Prop. 1980/81:97

Regeringens proposition

1980/81:97

om skolforskning och
personalutveckling

beslutad
den 12 febmari 1981.

Regeringen
förelägger riksdagen vad som upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll
för den åtgärd och det ändamål som framgår av föredragandens hemställan.

På
regeringens vägnar THORBJÖRN FÄLLDIN

BRITT MOGÅRD

Propositionens
huvudsakliga innehåll

Propositionen
innehåller vissa förslag om sektorsforskningen inom skolområdet. Förslagen
syftar bl. a. lill alt skolforskningen i ökad utsträckning skall kunna utgöra
underlag för den långsiktiga planeringen av skolans verksamhet.

1 propositionen förordas
också att ansvarel för det pedagogiska utvecklingsarbetet i huvudsak skall
ligga regionall och lokall. Skolstyrelserna bör, liksom länsskolnämnderna, tillföras
resurser härför. Propositionen innehåller förslag om hur detla skall ske.

1 propositionen behandlas
även frågor om personalutbildningen inom skolområdet. Därvid förordas att
skolstyrelserna, i stället för som nu länsskolnämnderna, skall besluta om lön
med B-avdrag vid tjänstledighet för studier inom ramar som skolöverstyrelsen
(SÖ) anger. De nuvarande fortbildningsavdelningarna föreslås avskaffade. Deras
uppgifter överförs i huvudsak till högskolan. Den största delen av
personalutbildningen föreslås ske i form av enstaka kurser. Till dessa kurser
skall lärare äga förelräde framför andra sökande. SÖ bör ansvara för sådan
fortbildning som inle lämpligen kan bedrivas inom högskolan.

En särskild resurs
föreslås för alt täcka kostnader i grundskolan, gymnasieskolan och den
kommunala vuxenutbildningen för lärares tjänstledighet för studier. Vidare
föreslås att vissa medel fär disponeras för lokalt utvecklingsarbete. Detta
finansieras genom omdisponeringar inom vissa anslag. I Riksdagen 1980/81. I
saml Nr 97

Prop.
1980/81:97

Prop
1980/81:97 2

Förändringarna
föreslås i huvudsak bli genomförda fr. o. m. den I juli 1982, beträffande nya
former för antagning av lärare fill enstaka kurser så långt möjligt den 1 juli
1982 och i sin helhet den 1 juli 1983.

Förslagen
medför inga kostnadsökningar utan fmaniseras inom ramen för befintliga anslag
genom omprioriteringar och omdisposilioner.

Prop.
1980/81:97 3

Förslag till

Lag om ändring i högskolelagen (1977:218)

Härigenom föreskrivs att 13 § högskolelagen (1977:218)
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

I3§ Finns ej plats för alla sökande i fall som avses i 11
eller 12 §§ bestämmes företrädet mellan sökandena enligt föreskrifter som
meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen utser.

Regeringen eller myndighel som regeringen utser får vidare
meddela särskUda föreskrifter cmt företräde för vissa sökande att antas lill
ulbildning, .som främst är avsedd för fortbildning eller vidareutbUdning.

Denna lag träder i kraft den I juli 1982.

Prop.
1980/81:97 4

Uldrag

UTBILDNINGSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1981-02-12

Närvarande:
statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Ullsten. Bohman, Friggebo,
Mogård, Dahlgren, Åsling, Krönmark, Burenstam Linder, Johansson. Wirtén, Holm,
Andersson, Boo, Winberg, Danell, Petri, Eliasson

Föredragande:
statsrådet Mogård

Proposition
om skolforskning och personalutveckling

1
Inledning

Med
slöd av regeringens bemyndigande tillkallade jag den 29 juni 1978 en kommitté
(U 1978:09) för att utreda det pedagogiska ulvecklingsarbelet inom skolväsendel
m. m. Kommitién antog namnet skolforskningskommii-tén(SFK).

SEK
överiämnade i februari 1980 sitt betänkande (SOU 1980:2) Skolforskning och
skolutveckling. En sammanfattning av belänkandel bör fogas lill protokollet i
della ärende som bilaga I.

Efler remiss har yttranden
över betänkandet avgells av stalisliska centralbyrån (SCB), statskontoret,
riksrevisionsverkel (RRV), stålens arbetsgivarverk (SAV), delegationen för vetenskaplig
och teknisk informationsförsörjning (DFI). universilels- och högskoleämbelel
(UHÅ) - efler hörande av bl.a. berörda högskoleenheler - de pedagogiska
insliiulionerna vid högskolan för lärarutbildning i Slockholm och vid
universilelen i Stockholm. Uppsala, Linköping, Lund. Göteborg och Umeä.
regionslyrcl-serna för Slockholms, Uppsala, Linköpings, Lund/Malmö, Göleborgs
och Umeä högskoleregioner, SÖ och SÖ:s pedagogiska nämnd, samtliga länsskolnämnder,
statens instilul för läromedelsinformalion (SIL), arbelsmarknadsslyrelsen
(AMS), statens invandrarverk (SIV), forskningsråds-nämnden (FRN),
humanislisk-samhällsvelcnskapliga forskningsrådet (HSFR). delegafionen för
social forskning (DSF), ulredningen om lärome-ddsmarknaden (ULÅ, U 1976:04),
forskningssamverkanskommitlén (FO-SAM, U 1978:01), kommittén om kommunal
vuxenutbildning (komviix-ulredningen, U 1978:04), devvärdskommiltén (U
1978:06). inlegi-alionsut-redningen (U 1978:07), huvudmannaskapskommillén (U
1978: 16). Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet, Landsorganisationen i
Sverige (LO), Centralorganisafionen SACO/SR (SACO/SR), Ijänslemänncns

Prop.
1980/81:97 5

centralorganisation
(TCO), Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Riksförbundet Hem och Skola
(RHS), Handikappförbundens cenlralkommitlé (HCK), Sveriges folkhögskoleelevers
förbund (SFEF), Folkbildningsför-bundel. Lantbrukarnas riksförbund (LRF),
Sveriges Hantverks- och industriorganisation - Familjeförelagen (SHIO),
Föreningen svenska läromedelsproducenter (FSL), Stockholms, Göleborgs,
Uppsala, Norrköpings, Linköpings, Västerås, Botkyrka, Eskilstuna, Emmaboda,
Karishamns, Lunds, Skövde, Karistads, Falu, Gävle, Sundsvalls, Umeå, Skellefteå
och Luleå kommuner, Skånes bildningsförbund samt Sveriges förenade
studentkårer (SFS).

Yttranden
har dessutom kommit in från Nykterhetsrörelsens bildningsverksamhet.
Föreningen för kunskap i skolan (FKS) samt ell antal enskilda personer.

En
sammanställning av remissyttrandena bör fogas lill protokollet i della ärende
som bilaga 2.

Med
stöd av regeringens bemyndigande tillkallade dåvarande statsrådet Hjelm-Wallén
den 31 maj 1974 en kommitté (U 1974:04) för aU ulreda lärarutbildningens mål,
innehåll, struktur m.m. Kommitién anlog namnet 1974 års
läramtbildningsutredning (LUT74). Enligt direktiven skulle ulredningen
överväga frågor om bl. a. fortbildningens uppläggning och innehåll.
Utredningen överlämnade i januari 1979 sitt betänkande (SOU 1978; 86) Lärare
för skola i utveckling. Jag avser här att ta ställning till utredningens
förslag rörande vad utredningen kallar återkommande fortbildning. En
sammanfattning av förslagen i detta avseende bör fogas till protokollet i detta
ärende som bilaga 3.

Efter
remiss har yttranden över betänkandet avgelts av överbefälhavaren (ÖB),
socialstyrelsen, SCB, statskontoret, byggnadsstyrelsen, RRV, SAV, UHÄ, centrala
studiestödsnämnden (CSN), SÖ, statens kulturråd, AMS, SIV, samtliga
länsskolnämnder, komvux-utredningen, elevvårdskommittén, SFK,
jämställdhetskommittén (Ju 1976:08), länsstyrelserna i Östergötlands och
Malmöhus län, nordiska kultursekretariatet i Köpenhamn, Kommunförbundet,
Landstingsförbundet, LO, SACO/SR, TCO. SAF, SFS, Elevförbundet, Sveriges
elevers centralorganisation (SECO), SFEF, Samarbetsorganisalionen för Sveriges
vuxenstuderande. Moderata ungdomsförbundet (MUF), Folkpartiets ungdomsförbund
(FPU), Centerns ungdomsförbund (CUF), Sveriges socialdemokratiska
ungdomsförbund (SSU), RHS, HCK, Biologilärarnas förening. Föreningen lärare i
religionskunskap. Föreningen lärare i samhällskunskap, Geo-grafiläramas
riksförening. Historielärarnas riksförening. Riksföreningen för lärare i
matematik, fysik och kemi. Riksföreningen för lärare i moderna språk. Svenska
gymnastiklärarsällskapet. Svensklärarföreningen, Svenska kemistsamfundet.
Samkristna skolnämnden. Svenska föreningen för studie- och yrkesvägledning.
Kontaktkommittén mellan de teologiska fakulteterna och deras avnämare. Svenska
sällskapet för hörsel- och dövundervisning. Svenska förbundet för
specialpedagogik, LRF, SHIO.

Prop. 1980/81:97 6

SÖ
har bifogal yttranden frän forlbildningsavddningarna. Flera länsskolnämnder
har bifogal yttranden frän kommuner. UHÅ har bifogat yllranden från
regionslyrdserna samt från ett antal högskoleenheler. SACO/ SR och TCO har
bifogat yttranden från berörda förbund.

Yttranden
har dessutom kommit in från konsumentverket, inlegralions-ulredningen,
finsk-svenska ulbildningsrädet. försvarets skolnämnd (ESN), totalförsvarels
upplysningsnämnd (TUN), Svenska språknämnden, Sveriges författarförbund (SFF),
Musikaliska akademien. Vetenskapsakademien m.fl., Ingenjörsvelenskapsakademien
(IVA), Svenska danspedagogförbundet. Naturkunskapslärarnas förening (NKLF),
Ettresju ämnesförening. Lantbrukets yrkesnämnd (LYN), Skogsbrukels yrkesnämnd
(SYN), Sveriges skolkuratorers förening. Föreningen för undervisning av
rörelsehindrade. Riksförbundet för döva och hörselskadade barn (DHB), Sveriges
dövas riksförbund (SDR), Synskadades riksförbund, fal-pedagoggruppen inom
Göleborgs förening för foniatri och logopedi, Sveriges talpedagogers förening.
Svensk förening för foniatri och logopedi (SFFL), Hörselfrämjandets riksförbund
(HfR), KUGG (Kontakl-Universi-tel-Gymnasie-Gruppen) för fysik vid universilelel
i Linköping, metodik-konferens i Karlstad, Sveriges kristna ungdomsråd (SKU),
Svenska kyrkans utbildningsnämnd, FKS, lärare vid Asplundsskolan i Hagfors,
Slor-vrela hem- och skolaförening. Riksförbundet finska föreningar i Sverige
samt ett anlal enskilda personer.

En
sammanfattning av remissyttrandena i vad de avser LUT 74:s förslag rörande
återkommande fortbildning bör fogas lill protokollet i delta ärende som bilaga
4.

Jag
kommer senare denna dag all föreslå regeringen all lägga fram en proposition
med anledning av förslag från skoladministrativa kommitién (SAK, U 1978:17) i
betänkandet (SOU 1980:5) Förenklad skoladministration. Kommittén har bl.a.
behandlat frågor om personalutveckling och forsknings- och utvecklingsarbete
(FoU-arbete). Jag tar här ställning lill kommitténs förslag i dessa avseenden.

En
sammanfattning av kommitténs förslag liksom av remissinstansernas synpunkter
avser jag att redovisa i nyssnämnda proposition.

Vid
utbildningsutskottets behandling av propositionen om läroplan för grundskolan
(prop. 1978/79; 180) jämte motioner kom utskottet in pä frågan om en översyn av
fortbildningen i samband med läroplansreformen (UbU 1978/79:45, s. 68). Från
utskottets sida underströks härvid att vid översynsarbetet borde tas med
studiedagarna, personallagsulbildningen, skolledarutbildnlngen,
speciallärarutbildningen och de fortbildnings- och vidareutbildningsmöjligheter
som finns för skolans personal. Riksdagen hade intet att erinra häremot (rskr
1978/79:422). Till följd härav tar jag nu upp också vidareutbildningsfrägorna.

Jag
är däremot inte beredd att i detta sammanhang lägga fram några förslag med
anledning av LUT74;s förslag rörande speciallärarutbildning-

Prop.
1980/81:97 7

Språkbruket
i samband med personalutveckling är skiftande och därför stundtals förvirrande.
I denna proposilion har jag vall all använda begreppet personalutveckling i
vid bemärkelse. Jag avser därmed introduktion, fortbildning och
vidareutbildning saml de övriga ätgärder som arbetsgivaren vidtar och som
bidrar lill personalens utveckling. Som ett sammanfallande begrepp för
fortbildning och vidareutbildning använder jag begreppet personalutbildning.
Med fortbildning menar jag en återkommande ulbildning för skolpersonalen för
all kunskaper och färdigheter skall kunna hållas akluella i den befattning
vederbörande har. Med vidareutbildning avser jag sådana studier som den
anställde efler vunnen behörighel för viss tjänst bedriver för att bredda eller
fördjupa sin kompetens. Studierna kan därvid leda till annan behörighel.

I
mina överväganden och förslag i del följande hämtar jag i första hand exempel
från och gör konkretiseringar beträffande ungdomsskolan, dvs. vad som i dagligt
tal kallas skolan. I tillämpliga delar avses dock också den kommunala och
staliga vuxenutbildningen, grundutbildningen för vuxna, folkhögskolan och
folkbildningen. Jag har samrått med chefen för utbildningsdepartementet i de
frågor som berör hans ansvarsområde.

För
överblickens och sammanhangets skull behandlar jag i del följande åtskilliga
frågor i vilka det ankommer på regeringen eller berörda myndigheter att besluta.
1 samband med alt jag behandlar sådana frågor som det ankommer på riksdagen att
la ställning lill kommer jag för tydlighetens skull att särskilt ange detta
förhållande.

Föredragandens
överväganden 2 Utgångspunkter

Del
finns ett nära samband mellan forskning, utvecklingsarbete och
personalutveckling inom skolväsendel. Insatserna inom dessa områden är alla av
stor betydelse för alt skolans utveckling skall stå i överensstämmelse med
målen för den. Någon samlad bedömning av hela detta område har emellertid inte
tidigare underställts riksdagen. Jag finner det därför angeläget att i ett
sammanhang och som ett uttryck för en helhetssyn på skolan behandla förslagen
såväl från SFK om forskning och utvecklingsarbete, som från LUT74 och
skoladministrativa kommitién (SAK) om personalutveckling.

Enligt
riksdagens uttalande i samband med besluten om läroplan för grundskolan m. m.
(prop. 1978/79; 180, UbU 1978/79:45, rskr 1978/79:422) borde en samlad översyn
av personalutbildningen inom skolan också innefatta vidareutbildningen, dvs.
de studier som lärare med vissa bibehållna löneförmåner kan bedriva enligt
arbetsgivarens beslut för att bredda eller fördjupa sin kompetens. Jag kommer
därför i det följande att föreslå ett

Prop. 1980/81:97 8

samlal
program för all den personalutbildning - fort- och vidareutbildning - som
samhällel enligl min mening bör anordna föratt främja skolulvcck-ling. Del är
enligl min mening av avgörande belydelse ati hela utbildningsutbudet ges cn
klar målinriktning och utgär från klara priorileringar.

Mina
förslag här ulgör en väsentlig bakgrund lill de förslag jag senare i dag kommer
alt förelägga regeringen om den slalliga skoladminisiralionens ulformning. Jag
kommer därvid alt lägga förslag som innebär all SÖ;s och länsskolnämndemas framtida
organisation blir bällre anpassad lill den roll de bör spela för skolans och
vuxenutbildningens utveckling.

Syftet
med de reformer som jag föreslår i det följande är att åstadkomma en omfattande
förenkling och decentralisering av beslutsformer och genomförandeansvar vad
gäller utvecklingsarbete och personalutveckling. Men de avser också att göra
det möjligt för riksdag och regering alt styra personalutbildningens inriktning
och omfattning på ett annat sätt än hitfills.

Innanjag
går närmare in pä utredningarnas förslag och mina ställningstaganden till dem
vill jag kortfattat ange vad jag uppfattar bör vara de principiella
utgångspunkterna för en reformverksamhet pä området.

2.1
Decentralisering

En
viktig utgångspunkt måsle enligl min mening vara den omfatiande
decentralisering av beslutanderätten som följt av reformen om skolans inre
arbete (SIA) (prop. 1975/76: 39, UbU 1975/76: 30, rskr 1975/76; 367), besluten
om nytt statsbidragssystem för grundskolan (prop. 1977/78:85, UbU 1977/78:21,
rskr 1977/78:260) och ny läroplan för gmndskolan (prop. 1978/79:180, UbU
1978/79:45, rskr 1978/79:422). Decentraliseringssträvandena har också präglat
besluten om den kommunala vuxenutbildningen och gmndutbildningen för vuxna.

De
remissinstanser som yttrat sig över SFK:s betänkande har helt anslutit sig
lill kommitténs strävan att i enlighet med sina direktiv beakta såväl önskemål
om anknytning av FoU-arbetel lill skolans vardagsproblem som behovet av
gmndläggande undersökningar om förhållandet mellan skola, yrkesliv och samhälle
i övrigt. Decentralisering av FoU-resurser och ökad satsning på regionalt och
lokall utvecklingsarbete tiUstyrks också allmänt av remissinstanserna.

Länsskolnämnden
i Östergötlands län anser att resurserna för FoU avsevärt mer markerat bör
utnyttjas för tillämpad forskning och i skoivar-dagen förankrat
utvecklingsarbete. Besluten över betydligt större del av FoU-anslaget bör
läggas närmare människorna i det vardagliga skolarbetet och samordnas med den
löpande utvärdering som de som arbetar i skolan, skolstyrelser och
länsskolnämnd skall bedriva. Rektorsämbetet vid univer-sUetet i Lund delar den
principiella syn som bl.a. framförts från förvaltningsnämnden för
lärarhögskolan och musikhögskolan i Malmö, nämligen

Prop.
1980/81:97 9

att
utvecklingsarbetet måste gmndas på ett lokalt ansvarstagande, som berör såväl
den lokala myndigheten som den enskilda skolenheten.

Decentraliseringen syftar
till att öka det lokala inflytandet över hur skolarbetet organiseras samt hur
resursema används för att nå uppställda mål. Därigenom minskas också behovet av
att styra verksamheten genom detaljerade regler. I stället har klarare mål och
riktlinjer framträtt som viktiga instmment i statsmakternas arbete med att
främja en likvärdig utbildningsstandard i olika kommuner och skolor. Inte minst
har detta markerats i besluten om läroplanen för gmndskolan (Lgr 80), där mål
och huvudmoment i kursplanema klart getts karaktären av bindande föreskrifter.

Genom att skolorna ges
ökad frihet att inom relafivt vida ramar forma sin egen verksamhet ökar
betydelsen av ett lokalt utvecklingsarbete. Läroplanen för gmndskolan skall
därför kompletteras med lokalt utarbetade arbetsplaner. Tillvalskurser och
temastudier skall kunna utformas på den enskilda skolan, vilket ställer ökade
krav på personalen i skolorna att själva - efter givna mål och riktlinjer —
forma den egna arbetsmiljön. Det lokala utvecklingsarbetet blir här nödvändigt
för att systematiskt pröva och värdera de bästa och mest ändamålsenliga sätten
att nå de uppställda målen.

Med
decentraliseringen av besluten t.ex. rörande resursanvändningen får andra typer
av instmment ökad betydelse för att upprätthålla principen om likvärdig
utbildning i alla kommuner. Det lokala utvecklingsarbetets och
personalutvecklingens inriktning och innehåll har därför fått en än mer
betydelsefull roll i skolans arbete.

Det
bör därför alltjämt ankomma på staten att ha ett övergripande ansvar för
personalutbildningens mål, inriktning och innehåll på samma sätt som
läroplanernas mål är styrande för del lokala utvecklingsarbetets inriktning.
Staten bör emellertid utöva detta ansvar på ett sådant sätt alt kommuner,
rektorsområden och skolenheter ges vida ramar för lokala beslut om utformning
och genomförande av personalutbildning och lokalt utvecklingsarbete. Detta kan
ske genom att betydande delar av de av staten givna resurserna för
personalutbildning och utvecklingsarbete disponeras lokalt enligt givna
riktlinjer och inom givna ekonomiska ramar. Medbestämmandelagen garanterar
personalinflytandel även på den lokala nivån. Detta inflytande kan utvecklas
ytteriigare genom att avtal om medbestämmande vid handläggningen av dessa
frågor anpassas till lokala förhållanden.

2.2
Sambandet mellan forskning och planering

Långsiktig
och övergripande planering skall enligt SAK;s förslag ge underiag för
skolpolitiska beslut samt en allmän kunskapsuppbyggnad om skolsektorn och dess
utveckling. Planeringen bör enligt SAK inriktas mot

Prop. 1980/81:97 10

dels
att analysera nuläget och framtida utvecklingsmönster, dels alt ange
alternativa handlingsvägar. SAK betonar således planeringens uppgifi all ta
fram just altemativa program, relaterade till oUka framfidsbilder, värderingar
och ekonomiska fömtsättningar. Enligt SAK bör den centrala slalliga
skoladministrationen (SÖ) ta ett större och mer aktivt ansvar för att
planeringen utgår från dessa mer övergripande och långsiktiga perspektiv. SFK
understryker också betydelsen av långsiklighel beträffande FoU-arbetets innehåU
och genomförande samt betonar att FoU-arbetet mer än hittills bör inriktas mot
långsiktig uppföljning av reformerna inom utbildningsområdet. En långsiktig
uppföljning är bl.a. en av förutsättningarna för en mer övergripande planering.

Jag delar SFK;s och SAK:s
syn på sambanden mellan planering, och forskning. Forskning om
utbildningsväsendet är av central belydelse för den långsiktiga och
övergripande planeringen. Den seklorsanknulna forskningen måste därför
planeras och prioriteras så all den ger ett så tillfredsställande
beslulsunderiag som möjligt för statsmakterna när de skall ta ställning till
olika handlingsalternativ. Samtidigt villjag dock understryka det väsentliga i
att det finns utrymme för en forskning, som inte behöver underordnas den
pågående planeringen utan som fritt prövar mål och fömlsätlningar, som kritiskt
granskar pågående verksamhei och som kan leda fram till nya och ibland också
okonventionella förslag. Forskningen kommer härvid att spela en roll inte bara
när del gäller att belysa problem, utan också när det gäller uppfattningar om
vad som är problem. Det finns enligt min mening inte någon motsättning mellan
denna uppfallning och den syn SAK ger ullryck för. Snarasl ärdel så alt just
genom en god balans mellan en fri kritisk forskning och en forskning relaterad
lill planeringen inom sektorn ges de bäsla fömtsättningarna för en aktiv
utbildningsplanering och skolpolitik.

Tidigare
har i olika sammanhang, exempelvis i stalsverksproposilionen 1972 (prop. 1972;
I bil. 10 s. 186ff.) betonats aU FoU-arbelel bör utgå från de problem som möter
elever och lärare i skolans vardag. Jag vill underslryka att detta
naturiigtvis är en given utgångspunkt för utvecklingsarbetet. Forskningen
måste emellertid också ses utifrån den långsiktiga planeringen och till
betydande del la sin utgångspunkt i de. problem beträffande olika alternativa
vägval som planeringen aktualiserar. Forskningens betydelse för en akliv
utbildningsplanering är enligl min mening nödvändig alt underslryka. Det finns
annars risk att forskningen alllför ensidigt betraktas som en förutsättning för
utvecklingsarbete.

2.3
Utvecklingsarbete och personalutveckling

Utvecklingsarbete
inom skolan - en kontinueriig verksamhetsutveckling i kombinafion med en mer
projeklbelonad försöksverksamhel - syfiar lill alt inom givna ramar bättre
förverkliga målen för verksamheien och bidra lill alt lösa olika problem som
uppkommer i det dagliga arbetel.

Prop. 1980/81:97 II

SFK
anför bl.a. att spridningen och användandet av resultat och erfarenheter från
utvecklingsarbete inte torde komma att bli effektivt om inte de som skall bmka
resultaten engageras i ett eget utvecklingsarbete som en del av den dagliga
verksamheten. Utvecklingsprojekt måste därför kunna initieras och genomföras på
lokal nivå. Till denna uppfattning ansluter sig samtliga remissinstanser.

Det perspekfiv, utifrån
vilket vi sökt förändra skolan i Sverige under en period av stark expansion
har, som jag ser det, följt ett likartat mönster som det som gällt för andra
samhällssektorer. Utgångspunkten har varit ett centralt ansvar för att utveckla
modeller och metoder för att uppfylla skolans mål. Centralt initierad och ledd
forskning och försöksverksamhel har därvid varit viktiga hjälpmedel. Det
centralt initierade pedagogiska forsknings- och utveckling.sarbetel på
skolområdet har således expanderat kraftigt under hela 1960-talet och början av
1970-talet. Med hjälp av pedagogisk forskning och pedagogiskt
utvecklingsarbete har olika förslag lill lösningar utarbetats för att lösa de
problem skolreformerna och läroplansreformerna fört med sig. Forskningen har
lill stor del förlagts fill velenskapliga institutioner, medan
utvecklingsarbetet i regel har utförts direkt under SÖ:s ledning eller tidigare
inom särskilda försöksskolor, delvis även knutna till den gmndläggande
lärarutbildningen, försöks- och demonslra-tionsskolorna. Bl.a. med
fortbildningens hjälp i form av feriekurser, studiematerial för studiedagar m.
m. har forskningens resullal förts ut lill personal och elever i skolorna.

Denna
centralistiska förändringsstrategi har i vissa stycken varil nödvändig och
framgångsrik. 1 andra avseenden har den emellertid inle lett till förväntade
resultat. Den har också i allt slörre utsträckning kommit all ifrågasättas.
Därmed har också forsknings- och utvecklingsarbetets värde kommit att till en
del ifrågasättas.

Den förändrade
ansvarsfördelningen mellan stat och kommun liksom decentraliseringen inom den
statliga skoladministrationen innebär att andra meioder nu bör prövas för alt
förändra skolan och för att utveckla framför allt det inre arbetet i skolan i
läroplanernas riktning. Dessa metoder måsle då utgä från ökad lokal frihet,
ökad lokal beslutsrätt i olika avseenden - och därmed ökat lokalt ansvar för
skolverksamheten. De bygger därmed på decentralisering till kommuner, enskilda
rektorsområden och skolenheter. Därmed ökar också möjlighelerna all i skolorna
pröva olika lösningar när det gäller skolverksamhetens utformning eller delar
av den. Utvecklingsarbetet blir främsi ett lokall utvecklingsarbete som utgör
en naturlig del av den normala verksamheien.

"SlA-besluten"
med det nya slatsbidragssystemet och den nya läroplanen för grundskolan saml
det tidsbegränsade stödel för genomförandet av grundskolans läroplan har redan
inneburit sädana ökade möjligheler för skolstyrelsen och olika skolenheter all
bedriva lokall ulvecklingsarbele. De förslag jag aviserat i propositionen om
besparingar i statsverksamheten

Prop. 1980/81:97 12

m.m.
(prop. 1980/81:20, UbU 1980/81:15, rskr 1980/81:120) om en friare
resursanvändning och handledartcsurs inom gymnasieskolan skapar förutsättningar
för motsvarande arbete också inom den skolformen.

Det
måste enligt min mening finnas ell nära samband mellan utvecklingsarbetet på
lokal nivä och insalser för personalutveckling. Ddtagande.i utvecklingsarbete
är i sig en effektiv och engagerande form av personalutveckling. Omvänt har
personalutbildningen som mäl all bl.a. leda till en lokal utveckling oavsell om
den bedrivs i lagarbetets form, såsom stödinsatser av exempelvis
länsskolnämnderna eller har formen av individuella, mer ämnes- eller
omrädesbundna studier.

Utifrån
detta perspektiv är del naluriigt all se utvecklingsarbete och
personalutveckling som en enhet. Det är också, med hänvisning till vad jag
tidigare har sagt om ett ökat lokalt genomförandeansvar, naluriigt att betona
det lokala ansvarel för en planering av såväl ulvecklingsarbele som
personalutbildning. På motsvarande säll mäste det statliga ansvarel all ange
mål och riktlinjer för skolan och priorileringar mellan olika åtgärder markeras.

Del
finns givetvis starka samband mellan forskning och utvecklingsarbete. Men med
de utgångspunkter jag har angelt ser jag del naluriigare all betona sambandet
planering-forskning å ena sidan och utvecklingsarbete-personalutveckling ä den
andra. Jag kommer i det följande all disponera min framställning i enlighet med
denna uppfallning.

2.4
Resurser

Jag
anförde inledningsvis all långsiktig planering, forskning, utvecklingsarbete
och insalser för personalens utveckling är nägra av de väsenili-gaste medel vi
förfogar över för alt påverka skolans utveckling. Slalsmakterna har också
avsatt belydande medel härtor. Jag vill korlfaltal redogöra för verksamhetens
nuvarande omfallning.

Behovel
av pedagogiskt utvecklingsarbete inom undervisningens område blev allt
starkare uttalal i samband med de omfallande reformerna under 1960-talet.
Anslaget till pedagogiskt utvecklingsarbete inom skolväsendet, som tillkom i
början av 1960-lalet i samband med försöksverksamheten vid grundskolans
införande, utvecklades lill ett anslag för pedagogiskt FoU-arbete, där den
naturliga tyngdpunkten läg i fillämpad pedagogisk forskning. Anslagel har
utvecklats frän ell relalivl begränsai anslag på ca 2 milj. kr. till det
största enskilda seklorsforskningsanslagcl inom utbildningsområdet. SÖ har det
cenirala ansvarel för planering och administration av verksamheten inom
anslagets ram. Denna verksamhei har omfaliai utvecklingsarbete inom och ulom SÖ
saml forskning vid vetenskapliga institutioner. .SY);.v FoU-anslag uppgår
budgetårel 1980/81 lill ca 36 milj. kr. I SFK:s belänkande redovisas hur
FoU-anslagel har utvecklats, hur det har utnyttjats för exlerna och interna
projekt och hur medlen har fördelals på olika skolformer och stadier.

Prop.
1980/81:97 13

Belräffande
personalutbildning anvisar riksdagen medel under anslaget Fortbildning m.m.
Innevarande år uppgår anslaget lill ca 70 milj. kr. Ur della anslag bekostas
fortbildning av skolledare, lärare saml personal av olika kategorier för
skolans elevvårdande verksamhei m. fl. Verksamheien bedrivs till större delen
av länsskolnämnderna saml av de forlbildningsav-delningar som avses i
förordningen (1977:536) om fortbildningsavdelningar. Ur anslaget bestrids
kostnaderna för personal vid fortbildningsavdelningarna och länsskolnämndemas
fortbildningsorganisation. En viss mindre del av medlen går direkt till SÖ.

Huvuddelen av anslagna
medel används för all bestrida personalkostnaderna för planering och
genomförande av centralt och regionall beslutad fortbildning. Vidare förekommer
en betydande materialproduklion. Forl-bildningsavdelningarna ger t.ex. ul ett
20-lal periodiska skrifter med en sammanlagd upplaga på över 20000 exemplar.
Utgivningen sker delvis i samarbete med Liber/Uthildningsföriaget. Inom ramen
för fortbildningsanslaget anordnas också ett stort antal kurser och
konferenser. Fortbildningsavdelningarna administrerade under budgetåret
1979/80 ca 120000 deltagardagar. Några av dessa genomförs under terminstid, t.
ex. personal-lagsutbildning och skolledamtbiidning, medan andra sker på
ferietid. Även vissa studiedagar, främst för gymnasieskolans och den kommunala
vuxenutbildningens lärare, ingår i verksamheten. Under de senaste budgetåren
har som ett led i uppföljningen av SIA-reformen en omfattande fortbildning
inletts för skolledare inom skolväsendet och för personal inom de enskilda
rektorsområdena på gmndskolan. Andra utbildningar som prioriterats inom ramen
för fortbildningsanslaget är fortbildning inom naturorienterande ämnen och
teknik för grundskolan som en konsekvens av den nya läroplanen samt
fortbildning rörande jämställdhels-, samlevnads- och alkoholfrågor.

Till
detta kommer resurser för att täcka lärarlönekostnader orsakade av
tjänstledighet för studier med oavkortad lön och B-avdrag. De sammanlagda
vikariekostnaderna på gmnd härav uppgår exempelvis till ett belopp i
storleksordningen 300 milj. kr. årligen.

Tjänstledighet
med B-avdrag på lönen medges inom ramen för gällande avtal i sådana fall där
arbetsgivaren bedömer att studierna är angelägna från tjänstesynpunkt.
Regeringen har i vissa fall gett generella medgivanden om lön med B-avdrag vid
tjänstledighet för studier, exempelvis vid genomgång av specialläramtbildning i
vissa fall. I andra fall får skolmyndigheterna bedöma frågan. Antalet
B-avdragsdagar för en lärare far, med undantag för de av regeringen beslutade
generella medgivandena, uppgå till högst 360 under en tioårsperiod. Det bör
observeras att ledigheten för studier beviljas av skolstyrelsen medan
ersättningsfrågan prövas av länsskolnämnden. Det bör vidare betonas att
arbetsgivaren ensam, enligt gällande avtal, har att besluta om lön med
B-avdrag skall utgå.

Beviljandet
av lön med B-avdrag under tjänstledighet för studier enligt

Prop.
1980/81:97 14

AST
bygger i princip på den praxis som gällde då AST kom lill år 1966, dvs. en
praxis som utvecklats under hell andra förhållanden än de som råder i dag. En
viss förändring av praxis har sketl under årens lopp men i slort sett gäller
den oförändrad. Den personalutbildning som sker under tjänstledighet med
B-avdrag kan i dag sägas vara dåligt anpassad lill skolans aktuella behov.

Under
senare år har en viss uppmjukning skell genom att regeringen genom beslut i
besvärsärenden har vidgat B-avdragsrätlen i ett anlal angelägna fall (l.ex.
B-avdrag för studier i idroltspedagogik, vårdergonomi, kunskap om datorer,
Waldorfpedagogik, svenska för vuxna analfabeter).

Främst
omfattar personalutbildningen under tjänstledighet med B-avdrag i dag,
bortsett från speciallärarutbildningen, följande grupper

-
låg- och mellanstadielärare som
läser pedagogik under en eller tvä terminer,

-
studier i pedagogik för övriga
lärarkategorier,

-
mellanstadielärare som studerar
till behörighet för tjänst som ämneslärare på högstadiet,

-
adjunkter som fördjupar sina
kunskaper i något av sina ämnen,

-
adjunkter som ökar sin
ämnesbredd från två lill tre ämnen,

-
studier som syftar till
lektorsbehörighel.

Procentuellt
fördelar sig studierna med B-avdrag f.n. pä ämnen så alt studier i pedagogik
(20 och 40 poäng) dominerar och ulgör 38%. Speciallärarutbildning utgör 25%
och övriga teoretiska ämnen utgör 32% av B-avdragsstudierna. Av de teoretiska
ämnena dominerar språk och SO-ämnen. Bland övriga ämnen förekommer
montessoristudier, miljöpraktik, automatisk databehandling (ADB) och vissa
tekniska ämnen.

Oavkortad
lön vid tjänstledighet för studier kan utgå enligt beslut av regeringen inom
ramen för gällande avtal.

1
vissa fall har regeringen lämnat genereUt medgivande, t. ex. studier på
speciallärarlinjen och vid genomgång av fortbildningskurs för lärare i vissa
yrkesinriktade ämnen för tjänstgöring i specialklass och särskola. Oavkortad
lön vid tjänstledighet för studier lämnas annars när det är fråga om
"studier som av arbetsgivaren (regeringen) prövas vara synnerligen betydelsefulla
från tjänstesynpunkt". Del rör sig om ca 20 beslut årligen.

Totalt
var under budgetåret 1979/80 ca 3 300 lärare tjänstlediga för studier. Av
dessa hade ca 2250 ledighet med B-avdrag, 400 ledighet med oavkortad lön medan
ca 650 var lediga med C-avdrag.

Huvuddelen av de studier
som bedrivs med B-avdrag eller oavkortad lön sker i högskolan inom ramen för
högskolans anslag för lokala och individuella linjer och enstaka kurser. Den
sammanlagda kostnaden för högskolans insatser kan uppskattas till ca 20 milj.
kr., dvs. ca 7% av nyssnämnda anslag. Det bör här noteras att i en del fall
bedriver lärare dessa studier parallellt med skolarbete genom att högskolan kan
erbjuda kvällsundervisning på s. k. halvfart.

Prop.
1980/81:97 15

För
vissa speciella lärargrupper medverkar andra myndigheier i studiedagar,
anordnar särskilda kurser och producerar fortbildningsmaterial. 1 viss
omfattning tillförs forlbildningsavddningarna och länsskolnämnderna ocksä
exlerna medel frän andra myndigheier samt svenska och utländska organisationer.
Lärare inom vissa områden får också delta i den fortbildning som anordnas för
andra personalgrupper av myndigheter och organisationer utanför skolsektorn.
Resp. huvudman svarar i regel för deltagarnas koslnader inkl. i förekommande
fall koslnader för vikarie. De .sammanlagda kostnaderna för denna lyp av
utbildning beräknas lill ca 2 milj. kr.

För lokalt
utvecklingsarbete har riksdagen sedan budgetårel 1978/79 under ett särskilt
anslag for lokall ulvecklingsarbele inom skolväsendet m.m. anvisat sammanlagl
750000 kr. per är lill fem länsskolnämnder. I årets budgetproposition (prop.
1980/81: 100 bil. 12 s. 245) har jag föreslagil en höjning av anslagel till 825
000 kr. Anslagets ändamål är att stimulera till lokalt och regionalt
utvecklingsarbete och samverkan med forskning och annat utvecklingsarbete. De
försök som ges slöd genom dessa medel, skall avse lokala problem och vara
initierade av skolstyrelsen och länsskolnämnden. Genom tillkomsten av anslagel
har nya arbetsformer initierats inom länsskolnämnderna, varigenom de olika
arbetsuppgifterna tillsyn, utvärdering och stöd till lokal fortbildning kommit
att ingå som integrerade delar i utvecklingsarbetet.

Med medel ur anslaget fi?r
pedagogiskt utvecklingsarbete inom skolväsendel finansieras i viss utsträckning
lokalt utvecklingsarbete och lokala försök, bl.a. de s.k. utvecklingsblocken.
Kostnaderna för verksamheien kan uppskaltas till ca 3 milj. kr. Därtill kommer
kommunala kostnader.

Ulöver
vad jag hittills har redovisat kommer den genomföranderesurs som ställts till
skolornas förtogande under en fyraårsperiod fr. o. m budgetåret 1980/81 och
som omfattar 0,01 lärarveckotimmar per elev och är avsedd för den nya
läroplanens genomförande inom gmndskolan. Resursen motsvarar ca 40 milj. kr.
per är under fyra år.

Jag övergår nu till alt
närmare redogöra för mina förslag belräffande långsiktig planering och
forskning.

3
Långsiktig planering och forskning

Mina
förslag i det följande rör enbart den sektorsforskning inom skolområdet, som
finansieras genom särskilt anslag i statsbudgeten.

3.1
Verksamhetens inriktning

SFK
anser, som jag lidigare har påpekat, att skolforskningen i fortsättningen mera
måste inriktas på att fungera som instmment för en långsiktig Uppföljning av
skolreformerna. Kommittén framhåller också att en tids-

Prop. 1980/81:97 16

mässig
och innehållslig samordning av verksamheien är nödvändig. Vidare bör, anser
kommitién, en problemrelaterad projektplanering inledas med syfte alt
åstadkomma en verksamhei som är tematiskt uppbyggd och där olika sidor av eti
givet tema belyses sä allsidigt som möjligl. Forskningen bör i större
utsträckning behandla problem rörande relationen mellan ulbildning och
samhälle.

En
problemrelaterad projektplanering bör ocksä, säger kommiltén, leda fram till
forskningsinsatser inom slörre områden. En sädan utveckling har redan påbörjats
och fått sina kanske tydligaste ullryck i SIA-uppföljningen och på
invandrarområdet. En uppläggning av projektverksamheten enligt temaprincipen
bör, enligt SFK, fä till följd alt de hittills dominerande treåriga projekten
blir mindre vanliga i fortsättningen till förmån för en uppdelning, dels på
kunskapsöversikter och forskningssynleser av väsentligt kortare varaktighet,
dels på tidsmässigt längre projekt.

Vad SFK anför
beträffande skolforskningens inriktning tillstyrks av praktiskt taget samtliga
remissinstanser. Dessa har framför alll yttrat sig över förslagen till mer
långsiktig planering och breddning av FoU-arbetel, vad avser både
tvärvetenskaplig uppläggning av projekten och utökat antal forskningområden.
Remissinstansema har därvid understrukit angelägenheten av FoU-projekt kring
problem som rör relationen mellan utbildning och samhälle. Ett stort antal
remissinstanser anser alt förslaget om en tvärvetenskaplig projektförankring är
särskilt positivt. Det bör innebära att flera discipliners kunskap utnyttjas i
skolforskningen. Förslaget om lemaprojekt stöds bl.a. av rektorsämbetet och
pedagogiska institutionen vid universitetet i Uppsala, länsskolnämnden i
Jönköpings län och SÖ.

Remissinstanserna
är också positiva till SFK:s förslag om mer långsiktig planering och breddning
av FoU-arbetel. Enligt UHÄ bör en sådan inriktning kunna bidra till att
motverka ryckighet och "brandkårsutryckningar" i FoU-arbetet.
Rektorsämbetet vid universitetet i Uppsala anknyter till vad SFK anför
beträffande långsiktig forskningsutveckling och delar kommitténs uppfattning
att FoU-arbetet måste äga mm i ett långsiktigt perspektiv och även vara
inriktat på att kritiskt pröva inte bara medlen för att nä ett givet
utbildningspolitiskt och pedagogiskt mål utan också själva mälen. Flera
remissinstanser behandlar även i övrigt tidsaspekten i FoU-projekl ten.
Rektorsämbetet och pedagogiska institutionen vid universitetet i Uppsala anser
att kommitténs förslag om att den tid under vilken ett visst FoU-projekt
tilldelas medel skall göras mer flexibel är av särskild vikt.

Såväl SÖ som SFK har pekat
på de svårigheter som skapats av den ettåriga medelstilldelningen vad gäller
planeringen av forskningen inom skolsektorn. Försvärande för en gmndläggande
kunskapsutveckling har naturligt nog också varil de kortsiktiga
"brandkårsutryckningar" som företagits vilket i sin tur återspeglar
brister i samordningen av forskning och långsiktig planering. Beställningsuppdrag
från riksdag och regering har också bidragit till att försvåra planeringen. SFK
menar att möjlighetema

Prop. 1980/81:97 17

till
kontinuitet och långsiktighet i projektarbetet skulle öka högst väsentligt om
ramar för medelstilldelning kunde beslutas för en längre period än ett år och
föreslår treårsperioder som lämplig omfattning.

För
egen del viU jag anföra följande.

Regeringen bör inhämta
riksdagens godkännande av de riktlinjer för skolforskningsområdet jag nu kommer
att förorda.

Det direkta ansvaret för
den konkreta planeringen av skolforskningen bör ligga på sektorsmyndigheten,
SÖ, men utgångspunkten måste vara riksdagens och regeringens ställningstaganden
och prioriteringar. Planeringen måste också ta hänsyn till resursknappheten.
Alla områden kan inte täckas in och det fmns bl.a., vilket jag återkommer till,
anledning att beakta den forskning som bedrivs i andra länder vid
prioriteringarna av verksamheten i Sverige. Enligt min mening kommer den
stmklurföränd-ring jag föreslår att underlätta planeringsarbetet.
Forskningsverksamheten får en långsiktigare prägel och ett mindre inslag än nu
av snabba beslut och åtgärder. Jag anser det därför inte nödvändigt att nu
införa ett system med långsiktiga medelsbeslut vad avser forskningsanslaget.
Jag vill också hänvisa till att hithörande frågor behandlats av FOSAM och att
det blir anledning att återkomma till dem i samband med att ställning tas till
dess förslag.

Sektorsforskningen inom
skolområdet måste vara inriktad mot problem aktualiserade i skolans och vuxenutbildningens
vardag eller i arbetet med den långsiktiga planeringen och uppföljningen av
skolreformer. Allmän beteendevetenskaplig, samhällsvetenskaplig och
pedagogisk-historisk gmndforskning liksom vetenskapsteorefisk gmndforskning bör
däremot inte bedrivas med medel ur SÖ:s forskningsanslag.

En tematiskt upplagd
forskning i enlighet med vad SFK föreslår bör enligt min mening komma till
stånd. 1 likhet med kommittén anserjag att det bör leda till en uppdelning av
projekten på tidsmässigt kortare kunskapsöversikter och forskningssynteser å
ena sidan och tidsmässigt längre projekt å andra sidan.

Jag vill lägga stor
vikt vid vad SFK kallar del långa perspektivet. Detla rör dels generella frågor
om undervisningens innehåll och meioder, dels frågor om relationerna mellan
skola, vuxenutbildning och det omgivande samhället - här inte minst den
omfattande kunskapsutveckling och ulbildning som äger rum vid sidan av
undervisningsväsendet i offenllig och privat verksamhet -, dels de
samhällsförändringar som kan ligga till grund för omprövning och förnyelse av
utbildningens mål, innehåll och organisation. Det är framför allt den senare
delen, "förändringsdelen", som jag vill beteckna som den strategiskt
viktiga inom det centralt bedrivna forskningsarbetet. Den centralt initierade
forskningen bör således inriktas mot långsiktiga frågor och vara ett instrument
i utvecklingen av skola och vuxenutbildning på lång sikt. Forskningen kan
därvid bidra till strävandena att effektivisera utbildningsväsendet. Den skall
förse beslutsfattarna 2 Riksdagen 1980181. I saml. Nr 97

Prop. 1980/81:97 18

med
bakgmndsmaterial och handlingsalternativ och den skall ge en kunskapsmässig
och metodisk bas för utvärderingen av skolan. Jag viU här särskilt erinra om
den betydelse för skolans utveckling som FoU-verksam-heten redan har haft i
fråga om de långsiktiga utvecklingslinjerna. Men det finns nu anledning att
klarare än tidigare markera forskningens roll att belysa problem i och
konsekvenser av olika långsiktiga handlingsalterna-fiv.

SFK
pekar på det för Sverige tämligen unika i den samverkan som har sketl mellan
forskare och kommittéer i samband med reformarbetet. Detta, säger kommittén,
har ingalunda inneburit att forskarna tagit över politikernas beslutsfattande,
men i bästa fall har underlaget för besluten blivit rikare och mer
genomarbetat. Den svenska skolforskningen har kanske i större utsträckning än
forskningen i andra länder bedrivits i samarbete med skolpolifiker,
administratörer och lärare. Jag delar kommitténs uppfattning att den dialog
mellan skilda parter som ägt mm varit fmktbärande och jag anser att den ändrade
inriktning för den centrala FoU-verksamheten jag nu har förordat kommer att
leda lill än bättre förhållanden därvidlag. Åven beträffande de regionala och
lokala nivåerna anserjag att de resurser och det ökade ansvar som dessa enligt
mina förslag i det följande kommer att tillföras för utvecklingsarbete bör leda
till en utvidgad dialog mellan dem och forskarna.

För
att markera prioriteringsområden för den långsiktiga planeringen av
forskningsresursen vill jag här peka på några områden där forskningen har haft
betydelse men där också en fördjupad forskning är nödvändig att stimulera.

Inom
Sverige har vi ett internationellt sett unikt datamaterial i indivi-dualstatistiken
och s. k. longitudinellt baserade forskningsresultat om hur olika individer
utnyttjar utbildningen. Forskningen på dessa områden bör vidgas och fördjupas.
Den ger värdefull kunskap om vilka gmpper i samhällel som utnyttjar
utbildningen och hur utbildningen påverkar individens välfärd. Denna kunskap
kan få en avgörande betydelse för kommande beslut i fråga om kopplingen mellan
gymnasieskolan och högskolan samt om gymnasieskolans linjestmktur. Den kan
också vara av betydelse vid prioriteringar av satsningarna på vuxenutbildning
och återkommande utbildning. Jag vill här erinra om att jag i årets
budgetproposition förordat att delar av SCB:s kostnader för uppläggning av
ifrågavarande datamaterial bör bekostas med medel från FoU-anslaget (prop.
1980/81: 100 bil. 12 s. 257).

Kunskapsutvecklingen
i skolan bör följas kontinuerligt, särskilt med avseende på basfärdighelerna.
Detla kräver projekl som sträcker sig över en längre tid och som gör alt man
kan utveckla funktionella mätinstrument. En sådan forskning bör kunna ge bl. a.
värdefulla kunskaper för att förbättra basfärdigheterna och höja
kunskapsstandarden i framför allt grundskolan.

Eu
viktigt område är forskning kring hur läroplaner ulformas och kan

Prop.
1980/81:97 19

utformas
liksom deras genomslagskraft i undervisningen. På delta område har Sverige
internationellt sett en relafivt avancerad forskning som bör kunna utvecklas
och tas lill vara. Häri ingår också uppföljning av skolreformerna i stort.
Problemställningarna kring utbildning — arbetsmarknad - arbetsHv är centrala
för långsiktig planering och måste inbegripa de inom vuxenutbildningen
prioriterade målgmpperna. Inte minst de senaste årens
decentraliseringssträvanden och jämställdhetsmål gör denna forskning värdefull.
Utbildningens roll i arbetet att motverka framför allt ungdomsarbetslösheten
är ytterligare ett skäl för sådan forskning.

Också
kursplanernas funktion bör i detalj studeras. Syftet bör vara att analysera
olika kunskapsområdens begreppsstrukturer och hur dessa skall förmedlas stegvis
under olika stadier i skolan. Inte minst markerar den inriktning mot centrala
begrepp, som den nya läroplanen för grundskolan (Lgr 80) har, behovel av en
sådan forskning. Denna forskning kan självfallet få stor betydelse i fråga om
skolans innehåll och bör medföra exempelvis förbättringar beträffande
basfärdigheterna och också påverka läromedlens kvalitet.

Enligt
min uppfattning är det vidare av stor vikt att utvärderingen av verksamheten
inom skola och vuxenutbildning också innefattar de stödjande och styrande
åtgärder som samhället sätter in. De förslag jag lägger här om forskning,
utvecklingsarbete och personalutveckling bör exempelvis utvärderas. Frågor av
typen vilka styrmedel som är effektivast, vilka former av personalutbildning
som har störst genomslagskrafl och hur särskilda resurser fill lokalt
utvecklingsarbete påverkar skolans verksamhet bör besvaras med hjälp av
skolforskningen. Självfallet har svaren på sådana frågor stor betydelse när vi
i framtiden skall välja instrument att förändra skolan.

Forskningen
om vuxenutbildningen är ännu alltför litet utvecklad. Särskilda ansträngningar
måste, enligt min mening, göras för att bygga upp en bättre kapacitet för
forskning om vuxenutbildningens olika former och målgrupper.

Jag
övergår nu till alt behandla vissa frågor om inlernationellt FoU-utbyte.

3.2
Internationellt forskningsutbyte

Behovet
av en bred orientering om den internationella forskningen på skolområdet är
ovedersägligt. Många områden som behöver utforskas är inte unikt knutna lill det
svenska utbildningssystemet utan lill samhällsförändringar gemensamma för
industrialiserade länder. Den komplexitet dessa problem har och de knappa
resurser som finns för forskning kräver internationellt forskningssamarbete.
DeUa är nödvändigl inle bara för all undvika dubbelarbele ulan också för all
berika teori- och metodutveckling. Då forskningsresurserna är begränsade bör
prioriteringar göras så alt problem, som på ell tillfredsställande sätt redan
har behandlats i forskning

Prop. 1980/81:97 20

utomlands,
inte blir föremål för "dubbelforskning" i Sverige. Likaså ärdel inle
uteslutet att vissa projekl kan bygga vidare på utomlands vunna erfarenheter.
En ökad internationalisering av forskningen står dessutom, som SFK framhåller,
i överensstämmelse med de mål som angetts för det svenska utbildningsväsendets
utveckling. Så anför t.ex. rektorsämbetet vid universitetet i Umeå att
betydelsen av att publicera resultat i internationella tidskrifter inte skall
underskattas för det internationella utbytet av erfarenheter.

Statens
pedagogisk-psykologiska bibliotek har varit föremål för en särskild utredning,
vars resultat i oktober 1979 överlämnades till chefen för
utbildningsdepartementet. 1 propositionen (prop. 1979/80: 104. UbU 1979/ 80:29,
rskr 1979/80:341) om vissa högskoleadminislraliva frägor förordades alt
biblioteket skulle finnas kvar som en självständig enhel. Riksdagen hade inget
att erinra mot detta förslag. I likhet med SFK anserjag bibliotekets insatser
särskilt viktiga vad belräffar del internafionella utbytet.

För egen del finner jag
del angelägel all analyser och redovisningar av viktigare utländska
forskningsprojekt och resultat genomförs i större utsträckning än nu. Detta
bör vara en uppgift för bl.a. de myndigheter på området som disponerar medel
för informationsåtgärder. Jag vill här speciellt framhålla vikten av att
projekl kan igångsättas där syftet är att ge en översikt av var
forskningsfronten gär. Mindre projekl av detta slag bör snabbt komma till slånd
i anslulning lill högl prioriterade forskningsområden, t. ex. inom de omräden
jag lidigare angav.

Åven
det internationella utbytet pä personlig nivå kan vara givande enligl SFK, som
föreslår all samarbetet mellan anslagsgivande myndigheter och högskolan ökas i
fräga om finansieringen av koslnaderna för utländska gästforskare, all de
anslagsbeviljande organen ökar sitl samarbete i fråga om deltagande i
inlernalionella konferenser saml uppläggning och finansiering av studiebesök i
samband med sådana konferenser och slutligen alt det internationella utbytet
görs aktivare i sådana projekl där den internationella ulvecklingen är särskill
viklig all känna lill.

För
egen del anser jag aft sädan verksamhei kan vara av slorl värde. Med de
begränsade resurser som slår lill förfogande är del viktigt all
kostnadskrävande utlandsresor föreläs med urskillning. Del är ocksä viktigt
alt ett svenskt deltagande i uiländska konferenser samordnas sä alt
representationen blir den mesl ändamålsenliga och minst kostnadskrävande. Det
ankommer pä berörda myndigheter all se lill all cn sädan samordning kommer till
ständ. Jag vill underslryka all de medel som används för iniernaiionelli ulbyte
bör inriktas pä sädanl som kan nyttiggöras i den svenska verksamheien,
exempelvis, som SFK för fram, i projekl där den inlernationdla utvecklingen är
ett särskilt viktigt led i utvecklingsarbetet i Sverige.

Jag
övergår nu lill all behandla spridning och användning av FoU-arbelels resultat.

Prop.
1980/81:97 21

3.3
Spridning och resultatanvändning

SFK
förordar att begreppet resultat vidgas till att omfatta ertarenheler i vid
bemärkelse. Även information om de svårigheter man möler i olika
utvecklingsprojekt bör t.ex. spridas. Vidare föreslås all de lärarfackliga
tidningarna mera systematiskt förses med informalion om FoU-arbetet, alt SÖ
prövar möjligheten att sprida information genom FoU-blad i tidningar med
skolanknytning och att olika ämnestidskrifter tillförs kvalificerad
vetenskaplig information från forskningen. De närmaste åren bör, anför SFK,
kunskapsöversikter och synteser av forskningsresultat bli en väsentlig del av
FoU-arbetet. Projektplaneringen bör innehålla såväl plan för
resultatuppföljning som medel därför. Om fortbildningsinsatser ingår i
resultatuppföljningen bör FoU och fortbildning planeras samtidigt.

Remissinstanserna
tillstyrker i allt väsentligt kommitténs förslag beträffande FoU-arbetets
spridning och resultatanvändning. Pedagogiska institutionen vid universUetet i
Uppsala finner, i likhet med många andra remissinstanser, förslaget att resultatuppföljning
och medel för detta skall ingå i projektplanen särskilt positivt.
Regionstyrelsen i Umeå menar att den bästa garanfin för att resultat skall
spridas och användas är alt de som arbetar ute i skolväsendet själva deltar i
arbetet redan i begynnelseskedet och vidare i genomförande och uppföljning.

Flera
remissinstanser uttalar sig positivt om möjligheterna att sprida information
genom särskilda FoU-blad och anser vidare att de kunskapsöversikter och
sammanfattningar kommitién föreslår är väsentliga för att göra material av
stort omfång tillgängligt för olika intressenter.

Vad gäller innehållet i
och utformningen av forskningsinformationen anserjag SFK:s förslag väl avvägda.
Det ankommer i första hand på SÖ att svara för dessa frågor. Kommittén föreslår
också att läsår- och läsvärdes-undersökningar företas. Det samlade ansvaret
härför föreslås ligga på DFI. Liksom kommittén anser jag sådana undersökningar
värdefulla. Det bör ankomma på SÖ att närmare undersöka möjligheterna alt
genomföra dem. SÖ bör därvid samråda med DFI.

Jag vUl i detta sammanhang
framhålla vikten av att enskilda skolor och vuxenutbildningsanordnare ges
tillgång till betydelsefull information om forskning och centralt
utvecklingsarbete. Detta blir givetvis än viktigare när i framtiden en stor del
av framför allt utvecklingsansvaret läggs lokalt. Jag vill understryka att även
resultaten av den mera långsiktigt syftande forskningen bör spridas. Dess syfte
skall ju inte enbart vara att tjäna ett mindre antal experter på området. Den skall
också stimulera till en vid debatt om utbildningens mål och inriktning. Det
krävs därför att även ickefackmannen skall kunna göra sig förtrogen med
verksamheten inom skolforskningen. Resultaten måste, för att kunna nå alla och
läsas av alla berörda, spridas på ett sätt som språkligt är lättillgängligt
även för andra än fackmännen. Det ankommer naturligen på SÖ och DFI att
fortlöpande

Prop. 1980/81:97 22

beakta
detta och om så behövs la lämpliga initiativ för all förbättra möjligheterna
att ta del av resultaten.

Många remissinstanser
anser alt inte heller resultaten inom utvecklingsarbetet UtnyUjas som de
borde. Jag delar denna uppfattning och menar all del är av största vikt att
resultaten från utvecklingsarbetet når dem, som de är avsedda för. Jag anser
emellertid, som jag lidigare har anfört, alt något sådant knappast kan
förväntas förrän lokala skolpolitiker, skolledare, lärare och elever upplever
resultaten som betydelsefulla förden egna verksamheten. Ansvaret för
utvecklingsarbetet bör därför ocksä av den anledningen i huvudsak förläggas
regionall och lokalt. Detla kan givelvis försvåra informationsinsamlingen och
utbytet kring utvecklingsarbetet. Samlidigl bör dock med det ökade lokala
ansvaret följa ell ökat intresse för information om utvecklingsarbete inom
andra län och kommuner. I fråga om information som anknyter till lokall
utvecklingsarbete bör det ankomma på SÖ att även fortsättningsvis se till att
värdefulla resultat, där slutsatser och beskrivningar har generell giltighet,
ges en omfatiande spridning. En samverkan med Kommunförbundet kan därvidlag
vara värdefull. SÖ bör i första hand kunna utnyttja kommentarmaterial lill
läroplanerna. Man bör också pröva möjlighelen att bekosta metodikbilagor i
lärarpressen. Sådana har tidigare förekommit och dä visal sig vara en effektiv
form alt sprida resultat och uppslag till en stor läsekrets. Det är i detta
sammanhang avgörande att informationen ulformas utifrån den praktiski verksamme
skolledarens och lärarens perspekfiv, inte som en intern kommunikafion mellan
forskare. SÖ bör också ha ett ansvar för att hålla sig informerad om det
utvecklingsarbete som bedrivs av olika vuxenutbildningsanordnare och alt sprida
denna informalion vidare.

Vid
en decentraliserad verksamhet i fråga om det direkta utvecklingsarbetet är
forskarnas deltagande även på det lokala planet viktigt. Dels gäller det
naturligtvis all verksamheten skall stimuleras och tillföras kunskaper, dels
blir forskarna för sina projekt i slörre utsträckning beroende av beslut på det
lokala och regionala planet. Jag anser alt länsskolnämnderna härvid kommer att
ha stor betydelse som en förmedlande länk.

Jag
övergår nu till att närmare behandla ansvarsfördelningen mellan riksdag,
regering, SÖ, högskolan, länsskolnämnderna och skolstyrelserna i fråga om
skolforskningen.

3.4
Planeringen av skolforskningen

Med
skolforskning avser jag här den verksamhet som initieras av SÖ inom ramen för
det forskningsanslag jag kommer att föreslå. Regeringen bör inhämta riksdagens
godkännande av de riktlinjer beträffande verksamhets- och planeringsformer för
skolforskningen jag nu kommer att redovisa.

Prop.
1980/81:97 23

Riksdag
och regering

Den
forskning som del här är fråga om - den sekloriella forskningen -styrs av
sektorns behov och problem och av tillgängliga ekonomiska resurser.
Uppdragsgivarna kan formulera frågeställningarna och ställa upp problemen, men
det är fortfarande forskarna som väljer metoder och infallsvinklar och del är
också de som ansvarar för resultaten. I detla avseende får inte forskningen
styras.

Vad
gäller riksdagens och regeringens inflytande, innebär ett mera systematiskt
ianspråktagande av skolforskningen för den långsiktiga utvecklingen av skola
och vuxenutbildning alt samhällel ges ett belydande inflytande över
skolforskningens inriktning.

SÖ
bör - med stöd av utvärderingen av utbildningsverksamheten -kunna ange vilka
problem som för tillfället är mesl angelägna att angripa för alt belysa olika
handlingsalternativ och ge ett underlag för statsmakternas ställningstaganden
till olika förslag. Jag kommer i mina förslag om en förändrad statlig
skoladministration att förorda att SÖ i samband med sina anslagsframställningar
skall redovisa sädana alternativa program eller planer. Det ankommer sedan på
riksdag och regering att ta ställning. Del normala tillvägagångssättet härför
torde enligt min uppfattning bli uttalauT den i budgetpropositionerna och
riksdagens slällningstaganden vid behandlingen av dem. Jag vill i sammanhanget
även erinra om att utbildningsministern avser att föreslå regeringen att våren
1982 förelägga riksdagen en proposifion om forskningspolitikens inriktning.

50

SFK
har förordat att SÖ alltfort bör disponera särskilda resurser inom ett
FoU-anslag och ha det centrala ansvaret för planeringen av dessas användning.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget att det cenirala ansvaret för
planering och administrafion även fortsättningsvis skall ligga kvar på SÖ.
Många länsskolnämnder och kommuner understryker emellertid att det enbart skall
gälla det centrala ansvaret.

I
det föregående har jag förordat ett ökat lokalt ansvarstagande för
utvecklingsarbetet. Jag kommer i det följande att föreslå att särskilda
resurser inom ramen för nuvarande anslagsramar genom omfördelning avsätts för
det lokala utvecklingsarbetet. 1 övrigt delar jag kommitténs uppfattning att SÖ
även fortsättningsvis bör disponera ett särskilt forskningsanslag med den
inriktning av verksamheien som jag har förordat tidigare (avsnitt 3.1). Medel
från detta anslag bör även användas för visst utvecklingsarbete inom främst
vuxenutbUdningsområdet och handikappområdet, exempelvis i form av övergripande
utvecklingsarbete kring eftersatta gmppers problem.

I
den tidigare nämnda propositionen med anledning av bl.a. SAK;s betänkande
kommer jag att redovisa förslag till en ändrad inriktning av den statliga
skoladministrationens verksamhet. Förslaget präglas av en ökad

Prop.
1980/81:97 24

decentralisering,
mindre av kontrollerande och administrafiva funktioner och mera av långsiktig
planering, utvärdering och slöd för lokall ulvecklingsarbele. FoU-arbelel pä
central nivå har, som SFK anför, inte varit begränsat till verksamhet inom
ramen för FoU-anslagel. En slor del av utvecklingsarbetet har bedriviis inom
ramen för SÖ:s övriga medel. Samtidigt har emellertid betydande delar av
FoU-anslaget använts för SÖ;s löpande uppgifter. SÖ kommer i enlighet med de
förslag jag presenlerar i propositionen om den statliga skoladministrationen
m.m. alt i ökande omfattning bli ett utvecklande och utvärderande verk. Det
innebär också att en del av det utvecklingsarbete, exempelvis i fråga om
läroplansutveckling, som bedriviis inom FoU-anslagel bör kunna bedrivas av SÖ
med andra medel som står lill SÖ:s förfogande. Forskningsanslaget bör därför
fortsättningsvis i huvudsak endast avse forskning som ulförs inom högskolan
och de informationsinsatser jag tidigare har förordat. Jag kommer senare att
föreslå att anslaget bör ha den omfattning på sikl som molsvarar den del av
nuvarande FoU-anslag som går till forskning inom högskolan (ca hälften av
nuvarande FoU-anslag) jämte vissa medel för utvecklingsarbete främst inom
vuxenutbildningens område och handikappområdet.

FoU-frågorna bereds f. n.
inom SÖ av en särskild byrå som svarar för samordning och administration av
verksamheten. De olika sakområden som är företrädda i SÖ har normalt tjänstemän
som ansvarar för FoU frän deras utgångspunkter. Sedan är 1971 finns i SÖ en
pedagogisk nämnd. Den har till uppgift att såsom rådgivande organ bereda frågor
om pedagogiskt forsknings- och utvecklingsarbete, däri inbegripet utvärdering
av utbildningsverksamheten samt alt ha insyn vid uppläggningen och genomförandet
av olika FoU-projekt. Nämnden består av företrädare för riksdagspartierna,
kommunerna, den pedagogiska forskningen, vuxenutbildningen och de studerande.
Nämnden har, fömtom sin rådgivande status, på delegation varit beslutande i
vissa FoU-frägor.

SFK konstaterar att en
anledning till att styrelsen i SÖ i dag inte ägnar FoU-frågorna tillräcklig
uppmärksamhet torde vara att dessa frågor bereds av den pedagogiska nämnden och
att allmänintressenas inflytande därmed anses tillgodosedda. En svaghet i
konslmktionen är, menar kommiUén, att nämnden som endast är rådgivande och som
sådan endast befattar sig med FoU-frågor inte kan delta i handläggningen av
SÖ;s frågor generellt. Härigenom har nämnden också begränsade möjligheler alt
göra de helhetsbedömningar som är nödvändiga för dess ställningstaganden i
FoU-frägor. För att tillförsäkra breda allmänintressen ett kontinuerligt
inflytande över FoU-planeringen och för att möjliggöra för dessa att behandla
FoU-frågor i ett helhetsperspektiv föreslår kommittén alt SÖ:s styrelse, under
vilken FoU-verksamheten i sista hand sorterar, ges en bredare sammansättning
genom en utökning av styrelsen med företrädare för politiska partier. Enligt
kommitténs förslag skulle dessa politiska företrädare tillsammans med
företrädare för forskningen bilda ett beredningsorgan för FoU-frågor.

Prop.
1980/81:97 25

Remissinstanserna
är positiva till att SÖ;s styrelse föreslås arbeta direkt med FoU-frågoma och
förordar att pedagogiska nämnden avvecklas. FRN tillstyrker fortsatt
verksanknytning av FoU-ansvaret och en betoning av FoU-frågomas vikt genom
tydlig styrelseanknytning samt pedagogiska nämndens avskaffande. Enligt SÖ:s
mening bör styrelsen ha ansvaret för FoU-frågoma likaväl som för andra frågor
som skall behandlas i styrelsen. SÖ anför att styrelsen bör ha frihet att själv
välja former för beredningen av FoU-frågorna, varför pedagogiska nämnden kan
avvecklas. Pedagogiska institutionen vid imiversitetel i Umeå anför att
FoU-arbetet sannolikt kommer att tillmätas störte vikt inom SÖ jämfört med vad
som hittills har varit faUet genom den direkta kopplingen mellan SÖ:s styrelse
och det föreslagna beredningsorganet.

För
egen del villjag anföra följande. Jag kommer senare denna dag att i samband med
mina förslag om den statliga skoladministrationens utformning föreslå att
företrädare för de politiska partierna skall ingå i SÖ;s styrelse. Jag vill
emellertid här ta upp frågan om behandlingen av FoU inom SÖ från en annan
utgångspunkt som SFK berört. Det är enligt min mening inte lyckligt att
FoU-arbetet är skilt från SÖ:s övriga verksamhet på det sätt som är fallet i
dag och som framgår av kommitténs nulägesbeskrivning. Ömstmktureringen av
såväl den statliga skoladministrafionen i dess helhet som det centralt
initierade FoU-arbetet i riktning mot planering, långsikfighet och utvärdering
kräver ett samlat grepp från SÖ:s sida över verkets FoU-insatser. I och med att
en allt större del av SÖ:s verksamhet framgent kommer att bli av karaktären
långsiktig planering, reformuppföljning och central utvärdering kommer
automatiskt anspråken på samordning att öka. Mot den bakgmnden förordar jag att
FoU-frågorna inte längre behandlas separat inom verket och föreslår att den
pedagogiska nämnden upphör fr.o.m. budgetårel 1981/82. Däremot föreligger inget
hinder för styrelsen att inom sig tillskapa ett beredningsorgan för dessa
frågor. Sambandet med den långsiktiga planeringen i övrigl bör dock särskilt
uppmärksammas härvidlag. Riksdagens godkännande av mitt förslag om att den
pedagogiska nämnden avskaffas bör inhämtas.

Inom
SÖ har inrättats ett s.k. planeringsråd vars uppgift är att bistå verket med
vetenskaplig och forskningsteknisk rådgivning. Bland remissinstanserna anför
bl.a. länsskolnämnden i Älvsborgs län alt det inle är tillfredsställande att
den högsta skolmyndigheten genom den vetenskapliga representafionen i det
föreslagna beredningsorganet endast kommer aU få skolfrågorna belysta ur
pedagogisk-samhällsvetenskaplig synvinkel. Nämnden föreslår därför, att den
velenskapliga representationen i beredningsorganet berikas med en företrädare
för kvalificerad medicinsk eller naturvetenskaplig forskning. Även RRV anser
all åtminstone en av de tre ledamöterna i det s. k. planeringsrådet bör
företräda annan forskning än den pedagogiska.

Någol
särskilt beslut om eller strikta regler för planeringsrädels verk-

Prop. 1980/81:97 26

samhet
finns inte. Det bör även fortsättningsvis ankomma på SÖ att bedöma behovet av
ett dylikt planeringsråd. För egen del villjag i sammanhanget understryka
vikten av en bred inrikining av forskningsarbetet. Såväl sociologisk och
pedagogisk som kulturgeografisk, språkvetenskaplig, ekonomisk och naturvetenskaplig
forskning är av betydelse för ställningstaganden om skolans framtid. Också SFK
betonar vikten av en ökad tvärvetenskaplighet beträffande skolforskningen.
Skolforskningen får således inte begränsas till rent pedagogisk forskning, men
inte heller vidgas så att anknytningen till skolans problem överges.

Vad
SFK anför om samordning mellan SÖ och UHÄ i fråga om FoU finner jag i likhet
med remissinstanserna angeläget. Det är med tillfredsställelse jag konstaterar
att ett sådant samarbete redan existerar. En vidareutveckling därav, liksom
bedömningen av angelägenheten däri, ankommer på SÖ och UHÅ. Jag utgär ifrån
att en liknande samordning liksom hittills sker med forskningsråd och
Riksbankens jubileumsfond.

Högskolan
m.m.

SFK
pekar på att den största delen av FoU-anslaget används till forskning, som
antingen bedrivs direkt inom högskolan eller av högskolans forskare på annat
sätt.

Högskolan
har betydande huvudsakligen fasta resurser som kan användas för skolforskning.
Därtill kommer de medel som ställs till förfogande via främst SÖ;s FoU-anslag
men i någon mån även av forskningsråden och FRN. Högskolans ansvar för den
sekloriella forskningen har lagls fast i riksdagens beslut med anledning av
propositionen (prop. 1978/79:119, UbU 1978/79:44, rskr 1978/79: 391) om vissa
frågor rörande forskning och forskamtbildning. Enligt vad jag tidigare har
anförl bör även fortsättningsvis huvuddelen av de medel som avsätts för
forskning inom skolområdet tillfalla högskolan i form av sekloriella
forskningsmedel.

SFK
har den uppfattningen all de fasta forskningsresurserna för skolforskning inte
är tillräckligl omfattande i förhållande lill den rörliga -sekloriella -
forskningens omfattning. Kommittén menar att den fasta bas för forskning som nu
finns inom i första hand de pedagogiska institutionerna inte kan anses
tillräcklig för att garantera alt dessa institutioners uppgifler -
grundläggande utbildning och forskarutbildning, forskning och sektoridit
FoU-arbete - skall kunna genomföras med de kvalitetskrav som man måste ställa
på var och en av dem. Remissinstanserna, framför allt de som representerar
universitet och högskolor, instämmer i kommitténs uppfattning att det måsle
råda balans mellan institutionernas fasta resurser och deras åtaganden för
sekloriella syften. Utan en tillräckligt dimensionerad basorganisation med
fasla forskartjänster kan inte grundforskning och kompetensuppbyggnad ske i
lillfredsslällande omfallning vilket blir till förfång också för den
sekloriella forskningen.

Bland
remissinstanserna är del framför allt UHÅ och flera av dess

Prop.
1980/81:97 27

underremissinstanser
som behandlat frågan om högskolan och den sekloriella utbildningsforskningen.
Rektorsämbetet vid universUetet i Uppsala betonar att uppgiften för högskolan
att påta sig uppgiften att svara för den sektoriellt initierade
uppdragsforskningen inte får inkräkta på högskolans möjligheter att fullgöra
sina två primära uppgifter, att meddela undervisning och bedriva obunden
forskning. Rektorsämbetet vid universitetet i Lund betonar starkt betydelsen av
en grundläggande pedagogisk utbildning och en fristående kritisk
utbildningsforskning inte minst med tanke på möjligheterna att finna
långsikliga lösningar på skolans problem.

Enligt
min mening kan man inte dra någon skarp gräns mellan fasta och rörliga resurser
i detta avseende. En avsevärd del av resurserna kan exempelvis användas i flera
projekt. Även om vart och ett av dessa har en begränsning i tiden kan den
sammantagna effekten dock bli att resurserna får en betydande fasthet. Med den
mera långsiktiga inriktning jag har förordat beträffande den skolforskning som
bedrivs inom FoU-anslaget borde detta bli fallet i än större utsträckning än
nu. Detta innebär också att forskare kan anställas för en längre tid med en
viss uppgift. Många korta, treåriga projekt kommer att ersättas av längre
projekt. Med detta följer en annan möjlighet för den individudle forskaren att
planera sill arbete. Kommittén pekar på den olägenhet för grundutbildningen del
innebär att kvalificerade lärare åtar sig uppdrag inom forskningen och genom
sin frånvaro orsakar undervisning av lägre kvalitet, något som enligt kommittén
blir följden av korttidsvikarier o.d. Så behöver emellertid, enligl min mening,
inte nödvändigtvis bli fallet med en mera långsiktig planering och uppläggning
av de sekloriella forskningsinsatserna. En relativt kontinuerlig förekomst av
sektorsforskning vid en institution, om än skiftande från individ till individ,
innebär rimligen att man på relativt fast basis kan anställa andra lärare. Deltagandet
i dylika forskningsprojekt av lärare verksamma inom grundutbildningen bidrar
dessulom lill kompetensuppbyggnaden inom grundutbildningen och skapar en
bredare bas av kompetent personal med forskningserfarenhet, vilket också torde
komma for-skamtbildningen till godo. Jag vill i delta sammanhang erinra om alt
särskilda medel för universitetslektorernas m.fl. tjänstledighet för forskning
numera anvisas i enlighet med förslag i propositionen (prop. 1978/ 79; 119, UbU
1978/79:44, rskr 1978/79: 391) om vissa frågor rörande forskning och
forskarutbildning. Vidare vill jag erinra om all hithörande problem behandlats
i FÖSAM;s betänkande (SOU 1980:46) Högskolan i FoU-samverkan. Betänkandet
remissbehandlas f.n. Del kan finnas anledning att återkomma till dessa frågor i
samband med att ställning las lill FO-SAM:s förslag.

Länsskolnämnderna

SFK
anser att länsskolnämnderna för all fylla en mera utvecklingsstöd-jande roll
måste ha fillgång till pedagogisk kompetens i vid mening. Kom-

Prop.
1980/81:97 28

mitten anser att detta bör beaklas vid
personalrekryteringen. SFK nämner att länsskolnämnderna i större utsträckning
än nu måste förse SÖ med information om läget i skolan, om behov av centrala
insatser och därmed också om behov av centrala FoU-åtgärder. Vidare anser
kommitién att ett planerings- och utvärderingsarbete kan komma att kräva
tillgång till experter för kortare uppdrag, varför nämnderna måste disponera
resurser som inte i förväg är låsta i fasta tjänster.

Flertalet remissinstanser, bl.a. institutionen för
pedagogik vid högskolan för lärarutbildning i Stockholm, pedagogiska
institutionerna vid uni-versUeten i Uppsala och Umeå. högskolan i Jönköping och
regionstyrelsen i Uppsala högskoleregion, betonar vikten av att den
pedagogiska kompetensen förstärks på länsskolnämnderna.

Jag delar kommitténs uppfattning all det är väsentligt att
länsskolnämnderna besitter pedagogisk kompetens.

1 skolforskningssammanhang kommer av naturliga skäl
länsskolnämndemas insatser alt bli relativi begränsade. Nämnderna bör givelvis
följa utvecklingen inom sitt område och fungera som kontaktlänkar mellan den
lokala nivån å ena sidan och SÖ och högskolan å den andra. Redan denna uppgift
kräver enligt min mening all länsskolnämnderna bör ha tillgång lill personal
som. för att kunna sköta sina kontaktuppgifter, är orienterad inom aktuell
forskning.

1 det centrala utvecklingsarbetet är länsskolnämnderna en
resurs som hittills använts i alltför liten ulslräckning. Mol bakgrund av alt
jag i propositionen om den statliga skoladministrationen m. m. kommer att anföra
alt SÖ och länsskolnämnderna bör betraktas som en enhet, finns del anledning
att understryka att SÖ bör kunna lägga ut en del av arbelel med den centrala
utvärderingen på länsskolnämnderna. Den kunskap nämnderna besitter gör dem
emellertid också specielll lämpade för del renl utvecklande arbetet. Jag kommer
all närmare beröra länsskolnämndemas belydelse härvidlag i samband med mina
förslag om lokalt utvecklingsarbete och personalutveckling. Det kan finnas
anledning alt, i slällel för alt som nu sker i viss utsträckning hyra in
länsskolnämndspersonal lill SÖ, lägga ut uppdrag pä nämnderna.

Även enligt min åsikt bör nämndernas nya organisafion ges
möjlighet alt disponera resurser som inle i förväg lästs till fasla tjänster.
Jag återkommer tili delta. Vidare kommer jag all i propositionen om den
statliga skoladministrationen m.m. närmare utveckla mina förslag om nämndernas
personalorganisation.

Skolstyrelserna

Skolstyrelserna kommer, om mina förslag i del följande
bifalls, alt genom omfördelning av medel tillföras resurser för lokalt
ulvecklingsarbele och personalutveckling. De har redan tidigare fåll ell ökal
inflytande över skolverksamheten över huvud laget. Jag kommer i del följande
all närmare utveckla mina förslag om del lokala ulvecklingsarbelel.

Prop.
1980/81:97 29

Enligt
min mening är det naturligt all skolstyrelserna intar en positiv attityd till
skolforskning. Det är givetvis väsenlligl att skolstyrelserna i sin planering
är medvetna om aktuella forskningsrön och kan la lill vara dessa, för alt
skolan skall bli så bra som möjligt.

Mitt
ställningstagande för ett ökat lokalt inflytande över utvecklingsarbetet får
infe tolkas som ett ställningstagande mot det utvecklingsarbete som bedrivs på
central nivå. Det grundar sig, vilket jag har framhållit, i stället på den
övertygelsen att ett vidgat lokall inflytande över del egna utvecklingsarbetet
snabbare leder fill att forskningens och det centrala utvecklingsarbetets
resultat slår igenom i skolans vardag.

Men en lokal
utvecklingsresurs och ett ökat lokalt inflytande över utvecklingsarbetet får
inte begränsas till att endast ge spridning åf centralt uppnådda
forskningsresultat. Skolstyrelserna bör också känna ett ansvar för att
forskning kommer till stånd. Skolforskning utan kontakter med fältet torde bli
tämligen meningslös. Skolstyrelserna bör därför inta en positiv attityd också
till att kommunens skolor deltar i olika forskningsprojekt. Skolstyrelsernas
medverkan kan också ske genom att de med en del av sina utvecklingsresurser
stöder projekt som initieras från högskolan dier SÖ.

3.5
Vissa tjänster

Chefen
för utbildningsdepartementet angav i 1981 års budgetproposition (prop. 1980/81;
100 bil. 12) att vissa frågor rörande tjänster i ämnet pedagogik skulle behandlas
i samband med förevarande proposilion.

Som
en följd av riksdagens behandling av anslagen till högskolan för budgetåret
1978/79 (UbU 1978/79; 25. s. 19, rskr 1978/79: 244) fick UHÄ i uppdrag att
kartlägga behovet och omfattningen av vuxenpedagogisk forskning samt undersöka
möjligheterna att nu och i framtiden tillgodose kraven på en fast organisation
för forskning med vuxenpedagogisk inriktning. Med anledning härav föreslår nu
UHÅ att forskningsorganisationen inom området vuxenpedagogik bör byggas ut med
en ordinarie professur vid högskolan för läramtbUdning i Stockholm.
Finansieringen bör delvis ske genom indragning av en lektorstjänst. Som
ytterligare ett led i uppbyggandet av denna forskningsorganisation föreslår
UHÅ att den för Ewe Malmquist personliga professuren (L 20) i praktisk
pedagogik vid universitetet i Linköping permanentas i samband med Malmquists
pensionering under budgetåret 1981/82.

UHÄ
har vidare i skrivelse i febmari 1980 föreslagit att benämningen på den efter
Torsten Husen ledigblivande professuren (L 22) i pedagogik vid universitetet i
Stockholm i samband med återbesättandet ändras till professur i pedagogik
särskilt intemationell och jämförande pedagogik.

Rektorsämbetet
vid högskolan för lärarutbildning i Stockholm har i skrivelse framfört
synpunkter angående den av UHÄ föreslagna tjänsten som professor i pedagogik
med iiuiktning mot vuxenpedagogik vid högskolan för lärarutbildning i
Stockholm.

Prop.
1980/81:97 30

Efter
samråd med chefen för utbildningsdepartementet får jag anföra följande.

Behovet
av en förstärkning av forskningen inom det vuxenpedagogiska området är numera
väl belagt. Jag biträder därför UHÄ;s förslag att en tjänst som professor i
vuxenpedagogik bör inrättas. Jag kan dock inte biträda förslaget att tjänsten
bör vara placerad vid högskolan för läramtbUdning i Stockholm. F.n. bedrivs
läramtbUdning med inriktning mot tjänstgöring inom vuxenutbildning vid
universitetet i Linköping. Jag anser att det är väsentligt att den gmndläggande
läramtbUdningen med inriktning mot vuxenutbildning kan anknytas till forskning
inom området. Jag förordar därför att den för Ewe Malmquist personliga
professuren (L 20) i praktisk pedagogik vid universitetet i Linköping vid
Malmquists pensionering ersätts av en tjänst som professor (L 22) i
vuxenpedagogik. Samtidigt bör en lektortjänst vid högskolan för läramtbUdning i
Stockholm dras in.

I
Stockholm finns f.n. fem tjänster som professor i pedagogik, tre vid högskolan
för läramtbUdning och två vid universitetet, varav den ena som nyss nämnts
innehas av Torsten Husen. Enligt min mening bör dessa tjänster ses som en
samlad resurs för den pedagogiska forskningen i Stockholm oavsett att de är
förlagda till skilda högskoleenheter. Det är angeläget att denna gmndsyn
präglar forskningsplaneringen inom pedagogikområdet i Stockholm. Detta är av
särskild betydelse för alt läramtbUdningen i Stockholm skall få den bredare
forskningsanknytning till universitetsforskningen som den har vid de
högskoleenheler där den utgör en del av ett universitet. Mot denna bakgmnd är
det också angeläget att universitetet i Stockholm får tillräcklig kapacitet
för att kunna utveckla den gmndläggande pedagogiska forskning som måste utgöra
bas för såväl kunskapsförnyelsen som forskamtbildning och sektorsforskning. Jag
förordar därför att den efter Husen ledigblivande professuren i pedagogik vid
universitetet i Stockholm behålls som en professur i pedagogik.

Den
internationellt orienterade forskningsverksamhet som vuxit fram under Husens
tid som professor är av stor betydelse i detta sammanhang. Det är viktigt att
denna verksamhet kan fortsätta och anknytas till både läramtbUdning och övrig
gmndläggande pedagogisk utbildning samt forskamtbildning. Enligt min mening är
det också angeläget att de internationella erfarenheterna av skol- och
pedagogisk utveckling snabbt kan förmedlas fill lärarnas utbildning och
fortbildning och till forsknings- och utvecklingsarbetet rörande den svenska
skolan. Med hänsyn till vad jag nyss har anfört om samverkan mellan
insfitutionerna med pedagogisk forskning i Stockholm utgår jag från att så kan
ske även om detta slags forskning är föriagd till universitet i Stockholm och
inte högskolan för läramtbUdning i Stockholm. Mot denna bakgrund biträder jag
UHÄ:s förslag och förordar att den efter Husen ledigblivna tjänsten som
professor i pedagogik vid universitetet i Stockholm ändras till en tjänst som
professor i pedagogik, särskilt internationell och jämförande pedagogik.

Regeringen
bör inhämta riksdagens bemyndigande att, i enlighet med vad jag har förordat,
en tjänst som professor (L 22) inrättas och benämningen på en tjänst som
professor (L 22) ändras.

Jag
övergår nu fill att behandla utvecklingsarbetet på lokal nivå.

Prop.
1980/81:97 31

4
Lokalt utvecklingsarbete

Decentraliseringen
på skolområdet har inneburit att ell ökal ansvar för driflen av skolan lagts på
kommunerna. Kommunerna, rektorsområdena, skolenheterna och personalen har
därigenom fält ett ökal ansvar för ulvecklingen och för att genomföra
förändringar och fortlöpande förbättra och effektivisera arbetet i den egna
skolan. Delta bör enligt min mening ske genom ett lokalt utvecklingsarbete som
omfattar såväl själva verksamheten .som ramarna för den.

Flera
remissinstanser har med anledning av SFK;s och LUT 74;s betänkanden diskuterat
innebörden av begreppet lokall utvecklingsarbete. Länsskolnämnden i Blekinge
län definierar det lokala utvecklingsarbetet som sådant arbete med förändring
av verksamheten, som personalen -och ibland även elever — i enstaka skolor tar
initiativ lill och genomför. Länsskolnämnden i Östergötlands län anför i sitl
yttrande alt del undersökande arbetssätt som nu påbjuds i gmndskolans läroplan
bör stimuleras att slå igenom från forskarna via skolstyrelsen, den lokala
skolledningen och lärarlagen till eleverna. Uppsala kommun uttrycker sig så,
all det lokala utvecklingsarbetet är en form av utveckling av den reguljära
verksamheten, en förnyelseprocess som läroplansreformerna avses ge upphov
till.

Jag
använder begreppet lokalt utvecklingsarbete som en sammanfattande beteckning
på alla de åtgärder på en skola, som syftar till att utveckla den egna
verksamheten. Det viktiga i denna verksamhetsutveckling är att de som skall
genomföra arbetet själva berörs och får ta ansvaret för förändringar och
förbättringar. Åven om de synpunkter jag framför här exemplifieras med
gmndskolan anser jag att samma tankegångar kan tilllämpas inom andra
utbildningsformer.

4.1
Arbetets inriktning

Lokalt
utvecklingsarbete inom gmndskolan, gymnasieskolan och vuxenutbildningen är det
arbele med försök till förändringar av verksamheten i den egna skolan, som
enskilda och grupper, personal, elever och föräldrar själva tar initiativ till,
driver och följer upp. Lokalt utvecklingsarbete syftar således inte i första
hand till att få fram generella lösningar, modeller och erfarenheter med avsikt
att förmedla dem till andra. Det är enligt min mening viktigt att det lokala
utvecklingsarbetet får sin kraft och sin inriktning utifrån de behov och
problem som man har i den enskilda skolan.

Det
lokala utvecklingsarbetet får emellertid inte vara villkorslöst. Förutom
begränsningar i form av de ekonomiska restriktioner skolstyrelsen beslutar om
måste det ske i den riktning som läroplanerna och målen i övrigt anger. Det
lokala utvecklingsarbetet bör vara ett förändringsarbete som växer fram i ett
samspel mellan läroplanens riktningsangivelser och de ambifioner och
värderingar som finns hos människor i den enskUda skolan

Prop.
1980/81:97 32

och
de tolkningar och priorileringar som dessa gör. Arbetet bör kunna utnyttjas för
att uppnä ökad effektivitet och ett rationellare resursulnyUjande.

Del
lokala ulvecklingsarbelet kan självfallet gälla alla områden av utbildningsverksamheten.
Det kan gälla det vardagliga inre arbetel

-
undervisningen: innehåll,
kunskapssyn, arbetsformer, arbetssätt, användning av läromedel etc,

-
förebyggande elevvård,

-
fritidsverksamhet osv.,

olika
verksamhetsgrenar i skolan

-
studie- och yrkesorientering, praktisk arbetslivsorienlering,

-
samverkan hem-skola,

-
skolmåltider, -joursystem osv.,

en
del av organisationen -en skolenhet,

-
ett stadium,

-
en eller flera arbetsenheter,

-
en eller flera klasser/gmpper,

de
adminislrativa mfinerna i vid bemärkelse, de dagliga mtiner som "håller
hela organisationen samman"

-
arbetsledning,

-
information, kommunikation,

-
mtiner för inflytande och
samråd,

-
former för beslutsfattande,

-
former för resursfördelning,

-
läromedelshantering (inköp m.
m.) osv.

Det
lokala utvecklingsarbetet hänger, som jag inledningsvis har framhållit, nära
samman med insatser för personalens utveckling, i form av introduktion på
arbetsplatsen, fortbildning och vidareutbildning.

Inriktningen
av det lokala utvecklingsarbetet kan variera mellan skolor

- liksom
lösningarna kan variera inom ett och samma område. Åven om

det lokala utvecklingsarbetet bedrivs olika på olika håll - med olika

inriktning och olika ambitionsgrad - bör det ha vissa gemensamma drag.

Det måste ske med en viss grad av systematik utifrån medvetna moliv,

med medvetna syften och med en medveten planering. För gmndskolans

del finns här således en nära relafion lill den pedagogiska planering som

sker i samband med framtagningen av arbetsplaner.

I
läroplanen för gmndskolan (Lgr 80) sägs beträffande arbelsplanema (s. 59):

"Planeringen
vid rektorsområdet skaU redovisas i en arbetsplan. Skyldigheten att göra upp
en arbetsplan markerar den lokala skolans ansvar. Arbetsplanen skall ge uttryck
för den enskilda skolans mål och ambifioner

Prop.
1980/81:97 33

och
därigenom vara ett utvecklingsprogram och en form av lokalt läroplansarbete.
Den bör utgå från en probleminventering. Tyngdpunkten i programmet kan
därigenom komma att läggas olika i olika skolor. Någon standardiserad
utformning, lika vid alla skolor, bör inte eftersträvas."

Vidare
sägs om arbetsplanen (s. 60) att den inte enbart skall vara beskrivande utan
dessutom så långt möjligt uttrycka en ambitionsnivå, som man lokalt kommit
överens om att söka uppnå.

Ett
gemensamt drag för det lokala utvecklingsarbetet, var det än bedrivs, måste
vara att det inte görs för sin egen skull eller för all förändring skall ske
fill varje pris utan av omsorg om eleverna och med en ambition att förbättra
och effektivisera skolan.

Men
motiven för lokalt utvecklingsarbete måste också sökas i personalens bedömning
av sin arbetssituation. Det som kommer ut av utvecklingsarbete måste i någon
mening göra deras situation bättre, ge dem ett utbyte - tillfredsställa en
ambition, en vilja, ge ett annat förhållande till eleverna, ge möjligheter att
själv lära något nytt om omvärlden eller om barn och ungdom, skapa trygghet och
stöd i förändrade relationer till andra vuxna, få störte utrymme för personlig
förmåga och intressen, ge stimulans i form av ökat ansvarstagande etc. I denna
del knyter det lokala utvecklingsarbetet således an till personalutvecklingen.

Det
lokala utvecklingsarbetet inbegriper de element av förnyelse som i allmänhet
ligger i den enskilde lärarens uppläggning av den dagliga undervisningen - men
går samtidigt utöver detta. Det lokala utvecklingsarbetet bör också ges formen av
ett kollektivt arbete. Det blir då ofta fråga om alt bearbeta mål och problem
som skär genom flera årskurser, ämnen och stadier. För vuxenutbildningens del
gäller det ofta frågor som är gemensamma för hela den sektorn. Lokal samverkan
mellan olika vuxenutbildningsanordnare blir därmed betydelsefull.

1
det lokala utvecklingsarbetet handlar det ofta om en problemlösning som kräver
engagemang från flera i skolan. Arbetet fömtsätter många gånger gemensamma
beslut om l.ex. resursanvändning, organisafion eller ekonomi. Del kan vara
fråga om att behöva arbeta i en gmpp för att kunna slödja varandra när
utvecklingsarbetet möter svårigheter och kriser.

Lokalt
utvecklingsarbete bör vara en naturlig del av verksamheten i varje skola. Det
blir då också ett arbete som visserligen någonslans har en början - men
egentligen aldrig någol tydligt urskiljbart slut, eftersom erfarenheterna
används för att hela tiden gå vidare. Lokalt utvecklingsarbete är därigenom
inte något avgränsat, något särskilt i skolans verksamhet - vare sig i tid
eller till sin form. Det är en verksamhet som fömtsälls ständigt pågå.

Att
det lokala utvecklingsarbetet bygger på lokala initiativ utesluter inte att man
också i sådant arbete kan ha nytta av både initiativ, stimulans och stöd
utifrån. I själva verket tror jag all detta ofta är en nödvändig fömtsäll-

3
Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 97

Prop. 1980/81:97 34

ning
för att man lokalt skall kunna hålla utvecklingsarbetet vid liv och fömya det.
Men det innebär också, att det ställs särskilda krav på hur stödet och
sumulansen ufifrån utformas. Till det återkommer jag längre fram.

En
viktig uppgift för skolstyrelsen och skolledningen bör vara just att skapa
fömtsättningar för det lokala utvecklingsarbetet. Detta kan främst ske genom en
behovsinriktad fördelning av de medel till förstärkning och utveckling, som
skolstyrelsen enligt mina förslag i det följande genom omprioriteringar kommer
att förfoga över. Andra åtgärder bör vara att skapa effektivitetsbefrämjande
former för samråd och för en mer rationell planering av personalens utbildning.

Jag
anser att det också är angeläget att i kommuner och skolor skapa ett ökat
intresse för att lösa mer långsikfiga och generella problem. Lösningarna kan
ge perspektiv på den egna verksamheten men också bidra fill att hjälpa andra.
Ett sådant mer systemafiskt utvecklingsarbete är angeläget för att finna
lösningar på många problem. Detta slag av verksamhet kan givetvis initieras
lokalt, av skolor och skolstyrelser, men också utgöra gemensamma projekt på initiativ
av länsskolnämnderna. Jag räknar med att kommuner och nämnder härvid också
kommer att efterlysa forskar-medverkan från högskolan i detta arbete.

Det
är också nödvändigt att på andra ställen kunna utnyttja de kunskaper och
erfarenheter som finns lokalt. Inte minst erfarenheterna från de s.k.
utvecklingsblocken pekar på detta, samtidigt som det självfallet är
stimulerande att få fillfälle att bedriva eller medverka i olika typer av
försök som ingår i ett vidare sammanhang. För många små kommuner vars resurser
för utvecklingsarbete kommer att vara begränsade, trols de förslagjag i det
följande framför, kommer en sådan samverkan inom länen all ha stor betydelse.

Jag
övergår nu till att behandla vissa av SFK;s förslag rörande den regionala
samordningen av det lokala utvecklingsarbetet.

4.2
Regional saniordning

RegionskoUegierna
har funnits sedan år 1974. De har till uppgift alt initiera och främja
pedagogiskt forsknings- och utvecklingsarbete saml grundutbildning och
fortbildning av lärare. Regionskollegierna finns ett i varje
lärarutbildningsregion och består av en representant för varje högskoleenhet
med lärarutbildning och länsskolnämnd samt en representant för de pedagogiska
institutionerna inom regionen och en representant för fortbildningsavdelningen.
I samband med högskolereformen gjordes vissa justeringar i regionindelningen,
varefter SÖ ombad intressenterna i kollegierna alt lämna synpunkter på deras
framtida verksamhei. 1 slorl sett samtliga ansåg att kollegierna i deras
dåvarande form borde avvecklas. Huvudsakligen tre skäl anfördes nämligen:

Prop. 1980/81:97 35

högskolereformen
hade ändrat fömtsättningarna för arbetet och det var naturligt att söka
samarbete med regionstyrelserna, regionskollegiet var otympligt, särskilt i
relation till dess begränsade resurser,

det ansågs i vissa
regioner att kollegiet inte hade sysslat med helt meningsfulla uppgifter.

Flera svarande talade dock
om behovet av fortsatt samarbete i vissa avseenden, bl.a. för en viss
samordning av lärarfortbildningen och för skapandet av samband mellan
FoU-arbetet och vardagsarbetet i skolan.

I likhet med SFK och
remissinstanserna förordar jag att regionskollegierna avskaffas.

Regionstyrelsernas
uppgifter innefattar samordnande planering i fråga om utveckling och utbyggnad
inom regionen av den grundläggande högskoleutbildningen med sikte pä ett
allsidigt utbildningsutbud och ett effektivt resursutnyttjande, sammanhållande
ansvar för anknytningen mellan högskoleenheter med och utan fasta
forskningsresurser saml organisafions- och förvaltningsfrågor som berör i
första hand två eller flera statliga högskoleenheter.

SFK ser det som angeläget
att regionstyrelserna kan ingå som en dd i ett regionalt samarbete på
utbildningsområdet. De har redan en samordnande och sammanhållande funkfion och
har kontakter såväl med högskolan som det omgivande samhället. De disponerar
betydande resurser. Kommitién anser att det skulle kunna ligga en vinst i att
låta regionslyrdserna få ett sammanhållande ansvar för ett regionalt samarbete
på utbildningsområdet.

SFK
är medveten om alt ett regionall samarbete med så många intressenter som det
här är fråga om kan komma att möta samma svårigheier som regionskollegierna.

Flertalet remissinstanser
avstyrker eller är tveksamma till regionslyrelsen som sammanhållande instans,
bl. a. UHÅ. rektorsämbetet vid universitetet i Uppsala, förvaltningsnämnden
vid lärarhögskolan i Malmö, SÖ, SACO/SR och flera länsskolnämnder.
Remissinstanserna erinrar om att regionstyrelsernas ansvarsområde primärl är
högskolan och att del föreslagna samarbetet med så mänga intressenler lorde
stöta på många svårigheter. Från flera remissinstanser, bl.a.
länsskolnämnderna i Blekinge. Värmlands, Jämtlands och Västerbottens län,
understryks önskvärdheten av att det regionala samarbetet byggs upp ulan
centrala regler och anvisningar.

Jag delar i hög grad
remissinstansernas farhågor i detla avseende. Jag anser de uppfattningar som
framkommit om regionskollegierna mer än väl motivera att man inte nu försöker
tillskapa ell nylt organ med allmänt samordnande uppgifter utan preciserade
arbetsområden och utan styrande funktioner. Jag utgår från att de som anser att
behov av samordning föreligger i något avseende också tar de nödvändiga
kontakterna för att ett sädant skall komma till stånd.

Prop. 1980/81:97 36

Regeringen
bör bereda riksdagen tiUfälle att ta del av vad jag nu har anfört om den
regionala samordningen av FoU-arbetet.

5
Personalutveckling

5.1
Utgångspunkter

Mina
förslag rörande personalutveckling grundar sig på den övertygelsen att en
förändring av skolan och vuxenutbildningen inte kan bli framgångsrik med
mindre än att personalen ges möjlighet till utbildning och annan personlig
utveckling. Jag har haft fyra utgångspunkter för mina förslag.

En
första utgångspunkt för mig är alt det finns ett starkt samband mellan de
åtgärder som vidtas för skolväsendets utveckling och för personalens
utbildning. Det är därför skolväsendets - och därigenom samhäUets -behov som
inom ramen för begränsade ekonomiska resurser måsle styra inriktningen av
personalens ulbildning.

En
andra utgångspunkt är att jag anser att nuvarande resurser för personalutbildning
inom skolväsendel inte är väl använda. Delta beror enligl min mening bl. a. på
att ansvaret för beslul, planering och genomförande är splittrat på för många
organ. Splittringen gör det svårt all samordna och effektivt utnyttja
tillgängliga resurser. Därtill kommer all innehållet i högskolans olika
kurser, som utnyttjas av personal inom skola och vuxenutbildning, i allmänhel
inle är särskill väl anpassal lill skolans utveckling och nuvarande behov.
Någon samlad behandling av personalutbildningens innehåll har lidigare aldrig
gjorts. Riksdagens ställningstaganden har i huvudsak gällt den fortbildning
som bedrivs inom ramen för SÖ:s forlbild-ningsanslag. Enligt riksdagens
uttalande i samband med besluten om grundskolans läroplan (prop. 1978/79:180,
UbU 1978/79:45, rskr 1978/ 79:422) borde emellertid även vidareutbildningen
behandlas. Statens ekonomiska insatser för denna är betydligt slörre än för
fortbildningen inom fortbildningsanslagel. Jag kommer därför aft i det följande
lämna förslag som innebär en helhetssyn på samtliga insatser.

En
tredje utgångspunkt för mina ställningstaganden är, som jag tidigare har
framhållit, att decentraliseringen pä skolväsendels område har gjort
personalutbildningens inriktning och innehåll lill ett mer belydelsefulll
instrument än tidigare för all söka förverkliga dess mål. Samtidigt bör ett
ökat ansvar kunna läggas pä kommunerna, skolorna och de enskilda människorna
för planering och genomförande av personalutbildning.

En
fjärde utgångspunkt är den utformning som lärararbetet har. 1 delta ingår ett
slort mått av lid för lektionsförberedelser, enskild fortbildning, konferenser
och samråd. Lärarnas genomgäng av läroplanen, val av läromedel, inläsning av
material före lektioner, förberedelser av studiebesök

Prop. 1980/81:97 37

m.m.,
diskussion med kolleger och elever under arbetsenhets- och klasskonferenser
och i klassråd utgör en kontinueriig personalutveckling. Den organiserade
personalutbildning jag kommer alt behandla i det följande utgör endast en
kompletterande insats til) det enskilda och kollektiva lärararbetet som utgör
en skyldighet för varje lärare inom den normala arbetstidens ram.

Personalutbildningsfrågorna
har nyligen behandlats av LUT 74 i dess betänkande (SOU 1978:86) Lärare för
skola i utveckling. Jag övergår nu till att redogöra för LUT 74:s förslag
angående fortbildning och vidareutbildning av skolväsendets personal och mina
ställningstaganden till dessa. Jag behandlar också kortfattat introduktion av
nyanställd personal.

5.2
En helhetssyn på lärarutbildningen och behovet av personalutveckling

LUT
74 har i enlighet med sina direktiv lagt ett helhetsperspektiv på
läramtbUdningen, där grundutbildningen och åtgärder för personalens utveckling
efter yrkesdebuten skall samspela. 1 likhet med LUT 74 och flertalet
remissinstanser vill jag understryka betydelsen av detta helhetsperspektiv.
Jag är emellertid inle nu beredd att ta ställning till frågor som har att göra
med grundutbildning av lärare.

LUT 74 anser att behovet
av personalutbildning är myckel slort, dels med hänsyn till att
genomsnittsåldern för de nu verksamma lärarna är låg och att därför lärare med
ny grundutbildning under lång tid kommer att vara i minoritet, dels därför att
enligt utredningens uppfattning en väsentlig del av lärarnas totala
yrkesutbildning bör utgöras av återkommande utbildning. Det stora behovet av
personalutbildning och annan personalutveckling stryks också under av
remissinstanserna.

För egen del är jag inte
beredd att nu ta slällning till frågan om avvägningen mellan grundutbildning
och utbildning efter yrkesdebuten. Detsamma gäller LUT 74:s förslag rörande
introduktion och inskolning på arbetsplatsen för i första hand nyutbildade
lärare. Jag nöjer mig därför här med att belysa behovet av introduktion och
inskolning i ett mer allmänt perspektiv.

Det bör vara en
självklarhet att all nyanställd personal får en genomgång av sina
arbetsuppgifter och informeras om förhållanden av skUda slag på den nya
arbetsplatsen. Utredningen om skolans inre arbete (SIA) riktade uppmärksamheten
på dessa frågor och underströk vikten av systematiskt genomförda
introduktionsprogram vid varje skola. Utredningen gav i sitt huvudbetänkande (SOU
1974:53) Skolans arbetsmiljö förslag på moment som kan ingå i en sådan
systematiskt genomförd introduktion på arbetsplatsen.

Ansvar för att
introduktion till nyanställd personal ges vUar på skolhu-vudmannen. I sin
egenskap av huvudman har kommunen samma arbetsgivaransvar beträffande lärare
med statligt reglerad tjänst som belräffande

Prop. 1980/81:97 38

övriga
arbetstagare i kommunens tjänst. Kommunerna måsle därför, såsom
Kommunförbundet uttalade i sitt yttrande över 1969 års personalvårdsutredning,
sörja för erforderiiga personalvårdsinsalser även för lärarpersonalen.
Kommunförbundets principuttalande beträffande huvudmannens arbetsgivaransvar i
här nämnl avseende är en avgörande utgångspunkt för uppbyggnaden av en
fungerande personalvård för lärare. Utbildningsutskottet har särskilt erinrat
om uttalandet och anser alt del är angelägel att kommunerna ser över hur de
ordnat sill ansvar för samtliga inom skolväsendet anställda (UbU 1973:44 s. 5,
rskr 1973; 31 1).

Som
LUT 74 påpekar är det emellertid väsentligt att därutöver överväga vilka
ytteriigare åtgärder av mer pedagogisk arl som behöver vidtas i
inskolningssyfte främst för att ge slöd åt nyutbildade lärare under deras
första tjänstgöring.

5.3
Personalutbildningens uppgifter

Den
snabba förändringen av samhället, kunskapstillväxlen och ständigt nya krav på
skolan förutsätter, som LUT 74 framhåller, en fortlöpande omprövning av
skolpersonalens utbildningsbehov. LUT 74 pekar därvid på tre motiv för en
återkommande utbildning av skolpersonalen;

-
Behovet av att ha beredskap
inför förändringar.

-
Behovet av samspel mellan teori
och praktisk tillämpning.

-
Behovet av personalutbildning
som stöd för ett lokalt utvecklingsarbete och för personlig utveckling.

LUT
74 menar att man kan lägga tre olika aspekter på personalutbildningens
uppgifter; en med betoning på gemensamma uppgifter på arbetsplatsen och en
andra med betoning på det individuella. LUT 74 kallar dessa uppgifter skol-
resp. individinriktad fortbildning. En iredje uppgift för personalutbUdningen
är att fungera som ett styrmedel att utveckla skolan mot centralt uppställda
mål. Denna del av utbildningen kallar LUT74 samhällsbestämd fortbildning.

LUT
74 använder sig av denna indelning när det gäller att beskriva innehåll, form,
målgmpper, organisation och behov av resurser för personalutbildning.

LUT74;s
indelning kan underlätta analysarbetet. Många remissinstanser har också
uttryckt sin tillfredställelse med indelningen. Det bör emellertid enligt min
mening understrykas ati det i realiteten ofta inte går att särskilja
fortbildningens skilda uppgifter. Till syfte och innehåll torde man således
inte alltid lokalt komma att se några tydliga gränser mellan skolin-riktad och
individinriktad fortbildning. Den samhällsbestämda utbildningen bör enligt min
mening ses som ett utslag för samhällets intresse att ange mål och inriktning
för såväl den skol- som den individinriktade utbildningen.

Prop. 1980/81:97 39

5.3.1
Skolinriktad personalutbildning

Jag
har lidigare redogjort för hur jag ser på del lokala utvecklingsarbetet och
sambandet mellan detta och åigärder för personalens utveckling (avsnitt 4).
Jag har därvid betonat alt lill ulvecklingsarbelet i en enskild skola måsle
räknas alla de åtgärder som individer eller grupper i skolan företar i syfle alt
utforma den dagliga verksamheten så att den successivt i alll slörre
utsträckning svarar mot de mäl samhället ställt upp för skolan.

Del ökade lokala ansvaret
för skolans utveckling kan bidra till att utvecklingsprocesser kommer igång
eller intensifieras i de enskilda skolorna. Den förändrade ansvarsfördelningen
kan dock inte ensam förväntas leda till ett lokalt förändrings- och
utvecklingsarbete.

Del är mol denna bakgrund
man bör se LUT74:s förslag rörande skolinriktad personalutbildning. De krav
som bör ställas på denna bör enligt LUT 74:s uppfattning bl. a. vara att

— skapa
tillfällen till diskussioner om skolans mål och deras innebörd,

— ge
information om de förutsättningar som den enskilda skolan arbetar med,

- ge
enskilda skolor eller grupper av personal inom dessa stöd och hjälp i

det fortlöpande arbetet med att granska och värdera den egna verksam

heten,

— ge
personalen i enskilda skolor stöd och hjälp all successivt öka sin

kunskap om utvecklingsprocessers natur etc,

-
möta de konkreta behov av stöd och
hjälp som enskilda skolor eller grupper inom dessa behöver,

-
förmedla information mellan
skolor.

Det är uppenbart, vilket
jag tidigare har betonat, att gränserna mellan vad som är att betrakta som
utbildning, utvecklingsarbete, informations-och konferensverksamhet samt vad
som är normala planeringsuppgifter är flytande.

I det dagliga arbetet blir
således ofta utvecklingsarbete och skolinriktad fortbildning en helhet. Det
fmns således en stark koppling mellan personalutbildning i dess skolinriktade
form och det lokala, skolinriktade utvecklingsarbetet. Bokstavskombinationen
FbU - fortbildning och utvecklingsarbete — är på den lokala nivån från denna
synpunkt mer relevant än den traditionella FoU - forskning och
utvecklingsarbete - för att beskriva samspelet i skolutvecklingen. Inte minst
framträder detta om man jämför personallagsulbildningen (PLAG) och
skolledarutbildningen (SLUG) äena sidan med den utveckling av arbetsplaner som
sker med stöd av den lokala genomföranderesursen å den andra sidan.

PLAG,
som endast berör gmndskolan, skall särskUt bidra till en utveckling av skolans
samlade verksamhet inom det egna rektorsområdet. Speciellt intresse riktas
därvid mot arbetssätt och arbetsformer i skolan. Alla aktiviteter i skolans
samlade verksamhet bör bidra tiU elevernas allsidiga utveckling. Innehållet i
de olika verksamheterna bör därför bestämmas

Prop. 1980/81:97 40

utifrån
skolans mål. PLAG syftar just till ett ökal målinriktat samarbele mellan
skolans olika yrkesgrupper.

Jag
anser alt personalutbildning av det slag PLAG representerar bör planeras och i
princip ocksä genomföras lokalt. Lokall känner man bäsl förutsättningarna. Man
vel hur långl man har kommit i förändringsarbelel. vilka problem som finns,
elc. Lokall kan man också i regel bäst bedöma vilka utvecklingsinsatser som i
ett vissl läge är mesl angelägna. Med förslagen i den s.k.
besparingsproposilionen och riksdagens ställningstagande därtill (prop.
1980/81:20, UbU 1980/81: 15, rskr 1980/81: 120) samt i budgetpropositionen 1981
(prop. 1980/81: 100 bil. 12) har dessa fortbildningsinsatsers karaktär av
fortbildning för lokalt utvecklingsarbete med ett starkt lokall inflytande än
tydligare markerats. Bl.a. blir del därmed inle längre nödvändigl att bedriva
fortbildningen i lagarbetets form. Jag har därför i budgetpropositionen anförl
alt fortbildningen framgent bör kallas fortbildning för lokalt
utvecklingsarbete i gmndskolan.

Behovet
av utbildning kan variera starkt från rektorsområde lill rektorsområde. 1
någon skola kan del vara naturligl att lägga tyngdpunkten på planering eller
små försök av olika slag, medan det i en annan skola är angelägnare med en mer
tradilioneU utbildningsinsats. På vissa häll kan del vara lämpligl att alla i
skolan redan från början deltar i utvecklingsprocessen. Utbildningsinslag kan
behöva varvas med andra arbetsuppgifter. Pä andra håll kan det vara bättre att
någon mindre personalgmpp försl tar itu med frågorna och kanske genomgår någon
externt arrangerad kurs. Utbildningstidens längd och förläggning kan således
behöva variera liksom utbildningsformerna i övrigt.

Många gånger kan det vara
naluriigt att knyta utbildningen lill någol mer specifikt aktuellt problem i
skolan som t.ex. hur alkohol-, narkotika- och tobaksfrågorna skall behandlas
eller hur undervisningen i de naturorienterande ämnena skall kunna förbättras.
Skolans skyldighet alt verka för jämställdhet fömtsätter att dess personal får
kunskaper och hjälp alt bearbeta attityder till kvinnligt och manligt.
Jämställdhetsfrågorna skall därför enligt min mening ingå i fortbildningen för
lokall utvecklingsarbete i gmndskolan.

Kommunen
och rektorsområdet behöver ha stimulans, stöd och hjälp på olika sätt. Sådan
stimulans i fråga om utvecklingsprocessen ges genom informations- och
kommenlarmalerial till läroplanerna. Därvid bör olika exempel och problem
presenteras. Dessulom behövs en betydande personalinsats på olika
rektorsområden. Enligt min mening bör del ankomma på länsskolnämndema att i
samarbele sinsemellan och med skolstyrdsema svara för detta. SÖ bör därvid ha
en gentemot länsskolnämndema samordnande uppgift.

Som
jag tidigare har nämnt har PLAG enbart berört gmndskolan. Jag anser det
emellertid angeläget att förbättra fömtsättningarna för del lokala
utvecklingsarbetet även inom gymnasieskolan och vuxenutbildningen. Ut-

Prop. 1980/81:97 41

vecklingsinsatser
med PLAG;s inriktning bör därför snarast initieras också för dessa
utbildningsformer. Möjlighetema till samverkan härvidlag mellan kommunens
vuxenutbUdning och andra former av vuxenutbildning bör beaktas.

5.3.2
Individinriktad personalutbildning

Den
individinriktade utbildningen skall enligt LUT 74 ge den enskilde tillfälle att
vidga och fördjupa erfarenheter, kunskaper och insikter inom de områden som
gmndutbUdningen omfattat. Den skall därvid bl. a. - utöver den skolinriktade
utvecklingsstödjande fortbildningen - ge den enskilde möjlighet att utveckla
den problemlösande förmågan, förmågan att analysera och motivera sitt
agerande, den reflekterande inställningen till sitt ämne eller sina ämnen,
förmågan att söka och bearbeta kunskap samt vanan vid och förmågan till
samverkan och samarbete med andra. Den individinriktade personalutbildningen
skall vidare, enligt LUT 74, ge den enskilde tillfälle att söka och bearbeta
kunskaper samt göra erfarenheter och upplevelser på områden som befingas av
yttre förändringar i samhälle, arbetsliv, yrken och ämnen eller av förändringar
av värderingar och synsätt inom samhälle, arbetsliv och forskning; av
väsentlig betydelse är här också det internationella perspektivet. Den enskilde
skall också ges tillfälle att komplettera sin utbildning i de fall centrala
beslut förändrar skolan som institution och ta del av kunskaper och
erfarenheter som görs genom forskning och utvecklingsarbete på
undervisningsområdet, att fördjupa den specialisering mot ämnesområden (ämnen),
åldersgrupper eller funkfioner, som gmndutbildningen omfattat, att vidga eller
komplettera denna specialisering samt att utbilda sig för nya funktioner inom
sin tjänst. Den enskilde skall också få tillfälle till olika slag av personlig
utveckling.

Det stora och
variationsrika behovet av personalutbildning understryks av remissinstanserna.
Generellt sett anses möjligheterna till komplettering av ämneskunskaper och
yrkesfärdigheter f. n. alltför dåliga och för ojämnt fördelade på de olika
personalkategorierna. Behovet av ämnesmetodisk fortbildning bör också enligt
remissinstanserna tillgodoses bättre. Några remissinstanser förordar således en
förskjutning av insaiserna från mer allmänpedagogiskt slag till sådana som i
högre grad direkt berör ämnen och metodik.

Den
individinriktade personalutbildningen sker i dag genom olika utbildningar som
anordnas av fortbildningsavdelningarna och i viss mån av länsskolnämnderna
under ämneslnriktade studiedagar. Den för samhäUet totalt sett i
kostnadshänseende mest omfattande utbildningen sker emellertid inom högskolan
med tjänstledighet för studier med B-avdrag på lönen eller med bibehållen lön.
Det är angeläget att denna utbildning ger så stort utbyte som möjligt. En annan
reglering än den nuvarande bör därför göras av vilken utbildning i högskolan
som bör få genomgås med B-avdrag. Del ankommer på regeringen eller den
myndighet som regeringen beslutar att

Prop. 1980/81:97 42

bestämma
om vilka fömtsättningar som skall gälla för att studier skall berättiga tiU
tjänstledighet med helt eller delvis behåUna löneförmåner.

Jag
övergår nu till att redogöra för mina förslag i detta avseende och behandlar
sedan också frågorna om ansvarsfördelning och om målgmpper för utbildningsinsatsema.
Jag tar också upp frågan om tidsresurser för den lokala skolutvecklingen och
för den individinriktade utbildningen.

5.3.3
Angelägna personalutbildningsbehov

Som
jag fidigare har framhållit bör även inriktningen av den individinriktade
personalutbUdningen bestämmas utifrån skolväsendets behov och utformas så att
utbildningsinsatserna om möjligt knyter an till del lokala utvecklingsarbetet.

Personalutbildningen
måste således enligt min mening primärt syfta till att personalens kompetens
skall kunna bibehållas eller förbättras. Utbildningen måste därför tillgodose
såväl behovet av komplettering och fördjupning som breddning av kunskaperna
och vidareutvecklingen av arbetssätt och metodik i olika ämnen.

Innehållet
i skolans skilda ämnen förändras olika snabbt. Inom t.ex. vissa tekniska ämnen
sker utvecklingen i en takt som gör all lärarnas kunskaper redan efter några år
kan vara föråldrade. Inom andra ämnesområden är kunskapsmassan mer statisk. 1
sammanhanget villjag emeUertid ännu en gång framhålla att förändringar av
innehållet i ett ämne inte behöver innebära att det uppstår behov av
formaliserade utbildningsinsatser. Det är ett naturiigt inslag i lärarens
förberedelse- och uppföljningsarbete att han eller hon fortlöpande informerar
sig om nyheter och förändringar på samma sätt som det för alla andra
yrkesgmpper i samhället är nödvändigt att följa med i utvecklingen inom sitt
yrkesområde. En systematisk planering av verksamheten i skolan lillsammans med
kolleger är enligl min mening härvid av slor betydelse.

Vid
sidan av de utbildningsbehov som uppstår på grund av förändringar i
ämnesinnehåll är det angelägel att också uppmärksamma behov som beror på
brister i lärarnas grundutbildning.

Del
är här inte möjligt att göra en heltäckande beskrivning av de utbildningsbehov
som kan bli aktuella i framliden. Det måste ankomma på SÖ att som en del av den
långsiktiga och övergripande planeringen också analysera och presentera behoven
av personalutbildning samt lägga fram förslag till innehåll i och inriktning av
sådan utbildning. Jag kommer därför under förutsättning av riksdagens bifall
till mina förslag senare alt föreslå regeringen att uppdra åt SÖ att i samband
med anslagsframställningarna med början för budgetåret 1982/83 kartlägga
behovet av personalutbildning inom skola och vuxenutbildning samt framlägga
förslag till erforderliga åtgärder och priorileringar. SÖ bör därvid utgå från
vad jag i det följande anför om angelägna behov.

En
stor del av utbildningsbehoven bör som jag har sagt tidigare, tillgo-

Prop.
1980/81:97 43

doses
inom högskolan. SÖ bör undersöka vUka möjligheter det finns alt anlita andra
utbildningsanordnare i de fall högskolan inte kan svara för utbildningen.
Sådana utbildningsanordnare kan vara branschorganisationer för yrkesteknisk
utbildning, olika organisationer m. fl. Jag vill här peka på några särskilt
angelägna behov.

Regeringen
bör bereda riksdagen tillfälle att ta del av vad jag nu anför om angelägna
fortbildningsbehov.

I
skilda sammanhang har jag framhållit behovet av att förbättra undervisningen i
basfärdigheterna i skolan. Jag anser därför att det är ytterst angeläget att
låg- och mellanstadiets lärare ges möjligheter till en ämnes-och metodinriktad
utbildning i svenska och matematik. En motsvarande utbildning med vuxenpedagogisk
inriktning är angelägen för lärarna inom grundutbildningen för vuxna.

1 enlighet med beslut om
läroplan för grundskolan m. m. (prop. 1978/ 79; 180, UbU 1978/79:45, rskr
1978/79:422) har en omfattande fortbildning inletts för klasslärare i naturorienterande
och tekniska moment. Utbildningen som omfattar sammanlagt fem dagar skall vara
samordnad med ett lokalt utvecklingsarbete varvid möjlighelerna till en
stadieövergripande metodisk fortbildning som också omfattar högstadiets lärare
skall beaktas. Den ämneslnriktade fortbildningen för låg- och mellanstadiets
lärare skali enligt beslut av riksdagen (prop. 1979/80; 100 bil. 12, UbU
1979/80; 21, rskr 1979/80:233) genomföras under en femårsperiod med början
1980/81 och omfatta var tredje lärare. Som ett komplement till denna
fortbildning anser jag del angelägel alt utbildningsmöjligheter av skilda slag
skapas inom högskolan.

För flera lärargrupper på
högstadiet finns behov av en kompletterande utbildning. Jag vill här särskilt
peka på de behov som de nya kursplanerna för högstadiet leder till. Uppgiften
att orientera om olika ämneskunskapers betydelse för skilda yrken och studier
har förts in som moment i grundskolans kursplaner i avsikl att förstärka
studie- och yrkesorienteringen och göra den till en angelägenhet för alla i
skolan. Som ell ytterligare exempel vill jag framhålla de förändringar som har
skett i kursplanerna vad gäller den allmänbildande undervisningen om datorer.
De nya huvudmomenten berör i första hand undervisningen i samhälls- och naturorienterande
ämnen samt i matematik. Många lärare med äldre grundutbildning behöver
komplettera sina kunskaper. Utbildningsbehovet är enligt min mening störst för
lärare i samhällskunskap och matematik. Behovet av fortbildning på detta område
är stort också för gymnasieskolans och den kommunala vuxenutbildningens lärare.

För
högstadiets del anser jag det vidare angelägel att få fler lärare med en bred
kompetens. 1 slor ulslräckning har lärarna pä högstadiet bara utbildning i två
ämnen. Utbildningsinsatser som breddar kompetensen hos högstadiets lärare bör
därför få hög prioritet. Jag vill i sammanhanget peka på bristen på lärare med
utbildning i teknik inom den naturorienterande

Prop. 1980/81:97 44

sektorn
och i religionskunskap inom den samhällsorienterande sektom. För dessa grupper
bör kompetenshöjande insatser sällas in. Jag vill härvid betona att utbUdning
som leder fill ny behörighet lill annan tjänst inle, utöver vad som hittills
har gällt, bör bedömas vara angelägen.

Jag
har tidigare påtalat behovet av en skolinriktad fortbildning för gymnasieskolans
och vuxenutbildningens lärare. När del gäller den mer individinriktade
personalutbildningen bör den enligt min mening ha sin tyngdpunkt i
komplettering och fördjupning. Som jag lidigare har påpekat medför den snabba
tekniska ulvecklingen att ämneskunskaperna för vissa lärargrupper snabbt
föråldras. Jag vill här speciellt framhålla de behov som utvecklingen inom
elektronik- och dataområdet föranleder för vissa lärarkategorier. Den tekniska
utvecklingen liksom ulvecklingen inom dataområdet får följder för ett flertal
ämnen. Sä t.ex. påverkas innehållet i de ekonomiska ämnena på ett avgörande
säu. Andra konsekvenser av den tekniska utvecklingen inom dataområdet är att
problem som lidigare har betraktats som alltför komplexa för all kunna
behandlas i undervisningen nu ofta kan tas upp. Med den nya tekniken kan också
olika processer och fenomen lättare åskådliggöras i undervisningen varigenom
metodiken i många ämnen förändras. Jag anser det angeläget all
personalutbildningen planeras så att berörda lärargrupper får möjligheler all
snabbt ta del av olika nyheter.

Jag
vill i sammanhanget underslryka betydelsen av all lärarna i de yrkesinriktade
ämnena ges uiökade möjligheler att kontinueriigt komplettera sina
yrkeskunskaper. Detla behov av utbildning betingas i första hand av de tekniska
och produktionsmässiga förändringarna inom näringslivet. Jag ser del därvid som
angelägel alt utnyttja kurser och andra utbildningsarrangemang inom
näringsliv, industri och förvaltning. För lärare i yrkesinriktade ämnen kan
del många gånger vara ändamålsenligt all direki i yrkeslivet fä komplettera
sina kunskaper. Jag anser därtor all de möjligheter lill yrkesstudier som nu
finns skall finnas kvar. Beslul om yrkessludier fattas i dag av
länsskolnämnderna. Trots all eflertVågan pä yrkessludier är slor utnyttjas inte
hela den avsatta resursen. Jag anser att delta till någon del beror pä en
alllför omständlig beslutsprocess. Del är därför angelägel alt finna sådana
former för planering och beslul om yrkesstudierna all de kan på ett enkelt sätl
planeras in i lärarnas arbele. Jag anser därför all i fortsättningen kommunen
utifrån generella riktlinjer och inom ramen för de bidrag till lokal
skolutveckling och personalutbildning som jag kommer att föreslå bör få besluta
om yrkesstudier för lärare. Inom yrkesinriktade studievägar på gymnasieskolan
och inom vuxenutbildningen är det vidare angeläget att fackteori och
arbetsteknik kan integreras. Delta kräver för många lärare grundläggande
utbildning inom. exempelvis matematik. Olika kurser, bl.a. inom komvux, kan
vara lämpliga i della sammanhang.

Jag
vill framhålla alt del är väsentligt att lärarna inom vuxenutbildningen ges
samma möjligheter lill personalutbildning som lärarna i grundskolan

Prop. 1980/81:97 45

och
gymnasieskolan. De förslag jag här lägger fram för grundskolans och
gymnasieskolans lärare gäller i tillämpliga delar således även för vuxenutbildningens
lärare. Sistnämnda lärargruppers speciella behov och förutsättningar måste
emellertid också särskilt uppmärksammas.

De utbildningsbehov som
aktualiseras för vuxenutbildningens lärare men också i många fall för lärarna
inom gymnasieskolan berör små målgrupper. Jag anser det därför angeläget aft
utbildningen arrangeras så att den kan samordnas för de olika lärargrupperna.
Möjligheterna till samordning med personalutbildningen för
arbetsmarknadsutbildningens lärare måste därvid beaktas. En samordning av
utbildningarna kan vara ändamålsenlig även av rent pedagogiska skäl. Lärarna
inom de olika slagen av utbildning har ofta olika utbildningsbakgrund och olika
erfarenheler vilket kan utgöra en stimulans i utbildningen.

Bristen på speciallärare
är fortfarande stor i skolväsendet. Behovet av personal med någon form av
specialpedagogisk kompetens visar relativt ringa tecken till att minska. Enligt
min uppfattning utgör därför det specialpedagogiska området alltjämt ett
område som bör prioriteras. Här står beträffande anordnandet av utbildningen
flera vägar öppna. Dels finns de gängse speciallärarutbildningarna, vilka ger
en förhållandevis såväl bred som djup utbildning. De bör anordnas även
fortsättningsvis i enlighet med vad jag har föreslagit i propositionen om
besparingar inom statsverksamheten, m. m. (prop. 1980/81:20, UbU 1980/81: 15,
rskr 1980/81; 120). Det är emellertid enligt min mening angeläget att skolans
personal i betydande utsträckning ges specialpedagogisk kompetens även på andra
sätt. Från resurssynpunkt är det inte rimligt alt slora delar av lärarkåren går
igenom en så lång och dyrbar utbildning som speciallärarlinjerna. Sådan
utbildning bör i första hand förbehållas lärare som på grund av sin
tjänstgöring har särskilt stora behov av specialpedagogiska färdigheter. Därför
måste ut-bUdningsbehovet inom specialpedagogik tillgodoses även på andra sätt.
De flesta kommuner har tUlgång till egen specialpedagogiskt utbildad personal.
Jag anser att det bör vara möjligt att den personalen engageras i lokalt
anordnad utbildning i specialpedagogik. Samverkan med högskolan är härvidlag
viktig vid anordnandet av kortare kurser inom olika områden. Jag vUl här också
aktualisera behovet av fortbildning för lärare inom specialskola och särskola.
Jag ser det angeläget att berörd personal bereds tillfälle att delta i den
fortbildning som ordnas för skolväsendets personal i övrigt. Det är emellertid
nödvändigt att de också får möjligheter att i takt med den pedagogiska och
tekniska utvecklingen fortlöpande komplettera sina kunskaper inom resp.
specialområde. Jag vill här särskilt nämna behovet av fortbildning i
teckenspråk.

Jag
vUl här också något behandla behoven av fortbildning på gmnd av invandringen.
Ett problem därvidlag utgör bristen på behöriga hemspråkslärare, vUket jag
något berört vid min presentation av förslagen i 1981 års budgetproposition.
Det är angeläget att sätta in kompetenshöjande åtgår-

Prop. 1980/81:97 46

der
också i fråga om den obehöriga delen av lärarpersonalen, särskill för dem som
kan bedömas komma alt tjänstgöra en längre tid i skolväsendet. Så långt möjligt
bör också de behöriga hemspråkslärarnas behov av fortbildning beaktas, varvid
jag anser att specialpedagogiska moment bör ges särskild uppmärksamhel.
Utbildningen kan utgöra en dd av det lokala utvecklingsarbetet och knyta an
lill personallags- och skolledarutbildning-arna.

Skolan
har ett stort ansvar för att invandrarbarnen inte endast lär sig sitl hemspråk
utan även svenska. Särskilda och mer omfattande utbildningsinsatser bör sättas
in för att förbättra lärarpersonalens förmåga all undervisa i svenska som
främmande språk. Del lorde här bli fråga om relativi sett längre kurser inom
högskolans ram. Denna utbildning bör vända sig till alla kategorier av lärare i
svenska och främmande språk i skolväsendet. Styrande vid urvalet måsle
givetvis vara det lokala behovet av personal med särskilda kunskaper på
området.

SLUG ingår vid sidan om
PLAG, numera fortbildningen för lokalt utvecklingsarbete i gmndskolan, i det
personalutbildningsprogram som utgör ett led i SIA-reformen. Utbildningen
startade 1976 och föregicks av en försöksutbildning. Målgruppen består till ca
60% av skolledare i grundskolan. De resterande 40 procenten utgörs av
skolledare i gymnasieskola, kommunal och statlig vuxenutbildning m.fl.
skolformer. Avsikten är att samtliga skolledare skall genomgå utbildningen.
Huvudsyftet med SLUG är att skapa instmment för att ändra skolans arbetssätt.
Utbildningen syftar också fill att utveckla skolledarfunktionen men är inte
någon traditionell ledamtbildning. Den skall i stäUet vara en hjälp för den
enskilde och hans skola att i högre grad än nu nå fram lill skolans mål.
Skolledarnas ansvar för jämställdheten leder fiU att dessa frågor bör beaktas i
SLUG. En fjärde inte Uka klart uttalad ambition är att enskilda skolledare
skall fördjupa sin självkännedom och sin kunskap om relationer mellan
människor. I regeringens proposition om besparingar i statsverksamheten, m.m.,
har jag föreslagit besparingar avseende denna utbildning.

SLUG
är i huvudsak en grundutbildning för alla i tjänst varande skolledare. Jag
anser det angeläget att denna utbildning kan fuUföljas enligt de ursprungliga
planerna trots besparingarna. Det är också viktigt att nytillkommande
skolledare kan få del av utbildningen. Som jag har framhållit i
besparingspropositionen bör det vara möjligt alt genom höjd effekfivitet och
viss samordning med PLAG minska kostnaderna för SLUG. Jag har fidigare
föreslagit en förändring av PLAG som innebär alt utbildningen planeras och
genomförs som en skolinriktad lokal fortbildning och som stöd för det lokala
utvecklingsarbetet. Det är därför nödvändigt att SLUG organiseras på ett sådant
sätt att möjligheterna att genomföra delar av utbildningen i anslutning tUl det
lokala utvecklingsarbetet fillvaratas.

Prop.
1980/81:97 47

5.4 Ansvarsfördelning
mellan stat och kommun för personalutveckling

Jag
har lidigare föreslagit riktlinjer för innehållet i den framlida personalutbildningen
inom skola och vuxenutbildning. Jag övergår nu lill alt sammanfatta min syn på
ansvarsfördelningen mellan stat och kommun för personalutbildningen.

Jag
anser att det alltjämt bör ankomma på staten att ha det övergripande ansvarel
för personalutbildningen. Men planering av personalutveckling bör också ses som
ett led i den lokala verksamhetsplaneringen. Det bör vara en lokal angelägenhet
att bedöma vilka utvecklingsinsatser som kan vara aktuella mot bakgrund av
bl.a. de mål och riktlinjer för personalutbildning som staten anger samt de
utbildningar för skolpersonalen som anordnas inom högskolan, av SÖ eller av
andra utbildningsanordnare. Staten bör ekonomiskt stödja kommunernas verksamhet
på detla område.

Sammanfattningsvis
anserjag således att staten bör

-
svara för den övergripande
planeringen och samordningen av personalutbildningarna,

-
ange mål och riktlinjer för
samt göra en prioritering av personalkategorier och innehåll i
personalutbildningen,

-genom
olika arrangemang erbjuda möjligheter till en återkommande utbildning för
skolväsendets personal saml

- ge
allmänt stöd åt skolutvecklingen i kommunerna dels genom att kom

munerna ges en samlad resurs för lokalt utvecklingsarbete och personal

utbildning, dels genom personalinsatser för stöd till lokalt utvecklingsar

bete och medverkan i personalutbildning som arrangeras lokalt.

Kommunen bör inom ramen för det lokala utvecklingsarbetet ansvara

för
planering, organisation och i en del fall även genomförande av personalutbildning
enligt de av staten givna riktlinjerna men med anpassning till lokala behov och
fömtsättningar.

Kommunerna
får därmed ansvaret för att centralt beslutade utbildningsinsatser planeras in
i ett lokalt utbildningsprogram.

Regeringen
bör inhämta rikdagens godkännande av de riktlinjer för ansvarsfördelningen
mellan stat och kommun i fråga om personalutbildningen för skolväsendet som
jag nu har redovisat.

5.5 Målgrupper

De
statliga insatserna inom ramen för det s. k. fortbUdningsanslaget riktade sig
ursprungligen i första hand tiU skolledare och lärare. Efter hand har i viss
utsträckning även annan skolpersonal men även förtroendevalda i skolstyrelser
kommit att omfattas av åtgärder, som bekostas från anslaget. De möjligheter
till lön med B-avdrag vid tjänstledighet för studier som regleras genom AST
avser i princip enbart arbetstagare med statligt reglerad anställning.

LUT
74 har i sitt arbete med fortbildningsfrågor haft som utgängspunkt

Prop. 1980/81:97 48

all
samarbetet mellan olika grupper med anknylning lill skolan skall ökas. LUT 74
menar att alla yrkesgrupper inom skolan och inom kommunens sektor för barn- och
ungdomsarbete har ett ansvar för skolans utveckling. Genom att olika
personalgrupper möts i gemensamma fortbildningsaklivi-teter ökar
förutsättningarna för att skolan skall fungera som en samordnad helhet. En
naturlig följd av den ökade betoningen av kontakten mellan skola och samhälle
är, enligt LUT74, ocksä att föräldrar och andra grupper utanför skolan bereds
tillfälle att delta i skolans utbildnings- och utvecklingsprogram. LUT 74
förutsätter därför att all personal utifrån den egna skolans bedömning skall
kunna delta i de fortbildningsaklivileter, som LUT 74 benämnt
"skolinriktad" fortbildning. Däremot har LUT 74 begränsat sitt
förslag rörande den s. k. individinriktade fortbildningen till att gälla enbart
lärare.

De
remissinstanser som yttrat sig i fråga om målgmpperna ansluler sig till utredningens
uppfattning.

Några
remissinstanser framhåller emellertid betydelsen av alt man vid planeringen av
personalutbildningen tar hänsyn till att personalen har olika funktioner i
skolan och därför behöver olika utbildningsmöjligheter. Beslul om personalutbildning
har hitfills i många fall fattats av olika myndigheter för olika
personalkategorier. Detta har, som några remissinstanser påpekat, ibland lett
till oklarhet om vem som har ansvaret för beslut i del enskilda fallet.

Jag
har tidigare i samband med mina förslag rörande åtgärder för lokal
skolutveckling framhållit betydelsen av att alla i skolväsendel verksamma
deltar i ulvecklingsarbelet. Kommunen har ocksä arbetsgivaransvar för all sin
personal i vad avser personalutveckling.

Jag
kommer senare alt föreslå att statsbidragen för stöd lill lokall utvecklingsarbete
och för personalutveckling för personal med statligt reglerade tjänster skall
samlas under särskilda anslagsposter. Del bör då vara möjligt för
skolhuvudmannen att samordna det statUga bidraget med kommunala medel för
personalutveckling. Planeringen av lokalt utvecklingsarbete och
personalutveckling bör härigenom underlättas.

5.6
Tidsresurser

LUT
74 föreslår att varje kommun och skola skall disponera en fast tidsresurs
årligen då undervisningen stäUs in för att tillgodose skolinriktade behov, dvs.
lokalt utvecklingsarbete och viss personalutbildning.

I
dag far i flertalet skolformer undervisningen inställas under fid som motsvarar
högst fem dagar per läsår för planering av skolarbetet eller fortbildning av
lärare - s. k. studiedagar.

För
gmndskolans del har bl.a. de förändrade statsbidragsbestämmelserna medfört
ökade möjligheler fill att arrangera arbetet i skolan så au det underlättar
förändringar. Den s. k. genomföranderesursen, som ulgår un-

Prop.
1980/81:97 49

der
den tid den nya läroplanen introduceras, skall också underlätta olika
utvecklingsinsatser. Den planeringsdag som man i gmndskolan har möjlighet att
ta ut för att lärare och elever gemensamt skall kunna planera sin verksamhet är
också en resurs i sammanhanget.

Delar
av den undervisningsfria tiden i lärarens arbetstid utnyttjas också för
konferenser, information, utbildning etc. Flera av de centrala fortbildningsprojekt,
som nu genomförs, såsom personallagsutbildning, skolledar-utbildning och
fortbildning av lärare i naturorientering och teknik, har en uppläggning som
innebär att personalen vid skolan arbetar samtidigt med sin egen utveckling och
skolans utveckling.

Det
finns således redan i dag ett antal olika möjligheter att ordna personalutbildning.
Detta förhållande, liksom det faktum, att det är svårt att skilja kollekfiva
behov från individuella gör att jag inte är beredd att föreslå att en viss fast
tid utöver studiedagstid åriigen avsätts för att täcka vissa på förhand angivna
behov av utbildning. Däremot anser jag att det även i framtiden är nödvändigt
att kunna ställa in den ordinarie undervisningen för att inom ramen för det
lokala utvecklingsarbetet bereda personalen möjligheter till utbildning,
planering eller arbete som inte går att genomföra på annan fid. Antalet sådana
studiedagar bör vara detsamma som nu. Planeringsdagar av samma slag som i
gmndskolan enligt Lgr 80 bör kunna förekomma också i gymnasieskolan. Genom att
den ordinarie undervisningen är inställd ökar också möjligheterna till kontakt
med företrädare för samhället utanför skolan -myndigheter och näringsliv.

Vid
sidan av behovet av tid i skolan för gemensamt kollektivt arbete med utveckling
och utbildning på arbetsplatsen pekar LUT74 på behov av tid för individuell
utbildning. 1 samband med sina förslag rörande individinriktad fortbildning
menar LUT74 således att individen själv, ensam eller i samråd med andra, är den
som bäst kan avgöra vilken utbildning som vid en given tidpunkt i skolarbetet
är mest angelägen. Med denna utgångspunkt finner LUT74 det naturiigt att låta
den enskilde ansläUde få ett större inflytande över formerna för och innehållet
i personalutbildningen. LUT74 slår således fast ett antal principer för hur den
enskilde skall förfoga över utbildningsresurserna;

-
Den enskilde bör regelbundet
kunna förfoga över viss tid för egen fortbildning.

-
Den enskilde bör i princip ha
rätt att själv avgöra vilket innehåll som hans eller hennes egen fortbildning
bör omfatta.

-
Den enskilde bör i princip ha
räU aU själv välja vilka utbildningstillfällen i samhället han eller hon önskar
utnyttja för sin egen fortbildning och i anslutning härtill också den form i
vilken han eller hon önskar genomföra denna fortbildning.

-
Den enskilde bör i princip ha
rätt att själv avgöra på vilket sätl han eller hon önskar ta ut den tid för
egen fortbildning som den enskilde disponerar.

4 Riksdagen 1980181. I saml. Nr 97

Prop.
1980/81:97 50

Flertalet
remissinstanser understryker det angelägna i att ge personalen ett stort
inflytande över den egna utbUdningen. EU stort antal remissinstanser, bland
dem SAV, Kommunförbundet och Landstingsförbundet, ställer sig dock tveksamma
tiU att den enskilde själv skall "förfoga över" utbildningen på det
saft LUT 74 föreslår. Personalutbildningen måste primärt utgå från
verksamhetens behov, säger Landstingsförbundet. SAV menar att det inte går att
bestämma någon viss tidsvolym i förväg eller årligen för personalutbildning.

Jag delar de båda
kommunförbundens och SAV;s synpunkter på den utformning av den individinriktade
fortbildningen som LUT74 föreslagit. Som jag tidigare har framhållit får
personalutbildningen i det decentraliserade skolväsendet stor betydelse som
ett statligt styrmedel av verksamheten. Det innebär att samhäUet/arbetsgivaren
måste kunna utnyttja den personalutbildning samhället bekostar för att främja
skolväsendets utveckling i enlighet med läroplanen. Jag är därför inte beredd
aft biträda LUT 74;s förslag rörande ett ökat enskilt inflytande i fråga om
personalutbildningen. Jag vill dock erinra om att lärararbetet f.n. är så
konstruerat att den enskilde fömtsäUs utbilda sig också inom ramen för den
enskUda lärararbetstiden. Vidare villjag erinra om det personalinflytande som
följer av medbestämmandelagen och de avtal som träffas på lagens gmnd liksom om
de möjligheter studieledighetslagen (1974:981) ger.

6
En förändrad organisation för lokal skolutveckling

Som
jag har sagt tidigare innefattar lokal skolutveckling såväl utvecklingsarbete
som personalutbildning. Gränserna dem emellan är flytande och vid lösningen av
ett problem kan bådadera komma till användning. Jag ser emellertid en väsentlig
skillnad mellan utvecklingsarbete och personalutbildning.

Det
lokala utvecklingsarbetet måste redan på gmnd av sin karaktär vara lokalt också
i den meningen att den lokala nivån har det avgörande inflytandet över hur det
skall utformas. Statens styrning sker här i form av mål och riktlinjer, tim-
och kursplaner o.d. Inom den ramen ankommer det på den lokala nivån att utforma
sitt eget lokala utvecklingsarbete, med det stöd som staten enligt vad jag
tidigare har föreslagit kan ge genom främst länsskolnämnderna. Genom
utformningen och inriktningen av detta stöd kan staten främja en viss
prioritering och önskvärd utveckling.

Med
personalutbildningen bör det i viss mån förhålla sig annoriunda. Utvecklingen
mot ramstyrning i stället för detaljreglering innebär i viss mån att staten
avhänder sig medel att direki påverka verksamheten i skolväsendet och att
reformera innehållet, liksom den kan sägas försvaga möjligheterna att
uppräuhålla en likvärdig utbildningsstandard i landet. Sett i det perspektivet
får personalutbildningen en ökad betydelse. Ett av

Prop.
1980/81:97 51

dess
främsta syften blir att tjäna som ett indirekt styrmedel i fråga om
skolväsendets verksamhet och utveckling. Det blir därför mer angeläget än
tidigare att staten utövar ett direkt inflytande över personalutbildningens
innehåll. Så är inte fallet i dag. Den stora del av personalutbildningen för
lärare som i dag bedrivs under tjänstledighet med B-avdragslön styrs av gammal
praxis. Utbildningarnas innehåll är normalt föga inriktat mot de olika
skolformernas mål och styrs av beslut inom högskolan. Det ökade samhälleliga
behovet att påverka verksamheten via personalutbildningen ökar också
angelägenheten av att utjämna de stora skillnaderna kommunerna emellan i fråga
om att utnyttja utbildningen.

Olika myndigheter beslutar
f. n. om deltagande och förmåner vid deltagande i utbildning. Vissa
utbUdningar är obligatoriska, andra frivilliga. Någon klar och entydig princip
för vilka förutsättningar som skall gälla i det ena och andra fallet existerar
inte. Systemet har växt fram under en lång och reformrik tid och kännetecknas
av en mängd improvisationer.

Lärarnas riksförbund (LR)
säger i sitl remissvar med anledning av LUT 74 att den nuvarande
fortbildningens organisation ger anledning till flera kn°tiska kommentarer. Den
uppvisar - inle minsl efler högskolereformen — en splittrad bild med olika
myndigheter som ger och fördelar anslagen till fortbildning. Resurserna
splittras på en rad aktiviteter med risk för mindre effektivt utnyttjande. Den
hierarkiskt uppbyggda organisationen är svår att anpassa till kraven på
medinflytande från berörd personal. Ansvarsfördelningen mellan myndigheterna
ger ett oklart intryck. Allmänt sett tycks de inbördes kontakterna fungera
mindre väl. Dessutom är den återkoppling med berörda lärargrupper, som
fortbildningsorganen kan etablera, obetydlig.

Jag anser att LR;s kritik
är berättigad. Flera andra remissinstanser bekräftar denna uppfattning. LUT 74
föreslår en bättre samordning och ett mer systematiskt utnyttjande av
tillgängliga personella och ekonomiska resuser för personalutbildning och
utveckling av skolan. En utgångspunkt för SAK;s förslag rörande
personalutveckling är att en ökad samordning av och ett mer sammanhållet ansvar
för och inflytande över befintliga resurser för fortbildning av skolans
personal kommer till stånd.

Mina
förslag till en ändrad organisation av den lokala skolutvecklingen innebär, mot
bakgrund av vad jag nyss har anförl, i huvudsak följande.

Riksdag
och regering gör efter förslag från UHÄ och SÖ de övergripande
prioriteringarna rörande personalutbildningens resurser och inriktning. Den
individinriktade personalutbildningen för skolväsendel bör så långt möjligt ske
som fortbildning och vidareutbildning inom högskolan. Inom högskolan anordnas
utbildning av delta slag främst i form av enstaka kurser. Åven den
personalutbildning jag föreslår för skolan bör ske i form av enstaka kurser.
Eftersom ifrågavarande utbildning är specifikt avsedd för skolans personal bör
medlen genom centrala beslut destineras lill anslaget Utbildning för
undervisningsyrken. Medlen bör fördelas mellan

Prop. 1980/81:97 52

högskoleenheter
på samma sätt som medlen för övriga enstaka kurser. Eftersom regionstyrdserna
fördelar medel till enstaka kurser regionvis inom ramen för anslaget till
enstaka kurser och lokala och individuella linjer bör regionstyrelserna även
fördela medlen till enstaka kurser för personalutbildning för skolväsendet.
Under det nyssnämnda sektorsanslaget bör således beräknas en anslagspost till
personalutbildning för skolväsendet för varje högskoleregion.

I
propositionen (1979/80:104. UbU 1979/80:29, rskr 1979/80:341) om vissa
högskoleadministrativa frågor anslöt sig chefen för utbildningsdepartementet
till uppfattningen att medelsfördelningen till högskoleenheterna inom anslaget
till lokala och individuella linjer och enstaka kurser är förenad med en rad
problem och framhöll att han avsåg att återkomma till regeringen beträffande en
utredning av frågan (s. 13). Jag vill framhälla att förslagen i det föregående
belräffande medelstilldelningen till högskoleenheterna för enstaka kurser för
personalutbildning för skolväsendel inte avser att föregripa en sådan
utredning. Enligl vad jag har erfarit avses denna ske i anslutning till en
samlad utvärdering och översyn av den institutionella organisationen i
högskolan.

SÖ
bör besluta om vilka utbildningar som skall berättiga till lön med B-avdrag.
Detla kan gälla såväl utbildningar inom högskolan som utbildningar bedrivna på
annat sätt och med andra utbildningsanordnare. Beslutanderätten belräffande
oavkortad lön vid ledighet för studier bör ligga kvar hos regeringen.
Skolstyrelserna bör däremot falla de individuella besluten rörande lön med
B-avdrag resp. oavkortad lön vid tjänstledighet för studier inom de riktlinjer
regeringen eller SÖ fastställt. Skolstyrelserna får en avgränsad ekonomisk
resurs lill grundskolan som lill en del skall användas för all anställa
ersättare för lärare som genomgår personalutbildning med någon form av behållna
löneförmåner inom de gränser SÖ och regeringen faslslälll och till en del får
användas fritt av skolstyrelserna för lokall utvecklingsarbete. Molsvarande
införs i gymnasieskolan och den kommunala vuxenutbildningen. Av tekniska skäl
är det dock lämpligare att bidraget till dessa skolformer får användas som ell
bidrag fill den tjänstlediges lön.

Jag
övergår nu till alt i detalj redovisa mina förslag. Jag behandlar därvid först
vissa instansers funktioner inom den förändrade organisationen för den lokala
skolutvecklingen.

6.1
Riksdag och regering

Styrningen
av det lokala ulvecklingsarbelet från central nivå lorde vad gäller innehållet
bli indirekt. Den tar sig uttryck i ekonomiska beslul och beslut om hur
tilldelade medel får användas. Den innehållsliga styrningen sker främsi
därigenom alt målen för de olika skolformernas verksamhei anges. Enligl min
mening är den nya läroplanen för grundskolan härvidlag

Prop. 1980/81:97 53

ett
användbart instrument. Den anger inriktning och ramar, men ger samtidigt så
stort lokalt .självbestämmande att ett lokalt utvecklingsarbete grundat på
lokala initiativ inte hindras. 1 fråga om gymnasieskolan skapas bättre förutsättningar
genom mina förslag om fri resursanvändning och projektstudier i propositionen
om besparingar i statsverksamheten, m.m. (prop. 1980/81:20, UbU 1980/81: 15,
rskr 1980/81: 120) vilka jag utföriigare kommer att behandla i ett förslag till
proposition om gymnasieskolans timplaner. För den kommunala vuxenutbildningen
har komvux-ulredning-en utarbetat ett förslag till ny läroplan, vilket f. n.
remissbehandlas.

Som jag nyss har nämnt är
ett ökat inflytande över personalutbildningen från statsmakternas sida närmast
en nödvändighet i det decentraliserade skolväsendet. Riksdagens och regeringens
beslul rörande personalutbildningen bör vara direkta utflöden av den
inriktning man vill ge skolväsendets utveckling. Detta kräver en helhetssyn på
personalutbildningen. Ett framtida personalutbildningsprogram bör innehålla
klarare priorileringar och fastare förankras i en helhetssyn på skolväsendets
utveckling som fastställs av riksdag och regering. Jag har tidigare (avsnitt
5.3.3) angett de prioriteringar som bör gälla för den närmaste tiden.
Förändringar i programmet bör ske fortlöpande. Jag vill betona vikten av
kontinuitet på detla område. Programmen måste ges tid att slå igenom och
utbildningsanord-narna ges rimlig tid att genomföra programmen och möjlighet att
med någorlunda säkerhet planera sin verksamhet.

Det system jag här
förordar ger betydande möjligheter att variera graden av statlig styrning. Man
kan nöja sig med allmänt hållna uttalanden om att en eller annan inriktning bör
ges, men man kan också klart ange målen vad beträffar innehåll, omfattning, hur
många som bör genomgå utbildningen, under vUken tid den bör fullföljas osv.
Självfallet kan man också välja olika detaljeringsgrad för olika inslag i
verksamheien. Jag vill framhålla att della samlade grepp på
personalutbildningen måste innefatta ett medvetande om att de totala ekonomiska
resursema är begränsade. Riksdagens och regeringens styming skaU därför
givetvis också innefatta de totala statliga resurser som avsätts för lokalt
utvecklingsarbete och personalutbildning.

6.2
Skolöverstyrelsen

1
mina förslag senare i dag i en proposition om den statliga skoladministrationen
m. m. kommer jag att förorda SÖ:s omvandling i riktning mot ett utvecklande och
långsiktigt planerande verk. Detta skapar ändrade fömt-sättningcU' för SÖ i
dess relation till det lokala utvecklingsarbetet. SÖ måste ha breda kontaktytor
mot faltet, främst genom länsskolnämndema. Tidigare (i avsnitt 3.3) har jag
behandlat SÖ;s roU som informationssamlare och -förmedlare. Det är en viktig
uppgift i fråga om det lokala utvecklingsarbetet. SÖ bör också kunna pröva i
vad mån ett lokalt utvecklingsarbete kan komma tiU användning inom
skolforskningen.

Prop. 1980/81:97 54

Som
central myndighel för skolväsendel har givelvis SÖ också ett ansvar för
personalutbildningen. En viktig uppgift för SÖ är att kartlägga
utbildningsbehovet. Detla bör tillsammans med SÖ;s förslag till prioriteringar
årligen presenteras regeringen som ett underlag för dess och riksdagens
ställningstaganden. Det bör också kunna vara utbildningsanordnarna till hjälp i
deras planering. Ett led i SÖ:s kartläggningsarbete blir självfallet
uppföljningen av beslutade reformer i fråga om såväl skolan och vuxenutbildningen
som lärarutbildningen. Som jag tidigare har sagt bör exempelvis brister i fråga
om ämnesteoretiska kunskaper bland lärarna beaktas, liksom behovet av personal
med särskild utbildning av skilda slag.

Den
modell jag här har förordat fömtsätter givetvis att samarbetet mellan SÖ och
utbildningsanordnarna, främst högskolemyndigheterna, vidgas betydligt.
Högskolemyndigheternas planering kommer i hög grad att underlättas om man inom
högskolan i god tid får kännedom om angelägna behov eller förändringar. På
samma sätt kommer SÖ;s verksamhet att underlättas om verket besitter kunskaper
om resurser och möjligheter inom högskolan.

Vissa typer av
personalutbildning passar inte in i högskolan eller saknar högskolan resurser
att genomföra. 1 fråga om sådan utbildning bör SÖ ha ett ansvar för att den
kommer till stånd. Jag har tidigare berört behovel av
personalutbildningsinsatser för lärare inom yrkesutbildningsområdet. Sådan
utbildning saknar högskolan i stor utsträckning möjligheter att anordna. Detta
område kommer enligt min mening att bli ett av de viktigaste för SÖ att ansvara
för. Huvudprincipen bör vara att SÖ arrangerar utbildningen och finansierar
den, men så långt möjligt överlåter genomförandet på andra genom
"uppdragsutbildning". Givetvis bör SÖ, om det är lämpligt, ställa
personella resurser till förfogande. Jag vill dock här framhålla att SÖ inom
sig inte bör bygga upp en egen utbildningskapacitet för skolväsendets
personalutbildningsbehov. SLUG får ses som ett rent undantag från denna
princip.

Vid
utbildningsplaneringen måste kvantitativa mål noga avvägas mot kvalitativa.
Utformas utbildningen som en 20-poängskurs i högskolan motsvarar varje
årssludieplats två utbildade per år. Utformas den som en 4-poängskurs blir
antalet utbildade per årssludieplats tio.

Jag
har tidigare understmkit personalutbildningens funktion av styrmedel visavi
skolväsendet. Det är bl.a. därför angeläget att personalen genomgår den
utbildning som är den från samhällets utgångspunkt mest angelägna. Ett medel
att åstadkomma detta är att medge någon form av behållna löneförmåner vid genomgång
av angelägen utbildning. Som jag har nämnt tidigare har hittUls utbildad praxis
när det gäller tjänstledighet för studier med B-avdragslön inte varit
tillfredställande, kanske främst därför att den i så ringa utsträckning
anpassats till skolväsendets föränderliga behov. Denna praxis varierar också i
viss mån från länsskolnämnd till länsskolnämnd. Jag ser ingen möjlighet att
inom nuvarande organisafion med länsskolnämndema som B-avdragsbeviljande
myndighet förändra

Prop.
1980/81:97 55

detta.
Enligt min mening bör därför SÖ i framtiden bestämma vilka utbildningar som
skall berättiga till lön med B-avdrag. Delta bör ske pä så sätl alt SÖ varje
år, med utgångspunkt i de priorileringar regering och riksdag angivit, ger ut
en förteckning över utbildningar vilka SÖ funnit angelägna för de olika
lärarkategorierna inom grundskola, gymnasieskola och vuxen utbildning och
utifrån vilken skolstyrelserna kan fatta sina individuella beslut om lön med
B-avdrag vid tjänstledighet för studier. Det ankommer på regeringen att meddela
föreskrifter om prövningen av lön med B-avdrag vid tjänstledighet för studier.
1 denna förteckning bör vidare anges vilka utbildningar regeringen beslutat
skall berättiga till oavkortad lön.

En sådan förteckning kan
givetvis inte täcka in alla länkbara utbildningar, även om strävan måste vara
att den är fullständig. En skolstyrelse kan t. ex. bedöma att det i kommunen
föreligger behov av att en lärare genomgår en speciell utbildning som inte
finns i SÖ:s förteckning. Det kan exempelvis gälla ämnesteoretisk utbildning
eller yrkessludier för en lärare vid en gymnasieskola med någon
"udda" specialkurs. Skolstyrelsen bör därför helt självständigt, dvs.
även för utbildningar som inte är upptagna i SÖ:s förteckning, få medge lön med
B-avdrag vid tjänstledighet för studier inom en viss ram. Denna ram bör vara
tio procent av den totala omfattningen av tjänstledigheten med B-avdrag och
oavkortad lön.

I
det föregående (under avsnitt 3.1) har jag förordat att forskningsresurser
inom SÖ avsätts för utvärdering av personalutbildningen. Det är angeläget att
denna utvärdering sker fortlöpande så att kurser inom högskolan eller i annan
form till sitt innehåll och sin uppläggning motsvarar skolväsendets behov och
deltagarnas önskemål.

6.3
Högskolan

Beträffande
det lokala utvecklingsarbetet bör högskoleenheterna kunna göra betydande
insatser. De förfogar över expertis som rimligen kommer att efterfrågas av de
enskilda skolorna, skolstyrelserna eller länsskolnämndema. HittiUs har
skolutveckling i stort sett varit en angelägenhet för personal enbart vid de
pedagogiska insfitutionerna. Jag anser det betydelsefullt att också övriga
institutioner, med anknytning fill skolans värld, kommer med i arbetet. Det kan
gälla andra beteendevetenskapliga och sociala discipliner, men också, och i
stor utsträckning, institufioner som svarar för ämnesteoretisk utbUdning i
olika skolämnen. Ett sådanl samarbete bör leda tUl att ämnesteoretiska
landvinningar snabbare sprids i skolväsendet och mera omedelbart kan komma till
användning. En uppgift för högskolan blir att presentera den forskning som
finns och dess resultat. Men högskolan bör också kunna ta emot direkta uppdrag
från lokal nivå inom skolan för att tillföra det lokala utvecklingsarbetet sin
kompetens. I och med att nuvarande FoU-anslag enligt mina förslag begränsas
till i huvudsak ett forskningsanslag, medan skolstyrelserna och länsskolnämn-

Prop.
1980/81:97 56

derna lillförs motsvarande resurser för utvecklingsarbete,
blir della i hög grad önskvärt.

Ett lokalt utvecklingsarbete får en i viss mening relalivl
begränsad inrikining. Det kommer att bli ell arbele i slort inom gällande
organisatoriska ramar, inriktat pä skolans mera omedelbara problem. Del kan
gälla störningar i skolarbetet, undervisningens uppläggning och organisation,
men också dess innehåll. Den kritik som riktats mol FoU-verksamhelen på
skolområdet har till stor del gällt just detta. Vilken nytta har vi i skolans
vardag av FoU? Svaret har ofta varit negativt. Med denna nya modell, dvs. ett
ökat regionalt och kommunall ansvar för utvecklingsarbetet, bör de fakiorer som
har orsakat denna negativa attityd kunna undanröjas. Man kommer lokalt att
upptäcka de resurser och den kompetens högskolan representerar och
forskningsresultaten kommer snabbare och i större utsträckning verksamheten
tillgodo. Detla förutsätter dock ett slarkl engagemang och en stor öppenhet
från forskarnas sida.

SFK föreslår att särskilda resurser avsätts vid de
pedagogiska institutionerna i Linköping, Malmö, Mölndal, högskolan för
läramtbUdning i Stockholm, Umeå och Uppsala för forskningsstöd och
uppföljningsstöd i det lokala utvecklingsarbetet. Detta stöd skulle ges
försöksvis under en sexärsperiod och i första hand avse tjänster för
ändamålet.

Här villjag först erinra om att ett myckel stort antal av
remissinstanserna i olika sammanhang uttalal sig mot all resurser enbart
förbehålls pedagogiska institutioner. Både remissinstanser som representerar
universitet och högskolor, såsom rektorsämbetena vid universUeten i Lund och Umeå,
planeringsnämnden för lärarutbildning vid universitet i Linköping och
regionsiyrelserna i Linköping, Lund/Malmö och Göteborg och andra, såsom RRV,
FRN och HSFR, anför att skolforskningen i ökad omfattning bör engagera forskare
från andra områden än de rent pedagogiska. I anslutning till diskussionen om
hur stöd för forskning och uppföljning i det lokala utvecklingsarbetet skall
fördelas anför likaledes ett myckel stort antal remissinstanser att detla stöd
bör ges direkt till länsskolnämnder och kommuner. Jag har redogjort för en dd
av remissynpunkterna fidigare. Närheten till fältet, kännedomen om
skolverksamheten i länet resp. kommunen och anknytningen till det lokala
utvecklingsarbetet ger länsskolnämnd och skolstyrelse bättre fömtsättningar
för detta arbete än de pedagogiska institutionerna anför remissinstanserna.

Jag har nyss framhåUit att högskolan enligl min mening har
en viklig uppgift att fylla i det lokala utvecklingsarbetet. Min uppfattning är
emellertid, som jag tidigare har deklarerat, att ansvarel för denna verksamhet
i huvudsak bör ligga lokalt och att också resursema i betydande omfattning bör
disponeras lokalt. Jag är därför inte beredd att biträda SFK;s förslag att
tillföra de pedagogiska institutionerna ytterligare resurser för forskningsstöd
och uppföljningsstöd i det lokala utvecklingsarbetet.

Detta bör inte nödvändigtvis vara ett hinder för
högskoleenheterna att

Prop.
1980/81:97 57

successivt
bygga upp resurser för det ändamål kommittén nämnt. Jag räknar med att
skolstyrelserna och länsskolnämndema kommer att repliera på högskolan i det
lokala utvecklingsarbetet. Något hinder för skolstyrelserna att använda en del
av sina resurser för uppdragsverksamhet kommer inte att finnas. Också
länsskolnämndemas röriiga medel bör kunna användas för sådan
uppdragsverksamhet. Fömtsatt att skolstyrelser och länsskolnämnder bedömer
högskolans insatser i fråga om utvecklingsarbete som värdefulla, kommer
högskolan att genom uppdragsverksamhet få tillgång till icke oväsentliga
resurser för utvecklingsarbete inom skolområdet.

Av
vad jag tidigare har anfört följer att en väsentligt större del än hitfills av
personalutbildningen för skolväsendet kommer att bedrivas inom högskolan.
Vidare har jag förordat att personalutbildningen blir mera målstyrd och
inriktad mot de olika skolformernas verksamhet. 1 första hand kommer denna
styming att åstadkommas genom de prioriteringar som riksdag och regering gör.
Enligt min mening är det naturligt att överenstämmelse kommer att råda mellan
kursernas innehåll och omfattning och vad som anges i SÖ;s förteckning över
utbildningar som berättigar till lön med B-avdrag och oavkortad lön.

Den
personalutbildning som enligt mina förslag skall bedrivas inom högskolan bör,
som jag tidigare har framhållit, studieorganisatoriskt ha form av enstaka
kurser. Medlen bör anvisas under anslaget Utbildning för undervisningsyrken
under en särskild anslagspost för varje högskoleregion. Regionstyrelserna bör
fördela medlen mellan högskoleenheterna.

De
föreskrifter som enligt högskoleförordningen (1977:263) gäller beträffande
enstaka kurs bör i huvudsak kunna gälla även enstaka kurs som helt eller delvis
avser personalutbildning för skolväsendet och planeras enligt den angivna
modellen. Antagningen till sådana kurser för personalutbildning måste
emellertid ske så att alla eller ett visst antal platser i en kurs tillsätts
med sådana sökande, som av vederbörande skolstyrelse bedömts ha behov av
utbildningen. Med nuvarande utformning av 13 § högskolelagen (1977; 219) är det
emellertid inte förutsalt att en viss kategori sökande till
högskoleutbildningen kan få förtur till utbildningsplatser i den utsträckning
som här kan bli aktuell. Därför bör paragrafen ändras så att regeringen eller,
efter beslut av regeringen, högskolemyndighet får möjlighet att meddela sådana
närmare föreskrifter om antagningen att platser garanteras för skolans
personalutbildning. Ändringen bör träda i kraft den I juli 1982. Förslag fill
ändring bör fogas lill detla protokoll.

Jag
anser att antagningsförfarandet till de enstaka kurser som utnyttjas för
personalutbildning för skolväsendels personal närmare bör utredas. Jag avser
aft återkomma till regeringen med förslag om ett uppdrag till UHÅ därvidlag.
Uppdraget bör fullgöras i samarbete med SÖ och Kommunförbundet. Ett ändrat
antagningsstystem avseende lärarpersonalen i skolan bör syfta till att besked
om antagning, eller åtminstone preliminära sådana

Prop. 1980/81:97 58

besked,
kan lämnas i så god fid att personalplaneringen i'skolan inte onödigtvis störs.
Det innebär, enligt min bedömning att beskeden bör lämnas senast den 1 april
för utbildning som börjar på höstterminen och senast den 15 oktober för
utbildning som böljar efterföljande vårtermin. Vidare bör en urvalsgmnd vid
antagningen vara att skolstyrelsen tillstyrkt och gett förhandsbesked om att
lön med B-avdrag eller oavkortad lön kommer att lämnas vid tjänstledighet för
studierna i fråga.

En
del av de särskUda resurserna för lokal skolutveckling jag förordar i detta
sammanhang bör skolstyrelserna ha mycket fri förfoganderätt över. Bl. a. skall
de kunna användas för utbildningsinsatser i den enskilda kommunen. Jag
fömtsätter att högskolan visar beredvillighet att ställa upp även i de
sammanhangen. Medverkan kan ske i sådan form att kommunerna i detta sammanhang
står för kostnaderna. Jag erinrar om att högskoleenheterna, efter medgivande
från regionslyrdserna, kan förlägga enstaka kurser till orter utanför
högskoleorterna. Jag räknar med att detta från samhällsekonomiska
utgångspunkter i många fall kan vara fördelaktigt belräffande utbildning för
skolväsendets personal. De merkostnader för högskolan, som kan uppstå i sådana
fall, bör skolstyrelserna hell eller delvis kunna täcka med resurserna för
lokal skolutveckling.

1
sitt betänkande (SOU 1980; 5 s. 234) Förenklad skoladministration -principer
för ny organisation, anför SAK att fortbildningsavdelningarna inte längre
passar in i en statlig organisation för fortbildning eller personalutveckling.

Remissinstanserna
tillstyrker i allmänhet att fortbildningsavdelningarna i sin nuvarande form
avvecklas. Däremol är de splittrade i fråga om vart resurserna skall föras.
Några förordar att de fördelas på länsskolnämnderna. Kommunförbundet förordar
att resurserna förs till kommunerna. Universitetet i Linköping anser att de
bör inordnas i högskolans organisation.

För
egen del villjag anföra följande.

1
och med att större delen av ansvaret för personalutbildning föriäggs till
högskolan bör fortbildningsavdelningarna upphöra som organ inom skolväsendet.
Deras personal bör i huvudsak överföras till högskolan med placering på de
orter där de nu är föriagda. Det är enligt min mening oundgängligt att denna
betydande personella resurs även fortsättningsvis tas till vara i
personalutbildningssammanhang. Jag bedömer att större delen av
fortbildningsavdelningarnas uppgifter väl passar ihop med högskolans.
Huvuddelen av fortbildningsavdelningarnas uppgifter bör därför fortsättningsvis
utföras inom högskolan. Därför bör också större delen av de resurser
fortbildningsavdelningarna förfogar över för att anordna utbildning tillföras
högskolemyndigheterna. Återstoden bör SÖ disponera för sådan utbildning som
inte lämpligen kan bedrivas inom högskolans ram. Ett exempel på en
personalutbildningsinsats, som enligt min mening f. n, inle bör inordnas i
högskolan, är SLUG.

Med
den ordning jag förordat blir det en uppgift för högskolemyndigheterna att
initiera personalutbildning med utnyttjande av högskolans re-

Prop.
1980/81:97 59

surser,
följa behovet av personalutbildning och medverka till att högskolans resurser
utnyttjas rationeUt i fråga om personalutbildningen. Det ankommer således på
högkolemyndigheterna att planera personalutbUdningen så att skolväsendets
behov fillgodoses. Det är enligt min mening av största betydelse för
genomförandet av mina förslag alt den betydande personella resurs som högskolan
tillförs från fortbildningsavdelningarna verkligen disponeras för de ändamål
den är avsedd för. Den personal som anställs måste även i fortsättningen ha
omfattande erfarenheter från skolväsendet. Jag vill understryka den funktion
av kontaktlänk mellan högskolan och skolväsendet dessa befattningshavare bör
utgöra i fråga om både personalutbildning och lokalt utvecklingsarbete.

Regeringen bör inhämta
riksdagens godkännande av de riktlinjer jag har redovisat i fråga om planering
och genomförande av enstaka kurser som är avsedda som personalutbildning för
skolväsendet. Vidare bör riksdagens godkännande inhämtas i fråga om mitt
förslag rörande avveckling av fortbildningsavdelningarna och fördelningen av
deras uppgifter.

6.4
Länsskolnämnderna

SFK
anför beträffande länsskolnämndemas roll i skolans utvecklingsarbete bl. a.
att de kan behöva initiera och driva viss försöksverksamhet som underlag för
beslut om åtgärder av större räckvidd. Nämnderna bör också ha möjlighet att
stödja och stimulera sådant utvecklings- och förändringsarbete som kan följa
av övergripande utvecklingsinsatser av den lyp PLAG, SLUG och fortbildningen
för klasslärare i naturorienterade och tekniska moment nu utgör. SFK föreslår
därför att 4 milj. kr. avskils från FoU-anslaget och tillförs
länsskolnämnderna. 1 och med att samtliga länsskolnämnder enligt förslaget
kommer att disponera en flexibel resurs anser kommittén att det särskilda
anslagel lill lokalt utvecklingsarbete, vilket fördelas på fem länsskolnämnder,
inte längre behövs.

En klar majoritet av
remissinstanserna stöder de av SFK framlagda förslagen vad beträffar
länsskolnämndemas vidgade ansvar och förändrade arbetsuppgifter, att det inom
varje nämnd skall finnas en grupp anställda med särskild kompetens för
pedagogisk planering och utvärdering samt den ekonomiska resurs om 4 milj. kr.
som föreslås lillföras nämnderna.

Jag delar SFK;s
uppfattning och avser att i budgetpropositionen för budgetåret 1982/83 lägga
förslag i enlighel härmed. Detla bör finanseras genom omfördelning av medel.

Som
en följd av mina förslag här och i propositionen om den statliga
skoladministrationen m. m. kommer länsskolnämnderna att disponera betydande
resurer för lokalt utvecklingsstöd m. m. Dessa resurser bör inriktas mot en
stödjande och initierande funktion i fråga om det lokala utvecklingsarbetet
och den personalutbildning som anknyter till detta. Framför allt de mindre
kommunerna har behov av ett sådant stöd. Enligt min

Prop.
1980/81:97 60

mening
bör emellertid resurserna inte dimensioneras för en fast tjänsteorganisation i
egentlig mening. Resursema bör kunna utnyttjas flexibelt, exempelvis genom
anställning av olika experter för kortare tid och beroende på vilka uppgifter
som är aktuella under olika år. Nämndema bör också periodiskt rapportera det
inom länet pågående utvecklingsarbetet. I fråga om särskilt resurskrävande
projekt och sådana som ställer anspråk på särskild expertis bör nämnderna också
kunna ha en samordnande funktion.

6.5
Statsbidrag till lokal skolutveckling

Utöver
den tidsbegränsade genomföranderesursen på grundskolan saknar kommunerna i dag
särskilda statliga medel till sitt utvecklingsarbete.

1
fräga om personalutbildningen är bilden nägol annorlunda. Kommunerna förfogar
själva över hur studiedagarna används. Studiedagsresursen bekostas av staten i
den meningen all statsbidrag utgår till lärariöner. Detta statsbidrag är
emeUertid låst till sin användning. Den flexibilitet syslemet faktiskt medger
används inte i särskill stor utsträckning. Kommunen står för
genomförandekostnaderna för sina egna studiedagar, medan länsskolnämnder och
fortbildningsavdelningar står för genomförandekostnaderna för de s. k. läns-
och rikssludiedagarna, vilka är ett mindretal. Även belräffande de senare står
kommunen för-resekostnadsersällningar och traktamenten för sin egen deltagande
personal.

Beträffande
lärare som är tjänstlediga för studier med behållna löneförmåner i någon form
saknar kommunen på det hela taget inflytande. Del gäller sludieval, vilka som
skall genomgå ulbildning av olika slag, liksom hur många som skall göra del. De
beslulen fallas i dag av den enskilde, högskolans antagningsmyndigheter,
länsskolnämnderna, SÖ och regeringen. Gymnasieskolans slatsbidrag är relaterat
lill de faktiska lärariönekosl-naderna och utgär med 100 % (efler den 1 juli i
år med 98 % enligl förslag i budgetpropositionen 1981, prop. 1980/81:100 bil.
12 s. 320). Delsamma gäller den kommunala vuxenutbildningen och grundutbildningen
för vuxna (i sistnämnda fall har ingen stalsbidragsminskning föreslagits). På
grundskolan täcks vikariekoslnaderna i dag för studielediga lärare genom
till-läggsbidragel. Statsbidraget lill grundskolan är emellertid
schabloniserat, vilket får till följd att vissa kommuner - exempelvis med ett
stort antal lärare som är tjänstlediga med B-avdrag för studier - får en
betydligt lägre statsbidragstäckning av sina lärariönekostnader än andra. 1
vissa fall får dock kommunerna full ersättning för sina koslnader via
fortbildningsanslagel och i vissa andra betalar slalen den tjänstledige
direki. Detla gäller dock en mindre del av koslnaderna för tjänstlediga lärare.

Nuvarande
konstrukfion av statsbidragen till grundskola, gymnasieskola och kommunal
vuxenutbildning har vissa negativa konsekvenser. Den leder till att
stalsbidragsdden av de kommunala skolkoslnaderna varierar.

Prop.
1980/81:97 61

vilket
dels är orättvist, dels kan leda till ekonomiska problem i ekonomiskt svaga
kommuner. Det leder vidare till att kommunerna får svårigheter med sin
planering av skolans verksamhet och sitl eget utvecklingsarbete, varmedjag
också avser personalutbildning. En annan nackdel är att de samlade resurserna
för skolutveckling kommer att variera från kommun till kommun. Därtill tvingas
kommunen att avsätta större resurser för skolväsendet genom den del av lönerna
kommunen själv betalar. Det saknas undersökningar som visar hur detta slår
mellan kommuner som har ett stort behov av skolutvecklande insatser och
kommuner vars behov inte är så stora. Styrmedel från samhällets sida saknas med
undanlag för antagningen till speciallärarlinjen som till en del är
behovsstyrd.

Jag
har tidigare förordat att skolstyrelserna själva skall få avgöra vilka lärare
som skall få vara lediga för studier med någon form av behållna löneförmåner
och jag har också förordat att kommunerna tillförs resurser via
statsbidragssystemet för sitt lokala utvecklingsarbete. Detta förutsätter,
enligt min mening, ändringar av det nuvarande statsbidragssystemet. Ett ökat
kommunalt inflytande i dessa frågor och över statsbidragens disposition
fömtsätter ett ökat kommunalt ekonomiskt ansvar. Den nuvarande
statsbidragskonstmktionen ger för gymnasieskolan och den kommunala
vuxenutbildningen en automatisk kostnadshöjning för staten om antalet lediga
lärare med någon form av behållen lön ökar. På gmndskolan blir förhållandet
likartat, eftersom filläggsbidragets storlek är relaterat till bl. a. de
kommunala kostnadema för ersättare av studielediga lärare föregående verksamhetsår.
Av de skälen anser jag att statsbidragen för att täcka kostnadema för
studieledig personal eller ersättare för dem bör ges via särskilda för såväl
kommunen som staten klart identifierbara och avgränsade anslagsposter.
Resursema bör för varje enskild kommun bestå av en del som utgår med en viss
procent av statsbidraget till lärariöner för resp. gmndskolan, gymnasieskolan
och kommunal vuxenutbildning. Vidare bör det bestå av en del som fördelas av
länsskolnämnderna fill kommunerna efter samma principer som den resurs för
Särskilda åtgärder på skolområdet som jag föreslagit i budgetpropositionen
1981. Detta föratt kommuner med stora skolproblem skall få störte resurser till
sin skolutveckling och därför att de kommuner som får ett stort bidrag för
särskilda åtgärder därmed också kan få ökade personalkostnader, bl. a. för lön
under tjänstledighet för studier.

I fråga om användandet av
resursema inom dessa anslagsposter anser jetg att kommunema bör ges stor men
inte obegränsad frihet. Som jag tidigare har framhållit innebär övergången till
ramstyming av det lokala skolväsendet att frantför aUt
personalutbUdningsinsatsernas betydelse som styrinstmment för samhället ökar.
Det är därför angeläget att det statliga utbudet av personalutbUdning verkligen
utnyttjas. Å andra sidan är det viktigt att en del av bidraget verkligen
används för det lokala utvecklingsarbetet.

Prop.
1980/81:97 62

Mot
bakgrund av vad jag nu har anfört förordar jag all 60-80% av bidragen till den
lokala skolutvecklingen skall användas för att anställa ersättare för lärare
som genomgår utbildning resp. i gymnasieskolan och den kommunala
vuxenutbildningen användas för lön till studielediga lärare. Liksom hittills
bör det ankomma på regeringen eller en statlig myndighet att bestämma vilka
utbildningar som skall ge tjänstledighet med B-avdrag på lönen resp. oavkortad
lön. Däremot bör kommunerna sköta det individuella urvalet. Skolstyrelsen bör
också, som jag har sagl lidigare, inom ramen för denna resurs helt
självständigt få medge lön med B-avdrag vid tjänstledighet för studier inom en
ram om 10% av den totala omfattningen av tjänstledighet för studier med
B-avdrag och oavkortad lön. Dessa 60-80% av bidraget bör också kunna användas
ull ersättning åt högskolan för dess merkostnader för lokalt initierad
personalutbildning som SÖ eller regeringen beslutat skall berättiga till någon
form av behållen lön. Det bör också i förekommande fall kunna användas till att
täcka kurskostnader och koslnader för resor och traktamenten. 20-40% av bidraget
bör kommunerna disponera i stort sett fritt. Den delen kan användas för
finansiering av lagutbildning med anknytning till det lokala utvecklingsarbetet,
arbetsavlastande åtgärder för skolledare och lärare på grund av utökade
arbetsuppgifter för lokalt utvecklingsarbete, anställning av experthjälp för
det lokala utvecklingsarbetet o. d.

Regeringen
bör inhämta riksdagens godkännande av vad jag har förordat om en ny
statsbidragskonstmktion för lokal skolutveckling.

6.6
Skolstyrelserna

Det
decentraliserade skolväsendet ger större förutsättningar för ett lokall
utvecklingsarbete. Hur detta arbete skall läggas upp, planeras och styras,
liksom innehållet i det, bör skolstyrelsen avgöra inom de ramar som anges av
skolförfattningar och läroplaner. Personalens inflytande över verksamheten
följer av medbestämmandelagen och de avtal som träffas med lagen som gmnd.

Enligt
min mening finns redan nu ett stort utrymme för kommunaU självbestämmande i
fråga om det lokala utvecklingsarbetet. Genom de resurser jag här föreslår ökar
de lokala möjligheterna ytterligare.

Beträffande
personalutbUdningen har jag redovisat skälen för ett fortsatt relativt starkt
statligt inflytande. Även därvidlag bör dock det kommunala inflytandet stärkas.
Skolstyrelsen bör framgent, som jag fidigare har anfört, fatta de individueUa
besluten om förmåner vid tjänstledighet för studier inom de ramar SÖ och
regeringen fastställer med vissa undantag. Skolstyrelsen får också möjligheter
att ordna intern utbildning därigenom att viss del av resurserna för lokal
skolutveckling fritt står till dess disposifion och alltså även kan användas
för att anordna utbildning.

Vidare
får skolstyrelsen med nämnda resurser och inom av staten givna

Prop.
1980/81:97 63

gränser
möjlighet att avgöra hur stor dd av resurserna som skall satsas på utbildning
resp. utvecklingsarbete. Verksamheten kommer således att bedrivas på en
jämfört med nuläget i stort sett oförändrad total utgiftsnivå. Någon kommunal
volymexpansion kommer förslaget alltså inte att leda fill. Genom den
flexibilitet och de valmöjligheter mellan olika åtgärder som kommunerna ges i
mitt förslag ökar möjligheterna att bedriva verksamheten effektivare än
tidigare.

Den fria delen bör, enligt
vad jag lidigare har anförl, få variera mellan 20 och 40% av hela resursen lill
lokal skolutveckling. Det är skolstyrelsen som enligt min mening skall besluta
därom. Att bidragsdelen är fri innebär inte att jag förordar ett helt ostyrt
bidrag av karaktären ospecificerad förstärkningsresurs. Det bör enligt min
mening inte få användas för att inrätta fasta tjänster. Det får inle heller
användas så att en koslnadsöver-vältring sker från kommunerna till staten eller
för att finansiera kommunala angelägenheter utanför det lokala
utvecklingsarbetet. Del bör vidare inte användas för arbetsavlastande åigärder
av längre varaktighet. Däremot bör experter kunna anställas för kortare
perioder och skolpersonalen beredas möjligheter till tillfäUiga engagemang i
samband med det lokala utvecklingsarbetet och den skolinriktade fortbildningen.
I huvudsak bör resursema fördelas på de enskilda rektorsområdena och
skolenheterna, för att bidragsdelen verkligen skall bli skolinriktat
utvecklingsfrämjande. Fördelningen bör göras av skolstyrelsen och vara
behovsorienterad. 1 vissa fall, där svårigheterna att åstadkomma ett
meningsfullt lokalt utvecklingsarbete och behoven därav är särskilt stora, kan
skolstyrelsen bli tvungen att själv inifiera och styra verksamheten. Detta bör
enligt min bedömning ske endast undantagsvis. Ett annat skäl för skolstyrelsen
att inte dela ut hela den fria delen kan vara behov av personalutbildning i
skolstyrelsens regi som täcker större områden än ett rektorsområde eller en
skolenhet. Detsamma kan gälla utvecklingsarbete av liknande karaktär,
exempelvis i anknytning tiU invandramndervisning eller företagsförlagd
gymnasieutbildning. Jag vill emellerfid ånyo betona att den fria delen av
bidraget inte är avsedd för fasta tjänster eller för permanent förstärkning av
kommunens skoladministration.

Den
bundna delen av resursen tUl lokal skolutveckling bör, som jag har sagt
tidigare, få variera mellan 60 och 80%. Skolstyrelsen avgör fördelningen meUan
den bundna och den fria delen inom nämnda ramar. Från den bundna delen bestrids
kostnader för lärares tjänstledighet med lön med B-avdrag resp. oavkortad lön
vid studier. Även resekostnadsersättningar och trakamenten betalas med dessa
medel utom för speciallärarlinjens studerande.

Jag
viU betona att skolstyrelsen endast får medge bibehållna löneförmåner i
överensstämmelse med SÖ;s förteckning. Jag anser dock, som jag tidigare har
sagt, att skolstyrelsen själv, utan SÖ;s medgivande, bör få fatta beslut om lön
med B-avdrag under tjänstledighet för studier inom en ram som uppgår till 10%
av den totala omfattningen inom kommunen av

Prop.
1980/81:97 64

tjänstledigheter
för studier med B-avdrag och oavkortad lön inom denna tioprocentiga ram får
sålunda skolstyrelsen exempelvis medge lön med B-avdrag även för sådana studier
som ger behörighel till annan tjänst utöver vad jag tidigare (avsnitt 5.3.3)
anfört.

Eftersom
skolstyrelsens beslut skall utgöra en samlad bedömning av det lokala behovet av
personalutbildning och dess innehåll bör, enligl min mening, skolstyrelsens
beslut om löneförmåner vid personalutbildning inte kunna överklagas. En sådan
samlad bedömning lorde, enligt min mening inte säkrare och bättre kunna göras
av någan annan instans.

Genom
mina förslag kommer olägenheter av byråkratiskt slag att minska för den
enskilda läraren. I dag söker han plats i högskolan hos UHÅ eller den enskilda
högskoleenheten. Han ansöker hos länsskolnämnden om lön med B-avdrag och han
ansöker hos skolstyrelsen om tjänstledighet för studier. Han är alltså beroende
av tre myndigheters icke samordnade beslut innan han kan börja utbildningen. Genom
de förslag jag nu har framlagt minskar detta krångel.

Jag
vill också nämna att jag har övervägt andra lösningar grundade på ett renodlat
individuellt förfarande utan skolstyrelsens inblandning. Ett fortsatt sådant
system leder emellerfid enligl min uppfattning till belydande nackdelar för
framför allt skolstyrelserna, men också för de enskilda.

Skolstyrelserna
skulle i stort sett inte få ett störte inflytande över angelägenhetsbedömningen
än i dag. Exempelvis skulle en invandrartät kommun inte kunna främja
personalens utbildning i invandrarkunskap eller in-vandramndervisningens
metodik. Kommuner med stor brist på speciallärare kommer att sakna möjligheten
att prioritera ulbildning i specialpedagogik. En kommun med yrkeslärare som
saknar betydelsefuUa kunskaper för undervisningen i fackteori får mycket små
möjligheter att vidta åtgärder däremot. Såväl enskilda som skolstyrelser och
företrädare för personalen har framfört att nuvarande antagningssystem med
myckel sena antagningstider fill de enstaka kurserna har betydande
olägenheter. Del kan inträffa att en lärare kommer med på en utbildning mycket
sent. Det medför svårigheter för den enskilde och för kommunen, exempelvis att
anskaffa vikarie. Å andra sidan kanske lärare som sökt tjänstledighet för
studier inte blir antagna. Det kan få såväl kostsamma som svårlösta följder för
den kommun som i god tid försäkrat sig om en ersättande lärare, liksom det
givetvis är besvärligt för de enskilda. Ett system med antagning enligt vad jag
fidigare (avsnitt 6.3) har redovisat borde i betydande grad minska alla dessa
olägenheter.

7
Vissa genomförandefrågor

7.1
Anslagsfrågor

Mina
förslag får vissa konsekvenser av anslagsleknisk natur. För överblickens och
sammanhangets skull redovisar jag i det följande vad jag

Prop,
1980/81:97 65

avser
att föreslå regeringen att i 1982 års budgetproposition förelägga riksdagen.

SÖ
bör, som jag har nämnt tidigare, även fortsättningsvis disponera ett anslag för
skolforskning. Anslaget skall huvudsakligen användas för uppdragsforskning
inom högskolans ram men också för visst centralt utvecklingsarbete. F. n.
används ungefar hälften av anslaget Pedagogiskt utvecklingsarbete inom
skolväsendet tdl forskning och ca 5 milj. kr. används för centralt
utvecklingsarbete. På sikt bör anslaget ligga på ungefar den sammantagna
nivån, men för att möjliggöra en avveckling av annan verksamhet, som nu
bekostas från anslaget, bör en nedskärning ske successivt. Som jag har
redovisat i avsnitt 3.4 bör det läroplansarbete, som f.n. bekostas med medel
från FoU-anslaget, i fortsättningen bedrivas med andra medel inom SÖ. Dessa
resurser skall också täcka rese- och trakta-mentskostnader för de experter som
deltar i läroplansarbetet.

De
medel som frigörs bör fr. o. m. budgetåret 1982/83 med 4 milj. kr. via ett nytt
anslag filiföras länsskolnämndema som ett stöd för regionalt utvecklingsarbete.
Även återstoden av de frigjorda medlen bör över detta nya anslag fördelas på
länsskolnämndema som fördelar dem vidare till kommunerna enligt de principer
som jag har förordat för anslaget Särskilda åtgärder på skolområdet. Hit förs
också medlen från nuvarande anslag Lokalt utvecklingsarbete inom skolväsendel
m. m. vilkel sålunda bör avvecklas i sin nuvarande form.

Det
nuvarande anslaget Fortbildning m.m. består av anslagsposterna
Skolöverstyrelsens fortbildningsverksamhet. Fortbildningsavdelningarnas
verksamhet och Länsskolnämndemas fortbildningsverksamhet.

Som
jag tidigare har nämnt bör verksamheten vid länsskolnämnderna inriktas på ett
stöd till den lokala skolutvecklingen och olika lagutbildningar som
sammanhänger därmed. I propositionen om den statliga skoladministrationen
m.m., som jag kommer att föredra senare i dag, kommer jag att lämna förslag
till en ändrad tjänsteorganisation för nämnderna. De resurser under
fortbildningsanslaget under anslagsposten Länsskolnämndemas
fortbildningsverksamhet, vilka används fill genomförande av fortbildning och
löner till fortbildningsledare och fortbildningskonsulenter bör överföras till
länsskolnämndemas anslag och därvid bilda underlag för dels vissa fasta
tjänster, dels rörliga medel för anställning av experter, m.m. Den totala
summan, inkl. kostnaderna för tjänsterna, är f. n. ca 33 milj. kr. Den del av
anslagsposten som använts för yrkesstudier m. m. bör tUlföras det föreslagna
bidraget Ull den lokala skolutvecklingen.

Fortbildningsavdelningarna disponerar drygt 35 milj. kr. för sin verksamhet.
Jag har tidigare förordat att delar av deras verksamhet successivt skall
överföras till högskolan, vilket får till följd att anslaget Fortbildning m. m.
kan minskas mot en ökning av anslagen till högskolan. Som jag tidigare har
nämnt kan emellerfid inte all personalutbildning inom skolväsendet lämpligen
bedrivas inom högsko/an. SÖ bör därför fortsättningsvis 5 Riksdagen 1980/81. 1 .saml. Nr
97

Prop.
1980/81:97 66

disponera
medel för den typ av utbildning som högskolan inte kan åta sig. SÖ och UHÄ bör
i samråd inkomma med förslag i samband med anslagsframställningarna för
budgetåret 1982/83 om hur medlen skall fördelas på anslagen till resp.
Utbildning för undervisningsyrken. Fortbildning m.m. och Skolöverstyrelsen.
Vissa medel från fortbildningsavddningarna kan också behöva föras till
länsskolnämnderna för fortbildningen för lokalt utvecklingsarbete i gmndskolan.

Som
jag har förordat i besparingspropositionen, (prop. 1980/81:20, UbLf 1980/81;
15, rskr 1980/81; 120) bör numera PLAG, eller med den nya benämningen
fortbildningen för lokalt utvecklingsarbete i gmndskolan, bedrivas på
undervisnlngsfri tid. I 1981 års budgetproposition.(prop. 1980/ 81; 100 bil, 12
s. 260) har jag närmare utvecklat detta. PLAG har redan genomförts i ett antal
rektorsområden. De kommuner och rektorsområden som ännu inte fått del därav bör
enligt min mening få särskilda medel för att genomföra en utbildning med PLAG:s
inriktning. Jag anser att länsskolnämnderna bör svara för denna
medelsförddning. Det bör ankomma på SÖ att ge förslag på hur medlen skall
fördelas på nämnderna liksom vilka sammanlagda resurser som kan behövas härtor.

Jag
avser som jag fömt har nämnt att inom kort återkomma till regeringen med
förslag om uppdrag åt UHÄ att i samarbete med SÖ och Kommunförbundet bl.a.
utreda antagningsfrågorna med beaktande av vad jag har anfört.

Inom
högskolan bör under anslaget Utbildning för undervisningsyrken tillskapas en
särskild anslagspost för varje högskoleregion för personalutbildning inom
skolväsendet. Denna anslagspost bör bestå av den del av anslaget Fortbildning
som svarar mot kostnaderna för den del av fortbiid-ningsavdelningarnas verksamhet
som förs över till högskolan. Jag anser vidare att anslagel ytteriigare bör
höjas för att svara mol de vidgade uppgifterna som blir följden av ett
genomförande av de förslag till en förändrad personalutbildning för
skolväsendel som jag här har redovisat. Detta bör finansieras genom en
minskning av anslaget Lokala och individuella linjer och enstaka kurser
motsvarande kostnaderna för lärares pedagogikstudier och genom
omprioriteringar inom anslaget Utbildning för undervisningsyrken. Denna nya anslagspost
bör fördelas av regionslyrdserna på högskoleenheter.

Jag
har i det föregående förordat en ny statsbidragskonstmktion för bidrag till den
lokala skolutvecklingen i grundskolan, gymnasieskolan, den kommunala
vuxenutbildningen och grundutbildningen för vuxna. Kostnaderna härför bör
svara mot nuvarande statsbidragskostnader för på grundskolan ersättare av
lärare som är tjänstlediga för studier med bibehållna löneförmåner, i
gymnasieskolan och den kommunala vuxenutbildningen kostnaderna för den studielediges
lön. Även resekoslnadsersällningar och traktamenten bör inräknas, av praktiska
skäl dock med undantag av kostnaderna för resekostnadsersältning och
traktamente vid genomgäng av

Prop.
1980/81:97 67

speciaUärarutbUdning.
Resurserna bör lämnas med en viss procentsats av statsbidragen till resp.
skolform på sätt som jag närmare har redovisat i det föregående (avsnitt 6.6).
SÖ bör i samband med sin anslagsframställning för budgetåret 1982/83 redovisa
förslag till vilka procentsatser som skall gälla för att statens kostnader
skall ha samma omfattning som hitfills, dock minskat med de förändringar som
följer av riksdagens beslul med anledning av besparingsproposifionen (prop.
1980/81:20, UbU 1980/81:15, rskr 1980/81; 120) avseende speciallärarUnjen och
förslagen i 1981 års budgetproposition (prop. 1980/81:100 bil. 12) i vad avser
minskning av statsbidragsprocenten till 98.

Jag har tidigare (avsnitt
2.4) för översiktens skull redovisat nuvarande omfattning av den verksamhet jag
här behandlar. För klarhetens skull vill jag nämna att de belopp jag därvid har
presenleral på gmnd av konstmktionen av statsbidragen till grundskolan,
gymnasieskolan och den kommunala vuxenutbildningen inte motsvarar de särskilda
resurser till lokal skolutveckling som jag här har förordat.

Jag
vill i detta sammanhang något beröra avvecklingen av
fortbildnings-avdelningarna som självständiga enheter.

7.2
Avvecklingen av fortbildningsavdelningarna

Även
efter avvecklingen av fortbildningsavddningarna bör den pedagogiska personalen,
dvs. fortbildningsledare, biträdande fortbildningsledare,
undervisningsteknologer och språkassistenler, finnas kvar inom personalutbildningsverksamheten.
Därutöver bör en viss del av den administrativa personalen bibehållas. Jag
ulgår från att större delen av den här avsedda personalen bör överföras till
högskolan, men att en mindre del kan behövas inom SÖ för de
utbildningsuppgifter verkel enligt mina förslag skall svara för. Den personal
som vid avvecklingen av fortbildningsavdelningarna finns kvar bör erbjudas
anställning vid resp. högskola. Del kan också bli aktuellt att viss personal i
stället anställs i SÖ. Den sammanlagda personalstyrkan vid
fortbildningsavdelningarna bedömer jag dock vara större än del framtida behovet
varför en viss personalavveckling bör ske. Beredningen härav bör anförtros den
organisationskommitté jag anser bör tillkallas för att förbereda genomförandet
av de förslag jag senare i dag kommer alt framlägga rörande den statliga
skoladministrationen m.m. Uppgiften bör fullgöras i samverkan med berörda
myndigheier och vara slutförd vid samma tidpunkt som SÖ:s personalminskning.
Denna organisationskommitté bör också i samråd med UHÅ och SÖ ansvara för
fördelningen av fortbildningsavdelningarnas pedagogiska och administrativa personal
på resp. berörda högskolemyndigheter. Jag avser alt återkomma lill regeringen i
denna fråga.

Prop. 1980/81:97 68

7.3
Tidpunkter för genomförandet

Förändringarna
i statsbidragssystemet bör enligt min uppfattning kunna träda i kraft den I
juli 1982. Del innebär att från den lidpunklen skall skolstyrelserna fatta
beslut om lärares tjänstledighetsförmåner vid studier. Vidare får
skolstyrelserna från den tidpunkten medel disponibla för det lokala
utvecklingsarbetet i enlighet med mina förslag.

Från den I juli 1982 bör
också mina förslag i propositionen om den statliga skoladministrationen m. m.
träda i krafl. En fömtsättning härför är att anslaget Länsskolnämnderna
tillförs medel från anslaget Fortbildning m.m. Anslagsposten Länsskolnämndemas
fortbildningsverksamhet under det senare anslaget bör således upphöra från
nämnda tidpunkl. Del medför bl.a. att tjänsterna som forlbildningsledare och
fortbildningskonsulcnt dras in från den 1 juli 1982.

Från den 1 juli 1982 bör
också del nya anslaget Länsskolnämndemas utvecklingsstöd inrättas. Det bör från
den tidpunkten tillföras medlen på det nuvarande anslaget Lokall
utvecklingsarbete inom skolväsendel m.m., vilket sålunda därmed avvecklas i sin
nuvarande form. Fr.o.m. budgetåret 1982/83 bör även nedskärningen av anslagel
Pedagogiskt utvecklingsarbete inom skolväsendet inledas. Nedskärningen bör
emellertid ske successivt under minst två budgetår. De frigjorda medlen bör,
som jag tidigare har nämnt, överföras till anslaget Länsskolnämndemas utvecklingsstöd.
Från den 1 juli 1982 länsskolnämnderna fördela medel till kommunerna från
detta anslag. Under detta anslag kommer länsskolnämnderna även att för sin
egen verksamhet kunna disponera 4 milj. kr. överförda från anslagel Pedagogiskt
utvecklingsarbete inom skolväsendel fr.o.m. den Ijuli 1982.

Tillskapandet av särskilda
anslagsposler för personalutbildning inom skolväsendet under anslagel
Utbildning för undervisningsyrken bör ävenledes ske den I juli 1982 i och med
all forlbildningsavddningarna vid den lidpunkten upphör.
Forlbildningsavdelningarna bör således redan från en tidigare tidpunkl under
verksamhetsåret 1981/82 engageras i högskolans utbildningsplanering. Den förut
nämnda organisationskommittén bör kunna medverka i all finna former härför.

Del nya antagningssystemet
kräver, enligt min mening, noggranna överväganden innan del sätts i gång.
Därtill krävs vissa informationsinsatser lill såväl kommuner som presumtiva
studerande. Rent tekniskt torde också en relativt lång förberedelsetid
erfordras. Jag förordar därför att antagningarna till studier med början under
hösten 1982 och våren 1983 så långt möjligt sker enligl det nya systemet och
all detla i sin helhel skall träda i funktion med antagningarna lill ulbildning
som börjar höslen 1983.

Fördelningen av fortbildningsavdelningarnas
nuvarande medel på högskolan resp. SÖ bör, som jag lidigare har förordat,
prövas av SÖ och UHÅ i samarbete inför anslagsframställningarna inför
budgetåret 1982/83.

Prop.
1980/81:97 69

Slutligen
finns anledning att erinra om att vissa av mina förslag rör frågor som,
särskilt i vad de avser personalutbildning, kan bli föremål för kollektivavtal.
Sådana avtal kan leda till avvikelser från vad jag här förordat. Mina förslag
kan också komma att aktualisera förhandlingar om vissa ändringar i
kollektivavtalsbestämmelserna för berörd personal.

8
Hemställan

Med
anledning av vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen dels föreslår
riksdagen att

1. anta
ett inom utbildningsdepartementet utarbetat förslag till änd

ring i högskolelagen (1977:218),

2.
godkänna de riktlinjer för
skolforskningsområdet som jag har förordat,

3.
godkänna de av mig förordade
riktlinjerna beträffande verksamhets- och planeringsformer för
skolforskningen,

4.
godkänna mitt förslag att den
pedagogiska nämnden inom skolöverstyrelsen avskaffas,

5.
bemyndiga regeringen att
inrätta en tjänst som professor (L 22) i enlighet med vad jag har förordat,

6.
bemyndiga regeringen att ändra
benämningen på en tjänst som professor (L 22) i enlighet med vad jag har
förordat,

7.
godkänna de av mig förordade
riktlinjerna för ansvarsfördelningen mellan stat och kommun i fråga om
personalutbildningen för skolväsendet,

8.
godkänna de av mig förordade
riktlinjerna i fråga om planering och genomförande av sådana enstaka kurser som
är avsedda som personalutbildning för skolväsendet,

9.
godkänna mitt förslag om
avveckling av fortbildningsavdelningarna och fördelningen av deras uppgifter,

10. godkänna
vad som har förordats om en ny statsbidragskon

stmktion för lokal skolutveckling,

dels
bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag har anfört om

11. den
regionala samordningen av FoU-arbetet,

12. angelägna
fortbildningsbehov.

9
Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört för den åtgärd och
det ändamål som föredraganden har hemställt om.

Prop.
1980/81:97 70

Bilaga
I

Sammanfattning av skolforsltningskommitténs betänkande
(SOU 1980:2) Skolforskning och skolutveckling

Utredningens uppgifter ocli arbele (kapitel 1)

SkolforskningskommiUéns
uppdrag avser en översyn av den verksamhet som bedrivs inom
reservafionsanslagel pedagogiskt ulvecklingsarbele inom skolväsendet m, m,
Della anslag disponeras av skolöverstyrelsen och från anslagel bekostas forsknings-
och ulvecklingsarbele inom skolöverstyrelsens ansvarsområde, dvs. för
skolväsendet i dess helhel saml för huvudparten av vuxenutbildningen utanför
högskolan. Då en slor del av forskningen inom anslaget bedrivs vid
velenskapliga institutioner vid universitei och högskolor behandlas även
högskolan och en del av dess forskning av kommitién.

Uppdragel gäller både
frågor om FoU-arbelels organisation och adniinis-iralion och frågor om dess
innehåll. Direkliven betonar viklen av all kommittén lägger förslag som beaktar
såväl behov av en ökad anknylning till skolans vardagsproblem som behov av mera
grundläggande undersökningar om förhållandel mellan skola, yrkesliv och
samhälle i övrigt. Kommiltén skall vidare lägga förslag som beaktar de allmänna
principer rörande sekioridl forskning som forskningsrådsuiredningen lagt fram
och om vilka riksdagen i maj 1979 fattade vissa beslul. Riksdagsbeslutet i
dessa avseenden innebär all myndigheier bör disponera medel för forsknings-och
ulvecklingsarbele inom sina respektive områden. Vidare bör den forskning som
bedrivs inom ramen för sådana anslag utföras i högskolan och repliera på
högskolans velenskapliga kompetens.

Kommitién inledde sitt
arbele med au sammanträffa med företrädare för FoU-arbeiets intressenler och
med dessa diskutera hittillsvarande erfarenheter från FoU-arbetet och önskemål
infor framtiden. Kommiltén har vidare genomfört två större studier. Den första
utgörs av en undersökning av det lokala utvecklingsarbetet i tre kommuner.
Frågeställningarna här gäller förulsällningarna för lokalt initierat och
bedrivet ulvecklingsarbele; vilka fakiorer som verkar underlättande respektive
hindrande för detla arbete. Den andra studien utgörs av en granskning av
verksamheien inom FoU-anslagel under åren 1962-1978 där särskild vikl lagts vid
en analys av resultatuppföljning och resultalulnylljande.

Under
utredningsarbetets gång har riksdagen fattat beslut om en ny läroplan för
grundskolan, I della ingår bl. a. beslul om en lokal genomföran-deresurs om ca
40 miljoner kronor årligen under en fyraårsperiod. Beslutet ledde vidare lill
att en parlamentarisk delegation för bättre skolmiljö och uppföljning av
reformbesluten rörande grundskolan tillsatts.

Prop.
1980/81:97 71

Samlidigl
som skolforskningskommittén utrell del pedagogiska forsknings- och
utveckling.sarbetel inom skolöversiyrel.sens ansvar.sområde har den
skoladministrativa kommiltén uirell den slalliga skoladminisiralionens
arbclsu|ipgifler, organisation och arbetsformer. Vidare har
folkbildningsul-redningeii i december 1979 avlämnal sill slutbetänkande. Mellan
dessa två ulredningar och skolforskningskommiiién finns beröringspunkter såväl
vad gäller I oU-arbclets innehåll som dess organisation.

Belänkandel
är .så uppbyggl all kapitlen 2 I, o. m, 10 rc(lovi,sar och analyserar
FoU-verksamhelens olika delar. Där inlär kommittén vissa principiella
ståndpunkter. Kommitténs iiverväganden och förslag finns samlade i kapitel 11.

Anslaget pedagogiskt utvecklingsarbete inom skolväsendet:
tillkomst och utveckling (kapitel 2)

Anslaget
lillkom 1962 i samband med riksdagens beslul om grundskolan, I skolberedningcns
betänkande Grundskolan framhölls behoven av fortlöpande forsknings- och
ulvecklingsarbele inför genomförandel av den nya skolan. Den tioåriga
försöksverksamhet som föregick beslulel om grundskolan borde enligl
skolberedningen få en fortsättning i ell syslemaliskl forsknings- och
ulvecklingsarbele som led i en forlsall löpande revision av läroplanen,

I
samband med beslulel om del nya anslagel skapades inom skolöverstyrelsen en
särskild enhel med ansvar för planering och uppföljning av verksamheien inom
anslagel. Denna enhel har hafl skiftande benämningar alll efter olika
omorganisationer av verket i slort. Sedan 1972 utgör byrå L3-byrån tor
forsknings- och ulvecklingsarbele ~ den ansvariga enheten.

Anslagets
syfle och användrting angavs redan i beslutet 1962. Tyngdpunkten i del
FoU-arbeie som bedriviis har legat på försöksverksamhet och tillämpad
forskning. Riksdag och regering harockså årligen framhållit viklen av all FoU-arbetet
koncentreras till sådana problemområden som är mesl betydelsefulla för all de
ulbildningspolitiska målen skall kunna nås. FoU-anslagel blev därmed redan från
starten ell seklorsanslag i den mening som forskningsrådsuiredningen senare
behandlat sekloriell forskning.

Anslagel
har utvecklats från ell relativt begränsai anslag på 2 miljoner kronor 1962
lill del största enskilda seklorsanslagel inom utbildningsområdet. Budgetårel
1979/80 uppgår del lill 35,9 miljoner kronor. Del har dock aldrig överstigit
0,37 proceni av de slalliga utbildningskostnaderna inom skolöverstyrelsens
ansvarsområde. Under millen av 1960-lalel sattes som mål att anslagel borde
ulgöra minsl en, helst två, proceni av de lolala statliga
utbildningskostnaderna. Della mål har som synes dock aldrig nåtts eller ens
varil i närheten av att nås. Fram lill i början av 1970-lalet växte anslaget
men efler 1973 har det minskat och ulgör 1979/80 endast 0,24 proceni av
utbildningskostnaderna inom SÖ-områdel. En urholkning har ägl rum under senare
år genom att anslagstilldelningen varil nominellt oförändrad. Denna urholkning
har allvariigt äventyrat möjligheterna att bedriva ett långsiktigt FoU-arbeie.
Della är så mycket mera kännbart som de områden inom utbildningsväsendet som
anslaget skall täcka, ständigt ökal genom att skolöverstyrelsens ansvarsområde
vidgats. Utbildningsväsendets problem-

Prop.
1980/81:97 72

flora
ökar därtill ständigt genom tillkomsten av nya grupper och nya utbildningar.

Planeringen
av anslagels disposition har gradvis utvecklats såväl i takt med
utbildningsväsendets behov som i lakl med vidgade erfarenheler av forskningsplanering.
Under åren fram ull 1972 skedde planeringen av anslagel i två, i princip från
varandra skilda delar; en gällde ulvecklingsarbele inom skolöverstyrelsen och
ulvecklingsarbele i kommuner och enskilda skolor, den andra gällde forskning
vid velenskapliga inslilulioner vid universitet och dåvarande lärarhögskolor.
Från 1972 infördes en FoU-planering i s. k. program varvid skapades ell program
för förskola, ell för grundskola, ell för gymnasieskola, ell för
vuxenutbildning, ell för lärarutbildning samt ell slutligen för sladieberoende
och stadieövergripande FoU-arbete. I skolöverstyrelsen bildades programgrupper
för vart och ell av dessa program, vilka lillsammans med FoU-enheten arbetade
fram de årliga anslagsframställningarna. Särskild vetenskaplig rådgivning har
.sedan 1971 gells av ell vetenskapligt råd (delta behandlas i kapitel 3).
Inflytande från breda allmänintressen i FoU-planeringen har sedan 1971
tillförsäkrats genom tillkomsten av den pedagogiska nämnden (kapitel 3),

Under
senare år har därtill utvecklats en planeringsslruklur som komplemenl till
sladier/program. Denna innebär au utbildningsväsendets problem, oavsett inom
vilka stadier de främsi finns, bildar ulgångspunkl för planering och
prioritering.

Fördelning
av medel på FoU inom olika stadier har växlat. Under del inledande skedet
anvisades huvudparten av medlen lill den då nya grundskolan. Efter hand har
nya utbildningar och områden tillkommit och ell område - lärarutbildning - har
överförts från skolöverstyrelsen lill UHÄ. Detta skedde 1976 i samband med
högskolereformen. Budgetårel 1978/79 var fördelningen av FoU-medel på stadier
och program följande: (i proceni)

Förskola 2,2

Grundskola 20,1

Gymnasieskola 18,2

Vuxenutbildning 21,4

Fortbildning/personalutveckling 1,6

Gemensamt och
stadieövergripande 24,8

Planering, uppföljning och
information 11,7

Anslagel
har årligen fördelats på intern och extern verksamhet. Med intern avses sådana
FoU-projekl som leds direki av olika arbetsenheter i skolöverstyrelsen, med
extern avses sådana projekt som läggs ut som uppdrag lill i första hand
velenskapliga institutioner. Den interna verksamheten är i första hand
ulvecklingsarbele och löpande läroplansulveckling, den exlerna i första hand
forskningsprojekt. Fördelningen mellan intern och extern verksamhei har varit
relalivijämn under åren. Cirka hälften av medlen hardirekl anvisats till
externa projekl, den andra hälften lill interna projekl. De senare har dock i
belydande utsträckning bedriviis ulanför skolöverstyrelsen, i kommuner,
enskilda skolor, länsskolnämnder, studieförbund, folkhögskolor och vid
velenskapliga inslilulioner.

Den
exlerna verksamheien har i första hand bedriviis vid de pedagogiska
insfitutionerna vid i synnerhet lärarhögskolorna men även vid universiteten

Prop.
1980/81:97 73

(denna
uppdelning äger inte tillämpning efter 1977 utom för högskolan för
lärarutbildning i Stockholm).

En
viss breddning av FoU-arbetet också i vad gäller högskoleinstitutioner och
discipliner som involveras har sketl under senare år men alltfort gäller all de
pedagogiska insliiulionerna dominerar med ca 85 proceni av de externt fördelade
medlen 1978/79. Detta FoU-anslag har därmed kommil all ulgöra en viklig del i
uppbyggnaden av de pedagogiska institutionerna. Även om en sådan
kompetensuppbyggnad i sig är positiv, vilkel närmare behandlas i kapitel 4, har
den dock den nackdelen all dessa institutioner blivit alltför beroende av dessa
forskningsmedel.

Under
heta 1960-talel och även en bit in på 1970-talel spelade läromedels-frågorna en
stor roll för del FoU-arbele som bedrevs inom anslagels ram. Detla hade sin
grund i del förhällandet att den nya grundskolan, och senare också
gymnasieskolan och vuxenutbildningen, krävde nya och andra läromedel än de som
fanns för den lidigare paralldlskolan. Här spelade också de
undervisningsieknologiska strömningarna under 1960-lalel en slor roll och
huvudparten av det forskningsarbete som bedrevs under denna lid var inriktad på
melod-maierialsysiem. Av olika skäl, vilka beskrivs närmare i kapitel 5, kom
dessa undervisningssystem inle alt få den genomslagskraft och den användning
man från början trott. Läromeddsfrågorna har under 1970-lalet blivit en med
övriga undervisningsfrågor integrerad del vilket haft lill följd all FoU
specifikt för läromedel minskat. Till della bidrar också den nya myndighel som
lillkom 1974-Siatens inslilul för läromedelsinformalion som övertog vissa
uppgifter från skolöverstyrelsen.

FoU-verksamhelen
inom anslagel är omfattande. Genomsnillligl pågår ca 200 projekl årligen och
behovel av riktlinjer för planering av verksamheien ledde till alt
skolöverstyrelsen 1971 utarbetade en sårskild projekthandledning. Denna ger
anvisningar, råd och rekommendationer beträffande utarbetande av
projektplaner, organisation av projektarbetet, medelsförddnings-oeh
peiiuiruliner, personalfrågor, offentlighets- och upphovsrällsfrågor, frågor om
resultalspridning, eliska regler och rekommendationer för projekl-arbele och
försöksverksamhel saml råd belräffande lillämpningen av
arbels-räiislagsliftningen.

Den
översiktliga beskrivning av FoU-anslageis lillkomsl och utveckling ,sonigörsi
kapitel 2 tjänar som ell underlag inför de granskningar och analyser av
verksamhetens innehåll och bedrivande .som följer i kapitlen 3, 4 och 5 .samt i
kapitel 10.

Inflytande och samråd (kapitel 3)

Alltifrån
FoU-anslagels lillkomsl 1962 har statsmakterna fäsi slor vikl vid alt
fbU-planeringen sker under insyn och inflytande från såväl breda allmänintressen
som från forskningens förelrädare. Del har därior alllid funnits .särskilda
rådgivande organ knutna lill FoU-planeringen i skolöverstyrelsen. SÖ har
diirtill .själv efter hand för.seit sig med särskild kompetens genom
inrällandel av ett vetenskapligt råd.

1
samband med riksdagens beslul 1962 om FoU-anslagel inrällades en rådgivande
nämnd, kallad Skolöverstyrelsens rådgivande nämnd lör pedagogiskt
ulvecklingsarbele och försöksverksamhet m, m, I denna fanns företrä-

Prop. 1980/81:97 74

dåre
för forskning, pedagogisk såväl som allmän samhällsvetenskaplig, förelrädare
för skolväsendet, för kommuner, för föräldrar saml för LO och SAF. Ordförande i
den rådgivande nämnden var generaldirektören i skolöverstyrelsen. Som
sekreterare fungerade chefen för FoU-enhelen i SÖ, Nämndens uppgifler var all
bilräda skolöverstyrelsen med råd och förslag när det gällde mera omfattande
pedagogiska undersökningar. Dess arbete inriktades därmed främsi på den del av
FoU-verksamheten som bedrevs vid velenskapliga institutioner vid de dåvarande
lärarhögskolorna och vid universiteten. Nämnden hade ingen beslulsräll över
FoU-anslagel eller någon del av det. Denna rådgivande nämnd vari verksamhei
underåren 1962 lill 1971 då den ersattes av den pedagogiska nämnden.

Tillkomsten
av den pedagogiska nämnden skall ses mot bakgrund av den debatt som fördes i
1971 års riksdag angående uppföljning och utvärdering av reformerna på skolans,
främsi grundskolans, område. Denna debatt hade i sin lur sin bakgrund i de
erfarenheler man gjorde rörande effekterna av del fria valet på grundskolans
högstadium. Del lillvalssyslem för årskurs 9 som låg i grundskolebesluiel kom
au fungera på ell annat säu än man förväntat, Skolberedningen hade, med ledning
av försöksverksamheten under 1950-lalel, räknai med all ungefär en tredjedel av
eleverna skulle välja den gymnasieförberedande linjen i årskurs 9, 9g, och all
ålerslående ivå tredjedelar skulle fördelas på övriga ålia linjer. På kort lid
skedde emellertid en kantring i elevernas val så all istället ivå tredjedelar
av dem valde 9g. Många av de övriga linjerna fick så lilet elevunderlag all de
inte kunde organiseras.

Denna
konsekvens av del fria valel föranledde skolöverstyrelsen all 1967 föreslå
regeringen en revision av läroplan för grundskolan, innebärande all
linjedelningen i årskurs 9 slopades. Riksdagen beslöl 1968 om en sådan revision
och Lgr 69 kom lill.

Della
beslul skapade en livlig debatt som gällde många allmängilfiga pedagogiska
frågor. Den vikiigasie gällde dock konsekven.serna av beslulel 1968. Ell
odiffercniierai högstadium krävde förändringar av del inrepedagogiska arbelel
som många lärare inle ansåg sig beredda all så snabbi kunna gå över lill.
Skolöverstyrelsen kritiserades också för all inle ha gjort någon ordentlig
uppföljning och utvärdering av grundskolan enligl modell Lgr 62 innan man
föreslog en revision.

Röster
höjdes därför i 1971 års rik.sdag om all utvärderingen av de politiskt
beslutade utbildningsreformerna av den arl övergång från Lgr 62 lill Lgr 69
utgjorde borde bedrivas fristående från skolöverstyrelsen. Krtiv restes dels på
ett ökat politiskt inflytande i uppföljnings- och ulvärderingsarbciei dels på
en .särskild kommission som snabbi skulle la fram fillgängliga uppgifter om
undervisningsrcsullaten i såväl grundskolan som i gymnasiet och i fackskolan.

Regeringen
föreslog riksdagen cn reorganiscring av den rådgivande nämnden, cn
reorganiscring ,som främst innebar all den skulle ges cn allsidig
sammansätlning med lörelrädarc för riksdagspartierna, kimmiuncrna, den
pedagogiska forskningen, skolans bclällningshavare och de studerande. Riksdagen
beslöl i enlighel med regeringens förslag. Från 1972 utökades den ITcdagogiska
nänmden med företrädare lör vuxenutbildningen.

Den
|x;dagogiska nämnden är knulen till skolöversiyrciscn .som rådgivan-

Prop.
1980/81:97 75

de
i FoU-frågor, särskill utvärdering. Skolöverstyrelsens styrelse har delegerat
beslulsräll lill nämnden vad gäller inrättande av pedagogiska utvecklingsblock.
Nämndens kansli utgörs av FoU-byrån i skolöverstyrelsen. Nämnden avlämnar
årligen sin verksamhetsberättelse vari den främsi behandlar frågor rörande
uppföljning och utvärdering av utbildningsverksamheten. Nämnden ger
rekommendationer lill SÖ:s styrelse rörande de ekonomiska och innehållsliga
ramarna i FoU-verksamhelen,

1
SkolforskningskommiUéns uppdrag ingår att pröva den pedagogiska nämndens
verksamhei, sammansältning och beslutsformer. En viklig ulgångspunkl för
kommiiiéns arbele i detta avseende har varit den utvärdering av sin verksamhei
som nämnden gjorde 1975. Här behandlade nämnden bl. a, frågan om anknytningen
till skolöverstyrelsen. Nämnden stannade där för en fortsatt direki anknytning
lill skolöverstyrelsen och förordade alt dess kansli även fortsiillningsvis
borde utgöras av FoU-enheien.

Såväl
den rådgivande nämnden som den pedagogiska nämnden har tillkommit genoni
riksdagsbeslut. En rådgivande organ av väsentligen annan karaktär utgörs av ell
särskilt vetenskapligt råd - plancringsrådet, vilkel skolöverstyrelsens
FoU-byrå initierade 1971, efter det all den rådgivande nämnden avvecklats,
Della planeringsråd beslår av tre företrädare för forskningen vid de
vetenskapliga inslilulioner där FoU på uppdrag av skolöverstyrelsen bedrivs.
Forskningsledarna vid dessa inslilulioner utser ,själva inom sig
planeringsrädels ledamöter, vilka var och en verkar under en treårsperiod,
Rådel förnyas koniinuerligl genom att en ledamot ersätts varje år, Tillkomslen
av plancringsrådet 1971 föranledde ingel särskill beslut i skolöverstyrelsen
ulan del är ell samrådsorgan för vilkel inga sirikl formella regler gäller,

Plancringsrådet
bilräder skolöversiyrciscn med råd och bedömningar belräffande den
vetenskapliga kvaliteten i de projektplaner .som inlämnas. Genom att
planeringsrådci delaljgranskar alla projektplaner, även sådana .simt avser
utvecklingsarbete inom skolöverstyrelsen, får dess ledamöter och därnicd på
sikl de olika velenskapliga insliiulionerna en överblick över l()U-arbclct på
uibildningsområdei som visal sig värdefull för såväl skol-tiverstyrel.sen som
för insliiulionerna .själva.

Ytterligare
former för samråd och samarbele förekonmier. De lör FoU-arbelei väsentligaste
är de temporära referensgrupper som bildas i anslulning lillenskilda projekt.
Försådana referensgrupper gäller inga formella rcglcr.dc kostnadcrde kan dra
ligger inom resixjkiive projekts anslagsramar. De har del dubbla syftet all
dels lillföra projekten synpunkter och erfarenheter av belydelse lor
projekiarbetel dels ulgöra kanaler för spridning av FoU-resullal lill de
inires.senier .som rcl'eren,sgrup|)ernas ledamöter representerar.

Högskolan och den sekloriella utbildningsforskningen
(kapilcl 4)

Skolforskningskoiiiniitién
skall enligt sina direktiv lägga fram lorslag .som beaktar de allmiinna
princiix;r lor sekloriell forskning som lagts fram av forskningsrädsut
ledningen. Rikstlagen harockså i maj 1979 läilal vissa beslul

Prop. 1980/81:97 76

rörande sekloriell forskning i högskolan, Beslulen innebär
ati den forskning som myndigheter behöver få ullord bör bedrivas i högskolan
och repliera på högskolans vetenskapliga kompetens, Koniniiltcn granskar i
detta kapitel lillänipningeii av delta beslul inom utbildningsforskningen och
analyserar de konsekvenser som det leder lill.

Skolöverstyrelsens FoU-anslag utgör en god illustration
till hur sektors-principen kan tillämpas. Alltsedan 1962 har huvudparten av
forskningen inom delta anslag bedrivits vid universitet och högskolor, främst
vid de pedagogiska insliiulionerna. Riksdagsbesluici innebär därför, för jusi
denna forskning, snarast ett sladfäsiande av en princip som ullämpats under cn
loljd av är.

F.n i och lor sig angelägen vidgning av den .sekloriella
forskningen fiirulsäiier emellertid all högskolans resurser för iless ivA
huvuduppgifteran meddela undervisning och bedriva forskning - är .så
dimensionerade att den sekloriella forskningen inle bedrivs på bekoslnad av de
två huvuduppgifterna. Den genomgång som kommittén gör av hiigskolans
basorganisalion Jör bciccndcvctcnskaplig forskning, visar dock att balan.sen
mellan lästa och rörliga resurser inte är tillfredsställande. Della gäller
franiföralli de pedagogiska insliiulionerna. Dessa har, sin stora andel
sekloriell forskning lill irois, en mindre basorganisalion i form av fasla
lorskarljänsler än vail ämnena psykologi och sociologi har. Dena förhållande
förstärks om man också beaktar fasta forskartjänster med annan bas än
högskolan.

Del åligger i lorsia hand högskolan själv an svara för den
vetcnskaiJiga kompeicitsiipphygiinaden. Men om högskolan skall svara även för
den sekloriella forskningen måste ocksä denna kunna bidra till en kompetensuppbyggnad.

För högskolan är det sålunda av primärt iniresse att kunna
bygga upp cn vetenskaplig kompeicns. För de sektorsorgan som har ansvar för FoU
är del av primärl iniresse all fä fillgång lill denna kompelens. Samspelet
mellan seklorsorganens och högskolans behov innebär au en kvalificerad
sekloriell forskning främjas om högskolans velenskapliga konipeiensuppbyggnad
kan bli en elTeki också av den sekloriella forskningen, Samlidigl innebär dena
samspel an högskolan lilllors problem och frågor som på sikl bör leda lill en
fruktbar utveckling av innehållet i den grundläggande utbildningen, i
forskarutbildningen och i högskolans övriga forskning,

Kommitién har granskal kompetensuppbyggnaden vid de
pedagogiska institutionerna i landet, Valel betingas av att det är i lorsia
hand vid dem som forskning inom skolöverstyrelsens anslag bedriviis. Som ett
måil på veien-skaplig konipeiensuppbyggnad har konimiiién vall anlalel
framlagda doktorsavhandlingar under perioden 1960-1979. Analyserna visar all
de forskare som arbeiai med uppdrag från skolöverstyrelsen i belydande
ulslräckning kunnal förena detta arbete med en vetenskaplig meritering. Under
perioden har loiali 188 avhandlingar lagls fram och ca en iredjedel av dessa
har helt eller delvis siu ursprung i uppdrag från skolöverstyrelsen och har
finansierats via FoU-ansagci.

Mån av detla slag är naluriiglvis inte okomplicerade.
Verksamhei som bedrivs inom ramen för seklorsanslag kan, som kommitién framhåller,
inte ha .som primärt syfte att bygga upp de vetenskapliga insiilulionernas
kompelens. Men dei synes kommitién som om jusi SÖ-anslagei, alltsedan

Prop.
1980/81:97 77

suirien
1962, har medverkat till en kompetensuppbyggnad ulan all syflel med anslaget
förfelats. Skolöverstyrelsen har ocksä så långl del varil möjligl, medverkat i
insiilulionernas uppbyggnad, bl. a. genom att i ell lidigl skede avsalla medel
för kurser för FoU-personal och lill forskarassistenlijänster vid vissa
inslilulioner,

KommiUén
finner ell forlsall samspel av della slag mellan seklorsorgan och högskolan som
angdägci men pekar på alt del lorde kräva en annan lidsplanering av
projeklverksamheien än den .som för närvarande finns. De endasl ellåriga
medelsramarna gör del svårt för såväl seklorsorgan .som högskola au långsiktigt
planera för sådana insal.ser som har ell vidare velenskapligl syfte.

KommiUén
behandlar också de frågor om kvalitets- och balansproblcm som sekiorsprincipens
lillämpning reser, Kommiltén framhåller här au den .sekloriella forskningen
siällcr samma krav på veienskaplig kvalilel och lorirogenhci med vetenskapliga
teorier .som annan forskning. Del är därför myckel viktigt all man vid de
institutioner som arbetar med sektorsforskningsuppdrag kan garantera fullgod
veienskaplig ledning för dessa uppdrag. Vetenskaplig ledning hör därför, liksom
hillills, uiövas av lägsl docenlkom-peienl forskare. Del är också angelägel att
ansvarel för seklorsforsknings-uppdrag tordelas på projektledare och
veienskaplig ledare på sådanl sätt all ingendera under längre lid helt och
hållet är bunden lill enbarl seklorsforsk-ning. Man måsle också beakta all en
och samma person inle ansvarar för mer än ell slörre eller Ivå lill tre mindre
projekl samtidigt.

Den
forskning som bedriviis inom skolöverstyrelsens FoU-anslag har varil klarl
lillämpningsinriklad. Verksamheten präglades redan från början av en strävan
all förverkliga de bärande idéerna bakom utbildningsreformerna. Delta moliverar
en diskussion om forskningens och forskarnas medverkan i utbildningsreformerna.

Allmänt
sett framstår den samverkan som funnils mellan t. ex, forskning och Slalliga
kommittéer på utbildningsområdet som tämligen unik i ell iniernaiionelli
perspektiv. Denna samverkan innebar inte all forskare log över politikers
beslutsfattande men underiagen för beslul blev i bäsla fall rikare och mera
genomarbetade. Efter reformbesluten framstod del som angelägel med en samlad
plan för uppföljning och utvärdering av dessa utbildningsreformer. Såväl
skolöverstyrelsen som forskare log i slutet av 1960-talet initiativ till en
sådan uppföljning av Lgr 69. Av olika skäl kom en sådan samlad plan inle att
förverkligas i den utsträckning man hade förhoppningar om. Skälen härtill har
varil många och en noggrann analys av orsakerna till en utebliven samlad
uppföljningsplan är i sig en stor forskningsuppgift. Kommittén framhåller dock
att en samlad uppföljningsplan förulsälter en samlad utvecklingsplan för
utbildningsväsendet i stort.

Mol
bakgrund av de erfarenheter som nålls under 1960- och 1970-lalen och mol
bakgrund av de reformbeslut som fattats och som kan förväntas inom de allra
närmaste åren framstår det därför som angelägel om FoU-arbeiel verkligen kan
bli en integrerad dd i de lolala reformuppföljningsprogram-men.

Prop.
1980/81:97 78

Granskning av projektverksamheten (kapitel 5 och Appendix
1)

FoU-verksamheten
har varil föremål för punktvisa granskningar under de 18 år som loLl-anslagcl
funnils. En del av dessa har gällt verksamhetens planering och administration,
andra har gällt I-oU-arbetcts innehåll. De har dock alla varil begränsade såväl
i lid som omfattning.

Konimillcn har genomfört
en granskning och utvärdering av FolJ-vcrksunihclcn i väsentligen tre steg. Del
förslå redovisas i kapilcl 2 och omfaliar analyser av anslagsutveckling och
anslagsplanering från 1962 lill 1979 i mera översiktliga termer. Del andra
steget omfattar en studie av projckiproccsscn och har genomförls på samtliga
projekl som avslulades budgetåren 1976/77 och 1977/78, Här har kommitién
siudcral hur projekten inilicrals och planerats, hur de genomförls och
redovisats samt hur deras resullal följis upp, Tolall avslulades 72 projekl
under de två akluella budgetåren, varav 43 hade bedrivits vid velenskapliga
inslilulioner (externa) och 29 inom skolöverstyrelsen eller under direki
ledning av skolöverstyrelsen (inierna). De viktigaste slutsatserna från denna
studie är,

a
både cxlcrna och inierna projekt anses ha haft som uppgifi all allmänt samla
och utveckla kunskap om utbildningsfrågor och att finna prakliska lösningar på
avgränsade problem inom utbildningsväsendet

D
flertalet projekl har sin ulgångspunkl i prakliska problem

D
projekten planeras ofta av skolöverstyrelsen och forskare i samråd (exlerna
pKJckl)

D
för inlernprojeklen anlitas i flerlalel fall personer ulanför skolöverstyrelsen

D
primära målgrupper för de interna projekten är ulbildningsplanerare, medan de
exlerna projeklen har en mera varierad målgrupp

D
hinder för projekigenomförande är medelsknapphet, planeringsbrisier och
otillräcklig mollagningsberedskap hos medverkande personal i skola och
vuxenutbildning

D
projektresullat redovisas i många olika former varvid de exlerna projeklen
använder flera kanaler än de inierna

□ för all öka
genomslagskraflen i projekiinformationen föreslås följande:

-
utvecklandet av modeller för
projektuppföljning

-
inplanerande av medel för
projektuppföljning

-
ökat ansvar från
skolöverstyrelsen för projektuppföljning

-
eliminerande av praktiska hinder
för prövning av pedagogiska innovationer och

-
Ulbildning och fortbildning av
personal i skola och vuxenutbildning om och i FoU.

Tyngdpunkten
i kommitténs granskning har legal på det iredje steget. Detta har omfaliai en
analys av på vilka sått FoU-resultaten kommer liU utnylljande. Kommiltén har
granskal spridnings- och uinytijandeproblemen inom ett anlal slörre omräden på
vilka FoU-arbete bedriviis under en längre lid, för flertalet områden under
hela den period FoU-anslagel funnits. Tolall har sju problemområden och
FoU-arbelei inom dessa ingått:

Prop.
1980/81:97 79

D samverkan
mellan förskola och grundskola

D specialundcrvisning/handikappundervisning

Cl äninesmelodiska
problem

D vuxcnutbildningsprobleni

D läromedclsutveckling

D planering
ix:h utvärdering

D läroplansutveckling,

(jranskningcn
av |-"()U-projektens utnylljande har en positiv slagsida sAiill-vida all
den främsi ägnais observerade crfcktcr medan fränvaro av crCckicr inte i
molsvarande mån blivit belyst. Analysen hardärför framlVir alll gen anledning
lill slutsatser om vilka olika slag av effekter som projekten gett upphov lill
och vilka fakiorer .som varil relaterade lill uinylljandel,
Ciransk-ningsmalerialei ger emellertid underlag för kritiska synpunkter och
överväganden om önskvärda åigärder för kommande FoU-plancring. Några sidor av
projeklverksamheien där förändringar synes vara motiverade lor alt öka
projektens ulnylijandegrad är följande,

I de
flesta fall år spridnings- och tttnyitjandcjäsen den del av projekten ,soni
ägnas minst uppmärk.samhei. Även vid övrigl välplanerade projekl saknas ofta en
medveten spridningsstraiegi. Från enkätsludicn gavs exempel på många olika
spridningsakiiviieler, men samtidigt bedömdes mcdveicn spridningsplancring ofta
vara försummad. En naturlig slutsats är all spridnings- och uinytljandedelen
av ell projekl bör ingå i projeklplaneringcn. Erfarenheterna pekar emot all
spridningsåigärderna behöver sättas in tidigt. Gynnsamma effekier har ofta
kunnal iakttas av projekt där intressegrupper knutits lill projektet redan vid
dess start eller planering och sedan fungerat som förmedlare och
informationskanaler till vidare avnämargrupper.

Formerna
för redm-isning av projektresullaien är en annan sida som behöver ulvecklas.
Diskussionen har hillills mesl gällt hur budskapet skall göras tillgängligt, i.
ex, genom all dess sändare undviker onödigt tillkrånglat språk. Lika viktigl är
emellertid all anpassa informationen och spridningsformerna till olika
mollagargruppers behov, Dei torde sällan vara lillräckligl att redovisa ett
projekt bara på ett sån. I stället bör mångsidig information eftersträvas:
skriftlig-munllig, rapporier-arliklar-radio/TV, läromedel-fori-bildning-debali.
1 projekienkäien efterlystes en meraktiv medverkan från .SÖ i spridningsfasen.
Del finns skäl all la fasla på delta och i större ulslräckning än hittills ,se
spridning och uinytljande som ell gemensamt ansvar för SÖ och projeklen. En
annan konsekvensaven mer medveten spridningsplanering är all projektbudgelen
bör innefalla även medel för spridnings- och användningsåtgärder.

Det
har konstaterats au projektresullat kommer lill uinytljande framför allt på
adminislraliv nivå, medan l, ex, lärare på fältet inie sällan ger uttryck för
all FoU-information inte har någon nära anknylning lill den dagliga undervisningen.
Även om FoU-verksamhelen givetvis lill en betydande del bör tillgodose
administrationens och planeringens behov, är det otillfredsställande om
forsknings- och utvecklingsarbetet uppfattas som mindre angelägel och
verkligheisanknutel av siora grupper inom utbildningsväsendet. Ell förhållande
som dock inte synes ha uppmärksammals tillräckligt är an projektens resultat
bara undantagsvis kan omsänas direkt i praxis.

Prop.
1980/81:97 80

Projekten
ger ifrån sig information, idéer och modeller som behöver ulvecklas vidare och
anpassas till lokala betingelser En förutsättning för att detta skall ske och
för att projektresultaten skall upplevas som relevanta och livsnära är, att det
finns ett visst mått av utvecklingsberedskap inom skolan. Därför behövs olika
utvecklingsstimulerande insatser: ekonomiskt stöd till lärariedda försök,
fortbildning i form av medverkan i försöksverksamhet och anknylning mellan
projekl och utvecklingsarbete.

En
aspekt av FoU-planeringen som är i särskilt behov av granskning är relationerna
mellan extern och intern projektverksamhet. Efter att tidigare ha handlagts
separat från varandra behandlas de numera i en FoU-planering som är gemensam
för båda slagen av projekt. Delvis är denna integration i form av gemensam
handläggning i planeringsråd och programgrupper mer formell än reell. De
projektplaner som inges för inlernprojekt är inte sällan så kortfatlade alt
någon egentlig bedömning ur behovs- eller kvalitetssynpunkt inte är möjlig. Del
ställer sig ocksä svårt att bedöma möjligheterna alt samordna olika projekl.
Vid kommande FoU-planering bör samma krav på ulföriigl redovisade planer
slällas på alla projekl. Även i andra avseenden är en närmare samordning
önskvärd. Läroplans- och läromedelsutveckling replierar huvudsakligen på
inlernprojekt. Även exlerna projekl har ofta haft inflytande på läroplansarbeie
och utvecklat läromedel som använls i undervisningen. Mindre tydligt framträder
medvetna åtgärder för att samordna de inierna och exlerna insaiserna på dessa
områden.

De
exlerna projekten har ganska genomgående karaktären av forskningsprojekt, om
än av varierande art. Inlernprojeklen representerar en bred skala från mindre
utredningar och försöksverksamhel lill projekt som ligger nära de exlerna. Del
är rimligl alt sektoriellt utvecklingsarbete omfattar såväl långsiktig
forskning som mer närliggande problemlösning. Pedagogiskt FoU behöver sålunda
även i framliden inbegripa verksamheler av olika slag. Delar av
skolöverstyrelsens interna projektverksamhet kan stå nära administrativ rutin.
Främsi gäller della regeringsuppdrag eller myndighetens egna initiativ inför
plötsligt uppdykande problem. Del ligger i sakens natur all sådana
inlernprojekt inte kan inordnas i en långsiktig FoU-plan eller ens förutses i
de åriiga anslagsäskandena. Det finns dock enligt kommittén skäl att noga
granska just inlernprojeklen inom del oklara gränsområdet mellan ulvecklingsarbele
och adminislralivt arbete. En långsiktig utvecklingsplan för utbildningsseklorn
bör också förhoppningsvis hjälpa lill alt göra dessa oförutsedda inlernprojekt
färre.

Syftcl
med FoU-verksamhelen är all medverka i en successiv uppbyggnad av kunskap och
ell uinytljande av denna i utbildningsväsendet. Della syfte kan knappasl hell
nås, men FoU-verksamhelen bör kunna bedrivas pä ell sätl som gör
resullaiuinyitiandel effektivare. Ulredningar inom skolområdet måste t. ex. nu
ofta starta med omfaUande undersökningar eller forskningsprogram och kan ,som
regel bara i begränsad utsträckning bygga på redan ulförl FoU-arbele, Givelvis
aklualiserar en utredning frågor som kräver specialsiudier, men del borde vara
möjligl all betydligt öka kunskapsberedskapen med hjälp av det pedagogiska
ulvecklingsanslagei. Della kräver ell planeringsmönslcr.som fillgodoser behoven
av samordning och långsiklighel men samlidigl är flexibelt inför förändrade
behov. Hillillsvarande FoU har alllför mycket haft karaktären av punktinsatser
med kort tidsperspektiv.

Prop.
1980/81:97 81

Visserligen
visar bl. a. problemområdesöversikler, all man även genom sådana kan utvinna
värdefull informalion, men optimalt utnyltjade blir FoU-insaiserna knappast.
Tillkomsten inom skolöverstyrelsens FoU-planering av programgrupper och
problemområdesindelning kan ses som vikliga men otillräckliga steg pä vägen mol
en övergripande planeringsmodell.

Den
analys av FoU-resultatens verkningsgrad, som kommiltén företagit, har främsi av
tidsskäl fåll begränsas såväl vad avser problemområden som djup i analysen.
Samtidigt står det klart alt analyser av detla slag ulgör eu mycket viktigt men
hittills delvis försummal forskningsområde. Med större kunskap om vilka
betingelser som hindrar respektive främjar eu effektivt utnyttjande av
FoU-arbetets resultat skulle man också kunna utveckla alternativa modeller och
metoder för spridning och resultalanvändning. Kommiltén finner del därför
angelägel att forsknings- och utvecklingsarbete rörande dessa frägor kommer
till stånd.

Inlernationellt utbyte inom FoU-områdel (kapitel 6)

FoU-arbetet
inom utbildningsområdet behöver ständigt tillföras erfarenheter och impulser
från motsvarande verksamheler i andra länder liksom från den internationella
utvecklingen inom utbildningsområdet över huvud taget. Kommittén granskar det
internationella FoU-ulbylel i första hand frän svensk mottagarsynpunkt - det gäller
för oss att dra nylla av utländska erfarenheter. Men som inom all
FoU-verksamhel gäller del att man även som mottagare måste skaffa sig en
kunskapsberedskap för att kunna lillgodogöra sig andras erfarenheter och redan
det kräver att man själv aktivt arbetar med likartade problem. För att kunna få
tillgång till effektiva direktkontakter med andra som arbetar inom samma område
krävs också någon form av motprestation - att man själv kan erbjuda
erfarenheter av intresse för kolleger utomlands. Internationell spridning av
svenskt FoU-arbete blir därmed strategiskt för våra möjligheter all dra nytta
av utländska erfarenheler.

Kommittén
granskar det internationella utbytet i huvudsakligen två avseenden: ulbyte via
publikationer och utbyte via personliga kontakter

Den
viktigaste formen för iniernaiionelli uibyieär ulbyte via publikationer. Del är
därför nödvändigt all det finns en biblioteks- och dokumentatiosser-vice med en
bred täckning av publicerat malerial. Pä del hela tagel får de insiiluiioriella
förulsällningarna för uppspårande och anskaffande av malerial från andra
länder bedömas som goda. Den viktigaste institutionen är här Statens
psykologisk-pedagogiska bibliotek. Säväl dess allmänna biblioteksservice som
dess service rörande datorbaserade informalionssyslem är av Ulomordentiig vikt.
Kommittén framhåller nödvändigheten av all SPPB även fortsättningsvis har en
fristående slällning som ell naiionclll specialbibliotek.

När
det gäller inlernalionell publicering av svenskl FoU-arbeic är denna enligl vissa
undersökningar inle hell lillfredsslällande. Skälen härtill torde dels vara att
denna forskning ofta är inriklad på specifikt svenska frågor som kan försvåra
en internationell publicering, ddsaii de publiceringsformer man väljer inte är
effektiva om man vill nå en internationell läsekrets. En stor del av den
svenska pedagogiska forskningen redovisas i stencilerade rapporter. I 6 Riksdagen 1980181. I .saml. Nr
97

Prop.
1980/81:97 82

internationell
publiceringspraxis har stencilen inte tillnärmelsevis samma möjligheler alt nå
ut som tryckt malerial. Förmedling av utländsk forskning för en bredare svensk
läsekrets måste också beaktas. Tidskriften Forskning om utbildning fyller denna
funktion vad gäller svensk utbildningsforskning. Dess uppgifter skulle kunna
vidgas att även innefalla översikter och diskussioner om utländsk forskning.

Personkontakter år
emellertid också nödvändiga om svensk utbildnings-forskning och svenskl
pedagogiskt FoU skall kunna tillföras erfarenheler från andra länder. Den
vanligaste formen är utan tvekan kongresser och konferenser. Sådana anordnas
av alla de inlernalionella organisationer som finns inom utbildningsområdet.
Erfarenheter tyder dock på att konferenser av della slag enbarl kan tjäna som
introduktion till vidare kontakter, de är i sig själva inte lillräckliga för
ett effektivt och inträngande FoU-utbyie.

En djupare form av
FoU-ulbyle kan ske i internationella projekt och inslilulioner. Samfinansiering
av projekl förekommer, varvid lEA-projekiel (Internalional Association for the
Evaluation of Educational Achievemenl) lorde vara det hittills längsi gående.
Allmänt sell lorde del dock vara svårt att länka sig all någon mera belydande
del av FoU-arbeiel skulle kunna bedrivas i inlernalionella projekl. Därtill är
de ekonomiska, administrativa och innehållsmässiga svårigheterna för slora.

Vad belräffar
institutioner är silualionen i Sverige dock gynnsam såtillvida som del sedan
1971 finns en institution för internationell pedagogik i Stockholm. Kommittén
finner del angelägel alt denna institution fär fortsätta sin verk.samhet och
all dess fortbestånd tryggas.

De sannolikl viktigaste
och på sikt ocksä mesl betydelsefulla kontakterna gäller sådana som kan byggas
upp mellan enskilda forskare och forsknings-insiituiioner. Möjlighelerna lill
sådana kontakter, via studieresor, engagerande av gästforskare lill svenska
inslilulioner saml svenska forskare som stipendiater eller gästforskare
utomlands är dock begränsade. Dessa begränsningar skulle emellertid kunna bli
avsevärt mindre om det förekom mera av samarbete mellan anslagsbeviljande
myndigheter och organ saml högskolan och dess inslilulioner. En analys av t.
ex. frekvensen utlandsresor inom ramen för projektmedel från skolöverstyrelsen
visar all sädana förekommit i förhållandevis lilen ulslräckning och all resor
och studiebesök som förekommit inle lagls upp sä att utbytet kan ha blivit
särskilt slort. I synnerhet i sädana projekt där den internationella
ulvecklingen är av slor betydelse bör man därför dels planera in sådana studieresor
i projektprogrammet, dels förbereda dem väl för att de skall kunna ge effektivt
.utbyte.

Del synes också angeläget
all FoU-ansvariga myndigheter aktivt deltar i internaiionelll FoU-ulbyle, någol
som redan förekommer främst inpm ramen för inlernalionella
utbildningsorganisationer. Också utbyte av erfarenheler mellan praktiskt
verksamma på fältet förekommer, inte minsl genom all svenska skolor lar emot
besökare frän andra länder och att därigenom ell kontaktnät kan byggas upp.

Över huvud laget gäller
all de åigärder som behöver vidtas, snarast är att se som förstärkningar av
redan förekommande utbyte, förstärkningar som i de allra flesta fall lorde
kunna ske inom ramen för befintliga resurser. Vad som framför alll behövs är
samarbele mellan olika instanser och ett bällre och effektivare uinyiljande av
de kanaler för inlernationellt FoU-ulbyle som redan existerar.

Prop.
1980/81:97 83

Erfarenheter av olika slag av lokalt utvecklingsarbete
(kapitel 7)

Lokall
utvecklingsarbete har under senare år kommil au ses som en av de viktigaste
instrumenten för en utveckling av utbildningsväsendet. Inte sällan har man
därvid beskrivit lokall ulvecklingsarbele som någol helt nyu. En sådant
ulvecklingsarbele har emellertid funnils alltsedan reforniskedeis början, dock
i klart otillräcklig omfallning. Del har ökat med åren om än i långsam takt.
Dagens fråga är hur man genom del forlsalta reformarbetet, med den ökade
decentraliseringen av beslutsrätt och ansvar och med de idag befintliga
resurserna skall bäst främja det lokala utvecklingsarbetet.

Utvecklingsarbete
av den art som bedrivs idag hade sin upprinnelse i 1930-och 1940-lalens
aktiviietspedagogik. Något utvecklingsarbete på stor bredd kom dock inte till
stånd varken då eller under 1950-ialets försöksverksamhel inför den nya
grundskolan. Ell betydelsefullt steg i riklning moi en lokall bedrivet och
slalligl stött utvecklingsarbete inleddes emellertid 1964 då de första
pedagogiska utvecklingsblocken startade i Kalmar och Malmö. Uiveck-lingsblock
organiseras utifrån vissa givna lemata och dei ekonomiska ansvarel delas mellan
slal och kommun med i princip hälftenfinansiering under de fem åren
utvecklingsblock pågår. Tolall har under åren efter 1964, 17 utvecklingsblock
varil i verksamhei och de omfattar numera såväl grundskola, gymnasieskola som
vuxenutbildning. Den ställiga delen finansieras via FoU-anslagel och omfaliar
1979/80 1,76 miljoner kronor. Utvecklingsblocken kan organiseras olika och de
långsikliga effekterna av dena slag av lokalt utvecklingsarbete varierar. De
syftar bl. a. lill au starta en "förnyelsens vind" som skall
forlsälla alt blåsa även efter del att blocken upphörl som formell
organisation.

Den
utvärdering som gjons av vissa uivecklingsblock visar all de, liksom all
formaliserad verksamhei, kan löpa risken all slelna i sina former och engagera
alllför få. De ulgör dock en värdefull form av lokall utvecklingsarbete och
ger genom sin tematiska inrikining erfarenheter som sträcker sig ulanför den
eller de orter där de bedrivs.

Under
senare år har forlbildningsverksamhelen delvis ändrat karaktiir oeh blivit en
integrerad del i del lokala ulvecklingsarbelel. Flera slörre fortbildnings-
och vidareulbildningsprojekl har lillkommii genoni riksdagens beslul med
anledning av SIA. Dessa omfallande rikstäckande projekl syftar till alt på sikt
engagera alla som är verksamma i skolan och ge uigångspunkier lör en
kontinuerlig lokal skolutveckling. De viktigaste nu pågående projekten iir
personallagsulbildningen, skolledarutbildningen och det nyligen siarlade projeklcl
rörande fortbildning för klasslärare i nalurorienicring och tekniska moment.
Genom dessa och andra slörre forlbildningsinsaiser knyts också forsknings- och
utvecklingsarbetet, fortbildningen och del lokala utvecklingsarbetet närmare
varandra,

För.söksvcrksamhei
av detta slag med samverkan indian FoU. Jnrtbitdning och lokall
utvecklingsarbete pågår sedan några år i organiserad form i fyra regioner. Val
av innehåll i samverkan styrs av lokala och regionala behov och förulsätlningar
och verksamheten ulgår från uppfallningen an utveckling underlättas om den
bygger på initiativ och ansvar hos dem som arbeiar i skolan. Denna strategi
bygger i sig på vidgad lokal beslulsräll, och en sådan

Prop.
1980/81:97 84

vidgning
inleddes i och med SIA-beslutei. De viktigaste erfarenhelema hillills synes
vara alt man med samverkan av della slag kan bygga in fortbildning och lokal
uiveckling som en del av den dagliga verksamheten,

Ftt viiscntligcn annat
slag av slalligl slöd lill lokalt utvecklingsarbete ges för niirvarandc inom
ramen för ell särskUt reservationsanslag - lokall utvecklingsarbete inom
skolväsendet. Fem länsskolnämnder deltar i denna lörsöksverksamhct som startade
budgetåret 1978/79, Dessa länsskolnämnder disponerar vardera 150 000 kronor
årligen och medlen skall användas för au stimulera lill lokalt och regionall
utvecklingsarbete, Verksamheien har hittills byggis upp sä all enskilda skolor
eller rektorsområden, efter ansökan till länsskolnämnderna, tilldelas medel för
projekl av slörre eller mindre omfallning,

Rcgionskiillcgierna
inrättades 1973 i de dåvarande sex högskoleregionerna och skulle enligl sin
inslruklion fungera som ett sammanhållande organ mellan det pedagogiska
FoU-arbeiei och grundulbildning och fortbildning av lärare. Regionskollegierna
disponerade myckel begränsade ekonomiska resurser för sill arbele och deras
huvudsakliga uppgifler var därmed inrikiade på samordning, erfarenhetsutbyte
och problemkartläggningar inom respektive region, I samband med den av
riksdagen 1975 och 1977 beslutade högskolereformen gjordes en översyn av
regionindelningen och regionskollegierna lämnade då också synpunkler på sin
framlida verksamhet. Högskolereformen ansågs av praktiski tagel samtliga
involverade ha ändrat förutsällningarna för regionskollegiernas verksamhei så
pass myckel, au man inie längre fann dem ändamålsenliga såsom samordningsorgan.
Regeringen överlämnade under höslen 1978 frågan om regionskollegierna lill
skolforsk-ningskomniiitén, som i sina överväganden och förslag belräffande
regional saniordning på utbildningsområdet har beaktat erfarenheterna från
regionskollegierna.

När det gäller
lärarutbild/tingen och det lokala utvecklingsarbetet försökte man genom 1968
års läramlbildningsreform få till slånd viss samordning av lärarnas grundulbildning,
försöksverksamhel och forskning. Lärarhögskolorna försågs med pedagogiska
institutioner, lill dessa knöls efter hand en omfattande uppdragsforskning från
i första hand skolöverstyrelsen och lill samtliga anslöts vidare särskilda
försöks- och demonsirationsskolor. Vissa förulsällningar skapades genom dessa
anordningar för an den blivande läraren under sin utbildningstid skulle få
konlakl med såväl forskning som praktiskt lorsöksarbeie. Senare undersökningar
visade dock inte på några stora och snabba förändringar. Endasl i begränsad
ulslräckning kom lärarkandidaterna i konlakl med pedagogisk forskning och
praktisk försöksverksamhel.

Fömlsältningarna för
utvecklingsarbete och fältförsök i lärarutbildningen har förändrats i och med
högskolereformen 1977. Den decentraliserade beslutsrätten med alla
högskoleutbildningar pä en orl sammanförda lill en enhet har gjort det lidigare
syslemet för fältanknuten försöksverksamhet stelbent. De nya organ som skapats
genom högskolereformen - regionsstyrelser, högskolestyrelser,
institutionsstyrelser och linjenämnder - har fått Slörre frihet au hantera de
reguljära resurserna och har fåll eu huvudansvar för utveckling av
verksamheten. Delta har givit dessa nya organ ansvar också

Prop.
1980/81:97 85

för
del lällanknuina utvecklingsarbetet.

Del
finns nu en svaröverblickbar flora av olika stödformer för forskningsanknytning
och ulvecklingsarbele. De organisatoriska former som skapais för planering och
saniordning av ul vecklingsinsatser är mycket skiftande. En genomgång av de
olika högskoleorternas insatser visar dock att man även på orlcr med
lärarulbildning som saknar resurser för forskning arbetar med all avsätta såväl
resurser för ulvecklingsarbele inom lärarutbildningarna som all finna
ändamålsenliga organ tor samordning av olika insatser

Också
i dejbrskningsprojeki som bedrivs inom ramen lör skolöverstyrelsens FoU-anslag
förekommer lokall ulvecklingsarbele i betydande ulslräckning. Huvudparten av de
projekl som pågår inrymmer praktisk försöksverksamhel som involverar enskilda
skolor, rcklorsområden eller större enheter. Även om dessa FoU-projeki inte
alltid har som syfte all slödja eller initiera lokall ulvecklingsarbele har den
bedrivna försöksverksamheten i sig niånga gånger haft ungefärligen samma
karaktär som projekl inom de pedagogiska utvecklingsblocken.
Projektverksamheten vid forskningsinslilulionerna har också ändrat karaktär,
från all lidigare ha varil primärl forskarinilierade är de numera allt oftare
initierade av enskilda skolor och lärare.

De
olika former av lokall utvecklingsarbete som kommittén lar upp är sådana som
har eller har hafl anknylning lill verksamheten inom skolöverstyrelsens
FoU-anslag. Huvudfrågan blir på vilka säll man i den fortsalla FoU-planeringen
skall kunna nyttiggöra de positiva erfarenheterna från den tidigare
verksamheien.

Lokalt utvecklingsarbete i tre kommuner (kapitel 8)

Förutsättningarna
för lokalt ulvecklingsarbele varierar mellan olika kommuner. En lång rad
fakiorer kan härvid länkas ha belydelse för uppkomsten av - eller brislen på -
lokall initierat och lokalt bedrivet utvecklingsarbete. Inför sina
ställningstaganden och förslag har kommitién genomfört en studie av del lokala
ulvecklingsarbelet i tre kommuner. Kommittén antar all vissa yttre
karakteristika har belydelse för uppkomsten av lokall utvecklingsarbete. Sådana
är:

D
högskola med pedagogisk institution vid vilken bedrivs pedagogiskt forsknings-
och utvecklingsarbete

D
lärarutbildning

a fortbildningsavdelning

a dellagande i pedagogiska
utvecklingsblock

D
länsskolnämnd som deltar i försöksverksamheten med lokall utvecklingsarbete

D
urskiljbara ekonomiska och organisatoriska resurser inom det kommunala
skolväsendet.

Utifrån
dessa karakteristika här Karishamns, Malmö och Skellefteå kommuner valls och
dessa tre kommuner speglar i varierande utsträckning förekomst av eller brist
på dessa yttre karakteristika. Analyserna omfattar kartläggningar av lokalt
utvecklingsarbete i de tre

Prop.
1980/81:97 86

kommunerna,
analyser av fömtsättningarna för lokall utvecklingsarbete och i samband därmed
de krav lokall utvecklingsarbete ställer på olika funktioner

Mellan
dessa tre kommuner är skillnaderna vä.senlliga i de flesta undersökta
avseenden vad gäller de yttre förutsällningarna. Dessa slora olikheter lill
trots finns dock många gemensamma drag när del gäller all bestämma vilka
faktorer som verkar främjande respektive hindrande för uppkomsten av lokalt
ulvecklingsarbele.

Attityderna
lill och kunskaperna om lokall utvecklingsarbete bestäms av naturiiga skäl i
stor ulslräckning av hur pass slora erfarenheler man har och hur lokall
utvecklingsarbete varil uppbyggl. På den politiska nivån, i skolstyrelserna, är
medvetenheten om behoven av lokalt ulvecklingsarbele stor och här finns samma
grundläggande positiva inställning oberoende av de tre kommunernas skiftande
yttre förulsällningar. Detta gäller också inom skolledningen även om man här
kan märka all motivationen för ulvecklingsarbele ökar med ökad erfarenhet och
därmed ökade kunskaper om hur sådanl arbele kan bedrivas. Personalorganisationernas
inställning är också den positiv på samtliga orter Dessa organisationer måste
emellertid bevaka utvecklingsarbetets konsekvenser för lärarpersonalens
arbetssituation. Den tveksamhet man ibland ger uttryck för har sin grund i
osäkerheten om konsekvenserna belräffande t. ex. ansvar och arbetsbelastning
för lärarpersonalen. Det visar sig också all lidigare erfarenheter av
medverkan i ulvecklingsarbele kan underiätta ställningstaganden inför nya
utvecklingssatsningar. Arbetsrällslagsiiftningen har också medfört ett ökal
inflytande från de fackliga organisationerna inför beslul om utvecklingsarbete.
Delta inflytande reser emellertid också krav på ansvar och kunskaper som del
tar viss tid att bygga upp.

Som
helhel gäller all motivationen för och kunskaperna om ulvecklingsarbelel ökar
ju mer man själv har deltagit i sådant arbele. Den viktigaste åigärden blir
därmed all vidga del lokala utvecklingsarbetet och göra del alltmer lill en
naturiig del av den dagliga verksamheten.

De
ekonomiska förulsällningarna har givelvis stor belydelse för uppkomsten av
lokala försök. Det visar sig dock närmast omöjligt all få någol rikligt grepp
om vilka ekonomiska salsningar som görs på ulvecklingsarbele. Budgeterade medel
är en sak, det faktiska resursutnyttjandet en annan.

De
viktigaste ekonomiska resurserna synes ligga i det nya statsbidragssystemet
och i de yllerligare resurser som rektorsområdena kommer att disponera inom
ramen för genomföranderesursen som beslutades i samband med den nya läroplanen
för grundskolan. Avsaknaden av urskiljbara ekonomiska resurser i kommunens
budget för ulvecklingsarbele inom skolan innebär dock inte att sådana resurser
saknas.

Utvecklingsarbetets
anknytning till Jörskningen varierar av naturliga skäl belydligl mellan
kommunerna - någol som ligger redan i urvalet av kommuner. Här intar Malmö en
särställning genom det nära samarbete som byggts upp mellan kommunen och den
pedagogiska institutionen vid lärarhögskolan. På orter utanför
universitetsorterna är kännedomen om den pedagogiska forskningen blygsam och
attityderna avvaktande. De viktigaste insaiserna blir därmed dels alt skapa
ökad kännedom om forskningen dels att skapa förutsättningar för ett mera aktivt
utnyttjande av forskningens resultat och forskarnas kompetens.

Prop.
1980/81:97 87

Vad
gällerJoribildningen förmärks en gradvis ändrad syn på dennas roll lör del
lokala ulvecklingsarbelel. Här har de lidigare nämnda utbildningarna,
personallagsulbildningen och skolledarutbildningen, medverkat lill all bryia
upp föreställningen om fortbildningen som väsenlligen informerande,
Ibrl-bildning och personalutveckling i en mera vidslräckl belydelse ,som en
uivecklingsresurs är en utveckling på sikl. För denna finns också hinder av
renl praktisk nalur liksom ännu en ovana all se skolan i ell helhelsperspekliv
som måste omfalla alla som arbeiar i skolan.

Även
om skillnaderna mellan de tre kommunerna i flera av.sccndcn är slora -inie
minst belräffande de yttre betingelserna-är dock likheterna i vad gäller vilja
lill och möjligheler för lokalt ulvecklingsarbele siora. Del viktigaste synes
vara all få alla som är berörda av skolans förändringsarbele att acceplera del
och engagera sig i del. Del är en process på lång sikt som mindre kräver
särskilda organisaioriska åigärder inom kommuner och skolor, mera av ell
kontinuerligt slöd och en kontinuerlig stimulans frän såväl kommunen som från slatens
sida. Delaktighet i utvecklingsarbetet ger med andra ord de bäsla förulsällningarna
för en positiv inställning till en lokal skolutveckling.

Utvecklingslinjer inom utbildningsväsendet: reformbeslut
och pågående reformverksamhet (kapitel 9)

Förutsäuningarna
för det pedagogiska forsknings- och ulvecklingsarbelet inom utbildningsområdet
har förändrats på olika säll under årens lopp, 1 nom det obligatoriska skclväsendet
har SIA-besluiel och följdbeslut med anledning därav inneburit ell framhävande
av den lokala utbildningsverksamhetens belydelse för ell fullföljande av
intentionerna med der, nya skolan. Del centralt ledda och statligt stödda
forsknings- och ulvecklingsarbelel inom skolöverstyrelsens ansvarsområde har
därmed ställts i en delvis ny situation. Högskolan, som svarar för vitala delar
av forsknings- och ulvecklingsarbelel har genomgått slora förändringar. Den
svenska forskningspolitiken i stort har varil föremål för omfallande
utredningsarbete och riksdagen har i maj 1979 fattat vissa principbeslut
rörande den sekloriella forskningsorganisationen.

Flera
pågående ulredningar eller redan föreliggande utredningsförslag berör verksamheien
inom skolöverstyrelsens ansvarsområde. Såväl de pågående utredningarna som
föreliggande utredningsförslag har sådan inrikining au nära föreslående
ställningstaganden på grundval av dessa kan få konsekvenser för verksamheten
inom det pedagogiska forsknings- och utvecklingsarbetet.

På
grundskolans område innebär decentraliseringen av ansvar och beslu-tanderäll
inom ramen för SIA-beslutei, ökade behov av uppföljning och utvärdering av
utbildningsverksamheten. Denna uppföljning och utvärdering blir, vad gäller
den löpande verksamheien, i första hand en lokal uppgift. Delta framhävs starkt
i riksdagens beslut om ny läroplan för grundskolan. Detla uppföljnings- och
utvärderingsarbete reser krav på stöd från olika instanser Länsskolnämnderna,
som hitfills haft en i första hand inspekterande och reglerande funktion, får
stimulerande och utvecklingsstödjande uppgifter gentemol kommunerna och måsle
kunna bistå kommuner och skolor i det löpande uppföljnings- och
utvärderingsarbetet.

Prop.
1980/81:97 88

Utvärdering
av skolverksamheten fömtsätter stöd också frän FoU-verksamheien på samtliga
nivåer, dvs. lokalt, regionalt och centralt. Genom den friare
resursanvändningen som ligger i såväl det nya statsbidragssystemet som i beslulel
om ny läroplan för gmndskolan, finns del större anledning all följa vad som
händer lokalt i fråga om organisation och resullal. Detta ger central
utvärdering och FoU-arbetet en ökad roll. Den lokala utvärderingen skall vara
ett naturligt inslag i undervisningen och förväntas ge värdefulla bidrag till
utveckling av den lokala skolenheten. Utvärderingen skall emellertid också
göras på ett sådant sätt att erfarenheterna kan föras vidare lokall, regionall
och centralt. Även om avsikten inte är att på den lokala nivån bedriva
vidlyftiga undersökningar av forskningskaraktär är det med dessa krav på
utvärdering också på den lokala nivån angeläget med stöd från FoU-verksamheten.

Den
fortsatta läroplansutvecklingen måste bättre än hittills ske samordnat med FoU-planeringen
och dessa måste vara en integrerad del av läroplansutveckling och
läroplansuppföljning.

Utbildningens
betydelse för samhällsutveckUngen i stort ställer ökade krav på kontakter
mellan skola, yrkesliv och samhälle i övrigt. Utbildningsfrågornas slarka anknylning
lill samhällsutvecklingen gör det angeläget att inom FoU-organisaiionen åsiadkomma
ett närmare samarbele med andra seklorsorgan. FoU-arbetet inom
utbildningsområdet måste därför vidgas och reformer inom ungdomsutbildningarna ovanför
grundskolan och reformer inom vuxenutbildningen måsle på samma sätl som gäller
för grundskolan följas upp och utvärderas. Dessa vidgade uppgifler ställer
också krav på ökade resurser för delta slag av FoU-insalser.

Gymnasieskolans
framlida organisation är föremål för utredning och de principlösningar som
denna utredning kan komma att föreslå får konsekvenser för FoU-verksamheten.
Redan nu står det klarl all en kontinuerlig uppföljning av gymnasieskolan
ställer krav på en delvis annan strukturering av del pedagogiska FoU-arbetet, i
synnerhet i de delar som gäller ell långsiktigt forskningsarbete.

Folkbildningen
har varit föremål för en utredning och ett slulbelänkande avlämnades i december
1979. Säväl enskilda studieförbund som enskilda folkhögskolor bedriver
utvecklingsarbete som är "lokalt" i den meningen au varje
studieförbund och varje folkhögskola har behov av förbundsspecifiki ulvecklingsarbele.
Del ställer sig därmed svårt all förena syftena med ett centralt anslag för
forsknings- och utvecklingsarbete med sådana legitima behov av utveckling inom
den egna organisationens ramar. En bällre lösning på delta problem är all öronmärka
vissa delar av de slalliga bidragen för pedagogisk verksamhei lill
utvecklingsarbete. Härigenom kan de cenirala resurserna inriktas på för
vuxenutbildningen som helhel angelägna problem .samlidigl som det för varje
förbund specifika ulvecklingsarbelel kan ge värdefulla underlag för
prioritering av gemensamma insalser.

Den
kommunala vuxenuibildnlngen utreds för närvarande, Ulredningens uppgifler
omfattar många vikliga delar av KOMVUX' uppgifter. Del är i dagens läge därför
svårt all förutspå KOMVUX' framlida organisation. Direkliven pekar både på
behoven av ökad lokal och regional samordning och principer om ålerkommande ulbildning.
Detla lalar för all en sirävan efter helhelssyn också bör prägla FoU-siödei, vilkel
i sin lur lalar för all den

Prop.
1980/81:97 89

FoU-stödorganisation
som skall läcka ungdomsskolan ocksä bör betjäna KOMVUX.

För
arbetsmarknadsutbildningens del har regeringen 1979-11-12 beslutat om en
utredning: Arbetsmarknadsutbildning och utbildning i förelag. FoU-behov av mera
Övergripande natur finns inom AMU liksom inom andra uibildningsformer. Det
övergripande behovel bör även forlsätlningsvis läckas av FoU-anslagei. Vad
gäller del lokala utvecklingsbehovet är förhållandena något mera komplicerade.
Den kontinuitet som präglar många andra utbildningar finns av naturliga skäl
inte inom arbelsmarknadsulbildningen eftersom denna tillhandahålles av arbetsmarknadspoliliska
skäl och snabbi måsle kunna anpassas till förändringar på arbelsmarknaden. Det
behov av lokall utvecklingsarbete som finns inom AMU tillgodoses bl.a. inom
ramen för de medel som arbetsmarknadsfonden fillhandahåller. Huvudparten av
detta utvecklingsarbete bedrivs emellertid inom ell organ -Slockholms skoldirektions
sektion för yrkesutbildning. Vad som här bör diskuieras är om inte decentraliseringsslrävandena
inom AMU också skall övervägas vad gäller denna verksamhei. Genom alt sprida
resurserna på fler institutioner skulle konlaklerna mellan enskilda AMU-cenlra,
länsarbetsnämnder och forskningsinsiiiuiioner kunna ulvecklas och på sikt bli ell
slöd i del lokala ulvecklingsarbelet.

De
ställningstaganden LUT 74 gör redan genom alt ange vissa principer som bör
känneteckna lärarutbildningen kommer i sin förlängning all slälla stora krav på
FoU-verksamheten. För skolväsendets del och därmed för skolöverstyrelsen och
det centralt ledda forsknings- och utvecklingsarbetet är det av vikl alt del
alltfort finns kontakter mellan FoU-arbetet, det lokala ulvecklingsarbelel och
lärarutbildningen oberoende av all lärarutbildningen sedan 1977 är UHÄ:s
ansvarsområde. Detla är inle minst väsenlligl för de lärarutbildningar som ges
vid högskolor som saknar egen forskningsorganisation. Regionssiyrdserna inlär
här en viklig roll såväl genom sina uppgifter som sina resurser. Samordning på
det regionala planet vad gäller utbildningsfrågor måsle därför även omfalla regionsslyrelserna.

En
ylleriigare väsentlig förändring inom samhället som påverkar också del
pedagogiska forsknings- och utvecklingsarbetet är ulvecklingen inom arbeis-rältslagstijiningens
område. Pä såväl del cenirala, regionala som lokala planet förulsälter
medbestämmandelagarna samrädsförfarande innan beslut om t. ex,
försöksverksamhet och utvecklingsarbete fattas, I enlighet med intentionerna i
medbeslämmandelagarna har verksamheien en lokal prägel. Den korla lid som förflulil
sedan ikrafllrädandel medger inte några slutsatser om hur lagarna verkat och
hur de påverkar FoU-verksamheten. Till del (xwitiva hör dock all man rent
allmänt kan konslalera all del bör vara en styrka för FoU-planeringen om de som
skall ulföra arbelel och de närmasl berörda på ell lidigl stadium blir medvetna
om FoU-verksamheiens innehåll och uppläggning. En annan erfarenhet .som vunnits
hänger samman med lagen om anställningsskydd. De budgelårsvisa medelslillddningarna
har visat sig slå i konflikt med lillämpningen av LAS. Tillämpningen av
gällande lagstiftning bör kunna ske på sådanl säll alt FoU-arbelel underlättas.
Med en annan budgetplanering bör del vara miijligt all garantera en konlinuiiel
i pågående FoU-arbele.

Prop.
1980/81:97 90

FoU-resultatens spridning och användning (kapitel 10)

Ett
av de största problemen inom FoU-verksamhelen synes vara hur dess resullal
skall spridas och komma till användning. Det var mot bakgrund av detta som
kommittén i sin granskning av projektverksamheten (kapitel 5) lade särskild vikl
vid analyser av FoU-resultatens utnyttjande. Spridning och resultalanvändning
är emellertid delar i ett långsiktigt arbete med utbildningsväsendets
utveckling generellt och spridningsfrågorna blir därmed en vital del i ett
utvecklingsprogram för utbildningsväsendet i stort.

Frågan
om spridning och användning av resultat från det pedagogiska forsknings- och
utvecklingsarbetet har behandlats i två särskilda ulredningar under 1970-lalci.
Pedagogikutredningen lade 1971 fram förslag rörande systematisering av
forskning och ulbildningi pedagogik och den pedagogiska nämnden utredde på
regeringens uppdrag frågan om hur resultaten från utbildningsforskningen skulle
kunna föras ul lill de verksamma lärarna och lill övrig skolpersonal.
Pedagogiska nämnden lade fram sina förslag 1973 och dessa har sedan legal lill
grund förde åtgärder som skolöverstyrelsen vidtagit för all öka spridning och resultalanvändning.

Den
information som innefattas i del pedagogiska forsknings- och ulvecklingsarbelel
är inte begränsad lill informalion från verksamhei som bedrivs med medel från FoU-anslaget
utan gäller i tillämpliga delar även annai pedagogiski FoU liksom informalion
från annan relevani beleendeve-lenskaplig forskning. Det spridningsansvar som
därmed åvilar skolöverstyrelsen omfaliar åtskilligt utanför skolöverstyrelsens
projektverksamhet. Informaiionsproblemel är därtill i själva verkel en del av
del övergripande problemel om hur man åsladkommer pedagogisk förnyelse. Begreppel
pedagogisk förnyelse har i sin lur en tvåfaldig innebörd. Dels avser det en
anpassning av ulbildning och undervisning lill förändrade krav i samhällel,
dels avser del sådan förändring av undervisningen som bidrar lill all utveckla
samhället som sädanl.

Anspråken
på FoU och dess nylla är högl ställda. Della är delvis en följd av alt del ix;dagogiska
FoU-arbelel i hög grad är lillämpningsinriklal och har byggis upp i samspel
mellan fäll, forskning och den cenirala myndigheten. Detla oaklai riklas ofta krilik
frän resullalanvändarna mot del pedagogiska FoU-arbetet, en kritik som går ul
på all nyttan av det pedagogiska FoU-arbclci är ringa och all de problem som
behandlas i alllför lilen grad behandlar verkliga (Kh vardagsnära frågor i
utbildningen. Kommitién finner denna krilik numera ogrundad. Den genomgång som kommiUén
gjort (kapitel 5) av projeklverksamheien inom FoU-anslagel visar, all del inom
denna behandlais problem och omräden av direki belydelse för ulbildning och
undervisning och alt denna ofta leii lill resullal som varil möjliga all omsälla
i praktisk verksamhet.

FoU-arbetet
har många användare och resultat måsle spridas till alla som på ell eller annat
säll är berörda av ulbildningsverksamheien. Målgrupperna varierar lill såväl
storlek som lill de uppgifter de har inom ulbildning och undervisning. KommiUén
pekar på vissa nyckelgrupper: lärare och lärarutbildare, s|x;cialfunklionärcr,
adniinislralörcr och skolledare samt elever och föräldrar. En viklig avnämare
av FoU-arbelcl är vidare läromedelsproducenter.

Prop.
1980/81:97 91

FoU-resullal
redovisas på mångahanda säu. Mångfalden i informaiions-ulbudei kan belysas
genom sammanställningar av sådana mera permanenta publikationer som för
närvarande ulgör de viktigaste spridningskanalerna.

Inom
FoU-anslageis ram ulges årligen en lång rad olika publikationer alltifrån
övergripande sammanställningar av pågående och avslutat FoU-arbete lill omfatiande
översikter och analyser inom avgränsade problemområden. Till den förra typen
hör olika slag av projeklkalaloger som ger en snabb och översiktlig informalion
om olika projekl, var de bedrivs och vilka deras huvudsakliga frågeställningar
är. Kataloger av della slag tjänar som en första informalion lill dem som
önskar orientera sig i det pedagogiska FoU-arbeiei, De sprids gratis men av
främst ekonomiska skäl har de hitlills inte nån alla enskilda skolor och
rektorsområden. Vid sidan av dessa ges informalion om FoU-arbeiei i
lidskrifter, i monografier och i de lidigare nämnda kunskaps-och områdesöversiklerna.

Ulöver
sådanl informationsmaterial som hämtar sill underlag direkt från FoU-arbelel
utger skolöverstyrelsen andra permanenta publikationer i vilka FoU-redovisning
ofta ulgör en del. Dessa publikationer når en betydligt slörre läsekrets och
sprids även de huvudsakligen gratis.

Forskningsinstituiionernas
rapportering och FoU-redovisning är myckel omfallande redan om man enbarl ser lill
de pedagogiska insliiulionerna. Här redovisas emellertid insiilulionernas hela forskningsproduklion
vilkel gör del angeläget med en differentierad spridning så au olika målgrupper
kan nås av don för dem särskilt relevanta informationen. De nuvarande
fortbildnings-avdelningarna utger som en del av sina uppgifler informalionsmaierial
inom de olika områden de har ett riksansvar för.

Till
alla dessa olika lyper av informalionsmaierial, vilka väsentligen bekostas av slalliga
medel, kommer andra viktiga kanaler. Konimiiién pekar särskill på den lärarfackliga
pressen, på de olika ämnesiidskrifter som finns och vilka erhåller visst ekonomiskl
stöd inom ramen för FoU-anslagel, De pedagogiska utvecklingsblockens rapporter
aren viklig kanal för spridning av erfarenheler från del lokala
utvecklingsarbetet och har sin stora målgrupp bland lärare och övrig
skolpersonal. Därtill kommer de publikationer som ulges av
intresseorganisationer och folkbildningens organisationer där redovisning och
diskussion av FoU-arbeiets resullal ofta utgör en viklig del.

Massmedia-press,
radio och TV -är den kanske effektivaste vägen ati nå ul med FoU-informalion lill
breda grupper. Samlidigl förefaller det som om just des.sa kanaler är uinylljade
endast i begränsad utsträckning.

Den sannolikl
viktigaste kanalen för spridning av FoU-arbeiels resultat och där FoU-arbeiet
kommer lill användning ulan all ursprungel alllid framgår är läroplaner
läroplanssupplement och anvisningar. En förändring i cn läroplan eller en
anvisning kan vara resullal av clt mångårigt och vitiförgrcnal FoU-arbeic även
om man inför själva beslulel om en loriiiuh ing inle kan lolja spåren tillbaka lill
enskilda l'"oU-insat,ser,

Del
råder ingen tvekan om all FoU-arbeici redovisas i lillfreilssiällandc oiiiläiining.
Däremot kan del råda slor ivck.samhei om alla dessa olika typer av
spridningsvägar verkligen är kända, och om malerialel når ul till dem som
hörnas, Problemel är därför all göra befintligt inforniationsmalerial känt lör
all därigenom öka användandet av del.

Prop.
1980/81:97 92

F.nbari
en ökad spridning är dock inie tillräcklig för en ökad användning, Informalion mäsle
vara efterfrågad föralt bli använd och föratt bli efterfrågad måste del finnas ell
behov. Och behov skapas bäsl genom all FoU-resuliaiens användare själva är
delaktiga i verksamheten. Förulsällningarna härför har ökal vä.sentligt genom
de senasle årens reformbeslut pä uibildning.sområdel. Yllerligare insalser måsle
dock göras också inom det pedagogiska forsknings-och uivcckling.sarbeici. I
sina övervägande och förslag anvisar kommittén några vägar lill hur man skall
kunna öka efterfrågan och användning av FoU-resullaien genoni an öka
möjligheterna för alll flera alt aklivi della i verksamheien.

Del
finns emellertid anledning an framhålla all frågan om resultalanvändning ime
är okomplicerad. Den tro på snabba och direki tillämpbara resultat från FoU-arbetel
som präglade främsi 1960-lalel visade sig ofta vara en övertro. Pedagogisk
forskning av den art som bedrivs inom skolöverstyrelsens FoU-vcrksamhci är primärl
inte vad man kallar "discipline research" utan fastmer "policy research".
Man får då inie bortse från definitionens senare led - research. Della innebär
alt man inie direki inriktar problemlö-sandci på administrativa åigärder, Prakliska
problem måste, då de blir föremål för forskning ofta omdefinieras lill
disciplinbundna problem. När resullalen sedan föreligger "åierdefinieras"
problemen lill prakliska och adminisiraliva frågor. Della kan synas som en
omväg. Genom sin syftning lill grundläggande kunskaper är del dock ofta en
genväg. Del visar sig med andra ord ofta vara så all del mesl prakliska är en
god leori.

Överväganden och förslag (kapitel 11)

Kommitténs
uppdrag avser primärt verksamhei med medel frän del särskilda FoU-anslagel: hur
denna verksamhei bör planeras, utföras och följas upp. Uppdraget avser frågor
av organisatorisk och administrativ art likaväl som frågor rörande FoU-arbeleis
innehåll. Dessa är i sin lur delar av den övergripande frägan om hur skola och ulbildning
skall kunna ulvecklas i enlighel med de allmänna mål som fastställts av riksdag
och regering. Della innebär enligl kommittén all utvecklingsfrågor gäller all utbildningsverk-samhel
och all uiveckling måsle främjas genom en rad olika åigärder, varav forsknings-
och ulvecklingsarbelet inom det särskilda FoU-anslageis ram ulgör endasl en
sida. Begreppel FoU fär inte förbehållas verksamhei som sker enbart med
särskilda medel eller som är lids- och penningmässigl avgränsad. Del blir
därför särskilt belydelsefulll alt del finns kontaktvägar mellan olika utvecklingsakiiviieier
oavsell var de beslutas och bedrivs och oavsell om de ingår i den av FoU-anslagel
bekostade verksamheien eller ej.

De
särskilda medel som statsmakterna ställer lill förfogande för FoU-arbete inom
utbildningsområdet skall huvudsakligen avse sådana mera komplicerade frågor som
vanligen inte kan lösas eller belysas inom ramen för normal
utbildningsplanering och med gängse adminislrativa ruiiner. FoU-arbeie behöver
också som helhel bedrivas i såväl ett kortsikligl som i ett långsiktigt
perspektiv. I del kortare perspektivet behandlas sådana mera komplicerade
frågor på lokal, regional och central nivå rörande undervisningens
organisation och uppläggning som kan behöva lösas eller belysas inom

Prop.
1980/81:97 93

ramen
för gällande mäl innan administrativa, organisatoriska eller melodiska beslul
fallas eller som ulgör en förutsättning för all principbeslul skall kunna
förverkligas. I del längre perspektivet behandlas dels generella frägor rörande
undervisningens innehåll och uppläggning, dels frägor av mera allmän art om
relationerna mellan skola, vuxenutbildning och del omgivande samhället, dels
också förändringar som kan ligga lill grund för omprövningoch förnyelse av mbildningcns
framlida mäl, innehåll och organisation.

Kommiiiéns
överväganden och förslag är grupperade i sju huvudområden:

D
Slöd lill del lokala ulvecklingsarbelel

D
Regional samordning av FoU, grundläggande lärarulbildning, fortbildning

och
lokalt utvecklingsarbete D FoU-arbeleis innehåll och genomförande D
Internationellt utbyte inom FoU-områdel D FoU-resultatens spridning och
användning D Planering och administration av FoU-anslagel D FoU-anslagels sloriek
och planeringsramar

Stöd
till det lokala utveckhngsarbetet

Kommitténs
förslag rörande slöd lill del lokala utvecklingsarbetet innefattar slöd frän länsskolnämnder
slöd frän forskning och slöd i resultatuppföljningen. Belräffande länsskolnämnderna
föreslår kommittén

all
länsskolnämndema ges vidgat ansvar för den lokala skolutvecklingen och för
samordning av kommunernas utvecklingsarbete inom respektive nämnds
ansvarsområde,

att
del inom varje nämnd skall finnas en grupp befattningshavare med särskild
kompetens för pedagogisk planering och utvärdering,

att
varje nämnd disponerar en flexibel resurs försådana utvecklingsstödjande uppgifler,

att
fyra miljoner kronor i 1979 års penningvärde avskiljs frän FoU-anslaget och
fördelas på de 24 nämnderna med hänsyn lagen lill skolverksamhetens omfattning
i respektive län,

att
medlen tilldelas läisskolnämnderna direkt och disponeras självsländigl av
nämnderna,

att
dessa skall utnyttjas för uppgifter som kräver särskild expertmedverkan, för försöksverksamhel
av större omfattning och för stöd till utvecklings-och förändringsarbele som
kan följa av större övergripande utvecklingsinsatser av fortbildningskaraktär
och

att
avskiljandet av medlen sker först i samband med statsmakternas
ställningstaganden till ansvarsfördelningen mellan skolöverstyrelsen och länsskolnämnderna.

'Q&tråffande
forskningsstöd i del lokala utvecklingsarbetet föreslår kommiltén

att
en särskild resurs, motsvarande högst 3,8 miljoner kronor i 1979 ärs
penningvärde, avsätts inom FoU-anslaget för finansiering av tjänster

Prop.
1980/81:97 94

jämte
kringkosinader för forskningsstöd i det lokala utvecklingsarbetet, att
resursen successivt byggs ul och lillförs de pedagogiska insliiulionerna i
Linköping, Malmö, Mölndal, högskolan för lärarulbildning i Slockholm, Umeä och
Uppsala, all verksamheten bedrivs försöksvis i sex är, att innehav av sädan
tjänst görs tidsbegränsat till högst sex är, att kvalifikationskraven för
innehav av ijänsi skall vara avlagd doktorsexamen eller molsvarande samt erfarenheler
av lokalt och regionall ulvecklingsarbele, att verksamheten anslagsmässigt ulformas
som uppdrag från skolöverstyrelsen och ingär som en del i ett samlal FoU-program,
all verksamheien löpande utvärderas av skolöverslyrel.sen och att möjlighelerna
lill omvandling av vissa av de.ssa tjänster till fasta tjänster i högskolan
inom ramen för högskolans resurser beaktas.

Beträffande
slöd för rcstdialuppjöljning i det lokala ulvecklingsarbelel föreslår kommittén

alt
en särskild resurs, molsvarande högst 3,8 miljoner kronor i 1979 års
penningvärde, avsätts för finansiering av tjänster jämle kringkosinader för uppföljningssiöd
i del lokala ulvecklingsarbelel,

att
resursen successivt byggs ul och lillförs de pedagogiska insliiulionerna i
Linköping, Malmö, Mölndal, högskolan för lärarutbildning i Slockholm, fimeä och
Uppsala,

att
verksamheien bedrivs försöksvis under en period av sex är,

att
kvalifikationskraven för innehav av tjänst skall vara god kännedom om
utbildningsväsendet, erfarenheter av lokall och regionalt utvecklingsarbete saml
erfarenheler av fortbildning i olika former

att
medel för delta ändamål avsätts inom ramen för skolöverstyrelsens medel för
fortbildning och

att
verksamheten ulformas som uppdrag från skolöverstyrelsen som led i ett samlal forlbildningsprogram.

Regional
samordning av FoU, grundläggande lärarutbildning, fortbildning och lokalt utvecklingsarbete

Belräffande
FoU för grundläggande lärarutbildning föreslår kommittén

all
ett samlal FoU-program för lärares grundutbildning, motsvarande vad som en gång
fanns inom ramen för skolöverstyrelsens FoU-anslag snarasl byggs upp inom UHÄ,

att
projekl av typen utvecklingsblock försöksvis inrättas i sådana orter med
högskola för lärarulbildning som saknar egna resurser för forskning och
forskarutbildning som ett led i arbetet med samordning av lärares
grundutbildning och lokalt utvecklingsarbete,

att
sädana utvecklingsblock finansieras av skolöverstyrelsen, UHÅ, regionsslyrelserna
och intresserade berörda kommuner och

att
ansvar för samordning åvilar skolöverstyrelsen, i dagens organisation avdelning
L.

Prop.
1980/81:97 95

Beträffande
regional .samordning inom uibildning.somrädei föreslår kommiltén

all
ell regionall samarbele inom uibildningsområdei byggs upp med regionsslyrelserna
som sammanhållande instans,

all
del regionala samarbetet ulformas ulifrän lokala och regionala behov och förulsällningar
och

alt
bestämmelserna för regionskollegierna upphävs.

FoU-arbetets
innehåll och genomförande

Belräffande
FoU-arbeiels innehåll och genomförande föreslår koniniiltcn

an
intern och extern FoU-verksamhel såväl lidsmä.ssigl som lill sin innehåll
samordnas bällre än som sker för närvarande, framför alll i vad gäller
läroplansutveckling och läroplansuppföljning,

alt
FoU-arbelet mera än hillills inriklas på en långsiktig uppföljning av
reformerna inom utbildningsområdet,

all
en problemrelaterad projektplanering inleds i syfte au åsiadkomma en FoU-verksamhet
som är tematiskt uppbyggd och där olika sidor inom eu givet tema kan belysas sä
allsidigt som möjligl,

alt
den nuvarande standardmodellen med ireårsprojeki bryis upp som dominerande mönsler
och ersätts dels av kortare kunskapsöversikter, dels av längre temaprojeki med särskill
uppföljningsansvar,

att
slörre vikl läggs vid FoU-projekl kring problem rörande relationen mellan ulbildning
och samhälle och all en tvärvetenskaplig uppläggning därvid befrämjas och

att
UHÄ:s planering av den fortsatta utbyggnaden av de samhällsveien-skapliga
fakulteterna inriklas dels på vissa breda specialiieier som vuxenpedagogik och
invandrarfrågor, dels på ämnespedagogisk forskning inklusive yrkesämnenas
pedagogik.

InternationeUt
FoU-utbyte

Belräffande
inlernationellt utbyte inom FoU-området föreslår kommittén

alt
Statens psykologisk-pedagogiska bibliotek behäller sin fristående ställning
som specialbibliotek med riksansvar,

att
den bas för internationelll utbyte som skapats i anslulning till professuren i inlernalionell
pedagogik vid Slockholms universitet bevaras,

ati
i tidskriften Forskning om Ulbildning även ingår redovisningar och analyser av relevani
internationell uibildningsforskning och

an samarbele
mellan anslagsbeviljande organ och myndigheier och högskolan inleds i syfte
alt effektivisera uinylljandel av befintliga resurser för finansiering av
gästforskare, för dellagande i inlernalionella konferenser och för finansiering
av studieresor i utlandet.

Prop.
1980/81:97 %

Spridning
och resultatanvändning

Belräffande
spridning och användning av FoU-arbeteis resultat föreslår kommitién

att
innebörden av begreppet resultat vidgas att omfatta erfarenheter i vid
bemärkelse,

att
information sprids ocksä om de svårigheter man möter i olika utvecklingsprojekt,

att
äigärder i syfte att effektivisera informationsspridningen och göra den mera
anpassad lill olika målgrupper vidtas,

att
läsår- och läsvärdesundersökningar av olika typer av FoU-information genomförs
och att Delegationen för teknisk och vetenskaplig informalion får det
samordnande ansvaret för dessa,

att
de lärarfackliga tidningarna på ett mera systematiskt sätl än hittills får
tillgång lill informalion om FoU-arbetel,

alt
skolöverstyrelsen prövar möjligheten att sprida kännedom om FoU-arbelel och om
dess informationsmaterial genom FoU-blad som med viss periodicitet införs i
tidningar med skolanknytning,

att
olika ämnesiidskrifter tillförs kvalificerad veienskaplig information från
forskning inom respektive ämnesområde,

att
kunskapsöversikter och sammanfattningar av forskningsresultat inom olika
områden blir en väsentlig del av de närmaste årens FoU-arbete,

ati
projektplaneringen i fortsättningen innehåller säväl plan för resultatuppföljning
som medel för denna och

alt
en samtidig planering av FoU- och fortbildningsprojekt sker i skolöverstyrelsen
för sädana områden där resultatuppföljning innebär fortbildningsinsatser.

Planering
och administration av FoU-anslaget

Ställningstaganden
och förslag rörande planering och administration av FoU-anslaget innefattar
myndighetsansvar, den pedagogiska nämnden, FoU-arbelei inom skolöverstyrelsen
samt samråd i FoU-frågor.

Beträffande
planering och administration av FoU-anslagel föreslår kommittén

alt
skolöverstyrelsen alltfort skall ha del cenirala ansvarel för FoU-verksamhelens
planering,

alt politiskt inflytande
över FoU-planeringen garanteras,

att
skolöverstyrelsens styrelse aktivt arbetar med och lar slällning ocksä i FoU-frågor,

all styrelsen uiökas med
ledamöter som representerar politiska partier,

att
styrelsens politiska ledamöter och förelrädare för forskning bildar ell
beredningsorgan för FoU inom skolöverstyrelsen,

all
ansvarig FoU-enhel i skolöverstyrelsen, för närvarande byrå L3, ulgör
beredningsorganets sekreiariat,

att
della beredningsorgan får i uppdrag all fullgöra de planerings-, uppföljnings-
och ulvärderingsuppgifter som idag åvilar den pedagogiska nämnden.

Prop.
1980/81:97 97

att
pedagogiska nämnden i samband med beslul enligl ovan avvecklas,

att
den redan nu pä informell väg fungerande FoU-samordningen direki under
verksledning, pedagogisk nämnd och styrelse formaliseras genoni del
beredningsorgan som föreslås,

att
del pä skolöverstyrelsens sakenheter finns befattningshavare med kompelens
inom FoU-områdel och all varje berörd enhel lar ell aklivi ansvar i planering
och uppföljning av FoU-arbeiel och

att
samarbetet i FoU-frågor mellan skolöverstyrelsen och UHÄ siärks även i petitaberedning
av gemensamma projektsatsningar,

FoU-anslagets
storlek och planeringsramar

Kommitténs
förslag i del föregående förutsätter att FoU-anslagel snarasl återställs till
den nivå del hade budgetåret 1972/73 och att anslagsutvecklingen därtiU följer
den åriiga löne- och prisutvecklingen. Kommiltén föreslår au ålerslällandel
sker under en treårsperiod enligl följande:

Förslag
till anslagsutveckling 1981/82-1983/84. Miljoner kronor

Ar

Bas

(1979/80)

Aler-slällande

lne-och prisomräkning

Totalt (avrundat)

1981/82 1982/83 1983/84

36 39

42

+ 3 + 3 + 2

+ 2,65 + 2,85 + 3,12

41,7 44,8 49,1

Efter
detta återställande bör anslagel, ulöver de automatiska ökningarna lill följd
av allm.än löne- och prisutveckling, öka i den lakl utbildningsväsendets behov
kräver.

Vidare
föreslås all planeringsramarna åriigen beslutas i treårsperioder. Della förslag
ulgör en konsekvens av riksdagens beslut i maj 1979 om all regeringen en gång
under varje valperiod skall förelägga riksdagen eu samlal FoU-program.

7 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 97

Prop. 1980/81:97 98

Bilaga
2

Sammanställning av remissyttranden över betänkandet (SOU
1980:2) Skolforskning och skolutveckling

Allmänna
synpunkter

De
flesta remissinstansema som yttrat sig över utredningens förslag behandlar
inledningsvis även andra områden än de av utredningen lagda konkreta förslagen.
Remissinstanserna ansluter sig helt till SFK:s strävan att enligt direktiven
lägga fram förslag som beaktar såväl önskemål om ökad anknytning av FoU-arbetet
till skolans vardagsproblem som behovet av grundläggande undersökningar om
förhållandet mellan skola, yrkesliv och samhälle i övrigt. Decentralisering av FoU-resurser
och ökad satsning på regionalt och lokalt utvecklingsarbete tillstyrks av
remissinstanserna som i samband med sina yttranden över utredningens förslag
till stöd till det lokala utvecklingsarbetet utvecklar synen på hur resurserna
bör fördelas. Direktiven pekar på hur förändringar av skolverksamheten inte är
möjliga om inte förändringsarbetet är förankrat i den lokala skolenheten. Flera
remissinstanser, däribland UHÅ, rektorsämbetet vid universitet i Uppsala,
institutionen för pedagogik vid lärarhögskolan i Malmö och regionstyrelsen för
Lund/Malmö högskoleregion, anför att direktiven för kommittén i vissa avseenden
synes ha varit för begränsade, vilket har medfört att väsentliga områden för
forskningsinsatser som bl.a. barnomsorg och kultur lämnats utanför.

Många
remissinstanser, främst UHÄ och dess underremissinstanser, samtUga
regionstyrelser, länsskolnämnderna framför allt i Stockholms, Östergötlands,
Blekinge, Älvsborgs, Västernorrlands och Jämtlands län menar att kommittén i
alltför hög grad intresserat sig för yttre ramar och organisatoriska frågor i
stället för att diskutera FoU-arbetets innehåll och arbetsformer. Regionslyrelsen
i Linköping anför att betänkandet innehåller på en rad olika punkter
förtjänstfulla översikter och analyser vad avser det pedagogiska forsknings-
och utvecklingsarbetet. Regionstyrelsen saknar emellertid en inledande och
bred diskussion om forskningsbegreppet som sådant och med speciell inriktning
mot skolområdet. UHÅ redovisar liknande mening och anför att SFK:s ambitioner
vad avser decentralisering av FoU-arbetet och därmed engagemang och inlevelse
på lokal nivå, vilka UHÄ hell ansluler sig lill, borde kunna motverkas av den
enligt UHÄ:s uppfattning centralistiska modell för lokalt utvecklingsarbete som
kommittén presenterar. UHÄ delar underremissinstansernas uppfattning att SFK
har ett tekniskt-administrativt perspektiv samt att intresset fokuserats på
resursfrågor, yttre ramar och form snarare än på innehåll och djupare
vetenskapliga problem.

Regionstyrelsen
i Lund/Malmö finner det angeläget all diskutera i vad mån begreppet forsknings-
och utvecklingsarbete i dag är en adekvat term i sammanhanget. Regionstyrelsen
anför att ansvarel för utveckling och förändring i dag ligger hos dem som
verkar i den enskilda skolan och speciella resurser för denna utveckling skall
finnas. Forskningen inom skolans område skall svara för teoribildning, kritisk
analys av förändringar och reformer och kunskapsöversikter inom skilda områden.
Det hade därför, enligt styrelsens mening, måhända varil mer fruktbart om
kommittén i högre grad än vad som skett sökt särhålla begreppen forskning och
utvecklingsarbete. Detta kunde ha medfört, alt kommitléns förslag

Prop,
1980/81:97 99

och
analyser i mindre utsträckning byggts upp kring den lineära FoU-modellen med
stegen forskning-utveckling-information och resultatuppföljning. Institutionen
för pedagogik vid högskolan för lärarulbildning i Stockholm anför att det är
väsentligt att resurser tillskapas för utvecklingsarbete, som har en fast
förankring i en existerande verklighet, men det är också ytterst väsentligt att
forskningen får utrymme och villkor att arbela inom, som garanterar en hög
kvalitet. Lärarhögskolan menar att det är viktigt att klargöra att den kunskap
som forskningen utvecklar och den kunskap som utvecklas inom utvecklingsarbete
är kvalitativt skilda från varandra. Enligt lärarhögskolan genomsyras
utredningen av ett administrativt tänkande där grundläggande problem omvandlas
från att vara teoretiskt förankrade och samhälleligt bestämda till att bli
organisatoriska och informationsinriktade problem. RRV saknar i det
bedömningsunderlag som utredningen redovisar en ingående och kritisk granskning
av FoU-verksamhetens innehåll. Denna granskning borde tagit sin utgångspunkt
dels i angelägna behov av kunskaper om skolverksamheten, dels i de krav man
rimligtvis kan ställa på skolforskningen för att bidra till ett tillgodoseende
av dessa kunskapsbehov. SACO/SR och Karlstads kommun saknar kritisk analys av
hur FoU-anslagel (ca 36 milj. kr. 1979/80) använts.

1
utredningsdirektiven sägs att översynen av det pedagogiska FoU-arbetet bör ske
med beaktande avde allmänna principer rörande sekloriell forskning som
framlagts av forskningsrådsutredningen och som bl.a. vunnit tillämpning i
gällande instruktioner för forskningsrådsnämnden. I enlighet med dessa
direktiv har kommittén gjort frågor om sektors-principens tillämpning inom
utbildningsforskningen till en central utgångspunkt. Bland remissinstanserna
är det framför alll UHÄ och dess underremissinstanser samt regionstyrelsen i
Umeå som behandlar frågan om högskolan och den sekloriella
utbildningsforskningen.

Rektorsämbetet
vid universitetet i Uppsala betonar i sitt yllrande vad kommittén inledningsvis
anför: att uppgiften för högskolan att påta sig uppgiften att svara för den sektoriellt
initierade uppdragsforskningen inte får inkräkta på högskolans möjligheter att
fullgöra sina tvä primära uppgifter att meddela undervisning och bedriva
obunden forskning. Frågan om fördelning av resurser är en fråga om
uppdragsforskningens kvalitativa möjligheter och således av vital belydelse. En
uppdragsforskning på vilken ställs andra krav än de som gäller normalt inom
högskolornas forskning är inte önskvärd.

Remissinstanserna
understryker viklen av att högskolan erhåller basresurser för den sekloriella
verksamheten och instämmer i kommitléns uppfattning att balansen mellan fasta
och rörliga resurser behöver återställas till förmån för en högre andel fasta
tjänster. Pedagogiska instUutiimen vid universitetet i Göteborg anför att
problemens art är sådana att både den pedagogiska forskningen och det lokala
utvecklingsarbetet behöver stimulans. Samarbetet dem emellan behöver intensifieras,
men villkoren för detta är väsentliga. Det bör finnas en rollfördelning mellan
forskning och utvecklingsarbete, för att samarbetet i längden skall bli
fruktbärande. Emellertid kan sektorsanslagen medföra ett alltför starkt
beroende hos de vetenskapliga institutionerna, som på sikt kan hota såväl
integritet som kvalitet i forskningen.

UHÄ anför att den mycket
viktiga frågan om balans mellan fasta och rörliga forskningsresurser för SFK
främst blir en fråga om de pedagogiska institutionernas behov av fasta
tjänster för att fullgöra sektorsforskning. UHÅ vill här med stöd i flerlalel
av underremissinslanser-

Prop.
1980/81:97 100

nas
yttranden beklaga den begränsning av perspektivet som därmed görs. Frågan om
högskolans insatser på utbildningsforskningens område liksom frågan om balans
mellan fasta och rörliga resurser för sådan forskning och för sektorsforskning
överhuvud är ett generellt problem för samhällsvetenskaplig forskning och inte
speciellt utmärkande för pedagogikämnet jämfört med andra ämnen. Även bl.a.
regionstyrelserna i Linköping och Umeå hävdar uppfattningen att forskning och
utvecklingsarbete för skolan inte får ses som ett för den pedagogiska
forskningen reserverat område.

Rektorsämbetet
vid universitetet i Lund betonar betydelsen av en grundläggande pedagogisk
teoribildning och en fristående kritisk utbildnings-forskning inte minst med
tanke på möjligheterna att finna långsiktiga lösningar på skolans problem.
Satsningarna på sådan forskning bör, enligt rektorsämbetet, framgent ökas, även
relativt sett. Därvid bör frågan om att utveckla den ämnespedagogiska
forskningen och teoribildningen inta en framträdande plats. Planeringsnämnden
för lärarutbildning vid universUetet i Linköping framhåller att med en
utveckling mot allt snävare statsfinanser blir det allt angelägnare att satsa
på systematiskt FoU-arbete och att föra en energisk diskussion om FoU-arbetets
organisation och innehåll. Diskussionen måste därvid söka klargöra vad som är
verkligt centralt i FoU-arbetet.

De
direkta förslagen på detta område har kommitién kopplat lill sina förslag om
stöd till lokalt utvecklingsarbete, varför remissinstanserna återkommer med
synpunkter i samband med yttrandena över de konkreta förslagen.

Stöd
tdl del lokala utvecklingsarbetet

Remissinstansernas
yttranden över förslagen till stöd till det lokala utvecklingsarbetet gäller
oftast både länsskolnämnderna (resurser, ansvar, arbetsuppgifter) och de
föreslagna forskningsstöds- och resullatuppfölj-ningstjänsterna. Vissa remissinstanser
har yttrat sig över delar av stödet fill det lokala utvecklingsarbetet.

Beträffande
länsskolnämnderna stöder en klar majoritet av dessa de av kommittén framlagda
förslagen, både vad beträffar länsskolnämndemas vidgade ansvar och förändrade
arbetsuppgifter, och att det inom varje nämnd skall finnas en gmpp
befattningshavare med särskild kompetens för pedagogisk planering och
utvärdering samt de ekonomiska resurser som föreslås tillföras nämndema.
Remissinstanserna lämnar olika synpunkter på bl.a. utformningen av stödet och
omfattningen av detsamma.

De
remissinstanser som stöder förslagen är främst underremissinstanserna till UHÅ
med undantag av universitetet i Göteborg, regionstyrelserna i Uppsala,
Linköping, LundlMalmö, Göteborg och Umeå, samtliga länsskolnämnder, SACOISR, Slockholms,
Göleborgs, Uppsala, Emmaboda, Karlshamns, Faluns, Umeå, Skellefteå och Luleå
kommuner.

I samband med yttrandena
betonar flera av remissinstanserna vikten av att den pedagogiska kompetensen
förstärks på nämndema. Institutionen för pedagogik vid högskolan för lärarulbilning
i Stockholm ställer sig positiv tUl utredningens förslag om att öka kompetensen
inom länsskolnämndema vad gäller planering och genomförande av
försöksverksamhet. Det är enligt insfitutionemas uppfattning nödvändigt att
innehavarna av dessa tjänster är väl meriterade vad gäller pedagogiskt FoU-arbete.
Pedagogiska institutionen vid universitetet i Uppsala framhåller vikten av att
kraven på kompetens för denna gmpp befattningshavare ställs högt. Utan

Prop. 1980/81:97 101

att ställa krav på forskarutbildning vill inslilulionen
framhålla att forskningskompetens är en fördel. Åven pedagogiska
institutionerna vid universUetet i Umeå och högskolan i Jönköping understryker
viklen av pedagogisk kompetens.

Regionstyrelsen
i Uppsala delar komitléns uppfattning alt förskjutningen av nämndernas
uppgifter frän planerande och inspekterande lill mera utvecklingsstödjande
leder till ett ökat behov av pedagogisk kompetens inom nämnderna, vilket måste beaklas
på skilda sätt. Slyrelsen vill i sammanhanget framhälla del angelägna i att
nämndernas disposition av dessa medel planeras i samråd med bl.a.
högskoleorganisationen. Även regionslyrelsen i Linköping menar att samråd måste
till mellan länsskolnämnden och regionstyrelsen om utnyttjande av medlen.

Bl.a.
planeringsnämnden för lärarulbildning vid universitetet i Linköping och
regionstyrelsen i Göleborg kommenterar länsskolnämndemas vidgade ansvar och
arbetsuppgifter. Att länsskolnämnderna skall ta vidgat ansvar för den lokala
skolutvecklingen och för samordningen av kommunernas utvecklingsarbeten inom
resp. nämnds ansvarsområde anser planeringsnämnden fullt naturiigt. Däremot
menar planeringsnämnden all de särskilda ekonomiska resurserna för del lokala
utvecklingsarbetet måste tillföras kommunerna dels för att ej skapa ett lokalt
utvecklingsarbete som går "över huvudet" på lärare, skolledningar och
politiker, dels för att ej motverka den decentraliserade beslutsrätten.

SACOISR
anför att det är väsentligt alt personalen vid länsskolnämnderna besitter en
kvalificerad kompetens på såväl det pedagogiska som det beteendevetenskapliga
området. Nämnden måste också, som utredningen framhåller, kunna disponera
resurser som inte är låsta i fasta tjänster. Beträffande medlen till länsskolnämnderna
vill TCO peka på att andra faktorer än elevantalet i länen måste tillåtas
påverka fördelningen av medlen. 1 annat fall skulle en orimligt stor andel gå
till de folkrika länen medan t.ex. norrlandslänen skulle få mycket små belopp.
TCO vill understryka att resursen skall kunna utnyttjas för ekonomiskt stöd
till försök som leds av den i skolarbetet direkt involverade personalen. I
riktlinjerna måste syftet med resursen preciseras, så alt man inte riskerar att
den med tiden sugs in i den allmänna administrationen eller förvandlas till
fasta tjänster.

Flera
remissinstanser som är positiva till det ökade stödet lill länsskolnämnderna, dåribland
pedagogiska institutionen vid högskolan för lärarutbildning i Stockholm,
rektorsämbetet och pedagogiska institutionen vid universitetet i Uppsala,
rektorsämbetet vid universitetet i Lund, institutionen för pedagogik vid
lärarhögskolan i Malmö och regionstyrelsen i Lund/ Malmö, år tveksamma tUl att
bidraget på 4 milj. kr. avskiljes från det totala FoU-anslaget. Resurserna till
länsskolnämnderna bör erhållas utanför FoU-anslagets ram. UniversUetet i
Uppsala anför att dessa medel skall vara en rörlig resurs för utvecklingsstödjande
uppgifter och inte i första hand en resurs för kommunalt utvecklingsarbete
fördelad av länsskolnämnderna i form av projektbidrag till kommunernas
verksamhet. Universitetet anser det inte självklart att medlen skall belasta FoU-anslaget.
Med hänsyn till syftet med resursen synes det universitetet mer befogat att
betrakta den som en fömtsättning för nämndernas normala ansvar.

Som ovan nämnts tillstyrker länsskolnämnderna den ändrade
roll nämndema förväntas få genom kommitténs förslag. Den föreslagna flexibla
resursen på 4milj. kr. för utvecklingsstödjande uppgifter välkomnas Uka-

Prop.
1980/81:97 102

Beträffande
förskjutningen av arbetsuppgifterna för länsskolnämnderna till att bli mer
pedagogiskt rådgivande samt frågan om pedagogisk kompetens på nämnderna,
framhåller flera av nämnderna att länsskolnämnden är och alltid i icke
obetydlig omfattning har varit en pedagogiskt rådgivande myndighet och att den
efterfrågade pedagogiska kompetensen i icke ringa omfattning redan nu finns
bland handläggande tjänstemän på länsskolnämnden som har pedagogiska
funktioner.

Länsskolnämnderna
anser alt de ekonomiska resurser som föreslås gå till nämnderna är mycket
väsentliga för att nämnderna skall kunna öka sina insatser då det gäller stöd
och stimulans till det lokala utvecklingsarbetet. Länsskolnämnden i Kronobergs
län anför i likhet med många andra nämnder att behovet av detta stöd påtagligt
ökat som en föjd av skolledar-utbildning, personallagsutbildning och kurser,
främst av organisationsul-vecklande art, som länsskolnämnden ordnat.

Ungefär
hälften av länsskolnämnderna ifrågasätter resursens storiek. Länsskolnämnden i
Blekinge län menar att resurstillskottet, ca 170000 kr. per nämnd, knappast
torde svara upp mol de ökade uppgifter inom-FoU-verksamheten, som utredningen
ålägger länsskolnämnderna. Resursen anses för liten. Med hänvisning till
decentraliseringssträvandena och utredningens direktiv anser länsskolnämnden i
Älvsborgs län alt det är naturiigt att SÖ avskiljer en större del av FoU-resursen
lill länsskolnämnderna än de 4 milj. kr. som utredningen föreslår. Det
förefaller rimligt, att åtminstone dubbelt så mycket, alltså Smilj.kr. i 1979
års penningvärde destineras till länsskolnämnderna för vidare befordran till
kommunerna som stimulansbidrag till angelägna utvecklingsprojekt. Även länsskolnämnden
i Jämtlands och Gävleborgs län vill ha en fördubbling av de föreslagna medlen tUl
länsskolnämnderna.

Länsskolnämnden
i Kristianstads län, som vänder sig mot SÖ:s centrala ansvar för
projektuppföljning, finner det rimligt att 22 milj. kr. fördelas på de 24 länsskolnämnderna
med hänsyn tagen till skolverksamhetens omfallning i resp. län. Flera länsskolnämnder,
bl. a. länsskolnämndema i Gävleborgs och Norrboltens län understryker
betydelsen av att medlen får disponeras självständigt av nämnderna utan
centralstyrning från SÖ och att initiativ och förankring äv verksamheten sker
såväl på regional som lokal nivå.

De
remissinstanser som ställer sig tveksamma eller avvisande lill förslaget att 4
milj. kr. avskiljs till länsskolnämnderna är framför allt UHÄ, universitetet i
Göteborg, SÖ och pedagogiska nämnden samt Malmö, Linköpings, Eskilstuna,
Karlstads och Gävle kommuner.

UHÄ
avstår från att kommentera förslaget som berör länsskolnämnderna men påpekar
att det förefaller som om 4milj. kr. fördelat på de 24 nämnderna vore riskabel
resurssplittring. Både pedagogiska institutionen och psykologiska institutionen
vid universitetet i Göteborg är negativa till att 4milj.kr. avskiljs för länsskolnämnderna.
Enligt psykologiska institutionen är det tveksamt att inteckna så stor del av
ett anslag i nedåtgående innan man fått erfarenhet av verksamheten. Pedagogiska
institutionen saknar analys av länsskolnämnder och fortbildningsorganisation
och vill mot den bakgmnden inte fillstyrka 4milj. kr. SÖ avstyrker förslaget om
4milj. kr. tiU länsskolnämnderna men förutsätter att sådan verksamhet skall
kunna förläggas tiU nämnderna efter SÖ:s bedömning från fall tiU fall. SÖ anser
att resurserna måste sammanhållas centralt. Åven pedagogiska nämnden avstyrker
4 milj. kr. till länsskolnämnderna.

Malmö
kommun anför att FoU-medlen i huvudsak bör disponeras för

Prop. 1980/81:97 103

centralt
initierade större projekt. Skolstyrelsen avstyrker sålunda att förslaget om 4
milj. kr. av resursen fördelas till länsskolnämnderna för stöd fill del lokala
utvecklingsarbetet. Flera kommuner, bl.a. Eskilstuna och Gävle, anser att de 4
milj. kr. bör gå direkt till kommunerna.

Beträffande
länsskolnämndemas vidgade ansvar är Kommunjörbundet, Landstingsförbundet och LO
kritiska. Den FoU-verksamhel som anses lämplig alt utföras lokalt och som sker
i samråd mellan myndigheten och kommunen bör ha politiska beslut som ligger
till grund för utvecklingsarbetet. Enligt Kommunförbundet bör ansvaret odelat
vila på kommunernas förtroendevalda.

SFK:s förslag att
genomföranderesursen på sikt permanentas tillstyrks helt av remissinstanserna.
Pedagogiska instUutionen vid lärarhögskolan i Malmö menar, att det finns starka
skäl som talar för att denna resurs redan nu utformas som en permanent resurs
till skolväsendet för utvecklingsinsatser. SÖ tillstyrker förslaget att
genomföranderesursen permanentas för grundskolan och att en liknande anordning
införs även för gymnasieskolan och komvux.

Länsskolnämnden i
Jönköpings län instämmer i kommitténs förslag alt den föreslagna
genomföranderesursen för Lgr 80 efter utvärdering permanentas som en
utvecklingsresurs och då utsträcks även för gymnasiet, komvux och AMU. Enligt länsskolnämndens
mening måste redan nu klarläggas vem som skall utföra den föreslagna
utvärderingen. Både lånsskolnämnden i Jönköpings och Västernorrlands län anser
att den föreslagna utvärderingen bör ses som en del av länsskolnämndemas
ordinarie utvärderingsverksamhet .

SFK:s
förslag att de till länsskolnämnderna tilldelade medlen skall avse projekt
eller försöksverksamhet av störte omfattning tillstyrks av de remissinstanser
som yttrat sig över förslagel, bl.a. LO. HSFR, SHIO och Malmö kommun.

Beträffande
forskningsstöd och stöd för resultatuppföljning i det lokala utvecklingsarbetet
konstateras att en majoritet ställer sig bakom förslagen men att
remissopinionen är betydligt mer splittrad än belräffande stödet till länsskolnämnderna.
Remissinstanserna behandlar ofta båda tjänstema tillsammans. Det är framför
allt underremissinstanserna tUl UHÄ som tillstyrker tjänsterna,
regionstyrelserna utom regionstyrelsen i Stockholm och - beträffande forskningsstödljänsterna
- en liten majoritet av länsskolnämnderna. De kommuner som yttrat sig
tillstyrker oftast förslaget men betonar samtidigt betydelsen av
decentralisering av FoU-arbete till kommunnivå. Beträffande
uppföljningsstödtjänsterna gäller i stort samma instäUning till dem som till de
förra tjänsterna. Nästan samtliga länsskolnämnder förordar dock att uppföljningsstödtjänslema
tillförs länsskolnämnderna. Remissinstanserna lämnar många kompletterande
synpunkter, framför allt på inriktningen av och placeringen av tjänstema.

UHÄ
intar en avvaktande inställning och betonar att frågor om högskolans samverkan
med och medverkan i sekloriell FoU behandlas av forskningssamverkanskommittén (FOSAM),
vars förslag beräknas föreligga hösten 1980. I avvaktan på FOSAM viU UHÄ nu
inte ta stäUning fill förmån för sådana särlösningar som SFK föreslår. UHÄ
anför vidare att den i och för sig angelägna förstärkningen vad gäller tjänster
inom utbildningsforskningen hos SFK blir en exklusiv fråga för de pedagogiska insfi-tufionema.
UHÄ anser att alla SFK:s förslag om samverkan mellan högskolan och
skolmyndigheterna på FoU-området måste ses i perspektivet av motsvarande
generella problem, som f. n. behandlas av FOSAM.

Prop. 1980/81:97 104

Pedagogiska
institutionen vid högskolan för lärarutbildning i Stockholm vill särskilt framhålla
att forskningsstödet i det lokala utvecklingsarbetet ges i form av fasta
tjänster. Detta är avgörande för att tjänstema skall bli eftertraktade av
kompetenta sökande och därmed bli ett led i den vetenskapliga
kompetensuppbyggnaden.

Beträffande
forskningsstödstjänstema vill universUetet i Uppsala föreslå att den
uppgiftsbeskrivning som kommittén gör för dessa tjänster omformas med
utgångspunkt från syftet att göra dem till samordningsfunktioner inom resp.
region. Den väsentliga uppgiften för dessa tjänsteinnehavare finner Uppsala
universitet vara inte att ge stöd i forskning utan från forskning. Detta stöd
skulle med fördel kunna riktas mot den personal inom länsskolnämnderna som har utvecklingsstödjande
uppgifter. Den största risken för denna personal kommer enligt Uppsala
universitet att bli att de förlorar distansen till verksamheten på det lokala
planet. Att kompetenskravet för innehav av forskningsstödstjänst skall vara
doktorsexamen anser Uppsala universitet vara självklart.

Universitetet
anför vidare beträffande resultatuppföljningstjänsten att arbetsuppgifterna
anknyter tiU de förra. ResuUatuppföljaren skall som namnet antyder fånga upp
resultat av FoU-arbete samt bedriva fortbildning och personalutbildning av de
lokala skolenheternas personal. Kraven på tjänstens innehavare anser kommittén
behöva vara "god kännedom om skolväsendet, erfarenhet av lokalt och
regionalt utvecklingsarbete samt erfarenhet av fortbUdning i olika
former." Universitetet i Uppsala anser även i detta fall att krav på
forskningskompetens av något slag bör ställas.

Även
rektorsämbetet vid universilelel i Lund ansluter till ovan redovisade
tankegångar om tjänsterna som samordningsfunkfioner. Universitetet vill inte
binda tjänsterna vid speciell institution utan talar om kontaktpersoner på
bred front. Enligt rektorsämbetet bör skolan fömtsättningslöst kunna söka stöd
för sitt förnyelsearbete inom högskolan vid den institution, vars kompetens
svarar mot det aktuella utvecklingsbehovet. Detla kan för universitetets del
gälla såväl de båda pedagogiska insfitutionerna som andra institutioner.
Rektorsämbetet tillstyrker att tjänster inrättas främst för förmedling av
sådana kontakter och för medverkan i planering och genomförande av den forskningsstödjande
verksamheten.

Pedagogiska
instUutionen vid universitetet i Göteborg intar en jämfört med rektorsämbetena
vid universiteten i Uppsala och Lund motsatt inställning beträffande inriktningen
av tjänsterna. Enligt pedagogiska institutionen vid universitetet i Göteborg
kan båda tjänsterna fylla ett stort behov för att ge vetenskapligt stöd åt
ledningsfunktionerna inom det regionala och lokala utvecklingsarbetet. Insfitufionen
understryker vikten av, att tjänsteinnchavarna verkUgen får ägna sig åt
forsknings- och utvecklingsarbete på området, så att de inte reduceras ull
kontakt- och servicepersoner mellan fält och institutioner. Mot denna bakgmnd
finns det anledning, menar institutionen, att ifrågasätta om inte vetenskapliga
meriter, dvs. doktorsexamen, bör gälla båda typerna av tjänster.

Beträffande
kompetenskraven på tjänsterna instämmer man i kravet på doktorsexamen på
forskningsstödtjänsterna och flera remissinstanser (jämför ovan) uttalar att
samma krav bör gälla för resultatuppföljningstjänsterna.

Beträffande
placeringen av tjänsterna framförs från flera remissinstanser att tjänsterna
inte enbart bör förbehållas de pedagogiska institutionerna. Planeringsnämnden
för lärarutbildning vid imiversitetel i Linköping anser att utredningen i sina
förslag till forskningsstöd och stöd för resultatupp-

Prop.
1980/81:97 105

följning
gjort en olyckUg insnävning mot de pedagogiska institutionerna.
Planeringsnämnden hade önskat ett nytänkande och anser det nödvändigt med en
breddning av forskningsansvaret till att gälla hela "sektorsdelen inom
högskolan för utbildning för undervisningsyrken." Olika modeller för att
lokalt eller regionaU lösa frågan om forskningsstöd och resultatuppföljning
bör enligt planeringsnämnden prövas.

Samhällsvetenskapliga
fakultetsnämnden och rektorsämbetet vid universUetet i Umeå anser all båda
tjänsterna bör inrättas direki under de samhällsvetenskapliga
fakultetsnämnderna.

Institutionen
för pedagogik vid lärarhögskolan i Malmö tillstyrker resurserna för
forskningsstöd och uppföljningsstöd och menar att det finns många skäl som. talar
för att detta slöd kn5'ts till de pedagogiska institutioner som är engagerade
i läramtbUdningen. Det är en självklar fördel alt kunna knyta
utvecklingsinsatser inom skolan etc. till en institution med forskartitbildning.
Institutionen ställer sig däremol av flera skäl iveksam till konstruktionen av
forskningsstödet och uppföljningsstödet. Ett avskiljande för dessa ändamål av
viss del av SÖ:s anslag för pedagogiskt utveckhngsarbete och för fortbildning
kan få ogynnsamma effekter på flexibiliteten och användningen av återstående
resurser. Om t. ex. anslaget för FoU inte ökar på det sätt som kommittén föreslagit
kommer möjlighelerna lill projektorganiserad forskning att begränsas.

Av
de remissinstanser som representerar universitet och högskola är det endast
pedagogiska institutionen vid universitetet i Lund som ställer sig helt
avvisande till förslaget om tjänster för forskningsstöd. Institutionen anser
att tjänsterna ligger för nära de föreslagna tjänsterna vid länsskolnämnderna
och tjänsterna för resultatuppföljning (se nedan 11.3.3) och anser att dessa
tjänster kan vara tillräckliga. Institutionen avvisar den föreslagna
förläggningen av tjänsterna, om de ändå skulle komma att inrättas. Man anser
det inte motiverat att ställa de pedagogiska institufionerna vid universiteten
utanför och bara låta lärarhögskolorna få del av resurserna.

Högskolan
i Örebro anser att även vid en högskola som den i Örebro med bred och
differentierad lärarutbildning bör kunna inrättas de tjänster utbildningen
föreslår för forskningsstöd och resultatuppföljning.

Regionslyrelsen
i Stockholm anser att arbetsuppgifterna för de särskilt avdelade
"resurspersonerna" synes alltför omfaUande och oprecisa. Tjänstgöringskonstmkfionen
med anknylning dels till SÖ - som huvudman —, dels till de pedagogiska insliiulionerna
— som bas för verksamheten - och med kommuner, länsskolnämnder och vuxenutbildningsanordnare
som uppdragsgivare kan enligt regionstyrelsen knappasl anses ändamålsenlig. Regionstyrdserna
i Linköping. LundlMalmö och Göleborg anser samtliga att det är angelägel
inrätta nya tjänster för att stimulera det lokala utvecklingsarbetet inom det
allmänna skolväsendel. Att binda tjänstema fill de pedagogiska institutionerna
innebär dock ett alllför snävt synsätt. Regionslyrelsen i Göteborg anser alt
tjänsterna skall tilldelas själva högskoleenheten utan att man centralt binder
dem till viss typ av institution. Regionstyrelsen i Uppsala och högskolan i SundsvaU!Härnö-satid
förordar en försöksverksamhet, där även alternativa placeringar av tjänsterna
skulle kunna prövas.

Både
högskolorim i Sundsvall/Härnösand, Jönköping och Karlstad hävdar de mindre
högskolornas betydelse i sammanhanget. Linjenämnden vid högskolan i
Sundsvall/Härnösand pekar pä att i de mindre högskolorna redan finns
lärarutbildare som är kompetenta alt svara för den velenskapli-

Prop. 1980/81:97 106

ga
handledningen i lokalt utvecklingsarbete. Högskolan i Karlstad vänder sig mot
att placera tjänstema vid de universitet där fungerande forskningsinstitutioner
redan finns. Högskolan anför att forskningsstödtjänsterna bör placeras på de
mindre och mellanstora högskoleorterna där forskningsin-stitufioner saknas,
vilket också skulle höja kvaliteten på lärarutbildningen.

SÖ
tillstyrker de föreslagna tjänsterna till forskningsstöd och stöd för
resultatuppföljning. Enligt SÖ:s mening måste mest angeläget vara att samla och
bedöma de erfarenheter som görs i lokalt utvecklingsarbete, att samla kunskap
om skolutveckling och att arbeta för utformning av långsiktiga program för
denna verksamhet. Inifiafivet skall ligga lokalt. Forsk-ningsinstitufionerna
skall inte leda det lokala utvecklingsarbetet utan stödet från institutionerna
skall efterfrågas från lokalt håll menar SÖ. SÖ måste i den föreslagna
försöksverksamheten med forskarstöd lill lokalt utvecklingsarbete särskilt
beakta att t.ex. invandrar- och handikappfrågorna inom vuxenutbUdningen får
tillräcklig uppmärksamhet. SÖ:s pedagogiska nämnd tillstyrker att pedagogiska
resurser inrättas i de sex högskoleregionerna i enlighet med kommitténs
förslag.

Länsskolnämndemas
inställning till de föreslagna tjänsterna är följande. En majoritet av länsskolnämndema
(Stockholms, Jönköpings, Kalmar, Blekinge, Kristianstads, Göteborgs- och Bohus,
Älvsborgs, Västmanlands, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands och
Västerbottens län) tillstyrker forskningsstödtjänsterna. Länsskolnämnderna i
Stockholms och Jämtlands län anser att reguljära tjänster vid högskolan inte
bör bestridas av FoU-medel från SÖ utan av UHÄ och att tjänsterna bör sortera
under UHÄ i stället för under SÖ. Länsskolnämnden i Södermanlands län intar en
avvaktande inställning. Ett större utbyte mellan forskning och lokalt
utvecklingsarbete är nödvändigt. Nämnden vill dock påtala risken av att dessa
tjänster helt sugs upp av forskningen och inte kommer det lokala utvecklingsarbetet
fill del i tillräcklig omfattning.

Länsskolnämnden
i Östergöllands län finner att det pedagogiska FoU-anslaget avsevärt mer
markerat skall utnyttjas för tillämpad forskning och i skolvardagen förankrat
utvecklingsarbete och att beslulen över betydligt större del av det pedagogiska
FoU-anslaget skall läggas närmare människorna i del vardagliga
skolarbetet.Nämnden finner det nödvändigt bl.a. att högskolan förses med en
särskild enhet för service, samordning och planering av skolmedlemmarnas och
skolstyrelsens behov av fortbildning kring lärostoff och undervisningstekniker.
Nämnden menar all SFK:s förslag om 24 kvalificerade tjänster inom högskolans
pedagogiska institutioner skulle kunna utvecklas till en serviceinstans för
skolpersonalen då den söker särskilda kunskaper.

Länsskolnämnden
i Kronobergs län anser att forskningsstödtjänslerna bör delas mellan SÖ och länsskolnämnderna.
Länsskolnämnderna i Gm-lands. Malmöhus, HaUands, Skaraborgs, Värmlands och
Örebro län anser att arbetsuppgifterna är sådana att tjänsterna bör tillföras länsskolnämnderna
direkt.

Beträffande
resultat upp följ nings tjänsterna tillstyrker län.s-skolnämnderna i Kalmar och
Ålvsborgs lån dessa. Länsskolnämnden i Södermanlands län uttalar samma farhågor
som beträftände forskningsstödtjänsterna. Länsskolnämnden i Blekinge län
ställer sig mycket tveksam till de föreslagna tjänsterna för kontinueriigt
statligt uppföljningssiöd för det lokala utvecklingsarbetet. Nämnden menar, att
de uppgifter, som dessa tjänster avser lösa, kan lösas av länsskolnämnderna och
betonar att kommunerna skall ha e n kontaktväg gentemot staten, när det gäller FoU-arbete,
fortbildning och uppföljning, nämligen länsskolnämnden.

Prop,
1980/81:97 107

Länsskolnämnden
i Västernorrlands län föreslår att förslaget beträffande resultatuppföljning i
sin helhet överförs till den utredning som inom regeringens kansli ser över
fortbildningsverksamheten.

Samtliga övriga länsskolnämnder
som yttrat sig över tjänsterna anser att dessa bör knytas till länsskolnämnderna.
Länsskolnämnden i Jämtlands län anför att resultatuppföljning, fortbildning och
samordning av lokalt utvecklingsarbete ingår i nämndernas vidgade uppgifter.
Närheten till fältet, kännedomen om skolverksamheten i länet och anknytningen
till det lokala utvecklingsarbetet ger länsskolnämnden bättre förutsättningar
för detta arbete än vad de pedagogiska institutionerna kan få.

Kommunerna och övriga remissinslanser
har oftast yttrat sig över båda tjänsteslagen tillsammans. Slockholms, Malmö,
Västerås, Karlshamns, Faluns, Gävle, SundsvaUs, Umeå och Luleå kommuner fillstyrker
båda tjänsterna. Stockholms och Västerås kommuner påpekar vikten av försöksperiod.
Gävle kommun anser att tjänsterna bör spridas till högskoleorter som saknar
pedagogisk institution för att på så sätt närma den kvalificerade forskningen
till skolans vardagsproblem. Göteborgs, Uppsala, Botkyrka och EskUstuna
kommuner anser att tjänsterna borde tillföras kommunerna. Norrköpings kommun
anser att resultatuppföljningstjänsterna borde tillföras länsskolnämnderna,
Skellefteå kommun anser all medlen för forskningsstöd bör användas för
tillfälliga tjänster som tillsätts för särskilda forskningsuppdrag i samråd med
resp. länsskolnämnd. Stödel för resultatuppföljning bör enligt kommunen vara
ett flexibelt anslag som de pedagogiska institutionerna får använda i samråd
med länsskolnämnder och kommuner.

Av
övriga remissinstanser föreslår RRV att man beträffande länsskolnämndemas
vidgade ansvar för det -lokala utvecklingsarbetet avvaktar utvärdering av
pågående försöksverksamhet med samverkan FoU - fortbildning - lokalt
utvecklingsarbete som bedrivs vid fem länsskolnämnder innan beslut fattas om
verksamhetens närmare innehåll och organisation.

FRN
instämmer i utredningens egel konstaterande att skolforskningen i ökad
omfattning bör engagera forskning från andra disciplinområden än de rent
pedagogiska.

Även för HSFR synes det
som om anknytningen lill ämnet pedagogik i allt högre grad fått prägla
belänkandet och förslagen. Många brister i nuvarande FoU-verksamhet torde
enligt HSFR;s uppfattning kunna undvikas om man bryter den mycket starka
kopplingen lill de pedagogiska institutionerna. Om FoU föriades till ämnesinstilutioner
borde detta ha en positiv effekt på institutionernas lärarutbildning. HSFR
ställer sig tveksamt lill behovet och konstruktionen av de tjänster som
föreslås dels för forskningsstöd i det lokala ulvecklingsarbelel, dels för uppföljningssiöd
i samma arbete. Det synes rådet som om de föreslagna tjänsterna blir alltför
specialiserade i riktning mot utvecklingsarbete och administration och att de
ger föga utrymme för egen forskning från innehavarens sida.

Integrationsutredningen
anför att i och med att de integrerade handikappade eleverna återfinns i det
allmänna skolväsendel kommer de handikappade eleverna att beröras av del
lokala utvecklingsarbetet. När SFK föreslår ökade resurser vid länsskolnämnderna
för utvecklingsstödjande insatser samt tjänster vid de större pedagogiska
institutionerna för forskningsstöd och resultatuppföljning, finns det risk att
specialskolans och de integrerade elevernas behov inle erhåller en tillräcklig
uppmärksamhet genom den mängd uppgifler som kommer all åvila de föreslagna
befattningarna.

Prop. 1980/81:97 108

Elevvårdskommitlén
tillstyrker del föreslagna stödet lill lokalt utvecklingsarbete men anser att
tjänster för resultatuppföljning inte skall förläggas till de pedagogiska insliiulionerna
utan att dessa har sin plals i den mera löpande skolverksamheten, varför medlen
till dessa tjänster i stället bör gå till länsskolnämnderna. Även komvuxuiredningen
tillstyrker förslagen till lokalt utvecklingsstöd och förutsätter alt
vuxenutbildningen får en skälig andel av åtgärderna.

Kommunförbundet
lillslyrker forskningsstödstjänstema och anser alt dessa skulle kunna ersätta
och utveckla vissa funktioner som i dag åvilar fortbildningsavdelningarna. Fortbildningsavddningarnas
funktioner bör avvecklas och naturligt ingå i SÖ:s utvecklingsarbete. I övrigl
bör resurserna för fortbildning och utveckling direkt tillföras kommunerna som
har planerings- och genomförandeansvar för utveckling av skolans personal.

Landstingsförbundet
tillstyrker att resurser tillförs de pedagogiska institutionerna enligt
kommitténs förslag. LO framhåller det självklara i att centrala FoU-projekt
skall vila på en vetenskaplig grund. Dessa projekt bör därför i större
utsträckning än i utredningens förslag förläggas externt till olika
institutioner.

SACO/SR
tillstyrker förslaget om forskningsstöd men fömtsätter alt medlen överförs från
FoU-anslaget till riksstatsanslagen förde samhällsvetenskapliga fakulteterna.
Beträffande förslaget till uppföljningsstöd avstyrker SACO/SR bestämt detta
förslag. Resurserna för uppföljningsstöd bör hämtas ur FoU-anslaget och tUldelas
fortbildningsavdelningama/de decentraliserade SÖ-enheterna. SACO/SR anför
vidare att en betydande brist i den nuvarande organisationen är att
lärarhögskolorna f. n. saknar fasta forskningsresurser utanför de pedagogiska
institutionerna. För att möjliggöra en ökning av särskilt det ämnesmetodiska
utvecklingsarbetet vore det enUgt SACO/SR angeläget, att från FoU-anslaget
överföra förslagsvis 10 milj.kr. till anslagen för grundutbUdning inom utbildningssek-tom
att fördelas mellan läramtbildningarna vid olika högskolor.

TCO
anför att det är angeläget att det lokala utvecklingsarbetet och den forskning
som bedrivs vid de pedagogiska insfitutionerna knyts närmare varandra. Med tanke
på lärartjänstutredninen och LUT74 synes det f.n. inte finnas tillräckligt
underlag för definitiv ställning till förslaget om forskningsstödstjänster.

RHS
föreslår att artangemang som liknar det som tillämpas för den sociala
forskningens vidkommande: en delegation för pedagogisk forskning knuten tUl
utbildningsdepartementet och lokala utvecklingsprojekt (som möjliggör
inrättandet av de udsbegränsade tjänster, då faktiskt behov föreligger, som
utredningen nu föreslår).

5/V
menar att FoU-arbete med avseende på invandrare och minoriteter haft en blygsam
del av anslaget. SIV instämmer i förslagen om ökat ansvar tUl länsskolnämnder,
pedagogiska institutioner och lokal försöksverksamhet och understryker vikten
av att invandrar- och minoritetsfrågor beaktas då stort behov av gmndforskning m.
m. föreligger inom invandrarområdet.

Regional
samordning av FoU, grundläggande lärarutbildning, fortbildning och lokalt
utvecklingsarbete

Remissinstansemas
inställning till förslagen beträffande regional samordning av FoU, gmndläggande
läramtbUdning, fortbildning och lokalt utvecklingsarbete är sammanfattningsvis
den, att man är posifiv tdl samlat FoU-program för lärares gmndutbildning och
inrättande av utvecklingsblock som ett led i arbetet med samordning av lärares
gmndutbildning och

Prop,
1980/81:97 109

lokalt
utvecklingsarbete medan förslagel att låla regionstyrelserna få ansvar för
regional samordning av forsknings- och utvecklingsarbete får ell mycket blandat
mottagande.

Beträffande
samlat FoU-program för lärares grundutbildning anser UHÄ det självklart att de
resurser som kan ställas fill förtogande för FoU inom sektorn för utbildning
för undervisningsyrken så långl möjligt bör disponeras inom ramen för ett
samlat program och har också strävat efter en sådan uppläggning. UHÄ avvisar
kommitténs påslående att SÖ:s forskningsprogram inte fick någon fortsättning i UHÅ.
UHÄ är väl medvetet om att sektorn har fått vidkännas en minskning i
förhållande till resursläget under den period då SÖ avsatte medel för lärarulbildnings-FoU.
Det måste dock ankomma på UHÅ - och när del gäller lokalt utvecklingsarbete på
högskolestyrelserna - att inom givna resursramar avväga behoven av FoU-resurser
för skilda sektorer av högskolan.

Pedagogiska institutionen
vid högskolan för lärarutbildning i Stockholm är i princip för att ett mer
samlat FoU-program ulvecklas inom UHÅ, vad gäller anknytning av FoU-arbete till
den gmndläggande lärarutbildningen. Institutionen understryker starkt vikten av
att pedagogisk forskning, dess resultat samt teorier och metoder ingår som en
naturtig del i den gmndläggande lärarutbildningen. Metodikundervisningen måste
få en fastare vetenskaplig bas och en starkare knytning till pedagogisk
forskning.

U-heredningen
inom UHÄ är som enda remissinstans direkt negativ till ett samlat FoU-program
för den grundläggande lärarutbildningen i den form utredningen föreslår. Det
måste ankomma på UHÄ att avväga behoven av FoU-program för såväl lärare som
andra yrkesgrupper mol varandra.

Rektorsämbetet
vid universitetet i Uppsala, som instämmer i kommitténs förslag om samlat FoU-program
för läramtbUdningen, finner det angeläget påpeka att ett sådant program kommer
all omfatta olika lärarutbildningar, således även de som är inriktade mot
tjänst inom barnomsorgen.

SÖ
anför att det efter högskolereformen 1977 inte finns något samlat program för FoU
för den gmndläggande lärarutbildningen av den storleksordning som SÖ lidigare
svarade för inom ramen för sitl FoU-anslag. SÖ delar komitléns bedömning att
ett sådant program åter bör byggas upp.

Förslaget
att inrätta utvecklingsblock på sådana orter med högskola för läramtbUdning
som saknar egna resurser för forskning stöds bl. a. av rektorsämbetet och
pedagogiska institutionen vid universUetet i Uppsala, pedagogiska
institutionerna vid lärarhögskolan i Malmö och universitetet i Göteborg,
högskolorna i Luleå och SundsvaU/Härnösand, regionstyrelserna i Uppsala,
Lund/Malmö, Göteborg, Umeå, vidare SÖ och dess pedagogiska nämnd, länsskolnämnderna
i Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Hallands, Örebro och Västernorrlands län.

Rektorsämbetet
vid universUetet i Uppsala anför att planeringen av de föreslagna blocken bör
ske med hänsynstagande till tidigare erfarenheter av FoD-verksamheten. I
blocken bör prövas nya former för samverkan mellan läramtbUdning och lärare i
kommunernas skolor.

Högskolan
i Luleå finner de av utredningen redovisade resultaten intressanta och anser
för sin del att inrättande av ett pedagogiski utvecklingsblock i anslutning
till läramtbUdningen vid högskolan i Luleå i hög grad skuUe underlätta det
pedagogiska forsknings- och utvecklingsarbetet inom utbildningsregionen och
utgöra en viktig sfimulans för såväl skolmyndigheter som lärare i det lokala
skolarbetet.

Prop. 1980/81:97 110

Högskolan
framhåller att de pedagogiska utvecklingsblocken, som inrättats i ett antal
kommuner, har utgjort ett betydelsefullt stöd för det lokala utvecklingsarbetet
i dess strävan att underiätta en bättre samverkan mellan pedagogisk teori och prakfisk
verksamhet inom hela skolväsendet.

Regionstyrelsen
i Uppsala finner utredningens tankar om samfinansierade utvecklingsblock i
vissa kommuner intressanta. Regionslyrelsen vill dock framhålla att dess ekonomiska
åtaganden i samfinansierade utvecklingsblock f.n. inte kan bli särskilt omfatiande.
Utredningens ord om att "betydande resurser" står till högskolans
förfogande, äger knappast tillämpning på regionstyrelsernas medel för
forskningsanknytning, vilka är de resurser som avses.

Regionstyrelsen
i Göteborg anför att en viktig åtgärd måste vara att ge lärarutbildare en
vidareutbildning i vetenskapligt hänseende. Utredningens förslag till
förstärkning av de pedagogiska utvecklingsblocken i kommunerna genom att inom
ramen för bl.a. regionstyrelsernas forskningsanknytningsanslag avsätta medel
för detta tillstyrks. En viktig fömtsättning måste dock vara att det i första
hand blir lärarutbildare som kommer att bedriva utvecklingsarbetet.

Regionstyrelsen
i Malmö tillstyrker förslaget om utvecklingsblock på alla läramtbildningsorter
för att skapa förutsättningar för lärarkandidater och läramtbildare att
medverka i och få kunskap om lokalt utvecklingsarbete.

SÖ
anför beträffande utvecklingsblocken att dessa bör inrättas med sikte på ett
lokalt utvecklingsarbete, vars erfarenheter kan generaliseras och medvetet
spridas. Blocken får inte primärt styras ufifrån läramtbildning-ens specifika
behov. Som konsekvens härav bör ansvaret för att inbjuda kommunerna att bUda
utvecklingsblock åligga SÖ.

Länsskolnämnden
i Kalmar län erinrar om att de kommunala anslag som avsattes i samband med att
det pedagogiska utvecklingsblocket i Kalmar län skapades alltjämt finns kvar i flertalet
kommuner, vilket vittnar om det stora intresse kommunerna har för det lokala
utvecklingsarbetet. Försöksverksamheten avstannade inte när utvecklingsblocket
upphörde. Åven länsskolnämnderna i Örebro och Uppsala län samt Göteborgs kommun
framhåller det posifiva i utvecklingsarbete på länsnivå. Länsskolnämnden i
Örebro län anför att orda erfarenheter pekar på stora möjligheter till
anknytning mellan enskilda lärare och forskning, framför allt forskning på
lokal nivå på högskolan i närheten. Det fmns också större möjligheter fiU att
sammanföra fler lärare som påböijat ett utvecklingsarbete inom samma sektor.

Göleborgs
kommun framhåller att de s. k. utvecklingsblocken varit och är utomordentligt
värdefulla företeelser. Det är dock angeläget menar kommunen att de ramar som
finns för blocken görs flexiblare så att även mindre kommuner kan delta.
Femårsperioden bör ej förkortas; en så lång tid behövs för att ett gott
resultat skall kunna uppnås.

Länsskolnämnden
i Ålvsborgs län anför bl. a. att nuvarande verksamhet med pedagogiska utvecklingsblock
inte utvärderats och att förslaget innebär koncentration av knappa resurser tUl
vissa kommuner med högskola, som redan därigenom har en gynnad ställning.

Regionstyrelsen
i Linköping samt länsskolnämnderna i Östergötlands och Jämtlands län förordar
andra lokala modeller i fråga om kopplingen mellan FoU och läramas gmndutbildning
altemativt försöksverksamhet av olika slag, innan man låser fast en
organisationsform av typ nuvarande utvecklingsblock.

Prop. 1980/81:97 111

När det gäller regionsiyrelserna som sammanhållande
instans inom utbildningsområdet är remissopinionen myckel splittrad. Remissinstanserna
är med få undantag överens om att någon form av regional samordning av olika
aktiviteter som berör skolans verksamhet behövs.

Positiva lill regionstyrelserna för regional samordning är
bl.a. UHÅ:s planeringsberedning för sektorn Jör de samhällsvetenskapliga
fakulteterna (A-beredningen), pedagogiska InstUutionen vid högskolan för
lärarutbildning i Stockholm, pedagogiska InstUutionen i Malmö, instUutionen
för praktisk pedagogik vid universUetet i Göteborg, rektorsämbetet och pedagogiska
instUutionen vid universUetet i Umeå, högskolan i Luleå, samtliga
regionstyrelser utom regionslyrelsen i Stockholm, pedagogiska nämnden, länsskolnämnderna
i Kalmar, Östergötlands, Gotlands, Blekinge, Örebro och Norrbottens län, samt
vidare Kommunförbundet och TCO.

Pedagogiska institutionen vid högskolan för
lärarutbildning i Stockholm instämmer helt i utredningens förslag rörande
regional samordning inom utbildningsområdet. Högskolan i Luleå anför att
regionalt bör samarbetet på FoU-området byggas upp med regionstyrelsen som
sammanhållande myndighet. I en sådan organisation bör finnas representanter för
lokala skolväsendet, länsskolnämnderna, den gmndläggande lärarutbildningen,
fortbildningen, forskning och forskamtbildningen.

Regionstyrelsen i Umeå anser att kommitténs förslag att regionslyrelsen
bör få ett sammanhållande ansvar för ett regionalt samarbete på utbildningsområdet
inom en högskoleregion är intressant och sammanfaller i stort med
regionstyrelsens i Umeå strävanden.

TCO fillstyrker i princip utredningens förslag under fömtsättning
av att verksamheten organiseras på ett sådant sätt att skolintressena och de
berörda fackliga organisafionerna får ett tillräckligt inflytande.

De remissinstanser som avstyrker förslaget beträffande
regionstyrelserna är bl. a. UHÄ, planeringsberedningen för undervisningsyrken
inom UHÄ, förvaltningsnämnden för lärarhögskolan och musikskolan i Malmö,
pedagogiska och psykologiska institutionerna vid universitetet i Göteborg, SÖ, länsskolnämnderna
i Södermanlands, Jönköpings, Kronobergs, Kristianstads, Hallands, Västmanlands
och Jämtlands län och SACO/SR.

UHÄ anser att förslaget om regional samordning ler sig
något diffust till innebörden. Regionstyrelsernas ansvarsområde är högskolan
och frågan om en eventuell vidgning av dess uppgifter lill andra delar av
utbildningsväsendet torde inte vara okontroversiell. Den lorde i vart fall
kräva betydligt mer ingående överväganden än dem SFK redovisar.

Åven SÖ hänvisar till att regionstyrdsernas ansvarsområde
är högskolan och anser att regionstyrelserna inte bör ha ett ansvar för det
kommunala skolväsendet.

Psykologiska institutionen vid universitetet i Göteborg
anför beträffande regionstyrdserna som sammanhåUande instans att dessa befinner
sig i ett uppbyggnadsskede och erfarenhelema av dem hitfills otillräckliga. Det
kan enligt institutionen inte vara lämpligt att redan nu lägga på dem en ny,
stor uppgift.

Enligt regionstyrelsen i Stockholm år förslaget i och för
sig intressant men alltför lösligt skisserat. För att styrelsen skall kunna ta
ställning krävs ett mer genomarbetat underlag än det kommitién presenterat.

Länsskolnämnden i Kronobergs län anför, i likhet med många
andra remissinstanser, att regionstyrelsen redan primärt har många olika uppgifter
att arbeta med, varför det fmns risk för att frågor som gäller utvecklingsarbete
inriktat på skolområdet inte kommer att få det utrymme som

Prop. 1980/81:97 112

krävs
för deras behandling. Ett samarbete med så många intressenter kommer också, vUket
kommittén själv förmodar, alt stöta på flera svårigheter.

Remissinstanser
som är tveksamma till förslaget är bl. a. rektorsämbetet vid universitetet i
Uppsala, regionslyrelsen i Uppsala, högskolorna i Jönköping och
Härnösand!Sundsvall, länsskolnämnderna i Stockholms, Göleborgs och Bohus,
Värmlands och Västerbottens län.

Regionslyrelsen
i Uppsala är beredd påta sig ett sammanhållande ansvar i ett sådant av
utredningen föreslaget organ. Utredningen borde dock, menar regionstyrelsen,
kunnat fylligare belysa även andra tänkbara alternativ. Regionstyrelsen kan
tänka sig en mera inskränkt sammanhållande roll, innefattande ansvar för sammankomster
med det regionala samrådsorganet och viss administrafion i samband med dessa.

Högskolan
i SundsvaU anför alt ett organ för regional samordning måste inrättas. Det är
dock inte nödvändigt med centrala anvisningar om hur detta skall ske, vilka personer
som skall ingå i detta organ etc. Berörda insfitufioner inom varje region bör
själva få överlägga och besluta om hur denna samordning skall ske i resp.
region.

Från
flera remissinstanser, bl.a. länsskolnätnnderna i Blekinge, Värmlands, Jämtlands
och Västerbottens län, understryks önskvärdheten av att det regionala
samarbetet byggs upp utan centrala regler och anvisningar.

FoU-arbetets
innehåll och genomförande

Vad
SFK anför beträffande FoU-arbetets innehåll och genomförande tillstyrks av praktiskt
taget samtiiga remissinslanser. Framför allt välkomnas kommitténs förslag om
mer långsiktig planering och breddning av FoU-arbetet, både vad avser
tvärvetenskaplig uppläggning av projekten och utökat antal forskningsområden.
Vidare uttalar remissinstanserna sitt stöd för förslaget till fasta
högskoletjänster med ämnespedagogisk inriktning.

Vissa
kritiska synpunkter framförs från institutionen för pedagogik vid högskolan för
lärarutbildning i Stockholm och länsskolnämnderna i Skaraborgs och Jämtlands
län.

Institutionen
för pedagogik vid högskolan för lärarutbildning i Stockholm finner i
utredningen ingen tillfredsställande analys av hur FoU-anslaget utvecklats och
vilka villkor som faktiskt gällt. Institutionen anser att utredningen inte tillräckligt
diskuterat och analyserat den problematik som rör dels relationerna mellan gmndforskning
och tillämpad forskning, dels relationerna mellan s. k. extern och intern
forskning. Konsekvensen är därmed att det är svårt att kvalificerat diskutera
förslagen i brist på underlag. Institutionen stödjer i princip förslagen, men
detta stöd är utifrån de villkor utredningen arbetar med.

1
utredningen påpekas behovet av fortsatt utbyggnad av forskning kring områden
som berör vuxenpedagogik, invandrarfrågor, ämnespedagogisk forskning samt
yrkesämnenas pedagogik. Insfitutionen instämmer i att det är betydelsefullt att
dessa områden får möjligheter att utvecklas men nämner även de praktiskt-estetiska
områdena samt den ulbildning som berör levnadsvanor och hälsofrågor. Inslilulionen
tillstyrker utredningens förslag och betonar särskilt betydelsen av bättre
samordning av planeringen vad gäller läroplansforskning och
läroplansutveckling samt av att längre temaorienterade projekt kommer till sländ.

Avslutningsvis
framhåller institutionen den utomordentligt stora betydelsen av alt ett antal
forskartjänster byggs upp vid varje instituion efter

Prop.
1980/81:97 113

mönster
från forskningsråden, dvs. tjänster som löper minst sex år och kräver
docentkompetens, och av att tUl dessa tjänster knyts temaprojekt. Även
pedagogiska institutionen vid universilelel i Göleborg förordar tidsbegränsade
forskartjänster efter mönster från forskningsråden.

UHÄ
uttalar för sin dd stöd för den allmänna inriktning av projektverksamheten som
SFK föreslår. Enligt UHÅ bör en sådan inriktning kunna bidra till att motverka
ryckighet och "brandkårsutryckningar" i FoU-arbetet.

Rektorsämbetet
och pedagogiska institutionen vid universitetet i Uppsala anser att av
särskild vikt är kommitténs förslag om att den tid under vilken ett visst FoU-projekt
tUldelas medel skall göras mera flexibel. Projektet skall kunna arbeta både
kortare och längre tid än tre år. En längre tid skulle också ge utrymme för den
mera brett upplagda forskningen som kommittén förordar för tematiskt
arrangerade projekt i vilka flera insfitufioner är engagerade. Pedagogiska insfitutionen
anför vidare att en breddning mot ämnespedagogisk forskning bör främjas. Ett
ökat deltagande av företrädare för undervisningsämnen är eftersträvansvärt. I
den mån särskilda forskartjänster med ämnespedagogisk inriktning inrättas är
det absolut nödvändigt att dessa förankras i de pedagogiska institutionerna
inom högskolan. Risken för forskningsmässig isolering skulle vara mycket stor
om särskilda ämnespedagogiska forskningsinsfitutioner inrättas.

Åven
regionstyrelsen i Göteborg, pedagogiska instUutionen vid universUet i Göteborg
och länsskolnämnden i Jönköpings län behandlar fids-aspekten i FoU-projekten.
Regionstyrelsen i Göteborg anför att ulredningens förslag att FoU-arbetet
framgent också skall inriktas på kortare projekt för att få fram
kunskapsöversikter och forskningssynteser är positivt. Regionslyrelsen anför
dock att det finns anledning att starkt understryka det viktiga i att sådana
arbeten mer får karaktären av synteser och analyser av utförd forskning och
dess resultat än som rena översikter härav. Detta bör vara en ambition i syfte
att åstadkomma en möjlighel för skolans verksamma lärare att i sin
yrkesutövning kunna dra nytta av detta slags FoU-arbete. Pedagogiska
institutionen vid universitetet i Göteborg välkomnar kommitténs förslag att FoU-medlen
bör satsas dels på forskningsöversikter, som tar I — 1,5 år att framställa,
dels på projekt med löptider över 5-7 år men anser att förslaget om längre projektfider
inte behöver knytas till kommitténs tankar om s.k. temaprojekt. Länsskolnämnden
i Jönköpings län instämmer i kommitténs förslag alt treårsprojekten skall
brytas upp och ersättas dels av kortare kunskapsöversikter, dels av längre
temaprojekt med uppföljningsansvar. Nämnden vill dock samtidigt betona vikten
av att undvika centralisering till universitetsorterna.

Rektorsämbetet
vid universUetet i Umeå anför att de forskningstjänster, vilka kan bli följden
av förslaget om en satsning på vissa breda specialiteter, t.ex. vuxenpedagogik
och invandrarfrågor, bör inrättas under de samhällsvetenskapliga
fakultetsnämnderna.

Ämbetet
stöder i övrigt de förslag som framförs av kommittén. Särskilt positivt finner
det förslaget rörande en tvärvetenskaplig projektförankring, vilket bör
innebära att flera discipliners kunskap utnyttjas i skolforskning. Att därvid
problemområdet utbildning-samhälle får större vikt är glädjande. Ämbetet
stöder även förslaget rörande fortsatt uibyggnad av de samhällsvetenskapliga
fakulteterna med inriktning dels mot breda specialiteter som vuxenpedagogik
och invandrarfrågor, dels på ämnespedagogisk forskning och yrkesämnenas
pedagogik.

Beträffande
de fasta forskartjänsterna intar pedagogiska instUutionen

8 Riksdagen I980I8I. I simd. Nr 97

Prop 1980/81:97 114

vid
universUetet i Umeå en till rektorsämbetet motsatt inställning. Institutionen
understryker behovet av fasta forskartjänster i pedagogik med allmän och bred
inriktning och ställer sig inte bakom en uppbyggnad av tjänster med "snäv speciaUnriktning".

Regionslyrelsen
i Linköping understryker all en kraftig satsning på den ämnesteoretiska
forskningen är angelägen inte minst för de delar av högskolans
undervisningssektor som inte tidigare haft möjlighet att bygga upp någon form
av ämnesforskning.

Planeringsnämnden
för lärarutbildning vid universitetet i Linköping anser beträffande de fasta
forskartjänsterna att dessa bör föras till de pedagogiska institutionerna i de
fall metodikutbildningen sker inom sådana institutioners ram. Om inte så är
fallet bör den ämnesmetodiska forskningen föras till den inslitufion som
genomför metodikutbildningen. På så sätl sker utbildningens forskningsanknytning
på bästa sätt.

Förvaltningsnämnden
för lärarhögskolan och musikhögskolan i Malmö anför att den långsikfiga
uppbyggnaden av kunskapsresurser inte bara blir en uppgift för de
samhällsvetenskapliga fakulteterna. Också andra fakulteter berörs i hög grad.

SÖ
anför att en möjlighet att öka beredskapen för omprioriteringar kan vara att
upprätta temaprojeki enligt ulredningens förslag, i vilka forsk-ningsinsUtutionerna
ges ett ansvar för problemområden av central betydelse för
utbildningsväsendet. Utredningen har själv pekat på denna möjlighet till omprioritering
genom att tala om "fortlöpande förnyelse" inom temaprojektet.
Samtidigt måste samverkan mellan SÖ och forskarna i lemaprojektet bli
intensiv. Forskningsinstitutionernas större självständighet i temaprojekten,
som kommittén talar om, kan ju inte innebära att samspelet med uppdragsgivaren
skall minska. SÖ delar vidare kommitléns uppfattning ifråga om behovet av
breddning av forsknings-programmet så att forskningsprojekten alltefter
problemens art också får ett större inslag av sociologi, kulturgeografi,
statsvetenskap och ekonomiska vetenskaper. Relationen skola-arbetsliv motiverar
enligt SÖ en breddning av forskningsprogrammet mot sociologi och
statsvetenskap.

SIV
ser med lillfredsslällelse att ulredningen uppmärksammat behoven av särskild
forskarkompetens inom invandrarområdet.

Komvu.x-ulredningen
tillstyrker förslagel all UHÄ:s planering av den fortsatta utbyggnaden av de
samhällsvetenskapliga fakulteterna inriktas på vissa breda specialiteter som vuxenpedagogisk
forskning inkl. yrkesämnenas pedagogik.

LO
anser, liksom utredningen, all del kan vara lill fördel för FoU-verksamheten om
man i framtiden kommer all ha en friare inställning till projektens varaktighet
i tiden och deras olika karaktär. Forskningsöversikter av kortare tid och
projekt med löptider över 5-7 år torde öppna nya möjligheter till kunskap.
Däremot behöver inte förslaget om längre pro-jekuider knytas tUl ulredningens
tankar om s. k. lemaprojekt. LO, SAF, SHIO och TCO understryker vikten av yrkespedagogiskt
FoU-arbele. Planeringsnämnden för lärarutbildning i Linköping anknyter till
utredningens mening att resurser bör avsättas för kontakter mellan skolan och
arbetslivet. Planeringsnämnden vill understryka denna synpunkl och finner
sådana diskussioner i hög grad väsentliga vad gäller komvux, framförallt för
dess yrkesdel, men i viss mån också för dess överbryggande dd.

FSL
understryker vikten av att planeringen av läromedelsprojekt i framfiden görs i
nära samarbete med den myndighet som fördelar det statliga produktionsstödet. FSL
förordar starkt att tillgängliga FoU-medel inte

Prop. 1980/81:97 115

används till produkfion av läromedel ulan i slörre
utsträckning än hitintills på ämnesmetodiska problem.

Några remissinstanser, såsom rektorsämbetet vid universUetet
i Umeå, pedagogiska institutionen vid universitetet i Göteborg och LO, kommenterar
i avsnittet om FoU-arbetels innehåll och genomförande fördelningen av externa
och intema projekt.

LO framhåller det självklara i att centrala FoU-projekt
skall vila pä en vetenskaplig grund. Dessa projekt bör därför i större
utsträckning än i utredningens förslag förläggas externt till olika
institutioner.

Rektorsämbetet vid universitetet i Umeå anser att goda
skäl finns för en större satsning på de externa projekten.

Pedagogiska instituionen vid universitetet i Göleborg
anser att den av kommittén påtalade, osäkra vetenskapliga anknytningen och
belysningen av SÖ:s internprojekt inte kan accepteras med tanke på den slora
andel av FoU-medel som går fill dem. Institutionen rekommenderar att en
betydligt störte andel av FoU-anslaget avsätts för veienskaplig prövning och
läggs ut på exlerna projekt.

Internationellt FoU-ulbyle

Kommitléns förslag beträffande internationelll FoU-ulbyle
tillstyrks helt av de remissinstanser som yttrat sig i den delen. Pedagogiska instUutionen
vid högskolan för lärarutbildning i Stockholm, förvaltningsnämnden för
lärarhögskolan i Malmö och pedagogiska in.stitutiimen vid universUetet i
Göteborg påpekar att den anglo-saxiska dominansen inom det internationella
utbytet behöver brytas och en större öppenhet för impulser från övriga Europa
och länder i Iredje världen komma lill stånd.

InstUutiimen för internationell pedagogik i Stockholm
kommenterar mer uttömmande än de andra remissinslanserna denna fråga, särskilt
som den gäller institutionens egen ställning. Inslilulionen påpekar all en inlernatio-nellt
och komparativt inriklad forskning fyller flera funktioner, som 1) all föra hem
utländska pedagogiska forskningsresultat, 2) alt följa och utvärdera
utbildningsarbete i andra länder samt 3) all ställa svensk forskningspotential
och svenska uibiidningserfarenheter i andra länders tjänst. Institutionen
instämmer i SFK:s rekommendation, alt institutionen ges garantier all
fortsätta och utveckla sin verksamhet men framhåller alt tillgängliga resurser
är otillräckliga.

Psykologiska institutiimen vid universitetet i Göteborg
anför all "enligt vår mening hade det varit värdefullt, om kommittén hade lagil
upp en mera ingående diskussion av den pedagogiska forskningens värde än vad
som nu skett. Del finns vissa indikationer på alt kritikerna av forskningen
till en viss del kan ha rält. En indikation är den bristande inlernalionella
publiceringsverksamhet som karaktäriserar den pedagogiska forskningen i Sverige".

Pedagogiska institutionen vid högskolan för lärarulbildning
i Stockholm anknyter lill liknande resonemang om internationell publicering.
Institutionen anför att det saknas en tradition bland pedagogiska forskare all
publicera egna arbeten i inlernationdla tidskrifter. Denna brist på tradition
återspeglar just forskningens villkor med dess knytning till ell centralt verk
och med små tidsramar där utrymme för annat än stencilerad rapportverksamhet
är liten.

Rektorsämbetet vid Umeå universUet menar all betydelsen av
publicering av resullal i internationella tidskrifter inte skall underskattas
för del inlernalionella utbytet av erfarenheter. Del bör vara av primärt
intresse för

Prop, 1980/81:97 116

såväl
den interna som externa projektverksamheten all resultaten kan spridas i den
internationella facklitteraturen.

Remissinstanserna
instämmer i alt statens psykologisk-pedagogiska bibliotek bör få behålla sin
fristående ställning som specialbibliotek för riket i dess helhet.

Enligt
länsskolnämnderna i Kristianstads och Kronobergs län bör slatens psykologisk-pedagogiska
bibliotek få ökade resurser så all del har möjligheter att skaffa den nyutkomna
utländska litteratur (främst engelskspråkig) som har relevans för skolan inom
områdena pedagogik, psykologi och sociologi.

Spridning
och resultatanvändning

Flera
av remissinstanserna anknyter inledningsvis till SFK:s eget konstaterande att
den spridningsideologi, som hitlills alltför starkt dominerat tankesätt och
värderingar av FoU-verksamheten, har byggt på ett informationsflöde uppifrån
och ned. Enligl UHÄ förefaller det som om kommitténs förslag innebär en risk
att även fortsättningsvis informationsflödet kan komma att gå i huvudsak i
nämnda riktning. UHÄ finner flera av de framlagda förslagen av intresse för sin
egen FoU-planering men efteriyser samtidigt en diskussion av kanaler för
mottagare av FoU-information att göra sin röst hörd.

Pedagogiska
institutionen vid lärarhögskolan i Malmö anser också att de lagda förslagen
även fortsättningsvis kommer att leda till ett informationsflöde i riktning
uppifrån och ned. Redan valet av uttrycket "uppföljningsstöd" tyder
på detla. Vågar att sprida informationen ut till "gräsrotsnivån"
finns. Institutionen saknar motsvarande etablerade kanaler för dessa mottagare
att reagera och göra sin röst hörd. Krav ställs på att FoU-projekten på ett akuvare
och mer välplanerat sätt medverkar till att vunna erfarenheter och resultat
sprids och kommer till användning - ett principiellt uttalande som
institutionen ställer sig bakom. Men motsvarande krav måste även ställas på
informationsanvändarna i form av ökade kunskaper och insikt i pedagogiska
begrepp, teorier och modeller för aU en dialog skall komma till stånd menar
institutionen.

Rektorsämbetet
vid universitetet i Umeå anför att SFK:s i alltför ringa omfattning synes ha
baserat sina förslag på aktuell forskning. Som exempel kan nämnas den vid INFORSK,
sociologiska institutionen vid universitetet, bedrivna forskningen. Även om
det inte finns anledning att invända mot de förslag kommittén kommer med, så
vill rektorsämbetet uppmärksamma de möjligheter som finns tiU konkretare
förslag, om dessa baseras på relevant informationsforskning.

Remissinslanserna
i övrigt tillstyrker helt de förslag kommittén lägger fram under mbriken
spridning och resultatanvändning. Framför allt är remissinstansema positiva
till förslaget att projektplaneringen i fortsättningen skaU innehålla såväl
plan för resultatuppföljning som medel för denna.

Länsskolnämnden i Blekinge
län anför att de som medverkat i ett projektarbete i dag har små möjligheter
att i större utsträckning vara aktiva i den del av uppföljningsfasen, som
innebär direkt medverkan i fortbildningsarbete. Nya pedagogiska rön når därför
alltför sällan ut till den enskUde läraren i den mest effektiva och övertygande
formen, dvs. i form av direktkontakt med forskaren på t. ex. studiedagar och
vid fortbildningskurser. Nämnden anför att utredningens förslag i detta
hänseende synes skapa de ekonomiska och tidsmässiga fömtsättningama för en mer organi-

Prop,
1980/81:97 117

serad
spridning av FoU-arbetet inom främst länsskolnämnderna och kommunernas
fortbildningsverksamhet. Pedagogiska instUutionen vid universUetet i Uppsala
finner förslaget alt resultatuppföljning och medel för detla skall ingå i
projektplanen särskilt positivt. Institutionen förulsätler också att arbete med
spridning av forskningsresultat även skall ha ett meritvärde vid sidan av
undervisning och forskning vid tillsättning av nya tjänster.

Länsskolnämnden
i Upp.sala län anför alt kritik ofta framförts från olika håll rörande brist på
information om bl.a. FoU-verksamhelens innehåll. Resultaten anses främst ha
utnyttjats på administrativ nivå, medan lärarna ute i skolorna inte sällan
tycker alt FoU inte har myckel med deras dagliga verksamhei att göra. Kommiltén
framhåller att den granskning som gjorts av FoU-projektens utnyttjande har en
positiv slagsida så lill vida att genomgången främst ägnats observerade effekier,
medan frånvaron av effekter inte i motsvarande grad blivit belyst.

Länsskolnämnden
i Gävleborgs län anför att en annan lyp av spridningsideologi i dag växer
fram, som ser information av FoU-resullat som ett medel att stimulera
mottagarna till kunskapssökande, analyserande av akluella upplevda problem och
ett sökande efter medel att lösa dessa. Detta förändrade sätl att se på
informationsspridning medför också att del är lika väsentligt att delge
"lyckade" som "misslyckade" resullal.

Länsskolnämnden
i Kristianstads län betonar att för alt information skall tas emot och
användas, måste den vara efterfrågad. För att den skall efterfrågas måste ett
behov föreligga. Regionstyrelsen i Umeå menar att den stora vinsten i fråga om
spridning och resultatanvändning torde bli genom att det lokala
utvecklingsarbetet breder ut.sig i kommuner och skolor. Bl. a. Uppsala kommun
och TCO ansluter sig till delta resonemang och menar att den bästa garantin för
att resultat skall spridas och användas är att de berörda själva deltar i
processen redan på initieringsstadiet och vidare i genomförande och
uppföljning. Detta understryker ytteriigare vikten av en lokal förankring av FoU-arbetet.

SÖ
anför att utredningen med rätta starkt betonat vikten av en målmedveten
spridningsinsats från FoU-arbetet. Det kan pekas på fall där forskarna haft
förmåga att stimulera erfarna lärare, skolledare och administratörer. Där har resullalspridningen
blivit god. De personliga förutsättningarna för en väl fungerande fältkontakt
och resultalspridning bör tiUmätas störte vikt vid forskarrekryteringen och
projektbemanningen än f.n.

Pedagogiska
nämnden anser att de regionala pedagogiska resurscentra som behandlats i
föregående avsnitt bör kunna skapa nya möjligheter för att förbättra
utnyttjandet av FoU-arbetet. Pedagogiska nämnden erinrar om att SÖ sökt
förbättra resultatutnyttjandet av FoU-arbetel genom alt låta kvalificerade
forskare eller erfarna "användare" sammanstäUa kunskapsöversikter.
Lunds kommun anför liknande tankegångar. Kanske vore det skäl i att låta
kunniga journalister på ett enkelt sätt redogöra för resultaten för att väcka
intresse för vidare studier av forskningsrapporterna.

Skellefteå
kommun anser att förslaget alt resultatet skall spridas genom FoU-blad är välmofiverat.
En betydligt seriösare insats kan vara skälig i vissa fall, när ett
försöksresultat är av mer allmänt intresse. För det första bör förteckningar
över forsknings- och försöksrapponer med kortfattade beskrivningar kunna gå ull
samtliga kommuners skolchefer. För del andra bör vissa rapporter - möjligen
efter ytteriigare bearbetning - kunna ges ut som kommentarmaterial tiU läroplanema.

Planeringsnämnden
för lärarutbildning vid universitetet i Linköping an-

Prop. 1980/81:97 118

ser
att kunskapsöversikter och sammanfattningar är väsentliga för alt göra material
av slort omfång och med delvis motsägande resultat tillgängligt för avnämarna.
De kan med stor fördel användas i fortbildning och ulbildning av lärare.
Nämnden instämmer i kommitténs förslag att studiedagsmaterial i högre grad bör
ta tillvara FoU-resullat.

Flera
remissinslanser, bl.a. länsskolnämnden i Kronobergs län, regionstyrelsen i
Linköping och Linköpings kommun, understryker det önskvärda i att den
pedagogiska forskningen sprids genom huvudlärarkonfe-renser, studiedagar och
dylikt. Åven dagspress och TV bör utnyttjas för informationsspridning. Länsskolnämnden
i Uppsala län instämmer i kommitténs förslag att en mångsidig information bör
eftersträvas. Fömlom rapporter, artiklar, debattskrifter och olika fortbildningsaktiviteler
bör etermedierna stimuleras till större insatser. FoU-verksamheten mäste upplevas
som det positiva inslag i skolverksamheten som den verkligen är.

Flera
.remissinstanser, bl.a. pedagogiska institutionen vid lärarhögskolan i Malmö,
förvaltningsnämnden för lärarhögskolan och musikhögskolan i Malmö, pedagogiska
institutionen vid högskolan för lärarutbUdning i Stockholm, länsskolnämnden i Göleborgs
och Bohus län, understryker betydelsen av personliga kontakter vid
informationsspridning. Remissinstanserna anför att den skriftliga
informationen självfallet är viktig men alt den måste begränsas och i övrigt
utformas så att den är läsvärd och stimulerar till engagemang. Personliga
kontakter är emellertid minst lika viktiga som skriftlig information.

Pedagogiska
instUutionen vid lärarhögskolan i Malmö menar att kommittén alltför lite uppmärksammat
de s.k. länkpersonernas roll och betydelse. Det bör vara naturiigt att stäUa
ökat krav på insikt i pedagogiskt FoU hos dem som har till uppgift att medverka
fill en ökad spridning och användning av pedagogiskt FoU-arbete, t. ex.
lärarutbildare inom gmndutbildning och fortbildning, skolledare, skoUnspektörer
och skolpsykologer. Institutionen anser vidare att det inte främst är
spridningen av rapporteringen som skall förstärkas utan sökningen av
information.

Flera
instanser understryker betydelsen av att man inom lärarutbildningen får god fillgång
fill resultat från forskning och utvecklingsarbete och alt läramtbUdningen
utformas så att de blivande lärarna blir öppna för att ta emot denna informalion.

Rektorsämbetet
vid universitetet i Uppsala uttalar att läramtbUdning både som gmndutbildning
och fortbildning måste betraktas som en mycket väsentlig kanal mot några av FoU-verksamhelens
intressenter, lärarutbildare, verksamma lärare och blivande lärare. I fokus
står i detta sammanhang läramtbildarna. Del är angeläget att finna former för
hur dessa skall kunna ta del av resultat och erfarenheter och föra dessa
vidare. Det bästa sättet är att rekrytera forskningsintresserade lärarutbildare
och att ge dem tUlfälle att forska.

Regionstyrelsen
i Linköping anför att kunskapsöversikter och sammanfattningar är viktiga för
att göra material och resultat av stort omfång tillgängliga för avnämaren. De
kan då med fördel användas i gmndutbildning och fortbildning av lärare.

Integrationsutredningen
delar helt SFK:s uppfattning beträffande spridning av FoU-resultat. Den ökade
integrationen av handikappade elever har medfört att den gmpp som efterfrågar
information om bl.a. FoU avsevärt ökat i omfattning under de senasle åren.

DFI
anser, liksom utredningen, att man för olika mottagare skall presentera
projektresultaten i olika former och genom oUka media aUt efter den målgmpp
presentationen gäller. Men DFI vUl samfidigt understryka bety-

Prop.
1980/81:97 119

delsen
av effektiva informationsspridningskanaler och all höga kvalitativa krav måste
ställas på de olika resultatpresentalionerna. DFI understödjer en
differentierad resultatspridning till olika motlagargrupper. Uppdelningen får
inte vara alltför strikt då detta kan göra all intresserade blir utestängda.

SFK
föreslår alt ett stort ansvar läggs på SÖ då det gäller uppföljning av FoU-arbete.
Länsskolnämnden i Skaraborgs län anser detla rikfigt i vissa fall, t.ex. då man
från centralt håll initierat en viss verksamhei. I normalfallet måste
emellertid informationsspridningen ligga på lokal och regional nivå. Länsskolnämnden
i Uppsala län finner all kommittén förbisett den roll länsskolnämnderna redan
alltmer pålagil sig beträffande informationsspridning även på FoU-området.

Planering
och administration av FoU-anslaget

Remissinstanserna
behandlar i sina yttranden beträffande planering och administration av FoU-anslaget
framför allt förslaget att SÖ:s styrelse utökas med ledamöter som representerar
politiska partier och att ett beredningsorgan för FoU bildas inom SÖ samt att
SÖ fortfarande skall ha del centrala ansvaret för FoU-verksamhetens planering. Åven
utökat samarbete i FoU-frågor kommenteras.

Remissopinionen
beträffande införandet av politiker i SÖ:s styrelse är splittrad. Något fler
remissinstanser tillstyrker förslaget än de som avstyrker. Ett tämligen stort
antal remissinstanser uttalar emellertid tveksamhet till förslaget eller
hänvisar till pågående utredning om den statliga skoladministrationen och
förestående omorganisation av SÖ. Tillstyrker förslaget gör bl.a. pedagogiska instUutionen
i Lund, rektorsämbetet och pedagogiska instUutionen vid universitetet i Umeå,
högskolan i Jönköping, SÖ:s pedagogiska nämnd, länsskolnämnderna i
Södermanlands, Kristianstads, Göteborgs och Bohus, Ålvsborgs, Gävleborgs och
Malmö, Västerås, Botkyrka och Karlshams kommuner samt FRN.

Rektorsämbetet vid universUetet
i Umeå anser att det är positivt att allmänintressena får ett störte och
kontinuerligt inflytande genom den föreslagna "polifiseringen".
Rektorsämbetet finner kommitténs förslag rörande ansvaret för utvärdering av
verksamheten tveksamt. Objektiviteten i utvärderingar kan komma att
ifrågasättas om det är samma enhet som har ansvaret för såväl planering,
genomförande och uppföljning som utvärdering. Pedagogiska institutionen vid
universitetet i Umeå tror att politiseringen av SÖ:s styrelse kan innebära en vitalisering
av skolfrågor överhuvud taget. Genom den direkta kopplingen mellan SÖ:s
styrelse och det föreslagna beredningsorganet för FoU kommer också FoU-arbetel
sannolikt att tillmätas större vikt inom SÖ jämfört med vad som hitlills varit
fallet, något som inte endast torde gagna FoU-arbetet utan även SÖ:s totala
verksamhet. SÖ:s pedagogislia nämnd anför att ett politiskt parlamentariskt
inslag numera förekommer i flera myndigheters styrelser. Pedagogiska nämnden
finner det naturligt att SÖ i sin ledningsfunktion inrymmer politiker och även
i övrigt har en allsidig sammansättning.

Länsskolnämnden
i Älvsborgs län tillstyrker förslagen under fömtsättning att den politiska
representationen i SÖ:s styrelse blir parlamentarisk. Eftersom SÖ:s uppgifter
mer än nu kommer att gälla långsiktig utbildningsplanering och utvärdering
medan lokala och regionala myndigheter får ett ökat ansvar för
utvecklingsinsatser, är det enligt länsskolnämndens mening inte heller tiUfredsställande,
att den högsta skolmyndigheten genom den vetenskapliga representationen i det
föreslagna beredningsorganet

Prop,
1980/81:97 120

endast
kommer att fa skolfrågorna belysta ur pedagogisk-samhällsveten-skaplig
synvinkel. Nämnden föreslår därför, att den vetenskapliga representationen i
beredningsorganet berikas med en företrädare för kvalificerad medicinsk eller
naturvetenskaplig forskning. Även RRV anser att åtminstone en av de tre ledamötema
i det s. k. planeringsrådet bör företräda annan forskning än den pedagogiska.
RRV har i övrigt inget att invända mot utredningens förslag vad beträffar
planering och administration av FoU-anslaget.

FRN
menar att SFK:s organisatoriska förslag, vars huvudpunkter innebär en fortsatt
verksanknytning av FoU-ansvaret och en betoning av FoU-frågomas vikt — genom en
tydlig styrelseanknytning och genom ökning av den politiska representationen i SÖ:s
styrelse - samt den pedagogiska nämndens avskaffande, är acceptabel.

Länsskolnämnden
i Göteborgs och Bohus län anser att företrädare för fortbildningsverksamheten
också bör finnas i det beredningsorgan som föreslås för att lägga synpunkter på
spridning och utnyttjandet av FoU-resultaten. Nämnden tillstyrker i övrigt
förslagen.

Kommunförbundet
understryker att politiskt inflytande över FoU-planeringen måste garanteras, i
synnerhet om den pedagogiska nämnden avvecklas. Även Landstingsförbundet
uttalar att det politiska inflytandet skall vara starkt. SCB anser att det är
angeläget att det poltiska och allmänna inflytandet över FoU-planeringen
garanteras och att den officiella statistiken har en till SÖ:s FoU-verksamhet
fristående ställning.

De
remissinstanser som avstyrker förslaget om politiker i SÖ:s styrelse är bl.a.
UHÄ, högskolan för lärarutbildning i Stockholm, förvaltningsnämnden för
lärarhögskolan och musikhögskolan i Malmö, SÖ, länsskolnämnderna i Stockholms,
Skaraborgs, Värmlands och Norrboltens län, LO, SACOISR, SAF och SFEF.
Tveksamhet eller hänvisning till pågående utredningar uttalar planeringsnämnden
för lärarutbildning i Linköping, länsskolnämnderna i Kalmar, Västernorrlands och
Jämllands län, TCO, SHIO och FSL.

UHÄ,
som i övrigt hänvisar till sitt yttrande över SAK:s förslag, anser för sin del
att politiskt inflytande över FoU-planeringen borde kunna garanteras på ett
smidigare sätt än genom att parlamentariker tar akfiv del i beredningsarbetet
på projektnivå.

Institutionen
för pedagogik vid högskolan för lärarutbUdning i Stockholm instämmer i de
delar av förslagen som innebär att kompetensen kring FoU-frågor förstärks inom
SÖ. Institutionen förordar att pedagogiska nämnden fortsätter sitt arbete och
att dess ledamöter tillsätts under samma mandatperioder som gäller för
riksdagen. Vidare föreslås att pedagogiska nämnden ges resurser för ett kansli
och därvid möjligheter att inkalla experter och företa mindre utredningar av t.ex.
forskningsbehovet inom en sektor.

Förvaltningsnämnden
för lärarhögskolan och musikhögskolan i Malmö anför att forskningen på skolans
område inte kan ses fristående från forskning om t.ex. barnomsorg,
kulturfrågor, arbetsliv och vård. Det ligger också en fara i om den långsiktiga
kunskapsutveckling, som vi förknippar med termen forskning, styrs av
dagsaktuella politiska värderingar. Förvaltningnämnden avstyrker sålunda ett
direkt politiskt inflytande över den detaljerade forskningsplaneringen.

Enligt
SÖ:s mening bör SÖ:s styrelse ha nuvarande sammansättning, dvs.
arbetsmarknadsorganisationerna och vissa myndigheter bör vara representerade.
Däremot bör styrelsen ej kompletteras med representanter

Prop,
1980/81:97 121

för
politiska partier. Distinkta gränser bör upprätthållas mellan den politiska
nivån (regering och riksdag) och förvaltningen. De frågor SÖ beslutar om får
senare sin politiska behandling i riksdag och regering.

Länsskolnämnden i
Skaraborgs län tillstyrker att pedagogiska nämnden avvecklas, men avstyrker den
komplicerade administrationshierarki som kommittén föreslår som ersättning.
Huvuddelen av FoU-arbetet bör enligt länsskolnämndens uppfattning förläggas tiU
regional och lokal nivå, vilket även innebär fördelningsansvar av disponibla
resurser. Då polifiska ledamöter ingår i såväl länsskolnämnd som skolstyrelser
behöver ingen ny politisk instans av denna anledning fillskapas på central
nivå.

Flera remissinstanser bl.
a. länsskolnämnderna i Stockholms, Uppsala, Kronobergs och Västemorrlands län,
SACO/SR,. LO, och SF£F hänvisar till en gammal princip i svensk förvaltning, nämUgen
att den beslutande och verkstäUande nivån klart bör åtskiljas.

De
remissinstanser som är negativa eller tveksamma till politikerinflytandet
avvisar eller ifrågasätter också beredningsorganet.

De remissinstanser som fillstyrker
politikerinflytande anser att pedagogiska nämnden kan avvecklas. Även de
remissinstanser som avstyrker polifikerinflytande anser i allmänhet att
pedagogiska nämnden kan avvecklas. Remissinstanserna förordar i stället att SÖ:s
styrelse direkt arbetar med FoU-frågorna och att olika gmppers eller
myndigheters intressen i frågan beaktas inom ramen för sammansättningen av SÖ:s
styrelse.

Förslaget att det centrala
ansvaret för planering och administration av FoU-anslaget även
fortsättningsvis skall ligga på SÖ tillstyrks av remissinstanserna. De
remissinstanser som representerar länsskolnämnder eller kommuner understryker
ofta att det skall gälla det centrala ansvaret. Regionstyrelsen i Lund/Malmö
anför att SÖ, enligt kommitténs förslag, alltfort skall ha det centrala
ansvaret för och dispositionen av FoU-anslaget. Dock borde man kunna diskutera
om inte decentraliseringssträvandena vad gäller andra delar av kommitténs
förslag skulle kunna få sin motsvarighet i denna del på så sätt att en viss del
av utvecklingsanslaget disponeras på lokal eller regional nivå utan SÖ:s
detaljreglering. Man skulle på så sätt kunna få en allsidigare och mer
pluralistisk värdering av skolutvecklingen och FOU-arbetet.

Länsskolnämnden
i Kristianstads län anser att huvuddelen av anslaget bör fördelas på länsskolnämnderna
för användning i kommunerna i samråd med högskolan. Nämnden anför dock vidare
att en avsevärd del av FoU-arbetet alltfort måste syfta till utredning av
centrala ulbildningsideologiska problem varför en avsevärd del av anslaget
alltfort bör direktstyras av SÖ. De cenlala insatserna måste mera än hittills
gälla långsiktig utbildningsplanering och utvärdering.

I
samband med frågan om SÖ:s centrala ansvar konstaterar regionstyrelsen i
Uppsala att för de utbildningar med kommunalt huvudmannaskap, företrädesvis
inom vårdsektorn, som genom högskolereformen inordnades i högskolan, kom SÖ att
kvarstå som central myndighet. SÖ har således ansvaret för bl.a.
lärarfortbildning och FoU för vårdutbildningarna. Regionstyrelsen anser att
mycket talar för att ansvaret för FoU-verksamheten för kommunal
högskoleutbildning inkl. reformuppföljningar bör ligga hos UHÅ. Även
huvudmannaskapskommittén har uppmärksammat denna fråga beträffande
vårdutbildningarna och förordar att det centrala myndighetsansvaret läggs på
UHÄ såväl i ett alternativ med en hdstatlig högskola som i ett alternativ med
ett fortsall landstingskommunall huvudmannaskap för de medellånga
vårdutbildningarna.

Prop, 1980/81:97 122

RHS samt FKS anmäler tveksamhet tU| SÖ:s centrala ansvar
för medelstilldelningen. RHS menar att FoU-arbetel självklart skall vara ett
uttryck för viljan att föra ut erfarenheter tUI folket på ett sådant sätt att polifiskt
beslutade skolreformer skall få genomslagskraft men varnar samtidigt för att
man tillfälligt eller beständigt drar till sig kvalificerade resurser från
fältet som på så sätt undandrar det lokala arbetet faktiska möjligheter till
förändring.

SIL tar upp utredningens påpekande att ett
samordningsproblem som ännu ej lösts är samordningen mellan centrala
planeringen på SÖ av special- och särskolundervisningen i landet i stort med
just läromedelsutvecklingen. Utredningen menar att det är en nackdel i SÖ:s
sektorsansvar att läromeddsutvecklingen inom handikappundervisningen är
"utlokaliserad" till dessa fyra decentraliserade enheter.

Rikscentralerna för pedagogiska hjälpmedel för
handikappade liksom SIL vänder sig mot en ökad centralisering. Som RPH-SÄR
påpekar är rikscentralerna jämnt geografiskt fördelade över landet, de
samarbetar intensivt med varandra och ulgör därigenom ett väl fungerande
kontaktnät i läromedelsfrågor för handikappade.

Ökat samarbete mellan SÖ och UHÄ tillstyrks.
Remissinstanserna är framför allt positiva till ökat samarbete redan på petitastadiet.

UHÄ instämmer i förslaget om stärkt samarbete i FoU-frågor
mellan SÖ och UHÄ. 1 praktiken, anför UHÄ, har kontinuerligt samråd förekommit
under en följd av år mellan SÖ:s och UHÅ:s FoU-byråer och f n. förekommer
också i viss utsträckning samfinansiering av projekt.

FRN finner utredningens betonande av samarbetsfrågorna
viktigt och vill särskilt understryka nödvändigheten av ett väl fungerande
samarbete mellan SÖ och UHÅ i sektorsforskningsfrågor.

Gävle kommun anser att när det gäller FoU-anslagen bör
samordningen mellan olika sektorer i petitaberedningen inte begränsas till
enbart SÖ och UHÅ utan även omfalla SCB, AMS och socialstyrelsen.

Länsskolnämnden i Uppsala län har funnit att den tablå
över SÖ:s planeringssystem när del gäller inflytande och samråd för FoU-verksamheten,
som kommittén återgivit, lämnar intet i övrigt i fråga om akribi. Den visar all
SÖ inte utnyttjar den resurs som länsskolnämnderna ulgör. Inte minst när del
gäller prioritering av den del av ulvecklingsarbelel, som skall ske i nära
kontakt med skolans vardag och inriklas mot de problem, som upplevs i konkreta
undervisningssituationer, är länsskolnämndens roll given,

FoU-anslagets storlek och planeringsramar

De remissinslanser som yttrat sig över FoU-anslagets storiek
och planeringsramar är eniga med kommittén om att anslaget bör återställas
till den nivå det hade 1972/73 och dessutom höjas vartefter. Behovet av FoU har
ökal, bl.a. genom de reformer på skolans område som genomförts. Mälet bör,
anser många remissinstanser, vara alt en procent av kostnaderna för
utbildningsväsendet går till forskning och utvecklingsarbete. Enligt bl. a.
SACO/SR och Umeå kommun torde ett återställande av anslaget fill 1972/73 års
nivå enligl utredningens förslag vara en förutsättning för alt ambitionerna
skall kunna upprätthållas och de i ulredningen lagda förslagen kunna
realiseras.

Fördelningen av FoU-anslaget berörs i flera sammanhang i
remisssvaren, varav några framkommit i det föregående. Så t. ex. har belräffande
det lokala utvecklingsstödet ifrågasatts huruvida anslagel skall användas

Prop.
1980/81:97 123

till
den föreslagna förstärkningen av länsskolnämndemas ansvar för FoU. En annan
verksamhet som enligt kommittén inte bör belasta FoU-anslaget är SÖ:s interna
verksamhet med läroplansutveckling och dylikt, som borde ingå i SÖ:s reguljära
verksamhet. Denna syn delas av flera remissinstanser.

Följande
kommentarer från remissinstansema bör nämnas.

Det är UHÄ:s bestämda
uppfattning att FoU-anslagen inom såväl SÖ:s som UHÄ:s ansvarsområde måste
hållas uppe även i ett kärvt ekonomiskt läge, om forskningen och
förnyelsearbetet skall ha möjlighet att svara mot behoven inom
utbildningssektorn.

FRN
erinrar om att utredningen i detta sammanhang också framhållit att
anslagsutvecklingen måste vara medveten och långsiktigt planerad. Nämnden vili
starkt understryka denna slutsats och vill framhålla att en sådan anslagsmässig
flerårsplanering från statsmakternas sida bör gälla såväl vid en ökning som vid
en minskning av anslagen.

Regionstyrelsen
i Uppsala finner det i och för sig angeläget med en förstärkning av anslaget lill
FoU men anser sig inte nu kunna isolerat tillstyrka specificerade
anslagshöjningar för ändamålet. Enligl styrelsens mening får anslagets storlek
liksom hittills prövas i del åriiga budgetarbetet, varvid ställning får tas
också till aktualiserade förstärkningar.

Regionstyrelsen
i Göteborg anser det krav som utredningen ställer på en återgång till den
anslagsnivå för FoU-anslagel som gällde 1972/73 vara ytterst välgrundat.
Regionstyrelsen anser dock det vara rimligt med en reduktion motsvarande vad
som förts över till UHÅ för detta ändamål i samband med högskolereformen.

1
avsaknad av en tillfredsställande analys av skolforskningens elTektivi-tet
anser sig RRV inte kunna ta ställning till behovet av en ökning av FoU-anslagel.

Prop,
1980/81:97 124

Bilaga
3

Sammanfattning av 1974 års lärarutbildningsutrednings (LUT
74) synsätt och förslag rörande introduktion och inskolning samt återkommande
fortbildning (personalutbildning)

1 En
helhetssyn på lärarutbildningen. Behovet av fortbildning

LUT74
har haft till uppgift att föreslå principer för hur en återkommande
fortbildning (personalutbildning) bör byggas upp för lärare som genomgått den
grundutbildning utredningen föreslagit. Med utgångspunkt i dessa principer har
LUT 74 också haft att föreslå ett fortbildningssystem för lärare med äldre gmndutbildning.
Den senare uppgiften är betydelsefull bl. a. med hänsyn till att
genomsnittsåldern för de nu verksamma lärarna är låg och till att lärare med
den nya grundutbildningen under lång tid därför kommer att vara i minoritet.

2 Personalutbildningens
uppgifter

2.1
Allmänt

Utredningen
påtalar generellt ett stort behov av fortbildning.

Utredningens
grundinställning är att en väsentlig del av lärarens totala yrkesutbildning bör
utgöras av fortbildning. Den urskiljer därvid tre olika uppgifter för
fortbildningen: skolinriktad, individinriktad och samhällsbestämd
fortbildning. Den skolinriktade fortbildningen skall vara en stimulans och ett
stöd i den enskilda skolans fortlöpande arbete med utveckling av den egna verksamheten.
Den individinriktade fortbildningen skall ge den enskilde individen tillfälle
att under hela sin yrkesverksamma period regelbundet komplettera och fördjupa
sin utbildning. Den samhällsbestämda fortbildningen svarar mot samhällets
behov av en direktkanal genom vilken man kan nå kontakt med och påverka
skolans utveckling.

2.2
Inriktning och innehåll

LUT
74 menar att personalutbildningen kan fyllas med ett närmast oändligt
innehåll. Med skolans verksamhet och utveckling som det primära målet och med
beaktande av att det är de enskilda människorna - personalen - som är föremål
för utbildningen bör utbildningen innehållsmässigt ge personalen i enskilda
skolor stöd och hjälp att successivt öka sin kunskap om utvecklingsprocessen,

möta
de konkreta behov av stöd och hjälp som enskUda skolor (eller gmpper inom dessa
har),

förmedla
information mellan skolor.

Personalutbildningen
skall vidare ge den enskilde fillfälle att vidga och fördjupa erfarenheter,
kunskaper och insikter inom de områden som grundutbildnigen omfattat. Den skall
därvid bl. a. - utöver den skolbes-tämda utvecklingsstödjande fortbUdningen —
ge förmågan att analysera och motivera sitt agerande, öka den reflekterande
inställningen till sitt ämne/sina ämnen, förmågan att söka och bearbeta kunskap
samt vanan vid och förmågan tUl samverkan och samarbete med andra.

Prop. 1980/81:97 125

ge
den enskilde tillfälle att söka och bearbeta kunskaper saml göra erfarenheler
och upplevelser på omräden som betingas av yttre förändringar i samhälle,
arbetsliv, yrken och ämnen eller av förändringar av värderingar och synsätt
inom samhälle, arbetsliv och forskning,

ge den enskilde tillfälle
att komplettera sin ulbildning i de fall centrala beslut förändrar skolan som
institution och ta del av de kunskaper och erfarenheter som görs genom
forskning och utvecklingsarbete på undervisningsområdet,

ge den enskilde tillfälle
att fördjupa den specialisering mot ämnesområden (ämnen), åldersgrupper eller
funktioner, som grundutbildningen omfattat, att vidga eller komplettera denna
specialisering samt att utbilda sig för nya funktioner inom sin tjänst,

ge
den enskilde tillfälle till olika slag av personlig utveckling.

3
Ansvarsfördelning mellan stat och kommun/skola

LUT74
som också haft till uppgift att lämna förslag rörande ansvarsfördelningen
mellan stat och kommun menar att utvecklingen mot vidgad lokal beslutsrätt för
kommuner och enskilda skolor ställer krav på översyn av både den lokala,
regionala och centrala skoladministrationen som helhet.

LUT 74 anser således att
en bärande princip för ansvarsfördelningen mellan stat och kommun bör vara att
staten ger fömtsättningarna för fortbildningsverksamheten bl.a. i form av
tidsresurser och ekonomiska resurser, medan ansvaret för innehåll och form
ligger på kommuner och enskilda skolor.

LUT74 föreslår att
samhällets inflytande över fortbildningens inriktning och uppläggning blir
indirekt. Fortbildningen skall ingå som ett led i kommunens och den enskilda
skolans totala planerings- och utvecklingsarbete liksom i dess
utvärderingsverksamhet. Planeringen av den lokala fortbildningen förutsätts ske
som en del av kommuners och skolors verksamhetsutveckling.

LUT
74 föreslår vidare att de enskilda skolorna och kommunerna skall få ökade
tidsmässiga och ekonomiska resurser för fortbildning.

Den
enskilda skolan bör ha rätt att självständigt besluta om hur viss del av dessa
resurser skall användas för fortbildning av gemensam karaktär.

Den
enskilde läraren bör också ha rätt att förfoga över viss del av resurserna för
sin egen individuella fortbildning.

Enligt LUT74:s uppfattning
bör ansvarsuppdelningen efter fortbildningens art (obligatorisk-frivillig)
eller geografiskt område (länet-riket) upphöra. Alla skolor och lärare bör
framgent ha en enda statlig fortbildningsorganisation på regional nivå att
vända sig fill.

4
Målgrupper

I
LUT 74: s arbete kring fortbildningsfrågor har utgångspunkten varit att
samarbetet mellan olika grupper med anknytning till skolan skall ökas. Att
ansvara för skolans utveckling är en uppgift för alla yrkesgmpper inom skolan
och inom kommunens sektor för bam- och ungdomsarbetet över huvud taget. Genom
att olika personalgmpper möts i gemensamma fort-bildningsakfiviteter ökar fömtsättningarna
för alt skolan skall fungera som en samordnad helhet. En naturlig följd av den
ökade betoningen av kontak-

Prop,
1980/81:97 126

ten
mellan skola och samhälle är ocksä all föräldrar och andra grupper utanför
skolan bereds tillfälle all delta i skolans utbildnings- och utvecklingsprogram.

Beträffande
målgrupperna för personalutbildning förutsätter LUT74 alt all personal utifrån
den egna skolans bedömning skall kunna della i skolinriktad fortbildning.

LUT
74:s förslag rörande individinriktad fortbildning gäller enbart iära-

5
Former och resurser för personalutbildning

5.1 Nar
skall personalutbildning genomföras

Inom
personalutbildningen på olika samhällsområden ser man numera yrkesutövning och ålerkommande
ulbildning (fortbildning) som delar av en och samma organisatoriska helhet. En
konsekvens av detta synsätt är att huvuddelen av fortbildning, som tiil lika
delar är en angelägenhet för arbetsgivare och arbetstagare, inte bör föriäggas
till annan lid än tjänstgöringstid.

5.2 Tidsramar
för fortbildning

LUT
74 föreslår att fid för fortlöpande arbete med utveckling av skolverksamheten
och för kontinueriig personalutbildning (fortbildning) bör inräknas som en del
av den totala tjänstgöringstiden för lärare.

LUT
74 anser

att
den skolinriktade fortbildningen som hitlills bör tas ut samtidigt för
personalen i hela skolan (skolenheten, rektorsområdet), dvs. på tid då
undervisning inte pågår i skolan. Tid motsvarande nuvarande fem studiedagar
utgör en minimivolym för den skolinriktade fortbildningen,

att
den enskilde bör ta ut tid för individinriktad fortbildning när undervisning
eller annan verksamhei i skolan pågår (dagvis, veckovis osv. upp till termin
eller läsår). LUT74 pekar på några säU att lösa denna fråga. En tid motsvarande
tio arbetsdagar per år bör vara riktpunkten för en volymbestämning av lärarens
återkommande, individinriktade fortbildning,

att
i de fall då behov av särskild samhällsbestämd fortbildning föreligger, avtal
bör träffas särskilt om de tidsresurser som denna fortbildning kräver.

5.3
Kostnader och disposition av resurser för fortbildning

LUT74:s
förslag avseende återkommande fortbildning medför kostnader i följande
avseenden:

-
kostnader föranledda av att
lärare på tjänslefid genomgår individinriktad och skolinriktad fortbildning,

-
statsbidrag fill kommuner för
kostnader i samband med individinriktad och skolinriktad fortbildning,

-kostnader
för den informerande, sfimulerande och stödjande verksamhet som en regional,
statlig stödorganisafion fömtsätts bedriva,

- kostnader
för personal inom den regionala, statliga stödorganisationen.

I elevernas fimplanebundna undervisning, uttryckt i dagar per år eller

timmar
per vecka, skulle givetvis, menar LUT74, plats för lärarens fortbildning även
kunna skapas inom ramen för den generella typ av arbetstidsavtal, som nu
gäller. I princip skuUe en reducering av läramas under-

Prop. 1980/81:97 127

visningsskyldighet
med i genomsnitl någol mindre än två veckotimmar ge uirymme för hela den individinriktade
fortbildningen.

Utan att ta ställning
pekar LUT74 pä några olika säll all fördela nuvarande resurser och täcka
kostnaderna för den individinriktade fortbildningen:

Elevernas
fimplanebundna undervisningstid kan reduceras.

Lärarnas
undervisningsskyldighet kan reduceras.

Lovdagar
och friluftsdagar kan utnyttjas för personalutbildning.

Genom omfördelning av
arbetsuppgifter inom lärariag kan utrymme skapas för enskilda lärares
individuella fortbildning.

LUT74
berör också frågan om B-avdragens nuvarande användning utan att lägga några
förslag.

LUT74 påpekar att
förslagen om individinriktad personalutbildning inte nödvändigtvis behöver
innebära någon ökning av de totala kostnaderna för skolan. Lärares fortbildning
utgör endasl en begränsad del av skolans kostnader och den slutliga
fördelningen av medel för olika ändamål på skolområdet blir regelmässigt
föremål för fortlöpande omprövningar. Däremot måste kommunerna kunna förfoga
över de resurser som skol- och individinriktad fortbildning nödvändiggör. Det
är därför nödvändigt menar utredningen, att statliga resurser tillförs
kommunerna.

De
samlade medel som kommunerna förfogar över skulle enligt LUT 74 kunna vägas in
i statsbidragen till skolväsendet antingen som öronmärkta resurser eller som en
del av skolans samlade resurser för sin verksamhet och då som en komponent i
ett ändamålsinriktat budgetsystem.

LUT 74 pekar också på
betydelsen av all den statliga samordnande och stödjande funktionen har
tillgång lill personella och ekonomiska resurser för sina insatser.

LUT
74 anger två möjligheter:

Fortbildningsorganisationen
tilldelas resurser både för den verksamhet som riktar sig till enskilda skolor
(utvecklingsstöd, stimulans, fortbildning, uppföljning osv.) och för sitt adminislrativa
arbele (kanslifunktioner osv.).

Fortbildningsorganisationen
får resurser enbart för sitl adminislrativa arbele (kanslifunktioner, vissa
tjänster osv.), medan kostnaderna för den konkreta verksamheien läcks genom alt
de enskilda skolorna och kommunerna för sina resurser köper tjänster av
fortbildningsorganisationen.

LUT74
bedömer den senare funktionen som mest naturlig, dvs. en avgiftsfinansiering av
personalutbildningen.

LUT74 framhåller vidare
behovet av att resursema för fortbildningsfunktionen kan användas fritt och
flexibelt i samspel med berörda skolor och på det sätl som bäst motsvarar
dessas behov och avsikter.

Kostnaderna för fast
personal fömtsätts kunna hållas låga på gmnd av att antalet fasta tjänster
föreslås bli lågt.

LUT 74 påpekar att med den
vidgade lokala beslutsrätten inte följer att kostnadema för fortbildning skall
överföras från stat till kommun.

6
Organisation för personalutbildning

För
utformningen av en stödorganisafion för fortbildnings- och utvecklingsarbete
föreslår LUT 74 följande principer. - Organisafionen skall anpassas tUl kravet
på ökad frihet och ökat ansvar

för
den enskilda skolan och den enskilda läraren att besluta om den egna

fortbildningsverksamhetens
innehåll och form.

Prop. 1980/81:97 128

-Organisationen
skall svara mot fortbildningens generella uppgifter att utgöra ett led i och
ett stöd för den enskilda skolans totala utveckling. Organisationsplaneringen
måste utgå från att fortbildning och utvecklingsarbete skall ha såväl en inlem
(kommunal) som extern (statlig) stödstmktur till sitt förfogande.

- Organisationen
måste vara så utformad att de erfarenheter beträffande

utbildningsbehov, som erhålls inom fortbildning och utvecklingsarbete,

kan återföras till den gmndläggande utbildningen.

— Organisationen
skall tillgodose behovet av en bättre samordning och ett

mer systematiskt utnyttjande av tillgängliga personella och ekonomiska

resurser.

Planeringen
av den lokala fortbildningen fömtsätts ske som en del av kommuners och skolors
verksamhetsutveckling.

Ett fortsatt statligt stöd
är nödvändigt. Organisationen för de statliga fortbildningsinsatserna fömtsätts
även fortsättningsvis vara en del av det allmänna skolväsendet.

Utredningen
diskuterar olika sätt att utforma den statliga regionala
fortbildningsorganisationen.

Det statliga stödet fill
kommuner och skolor i samband med det direkta genomförandet av fortbildning kan
ges både från central och regional skolmyndighet. Enligt LUT 74:s uppfattning
bör uppgiften huvudsakligen utföras på regional nivå. Organisationen bör därvid
ges en sådan utformning att den möter följande allmänna krav.

1.
De statliga regionala
resurserna för medverkan i planering, genomförande och utvärdering av
fortbildning bör samordnas i en enhetlig organisation.

2.
Varje regional organisatorisk
enhet bör ha ansvaret för samtUga de statliga stödinsatser, som kan bli
aktuella inom regionen vad gäller fortbildning på skolområdet.

3.
Den regionala, statliga organisafionen
bör utformas med hänsyn lill att information och rådgivning till kommuner,
skolor och enskilda blir alltmer väsentliga inslag i dess arbetsuppgifter.

4.
Den regionala, statliga
fortbildningsorganisationen måste vara så utformad att samverkan med högskolan
underlättas.

De
personella, ekonomiska och materiella resurser som organisationen tilldelas kan
fördelas enligt något av följande tre alternafiv:

1. De
kan fördelas på samtliga 24 län och ingå i länsskolnämndsorgani-

sationen utan koncentration till större regioner.

2.
De kan fördelas på de sex nu
befintliga fortbildningsregionerna (motsvarande högskoleregionerna) utan
direkt anknytning till länsskolnämnds-organisationen. De fristående enheter som
då bildas kan inrättas som fortbildningsinstitut eller fortbildningscentra
direkt underställda SÖ.

3.
De kan ingå i länsskolnämndsorganisationen
men struktureras så att en resurskoncentration inom större regioner än länet
samtidigt sker. Denna koncentration kan skapas genom att 3-5 län tillsammans
utgör en regional enhet i samband med stöd vid genomförandet av fortbildning
och genom att länsskolnämnderna tillsammans svarar för ledningen av fortbildningsstödet
inom denna region.

Valet
mellan dessa alternativ bör föregås av ytterligare överväganden i samband med
en samlad översyn av hela den statliga skoladministrationen. För LUT 74
framstår dock det sistnämnda alternativet såsom det som bäst tillgodoser de
krav utredningen ställt upp.

LUT
74 föreslår vidare att de fasta tjänsterna som fortbildningskonsu-

Prop.
1980/81:97 129

lent
avvecklas. Ungefär hälften av de resurser som därvid frigörs bör ingå i den nya
regionala fortbildningsorganisationen. Återstoden bör tillföras dels den lokala
fortbildningsverksamheten, dels omvandlas till medel för stadigt stöd tiU
skolors och kommuners verksamhetsutveckling.

Den
kommunala organisationen för fortbildning på skolområdet bör utformas på sätt
som bestäms inom varje enskild kommun. De kommunala resurserna för planering av
personalutbildning på skolområdet bör förstärkas genom omprioriteringar eller
genom att nya resurser tillförs.

9
Riksdagen 1980/81. I .saml. Nr 97

Prop.
1980/81:97 130

BUaga4

Remissyttranden över 1974 års lärarutbildningsutrednings
(LUT 74) förslag rörande återkommande fortbildning (personalutbildning)

1 En helhetssyn på lärarutbildningen. Behovet av
personalutbildning

LUT 74 har haft till uppgift att föreslå principer för hur
en återkommande fortbildning bör byggas upp för lärare som genomgått den
grundutbildning utredningen föreslagit. Med utgångspunkt i dessa principer har
LUT 74 också haft att föreslå ett fortbildningssyslem för lärare med äldre grundulbildning.

1.1 Allmänt

SÖ delar utredningens principiella uppfattning att
fortbildningen ingår som ett naturligt led i ett lolall
lärarutbildningsprogram. Vidare vill SÖ underslryka all den formella
utbildningen liksom formella kurser och andra insalser inom ett samlat
fortbildningsprogram endasl utgör en dd av ett lolall lärarulbildningsprogram.
Den kanske viktigaste delen av programmet ligger inom det dagliga arbetet i
form av olika insalser inom fortbildning och lokalt utvecklingsarbete. SÖ
framhåller alt en utveckling i skolan är beroende av alla där verksamma och alt
skolhuvudmannen har del primära ansvarel för ett personalutvecklingsprogram,
omfattande hela personalen. All erfarenhet även pä det inlernalionella planet
visar all utvecklingsarbete, också av skolverksamhet, kräver lid för att komma
i gäng, uthållighet i genomförandel och kontinuitet i uppföljningen. Dessa
villkor för igångsättande, genomförande och uppföljning förutsätter all slöd
och stimulans kan ges från olika nivåer inom utbildningssystemet. En övergripande
uppgift för fortbildningen är därför alt på olika sätt ulgöra ett sådanl slöd
och ge impulser för utvecklingsarbetet.

Några länsskolnämnder är i likhei med länsskolnämnden i
Gotlands län eniga med LUT 74 om viklen av en väsentligt ulbyggd fortbildning
av lärare och övrig personal i skolan. Men samtidigt anser de all form,
innehåll och lidsramar i vissa avseenden kan vidgas, inskränkas eller ibland
preciseras i förhållande lill utredningens förslag.

Länsskolnämnden i Kristianstads län pekar på alt formell
fortbildning inom ett län - kurser, konferenser, studiecirklar o.d. - ger
förutom själva innehållet i fortbildningsakliviteten ett rikt mått av slöd och
stimulans åt del informella utbildnings- och utvecklingsarbetet. Del ertarenhelsutbyte
som sker i samband med den formella fortbildningens kurser, konferenser och skolbesök
av forlbildningskonsulenler är en viklig förulsätlning för alt informellt
utbildnings- och ulvecklingsarbele skall komma lill stånd. Med andra ord kommer
även i fortsättningen både med lanke pä "LUT 74-perspeklivel" och "nu-lärarperspeklivet"
den formella fortbildningen att utgöra en mycket belydande del av det totala fortbildningsarbetel.

Länsskolnämnden i Jämllands län fäster särskilt
uppmärksamheten pä all en god grundulbildning bör fullföljas med en väl
anknuten fortbildning, som tillgodoser yrkesutövarens och skolans aktuella
behov. 1 tider dä anlalel grundutbildningsplatser kan minska bör friställda
resurser kunna övertoras till fortbildning.

Prop.
1980/81:97 131

Länsskolnämnden i Stockholms län kan inte finna del moliveral
alt utbildningen ges så stora tidsmässiga resurser som LUT 74 föreslår. Med
hänsyn lill andra angelägna reformer inom skolans verksamhet kan inte
fortbildningen ges denna höga prioritet.

Svenska
kommunförbundet konstaterar all utredningen har sell lärarnas grundulbildning,
vidareutbildning och fortbildning i ett långl sammanhängande perspektiv.
Betydande tyngd har lagts vid de senare ulbildningssla-dierna som innefattar
kompletterande grundutbUdning, ett hell syslem av päbyggnadskurser saml den
kollektiva och enskilda fortbildningen. De olika delarna av läramtbUdningen är
givetvis beroende av varandra och behovet av utvecklings-/förnyelseinsatser
väsentligt under läramas långa aktiva tjänstgöringstid. Styrelsen ställer sig
bakom detta principiella syn-säU.

Ktnnmunstyrdsen
i Göteborgs kommun menar, att en kraftig forlbild-ningssalsning är ett
avgörande villkor för all samhällels intentioner med skolan inom rimlig tid
skall kunna förverkligas.'Del är viktigt att fortbildning liksom utbildning
ses som en inveslering. Koslnaderna bör mer än väl kompenseras av den
effekthöjning som en räll upplagd fortbildning leder till. Flera andra kommuner
för fram liknande synpunkler.

Skolstyrelsen
i Borås kommun ser fram emot ell genomförande av LUT 74:s förslag lill
återkommande fortbildning samtidigt som skolstyrelsen pekar på de mycket knappa
medel som i dag stär till förfogande, när del gäller den enskilde lärarens möjligheler,
att under en läng yrkesverksam period komplellera och fördjupa sin utbildning. Särskill
beklagligt är della för de lärare som mäste hålla sig väl underrättade om de förändringar
som sker ute i näringslivet, vilka i högsla grad påverkar aktualiteten i deras
undervisning. Skolstyrelsen, anser all del är orealisliskl att i början av 1980-talel
och med rådande lärarbrisl, genomföra ell sädant fortbildningsprogram. Styrelsen
är väl medveten om all den redan anställda personalen i skolan behöver fä en
ganska omfaUande ulbildning om den nya grundutbildningen av lärare skall få
ett snabbt genomslag.

Stockholms skolförvaltning anser att LUT 74:s förslag bör
ge en bällre forlbildningssitualion än vad vi har i dag, men alt en yllerligare
ulökning av fortbildningen kan bli nödvändig.

Lärarnas riksförbund (LR) anser all behovel av
fortbildning är slorl och stigande. Anledningen lill delta är främsi den höga
reformtakt som präglat svensk utbildningspolitik under de senaste årtiondena.
De resurser som ställts lill förfogande har dock varil för smä för all kunna
tillgodose fortbildningsbehovet.

Skolledarjörbundet instämmer i LUT 74:s grundinställning
och betonar vikten av de olika forlbildningsförslag som LUT 74 har framlagl.
Den successiva förnyelsen, en hög förändringsberedskap och lärarutbildningen
som en fortlöpande process, anses vara myckel väsenlliga delar i förslagel.

TCO anser i likhei med Sveriges lärarförbund (SL), all
grundutbildningen endasl ulgör en del av den utbildning läraren mäste ha för
all han skall vara i takt med de krav som kan ställas pä innehållet och
utformningen av undervisningen. Del är därför viktigl all läraren upplever grundulbildning-en
endasl som ett avstamp för sin yrkesverksamhet och all han ständigt är beredd
all lära in nya kunskaper och utveckla nya arbetsmetoder. Lärarnas
fortbildningsbehov ökar särskill påtagligt i samband med reformbeslut.

Undervisningen av barn och ungdom har enligt ,S7-
successivt blivit ell alltmer kvalificerat arbele som ofta ställer läraren
inför svårbemästrade uppfostrings- och undervisningssituationer. Förbundet
anser del därior

Prop, 1980/81:97 132

nödvändigt all betydligt större samhälleliga resurser än i
dag avsätts till personalutbildning så att lärarna kan bibehålla och utveckla
sin yrkesskicklighet. En kvalitativt högtstående undervisning i alla åldrar
inom grundskolan ger stora framtida vinsler vid förändringen av samhällel mol
gemensamma mål och utgör dessulom en av de mesl produkliviielsbefräm-jande fakiorer
samhällel kan stödja sig på för sin utveckling.

De olika personalutvecklande åtgärderna måste
systematiseras och samordnas inför den successiva utbyggnaden av
personalutbildningen.

Flera universUet och högskolor pekar också på det stora
fortbildningsbehovet.

Universitetet i Stockholm anser alt vid sidan av
grundutbildningen är den återkommande lärarfortbildningen mycket viktig och en
av de angelägnaste reformerna. Alt en lärare som efter avslutad
grundutbildning är yrkesverksam i ca 40 år mäste förnya sina kunskaper i takl
med utvecklingen inom hans eller hennes ämnesområden, är en självklarhet. I
vissa ämnen kan eftersläpningen i dag vara skrämmande slor.

Linjenämnden för yrkespedagogiska linjerna vid högskolan
för lärarutbildning i Stockholm menar, att rätt bedriven ålerkommande
fortbildning är den bästa tänkbara investering som förekommer inom skolan. Mot
bakgrund av den allt mer tynande fortbildningsverksamhet som förekommer i
nuläget, framstår LUT74-förslaget som väl genomarbetat och hoppfullt för
framtiden.

Planeringsnämnden vid universitetet i Linköping
understryker att grundutbildningen i ett yrke kan och bör endast betraktas som
en startpunkt och en bas för vidare yrkesstudier. Fortbildningen blir då en
förlängning av grundutbildningen. Ansvaret för fortbildningen vilar då i
första hand på den enskilde läraren och hans kolleger i arbetslaget. Genom att
diskutera gemensamma erfarenheter i den praktiska yrkessituationen, genom att
föra en öppen dialog i arbetslaget och genom att inta en sökande och prövande
attityd till pedagogiska frågor blir tiden efter grundutbildningen en process
av fortlöpande pedagogisk och metodisk lillväxl där läraren självständigt
förvärvar och bearbetar ny kunskap och nya erfarenheter. Ingen lärarkandidat
må betrakta sig som helt utbildad lärare efler avslutad grundutbildning.

1.2 Avvägning mellan grundutbildning och fortbildning

Vad gäller avvägningen mellan gmndutbildning och
fortbildning i ett långsiktigt perspektiv, ansluter sig också de flesta
remissinstanserna till LUT 74:s förslag om att en väsentlig del av utbildningen
skall ske paralleUt med yrkesverksamheten.

Flera remissinstanser menar i likhet med universitetet i
Uppsala, konsistoriet, att proportionerna i förhållande till nuläget mellan gmndutbildning
och fortbildning måste förskjutas så att större vikt läggs vid den senare.

Linjenämnden för fritidspedagog-, låg- och mellanstadidinjerna
vid universUetet i Lund delar utredningens uppfattning att fortbildningsfrå-goma
i alltför ringa grad har uppmärksammats i samband med de senasle decenniemas
skolreformer. Det finns därför anledning att understryka utredningens
konstaterande att fortbUdning av nu verksamma lärare är minst lika angelägen
som uppbyggnaden av ett väl avvägt gmndutbild-ningsprogram.

Länsskolnämnden i Stockholms län ställer sig emellertid
inte bakom utredningens uppfattning. Nämnden anser att en gedigen gmndutbildning

Prop. 1980/81:97 133

för läraren är den bästa grundvalen för lärarens vilja och
motivation all förvärva och bearbeta ny kunskap inom vissa ämnesområden.
Självfallet utesluter detta inte behovet av en ständigt återkommande
fortbildning. Aktualiletsaspekten. som LUT 74 åberopar i sin argumentering, är
ju inle begränsad till de första åren efter lärarens yrkesdebut, utan är en
nödvändighet för läraren under hela den yrkesverksamma perioden. Man måste
utgå från att lärarna i säväl allmänna ämnen som prakliskl-pedagogiska och
yrkesinriktade ämnen av eget intresse håller sig informerade om de huvudsakliga
strömningarna i ämnet.

Högskolan i Luleå anser alt den individinriktade
fortbildningen som LUT 74 föreslår inte helt kan kompensera en otillräcklig grundulbildning.
Endast en del av denna fortbildning ger läraren tillfälle till ämnesfördjupning.
Förbättrad fortbildning bör alliså inle fä bli ell argument för all kraftigt
skära ned tiden för ämnesstudier och färdighetsträning i grundutbildningen.

SFS menar alt det finns en fara i att kort och gott
konstalera alt verkligheten förändras och med den kraven på läraren - varför
grundutbildningen inte behöver ge alll vad läraren behöver i sin
yrkesverksamhet. Faran är att detta konstaterande kan vulgariseras dithän att
det läggs som argument för alt inte ge en tillräcklig ämnesteoretisk och praktisk-pedagogisk
utbildning i grundutbildningen.

1.3 Fortbildning av lärare med äldre grundutbildning

Flera remissinstanser tar upp frågan om fortbildning av
lärare med äldre läramtbUdning och behovet av en prioritering av denna framför
en reformerad grundutbildning.

UHÅ påpekar all ungdomsskolans lärarkår är ung. En mycket
angelägen uppgift vid sidan av att reformera den grundläggande grundskolläramtbild-ningen
är därför, att fort- och vidareutbilda de lärare som redan är verksamma inom
grundskolan, så att dessa kan undervisa även på angränsande stadium. Det är
också angeläget att befintliga lärare på högstadiet får utbildning i ytteriigare
något ämne så att bredden i deras tjänstgöring kan öka.

SÖ framhåller att genomslagskraflen av en förändrad
grundutbildning, särskilt inom grundskolan, är helt beroende av omfattningen av
den fortbildning som kan anordnas för nu ijänstgörande lärare, samt de
förändringar som kan genomföras i regelsystem för anslällning och
tjänstgöring. Antalel lärare med den nya gmndutbildningen kommer nämligen för
lång tid framåt, att utgöra en mycket liten andel av den totala lärargruppen.
Kraftfulla insatser, särskUt på gmndskolans område, är därför ett nödvändigt
komplement till den förändrade gmndutbildningen.

Linjenämnden för ämneslärarutbildningen vid högskolan för lärarulbildning
i Slockholm tycker att den "bredd" som LUT 74 anser så viktigt att
tillföra läramtbUdningen, skulle ha kunnat nås mycket snabbare och utan många
av de ovan påtalade nackdelarna om man, i stället för att föreslå en ny gmndutbildning,
initierat en fortbildning i stor skala av nu verksamma lärare med syfte att
bredda deras ämneskompetens. Under alla omständigheter bör lärarutbUdningsresursen
i ökad omfattning ägnas åt fortbildning, varvid nya adekvata arbetsformer bör
utvecklas. LUT 74:s internationella översikt ger härvidlag många intressanta
uppslag. Lärarutbildningsresursen bör dimensioneras så, att den täcker både gmndutbildning
av nya lärare och fortbUdning av redan verksamma. Linjenämnden

10 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 97

Prop.
1980/81:97 134

finner
det därför vara befogat att ha en fast basorganisalion dimensionerad för den kommande
lärarutbildningen. Den kapacitet som ej las i anspråk för del akluella behovet
av grundutbildning behövs för all tillgodose del stora fortbildningsbehovet.

Högskolan
i Gävle-Sandviken anser all om man vid genomförandet tvingas liil prioriteringar
bör huvudvikten läggas på fortbildning av lärare med äldre lärarutbildning. Det
gäller att förslärka förutsättningarna för gott samarbele i arbetslag och
klassrum och undvika konfliktskapande konfrontationer pä grund av att man
utgår från olika synsäll och inle förstår eller ens kommit i kontakt med andra
lärargruppers sätt alt arbela och länka.

De
nuvarande lärarna får inte enligl TCO komma i en försämrad situation när del
gäller behörigheten till tjänster och vid fördelningen av arbetsuppgifter i
skolan. Därför måste fortbildningen för nu behöriga lärare påbörjas redan innan
den nya lärarutbildningen startar. TCO anser att omfatlningen av den föreslagna
fortbildningen är otillräcklig. Den är tidsmässigt för kort. Den kommer att
erbjudas till för få lärare och genomföras i alllför långsam takt. TCO vill
särskilt framhålla det stora behovel av kompletterande utbildning för redan
verksamma lärare i grundskolan som följer av den förändrade lärarutbildningen
om det inte skall la en orimligt lång tid innan skolans arbete kommer att
planeras och genomföras på det sätt som LUT 74:s förslag syftar till.

•
Svenska facklärarförbundet (SFL) anser att omfattningen av LUT 74:s föreslagna
prioritering är otillräcklig. Dessulom vill SFL betona att lärarnas - framför
allt ettämneslärarnas- och fritidspedagogernas - möjligheter till
kompletterande ämnesstudier för att vidga lärarfunklionen är så angelägna att
sådan fortbildningsverksamhel bör prioriteras.

LR
avvisar LUT 74:s tanke på att fortbildning med anledning av en reformerad
grundutbildning - utöver att samhället under en period erbjuder särskilda möjligheler
lill ulbildning — också skall kunna ske som en del av det reguljära
fortbildningsutbudet.

SAF
anser att det är angeläget att åstadkomma omedelbara förbättringar i skolans
organisation och arbetssätt. En förändrad grundulbildning för lärare får i bäsla
fall märkbara effekier i skolan fram på 1990-talel. För att snabbare nå
resultat, bör intresset riktas på de utvecklingsbehov de nuvarande lärarna har
och på de administrativa och formella hinder som finns för en förändring av
skolans organisafion och arbetssätt i linje med bl. a. riksdagsbeslutet om ny
läroplan för grundskolan.

2
Personalutbildningens uppgifter

2.1
Allmänt

LUT
74 är den första läramtbildningsutredning som insett det nödvändiga i att
skapa ett system av personalutvecklande åtgärder och har enligt SL:s
uppfattning, genom diskussionen om skolbestämd, individbestämd och samhällsbestämd
fortbildning lagt gmnden till en modern personalutbildning som kan ge lärarna
vad som krävs av särskild utbildning under en 40-årig yrkesverksamhet och i en
framtid, som med slor säkerhel kommer att bjuda på fler omställningar än vad
ett 40-årigt perspekfiv bakåt, trols aUt kan uppvisa.

Länsskolnämnden
i Jönköpings län ser utredningens principförslag med skolbestämd,
individbestämd och samhäUsbestämd fortbildning som myc-

Prop. 1980/81:97 135

ket tillfredsställande. Flera andra nämnder liksom Svenska
kommunförbundet och ett antal kommuner ger uttryck för liknande uppfattningar.

SÖ ansluler sig ocksä i princip lill indelningen men vill underslryka
att gränsdragningen mellan dessa omräden inte är så skarp som ulredningens
diskussion ger intryck av. Ulredningen framhåller själv all del i fräga om den skolbestämda
och individbestämda fortbildningen inle är fräga om helt separata funktioner.
Skillnaden kommer inle heller all vara särskilt framträdande när del gäller syfle
och innehåll. Indelningen gäller snarare lidsresurser och genomförandeformer.

Länsskolnämnden i Kalmar län päpekar all skolbestämd och
individbestämd fortbildning inte skall vara två separata funktioner. Det mäste
fömtsättas att personalen verkligen utnyttjar de möjligheter som den skolbestämda
och individbestämda fortbildningen tillsammans erbjuder för att utforma lokala
program för stöd och stimulans lill arbetet med den egna verksamheten. Del
lokala utvecklingsarbetet måste ha en central roll i skolans verksamhet.

Lunds universitet menar att den föreslagna uppdelningen i skolbestämd,
individbestämd och samhällsbestämd ulbildning inte bör ligga till grund för
utformningen av innehållet, eftersom de olika typerna av ulbildning inle i
praktiken går alt avgränsa från varandra.

Förvaltningsnämnden för lärarhögskolan och musikhögskolan
vid Lunds universUet tillägger att utifrån LUT74:s funktionsindelning dra slulsatsen,
att fortbildningen som sådan skall delas in i tre gmpper av aktiviteter, är ett
avsteg från den helhelssyn på skolan och människorna -bland dem lärarna! - som
utredningen proklamerar. För den enskilde, för skolan och för samhällel, i
undervisnings- och planeringssituationer, kan dessa mål inle hällas isär utan
att man avlägsnar sig otillåtet längt frän behov och fömtsättningar.

Även
linjenämnden för fritidspedagog-, låg- och mdlanstadielärarUn-jerna finner del
mindre ändamålsenligt all dela upp fortbildningsinsatserna i tre olika
kategorier. Om man anlägger en helhelssyn pä fortbildningen och har den enskilde
arbetslagarens fortbildningsbehov som utgängspunkt, torde även samhällets och
skolans fortbildningsmål bli tillgodosedda.

LR tillstyrker LUT 74:s gmndsyn att man bör dela upp
fortbildningen i samhällsbestämd, skolbestämd och individbestämd fortbildning.
LUT 74:s förslag till individbeslämd fortbildning avser en individuell
rättighet. LR fömtsätter att detta system kompletteras med nuvarande
möjligheter att efler arbetsgivarprövning för studier erhålla tjänstledighet
med oavkortad lön eller B-avdrag.

Då det gäller den samhällsbestämda fortbildningen måste
enligt LR fortbildningsbehovet beaktas vid varje beslut all reformera skolan,
ändra samhällssyn och attityder. Mål och principer för fortbildningen bör fastställas
vid förhandlingar mellan personalorganisationer och berörda myndigheter.
Personalorganisationerna bör ges ett avgörande inflytande över fortbildningens
praktiska genomförande.

För att främja den skolbestämda fortbildningen bör en fortbildningsplan
för skolområdet utformas efter förhandlingar och avtalsreglering centralt.
Planen bör fungera som styrmedel i stort och ge möjligheler till lokal
anpassning inom rektorsområdet och skolenheten. Fortbildningen skall kunna
omfatta hela verksamheten, dvs. problemformulering, lösningsmetod,
tillämpning, utvärdering, dokumentation och information. Skolor med speciella
problem kan ha behov av extra ordinära fortbildningsprogram.

När det gäller den individbestämda fortbildningen vill LR
understryka

Prop. 1980/81:97 136

aU
individen själv bör få avgöra innehåll och form för fortbildning och välja
lämplig utbildningssituafion inom samhällets totala utbud av fortbildning. Häri
inkluderar LR enskilda organisationers utbud av utbildning, t.ex. vissa
branschorganisationer. Utbudet av fortbildning bör således vara rikhaltigt och
varierat. Särskilt bör högskolornas möjligheter alt erbjuda fortbildning
beaktas. Vidare bör möjligheterna till fortbildning vara lika för alla lärare. LR
vill understryka möjligheten att sammanlägga tiden för individbestämd
fortbildning till längre sammanhängande studieperioder.

SL
vill särskilt framhålla de motiv för en individbestämd fortbildning som LUT74
anför. Medan det i dag finns vissa resurser för den skolbestämda och den samhällsbestämda
fortbildningen saknas resurser för den individbestämda. Det är därför
nödvändigt alt det redan i samband med läramtbildningsreformen kalkyleras in
goda möjligheter till återkommande individuell personalutbildning för alla de
nya gmndskoUärarna under hela den yrkesverksamma perioden.

£>en individuella
utbildningen bör vara decentraliserad och erbjudas i olika former. Läramas egna
upplevda behov av studier i olika ämnen, kunskaper om nya arbetssätt och
metoder etc. måste kartläggas och ligga till gmnd för ett varierat utbildningsutbud.
Det är nödvändigt att i centrala avtal fastställa resursema för denna
personalutbildning och principema för fördelningen av resurserna.

MUF
anser det vara särskilt värdefullt att den enskilda läraren själv får möjlighet
alt avgöra på vilka punkter han/hon behöver fortbilda sig och likaså själv får
välja formerna för denna fortbildning, kurser, studiebesök, auskultationer hos
kollegor, praktik på andra arbetsplatser elc.

RHS
delar ulredningens uppfattning att fortbildningens främsta uppgift är att ge
den enskilde läraren tillfälle att komplettera och fördjupa sin utbildning och
därigenom stimulera och slödja den enskilda skolans fortlöpande
utvecklingsarbete.

Riksföreningen
för lärarna i moderna språk anför följande: Det är uppenbart att en större
decentralisering eftersträvas. Tanken är i sig riktig. Risk finns dock att
vissa ämnesgmpper kan bli missgynnade av lokala beslutsfattare. Garantier måste
därför skapas för alt samtliga ämnen får sin berättigade del av
fortbildningsresurserna.

2.2
Inriktning och innehåll

Flera
remissinstanser betonar i likhet med länsskolnämnden i Stockholms län vikten
av att den skol- och individbestämda fortbildningen i stor utsträckning utgår
från lokala önskemål och behov, att den planeras på längre sikt än vad som nu
är fallet och all i denna fortbildning integreras så mycket som möjligt i den
enskilda skolans utvecklingsarbete.

Redan
i dagens fortbildning (studiedagar) höjs enligt kommunstyrelsen i Flens kommun
röster för att fortbildningen skall avse del egna reklorsomr rådet och helst
den egna skolan/klassen. LUT 74:s förslag vad gäller den skolbestämda
fortbildningen ligger helt i linje med nuvarande tankegångar.

Utvecklingen
av ett område inom skolan kan enligl skolstyrelsen i Härnösands kommun inte
ske om skolans personal känner alt utvecklingen inte behövs. Rejäla studier av verksamheien,
ordentliga analyser och bedömningar av dessa analyser måste alltså ske innan
ett handlingsprogram läggs som underlag för ett utvecklingsarbete.

Länsskolnämnden
i Stockholms län ställer sig i huvudsak positiv lill LUT 74:s förslag lill
innehåll i fortbildningen. Nämnden vill dock betona

Prop. 1980/81:97 137

vikten
av att den skol- och individbestämda fortbUdningen i stor utsträckning utgår
från lokala önskemål och behov, att den planeras på längre sikt än vad som nu
är fallet och att denna fortbildning integreras så mycket som möjligt i den
enskilda skolans utvecklingsarbete.

Länsskolnämnden i
Gävleborgs län anser det angeläget att fortbildningen sätts in i ett
utvecklingsprogram dels för skolan, dels för individen. Detta
utvecklingsprogram skall stå i överensstämmelse med de decentraliseringssträvanden
som gör sig gällande i dagens skola där individerna tilldelas ökad lokal frihet
och ökat lokalt ansvar vid utformningen av verksamheten. Om skolans personal
skall ha möjlighet att bidra till utveckling och fömyelse av verksamheten
innebär detta att den skolbestämda och individbestämda fortbildningen förankras
i av personal och skolledning upplevda behov.

Lånsskolnämnden i
Västerbottens län pekar på alt erfarenheterna från lärarönskemålen inför de
studiedagar som i dag anordnas i kommunerna ger vid handen att ämnesinriktad
fortbildning röner det största intresset. Något skäl att tro att inriktningen
skulle bli annoriunda i fortsättningen finns knappast. Detta torde betyda alt
den pedagogisk-metodiska-sociala inriktningen av gmndutbildningen kommer att i
huvudsak följas av en ämnesinriktad fortbildning.

Länsskolnämnden i
Västmanlands län anser att LUT 74:s beskrivning av formerna för och innehållet
i den individbestämda fortbildningen lyder på att i praktiken en rad
fortbildningsönskemål kommer att framföras, vars värde för skolans verksamhet
kan ifrågasättas. En stramare beskrivning av den individbestämda fortbildningen
bör användas i ell beslutsdokumenl.

2.3
Några aktuella personalutbildningsbehov

En
dd av fortbildningen för hemspråksläraren bör enligt hemspråkslärarlinjen vid
högskolan för lärarutbildning i Stockholm beröra hemlandels kultur och språk.
Det bör därför övervägas hur fortbildningen av hemspråkslärarna skulle kunna lillgodogöra
sig hemlandets resurser.

5AF framhåller att
samhället präglas av ell alll starkare teknikberoende. Grundläggande kunskaper
om tekniska och naturvetenskapliga sammanhang blir alltmer nödvändiga, både
som allmänbildning och som ell kunnande hos alla lärare. Föreningen vill
särskilt fästa uppmärksamhelen på del ofta svaga tekniska och
naturvetenskapliga kunnandet hos läg- och meUansladielärarna. Här föreligger
ett belydande fortbildningsbehov. Skolan och därmed också lärarna har ofta
kritiserats för sin bristande kontakt med arbetslivet utanför skolan. SAF anser
alt skolan har myckel alt lära av arbetsformer och metoder från arbetslivet.
Likaså är aktuella kunskaper om produktionsmetoder, arbeismiljö, synsätt och
värderingar som förekommer i dagens näringsliv nödvändiga för alt läraren
skall kunna bedriva sin undervisning enligt läroplanens intentioner. Det
kunnande som finns hos skolans personal är samtidigt av intresse för
näringslivet men f. n. föga tillgängligt. Det är angeläget att utveckla mer
systematiserade former för ett erfarenhetsutbyte mellan näringsliv och skola.
SAF vill därvid föreslå ett mer systematiskt utbyte i samband med
fortbildningen mellan förelrädare för näringslivet och skolans personal. Det
borde vara möjligt att samplanera studiedagar med det lokala näringslivet för
alt ge tillfälle till ett ömsesidigt erfarenhetsutbyte. Näringslivet har genom
alt utbilda skolinformatörer visat sig berett lill aktiva insatser i skolans
undervisning. En fortbildning av ovan skisserat slag skulle ytterligare kunna
förbättra sam-

Prop. 1980/81:97 138

verkan mellan lärare och skolinformatörer och därigenom
bidra till utvecklingen av kontakterna skola-arbetsliv. Erfarenheterna av
kortare perioder av arbetslivsorientering för lärare och skolledare är i stort
sett goda. Föreningen anser att dessa insatser bör intensifieras inom ramen för
fortbildning. Vissa lärarkategorier har större behov av fortbildning med denna
inriktning. Lärare i yrkesinriktade ämnen och i tillämpade ämnen (tekniska och
ekonomiska) på gymnasieskolan måste för att kunna bedriva en verk-lighetsanknuten
och yrkesförberedande undervisning få tillfälle till fördjupade kontakter med
utvecklingen inom sitt yrkesområde. Det är angelägel att dessa lärares andel av
fortbildningsresurserna ökas.

CUF pekar också på att en viklig del av fortbildningen
inte tagits upp i utredningens förslag: de verksamma lärarnas behov av praktik
i arbetslivet utanför skolan. CUF föreslår att alla lärare med viss
regelbundenhet bör "praktisera" i arbetslivet utanför skolans värld
under en termin eller ell år förslagsvis vart sjunde år. Möjligheten att hämta
nya idéer från samhället utanför skolan bör bli en inspirationskälla för
lärarna och leda lill bättre undervisning.

Flera remissinstanser inom speciellt högskoleområdet
pekar, i likhet med arbetsgruppen för de juridiska och samhällsvetenskapliga
fakultets-nämnderna samt linjenämnderna inom AES-.sektorn vid universUetet i
Uppsala, på behovet av forskningsanknytning. En lyp av fortbildning, som f.n.
har blygsam omfattning och som arbetsgruppen vill plädera för, är återanknylning
lill lärarnas ämnessludier för nyorientering om forskningens utveckling inom
ämnesområdena. Inte minst i debatten om forskningsanknytning spelar sådan
fortbildning en väsentlig roll. För alt fortbildningen i detta avseende i
samarbete med högskolan skall fylla sin funktion krävs en kraftigare
resurssatsning på fortbildning eller föreskrifter om att den skolbestämda resp.
individbestämda fortbildningen även måsle ha ett innehåll av ovan beskriven
art.

UniversUetet i Uppsala understryker betydelsen av en ökad inlernatio-nalisering
av utbildningen med vidgad och fördjupad kännedom om främmande länders
förhållanden. Det skulle enligt konsistoriets mening vara av stort värde för
den svenska skolan om lärare och lärarutbildare bl. a. inom ramen för en individbeslämd
fortbildning kunde fä ökade möjligheter fill studier och personliga kontakter
utomlands.

3 Ansvarsfördelning mellan stat och kommun/skola

Remissinstanserna lalar dels för behovel av statlig
styrning av inriktningen av personalutbildningen, dds för behovel av lokal och
individuell frihet i genomförandet.

Länsskolnämnden i Skaraborgs län menar således att en
betydande del av det fortbildningsblock som LUT 74 redovisar, mäsle vara styrt
av statsmakterna.

Länsskolnämnden i Östergötlands län önskar markera en slörre
tydlighet i samband med den samhällsbestämda fortbildningen. Utredningen
påstår att "den bärande principen bör vara all staten ger förutsällningarna
för fortbildningsverksamheten bl.a. i form av tidsresurser och ekonomiska
resurser, medan ansvarel för innehåll och form ligger pä kommuner och enskilda
skolor". Nämnden kan inte dela denna syn pä samhällels ansvar. Det ger en
förenklad beskrivning bäde av verkligheten sädan den framtonat hitlills och
den bärande idén om decentralisering och medinflytande.

Prop.
1980/81:97 139

Vagheten
i utredningens beskrivning av den samhällsbestämda fortbildningen härtör ur
denna formulering.

Länsskolnämnden
i Jönköpings län vill ytterligare understryka, vad utredningen säger om
ansvarsförhållandena, där primäransvaret för skolbestämd och individbestämd
fortbildning ligger hos kommunen och den enskilde läraren.

Den
återkommande fortbildningen bör enligt länsskolnämnden i Örebro län anknytas
till de behov som framkommer i skolorna vid den utvärdering och uppföljning av arbetel
där som skolstyrelserna och länsskolnämnderna har att verkställa. Följaktligen
måste fortbildningen knytas till den lokala och regionala verksamheten och
medlen disponeras av skolstyrelser och länsskolnämnder.

Länsskolnämnden
i Kaltnar län poängterar att den framtida fortbildningen bör inriktas mot att
bli ett system med vars hjälp lärare och andra i skolan kan utforma sin egen ulbildning.
Vad den individbeslämda fortbildningen beträffar bör särskilt betonas vikten
av att deltagarna fär ta sill eget ansvar för fortbildningsinnehåll och form.
Del bör särskill framhållas, menar nämnden, att skolbestämd och individbeslämd
fortbildning inle skall vara två separata funktioner. Det måste förutsattas all
personalen verkligen utnyttjar de möjligheter som den skolbestämda och
individbestämda fortbildningen tillsammans erbjuder för alt utforma lokala
program för stöd och stimulans till arbelel med den egna verksamheien. Del
lokala utvecklingsarbetet måste ha en central roll i skolans verksamhei. Skolan
bör ocksä ha samband med och inflytande pä innehållet i den individbestämda
fortbildningen.

Högskolan
i Sundsvall/Härnösand instämmer ocksä i all slalen bör ge förutsättningar för fortbildningsverk.samhel
i form av tid och ekonomi. Ansvaret för fortbildningens ulformning och innehåll
bör däremol i hög grad ligga på kommunen och enskilda skolor. Ulifrän att
staten har ett övergripande ansvar för enhetlighet i skolväsendel och
likvärdighet i utbildningsstandard anser högskolestyrelsen dock all slalen inle
hell kan frånhända sig möjlighelerna att också använda sig av fortbildning som
ett styrningsmedel.

Mot
bakgrund av LUT 74:s helhetssyn pä lärarutbildningen vill regionstyrelsen i
Linköpings högskoleregion ifrägasalla om inte samhällets inflytande över
fortbildningen borde tillmätas slörre vikl.

4
Målgrupper

SÖ
framhåller all en utveckling i skolan är beroende av alla där verksamma och
att skolhuvudmannen har del primära ansvaret för ett personalutvecklingsprogram,
omfatiande hela personalen.

Länsskolnämnden
i Kristianstads län delar hell LUT 74:s åsikt all skolans utveckling är en
uppgift för alla yrkesgrupper inom skolan. Förulsällningarna för att skolan
skall fungera som en samordnad helhel ökar genom att olika personalgrupper möts
i gemensamma fortbildningsaklivi-teter. En slor del av den skolinriktade och samhällsbestämda
fortbildningen passar emellertid inte för all personalforlbildning. En skolinriktad
fortbildning som tar hänsyn lill skolans olika funktioner mäste även i forlsältningen
inta en belydande plals i skolans utbildnings- och utvecklingsprogram .

Skolförvaltningen
i Tierps kommun framhåller i likhei med ell anlal