Prop. 1980/81:88

Prop.
1980/81:88 Regeringens proposition 1980/81:88 med förslag till handräckningslag
m. m.;

beslutad den 15 januari 1981.

Regeringen förslär riksdagen alt anla de förslag som har
lagils upp i bifogade uldrag av regeringsprolokoll ovannämnda dag.

Pä regeringens vägnar THORBJÖRN FÄLLDIN

HAKAN WINBERG

Propositionens huvudsakliga innehåll

1 propositionen läggs fram förslag lill en ny skriftlig
summarisk process vid allmän domstol. Förslaget har samband med del förslag
lill utsökningsbalk som har förelagts riksdagen (prop. 1980/81:8). Enligl
detla skall överexekutorsinstitutionen avskaffas. Del föresläs nu alt den
summariska processen inför överexekuior enligt 191 och 192 §S utsökningslagen
(1877:31 s. 1), dvs. handräckning för återställande av rubbad besittning m. m.
saml vräkning, ersätts med ell liknande föriarande vid allmän domstol. Det nya
förfarandel föresläs få beteckningen "handräckning" och den nya lagen
i ämnet "handräckningslag".

Enligl förslaget skall det nya förfarandet slå öppet för
all slags fullgörel-selalan som är av dispositiv nalur, dvs. där förlikning om
saken är tilläten, och som inte avser betalningsskyldighet. Tillämpningsområdet
vidgas alll-sä i förhällande lill vad som nu gäller enligl 191 och 192 §§
utsökningslagen. Förfarandel skall ocksä tilllämpas i de fall då överexekutor
f.n. meddelar handräckning enligl särskilda bestämmelser i t.ex. byggnads-,
nalurvärds-och miljöskyddslagsliftningen.

Den nya lagstiftningen föresläs träda i kraft samlidigl
med ulsökningsbalken, dvs. den 1 januari 1982.

1 Riksdagen 1980/81. 1 saml Nr 88

Prop. 1980/81:88 2

1
Förslag till

Handräckningslag

Härigenom
föreskrivs följande.

1 S
Yrkande om fullgörande av en förpliktelse som inte avser betalnings

skyldighet får, om föriikning om saken är tillåten, prövas av tingsrätt efter

ansökan om handräckning enligl denna lag.

Lagen
gäller inte, om tvist angående förpliktelsen enligt särskild föreskrift skall
tas upp av annan domstol än lingsräll.

2 §
Ansökan om handräckning skall göras skriftligen.Beträffande laga

domstol gäller vad som är föreskrivet om tvistemål. Arrende-, hyres- och

bostadsrättstvister skall dock tas upp av tingsrätten i den ort där fastighe

ten finns.

Rällen
prövar självmant sin behörighet. Sökandens uppgift om de omständigheter som
betingar rättens behörighet skall godtas, om del inte kan antas att den är
oriklig.

3 §
Sökanden skall i ansökningen ange sill yrk<ande och de omständighe

ter på vilka yrkandet grundas. Han skall lämna uppgift om de omständighe

ter som betingar rättens behörighet, om inte denna framgår av vad som

anförs i övrigt.

Ansökningen
skall vara åtföljd av de skriftliga bevis och andra handlingar som sökanden
vill åberopa. Berättelse som nägon har lämnat skriftligen i anledning av
handräckningsmålel (viilnesintyg) får åberopas som bevis i målet.

4
§ Är ansökningen sä bristfällig
att den inte kan läggas lill grund för prövning i sak och efterkommer sökanden
inle föreläggande all avhjälpa bristen, skall ansökningen avvisas. Möler annat
hinder alt la upp ansökningen, skall den omedelbart avvisas.

5
§ Är det uppenbart att
sökandens yrkande är ogrundat, skall ansökningen genast avslås.

6
§ Upptas ansökningen, skall
målel beredas för avgörande genom skriftlig handläggning.

Svaranden
skall föreläggas att inom viss tid från det att ansökningen delgavs honom yttra
sig över den. Tiden får inte utan särskilda skäl bestämmas till mer än två
veckor. Svaranden skall i föreläggandel upplysas om att målet kan avgöras åven
om han inle har yttrat sig.

Om
del behövs, skall sökanden beredas tillfälle att yttra sig över vad svaranden
har anfört. Ytterligare skriftväxling får inte äga rum.

Återkallas
ansökningen, skall målet avskrivas.

7
§ Föreläggande enligt 6§ andra
styckei skall jämte ansökningshandlingarna delges svaranden på det sätt som är
föreskrivet om stämning i tvistemål.

8
§ Sökanden skall styrka de
omständigheter som han åberopar fill stöd för sin ansökan. Hans framställning
av omständigheterna skall läggas till

Prop. 1980/81:88 3

grund för prövningen, i den mån framslällningen har lämnats
ulan invändning av svaranden och del inle är uppenbart all den är oriklig.

Bestrider svaranden ansökningen, får den inle bifallas om
svaranden visar sannolika skäl för sin invändning eller sökandens rätt annars
framstår som oklar.

9 § Bifalls en ansökan om handräckning, skall svaranden
ersälla sökan

den för hans koslnader i mälet. Ersällning ulgår, enligl vad regeringen

närmare föreskriver, för sökandens egel arbele med anledning av målet

och för arvode lill ombud eller biträde, alll med skäligl belopp, saml för

ansökningsavgift och andra nödvändiga ulgifter med anledning av målet.

Avvisas eller avslås ansökningen eller avskrivs målet
sedan svaranden har inkommit med yttrande, skall sökanden, om inle särskilda
skäl föranleder annat, ersälla svaranden för hans koslnader enligl vad rätlen
finner skäligl.

10
§ Begär
sökanden ersällning för kostnader, skall han ange detla i ansökningen eller, i
fräga om kostnad som har uppkommil därefter, i yllrande som avses i 6§ iredje
styckei saml uppge vari kostnaden består. Svaranden skall ange sill
koslnadsyrkande i yttrande som avses i 6§ andra styckei.

11
§ Görs del
sannolikt att saken inle tål uppskov, fär rälten bevilja den sökla åigärden
även om svaranden inle har ytlral sig över ansökningen. Delta gäller dock inte
om ansökningen avser förpliktelse för en lidigare ägare eller
nyttjanderättshavare all flytta från fasl egendom, bostadslägenhet eller annat
utrymme i byggnad.

Haren älgärd beviljats enligl första styckei, skall rälten
ompröva beslulet sä snart som möjligt.

Beslut som avses i första eller andra styckei överklagas
särskilt.

12 § När skriftväxlingen har avslulals, skall målet
ofördröjligen avgöras.

RäUens avgörande av saken sker genom utslag.

Mot utslag enligl denna lag kan part söka återvinning hos
rällen. Äler-vinning skall sökas, av svaranden inom én månad frän den dag då
ulslagel delgavs honom eller del helt eller delvis verkställdes och av sökanden
inom en månad från dagen för ulslagel. Har återvinning sökts, anses lalan väckt
när ansökningen om handräckning gjordes hos rällen.

Är part missnöjd med rätlens utslag endasl såvitt gäller
beslut om ersällning för kosinad, får han i den delen klaga genom besvär inom
den lid som anges i andra styckei.

13
§ Utslag
varigenom sökandens talan inle har bifallils hindrar inle aU part efter
ätervinningsfrislens utgång väcker lalan i den ordning som är föreskriven för
tvistemål i allmänhet.

14
§ Har
återvinning sökts mol utslag enligt denna lag, skall rätten förordna om målets
fortsatta handläggning.

Stämning skall anses utfärdad genom förordnande enligt
första stycket. Kan målet anses tillräckligt förberett genom den tidigare
handläggningen, får del genast utsättas till huvudförhandling eller, om det
skall handläggas enligt lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden,
till sammanträde enligt den lagen.

Prop.
1980/81:88 4

Är den tingsrätt som har handlagt mälet inte behörig all
efter återvinning pröva målel. skall detta överlämnas lill den lingsräll som är
behörig. Beslul om överlämnande fär inle överklagas. Om den lingsräll som har
motlagil målet finner sig obehörig, skall den visa mälet äler lill den lingsräll
som har överiämnal det. När ell mål har överlämnats, gäller forsla och andra
siyckena i fräga om den lingsräll lill vilken mälel har överlämnats.

15 § Vid handläggning av mäl enligl denna lag är rälten
domför med en

lagfaren domare.

Utslag enligl denna lag delges genom rättens försorg
endasl om ansökningen har bifallils och part i mälel har beviljats allmän
rättshjälp.

16
§ 1 den mån
särskild beslämmelse inle har meddelats i denna lag, gäller i tillämpliga delar
vad som sägs i rättegångsbalken om tvistemål.

17
§ Belräffande
fråga om handräckning, som enligl särskild föreskrift skall las upp av
lingsräll, lillämpas 2-16§§. 1 fråga om utslag i mål om sådan handräckning
gäller dock alt överklagande skall ske genom besvär inom den tid som anges i
12§ andra slyckel saml alt utslaget inle hindrar alt part, om befogenhet
därtill föreligger, väcker lalan i den ordning som är föreskriven för ivislemål
i allmänhet.

Denna lag Iräder i krafl den 1 januari 1982.

2 Förslag till

Lag om ändring i lagsökningslagen (1946:808)

Härigenom föreskrivs i fråga om lagsökningslagen
(1946:808)' dds att i 15, 22 och 37§§ ordet "Konungen" skall bylas ul
mol "regeringen", dels att 10, 16, 31, 32 och 36§§ skall ha nedan
angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10§

Nekar den som sökes sin hand Förnekar gäldenären att han har

och förskrivning och har han ej för- skrivit under fordringshandlingen

ut vid domstol eller inför överexe- och har han ej förul vid domstol

kulor eller ock, enligl å handlingen eller inför kronofogdemyndighet el-

lecknat behörigt bevis, i liUkaUat ler notarius publicus erkänt hand-

vittnes närvaro inför landsfiskal, lingen. iA:a//rätten/örordrm att må-

siadsfogde eller notarius publicus let skall såsom tvistigt hänskjutas

erkänt handlingen, förordne rälten till rättegäng.

alt målet skall såsom tvistigt hän

skjutas till rättegång.

Senasle lydelse av 15 § 1974:183 22 § 1973:241

Nuvarande
Ivdelse

Föreslagen
Ivdelse

I
lagsökningsmäl må riitten förordna om kvarstad och skingringsförbud som avses
i 15 kap, rätlegångsbalken. .V(Y ock giva handräckning varom sägs i 192 i
iitsök-ningslageii: ont sådan åtgärd gälle vad i rättegångsbalken och utsökningslagen
är for motsvarande fall stadgat.

1
lagsökningsmäl //(/■ rälten lörordna om kvarstad som avses i 15 kap.
lattegängsbalken sann meddela handräckning för av/iysniiig av gäldenären. I
ffägii om kvarstad och handräckning for avhysning giiller vad som är
fiireskrivcl om motsvarande fall i ruttegångshal-ken och 8 handrackningslagen
(1981:000).

Om laga
domstol i mål om lagsökning eller betalningsforeläggande galle vad för
tvistemål är stadgat: rätten pröve självmant sin behörighet. Borgenärs
uppgifi om de omständigheter som betinga rätlens behörighet skall lagas för
god. om anledning ej förekommer alt den är oriklig.

(3m laga
domstol i mäl om lagsökning eller betalningsforeläggande galler vad som iir
föreskrivet om tvistemål. Arrende-, hyres- och hosladsrättstvisier skall dock
las upp av tingsrätten i den orl där fastigheten finns. Rätten prövar självmani
sin behörighel. Borgenärs uppgift om de omständigheier som betingar rällens
behörighel skall tagas för god. om anledning ej förekommer all den är
oriktig.

Hänskjutes
mål till rättegång, förordne rällen tillika om målels forlsalta handläggning.
Finnes förberedelse ej erforderlig, må målet omedelbart utsättas till huvudförhandling.
Då mäl om betalningsföreläggande vid sammanträde inför rällen hänskjutits till
rättegång, bör. om ej hinder möler. förberedelse eller huvadförhandling äga mm
i omedelbart samband därmed; i sådanl fall gälle om rällens domförhet vad i 30
a iir före skrivel.

Hänskjuts mål till rättegång, skall rä\ter\ förordnu om
målels forlsatla handläggning. Kan målet anses tillräckligt förberett genoin
den tidigare handläggningen, får del genast utsättas till huvudförhandling
eUer. om det skall handläggas enligt lagen i 1974:8) inn rättegången i
tvistemål om mindre värden, lill sammanträde enligl den lagen. Har mål om betalningsföreläggande
vid sammanlräde inför rällen hänskjutits lill rättegång bör. om ej hinder
möler. muntlig förhandling äga rum i omedelbart samband med sammanträdet. I så
fäll gäller I fråga om rällens domförhel vad som jöreskrivs i 30 §.

Ar den lingsräll som har handlagt målel inte behörig all
efter återvinning pröva målet, skall dctla överlämnas lill den tingsrätt som är
behörig. Beslut om överlämnande får inle överklagas. Om den tings-

Prop.
1980/81:88 6

Nuvarande lydelse Föreslagen lyddse

rätt som har mottagit målet finner sig obehörig, skall den
visa målel åter lill den tingsrätt som har överlämnat del. När ett mål har
överlämnats, gäller första stycket i fråga om den tingsrätt till vilken målet
har ijverlämnats.

36 §

Över hovrätts beslul i mål som Hovrätts
beslut i mål som enligt

enligt 34 § fullföljts till hovrätt må 34 § fullföljts till hovräll får
inte

klagan ej föras; dock må mot hov- överklagas; dock får mot hovrätts

rätts beslut angående kvarstad eller beslut angående kvarstad eller av-

skingringsJÖrbud eller angående hysning talan fullföljas till högsta

handräckning varom sägs i 192 § domstolen enligt vad i rältegångs-

uisökningslagen talan fullföljas till balken är sladgal angående
fullföljd

högsla domstolen enligl vad i rätte- av talan mol hovrätts beslut i mäl

gångsbalken är stadgat angående som väckts vid underrätt,

fullföljd av talan mol hovrätts be

slut i mål som väckls vid underrätt.

Denna lag träder i krafl den I januari 1982.

Belräffande verkan av erkännande, som före ikraftträdandet
har skett inför överexekutor enligl 10§, lillämpas äldre beslämmelser.

I fräga om skingringsförbud som har meddelats före
ikrafllrädandel skall därefter lillämpas vad som är föreskrivet om kvarstad.

3 Förslag till

Lag om ändring i jordabalken

Härigenom föreskrivs att 8 kap. 32 § samt 12 kap. 27 och
71 §§ jordabalken skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 kap.

32!}'

Arrendetvist som ej enligt 30 § ankommer på arrendenämnds
prövning

skall upplagas av den fastighetsdomstol inom vars område
fastigheten är

belägen. Även klandertalan som avses i 31 § och ärende
enligl 9 kap. 24

upptages av denna domstol.

Om laga domstol i tvist med an- Om laga domstol i ivisl med an

ledning av tillfällig upplåtelse av ledning av tillfällig upplåtelse av

mark för uppställning av fordon mark för uppställning av fordon

finns bestämmelse i 10 kap. 10 § rät- finns bestämmelse i 10 kap. 10 § rät

tegångsbalken, tegängsbalken. Beträffande
laga

' Senaste lydelse 1977: 1146.

Prop. 1980/81:88 7

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

domstol i arrendetvist som skall prövas enligl
lagsökningslagen (1946:808) eller handräckningslagen (1981:000) finns
bestämmelser i dessa lagar.

Tvist som efter klander mot arrendenämnds beslul är
anhängig vid domstol får återförvisas till nämnden.

12 kap.-

27 §

Underlåter
hyresgästen att bereda hyresvärden tillträde lill lägenheten när denne enligl
26 § har rält till del, kan överexekutor förordna om handräckning. I fråga om
sådan handräckning gäller beslämmelserna om handräckning enligl 191 § utsökningslagen
(1877:31 s. 1).

Underlåter
hyresgästen all bereda hyresvärden tillträde lill lägenheten när denne enligl
26 § har rätt lill det, kan tingsrätten förordna om handräckning. I fräga om
sädan handräckning jlnns bestämmdser i 17§ handrackningslagen(1981.000).

7I§ Hyrestvist som ej enligl 69 S ankommer pä hyresnämnds
prövning och ej heller rör kollektivavtal skall upptagas av den
fastighetsdomstol inom vars område fastigheten är belägen.

Om laga
domstol i tvist med anledning av tillfällig upplåtelse av hus eller del av
hus för uppställning av fordon finns beslämmelse i 10 kap. 10 §
rättegångsbalken.

Om laga domstol i tvist med anledning av tillfällig
upplåtelse av hus eller del av hus för uppställning av fordon finns beslämmelse
i 10 kap. 10 § rättegångsbalken. Beträffande laga domstol i hyrestvist som
skall prövas enligl lagsökningslagen (1946:808) eller handräckningslagen
(1981:000) finns beslämmelser i dessa lagar.

Besvärsialan som avses i 70§ upplages, om den rör
kollektivavtal, av arbetsdomstolen och i annat fall av bostadsdomstolen.
Besvärshandlingen skall inges till den domstol som har att upptaga besvären.

Denna lag Iräder i krafl den 1 januari 1982. Äldre
beslämmelser gäller alltjämt i fråga om handräckning som har sökts före
ikraftträdandet.

12 kap. omlryckt 1979:252.

Prop.
1980/81:88

4 Förslag till

Lagom ändring i bostadsrättslagen (1971:479)

Härigenom
föreskrivs all 29, 36 och 77 §§ bostadsrällslagen (1971:479) skall ha nedan angivna
lydelse.

Nuvarande
Ivdelse

Fineslagen
lydelse

29 S

Bostadsrättsföreningen har rält all erhålla tillträde lill
lägenheten när det behövs för att utöva nödig tillsyn eller ulföra arbele som
erfordras. När bostadsrätten enligt 10, 12 eller 37!) skall säljas på offenllig
auklion, är bosladsrätlshavaren skyldig att låta lägenheten visas på lämplig
tid. Föreningen skall tillse all bostadsrättshavaren ej tillskyndas slörre
olägenhet än nödvändigl.

Bostadsrättshavaren
är skyldig att låla inskränkningar i nyltjanderälien, som föranledes av
nödvändiga åtgärder för all utrota ohyra i fasfigheten, även om hans lägenhet
icke besväras av ohyra. Därvid äger 22 S molsvarande lillämpning.

Underlåter
bostadsrättshavaren att bereda föreningen tillträde till lägenheten när
föreningen enligl första eller andra stycket har räll till del, kan
överexekutor förordna om handräckning. 1 fråga om sädan handräckning gäller
beslämmelserna om handräckning enligl 191 § utsökningslagen (1877:31 s. I).

Underlåter
bostadsrättshavaren all bereda föreningen tillträde till lägenheten när
föreningen enligt första eiler andra stycket har rätt till det, kan tingsrätten
förordna om handräckning. I fråga om sädan handräckning finns bestiimmelser i
17§ handräckningslagen(1981:000).

Uppsäges
bostadsrättshavaren till avfiyttning av orsak som anges i 33 § första stycket 1
eller 4-6, är han skyldig att genast avflytta, om ej annat följer av 35 §.
Uppsäges bostadsrättshavaren av annan i 33 § angiven orsak, får han kvarbo lill
den fardag för avträdande av hyrd lägenhet som inträffar närmast efter tre
månader frän uppsägningen, om ej rätlen eller överexekutor prövar skäligt
ålägga honom att avflytta lidigare.

Uppsägs
bostadsrättshavaren lill avflyttning av orsak som anges i 33 § första styckei 1
eller 4-6, är han skyldig att genast avflytta, om ej annat följer av 35!?.
Uppsägs bostadsrättshavaren av annan i 33 § angiven orsak, får han ho kvar lill
den fardag för avträdande av hyrd lägenhet som inträffar närmasl efter tre
månader frän uppsägningen, om ej rällen prövar skäligl ålägga honom att
avflytta lidigare.

Tvist med
anledning av upplåtelse av nyttjanderätt enligl 1 § (bostadsrättstvist) som ej
ankommer på hyresnämnds prövning skall

Tvist med
anledning av upplåtelse av nyttjanderätl enligl 1 § (bostadsrättslvist) som ej
ankommer pä hyresnämnds prövning skall

Senaste lydelse 1974: 1087.

Prop.
1980/81:88 9

Nuvarande lyddse Förcs/agcii /yde/se

upptagas av den fastighelsdomstol upptagas av den
fastighetsdomsiol

inom vars område fastigheten är be- inom vars område fastigheten är be

lägen, lägen. Betriiffande laga domstol i

bosladsrällslvisl som skull provas

enligt lagsökningslagen 11946:808)

eller handrackningslagen

11981:000) finns bestämmelser dessa lagar.

Denna lag iräder i kraft den I januari 1982. Äldre
beslämmelser gäller allljäml i fräga om handräckning som har sökts före
ikraftlrädandel.

5 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål
om mindre värden.

Härigenom föreskrivs all 1 § lagen (1974:8) om rättegången
i tvistemål om mindre värden skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1§'

Denna lag skall tillämpas pä rättegången i tvistemål vari
förlikning om saken är lillälen, om värdet av vad som yrkas uppenbart ej
överstiger hälften av det enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring bestämda
basbeloppel för oktober näst föregäende är.

Första
slyckel gäller ej om pari första gängen han skall föra lalan i tvistemålet
yrkar alt denna lag ej skall lillämpas och därvid gör sannolikl alt
bakomliggande tvist rör högre värde eller all ulgången eljesl är av synnerlig
betydelse för bedömningen av andra föreliggande rätlsförhällanden. Har lalan
väckls genom ansökan om betalningsforeläggande, skall part som begär målets
hänskjutande till rättegång senasi därvid framställa yrkande som nyss sagts.

Med värde enligl första styckei Med värde enligl första stycket

avses det
värde som vid tiden för avses del värde som vid tiden för

talans
väckande kan aniagas gälla. talans
väckande kan aniagas gälla.

Har talan
väckts genom ansökan Har lalan väckls genom ansökan

om
lagsökning eller betalningsföre- om
lagsökning, betalningsföreläg-

läggande
eller som enskilt anspråk i gande eller
handräckning eller som

brottmål,
avses värdel vid rätlens enskilt anspråk i brottmål,
avses

beslul alt
tvisten skall handläggas värdel vid rällens beslul all
tvisten

som
tvistemål. Vid bedömningen skall
handläggas som ivislemål. Vid

skall
hänsyn ej lagas lill rättegängs- bedömningen
skall hänsyn ej tagas

kosinad. lill rättegängskoslnad.

Denna lag träder i krafl den 1 januari 1982. ' Senaste
lydelse 1974:387.

Prop.
1980/81:88 10

6 Förslag till

Lag om ändring i vattenlagen (1918:523)

Härigenom föreskrivs i fråga om vattenlagen (1918: 523)'
dds all i 13 kap. 17 8 ordet "ulmälningsman" skall bylas ul mot
"kronofogdemyndighelen".

dels alt 9 kap, 22§, 11 kap. 83§ saml 13 kap. 8 och 9§S
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

9 kap.

22 §-

På
överskjutande belopp som avses i 21 S första eller andra slyckel och pä
ersättning som avses 1218 fjärde styckei ulgår ränla enligl 5 § ränlelagen
(1975:635) från den dag marken tillträddes eller företaget eller åtgärden
utfördes. Sker ej betalning i räll lid. ulgår ränta enligt 6*) ränlelagen för
liden efter det dröjsmålet inträdde. Inlösen fullbordas ulan hinder av att
ränla ej belalas.

Försummar
den ersällningsskyl-dige alt betala ersättning som avses i 21 §, skall
länsstyrelsen pä ansökan av den ersätlningsberältigade läla uttaga beloppet
jämte ränla. Reglerna I utsökningslagen (1877:31 s. I) om verkslällighet av
lagakraftägande dom i tvistemål, varigenom betalningsskyldighet blivit någon
ålagd, äger därvid motsvarande tillämpning.

Försummar
den ersältningsskyl-dige all att betala ersättning som avses 121!), skall
länsstyrelsen på ansökan av den ersättningsberättigade låla uttaga beloppet
jämte ränta. Därvid tillämpas beslämmelserna i utsökningsbalken om verkställighet
av lagakraftägande dom.

11
kap. 83 §' Där nägon, mol vilken lalan föres i slämningsmål, lill bemötande
därav hos vallenrättsdomaren göransökan, som i 17S 3, 4. 5, 7, 8, 14, 15, 16
eller 19 avses, varde mälel i dess helhet handlagt i den för ansökningsmäl
stadgade ordning, där del ej är av beskaffenhet att jämlikt 61 § andra stycket
ändock böra behandlas som stämningsmål.

Har i
slämningsmål vattendomstolen eller har allmän domstol eller överexekutor
förordnat om borttagande eller ändrande av byggnad eller annan anläggning i
vatten eller av grundvattenläkl, och göres därefter ansökan, som nyss nämnts,
äge vattenrättsdomaren, om skäl

Har i
slämningsmål vattendomstolen eller har allmän domstol förordnat om
borttagande eller ändrande av byggnad eller annan anläggning i vatten eller
av gmndval-lenläkt, och görs därefter ansökan, som nyss nämnts, får
vattenrätts-domaren, om det finns skäl lill del

' Senasle lydelse av 13 kap. 17 § 1976:998. -
Senastelydeise 1975:645. ' Senasle lydelse 1969:393.

Prop. 1980/81:88

Nuvarande lydelse

därtill äro och sökanden ställer pant eller borgen för
kosinad och skada, förordna, alt ulslagel ej må verkställas, innan
ansökningsmålel blivit slutligen avgjort elierock vattendomstolen annorlunda
förordnar.

II

Föreslagen lyddse

och sökanden ställer pant eller borgen för kosinad och
skada, förordna, all ulslagel ej får verkställas, innan ansökningsmålel
blivit slutligen avgjort eller ock vattendomstolen annorlunda förordnar.

Om nägon,
utan föregången prövning i laga ordning, varigenom medgivande till företagel erhållits,
bygger i vatten eller mol stadgandel i 2 kap. 20§ 2 mom. utför arbele, som där
avses, eller anlägger grundvallentäkl, och förhällandena finnas uppenbarligen
vara sädana, all dylik prövning skolat enligl stadgande i denna lag föregå, äge
överexekutor förbjuda arbetets fortsättande, intill dess sädan prövning ägt
rum, så ock, när skäl därtill äro. förordna om handräckning till rättelse i
vad olagligen skell.

Om någon,
ulan föregången prövning i laga ordning, varigenom medgivande lill företagel erhållits,
bygger i vatten eller mot stadgandet i 2 kap. 20 § 2 mom. utför arbete, som där
avses, eller anlägger grundvattenläkl, och förhållandena befinns uppenbariigen
vara sädana. all dylik prövning enligl stadgande i denna lag skulle ha
föregått, får tingsrätten efter ansökan om handräckning förbjuda arbetets
fortsättande, intill dess sådan prövning ägt rum, sä ock, när det finns skäl
till del. förordna om rättelse i vad olagligen sketl.

Där byggande i vatten eller annat i denna lag avsett
arbele, vartill i laga ordning medgivande erhållils, verkställes i strid mol de
belräffande arbetets ulförande givna föreskrifter, må ock förbud och
förordnande, varom nu är sagl, meddelas, såframt del ej är uppenbart, att genom
de avvikelser, som sketl, varken allmän eller enskild rätt kränkes.

Vad ovan i första och andra siyckena är sladgal skall äga
molsvarande lillämpning, där någon ulan föregången prövning vid gmndvallenläkt
tillgodogör grundvatten lill myckenhet, som han icke ulan medgivande i laga
ordning är berättigad att lillgodogöra, eller någon nyttjar grundvattenläkl,
vartill medgivande inhämtats, i strid mot därvid givna föreskrifler.

I
fråga om handräckning enUgt denna § gälle enahanda bestämmdser, som äro
stadgade för del i 191 § utsökningslagen avsedda fall.

Varda de rörande hushållning med och framsläppande av
vatten i denna lag stadgade föreskrifler eller av domstol eller annan
myndighel i laga ordning meddelade bestämmelser ej iakttagna, och följer ej

" Senaste lydelse 1969: 393.

I fråga om handräckning som avses i denna paragraf finns
bestämmdser i 17 § handräckningslagen (1981:000).

9§

Om de rörande hushållning med och framsläppande av vatten
i denna lag stadgade föreskrifter eller av dorastol eller annan myndighel i
laga ordning meddelade bestämmelser ej har iakiiagUs, och följer

Prop.
1980/81:88 12

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

rättelse genasl efter del tillsägelse ej rättelse genasl
efter del lillsä-

skell: då äge på ansökan av den, gelse skell; dä får på ansökan av

som av försummelsen kan lida men, den. som av försummelsen kan lida

ulmälningsmannen i orten alt. se- men. kronojögdemyndighelen i or

dan han med ojävigl vittne hållit len. sedan myndigheten med ojä-

besiklning å slällel. meddela nödig vigt viltne hållit besiktning å stället.

handräckning och uttaga kostna- meddela nödig handräckning och ta

den därför av den försumlige, ///
kosinaden därför av den försum-

lige. Därvid lillämpas vad i utsökningsbalken sägs om
uttagande av förrättningskostnader.

Tillslänger någon allmän farled eller allmän floltled
eller fiskväg. mä ock lill borttagande av stängsel, som uppenbarligen finnes
stridande mot lag, handräckning givas såsom nyss är sagl.

Denna lag iräder i kraft den 1 januari 1982. Äldre
beslämmelser gäller allljäml i fråga om mäl som vid ikrafllrädandel är
anhängigt hos överexekutor. 11 kap. 83 § andra styckei i dess äldre lydelse
skall allljäml lillämpas i fråga om sädanl förordnande av överexekuior som
avses där.

7 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1939:608) om enskilda vägar

Härigenom föreskrivs alt 40 och 106 S§ lagen (1939:608) om
enskilda vägar skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lyddse

40 §'

Föres ej lalan mol förrättning enligt detta kapitel sä som
i 37 § sägs, gånge del därvid meddelade utlåtandet i verkslällighet säsom
lagakraftägande dom.

Belräffande rätt att begagna väg, som redan finnes anlagd,
saml skyldighet alt fullgöra underhåll eller vinlerväghällning av sådan väg
skall vad i fastighetsdomstols dom bestämls, ändå all talan däremol föres,
omedelbart lända till efterrättelse, såframt ej faslighelsdomslolen eller
högre rält, där saken är anhängig, annorledes förordnar.

Pä yrkande av part mä fastighetsdomstolen, där särskilda
skäl därtill äro, förordna, att jämväl vad i dess dom bestämts rörande rätt att
bygga väg över annans mark eller rält, som i 13*) avses, må verkställas ulan
hinder av alt domen icke vunnit laga kraft.

Den, som söker verkställighet av Den, som söker verkställighet av

dom, som icke vunnit laga kraft, dom, som mre/lor vunnit laga krafl,

har att ställa pant eller borgen för skall ställa säkerhet för den gollgö-

den gottgörelse för skada genom reise för skada genom verkslällig-

' Senastelydeise 1971:1049.

Föreslagen lydelse

helsälgärden. som kan komma all utdömas, om domen
ändras. 1 fråga om sådan säkerhet gäller 2 kap. 25 § och 27§ förslå slyckel
ulsökningsbalken.

Nuvarande lydelse

verkställighetsälgärden. som kan. där domen ändras, prövas
skola ulgå; och gälle därom vad I 48§ första styckei utsökningslagen stadgals.
Frän skyldighet all slälla dylik säkerhel vare kronan fri.

Au vad genom förrättning eller dom enligl della kapitel
beslämts i vissa hänseenden skall verkställas i särskild ordning följer av vad
nedan i 41 och 49 SS samt angående vägsamfällighei siadgas.

106 § -

Länsstyrelsen äger vid vite förelägga den som uppfört
byggnad eller vidlagil annan älgärd i slrid mol förbud enligl 100 § att
undanröja eller ändra del utförda. Överexekuior äger ock meddela handräckning
lill rälielse i vad olagligen skell. Ansökan om handräckning mä göras av
allmän åklagare, byggnadsnämnd saml ägare eller innehavare av faslighel. som
äger begagna vägen. Belräffande sädan handräckning gälla enahanda beslämmelser
sinn de vilka äro stadgade jör det i 191 § utsökningslagen avsedda Jället.

Efterkommes ej föreläggande, som meddelats med stöd av 101
§, skall pä anmodan av länsstyrelsen utmätningsmannen föranstalta om all
åigärden vidtages.

Kostnad
för handräckning enligt första slyckel. varom ansökan gjorts av allmän
åklagare, må på ulinälningsmannens begäran förskjutas av allmänna medel.

Länssiyrelsen
får vid vite förelägga den som uppfört byggnad eller vidlagil annan älgärd i
slrid mol förbud enligl 100 S alt undanröja eller ändra det utförda.
Tingsrätten får meddela handräckning lill rättelse i vad olagligen skell.
Ansökan om handräckning får göras av allmän åklagare, byggnadsnämnd samt ägare
eller innehavare av faslighel, som/i-zr begagna vägen. Belräffande sädan
handräckning /(/jaw bestämmelser
i 17 § handräckningslagen (1981:000).

Eflerkoms ej föreläggande, som meddelats med slöd av 101
S, skall på anmodan av länsstyrelsen kronofogdemyndigheten föranstalta om alt
åigärden vidtages.

Denna lag iräder i kraft den 1 januari 1982. Äldre
beslämmelser gäller allljäml ifråga om mål som vid ikraftträdandet är anhängigt
hos överexekuior.

- Senaste lydelse 1954: 197.

Prop. 1980/81:88 14

8 Förslag tili

Lag om ändring i lagen (1942:350) om fornminnen

Härigenom
föreskrivs alt 18!) lagen (1942:350) om fornminnen' skall ha nedan angivna
lydelse.

Nuvarande lyddse

Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer samt
länsstyrelsen äga i angelägenhet som avses i denna lag påkalla nödig
handräckning hos överexekutor.

1 fråga
om handräckning som nu sagts gälle i tillämpliga delar de bestämmdser som äro
stadgade jör de i 191 § utsökningslagen avsedda faU.

Föreslagen lydelse

18!)

Riksantikvarieämbetet och statens hisloriska museer saml
länsstyrelsen får i angelägenhet som avses i denna lag påkalla nödig handräckning
hos tingsrätten.

1 fråga om sådan handräckning finns bestämmelser i 17§
handräckningslagen (1981:000).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982. 18!) i sin
äldre lydelse gäller allljäml i fråga om mål som vid ikraftträdandet är
anhängigt hos överexekutor.

9 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1950:596) om rätt till fiske

Härigenom
föreskrivs all 39!) lagen (1950: 596) om räll lill fiske skall ha nedan angivna
lydelse.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Finnes
uppenbart all fiskeredskap utsatts eller anordning vidtagits i slrid med vad
som gäller om fiskådra, och följer ej rättelse genast efter det tillsägelse
skell, äger på ansökan av den som lider skada utmätningsmannen i orten all, sedan
han med trovärdig person hållit syn på stället, meddela nödig handräckning på
den iredskandes bekostnad.

Finnes
uppenbari all fiskeredskap utsatts eller anordning vidtagits i strid med vad
som gäller om fiskådra, och följer ej rättelse genasl efter det tillsägelse
skell. äger efter del tillsägelse sketl,/or pä ansökan av den som lider skada
kronofogdemyndigheten i orten, sedan myndigheien med trovärdig person hållh
syn på stället, meddela nödig handräckning på den iredskandes bekostnad.
Kostnaden får las ut med tillämpning av vad i utsökningsbalken sägs om
uttagande av förrättningskostnader.

Prop.
1980/81:88 15

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Detsamma skall gälla, om någon begagnar av länsstyrelsen
fastställt märke för redskap eller notvarp pä sätt som är ägnat att obehörigen
avhålla annan från att fiska.

Beröres
allmänt fiskeriintresse, mä även allmän åklagare, statens fiske-ritjänsteman
eller av länsstyrelsen eller fiskeristyrelsen förordnad fisketillsynsman göra
ansökan om handräckning.

Denna lag träder i krafl den 1 januari 1982.

10 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1957:390) om Fiskearrenden

Härigenom föreskrivs alt 17 § lagen (1957: 390) om
fiskearrenden skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

17§'

Tvist om fiskearrende som ej an- Tvist om fiskearrende som ej an

kommer på artendenämnds prov- kommer pä arrendenämnds pröv

ning skall upptagas av den fastig- ning skall upptagas av den fastig

helsdomstol inom vars område fas- hetsdomslol inom vars område fas

tigheten är belägen. Även klander- tigheten är belägen. Även klander

talan som avses i 16§ upplages av lalan som avses i 16§ upplages av

samma domstol. samma domstol. Beträffande laga

domstol i arrendetvist som skall prövas enligt
lagsökningslagen (1946:808) eller handräckningslagen (1981:000) finns
bestämmelser i dessa lagar.

Tvist som efter klander mol arrendenämnds beslul är
anhängig vid domstol får återförvisas till nämnden.

Denna lag träder i kraft den I januari 1982.

' Senastelydeise 1971:539.

Prop.
1980/81:88 16

11 Förslag till

Lag om
ändring i lagen (1960:690) om byggnadsminnen

Härigenom föreskrivs alt 18 § lagen (1960:690) om
byggnadsminnen' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lyddse

18§ Har byggnadsminne ändrats i strid mol föreskrift, som
meddelats med stöd av denna lag, och kan ändringen återställas, äger
länsstyrelsen vid vite ålägga ägaren all vidlaga ätgärder härför.

Överexekutor äger meddela Tingsrätten får meddela hand

handräckning för alt avbryta på- räckning fö.-- all avbryta pågående

gående förstörelse av byggnads- förstörelse av byggnadsminne eller

minne eller återställa detla eller om återställa detla eller om eljesl sä er-

eljesl sä erfordras lill efterlevnad av fordras till efterlevnad av denna

denna lag. Ansökan om handräck- lag. Ansökan om handräckning/ur

ning må göras av länsstyrelsen eller göras av länsstyrelsen eller allmän

allmän åklagare. Begär utmätnings- åklagare. Beträffande sådan hand

man att kosinad Jör förrällningen räckning finns beslämmelser i 17 §

skall förskjutas, må det ske av all- handräckningslagen (1981:000).

manna medel. I övrigl gälla ena

handa bestämmelser, som äro

stadgade för del i 191 § utsöknings

lagen avsedda fallei.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982. 18 § i sin
äldre lydelse gäller alltjämt i fråga om mål som vid ikrafllrädandel är
anhängigt hos överexekutor.

12 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1963:537) om gravrätt m. m.

Härigenom föreskrivs i fräga om lagen (1963:537) om gravrätt
m. m.' dels att i2, 5, 14 och 17-19§§ ordet "Konungen" i olika
böjningsformer skall bylas ut mot "regeringen" i motsvarande form,
dels alt 15 § skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

15§ Underlåter innehavare av begravningsplats alt fullgöra
sina åligganden enligt denna lag eller med stöd därav meddelade bestämmelser,
äger länsstyrelsen vid vite förelägga honom att vidtaga erforderlig rättelse.

' Lagen omtryckt 1976:440.

' Senasle lydelse av 171 1971:633.

Prop. 1980/81:88

Nuvarande lyddse

Har gravrällsinnehavare försett grav med gravvård eller
annan anordning i slrid med vad upplåiaren föreskrivii, äger länsstyrelsen, om
skäl äro därtill, vid vite förelägga gravrällsinnehavaren att borttaga
anordningen. Sådant föreläggande må även eljesl meddelas, när synnerliga skäl
äro därtill. Efterkommes ej vitesföreläggande, må i)verexekutor meddela
handräckning för anordningens borttagande.

Föreslagen lyddse

Har gravrällsinnehavare försett grav med gravvård eller
annan anordning i strid med vad upplåtaren föreskrivit, får länsstyrelsen, om
del finns skäl till del. vid vite förelägga gravrällsinnehavaren att ta bori
anordningen. Sädant föreläggande/ur även eljest meddelas, när del finns
synnerliga skäl till del. Eflerkoms ej vitesföreläggande, jår lingsrälien
meddela handräckning för anordningens borttagande. / jråga om sådan
handräckning Jlnns beslämmelser i 17§ handräckningslagen (1981:000).

Denna lag iräder i kraft den 1 januari 1982. 15 § i sin
äldre lydelse gäller allljäml i fråga om mäl som vid ikraftlrädandel är
anhängigt hos överexekutor.

13 Förslag till

Lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822)

Härigenom
föreskrivs all 39 och 40!j§ naturvårdslagen (1964:822)' skall ha nedan angivna
lydelse.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lyddse

Har
någon begått gärning som avses i 37 § 1, 2. 4 eller 6. äger länsstyrelsen vid
vite förelägga honom all vidtaga rättelse. Överexekutor äger ock meddela
handräckning för sädanl ändamål. Ansökan om handräckning får göras av allmän
åklagare, stålens nalurvårdsverk, länsstyrelsen eller den kommunala myndighet
som handhar na-lurvärdsfrägor. Belräffande sådan handräckning äga
bestämmelserna i 191 § utsökningslagen molsvarande tillämpning.

Vid
meddelande av föreläggande enligl 17§ första stycket, 20S. 21 S eller 22!)
andra slyckel får länsstyrelsen utsätta vite. Efterkommes ej

' Lagen omtryckt 1974: 1025.

2 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 88

Har
nägon begåll gärning som

avses i 37§ 1. 2. 4 eller 6./ir;;- läns

styrelsen vid vite förelägga honom

all vidtaga rälielse. Vidare får

tingsrätten meddela handräckning

för sädanl ändamål. Ansökan om

handräckning fär göras av allmän

åklagare, stålens naturvärdsverk.

länsstyrelsen eller den kommunala

myndighet som handhar nalur-

vårdsfrågor. Belräffande sädan

handräckning/(/jni bestämmelser i

17 § handräckningslagen

(1981:000).

Vid meddelande av föreläggande enligl 17!) första stycket,
20§, 21!) eller 22!) andra slyckel får länsstyrelsen utsätta vite. Eflerkoms
ej så-

Prop.
1980/81:88 18

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

sådanl föreläggande, skall pä anmo- danl föreläggande, skall på anmo

dan av länsstyrelsen utmätnings- dan av
länsstyrelsen kronofogde-

mannen föranstalta om att åigärden myndigheten
föranstalta om all ål-

vidtages. gärden vidtages.

Byggnadsnämnden får utsätta vite vid meddelande av
föreläggande enligl 17!) iredje slyckel. Hälsovårdsnämnden får utsätta vite
vid meddelande av föreläggande enligl 24!). Efterkommes ej föreläggandel, äger
vederbörande nämnd läla vidlaga åigärden pä den försumliges bekoslnad,

40 S-Talan mol kommunal myndighels beslul enligt denna
lag föres hos länsstyrelsen genom besvär.

Talan mol beslut av annan statlig Talan mot beslul av annan statlig

myndighel än regeringen i ärende myndighel än regeringen i ärende

enligl
13!). 17!). 20!) andra slyckel enligl 13S,
17!). 20!) andra slyckel

eller
21, 22. 24. 39 eller Al'lt föres eller 21. 22 eller 24!). 39!) såvitt

hos kammarrällen genom besvär. avser annai än handräckning eller

Mot beslul enligl denna lag av an- 47!) förs hos kammarrätten genom

nan slallig myndighel än regeringen besvär. Mol beslul enligl denna lag

föres i övrigl talan hos regeringen av annan slallig myndighel än rege-

genom besvär. ringen
förs i övrigl talan hos rege

ringen genom besvär.

Sialens nalurvårdsverk äger föra lalan mot beslut enligt
denna lag eller enligl beslämmelser som meddelats med slöd av lagen.

Finner myndighel all den ej kan hell bifalla framställning
frän fortifikalionsförvallningen eller stålens vägverk om undanlag som avses i
16 § tredje slyckel, hänskjutes ärendel till regeringens prövning.

Denna lag iräder i kraft den 1 januari 1982. 39!) i sin
äldre lydelse gäller allljäml i fräga om mål som vid ikraftlrädandel är
anhängigl hos överexekutor.

14 Förslag till

Lag om ändring i miljöskyddslagen (1969:387)

Härigenom föreskrivs alt 47!) miljöskyddslagen
(1969:387)' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Alf

Har någon begåll gärning som Har någon begåll
gärning som

avses i
45 § första styckei 1 —3, kan avses i 45 § första slyckel 1—3, får

överexekutor
meddela handräck- tingsrätten meddela handräckning

ning för
att åstadkomma rättelse. 1 för att åstadkomma rälielse. 1 fräga

- Senaste lydelse 1974: 1025. ' Lagen omlryckl 1972:782.
Senaste lydelse 1975:342.

Prop.
1980/81:88

Nuvarande lydelse

fråga om sädan handräckning gäller sainma regler som för
handräckning enligl 191 § uisöknliigslagen.

Föreslagen lyddse

om sådan handräckning finns bestämmdser i 17 §
hiindräckningsla-gcn 11981:000).

Berörs
allmänna inlressen. fär ansökan om handräckning göras av sta tens
naturvärdsverk eller annan myndighet som ärendel angår.

Efterkommes ej föreläggande en-

ligl
40!) första eller andra slyckel, skall iilinätningsmannen på anmodan av
länssiyrelsen ombesörja all älgärd vidtages på den fiirsiimligcs bekoslnad.

Eflerkoms ej föreläggande enligt 40!) första eller andra
slyckel. skall kronofogdemyndigheten pä anmodan av länsstyrelsen ombesörja all
älgärd vidtages.

Det åligger polismyndighet att lämna den handräckning som
behövs för utövande av tillsyn enligl denna lag.

Denna lag iräder i kraft den I januari 1982. 47!) i sin
äldre lydelse gäller alltjämt i fräga om mäl som vid ikraftträdandet är
anhängigt hos överexekutor.

15 Förslag till

Lagom ändring i väglagen (1971:948)

Härigenom föreskrivs i fråga om väglagen (1971:948)

delsatt i 2. 5. 6. 11. 14. 18. 22, 29, 74 och 75!)!) saml
punkterna 4 och 11 övergångsbestämmelserna till lagen ordel
"Konungen" i olika böjningsformer skall bylas ul mol
"regeringen" i molsvarande form.

dels all
72 § skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
Ivdelse

Föreslagen
lyddse

Uppföres byggnad eller alföres ledningsarbele i slrid mol
43. 44. 47 eller 48!) eller mol föreskrifl eller förbud som meddelats med slöd
av 43. 44 eller 47-49 §, kan överexekutor meddela handräckning för att
åstadkomma rättelse. I fräga om sådan handräckning giUler samma regler som för
handräckning enligt 191 § utsökningslagen (1877:31 s.

t).

Bryter
nägon mol förbud i 43. 45-48 eller 54 § eller mol föreskrift eller förbud som
meddelats med slöd av 43 eller 45-48 § och är del ej fråga om byggnads
uppförande, kan utmätningsmannen föranstalta om rättelse.

Uppförs byggnad eller utförs ledningsarbele i slrid mol
43. 44. 47 eller 48! eller mol föreskrifl eller förbud som meddelats med slöd
av 43. 44 eller 47-49§,,/i7/- tingsrätten meddela handräckning för alt
åstadkomma rättelse. I fråga om sädan handräckningy(/i/;5 bestämmdser i 17 §
handräckningslagen (1981:000).

Bryter nägon mol förbud i 43. 45-48 eller 54 § eller mol
föreskrift eller förbud som meddelats med stöd av 43 eller 45-48§ och är del ej
fråga om byggnads uppförande, får kronofogdemyndighelen föranstalta om
rättelse.

Prop.
1980/81:88 20

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Efterkommes ej föreläggande en- Eflerkoms ej föreläggande enligl

ligl 52 §, skall ulmälningsmannen 52!),
skall kronofogdemyndigheten

på anmodan av länsstyrelsen ombe- pä
anmodan av länsstyrelsen ombe

sörja alt åtgärd vidtages. sörja alt ätgärd vidtages.

Polismyndighet skall lämna den handräckning som behövs för
vidtagande av älgärd som avses i 34, 40 och 53 !).

Denna lag iräder i krafl den 1 januari 1982. 72 !) i sin
äldre lydelse gäller alltjämt i fräga om mäl som vid ikraftträdandel är
anhängigt hos överexekutor.

16 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1971:1154) om förbud mot dumpning
av avfall i vatten

Härigenom föreskrivs att 9§ lagen (1971: 1154) om förbud
mol dumpning av avfall i vatten skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lyddse Föreslagen lydelse

9§

Har någon begått gärning som Har någon begåll gärning som
avses i 5§, kan överexekutor med- avses i 5, får tingsrätten meddela dela
handräckning för att åstad- handräckning för att åstadkomma komma rättelse. 1
fråga om sådan rättelse. 1 fråga om sådan handhandräckning gäller samma regler
råekning finns beslämmelser i 17§ som för handräckning enligl 191 §
handräckningslagen (1981:000). utsökningslagen (1877:31 s. 1).

Berörs allmänna intressen, får ansökan om handräckning
göras av den myndighet som ärendel angår.

Det åligger polismyndighet all lämna den handräckning som
behövs för utövande av tillsyn enligt denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982. 9§ i sin
äldre lydelse gäller alltjämt i fråga om mål som vid ikraftträdandet är
anhängigl hos överexekutor.

Prop.
1980/81:88

17 Förslag till

Lag om ändring i gruvlagen (1974:342)

Härigenom föreskrivs all 4 kap. 36!) och II kap. 2!) gruvlagen (1974: 342)
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 kap.

36!)

Försummar
den ersältningsskyldige all inom föreskriven lid betala eller nedsätta
ersättning, skall länsstyrelsen på begäran av den ersällningsberäl-ligade läla
uliaga beloppet jämle ränla. Länsstyrelsen kan också efter bergmästarens
hörande förordna all gruvarbetet skall inställas till dess ersällningen eriagts
eller uttagits.

1 fråga
om uttagande av ersättning jämle ränla skall beslämmelserna i utsökningslagen
(1877:31 s. t) om verkslällighet av lagakraftägande dom I tvistemål, varigenom
betalningsskyldighet blivit någon ålagd, äga molsvarande tillåmpning.

11

1 fråga om uttagande av ersällning jämle ränla lillämpas
beslämmelserna i ulsökningsbalken om verkslällighel av lagakraftägande dom.

kap.

2§

Påbörjas
undersökningsarbete i strid med 3 kap. 1 § andra stycket eller införes
anläggning i slrid med 3 kap. 2§ andra slyckel, fär över-exekuior på ansökan av
den som äger eller innehar marken förordna all arbetet skall inställas eller
all anläggningen skall lagas bort pä in-mutarens bekoslnad.

Åsidosattes
förbud som bergmästaren meddelat enligl 6 kap. 5 !J andra stycket, kan
överexekuior på ansökan av bergmästaren meddela handräckning för all
åsiadkomma rälielse.

I fräga
om åtgärd av överexekuior enligl första eller andra slyckel gäller samma
regler som för handräckning enligl 191 § utsökningslagen (1877:31 s. 1).

Påbörjas
undersökningsarbete i strid med 3 kap, 1!) andra slyckel eller ulförs
anläggning i slrid med 3 kap, 2!) andra styckei. fär lingsrälien efter ansökan
av den som äger eller innehar marken förordna all arbetet skall inställas eller
all anläggningen skall tagas bort pä inmu-tarens bekoslnad.

Åsidosätts
förbud som bergmästaren meddelat enligl 6 kap. 5 !J andra slyckel, y<3/-
lingsrälien pä ansökan av bergmästaren meddela handräckning för all åsiadkomma
rälielse.

I fräga
om åtgärd som avses i första eller andra styckei finns bestämmelser i 17 §
handrackningslagen (1981:000).

Denna lag iräder i kraft den 1 januari 1982. 11 kap. 2 § i
sin äldre lydelse gäller allljäml i fräga om mäl som vid ikrafllrädandel är
anhängigl hos överexekuior.

Prop. 1980/81:88 22

18 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974:890) om vissa
mineralfyndigheler

Härigenom föreskrivs all 42!) lagen (1974:890) om vissa
mineralfyndigheler skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lyddse Föreslagen lydelse

42!)

Påbörjas
undersökningsarbete ulan alt säkerhel ställts enligl vad som föreskrives i 20!)
andra slyckel eller 32!) fjärde slyckel eller utföres anläggning i slrid med 15
§ andra slyckel, 22 S andra slyckel eller 32!) fjärde slyckel, får överexekutor
på ansökan av den som äger eller innehar marken förordna alt arbetet skall
inställas eller all anläggningen skall lagas bort pä undersökarens bekoslnad.

Åsidosattes förbud som statens industriverk meddelat
enligt 43!? andra stycket, får överexekuior på ansökan av industriverket
meddela handräckning för att åstadkomma rättelse.

1 fråga om älgärd «v överexekutor enligt första eller
andra stycket gäller samma regler som för handräckning enligl 1911)
utsökningslagen (1877:31 s. I).

Påbörjas
undersökningsarbete ulan all säkerhel ställts enligt vad som Jöreskrivs i 20!)
andra slyckel eller 32!) Ijärde slyckel eller utförs anläggning i strid med
15!) andra styckei. 22 § andra stycket eller 32 !) Ijärde slyckel, får
tingsrätten på ansökan av den som äger eller innehar marken förordna all
arbetet skall inställas eller alt anläggningen skall tas bort pä undersökarens
bekostnad.

Åsidosätts förbud som statens industriverk meddelal enligt
43!) andra slyckel. fär lingsrälien pä ansökan av industriverket meddela
handräckning för all åstadkomma rättelse.

I fråga om åtgärd .i;o/ji avses i första eller andra
styckei finns bestämmelser i 17 § handrackningslagen 11981:000).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982. 42!) i sin
äldre lydelse gäller allljäml i fräga om mål som vid ikraftträdandet är
anhängigt hos överexekutor.

19 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1976:666) om påföljder och
ingripanden vid olovligt byggande m. m.

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1976:666) om
påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m. m.

dels att
i 13 § ordel "överexekutor" skall bylas ul mol
"tingsrätten", dels att 8 och 14 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

8§

Fråga om byggnadsavgifi och särskild avgift prövas av
byggnadsnämnden.

Prop.
1980/81:88

Nuvarande lyddse

Fråga om tilläggsavgift prövas av allmän domstol pä lalan
av allmän åklagare. Talan får väckas endasl om byggnadsnämnden har begärt del.
I fråga om sädan talan skall bestämmelserna i rättegångsbalken om åtal för
brott, på vilkel ej kan följa svårare straffan böter, och om kvarstad och
skingringsförbud i brottmål äga motsvarande tillämpning.

23

Föreslagen lyddse

Fräga om tilläggsavgift prövas av allmän domstol pä lalan
av allmän åklagare. Talan får väckas endast om byggnadsnämnden har begärt det.
I fräga om sädan lalan tillämpas bestämmelserna i rättegångsbalken om åtal
för broll, pä vilkel ej kan följa svårare slraff än böter, och om kvarstad i
brotlmål.

Ansökan
om handräckning får göras av byggnadsnämnden och, i fall som avses i 13 § 5, av
allmän åklagare. / övrigt gäller i fråga om handräckning samma beslämmelser
som för handräckning enligt 191 § utsökningslagen (1877: 31 s. 1).

Ansökan
om handräckning får göras av byggnadsnämnden och, i fall som avses i 13 § 5, av
allmän åklagare. Beträffande sådan handräckning finns beslämmelser I 17 §
handräckningslagen (1981:000).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982. Äldre bestämmelser
gäller alltjämt i fräga om mäl som vid ikraftträdandet är anhängigl hos överexekutor.

20 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1978:160) om vissa rörledningar

Härigenom
föreskrivs alt 21 § lagen (1978: 160) om vissa rörledningar skall ha nedan angivna
lydelse.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lyddse

Åsidosattes
förbud som statens industriverk har meddelat enligl 20 § andra stycket, fär
överexekutor på ansökan av industriverket meddela handräckning för alt åstadkomma
rättelse.

1 fråga
om åtgärd av överexekutor enligt första slyckel skall reglerna om
handräckning i 191 § utsökningslagen (1877:31 s. I) tUlämpas.

Åsidosätts
förbud som slatens industriverk har meddelal enligl 20 § andra slyckel, får
tingsrätten pä ansökan av industriverket meddela handräckning för att
åstadkomma rättelse.

I fräga
om handräckning som avses i första slyckel/(/i«.5 bestämmelser i 17 §
handräckningslagen (1981:000).

Denna lag träder i kraft den I jaquari 1982. 21 § i sin
äldre lydelse gäller alltjämt i fråga om mål som vid ikraftträdandet är
anhängigt hos överexekutor.

Prop. 1980/81:88 24

Utdrag

JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1979-06-28

Närvarande:
slatsministem Ullslen, ordförande, och statsråden Sven Romanus, Mundebo, Huss,
Rodhe, Wahlberg, Hansson, Enlund, Lindahl, De Geer, Gabriel Romanus

Föredragande:
statsrådet Sven Romanus Lagrådsremiss med förslag till handräckningslag, m.m.

1
Inledning

Enligl
utsökningslagen (1877:31 s.l, UL) kan överexekutor (länsstyrelsen) i vissa
fall förordna om handräckning. Sådan handräckning kan avse kvarstad,
skingringsförbud eller annan säkerhetsåtgärd. Vidare kan överexekutor enligt
191 § UL förordna om handräckning för återställande av besittning eller annat
förhållande som har rubbats. Han kan också enligl 192 § UL meddela handräckning
för avhysning av bl.a. arrendator och hyresgäst när nyttjanderätten har
upphört. Handräckningsförfarandet är helt skriftligt. Handräckning enligl 191
och 192 §§ UL utgör former av summarisk process som är närbesläktade med den
summariska betalningsprocessen enligt lagen (1946:808) om lagsökning och
betalningsföreläggande (lagsökningslagen).

1
remiss till lagrådet den 16 mars 1978 har lagts fram förslag till en ny
utsökningsbalk, som skall ersätta UL. Enligt förslaget skall överexekutorsinstitutionen
avskaffas och överexekutors uppgifter på det exekutiva området föras över till
kronofogdemyndigheten. Av både praktiska och principiella skäl har det
emellertid inle ansetts lämpligt att, som lagberedningen föreslog i betänkandet
(SOU 1973:22) Utsökningsbalk, föra över handräckningsmålen till
kronofogdemyndighet. I stället förordas i lagrådsremissen aft dessa mål flyttas
till tingsrätt. Den frågan har emellertid inle behandlats närmare där.

Frågan
om en översyn av den summariska betalningsprocessen har under senare år varit
aktuell i olika sammanhang. Lagberedningen föreslog i sitt betänkande (SOU
1963:28) Utsökningsrätt II bl.a. att målen om betalningsföreläggande skulle
flyttas från de allmänna domstolarna till krono-

Prop.
1980/81:88 25

fogdemyndighelerna. Förslagel kom av olika skäl inle all
bli genomfört. Saken logs upp på nyll i den inom justitiedepartementet
upprättade departementspromemorian (Ds Ju 1972:20) Summarisk betalningsprocess.
I promemorian förordades all instituten lagsökning och betalningsforeläggande
skulle slås samman till ett enhetligl förfarande som skulle handläggas av
kronofogdemyndigheterna. Inle heller del förslagel har dock lell lill någol
slutligt ställningslagande i frågan.

I anslulning till det arbete som inom
justitiedepartemenlel bedrivs på en reform av utsökningsrätten har upprättats
departementspromemorian (Ds Ju 1977:5) Summarisk process. I promemorian
föreslås bl.a. all mål om handräckning enligl 191 och 192 §§ UL flyttas från överexekuior
lill allmän domstol och samordnas med den summariska betalningsprocessen där
lill ell nyll enhetligt förfarande, benämnt lagsökning. Promemorian innehåller
också en redogörelse för nuvarande förhållanden. Den i promemorian föreslagna
lagsökningslagen bör fogas till protokollet i detla ärende som bilaga 1.

Efler remiss har yllranden över promemorian inkommit från
jusliliekanslern (JK), domstolsverket, datainspektionen, riksskatteverket
(RSV), statskontoret, konsumentverket, Svea hovrätt, hovrätten för Nedre
Norrland, länsstyrelserna i Slockholms, Jönköpings, Malmöhus, Göteborgs och
Bohus samt Västerbottens län, länsstyrelsernas organisalionsnämnd (LON),
utredningen (Ju 1972:12) angående företagsinleckning. hyresrätlsulredningen
(Ju 1975:06), rättegångsutredningen (Ju 1977:06), Sveriges advokatsamfund,
Sveriges domareförbund. Föreningen Sveriges kronofogdar. Svenska
bankföreningen. Post- och Kreditbanken, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges
föreningsbankers förbund. Konungariket Sveriges sladshypoteksinstilulion.
Finansieringsföretagens förening. Svenska handelskammarförbundel, Sveriges
fastighetsägareförbund. Hyresgästernas riksförbund, Sveriges allmännyttiga
bostadsföretag (SABO), HSB:s riksförbund. Centralorganisationen SACO/SR,
Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Svenska arbetsgivareföreningen
(SAF), Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund. Svenska
försäkringsbolags riksförbund och Folksam. Post- och Kreditbanken har anslutit
sig till Svenska bankföreningens yttrande. Föreningen Sveriges kronofogdar har
angett all den i allt väsenlligl biträder de synpunkler som har förts fram av
RSV.

Remissinstanserna har överiämnal yttranden, RSV från
kronofogdemyndigheterna i Stockholms, Malmö, Helsingborgs, Varbergs,
Göteborgs, Mora, Hudiksvalls och Piteå distrikt, Svea hovrätt från Slockholms,
Sollentuna, Uppsala läns norra, Örebro och Falu tingsrätter, hovrätten för
Nedre Norrland från Gävle, Sundsvalls och Örnsköldsviks tingsrätter samt
länsstyrelsen i Stockholms län från kronofogdemyndigheten i Slockholms
distrikt.

En sammanställning av remissyitrandena i de delar som nu
är aktuella bör fogas till prolokollel i detta ärende som bilaga 2.

Prop.
1980/81:88 26

2
Allmän motivering

2.1
Allmänna synpunkter

Som
nämnis i avsnitt 1 förordade lagberedningen i sitl förslag lill utsökningsbalk
alt överexekutors befogenhel all förordna om handräckning skulle föras över
till kronofogdemyndighet. Beredningen utgick därvid från all de organisaioriska
förulsällningarna för kronofogdemyndigheterna all ta över dessa uppgifler
skulle komma till stånd genom en radikal minskning av antalet
kronofogdedistrikt. Riksdagen har emellertid senare beslutat all den
hittillsvarande indelningen i 81 kronofogdedistrikl skall behållas (prop.
1977/78:129, CU 26, rskr 253). Förutsäuningarna för en överflyttning av
handräckningsmålen lill kronofogdemyndighet är alltså numera ändrade.

1
lagrådsremissen rörande en ny utsökningsbalk förordas all överexekutorsinstitutionen
avskaffas. De utsökningsmål som överexekutor nu handlägger som första instans
föreslås därvid bli överförda till kronofogdemyndigheten. Delta gäller
emellertid inte handräckningsmålen. Flera faktorer medverkar enligl remissen
till detta ställningstagande. Ett viktigt skäl är att del nu inte längre är
aktuellt att ändra på den nuvarande indelningen i kronofogdedistrikl. All
inordna handräckningsmålen i den bestående organisationen skulle möta betydande
svårigheter. Vidare är handräckningsmålen i stor utsträckning koncentrerade
till ett fåtal län, varför åtskilliga kronofogdemyndigheter skulle få ett
alltför litet anlal sådana mål. Den skyndsamma handläggning som en
handräckningsansökan ibland kan kräva skulle troligen inle alllid kunna
tillgodoses hos de minsta kronofogdemyndigheterna. Till detta kommer all
befogenheten att förordna om handräckning är en direkt judicieU uppgift och alt
det därför principiellt framstår som mindre lämpligl att uppgiften skal! åvila
kronofogdemyndigheten.

Mol
bakgrund av det anförda har inom justitiedepartementet undersökls möjlighelen
av all i stället flytta handräckningsmålen till allmän domstol. Därvid har en
samordning med den summariska betalningsprocessen övervägts. Resultatet av
dessa överväganden har redovisats i den fidigare nämnda departementspromemorian
(Ds Ju 1977:5). Där föreslås att de nuvarande instituten lagsökning,
betalningsföreläggande och handräckning enligt 191 och 192 §§ UL förs samman
till ett gemensaml förfarande, benämnt lagsökning. Förfarandet skall vara
skriftligt och målen skall handläggas vid allmän undertätt. 1 fråga om
handräckning för säkerhetsåtgärd enligt UL förordas att de nuvarande reglerna
i 15 kap, rättegångsbalken (RB) om civilprocessuella säkerhetsåtgärder byggs
ut till att omfatta även de fall som nu uteslutande regleras i UL, dvs.
handräckning när talan inte har väckts vid domstol. Något förslag till en sådan
reglering läggs dock inte fram i promemorian.

Remissutfallet
har varit övervägande positivt. En klar majoritet av

Prop. 1980/81:88 27

remissinstanserna har lillslyrkl eller lämnal utan erinran
huvudprinciperna i förslaget. Från flera håll framhålls att förslaget är väl
ägnat att läggas till grund för lagsliflning och att del erbjuder en rationell
ordning för hantering av sådana krav som lämpligen kan handläggas i ett summariskt
förfarande.

Några remissinstanser anser emellertid alt den nuvarande
lagsökningslagen i slorl sell fungerar bra. Den bör därför behållas med de
smärre justeringar som kan anses erforderliga. En av dessa remissinstanser
anser all ändringarna bör begränsas lill dem som betingas av att handräckningsmålen
förs över lill de allmänna underrätterna.

En remissinstans har sett del som en brist all promemorian
inle innehåller någol om hur den summariska processen förhåller sig lill de
övriga processuella instrument som slår lill buds, främsi förfarandel enligl RB
och lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden (småmålslagen).
Förslagel sätts enligt denna remissinstans inte heller i samband med akluella
reformplaner i fråga om ulformningen av den vanliga civilprocessen.

För egen del får jag anföra följande. Frägan om en översyn
av den summariska betalningsprocessen har länge varit aktuell. De reformförslag
som har kommit fram i olika sammanhang har dock hittills inte lett lill någon
lagstiftning. De tidigare förslagen har huvudsakligen rört frågan vilken
myndighet som skall svara för den summariska betalningsprocessen. Del finns
emellertid också andra punkler där — oavsell vilken myndighel som väljs - behov
av en översyn av lagsökningslagen har kommit fram. Jag tänker då främsi på
sådana frågor som lämpligheten av den nuvarande uppdelningen i två olika
förfaranden, uttagande av skade-siåndsfordran och utgångspunkten för
ätervinningsfrislens beräkning i mål om betalningsföreläggande. Förslaget till
utsökningsbalk aktualiserar vidare ändringar på en del punkler. Till detta
kommer alt lagsökningslagen allmänt sett numera framstår som lämligen
ålderdomlig och att den knappasl fyller de krav som bör ställas på en modern
processrätlslig lagstiftning.

Med anledning av att överexekutorsinstitutionen föreslås
upphöra när ulsökningsbalken iräder i kraft måsle ställning tas till vilken
myndighel som skall överta handräckningsmålen. Åtskilliga skäl lalar för att
handräckningsmålen bör överföras lill allmän domstol. Vissa av dessa mål,
nämligen handräckning för återställande av rubbad besittning o.d. samt
avhysning enligt 191 och 192 §§ UL, företer stora likheter med den summariska
betalningsprocessen. Det ligger därför nära till hands att pröva om inle dessa
mål kan regleras gemensamt med den summariska betalningsprocessen.

Rätlegångsförfarandet vid allmän domstol ses f.n. över av
rättegångsutredningen. Otvivelaktigt finns ett samband mellan den summariska
processen och vanlig civilprocess. Bl.a. bör en hel del allmänna bestämmelser
i RB tillämpas även i ett summariskt förfarande inför domstol. Det

Prop. 1980/81:88 28

finns
också skäl som talar för alt den summariska processen mer än nu samordnas med
det vanliga rätlegångsförfarandet enligt RB. Rättegångsutredningen har upplyst
all den överväger i vad mån en sådan samordning är möjlig. Del är lämpligl all
resultatet av rätlegångsutredningens arbete avvaktas innan ställning las lill
hur den summariska processen slulgilligl bör utformas. 1 fråga om den summariska
betalningsprocessen kan reformbehovet knappast anses så överhängande att inte
översynen skulle kunna anstå ytterligare någon tid.

Beträffande
handräckningsmålen ligger saken annorlunda till. Eftersom
överexekutorsinsUtulionen föreslås upphöra när utsökningsbalken iräder i kraft,
måste i fråga om dessa mål nya lagregler komma till stånd. Förslag bör läggas
fram i så god tid att de nya reglerna kan träda i kraft samtidigt med balken.
Detta innebär att ett förslag bör föreläggas riksdagen senast under våren 1980.
På den punkten måste alltså lagstiftningen fullföljas oberoende av
rätlegångsutredningens arbete.

Efter
övervägande av de möjligheler som står till buds har jag funnit alt frågan om
en reformering av lagsökningslagen inte bör tas upp nu ulan all man först bör
avvakta resultatet av rätlegångsutredningens arbete. Förevarande
lagstiftningsärende bör sålunda begränsas till vad som påkallas av att
överexekutorsinstitutionen föreslås upphöra.

Som
framgår av vad jag tidigare har sagt är del såvitt gäller handräckningsmålen i
första hand i fråga om mål enligt 191 och 192 §§ UL som man kan tala om en
summarisk process i egentlig mening. Mål om handräckning för kvarstad eller
annan säkerhetsåtgärd är av annat slag. Säkerhetsåtgärden är avsedd all bestå
endasl under kortare lid i avvaktan på att talan väcks eller all saken prövas
av domstol eller i annan ordning. 1 promemorian förordas alt mål om
handräckning för säkerhetsåtgärd förs över till domstol när
överexekutorsinstitutionen upphör. Frågan hur dessa mål skall inordnas i
domslolsprocessen bör dock enligt promemorian inte las upp i samband med
lagstiftningen om den summariska processen ulan i samband med övrig
följdlagstiftning till utsökningsbalken. Jag delar promemorians ståndpunkt i
denna fråga. Jag föreslår alltså all detta lagstiftningsärende begränsas till
mål motsvarande 191 och 192 §§ UL. Beträffande övriga handräckningsmål avser
jag att återkomma i samband med förslag till följdlagstiftning till
ulsökningsbalken. Med handräckningsmål avses därför i det följande inte mål om
kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd.

Som
nämnts bör, med hänsyn till rättegångsutredningens arbete, frågan hur den
summariska processen slutligt skall vara utformad få stå öppen ännu någon tid.
Det innebär att förevarande förslag i viss mån får ses som ett provisorium och
alt andra lösningar senare kan komma att väljas än som föreslås nu.

De
förslag som nu läggs fram bygger i väsentliga delar på den tidigare nämnda
departementspromemorian och remissyttrandena över denna. För

Prop.
1980/81:88 29

sammanhangets skull har jag ansett del lämpligt att i viss
utsträckning redovisa även förslag i promemorian och synpunkter från
remissinstanserna som berör den summariska betalningsprocessen.

2.2 Valet av handläggande myndighet

Mål om lagsökning och betalningsföreläggande handläggs f
n. vid allmän underrätt. Före år 1937 handlades lagsökningsmål och mål om handräckning
för fordran, som betalningsforeläggande då hette, av överexekutor. Målen
fiyttades över lill domstol genom 1937 års lagsökningslag, som föregick den
nuvarande. Mål om handräckning enligl 191 och 192 §§ UL upptas alltsedan UL:s
tillkomst av överexekuior.

I den nu akluella departementspromemorian föreslås all den
summariska betalningsprocessen skall vara kvar hos domstol. Mål om handräckning
enligl UL föreslås bli överförda dit i samband med all ulsökningsbalken träder
i kraft. Som skäl till alt man i promemorian har valt domstol och inle
kronofogdemyndighet som handläggande myndighel anförs bl.a. all de organisatoriska
förutsättningarna för en överflyttning av målen till kronofogdemyndigheterna
har ändrats. Den radikala omorganisation av exekutionsväsendet som man tidigare
räknat med är nu mindre sannolik.

I promemorian betonas också de principiella aspekterna vid
valet av myndighet. Judiciella uppgifler anses såvitt möjligl böra hållas
skilda från de renl verkställande.

Som ett viktigl skäl för att föra över handräckningsmålen
till domstol anges vidare all man med en sådan lösning kan uppnå såväl ell
snabbi och enkelt förfarande som nödvändiga garantier från
rättssäkerhetssynpunkt ulan större ingrepp i den bestående organisationen.
Enligl promemorian skulle kronofogdeallernativel otvivelaktigt medföra en
fördyring för staten.

Promemorians förslag om handläggande myndighel har
tillstyrkts av de flesta remissinstanserna. Åtskilliga remissinslanser
uttrycker sin tillfredsställelse över att inle bara prakliska synpunkler ulan
även den principiella aspekten på frågan, nämligen all judiciella uppgifler i
princip bör ankomma på domstol, tillmäts betydelse för ställningstagandet i
promemorian. Från ett par håll framhålls vidare att kronofogdemyndigheterna
inte f.n. lorde vara rustade all ta över den summariska processen.

Flera remissinslanser förordar emellertid alt den summariska
processen anförtros kronofogdemyndigheterna. Till dessa hör RSV. statskontoret,
en tingsrätt, sex av älta kronofogdemyndigheter som yttrat sig över förslagel
saml SACO/SR. RSV vill dock inte motsätta sig förslagel aU handräckningsmålen
flyttas till domstol men förordar, i likhet med ett par kronofogdemyndigheter,
att en del särskill enkla handräckningsmål under alla omständigheter förs över
lill kronofogdemyndigheterna. En tingsrätt menar att den summariska
betalningsprocessen bör föras över till krono-

Prop.
1980/81:88 30

fogdemyndighelerna medan handräckningsmålen bör flyttas
lill domstol. En länsstyrelse ifrågasätter om inte handräckningsmålen bör föras
över lill länsstyrelse eller till länsrätt. Ell par länsstyrelser anser att den
nuvarande överexekulorsorganisationen fungerar bra och att den bästa lösningen
för handräckningsmålens del är all behålla nuvarande ordning.

För egen del får jag anföra följande. Som lidigare nämnis
har riksdagen beslulal all hittillsvarande indelning i kronofogdedistrikl skall
behållas. Med den förutsättningen möter praktiska och organisaioriska problem
alt flytta handräckningsmålen lill kronofogdemyndighet. En yllerligare aspekt
på frägan gäller det lämpliga i all anförtro samma myndighel både dömande och
verkställande uppgifler. Om dessa uppgifler inle hålls åtskilda skapas lätt
misstro hos allmänhelen mol myndighetens verksamhet. Remissulfallel visar
också att man i allmänhel ser del som en fördel om judiciella och exekuliva
uppgifler kan hållas åtskilda. Mol bakgrund av bl.a. dessa omständigheter har
jag i lagrådsremissen med förslag till utsökningsbalk intagit den ståndpunkten
all handräckningsmålen inle bör flyttas lill kronofogdemyndighet.

Handräckningsprocessen enligt 191 och 192 §§ UL är ett
judicieUt förfarande som utgör ett alternativ till vanlig rättegång. Redan
detta utgör ett myckel starkt skäl för all välja domstol. Vidare företer
handräckningsför-farandel slora likheter med den summariska betalningsprocessen
enligt lagsökningslagen. Förfarandel är i båda fallen i princip skriftligt och
handläggningen sker även i övrigl i likartade former. Även om frågan hur den
summariska processen slutligt skall ulformas får slå öppen lills vidare talar
prakliska och organisaioriska skäl för att handräckningsmålen flyttas till
lingsräll. Bl.a. kan den beslående organisationen för handläggning av mål
enligt lagsökningslagen utan några slörre förändringar ulnytljas även för
handräckningsmålen.

Alt såsom en remissinstans har föreslagil föra över
handräckningsmålen till länsstyrelse eller lill länsrätt, som huvudsakligen
prövar offentligrätlsliga frågor, kan inle anses lämpligl. Del enda
realistiska alternativet lill kronofogdemyndighet är enligl min mening
tingsrätt. Jag förordar sålunda all handräckningsmålen förs över till
tingsrätterna.

RSV och en del kronofogdemyndigheter har förordat all
vissa enkla lyper av handräckningsmål, l.ex. angående återtagande av uthyrd
egendom, förs över till kronofogdemyndigheterna. Del är emellertid svårt att på
ett klart och entydigt sätt frånskilja sådana mål från övriga handräckningsmål.
Vidare kan även dessa mål emellanåt rymma komplikationer, som gör att frågan
bör prövas av en judicieU myndighel. Jag kan därför inte biträda del förslagel.

Bestämmelser om handräckning genom överexekutor förekommer
också utanför UL. Exempel på sådana bestämmelser finns i bl.a. naturvårds- och
miljöskyddslagsliftningen, gruvlagstiftningen och byggnadslagstiftningen.
Bestämmelserna innebär i allmänhet att överexekutor kan på ansökan av

Prop.
1980/81:88 31

en myndighel förordna om handräckning när någon har brutit
mot en föreskrift eller överlrätl ell förbud som gäller på området i fråga. I
en del fall kan handräckning också sökas av enskild. Handräckningen går ut på
förordnande om rättelse av den olovliga åigärden. I fråga om förfarandel
hänvisas vanligen till vad som gäller om handräckning enligt 191 !) UL.

Handräckning i fall som avses nu är, även om förhållandena
växlar någol mellan de olika lagarna, i slort sett likartad. Det finns därför
knappasl någon anledning all behandla dessa handräckningsuppgifter olika
sinsemellan. Överexekutors nuvarande befogenhet att förordna om handräckning i
dessa fall bör alltså överföras till samma myndighel. De myndigheter som kan
ifrågakomma för uppgiften är länsstyrelse, länsräll och tingsrätt.

Enligt flera av de aktuella lagarna har länsstyrelsen till
uppgift all tillvarata del allmännas intressen. I en del fall ankommer det
också på länsstyrelsen alt ansöka om handräckning. Det måste därför anses
olämpligl all anförtro länsstyrelsen uppgiften alt förordna om handräckning.

Som skäl för all välja länsrätt kan anföras all åtskilliga
andra frågor enligl flera av de aktuella lagarna prövas i förvaltningsrättslig
ordning. 1 de fall lalan mol beslut i sådana frågor skall föras i
förvaltningsdomstol, skulle man med en sådan ordning uppnå överensslämmelse
mellan prövningen av frågor om handräckning och förvaltningsfrågor.

För tingsrätt lalar i första hand del förhållandel alt den
generella handräckningsbefogenheten föreslås ankomma på lingsräll. Det ligger
då nära till hands alt den specialreglerade handräckningen också prövas av
tingsrätt. Del kan påpekas alt i en del fall, nämligen när befogenheten att
söka handräckning tillkommer enskild, denne i princip får anses ha möjlighel
att välja mellan den generella handräckningen och den specialreglerade.1 dessa
fall lorde han också ha möjlighel alt få saken prövad i vanlig rättegång vid
tingsrätt. Vidare kan anföras all de åigärder som kan föranleda handräckning
ofta också är straffbelagda. Efter åtal kommer alltså samma fråga under
tingsrätts prövning.

Övervägande skäl lalar enligt min mening för all tingsrätt
bör väljas också i dessa fall. Jag förordar alltså att överexekutors prövning
av handräckning enligt särskilda föreskrifter flyttas till tingsrätt.

2.3 Handräckningslag

När del gäller frågan hur handräckningsmålen skall
inordnas i domslolsprocessen slår olika möjligheter till buds. En möjlighet är
att ta upp särskilda bestämmelser i RB. 1 15 kap. RB finns redan nu beslämmelser
om civilprocessuell handräckning i form av kvarstad, skingringsförbud och andra
säkerhetsåtgärder. Som jag lidigare har framhållit är emellertid handräckning
enligt 191 och 192 §§ UL av en annan karaktär än handräckning enligt 15 kap.
RB. Det finns inle i övrigt några bestämmelser i RB

Prop. 1980/81:88 32

till
vilka nya regler i ämnet på ett naturligt sätt kan anknytas. Därtill kommer att
omfattande ändringar i RB bör undvikas innan resultatet av
rätlegångsutredningens arbete föreligger. De nya handräckningsbestämmelserna
bör alltså inte tas upp i RB.

Handräckning
enligt 191 och 192 §§ UL företer, som tidigare har nämnts, åtskilliga likheter
med den summariska betalningsprocessen. Även med utgångspunkt från att de
nuvarande instituten lagsökning och betalningsforeläggande tills vidare behålls
oförändrade, kan övervägas att inordna handräckningsmålen i lagsökningslagen.
Handräckningsmålen kräver emellertid på åtskilliga punkter en annorlunda
reglering än nuvarande lagsökning och betalningsföreläggande. En formell
samordning med processen enligt lagsökningslagen skulle därför knappast
innebära någon fördel från lagteknisk synpunkt. Lagsökningslagen är vidare
allmänt sell ålderdomlig. Utan genomgripande ändringar även av de nuvarande instituten
lagsökning och betalningsföreläggande är del vid en samordning knappasl möjligl
att skapa en modern och rationell ordning för hantering av handräckningsmålen.
En sådan genomgripande ändring bör emellertid som jag tidigare har framhållit
inle företas nu.

Mot
den bakgrunden har jag stannat för att bestämmelser som ersätter 191 och 192 §§
UL bör tas upp i en särskild lag. Det finns knappast någon given beteckning på
den nya lagen. Begreppel "handräckning" som beteckning på en
summarisk process har emellertid gammal hävd. Jag förordar att man knyter an
till detta begrepp och betecknar den nya lagen "handräckningslag".

2.4
Tillämpningsområde

1
191 § UL föreskrivs att om någon egenmäktigt pantat något till sig eller skilt
annan från del han innehar eller eljest själv lagil sig rätt, får överexekutor
genasl återställa besittning eller annat förhållande som har rubbats. 192 § UL
ger överexekuior befogenhet att i klara fall förordna om vräkning av
arrendator, hyresgäst eller bostadsrättshavare. Bestämmelserna bör ses mot
bakgrund av de förhållanden som rådde före UL:s tillkomst. I praxis hade
utvecklat sig del förfarandet att länsstyrelsen utan föregående dom förordnade
om exekution i klara fall. Bestämmelserna i 191 och 192 §§ UL (tidigare
betecknade 157 och 158 §§) avsåg att begränsa möjligheterna för exekutiva
myndigheier alt utan dom förordna om verkställighet till att avse enbart
besitlningsmbbningar e.d. samt avhysning. Såvitt gäller 191 § UL har denna
restrikfiva ståndpunkt emellertid sedan länge övergivils i praxis. Bestämmelsen
har sålunda kommit att tillämpas i långt fler fall än som var avsikten från
början.

Det
förslag till reglering som har lagts fram i promemorian ansluter såvitt gäller
lagsökning för återställande av besittning m.m. (16 §) nära till 191 § UL. 1
fråga om avhysning (15 §) har tillämpningsområdet vidgats något. 1

Prop.
1980/81:88 33

övrigt överensstämmer förslaget i promemorian i slorl sett
med vad som nu gäller. Förslagel har såvitt gäller huvuddragen av regleringen
inle moll någon erinran under remissbehandlingen.

Som framgår av vad jag nyss har anfört var vid UL:s
tillkomst tanken alt man skulle begränsa möjlighelerna all få verkslällighel
utan föregående dom lill vissa jämförelsevis preciserade fall av
besittningsrubbningar och avhysning. När nu handräckningsmålen flyttas från
överexekuior lill domstol är utgångspunkten en annan. Enligl min mening finns
del inte någon anledning all vid ny lagstiftning i ämnet nöja sig med all
ansluta lill nuvarande reglering. Utgångspunkten bör i stället vara alt alla
mål om annat än betalning som lämpligen kan handläggas i ell summariskt förfarande
inför domstol skall omfattas av den nya lagen.

Det anförda innebär lill en början alt del föreslagna
förfarandet bör begränsas till fullgörelsetalan. Fastslällelsetalan lämpar sig
mera sällan för handläggning i summarisk väg. Någol praktiskt behov av att
kunna föra fastslällelsetalan i summarisk process lorde heller inte finnas.
Vidare bör tvister av indispositiv natur falla ulanför tillämpningsområdet.

Även med de angivna begränsningarna är det tydligt all det
finns åtskilliga mål som inte kan klaras av i summarisk väg. Komplicerade mål
bör sålunda också i fortsättningen handläggas i vanlig rättegång. Den nödvändiga
begränsningen på den punkten kan emellertid uppnås genom lämpligt utformade
regler om beviskravet. Jag återkommer till den frågan i del följande (avsnitt
2.7).

Som nämnis i det föregående (avsnitt 2.2) har överexekuior
enligl flera andra lagar än UL befogenhet all förordna om handräckning. I
enlighel med vad jag tidigare har anfört bör även i dessa fall befogenheten all
förordna om handräckning flyttas lill allmän domstol når överexekutorsinstitutionen
upphör.

Handräckning enligl nämnda lagar är av delvis annan
karaktär än handräckning direki på grund av UL. Befogenheten all förordna om
handräckning är regelmässigt begränsad till vissa särskill angivna fall när
någon har brutit mot en föreskrifl eller överträtt ett förbud som har meddelats
till skydd för ett allmänt eller enskilt intresse. Handräckning kan meddelas på
begäran av en myndighet, t.ex. den myndighet som har tillsyn över tillämpningen
av lagen i fråga eller allmän åklagare. I en del fall kan även en enskild
sökande begära handräckning.

Den nya lagen bör i princip lillämpas även vid handräckning
i fall som nu avses. Vissa undantag bör emellertid gälla. Jag återkommer lill
den frågan i del följande (avsnitt 2.9).

2.5 Forum

Mål om betalning av bl.a. hyra eller arrende skall f n.
tas upp av den tingsrätt som är behörig fastighetsdomstol. Detsamma gäller mål
om av- 3
Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 88

Prop.
1980/81:88 34

hysning. Della får särskild belydelse om de mål om
avhysning som f.n. handläggs av överexekuior flyttas lill domstol. Enligt
promemorian kan det med fog ifrågasättas om det finns tillräckliga skäl all
koncentrera de ganska talrika mål som det här gäller till ett mindre anlal
tingsrätter. En möjlig lösning skulle vara att la undan den summariska
processen från faslighelsdomslolarnas kompetensområde. Detta skulle emellertid
innebära en administrativ omgång när mål övergår lill all handläggas i vanlig
rättegång och tingsrätten inle samtidigt är fastighetsdomstol. Eftersom den
allmänna frågan om fastighetsdomstols kompetensområde i arrende-, hyres- och
bostadsrättstvister torde komma att aktualiseras i samband med den pågående
översynen av arrende- och hyreslagstiftningen föreslås i promemorian all
nuvarande ordning behålls i avvaktan på resultatet av den översynen.

Forumfrågan berörs av ganska få remissinslanser.
Domslolsverkel anser del angeläget alt en genomgripande forumreform kommer till
slånd innan den föreslagna nya lagsökningslagen iräder i krafl. Skulle en sådan
reform inte komma lill stånd bör enligt domstolsverket i vart fall den
summariska processen i mål om arrende och hyra kunna föras vid alla
lingsrätler. Enligl domslolsverkel bör man inte överdriva den administrativa
omgång som en lill den summariska processen begränsad ändring skulle innebära.
Den administrativa omgången torde klart uppvägas av den vinst reformen skulle
medföra för såväl allmänheten som fastighetsdomstolarna.

Även Svea hovrätt ställer sig frågande till den vikl man i
promemorian tillmäter den administrativa omgång det skulle innebära för en
lingsräll alt överlämna hänskjutna arrende- och hyresmål lill den tingsrätt som
är fastighelsdomstol. Domareförbundet anser att den summariska processen bör
läggas på samtliga lingsrätler och inte blott på de tingsrätter som är
fastighetsdomstol. Enligt hyresrättsutredningen fmns det inte någon anledning
att nu skjuta upp ett ställningslagande till var renodlade kravmål och
handräckningsmål som rör hyresförhållanden bör handläggas, medan den allmänna
frågan om fastighetsdomstols kompetensområde inte bör lösas i det nu aktuella
sammanhanget.

För egen del får jag anföra följande. Mål om lagsökning
och betalningsföreläggande som avser arrende-, hyres- eller bostadsrättslvist
handläggs f.n. vid fastighetsdomstol. Handläggningen där av dessa mål sker i
samma former som vid annan tingsrätt. Den särskilda sammansättning som är
föreskriven för fastighetsmål gäller alltså inte i fråga om den summariska
betalningsprocessen. Hänskjuts målet till rättegång skall det emellertid prövas
i den ordning som gäller för fastighetsmål.

Det kan sättas i fråga om det finns tillräckliga skäl att
koncentrera mål om krav på l.ex. hyra eller arrende eller om vräkning till
fastighetsdomstol. Handläggningen av sådana mål torde inte kräva någon
särskild sakkunskap i eller erfarenhet av fastighetsförhållanden. Det kan
nämnas

Prop. 1980/81:88 35

all tvister med anledning av en tillfällig upplåtelse av
nylljanderäll för uppställning av fordon numera genom en ändring i 10 kap. 10
§ RB har undantagits från fastighetsdomstolarnas kompetensområde (prop.
1977/78:67. JuU 15, rskr 106): Som framhålls i promemorian kan emellertid den
allmänna frågan om fastighetsdomstols kompelens inle lösas i detla sammanhang.
Saken får i stället las upp i samband med den pågående översynen av hyres- och
arrendelagstiftningen.

När det gäller mål enligt den föreslagna handräckningslagen
anser jag emellertid att frågan bör lösas redan nu. Övervägande skäl talar för
alt frågan om forum i mål enligl lagsökningslagen om bl.a. hyra och arrende las
upp samtidigt. Enligt 16 !) lagsökningslagen kan rällen i mål om lagsökning förordna
om handräckning enligl 192 § UL. En molsvarande möjlighel bör fortfarande
finnas när handräckningsmålen flyttas lill domstol. Forumfrågan bör lösas på
samma sätt vare sig ett yrkande om avhysning framställs i ell mål enligl den
nya handräckningslagen eller i ett lagsökningsmål. Del bör också beaktas alt
koncentrationen till fastighetsdomstol av mål om lagsökning och
betalningsföreläggande avseende bl.a. hyrestvisler medför en del svårigheter på
grund av den stora måltillströmningen, särskilt för de största tingsrälierna.

Som skäl för att behålla nuvarande ordning har i
promemorian anförts den omgång del skulle innebära att lill fastighetsdomstol
överlämna hänskjutna mål från en tingsrätt som inle är fastighetsdomstol. 1
likhei med flera remissinslanser anser jag all ölägenheterna med en sådan
ordning väger ganska lätt i jämförelse med de organisatoriska svårigheier som
skulle uppkomma för vissa fastighetsdomstolar aft ta emot handräckningsmålen.
Fördelas målen på samtliga tingsrätter kan behovet av personalförstärkningar
begränsas.

Jag förordar därför att mål enligt såväl den nya
handräckningslagen som mål enligl nuvarande lagsökningslag tas undan från
fastighetsdomstols kompetensområde. Arrende-, hyres- eller bosladsrällslvister
som handläggs i summarisk väg bör i stället tas upp vid den lingsräll som är
allmänt fastighetsforum enligt 10 kap. 10 § RB. Detla påkallar vissa ändringar
i annan lagstiftning. Jag återkommer till dem i specialmotiveringen.

2.6 Ansökan

Enligt promemorian bör förfarandet utformas så enkelt att
sökanden själv skall kunna anhängiggöra sin talan utan hjälp av ombud eller
biträde. Att generellt ange hur ingående gmnderna för en ansökan skall behöva
redovisas är enligt promemorian inte möjligt. Gmnderna synes dock som regel inle
behöva utvecklas alltför ingående. Vidare bör enligt promemorian ansökningen
vara skriftlig. Nuvarande krav enligt 194 § UL att sökanden skall ställa
säkerhet vid ansökan om vräkning bör enligt promemorian inte behållas när nu
förfarandel flyttas till domstol.

Prop.
1980/81:88 36

Svea hovräll framhåller all - mol bakgrund av all
bifallande ulslag föreslås få rättskraftsverkan - del givelvis måsle krävas
alt sökandens anspråk kan individualiseras. Förslagel om slopande av kravel på
säkerhel i vräkningsmål har allmänt godtagits av remissinstanserna.

För egen del ansluter jag mig till den i promemorian
angivna huvudprincipen att ansökningen skall kunna ulformas tämligen enkelt.
Del kravel måste emellertid upprätthållas all sökanden lämnar sådana uppgifter
att hans anspråk kan identifieras. Ofta finns kontrakt eller annat skriftligt
avtal till vilket sökanden kan hänvisa. Finns inte del måsle sökanden mera
ingående redogöra för de omständigheter pä vilka han grundar sitt yrkande. Hur
pass ingående redogörelsen bör vara får bero på omständigheterna i del enskilda
fallet. Begär sökanden att svaranden skall återställa hyrd egendom räcker del i
allmänhet med ell påstående om all ett muntligt hyresavtal har träffats och all
hyrestiden har gått ul ulan att egendomen har återiämnals. Har svaranden fått
egendomen i sin besittning på annan gmnd än hyresavtal kan sökanden behöva
redogöra mera utförligt för de omständigheier under vilka egendomen har kommit
i svarandens besittning och sin egen rält fill egendomen. Eftersom endasl ell
begränsat anlal skrifter bör få växlas mellan parterna, kan det finnas
anledning att redan i ansökningen ta upp och vederiägga invändningar som
svaranden kan länkas göra.

Jag godtar förslaget i promemorian att ansökningen i del
nya handräckningsförfarandet alllid skall vara skriftlig och att sökanden inle
i någol fall skall vara skyldig att ställa säkerhet.

2.7 Invändningar och bevisning

Enligt promemorian skall svaranden i föreläggande uppmanas
all ange om han medger eller bestrider ansökningen och, om han bestrider den
helt eller delvis, uppge skälen för bestridandet. Såvitt gäller handräckningsmålen
innebär förslagel att ansökningen endasl får beviljas om sökandens räll är
uppenbar. Enligl promemorian lorde detta inte innebära någon egentlig ändring i
förhållande lill gällande rätt. Underiåter svaranden att inkomma med
bestridande skall sökandens yrkande som regel bifallas. I övrigl får det enligt
promemorian bero på omständigheterna i del enskilda fallet om det beviskrav som
ligger i att sökandens rätt skall vara uppenbar är uppfyllt. Överiag skall
skriftliga s.k. vittnesintyg godtas. En ansökan som inte bifalls, skall enligl
förslaget ogillas.

Promemorieförslaget har i de angivna delarna allmänt
tillstyrkts av remissinstanserna. En remissinstans ifrågasätter dock om inte
ordet "uppenbar" har använts i en betydelse som avviker från den
vanliga.

För egen del vill jag understryka att den summariska
processens ändamål är att snabbt och billigt tillhandahålla en exekutionstitel
i klara fall. För det ändamålet är del nödvändigt att ge enkla och klara regler
om

Prop.
1980/81:88 37

invändningar och bevisning så all förfarandel behåller sin
summariska karaktär och inte sväller ul lill någol som liknar en vanlig
rättegång.

Det ullryck som har valts i promemorian för all ange
vilkel mätt av bevisning som skall fordras i handräckningsprocessen, nämligen
att sökandens räll skall vara uppenbar, ansluler visserligen väl till principen
all den summariska processen skall användas endasl i klara fall. Mol förslagel
kan emellerfid anmärkas all det inle ger tillräcklig ledning när det gäller all
avgöra vilket mått av bevisning som skall krävas i det enskilda fallet.
Uilryckel "uppenbar" blir också missvisande i bl.a. de fall då
sökandens uppgifler får godtas lill följd av bristande aktivitet från svarandens
sida.

Enligl min mening bör beviskravet i stället uttryckas
genom regler som så långl del är möjligl tar sikte på de olika situationer som
kan förekomma. Som huvudregel bör. liksom i vanlig räiiegång, gälla all
sökanden skall styrka de omständigheter på vilka ansökningen grundas. Även en
sådan regel innebär en viss begränsning av handräckningsprocessens tillämpningsområde.
Eftersom processen är renl skriftlig och muntlig bevisning alliså inle kan
föras, blir tillämpningsområdet begränsat lill i princip de fall där sökanden
kan styrka sin talan med skriftliga bevis eller där ansökningen medges eller
lämnas ulan erinran.

En regel som är grundläggande för bevisprövningen vid
summarisk civilprocess är alt en parts underiålenhet att bemöta ell yrkande
eller påstående från motparten i princip tolkas som ell medgivande eller vitsordande
därav. Denna regel bör gälla även i det nya handräckningsför-farandel. Den bör
emellertid inle vara hell undanlagslös. I nära anslulning lill vad som nu
gäller enligt 195 § 2 mom. UL bör rällen ha möjlighel all ulan kommunikation
avvisa ell uppenbart ogrundat anspråk.

1 fråga om svarandens invändningar bör, i anslutning lill
principerna för bevisprövningen i mål enligl 191 § UL, gälla all svaranden
skall visa sannolika skäl för sin invändning. Om invändningen rör en
omständighet för vilken sökanden i själva verkel har bevisbördan, måsle
naluriiglvis kravel på svaranden sällas ännu lägre. Jag återkommer lill dessa
frågor i speciaimotiveringen (9 §).

Enligl promemorian bör skriftliga viilnesintyg få åberopas
i den summariska processen. Jag ansluler mig till delta förslag, som
överensstämmer med vad som nu anses gälla för handråckningsmålens del.

I lagsökningsmål gäller att en ansökan som på grund av en
invändning från gäldenären inte kan bifallas, automatiskt skall hänskjutas till
rättegång. 1 mål om betalningsforeläggande har borgenären i molsvarande
situation viss lid på sig alt begära hänskjutande till rättegång. Gör han inte
del, förfaller ansökningen.

Den ordning som har valts för lagsökningsmålens del hänger
samman med all lagsökningsprocessen slår öppen endasl för fordringar som
grundas på skriftliga fordringsbevis. Borgenårens bevisläge är alltså i

Prop.
1980/81:88 38

allmänhet starkt. En sådan ordning är emellertid inle
lämplig för handräckningsmålens del. Handräckningsförfarandet bör liksom f.n.
stå öppet även för sådana yrkanden som inle kan lill fullo styrkas med
skriftliga bevis. Skulle ett bestridande automatiskt medföra att målel blir
hänskjutet lill rättegång, blir sökanden indragen i en process som han med
hänsyn till bevissvårigheler eller koslnader kanske inte är beredd all föra.
Följden skulle kunna bli alt en sökande drar sig för alt anlita handräckningsförfarandet
även i fall då svaranden skulle ha medgett ansökningen eller underlåtit alt
bestrida den.

Jag förordar därför att för handräckningsförfarandet väljs
en lösning som mera ansluler lill vad som nu gäller i fråga om
betalningsforeläggande. Kan ansökningen inte bifallas bör målel övergå i vanlig
rättegång endast om sökanden begär del. Gör han det inom en viss kortare tid
från utslaget, bör den tidigare ansökningen få ligga till grund för
rättegången. Jag återkommer till dessa frågor i del följande.

Promemorieförslagel innebär all en ansökan som inte
bifalls och inte heller föranleder avvisning skall ogillas. En del
remissinstanser har anfört all uttrycket "ogillas" kan föranleda
missförstånd om vad prövningen har gått ul på. Jag delar uppfattningen all uilryckel
"ogillas" är mindre lämpligl i handräckningsprocessen eftersom del
leder tanken till alt den maleriella prövningen har varit mer omfatiande än vad
som är vanligt i denna processform. Om en ansökan om handräckning enligt UL
inle bifalls, brukar överexekuior meddela ett beslut av innebörd att den sökla
handräckningen inle kan beviljas. Jag förordar all rälten i motsvarande fall
meddelar beslut av innehåll alt ansökningen inte har bifallils.

2.8 Avgörandets rättsverkan

Enligl lagsökningslagen får avgöranden varigenom
borgenärens lalan har bifallils rättskraft sedan ålervinningsfrislen har gått
till ända utan all återvinning har sökis. Beslut om handräckning enligt 191
eller 192 § UL vinner däremot inte rättskraft. Enligl 191 ii 2 mom. och 192 § 3
mom. UL gäller nämligen att den, mot vilken handräckning givils, är oförhindrad
all efter stämning utföra sin talan vid domstol.

I promemorian har frågan huruvida ett avgörande i
summarisk process bör vinna rättskraft eller inte behandlats ulföriigl.
Förslagel innebär alt beslul i den summariska betalningsprocessen varigenom
borgenärens lalan har bifallits även i fortsättningen skall vinna rättskraft.
Däremot skall rättskraft inte tillkomma beslul varigenom sådan lalan har
ogillats och inte heller beslut i fall som motsvarar 191 och 192 §§ UL, vare
sig beslulet innebär att ansökningen har bifallits eller inte.

De flesta remissinstanser som yttrat sig i frågan
tillstyrker promemorieförslaget på denna punkt. Två remissinslanser.
datainspektionen och domareförbundet, anser emellertid att rältskraflsverkan
bör slopas i den summariska processen överlag.

Prop.
1980/81:88 39

Enligt min mening finns del flera skäl som lalar för all
avgöranden i en summarisk process inle ges rältskraflsverkan. Bl.a. kan med en
sådan ordning förfarandel på en del punkter göras ännu enklare ulan all delta
medför all rättssäkerheten äventyras. Vidare bör beaktas all risken för all
avgörandet blir materiellt felaktigt i vilket fall som helst är större i en
skriftlig summarisk process än i en vanlig rättegång, bl.a. på grund av att
möjlighelen att föra bevisning av naturliga skäl är mer inskränkt.

Det finns emellertid också starka skäl som lalar för att
man tillerkänner bifallande ulslag i den summariska processen
rältskraflsverkan. För båda parter är det en klar fördel all tvisten kan
avgöras definitivt i summarisk väg. Principiella skäl lalar också för att
avgöranden av domstol ges rättskraftsverkan. Det bör särskilt påpekas att
tredskodom i vanlig civilprocess vinner rättskraft, om inte återvinning söks.
Numera finns möjlighel att i mål som handläggs enligt småmålslagen meddela
tredskodom vid skriftlig förberedelse. Likheten mellan utslag i summarisk
process och sådan tredskodom är påfallande. Del år svårt alt inse varför
avgörandet skulle få rältskraflsverkan i del ena fallet men inte i det andra.

När del gäller handräckning i fall motsvarande 191 och 192
§§ UL har emellertid promemorian intagit den ståndpunkten att avgörandena inte
skall vinna rättskraft. Detta hänger samman med att rättsmedlet i dessa fall
föreslås bli besvär i hovrätt. Skulle avgörandet vinna rättskraft, skulle en
part över huvud taget inte kunna få saken prövad i vanlig civilprocess. Han
skulle vara hell hänvisad till det i princip skriftliga förfarandet i besvärsmål,
vilkel inle ger möjlighel lill samma grundliga prövning som den vanliga
muntliga processen.

Av skäl som jag närmare skall utveckla i följande avsnitt
ämnar jag föreslå all rättsmedlet i det nya handräckningsförfarandet blir
återvinning. Det finns då inte något avgörande skäl mol all, i likhet med vad
som nu gäller i den summariska betalningsprocessen, tillerkänna bifallande
utslag rältskraflsverkan.

Mer tveksamt är vad som bör gälla i fråga om utslag som
innebär att ansökningen inle bifalls. 1 lagsökningsmål blir den frågan över
huvud laget inte aktuell, eftersom målel då automatiskt hänskjuts lill
rättegång. 1 mål om betalningsföreläggande förfaller ansökningen, såvida inte
borgenären inom viss tid begär att målet skall hänskjutas lill rättegång. En
ordning som innebär att en ansökan som inte kan bifallas automatiskt hånskjuls
lill rättegång är, som jag tidigare har framhållit, inle lämplig för handräckningsmålens
del. Skall den nya handräckningsprocessen fylla sin funktion som en ersättning
för den långsammare och dyrare vanliga processen är det önskvärt att sökanden
inte förlorar sin rätt, om han till följd av de begränsade möjligheterna alt
föra bevisning i det summariska förfarandet inte lyckas att få bifall till sin
talan. Han bör alhså ha möjlighet alt återkomma senare genom alt väcka talan
genom stämning.

Jag förordar sålunda alt bifallande utslag i mål enligt
handrackningslagen

Prop. 1980/81:88 40

tillerkänns
rältskraflsverkan. När det gäller ulslag som innebär att sökandens talan inle
har bifallits bör ulslagel inte hindra att sökanden väcker talan i vanlig
ordning. Även ett sådant ulslag bör emellertid utgöra hinder mol en ny ansökan
om handräckning. Jag återkommer i specialmotiveringen (12 §) lill den närmare
innebörden härav.

1
fråga om den specialreglerade handräckningen som enligl vad jag har anfört i
del föregående (avsnitt 2.4) i princip bör följa bestämmelserna i den nya
lagen, bör inle heller bifallande utslag hindra all saken prövas i vanlig
rättegång. Della hänger samman med att rättsmedlet i dessa fall föreslås bli
besvär. Den frågan behandlas närmare i följande avsnitt.

Ulslag
enligl den nya handräckningslagen bör få verkställas såsom lagakraftägande
dom. Om återvinning söks, bör emellertid rälten ha möjlighet all förordna om
inhibition. Har betalningsskyldighet ålagts (t.ex. för rättegångskostnader)
bör utslaget i den delen också få verkställas utan avvaktan på laga krafl, men
ulmätt fast egendom eller lös egendom som har betydande värde bör inte få
säljas förrän ulslagel har vunnit laga kraft. Motsvarande bör gälla i fråga om
beslut. Bestämmelser om verkställighet bör tas upp i utsökningsbalken. Jag
avser att senare denna dag anmäla frågan om lagrådsremiss med förslag till
ändring i det tidigare remitterade förslagel till utsökningsbalk. Ändringama
påkallas av nyligen beslutade eller föreslagna ändringar i annan lagstiftning.
Tilläggsremissen omfattar också förslag till dejämkningar i utsökningsbalken
som behövs med anledning av all reformen av den summariska betalningsprocessen
har skjutits upp. Där föreslås sålunda bl.a. bestämmelser om verkställighet av
avgöranden enligl den nu aktuella handräckningslagen.

2.9
Rättsmedel

1
promemorian föreslås att rättsmedlet för såväl sökanden som svaranden mot
utslag i den summariska betalningsprocessen blir återvinning. I fråga om
ulslag i mål motsvarande 191 och 192 §§ UL skall emellertid enligt förslaget
rättsmedlet, i överensstämmelse med gällande rätt, vara besvär i hovräU.

Förslaget
att återvinning liksom hittills skall vara rättsmedel för gäldenären i den
summariska betalningsprocessen tillstyrks eller lämnas utan erinran av alla
remissinstanser. Två remissinstanser, rättegångsutredningen och
domareförbundet, anser att återvinning bör var rättsmedlet även i
handräckningsfallen. Enligl dessa remissinstanser är de skäl som i promemorian
anförs för förslaget i den delen inte övertygande.

För
egen del vill jag understryka att det i en skriftlig summarisk process finns
begränsade möjligheter att få saken allsidigt belyst. Det finns sålunda inte
någon möjlighet alt föra bevisning genom förhör med vittnen eller sakkunniga.
Den som har ålagts en förpliktelse i en skriftlig summarisk process måste
därför ges tillfälle att få saken prövad i en vanlig civil-

Prop. 1980/81:88 41

process. Detsamma gäller en sökande som inte har fäll
bifall till sin talan i själva saken.

F.n. gäller all överexekutors utslag eller beslul i mål
enligl 191 och 192 §!) UL får överklagas genom besvär till hovrätt. Såväl
sökanden som svaranden har dessutom möjlighet att, oberoende av ulgången i
handräckningsprocessen, föra talan i saken efler ansökan om stämning. Sådan
talan är inle inskränkt till viss lid efler utslaget eller beslutet.

1 promemorian har för handräckningsmålens del föreslagils
en lösning som nära överensstämmer med vad som nu gäller. All rällsmedlel mot
ell avgörande i dessa fall skall vara besvär i hovräll och inle ålervinning som
i den summariska belalningsprocessen har motiverats med alt del annars skulle
finnas risk för alt svaranden förhalar verkställigheten. Om återvinning söks
kan enligl promemorian rällen sällan underiåla alt inhibera verkställigheten,
ålminsione i avvaktan på att första inställelse äger rum. Del lar också normall
längre lid innan mål hinner avgöras vid handläggning som vanligl tvistemål än
vid besvärsprövning i hovräll.

De skäl som har anförts i promemorian för all välja besvär
såsom rättsmedel har onekligen en viss lyngd. Man kan inle bortse från risken
för att processen, om ålervinning väljs, drar ul på liden och att det till följd
av inhibition dröjer längre innan sökanden får ett verkställbarl avgörande.

Ålervinning har emellertid den fördelen att målet tämligen
omgående kommer all prövas i vanlig räiiegång. Saken kommer således inte all
såsom f.n. kunna slå öppen under obestämd lid. Ytterligare en fördel ligger i
all man når överensslämmelse med vad som nu gäller enligl lagsökningslagen.
Della underlällar sannolikl en framlida samordning av den summariska
belalningsprocessen och handräckningsprocessen.

För egen del anserjag övervägande skäl tala för att
återvinning blir rällsmedlel mol utslag i mål enligt handräckningslagen. Jag
ulgår därvid från all syflel med den i promemorian föreslagna ordningen blir
tillgodosett genom att rätten, om inhibition beslutas, prövar målel med erforderlig
skyndsamhel. Ålervinning bör användas vare sig del är sökanden eller svaranden
som är missnöjd med utslaget.

Om part är missnöjd med ulslagel endasl såvitt gäller
ersällning för kosinad, bör rättsmedlet i överensstämmelse med vad som nu
gäller enligt lagsökningslagen vara besvär till hovrätten. Beslul om avvisning
och vissa andra beslut som inte rör själva saken bör också få överklagas genom
besvär.

Som redan har berörts i föregående avsnitt bör med den
ståndpunkt som jag nu har intagit bifallande utslag vinna rättskraft, om inte
återvinning söks.

Överexekuior kan f.n. i handräckningsmål förordna alt
verkslällighet inle får ske förrän utslaget har vunnit laga kraft. En
remissinstans har ifrågasatt om inle denna möjlighel bör behållas. För egen del
anserjag att en sådan bestämmelse kan avvaras. I de undanlagsfall där saken
skulle

Prop.
1980/81:88 42

kunna bli aktuell kan svaranden uppnå samma resultat genom
all skyndsamt begära ålervinning och inhibition av verkställigheten.

Besvärstiden i fråga om överexekutors ulslag eller beslul
i handräckningsmål räknas f n. i allmänhet från delgivning av beslutet (214 §
UL). Jag föreslår emellertid all frislen för ålervinning för svaranden skall
räknas anlingen från del alt verkslällighel ägde rum hell eller delvis elier
från det alt utslaget delgavs svaranden, beroende på vilken händelse som
inträffar försl. I fråga om sökanden föreslår jag att frislen räknas från dagen
för ulslagel. Jag återkommer till den frågan i speciaimotiveringen till 12 §.

Beträffande de fall då handräckning får äga rum med slöd
av särskild föreskrifl i annan lagstiftning synes del inte lämpligl att
rättsmedlet blir återvinning. Del bör nämligen undvikas all staten i dessa
fall. som ju inte avser tillvaratagande av statens enskilda rält, efter
återvinning fär ställning av part i vanlig civilprocess. Rättsmedlet bör därför
i stället vara besvär. Eftersom ulslagel i så fall kan överprövas endasl i den
skriftliga besvärsprocessen, bör del heller inle vinna rättskraft.

1 fråga om enskild person som söker handräckning enligl en
särskild föreskrifl finns inte samma behov av undanlag från handräckningslagens
beslämmelser. För att uppnå enhetlighet i förfarandet förordar jag emellertid
att rällsmedlel mol utslag även i dessa fall skall vara besvär och inte
ålervinning och all utslaget inte skall vinna rättskraft.

2.10 Kostnaderna

Enligt förslagel i promemorian skall sökanden få
ersällning för sina koslnader om hans talan bifalls. Även svaranden skall kunna
få ersättning, om sökandens talan återkallas, avvisas eller ogillas sedan
svaranden har inkommit med yttrande. Ersättning till svaranden skall dock utgå
endast om det föreligger särskilda skäl. I mål om bl.a. avhysning förutsätts
att ersättningen till sökanden, i överensslämmelse med vad som nu gäller i mål
om lagsökning och betalningsforeläggande, skall bestämmas enligt taxa.

Förslaget att sökanden skall få ersättning för sina
kostnader om hans talan bifalls har inte föranlett någon erinran från
remissinstanserna. JK pekar emellertid på det motsägelsefulla i all en sökande
kan få ersättning för bilrädeskoslnad i den summariska processen men inte i en
tvist som handläggs enligl småmålslagen.

Inte heller förslagel om rätt för svaranden till
ersättning i vissa fall har mött någon egentlig invändning. Svea hovrätt anser
dock att förslaget är alltför restriktivt på den punkten.

För egen del får jag anföra följande. Redan nu har
sökanden rätt till ersättning för koslnader såväl i den summariska
betalningsprocessen som i handräckningsprocessen, om hans talan bifalls.
Ersättningen omfattar bl.a. biträdeskostnad. Som JK har påpekat ligger det en
motsägelse i att

Prop.
1980/81:88 43

bilrädeskoslnad inle ersätts om molsvarande tvist
handlagts enligl småmålslagen. Del är emellertid viktigt att den summariska
processen även i fråga om kostnadsreglema ulformas på ell sådanl säll all
intresset för processformen inle minskar. Jag är därför inte beredd all på
denna punkt föreslå någon ändring i förhållande till vad som nu gäller. Det kan
tilläggas att rättegångsutredningen har till uppgifi bl.a. all se över
småmålslagens ersättningsbestämmelser.

I mål enligt lagsökningslagen utgår ersällning lill
sökanden enligt beslämmelser som regeringen meddelar. Delsamma bör gälla i
fråga om sådana mål enligl handräckningslagen som typiskt sell är av enkel beskaffenhet.
Jag tänker då närmasl på mål om avhysning och om återtagande av förhyrd
egendom o.d. I andra fall torde förhållandena vara alllför skiftande för all en
laxesätlning skall vara lämplig. Ersättning får då besiämmas efler vad som är
skäligt i varje enskilt fall.

I handräckningsmål kan ersättning f.n. ulgå lill
svaranden, om sökandens talan återkallas eller avvisas. Detsamma gäller om
yrkandet inle bifalls efler prövning i sak. 1 del nya förfarandel bör en molsvarande
ersäilningsrält tillkomma svaranden. Svaranden bör emellertid inte ha räll lill
ersällning om han inle har kommit in med yltrande. 1 del fallet synes det
rimligt all rätten inte skall behöva höra efler om svaranden har någol
koslnadsanspråk. Ersällning bör heller inte utgå om sökanden återkallar sin
talan därför alt svaranden har fullgjort förpliktelsen. Svarandens räll till
ersättning, Yned de angivna begränsningarna, kan lämpligen uttryckas på del
sättet all svaranden är berättigad till ersättning om inle särskilda skäl
föranleder annat.

I fråga om kostnad för verkslällighel gäller enligt
förslagel till utsökningsbalk alt sådan kosinad i princip skall las ut hos
svaranden (se 17 kap. 6-8 §§). Någon särskild föreskrifl härom behövs alltså
inle i exekutionstiteln.

2.11 Organisatoriska frågor

Genom den nya lagen tillförs lingsrällerna nya
arbetsuppgifter. För att tingsrätterna skall kunna la emot handräckningsmålen
erfordras enligt promemorian personalförstärkningar på sina iiåll. Behovet
skulle emellertid enligt promemorian stanna vid någon enstaka domararbetskraft,
cirka fem notarier och ett tiotal biträden för landet i dess helhel.

Några remissinslanser tar upp frågan om handräckningsmålen
bör handläggas av tingsnotarier eller inte. Hovrälten för Nedre Norrland anser
all handräckningsmålens genomsnillliga svårighetsgrad har undervärderats i
promemorian. Enligt hovrätten bör del inte komma i fråga alt generellt anförtro
tingsnotarier handläggningen av dessa mål. Liknande synpunkter anförs av Svea hovrätt
och domareförbundet.

När det gäller behövliga personalförslärkningar anser
åtskilliga remiss-

Prop. 1980/81:88 44

insianser att de beräkningar som har gjorts i promemorian
är alllför optimistiska. Länsstyrelsen i Slockholms län pekar på all enbart
hos den fordras drygt två biträden, knappt tre kanslister samt fem jurister för
i huvudsak föredragning och drygt en jurist som beslutande i handräckningsmålen.

För egen del får jag anföra följande. Mål om avhysning är
i allmänhel av enkel beskaffenhet och bör kunna handläggas av en tingsnolarie
med minsl ell års Ijänslgöring, Övriga mål som kan förekomma enligl
handräckningslagen är av mer skiftande slag. En del av dem, l.ex. mål angående
återtagande av uthyrd egendom, är visserligen enkla. Det förekommer emellertid
också mål som kräver erfarenhet och god överblick över civilrätten. Jag vill
därför förorda att slutliga avgöranden av dessa mål i den mån de är tvistiga
förbehålls ordinarie domare eller tingsfiskal. Detsamma bör gälla frågor om
interimistiskt förordnande enligl vad som föreslås i 11 §.

Även i mäl som enligl det nyss anförda bör handläggas av
ordinarie domare eller tingsfiskal bör emellertid tingsnolarie normall utfärda
föreläggande och vidta andra förberedande åtgärder. I allmänhet bör också
tingsnolarie kunna meddela utslag i fall då ansökningen har lämnats obestridd.

Sammanlagda antalet slutligt handlagda mål enligt 191 § UL
uppgick år 1978 lill 1.662. Molsvarande siffra för mål enligt 192 § UL var
18.669.' Uppenbarligen påkallar övertagandet av dessa mål vissa
personalförstärkningar vid lingsrällerna. Vid bedömningen av personalbehovet
måsle beaklas att handräckningslagens tillämpningsområde föreslås bli mera vidslräckl
än vad som är fallet med 191 och 192 §§ UL.

Enligl vad jag tidigare har förordat bör rättsmedlet i
fråga om utslag enligt handräckningslagen vara ålervinning och inle som nu
besvär till hovrätt. Detta kan beräknas medföra en viss ökning av antalet
sådana mål som efter utslag i summarisk väg går till handläggning i vanlig
rättegång. F.n. är det relativt sällsynt att talan förs vid lingsräll i mål som
har handlagts handräckningsvis enligt UL. Några närmare beräkningar av
personalbehovet kan emellertid inte göras nu. Den frågan får tas upp i annat
sammanhang.

2.12 Ikraftträdande, övergångsbestämmelser m.m.

Den nya lagen bör träda i kraft samtidigt med
utsökningsbalken, dvs. tidigast under år 1981. Den närmare tidpunkten får
bestämmas i samband med att proposition beslutas.

Bestämmelser om upphävande av UL avses komma att meddelas
i en särskild promulgationslag till utsökningsbalken. 1 promulgationslagen bör

' Siffroma är preliminära.

Prop. 1980/81:88 45

meddelas bestämmelser om bl.a. handläggningen av mål
enligl 191 och 192 !)!) UL som har anhängiggjorts före ikraftlrädandet av den
nya lagstiftningen.

Handräckningslagen påkallar ändringar i annan
lagstiftning. 1 de lagar som berörs av handräckningslagen bör vidare i della
sammanhang, med något undanlag, göras de ändringar som utsökningsbalken
påkallar. Jag får i den delen hänvisa lill speciaimotiveringen till
följdlagsliflningen (avsnitt 4.2).

3 Upprättade lagförslag

1 enlighet med vad jag nu har anfört har inom
jusliliedeparlementel upprättats förslag lill

1.
handräckningslag,

2.
lag om ändring
i lagsökningslagen (1946:808),

3.
lag om ändring
i jordabalken.

4.
lag om ändring
i bostadsrällslagen (1971:479),

5.
lag om ändring
i lagen (1974:8) om rättegången i ivislemål omi mindre värden.

6.
lag om ändring
i vattenlagen (1918:523),

7.
lag om ändring
i lagen (1939:608) om enskilda vägar,

8.
lag om ändring
i lagen (1942:350) om fornminnen.

9.
lag om ändring
i lagen (1960:690) om byggnadsminnen,

10. lag om ändring i lagen (1963:537) om gravrält m.m.,

11. lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822),

12. lag om ändring i miljöskyddslagen (1969:387),

13. lag om ändring i väglagen (1971:948),

14. lag om ändring i lagen (1971:1154) om förbud mol
dumpning av avfall i vallen,

15. lag om ändring i gruvlagen (1974:342),

16. lag om ändring i lagen (1974:890) om vissa
mineralfyndigheler.

17. lag om ändring i lagen (1976:666) om påföljder och
ingripanden vid olovligt byggande m.m.,

18. lag om ändring i lagen (1978:160) om vissa
rörledningar.

Jag har i ärendel samrått med, såvitt gäller förslagen
under 7 och 13 chefen för kommunikationsdepartementel, 8 och 9 chefen för
utbildningsdepartementet. 11, 12 och 14 chefen för jordbruksdepartementet, 15,
16 och 18 chefen för industridepartementet saml 17 chefen för bostadsdepartementet.

Förslagen bör fogas lill regeringsprotokollet i della
ärende som bilaga 3.

Prop.
1980/81:88 46

4 Specialmotivering till lagforslagen

4.1 Förslaget till handräckningslag

1 § Talan om fullgörande av en förpliktelse som inte avser
betalningsskyldighet får, om föriikning om saken är tillåten, prövas av
tingsrätt efter ansökan om handräckning enligt denna lag.

Lagen gäller inte om saken på gmnd av särskild föreskrifl
skall prövas av annan domstol än allmän underrätt, vattendomstol och fastighelsdomstol.

Paragrafen anger lagens tillämpningsområde. Den har en
viss molsvarighel i 15 och 16 §!) promemorieförslagel.

1 enlighel med vad jag har anfört i den allmänna
motiveringen (avsnitt 2.4) står del nya förfarandel i princip öppet för alla
former av fullgörelsetalan av dispositiv nalur som inle avser betalning. Genom
begränsningen lill talan som är av dispositiv nalur utesluts bl.a, talan som
har ett offentligrättsligt inslag, t.ex. angående förverkande.

Talan om fullgörelse kan avse förpliktelser av olika slag.
Som exempel kan nämnas utgivande av viss lös egendom, fullgörande av
leverans-skyldighet, avträdande av fast egendom (avhysning) samt fullgörande av
annan positiv prestation än de nu nämnda, t.ex. enligl arbetsavtal. Fullgörelsetalan
kan också gå ul på en negativ prestation, såsom att underiåla en viss
verksamhet eller all låla verksamhet som annan bedriver.

Redan nu torde överexekutor med slöd av 191 eller 192 §§
UL meddela handräckning i flertalet av de fall som har nämnts nu. Den
utvidgning av tillämpningsområdet som jag förordar har därför kanske inle så
slor belydelse i praktiken. Man vinner emellertid den fördelen att sökanden
inle behöver tveka huruvida hans lalan är sådan alt den i och för sig faller
under tillämpningsområdet för den nya handräckningsprocessen. Som jag lidigare
har framhållit (avsnitt 2.7) är processen knappast framkomlig i andra fall än
då sökanden kan styrka sin talan med skriftliga bevis eller ansökningen medges
eller lämnas utan erinran av svaranden. Med hänsyn härtill är det lämpligt all
sökanden innan han ansöker om handräckning överväger huruvida tvisten i del
enskilda fallet är av sådan beskaffenhet att den lämpar sig för handläggning i
summarisk väg.

Handräckning enligl lagen är all belrakta som ett
alternativ lill det vanliga rätlegångsförfarandet vid tingsrätt. Därav följer
att lagen inte bör lillämpas om saken på grund av särskilda föreskrifter skall
prövas av annan domstol än allmän underrätt, t.ex. arbetsdomstolen eller
länsräll (jfr lagen 1974:371 om rättegången i arbetstvister och 21 kap.
föräldrabalken). För vissa typer av mål gäller att de skall prövas av tingsrätt
i särskild sammansältning. Detta är fallet med vallenmål (11 kap. vallenlagen
1918:523) och fastighelsmål (lagen 1969:246 om domstolar i fastighelsmål).
Sådana mål torde endasl undantagsvis falla under handräckningslagens
tillämpningsområde, eftersom talan som regel inte går ut på fullgörelse av en
förpliktelse som inte avser betalningsskyldighet. I den mån en sådan

Prop.
1980/81:88 47

talan
skulle förekomma finns del dock knappast någon anledning all föreskriva
undanlag från tillämpning av handräckningslagen.

Högsla
domstolen har nyligen i plenum prövat frågan huruvida fastighetsdomstol är all
anse som särskild domstol i den mening som anges i 10 kap. 17 !) första stycket
1 och 19 § RB (beslul nr ST 362 den 15 februari 1979 i mål T 288/77). Domstolen
har därvid ansett all fastighetsdomstol vid lillämpning av nämnda bestämmelser
är att anse som särskild domstol. Del får anlas alt delsamma då också bör gälla
i fråga om vattendomstol. Med hänsyn härtill sägs i paragrafens andra stycke
att förevarande lag inle gäller om saken på grund av sårskild föreskrift skall
prövas av annan domstol än allmän underrätt, vattendomstol och
fastighetsdomstol.

I
fråga om handräckning som på gmnd av särskilda föreskrifter får meddelas av
tingsrätt tillämpas handräckningslagen med de undantag som följer av 17 §.

2
§ Ansökan om handräckning skall göras skriftligen. Beträffande laga domstol
gäller vad som är föreskrivet om tvistemål. De särskilda föreskrifterna om
laga domstol i arrende-, hyres- eller bosladsrällslvister skall dock inte
tillämpas i mål enligl denna lag.

Rätten
prövar självmant sin behörighet. Sökandens uppgift om de omständigheter som
betingar rättens behörighet skall godtas, om del inte kan anlas alt den är
oriklig.

Paragrafen
reglerar formen för ansökan och forum i handräckningsmål. Den molsvarar i
huvudsak 2 § promemorieförslaget.

Ansökan
om handräckning enligt det nya förfarandel skall göras skriftligen. Att
ansökningen skall vara egenhändigt undertecknad av sökanden eller hans ombud
torde inte behöva anges uttryckligen utan följer av 16 § jämförd med 42 kap. 2
§ andra styckei RB.

Forumfrågan
har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5). Som jag där har
anfört bör de särskilda föreskrifterna om forum i arrende-, hyres- eller
bosiadsrältstvister inle gälla mål enligt den nya lagen. Dessa mål skall alltså
tas upp av den tingsrätt som är behörig enligl de allmänna civilprocessuella
forumreglerna. Del innebär bl.a. all 10 kap. 10 § RB skall tillämpas även om
tvisten är alt anse som arrende-, hyres- eller bostads rällslvisl (jfr 10 kap.
10 § första styckei sista meningen RB). Samma ordning bör, som jag tidigare har
förordat, införas även för mål enligl lagsökningslagen.

I
likhet med vad som gäller enligt lagsökningslagen skall rätten självmant pröva
sin behörighet. Sökandens uppgifter om de omständigheter som betingar rättens
behörighel skall emellertid i allmänhel godtas. Även detla överensstämmer med
vad som gäller enligt lagsökningslagen.

Ytterligare
föreskrifter om en ansökans innehåll i formellt hänseende kan meddelas i
förordning.

Prop.
1980/81:88 48

3
§ Sökanden skall ange sitt yrkande och de omständigheter på vilka yrkandet
grundas. Uppgift skall lämnas om de omständigheter som betingar rättens
behörighet, om inte denna framgår av vad som anförs i övrigt. Begär sökanden
ersättning för kosinad i målet, skall han ange detla i ansökningen och uppge
vari kostnaden beslår.

Ansökningen
skall vara åtföljd av de skriftliga bevis och andra handlingar som sökanden
vill åberopa. Berättelse som någon har lämnat skriftligen i anledning av
handräckningsmålet (vittnesintyg) får åberopas som bevis vid handläggning
enligt denna lag.

Paragrafen
upptar vissa mer materielh betonade regler om ansökans innehåll. Den molsvarar
i huvudsak 3 § promemorieförslagel.

Enligl
första meningen skall sökanden ange sitt yrkande och de omständigheter på
vilka yrkandet grundas. Yrkandet bör givelvis framgå av själva ansökningen.

Frågan
hur ingående grunden för ett yrkande behöver redovisas har berörts i den
allmänna motiveringen (avsitt 2.6). Som jag där har framhållit måste sådana
uppgifter lämnas att sökandens anspråk kan identifieras. Gmnden för yrkandet
kan ibland framgå av ett kontrakt eller något annat skriftligt bevis. Det kan
då vara tillräckligt med en hänvisning till den handlingen. I andra fall måste
sökanden mera utförligt ange grunden för sitt yrkande. Särskilt om målet till
följd av invändning övergår till handläggning i vanlig rättegång eller
rättegång enligt småmålslagen är det betydelsefullt att grunden för yrkandet
framgår klart redan av ansökningshandlingarna.

Enligt
andra meningen skall uppgift lämnas om de omständigheter som betingar rättens
behörighet, om inle denna framgår av vad som anförs i övrigt. Tredje meningen i
första stycket rör sökandens kostnadsyrkande. Anspråk på ersättning för
kostnader i målet skall framställas redan i ansökningen. Sökanden skall också
ange vari kostnaden består. Ingenting hindrar alt sökanden senare återkommer
med ytterligare kostnadsanspråk som uppkommil med anledning av att han har fått
bemöta en invändning från svarandens sida.

Andra
styckei innehåller i första meningen en generell regel enligt vilken
ansökningen skall vara åtföljd av de skriftliga bevis och andra handlingar som
sökanden vill åberopa. Handlingar som avses i bestämmelsen är bl.a. kontrakt
eller annat avtal, utlåtande av sakkunnig och bevis om uppsägning av
hyresavtal.

Frågan
huruvida skriftliga vittnesintyg bör tillåtas i det nya förfarandet har berörts
i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.7). För att det inte skall uppstå någon
tvekan om att vittnesintyg är tillåtna (jfr 35 kap. 14 § RB) har detta angetts
särskilt i en andra mening. Vittnesintyg är generellt tillåtna endast vid
handläggning som sker enligt denna lag. Övergår målet till handläggning i
vanlig ordning gäller i stället 35 kap. 14 § RB.

Bestämmelserna
i andra stycket tar inte sikte på sådana handhngar som

Prop.
1980/81:88 49

behövs för all rällen skall kunna la upp ansökningen,
t.ex. fullmakter, registreringsbevis och liknade behörighelshandlingar (se
vidare 5 §). Del är emellertid tydligt all även sådana handlingar bör ges in
samlidigl med ansökningen.

4 § Kan del antas alt en ansökan av misstag har gjorts hos
en tingsrätt som inte är behörig, skalt handlingarna i målet överlämnas lill
den tingsrätt som enligl vad handlingarna visar är behörig. Ansökan anses gjord
när ansökningshandlingen kom in till den första tingsrätten.

Paragrafen reglerar överlämnande lill behörig lingsräll av
en ansökan som har gjorts hos en lingsräll som inle är behörig. Den
överensstämmer i huvudsak med 4 § promemorieförslagel.

Promemorieförslagel har tillstyrkts eller lämnats utan
erinran av praktiskt tagel samtliga remissinslanser. Flera remissinslanser
pekar dock på risken för att beslämmelsen om överlämnande kan komma all missbrukas
och förordar all den ges en fakultativ utformning. Hovrällen för Nedre Norrland
och rällegångsutredningen ifrågasätter om inle en molsvarande beslämmelse bör
gälla även för de vanliga tvistemålens del. Enligt dessa remissinslanser bör en
beslämmelse i ämnet anslå lill dess resultatet av rätlegångsutredningens arbele
föreligger.

Den föreslagna regleringen saknar, frånsett vad som följer
av 2 kap. 5-7 §§ lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister, egentlig
motsvarighet i den processrältsliga lagstiftningen (jfr dock 7 § konkurslagen
1921:225, 6 § tredje stycket ackordslagen 1970:847 och 2 kap. 4 § förslagel
lill utsökningsbalk). Enligl nuvarande ordning skall en ansökan som gjorts vid
fel domstol i princip avvisas. Del förekommer emellertid alt domstolen i mål
enligt lagsökningslagen i slällel översänder en felaktigt adresserad ansökan
till behörig domstol.

Rättegångsutredningen har upplyst all den under sill
forlsalta arbele kommer all ta upp frågan om liknande beslämmelser bör införas
i den vanliga Ivislemålsprocessen. Frågan har emellertid där delvis andra
aspekter än i den summariska processen. Bl.a. gäller i vanlig process som
huvudregel att domstolen prövar sin behörighel endasl efler invändning (jfr 10
kap. 18 § och 34 kap. 2 § RB). Frågan om överlämnande måsle alltså i fråga om
vanlig process avgöras utifrån delvis andra utgångspunkter. Enligl min mening
finns del därför inle någon anledning all uppskjuta ell ställningstagande för
handräckningslagens del.

Nuvarande ordning enligl vilken en felaktigt adresserad
ansökan i princip skall avvisas framstår i åtskilliga fall som onödigt formell.
Förslaget bör också ses som ett led i strävandena alt underlätta för den
enskilde att föra talan i enkla mål utan all behöva anlita biträde. Jag
biträder därför i huvudsak promemorieförslaget.

Några remissinstanser har förordat att domstolen, med
lanke på möjlighelerna lill missbruk, bör ha rätt att pröva huruvida
överlämnande bör ske. 4 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 88

Prop.
1980/81:88 50

Jag ansluler mig lill denna bedömning. I förevarande
paragraf sägs sålunda att överlämnande skall ske endast om del kan antas all
del beror på ett misstag att ansökningen har gjorts hos en domstol som inte är
behörig. Domstolen bör i allmänhel kunna ulgå från all ansökningen av misstag
har lämnats lill fel domstol. Om en ingivare gång pä gång lämnar in ansökningar
lill fel domstol eller till samma domstol samlidigl ger in eit anlal felaktigt
adresserade ansökningar, kan emellertid domstolen reagera genom all i stället
avvisa ansökningarna.

Överlämnande skall ske endasl om det av
ansökningshandlingarna framgår vilken annan domstol som är behörig. Framgår
inle detla, bör ansökningen avvisas. Anledning att bereda sökanden tillfälle
alt komplettera ansökningen lorde finnas endasl om kompletteringen kan anlas
ge vid handen all den domstol som har mottagit ansökningen i själva verket är
behörig. Framgår av handlingarna all flera andra domstolar är behöriga, kan det
finnas anledning för domstolen all la kontakt med sökanden för att höra hans
synpunkler på forumfrågan.

När handlingarna överiämnas lill en annan domstol med slöd
av förevarande paragraf bör. i enlighel med vad som föreslås i promemorian,
ansökan anses gjord när den kom in lill den första domstolen. Sökanden bör
underrättas om överlämnandet. Föreskrift härom kan ges i förordning. Vid
överlämnande bör endasl en ansökningsavgift tas ut.

5 § Är en ansökan så bristfällig att den inle kan läggas
lill gmnd för prövning i sak och efterkommer sökanden ej föreläggande alt
avhjälpa brislen. skall ansökningen avvisas.

En ansökan skall även avvisas om den avser ell yrkande som
inte kan prövas enligt denna lag eller hinder i annat fall möter att la upp
ansökningen.

Paragrafen innehåller beslämmelser om avvisande av en
ansökan på formell grund. Den molsvarar 5 § promemorieförslagel.

Enligl första slyckel skall en ansökan avvisas om den är
så bristfällig all den inte kan läggas lill grund för prövning i sak. Av
beslämmelsen framgår att rällen alltid skall bereda sökanden tillfälle all avhjälpa
bristen innan beslul om avvisning enligl första stycket meddelas.

I andra stycket anges att en ansökan även skall avvisas om
den avser ett yrkande som inte kan prövas enligt handräckningslagen eller
hinder i annat fall möter alt ta upp ansökningen. Ordalydelsen har jämkats
något i förhållande lill promemorieförslagel. Avvisning enligl andra stycket
skall ske t.ex. om yrkandet går ut på annat än fullgörelse eller om det avser
betalningsskyldighet. Annat hinder som kan möta all ta upp ansökningen är att
en tvist om samma sak redan är anhängig vid domstol eller att saken redan är
rättskraftigt avgjord. Ett annat exempel har nämnts under 4 §, nämligen att
rätten inte är behörig och det av ansökningshandlingarna inte framgår till
vilken annan domstol handlingarna kan sändas.

Prop. 1980/81:88 S|

Frågan om avvisning bör las upp så snart som möjligl. Den
fär emellertid prövas på vilkel stadium som helst av handläggningen (jfr NJA
1977 s. 827). Någon särskild beslämmelse härom, vilkel en remissinslans har föreslagil.
lorde inle behövas ulan följer av 16 !) jämförd med 34 kap. 1 S RB. Även
partiell avvisning är möjlig.

6 § Är del uppenbart att sökandens talan är ogrundad,
skall ansökningen genasl avvisas.

Paragrafen innehåller en beslämmelse om avvisning i fall
då det är uppenbart all sökandens lalan är ogrundad. Den motsvarar 6 !) promemorieförslagel.

Förslagel i promemorian om avvisning av en uppenbari
ogrundad ansökan har tillstyrkts eller lämnats ulan erinran av de fiesla
remissinslanserna. Del har emellertid mött kritik från en del remissinslanser.
Enligl hovrätten för Nedre Norrland saknas anledning alt i den summariska
processen införa ell för vår rättsordning okänt element, avvisning på materiell
grund. Uppsala läns norra tingsrätt ifrågasätter om man gör någon egentlig
vinst med all upprätthålla distinktionen mellan avvisning på materiell grund i
processens inledningsskede och ogillande på samma grund i ett senare skede.

Enligl rättegångsutredningen är syftet med den föreslagna
bestämmelsen gott. Problemen i fråga om ansökningar som innehåller uppenbart
obefogade påsiåenden och yrkanden är emellertid slörre i den vanliga
tvistemälsprocessen än i den summariska processen. Frågan hur man i den vanliga
processen bör hantera problemen har lagils upp i direkliven för
rättegångsutredningen. Enligt ulredningen bör frågan få en samlad lösning under
ulredningens fortsalla arbele. Domareförbundet anser alt beslämmelsen är
principiellt oriklig och dessulom olämplig, varför förbundel molsäller sig
förslagel i den delen.

För egen del får jag anföra följande. Förslagel i
promemorian om avvisning på materiell grund skall ses mol bakgrund av den
samlade reform av den summariska processen som föreslås där. Enligl promemorieförslagel
skall den summariska belalningsprocessen i viss ulslräckning öppnas för
skadeståndsfordringar. En fömtsättning härför har ansetts vara att rätlen får
möjlighel all molverka att svaranden åläggs betalningsskyldighet för
skadeståndskrav som är uppenbart ogrundade eller slarkl överdrivna.

En bestämmelse om avvisning på materiell gmnd är
emellertid av värde även i en lagsliflning som är begränsad till
handräckningsprocessen. Med en sådan beslämmelse vinner man den fördelen alt
svaranden slipper att besväras med delgivning av ansökningen och att komma in
med skriftligt svaromål i fall då ansökningen ändå inte har någon utsikt till
framgång. Eftersom sökanden kan bli ersältningsskyldig för svarandens koslnader

Prop.
1980/81:88 52

(se 10 !)) ligger del också i sökandens intresse all en sådan
ansökan avvisas på ett tidigt stadium. Inle heller i övrigl lorde en
bestämmelse av den innebörden innebära någon nackdel för sökanden. Ett
avvisningsbeslut vinner inle rättskraft i den meningen alt del ulgör hinder för
sökanden all återkomma med en ansökan om handräckning som är bättre underbyggd
eller all väcka talan i vanlig ordning.

Jag vill vidare erinra om alt det redan nu finns en
motsvarighet lill bestämmelsen i handräckningsprocessen enligl UL. Enligt 195 §
2 mom. UL kan nämligen överexekuior utan kommunikation avslå en ansökan om
handräckning om han finner all sökanden saknar skäl för ansökningen.

De problem som rällegångsutredningen har att behandla
hänför sig inle bara lill de fall då sökanden har åberopat en juridiskt sett
ohållbar grund. De gäller också den vidare frågan hur domstolen skall hanlera
ansökningar från mentalt skadade personer eller andra som har oklara motiv för
sin lalan. Del är inle ovanligt att lalan anhängiggörs mol kända personer i
syfle att väcka uppmärksamhet. Problem av den arten är, som rättegångsutredningen
har påpekat, säkerligen större i vanlig civilprocess än i summarisk process.
Frågan i vad mån dessa fall kräver en särskild reglering i den summariska
processen bör avgöras försl sedan resultatet av rätlegångsutredningens arbete
föreligger.

Begränsar man frågan lill de rena fallen av uppenbart
ogrundade anspråk finns del emellertid inle någon anledning att uppskjuta ett
ställningstagande för handräckningsprocessens del. I förevarande paragraf har
därför lagils in en bestämmelse om avvisande av en ansökan när det är uppenbari
all sökandens anspråk är ogrundat. 1 enlighet med vad en remissinslans, RSV,
har föreslagit anser jag all beslämmelsen bör innehålla all ansökningen under
angivna förutsättning sAa// avvisas.

Avvisning enligl förevarande paragraf kan inle äga rum
sedan ansökningen har lagils upp och kommunicerats med svaranden. I så fall
skall domstolen i stället förklara att ansökningen inte kan bifallas.
Avvisnings-grunden skall givelvis beaklas självmant av domstolen. Av
ordalydelsen framgår att rällen inle har någon skyldighet att försöka utreda om
en ansökan är grundlös eller inle. Bestämmelsen gäller alltså bara fall när det
direkt av ansökningshandlingarna framgår all sökanden inte har någon utsikt lill
framgång om talan skulle ha prövats i vanlig rättegång. Uttrycket all talan är
uppenbart ogrundad bör ges samma innebörd som motsvarande uttryck i 44 kap. 8 §
andra slyckel andra meningen RB.

Avvisning enligt förevarande paragraf kan, liksom
avvisning enligt 5 §, avse en del av ett anspråk. Fömtsättningen är givetvis
att den uppenbart ohållbara grunden inle avser hela anspråket. Därutöver måste
emellertid uppställas del kravel alt inte yrkandet ulgör en odelbar enhet.

Jag vill understryka att den nu aktuella bestämmelsen inte
innebär något slulligl ställningstagande lill frågan hur domstolarna i olika
sammanhang skall hantera ansökningar som innehåller uppenbart obefogade
påståenden

Prop. 1980/81:88 53

och yrkanden. 1 enlighel med vad jag tidigare har anfört
(avsnitt 2.1) kan andra lösningar komma alt väljas när resultatet av
rättegångsutredningens arbete föreligger.

7 § Upptas ansökningen, skall svaranden föreläggas alt
inom viss tid från del att han delgivits ansökningen skriftligen yltra sig över
den. Tiden får inte ulan särskilda skäl bestämmas längre än till två veckor.
Svaranden skall upplysas om alt målet kan avgöras vare sig han har yttrat sig
eller inle.

Om det behövs, skall sökanden beredas tillfälle att
skriftligen yttra sig över vad svaranden har anfört. Ytteriigare skriftväxling
får inle äga rum.

Återkallas ansökningen, avskrivs målel.

Paragrafen innehåller beslämmelser om den fortsatta
behandlingen av en handräckningsansökan som inle har överlämnats lill en annan
domstol eller avvisats. Den molsvarar i huvudsak 7 !) och 8 § andra slyckel
promemorieförslagel.

Enligl första meningen i första styckei skall rälten. om
ansökningen tas upp, förelägga svaranden alt inom viss tid från del alt han
delgivils ansökningen skriftligen yttra sig över den. Del har inle ansetts
nödvändigl all la upp någon närmare föreskrift om hur föreläggandet skall
utformas. Svaranden bör lämpligen uppmanas alt ange om han medger eller
bestrider ansökningen och alt. om ansökningen bestrids hell eller delvis, ange
skälen för bestridandet,

Enligl andra meningen i första slyckel får liden för
yllrande inle ulan särskilda skäl besiämmas längre än till två veckor.
Anledning alt bestämma en längre lidsfrist kan finnas om svaranden kan anlas
behöva längre lid på sig. t.ex. därför all han är bosall ulomlands. Ell annat
skäl kan vara all målel rör flera svarandeparler som kan behöva viss lid för
samråd. I fall dä utslag får meddelas först viss lid från delgivning, l.ex. vid
underrättelse enligl 12 kap. 44 § jordabalken, kan tidsfristen också förlängas.

Del finns ingenting som hindrar alt tvåveckorsfristen
underskrids i enkla fall. Vidare kan rällen på begäran av svaranden förlänga
lidsfristen, om den skulle visa sig otillräcklig.

I iredje meningen sägs all svaranden skall upplysas om alt
målel kan avgöras vare sig han har yttrat sig eller inle. Del bör därvid
särskill anges vad som blir följden om bestridande inle kommer in.

Del förekommer i mål vid domstol eller hos överexekuior
all svaranden kommer in med yllrande efter frislens ulgång men innan målel har
avgjorts. 1 allmänhet brukar då yttrandet ändå beaktas. Förslagel lägger inte
hinder i vägen för en sådan lillämpning även i det nya förfarandel.

Enligl första meningen i andra slyckel skall sökanden, om
del behövs, lämnas tillfälle att skriftligen yttra sig över vad svaranden har
anfört. Jag vill underslryka att beslämmelsen bör lillämpas endasl
undanlagsvis.

Prop. 1980/81:88 54

Normalt bör inte mer än en skrift från vardera sidan
utväxlas. Ett ullryckligt förbud mol ylleriigare skriftväxling sedan sökanden
har inkommit med yltrande har lagits upp som andra mening i slyckel (jfr 7 !)
andra meningen lagsökningslagen).

En skrift som efter föreläggande har inkommit från en part
bör givetvis översändas till molparlen för kännedom, även om denne inle
föreläggs all yttra sig över den.

Tredje styckei innehåller en särskild bestämmelse för del
fall alt sökanden återkallar sin ansökan. Målet skall då avskrivas. Svaranden
har alltså inte som i vanlig rättegång möjlighet all trots återkallelsen få
saken prövad (jfr 13 kap. 5 § RB och SvJT 1955 rfs. 6). Sker återkallelsen
sedan svaranden har inkommit med yllrande, skall sökanden, om inle särskilda
skäl föranleder annat, åläggas all ersätta svarandens koslnader (10 § andra
stycket). Innan målel skrivs av bör i den situationen svaranden beredas
tillfälle alt inkomma med ell koslnadsyrkande. Som närmare skall beröras i
anslulning lill 10 § andra styckei bör svaranden som regel inle ha räll till
ersättning i fall då återkallelsen beror på all svaranden har fullgjort förpliktelsen
efter ansökningen eller träffat uppgörelse med sökanden.

8 § Föreläggande enligl 7 § första styckei skall jämte
ansökningshandlingarna delges svaranden på del sätt som är föreskrivet om
stämning i tvistemål.

Paragrafen innehåller en beslämmelse om delgivning av
föreläggandet jämte ansökningshandlingarna. Den molsvarar 23 § första meningen
promemorieförslagel.

Ett föreläggande i mål om handräckning enligl 191 och 192
§§ UL delges f.n. på del sätt som är föreskrivet om stämning i tvistemål (195 a
§ UL). 1 överensslämmelse härmed sägs i paragrafen all föreläggande enligt 7 §
andra stycket skall jämte ansökningshandlingarna delges svaranden på det säll
som är föreskrivet om stämning i tvistemål. Delta innebär alt delgivningslagen
(1970:428) skall tillämpas. Enligl 33 kap. 6 § andra slyckel RB gäller dock del
undantaget all surrogatdelgivning, dvs. delgivning genom all handlingen
överlämnas lill annan än den sökte, endasl får ske om anledning förekommer att
den sökte har avvikit eller eljest håller sig undan. Delgivning får ske genoin
kungörelse under de förutsättningar som anges i delgivningslagen.

I samband med ändringar i delgivningslagen, som iräder i
krafl den 1 juli 1979, har nuvarande ovillkoriiga rält för sökanden att själv
ombesörja delgivning i bl.a. mål om handräckning enligl UL tagits bort. 1
fortsättningen får partsdelgivning ske under de förutsättningar som anges i 2
§ delgivningslagen.

9 § Sökanden skall styrka de omständigheter som han
åberopar till stöd för sin ansökan. Hans framställning av omständigheterna
skall läggas fill

Prop. 1980/81:88 55

gmnd för prövningen, i den mån framställningen har lämnats
ulan invändning av svaranden och del inle är uppenbart att den är oriklig.

Bestrider svaranden ansökningen får den inle bifallas om
svaranden visar sannolika skäl för sin invändning eller sökandens rätt annars
framstår som oklar. Invändning om betalning beaklas endasl om den styrks.

Paragrafen innehåller bestämmelser angående beviskravet i
mål enligl handrackningslagen. Den molsvarar 8 § första slyckel andra meningen
och 17 § promemorieförslaget.

Enligl första meningen i första styckei skall sökanden
styrka de omständigheter som han åberopar till stöd för sin ansökan. I princip
krävs sålunda full bevisning. Vid lillämpning av beslämmelsen skall rätten
givetvis bortse från omständigheter som sökanden har åberopat men som saknar
belydelse för utgången i målel. Frågan hur pass ingående sökanden behöver
utveckla sin lalan har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.6).

Ett viktigt undantag från beviskravet i första meningen
följer av andra meningen i slyckel. Enligt vad som sägs där skall sökandens
framställning av omständigheterna läggas till grund för prövningen i den mån
framslällningen har lämnats ulan invändning av svaranden. Hör svaranden inle
av sig skall alltså ansökningen bifallas, förutsatt att framställningen
innefattar laga skäl för sökandens talan. Den reservationen måste emellertid
göras alt prövningen inle får gmndas på uppgifter som uppenbart är oriktiga.
Även detta har kommit till uttryck i andra meningen i första stycket.

Sökanden kan ha begränsat sin talan till all avse
ingripande mot en egenmäktig besittningsrubbning. I del fallet skall parternas
materiella räll i princip lämnas utanför prövningen. Härifrån anses dock f.n.
gälla del undanlaget att ansökningen inte skall bifallas om det är uppenbart
att svaranden har den maleriella rälten på sin sida. Någon ändring på den
punkten är inle avsedd.

När del gäller frågan vilket mått av bevisning som bör
krävas av svaranden får man skilja mellan olika fall. Är svaranden enligt
allmänna processuella regler bevisskyldig för invändningen måsle han för att
hindra bifall lill ansökningen visa åtminstone sannolika skål för invändningen.
Är det däremot sökanden som har bevisbördan för att den av svaranden åberopade
omständigheten inte föreligger, är redan det förhållandet att invändningen har
framståOts tillräckligt. Härvid förutsätls givelvis aU den åberopade
omständigheten utgör ett relevant motfaktum och att den inte heller i övrigl är
sådan alt den kan lämnas ulan avseende.

Bestämmelser angående beviskravet i fråga om svarandens
invändningar har tagits upp i paragrafens andra stycke. Enligt första meningen
får ansökningen, om den bestrids av svaranden, inte bifallas om svaranden visar
sannolika skäl för sin invändning eller sökandens rätt annars framstår som
oklar. Bestämmelsen gör det möjligt att ta hänsyn till allmänna regler

Prop. 1980/81:88 56

om
bevisbördans fördelning. Den har utformats efter mönster av 12 § andra stycket
lagsökningslagen (jfr prop. 1939:166 s. 155). Ullrycket all sökandens rätt är
oklar syftar på de faktiska omständigheterna. Det förhållandel att rättsfrågan
är oklar utgör inte i och för sig skäl till all ansökningen skall lämnas ulan
bifall. Av bestämmelsen följer vidare all ell bestridande utan att grunden har
angetts i allmänhel inte kan tillmätas någon belydelse i målet.

En
invändning av särskilt slag är att betalning har skell. Del anses åligga den
som gör en sådan invändning all styrka den. I promemorieförslaget har lagits
upp en bestämmelse härom (17 § andra styckei), som syfiar på det fallet att en
nyttjanderätt påstås vara förverkad till följd av dröjsmål med betalning. En
betalningsinvändning kan' emellertid tänkas ha belydelse även i andra fall.
Beslämmelsen har därför gjorts generell. Den har lagits upp som andra mening i
andra slyckel.

10
§ Bifalls en ansökan om handräckning, skall svaranden ersätta sökanden för hans
kostnader i målet. Ersällning utgår, enligt vad regeringen närmare
föreskriver, för sökandens egel arbete med anledning av målet och för arvode
till ombud eller biträde, allt med skäligt belopp, samt för ansökningsavgifl
och andra nödvändiga utgifter med anledning av målet.

Bifalls
inte ansökningen eller avvisas eller återkallas den sedan svaranden har
inkommit med yttrande, skall sökanden, om inte särskilda skäl föranleder annat,
åläggas att ersätta svarandens kostnader enligt vad rälten finner skäligt.

Paragrafen
innehåller beslämmelser om koslnader i handräckningsmål. Den motsvarar i
huvudsak 9 § första och andra styckena promemorieförslagel.

Kostnadsbestämmelserna
har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.10). Paragrafens första
stycke rör sökandens rätt lill ersättning. Där anges först att om en ansökan om
handräckning bifalls, skall svaranden ersätta sökanden för hans koslnader i
målet. Därefter anges vilka koslnader som ersätts. Avsikten är att regeringen
skall meddela närmare föreskrifter om kostnadernas slorlek.

Begär
sökanden ersättning för koslnader i målet, skall han ange detla i ansökningen
(3 ij första styckei tredje meningen). Ett koslnadsyrkande som framställs
senare skall alltså avvisas. Sökanden har emellertid möjlighel att i samband
med att han avger påminnelser enligt 7 § andra stycket yrka ersättning för den
särskilda kosinad som föranleds av påminnelserna.

1
andra stycket regleras svarandens rätt till ersättning. En fömtsättning för att
svaranden skall kunna få ersättning är att ansökningen inte bifalls efter
sedvanlig prövning eller att den avvisas eller återkallas sedan svaranden har
inkommit med yttrande. En remissinstans har förordat att svarandens rätt till
ersättning vid avvisning eller återkallelse inte inskränks

Prop. 1980/81:88 57

till fall dä han har inkommil med yllrande ulan all
ersäilningsrält skall föreligga i och med all han har delgivits ansökningen. En
sådan lösning skulle onekligen vara all föredra från principiell synpunkl. Den
skulle emellertid ställa krav på utredning angående svarandens eventuella
koslnadsanspråk i ell myckel slort antal avvisade eller återkallade mål, vilkel
rimmar mindre väl med förfarandets summariska karaktär. Jag har därför inle
kunnat biträda det angivna förslaget.

En andra förulsällning för svarandens ersäilningsrält är
all del inle föreligger sådana särskilda skäl som gör att ersällning inle bör
ulgå. Normalt bör alltså svaranden tillerkännas ersällning för sina kostnader,
om ansökningen inte bifalls. Återkallas ansökningen därför all svaranden under
målels gång har fullgjort förpliktelsen eller träffat uppgörelse med sökanden,
bör della emellerfid som regel ulgöra ell .sådanl särskill skäl som föranleder
all svaranden inle tillerkänns någon ersättning.

För att ersällning lill svaranden skall kunna ulgå, måsle
han framställa yrkande därom och uppge vari kostnaden består. Yrkandet måsle
framställas innan handläggningen avslulas, dvs. innan utslag meddelas (16 §
jämförd med 18 kap. 14 § första slyckel RB). Upplysning härom bör las in i
föreläggandel. Del är inle meningen all rätlen på annat sätt skall vara aktiv
för alt fordra in ett koslnadsyrkande från svaranden i fall då ansökningen inle
bifalls. Kan räll lill ersättning föreligga på den grunden all ansökningen
avvisas eller återkallas efler del all svaranden har inkommil med yllrande, får
rälten emellertid höra efter om svaranden har någol kostnadsyrkande. Delta bör
underiåtas endasl om det står klart all rält lill ersättning inle föreligger.

När del gäller svarandens rätt till ersättning får rällen
göra en skälighels-bedömning av anspråket i dess helhel. Del ligger i sakens
nalur alt ersättningen normall inte bör översliga vad som kunnal ulgå lill
sökanden, om ansökningen bifallils.

En beslämmelse om lalan mot koslnadsbeslul har lagils upp
i 12 § iredje styckei.

11 § Görs del sannolikl att saken inte lål uppskov, får
rätlen ulan hinder av 7 § genasl bevilja den sökla åigärden. Detta gäller dock
inte om ansökningen avser förpliktelse för en tidigare ägare eller
nyttjanderättshavare att flytta från fasl egendom, bostadslägenhet eller annat
uirymme i byggnad. Rätten skall så snart som möjligt ompröva ett beslut
varigenom en åtgärd enligl första stycket har beviljats. Talan mol beslut i
fråga som avses där skall föras särskilt.

Paragrafen innehåller beslämmelser om inlerimisliskl
förordnande i mål om handräckning. Den motsvarar 18 § promemorieförslaget.

Enligt 195 § 1 mom. UL kan överexekutor interimistiskt
bevilja handräckning enligt 191 § ulan alt svaranden först har beretts
tillfälle all yttra sig. Förutsättningen är all saken inte tål uppskov.

Prop.
1980/81:88 58

Den som ansöker om handräckning enligt den nya lagen kan i
de flesta fall skydda sitl anspråk genom all utverka säkerhetsåtgärd enligl 15
kap. RB (jfr 16 !?). Som lidigare har nämnts ämnar jag i samband med följdlagsliflningen
lill utsökningsbalken föreslå all tillämpningsomrädel för 15 kap. RB vidgas
till all gälla även när lalan inte ännu har väckts. För säkerhetsåtgärder
enligl RB krävs i allmänhel att sökanden ställer säkerhet. Sökanden kan
emellertid ha behov av ett snabbt ingripande ulan alt han först behöver ställa
säkerhel eller visa all han uppfyller vad som krävs för att han skall slippa
slälla säkerhet. Jag anser därför alt man bör behålla nuvarande möjlighet all
meddela interimistiskt förordnande. I enlighet med vad som nu gäller och som
också föreslås i promemorian bör emellertid ett interimistiskt förordnande
inle få meddelas i mål om avhysning.

En förutsättning för ett interimistiskt förordnande bör
vara att saken är så brådskande all ytterligare dröjsmål medför risk för att
utslaget blir utan värde för sökanden. Det synes lämpligl att delta krav, i
enlighet med vad en remissinstans har förordat, uttrycks på samma sätt som f
n., dvs. all saken inle lål uppskov.

I promemorian uttalas (s. 128) all del för ett
interimistiskt beslut inte kan fordras samma grad av utredning som ligger i del
eljesl i promemorian förordade kravel all saken skall vara uppenbar. Jag kan
såtillvida instämma i della uttalande som att utredningen givetvis inte kan bli
lika fullständig som då svaranden har vitsordat sökandens uppgifter eller får
anses ha godtagit dem genom alt underiåla att inkomma med yttrande. Av sökanden
bör emellertid fordras samma mått av bevisning som krävs för ett bifallande
ulslag när uppgifterna har bestrilts av svaranden. Sökanden skall alltså styrka
de omständigheter som ansökningen grundas på. Detta följer av 9 §. Uppgiften
att saken inle tål uppskov bör emellertid godias om den framstår som sannolik.

I enlighel härmed sägs i första stycket första meningen
alt om det görs sannolikl att saken icke lål uppskov, rälten får ulan hinder av
7 § genast bevilja den sökta åtgärden. Uttrycket "åtgärden" har valts
för att markera all del här inle är fråga om att talan bifalls. Andra meningen
innehåller en bestämmelse om undantag belräffande avhysningsfallen.

Som första mening i andra styckei har tagits upp en
uttrycklig bestämmelse om all rälten så snart som möjligt skall ompröva ett
beslut varigenom en åtgärd enligt första slyckel har beviljats. Svaranden skall
givelvis utan dröjsmål beredas tillfälle att yttra sig. Därvid kan finnas skäl
all ge honom kortare tid på sig än normalt.

Beslut i en fråga som rör interimistiskt förordnande bör
få överklagas särskill till hovrätt. Ell sådanl beslul lorde alltid vara att
anse som ett beslut under förfarandet. Med hänsyn till alt 49 kap. 4 § RB inte
enligt sin ordalydelse omfattar interimistiska beslut som nu avses har som en
andra mening i andra stycket tagits upp en särskild bestämmelse om alt talan
skall föras särskilt.

Prop. 1980/81:88 59

12 !) Rällens avgörande av saken sker genom utslag.

Mol ulslag i mål enligl denna lag kan part söka
ålervinning hos rälten. Återvinning skall sökas, av svaranden inom en månad
från den dag då utslaget delgavs honom eller del hell eller delvis verkställdes
och av sökanden inom en månad från dagen för utslaget. Har ålervinning sökts,
anses talan väckt när ansökningen om handräckning gjordes hos rällen.

Är part missnöjd med rätlens utslag endast såvitt gäller
beslul om ersättning för kostnad, får han i den delen föra lalan genom besvär
inom den lid som anges i andra stycket.

Paragrafen innehåller beslämmelser om rätlens avgörande
och om rättsmedel. Den motsvaras i promemorian av beslämmelser i 8 § första
stycket första meningen, 9 § iredje styckei och 19 § första slyckel.

I första styckei anges att rällens avgörande av saken sker
genom utslag. Detla gäller vare sig sökandens talan bifalls eller inte. Av 16 §
jämförd med 17 kap. 1 § RB följer att andra rällens avgöranden skall betecknas
beslul.

Avvisas en ansökan delvis i samband med all rällen avgör
saken i övrigl. kan avvisningsbeslutet tas upp i utslaget. I ell sådant fall
skall lalan mol avvisningsbeslutet föras på samma säll som lalan mol själva
ulslagel, dvs. genom ålervinning (16 § jämförd med 49 kap. 2 § första styckei
RB).

Frågan om rättsmedel i del nya förfarandet har behandlats
i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.9). Som jag har anfört där bör, till
skillnad mol vad som nu gäller i mål enligl 191 och 192 §§ UL, rällsmedlel vara
ålervinning. Della bör gälla oavsett om del är sökanden eller svaranden som är
missnöjd.

Enligt RB oeh lagsökningslagen är ålervinningsfrislen en
månad. I fråga om tredskodom och lagsökningsulslag räknas ålervinningsfrislen
från delgivning av domen eller utslaget. I mål om betalningsföreläggande skall
återvinning sökas inom en månad från det att utmätning ägde mm eller betalning
skedde med förbehåll om räll all söka ålervinning. I mål enligt 191 och 192 §§
UL räknas besvärsfristen från delgivning av utslaget, såvida del inle har
avkunnats muntligen (214 § UL).

I del enhetliga summariska förfarande som föreslås i
promemorian skall fristen för ålervinning resp. besvär vara för svaranden en
månad från den dag då ulslagel delgavs honom eller del helt eller delvis
verkställdes, och för sökanden en månad från dagen för utslaget. Ett
resultatlösl verkslällig-helsförsök skall alltså inte medföra att fristen
börjar löpa.

Promemorieförslagel har tillstyrkts eller lämnats utan
erinran av de flesta remissinstansema. Flera remissinstanser förordar
emellertid att ålervinningsfrislen även för svaranden räknas från dagen för
utslaget. Enligl dessa remissinstanser uppstår i belalningsmålen inle sällan besvärande
dröjsmål på grund av alt gäldenären inle kan anträffas för delgivning av
utslaget. Om ålervinningsfrislen i slällel räknas från dagen för utslaget kan
svaranden i samband med delgivning av ansökningen upplysas om all ulslag kommer
att meddelas viss dag räknai från delgivningen och all utslaget vinner laga
kraft en månad från dagen för utslaget.

Prop.
1980/81:88 60

Enligl min mening finns det skäl som lalar för all man,
såsom några remissinstanser har varil inne på, räknar ålervinningsfrislen för
både sökanden och svaranden från dagen för utslaget. Ulslag meddelas i
allmänhet jämförelsevis kort tid efler del all svaranden har delgivits ansökningen.
Om svaranden i samband med delgivningen av ansökningen underrättas om när
utslag kan komma all meddelas och om möjlighelen all söka återvinning samt
därefter underrättas om ulslagel i vanligl brev (jfr 17 kap. 9 !) RB). torde
det från rätlssäkerhelssynpunkl inte möta någol hinder mol all räkna
ålervinningsfrislen från dagen för utslaget. En sådan ordning borde emellertid
i så fall gälla även ifråga om mål enligt lagsökningslagen. Eftersom
rällegångsutredningen avser att se över den summariska belalningsprocessen.
anserjag all en reform av antytt slag bör övervägas först när resultatet av
rätlegångsutredningens arbele föreligger.

Mot den bakgrunden biträder jag promemorieförslagel om all
ålervinningsfrislen för svaranden räknas anlingen från delgivning eller från
del att verkställighet ägde rum. I den fömt nämnda tilläggsremissen till
lagrådet angående förslagel till utsökningsbalk ämnar jag föreslå beslämmelser
om verkslällighel av utslag och beslul i handräckningsmål. som innebär att
dessa exekutionstitlar i princip skall få verkställas såsom lagakraftägande
dom, med möjlighet för rätlen alt förordna om inhibition om ålervinning har
sökts eller besvär anförts. Har betalningsskyldighet ålagts, bör dock utmätt
fasl egendom eller lös egendom som har betydande värde inle få säljas förrän
ulslagel eller beslulet har vunnii laga kraft. Med en sådan ordning torde del i
de flesta fall inle föreligga behov av all delge utslag med svaranden. Jag
återkommer lill den frågan i specialmotiveringen till 15 §.

Når del gäller sökanden anserjag all frislen i enlighet
med promemorieförslaget bör räknas från dagen för utslaget. Detta bör gälla
även om sökanden samtidigt har ålagts betalningsskyldighet för rättegångskostnader.
Sökandens rätt får anses lillräckligl tillgodosedd genom underrättelse i
vanligl brev om utslaget.

1 enlighet härmed sägs i andra stycket av paragrafen att
mot utslag i mål enligt denna lag kan part söka återvinning hos rätten.
Återvinning skall sökas, av svaranden inom en månad från den dag då utslaget
delgavs honom eller det helt eller delvis verkställdes och av sökanden inom en
månad från dagen för utslaget. Vidare anges all om återvinning har sökts, anses
talan väckt när ansökningen om handräckning gjordes hos rätlen. Sisinämnda
bestämmelse molsvarar vad som gäller enligl 33 § och 35 § Iredje styckei
lagsökningslagen.

Att återvinningsfristen för svaranden börjar löpa från del
att utslaget helt eller delvis verkställdes innebär att ett hell resultatlöst
verkställighetsförsök inte tillmäts någon betydelse. Anledningen är att det i
det fallet inte finns någon tillräcklig garanti för alt svaranden har fått
kännedom om att verkställighet har sökts. Det bör emellertid påpekas att
delgivning av

Prop.
1980/81:88 61

ulslagel kan ske i samband med alt förrättningsmannen
inställer sig hos svaranden för verkställighet (jfr 19 och 24 §!)
delgivningslagen. SFS 1978:768).

Verkställighet kan ibland ske genom alt svaranden delges
ett föreläggande att fullgöra vad som åligger honom eller alt iaklla förbud
eller annan föreskrifl (16 kap. 12 !) förslagel lill utsökningsbalk).
Ålervinningsfrislen börjar då löpa från del all föreläggandet delgavs, oavselt
om den tid som svaranden har på sig för all iaktta föreläggandet har gått ut
eller inte.

Av 16 § följer alt 44 kap. 9 § andra slyckel RB gäller i
fråga om ålervinning mol utslag enligt den nya lagen. Ansökan skall alltså
vara skriftlig och innehålla vad som från den återvinningssökandes sida behövs
för all förberedelse i målel skall kunna äga rum. I fråga om den fortsatta
handläggningen gäller vad som sägs i 14 §.

Om handräckningsmålet efter ålervinning övergår i
ivislemål. kommer frågan om ersättning i handräckningsmålel all prövas i
tvistemålet. Ansökan om ålervinning bör i allmänhel anses syfta inte bara på
avgörandet i sak ulan också på beslul om kosinad, om inle annai framgår av
omsländighelerna. Del förhållandel all del inte uttryckligen har angetts i en
ansökan om återvinning all parlen är missnöjd även med beslul om kosinad bör
således inle hindra all den frågan prövas i tvistemålet.

Åren pari missnöjd endasl med beslutet i kostnadsfrågan,
bör parlen ha möjlighet all få den frågan prövad efler besvär lill hovräll.
Besvärsliden bör vara densamma som gäller för ålervinning. Svårigheter kan
annars uppslå t.ex. när del gäller all avgöra om ett koslnadsbeslul har vunnii
laga krafl eller inte. 1 iredje slyckel av förevarande paragraf sägs därför all
om part är missnöjd med ulslagel endasl såvitt gäller beslul om ersättning för
kostnad, får han i den delen föra lalan genom besvär inom den lid som anges i
andra slyckel.

13 § Utslag varigenom sökandens lalan inte har bifallils
hindrar inle alt part efler ätervinningsfrislens ulgång väcker lalan i den
ordning som är föreskriven för ivislemål i allmänhel.

I paragrafen berörs frågan om utslagets rättskraft. Den
har en viss motsvarighet i 20 § promemorieförslagel (jfr 14 § iredje stycket
promemorieförslagel).

Frågan om utslagets rällskraftsverkan har behandlats i den
allmänna motiveringen (avsnitt 2,8). Som jag där har anfört bör utslag,
varigenom sökandens lalan har bifallils, överlag vinna rättskraft om inle
återvinning söks. Bifalls inle sökandens lalan. bör däremol utslaget inle hindra
att talan väcks i vanlig ordning.

Någon uttrycklig beslämmelse om alt bifallande ulslag kan
vinna rälls-kraft lorde inle behövas. Det följer redan av 16 § jämförd med 17
kap. 11 § RB. Däremot behövs en beslämmelse om alt ett ulslag varigenom sökan-

Prop. 1980/81:88 62

dens lalan inle har bifallils inle hindrar all denne
vacker talan i vanlig ordning. Den begränsningen mäste dock gälla alt lalan
inle får väckas sä länge återvinningsfrisien löper. I och för sig torde detla
följa av 16 !) jämförd med 13 kap, 6 § RB. För all förebygga tvekan på den
punkten bör det emellertid anges uttryckligen.

I enlighel härmed sägs i paragrafen alt ulslag varigenom
sökandens talan inte har bifallils inte hindrar alt part efter
ätervinningsfrislens ulgång väcker lalan i den ordning som är föreskriven för
tvistemål i allmänhel. Av 16 § jämförd med 17 kap, 11 § RB följer emellertid
all sökanden inle fär återkomma med en ny handräckningsansökan angående samma
sak.

14 § Har ålervinning sökts mol ulslag enligl denna lag, skall
rällen eller, om målel skall överlämnas till en annan tingsrätt, denna förordna
om målels fortsatta handläggning.

Belräffande rättegången skall stämning anses utfärdad
genom förordnande enligl första styckei. Kan målet anses lillräckligl
förberett genom den lidigare handläggningen, får del genasl utsättas lill
huvudförhandling eller, om del skall handläggas enligl lagen (1974:8) om räliegängen
i Ivislemål om mindre värden, till sammanträde enligl den lagen.

I paragrafen ges beslämmelser om målels fortsatta
handläggning sedan återvinning har sökts. Den molsvarar 25 §
promemorieförslagel.

Har ålervinning sökts, ankommer del på rällen alt förordna
om målets fortsatta handläggning. Detla innebär bl.a. all rätten skall göra en
preliminär bedömning av om småmålslagen eller del ordinära förfarandet skall
lillämpas. Om målel rör arrende-, hyres- eller bostadsrättslvist. skall del
överlämnas lill den lingsräll som är behörig fastighetsdomstol. Föreskrift om
överlämnande kan meddelas i förordning. Har målet överlämnats lill en annan
lingsräll är del den senare domstolen som skall förordna om målels fortsatta
handläggning. Första stycket innehåller bestämmelser i enlighet härmed.

Enligt första meningen i andra slyckel skall stämning
anses utfärdad genom förordnandet. Förberedelse skall alliså äga rum resp.
föreläggande enligl 14 § småmålslagen utfärdas. Om målel kan anses tillräckligt
förbe-retl genom handräckningsförfarandel bör det emellertid genast få sällas
ut lill huvudförhandling eller till sammanlräde enligl småmålslagen. En
beslämmelse härom har lagils upp i andra meningen.

Sedan dom i återvinningsmålei har meddelats, får
handräcknings-utslaget anses ha förioral sin verkan som exekutionstitel (jfr
lagrådsremissen med förslag till utsökningsbalk s. 231). Detta gäller även för
del fall att domen i ätervinningsmålet i sak innebär ett fastställande av
handräckningsulslagel. Verkslällighet flr dä inte längre ske enligl de för
sökanden förmånligare reglerna om verkslällighel av handräckningsuislag. Denna
verkan inlräder i och med att dom meddelas. Laga kraft skall alltså inte
avvaktas.

Prop. 1980/81:88 63

15 !) Vid handläggning av mål enligl denna lag är
rällen domför med en lagfaren domare.

Utslag enligl denna lag delges genom rättens försorg
endast om sökandens lalan har bifallils i mål vari pari har beviljats allmän
rätlshjälp.

Paragrafen, som molsvarar 22 och 24 !)§
promemorieförslaget, innehåller beslämmelser om domförhel i handräckningsmål
och om delgivning av utslag.

Som jag har anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt
2.11) bör avhysningsmålen i allmänhel kunna handläggas av lingsnolarier med
minst ett års tjänstgöring. Övriga mål bör företrädesvis handläggas av
ordinarie domare eller lingsfiskaler.

Enligl 12 § andra slyckel är ålervinningsfrislen för
svaranden en månad räknai anlingen från delgivning av utslaget eller från del
alt ulslagel hell eller delvis verkställdes. Ulslagel får i princip verkställas
på samma säll som en lagakraftägande dom (se specialmotiveringen lill 12 §). 1
allmänhel torde sökanden inle ha någol iniresse av alt få ulslagel
lagakraftvunnet genom delgivning. Det är också angeläget all antalet
delgivningar begränsas. Huvudregeln bör därför vara all ulslag enligl
handräckningslagen inle skall delges genom rätlens försorg.

I mål vari allmän rätlshjälp har lämnats kan uppkomma
betalningsskyldighet genlemol staten. Av praktiska skäl tas statens fordran
inle ul förrän avgörandet har vunnit laga krafl. I sådana mål bör
återvinnings-fristen börja löpa så snart som möjligt. Delgivning av utslaget
bör därför ske genom rättens försorg, om sökandens talan har bifallils. En
beslämmelse i enlighet med del anförda har lagits upp i paragrafens andra
siycke (jfr 17 § andra slyckel lagsökningslagen och 33 kap. 5 § RB i dess
lydelse enligt SFS 1979:242). Av bestämmelsen följer att om sökanden, frånsett
rällshjälpsfallel, vill ha utslaget delgivet med svaranden, han själv får
ombesörja och bekosta della.

Avgöranden av en svensk domstol kan i belydande
utsträckning verkställas i ell annat nordiskt land enligl 1977 års konvention
om erkännande och verkslällighel av domar på privaträttens område och den till
konventionen anslutande ensartade lagstiftningen i de olika nordiska länderna.
1 förhållande lill Island gäller dock 1932 års konvention om erkännande och
verkställighet av domar. Vidare kan verkslällighet äga rum i Schweiz enligl
1936 års konvention om erkännande och verkställighet av domar och skiljedomar.

Del är någol oklart huruvida de danska, finska och norska
lagarna om erkännande och verkslällighel av nordiska domar på privaträttens
område skulle medge verkställighet i dessa länder av avgöranden enligt förevarande
lag. 1 dessa lagar har såsom exekutionstitlar särskill angetts utslag i
lagsökningsmål och bevis i mål om betalningsforeläggande. Detta kan föranleda
den molsatstolkningen att andra avgöranden i summarisk väg inle är
verkställbara. Avsikten torde emellertid ha varil att alla avgöranden

Prop.
1980/81:88 64

av domstol — utom vissa som särskilt angetts i lagarna -
skall kunna bli föremål för internordisk verkställighet. Jag avser all senare
la upp överläggningar med de andra nordiska länderna beträffande verkställighet
där av utslag enligt handräckningslagen.

Verkställighet utomlands fömlsätier i princip att
exekutionstiteln har vunnii laga krafl. Enligl 1977 års internordiska
lagstiftning får exekutionstitlar som ålägger betalningsskyldighet verkställas
även dessförinnan, om exekutionstiteln är verkslällbar i del land där den har
meddelats. Verkstäl-ligheislandel kan dock uppställa krav på laga krafl för all
fullständig verkslällighel skall få ske. Eftersom ålervinningsfrislen börjar
löpa även efler delgivning, behövs inle någon molsvarighel till 35 § fjärde
styckei lagsökningslagen, som med utmätning i Sverige jämställer molsvarande
åtgärd i ell annat nordiskt land. Den som vill ha verkställighet ulomlands av
ett utslag enligt handräckningslagen får själv föranstalta om delgivning för
att få utslaget lagakraftvunnet.

16 § I den mån särskild beslämmelse inte har meddelats i
denna lag, gäller i tillämpliga delar vad som sägs i rättegångsbalken om
Ivislemål.

Paragrafen innehåller en generell hänvisning till RB:s
bestämmelser om Ivislemål. Den motsvarar 26 § promemorieförslagel.

Enligt 12 kap. 9 § första slyckel RB skall skriftlig fullmakt
företes i huvudskrift, när ombudet första gången vid rätlen för lalan i målet.
Bestämmelsen anses vara tillämplig såväl i mål enligt lagsökningslagen som i
mål om handräckning hos överexekuior. En remissinstans (datainspektionen)
påp>ekar att hantering och granskning av fullmakter medför mycket arbete för
parter, ombud och domstolar och ifrågasätter om inte kravel på föreleende av
fullmakt bör kunna mjukas upp i det nya förfarandet.

Jag har förståelse för önskemålet om en lättnad i kravet
att fullmakt skall företes i huvudskrift. 1 detta hänseende bör emellertid
samma regler gälla i den summariska processen som i den vanliga civilprocessen.
Saken bör därför inle tas upp nu utan först när resultatet av
rätlegångsutredningens arbete föreligger.

I promemorian anförs att bestämmelsema i 13 kap. 3 § RB om
ändring av talan inte bör tillämpas i det nya förfarandet. Domareförbundet
ställer sig tveksamt till detla uttalande. Förbundet påpekar att det i praxis
har framkommit olika meningar om möjlighelen av ändring i lagsökningsmål av
ett ursprungligen framställt yrkande (SvJT 1974 rf. s. 26).

Enligt min mening bör ändring av lalan i princip vara
tillåten även i ett summariskt förfarande. Av handläggningsordningen följer
emellertid all ändring av talan inte bör tillåtas om föreläggande att svara på
den urspmngliga ansökningen redan har utfärdats. Någon uttrycklig föreskrift
härom lorde inte behövas.

Talan enligl det nya förfarandel kan samtidigt
väckas mot flera

Prop. 1980/81:88 65

svarandeparler. Flera sökande kan också väcka lalan mot en
eller flera svarande. Av 14 kap. 2 !) RB följer emellertid all ansökningen
mäsle i fråga om de olika parterna slödja sig på väsentligen samma grund.
Beslämmelsen i 14 kap. 6 S om förening av mål när del är till gagn för
ulredningen är i och för sig lillämplig. men lorde mera sällan få någon
aktualitet i ell skriftligt förfarande.

I promemorian sägs alt de bestämmelser i 14 kap, RB som
rör iredje mans deltagande i rättegång inte bör lillämpas i del summariska förfarandel.
Länsstyrelsen i Slockholms län anser emellertid all intervention bör vara
tillåten. Enligl länsstyrelsen förekommer att en ansökan om avhysning riktas
mot en förslahandshyresgäst. som i realiteten är all anse som bulvan för
sökanden. Den verkliga avsikten med ansökningen är att andrahandshyresgästen
skall avhysas. Denne bör därför genom intervention få möjlighet all hindra att
en malerielll oriktig exekulionsurkund utfärdas.

För egen del får jag anföra följande.
Handläggningsordningen i den summariska processen för med sig alt
bestämmelserna i 14 kap. RB om gemensam handläggning av lalan som väcks av
eller mol en iredje man saknar aktualitet i denna processform. Vad frågan
gäller är därför endasl huvuvida intervention bör vara tillåten eller inte.
Denna fråga har normalt ganska liten praktisk belydelse, eftersom iredje mannen
mer sällan får kännedom om processen. Hans iniresse av att inträda som
intervenient lorde i allmänhet också vara begränsai lill fall då han oberoende
av parternas dispositioner kan påverka utgången av målel, dvs. när han har rätt
lill självständig intervention enligt 14 kap. 11 § andra slyckel RB.
Intervention i del enda syflel alt understödja talan på ena eller andra sidan,
dvs. ordinär intervention enligl 14 kap. 11 § första slyckel, ter sig mindre
angelägen i en summarisk process ån i vanlig rättegång. Ell utslag i den
summariska processen lorde nämligen inte kunna tillmätas samma bevisverkan som
en dom i en annan process.

Enligl min mening finns del emellertid inte någol
avgörande skäl mol all tillåta intervention i den summariska processen, om
saken någon gång skulle bli aktuell. Della kan vara fallet om l.ex. en
andrahandshyresgäst får kännedom om alt lalan handräckningsvägen förs mol
förslahands-hyresgästen om avhysning. Del torde numera allmänt anlas att andrahandshyresgästen
har rätt lill självständig intervention, i vart fall om han kan göra sannolikl
att han har förvärvat en självständig nyttjanderätl (jfr Ekelöf, Rättegång II. 4 uppl.s. 183 saml SOU 1973:22 s.
433 noterna 9-11). Vidare kan påpekas alt det lill lagrådel remitterade
förslagel till utsökningsbalk i 16 kap. 8 § innehåller beslämmelser som ger
kronofogde-mydigheten möjlighel alt under vissa omständigheter vägra
verkslällighel mol en andrahandshyresgäst.

Jag vill i sammanhanget erinra om att frågan om
andrahandshyres-gäslens ställning vid förhyrning av bostadslägenhet f.n. ses
över av hyres- 5
Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 88

Prop.
1980/81:88 66

rättsutredningen (Ju 1975:06). Frågan om andrahandshyresgästens
befogenheter i handräckningsprocessen får övervågas ytterligare när resultatet
av utredningens arbete föreligger.

Beslämmelserna i 17 kap. RB om dom och beslul gäller i
stor ulslräckning även i fråga om handräckningsmål. Del kan påpekas alt hinder
i princip inte möter att tillämpa betämmelsen i 4 § om deldom, men all en sådan
uppdelning som regel varken lorde vara behövlig eller lämplig. Fastställelse
av förlikning kan inte ske i mål enligl den föreslagna lagen. 6 § blir alltså
inte tillämplig.

I 17 kap. 7- 10 §§ RB finns bestämmelserom avfallande och
meddelande av dom. 1 slort sett blir dessa beslämmelser tillämpliga åven i
handräckningsmål. Bl.a. skall 17 kap. 9 !) sjunde slyckel om underrätlelse
lill parterna om ulgången i målel lillämpas.

Av 13 och 17 §§ i den föreslagna lagen följer vissa
begränsningar av tillämpligheten av 17 kap. 11 § RB angående rättskraften.

Frågan om rättegångskostnad i handräckningsmål är reglerad
i 10 § handräckningslagen. Beslämmelserna där är i princip uttömmande såvitt
gäller en parts skyldighet att ersätta motpartens kostnader och de koslnader
som är ersällningsgilla. Delta hindrar inte all en del beslämmelser i 18 kap.
RB också skall lillämpas, t.ex. 3, 4, 9, 14 och 15 §§.

Bestämmelserna i 32-35 kap. RB, vilka handlar om frister
och laga förfall, inlaga i rättegång och delgivning, rältegångshinder och
bevisning i allmänhel, gäller i huvudsak även i mål enligl den föreslagna
lagen. Belräffande 38 kap. om skriftligt bevis lorde endasl I § kunna bli
aktuell. Edilionsplikl bör rimligen inte göras gällande i en process enligl
handräckningslagen.

Belräffande fullföljd mol ulslag i handräckningsmål
föreslås bestämmelser i 12 § andra och iredje siyckena saml 11 § andra
styckei. I den mån särskild föreskrifl inle har meddelats, gäller 49 kap. RB.
Beträffande fullföljd av lalan till hovrätt gäller 52 kap. RB. Någon anledning
att begränsa rätlen lill fullföljd av talan mot hovrätts beslul kan inte anses
föreligga (jfr 36 § lagsökningslagen). Kravet på prövningstillstånd gäller
självfallet även här.

17 § Beträffande fråga om handräckning, som enligt
särskild föreskrift skall tas upp av lingsräll, tillämpas 2-16 §§. 1 fråga om
utslag i mål om sådan handräckning gäller dock att talan skall föras genom
besvär inom den lid som anges i 12 § andra slyckel saml att utslaget inte
hindrar att part, om befogenhel därtill föreligger, väcker talan i den ordning
som är föreskriven för tvistemål i allmänhel.

Paragrafen upptar bestämmelser angående handräckning som
enligt särskild föreskrift får meddelas av tingsrätt. Paragrafen har inte någon
motsvarighet i promemorieförslaget.

Som nämnts i det föregående (avsnitt 2.4) bör
handrackningslagen gälla

Prop.
1980/81:88 67

även i fråga om sådan specialreglerad handräckning som
skall prövas av lingsräll. En uttrycklig föreskrift om alt 2- 16 !)§ skall
lillämpas i dessa fall har lagits upp som första mening i paragrafen. Av
beslämmelsen följer all lagen inte omfattar fall då fråga om handräckning skall
las upp av en annan myndighet än tingsrätt, t.ex. kronofogdemyndighet (se t.ex.
13 kap. 9 § vattenlagen 1918:523, 20 !) konsumentkreditlagen 1977:981 och 11 §
lagen 1978:599 om avbetalningsköp mellan näringsidkare m.fl.). Beslämmelsen
syfiar endasl på de fall då handräckningsfrågan utgör huvudsaken, sålunda inte
på sådan handräckning som avses i 15 kap. RB eller 16 § lagsökningslagen.

Belräffande sådan handräckning som avses i paragrafen bör
gälla särskilda beslämmelser i fråga om rättsmedel och rättskraft (avsnitt 2.8
och 2.9). Rällsmedlel bör sålunda vara besvär och inte ålervinning. Vidare bör
utslaget inle i någol fall hindra all lalan väcks vid domstol i vanlig civilprocess,
förutsatt givetvis att sådan talan över huvud taget kan föras. Däremot utgör
handräckningsulslagel hinder mol all saken prövas på nyll handräckningsvis. 1
en andra mening i paragrafen har angetts de undantag från lagens beslämmelser
som sålunda skall gälla.

Den nya ordningen påkallar ändring i de särskilda lagar
som innehåller en föreskrift om befogenhet för överexekutor att förordna om
handräckning.

4.2 Övriga lagförslag .

Handräckningslagen påkallar ändringar i åtskilliga andra
lagar. Bl.a. måsle ändringar göras i de lagar vid sidan av UL som innehåller
särskilda bestämmelser om handräckning. I en del av de lagar som sålunda måste
ändras behöver ändringar dessulom göras på gmnd av ulsökningsbalken. 1 den mån
sistnämnda ändringar är av mindre omfattning, läggs förslag härom fram redan
nu.

Ändringarna i de bestämmelser vid sidan av UL där
handräckning regleras innebär genomgående att vad som sägs om överexekuior
ersätts av tingsrätten. I de flesta av dessa beslämmelser hänvisas f.n. i fråga
om handläggningsordning och verkställighet till vad som gäller i fråga om
handräckning enligt 191 § UL. Av 17 § första meningen handräckningslagen
framgår att 2-16 §§ i lagen skall tillämpas, med de undantag som anges i andra
meningen. Därav följer att även beslämmelserna i utsökningsbalken om
verkställighet av avgöranden enligt handräckningslagen blir tillämpliga i fall
som avses nu. De nämnda hänvisningarna till 191 § UL bör ersättas med en
erinran om bestämmelserna i 17 § handräckningslagen.

I en del lagar finns bestämmelser som lar sikte på
överexekutors befogenhel alt meddela handräckning utan att överexekutor direkt
i den lagen tillagts någon befogenhet (t.ex. 1 § lagen 1936:320 om skydd mot

Prop. 1980/81:88 68

vräkning vid arbetskonflikter och 7 !) lagen 1973:188 om
arrendenämnder och hyresnämnder, jfr även 16 § 6 förordningen 1864:11 s. 101 om
nya strafflagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall). Om lagen
inte i övrigt berörs av den nya handräckningslagsliflningen bör ändringar av
sådana beslämmelser anstå lill följdlagstiftningen till ulsökningsbalken.

De ändringar som påkallas av den nya
utsökningslagstiftningen och som las upp i delta sammanhang innebär som regel
endasl att hänvisningar till UL ersäils med motsvarande hänvisning lill
ulsökningsbalken, all ordel "ulmälningsman" byls ul mol
"kronofogdemyndigheten" och all vad som sägs om överexekuior ulgår.

I övrigl föreslås en del redaktionella ändringar för att
anpassa beslämmelserna lill ett modernare språkbruk. Dessulom föreslås en
ändring i 40 § naturvårdslagen (1964:822) som syftar till all undanröja
nuvarande oklarhet om fullföljdsordningen när det gäller handräckningsmål.

1 samband med övrig följdlagstiftning till
ulsökningsbalken ämnar jag föreslå beslämmelser om handläggningen av de mål som
vid balkens ikraftträdande är anhängiga hos överexekutor. Avsikten är all
överexekutor skall slutföra handläggningen av dessa mål och alt därvid äldre
lag i princip skall lillämpas. Såvitt gäller den specialreglerade
handräckningen bör i de särskilda lagarna meddelas en övergångsbestämmelse som
ger överexekutor behörighet att efler ikraftlrädandel pröva en handräckningsfråga
som har anhängiggjorts dessförinnan.

4.2.1 Förslaget till ändring i lagsökningslagen (1946:808)
10 §

Om gäldenären i ett lagsökningsmål nekar till att ha
skrivit under fordringshandlingen - "nekar sin hand och
förskrivning" — skall enligl förevarande paragraf målel hänskjutas till
rättegång. Detta gäller dock inte om gäldenären lidigare har erkänt handlingen
inför domstol eller överexekutor eller också, enligl ett bevis tecknat på
handlingen, har gjort detla i vittnes närvaro inför landsfiskal, stadsfogde
eller notarius publicus. Enligt lagen (1964:323) om fullgörande av vad som
åligger landsfogde m.fl. avser hänvisningen till landsfiskal och stadsfogde
numera utmätningsman.

Vad som sägs om överexekutor saml landsfiskal och
stadsfogde bör ersättas av kronofogdemyndighet. Samtidigt bör kravet på
särskild form för erkännandet i vissa fall kunna slopas. Ett erkännande som har
skett inför behörig mottagare bör godtas oavselt på vilket sätt det styrkts. I
övrigl bör paragrafen jämkas redaktionellt.

16 §

Enligt förevarande paragraf får rätten förordna om
kvarstad och skingringsförbud i lagsökningsmål. Rälten får också förordna om
handräckning

Prop. 1980/81:88 69

enligl 192 !) UL. dvs. avhysning. Belräffande dessa
äigärder gäller vad som är föreskrivet i RB och UL för molsvarande fall,

Förslagel till utsökningsbalk ulgår frän all
skingringsförbud i bäde ivislemål och brottmål skall upphöra som en
självständig säkerhetsåtgärd. Den frågan kommer all behandlas i
följdlagstiftningen till utsökningsbalken. Lämpligen bör emellertid redan nu
göras den jämkning i paragrafen som påkallas av alt skingringsförbud kommer
all försvinna, 1 en särskild övergångsbestämmelse bör anges alt ell
skingringsförbud som har meddelats före ikraftlrädandel därefter jämställs med
ell beslul om kvarstad, Beslämmelsen får belydelse inte bara i fråga om
verkslällighel och rättsverkningar av beslutet om skingringsförbud ulan också i
fråga om l.ex. fullföljd mol beslulet. jfr 36 §.

Vad som i paragrafen sägs om handräckning enligl 192 § UL
bör ersättas med en föreskrifl om all rälten får meddela handräckning för
avhysning av gäldenären. Vidare bör anges all 9 § handräckningslagen gäller i
fråga om sådan handräckning. Det innebär all samma regler om invändningar och
bevisning skall lillämpas som i mål enligt handräckningslagen. I övrigl skall,
liksom f.n., gälla samma regler som i lagsökningsmålel. l.ex, i fråga om
handläggningsordning, koslnader och fullföljd.

Enligl 34 !) tredje styckei lagsökningslagen skall i fråga
om beslul som rätten har meddelat under målets handläggning lillämpas vad som
är föreskrivet för tvistemål. Del kan undanlagsvis förekomma all beslut enligl
16 !) meddelas under handläggningen. I så fall skall enligl 49 kap. 4 § förslå
styckei 6 RB särskild lalan föras mot del beslutet. Ett förordnande om
avhysning torde även med paragrafens nya lydelse komma alt omfatlas av
beslämmelsen i 49 kap. 4 § första slyckel 6 RB. Jag anser del alltså inle
behövligt all jämka sisinämnda beslämmelse.

31 §

Första meningen i paragrafen innehåller en beslämmelse om
forum i mål om lagsökning och betalningsforeläggande. Enligl den beslämmelsen
gäller om laga domsiol vad som är föreskrivet för ivislemål. Om målel avser en
arrende-, hyres- eller bosladsrällslvisl, skall del följaktligen tas upp av den
lingsräll som är fastighetsdomstol.

Som jag har anfört i den allmänna motiveringen (avsniu
2.5) bör mål enligl såväl handräckningslagen som lagsökningslagen las upp av
samtliga lingsrätler även om mål om samma sak i vanlig rättegång skall las upp
av fastighetsdomstol. De särskilda föreskrifierna om forum i arrende-,
hyres-eller bosladsrättslvisler skall alltså inte lillämpas i mål enligl
lagsökningslagen. En bestämmelse av den innebörden har tagils upp i paragrafen
(jfr 2 § första stycket iredje meningen förslaget till handräckningslag).

Prop.
1980/81:88 70

32!)

Om lagsökningsmål som rör arrende-, hyres- eller
bosladsrällslvisl hänskjuts lill rättegång, måste målet överlämnas till den
tingsrätt som är behörig fastighetsdomstol. Delsamma gäller om återvinning
söks. Föreskrifl om överlämnande i dessa fall kan meddelas i förordning.

Förevarande paragraf upptar beslämmelser om den fortsatta
handläggningen av mål som har hänskjutits lill rättegång. Paragrafen har
ändrats så all möjlighelen av att målel måste överlämnas till en annan
tingsrätt blir beaktad. Samtidigt har en del andra jämkningar gjorts. Sålunda
anges det uttryckligen i andra meningen all målet kan komma att sällas ul till
sammanträde enligt småmålslagen (jfr 14 § handräckningslagen). Della kan bli
aktuellt även i fall som avses i iredje meningen i paragrafen. Även där har
ordalydelsen alltså jämkats. I övrigt föreslås en del redaktionella ändringar.

36 §

Vad som i paragrafen sägs om skingringsförbud har fåll
ulgå och vad som sägs om handräckning enligl 192 !i UL har ersatts med
avhysning. Vidare har del gjorts en smärre redaktionell jämkning.

4.2.2 Förslagel till ändring i jordabalken

8 kap. 32 § och 12 kap. 71 §

I dessa paragrafer har tagits in en erinran om de
särskilda bestämmelser om forum i arrende- resp. hyrestvist som föreslås i
handräckningslagen och lagsökningslagen.

12 kap. 27 §

Enligl förevarande paragraf kan en hyresvärd i vissa fall
få handräckning av överexekuior för att bereda sig tillträde lill en lägenhet.
I enlighel med vad jag har anfört under rubriken till avsnitt 4.2 har ordet
"överexekutor" ersatts med "tingsrätten" och hänvisningen
till 191 § UL ersatts med en hänvisning lill 17 § handräckningslagen.

4.2.3 Förslagel lill ändring i bostadsrättslagen
(1971:479)

29 och 36 §§

Belräffande ändringarna i dessa paragrafer får jag hänvisa
lill vad jag har anfört i anslulning lill ändringen i 12 kap. 27 § jordabalken
och vid rubriken till avsniu 4.2.

Prop. 1980/81:88 71

77!)

I förevarande paragraf har tagils upp en erinran om de
särskilda bestämmelser om forum i bostadsrättstvist som föreslås i
handräckningslagen och lagsökningslagen (jfr förslagen till ändring i 8 kap. 32
§ och 12 kap. 71 § jordabalken).

4.2.4 Förslaget IiU ändring i lagen (1974:8) om
rättegången i tvistemål om mindre värden

Enligt 1 § första stycket lagen (1974:8) om rättegången i
tvistemål om mindre värden (småmålslagen) skall den lagen lillämpas i tvistemål
vari förlikning om saken år tillåten, om tvisteföremålel inle överstiger
hälften av basbeloppel för oktober näst föregående år. Tredje slyckel i
paragrafen innehåller en särskild bestämmelse om beräkning av värdet när lalan
har väckts genom ansökan om lagsökning eller betalningsföreläggande eller som
enskilt anspråk i brottmål. Som värde skall då gälla värdel vid rättens beslut
alt Ivisten skall handläggas som tvistemål.

Motsvarande bör gälla när mål enligl handräckningslagen
efler återvinning har upptagits till handläggning enligt småmålslagen. Tredje
stycket har kompletterats med en bestämmelse av den innebörden.

4.2.5 Förslaget till ändring i vattenlagen (1918:523) 9
kap. 22 §

1 paragrafen regleras uttagandet av vissa ersättningar
enligt vattenlagen. Enligl andra styckei i paragrafen skall länsstyrelsen, om
ersällningen inte belalas, på ansökan av den ersättningsberättigade låta uliaga
beloppet samt ränla. Därvid skall reglerna i UL om verkställighet av lagakraftägande
dom i tvistemål varigenom betalningsskyldighet har ålagts någon lillämpas.

Hänvisningen lill UL har ersatts med en hänvisning till
ulsökningsbalken. Det har ansetts vara tillräckligt att ange all
bestämmelserna om verkställighet av lagakraftägande dom skall lillämpas.

Frågan huruvida UL eller ulsökningsbalken skall tillämpas
i mål som är anhängigt hos kronofogdemyndigheten vid utsökningsbalkens ikraftlrädande
kommer att regleras i promulgationslagen till balken.

11 kap. 83 §

Vad som sägs om överexekuior i paragrafens andra stycke
har avseende på dennes befogenhel att förordna om handräckning. Orden
"eller överexekutor" har därför fått ulgå.

Prop.
1980/81:88 72

Har överexekuior före ikraftträdandet meddelat ett sådant
förordnande som avses i paragrafen, bör i fråga om förordnandet paragrafen i
sin äldre lydelse fortfarande lillämpas. Detsamma gäller om ell förordnande på
gmnd av en övergångsbestämmelse meddelas efter ikraftlrädandel. En särskild
bestämmelse härom har lagils upp i övergångsbestämmelserna lill förevarande
lagändringar,

13 kap. 8§

Enligt första slyckel i förevarande paragraf kan
överexekuior under vissa förutsättningar förbjuda all ett påbörjat arbele
fortsätts saml meddela handräckning fill rättelse av vad som redan har utförts.

Överexekutors befogenheter har förts över lill
tingsrätten. Del bör påpekas att förfarandet enligl den nya handräckningslagen
bör lillämpas vare sig fråga är om att förbjuda fortsättningen av ett påbörjat
arbete eller all förordna om rättelse av vad som olagligen har utförts. Det är
här fråga om två självständiga handräckningsåtgärder.

I enlighel med vad jag har anfört under rubriken till
avsnitt 4.2 har hänvisningen till UL i fjärde stycket i paragrafen ersatts med
en hänvisning till 17 § handräckningslagen.

13 kap. 9 och 17 §§

1 fråga om ändringarna i förevarande paragrafer får jag
hänvisa till vad jag har anfört i anslulning till rubriken lill avsniu 4.2.

4.2.6 Förslagel lill ändring i lagen (1939:608) om
enskilda vägar

40 §

Fjärde slyckel i paragrafen innehåller beslämmelser om
verkställighet av en dom enlig lagen om enskilda vägar som inle har vunnii laga
kraft. Om verkställighet söks på en sådan dom, måsle sökanden ställa panl eller
borgen för den skada som kan uppkomma genom verkställigheten. 1 fråga om pant
eller borgen hänvisas f.n. till 48 § första stycket UL. Vidare anges att staten
är befriad från skyldighel att ställa säkerhet.

Förslaget till utsökningsbalk innehåller i 2 kap. 25 §
bestämmelser angående säkerhet som skall ställas enligt balken, bl.a. i fråga
om säkerhetens beskaffenhet. Den nuvarande hänvisningen till 48 § första
styckei UL har ersatts med en hänvisning lill 2 kap. 25 § utsökningsbalken.
Enligt 2 kap. 27 !) första styckei förslagel till utsökningsbalk är staten,
kommun, landstingskommun och kommunalförbund befriade från skyldighet att
slälla säkerhet. Delsamma bör gälla i fall som avses i förevarande paragraf.
Hänvisning ges därför också till 2 kap. 27 § första stycket utsökningsbalken.

Prop. 1980/81:88 73

106 s

1 fräga om ändringarna i första och andra styckena i
paragrafen får jag hänvisa till vad jag har anfört i anslutning till rubriken
till avsnitt 4.2.

Enligl paragrafens iredje siycke skall, om ansökan om
handräckning har gjorts av allmän åklagare, kosinaden för handräckningen på
kronofogdemyndighetens begäran förskolleras av allmänna medel. Vad som avses
är alltså kostnaden för verkställighet av handräckningsulslagel, 1 förslaget
lill utsökningsbalk finns i 17 kap. 5 i) bestämmelser om skyldighet för
sökanden all förskotlera förrättningskostnader. om kronofogdemyndighelen begär
del. Slalen. kommun, landstingskommun tich kommunalförbund är emellertid
befriade från skyldigheten att lämna förskoll. Delsamma bör gälla i fall som
avses nu. Tredje slyckel har därför fåll ulgå.

4.2.7 Förslagel illl ändring i lagen (1960:690) om
byggnadsminnen

I enlighel med vad jag har anfört i anslulning till
förslaget till ändring i 106 § lagen (1939:608) om enskilda vägar har
beslämmelsen om förskoll på handräckningskoslnad i 18 § andra slyckel fåll
utgå. Belräffande övriga ändringsförslag får jag hänvisa lill vad jag har
anfört i anslutning lill rubriken lill avsnitt 4.2.

4.2.8 Förslaget till ändring i gruvlagen 11974:342)

4 kap. 36 §

Enligl första slyckel i paragrafen skall länsstyrelsen på
begäran av den som är berättigad lill ersättning för utmäl låta ta ul
ersällningen hos den ersältningsskyldige, om denne inte betalar eller nedsätter
ersällningen i räll lid. I fråga om uttagande av ersättning och ränta skall
enligl andra styckei beslämmelserna i UL om verkställighet av lagakraftägande
dom i tvistemål varigenom betalningsskyldighet ålagts någon tillämpas.

Hänvisningen till UL har ersatts med en hänvisning till
utsökningsbalken. Del har ansetts vara tillräckligt all ange all
bestämmelserna om verkslällighet av lagakraftägande dom skall lillämpas (jfr
förslaget till ändring av 9 kap. 22 § vattenlagen 1918:523)

11 kap. 2§

Belräffande ändringarna i förevarande paragraf får jag
hänvisa lill vad jag har anfört i anslutning till rubriken till avsnitt 4.2.

Prop. 1980/81:88 74

4.2.9 Förslagel tiU ändring i lagen (1976:666) om
påföljder och in

gripanden vid olovligt byggande rn.m.

Ändringen i 8 § förevarande lag påkallas av all
skingringsförbud avses försvinna som självständig handräckningsform. Jag har
berört den frågan i anslulning till förslagel till ändring av 16 §
lagsökningslagen.

Belräffande ändringen i 14 !) får jag hänvisa till vad jag
har anfört i anslutning till rubriken till avsnitt 4.2.

4.2.10 Övriga följdändringar

Belräffande övriga följdändringar får jag hänvisa lill vad
jag har anfört i anslulning lill rubriken lill avsnitt 4.2.

5 Hemställan

Jag hemställer att lagrådels yltrande inhämtas över
förslagen till

1. handräckningslag,

2.
lag om ändring
i lagsökningslagen (1946:808),

3.
lag om ändring
i jordabalken,

4.
lag om ändring
i bosladsrättslagen (1971:479),

5.
lag om ändring
i lagen (1974:8) om rättegången i ivislemål om mindre värden,

6.
lag om ändring
i vallenlagen (1918:523),

7.
lag om ändring
i lagen (1939:608) om enskilda vägar,

8.
lag om ändring
i lagen (1942:350) om fornminnen,

9.
lag om ändring
i lagen (1960:690) om byggnadsminnen,

10. lag om ändring i lagen (1963:537)
om gravrält m.m..

11. lag om ändring i naturvårdslagen
(1964:822),

12. lag om ändring i miljöskyddslagen
(1969:387),

13. lag om ändring i väglagen
(1971:948),

14. lagom ändring i lagen (1971:1154)
om förbud mol dumpning av avfall i vatten.

15. lag om ändring i gruvlagen
(1974:342),

16. lag om ändring i lagen (1974:890)
om vissa mineralfyndigheler,

17. lag om ändring i lagen (1976:666)
om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m.m.,

18. lagom ändringi lagen (1978:160) om
vissa rörledningar.

6 Beslut

Regeringen beslutar i enlighel med föredragandens
hemställan.

Prop.
1980/81:88 75

Bilaga I

Förslag i departementspromemorian (Ds Ju 1977:5) Summarisk
process

Förslag till Lagsökningslag

Härigenom föreskrives följande.

Allmänna bestämmelser

1 § Lagsökning enligt denna lag får äga rum för

1. utfående av fordran i pengar,

2.
avhysning av
lidigare ägare eller nyttjanderättshavare från fasl egendom, bostadslägenhet
eller annat uirymme i byggnad,

3.
rättelse i
annat fall när olovlig åtgärd har vidtagits med lös eller fast egendom.

2 § Ansökan om lagsökning göres skriftligen hos allmän
underrätt. An

sökningshandlingen skall vara egenhändigt undertecknad av sökanden el

ler hans ombud.

Beträffande laga domstol gäller vad som är föreskrivet om
tvistemål. Rällen prövar självmani sin behörighet. Sökandens uppgifi om de
omständigheter som befingar rättens behörighet skall lagas för god, om
anledning ej förekommer att den är oriktig.

3 § Sökanden skall ange den åtgärd som han yrkar och de
omständighe

ter på vilka yrkandet grundas. Uppgift skall även lämnas om de omständig

heter som betingar rättens behörighet, om ej denna framgår av vad som i

övrigl anföres. Begär sökanden ersättning för kostnader i målel, skall han

ange vad som yrkas i del hänseendet.

Åberopas lill slöd för ansökningen skuldebrev, kontrakt,
panlbrev eller annat skriftligt bevis, bör handlingen eller bestyrkt avskrift
av denna inges samtidigt som ansökan göres.

4
§ Har ansökan
gjorts hos underrätt som ej är behörig, skall handlingarna i målel genast
överlämnas lill underrätt som enligt vad handlingarna visar är behörig. Ansökan
anses gjord, när ansökningshandlingen kom in till den förra domstolen.

5
§ Är ansökan så
bristfällig att den ej kan läggas till grund för prövning i sak och efterkommer
sökanden ej föreläggande att avhjälpa bristen, skall ansökningen avvisas.

Ansökan skall även avvisas om den avser åtgärd som ej kan
beviljas enligl denna lag eller hinder i annat fall möter alt upptaga
ansökningen.

6 § Är det uppenbart att sökandens anspråk är ogrundat,
får ansökning

en genasl avvisas.

Prop. 1980/81:88 76

7 § Upplages ansökningen skall svaranden föreläggas alt
inom viss tid

fiån delgivning av ansökningen skriftligen yttra sig över denna vid påföljd

att mälet ändå avgöres. Tiden får ej utan särskilda skäl besiämmas längre

än lill en vecka.

1 föreläggandel skall svaranden uppmanas all ange om han
medger eller beslrider ansökningen samt all, om den hell eller delvis
bestrides, uppge skälen för bestridandet.

Om del behövs skall tillfälle lämnas sökanden all
skriftligen yllra sig över vad svaranden har anfört.

8 § Rätlens avgörande av saken sker genom ulslag.
Sökandens framställ

ning av omständigheterna i målet lägges lill grund för prövningen, i den

mån den har lämnats obestridd av svaranden.

Återkallas ansökan, avskrives målet.

9 § Bifalles ansökan om lagsökning, skall svaranden
ersätta sökanden för

hans koslnader i målel. Ersällning utgår med skäligl belopp för sökandens

egel arbete med anledning av målel. för inkassoålgärd som har vidtagits

före ansökningen saml för arvode lill ombud eller biträde. Ersättning ulgår

även för ansöknings- och expeditionsavgifter samt för andra nödvändiga

ulgifler med anledning av målet.

Ogillas ansökan eller avvisas eller återkallas ansökningen
sedan svaranden har inkommil med yttrande, kan rätten, om särskilda skäl föreligger,
ålägga sökanden all ersälla svarandens kostnader enligl vad som prövas skäligl.

Är part missnöjd med rättens utslag endast såvitt gäller
beslul om ersättning för koslnaderna, får han i den delen föra särskild lalan
genom besvär. Vid sådan talan har 19 § första styckei molsvarande tillämpning.

Lagsökning för fordran

10 § Lagsökning enligt 1 § 1 får avse åläggande för
gäldenär att betala

förfallen fordran i pengar.

Är sådan fordran förenad med särskild förmånsrätt i skepp
eller skeppsbygge, luftfartyg, reservdelar lill luftfartyg eller fast egendom,
kan borgenären erhålla förklaring alt fordringen skall utgå med förmånsrätt i
egendomen i den omfattning som gäller enligt lag. Molsvarande gäller om borgenären
har förmånsrätt på gmnd av företagsinleckning.

11
§ Lagsökning
för skadestånd får avse endasl sakskada eller skada som har uppkommil i
avtalsförhållande. Kravel får ej överstiga hälften av del enligt lagen (1962:
381) om allmän försäkring bestämda basbeloppet för oklober näst föregående år.
Härvid tages ej hänsyn till yrkad ränta eller ersättning för kostnader i målet.

12
§ Bestrider
svaranden ej betalningsskyldighet inom förelagd tid, skall utslag meddelas i
enlighet med 10 §.

Har sökanden grundat ansökningen om lagsökning på
skriftligt fordringsbevis, skall ansökningen bifallas, även om svaranden har
bestritt ansökningen men ej anfört sannolika skäl för sitt bestridande.
Invändning om betalning beaklas endast om den styrkes.

Kvitlningsförklaring gäller som bestridande till den del
motfordringen täcker skulden.

Prop. 1980/81:88 77

13
§ I mål om
lagsökning får rätlen förordna om kvarstad enligt vad som sägs i 15 kap.
rättegångsbalken.

14
!) Mol ulslag i
mål om lagsökning enligt 10 !) kan part söka älervinning hos rällen.
Ålervinning skall sökas, av svaranden inom en månad från den dag dä ulslagel
delgavs honom eller del hell eller delvis verkställdes och av sökanden inom en
månad från dagen för ulslagel.

Har ålervinning sökts, anses lalan väckl när ansökningen
om lagsökning gjordes hos rällen.

Ulslag varigenom sökandens talan enligt 10 !) har ogillats
hindrar ej att part efter ätervinningsfrislens utgång väcker lalan i den
ordning som är föreskriven för tvistemål i allmänhel.

Lagsökning för avhysning m. m.

15
§ Fullgör ej
tidigare ägare eller nyltjanderältshavare förpliktelse att flytta från fast
egendom, bostadslägenhet eller annat utrymme i byggnad när besitlningsrälten
har upphörl. får rätlen förordna om avhysning av honom.

16
§ Har någon i
annat fall än som avses i 15 !) egenmäktigt rubbal annans besittning eller
vidlagil annan olovlig åtgärd belräffande lös eller fasl egendom eller hindrar
någon på annai säll olovligen utövningen av räll lill viss egendom, får rällen
förordna om återställande av besittning eller annan rättelse.

17
§ Ansökan om
lagsökning enligl 15 eller 16 § får beviljas endasl om sökandens rätt är
uppenbar.

Åberopas lill slöd för lagsökning enligl 15 § alt
nylljanderäll är förverkad på grund av dröjsmål med beialning av vederlag för
nyltjanderälien. beaklas invändning om betalning endasl om den styrkes.

18 § I mål om lagsökning enligl 16 § får rätlen, om saken
är brådskande,

ulan hinder av 7 !) genasl bevilja den sökla åigärden. Så snart som möjligt

skall prövas om beslulet skall beslä.

Mot beslul under förfarandel i fråga som avses i första
slyckel skall lalan föras särskill.

19 § Mol Ulslag i mål om lagsökning enligt 15 eller 16 §
föres lalan genom

besvär i hovrällen. Besvär anföres inom tvä veckor frän den dag dä ulslagel

delgavs svaranden eller del hell eller delvis verkställdes. Har ansökningen

ogillats, anföres besvären dock inom samma lid från dagen för ulslagel.

Första slyckel gäller ej om genom utslaget har avgjorts
även fråga som avses i 10 §. I sådant fall får part i stället söka återvinning
mot ulslagel i den ordning som anges i 14 §.

20 § Bestämmelserna i denna lag hindrar ej all fråga som
avses i 15 eller

16 !) prövas i den ordning som är föreskriven för tvistemål i allmänhel.

Omfattar ansökan om lagsökning även yrkande som avses i 10 § får talan

dock ej väckas så länge målet är anhängigt eller möjlighelen lill ålervinning

slår öppen för parten.

Prop.
1980/81:88 78

Övriga
bestämmelser

21
§ Mål enligl denna lag skall
handläggas skyndsamt.

22
§ Vid handläggning av mål
enligl denna lag är rälten domför med en lagfaren domare.

23
§ Föreläggande som avses i 7 §
skall jämte ansökningshandlingarna delges gäldenären på sätt som är föreskrivet
om stämning i Ivislemål. Delgivning får ej ske enligt 15 § delgivningslagen
(1970:428).

24
§ Ulslag enligt denna lag
delges genom rällens försorg endasl om förklaring har meddelats all fordringen
skall utgå med förmånsrätt i registrerat skepp eller skeppsbygge, registrerat
luftfartyg, intecknade reservdelar lill luftfartyg eller fasl egendom eller om
sökandens lalan har bifallits i mål vari part har beviljats rätlshjälp genom
beslut av rätlshjälpsnämnden.

25
§ Har ålervinning sökts mot
ulslag enligl denna lag, förordnar rätten om målets fortsatta handläggning.
Beträffande rättegången skall stämning anses utfärdad genom detta förordnande.
Kan målel anses lillräckligl förberett genom lagsökningsförfarandet, får det
genast utsättas till huvudförhandling eller, om del skall handläggas enligt
lagen (1974: 8) om rättegången i Ivislemål om mindre värden, till sammanlräde
enligt den lagen.

26
§ I den mån särskild
beslämmelse ej har meddelats i denna lag, gäller i tillämpliga delar vad som i
rätlegångsbalken sägs om ivislemål.

Denna
lag träder i kraft den 00, då lagen (1946: 808) om lagsökning och
betalningsföreläggande skall upphöra att gälla.

Prop. 1980/81:88 79

Bilaga 2

SammanstäUning av remissyttranden över promemorian (Ds Ju
1977:5) Summarisk process'

1 Allmänna synpunkter

/./ Svea hovrätt: Del remitterade förslagel innefattar en
genomgripande

reform av de summariska processformerna lagsökning, betalningsforeläg

gande och handräckning-- . 1 relation härtill framstår promemorian

som överraskande mager. Mol bakgmnd av del
utredningsarbete som

lidigare redovisats-- kan emellertid de aktuella frågoma -
åtminstone

vad gäller den summariska belalningsprocessen - nu anses
vara i stort sell tillfredsställande utredda om synfältet begränsas strikt till
del område PM gäller. Sett i ell snävt perspektiv framstår det remillerade
förslagel som väl ägnat att läggas till gmnd för lagstiftning.

Det kan emellertid inte uteslutas att bilden skulle bli en
helt annan om man på ett fullständigare sätt än som nu är fallet satt in den
summariska processen i sitt allmänprocessuella sammanhang och gjort ett försök
att samstämma de processuella instmment som i dag slår den rättssökande
allmänheten till buds. Vad som kortsiktigt kan förefalla vara en lycklig
innovation på den summariska processens område skulle då möjligen komma i en
mindre fördelaktig dager. Man saknar t. ex. en närmare diskussion av i vilken
mån tillkomsten av 1974 års lag om rättegången i tvistemål om mindre värden
(småmålslagen) bör påverka ulformningen av en ny summarisk process. Förslaget
sätts ej heller i relation lill aktuella reformplaner i fråga om utformningen
av den ordinära civilprocessen.

Nu kan man naturligtvis inte lägga det remitterade
förslagel till last att underlag i dag saknas för en mera övergripande
diskussion (jfr PM s. 98); förslagel förefaller ju till inle oväsentlig del
vara en konsekvens av alt överexekulorsorganisationen sannolikl skall avskaffas
från 1/1 1980 (PM s. 102). Tidspressen ökas yllerligare av att ett
ställningslagande lill det remillerade förslaget skall ske i departementet
samtidigt som förslaget till utsökningsbalk (SOU 1973: 22) remitteras till
lagrådel (PM s. 14). Del är beklagligt all ulformningen av ett förfarande som
har så slor belydelse i del prakliska rätlslivel Ofr PM s. 141) på detla sätt
blir någol av en biprodukt lill annat lagstiftningsarbete.

Nyligen har tillsatts en kommitté med uppdrag all göra en
översyn av rätlegångsförfarandet vid allmän domstol. Direktiven (Dir 1977: 10)
ger knappast utrymme för ett samlat grepp på de olika processformema ens i
detta sammanhang, även om del är avsikten att undersöka vilka följder
eventuella ändringar får för RB:s system i stort (s. 4), att söka nå en ordning
som innebär att rättsväsendets resurser utnyttjas på bästa sätt (s. 5) och att
pröva om småmålslagen bör arbetas in i RB (s. 6). Det skulle enligl hovrättens
mening vara lyckligt om kommittén även hade att överväga förhållandel mellan
den summariska processen och övriga process-former samt möjlighetema att arbeta
in också den summariska processen i RB, kanske rent av genom alt göra den
summariska processformen lill en

' I sammanställningen har utelämnats de remissyllranden
som enbart hänför sig till den summariska betalningsprocessen.

Prop. 1980/81:88 80

normal ingång lill nära nog samtliga disposiliva
civilprocessuella förfaranden. Den föreslagna möjlighelen till utökad
användning av tredskodom i småmål accentuerar ytteriigare behovet av en dylik
totalsyn. Man riskerar nu all få en provkarta på processlyper som delvis
överlappar varandra (jfr SOU 1963: 28 s. 55 f).

Del skulle givelvis föra för långl aft här utveckla ovan
skisserade tankar och PM erbjuder som nämnis heller inle lillräckligl
diskussionsunderlag i delta hänseende. Hovrälten återkommer dock lill detta
övergripande spörsmål i del följande.

Kan man då inte låta förslagel vila till dess bättre
underlag finns för en samordnad syn? Nej, uppenbarligen är så inle fallet vad
gäller handräckningsmålen; här bör ju en lag ligga klar alt träda i kraft
1980. Och mol tanken alt låla eventuella reformer på betalningsprocessens
område anslå, till dess den nytillsatta kommittén kan skönja åtminstone
huvuddragen av den framtida systematiken, kan anföras alt man inte har något
all förlora på att reformera betalningsprocessen s.a. s. interimistiskt; skulle
den nya lagsökningslagen sedan visa sig passa illa in i det framtida systemet
går det ju all ändra på nytt. Häremoi kan dock i sin lur med fog göras gällande
alt täta ändringar knappast är all rekommendera på ett rättsområde som
allmänheten fömtsälls behärska utan hjälp av juridisk sakkunskap (PM s. 70).
Vidare förefaUer nu gällande lag fungera lämligen tillfredsställande.

Hovrätten sammanfattar sin principiella inställning på
följande sätt. Med undantag för handräckningsmålen och ändringama i jordabalken
och småmålslagen bör en reform möjligen anstå till dess frågan om den summariska
betalningsprocessens samband med övriga processlyper utretts. Sett i del
jämförelsevis trånga perspektiv som anläggs i PM anser hovrätten dock all
förslaget i sina huvuddrag är väl genomarbetat och - med några viktiga
reservationer som kommer att framgå av det följande - väl

ägnat att läggas lill gmnd för lagstiftning. Lagförslaget
är i huvudsak

tilltalande ur språklig och redaktionell synpunkt.

Hovrättens - med lidigare angivna reservationer - allmänt
positiva hållning till del nu remitterade förslagel skall ses mot bakgmnd av
vad hovrätten yttrat i samband med lidigare reformarbete på här aktuella

område.----- Eftersom hovrälten i allt väsentligt
vidhåller sina tidigare

ställningstaganden är del med tillfredsställelse hovrätten
nu kan konstatera alt man i PM prövat frågan om en samordning av de summariska
processformema, att de exekufiva organens judiciella uppgifter inskränks i
slällel för att utökas samt alt frågan om en utvidgad lillämpning av tredskodom
nu gjorts lill föremål för ett - visserligen till småmålslagen begränsat
-förslag. Hovrätten vill här också inflika att om förslaget att överföra
handräckningsmålen till allmän domstol genomförs kommer den i SOU 1973:22
aklualiserade frågan om avskaffande av överexekuior givetvis i en ny dager:
hovrätten kan under angivna fömtsättning numera Ullstyrka en sådan åtgärd för
såvitt reglerna om självrättelse i en ny utsökningsbalk stramas upp i
förhållande lill vad som föreslogs i detta betänkande.

1.2 Falu tingsrätt anser att de i
promemorian framlagda förslagen i allt väsentligt är lämpliga och att de, med
vissa anmärkningar, kan tillstyrkas.

1.3 Sollentuna tingsrätt lillslyrker
förslaget.

1.4 Uppsala läns norra tingsrätt:
Förslaget synes vara väl lämpat att läggas till gmnd för lagstiftning.

Prop. 1980/81:88 Hl

1.5 Ulredningen angående
företagsinleckning finner inle någon anledning lill erinran mol förslagel i
slort,

1.6 Räticgungstitredningen: Promemorian
är enligt utredningen ett förljänslfulll slulresullat av det mångåriga arbelel
med all reformera de summariska processformerna. Förslagel lill ny
lagsökningslag utmärks av en stark strävan efter enhetlighet och
tillämpningsområdet för den lagen har fån omfatta såväl de nuvarande
lagsöknings- och beialningsföreläggan-deinsiiluten som vissa
handräckningsformer enligl utsökningslagen. Den föreslagna lagsökningslagen
synes väl ägnad all ligga lill gmnd för lagstiftning. Särskill värdefullt är
all man lyckats åstadkomma ett smidigt förfarande ulan onödigt tyngande
formella krav.

Den föreslagna lagsökningslagen angriper pä flera punkter
allmänna processrältsliga problem på ett nytt sätt. I allmänhel synes
lösningarna vara praktiskt ändamålsenliga för lagsökningsprocessens del. Flera
av de berörda frågorna kommer emellertid att las upp ur ett någol vidare perspektiv
av rätlegängsulredningen, som har lill uppgift all göra en allmän översyn av
rättegångsförfarandet i de allmänna domstolarna. Det är mycket möjligl all
många av promemorians lösningar år väl värda all ges en allmän tillämpning i
tvistemål men på många punkler kan det bli akluelli all föreslå lösningar som
delvis avviker från promemorieförslagel. Ulredningen har ännu inle möjlighel
att göra någon mera samlad bedömning av frågoma. Enligt ulredningens mening bör
man emellertid undvika att i nu förevarande lagstiftningsärende införa nya
processrältsliga principer som inle är nödvändiga för alt lagsökningsprocessen
skall fungera. Del förtjänar påpekas all särskilda bestämmelser i
lagsökningslagen många gånger kan komma alt bli överflödiga, om molsvarande
fråga löses i RB (se 26 !) förslagel lill lagsökningslag). Också tidsaspekten
bör beaklas. Den föreslagna lagsökningslagen avses bli salt i krafl försl i
början av 1980-lalet. Arbetel i rällegångsutredningen bedrivs med sikte på all
förslag skall kunna framläggas dessförinnan.

Innan
frågor av mera delaljkrilisk natur tas upp vill utredningen erinra om all den
föreslagna lagsökningsprocessen har ell nära samband med den snart föreslående
allmänna reformen av utsökningsrätten. Många frågor har av den anledningen
lämnats öppna i promemorian. Så är fallet belräffande frågor bl. a. om lagsökningslagens
förhållande lill 15 kap. rättegångsbalken, om summarisk process i de fall där
nuvarande beslämmelser hänvisar lill 191 !) utsökningslagen, vissa
inhibitionsfrågor och frågor om verkslällighel av lagsökningsutslag. Genom
kopplingen mellan lagsökningsprocessen och utsökningsrätlsreformen är del
svårt att göra en lolalbedömning av del nya lagsökningsinslitulel. Ulredningen
förulsätler emellertid att frågor om sambandet mellan promemorieförslaget och
ulsök-ningsrättsreformen ägnas särskild uppmärksamhet vid den fortsatta behandlingen
av promemorieförslagel inom departementet.

1.7 Svenska sparbanksföreningen: Föreningen kan i
princip ansluta sig lill

den i promemorian föreslagna huvudlinjen för den summariska processens

organisation och ulformning- . Sparbanksföreningen kan
likaså i alll

väsenlligl godtaga lagförslagets ulformning i promemorian.

1.8 Sveriges föreningsbankers förbund anser att det
finns väsentliga bris

ler i förslagel. Vid detta förhållande och då nuvarande lag fungerar bra

föreslår förbundet att ändringarna begränsas till dem som betingas av att

handräckningsmålen överförs lill tingsrätlema.

6 Riksdagen 1980181. I saml. Nr 88

Prop. 1980/81:88 82

1.9 Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges
landshypoteksinsti

lution: Sammanfallningsvis kan framhållas att föreningen har funnit alt del

remillerade förslagel icke innehåller några regler som innebär förenklingar

eller rationaliseringar i förhållande till gällande rätt men alt del däremot i

många avseenden kommer all medföra komplikationer och tolkningssvå

righeler. Föreningen anser därför all nuvarande regler bör bibehållas, med

de smärre justeringar som kan anses erforderliga.

1.10 Sveriges Jästighetsägareförbund: Genomförs
förslagel, skulle del

leda lill åtskilliga förenklingar och minskade koslnader. Fördelarna synes

vara så slora att förslagel bör genomföras ulan tidsutdräkt och före ikraft

lrädandel av den nya utsökningsbalken.

/.// HSB:s riksförbund lillslyrker promemorieförslagel.

1.12 Sveriges köpmannaförbund
lillslyrker, med några reservationer, promemorieförslagel.

1.13 Svenska försäkringsbolags
riksförbund: Den lagsökningslag som föreslås synes erbjuda en rationell
ordning för hantering av sådana krav som lämpligen kan handläggas! ell
summariskl förfarande.

1.14 Folksam: Förslagel synes innebära
all den summariska processen får en rationellare ordning än den som nu gäller.

2 Valet av handläggande myndighet

2.1 Domstolsverket: Domstolsverket vill
med anledning av diskussionen i promemorian (s. 66 ff) underslryka vikten av
all den summariska belalningsprocessen även framdeles handläggs vid de
allmänna domstolarna. Åtskilliga av dessa mål kräver ingående juridisk
granskning. Som framhålles i promemorian (s. 68) ulgör handläggningen av mål
om lagsökning och betalningsforeläggande även ell viktigt inslag i
tingsnotariemas tjänstgöring. Från denna synpunkl innebär del också fördelar
all handräckningsmål enligt 191 och 192 !j§ utsökningslagen (UL) läggs över på
de allmänna domstolarna. Den erfarenhet som finns vid tingsrätterna både bland
den rättsbildade och icke rättsbildade personalen av handläggning av liknande
mål kommer all avsevärt underlätta en överflyttning av handräckningsmålen dit.

2.2 Datainspektionen: Enligt
datainspektionens mening har fördelarna med all låta kronofogdemyndigheterna
ulföra såväl den judiciella prövningen som verkställigheten någol undanskymts
i promemorian. Den övervägande delen av ansökningarna om lagsökning om
betalningsföreläggande inges av fordringsägare med ett slort anlal ärenden samt
av anställda hos de större inkassoföretagen. 1 denna masshantering är del
vikfigt att möjlighetema till rationalisering prövas noga, något som kan komma
fordringsägama och inkassoföretagen lill godo, men också gäldenärerna i den
mån dessa är skyldiga all ersätta fordringsägamas kostnader. Den pappershantering
som orsakas av att ärendena handläggs av olika myndigheter är i sig
tidskrävande och medför en förlängd genomsnittlig omloppstid för ärendena. Ett
hinder mot rationalisering ligger i att myndigheterna ställer olika

Prop. 1980/81:88 83

anspråk på utredning. Frän inkassobranschens sida har del
lex, påpekats all domstolarna ofta inle begär regislreringsbevis för akfiebolag
(jfr 11 kap. 4 !) rällegängsbalken) och inte heller utdömer ersättning härför,
men all kronofogdemyndigheterna vid verkställigheten regelmässigt fordrar all
registreringsbevis skall företes.

Samtidigt måsle dock beaklas all sambandet mellan den
summariska belalningsprocessen och verkställigheten inte är så starkt som man
ibland velal göra gällande. Visserligen leder en slor andel av
lagsökningsulslagen och slulbevisen lill ansökan om utmätning, men betraktar
man i slällel utmälningsansökningarnas relafion lill antalet ansökningar om
lagsökning och betalningsforeläggande blir sambandet mindre påfallande. En slor
andel - inemot en tredjedel - av ansökningarna hos domstol återkallas nämligen
innan exekuiionstilel utfärdats.

De rationaliseringsvinster som parterna kan göra vid en
överföring av belalningsprocessen till kronofogdemyndigheterna måsle vara belydande
för alt uppväga de i promemorian redovisade nackdelarna för det allmänna.
Enligt datainspektionens uppfallning är vinsterna inle så slora. Förslagel alt
den summariska betalningsprocessen även fortsättningsvis skall äga rum vid
allmän domstol tillstyrks därför.

Om handräckningsmålen överförs till de allmänna
domstolarna vinner man, såsom påpekas i promemorian, en viss enhellighel.
Frågor om avhysning och om säkerhetsåtgärder kommer inle alt, såsom nu, i
olika situationer handläggas av olika myndigheier. Samtidigt kan del dock synas
egendomligt all kronofogdemyndigheterna skall få avgöra de talrikt förekommande
målen om handräckning för återtagande av vara enligl lagen (1915:219) om
avbetalningsköp (och enligt förslagel lill konsumentkreditlag), men inle få
förordna om återställande av besittning när liden för ett hyresavtal gått ul.
Även om fömlsältningarna för återtagande av avbelalningsgods o.d. är mer
ulföriigl angivna i förfatlningsiexi, synes det judiciella inslaget i de båda
förfarandena lämligen likartat. En viss splittring kan emellertid knappasl
undvikas, och domstolarna synes väl ägnade all handlägga handräckningsmålen.
Datainspektionen har därför ingen erinran mol förslaget i denna del.

2.3 RSV: Uppenbarligen kan endast de allmänna domstolarna
och kronofogdemyndigheterna komma i fråga som handläggande myndigheter. Enligt
RSVs mening bör prakliska fördelar få avgöra vilken myndighel som väljs all
handha nu ifrågavarande ärendegmpper. Med hänsyn till framför allt all det är
fråga om ell myckel slorl anlal ärenden och all partema i slor utsträckning
fömtsätts kunna själva anhängiggöra sin talan, ulan anlitande av ombud, bör
slörre vikl således läggas vid de faktiska konsekvensema lagförslaget får än
vid t. ex. mer marginella koslnadshänsyn för slalen.

RSV anser övervägande skål tala för att handläggningen av
lagsökning för fordran bör läggas på kronofogdemyndigheterna. Belräffande
sådana frågor som utslagets rättsverkan, besvär, förfarandet vid inkommet
bestridande m.m. anser verket att 1972 års promemoria (Ds Ju 1972:20) angående
summarisk betalningsprocess som mottogs övervägande positivt vid den samma år
anordnade "hearingen" allljäml kan läggas lill gmnd för del fortsatta
lagstiftningsarbetet.

1 fråga om handläggningen av lagsökning för handräckning
vill RSV framföra följande. Det skall beaktas att dessa ärenden, som
visseriigen till

Prop. 1980/81:88 84

sin formella handläggning påminner om lagsökning för
fordringar, ändå kan vara avsevärt mer varierande och komplicerade. Målen kan materiellt
beröra vin skilda delar av civilrätten och handläggningen kräver därtor
erfarenhet och överblick, i synnerhet som ärendena ofta är brådskande. All
svårbedömda ställningstaganden inte skulle uppstå därför att endasl uppenbara
fall skall avgöras i denna ordning, lorde inle vara helt korrekt. Det är
visseriigen rikligt att ell mål inle skall avgöras handräckningsvis om de
faktiska förhällandena i målel är oklara. Om svårighetema emellertid, som ofta
är fallet, ligger i rällslillämpningen torde den handläggande myndigheten inle
kunna underlåta att avgöra målet i sak. Del är inle uteslutet att del oftare
inkommer bestridande i de mer invecklade målen om handräckning, t. ex. ärenden
om öppnande av väg, handräckning för all få bort byggnad, avhysning av
arrendator. Del bör vidare anmärkas all verkslällighet av handräckningsbeslut
- som även i fortsättningen lorde kunna ske innan beslutet vunnii laga krafl -
ibland har sådana konsekvenser all såväl överklagande som ordinär process vid
allmän domstol kan bli mer eller mindre ell slag i luften. Även om utslag inte
tillerkänns rättskraft är det därför av slor betydelse all målen handläggs
korrekt och omdömesgillt.

Beträffande handräckningsmålen anser RSV därför alt det är
av särskild betydelse all målen handläggs av lillräckligl erfarna jurister.
Till följd av mälens relalivl ringa anlal av mer skiftande karaktär lorde
handläggningen inle kunna bli rutinartad på sådanl säll som vad gäller
fordringsmål. Avhysning på gmnd av oguldna hyror utgör härvid ett betydelsefullt
undanlag. Den judiciella bedömningen spelar över huvud tagel en slörre roll i
handräckningsmål än i mål om fordringar. Della gäller även om ansökningarna
lämnas obestridda.

De skäl RSV anfört i remissvaret över förslaget till
utsökningsbalk för alt handräckningsmålen bör övertas av kronofogdemyndighet -
främst rationaliseringsvinster och snabbhel - gäller i princip allljäml. Med
hänsyn härtill och för alt kunna bibehålla förslagel om ett enhetligt lagsökningsförfarande
anser RSV all även handräckningsmålen borde flyllas lill kronofogdemyndighet.

RSV vill emellertid - sell mol bakgrund av det förslag
lill organisation för kronofogdemyndigheterna, som
kronofogdemyndigheisuiredningen nyligen framlagt - inle bestrida all
handläggningen av handräckningsmål ålminsione i de minsta kronofogdedislriklen
lidvis skulle kunna innebära problem. Bl. a. under semestertiden kandet i dessa
distrikt föreligga svårigheter all alllid ha kronofogdepersonal för
handläggning av brådskande ärenden av ifrågavarande art. På grund härav och med
hänsyn lill den närmare anknytningen till vanlig ivistemålsprocess dessa mål
har jämfört med lagsökning för fordran vill RSV därför inle direki motsätta sig
all lagsökning för handräckning i princip läggs på allmänna domstolar.

Belräffande vissa handräckningsmål kan dock särskilda skäl
anföras för all de lämpligen bör handläggas direki av den verkställande
myndigheien. RSV avser här den relalivl slora gruppen handräckningsmål om
återtagande av uthyrda saker på grund av kontraktsbrott. Ansökningarna avser
oftast räkne- eller skrivmaskiner, presenningar eller TV-apparater, men också
fordon, större verktyg, musikinstmment och maskiner av olika slag förekommer. I
handräckningsansökningar åberopas i regel ett skriftligt kontrakt med särskild
återtagningsklausul att tillämpas vid utebliven betalning eller annat
kontraktsbrott. Målen torde sällan innefatta några komplikationer. De påminner
dessutom om de mål angående återtagning enligl avbelalningsköplagen som
kronofogdemyndigheterna handlägger men är enklare än dessa mål eftersom någon
avräkning inte sker.

Prop. 1980/81:88 85

Om handräckningsmälen skulle läggas hos allmän domsiol
hemsläller RSV all det undersöks om det lagtekniskt låter sig göra att
särskilja nämnda ärendegrupp och lägga dess handläggning pä kronofogdemyndigheterna.

2.4 Slalskontoret: "Lagsökningsmäl för
handräckning", inklusive de

handräckningsmål som även innefattar betalningsanspräk. kan vara rela

tivt varierande och komplicerade till sin karaktär genom alt de spänner

över skilda delar av det civilrältsliga områdel. Statskontoret tillstyrker

utredningens förslag all angivna mål skall handläggas vid allmän domstol,

eftersom många kronofogdemyndigheter sannolikt skulle få svårigheter all

ulan resurstillskott handlägga dessa mål inom rimlig lid. Även om antalet

kronofogdedistrikl minskas från 81 till 65 enligt kronofogdemyndighelsul-

redningens förslag (SOU 1977: 42) skulle 17 distrikt ha endasl en kronofog

de.

Av utredningens referat av 1972 ärs departementspromemoria
(Ds Ju 1972: 20) framgår, all de förslag som där redovisades om all överföra
den summariska belalningsprocessen lill kronofogdemyndighet, skulle innebära
en rationalisering för borgenären. Även en adminislraliv rationalisering vid
ärendehandläggningen borde kunna erhållas genom att granskning av handlingar,
registreringar av mål. identifikation av parter, delgivning etc. inle skulle
behöva göras dubbelt. Denna bedömning lorde allljäml äga sin gillighel i vad
avser "lagsökningsmäl för fordran". Dessa mål lorde ha ell mindre män
av judiciella frågeställningar än de tidigare nämnda målly-pema. De argument
som redovisas för en förenklad ärendehandläggning bör enligt statskontorets
mening i detla sammanhang tillmätas slor belydelse, Slalskontoret anser därför
all "lagsökningsmäl för fordran" bör överföras till
kronofogdemyndighet. Den distriklsindelning som har föreslagils av
kronofogdemyndigheisuiredningen tillgodoser enligt statskontorets mening, för
dessa mållyper, de organisaioriska förutsättningarna för att kraven på
kvalificerad handläggning av berörda mållyper skall garanteras.

2.5 Konsumentverket: Konsumentverket finner------- all
övervägande

skäl lalar för all den summariska betalningsprocessen
ocksä i framliden handhas av de allmänna domstolarna.

Flera skäl lalar onekligen för en överflyttning av
handräckningsförfarandet enligt 191 och 192 §S utsökningslagen till
domstolarna och för en samordning med den summariska belalningsprocessen. Del
judiciella inslaget är slort varför domstol måste anses vara lämpligaste
myndighel. Del är ändock svårt alt f. n. la slutlig ställning till vad
handräckningsmälen bör placeras. Bedömningen bör göras i samband med all man
lar ställning lill vilken myndighel som skall handha övrig handräckning enligl
191 §, dvs. den som sker med slöd av specialbeslämmelser i annan lagsliflning.
Eftersom bestämmelser om handräckning också kommer alt finnas i utsökningslagen,
innebär förslagel all vissa regler avseende avhysning förs över lill en ny lag
om lagsökning, medan regler av likartad karaktär lorde uppläs i
utsökningslagen. Handräckningsförfarandet som hillills varil reglerat i en lag
blir då uppdelat på två författningar. Delta innebär ingen förenkling.

Frågan arom sambandet mellan summarisk betalningsprocess
och handräckning för avhysning är så starkt all del moliverar en utbrytning av
avhysningsreglema ur utsökningslagen och en uppdelning av förfarandel på flera
myndigheier. Fömlom de allmänna domstolarna synes länsslyrel-

Prop. 1980/81:88 86

sema och länsrätterna kunna komma i fräga. En
överflyttning av hela handräckningsförfarandel enligl utsökningslagen lill
någon av dessa myndigheter skulle ge den fördelen att all handräckning utanför
pågående process samlas hos en myndighel (liksom nu hos överexekutor) och att
regleringen kan samlas i utsökningslagen,

2.6 Svea hovrätt: Hovrätten ansluter sig nära nog helt
lill vad som anförs i

PM s. 66-70 om valet av handläggande myndighel. Hovrällen noterar

också med tillfredsställelse att - i motsats till vad som var fallet i Ds Ju

1972: 20 - inte bloll praktiska ulan även principiella synpunkler lillmätls

betydelse vid valet av handläggande myndighet. Utöver vad som anförs i

PM (s. 67 och 68) om betänkligheterna all anförtro samma myndighet

judiciella och exekutiva funktioner vill hovrätten erinra
om all krfm dämlöver har fiskala uppgifler som ombud för del allmänna då del
gäller indrivning av skaller. Della lalar med styrka mol all tillerkänna
myndigheten domsrätt över med det allmänna konkurrerande fordringsanspråk,
vilkel skulle bli fallet om handläggningen av summarisk process enligt den nya
lagen anförtroddes krfm.

2.7 Hovrällen för Nedre Norrland: Under anförande av
främst praktiska

skäl har lidigare övervägts all flytta över mål om lagsökning och betal

ningsföreläggande till kronofogdemyndigheterna. En sådan reform skulle

fömtsätta en genomgripande omorganisation av dessa myndigheier, var

igenom antalet myndigheier i väsentlig mån begränsades. Vägande skäl har

emellertid anförts mot en sådan reform och kronofogdemyndighelsutred-

ningen har också i sitl nyligen framlagda betänkande föreslagil alt antalet

kronofogdemyndighetsdistrikt endasl i mindre omfallning minskas. Vid ell

genomförande av nämnda utredningsförslag kommer därför flertalet

kronofogdemyndigheter all ej vara rustade all övertaga handläggningen av

den summariska belalningsprocessen. Såsom anförts i promemorian skulle

sannolikl de personalförstärkningar vid kronofogdemyndigheterna som

skulle erfordras för all de skulle kunna övertaga den delen av rättsvården

överstiga de personalminskningar som dä skulle kunna göras vid de all

männa domstolarna.

Betydelsen av de för en överflyttning av den summariska
belalningsprocessen lill kronofogdemyndigheterna åberopade prakliska skälen
bör inte heller överdrivas. Del har sagls all en sådan reform administrativt
skulle innebära en förenkling genom all vissa åigärder, såsom diarieföring,
granskning av inkommande handlingar och inläsning av mål, endast skulle behöva
ske en gång. Delta lorde emellertid endast gälla de minsla kronofogdemyndigheterna.
Vid flerlalel myndigheier med avdelningsindelning skulle med all sannolikhet
ett vissl dubbelarbele kvarstå genom all målel försl skulle komma alt prövas på
en avdelning och, sedan en exekutionstitel erhållils, överlämnas till annan
avdelning för verkställighet.

Den nuvarande ordningen med skilda dömande och
verkställande myndigheter innebär understundom i delgivningshänseende en
olägenhet, nämligen då den sökte är svåranträffbar. Denna olägenhet kan
emellertid väsentligen undanröjas, om delgivningshandlingarna hos den dömande
myndigheien sparas och på begäran från den verkställande myndigheten överlämnas
dit.

Oavsett att kronofogdemyndigheterna inle är rustade att la
över den summariska betalningsprocessen, uppväger enligl hovrätlens mening åberopade
prakliska skäl inle den principiella invändningen all en myndighel

Prop. 1980/81:88 87

inle bör anförtros såväl dömande som verkställande
uppgifter. En sådan ordning skulle, såsom anföres i promemorian, vara ägnad alt
minska allmänhetens förtroende för myndighetens opartiskhet.

Hovrätten finner därför all förslagel alt den summariska
belalningsprocessen även fortsättningsvis skall handläggas vid allmän domstol
är välgmndat.

Även när del gäller valet av vilken myndighet som vid
överexekutorsin-stitutionens avskaffande skall övertaga handräckningsmålen
enligt 191 och 192 §§ utsökningslagen synes ovan angivna synpunkler böra
beaklas. Härtill kommer, såsom senare ulvecklas närmare, att särskilt
handläggningen av mål om återställande av mbbad besittning, enligl hovrättens
bedömande, ofta kräver erfarenhet av dömande verksamhet i civilmål. Av anförda
skäl tillstyrker hovrätten att handräckningsmålen förs över till de allmänna
domstolarna.

2.8 Slockholms tingsrätt lillslyrker
att de s. k. handräckningsmålen överförs fill allmän domstol.

2.9 Uppsala läns norra tingsrätt
ansluter sig till förslaget all den summariska belalningsprocessen i
fortsättningen får ligga kvar hos allmän domstol och alt vid överexekutors
avskaffande vissa handräckningsmål överförs dit.

2.10 Örebro tingsrätt: Ansökningarna om
betalningsforeläggande är an

talsmässigt den klart dominerande målgmppen av nu ifrågavarande. Hand

läggningen kräver mycket sällan några rättsliga bedömanden av kvalifi

cerad art. Tyngdpunkten i arbetet ligger i en enkel formell granskning av

ärendena och kanske framför allt i bevakning av att gäldenären inom rimlig

lid blir delgiven det utfärdade föreläggandet. Det judiciella inslaget är
alltså

av begränsad omfattning och förfarandet avslutas i flertalet fall endasl med

ett bevis om att bestridande ej skett. Av principiella skäl finns det därför

enligl tingsrättens mening knappast anledning hysa betänkligheter mot alt

anförtro kronofogdemyndigheterna dessa mål, även om distriktsindelning

en av kronofogdemyndigheterna skulle komma att bli i huvudsak oföränd

rad i framtiden. Det förefaller högsl sannolikt att rationaliseringsvinster

skulle kunna uppnås både för sökandena och del allmänna genom ett

överförande av målen till kronofogdemyndigheterna.

Tingsrätten vill med det sagda ifrågasätta om det inte -
trots vad som anförts i promemorian - föreligger övervägande skäl alt för
betalningsföreläggandenas del slå fasl vid den lidigare tanken all låta
kronofogdemyndighetema svara för behandlingen av dessa. 1 så fall synes del
nuvarande syslemet med att borgenären bereds möjlighel att få en bestridd
ansökning hänskjuten lill rättegång böra behållas, varvid de mål, i vilka denna
möjlighet utnyttjas, får överlämnas till domstol för fortsall handläggning.

För lagsökningsmålens och handräckningsmålens del ansluter
sig tingsrätten lill promemorians förslag att det bör ankomma på domstol att
handha handläggningen. Den materiella prövningen är i dessa lyper av mål mer
framlrädande. Om man väljer olika handläggningsmyndigheter för lagsökning resp.
betalningsforeläggande, medför det alt man ej kan genomföra promemorians
förslag att samordna instituten till ett, vilket är beklagligt, eftersom
förslaget i fråga förefaller lämpligt i och för sig. När det gäller att mot varandra
väga fördelama och nackdelarna med de olika altemativen i handläggningsfrågan
bör emellertid noteras att promemorians sam-

Prop. 1980/81:88 88

ordningsförslag inte innebär all skillnadema mellan de
båda instituten hell elimineras.

2.11 Gävle lingsräll: Tingsrätten
tillstyrker att mål om lagsökning och betalningsforeläggande även i
fortsättningen handläggs av allmän domstol samt alt handräckningsmålen enligl
191 !) och 192 !) utsökningslagen vid överexekutors avskaffande förs över lill
allmän domstol. Tingsrätten vill särskilt underslryka viklen av au judiciella
och verkställande uppgifter inle blandas samman, vilket skulle bli fallet om
ifrågavarande mål flyttades över till kronofogdemyndighelen. Rättssäkerhetsskäl
lalar vidare för all dessa mål bör handläggas vid domstol.
Kronofogdeallernativel skulle dessulom enligl vad som anföres i promemorian
(s. 69) medföra en fördyring för statsverket. Den omständigheten att del skulle
innebära en förenkling för en borgenär om han bara behövde vända sig lill en myndighet
-kronofogdemyndigheten - för att kräva in en icke tvistig fordran får i
jämförelse med ovan angivna synpunkter anses väga ganska läll. Enligl
tingsrätten talar därför övervägande skäl för att allmän domstol blir handläggande
myndighel.

2.12 Sundsvalls tingsrätt: Av skäl som
tidigare i olika sammanhang anförts från bl.a. domare och representanter för
det prakliska rätlslivel och som på flera ställen återgivits i promemorian,
anser tingsrätten tveklöst, att förfarandel enligl lagförslaget kan och bör läggas
å kronofogdarna. Tingsrätten har svårt att inse vad som nu skulle nödvändiggöra
ell domslolsförfarande, detla särskilt om - såsom tingsrätten föreslår - handräckningsfallen
skulle Ulgå ur förslaget. Vägande prakliska och ändamålsenliga skäl har talat
och talar för ett överförande till kronofogdama.

2.13 Örnsköldsviks tingsrätt: Enligt
förslaget bör handläggningen av mål i den summariska processen även i
fortsättningen ligga kvar hos domstol. Tingsrätten delar denna uppfattning. Den
nuvarande ordningen synes fungera tillfredsställande. Handläggningen vid
domstol kan tillgodose de krav som bör ställas på en summarisk process,
nämligen all vara snabb och enkel saml dessutom taga hänsyn till rimliga
anspråk på rättssäkerhet. Vid domstolarna finns personal, som har erfarenhet av
all tillämpa olika processueUa frågor. Även den summariska processen innehåller
drag av materiellräitslig prövning, vilket kräver erfarenhet och kunskaper i
civilrältsliga spörsmål. Domstolarna har personal som är väl kvalificerad även
för dylika bedömningar. Härtill kommer betydelsen av att dömande resp.
verkställande uppgifler hålles åtskilda. Domstolarna bör således i princip
anförtros den judiciella prövningen för erhållande av exekutionstitel och
kronofogdemyndighetema de exekuliva uppgifterna. Del kan ej heller bortses från
att ett ytterligare fråntagande av judiciella uppgifler från domstolama kan få
allvarliga följder för domstolamas verksamhet och även för tingsnotariemas
ulbildning. På längre sikl lorde del i slällel vara önskvärt att stärka
domstolarnas slällning som exklusivt judicieUt organ och söka bryta det
motstånd som ännu kan finnas hos enskilda all vända sig till domstol.

Överflyttningen av de s. k. handräckningsmålen till
domstolama synes lämplig och tingsrätten har därför icke någon erinran mot
förslaget.

2.14 Länsstyrelsen i Stockholms län: Förslaget innebår
för huvudparten

av handräckningsmålen, nämligen avhysningsmålen, att frågan om vilka

Prop. 1980/81:88 89

domstolar som kommer att handlägga dessa stär öppen ytterligare
en tid. Om de beslämmelser som nu gäller för tvistemäl skall lillämpas, skall
avhysningsmålen handläggas av fastighetsdomstol, en länsinstans. 1 promemorian
anförs att skäl kan finnas alt undersöka i vad män det över huvud finns
anledning koncentrera bl, a, dessa mäl lill fastighetsdomstol och alt frägan
därför torde komma all aktualiseras i samband med den pågående översynen av
arrende- och hyreslagstiftningen, I frågan om behovel av personalförslärkningar
vid de allmänna domstolarna (s. 97) talas emellertid om att sådant kommer att
föreligga främst vid fastighetsdomstolarna. Den frågan uppkommer därför, om
avsikten är all försl låla faslighelsdomsiolama överta målen och fä
erforderliga personalförslärkningar och all försl därefter forumfrågan
slulligl avgörs. En sådan ordning förefaller inle rationell.

Handräckningsmålen har under senare år ökat väsenlligl i
anlal. Största

andelen av denna ökning har avhysningsmålen. Är 1973 inkom lill länssty

relsen i Slockholms län 2 071 sådana mål mot 5 557 år 1976. Länsstyrelsen

har kunnat möta mållillströmningen och även förkorta handläggningsti

derna, främsi med olika rationaliseringsälgärder. En grundläggande fömt

sättning härför har varil all den personalsammansällning - biträden, kans

lister och jurister i olika lönegrader - länsstyrelsen förfogar över i sig

innefattar en sådan flexibilitet som medger ralionaliseringsålgärder i form

av delegering och därmed sammanhängande förenkling och förbättring av

handläggningsmtiner.--

Länsstyrelsen har i sill yltrande över förslaget till UB
avstyrkt förslagel

alt handräckningsniålen överförs till krfm------ . Länsstyrelsens uppfatt

ning - om ÖE skall upphöra - är allljäml all ett överförande av handräck

ningsmålen lill allmän domsiol är klarl alt föredra ur lämplighelssynpunkl,

särskill som de ralionaliseringsvinsler krfm-alternaiivet medför säsom

krfm i Slockholms distrikt anfört (2.20) lorde sakna nämnvärd betydelse.

2.15 Länsstyrelsen i Jönköpings län: I sina yllranden över
lagberedningens betänkanden Utsökningsbalk och Utsökningsrätt avstyrkte
länsstyrelsen i huvudsak alt överexekutors arbetsuppgifter skulle överflyttas
till kronofogdemyndigheterna (och i viss utsträckning till hovrätterna). Länsstyrelsens
ställningstagande grundades på vissa rättssäkerhetsskäl och del förhällandet
att kronofogdemyndigheterna inte alltid hade kompetent personal för
handläggningen av mer kvalificerade ärenden. Liknande principiella
invändningar lorde inle kunna resas mol föreliggande förslag. Länsstyrelsen
har således inte någol all erinra mol alt förslaget genomföres. Även om frågan
om överexekutors avskaffande faller ulanför promemorians ämnesområde, vill
länsstyrelsen dock framhålla all överexekutorsin-stiiuiet fungerar
tillfredsställande.

2./6 Länsstyrelsen i Malmöhus län: Eftersom del i
nuvarande institut lagsökning, betalningsforeläggande och handräckning i
princip är fråga om dömande verksamhei hör den i princip hemma i domstol.

Förslaget i promemorian grundar sig på den fömtsättningen,
att överexekutorsinstitutionen i sin nuvarande gestaltning skall avskaffas.
Länsstyrelsen hävdar emellertid allljäml, att denna organisation bör bibehållas
och skulle så bli fallet hävdar länsstyrelsen att organisationen bör bibehållas
intakt och att handräckningsmålen och säkerhetsåtgärdema då bör ligga kvar hos
ÖE. Del fmns i det läget ingel behov av all göra ändring i en ordning, som
under så lång tid fungerat väl. Man måsle också räkna

Prop. 1980/81:88 90

med, att en sådan ändring kommer all medföra en fördyring
av verksamheten.

Ett borttagande av handräckningsärendena från
länsstyrelserna skulle innebära ett betydande bortfall av arbetsuppgifter och
kommer all medföra problem all omplacera överflödig personal. 1 promemorian
finns inlel nämnt härom och några överväganden i anledning av sådana
följdproblem har synbarligen inle gjorts. Det borde enligl länsslyrelsens
mening varit på sin plals, att i direkt sammanhang med förslaget taga upp dessa
problem lill behandling.

2.17 Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: I
förslaget sägs all en

överflyttning lill domsiol av handräckningsmålen skulle slälla sig billigare

för statsverket än "kronofogdeallernativel". Minsl kostnadskrävande

torde emellertid vara alt ha kvar dessa mål hos länsstyrelsen, om överexe

kutor försvinner. Det anses alt den handräckning, som finns utanför utsök

ningslagen, efler överexekutors avskaffande evenluelll kan handläggas av

länsstyrelse eller länsrätt. Länsstyrelse eller länsräll bör emellertid lämpli

gen kunna handlägga samtliga handräckningsmål. Länsstyrelsen har i lidi

gare yttrande framhållit de slora fördelar i ulredningshänseende, som

sammanhänger med all del regionala statliga organet, länsstyrelsen, i

princip också är överexekuior. Härigenom kan inom del egna verkel snabb

utredning erhållas i sådana hos överexekuior anhängiga mål, som berör

exempelvis skalle- och uppbördsfrågor, bilregisterfrågor, handels- och

föreningsregislerfrågor, fastighelsbildningsfrågor, planfrågor, väghand-

räckningar. Om överexekutor försvinner, men handräckningsmål kvar

stannar inom länsstyrelsen, kan även i fortsättningen dessa ulredningsmöj-

ligheter utnyttjas.

För arbetsuppgifternas kvarliggande på länsstyrelsen kan
åberopas samma gmnder som kronofogdemyndighelen i Göleborg anför för deras
överförande dit, nämligen arbelsekonomiska skäl — en mer differentierad bemanning
med rationellare arbetsfördelningsmöjligheter än allmän domstol har.
Länsstyrelsen har en personalsammansällning som medger en handläggningsordning
anpassad lill ärendenas svårighetsgrad. Även ekonomiska skäl lalar därför för
den av länsstyrelsen här förordade linjen.

2.18 Länsstyrelsen i Västerbottens län: Länsstyrelsen
är i princip av den

uppfallningen all exekuliva organ inte bör tilldelas judiciella uppgifler. De

reflexioner som görs i promemorian står därför i bättre överensstämmelse

med länsstyrelsens uppfattning än förslaget lill utsökningsbalk. Några

övertygande skäl finns inle för att till kronofogdemyndighet överföra mål

om återställande av rubbad besittning eller avhysning. Överexekutors

befattning med säkerhetsåtgärder ger däremot anledning till särskilda över

väganden.

Det ligger i sakens nalur alt kräva särskild skyndsamhet i
mål som avser säkerhetsåtgärder. Snabbhel i handläggningen kan vara en
förutsättning för att åtgärdema över huvud taget skall ha någon mening. Normall
begärs också interimistiskt beslul i dessa mål. Fördelarna med att allmänheten
-om målen överflyttas till kronofogdemyndighet - inte behöver vända sig till
mer än en myndighet för all få åtgärdema vidtagna är uppenbara. Del skall här
erinras om att lagberedningen med förslaget till utsökningsbalk inle avsett alt
det vid kronofogdemyndighets prövning skulle krävas två led i förfarandel, dvs.
först ett beslut om att handräckning fick ske och därefter verkslällighel av
beslulet.

Prop. 1980/81:88 91

Som framhållits i promemorian behöver inte
betänkligheterna mol all samma myndighet anförtros både dömande och
verkställande uppgifler vara sä stora när det gäller säkerhetsåtgärder,
eftersom dessa inte är avsedda all bestå under någon längre lid. Från
rältssäkerhelssynpunki lorde inle några hinder möta. Det judiciella inslaget i
dessa mål är inle lika framlrädande som vid handräckning i övrigl.

En överflyttning av målen om säkerhetsåtgärder från
överexekuior till kronofogdemyndighet bör kunna ske utan hinder av all del
framlida antalel kronofogdedistrikl kommer att bli större än vad det lidigare
funnils anledning att räkna med.

Av
promemorian framgår att del - under förulsällning att domstol skulle bli ensam
behörig att beslula i mål om säkerhetsåtgärder - föreligger vissa problem all
systematiskt inordna de utomprocessuella säkerhetsåtgärderna i lagstiftningen.
Från systematisk synpunkt är det inte heller problemfrill all tilldela
kronofogdemyndighet behörighel alt beslula om säkerhelsåigärder, eftersom
beslämmelser därom egenlligen inte hör hemma i en utsökningsbalk.
Länsstyrelsen anser emellertid all en lösning i enlighel med vad länsstyrelsen
skisserat bör övervägas.

2.19 LON: I yttrandet över lagberedningens betänkande
Utsökningsrätt

XII (SOU 1973:22) avstyrkte LON förslaget au överexekutorsinstitu

tionen skulle avskaffas och all överexekutors uppgifter skulle föras över

lill kronofogdemyndighetema. I fråga om handräckningsmälen motive

rades LONs ställningstagande främsi av principiella skäl. LON anförde

vidare att övertygande skäl inle talade för beredningens förslag saml alt

del var möjligl all inom ramen för del nuvarande syslemel åstadkomma en

enklare och effektivare handläggningsordning.

LONs principiella invändningar mol lagbredningens förslag
kan inle åberopas mot det nu föreliggande förslaget. Samordningen med den summariska
processen i övrigl lalar vidare i och för sig för en överflyttning av
handräckningsmålen lill allmän domstol. Med den utgångspunkten att överexekutor
skall avskaffas och handräckningsmålen därvid måste föras över till annan
instans möter förslagel därför inle någon erinran.

2.20 Kronofogdemyndigheten i Slockholm: Del kan väl inle
göras några

invändningar mot att kronofogdama i och för sig, som lagberedningen

uttalat i sina betänkanden, är kompetenta alt handlägga målen i fråga, men

en fömtsättningslös granskning av fördelar och nackdelar med en över

flyttning lill kronofogdemyndigheterna ger vid handen all målen lämpligast

bör ligga hos domstolama. Som skäl för överflyttning till kronofogdemyn

digheterna har i huvudsak åberopats dels att det skulle innebära en rationa

lisering om både det judiciella och det exekutiva ledet i indrivningsförfa

randet samlades på en hand, dels ock all man då skulle få ett snabbare

förfarande och bättre service till allmänheten.

Man lorde emellertid ha övervärderat de fördelar som kan
vinnas. Det har poängterats att man skulle kunna åstadkomma en rationalisering
genom all vissa åigärder, såsom registrering och granskning av inkomna
handlingar, infordrande av kompletlering och delgivning, inte behövde ske mer
än en gång. Detta är dock icke helt riktigt. Det torde endast vara hos de
mindre myndighetema som man skulle kunna få lill stånd en helt gemensam
handläggning av målen. Vid de större och medelstora myndighetema, som har
arbetet uppdelade på olika enheter, måste en dubbel diarieföring ändå ske.
Målen måste först registreras på en "dömande"

Prop. 1980/81:88 92

avdelning och avgöras där för att sedan transporteras till
och registreras på en verkställande avdelning. Innan verkställigheten måsle
målet läsas pä nytt och den exekutive förrättningsmannen noga gå igenom
handlingarna. Komplettering av målen lorde huvudsakligen förekomma pä den
judiciella sidan, varför där inte finns nägon besparing all hämta.

En viss rationalisering synes väl kunna ske när det gäller
delgivningen, som inte skulle behöva ske mer än en gång. Men här bör man ha i
minnet an den exekutiva verksamheien inle fömtsätter någon fomilig delgivning
med gäldenären ulan endast all han underrättas om den sökta verkställigheten.
Delta underrättande sker i huvudsak genom tjänstebrev och är inte särskilt
arbetskrävande. Om hela handläggningen skall ske hos kronofogdemyndigheterna,
måste all den judiciella delgivningen överflyttas hit med åtföljande krav på
delgivningspersonal av ungefär samma slorlek som den personal som nu åtgår för
delgivningen. En överflyttning av målen till kronofogdemyndigheterna skulle
således innebära en nödvändig personalutökning på såväl den dömande som den
exekuliva sidan på myndigheterna och denna personalökning lorde ulan tvekan
översliga de indragningar av personal som kan ske hos domstolarna.

Frågan är väl dock om del inle även med en gemensam
handläggning blir två kontakter med gäldenären. först den judiciella
delgivningen av föreläggandel och senare undertättelse om lidpunklen för
verkställigheten. Tidpunkten för en eventuell förrältning torde ej kunna
bestämmas redan i del judiciella förfarandel, eftersom planeringen av den
exekutiva verksamheten måsle ske på de enheter som ombesörjer fältarbetet.

Vad beträffar servicen ål allmänheten skulle naturligtvis
en gemensam handläggning hos kronofogdemyndighelen innebära vissa lättnader för
sökandena genom att de inle behövde vända sig lill mer än en myndighel. Frågan
är emellertid om inle dessa lättnader för allmänhelen är av mindre betydelse i
del slora sammanhanget. Under senare tid har den principen alltmer vunnit
insteg all allmänhelen skall betala de tjänster som samhällel tillhandahåller
och avgifterna som uttages för expeditioner och andra handlingar saml tjänster
av olika slag har kraftigt höjls för att i mesta möjliga mån molsvara del
allmännas koslnader. I enlighet med dessa principer bör frågan om bällre
service ål allmänhelen - i della fall all allmänhelen får endast en myndighet
att vända sig lill - vara av underordnad belydelse om ändringen innebär
kostnader och nackdelar för det allmänna.

Den tidsvinst som borgenären skulle kunna få, om endasl en
myndighel ombesörjde förfarandel, lorde sakna nämnvärd belydelse. 1 vart fall
har erfarenheterna i Slockholm givit vid handen att del ytterst sällan är fråga
om någon angelägen snabb handläggning av betalningsförelägganden och
lagsökningar. Då det gäller brådskande lagsökningar har ju borgenären dessulom
möjlighel alt begära kvarstad. Det förekommer emellertid endast i några få fall
om årel att ell kvarstadsbeslut överlämnas hit för verkslällighet samma dag
som domstolen eller överexekutor meddelat beslutet. Som regel insändes ansökan
om verkställighet med posten. Icke heller beträffande handräckningsärendena,
anlingen de avse avhysning eUer rubbad besittning, förekommer annat än i rent
undantagsfall att någon extrem snabbhel kräves i handläggningen.

Riksskatteverket har--- begärt att kronofogdemyndigheten
särskilt

skall yttra sig över en inom avdelning E hos verket väckl
fråga om inte vissa handräckningsärenden enligt 191 § utsökningslagen kunde
överföras från överexekutor och handläggas direkt av kronofogdemyndigheten. De

Prop. 1980/81:88 93

åsyftade ärendena avser återtagande av uthyrda föremål på
grund av konlraktsbrolt. Grunden för överföringen lill kronofogdemyndighelen av
dessa ärenden skulle enligt riksskatleverkel vara att de företer slora likheter
med målen angående återtagning av avbetalningsgods och alt ärendena mestadels
är av enkel natur,

Kronofogdemyndighelen
i Slockholm anser skäl saknas för att göra undanlag för just dessa
handräckningssitualioner och skapa särbestämmelser för dem. Utöver själva
återtagningsmomenlet företer dessa ärenden knappast några likheter med
avbelalningsmålen. Återtagning av hyrd egendom grundas på kontraklsbrotl i en
eller annan form och avgörandet av denna fråga bör, liksom då del gäller annan
besiltningsmbbning. avgöras i judicieU väg, alliså av överexekuior eller
domsiol. Prövningen av dessa ärenden bör icke vara så summarisk som
kronofogdemyndighetens prövning i avbelalningsmålen, eftersom del i
handräckningsärendena ofta kan förekomma olika bevisfrågor och över huvud taget
föreligga större risk för kränkning av tredje mans räll än i avbelalningsmålen.

Såsom ett flertal "tunga" remissinslanser
framhållit måste det inge allvarliga betänkligheter all sammanföra både dömande
och verkställande uppgifler lill kronofogdemyndigheterna och det uttalas i
samband därmed att del mäsle vara en styrka för den verkställande myndigheten
att vara obunden av den myndighel som meddelal själva beslulel som skall verkställas.

2.21 Kronofogdemyndighelen i Malmö: Vid valet av
handläggande myndighet har i promemorian föreslagits att den summariska
processen skall föras vid domstol. Därigenom biträds ej längre de förslag som
framlagts av tidigare ulredningar och som gått ut på alt målen skall
överflyttas till kronofogdemyndighetema (lagberedningen belräffande
betalningsförelägganden och handräckning samt lidigare departementspromemoria
belräffande lagsökningsmäl). Kronofogdemyndigheten anser inle att man i den nu
föreliggande promemorian anfört så starka skäl alt det finns anledning att
frångå principen att överflytta målen lill kronofogdemyndighetema.

Till en början kan erinras om all när del gäller
brollmålen en strävan har varil all avlasta domstolarna mål. Tanken har därvid
varil all ål domstolarna förbehålla de mäl vari mera ingående överväganden är
nödvändiga. Övriga mål handläggs av åklagare genom strafförelägganden och utan
inblandning av domstol. Delta system har under åtskilliga år fungerat väl och
lorde vara allmänt accepterat. Principiella belänkligheler borde därför inle
föreligga mol all belräffande civilmålen ocksä åsiadkomma en annan
arbetsfördelning. Domstolarna skulle därvid kunna ägna sig åt de tvistiga
målen, lill en del i den form småmålslagen medger.

Starka praktiska skäl kan åberopas för en överflyttning
till kronofogdemyndigheterna. Som påpekats i promemoran innebär det för
borgenärer en förenkling all behöva vända sig till bara en myndighet för all
kräva in en otvistig fordran. Del ulgör en eftersträvansvärd decentralisering
alt förlägga den summariska processen nära den exekuliva verkställigheten.
Även för gäldenärerna måste det innebära en fördel all i dessa mål behöva vända
sig endasl lill kronofogdemyndighelen. Del förekommer ofta vid kronofogdemyndighetens
verkslälligheler av lagsökningsutslag och slulbevis alt invändningar mot
borgenärens krav framställs försl i samband med att kronofogdemyndighelen
handlägger målel.

Vid en överflyttning lill de exekutiva myndighelerna
förenklas de prakliska bestyren genom undvikande av dubbelregistrering, dubbel
delgivning

Prop. 1980/81:88 94

m.m. En procedur i två etapper vid kronofogdemyndighelen
bör därvid naluriiglvis undvikas sä all verkliga ralionaliseringsvinsler kan
göras. Faslslälles kravel och igångsattes den exekuliva processen av samme
handläggare bör koslnaderna bli mindre. Det är rationellt alt i praktiken kunna
få verkställighet utan onödig omgång på en klar fordran, grundande sig på
skriftligt fordringsbevis eller faktura eller dylikl. Del är myndighetens
uppfallning alt kronofogdemyndigheterna, även om de inte lill antalet decimeras
så myckel som från början tänkts, kan klara den ökade arbetsbördan enbart
genom tillskott av den personal som genom överflyttningarna lösgörs vid
tingsrätter och länsslyrelser. Någol belägg för påståendet i promemorian alt de
nödvändiga förstärkningarna vid kronofogdemyndighetema skulle översliga de
indragningar av personal som är möjlig alt göra vid domstolar och
överexekutorer finns ej. Del förefaller all vara ett antagande ulan närmare
statistisk analys. Beträffande den föreslagna överflyttningen av
handräckningsmålen från överexekutor till domstol anses (s. 96 f)
överslagsberäkningar ge vid handen att förstärkning skulle erfordras
belräffande någon enstaka domararbelskrafl, cirka fem notarier och ell tiotal
biträden för landet i dess helhet. Kronofogdemyndighelen anser dessa
beräkningar alltför optimistiska. Ett väsenlligl större antal årsarbetskrafter
torde handlägga nämnda mål hos överexekutorerna i dagens läge. Myndigheien vill
i varje fall påstå all personalbehovet belräffande handräckningsmålen inte
behöver bli slörre vid kronofogdemyndigheterna än vid domstolarna. Del kan
påpekas alt överexekutors avskaffande som besvärsinslans i uisökningsmålen
också frigör arbelskrafl där.

Kronofogdemyndigheternas kompetens all handlägga de mål, varom
nu är fråga, lorde vara oslridig. För tjänst som kronofogde erfordras domarkompetens.
Principiella betänkligheter mot alt judiciella uppgifter åvilar
kronofogdemyndigheterna bör med hänsyn härtill ej föreligga. Del kan för övrigt
påpekas all judiciella avgöranden redan nu förekommer vid de exekutiva
myndighelerna. Kronofogdemyndighelen vill därvid peka på frågor som uppkommer
vid begäran från iredje man om rättelse av utmätningar, vid
fördelningssammanträden, vid handräckning enligl lagen om avbelalningsköp m.m.
AU en sammanblandning av exekuliva och judiciella uppgifter skulle föra med
sig ett minskal förtroende från allmänhetens sida för myndighetens opartiskhet
bör, som för övrigt påpekas i promemorian, inle överdrivas. Ingen har väl
ifrågasatt domstolens opartiskhet vid fastställande av förfallen fordran att
utgå med särskild förmånsrätt i fasl egendom, trots att fastigheten därigenom
skall anses ulmäll.

Den exekutiva myndigheien är väl lämpad au förordna om
kvarstad i mål om lagsökning med hänsyn lill dess brådskande natur. Redan nu
förekommer med slöd av 60a § uisökningslagen åtskilliga sådana avgöranden.

Avslutningsvis har i fråga om valet av handläggande
myndighel i promemorian (s. 70) anförts följande "Summarisk
betalningsprocess och handräckning är lill sin nalur ganska likartade.
Förfarandel är i båda fallen renl skriftligt och i princip avsett endasl för
klara fall. Del är snabbi och billigt och därigenom i de situationer i vilka
del kan användas överlägset den långsamma och dyrare domslolsprocessen."
Denna argumentering kan med fördel användas för en handläggning av båda typerna
av mål hos kronofogdemyndighetema i slällel för hos domstolarna. Den summariska
processen har störte anknylning till exekutionen än till den vanliga civilprocessen.
Olika slag av säkerhetsåtgärder är i än högre grad lämpade att handläggas av de
exekutiva myndigheterna i stället för all beslutas av domstol jämlikt 15 kap.
rättegångsbalken.

Prop. 1980/81:88 95

Redan nu förekommer i slor utsträckning nolarietjänslgöring
vid kronofogdemyndigheterna. I promemorian påpekas alt handläggning av mål om
lagsökning och betalningsforeläggande för närvarande är ett viktigl inslag i
tingsnotariemas ijänslgöring. Någon uttunning av nolariemerileringen behöver
alltså inle befaras, särskill om tiden för sådan ijänslgöring vid
kronofogdemyndighet förlängs.

På gmnd av vad sålunda anförts förordar
kronofogdemyndigheten en överflyttning av lagsökning, betalningsforeläggande,
handräckning och tidigare av överexekuior handlagda säkerhetsåtgärder lill de
exekuliva myndighetema. Med denna principiella inställning kommer de i
remissen berörda speciella handräckningsärendena all också handläggas av
kronofogdemyndighet och ingå i del sammanslagna judiciella och exekuliva förfarandet.
Kronofogdemyndigheten delar uppfattningen all någon särskild exekulionsurkund i
dessa i remissen berörda speciella mål evenluelll inle behöver tillskapas.

2.22 Kronofogdemyndighelen i Helsingborg: Om syflel med en
radikal omläggning av den summariska processen är vad den utger sig för all
vara, nämligen en förenkling och rationalisering och detla främsi för den
rältssökande allmänhelen bör ulan minsla tvivel handläggningen av betalningsforeläggande
och lagsökning överföras lill kronofogdemyndigheterna liksom också
handräckningsmål enligl 191 § utsökningslagen. Mål avseende avhysning bör
däremot avgöras av domstol oavsett om avhysningsyrkandel är förenat med krav på
betalning av förfallen hyra eller ej. De s. k. säkerhetsåtgärderna bör
kvarstanna hos domstolarna.

Del är principiellt viktigt all beslul och verkslällighel
av beslulel inle ligger hos samma myndighel. Regeln upprätthålles f.n. med
något mera bagatellartat undanlag. Av detla skål bör kronofogdemyndighet la
befallning med avhysning endasl i sin funktion av verkställande myndighet.
Samma synsätt är tillämpligt pä säkerhetsåtgärderna enligt 179-190 §§ UL.

När del gäller den summariska betalningsprocessen och
handräcknings

mål enligt 191 § UL är lägel fundamentalt ell annat. Härvidlag kan med fog

hävdas att någol egenlligi beslul föreligger endasl i de fall där någon

exekuliv verkställighet inte kommer lill ständ. I normalfallen - där sålun

da lagsökningsutslag eller bevis om betalningsforeläggande utfärdas -

utövar domstolen enbart en förmedlande funktion, .Ur denna prin

cipiellt angelägna synpunkl finns därför inlel hinder för att den summa

riska betalningsprocessen och mål enligl 191 !) UL överföres lill

kronofogdemyndighetema.

Del måste anses viktigt - i själva verkel viktigast av
alll - alt den summariska belalningsprocessen med bibehållen rällssäkerhei
göres så enkel och så billig som möjligl är. Det torde inle kunna med fog
bestridas att en förenkling skulle ligga redan i del förhållandel att en
myndighel i stället för två skulle svara för handläggningen i dess helhel.
Detla skulle framstå som mindre byråkratiskt för allmänheten och skulle
innebära belydande besparingar arbetsmässigt och ekonomiskt på myndighetssidan.
Det är följdriktigt all - såsom lillkännagives på sidan 42 i promemorian
-representanter för del prakliska rätlslivel enhälligt tillstyrkt att målen om
betalningsföreläggande flyttas från domstolarna lill kronofogdarna.

I detta sammanhang finns anledning att med viss skärpa
reagera mot antagandet i promemorian (s. 68) att ett överförande av den
summariska betalningsprocessen lill de exekutiva myndighelerna skulle komma alt

Prop. 1980/81:88 96

innebära en fördyring genom ökning av personalen hos
kronofogdemyndigheterna, en ökning som förmenas skola bli störte än en ev. minskning
hos domstolarna. Som kommer att framgå av nedanstående skulle ingen som helst
personalökning erfordras hos kronofogdemyndighelema.

Det synes vara möjligl alt utan all på minsta säfl
äventyra räitssäkerhe-

len skapa ell system för den summariska betalningsprocessen som skulle

tillgodose borgenärens intresse av all utfå betalning för sin fordran ulan att

gäldenären belastas med relalivl belydande koslnader "vid sidan om",

koslnader som i hög grad animerar hans betalningsovilja och i vilket fall

som helst inle så sällan kullkastar även fömtsättningama för att den

egentliga skulden blir likviderad.-

En invändning som rests - av dåvarande DON - mol tanken
alt överflytta den summariska betalningsprocessen lill kronofogdemyndighelema
gmndades på antagandet all domstolarna skulle "utarmas på arbetsuppgifter"
lill men för notarieutbildningen. Argumentet häremoi är givelvis all
nolarieulbildningen kunde förläggas längre tid än nu är fallet vid
kronofogdemyndighet fömtsatt att överföringen av lagsökningsmälen dit skulle
innebära en handläggning motsvarande den vid tingsrätlema föreslagna. Enligl
del i detta yltrande rekomenderade syslemel bortfaller arbetsuppgifterna och
bör rimligtvis inte bibehållas enbart för att bereda sysselsättning ål
notarier.

I många skilda sammanhang återkommer man i promemorian
till det förhållandet att den s.k. kronofogdemyndighetsulredningen med största
sannolikhet kommer att föreslå bibehållandet av ett betydligt störte anlal
självständiga kronofogdemyndigheter än en tidigare utredning förespråkat.
Förhållandet åberopas som ett av skälen mol en överflyttning av del nya
institutet lagsökning lill kronofogdemyndigheterna. Argumentet är svår-eller
snarast obegripligt. Inte på någol håll synes kronofogdarnas kompelens ha
ifrågasatts. Kompetensen påverkas näppeligen av antalet myndigheter. Ej heller
kan svaret på frågan om vissa överexekulorsgöromåls överflyttning lill
kronofogdemyndigheterna ha någon relevans vid ställningstagande lill
departementspromemorian.

2.23 Kronofogdemyndighelen i Varberg: Det lorde för
samtliga berörda - såväl parter som myndighetema - vara rationellt om hela
förfarandel med såväl den judiciella som exekutiva handläggningen kunde ske hos
en och samma myndighet. De rättsliga avgöranden som blir aktuella i den summariska
processen förefaller icke all bliva alllför komplicerade. Den praktiska delen
av förfarande som registrering, delgivning m.m. synes därför medföra en
förhållandevis slor andel av den lolala arbetsinsatsen. Det senare arbetet
torde i stor ulslräckning kunna kombineras med molsvarande arbete i samband
med del exekutiva förfarandet. Däri måsle ligga en avsevärd rationalisering.

I promemorian berörs även i flera sammanhang den
principiella frågan om sammanblandning av judiciella och exekutiva åtgärder hos
kronofogdemyndigheten. Enligt min uppfallning finnes ingen risk för att
allmänhetens förtroende för kronofogdemyndigheten skulle minska om denna skulle
handlägga den summariska processen. Såvitt jag känner till har aldrig någol
misstroende visals myndigheien på gmnd av den prövning som sker enligl lagen om
avbetalningsköp. Förtattningar enligt denna lag accepteras av allmänhelen på
samma sätt som verkställighet på gmnd av domstolars avgöranden.

Prop. 1980/81:88 97

2.24 Kronofogdemyndigheten i Göleborg: Vid valet av
handläggande

myndighel för den summariska processen anser kronofogdemyndighelen

all avgörande för denna fråga bör Vara vilken myndighet soin är lämpligast

med beaktande av arbelsrationella synpunkler och allmänhetens krav på

service. Den principiella aspeklen alt judiciella uppgifter såvitt möjligt bör

hållas skilda från de rent verkställande väger lätt i sammanhanget eftersom

en sådan gränsdragning i praktiken inte är möjlig all upprällhålla.

Även om en strikt gräns mellan judiciella och
verkställande uppgifler skulle vara möjlig all åstadkomma anser
kronofogdemyndigheten all del inle finns något bärande moliv härför. Påståendet
all en sammanblandning av uppgifterna kan föra med sig en minskad tilltro från
allmänhetens sida för myndighetens opartiskhet är högsl tvivelaktigt.
Erfarenheten visar all partema vid verkställigheten vänder sig med förtroende
till kronofogdemyndighelen med invändningar, synpunkler och förfrågningar i
fråga om förpliktelser att betala eller annan verkslällighet som kan vara
aktuell. Det finns ingen anledning anta all detla förtroende skulle minska om
den summariska processen överflyttades till kronofogdemyndighet. Del kan i
sammanhanget nämnas all del såväl i Danmark som i Finland förekommer all de
judiciella och exekutiva uppgifterna fullgörs av samma myndighet.

Kronofogdemyndigheten hävdar sålunda att de principiella
invändningama mol all kronofogdemyndighet anförtros summarisk process kan avfärdas
som irrelevanta och övergår härefter lill frågan om valet av myndighel för
uppgiften med hänsyn lill arbelsrationella krav och allmänhetens servicebehov.

Kronofogdemyndighetsulredningen väntas framlägga förslag
om att antalet kronofogdedistrikl reduceras från nuvarande 81 distrikt till 65
distrikt. Del finns goda skäl utgå ifrån att delta förslag kommer all
genomföras. Antalet tingsrätter är 100. Med hänsyn till all
kronofogdemyndighelema kan väntas bli betydligt färre till antalel än
tingsrätterna blir del möjligt att uppnå en slörre koncentration av arbetel med
den summariska processen om kronofogdemyndighelen anförtros uppgiften.
Härigenom bordel vara möjligl att få en bättre arbelsekonomi. Vid
kronofogdemyndigheterna finns liksom vid domstolarna rällsbildad personal och
kontorspersonal. Dämlöver finns vid kronofogdemyndigheterna inomverksutbildade
exekutiva tjänstemän lill vilka en betydande del av de exekuliva
arbetsuppgifterna delegeras. Kronofogdemyndigheternas mer differentierade
personalorganisation möjliggör en rationellare arbetsfördelning och är följaktligen
alt annat skäl all välja kronofogdeallernativel.

En viktig omständighet som gör att kronofogdemyndigheterna
framstår som lämpligast för uppgiften är att utmätning i stor ulslräckning söks
på gmnd av slutbevis eller lagsökningsutslag. Enligt en undersökning som
redovisas i promemorian från 1972 om summarisk betalningsprocess (Ds Ju 1972:20
s. 46) söks utmätning i 94% av dessa avgöranden. Även om förfarandel hos
kronofogdemyndighet delas upp i två led - ett som avser utfärdande av
exekutionstitel och ett som rör verkställigheten - kan man inle bortse från de
rationaliseringsvinster som ligger i all registrering av inkommande handlingar,
begäran om komplettering och delgivning bara behöver ske en gång. Som lägel nu
är förekommer i dessa hänseenden ett belydande dubbelarbele. De förenklingar av
de adminislrativa rutinema som kan göras genom all betalningsprocess och även
handläggning förläggs till samma myndighel som har all svara för
verkställigheten lalar tveklöst för att verksamheten totalt sett blir mindre
kostsam än vad den blir med domstolsaltemativet. Att resursvinsterna kanske
inle omedelbart 7
Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 88

Prop.
1980/81:88 98

kan
las ut vid en sådan här omläggning bör inle få inverka på frågan om lämpligaste
myndighet för uppgiften.

Som
framhålls i promemorian är del en förenkling för borgenärema att behöva vända
sig till endast en myndighel för alt kräva in en otvisUg fordran. Motsvarande
kommer alt gälla handräckningsmålen om dessa flyttas från överexekuior till
kronofogdemyndighet. Om det rörde sig om ett mindre anlal fall kunde man kanske
bortse från betydelsen av delta argument men om man tänker på alt det här är
frågan om cirka 17000 handräckningsfall och drygt 230000 fall hänförliga till
den summariska betalningsprocessen får saken andra proportioner. Genom ett
vittförgrenat stalioneringssyslem har kronofogdemyndighelema expedition med mottagning
för allmänheten på fler platser än domstolama även efter förenämnda planerade
distriktsreform. Även vid en bedömning ur servicesynpunkt är följaktligen
kronofogdealtemalivet klart alt föredra framför domstolsaltemativet.

Ell
skäl som kan tala emot att kronofogdemyndighet anförtros den summariska
processen kan vara att kronofogdemyndigheten vid verkställigheten ibland tvingas
in i en diskussion om det berättigade i att exekutionstitel utfärdals. Detta
kan i viss mån fördröja verkställigheten. De skäl som tidigare anförts till
stöd för kronofogdealtemalivet har dock sådan tyngd att della altemativ klart
framstår som lämpligast.

När
det gäller den inom RSV väckta frågan att vissa handräckningsmål som nu
handläggs av överexekutor enl. 191 § UL fortsättningsvis skulle handläggas
direkt hos kronofogdemyndighet kan följande anföras.

Ur
lagteknisk synvinkel är förslaget inte tilltalande. Genomförs lagsökningslagen
på sätt som föreslagits i departementspromemorian måste särskilda
lagbestämmeler tillskapas - eventuellt intagna i UB - för de särskilda fall av
besitlningsmbbningar som kan handläggas direkt av kronofogdemyndighet. Vid
utformningen av reglema måste klart och entydigt fömtsättningama för sådan
handräckning anges så att tillämpningsproblem inte uppkommer vid skiljandet av
sådan handräckning från den som kräver exekutionstitel enligl 16 § i
lagförslaget.

Från
både rättssystemalisk och saklig synvinkel är det inle tillfredsställande om
ett förenklat handräckningsförfarande framdeles kan tillämpas i fall där
svaranden vägrar återställa egendom som han innehar på gmnd av hyresavtal men
inte i närliggande situafioner där besittningen gmndas på annat avtal med
sökanden t.ex. reparation, förvaring eUer lån. Liknande förhåUanden föreligger
när svaranden fått besittningen till egendomen i samband med tjänst eller
uppdrag och vägrar återlämna den. Även andra fall kan tänkas. Om svaranden inte
behållit egendomen som säkerhet för fordran som är förenad med pant- eller
retentionsrätt, bör sökanden få samma möjligheter till förenklad handräckning
som en uthyrare.

En
uppdelning av handräckningsmålen mellan domstol och kronofogdemyndighet kan
också hos den rättssökande allmänheten skapa oklarheter och missförstånd samt
ge upphov till förväxlingar, som medför tidsutdräkt, extra kostnader och andra
olägenheter.

Liksom
vid handräckning enligt 16 § i lagförslaget måste vid förenklad handräckning
hos kronofogdemyndighet sökandens rätt tiU den aktuella egendomen vara uppenbar
för alt verkställigheten skall beviljas. I övrigt kan diskuteras humvida
UB-förslagel 17: 17, 18, 20 m.fl. bestämmelser eller förslaget till
lagsökningslag 16-20 §§ skall utgöra förebild. Måhända kan avbetalningslagens
regler användas i tillämpliga delar. Många frågor återstår att utreda. Hit hör
bl. a. om beslut om handräckning kan fattas av

Prop.
1980/81:88 99

kronofogdemyndighet
utan föregående kommunikation med svaranden, hur reglerna om besvärsförfarandet
skall utformas och vad som skall gälla om beslutens rättskraft. En annan fråga
är om sökanden skall kunna begära handräckning enligt del summariska
förfarandel hos domstol sedan kronofogdemyndighet ogillat samma begäran saml
grunder och fömtsättningar i övrigl är desamma.

Sammanfallningsvis
anser myndigheten all del f. n. inte finns bårande skål att införa
specialbeslämmelser för de handräckningssitualioner som RSV lagit upp till
diskussion.

2.25
Kronofogdemyndighelen i Mora: Vad gäller val av handläggande

myndighet, skall först konslaleras all länsstyrelsens roll som judicieU

myndighet till övervägande delen har upphört och att överexekutorsinsli-

tulionens avskaffande är ett logiskl led i avvecklingen.

När
nu ställs i utsikt ett förenhetligande av de olika instituten och ett
sammanförande av dem hos en och samma handläggande myndighet, erbjuder sig
därför ett utmärkt tillfälle att, till båtnad för den rältssökande allmänheten,
förkorta den långa väg denna har att vandra, när den söker ul sin rätt. Det
faktum all man måste vånda sig lill flera myndigheier, varav en i många fall
inte är representerad på orten, ulgör en oöverstiglig tröskel för många
enskilda personer och småföretagare, som vill söka tillvarata sin rätt på egen
hand. Det är vanligt alt enskilda personer och småföretagare vänder sig till
kronofogdemyndigheterna i hopp om hjälp och att myndigheten då måste hänvisa
till annan myndighet, varefter vederbörande sedermera skall återvända till
kronofogdemyndigheten för att få sitl anspråk realiserat. Denna orationella
ordning bör icke bestå.

Vill
man åsiadkomma rationalitet och verklig service på detta område bör man lägga
den nya lagsökningen på kronofogdemyndighetema och integrera dem med
handläggningen av enskilda mål så all antalet underrättelser och delgivningar
minskas och handläggningstidema förkortas.

Några
egentliga skäl mot att föra handräckningarna från länsstyrelsema har väl inte
anförts. Vad gäller valet mellan tingsrätt och kronofogdemyndighet, har man
sagt, att betalningsprocessen bör handläggas av en judicell myndighet och
dragit en skarp gräns mellan tingsrätten som judicieU myndighel och
kronofogdemyndigheten som exekutiv myndighet. Denna gräns är inle så skarp -
kronofogdemyndigheternas verksamhei är i långa och väsentliga stycken judicieU
och dessutom skall det i den summariska processen inle krävas att de resurser,
som är unika för domstolen (personlig inställelse, munthg bevisning etc),
behöver tas i anspråk; det övervägande antalet summariska processer är, som
påpekas i mbricerade PM, otvisdiga och tjänar huvudsakligen till att påverka
tröga betalare att göra rält för sig inom rimlig tid. 1 de fall saken är
tvistig, så hänskjuts processen till fingsrätt, som då stäUer sina unika resurser
till partemas förfogande.

Vidare
har sagls alt handläggningen av betalningsprocessen är en viktig del i
tingsnotariemas utbildning. Detta gäller möjligen en kategori, nämligen just
de notarier, som söker sig till kronofogdebanan, men i övrigt torde de flesta
tingsmeriterade jurister vara överens om att utbildningseffekten av
lagsökningsdomarskapet är begränsad, och del just beroende på att processen är
mtinmässig och summarisk.

Slufiigen
har ifrågasatts om exekutionsväsendets organisation skulle lämpa sig för
övertagande av ifrågavarande mål. I dag känner vi huvuddragen i det av
kronofogdemyndighetsutredningen nyligen sluljusterade betänkande, som
fastlägger principen att varje kronofogdedistrikl skall vara

Prop. 1980/81:88 100

stort nog all ge underlag för två utmätningsman. Genom
undanlag p. g. a. geografiska lokala förhållanden och bibehållande av
enfogdedistrikl på sina håll, blir antalel distrikt 65. 1 den nya
organisationen, som är parlamentariskt förankrad och lorde bli verklighet, lär
det p.g.a. arbetsuppgifternas naturliga fördelning mellan kronofogdarna,
uppkomma ell kapaci-lelsulrymme på enskilda mål-sidan på många myndigheter,
vilket innebär all en integrering av lagsökning och enskilda mål inle skulle
kräva den resursökning hos kronofogdemyndighelema, som man befarar.

Det nya institutet lagsökning bör således införas efter de
riktlinjer som skisseras i mbricerade PM, men det bör handläggas av
kronofogdemyndighetema integrerat med de enskilda målen, så att prövning av
yrkandena och beslut om verkställighet kan ske i ett sammanhang och
kommunikation med partema skall kunna ske för båda ändamålen (att ge gäldenären
dubbelt rådrum innebär i de flesta fall endast, att borgenären får vänta på
betalning längre tid och det finns ingen anledning lill alt han skall göra
del.)

2.26 Kronofogdemyndighelen i Hudiksvall: 1 sitl
ställningstagande lill ovannämnda förslag vill kronofogdemyndigheten (kfm)
inledningsvis framhålla att dagens kronofogdedistrikt avlägsnat sig långl från
vad som rådde inom landsfiskalsdislrikien 1964. Som exempel kan nämnas
utbildningen av personalen. Inom alla personalkategorier har kunskapsnivån
höjls. För kronofogdepersonalen krävs jur.kand och tingsmeritering som gmndutbildning.
Kronofogdesekreterare och kronoassislenl i befordringsgång bestås ulbildning
av hög kvalité. Samtlig personal genomgår dessulom fortlöpande under
anställningstiden utbildning inom områden som berör arbetet. Utbildningen med
åtföljande delegation frigör bl. a. kronofogdepersonal alltmer för nya arbetsuppgifter.
Man kan räkna med att denna utveckling bara är i sin början och all myckel
kommer att hända inom förslagsvis en femårsperiod (jämslälldhelsarbelet inom
exekutionsväsendet, arbetsorganisation, REX, etc). Delegationen omfattar både
exekutivt och administrativt arbele. Dessa förändringar medför all
kronofogdemyndighelema bör vara myckel lämpliga som plattform för utbyggnad av
samhällsservice inom rältssektom.

I detta sammanhang vill kfm framhålla all kfm i sin
egenskap av verkställande organ mer eller mindre automatiskt kommer i direki
kontakt med aUmänheten. Detta är en möjlighet som måste tas till vara.

Att i dag under ovannämnda betingelser låta antalel
kronofogdedistrikt vara vägledande i frågan var den summariska processen och
handräckningsärendena skaU placeras låter sig inte göra. Man bör i stället
avvakta utvecklingen och försl därefter falla beslul om handläggande organ.
Enligt kfms uppfattning lalar mycket till kfms förmån beträffande val av myndighel,
vilket belyses i det följande.

Ell förfarande med betalningsföreläggandena förlagda till
kfm som lagberedningen föreslagil redan 1963 (SOU 1963:28) borde komma väl
till pass på gmnd av den samhällsservice en sådan handläggning skulle föra med
sig. Vidare blir den enklare handläggningen myckel rationell - målen upptas och
bereds vid en i stället för två myndigheter. Kostnadema för handläggningen
måsle också bli billigare.

Några egentliga skillnader mellan betalningsföreläggande
och lagsökningsmål i nu berörda hänseenden föreligger inte enligt kfms
uppfattning. De borde därför kunna slås samman till en summarisk
betalningsprocess och läggas till kfm. Denna lösning har tidigare förordats av
justitiedepartementet i promemorian Ds Ju 1972: 20 Summarisk
betalningsprocess.

Prop. 1980/81:88 101

Vad beträffar de handräckningsmål som handläggs av
överexekuior anser kfm all den gamla idén om en enkel och billig
handläggningsform inte uppfylls om målen kategoriskt flyllas över lill
lingsrällerna. Kfm håller med om alt del ligger en hel del i all samla dessa
ärenden på en hand och all del är en fördel om lingsrälien blir handläggare.
Ofta är ärendena sådana att de följs av en domstolsprocess. Men all flytta över
även de allra enklaste ärendena till lingsrälien bör inle ske, utan även betr.
dessa ärenden finns samma servicevinsler att hämta som beträffande
belalningsföre-läggandena och lagsökningsmålen. Kfm tänker därvid på
handräckningsärenden som avser återtagande av uthyrd lös egendom. De ligger så
nära ålertagningsmålen hos kfm att de bör flyllas lill kfm. Många gånger har
sökanden försl hön sig för hos kfm om ålertagning. Man har därvid måst hänvisa
sökanden lill överexekuior för alt få en exekulionsurkund, varefter ärendet
återkommit för handläggning. Dessa ärenden innefattar ungefär samma rättsliga
prövning som ålertagningsmålen enligl avbelalningslagen och de bör av della
skäl las upp och avgöras direki av kfm ulan särskild exekulionsurkund.
Handläggningen kommer således all sammanfalla med ålertagningsmålen,

Kfm anser inle au den judiciella prövningen i förenämnda
ärenden skulle kunna inverka så all kfms opartiskhet vid den fortsalla
handläggningen ifrågasätts. 1 och med all kfm inle kan uppträda som ombud eller
slällföre-irädare för parterna bortfaller detla problem (enskilda mål). Besvärsinstilu-lel
kan även ulformas så alt ytterligare säkerhet för opartisk handläggning uppnås.

Slutligen vill kfm ta upp en aspekt som i det här
sammanhanget inle får glömmas bort. Nämligen all kfm måste få annat arbete än
bara indrivningsarbete sä all verk.samheten inte blir för negativ (gäller både
personal och allmänhel). Även ur denna synpunkl är del därför angeläget all kfm
lillförs ovan behandlade servicebetonade göromål.

Vad belräffar besvärsinslans vid den av kfm skisserade
lösningen, är kfm av den meningen att klagan över kfms beslul skall föras genom
besvär till lingsrälien. Delta synes vara del naturliga alternalivel då del
gäller den summariska betalningsprocessen. Denna process övergår vid besvär
lill en civilprocess inför domstolen. Även belräffande handräckningsärendena
synes tingsrätten vara mesl lämplig som besvärsinslans. Främst med lanke på alt
tingsrätten handlägger samtliga övriga förekommande handräckningsmål. Som
ytterligare skäl kan anföras alt om klagan förs genom besvär till tingsrätten,
kommer som regel handläggningen vid domstol all ske på en för gäldenären mera
näraliggande ort än vad som skulle bli fallet om hovrällen skulle vara
besvärsinslans.

2.27 Kronofogdemyndighelen i Piteå: Från organisatorisk
synpunkl framstår del av olika skäl som naluriigt och önskvärt, all den
summariska belalningsprocessen behålls vid de allmänna domstolarna och att
dessa i enlighet med förslagel lill ny lagsökningslag övertager även handräckningsmålen.

För en överflyttning av handräckningsmålen lill domstol
lalar flera skäl. Del viktigaste är au man med denna lösning kan uppnå såväl
ett snabbt och enkelt förfarande som nödvändiga garantier från
rällssäkerhetssynpunkt ulan slörre ingrepp i den beslående organisationen.
Vidare lorde personalförstärkning krävas endasl vid vissa domstolar,
företrädesvis i de befolkningsmässigt tre största länen. En överflyttning av
handräckningsmålen lill kronofogdemyndighelema skulle däremot skapa problem
särskill i fråga

Prop. 1980/81:88 102

om mål som är av kvalificerad art och kräver snabb
behandling. I övrigt skulle samma behov av personalförstärkning göra sig
gäUande som vid domstol. Ingenting talar heller mol den i promemorian framförda
åsikten, all kronofogdealtemalivet därigenom otvivelaktigt skulle medföra en fördyring
för statsverket.

Vid sidan av den föreslagna lagregeln au allmän underrätt
skall handlägga handräckningsmål bör man emellertid med fördel kunna
åstadkomma en särreglering såvitt avser vissa av de handräckningsmål, som
överexekutor f.n. handlägger enligt 191 § utsökningslagen. Här åsyftas
uteslutande åtgärder för återtagande av uthyrda saker på gmnd av klara
kontraktsbrott. Dylika handräckningsmål förekommer ofta hos överexekutorerna
och gäller främsi presenningar, televisionsapparater saml räkne- och
skrivmaskiner. Sådana återtagningansökningar kan understundom också röra sig
om fordon, musikinstmment, slörre verktyg och maskiner av olika slag. För alt
främsi tillgodose kraven på ell enklare, snabbare och billigare förfarande
lorde handräckningsmål av denna typ lämpligen handläggas också direkt av
kronofogdemyndighet ulan att någon särskild exekulionsurkund försl tillskapas
såsom nu är fallet. En given fömtsäUning för all kronofogdemyndighetema - med
exekutionsväsendets nuvarande organisation -skall ha kapacitet att handlägga
handräckningsmål av denna beskaffenhet är dock att uthyrningen gmndas på ett
skriftligt avtal med särskild rätt för uthyraren lill ålertagning, exempelvis
vid utebliven betalning. Därvid bör enbart tryckta formulär till hyresavtal få
förekomma (t.ex. av den föredömliga typ som Aktiebolaget Thorsten F.
Albrektsson i Göteborg använder vid uthyming av sina presenningar). På så sätt
undvikes de oklarheter som ej sällan vidlåder hemmalillverkade
avtalskonstmktioner. Kronofogdemyndigheterna får nämligen inle hamna i den
silualionen, att de blir nödgade att ägna sin dyrbara lid ål resurskrävande och
onödig skriftväxling mellan partema i form av kompletteringsskrivelser m. m.
för alt målen skall komma i sådanl skick, att de över huvud kan avgöras.

Vad gäller frågan humvida den summariska
betalningsprocessen skulle kunna handläggas av kronofogdemyndigheterna får i
korthet endasl framhållas all del från principiell synpunkl är olämpligl att
överflytta judiciella ärenden lill exekutionsväsendet. Judiciella uppgifter bör
nämligen, så långl möjligl är, hållas skilda från de renl verkställande för all
bevara allmänhetens förtroende för kronofogdemyndigheternas opartiskhet. Rent
kun-skapsmässigl måste dock kronofogdarna anses vara i och för sig kompetenta
att handlägga såväl lagsökningsmål som mål om betalningsföreläggande. En total
omorganisation av exekutionsväsendet är emellertid nödvändig, om
kronofogdemyndigheterna över huvud skall lyckas klara de starkt ökade
arbetsuppgifter som ett övertagande av den summariska belalningprocessen
innebär. Antalet kronofogdedistrikl skulle försl och främst behöva minskas lill
i princip ett distrikt i varje län. Dessa länsdi-slrikt skulle sedan
tillförsäkras kvalificerad personal i tillräcklig omfattning för handläggningen
av de nya arbetsuppgifterna. Det är därför naluriigt, all nuvarande indelning
med enbart en kronofogde i ell slort anlal kronofogdedistrikl förefaller vara
i hög grad obsolel.

2.28 Hyresrätlsulredningen: Vi tillstyrker förslaget om
all handräckningsfrågorna i samband med överexekutorsinstitulionens
avskaffande förs över till tingsrätt. Vi förutsätter all detta inte medför en
förlängning av handläggningstidema.

Prop.
1980/81:88 103

2.29
Rättegångsutredningen:
Utredningen tillstyrker att hanteringen av den nya summariska processen får
ankomma på de allmänna domstolarna.

2.30
Sveriges domareförbund: Frågan
vilken myndighet som skall handha den summariska betalningsprocessen har
aktualiserats av lagstiftaren i olika sammanhang under de senaste decenniema.
Frågan är således inte ny. Såsom promemorians historiska avsnitt visar går
övervägandena härvidlag långt tillbaka i tiden och främst traditionella skäl
medförde att den lagsökningsprocess - i sina gmnddrag överensstämmande med den
alltjämt gällande - varom regler ursprungligen gavs i UL 2 kap., liksom senare
handräckning för fordran lades på exekutiva myndigheier. Uppfattningen om
dessa processers övervägande judiciella karaktär var det huvudsakliga skälet
till att betalningsprocesserna genom 1937 års lagsökningslag fördes över till
domstolarna. När under senare decennier i diskussioner om handläggande
myndighet för den summariska processen - därvid frågan hittills varit
koncentrerad till betalningsprocessen - en överflyttning från domstolar till
kronofogdemyndigheter förordats har, såsom framhålls i promemorian, främst
praktiska skäl åberopats. Bl.a. har, på gmndval av statistiska uppgifter om
frekvensen av bestridande, den slutsatsen dragits, att den summariska
betalningsprocessens mål har större anknytning till exekutionen än till den
vanliga civilprocessen. Den principiella aspekten, nämligen den summariska
processens huvudsakligen judiciella stmktur, har, såsom också framhållits,
fåll träda i bakgrunden.

1
nu framlagt förslag innebärande alt den summariska processen -utvidgad till att
omfatta även den på överexekutor ankommande summariska handräckningsprocessen
m. m. - skall vara förlagd till domstol har den nämnda principiella aspekten
fått en mer framträdande plats. Domareförbundet anser detta vara riktigt. Det
för valet av handläggande myndighet i första hand avgörande bör enligt
förbundel vara uppgifternas art. Därvidlag har ingen väsentlig ändring inträtt
sedan den tid då den summariska betalningsprocessens huvudsakligen judiciella
karaktär ansågs motivera en överflyttning till domstolarna. I förhållande
härtill träder enligt förbundets mening i bakgmnden de tidigare betonade
prakliska synpunkler som kunde tala för all processen förlades till
kronofogdemyndigheterna. Frågan om en förläggning till dessa myndigheter har
dessulom kommit i annat läge, sedan tanken på tidigare föreslagen radikal
omorganisation av exekutionsväsendet förfallit. En ytterligare bekräftelse på
de ändrade förutsättningama utgör kronofogdemyndighetsutredningens nyligen
framlagda förslag.

Redan
den summariska process, som hitlills vilat på domstolarna, är således enligl
förbundets mening till strukturen sådan att processen även framdeles bör vara
en domstolsuppgift. Förbundet vill här betona, att -såsom ock antyds i
promemorian - målen i den summariska betalningsprocessen ingalunda alltid är
av den okomplicerade natur som relationen mellan antalet obestridda och
bestridda ansökningar låter antaga. Fastmer erbjuder målen inle sällan
komplikationer av olika slag ävensom svårbedömda rättsliga spörsmål. Förbundet
vill instämma i vad som sägs om vårdel för notarieutbildningen av att målen om
lagsökning och betalningsföreläggande handläggs vid tingsrätt.
Utbildningsvärdet härvidlag får förutsättas komma att närmare övervägas under
den nu aktuella notarieutredningen.

Alt
den summariska processen nu föreslås omfatta uppgifter, som inte tidigare vilat
på domstolama, är en omständighet, som i ej ringa mån

Prop. 1980/81:88 104

påverkar frågan om valet av handläggande myndighel.
Förbundet anser att även dessa nya uppgifter till sin art är sådana att
handläggningen naturligen och företrädesvis bör ankomma på domstolama.

2.31 Sveriges advokatsamfund: Samfundet
delar den i promemorian framförda uppfattningen att handläggningen av mål om
lagsökning och betalningsföreläggande även i fortsättningen skall ligga kvar
hos domstol. Från rällssäkerhetssynpunkt bör del inte ifrågakomma att slopa den
judiciella prövningen enligt ett fidigare framlagt förslag. Samfundet har inte
heller någol alt erinra mol alt handräckningsmålen vid överexekutors avskaffande
överförs lill allmän domstol.

2.32 Svenska bankföreningen:
Bankföreningen har tidigare stött tanken att den summariska belalningsprocessen
skulle hell eller delvis överflyttas till kronofogdemyndighetema.
Bankföreningen anser alltjämt att goda skäl kan anföras för denna tanke.
Emellertid uttalar promemorian att sådan överflyttning sannolikt skulle
medföra ökade kostnader för staten. Detta synes vara huvudskälet till att enligl
förslaget tingsrätt skall förbli forum. Bankföreningen utgår ifrån att
antagandel om kostnadsökningar för staten vid en överflyttning av denna process
till kronofogdemyndigheterna är befogat och vill därför inte så länge
kostnadsskäl gäller motsätta sig förslaget att den summariska processen förblir
hos tingsrätlema. Den nuvarande ordningen därvidlag har inte några avgörande
nackdelar.

2.33 Svenska sparbanksföreningen:
Föreningen finner det - - - riktigt, mot bakgrunden av de principiella,
praktiska och kostnadstekniska skäl som anföres i promemorian, att den
summariska processen förlägges till allmän domsiol och icke, såsom tidigare
diskuterats, till kronofogdemyndighet.

2.34 Sveriges föreningsbankers förbund:
Ulan tvekan skulle vissa rationaliseringsvinster kunna uppnås om lagsöknings-
och betalningsföreläggandemål överfördes till kronofogdemyndighelema. En
sammanföring på en hand av den judiciella och exekutiva handläggningen av
fordringsmålen reser emellertid också invändningar av principiell natur.Då den
tidigare diskuterade omorganisationen av kronofogdemyndigheterna nu inte längre
synes komma till stånd vill förbundet därför fillstyrka att lagsöknings- och
betalningsföreläggandemålen även i fortsättningen handläggs av tingsrätterna.
Förbundet har ingen erinran mot att sådana handräckningsmål som f.n. handläggs
av överexekutor enligt 191 och 192 §§ utsökningslagen, överflyttas till
tingsrätterna.

2.35 Konungariket Sveriges
stadshypotekskassa: Enligt styrelsens mening har i promemorian lagts fram
övertygande skäl för att handläggningen skall ske hos domstolarna.

2.36 Finansieringsföretagens förening:
På i betänkandet anförda skäl och utgångspunkter (s. 65 fO har föreningen inga
invändningar mot att den summariska betalningsprocessen behålls vid domstolarna
och att dessa övertar handräckningsmålen.

2.37 Svenska handelskammarförbundet: I
vad avser frågan vid vilken myndighet handläggning av summarisk process skall
ske kan förbundel lill

Prop. 1980/81:88 105

en början konstatera att del nu framlagda förslaget
innebär ell övergivande av den lidigare från jusliliedeparlementel framförda
tanken all den summariska belalningsprocessen hell eller delvis skulle
överflyitas lill kronofogdemyndigheterna. Såsom skäl för att frångå den
tidigare inställningen, sådan den kom lill uttryck i bl.a.
jusliliedepartemenlels promemoria 1972: 20. anförs nu administrativa,
ekonomiska och principiella betänkligheter inför att föra över handläggningen
av den summariska prt)cessen till kronofogdemyndigheterna. Förbundel kan i
slort instämma i vad som nu anförs från justitiedepartementet. Redan det
förhållande all ett överförande av den summariska betalningsprocessen lill
kronofogdemyndigheterna skulle medföra kostnadsökningar för staten lorde vara
skäl nog att avstå från en sådan förändring. Emellertid kan inle heller bortses
från de principiella aspekterna på frågan. Således kan med fog hävdas all det
ur näringslivets och den rältssökande allmänhetens synvinkel sannolikl framstår
som rimligast all vända sig till domstol, inte lill exekuliv myndighel, för att
föra sådan fullgörelsetalan varom här är fråga. Någon avgörande praktisk
olägenhet med att dels behöva vända sig lill domstol för att erhålla
exekutionstitel och dels därefter lill exekuliv myndighel för verkställelsen
torde inle föreliggga. Som framhålls i promemorian skulle även en handläggning
hos kronofogdemyndighet av ifrågavarande ärenden med nödvändighet vara
uppdelad i ell judicieUt och ett exekuiivi förfarande. Förbundel kan således
lillslyrka den framlagda promemorian i denna del.

2.38----------------------------------------------------------- Sveriges
fastighetsägareförbund: I förslaget har diskuterats

möjlighelen att överföra mål om lagsökning och
betalningsföreläggande till kronofogdemyndighelen, varigenom vissa
rationaliseringsvinster skulle uppkomma för borgenärerna genom att både det
judiciella och del exekuliva ledet samlas hos en myndighel. Enligl förbundets
mening är en sådan reform olämplig. Personalen vid landels
kronofogdemyndigheter skulle behöva omskolas för hell nya uppgifter,
beträffande vilka en ingående sakkunskap nu finnes hos de allmänna domstolama.
En sådan reform skulle också minska allmänhetens förtroende för myndigheien och
strida mot den allmänna principen i svenskl rättsväsende att hålla isär
judiciella och verkställande uppgifler. Del synes också vara olämpligt all
överflytta handräckningsmålen enligt 191 och 192 §§ utsökningslagen till
kronofogdemyndigheten, då dessa mål ofta kräver särskilda juridiska kunskaper.
Däremol har förbundet inte någol att invända mol all, då överexekuior i en
framlid avskaffas, handräckningsmälen överföras lill allmän domstol.

2.39 Hyresgästernas riksförbund:
Förbundet har liksom tidigare den uppfallningen att judiciella uppgifter inte
bör läggas på verkställande organ. Tidigare förslag att föra över vissa
lagsöknings- och handräckningsärenden till kronofogdemyndighelen kan nu av
andra skäl inle komma i fråga. Det nu föreliggande förslaget att låta dessa
ärenden prövas av domstol vill förbundet ge sin fulla anslutning. Den nuvarande
ordningen vid överexekutors prövning av vräkningsansökningar innebär all
prövning vid domstol ändå får ske om del inle anses uppenbart all hyresgästen
är skyldig alt avflytta.

2.40 SABO: Utredningen föreslår att
handräckningsmål skall överföras från överexekuior till domstol. SABO kan
acceptera denna princip dock under förutsättning att ändringen inle medför
föriängda handläggningslider. Med nu gällande ordning har handläggningen
ibland tagit så lång lid

Prop. 1980/81:88 106

som 2-3 månader innan ulslag erhållits. Delta är enligl
SABO oacceptabelt.

2.41 SACOISR: Efler all ha noga vägt för- och
nackdelar med olika

alternativ har centralorganisationen kommil till den uppfattningen all

kronofogdemyndighet är den lämpligaste myndigheten all handlägga den

summariska betalningsprocessen, dvs. motsvarigheten lill de nuvarande

instituten lagsökning och betalningsforeläggande. 1 fråga om handräck

ningsmålen anser SACO/SR övervägande skäl talar för att dessa såsom

föreslagils handläggs av tingsrätt. SACO/SR utgår därifrån att överexeku

torsinstitutionen skall avskaffas.

I fråga om handräckningsmålen finns grupper av mera
rättsligt invecklade mål, där bestridanden är vanliga. SACO/SR syftar härvid
på vägt vis-ler, handräckning för bortförande av byggnad samt tvister mellan
jordägare och arrendator. Med hänsyn härtill och de vittgående konsekvenser
som vid verkslällighel av dylika handräckningsbeslut kan få för den enskilde,
anser centralorganisationen att domstol är lämpligaste forum för handräckningsmålen.
Eftersom dessa mål inte heller är särskilt frekventa blir rationaliseringseffekten
vid örverförandet till kronofogdemyndighet av dessa mål knappast mätbar.

2.42 Svenska arbetsgivareföreningen: Föreningen vill
för sin del framhålla

viklen av alt rättsordningen tillhandahåller ett väl fungerande summariskt

processförfarande. Därvid slår i förgrunden ett behov att till låga process

kostnader få till stånd en snabb och enkel handläggning. Av vikl är emel

lertid att ett summariskl förfarande ej gör avkall på rimliga rättssäkerhets

krav. - Såvitt gäller den summariska betalningsprocessen anförs i prome

morian bärande sakskäl för att organisatoriskt behålla domstol som hand

läggande myndighel. Föreningen delar uppfattningen att en sådan ordning

är att föredra framför en handläggning hos exekuliv myndighet. Principiellt

är det också en fördel om judiciella och verkställande uppgifter hålls klart

åtskilda. - Vad gäller handräckningsmålen föreslås i promemorian att

dessa överförs till allmän domstol i händelse av överexekutors avskaffan

de. Föreningen har ej något att erinra häremot. Detta innebär dock ingel

ställningstagande till del förslag som i annat sammanhang framförts att

överexekutor skall avskaffas.

3 Enhetlig summarisk process

3.1 Domstolsverket: Domstolsverket
ansluter sig till förslaget i promemorian att de nuvarande summariska
processerna lagsökning, betalningsföreläggande och handräckning enligt 191 och
192 §§ UL ersätts med en enhetlig summarisk process kallad lagsökning.
Härigenom åstadkommes inle oväsentliga förenklingar såväl för den rältssökande
allmänheten som för domstolarna.

3.2 Datainspektionen: Handräckning för
avhysning m. m. är av annan karaktär än den summariska betalningsprocessen.
Syftet med en begäran om avhysning eller om återställande av besittning kan
inte typiskt sett anses vara att få betalt för en fordran. Praktiskt fungerar
emellertid ofta hot om t. ex. avhysning som ett effektivt påtryckningsmedel för
att få

Prop.
1980/81:88 107

betalt,
kanske t. o. m. effektivare än ell hot om lagsökning eller
betalnings-föreläggande. Datainspektionen har haft alt la ställning till denna
fråga vid tolkningen av 6§ inkassolagen (1974: 182), som stadgar aU rätislig
åtgärd med anledning av fordran inte får vidtas förrän gäldenären tillställts
krav som avses i lagens 5 §. Enligt inspektionens uppfattning avses här med
"rätislig åtgärd" även ansökan om avhysning o.d. Sambandet härvidlag
markeras om lagsökning för fordran och för avhysning m. m. sammanförs fill en
lag.

3.3
Svea hovrätt: Det kan förefalla självklart att en enhetlig lag om summarisk
process är alt föredra framför en särreglering av varje särskild processtyp,
åtminstone om en enhetlig reglering är möjlig ulan att del blir nödvändigt att
göra avkall på de särskilda ändamål som gör sig gällande vid vad vi i dag
kategoriserar som lagsökning, betalningsföreläggande och handräckning.
Hovrätten är mindre benägen att utan vidare instämma i att "vad som bör
åstadkommas är ... ett enhetligl men samtidigt mera flexibelt summariskt
förfarande som ger utrymme för en prövning allt efter beskaffenheten av del
enskilda fallet" (PM s. 71). Även om tanken på en mera elastisk reglering
än enligt RB - möjligen - kan vara tilltalande för de ordinära tvistemålens del
(jfr Dir 1977: 10 s. 5) förefaller de båda målsättningar som ryms inom den
citerade meningen inte bara sins emellan oförenliga utan dessutom - vad gäller
flexibiliteten - hota hela tanken på ett i egentlig mening summariskt
förfarande. Genom att ge ökat utrymme för en nyanserad prövning på här aktuellt
område riskerar man, som hovrätten anfört tidigare, att i utbyte mot en i
verklig mening summarisk process få en procedur likvärdig med skriftlig
förberedelse i tvistemål.

Till
de ovan anförda synpunkterna kan också läggas alt det på här aktuella område är
särskilt betydelsefullt (jfr PM s. 70) att allmänheten utan hjälp av
rättsbildade ombud eller tjänstemän vid domstolama skall kunna föra processen
och fömtse dess förlopp. En "flexibel" lag kolliderar lätt med detta
behov.

En inriktning på de klara
fallen möjliggör att lagen kan fylla nyssnämnda anspråk utan att för den skull
bli detaljerad eller omständlig på annat sätt. Till förmån för en sådan
styrning lalar också att reformen annars kan få andra organisaioriska
konsekvenser än man räknar med i PM. De föreslagna reglerna om invändningar
och bevisning kan således medföra att den summariska processen inle kan
handläggas på tingsnotarienivå i samma utsträckning som nu är fallet och att
tidsåtgången per mål ökar.

Mera
tveksamt förefaller det vara om även handräckningsmålen bör omfattas av den nya
lagen. När nu de civilprocessuella säkerhetsåtgärderna föreslås bli reglerade
enbart i 15 kap. RB - ett förslag som hovrätten lillslyrker - h ide det varit
på sin plats med en diskussion av alternativel all låta även handräckningsmålen
regleras på molsvarande sätt. De argument som anförs i PM (s. 71) för att låta
handräckningsmål ingå i en gemensam lag om summarisk process har visserligen en
inte oväsentlig bärkraft, men de ställs aldrig mot de skäl som talar mot en
dylik gemensam reglering resp. de skäl som talar för en reglering inom ramen
för rättegångsbalken. Av slor belydelse i detta sammanhang är givetvis om
samma regler kan gälla för handräckningsmålen som för belalningsmålen. Av den
föreslagna lagtexten kan man möjligen få ett intryck att man lyckats relativt
väl i detta hänseende. Men läser man även motiven finner man att del råder
betydande skillnader mellan måltypema i fråga; hand-

Prop. 1980/81:88 108

räckningsmålen intar en särställning inte bara vad gäller
tillämpligt rättsmedel och rättskraft ulan även - och della ulan alt det
framgår av lagtexten - vad gäller kraven på ansökan, invändningar och
bevisning saml frågan om ersättning för rättegångskostnader. Eftersom
skillnaderna i dessa hänseenden i allmänhel är välmotiverade frågar man sig om
inte en reglering av handräckningsmålen inom ramen för RB hade varit till
fördel även för lagsökningslagen. Med en sådan teknik skulle man också, som
antytts ovan. kunna vänta med reformen av betalningsprocessen, men ändå
avskaffa öex.

3.4 Hovrälten för Nedre Norrland:--- Väl må medges att den
nuva

rande lagsökningslagen innehåller en hel del otympligheter - belräffande

vilka man i promemorian funnit förtjänslsfuUa lösningar - men del bör

övervägas om del ej i avbidan på den översyn av rätlegångsförfarandet vid

allmän domstol som f.n. pågår vore lämpligt att nöja sig med en mera

begränsad omarbetning av gällande bestämmelser än som måste ske vid en

sammanslagning av de ifrågavarande tre förfarandena till ett enhetligt

institut.

Anledningen till att hovrätten vill ifrågasätta ett
enhelliggörande är främsi att det trots lovvärda försök ej varit möjligt alt
skapa enkla och klara regler. Av lagförslaget framgår sålunda att det är svårt
att finna lämpliga uttryck som skall omfatta samtliga åtgärder som ryms inom
ramen för det enhetliga förfarandet. 1 själva verket inrymmer det föreslagna
enhetliga institutet lagsökning skilda förfaranden, lämligen helt motsvarande
de nuvarande instituten lagsökning och betalningsföreläggande. För sökanden, i
allmänhet kreditinrättningar och inkassoföretag, erbjuder en lagändring inga
svårigheter. Annorlunda ställer det sig för gäldenärer med ingen eller ringa
erfarenhet av hithörande spörsmål. Oavsett utformningen av föreläggandel är
risken betydande alt gäldenären inte kommer att förstå den rätta innebörden
därav.

Hovrälten vill därför i första hand förorda en mera
begränsad omarbetning av nuvarande lag med bibehållande i skilda avdelningar
av instituten lagsökning och betalningsforeläggande och med tillägg av en
avdelning avseende handräckningsmålen.

3.5 Uppsala läns norra lingsräll
ansluter sig till förslagel all det för både mål i summarisk betalningsprocess
och vissa handräckningsmål skall tilllämpas ett enhetligt summariskt
förfarande.

3.6 Gävle tingsrätt: Förslaget att
instituten lagsökning och betalningsföreläggande sammanslås till ett nytt
gemensaml förfarande tillstyrks av tingsrätten. En sådan sammanslagning är
till fördel ur flera synpunkter. Bl.a. undvikes tveksamhet i fråga om vilket
förfarande som är tillämpligt. -Tingsrätten tillstyrker vidare att
handräckningsmålen enligt 191 och 192 §§ utsökningslagen samordnas med
betalningsmålen till en ny enhetlig lag om summarisk process, benämnd
lagsökning.

3.7 Sundsvalls tingsrätt: Tingsrätten delar i promemorian
anförda skäl för

att ett sammanförande av belalningsförelägganden (bO och lagsökningar

(Is) tiU ett gemensaml inslilul, benämnt lagsökning, bör ske. Den hittills

rådande skiUnaden har ofta tett sig konsUad. Såväl bf som Is har ju syftet

att tillhandahåUa exekufionstitlar för fordringar som nästan regelmässigt

lämnats obestridda.

Prop. 1980/81:88 109

Beträffande förslaget alt i lagen även upplaga några fall
av handräckning kan lingsrälien ej underiåla alt framföra sin förvåning all
förslagel kommil lill i della sammanhang. Del naturliga synes tingsrätten vafä,
all frågan om vart sådana ärenden skall föras löses i ett större sammanhang i
samband med eventuellt upphörande av överexekuiorsinslitutionen och införandel
av en ny utsökningsbalk. Åtskilliga fall av handräckning (i PM redovisade å s.
72) har ju även lämnats ulanför förslagel.

3.8 Länsstyrelsen i Malmöhus län: Renl
principiellt har länsstyrelsen ingen erinran emot att de nuvarande instituten
lagsökning och betalningsforeläggande samt handräckningsmålen föres samman lill
ett gemensamt inslilul "lagsökning".

3.9 Länsstyrelsen I Göteborgs och Bohus
län: Länsstyrelsen tillstyrker all de nuvarande instituten lagsökning och
betalningsföreläggande slås ihop under den gemensamma beteckningen lagsökning
och att lagsökningsmäl handläggs av domstol. Däremol är länsstyrelsen tveksam
till förslagel att samordna handräckningsförfarandel med den summariska
betalningsprocessen.

Länsstyrelsen har i yttrande över lagberedningens förslag
till Utsök

ningsbalk (SOU 1973:22) förklarat sig icke kunna lillslyrka all förslagel

upphöjes lill lag, främsi med tanke på förslaget all avskaffa överexekutors

institutionen. Länsstyrelsen ansåg del principiellt orikligt all lill kronofog

demyndighet överföra arbetsuppgifter av judicieU art, alltså bl.a. hand

räckningsmål, och ansåg att en sammanblandning mellan judicieU och

exekutiv verksamhet borde undvikas. Visseriigen undviks med nu ifråga

varande förslag dessa olägenheler, men länsstyrelsen anser all förslaget

trots del innebär olägenheter. Lagsökningsmål och handräcknings

mål är av så olika beskaffenhet och kräver så olika behandling all de ej bör

behandlas i samma lag.

3.10------------------------------------------- Kronofogdemyndigheten
i Piteå: Instituten lagsökning och

betalningsforeläggande är besläktade med en annan lyp av
summariskl förfarande, nämligen främsi sådan handräckning som omförmäles i 191
och 192 §§ utsökningslagen och som f. n. meddelas av överexekuior. Förfarandet
är nämligen i båda fallen skriftligt och i princip avsett enbart för klara
fall. Del är vidare snabbi och billigt och därigenom överlägset den långsammare
och dyrare ordinära domstolsprocessen. Med hänsyn lill att
överexekuiorsinslitutionen snart kommer alt avskaffas och handräckningsmålen
måste överföras från överexekutor lill annan myndighel, ler del sig därför
naturligt att en samordning sker av den summariska betalningsprocessen och
handräckningsprocessen.

3.11 Råttegångsuiredningen:
Sammanslagningen av lagsöknings- och be-talningsföreläggandeinstitulen har
medgett en överskådlig och lättläst lagtext och har vidare den obestridliga
fördelen att avvisning inte kan ske på gmnd av alt sökanden väljer fel
inslilul. Termen lagsökning som en gemensam beteckning för det nya förfarandet
är väl vald.

3.12 Sveriges domareförbund: Den
nuvarande summariska betalningsprocessens uppdelning i två arter - lagsökning
och betalningsforeläggande - är närmast historiskt betingad. Båda processerna
syftar, såsom i promemorian framhålls, till att tillhandahålla en borgenär
exekutionstitel, när

Prop. 1980/81:88 110

egentlig tvist inte råderom fordringens existens.
Förbundet instämmer i all skiljelinjen mellan de båda förfarandena - humvida
fordringen är gmndad på skriftligt fordringsbevis - kommit alt överbetonas och
alt den föranlett ofta ofmktbar prövning i domstolama om de olika förfarandenas
tillämplighel. Ett enhetligl summariskt processförfarande är med hänsyn
härtill även enligt förbundels mening önskvärt. Förbundet finner ej heller
någon anledning till erinran mol att därmed integreras de på överexekuior
hittiUs ankommande handräckningsmålen. Mot promemorians förslag all handräckning
för säkerhetsåtgärd lämnas utanför det enhetliga förfarandet torde någon
vägande invändning ej vara att framställa. Förbundel biträder således förslaget
om en enhetlig summarisk process.

Termen "lagsökning"
är enligt förbundet en lämplig beteckning på ett enhetligt förfarande.

3.13 Sveriges advokatsamfund: Det synes
lämpligt att instituten lagsökning och betalningsföreläggande går upp i ett
nyll gemensamt förfarande, och samfundet tillstyrker utan erinran förslagel
till ny lagsökningslag.

3.14 Svenska sparbanksföreningen:
Föreningen kan i princip ansluta sig till den i promemorian föreslagna
huvudlinjen för den summariska processens organisation och utformning, enligl
vilken de nuvarande instituten lagsökning, betalningsföreläggande och
handräckning enligt 191 och 192 §§ utsökningslagen skall sammanföras och
förfarandet i sådan process, under den sammanfattande beteckningen lagsökning,
erhålla en enhethg reglering i en ny lagsökningslag.

3.15 Konungariket Sveriges
stadshypotekskassa: I promemorian läggs fram förslag till en enhetlig lag om
summarisk process innefattande de nuvarande processformema lagsökning,
betalningsföreläggande och handräckning. Slyrelsen har inte något att erinra
mot att dessa processformer sammanförs i en enhetlig lag.

3.16 Svenska handelskammarförbundet: Vad- angår
förslagel alt

lagtekniskt sammanföra betalningsföreläggande, lagsökning
och vissl handräckningsförfarande till reglering i en lagsökningslag vill
förbundet —

---- ställa sig bakom syftet med förslaget, nämligen all
erhåUa en förenk

ling i rättstillämpningen såvitt angår dessa förfaranden.

3.17 Sveriges fastighetsägareförbund: Förslaget till
ny lagsökningslag syf

tar i det väsentliga tiU att ge en samlad och mera enhetlig reglering av

instituten lagsökning och betalningsföreläggande samt av handräcknings

målen. Berörda regler, som av hisloriska skäl f.n. är upptagna i olika

författningar, skulle obestridligen lättare kunna överskådas och hanteras i

den föreslagna ordningen. Detta måste i och för sig innebära en betydande

fördel inte minsl för de rältssökande. Några störte ändringar i gällande

materiell rätt föreslås inte och ändringama av bevisregler och processuell

reglering i övrigt synes välbetänkta.

3.18 Svenska arbetsgivareföreningen: Promemorians
förslag all de nuva

rande instituten lagsökning och betalningsföreläggande skall samordnas till

ett gemensamt förfarande innebär en lagteknisk förenkling som i allt vä

sentligt kan stödjas av föreningen. Detsamma gäller förslaget att med

handläggningen av den summariska belalningsprocessen integrera hand

räckningsmål enligt 191 och 192 §§ utsökningslagen.

Prop. 1980/81:88 111

3.19 Sveriges föreningsbankers förbund: Ur lagleknisk
synpunkl synes del vara en fördel att regler om handräckningsmålen inarbetas i
lagsökningslagen.

4 Tillämpningsområdet

Ingen remissinstans har framfört någon erinran mot
tillämpningsområdet för 15 och 16 §§ promemorieförslaget.

5 Forum

5.1 Domstolsverket: Domstolsväsendets
organisationsnämnd har, som nämns i promemorian (s. 76), tidigare framhållit
att den nuvarande ordningen att mål om hyra och arrende bara kan tas upp av
fastighelsdomstol innebär en del praktiska olägenheter. Som uttalas i
promemorian (s. 77) finns därför starka skäl för att undersöka om det numera
finns anledning att koncentrera dessa tvister till fastighetsdomstol.
Domstolsverket vill underslryka viklen av att frågan tas upp i samband med
översynen av hyres- och arrendelagstiftningen så att en eventuell reform på
området kan träda i kraft samtidigt med den nya lagsökningslagen. Härigenom
skulle man kunna undvika att Ullföra fastighetsdomstolarna den exlra personal
som oundgängligen måste filiföras dessa domstolar därest de mål om vräkning som
f. n. handläggs av öex överflyttas dit. Denna personal skulle vid en senare
genomförd mera genomgripande fommreform behöva omplaceras till andra
ungsrätter. Enligt domstolsverkets uppfattning bör, om en sådan genomgripande
fommreform inte blir genomförd, i vart fall den summariska processen i mål om
arrende och hyra kunna föras vid alla tingsrätter. Beträffande mål om
lagsökning enligt 10 § i förslaget skulle ett överiämnande till
fastighetsdomstol ske först sedan part ansökt om återvinning. Den
administrativa omgång ett sådant förfarande skulle innebära bör inte överdrivas
och torde klart uppvägas av vinslen en sådan reform medför såväl för
allmänheten som för fasfighetsdomstolarna.

5.2 Svea hovrätt: Som anförs i PM (s.
77) bör frågan om forum i faslighets-rättsliga tvister som avgörs
lagsökningsvägen kunna stå öppen ännu någon tid, åtminstone forumproblemet i
arrendetvister. Hovrätten vill dock sätta ett frågetecken för den vikt man i PM
(s. 76-77) tillmäter den administrativa omgång det skulle innebära för
tingsrätt att överlämna hänskjutna arrende- och hyresmål till
fastighetsdomstol. Då man nu enligt förslaget (§ 4, varom mera nedan) låter det
ankomma helt på domstolen att vidarebefordra mål som väckts vid fel tingsrätt,
förefaller det inkonsekvent att låta den intressanta tanken att ta undan
summarisk process från fastighetsdomstolamas kompetensområde bromsas av de
besvär i administrativt hänseende det skulle innebära för fingsrättema att ex
officio överlämna hänskjutna mål till fastighetsdomstol.

5.3 Gävle tingsrätt: Tingsrätten har
ingen erinran mot alt de fommfrågor som hänför sig till fastighetsdomstols
kompetensområde löses i ett större sammanhang. Särskild uppmärksamhet måste
dock ägnas den ökade arbetsbörda som förslagets genomförande kan komma att
medföra för de tingsrätter som är fastighetsdomstol.

Prop.
1980/81:88 112

5.4
Hyresrätlsulredningen: Vi har i
våra direktiv fått i uppdrag att undersöka om inte samtliga tvister på
hyresrättens område bör prövas av hyresnämnderna som första instans och med
bostadsdomslolen som slutinstans. Renodlade kravmål och handräckningsmål synes
dock - även om de rör hyresförhållanden - inte rimligen böra föras över till
hyresnämnderna. Del finns därför inte anledning all nu skjuta upp ett
ställningstagande till var dessa ärenden bör handläggas. Vad angår egentliga hyrestvisler
kommer vi att behandla frågor om hyresnämndemas och bostadsdomstolens
kompelens i samband med arbetet på vårt slulbelänkande, som kan väntas omkring
årsskiftet 1978/79. Vi delar därför synpunkten i promemorian att den allmänna
frågan om fastighetsdomstols kompetensområde inte bör lösas i det nu aktuella
sammanhanget.

5.5
Sveriges domareförbund: Någon
särskild fommbestämmelse föreslås ej för faslighetsråttsliga mål men viss
ändring därvidlag förutskickas. Förbundet vill därför nu endast betona som önskemål
att i vart fall den summariska processen i dessa mål läggs på samtliga
ungsrälter och ej blott på de tingsrätter som är allmänt fastighetsfomm. Det
framstår nämligen som opraktiskt med skilda fora för dessa mål, vilka för
övrigt inte kan sägas vara så särpräglade, att en koncentration till särskilda
domstolar med speciell sammansättning är påkallad.

5.6
Hyresgästernas riksförbund:
Förbundet är av den uppfattningen att det är en betydande fördel att de
motfordringsanspråk som ofta reses mot förfallen hyra prövas av en domstol som
har särskild sakkunskap och erfarenhet när det gäller hyresförhållanden. Det
saknas i vart fall skäl att inte begagna sig av denna möjlighet i de fall där
tingsrätten också är fastighetsdomstol.

6
Ansökan

6.1
Svea hovrätt: Som anförs i PM
(s. 77) står kravel på ansökningens utformning i samband med frågan om
avgörandets rättskraft: då nu ett bifallande utslag i lagsökningsmål är tänkt
att vara förenat med rättskraft-verkan måste givetvis krävas all sökandes
anspråk kan individualiseras. Härmed blir skillnadema mellan krav på ansökan i
lagsökningsmål och stämningsansökan i tvistemål enligt RB eller småmålslagen
inte större än att den ovan (under 1.2) framförda tanken att låta
lagsökningsvägen bli den normala ingången till flera processformer kan
aktualiseras.

6.2
Gävle tingsrätt: I förslagel
har borttagits den nuvarande möjligheten till muntlig ansökan. Som framhålls i
promemorian utnyttjas aldrig denna möjlighet, varför ett borttagande bör kunna
ske utan olägenhet.

Beträffande
slopandet av kravet på ställande av säkerhet för den skada som vid avhysning
kan tillskyndas motparten tillstyrker tingsrätten förslaget, eftersom en
fömtsäUning för att avhysning skall få äga rum är att saken är uppenbar.

Prop. 1980/81:88 113

7 Invändningar och bevisning

7.1 Svea hovrätt: Vad gäller
handräckningsmålen anslulel" sig hovrällen till att ett blankt bestridande
ej bör få föranleda ogillande av sökandens talan. Här, liksom i
betalningsmålen, krävs i PM (s. 81)att saken skall vara uppenbar för att talan
skall bifallas och detla har också fått komma till uttryck i lagtexten (17§).
Att döma av speciaimotiveringen (PM s. 127) torde delta inle innebära
"någon egentlig ändring" i förhållande lill gällande rätt.
Hovrällen, som i yttrande över förslaget lill utsökningsbalk (s. 54) hyst
farhågor all nämnda beviskrav innebär viss begränsning i förhållande lill
gällande rätt av möjlighetema all utnyttja den summariska processformen,
välkomnar detta molivultalande, men vill här, liksom tidigare beträffande
beviskravet i betalningsmål, ifrågasätta om inte användningen av ordel
"uppenbar" i så fall avviker från den gängse.

7.2 Hovrällen för Nedre Norrland: Några
begränsningar beträffande rälten att åberopa viilnesintyg har ej ansetts böra
uppställas.------------------------------------------------------- Det har

vid skilda tillfällen ifrågasatts om ej en mera liberal
inställning till frågan om tillåtligheten av viilnesintyg borde vara att
föredraga (jfr SOU 1974: 27 s. 145 f, prop. 1975/76: 148 s. 124 f, 146 f och
170 f samt justitiedepartementets promemoria Översyn av rätlegångsförfarandet
vid allmän domstol. Ds Ju 1976:8 s. 86 f). Frågan torde f.n. vara föremål för
övervägande inom rättegångsutredningen (jfr Dir. 1977: 10). Enligt hovrättens
mening är del mindre välbetänkt att, innan frågan fått sin lösning med avseende
å brottmålen och tvistemålen, generellt tillåta vittnesintyg i den summariska
processen. Dock bör övervägas all - i överensslämmelse med den praxis som för
närvarande råder - tillåta viilnesintyg i handräckningsmålen.

Skulle så vara att viilnesintyg - generellt eller endast i
vissa mål -anses böra tillålas, bör delta klart utsägas i lagtexten, eftersom
hänvisningen i 26 § förslaget till lagsökningslag till vad som i
rättegångsbalken sägs om tvistemål närmast synes ge vid handen att vittnes
intyg får åberopas endast då rätten på grund av särskilda omständigheier finner
alt det må tillåtas.

7.3 Stockholms tingsrätt: Tingsrätten
tillstyrker promemorians bestämmelser om bevisprövningen i lagsökningsmål (12
och 17 §§).

7.4 Sundsvalls tingsrätt: Mol
föreslagna lagbestämmelser belräffande den summariska processen - - - har
tingsrätten ingen annan invändning än beträffande ansökningar, som ej vinner
bifall. Där synes avsikten vara att termen "ogillas" skall användas.
Ullrycket "ogillas" kan möjligen missförslås eller i vart fall synas
väl definitivt. En icke lagkunnig sökande med en fordran som bestrilts men som
han vet vara rättmätig, kan känna sig förfördelad. Återvinningstalan eller
stämning i vanligl tvistemål ligger ju ej närmasl lill efler ogillandet.

7.5 Örnsköldsviks tingsrätt: Förslagel
ulgår ifrån all skriftliga intyg skall kunna åberopas. Tingsrätten, som anser
dylik bevisning i princip icke önskvärd, ifrågasätter om del föreligger något
verkligt behov att tillåta detta bevismedel, som för övrigt ofta torde ha ringa
bevisvärde. Skulle det anses önskvärt att dylika intyg godtages som bevismedel
i den summariska processen bör delta klart komma till uttryck i
författningstexten, enär annars stadgandet i förslagel § 26 kan föranleda
osäkerhet.

8 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 88

Prop. 1980/81:88 114

7.6 Sveriges domarejörbund: Även om vissa
betänkligheter möler mol

viilnesintyg i den summariska processen anser förbundet all något hinder

däremot inte bör uppställas. Såsom antyds i promemorian bör bevisvärdet

av sådana eventuellt förekommande intyg beaklas av domstolen i enlighet

med grundsatsen om fri bevisprövning.

Det krav som uppställs för bifall till lagsökningsansökan
för avhysning m. m. - att sökandens rätt är uppenbar - torde till innebörden
överensstämma med vad som nu gäller i sådana mål. Mot lagförslagets utformning
i dessa delar har förbundet ej någon erinran.

I lagtexten uttalas ej men av generell hänvisning till RB
följer, vilket ock bekräftas i motiveringen, att ansökan som ej bifalls i
summarisk process, skall ogillas. Denna anordning avviker beträffande målen i
summarisk betalningsprocess från vad som nu gäller enligt lagsökningslagen.
Förbundet finner att den nuvarande ordningen - enligt vilken ansökan som ej
bifalles hänskjuts lill rättegång - har stora fördelar i och med att målen på
ett enkelt sätt kan övergå i ordinär process. Då ej heller någon vägande
anmärkning försports mot nuvarande ordning, bör densamma enligt förbundets
mening ej övergivas utan alt vägande skäl kan anföras. Förbundet kan ej finna
att några sådana skäl har anförts. Fastmer förefaller det förbundet som om den
i promemorian valda anordningen i olika hänseenden medför onödiga
komplikationer bland annat för frågorna om rättskraft och rättsmedel. I detta
sammanhang vill förbundet framhålla, att hänskjutande till rättegång bör ske
endast på begäran av sökanden vid äventyr att ansökningen förfaller.

7.7 Hyresgästernas riksförbund: Förbundet anser det
riktigt att gäldenä

rens möjlighet att styrka sina invändningar inte bör begränsas fill endast

skriftlig bevisning såsom fallet är i det nuvarande lagsökningsförfarandet.

Det bör därför vara tillåtet att åberopa skriftliga viilnesintyg för alt därmed

visa sannolika skäl för invändning mot ett skriftligt fordringsbevis. Sökan

dens rätt bör vara uppenbar för alt kunna vinna bifall såväl i betalningsmå

len som i mål om avhysning. Detta är ett betydande rättssäkerhetsintresse.

8 Avgörandets rättsverkan

8.1 Datainspektionen: Datainspektionen
anser att de redovisade fördelama med att slopa avgörandenas rättskraft är så
stora att denna utväg bör prövas utan hinder av parallellen med tredskodom. Den
borgenär som vill ha ett rättskraftigt avgörande får då välja att ansöka om
stämning. Visserligen kan det från gäldenärens synpunkt anses likgiltigt om
han får ett föreläggande i ett lagsökningsmål eller i ett tvistemål. Det måste
dock observeras att ett slopande av rättskraften för lagsökningsutslagens del
medför en fördel för gäldenären i jämförelse med vad som nu gäller. I vissa
fall kan det också vara till fördel för gäldenären att borgenären väljer att
ansöka om stämning. Kallas gäldenären till sammanträde men uteblir, kan
nämligen käromålet ogillas tredskodomsvis, om kärandens framställning av
omständigheterna ej innefattar laga skäl för käromålet eller om det eljest
uppenbart framgår, all käromålet är ogrundat (44 kap. 8 § andra stycket andra
punkten rättegångsbalken). En sådan tredskodom vinner rättskraft fill skillnad
från ett avvisningsbeslut i lagsökningsmål.

8.2 Konsumentverket: Om förfarandet
förenklas till följd av att utslagen

Prop.
1980/81:88 115

inte
får rättskraft, ökar troligen risken för aft dessa blir materiellt felakiiga.
Den summariska processens karaktär av förfarande avsett för olvisliga och klara
fall går i så fall förlorad. Den enskilde har mindre glädje av all kunna komma
igen och få utslaget omprövat, än all från början få ett malerielll rikligt
utslag. Eftersom bifall till borgenärens ansökan kan bero på passivitet hos
svaranden på grund av okunnighet, så är sannolikheten för alt han senare vet
bättre inte särskilt stor. Om dessutom, som befaras i promemorian, utsikterna
att vinna en senare process har minskat på gmnd av utslagets bevisvärde,
innebär slopandet av rättskraft ingen förbättring för svaranden.
Konsumentverket lillslyrker därför ulredningens förslag i denna del.

8.3 Svea
hovrätt: Hovrätten ansluter sig till vad som anförs i PM om

avgörandets rättsverkan. Även om förfarandet på sått hovrätten tidigare

skisserat mera än enligt förslagel skulle komma att likna den procedur som

i dag tillämpas vid betalningsföreläggande bör avgörandet ges rällskrafts

verkan. Hovrätten hänvisar här till vad Ulveson och Welamson anfört i

SOU 1963:28 s. 100 ff och 106 ff. Av stor vikl i sammanhanget är dock att

gäldenären på ett begripligt sätt underrättas om utslagets rättskraftsverkan

och tillgängliga rättsmedel.

Hovrätten
delar även uppfattningen (PM s. 86 O att rättskraft ej bör tillerkännas
avgöranden i handräckningsmål.

8.4
Gävle tingsrätt fillstyrker att
utslag i betalningsmålen tillerkänns rättskraft mot gäldenären och att utslag
varigenom sökandens talan har ogillats inte tillerkänns rättskraft. Tingsrätten
har heller ingen erinran mot att avgöranden i mål motsvarande 191 och 192 §§
utsökningslagen ej ges rättskraftsverkan.

8.5
Örnsköldsviks tingsrätt:
Förslaget upptar de nu gällande reglerna om rättskraft, vilka således skulle
bibehållas inom den summariska processen. För alt den summariska processen
skall komma till användning i så slor utsträckning som möjligt och få verklig
betydelse framstår det som önskvärt att utslagen får rättskraftsverkan. Enligt
förslaget skall liksom nu är förhållandet endast en bifallen ansökan vinna
rättskraft. Däremol skall en talan, som ej vinner bifall utan ogillas, ej vinna
rättskraft. 1 dylika fall kan således sökandens talan prövas ånyo i ett nytt
mål. Detta är ett avsteg från den princip som eljest gäller i vår rättsordning.
Det torde kunna ifrågasättas om det är nödvändigt att i den summariska
processen begränsa rättskraftsverkan till att ej avse ogillade utslag. Ur
gäldenärens synpunkt framstår ett slutligt avgörande som önskvärt och en
rättskraftsverkan även vid ogillande skulle undanröja ovissheten för gäldenären
om huruvida borgenären, trots bestridandet, ämnar göra sitt anspråk gällande i
framtiden. Borgenären har haft möjlighet att söka återvinning men underlåtit
detta. Att även ogillade utslag omfattas av rättskraften skulle möjligen kunna
anses medföra sådana fördelar att frågan kan vara värd ett närmare övervägande.
Därest det med hänsyn ull borgenären icke anses lämpligt att tillerkänna ett
ogillande ulslag rättskraftsverkan, kan ifrågasättas om talan, som ej vinner
bifall, skall betecknas som ett ogillande. Det skulle kanske vara bättre att
någon annan lokution kom till användning innebärande ett konstaterande att
talan är tvistig eller något liknande.

8.6
Sveriges domareförbund: 1
promemorian diskuteras ingående möjlig-

Prop. 1980/81:88 116

heten all frångå nuvarande ordning i fråga om rättskraften
hos avgöranden som innebär bifall till lagsökning för fordran. De skäl som
anförs härför finner förbundet övertygande. Förbundel vill för övrigt starkt
ifrågasätta om rättskraft för de mål vari ansökan bifalls verkligen fyller
någon praktisk funktion. Fiertalel avgöranden i mål om betalningsforeläggande, vilka
kan vinna rättskraft i enlighet med de i promemorian återgivna reglerna, torde
de facto aldrig vinna rättskraft, eftersom varken ulmälning eller betalning med
förbehåll om räll alt söka återvinning sker. Någon olägenhet lorde inte ha
följt härav. Del kan aniagas att det ej heller skulle innebära någon nämnvärd
olägenhet om bifallande avgöranden i den föreslagna betalningsprocessen ej
vinner rättskraft. Slörre enhetlighet i reglering av processen torde därmed
kunna nås. Vad som beträffande rättsverkningar föreslås i fråga om avgöranden i
mål om lagsökning för avhysning m. m. stämmer i slort sett överens med vad som
nu gäller och föranleder ej någon erinran från förbundets sida.

9 Rättsmedel

9.1 Datainspektionen: När lalan samlidigl förs om
åläggande av betal

ningsskyldighet och om avhysning e.d. skall enligt förslaget rättsmedlet

vara återvinning även i handräckningsdelen. Den sökande som vill erhålla

snabb verkslällighel kan, sägs del, begränsa sin lalan lill avhysningen.

Redan nu förekommer alt borgenärer väljer all först ansöka
hos överexekuior om avhysning och därefter hos tingsrätt om lagsökning för
utfående av obetald hyra. De utnyttjar således inte möjligheten enligl 16 §
lagsökningslagen alt yrka avhysning i lagsökningsmålet. Anledningen kan vara
att lagsökningsprocessen är alltför långsam, samtidigt som avhys-ningsholel
ulgör ett starkt skäl för gäldenären all betala sin skuld, varvid lagsökning
blir onödig. För de gäldenärer som inte betalar på avhysnings-sladiet är dock
uppdelningen i två processer till nackdel, främst därför all de åläggs alt
betala koslnaderna i båda målen.

Datainspektionen har funnit att det angivna förfarandet
inte strider mot god inkassosed. Med förslagel kommer del fortfarande att
finnas anledning alt försl ansöka om lagsökning för avhysning och därefter om
lagsökning för fordran. Dalainspektionen delar dock uppfattningen att det vore
olämpligt om olika rättsmedel vore tillämpliga beträffande olika delar av avgörandet.
Någon annan väg än den som föreslagils synes därför inle framkomlig.

9.2 RSV: Överexekuior kan f. n. i handräckningsmål
förordna att verksläl

lighet inte skall ske förrän utslaget vunnit laga kraft. Sådant förordnande

lorde ha använts mycket sparsamt, men har dock förekommit någon gång

t.ex. när avgörandet varit synnerligen svårbedömt och omedelbar verk

ställighet skulle medföra olägenheter som svårligen kunde avhjälpas om

högre instans skulle komma till annat resultat. Även om möjlighet att

erhålla inhibition i de allra flesta fall är tillräckligt, bör det övervägas om

inte möjlighet att meddela sådan föreskrift likväl skall finnas kvar.

9.3 Svea hovrätt tiUstyrker förslaget om tillämpliga
rättsmedel i hand

räckningsmål.

9.4 Rättegångsutredningen: Anledningen till att man i
promemorian valt

Prop. 1980/81:88 117

besvär som rattsmedel för svaranden i fråga om lagsökning
för avhysning m. m. synes ha varit omtanken om borgenären och dennes rält till
en snabb verkslällighel. Emellertid kan borgenären många gånger komma i ell betydligt
sämre läge om en överrält skulle finna saken mindre uppenbar än tingsrätten. 1
sådanl fall måsle borgenären åter vända sig lill tingsrätten. Värdet av en
omedelbar lingsrällsprocess får inle heller underskattas. Del är föga troligt
all tingsrätlema i någon slörre ulslräckning skulle komma alt allvariigt
fördröja verkställigheten av sina egna beslul genom inhibilionsål-gärder.
Enligt ulredningens mening talar övervägande skäl för all en forlsall
tingsrällshantering generellt är att föredra som rättsmedel i lagsökningsprocessen.

Terminologiskt
kan ifrågasättas om det nuvarande begreppet hänskjutande till rättegång bör
ersättas av ålervinning. Denna lerm kan. åtminstone med nutida språkbruk,
ibland uppfattas som vilseledande. Med tanke härpå och på
återvinningsbegreppels användning i bl.a. konkursrältsliga sammanhang skulle
del vara alt föredra alt i lagsökningslagen lala om måls återupptagande. Ett
sådant uttryck är betydligt lättare att förstå för den stora allmänhelen.
Möjligen bör dock en sådan reform förutsätta all åler-vinningsbegreppel
samtidigt utmönstras ur RB där del används i fråga om bl.a. tredskodomar.

9.5 Sveriges domareförbund: Som rättsmedel mol ulslag i
lagsökningsmål om avhysning föreslås såsom hittills besvär till hovrätten i
slällel för återvinning. Förbundet finner ej alt övertygande skäl anförts
härför. Vad som i promemorian, s. 89, uttalas om risken för överdriven
inhibition, närmasl som ett skäl att ej välja återvinning som rättsmedel,
finner förbundel sig ej kunna hell instämma i. Där domstolarna enligl nu
gällande bestämmelser har att beslula om inhibition av verkställighet, lorde
praxis härvidlag för närvarande ej vara präglad av alllför slor benägenhet att
inhibera. Enligl förbundel skulle det vara enklasl och mesl praktiskt om samma
rättsmedel - återvinning - kunde användas mol samtliga slulliga avgöranden i
den summariska processen.

10 Kostnaderna

10.1 JK: Jag vill peka på del
motsägelsefulla i alt en borgenär kan få ersättning för bilrädeskoslnaden i den
summariska processen men inte i tvist enligl småmålslagen. Man kan med vissl
fog hävda alt del måste vara lättare för borgenären alt själv upprätta en
ansökan om lagsökning än en ansökan om stämning. Del kan t.o.m. hävdas att den
nuvarande regeln gör del förmånligt för en borgenär att gå lagsökningsvägen
även om han är hell medveten om alt målel slutligen blir handlagt enligl
småmålslagen. På så säll kan han i varje fall delvis läcka advokalkoslnaderna.

10.2 RSV: Verkställighetskostnaderna i
mål om annat än betalningsskyldighet skall utmätas hos svaranden om ulslagel
innehåller föreskrifl om all verkslällighet skall ske på den lappandes
bekoslnad. Såvitt är RSV bekant lorde vissa överexekutorer regelmässigt, ex
officio, meddela dylik föreskrift medan andra förutsätter att sökanden
särskilt yrkat del. Enligt RSVs mening bör sökanden normall kunna få ut
verkslällighelskoslnaderna i samband med all verkslällighel sker. För all
rättstillämpningen i forlsältningen skall bli mera enhetlig borde i lagen
intas beslämmelse om att

Prop. 1980/81:88 118

beslutande myndighel skall, om inle särskilda skäl
föranleder annat, i ulslagel föreskriva alt verkställighet av lagsökning för
handräckning skall ske på motpartens bekoslnad.

10.3 Svea hovräll: Hovrälten noterar- all
man även i koslnadshänseende (jfr betr. ansökans utformning, rältskrafl.
rättsmedel och beviskrav) har tvingats särbehandla handräckningsmålen. Som
anförts redan inledningsvis betraktar hovrällen alla dessa särregler som
motiverade men också som symptom på all handräckningsmålen möjligen borde ha
hållits ulanför den nya lagen.

10.4 Rättegångsutredningen: Ulredningen
har enligt sina direktiv all ta upp hela det problemkomplex som är knutet till
rättegångskostnaderna i tvistemål. Del är ännu för tidigt att göra några som
helst uttalanden om de överväganden della kan ge anledning till. Utredningen
kan emellertid inle underiåla att peka på all skilda system f. n. tillämpas
inom den summariska processen, inom småmålslagens tillämpningsområde och i
"vanliga" tvistemål. Utredningen vill inle motsätta sig ett
genomförande av promemorians förslag rörande rättegångskostnader och deras
fördelning, allra helst som förslaget i den delen inle innehåller någon
egentlig nyhet i sak i förhållande till vad som nu gäller men detla innebär
alltså ingel ställningstagande till hur reglema på sikt bör vara utformade.

10.5 Sveriges domareförbund: Mot de
föreslagna kostnadsreglerna har förbundel ej någon erinran. Förbundet utgår
härvid från all även regeln i RB 18: 5 andra styckei skall äga tillämpning (jfr
sid. 136 ö).

10.6 Svenska sparbanksföreningen: Enligt
9 § andra styckei kan rälten om särskilda skäl Jöreligger förplikta sökanden
att ersätta svaranden dennes kostnader enligt vad som prövas skäligt, däresi
ansökan ogillas eller den avvisas eller återkallas sedan svarande kommil in med
yttrande. Och det framhålls, såväl i den allmänna motiveringen som i
speciaimotiveringen. alt denna beslämmelse är avsedd all lillämpas restriktivt.
Föreningen kan för sin del ej finna att detta undantag från rättegångsbalkens
allmänna kostnadsregel i civilmål liksom ej heller den generella
rekommendationen av restriktivitet motiverats på övertygande säll. Huvudregeln
bör väl i stället vara all svaranden i de åsyftade fallen skall vara berättigad
till ersäuning för kostnader om ej särskilda skäl lill annat föranleder. Därmed
skulle i så fall åsyftas företrädesvis att ansökningen måste ogillas enbart
därför all svaranden presterat blott ett naket bestridande, som kanske dessutom
framståll såsom föga berättigat. Under alla förhållanden synes ullålandel i
specialmofiveringen lill 9 § (s. 111) "Självfallet utgår inte ..."
alllför kategoriskt för att få gälla som rättesnöre.

10.7 Sveriges jäsiigheisägareförhund: Den räll lill
kostnadsersättning för

gäldenär som förslagel upptar kan visserligen sägas medföra en försämring

från sökandens synpunkt. Sådan ersättning skall dock endasl utgå "om

särskilda skäl föreligger" och ler sig vid ett objektivt övervägande
rimlig.

Prop. 1980/81:88 119

11 Organisatoriska frågor

//./ Statskontoret: Statskontoret anser att
"lagsökningsniål för fordran"

bör
överföras till kronofogdemyndighet. Statskontoret vill här peka

på att man genom en utökad utbytestjänstgöring mellan
tingsrätt och kronofogdemyndighet, för statsverket totalt sett, borde kunna
undvika en resursförstärkning. Denna fråga bör enligt statskontorets mening
övervägas av den utredning angående notariereformen, som justitiedepartementet
(1977-05-05) uppdragit åt domstolsverket att tillsätta.

Den föreslagna ADB-reformen för exekutionsväsendet kommer
bl. a. att innebära minskat behov av kontorspersonal. En ökad
ärendetillströmning borde därför rymmas inom ramen för tillgängliga resurser.

11.2 Konsumentverket: För närvarande
handläggs ärenden enligt lagsökningslagen i huvudsak av tingsnotarier. En
utvidgning av rättens materiella prövning ställer krav på slörre erfarenhet än
vad lingsnolarier kan sägas ha. Ärendena torde också i större utsträckning än i
dag bli av sådan beskaffenhet att det inte kan sägas vara förenligt med
tingsrällsinstmk-tionen - enligt vilken det krävs särskild erfarenhet för
handläggning av mål eller ärenden av svår beskaffenhet - att låta notarier
handlägga dem i samma utsträckning som hittills. Detla medför att lingsfiskaler
bör tas i anspråk för handläggningen av lagsökningsmålen. Konsumentverket vill
erinra om att för handläggning av mål enligt småmålslagen krävs särskild
erfarenhet.

11.3 Svea hovrätt: Som anförs i PM (s.
95 ff) lorde överförandet av handräckningsmål fill tingsrätterna föra med sig
ett ökal personalbehov. Hovrätten instämmer däremol inte i bedömningen all
någon enstaka domararbetskraft, cirka fem notarier och ett tiotal biträden
skulle vara tillräckligt för landet i dess helhel. Beräkningen i PM grundas på
att handräckningsmålen skall ta samma tid i anspråk som lagsökningsmål i dag.
Bl. a. mot bakgmnd av vad som sägs på andra ställen i PM (se t. ex. s. 127) ler
sig denna bedömning inte realistisk. Även om det inte finns behov av all
generellt undania handräckningsmålen från tingsnotariemas behörighel torde det
knappast råda någon tvekan om att roielinnehavama kommer alt få bistå med
handläggningen av dessa mål i inle obetydlig omfattning. Det lorde vidare la
avsevärd tid innan en så fast praxis utvecklat sig att notarier kan anförtros
ens huvudparten. Som anförs i PM (a. st.) varierar också omständigheterna från
fall lill fall i här akluella mål så att del kan bli svårt för en person med
tingsnotaries korta tjänslgöringser-farenhet all handlägga målen någorlunda
snabbi och mlinmässigt. En avsevärd skillnad mot handläggningstiden för övriga
lagsökningsmål kan förväntas och en kraftigare personalförstärkning än som
antyds i PM blir med säkerhet erforderlig.

11.4 Hovrälten för Nedre Norrland: I
promemorian uttalas all tingsnotarie med minsl ett års tjänstgöringslid bör
kunna handlägga flertalet mål enligl den nya lagsökningslagen. Enligt
hovrättens mening har man härvid i avsevärd grad undervärderat
handräckningsmålens genomsnittliga svårighetsgrad. Särskill mål om
återställande av mbbad besittning kräver ofta ingående civilrältsliga
överväganden och en erfarenhet som överstiger den en tingsnolarie kan antagas
besitta.

För närvarande anses handräckningsmål enligt 191 och 192
§§ utsök-

Prop.
1980/81:88 120

ningslagen
vara av sådan svårighetsgrad all de regelmässigt avgöres av länsassessor (eller
förste länsassessor) efter föredragning av länsassessor eller - vid någon
enstaka överexekutorsenhet - förste länsnotarie. Att mot bakgmnd härav
generellt låta tingsnolarie handlägga mål som nyss nämnts bör, enligl
hovrättens mening, ej komma i fråga. Möjligen kan övervägas att tillägga
tingsnolarie behörighet all handlägga de mål enligl 15 8 i vilka ansökan lämnas
obestridd.

Såsom
framgått ovan har hovrätten en från promemorian avvikande uppfattning när det
gäller att bedöma den genomsnittliga svårighetsgraden av de handräckningsmål
som avses komma att tiUföras de aUmänna domstolarna. En konsekvens av denna
uppfattning är att hovrätten bedömer behovet av arbetskraftsförstärkning vid
fingsrättema vid reformens genomförande vara större än vad som antagits i
promemorian.

11.5
Stockholms tingsrätt: Ett
genomförande av förslagel kan för Stockholms tingsrätts del komma all medföra
vissa organisatoriska problem. Lagsökningsenheten brottas för närvarande med
besvärande målbalanser. Det fömtsätts att lillräckliga resurser ställs fill
fingsrättens förfogande för all en fillfredsställande ordning för såväl den
rättssökande allmänheten som för tingsrätten skall kunna uppnås.

11.6
Sollentuna tingsrätt: Med tanke
på att avhysningsmålen kan innefatta frågor av relativt komplicerad natur och
att utslag i dessa mål kan få vittgående konsekvenser för den enskilde bör
övervägas om samma mål, där de ej enligt 20 § 2 st. tingsrättsinslmktionen bör
undantas från fingsnotaries handläggning, alltid skall handläggas av
tingsnotarie med minsl ett år och sex månaders tjänstgöringstid (promemorian s.
96 och 131).

11.7
Gävle tingsrätt: Genom
förslaget tillförs domstolarna nya arbetsuppgifter genom att
handräckningsmålen förs över från överexekutor. När det gäller att beräkna del
ökade personalbehov som detta för med sig bör man se efter hur många som för
närvarande sysslar med dessa mål hos överexekutor. 1 promemorian har som
utgångspunkt för beräkningen av personalförstärkningar vid tingsrätlema
använts en undersökning av den genomsnittliga handläggningstiden per
lagsökningsmål. De nya mål som genom förslagel tillföres domstolama är av så
skilda slag att denna metod ej kan användas för att mäta personalbehovet.

11.8
Örnsköldsviks tingsrätt:
Kostnaderna i samband med ett genomförande av en enhetlig summarisk process
kommer att bli betydligt lägre därest handläggningen anförtros domstolama än om
en överflyttning till kronofogdemyndighetema skuUe ske. Det kan väl
ifrågasättas om de personalförstärkningar som förslaget anger kommer alt visa
sig hållbara. Utslag skall skrivas i samtliga fall och även i de fall där nu
ett hänskjutande fill rättegång sker. Förslagets § 5 synes ge vid handen att,
innan en ansökan hell eller delvis avvisas, sökanden först skall ha underlåtit
efterkomma ett föreläggande all avhjälpa bristen. Delta kan aniagas medföra ett
icke obetydligt arbete för domstolen genom kompletteringar av ansökningar och
förelägganden.

11.9
Länsstyrelsen i Slockholms län: I promemorian anförs om ökal personalbehov vid
allmänna domstolarna, främsi fastighetsdomstolarna, på

Prop.
1980/81:88 121

grund
av förslagel om överilyttning av handräckningsmålen all della för hela landet
endast torde uppgå till någon enstaka domararbelskrafl, cirka

fem notarier och ett
tiotal biträden. Denna överslagsberäkning är en

klar
undervärdering. Enbart vid länsstyrelsen i Slockholms län fordras drygt två
biträden för diarieföring och upprättande av delgivningshandlingar, knappt tre
kanslister för bevakning och utredning av delgivningar, kommunicering av
avhysningsmål och föredragning av "oförklarade" sådana mål, minst
fem jurister för kommunicering och föredragning av andra handräckningsmål och
såsom beslutande i enklare mål saml drygt en jurisl såsom beslutande i övriga
mål. Denna personalstyrka torde - om huvudparten av handräckningsmålen skall
gå till Stockholms tingsrätt i egenskap av fastighetsdomstol - innebära att
domstolen måste förstärkas med ungefär fyra biträden i olika lönegrader för
diarieföring, upprättande av delgivningshandlingar, bevakning och utredning av
delgivningar, kommunicering av mål om avhysning p. g. a. ogulden hyra och
uppsättande av ulslag, fem notarier för kommunicering av andra mål och som
beslutande i enklare mål och uppsättande av utslag i mer kvalificerade mål samt
en domararbetskraft som beslutande i sistnämnda mål. Om övriga
handräckningsmål, ca 600, vilka skall handläggas vid övriga allmänna domstolar
i länel kan föranleda ökal personalbehov undandrar sig länsslyrelsens
bedömande. Mot bakgrund av vad nu sagts innebär ÖE:s avskaffande att de allmänna
domstolarna, främst fastighetsdomstolarna, måsle förstärkas med ett antal
tjänster som vida överstiger del i promemorian uppskattade.

I
I.l O LÖN: De nya reglema för handräckningsmälen skall enligt förslaget inte
träda i kraft förrän en ny utsökningsbalk införts. LON vill stryka under att
ett eventuellt avskaffande av överexekutor genomförs i ett sammanhang och alt
omorganisationer i etapper undviks. LON vill i detla sammanhang även betona
angelägenheten av att de fortsatta övervägandena om överexekutors avskaffande
och därmed sammanhängande frågor sker i nära samverkan med länsstyrelserna och
LON.

//.//
Rättegångsutredningen: Enligt 18 § förslaget till lagsökningslag kan
interimistiskt beslul ges i mål om lagsökning enligt 16 §. Utredningen finner
det vara betänkligt att låta tingsnotarier handlägga de interimistiska
frågorna. Ordinarie domare eller åtminstone fiskaler bör alltså ta hand om
lagsökningsmålet när fråga om interimistiskt beslut uppkommer.

11.12
Sveriges domareförbund: Enligl promemorian är någon nämnvärd förstärkning i
tingsrätlema inte behövlig. Denna slutsats anser förbundet vara alllför löst
grundad. Man synes i promemorian ganska grovt underskatta inte blott
svårigheter som kan möta i handläggningen av mål i de summariska processer, som
redan nu åvilar domstolama. Även svårigheter förenade med de nya målen synes
otillräckligt beaktade. Överraskande förefaller vidare promemorieförfattarens
kallsinnighet när det gäller möjlighetema alt tillföra domstolarna nya
uppgifter utan eller med allenast obetydligt personaltillskott. Verkligheten är
här enligl förbundels bestämda mening en helt annan än den man i promemorian
utgår ifrån. De uppgifter, som under de senasle åren frångått domstolarna,
berör huvudsakligen endasl notariegöromålen och har ej påverkat behovet av
domarepersonal. Nya kvalificerade uppgifter har efter hand tillförts de
allmänna domstolarna ulan samtidig, därav betingad personalökning. Ett aktuellt
exempel är de arbetstvister som 1.7. 1977 lagls på tingsrätterna. Samlidigl

Prop.
1980/81:88 122

eftersträvar
slalsmakterna alt - främsi på grund av del statsfinansiella

lägel - begränsa personalen vid de allmänna domstolarna. En indragning

av fiskalsljänster vid tingsrätter är härvidlag aktuell. Domareförbundet -

-- vill betona nödvändigheten av en realistisk bedömning av personalsi

tuationen.

De
nya målen i den föreslagna summariska processen torde inte generellt kunna
sägas vara av enkel beskaffenhet. Dessutom krävs ofta mycket snabbi
ställningstagande i dessa mål, Förbundel anser det tveksamt om med hänsyn
härtill målen i den föreslagna summariska processen generellt kan sägas vara av
beskaffenhet att böra falla under notariebehörighel. Del bör även framhållas
all dessa mål hos överexekutor som regel handläggs av länsassessor efter
föredragning av länsnotarie och således av personal med vida större erfarenhet
än tingsrätternas notarier. Förbundet anser det visserligen önskvärt, inte
minsl ur utbildningssynpunkt, att den summariska processen ges en sådan
ulformning, att handläggningen i åtminstone flertalet mål kan ankomma på
tingsnotarie. Intresset härav får dock inte ensamt vara avgörande. Tänkbart är
att handläggningsreglerna för olika mål inom den summariska processens ram görs
olika, så att vissa faller inom notariebehörighelen medan del för andra mål
skall krävas större behörighet. Hur delta spörsmål om arbetsfördelning bör
lösas torde emellertid falla utom ramen för nu framlagt förslag. Förbundet har
emellertid velal fäsla uppmärksamhelen vid spörsmålet, enär lösningen av detsamma
berör frågan om behövlig personaltilldelning till tingsrätterna.

11.13
SABO: SABO anser- att utredningen varit för optimistisk när

den räknat med att
personalförstärkning krävs endast vid vissa domstolar

och endast inom vissa
personalkategorier. SABO förutsätter alt

personella
resurser av alla kategorier ställs till domstolarnas förfogande så att
handläggningstider och beslut inle fördröjs på gmnd av personalbrisl.

12
De särskilda bestämmelserna

2 §

12.2.1 Svea
hovrätt: Vad gäller st. 2 kan oklarhet möjligen råda om den för

konsument förmänliga fommregeln i 11 § småmålslagen skall äga motsva

rande lillämpning.

I
motiven till 2 § (PM s. 104) anförs all del är ell fall av nödvändig
processgemenskap om två makar som gemensamt förhyrt en lägenhet begärs avhysta.
Hovrätten känner sig inte övertygad om att den angivna situationen bör ges
denna mbricering. Vidare sägs att som förutsättning för att en ansökan mot
flera svarande skall tas upp gäller enligl 14:2 RB att anspråken stöder sig på
väsentligen samma gmnd. Hovrätten delar denna uppfattning men det bör måhända
anmärkas att lokutionen "väsentligen samma grund" i detta sammanhang
knappast bör ges den för ordinära tvistemål rekommenderade innebörden (se t.
ex. Ekelöf, Rättegång 11, 4:e uppl., s. 147 f). Kumulation bör kunna ske även
när det saknas anledning anla att de gemensamma omständigheterna är tvistiga.

12.2.2 Hovrätten
för Nedre Norrland: 2 § 1 st.: 1 26 § i förslaget till

lagsökningslag anges alt, i den mån särskild bestämmelse ej meddelats,

vad som i rättegångsbalken sägs om tvistemål skall gälla i tillämpliga delar.

Prop.
1980/81:88 , ., 123

I
42 kap. 2 § 2 sl. rättegångsbalken siadgas att ansökan om stämning skall vara
egenhändigt undertecknad av käranden eller hans ombud. Del kan därför ifrågasällas
om ej vad som i förevarande lagmm föreskrivits om undertecknande av
ansökningshandlingen kan utgå.

12.2.3
Örebro tingsrätt: I nuvarande
lagsökningslag ges i 2 § och 19 § uttömmande regler om vad en ansökan skall
innehålla. Förevarande paragraf anger endast att ansökan skall vara skriftlig
och undertecknad av sökanden eller hans ombud. Enligl promemorian (s. 104) är
avsikten att ytterligare regler om innehållet skall ges i en
verkställighelsförordning. Enligt tingsrättens mening är det lämpligare att behålla
den nuvarande tekniken och ge en fullständig reglering i delta avseende i
lagen. För allmänheten är del enklare, om man kan utläsa kraven i en
författning och slipper göra jämförelser mellan två. Anses en verkställighets-
eller tillämpningsförordning erforderlig bör den i huvudsak begränsas till
föreskrifler för domstolen och specialregler för mindre vanliga situationer som
ej bör tynga lagtexten.

12.2.4
Rättegångsutredningen: I 2 och
4§§ förslaget lill lagsökningslag bör man enligt ulredningens mening använda
termen tingsrätt i stället för del - åtminstone för menige man - intetsägande
uttrycket allmän underrätt. I andra stycket av 2 § bör ordel "till
antagande" skjutas in efler ordet "förekommer" (jfr PM s. 104).

72.2.5 SABO:
SABO ser med tillfredsställelse att krav mot mer än en

gäldenär kan förekomma i samma ansökan. Delta har stor praktisk bety

delse vid yrkande som avser lägenhet som förhyrs av flera gemensamt.

Detta har uppmärksammats i promemorians specialmotivering, men SABO

vill ändå trycka på detta som varande en avsevärd förbättring i förhållande

till nu gällande rätt.

3 §

12.3.1
Datainspektionen: Ett tydligt
angivande av gmnden för ansökningen är naturligtvis viktigl om man, såsom
föreslås, vill låta utslaget få rättskraft. Det har emellertid också stor
betydelse för gäldenärens möjligheter att identifiera fordringsanspråket och
bemöta detta.

12.3.2
Uppsala läns norra tingsrätt:
Enligl 3 § skall sökanden ange den åtgärd som han yrkar. Skrivningen bör
tydligare ange att sökanden skall uppge sill yrkande. Likaså bör i lagtexten
klart utsägas all sökanden skall framställa sitt koslnadsanspråk redan i
ansökningen.

I
motiven uttalas (bl.a. s. 70), alt en enskild part skall i princip kunna klara
en lagsökning på egen hand utan juridiskt biträde. Inte minst ur denna synpunkt
bör redan i lagtexten i ett sammanhang anges vilka ytterligare krav som
uppställs på ansökans innehåll.

12.3.3
Länsstyrelsen i Göleborgs och
Bohus län: Paragrafen bör utökas med en bestämmelse all kostnaderna skall
specificeras, eljesl kan sökanden riskera att endast få lösen för utslaget (se
bl. a. Olivecrona Utsökning 8 uppl. s. 215).

12.3.4
Sveriges domareförbund:
Förbundel delar uppfallningen att ansökningsförfarandet bör göras enkelt. Dock
måste det kravet upprätthållas att

Prop.
1980/81:88 124

ansökningen
skall innehålla lillräckliga uppgifter för identifiering av saken och såsom
underiag för domstolens prövning. Betydligt oftare än som fömtsätts i
promemorian torde invecklade mål anhängiggöras i summarisk väg. Förbundet menar
därför att del krav på tydligt och fullständigt angivande av gmnd för
framslälll yrkande, som uppställs för nuvarande betalningsprocess, bör gälla
även i den föreslagna summariska processen.

---- Vidare
anser förbundet, såvitt gäller innehållet i ansökningen, all

i
3 § tydligare än som skell bör anges all koslnadsersällning kan utdömas endast
om part yrkat sådan.

4
§

12.4.1
Domstolsverket: 1 promemorian
föreslås att domstol åläggs skyldighet att överlämna "felaktigt
adresserad ansökan" till behörig domstol. Domstolsverket vill här framhålla
att sådan service redan nu ges av många domstolar trots att uttryckligt stöd i
lag härför saknas. Den i paragrafen föreslagna lösningen kan vålla
tillämpningsproblem. Det kan nämligen förekomma fall där domstolama har olika
uppfattning i behörighetsfrågan. Ett exempel härpå är de i promemorian omnämnda
parkeringsavgiftsmå-len. Har domstol från annan domstol till sig fått
överiämnat ett mål bör enligt domstolsverkets uppfattning inte komma i fråga
att den senare domstolen återsänder målel med stöd av 4 §.1 sådant fall måste
domstolen med stöd av 5 § 2 st. i förslaget avvisa ansökningen.

12.4.2
Svea hovrätt: Här presenteras
en intressant nyhet som i viss utsträckning skulle förtjäna att övervägas även
för den ordinära processens vidkommande: målel skall ex officio överlämnas till
behörig tingsrätt i de fall ansökningen sker vid fel domstol. Viss risk finns
att regeln kommer att missbmkas; sökanden, eller kanske snarare professionella
borgenärsombud, kan komma att skicka alla sina ansökningar tiil viss tingsrätt
i förlitan på att denna sköter den vidare distributionen fill behöriga
domstolar. Denna risk måsle dock bedömas som liten mot bakgmnd av de
förseningar ett sådant förfaringssätt trots alll leder lill. Missbmk kan också
stävjas t. ex. genom tillämpning av inkassolagen. Men det kan övervägas om
bestämmelsen bör ges en fakultativ utformning så att domstolen har möjlighet
att avvisa ansökan i de fall sökanden uppenbarligen nonchalerat fom mf rågan.

Vad
gäller själva lagtexten bör framgå att det är domstolen och inte sökanden som
skaU svara för överlämnandet. Vidare synes det mindre konsekvent att ha med
ordet "genast" i lagtexten, om domstolen i vissa fall bör ta kontakt
med sökanden innan målet vidarebefordras (jfr PM s. 107). Sistnämnda skyldighet
kan emellertid bli betungande för domstolen. Enligt hovrättens mening bör
överlämnande till behörig tingsrätt enligl den föreslagna paragrafen ske blott
när det klart framgår redan av ansökningshandlingarna vilken tingsrätt som är
behörig. Råder oklarhet i detta hänseende bör sökanden skyndsamt Ofr 21 §)
åläggas att komplettera sin ansökan med angivande av grunden för bedömande av
fommfrågan (jfr SOU 1970:75 s. 84).

12.4.3 Hovrätten
för Nedre Norrland: Hovrätten ifrågasätter om ifrågava

rande bestämmelse, som - med någol förhållandevis perifert undantag -

saknar motsvarighet i gällande processlagstiftning, bör införas i detta sam-

Prop. 1980/81:88 _ 125

manhang. Del naturliga bör vara alt man avvaktar översynen
av rättegångsbalken. Samma regel bör enligt hovrättens mening gälla över hela
fältet.

Skulle den föreslagna bestämmelsen genomföras, bör
expedilionskungörelsen förses med ett tillägg, varigenom klargöres all ny
ansökningsavgifl ej skall uttagas av den behöriga domstol, lill vilken målel
överlämnas.

1 promemorian
har anförts, all konlakl bör lagas med sökanden när möjlighel finnes lill val
mellan flera behöriga domstolar. Ell praktiskt förekommande fall är även alt
sökanden av processekonomiska eller andra skäl skulle vilja återkalla
ansökningen, om han undertätlas om alt den domstol till vilken han ingivit
ansökan ej är behörig. Konlakl bör därför tagas med borgenären innan
handlingama vidaresändes även då endasl en annan domstol, enligt vad
handlingarna utvisar, är behörig.

12.4.4 Stockholms tingsrätt: Tingsrätten
tillstyrker förslagel. Tingsrätten anmärker emellertid all förevarande regler
kan inbjuda till missbruk i förlitan på all rällen översänder
ansökningshandlingarna lill behörig underrätt, med ett icke obetydligt
merarbete för tingsrätten och exlra koslnader för statsverket som följd. Det
kan därför ifrågasättas, om ej rättens skyldighel att överlämna handlingarna
till räll domstol borde begränsas till fall då ansökan ingivits till fel forum
av misstag eller på grund av skälig ovisshet om vilken domstol som är behörig.

12.4.5 ■Rättegångsutredningen:
Förslaget i 4 § har endasl få motsvarigheter inom processrätten. Vid
RB:s tillkomst ansåg man ett sådanl förfaringssätt strida mot principen om
domstolarnas likställighet. Den föreslagna ordningen är emellertid praktisk
och torde för övrigl beträffande lagsökningsmålen utan formligt lagstöd
tillämpas redan i dag av vissa tingsrätter. Vad man kan befara är att regeln
kan förieda vissa borgenärer lill ökal slarv, när del gäller alt undersöka
vilken tingsrätt som är behörig. Möjligen kan också vissa borgenärer komma alt
utnyttja regeln på ett otillböriigt sätt. Det säger sig självt alt sådana
konsekvenser kan bli betungande för tingsrätternas kanslipersonal. Samtidigt
lalar praktiska skäl för all vissa möjligheler till överfiyttning av mål bör
finnas också i den ordinära tvistemålsprocessen. Rättegångsutredningen kommer
all la upp den frågan i ett senare skede av sitl arbele. Enligl utredningens
mening finns del knappast skäl att i lagsökningslagen föregripa de förslag lill
lösningar utredningen kan komma all lägga fram. Om promemorieförslagel
genomförs, bör ulvecklingen följas så all eventuella missbruk av paragrafen
kan stävjas i lid.

12.4.6 Sveriges domarejörbund: Förbundel
instämmer i förslaget att fel-adresserad ansökan, i stället för all avvisas,
överiämnas lill behörig domstol. Detla bör dock inskränkas till de fall, då
fommfrågan är uppenbar. Om överflyttningen bör sökanden underrättas. Förbundet
anser att beslämmelse härom är erforderiig.

12.4.7 SABO: SABO anser denna förbättring,
i förhållande lill nuvarande ordning, vara hell i linje med att
ansökningsförfarandet bör förenklas i möjligaste mån. då även enskild person
utan juridisk erfarenhet själv skall kunna ansöka om lagsökning i vissl ärende.

Prop. 1980/81:88 126

5 §

12.5.1 Svea hovrätt: Genom att ogillande
införs på den summariska processens område uppstår ett behov av att ange när
avvisning respektive ogillande skall komma till användning. Det kan
ifrågasättas om vinsten med att arbela med två slags avgöranden uppväger det
besvär som uppkommer. Slutet av andra stycket illustrerar hur bestämmelser i
denna fråga lätt får karaktär av cirkelresonemang.

12.5.2 Hovrätten för Nedre Norrland: Av
språkliga och likformighetsskäl föreslår hovrätten följande lydelse:
"Ansökan skall även avvisas om den avser yrkande som ej kan bifallas
enligt denna lag eller ...".

Enligt promemorian skall även en partiell avvisning vara
möjlig. En rent språklig tolkning av lagtexten, där det sägs att
"ansökan" skall avvisas, pekar närmast i motsatt riktning. Om
partiell avvisning bör tillåtas - och några vägande invändningar häremot synes
ej kunna resas - bör detta klart framgå av lagtexten.

12.5.3 Länsstyrelsen i Göleborgs och Bohus
län: I kommentaren till 5 § anges att ansökan skall avvisas om den är så
bristfällig att den ej kan läggas fill grund för prövning i sak samt bristen
inte avhjälpts, trots föreläggande därom. Bland bristerna anges all
kostnadsyrkandet är oklart. Länsstyrelsen anser inte att en sådan
"brist" bör leda till avvisning. Del är sökandens ensak om han vill
ha betalt för sina kostnader eller ej.

12.5.4 Sveriges domareförbund: Mot de
anledningar till avvisning som anges i 5 § och närmare exemplifieras i
motivering till lagrummet finns ej anledning fill erinran. Enligt vad som
framgår av motiveringen skall avvisning enligt bestämmelsen kunna ske även
sedan ansökning upptagits och delgivits svaranden. Detta anses gälla även för
närvarande, ehum lagsökningslagen ej innehåller uttrycklig bestämmelse därom. I
promemorieförslaget kommer lagens avsedda innebörd härvidlag inle till uttryck
på annat sätt än att 6 §, som reglerar en avvisningsmöjlighet, vilken däremol
avses ej kunna begagnas sedan ansökningen upptagits, i motsats till 5 §
innehåller ordet "genast". Förbundet anser, alt möjligheten att enligt
5 § avvisa ansökan sedan den upptagits bör komma till tydligt uttryck redan i
detta lagrum.

6 §

12.6.1 RSV: Enligt förslaget/år en ansökan
om lagsökning, som är uppenbart ogrundad, genast avvisas. Om vad sökanden
anfört till slöd för sitt yrkande bedöms som ogmndat kommer han knappast
någonsin i bättre läge genom svarandens yttrande över ansökningen. Även om
svaranden lämnar ärendet obestritt kan ju inte mera än det i ansökningen
anförda läggas till grund för utslaget. Innan svaranden föreläggs att inkomma
med yttrande bör följaktligen ställning tas till om sökanden har utsikter att
få bifall i målet. Är detta uppenbariigen inte fallet torde det vara felaktigt
att över huvud delge svaranden ansökningen. Risk föreligger också för att
svaranden, om han åläggs att yttra sig, skaffar sig ombud och åsamkas koslnader
i målet. Bestämmelsen i 6 § bör ändras så, att ansökningen skall genast avvisas
om den är uppenbart ogrundad.

12.6.2 Svea hovrätt: Som grund för
avvisning föreslås här att sökandens

Prop.
1980/81:88 127

anspråk
är uppenbart ogmndat, en konstmktion som - i kombination med att ogillande
införs för andra fall - innebär ett klart avsteg från RB:s systematik.
Förslaget är intressant i sin fördomsfrihet men bygger såvitt hovrätten kan
finna på den felaktiga fömtsättningen att avvisningsbeslut inte vinner
rättskraft (PM s. 109); regeln skulle därför enligt PM inle innebära någon risk
för rättsföriust för borgenären. Att avvisningsbeslut i ordinär rättegång
vinner rättskraft torde vara helt vedertaget (se t. ex. NJA II 1943
s. 737, Ekelöf, Rättegång II
s. 15 och Lindblom, Processhinder s.
120 ff). Man kan ej heller utan vidare hävda att undantag från denna regel
skulle gälla i mål om lagsökning och betalningsföreläggande. Tvärtom talar de
sparsamma uttalanden som finns på området i motsatt riktning (se Lihné,
Betalningsföreläggande s. 201 ff och Agge, Rättskraft s. 93, jfr däremot
Boström-Linders s. 89 f som felaktigt uppfattar det fallet att råtlskraften
genombryts av factum superveniens som ett utslag av bristande rättskraft).

De
lege ferenda kommer dock saken möjligen i en annan dager. Eftersom ogillande
utslag avses sakna rättskraft (14 § 3 st.) kan inte utan fog hävdas att ej
heller avvisningsutslag bör ha sådan effekt. En generell regel av denna
innebörd bör dock ej hävdas; har ansökan avvisats på gmnd av t.ex. res judicata
eller bristande svensk domsrält torde frågan ej få bli föremål för ny
bedömning. Däremot kan det givetvis hävdas att rättskraft ej bör inträda i de
fall ansökan avvisats enligt 6 §. Detta bör i så fall, liksom vad gäller
ogillande, framgå av lagtexten.

För
den händelse det verkligen finns ett praktiskt behov av en regel som den här
diskuterade aktualiseras enligt hovrättens mening tanken att avstå från all
införa ogillande över huvud taget och, liksom nu, låta alla brister i sökandens
talan leda till avvisning i stället. På så sätt skulle man undvika det
förvillande förhållandet att ett och samma fel - att ansökan är ogmndad -
stundom leder till avvisning, stundom till ogillande och att detta får praktiska
konsekvenser i form av olika rättsmedel (besvär till hovrätten i det förta
fallet, återvinning i del senare). Hovrätten kan heller inte finna att besvär i
högre instans skulle vara ett lämpligare rättsmedel än återvinning i fall som
de här avsedda. Behovet av särskilt kvalificerad överprövning framstår ju som
högst diskutabelt just i de fall ansökan uppfattats som uppenbart ogrundad.
Skulle hovrätten, eventuellt på gmnd av komplettering från sökanden, finna att
uppenbarhetsrekvisitet ej är uppfyllt skall särskilt beslut meddelas härom och
målet därefter tas upp på nytt i tingsrätten. Denna handläggningsordning
förefaller inte ändamålsenlig.

Hovrätten
vill emellertid inte underlåta att peka på en (i PM ej uppmärksammad) fördel
med förslaget: genom att en uppenbar materiell brist i sökandens talan görs
lill avvisningsgrund undviker man en av de olyckliga konsekvenserna av den i
svensk rätt rigoröst upprätthållna distinktionen mellan formella och materiella
brister i kärandens talan: domstolen tvingas inte ta ställning till eventuella
svårbedömbara frågor om processhinder i de fall borgenärens talan är uppenbart
materiellt ogmndad utan kan välja att gmnda avgörandet på den sistnämnda
bristen, vilket inte är möjligt enligt gällande rätt. För lagsökningsprocessens
del skulle man dock få samma positiva effekt av att avstå från att införa
ogillande över huvud taget. Del torde nämligen inte råda något förbud för
domstolen mot att s. a. s. välja den mest bekväma avvisningsgmnden, medan
däremot disfinklionen mellan avvisning och ogillande kan ha ur
processekonomisk synpunkt ogynnsamma effekter i detta hänseende.

Prop.
1980/81:88 128

12.6.3 Hovrätten
för Nedre Norrland: Enligt hovrättens mening saknas

anledning all i den summariska processen införa ett för vår rättsordning

okänt element, avvisning på materiell grund. Hovrätten föreslår därför att

förevarande paragraf utgår ur lagförslaget. I varje fall bör sådan avvisning

- såsom
anförts i promemorian - ej beslutas efter det ansökan upptagits

och kommunicerats med svaranden. Promemorieförfattaren har velal mar

kera detta genom att i lagtexten ange att avvisning får ske genast. Detta

uttryckssätt utgör, enligt hovrättens bedömande, ej hinder mot alt även på

senare stadier av målets handläggning meddela avvisningsbeslut på materi

ell gmnd. Ett förtydligande i enlighet med vad ovan anförts synes därför

erforderligt.

12.6.4
Uppsala läns norra tingsrätt: 1
6 § föreslås att uppenbart ogrundat anspråk får genast avvisas. Avvisning på
materiell gmnd är en medveten nykonstmktion. Såsom anföres i motiveringen
kommer bestämmelsen emellertid sannolikl att vinna mycket liten tillämpning.
Det kan då ifrågasättas om man gör någon egentlig vinst med att upprätthålla
distinlg:ion mellan avvisning på materiell grund i processens inledningsskede
och ogillande på samma gmnd i senare skede.

12.6.5
Örebro tingsrätt: Att
ansökningen i de avsedda fallen skall avvisas

- och
inte ogillas - synes något oegentligt. Vid avvisning blir rättsmedlet

besvär och ej återvinning. Den effekten synes i och för sig fördelaktig och

förslaget kan därför accepteras.

12.6.6 Rättegångsutredningen:
Den föreslagna möjligheten i 6 § förslaget

till lagsökningslag att avvisa ansökningen av materiella skäl när sökandens

anspråk är uppenbart ogmndat innebär en nyhet inom processrätten. Möj

ligheten torde vara avsedd främst för vissa skadeståndsfall. Utredningen

vill understryka att sådana ansökningar som innehåller uppenbart obefo

gade påståenden och yrkanden ofta är till stort besvär både för domstol

och motpart. Syftet med den föreslagna bestämmelsen är därför gott.

Enligt utredningens uppfattning är emellertid problem av nu förevarande

slag mera frekventa i den vanliga tvistemålsprocessen än i lagsöknings-

processen. Sett i ett större perspektiv är också föga vunnet med den nya

regeln i lagsökningslagen så länge sökanden har möjlighel att efter avvis-

ningen utnyttja det ordinära domslolsförfarandet där någon motsvarande

spärr ännu inte finns. Frågan om hur man i det ordinära domstolsförfaran

det bör hantera problemen med uppenbart ogmndade anspråk har tagits

upp i direktiven för rättegångsutredningen och övervägande skäl talar för

att frågan bör få en samlad bedömning under utredningens fortsatta arbete.

Olägenheterna av att en lösning härigenom skjuts upp såvitt gäller lagsök

ningsfallen torde inle vara stora, om skadeståndsfallen hålls utanför lag-

sökningsinstitutel på sätt utredningen har förordat. Det bör också påpekas

att det många gånger kan vara möjligt att tillämpa 5 § när sökandens

anspråk är uppenbart ogmndade.

12.6.7 Sveriges
domareförbund: Beträffande den i 6 § föreslagna avvis-

ningsmöjligheten - att ansökan skall kunna avvisas om sökandens anspråk

är uppenbart ogrundat - sägs i motiveringen, att fråga här är om avvisning

på materiell grund. De i anslutning därtill angivna exemplen - att åbero

pad civilrättslig gmnd är ohållbar, trakasseri från sökanden, att fordran

enligl vad som framgår är betald - antyder emellertid ej blott omständig-

Prop. 1980/81:88 129

heter hänförliga lill del maleriella rätlsförhållandel
ulan även omständigheter som är processföriilsäliningar i summarisk
betalningsprocess. Della gäller uppgifi om betald fordran. Föreligger uppgifi
härom i anslulning lill ansökan i lagsökningsmål enligl nu gällande lag,
brisler ju den i 3 § lagsökningslagen angivna förulsällningen, alt
fordringsbeviset skall innefatta bevis om fordran, och ansökningen skall då
avvisas. På samma sätt lorde i den föreslagna belalningsprocessen, ehuru krav
på fordringsbevis ej uppställts, ansökan böra avvisas, om del redan av
sökandens uppgifler framgår, all fordringsförhåUandet upphörl genom beialning.
Vidare bör - i likhei med vad även nu lorde vara förhällandet - ansökan kunna
avvisas i sådana undantagsfall, då grunden för framställt yrkande inte omfaltas
av rättsordningens skydd - yrkandel avser t. ex. spelskuld - och sökandens
framställning så lill vida inle innefattar laga skäl för bifall. Mol en av visningsregel
begränsad lill omsländigheter av nu anlyii slag torde anledning ej finnas lill
erinran. Med regeln avses tydligen en längre gående prövning av den maleriella
grunden. Förbundel anser en sådan regel principiellt oriklig och dessulom
olämplig. Del kan enligt förbundet ej komma i fräga all redan på
ansökningsstadiel göra den avsedda maleriella prövningen, allra minsl om
prövningen, såsom tänkt är. skall åvila tingsnolarie såsom handläggare.
Avvisning bör komma i fråga endasl när ansökan brisler i fråga om
processfömlsällningar eller i formellt hänseende. Är ansökning materiellt
ogrundad börden - efter kommunicering - ogillas eller, såsom förbundet för sin
del förordar i del följande, hänskjutas till rättegång. Förbundel motsätter sig
därför förslagel i denna del.

7 §

12.7.1 Domstolsverket: Enligl 7 §
förslagel lill lagsökningslag färden lidsfrist inom vilken svaranden enligl
föreläggande skall yllra sig inle ulan särskilda skäl bestämmas längre än lill
en vecka. Motsvarande frist i lagsökningslagen (1946: 808) är två veckor. I 12
kap. 44 § jordabalken (JB) siadgas all hyresgäst som på grund av dröjsmål med
betalning av hyran förverkat hyresrätten inle lår skiljas från lägenheten om
hyran belalas senasi tolfte vardagen efler del all hyresgäslen delgivits
underrättelse om all han genom alt betala hyran på angivet säll äger återvinna
hyresrätten. Beslut om vräkning får inle meddelas förrän fjorton vardagar
förflutit från del alt hyresgäslen delgivils underrättelsen. Då hyresvärd hos
tingsrätt eller öex begär vräkning under påstående alt hyresrätten är förverkad
på grund av dröjsmål med betalning av hyra har underrätlelse enligl JB 12: 44
sällan dessförinnan delgivits hyresgästen. Delgivning av underrättelsen skall
då ombesörjas av tingsrätten resp. öex samtidigt med ansökan om vräkning (se
kungörelsen [1973: 199] om underrättelse enligl 12 kap. 44 § jordabalken). 1 nu
nämnt fall kan frislen för yltrande över ansökan om lagsökning inte sällas
kortare än att tidsfristerna i JB 12: 44 kan beaklas. I dessa fall föreligger
sålunda hinder enligt lag all sälta frislen för yllrande så kort som en vecka.
Enligl domstolsverkets mening är därför lokutionen "särskilda skäl" i
7 § mindre lyckad.

12.7.2 Datainspektionen: I lagtexten bör
särskilt anges att sedan sökanden inkommil med påminnelser, ytteriigare
skriftväxling skall få förekomma endasl undantagsvis.

12.7.3 RSV: Eftersom invändning om
betalning enligl 12 § andra stycket

9 Riksdagen 1980/81. I sand. Nr 88

Prop. 1980/81:88 130

skall, när skriftligt fordringsbevis åberopats av
sökanden, beaklas endasl om den styrks bör det föreläggande som delges
svaranden innehålla upplysning härom. Föreskrift om vad föreläggandel skall
innehålla bör meddelas i administrativ ordning.

12.7.4 Svea hovräll: Hovrätten anser att
normalliden för svaranden alt avge yllrande möjligen bör bestämmas lill längre
lid än en vecka (jfr även för ett särskill fall jordabalken 12:44). Av
betydelse i sammanhanget är del generella kravel all gäldenären skall ange
skälen för ell evenluelll bestridande, vilkel många gånger lorde tvinga denne
att anlita hjälp vid avfallande av sitl yltrande, som kanske också måste
kompletteras med skriftlig bevisning.

12.7.5 Hovrälten för Nedre Norrland: 1
lagrummet föreslås alt den lid inom vilken svaranden enligl föreläggande skall
yttra sig över ansökningen ej utan särskilda skäl får bestämmas längre än lill
en vecka. Såsom Gävle tingsrätt påpekat, föreligger ofta anledning att ge
längre förklaringstid än en vecka med hänsyn lill särskilda lagbestämmelser,
t.ex. 12 kap. 44 § jordabalken. Ifrågasättas kan om ej sju dagar generellt är
en alltför kort förklaringslid, i vart fall när del gäller handräckningsmål i
vilka svaranden ofta kan ha anledning all göra ingående överväganden och
stundom även kontakta advokat. Någon särskild bestämmelse i frågan synes
sålunda ej erforderlig, ulan del bör överlämnas lill domstolarnas fria skön all
bedöma hur lång förklaringslid som i det enskilda fallei kan anses rimlig och
skälig. Givet är all man härvid bör arbela med schabloner.

12.7.6 Stockholms tingsrätt: Tingsrätten
föreslår all tidsfristen ändras till tio dagar.

12.7.7 Örebro tingsrätt: Ett i promemorian
ej nämnt särskilt skäl att bestämma längre förklaringslid än en vecka
föreligger i mål om avhysning av hyresgäst, som förverkat sin hyresrätt på
grund av dröjsmål med betalning av hyran. 1 sådana fall bör förklaringstiden
besiämmas med beaktande av reglerna i 12 kap. 44 § jordabalken om återvinning
av hyresrätten.

12.7.8 Gävle tingsrätt: Tingsrätten vill i
detla sammanhang erinra om alt det i vissa mål kan bli nödvändigl all ge längre
förklaringslid än en vecka på grund av särskilda lagbestämmelser, t. ex. 12
kap. 44 § jordabalken.

12.7.9 Länsstyrelsen i Malmöhus län:
Svaranden skall föreläggas viss lid all skriftligen yttra sig över ansökningen
och den tiden får inte ulan särskilda skäl bestämmas längre än fill en vecka.
Denna bestämmelse är inle så lämplig vid handläggning av ansökan om avhysning,
där uppsägning inle skett, ulan skall verkställas genom delgivning av
ansökningshandlingarna med underrättelse om möjlighet alt återvinna
hyresrätten. 1 sådana ärenden bör enligt länsstyrelsens mening tiden för
yltrande besiämmas så långt att de i 12 kap. 44 § JB stadgade tidsfristerna
ryms därinom.

12.7.10 Länsstyrelsen i Jönköpings län: Enligt
12:44 JB får vräkningsbe-

slul i vissa fall inte meddelas förrän fjorton dagar förflutit från det hyres

gäslen delgivits underrättelse av visst slag. I sådana fall saknas i allmänhel

anledning alt bestämma kortare förklaringslid än ca Qorton dagar. Läns

styrelsen utgår från att kravet på "särskilda skäl" är uppfyllt i
dessa fall.

Prop. 1980/81:88 131

12.7.11 Hyresrätlsulredningen: I mål om avhysning av hyresgäst,
som på grund av betalningsförsummelse har förverkat sin hyresrätt, mäsle naturligtvis
svarsfristen enligt lagförslagets 7 !) besiämmas med beaktande av
föreskrifierna i 12 kap. 44 § jordabalken.

12.7.12 Svenska sparhank.sforeningen: Föreningen vill uttrycka
1 veksamhel rörande den lid av endast en vecka inom vilken gäldenären har alt
svara. Enligl föreningens mening är tidsfristen väl kort med tanke på att
gäldenären kan behöva anlita hjälp för all formulera sina skäl för ell
beslridande. Fristen bör ulan slörre men för sökanden kunna sättas lill
förslagsvis tio dagar.

12.7.13 Hyresgästernas riksförbund: I 7§ stipuleras alt
svaranden skall avge skriftligt yttrande över ansökningen inom högst en vecka,
såvida det inte föreligger särskilda skäl att bestämma längre lid. Denna lid
lorde i flertalet fall av relalivl enkel beskaffenhet kunna anses tillräcklig
men kan visa sig vara för knapp där exempelvis hyresgäst gentemot krav pä hyra
vill göra gällande molfordran och behöver söka biträde av ombud och införskaffa
bevisning. Del borde finnas möjlighel för domstolen all i sådana fall
utsträcka liden för avgivande av ett mer fullständigt svaromål. En viss
möjlighet till sådant rådrum kan måhända anses föreligga på grund av
beslämmelsen i sista stycket att sökanden "om det behövs" skall
lämnas tillfälle all skriftligen yttra sig över vad svaranden har anfört.

12.7.14 Svenska försäkringsbolags riksförbund:
Riksförbundet ifrågasätter om inte en vecka är väl kort tid för svaranden all
överväga vilka åigärder han bör vidta i anledning av lagsökningen. Han kan t.
ex. behöva la kontakt med någon som kan ge honom juridiska råd. Är svaranden
ett företag är det inle säkert att försändelsen når rätt handläggare i sådan
tid all tillräckligt rådrum finns till förfogande för alt formulera ett svar.
Intresset av all markera kravel på skyndsamhel i processen kan tillgodoses
även med den någol längre frist - förslagsvis två veckor - som de nu berörda
förhållandena motiverar.

8 §

12.8.1 Svea hovrätt: 1 processuella sammanhang hänförs
vanligen termen beslridande lill yrkandet medan termen förnekande kommer till
användning då det gäller svarandens inställning till av käranden åberopade
rättsfakla (se l.ex. Ekelöf, Rättegång I, 4:e uppl. s. 19 ff). Det vore
möjligen klarare och terminologiskt renare att skriva: "Sökandens
redogörelse för omständigheterna i målet lägges lill grund för prövningen i den
mån den lämnas utan erinran" eller "... i den mån svaranden inle
förnekar dess riktighet". Det kan också ifrågasättas om inte här borde
anges de ytterligare förutsättningar för bifall som gäller i sammanhanget (jfr
RB 44:8 st. 2 och förslaget tiU ny lydelse av 15 § småmålslagen i PM s. 10).

12.8.2 Hovrätten för Nedre Norrland: I st. Det föreslås
att andra meningen får följande lydelse: "Till grund för prövningen
lägges sökandens fram-

Prop. 1980/81:88 132

ställning av omsländighelerna i målel, i den mån denna
lämnats obestridd av svaranden."

2 SI. Sökandes återkallelseskrifl bör i princip
kommuniceras med svaranden innan målet avskrives frän vidare handläggning.
Kommunikation synes kunna underlåtas endast i de fall dä domstolen ännu ej sänt
ut sökandens ansökan till svaranden för förklaring.

9 !j

12.9.1 Datainspektionen: Vissa paragrafer
i 18 kap. rätlegångsbalken ger domstolen möjlighel att underiåla alt ålägga den
lappande parten ersättningsskyldighet för den vinnande parlens kostnader.
Enligl promemorian (s. 136) kan dessa beslämmelser fä molsvarande lillämpning i
lagsökningsmål. 9 !) första stycket första punkten synes mot denna bakgrund
väl kategoriskt avfattad.

12.9.2 RSV: Om sökanden återkallar sin
ansökan i sak på grund av all svaranden - kanske sedan han fått del av
lagsökningsansökningen -fullgjort sin betalningsskyldighet eller annan
förpliktelse, torde sökanden ibland ha skäl all vidhålla sin lalan i vad den
avser ersällning för koslnader. Möjlighel all ålägga svaranden alt ersälla
sökandens koslnader även i det fall all själva lagsökningsansökningen
återkallas (och målel avskrives enligt 8 § andra slyckel) bör finnas och framgå
av laglexten eller åtminstone beröras i motiven.

12.9.3 Svea hovräll: Hovrälten förordar att gäldenären ges
samma

räll lill kostnadsersättning som borgenären. Ett
laxesystem liknande del som används för borgenärens koslnader är länkbart.
Möjligheten till ersättning för ombudskosinader bör inte avvika alllför
kraftigt från vad som gäller - eller kommer all gälla (se Dir 1977: 10. s. 6) -
enligl småmålslagen.

Påslåendet i motiven (s. 105) all sökandens
kostnadsyrkande måsle framställas redan i ansökningshandlingen har ej täckning
i själva laglexten, som stadgar om vad som skall anges, inte när eller hur del
skall ske. Till följd därav och hänvisningen till RB i 26 !) kan ett
kostnadsyrkande som framställs senare - men innan rälten avslutat
handläggningen - knappast avvisas (RB 18: 14 st. 1).

Hovrälten anser all gäldenären bör upplysas om reglerna
för kostnadsersättning hur dessa nu än utformas.

12.9.4 Hovrällen för Nedre Norrland: Hovrällen ansluler
sig lill Gävle tingsrätts uppfattning all av laglexten bör klart framgå all
ersättning till sökanden för hans kostnader i målet utgår enligl taxa.

Enligl förslagel kräves all svaranden ingivit
förklaringsskrifl för all ersättning skall kunna tillerkännas honom för
koslnader i de fall då ansökningen avvisas eller målet avskrives i anledning
av all sökanden återkallat sin talan. Koslnader, l.ex. för advokatkonsulialion,
kan myckel väl ha uppkommil för svaranden innan han i skrift till rällen bemött
ansökan. En tänkbar situation är all svaranden - sedan han delgivits ansökningen
- vid direkta förhandlingar med sökanden lyckats övertyga denne om att lalan är

Prop. 1980/81:88 133

oberättigad och att denna därför bör återkallas. Mindre
tilltalande synes det vara att svaranden i nämnda fall ej skulle ha möjlighet
att fä ersättning för sina koslnader endasl därför all han underlåtit alt yllra
sig till rätten över ansökningen. En lämplig lidpunkt frän vilken svaranden kan
få ersällning för sina koslnader synes vara den dag han för förklaring delgavs
ansökan om lagsökning,

12.9.5 Stockholms lingsräll: Såsom
förslagel får förstås synes förulsalt all gäldenärens koslnadsanspråk skall
framslällas i samband med del skriftliga yttrandet i målet. Del får lillika
förulsällas all erinran därom bör inläs i föreläggandel samt all sökanden skall
beredas fillfälle yllra sig i kostnadsdelen innan bifallande beslut meddelas.
Något hinder mot all kostnadsyr-kandel framställes utan samband med ansökan
eller skriftligt yllrande synes å andra sidan inle föreligga, förutsatt att
yrkandet framställes innan handläggningen i målel avslulas. Della lorde gälla
även koslnadsanspråk från borgenärens sida (jfr NJA 1975 s. 575).

12.9.6 Gävle lingsräll: Belräffande
koslnadsersällning lill sökanden bör ersällningen besiämmas efler schablon
enligl faslslälld taxa. Tingsrätten anser att taxa helst bör finnas i alla
slags mål om lagsökning. Av lagtexten bör direki framgå all
kostnadsersättningen skall ulgå enligl schablon.

12.9.7 Länsstyrelsen i Jönköpings län:
Belräffande koslnaderna för förfarandel sägs (s. 111) all taxa bör gälla för
vad som normall skall ulgå. Vidare uttalas alt taxan kan behöva differentieras
med hänsyn lill målels karaktär och svårighetsgrad. Länsstyrelsen anser all del
är viktigt all sådan differenfiering kommer till stånd. Del har nämligen visal
sig all koslnaderna i mål enligl 191 och 192 !)§ UL varierar påtagligt, från O
till 1 000 ä 2000 kronor.

12 §

12.12.1 RSV: Enligt uttalande i promemorian
(s. I 18) skulle av svaranden avgivet yttrande beaklas endasl om del inkommil
inom den tid som ålagts honom i föreläggandel medan för sent inkommen inlaga
skulle belraklas som obefinllig. RSV finner den föreslagna ordningen otidsenlig
och olämplig. Det finns inte anledning att bedöma frågan annorlunda för
lagsökningsmålens del än vad som lorde för närvarande lillämpas i ivistemålsprocess.
För gäldenär som ofta för sin lalan själv ulan ombud lorde del framstå som hell
obegripligt om l.ex. en slyrkl invändning om betalning inte beaklas trots all
den bevisligen kommil lill myndigheien innan ulslagel meddelats. Processekonomiska
skäl talar också slarkl för att i princip alll malerial. som kommil in lill
myndigheien innan avgörande träffas, beaklas i målel. Orden "inom förelagd
tid" i första stycket bördärt'ör ulgå.

12.12.2 Hovrätten för Nedre Norrland:
Enligl promemorian är lagrummet all så förslå all en för seni inkommel svar
skall lämnas hell ulan avseende även om målel ännu inle hunnil avgöras av
domstolen. Föreskriften i 21 ii förslagel till lagsökningslag all mål enligt
nämnda lag skall handläggas skyndsamt lorde innebära en tillräcklig garanti mol
alt skrifter som inkommit allför lång tid efler den förelagda frislens utgång
beaklas vid målets avgörande. Under hänvisning lill vad sålunda anförts
föreslår hovrällen all orden "inom förelagd lid" ulgår.

Prop. 1980/81:88 134

12.12.3 Länsstyrelsen i Göleborgs och Bohus
län: 1 speciaimotiveringen lill l2!) framhålles all ett för senl inkommel svar
eller bestridande ej bör beaklas. Någon molsvarande beslämmelse har ej
upplagils i avdelningen belräffande avhysningsmål m. m. Skall härav dras den slulsalsen
all svar i handräckningsmål får komma in för senl? Problem kan i så fall
uppkomma i- - - "dubbelärenden". Som upplysning vill länsstyrelsen
meddela all länsstyrelsen i handräckningsmål lar hänsyn lill svar, som kommer
in ända fram lill expedieringen av utslaget.

12.12.4 Rällegångsutredningen: Den i
anslulning lill 12 § förslagel lill lagsökningslag redovisade uppfallningen.
att för senl inkomna svar skall lämnas ulan avseende vid summarisk
betalningsprocess, förefaller onödigt formell. 1 fall då svaranden efler den i
föreläggandel angivna tiden men före målets avgörande inkommer med l.ex. kvitto
blir resultatet direki stötande. Sökanden har normall ingel att vinna genom en
sådan ordning utan riskerar tvärtom all drabbas av en efterföljande onödig
process. Del i promemorian angivna motivet, au lagsökningsmäl skall handläggas
skyndsamt, torde snarasl motivera all för senl inkomna svar ulan slörre
olägen-hel bör kunna beaklas. Inte heller de övriga omständigheter som i promemorian
anförs lill slöd för förslagel förefaller övertygande. Del bör anmärkas all
del i motiven omnämnda rältsfallet NJA 1951:732 avsåg en siiua-tiim, där del
för senl inkomna svaret ej gäller sakfrågan ulan enbart skulle ha lett lill att
molparlen eventuellt ålagts betalningsskyldighet. Vidare bör uppmärksammas all
någon motsvarande begränsning lill i rätt tid inkomna svar inle upptas i fråga
om lagsökning för avhysning m. m. Enligt ulredningens uppfallning bör man
försöka undvika alt hamna i en alltför byråkratisk och formell lolkning av
föreläggadels lidskrav. Övervägande skäl får anses lala för all samtliga
invändningar, som är kända för beslutsfattaren, bör beaklas.

12.12.5 Sveriges köpmannaförbund: 1
praktiken är det vanligl all svaranden efterkommer ett föreläggande all inge
skriftligt yttrande men gör della senare än som har ålagts honom. Såvitt
framgår av 12 !) skall della emellertid inle beaklas när beslut meddelas. Här
borde emellertid ell närmande till vad som gäller i molsvarande situation i
tvistemål vinna beaktande. Om det av yttrandet framgär all sökandens anspråk
skulle vara ogrundat, synes del inle vara någon nackdel att ansökan i del lägel
avvisas, även om yttrandet inkommer för senl. Likartat bör fallet vara om av
yttrandet framgår att fordran inte är förfallen till betalning eller svaranden
mol kvitto uppvisar all skulden är reglerad.

14 §

12.14.1 Daiainspekiionen: I promemorian (s. 122) uttalas
all del av 13 kap. 6§ rätlegångsbalken, jämförd med 26 § i förslagel, följer
att pari inle kan väcka talan genom stämning sedan återvinning har sökts.
Nämnda lagrum lorde emellertid förhindra all sådan lalan överhuvudlaget väcks
under återvinningsfrisien vare sig della sker före eller efler det all ålervinning
sökts (jfr NJA 1957 s. 52 och 1975 s. 200).

Bestämmelsen i tredje slyckel skulle kunna tolkas så alt
borgenär som fått ett lagsökningsulslag emot sig inle får ånyo ansöka om
lagsökning ulan måsle välja slämningsvägen. Någon sådan begränsad rättskraft
synes dock inle vara avsedd, och ett förtydligande är påkallat.

Prop. 1980/81:88 135

12.14.2 RSV: RSV finner del väl avvägt all
utgångspunkten för beräkning av svarandens återvinningstid skall vara
delgivning eller verkställighet. Meningen torde vara att fristen skall beräknas
från den av dessa två alternativa tidpunkter som inträffar försl. Beslämmelsen
bör omformuleras så all misstolkning inle kan ske. Motsvarande gäller
beträffande besvärslid enligl 19 §.

12.14.3 Uppsala läns norra tingsrätt: I
förslagel återfinns fullföljds- och återvinningsregler i 9§ 3 st. 14!), 18 §
och 19§. Därjämle kommer på grund av hänvisningen i 26 § även vissa andra
fullföljdsregler i rättegångsbalken att lillämpas (se s. 112 m och 128 m). Även
dessa regler bör intagas i lagen eller åtminstone påpekas genom en direkt
hänvisning till lillämpligt lagmm.

12.14.4 Gävle lingsräll:
Ålervinningsfrislen för svaranden bör enligt tings-rätlen vara "inom en
månad från den dag utslaget delgavs honom eller utmälningsåtgärd vidtogs på
grund av utslaget". Ett resultatlösl verkställighetsförsök skulle således
kunna vara ulgångspunkl för ålervinningsfrislen. Tingsrätten anser att ett
sådant försök bör vara ett tillräckligl incitament för gäldenären att reagera
mol utslaget om han anser det felaktigt.

12.14.5 Kronojögdemyndighelen i Stockholm:
Den nya återvinningsregeln innebär all partiell utmätning eller annan
verkslällighet är utgångspunkt för återvinningsfristen. Resultallös utmätning
är utan betydelse, men sökanden kan i sådana fall få fristen alt börja löpa
genom att delge ulslagel. Man efterlyser här klarläggande uttalanden angående
de krav som skall ställas på utmätningen för att den skall medföra att
återvinningsfrisien börjar löpa.

Vid flertalet utmätningar har gäldenären på förhand
underrättats om den sökta verkställigheten, eller också erhåller han bevis om
skedd utmätning. I andra fall sker utmätning ulan föregående underrättelse men
i gäldenärens närvaro. I dessa fall är ingen tvekan om att utmätningen bildar
utgångspunkt för återvinningsfristen, eftersom gäldenären ju erhållil del av
kravel på honom och grunden för kravet - exekulionsurkunden - som refererats i
underrättelsen eller beviset.

Emellertid förekommer det alt utmätning sker utan alt
gäldenären underrättats i förväg och utan att man med säkerhel vel att han
därefter erhållit bevis om utmätningen.

Det sagda gäller utmätning av tillgångar som anträffas
utan att gäldenären anträffas och utmätning som sker i överskjutande
preliminär skalt, där det ej ställs absoluta krav på alt gäldenären skall
underrättas eller delges utmätningsbevisel. Frågan är om en sådan utmätning
skall ha verkan i återvinningshänseende, eftersom gäldenären icke fått del av
utmätningen och innehållet i det utslag som ligger lill gmnd för utmätningen.

12.14.6 Kronofogdemyndighelen i Göleborg: 1
förslagets 14 § sägs alt

även partiell utmätning blir utgångspunkt för återvinningsfrisl vilket synes

välmotiverat. Samma regel föreslås gälla vid "annan verkslällighet"
(s.

121 i promemorian). I detta uttryck torde kunna innefattas gäldenärens

betalning till kronofogdemyndighet under protest - en situation som inle

är hell ovanlig vid verkslällighel i mål om betalningsforeläggande. I sådana

fall har kronofogdemyndighelen avvaktat ätervinningsfrislens ulgång in

nan frågan om redovisning aktualiserats. Eftersom beslämmelsen om be-

Prop. 1980/81:88 136

talning med förbehåll om räll all söka ålervinning enl.
35!) lagsökningslagen föresläs upphöra vore ell molivfönydligande av värde.

12.14.7 Svenska bankföreningen: Bankföreningen anser inte
all reglerna om utgångspunkt för beräkning av återvinningsfrisl fått en hell lycklig
Ulformning i promeinorian. Vill svaranden söka återvinning skall han enligl
förslaget göra del inom en månad från del ulslagel delgavs honom eller det hell
eller delvis verslälldes. Genom den nya regeln klargörs alt partiell ulmälning
eller annan verkslällighet är utgångspunkt för återvinningsfrist. I della
hänseende har i mål om betalningsforeläggande lidigare rått oklarhet. Ell hell
resultatlösl verkslällighetsförsök skall däremol liksom nu vara ulan belydelse.
Visserligen kan sökanden i sådanl fall få frislen alt löpa genom alt delge
svaranden utslaget, om sökanden skulle ha särskill intresse av all få frågan
om fordrans bestånd slutligt avgjord. En särskild delgivning av ulslagel måsle
emellertid för sökanden efter ett misslyckal utmätningsförsök i regel framstå
som opraktiskt. Det förefaller omoiiveral alt ell utmätningsförsök inle under
alla förhåUanden skall vara jämställt med en sedvanlig delgivning av ulslagel,
även om försöket varil förgäves. För gäldenären måste ell utmätningsförsök - oavsell
resultatet - rimligen vara en minsl lika konkret undertättelse om
lagsökningsutslagel som en vanlig delgivning av utslaget. Bankföreningen vill
därför föreslå alt återvinningsfrisl alltid skall räknas från försök lill
utmätning även om utmätningsbara lillgängar inle har påträffats.

Enligl bankemas erfarenhet uppstår ej sällan besvärande
dröjsmål på gmnd av all gäldenären inte kan påträffas för delgivning av
utslaget. När fordringen har säkerhet i fasl egendom uppkommer i sådanl fall
risk all borgenåren inte får täckning för förfallna räntor inom ramen för det
15-procentiga räntetillägget. En tillfredsställande ordning skulle kunna uppnås
genom en regel all lagsökningsutslag skall vinna laga kraft gentemot såväl
sökande som svarande en månad från dagen för utslaget. Formell delgivning av
svaranden skulle sålunda inte erfordras utan utslaget skulle på vanligt sätt
tillställas sökande och svarande genom posten. En sådan regel borde
kompletteras med en bestämmelse att sökanden skall vid delgivningen av ansökningen
upplysas om att utslag kommer alt meddelas inom viss lid efter delgivningen
samt att ulslagel vinner laga krafl en månad efler dagen för ulslagel.

12.14.8------------------------------------------------------------ Sveriges
föreningsbankers förbund: Förbundel vill beröra

det förslag som upptagits i remissyllranden i förevarande
ärende av såväl Svenska Bankföreningen som Sveriges Stadshypotekskassa,
nämligen att tillerkänna lagsökningsutslag laga kraft genlemol både sökanden
och svaranden en månad från dagen för utslaget. Förbundet ansluler sig till
detla förslag på de skäl som nämnda organisationer anfört. Det uppstår ofta
besvärande dröjsmål p. g. a. alt gäldenären inte kan påträffas för delgivning
av utslaget. Laga krafl regeln skulle kompletteras med föreskrift dds att
föreläggandet skall innehålla upplysning om all utslag meddelas viss lid efter
delgivningen och all utslaget vinner laga kraft en månad därefter, dels att
utslaget tillslälles svaranden genom posten i vanlig brevförsändelse. En sådan
ordning skulle innebära en rimlig avvägning mellan borgenärers och gäldenärers
intressen.

12.14.9 Konungariket Sveriges
stadskypoiekskassa: 1 anslutning till åter

vinningsreglerna vill styrelsen ta upp en fråga som på senare tid visal sig

Prop. 1980/81:88 137

medföra problem. För all lagsökningsutslag skall vinna
rättskraft gentemot gäldenären gäller f. n. all denne inle söker älervinning
inom en manad från den dag då ulslagel delgavs honom. Samma beslämmelse skall
enligl förslagel gälla även i fortsäliningen. På grund av svårigheier all delge
gäldenären ulslagel kan belydande dröjsmål ibland uppkomma såviti gäller den
fortsatta verkställigheten. Det finns exempel på lagsökningsärenden där del
kommit all dröja upp lill ell år innan lagakraftvunnet utslag kunnal erhållas.
Anledningen till sådana dröjsmål kan vara an gäldenären anlingen saknar känl
hemvisl inom rikel och håller sig undan eller är bosatt utomlands. När
dröjsmål av della slag uppkommer föreligger det uppenbar risk all borgenären
inle får täckning för förfallna räntor inom ramen för del femlonprocenliga
ränletillägget. För all dagens boilenlåneränla 9,7 % i del enskilda fallet
skall täckas av ränletillägget måsle utmätning ske i omedelbar anslulning till
ulslagel. Del finns därför anledning all pröva om del är möjligl all fillägga
lagsökningsulslag rällsverkan tidigare än f.n. eller pä annat sålt nedbringa
återvinningsfristen.

En möjlig
lösning härvidlag skulle var all tillerkänna lagsökningsutslag laga krafl
genlemol såväl sökande som svarande en månad frän dagen för ulslagel. Formell
delgivning av svaranden skulle således i så fall inte erfordras såvitt gäller
ulslagel utan della skulle på vanligl säll tillställas sökande och svarande
genom poslen. En sådan ordning skulle förulsätla alt svaranden vid delgivningen
av ansökningen upplystes om att utslag kommer att meddelas inom viss lid efler
delgivningen saml alt utslaget vinner laga krafl en månad efler dagen för
ulslagel. På så sätt skulle del bara behövas en formell delgivning i varje
ärende. När det gäller lagsökning på grundval av skriftligt fordringsbevis
borde en sådan ordning kunna accepteras. Ell annat säll all lösa problemet
skulle vara att effektivisera delgivningsförfarandet. Beträffande gäldenär som
är bosatt inom landel och som håller sig undan borde i ökad ulslräckning s. k.
surrogatdelgivning kunna komma i fråga. Även belräffande gäldenär som är bosall
i ullandel borde surrogatdelgivning i förevarande sammanhang vara möjlig. Inom
stadshypoteksinstitutionen har det på senare år konstaterats all del i ökad
utsträckning förekommer all belånad egendom ägs av personer som är bosatta
eller senare blir bosalla ulomlands. I syfle alt undvika del synnerligen
omständliga och tidskrävande delgivningsförfarandet i dessa fall borde
handlingar i lagsökningsärenden - ålminsione såvitt gäller lagsökningsutslagel
- kunna delges den som har tillsyn över egendomen.

12.14.10 Finansieringsföreiagens förening:
Föreningen hemsläller all återvinningsfrisien, utöver vad som föreslås i
betänkandets 14 §, räknas från ulmälningsförrällningen oavsett om utmätningen hell
eller delvis lyckats eller inle. Någon principiell skillnad synes ej föreligga
mellan anförda fall och nuvarande ordning. Det bör tilläggas all kredilgivare
vanligen ej låter delge gäldenären ulslagel. Ett sådanl förfarande skulle innebära
ökad administration och kosinad. Dessutom skulle en ändring enligl föreningens
hemställan innebära all kreditgivare i dessa antal betydande fall skulle kunna
minska det antalet handlingar som nu måsle arkiveras eftersom en återvinning ej
kan uteslutas. Den arkiveringsplikt, som på grund av bokföringslagen åvilar
bokföringsskyldig, är redan betungande särskill för kredilgivare.

12.14.11 Svenska handelskammarförbundel:
Förbundet vill ifrågasätta om det inle vore möjligl all förenkla regeln dithän
att ålervinningsfrislen för

Prop. 1980/81:88 138

båda parter började löpa från dagen för utslaget. En
.sådan utformning av ålervinningsfrislen och därmed lagakrafibeslämmelsen lorde
inte vara obillig mot gäldenären däresi denne informeras om lidpunkten för ett evenluelll
utslags laga krafl, redan vid delgivningen av ansökningen om lagsökning. Förbundel
vill därför förorda ati ålervinningsfrislen ges här ovan angivna ulformning.

16 §

12.16.1 RSV: Uilryckel "- eller
vidtagit annan olovlig åtgärd beträffande lös eller fasl egendom -"är allför
obestämt och hjälper knappast läsaren alt förslå i vilka situationer beslämmelsen
är avsedd all kunna tillämpas. Orden kunde också ge felaktigt intryck av att
handräckning kunde ifrägakomma som remedium mot vilka olovliga handlingar som
helst. Del är emellertid svårt all finna någon formulering som täcker ens slörre
delen av de många olikartade situationer som f. n. handläggs enligt 191 § UL.
Möjligen kunde det försl nämnda uttrycket bindas samman med det senare ledet i
meningen ("- genom att vidla annan olovlig åtgärd beträffande lös eller fasl
egendom eller på annat sätt olovligen hindrar annan all ulöva sin rält — ").
Det är i vart fall viktigl att del i förarbelena ges en fyllig redogörelse av
rättsläget.

12.16.2 Hovrätten för Nedre Norrland:
Ifrågasättas kan om ej uttrycket "annan olovlig åtgärd" är alltför
vittomfattande. En lämplig begränsning skulle kunna erhållas om ordet
"sådan" eller ordet "dylik" inskjules före "olovlig
åtgärd".

12.16.3 Uppsala läns norra tingsrätt:
Skrivningen i 16 § ger skenbart vid handen all här avses annat och mera än som
anges i 1 § 3 p. Bällre överensstämmelse i skrivningen bör åstadkommas.

12.16.4 Länsstyrelsen I Slockholms län:
Lagberedningens förslag till handräckningsbeslämmelser har omarbetats och
förbättrats. Även om den språkliga utformingen av 16 § blivit något tung, lillslyrker
länsstyrelsen förslaget.

17 §

12.17.1 Hovrälten för Nedre Norrland: Hovrällen
anser all ordel "beviljas" för erhållande av likformighet bör utbytas
mot ordet "bifallas".

12.17.2 Gävle tingsrätt: Enligt
tingsrättens uppfattning bör ordet "beviljas" utbytas mot
"bifallas" så att man erhåller en enhetlig benämning för lagsökning
enligt 10 § samt enligt 15 och 16 §§.

18 §

12.18.1 Hovrälten för Nedre Norrland: Del lorde ej
särskilt böra utsägas alt så snart som möjligl skall omprövas om ett
interimistiskt förordnande skall bestå. Vad härom föreskrivits i 18 § 1 sl. 2 p.
bör därför kunna ulgå. Hovrätten ansluler sig till uppfattningen all talan
skall få föras särskilt mol ett interimistiskt förordnande om handräckning i
fall som avses i 16 §. Däremot kan hovrätten ej dela uppfattningen att i 49
kap. 4 § 6 p. rätte-

Prop. 1980/81:88 139

gångsbalken ej avses sådanl interimistiskt förordnande
varom nu är fråga. Hänvisningen i 26 § förslagel lill lagsökningslag till vad
som i rättegångsbalken sägs om tvistemål skulle alltså i och för sig vara
tillfyllest för all ange att lalan mol beslul som nyss nämnts skall föras särskill.
Emellertid anser hovrätten - med hänsyn bl.a. lill del krav på skyndsamhel i
handläggningen vid tingsrätt som måste ställas - all lalan mol hovrättens beslul
i fråga som avses i 18 § 1 sl. ej bör få föras. Beslämmelse härom lorde böra
inflyta som en andra punkt i 18 1} 2 sl.

12.18.2 Sollentuna tingsrätt: Tingsrätten
anser att föreslagna lydelsen i 18 § "om saken är brådskande" bör
utbytas mot "om saken ej lål uppskov". Laglexten skulle med denna
ändring bättre överensstämma med vad som uttalats i speciaimotiveringen
(promemorian s. 128) och gällande bestämmelse i 195 § 1 st. UL. En icke avsedd
utvidgad tillämpning av interimistiska förordnanden skulle kunna följa av det
föreslagna uttrycket.

12.18.3 Örebro tingsrätt: Tingsrätten
ifrågasätter om det ej bör krävas all sökanden ställer säkerhet för den skada,
som kan tillfogas svaranden genom att söki åtgärd beviljas, innan svaranden
fått tillfälle all förklara sig.

23 §

12.23.1 RSV: Enligl förslagel skall
föreläggande till svaranden enligt 7 § inle få delges genom kungörelsedelgivning.
För närvarande gäller alt såväl lagsökningsansökan som ansökan om handräckning enligl
191 och 192 §§ UL kan delges genom kungörelseförfarandet, när fömtsättningarna
härför föreligger. I mål om betalningsföreläggande får kungörelsedelgivning däremot
inle användas. Del är i vart fall i avhysningsmål inte helt ovanligt all
hyresgäst, som känner lill all han hotas av avhysningsansökan, konsekvent
håller sig undan stämningsmännen. Det förekommer t. ex. att även om
stämningsman konstaterar, alt folk finns i hyresgästens bostad, dörren aldrig
öppnas när han söker få tillträde för delgivning. Delgivning kan då inte heller
ske. I sådana fall torde, efter noggrann prövning av redovisade omständigheter
vid skedda delgivningsförsök, kungörelsedelgivning genom s.k. spikning (15 §
andra slyckel, sista punkten delgivningslagen) anlitas. Promemorian har inle
närmare redogjort för skälen varför man avser all göra ändring belräffande möjlighelerna
lill delgivning. Enligt UB-förslagel lorde delgivning av underrätlelse om sökt avhysning
kunna ske enligt 15 § delgivningslagen. RSV ifrågasätter om inle kungörelsedelgivning
även i forlsältningen bör kunna ske i handräckningsmål och frågan bör närmare
undersökas även belräffande lagsökning för fordran.

12.23.2 Hovrätten för Nedre Norriand:
Enligt 5 och 24 §§ lagsökningslagen och 195 a § utsökningslagen har sökande en
ovillkorlig rätt att själv ombesörja sådan delgivning varom nu är fråga.
Hänvisningen i 26 § förslaget till lagsökningslag till vad som gäller för
stämning i tvistemål (2 § 2 st. delgivningslagen) medför att borgenär enligl förslagel
har rätt all själv ombesörja delgivning endast "om det kan ske utan
olägenhet".

Den inskränkning av borgenärens befogenheter i delgivningshänseende
som förslagel sålunda får anses innefatta har ej berörts i promemorian. Däri
sägs endast all man utgått från att rätten ombesörjer delgivning med gäldenären
av förklaringsföreläggande jämte ansökningshandlingarna men att det ej är
avsett att lägga hinder i vägen för part att själv ombesörja

Prop. 1980/81:88 140

delgivningen. 1 den mån man avser alt genomföra någon
förändring i förhållande lill vad som nu gäller, bör delta klarl komma lill
uttryck. 1 sammanhanget bör observeras delgivningsföreskrifterna i 94 §
växellagen och 72 !) checklagen.

12.23.3 Stockholms tingsrätt: Föreläggande
i lagsökningsmål skall jämle ansökningshandlingarna delges gäldenären på sätt
som är föreskrivet om stämning i tvistemäl. Däremot skall delgivning enligt 15 !)
delgivningslagen inle få ske. Som skäl för undantaget anges i promemorian all kungörelsedelgivning
"självfallet" inle kan tillåtas i ett förfarande där underiåtenhet
att agera pä delgivning kan resullera i bifallande ulslag. Tingsrätten anser
emellertid, att del bör allvarligt övervägas att bibehålla möjlighelen lill
delgivning enligl 15 § delgivningslagen i de fall då ansökan grundas på
skriftligt fordringsbevis. Om delgivning enligl 15 § delgivningslagen skulle
förbjudas även i dessa fall, får man räkna med en avsevärd ökning av antalet
mål där åtgärderna avstannar på grund av bristande delgivning med gäldenären.
Del kan nämnas all under 1976 enbart antalet kungörelsedel-givningar vid
lagsökningsenheten uppgick till omkring 200. Härtill kommer ett betydligt slörre
anlal delgivningar enligl övriga delgivningsformer i 15 § delgivningslagen.
Sammanlagda antalet torde uppgå till någol tusental. Om förslagel i förevarande
del genomförs, får man räkna med att ell slorl anlal borgenärer nödgas, efler
misslyckade delgivningsförsök i lagsökningsför-farandet, tillgripa ansökan om
stämning i sedvanlig ordning.

12.23.4 Örebro tingsrätt: Enligl
promemorian (s. 132) kan kungörelsedelgivning självfallet inle tillåtas i ett
förfarande där underiålenhet all reagera på delgivning kan resultera i
bifallande utslag. Kungörelsedelgivning är emellertid nu tillåten i
lagsökningsmål och enligt tingsrättens erfarenhet föreligger i vissa fall behov
av att kunna anlita delta delgivningssätt.

12.23.5 Länsstyrelsen i Stockholms län:
Några olägenheter med nuvarande system (med kungörelsedelgivning) har såvitt
angår handräckningsmålen inte framkommit. Länsstyrelsen förordar att nuvarande
ordning bibehållas då den får anses fylla ell behov.

12.23.6 Länsstyrelsen i Malmöhus län: Enligl
länsstyrelsens mening bör kungörelsedelgivning kunna bibehållas i
handräckningsmål.

12.23.7 Länsstyrelsen i Göleborgs och Bohus
län: Överexekutor här använder sig av kungörelsedelgivning i
handräckningsärenden och har en kungörelse i Göteborgs-Posten varje vecka, som
upptar i medeltal ca 20 ärenden. Överexekutor anser att möjligheten
till kungörelsedelgivning bör bibehållas åtminstone i handräckningsmål.
Ansökan om lagsökning enligt 15 eller 16 § får ju enligt 17 § beviljas endast
om sökandens rätt är uppenbar, varför någon påtaglig risk att meddela utslag
efter kungörelsedelgivning i sådana mål knappasl föreligger.

24 §

12.24.1 Slockholms tingsrätt: Beträffande promemorians
förslag om delgivning av utslag bör utslaget i enlighet med nu gällande ordning
delges genom rättens försorg även i sådant fall då part begär det.

Prop. 1980/81:88 ,41

25 §