Prop. 1980/81:92

Regeringens proposition

1980/81:92

om
ändring i miljöskyddslagen (1969:387);

beslutad
den 22 januari 1981.

Regeringen
föreslär riksdagen att antaga det förslag som har lagits upp i bifogade utdrag
av regeringsprotokoll ovannämnda dag.

Pä
regeringens vägnar THORBJÖRN FÄLLDIN

ANDERS
DAHLGREN

Propositionens
huvudsakliga innehåll

Miljöskyddslagen,
som trädde i kraft den I juli 1969, syfiar lill all sä långt det är praktiskt
och ekonomiskt möjligl förebygga vattenförorening, luftförorening, buller och
andra störningar. Mot bakgrunden av de erfarenheter som har gjorts vid lagens
tillämpning och av den skärpning av samhällets syn på miljöskyddsfrågor som har
ägt rum sedan lagens tillkomst förordas i propositionen vissa ändringar i
fråga om lagens syslem för förprövning, tillsyn och påföljder.

Förprövningen av
miljöfarlig verksamhet sker i dag hos koncessionsnämnden för miljöskydd, om
inte statens naturvärdsverk eller i vissa fall länsstyrelsen medger dispens
frän förprövningspliklen. Denna dispensrätl föreslås nu bli upphävd. I fräga om
sådan miljöfarlig verksamhet som innebär mindre allvarliga störningar har del
hitlills räckt med en anmälan till länsstyrelsen. Anmälningsförfarandel skall
enligl propositionen ersättas av en tillståndsprövning. För att berörda myndigheier
och allmänheten skall få tillfälle att ta del av planerna på att inrätta
miljöstörande anläggningar sä tidigt som möjligl föresläs att ett särskilt
informations- och samrädsförfarande skall föregå själva tillståndsprövningen.
Under samrådsförfarandet, som den planerade anläggningens innehavare skall
svara för, skall allmänheten beredas möjligheter att framföra synpunkler på
anläggningen och dess inverkan pä miljön. För alt förbättra möjligheterna att
bedöma en planerad miljöfarlig verksamhet införs skyldighel för sökanden i ett
lillslåndsärende att lämna en beskrivning av miljöeffekterna av verksamheten. I Riksdagen 1980/81. I saml. Nr
92

Prop.
1980/81:92

Prop.
1980/81:92 2

För
alt främja bl. a. ett ökal kommunalt inflytande på miljövårdsområdet föreslås i
propositionen alt kommunerna genom ett frivilligt åtagande kan läla
hälsovårdsnämnden ta över ansvarel för den löpande tillsynen av vissa slag av
miljöfarliga verksamheter från länsstyrelsen. .

Beträffande
påföljdssystemet föresläs alt en skärpning genomförs. Slraffmaximum för brott
mol lagen föresläs bli höjt. Enligt propositionen bör päföljdssystemet
förstärkas med en avgiftspäföljd (miljöskyddsavgifi). Syftet med en sådan
avgift är att eliminera de ekonomiska fördelar som överträdelser av lagen kan
medföra. Miljöskyddsavgifien skall tas ut vid överträdelser som har medfört
betydande störningar för omgivningen eller risk för sådana störningar. Avgiften
skall enligl förslaget i princip motsvara de ekonomiska fördelarna av en
överträdelse och påföras den fysiska eller juridiska person som utövar den
verksamhei i vilken överträdelsen skedde. Uppgiften alt pröva frågor om
uttagande av miljöskyddsavgiften föresläs ankomma pä koncessionsnämnden pä
talan av naturvårdsverket.

Lagändringarna
föresläs träda i krafl den 1 juli 1981.

Prop. 1980/81:92 3

Förslag till

Lag om ändring i miljöskyddslagen (1969:387)

Härigenom föreskrivs i fräga om miljöskyddslagen (1969:
387)

dels alt 9, 10, 13, 17, 18, 22-24, 28, 29, 38-40, 45 och
47-50§S skall ha

nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas
sexton nya paragrafer, 12a§, 21 a§, 29a§,

44a§ och
52-63§§, samt närmast före 52§ en rubrik av nedan angivna

lydelse.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lyddse

9 §'
Koncessionsnämnden för miljöskydd kan på ansökan av den som utövar eller ämnar
utöva miljöfarlig verksamhet lämna tillständ till verksamheten efter prövning
enligt denna lag.

Skall
fråga om tillkomst eller lokalisering av viss verksamhet enligt 136a§
byggnadslagen (1947:385) eller om framdragande eller begagnande av rörledning
enligl lagen (1978: 160) om vissa röriedningar prövas av regeringen, fär
ansökan ej upptagas av koncessionsnämnden, innan sådan prövning skett.

Skall
frågan om tillkomsten eller lokaliseringen av viss verksamhei enligt I36a§
byggnadslagen (1947: 385) eller om framdragandet eller begagnandet av
rörledning enligl lagen (1978: 160) om vissa rörledningar prövas av
regeringen, fär frågan om tillstånd enligl denna lag inte avgöras, innan sädan
prövning har sketl.

Regeringen kan föreskriva, att

1.
vissa slag av
fabriker eller andra inrättningar ej får anläggas,

2.
avloppsvatten
av viss mängd, art eller sammansättning ej fär utsläppas.

3.
fast avfall
eller annat fast ämne ej fär utsläppas eller uppläggas så att vattendrag, sjö
eller annat vattenområde kan förorenas,

4.
vissa slag av
inrättningar eller deras användning ej fär ändras på sätt som kan medföra ökad
eller ny olägenhet eller som eljest är av betydelse frän störningssynpunkl

utan att koncessionsnämnden lämnat tillstånd enligt denna
lag el-

Regeringen får meddela föreskrifter otn att

1.
vissa slag av
fabriker eller andra inrättningar inte fär anläggas,

2.
avloppsvallen
av viss mängd, art eller sammansätlning inte fär släppas ut,

3.
fasl avfall
eller annat fasl ämne inle fär släppas ut eller läggas upp sä att vallendrag,
sjö eller annat valtenomräde kan förorenas,

4.
vissa slag av
inrättningar eller deras användning inte fär ändras på ett säll som kan medföra
ökad eller ny olägenhet eller som i annat avseende år av belydelse frän störningssynpunkt

utan att
koncessionsnämnden har lämnal tillstånd enligt denna lag

' Senaste lydelse 1978: 161. Senastelydeise 1975:461.

Prop.
1980/81:92

Nuvarande lydelse

ler anmälan gjorts hos statens nalurvårdsverk eller
länsstyrelsen.

Naturvårdsverket får, efler prövning i varje särskill
fall enligl denna lag, medge undantag från sådan skyldighet att söka lillslånd
som föreskrivits med slöd av första stycket. I beslut om medgivande skall
anges de vUlkor som skall gälla.

Föreslagen lydelse

eller anmälan har gjorts hos den myndighet som regeringen
bestämmer.

12a §

Den som avser att ulöva sådan miljöfarlig verksamhet för
vilken krävs tillsiånd enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av denna
lag skall, innan ansökan görs om tillstånd, i skälig omfallning och på
lämpligt säll samråda med de statliga och kommunala myndigheter, organisationer
och enskilda som kan ha ett iniresse i saken.

13 §

Ansökan om tillstånd skall vara skriftlig. Den skall
innehålla de uppgifter, ritningar och tekniska beskrivningar som fordras för bedömande
av den miljöfarliga verksamhetens beskaffenhet, omfattning och verkningar.

Ansökan skall inges i det antal exemplar som
koncessionsnämnden anser behövligt.

Uppfyller
ansökan ej vad som föreskrives i första styckei eller har den ej ingivas i
tillräckligl anlal ex-

Ansökan om tillstånd skall vara skriftlig. Den skall
innehålla

/. de uppgifter, rUningar och tekniska beskrivningar som
behövs Jör att bedöma den miljöfarliga verksamhetens beskaffenhet och
omfallning,

2.
en beskrivning
av miljöeffekterna såsom arten, styrkan och räckvidden av de störningar som
verksamheten kan medföra,

3.
förslag
tUl de skyddsåtgärder eller andra Jörsiktighetsmått som behövs för att
förebygga eller avhjälpa olägenheter från verksamheten,

4.
en redogörelse
för del samråd som har ägt rum enligt 12 a § och vad som därvid har kommil
fram.

Ansökningen skall inges i det anlal exemplar som
koncessionsnämnden anser behövligt.

Uppfyller ansökningen inle vad som föreskrivs i första
styckei eller har den inte givUs in i tillräckligt

Prop.
1980/81:92

Nuvarande lydelse

emplar, skall sökanden föreläggas att avhjälpa bristen
inom viss tid. 1 föreläggandet kan utsättas vite eller påföljd att bristen
avhjälpes på sökandens bekostnad.

Föreslagen lydelse

anlal exemplar, skall koncessionsnämnden förelägga
sökanden all avhjälpa bristen inom viss tid. I föreläggandel/år vite sällas
ut. Efterkommer sökanden inte ett föreläggande, får nämnden beslula alt
bristen skall avhjälpas på sökandens bekostnad eller, om bristen är så
väsentlig alt ansökningen inte kan ligga IiU grund för prövning av ärendet,
avvisa ansökningen.

Har erforderligt samråd enligt 12 a § inte ägt rum, får
koncessionsnämnden vid vite förelägga sökanden all vidla de åtgärder som behövs.

Regeringen
kan uppdraga åt länsstyrelsen alt pröva fråga om tillstånd beträffande visst
slag av ärenden. I fråga om ärenden som sålunda prövas av lånsstyrelsen gäller
i tillämpliga delar bestämmelserna i denna lag om ärenden som prövas av
koncessionsnämnden.

Regeringen kan uppdraga åt länsstyrelsen att beträffande
visst slag av ärenden medgiva undantag som avses i 10 § andra stycket.

Regeringen
får föreskriva att frågor om tillständ beträffande vissa slag av ärenden skall
prövas av länsstyrelsen. I fräga om ärenden som sålunda prövas av länsstyrelsen
gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i denna lag om ärenden som prövas av
koncessionsnämnden. Vad som sägs i 14 § andra stycket 3 skall dock tillämpas
endasl om del behövs för utredningen i ärendel.

1
tillståndsbeslut skall noggrant anges den miljöfarliga verksamhet som
tillståndet avser och de villkor som skall gälla.

I beslutet kan fastställas viss tid, / regel ej över tio
år, inom vilken den med tillståndet avsedda verksamheten skall ha satts i
gång.

1 ett
tillståndsbeslul skall noggrant anges den miljöfarliga verksamhet som
tillståndet avser och de villkor som skall gälla. Om särskUda skäl föreligger,
får tillstånd lämnas för begränsad tid.

I beslulet
skall fastställas en viss tid, högst lio är, inom vilken den med tillståndet
avsedda verksamheten skall ha satts i gäng.

' Senaste lydelse 1975:461.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

21a §

/ ärenden om tiUstånd IiU miljöfarlig verksamhei får
tillståndsmyndigheten på ansökan besluta all vissa arbeien får påbörjas utan
hinder av alt lillslånd.sfrågan inte har blivit slutligt avgjord. Ett sådant
beslut (igångsätlningsmedgi-vandejfår meddelas endast om särskilda skäl
föreligger och del är uppenbart all tillstånd kom/ner alt lämnas.

I Igångsättningsmedgivanden skall noggranl anges de
villkor som skall gälla i avvaktan på den slulliga prövningen.

I fråga om ansökningar om igångsättningsmedgivande gäller
13 § I tillämpliga delar. En sådan ansökan handläggs i samma ordning som en
ansökan om lillslånd. Sammanträde eller besiktning behöver dock inle äga rum.
Har regeringen lämnal lillslånd lill verksamheten i jråga enligt 136 a § byggnadslagen
(1947:385) eller lagen (1978:160) om vissa rörledningar Jår igångsättningsmedgivande
lämnas ulan hinder av att 14 § andra slyckel 1 och 2 inle har iakllagits, om
särskilda skäl talar för del.

22
r

Den som
fäll tillständ enligl denna lag till miljöfarlig verksamhei kan ej pä grund av
bestämmelse i lagen eller i hälsovårdsstadgan (1958:663) eller i
renhållningslagen (1979: 596) åläggas all upphöra med verksamheien eller all
med avseende på denna vidlaga försiklighels-måtl ulöver vad som anges i fillståndsbeslutet,
om ej annat följer av 23-25 § eller 40S andra styckei.

Den som
fält tillständ enligl denna lag till miljöfariig verksamhei kan ej pä grund av
beslämmelse i lagen eller i hälsovårdsstadgan (1958:663) eller i
renhållningslagen (1979:596) åläggas all upphöra med verksamheten eller att med
avseende pä denna vidtaga försiktighetsmått ulöver vad som anges i
lill-sländsbeslulel, om ej annat följer av 23-25 §, 29§ andra slyckel eller 40§
andra stycket.

Åsidosätter
nägon villkor som angivils i tillsländsbeslul och är av-

Äsidosäller
nägon villkor som har angivils i ett tillsländsbeslul

" Senastelydeise 1979:597.

Prop.
1980/81:92

Nuvarande lydelse

vikeisen betydande, kan koncessionsnämnden förklara
tillståndet förverkat och förbjuda fortsatt verksamhet.

Föreslagen lydelse

och är avvikelsen betydande, får koncessionsnämnden
föreskriva nya eUer strängare villkor för verksamheten eller förklara
tillståndet förverkat och förbjuda fortsalt verksamhet.

Har tio är
förflutit från det tillståndsbeslut vunnit laga kraft eller har dessförinnan
förhållandena ändrats väsentligt, kan koncessionsnämnden föreskriva nya eller
strängare villkor för verksamheten efter vad som är skäligt.

Om särskilda skäl föreligger, kan nämnden efler utgången
av tid som anges i första stycket även ompröva tillständ att utsläppa avloppsvatten
i visst vattenområde.

Har lio år förflutit från det all ett tillståndsbelut har
vunnit laga kraft, får koncessionsnämnden föreskriva nya eller strängare
villkor för verksamheten efter vad som är skäligt.

Redan dessförinnan får sådana villkor föreskrivas av
nämnden efter vad som är skäligt, om förhållandena i omgivningen har ändrats
väsentligt eller om användningen av ny process- eller reningsteknik i
verksamheten skulle medjöra en väsentlig förbättring från miljöskyddssynpunkt.

Om särskilda skäl föreligger, får nämnden efter utgången
av den tid som anges i första stycket även ompröva tillstånd att släppa ut avloppsvatten
i ett visst vattenområde.

Har regeringen fastställt villkor för tillstånd, fär
koncessionsnämnden vid tillämpningen av 24, 25 eller 27 § icke avvika
väsentligt frän villkorel utan att regeringen medgivit del.

29 Tillstånd förfaller, om den med tillståndet avsedda
verksamheten ej satts i gäng inom lid som föreskrivits med stöd av 18 § andra
stycket.

Visas giltigt skäl för dröjsmål eller skulle synnerligt
men uppstå genom att tillståndet förfaller, kan koncessionsnämnden
förlänga ti-

Har regeringen fastställt villkor för ett tillständ. fär
koncessionsnämnden vid tillämpningen av 24, 25, 27 eller 29§ andra slyckel
inle avvika väsentligt från villkoret ulan alt regeringen har medgivii det.

§

Ett tillständ förfaller, om den med lillständei avsedda
verksamheten inte har satts i gång inom den lid som har föreskrivits med stöd
av 18 § andra stycket.

Visas
giltigt skäl för dröjsmålet eller skulle synnerligt men uppstä genom att
tillståndet förfaller, får koncessionsnämnden förlänga ti-

- Senastelydeise 1975:461.

Prop.
1980/81:92

Nuvarande lydelse

den med högst tio år, om ansökan därom göres innan den
föreskrivna tiden går ut.

Föreslagen lydelse

den med högst tio år, om ansökan därom görs innan den
föreskrivna tiden gär ut. Nämnden får därvid föreskriva nya eller strängare viUkor
för verksamheten efter vad som är skäligl.

29 a §

, Koncessionsnämndens beslut om villkor eller föreskrifter
enligt 23-25, 27 § eller 29 § andra stycket andra meningen har samma verkan som
ett tUlståndsbeslut.

38 §

Statens
naturvårdsverk och länsstyrelserna utövar tillsynen av miljöfarlig
verksamhet.

TiU skydd mot miljöfarlig verksamhet som kan medföra fara
för allmänna inlressen skall tUlsyn utövas av statens naturvårdsverk och
länsstyrelserna.

Naturvärdsverket
har den centrala tillsynen, samordnar länsstyrelsernas tillsynsverksamhet och
lämnar vid behov bistånd i denna verksamhei. Länsstyrelsen utövar fortlöpande
fillsyn inom länet.

Tillsynsmyndigheterna skall

samarbeta med varandra saml med sädana statliga och
kommunala organ som har att utöva tillsyn i särskilda hänseenden eller som
eljest fullgör uppgifter av betydelse för tillsynsverksamheten.

39 Finner tillsynsmyndigheten att olägenhet av betydelse
från allmän synpunkt uppkommer eller kan uppkomma genom miljöfarlig verksamhet,
kan myndigheten meddela råd och anvisningar om lämplig åtgärd för att motverka
olägenheten.

TUlsynsmyndigheterna skall

samarbeta
med varandra samt med sådana statliga och kommunala organ som har att utöva
tillsyn i särskilda hänseenden eller som på annat sätt fullgör uppgifler av
betydelse för tillsynsverksamheten. Del åligger tillsynsmyndigheterna att
verka för att överträdelser av denna lag beivras. §

Finner en tillsynsmyndighet att olägenhet uppkommer eller
kan uppkomma genom miljöfarlig verksamhet, får myndigheten meddela råd om
lämpUga åtgärder för att motverka olägenheten.

Om
tillstånd icke givits enligt denna lag, kan länsstyrelsen meddela föreläggande
om sådant försik-fighetsmåtl eller förbud som är uppenbart behövligt för att
lagens bestämmelser skall efterlevas. I brådskande fall eller när särskilt

Om
tillstånd inle har givits enligt denna lag, får en tillsynsmyndighet meddela
ett föreläggande om sådant försikfighetsmått eller förbud som uppenbart behövs
för att lagens bestämmelser skall efterlevas. 1 brådskande fall eller när det
i öv-

Prop. 1980/81:92

Nuvarande lydelse

skiU eljest föreligger får föreläggandet ges omedelbart
och i annat fall först sedan det visat sig att rättelse ej kan vinnas genom råd
och anvisningar.

Tillståndsbeslut enligt denna lag hindrar icke
länsstyrelsen från att meddela sådan brådskande föreskrift som år nödvändig
till följd äv särskilda omständigheter.

Om tillståndshavare åsidosätter villkor som angivits i
tillständsbeslutet, kan länsstyrelsen förordna om rättelse på hans bekostnad
eller förelägga honom att själv vidtaga rättelse.

I beslut om föreläggande enligt denna paragraf kan
länsstyrelsen utsålla vite.

Föreslagen lydelse

rigt finns särskilda skäl fär föreläggandet ges
omedelbart och i andra fall först sedan det visat sig att rättelse inte kan
vinnas genom räd.

Tillsländsbeslul enligt denna lag hindrar inte en
tiUsynsmyndighet från att meddela sådana brådskande föreskrifter som är nödvändiga
till följd av särskilda omständigheter.

Om en tillståndshavare åsidosätter villkor som angivits i
tillstånds-beslutet, får en tillsynsmyndighet förordna om rättelse på hans bekostnad
eller förelägga honom att själv vidtaga rättelse.

1 beslut om föreläggande enligt denna paragraf/år en
tillsynsmyndighet sälta ut \ite.

44 a §

Efter åtagande av en kommun får länsstyrelsen överlåta åt
hälsovårdsnämnden all utöva fortlöpande tillsyn enligt denna lag. Sker sådan
överlåtelse, skall vad som sägs i lagen om tiUsynsmyndighet gälla även
hälsovårdsnämnden.

45 §

Den som
uppsåtligen eller av oaktsamhet

1.
bryter mot
förbud som meddelats med stöd av 8, 23 eller 41 § eller åsidosätter sädana
bestämmelser som avses i 2 § fjärde stycket,

2.
underlåter
att iakttaga föreskrift som regeringen meddelat enUgl 10 första stycket utan
att undantag har medgivits med stöd av 10 § andra stycket eller 17 § andra
stycket, eller

3.
åsidosätter
villkor eller föreskrift som meddelats med stöd av 10 § andra stycket eller 17
§, 18 § första stycket, 19-21, 24, 25, 27

Till böter eller fängelse i högst två år döms den som
uppsåtligen eller av oaktsamhet

1.
bryter mot
förbud som har meddelats med slöd av 8, 23 eller 41 § eller åsidosätter sådana
bestämmelser som har meddelats med stöd av 2 § fjärde stycket,

2.
underlåter att
iakttaga föreskrift som regeringen har meddelat med slöd av 10 §,

3. åsidosätter villkor eller föreskrifter som meddelats
med stöd av 17 §, 18 § första stycket, 19-21 §, 21 a § andra styckei, 23-25, 27
§,

'' Senasle lydelse 1975:461 och 727.

Prop. 1980/81:92

Nuvarande lydelse

eller 41 §, så att allmän eUer enskild rätt kan kränkas.

dömes till böter eller fängelse i högst ett år.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att
fullgöra vad som åligger honom enligt 43 § första stycket, dömes till böter.

Föreslagen lydelse

29 § andra styckei eller 41 §,

4. underlåter alt fullgöra vad som åligger honom enligt 43
§ första stycket eller i ansökan eller annan handling som avges enhgt denna
lag eller enligt föreskrifl som har meddelats med slöd av lagen lämnar
vederbörande myndighet oriktiga uppgifler rörande ell förhållande av
belydelse för prövning av en fråga om lillslånd eller för tillsynen.

I ringa fall döms inle lill ansvar.

TUl an.svar enligt första stycket döms inle, om ansvar för
gärningen kan ådömas enligt brottsbalken.

Har
någon begått gärning som avses i 45 § första styckei 1-3, kan överexekutor
meddela handräckning för all åstadkomma rättelse. I fräga om sådan
handräckning giiller samma regler som för handräckning enligl 191 §
utsökningslagen.

Har nägon begått en gärning som avses i 45 § första
styckei 1-3, kan överexekuior meddela handräckning för all åstadkomma
rättelse. 1 fråga om sådan handräckning gäller samma regler som för
handräckning enligt 191 S utsökningslagen (1877:31 s. 1).

Berörs allmänna inlressen, fär ansökan om handräckning
göras av statens naturvårdsverk eller annan myndighet som ärendet angår.

Efterkommes
ej föreläggande enligt 40 § första eller andra slyckel, skall
ulmälningsmannen på anmodan av länsstyrelsen ombesörja alt åtgärd vidtages
på den försumliges bekostnad.

Eflerkoms inle ett föreläggande enligt 40 § första eller
andra styckei, skall kronofogdemyndigheten på anmodan av tiUsynsmyndigheten
ombesörja alt åtgärd vidtas på den försumliges bekostnad.

Det äligger polismyndighet alt lämna den handräckning som
behövs för utövande av tillsyn enligt denna lag.

48 §«

Mol
beslut som meddelas av statens naturvårdsverk enligl 10 § andra stycket eller
av länsstyrelsen enligl 17 § andra stycket får talan ej föras.

Talan mol beslul enligt 14 § fem-le slyckel andra punkten
eller 43 §

'Senastelydeise 1975:342. ** Senaste lydelse 1975:461.

Beslut
enligl denna lag får överklagas genom besvär hos länsstyrelsen, om beslutet
har meddelats av hälsovårdsnämnden, och hos regeringen, om beslutet har meddelats
av länsstyrelsen, koncessionsnämnden eller statens naturvårds-

Prop. 1980/81:92

Nuvarande lydelse

tredje slyckel eller rörande förbud vid vite enligt 51 §
föres hos kammarrätten genom besvär.

Talan
mot annat beslut av koncessionsnämnden, naturvårdsverket eller länsstyrelsen
enligl denna lag föres hos regeringen genimi besvär.

För alt
tillvaralaga allmänna inlressen får naturvårdsverket föra talan mot
koncessionsnämndens eller länsstyrelsens beslul ifråga om tillstånd enligt
lagen, mot koncessionsnämndens beslut i fråga som avses 141 § och mol länsstyrelsens
beslut ifråga som avses i 40 § eller 43 § andra styckei.

II

Föreslagen lydelse

verk. Dock överklagas beslut om ersättning för kostnader
enligt 14 § femte stycket andra meningen eller 43 § tredje stycket eller beslut
om förbud vid vite enligt 51 § hos kammarrätten genom besvär. Om klagan över
beslut i frågor om miljöskyddsavgifi finns särskilda bestämmelser i 59—62 §§.

Naturvårdsverket Jår föra talan mot beslul .som har
meddelats i frågor om tillständ och i frågor som avses i 40, 41 eller 43 §
andra stycket.

Rätt alt föra lalan mol beslut sotn har meddelats i frågor
om tillstånd har också kommuner och sådana lokala arbetstagarorganisationer
som organiserar arbetstagare i den verksamhet som avses med beslulet.

Beslut
i fråga om fillstånd enligt denna lag, beslut ifråga som avses i 41 § eller 43
§ andra stycket och beslul enligl 14 § femte stycket andra punkten eller 43 §
Iredje stycket blir gällande när beslutet vunnit laga kraft. I beslutet kan förordnas
alt det skall lända till eflerrätlelse omedelbart.

Beslut
i fråga som avses i 40 § länder UU efterrättelse omedelbart, om ej annorlunda
förordnas.

Beslul
i frågor om tillständ enligt denna lag, beslut i frågor som avses i 41 § eller
43 § andra stycket och beslul enligl 14 § femte styckei andra meitingen eller
43 § Iredje stycket blir gällande när beslutet har vunnit laga kraft. 1
beslutet/dr förordnas alt det skall gälla med omedelbar verkan.

Igångsäliningsmedgivanden
och beslul i frågor som avses i 40 § gäller med omedelbar verkan, om vederbörande
myndighel inle förordnar annat I beslulet.

Har
länsstyrelse med slöd av 40 § första stycket eller har hälsovårdsnämnd
förbjudit miljöfarlig verksamhei eller ålagt den som utövar eller ämnar utöva
sädan verksamhet att vidtaga försiktighets-mätt och begär han tillstånd lill
verksamheten enligt denna lag, kan koncessionsnämnden, om sökanden ställer
säkerhel för kostnad och

Har en
tiUsynsmyndighet med slöd av 40 § första stycket förbjudit miljöfariig
verksamhei eller ålagt den som utövar eller ämnar utöva sädan verksamhet att
vidla försiktighetsmått och begär han tiUstånd till verksamheten enligt denna
lag, kan koncessionsnämnden, om sökanden ställer säkerhel för kostnad och
skada, bestämma all liUsyns-

' Senaste lydelse 1973:927.

Prop.
1980/81:92 12

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

skada, bestämma att länsstyrelsens myndighetens beslut
inte får verk-

eller hälsovårdsnämndens beslut ej ställas förrän tillståndsfrågan har

får verkställas förrän tiUståndsfrå- avgjorts eller koncessionsnämnden

gan avgjorts eller koncessions- föreskriver något annat,

nämnden föreskriver annat. Vad som sägs i första styckei

skall gälla också sådana beslut om ingripanden mot
miljöfarlig verksamhet som hälsovårdsnämnden meddelar med slöd av hälsovårdsstadgan
(1958:663).

Miljöskyddsavgift

52 §

En särskild avgift (miljöskyddsavgift) skall ulgå, om en
föreskrifl som avses 145 § första stycket 1—3 har överlrälts och överträdelsen
har medfört dels ekonomiska fördelar för den som utövar den miljöfarliga
verksamheten, dels betydande störningar för omgivningen eller riskför sådana
störningar.

Miljöskyddsavgiften tUlfaller staten.

53 §

Miljöskyddsavgiften skall påföras den fysiska eller
juridiska person som utövade den verksamhet i vilken överträdelsen skedde.

54 §

Miljöskyddsavgiften skall bestämmas till ett belopp som
svarar mot de ekonomiska fördelarna av överträdelsen.

Kan full bevisning otn storleken av de ekonomiska
fördelarna inte alls eller endast med svårighet läggas fram, uppskattas
fördelarna IiU ett skäligt belopp.

55 §

Miljöskyddsavgifien får sättas under vad som följer av 54
§ eller efterges, om särskUda omsländigheter föreligger.

Prop.
1980/81:92 13

Föreslagen lydelse

56 §

Frågor om miljöskyddsavgift prövas av koncessionsnämnden
på lalan av statens naturvårdsverk. Talan väcks genom ansökan. Om
koncessionsnämnden gäller vid prövningen beslämmelserna i II och 15 §§. Dock skall vid en omröstning
där lika röstetal uppkommer den lindrigaste meningen gälla.

Miljöskyddsavgift får ej påföras, om ansökningen inle har
delgivits den som anspråket riktas mol inom tio år från del de i 52 § angivna
förutsättningarna för påförandel inträtt.

57 §

Till säkerställande av anspråk på miljöskyddsavgifi får
koncessionsnämnden på yrkande av statens naturvårdsverk förordna om kvarstad.
Därvid gäller i tillämpliga delar vad i 15 kap. rättegångsbalken är
föreskrivet om kvarstad för jord-ran.

58 §

Om förfarandel vid koncessions

nämndens prövning av frågor om

miljöskyddsavgifi gäller utöver fö

reskrifterna i 56 och 57 §§ denna

lag vad som föreskrivs 13—6 §§, 8—

26 §§, 29 §, 30 §, 31 § första

styckei, 32 S och 38-53 §§ förvall

ningsprocesslagen (1971:29l).

Därvid skall vad som sägs om räl

ten och länsräll gälla koncessions

nämnden. I stället för de i 40 §

nämnda lag angivna högsta vites

beloppen får koncessionsnämnden

bestämma beloppen lill högsl fem

tiotusen respektive etthundratusen

kronor.

Koncessionsnämndens beslut om miljöskyddsavgifi eller om
kvarstad till säkerställande av anspråk på sådan avgift verkställs som domstols
dom eller beslut.

Prop.
1980/81:92

Föreslagen lydelse

59 §

Koncessionsnämndens beslut i mål om miljöskyddsavgift
överklagas hos Svea hovrätt. Målet prövas av hovrätten i dess sammansätlning
som vattenöverdomstol. I fråga om sådan talan gäller följande.

Koncessionsnämndens beslut som innebär ell avgörande av saken
överklagas genoin vad. Delsamma gäller beslul vari nämnden i samband med
avgörande av saken har avgjort frågor om kvarstad eller ersättning lill en
part eller skyldighel för en part all utge ersällning. En särskild
vadeanmälan behövs inte.

Koncessionsnämndens beslut överklagas genom besvär då nämnden
har

1. ogillat invändning om jäv mol

en ledamot i nämnden eller invänd

ning om alt hinder föreligger Jör

talans prövning,

2.
avvisat
ett ombud eller ett biträde,

3.
avvisat
en ansökan om åläggande av miljöskyddsavgifi,

4.
avskrivit
ett ärende om åläggande av miljöskyddsavgift,

5.
förelagt
någon all medverka på annat sätt än genom inställelse inför nämnden och
underlåtenhet att iaktta föreläggandet kan medföra en särskild påföljd för
honom.

6.
utdömt
vite eller annan påföljd för underiåtenhet att iaktta föreläggande eller
ådömt slraffför en förseelse i förfarandet eller ålagt ett vittne eller en sakkunnig
att ersätta kosinad som har vållats genom försummelse eller tredska,

7.
förordnal
angående undersökning av egendom eller annan liknande åtgärd,

8.
förordnal
angående ersättning för någons medverkan i målet eller

9. ulan samband med avgörande

av saken utlåtit sig om kvarstad el

ler ersättning IiU en part eller skyl-

Prop.
1980/81:92 15

Föreslagen lydelse

dighet för en part att utge ersättning.

Andra beslul får överklagas endast i samband med
överklagande av ett beslul som innebär avgörande av saken.

60 §

Vadeinlagan eUer besvärsinlagan skall ha kommit in till
hovrätten inom tre veckor från den dag då klaganden fick del av beslulet. Om
en vadeinlaga eller en besvärsinlaga före fullföljdstidens utgång har givits
in IiU koncessionsnämnden, hindrar detta inte alt talan las upp till prövning.
Det ankommer på hovrätten alt avgöra om det finns hinder mot att pröva talan.

61 §

Beträffande rättegången i hovrälten och högsla domstolen
i mål om miljöskyddsavgift gäller, med nedan angivna avvikelser, i tillämpliga
delar vad som är föreskrivet i rättegångsbalken om tvistemål vari förlikning
inte är tillåten och om besvär.

I fråga om rättegångskostnaderna gäller rättegångsbalkens
bestämmelser om allmänt åtal i till-lämpliga delar. Beträffande naturvårdsverket
gäller i stället för beslämmelserna i rättegångsbalken om föreläggande för
part och parts utevaro i tvistemål vad som är föreskrivet för åklagare.

I SläUet för de i 9 kap. 8 § rättegångsbalken angivna
högsla vites-beloppen får rätten bestämma vilesbdoppen lill högsl femliolusen
respektive etthundralusen kronor.

62 §

Beslul av naturvårdsverket i frågor som gäller
miljöskyddsavgiften får inle överklagas.

Prop.
1980/81:92 16

Föreslagen lydelse

63 §

En påförd miljöskyddsavgifi bortfaller i den mån
verkstäUighet inte har skett inom tio år från det an beslulet vann laga kraft.

Övergångsbestämmelser

1.
Denna lag
träder i kraft den 1 juli 1981.

2.
1 fråga om
ansvar för gärning som har begåtts före ikraftträdandet gäller äldre
bestämmelser.

3.
Bestämmelserna
i 52-63 §§ tillämpas endasl i fråga om överträdelser som har skett efter
ikraftträdandet.

4.
Den som efter
ikraftlrädandet uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter villkor eller
föreskrift som har meddelats med stöd av 10 § andra stycket eller 17 § andra stycket
i äldre lydelse, döms till böter eller fängelse i högst två år.

1 ringa fall döms inte till ansvar.

Till ansvar enligt första stycket döms inte, om ansvar för
gärningen kan ådömas enligt brottsbalken.

5. Har
en föreskrift som avses i punkten 4 första styckei överträtts efter

ikraftträdandet och har överträdelsen medfört dels ekonomiska fördelar

för den som utövar den miljöfarliga verksamheten, dels belydande stör

ningar för omgivningen eller risk för sädana störningar, skall miljöskydds

avgift utgå. Beträffande miljöskyddsavgiften gäller i övrigt bestämmelser

na i 52-63 §§.

Prop. 1980/81:92 17

Utdrag

JORDBRUKSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1980-10-30

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och
statsråden Ullslen, Friggebo, Mogård, Dahlgren, Åsling, Söder, Burenslam
Linder, Johansson, Wirtén, Holm, Boo, Winberg, Adelsohn, Danell, Petri,
Eliasson

Föredragande: statsrådet Dahlgren

Lagrådsremiss med förslag till ändring i miljöskyddslagen
(1969:387)

1 Inledning

Med stöd av regeringens bemyndigande den 18 mars 1976
tillkallade dåvarande chefen för jordbruksdepartementet sakkunniga' för all
göra en översyn av miljöskyddslagen (ML). De sakkunniga, som anlog namnet
miljöskyddsutredningen, avlämnade i december 1978 delbetänkandel (SOU 1978:80)
Bällre miljöskydd 1. 1 belänkandel läggs förslag fram om ändringar i ML:s
förprövnings-, tillsyns- och påföljdssystém.

Till protokollet i detta ärende bör fogas dels
miljöskyddslagen och miljöskyddskungörelsen (1969: 388) som bUaga 1, dels
miljöskyddsulredningens samfnanfaltning av belänkandet som bilaga 2, dels de
lagförslag som läggs fram i betänkandet som bilaga 3. Belräffande nuvarande
förhällanden saml utredningens närmare överväganden hänvisas i övrigl till
betänkandet.

Efter
remiss har yllranden över miljöskyddsulredningens belänkande avgetts av
jusliliekanslern, riksåklagaren, Svea hovräll, kammarrätten i Stockholm,
rikspolisstyrelsen, brottsförebyggande rädet, socialstyrelsen, kammarkollegiet,
statskontoret, riksrevisionsverket, riksskatteverket, linjenämnden för hälso-
och miljövärdsutbildning vid Umeå universitet, lanlbruksstyrelsen,
fiskeristyrelsen, statens naturvårdsverk, koncessionsnämnden för miljöskydd,
stiftelsen industrins vatten- och luflvärdsforskning, kommerskollegium,
arbetarskyddsstyrelsen, statens planverk, sta-

' Riksdagsledamöterna Bengt Gustavsson, ordförande, Tage
Adolfsson, Birgit Friggebo, Per Olof Håkansson, Lars-Åke Larsson, Kjell A.
Mattson samt Maj-Britt Theorin. Sedan Gustavsson och Friggebo avsagt sig sina
uppdrag tillkallades som sakkunniga i deras ställen kammarrättspresidenten Cari
Axel Petri. ordförande, fr. o. m. den 21 december 1976 och riksdagsledamoten
Torkel Lindahl fr. o. m, den 1 november 1976,

2 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 92

Prop.
1980/81:92 18

tens
industriverk, delegationen för företagens uppgiftslämnande, slatens
provningsanstall, miljöskadeulredningen (Ju 1978:08), ulredningen om den
regionala laboratorieverksamheten (Jo 1976:04), samtliga länsstyrelser,
länsslyrelsernas organisationsnämnd, kommunerna Botkyrka, Eskilstuna,
Gislaved, Helsingborg, Järfälla, Kalix, Karistad, Kristianstad, Kungsbacka,
Nora, Norrtälje, Stenungsund, Slockholm, Sundsvall, Södertälje, Täby,
Vilhelmina och Växjö, samarbetskommittén för hälsovårdsnämnderna i rikels
slörre kommuner. Svenska kommunförbundel. Svenska naturskyddsföreningen,
Sveriges industriförbund. Tjänstemännens centralorganisation.
Centralorganisationen SACO/SR. Landsorganisationen i Sverige, Kooperativa
förbundet. Svenska hälsovärdstjänste-mannaförbundet. Lantbrukarnas riksförbund.
Riksförbundet för allmän hälsovård, Sveriges fiskares riksförbund, Sveriges
fritidsfiskares riksförbund. Miljövårdsgruppernas riksförbund och Miljöcenirum
samt Vatten-värnet.

Riksåklagaren har bifogal
yttranden från överåklagarna i Slockholm och Göteborg saml
länsåklagarmyndigheterna i Malmöhus, Älvsborgs och Gävleborgs län. Vidare har
socialstyrelsen bifogal yllranden från omgivningshygieniska avdelningen vid
slatens nalurvårdsverk saml länsläkaror-ganisationerna i Södermanlands,
Jönköpings, Kronobergs, Gollands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs
och Bohus, Älvsborgs, Örebro, Gävleborgs, Västerbottens och Norrbotlens län.
Fiskeristyrelsen har överlämnat yttranden från fiskeriintendenlerna i övre
norra, nedre norra, östra, västra och nedre södra distrikten saml från
havsfiskelaboraloriets avdelningar i Göteborg och Lysekil. Kommerskollegium har
bifogat yllranden frän Sveriges grossislförbund saml handelskamrarna i Skåne
och Slockholm. Länsstyrelserna har överlämnat yllranden från bl.a. Slockholms
läns landstingskommun, länsläkarorganisationen i Östergöllands län,
länsveterinären i Jönköpings län. Svenska kommunförbundets länsavdelningar i
Jönköping och Kalmar, kommunerna Ale, Berg, Bjuv, Borlänge, Borås, Bräcke,
Emmaboda, Falkenberg, Golland. Göteborg, Halmstad, Hylte, Hässleholm, Högsby,
Jokkmokk, Kalmar, Karlshamn, Karlskoga, Karlskrona, Kiruna, Krokom, Laholm,
Landskrona, Lessebo, Lindesberg, Luleå, Lycksele, Lysekil, Malmö, Mjölby,
Nordmaling, Norrköping, Norsjö, Nyköping, Nässjö, Olofslröm, Pajala, Piteå, Ragunda,
Robertsfors, Ronneby, Skellefteå, Storuman, Strömsund, Strängnäs, Svalöv,
Söderhamn, Sölvesborg, Trollhättan, Umeå, Varberg, Vännäs, Västervik, Åre,
Ängelholm, Örebro, Örnsköldsvik och Östersund. Vidare har från länsstyrelserna
bilagts yttrande från bl.a. samarbetsgruppen i hälsovårdsfrågor för Torne och
Kalix älvdalar, Gotlands naturvärdsförening, Kalmar läns naturvärdsförbund,
Karlskrona naturvänner. Mellersta Blekinges naturvårdsförening. Gollands,
Kronobergs och Blekinge, Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare.
Utvecklingsfonden i Gotlands län, Boliden Metall AB samt Mo och Domsjö AB.

Prop.
1980/81:92 19

Härutöver har yttranden ingivils från statistiska centralbyrån,
högskolan i Kalmar, Naturvärdsdirektörers förening, kommunerna Boden, Luleå,
Piteå och Älvsbyn i samråd. Centerns ungdomsförbund. Biologsamfundet,
Fältbiologerna, Norrlands naturvärn och allmänheten.

En
sammanställning av remissyttrandena bör fogas lill prolokollel i detta ärende
som bilaga 4.

Med
stöd av regeringens bemyndigande den 29 oktober 1971 tillkallade dåvarande
chefen för jordbruksdepartementet sakkunniga' för utredning rörande koslnaderna
för miljövården. De sakkunniga, som anlog namnet utredningen om kostnaderna för
miljövården (miljökostnadsuiredningen), avlämnade i april 1978 sitt
slutbetänkande (SOU 1978:43) Miljökostnader, Miljön i samhällsekonomin -
kostnadsslag, kostnadsfördelning, styrmedel. Utredningens sammanfattning av
betänkandets innehåll bör fogas lill protokollet i detta ärende som bilaga 5.

Efter
remiss har yttranden över miljökoslnadsutredningens belänkande avgetts av
socialstyrelsen, statskontoret, riksrevisionsverket, riksskatteverket,
universitets- och högskoleämbetet, statens naturvärdsverk, koncessionsnämnden
för miljöskydd, kommerskollegium, arbetsmarknadsstyrelsen,
arbelarskyddsstyrelsen, statens planverk, statens industriverk, Sveriges
lantbruksuniversitet, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, lantbmksstyrelsen,
fiskeristyrelsen, konsumentverket, slyrelsen för teknisk utveckling,
länsstyrelserna i Slockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands,
Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Krislian-stads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och
Bohus, Älvsborgs, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs,
Västernorriands, Västerbotiens och Norrbotlens län, naturresurs- och
miljöutredningen (Jo 1978:01), miljöskyddsutredningen (Jo 1976:06),
Centralorganisationen SACO/SR, Kooperativa förbundet. Landsorganisationen i
Sverige, Lantbrukarnas riksförbund. Svenska kommunförbundel. Svenska
naturskyddsföreningen, Sveriges industriförbund, Sveriges hantverks- och
industriorganisation. Tjänstemännens centralorganisation. Kemikontoret,
Svenska Trä-forskningsinstitutet, Naturvetenskapliga forskningsrådet,
Södertälje kommun och Svenska vatten- och avloppsföreningen.

En
sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet i delta ärende
som bilaga 6.

Jag kommer
i det följande att först under avsnittet Inledande synpunkter (2.1) ta upp
vissa allmänna utgångspunkter för reformer på miljövårdsområdet i anslutning
till en redogörelse för miljökoslnadsutredningens betänkande. I de därpå
följande avsnitten behandlas miljöskyddsutredningens förslag till ändringar i
miljöskyddslagen.

Generaldirektören Valfrid Paulsson, ordförande,
riksdagsledamöterna Birger Rosqvisl, Jan Bergqvist, Inga Thorsson, Staffan
Burenstam Linder, Sören Norrby och Sven Eric Åkerfeldl. Sedan Inga Thorsson och
Burenstam Linder avsagt sig sina uppdrag tillkallades i deras ställen den 10
juni 1974 riksdagsledamoten Lennart Pettersson och den 20 december 1974
riksdagsledamoten Ingrid Sundberg.

Prop. 1980/81:92 20

2
Allmän motivering

2.1
Inledande synpunkter

Miljövårdsarbetet
i Sverige har utvecklats starkt under 1970-talet. Miljövården är numera en
viktig del av samhällets uppgifter. Även om betydande insatser redan gjorts
och fortlöpande görs för att lösa olika miljövårdsproblem kommer behovet av
ytterligare insatser att vara stort inom många områden. Samtidigt mäste
vidtagna åtgärder utvärderas och pågående verksamheter följas upp och ses över.

Ett
av de viktigaste redskapen för miljövårdsarbetet är miljöskyddslagen som varit
i kraft sedan den 1 juli 1969. Lagen syfiar Ull all förebygga vattenförorening,
luftförorening, buller och andra störningar.

Kostnaderna
för miljövården är stora, men de är med hänsyn bl. a. till att
miljövårdsinsatserna i allt högre grad integreras i andra åtgärder ofta svåra
att urskilja och beräkna. Ännu svårare att beräkna är i allmänhet miljövårdens
intäktssida. Det är emellertid viktigt att vi, när kostnaderna för olika
miljövårdsåtgärder diskuteras, också beaktar de betydande långsiktiga vinsterna
för samhället av ett förebyggande miljövårdsarbete.

Beslut
om reformer och åtgärder inom miljövårdsområdet har hittills i stor
utsträckning avsett sådana frågor där klart definierade problem förelegat och
där godtagbara tekniska lösningar funnits lill rimliga kostnader. Enligt min
uppfattning har det också varit naturligl att i del inledande skedet av
miljövårdsarbetet direkt angripa de konkreta problemen pä delta sätt.

Allt
eftersom flera av de mest påtagliga miljöproblemen angripits och delvis kunnal
lösas, ökar behovet såväl av en mer noggrann prövning av fördelningen av resurserna
inom ramen för miljöpolitiken som av att de samlade insatserna kan vägas mot
satsningar inom andra sektorer. Del år samtidigt angeläget att effektiviteten i
miljöskyddslagens system för förprövning, tillsyn och påföljder ses över.
Betydande brister föreligger ännu när det gäller kontrollen av bl.a. sådana
föroreningar som härrör från industrin.

Jämsides
med strävandena alt kontinuerligt effektivisera det löpande miljövårdsarbetet
måste vi i framtiden rikta ökad uppmärksamhet mot mera långsiktiga och därmed
ofta mera svårgripbara hot mol miljön. Vissa av dessa såsom försurningen
framstår redan nu som påtagliga och konkreta miljöproblem. Andra frågor som i
framtiden kommer att bli allt viktigare är bl. a. luftens ökade koldioxidhalt
som en följd av den omfattande förbränningen av fossila bränslen, hoten mot
ozonlagret saml kontrollen av sådana kemiska ämnen som redan i myckel smä
koncentrationer i ett mera långsikfigt perspektiv kan skada människor och
miljö.

Det
är vidare angeläget att vi i framtiden kan anlägga ett vidare perspektiv på
miljövårdspolitiken. Vi måste kunna fatta våra beslut mot bakgrund

Prop.
1980/81:92 21

av
en mera samlad bedömning oeh prioritering av behovel av åigärder inom hela
miljövårdsområdet. Det är också nödvändigl all vi genom bättre och mer
långsiktig planering i större ulslräckning än f. n. söker förebygga
miljövårdsproblem genom att åstadkomma en bättre hushållning med naturresurserna.
Många av miljöstörningarna har nämligen sin grund i ett direki slöseri med
naturresurser. Det är en viktig uppgift för den av mig är 1978 tillsatta
naturresurs- och miljökommittén alt bl. a. frän denna utgångspunkt dra upp
allmänna riktlinjer för en samlad långsiktig svensk naturresurs- och
miljöpolitik.

Flera
utredningar har under de senasle aren behandlal frägor av betydelse frän de
utgångspunkter jag nu berört. Miljöskyddsuiredningen har fåll i uppdrag bl.a.
mot bakgrund av de erfarenheter som har gjorts vid miljöskyddslagens
tillämpning att se över lagen och föreslå de ändringar som behöver göras föratt
ytterligare förbättra samhällets möjligheler att ingripa mot och konlrollera
miljöfarlig verksamhei. Miljöskyddsuiredningen har redovisat ett första
resultat av sin översyn i del nyss nämnda delbetänkandel Bättre miljöskydd 1.
Däri har lagts fram förslag om ändringar i lagens system för prövning, tillsyn
och påföljder. Jag behandlar dessa förslag i det följande i avsnitten 2.2-2.4.
Sitl fortsatta arbete ägnar miljöskyddsuiredningen ät bl.a. de mycket vikliga
frågorna om ytteriigare äigärder mol bullerstörningar och ätgärder för alt
återställa skadad miljö. Samtidigt pågår en översyn också av lagens
ersättningsregler. Den uppgiften handhas av miljöskadeutredningen och syftar
till att bl. a. förbällra möjlighelerna för enskilda att få ersättning för
miljöskador.

Frägor om bl.a.
fördelningen av kostnadsansvaret för miljövärdsätgär-derna och principerna för
användningen av olika styrmedel inom miljövårdsarbetet har behandlats av
miljökostnadsutredningen som under är 1978 lade fram sitt slutbetänkande
Miljökostnader. Miljökostnadsutredningen har utifrän sina i direktiven angivna
uppgifter all studera kostnaderna för miljövårdsinsatserna, principerna för
kostnadsfördelningen saml användningen av olika styrmedel på miljövårdsområdet gjort
en bred genomgång av miljövärdspoliliken.

Mot
denna bakgrund har ulredningen lagt fram förslag om främjande av forskning
rörande samhällsekonomisk värdering av miljöpolitikens koslnader och intäkter.
Utredningen har också förordal dels införandel av en särskild avgift på utsläpp
ulöver i lillståndsbeslut medgivna mängder som komplement lill den
tillståndsprövning som även fortsätlningsvis föresläs vara del centrala
styrmedlet, dels en längre gående tillämpning av principen om förorenarens
kostnadsansvar genom införande av en prövnings-och lillsynsavgift. Vid sin
genomgäng av styrmedel har utredningen funnit övervägande skäl lala mol en mera
generell användning av subventioner. Utredningen har vidare förordal en vidgad
långtidsplanering av miljövårdsarbetet.

Frågor
rörande användningen av olika styrmedel i miljövärdspoliliken

Prop. 1980/81:92 22

har
varil föremål för omfatiande diskussioner i olika sammanhang under
miljövårdsarbetets uppbyggnadsskede. Diskussionerna har därvid bl.a. gällt i
vad mån de styrmedel som i första hand använls, nämligen lagsliflning och
vissa ekonomiska stödåtgärder, skulle kompletteras med olika slag av avgifter
på miljöfarlig verksamhet.

Genom det arbete som
bedrivits inom ramen för miljökostnadsuiredningen har det varit möjligt för
företrädare för politiska partier, organisationer och myndigheter att
gemensamt studera frägor om ansvaret för koslnaderna för miljövården och
styrmedlen för miljövårdspolitiken. Del är milt intryck att därvid en betydande
samstämmighet har uppnåtts i fråga om den grundläggande synen på mänga av dessa
frågor inkl. avvägningen mellan ekonomiska och administrativa styrmedel. Detta
arbete har därför i sig haft ett stort värde.

Den principiella
utgångspunkten när det gäller fördelningen av kostnaderna för
miljövärdsätgärder bör enligl min mening vara alt kostnaderna för den
påfrestning pä miljön som produktionen av varor och tjänster medför skall
inräknas i priset för dessa varor och tjänster. Genom all priset påverkar
konsumenternas val av varor och tjänster kan härigenom produktionen styras mol
ett slörre hänsynslagande till miljön. Svårigheterna alt fulll ut genomföra den
angivna principen är emellertid uppenbara. De samhällsekonomiska
miljökostnaderna kan indelas i koslnader för all fastställa och genomdriva
krav pä minskning av föroreningarna, kostnader för att uppfylla ställda krav
och koslnader för den miljöstörning som äger rum trots vidtagna åtgärder. Del
första av dessa slag av koslnader bärs i dag av miljömyndigheterna, del andra av
förorenaren och det tredje av dem som utsätts för miljöstörningen. I enlighel
med den internationellt vedertagna principen att förorenaren skall betala bör
möjligheterna att i ökad ulslräckning överföra även det första och det tredje
slaget av kostnader till förorenaren fortlöpande prövas. En väg att åstadkomma
sädan kostnadsöverföring är enligt min mening all kontinuerligt skärpa
miljökraven och utvidga deras tillämpningsområde. Härigenom kommer
miljöstörningarna att minska, dvs. kosta mindre, medan koslnaderna för att
uppfylla ställda krav ökar. Självklart är all man genom skärpning av
miljökraven sä småningom kan nä en gräns där koslnaderna för alt uppfylla
kraven inle bedöms motsvara fördelarna från miljöskyddssynpunkl.

Miljökostnadsutredningen
har funnit all prövningen i del enskilda fallet av vilka miljökrav som skall
gälla alltjämt måste vara miljövårdspolitikens grundläggande styrmedel.
Generella styrmedel kan i vissa fall vara användbara, främst för att angripa
nationella och regionala föroreningsproblem. Liksom huvuddelen av
remissinslanserna instämmer jag i ulredningens allmänna bedömning på denna
punkl. Viktigt i detta sammanhang är att prövningssystemel görs sä smidigt och
effektivt som möjligt. Där sä är möjligt bör också generella styrmedel prövas.

Miljökostnadsuiredningen
har behandlal möjlighelerna att införa av-

Prop.
1980/81:92 23

gifter
för s.k. överutsläpp och restutsläpp. Överuts/äpp beskrivs därvid som utsläpp
som genom olyckshändelser, oaktsamhet m. m. sker utöver de i tillståndsbeslut
medgivna mängderna, medan restutsläpp är de utsläpp som medges i
tillståndsbeslut. Utredningen förordar dock avgift endast för överutslåpp. Ett
styrsystem med ulsläppsavgifler förutsätter att påfrestningarna pä miljön av
dessa utsläpp verkligen kan värderas i kronor. Utredningen har själv påvisat
hur svär en sådan värdering är. Naturvårdsverket och åtskilliga andra
remissinstanser har ännu inle funnit tiden mogen för ett sådant styrsystem. Jag
delar denna bedömning. Ulredningen har emellertid ocksä behandlat frågan om
avgifter för överutsläpp som ett sanktionsmedel för att åstadkomma en skärpt
lillämpning av gällande lagstiftning. I delta avseende har den föreslagna
övemtsläppsavgiften samma syfte som den miljöskyddsavgifi som föreslagils av
miljöskyddsutredningen. Jag återkommer därför till denna fråga vid
behandlingen av miljöskyddsulredningens förslag om skärpta påföljder (avsnitt
2.4).

Principen
all den som förorenar ocksä skall betala miljövårdskostnaderna tas av
utredningen som utgångspunkt för en diskussion ocksä av avgifter för att täcka
myndigheternas kostnader för prövning och tillsyn. Ett antal remissinstanser
lar upp och tillstyrker allmänt denna princip. Enligt min mening är del en
naturlig konsekvens av principen om förore-narnas kostnadsansvar att
kostnaderna för prövning och tillsyn i högre grad överförs pä förorenaren.
Miljökoslnadsutredningens förslag om en avgift för prövning och tillsyn
förtjänar därför att prövas noga. Ett antal remissinstanser har uttryckt oro
över att en prövningsavgift kan leda till motstånd hos företagen mot alt läla
pröva sin verksamhet och att en tillsynsavgift kan försämra det goda samarbetet
mellan företagen och tillsynsmyndigheterna. Nalurvärdsverkel framhåller dock i
sitt remissvar all avgifterna kan och bör utformas på ett sådanl sätt att de
inle negativt päverkar beteendet hos dem som skall betala avgifterna.
Utformningen av avgiftssystemet är därför av stor betydelse. Regeringen har i
juni 1979 uppdragit ål nalurvärdsverkel att, under medverkan av riksrevisionsverkel
och riksskatleverkel, utforma ett förslag till avgiftssystem. En första etapp
av detla utredningsarbete har redovisats i rapporten Avgift på prövning och
fillsyn enligt miljöskyddslagen (SNV PM 1310). Rapporten remissbehandlas f. n.
Sedan remissbehandlingen har avslulals avser jag all återkomma lill frägan.

Mot
bakgrunden av vad jag nu har sagl vill jag understryka all de
ställningstaganden som jag senare kommer att redovisa rörande frägor om olika
slag av avgifter pä miljövårdsområdet inte skall ses som någon slutpunkt i
arbetet med dessa frågor. Enligt min mening är det viktigt att detta arbele
drivs vidare.

En
av de frågor som miljökostnadsutredningen särskilt har studerat är hur
koslnaderna skall bestridas vid återställande av skadad miljö. Ulredningen har
främsi uppehållit sig vid sjörestaureringar. I en särskild rapport

Prop.
1980/81:92 24

har
utredningen presenterat bl. a. den väl utprovade teknik som i dag fmns för att
kunna restaurera skadade sjöar och vattendrag. Under perioden 1969-77 har
statsbidrag utgått med totalt 5,8 milj. kr. Ull drygt 40 kommunala
restaureringsprojekt. Bidrag har i allmänhet utgått med 50 % av kostnaderna.
Ulgångspunkl för kommuns beslut om sjörestaurering har i allmänhet varit den
insats som bedömts rimlig för kommunens egna invånare.
Miljökostnadsuiredningen framhåller att i sädana fall då en sjö är av stor
betydelse för människor utanför den berörda kommunen kan mer långtgående
restaureringsåtgärder mycket väl vara motiverade från en regions eller från
hela landets synpunkt än vad kommunen anser sig ha råd med. 1 dessa fall kan
det, enligt miljökostnadsutredningen, vara motiverat med statsbidrag, som i så
fall bör slä i proportion till de positiva effekterna utanför kommunen.

Enligt min mening är del
.mgeläget alt möjligheterna att restaurera förorenade sjöar tas till vara ocksä
i fortsättningen. Det mest akula problemet gäller i dag försurningen av sjöar
och vattendrag orsakad av nedfall av svavel vilket främst kommer från källor i
andra länder. Eftersom delta problem berör en allt större del av Sverige och dä
det i mänga fall är ett klart nationellt intresse att förhindra fortsatt
försurning inom ett område är ett statligt stöd till kalkning enligt min mening
motiverat. Statliga insalser kan ocksä vara motiverade när del gäller vissa
andra enstaka stora restaureringsföretag av klart riksintresse. Jag avser
därmed ett sädanl fall som restaureringen av Hornborgasjön där staten lagt ned
slora kostnader pä ulredningar och riksdagen ullalat sig om den restaurering
som bör genomföras. När det gäller restaurering i allmänhet av sjöar som
förorenats genom kommunala eller industriella utsläpp och där restaureringen är
ett lokalt intresse anserjag däremot inle att det är rimligt att staten helt
eller delvis skall bära kostnaderna. Det bör i sådana fall vara den som svarat
för utsläppen eller i andra hand den som har det närmaste intresset av restaureringen
som får ta pä sig kostnaderna för restaureringen. Jag vill i detta sammanhang
framhålla att det är angeläget att frågorna om ansvaret för alt
äterställningsåtgärder vidtas i sådana fall där miljöstörningar ägt rum prövas
vidare. Denna fräga är ocksä som jag nyss har sagl en av huvudfrågorna i
miljöskyddsutredningens fortsatta arbete.

En mer finavstämd fördelning
av resurserna inom miljöpolitiken och en eventuellt utökad användning av
ekonomiska styrmedel skulle underlättas betydligt av ökade kunskaper om
miljöpolitikens kostnader och intäkter. Miljökostnadsutredningens analys är,
som många remissinslanser framhåller, en värdefull början. Som ulredningen
framhåller uppstår kostnader för att fastställa och genomdriva miljökrav, för
alt förhindra föroreningar, för forskning, undervisning och information, för
att återställa förstörd miljö, för att skapa nya miljövärden, för all bevara
områden för naturvärds- och friluftsändamäl samt för resterande
miljöförstöring. Intäkter uppstår bl.a. där miljöstörningar har kunnal
undvikas, där miljön äter-slällts eller nyskapats och där värdefull natur
bevarats.

Prop.
1980/81:92 25

Många
av dessa kostnader och intäkter är självfallet myckel svåra all mäta men även
grova uppskattningar kan ofta vara av värde. Miljökostnadsuiredningen har
föreslagil att forskning rörande samhällsekonomisk värdering av miljöpolitikens
kostnader och intäkter främjas. Jag delar uppfattningen att sådan forskning bör
ges högre prioritet än hitlills. Därvid kan man också undvika att intresset
hell inriktas pä sådana miljöstörningar som är lättast att identifiera och
kostnadsberäkna. Naturvårdsverket har i sin anslagsframställning för budgetåret
1980/81 med hänvisning bl.a. lill utredningens förslag begärt medel under
anslaget lill miljövärdsforskning bl.a. för start av ett nytt projektområde med
inriktning på miljöekonomi. Vid min medelsberäkning under anslaget har jag
ocksä utgått frän att en. ökad satsning på miljöekonomisk forskning skall kunna
komma lill ständ.

Med
utgångspunkt i sin allmänna genomgång av hittillsvarande miljö-värdsinsatser
har miljökostnadsuiredningen föreslagil en ökad långtidsplanering inom
miljövärden. Ett slorl antal remissinstanser har instämt i detta förslag.
Enligt min mening är en långsiktig planering av miljövärden mycket angelägen.
Långtidsplaneringen bör genom samlade redovisningar och bedömningar ha till
syfte alt pä ett tidigt stadium peka på de viktigaste miljöproblemen, ange hur
olika problem bör prioriteras och vilka insatser som bedöms vara nödvändiga pä
olika omräden. En sädan långlidsplän bör syfta lill att underlätta långsiktiga
politiska beslut pä miljövärdsomrädel. I direktiven till naturresurs- och
miljökommittén har jag ocksä framhållit all dess arbete bör ses som inledning
till en planmässig utredningsverksamhet inom naturresurs- och miljöområdet. 1
direktiven framhålls vidare att kommittén skall pröva möjligheterna att
upprätta ett samlat program för framtida insalser när det gäller skyddel av den
yttre miljön. Jag förutsätter mot denna bakgrund att formerna för en
långtidsplanering inom miljövården kommer att mer ingående behandlas av denna
kommitté.

Jag
går nu över till alt behandla de förslag lill ändringar i miljöskyddslagen som
har lagts fram av miljöskyddsutredningen.

2.2
Förprövningssystemet

2.2.1
Allmänna synpunkter

Förutsättningarna
för att man skall fä driva verksamhet eller vidta älgärd som faller under ML
anges i vissa tillåtlighetsregler. 1 dessa fastslås bl. a. att för miljöfarlig
verksamhei skall väljas sädan plats att ändamålet med verksamheten kan vinnas
med minsta intrång och olägenhet utan att kostnaden blir oskälig. Den som
utövar eller ämnar utöva sädan verksamhet skall vidta de skyddsåtgärder, tåla
den begränsning och iaktta alla andra försiktighetsmått som skäligen kan
fordras för att förebygga eller avhjälpa olägenhet genom verksamheten.

Med
stöd av bemyndiganden i ML har regeringen genom beslämmelser i
miljöskyddskungörelsen (MK) infört förprövningsplikl i fråga om olika

Prop. 1980/81:92 26

slag av miljöfarlig verksamhet som närmare anges i MK. För
sådan miljöfarlig verksamhei som kan medföra de allvarligaste riskerna för miljön
gäller skyldighet att söka tillständ hos koncessionsnämnden för miljöskydd. I
beslut om tillständ meddelas föreskrifter om försiklighetsmäll och de villkor i
övrigl som skall gälla för den prövade verksamheien. För annan i MK närmare
angiven verksamhet där riskerna inte har bedömts vara fullt så allvarliga
gäller skyldighel all göra anmälan hos länsstyrelsen i god tid innan
verksamheien påbörjas. I anledning av en anmälan har länsstyrelsen möjlighet
att bl.a. meddela räd och anvisningar eller föreläggande om försiktighetsmått.
Skyldigheten all söka tillstånd eller alt göra anmälan gäller inte bara när en
ny fabrik eller annan inrättning skall anläggas utan ocksä när en befintlig
anläggning eller inrättning av del slag som anges i MK skall ändras, om ändringen
kan medföra att störningen eller föroreningen ökar eller får en annan
sammansättning eller att sättel för utsläppet ändras.

Beträffande alla företag som är tillsländsplikliga har
statens nulurvårds-verk befogenhet alt efter prövning i varje särskilt fall
medge undantag från skyldigheten att söka tillstånd (dispens).
Dispensprövningen, som lillkom för att tillgodose behovet av ett snabbt och
smidigt prövningsförfarande, sker under friare former än lillständsprövningen
men är i princip lika omfatiande, eftersom samma lillätlighetsregler skall
lillämpas. En viss dispensprövning har lagts också på länsslyrelserna. Antalel
dispensärenden har minskat under senare år.

Som jag tidigare har nämnt redovisas den nuvarande
lydelsen av ML oeh MK i bilaga I, till vilken jagvill hänvisa för en mer
detaljerad information om innehållet i de aktuella beslämmelserna.

Förprövningen
av miljöfarlig verksamhei är en mycket viktig del av miljöskyddsarbetet. I
likhet med utredningen och remissinslanserna anser jag alt det nuvarande
förprövningssystemet behöver förenklas och effektiviseras i olika avseenden.
Jag ansluter mig lill utredningens förslag att naturvårdsverkets och
länsstyrelsernas dispensrätl nu tas bort och alt prövningen framdeles skall ske
hos koncessionsnämnden och länsslyrelserna. Naturvårdsverkets uppgifter som
förprövande myndighel bör sälunda upphöra. Verket bör därigenom kunna
koncentrera sina insalser som central tillsynsmyndighet och som företrädare för
miljöskyddsintresset i miljöskyddsärenden. Enligt utredningens förslag bör det
nuvarande anmälningsförfarandet förstärkas och kombineras med en förprövning
av verksamheten i fräga hos länsstyrelsen. Förslaget innebär all en
miljöfariig verksamhet inte skall få påbörjas, innan det föreligger ell besked
från länsstyrelsen om de villkor pä vilka verksamheten skall få bedrivas.

I likhet med flera remissinslanser anserjag att
övervägande skäl lalar för att formerna för förprövningen i princip bör vara
desamma vid länsstyrelserna som vid koncessionsnämnden. Ulredningens förslag
om en anmälningsskyldighet för företagen kombinerad med förprövning av
länsslyrel-

Prop.
1980/81:92 27

serna
bör ersättas med en reglering genom tillståndsprövning. Varken för företagaren
eller prövningsmyndighelen lorde ett tillsländstvång vara mera betungande än
den av utredningen föreslagna regleringen under förulsällning att
prövningsförfarandet såsom jag förordar i det följande anpassas till ärendenas
art.

Koncessionsnämndens
uppgift i förprövningssystemet bör även i fortsättningen vara att pröva sådan
miljöfarlig verksamhet som bedöms kunna medföra de allvarligaste ölägenheterna
för miljön och där prövningen av tillåtlighetsfrägan således kräver särskild
kompelens.

I
likhet med vad som gäller f. n. bör det ankomma pä regeringen att med stöd av
ett bemyndigande i ML beslula om vilka slag av miljöfarlig verksamhet som över
huvud tagel skall vara underkastade förprövningsplikl och vilka av dessa som
skall prövas av koncessionsnämnden resp. länsslyrelserna.

För riksdagens information
villjag i korthet redovisa hur bemyndigandet enligt min mening bör användas.
Jag delar utredningens och flertalet remissinstansers uppfattning all
förprövningsskyldigheten i fortsättningen i huvudsak bör omfatta de skilda slag
av miljöfarlig verksamhet som i dag är underkastade tillstånds- eller
anmälningsplikt enligl MK. Belräffande ärendenas fördelning mellan
koncessionsnämnden och länsstyrelserna kan jag i stort sett ansluta mig till
utredningens förslag. Förslaget innebär att vissa slag av miljöfarliga
verksamheter, som nu är tillsländsplikliga och som av utredningen bedöms vara
av mindre allvarlig art, i forlsältningen skall prövas av länsstyrelserna i
stället för av koncessionsnämnden.

Utredningen
föreslår att ett anmälningsärende som skall prövas av länsstyrelsen skall
kunna hänskjutas lill koncessionsnämnden för prövning, om länsstyrelsen anser
det motiverat pä grund av ärendets principiella vikl eller om naturvårdsverket
begär del. Jag har samma uppfallning som utredningen att ärenden som är av den
lyp som normall skall prövas av länsstyrelsen kan komma att visa sig vara så
komplicerade eller kontroversiella med hänsyn Ull omständigheterna i del
särskilda fallet all det finns anledning att ta i anspråk den kompelens som
finns hos koncessionsnämnden. Det bör därför vara möjligt att hänskjula sådana
ärenden lill nämnden. Enligt min mening bör del ankomma pä länsstyrelsen att
själv avgöra när underställning skall ske. Därvid bör givetvis
naturvårdsverkets uppfattning i fråga om behovet av underställning tillmätas
stor betydelse.

Naturvårdsverket
kan uppenbarligen inte yltra sig i samtliga tillståndsärenden hos
länsstyrelserna. Verket bör emellertid kunna underlätta länsslyrelsernas
prövning även av ärenden vari yttranden inte avges, om verket såsom jag
förutsätter meddelar råd och anvisningar i fråga om de försiktighetsmått som i
allmänhet bör gälla vid skilda slag av miljöfarlig verksamhet. Enligt min
mening är det värdefullt om sådana anvisningar innehåller bl. a. exempel pä
sådana föreskrifter som normall bör knytas lill tillstånd till miljöfarlig
verksamhet av olika slag. Dylika standardiserade

Prop.
19180/81:92 28

villkorsföreskrifter
bör som regel kunna tillämpas i sådana ärenden där tillståndsfrågan från
miljöskyddssynpunkt framstår som relalivl okomplicerad och där det till följd
därav gär att tillämpa en viss schablonmässighet vid bedömningen. För
tydlighels skull vill jag påpeka alt det slag av räd och anvisningar som jag
här har diskuterat självfallet inte är bindande för prövnihgsmyndigheterna.

Några
remissinstanser har väckt frägan alt införa förprövningsplikl enligt ML för
fasta trafikanläggningar såsom flygplatser och vägar. Med hänsyn tiU att
miljöskyddsuiredningen enligt sina direktiv har i upprag att överväga denna
fråga och enligl vad jag har inhämtat avser all i ett kommande betänkande lägga
fram förslag, som syfiar till en från miljöskyddssynpunkt effektivare prövning
av dessa anläggningar, är jag inle beredd alt nu ta slällning lill hur
miljöskyddsprövningen i dessa fall bör "vara utformad.

Som
jag nyss har redovisat har regeringen enligt ML befogenhet att föreskriva
anmälningsplikt beträffande miljöfarlig verksamhei som inte är
tillståndspliktig. En sådan befogenhet bör finnas kvar. Som naturvårdsverket
anför i sitt remissyttrande kan det beträffande viss slags verksamhet som
normalt sett är mindre miljöfarlig än den lillslåndspliktiga vara tillräckligt
från kontrollsynpunkl med anmälningsplikt.

Var
och en som utövar eller ämnar ulöva miljöfariig verksamhet för vilken
tillståndsplikt inte råder har enligt ML rätt att begära prövning hos
koncessionsnämnden, humvida han får driva verksamheten och under vilka villkor
del får ske. En sådan ordning med frivillig tillståndsprövning bör finnas ocksä
i ett reformerat prövningssystem.

2.2.2
Förprövningsförfarander

Enligt
MK bör den som planerar att anlägga en förprövningspliktig miljöfarlig
verksamhei i god tid inhämta räd och anvisningar från naturvårdsverket eller
länsstyrelsen. Genom sädana räd och anvisningar fär företagaren kännedom om
bl.a. vilka skyddsåtgärder som normall brukar krävas för en verksamhet av
aktuellt slag. Dessulom kan företagaren fä allmän information om
tillståndsprövningen. En ansökan om tillständ skall innehålla de uppgifter,
ritningar och tekniska beskrivningar som behövs för att bedöma verksamhetens
beskaffenhet, omfattning och verkningar. Samma krav i fråga om innehållet
ställs ocksä på en anmälan lill länsstyrelsen. Om ansökningshandlingarna visar
sig vara ofullständiga kan koncessionsnämnden förelägga sökanden alt vid vite
komplettera dessa. Även länsstyrelsen kan begära att ofullständiga handlingar i
ett anmälningsärende kompletteras. Är verksamheten sädan att regeringen skall
pröva den enligt 136a§ byggnadslagen (1947:385) eller enligt lagen (1978:160)
om vissa rörledningar, får koncessionsnämnden inle behandla ansökan innan
regeringens prövning skett. Koncessionsnämnden skall enligt ML sörja för att
varje ärende blir fullsländigl utrett. Nämnden skall genom kungörelse i

Prop.
1980/81:92 29

en
eller flera ortstidningar eller pä annat lämpligt sätt bereda den som kan
beröras av den miljöfarliga verksamheien tillfälle att yttra sig. Vidare skall
nämnden samråda med de myndigheter som har väsentliga inlressen att bevaka i
frågan. Koncessionsnämnden är skyldig alt hälla sammanlräde med den saken angår
och besiktning pä platsen, om del inle är uppenbari Onödigt. Även länsstyrelsen
har möjlighet att besiktiga platsen för en miljöfarlig verksamhet.

Jag
har i det föregäende (avsnitt 2.2.1) föreslagit att formerna för förprövningen
i princip bör vara desamma vid länsstyrelserna och koncessionsnämnden. För
länsstyrelsernas tillståndsprövning bör därt'ör gälla samma bestämmelser som
för koncessionsnämnden, om inle särskilda skäl föranleder annat. Samtidigt
måste emellertid beaklas att de ärenden som länsstyrelserna avses få pröva blir
av myckel varierande svårighetsgrad. I vissa fall kan ärendena såsom lidigare
har antytts vara sä komplicerade att de i det närmaste kan jämföras med de
ärenden som skall prövas av koncessionsnämnden. 1 flera andra fall kommer det
redan på ett fidigt stadium av handläggningen att framgå att den akluella
miljöfariiga verksamheten medför inga eller endasl obetydliga olägenheler för
miljön. Följaktligen måste bestämmelserna om förfarandet vara sä utformade all
de medger en flexibel handläggning. De enklaste ärendena bör. såsom ocksä har
fömtsätts av utredningen, kunna handläggas i stort sett pä samma sätt som i dag
sker i vissa anmälningsärenden.

Föreskriften
i ML om skyldighet för prövningsmyndighelen att sörja för en fullständig
utredning av ärendena kan inle anses strida mot önskemålet om att
handläggningen vid länsstyrelserna skall anpassas till omständigheterna i
varje särskilt ärende. Föreskriften syftar ytterst lill att värna om miljön men
tar främst sikte pä den situationen all det i ärendet rader osäkerhet om vilken
inverkan pä miljön som den akluella verksamheten kan ha. Kravel pä ulredningen
i ett ärende skall därför inte drivas längre än vad som är nödvändigl för att
tillgodose miljöskyddsintressel. Del nu sagda innebär för länsslyrelsernas del
att de i enklare ärenden kan företa en mera summarisk prövning utan att de
därmed kan anses åsidosätta föreskriften om ulredningsplikt. Om riskerna för
miljöolägenheler är lilen, torde nämligen tillståndsfrågan i de flesta fall
regelmässigt kunna avgöras på ett tillräckligt säkert sätt utan alt ett
omfattande utredningsmaterial behöver tas fram.

Med
hänsyn till alt de ärenden som länsslyrelserna avses fä pröva är av sä vitt
skilda arter bör länsstyrelserna ha frihet att bedöma i vilka fall del behövs
sammanträde med sökande och sakägare. Den föreskrifl som gäller i dag för
koncessionsnämnden i delta avseende, nämligen all sammanträde och besiktning
skall hällas i alla de fall där del inle är uppenbari onödigt, är med hänsyn
till att lokalkännedomen är god och all många ärenden kommer att vara
okomplicerade inte fulll tillämplig för länsstyrelsernas del. Huvudregeln bör
vara att sammanlräde skall hållas men enligl min mening

Prop.
1980/81:92 30

bör
länsstyrelserna inte vara skyldiga att hälla sammanlräde och besiktning i
ärenden där det inte behövs för ulredningen. Avsikten med en sådan regel är att
länsstyrelserna regelmässigt skall hälla sammanträde och besiktning i ärenden av
invecklad beskaffenhet eller där sakägare kan antas resa invändningar mot den
aktuella verksamheten medan sammanlräde och besiktning bör kunna undvaras i de
enklare ärendena.

Information
och samråd

Ulredningen
föreslår att förprövningen alllid skall föregås av ett informations- och
samrådsförfarande. Syftet med förslaget är enligl utredningen att ge
allmänheten, sammanslutningar saml kommunala och statliga myndigheter möjlighet
att på ett tidigt stadium sätta sig in i verkningarna av en planerad miljöfarlig
verksamhei och kunna påverka verksamhetens lokalisering och utformning frän
miljösynpunkt. Den närmare innebörden av förslaget är alt en förelagare som
planerar att inrätta en förprövningspliktig anläggning skall inhämta råd och
anvisningar frän naturvårdsverket eller länsstyrelsen i huvudsaklig
överensslämmelse med vad som nu gäller. Han skall vidare safnräda med berörda
myndigheier och medverka till att information om den planerade verksamheten
lämnas till den del av allmänhelen som kan komma all beröras av verksamheien.
Därvid skall allmänheten ges möjlighet att framföra synpunkter.

Behovet
av ett ökat samråd har över lag vitsordats under remissbehandlingen. Ocksä jag
anser det angelägel att berörda myndigheier och allmänheten fär tillfälle att
la del av planerna pä en miljöfariig verksamhei sä tidigt som möjligt. Detta
gäller särskilt i fråga om sådan verksamhet som kan medföra betydande
miljöstörningar eller där man av annan anledning kan förvänta sig alt
verksamhetens miljöpåverkan kan komma all tilldra sig särskill iniresse hos
allmänheten. De föreslagna åtgärderna för samråd bör vara ägnade aU öka
förståelsen mellan parterna och lorde i många fall medföra även den fördelen
för företagaren alt själva prövningsförfarandet kommer att gä snabbare. Såsom
har underslrukits från flera håll under remissbehandlingen fär ett
samrädsförfarande inte bli ett självändamål och tillämpas slentrianmässigt. 1
vad mån ätgärder för samråd skall vidtas får bedömas från fall till fall.
Ytlersl bör det ankomma pä den myndighet som senare skall pröva
lillsländsfrågan att avgöra om erforderligt samråd har ägl rum.

Jag
tillstyrker utredningens förslag att förelagaren i tillståndsansökningen skall
redogöra för vilka samrädsätgärder som vidtagits och vad som förekommit vid
samrådet. När en ansökan har kommil in, blir del lill-sländsmyndighelens sak
alt avgöra om sökanden har fullgjorl sin samrådsskyldighet. Finner
tillsländsmyndighelen att så inte är fallet, måsle myndigheten la ställning
till om bristerna i fräga om samråd bör avhjälpas under prövningsförfarandet
eller om sökanden skall åläggas att vidla behövliga samrådsåtgärder innan
handläggningen fortsätter. Enligt min me-

Prop. 1980/81:92 31

ning
bör således i ML införas en befogenhet för tillståndsmyndigheten att förelägga
sökanden att vid vite se till alt kraven på samråd blir uppfyllda.

Med den av mig förordade
uppläggningen av samrådsförfarandet ligger det i företagarens eget intresse alt
alltid inleda samrådet genom att ta kontakt med naturvärdsverket eller
länsstyrelsen för att fä upplysningar om hur samrådsskyldighelen i
fortsättningen lämpligen bör fullgöras. I annat fall riskerar han all få vidta
samrådsåtgärder sedan ansökan har ingetts och därmed drabbas av de förseningar
och andra ölägenheter som detta kan medföra för honom.

Beslutsunderiaget

För
all beslutsunderlaget i förprövningsärendena skall bli bättre och mera
fullständigt än f. n. föreslår utredningen vissa kompletteringar av ML:s
bestämmelser om vad en ansökan om tillstånd skall innehålla. Förslaget innebär
i huvudsak att sökanden redan i ansökan skall lämna en beskrivning av arten och
omfattningen av de störningar som den aktuella verksamheten kan medföra
(miljöeffektbeskrivning). Sökanden skall vara skyldig att i ansökningen också
lämna förslag till de skyddsåtgärder och andra försiklighetsmält som behövs för
att förebygga eller avhjälpa olägenheler av verksamheten. I det sammanhanget
har utredningen granskat det system med miljöeffektbeskrivningar —
environmental impacl statements - som fillämpas i USA. Enligt utredningen finns
det knappast anledning att ta efler det amerikanska systemet.

Utredningens överväganden
och förslag rörande beslutsunderlaget i för-prövningsärenden tillstyrks eller
lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser. Några remissinstanser, bl.a.
Svenska naturskyddsföreningen och Svea hovrätt, anser att förslagen inle är
tillräckligt långtgående. Enligt naturskyddsföreningens mening måsle i varje
ansökningsärende tas fram ett sä komplett underlagsmaterial alt allmänhelen har
en möjlighet alt sätta sig in i frägan och bedöma vad den akluella verksamheten
fär för miljökonsekvenser. För detta ändamål behövs många gånger ett betydligt
fylligare material än det som prövningsmyndigheten behöver för sin prövning.
Det är enligl föreningen inte tillfyllest att låta myndigheterna frän fall lill
fall avgöra om en miljöeffektbeskrivning skall krävas eller inte. En/igt hovrätten
borde prövningsmyndigheten ha möjlighet all ålägga sökanden alt presentera
alternafiv i fråga om lokaliseringen av den verksamhei som avses med en ansökan
om tillstånd.

För egen del villjag i
dessa frägor anföra följande. Syftet med tillståndsprövningen är att samhällel
skall ges tillfälle att på förhand bedöma om effekterna av en planerad
miljöfarlig verksamhet är sådan att verksamheten kan tillåtas. För den skull
mäsle utredningen i ett lillslåndsärende sä långt möjligt klarlägga den
inverkan på miljön som den aktuella anläggningen kan medföra. Jag ansluler mig
till miljöskyddsutredningens och remissinstansernas uppfattning att ML bör
komplelteras med bestämmelser som

Prop. 1980/81:92 32

ålägger
sökanden en skyldighet att som beslutsunderlag i ett tillståndsärende
förebringa en beskrivning av miljöeffekterna och att lämna förslag fill
skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått. Hur långt sökandens skyldighet i
dessa hänseenden bör sträcka sig i det enskilda fallet kan emellertid inte
anges på förhand i författningsbestämmelser utan den frägan måste avgöras av
prövningsmyndigheten med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall i
enlighet med vad som f. n. gäller på ML:s område.

Erfarenheterna från BT
Kemi-fallet har lärt oss att det i utredningen i ett miljöskyddsärende måste
finnas uppgifter om hur det avfall som uppkommer i verksamheten skall
hanteras. Det räcker därvid inte med att uppmärksamma bara det avfall som
uppstår när produktionen fungerar normalt utan också det avfall som kan
uppkomma när produkfionsprocessen misslyckas. Det är således viktigt att
avfallsfrågorna blir belysta i en miljöeffektbeskrivning. Därigenom fär
prövningsmyndigheterna bättre möjligheter än f. n. att meddela föreskrifter om
hanteringen av främst det miljöfarliga avfallet. Trots de särskilda
föreskrifter som numera gäller i fråga om insamling, transporter och slutligt
omhändertagande av miljöfarligt avfall, bör enligt min åsikt föreskrifler om
hanteringen av miljöfarligt avfall regelmässigt övervägas vid
tillståndsprövningen. Sådana föreskrifter bör vara inriktade på att det genom
tiUsynen skall vara möjligt att kontrollera att hanteringen sker på ett från
miljöskyddssynpunkt betryggande sätt.

Med anledning av
naturskyddsföreningens synpunkter villjag understryka att det är angeläget att
både sökanden och prövningsmyndigheten söker beakta allmänhetens intressen när
ställning tas lill frågor om framläggande av utredning i ell tillståndsärende.
Det ligger i sakens natur alt utredningsmaterialet kan vara bäde omfaUande och
komplicerat. Mot den bakgrunden bör strävan vara all lämna en öppen och för
allmänheten begriplig redovisning av miljökonsekvenserna av en planerad
miljöfarlig verksamhet. Enligt min bedömning kommer den av mig nu förordade
lösningen att pä ett enklare sätt tillgodose allmänhetens intressen än om ett
obligatoriskt system med formaliserade miljöeffektbeskrivningar efter
amerikanskt mönster skulle genomföras.

Som jag nyss nämnt
ifrågasätter Svea hovrätt om inte sökanden borde vara skyldig att i ett
tillståndsärende redovisa alternativ til| den valda förläggningsplatsen. Enligt
tiUätlighetsreglerna i ML skall man välja sådan pjats för verksamheten att
ändamålet med denna kan iiås med minsta möjliga intrång och olägenhet utan att
kostnaden blir oskäMgl hög, För tillämpningen av denna regel är det nödvändigt
att kQncessionsnämnden beaktar sådana alternafiv fill den av sökanden valda
lokaliseringen som kan ha framförts i ärendel, även om tillståndsprövningen
inte är upplagd sä att nämnden i ett och samma ärende kan välja mellan olika
lokaliseringsalternativ. Bedömningen är i stället inriktad på att avgöra
huvuvida den av sökanden valda platsen kan godtas från miljöskyddssynpunkl. Med
hänsyn härtill kan koncessionsnämnden inte med stöd av gäljapde bestämmelser

Prop.
1980/81:92 33

avkräva
sökanden en lika omfattande utredning rörande miljöeffekterna av en alternativ
lokalisering som när det gäller den föriäggningsplats som anges i
tillståndsansökan. Men om frägan om en alternativ lokalisering kommer upp i ett
fillståndsärende — t.ex. efter invändning från naturvårdsverket — har
koncessionsnämnden befogenhet alt avkräva sökanden ett utredningsmaterial som
är så utförligt alt nämnden kan bilda sig en uppfattning om humvida den av
sökanden valda platsen kan godtas. Kan sökanden i ärendet inte visa att den
förläggningsplats som han har valt är lämplig med hänsyn till befarade
olägenheter av verksamheien, riskerar han att fä sin tillståndsansökan ogillad.

Det
finns således redan enligt gällande bestämmelser möjligheter för
koncessionsnämnden att avkräva sökanden utredning om allernaliv lokalisering
av verksamheten. Enligt min bedömning är nuvarande bestämmelser med den av mig
tidigare föreslagna kompletteringen tillräckligt långtgående för att
säkerställa att förprövningen blir effektiv frän miljöskyddssynpunkt även i
det nu aktuella hänseendet. Därtill kommer atf det övervägande flertalet
förprövningsärenden avser ändring av redan befintliga anläggningar där frågan
om en ändrad lokalisering knappast blir aktuell.

Handläggningstiden

Enligt
min mening måste industrin i planeringen av en utbyggnad av miljöfarlig
verksamhet inte bara avsätta tid för utrednings-, projekterings-och
byggnadsarbeten utan också ta hänsyn till den tid som själva
tillsländs-prövningen tar. Vid särskilt slora industriutbyggnader är det
ofrånkomligt att en noggrann miljöskyddsprövning tar ganska lång tid i anspråk.
Då länga handläggningstider kan medföra kostnader och andra problem för
företagaren är det angeläget att ta till vara de möjligheter som finns att
minska handläggningstiderna.

Utredningen
har i sitt betänkande lagit upp frågan om handläggningstiderna i
miljöskyddsärenden. Utredningen föreslär att det nuvarande förbudet för
koncessionsnämnden att inleda prövningsförfarandet enligt ML beträffande en
anläggning som ocksä skall prövas av regeringen enligt 136 a § byggnadslagen eller
lagen om vissa rörledningar skall tas bort. Därigenom blir det möjligt att
påbörja handläggningen enligt ML samtidigt med regeringens prövning. I likhei
med remissinstanserna biträder jag förslaget. Självfallet bör såsom utredningen
föreslår fill slånd sfrägan enligt ML inte få avgöras innan regeringens
prövning har sketl.

För
att mildra olägenheterna av långa handläggningstider föreslär utredningen att
koncessionsnämnden och länsstyrelserna i tillståndsärenden under vissa
fömtsättningar skall få medge att vissa arbeten fär sättas i gång, innan frågan
om tillständ slutligt har avgjorts. Ett sådant igångsättningsmedgivande bör
enligt utredningen få meddelas bara om synnerliga skäl talar för det och om det
är uppenbart att verksamheten kan anses fillåtlig. 1 ett beslut om
igångsältningsmedgivande skall anges de villkor som skall gälla i avvaktan på
den slutliga prövningen. 3 Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 92

Prop.
1980/81:92 34

Flertalet
remissinstanser är positiva lill eller har inte någol alt erinra mot
ulredningens förslag om igångsältningsmedgivande. Ett fätal instanser är
kritiska mot förslaget och menar all ett meddelat igångsältningsmedgivande
skulle kunna påverka den slutliga prövningen.

Jag
vill erinra om att frägan om igängsältningstillständ tidigare har behandlats
av 1973 års riksdag. Riksdagen avslog dä ett förslag om alt i ML införa
bestämmelser om igängsältningstillständ (prop. 1973: 141, JoU 1973:50, rskr
1973:338). Enligt utskottet skulle regler om igängsätt-ningstillstånd medföra
risker för felinvesteringar och föranleda svårigheter att i ett senare skede
vägra vederbörande företag tillstånd.

Som jag lidigare
framhållit är förprövningen en mycket viktig del av miljöskyddsarbetet. Den
grundläggande principen bakom förprövningen är all miljöeffekterna av en viss
verksamhet skall vara fulll klarlagda innan verksamheten fär påbörjas. Först då
kan ställning las till de villkor pä vilka verksamheten skall fä bedrivas. Del
kan emellertid inte förnekas att den nuvarande ordningen innebär att igängsättningsarbetet
ibland fördröjs i onödan, eftersom inte ens schaktning eller liknande åigärder
fär påbörjas innan prövningen har avslutats. Inte ens i de fall då en
anläggnings tillkomst och lokalisering har avgjorts enligt 136 a §
byggnadslagen fär anläggningsarbetena påbörjas. Det är inte heller lagligen
möjligt alt sätta igång installationsarbeten för reningsanordningar vid en
befintlig anläggning även om det inte råder någon tvekan om att miljöskyddet
därigenom skulle förbättras. Med hänsyn härtill och till att dispensprövningen
föresläs bli slopad samtidigt som tillståndsplikten utvidgas till nya slag av
miljöfarlig verksamhet anser jag att sökanden i undantagsfall och under
särskill angivna förutsättningar bör kunna fä påbörja anläggningsarbeten, innan
prövningen har slutförts i alla detaljer. Utredningens förslag kan enligt min
mening inte anses innebära ett avsteg från de grundläggande principerna bakom
förprövningen. Enligt förslaget får igångsättningsmedgivanden lämnas bara i
undantagsfall då del är uppenbart att tillstånd lill den aktuella anläggningen
eller åtgärden kommer att lämnas. Medgivandet avses gälla endasl utförandet av
en viss i medgivandet angiven del av anläggnings-eller byggnadsarbetena,
däremot inte bedrivandet av sådan verksamhet som omfattas av lagen. Jag vill
vidare understryka att sökanden, om han utnyttjar ett igångsättningsmedgivande,
själv står all risk för att det i det slutliga tillslåndsbeslutet kan komma alt
ställas krav pä att anläggningen utformas på ett annat sätt än som fömtsätts i
medgivandet. Ett igångsältningsmedgivande innebär sålunda inle något för
förprövningsmyndigheten bindande ställningstagande till de villkor som skall
gälla för verksamheten. Jag kan således ansluta mig fill utredningens förslag
samtidigt som jag fömtsätter att tillämpningen av bestämmelser om
igångsäliningsmedgivanden blir restriktiv.

Säsom
utredningen föreslår bör i ett beslut om igångsältningsmedgivande anges de
villkor som skall gälla för utnyttjandet av medgivandet.

Prop. 1980/81:92 35

Tillståndsbesluts
rättskraft

I
ett tillståndsbeslut enligt ML läggs intresseavvägningen fast mellan bl.a.
företagare- och miljöskyddsintressena. Förelagsekonomiska skäl lalar för att
ett tillsländsbeslul blir gällande under läng tid. Däremot talar
miljöskyddsskäl för att ett beslut skall kunna ändras så snart förhållandena
föranleder det. Denna intressekonflikt har i ML lösts pä följande sätt.

Ett tillständ gäller i
princip för all framtid. Del kan återkallas bara om villkor som har meddelats i
beslutet har blivit åsidosatta. Även om själva tillståndet alt driva viss
miljöfarlig verksamhet således i allmänhet inte kan återkallas, är det möjligt
att i miljöskyddets iniresse företa en omprövning av verksamheten då tio år har
förflutit sedan tillslåndsbeslutet vann laga kraft. Dä får nämligen
koncessionsnämnden pä lalan av naturvårdsverket föreskriva nya eller strängare
villkor för verksamheten efter vad som är skäligt (24 § ML). Men ocksä under
denna tioårsperiod kan en omprövning ske av viUkoren för verksamheten, om
förhållandena har ändrats väsenlligl eller om verksamheien ger upphov till
belydande olägenheler som inle fömtsågs när tillståndet lämnades (24 och 25 §§
ML).

På
tillståndshavarens ansökan kan koncessionsnämnden upphäva eller mildra ett
villkor, bl.a. om det är uppenbart att det inte behövs eller är strängare än
nödvändigt.

Utredningen konstaterar
att det i vissa avseenden rader osäkerhet om tolkningen av de bestämmelser som
gäller ett tillståndsbesluls rältskrafl. Enligt utredningen har möjligheterna
att under nämnda tioårsperiod ompröva villkor på gmnd av väsentligt ändrade
förhällanden i praktiken blivit alltför begränsade med hänsyn till att de
närmasl ansetls gälla sädana förändringar som har anknytning till recipienten.
Mol bakgrund härav förordar utredningen att det genom ändring i 24 § ML
klargörs att även andra ändrade förhållanden än sådana som berör recipienten
skall kunna medföra omprövning i skärpande riktning. Som exempel pä sådana
förhällanden nämns att det har skett en utveckling i fråga om renings- eller
processteknik som ger ökade möjligheter att begränsa störningarna frän en
anläggning. Vidare föreslår utredningen att ett åsidosättande av föreskrivna
villkor skall kunna föranleda inte bara som nu att tillståndet förklaras
förverkat ulan också att de villkor som har meddelats i samband med beslutet
skärps. Utredningen föreslår ocksä alt koncessionsnämndens nuvarande praxis
att i vissa fall meddela tidsbegränsade tillstånd bör lagfästas genom en
komplettering av 18 § ML.

Tillämpningen av ML:s
bestämmelser om rättskraften i lillståndsbeslut får betydande konsekvenser för
både företagen och tillsynsmyndigheterna. Det är därför angeläget att så långt
möjligt söka undanröja de svårigheter som har uppkommit vid bestämmelsernas
fillämpning.

Jag har inledningsvis
framhållit att samhällets syn på miljöskyddet har skärpts under de år ML har
varit i kraft. Detta får konsekvenser ocksä för omprövningsreglerna.
Utredningens förslag till ändring av de nuvarande

Prop.
1980/81:92 36

bestämmelserna
ligger i linje med denna utveckling. Industriförbundet och några andra
remissinstanser som företräder industri- och näringslivsintressen kritiserar
förslaget att en ny process- eller reningsteknik skall kunna föranleda
omprövning före tioårsperiodens ulgång. Man menar att förslaget innebär en
inte godtagbar försvagning av tillståndsbeslutens rättskraft genom att
industrin inte fär planeringsutrymme och tillräcklig säkerhet för sina
investeringar.

Med hänsyn till att
utvecklingen pä olika områden i samhället gär snabbt kommer de förhållanden som
i olika avseenden förelåg när ett tillståndsbeslul meddelades att kunna ändras
på avgörande punkter under en tioårsperiod. Ett fillståndsbeslut får enligt
min mening inte innebära en rätt att fortsätta att förorena miljön också sedan
teknikens utveckling har gjort del möjligt att i väsentlig utsträckning
eliminera störningen frän en tillslåndsgi-ven verksamhet. Det är därför enligt
min mening angeläget att bestämmelserna förtydligas så att det klart framgår
alt också en utveckling på teknikens område under vissa fömtsättningar kan
ligga till grund för en omprövning. Jag vUl betona att möjligheten att ompröva
villkoren i sådana fall bör kunna komma till användning bara när en betydande
minskning av störningen från en verksamhet kan uppnås genom tillämpningen av
ny teknik beträffande reningsformer eller produktionsmetoder. Avsikten är
alltså inte att varje ny teknisk lösning som kommer fram under en tioårsperiod
inom en industribransch skall kunna aktualisera en omprövning av gällande
villkor för industrier inom branschen. Som en förutsättning för omprövning på
gmnd av den tekniska utvecklingen bör därför i lagen anges att en övergång till
ny process- eller reningsteknik skall medföra en väsentlig förbättring från
miljöskyddssynpunkt. Vid den skälighetsbedömning som skall ske i det enskilda
omprövningsfallel mäste givetvis ocksä stor vikl fästas vid kostnaderna för
övergången till den nya tekniken och till den tid som behövs för övergången.
Med den tillämpning som jag nu har förordat för ifrågavarande omprövningsregel
behöver man enligt min bedömning inte frukta att skäliga krav från industrins
sida pä planeringsutrymme och säkerhet för investeringar inte kan tillgodoses.
Jag vill framhålla att också företagen har rätt att påkalla sådana ändringar i
villkoren som möjliggör tillämpning av ny teknik som ger lägre kostnader.

Den
säkerhet och trygghet som bestämmelserna om tillståndsbeslutens rättskraft
syftar till att ge företagarna bör som utredningen anför inte kunna göras
gällande av den företagare som har åsidosatt gällande villkor. Jag ansluter mig
därför till utredningens förslag att det i sådana fall bör vara möjligt att
inte bara såsom nu återkalla tillståndet utan även föreskriva nya eller
strängare villkor. Såsom koncessionsnämnden har påpekat bör dock en omprövning
i sådant fall inte få ske annat än om avvikelsen är betydande.

Koncessionsnämnden
har fäst uppmärksamheten pä att ML saknar bestämmelser om giltighetstiden för
villkor som har föreskrivits vid en om-

Prop. 1980/81:92 37

prövning.
Jag delar nämndens uppfattning att delta förhållande kan komma att medföra
praktiska olägenheter och att del därför bör klargöras under vilka
fömlsältningar en förnyad omprövning kan ske. Enligt min mening bör lagen
komplelteras med en regel som innebär att omprövningsbeslut likställs med
tillsländsbeslul. Därigenom fär förnyad omprövning av villkor normall inte ske
förrän tio år har förflutit frän det alt ett omprövningsbeslut vann laga
kraft.

Jag
biträder utredningens förslag att den praxis som utvecklats vid
koncessionsnämnden att meddela tidsbegränsade tillständ bör lagfästas i 18 §
ML. Möjligheterna att meddela ett tidsbegränsat fillstånd bör självfallet
utnyttjas bara i undantagsfall såsom i fräga om en befintlig verksamhet där
osäkerhet råder om verksamheten pä sikt bör tillåtas pä den plals där den
hittills har drivits.

Innan jag lämnar
omprövningsreglerna vill jag framhälla att frägan om vilken faktisk betydelse
dessa regler kommer att få för miljöskyddet och för industrin blir beroende av
hur naturvärdsverket kommer att handla, eftersom en omprövning kan komma till
ständ bara efter framställning frän naturvårdsverket. Med hänsyn fill alt ML
numera varit i kraft drygt tio är kommer villkoren för alll fler
tillståndsprövade verksamheter att kunna omprövas med stöd av tioårsregeln i 24
§. Naturvärds verket kommer med anledning härav att behöva ägna ökad
uppmärksamhet ål dessa frågor. Jag förutsätter att verkel kommer alt
koncentrera sina insalser pä de fall där nyttan är störst från
miljövärdssynpunkt.

Bevisskyldigheten

Enligt
utredningen har det under de är miljöskyddslagsliftningen varit i kraft hänt
att företag som varil underkastade förprövningsplikl har inrättats och tagits
i drift utan att nägon prövning dessförinnan har skett. Hotet om slraffför
brott av detta slag har enligt utredningen inle varil tillräckligt effektivt.
För att avhålla företagarna från all begä sädana brott föreslär utredningen
inte bara att påföljden för sädana brott skall skärpas utan också alt del skall
införas en särskild bevisregel som skall lillämpas vid fiUståndsprövningen av
företag som påbörjai miljöfarlig verksamhet utan föregäende prövning. Jag ämnar
nu behandla den föreslagna bevisregeln och återkommer i det följande (avsnitt
2.4) till förslagel om en skärpning av påföljderna.

Den föreslagna
bevisregeln, som har utformats efler förebilder i vattenlagen, innebär i
huvudsak följande. Om viss miljöfarlig verksamhet som är förprövningspliktig
har börjat utövas ulan tillstånd, skall de olägenheter som därefter uppkommer
inom ett område som kan bli utsatt för störning frän verksamheten anses
föranledda av denna. Detta gäller dock inte om företagaren kan bevisa att det
inte föreligger nägot samband mellan hans verksamhet och olägenheterna. Av de
exempel som utiredningen anger för att belysa hur regeln är tänkt alt tillämpas
framgär att regeln skall användas

Prop. 1980/81:92 38

av
prövningsmyndigheten när osäkerhet råder om sambandet mellan den aktuella
miljöfarliga verksamheien och konstaterade olägenheter i recipienten.
Tillåtlighetsfrågan skall således bedömas som om det vore klarlagt att
verksamheten orsakat olägenheterna.

Enligt
utredningen bör bevisregeln gälla ocksä när sakägare för talan vid
fastighetsdomstol om ersättning för skada lill följd av en miljöfariig verksamhet
som har påbörjats utan tillstånd.

De
flesta remissinstanserna som har yttrat sig över förslaget om bevisregeln
tillstyrker eller lämnar förslaget utan erinran. Miljöskadeutredningen är dock
kritisk mot att den föreslagna regeln redan nu skulle införas för att gälla vid
skadeståndskrav mot miljöfarliga företag. Enligl miljöskadeutredningen är det
från skadeslåndsrätlslig synpunkt ett långtgående steg av slor principiell
betydelse som har föreslagits, ulan alt man i belänkandel pä något sätt
diskuterar konsekvenserna av den nu aktuella regeln. Del bör enligt
miljöskadeutredningen lämnas åt den att la upp frågan om lämpligheten av att
införa presumtionsi egler av förevarande slag, när utredningen i enlighet med
sina direktiv mera allmänt prövar reglerna om bevisning rörande samband mellan
miljöskada och skadegörandé handling.

För
egen del vill jag anföra följande. Enligt miljöskyddsutredningen är syftet med
bevisregeln att förmå förelagarna alt efterkomma förprövnings-plikten. Den
förelagare som fullgör sin skyldighel skulle således inle riskera att regeln
tillämpas mol honom. Ett införande av den föreslagna regeln skulle därför
innebära ett ställningstagande från lagstiftarens sida lill hur frägan om
bevisskyldigheten skall lösas ocksä i normalfallen då förprövningspliklen inte
har åsidosatts. För att utredningsförslaget skall kunna bedömas mäste därför
enligt min mening frägan om bevisskyldigheten vid prövning enligt ML las upp
lill en mer ingående granskning än vad utredningen har gjort. Man bör då
skilja mellan frågor som gäller tillåtligheten och skadeståndsfrägor. Som jag
lidigare har sagt föreligger en skyldighet för prövningsmyndighelerna alt sörja
för alt ulredningen i lillsländsären-den blir fullständig. Trots della är del
oundvikligt att del i vissa fall inle helt kan klarläggas vilken inverkan på
miljön den akluella miljöfarliga verksamheten har. Delta har förutsetts av
lagstiftaren som för den skull i ML har infört bestämmelser som gör det möjligl
för prövningsmyndighelen att skjuta upp den slutliga utformningen av villkoren
till dess man fått erfarenhet av ett företags verkningar. För uppskovstiden
fastställs provisoriska villkor till skydd för miljön. Osäkerhet om
miljöeffekterna kan emellertid kvarstå även efler uppskovstiden.
Prövningsmyndighelerna behöver således en bevisregel för .att kunna fastställa
såväl provisoriska som slulliga villkor.

När
del i ett miljöskyddsärende råder osäkerhet om sambandet mellan den
miljöfariiga verksamheten och dess effekter pä miljön, dvs. i fall där det
finns grundad anledning misstänka att verksamheten orsakat eller kan orsaka
viss olägenhet men där delta inte kan bevisas, finns det i allmänhet

Prop.
1980/81:92 39

en
konflikt mellan företagarintresset och miljöskyddsintressel. Av förarbetena
till ML framgår att prövningsmyndigheten aldrig får läla en osäkerhet i
beslutsunderlaget gä ut över människors hälsa och miljö. När sådan osäkerhet
föreligger är det följaktligen företagarens sak att bevisa att hans verksamhet
inte medför risker för hälsa och miljö. Denna gmndsals framhölls av
föredraganden vid ML:s fillkomst (prop. 1969:28 s. 210). Den av utredningen
föreslagna bevisregeln speglar sälunda i allt väsentligt innehållet i gällande
rätt vid tillståndsprövningen av miljöfarlig verksamhet och den gäller givetvis
vare sig verksamheten har påbörjats utan tillstånd eller inte. Nägot skäl för
att i ML uttryckligen ange att företagarna har bevisskyldigheten också i det
fåtal fall då den miljöfarliga verksamheten har påbörjats utan tillstånd
föreligger därför inte.

Vad
åter angår prövningen av skadeståndsfrågor enligt ML skulle det innebära en
förändring av rättsläget lill de skadelidandes förmån om en bevisregel av det
slag som här diskuteras skulle införas. Till en sådan förändring ställer jag
mig positiv. Något underlag för ytterligare ställningstaganden i denna fråga
finns emellertid inte i detta lagstiftningsärende. Man kan inte se frågan om
bevisbördan för orsakssammanhang isolerad från övriga skadeståndsregler.
Problemet sammanhänger nära bl.a. med frågorna hur stora beviskrav som bör
stäUas i fall av denna typ och hur man skall bedöma det praktiska fallet när
också andra faktorer än en miljöfarlig verksamhet kan anlas ha medverkat lill
hela eller en del av skadan. Det är här fråga om ett invecklat problemkomplex
som lämpligen bör behandlas i ett sammanhang. Detta gör f.n.
miljöskadeutredningen, som enligt sina direktiv skall allmänt pröva reglerna om
samband mellan miljöskada och skadegörande handling. Man kan räkna med att
ulredningen om något år kommer att lägga fram ett förslag om skärpta regler
rörande företagares ansvar för miljöskador. Det förslaget bör inte föregripas.
Som miljöskadeutredningen har föreslagit bör frågan om en bevisregel av den
föreslagna typen överiämnas till den utredningen.

2.2.3
Besvärsrätten

Ett
av koncessionsnämnden meddelat tillståndsbeslut enligl ML kan överklagas till
regeringen av sökanden eller sakägare. Enligl gmndläggande principer på
förvaltningsrättens område anses fysisk ellerjuridisk person kunna i egenskap
av sakägare överklaga ett beslut endast under fömtsättning att beslutet angår
personen i fråga och att det gätt honom emot. Som sakägare anses den som kan
tillfogas skada eller utsättas för annan olägenhet genom den miljöfarliga
verksamhet som avses i ett tillståndsbeslut. För att ta till vara allmänna
intressen får naturvårdsverket överklaga ett fillståndsbeslut. Beslut i
dispensärenden kan enligt gällande ordning över huvud taget inte överklagas.
Detsamma gäller i princip ocksä länsstyrelsernas beslut om råd och anvisningar
i anmälningsärenden.

Prop.
1980/81:92 40

Som
jag tidigare har anfört (avsnitt 2.2.1) bör formerna för förprövning i princip
vara desamma vid länsstyrelserna som vid koncessionsnämnden. Inte heller i
fråga om besvärsrätten finns det f. n. anledning att stäUa upp särskilda regler
för besvär över tillståndsbeslut som meddelas av länsstyrelserna. Detta
innebär att länsstyrelsernas tillståndsbeslut bör överklagas till regeringen
och att besvärsrätt skall tillkomma dem som enligt gällande ordning har sådan
rätt och dessutom dem som i enlighet med vad jag kommer att föreslå i det
följande bör tilläggas sådan rätt.

När
jag i fortsättningen diskuterar besvårsrättens omfattning och innehåll i fråga
om fillståndsbeslut är resonemanget tillämpligt också på beslut om
igångsättningsmedgivande och beslut rörande omprövning av vUlkor.

En
vikfig utgångspunkt för utredningen har varit att underlätta för allmänheten
att få insyn i och inflytande på de beslut som rör den egna miljön. 1 det
sammanhanget har utredningen prövat frågan om att utvidga möjligheterna att
överklaga tillståndsbeslut. Enligt utredningen bör kommunerna tilläggas
besvärsrätt även i de fall där en kommun inte är sakägare. Med en sådan
besvärsrätt skulle enligt utredningen kommunmedlemmarnas miljöskyddsintresse
kunna tillgodoses bättre än hittills. Närdet gäller frågan humvida besvärsrätt
bör tillkomma organisationer som inte är sakägare har utredningen stannat för
att tillägga endast fackliga organisationer en sådan rätt. Utredningen anser
att sådana organisationer inte bara skall kunna påverka den inre miljön utan
även bör ha möjlighet att anföra besvär över beslut som avser den yttre miljön
i anslutning fill den egna arbetsplatsen. Den föreslagna besvärsrätten bör
enligt utredningen tillkomma lokal arbetstagarorganisation.

Förslaget
att ge kommunerna besvärsrätt tillstyrks över lag av remissinstanserna. Även
jag ansluter mig till detta förslag. Kommunernas besvärsrätt bör ses som ett
led i strävandena att stärka kommunernas ställning på ML:s område. Såsom
utredningen har antytt ger en besvärsrätt för kommunerna en möjlighet att ta
till vara kommunmedlemmarnas intresse av en god miljö. Eftersom ett
tillståndsbeslut enligt ML inte fär stå i strid med kommunala planer skall det
inte behöva bli aktuellt att utnyttja besvärsrätten i de fall kommunen inte
accepterar lokaliseringen av en viss miljöfarlig verksamhet. Miljön inom en
kommun kan påverkas inte bara av störningar från miljöfarlig verksamhet inom
kommunen utan också av störningar från sådan verksamhet i närbelägna kommuner.
För att på bästa, sätt kunna skydda den egna miljön måste en kommun enligt min
uppfattning ges besvärsrätt även i fråga om lillståndsbeslut som gäller miljöfarlig
verksamhet i en närliggande kommun.

Med anledning av att man i
flera remissyttranden har tagit upp frågan om vilken kommunal myndighet som
skall utöva kommunens besvärsrält vill jag framhålla att den frägan bör varje
kommun ha frihet att själv bestämma om.

Jag
är i likhet med flertalet remissinstanser positivt inställd till att d"

Prop.
1980/81:92 41

fackliga
organisationerna nu ges rätt att överklaga tillståndsbeslul enligt ML.
Kammartätten i Stockholm och nägra andra remissinslanser har av principiella
skäl ifrågasatt en sädan utvidgning av besvärsrätten. De har därvid hävdat att
förhållandena i den yttre miljön knappast berör medlemmarna i en facklig
organisation mer än andra människor. Jag anser dock att det ansvar som de
fackliga organisationerna har för arbelsmiljöfrågorna motiverar att de ges
inflytande i sådana fall dä det krävs en samordnad lösning för att på bästa
möjliga sätt tillgodose både den yttre och den inre miljöns intressen. Jag
förutsätter att detla inflytande regelmässigt kommer att göras gällande vid
planeringen hos det berörda företaget. Den nu föreslagna besvärsrätten bör öka
möjligheterna att fä frågor om sambandet mellan arbeismiljö och yttre miljö
allsidigt prövade. Jag tillstyrker sålunda utredningens förslag om besvärsrätt
för lokal arbetstagarorganisation.

Svenska
naturskyddsföreningen och flera andra ideella organisationer är i sina
remissyttranden kritiska till utredningens ställningstagande alt ideella
organisationer inte bör ges en särskild besvärsrätt. Flertalet övriga
remissinstanser delar utredningens uppfattning eller lämnar den utan erinran.
Naturskyddsföreningen, som inte kan acceplera att ideella organisationer
generellt utesluts från att föra talan, anser att man av prakliska skäl bör
begränsa besvärsrätten till rikstäckande eller regionala organisafioner.
Föreningen anser att den i varje fall för egen del bör få besvärsrätt. Enligt
Vattenvärnet är det de centrala miljöskyddsorganisationerna som är bärare av
det allmänna miljöskyddsintresset och som därför bör få komma till tals
besvärsvägen.

Jag anser att ideella
föreningar och andra organisationer på miljöskyddets och naturvårdens område
utför ett betydelsefullt arbete. Det är vikfigt att ta till vara dessa
organisafioners erfarenheter i miljövårdsarbetet. När det gäller
lillständsprövningen av miljöfarlig verksamhet sker detta i mänga fall genom
alt organisationer som har medlemmar som berörs av sådan verksamhet ges
tillfälle att lägga fram sina synpunkter inför prövningsmyndigheten. Allmänt
sett gäller att möjligheterna att öva inflytande på innehållet i beslut enligl
ML är större ju tidigare man kommer till tals i saken. Med det av mig förordade
informations- och samrädsförfarandet kommer således möjligheterna för
organisationerna alt öva inflytande pä beslutsprocessen i miljöskyddsärenden
att förbättras. Hittills har besvärsrätt för ideella organisationer som sådana
inte ansetts föreligga, men i den praxis som tillämpas av regeringen tillåts en
ideell organisation att som ombud föra talan för sakägare. De ideella
organisationerna ges därmed möjligheter att få sina synpunkter beaktade i
prövningsförfarandet. Jag vill här ocksä erinra om del uppdrag som naturresurs-
och miljökommittén har fått att se över formerna för ett vidgat inflytande för
allmänhelen över beslut som rör deras miljö. Jag är inte beredd att tillstyrka
att man på ML:s område gör avsteg från allmänna förvallningsrättsliga principer
genom alt låta de ideella organisafionerna över lag få en självsländig
besvärsrält. Inle

Prop.
1980/81:92 42

heller
är del lämpligt att tillerkänna vissa utvalda organisationer sädan rätt. Jag
ansluter mig sålunda till miljöskyddsulredningens ståndpunkt i denna fräga.

Jag
ansluter mig också till utredningens förslag att naturvårdsverkels besvärsrätt
i fortsättningen inte skall vara begränsad av kravel att klagan skall röra ett
allmänt intresse. I stället bör miljöskyddsintressel som sådant vara avgörande
för om ett överklagande bör ske. Därmed kommer möjligheterna för
naturvårdsverket all överklaga tillståndsbeslut i viss män att vidgas.

2.2.4
Resursfrågor

De
ändringar av förprövningssystemet som jag i det föregående har förordat får
konsekvenser för berörda myndigheter. För naturvårdsverkets del kommer
dispensprövningens upphörande alt frigöra personal. 1 likhet med utredningen
anser jag all verket bör koncentrera sina insatser pä förprövnings- och
tillsynsområdena. Beträffande förprövningen krävs som jag fidigare har antytt
att verkel som förelrädare för miljöskyddsintresset för talan inte bara såsom nu
är fallet i tillståndsärenden hos koncessionsnämnden utan i framtiden ocksä i
en hel del tillståndsärenden hos länsstyrelserna. Jag räknar dock inte med att
det skall behövas någon förstärkning av verkets resurser för arbetsuppgifter
som har samband med prövningen av tillständsfrägor.

Koncessionsnämndens
arbetsbörda torde komma att öka till följd av alt naturvårdsverkets dispensrätl
upphör. Genom alt vid fördelningen av ärenden mellan nämnden och
länsstyrelserna föra vissa grupper av ärenden från koncessionsnämndens
prövning till prövning hos länsslyrelserna bör det enligt min mening vara
möjligl att hälla nämndens arbetsbörda i huvudsak oförändrad jämfört med
nuläget.

Den
tillståndsprövning som skaU ulföras av länsslyrelserna kan enligl utredningen
inte klaras med nuvarande personalresurser på naturvärdsenheterna. Även
remissinstanserna anser att en förstärkning måsle ske. Utredningen bedömer att
länsstyrelserna sammantaget bör förstärkas med tio årsarbetskrafter för
förprövningsverksamheten. För en förstärkning i denna storleksordning har också
riksdagen uttalat sig vid behandlingen av civilutskottets betänkande med
anledning av proposition 1979/80: 100 i vad avser anslag till länsstyrelserna
m. m. jämte motioner (CU 1979/80: 27, rskr 1979/80:268). Till de anslagsfrågor
som detta föranleder återkommer kommunministern i ett senare sammanhang.

Som
jag tidigare har sagt kan länsstyrelsernas beslul i anmälningsärenden i
princip inte överklagas. Dä länsslyrelserna i stället nu kommer alt meddela
tillståndsbeslut som gär att överklaga, räknar jag med att regeringen
framdeles får pröva ett ökat antal överklagade miljöskyddsärenden. Enligt min
mening är det inte önskvärt att den del av regeringsarbetet som utgörs av
prövning av förvaltningsärenden ökar i omfattning. Jag är dock

Prop.
1980/81:92 43

f.n.
inte beredd att förorda åtgärder för att begränsa möjligheterna att överklaga
länsstyrelsernas tillståndsbeslut till regeringen. Förändringar i den
riktningen kan emeUertid behöva övervägas när man efter någon tid ser närmare
hur den nya ordningen fungerar i praktiken.

2.2.5
Övergångsfrågor

De
förändringar som jag nu har föreslagit i förprövningssystemet torde inte behöva
föranleda andra övergängsproblem än sädana som hänger samman med
dispensprövningens upphörande. Att denna prövning upphör innebär givetvis inte
att meddelade dispensbeslut förlorar sin giltighet. Tillståndsprövning av
sådana miljöfarliga anläggningar som drivs med slöd av dispensbeslut kan förr
eller senare komma alt aktualiseras. I första hand kommer detta att ske i
anledning av att man planerar att genomföra sädana ändringar som omfattas av
förprövningspliklen. I sädana fall är det enligt min mening från
miljöskyddssynpunkt viktigt att koncessionsnämnden såsom hittiUs har varit
fallet låter prövningen avse den aktuella miljöfarliga verksamheten i dess
helhet och inte bara den del som avses bli ändrad.

Ansökningar om dispens som
inte har hunnit avgöras före ikraftträdandet kan inte handläggas och avgöras
som dispensärenden därefter, såvida inte särskilda övergångsregler meddelas om
detta. Jag anser inte att det finns något behov av sädana regler då jag räknar
med alt de allra flesta dispensansökningarna kommer att hinna avgöras före
ikraftträdandet. Oavgjorda ärenden får överlämnas till vederbörande
fillståndsmyndighet för handläggning som lillslåndsärende.

2.3
Tillsynssystemet

Enligt
bestämmelser i ML skall till skydd mot miljöfarlig verksamhet som kan medföra
fara för allmänna intressen tillsyn utövas av naturvårdsverket och
länsstyrelserna. Naturvårdsverket har den cenirala tillsynen, samordnar
länsstyrelsernas tillsynsverksamhet och lämnar vid behov bistånd i denna
verksamhet. Länsstyrelsen skall fortlöpande ulöva tillsyn inom länet.

När råd och anvisningar
från en tillsynsmyndighet om lämpliga åtgärder för att motverka olägenhet från
en viss anläggning inte följs, kan enligt ML mer ingripande åtgärder vidtas. Om
tillständ enligl lagen inte har lämnats, kan länsstyrelsen meddela föreläggande
om sådana försiktighetsmått eller förbud som är uppenbart behövliga för att
lagens bestämmelser skall efterlevas. Vidare kan naturvårdsverket vid
koncessionsnämnden föra talan om förbud eller försiktighetsmått.

Mot en tillståndsgiven
verksamhet kan länsstyrelsen ingripa med föreskrifter dels när särskilda omständigheter
påkallar ett brådskande ingripande, dels när en tillståndshavare har åsidosatt
villkor som har getts i tillståndsbeslutet. Eflerkoms inte sådana föreskrifter
kan åtgärder vidtas på den försumliges bekostnad.

Prop. 1980/81:92 44

En
tillsynsmyndighet har rått att få tiUträde till ett fabriksområde och att
avkräva en företagare de upplysningar som behövs för tillsynen. De undersökningar
rörande en miljöfarlig verksamhet och dess verkningar som kan behövas för
tillsynens fullgörande behöver inte utföras eller bekostas av
tillsynsmyndigheten. Myndigheten kan förelägga företagaren att genomföra
sådana undersökningar. Men myndigheten kan också om det är lämpligare utse
någon annan, t.ex. ett konsultföretag, att utföra undersökningarna. Den som
utövar den miljöfarliga verksamheten är i båda fallen skyldig att svara för
undersökningskostnaderna.

I
tillsynsärenden skall samarbete ske med hälsovårdsnämnden. Nämnden är formellt
inte tUlsynsmyndighet enligt ML men nämnden har ändå viktiga tillsynsuppgifter
på miljöskyddsområdet. Enligt hälsovårdsstadgan (1958:663) svarar
hälsovårdsnämnden för att det vidtas erforderiiga och skäliga åtgärder för att
motverka bl. a. vattenförorening, luftförorening och buller inom kommunen.
Vidare kan hälsovårdsnämnden ingripa mot en miljöfarlig verksamhet med stöd av
hälsovårdsstadgan. Ingripanden får dock inte ske, om verksamheten drivs i
överensstämmelse med ett tillstånd som har lämnats enligt ML. I betänkandet
(SOU 1978:44) Kommunalt hälsoskydd har föreslagits att hälsovårdsstadgan skall
ersättas med en ny lag, hälsoskyddslagen. Betänkandet bereds f. n. inom
regeringskansliet.

Enligt
miljöskyddsutredningen är det på tiUsynsområdet som de allvarligaste bristerna
i miljöskyddet finns. Tillsynsorganisalionen måste enligt utredningen
effekfiviseras och tillföras ökade resurser. Utredningen föreslår att
hälsovårdsnämnderna nu ges ställning som tillsynsmyndigheter enligt ML med
ansvar för den löpande tillsynen inom kommunen. Utredningen föreslår att
hälsovårdsnämndernas tillsynsuppgift i ett första skede skall begränsas till
dels sådana slag av miljöfarlig verksamhei som är förprövningspliktig hos
länsstyrelsen, dels sådan miljöfarlig verksamhet som inte är underkastad
förprövningsplikl. 1 fråga om naturvårdsverkets tiUsynsansvar föreslår
utredningen den utvidgningen att verket på motsvarande sätt som f. n. gäller
för länsstyrelserna fär möjlighet att tillsynsvägen ingripa med förelägganden
eller förbud i enskilda fall. Utredningen lägger vidare fram förslag om viss förstärkning
av resursema hos naturvårdsverket och länsstyrelsema.

Förslaget
att hälsovårdsnämnderna nu bör bli tillsynsmyndigheter enligt ML tUlstyrks
eller lämnas utan erinran av en stor majoritet av remissinstanserna. Några
instanser, blund dem Stockholms kommun, anser att tillsynen över alla slag av
miljöfarliga verksamheter bör föras över fill hälsovårdsnämnderna. Svenska
kommunförbundet anser att en decentralisering av tillsynen till kommunerna
kommer alt medföra en större effektivitet i tiUsynen. Men förbundet framhåller
i likhet med flera andra remissinstanser att de ekonomiska fömtsättningarna
bör klargöras, innan förslaget genomförs.

För
egen del vill jag framhålla följande. Jag delar den allmänna bedöm-

Prop. 1980/81:92 45

ningen
hos ulredningen och remissinslanserna att den nuvarande situationen på
tillsynsområdet inte är tillfredsställande. En bristande tillsyn över
miljöfarlig verksamhet innebär risker för skador såväl på människor som pä
miljön. Jag vill i detta sammanhang också framhälla att skador som uppkommer
genom olika slag av föroreningar ofta har direkta ekonomiska konsekvenser vid
sidan av de mera långsiktiga negativa hälso- och miljöeffekterna. Även om det
i flertalet fall är svårt att med nägon noggrannhet beräkna kostnaderna för
miljöskador är det dock klarl att dessa i många fall representerar betydande
ekonomiska värden. En av erfarenheterna från bl.a. BT Kemi-fallet är alt
kostnaderna för att i efterhand sanera och återställa en förstörd miljö blir
mycket höga.

Mänga skäl talar således
för att tillsynen bör effektiviseras. En väg att åstadkomma detta är att pä det
säll som utredningen föreslär ge hälsovårdsnämnden större befogenheter och
ansvar i fråga om tillsynen. Kommunerna får därmed på ett viktigt område ökade
möjligheter alt påverka förhållandena för innevånarna. Hälsovårdsnämnderna bör
därför som utredningen föreslår ges ställning av tillsynsmyndigheter enligt
ML. Med hänsyn tiU att inte alla kommuner har ekonomiska och personella
möjligheter att nu ta på sig en sådan uppgift bör reformen göras frivillig.

1 mänga kommuner lägger
hälsovårdsnämnderna redan i dag ned ett betydande arbete på miljö- och
hälsoskyddsfrågor. Att i dessa fall ocksä ge hälsovårdsnämnderna de formella
tillsynsbefogenheterna enligt ML skulle bidra till både en effektivare tillsyn
och ett bättre utnyttjande av de samlade resurserna hos statliga och kommunala
organ. 1 de kommuner som så önskar bör därför hälsovårdsnämnden kunna ges
ställning som tillsynsmyndighet enligt ML. Därigenom får hälsovårdsnämnden
jämfört med nuläget vidgade befogenheter att ingripa mot miljöfarlig
verksamhet. Vidare kan nämnden lägga kostnaderna för en hel del av de
undersökningar som behövs för tillsynens utförande på den som bedriver
miljöfarlig verksamhet. En klarare ansvarsfördelning uppnås ocksä.

Miljöskyddsutredningen
föreslog som jag lidigare berört all hälsovårdsnämndernas tillsynsuppgifter i
ett första skede skulle avse sädana slag av miljöfarlig verksamhet som kommer
att vara förprövningspliktig hos länsstyrelsen samt sädan verksamhei som inte
är underkastad förprövningsplikl. Med den lösning jag här förordal kommer
kommunerna själva alt fä besluta om när de vill ta pä sig ett formellt
tillsynsansvar enligl miljöskyddslagen. Miljöskyddsulredningens förslag lill
uppdelning av tillsynsarbetet mellan länsstyrelser och hälsovårdsnämnder bör
kunna vara en lämplig utgångspunkt när det gäller att avgöra vilka slag av
miljöfarliga verksamheter som den kommunala tillsynen kan avse i första hand.
Samtidigt mäste självfallet ansvarsfördelningen vara sä flexibel att hänsyn kan
tas till de särskilda förhållandena i de olika kommunerna.

Avsteg från den här
angivna huvudprincipen för fördelningen av tillsynsansvaret bör således kunna
ske i båda riktningarna. I sådana fall där

Prop. 1980/81:92 46

särskild
kompetens finns hos hälsovårdsnämnderna bör dessa således kunna ulöva tillsyn
även över sådan verksamhet som i allmänhet skulle ankomma på länsstyrelsen. Om
å andra sidan ett tillsynsärende eller en grupp av ärenden bedöms vara av
särskill komplicerat slag från t.ex. teknisk ellerjuridisk synpunkt bör
kommunen kunna låta tillsynen ligga kvar hos länsstyrelsen i just dessa fall
även när kommunen i övrigt är beredd att ta på sig det tillsynsansvar det här
gäller. Samma sak kan gälla om kommunen inte bedömer det som lämpligt att
hälsovårdsnämnden utövar tillsyn över t. ex. en anläggning som drivs av
kommunen själv.

FormeUt
bör den ordning med en frivillig kommunal fillsyn som jag här förordat
genomföras pä så sätt all i ML tas in bestämmelser som innebär att
länsstyrelsen efter åtagande av vederbörande kommun får överiåta ät
hälsovårdsnämnden att utöva fortlöpande tillsyn enligt ML och alt de
föreskrifter i lagen som gäller för tillsynsmyndighet skall gälla också hälsovårdsnämnden
när sådan överlåtelse har skett.

Den
ordning jag nu har förordat bör göra det möjligt att låta kommunerna ta över
tillsynsansvar i miljöskyddsfrågor i den takt som den enskilda kommunen själv
bedömer lämpligt med hänsyn lill sina resurser och förutsättningar i övrigt.
Samtidigt innebär systemet, vilket enligt min uppfattning är myckel viktigl,
en klar ansvarsfördelning pä det sätlet att del alllid skall vara helt klart
vilken myndighet som har det formella tillsynsansvaret när det gäller varje
enskild miljöfarlig verksamhet och därmed förslahands-skyldigheten alt ingripa
när sä erfordras.

I
det hittillsvarande tillsynsarbetet har som jag tidigare nämnt mänga
hälsovårdsnämnder gjort betydande insatser genom ett informellt samarbete med
länsslyrelserna. Jag vill här understryka betydelsen av all myndigheterna
också i fortsättningen tar till vara alla möjligheter att genom ett nära
samarbete i bl. a. det dagliga rutinarbetet utnyttja tillgängliga resurser
effektivt. Särskilt viktigt är därvid att länsslyrelserna i det inledande skedet
på olika sätt kan bistå hälovårdsnämnderna i deras tillsynsarbete. Eftersom
länsstyrelserna ocksä undec överskådlig tid kommer att vara de organ som svarar
för skötseln av det ADB-system som utnyttjas i tillsynsarbetet, och som jag
ytterligare berör i del följande, blir del också en viktig uppgifi för
länsslyrelserna att biträda hälsovårdsnämnderna genom all tillhandahålla den
information frän detla system som behövs i det löpande Ullsynsarbetet. Det bör
också vara angeläget att behålla och utveckla de samarbetsformer som innebär
att hälsovårdsnämnderna bistår länsslyrelserna vid den löpande tillsynen av
sådana anläggningar där länsstyrelserna har kvar det formella tillsynsansvaret.
Det kan bl.a. vara naturligl all hälsovårdsnämnden utför besiktningar och
inspektioner i sådana fall där närheten till verksamheten och nämndens
lokalkännedom gör det rationellt att arbeta på sådant sätt.

Den
reform när det gäller tillsynsansvarets fördelning som jag här förordat ger enligt
min mening förutsättningar för en utveckling som innebär ett

Prop. 1980/81:92 47

större
kommunalt ansvar för miljöskyddstillsynen. För att underlälta bl. a.
kommunernas framtida arbete med tillsynen är det enligt min mening angeläget
att kostnaderna i ökad utsträckning täcks genom avgifter. Naturvårdsverket
bedriver f. n. på regeringens uppdrag ett utredningsarbete om prövnings- och
tillsynsavgifter på miljöskyddsområdet. En första rapport i frågan har nyligen
redovisats och remissbehandlas f. n. När remissbehandlingen har avslutats,
avser jag att föreslå regeringen att uppdra äl verkel att fullfölja
utredningsarbetet och att lägga fram förslag om avgifter som här avses. Jag
räknar med att sådant förslag kan föreligga under år 1982. Det år naturligt att
frågor som rör bl. a. ansvarsfördelningen för tillsynen enligt ML ses över i
samband med att ställning tas till kommande förslag om tillsynsavgifter. Därvid
bör också resultatet av det kompletterande utredningsarbete när det gäller
frågan om organisationen av besiktnings- och mätverksamheten enligt ML som jag
tar upp i det följande vara ett viktigt underlag.

Den
delvisa förändring av tillsynsansvaret som jag föreslagil bör innebära en viss
effektivisering av tillsynen. Det är emellertid nödvändigt att
tillsynsverksamheten också effektiviseras pä annat sätt. För naturvårdsverkets
del har jag tidigare nämnt att viss personal kan frigöras för tillsynsarbete
när dispensprövningen upphör. Verket bör vidare ges möjligheter att vid behov
kunna bistå länsstyrelserna med särskild kompetens i kvalificerade
tillsynsärenden. Ett särskilt uttalat behov av sädant bistånd torde enligt min
mening föreligga vid tillsynen av anläggningar inom vissa industribranscher
såsom gruvor, järn- och stålverk, metallverk, massa- och pappersfabriker och
kemiska fabriker. Särskild kompetens hos naturvårdsverket kan vidare behövas
för åtgärder vid svårare akuta miljöstörningar. Miljöskyddsutredningen har
beräknat att 2 milj. kr. bör under ett första verksamhetsår ställas till naturvärdsverkets
förfogande för kvalificerade tillsynsuppgifter.

När
det gäller naturvårdsverkels befattning med den löpande tillsynen i övrigt bör
verket i enlighet med vad miljöskyddsuiredningen föreslär också ha möjligheter
att ingripa i enskilda fall. Med hänsyn till att naturvårdsverket inte bör ha
ett förslahandsansvar i den löpande tillsynen skall verket självfallet inte
gripa in i denna tillsyn annat än i särskilda fall och företrädesvis på
begäran av länsstyrelsen eller i förekommande fall hälsovårdsnämnden. Jag
tänker då främst på tillsynen av sådana från miljösynpunkt besväriiga
anläggningar som jag nyss nämnde. Uppgiften all väcka lalan hos
koncessionsnämnden om förbud mot miljöfariig verksamhet som inte har tillstånd
bör även i fortsättningen ligga enbarl hos naturvårdsverket.

I
fråga om länsstyrelsernas resurser har utredningen bedömt att en sammanlagd
ökning med 15 årsarbetskrafter behövs. Också riksdagen har uttalat sig för en
förstärkning i denna storleksordning i samband med behandlingen av prop.
1979/80: 100 i vad avser anslag till länsstyrelserna m. m. jämte motioner (CU
1979/80:27, rskr 1979/80:268).

Prop. 1980/81:92 48

En
ytterligare väg att förbättra länsstyrelsernas tillsynsresurser är att öka
inslaget av ADB-teknik i fillsynsverksamheten. I det ADB-system (MI-01) som
successivt håUer på att inråttas vid länsstyrelserna för stöd i
tillsynsverksamheten enligt ML samlas fortlöpande alla väsentliga uppgifter om
sådana anläggningar som har prövats enligt ML. Med ADB-teknik kan t.ex. behandlas
de uppgifter som företagen lämnar om den egenkontroU som föreskrivs i
kontrollprogrammen. Erfarenheterna av systemet från de länsstyrelser som
hittUls har utnyttjat detta är i huvudsak goda. Effektiviteten i systemet
minskar emellertid om vissa län under mycket lång tid kommer att stå utanför.
Enligt min uppfattning är det därför angeläget att systemet byggs ut.
Ytteriigare några län bör nu anslutas. Vid naturvårdsverkets fortsatta
planering av ifrågavarande ADB-system, vilket bör ske efter samråd med
länsstyrelsernas organisationsnämnd, bör särskilt beaktas alt systemet på sikt
också bör kunna betjäna hälsovårdsnämnderna.

De
anslagsfrågor som föranleds av vad jag nu har anfört kommer att tas upp i ett
senare sammanhang.

En
bidragande orsak till bristerna i tillsynen enligt ML är enligt miljöskyddsutredningen
den splittring som råder när det gäller organisationen av undersöknings- och
mätverksamheten. 1 anledning därav diskuterar utredningen i sitt betänkande
frågan om att inrätta en särskild organisation som skulle vara gemensam för
besiktning och recipientkontroll och som skulle ha till uppgift att samordna de
laboratorieresurser och andra resurser som finns på området. Visst ansvar för
forsknings- och utvecklingsarbete skulle vidare ligga på en sådan
organisation. Enligt ulredningen skulle därigenom en riksprovplats för miljön
skapas. Detta skulle starkt underlätta tillsynsmyndigheternas arbete utan att
minska deras ansvar för tillsynen. Med hänsyn till att inrättandet av en sådan
organisation enligl utredningen framstår som komplicerat föreslås att de frågor
som här är aktuella utreds vidare i särskild ordning.

Tanken
på att i särskild ordning utreda hithörande frågor ytterligare får stöd av
flera remissinstanser. Frågor som gäller organisationen av laboratorieresurser
för bl. a. miljökontroll har övervägts också av utredningen om den regionala
laboratorieverksamheten (LAB 76) som i betänkandet (SOU 1979:3) Regional
laboratorieverksamhet har lagt fram förslag dels om utbyggnad av regionala laboratorier
inom ramen för ett rikstäckande företag, dels om att ett auktorisationssystem
beträffande här aktuella laboratorier skall införas för att tillgodose
samhällets krav på kvalitet i laboratorieverksamheten. LAB 76 har i sitt
remissyttrande över miljöskyddsutredningens förslag ansett att en ytterligare
organisationsutredning i enlighet med utredningens förslag inte behöver
genomföras med hänsyn till att de förslag LAB 76 har utarbetat i stort sett
tillmötesgår syftet med en sådan utredning.

Prop. 1980/81:92 49

För egen del vUl jag anföra följande. Kontroll av
miljöstörande anläggningar och av miljön kring sådana anläggningar sker genom
bl.a. besiktningar och mätnings- och undersökningsverksamhet. Eftersom denna
kontroll utgör den grund på vilken tillsynen enligt ML vilar, är del av
avgörande belydelse för tillsynen att denna kontrollverksamhet fungerar på ett
tillfredsställande sätt. Det är i delta hänseende angeläget att befintliga
resurser utnyttjas så effekfivt som möjligt samtidigt som mät- och undersökningsresultaten
måste hålla en hög kvalitet. Jag anser att samhällets stråvan på detta område
bör inriktas på alt åstadkomma största möjliga effektivitet och samordning av
resurserna inom en organisationsform som på ett smidigt sätt kan samverka med
tillsynsmyndigheterna och de företag som utövar miljöfarlig verksamhet. Med en
effektivt fungerande mätnings-och kontrollverksamhet kan också
tillsynsmyndighetens arbete underlättas avsevärt. Vissa av de förslag som
lagts fram av LAB 76 kan vara av betydelse för att få en förbättrad
kontrollverksamhet också inom miljövårdsområdet. Sedan remissbehandlingen av
nyss nämnt betänkande frän LAB 76 har avslutats har jag filisatt en arbetsgmpp
med uppdrag att utreda AB Svensk laboratorietjänsts (Svelab) framlida
organisation och verksamhet. Inom ramen för detta uppdrag kan man dock inle
lösa alla de problem som miljöskyddsutredningen pekat pä som angelägna all
utreda vidare. Jag anser därför att frågor som rör organisationen av den
undersöknings- och mätverksamhet som behövs enligt ML bör utredas vidare. Jag
avser att i annat sammanhang återkomma till denna fråga.

2.4 Påföljdssystemet

2.4.1 Allmänna synpunkter

Enligl ML är straffet för den som bryter mot förbud mot
viss miljöfarlig verksamhet eller underlåter att iaktta förprövningspliklen
genom att inrätta eller driva någon form av miljöfarlig verksamhet ulan
tillstånd böter eller fängelse i högst ett år. Till samma straff döms den som
åsidosätter villkor eller föreskrifter som har meddelats i ett tillståndsbeslul.
I de sistnämnda fallen krävs för straffansvar dessutom att gärningen inneburit
risk för kränkning av allmän eller enskild rätt. Till böter döms den som inte
lämnar en tiUsynsmyndighet behövliga upplysningar om en anläggning som kan
befaras vara miljöfarlig. För att straff skall inträda krävs i samtliga fall
att gärningen begåtts uppsåtligen eller av oaktsamhet. Tiden för
åtalspreskrip-fion för de brott som här är aktuella är två är. 1 vissa fall kan
ett handlande som innebär en överträdelse av nu redovisade bestämmelser ocksä
vara belagt med straff i brottsbalken. De bestämmelser som främst är tillämpliga
är bestämmelserna i 13 kap. om spridande av gift eller smitta, förgöring eller
vårdslöshet med gift eller smittämne.

Juridiska personer kan inle dömas lill brottspåföljd. När
en överträdelse av ML:s bestämmelser har skett i en miljöfarlig verksamhei som
utövas av 4 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 92

Prop.
1980/81:92 50

en
juridisk person, är del sålunda en fysisk person som i straffrättsligt avseende
bär ansvaret för gärningen. I aktiebolag är det vanligtvis den verkställande
direktören som bär detta ansvar.

Miljöskyddsutredningen
har granskal fillämpningen av ML:s straffbestämmelser. Enligt utredningen
rymmer den straffrättsliga delen av sanklionssyslemel i ML påtagliga brister.
Den avhållande effekten anses ha varit lilen. Flera omständigheter anses ha
bidragit till detta förhällande. Såväl tillsynsmyndigheterna som polis- och
åklagarmyndigheterna kanske inte alltid har haft tillräckliga resurser.
Attityden hos många fillsynsmyndigheler har av olika orsaker varit sådan att
överträdelser mot ML inte ansetts böra mera regelmässigt anmälas till åtal.
Föreskrifter i tillstånds-beslut har inte alllid utformats så att det varit
möjligt att på ett enkelt och säkert sätt avgöra om en överträdelse har skett.
Vidare har den för straffbarhet i vissa fall uppställda förutsättningen att
gärningen skall ha inneburit en risk för kränkning av allmän eller enskild
rält försvårat tillämpningen. Den korta preskriptionstiden anses ha begränsat
straffbestämmelsernas användbarhet. När fällande dom har meddelats, har de
utdömda bötes-päföljderna i flera fall varit förhållandevis beskedliga. Inte i
nägot fall har påföljden för brott mot ML bestämts till fängelse. Enligl
ulredningen är del en allvarlig brist i päföljdssystemet alt en ekonomisk
sanktion inle kan riktas mot en juridisk person ens när denne hafl vinning av
en överträdelse av ML:s bestämmelser.

1
syfte att åstadkomma en väsentlig effektivisering av påföljdssystemet föreslår
miljöskyddsuiredningen att en avgift kallad miljöskyddsavgift skall införas som
påföljd för överträdelser av ML. Avgiften skall i princip ersätta straffet och
ulgöra den huvudsakliga påföljden för brott mol ML. Bara i vissa fall, till
vilka jag strax återkommer, bör enligl utredningen straff dömas ut vid sidan av
avgiften.

I
fräga om den närmare utformningen av systemet med miljöskyddsavgift förordar
utredningen att avgiften skall kunna tas ut så snart en överträdelse föreligger,
även om uppsåt eller oaktsamhet inte kan bevisas. Vidare skall avgiften påföras
den som utövar den miljöfarliga verksamheten i fråga, vilket innebär att
avgiften till skillnad mot vad som gäller straff skall påföras en juridisk
person i de fall denne utövar verksamheten. Enligt förslaget skall avgiften
bestämmas med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet till ett
belopp som motsvarar högsl två gånger det vid tiden för överträdelsen gällande
basbeloppet. Ny avgift skall påföras för varje påbörjat dygn som överträdelsen
fortgår. Om vinningen av överträdelsen översfiger vad som kan bestämmas enligt
sistnämnda regel, fär avgiften enligt förslaget fastställas till ett belopp som
molsvarar vinningen. Orii särskilda skäl föreligger, kan avgiften enligt
utredningens förslag nedsättas eller efterges.

Frägor
om miljöskyddsavgiften bör enligt ulredningen inte prövas av de allmänna
domstolarna utan av koncessionsnämnden för miljöskydd.

Prop.
1980/81:92 51

Nämnden
arbetar under domstolsliknande former och den har enligt utredningen den
erfarenhet och den särskilda kompetens som behövs för alt bedöma de frågor som
här avses. Talan om uttagande av en miljöskyddsavgift skall enligl förslaget
väckas av naturvårdsverket.

Som
jag nyss antydde anser ulredningen att straff inte hell kan undvaras som
påföljd för brott mot ML:s bestämmelser. Straffet bör enligt ulredningen
behällas för sädana fall av uppsätliga eller grovt oaktsamma överträdelser,
där det skulle vara stötande för det allmänna rättsmedvetandet om inte
påföljden bestämdes lill fängelse. För slraffbarhel bör enligt utredningen
krävas att gärningen kunnat innebära betydande kränkning av
miljöskyddsintresset. Samtidigt föreslår utredningen att straffskalans maximum
höjs från fängelse ett är till fängelse två år. Därigenom förlängs
preskriptionstiden till fem år.

Miljöskyddsutredningen
anser att brottsbeskrivningarna i 13 kap. brottsbalken är otidsenliga och
olämpliga för att beivra miljöbrott. Utredningen förordar därför att en översyn
görs och att därvid beslämmelser som kriminaliserar miljöfarligt handlande
införs i balken.

Som
jag tidigare har redovisat har frägan om avgift vid vissa överträ-' delser av
beslut enligt ML också tagils upp av miljökostnadsutredningen som föreslår att
det bör införas en särskild avgift pä sädana överutslåpp som görs vid
anläggningar som har prövats enligt ML. En sådan avgift syftar tiU att motverka
överträdelser av villkor eller föreskrifter som har meddelats i samband med
fillstånd till miljöfarlig verksamhet. Avgiften är inte avsedd att ersätta
vanliga straffpåföljder. Den bör enligl miljökostnadsuiredningen tas ut
oavsett om överutsläppet inneburit en straffbar handling eller inte. Genom
avgiften bör överutsläpp alltid bli olönsamma. Hur avgiften i det enskilda
fallet skall beräknas bör enligt utredningen fastställas i förväg i samband med
tillståndsprövningen av den miljöfariiga verksamhet som det gäller.

Någol
i detalj utarbetat förslag har inte lagts fram av miljökostnadsuiredningen.
Utredningen beräknar att det krävs en period pä tre lill fem är för att
utarbeta och införa ett sådanl avgiftssystem. Ulredningen förordar alt ett
principbeslut bör fattas om att införa avgifter pä övemlsläpp och alt samtidigt
naturvårdsverket får i uppdrag att svara för att utarbeta ett avgiftssystem.

För
egen del villjag anföra följande. Samhällets syn pä miljöbrotlslighe-ten har
skärpts under de år ML har varit i krafl. Skyddet av den yttre miljön har under
senare tid varit föremål för allmän debatt bl.a. mot bakgrund av det som
inträffat vid BT Kemi i Teckomatorp. Att det föreligger behov av ytterligare
åtgärder mot miljöbrottsligheten understryks av flertalet remissinstanser. Jag
delar denna uppfattning.

När
det gäller att förändra det nuvarande straffrättsliga systemet i ML är jag
emellertid inte beredd att gå sä långt som har föreslagits av miljöskyddsutredningen.
Enligt min mening är det frän samhällssynpunkt vär-

Prop.
1980/81:92 52

defullt
att på ML:s område behälla det straffrättsliga ansvaret för enskilda individer,
eftersom ett sådant ansvar säkerligen verkar avhållande inte bara pä grund av
hotet om straff utan också på grund av de moraliska krav som därigenom stäUs på
de människor som svarar för driften av miljöfarliga verksamheter. Att som
utredningen har förordat ersätta straffet med en avgift för alla brott mot ML
utom för de grova fallen skulle kunna ge underlag för en uppfattning enligt
vilken det i det stora flertalet fall inte längre blir moraliskt förkastligt
alt bryta mot gällande bestämmelser. Respekten för bestämmelsernas efterlevnad
skulle därmed tonas ned och avgiften skulle lätt kunna uppfattas som en
omkostnad för driften av verksamheten. Jag anser därför i likhet med
koncessionsnämnden, brottsförebyggande rådet och andra remissinstanser att det
straffrättsliga ansvaret bör behållas i nuvarande omfattning. Det är
emellertid nödvändigt att straffbestämmelserna ändras sä att en strängare och
mer effektiv fillämpning möjliggörs.

Överträdelser
av ML:s bestämmelser kan enligt min mening i många fall anses innebära så
allvarliga brott att de bör beivras med stöd av regler i brottsbalken. Jag
ansluter mig därför till miljöskyddsutredningens och remissinstansernas
uppfattning att särskilda straffbestämmelser till skydd för miljön bör införas
i balken. Med det syftet har inom justitiedepartementet upprättats en
promemoria med förslag till ändringar i brottsbalken (PM 1980-02-11 i
anslutning till brottsförebyggande rådels PM (1979:6) Kriminalisering av
föroreningar av miljön, m.m.). Enligt departementspromemorian bör i 13 kap.
brottsbalken införas beslämmelser om ett allmänt miljöbrott av i huvudsak
följande innehåll. Den som förorenar mark, vatten eller luft på ett sätt som
kan antas medföra betydande olägenhet i miljön döms för miljöbrott till böter
eller fängelse i högst tvä år. Om en sådan gärning varit ägnad att vålla
varaktiga skador av stor omfattning eller om gärningen annars varit av särskilt
farlig art, döms för grovt brott till fängelse lägst sex månader och högst sex
är. Har gärningen begåtts av grov oaktsamhet döms för vårdslöshet med miljön
till böter eller fängelse i högst två år. Förslaget innebår att enbart
brottsbalkens bestämmelser skall tillämpas på gärningar som faller under såväl
brottsbalkens som ML:s straffbestämmelser. Om däremot en gärningsman gjort sig
skyldig tUl en oaktsamhet som inte kan anses grov eller om hans gärning inte är
av så allvarlig beskaffenhet att betydande olägenhet i miljön kan antas ha uppstått,
blir enbart ML:s bestämmelser tiUämpliga. I fråga om åtalspreskription medför
de i promemorieförslaget upptagna straffskalorna att preskriptionstiden blir
tio år för grova brott och fem år för övriga brott.

Promemorian
har remissbehandlats och därvid fått ett i huvudsak gynnsamt mottagande.
Avsikten är att riksdagen skall kunna ta ställning till ett förslag till
ändringar i 13 kap. brottsbalken i sådan tid att ikraftträdandet kan samordnas
med genomförandet av förslagen i förevarande lagstiftningsärende.

Prop. 1980/81:92 53

Såsom miljöskyddsutredningen och remissinstanserna har
framhållit kan överträdelser av ML:s bestämmelser vara frän ekonomisk synpunkt
mycket fördelaktiga för den som utövar den miljöfarliga verksamheten. Det kan
t. ex. vara fråga om att en viss verksamhet drivs trots att förbud mot
verksamheten råder eller trots att driften borde ha stoppals med hänsyn lill
att reningsutmstningen gått sönder. Därigenom kan den som utövar verksamheten
göra en ekonomisk vinning som inte skulle ha uppkommil om han handlat på ett
laglydigt sätt. Frestelsen att bryta mot beslämmelserna kan i vissa fall antas
vara så stark att risken för ett straffrättsligt ingripande inte verkar
tillräckligt avhållande. Stor enighet tycks råda om all det bör införas en
avgiftspåföljd som syftar till att eliminera den ekonomiska vinningen av
miljöbrott. Jag ansluter mig lill denna uppfattning, som bygger på den
gmndläggande principen att del inle fär löna sig alt begä brott. Syftet med en
sädan avgift skulle alltsä vara att genom en indragning av vinslen av en
överträdelse av ML molverka att den som bedriver miljöfarlig verksamhet
frestas att bryta mot lagen av ekonomiska moliv. Såsom bl.a. koncessionsnämnden
och brottsförebyggande rådet har förordat bör en sådan avgiftspäföljd utformas
som en frän straffet frislående påföljd och ses som ett komplement till det
nuvarande päföljdssystemet. Till skillnad mot vad som gäller i fråga om straff
bör avgiftspäföljden - som bör benämnas miljöskyddsavgift - åven kunna drabba
aktiebolag och andra juridiska personer, när gärningen har begåtls i verksamhet
som drivs av en sådan person. Att en miljöskyddsavgifi införs och utformas på
detta sätt har dessutom fördelar från konkurrenssynpunkt. Ett förelag som l.ex.
drar ned sina kostnader genom att inte iaktta gällande föreskrifter för
verksamheten kommer därigenom inle i en bättre ekonomisk situation än sina
laglydiga konkurrenter.

I detla sammanhang villjag ta upp frägan om företagsböter.
Denna fräga som gäller möjlighelerna att införa ell straffansvar för juridiska
personer har diskuterats såväl av miljöskyddsutredningen som av en del remissinslanser
i samband med behandlingen av påföljdsfrågorna. Efler remissbehandling av
betänkandet (Ds Ju 1978:5) Förelagsböter och den inom justitiedepartemenlet
upprätlade promemorian (Ds Ju 1979: 10) Förelagsböter - förslag till lagtexter
har numera i prop. 1979/80: 100 (bil. 5 s. 15) konstaterats att förslagen inte
utan ytteriigare överarbetning kan läggas lill grund för några åtgärder. Denna
överarbetning pågår f. n. inom justitiedepartementet. Efter samråd med chefen
för justitiedepartementet har jag kommil till den uppfallningen alt frågan om
att införa en miljöskyddsavgift bör kunna bedömas utan att resultatet av dessa
överväganden avvaktas.

Jag övergår nu till att mera i detalj redovisa de
förändringar i ML:s påföljdssystem som jag föreslår.

2.4.2 Ändringar i ML.s straffbestämmelser

Flertalet remissinstanser tillstyrker
miljöskyddsutredningens förslag om en höjning av straffmaximum för broU mot
ML:s bestämmelser från nuva-

Prop.
1980/81:92 54

rande
fängelse i ett år fill fängelse i tvä är. Några remissinstanser bland dem några
länsåklagarmyndigheter anser att slraffmaximum för grova brott borde sättas
högre. Frän vissa håll kopplas önskemål om en ytterligare höjning av
straffmaximum ihop med frågan om preskriptionstidens längd. Många
remissinstanser anser att en förlängning av preskriptionstiden från nuvarande
två år till fem är inte är fillräcklig utan förordar en tioårig
preskriptionstid.

Vid
bedömningen av frågorna om straffmaximum och preskriptionstidens längd måste
enligt min mening hänsyn tas fill det förslag till ändringar i brottsbalken som
har lagts fram i justitiedepartementets nyss nämnda promemoria. Om förslaget
genomförs, kommer för grova miljöbrott att gälla ett straffmaximum på sex ärs
fängelse och en preskriptionstid på tio år. Som förut har berörts riktar sig
brottsbalkens straffbestämmelser bara mot uppsätliga eller grovl oaktsamma
gärningar som kan antas ha medfört betydande olägenhet i miljön. Det finns ett
uppenbari iniresse av att även i andra fall kunna tillämpa kännbara påföljder
för brott mot ML. Jag förordar därför att straffmaximum i ML lämpligen bestäms
till tvä är, vilket medför en preskriptionslid på fem år. De fall där del
framslär som befogat med högre straff och längre preskriptionstid torde ulan
undantag gälla brott som faller under de i brottsbalken föreslagna
bestämmelserna för grova miljöbrott.

Som
jag lidigare har redovisat har miljöskyddsutredningen framhållit att påtagliga
lillämpningssvårigheter föranletts av det nuvarande kravet pä att vissa
gärningar — t.ex. överträdelser av villkor eller föreskrifler i tillståndsbeslut
— skall ha kränkt allmän eller enskild rätt för all föranleda straffansvar. Jag
föreslår all detta krav slopas. Sådana överträdelser som här är aktuella mäste
enligt min mening anses straffvärda, även om varje enskild gärning betraktad
för sig inte kan anses ha orsakat nägon slörre miljöskada. Den sammanlagda
effeklen av flera sädana överträdelser kan emellertid bli allvariig för miljön.
Slopas detta krav, framstår också gränsen mellan det straffbara oeh det inle
straffbara omrädel som klarare, vilket bör underlätla tillämpningen för
åklagare och domstolar. Det är emellertid inte rimligt att kriminalisera varje
överträdelse av ett lillståndsbeslut. Bagatellartade förseelser bör enligt min
mening inle vara straffbara.

I
ML finns en bestämmelse om upplysningsplikt, som innefattar en skyldighet för
den som utövar miljöfarlig verksamhet alt lämna tillsynsmyndigheterna
behövliga upplysningar. Utredningen föreslär att bestämmelsen skall utvidgas
till att gälla också i förhållande fill prövningsmyndigheterna. Vidare
föreslås beträffande brott mot upplysningsplikten att straffskalans maximum
höjs frän nuvarande böter till fängelse i tvä år. Enligl ulredningen bör samma
slraff kunna ådömas när upplysningsplikten visserligen har fullgjorts men där
lämnade uppgifter varil oriktiga. Förslagen i denna del har under
remissbehandlingen mottagits positivt.

Syftet
med upplysningsplikten är att — sä långl det är möjligt - tillför-

Prop.
1980/81:92 55

säkra
berörda myndigheter ett tillfredsstäUande beslutsunderlag. Enligt min mening är
en särskild föreskrift om skyldighet att lämna upplysningar till
prövningsmyndigheterna överflödig. I fråga om prövningen av en lill-ståndsansökan
kommer prövningsmyndigheterna såsom jag i annat sammanhang redovisar (avsnitt
4) att få fullt tillräckliga medel för att komma till rätta med den situationen
att utredningen i ett ärende är bristfällig. Jag ansluter mig däremot till
uppfattningen att den som utövar eller ämnar utöva miljöfarlig verksamhet bör
kunna straffas, om han lämnar orikliga uppgifter till en prövnings- eller en
tillsynsmyndighet. Den begränsningen bör dock gälla att uppgifterna skall ha
lämnats i en skriftlig handling och rört ett förhällande av betydelse för den
fråga som myndigheten har prövat. Jag tillstyrker vidare utredningens förslag
om höjning av straffmaximum i fråga om brott som här avses.

Jag har nyss förordat att
bagatellartade överträdelser av villkor eller föreskrifter i fillståndsbeslut
inte bör vara straffbara. Också när del gäller andra brott mot ML:s
beslämmelser såsom brott mot förprövningspliklen bör obetydliga förseelser
undantas från det straffbara området. Jag föreslår följaktligen att lagens straffbestämmelser
kompletteras med en föreskrift som innebär alt ansvar för brott mot ML inte
skall ådömas i ringa fall.

För
att inga oklarheter skall uppstå vid tillämpningen i de fall då en gärning
faller under såväl brottsbalkens som ML:s brottsbeskrivningar bör särskilt
anges att straffbestämmelserna i ML skall tillämpas endast subsidiärt till
brottsbalken, dvs. ansvar enligl dessa bestämmelser inträder inle, om ansvar
för gärningen kan ådömas enligl brottsbalken.

2.4.3
Miljöskyddsavgifi

Syftet
med en miljöskyddsavgift är som jag nyss har framhållit att det inte skall vara
lönsamt att begå brott mol ML. Denna grundtanke ligger också bakom de båda
förslag lill avgiftssystem som jag tidigare har redovisat. Den väsentligaste
skillnaden frän principiell synpunkt mellan förslagen ligger i det sätt pä
vilket avgiften skall fastställas. Miljöskyddsutredningens förslag innebär att
avgiften bestäms efter en skönsmässig prövning ay omständigheterna i det
särskilda fallet. Enligt miljökoslnadsutredningens förslag bör avgiften
fastställas efter en i förväg bestämd taxa och baseras på storleken av
överutsläppen. Just pä denna punkt har miljökostnadsutredningens förslag mött
kritik under remissbehandlingen. Inte heller jag tror att detta förslag är
praktiskt genomförbart inom en överskådlig framtid. Enligt min uppfattning
finns vidare risk för att miljökostnadsutredningens avgiftssystem skulle få
ogynnsamma konsekvenser från miljöskyddssynpunkt. Bl.a. skulle såsom
koncessionsnämnden har päpekal tyngdpunkten i tillståndsprövningen kunna
förskjutas till frågorna om överutsläppsavgifternas storlek. De utsläppsvärden
som skulle komma att fastställas skulle också behöva inrymma betydande
marginaler för normala driftstörningar, vilket i sin tur skulle kunna leda till
en allmän höjning av

Prop.
1980/81:92 56

den
faktiska störningsnivån. Jag är följaktligen inte nu beredd att förorda
avgifter på överutsläpp i enlighet med miljökostnadsutredningens förslag.

Gmndprincipen
vid miljöskyddsavgiftens utformning bör enligt min uppfattning vara att avgift
skall tas ut bara i sådana fall dä en överträdelse av ML har medfört ekonomiska
fördelar för den som utövar den miljöfarliga verksamhet i vilken gärningen har
begåtts. Eftersom avgiftens syfte är att eliminera dessa ekonomiska fördelar,
bör den uppskattade storleken av dessa ligga till gmnd för beräkningen av
avgiften. Med hänsyn till detla år det inte möjligt att fastställa
miljöskyddsavgiften efter schablonmässiga grunder. Miljöskyddsavgiften bör
således bestämmas med hänsyn till de ekonomiska fördelarna i varje särskilt
fall. Med ekonomisk fördel avses den förbättrade ekonomiska ställning som en
gämingsmän eller någon i vars ställe denne är uppnår genom en överträdelse.
Fördelen utgörs således av en uppskattad skillnad i förmögenhetsställning
mellan den situation som har uppkommit genom överträdelsen och den som skulle
ha rått om överträdelsen inte hade skett.

Med
hänsyn till att det är många och skiftande förhållanden som inverkar på
bedömningen av hur stora de ekonomiska fördelarna har varit i det enskilda
fallet, kan det ibland tänkas uppstå svårigheter att fastställa avgiften. I
sådana fall bör miljöskyddsavgiften få uppskattas tUl skäligt belopp. Därvid
bör enligt min mening såväl allmänna som enskilda intressen vägas in. Från
allmän synpunkt är det angeläget att avgiften bestäms så att överträdelser
alltid blir olönsamma.

Miljöskyddsavgiften kommer
sålunda till sin karaktär att påminna om en straffrättslig sanktion. Med hänsyn
härtill och för att alla skall kunna garanteras en sä lika behandling som
möjligt inför lagen talar övervägande skäl för att reglerna ges en obligatorisk
utformning. Under ML:s straffbestämmelser faller emellertid många olika slags
gärningar. Om man ser till riskerna för miljön, omfattar bestämmelserna allt
frän ordningsförseelser och andra gärningar som över huvud taget inte inverkar
på miljön tUl gärningar som medför allvarliga skador i miljön. Jag anser att
det av administrativa och samhällsekonomiska skäl inte kan vara rimligt att
utforma avgiftssystemet så att frågan om uttag av en miljöskyddsavgift måsle
utredas och prövas beträffande alla slags överträdelser. Därför är det enligt
min mening nödvändigt att utöver den avgränsning som kravel på ekonomisk
fördel innebär införa ytteriigare begränsningar av det avgiftsbelagda området.
Från miljöskyddssynpunkt är det självfallet mest angeläget att avgift tas ut
för överträdelser som orsakar miljöstörningar. Andra gärningar, vilka för
övrigt mera sällan torde medföra några ekonomiska fördelar, bör kunna undantas
frän avgiftsplikt. Även brott mot förprövningspliklen, vilka brott ofta anförs
som exempel på brott som medför ekonomiska fördelar, bör således falla utanför
det avgiftspliktiga området om den tillståndspliktiga verksamheten inte har
påbörjats och några miljöstörningar således inte har uppkommit. Genom ett
resolut uppträdande från till-

Prop.
1980/81:92 57

synsmyndighelernas
sida bör det enligt min mening inle vara möjligt för företagen att vinna tid
och därmed ekonomiska fördelar genom att påbörja byggandet av t.ex. en
industrianläggning innan tillståndsfrågan har avgjorts. Sädana handlingar
lorde knappast kunna genomföras utan all myndigheterna får kännedom om dem. 1
en del fall torde dessulom ell sådanl handlingssätt innebära ocksä brott mot
byggnadslagstiftningen. En avgift kan då påföras och ingripanden i övrigt ske
med stöd av lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande
m. m.

Miljöskyddsavgiften bör
sålunda förbehållas gärningar som orsakar störningar i miljön. Men inte ens
alla sädana gärningar bör beläggas med avgift. Jag anser att det skulle bli
alltför betungande frän administrativ synpunkl att låta alla överträdelser som
medför miljöolägenheter omfaltas av avgiftsplikt. I många fall kan det med
hänsyn till det sätt på vilket föreskrifter i tillständsbesluten är utformade
vara svårt att avgöra i vilken omfattning otillåtna utsläpp har skett. Därtill
kommer enligt vad som påpekats frän många remissinstanser att mät- och
kontrollmöjligheterna inte alltid är av tillfredsställande kvalitet. Jag anser
med hänsyn till dessa förhållanden alt avgiften skall tas ut bara i de fall då
det är hell klarl att verksamheten inte varit tillåten. Men även i sådana fall
kan ibland ett otillätel utsläpp av ett ämne anses vara mindre allvarligt för
miljön. De i ett tillståndsbeslut medgivna utsläppen av ämnet i fråga kan t.ex.
vara slora. Den extra belastning på miljön som det otillåtna utsläppet har
orsakat kan därför i sädana fall bedömas vara av mindre betydelse, även om
överträdelsen som sådan inte kan anses bagatellartad utan bör föranleda en
brottspåföljd. För att inte binda administrativa resurser för prövning av
sädana fall behöver det införas ett krav som anger att avgiften skall användas
enbart i sådana fall där gärningen innebär ett allvarligt hol mot miljön. Jag
förordar således att avgiftspåföljden bestäms till att gälla överträdelser som
utöver ekonomisk fördel även skall ha medfört belydande störning för
omgivningen eller risk för sådan störning. Att ocksä en risk för störning bör
omfatlas motiveras bl. a. av att nedgrävning eller annan otilläten deponering
av miljöfarligt avfall bör kunna föranleda en avgiftspäföljd, innan störningen
har inträffat. Med begreppel störning avser jag inte själva den konkreta skada
eller del men för människors hälsa som en miljöfarlig verksamhei kan medföra,
utan den mera allmänna inverkan på omgivningen som verksamheten för med sig.
Denna inverkan kan ibland medföra skadliga effekter, ibland bara risk för skada
eller hälsorisker.

Till
skillnad mot ett straff bör miljöskyddsavgiften som jag tidigare har sagt kunna
tas ut även av juridiska personer. Det avgörande för vem som skall påföras
avgiften i det särskilda fallet är vem som har utövat den miljöfarliga
verksamhet i vilken gärningen har begåtls. Subjekt för avgiften kommer således
att vara bäde fysiska och juridiska personer. 1 den sistnämnda kategorin ingår
såväl privaträtlsliga subjekt såsom bolag och föreningar som
offentligrätlsliga subjekt säsom kommunala och statliga inrättningar av olika
slag.

Prop. 1980/81:92 58

I
de fall en miljöfarlig verksamhet drivs av en fysisk person bör denna vid en
överträdelse av ML drabbas av bäde slraff och miljöskyddsavgift. Jag vill
erinra om att brott i många andra fall kan föranleda inte bara brottspäföljd
ulan ocksä förverkande eller annan särskild rättsverkan.

För
alt de av mig förordade miljöskyddsavgifterna skall fä avsedd effekl bör de
kunna åläggas redan när utredningen visar att man i verksamheten har åsidosatt
de stipulerade villkoren, driver förbjuden verksamhet e.d. Även
miljöskyddsutredningens förslag innebär att miljöskyddsavgifien bör las ut
enligt principen om sirikl ansvar. Ett företag bör alltså, vare sig det ägs av
t. ex. ell aktiebolag eller av en enskild näringsidkare, kunna påföras en
miljöskyddsavgifi sä snart det konslateras att en överträdelse som kan medföra
en avgift har begåtts ulan att del behöver bevisas all nägon för överträdelsen
ansvarig handlat uppsåtligen eller av oaktsamhet. Den strikta tillämpningen bör
emellertid kunna mildras genom att olika omständigheter i det enskilda fallet
i viss utsträckning beaktas. Det kan länkas förekomma fall där omständigheterna
i övrigt - särskilt överträdelsens art - är sådana att det framstår som
obilligt att ta ut avgiften. En regel som medger att avgiften nedsätts eller
efterges bör sålunda införas. Som naturvärdsverket har anfört bör regeln
tillämpas restriktivt och hänsyn tas endast till särskilda omständigheter, när
del framstår som obilligl alt ta ut avgiften.

Brottsförebyggande rädet
har väckt frågan om hänsyn vid beräkning av avgiftens storlek skall tas lill
eventuella skadestånd enligt ML eller koslnader för återställande av förstörd
miljö. Miljöskadeutredningen och någon ytterligare remissinslans har diskuterat
huruvida avgiftssystemet kunde ges en reparativ funktion. 1 dessa frågor vill
jag för egen del anföra följande. Det förhåller sig visserligen så all den
ekonomiska fördel som avgiften skall träffa och eliminera till en del kan sägas
vara en följd av att förelagen enligt nuvarande ordning ofta inle bär de
samhällsekonomiska konsekvenserna av de miljöstörningar som en viss gärning ger
upphov lill. Men avgiften kan fördenskull inte anses ulgöra ersättning för
uppkomna miljöskador. Avgiften måste här ses som en form av förverkande som
utnyttjas för alt i effektiviserande syfte komplettera de normala brottspåföljderna.
Jag anser inte att man helt kan bortse från att det finns en risk för att
sakägare som fillfogats skada genom den avgiftsgmndande gärningen kan ekonomiskt
bli lidande om den ekonomiska fördelen dras in till staten genom
miljöskyddsavgiften. När del gäller förverkande har den konflikten lösts så att
vinning som motsvaras av skada för enskild inte får förverkas. Vid de gärningar
för vilka miljöskyddsavgifien kan utgå kan den ekonomiska fördelen emellertid
inte anses avspegla skador för enskilda pä del säll som är karakteristiskt för
t. ex. formögenhetsbrotten i brottsbalken. Nägol hinder mot att ta ut
miijöskyddsavgiften när talan om skadestånd mot den avgiftspliktige har väckls
eller kan komma alt väckas bör lämpligen inle ställas upp. Sädana
omständigheter bör i viss utsträckning kunna beaktas

Prop.
1980/81:92 59

vid
tillämpningen av den nyss förordade regeln om nedsättning eller eftergift av
avgiften.

I fråga om förhållandet
mellan miljöskyddsavgifien och skadestånd är jag sälunda inte beredd att
förorda att man vid miljöskyddsavgiftens bestämmande bör beakta
skadeständsrättsliga aspekter i vidare män än vad jag nyss har sagl. Jag vill
dock inskjuta den reservafionen alt detla ställningstagande kan behöva
omprövas sedan närmare erfarenheler vunnits av avgiftssystemets lillämpning. En
sådan omprövning kan också aktualiseras av kommande förslag från
miljöskyddsutredningen om äterställningsåtgärder och från
miljöskadeutredningen rörande framtida ersättningsregler för miljöskador.

Av
rättviseskäl bör det inte komma i fräga att låta ett företags mer eller mindre
dåliga ekonomi inverka på miljöskyddsavgiftens slorlek. Inte heller
sysselsättningsskäl eller andra skäl som hänger samman med ekonomin bör fä
beaktas när avgiftens storlek bestäms. Jag är medveten om att ett påförande av
miljöskyddsavgift kan tyckas vara meningslöst, dä ett företag saknar tillgångar
eller med all sannolikhet kommer alt försältas i konkurs pä grund av andra
skulder ån avgiften. Dessa fall får dock antas komma att bli så sällsynta att
de inte bör föranleda någon särskild undantagsreglering.

Med
hänsyn till miljöskyddsavgifiens syfte att eliminera den ekonomiska fördelen
av en överträdelse av ML och lill att avgiften i del särskilda fallet i princip
skall molsvara storleken av denna fördel bör enligl min mening sambandet mellan
avgift och fördel upprätthållas säväl före som efter skatt. Av detta följer att
avgiften måste beaktas vid inkomsttaxeringen. Någon uttrycklig bestämmelse om
detta torde inte behövas.

När
det gäller frågan vilken myndighet som skall handha prövningen av frågor om
miljöskyddsavgifterna står valet mellan de allmänna domstolarna och
koncessionsnämnden. På domstolarna ankommer att avgöra frågor om förverkande pä
grund av brott. Det föreslagna avgiftssystemet skiljer sig åtminstone i ett
väsentligt avseende från förverkande genom att det för att avgiften skall kunna
tas ut inte krävs bevisning om alt den aktuella gärningen begåtts uppsåtligen
eller av oaktsamhet. Den omständigheten innebär i sin tur att en samordning av
prövningen av åtalsfrågan med prövningen av frågan om påförande av
miljöskyddsavgiften för en och samma gärning inte framstår som självklar.
Enligt min mening är det mycket vikfigt att fillämpningen av de nya
bestämmelserna blir enhetlig och att den kommer att handhas av ett organ som
har sakkunskap i och erfarenhet av sådana miljöskyddsfrågor som del här är
fråga om. Koncessionsnämnden har en sammansältning som frän
rättssäkerhetssynpunkt gör nämnden likvärdig med de allmänna domstolarna. Jag
förordar därför i likhet med miljöskyddsuiredningen att koncessionsnämnden
anförtros uppgiften att pröva frågor om miljöskyddsavgiften.

Avgiftsfrågorna
bör inte tas upp av koncessionsnämnden självmant utan det bör ankomma på
naturvårdsverket att väcka talan hos nämnden genom

Prop.
1980/81:92 60

ansökan.
Som tidigare har sagts bör tillämpningen av avgiften vara obligatorisk. För
naturvårdsverkets del innebär delta att verket är skyldigt alt ansöka om
uttagande av en avgift så snart tidigare angivna förutsättningar föreligger.
Någon lämplighetsbedöming av humvida en avgiftslalan bör väckas eller inte fär
alltså inte ske.

Prövningen
av mål om miljöskyddsavgift är en rättskipningsuppgift och som sådan av annan
karaktär än den prövning av tillståndsfrågor som varit koncessionsnämndens
hittiUsvarande huvuduppgift. De förfaranderegler som nu finns i ML lämpar sig
inte för prövningen av avgiftsmål. Prövningen måste enligt min mening bygga på
förhandlingsprincipen och vara ackusatorisk. Koncessionsnämnden bör alltsä i
sitt avgörande inte få gå utöver yrkandena i målet. Det bör i första hand vara
parterna - dvs. naturvårdsverket och den som utövar den aktuella miljöfarliga
verksamheten — som har att sörja för utredning och bevisning i ett mäl. Med
nyss angivna utgångspunkter bör förfarandet i avgiftsmål med fördel kunna
regleras av de bestämmelser som finns upplagna i förvaltningsprocesslagen
(1971:291). Lagen gäller rättskipningen i regeringsrätten, kammarrätt,
skatterätt, fastighetstaxeringsrätt och länsrätt. Däri regleras bl.a. måls
anhängiggörande och handläggning, vissa bevismedel, beslut och besvär. Vissa
mindre modifieringar krävs dock. Bl.a. bör med hänsyn till de ekonomiska
intressen som gör sig gällande i avgiftsmål gränserna för de högsta vitesbelopp
som får besiämmas enligt nämnda lag avsevärt höjas. Beträffande besvär över
beslut om miljöskyddsavgift kommer den ordningen att gälla att överklaganden
sker hos kammarrätten. Denna besvärsordning, som överensstämmer med vad som
har föreslagils av miljöskyddsutredningen, är enligt min åsikt lämplig. I ML
bör sålunda föreskrivas att reglerna i förvaltningsprocesslagen med vissa
modifieringar skall gälla i fråga om förfarandet i avgiftsmål.

Enligt
bestämmelser i 26 kap. rätlegångsbalken kan kvarstad läggas pä lös egendom och
skingringsförbud meddelas beträffande fast egendom, om det skäligen kan befaras
att den som är misstänkt för brott undanskaffar egendom eller på annat sätt
undandrar sig att betala bl.a. värdet av förverkad egendom eller annan
ersåttning till det allmänna. Beslut om nu angivna säkerhetsåtgärder meddelas
av rätten. Även om den prakfiska nyttan inte skall överdrivas, anser jag i
likhet med naturvårdsverket att dessa åtgärder bör vara möjliga att vidta för
att säkra betalningen också av miljöskyddsavgiften. En sådan åtgärd bör i
förekommande fall beslutas av koncessionsnämnden pä talan av naturvårdsverket.
Behövliga bestämmelser bör tas in i ML och utformas efter mönster av
bestämmelserna i 26 kap. rättegångsbalken.

I
ML bör också tas in bestämmelser om hur miljöskyddsavgiften skall betalas. Om
betalning inte eriäggs inom två månader efter det att ett beslut om avgiften
har vunnit laga kraft, bör avgiften kunna indrivas pä samma sätt som gäller för
skatter. Avgiften bör bortfalla, om indrivning inte har skett inom tio år.

Prop. 1980/81:92 61

2.4.4
Förhållandet mellan avgifts- och brottmålsförfarande

Som
jag tidigare har anfört skall miljöskyddsavgiften ses som en förstärkning av
päföljdssystemet och som ett komplement till de vanliga brottspåföljderna.
Förslaget innebär alt avgiften tas ul genom ett från brottmälsförfarandet
frislående förfarande. Till skillnad från vad som gäller slraff kan avgiften
ädömas juridiska personer. En ytterligare skillnad är att det för avgiftens
utdömande inte skall krävas bevis om att den akluella gärningen begåtts
uppsåtligen eller av oaktsamhet. Nu anförda omständigheter ger vid handen att
brottmåls- och avgiftsförfarandena kan genomföras oberoende av varandra. Av
prakliska och ekonomiska skäl finns anledning att överväga om inle en viss
samordning är motiverad.

Vinster av en samordning
torde kunna hämtas främst i utredningsskedet. I den mån en förundersökning av åklagare
sker i anledning av en misstanke om brott mot ML, torde det sä gott som alllid
finnas skäl för naturvårdsverket att avvakta att undersökningen färdigställs,
innan verket lar ställning till frågan om avgiftstalan skall väckas. 1
åklagarens utredning lorde uppgifter av betydelse för avgiftsfrågan mänga
gånger redovisas. Utöver åklagarens utredning kommer självfallet att krävas
utredning av frågor som direkt har samband med förutsättningarna för avgiftens
uttagande säsom frågor om vinningen och om omfattningen av miljöstörningarna i
det aktuella fallet. Den utredningen får naturvårdsverket sörja för genom att
anlita egna och tillsynsmyndigheternas resurser. Vid behov bör självfallet
sådant utredningsmaterial ställas till polis- och åklagarväsendets förfogande.

Jag anser att avgiftslalan
bör kunna väckas, innan del har blivit klart om åtal väcks. För
koncessionsnämndens del finns knappast anledning avvakta utgången av
brottmålet. I de allra flesta fall kommer avgiftstalan alt riktas mot en
juridisk person. I dessa fall kommer del straff som kan komma all utdömas i
brottmålet inte att påverka bestämmandet av avgiften. Gäller avgiftstalan en
fysisk person kan diskuteras huruvida nämnden bör beakta del slraff som
personen i fräga kan riskera för samma gärning. Men eftersom avgiften syftar
lill att eliminera den ekonomiska fördelen av brottet och dä denna inte minskar
i storlek i anledning av ett slraff, bör avgiften bestämmas utan hänsynslagande
lill straffet. Däremol kan del vara skäligt att domstolen i brottmålet med
tillämpning av de principer som gäller för straffmätning i allmänhet beaktar
alt en miljöskyddsavgift har tagits ut.

Det
lorde knappast komma alt bli aktuellt att tillämpa brottsbalkens
förverkanderegler i fråga om brott som avses i ML:s straffbestämmelser. Skulle
detta ändå inträffa och därjämte gälla en överträdelse för vilken frågan om
uttagande av en miljöskyddsavgift har uppkommit, bör problemet enligt min
mening lösas så att avgiftsfrågan prövas först. Med hänsyn till att möjligheterna
till uttag av miljöskyddsavgiften är slörre än förver-kandemöjligheterna och då
förverkande inte får ske om det är uppenbari

Prop.
1980/81:92 62

obilligt,
lorde ett avgörande av avgiftsfrågan nästan alllid innebära att fömlsätlningar
för ett förverkande inte kan anses föreligga.

En
näraliggande fråga är frägan om behovet av en eventuell samordning mellan ett
vite och miljöskyddsavgiften. Det fallet kan tänkas att ett företag ålagts av
en tillsynsmyndighet att vid vite upphöra med viss miljöfartig verksamhet.
Företaget efterkommer inte föreläggandel och talan om vilels utdömande väcks
vid domstol. Samtidigt tas frägan om uttag av en miljöskyddsavgifi för samma
gärning upp i koncessionsnämnden. Inte heller i sådana fall behöver nämnden
vänta på domstolens avgörande. Med hänsyn till de skilda syften som vitet resp.
miljöskyddsavgifien skall tillgodose bör avgiften kunna bestämmas ulan hänsyn
lill ulgången av vilesmä-lel.

2.4.5 Skyldighet
att beivra brott mot ML

För
att laglydnaden hos dem som utövar miljöfarlig verksamhei skall kunna
förbättras har miljöskyddsutredningen föreslagil all i ML bör införas
bestämmelser som ålägger en tillsynsmyndighet att så snart misstanke om en
överträdelse föreligger utreda frågan och i förekommande fall vidta åigärder för
att beivra överträdelsen. En hälsovårdsnämnd eller en länsstyrelse som får
kännedom om att en överträdelse har skett skall vidare enligt
miljöskyddsutredningens förslag rapportera överträdelsen till naturvårdsverket.

Flertalet
remissinstanser som yttrat sig i frågan fillstyrker förslaget att ML
kompletteras med en allmän skyldighel för tillsynsmyndigheterna att beivra
brott mol lagen. Även jag tillstyrker detla förslag.

Med
det förslag som jag lidigare har lagt fram i päföljdsfrågorna finns inte behov
av en rapporteringsskyldighet som är sä långtgående som den som
miljöskyddsutredningen har föreslagit. TiU naturvårdsverket bör bara allvarliga
fall rapporteras. För övriga fall ankommer det pä varje tillsynsmyndighet att
självständigt bedöma om saken skall anmälas till åtal. I princip får sådan
anmälan med det föreslagna stadgandet inte underlåtas i andra faU än dä
misstanken om brott visat sig ogrundad eller då överträdelsen bedöms ha varit
sä ringa all slraffrihet kan påräknas.

Jag
anser att de nu förordade åigärderna lillsammans med tidigare föreslagen
förstärkning av tillsynsiesurserna bör leda till att brott mot ML beivras i
väsentligt större utsträckning än som hittills har sketl.

2.4.6 Resursfrågor

Den
reform av ML:s påföljdssystem som jag nu har föreslagil kommer att innebära att
arbetsbelastningen ökar hos berörda myndigheier och domstolar. Jag räknar som
tidigare nämnts med att ett större antal lagföringar för miljöbrottslighel
kommer alt genomföras framdeles. Även om ökningen sett från miljösektorns
synpunkl blir stor behöver detta inle leda till att arbetsvolymen för olika
enheter inom polis-, åklagar- och domstols-

Prop.
1980/81:92 63

sektorn
ökar till den grad att resurserna där behöver stärkas. En närmare bedömning av
frågan kan självfallet inte göras i nuvarande läge utan bör anstå tills
erfarenheter av reformen erhållits.

För
tUlsynsmyndigheternas del krävs ökade insatser för all på olika sätt beivra
brott mot ML. Jag bedömer att dessa insalser bör kunna ulföras inom ramen för
de resurser som finns tillgängliga sedan den av mig föreslagna förstärkningen
av tiUsynsresurserna har genomförts.

De
arbetsuppgifter som föranleds av förslaget om miljöskyddsavgiften kommer i
huvudsak att ligga på naturvårdsverket och koncessionsnämnden. Jag har redan
vid utformningen av avgiftssystemet tagit stor hänsyn fill att tillämpningen
inte får bli alltför betungande för de båda myndigheterna. Jag anser att
arbetsuppgifterna bör kunna klaras utan resursförstärkning.

2.4.7
Övergångsfrågor

Av
2 kap. 10 § regeringsformen följer att de av mig nyss förordade nya
bestämmelserna om ansvar och om miljöskyddsavgift inte fär lillämpas pä
överträdelser som har skett före ikraftträdandet av bestämmelserna.

Att
dispensprövningen upphör medför som jag i det föregående har sagt inte att
tidigare meddelade dispensbeslut förlorar sin verkan. Under lång tid framöver
kommer sålunda de villkor och föreskrifter som upptagits i dispensbeslutet att
vara normerande för driften av ett stort antal miljöfarliga verksamheter. Att
bryta mot sådana föreskrifter är enligt gällande ordning straffbelagt i samma
omfattning som brott mot tillståndsbeslul. Den ordningen måste självfaUet
bibehållas även för framtiden. Straffbestämmelser som avser brott mot
dispensbeslut begångna efter ikraftträdandet av här föreslagna lagändringar
bör därför tas upp i övergångsbestämmelserna lill lagen. Straffmaximum bör
även för dessa brott höjas till två års fängelse. När sådana brott har begåtts
före ikraftträdandet måste självfallet de nuvarande bestämmelserna alltjämt
gälla, om lagföringen sker efter den tidpunkten.

Enligt
min mening kan det inle anföras någol skäl för att undanta brott mot
dispensbeslut från tillämpningen av miljöskyddsavgiften. Den som efter
avgiftens införande bryter mot ett dispensbeslut bör alltsä i de fall dä
gärningen har medfört ekonomisk fördel och betydande störning för omgivningen
kunna påföras en avgift. Behövliga föreskrifter om delta bör även tas upp bland
övergångsbestämmelserna.

3
Upprättat lagförslag

I
enlighet med vad jag nu har anförl har inom jordbmksdepartementet upprättats
förslag till lag om ändring i miljöskyddslagen (1969: 387). Förslagel bör fogas
till protokollet i detta ärende som bilaga 7.

Prop.
1980/81:92 64

4
Specialmotivering

9 §

Koncessionsnämnden
för miljöskydd kan på ansökan av den som utövar eller ämnar utöva miljöfarlig
verksamhet lämna tillstånd till verksamheten efter prövning enligt denna lag.

Skall frågan om
tillkomsten eller lokaliseringen av viss verksamhet enligt 136 a §
byggnadslagen (1947:385) eller om framdragandet eller begagnandet av rörledning
enligt lagen (1978:160) om vissa rörledningar prövas av regeringen, får frågan
om fillstånd enligt denna lag inte avgöras, innan sådan prövning har skett.

Första
stycket överensstämmer med den gällande lydelsen.

I
andra stycket har viss ändring gjorts. För att minska handläggningstiderna har
nuvarande förbud att över huvud taget ta upp ärenden som här avses till
prövning enligt ML tagits bort. Innebörden av detta stycke är att
handläggningen av sådana miljöskyddsärenden får påbörjas, men att ärendena
inte får avgöras innan regeringens prövning har skett. Samtidig handläggning
hos regeringen och koncessionsnämnden blir därmed i fortsättningen möjlig. Det
får fömtsättas alt nämnden kontinueriigt håller sig underrättad om läget i
regeringsärendet så att handläggningen i miljöskyddsärendet kan anpassas fill
detta. Möjligheten till samtidig handläggning av miljöskyddsärendet bör
givetvis inte utnyttjas av koncessionsnämnden när åtgärden kan medföra
olägenheter från allmän eller enskild synpunkt. Så kan vara fallet t.ex. om
olika lokaliseringsalternafiv diskuteras i ett 136 a §-ärende eller om
tillåtlighetsfrågan i regeringsärendet av andra skäl framstår som svårbedömd. I
sådana fall kan finnas risk för att arbete och kostnader skulle komma att
läggas ned i anledning av en handläggning som senare visar sig onödig. Stor
betydelse mäste fillmätas sökandens inställning. VUl han inte gå med på en
samtidig handläggning av miljöskyddsärendet och 136 a §-ärendet bör
koncessionsnämnden vänta med handläggningen av miljöskyddsärendet till dess
regeringen har avgjort tillåtlighetsfrågan.

10 §

Regeringen
får meddela föreskrifter om att

1. vissa
slag av fabriker eller andra inrättningar inte får anläggas,

2.
avloppsvatten av viss mängd,
art eller sammansättning inte får släppas ut,

3.
fast avfall eller annat fast
ämne inte får släppas ut eller läggas upp så att vattendrag, sjö eller annat
vattenområde kan förorenas,

4.
vissa slag av inrättningar
eller deras användning inte får ändras på ett sätt som kan medföra ökad eller
ny olägenhet eller som i annat avseende är av betydelse från störningssynpunkt

utan
att koncessionsnämnden har lämnat tillstånd enligt denna lag eller anmälan har
gjorts hos den myndighet som regeringen bestämmer.

Prop.
1980/81:92 65

Som
en följd av att dispensprövningen föreslås upphöra har andra stycket av
förevarande paragraf tagits bort. De kvarvarande bestämmelsema överensstämmer
i allt väsenlligl med första styckei av paragrafen i dess nuvarande lydelse.
Såsom jag har anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.1) skall i
fortsättningen i princip gälla lillståndsplikt även för de slag av miljöfarlig
verksamhet för vilka i dag gäller anmälningsplikt. Det anmälningsförfarande som
hittills har gällt kommer sålunda all upphöra. Det har ansetts praktiskt att ha
kvar en möjlighel alt införa anmälningsplikt för vissa slag av miljöfarliga
verksamheter som inte bedöms vara av så allvarligt slag alt de bör
lillständsprövas, ulan där del från miljöskyddssynpunkt kan vara lillräckligl
att tillsynsmyndigheten känner till all verksamheten kommer att sättas igång.
Bemyndigandet för regeringen all föreskriva anmälningsplikt har därför
behållits. Då tanken är att också hälsovårdsnämnden i framtiden skall kunna
vara anmälningsmyndighel har utformningen av bemyndigandet ändrats.

Regeringen
kan med stöd av 11 kap. 12 § regeringsformen för särskilda fall medge undantag
från lillständsplikt enligt denna paragraf. Det kan i enstaka fall visa sig
lämpligt alt kunna lämna ell sådant medgivande. Jag tänker på sådana fall där
förhållandena är alldeles speciella och där en tillståndsprövning framstår som
opraktisk. Som exempel kan nämnas att det i ett forsknings- och
utvecklingsarbete uppkommer ett behov av all vidta en tillfällig ätgärd som är
förprövningspliktig. Ell medgivande om undantag som här avses kan givetvis
förenas med behövliga föreskrifter om försiktighetsmått.

12
a §

Den
som avser alt ulöva sådan miljöfarlig verksamhei för vilken krävs tillstånd
enligt föreskrifler som har meddelats med stöd av 10 § skall, innan ansökan
görs om tiUstånd, i skälig omfattning och på lämpligt säll samräda med de
statliga och kommunala myndigheier, organisationer och enskilda som kan ha ett
intresse i saken.

Paragrafen,
som saknar motsvarighet i nuvarande lag, handlar om det informations- och
samrädsförfarande som utgör en förberedelse lill för-prövningsförfarandel.
Enligl paragrafen åligger del den förelagare som planerar en miljöfarlig
verksamhei för vilken tillståndsplikt råder alt samråda dels med berörda
samhällsorgan, säsom naturvårdsverket, planverket, länsstyrelsen,
byggnadsnämnden och hälsovårdsnämnden, dels med andra som kan ha intresse i
saken, såsom berörd del av ortsbefolkningen och miljö- och natprvårdsorganisalioner
pä orten.

För
företagare innebär bestämmelsen en skyldighet både att lämna informafion till
myndigheter och allmänhel om den planerade verksamheien och att bereda dessa
tillfälle alt framföra synpunkter pä verksamhetens lokalisering och bedrivande.
Syftet därmed är att ge myndigheier, sakägare och allmänhet möjligheter fill
ett ökat inflytande vid prövningen av miljöfarlig verksamhet. 5 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr
92

Prop.
1980/81:92 66

Avgörande för hur omfattande samråd som behövs i varje enskilt
fall och sättel för delta mäste vara de konsekvenser för omgivningen som den
akluella verksamheten kan befaras medföra. Betydelse bör också tillmätas vad
som är känl om inställningen till den planerade verksamheten hos sakägare och
allmänhet. Behovel av samråd kommer följaktligen alt variera högsl avsevärt
med hänsyn till den planerade verksamhetens arl och närmare utformning. Del kan
förutsättas alt kravel pä mera omfattande samrädsätgärder föreligger främst i
fråga om de slag av miljöfarlig verksamhet som skall prövas av
koncessionsnämnden. Särskill gäller della vid en nyetablering av en verksamhet
eller i fräga om en verksamhet med stora störningar eller där man är osäker pä
störningarnas karaktär eller omfallning. Belräffande de slag av miljöfarlig
verksamhei som skall lillständsprövas av länsstyrelserna lorde generellt sett
behovet av samrädsätgärder under förberedelseskedet inle vara lika långtgående.
Del kan förutses alt del kommer att föreligga ett förhållandevis slort anlal
fall där störningarna framstår som sä beskedliga att det knappast är moliveral
med ell förberedande samråd utöver kontakt med länsstyrelsen eller
naturvårdsverket. Allmänhetens skäliga iniresse av information och inflytande
kan i dessa fall som regel tillgodoses genom ätgärder under
prövningsförfarandel enligl 14 § ML. Föreligger en sakägareopinion mol den
planerade verksamheten, bör detta emellertid vara en omständighet som
motiverar samråd med sakägarna före prövningen.

På samma
sätt som den som ämnar bedriva miljöfarlig verksamhei bör inhämta räd och
anvisningar från naturvärdsverket eller länsstyrelsen om den planerade
verksamheien bör han inhämta råd om hur samrådsskyldigheten skall fullgöras.
Jag utgår ocksä från all naturvärdsverket kommer att meddela anvisningar för
tillämpningen av beslämmelsen.

Samrådet
under förberedelsen bör bedrivas i sä fria former som möjligl. Det är givetvis
önskvärt alt företagarna i så stor utsträckning som möjligl tar direki kontakt
med dem som kan ha iniresse i saken. Antalet berörda myndigheier utöver
miljömyndigheterna brukar i allmänhel inte vara större än att en direkt
kontakt kan las från förelaget. När det gäller kontakten med allmänhelen kan
del ibland räcka med sädana ätgärder som rundskrivelser eller annonsering i
ortspressen. En annan möjlighel är alt ordna informationssammanträden. En
utställning om den planerade verksamheten är en annan väg alt nå ut med
informalion. Genom att en kontaktman utses pä det berörda företaget bör
enskilda personer och sammanslutningar kunna fä tillfälle alt mera formlöst
framföra synpunkter pä den planerade verksamheten och miljöfrågorna i
anslutning därtill.

Förekommande
meningsmotsättningar bör ofta vara lättare att utjämna under en förberedelse
och en företagare bör kunna dra nytta av framförda synpunkter för den fortsatta
planeringen och därmed minska riskerna för att krav ställs pä lids- och
kostnadskrävande undersökningar när tillständsförfarandet har inletts. Enligt
min mening finns del sålunda goda möjlighe-

Prop.
1980/81:92 67

ler
till all ett väl avvägt samrådsförfarande skall kunna bidra lill att beslutsunderlaget,
inte minsl när det gäller miljökonsekvenserna, är sä fullständigt som möjligt
redan när ansökan om tillständ ges in. Detta lorde möjliggöra en snabbare
handläggning hos tillsländsmyndighelen, vilket regelmässigt lorde medföra
ekonomiska fördelar för sökanden.

När
det gäller kostnaderna för olika samrädsätgärder är det förelagaren som svarar
för kostnaderna för de åtgärder han har vidtagit. Däremot svarar han inle för
myndigheters, organisationers och enskildas kostnader för samråd.

Enligt
13 § skall en ansökan om tillständ lill den miljöfariiga verksamheten
innehålla uppgifter om vidtagna samrädsätgärder och om vad som har framkommit
vid samrådet. Om samrådsskyldighelen inte har fullgjorts, får
tillståndsmyndigheten förelägga sökanden vid vite all vidla de samrädsätgärder
som behövs.

13
§ Ansökan om tillständ skall vara skriftlig. Den skall innehålla

1.
de uppgifter, ritningar och
tekniska beskrivningar som behövs föratt bedöma den miljöfarliga verksamhetens
beskaffenhet och omfattning,

2.
en beskrivning av
miljöeffekterna såsom arten, styrkan och räckvidden av de störningar som
verksamheten kan medföra,

3.
förslag till de skyddsåtgärder
eller andra försiklighetsmält som behövs för att förebygga eller avhjälpa
olägenheter från verksamheten,

4.
en redogörelse för det samråd
som har ägt rum enligl 12 a § och vad som därvid har kommit fram.

Ansökningen
skall inges i det anlal exemplar som koncessionsnämnden anser behövligt.

Uppfyller
ansökningen inte vad som föreskrivs i första stycket eller har den inte givits
in i tillräckligt antal exemplar, skall koncessionsnämnden förelägga sökanden
att avhjälpa bristen inom viss tid. I föreläggandet fär vite sältas ut.
Efterkommer sökanden inte ell föreläggande, får nämnden besluta att bristen
skall avhjälpas på sökandens bekoslnad eller, om bristen är så väsentlig att
ansökan inle kan ligga lill grund för prövning av ärendet, avvisa ansökningen.

Har
erfordeligt samråd enligt 12 a § inte ägt rum, får koncessionsnämnden vid vite
förelägga sökanden att vidta de ätgärder som behövs.

Av
17 § i detta lagförslag följer att bestämmelserna i förevarande paragraf
gäller också när länsstyrelserna handlägger tillståndsärenden. Vad som sägs om
koncessionsnämnden skall följaktligen i förekommande fall gälla vederbörande
länsstyrelse.

Första
styckei har omarbetats i redaktionellt avseende. Enligt punkterna 2 och 3 som
har tillagts i detta lagstiftningsärende är sökanden skyldig att beskriva
miljöeffekterna av verksamheten och skall också lämna förslag till hur
störningarna bör motverkas. Självfallet skall även samverkande och sammanlagda
effekter beaktas och beskrivas. Hur omfattande beskrivningar som behöver göras
beror naturligtvis pä störningarnas art och omfattning samt karaktären pä den
omgivning som kan påverkas. En

Prop. 1980/81:92 68

miljöeffektbeskrivning skall inte bara ge
koncessionsnämnden en fullständig och rättvisande bild av de störningar
verksamheten kan medföra och hur dessa skall förebyggas eller mildras utan
skall även kunna ligga liU grund för ställningstaganden lill och synpunkter på
verksamheten frän andra berörda myndigheter och från sakägare och allmänheten.
Det är därför viktigt att beskrivningen utformas så alt den blir lättbegriplig
och kan förstås utan särskild sakkunskap. Det ankommer pä koncessionsnämnden
att se fiU att dessa krav uppfylls av sökanden. Uppfyller en ingiven ansökan
inte dessa krav, ankommer det pä nämnden alt med stöd av bestämmelsema i tredje
stycket förelägga sökanden att komplettera ansökan. Ett sådant föreläggande kan
alltså innebära en skyldighel för sökanden att utarbeta en "populär"
version av miljöeffeklbeskrivningen eller av andra för aUmänheten viktiga delar
av ansökningen.

Enligt
punkten 4 som är ny skall ansökningshandlingarna innehålla uppgifter om vilka
förberedande samrådsåtgärder som har vidtagits enligl 12 a § i förslaget och
vilka synpunkter som under samrådet har förts fram på den aktuella
verksamheten. Sådana uppgifter ger koncessionsnämnden en uppfattning om
huruvida liamrådsskyldigheten enligt 12 a § har fullgjorts av företagaren och
ger vidare ledning för bedömandet av vilka åtgärder för ärendets beredning som
behövs under prövningsförfarandet enligt 14 §.

Tredje stycket. Om en ansökan om fillstånd är
ofullständig, skall koncessionsnämnden enligt den nuvarande lydelsen av detta
stycke förelägga sökanden att avhjälpa bristen. Efterkommer sökanden inte ett
sädant föreläggande, har koncessionsnämnden möjlighet att antingen på nytt förelägga
sökanden att komplettera ansökan och förena föreläggandel med en vitespåföljd
eller låta avhjälpa bristen på sökandens bekoslnad. Miljöskyddsutredningen har
föreslagit en ändring i delta stycke som innebär alt koncessionsnämnden - i
stället för att kunna avhjälpa bristen i en ansökan på sökandens bekostnad -
fär befogenhet att avgöra ärendel i befintligt skick.

Oftast ligger det i sökandens eget intresse att
komplettera ansökningshandlingarna i de hänseenden som krävs av
tiUståndsmyndigheten. 1 de flesta fall torde därför en komplettering komma att
ske utan alt myndigheten behöver tillgripa ett formellt föreläggande med
vitessanklion Självfallet kan fall tänkas då sökanden inte har vilja eller
förmåga att tillmötesgå myndighetens begäran om komplettering. För sådana fall
behövs utöver vitesmöjligheten också en möjlighet att avhjälpa bristen på
sökandens bekostnad. Detta kan l.ex. ske genom all myndigheien uppdrar ät en
sakkunnig att verkställa särskild utredning enligt 14 § fjärde stycket. Skulle
en befogenhet i sistnämnda avseende inle föreligga, lorde myndigheten knappast
kunna iakttaga skyldigheten enligt 14 § första stycket att sörja för fuUständig
utredning av ärenden som kommer under myndighetens prövning. Även om sålunda
förevarande kompletteringsmöjlighel behålls, finns

Prop.
1980/81:92 69

det enligl min uppfattning anledning att överväga all i
linje med utredningens förslag införa ytterligare möjligheter att komma till
rätta med bristfälliga ansökningshandlingar. Behovel härav föranleds främsi av
att tillståndsprövningen utökas till alt avse åven de slag av miljöfarlig
verksamhet som i dag år underkastade anmälningsplikt. De fall i vilka del
enligl min mening kan vara aktuellt för en lillståndsmyndighet att kunna skilja
sig från ett ärende är fall där ett föreläggande om komplettering inte har
efterkommits och dår ansökan år sä ofullständig alt den inte kan ligga till
grund för en prövning av ärendet. Har denna situation uppkommil bör
tillsländsmyndighelen rimligen få avvisa en ansökan utan prövning i sak. Av
allmänna principer på förvaltningsrättens område torde följa alt myndigheten i
de fall som nu avses har befogenhet alt avvisa en ansökan, även om föreskrifl
om delta saknas i den författning som är aktuell. I klarhetens intresse bör en
särskild föreskrifl nu införas i ML. Tredje styckei i förevarande paragraf har
utformats med hänsyn lill nu anförda omständigheter.

I delta
sammanhang vill jag knyla an lill de synpunkler som jag i den allmänna
motiveringen (avsnitt 2.2.2) har fört fram om innebörden av
tillståndsmyndighelernas utredningsplikt enligt 14 § och av bevisskyldigheten
i tillständsärenden. Jag har där sagt alt utredningskravet inle skall drivas
längre än vad som behövs föratt tillgodose miljöskyddsintresset och att en
osäkerhet i beslutsunderlaget i ett tillståndsärende inte fär gå ut över
människors hälsa och miljön. En tillämpning av dessa principer ger tiUståndsmyndigheterna
vissa ytterligare möjligheler all avgöra ärenden i vilka det föreligger brister
i utredningen lill följd av all sökanden inle har tillmötesgått myndigheternas
krav pä kompletlering av ansökningshandlingarna. Som alternativ till att läla
avhjälpa bristerna på sökandens bekostnad mäste tillståndsmyndigheterna enligl
min uppfattning ha befogenhet att med tillämpning av den nämnda bevisregeln
ogilla tillsländsansökan eller förena tillståndet med villkor som är sä
utformade all de säkerställer att miljöskyddskraven tillfredsställs, trots den
föreliggande osäkerheten i beslutsunderlaget. Sökanden, som alltså fär stå sitl
eget kast i dessa fall, har givelvis möjlighet all överklaga beslutet och
därvid lägga fram den utredning som saknades. Men han har ocksä möjlighel att
fä lillslåndsfrä-gan omprövad i första instans, om han ger in en ny ansökan som
har kompletterats i det aktuella hänseendet.

Fjärde
styckei. Av beslämmelsen framgår all koncessionsnämnden får förelägga sökanden
vid vite alt fullgöra samrådsskyldighet enligt 12 a §, om det av ansökan om
lillslånd eller eljest framgär all företagaren brustit i detta avseende.

17 §

Regeringen fär föreskriva att frågor om tillstånd
beträffande vissa slag av ärenden skall prövas av länsstyrelsen. I fräga om
ärenden som sälunda prövas av länsstyrelsen gäller i tillämpliga delar
bestämmelserna i denna lag om ärenden som prövas av koncessionsnämnden. Vad som
sägs i 14 §

Prop.
1980/81:92 70

andra
stycket 3 skall dock fillämpas endasl om det behövs för utredningen i ärendet.

Paragrafen
motsvarar med vissa ändringar nuvarande 17 § första stycket. Andra stycket har
lagils bort som en följd av att dispensprövningen upphör.

Bemyndigandet
i första meningen ger regeringen möjlighet alt lägga en viss del av
tillståndsprövningen på länsslyrelserna i enlighet med vad jag har förordat i
den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.2). Såsom framhölls vid lagens tillkomst
(prop. 1969:28 s. 273) avses med frägor om tillständ inte bara frågor om att
lämna tillstånd efler ansökan ulan ocksä frägor om omprövning av
tillståndsbeslut. Åt länsstyrelserna kan således uppdragas att också pröva
frågor som avses i 23-25, 27 och 29 §§ delta lagförslag.

Jag
har i den allmänna motiveringen uttalat all förfarandel vid länsstyrelsernas
tillståndsprövning bör följa samma beslämmelser som gäller för
koncessionsnämndens prövning, om inle särskilda skäl föranleder annat. Denna
princip avspeglas i paragrafens andra mening. Den skillnad som har angetts i
iredje meningen gäller skyldigheten att hälla sammanlräde och besiktning pä
platsen. För koncessionsnämnden gäller att sammanträde och besiktning skall hållas
så snart det inle är uppenbart onödigt. Skälen till alt ifrågavarande
skyldighet för länsstyrelsernas del inle är lika långtgående är säsom jag har
redovisat i den aUmänna motiveringen alt länsslyrelserna måste ha större
frihet alt bedöma i vilka fall del behövs sammanträde och besiktning med hänsyn
till alt de ärenden som länsstyrelserna avses fä pröva är av mycket varierande
slag. Det är viktigt all länsstyrelserna hushållar med sina prövningsresurser
genom all anpassa handläggningen lill förhållandena i det enskilda ärendel.
Ifrågavarande bestämmelse innebär att länsstyrelsen kan avgöra ell ärende ulan
sammanlräde eller besiktning, om länsstyrelsen bedömer all en sädan ätgärd
inte skulle tillföra utredningen i ärendel nägot av betydelse.

18
§

I ett
tillståndsbeslul skall noggranl anges den miljöfariiga verksamhet som
tillståndet avser och de villkor som skall gälla. Om särskilda skäl föreligger,
fär tillständ lämnas för begränsad lid.

I
beslulet skall fastställas en viss tid, högst tio är, inom vilken den med
tillståndel avsedda verksamheien skall ha satts i gång.

Första
stycket. Genom ett tillägg i denna paragraf har öppnats möjlighel att
tidsbegränsa ett tillstånd. Säsom jag har nämnt i den allmänna motiveringen
(avsnitt 2.2.2) innebär tillägget att den praxis i denna fräga som har
utvecklats vid koncessionsnämnden blir lagfäst. Möjligheten alt tidsbegränsa
ett tillständ skall i överensstämmelse med koncessionsnämndens praxis användas
bara i undantagsfall. Särskilda skäl för att begränsa ett tillstånd kan anses
föreligga - förutom när sökanden har begärl del —

Prop. 1980/81:92 71

t.ex. när en befintlig miljöfarlig verksamhet är olämpligl
lokaliserad och driften därför inte pä sikt bör få fortsätta på den aktuella
platsen. Ett tidsbegränsat tUlstånd kan i sådana fall användas för att medge en
skälig avvecklingstid. Tidsbegränsning av tillståndet bör enligt min mening
inle ske i fall där en planerad verksamhei bedöms vara tillåtlig men där del
råder viss osäkerhet om störningarna. I sädana fall bör lillslåndsmyndighelen
i stället med stöd av 21 § i lagen skjuta upp avgörandel i viss del och meddela
provisoriska föreskrifler om skyddsåtgärder för uppskovstiden.

Andra
stycket. Regeln i detta stycke har ändrats frän att vara fakultativ till
obligatorisk. Dessulom har tidsperiodens längd begränsats lill högst tio är.
Enligt 29 § förfaller tillståndel om den fastställda tiden inle iakttages.
Såsom har anförts vid lagens tillkomst (prop. 1969:28 sid. 274, 373) är
bestämmelsen tillämplig bara i fråga om tillsländsbeslul som avser nyetablering
eller ändring av en miljöfarlig verksamhet. Ett beslut som innehåller
föreskrifter om skyddsåtgärder beträffande ett befinlligt förelag, vilket
beslut kan meddelas efter frivillig ansökan eller efler framställning frän
naturvärdsverket enligt 41 §, kan av uppenbara skäl inte lämpligen förses med
fastställd frist inom vilken verksamheten skall ha satts i gäng. Däremol är
det såsom framhölls i 1969 års lagstiftningsärende påkallat att i sådana fall
föreskriva en viss tid inom vilken skyddsåtgärderna skall ha ulförts. Ett
äsidosältande av en sådan föreskrift föranleder inte all tillståndet förfaller
utan aktualiserar en lillämpning av de påföljder som enligl lagen gäller för
brott mot villkor i lillståndsbeslut.

21 a §

1 ärenden
om tillstånd till miljöfarlig verksamhet får lillslåndsmyndighelen på ansökan
besluta att vissa arbeten fär påbörjas utan hinder av all fillståndsfrågan inte
har blivit slulligl avgjord. Ett sådanl beslut (igångsältningsmedgivande) får
meddelas endast om särskilda skäl föreligger och del är uppenbari att tillstånd
kommer att lämnas.

I igångsäliningsmedgivanden skall noggranl anges de
villkor som skall gälla i avvaktan pä den slulliga prövningen.

1 fräga om
ansökningar om igängsätlningsmedgivande gäller 13 §. En sådan ansökan handläggs
i samma ordning som en ansökan om tillstånd. Sammanträde eller besiktning
behöver dock inle äga rum. Har regeringen lämnat lillslånd till verksamheten i
fråga enligt 136 a § byggnadslagen (1947:385) eller lagen (1978:160) om vissa
rörledningar får igångsättningsmedgivande lämnas utan hinder av att 14 § andra
stycket 1 och 2 inle har iakttagits, om särskilda skäl lalar för det.

Paragrafen är ny och har kommenterats i den allmänna
motiveringen (avsnitt 2.2.2). Frägan om igångsättningslillstånd har behandlats
i ett tidigare lagstiftningsärende av 1973 års riksdag (prop. 1973: 141. JoU
1973:50, rskr 1973:338).

Första stycket. Av ulformningen av detla siycke framgär
att igångsäliningsmedgivanden kan lämnas bara i tillståndsärenden. Del krävs
således att sökanden har gett in en fullständig ansökan om lillslånd lill den
akluella

Prop.
1980/81:92 72

verksamheten
till koncessionsnämnden eller länsstyrelsen. Av syftet med denna paragraf
följer att frågan om igångsältningsmedgivande inte är aktuell i ärenden som
gäller ansökningar om tillständ till sädan miljöfarlig verksamhet som inte är
förprövningspliktig.

Ett
igångsättningsmedgivande kan aldrig avse ett medgivande till att själva den
miljöfarliga verksamheten får påbörjas exempelvis så att en viss del av en
fabrik tas i drift. Ett medgivande som här avses kan i princip gälla bara viss
del av anläggnings- eller byggnadsarbetena.

För
att inte påverka den slutliga prövningen bör ett igångsältningsmedgivande inte
omfatta sådana arbeten som gäller reningsanordningar eiler utformningen av
processtekniken. Jag anser dock alt medgivande lill installation av
reningsanordningar i undantagsfall bör kunna lämnas l.ex. när en äldre fabrik
som orsakar kraftiga föroreningar skall byggas om och förses med modern
reningsteknik. Vad jag nu har sagt utgör givetvis inget hinder för
tUlståndsmyndigheterna att enligt utarbetad praxis meddela delbeslut
beträffande en viss del av den miljöfarliga verksamheten.

För
att ett igångsättningsmedgivande skall fä meddelas mäste det i det enskilda
ärendet vara fullt klart att påbörjandet av de anläggningsarbeten varom fråga
är medför en vinst från miljöskyddssynpunkt eller frän annan allmän synpunkt.
Vidare måste det vara uppenbart att nägon tveksamhet inte föreligger i
tillåtlighetsdelen. Har regeringen lämnat tillständ till lokaliseringen av en
anläggning enligt 136 a § byggnadslagen, måste det givetvis anses uppenbart att
tillständ enligt ML kommer att lämnas.

Andra
stycket. Det är angelägel att de provisoriska villkoren utformas sä att de inte
förhindrar eller fördyrar den från miljöskyddssynpunkt lämpligaste lösningen
av hur störningarna från den aktuella anläggningen skall begränsas när de
slutliga vUlkoren skall fastställas. Såsom har påpekats i den allmänna
motiveringen får den omständigheten att vissa arbeien redan har utförts inte
påverka det slutliga avgörandet i ärendel. Om del vid den slutliga prövningen
skulle visa sig att vissa arbeten inte borde ha fåll utföras, är det sökanden
som får ta konsekvenserna av det inträffade. Utnyttjar han ett
igångsältningsmedgivande, står han alltså risken för alt de arbeten som har
utförts eller påbörjats kan föranleda en merkostnad vid uppfyllandet av de
slutliga villkoren. Den som bryter mot provisoriska villkor kan drabbas av
påföljder i samma utsträckning som gäller för brott mot de slutliga villkoren.

Tredje
stycket. 1 vilket skede av handläggningen av ett lillslåndsärende som beslut om
igångsättningsmedgivande bör meddelas får avgöras från fall till fall med
beaktande av att beslutet innebär ett ställningstagande för att tillstånd
kommer att lämnas. Enligt föreskrifterna i detla siycke skall handläggningen av
en ansökan om ett igångsältningsmedgivande ske i samma ordning som gäller i
fråga om fillståndsansökan. Dock behöver varken sammanträde eller besiktning
hållas. Sannolikt torde det komma att visa sig praktiskt att begäran om
igångsältningsmedgivande framställs

Prop.
1980/81:92 73

samtidigt
med att tUlståndsansökan ges in och att en gemensam handläggning sker av de
båda frågorna. Frågan om igängsätlningsmedgivande torde i många fall inte kunna
prövas i sin helhel förrän berörda myndigheier och sakägare beretts tillfälle
alt yttra sig över tillsländsansökan.

Vid
en 136 a §-prövning av miljöfarlig verksamhet och vid en tillståndsprövning av
en rörledningsanläggning enligt lagen om vissa rörledningar har berörda
myndigheier och sakägare hafl möjlighel att framföra synpunkter på den
planerade verksamheten i regeringsärendet. Om regeringens avgörande i ett
sådant ärende föreligger när ansökan om igångsättningsmedgivande ges in, kan
det med hänsyn till den utredning som redan har tillförts ärendet i vissa fall
innebära en onödig tidsutdräkt all kungöra och remittera ansökan. Därför har
tillståndsmyndighetema enligl föreskrift i förevarande stycke fått befogenhet
att underiåla dessa handläggningsäl-gärder. För att särskilda skäl skall anses
föreligga mäste vidare krävas att den brådska med arbetenas igångsättande som
föreligger betingas av starka samhälls- eller företagsekonomiska skäl.

I 49
§ andra stycket har föreskrivits att beslut om igångsättningsmedgivande gäller
med omedelbar verkan. Av 48 § följer att ett sådanl beslut kan överklagas till
regeringen och alt rätt att klaga tillkommer bl. a. naturvårdsverket. Det
torde mycket sällan bli aktuellt att ett igångsältningsmedgivande kommer att
lämnas mot naturvärdsverkets beslridande.

22 §

Den
som fält tillstånd enligl denna lag lill miljöfarlig verksamhet kan ej pä grund
av bestämmelse i lagen eller i hälsovårdsstadgan (1958:663) eller i
renhållningslagen (1979:596) åläggas att upphöra med verksamheten eller att med
avseende på denna vidtaga försiktighetsmått ulöver vad som anges i
tillståndsbeslutet, om ej annat följer av 23-25 §, 29 § andra styckei eller 40
§ andra stycket.

Ändringen
i förevarande paragraf är en konsekvens av den ändring som har gjorts i 29 §
andra styckei.

23 §

Åsidosätter
nägon villkor som har angivits i ett tillståndsbeslul och är avvikelsen
belydande, får koncessionsnämnden föreskriva nya eller strängare villkor för
verksamheien eller förklara tillståndet förverkat och förbjuda fortsatt
verksamhet.

Paragrafen
har utöver redaktionella jämkningar ändrats med anledning av
miljöskyddsulredningens förslag om att en omprövning bör kunna ske av villkoren
när ett tillståndsbeslut har åsidosatts. Under remissbehandlingen har
ifrågasatts om det är principiellt riktigt all omprövning skall kunna ske lill
följd av att vUlkor har åsidosatts. Med anledning härav vill jag till ledning
för tillämpningen framhålla följande. Befogenheten att ompröva villkoren i här
avsedda fall skall inte ses främst som en extra påföljd

Prop.
1980/81:92 74

mot den som har brutit mot föreskrifterna i ett
tillståndsbeslul. Vid sådana brott skall i första hand ingripanden ske enligl
ML:s bestämmelser om tillsyn och ansvar. Ytterst kan förbud att fortsätta
verksamheten meddelas företagaren. Även vid ganska svåra överträdelser torde
många gånger vederbörande myndighets utredning av händelsen komma att visa att
ett sädant förbud av olika skäl inle framstår som en realistisk älgärd. Ulredningen
torde ibland komma att ge vid handen att del däremol framstår som påkallat att
se över de villkor som gäller för den aktuella verksamheien. Regelmässigt har
flera villkor fastställts och vissa av dessa är kopplade lill varandra. Enligt
nuvarande lydelse av lagen kan en omprövning ske bara i mildrande riktning på
företagarens begäran. För att kunna tillgodose ocksä miljöskyddsintresset har
förevarande möjlighet att ändra villkoren även i skärpande riklning öppnats.
Därmed fär koncessionsnämnden räll all genomföra en förutsättningslös
omprövning som ell allernaliv fill att förbjuda verksamheten.

24 §

Har tio år
förflutit frän det all ett tillsländsbeslul har vunnii laga kraft, fär koncessionsnämnden
föreskriva nya eller strängare villkor för verksamheten efter vad som är
skäligt.

Redan
dessförinnan fär sådana villkor föreskrivas av nämnden efter vad som är
skäligl, om förhällandena i omgivningen har ändrats väsentligt eller om användningen
av ny process- eller reningsleknik i verksamheien skulle medföra en väsentlig
förbättring från miljöskyddssynpunkl.

Om särskilda skäl föreligger, får nämnden efter utgången
av den tid som anges i första stycket även ompröva tillstånd att släppa ul
avloppsvallen i ett visst vattenområde.

Utöver redaktionella ändringar har paragrafen förtydligats
genom att del i andra stycket har lagits upp den omprövningsmöjlighet som
gäller ny process- eller reningsteknik och som jag har behandlal i den allmänna
motiveringen i avsnittet om lillsländsbesluls rältskrafl (avsnitt 2.2.2). Det
förhållandel att den leknik i fråga om reningsformer eller produktionsmetoder
som skall kunna föranleda strängare villkor har angetts som "ny"
betyder inte att tekniken skall vara ny i den bemärkelsen att den har
uppfunnits först efter det att det akluella tillståndet lämnades. Tekniken i
fräga kan mycket väl ha varit känd vid lillständsprövningen. Anledningen till
att föreskrifler om användningen av denna teknik då inle meddelades kan ha
varit t.ex. att tekniken ansågs för outvecklad för alt kunna lillämpas vid
storskalig produktion. Det kan ocksä ha varit så att kostnaderna för alt
installera och utnyttja tekniken i fråga inte bedömdes som rimliga. Vid det
tiUfälle då omprövningen är aktuell kan bedömningen utfalla pä annat sätt.
Såsom jag har uttalat i den allmänna motiveringen skall därvid slor vikt fästas
vid kostnaderna för övergången till den nya tekniken och lill den tid som
behövs för övergången.

Av andra stycket följer att nya eller strängare villkor
fär föreskrivas

Prop. 1980/81:92 75

ocksä när förhållandena i den miljö som omger verksamheten
har ändrats väsentligt. Innebörden är alt alla förhällanden i omgivningen som
har ändrats väsentligt och som medför att störningarna frän viss verksamhet för
framtiden inte bör tålas i samma utsträckning som lidigare kan utgöra grund för
en omprövning. Lägel kan vara del alt del efler tillständsbeslutet för viss
verksamhet tillkommit utsläpp frän andra industrier eller anläggningar i samma
vatten- eller luflområde. Med hänsyn härtill kan riskerna för människors hälsa
och för miljön ha ökat pä grund av alt mängden föroreningar har ökal eller på
grund av alt effekten av föroreningarna har blivit kraftigare genom samverkan
mellan olika förorenande ämnen (s. k. synergism). Del kan vidare förhälla sig
sä att den omgivande miljön efter tillståndsbeslutet har blivit mer känslig för
störningarna frän verksamheten. Ell exempel härpå är när bostadsbebyggelse har
uppförts på ett tidigare obebyggt område i närheten av den störande
anläggningen.

Att sädana förändringar som nu har angetts inträffar bör
enligl min mening i stor utsträckning kunna motverkas genom en förnuftig
planering. Störningarna från redan tillståndsgivna anläggningar mäste givelvis
beaktas säväl vid miljöskyddsprövningen av planerad verksamhei som vid
samhällsplaneringen i övrigt. Såsom har påpekats av föredraganden vid ML:s
fillkomst (prop. 1969:28 s. 217) har eU fillståndsbeslut den prioritetsverkan
att innehavaren av tillståndel inte kan tvingas upphöra med den miljöfarliga
verksamheten på grund av att ny bebyggelse har vuxit upp i närheten. Men han
kan enligl den nu behandlade bestämmelsen bli skyldig alt vidta yllerligare
skyddsåtgärder för att minska störningarna. När en fråga om omprövning
aktualiseras utgör prioriteten bara en av flera omsländigheter som skall
beaktas vid den skälighetsavvägning som görs av koncessionsnämnden.

28 §

Har regeringen fastställt villkor för ett tillständ, fär
koncessionsnämnden vid tillämpningen av 24, 25, 27 eller 29 § andra stycket
inte avvika väsentligt frän villkoret ulan att regeringen har medgivit det.

Den sakliga ändring som har vidtagits i denna paragraf är
en konsekvens av den ändring som har gjorts i 29 § andra styckei.

29 §

Ett tillständ förfaller, om den med tillståndet avsedda
verksamheten inle har satts i gång inom den tid som har föreskrivits med stöd
av 18 § andra stycket.

Visas giltigt skäl för dröjsmålet eller skulle synnerligt
men uppstå genom att tiUståndet förfaller, får koncessionsnämnden förlänga
liden med högsl tio är, om ansökan därom görs innan den föreskrivna tiden gär
ut. Nämnden får därvid föreskriva nya eller strängare villkor för verksamheien
efter vad som är skäligt.

Prop.
1980/81:92 76

Utöver
redaktionella justeringar har i andra stycket av denna paragraf tillagts en
bestämmelse enligl vilken koncessionsnämnden i samband med föriängning av den
för igångsättningen fastställda tiden får ompröva de i tillståndsbeslutet
angivna villkoren i skärpande riktning. Eftersom nämnden alltid kan tvinga
fram en omprövning genom att avslå en begäran om förlängning, torde
bestämmelsen inte innebära någon ändring av gällande rätt. Den skall ses som
ett förtydligande som är motiverat av praktiska skäl. Om det vid tidpunkten för
prövningen av frägan om förlängning har gått en längre tid frän det
tillständsbeslutet meddelades, finns risk för att de ursprungligen fastställda
villkoren inte svarar mol de miljöskyddskrav som ställs på likartade
verksamheter vid det senare tillfället. Det framstår i sådana fall som
praktiskt både för sökanden och berörda myndigheter att omprövningen sker i
samband med att förlängningsfrågan avgörs.

29
a §

Koncessionsnämndens
beslut om villkor eller föreskrifter enligt 23-25, 27 § eller 29 § andra styckei
andra meningen har samma verkan som ett tillståndsbeslul.

Paragrafen
har tillagts i detta lagstiftningsärende. Motivet till att införa bestämmelsen
har jag redovisat i avsnittet om fillståndsbesluts rättskraft i den allmänna
motiveringen (avsnitt 2.2.2). Beslämmelsen avser alt ge företagaren skäligt
skydd mot en ny omprövning i skärpande riktning. Den gällgr vid all omprövning
som leder till alt nya eller ändrade villkor eller föreskrifter meddelas. En
omprövning i skärpande riktning före skyddstidens utgång kan emellertid ske,
om någol sådanl förhållande föreligger som kan föranleda omprövning av
villkoren i ett tillståndsbeslut.

38
§

Slatens
naturvårdsverk och länsstyrelserna utövar tillsynen av miljöfarlig verksamhet.

Naturvårdsverket
har den centrala liUsynen, samordnar länsstyrelsernas tillsynsverksamhet och
lämnar vid behov bistånd i denna verksamhet. Länsstyrelsen utövar fortlöpande
tillsyn inom länet.

Tillsynsmyndigheterna
skaU samarbeta med varandra samt med sådana statliga och kommunala organ som
har att utöva tillsyn i särskilda hänseenden eller som på annat sätt fullgör
uppgifter av betydelse för fillsynsverksamheten. Det åligger
tillsynsmyndigheterna alt verka för att överträdelser av denna lag beivras.

1
första stycket har den nuvarande förutsättningen för tillsynens utövande, att
fara för allmänna intressen skall föreligga, tagits bort på grund av att den
ansetts innebära en onödig inskränkning i tillsynsbefogenheterna. Dessutom har
en redaktionell justering gjorts.

Genom
tillägget av sista meningen i tredje styckei har införts en allmän skyldighet
för fiUsynsmyndigheterna att se till alt överträdelser mot ML beivras. Jag har
behandlat frägan i den allmänna motiveringen (avsnitt

Prop. 1980/81:92 77

2.4.5).
Föreskriften riktar sig i första hand lill länsstyrelsen och i förekommande
fall (44 a §) hälsovårdsnämnden, eftersom del är dessa myndigheter som har
huvudansvaret för den löpande fillsynen. När misstanke om alt en överträdelse
har sketl har uppkommit hos en tillsynsmyndighet, måste myndigheten med
anledning av förevarande beslämmelse la upp saken och utreda den så att
myndigheten kan bedöma om anmälan till åtal skall ske. Visar sig misstanken
vara befogad, mäste sådan anmälan göras såvida inte överträdelsen är så
bagaleUartad att den kan anlas gä fri frän straff enligl 45 § andra stycket.

I skyldigheten att verka
för att överträdelser beivras ingår ocksä en skyldighet för länsstyrelsen och i
förekommande fall hälsovårdsnämnden att rapportera allvarligare överträdelser
lill nalurvärdsverkel. Detta är en förutsättning för att naturvårdsverket skall
kunna fullgöra sina uppgifter alt hos koncessionsnämnden väcka talan om
förverkande av tillstånd eller om uttagande av miljöskyddsavgift i fall som
avses i 23 resp. 52 §. Det ankommer på regeringen all meddela behövliga
föreskrifter om hur denna rapportering skall gå tUl.

39 §

Finner
en tillsynsmyndighet att olägenhet uppkommer eller kan uppkomma genom
miljöfarlig verksamhet, får myndigheten meddela råd om lämpliga ätgärder för
att motverka olägenheten.

Genom
en ändring som har gjorts i denna paragraf ulgör del inte längre en
förutsättning för åtgärden alt meddela räd all olägenheten bedöms vara av
betydelse från allmän synpunkt. De regler som en myndighet kan meddela enligt
denna paragraf är lill sin karaktär sädana all de anvisar en företagare hur han
lämpligen kan förfara i vissa hänseenden men där det likväl står honom fritt
all välja en annan väg för att nä del önskade resultatet. Då termen
"anvisningar" inte längre bör användas som beteckning för sådana
regler har termen lagits bort i denna och nästföljande paragraf (se prop.
1975/76: 112 s. 66 och 67).

40 §

Om
tillstånd inle har givils enligl denna lag, får en tillsynsmyndighet meddela
ett föreläggande om sädanl försiklighetsmält eller förbud som uppenbart behövs
för att lagens beslämmelser skall efterlevas. I brådskande fall eller när det
i övrigt finns särskilda skäl får föreläggandet ges omedelbart och i andra fall
först sedan det visal sig att rättelse inte kan vinnas genom råd.

Tillståndsbeslut
enligt denna lag hindrar inle en tillsynsmyndighet från att meddela sådana
brådskande föreskrifter som är nödvändiga till följd av särskilda
omständigheter.

Om
en tillståndshavare åsidosätter villkor som angivits i tillständsbeslutet, får
en tillsynsmyndighet förordna om rättelse på hans bekostnad eller förelägga
honom att själv vidtaga rättelse.

I
beslut om föreläggande enligt denna paragraf fär en tillsynsmyndighet sätta ut
vite.

Prop. 1980/81:92 78

I
denna paragraf har gjorts vissa justeringar av redaktionell karaktär. Vidare
har ordet "länsstyrelsen" genomgående bytts ul mot "en tillsynsmyndighet".
Såsom har föreslagits i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3) bör
befogenheten att ingripa mol miljöfarlig verksamhei med slöd av denna paragraf
i framtiden tillkomma ocksä naturvärdsverket. En sädan befogenhet fillkommer
också en hälsovårdsnämnd, när tillsynsuppgifter har överlåtils lill nämnden
enligt vad som sägs i 44 a §. Formellt kommer därigenom den centrala, den
regionala och den lokala tillsynsmyndighetens befogenhet att ingripa att vara
lika omfatiande och alt sammanfalla i ett enskilt tillsynsärende. Detla bör som
regel inte föranleda nägra problem med hänsyn till det samarbele och det samråd
som får förutsättas komma att ske i tillsynsfrågor av större vikl. Huvudregeln
bör naturligtvis vara att den myndighet bör ingripa som har ansvarel för
tillsynen över den anläggning som är aktuell. 1 det särskilda fallet kan t.
ex. länsstyrelsen ha begärl bistånd av naturvårdsverket när ett ingripande
övervägs mol en frän tillsynssynpunkt besvärlig anläggning, t. ex. inom den
kemiska industrin. Vid uppenbar passivitet frän nägon tillsynsmyndighets sida
bör annan tillsynsmyndighet kunna gä in med ett föreläggande. Den
omständigheten att nägon tillsynsmyndighet anser att annan tillsynsmyndighet i
ell visst fall borde ha ingripit med kraftfullare åtgärder än som skett ulgör
enligt min uppfattning inle skäl för den försl nämnda myndigheten all ingripa.
För naturvärdsverkets del gäller i sådant fall att verket har möjlighet alt
överklaga tiUsynsbeslut som har meddelats av länsstyrelsen eller hälsovårdsnämnden.

44
a §

Efter
åtagande av en kommun får länsstyrelsen överlåta ål hälsovårdsnämnden alt
ulöva fortlöpande tillsyn enligt denna lag. Sker sädan överlåtelse, skall vad
som sägs i lagen om tillsynsmyndighet gälla hälsovårdsnämnden.

De
överväganden som ligger bakom beslämmelserna i denna paragraf har redovisats i
den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3). Av bestämmelsens ulformning följer
att tiUsynsuppgifter inle kan delegeras lill hälsovårdsnämnden i en kommun i
slörre omfattning än vad kommunen har åtagit sig. Det får förutsättas att
samråd mellan kommunen och länsstyrelsen sker, innan ett sädant åtagande görs.
Kommunen svarar själv för att del finns resurser och kompetens för tillsynen.
Länsstyrelsen skall därför inle pröva den frägan.

Enligl
andra meningen blir ML:s regler om tillsynsmyndighet fillämpliga i fräga om
hälsovårdsnämnden, när tillsynsuppifler har överlåtits på nämnden. Därvid får
hälsovårdsnämnden de befogenheter och skyldigheter som framgär av föreskrifler
i bl.a. 38-43 §§. Rörande samspelet mellan tillsynsmyndigheterna villjag
hänvisa till vad jag i della avseende tidigare har anförl i specialmotiveringen
till 38 och 40 §§.

Prop.
1980/81:92 79

En
överlåtelse av vissa tillsynsuppgifter på hälsovårdsnämnden innebär inte att
allt ansvar för den delen av tillsynen tas bort från länsstyrelsen. Enligt 38 §
tredje stycket åligger det länsstyrelsen att på olika sätt bistå hälsovårdsnämnden
i dess verksamhet. Delta kan särskill vara påkallat om förhållandena i ett
tillsynsärende är komplicerade frän leknisk eller juridisk synpunkt.

45
§

Till
böter eller fängelse i högst två år döms den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet

1.
bryter mot förbud som har
meddelats med stöd av 8, 23 eller 41 § eller åsidosätter sådana bestämmelser
som har meddelats med stöd av 2 § fjärde stycket,

2.
underlåter att iakttaga
föreskrift som regeringen har meddelal med stöd av 10 §,

3.
åsidosätter villkor eller föreskrifter
som har meddelats med stöd av I7§, I8§ första styckei, 19-21 §, 21 a§ andra
styckei, 23-25, 27§, 29§ andra stycket eller 41 §,

4.
underlåter att fullgöra vad som
åligger honom enligt 43 § första stycket eller i ansökan eller annan handling
som avges enligl denna lag eller föreskrift som har meddelats med stöd av lagen
lämnar vederbörande myndighel orikliga uppgifter rörande ell förhällande av
betydelse för prövning av en tillstånds- eller tillsynsfråga.

I
ringa fall döms inte till ansvar.

Till
ansvar enligt första stycket döms inte, om ansvar för gärningen kan ädömas
enligt brottsbalken.

Bestämmelserna
i första styckei överensstämmer till stora delar med den nuvarande lydelsen av
stycket. Slraffmaximum har höjls till två ärs fängelse. Kränkningsrekvisitet i
punkten 3 har slopats. Vidare har punkterna 2 och 3 ändrats som en följd av
förslagel alt dispensprövningen skall upphöra och av andra föreslagna
ändringar i prövningssystemet. I punkten 4 som är ny har förts in den
beslämmelse om brott mol upplysningsplikten som nu finns i paragrafens andra
stycke samlidigl som lämnandet av oriktiga uppgifter har straffbelagts.

Bakgrunden till höjningen
av straffmaximum har jag redovisat i den allmänna motiveringen. Nägra
remissinstanser har ifrågasatt om inle brotten i förevarande paragraf borde
delas in i åtminstone tvä grader, en för svåra brott och en för ordinära brott.
Av vad jag har sagt i den allmänna motiveringen framgår att jag förordar alt
vissa ändringar görs i 13 kap. brottsbalken som innebär att ansvar för grova
miljöbrott skall kunna ådömas enligt brottsbalken. Med hänsyn till bl.a. detta
bör en särskild slraffskala för grova brott inle införas i ML,

Eftersom
den föreslagna straffskalan i ML gäller för samtliga brottstyper, kommer
straffmaximum för broll mot upplysningsplikten (punkten 4) alt höjas
väsentligt, från nuvarande böter till två års fängelse. Enligt Svea hovrätt bör
samma straffskala gälla för delta brott som för normalfal-

Prop.
1980/81:92 80

let
av brottet osann försäkran enligt 15 kap. 10 § första stycket brottsbalken,
vilket skuHe innebära fängelse i högst sex månader. Jag kan inte dela
hovrättens uppfattning. Att lämna oriktiga uppgifter i ett miljöskyddsärende
kan i vissa fall få omfattande konsekvenser för samhället, vilket BT
Kemi-fallet är ett belysande exempel på. Hovrätten har också tagit upp frågan
om konkurrens mellan ett brott mot upplysningsplikten och övriga brott i
paragrafen. Därvid har hovrätten pekat på möjligheten av att ett åsidosättande
av upplysningsplikten kan utgöra ett led i ett förfarande som resulterar i ett
annat brott mot ML. Enligt min mening följer av den utformning som straffbuden
har fått i denna paragraf att domstolarna i de nu berörda fallen måste döma för
två brott. Det är alltså frågan om vad som bmkar kallas olikartad
brottskonkurrens. Den omständigheten att t.ex. en överträdelse av ett
tillståndsbeslul föregåtts av att oriktiga uppgifter har lämnats tUl
vederbörande myndighet skaU följaktligen inle ses bara som ett försvårande led
i överträdelsen utan skall bedömas som ett brott för sig.

Straffbudet
om brott mot upplysningsplikten (punkten 4) beskriver två skilda slags
gärningar. Enligt det första ledet straffas den som underlåter att lämna en
tillsynsmyndighet behövliga upplysningar om den miljöfarliga verksamheten när
myndigheten begär del såsom föreskrivs i 43 §. Syftet med denna
upplysningsplikt är att ge en tillsynsmyndighet tUlfredsställande underlag för
att bedöma om verksamheten är miljöfarlig och om det fill följd därav krävs
ingripande från myndighetens sida. Mot bakgrund härav är det enligt min mening
uppenbart att brott mot upplysningsplikten begås inte bara när den som bedriver
verksamheten vägrar att lämna upplysningar utan också när han lämnar oriktiga
uppgifler genom att t.ex. utelämna betydelsefull informafion eUer lämna direkt
felaktiga uppgifter. Att på sådant sätt lämna en tillsynsmyndighet vilseledande
besked kan således inte anses innebära att innehavaren har fullgjort sin
skyldighel att lämna "behövliga upplysningar".

1
det andra ledet av punkten 4 straffbeläggs förfarandet att lämna oriktiga
uppgifter i en ansökan eller annan handling som avges enligl ML till en
tillstånds- eller tillsynsmyndighet. Här krävs inte att uppgifternas lämnande
skall ha skett på begäran av en myndighet. En sådan skyldighet kan naturligtvis
föreligga. Den regleras då inte av 43§ utan av t.ex. 13§ eller föreskrifter som
kan ha meddelats i tillståndsbeslut. Som ett prakfiskt exempel på uppgifter
vars riktighet slraffsanktioneras genom bestämmelsen i fråga kan nämnas
uppgifter om utsläpp vilka skall avges till en tillsynsmyndighet enligt ett
fastställt kontrollprogram. Straffbestämmelsen i detta led omfattar bara
oriktiga uppgifter som lämnas i skriftliga handlingar. Något praktiskt behov
av att låta muntliga utsagor vid förhandlingar omfattas av bestämmelsen torde
knappast föreligga. Andra än den som utövar den miljöfarliga verksamhei varom
fräga är kan inle bestraffas för oriktiga uppgifter enligt denna bestämmelse.

Prop. 1980/81:92 81

Bl.a. som en följd av att kränkningsrekvisitet slopas har
i andra styckei av denna paragraf angetts att gärningar som är ringa faller
utanför del straffbara området. Även med hänsyn till den i 38 § lagförslaget
upptagna skyldigheten för tillsynsmyndigheten att beivra brott är en sädan
avgränsning enligt min bedömning nödvändig, om arbetsbelastningen hos dessa
myndigheter skall kunna hållas på en rimlig nivå.

47 §

Har någon
begått en gärning som avses i 45§ första stycket 1-3, kan överexekutor meddela
handräckning för att åstadkomma rättelse. I fråga om sådan handräckning gäller
samma regler som för handräckning enligl 191 § utsökningslagen (1877:31 s. 1).

Berörs
allmänna intressen, får ansökan om handräckning göras av statens
naturvårdsverk eller annan myndighel som ärendel angår.

Eflerkoms inte ett föreläggande enligt 40 § första eller
andra styckei, skall kronofogdemyndigheten på anmodan av tillsynsmyndigheten
ombesörja att åtgärd vidtas på den försumliges bekostnad.

Det
åligger polismyndighet att lämna den handräckning som behövs för utövande av
tillsyn enligt denna lag.

I tredje stycket har en följdändring gjorts. Övriga
ändringar är av redak-fioneU karaktär.

48 §

Beslut
enligt denna lag får överklagas genom besvär hos länsstyrelsen, om beslutet har
meddelats av hälsovårdsnämnden, och hos regeringen, om beslutet har meddelats
av länsstyrelsen, koncessionsnämnden eller statens naturvårdsverk. Dock
överklagas beslut om ersättning för koslnader enligl 14 § femte stycket andra
meningen eller 43 § tredje stycket eller beslul om förbud vid vite enligt 51 §
hos kammarrätten genom besvär. Om klagan över beslut i frågor om
miljöskyddsavgift finns särskilda beslämmelser i 62 §.

Naturvårdsverket
får föra talan mot beslut som har meddelats i frägor om tillständ och i frägor
som avses i 40, 41 eller 43 § andra slyckel.

Rätt att
föra talan mot beslut som har meddelats i frägor om tillständ har också
kommuner och sädana lokala arbetstagarorganisationer som organiserar
arbetstagare i den verksamhet som avses med beslutet.

Första stycket. Detta stycke ersätter de tre första
styckena i paragrafens nuvarande lydelse. De sakliga ändringar som har
vidtagits föranleds bl.a. av förslagen om att dispensprövningen skall tas bort
och att tillsynsuppgifter kan överlåtas på hälsovårdsnämnderna. Den
huvudsakliga innebörden av detta stycke är att beslut i Ullständs- och
tillsynsfrågor överklagas hos regeringen, dock att besvär över
hälsovårdsnämndens tillsynsbeslut i första hand prövas av länsstyrelsen. Med
beslul i tillståndsfrågor avses här liksom på andra håll i lagen inte bara
egentliga tillståndsbeslul utan också andra beslul som gäller frågor som hör
ihop med ett tillstånd, säsom beslut i frågor om igångsättningsmedgivande och i
frågor om omprövning av villkor. Enligt gällande ordning som har behållits i
detta förslag överklagas 6 Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 92

Prop.
1980/81:92 82

vissa
beslut lill kammarrätten och i sista hand sker prövning av regeringsrätten.
Beslut om miljöskyddsavgiften överklagas också till kammarrällen. Särskilda
bestämmelser om besvär gäller för sädana fall enligl förvaltningsprocesslagen
(1971:291) vartill hänvisning sker i 62§. En erinran härom har lagils in i
första styckei.

Andra
stycket. I detta stycke som motsvarar tjärde stycket i paragrafens nuvarande
lydelse regleras den särskilda besvärsrätt som tillkommer naturvårdsverket.
NyU är alt verkels besvärsrält inte längre begränsas av att bara allmänna
inlressen får tUlvaratas.

Tredje
styckei. Den besvärsrätt som föreslås tillkomma kommuner och lokala arbetstagarorganisafioner
ulan att dessa berörs som sakägare av det beslut som överklagas las upp i delta
stycke. Frågan har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.3).
Kommunernas besvärsrätt är säsom tidigare har sagts inte begränsad till beslut
som rör en miljöfarlig verksamhet som är lokaliserad lill kommunens eget
område. Den avgörande förutsättningen för om besvärsrält föreligger är om
kommunens yttre miljö kan bli utsatt för störningar frän den aktuella
verksamheien eller denna pä annat sätt berör ett miljöskyddsintresse hos
kommunmedlemmarna. Beslut om att överklaga fattas av kommunfullmäktige, såvida
fullmäktige inte har delegerat beslutanderätten tUl kommunstyrelsen eller annan
nämnd enligt 5§ kommunallagen (1977:179).

Med
uttrycket lokal arbetstagarorganisation bör förstås en sådan sammanslutning av
arbetstagare som skulle vara part i en lokal förhandling med den arbetsgivare
som är aktuell i sammanhanget enligl lagen (1976:580) om medbestämmande i
arbetslivet.

49
§

Beslut
i frågor om tillstånd enligl denna lag, beslut i frägor som avses i 41 § eller
43 § andra stycket och beslut enligt 14 § femte stycket andra meningen eller 43
§ tredje stycket blir gällande när beslutet har vunnii laga kraft. I beslutet
får föreskrivas att det skall gälla med omedelbar verkan.

Igängsättningsmedgivanden
och beslut i frågor som avses i 40 § gäller med omedelbar verkan, om
vederbörande myndighet inte föreskriver annat i beslutet.

I
paragrafen har utöver redakfionella ändringar gjorts den sakliga ändringen alt
igångsättningsmedgivanden enligt 21 a§ i detta lagförslag har hänförts till
sådana beslut som enligt andra stycket i förevarande paragraf blir gäUande utan
hinder av att beslutet inte har vunnit laga krafl. Denna lösning har ansetls
mest följdriktig med hänsyn till det ändamål som bär upp bestämmelserna om
igångsättningsmedgivanden. Överklagas ett sädant beslut har regeringen
möjlighet alt förordna om inhibition och därmed hindra att medgivandet tas i
anspråk, innan besvären har prövats.

Prop. 1980/81:92 83

50 §

Haren tillsynsmyndighet med stöd av 40§ första styckei
förbjudit miljöfarlig verksamhei eller ålagt den som utövar eller ämnar ulöva
sådan verksamhet att vidta försikfighelsmätt och begär han tillständ till
verksamheten enligt denna lag, kan koncessionsnämnden, om sökanden ställer
säkerhet för kostnad och skada, bestämma alt tillsynsmyndighetens beslut inte
får verkställas förrän tillslåndsfrägan har avgjorts eller koncessionsnämnden
föreskriver nägot annat.

Vad som sägs i första stycket skall gälla också sädana
beslut om ingripanden mol miljöfarlig verksamhet som hälsovårdsnämnden
meddelar med Slöd av hälsovårdsstadgan (1958:663).

Ändringarna i denna paragraf utgör till en del en
konsekvens av de ändringar i tillsynssystemet som jag har föreslagit i den
allmänna motiveringen (avsnitt 2.3) och är i övrigt av redaktionell karaktär.

Miljöskyddsavgift

52 §

En särskild avgift (miljöskyddsavgift) skall utgä, om en
föreskrift som avses i 45 § första stycket 1-3 har överlrälts och överträdelsen
har medfört dels ekonomiska fördelar för den som utövar den miljöfarliga
verksamheten, dels betydande störningar för omgivningen eller risk för sädana
störningar.

Miljöskyddsavgiften tillfaller staten.

Paragrafen innehåller de grundläggande bestämmelserna om
miljöskyddsavgiften. Avgiften har knutits till sådana överträdelser som avses
i punkterna 1-3 i 45 §. Miljöskyddsavgiften skall som närmare har utvecklats i
den allmänna motiveringen tillåmpas enbart pä överträdelser som kan medföra
dels ekonomiska fördelar för den som utövar den miljöfarliga verksamheten, dels
allvarligare störning för omgivningen. Den lypen av gärningar ryms inte i de
beskrivningar som ges i 45 § första slyckel 4.

Begreppet ekonomisk fördel betyder inte detsamma som
begreppet vinning i brottsbalken. Det karakteristiska för sistnämnda begrepp
är alt del avser den nettovinst eller förmögenhetsökning som en gärningsman
eller någon i vars ställe denne är tillförs omedelbart på gmnd av den
brottsliga handlingen. Någon sådan omedelbar vinning torde inte uppkomma genom
det slags överträdelser som omfattas av ML:s straffbestämmelser. De ekonomiska
fördelar som kan uppkomma vid dessa överträdelser och som miljöskyddsavgiften
avser att träffa är i allmänhet bara en indirekt följd av överträdelsen.

"Ekonomisk fördel" får vidare inte förväxlas med
"vinst" i förelagsekonomisk mening. Ett brott mol ML kan mycket väl
ha inneburit ekonomiska fördelar för den som utövar den berörda miljöfarliga
verksamiheten, fastän verksamheten har gått med förlust frän förelagsekonomisk
synpunkt. Ett exempel på detta är när produktionen vid en anläggning inte

Prop.
1980/81:92 84

stoppas
utan fortsätts trots att reningsutrustningen gätt sönder. Även om rörelsen går
med förlust uppkommer ekonomiska fördelar i ell sädanl fall, eftersom värdet av
produktionen bidrar till täckning av arbetslöner och andra fasta kostnader som
skulle ha uppkommit även om produktionen -såsom bort ske — stoppats under den
tid som reningsutmstningen reparerades. Att förlusten blivit mindre genom
överträdelsen än vad den skulle ha blivit vid ett laglydigt handlande utgör
sålunda den ekonomiska fördelen i detta exempel.

Underlåter
någon att iaktta förprövningspliklen (45 § första stycket 2), kommer som jag
har sagt i den allmänna motiveringen de fall då gärningen har bestått enbart av
att byggandet av en anläggning har påbörjats utan tillständ inle att omfattas
av förevarande paragrafs tillämpningsområde. 1 sådana fall kan visserligen
ekonomiska fördelar ha uppkommit men eftersom nägon verksamhet inle har satts
i gäng är kravel på att gärningen skall ha medfört belydande störning för
omgivningen inle uppfyllt. Inte heller kan någon risk för sådan störning anses
föreligga. Det förhållandel att det förelåg risk för att verksamheien vid anläggningen
så småningom skulle ha påbörjats utan att tillstånd erhällits, om inle
ingripande hade skett, ulgör inte en sådan risk för miljöstörning som här
avses. Risken skaU ha manifesterat sig direkt genom den otillåtna åtgärden.
Jag har i den allmänna motiveringen som exempel på här avsedd risk anfört del
fallet att miljöfarligt avfall grävs ned eller deponeras på ett otillåtet
sätt. Någon omedelbar miljöstörning uppkommer inte sä länge det emballage i
vilkel avfallet är inneslutet är i tillfredsställande skick. Men redan genom
den otillåtna deponeringen kan i många fall den bedömningen göras att det fanns
risk för att fariiga ämnen efter en lid kan komma ut i miljön. För sädana fall
skall miljöskyddsavgiften således kunna fillämpas.

Om
själva verksamheten eller produktionen påbörjas vid en anläggning som har
byggts utan tillstånd, när det krävs sådant, kan däremot förpröv-ningspliktens
åsidosättande resultera i att utsläpp från anläggningen föranleder olägenhet
av väsentlig belydelse för omgivningen. Delta måste anses vara fallet, även om
utsläppen till art eller omfattning inte har avvikit från vad som godtas i ett
senare meddelat tillståndsbeslut. När utsläppen skedde var de otillåtna och
den omständigheten att verksamheten sedermera tillåts, t.ex. därför att
företaget medför fördelar som frän allmänna och enskilda synpunkter avsevärt
överväger olägenheterna (6 § ML), bör alltså inte påverka bedömningen i
avgiflsfrågan.

En
risk för miljöstörning kan anses föreligga också i vissa fall dä en företagare
underlåter att efterkomma en föreskrift om uppförande av särskilda
säkerhetsanordningar t. ex. en skyddsdamm som syfiar till att hindra skadliga
utsläpp vid tekniska missöden. Eftersom anordningen har bedömts vara nödvändig,
måste underlåtenheten anses ha medfört en akut risk för störning, även om något
missöde som orsakat utsläpp ännu inte hunnit inträffa.

Prop.
1980/81:92 85

Jag
har i den allmänna motiveringen understmkit vikten av att prövning och uttag av
miljöskyddsavgiften endast kommer all ske i de fall som framstår som allvarliga
frän miljöskyddssynpunkt. Detla har i laglexten uttryckts sä att gärningen
skall ha medfört betydande störningar för omgivningen eller risk för sädana
störningar. Därvid skall beaklas l.ex. vad del är för område som har drabbats
av den otillåtna störningen - om det är ett bostadsområde eller ett
industriområde, om det är ett särskilt känsligt naturskyddsområde osv. — samt
arten och omfattningen av de skador som har inträffat eller befaras. Det är
inte bara de akluella verkningarna som bör beaktas utan hänsyn bör även las
till hur förhållandena kan komma all utveckla sig i framtiden. Särskilt lungl
väger hälsorisker som kan vara förknippade med den otillåtna verksamheien.
Tillämpningen av regeln bör inte bereda några större svårigheter. Både
naturvårdsverket och koncessionsnämnden har numera en över tioårig erfarenhet
av tillämpning av ML.

Som jag har utvecklat i
den allmänna motiveringen räcker del för uttag av miljöskyddsavgiften att en
överträdelse objektivt sell har konstaterats föreligga. Förhandenvaron av ett
subjektivt rekvisit - uppsåt eller oaktsamhet — behöver således inte bevisas.
Även vädahändelser kommer därmed att falla under tillämpningen av denna
paragraf. Eftersom sädana händelser kan medföra ekonomisk fördel, bör del vara
möjligt att också i dessa fall ta ut en miljöskyddsavgifi. Obilliga verkningar
av en sådan strikt tillämpning kan mildras med stöd av 55 §.

Den omständigheten alt
straffbestämmelserna i 45 § första stycket 1-3 skall tillämpas endast subsidiärt
till brottsbalken inverkar givetvis inte pä möjligheten alt i förekommande fall
ta ut en miljöskyddsavgift.

53 §■

Miljöskyddsavgiften skall
påföras den fysiska eller juridiska person som utövar den verksamhet i vilken
överträdelsen har begåtts.

För
tydlighetens skull har i denna paragraf angetts all ocksä juridiska personer är
subjekt för miljöskyddsavgiften.

Det avgörande för vem som
i det enskilda fallet skall påföras avgiften är vem som i ekonomiskt avseende
har svarat för utövandet av den miljöfarliga verksamhet som är aktuell. Det är
ju hos den personen, oavsell om han är en fysisk ellerjuridisk person, som de
ekonomiska fördelarna skall ha uppkommit enligt 52 §. Jag har i den allmänna
motiveringen uttalat mig för alt alla slag av juridiska personer, oavsett vad
de fyller för funktion, bör kunna vara subjekt för avgiften. En kommun kan
sålunda i princip åläggas en miljöskyddsavgift för t.ex. brott mot ML i samband
med driften av en avloppsreningsanläggning.

Tvekan kan uppstä om vem
som är rätt avgiflssubjekt när en rörelse har överlåfits efter del att
gärningen begicks men före avgiftstalans väckande. Drevs rörelsen av en fysisk
person när gärningen begicks, skall han svara

Prop.
1980/81:92 86

för avgiften likaväl som för det slraff som kan dömas ul
för gärningen. Han har ju tillgodogjort sig fördelarna, även om han har
överlåtit rörelsen. 1 fräga om verksamhet som drivs av aktiebolag eller
andrajuridiska personer kan åtskillnad göras mellan det fall dä överlåtelsen
gäller själva bolagel som sädant och det fall dä överlätelsen avser den
verksamhet, l.ex. en fabrik, vari överträdelsen har begåtts. Anspråket på
miljöskyddsavgiften riklar sig mot den förmögenhetsmassa som hälls samman av
t.ex. ett aktiebolag. Att bolagel överläts inverkar sålunda inte ens i fall som
gäller fåmansbolag pä frågan om vem som är rätt avgiflssubjekt. Av samma skäl
kan inle heller en överlåtelse av själva den anläggning vari överträdelsen har
begåtts befria det överlätande bolagel frän ansvarel för miljöskyddsavgiften.

54 §

Miljöskyddsavgiften skall besiämmas lill ett belopp som
svarar mot de ekonomiska fördelarna av överträdelsen.

Kan full bevisning om slorleken av de ekonomiska
fördelarna inle alls eller endast med svårighet läggas fram, fär
miljöskyddsavgiften besiämmas till ett skäligl belopp.

Enligl vad jag har sagt i specialmotiveringen lill 52 §
karakteriseras de överträdelser för vilka miljöskyddsavgiften kan ulgå av att
en miljöfarlig verksamhet uiövas antingen otillåtet - dvs. det råder ett förbud
mot verksamheten eller också alt lillslånd inte sökts trols alt
förprövningsplikl gäller - eller på ett otillåtet sätt - dvs. meddelade
föreskrifter om försiktighetsmått åsidosätts. När miljöstörningarna från en
anläggning överskrider vad som är tillåtet enligt tillständsbeslulel, åligger
del innehavaren så snart saken inle är bagatellartad att vidla omedelbara
åigärder för all rätta lill felel. I många fall, särskill när störningarna kan
bli allvarliga, torde den enda adekvata åigärden vara att stoppa driflen. Om sä
sker torde del knappasl bli aktuellt att ta ul en miljöskyddsavgift, även om
straffansvar för överträdelsen kan komma all utkrävas. Nägon vinning för
företagaren eller allvarlig störning på omgivningen uppstår väl knappast.
Tillämpningen av miljöskyddsavgiften torde i stället komma att gälla i
huvudsak enbart fall där det i efterhand kan släs fasl att den miljöfarliga
verksamheien inle borde ha utövats därför alt verksamheten var olillälen i
nägot av de hänseenden som nyss har sagts.

Innebörden av begreppet ekonomisk fördel har jag
kommenterat i den allmänna motiveringen och vid 52 §.

När det
gäller att i särskilda fall avgöra storleken av den ekonomiska fördelen kommer
förhällandena alt vara mångskiftande och gestalta sig olika från fall till
fall. I fräga om nedgrävning eller annan oUllåten kviii-blivning av
miljöfarligt avfall torde del regelmässigt vara lätt att uppskatta fördelen.
Vad företaget sparar genom den otillåtna åtgärden är kostnaden för ett rikligl
omhändertagande av avfallet. Slorleken på den kosinaden

Prop.
1980/81:92 87

kan
i de flesta fall avläsas i de taxor som tillämpas av Svensk
Avfallskon-vertering AB (SAKAB) och andra seriösa behandlingsföretag. I princip
samma bedömning lorde kunna göras vid otillåten deponering av annat avfall och
vid ett enstaka otillåtet utsläpp av t.ex. en processkemikalie, varigenom
företaget slipper kostnaderna för att hålla inne och rena en processvätska.

I fråga om gärningar som
beslår i att någon form av industriell verksamhet bedrivs varaktigt otillåtet
eller på ett otillåtet sätt kan del vara svårare att bestämma den ekonomiska
fördelen. För att beräkna den ekonomiska fördel som gärningen har medfört skall
i princip en jämförelse göras mellan det ekonomiska utfallet av verksamheten
under den tid som det otillåtna handlandet pågick och den ekonomiska situation
som skulle varil för handen om överträdelsen inte hade begåtts. Det faktiska
ekonomiska utfallet av verksamheten lorde så gott som alltid kunna klariäggas
med ledning av företagets räkenskaper. Men att utreda de ekonomiska följderna
av ett rättsenligt, hypotetiskt handlande kan vara besvärligare. I fall av
förbud mot verksamheten liksom i fall där förprövningspliklen har åsidosatts
skulle företagarens tänkta handlande ha inneburit att han avstått från att driva
verksamheten och därmed också från de intäkter som verksamheten gett upphov
till. Om han inte drivit verksamheten skulle han å andra sidan kunnal bespara
sig en del av de verkliga kostnaderna som han hafl. 1 andra fall beslår
gärningen i att en tillståndsgiven anläggning drivits en viss tid på ett
otillåtet sätt t.ex. genom att utsläppen av vissa ämnen varit för höga. Dä
skulle det tänkta handlandet med vilket gärningen skall jämföras ha inneburit
att företagaren vidtagit ätgärder för att förhindra att utsläppen blev för
höga. 1 sådana fall kan skilda uppfattningar föreligga om vilken åtgärd som
frän miljöskyddssynpunkt skulle ha krävts. Ibland torde bedömningen utfalla så
att den riktiga åtgärden skulle varit att stoppa driften. I andra fall kan anses
att en mindre ingripande åtgärd varil tillfyllest. Med hänsyn lill nu anförda
omständigheter kan det i en hel del fall antas bli svårt att beräkna den
ekonomiska fördelen genom en sädan jämförelse av tvä händelseförlopp som jag nu
har talat om. Del är mot denna bakgrund som regeln om skälighetsuppskattning i
andra stycket av förevarande paragraf skall ses.

Regeln
innebär en lättnad i det beviskrav som annars skulle ha riktats mol
naturvårdsverket. Givetvis ankommer det på naturvärdsverket att i ett avgiftsmål
utforma yrkandet till aft avse ett bestämt belopp och alt ange vilka
omständigheter som åberopas till stöd för delta. Det är också verkels uppgift
att så långt det är möjligt och rimligt lägga fram utredning rörande de
förhällanden som i det speciella fallet bör inverka pä avgiftens storlek.

Av
den hänvisning som i 62 § detta lagförslag görs till 29 § förvaltningsprocesslagen
(1971:291) följer att miljöskyddsavgiften inte fär bestämmas till högre belopp
än vad som har yrkats av naturvårdsverket och inte heller till lägre belopp än
vad som har medgivits av motparten. 1 det sistnämnda fallet får dock avgiften
sättas lägre, om särskilda skäl föreligger.

Prop.
1980/81:92 88

55 §

Miljöskyddsavgiften
får nedsättas eller efterges, om särskilda omständigheter föreligger.

Som
jag har anfört i den allmänna mofiveringen bör avgiftsreglerna tillämpas
obligatoriskt och strikt. För att mildra effekten av en sådan tillämpning har
införts en befogenhet att sätta ned avgiften helt eller delvis, när särskilda
omständigheter föreligger.

Att
avgiften nedsätts torde såsom jag har anfört i den allmänna mofiveringen, bl.
a. kunna komma i fråga när särskilda omständigheter i fråga om gärningens art
motiverar det eller når skadestånd döms ut i anledning av samma gärning. Det
kan t. ex. tänkas förekomma fall där driften omedelbart inställs vid ett
övemlsläpp i en tillåten verksamhet, men där gärningen ändå medför viss
ekonomisk fördel och betydande störning. 1 sådana fall kan det framstå som
rimligt att sätta ned avgiften. Att jämkning är möjlig endast i undantagsfall
och att regeln skall tillämpas reslrikfivt markeras genom kravet på att
särskilda omständigheter skall föreligga.

Rörande
förfarandet i avgiftsmål har jag tidigare uttalat att det är parterna som
skall sörja för utredningen och bevisningen i målen. Koncessionsnämnden kommer
således i avgiftsmål inte att såsom gäller i tillståndsärenden enligt ML vara
skyldig att se fill att utredningen blir fullständig. Enligt 8 §
förvaltningsprocesslagen, vartill hänvisning görs i 62 § lagförslaget, åligger
det nämnden att se till att målet blir så utrett som dess beskaffenhet kräver.
Avgiftsmålens beskaffenhet gör att nämnden inte torde ha anledning att vara
särskilt aktiv när det gäller att komplettera utredningen eUer bevisningen.
Detta innebär bl.a. att svaranden i ett avgjftsmål får anses skyldig att
förebringa bevisning rörande de omständigheter som kan föranleda nedsättning
av avgiften.

56 §

Frågor
om miljöskyddsavgift prövas av koncessionsnämnden efter ansökan av statens
naturvårdsverk. Om koncessionsnämnden gäller därvid bestämmelsema i 11 och 15
§§. Dock skall vid en omröstning där lika röstetal uppstår den lindrigaste
meningen gälla.

Miljöskyddsavgift
får ej påföras, om ansökan inte har delgivits den som anspråket riktas mot inom
tio är från det gärningen begicks.

Med
anledning av bestämmelsen i första stycket bör observeras att de
jävsbestämmelser som enligl 12 § gäUerför tillståndsärenden inte kommer att
gälla i fråga om avgiftsmålen. I stället kommer genom den hänvisning som görs i
62 § lagförslaget Ull 41 § förvaltningsprocesslagen (1971:291)
rättegångsbalkens jävsregler alt gälla.

Den
i andra stycket föreslagna preskriptionstiden för avgiftstalan kommer att
överensstämma med preskriptionstiden för åtal för grova miljö-broU, om det
förslag fill ändringar i 13 kap. brottsbalken som jag tidigare redovisat
genomförs.

Prop. 1980/81:92 89

57 §

Föreligger
sannolika skäl för alt någon skall påföras en miljöskyddsavgifi och kan det
skäligen befaras alt han genom att avvika eller genom att undanskaffa egendom
eller på annat sätt undandrar sig att betala avgiften, fär kvarstad läggas pä
sä mycket av hans lösa egendom som svarar mot skulden. Om del räcker, fär
egendomen i slällel slällas under förbud alt säljas eller skingras.
Skingringsförbud fär ocksä meddelas pä fast egendom som tillhör honom.

Finns lös egendom som har ställts under skingringsförbud
hos tredje man, fär denne förbjudas alt lämna ul egendomen.

58 §

Beslut om kvarstad eller skingringsförbud meddelas av koncessionsnämnden.
Frägor om kvarstad eller skingringsförbud fär las upp pä yrkande av statens
naturvärdsverk.

Frägor om kvarstad eller skingringsförbud skall prövas så
snarl del kan ske. Är fara i dröjsmål, får nämnden omedelbart besluta åtgärden
alt gälla till dess annat förordnas.

59 §

Då koncessionsnämnden förordnar om kvarstad eller
skingringsförbud skall, om inle ansökan om miljöskyddsavgift redan har gjorts,
nämnden bestämma den tid inom vilken sådan ansökan skall göras. Tiden får inte
bestämmas längre än som oundgängligen behövs.

Är den utsatta liden otillräcklig, fär nämnden medge
förlängning av liden, om framställning om delta görs före lidens ulgång.

60 §

Har inte inom den tid som avses i 59 § ansökan kommil in
till koncessionsnämnden och har inle heller framställning om förlängning av
liden gjorts eller förekommer inte längre skäl för kvarstad eller skingringsförbud,
skall åtgärden omedelbart hävas. Dä nämnden avgör frägan om påförande av
miljöskyddsavgift, skall nämnden samtidigt avgöra om säkerhetsålgärden
fortfarande skall bestå. Nämnden fär ocksä i samband med beslut om
miljöskyddsavgifi förordna om sådana säkerhetsåtgärder.

61 §

Finner koncessionsnämnden att kvarstad bör läggas pä
arrende, hyra eller annat dylikt som utgär av fasl egendom, skall nämnden
förordna en god man alt uppbära medlen. Därvid skall nämnden ocksä meddela den
betalningsskyldige förbud att utge nägot till annan än den gode mannen.

Meddelas skingringsförbud på fast egendom och är del
synnerlig fara alt egendomen genom vanvård eller pä annat säll väsentligen
försämras, fär nämnden förordna en god man att förvalta egendomen. Kostnad som
behövs för egendomens förvaltning utgår av allmänna medel.

I övrigt gäller om verkställande av kvarstad och
skingringsförbud vad som sägs i utsökningslagen (1877: 31 s. I). Vad där är föreskrivet om pant
eller borgen skall dock ej äga tillämpning.

Bestämmelserna om kvarstad och skingringsförbud i 26 kap.
rättegångsbalken har utgjort förebilder vid utformningen av 57-61 §§.

Prop.
1980/81:92 90

62 §

Om
förfarandet vid prövning av frågor om miljöskyddsavgift gäller utöver
föreskrifierna i 56-61 §§ denna lag vad som föreskrivs i 3-26 och 28-53 §§
förvaltningsprocesslagen (1971:291). Därvid skall vad som sägs om rälten
respektive länsrätt gälla koncessionsnämnden. I slällel för de i 40 § nämnda
lag angivna högsla vitesbeloppen om femtusen och tiotusen kronor fär
koncessionsnämnden bestämma beloppen lill högst femtiolusen respektive högst
etlhundralusen kronor.

Beslut
av naturvårdsverket i frågor som gäller miljöskyddsavgiften får inte
överklagas.

Naturvårdsverket
får föra talan mol beslul i frågor om miljöskyddsavgift.

Enligt
min mening är del en fördel att i fräga om förfarandel i avgifismål kunna falla
tillbaka pä det regelsystem som finns i förvallningsprocesslagen (1971:291).
Sä gott som samtliga bestämmelser i den lagen torde med fördel kunna lillämpas
för avgiftsmälen även om behovel av vissa beslämmelser kan sättas i fräga med
hänsyn lill de förhällanden som kommer alt råda i avgiftsmålen. Undantag har
dock behövi göras för bestämmelserna i 1, 2 och 27 §§. Vidare bör
koncessionsnämnden ha befogenhel alt sälla ul viten som uppgår lil! högre
belopp än vad som föreskrivs i 40 § förvallningsprocesslagen. Anledningen till
del är att mycket stora ekonomiska värden kan slä pä spel och att beloppen, om
vitet skall vara effektivt, måsle kunna anpassas efler detla.

Enligl
9 § förvallningsprocesslagen är förfarandet skriftligt. Muntlig förhandling
kan hållas sä snart det är till fördel för utredningen eller om svaranden begär
det. 1 de flesta fall torde muntlig förhandling vara av belydelse för
ulredningen i avgifismål. Att svaranden uteblir från en muntlig förhandling
hindrar inle målels handläggning och avgörande (14 § förvallningsprocesslagen).

Del
har inle ansetls lämpligt alt göra det möjligt för svaranden att överklaga
naturvårdsverkets beslul att väcka lalan om miljöskyddsavgifi. Inte heller
andra beslul av verket i avgiftsfrågor bör kunna överklagas. Fördenskull har
föreskriften i andra stycket av förevarande paragraf införts. Självfallet får
svaranden överklaga koncessionsnämndens beslut i avgifismål enligt
bestämmelserna om besvär i förvaltningsprocesslagen.

Enligt
tredje stycket har naturvårdsverket tillagts befogenhel all föra lalan mol
koncessionsnämndens och kammarrätts beslul i avgiftsfrågor. Jag vill erinra om
att naturvårdsverket f.n. enligl 48 § har talerätt i bl.a. tillständsfrägor.

63 §

Miljöskyddsavgifien
skall betalas till länsstyrelsen inom tvä månader från del att beslutet vann
laga kraft.

Betalas
inte miljöskyddsavgiften inom angiven tid, fär avgiften jämle restavgift,
beräknad enligt 58 § I mom. uppbördslagen (1953:272), indrivas i den ordning
som enligt nämnda lag gäUerför indrivning av skatt.

Prop.
1980/81:92 91

En
påförd miljöskyddsavgift bortfaller i den män indrivning inte har skett inom
tio år från det att beslutet vann laga kraft.

1
paragrafen har tagits upp bestämmelser bl. a. om miljöskyddsavgifiens betalning
och indrivning.

I
detla sammanhang bör anmärkas att miljöskyddsavgifter inte avses bli förenade
med sädan förmånsrätt som enligt 11 § förmånsrättslagen (1970:979) har
föreskrivits i fräga om fordran pä skatt eller allmän avgift.

Övergångsbestämmelser

1.
Denna lag träder i kraft den 1
juli 1981.

2.
1 fråga om ansvar för gärning
som har begåtts före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.

3.
Bestämmelserna i 52-63 §§
lillämpas endast i fräga om överträdelser som har begåtts efler
ikraftträdandet.

4.
Den som efter ikraftträdandet
uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter villkor eller föreskrift som har
meddelats med stöd av 10 § eller 17 § i deras äldre lydelse, döms till böter
eller fängelse i högsl två år.

I
ringa fall döms inte lill ansvar.

Till
ansvar enligt första stycket döms inte, om ansvar för gärningen kan ådömas
enligt brottsbalken.

5. Har en föreskrift som
avses i punkten 4 första styckei överlrälts efter

ikraftträdandet och har överträdelsen medfört dels ekonomiska fördelar

förden som utövar den miljöfarliga verksamheten, dels belydande störning

för omgivningen eller risk för sådan störning, skall en miljöskyddsavgifi

utgä. Beträffande miljöskyddsavgiften gäller i övrigt bestämmelserna i 52-

63 §§.

Motiven
fill övergängsbestämmelserna har jag redovisat i den allmänna motiveringen
(avsnitt 2.4.7).

5
Hemställan

Jag
hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslaget lill lag om ändring i
miljöskyddslagen (1969:387).

6
Beslut

Regeringen
beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

Prop. 1980/81:92 93

Bilaga
1

Nuvarande lydelse av miljöskyddslagen (1969:387) och
miljöskyddskungörelsen (1969:388)

Miljöskyddslagen

Inledande
bestämmelser

1§
Denna lag är tillämplig på

1.
utsläppande av avloppsvatten,
fast ämne eller gas från mark, byggnad eller anläggning i vattendrag, sjö eller
annat vattenområde,

2.
användning av mark, byggnad
eller anläggning pä sätt som eljest kan medföra förorening av vattendrag, sjö
eller annat vattenområde, om användningen ej utgör byggande i vatten,

3.
användning av mark, byggnad
eller anläggning på sätt som kan medföra störning för omgivningen genom
luftförorening, buller, skakning, ljus eller annat sädant, om störningen ej är
helt tillfällig.

Lagen
är icke tillämplig på sådant utsläppande av avfall som avses i lagen
(1971:1154) om förbud mot dumpning av avfall i vatten eller på störning i
ra-diomottagningsapparat. Ej heUer är lagen tillämplig i fråga om joniserande
strålning eller inverkan av elektrisk ström från elektrisk anläggning, varom
särskilda bestämmelser gäller.

Åtgärd
eller användning som enligt vad nu sagts omfattas av lagen kallas miljöfarlig
verksamhet.

2§

Utöver
bestämmelserna i denna lag gäller om miljöfarlig verksamhet vad som föreskrives
i hälsovårds-, byggnads- och naturvårdslagstiftning eller i annan
lagstiftning. I fräga om viss miljöfarlig verksamhet gäller särskilda bestämmelser
enligt lagen (1971:850) med anledning av gränsälvsöverenskommelsen d. 16 sept.
1971 mellan Sverige och Finland.

Har
regeringen enligt 136 a § byggnadslagen (1947:385)prövat frågan om tillkomst
eller lokalisering av viss verksamhet eller enligt lagen (1978:160) om vissa
rörledningar prövat frägan om framdragande eller begagnande av sädan ledning,
är beslutet bindande vid prövning enligt denna lag.

I
fräga om byggande i vatten för att motverka vattenförorening och om
ianspråktagande av mark för ledning eUer annan anläggning för avloppsvatten
finns bestämmelser i vattenlagen (1918:523).

Regeringen
eller myndighet som regeringen bestämmer äger meddela särskilda bestämmelser
till förebyggande av vattenförorening genom fast avfall.

3§
Med avloppsvatten avses i denna lag 1. spillvatten eUer annan flytande
orenlighet,

Prop.
1980/81:92 94

2.
vallen som
använls för kylning vid driften av fabrik eller annan inrättning,

3.
vallen som
avledes för sådan torrläggning av mark inom sladsplan eller byggnadsplan som ej
sker för viss eller vissa fastigheters räkning,

4.
vallen som
avledes för torrläggning av begravningsplats.

Tillåtlighetsregler

4§ För miljöfarlig verksamhet skall väljas sådan plats alt
ändamålet kan vinnas med minsla intrång och olägenhet utan oskälig kostnad.

5§

Den som utövar eller ämnar ulöva miljöfarlig verksamhei
skall vidlaga de skyddsåtgärder, låla den begränsning av verksamheten och
iakttaga de försiktighetsmått i övrigl som skäligen kan fordras för alt
förebygga eller avhjälpa olägenhet.

Omfatlningen av åliggande enligl första stycket bedömes
med ulgångspunkl i vad som är tekniskt möjligt vid verksamhet av del slag som
är i fråga och med beaklande av såväl allmänna som enskilda intressen.

Vid avvägningen mellan olika inlressen skall särskild
hänsyn lagas lill å ena sidan beskaffenheten av område som kan bli utsatt för
störning och betydelsen av störningens verkningar, å andra sidan nyttan av
verksamheten samt kosinaden för skyddsåtgärd och den ekonomiska verkan i övrigt
av försiklig-hetsmåtl som kommer i fråga.

6§

Kan miljöfarlig verksamhei befaras föranleda olägenhet av
väsentlig betydelse, även om försiklighelsmåll som avses i 5 § iakttages, får
verksamheten utövas endast om särskilda skäl föreligger.

Innebär den befarade olägenheten att ell slort anlal
människor får sina levnadsförhållanden väsenlligl försämrade eller att
betydande förlust från naturvärdssynpunkl uppkommer eller att liknande allmänt
intresse skadas avsevärt, fär verksamheten ej utövas. Regeringen kan dock lämna
tillstånd enligt denna lag, om verksamheten är av synnerlig belydelse för
näringslivet eller för orlen eller eljest från allmän synpunkt.

Beslämmelserna i första och andra siyckena gäller ej
verksamhei, vars tillkomst eller lokalisering prövats enligt 136 a §
byggnadslagen (1947:385), eller rörledning, vars framdragande eUer begagnande
prövats enligl lagen (1978:160) om vissa rörledningar. Första stycket eller
andra slyckel första punkten hindrar ej alt sådan flygplats, väg eller järnväg,
vars anläggande prövas i särskild ordning, användes för avsett ändamål.

7§ Avloppsvatten av följande slag får icke utsläppas i
vattendrag, sjö eller an-

Prop. 1980/81:92 95

nat vattenområde om del ej är uppenbari alt del kan ske
utan olägenhet, nämligen

1.
avloppsvallen
som kommer från vallenklosetl eller härrör frän tätbebyggelse och som ej
undergått längre gående rening än slamavskiljning,

2.
pressaft från
siloanläggning,

3.
urin från
djurstall,

4.
vassle,

5.
ytbehandlingsbad
i metallindustri eller koncentrerat sköljvallen från sådanl bad.

Regeringen
kan föreskriva att vad som sägs i första stycket skall gälla även avloppsvallen
av vissl annat slag.

Är del av särskild belydelse från naturvärdssynpunkl eller
eljesl med hänsyn lill allmänt iniresse, kan regeringen med avseende på viss
del av landel förbjuda allt utsläppande av avloppsvatten, fasl ämne eller gas
från mark, byggnad eller anläggning i vallendrag, sjö eller annat vattenområde,
om det kan ske utan oskäligt intrång för innehavare av fabrik eller inrättning
som anlagts innan beslutet meddelats eller för kommun eller annan som dessförinnan
börjat avleda avloppsvatten.

Tillståndsprövning

9§

Koncessionsnämnden för miljöskydd kan på ansökan av den
som utövar eller ämnar ulöva miljöfarlig verksamhet lämna tillstånd till verksamheten
efter prövning enligt denna lag.

Skall fråga om tillkomst eller lokalisering av viss
verksamhei enligl 136 a § byggnadslagen (1947:385) eller om framdragande eller
begagnande av rörledning enligl lagen (1978:160) om vissa rörledningar prövas
av regeringen, får ansökan ej upplagas av koncessionsnämnden, innan sådan
prövning sketl.

10 § Regeringen kan föreskriva, all

1.
vissa slag av
fabriker eller andra inrättningar ej får anläggas,

2.
avloppsvatten
av viss mängd, arl eller sammansätlning ej får utsläppas,

3.
fast avfall
eller annat fast ämne ej får utsläppas eller uppläggas så all vattendrag, sjö
eller annat vattenområde kan förorenas,

4.
vissa slag av
inrättningar eller deras användning ej får ändras på säll som kan medföra ökad
eller ny olägenhet eller som eljesl är av belydelse från. störningssynpunkl

ulan alt koncessionsnämnden lämnal lillslånd enligt denna
lag eller anmälan gjorts hos statens naturvårdsverk eller länsstyrelsen.

Naturvårdsverket får, efler prövning i varje särskilt fall
enligt denna lag, medge undantag från sådan skyldighel alt söka tillstånd som
föreskrivits med

Prop.
1980/81:92 96

slöd av första stycket. I beslut om medgivande skall anges
de villkor som skall gälla.

H §

Koncessionsnämnden består av ordförande och tre andra
ledamöter. Vid förberedande åtgärd och vid prövning av fråga om avvisning av
ansökan eller om avskrivning av ärende kan nämnden bestå av ordföranden ensam.

Ordföranden skall vara lagfaren och erfaren i domarvärv.
En ledamot skall ha sakkunskap och erfarenhet i tekniska frågor. En ledamot
skall ha erfarenhet av frågor som faller inom verksamhetsområdet för slatens
naturvårdsverk. Den fjärde ledamoten skall ha erfarenhet av industriell
verksamhet. Om ärendet enligt ordförandens bedömande i huvudsak avser kommunala
förhållanden, skall som fjärde ledamot i slällel ingå person med erfarenhet av
kommunal verksamhet.

Regeringen förordnar ordförande, övriga ledamöter och, i
den utsträckning det behövs, ersättare för dem. Bestämmelserna om ledamot
gäller även ersättare.

Regeringen kan föreskriva all i koncessionsnämnden skall
finnas flera avdelningar. Beslämmelserna om koncessionsnämnd gäller i
tillämpliga delar avdelning.

12 §

Bestämmelserna i 4 kap. rätlegångsbalken om jäv mot domare
äger molsvarande tillämpning på ledamot i koncessionsnämnden. Ledamot är dock
icke jävig på den grund alt han

1.
i vattendomstol
lagil befattning med ärende om samma miljöfarliga verksamhei som är under
prövning hos koncessionsnämnden,

2.
hos annan
myndighel än vallendomslol tagit befattning med sådant ärende utan att fatta
beslut varigenom ärendel avgjorts.

13 §

Ansökan om tillstånd skall vara skriftlig. Den skall
innehålla de uppgifter, ritningar och tekniska beskrivningar som fordras för
bedömande av den miljöfarliga verksamhetens beskaffenhet, omfattning och
verkningar.

Ansökan skall inges i det antal exemplar som
koncessionsnämnden anser behövUgt.

Uppfyller ansökan ej vad som föreskrives i första stycket
eller har den ej ingivils i tillräckligt antal exemplar, skall sökanden
föreläggas att avhjälpa bristen inom viss tid. I föreläggandet kan utsättas
vite eller påföljd alt brislen avhjälpes på sökandens bekostnad.

14 §

Koncessionsnämnden skall sörja för fullständig utredning
av ärende som kommer under nämndens prövning.

Prop. 1980/81:92 97

Nämnden skall

1.
genom
kungörelse i ortstidning eller på annat lämpligt säll bereda dem som kan
beröras av den miljöfarliga verksamheien tillfälle att yltra sig,

2.
samråda med de
statliga och kommunala myndigheier som har väsentliga intressen all bevaka i
frågan,

3.
hålla
sammanträde med dem som saken angår och besiktning på platsen, om det ej är
uppenbart onödigt,

4.
lämna den som
gjort ansökan eller framställt erinran underrättelse om det som tillförts
ärendet genom annan än honom själv och bereda honom tillfälle alt yttra sig
däröver, om ej annat följer av 15 § förvaltningslagen (1971:290).

Nämnden
kan uppdraga åt en eller flera av ledamöterna alt hålla sammanlräde eller
besiktning enUgt andra styckei 3.

Nämnden kan uppdraga åt sakkunnig att verkställa särskild utredning.

Kosinad
för kungörelse och för utredning enligl fjärde stycket belalas av den som
utövar eller ämnar utöva den miljöfarliga verksamheien. Nämnden fastställer på
yrkande ersättning för utredningen.

Skall
koncessionsnämnden avge yttrande lill regeringen i ärende enligl 136 a §
byggnadslagen (1947:385), äger beslämmelserna i första—femte styckena
motsvarande tillämpning.

15 §

Yppas vid
koncessionsnämndens överläggning lill beslul skiljaktiga meningar, skall
omröstning ske. Uppkommer därvid fråga om tillämpligheten av denna lag eller
fråga om vidtagande av förberedande åtgärd eller fråga om underslällning enligt
16 §, skall särskild omröstning ske beträffande sådan fråga.

Vid
omröstning gäller den mening som fåll de flesta rösterna eller, vid lika röstetal,
den mening som ordföranden biträder.

16 §

Finner
koncessionsnämnden vid prövning av ansökan om tillstånd enligl denna lag att
hinder mot tillstånd möter enligl 6 § andra slyckel första punkten men att det
föreligger sådana omständigheter som anges i samma siycke andra punkten, skall
nämnden med eget yttrande underställa frägan regeringens avgörande.

17 §

Regeringen
kan uppdraga åt länsstyrelsen att pröva fräga om tillstånd beträffande visst
slag av ärenden. I fråga om ärenden som sålunda prövas av länsstyrelsen gäUer i
tiUämpliga delar bestämmelserna i denna lag om ärenden som prövas av
koncessionsnämnden.

Regeringen kan uppdraga ät länsstyrelsen alt belräffande
vissl slag av ärenden medgiva undanlag som avses i 10 § andra slyckel. 7 Riksdagen 1980/81. I saml Nr
92

Prop.
1980/81:92 98

TUlståndsbeslut

I8§

I
lillståndsbeslut skall noggranl anges den miljöfarliga verksamhei som tillståndet
avser och de villkor som skall gälla.

I
beslutet kan fastställas viss tid, i regel ej över lio år, inom vilken den med
tillståndel avsedda verksamheten skall ha satts igång.

19 §

Lämnar
regeringen tillstånd i fall som avses i 6 § andra slyckel, kan regeringen
meddela särskilda villkor för all tillgodose allmänna ändamål i bygden.

20 §

Om
regeringen lämnar tiUstånd, kan regeringen uppdraga åt koncessionsnämnden
eller länsstyrelsen att fastställa närmare villkor för tillståndet.

21 §

Om
det när lillslånd lill miljöfarlig verksamhet lämnas ej tillräckUgt säkert kan
bedömas vilka villkor som bör gälla i visst avseende, får avgörandel i denna
del uppskjutas lill dess erfarenhet av verksamheten vunnits.

I
samband med uppskov enligl första slyckel skall provisoriska föreskrifler om
skyddsåtgärder eller andra försiktighetsmått meddelas, om det är nödvändigt
för all molverka olägenhet. Uppskjuten fråga skall avgöras så snart del kan
ske.

22 §

Den
som fått lillslånd enligl denna lag liU miljöfarlig verksamhet kan ej på grund
av bestämmelse i lagen eller i hälsovårdsstadgan den 19 december 1958 (nr 663)
åläggas att upphöra med verksamheten eller att med avseende på denna vidlaga
försiktighetsmått utöver vad som anges i tillslåndsbeslutet, om ej annat följer
av 23—25 § eller 40 § andra stycket.

23 §

Åsidosätter
någon villkor som angivils i lillståndsbeslut och är avvikelsen belydande, kan
koncessionsnämnden förklara tillståndet förverkat och förbjuda fortsatt
verksamhet.

24 §

Har
tio år förflutit från del tillståndsbeslul vunnit laga krafl eller har dessförinnan
förhåUandena ändrats väsentUgt, kan koncessionsnämnden föreskriva nya eller
strängare villkor för verksamheien efler vad som är skäligt.

Om
särskilda skäl föreligger, kan nämnden efler utgången av tid som anges i första
stycket även ompröva tillstånd att utsläppa avloppsvatten i vissl vattenområde.

Prop. 1980/81:92 99

25 §

Uppkommer genom miljöfarlig verksamhei belydande olägenhet
som icke förutsågs när lillslånd lämnades, kan koncessionsnämnden meddela föreskrift
som är ägnad att förebygga eller minska olägenheten för framliden.

26 §

Fråga som avses i 23—25 § prövas efler framställning av
statens naturvårdsverk.

27 §

Efter ansökan av tillslåndshavaren kan koncessionsnämnden
upphäva eller mildra villkor i tillståndsbeslul, om det är uppenbart alt
villkorel ej längre behövs eller är strängare än nödvändigt eller om ändringen
påkallas av omständighet som icke förutsågs när tillståndet meddelades.

28 §

Har regeringen fastställt villkor för tillstånd, får
koncessionsnämnden vid tillämpning av 24, 25 eller 27 § icke avvika väsenlligl
från villkoret utan all regeringen medgivii del.

29 §

Tillstånd förfaller, om den med tillståndet avsedda
verksamheien ej salts i gång inom lid som föreskrivits med stöd av 18 § andra
slyckel.

Visas giltigt skäl för dröjsmål eller skulle synnerligt
men uppstå genom all tillståndet förfaller, kan koncessionsnämnden förlänga
tiden med högst tio är, om ansökan därom göres innan den föreskrivna liden går
ut.

Ersättning m. m.

30 §

Den som orsakar olägenhet genom miljöfarlig verksamhet
skall utge ersällning härför. Har olägenheten ej orsakats genom försumlighet,
skall dock ersällning ulgå endasl om olägenheten är av någon belydelse och
bara i den mån den ej skäligen bör tålas med hänsyn lill förhållandena i orten
eller till dess allmänna förekomst under jämförliga förhållanden.

Om ej annat följer av vad nedan sägs, skall ersättningen
besiämmas enligt allmänna skadeståndsregler.

31 §

Kan i fråga om skada eller olägenhet som drabbar egendom
ersättningens belopp lämpligen uppskaltas på förhand, skall ersällning
besiämmas för framlida skada, om part begär det.

Om det finns skälig anledning, kan ersättning för framtida
skada på egendom besiämmas all ulgå med vissl årligt belopp. Ersällning som
beslämls på sådant säll kan jämkas efler vad som är skäligl, om ändrade
förhållanden påkallar det.

Prop. 1980/81:92 100

32 §

Medför miljöfarlig verksamhei all faslighel eller del av
faslighet blir onyttig för ägaren eller alt synnerligt men uppkommer vid
begagnandet, skall fasligheten eller fastighetsdelen lösas, om ägaren begär
det.

33 §

Fastighetsägare som vill fordra inlösen enligt 32 § skall
väcka talan vid den fastighetsdomstol inom vars område den miljöfarliga
verksamheien i huvudsak uiövas eller skall utövas.

I fråga om inlösen gäller expropriationslagen (1972:719) i
tillämpliga delar. 4 kap. 3 § expropriationslagen skall äga tillämpning ifråga
om värdeökning som ägt rum under tiden från dagen tio år före det lalan väcktes
vid domstol. Ogillas yrkande om inlösen, lillämpas allmänna regler om
rättegångskostnad.

34 §

Den som vill framslälla ersättningsanspråk eller annat
enskilt anspråk på grund av miljöfarlig verksamhei skall väcka lalan vid
fastighetsdomstol som anges i 33 §. Även den som utövar eller ämnar utöva
miljöfarlig verksamhet kan påkalla prövning av ersättningsfråga på säll som nu
sagls. Han skall därvid ange de ersättningsbelopp som han erbjuder.

35 §

1 fråga om nedsättning, fördelning och utbetalning av
ersättning, som faslslällls att utgå på en gång för framtida skada på fastighet
och som tillkommer ägaren av fastigheten eller innehavare av tomträtt i denna,
saml om verkan därav gäller i tillämpliga delar expropriationslagen (1972:719).

Om borgenär som har panträtt i fasligheten lider föriusl
därigenom all ersättning blivit för lågl beräknad och ersällningen lill följd
av överenskommelse mellan den ersältningsskyldige och den
ersätlningsberältigade eller av annan anledning ej blivit prövad av domstol,
har borgenären räll att av den ersältningsskyldige få gottgörelse för förluslen
mol avskrivning på fordringshandlingen. Talan om sådan gottgörelse skall
väckas vid faslighelsdomslol som anges i 33 §.

36 §

Väcker någon talan vid faslighelsdomslol om förbud mot
miljöfarlig verksamhet eller om äläggande för den som utövar eller ämnar ulöva
sådan verksamhet att vidtaga försiktighetsmått och är fräga om tillstånd till
verksamheten enligt denna lag under prövning eller kommer den under prövning
innan fastighetsdomstolen avgjort målel, skall domslolen förklara målel vilande
lill dess frågan avgjorts.

Prop.
1980/81:92 101

37 §

I mål
enligl 34 § andra punkten äger bestämmelserna om kosinad i expro-prialionsmål
molsvarande lillämpning.

Ogillas
lalan som avses i 36 § på den grund att svaranden efler talans väckande sökt
och erhållil tillstånd enligt denna lag, skall domslolen efler omsländighelerna
förordna all vardera parlen skall själv bära sin rättegångskostnad eller att
full eller jämkad ersättning skall tilläggas endera.

Tillsyn

38 §

Till skydd
mot miljöfarlig verksamhei som kan medföra fara för allmänna inlressen skall
tillsyn uiövas av statens nalurvårdsverk oeh länsslyrelserna.

Naturvårdsverket
har den cenirala tillsynen, samordnar länsstyrelsernas fillsynsverksamhet och
lämnar vid behov bistånd i denna verksamhet. Länsstyrelsen utövar fortlöpande
tillsyn inom länel.

Tillsynsmyndigheterna
skall samarbeta med varandra saml med sådana statliga och kommunala organ som
har alt utöva tillsyn i särskilda hänseenden eller som eljesl fullgör
uppgifler av belydelse för tillsynsverksamheten.

39 §

Finner
tillsynsmyndighet alt olägenhet av betydelse från allmän synpunkt uppkommer
eller kan uppkomma genom miljöfarlig verksamhei, kan myndigheten meddela råd
och anvisningar om lämplig åtgärd för all motverka olägenheten.

40 §

Om
lillslånd icke givils enligl denna lag, kan länsstyrelsen meddela föreläggande
om sådanl försiklighelsmått eller förbud som är uppenbart behövligt för all
lagens beslämmelser skall efterlevas. I brådskande fall eller när särskill
skäl eljesl föreligger får föreläggandet ges omedelbart och i annat fall först
sedan det visal sig att rättelse ej kan vinnas genom råd och anvisningar.

Tillståndsbeslul
enligl denna lag hindrar icke länsstyrelsen från alt meddela sädan brådskande
föreskrift som är nödvändig lill följd av särskilda omständigheter.

Om
tillståndshavare åsidosätter villkor som angivils i liUslåndsbeslulel, kan
länsstyrelsen förordna om rättelse på hans bekoslnad eller förelägga honom all
själv vidtaga rättelse.

I beslul
om föreläggande enligl denna paragraf kan länsstyrelsen utsätta vite.

41 §

Har
lillslånd enligl denna lag icke meddelats, äger koncessionsnämnden på
hemslällan av slatens naturvårdsverk besluta om förbud mot miljöfarlig
verksamhei, som ej är tillåtlig enligt denna lag, eller meddela föreskrifl om

Prop.
1980/81:92 102

försiklighetsmält.
Vid prövningen äger 14 och 16 §§ molsvarande tillämpning.

42 §

För
all ulöva tillsyn enligt denna lag har tillsynsmyndighet rätt all vinna
tillträde till fabrik eller annan anläggning vare sig den är i bruk eller ej,
saml all förelaga undersökning inom anläggningen eller område som hör lill denna.

Behövs
undersökning på annan plals, har myndigheten rätt all vinna tillträde dit för
att ulföra undersökningen. Della gäller dock ej hus, tomt eller trädgård.

Första
och andra siyckena gäller även den som skall utföra undersökning som avses i 43
§ andra slyckel andra punkten.

43 §

Kan
verksamheien vid en anläggning befaras vara miljöfarlig, är innehavaren
skyldig alt på begäran lämna tillsynsmyndighet behövliga upplysningar om
anläggningen.

Tillsynsmyndighet
får förelägga den som utövar verksamhet som kan befaras vara miljöfarlig all
ulföra för tillsynens fullgörande behövliga undersökningar av verksamheten och
dess verkningar. Tillsynsmyndighet kan i slällel, om del finnes lämpligare,
föreskriva all sådan undersökning skall ulföras av annan än den som utövar
verksamheien och utse någon all göra undersökningen.

Det
åligger den som utövar verksamheten all ersätla kosinad för undersökning som
avses i andra stycket andra punkten med belopp som tillsynsmyndigheten
fastställer.

I
beslul om föreläggande enligt andra stycket får tillsynsmyndighet utsätta vite.

44 §

Den
som lagil befallning med tillsyn enligl denna lag får ej obehörigen yppa
yrkeshemlighet som därigenom blivit känd för honom eller driftanordning,
affärsförhållande eller förhållande av betydelse för landels försvar varom han
sälunda fått kännedom.

Ansvar,
handräckning och besvär m. m.

45 §

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1.
bryter mol förbud som meddelats
med stöd av 8, 23 eller 41 § eller åsidosätter sådana bestämmelser som avses i
2 § fjärde stycket,

2.
underlåter att iakttaga
föreskrift som regeringen meddelat enligt 10 § första slyckel utan alt undanlag
har medgivils med stöd av 10 § andra stycket eller 17 § andra stycket, eller

Prop. 1980/81:92 103

3. åsidosätter villkor eller föreskrift som meddelats med
stöd av 10 § andra slyckel eller 17 §, 18 § första stycket, 19—21, 24, 25, 27
eller 41 §, så aU allmän eller enskild räll kan kränkas,

dömes lill böter eller fängelse i högsl ett år.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter alt
fullgöra vad som åligger honom enligt 43 § första styckei, dömes till böter.

46 §

Upphävd g. Lag 1975 nr 727.

47 §

Har någon begått gärning som avses i 45 § första styckei
1—3, kan överexekutor meddela handräckning för att åstadkomma rättelse. I
fråga om sådan handräckning gäller samma regler som för handräckning enligl
191 § utsökningslagen.

Berörs allmänna inlressen, får ansökan om handräckning
göras av slatens nalurvårdsverk eller annan myndighel som ärendet angår.

Efterkommes ej föreläggande enligt 40 § första eller andra
stycket, skall ulmälningsmannen på anmodan av länsstyrelsen ombesörja alt
åtgärd vidtages på den försumliges bekoslnad.

Det åligger polismyndighet att lämna den handräckning som
behövs för utövande av tillsyn enligl denna lag.

48 §

Mol beslul som meddelas av statens naturvårdsverk enligt
10 § andra styckei eller av länsstyrelsen enligt 17 § andra styckei får lalan
ej föras.

Talan mol beslul enligl 14 § femte slyckel andra punkten
eller 43 § tredje stycket eller rörande förbud vid vite enligt 51 § föres hos
kammarrätten genom besvär.

Talan mol annat beslul av koncessionsnämnden,
naturvårdsverket eller länsstyrelsen enligl denna lag föres hos regeringen
genom besvär.

För all tillvarataga allmänna inlressen får
naturvårdsverket föra talan mol koncessionsnämndens eller länsstyrelsens beslut
i fråga om tillstånd enligl lagen, mol koncessionsnämndens beslul i fråga som
avses i 41 § och mol länsslyrelsens beslut i fråga som avses i 40 § eller 43 §
andra slyckel.

49 §

Beslut i fråga om tillstånd enligt denna lag, beslut i
fråga som avses i 41 § eller 43 § andra stycket och beslul enligl 14 § femte
styckei andra punkten eller 43 § Iredje stycket blir gällande när beslutet
vunnit laga krafl. 1 beslulel kan förordnas all del skall lända till
efterrättelse omedelbart.

Beslul i fråga som avses i 40 § länder lill efterrättelse
omedelbart, om ej annorlunda förordnas.

Prop.
1980/81:92 104

50 §

Har
länsstyrelse med stöd av 40 § första slyckel eller har hälsovårdsnämnd
förbjudit miljöfarlig verksamhei eller ålagt den som utövar eller ämnar ulöva
sådan verksamhet att vidtaga försiktighetsmått och begär han tillstånd till
verksamheten enligt denna lag, kan koncessionsnämnden, om sökanden ställer
säkerhet för kosinad och skada, bestämma att länsstyrelsens eller hälsovårdsnämndens
beslut ej får verkställas förrän tillståndsfrågan avgjorts eller
koncessionsnämnden föreskriver annat.

51 §

Vill
någon för att utreda verkningarna av miljöfarlig verksamhet som han utövar
eller ämnar utöva företaga mätning eller annat undersökningsarbete på fasl
egendom som annan äger eller innehar, kan länsstyrelsen, om skäl föreligger,
föreskriva att tiUträde fill egendomen skaU lämnas under viss tid. Behöver
mälapparat eller liknande instrument utsättas kan länsstyrelsen även föreskriva
förbud vid vite att rubba eller skada instrumentet.

Föreskrift
som avses i första stycket kan meddelas även på ansökan av den som skall utföra
undersökning som avses i 43 § andra stycket andra punkten.

Undersökningsarbetet
skall ulföras så alt minsta skada och intrång vällas. För skada och intrång
skall ersättning lämnas av den som utövar eller ämnar utöva den miljöfarliga
verksamheien. Talan om ersättning väckes vid fastighetsdomstol som anges i 33
§.

52
§

Upphävd
g. Lag 1975 nr 461.

Övergångsbestämmelser

1. Denna
lag träder i krafl den 1 juli 1969, då lagen den 30 november 1956

(nr 582) om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden skall

upphöra all gälla.

2.
Mål som vid lagens
ikraftträdande är anhängigl vid allmän domstol eller vattendomstol och som rör
fråga, varom bestämmelse meddelas i denna lag, handlägges och bedömes enligl
äldre bestämmelser.

3.
Har före ikraftträdandet
förrätlningsman förordnats enligt 10 kap. 32 § 4 mom. vattenlagen för all
handlägga fråga varom bestämmelse meddelas i denna lag, skall äldre
bestämmelser lillämpas på förrättningen.

4.
Har vattendomstol genom laga
krafl ägande beslut eller har synemän i ufiåtande varvid skall bero lämnat
medgivande att kloakvatten eUer industriellt avloppsvatten utsläppes eller alt
fasl avfall utkastas, ulsläppes eller upplägges, anses medgivande som
tillstånd enligt denna lag. Beslut som i annat fall enligl förul gällande
ordning meddelats om åtgärd till skydd mot miljöfarlig verksamhet äger
lillämpning lill dess annorlunda förordnas.

5.
Uppkommer i ärende enligt denna
lag fräga om åtgärd till skydd mot miljöfarlig verksamhei som påbörjats före
lagens ikraftträdande och efler

Prop.
1980/81:92 105

ikraftträdandet
fortsalt ulan all medföra ökad eller ny olägenhet, kan koncessionsnämnden
medge del anstånd med åtgärdens genomförande som är oundgängligen nödvändigl.

6.
Bestämmelsen i 32 § äger ej
tillämpning i fråga om miljöfarlig verksamhet, som börjat före lagens
ikraftlrädande öch som efter ikraftlrädandel forlsall ulan all medföra
väsentligt ökal men.

7.
Förekommer i lag eller annan
författning hänvisning lill lagrum, som ersatts genom bestämmelse i denna lag,
skall i stället den beslämmelsen tilllämpas.

Miljöskyddskungörelsen
Prövnings- och anmälningsskyldighet

1 §

Med
tillstånd avses i denna kungörelse sådanl tillstånd till miljöfarlig verksamhet
som lämnas av koncessionsnämnden för miljöskydd efter prövning enligt
miljöskyddslagen.

Medgivande
av undanlag från skyldighel all söka tillstånd kallas i dehna kungörelse
dispens. Dispens lämnas av statens naturvårdsverk eller, i fall som anges i 12
§, av länsstyrelsen.

2§
Följande slag av fabriker eller andra inrättningar får ej anläggas utan tillstånd
eller dispens: 1. gruva eller anrikningsverk, 2. sintrings-, järn- eller
stålverk eller ferrolegeringsverk, 3. metallverk eller meiallraffinaderi, 4, anläggning
för kemisk eller termisk ytbehandling, beläggning med metall eller belning av
metall eller anläggning för avfettning där mer än 25 lon organiska
lösningsmedel förbrukas varje år, 5. cementfabrik, 6. anläggning för framställning
av kalk genom skifferbränning, 7. mineralullsfabrik, 8. träsliperi,
pappersbruk, cellulosa-eller wallboardfabrik, 9. sockerfabrik, 10. stärkelsefabrik,
11. mejeri, torrmjölk-, glass- eUer chokladfabrik, 12. slakteri,
kött-konservfabrik eUer anläggning för destruktion av animaliskt avfall eller
raffi-. nering av animaliskt fett, 13. fiskmjöls- eller fiskoljefabrik eller
fabrik för beredning eller konservering av fisk eller skaldjur, 14. fabrik för
beredning eller konservering av grönsaker, rotfrukter, frukter eller bär, 15.
margarinfabrik eller anläggning för raffinering av vegetabiliskt fett, 16.
jästfabrik, 17. benmjöls- eller hudlimsfabrik, 18. bryggeri, maltfabrik, 19.
fabrik för beredning eller färgning av textilier, ulltvätleri, 20.
tvätlinrätlning för mer än 10 000 kg tvättgods per dygn, 21. garveri eller
annan anläggning för skinnberedning, 22. fabrik för framställning av
baskemikalier, 23. fabrik för framställning av gödselmedel, 24. fabrik för
framställning av plast, konstfiber eller syntetiskt gummi, 25. anläggning för
verkstadsindustri med en tillverkningsyta överstigande 5 000 kvadratmeter, 26.
kimröksfabrik, 27. läkeme-

Prop. 1980/81:92 106

delsfabrik, 28. krut- eller sprängämnesfabrik, 29. fabrik
för raffinering av oljor, 30. fabrik för framställning av färg, harts, fernissa
eller lösningsmedel, 31. iväitmedelsfabrik, 32. fabrik för framställning av
bekämpningsmedel, 33. atomkraftanläggning, 34. ångkrafianläggning eller annan
anläggning för eldning med fossilt bränsle med tillförd effekt överstigande 50
MW, 35. kol-eller spaltgasverk, 36. upplag eller anläggning för behandhng av
avfaU såsom slam, bark eller avfall från fabrik eller hushåll, om den tillförda
avfallsmängden överstiger 50 lon om årel, eller upplag eller anläggning för
behandling av oljeavfall, kemiskt avfall eller annat specialavfall, 37.
ladugård, stall eller annan anläggning för djur med uirymme för mer än 100
djurenheter, varvid som en enhet anses ett fullvuxet nötkreatur, två ungnöt,
tre suggor, lio slaktsvin, tio pälsdjur eller 100 fjäderfän, 38. anläggning för
torkning av gödsel från djur, 39. fabrik för framställning av glas.

3§

1 fråga om åtgärd som innefaltar ändring av inrättning som
anges i 2 § 1—24 eller 26—38 eller ändring av användningen av sådan inrättning
gäller följande.

Kan åigärden på en gång eller efler hand medföra ökning av
förorening eller annan störning som avses i miljöskyddslagen eller ändring av
förorenings sammansätlning eller sättet för dess utsläppande, får den ej
vidtagas ulan fillstånd eller dispens, om det ej är uppenbart alt verksamheten
vid inrättningen eller den av åtgärden berörda delen av inrättningen efler
åtgärdens vidtagande kan ske utan störning av belydelse från hälso- eller
naturvärdssynpunkl eller med hänsyn lill annat allmänt intresse.

Åtgärd som icke är förenad med prövningsskyldighet enligl
andra styckei men som likväl är av väsentlig betydelse från störningssynpunkl
får ej vidtagas ulan att i god lid dessförinnan anmälan gjorts hos
länsstyrelsen.

4§ Skall inrättning som anges i 2 § ulföras eller ändras
så att avloppsvattnet från inrättningen leds till avloppsanläggning som tillhör
annan, får denne ej utsläppa avloppsvattnet från avloppsanläggningen ulan
tillstånd eller dispens.

5§ Avloppsvatten av följande slag från mark, byggnad eller
anläggning får ej utsläppas i vattendrag, sjö eller annat vattenområde eller
ledas till annan tillhörig avloppsanläggning ulan tillstånd eller dispens: 1. avloppsvatten
från tätbebyggelse med mer än 200 invånare, 2, avloppsvatten från kasern,
hotell eller därmed jämförlig inrättning som ej ingår i tätbebyggelse med mer
än 200 invånare och som är avsedd för mer än 200 personer, 3. avloppsvatten
från sjukhus, 4. pressaft från siloanläggning, 5. urin från djurstall, 6.
vassle, som ej är av endast spillkaraktär, 7. yibehandlingsbad i metallindustri
eller kon-

Prop. 1980/81:92 107

centrerat sköljvallen frän sådanl bad.

6§ Har tillstånd all avleda avloppsvatten som anges i 5 §
lämnats enligl miljöskyddslagen eller enligl lidigare gällande ordning eller
har dispens meddelats beträffande sådanl avledande, får avloppsvatten icke ulan
lillslånd eller dispens utsläppas lill större mängd, av annan art eller
sammansättning eller på annat sätt än som tidigare har bestämts, om det ej är
uppenbart att det kan ske ulan olägenhet av belydelse från hälso- eller
nalurvårdssynpunkl eller med hänsyn till annat allmänt intresse.

7§ Fast avfall eller annat fasl ämne från mark, byggnad
eller anläggning får ej utsläppas i vattendrag, sjö eller annat vallenområde
ulan lillslånd eller dispens, om del ej är uppenbari alt det kan ske utan
olägenhet av betydelse från hälso- eller naturvärdssynpunkl eller med hänsyn
lill annat allmänt intresse. Vad som har sagls nu äger motsvarande tillämpning
i fråga om uppläggande av fast ämne så att vattenområde kan förorenas.

8§ Följande slag av fabriker och andra inrättningar fär ej
anläggas utan alt i god lid dessförinnan anmälan gjorts hos länsstyrelsen: 1.
gjuleri, 2. kabelfabrik, gummifabrik, 3. krossverk, makadamverk, sienhuggeri,
4. asfaltverk, oljegrusverk, 5. anläggning för framställning av kalk eller
kalkproduk-ler, 6. krilbruk, 7. fabrik för framställning av byggnadsmaterial på
mineralbas, 8. läkt av fasl berg, block, sten, grus, sand, lera eller morän
med undantag av husbehovsläki och sidotag i samband med vägbyggnad, 9.
porslins-, kakel-eller lergodsfabrik, 11. träimpregneringsverk, 12. fabrik för
framställning av färdiglagad mal, rökeri, 13. kafferosleri, 14. spritfabrik,
15. läskedrycksfabrik, 16. fabrik för impregnering av papper eller plast-
eller konstfibermaterial, 17. fabrik för framställning av plastprodukter, 18.
fabrik för framställning av eleklrodkoks, grafit eller grafiteleklroder, 19.
fabrik för filler- eller pigmenlframslällning, 20. acelylengasverk, 21.
Ivällinrätlning för mer än 1 0(X) kg tvättgods per dygn, 22. vattenverk för mer
än 5 000 personer, 23. gasiurbinkraflanläggning, 24. skrotupplag eller
anläggning för skrolhanlering, 25. anläggning för central uppsamling av
oljeavfall, kemiskt avfall eller annat specialavfall, 26. sågverk för
framställning av mer än 14 000 kubikmeter trävaror per år, 27. plywood- eller
spånskivefabrik,

28. anläggning för ytbeläggning med
färg eller lack, där mer än 25 kg färg eller lack förbrukas varje timme och
torkningen sker vid förhöjd temperatur,

29. ackumulalorfabrik, 30. laboratorium
för framkallning av mer än 20 000 rullar fotografisk film per år eller för
framställning av mer än 300 000 pappersbilder per år, 31. anläggning där mer
än 200 kg klor lagras eller användes varje dygn, 32. motorsport- eller
bilprovningsbana för stadigvarande bruk.

Prop.
1980/81:92 108

33. skjulbana som är sladigvarande inrättad för
skarpskjuining utomhus.

Anmälan enligl första stycket behövs ej, om
prövningsskyldighel enligl 2 § föreligger.

P. 10. upphävd g. F 1976 nr 330.

9§

1 fråga om åtgärd som innefattar ändring av inrättning som
anges i 8 § eller ändring av användningen av sådan inrättning gäller följande.

Kan
åigärden på en gång eller efter hand medföra ökning av förorening eller annan
störning som avses i miljöskyddslagen eller ändring av förorenings
sammansätlning eller sättet för dess utsläppande, får den ej vidtagas utan att
i god tid dessförinnan anmälan har gjorts hos länsstyrelsen, om det ej är uppenbart
alt verksamheten vid inrättningen eller den av åigärden berörda delen. av
inrättningen efter åtgärdens vidtagande kan ske ulan störning av betydelse från
hälso- eller nalurvårdssynpunkl eller med hänsyn till annat allmänt intresse.

Åtgärd för vilken anmälningsskyldighet enligl andra
slyckel icke föreligger men som likväl är av väsentlig belydelse från
störningssynpunkl får ej vidtagas ulan att i god tid dessförinnan anmälan har
gjorts hos länsstyrelsen.

10 §

Avloppsvatten, som härrör från kasern, hotell eller därmed
jämförlig inrättning eller från hushåll och som ej avses i 5 § 1 eller 2, får
ej utsläppas i vattendrag, sjö eller annat vattenområde utan att i god tid
dessförinnan anmälan har gjorts hos länsstyrelsen. Hälsovårdsnämnden kan dock
befria från anmälningsskyldighet i fråga om avloppsvatten från enstaka hushåll,
om del är uppenbari att olägenhet ej kan uppkomma.

11 §

Den som planerar all anlägga inrättning eUer vidlaga annan
åtgärd som är förenad med prövnings- eller anmälningsskyldighet bör i god tid
inhämta råd och anvisningar från statens nalurvårdsverk eller länsstyrelsen.

Prövning av länsstyrelsen

12 §

Fråga om dispens prövas av länsstyrelsen, såviti avser

ångkrafianläggning eller annan anläggning för eldning med
fossilt bränsle, om den tillförda effekten ej överstiger 300 MW,

upplag eller anläggning som avses i 2 § 36, om den
tillförda avfallsmängden ej överstiger 10 000 lon om året,

anläggning som avses i 2 § 4, 37 eller 38,

utsläppande av avloppsvatten från tätbebyggelse med mer än
200 men högst 2 000 personer,

utsläppande av avloppsvatten som avses i 5 § 2—5 eller 7,

Prop.
1980/81:92 109

utsläppande eller uppläggande av ämne som avses i 7 §.

Har ärende som enligt första slyckel skall prövas av
länsstyrelsen samband med dispensärende hos naturvårdsverket, skall
länsstyrelsen hänskjula ärendel till verkel för avgörande. Även annat ärende
får hänskjutas lill verkel, om särskilda skäl föreligger.

Förfarandet hos koncessionsnämnden

13 §

Kungörelse
enligt 14 § andra stycket 1 miljöskyddslagen skall innehålla uppgift om

1. arten av verksamheten och platsen för denna,

2.
plals där
handhngarna i ärendel hålles tillgängliga för den som önskar taga del av dem,

3.
den tid inom
vilken yltrande över ansökningen eller framställningen skall avges.

I fråga om
framställning som avses i 26 eller 41 § miljöskyddslagen eller ansökan om
ändring av tillstånd skall kungörelsen innehålla uppgifi också om den åtgärd
eller ändring som yrkas.

Om av
ansökningen eller framslällningen framgår all ärendet rör endasl viss eller
vissa personer eller företag, är del tillräckligl alt var och en av dessa
tiUslälles underrätlelse med ovan angivet innehåll i rekommenderat brev.

14 §

Ell exemplar av handlingarna i ärendet och av kungörelse
eller underrätlelse enligt 13 § skall genast sändas till den plals där
handlingar skall hållas tillgängliga.

Meddelande om ansökan skall genasl tillställas statens
nalurvårdsverk, länsstyrelsen och hälsovårdsnämnden. Meddelande om framställning
som avses i 26 eller 41 § miljöskyddslagen skall genast lillslällas
länsstyrelsen och hälsovårdsnämnden.

15 §

Koncessionsnämndens ordförande planlägger och leder
arbelel med ärende som inkommer liU nämnden. Den tekniskt sakkunnige ledamoten
biträder ordföranden och kan efler ordförandens beslämmande leda undersökningsarbete
och vara föredragande inför nämnden. Ordföranden kan även uppdraga åt annan
tjänsteman hos nämnden att vara föredragande.

16 §

Besked om tid och plats för sammanlräde eller besiktning
meddelas parterna genom kungörelse i ortstidning eller genom underrättelse i
den ordning som anges i 13 § iredje styckei. Länsstyrelsen och
hälsovårdsnämnden skall på lämpligl säll underrättas.

Prop. 1980/81:92 110

17 §

Chefen för statens planverk eller den han sätter i sill
ställe får närvara vid koncessionsnämndens sammanträde med rält all yllra sig
och få sin mening antecknad men ej att deltaga i nämndens beslut.

18 §

Koncessionsnämndens beslul, som innebär avgörande av
saken, sättes upp särskilt och skrives under av ordföranden. Om beslul går
sökanden eller annan, som fört lalan i ärendel, emot, skall i beslutet anges
de skäl på vilka det grundas, i den mån det ej är uppenbarligen obehövligt.
Beslul skall innehålla besvärshänvisning.

Har ledamot i koncessionsnämnden skiljaktig mening, skall
denna antecknas.

I ärende hos koncessionsnämnden föres protokoll när
sammanträde eller besiktning enligl 14 § andra stycket 3 miljöskyddslagen
hålles, när skiljaktig mening förekommer eller när nämnden eljest finner
protokoll erforderligt.

19 §

Koncessionsnämndens beslut skall sändas lill statens
nalurvårdsverk, länsstyrelsen och hälsovårdsnämnden. Har nämnden samrått med
annan myndighel i ärendet, skall beslutet sändas också till den myndigheten.

Förfarandet hos statens naturvårdsverk

20 §

I fråga om ansökan hos statens naturvårdsverk om dispens
äger 13 § första och andra siyckena miljöskyddslagen motsvarande lillämpning.

Uppfyller ansökan ej vad som föreskrivs i 13 § första
styckei miljöskyddslagen skall sökanden föreläggas att avhjälpa brislen inom
viss tid vid äventyr att ärendet avgöres i befintligt skick.

21 §

Kungörelse om ansökan om dispens skall innehålla uppgift
om arten av verksamheten och platsen för denna. Kungörelsen införes genom
statens naturvårdsverks försorg i ortstidning på sökandens bekostnad.

Om ansökan rör endast viss eller vissa personer eller
förelag äger 13 § tredje slyckel molsvarande tillämpning.

22 §

I dispensärende skall statens naturvårdsverk samråda med
de slalliga och kommunala myndigheier som kan antagas ha väsentliga inlressen
all bevaka i ärendet. Meddelande om ansökan skall genasl sändas till
länsstyrelsen och hälsovårdsnämnden.

Finner naturvårdsverket att dispensärende pä grund av
ärendets principiella vikl eller annan särskild omständighet ej bör prövas i
sak, skall ansökning-

Prop.
1980/81:92 111

en
omedelbart avslås.

Naturvårdsverket
skall föranstalta om besiktning på platsen eller om sammanträde med parterna
om del är nödvändigl för ulredningen. Besked om tid och plals för besiktning
eller sammanlräde meddelas parterna på lämpligt säll. Besked skall även lämnas
länsstyrelsen och hälsovårdsnämnden.

23 §

Beslul
som statens naturvårdsverk meddelar med anledning av ansökan om dispens skall
sändas lill länsstyrelsen och hälsovårdsnämnden. Har naturvårdsverket samrått
med annan myndighel i ärendet, skall beslulel sändas också till den
myndigheten.

Förfarandet
hos länsstyrelsen

24 §

1
dispensärende hos länsstyrelsen äger 20—23 §§ molsvarande tillämpning. Därvid
skall vad som sägs om länsstyrelsen i 22 och 23 §§ avse statens nalurvårdsverk.

25 §

Anmälan
enligl 3 eller 8—10 § skall göras skriftligen. Anmälningshandlingen skall
innehålla de uppgifter, ritningar och tekniska beskrivningar som behövs för
bedömande av den miljöfarliga verksamhetens beskaffenhet, omfattning och
verkningar.. AnmälningshandUngen skall inges i det anlal exemplar som
länsstyrelsen anser behövligt.

26 §

I
anmälningsärende skall länsstyrelsen samråda med de statliga och kommunala
myndigheier som kan antagas ha väsentliga inlressen att bevaka i ärendel.
Meddelande om anmälan skall genasl sändas lill statens nalurvårdsverk och
hälsovårdsnämnden. 1 fråga om takter som avses i 8 § 8 behöver dock meddelande
lill naturvårdsverket sändas endasl i form av månatlig sammanställning över
inkomna anmälningar.

27 §

1
anmälningsärende skall länsstyrelsen, så snart ärendet är tillräckligt ut-reU,

meddela
råd och anvisningar som avses i 39 § miljöskyddslagen eller

meddela
föreläggande om åtgärd eller förbud enligl 40 § första styckei miljöskyddslagen
eller

lämna
besked om att anmälan icke föranleder någon åtgärd från länsstyrelsens sida.

28 §

Länsstyrelsen
skall samråda med slatens naturvårdsverk, innan länsslyrel-

Prop. 1980/81:92 112

sen
meddelar råd och anvisningar enligt 39 § miljöskyddslagen (1969:387) eller
föreläggande enligl 40 § samma lag. Samråd med naturvårdsverket skall också
ske, innan länsstyrelsen begär handräckning enligl 47 § iredje stycket nämnda
lag, om det kan befaras att kostnaden för handräckningen ej kan ullagas av den
försumlige. Vad som sagts nu gäller ej, om saken är så brådskande att samråd
ej hinner ske.

29 §

Statens
naturvårdsverk och hälsovårdsnämnden skall underrättas om åtgärd som
länsstyrelsen vidtager med anledning av anmälan. Har länsstyrelsen samrått med
annan myndighet i ärendet, skaU också den myndigheien underrättas.

30 §

Länsstyrelsen
skall underrätta statens naturvårdsverk om förhåUande inom länel som kan
föranleda tillämpning av 23—25 eller 41 § miljöskyddslagen.

S ä rskilda
best ä mmelser

31 §

Den
som hos koncessionsnämnden, statens naturvårdsverk eller länsstyrelsen lagit
befattning med tillstånds-, dispens- eller anmälningsärende får ej obehörigen
yppa yrkeshemlighet som därigenom blivit känd för honom eller driftanordning,
affärsförhållande eller förhållande av betydelse för landels försvar varom han
sålunda fått kännedom.

32 §

Slatens
nalurvårdsverk skaU föra register för anteckning om ansökningar, anmälningar,
beslut och andra åtgärder i fräga om miljöfarlig verksamhei.

Så
snart naturvårdsverket har fått underrättelse från koncessionsnämnden eller
länsstyrelse om ansökan eller anmälan som inkommit tiU myndigheien eller om
myndighetens beslut eller åtgärd i övrigt eller från fastighetsdomstol om
talans väckande eller domstolens beslut med anledning av sådan lalan, skaU
anteckning härom göras i registret. Även ansökan hos naturvårdsverket saml
verkets egna beslut och åtgärder skall antecknas i registret.

33 §

Väcker
någon lalan vid fastighetsdomstol enligt miljöskyddslagen oeh avvisas ej
lalan, skall domstolen genast underrätta statens naturvårdsverk därom. Så
snarl naturvårdsverket har motlagil sådan underrättelse, skall verkel meddela
domstolen vad registret innehåller rörande den inrättning eller det företag som
lalan avser.

Fastighetsdomstolen
skall också underrätta nalurvårdverkel om beslut som domstolen meddelar med
anledning av talan som avses i första stycket.

Prop.
1980/81:92 113

Om
ny anteckning rörande samma inrättning eller företag införes i registret sedan
naturvårdsverket lämnal sådanl meddelande som avses i första slyckel men innan
verkel har mottagit underrättelse om fastighetsdomstolens beslut i målet, skall
verkel genasl lämna domslolen besked om anteckningen.

34 §

Statens naturvårdsverk
meddelar närmare föreskrifter angående ansökan om dispens eller anmälan enligl
3 eller 8—10 §.

35 §

Har statlig myndighel sökt
handräckning som avses i 47 § miljöskyddslagen (1969:387), får kostnaden för
handräckningen på begäran av utmätningsmannen förskjutas av allmänna medel.

Övergångsbestämmelser

1.
Denna kungörelse träder i kraft
den 1 juli 1969. Genom kungörelsen upphäves kungörelsen av den 30 november 1956
(nr 583) om förprövning rörande åtgärder till motverkande av vattenförorening
m. m.

2.
Prövnings- eller anmälningsskyldighet
enligt 2—11 §§ föreligger icke, om ej annat följer av 3 nedan, beträffande
åtgärd vartill tillstånd lämnats eller varom anmälan eller ansökan gjorts
enligt äldre beslämmelser. Anmälningsskyldighet enligl 10 § föreligger ej
heller i fråga om avloppsvatten som börjat utsläppas före den 1 juli 1969, om
anmälningsskyldighet ej förelegat enligt äldre beslämmelser.

3.
Har avloppsvatten från
tätbebyggelse med mer än 1 000 invånare börjat utsläppas före den I juli 1969
utan alt tillstånd lämnats enligt äldre bestämmelser, får utsläppandet ulan
hinder av 5 § fortsättas lill ulgången av juni 1972. Göres dessförinnan ansökan
om tillstånd eller dispens, får utsläppandet fortsättas intill dess beslul
meddelats i ärendel.

8 Riksdagen 1980/81. I snml Nr 92

Prop.
1980/81:92 115

Bilaga
2

Miljöskyddsutredningens sammanfattning av betänkandet
(SOU 1978: 80) Bättre miljöskydd I

Inledning

När
miljöskyddslagen-ML-(1969:387) trädde i kraft den Ijuli 1969 infördes lor
första gången i vårl land en samlad lagsliflning lill skydd mol vattenförorening,
luftförorening, buller och andra störningar från fast egendom.

Under
den tid som gått har samhällets syn på miljöskyddet skärpts, bl. a. genom
gjorda erfarenheter och ökade kunskaper. Krav pä ändringar i miljöskyddslagsliftningen
har också förts fram vid flera tillfällen från skilda håll bl. a. från
riksdagen och myndigheter som har prövnings- eller tillsyns-uppgifter enligt ML
och från andra organ saml från allmänhelen.

Det
åligger utredningen att mot bakgrund av erfarenheterna av ML:s tillämpning
överväga vilka förändringarav lagstiftningen som behöver göras för att
ytteriigare förbättra samhällels möjligheler all gripa in mol och kontrollera
miljöfariig verksamhei.

I
detla delbetänkande lägger utredningen fram förslag angående förprövnings-,
tillsyns- och påföljdssystemen saml besvärsrätlen. I ett särskilt avsnitt - 9
Resursbehovet för bättre miljöskydd - behandlas de omedelbara konsekvenserna på
resurssidan med anledning av ulredningens förslag. Vissa frågor i anslutning
till de som omfaltas av förevarande belänkande kan komma att behandlas ocksä
under utredningens fortsalla arbele.

1
bilaga 3 till belänkandet lämnas - mol bakgrund av i oklober 1977 erhållna
tilläggsdirekfiv - en kronologisk redogörelse för vad som inträffat vid BT Kemi
KVK Aktiebolag i Teckomatorp. I övrigl har tilläggsdirektiven inle föranleti
några särskilda avsnitt, utan har ulredningens förslag i anledning av dessa
arbetats in under respektive avsnitt.

Förprövningssystemet

Miljöskyddslagsliftningen
är lillämplig på s. k. miljöfarlig verksamhet, varmed enligl ML förstås

1. utsläppande av avloppsvatten, fasl ämne eller gas
från mark, byggnad eller anläggning i vattendrag, sjö eller annat vattenområde,

2. användning av mark, byggnad eller anläggning på
säll som eljesl kan medföra förorening av vallendrag, sjö eller annat
vattenområde, om användningen ej ulgör byggande i vallen,

3.
användningav mark, byggnad
elleranläggning pä sätt som kan medföra

Prop. 1980/81:92 116

störning
för omgivningen genom luftförorening, buller, skakning, ljus eller annat
sådanl, om störningen ej är hell tilirällig.

ML är dock inie tillämplig
på all miljöfarlig verksamhet. Vissa undanlag finns angivna i lagen. ML
reglerar inie heller exklusivt alll som gäller för miljöfarlig verksamhei.
Parallellt med ML:s beslämmelser gäller också vad som siadgas i bl. a.
hälsovårds-, byggnads- och naturvårdslagstiftningarna.

Utredningen har granskal
ML:s tillållighetsregler, d. v, s. de beslämmelser som anger kraven för all en
miljöfarlig verksamhet skall lå påbörjas, forlsälla eller ändras. Man har
därvid funnit all det grundläggande syslemel med en individuell prövning av
olika miljöfariiga verksamheter efter generella måltslockar fungerar väl. Della
kan bl. a. utläsas i de förbättringar av miljön som kunnal åstadkommas under
den lid ML lillämpais. Den fortlöpande ulvecklingen på det tekniska och
ekonomiska områdel läcks hela liden in genom reglernas ulformning och
komplelleras väl med av statens nalurvårdsverk utarbetade riktlinjer för olika
branscher.

Ulredningen
har som allmän ulgångspunkl för sill arbele med översynen av prövningssystemel
inriktat sig på all effektivisera förprövningen genom au nedbringa såväl
anlalel prövningsformer som antalet prövande myndigheter.

Iden nuvarande
lagstiftningen krävs all man inhämtar lillslånd innan man påbörjar eller ändrar
i miljöskyddskungörelsen - MK - (1969:388) särskill uppräknade miljöfarliga
verksamheler. Sådanl tillstånd meddelas av koncessionsnämnden för miljöskydd.
Samma slags anläggningar kan emellertid också bli föremål för s. k. dispens.
Detla innebär all statens nalurvårdsverk och i vissa fall länsstyrelsen - med
fastställande av villkor för verksamheien -lämnar dispens från skyldigheten all
söka tillstånd för verksamheten. Tanken bakom dispenssysiemel var att man
härigenom skulle kunna erbjuda ett enklare, snabbare och smidigare sätt alt få
prövat under vilka villkor en miljöfarlig verksamhei kunde få bedrivas. För
vissa uppräknade miljöfarliga verksamheler krävs s. k. anmälan till länsstyrelsen,
innan verksamheien får påbörjas. Slutligen har hälsovårdsnämnden räll alt
befria från anmälningsskyldigheten i vissa fall.

Ulredningen
föreslår all syslemel förenklas så alt endasl två myndigheter,
koncessionsnämnden och länsstyrelsen, verkställer förprövningen till vissa
miljöfariiga verksamheter. Därvid skall de stora, lunga och besväriiga
verksamheterna allljäml prövas av koncessionsnämnden. Övriga
förpröv-ningspliktiga verksamheler skall prövas av länsstyrelsen efler anmälan.
Länsstyrelsen skall genom ell besked, som måsle föreligga innan den anmälda
verksamheien får påbörjas, fastställa vilka villkor som skall gälla för
verksamhetens bedrivande. Säväl nalurvårdsverkels som länsslyrelsens
dispensgivning föreslås sålunda försvinna.

Vad
gäller nalurvårdsverkels roll i förprövningsdelen föreslås verket i
fortsäliningen uppträda som part lill skydd för miljön. Della skall självfallet
gälla inför koncessionsnämnden. Naturvårdsverket ges också räll alt påkalla all
ell anmälningsärende vid länsstyrelsen skall överlämnas lill koncessionsnämnden
för tillståndsprövning.

Ulredningen
föreslår också införandel av ett informations- och samråds-förfarande, som i
liden skall föregå ansökans/anmälningens behandling vid den förprövande
myndigheien. Syftei med della förslag är an ge allmänhelen.

Prop.
1980/81:92 117

sammanslutningar,
kommuner och myndigheier möjlighel att på ett tidigt stadium sätta sig in i
verkningama av en planerad miljöfarlig verksamhet och kunna påverka
verksamhetens lokalisering och ulformning ur miljösynpunkt.

Tillsynssystemet

Tillsyn
över miljöfarlig verksamhet har allmänt ansetls som del område där de största
bristerna inom miljöskyddet f. n. finns. Bristerna sägs ha sin grund i
otillräckliga resurser, en splittrad laboralorieorganisalion m, m.

Vidare
har man från många håll framhållit att oklarheten om var gränserna för
tillsynsansvaret mellan länsslyrelserna och hälsovårdsnämnderna går också
bidragit lill den bristande tillsynen.

För
utredningen har det varil angelägel all fillskapa en lillsynsorganisalion som
på eu effeklivl säu kan ulöva tillsyn över miljöfariig verksamhei. En
grundläggande tankegång har härvid varit all i sådanl syfle la lill vara
hälsovårdsnämndernas kännedom om de lokala förhållandena. Hälsovårdsnämnden är
ofta den myndighel som försl lår reda på om någol inle fungerar på avsett sätt
och den myndighet som snabbast kan rycka ut för all rätta lill eventuella
missförhållanden.

Utredningen
föreslår därför alt hälsovårdsnämnden görs till lokal tillsynsmyndighet enligl
ML med tillsynsansvar för dels all icke förprövningspliktig miljöfarlig
verksamhei dels sådan miljöfarlig verksamhet som förprövas av länsstyrelsen
efler anmälan. Pä sikl menar utredningen all tillsynsansvaret över all
miljöfarlig verksamhei kan överföras lill hälsovårdsnämnderna.

Mot
bakgrund av del faklum au landels hälsovårdsnämnder står olika rustade för all
axla ell tillsynsansvar föreslår ulredningen all kommunen under en
övergångsperiod av fem år skall äga rätt alt överlåta delar av sill tillsynsansvar
lill länssiyrelsen.

Ulredningen
är medveten om alt ett överförande av tiUsynsuppgifter lill hälsovårdsnämnderna
innebär en ökande ekonomisk belastning på kommunerna. 1 ell kortsiktigt
perspektiv anser ulredningen alt denna fråga kan lösas bl. a. inom ramen för
den allmänna utjämningen mellan stal och kommun. I ell längre perspektiv bör
del bli aktuellt med ett system av s. k. finansieringsavgifter för tillsynen
av den typ miljökostnadsuiredningen (Jo 1971:08)-MIKO - föreslagit i sill
slulbelänkande - Miljökostnader, SOU 1978:43.

Utredningen
har funnit att en stor brist i fråga om tillsynen är att del inle finns någon
samordnad organisation för besiktning och kontroll. Därför föreslås all en
särskild utredning lillsäits för att ulreda en framtida organisation härav i
anslulning till eu alternativ som diskuieras i bilaga 2 lill belänkandel.

Vad
gäller nalurvårdsverkels slällning som central tillsynsmyndighet föreslår
ulredningen inga förändringar däri. De resurser som frigörs vid
nalurvärdsverkel i och med att verkels dispensprövning upphör bör överföras
till bl. a. arbetet med riklvärden för miljökvalitet och riktlinjer för
recipientkontroll. Denna del av verkels verksamhet framstår som yiieriigt
viklig för all en effektiv tillsyn skall kunna bedrivas.

För
alt bättre än nu förse lokala och regionala tillsynsmyndigheter med

Prop. 1980/81:92 118

experthjälp
vid tillsyn av tekniskt komplicerad miljöfarlig verksamhet företrädesvis inom
kemisk industri samt järn-, stål- och cellulosaindustri föreslår utredningen
att medel ställs till naturvårdsverkets förfogande föratt användas till all
knyla expertis på speciella områden lill verkel. Utredningen menar all del bör
ankomma på naturvårdsverket självt att närmare bedöma vilka områden man bör
prioritera saml hur verksamheten skall organiseras.

På
lillsynssidan föreslår utredningen även all länsstyrelsen lills vidare får del
direkta tillsynsansvaret över sådan miljöfariig verksamhei som
tillstånds-prövas av koncessionsnämnden. Härvid vinner man, menar ulredningen,en
koncentration av länsstyrelsens resurser lill de besvärligaste lillsynsfallen.
Länsslyrelsens tillsynsansvar är emellertid inle begränsai till denna uppgift.
Del åligger också länsstyrelsen all fastställa kontrollprogram för sådan
miljöfariig verksamhei som prövas efler anmälan och som skall ligga till grund
för hälsovårdsnämndernas tillsyn. Särskill under de första åren av
hälsovårdsnämndernas tillsynsansvar räknar utredningen med att länsstyrelsen
på olika säll måste slödja hälsovårdsnämnderna i deras tillsynsverksamhet. Om
möjlighelen för kommunerna all under en femårig övergångstid överlåta delar av
tillsynsansvaret lill länsstyrelsen har redan talats.

Samordningen
av recipientkonlrollen är en regional uppgift och föreslås som hitlills ankomma
på länsstyrelsen.

Påföljdssystemet

Utredningen
vill inledningsvis erinra om alt påföljd endasl riktar sig mol ell relalivl
litet anlal lagöverträdare och iniedrabbardel slora flerlalel utövare av
miljöfarlig verksamhei som lojall rättar sig efler miljöskyddslagsliftningen.
För den som överträder beslämmelserna rymmer ML:s sanklionssyslem såväl
adminislrativa som straffrättsliga påföljder.

Bland
de förra kan nämnas förordnande om rättelse och förbjudande av fortsall
verksamhei. I vissa situationer kan även vite och handräckning tillgripas. Det
anses allmänt all de administrativa påföljderna väl fyller sin plals i ML, men
all de borde utnyttjas i slörre ulslräckning än vad som nu är fallet.

Ytterst
är det emellertid hotet om slraff som skall garantera all prövnings-och tillsy
nsmyndigheiernas påbud efterkommes. I stort sell kan fyra lyper av bron mot ML
urskiljas. Dessa är överträdelse av förbud mol miljöfarlig verksamhei,
underlålenhel all iakttaga förprövningsplikl, åsidosättande av villkor eller
föreskrift samt underlålenhel all fullgöra upplysningsplikt. För straffansvar
krävs au åklagaren kan visa att gärningen läcks av den tilltalades uppsåt eller
oaktsamhet. Vid åsidosättande av villkor eller föreskrift fordras dessutom
bevisning om all risk för kränkning av allmän eller enskild rält förelegal.
Broll mol upplysningsplikten kan medföra eu bötesstraff. 1 övriga fall av
överträdelse kan påföljden bli böter eller fängelse i högst ell år. Härav
följer all ålalspreskriptionstiden är två år.

Den
straffrättsliga delen av sanklionssyslemel i ML anses rymma påtagliga brisler.
Man har samlidigl framhållit all vissa otillåtna angrepp på den yttre miljön är
av den arten att de bör hänföras lill ekonomisk brottslighet och

Prop.
1980/81:92 119

därmed
också ges högsla prioritet. I genomsnitt ivå fällande broiimålsdomar enligl ML
per år anses dock inte svara mol antalet överträdelser. I slällel ifrågasätts
om inte bl. a. det låga antalel domar speglar siraffbesiämmelsernas
ineffektivitet.

Eu
vidgat och skärpt straffansvar har efterlysts såvitt avser utövarens plikt all
på begäran lämna behövliga upplysningar om den miljöfarliga verksamheten.
Erfarenheterna sägs också lala för införande av en lagstadgad skyldighel för
fillsynsmyndighet att rapportera iakttagna broll lill polis eller åklagare.

Andra
frågor som väckts rör åtalspreskripiionstidens längd och möjligheterna all
ulkräva ansvar a v andra än fysiska personer. Bevisfrågor, slraffmätning och
slraffmaximum har också diskuterats. Man har även ifrågasall den preventiva
verkan av straffsanklionerdär betydande ekonomiska intressen är involverade. En
bötesstraff som endasl uppgår lill en bråkdel av del kalkylerade ekonomiska
utbytet anses knappast kunna verka avhållande på utövare av miljöfarlig
verksamhei från åigärder som strider mot miljöskydds-bestämmelserna.
Förelrädare av den åsikten menar alt ekonomiska sanktioner, som inle var
maximerade och som riktade sig direki mot utövaren skulle lå slörre effekl än
nuvarande böiespåföljder. BrB:s möjligheler i vad avser skyddel av den yttre
miljön har också varit föremål för debatt bl, a, med bakgrund till del vid BT
Kemi i Teckomatorp inträffade.

Vid
sin granskning har ulredningen funnit alt kritiken i stora delar är beräiiigad.

Samhällels
syn på miljöskyddet har skärpts under de år ML varit i kraft. Erfarenheterna
från lagens lio första år har visat på nödvändigheten av en
effekliviielshöjning och en allmän åtstramning i den del av ML:s
sanktions-system som nu är i fråga.

Ell
effektivare sanklionssyslem kan åstadkommas bl. a. genom en utvidgad och skärpt
upplysningsplikt saml genom införande av en lagstadgad rapporteringsskyldighet
för tillsynsmyndighet, men framför alll genom att rättstillämpningen även
såvitt avser påföljd förs ul lill de myndigheter som dagligen sysslar med och
har störst erfarenhet av de ofta komplicerade miljöskyddsfrågorna. Utredningen
har bedöml del nödvändigt all, på en relativt kort till buds slående tid, ta
fram ett påföljdssystem som bör råda bot på de allvarligaste bristerna i nu
gällande ordning. Detla har enligl utredningens uppfallning kunnal ske utan
avkall på rättssäkerheten.

En
allmän åtstramning kan nås bl. a. genom alt vid sidan av de mera traditionella
påföljderna införa en sanktion som bällre än böter svarar mol de ekonomiska
överväganden som kan ligga bakom ell olillålel angrepp pä den yttre miljön.
Sanktionen bör vidare vara direki riktad moi den som kan ha iniresse av en
överträdelse. Ofta har också denne de bäsla förutsäuningarna all hindra
överträdelsen.

Mot
denna bakgrund föreslår ulredningen en utvidgad och skärpt plikt för utövare av
miljöfarlig verksamhet att på begäran lill prövnings- och tillsynsmyndighet
under straffansvar lämna behövliga upplysningar om verksamheien och
anläggningen.

Vidare
föreslår ulredningen införande av en lagstadgad skyldighel för
tillsynsmyndighet au vid grundad misstanke om överträdelse undersöka om sådan
skeu. Tillsynsmyndigheten skall också i princip vara skyldig att ta

Prop. 1980/81:92 120

sådana
inilialiv all en överträdelse beivras.

Inte
något fall har kommit lill ulredningens kännedom där påföljden för broll mol ML
beslämls till fängelse. De utdömda böiespåföljderna har i flera fall varil
förhållandevis beskedliga. Ulredningen har den uppfattningen all samhällels
reaktion på otillåtna angrepp riktade mol den yilre miljön generellt sell måsle
skärpas för all lilllron lill ML:s möjligheler inle skall urholkas.

Med
hänsyn härtill föreslår ulredningen alt påföljden för överträdelser som i dag
skulle resulterat i ett bötesstraff ersätts av en s. k. miljöskyddsavgift. I
princip skall sådan avgift las ul så snart man på objektiva grunder kan
konslalera all överträdelse av ML skell. Avgiften skall bättre kunna svara mol
de ekonomiska kalkyler och värden som kan ligga bakom överträdelser av del här
slaget. Den skall nå även juridiska personer, vilkel ej är fallet med slraff av
mera traditionellt slag. Miljöskyddsavgiften föreslås bli relaterad lill
penningvärdet samt utgå med f. n. högsl ca 25 000 kr för varje dygn som
överträdelsen fortgår. Skulle överträdarens vinning överstiga det framräknade
totalbeloppet kan miljöskyddsavgiften besiämmas lill ett belopp som molsvarar
vinningen i fråga. Vid bagatellartade överträdelser å andra sidan kan påföljden
nedsättas eller efterges. En lämplig preskriptionslid anses vara fem år.

Naturvårdsverket
föreslås lå en förstärkt partsstäUning och skall i egenskap av central
fillsynsmyndighet ta inilialiv till en avgiftsprövning. Enligt förslagel bör
det ankomma på den domstolsliknande koncessionsnämnden med sin allsidiga och kvalificerade
sammansättning all besluta i ärenden rörande miljöskyddsavgifi.

Syftet
med miljöskyddsavgifien är sålunda alt den skall göra en överträdelse olönsam
och därmed också verka effektivt avhållande i jämförelse med nuvarande ordning.
Samlidigl har flera rällssäkerheisgaraniier byggis in i syslemet, bl. a. kan
ett beslul om avgift genom besvär prövas av kammarrätt och i vissa fall av
regeringsrätten,

Ulredningen
har vid sin granskning funnit all det straffrättsliga sanklionssyslemel i ML
inte hell kan undvaras. Tvärtom anser ulredningen att Slraffmaximum bör höjas
lill fängelse i två år och älalspreskriplionsliden förlängas lill fem år vid
överträdelser som kunnal innebära belydande kränkning av miljöskyddsinlresse
och som läcks av gärningsmannens uppsåt eller grova oaktsamhet. I dessa fall
bör enligl ulredningens uppfattning påföljden med hänsyn till allmän laglydnad
regelmässigt besiämmas lill fängelse.

Ulredningen
delar också den uppfattningen att brottsbalken, BrB, bör lå en sådan ulformning
alt lagens bestämmelser bällre kan svara upp mol kravet på ett fullgott
miljöskydd. Dock avslår ulredningen från alt f. n, lägga ell förslag i den
delen, eftersom brottsförebyggande rådet arbetar med samma fråga.

Besvärsrätlen

Enligt
ML lår beslul av nalurvärdsverkel eller länssiyrelsen i fråga om dispens från
tillslåndsprövning inte överklagas. Besvärsrält finns däremol beträffande
beslut av koncessionsnämnden rörande tillstånd. Länsslyrelsens

Prop.
1980/81:92 121

möjlighel
all meddela lillslånd har inte uinyltjals i praktiken. Beslul i
anmälningsärenden av länsstyrelsen kan som regel överklagas. Dock är det mera
tveksamt om länsslyrelsens inle förpliktigande råd och anvisningar i ell
anmälningsärende kan föras vidare lill en fuUföljdsinstans.

Besvärsrält
har som regel den som beslulel rör om della har gått honom emot. Sökanden men
också en förhållandevis vidslräckl grupp av sakägare har sålunda besvärsrält
enligl ML. I lagen har oCkså naturvårdsverket tillagts rän all anföra besvär.

Bortsett
från en diskussion om besvärsrält belräffande länsslyrelsernas beslul i
anmälningsärenden förefaller inle någon särskild debatt ha förts om vilka
beslut enligt ML som över huvud laget bör vata möjliga all överklaga.

Med
utredningens förslag försvinner dispensförfarandel och möjlighelerna för
länsstyrelsen alt meddela lillslånd. Förprövningsformerna blir i fortsättningen
tillstånd och besked. En utvidgning av besvärsrätlen sker genom utredningens
förslag att tillåta fullföljd mot båda dessa former av beslut.

Till
ulredningen har också framförts förslag avseende ökade möjligheter för bl. a.
enskilda all påverka i och för sig överklagbara beslul rörande den yl Ire
miljön. Förslagom eit informations-och samrådsförfarande är ett av de säll på
vilkel ulredningen vill tillgodose önskemål om ökade möjligheler för t. ex,
enskilda all kunna påverka ell beslul innan del fattats. Ulredningen anser
emellertid au möjligheterna även bör ökas för enskilda och andra att fä ell
sådanl beslul prövat i en andra instans. Besvärsrält har därvid också
efteriysts för bl. a. länsslyrelser och kommuner samt för fackliga och ideella
organisationer.

Ulredningen
har funnit övervägande skäl lala för all även kommunerna bör lå besvärsrält
enligt ML. Däremol har ulredningen stannat för all låta naturvårdsverket även i
fortsäliningen vara exklusiv statlig myndighet med besvärsrält men vill
samlidigl erinra om andra slalliga myndigheters möjlighel au hos
naturvårdsverket begära ell överklagande.

I
annan ML närliggande lagsliflning bar besvärsrält införts för fackliga
organisationer. Sälunda har de fackliga organisationerna erhållil besvärsrält i
den nyligen ikraftträdda arbelsmiljölagen (1977:1160), som rör den inre miljön,
Ulredningen har inte funnit annat än all de fackliga organisationerna bör tå
möjlighel all anföra besvär i fråga om beslul som rör också den yttre miljön.
Skälen har däremot inte ansetts tillräckligt starka för att frångå
förvallningsrätlen i övrigl och ge de ideella organisationerna en ytterligare
utvidgad besvärsrält. Samlidigl har ulredningen kunnat konslalera all problemel
inte förefaller alltför stort, eftersom regeringens praxis i dessa frågor är
tillmötesgående.

Resursbehovet för bättre miljöskydd

1
stort innebär de förslag ulredningen behandlar i detta delbetänkande alt
koncessionsnämnden kan komma an lå någol ökade arbetsuppgifter.
Nalurvårdsverkels uppgifter på prövningssidan bortfaller men i ställer ökar den
del av verkets uppgifter som främ.si består av utfärdandet av cenirala
anvisningar. För länssiyrelsenas del ökar arbetsuppgifterna på förprövnings-

Prop. 1980/81:92 122

sidan
medan en avlastning sker av fillsynsuppgifler lill hälsovårdsnämnderna. På
lillsynssidan innebär vidare ulredningens förslag all en uibyggnad av
hälsovårdsnämndernas resurser måste ske.

Vad
gäller koncessionsnämnden antar ulredningen att den ökade belastningen främst
kommer alt ligga på prövning av miljöskyddsavgifier. Den förstärkning av
nämnden som kan komma all behövas i anledning härav torde inte kräva någol
särskill förslag från ulredningens sida. Behovel kan i slällel tillgodoses inom
ramen för den normala budgelbehandllngen.

Vid naturvårdsverket
frigörs cirka 11 årsarbetskrafter i och med all verkets dispensprövning
föreslås upphöra. En del av dessa årsarbetskrafter beräknas kunna sättas in på
alt förstärka verkets insalser inom tiUsynsområdet. Förstärkningar behövs också
av verkets fackprövning av ärenden inför koncessionsnämnden och länsstyrelsen.
Del är också vikfigt att naturvårdsverket ges möjlighel alt intensifiera
arbetel med all la fram riklvärden för miljökvalitet och recipientkontroll.

För atf kunna tillskapa en
av utredningen föreslagen specialiststab vid naturvårdsverket för tillsyn m. m.
av specielll svåra miljöfarliga verksamheler föreslår ulredningen all
naturvårdsverket under del första budgetårel lillförs 2 Mkr, Därefter lår
utbyggnadstakten av staben, vilket bl. a. sammanhänger med vilka projekl som
blir akluella, visa det ytteriigare behovet.

När
det gäller länsslyrelsernas och kommunernas behov av resurser innebär
ulredningens förslag behov av betydande förstärkningar.

Länsstyrelsernas
tillsynsverksamhet kommer alltjämt all ha eft behov av förstärkning trots att
hälsovårdsnämnderna blir lokala tillsynsmyndigheter och därmed lar över en slor
del av länsslyrelsernas tidigare tillsynsuppgifter. En ökning av
länsslyrelsernas personal med minst 15 tjänster för tillsynsverksamhet anser
ulredningen motiverad. Detla innebär att ungefär varannan länslyrelse kan fä en
extra person för tiUsynsuppgifter.

Vad
gäller länsstyrelsernas utökade förprövningsverksamhet beräknar ulredningen
behovel av personalförslärkning lill ungetar 10 personer.

Belräffande
hälsovårdsnämnderna har statskontoret på uppdrag av utredningen beräknal del
omedelbara förslärkningsbehovel lill cirka 50 årsarbetskrafter, Ulredningen
lägger emellertid inte fram någol konkret förslag i den delen. Del får i
stället ankomma pä vederbörande kommun att bedöma om och i så fall vilka
resurser som måsle lillföras hälsovårdsnämnden för att den skall kunna fullgöra
uppgiften som lokal tillsynsmyndighet enligt ML. Om möjligheterna all
finansiera behovel av resursförstärkning har redan talats.

Reservationer
och särskilt yttrande

Till
betänkandet har fogats dels en gemensam reservation av ledamöterna Håkansson,
Larsson och Theorin, alla (s), dels en reservation av ledamoten Lindahl, (fp),
dels ock ett särskill yllrande av experten Helmerson.

Ledamöterna
Håkansson, Larsson och Theorin framhåller i sin gemensamma reservation bl. a.
följande. Genom majoritetens lolkning av direkliven omöjliggörs dessvärrre den
översyn som ulredningen redan i delta delbelänkande bort göra. Ledamöterna
framhåller vidare att som en första reform beträffande tillsynen borde
naturiigtvis med hänsyn lill vunna

Prop.
1980/81:92 123

erfarenheler
ell kraftfullt förslag ha lagls belräffande resursförstärkning av bl. a. sådan
tillsyn som avser tekniskt komplicerade anläggningar. Vidare borde arbetet med
det i bilagan 2 lill belänkandel skisserade "AB Svensk Miljökontroll"
redan nu ha fullföljts. Härigenom skulle bl. a. hela tillsynen direkt ha kunnal
överföras till hälsovårdsnämnderna. 1 påföljdsdelen ser reservanterna del med
hänsyn lill vunna erfarenheler-bl, a. från del vid BT Kemi inträffade - närmasl
som självklart att utredningen skulle lägga fram förslag om skärpningar i BrB
samt all ålalspreskriptionstiden bör besiämmas lill 10 är i slällel för av
majoriteten förordade 5 år. Reservanterna ansluter sig principiellt lill tanken
på miljöskyddsavgifter men beklagar all majoriteten inle velal la lid på sig an
yllerligare konkretisera förslagel som med den utformning det nu fått torde
vara i behov av ytteriigare överväganden föratt bli verkligt effektivt.

Ledamoten
Lindahl ullalar sig i sin reservation för au vissa ideella föreningar som
tillvaratar miljöintressen borde kunna fillerkännas besvärsrält.

Experten
Helmerson ställer sig i siu särskilda yllrande avvisande lill ulredningens
förslag om införandel av en miljöskyddsavgift.

Prop. 1980/81:92

125
Bilaga 3

Miljöskyddsutredningens lagförslag

1.
Förslag till

Lag
om ändring i miljöskyddslagen (1%9:387)

Härigenom förskrivs i fråga om miljöskyddslagen
(1969:387)' c/e/saii9,10,13,15,17,18,20,23,24,28,38-40,42,43,45och47-51§§ SkaU

ha nedan angivna lydelse dels all mbrikerna närmast före
9, 18 och 44 a §§ skall ha nedan angivna

lydelse t/e/jatt i lagen skall införas sex nya paragrafer,
12 a, 17 a, 17 b, 43 a, 44 a och

46 §§, av
nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse Tillståndsprövning

Föreslagen lydelse

Prövning av miljöfarlig verksamhet

9 § 3

Koncessionsnämnden för miljöskydd kan på ansökan av den
som utövar eller ämnar utöva miljöfarlig verksamhet lämna tillstånd till
verksamheten efler prövning enligt denna lag.

Skall
frågan om tillkomst eller lokalisering av viss verksamhei enligt 136 a §
byggnadslagen (1947:385) eller om framdragande eller begagnande av
rörledning enligt lagen (1978:160) om vissa röriedningar prövas av
regeringen, lår ansökan ej upptagas av koncessionsnämnden, innan sådan
prövning skett.

Skall frågan om tillkomst eller lokalisering av viss
verksamhei enligt 136 a § byggnadslagen (1947:385) eller om framdragande eller
begagnande av rörledning enligl lagen (1978:160) om vissa röriedningar prövas
av regeringen,/dryrågaw om tillstånd ej avgöras av koncessionsnämnden, innan
sådan prövning skeu.

10 §* Regeringen kan föreskriva, all

1.
vissa slag av
fabriker eller andra inrättningar ej lår anläggas,

2.
avloppsvatten
av viss mängd, art eller sammansättning ej lår utsläppas,

3.
fasl avfall
eller annat fast ämne ej lår utsläppas eller uppläggas så att vattendrag, sjö
eller annat vattenområde kan förorenas,

4.
vissa slag av
inrättningar eller 4. vissa slag av inrättningar eller

' Lagen omlryckt 1972:782

Tidigare 46 § upphävd g, Ug 1975:727,

■' Senasle lydelse 1978:161.

Senasle lydelse 1975:461.

Prop. 1980/81:92

Nuvarande
lydelse

deras
användning ej får ändras pä sätt som kan medföra ökad eller ny olägenhet eller
som eljesl är av belydelse från störningssynpunkl

utan att
koncessionsnämnden lämnat tillstånd enligt denna lag eller anmälan gjorts hos
statens naturvårdsverk eller länsstyrelsen.

Naturvårdsverket
får, efter prövning i varje särskilt fall enligt denna lag, medge undaniagfrån
sådan skyldighet all söka tillstånd som föreskrivits med stöd av första
stycket. I beslul om medgivande skall anges de villkor som skall gälla.

126

Föreslagen
lydelse

deras
användning ej fär ändras på sätt som kan medföra ökad eller ny olägenhet eller
som eljest är av betydelse från störningssynpunkl

utan
att koncessionsnämnden, efter ansökan, meddelat tillstånd enligl denna lag
eller länsstyrelsen, efter anmälan, lämnat besked om de villkor som skaU gälla.

12a§

Den som viU påbörja eller väsentligen ändra miljöfarlig verksamhet,
som är förprövningspliktig enligt denna lag, skall i god lid innan ansökan
eller anmälan därom inges inhämta råd och anvisningar från naturvårdsverket och
länsstyrelsen.

När
förutsällningarna för verksamheten i stort har klarlagts skaU förelagaren i
samråd med länsstyrelsen bereda berörda kommuner och myn t digheter som verksamheten angår tiU-.fälle
att framslälla önskemål om verksamhetens närmare omfattning och utformning ur
miljösynpunkt.

I god lid innan ansökan eller anmälan ges in IiU koncessionsnämnden
respektive länsstyrelsen skallJore-tagaren medverka tiU att information rörande
verksamhetens omfattning, utformning och störningar ur miljösynpunkt lämnas
sammanslutningar, som verksamheten kan komma all beröra, och ortsbefolkningen
vid särskUt sammanträde, genom ortspressen eller på annat lämpligt sätt.
Länsstyrelsen i det län där verksamheten skaU bedrivas får bestämma att
sammanträde skall anordnas.

Prop. 1980/81:92

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

127

Utövaren skall på lämpligt sätt bereda enskilda personer tillfälle att
till honom framställa önskemål om åtgärder och försiktighetsmått for att
förebygga eller avhjälpa olägenheter genom verksamheten.

Ansökan om tillstånd
skaU vara skriftlig. Den skall innehålla de uppgifter, ritningar och
tekniska beskrivningar som fordras for bedömande av den miljöfarliga
verksamhetens beskaffenhet, omfattning och verkningar.

13
§

Ansökan
eller anmälan omförprövning skall vara skriftlig. Den skall innehålla

1. uppgifter,
ritningar och tekniska

beskrivningar rörande den miljöfarliga

verksamhetens beskaffenhet och om

fattning,

2. beskrivning
av arten, styrkan och

räckvidden av de störningar som verk

samheten medför eller kan befaras

medföra,

3.
förslag tiU
skyddsåtgärder, begränsning av verksamheien och försiktighetsmått i övrigt
för att förebygga eller avhjälpa olägenheter av verksamheten,

4.
uppgift om de åtgärder
som vidtagits enligt 12 a § samt om vad som huvudsakligen förekommit med anledning
av dessa åtgärder.

Ansökan skall inges i
det antal, exemplar som koncessionsnämnden anser behövligt.

Uppfyller ansökan ej vad som föreskrives i första stycket eller har
den ej ingivits i tillräckligt antal exemplar, skall sökanden föreläggas att
avhjälpa bristen inom viss lid. I föreläggandet kan utsättas vite eller
påföljd att bristen avhjälpes pä sökandens bekostnad.

Handlingarna
skall inges i det anlal exemplar som förprövningsmyndigheten anser behövligt.

Uppfyller
handlingarna ej vad som föreskrives i första stycket eller har de ej ingivits i
tillräckligt anlal exemplar, skall sökanden eller den som gjort anmälan
föreläggas att avhjälpa brislen inom viss lid. I föreläggandet kan utsättas
vite eller påföljd alt ärendel avgöres i befintligt skick.

15
§ Yppas vid koncessionsnämndens överiäggning till beslut skiljaktiga meningar,
skall omröstning ske. Uppkommer därvid fråga om tillämpligheten av denna lag
eller fråga om vidtagande av förberedande åtgärd eller fråga om underställning
enligt 16 §, skall särskild omröstning ske beträffande sädan fräga.

Prop. 1980/81:92

Nuvarande lydelse

Vid omröstning gäller den mening som lått de flesta rösterna
eller, vid lika röstetal, den mening som ordföranden biträder.

128

Förestagen lydelse

Vid omröstning gäller den mening, som fått de flesta
rösterna eller, vid lika röstetal, den mening som ordföranden bilräder, /
ärende angående miljöskyddsavgift gäller dock vid lika röstetal den
lindrigaste mening-

17 §5

Regeringen
kan uppdraga åt länsstyrelsen att pröva fråga om tillstånd beträffande visst
slag av ärenden. I fråga om ärenden som sålunda prövas av länsstyrelsen
gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i denna lag om ärenden som prövas
av koncessionsnämnden.

Regeringen kan uppdraga äl länsstyrelsen att
beträffande visst slag av ärenden medgiva undantag som avses i 10 § andra
stycket.

Länsstyrelsen skall i anmälningsärende samråda med de
statliga och kommunala myndigheter som har väsentliga intressen att bevaka i
ärendet.

Om det är nödvändigl for utredningen i ärendel kan
länsstyrelsen

1.
genom
kungörelse i ortstidning eller på annat lämpligl sätt bereda dem som kan
beröras av den miljöfarliga verksamheien tillfälle att yttra sig.

2.
hålla
sammanträde med dem saken angår och besiktning på platsen,

3.
lämna
den som gjort anmälan eller framstäUt erinran underrättelse om det som
tillförts ärendel genom annan än honom själv och bereda honom tillfälle att yttra
sig däröver, om ej annat följer av 15 § förvaltningslagen (1971.290J

Kostnad for kungörelse betalas av den som gjort anmälan.

Finner länsstyrelsen att anmälan på grund av ärendets
principiella vikt eller av annan omständighet ej bör prövas av länsstyrelsen,
skall länsstyrelsen överlämna ärendel till koncessionsnämnden JÖr
tillståndsprövning enligl denna lag. Anmälningsärende skaU alltid överlämnas
tiU koncessionsnämnden, om naturvårdsverket påkallar det innan länsstyrelsen
avgjort ärendet.

5 Senaste lydelse 1975:461

Prop.
1980/81:92

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

129

17 a §

/ ärende om Jör prövning av miljöfarlig verksamhei kan
efter ansökan respektive anmälan beslut fattas om att vissa arbeten får
påbörjas utan hinder av att ärendet icke prövats slutligt. Sådanl beslul
(igångsältningsmedgivande) får lämnas endast om synneriiga skäl talar for det
och det är uppenbart att verksamheten kommer att anses tillåtlig.

Medgivande skall innehålla de foreskrifter som skaU gälla
i avbidan på den slutliga prövningen.

I fråga om ansökan respektive anmälan som avser
igångsättningsmedgivande gäller 13-15 §§ och 17 § i tillämpliga delar.
Sammanträde och besiktning behöver dock ej äga rum. Har regeringen enligt 136 a
§ byggnadslagen (1947:385) prövat frågan om lokalisering av verksamheten, får
igångsältningsmedgivande lämnas utan hinder av att 14 § andra stycket 1 och 2
ej iakttagits, om synnerliga skäl lalar Jör det.

17b§

Har
miljöfarlig verksamhet, for vilken skyldighet föreskrivits alt söka tillstånd
eller göra anmälan, börjat utövas utan föregående prövning av
koncessionsnämnden eller länsstyrelsen och uppkommer därefter olägenheter
eller kan sådana befaras uppkomma inom område som kan bU utsatt for störning
från verksamheten, skall olägenheterna anses föranledda av verksamheten, där ej
annat visas eller framgår av forhållandenas natur.

18§

TiUstindsbeslut

I tillständsbeslut skall noggranl anges den miljöfariiga
verksamhei som tillståndet avser och de villkor 9 Riksdagen 1980/81. I saml
Nr 92

TiUständsbeslut
m. m.

1
tillståndsbeslul skall noggrant anges den miljöfariiga verksamhet som
tillståndet avser och de villkor

Prop. 1980/81:92

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

130

som
skall gälla. som skall gälla. Meddelas tUlslånd för

begränsad
tid skall även tillståndstidens längd anges i beslutet. 1 beslutet kan
fastställas viss tid, i regel ej över lio år, innan vilken den med

tillståndel avsedda
verksamheien skall ha salts i gång.

20 i

Om
regeringen lämnar lillslånd, kan regeringen uppdraga åt koncessionsnämnden
eller länsstyrelsen att fastställa närmare villkor för tillståndet.

Om
regeringen lämnar lillslånd eller besked, kan regeringen uppdraga ål
koncessionsnämnden eller länsstyrelsen att fastställa närmare villkor för
tillståndet eller beskedet.

23 §

Åsidosätter någon
villkor som angivits i tillståndsbeslul och är avvikelsen betydande, kan
koncessionsnämnden förklara tillståndet förverkat och förbjuda fortsatt
verksamhet.

Åsidosätter någon villkor
som angivits i tillståndsbeslut, kan koncessionsnämnden ompröva frågan om
vilka villkor som skaU gälla för tillståndet. År avvikelsen betydande kan
nämnden förklara tillståndet förverkat och förbjuda fortsalt verksamhet.

24 §

Har tio år förflutit
från det tillsländsbeslul vunnii laga kraft eller har dessförinnan
förhållandena ändrats väsentligt, kan koncessionsnämnden föreskriva nya
eller strängare villkor for verksamheten efter vad som är skäligt.

Har
lio år förflutit från del lillståndsbeslut vunnit laga krafl kan koncessionsionsnämnden
föreskriva nya eller strängare villkor for verksam -heten. Redan dessförinnan
kan sådana viUkor föreskrivas av nämnden, om väsenlligl ändrade förhållanden
inträffat i fråga om renings- eller processteknik, område som kan bil utsatt
för störningar eller verksamhetens verkningar. Prövning enlig första och andra
punkten skaU ske med tillämpning av 5 §. Om särskilda skäl föreligger, kan
nämnden efter utgången av tid som anges

i första stycket även
ompröva tillstånd att utsläppa avloppsvatten i visst

vattenområde.

28 § Har regeringen
fastställt villkor för Har regeringen fastställt villkor för

tillstånd, får
koncessionsnämnden vid lillämpning av 24, 25 eller 27 § icke avvika väsentligt
från villkoret ulan alt regeringen medgivii det.

tillstånd eller besked,
får koncessionsnämnden vid tillämpning av 24,25 eller 27 § eller länsstyrelsen
icke avvika väsentligt från villkoret utan att regeringen medgivit det.

'
Senaste lydelse 1975:461.

'Senaste
lydelse 1975:461.

Prop. 1980/81:92

Nuvarande
Ivdelse

Föreslagen
lydelse

131

38-

Till skydd mot
miljöfarlig verksamhet som kan medföra fara for allmänna inlressen skall
tillsyn uiövas av slatens naturvårdsverk och länsstyrelserna.

Tillsyn över miljöfariig verksamhet skall utövas av hälsovårdsnämnderna,
länsstyrelserna och naturvårdsverket. Hälsovårdsnämnden utövar den lokala
tillsynen inom kommunen, om inte regeringen bestämmer annat.

Länsstyrelsen har den
regionala tillsynen Inom länet, samordnar hälsovårdsnämndernas
tillsynsverksamhet och lämnar vid behov bistånd i denna.
Naturvårdsverket har den cenirala Naturvårdsverket härden cenirala
tillsynen, samordnar länsslyrelser- tillsynen, utarbetar anvisningar och
nas tillsynsverksamhet och lämnar riktlinjer, samordnar
länsstyrelser-vid behov bistånd i denna verksam- nas tillsynsverksamhet och
lämnar hel. Länsstyrelsen utövar fortlöpande vid behov bistånd i denna.
tillsyn inom länet.

Tillsynsmyndigheterna skall
samarbeta med varandra saml med sådana statliga och kommunala organ som har all
ulöva tillsyn i särskilda hänseenden eller som eljesl fullgör uppgifter av
belydelse för tillsynsverksamheten.

39 §

Finner tillsynsmyndighet
au olägenhet av betydelse från aUmän synpunkt uppkommer eller kan uppkomma
genom miljöfariig verksamhet, kan myndigheien meddela råd och anvisningar om
lämplig åtgärd för att motverka olägenheten.

Finner tillsynsmyndighet
att olägenhet uppkommer eller kan uppkomma genom miljöfarlig verksamhet, kan
myndigheien meddela råd och anvisningar om lämplig åtgärd för all molverka
olägenheten.

401

Om
lillslånd icke givils enligl denna lag, kan länsstyrelsen meddela föreläggande
om sådanl försiklighetsmält eller förbud som är uppenbart behövligt för att
lagens beslämmelser skall efterlevas. I brådskande fall eller när särskilt
skäl eljest föreligger lår föreläggandet ges omedelbart och i annat fall
försl sedan del visat sig att rättelse ej kan vinnas genom råd och anvisningar.

Tillståndsbeslul
enligl denna lag hindrar icke länsstyrelsen frän att

Om
lillslånd icke givits enligl denna lag, kan tillsynsmyndighet meddela
föreläggande om sådanl försiktighetsmått eller förbud som är uppenbari
behövligt för att lagens beslämmelser skall efterlevas. I brådskande fall eller
när särskilt skäl eljest föreligger lår föreläggandet ges omedelbart och i
annat fall försl sedan del visal sig att rättelse ej kan vinnas genom råd och
anvisningar.

Tillståndsbeslul
enligl denna lag hindrar icke tillsynsmyndighet från alt

Prop. 1980/81:92

Nuvarande lydelse

meddela sådan brådskande föreskrift som är nödvändig lill
följd av särskilda omständigheter.

Om
tillståndshavare åsidosätter villkor som angivits i tillslåndsbeslutet, kan
länsstyrelsen förordna om rälielse på hans bekoslnad eller förelägga honom all
själv vidlaga rälielse.

I beslut
om föreläggande enligl denna paragraf kan länsstyrelsen utsätta vite.

132

Föreslagen lydelse

meddela sådan brådskande föreskrift som är nödvändig lill
följd av särskilda omständigheier.

Om
tillståndshavare åsidosätter villkor som angivits i tillståndsbeslul, kan
idlsynsmyndighet förordna om rättelse på hans bekostnad eller förelägga honom
alt själv vidlaga rättelse,

1 beslul
om föreläggande enligl denna paragraf kan tillsynsmyndighet utsätta vite.

42 §«

För alt
ulöva tillsyn enligl denna lag har tillsynsmyndighet räll all vinna . tillträde
lill fabrik eller annan anläggning vare sig den är i bruk eller ej, saml att
företaga undersökning inom anläggningen eller område som hör lill denna.

Behövs undersökning på annan plals, har myndigheien rätt
alt vinna tillträde dit föratt utföra undersökningen. Della gäller dock ej hus,
tomt eller trädgård.

Första
och andra siyckena gäller även den som skall ulföra undersökning som avses i
43 § andra slyckel andra punkten.

Första och andra siyckena gäller även den som skall utföra
undersökning som avses i 43 första slyckel andra punkten.

43§'*

Kan verksamheten vid en anläggning befaras vara
miljöfarlig, är innehavaren skyldig att på begäran lämna tillsynsmyndighet
behövliga upplys-itingar om anläggningen.

Tillsynsmyndighet får förelägga den som utövar verksamhei
som kan befaras vara miljöfarlig all ulföra för tillsynens fullgörande
behövliga undersökningar av verksamheien och dess verkningar. Tillsynsmyndighet
kan i stället, om del finnes lämpligare, föreskriva alt sådan undersökning
skall ulföras av annan än den som utövar verksamheten och utse någon an göra
undersökningen.

Det
åligger den som utövar verksamheten all ersälla kosinad för undersökning som
avses i första Slyckel andra punkten med belopp som lillsynsmyndighelen
fastställer.

Del åligger den som utövar verksamheten all ersälla
kosinad för undersökning som avses i andra slyckel andra punkten med belopp som
lillsynsmyndighelen fastställer.

I beslul om föreläggande enligl andra stycket lår
tillsynsmyndighet ulsälia vite.

»Senaste lydelse 1973:927, 'Senaste lydelse 1973:927,

Prop.
1980/81:92

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

133

43 a §

Som ett led i tillsynen över miljöfarlig verksamhet skalt
tillsynsmyndighet, så snarl anledning föreligger, tiU behandUng upplaga fräga
om överirä-delse som avses i 45 §.

Får lokal eller regional tillsynsmyndighet kännedom om
sädan överträdelse skall rapport därom avges till naturvårdsverket.

Framstår
överträdelsen som ringa, kan naturvårdsverket låla saken bero.

Ansvar,
handräckning och besvär m. m.

Upplysningsplikt, påföljder, handräckning och besvär m.
m.

44a§
Den som utövar
eller ämnar utöva verksamhei, som kan aniagas vara miljöfarlig, är skyldig all
på begäran lämna prövnings- och tillsynsmyndighet behövliga upplysningar om
verksamheten.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet som ej är ringa
underlåter alt fullgöra sin upplysningsplikt eller lämnar oriktig uppgift,
dömes till böter eller fängelse I högst två dr.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1. bryter mot förbud som meddelats
med stöd av 8, 23 eller 41 § eller åsidosätter sådana bestämmelser som avses
i 2 § fjärde slyckel,

2. underiåter alt iakttaga
föreskrift som regeringen meddelat enligt 10 § första stycket ulan att
undanlag har medgivits med slöd av 10 § andra Slyckel eller 17 § andra
styckei, eller

3. åsidosätter villkor eller före

skrift som meddelats med stöd av

10 § andra stycket eller 17 §, 18 §

första styckei, 19-21, 24, 25, 27 eller

41 , så att allmän eder enskild rält

45§

sio

Den som

1.
bryter mot
förbud som meddelats med stöd av 8, 23 eller 41 § eller åsidosätter
bestämmelser som avses i 2 § fjärde stycket,

2.
underiåter att
iakttaga föreskrift som regeringen meddelal enligt 10 § ulan alt
Igångsältningsmedgivande har meddelats, eller

3.
åsidosätter
villkor eller föreskrift som meddelats för tillstånd eller besked eller
med.stöd av 17a § andra

stycket, 21, 23-25, 11 eller 41 ,skaU losenasie lydelse

påföras miljöskyddsavgift. 1975:461 och 727,

Prop.
1980/81:92 134

Nuvaiande lydelse Föreslagen lydelse

kan kränkas,

dömes till böter eller fängelse i högst ett dr.

Den som uppsåtligen eller av oakt- Den som uppsåtligen
eller av grov

samhet underlåter att fullgöra vad som oaktsamhet gör sig skyldig UU överträ-

åligger honom enligt 43 §.forsla styck- delse som avses i första stycket dömes,

et, dömes tUl böter. om gärningen kunnat innebära bety-

dande kränkning av miljöskyddsintresse, IiU böter eller
fängelse i högst två år.

46 §"

Miljöskyddsavgifi bestämmes med hänsyn till
omsländighelerna i det särskilda fallet till ett belopp som motsvarar högst rvd
gånger det vid tiden för överträdelsen gällande basbeloppet enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring. Ny avgift skaU påföras för varje påbörjat dygn
överträdelsen fortgår.

Överstiger den vinning överträdelsen medfört i första
stycket angivet maximibelopp, kan miljöskyddsavgifien bestämmas UU belopp som
motsvarar vinningen.

Framstår överträdelsen som ringa må miljöskyddsavgiften
nedsättas eller heU eftergivas. Beslut om eftergift kan meddelas även när det
av särskilda omständigheter finnes uppenbart att påföljd ej är erforderlig.

Fråga om miljöskyddsavgift prövas av koncessionsnämnden
efter ansökan av naturvårdsverket. Bestämmelserna ill, 12 och 15 §§ äger
molsvarande tillämpning på förfarandet.

Miljöskyddsavgifi tillfaller staten.

Har ansökan om miljöskyddsavgift ej inkommit UU
koncessionsnämnden inom fem år från del överträdelsen begicks, får avgift ej
påföras.

n Upph ä vd g. Lag

47 §'2 1975:727,

Har någon begått gärning som Har någon gjort sig skyldig lUl
över-

avses i 45
§ första stycket 1-3, kan trädelse som avses i 45 §, kan över- Senaste lydelse

1975342 Överexekutor meddela handräck- exekutor
meddela handräckning för

Prop. 1980/81:92

Nuvarande
lydelse

ning
för att åstadkomma rättelse. 1 fråga om sådan handräckning gäller samma regler
som för handräckning enligt 191 § utsökningslagen.

Berörs
allmänna intressen, lår ansökan om handräckning göras av statens
naturvärdsverk eller annan myndighet som ärendet angår.

Efterkommes
ej föreläggande enligl 40 § första eller andra stycket, skall utmätningsmannen
på anmodan av länsstyrelsen ombesörja all åtgärd vidtages på den försumliges
bekostnad.

Del
åligger polismyndighet all läm utövande av tillsyn enligl denna lag

135

Föreslagen
lydelse

att
åstadkomma rättelse. I fråga om sådan handräckning gäller samma regler som för
handräckning enligt 191 § utsökningslagen.

Ansökan
om handräckning får göras av naturvårdsverket eller annan myndighet som ärendet
angår.

Efterkommes
ej föreläggande enligt 40 § första eller andra slyckel skall ulmälningsmannen
på anmodan av tillsynsmyndighet ombesörja all åtgärd vidtages på den försumliges
bekostnad, na den handräckning som behövs för

48 § '3

Mot beslut som
meddelas av statens naturvårdsverk enligt 10 § andra stycket eller av
länsstyrelsen enligt 17 § andra stycket får talan ej föras.

Talan
mot beslut enligl 14 § femte stycket andra punkten eller 43 § tredje styckei
eller rörande förbud vid vite enligt 51 § föres hos kammartätten genom
besvär.

Mol
länsslyrelsens beslul som avser fråga om överlämnande av anmälningsärende till
koncessionsnämnden för tillståndsprövning lår talan ej föras.

Talan
mot beslut enligl 14 § femte styckei andra punkten, 43 § andra slyckel, 45 § första
stycket eller rörande förbud vid vite enligl 51 § föres hos kammarrätten genom
besvär. Talan mol annat beslul av koncessionsnämnden, naturvårdsverket eller
länsstyrelsen enligt denna lag föres hos regeringen genom besvär.

Talan mol beslul av
hälsovårdsnämnden enligl denna lag föres hos länsstyrelsen genom besvär.

Föratt tillvarataga
allmänna intressen får naturvårdsverket föra lalan mot koncessionsnämndens
eller länsslyrelsens beslul i fråga om tillstånd enligt lagen, mot koncessionsnämndens
beslut i fråga som avses i 41 § och mot länsslyrelsens beslul i

Naturvårdsverket får föra
talan mot koncessionsnämndens beslul i fråga om lillslånd och miljöskyddsavgifi
enligt lagen, moi koncessionsnämndens eller länsstyrelsens beslut i fråga om
igångsättningsmedgivande enligt lagen, mol koncessionsnämn-

13
Senasle lydelse 1975:461.

Prop. 1980/81:92

Nuvarande lydelse

fråga som avses i 40 § eller 43 Sandra Slyckel.

136

Föreslagen lyddse

dens beslul i fråga som avses i 41 §, mot länsstyrelsens
eller hälsovårdsnämndens beslut i fråga som avses i 40 § eller 43 § första
slyckel och mol länsstyrelsens besked I anmälningsärende. Vad nu sagls gäller,
utom såviti avser miljöskyddsavgifi, även kommun och lokal arbetstagarorganisation
I den mån saken rör miljöskyddsintresse.

49 §'

Beslul i
fråga om tillstånd enligl denna lag, beslut I fråga som avses I 41 § eller 43 §
andra stycket och beslut enligt 14 § femte stycket andra punkten eller 43 §
tredje stycket blir gällande när beslulel vunnii laga kraft. I beslulel kan
förordnas att det skall lända lill eflerrätlelse omedelbart.

Beslul i fråga som avses i 40 § länder lill efterrättelse
omedelbart, om ej annorlunda förordnas.

Beslut i
fråga om tillstånd enligt denna lag, beslut ifråga om Igängsätlningsmedgivande
i lillslåndsärende, beslut Ifråga som avses i 14 § femte stycket andra punkten,
41 §, 43 § första och andra styckena samt 45 § första stycket blir gällande
försl när beslulel vunnii laga kraft, I beslulel kan förordnas all det skall
lända till efterrättelse omedelbart.

Besked I anmälningsärende och igångsältningsmedgivande i
sådant ärende samt beslul i fråga som avses i 40 § länder till efterrättelse
omedelbart, om ej annorlunda förordnas.

50 §

Har
länsstyrelsen med stöd av 40 § första stycket eller har hälsovårdsnämnd
förbjudit miljöfarlig verksamhet eller ålagt den som utövar eller ämnar ulöva
sådan verksamhet alt vidtaga försiktighels mått och begär han lillslånd lill
verksamheien enligl denna lag, kan koncessionsnämnden, om sökanden ställer säkerhel
för kosinad och skada, bestämma att länsstyrelsens eller hälsovårdsnämndens
beslul ej fär verkställas förrän tillståndsfrågan avgjorts eller
koncessionsnämnden föreskriver annat.

Har
tillsynsmyndighet med slöd av 40 § första slyckel eller har hälsovårdsnämnden
eljesl förbjudit miljöfarlig verksamhei eller ålagt den som utövar eller ämnar
ulöva sädan verksamhet all vidlaga försiklighelsmåll och begär han tillstånd
lill verksamheten enligl denna lag, kan koncessionsnämnden, om sökanden
ställer säkerhel för kosinad och skada, bestämma au tillsynsmyndighetens el
-ler hälsovårdsnämndens beslut enligl annan lagstiftning ej får verkställas
förrän tillståndsfrågan avgjorts eller koncessionsnämnden föreskriver annat.

"1 Senasle lydelse 1973:927.

Prop.
1980/81:92 137

Nuvarande
lyddse Föreslagen lydelse

51
§'5

Vill
någon föratt utreda verkningarna av miljöfariig verksamhet som han utövar eller
ämnar utöva företaga mätning eller annat undersökningsarbete på fasl egendom
som annan äger eller innehar, kan länsstyrelsen, om skäl föreligger, föreskriva
att tillträde fill egendomen skall lämnas under viss tid. Behöver mätapparat
eller liknande instrument utsättas kan länsstyrelsen även föreskriva förbud vid
vite att rubba eller skada instrumentet.

Föreskrift
som avses i första Föreskrift som avses i första

stycket kan meddelas även på ansö- slyckel kan meddelas även på ansö

kan av den som skall utföra under- kan av den som skall utföra under

sökning som avses i 43 § andra sökning som avses i 43 § första

slyckel andra punkten. stycket andra punkten.

Undersökningsarbetet
skall ulföras så alt minsta skada och intrång vållas. För skada och inträng
skall ersättning lämnas av den som utövar eller ämnar ulöva den miljöfariiga
verksamheien. Talan om ersättning väckes vid fastighetsdomstol som anges i 33
§.

Övergångsbestämmelser

Denna
lag träder i krafl den 1 januari 1980.

Beslämmelserna
i 17b§ gäller inte miljöfariig verksamhet som börjat uiövas före
ikraftlrädandel.

Beslämmelserna
i 44 a och 45 §§ tillämpas endasl i fråga överträdelse som sketl efter
bestämmelsernas ikraftträdande. Beträffande överträdelse som skell före
bestämmelsernas ikraftträdande skall äldre bestämmelser lillämpas.

Förekommer i lag
eller annan författning hänvisning till föreskrift som ersatts genom
beslämmelse i denna lag tillämpas i stället den nya beslämmelsen.

2.
Förslag till

Lag
om ändring i kommunalskattelagen (1928:370).

Härigenom
föreskrives alt 20 § kommunalskattelagen (1928:370) skall ha nedan angiven
lydelse

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

20 §' Vid beräkning av
inkomslen från särskild förvärvskälla skola från samtliga ur förvärvskällan
under beskattningsåret härflulna inläkler i penningar eller penningars värde
(bmttointäkt) avräknas alla omkostnader under beskattningsåret för intäkternas
förvärvande och bibehållande. Att koncernbidrag, som icke utgör sådan
omkostnad, ändå skall avräknas i vissa fall och inräknas i bruttointäkt hos
mottagaren framgår av 43 § 3 mom.

'-'Senaste
lydelse 1973:927, 1 Senaste lydelse 1976:67,

Prop. 1980/81:92

Nuvarande
lydelse

Avdrag
mä icke ske för:

den
skattskyldiges levnadskostnader och därtill hänföriiga utgifter, däruti
inbegripet vad skallskyldig utgivit som gåva eller såsom periodiskt underslöd
eller därmed jämförlig periodisk utbetalning lill person i sitl hushåll;

värdet
av arbete, som i den skattskyldiges förvärvsverksamhel utförts av den
skatlskyldige själv eller andre maken eller av den skattskyldiges barn som ej
fyllt 16 år;

ränla
å den skattskyldiges eget, i hans förvärvsverksamhel nedlagda kapilal;

svenska
allmänna skaller;

kapitalavbetalning
å skuld;

avgift
enligl 8 kap. sludieslödslagen (1973:349);

avgift
enligl lagen (1972:435) om överiastavgift;

avgift
enligl lagen (1976:666) om påföljder och ingripande vid olovligt byggande m.
m.;

belopp,
för vilkel arbetsgivare är ansvarig enligl 75 § uppbördslagen (1953:272);

avgift
enligl lagen (1976:206) om felparkeringsavgift;

föriust,
som är au hänföra till kapitalförlust.

138

Föreslagen
lydelse

Avdrag
må icke ske för:

den
skatlskyldiges levnadskostnader och därtill hänförliga ulgifter, däruti
inbegripet vad skallskyldig utgivit som gåva eller såsom periodiskt understöd
eller därmed jämförlig periodisk utbetalning till person i sitl hushåll;

värdet
av arbele, som i den skaltskyldiges förvärvsverksamhel utförts av den
skatlskyldige själv eller andre maken eller av den skattskyldiges barn som ej
fyllt 16 år;

ränta
ä den skatlskyldiges egel, i hans förvärvsverksamhet nedlagda kapilal;

svenska
allmänna skaller;

kapitalavbetalning
å skuld;

avgift
enligt 8 kap. sludiestödslagen (1973:349);

avgift
enligt lagen (1972:435) om överiastavgift;

avgift
enligt lagen (1976:666) om påföljder och ingripande vid olovligt byggande m.
m.;

belopp,
för vilket arbetsgivare är ansvarig enligl 75 § uppbördslagen (1953:272);

avgift
enligl lagen (1976:206) om felparkeringsavgift;

miljöskyddsavgift
enligt miljöskyddslagen (1969:387);

föriusl,
som är all hänföra lill kapitalföriusl.

Denna
lag träder i krafl den dag regeringen bestämmer.

Prop.
1980/81:92 139

Bilaga 4

Remissammanställning över betänkandet Bättre miljöskydd I

Inneh å ll

1
Allmänna
synpunkter...................................................... .... 127

2
Förprövningssystemet..................................................... 132

2.1 Allmänna synpunkler....................................................... .... 132

2.2 Förprövningen vid länsstyrelsen m.
m............................. .... 144

2.3 Informalion och samråd m.m........................................... .... 154

2.4 Beslutsunderlag, miljöeffeklbeskrivningar
m. m............... 172

2.5 Parallell handläggning enligl
byggnads- och miljöskyddslagsliftningen 177

2.6 Igängsätlningsmedgivande............................................. 177

2.7 Fördelning av förptövningsplikliga
ärenden m. m............ 181

2.8 Särskild bevisregel.......................................................... 189

2.9 Nya eller strängare villkor............................................... 191

2.9.1 Åsidosättande av gällande villkor
......................... .... 191

2.9.2 Förändringar i t.ex. renings- eller
processteknik .. .... 192

10 Övriga frägor ................................................................. .... 195

~i

3 Tillsynssystemel.............................................................. .... 197

3.1 Allmänna synpunkter...................................................... .... 197

3.2
H ä lsov å rdsn ä mnden som tillsynsmyndighet.............................. 200

3.3 Kommunens möjlighet att frånlräda tillsynsansvaret
under en övergångsperiod 222

3.4 Länsslyrelsetillsyn över
hälsovårdsnämnd m. m............. .... 228

3.5 Naturvårdsverkets ställning............................................ .... 232

3.6 Maktbefogenheter m. m.................................................. .... 236

3.7 Experlslab vid naturvårdsverket..................................... .... 242

3.8 AB Svensk Miljökontroll................................................... .... 244

3.9 ADB-systemet MI-OI ...................................................... .... 254

3.10 Övriga frågor................................................................... .... 256

4 Påföljdssystemet ........................................................... .... 258

4.1 Allmänna synpunkter...................................................... .... 258

4.2 Miljöskyddsavgift som påföljd......................................... .... 265

4.3 Miljöskyddsavgiftens tekniska
lösning............................ .... 280

4.4 Slraff i miljöskyddslagen.................................................. .... 295

4.5 Ålalspreskriptionstiden i
miljöskyddslagen...................... .... 301

4.6 Brott mol upplysningsplikten i miljöskyddslagen............. .... 305

4.7 Rapporteringsskyldighet .............................................. .... 308

4.8 Miljöbrott i brottsbalken.................................................. .... 315

4.9 Övriga frågor................................................................... .... 319

5 Besvärsrätlen.................................................................. .... 321

5.1 Allmänna synpunkter...................................................... .... 321

5.2 Besvärsrält vid olika beslut............................................. .... 322

5.2.1 Besvär vid förprövningsbeslut av
länsstyrelse ..... 322

5.2.2 Besvär vid igångsältningsmedgivande
................. 323

5.3 Kretsen av besvärsberäliigade....................................... 324

Prop. 1980/81:92 140

5.3.1 Besvärsrält för kommuner....................................... ... 324

5.3.2 Besvärsrält för fackliga
organisationer.................... 329

5.3.3 Besvärsrält för ideella
organisationer ::.................. ... 332

5.3.4 Besvärsrält för slalliga
myndigheter ..;.................... 335

5.4 Övriga frågor............................... :;............................... 337

6 Resurser ............................................. ;.......................... 339

6.1 Allmänna synpunkler.......................... ;........................... ... 339

6.2 Resurser vid naturvårdsverket........... i............................ 344

6.3 Resurser vid länsstyrelserna........................................... ... 345

6.4 Resurser vid hälsovårdsnämnderna................................ ... 347

6.5 Finansieringsavgifier........................................................ ... 359

6.6 Övriga frågor................................................................... ... 362

7 Övrigt ............................................................................ ... 367

7.1 Samordning med annan lagstiftning................................ ... 367

7.2 Grundvalienfrågan........................................................... 373

Prop.
1980/81:92 141

1 Allmänna synpunkter

Flertalet
remissinstanser är positiva lill eller har inle någol alt erinra mot merparten
av miljöskyddsutredningens förslag i förprövnings-, tillsyns-, påföljds- och
besvärsavsnilten. Naturligtvis framförs synpunkler och erinringar pä
enskildheter i betänkandet, i. ex. beträffande i vilken omfattning
hälsovårdsnämnd kan göras till tillsynsmyndighet, åtalspreskripiionstidens
längd saml den tekniska ulformningen av påföljden miljöskyddsavgifi. Bara
belräffande förslagen i resursavsnitlel är kritiken mer allmän.

Del
finns emellertid också remissinslanser som menar all förslagen inle ger någon
lillfredsslällande lösning av problemen inom miljöskyddsområdet.

1.1 Justitiekanslern:
BT Kemi-fallei var i vissa avseenden särpräglat

.De brister i miljöskyddslagsliftningen och de svårigheier vid lill

lämpningen av denna som jag kunde konstatera vid min utredning är dock

till slor del av allmängiltig karaktär .

1.2
Riksåklagaren:
Miljöskyddsulredningens förslag lill ändringar i miljöskyddslagen bygger på de
erfarenheler som vurinijs sedan lagen trädde i kraft den 1 juli 1969. Under
denna lid har även ökade kunskaper om bl.a. orsaker till förändringar i vår
miljö saml vissa inträffade häridelser skärpt samhällels syn på miljöskyddet.
Det förefaller mig helt klart att en översyn av lagstiftningen är befogad.

1.3
Svea hovrätt: Hovrälten kan i
huvudsak ansluta sig till de av ulredningen angivna allmänna utgångspunkterna
för översynen, De förslag till ändringar i miljöskyddslagen som ulredningen
lägger fram ger dock i flera fall anledning lill erinringar och synpunkter.

1.4
Rikspolisstyrelsen:-- Samhällets
syn på miljöskyddet har skärpts.

Del
delbetänkande som miljöskyddsuiredningen lagt fram belyser de allvarligaste
problemen och svårigheterna för alt få vårl skydd av livsmiljön effektivare.

1.5 Linjenämnden
för hälso- och miljövårdsutbildning: I stort instämmer lin

jenämnden med ulredningens förslag och anser del positivt alt koncessions

nämnden och länsstyrelsen verkställer prövningen av miljöfarlig verksamhei

och all tillsynen läggs på hälsovårdsnämnden och statens naturvårdsverk.

Behovel
av utbildning lorde i slorl kunna tillgodoses med den nuvarande treåriga
grundutbildningen av hälsovårdsinspektörer .samt forU och vidareutbildning av
dessa och de nu yrkesverksamma hälsovårdsinspektörerna.

1.6 Lantbruksstyrelsen:
Om utredningens förslag i sin helhet kommer alt ge

nomföras sä är del lanlbruksslyrelsens uppfattning all på sikt så kommer

prövnings- och tillsynsverksamheten all få dimensioner som är bättre anpas-

Prop.
1980/81:92 142

sade till jordbruksverksamhel och dess positiva och
negaiiva påverkan på omgivningsmiljön.

1.7 Statens naturvårdsverk:
Miljöskyddsuiredningen föreslår vissa förändringar i miljöskyddslagen för alt
ytterligare förbättra samhällels möjligheler all gripa in mol och konlrollera
miljöfarlig verksamhet. Statens naturvårdsverk ställer sig positivt till
merparten av utredningens förslag som verkel anser väl svara mot de
erfarenheler och de kunskaper som verkel fåll genom tio års miljöskyddsarbete.

1.8 Miljöskadeutredningen: I alll
väsentligt synes förslagen i betänkandet välmotiverade. De stämmer väl med
miljöskadeutredningens allmänna inställning.

1.9 Länsstyrelsen i Södermanlands län:
I delbetänkandet framläggs

väsenlliga och betydelsefulla förändringar i förhållande
lill nuvarande miljö-

skyddslagstiflning.-----

Länsstyrelsen konstaterar dock att utredningen inle
framlagt någol förslag till lösning av frågan om reglering av buller från vägar
och flygplatser. I del fortsatta utredningsarbetet förutsätter länsstyrelsen
att denna fråga ges hög prioritet.

1.10------------------------------------- Länsstyrelsen i
Gotlands län: Det nu framlagda delbetänkandel

innehåller många för miljöskyddsarbetet betydelsefulla
synpunkter och förslag till förändringar. Dessa är myckel intressanta och i
vissa avseenden att beteckna som radikala.

-------- Med hänsyn till alt föreslagna förändringar är av
genomgripande

karaktär hade en redovisning av målsättningen för del
framlida miljöskydds

arbetet varil av stort värde. Redan med nuvarande lagstiftning finns viss

oklarhet härvidlag.-----

1.11---------------------------------------------- Emmaboda
kommun: Enligl kommunens uppfattning kan föreliggande

delbetänkande av miljöskyddsutredningen läggas till grund för änd

rad lagsliflning inom miljöskyddsområdet.

Kommunen vill dock betona vikten av alt kommunerna
erhåller ekonomisk kompensation för de arbetsuppgifter som därvid kommer att
överföras från staten lill kommunerna.

1.12 Gislaveds kommun: Sammanfattningsvis tillstyrker
Gislaveds kommun

miljöskyddsulredningens förslag vad avser förändring av förprövningssyste

met, tillsynssystemel, påföljdssystemd och besvärsrätlen.

Kommunen vill emellertid starkt underslryka alt om
utredningens förslag, vad avser hälsovårdsnämndens uiökade befogenheter inom
tillsynsområdet, genomförs, måsle ekonomisk kompensafion erhållas. Ålminsione
under en

Prop. 1980/81:92 143

övergångsperiod måsle såväl regionala som centrala
myndigheter bistå hälsovårdsnämnden med teknisk expertis inom de områden som
är mera komplicerade ur miljövärdssynpunkt.

1.13 Hylte kommun: Ulredningens strävanden all förenkla
nuvarande

tillstånds-, anmälnings- och tiUsynssystem saml alt effektivisera päföljdssy

stemet är positiva. Införande av ett informations- och samrådsförfarande fö

re behandling av ansökan/anmälan bör kunna ge allmänheten m. fl. intresse

rade godtagbar insikt för alt kunna framföra synpunkter beträffande plane

rad miljöfarlig verksamhei och påverka beslul om dess lokalisering och ut

formning ur miljösynpunkt. Dock får ett ärende ej fördröjas alllför länge.

1.14 Högsby kommun: Med undanlag för
påtalade resursförhållanden har kommunen i övrigl, i sak, inga invändningar mol
ifrågavarande utredning och förslag.

1.15 Kristianstads kommun: Ulredningens
lagändringsförslag undanröjer många av de brister som vidlått nuvarande
miljöskyddslagstiftning. Förenklingen av ansökan/anmälan och överförandel av
tillsynen lill de lokala hälsovårdsnämnderna är av .stort värde.

Det skärpta päföljdssystemet och den förenklade
besvärsgången underlättar åtgärdandet av miljöfaror.

1.16 Luleå kommun: Vad belräffar tillsynen, så bör den
ulformas så alt den

ej delas på flera organ innan man utarbetat klart utsagda gränser för tillsyns

verksamheten. Möjligheten alt väcka åtal mol den försumlige bör förstärkas

så att preskriptionen blir minsl lio år.

För alt kunna hjälpa kommunerna bör någon lyp av statligt
företag bildas, vilket skall kunna åtaga sig uppgiften all arbeta fram
beslutsunderlag ål det lokala lillsynsorganel och all en rådgivandegrupp bildas
inom naturvårdsverket lill vilken kommunerna kan vända sig med komplicerade
lillsynsfall.

För all kostnaderna för förprövningar och tillsyn ej skall
överföras på skattebetalarna bör en avgift avkrävas den som anmäler alt han
kommer att driva miljöfarlig verksamhei.

1.17 Lysekils kommun: Miljöskyddsulredningens arbele
syftar till del vällov

liga målel all förbättra samhällets möjligheter all skydda vår miljö. Del är

allmänt omvittnat att nuvarande miljöskyddslagstiftning — samtidigt som

den ofta upplevs som komplicerad i lillämpningshänseende — anses föga ef

fektiv ur påföljdssynpunkt. I föreliggande delbelänkande lägger utredningen

fram förslag, som med undanlag av resurs- och finansieringssidan i allt vä

sentligt förefaller goda i fråga om såväl förprövning och tillsyn som påföljd

och besvärsrält.

Prop.
1980/81:92 144

1.18
Mjölby kommun: Allmänt anser
kommunen att utredningsförslaget är i slorl bra och bör förbättra den mindre
goda situation som råder i dag främst vad beträffar tillsynen och påföljden.
Ett villkor är emellertid all de personella resurser som krävs tillgodoses.

1.19
Norrköpings kommun: — — — anser
alt med hänsyn till de många och komplicerade frågorna på miljöområdet och det
samband med varandra

dessa
frågor pfla har, en allmän översyn av miljöskyddslagen - ■. borde

ha
sketl i el) sammanhang. Utredningen borde vidare ha utrett frågan om en
riksomfattande lillsynsorganisalion innan det föreslagna tillsynssyslemet genomföres.
Förslagel om miljöskyddsavgifter är inte helt genomarbetat och borde
ytterligare ha utretts.

1.20----------------- Ragunda
kommun: = — anser all del föreslagna förprövnings- och

påföljdssystemet
torde komma all förbättra samhällets möjligheler att ingripa mot och
kontrollera miljöfarlig verksamhet.

Beträffande
besvärsrätlen bör den fplja övriga förvaltningsrättsliga principer.

Kommunen
delar ej utredningens uppfattning, att tillsynen skulle fungera

bättre, bara för att hälsovårdsnämnden övertar denna .En resurs

förstärkning bör i stället ske på länsstyrelserna-- . Hälsovårdsnämn

derna i de större kommunerna torde kunna överta de föreslagna tillsynsupp

gifterna utan slörre problem eftersom man där har en uppbyggd organisation

av miljötekniker m. fl. och redan i dag kontrollerar viss miljöfarlig verksam

het.

1
de mindre kommunerna däremot - finns inte samma resurser,

varken
personella, ekonomiska eller erfarenhelsmässiga, för alt överta en så
omfatiande och ansvarsfull liUsyn som det ju ändå är fråga om.

1.21 Växjö
kommun: — :;— Ur kommunal synpunkt är miljöskyddsutred

ningens föreliggande förslag ett e.xempel på sådan uppgiftsöverföring. Kom

munen vill underslryka nödvändigheten av att kommunerna i alla sådana

sammanhang tillförsäkras full ekonomisk kompensation för sina ökade in

salser.

Den
teknisk-ekonomiska utvecklingen, den ökade kunskapen om miljöstörningarnas
konsekvenser och den lidvis intensiva debatten om hithörande frågor mofiverar
en översyn av lagstiftningen angående miljöskydd m. m. Ytterst gäller det all
skydda den enskilda människans integritet och intressen. För henne är del
likgiltigt om en skyddsåtgärd är statlig eller kommunal.

Ulöver
vad som redovisas i det följande har kommunen ej några erinringar mot de
förslag som framlägges i belänkandet.

1.22 Örnsköldsviks
kommun: Tolall sett innebär föreliggande förslag till för

ändringar i miljöskyddslagen ett steg mol en bättre ansvarsfördelning inom

Prop. 1980/81:92 145

miljövården. Det är därför angelägel att förslaget i den
delen kommer lill ulförande. Ännu bättre vore om minoritetens uppfattning om
alt tillskapa ett AB Svensk Miljökontroll kunde förverkligas. Härigenom skulle
målet, ett tolall kommunall engagemang i miljöfrågorna, kunna förverkligas
snabbare. — Endast på en punkt ställer sig kommunen helt avvisande till
förslaget, nämligen i vad avser införande av miljöskyddsavgifier i den
föreslagna for-

1.23 Svenska hälsovårdstjänstemannaförbundet:
Förbundet ställer sig posi

tivt lill principerna i föreliggande förslag. Enligl all erfarenhet av hittills
be

driven tillsynsverksamhet ligger det avgörande fördelar i alt tillsynsmyndig