre lid, fängelsestraffet
skall träda i stället för lidigare ådömda böter i den mån verkslällighet av
dessa alltjämt är aktuell. Den minimitid för fängelsestraffets längd som skall
vara en förutsättning för att den nya bestämmelsen skall gälla bör inle sällas
alllför kort. Enligl 11 § lagen (1964: 168) om förvandling av böter gäller att
böter som någon ådömts innan han intagits för att undergå fängelse pä viss
lid'minst två år inte får förvandlas och att böter som har ådömts efter
intagningen men före frigivningen får förvandlas endasl om det påkallas frän
kriminalvårdens sida. Jag förordar alt tiden i även här avsedda fall sätts
till två år. Slutligen förordar jag att disciplinstraff för krigsmän jämställs
med böter i del sammanhang som är aktuellt nu.
Med hänvisning lill det anförda föreslår jag all del i 34
kap. BrB las in en ny bestämmelse av det innehållet att om verkställighet
samtidigt förekommer av en dom på fängelse i två år eller längre tid och en
dom på böter eller disciplinstraff som har meddelats dessförinnan,
fängdseslraffd skall iräda i stället för böterna eller disciplinstraffet.
Beslämmdsen bör las upp som dt nylt andra stycke i 34 kap. 11 §.
2.5 Ikraftträdande m. m.
De lagändringar i BrB som här har förordats bör träda i
krafl den I juli 1981. Beträffande övergångsbeslämmelser får jag hån visa lill
speciaimotiveringen.
De föreslagna ändringarna i BrB föranleder följdändringar
i åtskilliga författningar. I de författningar som i della sammanhang år
akluella rör del sig dock huvudsakligen om rena konsekvensändringar som inle
kräver någon närmare motivering. En remiss lill lagrådet i ämnet synes därför
kunna begränsas till all avse de ändringar som behöver göras i BrB, lagen
(1974; 202) om beräkning av strafflid och lagen (1974; 203) om kriminalvård i
anstalt.
I samband med att andra ändringar föreslås i lagen om
beräkning av strafftid avser jag att ta upp en särskild fråga om strafftidsberäkning
i syfle att nedbringa antalet fall då s. k. teknisk nåd måste beviljas. Jag
återkommer härtill i specialmotiveringen.
3 Upprättade lagförslag
1 enlighet med vad jag nu har anfört har inom
justitiedepartementet upprättats förslag lill
1.
lag om ändring
i brottsbalken,
2.
lag om ändring
i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m. m..
Prop.
1980/81:76 57
3. lag om ändring i lagen (1974: 203) om kriminalvård i
anstalt. Förslagen bör fogas lill regeringsprotokollel i detla ärende som
bilaga 1:3.
4 Specialmotivering
4.1 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken
Förslaget innebär alt 30 kap. BrB, som behandlar påföljden
internering, upphävs i sin helhel. Vidare upphävs beslämmelsen i 34 kap. 9§ som
reglerar återfall i brott under verkställighet av internering och 13*? som
behandlar sammanträffande av internering och vissa andra brott, 35 kap. 10 § om
preskription av ådömd internering samt 37 kap. 4 och 9§§ som innehåller regler
om interneringsnämndens sammansättning och om prövning av övervakningsnämnds
beslul angående inlerneringspåföljd. Orden "internering" och
"interneringsnämnden" saml hänvisningar lill de upphävda lagrummen
föreslås utmönstrade ur i kap. 3 §, 33 kap. 5 och 7 §§, 34 kap. 1, 10, 11 och
18§§,36kap. 6§,37kap. l,5,6och 11 §§ samt 38 kap. 1, 3-9 och 12§§.
26 kap. 3 §
Paragrafen,
som saknar motsvarighet i gällande räll, innehåller en bestämmelse, som i
vissa situationer ger möjlighet att skärpa straffet vid återfall utöver ramen
för den straffskala som är föreskriven för den aktuella brottsligheten.
Tillämpningsområdet är emellertid avsevärt snävare än för den återfallsregd som
fram lill april 1976 fanns i förutvarande 26 kap. 3§.
För att
den nya beslämmelsen skall bli tillämplig förutsätts till en början att
gärningsmannen tidigare har dömts lill fängelse i lägsl två år. Denna
förutsättning är uppfylld även i det fallet all straffet har bestämls med
tillämpning av 26 kap. 2§, som ger domstolen möjlighet att överskrida
straffmaximum vid ådömande av fängelse som gemensamt straff för flera brott.
Det
ålerfallsgrundande brottet behöver inle vara dl brottsbalksbrott. Med att
gärningsmannen har dömts lill fängelse i lägst två år jämställs enligl punkt 7
i övergångsbestämmelserna att han lidigare har dömls lill internering.
En
ytteriigare förutsättning för straffskärpningsregelns tillämpning är all
återfallet avser brott av myckel allvarlig beskaffenhet, nämligen brott som är
belagt med mer än sex års fängelse. Delta innebär att återfall som avser 1. ex.
grov stöld eller enkelt rån inte kvalificerar för slraffskärpning. Regeln blir
däremot tillämplig bl. a. när åteifalld gäller mord, dråp, grov misshandel,
våldtäkt, grovt rån och mordbrand. Inte heller ålertallet behöver avse
Prop.
1980/81:76 58
dt
brottsbalksbrott, ulan del kan vara fråga om exempelvis ett grovl
narkotikabrott.
Om
de angivna fömtsättningarna är för handen kan domstolen gå över den eljest
gällande straffskalan med högst fyra år. Enligl den nyss berörda beslämmelsen i
26 kap. 2§ kan domstolen vid flera brott överskrida det högsla slraffmaximum
som är föreskrivet för något av brotten med två år, förutsatt att straffet inle
överstiger de sammanlagda straffmaxima som gäller för brotten. Om återfallet
avser flera brott kan 2 och 3§§ lillämpas samtidigt. Straffskalan för del grövsta
av brotten kommer därmed att kunna överskridas med upp till sex år. Det innebär
all del längsta fängelsestraff på viss tid som kan utdömas blir fängelse i 16
år.
Straffskärpningsregeln
är fakultativ. Även om de nyssnämnda fömlsältningarna för straffskärpning är
för handen torde i flertalet fall den slraffskala som är föreskriven för det
aktuella brottet vara lillråckligt vid för all hänsyn skall kunna tas fill att
brottet utgör återfall. Avsikten med den nya bestämmelsen är sålunda inle all
åstadkomma en generell höjning av straffnivån. Regeln har i slällel tillkommit
i första hand för all avskaffandet av påföljden internering inte skall leda
till en allmän lindring i samhällets reakfioner mot särskilt allvarlig
brottslighet i vissa typfall där internering med mycket långa minsta tider
hittills ofta har tillämpats som påföljd. Det gäller här främst upprepad och
särskilt allvarlig våldsbrottslighet men ocksä återfall i vissa speciella
förmögenhelsbrott med våldsinslag såsom väpnade post- eller bankrån. Har lång
tid förflutit mellan det första brottet och återfallet torde det som regel inte
finnas anledning att tillämpa den nya beslämmelsen. Över huvud laget
aktualiseras en lillämpning av denna framför allt vid upprepade återfall.
Departementspromemorians
förslag till återfallsbestämmdse innehåller en särskild regel om att förhöjning
av straffet får ske bara då del med hänsyn till arten av gärningsmannens
brottslighet eller eljest kan befaras att han är särskilt benägen att fortsätta
en brottslig verksamhet av särskilt allvarlig karaktär. Av skäl som har
redovisats i den allmänna motiveringen har någon motsvarighet lill denna regel
inte lagils upp i departementsförslaget. Avsikten är sålunda att domstolen vid
bedömningen av frågan, om den möjlighet till förhöjning som
äterfallsbestämmelsen erbjuder skall utnyttjas, främst skall ta hänsyn till
det aktuella brottets straffvärde, med beaktande av att brottet utgör återfall.
Kan straffet bestämmas inom ramen för den straffskala som är föreskriven för
brottet behöver 26 kap. 3 § inte citeras i domen.
I andra slyckel föreskrivs
att brott som någon har begått före 21 års ålder inte får läggas till gmnd för
straffskärpning, och enligt tredje sty'cket jämställs utländsk dom med svensk
vid bestämmelsens tillämpning. Båda dessa regler hade motsvarighet i
förutvarande 26 kap. 3§. I den tidigare regeln var åldersgränsen dock 18 år.
Gränsen har i förslaget salts till 21 år för att kongmens skall uppnås med de
ändringar i bl.a. 33 kap. 4§ som gjordes i anslutning tiU att påföljden
ungdomsfängelse avskaffades.
Prop. 1980/81:76 59
Med
den konstruktion som den aktuella beslämmelsen har fått i departementsförslaget
får den betydelse även för tillämpningen av bestämmelserna i 35 kap. BrB om
bortfallande av påföljd. Vid beräkningen av preskriptionstidens längd, som
enligl 35 kap. 1 § i princip sker med utgångspunkt i maximum i straffskalan för
brottet, skall sålunda i förekommande fall hänsyn tas även till den förhöjning
som kan ske med stöd av 26 kap. 3§. Detta gäller oavsett om det i del särskilda
fallet finns anledning att gå utöver den vanliga straffskalan.
Med hänsyn fill alt det
enligt departementsförslaget inte förutsätts att någon prognos i fråga om
risken för ytterligare återfall skaU göras för att den nya bestämmelsen skall
kunna tillämpas torde del inte finnas skäl att, som har ifrågasatts under
remissbehandlingen, införa en särskild föreskrift om att sådant läkarintyg som
avses i 7§ lagen (1964:542) om personundersökning i brottmål alllid skall
inhämtas innan någon med tillämpning av den nya straffskärpningsregeln döms
lill förhöjt straff. Det synes inte heller finnas skäl att, som någon
remissinstans har förordat, kombinera återfalls-beslämmelsen med särskilda
föreskrifter om prövotid efler villkorlig frigivning.
26 kap. 7§
Paragrafen, som behandlar
de omständigheter som särskill skall beaklas vid prövningen av frågan om
villkorlig frigivning, föreslås kompletterad med en ny andra mening. I denna
föreskrivs att, om den dömde avtjänar fängelsestraff för särskUt aUvarlig
brottslighet som har riklat sig mot eller medfört fara för liv eller hälsa, det
vid prövningen alltid skall beaktas om det finns påtaglig risk för att han
efler frigivningen fortsätter brottslig verksamhet av samma slag.
Som har utvecklats närmare
i den allmänna motiveringen är syftet med dd föreslagna tillägget främsi att ge
underlag för en delvis ny praxis när det gäller bedömningen av frågor om
villkorlig frigivning av intagna med särskilt långa strafftider. Nuvarande
praxis innebär att dessa intagna även när det är fråga om allvarlig
våldsbrotlslighet som regel friges villkorligt redan efter halva strafftiden.
Grunden för denna praxis är ytterst föreskriften i förevarande paragraf om att
verkningarna av fortsalt frihetsförlust för den dömde skall beaktas vid
prövningen. Undantag görs emellertid, i överensstämmelse med uttalanden från
statsmakternas sida, för intagna som har dömts lill fängelse i lägst två år för
"grov narkotikabrottslighet eller i övrigt för grova brott som utgör led i
en yrkesmässigt eller pä annat sätt i organiserade former bedriven kriminell
verksamhet, ofta med internationell anknytning" (jfr prop. 1972; 67 s. 32
och 1974:20 s. 103). Bedömningen är i praktiken schablonmässig så lill vida
att den sker enbarl på grundval av domen i målet. Någon prövning av de
personliga förhållandena i del särskilda fallet företas sålunda regelmässigt
inte när fråga uppstår om halvtidsfrigivning av intagna som anses hänförliga
fill den nu aktuella kategorin.
Prop. 1980/81:76 60
Förslaget
syftar lill att åstadkomma en ändrad praxis såvitt gäller del klientel som
avtjänar straff för särskilt allvariig brottslighet som har riktal sig mot
eller medfört fara för liv eller hälsa. Avsikten är all del vid bedömningen av
frågan, om frigivning på halvtid bör äga rum, alllid skall beaklas huruvida del
föreligger en konkret risk för att den intagne gör sig skyldig till ny
brottslighet av samma slag. När del gäller intagna med långa strafftider för
vilka frigivningssituationen är gynnsam förutsätts alt frigivning i princip
skall kunna ske före två iredjedelstiden. Den prövning som i enlighet härmed
skall äga mm kan naturligtvis, om man så vill, ses som ett led i den bedömning,
som redan enligl 26 kap. 7 § i gällande lydelse skall ske av förutsättningarna för
den dömdes anpassning i samhället med hänsyn lill de förhållanden i vilka han
skulle komma alt försältas efter frigivningen (jfr prop. 1974:20 s. 103).
Den
i förslaget använda termen "särskill allvariig brottslighet som har riktat
sig mot eller medfört fara för liv eller hälsa" avses täcka en betydligt
större grupp av gärningar än dem som f. n. bildar utgångspunkt för den
strängare bedömningen av frågor om villkorlig frigivning. Som jag har anfört i
den allmänna motiveringen lar beslämmelsen sålunda sikte på sådana brott som
mord, dråp, våldtäkt, vissa former av grovt rån och mordbrand samt terroristdåd
av olika slag. Även grov narkotikabrolts-lighet hör givetvis hit.
Som
har uttalats i den allmänna motiveringen bör avvikelse från den praxis som i
övrigl lillämpas när del gäller halvtidsfrigivning kunna ske beträffande den
kategori intagna som avses nu, om en mera påtaglig risk för återfall i samma
sorts brottslighet bedöms föreligga. Bedömningen får ske på grundval av dels
arten av den aktuella brottsligheten, dels sådana omständigheter som uttalad
aggressivitet gentemol personal eller medintagna under anslallsliden, brott
under permissioner samt eventuellt utlålande av läkare.
Som
jag har påpekat i den allmänna mofiveringen gör sig risken för återfall
alldeles särskilt gällande vid grov narkotikabrollslighet. Delta gäller
naturligtvis i synnerhet i fråga om sådana gärningsmän som har intagit ledande
slällning i en särskild organisation för denna sorts brottslighet. Å andra
sidan lorde halvtidsfrigivning oftare än f. n. kunna tillämpas i fråga om unga
lagöverträdare vilka har dömls till långvariga fängelsestraff för
narkotikabrottslighet men som har dokumenterat god prognos. Inte heller för
sistnämnda kategori är emellertid de nya principerna avsedda att medföra någon
generell minskning av de faktiska strafftiderna. De lagförslag som chefen för
socialdeparlementel anmäler i detta ärende innebär att minimistraffet för grovt
narkotikabrott och för grov varusmuggling avseende narkotika höjs.
De
ändrade principer i fråga om villkorlig frigivning som här har föreslagits tar
närmast sikte på halvtidsfrigivning. F. n. gäller som princip att en inlagen
som inle har kommil i åtnjutande av halvtidsfrigivning blir vUlkor-
Prop.
1980/81:76 61
Ugt
frigiven vid tvåtredjedelstidens utgång eller den senare tidpunkt då hans
frigivningsförhållanden är tillfredsställande ordnade. I sistnämnda fall
beviljas han regelmässigt frigivningspermission fr.o.m. tvåtredjedelsdagen för
att få tiUfälle att själv medverka till att ordna sin frigivnings-situation.
Från de intagnas sida upplevs det därför närmast som en rättighet att få lämna
anstalten i vart fall på tvåtredjedelsdagen. Bl.a. av detta skäl bör
uppenbarligen särskilt starka skäl föreligga för att med tillämpning av de nya
principerna hålla kvar en intagen i anstalt även efter tvåtredje-delsfidens
utgång.
34
kap. II §
I
ett nytt andra stycke har tagits in en föreskrifl om att vid samtidig
verkställighet av en dom på fängelse i två år eller längre tid och en dom på
böter eller disciplinstraff som har meddelats innan fängelsestraffet började
avtjänas, fängelsestraffet skall träda i stället för böterna eller disciplinstraffet.
Den föreslagna bestämmelsen fömtsätter en följdändring i 10 § lagen (1973:18)
om disciplinstraff för krigsmän.
Det
nya stycket innebär att en dd av det nuvarande tillämpningsområdet för 11 §
lagen om förvandling av böter bortfaUer. Det synes dock inle nödvändigt att av
detta skäl ändra sistnämnda lagmm.
Övergångsbestämmelserna
1. Lagen bör som anförts
i den allmänna motiveringen träda i kraft den I
juli 1981. Som anges under punkt 5 måste dock av praktiska skäl vissa
beslut om överförande till vård utom anstalt kunna meddelas före lagens
ikraftträdande.
2.
Denna punkt innebär bl. a. att
högre rätt efter ikraftträdandet inte kan fastställa en tidigare meddelad dom
på internering. Av punkt 6 framgår alt en överinstans inte heller kan
fastställa en före ikraftträdandet meddelad dom varigenom det har förordnats
att en internerad som undergår vård utom anstalt skall återintas i anstalt.
3.
Punkterna 3 och 5 av
övergångsbestämmelserna innehåller bestämmelser om hur internering generellt
skall omvandlas till fängelse.
För
att man skall undvika en ordning enligt vilken en ny påföljd skulle få
bestämmas för var och en som vid ikraftträdandet undergår internering har i
huvudsaklig överensstämmelse med promemorieförslagel den lösningen valts att
aUa internerade, som undergår anslaltsvård vid ikrafllrädandd, skall överföras
till vård utom anstalt vid utgången av den senast bestämda minsla tiden. De
skall därefter anses villkoriigt frigivna från fängelse med en straffåterstod
av sex månader och en prövotid på två år. På motsvarande sätt skall
internerade som vid ikraftträdandet vårdas ulom anstalt anses vara villkorligt frigivna
från fängelse med en straffåterstod av sex månader och med en prövotid av två
år, räknad från den dag de senast överfördes till vård utom anstalt.
Prop.
1980/81:76 62
I enlighet med det anförda föreskrivs i punkten 3 första
meningen att den som vid ikraftträdandet undergår internering i anstalt skall
vårdas i anstalt till utgången av den minsta tid som senast har bestämts. Som
jag återkommer till under punkt 4 kan ny minsta tid i vissa fall bestämmas
efter ikraftträdandet.
Vid tillämpning av 34 kap. I § 1 beträffande den som
undergår internering kan domstolen f. n. om den dömde vårdas utom anstalt, med
stöd av 9 § första stycket samma kapitel besluta att han skall återintas i
anstalt. Om ett sådant beslut meddelas eller 34 kap. 1 § 1 tillämpas beträffande
den som vårdas i anstalt, skaU normalt minsta fid för fortsatt anstaltsvård
bestämmas. Detta kan dock underlåtas om särskilda skäl föreligger. Skäl för en
sådan underlåtenhet är vanligen alt det aktuella brottet inle bedöms förskylla
ett så långt frihetsberövande som sex månader, vilket är den kortaste tid som
kan komma i fråga när ny minsla tid bestäms.
Det torde vara ofrånkomligt alt i övergångsbestämmelserna
uppmärksamma det fallet att domstolen kort före ikraftträdandet har förordnat
om återintagning i anstalt utan att bestämma ny minsta lid. Brottet har då
bedömts som så förhållandevis allvarligt att det föranlett återintagning, och
domstolen har räknat med alt den dömde skall undergå åtminstone någon tids
frihetsberövande. Det synes inte försvarligt om den nya lagstiftningen får
innebära att den dömde i fall som här avses alltid skall friges vid
ikraftträdandet. Lämpligen bör i stället fingeras att en kortare minsla lid har
bestämts genom domen. Med beaktande av interneringsnämndens praxis i dessa fall
kan fiden skäligen sättas till tre månader.
I enlighel härmed har i andra meningen föreskrivits att om
någon vid ikraftträdandet undergår internering på grund av dom enligt vilken
han har återinlagils i anstalt utan att ny minsta tid har bestämts, det skall
anses som om genom domen en minsta lid för fortsatt anslaltsvård har bestämts
lill tre månader.
Till skillnad från vad som avsetts i promemorians förslag
tar den angivna regeln inte sikte på situationer då 34 kap. 1 § 1 har
tillämpats beträffande den som vid tiden för domen undergick anslaltsvård och
domstolen därvid har underlåtit att fastställa ny minsta tid. I dessa fall
synes nämligen hållpunkter saknas för att anse att domen skall svara mol viss
lids frihetsberövande. Detta gäller vare sig den urspmngligen fastställda
minsta tiden fortfarande löpte vid tiden för domen eller inle. Brottet kan i
båda dessa fall ha varil av så förhållandevis lindrig natur att del skulle ha
kunnat föranleda ålalsunderlålelse eller i varje fall inte skulle ha förskylll
frihetsberövande påföljd, om påföljdsbeståmningen hade skell utan hänsyn till
den pågående interneringen. Någon särskild reglering för fall av den typ som
har angetts sist bör därför inte föras in i övergångsbestämmelserna. Som
närmare ulvecklas vid punkl 5 innebär delta att den dömde skall överföras till
värd utom anstalt vid ikraftträdandet eller, om minsta tiden då inte har gått
ut, vid den tidens utgång.
Prop. 1980/81:76 63
Det
är givet att de nu angivna konsekvenserna av dl förordnande enligt 34 kap. I §
I beträffande den som undergår internering bör beaktas under fiden närmast före
ikraftträdandet. I den mån en domstol strax före ikraftträdandet överväger en
påföljdsbestämning av nu angivet slag kan del finnas anledning att uppmärksamma
möjligheten att i stället med stöd av 34 kap. I § 3 undanröja
interneringspåföljden och döma till fängelse för brotten.
Slutligen har i tredje
meningen angetts att bestämmelsen i punkl 3 gäller även i fråga om den som har
dömts till internering enligt en dom som inle har börjat verkställas vid
ikraftträdandet och den som skall återintas i anstalt enligt en sådan dom.
4. Av punkten 3 följer att
äldre bestämmelser om internering under en övergångstid måste gälla för
interneringsdömda som inte har påböijat verkställigheten av anslallsvården
liksom för dömda som avtjänar eller -om de t.ex. har rymt - skall avtjäna
internering i anstalt. \ första stycket ges en föreskrift härom. Stycket
innebär bl. a. att bestämmelserna i 30 kap. 4§ (anstaltsvården skall försiggå i
kriminalvårdsanstali) fortfarande skall gälla de nyssnämnda interneringsdömda.
Detsamma gäller 33 kap. 7§ första stycket (tillgodoräknande av häktningstid),
34 kap. II och 13 §§ (samtidig verkställighet av internering
och vissa andra påföljder), 34 kap. 18 § (utlämning av interneringsdömd) och 35
kap. 10 § (preskription).
I
departementspromemorian har föreslagits en särskild regel med sikte på fall dä
den som efter ikraftträdandet undergår internering i anstalt lagfors för
ytterligare brott innan han har avtjänat minsta tiden. Förslagel innebär för
sådana situationer att domstolen alltid skall med tillämpning av 34 kap. I § 3
undanröja interneringspåföljden och döma lill påföljd av annan art. Det skulle
därmed inte bli möjligt för domstolen att i dessa fall förordna att tidigare
ådömd internering skall avse också annan brottslighet. Den förordade lösningen
har kritiserats under remissbehandlingen. Lösningen innebär enligt vad
kriminalvårdsstyrelsen har framhållit all del för vissa internerade kan komma
att ställa sig lönande att begå nya brott under anstaltstiden. För att denna
konsekvens skall undvikas förordar styrelsen att bestämmelserna i 34 kap. 1 och
9§§ BrB lills vidare får kvarstå oförändrade. Även Sveriges domareförbund har
påpekat all den internerade med promemorians lösning kan göra en direkt vinst
genom alt vid ny brottslighet erhålla dom på fängelse. Interneringsnämnden
anser alt domstol bör ha möjlighet att för bötesbrotl döma lill fortsatt
internering med tillämpning av 34 kap. 1 § 1 BrB.
För
egen del anser jag den framförda kritiken berättigad. Enligt min mening bör
därför någon obligatorisk regel om att domstolen i här avsedda fall skall
tillämpa 34 kap. 1 S 3 inte meddelas. Därmed får domstolen även efter
ikraftträdandet möjlighel att med stöd av 34 kap. I § 1 förordna att
interneringspåföljden skall omfatta ytterligare brott som den
internerings-dömde lagfors för innan han avtjänat minsta tiden för
anstaltsvården.
Prop. 1980/81:76 64
Domstolen
skall då enligt 34 kap. 9 § bestämma minsta fid för den fortsatta
anstaltsvården, om inte särskilda skäl talar mot det. F.n. gäller enligt nämnda
lagmm att minsta tiden i så fall skall bestämmas till lägst sex månader.
Eftersom en föreskrift om en ytterligare anstaltstid av sex månader kan bli
alltför ingripande i vissa fall och någon motsvarighet till den f. n.
föreliggande möjligheten att överlåta åt interneringsnämnden att fritt ta
ställning till anstaltstidens längd, inle lämpligen bör föreskrivas på
övergångsfallen, bör i situationen som avses nu gälla att minsta tiden kan
bestämmas till lägst en månad. Genom den sålunda föreslagna lösningen torde de
olägenheter med promemorieförslagel som har påtalats vid remissbehandlingen
bli undanröjda.
F.n. handläggs vissa
frågor som rör behandlingen av internerade som vårdas i anstalt av
interneringsnämnden. Det gäller framför allt fastställande av lidpunkt för
övergäng lill vård ulom anstalt. Till frågan om hur dessa beslut bör fattas
inför och efter ikraftträdandet återkommer jag under punkt 5. Men del finns
också andra frågor, 1. ex. om förordnande av övervakare enligt 30 kap. 10 §
eller prövning enligt 37 kap. 9§ av övervakningsnämnds beslut om förordnande
av övervakare, som kan aktualiseras efter ikraftträdandet för det
inlerneringsklientd som avses i punkten 3. Ansvarel för att dessa
interneringsdömda försätts i en godtagbar frigiv-ningssilualion när de enligt
punkten 5 skall överföras till kriminalvård i frihet bör också åvila en central
nämnd. I enlighet härmed innebär andra styckei att kriminalvårdsnämnden vid
ikraftträdandet skall överta inlerneringsnämndens nu berörda uppgifler såvitt
gäller sådana internerade som avses i punkten 3.
5.
Enligt promemorieförslagel bör utgångspunkten vara att inlerneringsdömd som
vid ikraftträdandet vårdas i anstalt skall överföras lill kriminalvård i
frihet så snart minsta tiden löpt ul och all del därefter med avseende på den
fortsatta verkställigheten skall anses som om han hade blivit villkorligt
frigiven från fängelse med en straffålerslod av sex månader och en prövotid av
ett år räknat från dagen då anstaltsvården upphörde. Förslaget har under
remissbehandlingen lämnats utan erinran av flertalet instanser men kritiserats
av bl.a. folkpartiets ungdomsförbund som anser alt interneringens minsta lid
efter avskaffandet bör utgöra slutlid för fängelsepåföljden med möjlighel lill
villkorlig frigivning efler två tredjedelar av liden. Intemeringsnämnden har
anmärkt att del av förslaget inle framgår vilken myndighet som skall besluta om
överförande till kriminalvård i frihet i de fall som avses i punkl 5 lill
övergångsbestämmelserna. Övervakningsnämnden i Eskilstuna har föreslagit all
man skall la fasta på den längsta av de minsla tider som ingår i den ådömda
interneringen och fingera att denna tid utgör två tredjedelar av ett
fängelsestraff, från vilket den dömde friges. Straffålerstoden skulle alltså
utgöra hälften av den längsta av de minsla tider som ingår i interneringen.
Prövotiden borde därvid ulgöra tre år för alla med en straffålerslod på över
ell år. För övriga fall anser nämnden all
Prop. 1980/81:76 65
en
ettårig prövotid kan vara befogad. Även Sveriges domareförbund är tveksamt till
en så kort prövotid som har föreslagits i promemorian. Samma uppfattning har
interneringsnämnden, som anser alt om en för alla fall bestämd tid skall anges,
denna inte bör undersliga två år. Delta förslag har också förts fram av
övervakningsnämnden i Slockholm, iredje avdelningen.
För egen del finner jag
del angelägel alt övergångsregleringen blir så enkel och överskådlig som
möjligt, samtidigt som det givetvis bör tillses att den inte får konsekvenser
som framstår som omotiverade från allmänna synpunkter. 1 överensslämmelse med
vad som har anförts i promemorian anserjag det till en början klart att en
inlerneringsdömd som vid ikraftträdandet vårdas i anstalt skall överföras till
vård utom anstalt vid minsta tidens utgång. Det under remissbehandlingen väckta
förslaget all ge möjUghet till viUkorlig frigivning innan minsla liden har
avtjänats är enligt min mening inte godtagbart, eftersom domstolens
påföljdsbestämning har skell med den utgångspunkten att den dömde skall vara
berövad friheten i varje fall till utgången av minsta tiden. Den som vid
ikraftträdandet undergår internering i anstalt pä grund av en dom enligl vilken
han har återinlagils i anstalt utan att ny minsta tid har beslämts bör
överföras lill vård utom anstalt vid utgången av den minsta lid som skall anses
gälla enligl andra meningen i punkt 3. Har minsta tiden löpt ut men undergår
den interneringsdömde ändå fortsatt anstaltsvård vid utgången av juni 1981,
bör han försättas på fri fot omedelbart vid ikraftträdandet. Första stycket
första meningen har avfattats i enlighet med det sagda.
Av den föreslagna
bestämmelsen framgår sålunda vid vilka tidpunkter de interneringsdömda skall
överföras till vård utom anstalt. Frigivningen bör ändå av bl.a. praktiska skäl
föregås av ett formligt beslul om överförande till vård utom anstalt. Sådana
beslut måsle kunna meddelas redan före ikraftträdandel i de fall då den internerade
skall friges i och med all lagen träder i kraft eller under liden närmasl
därefter. 1 ett andra siycke till punkten 5 föreskrivs därför all beslut om
överförande till vård ulom anstalt i den utsträckning del behövs får meddelas
av interneringsnämnden före ikraftträdandet. Det har bedömts som lämpligast all
anförtro besluten åt denna nämnd som förfogar över det underlag för besluten
som behövs. Efter ikraftträdandel ankommer beslutet på kriminalvårdsnämnden som
fömtsätts överta interneringsnämndens arkiv i erforderliga delar. Ett beslut
om överförande lill vård utom anstalt måste givetvis ändras, om del påkallas av
alt ny minsta lid har bestämts före överförandel.
Att anstaltstiden
således skall upphöra vid en bestämd angiven tidpunkt skulle kunna innebära
praktiska olägenheter, om gällande beslämmelser om frigivningspermission
behålls oförändrade. Enligt 33 § KvaL är det nämligen inte möjligt att bevilja
internerad frigivningspermission före utgången av minsta tiden. Med anledning
härav kommer jag att föreslå vissa ändringar i den angivna paragrafen. Jag
återkommer till frågan vid behandlingen av övergångsbestämmelserna till KvaL. 5 Riksdagen 1980/81. 1 saml Nr 76
Prop. 1980/81:76 66
Vid utgången av minsta liden skall som nämnts den
interneringsdömde överföras till kriminalvård i frihet. Enligt andra meningen i
första styckei skall han därefter anses vara villkorligt frigiven från
fängelse. Innebörden härav är att de bestämmelser som gäller för villkoriigt
frigivna i princip blir tillämpliga på honom, l.ex. bestämmelserna i 26 kap. 11
§ och följande paragrafer om övervakning, föreskrifter, sanktioner vid
misskötsamhet under prövotiden, m. m. Detsamma gäller reglerna i 34 kap. om
sammanträffande av brott och förändring av påföljd. Vid en eventuell
tillämprting av 34 kap. 3 § andra stycket torde bedömningen få ske med
utgångspunkt i den anstaltstid som den dömde faktiskt har undergått samt den
straffålerslod som enligt vad jag strax återkommer till - skall anses gälla
för honom. - Det bör uppmärksammas all, om fängelse skall ådömas för nytt
brott, 34 kap. 1 § 3 inte kan tillämpas.
Förslaget
i promemorian om att den lill internering dömde efter frigivningen skall anses
ha en straffålerslod av sex månader bör enligt min mening godias. Ett sådant restslraff
har till uppgift främst all utgöra en påtryckning på den dömde att iaktta de
skötsamhetsvillkor m. m. som gäller för viUkorligt frigivna. Fördelarna med en
enhetlig tid är frän praktisk synpunkt betydande och den angivna lösningen
lorde inte kunna vålla några olägenheter vid tillämpningen. Den nu förordade
tiden kan visserligen för en del fall synas väl lång, t. ex. när det gäller
internerade för vilka enligt andra meningen i punkt 3 den minsta tiden skall
anses vara bestämd till tre månader. I en återfallssiluation kan emellertid
domstolen la hänsyn härtill genom att avstå från att förverka straffålerstoden
eller utnyttja den numera föreliggande möjlighelen att förverka endasl en del
av denna. Sker å andra sidan återfall i ett så allvarligl brott att den samlade
reaktionen bedöms böra bestå i dt långvarigt frihetsberövande torde den
tillämpliga straffskalan ge uirymme härför. I särskilda fall kan dessulom
straffskärpningsregeln i 26 kap. 3 § komma att tillämpas.
Däremot instämmer jag i den kritik som vissa
remissinstanser framfört mot den föreslagna längden av prövotiden. En prövotid
av ett år är visserligen normal i förhållande till reststraffel sex månader
men måsle uppfattas som alltför kort när det gäller det nu aktuella klienteld.
Tiden bör lämpligen sättas tUl två år. En beslämmelse av denna innebörd har
tagils in i tredje meningen. Prövotiden skall löpa från dagen för
anslallsvårdens upphörande.
6. 1 denna punkt behandlas den fortsalla verkställigheten
av påföljden när det gäller interneringsdömda som vid ikraftträdandet hunnit
avtjäna anstaltstiden och överförts till vård ulom anstalt. De skall enligt
förslaget anses ha blivit villkorligt frigivna från fängelse med en
straffålerslod av sex månader och en prövotid av tvä år. Prövotiden skall
räknas från dagen då den interneringsdömde senast överfördes till vård ulom
anstalt. Det innebär att prövotiden i vissa fall kan komma att upphöra
omedelbart vid ikraftträdandet.
Prop. 1980/81:76 67
Om
den interneringsdömde skall återintas i anstalt enligt en dom som inte har
böljat verkställas vid ikraftträdandet, blir punkten inte tillämplig. Den
fortsatta verkställigheten regleras då i stället av punkterna 3-5. Som har
nämnts fömt framgår det emeUertid av avfattningen av punkt 6 att högre rätt inte
efter ikraftträdandet kan fastställa en före ikraftträdandet meddelad dom,
varigenom har förordnats att en internerad som vårdas utom anstalt skaU
återintas i anstalt.
7.
Punkten har kommenterats i anslutning till straffskärpningsregeln i 26 kap. 3§.
Här skall endast anmärkas alt internering oavsett om minsta lid för
anstaltsvård varit kortare, generellt jämställs med fängelse i lägsl två år och
sålunda alltid kan grunda straffskärpning vid återfall i brott.
4.2
Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid
m.m.
26 §
I
paragrafen, som är ny, föreskrivs att om den dömde har varit intagen för
verkställighet av ett fängelsestraff före den dag från vilken strafftiden
enligt 19 § skali beräknas, kriminalvårdsstyrelsen får förordna att den tid
under vilken han sålunda har varit berövad friheten skall inräknas i verkslällighelstiden.
Paragrafen tar sikte på
fall då verkställighet av ett fängelsestraff av misstag har påbörjats innan
fömtsättningarna härför enligl lagen om beräkning av strafftid har varit för
handen. Den dömde har exempelvis inställt sig vid en kriminalvårdsanstalt för
att avtjäna ett fängelsestraff innan tiden för överklagande av domen har gått
till ända och man har från anstaltens sida av förbiseende underlåtit att omedelbart
ta upp frågan om nöjdförklaring. Ett annat praktiskt fall är att den dömde har
inställt sig för verkslällighet efter vadetidens utgång utan att känna till
att domen för hans räkning har överklagats av den offenllige försvararen. Att
domen har vunnii laga kraft skall naturligtvis i ett sådant fall kontrolleras
från anstaltens sida, men särskilt i samband med helger kan svårighet föreligga
att tillräckligt snabbt få besked. Det har då kunnat inträffa att
verkställigheten har fortgått någon dag innan det rätta förhållandet har
uppdagats.
I falt av denna och
liknande typ medger lagen om beräkning av strafftid inte f. n. att den eller de
dagar varunder den dömde har varit intagen i anstalt innan verkställigheten
lagligen har kunnat påbörjas räknas som verkställighetstid. 1 stället tillämpas
den ordningen att man från kriminalvårdens sida ansöker om nåd (s. k. teknisk
nåd) för den dömde eller biträder honom med att själva avfatta en nådeansökan
varvid hemställs att den anstaltstid som det i det särskilda fallet är fråga om
räknas som tid vamnder straffverkställighet har skett. Regeringen beslutar
regelmässigt om nåd i enlighet härmed sedan enligt 2 § lagen (1974: 579) om
handläggningen av nådeärenden yttrande har inhämtats från högsta domstolen.
Prop. 1980/81:76 68
Även
kriminalvårdsstyrelsens yllrande inhämtas enligt praxis i fall där styrelsen
inte själv har gjort ansökan.
Del
har visat sig vara förenat med praktiska ölägenheter alt de ärenden som det här
gäller måste behandlas av regeringen, högsta domstolen och
kriminalvårdsstyrelsen, trols att själva sakfrågan i regel framstår som
självklar och det ofta är angeläget att avgörandet sker mycket snabbt. I
samband med att andra ändringar görs i lagen om beräkning av strafftid får del
därför anses lämpligl att ge kriminalvårdsstyrelsen en befogenhet att förordna
om att den aktuella anstaltstiden skall räknas in i verkställighets-tiden.
Styrelsen kan sedan i förekommande fall med stöd av 20 § ändra den
strafflidsresolulion som har utfärdals i ärendet. Under ärendets beredning har
samråd skett med kriminalvårdsstyrelsen.
Det
bör understrykas att den nya regeln självfallet inte befriar styres-
i'y männen vid anstalterna från skyldigheten all iaktta
största möjliga noggrannhet när domar skall befordras till verkställighet.
Övergångsbestämmelserna
I
övergångsbestämmelserna har lagits in en föreskrift om att äldre bestämmelser
fortfarande skall gälla i fräga om den som efter ikraftträdandet undergår eller
skall undergå internering i anstalt. Den som före lagens ikraftträdande har
dömts till internering har sålunda möjUghet att i förekommande fall avge
nöjdförklaring även efter ikraftträdandel (3 §).
4.3
Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt
Övergångsbestämmelserna
I
fråga om internerad som efler ikraftträdandet undergår värd i anstalt bör äldre
bestämmelser i princip fortfarande tillämpas. En föreskrift om detta har tagits
in i punkl 1 av övergångsbestämmelserna.
Som
redovisats under 4.1 innebär gällande ordning att frigivningspermission inte
kan beviljas internerad före utgången av minsta tiden (33 § andra stycket
KvaL). Eftersom övergångsbestämmelserna till lagen om ändring i BrB innebär att
de internerade vid denna tids utgång skall överföras till vård ulom anstalt bör
lämpligen i överensstämmelse med promemorieförslaget en möjlighet öppnas att
bevilja frigivningspermission redan före minsta tidens ulgång för alt
övergången till frivård skall kunna förberedas. I enlighet härmed föreskrivs i
punkl 2 att den som undergår internering i anstalt ulan hinder av 33 § andra
stycket får beviljas frigivningspermission två månader före den dag då han
skall föras över till vård utom anstalt. Vidare föreskrivs att sådan
frigivningspermission får beviljas före ikraftträdandet, dock tidigast med
verkan fr.o.m. den 1 maj 1981, dvs. två månader innan lagen träder i kraft.
I
punkl 3 föreskrivs att fråga som enligt äldre bestämmelser skulle ha
Prop. 1980/81:76 69
behandlats
av interneringsnämnden t.ex. fråga om frigivningspermission - efter
ikraftträdandet skall handläggas av kriminalvårdsnämnden.
5
Hemställan
Jag
hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslag till
1.
lag om ändring i brottsbalken,
2.
lag om ändring i lagen
(1974:202) om beräkning av strafftid,
3.
lag om ändring i lagen
(1974:203) om kriminalvård i anstalt.
Prop. 1980/81:76 71
Bilaga 1:1
PM
om internering
Ds Ju 1979:5
Prop. 1980/81:76 72
Innehållsförteckning
1
Inledning ......................................................
2
Äldre bestämmelser om
internering ......................
3
Gällande bestämmelser om
internering ................
4
Utländsk lagstiftning ...,....................................
4:1
Danmark .................................................
4.2
Finland .....................................................
4.3
Norge .....................................................
5
Statistiska uppgifter..................................
....
6
Närmare om de internerades
brottslighet, hälsotiUstånd och sociala förhållanden samt behandlingen av dem....................................................................
6.1
Brottslighet ..............................................
6.2
Hälsotillstånd och sociala
förhåUanden ..........
6.3
Anstaltsplacering, behandling
och frigivning.......
7
GäUande bestämmelser om
viUkorlig frigivning av fängelsedömda, m.m
8
Internering jämfört med
fängelse ......................
8.1
Fömtiättningama för internering
resp. fängelse...
8.2
De faktiska anstaltstidema .................... ____
8.3
Övervakningstider .....................................
8.4
Återfall i brott ............................................
9 Internering
jämfört med sluten psykiatrisk vård ....
10
Allmänt om nuvarande
förhåUanden ...................
11
Krifiken mot tidsobestämda
påföljder .................
11.1......................................................... Strafferettslig
utilregnelighet og strafferettslige saerreak-
sjoner (NOU 1974:17) ...............................
11.2.............................................................. INytt
straffsystem (Brå-rapport 1977:7)
11.3.............................................................. Om
kriminalpolitikken (St meld nr 104, 1977-78)
12 AktueUa
utredningsförslag
12.1
Psykiskt störda lagöverträdare
(SOU 1977:23)
12.2
Nytt straffsystem (Brå-rapport
1977:7)...........
12.3
TiUsynsdom (SOU 1977:83) .......................
12.4
ViUkorlig frigivning (A 1978:6)
.......................
13 Överväganden
och förslag
13.1.............................................................. Bör
intemeringspåiföljden avskaffas?
13.1.1
Inledning .........................................
13.1.2
Behandlingstanken ............................
13.1.3
Inkapacitering....................................
13.2.............................................................. Straffmätnings-
och frigivningsbestämmelser
13.2.1
Inledning .........................................
13.2.2
Straffskaloma ....................................
13.2.3
Villkorlig frigivning ..............................
13.2.4
En aUmän
straffskärpningsregel ...........
13.2.4.1
Inledning ...............................
13.2.4.2
Regelns utformning .................
13.3.............................................................. Övergångsbestämmelser
14
Upprättade lagförslag ......................................
15
Specialmotivering'.............................................
'
Avsnittet har uteslufits här.
Prop.
1980/81:76 73
15.1
Brottsbalken ...........................................
15.2
Lagen om kriminalvård i
anstalt ...................
Bilaga
1:1 Personer beträffande vUka intemeringsnämnden år 1974 fiU-styrkt internering
och som därefter dömts tiU sådan påföljd för första gången
Bilaga
1:2 Förfatlningsförslag
Här
har endast förslaget till ändring i brottsbalken upptagits.
Prop. 1980/81:76 74
1
Inledning
Under
senare år har en aUt starkare kritik vuxit fram mot bmket av lidsobeslämda
frihetsberövande påföljder för brott. Kritiken har främst gällt ungdomsfängelse
och internering, men invändningar har även riktats mot den jämförelsevis korta
men tidsobstämda anstaltsbehandling som kan ingå i skyddstiUsyn. Bakom krifiken
ligger en alltmer utbredd uppfattning att de tidsobestämda påföljderna är
förenade med allvarliga olägenheter som är ägnade att snarare försvåra än
främja de kriminalpolitiska målsättningarna. Under intrycket av kritiken har
kriminalvårdsmyndighetema i praktiken minskat det fidsobestämda momentet i
påföljderna ungdomsfängelse och internering och därmed i viss mån suddat ut
gränsema meUan dessa påföljder ocb fängelsepåföljden. 1973 års
kriminalvårdsreform har ytterligare suddat ut de nyssnämnda gränsema.
Ungdomsfångelseelever och internerade avtjänar fr. o. m. den 1 juli 1974 sina
straff på kriminalvårdens anstalter tiUsammans med fängelsedömda och personer
som ådömts skyddstiUsyn med anstaltsbehandling. Men närmandet fill
fängelsepåföljden har inte undanröjt den krifik som riktats mot
ungdomsfängelse och internering från principieUa utgångspunkter. Tidsobestämda
påföljder utgör menar man ett hot mot den dömdes rättssäkerhet. Samtidigt har
de ökade likheterna med fängelse väckt frågan om det från behandlingssynpunkt
eller av andra skäl är motiverat med så många olika frihetsberövande
kriminalvårdspåföljder.
Den
debatt som sålunda förekommit beträffande de tidsobestämda kri-minalvårdspåföljdema
har mänga likheter med den diskussion som förts om fåföljdema i 31 kap.
brottsbalken (BrB) om överlämnande till särskild vård och speciellt då
överlämnande till sluten psykiatrisk vård.
1971
års utredning om behandling av psykiskt avvikande framlade i maj 1977 ett
betänkande (SOU 1977:23) Psykiskt störda lagöverträdare. I betänkandet
föreslås att användningen av påföljden sluten psykiatrisk vård begränsas.
Ärendet bereds nu inom justitiedepartementet.
Ungdomsfångelseutredningen
föreslår i ett i januari 1978 avlämnat betänkande (SOU 1977:83) Tillsynsdom
alt påföljden ungdomsfängelse avskaffas. I stället föreslås ett differentierat
påföljdssystém av i första hand icke frihetsberövande åtgärder för de unga
lagöverträdarna. En proposition i ämnet har i dagama avlämnats till riksdagen.
Brottsförebyggande
rådets kriminalpolitiska arbetsgmpp förordar i en rapport (1977:7) Nytt
straffsystem, som utkom i november 1977, att interneringspåföljden helt
avskaffas.
I
1978 års budgetproposition (prop. 1977/78:100 bil 5 s. 6) uttalas att tiden nu
är mogen att ta upp inlerneringspåföljden till granskning.
Riksdagen
har i december 1978 med anledning av uppgifter från justitiedepartementet alt
frågan om avskaffande av intemeringspåföljden är under
Prop. 1980/81:76 75
övervägande
hemställt om förslag till riksdagen i ämnet redan första halvåret 1979 (JuU
1978/79:9, rskr 1978/79:53).
2
Äldre bestämmelser om internering
Det
är framför allt två mofiv som brukcU" anföras till förmån för internering
och tidsobestämda påföljder över huvud taget. Det ena bygger på
behandlingstanken. Genom vård och behandling skall lagöverträdaren påverkas
fiU ett laglydigt liv och behandlingen bör pågå tiUs detta syfte har uppnåtts.
Det andra motivet utgår från samhällets behov av skydd mot farliga personer.
Lagöverträdaren skall genom inspämiing förhindras att begå brott så länge han
kan anses farlig för allmänheten. Han skall med andra ord oskadliggöras
(inkapaciteras). I argumenteringen för påföljder av detta slag har betoningen
av den ena eller andra aspekten växlat från fid tiU annan.
De
första bestämmelserna i vårt land om tidsobestämda påföljder för vuxna
lagöverträdare lillkom år 1927 genom lagen om förvaring av förminskat
lillräkneliga förbrytare och lagen om internering av återfallsförbrytare. Till
grund för lagstiftningen låg ett betänkande om internering av farliga
återfallsförbrytare (SOU 1923:36). I sin kritik av de tidigare bestämmelserna
anförde de sakkunniga bl. a. att fängelsestraffet beträffande kroniska förbrytare
knappast hade fyllt någon annan funktion än den allmänpreventiva. Det
oskadliggörande av brottslingen som borde ingå som dt viktigt moment i
frihetsstraffet var otillräckligt, när del inte var fråga om livstidsstraff
eller eljest utpräglat långvariga straff. Att tillgripa dessa sankfioner i
varje fall då fara för fortsall brotlslighel förelåg stötte emellertid enligt
de sakkunniga på betänkligheter, med hänsyn till att intresset av ordningens
upprätthällande stod mot individernas personliga intressen. Reaktionen mot
individen måste stå i en viss proportion till den grad av farlighet som denne
ådagalagt. Samhällel var därvid emellertid inle hänvisat till alt beakta bara
den farlighet han ådagalagt genom det aktuella brottet.
De
sakkunniga skilde mellan "normala" kroniska brottslingar och
"halvabnorma" sådana. Enligt den dåvarande bestämmelsen i 5 kap. 6 §
strafflagen (SL) kunde den som visserligen inte var strafflös jämlikt 5 kap 5 §
SL, dvs. "avvita" eller berövad "förståndets bruk", erhålla
strafflindring. Så skedde också i praxis. Särskilt från psykiaterhåll
framträdde emellertid så småningom en reaktion mol denna praxis. Man pekade därvid
på del olämpliga i att personer, vilkas psykiska defekter ur samhällsskyddets
synpunkl påkallade en längre frihdsförlust, fick kortare straffan tillräkneliga
förbrytare. Vidare framhölls alt dessa personer många gånger var både
slraffoemottagliga och strafrmtoleranta. I förarbetena till 1927 års lagar
anförde departementschefen att behovet av särskilda internerings-
Prop. 1980/81:76 76
beslämmelser
var mesl tvingande i fråga om de förminskat tillräkneliga, men alt dd bland de
kroniska förbrytarna fanns även sådana, vilkas tillräknelighet inte var nedsatt
i SL;s mening. För all ett allsidigt skydd mol den kroniska brottsligheten
skulle kunna vinnas, borde därför särskilda skyddsåtgärder anordnas även för
sådana återfallsbroltslingar.
Såväl
förvarings- som interneringspåföljden skulle enligt 1927 års lagar efter
förordnande av domstol träda i stället för ett av domstolen utdömt tidsbestämt
straff. Såsom allmän fömtsättning för förvaring föreskrevs att lagöverträdaren
skulle vid brottets begående och fortfarande vid domen vara av sädan
sinnesbeskaffenhet som sades i 5 kap. 6 § SL. Som ytterligre förutsättningar
för ådömande av förvaring första gången angavs alt den tiUtalade dels skulle
vara på gmnd av sin sinnesbeskaffenhet endast i ringa mån straffmottaglig, dels
med hänsyn till brottets beskaffenhet och sin vandel och sinnesbeskaffenhet
vara att anse som vådlig för annans säkerhet till person eller egendom och
dels fäll en dom lill frihetsstraff i minst två år eller till nytt
frihetsstraff, om han tidigare avtjänat sådant.
För internering fordrades
att lagöverträdaren gjort sig skyldig till återfall i brott. Internering första
gången fick ådömas om han dömts till straffarbete fyra gånger, eller undergått
straffarbete i sammanlagt minst tio år, och han medan han undergått
straffarbete, eller inom fem år från del han senast var intagen på
straffanstalt på nytt begått brott för vUket han dömts tiU straffarbete minst
två år. Som ytterligare förutsättning för internering föreskrevs att
gärningsmannen på grund av sin sinnesbeskaffenhet och övriga i målet upplysta
förhåUanden måste antagas inte låta sig rätta genom straff och vara att anse
som vådlig för annans säkerhet till person eller egendom. Interneringslagen
fick inte tiUämpas på den som enligt 5 kap. 6 § SL var förminskat tUIräknelig.
Förvaring
verkställdes i vårdanstalt och internering i interneringsanstalt. Förordnande
om anstaltsintagning måste tillstyrkas av en särskild nämnd. Denna skulle även
besluta om utskrivning, såväl slufiig som provutskrivning, dvs. utskrivning
under tillsyn. Utskrivning från vårdanstalt fick inle ske så länge vederbörande
på gmnd av sin sinnesbeskaffenhet ansågs vara vådlig för annans säkerhet till
person eller egendom. Utskrivning fick inte heller ske förrän verkställigheten
pågått i minst två år, eller, om den utmätta strafftiden var längre, förrän
denna gått till ända. Tillsynstiden skulle uppgå lill minst tre år.
Provutskrivning av internerad fick ske efter första domen fill internering
sedan interneringen pågått i minsl tio år eller, om särskilda skäl förelåg,
minst fem år, dock inte i något fall tidigare än två år utöver den ådömda
strafffiden. Om den internerade inte fortfarande var uppenbart vådlig, skulle
han friges senast efter 20 år. Tillsynstiden uppgick till minst lio år. Såväl
vid förvaring som internering skedde i regel återintagning vid nya brott.
Återintagning kunde också ske vid underlåtenhet att följa givna föreskrifter
eller om vederbörande ansågs vådlig för annans säkerhet till person eller
egendom.
Prop.
1980/81:76 77
Lagarna
om förvaring och internering reviderades och sammanfördes år 1937 till lagen om
förvaring och intemering i säkerhetsanstalt, vilken trädde i kraft år 1946.
Samtidigt ändrades lillräknelighetsbestämmelserna i 5 kap. 5 och 6 §§ SL.
Enligt 5 kap. 5 § SL i dess nya lydelse skulle som straffrihetsgrund kunna
åberopas sinnessjukdom, sinnesslöhd och annan psykisk abnormitet av så
djupgående nalur att den kunde anses jämställd med sinnessjukdom. Jämlikt 5
kap. 6 § SL kunde straffet nedsättas, om den brottsUga gärningen begåtts under
inflytande av annan själslig abnormitet än som angavs i 5 kap. 5 § SL. Genom
en ny paragraf, 5 kap. 6 a § SL, infördes en bestämmelse om att förvaring i
säkerhdsanstall i vissa fall kunde användas i stället för straff, om den som
begått brott fill sin sinnesbeskaffenhet avvek från det normala.
Enligt den nya lagen utmättes
alltså inga straff vid förordnande om en internering eller förvaring, utan
påföljden ådömdes direki i stäUel för straff. Som en förutsättning för ådömande
av förvaring föreskrevs att den dömde vid brottet och alltjämt skulle vara av
sinnesbeskaffenhet som avvek från det normala, ehuru han inte var slrafflös
enligt 5 kap. 5 § SL. Vidare skulle på brottet kunna följa straffarbete eller,
i fråga om sedlighetsbrott, straffarbete eller fängelse. Kriteriema om
straffoemollaglighd och vådlighet bibehölls i stort sett oförändrade.
Internering kunde ådömas under fömtsättning att den brottslige tidigare dömts
till straffarbete eller förvaring minst två gånger eller om han undergått
straffarbete eller förvaring i minst fyra år. Ytterligare fömtsättes att
gärningsmannen därefter, medan han undergått straffarbete eller inom fem år
från frigivandel från sådant straff eller inom tio år från utskrivning från
intemering eller förvaring begått brott på vilket kunde följa straffarbete.
Dessutom krävdes att den brottslige måste antagas inte komma att låta sig rätta
genom straff samt att han var vådlig för annans säkerhet till person eller
egendom. Till internering fick inte dömas den som kunde dömas till förvaring
och inte heller den som förskyllde livstids straffarbete.
Såsom
en nyhet i lagen infördes bestämmelser om minsta fid. Sålunda skulle domstolen
i dom till förvaring eller internering bestämma en minsta fid före vars utgång
den dömde inte fick utskrivas från anstalten. Minsta tiden angavs i lagen skola
bestämmas till vid förvaring lägst ett och högst tolv år samt vid intemering
lägst fem och högst femton år. Någon längsta tid fanns inte föreskriven, utom
för dd fall alt förvaring ådömts med en minsta fid av ett år. Utskrivning
skulle då i regel ske inom fyra år. Utskrivningen var antingen slufiig eller
villkorlig och fick i regel inte ske så länge den intagne kunde anses vådlig
för annans säkerhet till person eller egenom. TiUsynen över den som var
provutskriven skulle fortgå i minst tre år. Återintagning kunde ske under samma
förutsättningar som enligt tidigare lagar.
Liksom
tidigare måste förordnande om förvaring eller intemering ha fillstyrkts av en
särskild nämnd, intemeringsnämnden, som också hade att
Prop.
1980/81:76 78
besluta om utskrivning och återintagning. Vid
återintagning på grund av ny brotlslighel skulle ny minsla lid besiämmas. År
1947 ändrades beslämmdsen om interneringsnämndens funktion så alt domstolen
inte längre var bunden av interneringsnämndens yttrande.
En annan nyhet i lagen var en bestämmelse - den s. k. Lex
Nordlund, uppkallad efler en person som år 1900 efler frigivning från straff
tämligen omgående gjort sig skyldig lill massmord - av innebörd alt personer
som undergick frihetsstraff skulle kunna ställas inför domstol före frigivandet
och därvid dömas till förvaring. En förutsättning för della var att vederbörandes
sinnesbeskaffenhet avvek från det normala och att det på grund därav och med
hänsyn till omständigheterna i övrigt måste antagas att han efter frigivningen
skulle bli vådlig för annans person eller egendom. Lex Nordlund kom aldrig alt
lillämpas.
Av förarbetena till 1937 års lagsliflning framgår att man
övervägt all sammanföra förvaring och internering lill en påföljd. Det ansågs
dock att det fanns behov av ett samhällsskydd som var än mera effektivt än
förvaring mot de grövsta och farligaste brottslingarna, varvid man syftade på
"yrkesförbrytare och s.k. gangsters, vilka i vissa länder blivit ganska
talrika och som vid oroliga förhållanden kunde befaras vinna fotfäste även i
Sverige". De båda olika påföljderna verkställdes emellertid fr.o.m. år
1940 i samma anstalter, kallade säkerhdsanslalter.
De nuvarande bestämmelserna om intemering tillkom i
samband med BrB. Till grund för bestämmelsema låg dels ett betänkande (SOU
1953; 32) av säkerhetsanstaltsutredningen med förslag till vårdorganisation för
förvarade och internerade, till vilken fogats en promemoria av
strafflagbered-ningen om internering, och dels strafflagberedningens
slutbetänkande (SOU 1956: 55) med förslag till skyddslag.
1 BrB
slogs påföljderna internering och förvaring ihop till ett institut,
internering. Sammanslagningen motiverades huvudsakligen med all det, med den
utformning rekvisiten hade, var svårt att påvisa någon klar skillnad mellan de
klientelgrupper för vilka de dittills skilda reaktionsformerna var avsedda.
Vidare hade intemeringspåföljden i realiteten inte tillämpats sedan år 1948. De
nuvarande interneringsbestämmelsema motsvarar närmast de tidigare
förvaringsbestämmdserna. I systematiskt hänseende är det emellertid en klar
skillnad så till vida alt de nya bestämmelserna tagits in i BrB och att
intemering uttryckligen betecknas som en brottspåföljd bland andra. Genom BrB;s
införande skedde också den förändringen alt möjligheterna att meddela slraffriförklaring
avskaffades och ersattes med regler om påföljder för psykiskt avvikande, bland
dem över-, lämnande till sluten psykiatrisk vård. Denna påföljd kan ådömas den
som begått brott under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhd eller med
sinnessjukdom jämställd psykisk abnormitet. Någon skillnad i förhållande till
tidigare praxis vid gränsdragningen mellan omhändertagande inom den
psykiatriska vården och intemering (förvaring) var emellertid knappast avsedd.
Prop.
1980/81:76 79
Tillämpningen
av de angivna beslämmelserna har växlat genom åren. Den ursprungliga
inlerneringspåföljden fick aldrig någon större användning. Endast i några få
fall om året dömdes första gången lill denna påföjd och antalet nyintagna under
åren 1928-1947 uppgick till sammanlagl 74. Efter är 1947 tillämpades inte
längre internering, utom för brottslingar som tidigare dömls till sådan
påföljd. Den genomsnittliga anstaltsbeläggningen av internerade uppgick under
millen av 1930-talet till omkring 40, år 1940 lill 30 och hade årl952 sjunkit
fill 4.
Även förvaringspåföljden
användes i början med viss försiktighet. Under 1930-talel dömdes till
förvaring första gången i omkring 20-30 fall årligen. Under 1940-lalel ökade
emellertid antalet förvaringsdomar kraftigt. Under åren 1940-45 uppgick de
lill 30-50 om året och ökade efter ikraftträdandetår 1946 av 1937 års lag
ytterligare till omkring 100 per år. År 1964 nyintogs 131 förvaringsdömda.
Ökningen sammanhängde bl.a. med tillämpningen av de nya
lillräkndighetsbeslämmelsema, som medförde all många s. k. psykopater, som
tidigre straffriförklarats, i stället dömdes lill förvaring. Antalet
ålerintagna för förvaring på grund av dom uppgick till omkring ell I O-tal i
början av 1940-talel, men ökade kraftigt lill omkring 100 åriigen i början av
1950-talet, och 200 under början av 1960-talel. Återintagning på grund av annan
misskötsamhet än nya brott förekom årligen omkring år 1940 i knappt dl 10-tal
fall, omkring år 1950 i ell 30-tal fall och under 1960-talets början i 100-150
fall. Genomsnitlsbeläggningen pä anstalterna var ca 100 år 1940, 350 år 1950,
600 år 1960 och 700 år 1964.
Under
förvaringsinstitutets första år var utskrivningspraxis mycket restriktiv. 1 de
flesta fall överskreds den tvååriga minimitiden med flera år. Eftersom redan
tvåårsliden många gånger översteg det utmätta straffet, kom förvaringstiden
ofta alt bli anmärkningsvärt lång i förhållande till det eller de brott som
föranlett förvaringsdomen. Efler ikraftträdandet av 1937 års lag utvecklades
praxis så att utskrivning på prov i regel skedde vid utgången av minsla tiden.
Genom sänkningen av minimitiden lill ett år kom förvaringstiderna i sin helhel
all i genomsnitt kraftigt minska. Under åren 1961-64 uppgick minsta tiden för
omkring hälften av de till förvaring dömda lill ett år. Endast 10-20% hade
minimitider som översteg två år.
3
Gällande bestämmelser om internering
De
grundläggande bestämmelsema om internering återfinns i 30 kap. BrB. Internering
får ådömas under fömtsättning dels alt på brottet eller någol av flera begångna
brott kan följa fängelse i två år eller mera, dels all ett långvarigt
tidsobestämt frihetsberövande finnes påkaUat för att förebygga fortsatt
allvarlig brottslighet med hänsyn till gärningsmannens brottslighet,
sinnesbeskaffenhet, vandel och levnadsomständigheter i övrigt. Före dom till
intemering skall rätten enligt 38 kap. 7 § BrB inhämta
Prop. 1980/81:76 80
yttrande
från intemeringsnämnden, om det inte av särskild anledning finnes obehövligt.
Intemeringsnämnden består av en domare, eller f.d. domare, som ordförande en
psykiater och ytterligare tre personer, vilka samtliga utses av regeringen.
Vidare krävs för dom till intemering att den misstänkte undergått
läkamndersökning enligt 7 § lagen (1964:542) om personundersökning i brottmål,
s. k. "liten sinnesundersökning".
Behandlingen av internerad
skall äga mm i och utom anstalt, med början i anstah. Vid ådömande av
intemering skall rätten med hänsynstagande till brottets beskaffenhet och
omständigheterna i övrigt betämma en minsta tid för omhändertagande i anstalt,
lägst ett och högst tolv år. Efter utgången av minsta tiden skaU behandlingen
fortsätta utom anstalt så snart vård i anstalt inte längre finnes påkallad för
att avhålla den dömde från fortsatt brottslighet. Beslut om övergång till vård
utom anstalt meddelas av interneringsnämnden, men aktualiseras först hos den
övervakningsnämnd till vars verksamhetsområde den aktueUa anstalten hör.
Övervakningsnämnden skall före utgången av minsta tiden och därefter minst var
sjätte månad pröva frågan om övergång till vård utom anstalt samt, om man
finner att den dömde bör överföras till sådan vård, med eget yttrande hänskjuta
frågan till inlerneringsnämndens prövning.
Någon absolut maximitid
för anstaltsvården finns inte stadgad. En viss restriktivitet har emellertid
eftersträvats genom en bestämmelse som anger att vård i anstalt inte får pågå
under längre tid än tre år utöver minsta tiden eller, om minsta tiden är tre år
eller mer, sammanlagt fem år utan medgivande av domstol. Sådant medgivande skall
lämnas, om det finnes påkallat för att förebygga fortsall allvarlig
brottslighet och skall avse förlängning med tre år. Anslallsliden kan genom
nytt domstolsbeslut förlängas ytterligare med tre år i taget. Talan om
förlängning skall föras av riksåklagaren efter framställning av
interneringsnämnden. De angivna tiderna avser sammanlagda anstallsvistdsen.
Perioder då den dömde vårdats utom anstalt inräknas således inte.
Under vården utom anstalt
skall den dömde stå under övervakning och är beträffande sin livsföring
underkastad samma regler som gäller för den som är villkoriigt frigiven från
fängelsestraff. Han skall sålunda iaktta skötsamhel i olika hänseenden och kan
ges särskilda föreskrifter om bostad, arbete, vård etc. Återintagning i
anstalt kan ifrågakomma - förutom på grund av ny brottslighet - om den dömde av
"tredska" underlåfit att iaktta vad som åligger honom eller om det på
grund av hans uppförande eller eljest finnes påkallat för att förebygga ny
brottslighet (30 kap. 12 § första stycket BrB). Beslut om återintagning i
sådant fall fattas av intemeringsnämnden. Så snart anstaltsvård inte längre är
erforderlig skall den återinlagne på nytt överföras till vård utom anstalt (30
kap. 12 § andra stycket BrB). Om den dömde begår nytt brott, kan domstolen med
stöd av bestämmelsema i 34 kap. BrB förordna att den tidigare ådömda
interneringen skall avse även det nya brottet och, om han vårdas utom anstalt,
besluta
Prop. 1980/81:76 81
om återintagning. Rätten skall då, om ej särskilda skäl
talar emot det, bestämma ny minsta fid för anstaltsvården, lägst 6 månader. Det
sagda gäller i tillämpliga delar även när nytt brott begåtts av den som vårdas
i anstalt. Om rätten förordnar om återintagning utan att bestämma ny minsta tid
beslutar intemeringsnämnden hur länge vården i anstalt skall pågå.
I vissa
fall då den som undergår inlerneringspåföljd i eller utom anstalt begår nylt
brott ges ålalsunderlålelse. Enligt 20 kap. 7 § första stycket 2
rättegångsbalken (RB) kan nämligen åklagare besluta att inte åtala för brott,
om brottet förövats innan den misstänkte dömts för annat brott eller helt
avtjänat påföljd för sådant brott, och det är uppenbart, att brottet i
jämförelse med det andra brottet med hänsyn till påföljden är utan nämnvärd
betydelse. 1 regel skulle i sådant fall ett åtal uppenbarligen leda till att
domstol förordnade om att ådömd intemering skall avse även det nya brottet,
eventuellt i förening med föreskrift om återintagning i anstalt. Även det
förhållandet att intemeringsnämnden kan beslula om återintagning, kan ibland
leda till att ätal framstår som onödigt. Enligl 4 § kungörelsen (1964: 740)
med föreskrifter för åklagare i vissa brottmål skall åklagaren, om det inte
anses obehövligt, inhämta yttrande från interneringsnämnden innan han fattar
beslut i åtalsfrågan beträffande brott som begåtts före dom på internering
eller efter domen men före påföljdens upphörande.
Beslut om upphörande av interneringen skall meddelas när
övervakning av den som vårdas utom anstalt inte längre erfordras. Det krävs
dock särskilda skäl för att,intemeringspåföljden skall upphöra tidigare än tre
år efter det att den dömde senast överfördes till vård ulom anstalt. Om
övervakningen fortgått under en sammanhängande tid av fem år, skall den
obligatoriskt upphöra. Fråga om interneringens upphörande prövas av
interneringsnämnden. Sådan fråga skall nämnden alltid ta upp till prövning när
den dömde stått under övervakning under en sammanhängande lid av tre år.
Bestämmelser om verkställighet av internering i anstalt
finns i lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt (KvaL). Sedan den 1 juli
1974 finns inte längre några specialanstalter för inlemerade. Fö[ reglema om
internerades behandling i och utom anstalt redogörs i avsnitt 6.3.
4 Utländsk lagstiftning
1 de flesta länders strafflagsliftning finns någon form av
tidsobestämd påföljd till skydd mot återfallsbroltslingar och lagöverträdare
som är psykiskt avvikande. Utformningen av dessa påföljder är ganska
varierande. Delsamma kan sägas om bestämmelsema om vilken typ eller grad av
återfallsbroltslighd som skall kunna medföra tidsobestämda påföljder. Även
definitionema av psykiska tillstånd som kan föranleda straffrätlslig
särbehandling varierar avsevärt. Man kan i de europeiska rättssystemen 6
Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 76
Prop. 1980/81:76 82
skönja två motsatta utvecklingslinjer. Å ena sidan har man
i vissa länder t.ex. Tyskland och Österrike - infört nya tidsobestämda
påföljder. 1 andra länder, framförallt de nordiska, kan man däremol märka en
klar strävan att upphäva eller i vart fall begränsa användningen av sådana
påföljder. En närmare redogörelse för den europeiska lagstiftning, särskilt
såvitt avser påföljder för psykiskt avvikande, återfinns i betänkandet (SOU
1977:23) Psykiskt avvikande lagöverträdare (bilaga 1). Följande redogörelse
begränsas till förhållandena i de nordiska ländema och til! sådana påföljder
som verkställs inom kriminalvården.
4.1 Danmark
Fram till år 1974 hade man i Danmark två särskilda
påföljder för farliga återfallsförbrytare, särförvaring och säkerhetsförvaring.
Särförvaring (tidigare kallat psykopatförvaring) var avsett för personer som
på grund av psykisk abnormitet bedömdes som slraffoemottagliga utan alt vara så
psykiskt avvikande att de kunde betecknas som otillräkneliga, medan
säkerhetsförvaring var avsett för psykiskt normala återfallsbroltslingar.
Särförvaring utdömdes ganska flitigt under 1940- och'50-talen, men under 1960-
och 1970-talen minskades användningen av påföljden avsevärt. År 1970 dömdes
sålunda endast 35 personer till särförvaring. Säkerhetsförvaring användes
endast i ett fåtal fall om årel. Särförvaring var en myckel starkt
behandlingsorienterad påföljd, och de två anstalter i vilka de verkställdes
stod under psykiatrisk ledning. Såväl särförvaring som säkerhetsförvaring
avskaffades år 1973. Samtidigt avskaffades också påföljderna ungdomsfängelse
och intagning i arbetshus. För återfallsförbrytare infördes en ny tidsobestämd
påföljd, kallad förvaring. Denna påföljd har ett mycket snävt
användningsområde. För att förvaring skall kunna ådömas måste tre kriterier
vara uppfyllda. Den tilltalade skall dds ha gjort sig skyldig till något av
vissa i lagen särskilt uppräknade brott - mord, dråp, rån, våldtäkt eller annan
allvarlig sedlighdsförbrylelse, frihetsberövande, allvarlig våldsförbrytelse,
allvarligl hot eller mordbrand - eller till försök till något av dessa brott.
Dels måste det på grund av upplysningar om hans person, särskilt tidigare
kriminalitet, kunna antas att han framdeles är farlig för annans liv, lem,
hälsa eller frihet. Och dels skall det slutligen vara påkallat alt använda
förvaring i stäUel för fängelse till förebyggande av denna fara. Ändring eller
upphävande av förvaring beslutas av domstol efter begäran av
åklagarmyndigheten, anstaltsledningen eller den dömde. Om begäran avslås kan en
ny sådan inle göras förrän efter dt halvår.
Bestämmelserna om förvaring innehåller inga rekvisit
rörande gärningsmannens sinnesbeskaffenhet. I det betänkande av straffdovrådet
(Be-tasnkning om de strafferetlige ssrforanstaltninger, nr 667/1972) som låg
lill grund för lagstiftningen sägs emellertid att det måste antas alt behov av
förvaring huvudsakligen finns i fall där faran för allvarlig kriminalitet har
sin grund i uttalat personlighdsmässiga avvikelser hos gärningsmannen.
Prop. 1980/81:76 83
Som
motivering för sitt ställningstagande anförde straffdovrådet bl. a. följande. 1
flera hänseenden saknar man närmare kunskap om de tidsobestämda påföljdemas
positiva och negativa sidor. En viktig fråga i valet mellan en tidsbestämd och
en tidsobestämd påföljd är möjlighelen av att genomföra olika former av
behandling under straffverkställigheten. Behandling, framförallt då
läkarbehandling, kan emellertid genomföras även inom ramen för ett tidsobestämt
frihetsberövande, fömtsatt att detla inte är för kortvarigt. Frågan huruvida en
tidsobestämd påföljd kan vara motiverad måste bero inte blott på graden av
kriminalitelsrisk hos lagöverträdaren utan ännu mera på vilken art av risk det
rör sig om. Man måste därför göra vissa värderingar av de olika typer av skada
eller annan kränkning som åstadkoms genom straffbara handlingar. För
förmögenhetsbrott som begåtts av karaktärsavvikande återfallsbroltslingar har
i rättspraxis tidsbestämt straff varit den normala påföljden. Straffskaloma
ger också möjlighet till ådömande av tillräckligl långa straff för denna typ av
brottslighet. Något behov av tidsobestämd förvaring av förmögenhetsbrottslingar
finns därför inte. När det däremot gäller alt förebygga fysisk aggression eller
annan kränkning av individens integritet och det rör sig om allvariig fara, kan
man inte räkna med att de vanliga straffsalsema medger en tillräcklig eller
ändamålsenlig reaktion. Våld, hot eller liknande som i sig själv inte skulle
föranleda långvarigt fängelsestraff kan i förbindelse med upplysningarom
gärningsmannens övriga förhållanden och karaktärs-mässiga avvikelser indicera
en risk för grava eller oberäkneliga aggressionshandlingar. Kriterierna
"fara för annans liv, lem, hälsa eller frihet" avser att täcka de
former av fara som det kan vara motiverat att förebygga genom ett tidsobestämt
straff.
Påföljden
förvaring har hittills använts endast i några fä fall om årel.
4.2
Finland
I
Finland tillkom i början av 1930-ialel en lag om internering av farliga återfallsförbrytare.
Denna har senare vid två tillfällen, år 1953 och år 1971, ändrats i väsentliga
hänseenden. Urspmngligen dömdes gärningsmannen försl till ett vanligt
frihetsstraff och därefter, sedan han avtjänat större delen av delta, fattades
beslut av en särskild fängelsedomslol huruvida han skulle fortsätta
anstaltsvistelsen i s.k. tvångsinrättning. Fängdsedomslo-len gjorde sedan en
årlig prövning av del fortsatta intemeringsbehovet. Vid lagens tillkomst hade
man främst avsett att den skulle tillämpas på vålds-brottslingar. En
förutsättning för intemering var att vederbörande skulle vara vådlig för den
allmänna eller enskilda säkerheten. Genom lagändringen år 1953 utvidgades
interneringskriteriema och antalet internerade steg kraftigt. Utvecklingen gick
därhän alt majoriteten av de internerade kom att utgöras av
egendomsbrottslingar. Genom lagändringen år 1971 inskränktes lagens
fillämpningsområde till att gälla dem som gjort sig skyldiga till upprepade
våldsbrott.
Prop. 1980/81:76 84
Internering
kan numera ådömas samtidigt med tidsbestämt frihetsstraff om minst två år för
mord, dråp, grov misshandel, rån eller våldtäkt, varvid grovt våld använts,
mordbrand som förorsakat livsfara, eller annat brott, som ådagalägger grov
våldsamhet eller synnerlig farlighet för annans liv eUer hälsa. Vidare krävs
att den dömde gjort sig skyldig till liknande brott under den tioårsperiod, som
föregått det aktuella brottet. Det skall också framgå av brottet och
tillgänglig utredning om gärningsmannen att han uppenbarligen bör anses
synnerligen farlig för annans liv eller hälsa. Om den dömde verkligen skall
överföras till intemering, avgörs även efter år 1971 av fängelsedomstol. Sedan
strafftiden gått ul skall den dömde skrivas ut på prov, om han inte alltjämt
anses farlig för annans liv eller hälsa. Om så är fallet skall saken prövas på
nylt var sjätte månad. Prövofiden är två år. Lagen tillämpas ytterst sällan och
antalet internerade uppgick år 1976 till 4. Av de 252 internerade som fanns vid
lagändringen beräknades endast 23 uppfylla den nya lagens
interneringskrilerier.
År
1972 tillsattes en straffrättskommitté med uppgift alt planera en reform av
hela strafflagstiftningen. Kommittén avgav i mars 1977 ett principbetänkande.
I betänkandet las uttryckligen avstånd från behandlingsideologin. I ställd
understryks strafflagens allmänpreventiva funktion. 1 fråga om internering
uttalar kommittén att straffsystemet skall vara så klart och överskådligt som
möjligt och att särpåföljder för t. ex. återfallsförbrytare inte kan rekommenderas.
Betänkandet har ännu inte lett fill lagstiftning.
4.3
Norge
Åven
i Norge finns en lidsobestämd påiföljd avsedd för särskill farliga
lagöverträdare, s. k. sikring. Sikringsinstitutet används för två grupper av
lagöverträdare, dels sådana som på gmnd av sinnessjukdom eller sinnesslöhd
inte kan straffas, dels sådana som visserligen bedöms som tillräkneliga, men
som lider av "bristfälligt utvecklade eller varaktigt försvagade
själsförmögenheter". Vidare skall det vara fara för att gärningsmannen på
grund av den psykiska avvikelsen åter skall begå brottslig handling. Sikringen
har tiU syfte såväl att skydda allmänheten mot denna typ av brottslingar som
att tillgodose lagöverträdarens behandlingsbehov. Del förstnämnda syftet är
emellertid det primära.
När
det gäller s. k. tillräkneliga lagbrytare är systemet dubbdspårigt, dvs.
lagöverträdaren döms till sikring jämte ell vanligt straff. Ett förordnande om
sikring innebär att domstolen överlåter till åklagarmyndigheten att vidta
lämpliga åtgärder. Dessa kan bestå i frihetsberövande såsom intagning på
sjukhus, alkoholistanstalt eller, undantagsvis, fängelse. Det kan också
innebära att lagöverträdaren förbjuds att uppehålla sig på vissl ställe, StäUs
under övervakning etc. Sikring skall pågå så länge den befinns vara påkaUad. I
domen fastställs en längsta tid, vanligen fem år. På begä-
Prop.
1980/81:76 85
ran
av åklagarmyndigheten kan rätten genom dom föriänga tiden. Om upphörande före
utgången av längsta tiden förordnar justitiedepartementet. Begäran om
sikringsdom kan också framställas efter det alt den tilltalade blivit dömd
till straff, dock senast inom ett år efler straffets avtjänande.
Sikringsinstitutet
kan användas belräffande alla lyper av lagbrott. Tidigare var det mycket
vanligt att det användes på förmögenhetsbroltslingar, men under senare år har
det huvudsakligen kommit till användning vid våldsbrott. F. n. döms omkring fio
personer årligen lill sikring. De sikrings-dömda har i regel en massiv
kriminell och psykisk belastning.
Sikringsinstitutet
är f.n. under omprövning. År 1974 framlade Slraffe-lovrådet en utredning (NOU
1974: 17) Strafferettslig utilregnelighet og strafferdslige saerreaksjoner. 1
betänkandet föreslås att sikringsinstitutet skall avskaffas och ersättas med
särskilda reaktioner för tillräkneliga resp. otillräkneliga. Tillräkneliga
lagöverträdare bör, enligt straffdovrådet, i största möjliga utsträckning dömas
till tidsbestämt frihetsstraff i fall där frihetsstraff anses nödvändigt. För
vissa allvarligare i lagen uppräknade våldsbrott föreslås emellertid möjUghet
att döma till tidsobestämt straff, förvaring. En förutsättning för ådömande av
förvaring är att gärningen -dråp eller annat allvariigt våldsbrott, våldtäkt
eller annan allvarlig sedlig-helsförbrytelse, frihetsberövande, rån, mordbrand,
sprängning, allvariigt hot eller försök till någon av dessa gärningar - sedd i
samband med lagöverträdarens sinnestillstånd och lidigare kriminalitet ger
anledning anla att han är särskilt farlig för andras liv, lem, hälsa eller frihet.
För andra typer av brott skall förvaring kunna ådömas, om de övriga villkoren
är uppfyllda och lagöverträdaren tidigare har begått eller försökt begå
våldsbrott av sådant slag som nämns i lagen. 1 domen skall fastställas en
längsta tid för förvaringen, högsl 15 år. Rätten kan också bestämma en minsla
tid på längst fem år. Minsta tiden skall kunna förlängas på begäran av
åklagarmyndigheten. Om minsta tid utsatts, skall frågan om frigivning inte
kunna tas upp förrän denna lid utgått. Annars kan en sådan fråga tas upp ett år
efter domen. Om frigivning sker före längsta lidens utgång, skall den frigivne
vara underkastad viss prövotid.
Professor
Chrislie, som särskilt kallals till medlem av straffdovrådet under den
ifrågavarande ulredningen, var skiljaktig så till vida att han gick emot
majoritetens förslag om införande av särreaktioner. (Se närmare härom avsnitt
11.1).
Straffelovrådets
förslag har ännu inle lett till lagstiftning. I en av norska
justitiedepartementet i maj 1978 avlämnad principproposition till stortinget
(St meld nr 104/1977-78) Om kriminalpolitikken diskuteras (s. 129-140)
nuvarande regler om sikring och straffelovrådets förslag. I propositionen anges
inga lösningar men man uttalar (s. 136) att det i huvudsak är departementels
uppfattning all gällande bestämmelser om sikring ger upphov till åtskiUiga
betänkligheter och att straffelovrådets förslag inte undanröjer de
Prop.
1980/81:76 86
viktigaste av dessa. Man räknar med alt senare förelägga
stortinget proposition med förslag i hithörande frågor; förslag som skall
utformas mol bakgrund av den debatt som den ifrågavarande propositionen
beräknas föranleda.
5 Statistiska uppgifter
Antalet intemeringsdomar sedan brottsbalkens tillkomst
framgår av tabell 1. Tabellen' upptar såväl domar varigenom den dömde
meddelats intemering för första gången som domar med förordnande att tidigare
ådömd intemering skall avse också senare lagfört brott (34 kap. I § I BrB).
TabeU
1 TUI intemering dömda under åren 1965-1977
Ådömd första gången
1%5
157
1966
114
1%7
124
1968
110
1969
120
1970
87
1971
66
1972
56
1973
55
1974
34
1975
33
1976
38
1977
31
Å d ö md med st ö d av
Toti
34 kap.
1 § 1 BrB
467
624
486
600
567
691
631
741
603
723
553
640
578
644
547
602
470
504
446
479
374
412
359
390
opaginerad Kontrollera mot PDF
' Del statistiska materialet i detta kapitel är hämtat
från rättsstatistisk årsbok (tabellerna 1-4,7 och 9) saml inlerneringsnämndens
verksamhelsberäuelser (tabellerna 1, 5, 6 och 8). I tabell 9 har uppgifler
även tagits för åren 1%8-1971 ur Den grövre broUsligheten och för åren 1972 och
1973 ur Kriminalstatisuk Del 2.
' För åren 1%5-1972 är siffrorna hämtade ur den officiella
statistiken. Fram till år 1972 redovisades påföljder som ådömdes med stöd av 34
kap. 1 § 1 BrB såsom domar avseende den aktuella påföljden, dvs. i detta fall
intemering, medan för Uden därefter samtliga domar enligl nämnda lagrum
redovisas för sig. Särredovisningen för förordnanden om fortsatt intemering med
stöd av 34 kap. 1 § 1 BrB har därför för år 1973 och senare lagits ur inlerneringsnämndens
verksamhetsberättelser. Nämndens statistik avser lagakraftvunna domar, medan
den officiella stafisUken avser avgöranden i första instans. Några större
skillnader är det dock inte fråga om (jfr tabell 5). Uppgifter för år 1972
saknas.
Under en dryg tioårsperiod har således antalet personer
som för första gången dömts till internering gått ned från i genomsnitt 125
under åren 1965-1969 till drygt eU 30-tal vid mitten av 70-tald. Under senare
år har också - delvis som en följd av denna minskning - antalet förordnanden
enligt 34 kap. 1 § I BrB sjunkit, dock inte så kraftigt som antalet förstagångsdömda.
Den i domen bestämda minsta liden för anstaltsbchandling
uppgår i genomsnitt i drygt hälften av fallen fill 1 år, dvs. lägsta möjliga
lid. TabeU 2 visar fördelningen av minsta liden.
Prop. 1980/81:76 87
Tat>eU 2 I Icriminalvårdsanstalt nyintagna internerade
åren 1965-1977 fördelade efter i domen utsatt minsta tid för l>eliandling i
anstalt
Minsta
lid
1965
1966
1967
1968
1969
1970 1971 1972 1973 1974 1975 1976 1977
lår 2 år
>2år Summa
77 47 31
155
62 48 14
124
58
33
25
116
67
30
22
119
57
43 38 28 18 25 12 11 11
25
22 9 18 21 10 4 14 12
28
15 5 8 10 2 8 8 7
110
80 52 54 49 37 24 33 30
Nägon statistik över hur länge anstaltsvistelserna
faktiskt varar finns inle, men enligt inlerneringsnämndens praxis sker
överförande till vård utom anstalt, om vederbörande inte begått nya brott eller
på annat sätt har misskött sig, regelmässigt i nära anslutning till minsta
tidens utgång (se närmare härom avsnitt 6.3).
Återfall i brott är mycket vanligl hos
intemeringsklientelet. Detta illustreras av tabelierna 3 och 4.
Tai>eU 3 ProcentueU andel äterfaU i grövre brott under
en 3-årsperiod bland personer som dömts tiU internering för grövre brott åren
19661971'
1%6
1967
1%8
1%9
1970
1971
81
79
79
80
79
79
TabeU
4 Antal återfaU under en 5-äresperiod för personer som dömts tUl intemering
r6r grövre brott år 1969"
Antalet
dömda Därav som återfallit 1 gång 2 ggr
3 el.
fl. ggr.
Totala antalet återfallit absoluta tal
personer som procent
603
139
124
256
519
86
' Beträffande definition av "grövre brott", se
rättsstatistisk årsbok 1977 s. 233. Siffran avser det faktiska antalet
personer som har dömts. I tabell 1 har den som dömts flera gånger under året
räknats en gång vid varje lagföring.
Vid läsningen av labellema bör observeras alt i
statistiken ingår även personer som dömts fill fortsatt internering med stöd av
34 kap. BrB och alltså redan återfallit i brott en eller flera gånger efler den
urspmngliga intemeringsdomen.
Av den officiella statisfiken framgår inte i hur många
fall nytt brott föranlett återintagning av internerad som överförts tiU vård
utom anstah.
Uppgifler som närmare belyser tillämpningen av 34 kap. 1 §
1 BrB (dvs. förordnande att tidigare ådömd internering skaU avse även nya
brott) kan emellertid hämtas ur intemeringsnämndens verksamhetsberättelser, se
tabeU 5.
Prop.
1980/81:76
TabeU
5 Intemeringsdomar enUgt 34 kap. 1 § 1 BrB åren 1968-1977
Anstaltsintagna
Vårdade utom anstalt
Ny minsta tid
Återintagning med
Ej åter-
Totalt
ny minsla tid
intagning
utsatt/ej
utsatt
utsatt/ej
utsatt
1968
129
70
371
44
614
1%9
141
77
275
72
45
610
1970
127
69
241
64
58
559
1971
156
62
210
77
77
582
1972
-
-
-
-
1973
131
60
219
48
89
547
1974
90
44
168
60
108
470
1975
82
47
173
46
98
446
1976
72
45
137
39
80
373
1977
73
38
123
41
84
359
Av
tabeUen framgår att, såvitt gäller anslaltsintagna som dömts för nya brott, ny
minsta tid utsatts i 60-70% av fallen. Beträffande dem som vid tiden för det
nya broUet vistats utom anstalt har återintagning skett i omkring 80 (66,1
-89,3) % av fallen. Under senare år har antalet återintag-ningar procentuellt
minskat. 1 de fall återintagning skett har ny minsla lid genomgående utsatts i
omkring 80% av fallen.
Återintagningar
med stöd av 30 kap. 12 § BrB kan, som fidigare har nämnts, bero dels på att vederbörande
gjort sig skyldig till brott för vilket åtal inte har väckts, dels på andra
former av misskötsamhet. Antalet återintagningar med stöd av paragrafen framgår
av tabell 6.
TabeU
6 Återintagningar i anstalt med stöd av 30 kap. 12 § BrB åren 1968-1977
>.«,.---- 0----- g,
1968
56
1973
3
1%9
54
1974
6
1970
25
1975
2
1971
21
1976
2
1972
10
1977
1
Antalet
åtalsunderlålelser är okänt, men av interneringsnämndens verksamhetsberättelser
framgår att nämnden tillstyrkt ålalsunderlålelse i omkring 300 fall åriigen
under åren 1970-1972. Därefter har antalet minskat och de senaste åren
understigit 200. (Siffroma för åren 1976 och 1977 var 124 resp. 130). I ungefär
lika många fall åriigen har nämnden tillstyrkt aU åtal sker. Nedgången av
antalel yttranden om åtalsunderiåtelser sammanhänger givetvis med minskningen
av antalet internerade. Enligt gällande praxis kommer ålalsunderlålelse inte
ifråga, om det anses troligt att domstolen vid åtal skuHe bestämma ny minsta
tid. (Jfr. tabeU 5, som visar att domar med beslut om återintagning enligt 34
kap. 1 § 1 BrB i stor utsträckning också innehåller föreskrift om ny minsta
anstaltslid. Vidare förutsätter åtalsunderiåldse i regel att brottet är
erkänt.
I
tabell 7 redovisas genomsnittligt antal inlemerade på anstalt resp. inom fri
vården.
TabeU
7 GenomsnittUgt antal internerade i
anstalt
och inom frivården åren 1968-
1977
1%8
1969 1970 1971
1972
1973 1974 1975 1976
1977
Anstalt Frivård
Totalt
748 758 684 609 687 685
728 730
1435
1443 1412 1339
526
495 378 307 269 750 688 663 609 532
1276
1183 1041 916 801
255 467
722
Av
tabell I framgår att antalet intemeringsdomar gått ned från 741 år 1968 till
390 år 1977 eUer med 47%. Nedgången motsvaras väl av siffrorna i tabell 7 för
intemeringsklientelets genomsnittliga storlek nämnda år, nämligen 1 435 resp.
722 eller en nedgång med 50%. Förändringen är särskilt påtaglig beträffande
anstaltsklientelet där den uppgår till 66%. På frivårds-sidan är nedgången
endasl 32%. Förklaringen torde vara att frigivnings-praxis blivit mera liberal
och återintagning sker mer restriktivt.
Av
intemeringsnämndens verksamhetsberättelser framgår hur många fall årligen
interneringspåföljden har upphört genom nämndens beslul, dvs. i regel efter
omkring tre års sammanhängande övervakning, och i hur många fall den utgått
försl efter längsta tiden, dvs. fem år. Intemering kan vidare undanröjas av
domstol enligt 34 kap. 1 § 3 BrB ejler upphöra genom vederbörandes död. Dessa
siffror framgår av tabell 8.
TabeU 8 Intemeringspåfödens upphörande åren 19681977
1968
1%9
1970
1971
1972
1973
1974
1975
1976
1977
Genom
nämndens beslut
74
86
94
%
104
148
146
101
101
100
Efter
längsta liden
6
4
6
8
9
6
6
12
11
6
Genom
undanröjande av domstol
9
7
5
7
16
14
6
14
5
5
Antal
avlidna klienter
26
18
7
13
17
14
12
17
28
15
Den
brottslighet som omfattas av domar fill intemering framgår av tabell 9. Till
förmögenhetsbrott har räknats tillgreppsbrolt, bedrägeri och annan oredlighet,
gäldenärs- och skadegörelsebrott, förskingring och annan trolöshet.
Våldsbrotten avser mord, dråp, misshandel, brott mot frihet och frid saml våld
mot tjänsteman. Redovisningen avser huvudbroll, dvs. dd med hänsyn till
straffskalan aUvarligaste brottet. Såsom framhållits i nol till tabell 1 har
förordnanden om fortsatt intemering med stöd av 34 kap. 1 § I BrB fram till år
1971 redovisats som intemering, medan därefter endast nydömda upptagits i statistiken.
Narkotikabrott har särredovisats från år 1972.
Prop.
1980/81:76 90
TabeU
9. Huvudbrott för till intemering dömda under åren 1968-1977
Förmögen-
Vålds-
Sexual-
Övriga
Därav nar-
Totalt
helsbrott
brott
brott
brott
kotikabrott
I%8
638
64
8
31
_
741
1969
588
60
6
69
-
723
1970
537
64
5
34
640.
1971
520
72
2
50
644 '
1972
44
9
-
3
2
56
1973
44
8
2
1
1
55
1974
27
5
2
-
-
34
1975
18
9
2
4
3
33
1976
22
10
3
3
3
38
1977
19
7
-
5
2
31
Av
tabeU 9 framgår tydligt att formögenhetsbrotten är helt dominerande. I mer än
80% av fallen är ett förmögenhetsbrott huvudbrott. Sexualbrotten är mycket få
och våldsbrotten utgör för åren 1%8-1971, då förordnanden enligt 34 kap. 1 § 1
BrB ingår i statistiken, omkring 10%. Av de 247 personer som under åren
1972-1977 dömdes till intemering första gången hade 48 dömts för våldsbrott
varav 11 för mord, 3 för dråp och 21 för grov misshandel. Av de 174 domarna för
förmögenhetsbrott avsåg 39 rån eller grovt rån och 76 grov stöld.
6 Närmare om de internerades brottslighet,
liälsotillstånd ocli sociala förhållanden samt behandlingen av dem
Under
de senaste decennierna har gjorts flera undersökningar av de internerade
(tidigare förvarade). Säkerhetsanstaltsutredningen har i sitt betänkande (SOU
1953: 32) som bUaga en undersökning av förvarings- och intemeringsklientelet.
Samma klientel har behandlats i Karl-Erik Thörn-qvists avhandling "Svåra
återfallsbroltslingar" från år 1%6. Vidare finns ett avsnitt om de
internerade i den statistiska utredning angående kriminalvårdens
anslalsklientd som har tagits in som bilaga i ett av kommittén för
anstaltsbehandling inom kriminalvården (KAIK) avgivet betänkande (SOU 1971:74)
Kriminalvård i anstalt.
En
redogörelse angående de 35 personer beträffande vilka intemeringsnämnden år
1974 tillstyrkt intemering och som därefter dömts till sådan påföljd har fogats
till denna promemoria som bilaga 1. Flertalet av dessa 35 personer har dömts
fiU intemering under samma år. Undersökningsmaterialet har bestått av
interneringsnämndens akter. SlutUgen finns upplysningar om
intemeringsklientelet att hämta i interneringsnämndens verksamhetsberättelser,
i den officiella brottsstatisfiken och, inte minst, från dem som arbetar
"på fältet".
Samtliga
undersökningar ger vid handen att intemeringsklientelet typiskt sett består av
personer som före intemeringsdomen gjort sig skyldiga
Prop. 1980/81:76 91
till
upprepad brottslighet och som efter den första domen lill intemering vanligen
återfallit i brott. Majoriteten är förmögenhetsbrottslingar. Åldern vid första
dom till intemering ligger i de allra flesta fall mellan 30 och 40 år. De
flesta kommer från miljöer som måste betecknas som socialt otiUfredsstäUande.
De har i regel mer eller mindre uttalade psykiska avvikelser, och missbruk av
alkohol och narkotika är vanligt. Trots ati man finner gemensamma faktorer hos
intemeringsklientelet i samtliga undersökningar kan man ändå konstatera vissa
förändringar. I det följande lämnas en närmare redogörelse för de olika
undersökningarna i anslulning till en uppdelning på olika relevanta faktorer.
6.1
Brottslighet
Av
säkerhdsanstaltsutredningens uppgifter framgick bl.a. följande. Av de 433
personer som år 1953 var intagna för förvaring (429) och intemering (4) hade
som huvudbrott 74% gjort sig skyldiga till stöld, 14% till bedrägeri och
liknande brott, 5% fill sedlighetsbrott och 7% till våldsbrott inbegripet rån
(ett brott som i den officiella statistiken registreras som förmögenhetsbrott).
Av de sammanlagt 32 våldsbrotlslingarna hade 3 dömts för mord, 6 för mord-
eller dråpförsök, 10 för misshandel, 12 för rån eller rånförsök. Om man log
hänsyn till även s. k. bibrotl hade 17% gjorts sig skyldiga till våldsbrott.
Utredningen gjorde också ett försök att sammanfatta varje enskild interns
kriminalitetsbild, sådan den framträdde i hans samlade brottskarriär. Man kom
då fram fill att 78% var huvudsakligen tjuvar, 13 % bedragare, 4%
sedlighetsbrottslingar och 5% våldsbrottslingar. De provutskrivna företedde en
likartad bild, dock var procenten våldsbrottslingar bland dessa något lägre.
Utredningens uppgifter om återfallsfrekvens, hänförde sig till interner som
utskrivits åren 1944 1949. Under en observationstid av lägst 4 och högst 9 år
hade 68% återfallit i brott.
Törnqvists avhandling
behandlar ett urval av en fioårspopulation av föstagångsförvarade under åren
1946-1955. Urvalet är emellertid inte slumpmässigt utan har dikterats av
författarens syfte att göra en jämförelse mellan en gmpp som efter första
provutskrivningen ej återfallit i brottslighet eller annan asocialitet och en
gmpp som efter provutskrivning återfaUit upprepade gånger i känd brottslighet.
Tömqvist har försökt göra en klassi-fikation av huvudbrottstyp beträffande de
två gmpperna, baserad på den totala kända brottsligheten fram tiU tiden för
första domen fill säkerhetsanstalt. För båda gmpperna var förmögenhetsbrott
den vanligaste huvudbrottstypen. Denna typ av brottslighet var emeUertid
signifikant högre i den gmpp som återfallit. Tömqvist konstaterade vidare att
kriminaliteten hos de internerade i hög grad var polymorf, dvs. blandad.
Den tvärsnittsundersökning
som gjordes på uppdrag av KAIK hade till syfte att kartlägga kriminaliteten
under 1%0-talet. Undersökningen innehåller en statistisk kartläggning av
anstaltsklientelet en viss dag, den 26
Prop.
1980/81:76 92
januari
1969. Den avsåg 669 inlemerade. 60% av samfiiga var övertygade om
tillgreppsbroH, medan omkring 10% dömts för brott mot liv och hälsa. Den
tidigare broftsligheten bestod för 78% av dem av tillgreppsbrolt, medan 10%
tidigare hade gjort sig skyldiga tiU våldsbrott. Samtliga internerade hade
tidigare gjort sig skyldiga till någon form av brottslighet.
Av
framställningen i avsnitt 5 framgår att förmögenhetsbrotten aUtjämt är
dominerande hos intemeringsklientelet. Under senare år (1972-1977) uppgår
andelen våldsbrott bland de nydömda tUl 19%. Härtill kommer att 39 av de 174
domarna för förmögenhetsbrott avsåg rån eller grovt rån. Andelen huvudbrott som
innehöll något slag av våld eller hot uppgick sålunda till 35 %, en klar ökning
i förhållande tiU tidigare år. Vidare kan man konstatera aft sedlighetsbrotten
alltjämt är få (2-3 domar per år) liksom att det är relativt ovanligt att
narkotikabrott föranleder intemering (likaledes 2-3 domar per år). Såsom
iUustreras av tabellerna 3 och 4 är återfallsfrekvensen hos internerade mycket
hög. Av en uppföljning av dem som dömts för grövre brott år 1971 under en
3-årsperiod framgår att återfallsfrekvensen är högre beträffande
förmögenhelsbrott (81 %) än vid bron mot person (72%).
I
bilaga 1 återfinns en beskrivning av 35 personer beträffande viUca
intemeringsnämnden år 1974 tiUstyrkt internering och som därefter dömts till
sådan påföljd. Flertalet av dessa har dömts under samma år. Uppföljningen
avser tiden fram tiU den I juli 1978. SåviU gäller brottslighet framgår att 28
av de 35 dömts för förmögenhetsbrott som huvudbrott. Av dessa har emellertid 8
dömts för rån eller grovt rån. Av de övriga har 4 dömts för misshandel, 1 för
dråpförsök och 2 för otukt med bam. Om man inkluderar otuktsbrotten har 15 av
de 35 dömts för huvudbroll som innefattar övergrepp mol person. Samtliga har
gjort sig skyldiga till dl flertal tidigare brott. Av dem som dömts för
våldsbrott inkl. rån har 10 personer tidigare dömls för sådana brott. De 2 som
dömts för otukt har också lidigare dömts för liknande brott. 24 av de 35 har
återfallit i brott som föranlett återintagning, de flesta inom loppet av de
närmaste sex månaderna efter övergången tiU vård utom anstalt. Av de 11 som
inte återfallit har interneringen upphört i eft fall och 3 har avlidit. För dem
som inte återfallit har vården utom anstalt pågått i ett fall under 2 1/2 år, i
två fall under 2 år, i ett fall under 1 år, i ett fall under 10 månader och i
ett faU under ett halvt år. I ett faU hade vederbörande frigivits strax före
den 1 juli 1978.
Av
en specialstudie som utförts inom Brottsförebyggande rådet (BRÅ) rörande dem
som dömts tiU intemering år 1976 framgår följande.' Beträffande de 38 personer
som år 1976 för första gången dömdes tiU intemering var huvudbrottet
förmögenhetsbrotl i 22 faU, varav i 6 faU rån eller grova
'
Siffrorna rörande dem som dömts till fortsatt intemering med stöd av 34 kap. I
§ I BrB överensstämmer inte hell med tabell 5 beroende på att BRÅ :s siffror
avser domar i första instans, medan intemeringsnämndens, som fidigare har
framhållits, avser lagakraftvunna domar.
Prop. 1980/81:76 93
rån.
10 av de förstagångsdömda hade gjort sig skyldiga tiU våldsbrott, 3 till
sedlighetsbrott och 3 till narkotikabrott. Av dem som begått brott medan de var
intagna i anstalt för avtjänande av interneringsslraff hade 102 begått
förmögenhetsbrotl, varav 8 rån, 14 hade begått våldsbrott, 5 narkotikabrott
och 5 trafikbrott. Av dem som vårdats utom anstalt och på grund av nya brott
dömdes till återintagning hade 138 gjort sig skyldiga lill förmögenhetsbrott,
varav 8 rån, 24 hade dömts för våldsbrott, 1 för sexualbrott, 12 för
narkotikabrott och 2 för trafikbrott.
Av
de 38 nyssnämnda förstagångsdömda år 1976 hade, om man räknar rån som
våldsbrott, 22 dömts för annat än förmögenhetsbrotl. Däremot utgör
formögenhetsbrotten den hell dominerande kriminaliteten för dem som har begått
brott under anstaltstid eller i samband med vård utom anstalt.
Sammanfattningsvis
kan man konstalera en klar procentuell ökning under senare år för brott med
våldsinslag bland den kriminalitet som föranlett internering. Förklaringen är
sannolikt att man numera i ökad utsträckning undviker att döma till internering
för mindre allvarliga förmögenhetsbrotl.
6.2
Hälsotillstånd och sociala förhållanden
De
flesta av dem som döms till intemering första gången är vid domen i åldrarna
över 30 år. Av dem som under åren 1965-1974 nyintagits för internering var
sålunda 6% 21-24 år, 31% 25-29 år, 44% 30-39 år och 19% 40 år eller mera. Av de
87 personer som under åren 1975-1977 nyintogs var 3 i åldrarna 21-24 år, 24 i
åldrama 25-29 år, 46 i åldrarna 30-39 år 14 40 år eller mera. Detta innebär att
det under senare tid har skett en viss förskjutning mot åldersgruppen 25-39 år,
som numera alltså inrymmer 80% av förstagångsklienleld.
Så gott som alla
undersökningar som gjorts belräffande internerade visar alt det rör sig om dl
klientel med bristande stabilitet i uppväxtmiljön, tidiga beteenderubbningar
och bristande social anpassning i vuxenlivet. Ofta har de psykiska störningar.
Vidare är alkohol- och narkotikamissbruk ytterst vanligt.
Tömqvist
gjorde på uppdrag av säkerhetsanstaltsutredningen en genomgång av dem som år
1953 undergick förvaring. Han konstaterade att de i flertalet fall hade haft en
ogynnsam uppväxttid och att många mycket tidigt visat beteenderubbningar. 77%
kunde betecknas som fysiskt friska. Med det psykiska hälsotillståndet var det
betydligt sämre ställt. Sålunda hade 31 % någon gång vårdals på psykiatrisk
klinik, sinnessjukhus eller sinnessjukavdelning inom fångvården. Omkring 20%
kunde betecknas som un-derbegåvade. Del psykiatriska vårdbehovet bedömdes vara
mycket stort. 80% missbmkade sprit. Sammanfattningsvis uttalade Tömqvist att så
gott som samtliga förvarade kunde karakteriseras som "kriminella psykopater".
Prop.
1980/81:76 94
I KAlK:s ovannämnda kartläggning av 1969 års
anslaltsklientel fastslogs också att många av de internerade haft en instabil
uppväxtmiljö. Bara 10% hade högre skolutbildning än folkskola. Hälften hade
gjort militärtjänstgöring. Övriga hade i slor utsträckning frikallals på grund
av psykiska besvär. Omkring 70% hade tidigare varit föremål för såväl åtgärder
av icke frihetsberövande karaktär som anslaltsvård. Endast 12% var gifta. Vid
det senaste brottet hade en tredjedel haft arbete och bostad, en tredjedel
saknat arbete men haft fast bostad och återstående tredjedel saknat såväl
arbete som bostad. Det fysiska tillståndet betecknades för 80% som gott, 45%
kunde anses vara missbmkare. Av dessa var 220 alkoholister, 41 narkomaner och
33 missbrukade såväl sprit som narkotika.
I
kriminalvårdsberedningens betänkande (SOU 1972:64) Kriminalvård fmns vissa
uppgifter om intemeringsklienldd inom frivården. Sålunda sägs del där att man
räknat med att omkring 75-80% av inlerneringsklientelel var alkoholmissbmkare.
Vidare framgår alt bostadssituationen för de internerade var mycket dålig.
Enligt en undersökning hade sålunda endast 10% egen bostad. En annan i
betänkandet redovisad undersökning angående internerade i Göteborg visade att
endast en tredjedel levde av arbetsinkomst, medan en tredjedel levde på
socialhjälp. 12% var pensionärer, med en medelålder på 53 år.
Av den i
bilagan 1 redovisade genomgången av 1974 års internerade framgår beträffande
deras psykiska hälsotillstånd bl.a. följande. 23 av de 35 har i läkarutlåtande
betecknats som alkohol- och/eller narkotikamissbrukare. Av dessa missbrukade
10 alkohol, 4 narkotika och 9 såväl alkohol som narkofika. Hälften - 17
personer - har betecknats som karaktärsavvikande, psykopater, eller, med en
modemare diagnos, persona patholo-gica, 3 har uppgetts lida av neuroser och 2
har ansetts vara underbegåvade. Majoriteten av dem som åsatts någon av dessa
psykiatriska diagnoser har dessulom noterats som missbmkare. Endast 6 personer
har betecknats såsom vare sig psykiskt avvikande eller missbrukare. Dessa 6 har
alla gjort sig skyldiga till allvarliga förmögenhetsbrott (2 har dömls för
postrån och de övriga 4 för omfattande bedrägerier).
Åtskilliga av de drag som utmärker intemeringsklientelet -
dålig uppväxtmiljö, alkohol- eller narkotikamissbmk samt psykiska avvikelser
-återfinns också hos många av dem som döms till tidsbestämda frihetsstraff. Det
måsle dock fastslås att de inlemerade - i vart fall det äldre klientelet i
högre grad än anstallsklienlelet i övrigt präglas av psykiska och sociala
skador. Enligt uppgifi från intemeringsnämnden och kriminalvårdspersonal visar
emellertid de senaste årens utveckling att de yngre nydömda internerade, vilka
ofta fått långa minsta tider för grova brott, är mindre socialt utslagna och
psykiskt störda än det äldre klientelet. Samtidigt finns en tendens hos
domstolarna att döma äldre internerade som begår mindre allvarliga brott till
skyddstillsyn eller fängelsestraff i stället för återintagning lill
internering. Allmänt kan sägas att, med hänsyn till att fängelse-
Prop. 1980/81:76 95
klientelet
blivit allt mera belastat, skiUnaden mellan internerings- och fängelsedömda i
förevarande hänseenden i dag torde vara avsevärt mindre än lidigare. Man bör i
sammanhanget också beakta att läkamndersökning (§ 7-intyg) är en fömtsättning
för ådömande av intemering. I realiteten föregås intemering ofta av en
fullständig rättspsykiatrisk undersökning. Interneringsgruppens psykiska tillstånd
blir därför bättre belyst än den övriga anstaUspopulationens.
6.3
Anstaltsplacering, behandling och frigivning
Behandlingen
av förvarade och internerade försiggick urspmngligen i särskilda
säkerhetsanstalter. Från början var fångvårdsanstalten i Norrköping den enda
säkerhetsanstalten. År 1940 togs HaU-anstalten i bmk. Denna anstalt är den enda
som byggts direkt för förvarings- och intemeringsklientelet. Hall byggdes med
både slutna och öppna avdelningar och goda möjligheter till sysselsättning.
Sålunda fanns både tvätteri- och snickerilokaler. Vidare sysselsattes de
intagna med jordbraks-, skogs- och trädgårdsarbete. Då intemeringsklientelet
efter ikraftträdandet år 1946 av 1937 års lagstiftning väsentligt ökade i antal
togs också fångvårdsanstal-tema i Karlstad, Kalmar och Västervik i bruk som
säkerhetsanstalter. Vidare fanns vissa kolonier. Behandlingen av intagna på
säkerhetsanstal-tema avvek i vissa hänseenden från vad som gällde för andra
anstaltsintagna. Enligt lag skulle sålunda behandlingen av forvarade utformas
efter hörande av psykiater. Medicinska och psykiatriska synpunkter kom också
alt spela en stor roll vid planläggning av anstaltsbehandling och eftervård.
Möjlighet till permission för de förvarade infördes först år 1946.
Säkerhetsanstaltsutredningen
förklarade i sitt betänkande år 1953 att behandlingsresursema för de forvarade
var otillräckliga. Man konstaterade att det rådde en besvärande arbetsbrist på
vissa anstalter, vilket var särskilt olyckligl med hänsyn till det påfallande
behovet av arbetsträning för detta klientel. Vidare uttalade man att de
förvarade, som var socialt tungt belastade och till övervägande del bestod av
abnorma personer, uppenbarligen behövde ständig psykiatrisk tillsyn samt att
det fanns ringa möjligheter att erhålla adekvat sådan. Vidare påtalades brister
i öppenvården. Utredningen föreslog att man skuUe koncentrera klientelet till
en enda anstalt - Hall - som skulle uppdelas på skilda avdelningar.
Behandlingen borde ha en i första hand medicinsk inriktning och anstalten borde
utrustas med såväl lokaler som en personalstab som kunde tillgodose de medicinska
önskemålen.
En
viss upprustning av Hallanstalten, med bl.a. en medicinsk avdelning, kom till
stånd. Antalet läkare- och psykologtjänster blev emellertid, jämfört med
utredningens förslag, klart otillräckligt och planema kom inte att
förverkligas.
I
kriminalvårdsberedningens betänkande år 1972 konstaterades all man
Prop.
1980/81:76 96
för
många av de inlemerade måste ställa särskilda krav på säkerhet, skydd och
behandling med hänsyn tUI den intagnes psykiska tiUstånd. För andra internerade
återigen hade påföljden valts mera på gmnd av den dömdes upprepade återfaU i
brott än av de skäl som nyss sagts. För de sistnämnda var
behandlingssituationen i stort sett densamma som för den stora gmppen av
fängelsedömda. Skillnaden meUan de båda från behandlingssynpunkt olika
klientelgmppema var enligt beredningen mera en fråga om antalet brott än om
arten av brottslighet. Det väsentliga var att båda grupperna fanns företrädda
såväl bland internerings- som bland fängelseklientelet. Utredningens förslag
utmynnade också i att man skulle skapa ett anstaltssystem som oavsett ådömd
påföljd skapade gynnsammast möjliga fömtsättningar för den frigivnes
anpassning till samhällslivet. Vid kriminalvårdsreformens genomförande den 1
juli 1974 avskaffades special-anstalterna för de internerade.
Enligt KvaL skaU den som
undergår internering placeras företrädesvis i riksanstalt. När så behövs för en
ändamålsenlig förberedelse av övergång fill vård utom anstalt fär han överföras
fiU lokalanstalt (6§). Beträffande den som undergår intemering med en minsta
tid av ett år eller mer skall frågan om överförande till lokalanstalt prövas
senast fyra månader före den dag överförande fiU vård utom anstalt tidigast kan
ske. (10§ kungörelsen [1974: 248] med vissa föreskrifter rörande tillämpningen
av KvaL).
Enligt
7§ tredje stycket KvaL i dess lydelse fr.o.m. den 1 januari 1979 (prop.
1978/79: 62, JuU 1978/79: 115 rskr 1978/79: 90) skall den som döms fill
internering med minsta tid av två år eller mer placeras i sluten anstalt, om
det med hänsyn till att han saknar fasl anknytning Ull riket eller till arten
av hans brottslighet eller eljest kan befaras att han är särskilt benägen att
avvika och fortsätta en brottslig verksamhet av särskilt allvarlig karaktär.
Placering i öppen anstalt kan dock ske, om det krävs för ändamålsenlig
förberedelse av överföring till vård ulom anstalt eller om det eljest föreligger
synnerliga skäl för en sådan placering. För denna kategori gäller också att
korttidspermission får beviljas endast om synnerliga skäl föreligger. (32 §
KvaL). I övrigt kan intemerad beredas permission på samma villkor som andra
anstaltsintagna. Han kan sålunda förutom korttidspermission erhålla s.k.
frigivningspermission för förberedande av övergång till vård utom anstalt. Han
får dock inte erhålla sådan permission före den dag då överförande till vård
utom anstalt tidigast kan ske. Vidare kan han enligt 34 § KvaL, om särskilda
skäl föreligger, få tillstånd att vistas utanför anstalt för all bli föremål
för särskilda åtgärder som kan antas underlätta hans anpassning i samhället.
Enligt samma regler som gäller för övriga intagna kan också intemerad fä
möjlighd till s. k. frigång (11 § KvaL).
Intagna
som avses i 7§ tredje stycket KvaL - s.k. 7:3:or - utgörs främst av
lagöverträdare som ägnat sig åt organiserad eller systematisk kriminell
verksamhet av särskilt samhällsfarlig natur, inte sällan med internationell
anknytning t.ex. grov narkofikabrottslighet. Fr.o.m. år 1979
Prop.
1980/81:76 97
avses
bestämmelsen, efter tidigare nämnd lagändring, i något ökad utsträckning
omfatta även intagna som har ägnat sig åt organiserad eller systematisk
kriminell verksamhet av särskilt samhällsfarlig art utan att brottsligheten har
intemationell anknytning eller avser grova narkotikabrott. Som exempel nämns
väpnade bank- eller postrån samt annan förmögenhetsbrottslighet vid vilken
gärningsmannen visat hänsynslöshet t. ex. genom att använda sprängmedel.
F.
n. placeras de allra flesta intemeringsdömda på någon av de slutna
riksanstaltema Hall, Kalmar eller Norrköping. På dessa anstaUer vistas även
fängelsedömda med jämförelsevis långa straff. För den som tidigare har dömts
till intemering och har kortare minsta tid än ett år kan placering på
lokcilanstalt ifrågakomma, såvida inte vederbörande anses farlig eller
rymningsbenägen. Slutligen har man en gmpp internerade med verkligt långa
minsta tider som av säkerhetsskäl är placerade på specialavdelningarna vid Kumla-,
Hall- och Norrköpingsanstalterna.
Korttidspermission
beviljas enligt krinimalvårdsstyrelsens praxis för internerade liksom för
fängelsedömda i regel efter fyra månaders anstaltsvistelse för dem som är
intagna på lokalanstalt eller öppen riksanstalt. För dem som är intagna på
sluten riksanstalt gäller en motsvarande kvalifikafionslid av sex månader.
Fråga om permission prövas beträffande intagen i lokalanstalt av regionchef och
beträffande intagen i riksanstalt av styresmannen för anstalten. När det gäUer
inlemerade med en minsta tid av två år, liksom intagna som dömts till fängelse
i lägst två år prövas frågor om korttidspermission av kriminalvårdsstyrelsen så
länge han vårdas på sluten anstalt. Några fasta regler har man inte i dessa
fall. Avgörandet är helt beroende på en samlad bedömning av omsländighetema i
det särskilda fallet.
Frågor
om vistelse utom anstalt enligt 34 § KvaL prövas av intemeringsnämnden. Under
åren 1974-1977 har sådan vistelse beviljats för internerade i resp. 5, 38, 30
och 37 fall. I regel har besluten avsett placering på hem för behandling av
alkolhol- och narkotikaproblem. Erfarenheten av
sådan
placering beträffande detta ofta svårt nedgångna klientel kan sägas
t vara måttligt
goda från rehabiliteringssynpunkt. Syftet bakom besluten
torde
också i många faU ha starka humanitära inslag.
Överförande
fill vård utom anstalt föregås i regel av frigivningspermission. Avsikten med
detta är dels att underlätta för den intagne att ordna sina förhållanden inför
frigivningen, dels att pröva om tidpunkten är lämpUg för överförande till vård
utom anstalt. Såväl frigivningspermission som överförande tiU vård utom anstalt
beslutas av interneringsnämnden. I regel brukar emellertid intemeringsnämnden
utnyttja sin befogenhet att överlåta till övervakningsnämnden att närmare
bestämma dag för övergången med angivande av den tidigaste dag den får ske.
Samtidigt bmkar övervakningsnämnden få bemyndigande att bevilja
frigivningspermission. Överföring fill vård utom anstalt initieras av
övervakningsnämnden som före utgången 7 Riksdagen 1980181. 1 saml. Nr 76
Prop.
1980/81:76 98
av
minsta tiden och därefter minst var sjätte månad skall pröva frågan och, om den
anser att sådan överföring bör ske, hemställa om detta hos interneringsnämnden.
Ärendet kan också tas upp av övervakningsnämnden på begäran av den intagne. I
sådant faU skall nämnden hänskjuta frågan till interneringsnämnden med eget
yttrande.
Det
är ingalunda ovanligt att frigivningspermissioner avbryts därför att den
internerade begår nya brott. Vidare förekommer det att permissioner avbryts på
gmnd av andra former av misskötsamhet, t.ex. sprit- eller narkotikamissbruk,
dålig kontakt med övervakaren, underlåtenhet att söka arbete eller sköta
erhållet sådant etc. I sådana fall brukar ny frigivningspermission dock
beviljas inom relativi kort tid.
Överförande till vård utom
anstalt sker i regel i anslutning till utgången av minsta tiden. Bland
omständigheter som kan föranleda annan bedömning kan nämnas rymningar,
misskötta permissioner eller annan misskötsamhet inom anstalten. Förlängning
kan också ske, och sker regelmässigt, i fall då vederbörande under anstaltstid
begått brott som efter beslut om ålalsunderlålelse inte föranlett åtal eller
också prövats av domstol utan att domstol förlängt minsta tiden. Enligt
nämndens praxis sker förlängning i sådana fall dock inte med längre tid än
högst sex månader, eller den kortaste minsta fid domstolen kan bestämma med
stöd av 34 kap. 9 § BrB. I enstaka faU när vederbörande anses farlig,
förekommer det att man föranstaltar om psykiatrisk undersökning av den intagne
före överförandet till vård utom anstalt. Detta gäller främst
sexualbrottslingar eller våldsbrottslingar som begått upprepade brott under
alkoholpåverkan. 1 vissa fall har såväl permissioner som överförande tiU vård
utom anstalt gjorts beroende av t. ex. antabusbehandling.
Även för dem som överförts
till vård utom anstalt ställs givetvis vissa krav beträffande skötsamhel.
Numera förekommer del dock ylterst sällan att återintagning i anstalt sker på
gmnd av misskötsamhet som inte består i återfall i brott (jfr tabell 6).
Övervakningstiderna för de internerade är i regel långa, i de flesta fall tre
år (jfr tabell 8).
7
GäUande bestämmelser om villkorlig frigivning av fängelsedömda, m. m.
Av
intresse vid en jämförelse mellan fängelse och intemering (se avsnitt 8) är bl.
a. de faktiska anstaltstidema i relation fill den brottslighet som olika domar
omfattar. För de fängelsedömda kommer här reglema om vUUcorlig frigivning in i
bilden. Med hänsyn tiU att den brottslighet som föranleder intemering som regel
skulle ha föranlett fängelse i ett år eUer mer, om den påföljden i stället hade
valts, är det kriminalvårdsnämndens praxis i ärenden om viUkorlig frigivning
som här är av intresse. Det är
Prop. 1980/81:76 99
nämligen
kriminalvårdsnämnden som prövar frågor om villkorlig frigivning beträffande dem
som dömts tiU fängelse i mer än ett år.
Villkorlig frigivning fär
ske sedan två tredjedelar av strafftiden har avtjänats eller, om särskilda skäl
föreligger, sedan halva tiden har avtjänats i anstalt. Villkorlig frigivning
kan dock inte komma i fråga för dem som avtjänar kortare straffan fyra månader.
(Förslag om en sänkning av denna tid till tre månader har förelagts riksdagen i
samband med förslaget om avskaffande av ungdomsfängelse.) För den som
villkorligt friges skall fastställas en prövotid. Den sk?U vara minst ett eller
högst tre år eller, om återstående strafftid överstiger tre år, högst fem år.
Under prövotiden står den frigivne enligt huvudregeln under övervakning. Härom
kan dock bestämmas efter vad som befinns erforderligt. I samband med beslut om
villkoriig frigivning kan meddelas vissa föreskrifter som den frigivne har aft
iakfta under prövotiden. Vad gäller den frigivne och hans förhåUanden, sedan
viUkoriig frigivning har skett, begränsas framställningen här liU
konstaterandet att vid misskötsamhet kan vaming tilldelas honom eller den
vUlkoriiga friheten förklaras förverkad. Sistnämnda åtgärd har den innebörden
att han återtas i anstalt för att avtjäna vad som återstod av strafftiden, när
han villkorligt frigavs. Återstoden av straffet anses då som nytt straff med
avseende på frågan om villkorlig frigivning. Vid verkställighet av enbart
straffåterstoden får viUkoriig frigivning dock äga mm oberoende av strafftidens
längd och utan att halva eller två tredjedelar av strafftiden behöver avvaktas.
Frigivning kan således i sådant fall ske efter mycket kort anstaltstid. Döms
den frigivne till fängelse för nya brott och förklarar domstolen samtidigt den
vilUcoriigt medgivna friheten förverkad, läggs strafftidema samman och tiderna,
då vilUcoriig frigivning åter får ske, beräknas på grundval av den sammanlagda
strafftiden.
F. n. kan som princip
anses gälla att den, som är intagen i anstalt och inte har kommil i åtnjutande
av halvtidsfrigivning, blir villkorligt frigiven på två tredjedelsdagen eller
den senare dag då hans frigivningsförhållanden är tUlfredsställande ordnade. I
sistnämnda fall beviljas han regelmässigt frigivningspermission fr.o.m. två
tredjedelsdagen för aU fä tillfälle att själv medverka fill att ordna sin
frigivningssituation.
Praxis
när det gäller frigivning efter halva tiden innebär numera att intagna med
långa straff i regel vilUcoriigt friges på halvtidsdagen. Med långa straff avses
i detta sammanhang i princip strafftider på 2 år och 6 månader eller mera.
För
det unga klientelet - till vilket i regel räknas dem som ännu inte fyllt 23 år
vid tiden för brottets begående - anser kriminalvårdsnämnden en strafftid på 1
år och 6 månader eller mera som en lång tid. Samma principer fillämpas också
för dem som är äldre till åren. Någon fasl åldersgräns kan inte anges. Redan
för dem som befinner sig i 50-årsåldem har det ibland ansetts särskilt
mofiverat att medge fidig frigivning.
För
att förebygga orättvisor gentemot dem med strafftider strax under
opaginerad Kontrollera mot PDF
dem som normalt föranleder halvtidsfrigivning tar nämnden
i sådana fall viss hänsyn till hur långt det faktiska frihetberövandet blir i
förhållande till det fall då en intagen med en strafftid på 2 år och 6 månader
(1 år och 6 månader) friges på halvtidsdagen. Kriminalvårdsnämndens nu berörda
praxis illustreras av nedanstående diagram där linjen C E beskriver
halv-fidsfrigivning och A H två tredjedelsfrigivning.
strafftid
4 å r
5 &r
2 ä r
1
ä r ..
opaginerad Kontrollera mot PDF
Villkorlig frigivning
Sträckningen A B C D E beskriver frigivningspraxis för
unga. Den lodräta linjen mellan B och C (från I år 1 månad 16 dagar till 1 år 6
månader) föranleds av önskemålet att förhindra att den som t. ex. ådömts
fängelse i 1 år 3 månader och normalt skulle friges på två tredjedelsdagen
(således efter 10 månader) inte skall behöva sitta inne längre än den som
avtjänar 1 år och 6 månader och friges på halvtidsdagen. dvs. efter 9 månader.
Sträckningen A B F D E beskriver på motsvarande sätt
praxis för normalklientelet. Den lodräta linjen mellan F och D representerar
strafftider på 1 år 10 månader och 16 dagar resp. 2 år och 6 månader.
Riktpunkten för frigivningen är här således 1 år och 3 månader.
Det fmns emellertid skäl att understryka att
kriminalvårdsnämnden när det är fråga om strafffidsjämförelse i ett
frigivningsärende inte följer någon strikt avtrappningsregel. Hänsyn måste nära
nog regelmässigt las till särskilt förekommande tidsfaktorer i de olika
ärendena.
Prop.
1980/81:76 101
Beträffande
en kategori intagna lillämpas inte nu redovisad praxis. Det gäller sådana
intagna som har dömts till fängelse lägsl 2 år för grov narkotikabrottslighet
eller i övrigt för grova brott som utgör led i yrkesmässigt eller på annat
sätt i organiserade former bedriven kriminell verksamhet, ofta med
intemationell anknytning. Ordalagen är hämtade från prop. 1972:67 med förslag
till åtgärder mot narkotikamissbruket. Enligl riksdagens beslut på gmndval av
denna proposition iakttar kriminalvårds-nämnden största återhållsamhet vid
hälftenfrigivning av personer tillhörande nu beskrivna klientel.
1972 års riksdagsbeslut
avsåg sålunda främst personer som gjort sig skyldiga till allvarlig
narkotikabrottslighet, men även andra grova brott som ingår som led i
ykresmässig eller organiserad kriminell verksamhet. 1 fråga om dem som har
ådömts fängelse 2 år eller längre tid söker kriminalvårdsnämnden nu med
ledning av främst domen i målet bilda sig en uppfattning om brottslighetens
art. Det är givetvis inte fråga om någon ny prövning av det avdömda målet.
Endast om det klart framgår av tillgängliga handlingar att den brottslighet
varom den dömde genom domen har övertygats är av den karaktär som har avsetts
med riksdagens beslul, anser sig nämnden böra hänföra honom till dem för vilka
en strängare bedömning skall gälla. Till denna kategori har förts, fömtom
sådana som har blivit dömda för grov narkotikabrottslighet, bl.a. personer med
anknytning till internationella ligor som ägnat sig åt växelbedrägerier,
pälsstölder eller bankrån. En förhåUandevis stor del av denna grupp utgörs av
utländska medborgare som - utöver fängelsestraffet - har ådömts förvisning. I
det tidigare redovisade diagrammet representerar linjen G H kriminalvårdsnämndens
praxis beträffande sistnämnda klientel.
1
anslutning till vad som nu sagts kan det finnas skäl alt något beröra
förhållandena för övriga intagna som avtjänar straff för narkotikabrollslighet.
Riksdagens akluella beslut omfattar alltså endast dem som har dömts till
fängelse 2 år eller längre tid. Sedan statsmaktema gjort denna gränsdragning,
är de som har ådömts lägre straff för narkotikabrottslighet inte föremål för
någon form av särbehandling i frigivningshänseende i kriminalvårdsnämndens
praxis.
I
detta sammanhang bör något också sägas om praxis i nådeärenden beträffande dem
som ådömts livstids fängelse. Regelmässigt får den som ådömts sådan påföljd för
t. ex. mord genom nåd straffet omvandlat till viss tids fängelse. Tiden bestäms
därvid vanligen fill mellan 12 och 16 år. Pä det nya straffet fillämpas vanliga
frigivningsregler dvs. kriminalvårdsnämden beslutar som regel om
halvtidsfrigivning.
Prop. 1980/81:76 102
8
Internering jämfört med fängelse
8.1
Förutsättningarna för intemering resp. fängelse
När
det gäller fömtsättningama för valet av påföljd skiljer sig internering från
fängelse bl. a. därigenom alt man vid prövning av om intemering skall ådömas
enligt lag skall ta hänsyn till bl.a. den tilltalades sinnesbeskaffenhet och
levnadsomständigheter samt risken för fortsatt brottslighet.I sistnämnda
hänseende torde bedömningen huvudsakligen gmndas på aktuell och tidigare
kriminalitet. Även om.tidigare kriminalitet inte är en direki förutsättning för
ådömande av intemering, visar erfarenheten att påföljden praktiskt tagel endast
tillämpas på ålerfallsbrottslingar. Även de som döms fill längre
fängelsestraff, i vart fall för förmögenhetsbrott, har emellertid i regel gjort
sig skyldiga till tidigare brott. Enligl KAIK:s tvärsnittsundersökning från år
1969 hade endast 550 av samtliga 2 888 fängelseintagna eller 19% inte tidigare
gjort sig skyldiga till brott, många hade dömls vid upprepade tillfällen. Den
utveckling mot en ökad användning av kriminalvård i frihet som ägt mm sedan
dess har säkerligen medfört alt de som nu döms till fängelse - med undantag för
dem som av särskilda allmänpreventiva skäl mer regelmässigt döms till
frihetsstraff t.ex. för rattfylleri - är avsevärt mer brottsligt belastade än
tidigare.
Av redogörelsen i avsnitt
6 framgår att de internerade ofta är mycket socialt och psykiskt nedgångna. Det
är svårt att bedöma vilken betydelse sinnesbeskaffenheten, sådan den redovisas
i den tillgängliga personutredningen, har tillmätts vid påföljdsvalet. I den
mån läkaren uttalat att vederbörande på gmnd av sin sinnesbeskaffenhet måsle
anses farlig och därför rekommenderat internering har detla sannolikt haft stor
betydelse för domstolens ställningstagande. Sådana uttalanden är emellertid
tämligen sällsynta. Den ökade användningen av frivårdspåföljder har som lidigare
nämnis också medfört att fängelsedömda generellt sett nu lorde vara mera
socialt och psykiskt belastade än tidigare. Missbruk av droger har likaså
bidragit till att det psykiska hälsotillståndet är dåligt bland åtskilliga
andra anstaltsintagna än de internerade. Enligl kriminalvårdsstyrelsens
uppfattningar var sålunda år 1976 ca 28% av samtliga anstaltsintagna
drogmissbrukare. Siffran är osäker men troligen i underkant. Även om de som
dömts lill intemering alltjämt kan karakteriseras som del svåraste kriminellt
och socialt belastade klientelet, har sålunda skillnaden mellan dessa och dem
som dömts till långa fängelsestraff under senare år minskat avsevärt.
Av
stor betydelse för frågan om intemering skall ådömas första gången är givelvis
det akluella brottets beskaffenhet. Av lagtexten framgår att fängelse i lägsl
två år skall kunna följa på brottet. Delta kriterium är i och för sig lätt
uppfyllt med tanke på alt de flesta brott för vilka fängelse brukar ifrågakomma,
med undanlag för bl. a. rattfylleri, kan medföra delta straff.
Prop. 1980/81:76 103
Rätt
ofta är emellertid två års fängelse straffmaximum. Detta gäller t. ex.
misshandel, stöld, tillgrepp av fortskaffningsmedel, bedrägeri, häleri och
narkotikabrott, i den mån brotten ej bedöms som grova. Intemeringsnämnden -
vars yttrande i regel följs av domstolarna - bmkar inte fillstyrka internering,
om brottsligheten är av mindre allvarlig karaktär. 1 vissa fall kan emellertid
det aktuella brottet, även om det i sig själv är mindre allvarligt, framstå som
graverande, om den filltalade tidigare gjort sig skyldig till grov kriminalitet
och den aktuella brottsliga aktiviteten begränsats på gmnd av tillfälligheter.
Av stor betydelse anses då vara hur snabbt återfallet skeU.
Av
tillgänglig statistik framgår att samtliga som första gången dömts till
internering gjort sig skyldiga fill allvarliga brott. Av 1974 års fall hade de
allra flesta förmögenhetsbrottslingar, med undantag av dem som gjort sig
skyldiga till rån, dömts enligt den strängare skalan för brottet, dvs. grovt
brott. 3 personer hade dömts för "vanlig" misshandel, men hade alla
tidigare upprepade gånger gjort sig skyldiga till våldsbrott. 3 personer hade
dömts enligt den vanliga skalan för stöld (2 fall) resp. häleri och urkundsförfalskning.
Dessa hade emellertid tidigare dömts resp. 19, 12 och 17 gånger för
förmögenhetsbrott. Av dem som år 1976 dömts för förmögenhetsbrott till
intemering första gången hade samtliga utom två gjort sig skyldiga tiU grovt
brott, i regel grov stöld.
De
666 pesoner som år 1976 dömts till fängelse över ett år fördelar sig efter
huvudbrott på följande saft: 28% har dömts för narkotikabrott, 17% för rån, 14
% för våldsbrott, 10 % för grov stöld, 9 % för bedrägeribrott, 8 % för
sedlighetsbrott, 5 % för varusmuggling (i regel av narkotika) och 8 % för
övriga brott. Även längre fängelsestraff föratsätter sålunda i regel ett
allvarligare brott. En iögonenfallande skiUnad är emellertid den höga andelen
narkolikabrolt. Enligt fast domstolspraxis bmkar påföljden för sådana brott bli
tidsbestämt fängelsestraff.
En
omständighet som i praktiken ofta har avgörande betydelse vid valet mellan
intemering och fängelse är den tilltalades ålder. 1 förarbetena till BrB har
uttalats att intemering i princip inte bör förekomma för yngre lagöverträdare.
Intemeringsnämnden är i enlighet härmed mycket restriktiv med att tillstyrka
intemering för lagöverträdare under 25 år Ofr Sv JT 1%9 s. 273).
8.2
De faktiska anstaltstiderna
Av
stort intresse vid en jämförelse mellan fängelse och intemering är som tidigare
nämnts de faktiska anstaltstidema i relation till brottsligheten. För de
fängelsedömda kommer här reglema om viUkorlig frigivning in i bilden. Med
hänsyn tiU att den brottslighet som föranleder intemering som regel skulle ha
föranlett fängelse i ett år eller mer, om den påföljden i stället hade valts,
är det kriminalvårdsnämndens praxis i ärenden om villkorlig frigivning som är
av intresse.
Prop. 1980/81:76 104
En
redogörelse för gäUande bestämmelser om villkorlig frigivning och om
kriminalvårdsnämndens nu berörda praxis har lämnats i avsnitt 7.
Vid
en jämförelse mellan de fakfiska anstaltstidema vid intemering och fängelse
stäUda i relation tiU brottsligheten kan man utgå från den minsta tid för
anstaltsvården som har besiämts i intemeringsdomen. Som redovisats i avsnitt
6.3 överförs nämligen den internerade nära nog regelmässigt tUl vård utom
anstalt vid minsta tidens utgång. Att direkt jämföra de minsta tiderna med för
samma brottstyp utdömda fängelsetider är emellertid ändå tämligen meningslöst
med hänsyn till de många olika faktorer som spelar in vid straffmätningen.
Längden av ett fängelsestraff är - liksom minsta tiden vid intemering -
beroende på om det avser ett eller flera brott och grovheten av dessa. Också
när det gäller fängelse utmäts tiderna i viss mån med hänsyn tiU tidigare
brottslighet, även om den särskilda straffskärpningsregel för återfaU som
tidigare fanns i 26 kap. 3§ BrB numera är upphävd. Straffskärpning sker i
stäUet inom ramen för gällande straffskalor, företrädesvis om brottet i sig
självt förskyller ett straff som ligger i den nedre delen av straffskalan. I
regel brakar dock skärpningen vara måttlig. Vidare finns anledning räkna med
att domstolama i varierande utsträckning i praktiken också tar viss hänsyn tiU
att vederbörande sannoUkt kommer att villkorligt friges vid utgången av
två/tredjedelen av strafftiden och, i vissa fall, redan efter halva
strafftiden. Denna föratsättning saknas vid internering, där ju minsta tiden
måste avtjänas. Slutligen har man vid fastställande av minsta tiden för
intemering sannolUct inte sällan haft anledning att beakta att gärningsmannen
på grand av viUkorlig frigivning från tidigare ådömt fängelsestraff har en
straffåterstod, vilken på gmnd av tiUämpning av 34 kap. 1 § 3 BrB kommer att
innefattas i intemeringspåföljden.
Om sålunda en direkt
jämförelse av utdömda tider för samma brott inte låter sig göras vet man dock
av erfarenhet att domstolarna när de fastställer minsta tid vid intemering i
regel söker viss vägledning från den strafftid man skulle ha utmätt, om man
valt att döma till fängelse med hänsynstagande tiU möjligheten tiU viUkoriig
frigivning för det aktuella brottet och eventuellt förverkande av tidigare
medgiven sådan. En väsentlig skillnad är därvid att man vid internering
oavsett brottet kan bestämma en minsta tid av lägst ett och högst tolv år,
medan maximum i straffskaloma för fängelse för sådana brott som brakar
föranleda intemering sträcker sig från sex månader till tio år, med undantag av
bl. a. mord där det strängaste straffet är livstid. Om gärningsmannen döms för
flera brott kan emeUertid med stöd av 26 kap. 2 § BrB straffmaximum för det
svåraste brottet överskridas med högst två år. Fängelsetiden får dock inte överstiga
de högsta straffen sammanlagda med varandra. Det kan vara av intresse att
jämföra utdömda minsta tider med straffskalan för det aktuella brottet. Nedan
följer en förteckning över minsta tider som utdömts år 1976.
Prop.
1980/81:76 105
den, om de inte har dömts för vissa grova brott, främst
allvarlig narkotikabrottslighet som utgör led i en yrkesmässig eller på annat
sätt i organiserade former bedriven kriminell verksamhet. Om strafftiden är 10
eller 12 år friges alltså vederbörande normalt efter 5 resp. 6 år. Av det sagda
framgår att det är främst när minsta tiden för intemeringsstraff överstiger 5
eller 6 år, som anstaltstiden med oförändrad frigivningspraxis i realiteten
måste bli längre än vid ett fängelsestraff där den maximala straffskalan använts.
Minsta tider överstigande 5 år är ovanliga. Såvitt framgår av intemeringsnämndens
handlingar dömdes år 1976 3 personer och år 1977 6 personer första gången till
internering med en minsta tid om 5 år eller mera. Möjligen kan del röra sig om
ytterligare någon person, bl. a. kan det tänkas att någon dömts utan
intemeringsnämndens hörande. Fallen redovisas nedan.
7976
1)
A, 31 år,
dömdes för grovt rån (pistolhot), narkotikabrott m.m. till intemering med
minsta tid av 5 år. Domen omfattade också tidigare fängelsestraff, av vilket
återstod ca två månader. A hade tidigare gjort sig skyldig tiU omfattande
förmögenhetsbrottslighet.
2)
B, 27 år,
dömdes för mord fill intemering med en minsta lid av 9 år. Av handlingama
framgick att B i samband med alkoholförtäring visade stor farlighet. Han hade
tidigare dömts för våldsbrott under alkoholpåverkan.
3)
C, 34 år,
dömdes för mord och försök fill utpressning till intemering med en minsta tid
av 10 år. Han hade fidigare dömts för bl. a. ansfiftan till mordbrand och grovt
bedrägeri.
1977
4)
D, 32 år,
dömdes för rån, olaga hot och biltillgrepp till internering med en minsta lid
av 5 år. Domen omfattade också tidigare fängelsestraff, av vilket viss tid
återstod. D hade tidigare dömts för grova förmögenhets-broft.
5)
E, 27 år,
dömdes för grovt rån m.m. till intemering med en minsta lid av 5 år. Han hade
tidigare dömts till fängelse 6 år för grovt rån. Straffet hade delvis avtjänats
och den lidigare domen förordnades omfattas av interneringsdomen.
6)
F, 35 år,
dömdes för grovt narkotikabrott m. m. fill intemering med en minsta tid av 5
år. Han hade tidigare dömls för narkotikabrott.
7)
G, 37 år,
dömdes för försök till mord, grovt rån m.m. (skott mot polisman, bankrån med
pistolhot) till intemering med en minsta tid av 6 år. Han hade en straffålerslod
om 2 år 6 månader av tidigare ådömt fängelsestraff som förordnades ingå i
interneringen. Han hade f. ö. dömts 8 gånger tidigare, huvudsakligen för
förmögenhetsbrott.
8)
H, 39 år,
dömdes för dråp, grov stöld m. m. till intemering med en minsta tid av 7 år.
Han hade en straffåterstod om ca 6 månader av fidigare ådömt fängelsestraff som
förordnades ingå i interneringen. Han var mycket svårt kriminellt belastad och
hade lidigare varil förvarad.
Prop. 1980/81:76 106
9)
1, 40 år, dömdes för mord lill intemering med minsta tid om 10 år. Han hade
tidigare vid ett flertal tillfällen dömts för vålds- och förmögenhetsbrotl och
senasi år 1972 tiU sluten psykiatrisk vård för mord, från vilken vård han
skrivits ut år 1976.
I
samtliga ovannämnda fall hade intemeringsnämnden tillstyrkt internering. En
jämförelse mellan de utdömda minsta tidema och straffskalorna för fängelse
under hänsynstagande lill vad tidigare nämnts om praxis i ärenden om nåd och
villkorlig frigivning synes ge vid handen att motsvarande anstaltstider inte
alltid är möjliga att uppnå med fängelse. Även om domstolama dömer ut absolut
maximalt straff i dessa fall - vilket i och för sig är osannolikt - ger
halvtidsfrigivning och nådepraxis beträffande livs-fidsdömda till resultat att
i fallen 2, 3, 8 och 9 ett fängelsestraff med all sannolikhet skulle innebära
kortare anstaltstid. Detsamma torde gälla även fall 4, om straffåterstoden var
mindre än ett år. I sammanhanget bör dock anmärkas alt det förekommer att nåd
beviljas även vid intemering, om minsta tiden är mycket lång.
8.3 övervakningstider
Övervakningstidema
är i regel väsentligt längre för den som dömts tiU intemering än för den
fängelsedömde. Intemering upphör i regel sedan övervakningen pågått under en
sammanhängande tid av tre år. Detta gäller oavsett längden av minsta tiden. Vid
villkorlig frigivning från fängelsestraff kan som tidigare har nämnts
prövotiden enligt 26 kap. 10 § BrB fastställas tUl minst ett och högsl tre år
eller, om straSfåterstoden överstiger tre år, högst fem år. I det övervägande
antalet fall bestäms prövotiden till ett år. Längre tider förekommer
huvudsakligen vid långa fängelsestraff. Om övervakning inte erfordras, kan
övervakningsnämnd besluta att sådan inte skaU äga ram trots att prövotiden
fortgår. Någon motsvarande bestämmelse finns inte beträffande dem som på grand
av intemeringsdom vårdas utom anstalt. Om övervakning inte längre är
erforderlig beträffande intemerad skall påföljden upphöra. Det krävs dock
särskilda skäl för att detta skall få ske efter kortare tid än tre år utom
anstalt.
Liksom
den internerade som vårdas utom anstalt kan återintas på grand av annan
misskötsamhet än återfall i brott kan vUlkorligt medgiven frihet från fängelse
förklaras förverkad, om den frigivne allvarligt åsidosätter sina åligganden och
det kan antas att han inte skaU låta sig rättas av andra åtgärder som
övervakningsnämnden kan vidta. Sådant förverkande förekommer sällan liksom det
numera sällan förekommer att intemerad återintas av annan anledning än att han
begått nytt brott (jfr tabeU 6).
8.4 Återfall
i brott
När
det gäller verkan av återfall i brott innan påföljden verkställts till fiiUo
fmns det avsevärda skUlnader mellan dem som dömts till fängelse och
Prop. 1980/81:76 107
internering.
För den fängelsedömde bestäms påföljden - såväl arten av påföljd som, om nytt
fängelsestraff ifrågakommer, straffels längd - huvudsakligen med tanke på det
nya brottet, låt vara att man även lar viss hänsyn till tidigare brottslighet.
Dd senare gäller sannolikt i högre grad om situationen är sådan att
interneringsstraff kan ifrågakomma. Det sagda gäller oavsett om brottet begåtts
i samband med rymning eller permission under anstaltstiden eller under
villkorlig frigivning. I sistnämnda fall skall domstolen, om vederbörande döms
till nytt fängelsestraff, förklara den villkorligt medgivna friheten
förverkad, om inte särskilda skäl talar emot det (34 kap. 4 § BrB). Under alla
omständigheter är det domstolen som bestämmer såväl straffets längd som om
förverkande skall ske. (1 propositionen om avskaffande av ungdomsfängelse
föreslås vissa ändringar i bestämmelserna om förverkande av villkorlig
frigivning. De innebär bl.a. att presumtionen för förverkande i 34 kap. 4 §
första stycket BrB tas bort och att möjlighet införs att förverka endast del av
straffåterstoden.)
Om
den internerade begår nytt brott kan flera olika möjligheter tänkas. Om han är
intagen i anstalt och brottet inte är alltför allvarligt, får han inte sällan
ålalsunderlålelse. Intemeringsnämnden brakar avstyrka åtal, om brottet är
erkänt och man kan räkna med att ingen eUer endast ringa förlängning av minsta
tiden bör komma i fråga. Detta innebär dock inte att vederbörande går fri från
konsekvenser av brottet. Intemeringsnämnden brakar nämligen i sådana faU
besluta att överförande tiU vård utom anstalt skall ske vid en något senare
tidpunkt än den ursprangligen bestämda minsla tidens utgång. Om brottet
föranleder åtal, brakar domstolen nära nog regelmässigt förordna att
interneringen skall avse även det nya brottet. I flertalet fall utsätter
domstolen därvid en ny minsta tid med hänsynstagande till de gamla och nya
brotten och med beaktande av hur länge vederbörande vistats i anstalt. Om
särskilda skäl anses föreligga, kan domstolen underlåta att utsätta ny tid. I
sådana faU brakar intemeringsnämnden, liksom vid åtalsunderlåtelse, kvarhåUa
den intagne utöver minsta tiden. Kvarhållande av dessa anledningar brakar dock
inte, som framhållits i avsnitt 6, ske med mer än högst sex månader,
motsvarande den kortaste minsta tid domstolen kan bestämma enligt 34 kap. 9 §
BrB.
För
de 126 personer som år 1976 dömdes tiU fortatt intemering på grand av brott som
de hade begått under anstaltstiden utsattes i 48 faU ingen ny minsta tid, trots
att det i vissa fall rörde sig om grova brott. Sålunda hade t.ex. 7 dömts för
grov stöld. I övrigt dominerar brott som stöld, biltillgrepp, rattfylleri eUer
rattonykterhet och misshandel. 54 fick en ny minsta tid på mellan 6 månader och
1 år. Av dessa hade 20 gjort sig skyldiga till grov stöld och 8 tiU grova
bedrägerier. Straffsatserna för såväl grov stöld som grovt bedrägeri är
fängelse i lägst 6 månader och högst 6 år. Med hänsyn härtill och till att den
ursprangliga minsta tiden i regel inte är fullt avtjänad måste man konstatera
att den inlemerade i sådana fall kommit tämligen lindrigt undan.
Prop. 1980/81:76 108
Vad
åter angår de internerade som begått nytt brott efter övergång till vård utom
anstalt är skillnaden gentemot de fängelsedömda mindre markant. Beträffande
denna kategori sker åtalsunderiåldse mera sällan. Påföljden blir nästan
regelmässigt fortsalt intemering, med eller utan återintagning i anstalt.
Anledning till att återintagning inle sker kan vara t.ex. alt brottet är
bagatellartat eller ligger långt tillbaka i tiden eller att vederbörandes
situation är sådan att vården anses bäst böra fortgå i frihet. Den villkorligt
frigivne fängelsedömde skulle i motsvarande situation kunna tänkas bli dömd
till böter eller skyddstillsyn. Om återintagning sker skall domstolen, liksom
när det gäller den som blir dömd för brott under anstaltstid, förordna om ny
minsta tid, om inte särskilda skäl är däremot. I detta fall bestäms minsta
tiden huvudsakligen på grundval av brottets beskaffenhet. Domstolamas praxis
måste emellertid sägas vara något vacklande vad gäller såväl återintagning som
bestämmande av ny minsta lid.
För de 176 personer som år
1976 dömdes till fortsatt intemering med återintagning i anstalt utsattes ingen
ny minsla tid i 39 fall. Det i särklass vanligaste brottet i dessa domar var stöld.
Några hade dömls för misshandel och några för narkofikabrott. Endast tre hade
dömts för grov stöld och en för grovt bedrägeri. Majoriteten av dem som fått ny
minsta tid - 123 personer - fick en minsta tid av mellan 6 månder och 1 år. Här
finns en mycket varierad provkarta på olika brott. Bland dessa var stöld och
grov stöld de vanligaste brotten (32 resp. 35 fall). 12 hade dömts för
misshandel, 4 för grov misshandel, i ett faU kombinerat med olaga hot och i ett
fall i kombination med försök till rån. Ytterligare 6 hade dömts för rån och en
för grovt narkotikabrott. I den mån det är fråga om grövre brott, såsom grov
misshandel och rån, måsle man sålunda konstatera att de utdömda minimitiderna
ter sig milda, med hänsyn tiU att de understiger straffminimum - ett år - vid
fängelse. 6 fick nya minsta tider om 2-4 år. Dessa hade dömts för grovt rån m.
m. (2 fall), grovt bedrägeri m. m., allmänfarlig ödeläggelse m. m. och grovt
narkotikabrott m. rh. (2 faU). Ingen fick en minsta tid överstigande 4 år.
Återintagning på grund av förhållandevis lindriga brott är - till skillnad mot
vad som tidigare var vanligt - sällsynt och i vart fall brukar inte minsta
tiden, om sådan sätts ut, bli särskilt lång.
Sammanfattningsvis kan
sägas att skillnaden vad gäller anstaltstider mellan fängelse och intemering
numera i aUmänhet inte är särskill iögonenfallande. Den möjlighet till
kvarhållande under rikfigt långa tider som internering medger utnyttjas sällan
och då endast vid särskilt allvarliga brott där lång minsta fid bestäms. Man
kan finna exempel både på fall där påföljden ter sig sträng som fall - särskilt
vid dom till fortsatt internering - där den dömde får en jämförelsevis mild
dom. Däremot finns fortfarande en betydande skillnad mellan de båda påföljderna
vad gäller prövo- och övervakningstider.
Prop.
1980/81:76 109
9
Internering jämfört med sluten psykiatrisk vård
Det
är väl känt att intemeringsklientelet i psykiskt hänseende och då det gäller
kriminell belastning har stora likheter med de s. k. jämställdhdsfal-len, dvs.
de som överlämnas fill sluten psykiatrisk vård på grund av "själslig
abnormitet av så djupgående nalur, att den måste anses jämställd med
sinnessjukdom". Särskill gäller detla det äldre intemeringsklientelet.
Överlämnande till sluten psykiatrisk vård bygger emellertid på att man har
konstaterat att det föreligger dl rent medicinskt vårdbehov. Kriterierna för
denna har under senare år skärpts i praxis och kommer ytterligare att skärpas
om man följer förslaget i det inledningsvis nämnda betänkandet Psykiskt störda
lagöverträdare. Denna omständighet, liksom det förhållandet att
"sinnesbeskaffenheten" numera allt mer sällan torde tillmätas någon
avgörande självständig betydelse vid övervägande av om internering bör ådömas,
har medfört alt gränsema mellan de båda påföljderna internering och
överlämnande till sluten psykiatrisk vård i praktiken blivit skarpare. Även om
båda påföljderna är tidsobestämda är ändå innehållet i dem helt olika. Den som
överlämnas till sluten psykiatrisk vård skall sålunda behandlas helt i enlighet
med de medicinska vårdlagarna och i princip skrivas ut så snart behovet av
medicinsk vård upphört. Internering återigen verkställs på samma sätt som andra
frihetsberövande påföljder inom kriminalvården, och utskrivning sker som tidigare
redovisats efler relalivl fasta normer och med utgångspunkt i den minsta tid
som bestämls med hänsyn huvudsakligen till grovheten av det begångna brottet.
Såväl beträffande fömtsättningarna för ådömande som innehållet i verkställigheten
skiljer sig sålunda internering väsentligt från påföljden sluten psykiatrisk
vård.
10
Allmänt om nuvarande förhållanden
Av
den officiella brottsstatistiken och inlerneringsnämndens verksamhetsberättelser
framgår tydligt att användningen av intemeringspåföljden minskat avsevärt under
senare år, framför allt då det gäller förstagångsdo-mar. I de fall intemering
numera ådöms första gången är i de allra flesta fall själva brottsligheten,
framför allt då det aktuella brottet, avgörande. Numera förekommer det
knappasl alls - och i den mån del förekommer lorde det i regel bero på att
verksamheten på grand av tillfälligheter avbrutits innan allvarligt brott
kommit till stånd - att någon döms fill internering på grund av ett
jämförelsevis lindrigt brott, framför allt om del är fråga om
förmögenhetsbrott. Detta gäller även om vederbörande har en lång brottskarriär
bakom sig med åtskilliga anteckningar i kriminalregistrd.
De
som redan lidigare har dömts till intemering brukar, sedan de begått nya brott,
i regel få fortsalt intemering för dessa, men del förekommer
Prop. 1980/81:76 110
numera
inle sällan att domstolama i sådant fall dömer till annan påföljd, t. ex.
skyddstillsyn eller fängelse, om det nya brottet inle är alltför allvarligt.
Vidare kan man vid mindre allvarliga brott märka en större restriktivitet med
förordnande om återintagning av dem som överförts till vård utom anstalt. Samma
tendenser finns f. ö. belräffande ungdomsfängelse.
Gärningsmannens
sinnesbeskaffenhet synes alltmer sällan tillmätas någon självständig betydelse
vid valet av internering. I sådana fall där det aktuella brotet i kombination
med tidigare brott är så allvarligt att internering kan ifrågakomma, anses
emellertid de psykiska förutsättningarna hos gärningsmannen för denna påföljd i
regel också vara uppfyllda. Visserligen torde det förhålla sig så att de
inlemerade som grupp är mera socialt och psykiskt belastad än dem som döms till
andra påföljder. Om man däremot ser till individerna, är det sannolikt att det
bland det stora klientelet av fängelsedömda finns många som har lika stora
problem i detta hänseende.
Enligt intemeringsnämndens
erfarenheter är praxis mellan olika domstolar och olika domare mycket
varierande. Sålunda fmns det vissa domstolar som ytterst sällan dömer lill
intemering, medan andra mera ofta använder sig av denna möjlighet vid fall av
avancerad återfallsbrottslighet.
Det är antagligt alt den
minskade användningen av intemeringspåföljden till slor del beror på att
domstolama tagit intryck av den debatt som förts om de tidsobestämda straffen
och som under senare tid allt oftare letl till krav bl. a. i riksdagen på en
översyn av intemeringsbestämmdserna. Regeringen har också förulskickat all en
sådan översyn skall ske. Även andra faktorer kan emellertid ha inverkat på den
minskade användningen av interneringspåföljden. Sålunda har säkert avskaffandet
av de särskilda inierneringsanstaltema genom 1973 års kriminalvårdsreform haft
viss betydelse i detta sammanhang.
Man kan urskilja i
huvudsak tre olika kategorier som döms lill internering, nämligen dels
personer som främst ägnar sig åt en intensiv men måttligt avancerad
förmögenhetsbrottslighet, dels sådana som gjort sig skyldiga till allvarlig och
upprepad renodlad våldsbrottslighet, inbegripet sedlighetsbrott, och därigenom
ansetts visa stor farlighet för annans liv eller hälsa, och slutligen en
kategori av mera hårdföra och avancerade förmögenhetsbrottslingar, typ
bankrånare och kassaskåpssprängare, där våldsinslag finns med i bilden och
vederbörande ingalunda skyggar för alt tillgripa våld även om del primära
syftet med gärningen inte är all skada någon till person. Vid sidan av den
andra och den tredje huvudgruppen har under senare år också tillkommit en del
inlemerade som gjort sig skyldiga till grov narkotikabrollslighet.
Anstaltstiderna vid
internering sammanfaller, om inte nya brott begåtts, i regel med minsta fiden.
Huruvida anstaltstiderna generellt sett är strängare än den fängelsepåföljd
som skulle kunna följa på brottet kan man inte säkert uttala sig om; i vissa
fall kan den bli avsevärt längre, i andra fall kortare. Genom att döma till
intemering med verkligt lång minsla tid kan
Prop. 1980/81:76 III
man
emellertid åstadkomma längre anstaltstider än genom användande av den maximala
strafftiden i skalan för det aktuella brottet. Denna möjlighet utnyttjas
emellertid sällan. Prövo- och övervakningstidema är väsentligt längre för de
internerade än för andra gmpper.
Ett
av de starkaste argumenten mot inlerneringspåföljdens bibehållande har varit
dess i princip tidsobestämda karaktär och den därav följande rättsosäkerheten.
Genom att frigivning numera nära nog regelmässigt sker vid minsta tidens utgång
har detta argument väsenfiigt urholkats och internering kan därför för
förstagångsdömda sägas vara en i realiteten lämligen tidsbestämd påföljd.
Samtidigt ger reglerna om villkorlig frigivning ett inte obetydligt inslag av
tidsobestämdhet åt fängelsepåföljden. Men redan den omständigheten att
påföljden kan förlängas på obestämd tid anses vara mycket psykiskt påfrestande
för den internerade. Själva interneringsstämpeln i sig uppfattas också som en
belastning och ett tecken på en defintitiv utklassning.
Den
allmänna erfarenheten bland anstaltspersonalen är också att de internerade
känner sig mera pressade av sin situation än de fängelsedömda. De långa
övervakningstiderna innebär att den som en gång dömts fill internering har
svårt all bli "ren". En vanlig uppfattning hos de internerade är att
en intemeringsdom är liktydigt med ett "livstidspapper". De flesta
inlemerade återfaller ju i brott och även en kortare tids återintagning i
anstalt medför att ny övervakningstid om i regel tre år börjar löpa från
frigivningen. Den omständigheten att han under åratal kan åka in och ut från
anstalt utan att någonsin få en definitivt bestämnd tid för påföljdens
upphörande att rätta sig efter kan ge den dömde en känsla av hopplöshet och
motverka hans benägenhet att upphöra med brottslig verksamhet.
Sammanfattningsvis
kan sägas att intemeringspåföljden med den tilllämpning den numera har inte
skiljer sig från fängelsestraff i den utsträckning eller har den särskilda
betydelse som man urspmngligen avsett. Att den för de dömda har påtagliga
nackdelar, framför allt av psykologisk natur, är uppenbart.
11
Kritiken mot tidsobestämda påföljder
Av
redogörelsen i föregående avsnitt framgår bl. a. hur negativt inlerneringsstraffel
upplevs av de intagna själva. Myckel av vad som därvid anförts har också
bekräftats av personer med erfarenheter från praktiskt kriminalvårdsarbete. Som
lidigare nämnis har de tidsobestämda påföljderna i den kriminalpolitiska
debatten emellertid efter hand utsatts för en allt starkare kritik även med
utgångspunkt i mera teoretiska synpunkter. Det kan därför vara på sin plats att
lämna en översiktlig redogörelse av huvuddragen i denna kritik.
Prop. 1980/81:76 112
11.1
Strafferettslig utUregnelighet og strafferettslige saerreaksjoner (NOU 1974:17)
En
sammanfattning av kritiken mot tidsobestämnda påföljder av typ intemering ges
av den norske professorn Nils Christie i betänkandet (NOU 1974:17)
Strafferettslig utilregnelighet og strafferettslige saerreaksjoner. Christie
framför sina synpunkter med anledning av ett förslag om att en tidsobestämnd
påföljd - förvaring - skall kunna komma i fråga när brottet i förening med särskilt
gärningsmannens sinnestiUstånd och tidigare beteende ger anledning till
antagande att han är särskUt farlig för andras liv, hälsa eller frihet. Trots
att betänkandet är några år gammalt kan Christies argumentering fortfarande
betraktas som representativ. Den refereras också i den under avsnitt 4.3
nämnda, i maj 1978 avgivna princippropositionen till det norska stortinget om
kriminalpolitiken.
Christies
framstäUning bygger på dittiUs tiUgänglig forskning. Några rön som är ägnade
att ifrågasätta hans slutsatser har såvitt bekant inte gjorts därefter.
Christies kritik skall här redovisas helt kortfattad. Den kan i och för sig
sammanfattas i följande punkter
1. Intemeringsstraffet
är inte effektivt när det gäller att förhindra allvarliga
brott.
2.
Intemeringsstraffet skapar
oklarheter i påföljdssystemet.
3.
Intemeringsstraffet strider mot
grandläggande värderingar i vårt samhälle.
En
central fråga är om intemeringspåföljden gör landet tryggare genom att antalet
våldsbrott hålls nere. Det helt övervägande antalet farliga förbrytelser
utlöses enligt Christie inte av inneboende krafter hos gärningsmännen utan av
de situationer som dessa gämingsmän befinner sig i. De flesta grova våldsbrott
begås sålunda mellan närstående eller bekanta. Man torde inte vinna någonting
med tidsobestämnda straff för denna krets av gärningsmän som sällan tidigare
har varit dömda för våldsbrott. För den samlade allvarliga våldsbrottsligheten
har interneringspåföljden därför mycket liten betydelse.
Även
om man begränsar sig tUl den grapp som tidigare har dömts för mycket allvarliga
brott möter enligt Christie stora svårigheter att urskilja dem som i framtiden
kommer att begå nya brott. I den allmänna debatten anförs ofta exempel på
våldtäktsmän som begått nya våldtäkter etc. och frågan ställs varför
myndighetema inte ingripit med åtgärder för att förhindra återfall. I dessa
fall vet man att det gått galet och att händelseförloppet bort avbrytas. Det
är emeUertid en sak att med facit i hand förklara att en viss person borde ha
oskadliggjorts. I verkligheten finns i dag ute i samhället en rad personer som
tillsynes är lika farliga som gärningsmannen i exemplet före återfallet men som
inte begår nya brott. Skall man internera alla till synes farliga personer
eller endast dl urval av dem? Och hur skall i så fall urvalet ske?
Prop. 1980/81:76 113
I vissa fall kan man enligt Christie fömtsäga brott med
tämligen stor säkerhet. Det gäller särskilt sådana brott som är ofta
förekommande. Om en gmpp av många gånger tidigare straffade förmögenhetsbrottslingar
kan man med ganska hög grad av säkerhet säga att flertalet kommer att begå
liknande handhngar ännu en gång. Men situationen blir heh annorlunda om man
skaU göra föratsägelser med utgångspunkt i ett enda mycket grovt våldsbrott.
Det rör sig här om sällan förekommande gämingar. En föratsä-gelse i dessa fall
innebär som regel att man fångar in ett mycket stort antal felbedömda personer,
alltså personer som liknar återfaUsförbrytare men som sviker prognosmakaren
genom att inte återfalla i brott. Problemet med dessa "falskt
posifiva" öKar i takt med att den handling man skaU förutse bhr mera
ovanlig.
Christie åberopar en tämligen färsk amerikansk
undersökning' rörande unga lagöverträdare som gav vid handen att om man genom
inspärrning skulle hindra hälften av de fåtaliga återfallen i våldsbrott så
skulle man skilja ut en grapp som omfattade nio gånger fler personer än som
faktiskt återföll i sådana brott. Med andra ord skulle man tvingas internera
åtta som inte skulle ha återfallit i våldsbrott för varje farlig person man
fick tag på.
Även om kriminologer och andra vetenskapsmän f. n. inlfe
kan tillhandahålla ett prognosinstrament som på ett från vetenskaplig synpunkt
godtagbart sätt skiljer ut de farliga så torde enligt Christie många ändå
vilja hävda att i praktiken så kan folk med prakfisk erfarenhet och hjälp av
bl. a. psykiatrisk expertis ta fram det lilla antal farliga individer som
samhällel måste skydda sig emot.
En genomgång' av den vetenskapliga Utteratur som finns om
kliniska contra beteendevetenskapliga prognoser ger emeUertid enligt Christie
inte stöd för den uppfattningen. Ty trots att det intuitivt förefaller rimligt
att fömtsätta att "intensiv, klinisk förståelse av en individ" ger
bättre grund för uttalanden om hans framtid än statisfiska metoder, finns det
faktiskt ett mycket stort antal undersökningar som visar precis motsatsen. Av
omkring 100 undersökningar med tillfredsställande metodisk nivå, är det bara
en enda som visar en klar överlägsenhet för det kliniska skönet. Och också
denna enda är omdiskuterad. Det är enligt Chrisfie svårt att finna någol område
inom samhällsvetenskapema där alla fynd så klart går i samma riktning.
Att det kliniska skönet är otillförlitligt gäller även när
man begränsar sig till psykiatrikers förmåga att stäUa korrekta prognoser
beträffande asocialt beteende. Det förefaller enligt Christie som om
psykiatriker särskih gör sig skyldiga tiU ett fel, de föratsäger för mycket.
Christie hävdar t.o.m. att
' Andrew von Hirch: Predicfion of criminal conduct and
prevenlive confinement of convicted persons. Buffalo Law Review 1972, 21, s.
717-758, särskilt s. 736-738. Joseph M. Livermore, Carl P. Malmquist och Paul
E. Mehl: On the justifications for civil commitment. Univ. of Pennsylvania Law
Review, 1968, 117, 75-96.
8 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 76
Prop.
1980/81:76 114
man i praktiken måste räkna med att det i varje gmpp
intagna som för ögonblicket är inspärrade på grand av psykiatriska
föratsägelser om våldstendenser, är bara ett fåtal som skulle visa sig våldsbenägna
om de släpptes lösa medan långt fler inte skuUe uppvisa ell sådant beteende. De
forskningsresultat som tyder på detta härrör från USA' men liknande tendenser
har belagts i två norska undersökningar.
I sammanhanget understrycker Christie skillnaden mellan
att fömtsäga framlida kriminalitet och att fömtsäga ett sjukdomsförlopp.
Psykiatrikem kan på yrkesmässig grand med större eller mindre säkerhet - i
varje fall med större säkerhet än folk i gemen - uttala sig om den sannolika
utvecklingen av sinnessjukdomar av olika slag och de faror för våldshandlingar
som sjukdomen innebär. Däremot har psykiatrikem ingen specieU kompetens tiU
att uttala sig i frågor om sannolikheten för att icke sinnessjuka personer skaU
återfalla i brott.
De tidsobestämnda påföljderna bygger på tanken alt den
intagne skaU försättas på fri fot när han är mogen för det, varken förr eller
senare. Men även här möter enligt Christie de nyss berörda svårighetema med att
fömtsäga framtida farligt beteende.
Att det inte finns något kriterium på när den intagne är
mogen att lämna anstalten leder enligt Christie i praktiken till att
tidsobestämdheten ersätts med en synnerligen fast praxis. Men då är det svårt
att som argument för intemering åberopa att tidsobestämdheten ger större möjligheter
tiU flexibilitet och prövning av varje intagen individ.
Det finns enligt Christie inte heUer någon vetenskaplig
grund att tro att de behandlingsåtgärder som vidtas beträffande
intemeringskUentelet har några påvisbara effekter. Antalet undersökningar som
inte har förmått att få fram någon som helst behandlingseffekt är så
överväldigande att det f. n. måste sägas vara klart oberättigat att behålla
särskilda påföljdsformer med tanke på att den enskilde lagöverträdaren genom
adekvat behandling skall vara mindre farlig när han kommer ut ur anstalten.'
Tvärtom anser Christie att det från allmänmänsklig
synpunkt finns anledning att frukta att intemeringsklientelet skall vara
farUgare när del kommer ut än när det gick in i anstalten. De intagna kommer ut
efter att ha varit underkastade särskilda regler för farliga förbrytare.
Farligheten är det centrala temat - också för gärningsmannen. Christie menar
att det inte förefaller helt osannolikt att man kan bli farligare av att
stämplas som farlig.
* Alan Derschowitz, The law of dangerousness:
Some fictions about predictions, i.
Legal Ed. 1970, 23,24-51.
Odd Steffen Dalgaard: Abnorme lovovertredere. Diagnose
och prognose. Univer
sitetsförlaget 1966 s. 166 o. Hans Jakob Slang: MangelfiiUt utviklede og/eUer
varig
svekkene sjelsevner. Diagnoser og prognoser. Universitetsförlaget 1966, 115 a.
' För en genomgång av litteraturen, se Roger Hood i
"Conference for Directors of Criminological Institutes", Council of
Europé, Strasbourg 1964.
Prop. 1980/81:76 115
En
central punkt i interneringspåföljden är att tiden för frihetsberövandet kan
förlängas, inle på grund av vad som skett i del förflutna, ulan på grund av
förväntningar om framtiden. Christie menar att del helt strider mol
grundläggande värderingar i vårt samhälle om vad som är riktigt att göra mol
människor att spärra in dem inte på grund av vad de har gjort men på grund av
vad de kanske komr " att göra. Tidsobestämda påföljder innebär straff för
ogjorda handlingar.
Brottet mot de
gmndläggande värderingarna blir enligt Christie än mer markerat genom
avsaknaden av möjlighet att fastställa huruvida de ogjorda handlingama någonsin
skulle ha begåtts. En grundläggande princip i straffrätten är att hellre fria
än fälla. Det är bättre att låta tio skyldiga gå fria än att en oskyldig döms.
Men intemeringspåföljden bygger på den motsatta principen. Det är bättre att en
del som inte skulle ha begått en viss typ av farlig handling sitter inspärrade
än att en som skulle ha begått en sådan handling slipper ut. Det kan med fog
hävdas att samma säkerhetsmarginaler, som iakttas i brottmål vid prövning av
den åtalades skuld, bör tillämpas även vid prövningen av om fara föreligger
att han i en framtid kommer att återfalla i brott.
De som i dag värnar om
intemeringspåföljden bör enligt Chrislie noga överväga hur stor risk man kan
tillåta för felbedömningar. Kan man godta det ovan nämnda prognosförfarandet
som innebär åtta överflödiga inspärrningar för att hindra en farlig? Eller bör
gränsen sättas vid tre överflödiga för alt hindra en farlig? Och hur länge
skall en person sitta inspärrad under en extra tid på grund av en 25-procentig
sannolikhet? Sistnämnda siffra -en av fyra korrekt föratsagd - är den som
norska eftemndersökningar av vålds- och sedlighetsundersökningar kommit fram
till.
11.2
Nytt straffsystem (Brå-rapport 1977:7)
1
Brå-rapporten Nytt straffsystem återfinns många av de tankegångar som
redovisats i föregående avsnitt. Där konstateras sålunda alt det grundläggande
prakfiska och vetenskapliga problemel är med vilken grad av säkerhet man kan
identifiera personer som kommer att begå brott i framtiden. 1 sammanhanget
påpekas också att denna frågeställning inte är unik för straffrätten och
kriminologin utan har motsvarigheter inom t.ex. socialvård och medicin.
Forskningsresultaten på dessa senare områden pekar också i samma riktning.
Vissa
undersökningar tyder på att man kan identifiera vissa grapper med hög risk för
framtida kriminalitet. Däremot har man inle lyckats utveckla metoder som gör
det möjligt att ange vilka enskilda lagbrytare inom en sådan grapp som kommer
att återfalla i brott. Svårigheten är särskilt påtaglig om det är verkligt
grova - och därmed sällsynta - brott man vill fömtsäga. Den grad av säkerhet
med vilken bestämda individer kan identifieras som framtida lagbrytare beror
nämligen bl.a. på grandrisken, dvs.
Prop. 1980/81:76 116
hur
vanligt det man vill förutsäga är. Man får speciellt svårt med sällsynta och
kanske grova brott, dvs. brott med låg grundrisk.
Det
är en allmänt accepterad ståndpunkt att i vart fall mer drastiskt ingripande i
preventivt syfte skall få användas endast om de brott man därigenom tror sig
kunna undvika är av mycket allvarligt slag. Man har i teorin mestadels hänfört
sig fill våldsbrott. I prakfiken har dock t.ex. intemering, som har ett uttalat
syfte att oskadliggöra, ofta använts vid förmögenhetsbrott.
Ju allvarligare ett brott
är desto ovanligare är det i regel och desto svårare är det därmed att
förutsäga. Det är således t. ex. nästan omöjligt att ange personer som i framtiden
kommer att begå grova våldsbrott. För övrigt är många av dem som begår sådana
ostraffade. De brotten kan inte under några omständigheter hindras genom straff
som gmndas Vå tanken om oskadliggörande. 1 så fall skulle man nämligen vara
tvungen att helt skära av sambandet mellan brott och straff och ingripa mot
människor oavsett om de har begått något brott eller ej. Det betyder att även
om föratsägelsen beträffande de redan identifierade lagbrytamas framtida beteende
vore goda, skulle sådana föratsägelser inte kunna hindra mer än en del av de
brott det är fråga om. Men fömtsägelsen är mycket svår även om man som urval
begagnar personer som redan har begått sådana brott. Den statistiskt troligaste
prognosen är alt återfall inte kommer att ske.
Om man vid särskilt grova
brott skall använda risken för framtida brott som kriterium vid
straffbestämningen, blir konsekvensen alltså antingen att de flesta av dem man
vill komma åt går fria eller att man ingriper mol relativt många som inte
skulle komma att begå de förmodade brotten. I del första fallet ger
oskadliggörande så låg effektivitet att dess värde blir försumbart. 1 det andra
fallet kommer man i en oacceptabel konflikt med vedertagna och viktiga
rättssäkerhetsanspråk.
Det moraliska problemet är
nämligen alt oskadliggörandet som motiv för straffrättsligt ingripande är att
man straffar en person - inte för det han gjort utan för vad man antar att
han kommer att göra. Den som utsätts för en sanktion som är strängare än den
som bmkar följa på del brott han begått med mofiveringen att han därmed skall
förhindras att återfalla kommer alltså att avtjäna straff för brott som han
inte gjort sig skyldig till. Detta strider mot väsentliga rättssäkerhetskrav
och liknar det fall att man dömer en oskyldig.
De som förespråkar
särregleringar inom påföljdssystemd för personer som anses vara farliga hävdar
i allmänhet att det är en fördel att under verkställigheten kontinuerligt kunna
pröva hur stor risken för framtida brott är. De sanktioner som brakar
tillgripas för sådana personer är därför i regel tidsbestämda. Med en sådan
lösning står knappast något att vinna, eftersom det inte finns mycket som talar
för att de föratsägelser som kan göras under verkställighetens gång är nämnvärt
säkrare än de som kan göras i samband med domstolens handläggning av målet. Att
de organ som
Prop.
1980/81:76 117
har
tiU uppgift att fatta beslut om frigivning har insett dessa svårigheter visar
den omständigheten att den överväldigande majoriteten av dem som undergår
internering friges i omedelbar anslutning till utgången av minsta tiden.
Om
man vill tillmäta risk för återfall i brott betydelse vid påföjdsbesläm-ningen,
torde det viktigaste kriteriet för en sådan fömtsägelse vara den dömdes
tidigare kriminalitet. Ju fler gånger han återfallit desto större är risken för
att han kommer att göra det på nytt. Detta kan i så fall tala för att tidigare
kriminalitet skaU ges inflytande på straffbestämningen. Om man vid val av
påföljd för det aktuella brottet i stället för en återfallsprognos begagnar ett
straffvärderesonemang och väger in tidigare lagföringar, kommer straffet redan
av den anledningen att bli strängt. Som en bieffekt uppkommer ett visst
oskadliggörande. Det är därför överflödigt att begagna oskadliggörandet som
särskilt kriterium eftersom del inte behövs för den effekt man önskar.
I
BRÅ-rapporten förordas att interneringspåföljden avskaffas.
11.3
Om kriminalpolitikken (St meld nr 104,1977-78)
De
av Christe behandlade frågeställningama diskuteras som tidigare nämnts också i
en av del norska justitiedepartementet i maj 1978 till stortinget avlämnad
principproposition (St meld. nr 104, 1977-78). Departementets uppfattning är
att påståendet att man skulle kunna fömtsäga farliga lagöverträdelser mot
bakgrand av tidigare kriminalitet och personlighetsvärdering bygger på
tveksamt underlag. Man konstaterar att allvarliga våldsförbrytelser vanligtvis
inte upprepas. Del sägs också att förutsägelser om framtida kriminalitet inte
får förväxlas med frågan om att förutse ett sjukdomsförlopp. Huvuddelen av den
mest allvariiga våldskriminalile-ten är förstagångskriminalitet och en
lidsobestämd påföljd för våldsbrotls-lingar skulle därför spela mycket liten
roll för den samlade allvarliga våldskriminaliteten i Norge. Däremol kan det
vara tämligen enkelt att förutsäga återfall i förmögenhetsbrott, om
vederbörande har gjort sig skyldig till ett flertal tidigare sådana brott.
Efter redogörelse för forskning i ämnet fastslår man att möjligheten av att
kunna fömtsäga framtida farlig våldskriminalilet har mycket litet stöd i
fakfiska undersökningar på alla plan. Slutligen uttalar man, efter en genomgång
av eventuella för- och nackdelar med tidsobestämt straff, att man från
departementets sida har åtskilliga betänkligheter mot denna typ av påföljd.
12
Aktuella utredningsförslag
Av
de utrednigsförslag som tillkommit under senare år och som ännu inte lett till
lagstiftning är framför alll betänkandet Psykiskt störda lagöver-
Prop. 1980/81:76 118
trädare
och Brottsförebyggande rådets rapporl Nytt straffsystem. Idéer och förslag av
belydelse för intemeringspåföljden. Av iniresse är också
ungdomsfängelseutredningens belänkande Tillsynsdom som innehåller förslag till
ändrade regler om villkoriig frigivning. I sammanhanget förtjänar också att
nämnas Nordiska straffrältskommitléns betänkande (A 1978: 6) Villkorlig
frigivning.
12.1
Psykiskt störda lagöverträdare (SOU 1977:23)
1
betänkandet Psykiskt störda lagöverträdare förordas en klarare gränsdragning
mellan sjukvård och kriminalvård av innebörd alt överlämnande till sluten
psykiatrisk vård skall få ske endasl när den psykiska störningen är av sådan
arl och grad all lagöverträdarens omhändertagande inom sjukvården tveklöst är
påkallat av medicinska skäl. Ett genomförande av utredningens förslag innebär
all ett antal lagöverträdare, av ulredningen uppskattat till 150 om årel, med
påtagliga psykiska slömingar (omkring hälften av de s.k. jämställdhetsfallen,
dvs. personer som bedömts vara behäftade med själslig abnormitet av så
djupgående natur att den måste anses jämställd med sinnessjukdom), kommer att
omhändertas inom kriminalvården. Förslagel har i denna del mottagits positivt
av de flesta remissinstansema. Bl. a. kriminalvårdsstyrelsen har dock avstyrkt
förslaget. Som skäl härför har bl. a. anförts all kriminalvården saknar
resurser alt ta hand om det ifrågavarande klientelet.
Det är uppenbart att en
del av de psykiskt störda lagöverträdare, som enligl hittillsvarande praxis
överlämnats till sluten psykiatrisk vård, vid en inskränkning av denna
möjlighet skulle kunna bli aktuella för internering. De siffror som redovisas i
belänkandel är emellertid föråldrade. Antalel domar som innebär överlämnande
lill psykiatrisk vård har sjunkit på senare tid. Detsamma gäller den
procentuella andelen jämställdhetsfall. Vidare finns det skäl alt anla alt en
del av dem som enligt utredningens förslag skall dömas till kriminalvård i
stället för psykiatrisk vård kan dömas lill icke frihetsberövande påföljder.
Enligl en beräkning som
gjorts inom justitiedepartementet kan, om utredningens förslag till
gränsdragning i huvudsak följs, omkring 30 av de nuvarande jämställdhetsfallen
åriigen tas om hand inom frivården medan tillskottet av anstallsdömda
uppskaltas till omkring 60 om året. Hur många av de sistnämnda som skulle kunna
ifrågakomma för intemering är vanskligt att avgöra. I ell malerial angående år
1%7 rätlspsykialriskl undersökta personer som bedömts som "ej
jämställda" och som hade i slort sett samma bakgrundsförhållanden vad
beträffar t.ex. antal brott och brottstyper som de jämställda, har 10% dömls
till internering (se SOU 1977: 23, s. 141 och Läkartidningen 1976 nr 19). Med
tillämpning av motsvarande siffror skulle yllerligare 9 personer per år kunna
komma att dömas till internering. Detla antal är dock sannolikt för högl med
tanke på alt an-
Prop.
1980/81:76 119
vändningen
av intemering minskat kraftigt sedan år 1967. Av betydelse i sammanhanget är
givetvis hur många av ifrågavarande personer som kan betecknas som farliga.
Socialstyrelsen har i denna fråga som sin uppfattning uttalat att det är
sannolikt att den typ av jämställdhetsfall som nu placeras på fast paviljong
eller specialavdelning på grand av "farlighet" kommer, även om
utredningsförslaget genomförs, att höra till psykiatrin. Av det sagda bör man
kunna dra den sutsatsen att ett genomförande av utredningens förslag i den nu
diskuterade gränsdragningsfrågan endasl skulle få en tämligen marginell
betydelse för interneringsinstitutels tillämpningsområde.
12.2
Nytt straffsystem (Brå-rapport 1977:7)
I
Brå-rapporten Nytt straffsystem har rådels kriminalpoliliska arbetsgrupp som
tidigare nämnts, föreslagit att man skall ersätta de nuvarande frihetsberövande
påföljderna inom kriminalvården med ett enhetligt frihetsstraff, fängelse.
Rapporten har varil föremål för samtidig remissbehandling med
ungdomsfängelseutredningens betänkande TiUsynsdom. De flesta av de
remissinstanser som yttrat sig i frågan om dt enhetligt frihetsstraff har
ställt sig posifiva till intemeringspåföljdens avskaffande. Vissa instanser har
emellertid anfört att ett avskaffande av interneringsstraffet förutsätter en
höjning av slraffmaxima för särskilt grova brott. Kriminalvårdsstyrelsen har
således framhållit att interneringspåföljdens avveckling sannoUkt i
samhällsskyddets intresse måste medföra antingen en inte oväsentlig höjning av
slraffmaxima för de allra grövsta och farligaste brotten, l.ex. narkotikahandel
i organiserade former, grova våldsbrott och terrorism, eller särskilda regler
om en restriktiv tiUämpning av reglerna om villkorlig frigivning på halvtid
beträffande personer som dömts för sådana brott. Liknande synpunkter har
framförts av l.ex. LO och Göteborgs tingsrätt. JO Wigelius har uttryckligen
motsatt sig interneringspåföljdens avskaffande och anfört alt del utifrån
behovel av samhällsskydd ter sig vådligt alt frånhända domstolama möjlighet att
under en lång och vid domstillfället ej bestämbar lid oskadliggöra särskilt
farliga förbrytare. JO hävdar vidare alt det finns möjligheter att med
erforderlig lillförlitlighet göra prognoser angående den tilltalades fariighet
och risken för återfall och att det också är möjligt att under verkställigheten
kontinuerligt pröva utvecklingen i dessa hänseenden. JO hänvisar också till den
klientelöverföring från sluten psykiatrisk vård till kriminalvård som kan
komma till slånd om förslagen i betänkandet Psykiskt störda lagöverträdare
genomförs. RÅ har anfört liknande synpunkter, men förklarat sig inte vara
beredd alt i nuvarande läge la ställning till interneringspåföljdens bestånd.
Något
förslag om en höjning av slraffmaxima, eller vissa sådana, återfinns inle i
Brå-rapporten. Däremot framhålls att det är angeläget att se över
straffsystemet med utgångspunkt i dess nuvarande bedömningar av
Prop. 1980/81:76 120
enskilda
brotts straffvärde, särskilt då brott med höga straffmaxima, i syfte att
begränsa omfattningen och längden av frihetsstraff. Vidare sägs att den
nuvarande absoluta maximitiden om 10 år bör kunna behållas. Samtidigt betonas
att återfall bör leda till straffskärpning.
En fråga som behandlas i
Brå-rapporten och som är av stor belydelse vid en diskussion om
intemeringsstraffets eventuella avskaffande är utformningen och tillämpningen
av reglema om villkorlig frigivning. I rapporten uttalar sig gruppens majoritet
för ett avskaffande av systemet med villkorlig frigivning men förordar - för
den händelse den vilUcorliga frigivningen anses böra bibehållas - att sådan
frigivning som huvudregel skaU ske efter halva strafffiden. Avsteg från
huvudregeln skall kunna komma i fråga för den som snabbt återfallit i brott
efter tidigare fängelsedomar eller för visad särskild allvarlig misskötsamhet
under verkställighetstiden. Prövofiderna skall aldrig kunna överstiga
straffåterstoden. 1 rapporten berörs också frågan om särbehandlingen av dem som
enligt kriminalvårdsnämndens praxis regelmässigt friges först sedan två
tredjedelar av strafftiden har avtjänats. Det gäller intagna med minst två års
strafftid som övertygats om grov narkotikabrottslighet eller annan grov
organiserad brottslighet med internationell anknytning (jfr avsnitt 7). Man
pekar därvid på att särbehandlingen av denna grupp intagna leder lill en dold
straffmätning, som man anser i ställd borde ske öppet och av domstol.
Det övervägande antalet
remissinstanser har motsatt sig rapportens förslag om avskaffande av villkorlig
frigivning. En klar majoritet har uttalat sig för bibehållande av det nuvarande
systemet med två tredjedelar av strafftiden som riktpunkt för villkorlig
frigivning. Beträffande dem som ådömts två års fängelse för narkotikabrott e.
1. och som regelmässigt friges först när två tredjedelar av straffet har
avtjänats har kriminalvårdsnämnden tillstyrkt Brå-grappens tanke att det bör
ankomma på domstol - och inte i efterhand på administrafiv myndighet - att
bedöma humvida omständigheter, som är att hänföra till den brottsliga
handlingen, bör föranleda särbehandling i frigivningshänseende.
12.3
Tillsynsdom (SOU 1977:83)
Ungdomsfängelseutredningen
föreslår i sitt betänkande Tillsynsdom bl.a. att villkorlig frigivning skall
ske efter två tredjedelar av strafftiden, om inte fortsalt frihetsberövande av
särskilda skäl erfordras för att motverka återfall i brottslig verksamhei. Om
särskilda skäl föreligger, skall emellertid enligl förslaget villkorlig
frigivning fä ske efler halva strafftiden. Förslaget innebär alltså inte några
större avvikelser i förhållande till nuvarande bestämmelser. Prövotiden avses
uppgå till ett år eller den längre lid som vid frigivningen återstår av
straffet, dock högsl tre år. Av större intresse i detta sammanhang med häsyn
tiU intemeringsklientelets åter-
Prop.
1980/81:76 121
faUsbenägenhet
är förslagen att presumtionen om förverkande av reststraffel vid återfall i
brott under viUkorlig frigivning skall mjukas upp och möjlighet öppnas fill förverkande
av endast del av reststraffel. Förslagel har i denna del tillstyrkts av
flertalet remissinstanser.
12.4
VillkorUg frigivning (A 1978:6)
Nordiska
straffrättskommittén har i ett hösten 1978 utkommet betänkande (A 1978:6)
Villkorlig frigivning uttryckt den uppfattningen att samtliga nordiska länder
bör införa en regel om en i princip allmän villkorlig frigivning efter halva
tiden.
Angående
frågan om en senareläggning av frigivningen bör kunna ske i vissa fall l.ex. om
det kan befaras att den intagne skulle komma att återfalla i särskilt grov
brottslighet uttalar kommittén följande. En sådan fara kan föreligga om det
aktuella brottet eller den intagnes brottsliga förflutna tyder på särskild
farlighet. Vid sådan senareläggning åsyftas inte straffskärpning på
allmänprevenfiva grander, utan närmast oskadliggörande genom fortsatt
frihetsberövande. 1 regel kan det visserligen inle förväntas alt
senareläggningen av den villkorliga frigivningen eller avtjänandet av hela
straffet skulle minska den intagnes farlighet, men ny brottslig aktivitet kan
tillfälligt uppskjutas.
Senareläggning på grand av
en bedömning av risken för att den intagne begår grov brottslighet innebär alt
intemeringssynpunkter i viss omfattning blir utslagsgivande för straffets
längd. Om man utgår ifrån att det straffräusliga regelsystemets egentliga
uppgift är aU i varje enskilt fall ge uttryck för ett ogillande som står i
rättvis proportion till den skuld gärningsmannen utvisat i den brottsliga
handlingen, så måste det framstå som otillfredsställande att frihetsstraffets
längd i vissa fall blir beroende av gärningsmannens personliga egenskaper. Det
är även tvivel underkastat om reglema om senareläggning av villkorlig
frigivning på denna gmnd kan utformas så all de uppfyller skäliga rältssäkerhelskrav.
Till denna fråga hör även
vilka möjligheter man har att göra förutsägelser om framtida kriminalitet. Det
kan allmänt sett sägas alt sådana prognoser hitlills visat sig myckel
vanskliga. Det föreligger en betydelsefull skillnad mellan möjlighetema att
identifiera å ena sidan vissa grupper med hög risk för framtida kriminalitet, å
andra sidan de enskilda individer inom en sådan grupp som kommer att återfalla.
Det föreligger inle omöjligt att identifiera vissa högriskgrupper. Däremot har
man inte lyckats utveckla meioder för att ange vilka enskilda lagbrytare som
kommer alt begå brott på nytt. Denna svårighet är typiskt sell störst, om del
är verkligt grova och därmed i regel sällsynta brott man vill fömtsäga.
Kommittén
har funnit alt del kan finnas dl praktiskt behov av att i undantagsfall kunna
senarelägga viUkorlig frigivning. Kommittén föreslår dock att förutsättningarna
för senareläggning av villkoriig frigivning görs
Prop. 1980/81:76 122
ytterst
stränga och anges i lag. Beslämmelsen bör ge största möjliga klarhet och
förutsägbarhet. Det har visat sig vara förenat med svårigheter all finna
invändningsfria kriterier för en sådan regel och att nå fram till en beslämmelse
som passar förhållandena i samtliga nordiska länder.
Kommittén
har dock för sin del funnit att det kriterium mot vilket invändningarna har
minst lyngd rör risken för nya brott. Detta får dl visst stöd av
straffsystemets ändamål att kontrollera kriminaliteten. KommiUén har således
stannat för att föreslå att en påtaglig och särskilt stor risk för snabbt
återfall i grova brott skall kunna vara skäl tiU senareläggning av viUkorlig
frigivning. De brott kommittén främst har i åtanke är dels grova våldsbrott,
dels aUvarlig brottslighet som bedrivs i organiserade eller yrkesmässiga
former.
Beträffande
rättsverkan av återfall i brott under prövotiden uttalas: Man får ett smidigare
system, om domstolen åläggs att bedöma hur reststraffel skaU beaktas, då den
villkorliga friheten förverkas. En möjlighet är att domstolen mäter ut ett gemensamt
straff utan att särskilt ange reststraffets andel. Ett annat altemativ vore att
domstolen i domen uttryckligen angav hur mycket som förverkats av reststraffel.
Oavsett vilket altemativ man väljer, master reglema om hur reststraffel bör
beaktas utformas så att man uppnår en tillräckligt enhetlig
straffmätningspraxis. Ju längre lid den villkorligt frigivne levat
brottsfritt, desto mindre betydelse bör reststraffel ges vid straffmätningen.
Vidare får den del av reststraffel som domstolen beaktar inte vara oskäligt
lång i förhållande till det nya straffet. Frågan om brottslighet bör även
beaktas då man avgör hur stor del av reststraffel som skall förverkas.
13
Överväganden och förslag
13.1
Bör interneringspåföljden avskaffas?
13.1.1
Inledning
I
det föregående har (särskilt i avsnitten 10 och 11) redovisats åtskilliga
kritiska synpunkter på lidsobeslämda påföljder i allmänhet och internering i
synnerhet. Invändningarna gäller inte bara påföljdens bristande effektivitet
utan tar framför allt sikte på skilda nackdelar och brisler från rättssäkerhetssynpunkt.
Genom intemering öppnas möjUghet för frihetsberövande under längre tid än som
föranleds direkt av det brott varom gärningsmannen övertygats. Vidare finns
risk för att den annars allmänt tillämpade principen om proportionalitet mellan
brott och straff skjuts åt sidan av hänsyn till ett eftersträvat men osäkert
samhällsskydd. Som framgått av det föregående är dd synnerligen vanskligt att i
enskilda fall uttala sig om riskema för återfall i brott. Detla är allt mera
uppenbari ju grövre brott det är fråga om.
Prop. 1980/81:76 123
Härtill
kommer erfarenheterna av att tidsobestämdhden av de intagna upplevs som mycket
pressande och därför uppfattas som ett lidande i sig. Det är vidare omvittnat
att en dom lill intemering ofta uppfattas som dt tecken på en definitiv
utklassning och därmed snarare befäster än motverkar vederbörandes benägenhet
all fortsätta med en tillvaro som lätt leder till ny brottslighet.
Av
vad som tidigare anförts framgår också alt många av de skillnader som tidigare
funnits mellan internering och fängelse, såvitt gäller såväl påföljdernas
praktiska tillämpning och innebörd som klienldgmppernas sammansättning numera i
del närmaste har försvunnit. Dd är vidare tydligt att användningen av påföljden
intemering under senare år också har minskal ganska påtagligt.
Mol bakgrund av nu nämnda
förhållanden och de vägande invändningar av principiell natur som sålunda kan
anföras mot intemeringspåföljden synes den böra behållas endast om de särskilda
syften som den är avsedd att tjäna framstår som utomordentligt vikliga och inte
kan uppnås på annat från rättssäkerhetssynpunkt mera tillfredsställande sätt.
Internering
- liksom lidsobeslämda påföljder över huvud laget - bygger på framför allt två
teorier. Den ena utgår från föreställningen alt den dömde genom behandling
skall kunna påverkas till ett laglydigt liv och därför bör behandlas tills
detta syfte har uppnåtts (behandlingstanken). Den andra syftar till att genom
inspärrning av lagöverträdaren förhindra att denne begår brott så länge han kan
anses vara farlig (inkapacitering).
Dd
förtjänar redan här understrykas alt nu gällande straffskalor inle bör kunna
åberopas som dl skäl för att bevara interneringspåföljden. Om straffskaloma
inte anses medge inkapacitering under så lång lid som samhällsskyddet kräver
kan nämligen det problemet lösas genom ändring av straffskaloma, införande av
straffskärpningsregler eller på annat liknande sätt. Avgörande för om
interneringspåföljden bör bestå är i stället om det finns skäl att hålla frågan
om anstaltstidens längd öppen med hänsyn till faktorer som inträffar efter
rättegången och som således inle kan beaktas redan i domen. Till dessa faktorer
hör uppenbarligen inle sådant som hänför sig till den aktuella eller lidigare
brottsligheten som t. ex. all den är särskilt allvarlig lill sin art eller
utgör led i en organiserad kriminell verksamhet.
13.1.2
Behandlingstanken
Under
senare år har den s. k. behandlingsideologien utsatts för en allt starkare och
mera omfatiande kritik. Kritikerna har visserligen inte stått oemotsagda i
debatten. Bl. a. hardd argumentet förts fram, alt otillräckliga resurser eller
ännu oprövade meioder bär den huvudsakliga skulden för alt några positiva
resullal hitintills inte kunnal redovisas. Det fmns i förevarande sammanhang
inle anledning all gå närmare in i denna diskussion. Det bör räcka med att i
korthet konstatera att KvaL innebär att de inter-
Prop. 1980/81:76 124
nerade
i kriminalvårdens anstalter i alll väsentligt behandlas på samma sätt som
fängelsedömda med långa straff. Någon särskild behandling tillhandahålls
således inle intemeringsklientelet under anslallsliden. Och den omfattande
behandlingsforskning som i dag finns ger inte stöd för tanken att man genom
särskild behandling av de inlemerade kan påverka dem lill ett laglydigt liv.
AUa undersökningar av effekten av anstaltsvård tycks peka i samma riktning:
genom att placera en lagöverträdare i fängelse eller annan liknande institution
ges små möjligheter till resocialisering. Dd tycks också ha mindre betydelse
vilken form av anstaltsvård man väljer och vilka behandlingsformer som prövas
inom anstaltema (se Brå-rapporten Nylt straffsystem s. 72 ff med där lämnade
litteraturhänvisningar). En återgång till systemet med särskild behandling av
inlemerade - vare sig i speciella inlerneringsanstalter eller eljest - kan
därför inte förordas.
Beträffande
vården utom anstalt torde övervakningen av de internerade ha samma omfattning
och innehåll som när det gäller fängelsedömda.
Sammanfattningsvis
kan sägas att behandlingstanken inle motiverar att interneringspåföljden
behålls.
13.1.3
Inkapacitering
Som
nämnts i avsnitt 10 kan interaeringsklienlelel grovt sett indelas i tre
huvudkategorier. Den första omfattar personer som främst ägnar sig ål en
intensiv men måttligt avancerad förmögenhetsbrottslighd. Den andra kategorin
avser personer som gjort sig skyldiga till allvarlig och upprepad renodlad
våldsbrotlslighet, inkl. sedlighetsbrott, och därigenom ansetts visa stor
farlighet för annans liv eller hälsa. Den Iredje kategorin slutligen omfattar
mera hårdföra och avancerade förmögenhetsbrottslingar, typ bankrånare och
kassaskåpssprängare, där gärningsmannen ingalunda skyggar för att tillgripa
våld även om del primära syftet med gärningen inte är att skada någon till
person. Någol vid sidan av de två sisinämnda gmpperna finns också dt begränsat
antal personer som gjort sig skyldiga till grova narkotikabrott.
Vad först gäller gmppen
förmögenhetsbroltslingar så pekar såväl kriminologiska dala som praktiska
erfarenheter på att ett relativt begränsat antal personer kan svara för en slor
del av vissa typer av grövre traditionella brott t.ex. bostadsinbrott,
bilstölder och postbedrägerier [se Persson Inbrottstjuvar i Stockholm, Svensk
Juristtidning 1976 s. 527 med där lämnade litteralurhänvisningar, jfr även
prop. 1978/79:62]. Teoretiskt kan man därför påverka den totala volymen av
vissa lyper av förmögenhelsbrott genom inkapacitering av särskilt aktiva
brottslingar.
Här står man också på något
fastare mark än som annars är vanligt när del gäller möjlighetema att fömtsäga
återfall i brott. I fråga om en grupp som består av många gånger tidigare
straffade förmögenhetsbrottslingar kan man sålunda med ganska hög grad av
säkerhet säga att flertalet kommer att begå liknande handlingar ännu en gång.
Prop.
1980/81:76 125
Vad som har sagts nu kan emellertid inte leda till
slutsatsen alt del i praktiken också är både möjligt och försvarligt att
påverka t. ex. den totala volymen av inbrottsstölder i landet genom att
inlemera de mest aktiva inbrottstjuvarna. Som regel kan man försl i efterhand
ange vilka individer som varit av störst betydelse för brottsvoiymen. Av tabell
3 framgår vidare att omkring 80% av intemeringsklientelet återfaller i grövre
brott under en treårsperiod. Det innebär å andra sidan att upp till 20% av
detta klientel inte återfaller i brott under samma period. Det är emellertid
vanligtvis inle möjligt att - annat än i efterhand - urskilja de individer som
sålunda anpassas lill samhälld. Slutligen måste de som inkapaciteras en gång
komma ut igen. Det finns knappast anledning räkna med alt brott som förhindrats
enbart på grund av en förlängd anslallsvistelse inle senare kommer lill
utförande. Tvärtom finns det omständigheter, som lyder på alt de känslor av
osäkerhet och förbittring som en sådan åtgärd läll synes ge upphov till i
stället kan leda till en ökad brottsbenägenhel.
När det
gäller förmögenhelsbrott utan våldsinslag lycks de flesta numera också vara
eniga om att interneringspåföljden bör kunna avskaffas i likhet med vad som
sketl i Danmark och Finland och vad som föreslagils i Norge. 1 svensk praxis
har det också blivit allt mera ovanligt att man dömer lill internering för
sådana brott. De nuvarande straffskaloma ger i dessa fall möjlighet alt
åstadkomma tillräckligt långa anstaltstider, även om man vill markera en
straffskärpning på grund av återfall. Att övervakningstiden vid internering är
längre än vid fängelse torde inte ha någon avgörande belydelse i sammanhanget-
Återfall brukar f. ö. ske inom relativi kort tid från frigivningen. Internering
lorde därför kunna avskaffas för denna kategori brouslingar. (Jfr som typfall
bil. 1 nr 2, 3, 5, 9, 12, 16, 18, 22, 25, 27, 28, 30, 31,32, 34 och 35).
Många
människor i vårt land lever i oro för att bli utsatta för våldsbrott. Man kan
anta att denna oro i någon mån stillas när de erfar all kända våldsbrotisUngar
inlemeras på obestämd tid.
1 den mån
de sålunda inlemerade våldsverkarna inte hör till bekantskapskretsen måste
emellertid sägas att det i stort sett saknas en rationell grund för den känsla
av rättstrygghet hos medborgama som interneringen kan ge upphov till. Som
påpekats bl.a. av Chrislie (avsnitt 11) visar nämligen erfarenhelema att del
hell övervägande antalel allvarligare våldsbrott inle utlöses av inneboende
krafter hos gärningsmännen utan av de situationer som dessa gärningsmän
befinner sig i eller av ett samspel mellan personer och situationer.
Majoriteten av gämingsmännen hör till offrets bekantskapskrets och har sällan tidigare
varit dömda för våldsbrott. För den samlade allvarliga våldsbrotlsligheien har
därför intemeringspåföljden en begränsad betydelse.
Allvariiga våldsbrott är lyckligtvis sällsynta. Del
innebär emellertid också alt de är svåra alt förutsäga. En i avsnitt 11 nämnd
amerikansk undersökning ger exempel på detta. Av en undersökt population av
unga lag-
Prop.
1980/81:76 126
överträdare
återföll 2,4% i våldsbrott under en 15-månadersperiod. Med utgångspunkt i det
rika malerial som fanns tillgängligt om lagöverträdarnas personliga
förhållanden prövade man i efterhand alt slälla upp olika interneringskrilerier
som - om de hade tillämpats - skulle ha lell lill alt hälften av
ålerfallsklienlelet inkapaciterals. Del visade sig emellertid att kriterier som
träffade personer i den lilla gruppen om 2,4% också drabbade många i
lotalpopulalionen. Del bäsla man kunde uppnå för all skydda samhället mol en
liten (i ,2 %) grupp av personer med bevisligen hög risk för återfall i
våldsbrott var internering av en nio gånger så slor grupp. Man kunde således
inle nå längre än till intemering av åtta som bevisligen inte skulle ha
återfallit i brott för varje fariig person man fick lag på. Och det hjälpte
inle alt dela upp materialet l.ex. så alt man bröt ut lagöverträdare som
hänvisats till psykiater på grund av våldstendenser. Frekvensen återfall i
våldsbrott under 15-månadersperioden var för denna undergrupp 6,2% vilket inte
räckte för att komma till rätta med problemet med de falskt positiva fallen.
Om
således möjlighelerna är begränsade all med användande av olika risklabdler och
liknande på beteendevdenskap grundade meioder skilja ut farliga personer, är
möjligheterna alt få detta gjort med anlitande av psykiatrisk expertis i vart
fall inle slörre. 1 en genomgång av den velenskapliga litteratur som finns om
kliniska contra beteendevetenskapliga prognoser (se avsnitt 11) anges
sammanfattningsvis att det är svårt all finna något område inom
samhällsvetenskaperna där alla fynd så klarl går i samma riklning nämligen alt
de beleendevetenskapliga prognosema är överlägsna. Uttalanden om en persons
farlighet som grundas på kliniska iakttagelser är otillförlitliga.
Möjligheterna
att bedöma riskerna för återfall i våldsbrott är således begränsade särskilt
när det gäUer grova sådana brott. Samtidigt ökar de anslaltstider som står på
spel för den inlemerade ju grövre - och därmed ovanligare och alltså svårare
att bedöma i fråga om risken för återfall -brott saken gäller. De inledningsvis
nämnda principiella invändningama mot intemering gör sig här gällande med
särskild styrka.
Mot
denna bakgrand kan sägas att intemering - av samma skäl som anförts beträffande
gmppen förmögenhetsbrottslingar - i varje fall bör kunna avvaras vid mindre
allvarliga fall av våldsbrott, t.ex. misshandel som inte är grov och rån med
utövande av måttligt våld. Här räcker också gällande straffskalor till för att
tillgodose samhällsskyddet. 1 sammanhanget kan vidare nämnas att i Danmarks
och Finlands nya lagstiftning liksom i del norska lagförslaget föratsätts för
intemering att det skall vara fråga om allvariigt våld (jfr som typfall bil. I
nr 7, 8, 20 och 33).
Det
återstår då att ta slällning till den vanskligare frågan om man även kan
undvara internering vid grövre våldsbrott som mord, dråp och grov misshandel när
gämingsmännen genom brottet och tidigare handlingar anses ha dokumenterat
uttalad farlighet för annans liv och hälsa. Liknande
Prop. 1980/81:76 127
problem
erbjuder allvarligare sexualbrott som våldtäkt och otukt med bam.
1 dag händer del alt
interneringsnämnden före utgången av minsta tiden söker göra en mera ingående
bedömning av gärningsmannens framtida farlighet. Bedömningen görs på gmndval av
bl. a. uppträdande under permissioner, resultat av behandUng med medicinska
preparat, utlålande av psykiatriker elc. Under 1970-lalel har nämnden i knappt
ett fall om året därvid kommil fram till att vederbörande på grund av sin
farlighet inte bör överföras till vård utom anstalt. I slällel har den intagne
då vanligen beviljats frigivningspermission under någol halvår och på så sätt
kommil alt bli föremål för en mera intensiv övervakning än som annars skulle ha
blivit fallet. Har frigivningspermissionen avlöpt ulan återfall i brott eller
annan allvarlig misskötsamhet har den inlemerade därefter formellt överförts
till vård utom anstalt. Allmänt gäller att ju längre anslaltstider det rör sig
om desto mer sällsynt är del alt nämnden håller kvar någon utöver minsla tiden.
Rent humanitära skäl tar så småningom överhanden. Man anser sig inle kunna
hålla en människa i anstalt hur länge som helst.
Kärnfrågan
i förevarande sammanhang är alltså om man vid ifrågasatt frigivning av den
internerade, dvs. vid utgången av minsta liden, har möjlighel alt göra en så
tillförlitlig farlighetsbedömning att del kan vara försvarbart att hålla honom
kvar i anstalt under en längre obestämd tid. Med hänsyn till vad som tidigare
anförts om svårighetema att göra tillförlitliga prognoser om återfall i sällan
förekommande grova brott måste frågan besvaras nekande.
Att
inlerneringspåföljden inle bör behållas beträffande de nu ifrågavarande grova
våldsbrotlslingarna kan motiveras även med alt samhället på angränsande områden
accepterar motsvarande risker för våldsbrott. Som nämnis kommer av humanitära
skäl alla internerade så småningom åter på fri fot. Även om man vid
frigivningen anser sig kunna konstalera att farligheten har minskal, kan man i
regel inte garantera att den hell har upphörl. En viss risk kvarstår nästan
alltid. Motsvarande gäller inom den psykiatriska vården där man har erfarenheter
bl.a. av våldsbrottslingar som dömts till sluten psykiatrisk vård. Risken för
nya våldsbrott anses inle berättiga till livslång anslaltsförvaring av detla
klientel utan utskrivning sker även här förr eller senare med i vissa fall
tragiska följder. I sammanhanget förtjänar att påpekas alt även
våldsbrotisUngar kommer i åtnjutande av permission, lål vara bevakad sådan,
och alt möjlighelerna att helt förhindra rymningar är begränsade.
Sammanfallningsvis
kan sägas alt ett bibehållande av intemeringsstraffet för våldsbrottslingar
skulle ha en så pass marginell preventiv effekt att nackdelarna väsentligt
överstiger fördelama. Erfarenhelema i Danmark och Finland visar också att
intemeringsstraffet utdöms i mycket få fall om året. Som redovisats i avsnitt
11.3 har del norska justitiedepartemenlel uttalat betänkligheter mot att
bibehålla en tidsobestämd påföljd för vålds-
Prop.
1980/81:76 128
brott.
Härvid har åberopats att en sådan påföljd skulle få så liten brottspreventiv
effekt att man kan ifrågasätta dess värde. Inte heller för dem som har begått
grova våldsbrott bor sålunda intemeringspåföljden behållas. (Jfr som typfaU
bil. 1 nr 4, 11, 13, 14, 15, 19, 24 och 29).
Ell
avskaffande av interneringspåföljden för grova våldsbrottslingar aktualiserar
emellertid en översyn av straffmätnings- eller frigivningsreglerna med hänsyn
till att gällande straffskalor inle ger möjlighd att genom ådömande av fängelse
uppnå anstaltstider som motsvarar internering med minsta tid av sex år eller
mer. Denna fråga behandlas i avsnitt 13.2.
Enligt
uppgift (prop. 1978/79:62 s. 21) svarade permiltenter och rymlingar från
kriminalvårdens anstalter för 16-20% av det totala antalet väpnade rän mot
post- och bankkontor som begicks år 1976. Här har man således anledning räkna
med alt ett begränsat anlal personer svarar för en stor dd av denna typ av
brott.
Det
förefaller också sannolikt att återfallsprognosema för denna lyp av
förmögenhetsbroltslingar och andra personer som hör till den tidigare nämnda
tredje huvudgruppen kan göras mera tillförlitliga än för vålds-broitslingama.
Allmänt kan sägas att återfallsrisken är hög med tanke på att det rör sig om
individer som är starkt kriminellt inriktade och som ibland ådagalagt stor
förslagenhet och planeringsförmåga. Man kan emellertid självfallet inte
utesluta att en del av dem undergår en gynnsam utveckling och anpassar sig lill
ett laglydigt liv.
Det
rör sig här ofta om inlemerade som är jämförelsevis unga. Minsta tiderna är
regelmässigt långa. Av humanitära skäl bmkar interneringsnämnden därför
överföra dem till vård ulom anstalt i omedelbar anslutning fill minsta tidens
ulgång. Tidsobestämdhden utnyttjas således som regel inte.
Av skäl som anförts
beträffande andra förmögenhetsbroltslingar bör interneringspåföljden kunna
avvaras även beträffande detla klientel som inrymmer inle endast post- och
bankrånare utan även boxsprängare och personer som begått andra kvalificerade
förmögenhelsbrott Ofr som typfall bU. I nr 6, 10, 13, 17 och 23).
Ett
avskaffande av interneringspåföljden för även detta klientel aktualiserar en
översyn av straffmätnings- eller frigivningsreglerna, se avsnitt 13.2.
Vad slutligen gäller ett
begränsat antal personer som döms tiU intemering på grand av grov
narkotUcabrottslighet så bör nämnas att den utan jämförelse vanligaste
påföljden för sådan brottslighet är fängelse. 1 övrigt synes de förhållanden
som nyss ansetts tala för att intemering kan undvaras för den tredje
huvudgrappen också vara tillämpliga på ifrågavarande kategori.
Prop.
1980/81:76 129
13.2 Straffinätnings- och frigivningsbestämmelser
13.2.1 Inledning
Förslaget att avskaffa intemeringspåföljden motiveras inte
av en önskan att generellt minska antalet intagna i kriminalvårdens anstaUer.
De önskemål som kan finnas i den vägen får prövas i annat sammanhang.
Ett avskaffande av intemeringspåföljden med bibehåUande av
nuvarande ordning i övrigt får emellertid vissa effekter på de faktiska
anstaltstidema. För den första grappen förmögenhetsbroltslingar och de inlemerade
som dömts för våldsbrott av mindre allvarlig art kan resultatet i vissa fall
bli en faktisk straffskärpning. Som nämns i avsnitt 8.4 förekommer det nämligen
rätt ofta vid återfall i brott under anstaltstiden att beslut om
åtalsunderlåtelse meddelas. Den senareläggning av överföringen till vård utom
anstalt som i sådant fall i praktiken blir en följd av återfallet motsvarar
ofta inte det minimistraff som är föreskrivet för brottet. Detsamma gäUer om
åtal väcks och domstol dömer till fortsalt intemering utan att bestämma ny
minsta tid.
När det gäller internerade som har begått nylt brott efter
överförande lill vård utom anstalt är skillnaden gentemot fängelsedömda mindre
markant men även här kan man konstatera alt intemeringsklientelet - med hänsyn
til bl.a. att utdömda minsta tider i många fall understiger straffminimum vid
fängelse - får en jämförelsevis gynnsam behandling.
Man har därför anledning alt räkna med att detla i och för
sig myckel ålerfallsbenägna klientel i framtiden kommer alt lagforas oftare än
i dag och därvid ådömas fängelse på tider som kan innebära längre anstallsvistdser
än f. n.
1
sammanhanget förtjänar att erinras om de förslag som nyligen har lagls fram i
samband med förslagel om avskaffande av ungdomsfängelse, nämligen om en
uppmjukning av den nuvarande presumtionen för förverkande av reststraffel vid
återfall i brott under prövotiden och om möjlighet lill förverkande av endast
en del av reststraffel. Antas dessa förslag finns del inle anledning att räkna
med alt ett avskaffande av intemeringspåföljden skall innebära några väsentligt
ändrade förhållanden för de gmpper som diskuteras nu, nämligen den första
gmppen förmögenhetsbroltslingar och dem som dömts för våldsbrott av
jämförelsevis mindre allvarlig karaktär.
Annorlunda
förhåller det sig med det övriga intemeringsklientelet nämligen grova
våldsbrotisUngar och bankrånare m. fl. Som nämnts i avsnitt 8.2 är del inte
möjligt att med nuvarande regler och praxis genom fängelse uppnå anslaltstider
motsvarande intemering med en minsta tid av 5 ä 6 år eller mer. Ett avskaffande
av intemeringspåföljden aktualiserar därför åtgärder för att möjliggöra så
långa frihetsberövanden som samhällsskyddet kan anses kräva i sådana fall.
9 Riksdagen 1980181. 1 saml. Nr 76
Prop. 1980/81:76 130
13.2.2 Straffskaloma
Närmasl
till hands Ugger måhända att höja straffmaximum för de svåraste brotten. En
sådan åtgärd har också förordats av vissa remissinslanser i yUranden över
Brå-rapporten Nytt straffsystem (se avsnitt 12.2). Av årets budgetproposition
(prop. 1978/79: 100, bilaga 5) framgår emeUertid aU regeringen avser att inom
kort tillsätta en kriminalpolitisk beredning med uppgift bl.a. att företa en
övergripande granskning av alla straffskalor. 1 avbidan på resultatet av den
översynen bör någon partiell reform av straffskalorna inle nu företas.
13.2.3 VillkorUg
frigivning
Den
från teknisk synpunkt sett enklaste lösningen av inkapaciterings-problematiken
skulle sannolikt vara att söka få till stånd en sådan ändring i
kriminalvårdsnämndens praxis att de grova våldsbrotisUngar och bankrånare
m.fl. som i dag nära nog regelmässigt friges efter halva tiden, i framtiden
skall beviljas villkorlig frigivning först efter avtjänande av två tredjedelar
av straffet.
Här
förtjiinar emeUertid inledningsvis aft påpekas all statsmakterna nyligen med
anledning av prop. 1978/79:62 (s. 23) anslutit sig tUl uppfaU-ningen att en
vidgad tillämpning av bestämmelsema i 7 § tredje stycket KvaL på bl. a. bank-
och postrånare samt boxsprängare inte bör åtföljas av en motsvarande ändring i
kriminalvårdsnämndens praxis i frigivningsären-den.
För
denna uppfattning talar flera skäl. Som redovisas i avsnitt 7 tiUämpar
kriminalvårdsnämnden f. n. tre särskilda riktlinjer i frigivningsärenden,
nämligen en för unga, en för normalkUentelet och en för narkotikabrottslingar
och molsvarande. För alt mildra verkningama av de besvärande tröskeleffekter
som annars uppstår i gränslinjema mellan två tredjedels och halvtidsfrigivning
tillämpas en avtrappningsregel men andra gränsdragningsfrågor uppstår ständigt
t.ex. kring åldersgränserna. För en 21-årig brottsling innebär fängelse i 1 år
och 6 månader en anstaltsvistelse om 9 månader medan samma straff för en
23-åring medför vistelse i anstalt under 1 år. TiU detta kommer att
övervakningsnämndema inte sällan tycks avvika från kriminalvårdsnämndens praxis
genom att bevilja halvtidsfrigivning även vid strafftider om 1 år eller
mindre. Den som dömts till 1 års fängelse kan med andra ord av lokal
övervakningsnämnd beviljas frigivning efter 6 månader medan
kriminalvårdsnämndens praxis för den som skall avtjäna 1 år och 15 dagars
fängelse innebär vilUcoriig frigivning först efter 8 månader och 10 dagar.
Det
är uppenbart att de nu angivna förhållandena inte tUlgodoser de krav på
enkelhet och klarhet som bör ställas på ett effektivt påföljdssystém.
Ytteriigare komplikationer bör undvikas. Det finns snarast skäl aU i detla
sammanhang pröva om det är möjligl att nå vissa förenklingar.
Den
i avsnitt 7 lämnade redovisningen av kriminalvårdsnämndens praxis
Prop.
1980/81:76 131
tyder
på att straff- och anslaltstider efterhand har fåll alll slörre belydelse i
förevarande sammanhang. Det är också i och för sig naturligt all nämnden
försökt faststäUa vissa principer för sin verksamhet saml all man därvid bl. a.
beaktat önskemålen om ökad rättssäkerhet för de intagna och strävat efler att i
möjlig utsträckning behandla lika fall lika. Efter hand har sålunda en allt
fastare praxis utmejslats. Genom att man därvid mer och mer betonat den minsta
gemensamma nämnaren i frigivningsärendena nämligen tidsfaktom har emellertid i
motsvarande mån flexibiliteten i systemet minskal. Ulvecklingen av
kriminalvårdsnämndens praxis i frigivningsärenden företer således många
likheter med interneringsnämndens praxis i frågor om överförande till vård utom
anstalt.
En återgång till ett mera
flexibelt -rystem kan emellertid inte förordas. De skäl som anförts mot
tidsobestämdheten vid internering gäller också villkorlig frigivning med slor
flexibilitet i fråga om frigivningslidpunkten. Som tidigare nämnts har också förslag
förts fram om ell totalt avskaffande av insfitutet villkoriig frigivning. I
varje fall avses den villkorliga frigivningen bli föremål för en genomgripande
översyn av en av de kriminalpolitiska utredningar som beräknas bli tillsalta
inom kort. 1 avbidan på resultatet av den översynen bör de nuvarande
bestämmelsema i BrB om villkorlig frigivning lämpligen lämnas orubbade.
Däremot
kan det finnas skäl alt i detla sammanhang behandla kriminalvårdsnämndens
praxis i ärenden om villkorlig frigivning av intagna som har dömls fill
fängelse i lägst två år för grov narkotikabrottslighet eller i övrigl för grova
brott som utgör led i en yrkesmässigt eller på annat sätt i organiserade former
bedriven kriminell verksamhei, ofta med internationell anknytning. Villkorlig
frigivning i dessa ärenden beslutas regelmässigt på grundval av faktorer som
varil kända redan av domstolen och som således kunnat beaktas vid
straffmätningen. Detta är från principiell synpunkt ofillfredsstäUande.
Kriminalvårdsnämnden har också själv vid flera tillfäUen givit uttryck för
uppfattningen att den ifrågavarande särbehandlingen av vissa intagna bör ges
uttryckligt slöd i lag. 1 Brå-rapporten Nytt straffsystem förordas att
särbehandlingen upphör.
Ett
avskaffande av den ifrågavarande särregleringen kan lämpligen ske i samband med
att intemeringspåföljden upphör. Av det föregående följer nämligen att inte
heller en justering av reglema om viUkorlig frigivning kan förordas som ett
medel för att få till stånd inkapaciteringstider som i tillfredsställande
utsträckning motsvarar de frihetsberövanden som nu följer på vissa domar till
internering. Kvar står då möjUgheten all införa en allmän straffskärpningsregel
i brottsbalken som tar sikte närmast på grova våldsbrottslingar och bankrånare
men som också kan göras tillämplig på narkofikalangare och andra som i dag
särbehandlas av kriminalvårdsnämnden.
Prop.
1980/81:76 132
13.2.4
En allmän straffskärpningsregel 13.2.4.1 Inledning
Till
utgången av år 1975 fanns i 26 kap. 3 § BrB en allmän straffskärpningsregel av
följande lydelse:
"Har
någon dömts lill påföljd för sådant i denna balk avsett brott som är belagt med
fängelse och begår han, sedan domen vunnii laga krafl, ånyo brott som avses i
balken och är belagt med fängelse i högsl sex månader, må för återfallet dömas
till fängelse i högst två år. Är för det nya brottet stadgat fängelse på längre
tid än sex månader men högst två år, må för återfallet dömas till fängelse i
högsl fyra år.
Ej
må brott, som någon begått innan han fyllt aderton år, läggas till grund för
förhöjning som i första styckei sägs, ej heller dom å böter eller
disciplinstraff.
Utländsk
dom må tillmätas samma verkan som svensk."
En
förutsättning för ålerfallsskärpning enligl lagrummet var sålunda dels att
brott begåtts efter det att gämingsmännen blivit dömd för annat brott och dels
att den tidigare domen vunnit laga kraft. Det ålerfallsgrundande brottet skulle
vidare vara ell brott som behandlas i BrB. All domen meddelats enligt SL
uteslöt dock inte att brottet kunde vara ålerfallsgrundande [se 6 § första
styckei lagen (1964: 163) om införande av brottsbalken]. Fängelse måste ingå i
straffskalan för det ålerfallsgrundande brottet. Vidare förutsatles all för
della brott dömts till annan påföljd än böter eller disciplinstraff för
krigsmän. Sisinämnda förutsättning var alltså uppfylld om för det tidigare
brottet meddelats t.ex. villkorlig dom eller skyddstillsyn. Ett brott som
någon begått före 18 års ålder var dock aldrig återfaUs-gmndande. Utländsk dom
fick tillmätas återfallsgrandande verkan. Det föratsättes även här att
gärningen var ett brott enligt BrB som kunde grunda återfall.
För
att straffet för det nya brottet, återfallet, skulle kunna skärpas måste detta
vara ett brottsbalksbrott. Fängelse måste ingå i straffskalan. Straffskalans
maximum fick inle överstiga fängelse i två år. När förutsättningarna var
uppfyllda fick det straffmaximum som var föreskrivet för återfallsbrottet
överskridas. Var straffmaximum fängelse i sex månader skuUe det i StäUel vara
två år. Om maximum var högre än sex månader men högst två år skulle
straffmaximum i stället vara fängelse i fyra år.
I
detta sammanhang förtjänar sambandet mellan återt"allsregeln och bestämmelsen
i 26 kap. 2 § BrB angående gemensamt straff att belysas. När gemensamt straff
för flera brott skuUe besiämmas skuUe det gemensamma straffets maximum beräknas
med hänsyn tUl det förhöjda straffmaximum som kunde komma i fråga enligt 3 §.
När man i konkurtensfall önskade beräkna maximum för det gemensamma straffet
måste man alltså först för vart och ett av de konkurrerande brotten särskilt
för sig konstatera, humvida regeln om ålerfallsskärpning var möjlig alt
tillämpa och därefter lägga de sålunda tillämpliga maxima fill grund för
beräkningen enligt 2 §.
Prop. 1980/81:76 133
Ålerfallsregeln
hade vidare betydelse för tillämpning av bestämmelsema i 35 kap. BrB om
bortfall av påföljd. Vid beräkning av preskriptionstidens längd enligt 1 § i
detta kap., som i princip avgörs av maximum i straffskalan för det aktuella
brottet, skuUe således i det fall då bestämmelsema i 26 kap. 3 § BrB var
tiUämpliga hänsyn i ställd tas till det maximum som där var stadgat för
återfall, oavsett om det i det enskilda faUet fanns anledning att gå utöver den
vanliga straffskalan.
Bestämmelsen
upphävdes under motivering bl. a. (se prop. 1975/76:42 s. 79) att det i
praktiken hade visat sig alt det inte förelåg något behov av en straffmätning
som går utöver de slraffmaxima som hade angetts för de särskilda brotten. Om
interneringspåföljden avskaffas och kriminalvårdsnämndens praxis i fråga om
villkorlig frigivning av vissa narkolikalangare 0.1. ändras lill
halvtidsfrigivning blir situationen helt förändrad. 1 så fall torde en
straffskärpningsregel för vissa särskih aUvarliga återfallssitualioner inte
kunna undvaras.
13.2.4.2
Regelns utformning
Den
regel som sålunda behövs skall täcka in dem av del nuvarande
intemeringsklientelet som dömts för mycket allvarliga våldsbrott eller för
kvalificerade traditionella förmögenhetsbrotl såsom väpnade post- och bankrån, boxsprängningar
och liknande brott. Det skall vara fråga om brottslighet av särskill allvarlig
och samhäUsfarlig karaktär. Genom brottet skall gärningsmannen ha visat
likgiltighet för annans liv eller hälsa eller särskild hänsynslöshet.
Regeln skall dessulom
omfatta dem som i dag döms till fängelse i lägsl två år för grov
narkotikabrollslighet eller i övrigt för grova brott som utgör led i en
yrkesmässigt eller på annat säll i organiserade former bedriven verksamhet,
ofta med internationell anknytning. Till kategorin hör förutom dem som har
blivit dömda för grov narkotikabrotlslighel bl. a. personer med anknytning
lill inlernalionella ligor som ägnat sig ål växelbedrägerier eller annan
allvarlig ekonomisk kriminalitet.
Med
lanke på att bestämmelsen i första hand skall lillämpas på en del av det
nuvarande intemeringsklientelet bör krävas all gärningsmannen lidigare
lagförts för brott innan straffskärpningsregeln slår lill. Bestämmelsen bör i
likhet med förutvarande 26 kap 3 § BrB ulformas som en återfallsregd som för
sin lillämpning förulsätler alt gämingsmännen lidigare har dömts lill fängelse
i lägsl två år eller lill intemering. Del ålerfallsgrundande brottet behöver
emellertid inle vara ett brottsbalksbrott. Bestämmelsen bör placeras i 26 kap.
3 § BrB. Hänvisningen lill internering har dock sin plats i
övergångsbestämmelserna.
En
ytteriigare förutsättning för straffskärpningsregelns tillämpning bör vara att
återfaUd avser brott av mycket allvarlig beskaffenhet, nämligen brott som är
belagt med mer än sex års fängelse. Det innebär att återfall i t. ex. grov
stöld eller enkelt rån inte kvalificerar för straffskärpning. Regeln
Prop.
1980/81:76 134
blir
däremot lillämplig vid återfall i bl.a. mord, dråp, grov misshandel, våldtäkt,
grovt rån och mordbrand. Återfallet behöver inle avse dl brolts-balksbroU ulan
kan utgöras av t.ex. grovl narkolikabrolt.
Om de angivna
förutsättningama är för handen bör domstolen kunna gå över den eljest gällande
straffskalan med högst två år. Enligl 26 kap. 2 § BrB kan domstolen vid flera
brott på motsvarande säll överskrida det högsta slraffmaximum som är
föreskrivet för någol av brotten med två år. Vid återfall i flera brott bör
domstolen kunna kumulera 26 kap. 2 och 3 §§ så alt straffskalan för del grövsta
av brotten får överskridas med upp till fyra år. Del innebär att det längsta
fängelsestraff som kan utdömas -förutom livstid blir 14 år. Den verkliga
inkapacileringsliden med generell halvtidsfrigivning blir i så fall 7 år vilket
i dag motsvarar vad som gäller för livstids fängelse. Den tiden får anses
tillgodose såväl allmänpreventiva som individualpreventiva önskemål om långa
frihetsberövanden.
Straffskärpningsregeln bör
vara fakultativ. Även om de nyssnämnda förutsättningarna för slraffskärpning är
för handen skall domstolen kunna avstå från all i sin straffmåtning överskrida
slraffmaximum. Avsikten med de föreslagna ändringarna är all domstolarna i sin
slraffmätning i nu aktuella fall skall inrikta sig på all åstadkomma ett
frihetsberövande för den dömde som nära ansluter till dagens praxis så som den
redovisats i det föregående. Kan det ske inom ramen för straffskaloma finns
ingen anledning alt i domen citera 26 kap. 3 § BrB.
För alt förhindra att
straffskärpningsregeln tillämpas på andra situationer än dem som enligt vad
tidigare har nämnts är särskilt åsyftade fordras yllerligare begränsningar. I
26 kap. 3 § bör därför föreskrivas att straffskärpning över slraffmaximum får
ske endast om det med hänsyn lill arten av gärningsmannens broUslighet och hans
tidigare kriminalitet eller eljest kan befaras alt han är särskill benägen all
fortsätta en brottslig verksamhei av särskilt allvarlig karaktär (jfr 7 §
tredje stycket KvaL). Faran för återfall är som lidigare nämnts utomordentligt
vansklig alt bedöma. I allt väsentligt är man här hänvisad lill förat känd
brottslighet. Har gärningsmannen tidigare lagförts för samma eller likartad
brottslighet av särskilt aUvarlig karaktär bör bestämmelsen kunna tUlämpas, om
återfallet skett inom jämförelsevis kort tid efter frigivningen. Även andra
omständigheter kan emellertid tas med i bedömningen även om stor försiktighet
måste iaktlas.
Slutligen behövs en
motsvarighet till bestämmelserna i förutvarande 26 kap. 3 § BrB att brott
begånget före fyllda 18 år inte grandar straffskärpning men att utländsk dom
jämställs med svensk.
Den tidigare
straffskäipningsregdn hade betydelse också vid tiUämpningen av
preskriptionsreglerna i 35 kap. BrB. Regeln verkade i detta hänseende
automatiskt, och dess belydelse för preskriplionsfrågan kunde därför ulan
svårighet bedömas på förhand av åklagar- och polismyndigheter. Den nu
förordade beslämmdsen skall emellertid tillämpas först efler
Prop.
1980/81:76 135
en
sammanvägning från domstolens sida av alla på frågan inverkande omständigheter.
Det skulle leda till stora praktiska svårigheter om äklagar-och
poUsmyndighetema i förekommande fall måsle betrakta preskriptionsfrågan som
svävande till dess domstolen döml i saken. Bl.a. skulle det kunna leda till
häktning och åtal i en del fall där den tilltalade senare skulle komma att
frikännas. Övervägande skäl lalar därför för alt den nu aktuella beslämmelsen
inte bör få beaklas i preskriplionshänseende.
13.3
Övergångsbestämmelser
Som
nämnts inledningsvis pågår eller föreslår dt omfallande arbele på en reformering
av påföljdssystemd. Förslag om avskaffande av ungdomsfängelse och om vissa
därmed sammanhängande ändringar i BrB har nyligen förelagts riksdagen. Vidare
har till lagrådet remitterats förslag om vård utan samtycke inom socialtjänst
och sjukvård som innebär bl.a. upphävande av beslämmelsen i 31 kap. 2 § BrB om
överlämnande lill vård enligl nykterhdsvårdslagen och ändring i bestämmelsen i
31 kap. 1 § BrB om överlämnande för vård enligt bamavårdslagen, med verkan fr.
o. m. den 1 januari 1981. De nu angivna ändringarna i påföljdssystemd behöver
inte träda i kraft samtidigt med att intemeringspåföljden avskaffas. Riksdagens
ställningstagande till interneringspåföljden kan av praktiska skäl föreligga
tidigast vid slutet av år 1979. Med hänsyn härtill föreslås all
inlernerings-påföldjen avskaffas med verkan fr. o. m. den 1 juli 1980.
Frågan
uppstår då vad som skall ske med de personer som då undergår internering. En
möjlighd är att efter mönster av vad som skedde i Danmark i motsvarande
situation låta allmän domstol fastställa en för varje internerad - eller för
varje intemerad som undergår vård i anstalt -lämplig påföljd. En sådan ordning
synes emellertid onödigt omständlig. Man bör i ställd söka finna en lösning som
innebär att de internerade automatiskt slussas över till del regelsystem som
gäller för fängelsedömda.
En
sädan generell omvandling kan ske på olika säll som ger skilda resullal i fråga
om restslraff och prövolider. En lösning som har övervägts är att fingera
villkorlig frigivning efter avtjänande av två tredjedelar av ett
fängelsestraff. Den internerade skulle då friges villkorligt vid utgången av
den senasi bestämda minsta liden för anslallsvården med en straffålerslod som
motsvarar hälften av den minsta liden. En sådan ordning är emellertid förenad
med betydande olägenheter med hänsyn till de skiftande situationer som kan
tänkas föreligga. Den som avtjänar ett första interneringsstraff med en myckel
lång minsta tid får dl avsevärt restslraff medan den som genom en rad domar
ådömts fortsatt internering med återintagning i anstalt kommer jämförelsevis
lindrigt undan, om den senaste domen inneburit en kort minsla tid för den
fortsatta anslallsvården. Och de antydda svårighetema kan inle enkelt bemästras
genom en regel om alt reststraffel skall motsvara hälften av summan av de
minsta lider för anslaltsvård som
Prop.
1980/81:76 136
har
beslämls för någon genom dom på intemering eller fortsalt internering. Man
måsle nämligen räkna med situationer där intemerad i samband med permission,
frigång e.l. återfaller i brott och ådöms fortsatt internering med ny minsta
tid som delvis träder i stället för den lidigare bestämda minsta tiden.
Mot bakgrund av de antydda
svårighetema och med hänsyn lill att reststraffets storlek är av jämförelsevis
underordnad betydelse på grund av den föreslagna straffskärpningsregeln och de
möjligheter som i samband med avskaffandet av ungdomsfängelse kommer all öppnas
lill delförverkande av villkorligt medgiven frihet har den lösningen i stället
valts att alla internerade som undergår anstaltsvård vid ikraftträdandet skall
överföras till kriminalvård i frihet vid utgången av den senast bestämda minsla
liden. De skall därefter anses villkorligt frigivna från fängelse med en
straffåterstod av sex månader och en prövotid på ett år. På motsvarande sätt
skall internerade som vid ikraftträdandet vårdas utom anstalt anses vara
villkorligt frigivna från fängelse med en straffålerslod av sex månader och en
prövotid av ett år räknat från den dag de senast överfördes till vård utom anstalt.
I
fråga om övergångsregleringen i övrigt hänvisas till specialmotiveringen.
14
Upprättade lagförslag
1.
Förslag till lag om ändring i
brottsbalken
2.
Förslag lill lag om ändring i
rätlegångsbalken
3.
Förslag till lag om ändring i
lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten att ulbekomma allmänna handlingar
4.
Förslag till lag om ändring i
lagen (1963: 197) om allmänt kriminalregister
5.
Förslag till lag om ändring i
lagen (1964:450) om åigärder vid samhällsfarlig asocialitet
6.
Förslag till lag om ändring i
lagen (1964: 542) om personundersökning i brottmål
7.
Förslag till lag om ändring i
lagen (1965:94) om polisregister m. m.
8.
Förslag till lag om ändring i
lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall
9.
Förslag till lag om ändring i
rätlshjälpslagen (1972:429)
10.
Förslag lill lag om ändring i
lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m.
11.
Förslag till lag om ändring i
lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt
12.
Förslag lill lag om ändring i
lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning
Prop.
1980/81:76 137
13.
Förslag till lag om ändring i
passlagen (1978: 302)
14.
Förslag lill lag om ändring i
lagen (1978:801) om intemationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet
Förslagen bör fogas lill
denna promemoria som bilaga 2. 1 sammanhanget bör nämnas att om
intemeringspåföljden avskaffas, ändringar måste göras även i följande
regeringsförfattningar:
1.
departementsförordningen (1963:
214)
2.
kungörlesen (1964:635) ang.
underrättelse om dom i vissa brottmål m.m.
3.
Jcungörelsen (1964:740) med
föreskrifter för åklagare i vissa brottmål
4.
instmktionen (1965:633) för de
centrala nämndema inom kriminalvården
5.
folkbokföringsförordningen
(1967: 198)
6.
kungörelsen (1967:617) om
uppgifter belräffande personer som avses i 23 och 24 §§
folkbokföringsförordningen den 9juni 1967 (nr 198)
7.
polisregisterkungörelsen
(1969:38)
8.
kungörelsen (1969: 84) om
användande av skjulvapen i polistjänsten
9.
kungörelsen (1970: 517) om
rättsväsendets informationssystem
10.
kriminalregisterkungördsen
(1973:58)
11.
kungörelsen (1974: 248) med
vissa föreskrifter rörande tillämpningen av lagen (1974: 203) om kriminalvård i
anstalt
12.
kungörelsen (1974:286) med
vissa bestämmelser rörande tillämpningen av lagen (1974: 202) om beräkning av
strafftid m. m.
13.
instruktionen (1974: 555) för
kriminalvårdsverkd
14.
åklagarinslrukfionen (1974:910)
15.
frivårdsförordningen (1977:329)
Prop. 1980/81:76 138
Bilaga 1:1
Personer beträffande vilka interneringsnämnden år 1974
tillstyrkt internering och som därefter dömts till sådan påföljd för första
gången
Uppgiftema är hämtade ur intemeringsnämndens akter och
avser förhållandena fram lill 1 juli 1978. Samtliga dömda är män.
Åldersuppgifterna avser vederbörandes ålder vid domstillfällel, dvs. i regel
1974.
FaU 1
A, 35 år, dömdes för misshandel och rån tiU intemering
med en minsta
tid av 1 år. Han hade tidigare vid sju tillfällen dömls för förmögenhelsbrott.
Det aktuella brottet bestod i alt han rånat och misshandlat en 71-årig
pensionär och tilllvingat sig två kronor. - A överfördes lill vård ulom
anstalt vid utgången av minsla tiden. En månad därefter dömdes han för
grov stöld och skadegörelse samt återintagning i anstalt utan ny minsta tid.
Två månader därefter överfördes han ånyo lill vård utom anstalt. En
kortare tid efteråt dömdes han på nytt för grov stöld och återinlogs i
anstalt. Efter några månader överfördes han på nytt till vård ulom anstalt.
Han har därefter två åtalseftergifter för medhjälp lill stöld och stöld. -
Omkring 2 år 10 månader har förflutit sedan A:s senaste anstaltsvistelse. 1
läkarintyg har A åsatts diagnosen persona pathologica (schizotym, häm
ningsdefekt narkoman). Han är numera sjukpensionerad.
FaU 2
B, 37 år, dömdes för stöld, snalteri, bedrägeri,
skadegörelse, fylleri,
olovlig köming, rattonykterhet och en del andra trafikförseelser till inter
nering med minsta lid av ett år. Han hade tidigare vid 19lillfällen dömls lill
straff för huvudsakligen tillgreppsbrolt. De akluella lillgreppsbrollen be
stod i att han under en vecka i bemsal lillslånd tillgripit olika föremål till
ell
värde av omkring 3 000 kronor och vid två tillfällen bott på hotell utan all
betala. - Han överfördes lill vård utom anstalt vid minsta lidens ulgång.
Fyra månader senare dömdes han för stöld, häleriförseelse, narkotikabrott
och olovlig köming till återintagning i anstalt med en minsta fid av sex
månader. B har också vid två tillfällen erhållit åtalseftergift för häleri och
trafikbrott. Efter utgången av den nya minsta tiden överfördes han lill vård
utom anstalt. Därefter har omkring 2 år 8 månader förflutit ulan att B
registrerats för nya brott. - B har i läkamndersökning betecknats som
tidigt karaktärsstörd, alkoholist och narkoman.
FaU 3
C, 42 år, dömdes för grov stöld och försök lill grov
stöld fill internering
med minsta tid av ett år. Han hade fidigare vid åtta tillfällen dömts till
fängelsestraff för förmögenhetsbrotl. Dd brott som föranledde inteme
ringsdomen bestod av inbrott, stöld i verktygslådor, matvaruaffärer och en
kyrka. Värdel av det tillgripna uppgick till omkring 5 000 kronor. Han
överfördes till vård ulom anstalt vid minsta lidens ulgång. Tre år senare
förordnades alt intemeringen skulle upphöra. C har inte registrerats för
några nya brott, men erhållit en åtalseftergift för stöld (kioskinbrott där
Prop.
1980/81:76 139
konfekt
tillgreps). - Enligt läkarintyg var C att beteckna som kronisk alkoholist med
depressiva perioder. Han har, sedan han överfördes lill vård utom anstalt,
kontinuerligt åtnjutil alkoholislvård i olika former.
FaU
4
D, 24
år, dömdes för rån till intemering med en minsta lid av två år. Han
hade tidigare dömts dels för dråp och olukt med bam lill fängelse sex år
och dels för grov stöld till sex månaders fängelse. Han var vid inlemerings-
tillfällel villkorligt frigiven med relafivt lång återstående strafftid. Rånet
bestod i att han på ett postkontor ryckt ifrån en kvinnlig kund en tusen
kronors-sedel och, när hon försökt återta sedeln, hotat henne med kniv. I
samband med permission gjorde han sig skyldig lill stöld och fick i dom för
detla brott ny minsta fid om ett år och fem månader. Efter utgången av
denna tid överfördes han till vård utom anstalt. Sedan dess har omkring 2
år förflutit utan all D registrerats för nya brott. - Enligl läkarutlåtande har
D en hysterisk läggning och är mycket farlig för annan under alkoholpåver
kan.
FaU 5
E, 26
år, dömdes för grovl bedrägeri, bedrägligt beteende och olovlig
körning till internering med minsla lid av ett år och sex månader. Han hade
tidigare vid två tillfällen dömts till fängelse för grova bedrägerier. Del
aktuella bedrägeriet bestod i att han rest runt i en bil som han åtkommit
genom bedrägligt förfarande och i stor skala lurat lill sig radioapparater.
Värdel av del bedrägligt åtkomna godset uppgick tiU omkring 40000 kro
nor. - E överfördes till vård utom anstalt vid utgången av minsta tiden.
Fem månader senare dömdes han för stöld, bedrägeri, förskingring och
egenmäktigt förfarande till återintagning med ny minsla lid om sex måna
der. Han överfördes ånyo lill vård utom anstalt vid utgången av nya minsta
tiden. Omkring dl halvår senare dömdes han igen för bedrägerier till
återintagning med minsla lid av nio månader. - Vid läkamndersökning har
E betecknats som subsolid, supervalid men med mycket skrala etiska
hämningar; vådlig för annans egendom och föga straffmottaglig. Några
tecken lill psykos eller neuros hade inle visats. Inte heller förekom något
påtagligt missbruk.
FaU 6
F, 38
år, dömdes för rån och olaga vapeninnehav till intemering med en
minsta fid av två år. Han hade tidigare dömts för förmögenhetsbrott och
trafikbrott vid 17 olika tillfällen. Det aktuella rånet bestod i att han under
pislolhol tilllvingat sig omkring 30000 kronor på dl postkontor. Han
överfördes efter minsta tidens utgång tiU vård utom anstalt men begick
strax därpå nytt brott. Han dömdes för grov stöld till återintagning med ny
minsta tid av sex månader. Sedan denna tid utgått och han ånyo överförts
till vård utom anstaU gjorde han sig omedelbart skyldig till bUlillgrepp och
rån och dömdes till återintagning med en ny minsta tid av två år. Före
denna tids utgång dömdes han för rån, varvid minsta tiden bestämdes till
två år och sex månader. De två senare rånen har bestått av post- och
bankrån. - Av personutredningen framgår att F hemfallit åt kriminalitet i
tidig ålder. Man har inte funnit några tecken på psykisk sjukdom hos
honom. Däremot har han missbmkat narkotika under en period.
Prop. 1980/81:76 140
FaU 7
G, 29 år, dömdes för rån, biltillgrepp, egenmäktigt
förfarande, rattfylleri och olovlig körning liU intemering med en minsta tid av
två år. Han hade 20 anteckningar i kriminalregistret för i huvudsak
förmögenhetsbrotl. Det aktuella rånet bestod i alt han under hot med en yxa
tilllvingat sig 900 kronor av en affärsinnehavare. Under anslallsliden fick han
en åtalseftergift för trafikbrott. Han överfördes till vård utom anstalt efler
utgången av minsta liden och avled omkring dl halvår senare. - I läkarutlåtande
hade G betecknats som en omogen och hysteroid psykopat med manifesterat
alkohol- och narkotikaberoende.
FaU 8
H, 45 år, dömdes för misshandel till intemering med minsta
tid av dl år. Han hade då 10 anteckningar i kriminalregistrd, varav de flesta
avsåg misshandel och hot. Den aktuella misshandeln bestod i bl. a. kraftigt
slag i ansiktet mol modem. Han överfördes till vård utom anstalt vid minsta
lidens ulgång. Under de två och ett halvt år som gått sedan han överfördes liU
vård utom anstalt finns inga anteckningar i kriminalregistret, men däremol en
pågående utredning för misshandel och skadegörelse. - 1 rättspsykiatrisk
undersökning har H betecknats som kronisk alkoholist med superstabila
personlighetsdrag (känslokyla, otålighet, egocentrisk aggresivitd, som gör
honom farlig). Sedan han överfördes till vård ulom anstalt har han
huvudsakligen vårdats på alkoholistanstalt.
FaU 9
1, 31 år, dömdes för grov stöld och olovlig körning till
internering med minsta tid av dt år och två månader. Han hade vid
domstillfällel tidigare antecknats 11 gånger i kriminalregistrd, huvudsakligen
för förmögenhetsbrotl. De aktuella gärningarna bestod i bostadsinbrott, varvid
han tillgripit egendom för omkring 15 000 kronor. Han överfördes till vård ulom
anstalt vid minsta tidens utgång. Fyra månader senare dömdes han för olaga hot,
egenmäktigt förfarande och skadegörelse till återintagning utan ny minsla tid.
Efler tre månaders ny anslaltsvård överfördes han till vård utom anstalt igen.
Knappt ett år senare dömdes han för stöld, rattonykterhet och olovlig körning
lill återintagning med ny minsla tid av sex månader. Sedan denna lid gått
överfördes han till vård ulom anstalt. Han har därefter dömts vid ett tillfälle
för trafikbrott ulan återintagning. För övrigt har han vårdals utom anstalt
under dl år utan anmärkningar. - Vid läkarundersökning har I betecknats som
vådlig för samhällels säkerhet på grand av narkotikamissbruk, asociala
livsvanor och avsaknad av hämningar. I synes emellertid ha genomgått en positiv
utveckling under anstaltstiden och framför allt upphört med sitt
narkotikamissbmk.
FaU 10
J, 35 år, dömdes för grovt rån, grovt tillgrepp av
fortskaffningsmedel, häleri, främjande av flykt och olaga vapeninnehav till
internering med en minsta tid av 5 år. Han hade lidigare vid 11 tillfällen
dömls för främst förmögenhetsbrotl. Del aktuella rånet bestod i att han under
pistolhot tilllvingat sig en poslsäck innehållande värden för omkring 160000
kronor av en posliljon ulanför en poslanstalt. Värdel av de fillgripna bilarna
uppgick lill 130000 kronor. J har under anslallsliden visat god skötsamhel
och fått frigång lill arbete. Drygt fyra år efter domen överfördes J till
behandling med stöd av 34 § behandlingslagen för studier. - Enligt lakar-
Prop. 1980/81:76 141
utlålande fanns hos J inga symptom på själslig rubbning.
Inte heller fanns någol känt missbruk.
FaU 11
K, 60 år, dömdes för olukl med bam, bedrägeri, bedrägligt
beteende, fyndförseelse och olovlig körning till internering med minsta lid av
dt år. Han hade enligl kriminalregistret dömts 15 gånger lidigare, främsi för
förmögenhetsbrotl men vid två tillfällen även för otukt med minderårig. Han
hade tidigare varit dömd lill intemering (förvaring), men denna påföljd hade
upphört 1971. Den aktuella otuklen bestod i att han kört in ett finger i
könsorganet på en 7-årig flicka, slickat henne på könsorganet och låtit flickan
ta på hans manslem. - K överfördes till vård utom anstalt någon månad efter
minsla tidens utgång. Två år senare avled han. - Han hade i utlåtande över
läkarundersökning beskrivits som hyperthym, ixoid, alkoholiserad psykopat.
FaU 12
L, 28 år, dömdes för grov stöld, snalteri och
trafikförseelser till intemering med minsta tid ett år. Enligt
kriminalregistret var han tidigare dömd vid 13 tillfällen för förmögenhetsbrotl
och narkotikabrott. De aktuella stölderna bestod i tillgrepp av en bil värd
2000 kronor och inbrott i en bil, varvid värden för 300 kronor tillgripits. L
överfördes tiU vård utom anstalt vid utgången av minsta tiden, men dömdes två
månader senare för grovt rån med återintagning för en minsta lid av ett år.
Efter något mer än ett år överfördes han för vård utom anstalt igen och dömdes
tre månader senare för grov stöld liU återintagning utan ny minsta tid. Fyra
månader senare (helt nyligen) överfördes han på nylt tiU vård ulom anstalt. Han
har under anslallsliden erhållit åtalsunderlåtelse för skadegörelse. I rätlspsykiatrisk
undersökning har L betecknats som en omogen patologisk personlighet samt
heroinmissbrakare.
FaU 13
M, 32 år, dömdes för dråpförsök, biltillgrepp och olovlig
köming till intemering med minsta tid av tre år och sex månader. Han hade
tidigare 10 domar i kriminalregistrd, huvudsakligen avseende förmögenhetsbrotl,
men med vissa våldsinslag. Vidare hade han dömls för grov misshandel av
sammanboende kvinna. Det aktuella dråpförsöket bestod i att M i samband med ett
gräl försökt ta livet av sin hustra med hjälp av en sax. - Han överfördes till vård
utom anstalt efter utgången av minsta tiden. Därefter har drygt ett år
förflutit utan nya anteckningar i kriminalregistrd. Vid rättspsykiatrisk
undersökning hade M betecknats som en superkapabel och subsolid person som led
av kronisk alkohoUsm och missbrak av centralstimulantia.
FaU 14
N, 30 år, dömdes för misshandel till intemering med en
minsta tid av ett år. Han hade tidigare enligt kriminalregistret vid fem
tillfällen dömts, huvudsakUgen för våldsbrott, men även för förmögenhelsbrott.
Den aktuella misshandeln bestod i att han hade tilldelat sin
förtidspensionerade far ett flertal knytnävsslag i ansiktet, bakhuvudet och på
kroppen saml fortsatt därmed sedan fadern fallit omkull på golvet. Han hade
även bultat faderns huvud mot golvet. Han överfördes tUl vård utom anstalt vid
minsta tidens utgång. Ett och ett halvt år senare dömdes han för mord tiU
sluten
Prop. 1980/81:76 142
psykiatrisk
vård. På gmnd härav upphävdes interneringspåföljden genom beslut av
intemeringsnämnden. - 1 den rättspsykiatriska undersökning som föregått
intemeringsdomen hade N karaktäriserats som persona pathologica (schizotym,
hämningsdefekt narkoman). I den nya undersökning som gjordes i anledning av
mordåtalet förklarade undersökningsläkaren att N sedan åtminstone något år
tUlbaka hade måst betecknas som sinnessjuk och att han led av schizofreni form
psykos.
FaU
15
O,
39 år, dömdes för misshandel, ofredande, grovt bedrägeri, skadegörelse och
olovlig köming lill intemering med minsta tid av ett år. Han hade tidigare fem
domar i kriminalregistrd, huvudsakligen avseende våldsbrott (misshandel, försök
till våldtäkt och rån). De akluella brotten bestod främst av upprepad
misshandel av fästmön. - O överfördes tUl vård utom anstalt strax efter minsta
tidens utgång. Tre månader senare dömdes han för misshandel och återinlogs för
en minsta tid av åtta månader. Efter utgången av denna tid överfördes han ånyo
till vård utom anstalt. Under den fid, ett år och åtta månader, som förflutit
sedan dess finns inga anteckningar om nya brott. - I den rättspsykiatriska
undersökning som föregick intemeringsdomen hade O betecknats såsom
personlighetsavvikande. Han är numera sjukpensionerad.
FaU
16
P,
30 år, dömdes för häleri och urkundsförfalskning tiU intemering med en minsta
tid av ett år. Han hade tidigare 17 anteckningar i kriminalregistrd, främst
avseende bedrägeri och förfalskningsbrott. De aktuella gäming-ama bestod i att
ha hyrt bil i falskt namn och därefter tagit befattning med stöldgods till dt
värde av 18.000 kronor. Han överfördes tiU vård utom anstalt efter minsta
tidens utgång, men dömdes på nytt fyra månader senare för grova bedrägerier
till återintagning med minsta tid ett år tre månader. Minsta tiden har ännu
inte utgått, då den avsevärt förlängts på grand av P:s rymningar. - P har i
läkarandersökning betecknats som tidigt miljöskadad på gmnd av problematiska
uppväxtförhållanden, men hade enligt läkaren inga mera påtagliga psykiska
rabbningar.
FaU
17
Q,
42 år, dömdes för grov stöld saml försök och förberedelse till sådant brott till
intemering med minsta tid av två år. Han hade fidigare fem domar i
kriminalregistret avseende i huvudsak grova stölder. De aktuella brotten avsåg
ett 15-tal kassaskåpssprängningar i affärer, banker och postlokaler. Värdet av
det åtkomna uppgick tiU 55.000 kronor. Q har på gmnd av nya brott aldrig
överförts tiU vård utom anstalt. Han har under anstaltstiden vid tre tillfäUen
dömts för grova stölder, försök till grova stölder till fortsatt intemering med
nya minsta tider av respektive två år, två år och sex månader. - Enligt
rättspsykiatrisk undersökning kan Q betecknas som en patologisk personlighet
(viljesvag, hållningslös, impulsstyrd, omogen) samt alkoholist.
FaU
18
R,
38 år, dömdes för grov stöld, tillgrepp av fortskaffningsmedel och grovt
bedrägeri till intemering med minsta tid av tre år. Han hade tidigare vid 11
tillfällen dömts för i huvudsak stölder och bedrägerier. De aktuella
Prop. 1980/81:76 143
brotten
avsåg huvudsakligen bostadsinbrott och värdel av det tillgripna uppgick till
omkring 360.000 kronor. Omkring åtta månader efler den första domen dömdes han
ånyo för grovt bedrägeri och försök lill sådant brott, varvid den nya minsta
liden bestämdes till två år och två månader. Ett och ett halvt år senare dömdes
han för grovt bedrägeri och vårdslöshet i trafik till fortsatt internering med
en minsla tid av ett år och sex månader. Efler utgången av sistnämnda tid
överfördes han lill vård utom anstalt, men dömdes ånyo ett halvår därefter för
grov stöld lill återintagning i anstalt med en minsta tid av 10 månader. - R
har i rätlspsykialriskl utlåtande betecknats som en hysterisk personlighet med
karaktämeuros.
FaU 19
S,
58 år, dömdes för otukt med bam och otuktigl beteende till internering med en
minsta tid av ett år. Han hade tidigare vid två tillfäUen dömts för olukt med
bam. Den akluella olukten bestod i att han förmått flera flickor i åldern 10-
13 år att vid olika tillfäUen onanera åt honom varjämte han kysst dem på
könsorganen. Han hade även uppträtt naken och försökt få samlag med flickoma saml
fotograferat dem nakna i s. k. vågade ställningar. - Han överfördes lill vård
utom anstalt vid utgången av minsla tiden. Tre år senare avled han. Några
ytterligare anteckningar om brott finns inte. Vid den rättspsykiatriska
undersökning som föregick interneringsdomen betecknades S som patologisk
personlighet, kroppsligt åldrad med fdlomsättningsmbbning, sockersjuka och
hjärtflimmer.
FaU
20
T,
28 år, dömdes för olaga hot, ofredande, stöld, egenmäktigt förfarande och
förargelseväckande beteende lill intemering med en minsta tid av ett år fyra
månader. Han hade tidigare 12 domar i kriminalregistrd i huvudsak avseende
misshandel och grova bedrägerier. De akluella brotten var av förhållandevis
bagaleUartad karaktär. Under den inledande anstaltstiden fick han två
åtalsunderiåtelser avseende stöld samt häleri och narkotika-förseelser. Han
överfördes till vård utom anstalt en tid efter minsta tidens utgång. Åtta
månader senare dömdes han för stöld, misshandel, fylleri och olovlig köming
till återintagning med ny minsta lid av sex månader. Under anslallsliden fick
han åtalseftergift för biltillgrepp och olovlig köming. Efter utgången av nya
minsta tiden överfördes han på nytt till vård ulom anstalt men dömdes tre
månader senare för biltillgrepp och rattfylleri till återintagning. Enligt
läkamndersökning var T i begåvningshänseende klart under det normala. Han
ansågs också vara karaktärsabnorm med gränsvärden mot psykopati. Han har svåra
alkoholproblem. Under de senaste åren har han även missbmkat narkotika.
FaU 21
U,
28 år, dömdes för stöld till intemering med en minsta tid av ett år. Han hade
tidigare åtta domar för misshandel, stölder och ett rån. Den aktuella gärningen
bestod i en stöld av 3.000 kronor kontanter ur en biljettkassa samt tre väskor
värda 310 kronor på ett varahus. Innan han överfördes till vård utom anstalt
dömdes han på nytt för förberedelse till grov stöld med ny minsta tid av åtta
månader. Så snart denna tid utgått överfördes han till vård utom anstalt. Sju
månader senare dömdes han på nytt för förberedelse till grov stöld och
biltillgrepp. Han återinlogs i anstalt med minsta tid av sex månader. Någon
månad efter minsla tidens utgång överfördes han på nytt till vård utom anstalt.
Ett år senare dömdes han
Prop. 1980/81:76 144
återigen
för stöld, biltillgrepp och olovlig köming samt återintagning, denna gång utan
angivande av minsta tid. U hade i rättspsykiatrisk undersökning betecknats som
tidigt karaktärsstörd med utagerande beteende och sekundärt blandmissbmk av
alkohol och narkotika.
FaU
22
V,
28 år, dömdes för stöld, försök tUl sådant brott, rån och tillgrepp av
fortskaffningsmedel till internering med minsta tid av ett år. Han hade
tidigare sex domar i kriminalregistret avseende förmögenhets- och trafikbrott
samt ett misshandelsbrott. Det aktuella rånet bestod i att han tagit sig in i
en postlokal, bundit en kvinnlig posttjänsteman, tagit ifrån henne nycklama
till ett kassaskåp och länsat detta på 35.000 kronor. Efter minsta fidens
utgång överfördes han till vård utom anstalt och har under den tid, drygt ett
och ett halvt år, som förflufit sedan dess, icke dömts för nya brott. - V hade
i läkaratlåtande betecknats som tidigt känslomässigt kontaktstörd med
alkoholproblem.
FaU
23
X, 33 år, dömdes för grov
stöld tiU internering med minsta tid två år sex månader. Han hade tidigare 14
domar enligt kriminalregistret, huvudsakligen avseende förmögenhetsbrott. Det
aktuella brottet bestod av inbrott i en livsmedelsaffär och skärning av
kassaskåp. (X är en van kassaskåpssprängare.) Sedan X avtjänat
ca åtta månader av straffet dömdes han på nytt för försök till grov stöld och
förberedelse till sådant brott, varvid ny minsta tid bestämdes till två år sex
månader. Ett år och tre månader senare dömdes han för förberedelse tUl grov
stöld och olovlig köming med ny minsta tid ett år och sex månader. Han
överfördes - helt nyligen - till vård utom anstalt efter utgången av sistnämnda
minsta tid. Han hade dessförinnan under fyra månader varit överförd till
behandling med stöd av 34 § behandJingslagen. - 1 läkaratlåtande hade X betecknats
som primärt karaktärsstörd med risk för kriminell identifiering.
FaU
24
Y,
26 år, dömdes för grov misshandel tiU intemering med minsla tid två år och sex
månader. Han hade tidigare vid fyra tUlfällen dömls för grov misshandel, misshandel,
grov stöld, biltillgrepp, grovt rån och trafikbrott. Det aktuella brottet
bestod i knivhugg i berasat tillstånd mot en likaledes berusad pensionär, av
vilken han tidigare försökt tigga pengar. Under anstaltstiden dömdes Y för
narkotikabrott, men någon ny minsta tid utsattes inte. Fyra månader efter
utgången av minsta tiden överfördes Y till vård utom anstalt. Under de drygt
tio månader som förflutit sedan dess har han inte dömts för nya brott. - Y har
i rättspsykiatrisk undersökning betecknats som svår alkoholmissbmkare. Hans
psykiska abnormitet var enligt utlåtandet väsentligen att karaktärisera som
grov gemensamhets-stöming, dominerad av bristfällig segregation av aggressiva
personlighetsstrukturer och dålig utveckling och differentiering av övrigt
känsloUv.
FaU
25
Z,
37 år, dömdes för grovt bedrägeri, och försök tiU sådant brott fill intemering
med en minsta tid av ett år. Han hade tidigare tio domar, i huvudsak avseende
grova bedrägerier och var tidigare dömd till intemering, vilken upphört 1971.
Det aktuella brottet bestod i förfalskning av uttagningsblanketter tiU ett
stulet personkonto. Genom att använda blan-
Prop.
1980/81:76 145
kettema
hade Z kommit över omkring 13000 kronor. - Z överfördes till vård utom anstalt
omkring utgången av minsta tiden. Strax därpå dömdes han på nytt till försök
till grov stöld, bedrägeri och grovt bedrägeri avseende värden omkring 50000
kronor. Han dömdes då tiU återintagning med en minsta tid av ett år och tre
månader. Tre månader senare dömdes han på nytt för grov stöld, grovl bedrägeri
och medhjälp fill grovt bedrägeri avseende värden av omkring 60000 kronor till
fortsatt intemering med en minsta tid av ett år och nio månader. Efter utgången
av denna tid överfördes han tUl vård utom anstalt och några anteckningar om
nya brott finns inte för tiden därefter, omkring ett halvt år. - 1
läkarandersökning har antecknats att något tecken på psykos eller allvarlig
depression inte framkommit vid undersökningen.
FaU 26
Å,
30 år, dömdes för försök lill grov stöld, bedrägligt beteende, grov
skadegörelse och fylleri till intemering med en minsla tid av ett år. Han hade
tidigare 11 domar i kriminalregistret avseende misshandel, grov stöld, olaga
hot, rån m.m. De aktuella brotten bestod i bl.a. inbrottsförsök i affärer samt
sönderslagning av lägenhelsinredning. Någon månad efter utgången av minsttiden
överfördes han till vård utom anstalt. Knappt två månader senare dömdes han på
nytt för grov stöld avseende värden av omkring 1 500 kronor till återintagning.
Någon ny minsla tid bestämdes inle. Tre och en halv månader senare överfördes
han på nytt till vård utom anstalt. Åtta månader senare dömdes han för olaga
hot och bedrägligt beteende tiU återintagning med en ny minsta tid om sex
månader. Efter utgången av denna tid överfördes han igen till vård utom
anstalt. Han dömdes tre månader senare för olaga hot till återintagning med ny
minsta tid av sex månader. Då denna lid helt nyligen utgick överfördes han åter
till vård utom anstalt. - I läkamndersökning hade Å betecknats som något klent
begåvad, emotionellt och konativl gravt undemlvecklad samt svårt hemfallen åt
alkohol och, åtminstone tidigare, även narkotika.
FaU 27
Ä,
39 år, dömdes för grov stöld och fylleri till intemering med minsta lid av ett
år. Han hade tidigare 18 domar i kriminalregistret för i huvudsak stölder, men
även narkotikabrott. De aktuella brotten bestod i att han vid två tillfällen
brutit sig in i en skola och där tillgripit gods till ett sammanlagt värde av
omkring 15 000 kronor. Han överfördes till vård ulom anstalt omkring två
månader efler utgången av minsta tiden. Åtta månader senare dömdes han för
häleri (en kamera och tenntallrikar till okänt värde) samt narkotikabrott (40 g
amfetamin) till återintagning med ny minsta lid av sex månader. Efter utgången
av denna tid överfördes han på nytt till vård utom anstalt. Under den tid av dt
år och fyra månader som förflutit sedan dess finns inga anteckningar om nya
brott. - Enligt läkamndersökning fanns det hos Ä en tung hereditet för
alkoholism. Ä hade klarat sig någorlunda till 24 års ålder, men sedan dess
missbmkat sprit och narkotika i perioder så intensivt att han inte kunnat klara
sig socialt.
FaU
28
Ö,
30 år, dömdes för grov stöld, biltillgrepp, försök till stöld, narkotikaförseelser
och olovlig körning till intemering med en minsta tid av ett år och sex
månader. Han hade tidigare sex domar i kriminalregistret, huvudsakligen
avseende förmögenhetsbrotl. De aktuella brotten bestod i att han
10 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 76
Prop. 1980/81:76 146
under
rymning från kriminalvårdsanstali tillgripit bl. a. fyra personbilar samt gjort
inbrott i museum där antika föremål, kontanter och frimärken stulits. Värdet av
det tillgripna uppgick till sammanlagt omkring 230000 kronor. Under avtjänandet
av intemeringsstraffet fick han en åtalseftergift för häleri, som medförde alt
minsla tiden förlängdes med tre månader. Sedan han avtjänat ett år och nio
månader överfördes han till vård utom anstalt. Under den tid som förflutit
därefter, drygt två år, finns inga anteckningar om nya brott. - Enligt
läkamndersökning led Ö av en djupgående störning i de sociala rdationema och i
känslolivet. Han ansågs intellektueUt sett ligga över genomsnittet.
FaU 29
AB, 28
år, dömdes för rån till intemering med en minsta tid av ett år. Han
hade tidigare 12 domar i kriminalregistret, huvudsakligen avseende miss
handel, men även ett rån. Det aktuella brottet bestod i alt han tvingat sig
med en man, som han mött på gatan, till dennes bostad och under knivhot
tilllvingat sig 30 kronor. Drygt ett halvår efter domen dömdes han för
misshandel och fylleri. Minsta tiden förlängdes därigenom. Han över
fördes till vård utom anstalt omkring ett år och tre månader efter den
ursprungliga minsta liden. Fem månader senare dömdes han för misshan
del, grov misshandel och försök till rån till återintagning med minsta tid av
ett år. Drygt ett år därefter överfördes han igen till vård ulom anstalt. Ett
halvår senare erhöU han åtalseftergift för biltillgrepp och återinlogs i an-
stall. Denna varade knappt två månader. Under de fyra månader som
förflutit sedan AB senast överfördes tiU vård utom anstalt har han inte
antecknats för nya brott.
FaU 30
AC, 27
år, dömdes för grovt bedrägeri, försök lill sådant brott, grov
stöld, biltillgrepp och våld mot tjänsteman till intemering med en minsta
tid av dl år och sex månader. Han hade tidigare åtta gånger dömts i
huvudsak för förmögenhetsbrotl men även för misshandel, hot och trafik
brott. De aktuella brotten bestod i nio biltillgrepp och bostadsinbrott,
grova bedrägerier genom förfalskning av stulna checkblanketter och kre
ditkort samt hotellbedrägerier. Värdet av dd åtkomna uppgick till omkring
90000 kronor. Strax efter överförandel fill vård utom anstalt efler minsta
tidens ulgång dömdes han för biltillgrepp och trafikbrott till återintagning
med ny minsta tid av åtta månader. Han har därefter dömts vid tre tillfällen
för dels våld mot tjänsteman och våldsamt motstånd, dels biltillgrepp och
misshandel m. m. och dds stöld, bedrägeri, häleri m. m. Vid det sista av
dessa domstillfällen fastställdes en ny minsla tid om sex månader. Han
överfördes till vård utom anstalt efter utgången av denna tid, men dömdes
efter en månad på nytt för biltillgrepp och olovlig köming till återintagning.
Han vistas alltjämt på anstalt.
FaU 31
AD, 38
år, dömdes för stöld, grov stöld, bedrägeri, försök lill bedrägeri
och olovlig köming lill intemering med minsta tid av ell år. Han hade
tidgare 14 domar i kriminalregistrd, huvudsakligen förmögenhetsbrotl och
trafikbrott. De aktuella brotten bestod i en fickstöld, stöld av två utom
bordsmotorer och överskridande av ett personkonto. Värdet av det åt
komna uppgick till sammanlagt omkring 14000 kronor. Han överfördes till
vård utom anstalt vid minsla lidens utgång. Några månader senare dömdes
Prop.
1980/81:76 147
han
för grovt bedrägeri, olovligt förfogande, åverkan och trafikbrott till sluten
psykiatrisk vård. Ytteriigare ett år senare dömdes han på nytt för stöld, grovt
bedrägeri m. m. till sluten psykiatrisk vård. Genom den senaste domen undanröjdes
intemeringsstraffet.
FaU
32
AE, 39
år, dömdes för grov stöld, biltillgrepp och rattonykterhet lill
internering med minsta tid av ett år. Han hade tidigare 18 domar i
kriminalregistret, huvudsakligen avseende förmögenhetsbrott. De akluella
brotten bestod i inbrott på arbetsplatsen där värden för omkring 14000
kronor tUlgripits. Innan AE överförts till vård utom anstalt dömdes han vid
två tillfällen för tillgrepp av fortskaffningsmedel och olovlig köming samt
försök till grovl bedrägeri och olovlig köming. Omkring ett år och tio
månader efter utgången av den ursprungligen ådömda minsla fid över
fördes AE lill vård utom anstalt. Drygt en månad senare dömdes han på
nytt för grov stöld till återintagning med minsta tid av sex månader. Efter
utgången av denna lid överfördes han igen för vård ulom anstalt, men
dömdes två månader senare för stöld, biltillgrepp och rattonykterhet. I
domen förordnades om återintagning och ny minsta tid bestämdes lill fio
månader. Efter denna tid har han åter överförts till vård utom anstalt.
Under de fyra månader som gått sedan dess finns inga anteckningar om
nya brott. - AE hade i läkarundersökningen betecknats som subsolid,
energifattig och känslomässigt sval alkoholist.
FaU
33
AF, 29
år, dömdes för rån fill intemering med minsta tid av ett år. Han
hade tidigare 12 domar i kriminalregistret, huvudsakligen förmögenhets-
och trafikbrott. Även en misshandel finns antecknad. Det aktuella brottet
bestod i alt han tillsammans med en 70-årig kumpan med lång broltsvana
genom våld bestående av en örfil och hot om våld avtvingat en pensionär
800 kronor i en lägenhet. Samtliga inblandade var alkoholpåverkade. Un
der anstaltstiden gjorde han sig skyldig till stöld och dömdes till fortsatt
intemering med ny minsla lid av sex månader. Han överfördes till vård
ulom anstalt omkring ett år och lio månader efter den ursprungligen
ådömda intemeringen. Anledningen till den längre anstaltstiden var stän
diga permissionsmissbruk. Sex månader efter överförandet till vård utom
anstalt dömdes han för häleri och stöld, utan att det förordnades om
återintagning. Efter ytterligare dl halvår dömdes han emellertid för miss
handel och stöld och dömdes d-*"; till återintagning med minsta tid av sex
månader. Efter utgången av denna lid överfördes han till vård utom an
stalt. Under de fyra månader som förflutit sedan dess finns inga anteck
ningar om nya brott.
FaU 34
AG, 25
år, dömdes för försök till bedrägeri och förberedelse till grovt
bedrägeri lill intemering med minsta tid av ell år och sex månader. Han
hade tidigare sex domar i kriminalregistrd, huvudsakligen för förmögen
hetsbrotl, misshandel och trafikbrott. De akluella brotten bestod i alt han i
annans namn öppnat konton i postbanker och därefter förfalskat
motböckema. Han hade vidare förberett liknade bedrägerier. Värdet av
del åtkomna uppgick tUl omkring 10000 kronor. Före utgången av minsta
tiden dömdes AG för våldsamt motstånd, häleri, grov stöld och falsk
fillvilelse. Värdet av del åtkomna uppgick denna gång till omkring 14000
Prop. 1980/81:76 148
kronor.
Han dömdes tiU fortsatt intemering med ny minsta tid om ett år. Ett år och fem
månader efter denna dom överfördes han till vård utom anstalt. Två månader
senare dömdes han för försök till bUtillgrepp, utan att det förordnades om
återintagning. Ytterligare ett halvår därefter dömdes han för grov stöld tUl
återintagning med minsta tid av sex månader. Han är alltjämt intagen i anstalt.
FaU 35
AH,
42 år, dömdes för grov stöld fill intemering med minsta tid av ett år. Han hade
tidigare 16 domar i kriminalregistret, huvudsakligen avseende förmögenhetsbrott
och hade varit ådömd intemering (förvaring), som upphört 1973. Det aktuella
brottet bestod i bostadsinbrott varvid egendom fill ett värde av omkring 3 000
kronor tillgripits. Han överfördes till vård utom anstah vid utgången av minsta
tiden. Fem månader senare dömdes han för försök till grov stöld med
återintagning i anstalt. Någon minsta tid bestämdes inte. Han överfördes på
nytt lill vård utom anstalt efter sex månader. Åtta månader senare dömdes han
för stöld till sluten psykiatrisk vård. Någon tid därefter förordnade
intemeringsnämnden att intemeringspåföljden skulle upphöra.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bilaga 1:2 Författningsförslag
1 Förslag till
Lag om ändring i brottsbalken
Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken'
dels att 30 kap. samt 34 kap. 9 och 13 §§ skall upphöra
att gälla,
delsatt Ikap. 3 §,33 kap. 5 och 7 §§,34 kap. 1, 10, 11 och
18§§,35kap.
I0§, 36 kap. 6§,37 kap. 1,4-6, 9 och 11 §§ samt 38 kap.
1,3-9 och 12§§
skall ha nedan angivna lydelse, dels att i balken skaU
införas en ny paragraf, 26 kap. 3§, av nedan
angivna
lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
1 kap. 3§='
Med
påföljd för brott förslås i denna balk:
de aUmänna
straffen böter och fängelse,
discipUnstraff för krigsmän, samt
villkorlig
dom, skyddstiUsyn, ungdomsfängelse, internering och överlämnande till särskild
vård.
Med
påföljd för brott förstås i denna balk:
de
allmänna straffen böter och fängelse,
disciplinstraff för krigsmän, saml
viUkorlig
dom, skyddstillsyn, ungdomsfängelse och överlämnande till särskild vård.
opaginerad Kontrollera mot PDF
26 kap. 3 §3
Har någon dömts till fängelse i lägst två år och begår
han, sedan domen vunnU laga kraft, ånyo brott som är belagt med fängelse i mer
än sex år må för återfallet dömas IiU fängelse på tid som tned två år
överstiger det högsta straff som kan följa å brottet eller om fråga är om flera
brott det högsta straff som med tillämpning av 2 § kan följa å brotten. Sådan
förhöjning får ske endasl om del med hänsyn IiU arten av hans brottslighet
eller eljest kan befaras att han är särskiU benägen
' Senaste lydelse av
30 kap. 4 § 1974:205
30 kap. 7 § 1967:942
30 kap. 11 § 1973:918.
* Senaste lydelse 1975:667.
= Förutvarande 26 kap. 3 § upphävd genom 1975: 1395.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1980/81:76
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
150
opaginerad Kontrollera mot PDF
alt fortsätta en brotlsUg verksamhet av särskilt
allvarlig karaktär.
Ej må brott, som någon begått innan han fyllt aderton år,
läggas IiU grund för förhöjning som i första Slyckel sägs.
Utländsk dom må tiUmätas samma verkan som svensk.
33 kap.
5§
opaginerad Kontrollera mot PDF
Dömes
någon till fängelse på viss tid, ungdomsfängelse eller internering eller
förordnar rätten, med tilllämpning av 34 kap. 1 § I, all sådan påföljd skall
avse ytterligare brott, och har den dömde med anledning av misstanke om brott,
som prövats genom dom i målet, under en sammanhängande tid av minsl ljugofyra
limmar varit berövad friheten som anhållen, häktad, lagen i förvarsarrest
eller inlagen på rättspsykiatrisk klinik enligl 9§ lagen (1966:301) om
rättspsykiatrisk undersökning i brottmål, skall tiden för frihetsberövandet
till den del dämnder icke samtidigt skett verkslällighet av dom i annat mål,
anses som lid under vilken den ådömda påföljden verkställts i anstalt. Domstolen
skall i domen angiva det anlal dagar påföljden skall anses verkställd. Är den
lid varmed ådöml fängelse överstiger frihetsberövandet ringa, må förordnas all
fängelsestraffet skall anses helt verkställt genom frihetsberövandet.
Undanröjes
villkorlig dom eller skyddstillsyn och dömes i slällel till fängelse på viss
tid, ungdomsfängelse eller internering, äger första styckei tiUämpning även i
fråga om frihetsberövande, som föregått den vilUcorliga domen, domen på
skyddstillsyn eller dom, varigenom förordnats att den genom sådan dom ådömda
påföljden skall avse
Dömes
någon fill fängelse på viss tid eller ungdomsfängelse eller förordnar rätten,
med tillämpning av 34 kap. 1 § 1, att sådan påföljd skall avse yllerligare
brott, och har den dömde med anledning av misstanke om brott, som prövats genom
dom i målet, under en sammanhängande lid av minsl ljugofyra limmar varit
berövad friheten som anhållen, häktad, lagen i förvarsarrest eller intagen på
rättspsykiatrisk khnik enligt 9§ lagen (1966:301) om rättspsykiatrisk
undersökning i brottmål, skall liden för frihetsberövandet till den del
därunder icke samlidigl skett verkslällighet av dom i annat mål, anses som tid
under viUcen den ådömda påföljden verkställts i anstalt. Domstolen skall i
domen angiva del antal dagar påföljden skall anses verkställd. Är den tid
varmed ådömt fängelse översfiger frihetsberövandet ringa, må förordnas att
fängelsestraffet skall anses helt verkställt genom frihetsberövandet.
Undanröjes
villkorlig dom eller skyddsfillsyn och dömes i stället tiU fängelse på viss tid
eller ungdomsfängelse, äger första stycket tilllämpning även i fråga om
frihetsberövande, som föregått den villkorliga domen, domen på skyddstillsyn
eller dom, varigenom förordnats alt den genom sådan dom ådömda påföljden skall
avse även ytterligare
opaginerad Kontrollera mot PDF
* Senaste lydelse 1975:667.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1980/81:76
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
151
opaginerad Kontrollera mot PDF
även ytterligare brott. Detla gäller brott. Detta gäller dock endast
iden
dock
endasl i den mån frihetsberö- mån
frihetsberövandet icke lillgo-
vandet icke tillgodoräknats enligt doräknats enligt första eller
tredje
första eller iredje stycket. stycket.
Dömes någon lill böter eller disciplinstraff och har han
med anledning av misstanke om brott, som prövats genom dom i målel, varit
berövad friheten på sätt som angives i första stycket, må förordnas att
påföljden skall anses heh eller delvis verkställd genom frihetsberövandet.
7 §
opaginerad Kontrollera mot PDF
Har någon
börjat undergå fängelse, ungdomsfängelse, internering eller, efter dom på
skyddstillsyn, sådan behandling som avses i 28 kap. 3 §, och dömes han i högre
rätt i slällel lill annan i 5 § första eller iredje stycket angiven påföljd,
äger vad där är föreskrivet om tillgodoräknande av lid för frihetsberövande
motsvarande lillämpning i fråga om tid under viUcen verkställighet sålunda
sketl.
Undanröjes
villkorlig dom eller skyddsfillsyn och dömes i stället tiU fängelse på viss
lid, ungdomsfängelse eller internering, äger första stycket molsvarande
lillämpning i fråga om tid varunder verkställighet sketl på gmnd av dom i det
mål vari den villkorliga domen eller domen på skyddstillsyn slutligen meddelades.
Har någon
börjal undergå fängelse, ungdomsfängelse eller, efler dom på skyddstillsyn,
sådan behandling som avses i 28 kap. 3§, och dömes han i högre rält i ställd
lill annan i 5§ första eller tredje stycket angiven påföljd, äger vad där är
föreskrivet om tillgodoräknande av lid för frihetsberövande molsvarande
lillämpning i fråga om tid under vilken verkställighet sålunda sketl.
Undanröjes
villkorlig dom eUer skyddslillsyn och dömes i ställd liU fängelse på viss tid
eller ungdomsfängelse, äger första styckei motsvarande lillämpning i fråga om
tid varunder verkställighet skell på grund av dom i del mål vari den
villkorliga domen eller domen på skyddstillsyn slutligen meddelades.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Finnes den
som för brott dömts liU fängelse, villkorlig dom, skyddslillsyn,
ungdomsfängelse eller internering hava begått annat brott före domen eller
begår han nytt brott efler domen men innan påföljden fill fullo verkställts
eller eljest upphört, må rätlen, med iakttagande av vad för vissa fall är
föreskrivet i 2-9§§, efter omständigheterna
Finnes den
som för brott dömts till fängelse, villkorlig dom, skyddstillsyn eller
ungdomsfängelse hava begåll annat brott före domen eller begår han nytt brott efler
domen men innan påföljden till fullo verkställts eller eljest upphört, må rätten,
med iakttagande av vad för vissa fall är föreskrivet i 2-9§§, efter
omsländighetema
opaginerad Kontrollera mot PDF
1.
förordna att
den tidigare ådömda påföljden skall avse jämväl det andra brottet,
2.
döma särskilt
till påföljd för detta brott, eller
» Senastelydeise 1973:43.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1980/81:76
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
152
opaginerad Kontrollera mot PDF
3.
därest den tidigare domen vunnit laga kraft, undanröja den ådömda påföljden och
för brotten döma tiU påföljd av annan art.
lOJ
opaginerad Kontrollera mot PDF
Har med tillämpning av I
§ 1 genom lagakraftvunnen dom förordnats, att fängelse, villkorlig dom,
skyddstillsyn eller ungdomsfängelse som ådömts i tidigare mål skall avse
ytterligare brott, och ändras den tidigare ådömda påföljden av högre rätt
genom dom som vinner laga kraft, skall frågan om påföljd för sagda brott
efter anmälan av åklagare ånyo prövas av domstol. Delsamma skall gälla, när
straff bestämts med tillämpning av 3 § andra stycket och del tidigare ådömda
straffet ändras.
Har
med tillämpning av 1 § 1 genom lagakraftvunnen dom förordnats, att fängelse,
viUkorlig dom, skyddstUlsyn, ungdomsfängelse eller internering som ådömts i
tidigare mål skall avse ytterligare brott, och ändras den tidigare ådömda
påföljden av högre rätt genom dom som vinner laga kraft, skall frågan om
påföljd för sagda brott efter anmälan av åklagare ånyo prövas av domstol. Detsamma
skall gälla, när straff bestämts med tillämpning av 3 § andra stycket och det
tidigare ådömda straffet ändras.
Finnes,
när dom å fängelse på viss tid skall verkställas, att den dömde begått brottet
innan sådant straff som ådömts honom för annat brott börjat verkställas, och
framgår ej av domama att del andra straffet beaktats, skaU sedan domarna vunnit
laga kraft domstol, efter anmälan av åklagare, med tUlämpning av 3 § andra
stycket bestämma det straff den dömde skaU undergå till följd av den dom, som
sist förekommer till verkställighet.
11 §
opaginerad Kontrollera mot PDF
Förekomma till
verkställighet på en gång dom å fängelse på livstid och dom å böter, förvandlingsslraff
för böter, fängelse på viss tid, vUlkorlig dom, skyddstiUsyn, ungdomsfängelse,
internering eller disciplinstraff skall livstidsstraffet träda i ställd för
den andra påföljden.
Förekomma till
verkställighet på en gång dom å fängelse på livstid och dom å böter,
förvandlingsstraff för böter, fängelse på viss tid, villkorlig dom,
skyddstillsyn, ungdomsfängelse eller disciplinstraff skall livstidsstraffet
träda i stället för den andra påföljden.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Uppkommer fråga om
utlämning tiU Sverige för verkställighet av dom, varigenom nägon dömls till
fängelse, ungdomsfängelse eller internering som gemensam påföljd för två eller
flera brott, och kan utlämning enligt den främmande statens lagstiftning ej
ske för aUa brotten, skall domstol, efter anmälan av åklagare, undanröja den
gemensamt ådömda påföljden och döma
Uppkommer fråga om
utlämning till Sverige för verkställighet av dom, varigenom någon dömls till
fängelse eller ungdomsfängelse som gemensam påföljd för två eller flera brott,
och kan utlämning enligt den främmande statens lagstiftning ej ske för alla
brotten, skall domstol, efter anmälan av åklagare, undanröja den gemensamt
ådömda påföljden och döma till påföljd för den
opaginerad Kontrollera mot PDF
Senaste lydelse 1978:802.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1980/81:76
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
153
opaginerad Kontrollera mot PDF
tiU
påföljd för den brottslighet, för brottslighet, för vilken utlämning
vilken utlämning kan äga ram. kan äga ram.
Vad
som föreskrives i första stycket skall även gälla, då fråga uppkommer om att
svensk brottsmålsdom, som avser två eller flera brott, skall verkstäUas
ulomlands i enlighet med lagen (1972:260) om intemationeUl samarbete rörande
verkställighet av brottmålsdom eUer lagen (1978:801) om intemationellt
samarbete rörande kriminalvård i frihet, och hinder mot verkställighet
föreligger enligt den främmande slatens lagstiftning såvitt avser något eller
några av brotten.
35 kap. I0§
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ungdomsfängelse bortfaller
när fem år och internering när femton år förflutit från det domen vann laga
kraft, såframt verkställighet ej påbörjats dessförinnan.
Avbrytes
verkställigheten av ungdomsfängelse eller internering medan den dömde vårdas i
anstaU eller meddelas när han vårdas utom anstalt beslut om hans återintagning
i anstalt, skall vad i första stycket sägs äga motsvarande tillämpning i fråga
om den fortsatta verkställigheten; och skall därvid tiden räknas från det
avbrottet skedde eller beslutet om återintagning vann laga kraft.
Ungdomsfängelse bortfaller
när fem år förflutit från det domen vann laga kraft, såframt verkställighet ej
påbörjats dessförinnan.
Avbrytes
verkställigheten av ungdomsfängelse medan den dömde vårdas i anstalt eller
meddelas när han vårdas utom anstalt beslut om hans återihtagning i anstalt,
skall vad i första stycket sägs äga motsvarande tillämpning i fråga om den
fortsatta verkställigheten; och skall därvid tiden räknas från det avbrottet
skedde eller beslutet om återintagning vann laga kraft.
opaginerad Kontrollera mot PDF
36 kap. 6§ Vad i lag
eller författning är föreskrivet om särskild rättsverkan av att någon dömes
till straff skall gälla även då annan påföljd som omförmäles i 1 kap. 3§
ådömes.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Vid tillämpningen av
första stycket skola villkorlig dom, skyddstiUsyn, ungdomsfängelse och
internering samt, om ej i domen annorlunda förordnas, överlämnande lill
särskild vård anses lika med fängelse. Därvid skola internering samt, om så
förordnas, skyddsfillsyn, ungdomsfängelse och överlämnande till särskild vård
anses motsvara fängelse i minst sex månader.
Vid tillämpningen av
första stycket skola villkorlig dom, skyddstiUsyn och ungdomsfängelse samt, om
ej i domen annorlunda förordnas, överlämnande lill särskild vård anses lika
med fängelse. Därvid skola, om så förordnas, skyddstillsyn, ungdomsfängelse och
överiämnande fill särskild vård anses molsvara fängelse i minsl sex månader.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lyddse
opaginerad Kontrollera mot PDF
regenngen.
Övervakningsnämnd beslår av fem ledamöter, om ej
regeringen förordnar att viss nämnd skall hava flera ledamöter. Nämnden är
beslutför med ordförande och två ledamöter. I brådskande faU, så ock i
ärenden av mindre vikt äger ordföranden ensam besluta å nämndens vägnar.
Sådant beslut skall anmälas vid nästa sammanträde med nämnden.
Regeringen
äger förordna att övervakningsnämnd skall arbeta å avdelningar. Om sådan
avdelning skall i tillämpliga delar gälla vad om nämnd är stadgat.
Övervakningsnämnds
verksamhetsområde skall omfatta en eUer flera allmänna underrätters domkrets,
om ej särskilda skäl föreligga till annan indelning. För handläggning av
ärenden rörande personer som dömts till fängelse, ungdomsfängelse eller
internering må tillsättas särskilda övervakningsnämnder. Övervakningsnämnds
verksamhetsområde besiämmes av
Övervakningsnämnds
verksamhetsområde skall omfatta en eller flera allmänna underrätters domkrets,
om ej särskilda skäl föreUgga till annan indelning. För handläggning av
ärenden rörande personer som dömts tiU fängelse eller ungdomsfängelse må
tillsättas särskilda övervakningsnämnder. Övervakningsnämnds verksamhetsområde
bestämmes av regeringen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ungdomsfängelsenämnden
skaU beslå av en ledamot som är eller varit innehavare av domarämbete och som
skall vara ordförande i nämnden och en ledamot som är psykiater, båda med
särskilda ersättare som uppfylla de för ledamoten stadgade behörighetsvillkoren,
samt ytterhgare tre ledamöter jämte ersättare till del antal regeringen
bestämmer. Regeringen utser ordförande, övriga ledamöter och ersättare. Vid
förfall för ordföranden tjänstgör i hans ställe av regeringen därtill utsedd
ledamot eller ersättare som kunnat förordnas lill ordförande.
Ungdomsfängelsenämnden och intemeringsnämnden skola
vardera bestå av en ledamot som är eller varil innehavare av domarämbete och
som skall vara ordförande i nämnden och en ledamot som är psykiater, båda med
särskilda ersättare som uppfylla de för ledamoten stadgade
behörighetsvillkoren, samt ytterligare tre ledamöter jämte ersättare till dd
antal regeringen bestämmer. Regeringen utser ordförande, övriga ledamöter och
ersättare. Vid förfall för ordföranden tjänstgör i hans ställe av regeringen
därtill utsedd ledamot eller ersättare som kunnat förordnas till ordförande.
Ordföranden må i brådskande fall, så ock i ärenden av
mindre vikt ensam besluta å nämndens vägnar. Sådant beslul skall anmälas vid
nästa sammanträde med nämnden.
Ordförande, övriga ledamöter och ersättare utses för fem
år. Avgår ledamot eller ersättare före tidens ulgång, utses ny ledamot eller
ersättare för återstående tid.
' Senaste lydelse 1977:312. « Senaste lydelse 1974:565.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ledamot
och ersättare i övervakningsnämnd, kriminalvårdsnämnden,
ungdomsfängelsenämnden och interneringsnämnden skola hava avlagt domared. Mot
ledamot och ersättare skola gälla samma jäv som i fråga om domare; dock skall
vad i 4 kap. 13 § 7 rättegångsbalken sägs icke äga lillämpning i fråga om ledamot
och ersättare i övervakningsnämnd.
Ledamot
och ersättare i övervakningsnämnd, kriminalvårdsnämnden och
ungdomsfängelsenämnden skola hava avlagt domared. Mot ledamot och ersättare
skola gälla samma jäv som i fiåga om domare; dock skall vad i 4 kap, 13 § 7
rättegångsbalken sägs icke äga tilllämpning i fråga om ledamot och ersättare
i övervakningsnämnd.
opaginerad Kontrollera mot PDF
1 fråga om beslut av nämnd som i första stycket sägs skall
vad angående omröstning i brottmål i överrätt är stadgat i tillämpliga delar
lända fill efterrättelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
6§» Begär den dömde att bliva muntligen hörd i ärende, som
handlägges av övervakningsnämnd, skall tillfälle därtill beredas honom.
1 ärende
hos kriminalvårdsnämnden och ungdomsfängelsenämnden bör, om del kan aniagas
vara till gagn och lämpligen kan ske, tillfälle beredas den dömde att bliva
muntligen hörd.
1 ärende hos kriminalvårdsnämnden, ungdomsfängelsenämnden
ot/i intemeringsnämnden bör, om det kan aniagas vara till gagn och lämpligen
kan ske, tillfälle beredas den dömde att bliva muntligen hörd.
9§"
opaginerad Kontrollera mot PDF
Åtnöjes
icke den som dömls lill ungdomsfängelse eller internering med
övervakningsnämnds beslul om förordnande av övervakare enligl 29 kap. 7§ eller
30 kap. 10 § eUer med nämndens beslut enligl 29 kap. 8 eUer 11 § eller 30 kap.
11 eller 14 § eller angående föreskrift som avses i 26 kap. 15§, äger han hos
ungdomsfängelsenämnden eller interneringsnåmnden påkalla prövning av beslutet.
Åtnöjes
icke den som dömls till ungdomsfängelse med övervakningsnämnds beslul om
förordnande av övervakare enligl 29 kap. 7§ eller med nämndens beslut enligl
29 kap. 8 eUer 11 § eller angående föreskrifl som avses i 26 kap. 15§, äger
han hos ungdomsfängelsenämnden påkalla prövning av beslutet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Talan må ej föras mot beslul som enligl denna balk
meddelas av övervakningsnämnd i andra fall än i 7-9§§ sagls, av hovräll enligl
8§ eller av kriminalvårdsnämnden, ungdomsfängelsenämnden eller interneringsnåmnden.
« Senaste lydelse 1971:570. '"Senastelydeise
1973:918.
Talan må
ej föras mot beslul som enligl denna balk meddelas av övervakningsnämnd i
andra fall än i 7-9§§ sagts, av hovrätt enligl 8§ eller av kriminalvårdsnämnden
eller ungdomsfängelsenämnden.
Prop.
1980/81:76 156
Nuvarande lyddse Föreslagen lyddse
38 kap. 1§"
Den som ådömts villkorlig dom eller skyddstillsyn äger
före fuUföljdsti-dens utgång avgiva förklaring, att han är nöjd med domen i vad
gäller den ådömda påföljden. Sådan förklaring skaU avse jämväl böter, som
ådömts med slöd av 27 kap. 2 § eller 28 kap. 2 §, och inbegriper behandling
varom stadgas i 28 kap. 3§. Förklaringen avgives i den ordning regeringen föreskriver.
Förklaring, som avgivits i föreskriven ordning, må icke återtagas.
Har den dömde fullföljt talen mot domen, skaU hans talan i vad angår påföljd
för brottet anses återkallad genom förklaringen.
Angående nöjdförklaring i fråga Angående nöjdförklaring i fråga
om dom å fängelse, ungdomsfäng- om dom å fängelse och ungdoms-
else och internering är särskilt stad- fängelse är särskilt stadgat,
gal.
3§
Fråga om ätgärd enligt 27 kap. 5 § andra stycket eUer 6 §
upptages av den rätt som först avgjort det mål vari meddelats villkorlig dom.
Tjdan enligt 28 kap. 8§ väckes vid aUmän underrätt, inom
vars område den övervakningsnämnd som handhar övervakningen över den dömde är
verksam.
Talan enligt 30 kap. 8§ väckes vid den rält som först
avgjort det mål vari dömls lill internering.
Mål som avses i denna paragraf må ock upptagas av domstol,
där brottmål mot den dömde är anhängigt, eller av rätten i den ort, där den
dömde mera varaktigt uppehåUer sig, om rätten med hänsyn till utredningen samt
kostnader och andra omständigheier finner det lämpligt.
4§'2 Anmälan
jämlikt 34 kap. 10 eller 12 § göres hos första domstol i något av målen.
Ansökan jämlikt 34 kap. 13 § göres hos den rält som försl
avgjort det mål vari dömls IiU internering.
Anmälan jämlikt 34 kap. 18 § göres hos den rätt som först
dömt i målet.
5§ Talan som avses i 27 kap. 6§, 28 Talan som avses i
27 kap. 6§ eller kap. 8 eller 30 kap. 8 § skall anses 28 kap. 8§ skall
anses anhängig-anhängiggjord, då ansökan om må- gjord, då ansökan om målets
uppta-lets upptagande delgavs den gande delgavs den dömde,
dömde.
" Senaste lydelse 1974:565. " Senasle lydelse
1975:667.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nämnd
skall deltaga vid underrätts avgörande av fråga, som avses i 2§ dier i 27
kap. 6§, 28 kap. 9§, eller 34 kap. 10 § andra stycket, 12 § eller 18 §.
Detsamma skaU gälla i fråga om undanröjande av påföljd enligt 34 kap. I § 3,
förverkande av villkorligt medgiven frihet eller annan åtgärd enligt 34 kap.
4§, åtgärd enligt 34 kap. 5 § tredje stycket, åtgärd eller behandling enligt
34 kap. 6 § andra stycket samt återintagning i anstalt eller annan åtgärd
enligt 34 kap. 8§.
Nämnd skall deltaga vid underrätts avgörande av fråga,
som avses i 2§ eller i 27 kap. 6§, 28 kap. 9§, 30 kap. 8§ eller 34 kap. 10 §
andra stycket, 12§, I3§ eller 18§. Detsamma skall gälla i fråga om undanröjande
av påföljd enligt 34 kap. 1 § 3, förverkande av vUlkorligt medgiven frihet
eller annan åtgärd enligt 34 kap. 4§, åtgärd enligt 34 kap. 5 § tredje stycket,
åtgärd eller behandUng enligt 34 kap. 6§ andra stycket samt återintagning i
anstalt eller annan åtgärd enligt 34 kap. 8 eller 9 §.
Vid
avgörande av fråga, som avses i 27 kap. 5§ andra styckei eller 28 kap. 11 §, är
undertätt domför med en lagfaren domare.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Uppkommer fråga om ådömande av internering, skaU rätlen,
om det ej av särskild anledning finnes obehövUgt, inhämta yttrande av interneringsnåmnden,
huruvida sådan åtgärd bör vidtagas.
Innan rätlen enligt 34 kap. 1 § beslutar angående påföljd
beträffande någon som dömls tiU ungdomsfängelse eller internering skall, om
det finnes erforderligt, yttrande inhämtas från ungdomsfängelsenämnden eller
intemeringsnämnden. Vad nu sagts skall äga motsvarande tilllämpning i fall som
avses i 34 kap. 12§.
Innan rätten enligt 34 kap. 1 § beslutar angående påföljd
beträffande någon som dömts lill ungdomsfängelse skaU, om det finnes erforderligt,
yttrande inhämtas från ungdomsfängelsenämnden. Vad nu sagts skaU äga
motsvarande tilllämpning i fall som avses i 34 kap. 12§.
opaginerad Kontrollera mot PDF
1 mål om
åtgärd enligt 2 § eller 27 kap. 5§ andra stycket eller 6§, 28 kap. 9§, iO kap.
8§ eller 34 kap. 10§ andra stycket, 12§, eller 13§ skaU underrätt lämna den
dömde tiUfälle att yttra sig. Begär han att bliva muntligen hörd, skall
tillfälle därtill beredas honom. I mål om åtgärd enligt 34 kap. 18 § skall den
dömde lämnas tillfälle att yttra sig
I mål om
åtgärd enligt 2 § eller 27 kap. 5§ andra styckei eller 6§, 28 kap. 9§, eller 34
kap. 10§ andra stycket eller 12 § skall underrätt lämna den dömde tillfälle att
yttra sig. Begär han all bliva muntligen hörd, skall tiUfälle därtiU beredas
honom. I mål om åtgärd enligt 34 kap. 18 § skall den dömde lämnas tiUfälle att
yttra sig där så är möj-
opaginerad Kontrollera mot PDF
" Senaste lydelse 1975: 1395. '* Senaste lydelse
1975:667.
Prop.
1980/81:76 158
Nuvarande lyddse Föreslagen lydelse
där så är möjligt. Rätlens avgöran- Ugt. Rätlens avgörande
av saken
de av saken sker genom beslul. sker genom
beslul.
Åtgärd enligl 28 kap. 11 § må beslutas ulan att tillfäUe
beredes den dömde all yttra sig.
9 §15
Rättens beslut om åtgärd enligl Rättens beslut om åtgärd enligl
27 kap. 5§
andra styckei, 28 kap. 27 kap. 5§ andra stycket, 28 kap.
11
§ eller 34 kap.
10 § andra styckei, 11 § eller 34 kap. 10 § andra
styckei,
12
§, 13 § eller
18 § länder omedel- 12 § eller 18 § länder omedelbart
till bart lill efterrättelse om ej annor- efterrättelse
om ej annorlunda för-lunda förordnas. Delsamma gäller ordnas. Detsamma gäller
avgöran-avgöranden enligl 27 kap. 6§, 28 den
enligt 27 kap. 6§, 28 kap. 9§ kap. 9 § eller 34 kap. 4,5, 6 eller 8 § eller 34 kap. 4, 5, 6 eller 8§
an-angående föreskrifler, prövotid el- gående
föreskrifter, prövotid eller ler lid för ungdomsfängelse. tid för ungdomsfängelse.
Avser beslul jämlikt 28 kap. 9 § andra slyckel eller 34
kap. 6 § att någon skall undergå behandling varom siadgas i 28 kap. 3§, äger
rätten, om förhållandena påkalla det, förordna alt beslutet skall gå i
verkställighet utan hinder av alt del ej vunnit laga kraft. Sådant förordnande
må ock meddelas i fråga om beslut jämlikt 34 kap. 8§ om återintagning i anstalt
av den som undergår ungdomsfängelse.
12§
Det åligger polismyndighet att Del åligger polismyndighet att
lämna domstol, övervaknings- lämna domstol, övervaknings
nämnd, kriminalvårdsnämnden, nämnd, kriminalvårdsnämnden och
ungdomsfängelsenämnden och in- ungdomsfångdsenämnden hand-
terneringsnämnden handräckning räckning för den dömdes inställan
för den dömdes inställande i mål de i mål eller ärende enligt denna
eUer ärende enligl denna balk eller balk eller för hans omhänderta-
för hans omhändertagande jämlikt gande jämlikt 26 kap. 22 §, 28 kap.
26 kap. 22 §, 28 kap. 11 §,29 kap. 11 § eZ/É-r 29 kap. 11 §.
U eller 30 kap. 14 S.
1. Denna lag Iräder i kraft den I juli 1980.
2.
Efter
ikraftträdandet får ej dömas till internering.
3.
Den som vid
ikraftträdandet undergår intemering i anstalt eUer är dömd till internering
enligt dom som inte har börjat verkställas skall vårdas i anstalt till utgången
av den minsta tid som har bestämts i domen. Undergår han intemering i anstalt
på grand av dom vari med stöd av 34 kap. 9§ första stycket har förordnats om
fortsatt anstaltsvård utan att ny minsta tid har bestämts skall den minsta
tiden anses vara tre månader.
4.
Äldre
bestämmelser gäller fortfarande beträffande intemerad som avses i punkten 3 tiU
dess han överförts lill kriminalvård i frihet enligl punkten 5.
Finnes den som efter ikraftträdandet undergår intemering i
anstalt före domen på internering ha begått annat brott eller begår han nytt
brott efter
" Senaste lydelse 1975:667.
Prop. 1980/81:76 159
domen
skall rätten, om dom meddelas innan anslallsvården enligl punkten 5 har
upphört, enligt 34 kap. 1 § 3 undanröja den ådömda påföljden och för brotten
döma till påföljd av annan art.
Fråga beträffande
inlemerad i anstalt som enligt äldre bestämmelser handläggs av
intemeringsnämnden skall efter ikraftträdandet i slällel handläggas av
kriminalvårdsnämnden.
5.
Den som enligl
intemeringsnämndens beslul vårdas i anstalt vid utgången av juni 1980 skall
överföras till kriminalvård i frihet vid ikraftträdandel. Internerad som avses
i punkten 3 skall överföras till kriminalvård i frihet när han avtjänat den
minsta tid för anslaltsvård som där anges. Internerad för vilken anslallsvården
sålunda har upphört skall anses vara villkorligt frigiven från fängelse med en
straffålerslod av sex månader och en prövotid av ett år räknai från den dagen
då anstaUsvården upphörde.
6.
Intemerad som vid
ikraftträdandet vårdas utom anstalt skall anses ha blivit villkorligt frigiven
från fängelse med en straffålerslod av sex månader och en prövotid av ett år
den dag han senasi överfördes lill vård utom anstalt. Har han efter nämnda dag
vårdats ulom anstalt mer än ett år, upphör prövotiden vid ikraftträdandet.
7.
Vad i 26 kap. 3 § föreskrivs av
återfall i brott tillämpas ulan hinder av att den förra domen meddelats före
ikraftträdandet. Härvid skall den som ådömts internering anses vara dömd lill
fängelse i lägst två år.
Prop.
1980/81:76 160
Bilaga
1:2
Sammanställning
över remissyttrandena
Remissinstanser
RemissyUranden har inkommit från jusliliekanslern (JK),
riksåklagaren (RÅ), Göta hovrätt, kammarrätten i Jönköping, Stockholms
tingsrätt, Vänersborgs tingsrätt, rikspolisstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen,
kriminalvårdsnämnden, intemeringsnämnden, övervakningsnämnden i Stockholm,
Iredje avdelningen, övervakningsnämnden i Eskilstuna, övervakningsnämnden i
Malmö, första avdelningen, socialstyrelsen, postverket, bankinspektionen,
juridiska fakullelsnämnden vid Uppsala universitet, medicinska
fakultelsnämnden vid Lunds universitet, länsstyrelsen i Örebro län,
länsstyrelsen i Västmanlands län, förmögenhetsbrollsulredningen (Ju 1976:4),
1977 ärs sexualbrotlskommitlé (Ju 1977:3). riksdagens ombudsmän (JO),
Landstingsförbundet, Tjänstemännens Centralorganisation (TCO),
Landsorganisationen i Sverige (LO), Sveriges advokatsamfund, Sveriges
domareförbund. Föreningen Sveriges statsåklagare. Föreningen Sveriges åklagare.
Föreningen Sveriges polischefer. Föreningen styresmän och assistenter m.fl.
vid kriminalvårdsanstalterna (SAK), Folkpartiets ungdomsförbund och Moderata
ungdomsförbundet.
Vissa remissinstanser har bifogat särskilt inhämtade
yttranden, nämligen RÅ frän överåklagarna i Stockholms, Göteborgs och Malmö
åklagardistrikt samt länsåklagarna i Gävleborgs, Krislianslads och Värmlands
län samt länsstyrelsen i Örebro län från socialkonsulenterna i länet. Länsläkaren
i Västmanlands län har inkommit med eget yttrande i anslulning lill del som
avgetts av länsstyrelsen i samma län.
Vidare har en skrift kommit in från intagna pä
kriminalvårdsanstallen i Kumla.
1 Avskaffandet av interneringspåföljden
De i promemorian framlagda förslagen att avskaffa
internering godtas hell eller i alll väsentligt eller lämnas ulan erinran av
övervägande antalet remissinstanser.
Till de skäl som i promemorian åberopats för lagförslagen
ansluter sig JK. Göta hovrätt, kammarrätten i Jönköping, Vänersborgs tingsrätt,
kriminalvårdsstyrelsen, övervakningsnåmnden i Stockholm, tredje avdelningen,
postverket, länsstyrelsen i Västmanlands län (majoriteten). 1977 års
sexualbrotlskommitlé, landsting.sförbundet, TCO, LO. Föreitingen Sveriges
åklagare. Föreningen Sveriges polischefer och SAK. Kriminal-vårdsstvrdsen
tillägger all reformen framstår som principiellt angelägen trols att
inlerneringspåföljden i den praktiska tillämpningen under senare år inle
präglats av tidsobestämdhd. Vidare understryker slyrelsen särskill vad som i
promemorian framhållits om den nedbrytande verkan som inlerneringsslämpdn har
på den internerade själv och på hans möjlighel fill anpassning i samhället.
Länsstyrelsen I Västmanlands län (majoriteten) uttalar att lidsobeslämda
påföljder principiellt innebär straff för ogjorda handlingar och därför i
möjligaste mån måste undvikas såsom ovärdiga ell rättssamhälle. Föreningen
Sveriges åklagare anmärker i sitl yttrande att
Prop. 1980/81:76 161
det föreligger en inle obetydlig risk all tillämpningen av
fängelse på del klientel som hifintills dömts till internering i vissa
återfallssitualioner kan komma att medföra längre perioder av frihetsberövande
än de nu förekommande. En sådan utveckling skulle enligt föreningens mening
inte vara önskvärd och problemet bör därför ägnas uppmärksamhet åtminstone
under en övergångslid efter reformens genomförande.
Landstingsförbundet hänvisar i sammanhanget lill del
förslag som har lagts fram i belänkandel (SOU 1977:23) psykiskt störda
lagöverträdare. Delta förslag innebär all dt anlal lagöverträdare som med
nuvarande praxis överiämnas lill sluten psykiatrisk vård i slällel döms lill
fängelse. Delta förslag har förbundet i princip slälll sig bakom. Enligl
förbundels mening finns viss risk alt domstolarna, då inlerneringsalternalivel
inte längre finns, kan återgå till alt döma lill sluten psykiatrisk vård. Mot
denna bakgrunds innehåll menar förbundet all del måsle ske en mera samlad bedömning
av vad skilda utredningar föreslår innan beslul fattas om förändringar i
straffpåföljd och vårdinsatser.
Lagförslagen tillstyrkes också av RA. Stockholms
lingsräll, överåklagaren i Göleborg. länsåklagaren i Gävleborgs län.
förmögenhetsbrotisut-redningen samt Folkpartiets ungdomsförbund.
Folkpartiets ungdomsförbund uttalar en allmän misstro mol
straff. Sådana angriper inte orsakerna till brottsligheten utan minskar i
slällel ofta möjlighelerna till återanpassning. Frivården måsle utgöra grunden
för kriminalvården och fängelserna bör på sikl avskaffas. Vidare måste tiden
för olika påföljder alllid ha en övre gräns. Avskaffandet av
inlerneringsstraffel är dl steg närmare den humanare kriminalvård som förbundet
förespråkar.
Det för Stockholms tingsrätt avgörande skälet för all
inlerneringspåföljden bör avskaffas är att påföljden numera i tillämpningen
inle framstår som mera tidsobeslämd än fängelse och all verkställigheten efler
1974 års kriminalvårdsreform sker pä samma anstalter som efter dom på fängelse.
Under sädana förhållanden framstår det som meningslöst att behålla inlerneringspåföljden.
Också länsåklagaren i Gävleborgs län anser alt det förhållandet att internering
frän behandlingssynpunkt inle längre skiljer sig påtagligt från fängelsestraffet
väger särskilt tungt som skäl för ett avskaffande av inlerneringspåföljden.
RÅ lar i sitt yllrande upp en diskussion kring den kritik
som i den kriminalpoliliska debatten riktats mol de lidsobestämda straffen. Han
hälsar med tillfredsställelse all dessa slraff gjorts till föremål för kritisk
granskning och utvärdering men framhåller samtidigt all del är viktigl alt de
resullal debatten avsätter inle medför en återgång lill äldre liders mer
inhumana synsätt. Den humanisering som följt i de individualpreventiva
tankegångarnas kölvallen bör inle bara bevaras utan yllerligare stärkas. Del
svårbemästrade område som kriminalpolitiken innefattar gör del angeläget med
en försiktig fortsättning på delreformernas väg. Vad beträffar den kritik som
särskilt riktas mol inlerneringspåföljden säger sig RÅ dela uppfallningen att
behandlingslanken inle längre kan anses vara någol bärande moliv för
påföljdsformen. Han godtar vidare vad som i promemorian anförts om
möjlighelerna all vid ifrågasatt frigivning göra en så tillförlitlig
fariighetsbedömning att del är försvarbart alt hålla den interneringsdömde
kvar i anstalt under en längre obestämd tid. Nuvarade praxis enligt vilken i de
allra flesta fall överförande lill vård ulom anstalt inträffar i nära
anslulning lill minsta tidens ulgång får dock enligt RÄ:s mening i slor
utsträckning anses ha slagit undan benen på kritiken mol tidsobestämdhe-len
såsom ell hot mol rättssäkerheten. Frägan är om - trots vad sålunda 11
Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 76
Prop. 1980/81:76 162
anförts om tidsobestämdhetsargumentet och sedan
behandlingstanken inte mer synes motivera ett bibehållande av intemering -
kritiken i övrigt är så bärande att det inle är motiverat alt behålla påföljden
för alt tillgodose samhällels skydd mol farliga personer. Därvidlag anser RÅ
all de överväganden som görs i promemorian angående intensiv men mindre
avancerad förmögenhetsbrollslighet utan våldsinslag är väl underbyggda. Mot bakgrund
av den övervägande negativa innebörden av påföljden internering kan del inte
anses erforderligt att behålla densamma för denna brottslighet. Större tvekan
hyser RÄ gentemol övervägandena belräffande den grövsta brottsligheten, närmare
bestämt de grövre våldsbrotten, de allvariigare sexualbrotten, de grövsta
formögenhetsbrotten och grova narkotikabrott. Här är kraven på samhällets skydd
så avsevärt att den i och för sig beaktansvärda kritiken som riktas mot
internering väger mindre lungl. Del måste även beaktas att ell avhändande av
möjlighelen till lidsobestämd inkapacitering av samhällets allra grövsta
brottslingar troligen ej skulle möta förståelse från samhällsmedborgarens sida
vad gäller tillgodoseende av rättstryggheten. Genom den föreslagna
straffskärpningsregeln torde emellertid enligl RÅ:s uppfattning i slort tillgodoses
rimliga krav på inkapacitering i vad avser möjlighelerna alt under lång tid
hålla "farliga brottslingar" intagna på anstalt. RÅ är därför beredd
all tillstyrka förslagel även i nu berörd del. RÅ anmärker dock alt mol
straffskärpningsregeln i princip kan riktas samma kritik som, sävitt avser
prognostisering och proportionalitet, i promemorian riktas mol
interneringspåföljden.
Överåklagaren
i Göleborg anser att det i princip inle finns någon invändning mot att
avskaffa påföljden internering. Tidsobestämda påföljder bör inle förekomma och
flera av de skäl som lidigare anförts för påföljden är nu otidsenliga eller
föremål för kritik. Dock kan man tveka inför beslutet alt avskaffa internering
när del gäller grova våldsbrotisUngar som är ålerfallsbenägna, kanske särskill
personer som gör sig skyldiga till grova sexualbrott. Det kan emellertid
uppfattas som ell svaghetslecken att samhället inle kan lösa problemet med
dessa på annat säll än genom dt lidsobeslämt straff. Överåklagaren tillstyrker
sammanfallningsvis all internering avskaffas under förutsättning all den i
promemorian föreslagna slraffskärp-ningsparagrafen införs.
Förmögenhetsbrollsulredningen. som påpekar att
påföljdssystemds utformning - med undanlag för straffskalorna för de olika
formögenhetsbrotten - ligger utom ramen för utredningens arbete, fillstyrker
de i promemorian framlagda förslagen mol bakgrund av de synpunkter ulredningen
har att beakta.
Förslaget att avskaffa inlerneringspåföljden tillstyrkes i
övrigl av rikspolisstyrelsen, övervakningsnämnden i Eskilstuna,
socialstyrelsen, juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet,
socialkonsulenterna i Örebro län, Sveriges advokatsamfund och två ledamöter av
slyrelsen för Sveriges domareförbund.
Rikspolissiyrdsen menar dock all en förutsättning för
inlerneringspåföljdens upphörande bör vara en översyn av straffskaloma som
möjliggör så långa frihetsberövanden som samhällsskyddet kan anses kräva
beträffande grova våldsbrotisUngar, främsi sådana som begåll brott av särskill
allvarlig och samhällsfarlig karaktär och som genom brottet visat likgiltighet
för annans liv eller hälsa eller särskild hänsynslöshet. Också socialkonsulenlerna
i Örebro län förordar en höjning av straffmaximum för de svåraste brotten i
anslulning till att internering avskaffas.
Socialstyrelsen kan inte dela de synpunkler som framförs i
promemorian
Prop. 1980/81:76 163
angående de psykiatriska farlighetsbedömningarna.
Ställningstagandet i promemorian bygger endasl pä tvä norska saml tvä
amerikanska undersökningar, varav de senare är från början av 70-talet. Del
måste påpekas alt i Norge föreligger en skyldighet för rättspsykialern att
uttala sig om risken för återfall även i de fall man är osäker. 1 svensk räll
finns ingen sådan skyldighel varför man kan ifrågasätta om de nämnda
undersökningarna äger relevans för svenska förhällanden och kan läggas lill
grund för kritik av de psykiatriska farlighdsbedömningar som görs i Sverige.
Vad här sagts innebär emellertid inte alt socialstyrelsen gör någon annan bedömning
angående interneringspåföljden än vad som anförts lidigare, nämligen au de
straffrättsliga frihetsberövandena kan inskränkas fill dl enda, fängelse.
Övervakningsnämnden i Eskilstuna menar all del för
avskaffande av interneringspåföljden anförts goda såväl teoretiska som
praktiska skäl. Om internering skall avvecklas krävs emellertid enligt nämndens
mening sådan utformning av påföljden fängelse att samhällsskyddet i fråga om
del svåraste klientelet fortfarande tillgodoses. Nämnden är kritisk mol promemorians
förslag i delta hänseende. Den föreslagna ålerfallsregeln är så kringgärdad av
restriktioner alt den inte lär kunna fylla stor funktion. Om förslaget
genomfördes skulle det betyda i slorl sell en halvering av möjlighelerna alt
ingripa med frihetsberövande mol den allra grövsta brottsligheten. Effeklerna
av förslagel kan i vissa fall bli ännu mer drastiska. Den notoriske
kassaskåpssprängaren, som beslutar kröna sin bana genom att forcera riksbankens
valv, skulle sålunda enligt nyordningen riskera högsl tre anstaltsår, medan han
i dagens läge kan ådömas tolv år i anstalt. Lösningen på problemet med hur man
skall motverka nackdelarna med ell avskaffande av internering bör enligl
nämndens mening hellre sökas genom alt blicken riktas mol reglerna för villkoriig
frigivning. Nämnden vill därvid för sin del föreslå att del i ett andra stycke
i 26 kap. 2 § BrB införs en regel som innebär all domstolen, när
samhällsskyddet kräver särskill beaktande och dä det utmätta straffet bestäms
till - förslagsvis - minsl fyra år, får föreskriva all villkorlig frigivning
inle får ske förrän viss angiven lid av straffet verkställts. Med en sådan
regel skulle någon mera väsentlig förändring av nuvarande anslallsliden inle
behöva föranledas av inlerneringspåföljdens avskaffande.
De två
ledamöter av styrelsen för Sveriges domareförbund, vilka är skiljaktiga mot
förbundels yttrande, finner kritiken mot lidsobeslämda frihetsstraff
övertygande och anser därior att interneringspåföljden bör avskaffas i sin
nuvarande form. Reformen bör dock anslå lill dess ytterligare överväganden
gjorts, eftersom del nuvarande fängelsestraffet inte i alla avseenden är lämpat
för del klientel som enligl dagens praxis döms till internering. Del behövs
enligl dessa ledamöters uppfallning ell frihetsstraff som - antingen inom
ramen för fängelsepåföljden eller säsom en särskild påföljd - är så utformat
all domstolen vid päföljdsvald kan förulse all anstallsvistdsen kommer att
fortgå i säkra förmer under längre lid och att frigivningen från anstalt kommer
all förenas med övervakning.
Avskaffande
av internering på grundval av det i promemorian framlagda förslagel avstyrks av
överåklagarna i Slockholm och lalmö, länsåklagarna i Kristianstads län och
Värmlands län. kriminalvårdsnämnden, interneringsnåmnden. övervakningsnämnden i
Malmö, första avdelningen, bankinspektionen, medicinska fakultetsnämnden vid
Lunds universitet, länsstyrelsen i Örebro län, fyra ledamöter jämte
föredraganden i länssiyrelsen saml länsläkaren i Väslmanlands län. JO. Sveriges
domare-
Prop.
1980/81:76 164
förbund (majoriteten). Föreningen Sveriges statsåklagare
och Moderata ungdomsförbundet.
Flerlalel av de remissinslanser, vilka ställt sig
avvisande lill alt internering avskaffas, bemöter på olika säll den kritik som
i promemorian riktats mot inlerneringspåföljdens teoretiska grundvalar.
Överåklagaren i Stockholm ullalar sålunda att
behandlingstanken inte bör avvisas så kategoriskt som skell i promemorian. Då
föreligger nämligen risk all man inle ens försöker återföra vissa brottslingar
lill ell laglydigt liv. Länsåklagaren i Kristianstads län anser sig inle kunna
acceptera den kritik som riktats mot interneringens lidsobeslämda element.
Enligt länsåklagarens mening är den lill liden icke fastställda påföljden
ägnad att få verklig effekt hos ell allvariigt belastat klientel genom
möjlighelen all anpassa varaktigheten efter uppträdande och andra förhållanden,
varjämte samma tidsobestämdhd även utåt medför den fördelen, alt allvaret i del
straffrättsliga ingripandel kraftigt dokumenterats. De fyra skiljaktiga ledamöterna
jämte jöredraganden i länsstyrelsen saml länsläkaren i Väslmanlands län menar
all hittillsvarande forskning inte är tillräckligt omfatiande för alt man hell
skall kunna döma ut interneringspåföljden och beklagar samtidigt att
särbehandling numera inle sker inom kriminalvården av internerade jämfört med
dem som dömls lill längre tidsbestämt fängelsestraff. Ett enhetligt
frihetsstraff är inte realistiskt ulan i stället borde kanske del synnerligen
variabla klientelet av lagöverträdare kunna beredas olikartade vård- och
skyddsformer. Moderata ungdomsförbundet menar all straffsystemet bör utvecklas
och finslipas med ytterligare påföljder i syfte all därmed skapa de instrument
för den samhälleliga rättsskipningen som erfordras för laglydnaden och
rättssäkerheten i vårt land. Därvid finns del enligt förbundels mening ingen
anledning avhända sig möjlighelen all för vissa lyper av brottslig verksamhet
uppnå en lidsobestämd inkapacitering. Länsstyrelsen i Örebro län anför att
samhällel och de enskilda medborgarna måste skyddas mot de grövsta
brottslingarna - den lilla grupp som troligen molsvarar de idag internerade.
För della klientel bör man som skäl för borttagande av inlerneringspåföljden
inle kunna åberopa alt lidsobestämdheten av de internerade upplevs som
pressande eller all dom på internering uppfattas som en definitiv utklassning.
Kriminalvårdsnämnden ansluter sig till tanken att man
söker utmönstra fidsobestämda påföljder ur vårt straffsystem. Nämnden anser sig
emellertid inte kunna på gmndval av innehållet i föreliggande promemoria
tillstyrka att interneringen avskaffas och all den nuvarande fängelsepåföljden
blir den enda frihetsberövande påföljden. Enligl nämndens mening bör de
spörsmål som behandlas i promemorian las upp till förnyat övervägande,
lämpligen av den kommitté som nyligen har tillkallats för all utreda frägor
rörande fängelse och kriminalvård i anstalt. Nämnden ansluter sig lill
uppfattningen att samhällets skyddsinlresse kräver all lagstiftningen ger
möjlighet att under lång tid beröva dem friheten som begår mycket allvarliga
brott. Det som redovisas i promemorian har inle övertygat nämnden om alt
möjlighel till frihetsberövande så lång lid som nuvarande lagstiftning om
internering medger bör slopas. Om denna lagstiftning upphävs, får enligl
kriminalvårdsnämndens mening en lösning av föreliggande speciella skyddsfrågor
inte återverka på de allmänna principerna för utmätande av fängelsestraffet som
sådant.
Interneringsnämnden vitsordar i en diskussion om
inlerneringspåföljdens mera principiella utgångspunkter - all svårigheter
föreligger all finna säkra hållpunkter för bedömningen av när den lidsobeslämda
anslallsvår-
Prop. 1980/81:76 165
den för den som dömls till internering skall upphöra samt
att praxis, såsom redovisats i promemorian, sedan länge varit alt
anslallsvården i allmänhet får upphöra i nära anslulning lill minsta lidens
utgång. Nämnden ansluter sig emellertid inte lill den norske kriminologen
Christies uppfattning, vilken utförligt refererats i promemorian, att svåra
vålds- och sexualkrimi-nella ej låter sig bedömas prognosliski med hänsyn lill
recidivrisk, allra minsl med klinisk eller psykiatrisk metodik. Nämndens
erfarenheter är av annan art beträffande denna grupp. Dessa ofta psykiskt klarl
särpräglade personer recidiverar ofta tämligen oberoende av deras aktuella
livssituation just genom inre krafters genomslagskrafl, snarasl tvångsmässigt.
De särbedöms visserligen ofta enligl svensk rätlspsykiatrisk och rättslig
praxis och erhåller sluten psykiatrisk värd. En del återfinns dock inom intemeringsklientelet.
Tvärtemot vad promemorian framhåller är del just belräffande dessa visserligen
ganska få, men maximall fariiga fall. man kan ställa relalivl säker prognos.
Särbedömning rättsligt, med annan påföljd än fängelse, motsvarande sluten
psykiatrisk vård eller internering och med speciellt betryggande övervakning
och föreskrifler under värd ulom anstalt, ler sig enligt nämndens uppfattning
klarl indicerad för denna grupp.
Också JO lar upp och bemöter Christies uppfattning. JO
påpekar därvid alt denna uppfattning redovisats av Chrislie inför del norska
strafflagrådd i anslutning till dess överväganden om en lidsobestämd påföljd
för vissa särskilda våldsbrott, begångna av såsom lillräkneliga ansedda
förbrytare, samt att Chrislie inle förmått övertyga övriga ledamöter av
strafflagrådd om att han haft tillräcklig vetenskaplig grund för sin
huvudinvändning om omöjligheten av att ralionelll bedöma farligheten i
individuella fall. JO anför vidare. Det må vara sant att bibehållandet av
intemeringsstraffet för våldsbrottslingar endast har marginella effekter för
förhindrande av tragiska händelser i form av återfall i våldsbrott. När det,
säsom emellanåt sker, inträffar att någon som förut manifesterat vådlighel för
annan person och därför tagils om hand av kriminalvårdande eller andra
myndigheter åter blir i tillfälle att ådagalägga sin fariighet, är della
emellertid någol som regelmässigt tilldrar sig största länkbara uppmärksamhet.
Den indirekta skada som då tilltron till samhällsordningen lider skall icke
underskattas. Den konflikt som kan finnas mellan del i promemorian behandlade
klientelets anspråk på förutsägbarhet i fråga om påföljd och rättssäkerhet i
övrigl å ena sidan och gemene mans iniresse å andra sidan av alt statsmakterna
så långl möjligt skyddar hans rättsligt erkända inlressen. får naturiigtvis ytterst
lösas vid ett ställningslagande på politiskt plan. JO menar emellertid för sin
del att interneringspåföljden, särskill i sin praktiska tillämpning, inte på
långt när så som i promemorian hävdas inkräktar pä något den internerades
rättssäkerhelsintresse.
Flera av de remissinstanser som motsatt sig all
internering avskaffas på grundval av förslagel i promemorian har uttalat att
påföljden bör användas myckel restriktivt och i vart fall inle äga tillämpning
på den första av de i promemorian behandlade olika kategorierna, dvs.
lagöverträdare med intensiv men måttligt avancerad förmögenhetsbrollslighet.
Till dessa hör övervakningsnämnden i Malmö, första avdelningen, som menar all
den önskade begränsningen enklasl synes kunna åstadkommas genom att det nu
gällande kravet i 30 kap. I § BrB att fängelse i två är eller däröver skall
kunna följa på brottet eller, när flera brott förövats, pä någol av dem, höjes
till fängelse i mer än sex år. Därigenom skulle alla vanliga förmögenhetsbrotl,
även grova fall därav, bortfalla. Den föreslagna begränsningen borde återverka
också när det gäller att döma lill fortsall internering enligl 34 kap. 1 § 1
BrB.
Prop. 1980/81:76 166
Sveriges domareförbund anmärker för sin dd att personer
som hör till här ifrågavarande kategori lagöverträdare redan enligl gällande
räll bör sorteras bort från inlerneringspåföljdens tillämpningsområde, eftersom
de inle uppfyller lagens rekvisit all "fortsall allvarlig
brollslighel" är all befara. Fortsatt brottslighet är förvisso all
förvänta - och del näst intill med visshet men kravet all den befarade
brottsligheten skall vara allvarlig bör ställas lämligen högl. En lagändring
avsedd att markera della kan enligt förbundets mening vara motiverad.
JO
ifrågasätter om den i promemorian gjorda kalegoriseringen av
inler-neringsklienlelet är hell verklighetsanpassad och om inle inslaget av
våldsbrotlslighet underskattats. Man kan - enligt JO:s erfarenhet - inle komma
ifrån intrycket all utvecklingen alltmera gått därhän all renodlad
för-mögenhdsbrottslighet av s.a.s. traditionellt slag häller på att bli
sällsynt. Just denna utveckling mot brottslighet av mera blandat slag är
möjligen ett av de mesl oroande dragen i bilden av dagens brottslighet. Vad
gäller gruppen förmögenhetsbroltslingar vill JO fäsla uppmärksamheten på att dd
i promemorian konstaterats både att ell relalivl begränsai anlal personer
svarar för en slor del av grövre "tradilioneU" brottslighet, sä alt
renl av den totala brottsvoiymen kan påverkas genom inkapacitering av de
aktivaste gärningsmännen och all man slår på förhållandevis säker grund när det
gäller förutsägelser om fortsatt brottslighet av dessa många gånger lidigare
straffade förmögenhetsbroltslingar.
Det
fortsatta behovel av inlerneringspåföljden hänför sig sålunda enligl flertalet
av de avslyrkande remissinstanserna lill det grövsta av del nuvarande
intemeringsklientelet. Enligt Föreningen Sveriges statsåklagare -som säger sig
principiellt ogilla lidsobeslämda påföljder - bör internering bibehållas för
utövarna av den grövre våldsbrottsligheten saml de brutalare formerna av
förmögenhetsbrotl som bank- och postrån ävensom den grova narkolikabrollslighelen.
Dessa tillhör en så samhällsfarlig grupp att del bör finnas möjlighel all
oskadliggöra dem för en längre lid än vad de normala straffskalorna medger. Den
föreslagna straffskärpningsregeln, vilken skulle innebära dt maximum om 14 år
eller i praktiken, med villkorlig frigivning efler halva tiden. 7 år är inle
tillräcklig. Längsta minsla tid vid internering 12 år utdöms visserligen sällan
men förslagel innebär likväl en försvagning i kampen mol de allra fariigasle
formerna av brottslighet. Della förefaller enligt föreningens mening mindre
välbetänkt i en lid då utvecklingen går mot allt allvarligare former av
våldsbrotlslighet och grövre förmögenhetsbrollslighet och det från alla håll
ropas på kraftlag mot den svårartade ekonomiska brottsligheten. Också
övervakningsnämnden I Malmö, Jörsta avdelningen, avstyrker förslagel om
avskaffande av internering i första hand under hänvisning lill alt del i
alllför hög grad skulle försvaga samhällels möjligheter att skydda sig mot
verkligt allvarliga brott. Bankinspektionen anser att förslaget alt avskaffa
internering som brottspåföljd inle bör godias med hänsyn fill de svåra brott
som här är akluella -från inspektionens synpunkt är av särskill iniresse bank-
och postrån, servicebox- och kassaskåpssprängningar samt liknande allvarliga
brott som riktar sig mol institut som står under inspekfionens tillsyn - såvida
inle antingen skäl förebragts för alt man bör se mildare än för närvarande på
denna lyp av brott eller den alternativa påföljdsreformen fängelse komplelteras
med tillräckliga frigivnings- och straffskärpningsregler. Inspektionen har
inte den uppfattningen all dt mildare bdraktdsesält bör anläggas på brotten.
Tvärtom talar åtskilliga på senare lid förövade svåra ekonomiska brott i
förening med våld för all en sträng syn även i forlsältningen är motiverad.
Förslagel alt i anslulning till avskaffande av interne-
Prop. 1980/81:76 167
ring införa en straffskärpningsregel för återfall i brott
är enligt inspektionens mening inte tillfyllest för alt motverka all reformen
leder till mildare resullal för den person som enligl nuvarande beslämmelser
skulle ha ådömts internering under läng lid. Medicinska fäkidtelsnämnden vid
Lunds universUet anser all inlerneringspåföljden bör bibehållas för svära
våldsbroltslingar. Vid de två rätlspsykiatriska universildsinslilutionerna i
landet (Slockholm och Lund) bedrivs dock medicinsk-psykialrisk forskning som
är relevant för våldsbrotlslighet. Exempel pä detla är psykofysio-logiska
samband mellan abnorm personlighet och brott (Stockholm) samt karlläggning och
långtidsuppföljning av svåra våldsbroltslingar.
Sveriges domareförbund ullalar sig bl.a. om den grupp av
psykiskt avvikande personer som enligt föreslående ändringar i annan
lagstiftning kommer att falla ulanför lagen om sluten psykiatrisk vård.
Förbundet anmärker att della medför problem som i promemorian behandlats
alllför summariskt. Den lilla men ulomordenlligl problematiska grupp, som både
sjukhusen och kriminalvården helst vill slippa ifrån, måste i någon form kunna
hindras från fortsatt brotlslighd och därvid är enligl förbundets uppfattning
interneringspåföljden stundom den minsl olillfredsslällande utvägen. Också JO
diskuterar den klienldövertoring från sluten psykiatrisk vård lill
kriminalvård som kan komma lill slånd om föreliggande utredningsförslag (SOU
1977:23) genomförs. JO förklarar sig därvid inte vara beredd att godta de
beräkningar som gjorts i promemorian över omfattningen av den
klienlelöverföring som skulle komma att beröra inlerneringspåföljden. Även om
beräkningar skulle visa sig rikliga, är emellertid enligl JO:s mening dt
tillskott redan av ell tiotal interneringsfall om årel värt beaktande.
En dd remissinstanser tar i sin bedömning av
inlerneringspåföljden särskill upp vården utom anstalt. Intemeringsnämnden
framhåller sålunda att den relativt långa lid av övervakning efter
anslallsliden som nu gäller vid internering inte torde Vara utan betydelse när
det gäller motverkandet av brottslighet. En sådan betydande förkortning som
förslagen i promemorian medför bör därför enligl nämndens mening inle företas
utan ytterligare övervägande. Även överåklagaren i Malmö fäster särskild vikt
vid den långa övervakning som sker av de till värd ulom anstalt överförda
inlemerade. Övervakningsliden är av slor betydelse såväl för att övervaka den
frigivne som för att hjälpa honom över den tid varunder återfallsrisken är som
störst.
Intemeringsnämnden,
övervakningsnämnden i Malmö, första avdelningen, och JO menar all frågan om
inlerneringspåföljdens bestånd bör göras till föremål för ytterligare
överväganden. Enligl JO har frågan knappast sådant samband med de nyligen
beslutade reformerna rörande anstaltsvård av yngre lagöverträdare och till
skyddslillsyn dömda alt den ej kan anslå någon lid. Interneringsnämnden anser
alt del behövs en mera ingående bedömning av den frihdsberövande påföljd som
skall lillämpas i stället för internering. Resultatet av pågående utredningar
av betydelse för utformningen av fängelsestraffet bör sålunda avvaktas innan
ställning tas till frågan om inlerneringspåföljden skall avskaffas eller om
särskilda bestämmelser skall meddelas inom ramen för ett enda frihetsstraff
med tanke på bekämpandet av den grövsta vålds- och förmögenhelsbrollslighelen.
Omedelbara åigärder är inle påkallade. Övervakningsnämnden i Malmö, första
avdelningen, menar alt frågan om interneringspåföljden är alltför viktig att
behandla enbarl på grund av en departementspromemoria. Den bör överlämnas till
den pågående ulredningen av fängelse och kriminalvård i anstalt.
Prop. 1980/81:76 168
2 Den särskilda straffskärpningsregeln
2.1 Allmänt
Förslagel godtas helt eller lämnas i allt väsentligt utan
erinran av det övervägande antalet remissinstanser.
TiU de
skäl som i promemorian åberopats för lagförslaget ansluter sig JK. Göta
hovrätt, kammarrätten i Jönköping, Vänersborgs lingsräll. kriminalvårdsstyrelsen,
övervakningsnämnden i Stockholm, Iredje avdelningen, postverket, länsstyrelsen
i Väslmanlands län (majorUelen), landstingsförbundet, TCO, LO, Föreningen
Sveriges åklagare. Föreningen Sveriges polischefer och SAK. Förslaget
tillstyrks också av RÅ, Stockhohns tingsrätt, överåklagaren i Göteborg,
länsåklagaren i Gävleborgs län, socialstyrelsen, förmögenhetsbrollsulredningen
och Folkpartiets ungdomsförbund.
Sveriges
advokatsamfund däremol anser att förslagel inle ulgör tillräckligt skäl att
återinföra en straffskärpningsregel vid återfall. En sädan fråga bör i stället
upptas till behandling i samband med en allmän översyn av straffskalorna.
Förslaget har dessulom i denna del fått sådan utformning alt det synes i vissa
delar strida mot de principer som ligger till grund för det föreslagna
avskaffandet av inlerneringspåföljden. Samfundet avstyrker sålunda den
föreslagna regeln om straffskärpning vid återfall. Även juridiska
fakultelsnämnden vid Uppsala universitet ställer sig avvisande lill den
föreslagna straffskärpningsregeln. Ny lagstiftning av sådant slag är enligl
nämndens mening inle motiverad. Man uppnår maximall ytterligare ett års
fängelse för ålerfallsförbrylaren, förutsatt att man skulle döma lill maximall
fängelsestraff Mol bakgrund av alt dd säkerligen även efler avskaffande av
internering kommer alt bli mycket sällsynt med utdömande av maximistraff och
att den föreslagna ålerfallsregeln i praktiken kan komma att spela en roll
blott vid dl fåtal brottstyper framstår del som opåkallat all införa en sädan
regel innan frågan om den villkorliga frigivningens bevarande eller utformning
är löst. Angelägnare än all ånyo införa en återfallsregd synes vara alt i vissa
fall ge uirymme för högre slraffmaximum vid flerfaldig brottslighet än som
nuvarande reglering i 26 kap. 2 § BrB tillåter. En sädan ändring skulle i
praktiken tillgodose också del önskemål som föranleti förslaget lill ny
återfallsregel.
Flera av de remissinstanser som avstyrker att
inlerneringsstraffel avskaffas ullalar sig särskill. Av dessa är endast
länsåklagaren i Värmlands län beredd att, under förutsättning av att
internering avskaffas, tillstyrka förslaget om straffskärpning vid återfall.
Dock synes det enligt länsåklagarens mening vara mera tilltalande all skärpa
straffen för de svåraste brotten.
Kriminalvårdsnämnden vänder sig besläml mol all en allmän
straffskärpningsregel införs. En reform i den riktningen måste befaras bidra
lill att den aUmänna slraffnivån höjs. Inte ulan fog har del sagls all de
senasle årens utveckling ger dt allmänt intryck av all del har "gäll
inflation i strafftiderna". Strävandena bör ulan tvivel inriktas på all
begränsa tiderna för fängelsestraffet. Den kommitté som här förut nämnis har
också lill uppgifi bl. a. att se över lagstiftningen i detla syfle. Om domstol
avses i sin dom på fängelse skola disponera över den faktiska anstallstidens
längd, enligt intentionerna i promemorian, är dd både principiellt och praktiskt
riktigare att överlämna åt domstolen att - i överensstämmelse med vad som nu
gäller vid internering - uttryckligen ange minsta liden för anstalts-
Prop.
1980/81:76 169
vistelsen. Den i promemorian anvisade vägen kan inte
uppfattas som annat än en onödig omgång i syfte att dölja vad saken gäller.
Nämnden vill anmärka att den föreslagna straffskärpningsregeln kan tillämpas på
en vidare krets av personer än som redovisas i promemorian. Som första
fömtsättning uppställer regeln att vederbörande tidigare dömts till fängelse
lägst två år. Denna fömtsättning torde vara uppfylld för bl. a. en stor del av
dem som nu ådöms internering med minsta tid som är kortare än sex år.
SexualbrotlskommUtén
(majoriteten) ifrågasätter, om dd verkligen är påkallat att i samband med
interneringspåföljdens avskaffande införa en sådan straffskärpningsregel som
har upptagits i promemorieförslaget. Från allmänna kriminalpolitiska synpunkter
finns del skäl att hysa starka tvivel på värdet av mycket långvariga
frihetsberövanden som brottspåföljd. Det kriminalpolitiska reformarbetet under
senare år bär också prägel av en berättigad skepsis mot långa anstaltsvistelser
som kriminalpolifiskt instmment. Betecknande är även den utveckling i
verkställighetsmyndigheternas praxis mot en allt liberalare lillämpning av
reglema om villkorlig frigivning efter halva strafftiden som kan väntas i en
snar framlid leda lill alt sådan halvtidsfrigivning i lagstiftningen upphöjs
till huvudregel med endast begränsade undantag. Det förtjänar i detla sammanhang
slutligen erinras om att lagstiftaren så sent som år 1975 helt upphävde den
allmänna regeln om straffskärpning vid återfall i förmögenhetsbrotl som
tidigare fanns i 26 kap. 3 § BrB. I delta läge bör det inte ifrågakomma all på
nytt införa en sådan återfallsregel ens på dl myckel begränsai område annat än
om det är oundgängligen nödvändigt för alt tillgodose samhällsskyddets
intressen. Kommiltén kan inle finna att den föreslagna straffskärpningsregeln
låter sig motiveras från sådana synpunkter. Regeln är enligl förslagel avsedd
att lillämpas enbarl i fall då en person som har dömts lill fängelse minst två
år därefter begår brott för vilket gäller ell slraffmaximum om mer än sex år,
vilkel i sak innebär att regeln blir lillämplig endasl i del fåtal fall då
slraffmaximum för del nya brottet är fängelse i minsl åtta år. Det kommer med
andra ord även utan en straffskärpningsregel all finnas möjlighet för
domstolen att döma till en påföljd som innebär frihetsberövande under en
effektiv lid av minsl fyra år. En lillämpning av straffskärpningsregeln skulle
ge domstolen en möjlighel alt utöka den minsla effektiva liden för
anslallsvistelse från fyra lill fem år eller, i de enstaka undantagsfall då
villkorlig frigivning kan antagas komma alt medges först efler två tredjedelar
av strafftiden, från fem år fyra månader till sex år åtta månader. Kommittén
vill starkt ifrågasätta om del fmns grund för anlagande all en reglering av
denna innebörd verkligen är ägnad alt i nämndvärd mån förslärka
samhällsskyddet. Svårigheterna för domstolen all vid tiden för domfällandet med
någon rimlig grad av säkerhet göra en så långsiktig prognostisk bedömning av
risken för ett återfall efler frigivningen är uppenbara och kan
förhoppningsvis, om man ser lill de enskilda lagöverträdarnas rättssäkerhet -
väntas leda till all domstolarna visar myckel slor återhållsamhet när del
gäller ålerfallsregelns lillämpning. Är den bedömningen riklig, är del å andra
sidan stor risk all den nya ålerfallsregeln stannar på papperet och redan på
den grunden väsentligen förfelar sill ändamål. Del skall inle uteslutas alt det
vid vissa lyper av brott som måste bedömas som i hög grad samhällsfarliga kan
finnas behov av all kunna i samhällsskyddets intresse ådöma frihetsberövande
påföljder av längre varaktighet än nu gällande beslämmelser om fängelsepåföljd
medger. Del ändamålet bör dock enligt kommitténs mening i sä fall i första hand
tillgodoses inom ramen för en allmän översyn av straffskaloma i brottsbal-
Prop. 1980/81:76 170
ken och viss specialslraffrätlslig lagstiftning. En sädan
översyn blir visserligen sannolikt tidskrävande och kan inle väntas avsätta
resultat i form av ändrad lagstiftning i den närmaste framtiden. Men i den mån
man inte anser sig kunna avvakta sådana lagändringar är det enligl kommitténs
mening en principiellt sett mer tilltalande lösning all man tillgodoser dl
evenluelll behov av alt kunna skydda samhällel mol befarade återfall av det
fåtal personer som skulle omfatlas av den föreslagna straffskärpningsregeln
genom en därför avpassad utformning av reglerna om villkorlig frigivning.
Kommittén avstyrker på anförda skäl att den föreslagna straffskärpningsregeln
införs.
Övervakningsnämnden i Malmö, första avdelningen,
framhåller all man med den föreslagna straffskärpningsregeln återinför dl
föråldral system, som man nyligen lyckats att rensa ul. JO menar all det
resonemang enligt vilket "straffvärdet" av en gärning är slörre om
denna ulgör återfall förefaller skäligen ogripbart. I verkligheten lorde en
straffskärpningsregel för återfall utgöra en s.a.s. schabloniserad
fariighetsbedömning. Mol påföljden internering har såsom ell vägande
principiellt argument framförts att dd är stridande mol grundläggande
värderingar i samhället alt spärra in människor på grund av vad de kanske
kommer att göra. Därjämle har ju hävdals del teoretiskt omöjliga i att förda
farlighetsbedömningar in casu. För den händelse dessa i promemorian företrädda
åsikter skulle vinna anslulning, vill JO hävda all detta väl måste anses resa
hinder jämväl för den farlighdsprövning som skall företas av domstolen enligt
förslagel. Motiven för reformen måste komma alt framstå som i hög grad
motsägelsefulla. Liknande uppfattning kommer till uttryck i yttrandet från
överåklagaren i Stockholm. Han påpekar alt det för den föreslagna straffskärpningsregelns
lillämpning bl.a. krävs att det kan befaras all vederbörande är särskill
benägen att fortsätta en brottslig verksamhei av särskill allvarlig karaktär,
medan tillämpningen av internering förutsätter att man därigenom förebygger
fortsalt allvarlig broUslig verksamhei. Enligl överåklagarens mening
föreligger del inle någon större skillnad mellan dessa olika rekvisit och
därför torde samma kritik kunna anföras mol straffskärpningsregeln som i
promemorian riktas mol internering, nämligen bristande proportionalitet,
bestraffning för ej begångna brott och svårigheten all identifiera
ålerfallsbrottslingar. Sveriges domareförbund hävdar all den föreslagna
straffskärpningsregeln inle kan väntas bli effektiv. Domstolarnas benägenhet
alt använda övre delen av straffskalan torde knappast ökas även om
inlerneringspåföljden avskaffas.
Interneringsnåmnden uppfattar förslaget om
straffskärpningsregel som en strävan att garantera en viss minimitid för
frihetsberövandet - regeln skall möjliggöra att under vissa förutsättningar
slraff ådöms som medför frihetsberövande för den dömde som lill sin längd nära
ansluter lill vad som följer av nuvarande praxis. För nämnden, som delar
uppfattningen all lång anslallslid kan vara påkallad i vissa fall, förefaller
det vara en lämpligare anordning att minimitid fastställs av domstol - såsom
för närvarande vid internering - än all straff ådöms på t. ex. 14 år för att en
anslallslid av 7 år skall erhållas.
2.2 Utformningen av regeln om straffskärpning
Några remissinslanser riktar i sina yttranden anmärkningar
mot den närmare utformningen av det i promemorian intagna lagförslaget. JK ställer
sig sålunda tveksam till rekvisitet i den föreslagna regeln i 26 kap. 3 §
Prop.
1980/81:76 171
BrB att förhöjning skall få ske bara om risk föreligger
för fortsall brottslig verksamhet av särskilt allvarlig art. Enligl JK:s mening
borde del räcka med all återfall eller eventuellt upprepade återfall i sådan
brottslighet konstaterats. Överåklagaren i Göteborg menar, beträffande samma
rekvisit, att del kan förefalla övertydligt att framhålla kravet på särskildhd
när del gäller återfallsbrottslighetens svärhet. Sveriges advokatsamfund, som i
och för sig avstyrker förslagel om straffskärpningsregel, anser att i vart fall
rekvisitet "särskilt benägen att fortsätta brottslig verksamhei" bör
ulgå. Göta hovrätt menar all uttrycket "särskill benägen" är mindre
välfunnel och ägnat alt skapa problem i tillämpningen. Stadgandet bör i den
ifrågavarande delen i ställd lyda: "Sådan förhöjning får ske endasl om
det med hänsyn till arten av hans brottslighet eller eljest kan befaras all han
forlsäller en brottslig verksamhet av särskilt allvarlig karaktär".
Göta hovräll anser också alt det särskilt bör föreskrivas
all sädan läkarundersökning som avses i 7 § lagen (1964:542) om personundersökning
i brottmål skall inhämtas innan någon med lillämpning av den nya lagstiftningen
döms till förhöjt straff.
Övervakningsnämnden i Stockholm, tredje avdelningen,
päpekar alt del beträffande sådana personer som med lillämpning av den
föreslagna 26 kap. 3 § BrB döms lill förhöjt straff nästan alllid torde
föreligga behov av övervakning under långtid. Nämnden föreslår därför alt del
med avseende på dessa fall i 26 kap. 10 § BrB intas en regel om minsla prövotid
av tre år.
RÅ anmärker all den i promemorian framförda ståndpunkten
alt straffskärpningsregeln inte skall inverka i preskriplionshänseende synes
oförenligt med utformningen av preskriptionsregeln i 35 kap. I § BrB. RÅ föreslår
med anledning härav alt dl särskill undanlag görs för straffskärpningsregeln.
Samma förslag, alt dd i 35 kap. 1 § BrB uttryckligen bör anges alt vad som sägs
i 26 kap. 3 § BrB inle påverkar preskriptionstidens längd, framförs också av
juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet. Annan lösning förordas av
länsåklagaren I Värmlands län som menar all preskriptionstiden enligl 35 kap. I
§ BrB bör anknytas lill del slraff som är sladgal för brollet i stället för del
straff som kan följa på brottet.
3 Villkorlig frigivning
1 anslutning till förslaget om den allmänna
straffskärpningsregeln behandlas i promemorian kriminalvårdsnämndens praxis i
ärenden om villkorlig frigivning från fängelse. Där uttalas att dt införande
av straffskärpningsregeln bör leda till all kriminalvårdsnämnden upphör med
den särbehandling som nu sker belräffande intagna som har dömls till fängelse
i lägsl tvä år för grov narkotikabrottslighet eller i övrigl för grova brott
som ulgör led i yrkesmässigt eller på annat säll i organiserade former bedriven
kriminell verksamhei, ofta med internationell anknytning. Villkorlig frigivning
bör sålunda även med avseende på dessa kategorier enligt en huvudregel ske
efler halva strafftiden och inle såsom nu efter två tredjedelar av denna. Detta
uttalande i promemorian har behandlats särskill i en del yttranden och därvid
utsatts för kritik också från sådana instanser som i övrigl slälll sig positiva
till lagförslaget.
RÅ uttalar
sälunda som sin mening att kriminalvärdsnämndens praxis inte bör ändras nu,
eftersom den villkorliga frigivningen i sin helhet är föremål för överväganden
i annat sammanhang. LO anför alt del inte kan accepteras all ell avskaffande av
inlerneringsstraffel fär leda lill straff-
Prop.
1980/81:76 172
lindring för ålerfallsbrottslingar vad gäller bl.a. mord,
våldtäkt, grovt rån och grova narkofikabrott. Eftersom det är osäkert om inte
reformen kan få sådan effekl när också den s. k. lex Lidbom dvs. den strängare
frigivnings-regeln för personer som varit inblandade i grov organiserad och
inlernalionell brottslighet, avskaffas, menar LO att man bör avvakta den
pågående översynen av slraffskalor m.m. Kammarrätten i Jönköping ifrågasätter
om inle en mera nyanserad praxis när det gäller villkoriig frigivning bör
övervägas. De skäl som man anför mol en sådan i promemorian är i och för sig
enligt kammarrättens mening beaktansvärda. Samhällsskyddet har emellertid sådan
betydelse all de intagnas behov av tidiga besked och inbördes rättvisa ibland
får stå tillbaka. Man bör sålunda inle underiåla all utnyttja de möjligheter
som finns aU inom gällande syslem skydda medborgarna mot brott. Om det i någol
fall föreligger en myckel påtaglig fara för all en inlagen kommer att begå
brott alldeles efter den villkoriiga frigivningen bör man dröja med denna
någol. Stockholms lingsräll pekar på att en särskild risk är förenad med att
frigivningspraxis ändras så alt del mesl brollsinriklade klientelet får ökade
möjligheter au undgå brottshind-rande frihetsberövande. Slraffmätning lorde
enligl tingsrättens erfarenhet hiftills ha skell ulan alt hänsyn tagils lill
villkoriig frigivning. Vad i promemorian anförts beträffande sådant
hänsynslagande för det fall att beslämmelser om generell villkoriig frigivning
efler halva strafftiden skulle komma att införas synes emellertid kunna leda
lill beslämmande av strafftider vid de grövre brotten av en längd som hitlills
inle tillämpats. Kriminalvårdsstyrelsen ansluter sig i princip lill del
resonemang som leder fram till ståndpunkten alt kriminalvårdsnämndens
särbehandling i frigivningshänseende av visst långlidsklientd nu bör upphöra.
Slyrelsen ifrågasätter emellertid om dd finns anledning alt redan nu
föranstalta om ändrad frigivningspraxis utan aU avvakta den generella översynen
av gällande straffskalor. Konsekvensen skulle bli en strafflindring som
domstolarna inle haft anledning räkna med vid straffmälningen.
Också länsåklagaren i Värmlands län avstyrker förslagel om
ändrad frigivningspraxis. Enligt länsåklagarens mening har det från psykologisk
synpunkt viss betydelse all de brottslingar del här är fråga om särbehandlas
både vad gäller anstaltsplacering och villkoriig frigivning. Visseriigen är del
i och för sig lämpligare alt bedömningen av särbehandlingen anförtros ål
domstol. Med hänsyn till pågående översyn av den villkoriiga frigivningen bör
dock inle nu göras några ingrepp i gällande syslem.
Övervakningsnämnden i Malmö, första avdelningen, anser alt
ett avskaffande av internering - om inle en sådan åtgärd kan anslå lill dess
fängelsestrafflcommittén blivit färdig med sitl utredningsuppdrag - kräver
provisoriska ändringar i tillämpningen av villkoriig frigivning. Därvid skulle
del från saklig synpunkl le sig mest rimligl och från teknisk synpunkl vara den
enklaste lösningen all fä till stånd sådan ändring i kriminalvårdsnämndens
praxis att de grova våldsbroltslingar och bankrånare m.fl. som idag nära nog
regelmässigt friges efter halva tiden i framtiden skall beviljas villkorlig
frigivning försl efler avtjänande av tvä tredjedelar av straffet. Förslaget i
promemorian innebär det rakt motsatta, alt ocksä narkotika-grossister och andra
internationella yrkesförbrytare, som nu är undantagna enligl riksdagens
uttalande, skall komma i åtnjutande av kriminalvårdsnämndens regelmässiga
halvtidsfrigivningar. Övervakningsnämnden vill framhålla att villkoriig
frigivning spelar en viktig roll för alt i någon mån minska frihetsstraffets,
skadeverkningar för den dömde och eU system med närmast obligatorisk
halvtidsfrigivning är sämre än gällande ordning. Ett
Prop.
1980/81:76 173
sådant förslag har mening endast om dess egentliga
innebörd är alt genom ett enkelt konstgrepp minska de faktiska strafftiderna
överlag. Del kan ju inle finnas någol självsländigl iniresse all
straffverkställigheten regelbundet skall ha en annan tidslängd än vad
domstolen har bestämt. Systemet med villkorlig frigivning bör enligt
övervakningsnämndens mening vara sådant att det inbjuder lill och premierar en
ärlig strävan till anpassning i samhället. Den ovilliges och oförbätterliges
pretentiösa anspråk pä lika behandling bör inle honoreras.
Enligt
kriminalvårdsnämnden år dd övervägande antalet av dem som sedan 1972 avtjänat
slraff för grov narkotikabrottslighet eller andra brott som omfaltas av
riksdagens beslut inle lidigare dömda lill frihetsstraff om lägsl två år. Ocksä
intagna med mycket långa fängelsestraff har ofta lyckats hell undgå tidigare
lagföring och slraff. Den föreslagna allmänna straffskärpningsregeln måsle
alltså antas få liten belydelse när del gäller att ingripa mot ifrågavarande
brottslighet. 1972 års riksdagsbeslut avseende principerna för den villkorliga
frigivningen ingick som ett led i andra samtidigt beslutade åigärder i kampen
mol främsi narkolikamissbrukel. Nämnden måste uttrycka sin förvåning över all
man inom regeringskansliet nu är beredd att mjuka upp den restriktiva
inställning som statsmakterna intog 1972. Brollsutvecklingen sedan dess kan
inle sägas ge underlag för ett ändrat ställningstagande. Såsom nämns i
promemorian har nämnden vid flera tillfällen gett ullryck ål uppfallningen alt
den ifrågavarande särbehandlingen av vissa grupper brottslingar bör ges
uttryckligt stöd i lag. I yttrande över BRÅ-gmppens rapport uttalade nämnden
all man vid en lagsliflning i ämnet bör la fasta på gruppens lanke all del bör
ankomma på domstol - och inle i efterhand på administrativ myndighet - alt
bedöma huruvida omständigheier, som är alt hänföra lill den brottsliga
handlingen, bör föranleda särbehandling i frigivningshänseende. Nämnden menade
därmed att den prövning enligt 1972 års riksdagsbeslut som åligger nämnden i
stället bör ligga hos den domstol som dömer i målel. Nämnden har samma
uppfallning i dag. De faktorer som prövningen avser är regelmässigt kända
och bättre kända - för domstolen. Inle minsl från rällssäkerhetssynpunkt måste
en sådan lösning vara alt föredra. Praktiskt innebär denna lösning att det
överlämnas åt domstolen alt bestämma minsta tiden för anstallsvistdsen - alltså
i sak samma ordning som nämnden här förut har förordat att gälla för de nuvarande
inlerneringsfallen i händelse att inlerneringspåföljden skulle avskaffas.
Socialstyrelsen
molsäller sig att de som dömls för grova narkotikabrott får lindrigare
påföljder än vad som nu kan bli fallet. Om nuvarande praxis angående
möjligheterna lill villkorlig frigivning bör frångås är del ofrånkomligt att
straffskärpningsregeln vid grovt narkolikabrolt får lillämpas inle bara vid
återfall utan även då ett längre frihetsstraff framstår som ofrånkomligt med
hänsyn lill samhällsskyddet.
Slutligen
får socialstyrelsen fästa uppmärksamheten på ell speciellt problem med
anknytning lill lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i
vissa fall (LSPV). I 17 § andra styckei stadgas alt utskrivnings-nämnd beslutar
om utskrivning bl. a. av patient som från kriminalvårdsanstali överförts lill
sjukhus och som vid utskrivningen inle skall återföras till
kriminalvårdsanstallen. I samband med att inlerneringspåföljden upphör kan det
vara lämpligl all påpeka alt utskrivningsnämnd skall pröva frågan om utskrivning
enligt LSPV även om patienten har erhållit villkoriig frigivning eller eljest
inte direkt skall återföras till kriminalvårdsanstali. Frågan om var gränsen
går mellan överiäkarens och ulskrivningsnämndens behörighet är nämligen i vissa
fall oklar.
Prop. 1980/81:76 174
Reglerna om villkorlig frigivning diskuteras också av
några andra remissinslanser. Vänersborgs tingsrätt förespråkar en ordning som
innefattar en möjlighel all senarelägga den villkorliga frigivningen
belräffande sådana visserligen fåtaliga, men dock förekommande - fall som med
nuvarande lillämpning av inlerneringspåföljden får förlängd anslallsvistelse
efter en bedömning av riskerna för bl. a. återfall i våldsbrott, inbegripet
sedlighetsbrott. Skulle man vid en bedömning bl.a. pä grundval av arten av den
tidigare brottsligheten, uttalad aggressivitet på anstalten mol personal och
medintagna, den dömdes uppträdande under permissioner och utlåtande av
psykiater finna en påtaglig och särskill slor risk för snabbt återtall i grovt
våldsbrott bör sålunda den villkorliga frigivningen kunna senareläggas. I
sammanhanget vill tingsrätten hänvisa lill 19 § lagen om beredande av sluten
psykiatrisk vård. enligt vilken beslämmelse försöks-utskrivning från
mentalsjukhus inte får ske, om det skulle medföra fara för annans personliga
säkerhet eller patientens egel liv. Bankinspektionen uttalar som sin mening all
den utveckling som skell i praxis belräffande frigivning av svåra förbrytare på
dl anmärkningsvärt sätt urholkat de slraffmätningsregler som nu finns.
Inspektionen anser det sålunda vara i hög grad diskutabelt att domstolarna vid
ulmälning av tidsbestämt straff tvingas att se lill dd praktiska resultatet av
domen, nämligen inom vilken tid den dömde kommer att friges. En praxis som innebär
alt vid svårare brott frigivning sker redan efter halva den av domstolen
utmätta strafftiden förefaller egendomlig. För den enskilde medborgaren måsle
del framstå som svårförståeligt att en "livstidsfånge" - som
regelmässigt får påföljden förvandlad lill tidsbestämt slraff - friges efler
68 år eller all en person som dömls till mord till 10 års fängelse redan efler
5 år.
4 Övergångsbestämmelserna
Flera remissinstanser uttalar sig särskilt om de
föreslagna övergångsbestämmelserna. Stockholms tingsrätt menar sålunda att den
i promemorian föreslagna lösningen med avseende på den som undergår internering
då påföljden avskaffas synes enkel och ändamålsenlig. Även Föreningen Sveriges
åklagare och SAK anser att övergångsproblemen fått en tillfredsställande
reglering.
Kriminalvårdsstyrelsen anmärker mot den lösning som valts
enligl p. 4 andra stycket av övergångsbestämmelserna med avseende på påföljdsbestämningen
för ny brotlslighel som begåtts av den som efler ikrafllrädandd undergår
internering i anstalt. Lösningen innebär enligt slyrelsens mening att det för
vissa internerade kan komma alt ställa sig "lönande" att begå nya
brott under anslallsliden. Ett sätt att undvika denna olägenhet kunde vara att
i ställd låta inlerneringspåföljden för berörda kategori kvarstå och således
låta beslämmelserna i 34 kap. I och 9 §§ lills vidare kvarstå orubbade. Också
Sveriges domareförbund påpekar, att den internerade vid ny brottslighet kan
göra en direki vinst genom alt erhålla ny dom på fängelse.
Intemeringsnämnden anser i anslulning lill samma punkt i
övergångsbestämmelserna - alt domstol bör ha möjlighel alt för rena bötesbrotl
döma lill fortsatt internering med lillämpning av 34 kap. 1 § 1 BrB.
Enligt p. 5 i de föreslagna övergångsbestämmelserna skall
bl. a. gälla att
Prop. 1980/81:76 175
den som vid ikraftträdandet vårdas i anstalt efter dom pä
internering skall överföras lill kriminalvård i frihet när han avtjänat den
minsla lid för anslaltvård som beslämts i domen. Enligl de intagna vid
Kumlaanslalten som inkommit med yllrande leder nu nämnda övergängsreglering -
betraktad i dl sammanhang med sådan ändring i fråga om kriminalvårdsnämndens
frigivningspraxis som föreslagils i promemorian - till orättvisa vid jämförelse
mellan de internerade och dem som avtjänar långvariga tidsbestämda
fängelsestraff Ell konkret krav från de internerades sida är med anledning
härav all villkorlig frigivning får ske efter avtjänande av tre fjärdedelar av
den bestämda minsta liden. Folkpartiets ungdom.sförhund uttalar med avseende pä
samma övergångsreglering alt interneringens minsla tid efter avskaffandet bör
ulgöra slultid för fängelsepåföljden med möjlighel lill villkoriig frigivning
efter två tredjedelar av tiden.
Intemeringsnämnden anmärker att del av förslagel inle
framgår vilken myndighet som skall beslula om överförande lill kriminalvård i
frihet i de fall som avses i punkl 5 lill övergångsbestämmelserna. Skall dd
vara intemeringsnämnden, kriminalvårdsnämnden, övervakningsnämnden eller
styresmannen vid anstalten?
Övervakningsnämnden i Malmö, första avdelningen, tar ocksä
- i dl någol vidare perspektiv än enbarl med avseende på övergångsregleringen
upp frågan om beslutande myndighet vid överförande lill kriminalvård i frihet.
Ett avskaffande av internering medför ell tillskott lill kriminalvårdsnämndens
verksamhetsområde av särskill krävande ärenden och måste därför förenas med en
forlsall decentralisering av ärenden från kriminalvårdsnämnden.
Övervakningsnämnden föreslår alt kriminalvårdsnämndens befallning med dem som
dömts lill fängelse upp lill tre år överflyttas på övervakningsnämnderna.
Vidare bör föreskrivas att, i de ärenden som handläggs av kriminalvårdsnämnden,
den dömde alllid bör ha rätt all bli hörd muntligen och all även styresmannen
för anstalten eller handläggande assistent bör inställa sig. Den dömde kan
vidare enligl övervakningsnämndens mening ha behov av offentligt biträde när
det gäller långa strafftider.
I p. 5 i övergångsbestämmelserna sägs också alt internerad
för vilken anslallsvården efler ikraftträdandet har upphörl skal! anses vara
villkoriigt frigiven från fängelse med en straffålerslod av sex månader och en
prövotid av dt år räknat från dagen då anslallsvården upphörde. Enligt övervakningsnämnden
i Eskilstuna ler sig förslaget i denna del anmärkningsvärt lättvindigt med
hänsyn lill att man bland de interneringsdömda finner ett klientel som ofta har
en mycket svår brottslighet bakom sig. Förslagel rimmar också illa med de
straffåterstoder och prövolider som kan komma i fråga för jämförbara fängelsedömda
med långa strafftider. Nämnden kan länka sig ett enkelt alternativ lill den
föreslagna ordningen, nämligen all man lar fasta på den längsta av de minsla
tider som ingår i den ådömda interneringen och fingerar att denna lid ulgör två
tredjedelar av ell fängelsestraff, från vilket den dömde friges.
Straffålerstoden skulle alltså ulgöra hälften av den längsta av de minsta tider
som ingår i interneringen. Prövotiden borde därvid utgöra tre år för alla med
en straffåterstod på över dl år; för övriga kan en ettårig prövotid vara
befogad. Övervakningsnåmnden i Stockholm, Iredje avdelningen, påpekar att
prövotiden av ell år torde vara avsevärt kortare än vad som många gånger skulle
ha blivit fallet om personen i fråga, i den dom vari påföljden bestämts, i
ställd ådömts fängelse. Enligt nämndens uppfattning motsvarar inte prövotidens
längd det övervakningsbehov som i allmänhet föreligger. I stället föreslås all
i dessa fall skall gälla en prövotid av två år. Också Sveriges domareförbund
Prop. 1980/81:76 176
menar all den enligt övergångsbestämmelserna korla
övervakningsliden föranleder tvekan.
Intemeringsnämnden
hävdar att prövotiden enligl punkt 6 i promemorians förslag till
övergångsbestämmelser bör vara längre än som där sagls. Om en för alla fall
bestämd tid skall anges, bör den inte undersliga två år.
JK
anmärker alt en redaktionell översyn är påkallad med avseende på punkt 6 i
övergångsbestämmelserna. Där sägs alt "prövotiden" i en viss
situation upphör vid ikraftträdandet. Vad som avses är all påföljden över huvud
laget upphör; jämför 30 kap. 15 § BrB.
Vänersborgs
tingsrätt påtalar beträffande de föreslagna övergångsbestämmelserna till lagen
om ändring i lagen om beräkning ay strafftid m.m. att vad som där sägs om att
äldre bestämmelser gäller i fråga om den som "undergår" internering
egentligen bör vara "undergår eller skall undergå".
Intemeringsnämnden anmärker i fråga om samma lagförslag att övergångsbestämmelserna
bör innefatta en möjlighet för den som dömls lill internering eller till fortsatt
internering med förordnande om återintagning i anstalt före den 1 juli 1980 alt
avge nöjdförklaring efter den dagen.
När det
gäller övergångsbestämmelserna lill ändringen av lagen om kriminalvård i
anstalt anmärker intemeringsnämnden att dessa medför all den, vars minsta lid
ulgår t. ex. först under år 1985, kan få frigivningspermission fr.o.m den 1
juli 1980. En begränsning av möjligheten all bevilja frigivningspermission,
l.ex. till att gälla två månader före minsta tidens utgång, bör enligt nämndens
mening föreskrivas.
Prop. 1980/81:76 177
Bilaga 1:3
De remitterade lagförslagen
1 Förslag till
Lag om ändring i brottsbalken
Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken'
delsatt 30 kap., 34 kap. 9 och 13§§, 35 kap. 10§ och 37
kap. 4 och 9§§ samt 38 kap. 7 § skall upphöra att gälla,
dels aU 1 kap. 3§, 26 kap. 7§, 33 kap. 5 och 7§§, 34 kap.
I, 10, 11 och 18§§, 36kap. 6§, 37 kap. 1, 5, 6 och 11 §§ samt 38 kap. 1, 3-6,
8, 9 och 12 §§ skaU ha nedan angivna lydelse,
dels att i balken skall införas en ny paragraf, 26 kap.
3§, av nedan angivna lydelse.
Nuvarande lyddse Föreslagen lydelse
1 kap. 3§'
Med påföljd för brott förstås i Med påföljd för brott förstås i
denna balk: denna balk:
de allmänna straffen böter och de aUmänna straffen böter
och
fängelse, fängelse,
disciplinstraff för krigsmän, samt disciplinstraff
för krigsmän, saml
villkorlig dom, skyddstillsyn, in- villkorlig dom,
skyddslillsyn och ternering och överiämnande till sär- överlämnande lill
särskild vård. skild vård.
26 kap. 3§
Har någon dömls till fängelse i lägst två år och begår
han, sedan domen har vunnU laga krafl, brott som är belagt med fängelse i mer
än sex år, får för återfallet dömas IiU fängelse på en lid som med fyra år
överstiger del högsta slraff som kan följa på brollet eller, om det är fråga om
flera brott, del högsla straff som med tUlämpning av 2§ kan följa på brotten.
Brott, som någon har begått innan han har fyllt tjugoett
år, får ej
' Senasle lydelse av 30 kap. 4 § 1974: 205 30 kap. 7§
1967:942 30 kap. 11 § 1973:918 35 kap. 10 § 1979:680
37
kap. 9§
1979:680
38
kap. 7§
1979:680. Senaste lydelse 1979:680.
'
Förutvarande 26 kap. 3 § upphävd genom 1975: 1395.
12 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 76
Prop.
1980/81:76
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
178
opaginerad Kontrollera mot PDF
läggas lill grund för sådan förhöjning som anges i första
styxket.
En
utländsk dom får tiUmätas samma verkan som en svensk.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Vid
prövning av fråga om villkorlig frigivning skall särskilt beaktas verkningarna
av fortsatt frihetsförlust för den dömde och fömtsättningarna för hans
anpassning i samhället med hänsyn till de förhållanden i vilka han skulle
komma att försättas efter frigivningen.
Vid
prövning av fråga om villkorlig frigivning skall särskill beaklas verkningarna
av fortsatt frihetsför-lust för den dömde och fömtsättningarna för hans
anpassning i samhällel med hänsyn lill de förhållanden i vilka han skulle
komma att försättas efler frigivningen. Avtjänar den dömde fängelsestraff för
särskUt allvarUg brottslighet som har riktat sig mot eller medfört fara för liv
eller hälsa, skall vid prövningen alltid beaklas om det finna påtaglig riskför
att han efter frigivningen forlsäller brottslig verksamhet av samma slag.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Dömes
nägon lill fängelse på viss tid eUer internering eller förordnar rätten, med
lillämpning av 34 kap. I § 1, att sådan påföljd skall avse yllerligare brott,
och har den dömde med anledning av misstanke om brott, som prövats genom dom i
mälet, under en sammanhängande tid av minst tjugofyra limmar varil berövad
friheten som anhållen, häktad, lagen i förvarsarresl eller intagen på
rätlspsykiatrisk klinik enligl 9§ lagen (1966:301) om rättspsykiatrisk
undersökning i brottmål, skall liden för frihetsberövandet, till den del
därunder icke samlidigl skett verkslällighet av dom i annat mål, anses som tid
under vilken den ådömda påföljden verkstäUts i anstalt. Domstolen skall i
domen angiva del anlal dagar påföljden skall anses verkställd. Är den tid
varmed ådömt fängelse
Dömes
någon till fängelse på viss tid eller förordnar rätten, med tilllämpning av 34
kap. I § 1, alt sådan påföljd skall avse yllerligare brott, och har den dömde
med anledning av misstanke om brott, som prövats genom dom i målel, under en
sammanhängande tid av minsl ljugofyra limmar varil berövad friheten som
anhållen, häktad, lagen i förvarsarresl eller intagen på rättspsykiatrisk
klinik enligl 9 § lagen (1966:301) om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål,
skall tiden för frihetsberövandet, till den del därunder icke samtidigt skett
verkställighet av dom i annat mål, anses som tid under vilken den ådömda
påföljden verkställts i anstalt. Domstolen skall i domen angiva det antal dagar
påföljden skall anses verkställd. Är den lid varmed ådömt fängelse överstiger
frihetsberövandet ringa.
opaginerad Kontrollera mot PDF
" Senasle Ivdelse 1974:205. Senaste lydelse
1979:680.
opaginerad Kontrollera mot PDF
179
Prop. 1980/81:76
Föreslagen
lydelse
Nuvarande lydelse
må
förordnas all fängelsestraffet skall anses helt verkställt genom
frihetsberövandet.
Undanröjes villkorlig dom eller skyddslillsyn och dömes
i stället lill fängelse på viss tid, äger första stycket tillämpning även i
fråga om frihdsberövande, som föregått den villkorliga domen, domen på
skyddstillsyn eller dom, varigenom förordnats att den genom sådan dom ädömda
påföljden skal! avse även ytterligare brott. Detla gäller dock endast i den
mån frihetsberövandet icke tillgodoräknats enligt första eller tredje
stycket.
överstiger frihetsberövandet ringa, må förordnas att
fängelsestraffet skall anses helt verkställt genom frihetsberövandet.
Undanröjes villkorlig dom eller skyddstillsyn och dömes i
stället lill fängelse på viss tid, eller internering, äger första stycket
lillämpning även i fråga om frihetsberövande, som föregått den villkorliga
domen, domen på skyddstillsyn eller dom, varigenom förordnats alt den genom
sådan dom ådömda påföljden skall avse även ytterligare brott. Detta gäller dock
endast i den mån frihetsberövandet icke tillgodoräknats enligt första eller
Iredje stycket.
Dömes någon till böter eller disciplinstraff och har han
med anledning av misstanke om brott, som prövats genom dom i målet, varit
berövad friheten på sätt som angives i första stycket, må förordnas alt
påföljden skall anses helt eller delvis verkställd genom frihetsberövandet.
7 § ''
opaginerad Kontrollera mot PDF
Har någon
börjat undergå fängelse eller internering och dömes han i högre rätt i stället
fill annan i 5§ första eller tredje styckei angiven påföljd, äger vad där är
föreskrivet om tillgodoräknande av lid för frihetsberövande motsvarande tilllämpning
i fråga om tid under vilken verkställighet sålunda skell.
Undanröjes
villkorlig dom eller skyddstillsyn och dömes i stället lill fängelse på viss
tid eller internering, äger första stycket motsvarande tillämpning i fråga om
lid varunder verkställighet skett på grund av dom i det mål vari den
villkorliga domen eller domen på skyddstillsyn slutligen meddelades.
Har någon
börjat undergå fängelse och dömes han i högre rätt i stället till annan i 5 §
första eller iredje stycket angiven påföljd, äger vad där är föreskrivet om
tillgodoräknande av tid för frihetsberövande motsvarande lillämpning i fråga
om lid under vilken verkställighet sålunda sketl.
Undanröjes
villkorlig dom eller skyddsfillsyn och dömes i stället till fängelse på viss
lid, äger första slyckel molsvarande tillämpning i fråga om tid varunder
verkställighet sketl på grund av dom i det mål vari den villkorliga domen eller
domen på skyddslillsyn slutligen meddelades.
opaginerad Kontrollera mot PDF
34 kap.
1§ .
Finnes den som för brott dömts Finnes den
som för brott dömls
till
fängelse, villkorlig dom, skydds- fill fängelse, villkoriig dom eller
* Senaste lydelse 1979:680. ' Senaste lydelse 1979:680.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1980/81:76
Nuvarande lydelse
tillsyn eUer internering hava begått annat brott före
domen eller begår han nytt brott efter domen men innan påföljden till fullo
verkställts eller eljest upphört, må rätten, med iakttagande av vad för vissa
fall är föreskrivet 12-6 och 9§§ efter omständigheterna
180
Föreslagen lydelse
skyddstillsyn ha begått annat brott före domen eller begår
han nytt brott efter domen men innan påföljden till fullo verkställts eller
eljest upphört, må rätten, med iakttagande av vad för vissa fall är föreskrivet
i 2-6 §§, efler omständigheterna
opaginerad Kontrollera mot PDF
1.
förordna att
den tidigare ådömda påföljden skall avse jämväl det andra brottet,
2.
döma särskilt
lill påföljd för delta brott, eller
3.
därest den
tidigare domen vunnit laga krafl, undanröja den ådömda påföljden och för
brotten döma till påföljd av annan arl.
, Härjämte skyddstillsyn ådömts fängelse enligt 28 kap.
3§, skall vid tillämpningen av bestämmelserna i detla kapitel den ådömda
fängelsepåföljden anses som en del av skyddstillsynen.
I0 §«
opaginerad Kontrollera mot PDF
Har med
tillämpning av I § 1 genom lagakraftvunnen dom förordnats, att fängelse,
villkorlig dom, skyddstillsyn eller internering som ådömts i lidigare mål skall
avse ytterligare brott, och ändras den lidigare ådömda påföljden av högre rätt
genom dom som vinner laga kraft, skall frågan om påföljd för sagda brott efter
anmälan av åklagare ånyo prövas av domstol. Detsamma skall gälla, när straff
bestämts med tUlämpning av 3 § andra stycket och dd lidigare ådömda straffet
ändras.
Har med
lillämpning av 1 § 1 genom lagakraftvunnen dom förordnats, alt fängelse,
villkoriig dom eller skyddslillsyn som ådömts i lidigare mål skall avse
ytterligare brott, och ändras den tidigare ådömda påföljden av högre räll genom
dom som vinner laga kraft, skall frågan om påföljd för sagda brott efter
anmälan av åklagare ånyo prövas av domstol. Detsamma skall gälla, när slraff
beslämts med tillämpning av 3 § andra stycket och dd lidigare ådömda straffet
ändras.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Finnes, när dom å fängelse på viss tid skall verkställas,
all den dömde begått brottet innan sådant straff som ådömts honom för annat
brott börjat verkställas, och framgår ej av domarna att det andra straffet
beaktats, skall sedan domarna vunnii laga kraft domstol, efler anmälan av
åklagare, med tillämpning av 3 § andra slyckel bestämma det straff den dömde
skall undergå till följd av den dom, som sist förekommer lill verkställighet.
II
§
opaginerad Kontrollera mot PDF
Förekomma
lill verkställighet på en gång dom å fängelse pä livstid och dom å böter,
förvandlingsslraff för böter, fängelse på viss tid, vill-
Förekommer
lill verkställighet på en gång dom på fängelse på livstid och dom på böter,
förvandlingsslraff för böter, fängelse på viss tid.
opaginerad Kontrollera mot PDF
* Senaste lydelse 1979:680. ' Senaste lydelse 1979:680.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1980/81:76
Nuvarande lydelse
korlig dom, skyddstillsyn, internering eller
disciplinstraff skall livs-lidsstraffet träda i stället för den andra
påföljden.
181
Föreslagen lydelse
villkorlig dom, skyddslillsyn eller disciplinstraff skall
livstidsstraffet träda i stället för den andra påföljden.
Om en
dom på fängelse på viss lid i minst två år och en dom på böter eller
disciplinstraff som har meddelats innan fängelsestraffet har börjat avtjänas
förekommer till verkställighet på en gång. skall fängelsestraffet träda i
stället för böterna eller disciplinstraffet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Uppkommer
fräga om utlämning till Sverige för verkställighet av dom, varigenom någon
dömls till fängelse som gemensam påföljd för tvä eller flera brott, och kan
utlämning enligt den främmande statens lagsliflning ej ske för alla brotten,
skall domstol, efler anmälan av åklagare, undanröja den gemensamt ådömda
påföljden och döma till påföljd för den brottslighet, för vilken utlämning
kan äga rum.
Uppkommer fråga om utlämning till Sverige för
verkställighd av dom, varigenom någon dömls till fängelse eller internering som
gemensam påföljd för två eller flera brott, och kan utlämning enligt den
främmande statens lagstiftning ej ske för alla brotten, skall domstol, efter
anmälan av åklagare, undanröja den gemensamt ådömda påföljden och döma till
påföljd för den brottslighet, för vilken utlämning kan äga mm.
Vad som föreskrives i första slyckel skall även gälla, då
fråga uppkommer om att svensk brottmålsdom, som avser två eller flera brott,
skall verkställas utomlands i enlighel med lagen (1972:260) om internationellt
samarbete rörande verkstäUighet av broitmålsdom eller lagen (1978:801) om
internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet, och hinder mot
verkställighet föreligger enligt den främmande statens lagstiftning såvitt
avser något eller några av brotten.
36 kap.
6§" Vad i lag eller författning är föreskrivet om särskild rättsverkan av
alt någon dömes fill straff skall gälla även då annan påföljd som omförmäles i
I kap. 3§ ådömes.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Vid
tillämpningen av första stycket skola villkorlig dom, skyddstillsyn och
intemering samt, om ej i domen annorlunda förordnas, överlämnande till
särskild värd anses lika med fängelse. Därvid
Vid
tiUämpningen av första slyckel skaU villkoriig dom och skyddstillsyn samt, om
ej i domen annorlunda förordnas, överiämnande till särskild vård anses lika
med fängelse. Därvid skaU, om så
opaginerad Kontrollera mot PDF
'" Senaste lydelse 1979:680. " Senaste lydelse
1979:680.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1980/81:76
Nuvarande lydelse
skola internering samt, om så förordnas, skyddstillsyn
och överlämnande till särskild vård anses motsvara fängelse i minst sex
månader.
182
Föreslagen lyddse
förordnas, skyddstillsyn och överlämnande lill särskild
vård anses motsvara fängelse i minst sex månader.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Övervakningsnämnds
verksamhetsområde skall omfatta en eller flera allmänna underrätters domkrets,
om ej särskilda skålföreUgga till annan indelning. För handläggning av ärenden
rörande personer som dömls till fängelse eller internering må tillsältas
särskilda övervakningsnämnder. Övervakningsnämnds verksamhetsområde bestämmes
av regeringen.
Övervakningsnämnd
beslår av fem ledamöter, om ej regeringen förordnar att viss nämnd skall hava
flera ledamöter. Nämnden är beslutför med ordförande och två ledamöter. I
brådskande faU, så ock i ärenden av mindre vikl äger ordföranden ensam besluta
å nämndens vägnar. Sådant beslut skall anmälas vid nästa sammanträde med nämnden.
Övervakningsnämnds
verksamhetsområde skall omfatta en eller flera allmänna underrätters domkrets,
om ej särskilda skäl föreligger lill annan indelning. För handläggning av
ärenden rörande personer som dömts fill fängelse må tiUsättas särskilda
övervakningsnämnder. Övervakningsnämnds verksamhelsområde besiämmes av
regeringen.
Övervakningsnämnd
består av fem ledamöter, om ej regeringen förordnar all viss nämnd skall ha
flera ledamöter. Nämnden är beslutför med ordförande och två ledamöter. I
brådskande fall, så ock i ärenden av mindre vikt äger ordföranden ensam
besluta å nämndens vägnar. Sådant beslul skall anmälas vid nästa sammanträde
med nämnden.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Regeringen äger förordna all övervakningsnämnd skall
arbeta å avdelningar. Om sådan avdelning skall i tillämpliga delar gälla vad
om nämnd är stadgat.
5§'
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ledamot
och ersättare i övervakningsnämnd och kriminalvårdsnämnden skaU ha avlagt
domared. Mot ledamot och ersättare skall gälla samma jäv som i fräga om domare;
dock skall vad i 4 kap. 13 § 7 rättegångsbalken sägs icke äga tilllämpning i
fråga om ledamot och ersättare i övervakningsnämnd.
Ledamot och ersättare i övervakningsnämnd,
kriminalvårdsnämnden och interneringsnämnden skola hava avlagt domared. Mot
ledamot och ersättare skola gälla samma jäv som i fråga om domare; dock skall
vad i 4 kap. 13 § 7 rättegångsbalken sägs icke äga tillämpning i fråga om
ledamot och ersättare i övervakningsnämnd.
1 fråga om beslut av nämnd som i första stycket sägs skall
vad angående omröstning i brottmål i överrätt är stadgat i tillämpliga delar
lända lill efterrättelse.
' Senaste lydelse 1979:680. 'Senastelydeise 1979:680.
Prop. 1980/81:76 183
Nuvarande lyddse Föreslagen lydelse
68' Begär den dömde att bliva muntligen hörd i ärende, som
handlägges av övervakningsnämnd, skall tillfälle därtill beredas honom.
1 ärende hos kriminalvårdsnämn- I ärende hos kriminalvärdsnämn-
den och
interneringsnämnden bör, den bör, om del kan antagas vara
om det kan antagas vara till gagn lill gagn och lämpligen kan ske,
till-
och
lämpligen kan ske, tillfälle be- fälle
beredas den dömde att bliva
redas den dömde att bliva munlli- muntligen hörd.
gen hörd.
Il§'
Talan må ej föras mot beslut som Talan må ej föras mot beslut som
enligt denna balk meddelas av över- enligt denna balk meddelas av över
vakningsnämnd i andra fall än i 7- vakningsnämnd i andra fall än i 7
9§§ sagts, av hovrätt enligt 8§ eller och *§§ sagts, av hovrätt enligt 8§
av kriminalvårdsnämnden eller in- eller av kriminalvårdsnämnden.
terneringsnämnden.
38 kap. 1§''
Den som ådömts villkorlig dom eller skyddstillsyn äger
före fullföljdstidens utgång avgiva förklaring, alt han är nöjd med domen i
vad gäller den ådömda påföljden. Sådan förklaring skall avse jämväl böter, som
ådömts med stöd av 27 kap. 2 § eller 28 kap. 2 §. Förklaringen avgives i den
ordning regeringen föreskriver.
Förklaring, som avgivits i föreskriven ordning, må icke
återtagas. Har den dömde fullföljt talan mol domen, skall hans lalan i vad
angår påföljd för brottet anses återkallad genom förklaringen.
Angående nöjdförklaring i fråga Angående nöjdförklaring i
fråga
om dom å fängelse och internering om dom på fängelse är särskilt stad-
är särskilt stadgat. gal.
3§
Fråga om ätgärd enligt 27 kap. 5 § andra slyckel eller 6 §
upplages av den rält som försl avgjort det mål vari meddelats villkorlig dom.
Talan enligl 28 kap. 8§ väckes vid allmän underrätt, inom
vars område den övervakningsnämnd som handhar övervakningen över den dömde är
verksam.
Talan enligt 30 kap. 8§ väckes vid den rätt som först
avgjort del mål vari dömls till internering.
Mål som avses i denna paragraf må ock upptagas av domstol,
där brottmål mol den dömde är anhängigt, eller av rätten i den ort, där den
dömde mera varaktigt uppehåller sig, om rätlen med hänsyn till utredningen
samt kostnader och andra omständigheier finner del lämpligt.
"* Senaste lydelse 1979:680. " Senaste lydelse
1979:680. " Senaste lydelse 1979:680.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1980/81:76
Nuvarande lydelse
Föreslagen lyddse
184
opaginerad Kontrollera mot PDF
4 § "
Anmälan jämlikt 34 kap. 10 § göres hos första domstol i
något av målen.
Ansökan jämlikt 34 kap. 13 § göres hos den räll som först
avgjo:'l det mål vari dömls tiU internering.
Anmälan jämlikt 34 kap. 18 § göres hos den räU som försl
dömt i målet.
5§
opaginerad Kontrollera mot PDF
Talan som
avses i 27 kap. 6§, 28 kap. 8§ eller 30 kap. 8§ skall anses anhängiggjord, då
ansökan om målels upptagande delgavs den dömde.
Talan som
avses i 27 kap. 6 § eller 28 kap. 8§ skall anses anhängiggjord, då ansökan om
målets upptagande delgavs den dömde.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nämnd
skall deltaga vid underrätts avgörande av fråga, som avses i 2§ eller i 27
kap. 6§, 28 kap. 9§ eller 34 kap. 10 § andra stycket eller 18§. Detsamma
skall gälla i fråga om undanröjande av påföljd enligt 34 kap. 1 § 3,
förverkande av viUkorligt medgiven frihet eller annan åtgärd enligt 34 kap.
4 § samt åtgärd enligt 34 kap. 5 § tredje stycket eller 34 kap. 6§ andra
stycket.
Nämnd skall deltaga vid underrätts avgörande av fråga,
som avses i 2§ eller i 27 kap. 6§, 28 kap. 9§, 30 kap. 8§ eUer 34 kap. I0§
andra styckei, 13 § eller 18 §. Detsamma skall gälla i fråga om undanröjande av
påföljd enligt 34 kap. 1 § 3, förverkande av villkorligt medgiven frihet eller
annan åtgärd enligt 34 kap. 4§, åtgärd enligt 34 kap. 5§ tredje stycket eller
34 kap. 6§ andra styckei saml återintagning i anstalt eller annan åtgärd enligl
34 kap. 9§.
Vid avgörande av fråga, som avses i 27 kap. 5 § andra
stycket eller 28 kap. 11 §, är underrätt domför med en lagfaren domare.
8 § '
opaginerad Kontrollera mot PDF
I mål om
åtgärd enligt 2§ eller 27 kap. 5§ andra styckei eller 6§, 28 kap. 9§ eller 34
kap. 10 § andra stycket skall underrätt lämna den dömde tillfälle att yttra
sig. Begär han att bliva muntligen hörd, skall tillfälle därtill beredas
honom. I mål om ätgärd enligt 34 kap. 18 § skall den dömde lämnas tillfälle
att yttra sig där så är möjligt. Rättens avgörande av saken sker genom
beslut.
I mål om åtgärd enligl 2 § eller 27 kap. 5§ andra slyckel
eller 6§, 28 kap. 9§, 30 kap. 8§ dier 34 kap. 10 § andra stycket eUer 13 §
skall underrätt lämna den dömde tillfälle att yttra sig. Begär han alt bliva
muntligen hörd, skall tillfälle därtill beredas honom. 1 mål om åtgärd enligt
34 kap. 18 § skall den dömde lämnas tillfälle att yttra sig där så är möjligt.
Rätlens avgörande av saken sker genom beslul.
Åtgärd enligt 28 kap. 11 § må beslutas utan alt tillfälle
beredes den dömde alt yttra sig.
' Senaste lydelse 1979:680, "* Senastelydeise
1979:680. '* Senaste lydelse 1979:680.
Prop. 1980/81:76 185
Nuvarande lyddse Föreslagen lydelse
9 §20
Rätlens beslut om åtgärd enligt Rättens beslut om åtgärd enligt
27 kap. 5§ andra stycket, 28 kap. 27
kap. 5§ andra stycket, 28 kap.
11 § eller 34 kap. 10§ andra stycket, 11
§ eller 34 kap. 10§ andra styckei
13 § eller 18 § länder omedelbart lill eller
18 § länder omedelbart lill ef-
eftertättelse om ej annoriunda för- terrätldse
om ej annorlunda förord
ordnas. Detsamma gäller avgöran- nas.
Detsamma gäller avgöranden
den enligt 27 kap. 6§, 28 kap. 9§ enligt
27 kap. 6§, 28 kap. 9§ eller
eller 34 kap. 4, 5 eller 6 § angående 34
kap. 4, 5 eller 6§ angående före
föreskrifter eller prövotid. skrifter
eller prövotid.
12§='
Det åligger polismyndighet att Det åligger polismyndighet att
lämna domstol, övervaknings- lämna domstol, övervaknings
nämnd, kriminalvårdsnämnden och nämnd och kriminalvårdsnämnden
intemeringsnämnden handräckning handräckning för den dömdes in
för den dömdes inställande i mål ställande i mål eller ärende enligt
eller ärende enligt denna balk eller denna balk eller för hans omhän-
för hans omhändertagande jämlikt dertagande jämlikt 26 kap. 22 § e/Zr
26 kap. 22 §, 28 kap. 11 § eller 30 28 kap. 11 §.
kap. 14 §.
1.
Denna lag
träder i kraft den 1 juli 1981.
2.
Efler
ikraftträdandet får ej dömas till internering.
3.
Den som vid
ikraftträdandet undergår internering i anstalt skall vårdas i anstalt tUl
utgången av den minsta tid som senasi har beslämts. Har han med stöd av 34 kap.
9§ första styckei återinlagils i anstalt utan alt minsla tid för fortsalt
anstaltsvård har bestämls, skall del anses som om genom domen minsta tid för
sådan vård har bestämts lill tre månader. Vad som har sagts nu gäller även den
som har dömls till internering enligt en dom som inle har börjal verkställas
vid ikraftträdandet och den som skall återintas i anstalt enligt en sådan dom.
4.
Äldre
bestämmelser om internering gäller fortfarande belräffande internerad som avses
i punkl 3 lill dess att han har överförts till vård ulom anstalt enligt punkt
5. I slällel för vad som föreskrivs i 34 kap. 9§ första stycket Iredje meningen
skall dock gälla alt minsla liden för fortsalt anstaltsvård får bestämmas till
lägsl en månad vid lillämpning av 34 kap. I§ 1.
Fråga
beträffande internerad i anstalt som enligl äldre bestämmelser skulle ha
behandlats av interneringsnämnden skall efter ikraftträdandel i stället
handläggas av kriminalvårdsnämnden.
5. En
internerad som avses i punkl 3 skall överföras till vård utom
anstalt vid ikraftträdandet eller, om minsla tiden dä inte har gått ul, vid den
lidens utgång. När den internerade sålunda har överförts lill värd utom
anstalt, skall det i fråga om den fortsatta verkställigheten av påföljden samt
vid tillämpning av bestämmelserna om sammanträffande av brott och
förändring av påföljd anses, som om han är dömd lill fängelse samt har
blivit villkorligt frigiven med en straffålerslod av sex månader och med en
prövotid av två år, räknad från dagen då anstaltsvården upphörde.
"Senastelydeise 1979:680. -' Senaste lydelse 1979:680.
Prop.
1980/81:76 186
Beslut
om överförande till vård utom anstalt får, i den utsträckning det behövs för
tillämpningen av första styckei, meddelas före ikraftträdandet. I sådant fall
meddelas beslutet av interneringsnämnden. Efter ikraftträdandel meddelas
beslut om överförande lill vård utom anstalt av kriminalvårdsnämnden. Ett
beslul som avses nu skall ändras, om det påkallas av alt ny minsta tid har
bestämts.
6.
Om en internerad vid
ikraftträdandet vårdas utom anstalt, skall del i fråga om den fortsatta
verkställigheten av påföljden samt vid lillämpning av bestämmelserna om
sammanträffande av brott och förändring av påföljd anses, som om han är dömd
till fängelse saml har blivit villkorligt frigiven med en straffålerslod av sex
månader och med en prövotid av två år, räknad från den dag han senast
överfördes till vård utom anstalt. Har han efter nämnda dag vårdats utom
anstalt mer än två år, upphör påföljden vid ikraftträdandet.
7.
Vad i 26 kap. 3 § föreskrivs om
ålertäll i brott tillämpas ulan hinder av alt den förra domen har meddelats
före ikraftträdandel. Härvid skall den som ådömts internering anses vara dömd
till fängelse i lägst två år.
2
Förslag till
Lag
om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m. m.
Härigenom
föreskrivs i fråga om lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m.
dels
att 16 och 27 §§ skall upphöra att gälla,
dels
alt 1-3,8-10 samt 15 och 18 §8 skall ha nedan angivna lydelse,
dels
att i lagen skall införas en ny paragraf, 26 8, av nedan angivna lydelse.
Nuvarande
lydelse Föreslagen lyddse
1 8'
Dom
på fängelse eller internering Dom på fängelse skall befordras
skall
befordras till verkslällighet till verkställighet enligl denna lag.
enligt
denna lag. Lagen gäller även i Lagen gäller även i fråga om hur tid
fråga
om hur tid för sådan verkstäl- för sådan verkställighet skall beräk-
lighet
skall beräknas. nas.
Vad
i denna lag är föreskrivet om fängelse gäller även fängelse vilket ålagts som
förvandlingsstraff för böter.
2 § =
Har
den som dömls till fängelse. Har den som dömts lill fängelse
eller intemering icke inom föreskri- icke inom föreskriven lid fullföljt
ven tid fullföljt talan i målet såvitt talan i målel såvitt angår den
angår den ådömda påföljden, får ådömda påföljden, får domen verk
domen verkställas i denna del ulan ställas i denna del utan hinder av alt
hinder av att åklagare eller måls- åklagare eller målsägande fullföljt
ägande fullföljt talan mot domen. lalan mol domen.
'
Senaste lydelse 1979:692. = Senaste lydelse 1979:692.
Prop.
1980/81:76
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
187
opaginerad Kontrollera mot PDF
Dom som avses i första styckei får även i andra fall än
som sägs där verkställas utan hinder av alt domen ej vunnii laga krafl. Härom
är särskill stadgat.
3 § -
opaginerad Kontrollera mot PDF
Dom på
fängelse eller internering får även verkställas, om den dömde före
fullföljdstidens utgång i den ordning som anges i denna lag avger förklaring
att han avstår från talan mot domen såvitt angår den ådömda påföljden och
medger alt den får verkställas (nöjdförklaring).
Dom på
fängelse får även verkställas, om den dömde före fullföljdstidens utgång i
den ordning som anges i denna lag avger förklaring all han avstår från lalan
mol domen såvitt angår den ådömda påföljden och medger att den får verkställas
(nöjdförklaring).
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nöjdförklaring
som avgivils enligl denna lag får icke återtagas. Har den dömde fullföljt
talan mot domen i vad han därigenom dömts till fängelse eller internering,
skall denna lalan anses återkallad genom nöjdförklaringen.
Nöjdförklaring
som avgivits enligl denna lag får icke återtagas. Har den dömde fullföljt
talan mot domen i vad han därigenom dömls lill fängelse skall denna lalan anses
återkallad genom nöjdförklaringen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Är den som
skall undergå fängelse eUer internering häktad eller är han inlagen i
kriminalvårdsanstali för undergående av påföljd i annat mål närdomen får
verkställas, skall styresmannen vid den kriminalvårdsanstali där han är
intagen eller föreståndaren för del häkte eller chefen för den
rätlspsykiatriska klinik där han förvaras eller, om han hålles i mililärhäkte,
den befattningshavare som har uppsikt över häktet omedelbart befordra domen
till verkstäUighet.
Ar den som
skall undergå fängelse häktad eller är han inlagen i kriminalvårdsanstali för
undergående av påföljd i annat mäl när domen får verkställas, skall styresmannen
vid den kriminalvårdsanstali där han är inlagen eller föreståndaren för del
häkte eller chefen för den rätlspsykiatriska klinik där han förvaras eller, om
han hålles i mililärhäkte, den befattningshavare som har uppsikt över häktet
omedelbart befordra domen lill verkställighet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Förvaras den som är häktad i målel ej i
kriminalvårdsanstali, skall han för verkställighet förpassas lill sådan
anstalt.
Är den dömde häktad i annat mål när domen fär verkställas
och förvaras han ej i kriminalvårdsanstali, fär verkställigheten påbörjas där
han förvaras.
10 § *
Är den som skall undergå fängel- Är den som skall undergå
fängelse e/Zer/n/ernfnMi'icke häktad eller se icke häktad eller inlagen i
kri-
' Senaste lydelse 1979:692. " Senaste lydelse
1979:692. ' Senaste lydelse 1979:692. ' Senaste lydelse 1979:692.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1980/81:76
Nuvarande lydelse
intagen i kriminalvårdsanstalt när domen enligt 2§ första
styckei får verkställas, skall kriminalvårdsstyrelsen förelägga honom att
senast viss dag inställa sig vid den kriminalvårdsanstalt, där domen skall
verkställas.
188
Föreslagen lyddse
minalvårdsanslalt när domen enligt 2§ första stycket får
verkställas, skall kriminalvårdsstyrelsen förelägga honom alt senast viss dag
inställa sig vid den kriminalvårdsanstalt, där domen skall verkställas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kan det befaras all den dömde avviker eller efterkommer
han icke föreläggande enligl första styckei, skall polismyndigheten i den ort
där han vistas på begäran av kriminalvårdsstyrelsen låta förpassa honom lill
anstalten.
Avger den dömde nöjdförklaring inför styresman vid
kriminalvårds-anstalt eller föreståndare för allmänt häkte, skall den som tager
emot förklaringen omedelbart befordra domen lill verkslällighet. Avger den
dömde nöjdförklaring inför polismyndighet eller befattningshavare vid
försvarsmakten, skall den som lager emot förklaringen låta förpassa den dömde
till kriminalvårdsanstali enligl bestämmelser som kriminalvårdsstyrelsen
meddelar. Befattningshavare vid försvarsmakten skall begära biträde av
polismyndigheten i orten för alt verkställa förpassningen.
Om det bedöms kunna ske ulan fara för att den dömde
avviker, får polismyndigheten förelägga honom att inställa sig vid
kriminalvårdsanstalten i stället för alt förpassa honom dit.
15 §
opaginerad Kontrollera mot PDF
Om
fängelse eUer intemering börjat verkställas och högre rält / stället dömer IiU
annan av dessa påföljder eller förlänger fiden för fängelse, skall
verkställigheten fortsätta enligt den tidigare domen fill dess den dömde avger
nöjdförklaring i fråga om den nya domen eller denna på annan grund får
verkställas.
Om
fängelse börjal verkställas och högre rätt förlänger tiden, skall
verkställigheten fortsätta enligt den lidigare domen lill dess den dömde avger
nöjdförklaring i fråga om den nya domen eller denna på annan grund får
verkställas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Häktas den
som undergår fängelse eller internering av annan anledning än misstanke om
brott, skall verkställigheten avbrytas.
Häktas den
som undergår fängelse av annan anledning än misstanke om brott, skall verkställigheten
avbrytas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
26
Om den dömde har varit intagen för verkställighet av en
dom på fängelse före den dag från vilken strafftiden enligt 19 § skall räknas,
får kriminalvårdsstyrelsen förordna
' Senaste lydelse 1979:692. * Senaste lydelse 1979:692. '
Förutvarande 26 § upphävd genom 1979:692.
Prop.
1980/81:76 189
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
att den tid under vilken han sålunda har varil berövad
friheten skall inräknas i verkslälUghetsliden.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1981. Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om den som efler ikraftträdandet
undergår eller skall undergå internering i anstalt.
3 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i
anstalt
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1974:203) om kriminalvård
i anstalt
dels alt 568 skall upphöra att gälla,
dels att 1, 6, 7, 33 och 54, 55, 57 och 58 §§ skall ha
nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 8'
Denna lag avser kriminalvård i Denna lag
avser kriminalvård i
anstalt efter dom på fängelse eUer anstalt efler dom på
fängelse. internering.
Vad som föreskrives i lagen om den som dömts lill fängelse
gäller även den som ålagts fängelse som förvandlingsslraff för böter.
6 8
Vid fördelning av de intagna mellan lokalanstalter och
riksanstaller skall följande allmänna riktlinjer vara vägledande.
Den som undergår fängelse i högst ett år skall
företrädesvis vara placerad i lokalanstalt.
Den som undergår fängelse i mer Den som undergår
fängelse i mer
än dt år eller internering placeras än ell år placeras företrädesvis i
företrädesvis
i riksanstall. När så riksanslalt. När så behövs för en
behövs för en ändamålsenlig förbe- ändamålsenlig förberedelse av fri-
redelse av frigivning eUer övergång givning, får den intagne överföras
//// vård ulom anstalt, får den in- lill lokalanstalt,
tagne överföras fill lokalanstall.
7 8-
Vid fördelning av de intagna mellan öppna och slutna
anstalter iakttages följande.
Intagen bör placeras i öppen anstalt, om icke annan
placering är påkallad
' Senaste lydelse 1979:693. = Senaste lydelse 1979:693.
-'Senaste lydelse 1978:901.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1980/81:76
Nuvarande Ivdelse
Föreslagen lydelse
190
opaginerad Kontrollera mot PDF
med
hänsyn fill föreliggande fara för all han avviker eller eljest av säkerhetsskäl
eller med hänsyn lill alt möjlighel bör beredas honom lill sådant arbele eller
sådan undervisning, ulbildning eller särskild behandling som icke lämpligen kan
anordnas i öppen anstalt.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Den som
dömts till fängelse i lägst två år eller lill internering med en minsta lid av
två år eller mer skall placeras i sluten anstalt, om del med hänsyn lill att
han saknar fast anknytning fill riket eller lill arten av hans brottslighet
eller eljest kan befaras alt han är särskilt benägen att avvika och fortsätta
en brottslig verksamhei av särskilt allvarlig karaktär. Vad som sagts nu
gäller dock ej om annan placering kräves för en ändamålsenlig förberedelse av
föreslående frigivning eller överföring lill vård ulom anstalt eller eljest
synnerliga skäl föreligger för placering i öppen anstalt.
Den som
dömls till fängelse i lägsl två år skall placeras i sluten anstalt, om del med
hänsyn lill all han saknar fasl anknytning lill riket eller lill arten av hans
brottslighet eller eljest kan befaras all han är särskill benägen alt avvika
och fortsätta en brottslig verksamhei av särskill allvarlig karaktär. Vad som
sagls nu gäller dock ej om annan placering kräves för en ändamålsenlig
förberedelse av föreslående frigivning eller eljest synnerliga skäl föreligger
för placering i öppen anstalt.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Till
förberedande av frigivning kan intagen beviljas permission under viss längre
lid (frigivningspermission).
Till förberedande av frigivning eller överförande lill
vård utom an-stall kan intagen som undergår fängelse eller dömts till
internering beviljas permission under viss längre lid (frigivningspermission).
Den som
undergår fängelse på sådan lid all villkorlig frigivning icke kan komma i
fråga får beviljas frigivningspermission endasl om synnerliga skäl
föreligger. Annan som undergår fängelse får ej beviljas frigivningspermission
före den dag dä villkorlig frigivning tidigast kan ske.
Den som undergår fängelse på sådan tid aU villkoriig
frigivning icke kan komma i fråga får beviljas frigivningspermission endast om
synneriiga skäl föreligger. Annan som undergår fängelse och den som dömts till
internering får ej beviljas frigivningspermission före den dag då villkoriig
frigivning eller överförande till vård ulom anstalt tidigast kan ske.
För frigivningspermission får ställas de villkor som kan
anses erforderliga beträffande vistelseort, anmälningsskyldighet eller annat.
54 8'
opaginerad Kontrollera mot PDF
1 frågor
som avses i 33 och 34 88 beslutar
1 frågor
som avses i 33 och 34 8§ beslutar den övervakningsnämnd
opaginerad Kontrollera mot PDF
Senaste lydelse 1979:693. Senaste lyddse 1979:693.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1980/81:76
Nuvarande lydelse
1.
den
övervakningsnämnd till vars verksamhetsområde anstalten hör beträffande intagen
som undergår fängelse, dock med undantag för fall som avses i andra stycket
saml
2.
interneringsnämnden
belräf-Jände inlagen som undergår internering.
Kriminalvårdsnämnden beslutar / frågor som avses i 33 och
34 §§ beträffande intagen som omfattas av förordnande enligt 16 8 lagen (1964:
163) om införande av brottsbalken.
191
Föreslagen lydelse
lill vars verksamhelsområde anstalten hör. Kriminalvårdsnämnden
beslular dock i dessa frågor belräffande inlagen som omfaltas av förordnande
enligl 16 8 lagen (1964: 163) om införande av brottsbalken.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Regeringen
kan förordna alt lilllämpningen av 33 och 34 88 fär överflyttas från kriminalvårdsnämnden
lill den övervakningsnämnd, lill vars verksamhetsområde anstalten hör.
Har i fall som avses i första
slyckel övervakningsnämnden
meddelat
beslul, får den intagne påkalla prövning av beslulet hos
kri-minalvårdsnäninden.
Regeringen kan förordna att lilllämpningen av 33 och 34
8§ får överflyttas från kriminalvårdsnämnden eUer intemeringsnämnden till den
övervakningsnämnd, till vars verksamhelsområde anstalten hör.
Har i fall som avses i första
stycket övervakningsnämnden
meddelat beslul, fär den intagne påkalla prövning av
beslulet hos den centrala nämnd från vilken tillämpningen överflyttats.
I annat fall än som sägs i andra stycket får intagen hos
kriminalvårds-nämnden påkalla prövning av övervakningsnämnds beslut i frågor
som avses i 33 och 34 §§.
57 8' Övervakningsnämnds beslut enligl denna lag länder
lill efterrättelse omedelbart, om ej annorlunda förordnas.
Mot interneringsnämndens och Mot kriminalvärdsnämndens be-
kriminalvårdsnämndens
beslut en- slut enligl denna lag får lalan ej
ligt denna lag får talan ej föras. föras.
58 8
opaginerad Kontrollera mot PDF
Beslut
enligt denna lag i annat fall än som avses i 5456§§ meddelas av
kriminalvårdsstyrelsen.
Beslut
enligl denna lag i annat fall än som avses i 54 och 55 §§ meddelas av
kriminalvårdsstyrelsen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
*" Senaste lydelse 1979; 693. Senastelydeise
1979:693.
Prop. 1980/81:76 192
Styrelsens
beslul länder till efterrättelse omedelbart, om ej annorlunda förordnas.
1.
Denna lag träder i krafl den I
juli 1981. 1 fråga om internerad som efter ikraftträdandet undergår vård i
anstalt tillämpas dock fortfarande äldre bestämmelser i den mån inte annat
följer av punkt 2 eller 3.
2.
Den som undergår internering i
anstalt får ulan hinder av 33 8 andra stycket i dess äldre lydelse beviljas
frigivningspermission två månader före den dag då han skall överföras till vård
ulom anstalt. Sådan frigivningspermission får beviljas före ikraftträdandet,
dock tidigast med verkan från och med den 1 maj 1981.
3.
Fråga som enligt äldre
bestämmelser skulle ha behandlats av interneringsnåmnden skall efter
ikraftträdandet i stället handläggas av kriminalvårdsnämnden.
Prop. 1980/81:76 193
Bilaga
2
Utdrag
SOCIALDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid
regeringssammanträde 1980-10-02
Föredragande:
statsrådet Söder
Anmälan
till lagrådsremiss om ändring i brottsbalken, m.m.
1
Inledning
Under
senare år har stora ansträngningar gjorts för att komma lill rätta med det
mycket allvarliga missbruket av narkotika.
Riksdagen
anlog sälunda under våren 1978 ett förslag om väsentligt ökade insatser mot
narkotikamissbruket (prop. 1977/78:105, SolJ 1977/ 78:36, rskr 1977/78:363).
Huvudvikten i förslaget låg på en kraftig utbyggnad av vårdresurserna,
kvantitativt och kvalitativt. Vikten av förebyggande insatser framhävdes.
Vissa insatser inom kriminalvården ingick också bland förslagen.
Brottsförebyggande rådets narkotikagrupp följer de försöksverksamheter som
riksdagen också beslutade om. Trots dessa insatser utgör narkotikamissbruket
fortfarande ett av våra stora sociala problem.
Läget
torde inte ha förbättrats. Uppgifter tyder på alt del tunga missbruket utanför
Stor-Stockholmsområdet ökal under senare år. Risken är slor för en ytterligare
ökning av narkolikamissbmket.
Riksdagens
beslut år 1978 innebär alt kampen mot narkotikamissbruket skall föras inom alla
samhällsområden. Det har därför från skilda håll ifrågasatts om inte också
ändringar i del straffrättsliga regelsystemet borde företas med syfte att
ytterligare markera samhällets avståndstagande lill missbmk av narkotika och
bidra lill en höjd allmänprevenlion (se bl. a. Ju U 1979/80:25, riksdagens
prot. 1979/80 nr 110).
1
en promemoria utarbetad inom justitie-, social- och handelsdepartementen - (Ds
Ju 1980:4) Förslag lill ändringar i narkotikastrafflagen (1968:64) m. m. - har
lagls fram förslag lill vissa ändringar i lagstiftningen om
narkotikabrottslighet. Promemorian, som också innehåller en redogörelse för
gällande rätt och nuvarande ordning i övrigt på områdel, bör fogas till
protokollet i detta ärende som bil. 2.1.
Synpunkler
pä förslagen i promemorian har vid en hearing den 27 juni 1980 lämnats av
företrädare för riksåklagaren (RÅ), hovrätten över Skåne och Blekinge,
rikspolisstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen, brottsförebyg- 13 Riksdagen 1980/81. I saml. Nr
76
Prop. 1980/81:76 194
gande
rådd (BRÅ), socialstyrelsen, skolöverstyrelsen, genrallullslyrdsen, Stockholms
tingsrätt, Göteborgs lingsräll. Föreningen Sveriges länspolischefer.
Föreningen Sveriges åklagare, Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund,
landstingsförbundet. Föreningen Sveriges socialchefer och riksförbundet för
hjälp ål läkemedelsmissbrukare. Föreningen Sveriges polischefer har inkommit
med skriftliga synpunkler på departementspromemorian. En sammanfattning av
synpunkterna på promemorian lorde fogas till protokollet som bil. 2.2.
2
Allmän motivering
2.1
Kampen mot narkotikamissbruket
Samhällets
åtgärder mot narkolikamissbrukel bygger på uppfattningen att allt bruk av
narkotika som inte är medicinskt motiverat är missbruk som skall med krafl
bekämpas. Narkotikamissbruket får aldrig accepteras som en del av vår kultur.
Vi måste på allt säll motverka en tillåtande och förljugen inställning till
narkotika. Kampen skall föras inom alla samhällsområden.
Enligt
1 8 narkotikaförordningen (1962:704) förstås med narkotika dels läkemedel och
hälsofarliga varor som är föremål för internationell kontroll enligl någon av
Sverige biträdd överenskommelse, dels sådana varor som enligt förordnande av
regeringen skall anses som narkotika.
Sverige
har anslutit sig lill de båda FN-konvenlionerna på området, dvs. 1961 års
allmänna narkotikakonvenlion och 1971 års konvention om psykotropa substanser.
Regeringen har beslutat alt jämställa vissa läkemedel med narkotika. Dessa
medel finns upplagna i kungörelsen (1972:113) med förordnande enligt 1 8 narkotikaförordningen
(1962:704), senasi ändrad (1980:496). Socialstyrelsen skall enligl 1 §
narkotikaförordningen upprätta och kungöra en förteckning över narkotika.
Narkotikastrafflagen
(1968:64) innehåller bl.a. bestämmelserom straff för den som uppsåtligen och
utan att vara berättigad därtill tillverkar, saluhåller, överlåter eller
innehar narkotika.
Brotten
är indelade i tre grader, narkotikaförseelse (2 §), narkotikabrott (I §) och
grovt narkotikabrott (3 §). Straffskalan för narkotikaförseelse omfattar endasl
böter, för narkotikabrott böter eller fängelse i högsl två år och för grovt
narkotikabrott fängelse, lägst ell och högst lio år. Molsvarande straffsatser
gäller enligt lagen (1960:418) om slraff för varusmuggling för
varusmugglingsbroll som avsett narkotika.
Inom
rättsväsendet har mycket slora insatser gjorts under senare år för alt komma
till rätta med narkotikaproblemen. Polisens personella resurser för spaning mol
och utredning av narkotikabrott har kraftigt förstärkts. En ny organisation
beslående av särskilda narkotikarotlar med regional behörighet har byggts upp
över hela landel. Antalet sådana rotlar är nu 24. Även åklagarväsendets
resurser på narkolikaområdet har ökats.
Prop.
1980/81:76 195
Inom kriminalvården har betydande ansträngningar lagts ned
pä att söka komma tillrätta med narkotikaproblemen. Sju visitalionspalmller har
inrättats. Permissionsbestämmelserna har skärpts och ses nu över ytterligare
av en av chefen för juslitiedeparlemenlel tillkallad särskill utredare (Ju
1980:03), som också har lill uppgift att undersöka tillämpningen av bestämmelserna
om brevgranskning, telefonsamtal och besök när del gäller intagna dömda för
grov narkotikabrottslighel eller annan allvarlig kriminalitet. Regeringen har
lagt fram dl förslag om vidgade möjligheter all förelägga intagna att lämna
urinprov för alt eventuell narkolikapåverkan skall kunna konstaleras (prop.
1980/81:1). I propositionen föreslås också regler om förutsättningarna för
placering på specialavdelning av bl.a. sådana intagna som kan befaras fortsätta
allvarlig brotlslighel under anstallsvistdsen. Del s.k. Österåkersprojekld,
som innefattar en frivillig drogfri behandlingskedja vid tre anstalter, har
pågått i två år och gett goda resultat. Försök med s. k. narkolikafria
avdelningar pågår vid andra anstalter. Antalet placeringar på behandlingshem
av intagna med narkotikaproblem har ökat. Här bör också nämnas den
försöksverksamhel med s. k. kontraklsvård av narkotikamissbrukare som har
begåll brott som sedan den 1 september 1979 pågår vid Ulleråkers sjukhus i
Uppsala och två sjukhus i Stockholmsområdet.
På tullväsendets område har kampen mot olovlig införsel av
narkotika getts hög prioritet. En fortlöpande ökning av personalresurserna för
della ändamål har åstadkommits dels genom omprioriteringar och dels genom
inrättande av ett antal nya tjänster specielll med tanke på narkotikabekämpning.
Del kan här också anmärkas all antalet domar för brott mol
vamsmugglingslagstiftningen avseende narkotika har ökal markant under senare
år.
1 de inlernalionella ansträngningar på området som bedrivs
bl.a. inom FN och Europarådet har Sverige tagit en aktiv del. Under senare år
har ökade insalser gjorts bl. a. för att minska produktionen av illegal
narkotika. I de länder där narkotikan har sitt ursprung lever mänga människor
under svåra sociala och ekonomiska förhållanden. Odling av opiumvallmo är
ibland deras enda förvärvskälla. FN:s narkotikafond driver med slöd från bl.a.
Sverige flera projekl med alternativ odling för alt minska det ekonomiska beroendet
av opiumodlingen. Ifråga om brottsbekämpningen förekommer ett omfallande
samarbele med andra länder främsi inom ramen för polis- och tullväsendets
inlernalionella organisationer.
Vården av narkotikamissbrukare är i vårt land främsi
anordnad inom ramen för socialvården. Mälsällningen är all vårdorganisationen
skall utgöra en vårdkedja som innefattar uppsökande verksamhei, öppen och
sluten vård, fortsatt behandling och eftervård. Med hänsyn till de sociala
faktorernas roll såväl vid missbrukels utveckling som vid dess behandling har
riksdagen slarkl belönat de sociala vårdålgärdernas belydelse och därmed
kommunernas ansvar för väsentliga delar av vårdkedjan. Den
Prop. 1980/81:76 196
medicinska
vården skall i första hand ankomma på psykiatrin. De sociala och medicinska
insatserna skall samordnas planmässigt.
Olika typer av
narkomanvårdande enheter finns. Narkomanvårdens uppbyggnad har sketl relativt
snabbi och med en ständig metodutveckling. De narkomanvårdskliniker som
inrättats inom sjukvården har efterhand fått en miljöterapeutisk
vårdinriklning. Terapeutiska samhällen och andra typer av behandlingshem har
startals. Öppenvården har utvecklats och kunnat nå alll fler missbmkare.
Riksdagens
beslut år 1978 innebar omfattande åtgärder mot narkolikamissbmket. Bl. a.
ställdes medel till förfogande för en kraftig uibyggnad av vården. En kraftig
ökning av antalet platser på behandlingshem har också skett.
Den
1 juli 1980 fanns sälunda 310 statsbidragsberättigade behandlingshemsplatser
mol 180 år 1978. Under innevarande budgetår beräknas ytterligare 60-80 platser
tillkomma. Utöver dessa behandlingshem finns dl 100-tal platser på olika typer
av kollektiv.
Varje år placeras omkring
400 narkotikamissbrukare i familjevård. En särskild kommitté har tillkallats
med uppgift att bl.a. initiera, samordna och utvärdera viss försöksverksamhet
med familjevård för vuxna missbrukare. Barn och ungdomar som har
missbruksproblem placeras också i enskilt hem eller fosterhem enligt
barnavårdslagen.
Omkring
20 proceni av pojkarna och omkring hälften av flickorna på ungdomsvårdsskolorna
har placerats där för att de bl.a. har missbruksproblem. Inom den psykiatriska
sjukvården ges narkotikamissbmkare vård såväl vid öppna mottagningar som i
sluten vård vid t.ex. speciella kliniker för toxikomanvård.
1 vissa större städer
bedrivs den öppna narkomanvården i statsbidragsberättigade vårdcentraler.
Denna verksamhet är huvudsakligen inriktad på de yngre narkotikamissbmkarna. F.
n. finns ett 20-lal sådana öppenvårds-mottagningar.
En strävan är att söka få
narkomanvården genomgående organiserad enligt ett system med s. k. vårdbaser. I
en värdbasorganisalion skall finnas olika typer av behandlingsenheter, som
tillsammans bildar en vårdkedja. Vårdbasen, som har huvudansvaret för behandlingsplanering,
samordning och uppföljning, kan utgöras av en öppenvårdsenhel. I de kommuner
där det inte finns speciella öppenvårdsmottagningar kan vårdbasen utgöras av
socialbyrån. De övriga enheterna i vårdkedjan kan vara akut- och korttidsavdelningar,
olika typer av behandlingshem och familjevård. I det eftervårdande arbetet
deltar även arbetsförmedlingen, skolan och andra berörda myndigheter. Vissa
behandlingshem har byggt in stora delar av vårdbasen i den egna enheten.
Behandlingshemmet ansvarar även för mofivations-arbetet, den långsiktiga
behandlingen och eftervården.
För
att vårdkedjan skall kunna fungera krävs ett differentierat vårdutbud. Det
måste finnas olika typer av behandlingsresurser. Dessa skall
Prop.
1980/81:76 197
finnas
inom såväl den öppna vården som institutionsvården. Olika vårdenheter kan
fylla olika behov i rehabiliteringsprocessen. Med den öppna värden har
missbmkaren den huvudsakliga och fortlöpande kontakten. Inom akutvården får
missbrukaren hjälp med avgiftning. I behandlingshemmet sker den mer
genomgripande behandlingen. Varje enhet har olika funktioner för olika
missbmkare. Beroende på missbrukarens sociala och psykiska situation kan
rehabiliteringen vara olika lång och ha olika innehåll.
Trots
den omfatiande utbyggnaden råder del fortfarande slor brist pä behandlingshem.
Mänga behandlingshem har länga köer. Detla har medfört att de missbrukare som
söker vård ofta får vänta länge och ibland överhuvudtaget inte kan beredas
plals. Delta påverkar arbetet negativt i samtliga led i vårdkedjan. Bl.a. den
uppsökande och mötivei-ande verksamheten försvåras.
1
samband med ställningstagandet till prop. 1979/80:1 med förslag lill
socialtjänstlag beslutade riksdagen också all landslingen och kommunerna i
framtiden skall vara huvudmän för institutionsvärden för missbrukare. Staten
kommer att stödja verksamheien med slatsbidrag. Den nya organisationen avses
träda i kraft den 1 januari 1983.
Kommunerna
och landstingen har åtagit sig all i varje län upprätta en samlad vårdplan för
alkohol- och narkomanvården. Denna skall omfatta ungdomsvårdsskolor, statliga,
erkända och enskUda nykterhetsvårdsanstalter, behandlingshem och
inackorderingshem för alkohol- och narkotikamissbrukare. Planen skall visa
vilka institutioner som skall finnas och vilka resurser som skall disponeras.
Genom institutionsplanen skapas förutsättningar för en sammanhållen planering
av missbruksvården i kommunerna och landstinget enligl modellen med vårdbas
och vårdkedja.
Riksdagens
beslul år 1978 innebar ocksä alt vikten av förebyggande åtgärder ytterligare
betonades. Stödd lill ideella och religiösa organisationers verksamhei mol
missbruket förstärktes.
Riksdagens
beslut innefattade vidare att försöksverksamhel skulle drivas på olika
områden. Brottsförebyggande rådels narkolikagmpp, som består av företrädare för
berörda departement, myndigheter och organisationer, har i december 1979
publicerat en lägesrapport över försöksverksamheterna. Gruppen planerar att
under våren 1981 publicera en slutrapport över försöksverksamheterna med
förslag till hur resultaten av dessa skall kunna användas i den reguljära
verksamheten.
Genom regeringsbeslut i
mars 1977 har tillkallats en särskild utredare för att göra en övergripande
kartläggning av narkotikamissbrukels omfattning (UNO). Under hösten 1978 och
våren 1979 genomförde UNO en landsomfattande undersökning av det
"tunga" narkotikamissbrukets omfattning. Resultatet har redovisats i
rapporten (Ds S 1980:5) Tungt narkotikamiss-brak en totalundersökning 1979.
Med lungt narkofikamissbmk avser utredningen allt injektionsmissbmk och allt
dagligt eller nästan dagligt
Prop. 1980/81:76 198
annat
narkotikamissbruk (l.ex. cannabismissbruk). Ulredningen bedömer att del totala
tunga narkotikamissbruket i hela landel omfattar 10000-14000 personer. Av dessa
är 7500-10000 injektionsmissbrukare. I 500-2000 injicerar narkotika dagligen
eller så gott som dagligen.
Fortfarande
domineras bilden av det lunga missbruket av centralstimulantia. Av gruppen
injektionsmissbrukare, som enligt utredningens bedömning utgör ungefär tre
fjärdedelar av totalantalet, har drygt 80% använt dessa medel. 30% har använt
opiater (bl.a. heroin). Inslaget av cannabis är påtagligt för samtliga med
tungt missbruk. Missbruk av fiera olika preparat hos en och samma person är
myckel vanligl. Därutöver är del myckel vanligt all de som klassals som lunga
narkotikamissbrukare också missbrukar alkohol.
Under
senare år har en rad undersökningar genomförts som belyser narkotikamissbruket
i olika ungdomsgrupper. Till de mer uppmärksammade hör skolöverstyrelsens
undersökningar av eleverna i årskurs 6 och 9 i grundskolan och årskurs 2 i
gymnasieskolan saml försvarels forskningsanstalts undersökning av
värnpliklsinskrivna, huvudsakligen 18-äriga män.
I
UNOs uppdrag ingår även all ge en allmän bi|d av narkotikamissbruket i
ungdomsgrupperna. För alt få en mer fullständig bild än vad de nämnda
undersökningarna ger har utredningen i samarbete med SIFO låtit genomföra en
intervjuundersökning av ell representativt urval ungdomar-mellan 12 och 24 år.
Utredningens bedömning av narkotikamissbruket i dessa åldersgrupper kommer att
redovisas i en rapport under hösten.
Ulredningen
skall också lägga fram förslag om hur man fortlöpande skall kunna följa
narkotikamissbmkels utveckling i forlsältningen.
Brottsförebyggande
rådets narkolikagmpp följer narkolikalägd. Enligl gruppen har lägel inle
förbättrats sedan UNO genomförde sin kartläggning. Del växande
heroinmissbruket ulgör dt myckel allvarligl problem. Heroin från Mellanöstern
är dt nytt inslag i missbruket. Tillgången på heroin är stor. Enligl polisen
kan missbrukare köpa heroin i stort sett var som helst i landel. Missbruket av
centralslimulerande medel dominerar fortfarande men delta missbruk minskar och
lillgängen på dessa preparat är begränsad och av dålig kvalitet. Missbruket av
kokain är myckel begränsat. Många oroande rapporter om ökat cannabismissbruk
har lämnats under senare tid. TiUgången på cannabis är stor i hela landet.
Även
om belydande insalser har gjorts på skilda områden, måste del sålunda
konstateras att narkotikamissbruket alltjämt är dl av våra slora sociala
problem. Missbruket leder lill många mänskliga tragedier och ligger till grund
för en vilt förgrenad brottslighet. Skadeverkningarna för missbrukarna själva,
deras anhöriga och samhället är utomordentligt omfattande.
Mot
denna bakgrund är det ytterst angeläget att överväga vilka ytterligare
åigärder som kan vidtas för all förbällra situationen. I departementspromemorian
tas frågan upp - med hänvisning lill bl.a. del tidigare nämnda
Prop. 1980/81:76 199
belänkandet från justilieutskotlel (JuU 1979/80:25) - om
inte även ändringar i de straffrättsliga påföljdsreglerna bör vidtas. I
förgrunden i debatten härom har stått intresset av att åstadkomma skärpta
åigärder dels mot de lindrigaste formerna av narkotikabrott, som tidigare -
främst i Stockholmsregionen - inle har ansetts bli uppmärksammade i
erforderlig utsträckning, dels mol de grövsta brotten där gärningsmännen, ofta
ulan att själva vara hemfallna ål narkotikamissbruk, hänsynslöst och i vinningssyfte
har utnyttjat eller framkallat andras beroende av narkotika. 1 promemorian
föreslås bl.a. all minimistraffet för grovl narkotikabrott höjs från ell till
två års fängelse och alt kriterierna för när grovt brott skall anses föreligga
ändras.
Förslagen i promemorian har vid en hearing den 26 juni
1980 fäll ell mycket blandat mottagande. Förslagel att höja slraffminimum för
grovl brott lämnas utan erinran av flertalet insianser men möts av kritik av
några myndigheter och organisationer. Förslagel alt ändra kriterierna för grovl
broll kritiseras slarkl. Vissa insianser menar all slraffmaximum för normalbrotlel
bör höjas som en följd av höjningen av slraffminimum för del grova brottet.
Jag delar den uppfattningen att ändringar nu bör övervägas
när det gäller de straffrättsliga reglerna som ell medel bland flera för all
tränga tillbaka narkotikamissbruket. Syflel med ändringarna skall vara all på
en gäng markera samhällels avståndstagande till missbruk av narkotika och bidra
lill en skärpt allmänprevenlion. Ett ytterligare skäl till att nu ta upp frågan
utgör del förslag lill mera enhetliga och konsekventa principer i fråga om
villkorlig frigivning som samlidigl läggs fram av chefen för justitiedepartementet.
Delta förslag torde förutsätta en anpassning av straffsatserna för grov
narkotikabrottslighel lill vad som gäller i fråga om annan jämförbar
kriminalitet för att förekomma en icke önskvärd faktisk strafflindring för
vissa kategorier narkotikabrotlslingar. Med hänsyn till den kritik som
förslagen i promemorian har mött bör emellertid vissa ändringar och förtydliganden
i förhållande till promemorieförslaget aktualiseras.
2.2 Åtgärder mot de lindrigaste brotten
Narkotikastrafflagen innehåller som nämnts tre
brottstyper: narkotikaförseelse (2 8), narkotikabrott (1 8) och grovl
narkotikabrott (3§). I straffskalan för narkolikaförsedse ingår enbarl böter.
Straffskalan för narkotikabrott omfattar böter och fängelse i högst två år.
Enligt 20 kap. 7 8 första stycket rätlegångsbalken (RB)
får en åklagare besluta att inte väcka åtal för ett brott bl.a. när del kan
antas all annan påföljd än böter inte skulle komma att ådömas och den
misstänktes lagföring inte är påkallad från allmän synpunkl. Med stöd av 12 8
polisinstmktionen kan en polisman meddela s. k. rapporteftergifl för ell
broll, om del inle är föreskrivet strängare påföljd än böter för brottet och
brottet med
Prop. 1980/81:76 200
hänsyn
till omständigheterna i det särskilda fallet är att betrakta som obetydligt. Frågan
om tillämpningen av bestämmelserna om åtals- och rapporteftergift på brott mot
narkotikaslrafflagsliflningen har under senare år varit föremål för en tidvis
ganska livlig diskussion.
I ett cirkulär (RÅC 1:94),
utfärdat i januari 1980, har riksåklagaren rekommenderat en mera restriktiv
tillämpning av bestämmelserna om åtalsunderlåtelse med stöd av 20 kap. 7 §
första stycket i RB. Tidigare tillämpning av dessa bestämmelser innebar att
åtal vid narkotikainnehav för eget bruk kunde underlåtas, om innehavet gällde
antingen en kvantitet centralstimulantia utom kokain svarande mot högsl 100
tabletter eller en mängd cannabis som motsvarade någon veckas förbrukning.
Dessa gränser kunde undantagsvis överskridas om så bedömdes nödvändigt med
hänsyn till intresset av alt inte försvåra möjligheterna att ge en missbmkare
erforderlig vård. Den praxis som utvecklade sig i enlighet härmed ledde till
vissa olägenheter. Sålunda uppstod svårigheter att komma lill rätta med
detaljförsäljningen av narkotika, eftersom försäljarna ofta undvek att föra med
sig större mängd narkotika än som kunde uppfattas som en missbrukares behov
för eget bruk. Ett annat skäl till riksåklagarens rekommendationer om en mer
restriktiv tillämpning av bestämmelserna om åtalsunderlåtelse är att användandet
av cannabispreparat nu har spritt sig till socialt etablerade grupper som kan
antas vara mottagliga för bötesstraff.
1
det nya cirkuläret förordas att tillämpningen av bestämmelserna om
åtalsunderlåtelse begränsas till att avse fall då fråga är om innehav av endast
en rökbit cannabisharts (0,75-1 gram) eller en dos centralstimulantia (0,1-0,2
gram), dvs. en så liten mängd all den normalt inte delas upp och säljs vidare.
Om det trots att mängden är ringa finns misstanke om att narkotikan skall säljas
bör åtal ändå ske. Vidare framhålls att åtalsunderlåtelse i huvudsak bör
begränsas till förseelser av förslagångskaraktär.
Vid
innehav av narkotika av annan typ än som nyss har nämnts -heroin, kokain,
opium, morfinbas, morfin. LSD etc. - bör åtalsunderlåtelse meddelas endasl när
mängden är närmasl försumbar. Om en åtalsunderlåtelse bedöms kunna bidra till
att understödja ansträngningarna att ge narkotikamissbrukare erforderlig vård,
kan emellertid enligt cirkuläret bedömningen bli generösare.
I
promemorian framhålls alt riksåklagarens cirkulär kan antas få stor
genomslagskraft och även återverka pä tillämpningen av beslämmelserna om
rapporteftergift. Man kan enligt promemorian utgå från att den praktiska
effekten blir alt en betydande del av de brott för vilka tidigare
åtalsunderlåtelse har meddelats i fortsättningen kommer all beivras med
bötesstraff
Enligl
promemorian kan det diskuteras i vad mån bötesstraff över huvud taget är en
lämplig påföljd för den typ av brottslighet som del här gäller. Med den princip
som Ugger till grund för kriminaliseringen - att varje oberättigat innehav av
ett narkotiskt preparat är straffbart - är del dock
Prop.
1980/81:76 201
enligt
vad som anförs i promemorian inte möjligt att avstå från böter i straffskalan
för de allra lindrigaste fallen. Många av de dömda saknar visserligen förmåga
att betala böterna. Som har påpekats i riksåklagarens cirkulär har emellertid
bmket av främst cannabis numera spritt sig även lill mera socialt etablerade
grupper. Även vid lillfällighelsbrott av ungdomar torde enligl promemorian ett
bötesstraff kunna fylla en funktion som varningssignal. De nya
rekommendationerna från riksåklagaren ger underlag för en praxis enligt vilken
huvudprincipen blir att en straffrätlslig sanktion följer även på de
lindrigaste narkotikabrotten, något som mot bakgmnd av den allvarliga
utvecklingen på narkotikaområdet framstår som väsentligt från samhällets
synpunkt. Det är enligt promemorian angeläget alt tillämpningen i praktiken
följs med uppmärksamhet. 1 avvaktan på att erfarenheter har vunnits av de nya
riktlinjernas återverkan på praxis förordas i promemorian f. n. ingen ändring i
narkotikastrafflagen med syfte att begränsa tillämpningsområdet för böter.
Förslaget i promemorian
har godtagits av samtliga instanser som var företrädda vid hearingen. Även jag
anser att böter bör behållas som påföljd för de lindrigaste narkotikabrotten.
Det är dock angeläget att tillämpningen i praktiken av riksåklagarens cirkulär
följs uppmärksamt. Det bör i detta sammanhang påpekas att praxis vid
ålalsunderlålelse i narkotikamål redan före cirkulärels tillkomst har skärpts
kraftigt, möjligen som ett resullal av debatten i denna fråga. Antalet
åtalsunderiåtelser minskade sålunda från 1791 år 1978 tUl 1202 år 1979 Gfr
BRÅ:s rapport 1980: 3 s. 124).
2.3
Åtgärder mot de allvarligaste brotten: höjning av straffmaximum?
Straffet
för grovt narkotikabrott är f. n. enligl 3 8 narkotikastrafflagen fängelse i
lägst ett och högst tio år. När fängelse ådöms som gemensamt slraff för flera brott,
kan under vissa förulsätlningar straffet bestämmas lill fängelse i tolv år (26
kap. 2 § BrB).
Straffskalan för grovl
narkotikabrott fick sin nuvarande utformning genom 1972 års ändringar i
narkotikastrafflagen, då maximistraffet höjdes från sex till lio år. Enligt de
ullalanden som gjordes i anslulning härtill var avsikten inte att åstadkomma en
generell skärpning av domstolarnas praxis. Den aktueUa lagändringen var avsedd
att få effekl endasl belräffande den farligaste brottsligheten inom den kategori
av lagöverträdelser som lagtekniskt sett hörde hemma under rubriken
narkotikabrott (prop. 1972:67 s. 28).
De erfarenheter som har
vunnits av tillämpningen visar att straffskalans övre del förhållandevis sällan
utnyttjas. Trots att maximistraffet är så högt som fängelse tio år, erhöll
under åren 1976-1978 endast 12, 11 resp. 8% av den som dömdes till fängelse för
grovl narkotikabrott en påföljd på fyra års fängelse eller mer. Fängelse i två
år eller på kortare tid ådömdes under de angivna åren i 65, 70 resp. 66% av de
fall där fängelse valdes som påföljd
Prop. 1980/81:76 202
för
grovl narkotikabrott. Del finns alltså inom den nuvarande straffskalans ram ett
inte oväsentligt utrymme för straffskärpningar med sikte på samhällets
reaktioner mot de allvarligaste fallen.
Om
man vill åstadkomma en slraffskärpning, skulle en tänkbar åtgärd enligl
promemorian kunna vara all i överensslämmelse med vad som f. n. övervägs i
Norge ytterligare höja maximistraffet för grovt narkotikabrott. För svensk del
molsvarar emellertid detla maximistraff redan nu del högstafängelsestraff på
viss tid som enligt 26 kap. 1 8 BrB överhuvudtaget kan förekomma när fråga inle
är om flera brott. Denna beslämmelse skulle naturligtvis i och för sig kunna
ändras. Del synes emellertid enligl promemorian knappasl tänkbart all i så
fall bestämma maximistraffet för grovl narkotikabrott exempelvis till tolv
eller femton år utan att samtidigt la upp frågan om maximistraffen för de andra
brott som nu har fängelse lio år i skalan, t.ex. dråp (3 kap. 28 BrB), våldtäkt
(6 kap. 1 8) och grovl rän (8 kap. 68 BrB). Underlag saknas emellertid f.n. för
de överväganden som därvid skulle bli aktuella och som fö. skulle föregripa den
allmänna översyn av straffskalorna som f.n. utförs av fängdsestraffkommittén
(Ju 1979:04). Härtill kommer enligl promemorian att en höjning av maximistraffet
kan beräknas få endasl mycket begränsade praktiska effekter.
1 promemorian påpekas
vidare all del i departementspromemorian (Ds Ju 1979:5) om internering har
förts fram ell förslag som i vissa särskilda fall ger möjlighet all överskrida
den straffskala som gäller för ett brott. Sisinämnda förslag innebär att en
domstol under vissa förulsällningar skall kunna gå över den eljest gällande
fängdseslraffskalan med två år, om någon som har dömts till fängelse i lägst
två år på nyll begår ett broll och detla är straffbelagt med fängelse i mer än
sex år. Även det högsta slraff som kan ådömas med slöd av 26 kap. 2 § får
enligl förslaget överskridas på angivet sätt. Det innebär att fängelse upp till
fjorton år skall kunna ådömas i vissa fall. Härigenom tillgodoses enligt
promemorian del behov som någon gång kan föreligga av en vidare straffskala än
den nuvarande för återfall i synnerligen grov narkofikabrottslighet.
Med
beaktande härav föreslås i promemorian f. n. ingen höjning av maximistraffet
för grovt narkotikabrott.
Vid
hearingen har denna inställning vunnit allmän anslutning.
Även
jag har den uppfattningen att maximistraffet för grovt narkotikabrott för
närvarande inte bör höjas. Som påpekats är bl. a. frågor om brotts straffmaxima
föremål för utredning. Jag vill vidare erinra om all del förslag som chefen för
jusfifiedepartementet nu lägger fram innebär all domstolarna får möjlighet att
överskrida straffskalan med fyra år vid återfall i särskill allvarlig
brottslighet.
Prop. 1980/81:76 203
2.4 Höjning av straffminimum för grovt narkotikabrott?
Del stora flertalet av dem som döms för grovl
narkolikabrolt erhåller som tidigare påpekats i praktiken strafftider som ryms
inom skalan för normalbrotlel trots att straffskalan för grovl narkotikabrott
är ovanligt vid. Della ger enligt promemorian anledning att slälla frågan om
den nuvarande utformningen av lagstiftningen har lett lill alt brotten i slörre
utsträckning än som kan anses rimligl rubriceras som grova. Om detta är fallet,
skulle nämligen utvecklingen på sikl kunna leda lill all benämningen grovl
narkotikabrott mister sitt värde som uttryck för brottets svårhetsgrad.
Mot denna
bakgrund ligger del enligt promemorian otvivelaktigt nära lill hands att
överväga en höjning av del minimislraff på fängelse dl år som f. n. är
föreskrivet för grovl narkolikabrolt och samlidigl se över de regler som nu
gäller för bedömningen av i vilka fall ett narkotikabrott skall anses som
grovt. Genom en höjning av minimistraffet till fängelse två år skulle enligl
vad som anförs i promemorian brottels slraffvärde i förhållande lill annan
allvariig kriminalitet klarare markeras. Del erinras om all minimistraffet för
våldtäkt är två år (6 kap. 1 8 BrB), för grovl rån fyra år (8 kap. 68 BrB) och
för grov mened två år (15 kap. I § BrB). Särskill nära lill hands ligger en
jämförelse med de allmänfarliga brotten i 13 kap. BrB, som genomgående har
mycket höga slraffminima i grova fall. T.ex. är minimistraffet för spridande
av gift eller smitta, när brottet är grovt, fängelse i fyra år (13 kap. 7 8).
Enligl
promemorian skulle en höjning av minimistraffet vidare sannolikt leda lill en
generell skärpning av påföljderna för de allvarligaste narkotikabrotten. Man
bör inte underskatta den preventiva effekt som därmed skulle uppnås när det
gäller den kategori av lagöverträdare som kalkylerar med ett tänkbart slraff
närmasl som en företagsmässig riskfaktor. I blickpunkten kommer här framför
allt den grupp brottslingar som, ofta utan att själva vara beroende av
narkotika, hänsynslöst utnyttjar andras okunnig-hel eller beroende i en
hantering som är mer eller mindre yrkesmässig och dikterad av vinstintresse.
Vid
övervägande av frågan om del gällande minimistraffet för grovl narkotikabrott
är lämpligl avvägt måste enligt promemorian också beaklas konsekvenserna av
nuvarande praxis i fråga om villkoriig frigivning. Enligl gällande praxis sker
en särbehandling av den kategori lagöverträdare som har dömls till fängelse i två
är eller mer för "grov narkotikabrottslighet eller i övrigl för grova
brott som utgör led i yrkesmässigt eller pä annat sätt i organiserade former
bedriven kriminell verksamhei, ofta med internationell anknytning". De
dömda som anses hänförliga lill denna kategori beviljas villkorlig frigivning
senare än andra med samma strafftider. Denna särbehandling sker utan något
uttryckligt slöd i lag men grundar sig på uttalanden av stalsmaklerna.
I departementspromemorian om internering har föreslagits
all denna
Prop. 1980/81:76 204
särbehandling
skall upphöra. Om nuvarande straffmätningspraxis i narkotikamål behålls skulle
förslagel komma att medföra en faktisk strafflindring för vissa kategorier
narkotikabrotlslingar. Del nya syslemel förutsätter därför att man samtidigt
åsladkommer en skärpning av straffen för de grövsta narkotikabrotten. En
höjning av straffminimum för grovl narkotikabrott skulle enligl
narkotikapromemorian öppna vägen för en övergång till ett mera ändamålsenligt
system i fråga om villkorlig frigivning.
Även
vid en ändring av praxis i fråga om villkorlig frigivning skulle enligl
narkolikapromemorian en höjning av minimistraffet för grovt narkotikabrott
från ett till två år leda till en ökning av de faktiska strafftiderna, om den
genomförs med bibehållande av nuvarande praxis i fråga om brotts-mbriceringen.
Denna konsekvens är enligl promemorian hell befogad när det gäller den grupp
lagöverträdare som hänsynslöst utnyttjar andras nyfikenhet, okunnighet eller
beroende. En slor del av dem som nu döms för grova narkotikabrott utgörs
emellertid av narkotikaberoende missbrukare ofta ungdomar - som överlåter
eller medverkar till överlåtelse av narkotika med del huvudsakliga syftet att
finansiera sitl eget missbruk och sitt uppehälle i övrigt. En höjning av
straffsatserna bör enligl promemorian inte genomföras på ett sådant sätt att
detta klientel får genomsnittligt sett längre strafftider än f n.
Enligt 3 8
narkotikastrafflagen gäller f.n. alt domstolen, när den skall bedöma om ell
narkotikabrott är att anse som grovt, särskill skall beakta om del har utgjort
ett led i en verksamhet som har bedrivits i en slörre omfattning eller
yrkesmässigt, avsett en särskill stor mängd narkotika -eller annars har varit
av särskilt farlig art. I praktiken är del otvivelaktigt så att den mängd
narkotika som brottet har avsett ofta blir del avgörande vid bedömningen. Man
bmkar i praxis räkna med att gränsen mellan normalbrolt och grovl brott går
vid ell kg då del gäller cannabis, 100-500 gram då det gäller centralstimulantia
eller ca 10-50 gram då det gäller heroin. Självfallet varierar praxis, och
domstolarna fäster avseende också vid en rad andra omständigheter såsom
exempelvis den tilltalades egel narkotikaberoende, antalet överlåtelser, om
spridningen sketl bland ungdom och vinningens storlek. I synnerhet beträffande
cannabisharts lär det dock i praktiken förhållandevis sällan förekomma att
någon annan faktor än mängden narkotika blir utslagsgivande vid bedömningen av
rubriceringsfrågan, även om givetvis andra faktorer som exempelvis de nyss
nämnda kan få stor belydelse för påföljdsval och slraffmätning. De
konstateranden som sålunda görs i promemorian har sedermera i huvudsak
bekräftats i BRÅ:s rapport (1980:3) Brottsutvecklingen, lägesrapport 1980, där
även 1979 års domar har analyserals.
Om
minimistraffet för grovt narkotikabrott höjs från dl till två år, talar enligt
promemorian starka skäl för alt man samtidigt söker åstadkomma en ändring av de
kriterier som bildar underlag för bedömningen om dt brott skall anses som grovl
eller inte. Annars riskerar man alt höjningen drabbar alltför onyanserat.
Prop.
1980/81:76 205
Genom
en sådan ändring skulle man enligt promemorian också tillgodose intresset av
alt reservera rubriceringen grovt broll för den svåraste
narkotikabrottsligheten. Vad som då närmasl kan ifrågasättas är enligt
promemorian om man inle bör gå ifrån nuvarande tillämpning i vad den innebär
att mängden narkotika i så slor utsträckning är del utslagsgivande kriteriet. 1
ställd skulle graden av hänsynslöshet i gärningsmannens förfarande tillmätas
ökad vikt", varvid särskill avseende skulle kunna fastas vid sådana
faktorer som att det aktuella preparatet är särskill farligt och att fråga har
varit om systematiskt bedriven överlåtelse lill skolelever eller annan ungdom
eller till intagna på anstalter. Stor belydelse skulle naluriiglvis i så fall
också tillmätas dd förhållandet att brottet har begåtts av någon som inte själv
är narkotikaberoende och med det främsta syflel alt tjäna pengar. Eftersom sådana
omständigheier som framgåll beaklas redan nu, särskilt vid straffmälningen,
skulle detta inle innebära något egentligt nyll inslag i bedömningen utan
endast en förskjutning i de olika kriteriernas inbördes betydelse för
rubriceringsfrågan.
Mol
en sådan lösning kan enligt promemorian framför allt två invändningar riktas.
Den ena kan uttryckas på det sättet all den som i slor skala tar befallning med
narkotika begår ett brott som - oavsell hans egentliga motiv ofta leder till
en omfattande missbruksspridning med åtföljande personligt lidande för ett
stort antal människor. Samhällsfarlighden hos brollet kan sålunda sägas vara i
huvudsak detsamma oavsett sådana omständigheter som gärningsmannens syfle med
brottet och hans egen missbrukssituation.
Den
andra huvudinvändningen mot att ge mängden narkotika mindre avgörande betydelse
som kriterium vid rubriceringsfrågans bedömning är att del skulle kunna ge
upphov till en ojämn praxis. Mängden är en objektiv omständighet som är
betydligt lättare att bevisa än kvalitativa kriterier såsom hänsynslöst
utnyttjande av andras okunnighet, nyfikenhet eller beroende i renl
vinningssyfte.
Dessa
synpunkter är enligt promemorian i hög grad beaktansvärda. Med hänsyn lill
narkofikabrottens samhällsfarlighd måste en sträng praxis även i fortsättningen
tillämpas både i fråga om val av påföljd och när det gäller straffmälningen så
snarl brottet har gällt en kvantitet narkofika som inte kan betecknas som
obetydlig. Det synes inle kunna ifrågasättas annat än alt vissa schabloner i
praktiken skall kunna användas som utgångspunkt för bedömningen då frågan är om
ålalsunderlålelse skall meddelas eller om en gärning skall bedömas som
narkolikaförsedse eller narkotikabrott. Situationen är emellertid enligt vad
som anförs i promemorian delvis en annan när det gäller om brottet skall
hänföras lill den grövsta kategorin narkotikabrott för vilken tio års fängelse
ingår i straffskalan. Det kan med fog göras gäUande att detta ställningstagande
i högre grad än i de mera mtinbetonade fallen bör ske under hänsynstagande till
samtliga omständigheter. Givetvis bör i så fall mängden narkotika vara en av
dessa omständig-
Prop. 1980/81:76 206
heter,
men den behöver inle enligt promemorian i lika stor utsträckning som nu ha
dominerande belydelse.
Ell
särskill skäl för en lagändring med denna inriktning är enligt promemorian att
lagändringen skulle ge underiag för en ytterligare nyansering av praxis vid
bestämmande av påföljd för den förut berörda kategori av lagöverträdare som
utgörs av yngre narkotikaberoende missbrukare som begår narkotikabrott i del
huvudsakliga syflel all finansiera eget missbruk. Ofta rör del sig här om
förhållandevis slora kvantiteter narkotika, men det är inte sällan beroende av
tillfälligheter vilken mängd brottet har avsett i del särskilda fallet. Det
lorde enligl promemorian inte innebära några nackdelar från allmänpreventiv
synpunkt, om brott av denna lyp i någol slörre utsträckning än nu bedöms som
normalbrolt. I den mån så sker innebär detta att det inte längre fordras särskilda
skäl för all döma lill skyddslillsyn, eftersom 28 kap. 1 § tredje styckei BrB
då inle blir tillämpligt. Det bör härvid uppmärksammas att dd fr.o.m. den 1
januari 1980 finns möjlighet alt kombinera skyddslillsyn med fängelse i högst
tre månader. En sådan påföljdskombinalion bör enligt promemorian i viss
ulslräckning vara länkbar i de nu avsedda fallen. Brottens samhällsfarlighd
kräver naturiigtvis dock ofta att fängelse väljs som enda påföljd. Det torde i
regel inte finnas anledning att, när fängelse ådöms, gå ifrån nuvarande praxis
i fråga om strafftidens längd.
Av
dessa skäl finns del enligt promemorian beaktansvärda skäl som talar för en
lösning som innebär att minimistraffet för grovl narkotikabrott höjs från dl
till två år och att samtidigt en justering företas i fråga om de omständigheier
som särskill skall beaktas vid bedömningen av om dl brott skall betraktas som
grovt.
1
promemorian påpekas att en höjning av minimistraffet för grovt narkotikabrott
till två år får konsekvenser för möjligheterna alt tillgripa häktning. I 24
kap. 1 8 tredje stycket rätlegångsbalken föreskrivs all, då någon är på
sannolika skäl misstänkt för ett brott för vilket inle är stadgal lindrigare
straff än fängelse i två år, häktning skall ske, om det inle är uppenbart att
anledning därtill saknas. Denna bestämmelse blir om förslaget genomförs
tillämplig på grovt narkotikabrott, vilkel enligl promemorian inte kan
betecknas som nägon nackel med hänsyn lill intresset av en snabb lagföring i de
fall som del här gäller.
Mol denna bakgrund
förordas i promemorian att 3 § narkotikastrafflagen-ändras på del sättet alt
dels straffminimum för grovt narkotikabrott höjs från ell till två år, dels de
kriterier som i främsta rummet skall ligga till grund för bedömningen av om dl brott
skall anses grovl utformas sä att de ger slörre möjUghet än nu alt la hänsyn
till samtliga föreliggande omständigheter även i fall där befattningen med
narkotika har avsett jämförelsevis stora kvantiteter. Lämpligen bör därvid de
nuvarande kvantitativa begreppen i 3 8 "i slörre omfattning" och
"avsett särskill slor mängd narkotika" ulgå. 1 stället bör
föreskrivas all del vid bedömningen av om dt narkotika-
Prop.
1980/81:76 207
brott är grovt särskill skall beaktas om brottet har
utgjort led i en verksamhet som har bedrivits yrkesmässigt eller annars har
varil av särskill farlig eller hänsynslös art.
Förslaget alt höja minimi straffet för grovt
narkolikabrolt har fått dl blandat mottagande av de vid hearingen företrädda
instanserna.
Förslaget har tillstyrkts eller lämnats ulan erinran av
flerlalel insianser, däribland rikspolisstyrelsen och Sveriges domareförbund.
Slor tveksamhet till förslagel har däremot uttalats av RÅ,
kriminalvårdsstyrelsen och BRÅ. RFHL har förklarat sig vara slarkl kritiskt till
förslaget.
RÅ är sålunda tveksam till om en höjning av slraffminimum
verkligen leder till en generell höjning av slraffnivån. Enligl BRÅ kan
förslaget leda till en straffhöjning för de personer som i dag döms lill mellan
dl år och två års fängelse medan vissa sloriangare som i dag döms lill två-tre
års fängelse i fortsättningen får sin brottslighet rubricerad som enkel
narkotikabrottslighet med åtföljande slrafflindring. Liknande synpunkler förs
fram av RFHL som också är kritiskt lill avsaknaden på sociala åigärder i
promemorian.
Kriminalvårdsstyrelsen beräknar att förslaget, om del
genomförs, medför dl lägsta resursbehov för kriminalvårdens del om 70
årsplatser molsvarande en kosinad om 13-15 milj. kr. årligen.
När del gäller förslagel om ändrade kriterier för grov t
narkotikabro 11 är en majoritet av de instanser som yttrat sig kritiska. Framför
allt riktar sig kritiken mol förslagel i promemorian all la bort del s. k.
mängdkrilerid.
För egen del vill jag anföra följande. Jag delar
uppfattningen i promemorian att mininistraffet för grovt narkotikabrott bör
höjas från ell års lill två års fängelse. Härigenom markeras nämligen
ytteriigare brollds slraffvärde. Med hänsyn lill de synpunkler som har förts
fram vid hearingen bör det understrykas all höjningen av slraffminimum för del
grova brottet är avsedd all ge underlag för en skärpning av påföljderna för de
allvarligaste narkotikabrotten. Den bör härigenom rimligtvis ha en avskräckande
effekl förde narkotikabrotlslingar som kalkylerar med ell tänkbart slraff
närmasl som en företagsmässig riskfaktor, t.ex. vissa internationella
brotlssyndi-kat inom narkotikahandeln. Denna grupp brottslingar är själva inle
beroende av narkotika men utnyttjar för egen vinning hänsynslöst andras okunnighet
eller beroende i en verksamhet som ofta sker yrkesmässigt. Tecken tyder på att
den illegala narkotikahandeln blir alll mer organiserad och att inslaget av
utländska brotlssyndikal ökar.
Ett
ytterligare skäl att höja minimistraffet för grovt narkotikabrott utgör justitieministerns
förslag att övergå lill mera konsekventa principer i fråga om villkoriig
frigivning.
Vad därefter angår kriteriema för när ett grovt
narkotikabrott skall anses föreligga har jag förståelse för remisskrifiken och
föreslår att såväl kriteriet "särskUt stor mängd" som kriteriet
"i större omfattning" behålls i lagtex-
Prop.
1980/81:76 208
ten.
Jag delar emellertid den uppfattning som framförs i promemorian att graden av
hänsynslöshet i gärningsmannens förfarande bör fillmätas förhållandevis större
vikt vid bedömningen av om brottet skall anses grovt. Därmed avser jag sådana
faktorer som att det aktuella preparatet är särskUt farligt eller att fråga
har varit om systematiskt bedriven överlåtelse till skolelever eUer annan
ungdom eller tiU intagna på anstalter. Utgör gärningen ett led i en
organiserad brottslighet, bör detta också beaktas i större utsträckning. Att
gärningen varit av särskilt hänsynslös art bör därför uttryckligen nämnas bland
de omständigheter som särskilt skaU beaktas vid bedömningen om brottet skall
anses grovt.
Det nya rekvisitet i
förening med det höjda minimistraffet är avsett att få särskild betydelse för
bedömningen av den allvarligaste kategorin narkotikabrott. Däremot bör inte
denna höjning medföra att genomsnittligt längre strafftider än f.n. ådöms t.ex.
unga narkotikamissbmkare som överlåter eller medverkar till överlåtelse av
narkotika i det huvudsakliga syftet att finansiera sitt eget missbrak i sådana
faU då enligt nuvarande rättstillämpning endast mängden narkotika föranleder
att brottet bedöms som grovt. Det bör inte innebära några nackdelar från
allmänpreventiv synpunkl om brott av denna typ i större utsträckning än nu
bedöms som normalbrott. Tvärtom är det från preventionssynpunkt en fördel att
brottsmbriceringen grovt narkotikabrott inte urvattnas. Det bör dock
understrykas att det förhållandet att gärningsmannen missbmkar narkotika
givetvis inte kan åberopas som skäl för strafflindring vid narkotikabrott av
verkligt allvarlig natur, t.ex. när gärningsmannen tagit befallning med
narkotika i stor omfattning eller när gärningen är ägnad att leda till en
omfattande spridning av missbruket. Jag anser mig kunna fömtsätta att höjningen
av minimistraffet jämte ändringen i fråga om kriteriema för vad som är grovt
brott i enlighet med det sagda leder till att gränsen mellan normalbrottet och
grovt brott förskjuts och tiU att bedömningen i större utsträckning än hittills
sker med utgångspunkt i samtliga föreliggande omständigheter. Sammantaget torde
därmed förändringama av straffbestämmelserna endast medföra förhållandevis
begränsade konsekvenser för kriminalvårdens del. Jag har, också av chefen för
justitiedepartementet inhämtat att de av honom och mig själv i detta ärende
anmälda lagförslagen betraktade som helhet inte såvitt f n. kan bedömas ger
underlag för att beräkna något ökat resursbehov för kriminalvården.
En
höjning av minimistraffet för grovt narkolikabrolt lill två år får den
konsekvensen att häktning för grovt narkotikabrott skall ske, om det inte är
uppenbart att anledning därtill saknas. Som har anförts i promemorian kan delta
inte ses som någon nackdel, med hänsyn lill intresset av att snabbi kunna
åstadkomma lagföring i de fall som det här gäller.
Beträffande
kritiken mol promemorian för alt den inte innehåller några förslag till sociala
åtgärder mot missbruket villjag påpeka följande. Olika sociala insalser för att
motverka narkotikamissbruk ingår i den proposition
Prop. 1980/81:76 209
om
socialtjänsten, som antogs av riksdagen i juni 1980. 1 1978 års riksdagsbeslut
om åtgärder mot narkotikamissbruket och i uppföljningsarbetet lill det beslutet
har, som jag tidigare anfört, tyngdpunkten legat på sociala åtgärder.
Fortfarande råder dock stor brist på bl.a. behandlingshemsplatser, vilkel
utgör dt stort problem. Staten verkar emellertid genom generösa statsbidrag
för en ökning av platsantalet. Det förhållandet att frågan om huvudmannaskapet
för hem för vård och boende inom socialtjänsten numera har lösts torde också
underlätta en fortsall utbyggnad av missbruksvården. Jag följer givelvis
utvecklingen på detla område med stor uppmärksamhet.
2.5
Vissa följdändringar
Med
den nu förordade lösningen aktualiseras frågan om en ändring av straffskalan
även för norma'brottet enligl narkotikastrafflagen. Maximistraffet enligt
denna skala är nu tvä år. Vid gradinddade brott brukar i allmänhet skalan för
normalbrotlel ge möjlighel alt ådöma strängare slraff än vad som svarar mol
straffminimum för del grova brottet. I promemorian avvisas detta för
narkofikabrottens del med hänsyn till alt en sådan ändring skulle kunna leda
lill en generell slraffskärpning för den kategori av lagöverträdare som döms
för normalbrott, en effekl som inle är åsyftad.
Från
framför allt domarhåll har vid hearingen kritik framförts mol att straffskalan
för normalbrolt behålls oförändrad. Att inte ha någon s.k. överiappning när dd
gäller strafflalituden för normalbrotlel och för del grova brottet skulle
strida mol vedertagen lagstiftningsteknik.
Jag
har förståelse för kritiken på denna punkt och föreslår därför att
maximistraffet för normalbrotlel höjs till tre års fängelse. Jag vill dock
starkt underslryka att denna höjning inte är avsedd att medföra en allmän
höjning av straffen för narkotikabrott som inle bedöms som grova. Däremol bör
enligt vad som tidigare anförts vissa broll som f. n. bedöms som grova i
fortsäliningen alt hänföras till normalbrotlel. Höjningen gör det möjligt för
domstolarna all i dessa fall när del någon gång är påkallat tillgripa högre
slraff för normalbrotlel än fängelse två år.
Hillills
har endast nämnts de ändringar som görs i narkotikastrafflagen. Molsvarande
ändringar såvitt avser straffskalorna - dvs. en höjning av dels minimistraffet
för grovl brott till fängelse tvä år. dels maximistraffet för normalbrolt lill
fängelse tre år - bör ocksä vidtas i lagen (1960:418) om straff för
vamsmuggling. Skälen för dessa ändringar såvitt gäller narkotikastrafflagen
har redovisats lidigare och gäller i alll väsenlligl även belräffande
varusmugglingen.
Däremot
kan inte samma bdraklelsesält anläggas när del gäller alt kvalificera grovt
brott i narkotikastrafflagen och i varusmugglingslagen. Den senare lagen avser
alt kriminalisera bl.a. olovlig in- eller utförsel oberoende av varuslag och är
alltså inle specielll inriklad pä narkolika- 14 Riksdagen 1980/81. I .samt.
Nr 76
Prop.
1980/81:76 210
smuggling.
Dd hänsynslöshetskriterium som jag har föreslagit för narkotikastrafflagen
torde bl.a. därför sällan vara tillämpligt för varusmugglingslagens del.
Rekvisitet är speciellt utformat för och inriktat på narkotika och kan
svårligen tillämpas beträffande andra varor. De olika försvårande
omständigheter som kan beaktas i dl renl varusmugglingsärende läcks också väl
av de nuvarande kvalifikationsgrunderna för grov varusmuggling.
Ansvar
för grov varusmuggling döms ofta i konkurrens med grovl narkotikabrott. Del är
därvid naluriigt all den helhetsbedömning som jag tidigare har förordat
beträffande narkotikastrafflagen kommer till slånd också beträffande
varusmugglingslagen. Även i de fall då ansvar utkrävs med stöd av enbarl
varusmugglingslagen vid olovlig införsel av narkotika bör en helhetssyn
anläggas.
Med
hänsyn till vad jag nu har anfört anser jag all någol tillägg till de kriterier
som föranleder att bedöma dl smugglingsbroll som grovt inle är påkallat. I
dessa frågor har jag samrått med chefen för handelsdeparlemen- Id.
Den tidsbegränsade lagen
(1969:36) om telefonavlyssning vid förundersökning angående grovl
narkolikabrolt m. m. blir överflödig till följd av ändringarna i narkotikastrafflagen
och varusmugglingslagen. I 27 kap. 16 § rättegångsbalken finns nämligen en
generell reglering av telefonavlyssning vid misstanke om brott för vilka inte
är sladgal lindrigare straffan fängelse i tvä år. Eftersom telefonavlyssning
har visat sig vara ett betydelsefullt hjälpmedel vid utredningar rörande
narkotikabrott är det också renl allmänt sett en fördel alt 1969 års lag
avlöses av en permanent reglering. Av del anförda följer alt sistnämnda lag,
som senasi har förlängts lill utgången av år 1980 (se SFS 1979: 1063), bör
erhålla fortsatt gillighel endasl till den 1 juli 1981, då de här akluella
ändringarna avses träda i kraft. Chefen för juslitiedeparlemenlel kommer i
annat sammanhang alt anmäla denna fräga. En följdändring bör göras i rättegångsbalken.
En
närmare redovisning av de förordade lagändringarna och deras innebörd lämnas i
det följande.
3
Upprättade lagförslag
1
enlighel med det anförda har inom socialdepartementet upprättals förslag till
1. lag
om ändring i narkotikastrafflagen (1968:64),
2.
lag om ändring i lagen
(1960:418) om slraff för varusmuggling.
3.
lag om ändring i
rättegångsbalken.
Lagförslagen
under 2 och 3 har utarbetats efler samråd med cheferna för handels- resp.
justitiedepartementen. Förslagen bör fogas lill prolokollel som bil. 2.3.
Prop.
1980/81:76 211
4 Specialmotivering
Förslaget lill lag om ändring i narkotikastrafflagen
I §
1 paragrafen har på skäl som har anförts i den allmänna
motiveringen maximistraffet för narkotikabrott höjts från fängelse i tvä år lill
fängelse i tre år. Ändringen skall ses mot bakgmnd av att de ändringar som
föreslås i 3 § innebär all en del av de brott som med nuvarande regler skulle
ha bedöiTils som grova i fortsättningen kommer all hänföras lill
normalbrol-lens kategori. Ändringen är inte avsedd alt leda till en allmän
höjning av straffen för sådana narkotikabrott som inte bedöms som grova.
Förslagen som helhel ger dl visst uirymme för ökad nyansering i fråga om
straffmälningen.
3 §
Första slyckel har ändrats på del sättet att minimistraffet
för grovl narkolikabrolt höjts från dl lill två år.
Vid bedömande av frågan om ell narkotikabrott skall anses
som grovt skall enligl nuvarande lydelse av andra stycket särskill beaklas om
brottet har utgjort ett led i en verksamhet som har bedrivits i slörre
omfattning eller yrkesmässigt, avsett särskill slor mängd narkotika eller
annars har varil av särskilt farlig arl. Enligl förslaget skall rekvisitet
"av särskilt hänsynslös arl" läggas till de kriterier som främsi
skall ligga lill grund för bedömningen om ett brott skall anses grovt.
Genom de här föreslagna ändringarna markeras tydligare än
förut brotids slraffvärde i förhållande till andra allvariiga brott. Som jag
har angeti i den allmänna motiveringen är avsikten samtidigt att åstadkomma en
förskjutning i domstolarnas brottsrubricering när del gäller gränsen mellan
normalbrotlel och grovt brott. Del nya hänsynslöshdsrekvisild är vidare i
förening med höjningen av minimistraffet avsett alt bidra lill ulvecklingen av
en praxis enligt vilken omständigheter vid sidan av mängden narkotika tilläggs
slörre belydelse än i dag vid brottsrubriceringen. Avsikten äratt en prövning
skall ske av samtliga omständigheter i del enskilda fallet. Omständigheter som
kan tala för all gärningen i någol slörre utsträckning än f. n. skall kunna
bedömas som normalbrott är t. ex. alt det är uppenbart alt den huvudsakliga
förklaringen till brottet är känslomässigt beroende av en annan person eller
alt gärningsmannen, utan att vinstintressen för hans del har varit för handen,
av en tillfällighet har kommil att befalla sig med narkotikan endast som
mellanhand vid en förmedling mellan olika personer.
För sådana
fall då brollet har förövats som ett led i en yrkesmässig hantering, dikterad
av vinstintressen, är däremol förutsatt alt brottet bedöms som grovt och att
strafftiderna regelmässigt sätts högre än vad-som
Prop.
1980/81:76 212
hittills har varil vanligl. Över huvud laget är avsikten
att mer vikt än f. n. skall läggas vid preparatets farlighet och den hänsynslöshet
gärningsmannen har ådagalagt genom sin befattning med narkotikan. Exempel
härpå är att preparatet verkar starkt vanebildande, såsom heroin, eller är
livsfarligt genom sin sammansättning, all gärningen har innefattat systematiskt
bedriven överlåtelse lill skolelever och annan ungdom eller intagna på anstalter
eller alt gärningsmannen pä annat säll i särskill hög grad har ulnyujal andras
okunnighet, nyfikenhet eller beroende av narkotiska medel.
Förslagel till lag mn ändring i lagen (1960:418) om straff
Jör varusmuggling
I §
Straffskalan
för varusmuggling är i normalfallet böter eller fängelse i högst två år. För
att kongruens skall näs med den föreslagna skalan i 1 8 narkotikastrafflagen i
fall då smugglingen har gällt narkotika, föreslås för dessa fall en särskild
slraffskala omfallande böter eller fängelse i högsl tre år. I övrigl hänvisas
lill vad som har anförts i den allmänna motiveringen.
3 §
Ändringen i första styckei innebär att minimistraffet för
grov varusmuggling som avsett narkotika höjs från fängelse ett till två år i
konsekvens med motsvarande ändring i 3 8 narkotikastrafflagen.
Däremot
görs pä skäl som har anförts lidigare ingen ändring i andra stycket. Där anges
f. n. all del vid bedömande om varusmuggling ulgör grovt brott skall särskill
beaktas om brottet har förövats yrkesmässigt eller avsett gods av betydande
myckenhet eller värde eller annars har varil av särskilt farlig art.
Jag har i den allmänna motiveringen förordat att även
såvitt avser narkotikasmuggling en helhetssyn anläggs, vilkel innebär att
hänsyn las inte bara lill omständigheterna vid själva smugglingen utan ocksä
till andra på bedömningen inverkande omständigheter.
Avsikten är således all liksom hittills rubriceringsfrågan
när en smuggling har gällt narkotika skall bedömas enligt i huvudsak samma
kriterier som dem som ligger till grund för molsvarande bedömning enligl
narkotikastrafflagen. Härvid är dock all märka all mängden narkotika vid smuggling
oftast är del enda objektiva kriteriet som finns för att kvalificera brottet,
varför den även med den förordade helhetsbedömningen i många fall kommer att
vara av avgörande belydelse för bedömningen av smugg-lingsbrottd. Vad jag har
anfört vid 3 8 narkotikastrafflagen om en förskjutning i praxis när del gäller
gränsen mellan normalbrotlel och grovl broll har givdvis även avseende på
varusmugglingsbroll som rör narkotika.
I övrigt hänvisas till vad som har anförts i den allmänna
motiveringen.
Prop. 1980/81:76 213
Förslagel till lag om ändring i rättegångsbalken 27 kap. 16
§
Enligl
denna paragraf kan under närmare angivna förulsällningar tillstånd meddelas
till telefonavlyssning när någon är på sannolika skäl misstänkt för dt brott
för vilket inle är föreskrivet lindrigare straffan fängelse i tvä år. Enligt
lagen (1969:36) om telefonavlyssning vid förundersökning angående grovt
narkotikabrott m.m. fär motsvarande lillslånd lämnas även vid förundersökning
angående grovl narkotikabrott eller grov varusmuggling som har gällt
narkotika, trots alt minimistraffet för dessa broll f. n. är endasl dl år. Med
de här föreslagna ändringarna i narkotikastrafflagen och varusmugglingslagen
blir 1969 års lag överflödig. Lagen, som är tidsbegränsad och som senast har
förlängts lill utgången av år 1980, bör därför erhålla fortsatt giltighet
endasl till utgången av juni 1981.
Enligt 1969 års lag gäller emellertid dessulom alt
tillstånd lill telefonavlyssning får meddelas på högst en månad, medan
molsvarande lid enligl 27 kap. 16 § rättegångsbalken är en vecka. Då anledning
saknas all i della avseende avvika från nuvarande ordning föreslås 27 kap. 16 §
andra styckei rättegångsbalken kompletterat med en särskild regel om att lillslånd
kan meddelas på en månad i fall då någon är på sannolika skäl misstänkt för
grovt narkolikabrolt eller grov varusmuggling avseende narkotika.
De ändringar i narkotikastrafflagen som förut har
föreslagils när det gäller kriterierna för alt ett broll skall bedömas som
grovl lorde inle i praktiken inverka på möjligheterna alt tillgripa
telefonavlyssning. Man kan visserligen räkna med att en del fall, som f n.
bedöms som grova huvudsakligen med hänsyn till den mängd av narkotika som
brottet har avsett, kommer att betraktas som normalbrolt. På det stadium dä en
fråga om tillstånd till telefonavlyssning skall avgöras lorde emellertid redan
en välgrundad misstanke om alt fråga är om befattning med en belydande mängd
narkotika vara tillräcklig för all skälig misstanke om grovl brott skall anses
föreligga.
Ikraftträdande
De här föreslagna lagändringarna bör träda i kraft
samlidigl med de lagändringar som har samband med avskaffandet av påföljden
internering eller således den 1 juli 1981. Av 5 8 andra stycket lagen (1964:
163) om införandet av brottsbalken följer alt ändringarna i
narkotikastrafflagen och varusmugglingslagen inte blir tillämpliga på broll som
har begåtts före ikraftträdandet.
Prop. 1980/81:76 214
5
Hemställan
Jag
hemställer alt lagrådets yttrande inhämtas över förslagen lill
1. lag
om ändring i narkotikastrafflagen (1968:64),
2.
lag om ändring i lagen (1960:418)
om straff för varusmuggling,
3.
lag om ändring i
rättegångsbalken.
Prop.
1980/81:76 215
Bilaga
2:1
Justitiedepartementet
Socialdepartementet
Handelsdepartementet
Förslag till ändringar i narkotikastrafflagen (1968:64) m.
m.
Ds Ju 1980:4
Prop. 1980/81:76 216
Innehåll
Författningsförslag ........................................................
1
Inledning ...................................................................
2
Allmänt om
narkotika och narkolikamarknaden............
3
Kartläggning av
narkotikamissbruket ........................
4
Gällande
bestämmelser om påföljder och ingripande mol narkotikahantering m.m
4.1 Narkotikastrafflagen...............................................
4.2 Lagen om straff för varusmuggling
......................
4.3 BroUsbalken...........................................................
4.4 Verkställighet av ådömd påföljd.............................
4.4.1 Placering i anstalt och
permissioner ..............
4.4.2 Villkorlig frigivning ........................................
4.5 Telefonavlyssning...................................................
4.6 Häktning ..............................................................
4.7 Åtalsunderlåtelse...................................................
5
Tidigare
överväganden angående straffskalan för narkotikabrott m.m
6
Praxis i fråga
om påföljdsval och slraffmätning ..........
7
Bestämmelser
om straff för narkolikabroU i andra nordiska länder
7.1 Danmark ..............................................................
7.2 Finland .................................................................
7.3 Norge......................................................................
8
Åtgärder mot
narkotikamissbruket ..............................
9
Överväganden
och förslag...........................................
9.1 Inledning................................................................
9.2 Åtgärder mol de lindrigare brotten..........................
9.3 Åigärder mot de allvariigaste
brotten: höjning av slraffmaximum?
9.4 Höjning av straffminimum för grovl
narkotikabrott? .....
9.5 Vissa följdändringar ...... ....................................
10
Upprättade
lagförslag..................................................
11
Specialmotivering.........................................................
11.1 Förslaget lill lag om ändring i
narkotikastrafflagen (1968: 64)
11.2 Förslagel till lag om ändring i
lagen (1960:418) om slraff för varusmuggling
11.3 Förslagel lill lag om ändring i
rättegångsbalken....
Prop. 1980/81:76 217
1 Förslag till
Lag om ändring i narkotikastrafflagen (1968:64)
Härigenom
föreskrivs alt 3 8 narkotikastrafflagen (1968:64) skall ha nedan angivna
lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
38'
Nuvarande lydelse
Är brott som avses i 1 8 alt anse som grovt, skall för
grovl narkotikabrott dömas till fängelse, lägsl ett och högst lio år.
Vid bedömande
huruvida brottet är grovl skall särskill beaktas, om del har utgjort dt led i
en verksamhet som bedrivits / större omjätlning eller yrkesmässigt, avsett
särskill slor mängd narkotika eller eljest varil av särskill farlig art.
Föreslagen
lydelse
Är brott som avses i I 8 all anse som grovt, skall för
grovl narkotikabrott dömas till fängelse, lägst två och högsl lio år.
Vid
bedömande av huruvida brollel är grovl skall särskill beaktas, om det har
utgjort ell led i en verksamhei som har bedrivits yrkesmässigt eller eljest har
varil av särskilt farlig eller hänsynslös art.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i krafl den I januari 1981.
2 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1960:418) om straff för
varusmuggling
Härigenom
föreskrivs alt 3§ lagen (1960:418) om straff för varusmuggling skall ha nedan
angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
Är varusmuggling all anses som grov, skall dömas fill
fängelse, lägsl sex månader och högsl sex år. Gäller gärningen narkotika som
avses i 18 narkolikaförordningen (1962: 704), skall dömas lill fängelse, lägst
ett och högsl tio år.
Vid
bedömande huruvida brottet är grovl skall särskilt beaklas om det förövats
yrkesmässigt eller avsett gods av betydande myckenhet
Föreslagen lydelse
3f
Är varusmuggling all anses som grov, skall dömas lill
fängelse, lägsl sex månader och högst sex år. Gäller gärningen narkotika som
avses i 18 narkolikaförordningen (1962: 704), skall dömas lill fängelse, lägsl
två och högsl lio år.
Vid bedömande huruvida brollel är grovl skall särskill
beaklas om del har förövats yrkesmässigt eller har avsett gods av
betydande
opaginerad Kontrollera mot PDF
' Senastelydeise 1972; 193. - Senaste lydelse 1973:672.
Prop.
1980/81:76 218
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
eller värde eller om gärningen eljest myckenhet eller
värde eller om gär-
varit av särskilt farlig arl. ningen
eljest /;(// varit av särskilt
farlig eUer hänsynslös art.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.
3 Förslag till
Lag om ändring i rättegångsbalken
Härigenom föreskrivs all 27 kap. 16 § rätlegångsbalken
skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
27 kap. 16 8' Kan någon skäligen misslänkas för broll, för
vilkel ej är stadgat lindrigare slraff än fängelse i två år, och finnes del
vara av synnerlig vikl för utredningen, att undersökningsledaren eller
åklagaren erhåller dd av samtal lill och från telefonapparat, som innehaves av
den misstänkte eller eljest kan aniagas komma all begagnas av honom, äge rällen
meddela tillstånd till deras avhörande. Fräga därom må upplagas allenast på yrkande
av undersökningsledaren eller åklagaren.
Tillstånd skall meddelas all gälla Tillstånd skall meddelas all gälla
viss lid, högsl en vecka, från den viss fid, högsl en
vecka, från den
dag, då tillståndet delgavs telefon- dag, då tillståndet delgavs telefon-
anstaltens föreståndare. anstaltens föreståndare. Gäller
misstanken grovt narkotikabrott eller grov varusmuggling
av narkotika som avses i I § nurkolikaför-ordningen (1962:704). får tillstånd
dock meddelas för högst en månad från nämnda dag.
Om granskning av uppteckning, som ägl rum vid samlals
avhörande, äge vad i 12 8 första styckei stadgats om undersökning och
granskning av enskild handling motsvarande tillämpning. 1 den mån uppteckningen
innehåller något, som ej är av belydelse för ulredningen. skall den efter
granskningen omedelbart förstöras.
Denna lag träder i krafl den 1 januari 1981.
Senaste lydelse 1964: 166.
Prop. 1980/81:76 219
1 Inledning
Slora ansträngningar har under senare lid lagts ned på all
bekämpa narkolikalangningen och motverka narkotikamissbruket. Trols della tillhör
otvivelaktigt narkotikamissbruket fortfarande våra slora sociala problem.
Missbrukels nuvarande omfattning har belysts bl.a. av utredningen (S 1977: 04)
om narkotikamissbrukets omfattning (UNO) i rapporterna (Ds S 1977:8)
Undersökningar av narkotikamissbrukets omfattning och (Ds S 1980:5) Tungt
narkotikamissbruk - en totalundersökning 1979.
Riksdagen
har lagt fasl en inriktning för arbelel på området som innebär all kampen mot
narkotikamissbruket skall föras inom alla samhällsområden (prop. 1977/78: 105,
SoU 36, rskr 363). Med hänsyn härtill har från skilda håll ifrågasatts om inle
också ändringar i det straffrättsliga regelsystemet borde företas med syfte
att ytterligare markera samhällets avståndstagande lill bruk av narkotika och
bidra till en höjd allmänprevenlion (se bl, a. JuU 1979/80: 25, riksdagens
prot. 1979/80 nr 110).
De
lagöverträdare som har dömts lill långvariga fängelsestraff för grovl
narkotikabrott särbehandlas f. n. inom kriminalvården pä del sättel att
villkorlig frigivning beviljas dem senare än andra med samma strafflider. 1 en
av juslitiedeparlemenlel publicerad departementspromemoria (Ds Ju 1979:5) om
internering har föreslagils alt påföljden internering avskaffas och att i
samband härmed den nämnda särbehandlingen vid prövningen av frågor om
villkorlig frigivning upphör. En sådan reform lorde emellertid svåriigen kunna
genomföras utan att åtgärder vidtas för att undvika en icke önskvärd
strafflindring för vissa kategorier narkotikabrotlslingar.
Mot den
bakgrund som har angetts nu läggs i denna promemoria fram förslag till vissa
ändringar i lagstiftningen om narkotikabrottslighet.
2 Allmänt om narkotika och narkotikamarknaden
Begreppet narkotika har främst juridisk natur. Det tjänar
att beteckna såväl vissa läkemedel och hälsofarliga varor som har starkt
vanebildande egenskaper som vissa ämnen vilka lätt kan omvandlas lill droger
med sådana egenskaper. Den rättsliga definitionen ges i 1 8 narkolikaförordningen
(1962:704). Då man lalar om narkotikamissbruk åsyftar man i allmänhet därmed
all medicinskt omotiverad konsumtion av narkotika.
1 Sverige
förekommande narkotikamissbruk kan sägas ske i främsi tre huvudformer:
1)
rökning av
cannabispreparat, i första hand cannabisharts,
2)
bruk av
cenlralslimulantia, vanligen amfetamin eller fenmelralin, pe-roralt (genom
munnen) eller intravenöst (genom insprulning i blodet),
3) intravenöst bruk av opiater, främsi heroin.
Missbruksmönslret undergår naturligtvis sländigl förändringar. Sädana
Prop.
1980/81:76 220
kan bero på tillgången på olika preparat, tillkomslen av
nya preparat, modeväxlingar i fråga om vald av preparat och sättet alt inta
dem, samhällels ätgärder mot narkotikabrottsligheten m. m.
De doser som missbrukarna intar av olika preparat varierar
givelvis starkt beroende på bl.a. brukarens tillvänjning och medlens varierande
kvalitet. Belräffande missbruket av de vanligaste preparaten kan emellertid i
grova drag sägas följande.
Cannabisharts, som i Sverige oftast röks i pipa blandat
med tobak, säljs ofta i minut i s. k. rökbilar om 0,75- I gram. Denna kvantitet
molsvarar i regel tre till fyra pipstopp som vart och ell ger berusningseffekt
under några limmar och tillsammans ofta ulgör en kvällskonsumlion. En vanemissbrukare
kan i regel konsumera 1 -3 gram cannabisharts per dygn. Hos den berusade
inträder förhöjd sinnesstämning, ökad självkänsla, försämrat omdöme och sänkta
hämningsfunklioner. Cannabispreparaten utvecklar bl.a. lill skillnad från alla
preparaten i opiatgruppen inle tolerans, dvs. dosens storlek behöver inte höjas
för alt verkningarna skall kunna bibehållas eller upprepas. I ställd ger
ihållande bruk av cannabis såväl fysiska som psykiska skador.
Storleken av en dos cenlralslimulantia som räcker till en
injektion varierar men brukar uppgå till mellan 0,1 och 0,2 gram av drogen.
Vanligen utgörs denna av amfetaminsulfai eller fenmetralinhydroklorid. Också
andra amfetamin- och fenmdralinföreningar kan dock förekomma separal eller i
blandformer. Drogerna saluhålls vanligen förpackade i portionspåsar som var och
en innehåller O, I -0.2 gram.
Såvitt gäller opiatgruppen förekommer som nämnis missbruk
numera främsi av heroin. Gemensamt för opiater är all de myckel snabbi ger ökad
tolerans. Del innebär all kroppen snabbi (inom någon eller några veckor) tål en
allt högre dos av medlet. En annan sida av samma sak är att det för att uppnå
den avsedda effekten krävs alll starkare doser. Dosen av exempelvis heroin
varierar lill följd härav slarkl beroende på tillvänjning (vanligen mellan 0,1
och 1 gram).
Rikspolisstyrelsen har i skrivelse den 4 april 1979 lill
chefen för justitiedepartemenlet redogjort för läget på narkotikamarknaden.
Slyrelsen framhåller bl.a. följande.
Alltjämt pågår smuggling av centralstimulantia frän
Holland även om del sker i mindre utsträckning än lidigare. Bakgrunden lill den
konstaterade minskningen är de ingripanden som gjorts av holländsk polis, ofta
efler spaningssamverkan med svensk polis. Cenlralslimulantia smugglas nu även
från andra platser i Europa. Svensk polis lägger f. n. ner slorl arbete på att oskadliggöra
en omfallande grossistorganisalion som smugglar dessa medel till Sydsverige
från Mellan- och Sydeuropa. Under år 1978 avslöjades därjämte ett färdigställt
laboratorium i Uppland, där produktion i slor skala av amfetamin inletts.
Beslagen har minskal såväl antalsmässigt som kvantitdsmässigt. Riklig tillgång
pä cenlralslimulantia finns alltjämt i Skåne- och Göteborgsregionerna. Däremol
är tillgängen knapp i Stockholmsområdet. De medel som förekommer där är som
regel hårt utblandade med ämnen som inte är narkotika. Under år 1978 beslaglogs
28 kg vid 837
Prop.
1980/81:76 221
beslagstillfällen. För år 1977 var motsvarande siffror 47
kg vid 1434 beslagstillfällen.
Tillgången på cannabis är god i Sverige och övriga Europa.
Antalet beslag i Sverige har ökat från är 1977 till år 1978. Under år 1978
beslaglogs 195 kg medan motsvarande mängd år 1977 var 132 kg. Del bör i sammanhanget
nämnas alt i februari 1979 anträffades i Slockholm ell så pass slorl parti som
42 kg. I samma ärende beslaglogs 420000 kr. i sedlar som uppenbarligen var
pengar som hade inkasserats för tidigare leveranser. Ungefär samtidigt
beslaglogs 30 kg cannabis i Skåne och 10 kg i en stad pä västkusten.
Heroinsilualionen har inle förbällrals. Antalet beslag har
mer än fördubblats under år 1978 jämfört med år 1977. Det är smä partier som
förs in i landel men införseln sker melodiskt och av organiserade ligor.
Smugglarna och langarna är ofta själva missbrukare. Större delen av heroinet
kommer alltjämt från Sydostasien via Holland. På kontinenten konstaterar man
emellertid dt ökal inflöde frän Mellanöstern. Under år 1978 har del enligl
uppgifter från Interpol kvantiletsmässigt skell en ökning av heroinbeslag i
Europa i förhållande till tidigare år. 1 Sverige beslaglogs under år 1978 3253
gram vid 198 beslagsfillfällen. För år 1977 var molsvarande siffror I 335 gram
vid 82 beslagsfillfällen.
Kokain förekommer än så länge endast sporadiskt på
narkolikamarknaden i Sverige. Del är emellertid känt all medlet brukas i vissa
"innekretsar". Del finns en påtaglig risk all kokain kan komma alt
få en åtskilligt större marknad i landel. Ulvecklingen på kontinenten inger
farhågor i den riktningen. Under år 1978 beslaglogs 737 gram vid 12
beslagsfillfällen. För år 1977 var motsvarande siffror 607 gram vid 6
beslagsfillfällen. I januari 1979 gjordes del dittills största beslaget, 1,4
kg.
1 en skrivelse lill regeringen den 3 mars 1980 har
rikspolisstyrelsen lämnat vissa kompletterande uppgifler angående främst
heroinmarknaden. Enligl skrivelsen har tillgången på heroin av sydoslasialiskl
ursprung minskal. Denna minskning har dock ersatts av en ökning av heroin från
Mellanöstern. År 1978 beräknades sålunda 22% av beslagtagel heroin i Europa
komma från Mellanöstern och reslen frän Sydostasien. För år 1979 uppgår andelen
av heroin från Mellanöstern i beslagen lill 53%. Delta heroin är billigare på
gatunivå än sydoslasialiskl heroin vilket kan lyda på riklig tillgång. 1
skrivelsen upplyses vidare all skörden år 1978 av råopium i Pakistan,
Afghanistan och Iran av amerikanska bedömare har uppskattats lill ca 700 ton,
molsvarande 70 lon heroin, den dittills största skörden. Skörden 1979 beräknas
av samma bedömare ha uppgått till 1 500 lon eller 150 lon heroin.
Berörda myndigheter och organisationer inom brottsförebyggande
rådets (BRÅ:s) narkotikagrupp har rapporterat om ell tilltagande cannabismissbruk.
Tillgängen på cannabis är slor och priserna är förhållandevis låga.
Prop. 1980/81:76 222
3 Kartläggning av narkotikamissbruket
Genom regeringsbeslut i mars 1977 har tillkallats en
särskild utredare för alt göra en övergripande kartläggning av
narkotikamissbrukets omfallning (UNO). Karlläggningsarbdd bör enligl direktiven
i första hand syfta till alt ge en ingående beskrivning av del tunga
missbrukels omfattning så alt man kan fä underlag för beslul om bl. a. de olika
vård- och behandlingsmetoder som krävs för nu etablerade missbrukare. UNO har
lidigare presenterat två delrapporter (Ds S 1977:8) Undersökningar av
narkolikavanor och (Ds S 1978: 10) Definitionsproblem vid
narkolikaundersökningar.
Under hösten 1978 och våren 1979 genomförde utredningen en
landsomfattande undersökning av det "lunga" narkotikamissbrukets
omfallning. Vidare gjorde ulredningen i januari 1980 en undersökning av
narkotikamissbruket bland ungdomar. Övriga studier som krävs för fullgörande
av utredningsuppdraget genomförs successivt under år 1980. Arbetel inom
utredningen följs av en parlamenlarikergrupp.
Ulredningen har nyligen i rapporten (Ds S 1980:5) Tungt
narkotikamissbruk - en totalundersökning 1979 redovisat resullalei av sin
karlläggning rörande del lunga missbrukets omfallning. Den undersökning som
ligger lill grund för rapporten är en s. k. case-findingundersökning.
Case-finding-undersökningen innebär som metod alt valda uppgiftslämnare
rapporterar sådana fall som de har kännedom om. 1 utredningens
case-findingundersökning har uppgifter lämnats från enheter inom huvudsakligen
socialvård, .sjukvård, kriminalvård och polis.
Tre grader av tungt narkotikamissbruk har urskilts. Den
bredaste kategorien utgörs av alla personer med injeklionsmissbruk tillsammans
med alla personer med dagligt eller nästan dagligt annat narkotikamissbruk i
någon form (l.ex. cannabismissbruk). Denna kategori har genomgående betecknats
"tolall lungt narkotikamissbruk". Som en del i den ingår
"injektionsmissbruk" som i sin lur omfattar del extremt tunga
missbruket, ' 'dagligt injeklionsmissbruk".'
I tabell 1 anges för hela landet det lunga
narkolikamissbrukel omfatta 10000- 14000 personer. Av dessa är 7500- 10000
injektionsmissbrukare. I 500-2000 injicerar dagligen eller så gott som
dagligen.
Av tabellen framgår vidare all del totala lunga
narkotikamissbruket i Storslockholmsområdel enligl utredningens uppskattning
omfattar 3000-4500 personer, i Slormalmö-Lund 1 400-2000 personer och i
Stor-göleborg 1400-2000 personer. Det dagliga injeklionsmissbrukd bedöms
omfatta 650-900 personer i Storstockholm, 350-450 i Slormalmö-Lund och 200-300
personer i Slorgöteborg.
' Det gär inte all injicera centralstimulantia dagligen
under en längre period. Uppehåll i missbruket för återhämtning är nödvändiga.
Även för opiatmissbrukare förekommer ofta kortare eller längre perioder med
uppehåll i missbruket. Beteckningen "dagligen" används i det fallet
med syfte på missbrukstiden.
Prop. 1980/81:76 223
Tillsammans svarar de tre storstadsområdena för omkring
60% av det uppskattade totala lunga narkotikamissbruket i landel. Av del
tyngsta missbruket svarar storstadsområdena för omkring 80%.
Tabell \. Bedömning av det tunga narkotikamissbrukets
omfattning
Totalt
Därav
Därav
tungt
injektions-
dagligt iniek-
missbruk
missbruk
tionsmissbruk
Hela
landet
i 0000-14 000
7 500-10000
1.SOO-2 000
Storstockholm
3 000- 4.SOO
2700-3 700
650- 900
Stormalmö-Lund
1400- 2 000
1 100-1600
350- 450
Stolgöteborg
1400- 2000
1 000- 1 400
200- 300
Resultaten innebär enligt ulredningen inle någon större
avvikelse från de bedömningar som är gängse i diskussionen kring
narkotikaproblemet. Utredningen noterar emellertid de höga värdena för Slormalmö-Lund,
som skulle framstå som högre än för Storstockholm om hänsyn logs lill befolkningsunderlaget.
Lika påfallande är de relalivl sett låga värdena för Slorgöteborg.
Utredningen bedömer all antalet personer med lungl
narkotikamissbruk inte har undergått slörre förändringar under 1970-lalet i
Storslockholmsområdel. Däremot har det skett andra förändringar, bl. a. i
fråga om vilka preparat som har använts. Sålunda har heroin kommil in i bilden.
När del gäller hela landet anser ulredningen alt det finns starka skäl som
talar för alt en slor ökning har skett av del lunga narkolikamissbrukel ulanför
Storstockholm under 1970-lalel.
Utredningens rapport innehåller också en beskrivning av
missbrukels fördelning på olika preparat. Den innebär i korthet följande:
Fortfarande domineras bilden av det tunga missbruket av
centralstimulantia. Av gruppen injektionsmissbrukare, som enligt ulredningens
bedömning ulgör ungefär tre fjärdedelar av de tunga missbrukarna, har drygt
80%' använt dessa medel. Få inrapporterade personer har använt kokain.
Missbruket av opiater (bl.a. heroin) ulgör enligl
undersökningen dt relativi omfattande inslag i del tunga missbruket.
Inslaget av cannabis är påtagligt för samtliga delgrupper
som ingår i del tunga missbruket. För injeklionsmissbrukarna har kombinationen
cannabis -I- centralstimulantia ofta angetts.
Av redovisningarna kan man helt klart dra slutsatsen alt
missbruk av flera olika preparat hos en och samma person är myckel vanligt. Få
missbrukare tycks hålla sig enbart lill ell enda narkotiskt medel. Därutöver är
del mycket vanligt att de som klassats som "tunga" narkotikamissbrukare
också missbrukar alkohol.
Av rapporten framgår alt de som är hemfallna ål lungl
narkotikamissbruk lill tre fjärdedelar är män och till en fjärdedel är
kvinnor. Genomsnittsåldern ligger omkring 27 år.
Prop.
1980/81:76 224
Ulredningen betonar avslutningsvis all full säkerhet och
exakla siffror inte kunnal uppnås och möjligen inte heller i framtida studier
kan uppnås. Del resultat som vunnits och den osäkerhet som kvarstår måsle
bedömas med hänsyn lill de praktiska behoven.
4 Gällande bestämmelser om påföljder och ingripande mot
narkotikahantering m. m.
4.1 Narkotikastrafflagen
Enligt 1 8 narkotikaförordningen (1962:704) förstås med
narkotika dels läkemedel och hälsofariiga varor som är föremål för
inlernalionell kontroll enligt av Sverige biträdd överenskommelse, dels sådana
varor som enligl förordnande av regeringen skall anses som narkotika.
Det svenska narkotikabegreppd omfattar i första hand de
läkemedel och hälsofarliga varor som omfattas av 1961 års allmänna
narkotikakonvenlion (the Singie Convention on Narcolic Drugs. 1961) och 1971
års konvention om Psykotropa substanser (the Convention on Psycholropic
Substances, 1971). Enligl beslul av regeringen jämställs i Sverige vissa
läkemedel med narkotika. Dessa medel finns upptagna i kungörelsen (1972: 113)
med förordnande enligt 1 8 narkolikaförordningen (ändrad 1973:685. 1974: 146
och 1975:276). Socialstyrelsen skall enligt I § narkolikaförordningen upprätta
och kungöra förteckning över narkotika.
Narkotikastrafflagen (1968:64) innehåller bl.a.
bestämmelser om slraff för den som uppsåtligen och ulan all vara berättigad
därtill tillverkar, saluhåller, överlåter eller innehar narkotika.
De brott som här avses är indelade i tre grader,
narkotikaförseelse (2 8). narkotikabrott (1 8) och grovt narkotikabrott (3 8).
Straffskalan för narkolikaförsedse omfattar endast böter, för narkotikabrott
böter eller fängelse i högst två år och för grovt narkotikabrott fängelse,
lägsl ett och högsl lio år.
Vid bedömande huruvida brollet är grovl skall enligl 3 8
andra stycket särskill beaklas, om del utgjort led i en verksamhet som
bedrivits i större omfattning eller yrkesmässigt, avsett särskill slor mängd
narkotika eller eljest varit av särskill farlig arl. Uppräkningen är inte
avsedd att vara uttömmande. Enligl vad som ullalades vid bestämmelsens
tillkomst är det inle nödvändigl att i de angivna fallen alltid döma för grovl
broll lika litet som det är uteslutet att lill grovt broll hänföra andra fall
än de angivna. Överlåtelse till ungdom bör enligt motiven skärpa bedömningen av
brottels farlighet och brottet bör bedömas allvarligare ju yngre mottagaren är.
Även medlets farlighet beaklas vid broltsgraderingen.
4.2 Lagen om straff för varusmuggling
I lagen om straff för varusmuggling (1960:418) är
vamsmugglingsbrotlen indelade i tre grader. Straffet för varusmuggling är böter
eller fängelse i
Prop. 1980/81:76 225
högst två år (1 8). Är vamsmuggling med hänsyn lill
godsels värde och övriga omständigheter vid brottet att anse som ringa, är
straffet böter, högst 500 kr. (2 8). Är varusmuggling att anse som grov, skall
dömas till fängelse i lägst sex månader högst sex år, eller, om smuggling gällt
narkotika som avses i narkotikaförordningen, till fängelse lägsl dl och högsl
tio år (3 8).
4.3 Brottsbalken
Enligt 1 kap. 4§ brottsbalken (BrB) får, där fängelse är
föreskrivet som påföljd, i stället dömas till villkoriig dom, skyddslillsyn,
internering eller överlämnande till särskild vård.
I 1 kap. 78 BrB föreskrivs att rätlen vid val av påföljd
skall, med iakttagande av vad som krävs för alt upprätthålla laglydnad, fäsla
särskilt avseende vid att påföljden skall vara ägnad att främja den dömdes
anpassning i samhället. Beträffande skyddstillsyn gäller enligt 28 kap. I 8
Iredje stycket BrB att, om det lindrigaste straff som är stadgal för brottet i
fråga är fängelse i dt år eller däröver, skyddstillsyn får ådömas endast om
särskilda skäl är därtill.
Vid ådömande av gemensamt straff för flera brott får
enligt reglerna i 26 kap. 2 8 BrB dd lägsta straff som kan följa på någol av
brotten överskridas med högst två år.
Enligt 33 kap. 4 § BrB får lindrigare straff än för
brottet är sladgal bestämmas om gärningsmannen begått brottet innan han fyllt
21 år eller under inflytande av själslig abnormitet.
4.4 Verkställighet av ådömd påföljd
4.4.1 Placering i anstalt och permissioner
Bestämmelserna om kriminalvård i anstalt ger möjlighet all
under vissa fömtsättningar särbehandla dem som har dömls för grov
narkotikabrottslighet eller annan särskilt allvarlig kriminalitet.
Enligl 7§ tredje stycket lagen (1974:203) om kriminalvård
i anstalt skall den som dömts till fängelse i lägsl två år eller lill
internering med en minsta tid av två år eller mer placeras i sluten anstalt, om
del med hänsyn lill att han saknar fasl anknytning till riket eller lill arten
av hans brottslighet eller eljest kan befaras att han är särskilt benägen att
avvika och fortsätta en brottslig verksamhei av särskilt allvarlig karaktär.
Della gäller dock inte om annan placering krävs för en ändamålsenlig
förberedelse av föreslående frigivning eller överföring lill vård utom anstalt
eller eljest synneriiga skäl föreligger för placering i öppen anstalt.
Intagen som nu sagts får hållas avskild från andra
intagna, om det kan befaras alt han planlägger rymning eller att annan
planlägger fritagningsförsök och avskildheten är nödvändig för alt hindra alt
sådan plan sätts i 15 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 76
Prop. 1980/81:76 226
verkel. Vidare får han beviljas kortlidspermission endasl
om synnerliga skäl föreligger till sådan (32 8 kriminalvårdslagen). Permission
beslutas av kriminalvårdsstyrelsen.
Enligt förarbetena till kriminalvårdslagen utgörs del
klientel som avses med 7 8 tredje stycket av lagöverträdare som ägnat sig åt
organiserad eller systematisk kriminell verksamhet av särskill samhällsfarlig
nalur, inle sällan med inlernalionell anknytning. Främst avses personer som
sysslat med grov narkotikabrottslighet.
Även en intagen som avses i 7 8 tredje stycket
kriminalvårdslagen får dock hålla kontakt med omväriden genom besök,
telefonsamtal och brev. Sköter han sig i anstalten och under de särskilda
permissioner han beviljas, erhåller han sä småningom regelbunden permission,
dvs. han anses ej längre falla under bestämmelsen i 7 § tredje stycket.
Del
aktuella lagrummet fick sin gällande lydelse år 1978 (SFS 1978:901). Samtidigt
ändrades även den allmänna bestämmelsen om korttidspermission i 32 8 första
stycket kriminalvårdslagen. Genom ändringen markeras möjligheten att vägra
permission när påtaglig fara föreligger all den intagne gör sig skyldig till
fortsall brottslighet under permissionen. Någon allmän minskning av möjligheten
att erhålla permission var inte avsedd, utan lagändringen tog främsi sikte pä
en mindre grupp av intagna, uppskattningsvis omfattande 200-300 personer, som
är slarkl kriminellt belaslad och som i myckel stor utsträckning begär nya
brott under permissioner. Vid bedömningen av om risken för brottslighet är så
slor all permission inle skall ges skall hänsyn i första hand las lill hur den
intagne har skött sina lidigare permissioner. Mol bakgrund av den ökade risk
för brottslighet som ofta hänger samman med ett pågående, inlensivl
narkotikamissbruk bör enligt motiven den akluella missbmkssilualionen också
noga beaklas.
Chefen för justiliedeparlemenlet har enligt regeringens
bemyndigande den 20 mars 1980 tillkallat en särskild utredare (Ju 1980:03) för
aU undersöka under vilka förutsättningar och i vilken omfattning permission
eller annan form av vistelse utanför anstalt medges intagna som har gjort sig
skyldiga till grova narkotikabrott eller annan allvarlig brottslighet. Kartläggningen
skall också omfatta tillämpningen av bestämmelserna om brevgranskning,
telefonsamtal och besök beträffande den nämnda gruppen intagna. 1 den mån
kartläggningen ger vid handen all det vid den praktiska tillämpningen har
uppstått olägenheter som kan undanröjas lagstiftningsvägen bör utredaren
enligl direktiven (Dir 1980: 22) ange de olika möjligheter som fmns att ändra
lagstiftningen i angivet syfte.
4.4.2 VUlkorlig frigivning
Bestämmelser om villkoriig frigivning från fängelsestraff
finns i 26 kap. 6-24§8 BrB.
Frågor om villkorlig frigivning avgörs beträffande dem som
dömts till fängelse i mer än ett år av kriminalvårdsnämnden och i övriga fall
av den lokala övervakningsnämnden.
Prop.
1980/81:76 227
Villkorlig frigivning får ske sedan två tredjedelar av
strafftiden har avtjänats eller, om särskilda skäl föreligger, sedan halva
tiden har avtjänats i anstalt. Villkoriig frigivning kan dock inle komma i
fråga förrän den dömde har avtjänat minst tre månader (före den 1 januari 1980
minsl fyra månader) i anstalt. Vid prövning av fråga om villkoriig frigivning
skall särskilt beaktas verkningarna av fortsatt frihelsföriusl för den dömde
och förutsättningarna för hans anpassning i samhällel med hänsyn lill de förhållanden
i vilka han skulle komma att försättas efler frigivningen. För den som
villkorligt friges skall fastställas en prövotid. Den skall vara minsl ell och
högst tre år eller, om återstående strafftid överstiger tre år, högsl fem år.
Under prövotiden står den frigivne enligl huvudregeln under övervakning. I
samband med beslul om villkorlig frigivning kan meddelas vissa föreskrifter som
den frigivne har all iaktta under prövotiden. Vid misskötsamhet kan varning
tilldelas honom eller den villkorliga friheten förklaras förverkad. Döms den
frigivne lill fängelse för nya brott och förklarar domstolen samtidigt den villkorligt
medgivna friheten eller del av den förverkad läggs strafftiderna samman, och
tiderna då villkorlig frigivning åter får ske beräknas pä grundval av den
sammanlagda strafftiden.
Kriminalvårdsnämndens praxis innebär numera all intagna
med långa straff i regel erhåller villkorlig frigivning innan två tredjedelar
av strafftiden har avtjänats i anstalt (halvtidsfrigivning). Med långa straff
avses i delta sammanhang i princip strafftider på två år och sex månader eller
mera. För del unga klientelet till vilkel i regel räknas dem som ännu inle
fyllt 23 år vid liden för brottets begående - anses dock redan en strafftid på
ett år och sex månader eller mera som lång i denna mening. Samma princip
lillämpas ocksä i allmänhet för fängelsedömda i femlioårsåldern eller äldre. 1
fråga om dömda med strafftider slrax under dem som normalt föranleder
halvtidsfrigivning tillämpar nämnden en praxis som syftar lill all hindra
orättvisor i förhållande till de halvlidsfrigivna.
Belräffande vissa kategorier intagna lillämpas inte nu
redovisad praxis. Del gäller sådana intagna som har dömls till fängelse lägst
två år för "grov narkofikabrottslighet eller i övrigt för grova brott som
utgör led i yrkesmässigt bedriven kriminell verksamhei, ofta med
inlernalionell anknytning". Ordalagen är hämtade från prop. 1972:67 med
förslag lill åigärder mol narkotikamissbruket. Enligl riksdagens beslul på
grund av denna proposilion iakttar kriminalvårdsnämnden största återhållsamhet
vid hälftenfrigivning av personer som tillhör nu beskrivna klientel. Till
delta har i praxis förts, förutom sådana som har blivit dömda för grov
narkotikabrotlslighel, bl.a. personer med anknytning lill internationella
ligor som ägnar sig åt växelbedrägerier, pälsslölder eller bankrån.
1 en departementspromemoria (Ds Ju 1979:5) PM om
internering föreslås att den särbehandling som har beskrivits nyss upphör i
samband med alt interneringspåföljden avskaffas. Motiveringen härför är framför
alll alt det bedöms som otillfredsställande från principiell synpunkl all
beslulen i
Prop.
1980/81:76 228
de
ärenden som det här är fråga om regelmässigt grundas på faktorer som varit
kända redan av domstolen och som således kunnal beaklas vid straffmätningen.
Under
remissbehandlingen har promemorieförslaget i denna del fått dl blandat
mottagande. De förslag som har presenterats i departementspromemorian övervägs
f. n. inom justiliedeparlemenlet.
4.5
Telefonavlyssning
Rättegångsbalken
(RB) innehåller regler om användning av tvångsmedel under förundersökning.
Beslämmelserna kännetecknas allmänt av en strävan att begränsa användningen av
tvångsmedel till fall då misstanke om mera allvarlig brotlslighel föreligger.
1
27 kap. finns bestämmelser om bl.a. beslag och telefonavlyssning. EnUgt 27 kap.
2§ andra punkten RB krävs för beslag av vissa skriftliga meddelanden all del är
fråga om brott för vilket ej är stadgal lindrigare straffan fängelse i två år.
1 27 kap. 98 RB finns bestämmelser som ger en domstol möjlighet alt förordna om
kvarhållande av postförsåndelse m. m.
Enligl
27 kap. 16 8 RB fär en domstol lämna tillstånd lill telefonavlyssning när
någon kan skäligen misstänkas för brott för vilket inte är stadgal lindrigare
straff än fängelse i två år. Som förulsätlning gäller dessutom att åtgärden
skall vara av synnerlig vikt för utredningen. Beslutet får avse samtal till och
från telefonapparat som innehas av den misstänkte eller eljest kan antas komma
all begagnas av honom.
Tillstånd
till telefonavlyssning skall gälla viss lid, högsl en vecka, frän den dag dä
tillståndet delgavs telefonanstaltens föreståndare.
Enligt
lagen (1969:36) om telefonavlyssning vid förundersökning angående grovt
narkotikabrott m.m. skall 27 kap. 16§ RB tillämpas vid förundersökning angående
grovt narkotikabrott eller grov varusmuggling, om smugglingen gällt narkofika
som avses i narkotikaförordningen (1962:704), trots alt del för brottet är
stadgat lindrigare straffan fängelse i två år. Giltighetstiden för tillstånd
till avlyssning får bestämmas till högsl en månad. Lagen är tidsbegränsad och
har senast erhållit fortsatt giltighet till utgången av år 1980 (prop.
1979/80:49, JuU 16, rskr 92).
År
1978 har en kommitté tillkallats med uppdrag att se över tvångsmedelsregleringen
vid fömndersökning i brottmål m. m. Kommittén, som har antagit namnet tvångsmedelskommittén
(Ju 1978:06), skall enligl sina direktiv (Dir 1978:57) bl. a. söka utarbeta en
permanent reglering som ersätter 1969 års lag liksom den särskilda lag
(1952:98) om tvångsmedel i vissa brottmål som gäller i fråga om brott mot
rikets säkerhet.
Under
år 1978 beviljades med stöd av 1969 års lag avlyssning i 102 fall. Denna siffra
är lägre än molsvarande siffra för år 1977 men är betydligt högre än under åren
dessförinnan. Ökningen av antalel avlyssningar under åren 1977 och 1978 i
förhållande lill föregående år beror framför alll pä den intensifiering av
narkotikabekämpningen som inträtt sedan de särskilda narkotikarotlarna hos
polisen började inrättas vid årsskiftet 1976/77.
Prop.
1980/81:76 229
4.6
Häktning
1
24 kap. RB ges regler om när häktning och anhållande får ske. Av särskilt
iniresse i sammanhanget är bestämmelserna i I §. Där föreskrivs sålunda bl.a.
att den som är på sannolika skäl misstänkt för brott, för vilket är stadgat
fängelse i dt år eller däröver, får häktas, om del n ed hänsyn lill brottets
beskaffenhet, den misstänktes förhållande eller annan omständighet skäligen kan
befaras, att han avviker eller annorledes undandrager sig lagföring eller
straff eller genom undanröjande av bevis eller på annat sätt försvårar sakens
utredning, eller ock anledning förekommer, alt han fortsätter sin brottsliga
verksamhet. Är för brottet inte föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två
år, skall häktning ske, om det inte är uppenbart, att anledning därtill saknas.
4.7
Åtalsunderlåtelse
Regler
om ålalsunderlålelse finns bl.a. i 20 kap. 7 8 rättegångsbalken (RB). Av
särskilt intresse är här stadgandet i första styckei punkt 1 som föreskriver
att åklagare får besluta att inle tala å brott om dd kan antas att i händelse
av lagföring annan påföljd än böter inle skulle komma all ådömas och den
misstänktes lagföring inte finns påkallad ur allmän synpunkt.
Riksåklagaren har åren
1968, 1969, 1971 och 1972 utfärdat cirkulär angående tillämpningen av
beslämmelserna om åtalsunderiåtelser såvitt gäller narkotikabrott (C 43, C 56,
C 67 och C 74). En redogörelse för innehållet i cirkulären har lämnats i
justitieulskotlets betänkande JuU 1978/79:4.
Ijanuari 1980 har
riksåklagaren utfärdat ell nytt cirkulär som gäller vissa frågor rörande
handläggningen av narkotikamål (RÅC 1:94). Beträffande åtalsunderlåtelse vid
narkotikabrotlslighel konstaterar riksåklagaren i cirkuläret alt erfarenheten
har påvisat vissa olägenheter med den praxis vid åtalsunderiåtelser som har
utvecklats i enlighel med de riktlinjer som har angetts i tidigare cirkulär.
Sålunda har del enligt riksåklagaren visat sig alt svårigheter kan föreligga
när det gäller att komma till rätta med detaljförsäljningen av narkotika,
eftersom langarna ofta vid försäljningen inle för med sig större mängd narkotika
än vad som kan uppfattas som en missbrukares behov för egel bruk. Vidare har
användandet av främsi cannabispreparat spritt sig till nya grupper.
Riksåklagaren anför alt del sålunda förekommer missbmk i viss utsträckning
även bland socialt etablerade vuxna personer som anlingen tidigare har använt
narkotika eller nu debuterar som missbmkare och för vilka ett bötesstraff kan
vara lämpligl från både individualpreventiv och allmänpreventiv synpunkt. Den
utveckling som enligl del sagda har kunnal iakttas synes riksåklagaren i viss
mån kunna motverkas genom en mera restriktiv praxis för ålalsunderlålelse.
Mol
bakgrund av det anförda har riksåklagaren ansett del erforderligt att
Prop. 1980/81:76 230
på grund av förarbetena till narkotikastrafflagen och 20
kap. 7 8 första slyckel i RB ompröva rekommendationerna angående tillämpningen
av åtalsunderlåtelse med slöd av nämnda lagrum. Han har därvid stannat för alt
förorda en begränsning av sådan åtalsunderlåtelse lill fall som avser endast
innehav för egel bruk av vad som uppgår lill eller svarar mot högsl en rökbil
(0,75-1 gram) cannabisharts eller en dos (0,1-0,2 gram) centralstimulantia
utom kokain, dvs. en så liten mängd narkotika all den normall inte uppdelas
ytteriigare och vidareförsäljs. Med hänsyn lill bl. a. svårigheterna alt i dd
enstaka fallet bedöma denna kvantitets storlek förordar riksåklagaren åtal i
tveksamma fall. Ger således omständigheterna skäl till antagande att innehavd
trols den ringa mängden inle är för egel bruk bör sålunda enligt riksåklagaren
åtalsunderiåldse inte meddelas.
Riksåklagaren framhåller vidare att i konsekvens med del
anförda åtal inte heller bör underlåtas mot den missbrukare som påträffas med
ell innehav av narkotika som motsvararen viss lids egen förbrukning. Av slor
vikt är enligl riksåklagaren också all åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. 7 8
första slyckel 1 RB i huvudsak begränsas lill förseelser av förslagångskaraktär.
Enligl riksåklagaren är del därför angelägel all man, då fråga om
åtalsunderiåldse kommer upp, i tillgängliga register kontrollerar huruvida dom,
strafföreläggande eller åtalsunderiåldse tidigare har meddelats.
Vad gäller olovligt innehav av snabbi och kraftigt
beroendeframkallande narkotika såsom främst heroin och kokain men även opium,
morfmbas och morfin bör enligt riksåklagaren ålalsunderlålelse enligl 20 kap.
7§ första styckei RB inte förekomma annat än i fall då del rör sig om innehav
av mängder som är närmast försumbara. Likartad bedömning bör gälla i fräga om
innehav av till sina verkningar på annat säll särskilt farliga hallucinogener
såsom LSD och därmed jämföriiga ämnen. Riksåklagaren framhåller härtill att vid
överiålelse eller innehav i överiåtdsesyfte av nu berörda ämnen
ålalsunderlålelse över huvud laget inle bör komma i fråga.
Riksåklagaren anför vidare i cirkuläret all det vid
tillämpningen av det sagda bör beaklas att del från rehabiliteringssynpunkl är
önskvärt all undvika att de personer som har beträtts med innehav av mindre
mängd narkotika för egel bruk onödigtvis blir stämplade som tillhörande
kategorin narkotikabrotlslingar. En möjlighel härtill är enligl riksåklagaren
att använda strafföreläggande för narkolikaförsedse.
5 Tidigare överväganden angående straffskalan för
narkotikabrott m. m.
Genom införande av narkotikastrafflagen år 1968 höjdes
maximistraffet för brott mol narkolikabestämmdserna från fängelse i dl år lill
fängelse i fyra år. Minimistraffet för grovt narkotikabrott blev fängelse sex
månader.
I propositionen (prop. 1968:7) berörde departementschefen
frågan om
Prop.
1980/81:76 231
vård eller slraff för narkotikamissbrukare och anslöt sig
därvid lill eu uttalande av den år 1966 tillsalla narkomanvårdskommittén (SOU
1967:41) alt konlrollorganisationens verksamhet måsle ulformas så all den ej
motverkar ulan understöder samhällets ansträngningar alt erbjuda vård ät
vårdbehövande missbrukare. Departementschefen anförde vidare:
Såvitt ankommer på domstolarna och andra rättsvärdande
myndigheter torde det efter brottsbalkens införande erbjudas stora möjligheter
att i det enskilda fallet anpassa påföljden efter del föreliggande vårdbehovet.
Domstolarna har ju genom brottsbalken fått ökande möjligheter alt i stället
för all döma lill straff överlämna den dömde lill olika former av värd. Jag
vill här erinra om att till ledning för domstolarnas val mellan olika påföljder
vissa allmänna riktlinjer lämnas i 1 kap. 7 8 BrB. Liksom när del gäller varje
annan brottslighet får domstolarna därför även vid beslämmande av påföljd för
narkotikabrottsligheten beakta hela del komplex av fakta som föreligger lill
bedömande. Hit hör brottets samhällsfarlighd, omständigheterna vid och kring
brollel, gärningsmannens avsikl med brottet, gärningsmannens personliga
förhållanden m.m. I vissa fall kan dessulom lämplig vård anordnas även ulan lagföring
inför domstol. Så kan ske med tillämpning av reglerna om åklagares rält all
besluta all icke tala å brott. Sådana regler finns bl. a. i 20 kap. 78 RB och
beträffande unga lagöverträdare i 1 § lagen med särskilda bestämmelser om unga
lagöverträdare. Som framgär av kommitténs redovisning tillämpas f. n.
möjligheten all besluta all inte åtala för brott i slor utsträckning på dem som
gjort sig skyldiga lill olaga innehav av narkotika. Del är inte min avsikt att
de straffskärpningar jag kommer att föreslå skall föranleda någon ändring i
denna praxis. Belräffande narkotikamissbrukare lorde i betydligt slörre
utsträckning än vad som generellt sell gäller vid andra former av brotlslighel
vara befogal all utnyttja de särskilda hjälp- och vårdåtgärder som slår lill
buds. Syflel med samhällels åtgärder skall i första hand vara alt hjälpa och
bota, inle all straffa. Särskilt viktigt är della med avseende på dd unga
klientelet.
Del är alltså inle avsett att straffskärpningar skall få
minska möjlighelerna för den illegala hanteringens offer all erhålla
erforderlig vård.
När del
gäller valet av påföljd bör hänsyn las till den omständigheten alt en person
innehaft medlen för egel bruk. Frågan kompliceras av del icke ovanliga
förhållandet att samma person kan inneha narkofika såväl för egel bruk som för
all överlåta den till andra, främsi för att därigenom bli i stånd att själv
fortsätta sitl missbruk. 1 sådana fall får det ankomma på de rättsvärdande
myndigheterna att med beaktande av samtliga omständigheter bestämma den i
varje särskill fall lämpligaste påföljden.
Innehav av
narkotika bör även tas med bland de broll som kan bedömas som grova. Ansvar för
grovt brott bör anses föreligga huvudsakligen i sådana fall då innehavet utgör
led i en verksamhet som har lill syfle all överlåta eller smuggla narkotika.
År 1969 beslöts att straffsatserna för grovt
narkotikabrott och för grov varusmuggling avseende narkotika skulle höjas till
fängelse i lägsl ell och högsl sex år (prop. 1969:13, 2LU 1969:7). I
propositionen (s. 9) underströk departementschefen att straffskärpningen var
avsedd alt bereda domstolarna ytterligare ulrymnie för alt döma ut avsevärda
slraff främsi för dem som i stor skala för egen vinning utnyttjar andras
okunnighet, nyfikenhet
Prop. 1980/81:76 232
eller
beroende av narkotiska medel. Samtidigt borde enligt departementschefen gälla
vad som uttalats i prop. 1968:7 om att kontrollorganens verksamhet måste
utformas så att den inte molverkar utan understöder samhällets ansträngningar
att erbjuda vård åt vårdbehövande missbmkare. Åtalspraxis beträffande personer
som gjort sig skyldiga till narkolikabrolt borde också i fortsättningen följa
de riktlinjer som drogs upp i prop. 1968:7. I andra lagutskottets utlåtande
underströks att strävan efter likartad lagstiftning i de nordiska länderna
varit av betydelse för utskottets bedömning av lämpUgt straffmaximum.
Ulvecklingen
av straffsatserna i Norden och i Västeuropa i övrigt utgjorde enligt
uttalanden i prop. 1972:67 mofiv även för den höjning av straffmaximum för
grovt narkotikabrott och vamsmuggling avseende narkotika till tio år som
beslöts år 1972.
1
propositionen (s. 28) uttalade föredragande statsrådet vidare alt han inte såg
något behov av en allmän höjning av straffsatserna för narkotikabrott av olika
grader och inle heller fann det önskvärt med en generell skärpning av
domstolarnas praxis. Den aktuella lagändringen var avsedd att få effekt endast
belräffande den farligaste brottsligheten inom den kategori av förbrytelser som
lagtekniskt hörde hemma under mbriken grovt narkotikabrott.
Liknande
synpunkter anfördes i lagstiftningsärendet av justilieutskotlel (JuU 1972: 14)
som bl.a. med anledning av en motion med yrkande om avslag på propositionen
uttalade:
Argumenteringen-- i
motionen---- ger utskottet anledning all
---- understryka
att den föreslagna straffskärpningen endast är avsedd
att
träffa den speciella grova brottslighet, präglad av förslagenhet och
hänsynslöshet, som förövas av personer vilka i slor skala för egen vinnings
skull utnyttjar andras okunnighet, nyfikenhet eller beroende av narkotiska
medel. Smålangarna som mer tillfälligtvis, ofta för att finansiera ett egel
missbmk, tar befattning med narkotika berörs över huvud lagd inle av
propositionens förslag, även om deras brottslighet skulle rubriceras som grov.
Den nya strafflatituden får i själva verket betydelse i ett mycket begränsai
antal fall. Till belysning härav vill utskottet nämna att antalet personer som
under tiden den I april 1969-den 30 juni 1971 dömdes till fängelse i minst två
år för grovt narkotikabrott eller grov narkotikasmuggling - enbart eller i
förening med andra brott - uppgick till 153.
Med
anledning av en motion med yrkande om högre minimistraff för grovl
narkotikabrott uttalade utskottet att det för att undvika all lagstiftningen
fick effekl för annan än den avsedda kategorin förbrytelser var angeläget att
nedre gränsen i straffskalan förblev oförändrad.
Utskottet
framhöll vidare att straffhöjningen självfallet inte fick uppfattas som att de
kriminalpolitiska åtgärderna borde prioriteras i kampen mot narkotikan. Enligt
utskottels mening var verksamma insatser på vårdsidan oundgängligen nödvändiga
om narkotikaproblemet skulle kunna lösas; kriminalpolitiska åtgärder kunde
endast i begränsad utsträckning bidra härtill.
Prop. 1980/81:76 233
1
en motion till 1976/77 års riksmöte begärdes en utredning angående
narkotikastrafflagens tillämpning. Enligt motionärerna var domstolarnas
bedömning av narkotikabrottsligheten onyanserad och hård, och de ansåg att
tillämpningen inte hade kommit alt präglas av de principer som lagstiftarna
hade ställt upp. Motionärerna påpekade bl. a. att det före år I969i då
straffminimum höjdes till fängelse ett år, i betydande utsträckning hade
förekommit att de som dömdes för grovt narkotikabrott fick skyddslillsyn men
att höjningen hade inneburit att domstolarnas möjlighet att döma till denna
påföljd hade begränsats till fall då synnerliga skäl föreligger (jfr avsnitt
4.3).
JuU
avstyrkte i sitt av riksdagen antagna belänkande (JuU 1977/78:4) bifall till motionen.
Det genom en omfattande remissbehandling förebragta materialet gav enligt
utskottels mening inle belägg för att rättstillämpningen utvecklats i strid
mol lagstiftningens syfte. Ulskoltel fann inle heller anledning att överväga en
ändring av straffminimum för grovl narkotikabrott.
Under
innevarande riksmöte har i flera motioner påyrkats skärpta straffrättsliga
åtgärder mot narkolikabrolt (mol. 1978/79: 1169, 1181, 2106 saml 1979/80:118,
1860 och 1861). Justilieulskottel har i siU betänkande med anledning av
motionerna (JuU 1979/80:25) uttalat tveksamhet inför tan-
r
kärna på att genomföra en
generell slraffskärpning för alla kategorier narkotikabrott och på att hell ta
bort böter ur straffskalan för normalbrolt. Enligt utskottet saknas också från kriminalpolitisk
synpunkl skäl till en höjning av maximistraffet för grovt brott. Vad gäller
minimistraffet för grovl brott har majoriteten inom utskottet avstått från att
göra nägot uttalande i avvaktan pä de överväganden som f. n. pågår inom
regeringskansliet. En minoritet inom utskottet har förklarat sig utgå från att
också straffsatserna för övriga här akluella brott måste övervägas. Enligl
minoriteten bör även bötesstraffets effekt och lämplighet för den kategori lagöverträdare
som det här är fråga om prövas vid de överväganden om en höjning av
straffminimum för grovt narkolikabrolt och grov varusmuggling som pågår i
regeringskansliet. Riksdagen har godtagit belänkandel i enlighet med
majoritetens ståndpunkt (prot. 1979/80:110).
6
Praxis i fråga om påföljdsval och slraffmätning
Praxis
i fråga om påföljdsval vid narkotikabrottslighet under åren 1976-1978 belyses
av tabellerna 2a, 2b och 2c som grundas på rättssta- ti-stisk årsbok utgiven av
statistiska centralbyrån (SCB).
Uppgifterna
avser samtliga fällande domar (inkl. strafförelägganden) under åren 1976-1978,
innefattande olaga befattning med narkotika, alltså såväl domar avseende enbarl
narkotikabrott som domar avseende narkotikabrott jämte annan brottslighet.
Prop.
1980/81:76 234
Tabell 2 a. Påföljder för brott mot narkotikastrafflagen
Brottspåföljd
1976
1977
1978
Fängelse
413
524
467
Ungdomsfängelse
5
-
-
Internering
3
2
-
Sluten
psykiatrisk vård
18
lI
4
Skyddstillsyn
219
208
229
Villkorlig
dom
62
74
89
Värd
enligl barnavårdslagen
6
9
16
Vård
enligl nykterhelsvårdslagen
-
-
1
Böter
241
261
372
Summa
domar
967
1089
1 178
Tabell 2
b. Påföljder för narkotikabroU (1 §)
Brottspåföljd
1976
1977
1978
Fängelse
169
203
200
Ungdomsfängelse
-
-
-
Internering
1
-
-
Sluten
psykiatrisk värd
3
1
1
Skyddstillsyn
192
190
214
Villkorlig
dom
61
70
87
Vård
enligt barnavårdslagen
5
7
II
Värd
enligt nykterhelsvårdslagen
-
-
1
Böter
139
146
189
Summa
domar
570
617
703
Tabell 2
c. Påföljder för grovt narkotikabroU (3§)
Brottspåföljd
1976
1977
1978
Fängelse
243
321
267
Ungdomsfängelse
S
-
-
Internering
2
-)
-
Sluten
psykiatnsk vård
15
10
3
Skyddstillsyn
27
18
15
Villkorlig
dom
1
4
2
Värd
enligt bamavårdslagen
1
'>
5
Värd
enligl nykterhelsvårdslagen
-
-
-
Böter
1
2
-
Summa
domar
295
359
292
Även
uppgifterna i tabell 3 är hämtade från rätlsslalistisk årsbok för åren
1976-1979. Tabellen upptar nyintagna i anstalt för avtjänande av fängelsestraff
för grovt narkotikabrott.
Tabell 3. Nyintagna i kriminalvårdsanstalt för avtjänande
av fängelsestraff för grovt narkotikabrott
1976 1977 1978
Nyintagna 203 280 217
Tabell
4 innehåller antalet dömda till fängelse där huvudbrotld är narkotikabrott
under åren 1976-1978 ställt i relation lill strafftidens längd. Siffrorna är
tagna från SCB:s officiella statistik.
Prop. 1980/81:76 235
Tabell 4. Antalet dömda till fängelse där huvudbrottet är
narkotikabrott
F ä ngelse-
Å r
1 § (narkotika-
3 § (grovt dito)
Totalt
tidens
brott)
l ä ngd
1976
18
0
18
h ö gst
1977
18
0
18
1 m ä n
1978
26
0
26
mer ä n
1976
14
1
15
1 m å n
1977
41
0
41
h ö gst 2
1978
38
0
38
mer ä n 2
1976
25
0
25
h ö gst 3
1977
26
0
26
1978
18
0
18
mer ä n 3
1976
22
0
22
h ö gst 4
1977
26
0
26
1978
31
1
32
mer ä n 4
1976
48
5
53
h ö gst 6
1977
51
3
54
1978
40
3
43
mer ä n 6
1976
40
52
92
h ö gst 12
1977
41
68
109
1978
47
59
106
mer ä n 12
1976
3
102
105
h ö gst 24
1977
1
155'
156
1978
2
115
117
mer ä n 24
1976
0
54
54
h ö gst 48
1977
0
59
59
1978
0
67
67
mer ä n 48
1976
0
30
30
1977
0
36
36
1978
0
22
22
Summa
1976
170
244
414
1977
204
321
525
1978
202
267
469
' 1977 års siffror har studerats i detalj. Det framkom
därvid att av de 155 personer som dömts till fängelse i mer än 12 månader men
högst 24 månader för grovt narkotikabrott hade ca 25 % fått två års fängelse
och övriga kortare tid.
Av intresse i sammanhanget är att få en uppfallning om hur
gränsen mellan narkotikabrott och grovl narkotikabrott dras i praxis. I en vid
årsskiftet 1977/78 inom åklagarmyndigheten i Slockholm upprättad promemoria
har i detla hänseende konstaterats bl.a. all innehav av ca ett kg cannabisharts
eller inemot två hg centralstimulantia i allmänhet bedöms som grovl brott.
Belräffande heroin fanns enligl promemorian vid den aktuella tiden ingen säker
praxis. I en analys av SCB:s statistik över 1975 och 1976 års narkotikadomar
som brottsförebyggande rådet (BRÅ) redovisade i remissyttrande lill riksdagens
juslilieutskotl (JuU 1977/78:4 s. 11) konstaterades likaledes alt del för att
innehav av cannabis skall bedömas som grovt brott krävs ca ett kg. Såvitt
gäller centralstimulantia krävs enligt denna analys ca 100-500 gram och
belräffande opiater ca 10-50 gram.
Här kan också hänvisas lill den av domslolsverkel år 1979
uigivna
Prop. 1980/81:76 236
publikationen
"Redovisning av påföljdsseminarium för domare november 1978", där ett
föredrag i ämnet av chefsrådmannen vid Stockholms tingsrätt Harald Nordin
refereras. Nordin uppger (s. 70) alt befattning med ca ett kg cannabisharts,
1,5-2 hg cenlralslimulantia och ca 20 gram heroin bmkar medföra alt brottet
bedöms som grovl och att straffet bestäms till fängelse ell år.
Numera
har SCB bearbetat även statistiken över 1977 och 1978 års domar. När det gäller
frågan vid vilka mängder narkotika ett broll bedöms som grovt framgår av
redovisningen all praxis är i slort sett oförändrad i förhållande till de två
åren närmast dessförinnan. Särskilt påtaglig är fortfarande gränsen vid ett kg
när fråga är om brott som avser cannabisharts. Endast i några enstaka fall har
sålunda befallning med cannabisharts i en kvantitet över ett kg bedömts som
normalbrolt, medan antalet normalbrolt där innehavet utgjort 500 gram-ett kg
är förhållandevis slorl. Även de övriga gränser som BRÅ pekade på i sitt
ovannämnda remissyttrande är i huvudsak desamma.
7
Bestämmelser om straff för narkotikabrott i andra nordiska länder
7.1 Danmark
Den
som i strid mot bestämmelserna om "euforiserande medel" överlåter
sådant medel lill ett större antal personer eller mot betydande vederlag eller
under andra försvårande omständigheter kan straffas med fängelse i upp till sex
år (191 8 första stycket borgerlig slraffdov). Är del fråga om en betydande
mängd särskill farligt eller skadligt medel, eller har överlåtelsen av sådant
medel i övrigt haft en särskill farlig karaktär kan påföljden stiga till
fängelse i tio år. På samma sätt straffas enligt andra stycket i 191 § den som
i strid mol lagstiftningen om euforiserande medel inför, utför, köper,
levererar, mottar, framställer, tillverkar eller innehar sådana medel med
uppsåt att överföra dem på sätt som sägs i första stycket.
Införsel,
utförsel, överlåtelse, tillverkning, innehav m.m. av narkotika är också
straffbelagt i lagen nr 391 den 21 juli 1969 om euforiserande medel. Påföljden
är böter, haefle eller fängelse i högsl två år.
7.2 Finland
Enligt
2§ narkotikalagen den 21 januari 1972 döms den för narkotikabrott till
fängelse i högst två år eller böter som olovligen tillverkar eller låter
tillverka, transporterar, utbjuder lill salu, köper, säljer, förmedlar eller på
annat säll distribuerar narkofika eller gör försök därtill eller också innehar
narkotika eller använder sådant eller överlåter läkarrecept eller annan
handling som berättigar till erhållande av narkotika.
Prop. 1980/81:76 237
Är
det vid gärning som avses i 2§ fråga om i större omfattning eller yrkesmässigt
bedriven verksamhei eller om särskill farlig eller skadlig narkotika eller om
en ansenlig mängd narkotika, och bör handlingen i ovan nämnda eller andra fall,
med beaktande av alla de omständigheter såsom en helhet, vilka lett till och
framgår av brottet, anses såsom grov, kan gärningsmannen enligt 3 8 samma lag
dömas för grovl narkotikabrott till fängelse i minst ell och högst tio år.
Den
som för förövande av i 3 8 avsett brott anskaffar därför erforderiiga
hjälpmedel eller i sagda syfte överlåter, förmedlar eller mottar pengar eller
varor kan dömas för förberedelse till grovl narkotikabrott lill fängelse i
högst två år eller böter (4 §).
För
narkoiikasmuggUng kan den dömas som olovligen till landet inför eller därifrån
utför narkotika eller gör försök därtill. Påföljden är fängelse i högst två år
eller böter (5 8 första styckei).
Är det vid gärning som
avses i 5 8 första stycket fråga om i slörre omfattning eller yrkesmässigt
bedriven verksamhei eller om särskill fariig eller skadlig narkotika eller om
en ansenlig mängd narkotika, och bör handlingen i ovan nämnda eller andra fall,
med beaktande av alla de omständigheter såsom en helhet, vilka lett lill och
framgår av brottet, anses såsom grov, kan gärningsmannen dömas för grov narkotikasmuggling
till fängelse minst dt och högst lio år (5 § andra slyckel).
Den
som på annat än i 25 88 åsyftat sätt bryter mol narkolikalagen eller med stöd
av den utfärdade stadganden får, såvida för gärningen inle annorstädes
strängare straffar föreskrivet, dömas för narkotikaförseelse till böter.
7.3
Norge
Enligt
§ 162 första styckei i den norska strafflagen straffas den som lill ett större
anlal personer eller mot betydande vederlag eller under andra särskilt
försvårande omständigheier olovligen överlåter eller medverkar lill alt
överiåta medel som enligt lag eller författning är all anse som narkotika med
fängelse upp lill lio år. Böter kan användas tillsammans med fängelsestraffet.
På
samma sätt straffas olovlig tillverkning, införsel, utförsel, transitering,
förvärv, utlämning, leverans eller förvaring av sådana medel i avsikt att
företa sådan överiålelse som sägs i 8 162 första stycket, eller medverkan
därtill (§ 162 andra stycket).
Vissa
straffsanktionerade förbud mol att tillverka, inneha eller bruka narkotika
finns i lagen den 20 juni 1964 nr 5 om läkemedel m. m. Påföljden är böter eller
fängelse i högst två år eller båda delar om inle gärningen faller under § 162 i
den norska strafflagen.
Den
norske justitieministern svarade den 25 oktober 1979 på en fråga i stortinget
om huruvida regeringen överväger att lägga fram förslag om höjda straffskalor
för försäljning av narkotika. Justitieministern svarade:
Prop.
1980/81:76 238
"Fra
1968 av ble strafferammen for de alvorligste narkotikaforbrytelser salt till
fengsel inntil 6 år, eventuell med tillegg av b0ter. I 1972 ble strafferammen
utvidet til 10 års fengsel. I praksis vil del kunne bli tale om fengsel i 15 år
fordi man ofte står överfor personer som har begått flere förbrytelser.
Bakgrunnen for lovendringen i 1972 var bl.a. al man ville sette seg i stånd til
å m0te den mer profesjonelle omsdning av narkotika som man måtte vaere
forberedt på ville komme også til Norge.
Etter
den tid er del med visse meUomrom kommet 0nsker om ylterligere heving av maksimumsstraffen.
1 Stortinget skjedde delte senest i juni i år ved behandlingen at
stortingsproposisjonen om plan for 0kt innsats mot narkotikaproblemer. Den
davaerende justisminister opplyste al sp0rsmålet om heving av strafferammene
ble holdt under observasjon i departementet, og at man ville vurdere om
sp0rsmålel burde utredes naermere.
På
bakgrunn av de ultaldser som i den senere lid er kommet fra personer som slår
sentraU i strafferdtspleien og som er bakgrunnen for representantens sp0rsmål,
finner jeg det naturlig at sp0rsmålet nå blir tall opp til vurdering.
Justisdepartementet vil ta kontakt med ber0rte insianser blanl dem
riksadvokaten og Sentralrådel for narkotikaproblemer - med sikte på å klarlegge
behovet for å utvide strafferammene på delte området."
Del
norska jusfitiedepartementet har i skrivelse den 14 november 1979 till olika
myndigheter och organisationer m. m. begärt synpunkter på frågan om man bör
lägga fram förslag om all höja straffskalan i § 162 slraffelo-ven. Sedan
remissvaren numera inkommit, övervägs frågan i det norska justis- og
politidepartementd.
8
Åtgärder mot narkotikamissbruket
Samhällels
åigärder mot narkotikamissbruket bygger på uppfallningen alt alll bruk av
narkotika som inte är medicinskt motiverat skall bekämpas. I enlighet med den
inriktning för arbelel som har lagls fast av riksdagen (prop. 1977/78: 105, SoU
36, rskr 363) förs kampen mol missbruket numera inom alla samhällsområden.
Vårdresurserna har byggts ul väsentligt såväl beträffande behandlingshemmen som
i fråga om den öppna narkomanvärden. Stödet till ideella organisationers
verksamhet mot missbruk har förstärkts. På skolans område har utvecklats olika
projekt för förebyggande verksamhet och information. Intresset av att motverka
missbruk i olika former beaklas numera särskilt vid planeringen av insatser mot
ungdomsarbetslöshet och av åtgärder för alt underlätta övergången mellan skola
och arbetsliv.
Antalet
slaisbidragsberälligade platser vid behandlingshem för narkotikamissbrukare
uppgick den I juni 1979 lill 248. För innevarande budgetår har beräknats medel
för 60 nya platser. Ett betydande anlal personer med narkotikaproblem vårdas på
ungdomsvårdsskolorna och inom sjukvården.
Inom
den öppna narkomanvården har det sketl en utbyggnad bl.a. i
Prop. 1980/81:76 239
Stockholms län samt i Uppsala, Västerås, Gotlands och
Göteborgs kommuner. Vård i enskilt hem är ett viktigt komplemenl lill
institutionsvården för missbrukare. För budgetåret 1980/81 beräknas 2,6 milj.
kr. för bidrag lill kommuner för vård i enskilt hem och i behandlingsenhder med
upp till fyra platser.
Brottsförebyggande rådets narkolikagmpp har fått till
uppgifi all följa de försöksverksamheter som riksdagen beslutade om i samband
med propositionen om åtgärder mol narkotikamissbruk. Som ett led i della
uppföljningsarbete har narkotikagruppen publicerat en lägesrapport över
försöksverksamheterna. Syflel med denna rapporl är att berörda myndigheter,
organisationer och personalgrupper skall få informalion om pågående aktiviteter.
Av narkotikagruppens lägesredovisning framgår all ell
tiotal kommuner bedriver projekt med förebyggande försöksverksamhel inom
skolan. Projekten syftar till all förbättra skolans meioder att hjälpa
ungdomar i riskzonen.
Vid regionala konferenser som genomförls i samtliga län
har ca 500 studiecirkelledare utbildats. Dessa skall leda lokala studiecirklar
för olika berörda personalkategorier om vården av missbrukare. En speciell handbok
för skolpersonal i narkotikafrågor har utarbetats och kommer all ges ut under
vären 1980.
Den utredning (S 1979; 02) som tillsalts för alt utveckla
familjevården för missbrukare driver tillsammans med regionala myndigheter och
organisationer försöksverksamhet i fyra län.
En särskild arbetsgrupp inom arbetsmarknadsstyrelsen
arbetar med projekl som syftar lill att förbällra missbrukarnas
arbetsmarknadssituation. I första hand inriktas insatserna på alt utveckla
samarbetet mellan behandlingshem-arbetsförmedling och fackliga organisationer.
Socialdepartementets delegation för social forskning har
inrättat en speciell initiativgrupp för narkomanvårdsforskning, där
förutsättningarna för och inriktningen av forsknings- och utvärderingsprojekt
inom narkomanvården förbereds.
Ett 60-tal personer har hittills genomgått utbildningen
för hela personallag vid nyinrättade behandlingshem och vårdcentraler. Under
våren 1980 kommer yllerligare ett 50-lal personer all genomgå denna utbildning.
Utbildningen kommer därefter att ske inom dd reguljära utbildningssystemet.
Även inom rättsväsendet har myckel stora insatser gjorts
på området. Polisens personella resurser för spaning mol och utredning av
narkotikabrott har kraftigt förstärkts.
Fr.o.m. den 1 juli 1978 har permanenta narkotikarotlar
inrättats i alla län ulom Göteborgs och Bohus, Jämtlands och Gollands län. Vid
årsskiftet 1978/79 uppgick den för narkolikabekämpning särskilt avdelade
personalen till 323 befattningshavare. Molsvarande siffra vid årsskiftet
1977/78 var
Prop.
1980/81:76 240
304
och vid årsskiftet 1976/77 240. Riksdagen har beslulal att polisväsendet skall
tillföras ytterligare 16 tjänster för kriminalpolismän som kan utreda
narkofikabroftslighei (prop. 1979/80: 100 bil. 5, JuU 24, rskr 182). Även
åklagarväsendets resurser på narkotikaområdet har ökats. Inom ramen för den
översyn av lagstiftningen mol den organiserade och den ekonomiska
brottsligheten som brottsförebyggande rådet bedriver på regeringens uppdrag
övervägs f. n. frågan om del är möjligl att genom lagändring effektivisera
tillämpningen av narkotikastrafflagen i vissa hänseenden.
På
tullväsendets område har kampen mot olovlig införsel av narkotika getts hög
prioritet. En fortlöpande ökning av personalinsatserna för detla ändamål har
åstadkommils dds genom omprioriteringen och dels genom förstärkning av bl.a.
resurserna för distriktsbevakningen.
Inom
kriminalvården har belydande ansträngningar lagts ned på att söka komma till
rätta med narkotikaproblemen. Sålunda anvisade regeringen den 21 juli 1977
medel till en frivillig och drogfri behandlingskedja vid tre kriminalvårdsenheter,
det s. k. Österåkersprojekld. Verksamheien leds av kriminalvårdens
narkomanvårdsleam vid allmänna häktet i Slockholm. Teamet skall etablera
kontakt på häktet med de missbrukare som på eget initiativ försöker komma till
rätta med sina problem. Möjlighel skall finnas för intagna även på andra häkten
och anstalter att delta i verksamheien. Efler kontraklsöverenskommdse vid
vilken den intagne själv väljer om han vill delta i behandlingen saml lämna
urinprov för konlrollanalys av narkotika, överförs han till
kriminalvårdsanstalten Österåker. Ett rikt utbud av aktiviteter och
terapeutiska åtgärder erbjuds honom där. Anstalten har 48 platser disponibla
för projektet. Som en komplettering lill behandlingen i den slutna miljön på
Österåker kan intagna numera tillfälligt föras över till avdelningen Mon som är
knuten till anstalten och som har 15 platser. De intagna kan där tillsammans
med personal och anhöriga ägna sig åt olika aktiviteter av terapeutisk natur.
Som ell sisla led i behandlingskedjan och som ett led i utslussningen till
frihet ingår placering på avdelningen vid anstalten Bogesund med 15 platser.
Försök
med narkolikafria avdelningar pågår också vid kriminalvårdsanstalterna
Hinseberg, Hall och Malmö, sammanlagl 45 platser. Verksamheten vid den år 1979
beslutade narkolikafria avdelningen vid kriminalvårdsanstalten Härianda har
ännu inte påbörjats.
F.n.
finns inom kriminalvården sammanlagt sju visitafionspatmller. Vaije
visitationspatmll består av tre vårdare. Patrullerna är i första hand avsedda
för de anstalter där de är stationerade, men kan användas på andra anstalter.
Patmllema utgör en viktig resurs i ansträngningarna att förhindra insmuggling
och förekomst av narkotika på anstalterna.
Under
de senaste åren har i genomsnitl 40-50 intagna med narkotika och/eller
alkoholproblem under verkställigheten varil placerade på behandlingshem eller
för familjevård enligl 34 8 lagen om kriminalvård i anstalt.
Prop.
1980/81:76 241
Den
1 september år 1979 har en försöksverksamhet med kontraklsvård för
narkotikamissbrukare som har begått brott inletts vid Ulleråkers sjukhus i
Uppsala. Avsikten är att vård skall kunna beredas en del av de
narkotikamissbrukare i Uppsala- och Stockholmsområdet som har övertygats om
brott och som själva föredrar vård framför den frihetsberövande' påföljd som
annars skulle ha ådömts. I lagtekniskt hänseende har den lösningen valts att
domstol har givits möjlighel alt förklara brottmålet vilande tUl dess
resultatet av vården kan bedömas. En förutsättning för sådant beslut är att
vården kan antas få betydelse för valet av brottspåföljd. Behandlingen inleds
med en vistelse pä narkomanvårdskliniken vid Ulleråkers sjukhus under sex-åtta
veckor. Efler sjukhusvistelsen förs patienten över till öppen vård. Han får då
arbeta och bo i sill hem men är skyldig att två gånger varje vecka infinna sig
vid sjukhus inom Uppsala eller Stockholms län för rådgivning och kontroll av
all han är drogfri. Kontrollen av drogfrihelen sker genom kemiska test av
urinprov. Om patienten missköter sig eller återfaller i brottslighet skall
brottmålet genast tas upp på nytt av domstolen. När ett år har gått skall målel
alllid avgöras slutligt. Det har fömtsätts att om patienten då klarat av sina
narkotikaproblem frihetsberövande påföljd skall kunna undvikas.
Vård
av barn och ungdom utan samtycke regleras i dag i banavårdsla-gen (1960:97).
Lever barn eller ungdomar under missförhållanden kan barnavårdsnämnd enligt
lagen vidla hjälpåtgärder eller beslula om övervakning eller omhändertagande
för samhällsvård. Ingripande kan ske mol den som är under 20 år och som t. ex.
på grund av missbruk av narkotiska medel behöver särskilda tillrätlaförande
åtgärder från samhällels sida. Vård av en vuxen narkotikamissbrukare utan hans
eget samtycke kan f. n. ske bara under de begränsade förulsätlningar som anges
i lagstiftningen om sluten psykiatrisk värd.
F.
n. förestår en genomgripande reform av socialvårdslagstiflningen. Enligl
socialutskottets betänkande (SOU 1979/80:44) med anledning av prop. 1979/80: 1
om socialtjänsten skall den 1 januari 1982 nuvarande lagstiftning på områdel
ersättas av en ny, enhetlig socialtjänstlag. Denna lag kommer att bygga på fri
villighet och medbestämmanderätt.
En
lag med särskilda beslämmelser om vård av unga skall emellertid garantera att
bl.a. unga narkotikamissbrukare som behöver vård kan ges sådan även när den
unge eller föräldrarna inle samtycker till del.
Den
omstridda frägan om vård utan samtycke av vuxna missbrukare har i enlighet med
riksdagens begäran hänskjutits lill fortsatt utredning i en särskild
parlamentarisk beredning. Avsikten är alt utredningsarbetet skall bedrivas i
sådan takt alt en ny lagstiftning kan träda i krafl samtidigt med
socialtjänsfiagen.
En
annan form av behandling som aktualiserats i detla sammanhang är s. k.
kontraktsvård, dvs. missbrukaren förbinder sig skriftligen att stanna på en
behandlingsinslitulion under viss tid. Förutsättningarna och for- 16 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr
76
Prop. 1980/81:76 242
merna
för kontraklsvård har utretts av en särskild utredning,
kontraktsvårdsulredningen (S 1979:02). Utredningens förslag har nyligen
redovisats i belänkandel (Ds S 1980:3) Kontraklsvård inom socialljänsten.
Betänkandet remissbehandlas f. n.
9
Överväganden och förslag
9.1
Inledning
Samhällets
åigärder mol narkotikamissbruket bygger på uppfallningen att allt bruk av
narkotika som inte är medicinskt motiverat skall bekämpas. 1 enlighet med den
inriktning för arbelel som har lagls fasl av riksdagen (prop. 1977/78: 105, SoU
36, rskr 363) förs kampen mot missbruket numera inom alla samhällsområden.
Vårdresurserna har byggts ul väsenlligl såväl belräffande behandlingshemmen som
i fråga om den öppna narkomanvården. Slödet till ideella organisationers
verksamhet mot missbruk har förstärkts. På skolans område har utvecklats olika
projekl för förebyggande verksamhei och informalion. Intresset av all molverka
missbruk i olika former beaklas numera särskill vid planeringen av insatser mol
ungdomsarbetslöshet och av åigärder för alt underiätta övergången mellan skola
och arbetsliv.
Även
inom rällsväsendet har myckel stora insalser gjorts på områdel. Polisens
personella resurser för spaning mol och utredning av narkotikabrott har
kraftigt förstärkts. En ny organisation beslående av särskilda narkotikarotlar
med regional behörighet har byggts upp över hela landel. Antalet sådana rotlar
är nu 24. Även åklagarväsendets resurser på narkolikaområdet har ökats. Inom
kriminalvården har betydande ansträngningar lagts ned på att söka komma lill
rätta med narkotikaproblemen. Sju visitalionspalmller har inrättats.
Permissionsbestämmelsen har skärpts och skall enligl beslul av regeringen den
20 mars 1980 ses över ytterligare. Regeringen kommer inom kort alt lägga fram
ell förslag om vidgade möjligheter att förelägga intagna att lämna urinprov
för alt eventuell narkotikapåverkan skall kunna konstateras. Det s.k.
Österåkersprojekld, som innefattar en frivillig drogfri behandlingskedja vid
tre anstalter, har pågått i två är och gett goda resultat. Försök med s. k.
narkolikafria avdelningar pågår vid andra anstalter. Antalet placeringar pä
behandlingshem av intagna med narkotikaproblem har ökat. Här bör också nämnas
den försöksverksamhet med s. k. kontraklsvård av narkotikamissbrukare som har
begåll brott som sedan den I september 1979 pågår vid Ulleråkers sjukhus i
Uppsala och tvä sjukhus i Stockholmsområdet.
På
tullväsendets område har kampen mol olovlig införsel av narkotika gells hög
prioritet. En fortlöpande ökning av personalinsatserna för delta ändamål har
åstadkommils dels genom omprioriteringar och dels genom förstärkning av bl. a.
resurserna för dislriktsbevakningen.
Prop.
1980/81:76 243
1
de internationella ansträngningar på omrädel som bedrivs bl.a. inom FN och
Europarådet har Sverige tagit en aktiv del. I fråga om brottsbekämpningen
förekommer dl omfallande samarbete med andra länder främst inom ramen för
polis- och tullväsendets internationella organisationer.
Även om sålunda belydande
insatser har gjorts på skilda områden, måste det konstateras all
narkotikamissbruket alltjämt är dl av våra slora sociala problem. Missbrukels
utbredning leder lill många mänskliga tragedier och ligger till grund för en
vitt förgrenad brotlslighel. Skadeverkningarna för missbmkarna själva, deras
anhöriga och samhällel är utomordentligt omfattande.
Dd finns skäl som talar
för alt läget har förvärrats under senare tid. Utredningen om
narkotikamissbrukels omfallning (UNO) har sålunda gjort beräkningar som visar
att det med slor sannolikhet har skell en omfattande ökning av det lunga narkotikamissbruket
utanför Slorslock-holmsomrädet sedan slutet av 1960-lalel. Beräkningarna visar
samtidigt all de tre storstadsområdena svarar för ca 60%' av del uppskattade
totala tunga narkotikamissbruket i landel. Ulredningen noterar särskill de höga
värdena för Malmö-Lundområdet. Vidare bör anmärkas att heroinmiss-bmket har
utvecklats lill att bli del allvarligaste narkotikaproblemet och all riskerna
för att det skall förvärras ytterligare är slora. Tillgången på cannabis är
stor inom hela landet. Missbruket bland skolungdom har ökal under senare tid.
Även om missbruk av kokain i dag har endasl mycket begränsad omfattning, torde
man inte kunna bortse från all också denna typ av narkotika i framtiden kan
vinna insteg på marknaden.
Handeln
med narkotika är en del av den organiserade internationella brottsligheten.
Nästan all narkotika som omsätts på den illegala marknaden i Sverige har
smugglats in lill landet. Kontrollen över såväl källorna som trafiken utövas i
stor utsträckning av syndikat som dirigeras från utlandet. Vad som har sagts nu
gäller dock givelvis inte all brotlslighel på området. Med hänsyn lill att del
i åtskilliga utländska storstäder går att utan särskilda svårigheter inhandla
belydande mängder narkotika är del förhållandevis lätt för vem som helst som
förfogar över visst kapilal att i Sverige etablera sig som narkotikahandlare
(jfr Enrolh och Lenke, Narkotika och ekonomisk kriminalitet, stencil,
Slockholm 1980).
Med
hänsyn till att samhällets strävanden på området som nämnts syfiar till att
bekämpa narkotikamissbruket med alla medel har pä senare tid frågan väckts om
inte också ändringar i det straffrättsliga regelsystemet borde företas med
syfte att på en gång markera samhällels avståndstagande till missbruk av
narkotika och bidra lill en höjd allmänprevenlion. I förgrunden har därvid
stått intresset att åstadkomma skärpta åtgärder dels mot de lindrigaste
formerna av narkolikabrolt, som lidigare - främsi i Stockholmsregionen - inte
har ansetts bli uppmärksammade i erforderlig ulslräckning, dels mot de grövsta
brotten där gärningsmännen, utan att
Prop. 1980/81:76 244
själva
vara hemfallna åt narkotikamissbruk, hänsynslöst har utnyttjat andras beroende
eller i vinningssyfte har framkallat andras beroende av narkotika. Del torde
visserligen slå klarl all kriminalpoliliska åtgärder endasl i begränsad
utsträckning kan bidra lill att lösa narkotikaproblemen. Detta ulgör emellertid
inte något skäl till all avstå från all även på della fäll vidta de åtgärder
som framstår som ändamålsenliga och rimliga.
Ytteriigare
ett skäl till all nu la upp frågan om ändringar i straffskaloma för
narkotikabrottslighet är det inledningsvis omnämnda ändringsförslaget
beträffande villkorlig frigivning i promemorian (Ds Ju 1979:5) om internering.
Eu genomförande av detta förslag skulle nämligen, om andra åtgärder inte vidtas
samtidigt, leda till lägre faktiska strafftider för grov narkotikabrottslighet
än de nuvarande.
9.2
Åtgärder mot de lindrigare brotten
Narkotikastrafflagen
innehåller tre brottstyper: narkolikaförsedse (2 8), narkotikabrott (1 8) och
grovt narkotikabrott (3 8). I straffskalan för narkotikaförseelse ingår enbarl
böter. Straffskalan för narkotikabrott omfattar böter eller fängelse i högst
två år.
Enligl
20 kap. 7 8 första stycket rättegångsbalken (RB) får en åklagare beslula att
inle väcka åtal för dl brott om det kan antas att annan påföljd än böter inte
skulle komma att ådömas och den misstänktes lagföring inle är påkallad från
allmän synpunkl. Med slöd av 12 8 polisinstmktionen kan en polisman meddela
s.k. rapporteftergifl för ell brott, om det inle är föreskrivet strängare
påföljd än böter för brottet och brottet med hänsyn lill omständigheterna i del
särskilda fallet är att belrakta som obetydligt. Frågan om tillämpningen av
bestämmelserna om åtals- och rapporteftergifl på brott mot
narkotikaslrafflagsliflningen har under senare lid varil föremål för en delvis
ganska livlig diskussion.
1
ett nyligen utfärdat cirkulär (RÅC: 94) har riksåklagaren rekommenderat en
mera restriktiv lillämpning av beslämmelserna om åtalsunderiåldse med stöd av
20 kap. 7 8 första stycket i RB. Tidigare fillämpning av dessa beslämmelser
innebar all åtal vid narkotikainnehav för egel bruk kunde underlåtas, om
innehavd gällde anlingen en kvantitet centralstimulantia utom kokain svarande
mot högsl 100 tabletter eller en mängd cannabis som motsvarade någon veckas
förbrukning. Dessa gränser kunde undanlagsvis överskridas om så bedömdes
nödvändigt med hänsyn lill intresset av att inte försvåra möjligheterna att ge
en missbrukare erforderlig vård. Den praxis som utvecklade sig i enlighel
härmed ledde till vissa ölägenheter. Sålunda uppstod svårigheter alt komma till
rätta med detaljförsäljningen av narkotika, eftersom försäljarna ofta inte
förde med sig större mängd narkotika än som kunde uppfattas som en missbrukares
behov för egel bmk. Ett annat skäl till riksåklagarens rekommendationer om en
mer restriktiv tillämpning av beslämmelserna om åtalsunderlåtelse är all an-
Prop.
1980/81:76 245
vändandel av cannabispreparat nu har spritt sig lill
socialt etablerade grupper som kan antas vara mottagliga för bötesstraff.
I det nya cirkuläret förordas all tillämpningen av
bestämmelserna om åtalsunderlåtelse begränsas lill att avse fall då fråga är om
innehav av endast en rökbit cannabisharts (0,75-1 gram) eller en dos
cenlralslimulantia (0,1-0,2 gram), dvs. en så liten mängd alt den normall inle
delas upp och säljs vidare. Om det trots all mängden är ringa finns misstanke
om all narkotikan skall säljas bör åtal ändå ske. Vidare framhålls alt
åtalsunderlåtelse i huvudsak bör begränsas lill förseelser av
förslagångskaraktär. Vid innehav av narkotika av annan typ än som nyss har
nämnts - heroin, kokain, opium, morfinbas, morfin, LSD elc. - bör
åtalsunderiåldse kunna meddelas endasl vid närmasl försumbara mängder. Om en
åtalsunderlåtelse bedöms kunna bidra till all understödja ansträngningarna att
ge narkotikamissbrukare erforderiig vård, kan emellertid enligt cirkuläret bedömningen
bli generösare.
Riksåklagarens cirkulär kan antas få slor genomslagskraft
och även återverka på tillämpningen av beslämmelserna om rapporteftergifl. Man
kan ulgå från att den praktiska effekten blir alt en belydande del av de brott
för vilka tidigare åtalsunderlåtelse har meddelats i fortsättningen kommer att
beivras med bötesstraff.
Del kan naturligtvis diskuteras i vad mån bötesstraff över
huvud tagel är en lämplig påföljd för den typ av brottslighet som det här
gäller. Med den princip som ligger till grUnd för kriminaliseringen - att varje
oberättigat innehav av ett narkotiskt preparat är straffbart - är del dock inle
möjligt all avstå från böter i straffskalan för de allra lindrigaste fallen.
Många av de dömda saknar visserligen förmåga all betala böterna. Som har
påpekats i riksåklagarens cirkulär har emellertid bruket av främsi cannabis
numera spritt sig även till mera socialt etablerade grupper. Även vid
lillfällighelsbrott av ungdomar lorde ett bötesstraff kunna fylla en funktion
som varningssignal. De nya rekommendationerna från riksåklagaren ger underlag
för en praxis enligl vilken huvudprincipen blir alt en straffrätlslig sanktion
följer även på de lindrigaste narkotikabrotten, någol som mol bakgrund av den
allvarliga utvecklingen på narkotikaområdet framstår som väsentligt från
samhällets synpunkt. Det är angeläget all tillämpningen i praktiken följs med
uppmärksamhet. 1 avvaktan på all erfarenheter har vunnits av de nya
riktlinjernas återverkan på praxis förordas f. n. ingen ändring i narkotikastrafflagen
med syfle att begränsa tillämpningsområdet för böter.
9.3 Åtgärder mot de allvarligaste brotten: höjning av
straffmaximum?
Straffet för grovt narkotikabrott är f.n. enligl 3 8
narkotikastrafflagen fängelse i lägst ett och högst lio år. När fängelse ådöms
som gemensamt slraff för flera brott, kan under vissa förulsätlningar straffet
besiämmas lill fängelse i tolv år (26 kap. 2 8 BrB).
Prop.
1980/81:76 246
Straffskalan för grovl narkotikabrott fick sin nuvarande
utformning genom 1972 års ändringar i narkotikastrafflagen, då maximistraffet
höjdes från sex till tio år. Enligl de ullalanden som gjordes i anslulning
härtill var avsikten inte att åstadkomma en generell skärpning av domstolarnas
praxis. Den aktuella lagändringen var avsedd alt få effekt endast beträffande
den fariigasle brottsligheten inom den kategori av lagöverträdelser som
lagtekniskt sett hörde hemma under rubriken grovt narkotikabrott (prop. 1972:67
s. 28).
De erfarenheter som har vunnits av tillämpningen visar
också alt straffskalans övre del förhållandevis sällan utnyttjas. Trols alt
maximistraffet är så högl som fängelse tio år, erhöll under åren 1976-1978
endasl 12, II
resp. 8% av dem som
dömdes lill fängelse för grovl narkotikabrott en påföljd på fyra års fängelse
eller mer. Fängelse i två år eller på kortare tid ådömdes under de angivna åren
i 65, 70 resp. 66% av de fall där fängelse valdes som påföljd för grovl
narkotikabrott. Del finns alltså fortfarande dl inte oväsentligt utrymme för
slraffskärpningar med sikte på samhällels reaktioner mot de allvariigaste
fallen.
Om man vill åstadkomma en slraffskärpning, skulle en
länkbar åtgärd kunna vara att i överensstämmelse med vad som f. n. övervägs i
Norge ytterligare höja maximistraffet för grovl narkotikabrott. För svensk del
motsvarar emellertid della maximistraff redan nu det högsta fängelsestraff på
viss lid som enligt 26 kap. 1 § BrB över huvud tagel kan förekomma när fråga
inte är om flera brott. Denna beslämmelse skulle naturligtvis i och för sig
kunna ändras. Det synes emellertid knappasl tänkbart att i så fall bestämma
maximistraffet för grovl narkotikabrott exempelvis lill tolv eller femlon år
ulan alt samtidigt ta upp frågan om maximistraffen för de andra brott som nu
har fängelse tio år i skalan, l.ex. dråp (3 kap. 2 8 BrB), våldtäkt (6 kap. 18)
och grovl rån (8 kap. 68 BrB). Underlag saknas emellertid f. n. för de
överväganden som därvid skulle bli aktuella och som f.ö. skulle föregripa den
allmänna översyn av straffskaloma som f.n. utförs av fängdsestraffkommittén (Ju
1979:04). Härtill kommer all en höjning av maximistraffet kan beräknas få
endasl mycket begränsade praktiska eftekter.
Det bör
emellertid anmärkas all det i departementspromemorian (Ds Ju 1979:5) PM om
internering har lagts fram ett förslag som i vissa särskilda fall ger möjlighet
att överskrida den straffskala som gäller för ett brott. Enligt förslaget skall
nämligen en domstol under vissa förutsättningar kunna gå över den eljest
gällande fängelsestraffskalan med tvä år, om någon som har dömts till fängelse
i lägst två år på nyU begår dl brott och detla är straffbelagt med fängelse i
mer än sex år. Även det högsla straff' som kan ådömas med slöd av 26 kap. 2 8
får enligl förslagel överskridas på angivet sätt. Det innebär att fängelse i
fjorton år skall kunna ådömas i vissa fall. Genomförs deUa förslag, tillgodoses
det behov som någon gång kan
Prop.
1980/81:76 247
föreligga
av en vidare straffskala än den nuvarande för återfall i synnerligen grov
narkofikabrottslighet.
Med
beaktande av vad som har anförts nu föreslås f. n. ingen höjning av
maximistraffet för grovt narkotikabrott.
9.4
Höjning av straffminimum för grovt narkotikabrott?
När
frågan om skärpning av straffet för allvarligare narkotikabrott övervägs finns
det skäl att särskill uppmärksamma dd nyss redovisade förhållandet att del
stora flertalet av dem som döms för grovt narkolikabrolt i praktiken erhåller
strafftider som ryms inom skalan för normalbrotlel trots att straffskalan för
grovt narkotikabrott är ovanligt vid. Della ger anledning att ställa frågan om
den nuvarande ulformningen av lagstiftningen har letl till att brotten i större
utsträckning än som kan anses rimligt rubriceras som grova. Om detta är fallet,
skulle nämligen utvecklingen på sikl kunna leda till att benämningen grovt
narkotikabrott mister sill värde som uttryck för brottets svårhetsgrad.
Mot denna bakgmnd Ugger
det otvivelaktigt nära till hands att överväga en höjning av det minimistraff
på fängelse ell år som f. n. år föreskrivet för grovt narkotikabrott och
samtidigt se över de regler som nu gäller för bedömningen av i vilka fall ett
narkotikabrott skall anses som grovt.
Genom
en höjning av minimistraffet lill fängelse två år skulle brottets straffvärde i
förhållande till annan allvarlig kriminalitet klarare markeras. Det kan
exempelvis erinras om alt minimistraffet för våldtäkt är två år (6 kap. 1 §
BrB), för grovt rån fyra år (8 kap. 6 8 BrB) och för grov mened två år (15 kap.
1 8 BrB). Särskilt nära till hands ligger en jämförelse med de allmänfarliga
brotten i 13 kap. BrB, som genomgående har mycket höga straffminima i grova
fall. T. ex. är minimistraffet för spridande av gift eller smitta, när brottet
är grovt, fängelse i fyra år (13 kap. 7 8).
En höjning av
minimistraffet skulle vidare sannolikt leda till en generell skärpning av
påföljderna för de allvariigaste narkotikabrotten. Man bör inte underskatta den
preventiva effekt som därmed skulle uppnås när det gäller den kategori av
lagöverträdare som kalkylerar med dt länkbart straff närmast som en
företagsmässig riskfaktor.,I blickpunkten kommer här framför alll den grupp
brottslingar som, utan att själva vara beroende av narkotika, hänsynslöst
utnyttjar andras okunnighet eller beroende i en hantering som är mer eller
mindre yrkesmässig och dikterad av vinstintresse.
Vid
övervägande av frågan om det gällande minimistraffet för grovt narkotikabrott
är lämpligt avvägt måste också beaklas konsekvenserna av nuvarande praxis i
fråga om villkoriig frigivning. Som förut har redovisats (avsnitt 4.4.2)
innebär denna praxis att en särbehandling sker av den kategori lagöverträdare
som har dömls till fängelse i två år eller mer för "grov
narkotikabrottslighet eller i övrigt för grova brott som ulgör led i
Prop.
1980/81:76 248
yrkesmässigt bedriven kriminell verksamhet, ofta med
internationell anknytning". De dömda som anses hänförliga till denna
kategori beviljas villkorlig frigivning senare än andra med samma strafftider.
Denna särbehandling sker utan något uttryckligt stöd i lag men grundar sig på
uttalanden av statsmakterna.
I den fömt
nämnda departementspromemorian om internering har föreslagits att denna
särbehandling skaU upphöra, eftersom den gmndar sig på faktorer som har varit
kända redan av domstolen och som sålunda har beaktats vid straffmälningen.
Förslaget har fått ett blandat mottagande vid remissbehandlingen. Under den
beredning av den aktuella frågan som har ägt mm inom justitiedepartemenlet har
det också bedömts som mindre ändamålsenligt att genomföra en så långtgående
ändring av praxis som den som har förordats i departementspromemorian. Däremot
har frågan väckts om inte den särbehandling som nu tillämpas skulle kunna
ersättas av ett i lag reglerat system där senareläggning av villkorlig
frigivning efter individuell prövning sker i fall där en konkret risk
föreligger för återfall i brottslighet som riktar sig mot eller medför fara för
liv eller hälsa. Detta skulle i så fall inte gälla endast narkotikabrott utan
också grova våldsbrott. Det har konstaterats att en sådan förskjutning av
praxis skulle stå i överensstämmelse med vad som har rekommenderats av nordiska
straffrälts-kommillén i dess betänkande (Nu A 1978:6) Villkorlig frigivning. Då
emellertid en övergång till ett sådant system, om nuvarande straffmätningspraxis
i narkotikamål behålls, skulle innebära en faktisk strafflindring för vissa
kategorier narkotikabrottslingar, har systemet inle bedömts kunna förordas
annat än under fömtsättning alt man samtidigt kan åstadkomma en skärpning av
straffen för de grövsta narkotikabrotten. En höjning av straffminimum för grovt
narkotikabrott skulle sålunda öppna vägen för en övergång till ett mera
ändamålsenligt system i fråga om villkorlig frigivning.
Även med beaktande av den sålunda fömtsätta ändringen av
praxis i fråga om villkorlig frigivning skulle en höjning av minimistraffet för
grovt narkotikabrott från ett till två år leda till en ökning av de faktiska
strafftiderna, om den genomförs med bibehåUande av nuvarande praxis i fråga om
brottsmbriceringen. Denna konsekvens är som förut har konstaterats helt befogad
när del gäller den gmpp lagöverträdare som hänsynslöst utnyttjar andras
nyfikenhet, okunnighet eller beroende. En stor del av dem som nu döms för grova
narkotikabrott utgörs emellertid av narkotikaberoende missbmkare - ofta
ungdomar - som överlåter eller medverkar tiU överlåtelse av narkotika med det
huvudsakliga syftet att finansiera sitt eget missbmk och sitl uppehälle i
övrigt.' En höjning av straffsatserna bör inte
' Det kan här erinras om att enligt den senaste av de
uppskattningar som årligen görs av antalet missbrukare inom kriminalvården andelen
missbrukare utgör 41 % på riksanstalterna och 27% på lokalanstaltema.
Prop. 1980/81:76 249
genomföras
på ett sådant sätt att detta klientel får genomsnittligt sett längre
strafftider än f. n. En sådan utveckling skulle kunna få direki negativa sociala
konsekvenser. I fråga om den grupp som det här gäller finns det tvärtom
anledning alt överväga om man inte borde öppna slörre möjlighet än f. n. att
hänföra brotten under straffskalan för normalbrott för att på så sätt ge
underlag för en ytterligare nyansering av påföljderna.
Enligt 3§
narkotikastrafflagen gäller f.n. att domstolen, när den skall bedöma om ett
narkotikabrott är att anse som grovt, särskilt skall beakta om det har utgjort
ett led i en verksamhet som har bedrivits i en större omfattning eller
yrkesmässigt, avsett en särskilt stor mängd narkotika eller annars har varit av
särskilt farlig art. I praktiken är det otvivelaktigt så att den mängd
narkotika som brottet har avsett - självfallet ställd i relation till det
aktueUa medlet ofta blir det avgörande vid bedömningen. Man bmkar i praxis
räkna med att gränsen mellan normalbrolt och grovt brott går vid fall då
befattningen har avsett ett kg cannabis, 100-500 gram centralstimulantia eller
ca 10-50 gram heroin. Självfallet varierar praxis, och domstolama fäster
avseende också vid en rad andra omständigheter såsom exempelvis den tilltalades
eget narkotikaberoende, antalel överlåtelser, spridningen bland ungdom och
vinningens storlek. Det torde emellertid inte vara någon överdrift alt påstå att
det i synnerhet beträffande cannabisharts i praktiken är förhåUandevis sällan
som någon annan faktor än mängden narkotika blir utslagsgivande vid bedömningen
av mbrice-ringsfrågan, även om givetvis andra faktorer som exempelvis de nyss
nämnda kan få stor betydelse för påföljdsval och slraffmätning (jfr bl.a. JuU
1977/78:4 särsk. s. 10 och 15 samt den av domstolsverket utgivna publikationen
Redovisning av påföljdsseminarium för domare november 1978 särsk. s. 70).
Om i enlighel med vad som
nyss har anförts minimistraffet för grovt narkotikabrott höjs från ett till två
år, lalar starka skäl för att man samtidigt söker åstadkomma en ändring av de
kriterier som bildar underlag för bedömningen om ett brott skall anses som
grovt eller inle. Annars riskerar man att höjningen drabbar alltför onyanserat.
Genom en sådan ändring
skulle man också tillgodose intresset av alt reservera rubriceringen som grovt
brott för den svåraste narkotikabrottsligheten. Vad som då närmast kan
ifrågasättas är om man inte bör gå ifrån nuvarande tillämpning i vad den
innebär att mängden narkotika i så stor utsträckning är del utslagsgivande
kriteriet. I ställd skulle graden av hänsynslöshet i gärningsmannens förfarande
tillmätas ökad vikl. varvid särskilt avseende skulle kunna fästas vid sådana
faktorer som t. ex. alt det aktuella preparatet är särskilt farligt (t.ex.
heroin av hög koncentration) och att fråga har varil om systematiskt bedriven
överlåtelse lill skolelever eller annan ungdom eller till intagna på anstalter.
Stor betydelse skulle naturUgtvis i så fall också tillmätas del förhållandel
alt brottet har begåtts av någon som inte själv är narkotikaberoende med det
främsta syftet att
Prop. 1980/81:76 250
öka
gärningsmannens förmögenhet. Eftersom sådana omständigheter som framgått
beaklas redan nu, särskilt vid straffmälningen, skulle detta inte innebära
något egentligt nytt inslag i bedömningen utan endast en förskjutning i de
olika kriteriernas inbördes betydelse för rubriceringsfrågan.
Mot
en sådan lösning kan framför allt två invändningar riktas. Den ena, som
framfördes bl. a. i ett remissyttrande från rikspolisstyrelsen när frågan om
narkotikastrafflagens tiUämpning behandlades vid 1977/78 års riksmöte (JuU
1977/78:4 s. 9-10), kan uttryckas på det sättet att den som i stor skala tar
befattning med narkotika begår ett brott som - oavsett hans egentliga motiv -
ofta leder till en omfattande missbmksspridning med åtföljande personligt
lidande för ett stort antal människor. Samhällsfarlig-heten hos brottet kan
sålunda sägas vara i huvudsak detsamma oavsett sådana omständigheier som
gärningsmannens syfte med brottet och hans egen missbrukssituation.
Den
andra huvudinvändningen mot att ge mängden narkotika mindre avgörande betydelse
som kriterium vid mbriceringsfrågans bedömning är att det skulle kunna ge
upphov till en ojämn praxis. Mängden är en objektiv omständighet som är
betydligt lättare att bevisa än kvalitativa kriterier såsom hänsynslöst
utnyttjande av andras okunnighet, nyfikenhet eller beroende i rent
vinningssyfte. Vid den fömt nämnda riksdagsbehandlingen av frågan om
narkotikastrafflagens tillämpning framhöll sålunda brottsförebyggande rådd i
sitt remissyttrande att mängden har fördelar från rättssäkerhetssynpunkt, på
grund av att den utgör dl kvantitativt kriterium till skillnad från mer
subjektiva, kvalitativa bedömningsgrunder.
Dessa synpunkter är
givetvis i hög grad beaktansvärda. Med hänsyn till narkotikabrottens
samhällsfarlighel måste en sträng praxis även i fortsättningen fillämpas både
i fråga om val av påföljd och när del gäller straffmälningen så snart brottet
har gällt en kvantitet narkotika som inle kan betecknas som obetydlig. Det
synes inte kunna ifrågasättas annat än att vissa schabloner i praktiken skall
kunna användas som utgångspunkt för bedömningen då frågan är om
åtalsunderlåtelse skall meddelas eller om en gärning skall bedömas som
narkolikaförsedse eller narkotikabrott. Situationen är emellertid delvis en
annan när det gäller om brottet skall hänföras till den grövsta kategorin
narkotikabrott för vilken tio års fängelse ingår i straffskalan. Det kan med
fog göras gäUande att detla ställningslagande i högre grad än i de mera
mtinbetonade fallen bör ske under hänsynslagande till samtliga omständigheier.
Givetvis bör i så fall mängden narkotika vara en av dessa omständigheter, men
den behöver inte i Uka stor utsträckning som nu ha dominerande belydelse.
Ett särskill skäl för en
lagändring med denna inriktning är att den skulle ge underiag för en viss
ytterligare nyansering av praxis vid bestämmande av påföljd för den fömt
berörda kategori av lagöverträdare som utgörs av yngre narkotikaberoende
missbrukare som begår narkotikabrott i det huvudsakUga syftet att finansiera
eget missbruk. Ofta rör det sig här om
Prop. 1980/81:76 251
förhållandevis
stora kvantiteter narkotika, men det är inte sällan beroende av tillfälligheter
vilken mängd brottet har avsett i det särskilda fallet. Det torde inte innebära
några nackdelar från allmänpreventiv synpunkl, om brott av denna typ i något
större utsträckning än nu bedöms som normalbrott. I den mån så sker innebär
delta alt det inte längre fordras särskilda skäl för att döma till
skyddstillsyn, eftersom 28 kap. 1 8 tredje stycket BrB då inte blir
tillämpligt. Det bör härvid uppmärksammas att det fr. o. m. den I januari 1980
finns möjlighet alt kombinera skyddstillsyn med fängelse i högst tre månader.
En sådan påföljdskombination bör i viss ulslräckning vara länkbar i de nu
avsedda fallen. Brottens samhällsfarlighet kräver naturUgtvis dock ofta att
fängelse väljs som enda påföljd. Del torde i regel inte finnas anledning att,
när fängelse ådöms, gå ifrån nuvarande praxis i fråga om strafftidens längd.
Av
vad som har anförts nu framgär att det finns beaktansvärda skäl som talar för
en lösning som innebär att minimistraffet för grovt narkotikabrott höjs från
ett till två år och att samtidigt en justering fördas i fråga om de
omständigheter som särskill skall beaktas vid bedömningen av om ett brott skall
betraktas som grovt.
En
höjning av minimistraffet för grovt narkotikabrott till två år får en
konsekvens som förtjänar att påpekas särskilt. 1 24 kap. I 8 Iredje styckei
rättegångsbalken föreskrivs att, då någon är på sannolika skäl misstänkt för
ett brott för vilket inte är stadgat lindrigare straff än fängelse i två år, häktning
skall ske, om det inte är uppenbart all anledning därtill saknas. Denna
bestämmelse blir under angivna fömtsättning lillämplig på grovl narkotikabrott,
vilket inle kan betecknas som någon nackdel med hänsyn till intresset av att
snabbt kunna åstadkomma lagföring i de fall som det här gäller.
Med
hänvisning till vad som har anförts nu förordas att 3 § narkotikastrafflagen
ändras på del sättet att dels slraffminimum för grovl narkotikabrott höjs från
ett till två år, dels de kriterier som i främsta rummet skall ligga till grund
för bedömningen av om ett brott skall anses grovt utformas så att de ger större
möjlighet än nu all ta hänsyn till samtliga föreliggande omständigheter även i
fall där befattningen med narkotika har avsett jämförelsevis stora
kvantiteter. Lämpligen bör därvid de nuvarande kvantitativa begreppen i 3§
"i slörre omfattning" och "avsett särskilt slor mängd
narkotika" utgå. I stället bör föreskrivas att det vid bedömningen av om
ett narkotikabrott är grovt särskiU skall beaktas om brottet har utgjort led i
en verksamhet som har bedrivits yrkesmässigt eller annars har varit av särskilt
farlig eller hänsynslös art.
Med den nu förordade
lösningen aktualiseras frågan om en ändring av straffskalan även för
normalbrottet enligt narkotikastrafflagen. Maximistraffet enligt denna skala
är nu två år. Vid gradinddade brott brukar i allmänhet skalan för ett
normalbrolt ge möjlighel alt ådöma strängare slraff än vad som svarar mot
slraffminimum för ett grovt broll. Det skulle därför
Prop. 1980/81:76 252
kunna
ifrågasättas om inte straffskalan för ell normalbrolt enligt narkotikastrafflagen
borde höjas fill tre år eller mer som en konsekvens av den här valda lösningen
i fråga om skalan för grovt brott. En sådan ändring skulle emellertid kunna
leda till en generell slraffskärpning för den kategori av lagöverträdare som
döms för normalbrott, en effekt som inte är åsyftad. Straffskalan för
normalbrott bör därför bibehållas.
9.5
Vissa föUdändringar
I
lagen (1960:418) om straff för vamsmuggling bör straffskalan ändras med
avseende på fall då smugglingen har gällt narkotika och brottet är grovt.
Straffskalan bör omfatta fängelse i lägst två och högsl tio år. Därmed
bibehålls överensstämmelsen med narkotikastrafflagens skala.
Den tidsbegränsade lagen
(1969: 36) om telefonavlyssning vid förundersökning angående grovt
narkotikabrott m. m. blir överflödig till följd av ändringarna i
narkotikastrafflagen och vamsmugglingslagen. I 27 kap. 16§ rättegångsbalken
finns nämligen en generell reglering av telefonavlyssning vid misstanke om
brott för vilka inte är stadgat lindrigare straff än fängelse i två år.
Eftersom telefonavlyssning har visat sig vara ett betydelsefullt hjälpmedel vid
utredningar rörande narkotikabrott är det också rent allmänt sett en fördel
att 1969 års lag avlöses av en permanent reglering. Av det anförda följer att
sistnämnda lag, som senasi har förlängts till utgången av år 1980 (se SFS
1979:1063), inte bör erhålla fortsatt giltighet. En följdändring bör
emellertid göras i rätlegångsbalken.
En närmare redovisning av
de förordade lagändringarna och deras innebörd lämnas i det följande.
10 Upprättade
lagförslag
I
enlighet med det anförda har inom social-, handels- och justitiedepartementen
upprättats förslag till
1.
lag om ändring i narkotikastrafflagen
(1968:64),
2.
lag om ändring i lagen
(1960:418) om straff för vamsmuggling,
3.
lag om ändring i
rättegångsbalken.
11 Specialmotivering
11.1
Förslaget till lag om ändring i narkotikastrafflagen (1968:64)
38
Första stycket har ändrats
på det sättet att minimistraffet för grovt narkotikabrott höjts från ett lill
två år.
Vid
bedömande av frågan om ett narkotikabrott skall anses som grovt
Prop, 1980/81:76 253
skall
enligt nuvarande lydelse av andra slyckel särskilt beaktas om brottet har
utgjort dt led i en verksamhet som har bedrivits i större omfattning eller
yrkesmässigt, avsett särskilt stor mängd narkotika eller annars har varit av
särskilt farlig art. Enligt förslaget skall rekvisiten "i slörre omfattning"
och "avsett särskilt stor mängd narkotika" utgå. 1 ställd har
särskilt angetts att del vid den aktuella prövningen skall beaktas om brottet
har varit av särskilt hänsynslös art.
Ändringen är avsedd att ge
underlag för en praxis enligt vilken den mängd narkotika som brottet har gällt
inte tilläggs lika slor betydelse för mbriceringsfrågans bedömning som i dag.
Avsikten äratt en prövning skall ske av samfiiga omständigheter i det enskilda
fallet. Den omständigheten att gärningsmannen själv är beroende av narkotika
och alt brottet kan antas ha syftat endasl till att finansiera hans eget
missbmk förutsätts tala för att gärningen ofta skall kunna bedömas som
normalbrolt. En inte ovanlig situation som kan föranleda att dt låt vara
allvarligt narkotikabrott inte behöver bedömas som grovt föreligger också då
brottet har förövats i samförstånd med en begränsad krets av gärningsmannens
personliga bekanta som redan är missbrukare och för vilka det aktuella
narkotikapartiel har varit avsett. Ett annat sådant fall kan vara när den
huvudsakliga förklaringen till brottet är känslomässigt beroende lill en annan
person. Som ytteriigare exempel kan hänvisas till fall där gärningsmannen, utan
att vinstintressen för hans del har varit för handen, av en tillfällighet har
kommit att befatta sig med narkotikan endasl som mellanhand vid en förmedling
mellan olika personer. För sådana fall däremot då brollel har förövats av den
som själv inte är narkotikaberoende i en yrkesmässig hantering, dikterad av
vinstintressen, är fömtsaU att stratTliderna regelmässigt skall sättas högre
än vad som hitlills har varit vanligt. Över huvud taget är avsikten att
särskild vikt skall läggas vid preparatets farlighet och den hänsynslöshet
gärningsmannen har ådagalagt genom sin befattning med narkotikan. Exempel härpå
är att preparatet verkar starkt vanebildande, såsom heroin, eller är
livsfarligt genom sin sammansältning, att gärningen har innefattat systematiskt
bedriven överiålelse till skolelever och annan ungdom eller intagna på
anstalter eller att gärningsmannen på annat sätt i särskilt hög grad har
utnyttjat andras okunnighet, nyfikenhet eller beroende av narkotiska medel.
Det förhållandet att fall
då brottet har utgjort ett led i en verksamhet som har bedrivits i större
omfattning eller avsett särskilt stor mängd narkotika inte längre nämns som
exempel på omständigheier som skall beaktas särskilt vid prövningen av om
brottet skall anses vara grovt får inte förslås så att mängden narkotika skulle
sakna betydelse. Vilken mängd narkotika som brottet har avsett måste givetvis
fortfarande beaktas när del skall bedömas om brottet kan anses ha ingått som
ett led i en yrkesmässig verksamhet eller om det annars skall anses ha varit av
särskill farlig eller hänsynslös art. Om emellertid mängden narkotika är den
enda särskilt
Prop.
1980/81:76 254
kvalificerade omständighet som är styrkt i målet, torde
brottet inte böra bedömas som grovt annat än när det är fråga om väsenlligl
större mängder än dem som enligt nuvarande praxis anses bestämma gränsen mellan
normalbrott och grovt brott.
11.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1960:418)
om straff för varu
smuggling
38
Ändringen
i första slyckel innebär i överensstämmelse med vad som har föreslagits vid 3 8
narkotikastrafflagen att minimistraffet för grov varusmuggling som har avsett
narkotika höjs från dt till två år.
I andra
slyckel anges f. n. all det vid bedömande om vamsmuggling ulgör grovl brott
skall särskilt beaklas om brottet har förövats yrkesmässigt eller avsett gods
av betydande myckenhet eller värde eller annars har varit av särskilt farlig
art. Som har anförts vid 3 8 narkotikastrafflagen avses med förslaget alt ge
underlag för en praxis enligt vilken den mängd som dl narkotikabrott har avsett
inle skall tilläggas samma avgörande betydelse för rubriceringsfrågans
bedömning som ofta är fallet i dag. I detta syfte har de kvantitativa kriterier
som f. n. finns angivna i 3 8 andra slyckel narkotikastrafflagen föreslagits
utmönstrade. Avsikten är givetvis att liksom hittills rubriceringsfrågan när en
smuggling har gällt narkotika skall bedömas enligt i huvudsak samma kriterier
som dem som ligger till grund för motsvarande bedömning enligl
narkotikastrafflagen.
Det har
inle bedömts som lämpligt att låta de i 3 8 andra stycket varusmugglingslagen
förekommande kvantitativa begreppen utgå, eftersom dessa har belydelse även för
andra fall än de då gärningen har gällt narkotika. Man torde emellertid ha
anledning att ulgå från all varusmugglingslagens tillämpning ändå kommer alt
anpassas lill den delvis nya praxis vid tiUämpningen av narkotikastrafflagen
som förut har förordals. För all markera detta önskemål har enligt förslaget
även i varusmugglingslagen uttryckligen angetts att det vid den aktuella
rubriceringsfrågans prövning särskilt skall beaktas om gärningen har varit av
särskilt hänsynslös art. Klart är att detta fömtsätter att hänsyn las inte bara
till omständigheterna vid själva smugglingen utan också till andra på
bedömningen inverkande omständigheter, såsom för vem eller vilka del
ifrågavarande narkotikapartiel har varil avsett.
1 övrigt hänvisas till vad som har anförts vid 3 8
narkotikastrafflagen.
11.3 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken
27 kap. 168
Enligt denna paragraf kan under närmare angivna
förulsätlningar tillstånd meddelas till telefonavlyssning när någon är på
sannolika skäl miss-
Prop.
1980/81:76 255
tänkt
för ett brott för vilkel inle är föreskrivet lindrigare straffan fängelse i två
år. Enligt lagen (1969:36) om telefonavlyssning vid förundersökning angående
grovt narkofikabrott m.m. får motsvarande tillstånd lämnas även vid
fömndersökning angående grovl narkotikabrott eller grov varusmuggling som har
gällt narkotika, trots att minimistraffet för dessa brott f. n. är endast ett
år. Genomförs de här föreslagna ändringarna i narkotikastrafflagen och varusmugglingslagen,
blir 1969 års lag överflödig. Lagen, som är fidsbegränsad och som senast har
föriängts till utgången av år 1980, bör därför inte erhålla fortsatt gillighel.
Enligt 1969 års lag gäller
emellertid dessutom att tillstånd lill telefonavlyssning får meddelas på högst
en månad, medan molsvarande tid enligl 27 kap. 16 § rättegångsbalken är en
vecka. Då anledning saknas att i detla avseende avvika från nuvarande ordning
föreslås 27 kap. 168 andra stycket rättegångsbalken kompletterat med en särskild
regel om all till--stånd kan meddelas på en månad i fall då någon är på
sannolika skäl misstänkt för grovt narkotikabrott eller grov varusmuggling
avseende narkofika.
De
ändringar i narkotikastrafflagen som förut har föreslagits när det gäller
kriterierna för att dl brott skall bedömas som grovl torde inte i praktiken
inverka på möjligheterna att tillgripa telefonavlyssning. Förslaget innebär
visserligen att en del av de fall som f. n. bedöms som grova huvudsakligen med
hänsyn till den mängd av narkotika som brottet har avsett kommer att betraktas
som normalbrott, såvida inte brottet har varit särskilt hänsynslöst eller annat
kvalificerande moment föreligger. På det stadium då en fråga om tUlslånd lill
telefonavlyssning skall avgöras torde emellertid redan en välgrundad misstanke
om alt fråga är om befattning med en betydande mängd narkotika vara tillräcklig
för att skälig misstanke skall anses föreUgga.
Prop. 1980/81:76 256
Bilaga
2:2
Sammanfattning av de synpunkter som lämnats på departementspromemorian
(Ds Ju 1980:4) Förslag till ändringar i narkotikastrafflagen (1968:64) m.m.
vid hearing 1980-06-27
1
Representerade myndigheter m. m.
Vid
hearingen yttrade sig företrädare för riksåklagaren (RÅ), hovrätten över Skåne
och Blekinge, rikspoUsstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen, brottsförebyggande
rådet (BRÅ), socialstyrelsen, skolöverstyrelsen, generaltullstyrelsen,
Stockholms tingsrätt, Göteborgs tingsrätt. Föreningen Sveriges
länspolischefer. Föreningen Sveriges åklagare, Sveriges advokatsamfund, Sveriges
domareförbund. Föreningen Sveriges socialchefer, riksförbundet för hjälp åt
läkemeddsmissbmkare (RFHL) och landstingsförbundet.
Dessutom
har generaltullstyrelsen och Föreningen Sveriges polischefer inkommit med vissa
skriftliga synpunkter på departementspromemorian.
2
Borttagande av böter ur straffskalan och höjning av slraffmaximum
De
uttalanden som görs i promemorian om att man inle bör begränsa
tillämpningsområdet för böter i narkotikastrafflagen och att någon höjning av
maximistraffet för grovt narkotikabrott inte bör föreslås godtas av så gott som
samtliga insianser som uttalat sig i dessa delar. Hovrätten över Skåne och
Blekinge år dock delad i denna fråga. En grupp inom hovrälten menar att om man
vill åstadkomma en straffhöjning för de verkligt grova narkotikabrotlslingarna
är del svårt att komma ifrån en höjning av straffmaximum. En sådan höjning
förordas dock inte eftersom frågor om brotts straffmaxima f. n. är föremål för
utredning av fängdsestraffkommittén (Ju 1979:04).
3
Förslaget att höja straffminimum för grovt narkotikabrott och grov
varusmuggling
Promemorian
har i denna del vid hearingen fått ett blandat mottagande.
Förslaget
om en höjning av slraffminimum för grovt narkotikabrott och grov varusmuggling
avseende narkotika från dt till två år tillstyrks eller lämnas utan erinran av
rikspolisstyrelsen, skolöverstyrelsen, generaltullslyrdsen. Föreningen
Sveriges länspolis-
Prop. 1980/81:76 257
chefer. Föreningen Sveriges polischefer, Föreningen
Sveriges statsåklagare, Sveriges domareförbund och Landstingsförbundet saml,
om än med viss tveksamhet, av Föreningen Sveriges socialchefer.
Hovrätten över Skåne och Blekinge motsätter sig inle
förslaget men är inte övertygad om att det är särskilt angelägel. Hovrätten
tror inle att en höjning av straffminimum skulle komma att höja straffen för de
grova narkotikabrottslingarna.
Slor tveksamhet till förslagel i denna del framförs av RA,
kriminalvårdsstyrelsen och BRÅ.
RÅ år inte främmande för en höjning av straffminimum men
tror inle alt den får den effekt som man räknai med i promemorian. RÅ anser att
ett brotts slraffvärde främsi markeras av dess slraffmaximum. I fråga om grovt
narkotikabrott överensstämmer detla brotts straffmaximum med brottsbalkens
allmänna slraffmaximum. Samhället har därigenom markerat brottets höga
straffvärde. RÅ är tveksam till om en höjning av straffminimum skulle leda lill
en generell ökning av slraffnivån. Effekten kommer enligl RÅ:s mening all bli
endasl marginell. F. ö. anser RÅ all del är bakvänt att ta önskemålet att
åstadkomma en ändrad praxis i fråga om villkorlig frigivning till intäkt för en
höjning av straffet. Den villkorliga frigivningen bör i slällel avskaffas helt.
Kriminalvårdsstyrelsen år mycket tveksam lill förslaget då
del beskär styrelsens redan nu mycket knappa resurser. Slyrelsen har ålag*ls
att skära ned sina ulgifter med 2-3 procent under de kommande åren. Slyrelsen
har den uppfattningen att även med de begränsningar som har gjorts i lagtexten
så kommer flera personer om förslaget genomförs all dömas lill höga straff.
Styrelsen har gjort vissa beräkningar av vad förslaget kommer att innebära för
kriminalvårdens del. Dessa beräkningar visar alt det lägsta resursbehov som kan
komma ifråga för kriminalvårdens del är 70 årsplatser. Detta skulle innebära
en kostnad om 13-15 milj. kr. årligen. Slyrelsen vill understryka alt
kriminalvårdens anstalter är myckel hårt belastade. Detta gäller särskill de
slutna anslallsplatserna, där del grova narkolikakUenlelet kommer alt placeras.
Över huvud tagel förslår slyrelsen inte det slraffvärderesonemang som förs i
promemorian. Hade man velat åstadkomma en avskräckande effekt borde delta ha
sagls klarare. Förslaget medför en måttlig inkapaciterande effekl. Styrelsen
har beräknat denna effekt till en cirka 8 månaders förlängning av strafftiden
för den som har gjort sig skyldig till grovt narkotikabrott.
Även BRA år tveksam till en höjning av slraffminimum från
ell till två år. BRÅ har ett intryck av alt straffskalan utnyttjas ovanligt väl
när det gäller grovl narkotikabrott om man jämför med de flesta andra brott.
När del gäller grovl narkotikabrott fungerar straffskalan ovanligt bra.
Förslaget kan leda till en straffhöjning för de personer som i dag döms lill
mellan ett och två år. Det är här inte fråga om särskilt fariiga
narkotikabrottslingar. Förslagel kan emellertid samtidigt få den konsekvensen
alt vissa storhand- 17
Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 76
Prop. 1980/81:76 258
lare
som i dag döms till två - tre års fängelse i fortsättningen kan få sin brottslighet
mbricerad som enkel narkofikabrottslighet med åtföljande strafflindring.
Tidpunkten för förslagel är enligt BRÅ inte räll vald. Man kan förutse
ytterligare åigärder mot narkotikabrottslighet inom den närmaste tiden. Dessa
förslag borde avvaktas innan man lägger fram förslag till ändringar i
narkotikalagstiftningen. BRÅ pekar på den översyn av gärningsbeskrivningen när
det gäller narkolikabrolt som f. n. pågår inom rådet. BRÅ avser vidare alt
belysa vissa frågor rörande narkofikabrottslighet i den kommande rapporten
(1980:3) Brollsutvecklingen, lägesrapport 1980. Även andra projekt inom
narkolikaområdet planeras inom rå-del.
RFHL år starkt kritiskt
fill förslaget. Detla har lagts fram vid fel tidpunkt. Man borde avvakta det
arbele som utförs av fängelsestraffutred-ningen och frivårdskommittén. I
promemorian sägs all de föreslagna reglerna skall anpassas lill kommande
regler om villkorlig frigivning. Förbundet anser alt bestämmelserna om
villkorlig frigivning borde ha presenterats samtidigt med departementspromemorian
om narkotika. 1 promemorian har man för övrigt underlåtit all behandla den mesl
frekventa missbruksformen nämligen missbmk av psykotropa medel, dvs. sömn- och
rogivande medel. Olika åtgärder bör säUas in mot detta missbmk. Främst bör
dock andra medel än straffrättsliga användas. Över huvud tagel är förbundet
kritiskt till avsaknaden av sociala åtgärdsförslag i promemorian. Sådana
åigärder borde ersätta de straffrättsliga förslagen som läggs fram i
promemorian. Resurser behövs också på tullsidan. Förbundet befarar vidare att
det inte kommer att ske någon omkvalificering av de 3/4 av de grova
narkolikabrottsUngarna som f. n. får de lägsta straffen. Del är här inte fråga
om personer söm tillhör stora syndikat utan om missbmkare som lever under svåra
förhållanden. Domstolarnas möjlighd till en differentierad slraffmätning bör
enligt förbundet bibehållas. Förslagel riskerar alt mekaniskt föra in de
människor som det här är fråga om under en svårare reglering.
Även
socialstyrelsen och skolöverstyrelsen anser alt del är en brist i promemorian
att man enbart sysslat med lagstiftningsfrågor och inte med andra frågor, l.ex.
förebyggande åtgärder. Socialstyrelsen understryker särskilt del behov av vård
som finns för dem som är intagna i kriminalvårdsanstali.
4
Förslaget om ändrade kriterier för grovt narkotikabrott
En
klar majoritet av de instanser som yttrat sig är kritiska lill förslaget om
ändrade kriterier för grovt narkotikabrott. Framför allt riktar sig kritiken
mot förslagel i promemorian att ta bort mängdkriteriet.
RÅ
avvisar bestämt en utmönstring av mängdrekvisitd. Enligt RÅ får
Prop.
1980/81:76 259
man räkna med att dl avskaffande av mängdrekvisitd i
motsats lill vad som sägs i promemorian kommer att leda fill väsentlig strafflindring
för det grova narkotikabrottsklientelet. Orsaken till detta är att domstolarna
normalt ligger långt under maximum i sin straffmätning. Mängdrekvisitd är dl
uttryck för brottets farlighet och den brottsliges inställning till sin verksamhet.
Del är också av betydelse vid beslut om telefonavlyssning och i övrigt för
förundersökningen. Om förslaget genomförs tvingas åklagare och polis alt arbeta
med kriterier som inte omfattas av laglexten och som måsle överges när man
kommer fram lill rättegången. Den föreslagna ordningen skulle skapa en inte
önskvärd spänning mellan de fömtsättningar som gäller för fömndersökningen och
de som gäller för rättegången. Den diskrepans mellan narkotikabrottslagen och
varusmugglingslagen som föreslås i fråga om mängdkriteriet anser sig
riksåklagaren inte kunna acceptera. Förslaget skulle i denna del verka
förvirrande för de tillämpande myndigheterna. Liknande synpunkler framförs av
Föreningen Sveriges Statsåklagare och Föreningen Sveriges åklagare.
Även rikspolisstyrelsen befarar negativa effekter i fråga
om telefonavlyssning och utredningsarbetet tolall om man avskaffar
mängdkrilerid. I många fall har storlangaren endast mängden narkotika mot sig.
Denne är i första hand affärsman på hög nivå och vel inte vart narkotikan levereras.
Andra rekvisit än mängden har därför mindre belydelse. Styrelsen har emellertid
inle något alt erinra mot att man lägger till rekvisitet hänsynslöshet i
gärningsbeskrivningen. Samma uppfattning framförs av Föreningen Sveriges
polischefer. Även generaltullslyrdsen och Stockholms tingsrätt anser det
olyckligl alt slopa mängdkrilerid. Tingsrätten befarar också att om man
ersätter mängdrekvisitd med det föreslagna nya kriteriet kan detta leda till
ett ökat tryck på missbrukarna att gå ut som langare. Det är också svårt att
vid en huvudförhandling konstatera att langaren också är en missbrukare.
Göteborgs tingsrätt anser att domstolarna f.n. är mycket
bundna av mängdkrileriet. Ett slopande av delta skulle försvåra arbetet för
domstolarna. Tingsrätten har emellertid inte något all invända mot att
rekvisitet hänsynslöshet blir ett ytterligare moment alt väga in vid
straffmätningen.
Sveriges advokatsamfund framhåller att del är lättare att
försvara sig mol ell mängdkrilerium än mol ett hänsynslöshetskriterium. Del är
svårt att åstadkomma motbevisning om åklagaren påstår att gärningsmannen
handlat hänsynslöst. Den som befinner sig i toppskiktet på
langarorganisa-lionen kommer lindrigare undan eftersom han inte känner till hur
narkotikan skall användas. Mängdkrileriet fungerar förhållandevis bra i dag.
Med detta som utgångspunkt kan domstolarna bedöma om det i övrigl finns
anledning till en mildare bedömning.
Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att ålminsione
rekvisitet i större omfattning bör bibehållas.
Skolöverstyrelsen, föreningen Sveriges polischefer och
föreningen Sve-
Prop. 1980/81:76 260
riges
socialchefer har inle någol att invända mol förslagel i denna del. Inle heller
Sveriges domareförbund motsätter sig alt mängdrekvisitd avlägsnas från lagtexten.
Någon skillnad i praktiken kommer detta enligl förbundets mening inte att
innebära eftersom mängden likväl kommer all användas vid bedömningen av
brottets grovhet.
5
Förslaget att bibehålla straffskalan oförändrad för normalbrottet
Från
domarhåll har kritik framförts mot promemorians ståndpunkt i denna del. Bland
kritikerna återfmns hovrälten över Skåne och Blekinge, Stockholms tingsrätt,
Göteborgs tingsrätt och Sveriges domareförbund. Enligt dessa instanser strider
del mot vederlagen lagstiftningsteknik att inte ha någon överlappning mellan
normalbrotlel och det grova brottet. Enligt Sveriges domareförbund kan
förslaget också leda till en inle önskad strafflindring eftersom domstolarna
har en tendens att ligga långt under straffmaximum i sin straffmåtning.
6
Övrigt
Föreningen
Sveriges polischefer har i sitt yttrande understmkit att viktigare än
ändringar i narkotikastrafflagen synes vara ändringar i behandlingslagen,
ändringar som syftar till andra och mera rigorösa behandlingsnormer beträffande
narkotikalangare. Man kan enligt föreningens mening med visst fog fråga sig om
det verkligen är humant all låta försäljning, styrning av distribution och
liknande av narkotika ske från anstaltema på sätt som nu ofta är fallet. Så
länge detta kan lillåtas fortgå är straffets längd av mindre betydelse. Detla
gäller enligt föreningen helt naturligt även i fråga om permissioner, avkortad
strafftid och andra förmåner som grova narkotikabrottslingar får del av. Enligt
föreningens uppfattning är det nödvändigt att söka lösa nu nämnda frågor om man
vill ha en rimlig förbättring av narkotikasituationen. Liknande synpunkter
framförs av Föreningen Sveriges statsåklagare.
Prop.
1980/81:76 261
Bilaga 2:3
De
remitterade lagförslagen
1
Förslag till
Lag om ändring i narkotikastrafflagen (1968:64)
Härigenom
föreskrivs all 1 och 3 88 narkotikastrafflagen (1968:64) skall ha nedan angivna
lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Den som uppsåtligen tillverkar, saluhåller, överlåter
eller innehar narkotika som avses i 1 8 narkotikaförordningen den 14 december
1962 (nr 704) utan att vara berättigad därtill eller i strid mot villkor som
gäller för fillstånd enligt narkotikaförordningen, dömes för narkotikabrott
tUl böter eller fängelse i högst två år.
Föreslagen lydelse
I 8
Den som uppsåtligen tillverkar, saluhåller, överlåter
eller innehar narkotika som avses i 1 8 narkolikaförordningen (1962:704) utan
alt vara berättigad därtill eller i strid mot villkor som gäller för tillstånd
enligt narkolikaförordningen, dömes för narkotikabrott lill böter eller
fängelse i högsl Ire år.
3 8'
opaginerad Kontrollera mot PDF
Är brott som avses i 1 § att anse som grovt, skall för
grovt narkotikabrott dömas till fängelse, lägst ett och högst tio är.
Vid
bedömande huruvida brottet är grovt skall särskill beaktas, om det utgjort led
i en verksamhet som bedrivits i större omfattning eller yrkesmässigt, avsett
särskill stor mängd narkofika eller eljest varit av särskill farlig arl.
Är brott
som avses i 1 § att anse som grovl, skall för grovt narkotikabrott dömas lill
fängelse, lägst två och högst tio år.
Vid
bedömande av huruvida brollet är grovt skall särskill beaktas, om det har
utgjort ell led i en verksamhet som har bedrivits i större omfallning eller
yrkesmässigt, avsett särskill stor mängd narkotika eller eljest varil av
särskilt farlig eller hänsynslös art.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1981.
' Senaste lydelse 1972: 193.
opaginerad Kontrollera mot PDF
2 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1960:418) om straff för
varusmuggling
Härigenom
föreskrivs att 1 och 3 88 lagen (1960:418) om straff för varusmuggling skall
ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
1 8'
Nuvarande
lydelse
Den som utan alt giva det tillkänna hos vederbörlig
myndighet till riket inför eller från riket utför gods, för vilket tull eller
annan allmän avgift skall erläggas till statsverket eller som enligt
stadgande i lag eller författning ej må införas eller utföras, dömes, om
gärningen sker uppsåtligen, för varusmuggling lill böter eller fängelse i
högst två år.
Föreslagen lydelse
Den som ulan att giva del tillkänna hos vederbörlig
myndighet till riket inför eller från riket utför gods, för vilket tull eller
annan allmän avgift skall erläggas till statsverket eller som enligt
stadgande i lag eller författning ej må införas eller ulföras, dömes, om gärningen
sker uppsåtligen, för varusmuggling till böter eller fängelse i högsl två år.
GäUer gärningen narkotika som avses i I § narkotikaförordningen (1962:704)
skall dömas till böter eller fängelse i högst tre år.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Är varusmuggling att anses som grov, skall dömas till
fängelse, lägst sex månader och högst sex år. Gäller gärningen narkotika som
avses i 18 narkotikaförordningen (1962:704), skall dömas fill fängelse, lägst
ett och högst lio år.
Vid bedömande huruvida brottet förövats yrkesmässigt eller
avsett värde eller om gärningen eljest varit
Är varusmuggling all anses som grov, skall dömas till
fängelse, lägsl sex månader och högsl sex år. Gäller gärningen narkotika som
avses i 18 narkotikaförordningen (1962:704), skall dömas fill fängelse, lägst
två och.högst lio år.
är grovt skall särskih beaktas om det gods av betydande
myckenhet eller av särskilt farlig art.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i krafl den 1 juli 1981.
' Senaste lydelse 1973-.672. 2 Senaste lydelse 1973:672.
Prop. 1980/81:76 263
3 Förslag till
Lag om ändring i rättegångsbalken
Härigenom föreskrivs att 27 kap. 168 rätlegångsbalken
skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
27 kap. 16 8' Kan nägon skäligen misstänkas för brott, för
vilket ej är stadgal lindrigare straff än fängelse i två år, och finnes det
vara av synnerlig vikl för utredningen, att undersökningsledaren eller
åklagaren erhåller del av samlal lill och från telefonapparat, som innehaves
av den misstänkte eller eljest kan antagas komma alt begagnas av honom, äge
rätten meddela tillstånd till deras avhörande. Fråga därom må upptagas allenast
på yrkande av undersökningsledaren eller åklagaren.
Tillstånd skall meddelas att gälla Tillstånd skall
meddelas att gälla
viss lid, högst en vecka, från den viss lid, högst en vecka, från den
dag, då tillståndet delgavs telefon- dag, då tillståndet delgavs telefon-
anstaltens föreståndare. anstaltens föreståndare. GäUer
misstanken grovl narkotikabrott eller grov varusmuggling
av narkotika som avses i l§ narkolikaförordningen (1962:704). får tillstånd
dock meddelas för högst en månad från nämnda dag.
Om granskning av uppteckning, som ägt rum vid samtals
avhörande, äge vad i 12 8 första styckei stadgats om undersökning och
granskning av enskild handling motsvarande lillämpning. 1 den mån uppteckningen
innehåller någol, som ej är av betydelse för utredningen, skall den efter
granskningen omedelbart förstöras.
Denna lag iräder i krafl den I juli 1981.
' Senaste lydelse 1964: 166.
Prop. 1980/81:76 264
Utdrag
LAGRÅDET PROTOKOLL
vid sammanträde 1980-11-03
Närvarande: f.d. justitierådet Petrén, regeringsrådet
Hilding, justitierådet Vängby.
Enligt lagrådet den 13 oktober 1980 tillhandakommet utdrag
av protokoll vid regeringssammanträde den 2 oktober 1980 har regeringen på
hemställan av statsrådet och chefen för jusliliedepartmenlet Winberg beslutat
inhämta lagrådets yttrande över
dels av Winberg för regeringen framlagda förslag till
1.
lag om ändring
i brottsbalken,
2.
lag om ändring
i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m. m.,
3.
lag om ändring
i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt,
dels av statsrådet och chefen för socialdepartementet
Söder för regeringen framlagda förslag till
1.
lag om ändring
i narkotikastraffiagen (1968:64),
2.
lag om ändring
i lagen (1960:418) om straff för varusmuggUng,
3.
lag om ändring
i rättegångsbalken.
Förslagen har inför lagrådet föredragits av
hovrättsassessorn Jan Vilgeus.
Förslagen föranleder följande yttrande:
Brottsbalken
Ingressen Lagrådet:
Ett bifall till lagrådets vid 26 kap. 3 § och 37 kap.
framförda förslag om jämkningar även av 26 kap. 1 § och 37 kap. 10 8 föranleder
jämkning ocksä i ingressen.
26 kap. 1 § Lagrådet:
På sätt anföres vid 3 § föreslår lagrådet dt tillägg till
första styckei i förevarande paragraf.
3 § Lagrådet:
Departementschefens uttalanden ger vid handen att grunden
till förslagel att i förevarande paragraf upptaga en straffskärpningsregel på
grund av
Prop. 1980/81:76 265
återfall
är, att därigenom uppnå, att efter ett avskaffande av intemeringsstraffet de
faktiska strafftiderna vid viss brottslighet inte blir kortare än de hitlills
blivit vid ådömande av internering. Självfallet kan olika uppfattningar råda
om huruvida verkligt långa faktiska strafftider är påkallade och lämpUga eller
ej. Denna fråga är emellertid av den art att den inte kan anses höra till de
uppgifter som del ankommer på lagrådet att laga ställning till. Granskningen
begränsas därför till spörsmålet om vägen att nå del mål vartill föreliggande
förslag syftar.
När långvarigt
fängelsestraff på viss tid ådömes blir den faktiska strafftiden väsentligt
kortare än den i domen bestämda lill följd av lagstiftningen om villkorlig
frigivning. Del är alltså denna lagstiftning som medför all när tidsbestämt
fängelsestraff ådömes den fakfiska strafftiden blir kortare än om domen lytt på
internering med samma minsla tid för omhändertagande i anstalt som tiden för
fängelsestraffet. Med hänsyn härtill ligger i och för sig närmast till hands
att vidtaga sådana ändringar i reglerna om villkorlig frigivning att det
åsyftade resultatet uppnås. I del remillerade förslagel föreslås också viss
ändring i fråga om den villkorliga frigivningen men ej av den art att den löser
det föreliggande problemet. Med hänsyn till alt hela frågan om den villkorliga
frigivningen f.n. är föremål för utredning kan starka skäl åberopas för alt ej
i detla sammanhang göra avsevärda och principiellt betydelsefulla ingrepp i
lagstiftningen om villkorlig trigivning.
I
detla läge föreslås att genom den i förevarande paragraf föreslagna straffskärpningsregeln
ge domstolarna möjlighet all ådöma så långa fängelsestraffall den faktiska
strafftiden blir längre än vad nu är möjligt. I och för sig får del anses från
principiell synpunkt diskutabelt all för alt uppnå en viss faktisk strafftid
jämka på regler som har karaktär av strafflatitud. Dessa regler skall ge
tittryck för den grad av straffvärdhet som samhället tillägger viss gärning. Så
som förevarande regel är konstruerad är del den omständigheten all den utgör
återfall i brottslighet som skall medföra att den är mera straffvärd än den
eljest skulle varil. Även om slraffskärpnings-grunder på grund av återfall
utmönstrats ur lagstiftningen förhåller del sig otvivelaktigt så att vid
upprepad brottslighet strängare slraff ulmäles inom skalan för brottet. I linje
härmed ligger alt om skalan i viss situation ej är tillräckligt vid den får
vidgas. Anledning till principiell erinran mol en straffskärpningsregel på
grund av återfall kan därför ej anses föreligga.
Vad
angår straffskärpningsregelns utformning kan anmärkas att det i och för sig
synes naturiigt att kräva visst samband mellan den tidigare brottsligheten och
den aktuella. 1 della sammanhang rör del sig emellertid om mycket allvarUg
brotlslighel såväl tidigare som vid återfallet. Tillräckliga skäl saknas därför
all i lagen laga upp en uttrycklig regel i saken ulan den får bli en
tillämpningsfråga för domstolarna.
Med
hänsyn lill vad sålunda anförts kan hinder ej anses möta mot all upptaga dt
stadgande som del föreslagna i brottsbalken. Understrykas må emellertid det
samband som föreligger med utformningen av den villkorliga
Prop. 1980/81:76 266
frigivningen
liksom över huvud laget med straffskaloma. Det synes därför lämpligt att vid
reformer på dessa områden uppmärksamhet ägnas denna straffskärpningsregel och
frågan om den efter andra reformer är behövlig.
Uppmärksamhet
bör också ägnas frågan huruvida den nya regeln påkallar en jämkning i 1 8. Där
siadgas all fängelse ådömes enligt vad för brottet är stadgat på viss tid, ej
över 10 år, eller på livslid. Genom den nu föreslagna regeln kan för dt brott
dömas lill fängelse i högst 14 år. Vid flerfaldig brottslighet kan 1
O-årsgränsen redan nu överskridas utan att antydan göres därom i 1 8. Enligl
lagrådels mening bör den nu föreslagna regeln medföra alt i 1 8 första styckei
upptages en ny tredje mening med denna lydelse: "All fängelse kan ådömas
på viss lid över 10 år följer av 2 och 3 88."
Vängby
år skiljaktig och anför:
Särskilda
slraffskalor för återfaU har långvarig tradition ("andra resan stöld"
osv.) och har funnits i olika former. Principen avskaffades slutligen genom
lagändring 1975, när dåvarande 26 kap. 3 § upphävdes. Återfall beaklas i
domstolarnas straffmätning dels på så sätt alt efler ofta flerfaldiga försök
med frivård fängelse döms ul, om frivården ej lett lill resultat, och
otvivelaktigt också så all tiden för fängelsestraff sätts högre inom den
ordinarie straffskalan. Någon möjlighel alt gå utöver denna finns inle för
närvarande. Det slår också enligl min mening bäst i överensstämmelse med
brottsbalkens gmndsyn och uppbyggnad att straffvärdet för olika gärningar slås
fasl i straffskaloma för de olika brotten och inte görs beroende av
utanförliggande omständigheier som återfall.
Som
skäl för förslagel anförs i remissen ofta upprepade farhågor för att
interneringsslraffels avskaffande skulle leda till faktiskt avkortade
strafftider. Att så skulle ske annat än i ell ringa anlal undanlagsfall saknar
emellertid stöd i föreliggande utredningsmaterial. Bara dt fåtal brott har
maximistraffet åtta år. I praktiken kommer lillämpning av den föreslagna
straffskärpningsregeln att bli aktuell huvudsakligen där maximistraffet är tio
år. För att kortare faktisk strafftid skall kunna komma i fråga vid tillämpning
av delta maximistraff, måsle det interneringsstraff som skall ersättas ha
längre minsla lid än fem år. Härvid bortses ändå från den möjlighet att inle
medge villkorlig frigivning efler halva strafftiden som den föreslagna
beslämmelsen i 26 kap. 7 8 ger. Av dem som år 1976 och 1977 dömdes till
internering var det enligl departementspromemorian endasl fem som fick längre
minimitider än fem år (9, 10, 6, 7 resp. 10 år). Ett eller annat fall där
avvikelser i fråga om faktisk strafftid kan uppkomma kanske ytterligare finns,
om man beaktar dels broll där maximistraffet är åtta år, dels internerade som
fått ny minsla lid i samband med återintagande. Grovl räknat synes likväl
föreliggande material ge vid handen all den föreslagna straffskärpningsregeln
skulle införas för all komma lill rätta med ell myckel litet antal fall
årligen.
Prop. 1980/81:76 267
Även
om i enstaka undantagsfall den faktiska strafftiden blir kortare än om
interneringsstraffet funnes kvar, synes detla inle behöva tillmätas avgörande
betydelse. Den i och för sig naturliga önskan all markera samhällets starka
reaktion mot de grova brott det här är fråga om som under senare tid gjort sig
alll starkare gällande får inte fördölja att samhällsnyttan av så långvariga
frihetsstraff är högst tveksam. En sak är att samhället vid domfällandet
markerar brottets grovhet med ell långt slraff. En annan sak är vilken
betydelse som bör tillmätas längden av den faktiska strafftiden. Dd finns inte
anledning all hysa någon övertro lill den s.k. inkapaciteringen som
brottsförhindrande faktor.
Ett
frihetsstraff som från början framstår som mycket långvarigt är ägnat att inge
den dömde hopplöshet när del gäller hans framtid, vilket kan motverka en
utveckling till det bättre, göra honom brutalare och därmed öka farorna både
för kriminalvårdens personal och samhället i slorl. Del framstår därför inle
som någon nackdel att ett långvarigt straff generellt förkortas genom
villkorlig frigivning.
Det
principiellt riktiga måste i slällel vara att, om strafftiden i del enskilda
fallet anses bli för kort lill följd av den villkorliga frigivningen,
senarelägga denna. Jag delar därvid del synsätt som ligger bakom tanken pä en
särskild prövning av frågan om villkoriig frigivning. En sådan bör enligt min
mening i undanlagsfall kunna få skjutas upp även efter det all två tredjedelar
av strafftiden gått till ända, om den dömde dokumenterat särskild farlighet. I
dessa fall görs bedömningen vid en lidpunkt då den är aktuell och då ett så
säkert underlag som möjligl kan föreligga.
Med tillämpning av både
den föreslagna straffskärpningsregeln och regeln om förhöjning av maximitiden
vid flerfaldig brottslighet kan fängelse på viss lid besiämmas till 16 är.
Härmed kan jämföras alt livstidsstraff nåde vägen regelmässigt brukar
förvandlas till fängelse 14 å 15 år. De riktlinjer som i motiveringen dras upp
för tillämpningen av straffskärpningsregeln får visserligen anses vara
måttfulla. Där angivna begränsningar återfinns emellertid inte i lagtexten, som
har fåll en generell avfattning. Del kan allvarligt befaras att domstolarna lar
sådant intryck av den föreslagna regeln alt denna jämle andra faktorer som gör
sig gällande i dagens samhälle medverkar till en förhöjning av den allmänna
slraffnivån. Della skulle ulgöra ett brott mol den utveckling av den svenska
kriminalpolitiken i humanitär och liberal riklning som skett under senare
decennier. Med hänsyn härtill står enligl min mening förslagel inle i god
överensslämmelse med rättsordningen i övrigt på det kriminalpoliliska områdel.
Sammanfattningsvis
innebär förslaget all man för all lösa dt kvantitativt litet problem, som
orsakats av reglerna om villkorlig frigivning och bättre låter sig lösas genom
den samtidigt föreslagna ändringen av dessa, återinför en principiellt
betänklig grundsats om slraffhöjning vid återfall och lar risken av en allmän
höjning av slraffnivån. Jag avstyrker därför förslaget till en särskild
straffskärpningsregel och förordar all förevarande paragraf får ulgå. Detla
föranleder i så fall en ändring i lagförslagets ingress.
Prop.
1980/81:76 268
7§ Lagrådet
I syfle att få till stånd större återhållsamhet med
beviljande av villkorlig frigivning för intagna dömda för brotlslighel av viss
art angives i det föreslagna tillägget till förevarande paragraf att vid
prövningen "alltid skall beaktas" om det finns påtaglig risk för att
den dömde efter frigivningen fortsätter brottslig verksamhet av samma art.
Utformningen av bestämmelsen kan måhända föranleda del motsatsslutet att risk
av angiven art i åtskUliga andra fall än de med denna bestämmelse åsyftade icke
skall beaktas. Detta kan ej antagas vara meningen då återfallsrisken alltid
torde böra beaktas. Innebörden i förevarande bestämmelse måste vara all i nu
aktueUa fall sådan risk skall tillmätas särskild vikt. Della skulle komma till
klart uttryck om i stadgandet anges alt vid prövningen "skall i högre grad
än eljest vikt tillmätas frågan" om det finns påtaglig risk för alt den
dömde efter frigivningen fortsätter brottslig verksamhet av samma art.
37 kap. Lagrådet:
Utöver de ändringar som eljest föreslås i kapitiel synes
10 8 böra ändras så alt den däri förekommande hänvisningen till 9 8 får ulgå.
En sådan ändring föranleder i sin lur ett tillägg lill den föreslagna ingressen
till lagen.
Lagen om ändring i lagen om beräkning av stafftid m. m.
Lagrådet:
Förslaget lämnas utan erinran.
Lagen om ändring i lagen om kriminalvård i anstalt
Lagrådet: 55 och 56 88
I gällande lydelse av lagen föreskrivs i 54 8 att i frågor
som avses i 33 och 34 §§, dvs om frigivningspermission och vistelse ulom
anstalt, beslutar i olika fall övervakningsnämnd respektive interneringsnämnden
samt att i vissa fall, som eljest skulle prövas av övervakningsnämnd, beslul i
stället meddelas av kriminalvårdsnämnden. I 55 § föreskrivs, i första stycket
att regeringen kan föreskriva att tillämpningen av 33 och 34 §§ får överflyttas
från kriminalvårdsnämnden eUer interneringsnämnden till övervakningsnämnd, i
andra styckei att om övervakningsnämnd meddelat beslut som avses i första
stycket, den intagne får påkalla prövning hos den centrala nämnd från vilken
tillämpningen överflyttals och i tredje stycket att i annat faU än som sägs i
andra stycket intagen får hos kriminalvårdsnämnden påkalla prövning av
övervakningsnämndens beslut i frågor som avses i 33
Prop.
1980/81:76 269
och
34 §§. När som nu föreslås i remissen alla bestämmelser om interneringsnämnden
utgår, finns dd inte längre anledning att i särskilda bestämmelser reglera
intagens rätt att hos kriminalvårdsnämnden påkalla prövning av
övervakningsnämnds beslut enligl 33 och 34 §§ i fall när regeringen delegerat
prövningen till övervakningsnämnd respektive i andra fall. Eftersom frågan om
överprövning i fall när delegation ej skell har ringa samband med
delegationsbestämmelsen i första stycket av 55 8 och del nuvarande innehållet
av 56 8 föreslås upphävt, synes del lämpligl att överföra bestämmelserna om
överprövning till 56 § och ge denna förslagsvis följande lydelse:
"Intagen får hos kriminalvårdsnämnden påkalla prövning av
övervakningsnämndens beslut i frågor som avses i 33 och 3488." Om 56 § ej
upphävs utan ändras, föranleder detla en ändring av lagförslagets ingress.
58
8
Bifalles
vad lagrådet anfört under 55 och 56 88 bör förevarande paragraf lämnas
oförändrad. Detla föranleder en ändring av lagförslagels ingress.
Lagen
om ändring i narkotikastrafflagen
1 8
Lagrådet:
Här hänvisas till vad som avslutningsvis sägs vid 3 §.
3§
Lagrådet:
1
paragrafens första siycke föreslås den ändringen att minimistraffet för grovt
narkotikabrott höjs från ett till två års fängelse. Två års fängelse är det
lägsta slraff, som kan ådömas vid vissa brott som faller under brottsbalken,
exempelvis våldtäkt (BrB 6:1) och allmänfariig ödeläggelse (13:3). För vissa
andra brott i brottsbalken ligger straffminimum på fyra års fängelse,
exempelvis grovt rån (8:6) och spridande av gift eller smitta, om brottet är
grovl (13:7). Med hänsyn härtill synes någon invändning i och för sig inle
kunna riktas mol alt minimistraffet för grovt narkotikabrott höjs till två år.
Den föreslagna höjningen hänger emellertid så nära samman med det
ändringsförslag som läggs fram beträffande paragrafens andra stycke, att
förslagen inte kan ses isolerade från varandra.
I
andra styckei anges de kritierier som skall föreligga för att ett narkotikabrott
skall anses såsom grovl. Där stadgas att, vid bedömande av huruvida ett
narkotikabrott skall anses som grovt, särskilt skall beaklas om del har utgjort
led i en verksamhei som bedrivits i slörre omfattning eller yrkesmässigt,
avsett särskilt stor mängd narkotika eller eljest varil av särskilt farlig art.
1 synnerhet tillämpningen av dd s.k. mängdkrileriet synes av utredningen att
döma ha medfört att narkotikamissbmkare - ofta
Prop. 1980/81:76 270
ungdomar
- som för att finansiera sitl egel missbruk säljer narkotika i vissa
kvantiteter utan alt det eljest sker under sä graverande omständigheter, som
sägs i lagrummet, har befunnits skyldiga lill grovt narkotikabrott. Av remissen
framgår att avsikten inte varil alt sädana missbrukare skall drabbas av del
höjda minimistraffet, utan alt deras slraff bör ligga kvar på en i huvudsak
oförändrad nivå. Bl. a. för alt della skall möjliggöras föreslås att ett tiUägg
görs lill de i andra stycket uppräknade rekvisiten, nämligen att brottet skall
ha varit "av särskill hänsynslös arl". Della tillägg jämle ett
understrykande av att en helhetsbedömning bör göras, där samtliga uppräknade
kriterier sammanvägs, anser departementschefen kunna förväntas leda lill att
vissa brott i fortsättningen ommbriceras till normalbrott i stället för grova
brott och därmed faller under 1 §. Som skäl till all man bör kunna vänta sig en
sådan förskjutning i rättspraxis åberopas därjämle själva del faklum, att
slraffminimum höjs.
Delta
sisinämnda resonemang har förts av lagstiftaren i dl tidigare sammanhang,
nämligen vid höjning av slraffminimum för grov stöld i samband med
brottsbalkens införande (BrB 8:4). Slraffminimum höjdes då från två till sex
månader utan all någon ändring överhuvudtaget gjordes i definitionen av
begreppet grov stöld (NJA II
1962 s. 206). Vad man den gången ville
få fill stånd var bl.a. en ändring i del förhållandet att stöld medelst inbrott
så gott som alltid bedömdes som grov av domstolarna. Indikationen inbrott logs
dock, som antytts, inte bort ur definitionen och resultatet blev att
domstolarna uppenbariigen inle ansåg sig kunna göra annat än att följa
dittillsvarande praxis i fråga om brottsrubriceringen. Sedan utredningsmaterial
härom redovisats, gjordes en lagändring år 1975 (prop. 1975/76:42, JuU 16, rskr
111), varigenom orden "medelst inbrott" kom att utgå ur definitionen
av begreppel grov stöld.
1
förevarande lagstiftningsärende föreslås som nyss nämnts den ändringen i
definitionen av begreppel grovl narkotikabrott all rekvisitet "av särskih
hänsynslös art" tilläggs. Eftersom det här är fråga om omständigheter som
redan beaktas av dom.slolarna, kan emellertid tillägget av delta rekvisit inle
anses i önskad riktning påverka avgränsningen mellan normalbrotlel och del
grova brottet sådant della nu bestäms med lillämpning av i laglexten nu
upplagna och i förslaget bibehållna rekvisit. Snarare inger tillägget av
ytterligare ett rekvisit - även om man understryker den samlade helhetsbilden
- intrycket alt begreppel grovt narkotikabrott vidgas i stället för inskränks.
Förslaget kan därför inte anses fillgodose del angivna syftet att skärpa
straffmälningen vid de allvarligaste brotten med bibehållande i huvudsak av
straffmälningen för de ungdomar och andra missbmkare som för att finansiera
sitt eget missbruk säljer narkotika i vissa kvantiteter utan att det eljest
sker under så graverande omständigheier som sägs i lagmmmet.
Det
krävs därför en mer ingripande ändring av lagrummet för all det angivna syftet
skall kunna tillgodoses. I departementspromemorian före-
Prop. 1980/81:76 271
slogs
härutinnan att såväl "mängd-" som "omfallnings-"kriteriel
skulle slopas. Häremot har emellertid anförts så vägande skäl under den
hearing, som föregått remissen, att en sådan ändring inte synes böra komma i
fråga. Att med bibehållande av särskill mängdrekvisitd, med den vikt della
getts i domstolarnas praxis, ge en tydlig anvisning för rättstillämpningen om
syftet med lagändringen är inte lätt. Om en markering av helhetssynen införs
direkt i lagtexten - vilket eljest inte brukar ske - torde dock domstolarna ges
slörre anledning all beakta denna. Andra stycket skulle då förslagsvis kunna
formuleras sålunda: "Vid bedömande av huruvida brottet är grovt skall
särskilt beaktas, om det har utgjort led i en verksamhet som har bedrivits i
större omfattning eller yrkesmässigt, avsett särskill stor mängd narkotika
eller eljest varil av särskill farlig eller hänsynslös art. Bedömningen skall
grundas på en sammanvägning av omständigheterna i del särskilda fallet."
En ändring av lagtexten bör förenas med klargörande motivutlalanden om mängdrekvisilds
minskade betydelse.
SkuUe en markering i
laglexten i enlighet med den föreslagna - eller en häremot svarande ändring av
samma innebörd - inle komma till stånd, kan lagrådet inte tillstyrka att
slraffminimum för grova narkolikabrolt höjs från ett till två år. Sker inte en
sådan höjning, synes skäl inle heller föreligga att höja maximistraffet för
normalbrolt från två lill tre år såsom föreslagits i 1 8. Mot sisinämnda
höjning har lagrådet eljest inte något all erinra.
Vängby tillägger för sin del:
Straffmätningen är dl fäll där det tradilio-nellt har lämnats dt stort utrymme
åt de allmänna domstolarna att utforma en praxis som förenar intresset av
allmän laglydnad med hänsyn till individen och omständigheterna i det enskilda
fallet. Domstolarna är förvisso också beredda alt anpassa straffmälningen inom
de givna straffskalorna efter ändrade värderingar i fråga om farligheten av
olika brott och ändrade förhållanden i övrigt. Erfarenheterna visar alt detla i
särskilt hög grad gällt om grova narkofikabrott, där domstolarna förhållandevis
ofta tillämpar den övre delen av straffskalan. Med den skärpta inställning till
de allvariigare formerna av narkotikabrott som på olika sätt kommer lill
uttryck i samhällels åtgärder mot narkotikamissbruket hade man kunnal föriila
sig på all domstolarna även utan höjning av minimistraffet för grovt narkotikabrott
skulle ha anpassal straffmälningen till gärningarnas allvariiga art. Den
föreslagna ändringen framstår från nu angiven synpunkl som obehövlig-
Å
andra sidan är del svårt all styra domstolarnas gränsdragning mellan ringa
brott, normalbrolt och grovt brott av samma art utan myckel klara direktiv i
lagtexten. I förevarande fall är del främsi mängdrekvisitd som domstolarna
beaktat vid gränsdragningen mellan normalbrolt och grovl brott. I förslaget
kvarstår mängdrekvisitd - som fömt anförts på vägande skäl - och domstolarna
ges inte någon ledning för att i fortsättningen dra gränsen vid andra
kvantiteter än för närvarande. Uttalandena i remissen på
Prop.
1980/81:76 272
denna
punkt framstår som ambivalenta och alltför vaga. Jag hyser därför allvarliga
farhågor för att domstolarna också i fortsättningen kommer all lägga avgörande
vikt vid mängdrekvisitd och därvid dra gränserna på samma sätt som hittills. I
så fall kommer höjningen av minimistraffet att leda tiU en genomsnitfiig
straffskärpning för brott som nu föranleder ett års fängelse eller något
däröver. Detta kommer att förvärra åtskilliga - bl. a. unga -
narkotikamissbmkares redan nu svåra situation och hindra deras resocialisering
samt leda till en ytterligare belastning på våra nu hårt ansträngda
kriminalvårdsanstalter med åtföljande kostnadsslegringar för kriminalvården.
Petrén år av skiljaktig mening och anför:
Genom förslagen
beträffande 1 och 3 §8 ändras maximistraffet för narkotikabrott och höjes
minimistraffet för grovt narkotikabrott. Ordalagen i fråga om de omständigheter
som skall föranleda att en gärning bedöms som grov har lämnats oförändrade ulom
såtillvida att som ny omständighet upptagits att verksamheien varh av särskill
hänsynslös art. Av departementschefens uttalanden framgår emellertid att
avsikten är att vissa av de hittUls som grova bedömda brotten framdeles skall
hänföras lill normalgruppen. Det tillämpade förfaringssättet föranleder ej
erinran från min sida. Genom att nya straffskalor bestämts har också vad som
åsyftas med de uttryck som användes för all angiva när grovt brott föreligger
upptagits till omprövning. Efter det att den här föreslagna betydande ändringen
av straffskalorna genomförts måste rimligtvis vid rättstillämpning det vid
ändringen gjorda betraktelsesättet vinna lillämpning utan hinder av den praxis
som hittills utvecklats med stöd av de nuvarande likalydande uttrycken. Att
för alt uppnå en ändring av brottsrubriceringen på en viss gärning kräva att de
i lagen använda uttryckssätten något jämkas synes - särskilt med hänsyn till
den allmänna vaghet som präglar dem - icke meningsfullt. Jag finner därför ej
anledning till erinran mol de föreslagna ändringarna i 1 och 3 88.
Lagen
om ändring i lagen om straff för varusmuggling
3
8 Lagrådet:
Lagrådet
får vid denna paragraf hänvisa till vad som anförts vid 3 8
narkotikastrafflagen. Vad där säges i fråga om definitionen av grovt brott
gäller i än högre grad om den i förevarande paragraf föreslagna ändringen.
Lagtexten innehåller sålunda inle ens rekvisitet "av särskilt hänsynslös
art" utan lämnar definitionen helt oförändrad. Av skäl som tidigare
angetts synes det i remissen avsedda ändamålet inte kunna tillgodoses med den
föreslagna lydelsen. Enär lagen om straff för varusmuggling avser även annat
gods än narkotika blir en omformulering av förevarande paragraf för att markera
helhetssynen någol mer omfattande än beträffande motsvaran-
Prop.
1980/81:76 273
de
paragraf i narkotikastrafflagen. Paragrafen skulle förslagsvis kunna ges
följande lydelse:
"År vamsmuggling att
anse som grov, skall där ej annat följer av andra stycket dömas tUl fängelse,
lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömande av humvida brottet är grovt
skall särskilt beaktas om del förövats yrkesmässigt eller avsett gods av
betydande myckenhet eller värde eller om gärningen eljest varit av särskilt
farlig art.
Gäller gärningen narkotika
som avses i 1 8 narkolikaförordningen (1962:704), skall dömas till fängelse,
lägst två och högst tio år. Vid bedömande av humvida brottet är grovt skall i
nu förevarande fall särskilt beaktas, om det har utgjort led i en verksamhet
som har bedrivits i större omfattning eller yrkesmässigt, avsett särskilt stor
mängd narkotika eller eljest varit av särskill farlig eller hänsynslös arl.
Bedömningen skall grundas på en sämmanvägnmg av omständigheterna i det
särskilda fallet."
Petrén
är av skiljaktig mening och anför:
På
skäl som jag anfört vid 3 § narkotikastrafflagen lämnar jag förevarande
förslag utan erinran.
Lagen
om ändring i rättegångsbalken
Lagrådet:
För
det fall att de föreslagna straffskärpningarna för grovt narkolikabrolt och
grov vamsmuggling som avsett narkotika genomförs, lämnar lagrådet förevarande
lagförslag utan erinran.
18
Riksdagen 1980181. 1 saml. Nr 76
Prop. 1980/81:76 274
Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid
regeringssammanträde 1980-11-20
Närvarande:
Statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden UUsten, Bohman, Wikström,
Friggebo, Mogård, Dahlgren, Åsling, Söder, Krönmark, Burenstam Linder,
Johansson, Wirtén, Holm, Andersson, Boo, Winberg, Adelsohn, Danell, Petri,
Eliasson
Föredragande:
statsråden Söder och Winberg
Proposition
om interneringspåföljdens avskaffande och straffet för grovt narkotikabrott m.
m.
Statsråden
anmäler sina förslag i fråga om inlerneringspåföljdens avskaffande och
straffet för grovt narkotikabrott m.m. Anförandena och förslagen redovisas i
underprotokollen för justitiedepartementets resp. socialdepartementet.
Slalsrådet
Winberg hemställer alt regeringen i en gemensam proposition föreslår riksdagen
att antaga de förslag som han och slalsrådet Söder har lagt fram.
Regeringen
ansluter sig till föredragandenas överväganden och beslutar all genom
proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredragandena har
lagt fram.
Regeringen
beslutar alt de anföranden och förslag som redovisas i underprotokollen skall
bifogas propositionen som bilagorna 1 och 2.
Prop.
1980/81:76 275
BUaga 1
Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid
regeringssammanträde 1980-11-20
Föredragande:
statsrådet Winberg
Anmälan
till proposition om interneringspåföljdens avskaffande och straffet för grovt
narkotikabrott m. m.
1 Anmälan
av lagrådsyttrande
Föredraganden
anmäler lagrådets yttrande' över förslag till
1.
lag om ändring i brottsbalken,
2.
lag om ändring i lagen
(1974:202) om beräkning av strafftid,
3.
lag om ändring i lagen
(1974:203) om kriminalvård i anstalt. Föredraganden redogör för lagrådets
yttrande och anför.
2 Förslaget
till lag om ändring i brottsbalken
2.1
Straffskärpningsregeln (26 kap. 3§) m. m.
Lagrådet
(majoriteten) har inte haft nägot alt erinra mot att en straffskärpningsregel
av det innehåll som har föreslagits i remissen tas in i brottsbalken. Det synes
emellertid enligt lagrådets mening lämpligt att vid framtida reformer i fråga
om den villkorliga frigivningen och straffskaloma uppmärksamhet ägnas den nya
regelri och därvid även frågan om den efter andra reformer är behövlig.
En
ledamot har varit av skiljaktig mening och avstyrkt förslaget, eftersom detta
enligt hans mening innebär att man, för alt lösa ell kvantitativt sett litet
problem, återinför en principiellt betänklig grundsals om slraffhöjning vid
återfall och tar risken av en allmän höjning av straffnivån.
1
såväl majoritetens som den skiljaklige ledamotens yttrande har gjorts
uttalanden angående den principiella lämpligheten av särskilda regler som ger
möjlighet till slraffskärpning vid återfall. Det kan med anledning härav
förtjäna erinras om att principen att återfall kan ha straffskärpande verkan är
mycket vanlig i främmande rättssystem och även hos oss går tillbaka på
'
Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde 1980-10-02.
Prop.
1980/81:76 276
en
långvarig tradition. Den särskilda beslämmelse om straffhöjning vid återfall
som vid brottsbalkens tillkomst fanns i 26 kap. 3 8 är visserligen numera
upphävd sedan den 1 april 1976. Detla betyder emellertid inte all brottsbalken
saknar regler som ger uttryck för tanken att en skärpning av samhäUets reaktion
kan följa på ett återfaU (jfr t.ex. bestämmelserna om sammanträffande av brott
och förändring av påföljd i 34 kap.). För del allmänna rättsmedvetandet torde
denna princip också te sig naturlig. Del . bör ytterligare nämnas att när man i
samband med senare lids kriminalpolitiska utvecklingsarbete har diskuterat
möjligheten av att införa uttryckliga regler om påföljdsval och slraffmätning -
en fråga som f.n. utreds av fängdsestraffkommittén (Ju 1979:04) - så har i
allmänhet en utgångspunkt varit att bl. a. betydelsen av dl brott utgör
återfall borde få en särskild reglering.
Den
nu föreslagna straffskärpningsregeln har dock ett mera begränsat syfle. Som
utförligt har utvecklats i remissprolokollet har avsikten varit alt undvika alt
interneringspåföljdens avskaffande skall få den konsekvensen att de faktiska
strafftiderna vid de allra grövsta formerna av upprepad brotlslighd blir
kortare än hitlills. Jag är naluriiglvis medveten om alt regeln i praktiken
endast blir tillämplig belräffande ett fätal personer som har gjort sig
skyldiga till återfall i mycket allvariig brottslighet. Just belräffande det
klientel som det här gäller har samhället emellertid ett särskilt ansvar för
medborgarnas skydd, som man enligt min mening inle kan bortse från vid
sanktionssystemets utformning.
Med
beaktande av vad som har anförts nu anser jag inle att det finns anledning att
frångå det ställningstagande i denna del som har gjorts i remissprotokollet och
som även har godtagits av lagrådets majoritet. Jag vill understryka vad jag vid
min anmälan av remissen framhöll om att den nya regeln inte är avsedd att ge
underlag för någon generell höjning av slraffnivån. Mot vad lagrådet har
uttalat om alt regeln bör ägnas uppmärksamhet vid framtida reformer av
sankfionssystemet har jag självfaUet ingen erinran.
I
26 kap. 1 8 första stycket föreskrivs f. n. att fängelse ådöms enligt vad för
brottet är stadgat på viss tid, ej över tio år, eller på livstid. Enligt
lagrådets mening bör detta stycke med anledning av den nu föreslagna straffskärpningsregeln
kompletteras med en erinran om att det av 2 och 3 §§ i kapitlet följer att
fängelse i särskilda fall kan ådömas på viss tid över tio år. Det kan
naturligtvis ifrågasättas om ett sådant tillägg är nödvändigt med hänsyn tUl
att fängelse redan f. n. kan ådömas på upp till tolv år med tillämpning av 26
kap. 2 8 och tiU att de paragrafer som ger möjlighet till straffhöjning av
aktuellt slag är placerade i direkt anslutning till den grundläggande
bestämmelsen om fängelsestraffels längd. Jag anser emellertid inte att jag har
anledning att motsätta mig vad lagrådet har föreslagit och förordar alltså att
26 kap. 1 8 kompletteras med ett tillägg av angiven innebörd, dock med viss
redaktionell jämkning i förhållande till lagrådets förslag.
Prop. 1980/81:76 277
2.2
Övriga förslag till ändringar i brottsbalken
Jag
godtar i princip vad lagrådet har anfört vid 26 kap. 7 8 men förordar en viss
redaktionell jämkning i förhållande till lagrådets förslag. Jag har inte någon
erinran mot att 37 kap. 10 § BrB ändras på det säll som lagrådet har
föreslagit.
3
Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:20) om kriminalvård i anstalt
Det
förslag till lydelse som lagrådet har förordat beträffande 55 och 56 8§ i lagen
om kriminalvård i anstalt bör godtas.
4
Övriga frågor
Ulöver
de av lagrådet föreslagna ändringarna och tilläggen bör vissa redaktionella
jämkningar företas i de till lagrådet remitterade förslagen.
Förslaget om att avskaffa
internering föranleder ändringar i ytterligare elva författningar som har beslutats
av riksdagen eller med riksdagens medverkan, däribland rättegångsbalken och
lagen (1965:94) om polisregister m.m. Ändringarna består huvudsakligen i att
ordet "internering" utgår. Med anledning av förslaget till ändring i
34 kap. 11 § BrB bör vidare, som jag har anmärkt i lagrådsremissen, en
justering göras i lagen (1973:18) om disciplinstraff för krigsmän. Det får
anses uppenbart att lagrådels hörande över dessa förslag inte erfordras.
Slutligen bör påpekas att beträffande några av de lagförslag som läggs fram
gäller att de akluella paragraferna föreslås ändrade även i prop. 1979/80: I
om socialljänsten. Så är fallet i fråga om 4§ lagen (1966:293) om beredande av
sluten psykiatrisk vård i vissa fall, 41 § rättshjälpslagen (1972:429), 51 kap.
25 § rättegångsbalken, 28 och 29§8 passlagen (1978: 302), 28 lagen (1963:197)
om allmänt krimi-nalregisler, 7§ lagen om polisregister m. m. samt 24
folkbokföringsförordningen (1967:198). Om dessa förslag i
socialtjänstpropositionen godtas av riksdagen måste de lagar som då antas
ändras vid ell bifall till förevarande proposition. Det torde få fömtsättas att
denna fråga uppmärksammas under utskottsbehandUngen.
I rättegångsbalken
föreslås härutöver, på skäl som chefen för socialdepartementet senare kommer
att redovisa, en ändring i 27 kap. 16 §. Ändringen har den innebörden att
frågan om telefonavlyssning vid förundersökning avseende grovt narkotikabrott
kommer att regleras i räUegångs-balken i stäUet för i den nu gällande särskilda
lagen (1969:36) i ämnet. Jag vill i detta sammanhang erinra om att vatje ärende
rörande telefonavlyssning enligl sistnämnda lag f. n. anmäls för
rikspolischefen och alt de
Prop.
1980/81:76 278
parlamentariska
ledamöterna i rikspolisstyrelsen får en forfiöpande, ingående redovisning för
utvecklingen av den grova narkotikabroUsUgheten och lilllämpningen av
telefonavlyssningsbestämmelserna (prop. 1970:127 s. 13). Denna praxis bör
lämpligen följas även i fortsättningen utan hinder av den ändrade
författningsregleringen.
Jag
vill slutligen anmärka att det i lagen om polisregister m. m. föreslås vissa
formella ändringar som föranleds av den nya utlänningslagen (1980:376).
5
Hemställan
Jag
hemställer att regeringen föreslår riksdagen att antaga
dels
de av lagrådet granskade lagförslagen med vidtagna ändringar, dels inom
justitiedepartementet upprättade förslag till
4.
lag om ändring i
rättegångsbalken,
5.
lag om ändring i lagen
(1963:197) om allmänt kriminalregister,
6.
lag om ändring i lagen
(1964:342) om personundersökning i brottmål,
7.
lag om ändring i lagen
(1965:94) om polisregister m. m.,
8.
lag om ändring i lagen
(1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall,
9.
lag om ändring i
rättshjälpslagen (1974:429),
10.
lag om ändring i lagen
(1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning,
11.
lag om ändring i passlagen
(1978:302),
12.
lag om ändring i lagen
(1978:801) om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet,
13.
lag om ändring i
folkbokföringsförordningen, (1967:198),
14.
lag om ändring i militära
rättegångslagen (1948:472),
15.
lag om ändring i lagen
(1973:18) om disciplinstraff för krigsmän.
Prop. 1980/81:76 279
BUaga2
Utdrag
SOCIALDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid
regeringssammanträde 1980-11-20
Föredragande:
statsrådet Söder
Anmälan
till proposition om interneringspåföljdens avskaffande och straffet för grovt
narkotikabrott m. m.
1
Anmälan av lagrådsyttrande
Föredraganden
anmäler lagrådets yttrande' över förslag till
1.
lag om ändring i
narkotikastrafflagen (1968:64),
2.
lag om ändring i lagen
(1960:418) om straff för vamsmuggling,
3.
lag om ändring i
rättegångsbalken. Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.
2
Narkotikastrafflagen
Lagrådet
(majoriteten) har uttalat att någon invändning inle i och för sig synes kunna
riktas mot att 3 § första stycket narkotikastrafflagen ändras på det sättet att
minimistraffet för grovl narkotikabrott höjs från dt till två år. Någon erinran
från lagrådels sida har inle riktats mol förslagel alt den uppräkning av
omständigheter, som enligt andra stycket i paragrafen särskilt skall beaktas
vid bedömningen av om ett brott är grovt, skall komplelteras med rekvisitet
att brottet har varit av särskill hänsynslös arl.
Lagrådet har emellertid
ansett att de krävs en mer ingripande ändring i lagrummet, om man vill
tillgodose syftet att på en gång skärpa straffmälningen vid de allvarligaste
brotten och i huvudsak behålla, nuvarande straffmätning för de ungdomar och
andra missbrukare som för alt finansiera sitt eget missbruk säljer narkotika i
vissa kvantileler ulan all del annars sker under så graverande omständigheter
som sägs i lagrummet. Lagrådet föreslår därför att det i ett tillägg till andra
slyckel anges all bedömningen av om ett brott är grovl skall grundas på en
sammanvägning av omständigheterna i det särskilda faUet. En ändring av
lagtexten bör enligt lagrådet förenas med klargörande motivutlalanden om
mängdrekvisitets minskade
'
Beslut om lagrädsremiss fattal vid regeringssammanträde 1980-10-02.
Prop.
1980/81:76 280
betydelse.
Skulle en markering i lagtexten i enlighet med den föreslagna -eller en häremot
svarande ändring av samma innebörd - inte komma tiU stånd, har lagrådet ansett
sig inte kunna tillstyrka att straffminimum för grovt narkotikabrott höjs från
ett till två år.
En
ledamot av lagrådet har varii; skiljaktig och lämnat förslaget i denna del utan
erinran.
Vid
min anmälan av remissen framhöll jag att förslaget om höjning av straffminimum
för grovl narkotikabrott är avsett att ge underlag för en skärpning av
påföljderna för de allvarligaste narkotikabrotten och att tydUgare än hittills
markera brottets straffvärde i förhållande till andra allvarliga brott. Jag
uttalade vidare alt avsikten samtidigt har varit att åstadkomma en
förskjutning i domstolarnas brottsrubricering när det gäller gränsen mellan
normalbroltd och grovt brott. Det nya hänsynslöshetsrekvisitet i förening med
höjningen av minimistraffet är enhgt vad som anfördes i remissprotokollet
avsett all bidra lill utvecklingen av en praxis, enligt vilken omständigheier
vid sidan av mängden narkofika tilläggs större betydelse än i dag vid
brottsrubriceringen. Jag framhöll också uttryckligen att höjningen inte borde
medföra att genomsnittligt längre strafftider än f n. ådöms t. ex. unga
narkotikamissbrukare, som överlåter eller medverkar till överlåtelse av
narkotika i del huvudsakliga syftet all finansiera sitl eget missbruk i sådana
fall då enligt nuvarande praxis endast mängden narkotika föranleder att
brottet bedöms som grovt.
Som har uttalats av den
skiljaklige ledamoten av lagrådet måste det betraktelsesätt som i enlighel härmed
ligger lill gmnd för förslaget antas vinna tillämpning i prax's utan att några
ytterligare ändringar i 3 § behöver göras. Mot det av lagrådets majoritet
framlagda förslaget kan också invändas alt redan innebörden av gällande räll
otvivelaktigt har avsetls vara att en sammanvägning av omständigheterna skall
ske vid bedömningen av om ett narkotikabrott i del särskilda fallet skall anses
grovt. Detsamma är f. ö. förhållandet i de övriga fall då del i en
straffbestämmelse anges alt vissa omständigheter skall särskill beaktas vid
bedömningen av om ell brott är grovt, något som naturligtvis gör det tveksamt
om man bör meddela en uttrycklig föreskrift i fråga om ett specifikt brott. Å
andra sidan kommer naturligtvis i praktiken ingen risk för några motsatsslut
att uppstå, om den nu akluella paragrafen komplelleras på del sätt som lagrådet
ifrågasatt. Det föreslagna tillägget synes inte heller i övrigl föranleda några
nackdelar för rättstillämpningen. Jag anser mig därför inte ha anledning alt på
denna punkt motsätta mig lagrådets förslag.
3
Lagen om straff för varusmuggling '
Under
hänvisning till vad som anförts vid narkotikastrafflagen föreslår lagrådet
(majoriteten) att 3 § varusmugglingslagen omredigeras på del säl-
Prop. 1980/81:76 281
tet
att samtliga de bestämmelser som skall gälla grov vamsmuggling avseende
narkotika samlas i ett andra stycke av paragrafen. De kriterier som särskilt
skall beaktas vid bedömningen av om ett sådant brott är grovt utformas på samma
sätt som f. n. i 3 § andra stycket narkotikastrafflagen med tUlägg av
rekvisitet "av särskiU hänsynslös art". Vidare anges i stycket Btt
bedömningen skall gmndas på en sammanvägnirig av ömstän-dighetena i det
särskilda fallet. En ledamot har varit av skiljaktig mening och lämnat dét
remitterade förslaget utan erinran.
Jag anser mig ihte ha
anledning till någon erinran mot att uttrycket "av särskilt hänsynslös
art" förs in även i 3§ vamsmuggUngslageh med sikte på faU då ett
vammuggUngsbrott har avsett narkotika. Däremot fiiins det enligt min mening
inte skäl att i detta sammanhang i övjigt anpassa de kriterier som särskilt
skall beaktas vid bedömningen av om ett sådant brott är grovl fill dem sorri
gäller eriligt 3 § narkotikastrafftagen. Dessa skiljer sig nämligen inte på
något så avgörande sätt från dem som f. n. generellt gäller enligt 3 §
varusriiuggUrigslagen att del är motiverat med en fullständig särteglering för
fall då ett brott har avsett narkotika.
Som jag har angett fömt
gäller allmänt att man vid bedömningen av om ett brott är grovt skall göra en
sammanvägning av omständigheterna i det särskUda fallet. Vid itiin anmälan av
remissen har jag också understmkit att avsikten är att en helhetssyn skall
anläggas på narkotikasrriuggUng, vilket innebär att hänsyn skall tas inte bara
till mängden narkotika och omständigheterna i övrigt vid själva smuggUngen utan
också till andra på bedömningen inverkande omständigheter. Den aktuella
paragrafen avser emellertid även andra fall av vamsmuggling, och det skuUe
därför från lagteknisk synpunkt te sig egendomUgt att särskilt ange att eri
sådan sammanvägning skäll ske när vamsmugglingen har gällt just narkotika. Å
andra sidan kan jag inte se att det i della sammanhang är motiverat att införa
en motsvarande föreskrift för samtliga fall av grov vamsmuggling.
Med dessa utgårigspunkter
förordar jag efter samråd med chefen för handelsdepartementet att 3§ andra
stycket vamsmugglingslagen ändras endast på det sättet att en uttrycklig
markering görs av att, om vamsmugg-lingsbrottet gällt narkotika, man vid
bedömningen av humvida brottet är grovt skall särskilt beakta utöver de
övriga omständigheter som nämns i paragrafen - också om gärningen har utgjort
led i en verksamhet av särskilt hänsynslös art.
Jag
vill liksom i lagrådsremissen slutligen framhålla att vad jag har anfört om en
förskjutning i praxis när det gäller gränsen mellan normalbrottet och grovt
brott givetvis har avseende även på varusmugglingsbroll som rör narkotika.
Prop. 1980/81:76 282
4 Rättegångsbalken
Den
i remissen föreslagna ändringen i 27 kap. 16 § rättegångsbalken har godtagits
av lagrådet och bör genomföras.
Lagändringarna ingår i det
förslag till ändring i rättegångsbalken som i detta ärende har anmälts av
chefen för justitiedepartementet.
5 Hemställan
Med
hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår
riksdagen
att,
efter vidtagna ändringar, antaga de av lagrådet granskade förslagen till
16.
lag om ändring i
narkotikastrafflagen (1968:64),
17.
lag om ändring i lagen
(1960:418) om straff för varusmuggling.
Prop. 1980/81:76 283
Innehåll
Propositionen
................................................. ..... 1
Propositionens
huvudsakliga innehåll .................. ..... 1
Lagförslag ...................................................... 3
1. Förslag
till lag om ändring i brottsbalken ........... ..... 3
2.
Förslag tUl lag om ändring i
lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m. m 13
3.
Förslag till lag om ändring i
lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt 16
4.
Förslag till lag om ändring i
rättegångsbalken .... 19
5.
Förslag till lag om ändring i
lagen (1963:197) om allmänt kriminalregister 22
6.
Förslag till lag om ändring i
lagen (1964:542) om personundersökning i brottmål 24
7.
Förslag till lag om ändring i
lagen (1965:94) om polisregister m.m 25
8.
Förslag tUl lag om ändring i
lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall 26
9.
Förslag till lag om ändring i
rätlshjälpslagen (1972:429) 27
10.
Förslag till lag om ändring i
lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning 29
11.
Förslag lill lag om ändring i
passlagen (1978:302) 29
12.
Förslag lill lag om ändring i
lagen (1978:801) om internafionellt samarbete rörande kriminalvård i frihet 30
13.
Förslag till lag om
ändring i folkbokföringsförordningen (1967:198) 31
14.
Förslag lill lag om ändring i
militära rättegångslagen (1948:472) 32
15.
Förslag till lag om ändring i
lagen (1973:18) om disciplinstraff
för krigsmän ................................................... 32
16.
Förslag fill lag om ändring i
narkotikastrafflagen (1968:64) ... 33
17.
Förslag fill lag om ändring i
lagen (1960:418) om straff för
vamsmuggling ................................................... 34
Utdrag ur protokollet vid
regeringssammanträde 1980-10-02 35
Bilaga
1: Justitiedepartementet .......................... 36
1
Inledning ..................................................... .... 36
2
AUmän motivering ......................................... .... 37
2.1
Interneringspåföljden ................................ .... 37
2.2
VillkorUg frigivning ................................... .... 45
2.3
En särskild
straffskärpningsregel ................... .... 50
2.4
Eftergift av böter vid
långvariga fängelsestraff 53
2.5
Ikraftträdande m. m..................................... 56
3 Upprättade
lagförslag .................................... .... 56
4 Specialmotivering
......................................... 57
4.1
Förslaget till lag om ändring i
brottsbalken ..... .... 57
4.2
Förslaget till lag om ändring i
lagen (1974:202) om beräkning
av
strafftid m.m.......................................... 67
4.3........................................................... Förslaget
lill lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminal
vård i anstalt .......................................... .... 68
5 Hemställan
.............................. ............... .... 69
Prop. 1980/81:76 284
BUaga
LI Departementspromemoria om internering (Ds Ju 1979:5) 71
BUaga 1:2 Sammanställning över remissyttrandena beträffande PM
om internering ............................................... .. 160
Bilaga 1:3 De remitterade
lagförslagen om avskaffande av påföljden
internering m.m.................................................. 177
Bilaga
2: Socialdepartementet ............................ .. 193
1
Inledning ..................................................... .. 193
2
Allmän motivering .......................................... .. 194
2.1
Kampen mot
narkotikamissbruket .... ......... 194
2.2
Åtgärder mot de lindrigaste
brotten ............. 199
2.3
Åtgärder mot de allvarligaste
brotten: höjning av straffmaximum? 201
2.4
Höjning av straffminimum för
grovt narkotikabrott? 203
2.5
Vissa följdändringar ................................... 209
3
Upprättade lagförslag .................................... 210
4
Specialmotivering ......................................... 211
5
Hemställan .................................................. 214
Bilaga
2:1 Departementspromemoria (Ds Ju 1980:4) Förslag till
ändringar i
narkotikastrafflagen (1968:64) m. m........ 215
BUaga
2:2 Sammanfattning av dé synpunkter som lämnats på de-partementespromemorian
(Ds Ju 1980:4) Förslag till ändringar i
narkotikastrafflagen
(1968:64) m. m. vid hearing 1980-06-27 256
BUaga
2:3 De remitterade lagförslagen om påföljd för grovt narkoti
kabrott m. m..................... :.............................. 261
Utdrag
av lagrådets protokoll ..................... ... 264
Utdrag
av protokoll vid regeringssammanträde 1980-11-20 274
Bilaga
1: Justitiedepartementet .......................... 275
1
Anmälan av lagrådsyttrande ........................... 275
2
Förslaget till lag om ändring i
brottsbalken ......... .. 275
2.1
Straffskärpningsregeln (26 kap.
3 §) m. m........ 275
2.2
Övriga förslag till ändringar i
brottsbalken ....... .. 277
3
Förslaget till lag om ändring i
lagen (1974:20) om kriminalvård i anstalt 277
4
Övriga frågor ........................... ,..................... .. 277
5
HemstäUan ................................................. 277
Bilaga
2: Socialdepartementet .......... ............... .. 279
1
Anmälan av lagrådsyttrande............................... .. 279
2
Narkotikastrafflagen ...................................... 279
3
Lagen om straff för vamsmuggling
............. ;:..... 280
4
Rättegångsbalken .................................. ... 282
5
Hemställan .................................................. .. 282
Norstedts Tryckeri, Stockholm 1980
Doktrin (13)
- Jenny Samuelsson Kääntä, Risk för återfall som ett kriterium för uppskjuten villkorlig frigivning, SvJT 2025 s. 94, på s. 108, 110, 111 · Fritt tillgänglig
- Axel Holmgren, Perspektivskifte i straffrättspolitiken — plus ça change?, SvJT 2025 s. 62, på s. 67 · Fritt tillgänglig
- Thomas Pettersson, Rationella reformer?, SvJT 2025 s. 1, på s. 8 · Fritt tillgänglig
- Martin Borgeke, Reflektioner över svensk straffrättspolitik då och nu, SvJT 2023 s. 857, på s. 868 · Fritt tillgänglig
- Notiser, SvJT 2020 s. 66, på s. 69 · Fritt tillgänglig
- Magnus Ulväng, Mefedrondomen och HD:s nya straffmätningspraxis, SvJT 2015 s. 440, på s. 446 · Fritt tillgänglig
- Agneta Bäcklund, En kriminalpolitisk nödvändighet? — Om tidigare brottslighet och dess betydelse vid straffmätning, SvJT 2015 s. 397, på s. 399, 400 · Fritt tillgänglig
- Martin Borgeke, Påföljdsbestämning i narkotikamål, SvJT 2013 s. 1, på s. 5, 33 · Fritt tillgänglig
- Jonas Hartelius, Farlighetsbedömningar av narkotika under 100 år, SvJT 2012 s. 456, på s. 461 · Fritt tillgänglig
- Anders Perklev, Straffmätning i narkotikamål — fyra domar från Högsta domstolen, SvJT 2012 s. 131, på s. 138 · Fritt tillgänglig
- Petter Asp, Högsta domstolen revolutionerar narkotikabrotten, SvJT 2011 s. 659, på s. 665 · Fritt tillgänglig
- Magnus Ulväng, Suum cuique — om påföljdsbestämning och behovet av påföljdspraxis, SvJT 2006 s. 828, på s. 839 · Fritt tillgänglig
- Bertil Bengtsson, Om lagrådsgranskningens gränser, FT 1984 nr 4–6 s. 188, på s. 202 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.
Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.
Hänvisas hit från
164 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (104)
104 kopplingar i 81 dokument.
- Prop. 2025/26:218 Dubbla straff för brott i kriminella nätverk och skärpta straffskalor s. 64 i texten
- Prop. 2025/26:181 Ett förstärkt samhällsskydd och tydligare reaktioner vid återfall i brott s. 50 om s. 52 i texten
- SOU 2025:66 En straffreform om s. 38 · om s. 50 · s. 1046 i texten
- SOU 2024:48 Ett ändamålsenligt samhällsskydd Volym 1 s. 576 · s. 577 om s. 50 · s. 1181 · s. 1195 · och 3 till i texten
- SOU 2023:44 En översyn av regleringen om frihetsberövande påföljder för unga s. 519 i texten
Rättsfall (22)
22 kopplingar i 19 dokument.
- RH 2011:34 ur registret
- RH 2007:45 om s. 212 ur registret
- RH 2001:61 ur registret
- NJA 2012 s. 650 »Andra mefedrondomen« om s. 211 i texten
- NJA 2012 s. 528 om s. 207 i texten
Doktrin (38)
38 kopplingar i 20 dokument.
- Hoflund, Narkotikabrotten, 1993 s. 29 · s. 30 om s. 247 · s. 84 · s. 88 · och 5 till i texten
- Ulväng, Påföljdskonkurrens, 2005 s. 188 om s. 57 · s. 319 om s. 55 · s. 353 om s. 50 · s. 421 om s. 57 · och 1 till i texten
- SvJT 2025 s. 94 Jenny Samuelsson Kääntä, Risk för återfall som ett kriterium för uppskjuten villkorlig frigivning s. 108 · s. 110 · s. 111 i texten
- JT 2012/13 s. 175 s. 175 · s. 178 · s. 183 om s. 203 i texten · dokumentnivå
- SvJT 2015 s. 397 Agneta Bäcklund, En kriminalpolitisk nödvändighet? — Om tidigare brottslighet och dess betydelse vid straffmätning s. 399 · s. 400 i texten