Prop. 1981/82:105

Prop.
1981/82:105

Regeringens proposition 1981/82:105

om vidgade möjligheter
att avgöra brottmål i den tilltalades utevaro;

beslutad
den 4 februari 1982.

Regeringen
föreslår riksdagen all anta del förslag som har tagils upp i bifogade utdrag
av regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På
regeringens vägnar THORBJÖRN FÄLLDIN

CARL
AXEL PETRI

Propositionens
huvudsakliga iiuiehåll

I
propositionen föreslås all del genom ändringar i rättegångsbalken införs
vidgade möjligheter för tingsrätterna all avgöra brottmål i den tilltalades utevaro.
Enligl förslaget skall en tingsrätt kunna döma inle bara till böter ulan även till
villkorlig dom eller skyddsiillsyn saml, under vissa förutsättningar, fängelse
i högst tre månader, trots all den tilltalade inte är närvarande vid
huvudförhandlingen.

Den
nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 juli 1982.

I Riksdagen 1981182. I samt. Nr 105

Prop, 1981/82:105

Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom
föreskrivs all 45 kap. 15 § och 46 kap. 15 § rättegångsbalken skall ha nedan
angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse 45 kap. 15 §•

Till
huvudförhandlingen skall åklagaren kallas. Biträder målsäganden åtalet eller
för han eljest lalan jämte åklagaren eller skall han höras i anledning av
åklagarens talan, skall ock målsäganden kallas. Skall målsäganden infinna sig
personligen, förelägge rätten honom vite.

Den
tilltalade skall kallas lill huvudförhandlingen i stämningen eller genom
särskild kallelse. Erfordras att han inställer sig personligen eller att han
eljest kommer tillstädes, förelägge rätten honom vite. Förekommer anledning,
att den tilltalade ej skulle iakttaga sådant föreläggande, må förordnas att han
skaU hämtas tiU rätten. Meddelas ej föreläggande eller förordnande som nu
sagts, skall den tilltalade erinras om att målei kan komma att avgöras utan
hinder av hans utevaro. Om instäUande av tilltalad, som är anhållen eUer häktad,
förordne rätten.

Den
tilltalade skall kallas lill huvudförhandlingen i stämningen eller genom
särskild kallelse. Skall han infinna sig personligen eller krävs det att han på
annat sätt är närvarande, skall rätten förelägga honom vite. öm det finns anledning
att anta att den tilltalade inte skulle iaktta ett sådant föreläggande, får
rätten förordna att han skaU hämtas till huvudförhandlingen. Kan målet enligt
46 kap. 15 § komma att avgöras trots att den tiUtala-de har inställt sig
endast genom ombud eUer har uteblivit, skaU han i kallelsen erinras om detta.
Rätten förordnar om inställandet av den som är anhållen eller häktad.

Om kallande av vittne och sakkunnig gälle vad i 36 och 40
kap. är stadgat.

46
kap. 15§==

Uteblir
den tilltalade från lälle-gångslillfälle för huvudförhandling eller kommer han tillsiädes
genom ombud, dhjöreläggande meddelats honom all infinna sig personligen, skall
rätten förelägga nyll vite eller förordna, all han skall hämtas lill rätten
antingen omedelbart eller lill senare dag.

Uteblir
den tilltalade från rälle-gångslillfälle för huvudförhandling eller inställer
han sig genom ombud då han har förelagts all infinna sig personligen, skall
rätten förelägga nytt vite eller förordna, alt han skall hämtas till rätten
antingen omedelbart eller lill senare dag.

' Senaste lydelse 1976:1137. 2 Senaste lydelse 1964:166.

Prop. 1981/82:105

Nuvarande lydelse

Förekommer ej anledning att ådöma annan brottspåföljd än
böter, må, om saken finnes kunna nöjaktigt utredas, målet avgöras utan hinder
av att den tilltalade kommit tillstädes allenast genom ombud eller uteblivit.

Har den tilltalade avvikit, sedan stämning delgivits
honom, och finnes saken kunna nöjaktigt utredas, må ock målet avgöras utan
hinder av att den tilltalade uteblivU, även om kallelse ej delgivUs honom.

Rättegångsfråga må avgöras utan hinder av den
tilltalades ute-

Föreslagen lydelse

Kan saken utredas tillfredsställande, får målet avgöras
trots all den tilltalade har Inställt sig endast genom ombud eller har
uteblivit, om

/. det inte finns anledning alt döma till annan påföljd än
böter, fängelse i högst Ire månader, villkorlig dom eller skyddstillsyn eller
sådana påjöljder i förening, eller

2. den tilltalade, sedan stämning har delgetts honom, har
avvikit eller håller sig undan på scidant sätt att han inte kan hämtas till
huvudförhandlingen.

I fall
som avses i andra stycket I får fängelse ådömas endast om den tilltalade
tidigare har uteblivit från ett rättegångstillfälle för huvudförhandling i
målet eller då har inställt sig endast genom ombud. Har åtalet efter det
tidigare rättegångstill-fäUet utvidgats tiU att avse ytterligare gärning, får
fängelse ådömas endast om anledning fanns att döma till fängelse för de
gärningar som åtalet avsåg innan det utvidgades.

Med de påföljder som anges i andra stycket I skaU UkstäUas
förordnande enligt 34 kap. I § första stycket 1 brottsbalken. Detta gäller
dock inte, om i samband med förordnandet villkorligt medgiven frihet från
fängelsestraff skaU förklaras förverkad i fråga om en strafftid som
överstiger tre månader.

I faU
som avses i andra stycket 2 får målet avgöras även om den tilltalade inte har delgetts
kaUelse tiU förhandlingen.

Rättegångsfrågor får avgöras trots att den tilltalade har uteblivU.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1982.

Prop. 1981/82:105

Utdrag

JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1981-11-26

Närvarande:
statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Ullslen, Wikström, Friggebo,
Dahlgren, Åsling, Söder, Johansson, Wirtén, Andersson, Boo, Petri, Gustafsson,
Elmstedt, Tilländer, Ahrland

Föredragande:
statsrådet Petri

Lagrådsremiss
om vidgade möjligheter att avgöra brottmål i den tilltalades utevaro

1
Inledning

Rättegångsulredningen
(Ju 1977:06) har lill uppgift att se över rällegångsförfarandet vid allmän
domstol. Översynen syftar lill all göra förfarandet mera flexibelt och såvitt
möjligt snabbare, enklare och billigare utan all befogade rältssäkerhetskrav
sätts åt sidan.

I en särskild
promemoria har utredningen behandlat frågan om huvudförhandling i brottmål i
den tilltalades frånvaro. Bakgrunden är att det har blivit allt vanligare all
huvudförhandlingar måste ställas in därför alt den tilltalade inte infinner
sig. Utredningen föreslår all en viss utvidgning sker av möjligheterna att ändå
hålla huvudförhandling. Promemorian, som innehåller en redogörelse för
gällande rätt, bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga I.

Efter remiss har
yttranden över promemorian avgells av justitiekanslern, riksåklagaren,
domstolsverket, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra
Sverige, Stockholms tingsrätt, Uppsala tingsrätt, Norrköpings tingsrätt,
Sundsvalls tingsrätt, Umebygdens tingsrätt, Sveriges advokatsamfund, Sveriges
domareförbund. Föreningen Sveriges statsåklagare och Föreningen Sveriges
åklagare. Riksåklagaren har bifogat yttranden från överåklagarna i Stockholms,
Göteborgs och Malmö åklagardistrikt, cheferna för länsåklagarmyndigheterna i
Värmlands, Gävleborgs och Västmanlands län saml chefsåklagaren i Västerås åklagardistrikt.
En sammanfattning av remissytliimdena bör fogas till protokollet som bilaga 2.

Prop. 1981/82:105 5

2 Föredragandens överväganden

Det har på senare år blivit allt vanligare att
förhandlingar vid domstolarna måste ställas in därför all parter eller andra
som kallats lill förhandlingen inte inställer sig. Inställda
domstolsförhandlingar medför stora kostnader både för samhället och för
enskilda. Såvitt gäller brottmål är ell vanligt skäl till all en
huvudförhandling måste ställas in att den tilltalade inle infinner sig.

F.n. får en tingsrätt enligt 46 kap. 15 § andra stycket
rättegångsbalken (RB) hålla huvudförhandling i brottmål och avgöra målet i den
tilltalades utevaro om det inte finns anledning all döma honom lill annan
påföljd än böter. En ytterligare förutsättning är att målet kan utredas
nöjaktigt trots alt den tilltalade inte är närvarande. Ell sätt att minska
antalet inställda huvudförhandlingar i brottmål är att vidga möjlighelema att
hålla huvudförhandling och avgöra målet trots att den tilltalade inle har
infunnit sig.

Rättegångsulredningen
har föreslagit all denna möjlighet utvidgas lill all avse även påföljderna villkoriig
dom, skyddsiillsyn och fängelse i högst sex månader saml vissa kombinationer av
dessa påföljder och av böter. Även förordnande enligt 34 kap. I § första
stycket I brottsbalken att tidigare ådömd påföljd skall avse även ny
brottslighet omfattas av förslaget. För att någon annan påföljd än böter och
villkorlig dom skall kunna ådömas föreslår utredningen alt vissa särskilda
förutsättningar skall vara uppfyllda, nämligen dels all den tilltalade
tidigare har uteblivit från en huvudförhandling i målet, dels all han biträds
av försvarare. Sistnämnda krav skall dock inle gälla om del är uppenbart att
försvarare inle behövs.

Utredningens förslag har fåll ell brett slöd bland
remissinstanserna. Såvitt gäller de föreslagna särskilda förutsättningarna för
all döma lill skyddsiillsyn och fängelse har dock flera remissinstanser ansett
all sådana krav inle behöver ställas upp.

För egen del anser jag till en början all
samhällsekonomiska skäl starkt lalar för att möjligheterna all hålla
huvudförhandling och avgöra målet i den tilltalades utevaro ökas. Genom all
målen kan,avgöras i stället för att huvudförhandlingen ställs in och sätts ul
på nytt sparas betydande kostnader för domstolarna, åklagare och försvarare saml
för bevisning m.m. Även för enskilda uppkommer besparingar, l.ex. för
målsägande och vittnen som inte behöver inställa sig på nytt och drabbas av,
ytterligare inkomstbortfall. Det är också från ulredningssynpunkl angelägel
att huvudförhandlingen hålls och målet avgörs i så nära anslutning lill
brottet som möjligt. Detta gäller särskill när muntlig bevisning åberopas. Del
finns annars risk för alt målsägandes och vittnens minnesbilder av
händelseförloppet försämras i alltför hög grad. . .

Del finns således starka skäl som lalar för en vidgad
möjlighet för tingsrätt att avgöra mål trots all den tilltalade har uteblivit
från förhandlingen. Frågan är då vilken omfattning en sådan utvidgning skall
ha. Till en början

Prop.
1981/82:105 6

kan framhållas att som grundförijtsättning givelvis
fortfarande måste gälla all utredningen i ansvarsfrågan ger lillräckligl
underlag för en från rättssäkerhetssynpunkt godtagbar dom: Brister den
förutsättningen, måste huvudförhandlingen ställas in och målet sättas ut på nyll.
Vidare måste krävas att utredningen angående den tilltalades personliga
förhållanden är tillräcklig för alt påföljdsfrågan skall kunna bedömas.

Vad först
gäller villkorlig dom kan framhållas alt den påföljden är av föga ingripande
slag. Domstolarnas behov av information rörande den tilltalades personliga
förhållanden tillgodoses genom personundersökning i de fall då sådan har ägt
rum och vidare genom de registerutdrag som finns tillgängliga i målet eller
genom de uppgifter om den tilltalade som kommit fram under förundersökningen
(jfr 21 och 21 a §§ förundersökningskungörelsen 1947:948). 1 ell stort antal
fall lorde del på ell tidigt stadium slå klart för domstolen all påföljden -
vid fällande dom - blir villkorlig dom. Liksom remissinstanserna anser jag
därför att det inle finns anledning all avstå från möjligheten att företa målet
lill avgörande och döma lill villkorlig dom i den tilltalades utevaro.

Det sagda gäller i stort sell även i fråga om skyddsiillsyn,
låt vara all den påföljden är av mer ingripande natur än villkorlig dom. Enligl
lagen (1964:542) om personundersökniing i brottmål får ingen dömas till
skydds-tillsyn utan all personundersökning har ägt rum eller motsvarande utredning
på annat sätt är tillgänglig (2 §). Man kan därför räkna med all även så snart
skyddstillsyn kan vara aktuell, tillräcklig utredning angående den tilltalades
personliga förhållanden llnns tillgänglig för domstolen.

Jag förordar därför att tingsrätterna nu ges möjlighet att
döma lill villkorlig dom och skyddsiillsyn trots att den tilltalade inle är
närvarande.

När del gäller alt dönia lill fängelse i den tilltalades utevaro
är en större restriktivitet befogad.

Jag vill emellertid erinra om all det före 1964, då 46
kap. 15 § RB fick sin nuvarande lydelse (se prop. 1964: 10), fanns möjlighet
alt ådöma även frihetsstraff då den tilltalade inte infunnit sig vid
huvudförhandlingen. Den möjligheten torde ha utnyttjats i bl.a. erkända rallfyllerimål,
där den enda utredningen utgjordes av blodprovet och där den tilltalade höll
sig undan utan all kunna anses ha avvikit. Möjligheten alt döma till
frihetsstraff i den tilltalades utevaro torde dock ha använts relativt
sparsamt.

Enligl min mening talar övervägande skäl för all man nu
åter öppnar möjlighet för tingsrätterna all i viss utsträckning döma lill
fängelse i den tilltalades utevaro. Del finns elt ganska stort anlal
jämförelsevis okomplicerade mål av typ rattfylleri och misshandel, beträffande
vilka det för påföljdsbestämningen inle alllid har så slor betydelse att den
tilltalade är närvarande vid förhandlingen. Har del i elt sådant mål gjorts
personundersökning finns del knappast någon anledning all tveka att döma till
fängelse, om denna påföljd framstår som den lämpligaste. Även utan personundersökning
bör man i undanlagsfall kunna döma lill fängelse i den tilltalades

Prop.
1981/82:105 7

utevaro
om del är alldeles klart alt den påföljden är den enda som bör komma i fråga.
Jag skall strax återkomma lill frågan om eventuellt ytteriigare förutsättningar
för all få döma lill bl.a. fängelse i den tilltalades utevaro.

Jag
förordar alltså att del skall vara möjligt all döma även lill fängelse i den
tilltalades utevaro. Rättegängsutredningen har föreslagit att gränsen sätts vid
fängelse högst sex månader. För egen del anser jag emellertid i likhet med
riksåklagaren all gränsen lämpligen bör sällas vid fängelse tre månader.
Härigenom begränsas i praktiken tillämpningen av den nya bestämmelsen till de
fall som man enligl del förut sagda avser all träffa. Man når också
överensstämmelse med del fängelsestraff som högst får dömas ut i förening med
skyddstillsyn.

När
det gäller möjligheten all döma lill skyddsiillsyn och fängelse i den tilltalades
utevaro har som nämnts rättegångsulredningen föreslagit ell krav på alt den
tilltalade tidigare har uteblivit från en huvudförhandling i målet. Flera
remissinstanser har vänt sig mol all en sådan förutsättning ställs upp och har
förordat att målet skall få avgöras redan vid del första förhandlingslillfället.
En remissinstans har ansett att även villkoriig dom bör omfattas av den
ytterligare förutsättningen medan en annan har menat att det för fängelse, men
inte för skyddstillsyn, bör ställas upp en sådan förutsättning.

Som
jag tidigare har framhållit är del ett grundläggande krav för alt ett mål över
huvud taget skall få las lill huvudförhandling och avgöras i den tilltalades utevaro
att utredningen i målet ger lillräckligl underlag för en från rättssäkerhetssynpunkt
godtagbar dom. Denna förutsättning påverkas inle i och för sig av det anlal
gånger den tilltalade har uteblivit. Med hänsyn till fängelsestraffets
ingripande natur får del emellertid anses lämpligt att möjligheten all döma lill
denna påföljd i den tilltalades utevaro begränsas lill fall då den tilltalade
genom att utebli från ell tidigare förhandlings-tillfälle har visat sin
bristande vilja all delta i rättegången. Däremot bör skyddstillsyn kunna ådömas
redan första gången den tilltalade uteblir.

Som
en yllerligare förutsättning för alt det skall vara möjligt all döma till skyddsiillsyn
eller fängelse i den tilltalades utevaro har rättegångsulredningen föreslagit
att den tilltalade skall biträdas av en försvarare, dock inte om det är
uppenbart all försvarare inle behövs. Flera remissinstanser anser att denna
förutsättning inte är nödvändig.

1
21 kap. RB finns regler om förordnande av offentlig försvarare. Har den misstänkte
inte utsett försvarare och kan hans rätt på grund av sakens beskaffenhet eller
av andra skäl inle lillvaralas utan biträde, skall domstolen förordna en
offentlig försvarare för honom. Är den misstänkte anhållen eller häktad, skall
offentlig försvarare förordnas även i andra fall, om den misstänkte begär del
(21 kap. 3 § tredje stycket RB). För unga lagöverträdare finns särskilda
regler i 11 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga
lagöverträdare.

För
egen del anser Jag att om målels beskaffenhet inle i och för sig föran-

Prop.
1981/82:105 8

leder all offenllig försvarare förordnas bör inle den
omständigheten att målet kan komma alt avgöras i den tilltalades utevaro
motivera ett sådant förordnande. Del åligger ju såväl åklagaren som domstolen
all självmant la tillvara den tilltalades intresse. Rällegångsutredningens
förslag i denna del skulle dessutom leda till alt offentliga försvarare skulle
komma att förordnas i ännu större utsträckning än i dag. Detta skulle medföra
ökade kostnader för staten, något som inte är godtagbart i dagens ekonomiska
läge. Det bör således inle i något fall ställas upp som ell särskill krav för
att målet skall få avgöras i den tilltalades utevaro all denne biträds av
försvarare. Har en försvarare förordnals, skall denne givelvis vara närvarande
vid förhandlingen.

Utredningens förslag att vissa kombinationer av böter,
villkorlig dom, skyddsiillsyn och fängelse får dömas ul i den tilltalades utevaro
har godtagits av de flesta remissinstanserna. Även jag biträder förslaget med
den reservationen alt fängelse i mer än tre månader inte får dömas ul och att,
om fängelse ingår i påföljden, den tilltalade måste ha uteblivit från ell
tidigare förhandlingstillfälle.

Vad därefter gäller förordnande enligt 34 kap. I § första
stycket I brottsbalken alt tidigare ådömd påföljd skall avse även ny
brottslighet, finns det anledning att framhålla alt det i dessa fall i de
tidigare målen oftast finns ell tillräckligt underiag för all avgöra
påföljdsfrågan även i det aktuella målet. I det nya målet torde del därutöver
finnas vissa personuppgifter i förunder-sökningsmalerialel. I många fall torde
dessutom utgången i påföljdsfrågan vara given på förhand. Den tilltalades
närvaro är således ofta inle nödvändig för alt ett förordnande av nyss angivet
slag skall kunna meddelas. Möjlighet bör därför öppnas för tingsrätterna alt
meddela sådana förordnanden trots alt den tilltalade inle har infunnit sig.

Vad jag hiltills har förordat föranleder ändringar i 46
kap. 15 § RB. Frågan är om del behövs ytteriigare ändringar i nämnda paragraf
eller i RB i övrigi.

Enligt 46 kap. 15 § tredje stycket RB gäller all om den
tilltalade har avvikit sedan stämning har delgetts honom och saken kan utredas
nöjaktigt, får målet oberoende av påföljdsval avgöras trots all den tilltalade
har uteblivit. Detta gäller även om kallelse inle har delgetts honom. Rättegångsulredningen
har närmast i förtydligande syfte föreslagit vissa jämkningar av den bestämmelsen.
Förslaget har inte mött någon erinran under remissbehandlingen. Även jag
biträder förslaget.

Enligl 21 kap. 2 § RB är en misstänkt i mål om allmänt
åtal skyldig all infinna sig personligen vid huvudförhandlingen i underrätt.
Delta gäller dock inte, om anledning saknas all döma lill annan påföljd än
böter och hans närvaro kan antas vara ulan betydelse för utredningen. I mål om
enskilt åtal skall den misstänkte infinna sig personligen, om hans närvaro inte
kan antas sakna betydelse för utredningen.

I 45 kap. 15 § andra stycket RB finns bestämmelser om
kallelse lill hu-

Prop. 1981/82:105 9

vudförhandlingen. Om den tilltalade skall infinna sig
personligen eller genom ombud, skall rätten i kallelsen förelägga vite. Om det
finns anledning anta alt han inte skulle iaktta ell sådant föreläggande, får
rätten förordna all han skall hämtas till förhandlingen. Om ett sådant
föreläggande eller förordnande inte meddelas, skall rätten i stället i
kallelsen erinra den tilltalade om alt målet kan komma all avgöras ulan hinder
av hans utevaro.

Enligl rättegångsulredningen kan ändringar i 46 kap. 15 § RB
göras i enlighet med förslaget ulan att 21 kap. 2 § RB samtidigt behöver
ändras. Utredningen pekar på att detta leder till att den tilltalade ibland
kommer att kallas till huvudförhandlingen vid äventyr av vite, trots att målet
kan avgöras utan hinder av hans utevaro. Utredningen anser emellertid inle att
detta är någon avgörande nackdel. Frågan om den tilltalades inslällelseskyl-dighet
bör enligt utredningen övervägas i ell större sammanhang. Utredningen avser
att la upp den i sitt kommande betänkande.

En remissinstans anser alt 45 kap. 15 § RB bör ändras som
en följd av ändringarna i 46 kap. En annan remissinstans anser att 21 kap. 2 § RB
bör ändras så att kallelse enligl 45 kap. 15 § andra stycket RB kan utformas
med hänsyn lill möjligheten att avgöra mål i den tilltalades utevaro.

För egen del anser jag i likhet med rättegångsulredningen
att det inte finns någon anledning alt i detta sammanhang ta upp frågan om den
tilltalades inställelseskyldighet över huvud taget. Jag vill understryka alt
den nyss förordade möjligheten all i vidgad utsträckning avgöra mål i den
tilltalades frånvaro är ell av praktiska skäl betingat undanlag från
huvudregeln om personlig inställelse. Det är av olika anledningar önskvärt all
den tilltalade även i fortsättningen inställer sig personligen i så stor
utsträckning som möjligt. 21 kap. 2 § RB bör alltså t.v. behålla sin nuvarande
lydelse. Inte heller 45 kap. 15 § RB bör enligl min mening ändras i detta
sammanhang. Som rättegångsulredningen föreslår bör emellertid den tilltalade i
kallelsen informeras om att målet kan komma att avgöras även om han inte
inställer sig.

I 51 kap. 19 § RB finns bestämmelser om bl.a. möjligheten
för hovrätt all avgöra brottmål i den tilltalades utevaro. Vid tillämpningen av
dessa bestämmelser torde ledning i viss utsträckning hämtas från 46 kap. 15 §.
De nu förordade ändringarna lägger inte hinder i vägen för en fortsatt sådan
tillämpning.

3 Ikraftträdande m.m.

Jag föreslår alt lagändringarna får träda i kraft den I
juli 1982. Några övergångsbestämmelser lorde inte erfordras.

Prop.
1981/82:105 10

4
Upprättade lagförslag

I
enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättats
förslag lill lag om ändring i rättegångsbalken. Förslaget bör fogas till regeringsprotokollel
i delta ärende som bilaga 3.

5
Specialmotivering 46 kap. 15 §

1
första stycket har gjorts några språkliga justeringar.

Bestämmelserna
i andra stycket avser endast de fall då den tilltalade inle infinner sig
personligen vid huvudförhandlingen. För styckets tillämpning är det alltså ulan
betydelse om den tilltalade uteblir helt eller om han inställer sig genom
ombud.

I stycket har under två
särskilda punkter tagits upp de fall då målet får avgöras i den tilltalades utevaro.
Som en allmän förutsättning gäller att saken kan utredas tillfredsställande.
Ordet "tillfredsställande" har valts i stället för
"nöjaktigt" utan att därmed någon saklig ändring är avsedd.

Beträffande
punkten I kan hänvisas lill den allmänna motiveringen.

1 punkt 2 behandlas del
fallet all den tilltalade har avvikit eller håller sig undan på sådant sätt att
han inte kan inställas till förhandlingen. Därmed avses dels de fall då den
tilltalade bevisligen har avvikit, dels de fall då den tilltalade avsiktligt
håller sig undan på sådant säll att hämtning till förhandlingen inte kan ske. Oaktsamhet
är således inle tillräckligt i detta avseende. Däremot är del inte nödvändigt
att den tilltalade har direkt syftat till att hålla sig undan. Även indirekt
syfte och s.k. eventuellt uppsåt medför all regeln blir tillämplig. Av femte stycket
i paragrafen framgår att målet i fall som avses i punkt 2 får avgöras även om
den tilltalade inle har delgetts kallelse lill förhandling. 1 sak
överensstämmer regleringen med vad som nu gäller.

När
det gäller omfattningen av tingsrättens handlingsmöjligheter i nu avsedda fall
kan nämnas all del redan av nuvarande regler anses följa alt tingsrätten får
handlägga och avgöra talan om enskilda anspråk i samband med huvudförhandling i
brottmål i den tilltalades utevaro'. De nu föreslagna reglerna innebär ingen
ändring i delta förhållande. Förslaget torde emellertid föra med sig att det
blir vanligare än nu alt en talan om enskilt anspråk prövas i den tilltalades utevaro
samtidigt med ansvarsfrågan.

Regeln
i tredje stycket gäller endast då fängelse skall ingå i påföljden.

'
Olivecrona, Rättegången i brottmål enligt RB, 3 uppl., s. 332.

Prop.
1981/82:105 II

Den
omfattar emellertid inte förordnande enligt 34 kap. I § första stycket I
brottsbalken eller förverkande i samband därmed av villkorligt medgiven frihet,
jfr fjärde stycket. All en lilläggsslämning har delgivils den tilltalade mellan
de båda rättegångstillfallena hindrar inte att ett fängelsestraff döms Ul i den
tilltalades utevaro vid det andra förhandlingslillfället. om ell sådant straff
skulle ha kommit i fråga även om tilläggsslämningen ej hade funnits.

Enligt
Ijärde stycket skall förordnande enligl 34 kap. I § första stycket I
brottsbalken likställas med de påföljder som anges i andra stycket I i förevarande
paragraf Det innebär all domstolen ulan hinder av den tilltalades utevaro får
förordna all en tidigare ådömd påföljd som avser villkorlig dom, skyddsiillsyn
eller fängelse skall avse ell nyll brott. Ell sådant for-ordnande kan meddelas
även om ell tidigare ådömt fängelsestraff överstiger tre månader och även om
den tilltalade inte tidigare har uteblivit.

Med anledning av vad en
remissinstans har anfört bör framhållas all elt förordnande all tidigare ådömd
påföljd skall avse även ny brottslighet bör kunna omfatta även särskilda
åtgärder som får förenas med ell sådant förordnande. Detta får anses följa
ulan alt uttrycklig föreskrift därom tas in i RB. Något hinder för tingsrätten
att därvid besluta om förverkande av villkorligt medgiven frihet för den som
tidigare har dömts lill fängelse föreligger således inte (34 kap. I § första
stycket I och 4.§ brottsbalken). 1 sakens natur ligger dock all del inle bör
komma i fråga att meddela ett sådant beslut i den tilltalades utevaro, om lång
tid återstår att avtjäna av det tidigare fängelsestraffet. Ett riktmärke kan
därvid vara att den tid som återstår att avtjäna normalt inte bör överstiga tre
månader. Inte heller bör domstolen med slöd av punkt 5 i
övergångsbestämmelserna till lagen (1981:211) om ändring i brottsbalken
förordna om minsta tid för fortsatt anstaltsvård beträffande den som undergår
internering. Det synes emellertid överflödigt alt ange detta i lagtexten.

Som
en remissinstans har framhållit innebär den nu föreslagna regleringen inget
hinder mot alt en villkorlig dom eller skyddsiillsyn, som har ådömts i den
tilltalades utevaro, i en senare rättegång undanröjs och att påföljden då
bestäms till ell frihetsstraff.

6
Hemställan

Jag
hemsläller alt lagrådets yttrande inhämtas över förslaget till lag om ändring i
rättegångsbalken.

7
Beslut

Regeringen
beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

Prop. 1981/82:105 12

Utdrag

LAGRÅDET PROTOKOLL

vid
sammanträde 1982-01-08

Närvarande:
justitierådet Fredlund, regeringsrådet Brodén, justitierådet Palm.

Enligl
lagrådet den 14 december 1981 tillhandakommet utdrag av protokoll vid
regeringssammanträde den 26 november 1981 har regeringen på hemställan av
statsrådet och chefen för justitiedepartementet beslutat inhämta lagrådels
yttrande över förslag till lag om ändring i rättegångsbalken.

Förslaget
har inför lagrådet föredragils av byråchefen Anders Eriksson.

Förslaget
föranleder följande yttrande.

Det
remitterade förslaget

Lagrådet:

I
fråga om möjligheterna all avgöra elt mål i underrätt, när den tilltalade
avvikit, föreslås ingen saklig ändring i vad som gäller nu. Under förutsättning
alt stämningsansökningen blivit delgiven och alt saken kan utredas tillfredsställande
får huvudförhandling hällas och dom meddelas i den tilltalades utevaro oavsett
brottslighetens art och påföljden. Närmast som ell förtydligande föreslås, all
bestämmelsen skall gälla också när den tilltalade håller sig undan på sådant säll
all han inle kan hämtas lill huvudförhandlingen. Enligt molivultalanden när
bestämmelsen kom till bör den tillämpas endast med stor försiktighet och bara
när utredningen verkligen ger vid handen alt ett avvikande föreligger (se NJA
II 1943 s. 589). I konsekvens härmed bör för bestämmelsens tillämpning
uppställas kravet, all det skall klart framgå av utredningen att den tilltalade
håller sig oåtkomlig i syfte all försvåra eller omöjliggöra rättegången. Mol
den bakgrunden är det tveksamt, om uttalandena i remissen angående indirekt
och s.k. eventuellt uppsåt bör läggas till grund för tillämpningen. Del kan
också sättas i fråga om det straffrättsliga uppsåtsbegreppel skall anses i
dessa avseenden ha någon motsvarighet när det gäller rent processuella
bestämmelser.

För de fall avvikande -
eller undanhållande - inte kan konstateras och del alltså, när den tilltalade
uteblivit, i och för sig finns skäl att tro, all en hämtning skulle kunna
genomföras, innebär förslaget en avsevärd utvidgning i möjligheterna all ändå
genomföra huvudförhandling och döma i målet. Målet skall sålunda få avgöras inle
bara när som nu enbart böter kommer i fråga, utan också när påföljden kan bli
fängelse upp till tre månader, villkoriig dom eller skyddstillsyn eller sådana
påföljder i förening. Med de

Prop.
1981/82:105 13

nämnda
påföljderna likställs elt förordnande enligl 34 kap. I § första stycket I
brottsbalken. I den föreslagna lagbestämmelsen förutsätts, all del inle får
finnas anledning att döma lill annan påföljd, dvs. fängelse under längre lid
än tre månader eller överlämnande till särskild vård. Som allmän förulsällning
skall alltjämt gälla, "att utredningen i ansvarsfrågan ger tillräckligt
underlag för en från rättssäkerhetssynpunkt godtagbar dom". Uttrycket all
saken skall kunna utredas nöjaktigt har, ulan all någon ändrad betydelse är
avsedd, ersatts med att saken skall kunna utredas tillfredsställande.

Förslaget
motiveras av samhällsekonomiska hänsyn. Departementschefen hänvisar lill de
besparingar som kan göras i olika avseenden inom rättsväsendet, om mål kan
avgöras i större utsträckning i stallet för alt huvudförhandlingen ställs in.
Del framhålls också som angeläget, alt ell brottmål avgörs i så nära anslutning
till brottet som möjligt.

Bestämmelserna
om avgörande i den tilltalades frånvaro och om den tilltalades skyldighet all
infinna sig personligen fick sin nuvarande lydelse genom lag den 20 mars 1964
som trädde i kraft i samband med införandet av brottsbalken. Reglerna
dessförinnan hade gell en vidare ram. Avgörande fick då - om saken kunde
utredas nöjaktigt - ske när högst fängelse kunde följa på brottet. Den
obligatoriska inslällelseskyldighelen gällde i konsekvens därmed först när slraffmaximum
var straffarbete. Bakom den äldre regleringen låg emellertid uttalanden om all
utdömande av frihetsstraff i tilllalads frånvaro borde förekomma endast i
undanlagsfall. Som departementschefen anfört i remissen lorde också denna
möjlighet så länge den stod öppen ha använts relativt sparsamt och
huvudsakligen i erkända rallfyllerimål där enbart bevisning rörande blodprov
förekom.

I
lagstiftningsärendet år 1964 befanns de tidigare reglerna vara både för vida
och i andra hänseenden för snäva (se NJA II 1964 s,
147 O- Vid brott, där straffskalan omfattade såväl böter som fängelse och
straffarbete, fann departementschefen det föga motiverat all tvinga den
tilltalade alt mot sin vilja infinna sig personligen vid huvudförhandlingen,
när den konkreta gärningen inle rimligtvis kunde föranleda annat straffan
böter och närvaron inle var påkallad från ulredningssynpunkl. Inslällelseskyldighelen
borde därtor grundas inle på slraffmaximum för brottet ulan på den reaktion som
kunde länkas i del enskilda fallet. Samtidigt ansågs kravet på inställelse inle
gå lillräckligl långt i det avseendet alt, så snart utredningen kunde betecknas
som nöjaktig, fängelsestraff kunde ådömas i den tilltalades utevaro, om
brottet hade fängelse som straffmaximum. Departementschefen fann all ell krav
på "i princip obligatorisk inställelseplikt i betraktande av påföljdens
ingripande natur" syntes ligga närmast lill hands när det gällde fängelse.
En jämkning ansågs därför påkallad av gränslinjen mellan brottmål med
principiellt obligatorisk inslällelseplikt och övriga brottmål. I valet av
indelningsgrund beträffande den ovillkoriiga inslällelsepliklen framhölls till
slöd för den nuvarande regeln, all gränsen bör anknyta lill den "i

Prop.
1981/82:105 14

praktiken vanligen skarpt markerade skiljelinje, som vid påföljdssystemels
tillämpning förefinnes mellan böter och annan påföljd".

De angivna motiven för inställelseregeln i 21 kap. 2 §
rättegångsbalken låg också till grund för bestämmelsen i den nu aktuella 46
kap. 15 § om möjlighet att avgöra mål i tilllalads frånvaro (NJA 11 1964 s.
162).

Övergången
från en regel som utgår från den antagna påföljden i slällel för slraffmaximum
för brottet innebar, att ett nytt moment infördes i rättegången, nämligen en
förprövning i påföljdsfrågan i ett inledande skede av huvudförhandlingen.
Frågan, som hade berörts under remissbehandlingen av rällegångskommilléns
belänkande, logs också upp av föredragande departementschefen. Denne hänvisade
lill all förprövningen kunde sägas vara av summarisk natur, eftersom den inle
syftade till annat än all från övriga brottmål särskilja dem, i vilka ingen
tvekan kan råda om all påföljden i händelse av fällande dom kornmer all stanna
vid böter. Med hänsyn lill delta fann departementschefen förprövningen inle
kunna anses på olämpligt sätt föregripa det slutliga avgörandet i målet. (Se
NJA 11 1964 s. 149.)

Om
remissförslaget genomförs så som avselts måste förprövningen ofta bli mera
omfattande och komplicerad. Tanken att endast mera bagatellartade mål skall
kunna avgöras i den tilltalades frånvaro överges. Såvitt gäller påföljderna villkoriig
dom och skyddstillsyn sätts ingen gräns när det gäller brottslighetens svårhetsgrad.
Också tremånadersgränsen när del gäller fängelse inrymmer förhållandevis allvariig
brottslighet. Gränsen är vidare så obestämd i förhållande lill den klara
skiljelinjen mellan böter och fängelse att de närmare omstiindighelerna vid
brottet måste komma in i förprövningen på ell annat sätl än tidigare. Vidare
framgår del av såväl utredningsförslaget som föredragande departementschefens
uttalanden alt de nya reglerna avses kunna tillämpas också när muntlig
bevisning förekommer. Åberopas förhör med målsägande och vittnen måste denna
bevisning prövas preliminärt för alt det skall kunna avgöras om tillfredsställande
utredning föreligger i skuldfrågan. Slutligen måste, om förslaget antas, i
alla mål där kriminalvård i frihet är en möjlig påföljd förhållandevis noggrant
genomgås den personutredning som föreligger enligl handlingarna.

En förprövning av den art som angetts nu måste innebära
risker för omedvetna bindningar som kan påverka bedömningen vid den
"egentliga" huvudförhandlingen och prövningen. Den skulle också
strida mot grundprincipen, att rättens ledamöter bör så långt möjligt kunna
följa bevisupptagningen utan inverkan av upplysningar om den tilltalades
tidigare vandel och levnadsomständigheter. En preliminär bedömning av muntlig
bevisning tvingar lill överväganden på grundval av förundersökningsmalerialet
som annars är helt främmande för vårt rättegångsförfarande. Förhållandel inryms
visserligen redan i de nuvarande bestämmelserna men måste enligt lagrådels
uppfattning möta allvarliga betänkligheter om förfarandet skall tillämpas i mål
som kan leda till strängare påföljd än böter. Från de syn-

Prop. 1981/82:105 15

punkter
lagrådet har att företräda kan förslaget, i den mån del kan leda till annat än
en summarisk och okomplicerad förhandsprövning, inte godtas.

Beträffande möjligheten
att döma till fängelse nämner föredraganden särskill de "jämförelsevis
okomplicerade mål av typ rattfylleri och misshandel, beträffande vilka det för
påföljdsbestämningen inte alltid har så stor betydelse att den tilltalade är
närvarande vid förhandlingen". Lagrådet anser i och för sig all starka
skäl talar för den inställning som kom lill uttryck i 1964 års
lagstiftningsärende och som i princip innebar, alt den tilltalades närvaro vid
huvudförhandlingen måste vara en förutsättning för att frihetsstraff skall
kunna dömas ul. Redan i del ärendet uttalades emellertid under remissbehandlingen
en viss tveksamhet i frågan om inle huvudsakligen beträffande erkända
rattfyllerimål med klara resultat av blodundersökning, en viss möjlighet att
döma till frihetsstraff ulan närvaro av den tilltalade borde behållas. Med
hänsyn härtill och lill de nu samstämmiga kraven om en effektivisering av
domstolarnas hantering också av vissa mål där frihetsstraff kan bli aktuellt
vill lagrådet inle motsätta sig all förslaget i denna del genomförs. På grund
av vad som har sagts tidigare måste lagrådet emellertid härvid förutsätta, alt
bara sådana mål tas upp där redan en summarisk genomgång av handlingarna ger
en entydig uppfattning såväl i skuldfrågan som beträffande påföljden. Villkoret
om en tillfredsställande utredning bör upprätthållas så. alt del måste
föreligga antingen ett klart erkännande av den misstänkte under
förundersökningen eller enbart sådana invändningar som med hänsyn lill upplysta
eller kända förhållanden uppenbart kan lämnas ulan avseende. Mål dår muntlig
bevisning skall förekomma bör således i princip inle räknas hit. Det måste enligl
lagrådels mening framhållas mer än som skett i lagstiftningsärendet att del
erfarenhetsmässigt sällan kan sägas föreligga någon säkerhet för ett materiellt
riktigt avgörande, så länge målsägandes och vittnens berättelser inle kunnat direkt
bemötas av och avvägas mot uppgifter av den tilltalade.

Rättstillämpningen när del
gäller villkoriig dom och skyddsiillsyn har i och för sig utvecklats så all i
vissa mål endera av påföljderna kan på förhand framstå som mer eller mindre
given. Detta gäller givelvis bara i fråga om mindre allvarlig brottslighet. I
vilken omfattning sådana mål förekommer har lagrådet inle underlag för alt
bedöma. Det måste emellertid, liksom när del gäller preliminära anlaganden om
all fängelsestraff måste följa, betonas all den personliga kontakten med den
tilltalade och de aktuella uppgifter han kan lämna alltid är elt väsentligt
moment i personutredningen som inte sällan kan ge ett annat intryck än del som
kommit fram genom handlingarna. Del lorde inte heller rimma väl med tankarna
bakom dessa former av påföljd all de prövas och döms ut ulan någon sådan kontakt
mellan domstolen och den tilltalade. Lagrådet kan vidare inte oreserverat
ansluta sig lill att dessa påföljder kan generellt betecknas som föga ingripande.
Genom den rättegång där en dom på kriminalvård i frihet meddelas bestäms
bindande, huruvida den tilltalade är skyldig till den brottslig-

Prop. 1981/82:105 16

het
som lagts honom till last och fastslås omständigheterna under vilka brotten
begåtts. Verkan blir naturiigtvis allvarlig, om den sålunda bestämda brollslighelen
i sig förskyller långvarigt frihetsstraff och del senare inträffar sådana
förhållanden all den villkoriiga domen eller skyddstillsynen undanröjs.

Om
trots de anförda synpunkterna del anses nödvändigt all av effektivitetsskäl
införa en möjlighet alt hålla förhandling och döma lill kriminalvård i frihet i
den tilltalades frånvaro bör möjligheten i vart fall begränsas i förhållande till
förslaget. Lagrådet föreslår under angiven förutsättning all bestämmelsen får
gälla endast så till vida att mål, där brottet som sådant tveklöst inle kan
förskylla mer än tre månaders fängelse, skall kunna las upp även om villkorlig
dom eller skyddsiillsyn framstår som den i del konkreta fallet givna
påföljden. Vad som sagts förut om begränsning lill fall där förprövningen är
enkel gäller givelvis också här.

I
remissen framhålls, att ell förordnande enligl 34 kap. I § första stycket I
brottsbalken också i förevarande sammanhang bör kunna förenas med sådana
åtgärder som är förutsatta i 34 kap. i övrigi, bl.a. med förverkande av
villkorligt medgiven frihet för den som tidigare dömts till fängelse. Det ligger
enligl departementschefen i sakens natur att del inte bör komma i fråga all
meddela elt sådant beslut i den tilltalades utevaro, om lång lid återstår all
avtjäna av del tidigare straffet. Ett riktmärke anges kunna vara alt
återstående strafflid normalt inte bör överstiga tré månader. Lagrådet anser
att en sådan begränsning bör anges i lagtexten. Däremot bör den av departementschefen
angivna tillämpningen av övergångsbestämmelserna lill lagen (1981:21 1) om
ändring i brottsbalken kunna förutsättas ulan någon lagbestämmelse härom.

Av
departementschefens specialmolivering lill 46 kap. 15 § tredje stycket framgår
att del förutsatts i remissen alt, om lilläggsslämning har delgivits den
tilltalade mellan två rätlegångslillfällen när han uteblivit, fängelse får
dömas ut vid del andra tillfället bara om fängelse skulle ha kommit i fråga vid
del första, dvs. utan tilläggsslämningen. Lagrådet har inle någon saklig
erinran mol detta men anser alt tredje stycket måste ändras, om den ordningen
skall gälla.

Lagrådet
föreslår med hänvisning till det anförda all 46 kap. 15 § andra stycket 1 saml
tredje och Qärde styckena får följande lydelse.

Andra
stycket I

"1.
del inte finns anledning att döma lill annan påföljd än böter, fängelse i högst
tre månader eller villkorlig dom eller skyddsiillsyn i stället för ell sådant
fängelsestraff, eller sådana påföljder i förening."

Prop. 1981/82:105 17

Tredje och jjärde styckena

"I fall som avses i andra stycket I får fängelse ådömas
endast om den tilltalade tidigare har uteblivit från ett rältegångslillfälle
för huvudförhandling i målet eller då har inställt sig endast genom ombud. Har
åtalet efter del tidigare rättegångslillfällel utvidgats till alt avse
ytterligare gärning, får fängelse ådömas endast om anledning fanns att döma
till fängelse för de gärningar som åtalet avsåg innan det utvidgades.

Med de påföljder som anges i andra stycket I skall
likställas förordnande enligt 34 kap. I § första stycket I brottsbalken. Detta
gäller dock inle, om i samband med förordnandet villkorligt medgiven frihet
från fängelsestraff skall förklaras förverkad och längre tid än tre månader återstår
all avtjäna av straffet."

Frcdiund:

1 del remitterade förslaget förordas ell förtydligande av
regeln i 46 kap. 15 § rättegångsbalken om det fall att den åtalade avvikit
efter all ha fått del av stämningen. Jag instämmer i vad lagrådet anfört beträffande
förslaget i denna del.

Vad angår förslaget i övrigi må inledningsvis framhållas,
att rättegångsbalken bygger på den vikliga principen alt den åtalade skall för
att målet skall få avgöras vara personligen närvarande vid huvudförhandlingen,
dvs. när del material som skall ligga till grund för domen presenteras för domstolen.
Med den åtalades personliga närvaro avses all säkerställa, att utredningen i
målet blir allsidig och lillförlillig och därmed alt domen blir materiellt
riklig. Den åtalades egen redogörelse för saken är, som lätt inses, av
grundläggande betydelse för prövningen av skuldfrågan. Alt den åtalade inte
bara genom försvarare — vilken ju för sina insatser ofta är beroende av den
åtalades medverkan - utan även personligen lar del av och yttrar sig över
omständigheter och bevis som åberopas mol honom vid huvudförhandlingen bidrar
till att skapa säkerhet för att domen grundas på ell betryggande underlag.
Betydelsen härav kan l.ex. ses i belysning av den sedan länge kända erfarenheten,
all en från ena sidan förebragt utredning mycket väl kan. innan den
kontrollerats och bemötts från motsidan, förmedla ett intryck av
tillförlitlighet som den i själva verket saknar. Den åtalades personliga
inställelse är naturligtvis också av stor betydelse för personutredningen och
därmed för påföljdsvalet. Särskilt gäller detta om man eftersträvar mindre schablonisering
och mera differentiering i del straffrättsliga reaktionssystemel. Den nu
gällande skyldigheten för åtalad alt infinna sig personligen har inte
tillkommit enbart i den åtalades eget intresse. Den tillgodoser även ett
allmänt intresse. En säkert fungerande straffrättskipning bidrar ju till
trygghet i samhället.

Behovel av personlig inställelse är inle lika framträdande
i mål om lindri- 2
Riksdagen 1981182. I saml. Nr 105

Prop.
1981/82:105 18

gare brott som i övriga brottmål. Enligl 46 kap. 15 §
rättegångsbalken är

del också möjligt för domstol all - i stället för alt meddela beslut om nyll

vitesföreläggande eller om hämtning - avgöra brottmål, vari anledning

saknas all döma till annan påföljd än böter, ulan all den åtalade varit per

sonligen närvarande vid huvudförhandlingen, förutsatt att saken finnes

kunna nöjaktigt utredas. Däremot är - bortsett från fall, då den åtalade av

vikit och möjlighet till hämtning eller nytt vitesföreläggande följaktligen in

te slår till buds - den åtalades personliga närvaro vid huvudförhandlingen

enligt nämnda lagrum alllid nödvändig för målels avgörande, när anledning

finns att döma till annan påföljd än böter. Så är alltså fallet i mål, som kan

aktualisera frihetsberövande p.åföljd eller val mellan sådan påföljd och kri

minalvård i frihet eller överlämnande lill särskild vård. All något undantag

när del gäller mål av denna beskaffenhet inle gjorts för fall då saken kan

tillfredsställande utredas beror säkerligen på den bedömningen från lagstif

tarens sida, att den åtalades personliga närvaro vid huvudförhandlingen är

en nödvändig förutsättning för alt saken skall kunna anses tillfredsställan

de utredd. Stadgandet i 46 kap. 15 § rättegångsbalken fick sin nuvarande

lydelse år 1964 men redan vid rättegångsbalkens tillkomst angavs som

"tydligt", all frihetsstraff endast i undantagsfall borde ådömas ulan
all

den åtalade infunnit sig personligen (se processlagberedningens betänkan

de med förslag lill rättegångsbalk, SOU 1938:44 s. 486 och Gärde m.fl. Nya

rättegångsbalken s. 695). I

Enligl del remitterade förslaget skall domstol - i fall
där del i och för sig kan ifrågakomma all tillgripa hämtning eller nytt
vitesföreläggande - få vidgade möjligheter att i slällel för sådan åtgärd
genomföra huvudförhandlingen och avgöra målet utan att den åtalade varit
personligen närvarande. Detta alternativ skall sålunda slå öppet inle bara när
som nu enbart böter ifrågakommer ulan också när påföljden kan bli fängelse upp lill
tre månader, villkorlig dom eller skyddsiillsyn eller sådana påföljder i
förening. Som förutsättning härför uppställs, all saken kan liilfredsslällande
utredas. Härvid avses med ordet "tillfredsställande" delsamma som i
lagrummets nuvarande lydelse uttryckes med ordet "nöjaktigt". Med de
uppräknade påföljderna likställs i förslaget förordnande enligl 34 kap. I §
första stycket 1 brottsbalken.

Att frihetsstraff, även när del är kortvarigt, utgör en
ingripande påföljd, är uppenbart. Beträffande villkorlig dom och skyddstillsyn
kan förtjäna påpekas, all dessa påföljder ibland kommer lill användning även
vid jämförelsevis allvarlig brottslighet. Om del blir aktuellt att undanröja
villkorlig dom eller skyddsiillsyn som med tillämpning av den föreslagna
lagstiftningen ådömts någon i hans frånvaro, kan del därför även bli fråga om
att utdöma tämligen långa frihetsstraff utan att skuldfrågan kan komma under
omprövning. Förordnande enligt 34 kap. I § första stycket I brottsbalken har
också karaktär av ingripande påföljd, när del kombineras med förverkande av
villkorligt medgiven frihet.

Prop.
1981/82:105 19

1
mål. där det är fråga om alt döma till frihetsstraff eller lill villkorlig dom eller
skyddstillsyn för brottslighet som i och för sig förskyller frihetsstraff eller
all meddela förordnande enligt 34 kap. I § första stycket 1 brottsbalken i
förening med förverkande av villkorligt medgiven frihet, kan man -med de krav
som måste ställas på rättskipningen i sådana mäl - enligt min mening inle
undvara den säkerhet för utredningens allsidighel och tillförlitlighet som den
åtalades personliga medverkan vid huvudförhandlingen medför. Detta gäller
utredningen såväl i skuldfrågan som i påföljdsfrågan. Behovet av denna säkerhet
bortfaller inle genom alt möjligheten att avgöra mål i den åtalades frånvaro
görs beroende av all saken kan tillfredsställande utredas, eftersom del just
är dennes personliga närvaro vid huvudförhandlingen och bevakning av vad
därvid förekommer som skapar säkerheten. Att en sak ter sig tillfredsställande
utredd i den åtalades frånvaro, kan ju bero på all denne inte var närvarande,
när utredningen förebragles för domstolen. Om den föreslagna regeln genomföres,
måste man, icke minst med tanke på fall då muntlig utredning förebringas mol
den åtalade ulan all denne är närvarande, räkna med risken all en del
hithörande mål kommer alt avgöras pä ett utredningsunderlag som - ehuru lill
synes tillfredsställande - lider av bristande balans och därför är missvisande
eller osäkert. Även om detta inte kommer att inträffa i ell större anlal mål,
måste en sådan ordning anses betänklig i vart fall när det gäller saker av den
vikt som nu är i fråga.

Med
förslagels genomförande följer även andra ölägenheter än minskad garanti för brotlmålsulredningens
allsidighel och tillförlitlighet. En tillämpning av såväl den nu gällande som
den föreslagna regleringen i 46 kap. 15 § rättegångsbalken rörande måls
avgörande ulan alt den åtalade är personligen närvarande förutsätter en
förprövning av målet i både skuldfrågan och påföljdsfrågan. En sådan förprövning
är alllid ell oönskat inslag i en rätte-gäng. Med den nuvarande regleringen är
dock olägenheterna av förprövningen inle särskill kännbara. Genomföres den
föreslagna regleringen, kommer däremot ölägenheterna av förprövningen, på sätl
lagrådet närmare berört, att väsentligt tilltaga i styrka.

Det
remitterade förslaget uppbärs av del i och för sig beaktansvärda syftet all
effektivisera rättskipningen i brottmål genom alt minska antalet inställda
huvudförhandlingar. Utredningen i lagstiftningsärendet ger emellertid ingen
användbar bild av hur stora effektivitetsvinster som skulle gå att uppnå med
förslagets genomförande. 1 remissprotokollet framhålles, alt del har blivit alll
vanligare alt huvudförhandlingar måste inställas därför all den åtalade inle
infinner sig. Någon undersökning av vad som kan vara orsaken härtill har inte
redovisats i ärendet. Del förefaller mest näriig-gande alt i första hand
inrikta reformarbetet på åtgärder som kan länkas minska ulevarofrekvensen, l.ex.
förbällring av kallelseförfarande och effektivisering av vites- och hämlningsinslilulen,
hellre än all med sänkt säkerhetsstandard som följd vidga domstolarnas
möjlighet all avgöra brott-

Prop. 1981/82:105 20

mål i åtalads frånvaro. Av rältegångsutredningens
promemoria i lagstiftningsärendet framgår (s. 10), att utredningen överväger
olika effektivitets-åtgärder rörande bl.a. vites- och hämtningsinstituten i
syfte att främja all personer som skall höras inför domstol också kommer dit.

Med hänvisning till vad som ovan anförts anser jag. alt
det remitterade förslaget i nu behandlad del inte bör läggas lill grund för
lagstiftning, särskill inle i nuvarande läge då arbete pågår inom rättegångsulredningen
med förslag att på annat sätl komma lill rätta med problemen.

Övriga frågor

Lagrådet:

1 45 kap. 15 § andra stycket rättegångsbalken regleras den
praktiskt viktiga frågan om innehållet i kallelse av tilltalad lill
huvudförhandling vid tingsrätt. Kallelse kan las in i stämningen eller utfärdas
särskilt. Det stadgas vidare alt i kallelsen skall föreläggas vite om det
erfordras all den tilltalade infinner sig personligen eller att han eljest
kommer tillstädes. Kan del förväntas all den tilltalade inle kommer alt rätta
sig efter ell vitesföreläggande, får domstolen förordna om hans hämtande. Om
varken vitesföreläggande eller förordnande om hämtning meddelas, skall
kallelsen innehålla en erinran om att målet kan komma all avgöras ulan hinder
av den tilltalades utevaro.

Frågan om när del erfordras alt den tilltalade infinner
sig personligen vid huvudförhandlingen är i sin lur alt bedöma på grundval av
bestämmelsen i 21 kap. 2 § rättegångsbalken. Enligl detta stadgande är
personlig inställelse obligatorisk i mål om allmänt åtal, såvida inte anledning
saknas att döma till annan påföljd än böter och den misstänktes närvaro kan
antas vara ulan betydelse för utredningen (2 § första stycket p. I). Är den misstänkte skyldig all
infinna sig personligen skall domstolen förordna därom (2 § tredje stycket).

De nu redovisade bestämmelserna korresponderar f n. inle
fullt men i stort sett med de förut berörda reglerna i 46 kap. 15 § om
möjlighet för tingsrätt alt avgöra brottmål i den tilltalades utevaro. Om den
tilltalades personliga inställelse inle anses erforderiig enligt 45 kap. 15 §
andra stycket jämfört med 21 kap. 2 § och målet i linje härmed enligl nuvarande
bestämmelser är av beskaffenhet alt kunna avgöras i hans utevaro, skall den
tilltalade, i stället för att kallas vid äventyr av vite, i kallelsen erinras
om all målet kan komma all avgöras även om han inte inställer sig.

Den jämförelsevis obetydliga diskrepans som i detta
hänseende råder enligt nuvarande reglering kommer emellertid all förstoras om
vidgade möjligheter all avgöra mål i den tilltalades frånvaro införs. Förslag i
syfte alt bevara ett nära samband mellan de nämnda reglerna framläggs inle.
Följden blir därför, att anlalel tall ökar då mål kommer att avgöras i den
tilltalades frånvaro, faslän han förelagts vid vite all infinna sig
personligen.

Prop. 1981/82:105 21

Att en motsättning av detta slag kan uppkomma får enligl
lagrådets mening godtagas med hänsyn lill de skäl som anförts i
remissprotokollet mol att nu vidtaga mera ingripande ändringar i
rättegångsbalkens regelsystem. Del synes emellertid från rättssäkerhetssynpunkt
angelägel all det i förekommande fall klargörs för den tilltalade vad som kan
bli följden om han uteblir vid huvudförhandlingen. I remissprolokollet förordar
departementschefen också att den tilltalade bör informeras om att målet kan
komma att avgöras även om han inte inställer sig. Lagrådet har i detta sammanhang
inhämtat alt befintliga formulär lill kallelseblankeller genom domstolsverkets
försorg kommer att omarbetas i enlighet med vad som förordals. Gällande
bestämmelse i 45 kap. 15 § andra stycket om de fall när en erinran skall göras
blir dock missvisande om möjligheterna till avgörande enligl 46 kap. 15 §
vidgas.

Del bör därför enligt lagrådets mening nu övervägas all
ändra 45 kap. 15 § andra stycket så all den ökade informationsskyldigheten
kommer till uttryck i lagtexten. I sådant .sammanhang bör även andra styckets
regel om vitesföreläggande formuleras om i syfte all tydligare utmärka
sambandet med bestämmelsen i 21 kap. 2 § om den tilltalades personliga
inställelse i åklagarmål.

45 kap. 15 § andra stycket rättegångsbalken kan förslagsvis
ges följande lydelse:

"Den tilltalade skall kallas till huvudförhandlingen
i stämningen eller genom särskild kallelse. Skall han enligt 21 kap. 2 §
infinna sig personligen eller erfordras all han eljest kommer tillstädes, förelägge
rätlen honom vite. Förekommer anledning, alt den tilltalade ej skulle iakttaga
sådant föreläggande, må förordnas all han skall hämtas till rätlen. Om
anledning därtill förekommer, skall den tilltalade erinras om all, därest
förutsättningar som anges i 46 kap. 15 § föreligga, målet kan komma alt avgöras
trots att han har inställt sig endast genom ombud eller uteblivit. Om
inställande av tilltalad, som är anhållen eller häktad, förordne rätlen."

Fredlund:

För den händelse förslaget till vidgade möjligheter för
domstol alt som alternativ lill vitesföreläggande och hämtning avgöra mål ulan
all den åla-lade varit personligen närvarande vid huvudförhandlingen skulle
helt eller delvis genomföras, instämmer jag i det förslag till ändring av 45
kap. 15 § andra stycket rättegångsbalken som lagrådet framlagt.

Prop.
1981/82:105 22

Utdrag

JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1982-02-04

Närvarande; statsministern Fälldin, ordförande, och
statsråden Ullslen, Wikström, Friggebo, Dahlgren, Åsling. Söder, Johansson, Wirtén,
Andersson, Boo. Petri, Eliasson,Gustafsson, Elmstedt,Tilländer, Ahrland, Molin

Föredragande: statsrådet Petri

Proposition om vidgade möjligheter att avgöra brottmål i
den tilltalades utevaro

1 Anmälan av lagrådsyttrande

Föredraganden anmäler lagrådels yttrande' över förslag
till

lag om ändring i rättegångsbalken.

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

Lagrådets majoritet har godtagit remissförslaget i den del
del öppnar möjlighet att döma lill fängelse i högst tre månader i den
tilltalades utevaro. Däremot anser lagrådsmajoritelen all möjligheten att döma
till skyddstillsyn och villkoriig dom bör begränsas i förhållande till
förslaget. En ledamot har avstyrkt förslaget i dess helhet och därvid bl.a.
åberopat all den säkerhet för utredningens allsidighel och tillförlitlighet,
som den tilltalades personliga medverkan vid huvudförhandlingen medför, inte
kan undvaras när del är fråga om au döma lill frihetsstraff eller lill
villkorlig dom eller skyddstillsyn för brottslighet som i och för sig
förskyller frihels-straff eller all meddela förordnande enligt 34 kap. I §
första stycket I brottsbalken i förening med förverkande av villkoriigt
medgiven frihet.

Jag vill till en början framhållit alt förslaget att
utvidga möjligheterna alt avgöra brottmål i den tilltalades utevaro har fåll slöd
av samtliga remissinstanser. Inte någon remissinstans har ansett att
rättssäkerheten skulle komma all hotas av en så pass begränsad utvidgning som
den föreslagna.

De föreslagna bestämmelserna innebär, på samma sätt som
gällande rätt, alt en förhandling aldrig får hållas och målet avgöras i den
tilltalades utevaro, om utredningen i ansvarsfrågan inle ger tillräckligt
underlag för en från rättssäkerhetssynpunkt godtagbar dom. Endast om
utredningen i ansvarsfrågan är entydig kan del således komma i fråga alt avgöra
målet

' Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde
den 26 november 1981.

Prop. 1981/82:105 23

trots utevaron. I allmänhet rör del sig om fall där den
tilltalade har erkänt under förundersökningen och erkännandet stöds av övrig
utredning i målet. Tillämpning kan också bli aktuell i l.ex. icke erkända rallfyllerimål
där resultaten av blodanalysen ger klart besked och utredningen i övrigi inte lalar
emot den tilltalades skuld eller i mål där den tilltalade erkänner del faktiska
händelseförloppet men har en annan uppfattning om den rättsliga bedömningen.

Lagrådels majoritet har ansett all mål med muntlig
bevisning i princip inle bör få handläggas och avgöras i den tilltalades utevaro.
För egen del anser jag emellertid all del inle är lämpligt att ställa upp ett
absolut hinder mot att muntlig bevisning las upp och målet avgörs i den
tilltalades utevaro. Något sådant hinder finns inle enligt nu gällande regler
för bötesmål och några ölägenheter lill följd härav har inte framkommit. Av vad
jag tidigare har anfört framgår emellertid att utrymmet för ulevarodomar när
den tilltalade har förnekat gärningen är mycket begränsat. Självfallet bör del
aldrig komma i fråga alt avgöra ett måli den tilltalades utevaro, om bevisningen
i målet pekar i olika riktningar eller av andra skäl inte är helt entydig eller
bevisningen kan antas komma att framstå som mindre tillförlitlig om den skulle
konfronteras med den tilltalades egna uppgifter. Den av rättegångsulredningen
genomförda statistiska undersökningen visar att tingsrätterna endast i blygsam
utsträckning har utnyttjat möjligheten all avgöra bötesmål i den tilltalades utevaro,
om muntlig bevisning har åberopats i målet. Endast i knappt tio procent av de bötesmål,
som enligl undersökningen har avgjorts i den tilltalades utevaro, förekom
muntlig bevisning. Självfallet finns del anledning för domstolarna att iaktta
än större återhållsamhet med all avgöra brottmål med muntlig bevisning i den
tilltalades utevaro, om del blir fråga om all döma lill andra påföljder än
böter.

Som har påpekats i lagrådsyitrandet innebär en ordning enligl
vilken möjligheten till utevarodom knyts till den antagna påföljden att en viss
förprövning av påföljdsfrågan måste göras. Även i skuldfrågan behövs elt visst
mått av förprövning. I och för sig gäller detta redan nu. Del är emellertid
viktigt att förprövningen inle blir så omfattande att del uppkommer risk för
att bedömningen vid själva huvudförhandlingen påverkas. I likhet med lagrådsmajoritelen
vill jag understryka alt de föreslagna reglerna inte får tillämpas så att de
föranleder annat än en summarisk och okomplicerad förhandsprövning.

Som tidigare nämnts har lagrådets majoritet ansett att
möjligheten att döma lill villkorlig dom eller skyddstillsyn i den tilltalades utevaro
bör begränsas i förhällande till det remitterade förslaget. Dessa påföljder
bör sålunda få ådömas endast i fall då brottsligheten som sådan tveklöst inle
kan förskylla mer än tre månaders fängelse. Bakom lagrådsförslagel i den delen
ligger bl.a. all den personliga kontakten med den tilltalade utgör ett väsentligt
moment i personutredningen. Vidare pekar lagrådsmajoriteten pä att verkan av en
dom på villkorlig dom eller skyddstillsyn blir allvarlig, om

Prop.
1981/82:105 24

brottsligheten i sig förskyller ett långvarigt
frihetsstraff och den ifrågavarande påföljden sedermera undanröjs.

I och för sig har jag förståelse för synpunkten att
domstolarna inte vid allvariigare brott bör döma till villkorlig dom eller skyddsiillsyn
utan all någon personlig kontakt mellan domstolen och den tilltalade har
förekommit. Avsaknaden av personlig kontakt lorde i flertalet fall göra
påföljdsfrågan så tveksam att målet inte kan avgöras i den tilltalades utevaro.
Jag anser del emellertid mindre lämpligt att i lagen uttryckligen begränsa
möjligheten alt använda villkorlig dom eller skyddsiillsyn till fall då brollslighelen.
om kriminalvård i frihet inle valts, skulle ha förskyllt högst tre månaders
fängelse. Härigenom skulle domstolarna tvingas lill bedömningar av ett slag som
knappast förekommer nu och som otvivelaktigt skulle komplicera handläggningen.
Jag kan inte heller se något sakligt skäl lill all exempelvis elt mål om grov
stöld - rned slraffminimum sex månaders fängelse - vari den tilltalade har
erkänt och personutredningen klart visar att skyddsiillsyn är den lämpligaste
påföljden inle i något fall skulle kunna få avgöras i den tilltalades utevaro.

Jag vill också framhålla att påföljderna villkorlig dom
och skyddsiillsyn, oavsett del brott som föranlett en sådan påföljd, helt
allmänt lorde framstå som lindrigare än l.o.m. ett mycket kortvarigt
frihetsstraff. Att i undanlagsfall en dom på kriminalvård i frihet kan
undanröjas och ersättas med fängelse ändrar inte denna bedömning. Jag vill i
sammanhanget erinra om alt enligl 38 kap. 8 § första stycket brottsbalken skall
den dömde alltid höras muntligen inför rätten, om han begär del i mål om
undanröjande av villkoriig dom eller skyddsiillsyn.

Mot bakgrund av vad jag nu har sagt anser jag all det bör
vara möjligt att döma till såväl fängelse som villkorlig dom eller skyddsiillsyn
i enlighet med vad som anges i 46 kap. 15 § andra stycket rättegångsbalken i
del remitterade förslaget.

Lagrådels majoritet har ansett alt i tredje och Ijärde
styckena i 46 kap. 15 § bör uttryckligen las upp de motivledes angivna förulsällningarna
för utevarodom vid lilläggsslämningar resp. förverkande av villkorligt medgiven
frihet från fängelsestraff Jag har ingen erinran mol förslaget i den delen. Med
hänsyn fill att det numera enligl 34 kap. 4 § första stycket brottsbalken finns
möjlighet att förklara villkoriig frihet delvis förverkad synes dock den av
lagrådet föreslagna lagtexten böra jämkas något.

I remissprolokollet uttalade jag alt den tilltalade i
förekommande fall i kallelsen till huvudförhandlingen borde informeras om alt
målet kunde komma all avgöras även om han inle inställde sig. Lagrådet har
ansett all del bör övervägas alt ändra 45 kap. 15 § andra stycket
rättegångsbalken så alt informationsskyldigheten kommer lill uttryck i
lagtexten. Jag godtar lagrådets förslag. Den språkliga utformningen av
lagtexten bör dock jämkas något.

I fråga om möjligheterna all avgöra ett mål i tingsrätt
när den tilltalade

Prop. 1981/82:105 25

har
avvikit har lagrådet uttalat viss tveksamhet beträffande kravet på uppsåt från
den tilltalades sida. För egen del anser jag all möjligheten lill utevarodom i
detta fall bör omfatta alla situationer då den tilltalade, oavsett del primära
syftet, håller sig mera varaktigt oåtkomlig. Hit hör bl.a. fall då den
tilltalade avsiktligt häller sig oåtkomlig för svenska myndigheter i allmänhet
så att hämtning lill rättegång inte kan ske. Som framhållits i de molivultalanden
som lagrådet har åberopat bör möjligheten alt avgöra brottmål när den
tilltalade har avvikit tillämpas med slor försiktighet och bara när utredningen
verkligen ger vid handen att elt avvikande föreligger.

2
Hemställan

Med
hänvisning till vad jag nu har anfört hemsläller jag att regeringen föreslår
riksdagen

alt
anta del av lagrådet granskade förslaget med vidtagna ändringar.

3
Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att anta det förslag som föredraganden har lagt
fram.

Prop. 1981/82:105

26 BUaga 1

RÄTTEGÅNGSUTREDNINGEN

1981-02-03

(Ju 1977:06)

Statsrådet
och chefen för jusliliedepartemenlel

Rättegångsulredningen
överlämnar härmed en promemoria rörande huvudförhandling i brottmål i den
tilltalades frånvaro.

Vid
behandlingen av ärendet inom utredningen har deltagit landshövdingen Ingvar Gullnäs,
ordförande, chefsrådmannen Ella Ericsson Köhler, ledamot, länsåklagaren Sten Styring,
ledamot, advokaten Lars Laurin, ledamot, föreståndaren John Thörngren,
ledamot, lanlmästaren Lennart Sandberg, ledamot, lagmannen Lennart Wasteson,
sakkunnig, kammar-rällspresidenten Nils Olof Wenl:i, sakkunnig, advokaten Curt
Blomkvist, expert, länsåklagaren Jan Lindegård, expert, professorn Per Henrik
Lindblom, expert, saml hovrättsassessorerna Peter Fitger och Lars Eklycke, sekreterare.

På
utredningens vägnar

INGVAR
GULLNÄS

LARS
EKLYCKE

Prop. 1981/82:105 27

RÄTTEGÅNGSUTREDNINGEN PM

(Ju 1977:06) 1981-01-30

Huvudförhandling i brottmål i den tilltalades frånvaro
1 INLEDNING

Rättegångsulredningen tillsattes år 1977 för att göra en översyn
av bestämmelserna om rättegången vid allmän domstol, med tyngdpunkten förlagd
lill tingsrältsprocessen. Målet för översynen bör enligl våra direktiv vara alt
söka skapa ell mera flexibelt saml om möjligt snabbare och billigare
förfarande ulan alt befogade rältssäkerhetskrav sätts ål sidan.

Från jusliliedeparlemenlets sida har man sett det
angeläget all snarast möjligt - redan innan våra reformförslag beträffande tingsrältsprocessen
i övrigi kan läggas fram - undersöka om del är möjligt och lämpligt all utvidga
möjligheterna all i tingsrätt hålla huvudförhandling i den tilltalades
frånvaro.

Inställda domstolsförhandlingar orsakar stora, många
gånger onödiga kostnader såväl i tvistemål som i brottmål. Att finna olika
vägar alt komma till rätta med de förhållanden som orsakar onödiga inställelser
är därför en viktig uppgift för oss. All förhandlingar inställs har flera
orsaker. Därför krävs givelvis ell flertal olika åtgärder, som tillsammans kan
ge tillräcklig effekt.

Ett av de vanligaste skälen till att huvudförhandlingar i
brottmål måste ställas in är att den tilltalade inte infinner sig. För alt
minska olägenheterna med delta är flera olika åtgärder länkbara. Man kan
överväga alt mjuka upp den nuvarande ordningen med obligatorisk huvudförhandling
och öppna möjlighet att i vissa fall avgöra mål efter skriftligt förfarande.
Man kan skapa effektivare sanktioner i syfte all få den tilltalade att komma lill
domstolen. Man kan också öka möjligheterna alt hålla huvudförhandlingen och
all avgöra målet, trots all den tilltalade inle infunnit sig.

1 anledning av justitiedepartementets begäran särredovisas
i förevarande promemoria våra överväganden i fräga om möjligheterna att hålla
huvudförhandling i den tilltalades frånvaro. Vi vill dock betona alt den reform
som diskuteras i det följande bara utgör ell av många medel all öka
effektiviteten i domslolsprocessen och all den enligl vår mening inle förtjänar
att framhävas framför våra övriga, kommande förslag vad beträffar rättegången
i tingsrätt.

En terminologisk fråga skall beröras här. Promemorian
behandlar frågan under vilka förutsättningar huvudförhandling kan hållas och
mål avgöras trots att den tilltalade inte är personligen närvarande. Det är
därvid i princip utan betydelse om den tilltalade låter sig representeras av
ombud vid

Prop.
1981/82:105 28

förhandlingen eller om så inle är fallet. Handläggning i
någon av dessa båda situationer kallar vi för handläggning i den tilltalades/ra/jvoro.
Från detta begrepp bör man skilja termen utevaro, som enligl modernt
process-rättsligt språkbruk anses beteckna endast ell av de båda fallen,
nämligen del all den tilltalade inle inställer sig vare sig personligen eller
genom ombud.

2 GÄLLANDE RÄTT

Enligl rättegångsbalken (RB) skall huvudförhandling
hållas, när ett brottmål skall avgöras i sak. Till grund för denna ordning
ligger värderingen all den fria bevisprövningen kan genomföras bäsl, om
domstolen kan direkt iaktta alla för målet relevanta fakta och om detta sker
vid ett och samma tillfälle. Utredningen antas alltså bli bättre på detta säll,
och möjligheterna lill en materiellt riklig dom.

För alt huvudförhandlingen skall få denna verkan, är det självfallet
en fördel om den tilltalade är närvarande vid förhandlingen och bidrar till utredningen.
RB bygger också på all detta normalt skall vara fallet. Den tilltalade skall
kallas all infinna sig personligen vid huvudförhandlingen, om inle anledning
saknas all döma lill annan brottspåföljd än böter och hans närvaro dessutom kan
antas sakna betydelse för utredningen (21 kap. 2 §). Och följer han inte en
sådan kallelse, är huvudregeln all förhandlingen skall ställas in, om den
tilltalade inle kan hämtas lill rätten omedelbart (46 kap. 2 § och 15 § första
stycket).

Från principen om den tilltalades personliga närvaro vid
huvudförhandlingen görs emellertid - bortsett från behandling av
rättegångsfrågor - två undanlag. Dessa har delvis skilda motiv och las i del
följande upp vart för sig.

Del första undantaget, som behandlas i 46 kap. 15 § andra
stycket, är dikterat av processekonomiska hänsyn. 1 mål om mindre brott,
skriver processlagberedningen, skulle "stundom kravet på obligatorisk
inställelse medföra betydande olägenheter" (SOU 1938:44 s. 484). Det borde
därför öppnas möjlighet att avgöra sådana mål utan hinder av all den tilltalade
inle infunnit sig. Tanken med denna regel var uppenbarligen alt en i varje läge
optimal utredning skulle i mål om mindre brott få oacceptabla ekonomiska
konsekvenser; del ansågs med andra ord inte rimligt alt samhället i bagalellmålen
alltid lade ner resurser på alt l.ex. hämta den tilltalade lill förhandlingen
eller sälla ul en ny förhandling.

Men man ansåg sig inte kunna sänka avgörandets
rättssäkerhet alltför myckel; någon form av tredskodom borde man inle acceptera
i brottmål. Därför föreskrevs all utredningen i målet, trots den tilltalades
frånvaro, måste ligga på en viss nivå för all målet skulle få avgöras.
Lagtexten talar i denna del om "nöjaktig" utredning. I motiven
uppställs däremot kravet på att utredningen skall vara "fullständig" (SOU
1938:44 s. 485). Eftersom

Prop. 1981/82:105 29

utredningen
teoretiskt sell inle kan vara alldeles fullständig ulan all den tilltalade hörs
personligen vid huvudförhandlingen, lorde med detta uttalande dock avses
endast all utredningen i målet måste vara sådan all domstolen, även ulan den
tilltalades direkt lämnade berättelse, får tillräckligt underlag för en dom.

När
det gäller avgränsningen av den målgrupp, inom vilken handläggning i den
tilltalades frånvaro skall kunna komma i fråga, anknöt man vid RB:s tillkomst till
brottens slraffskalor. Åtal förbrott, på vilket inte kunde följa svårare straff
än fängelse fick därvid enligl lagtexten behandlas trots all den tilltalade
inte infunnit sig. Reglerna gav således möjlighet all ådöma fängelse, men
däremot ej straffarbete, ulan all den tilltalade var närvarande. I motiven
betonades dock alt det borde förekomma bara undanlagsvis all döma lill frihetsberövande
påföljd i den tilltalades frånvaro. Detta uttalande följdes säkert också i
rättstillämpningen. 1 samband med 1965 års brollsbalksreform, som bl.a. innebar
alt straffarbete försvann som särskild påföljdsform, måste man göra en ny
reglering av möjligheterna att avgöra mål i den tilltalades frånvaro. Man valde
därvid linjen alt helt la bort möjligheten alt ådöma frihetsberövande påföljd
i sådana situationer. Man gick i samband härmed också ifrån anknytningen till
de formella straffskalorna. Från och med nämnda år ges alltså möjlighet att
döma trots den tilltalades personliga frånvaro, om del inte förekommer
anledning all döma lill annan påföljd än böter.

Del
andra undantaget från huvudregeln om den tilltalades personliga närvaro vid
huvudförhandlingen är mofiverat av samhällets intresse att kunna genomföra slraffprocessen
i de fall där den tilltalade avvikit efter stämningens delgivning och hämtning inle
kan genomföras. Del måste enligl processlagberedningen anses som en
"avsevärd brist i rättsordningen", om en dom inte kan ges i ell
sådant fall (SOU 1938:44 s. 485). RB kräver i denna situation inte ens att den
tilltalade delgivits kallelse till förhandlingen (46 kap. 15 § tredje
stycket).

Självfallet kräver
rättssäkerheten också i de nu avsedda fallen att en nöjaktig utredning kan
förebringas även utan att den tilltalade hörs personligen. Däremot ger
reglerna naturiigt nog rätt för domstolen all döma i den tilltalades frånvaro
oavsett vilken påföljd som kan komma i fråga; den tilltalade skall i dessa
situationer givelvis inle vinna på all han är åtalad för ell särskill grovt
brott. Kravet på nöjaktig utredning lorde emellertid även gälla påföljden: i
vissa fall lorde rätten nödgas konstatera att rättegången inte kan hållas i den
tilltalades frånvaro, därför att tillräcklig utredning om den lämpligaste
påföljden inle kan förebringas ulan alt den tilltalade hörs personligen.

Prop. 1981/82:105 30

3
REFORMBEHOVET

Under
de år som gått sedan RB trädde i kraft har bestämmelsen i 46 kap. 15 § andra
stycket kommit all tillämpas i elt mycket stort antal fall, se närmare avsnitt
4 nedan. Några ölägenheter från rättssäkerhetssynpunkt lorde tillämpningen
totalt sell inle ha medfört. Bestämmelsen torde ha använts såväl när den
tilltalade erkänt den åtalade gärningen som när annan utredning - l.ex.
vittnesförhör - funnits all tillgå.

Under senare år har
problemet med all huvudförhandlingar i brottmål måste ställas in lill följd av
all tilltalade inle infinner sig upplevts som alltmer besvärande vid
domstolarna. Vid våra hearings har man från domarhåll allmänt hävdat alt
tilltalade uteblir alll oftare från huvudförhandling, trots all de delgivits
kallelse. Många röster har höjts - inle bara bland domare, ulan även från
åklagar- och advokalhåll - för en utvidgning av möjligheten att döma trots alt
den tilltalade inle kommer lill förhandlingen. Man lorde därvid ha åsyftat en
utvidgning lill mål om grövre brott än sådana som förskyller enbart böter.
Andra har däremot varit negativa lill en sådan utveckling och hävdat att
rättssäkerheten lägger hinder i vägen för en dylik reform. Ytterligare någon
har menat all en utvidgning är godtagbar om man samtidigt inför en rätt för den
tilltalade all efter anmälan få målet återupptaget vid tingsrätten (en
motsvarighet till återvinning efter tredskodom i tvistemål).

Medan möjligheten att
avgöra bötesmål i den tilltalades frånvaro kommit lill flitig användning, har
motsatsen varit fallet med möjligheten att avgöra mål mol tilltalad som
avvikit. Våra undersökningar tyder på att bestämmelsen närmast kan betraktas som
obsolet. Möjligen kan detta bero på att del kan vara svårt all med säkerhet
fastställa den tilltalades avvikande och alt domstolarna i denna situation är
försikliga med alt tillämpa bestämmelsen. Under alla förhållanden har man från
domstolshåll önskat alt stadgandet i 46 kap. 15 § tredje stycket ändras så all
del ger utrymme för en vidare tillämpning.

1 den promemoria som
ligger till grund för våra direktiv — den s.k. översynspromemorian -
framkastas tanken att bestämmelsen i 46 kap. 15 § andra stycket kan upphävas
helt om man inför en möjlighet lill ett rent skriftligt förfarande i brottmål.
Förhandlingen är enligl promemorian oftast en ren formalitet när den tilltalade
uteblivit och del blir under dessa förhållanden onödigt kostsamt all behöva ha
en förhandling (Ds Ju 1976:8 s. 83-84).

I
våra direktiv sägs att vi bör vara oförhindrade all pröva spörsmål som har
samband med problemet att så många utsatta huvudförhandlingar mås-le ställas in
till följd av bl.a. parts utevaro från förhandlingen. Detta aktualiserar enligl
direktiven bl.a. frågan om vidgade möjligheter all i större utsträckning än nu
avgöra mål i parts utevaro.

Sistnämnda
fråga har på senare tid naturiigtvis fåll en avsevärt ökad

Prop. 1981/82:105 31

prioritet inom regeringskansliet. Från att år 1977 ha
varit en fråga som vi varit "oförhindrade" att pröva, har vi som
nämnts inledningsvis nu blivit ombedda att med förtur lägga fram ett förslag i
denna del.

4 STATISTISKA UPPGIFTER

Enligl en stickprovsundersökning, som riksrevisionsverkel
förelog år 1977 på grundval av ell anlal brottmål inkomna under år 1975,
inställs 3 % av samtliga utsatta huvudförhandlingar på grund av alt den
tilltalade ulan laga skäl uteblivit (undersökningen omfattar även sådana
huvudförhandlingar som ställts in på grund av bristande delgivning).

Vi genomförde under år 1979 en egen undersökning av
tingsrätternas handläggning av bl.a. brottmål. Undersökningen omfattade 4.462
statistiskt utvalda brottmål, som avgjorts genom dom av tingsrätt under år
1977. Ur denna undersökning kan i nu aktuella hänseenden utläsas följande.

Enligt undersökningen utsätts åriigen i brottmål vid
tingsrätt ca 90.000 huvudförhandlingar, till vilka samtliga kallade personer blir
delgivna kallelsen. Av dessa förhandlingar inställs ca 20 %. Detta beror i ca
20 % av fallen på all den tilltalade underiåter all infinna sig till
förhandlingen ulan att ha anmält laga förfall. All i övrigi genomförbara
huvudförhandlingar måste ställas in på grund av alt den tilltalade inle
infinner sig kan alltså beräknas inträffa i fråga om ca fyra procent av alla
utsatta huvudförhandlingar, dvs. i uppskattningsvis 3.600 fall årligen.

Beträffande tillämpningen av stadgandet i 46 kap. 15 §
andra stycket visar undersökningen alt cirka 22 % av samtliga brottmål
avdömdes med till-lämpning av nämnda lagrum. Drygl hälften av målen rörde
brott, för vilka inle kunde följa svårare straff än böter medan återstoden
rörde grövre brott. Samtliga åtalade gärningar hade erkänts i över 80 % av
målen. 1 knappt 10 % av målen förekom muntlig bevisning. Enskilt anspråk förekom
i cirka 5 % av målen.

Vår undersökning visar också alt bestämmelsen i 46 kap. 15
§ tredje stycket RB använts i endast ca en promille av alla mål (fem fall). 1
tvä av dessa fall hade den tilltalade inle delgivits kallelse lill
förhandlingen.

Vi har även undersökt fullföljdsfrekvensen i brottmålen.
Del har därvid visat sig att den tilltalade överklagat tingsrättens dom.i 6,3 %
av samtliga undersökta mål, medan motsvarande siffra i de fall tingsrätten dömt
i den tilltalades frånvaro enligl 46 kap. 15 § andra stycket var 1,4 %.

5 ÖVERVÄGANDEN

5.1 Allmänt

Enligt 46 kap. 15 § RB får i brottmål huvudförhandling
hållas och målet avgöras trots den tilltalades frånvaro, under förulsällning
att målet kan utredas nöjaktigt, om anledning inle förekommer att döma till
annan påföljd än böter eller om den tilltalade avvikit.

Prop.
1981/82:105 32

Från
del praktiska rättslivel - framför alll från domslolshåll - har del på senare
lid hävdals att del förekommer i alltmer Ökad utsträckning all huvudförhandlingar
i brottmål måste ställas in, bl.a. lill följd av all den tilltalade inle
infinner sig trots att han delgivits kallelse lill förhandlingen. För all
undvika resursslöseri anser man att olika åtgärder mot detta bör vidtas. Ell av
de krav som framförts är all möjligheterna all hålla huvudförhandlingen och
avgöra målet i den tilltalades frånvaro bör utvidgas. Frågan om en sådan
utvidgning har även omnämnts i våra direktiv och efter begäran från
justitiedepartementet lar vi i denna promemoria upp frågan särskill.

De undersökningar vi gjort
viisar all ungefär 20 % av de utsatta huvudförhandlingarna i brottmål får
ställas in trots att alla delgivningar är klara och all detta i ca 20 % av
fallen - ca 3.600 fall årligen - beror på all den tilltalade underlåter all
infinna sig ulan all ha anmält förfall. Resultatet av undersökningarna lyder enligl
vår mening på all de från domstolarna påtalade problemen faktiskt sell kanske inle
är så stora som de på sina håll upplevs.

Varje inställd förhandling
innebär emellertid i princip ett slöseri med samhällets resurser. Det är enligl
vår mening klart otillfredsställande att förhandlingar ställs in i den
omfattning som enligt vår undersökning sker idag. En av de viktigaste orsakerna
lill att förhandlingarna ställs in är alt den tilltalade inte infinner sig. Del
måste ses som angelägel alt på olika säll söka komma till rätta med detta
problem.

Grunden för RB:s nuvarande
system är all målet blir bäst utrett om materialet presenteras vid en
huvudförhandling där parterna och eventuella vittnen m.fl. får tillfälle att
lämna sin berättelse muntligen inför domstolen. Även om muntligheten är till
fördel för utredningen i många fall, har vi under vårt arbete kommit lill den
uppfattningen all man ulan avkall på rimliga rältssäkerhetskrav bör kunna i
vissa fall - l.ex. erkända bötesmål - avslå från ett syslem med obligatorisk
huvudförhandling och i slällel införa en ordning där sådana mål kan avgöras
genom ell rent skriftligt förfarande. Ett sådant handläggningssäll, som innebär
en mellanform mellan slrafföre-läggandeprocessen och den muntliga rättegången,
bör kunna medverka lill snabbare och billigare brollmålsavgöranden i många
fall. Vi avser alt i ell kommande belänkande lägga fram förslag i den nu
antydda riktningen.

Vi
vill i delta sammanhang betona föl nde. Den omständigheten all ett rent skriftligt
förfarande införs betyder på intet sätt alt en möjlighet att hålla
huvudförhandling i den tilltalades utevaro blir överflödig. Många av de mål som
idag handläggs enligt 46 kap. 15 § andra stycket lorde visseriigen med fördel
kunna handläggas skriftligt. Ändå återstår en icke obetydlig målgrupp där
huvudförhandling måste hållas, l.ex. på grund av alt vittnesförhör skall äga
rum. Man bör därför utgå från att möjligheten alt avgöra mål vid
huvudförhandling i den tilltalades frånvaro måste finnas kvar, även om den
skriftliga handläggningsformen införs i ett framtida system.

I
nu förevarande sammanhang har vi emellertid all utgå från all huvudförhandling
skall hållas i varje brottmål, som skall avgöras i sak. Eftersom

Prop. 1981/82:105 33

huvudförhandlingens
syfte är att utreda målet med hjälp av de personer som kan lämna upplysningar,
måste del vara en given utgångspunkt all utredningen blir bäsl om de som skall
höras också kommer. En viktig uppgift för del processuella systemet - logiskt
sett den primära i detta sammanhang - blir därför all i möjligaste mån
garantera att de persöner som skall höras infinner sig vid huvudförhandlingen.
I dessa hänseenden överväger vi olika effektiviseringsåtgärder, l.ex. i fråga
om vites- och hämtningsinsli-lulen. Vi avser all presentera dem i ell kommande
belänkande.

Del finns dock vissa
grupper av mål där samhället ansett sig kunna göra avkall på de höga rältssäkerhetskrav
som ligger lill grund för en ordning, enligt vilken samtliga inblandade
personer hörs vid en huvudförhandling. Del är mål där effektivitetskraven, i
jämförelse med andra faktorer, framstår som särskill tungt vägande. I mål om
mindre brott anser sig samhället inle behöva kosta på inställda förhandlingar
och hämlningsförsök m.m. Och i mål där den tilltalade lyckas hålla sig undan
måste straffprocessen kunna genomföras av bl.a. allmänpreventiva skäl. Därför
godtas i dessa situationer dels att man avslår från att höra den tilltalade
personligen vid huvudförhandlingen och dels all den tilltalade undandras
möjlighet all själv kontrollera rättegångens föriopp, fråga ut vittnen m.m.

1 vilken mån man bör avstå
från tilltalades personliga närvaro vid huvudförhandlingar blir alltså - som
så mycket annat inom processrätten - en fråga om avvägning mellan effektivitet
och rättssäkerhet.

Vilka rällssäkerhetsintressen
är det då som kan trädas för när vid handläggning i den tilltalades frånvaro?
Kravet på rättssäkerhet knyter sig främst lill domens innehåll. Vad man därvid
främst tänker på är all domen är materiellt riktig. Detta är givetvis av
omedelbar betydelse för parterna själva, men även för all respekten för
lagstiftningen och rättskipningen i stort skall upprätthållas.

Vi har hillills endast
berört huvudförhandlingens utredande funktion. Härtill kommer alt det kan anses
värdefullt all den tilltalade infinner sig vid huvudförhandlingen av andra
skäl, l.ex. av brotlspreventiv art. Vilka effekter en förhandling kan ha i
sådana hänseenden är oklart. Vid våra ställningstaganden i det följande
förbigår vi helt kriminalpolitiska och liknande aspekter på förhandlingens
funktion.

De
effektivitetsvinster som kan göras vid en utvidgning av möjligheterna att hålla
huvudförhandling i den tilltalades frånvaro är givetvis främst knutna lill del
förhållandel all utsatta huvudförhandlingar kan genomföras i ökad utsträckning.
Mol delta skall ställas de kostnadsökningar som kan länkas uppslå, l.ex. för försvararmedverkan.
En närmare analys av de ekonomiska konsekvenserna av vårt förslag görs i
avsnitt 5.8 nedan.

Mot
denna bakgrund diskuterar vi i del följande den närmare utformningen av en
regel om avgörande av brottmål i den tilltalades frånvaro.

3
Riksdagen 1981182. I saml. Nr 105

Prop.
1981/82:105 34

5.2
Nivån på utredningen i målet

Enligt
gällande rätt krävs att saken kan utredas "nöjaktigt" för att ett

mål skall få avgöras i den
tilltalades frånvaro. Vad som menas med detta

ullryck har i viss mån
varit föremål för delade meningar; somliga domare

har krävt ett erkännande
från den tilltalade, medan andra ansett annan be-

,
visning, l.ex. vittnesförhör, tillräcklig.

I
debatten om en utvidgning av området för handläggning av mål i den tilltalades
frånvaro har även framförts alternativet tredskodom med åter-vinningsrätt för
den tilltalade.

För
all något skall stå all vinna med elt tredskodomssystem måste man länka sig en
prövning med ungefär samma kriterier som i dispositiva tvistemål. En tredskodom
innebär alltså ett avgörande, i princip meddelat på enbart formell grund, med
bortseende från materiellt bakomliggande förhållanden. I förmögenhetsrätlsliga
mål är det naturligt att en sådan möjlighet existerar. Parterna disponerar där
själva över i vad mån tvisten skall slitas av domstol. Samhället har därför
begränsade möjligheter och ringa intresse alt ingripa.

1
brottmål är situationen en helt annan. Intresset av riktiga domar anses där av
flera skäl större, vilket bl.a. kommer till uttryck i regler om skyldig-hel för
rätten att ingripa mot ofullständiga utredningar. Ett tredskodomssystem i
brottmål kan med fog sägas gå stick i stäv mot sådana grundläggande
värderingar.

En
tredskodom i brottmål kan emellertid sägas ta befogad hänsyn till den
tilltalades rällssäkerhelsinlresse därigenom att han får rätt till återvinning.
Men han kan inte tillerkännas sådan rätt hur många gånger som helst; vid flera uieblivanden
måste den formellt grundade domen någon gång bli beslående. Och
samhällsintresset av riktiga brottmålsdomar tillgodoses inle säkert med ell tredskodomssystem.
Att en materiellt grundad dom kommer lill stånd blir beroende av all den
tilltalade söker återvinning mot tred-skodomen.

Mol
bakgrund av del anförda anser vi del olämpligt att i brottmål införa elt system
med formellt grundade tredskodomar, huvudsakligen på grund av del starka
intresset i brottmål av materiellt riktiga domar, såväl i ansvars- som i påföljdsdelen.
Vad nu sagts hindrar emellertid i och för sig inle att man kan införa en ålervinningsrält
för den tilltalade även mot en materiellt grundad dom som meddelats i hans
frånvaro. Den frågan återkommer vi till i avsnitt 5.5 nedan.

Man
måste alltså ställa avsevärt högre krav på utredningen än vad som motsvarar
tvistemålens Iredskodomsprövning. Vad man i den tilltalades frånvaro behöver
avslå från när det gäller utredningen är i själva verket i huvudsak endast hans
personliga hörande vid förhandlingen. All annan utredning som skall
förebringas vid förhandlingen kan i princip tas upp lika bra av rätten i den
tilltalades frånvaro (vi bortser här från att den tilltalade

Prop.
1981/82:105 35

inte
kan ställa frågor lill vittnen m.fl.; den frågan tas upp i avsnitt 5.6 nedan).

Om
åklagaren l.ex. vill höra ett vittne för alt styrka åtalet, är det svårt alt se
alt delta vittnesmål blir bättre eller sämre enbart på den grund all den
tilltalade inle finns med vid förhandlingen. Detta gäller givelvis oavsett om
målet gäller l.ex. förseelse mol väglrafikkungörelsen eller stöld. En annan sak
är däremot vilka beviskrav som bör gälla för del ena eller det andra brottet.
Vad vi vill peka på är endast att utredning i elt brottmål kan vara av olika
art och förebringas på olika säll, men att del knappast kan vara logiskt att
låta endast vissa sorlers utredning, men inle andra, förebringas i den
tilltalades frånvaro. Detta måste antas var innebörden redan av gällande ratt;
ett erkännande bör därför inte krävas för all ett mål skall få handläggas i den
tilltalades frånvaro.

När
den tilltalade inte inställer sig lill huvudförhandlingen trots föreläggande,
får hans egen uppfattning om åtalet utläsas ur förundersökningen eller ur andra
handlingar som finns tillgängliga. Den tilltalade har fått del av
förundersökningen, i den mån sådan ägt rum, och av åtalet. Det ligger i denna
situation nära till hands all anta att den tilltalade med sin frånvaro avsett
alt markera all han inle har något all tillägga till vad som sagts tidigare.
Det fmns därför normall goda skäl all lägga l.ex. den tilltalades under förundersökningen
lämnade uppgifter lill grund för hans inställning i målet, om inte annat
föranleds av särskilda omständigheter.

Vi
avser med del sagda inte annat än att gällande rätt, som vi uppfatlat rättsläget,
i fråga om kravet på utredningens fullsländighel bör beslå. Vi anser emellertid
alt lagtextens nuvarande rekvisit "nöjaktigt" bör bytas ut mot det
mer moderna och adekvata uttrycket "tillfredsställande". Med detta
vill vi markera att del inle bör uppställas ell krav på att målet kan utredas
på allra bästa sätt trots den tilltalades frånvaro - för del krävs i de allra
flesta fall att den tilltalade hörs personligen - men däremot ett krav på en
fullt godtagbar utredning med hänsyn lill målels beskaffenhet.

Kravet
på tillfredsställande utredning bör självfallet gälla såväl ansvarsfrågan som
påföljdsfrågan. De begränsningar som bör följa med anledning av sistnämnda
fråga diskuteras ytteriigare i avsnitt 5.3.

Del
bör noteras att vi, i och med del som sagts i delta avsnitt, inle tagit ställning
i den omdiskuterade frågan om beviskravens styrka i olika typer av mål. Att
närmare gå in på den frågan faller utanför ramen för denna framställning.

1
samband med all möjligheterna att handlägga mål i den tilltalades frånvaro
diskuteras, brukar man ofta ta upp frågan om lämpligheten av s.k. erkännandeformulär,
som domstolarna stundom skickar till de tilltalade i samband med kallelse.
Möjligheten alt handlägga mål i den tilltalades frånvaro bör, som framgått
ovan, enligt vår mening inle förutsätta att gärningen erkänts. På grund härav
och eftersom problematiken kring erkännandeformulären har en avsevärt mer
generell räckvidd, bör frågan inte behandlas inom ramen för denna
framställning.

Prop.
1981/82:105 36

Ytterligare ett förhållande skall beröras i detta
sammanhang. Del kan som ovan nämnts sägas all underiagel för en materiellt
riktig dom blir sämre, om huvudförhandlingen hålls i den tilltalades frånvaro,
genom all han inle kan förhöras direkt vid huvudförhandlingen. Men möjligheten
alt hålla förhandlingen i hans frånvaro kan också bidra till all utredningen
blir bättre. Skall l.ex. ett vittne höras, är det nämligen troligt att dennes
utsaga bättre speglar hans verkliga iakttagelser om förhöret äger rum vid del
första förhandlingslillfället än om det måste skjutas upp till en ny förhandling
som äger rum långt senare.

Slutligen bör här klargöras följande. Som tidigare nämnts,
får uppgifter om den tilltalades inställning i målet hämtas från
förundersökningen, om han inte infinner sig vid huvudförhandlingen. Under vårt
arbete har vi funnit vissa skäl som talar för all den nuvarande ordningen, enligl
vilken för-undersökningsprotokollel alllid ges in till rätlen i samband med
åtals väckande, kan överges och att rätten bör få tillgång lill material från
förundersökningen endast i den mån det är betingat av särskilda skäl. Om en sådan
nyordning genomförs, berör detta inte möjligheterna alt handlägga mål vid
huvudförhandling i den tilltalades frånvaro. Om den tilltalade inle infinner
sig, måste nämligen hans utsaga från förundersökningen få åberopas och ges in lill
rätten i vanlig ordning.

5.3 Tillämpningsområdet

I delta avsnitt lar vi upp den centrala frågan om hur
svåra brott som bör kunna behandlas vid huvudförhandling i den tilltalades
frånvaro. Tidigare var del möjligt all ådöma fängelse trots den tilltalades
frånvaro. Fr.o.m. 1965 har emellertid möjligheterna lill handläggning när den
tilltalade inte är närvarande - bortsett från de fall där han avvikit -
begränsats till brott som inle förskyller annat än böter. Grunden för denna begränsning
kan vara dels värderingen alt rättssäkerhetssynpunkter inte väger så tungt i
mål där mer ingripande påföljd än böter inle kommer i fråga och dels all utredningen
i påföljdsdelen i bötesmål regelmässigt inle kräver den tilltalades närvaro.

Del första problem man måste ta ställning till i denna del
är huruvida området för huvudförhandling i den tilltalades frånvaro bör
bestämmas med utgångspunkt från de påföljder som enligl lag kan följa pandet
aktuella brottet eller från påföljdsvalet i det aktuella fallet. 1 RB har man,
som ovan nämnts, i samband med brottsbalkens ikraftträdande gått över från den
förra till den senare metoden.

Mol en gräns som följer påföljden i del aktuella fallet
har anförts betänkligheter grundade på att del krävs en viss förprövning från
rättens sida i fråga om den förväntade påföljden. Hittillsvarande erfarenheter
lyder emellertid på all denna förprövining inle skapat några praktiskt beaktansvärda
problem. Härtill kommer all en gräns som utgår från teoretiskt tänk-

Prop. 1981/82:105 37

bara påföljder ulan all ge möjlighet lill blickar på del
enskilda fallet skapar bristande flexibilitet i handläggningen och dessutom är
svår all motivera rationellt. Med hänsyn härtill anser vi del mesta tala för
att möjligheten all hålla huvudförhandling i den tilltalades frånvaro bör
utformas med utgångspunkt från den eller de påföljder som kan antas komma i
fråga i del enskilda fallet.

Mol denna bakgrund går vi närmare in på tillämpningsområdet
för en regel om huvudförhandling i den tilltalades frånvaro. Vad som
diskuteras i det följande är först hur ramen för en sådan regel bör utformas. I
avsnitt 5.4 diskuteras sedan hur man inom den formellt bestämda ramen bör prioritera
mellan handläggning i den tilltalades frånvaro och andra åtgärder, l.ex.
hämtning av den tilltalade.

Del lorde lill en början inle råda någon oenighet om all
förhandling i den tilltalades frånvaro bör få hållas när målet gäller brott,
för vilka annan påföljd än böter inte är aktuell. De processekonomiska
faktorerna träder här så starkt i förgrunden att någon närmare argumentering inle
lorde behövas.

Likaså framstår det som ganska självklart att samhället
måste förbehålla sig en möjlighet all genomföra slraffprocessen mot en
tilltalad som uppsåtligen håller sig undan på sådant sätt all han inle kan
inställas lill en huvudförhandling. Den nuvarande regeln i 46 kap. 15 § tredje
stycket RB måste därför i princip finnas kvar. Som framgår av vår målundersökning
har bestämmelsen använts i ringa omfattning. Från domslolshåll har man önskat
en uppmjukning av rekvisiten, framför alll mot bakgrund av all del ofta är
svårt alt konstalera huruvida den tilltalade avvikit eller inte.

Erfarenhetsmässigt förmår samhället i de allra flesta fall
spåra upp misstänkta och genomföra en huvudförhandling i deras närvaro. Skulle
någon lyckas hålla sig undan trots att övertygande bevisning om brott
föreligger, måste del finnas en yttersta utväg att ändå genomföra processen.
Det är i detta läge ointressant på vilket säll vederbörande håller sig undan. Mol
den bakgrunden är lagtextens nuvarande rekvisit "avvikit" alltför
snävt utformat. Del avgörande måste vara alt den tilltalade håller sig undan på
sådant säll att han inle kan inställas lill förhandlingen. Vi anser alt delta
-även om del måste anses följa redan av gällande rätt - bör komma lill bättre
ullryck i lagtexten (jfr rekvisiten för kungörelsedelgivning i 15 § andra
stycket delgivningslagen).

En möjlighet att få lill slånd en dom mot en tilltalad som
håller sig undan måste omfatta alla brott; den tilltalade får inle ha någon
fördel av all han gjort sig skyldig till ett särskill grovt brott. Men
fortfarande måste, som tidigare sagts, av rättssäkerhetsskäl upprätthållas elt
krav på tillfredsställande utredning. En faktisk spärr mol att handlägga mål
om grova brott i den tilltalades frånvaro blir därför den omständigheten all
del i sådana fall ibland lorde visa sig omöjligt att åstadkomma tillräckligt
underlag i påföljdsfrågan ulan all den tilltalade personligen deltar i
förfarandet. 4
Riksdagen 1981182. I saml. Nr 105

Prop.
1981/82:105 38

För att elt mål skall få avgöras ulan närvaro av en
tilltalad som inle kan anträffas, krävs enligl gällande rätt att vederbörande uppsåtligen
håller sig undan. Denna förutsättning bör beslå; del skulle uppenbart föra för
långt om handläggningsmöjligheten utsträcktes lill fall där den tilltalade av oaktsamhet
råkat göra sig omöjlig att anträffa. Uppsåt all hålla sig undan måste alltså
föreligga, men man behöver lika lite som inom straffrätten begränsa sig lill
fall av direkt uppsåt. Även om endast indirekt uppsåt eller s.k. eventuellt uppsåt
kan konstateras, bör det alltså vara möjligt att handlägga målet i den
tilltalades frånvaro.

Vad hiltills sagts leder alltså till all nuvarande
möjligheter - enligl 46 kap. 15 § andra och tredje styckena - att hålla
huvudförhandling i den tilltalades frånvaro bör finnas kvar. Frågan är då om
man kan utvidga dessa möjligheter lill yllerligare fall och därigenom i viss
mån råda bot på nuvarande ölägenheter med all tilltalade inle infinner sig lill
utsatta huvudförhandlingar.

Som tidigare sagts måste en lörulsältning för all
huvudförhandling i den tilltalades frånvaro skall få hållas vara alt liilfredsslällande
utredning kan förebringas. Man kan under sådana omständigheter fråga sig om del
är så betänkligt från rättssäkerhetssynpunkt alt utvidga nuvarande möjligheter
från böter lill l.ex. kortare fängelsestraff och motsvarande påföljder. Del kan
knappast påstås att ansvarsfrågan i dessa något grövre brott generellt sell
skulle vara mera svårulredd än i bölesfallen. Och om påföljdsfrågan inle vållar
någon tvekan - del kan l.ex. framstå som klart all villkorlig dom skall
meddelas - är del svårt alt förslå vilka rätlssäkerhelsaspekler som lägger
hinder i vägen för elt avgörande i den tilltalades frånvaro.

Påföljden villkorlig dom är i praktiken av föga ingripande
natur. Det torde ganska ofta vara på förhand mer eller mindre givet att
påföljden i elt visst fall skall bestämmas lill villkorlig dom. Del är enligt
vår mening under sådana omständigheter rimligt alt, i enlighet med vad flera
deltagare i våra hearings förordat, utvidga möjligheterna att hålla
huvudförhandling och avgöra mål i den tilltalades frånvaro lill sådana fall där
det inle kommer i fråga att ådöma annan påföljd än villkorlig dom. Några
betänkligheter lorde heller inle behöva uppstå om dessa möjligheter även
utsträcks lill sådana fall där det är aktuellt att ådöma villkorlig dom och
böter i förening.

Vi föreslår alltså all rätten, om den tilltalade inle
infinner sig lill en huvudförhandling, skall få hålla förhandlingen och avgöra
målet, om delta kan utredas tillfredsställande och del inle finns anledning ådöma
annan påföljd än böter, villkorlig dom eller dessa påföljder i förening. Nästa
fråga är om man kan gå vidare på den föreslagna vägen och, under förutsättning
av tillfredsställande utredning, ådöma mer ingripande påföljder - skyddsiillsyn
och fängelse - trots den tilltalades frånvaro. Vi har i den delen förstått - bl.a.
genom utfallet av våra hearings — all en sådan utvidgning av området för
avgörande av mål i den tilltalades frånvaro på sina håll anses betänklig från rällssäkerhetssynpunkl.
Del vanligaste argumentet mol en ul-.

Prop.
1981/82:105 39

vidgning
har varit alt lämplig påföljd i dessa fall aldrig kan bestämmas utan alt
domstolen varit i direkt kontakt med den tilltalade.

Vi
anser för vår del all de nu nämnda farhågorna är överdrivna; enligt vår
erfarenhet finns del ell inle ringa anlal där man ulan direkt medverkan av den
tilltalade kan klart fastställa att påföljden bör bli skyddstillsyn eller fängelse
viss lid.

När vi sökt efter en
lösning som på ell - även för en vidare krets - godtagbart sätt balanserar
effektivitets- och rällssäkerhelsaspekterna har vi kommit alt särskill överväga
de fall där den tilltalade uteblir från flera utsatta huvudförhandlingar i
samma mål utan all förutsättningar för tillämpning av 46 kap. 15 § tredje
stycket föreligger. Sådana fall är inle ovanliga och innebär givelvis ell särskill
tydligt slöseri med samhällets resurser. Del kan i sådana situationer oftast
klart konstaleras att den tilltalade av en eller annan anledning inle vill
medverka i förfarandet. Vi menar att del under sådana förhållanden inte är
orimligt all i någon mån göra avkall på de mycket höga krav på förfarandets
kvalitet som uppställs av hänsyn till den tilltalade själv. Samhällets krav på
en såvitt möjligt riklig dom blir visserligen inte mindre därför all den
tilltalade uteblir fler gånger; i denna del måste man emellertid även beakta
all en del av rättssäkerheten består i förfarandets snabbhet, bl.a. med hänsyn
lill all bevisningen ofta blir mindre säker ju längre liden lider. Uteblir den
tilltalade vid mer än ett tillfälle, manifesteras givetvis också ytterligare
anlagandel alt han är benägen att godta den utredning som redan gjorts i målet
och som han fåll del av.

Sammantaget talar del
sagda enligl vår mening för att man från rättssäkerhetssynpunkt bör kunna
acceptera ell förfarande där del görs möjligt alt handlägga även mål i vilka
del är aktuellt all ådöma skyddsiillsyn eller kortare fängelsestraff, under
förutsättning att den tilltalades bristande vilja all delta i förfarandet
framstår som helt klarlagd. Delta måste anses vara fallet när han för andra
gången uteblir från en utsatt huvudförhandling i målet, trots delgiven
kallelse.

Ell sätt all ytterligare
tillgodose den tilltalades rättssäkerhet i dessa fall är att se lill att
försvarare finns tillgänglig vid huvudförhandlingen, så snart behov därav
föreligger. 1 de fall som nu avses bör försvarare nästan alllid ha en funktion
all fylla. Vi anser - som vi utvecklar närmare i avsnitt 5.6 nedan - att en
förutsättning för all huvudförhandling skall få hållas i den tilltalades
frånvaro i mål där del är aktuellt alt döma lill skyddstillsyn eller fängelse
bör vara att försvarare är närvarande vid förhandlingen. Undanlag bör endast
göras för sådana fall där det är uppenbart att behov av försvarare inte
föreligger.

Vi
anser alltså all del bör öppnas möjlighet all under nu angivna förutsättningar
handlägga även sådana mål i den tilltalades frånvaro där påföljden i det
aktuella fallet kan antas bli skyddsiillsyn eller fängelse. En ganska snäv
begränsning är emellertid motiverad när del gäller möjligheterna att döma lill
fängelse i den tilltalades frånvaro. Redan i fråga om icke helt

Prop. 1981/82:105 40

korta
fängelsestraff torde den tilltalades närvaro skapa elt avsevärt säkrare underlag
för bedömningen av påföljden. Vi anser redan på grund härav att möjligheten att
döma till fängelse i den tilltalades frånvaro bör begränsas till strafftider om
högst sex månader.

När
del gäller påföljden överiämnande till särskild vård enligl 31 kap.
brottsbalken är läget ett annat än i fråga om de hittills behandlade påföljderna.
Den tilltalades personliga närvaro lorde oftast erfordras för alt rätten skall
kunna tillförlitligt bedöma påföljdens lämplighet. Påföljden innebär dessutom
ofta avsevärda ingrepp i den tilltalades integritet; rättssäker-helsaspeklerna
har därför särskild tyngd i sådana fall. Möjlighet all avslå från en sinnessjuk
eller sinnesslö tilllalads närvaro finns redan (21 kap. 2 § andra stycket RB).
Någon ytterligare möjlighet att i den tilltalades frånvaro förordna om
överlämnande till särskild vård bör av nyss angivna skäl enligl vår mening inle
införas.

Påföljden
disciplinstraff för krigsmän (32 kap. brottsbalken) skall enligt 6 § militära rätlegångslagen
(1948:472) anses lika med böter, när del gäller rältegångsbeslämmelsernas
tillämplighet. Del lorde inle finnas anledning alt i delta sammanhang särreglera
handläggningen av mål där del kan bli aktuellt all döma lill disciplinstraff

Enligl
34 kap. 1 § första stycket första punkten brottsbalken kan domstol, i stället
för att ådöma påföljd i domen, förordna all tidigare ådömd påföljd skall avse
nya brott. Även om åtal i de fall någon misslänks för nya brott ofta inte sker
(jfr 20 kap. 7 § första stycket 2 RB), är sådana förordnanden - s.k. konsumtionsdomiir
- myckel vanliga. I ganska många fall lorde utgången vara given på förhand,
ulan all utredningen behöver kompletteras med att den tilltalade hörs vid en
förhandling. Från rättssäkerhetssynpunkt lorde någon vägande invändning
knappast kunna riktas mol att förordnande får ges i den tilltalades frånvaro.
Vi anser därför all möjligheten att handlägga mål i den tilltalades frånvaro
ulan olägenhet kan utsträckas lill dessa fall. Med hänsyn lill förordnandets
normall föga ingripande natur bör målet kunna handläggas redan första gången
den tilltalade inle infinner sig; förordnandet bör härvidlag alltså jämställas
med böter och villkorlig dom. Det kan dock stundom finnas skäl att sälla ul
målet lill ell andra förhandlingslillfälle, bl.a. om det är aktuellt all
kombinera förordnandet med mer ingripande åtgärder, l.ex. en särskild
föreskrift. Det kan också finnas skäl all använda möjligheten lill handläggning
i den tilltalades frånvaro med försiktighet om den tidigare ädömda påföljden
är skyddsiillsyn; den tilltalades personliga hörande kan i sådana fall ofta
vara av betydelse för utredningen i påföljdsdelen.

Självfallet
är vi medvetna om all kritik kan riktas mol det nu skisserade förslaget från
såväl rättssäkerhets- som effektivitetssynpunkt. Varje lösning måste
emellertid innebära en kompromiss mellan nämnda synpunkter. Del bör vidare
uppmärksammas all bestämmelserna om avgörande i den tilltalades frånvaro är
fakultativa. Det ankommer därför till sist på domstolen all i det enskilda
fallet själv bestämma om ett mål skall handlag-

Prop. 1981/82:105 41

gas
eller avgöras ulan all den tilltalade är närvarande vid huvudförhandlingen.

5.4
Prioriteringen mellan olika handläggningssätt

En
viktig fråga är hur man skall prioritera olika handlingsvägar för rätten, när
flera alternativ formellt slår lill buds. Även om del alltså i ett visst fall
är tillåtet enligt lagtexten all hålla förhandlingen i den tilltalades frånvaro,
kan del finnas skäl som lalar för alt man hellre bör ställa in förhandlingen
och förelägga nytt vite eller låta hämta den tilltalade. Om - för att la ell
extremt exempel - åklagaren vid målels påropande kan iaktta den tilltalade på
en bänk på torget utanför tingshuset, ligger del givelvis nära lill hands all
rätten förordnar om hämtning i stället för all handlägga elt åtal för
rattfylleri i hans frånvaro. Vi utvecklar i del följande något vår syn på sådana
problem, utifrån förutsättningen all tillämpningsområdet för 46 kap. 15 § RB
bestäms enligl vårt ovan presenterade förslag. En given utgångspunkt måste
vara all en förhandling där den tilltalade infinner sig personligen i princip
är att föredra från ulredningssynpunkl framför en förhandling som hålls i hans
frånvaro.

När det gäller de fall som
idag regleras av 46 kap. 15 § andra stycket RB, dvs. mål där anledning inle
förekommer all döma till annat än böter, har som tidigare antytts
effektivitetskraven en särskild tyngd. Utredningen i påföljdsdelen kräver
oftast inte den tilltalades närvaro vid förhandlingen. Av dessa skäl bör
domstolen - liksom enligt nuvarande praxis - i de allra flesta situationer
välja alt avgöra målet, om den tilltalade uteblir och förutsättningar för
avgörande i övrigi föreligger. Möjligen bör man överväga l.ex. hämtning om
målet rör elt förhållandevis allvarligt brott, för vilket del finns anledning ådöma
ell kraftigt bötesstraff. Motsvarande synpunkter gör sig gällande i fråga om
de övriga fall där ett mål enligt vårt förslag skall få handläggas första
gången den tilltalade uteblir, dvs. fall där påföljden kan väntas bli
villkorlig dom eller sådan påföljd i förening med böter eller fall där s.k.
konsumtionsdom är aktuell.

Vi går härefter över lill
den målgrupp, där kortare fängelsestraff eller skyddsiillsyn kommer i fråga.
Vårt förslag i denna del innebär att huvudförhandling får hållas, om den
tilltalade för andra gången underlåter alt infinna sig. Del rör sig i dessa fall
ofta om brott av mer allvarlig art. Även om kravet på tillfredsställande
utredning i påföljdsdelen är uppfyllt, kan utredningen ofta vinna något på alt
den tilltalade är närvarande personligen vid domstolen. Del är med hänsyn till
dessa förhållanden naturligt att prioritera Ivåparlsförhandlingen mer än i bölesfallen.

De
två medel, som enligl gällande rätt slår domstolen till buds för all förmå en
tilltalad att inställa sig till en förhandling, är vitesföreläggande och
hämtning. När den tilltalade uteblir för andra gången och det alltså blir aktuellt
att hålla förhandlingen i hans frånvaro, lorde del i de allra flesta fall

Prop.
1981/82:105 42

vara lönlöst alt pröva ell tredje vitesföreläggande. Däremot
bör det finnas utrymme alt försöka hämta den tilltalade lill den aktuella
förhandlingen. Det torde ibland finnas anledning anta alt elt hämlningsförsök
kommer att lyckas och att hämtningen kan äga rum ulan avsevärd olägenhet.
Föreligger dessa förutsättningar, bör domstolen i första hand välja hämlningsvä-gen,
frarnför allt om målet gäller ett grövre brott. 1 annat fall bör förhandlingen
hållas i den tilltalades frånvaro.

1 de fall, där huvudförhandlingen får hållas därför alt
den tilltalade avvikit eller håller sig undan på annat sätl, kan del enligt
vår mening inle finnas plats för någon prioritering av del slag som behandlas
här. För all denna möjlighet skall få tillämpas bör niimligen krävas all
hämtning är omöjlig all genomföra. Ell vitesföreläggande är självfallet inle
verksamt. Är rekvisiten för tillämpning av denna re.gel uppfyllda, skall
därför förhandlingen alllid hållas.

5.5 Rättsmedel

Enligl gällande rätt kan en dom, som meddelats efter
huvudförhandling i den tilltalades frånvaro, överklagas på samma säll som
ordinära domar, dvs. lill hovrätt genom vad. I debatten har man framfört
synpunkten all en utvidgning av området för handläggning i den tilltalades
frånvaro blir mer acceptabel från rättssäkerhetssynpunkt om den tilltalade,
efter mönster från tredskodomsinstilulel, ges rätt all få målet återupptaget
vid tingsrätten, om han inte är nöjd med den dom som meddelats i hans
frånvaro. I anledning härav vill vi uttala följande.

Del föreligger i princip två skillnader mellan en tredskodom
och en vanlig dom i ell dispositivl tvistemål. Tredskodomen meddelas enligl
formella kriterier, medan den vanliga domen har materiell grund. Tredskodomen
angrips genom ansökan om återvinning, medan den vanliga domen överklagas genom
vad. Uppenbariigen har dessa båda skillnader ell samband. Det skulle nämligen
strida mol instansordningens princip om den första materiella prövningen i
målet i Iredskodomsfallen gjordes av hovrätten. För all undvika detta har man
infört institutet återvinning i tvistemål.

1 brottmål är, enligt vad vi hävdat ovan, en formellt
grundad dom utesluten av hänsyn lill del starka intresset av såvitt möjligt
materiellt rikliga brollmålsavgöranden. Meddelas domen efter huvudförhandling i
den tilltalades personliga frånvaro, kan utredningen i målet emellertid bli av
något sämre kvalitet, eftersom rätten inte får möjlighet alt höra den
tilltalade direkt.

Den tilltalade kan av flera skäl vilja ha en omprövning av
en dom som meddelats efter huvudförhandling i hans frånvaro. Han kan vara
missnöjd med domstolens bedömning av ansvarsfrågan. Han kan också vilja klaga
på tingsrättens slraffmätning. 1 vissa fall men långt ifrån alla - kan det
antas att han i detta läge är beredd alt tillföra målet nytt material. Det kan

Prop.
1981/82:105 43

med
visst fog hävdas att detta nya material borde las upp, inle i hovrätten, ulan
vid tingsrätten i en ålervinningsprocess.

Med
anledning av det sist sagda har vi övervägt ell alternativ, enligt vilket den
tilltalade inom viss kortare tid efter en dom som meddelats efter handläggning
i hans frånvaro, skulle ha rätt alt ansöka om all målet återupptas vid
tingsrätten. Han skulle då vara berättigad till en ny huvudförhandling i
målet, normall kanske elt par månader efter den första förhandlingen. Tid för
denna nya förhandling skulle kunna bestämmas redan i kallelsen till den första
förhandlingen. Av effektivitetsskäl borde den nya förhandlingen börja där den
gamla slutade, dvs. det material som tagils upp tidigare skulle inle behöva
las upp på nyll. Del sistnämna skulle kräva att rätlens sammansättning var i
stort sell densamma vid båda förhandlingarna.

Vi
har funnit alt en återvinningsprocess av delta slag är behäftad med åtskilliga
nackdelar från effektivitetssynpunkt. Till en början uppslår en rad praktiska
ölägenheter av främst administrativ natur. Vidare är del sannolikt att
bevisningen från den första förhandlingen oftast får tas upp på nytt; i så fall
har den första förhandlingen varit helt ulan värde. Del finns också en
betydande risk alt den tilltalade inle skulle tillföra målet något nytt vid den
senare förhandlingen, ulan endast använda återvinningsmöjligheten som elt säll
att fördröja verkställigheten av en dom. En ålervinningsprocess blir värdelös
om del inte kommer fram något nytt genom den. När redan den första processen
har så hög kvalitet utredningsmässigt som förutsätts, blir risken för en
onödig ålervinningsprocess avsevärd.

Enligl
vad vår målundersökning visar överklagas domar som meddelats efter
huvudförhandling i den tilltalades frånvaro i avsevärt mindre utsträckning än
övriga brollmålsdomar. Delta talar för all rättssäkerheten i processen är hög.

Det
sagda lyder enligl vår mening på att en ålervinningsmöjlighet inle kan anses
motiverad från rättssäkerhetssynpunkt, samtidigt som den skulle kunna visa sig
processekonomiskl olämplig i många fall. Vi anser därför inte alt nuvarande
ordning bör ändras. Domar, som grundas på huvudförhandling i den tilltalades
frånvaro, bör alltså även fortsättningsvis överklagas till hovrätt genom vad.
Ett ytterligare skäl för denna lösning är att hovrätten - även utan alt
rättegångsfel förekommit - har möjlighet all återförvisa ell mål lill
tingsrätten, om del i ell visst fall skulle anses alt material, som åberopas
först i hovrätten, lämpligen bör las upp i första insians.

5.6
Försvararfrågan

En
process som genomförs ulan den tilltalades närvaro är från dennes synpunkt ofta
inte lika rättssaker som en rättegång där han är närvarande. Skillnaderna
hänför sig dels lill all domstolen inle får direkt tillgång lill hans
berättelse och dels lill alt han själv inte får möjlighet all övervaka all

Prop. 1981/82:105 44

hans
intressen beaktas på ett tillböriigl sätl eller all ställa frågor till vittnen m.fl.
1 alla dessa hänseenden förbättras situationen ofta för den tilltalade, om han
får biträde av en försvarare vid förhandlingen.

Enligl nu gällande ordning
finns del inga speciella regler för försvarar-förordnande i de fall där
huvudförhandling skall hållas i den tilltalades frånvaro. Offentlig försvarare
skall alltså förordnas om den tilltalades rätt inle kan tillvaratas ulan
biträde (21 kap. 3 § tredje stycket RB). Försvarare förordnas numera praktiskt
taget alltid i icke helt okomplicerade fall över bölesnivån.

1 de mål, där det enligl
vårt förslag blir möjligt att döma lill skyddstillsyn eller fängelse trots den
tilltalades personliga frånvaro, lorde en försvarare i flertalet fall ha en
uppgift all fylla. Dels är del med hänsyn lill påföljdernas art viktigt all
ansvarsfrågan blir allsidigt belyst, och dels kan en försvarare ofta göra en
insats för frågan om påföljdsvalel. Del är under sådana förhållanden rimligt
från rättssäkerhetssynpunkt all normalt uppställa som en förutsättning för att elt
mål av nu aktuellt slag skall få handläggas i den tilltalades frånvaro alt
försvarare skall vara närvarande vid huvudförhandlingen.

Del skulle emellertid föra
för långt all alllid kräva försvarares närvaro i mål tillhörande denna
kategori. Del finns fall där varken ansvars- eller påföljdsfrågan bereder
några svårigheter. Om l.ex. gärningen är erkänd och påföljden framstår som
närmast given, torde del oftast vara överflödigt med försvarare. Om muntlig
bevisning förekommer, bör försvarare däremot normall kunna förordnas i dessa
fall. Undanlag från denna regel bör dock ibland kunna göras, l.ex. när den
tilltalade inte ifrågasätter elt vittnes uppgifter. Vidare bör rätten stundom
kunna underlåta all förordna försvarare när den tilltalade förklarat all han inle
önskar biträde vid rättegången. De nu angivna situationerna bör enligl vår
mening sammantagna beskrivas så, all försvarare inte behöver vara närvarande
vid förhandlingen om det är uppenbart all försvarare inle behövs.

Vi har nu behandlat fall,
där ell mål skall få avgöras när den tilltalade andra gången uteblir från
huvudförhandling i målet. Elt praktiskt påpekande är på sin plats i denna del.
För att försvararen skall kunna genomföra sin uppgift på elt meningsfullt sätl,
är del oftast nödvändigt att han mottagit sitt uppdrag i god lid före
förhandlingen. Del räcker därför i de flesta fall inte med alt rätlen förordnar
försvarare, när man har konstaterat alt den tilltalade uteblivit för andra
gången i målet. 1 slällel bör rätten i förväg göra en bedömning av om del kan
antas all den tilltalade kommer all utebli från den andra utsatta förhandlingen
och, om så är fallet, förordna försvarare i god tid före förhandlingen. All
kräva alt förordnande alltid skall ske i förväg skulle emellertid föra för
långt; är saken enkel bör försvararen ofta kunna fylla sin uppgift även om han
förordnas först i samband med den aktuella förhandlingen.

I
de fall där ell mål kan företas lill avgörande i den tilltalades frånvaro på

Prop.
1981/82:105 45

grund av all han håller sig undan, lorde oftast mer
ingripande påföljder vara aktuella. När del gäller försvararförordnande gör
sig därför motsvarande synpunkter gällande som beträffande de nyss behandlade
målkategorierna. Vi föreslår alltså all försvarare skall förordnas för
tilltalad som håller sig undan, utom i de fall där del är uppenbart all
försvarare inte behövs.

I de mål
som kan avgöras första gången den tilltalade uteblir - bl.a. mål där annan
påföljd än böter eller villkorlig dom inte är aktuell - kan de nu föreslagna
reglerna för försvararmedverkan inle tillämpas. Sådana mål är ofta enkla såväl
i ansvars- som i påföljdsfrågan. Del lorde inle vara så vanligt att en
försvarare kan göra en meningsfull insats. Några särskilda regler om
försvarares medverkan som en förutsättning för all mål skall få handläggas i
den tilltalades frånvaro bör därför inle ställas upp i dessa fall. I slällel
blir de vanliga reglerna om försvararförordnande i 21 kap. RB till-lämpliga.
Försvarare bör l.ex. normall förordnas om ansvarsfrågan är mer komplicerad och ell
högre bötesstraff eller villkorlig dom kommer i fråga vid fällande dom.

Avslutningsvis bör påpekas alt de nu redovisade förslagen
läggs fram mot bakgrund av de f n. gällande reglerna om försvararförordnande i
allmänhet. Om utrymmet för förordnande av offentlig försvarare mer generellt
skulle inskränkas av t.ex. samhällsekonomiska skäl, får man givelvis överväga
inskränkningar även i fråga om de särregler som ges för de nu aktuella
målkategorierna.

5.7 Övriga frågor

Som tidigare nämnts läggs förevarande reformförslag fram särskill,
före våra övriga förslag på lingsrällsprocessens område, efter begäran från justitiedepartementet.
För all vårt arbete skall försenas så lite som möjligt, har del för oss
framstått som angelägel all begränsa föremålet för denna framställning i
görligaste mån. Vårt uppdrag i denna del har enbart gällt frågan om en
utvidgning av området för huvudförhandling i den tilltalades frånvaro, och vi
har funnit all förslaget utan större olägenhet kan begränsas lill all gälla
enbart den centrala paragrafen, 46 kap. 15 § RB. Delta innebär att vissa
närliggande frågor enligl vår mening tills vidare får lösas på samma sätt som enligl
gällande rätt. För alt något belysa frågornas art berör vi dem kort här nedan;
vi vill dock betona alt vi i ell senare betänkande kan komma all lägga fram
reformförslag även på dessa områden.

Enligt 21 kap. 2 § RB är den tilltalade skyldig all
infinna sig personligen vid huvudförhandling i tingsrätt. Del gäller dock inle
i bötesmål, om hans närvaro kan antas sakna betydelse för utredningen.

Mot
bakgrund av del nu nämnda stadgandet bör man se bestämmelsen i 45 kap. 15 §
andra stycket RB om kallelse till den tilltalade. Skall denne infinna sig
personligen, skall rätlen förelägga vite eller i vissa fall låta hämta honom.
Om han däremot inte behöver komma personligen, skall han erinras om all målet
kan komma att avgöras utan hinder av hans utevaro. 5 Riksdagen 1981182. I saml. Nr
105

Prop.
1981/82:105 46

Även öm de båda stadgandena inle korresponderar helt, är
meningen givetvis den all erinran enligt 45 kap. 15 § skall ske i de fall den
tilltalade inle är skyldig att infinna sig personligen enligl 21 kap. 2 § och
att vitesföreläggande skall utfärdas när sådan skyldighet föreligger.
Genomförs nu vårt förslag utan all några andra ändringar vidtas i RB, kommer
den tilltalade stundom alt kallas lill huvudförhandlingen vid äventyr av vite,
trots att målet kan avgöras ulan hinder av hans frånvaro. En sådan konsekvens
-som fö. var myckel vanlig fram lill 1976 års ändringar i RB - ser vi inle som
något avgörande hinder mol en delreform. Frågan om den tilltalades personliga inslällelseskyldighel
och kallelsernas utformning bör övervägas i ett större sammanhang, lämpligen i
vårt kommande betänkande om tingsrältsprocessen. Tills vidare bör nuvarande
regler kunna forlsälla all gälla. Del bör dock vara möjligt att förbättra
informationen till den tilltalade genom alt i den blankett som innehåller
kallelse lill huvudförhandlingen redogöra för under vilka förutsättningar
målet kan avgöras även om den tilltalade inte infinner sig.

Vi övergår sedan lill frågan om handläggning av enskilda
anspråk i samband med huvudförhandling i den tilltalades frånvaro. För sådana
anspråk, varom talan förs i samband med åtal för brottet, gäller brotlmålsreglerna
om inle annat sägs (22 kap. RB). För den händelse all den tilltalade inte
kommer lill huvudförhandlingen, torde detta innebära all tredskodom inle kan
ges, men all talan om det enskilda anspråket däremot kan avgöras samtidigt med
ansvarsfrågan, orn saken kan utredas "nöjaktigt".

Om vårt
förslag genomförs, torde det bli avsevärt vanligare än f.n. all del blir fråga
om all döma över enskilt anspråk i samband med alt ansvarsfrågan avgörs.
Nuvarande regler lorde därvid utan stöire olägenhet kunna tillämpas
övergångsvis. I ell kommande belänkande avser vi all la upp frågan om sambandet
mellan del enskilda anspråket och brotlmålsreglerna ur ell vidare perspektiv.

Vi skall
härefter beröra frågan om delgivning av kallelse lill huvudförhandling i fråga
om tiltalad som håller sig undan. Enligl gällande rätt krävs inte att sådan
delgivning skett (46 kap. 15 § tredje stycket RB). Sverige har år 1972 biträtt
en inlernalionell konvention, vari de som anklagas för brott tillförsäkras
vissa minimirälligheler, däribland rätt all närvara vid rättegång mol dem.
Gällande regler i fråga om avgörande av mål i den tilltalades frånvaro har inte
ansetts strida mol konventionen (se prop. 1971:125 s. 35). De förslag som vi
lägger fram när det gäller tilltalad som håller sig undan innebär i huvudsak
endast elt förtydligande av nuvarande regler. Det finns därför knappast
anledning all ompröva tidigare ställningstaganden i fråga om behovel av
delgivning av kallelse i nu avsedda fall.

Vad nu sagts betyder självfallet inle all domstolen, om
man kan anta att en tilltalad håller sig undan, bör avslå från alla delgivningsförsök.
I första hand bör man söka nå resultat med de ordinära delgivningsformerna.
Stundom torde en tilltalad som håller sig undan delgivning kunna effektivt nås

Prop.
1981/82:105 47

av
kallelse genom s.k. spikning enligl 15 § andra stycket delgivningslagen (1970:428).
Delgivning genom kungörelse lorde däremot oftast vara en i praktiken överflödig
åtgärd; chansen all den tilltalade verkligen får del av en kungörelse är
normall liten. Anses del emellertid med hänsyn lill förhållandena i ett
enskilt fall alt möjligheterna lill faktisk delgivning ökar avsevärt genom en
kungörelse, bör sådan givelvis äga rum.

Slutligen
skall i detta avsnitt kort tas upp frågan om delgivning av dom som meddelats
efter huvudförhandling i den tilltalades frånvaro. Några regler om sådan
delgivning finns f.n. inle, men vid våra hearings har från något håll hävdals
alt en utvidgning av området för avgörande av mål i den tilltalades frånvaro av
rättssäkerhetsskäl bör åtföljas av ett införande av en delgivningsrulin i fråga
om domen.

Del
är ett allmänt känt faktum att delgivningar i samband med rättegångar
förorsakar stora kostnader för samhället och all problemen med att genomföra delgivningar
har ökat under senare år. Av domarna delges f.n. endast tredskodomar. Om man
inför en delgivningsrulin även beträffande domar i brottmål, meddelade i den
tilltalades frånvaro, skulle samhällets del-givningsresurser belastas yllerligare,
enligl vår mening så myckel all man då snarare bör överväga alt avstå från en
utvidgning av möjligheterna att hålla förhandling i den tilltalades frånvaro.
Ett syslem som förutsäller delgivning av domen medför också andra ölägenheter,
bl.a. därigenom all en dom kan få vänta myckel länge på verkställighet och alt
olika utgångspunkter för klagotidens beräkning kan komma att gälla för skilda
parter.

Vid
bedömningen av om man kan avstå från en delgivningsrulin som nu sagts måste man
givelvis väga in vilka andra rätlssäkerhelsgaranlier som finns inbyggda i
systemet. Del bör därvid noteras alt, när det gäller domar som innehåller mer
ingripande påföljd än villkoriig dom och/eller böter, vårt förslag innebär att
den tilltalade måste ha uteblivit minst två gånger från huvudförhandling i
målet trots all han delgivits kallelse till förhandlingen och att den
tilltalade i de icke helt okomplicerade fallen alllid biträds av försvarare vid
förhandlingen. En given uppgift för försvararen måste därvid vara alt ta
kontakt med den tilltalade och meddela domens innehåll. Genom lämpligt
utformade kallelser kan den tilltalade också informeras om vad som kan komma ut
av rättegången, om han inle infinner sig. Slutligen kan erinras om all
domstolen är skyldig all sända domen till hans senast kända adress inom en
vecka frän den dag då domen meddelades.

Med
hänsyn lill dessa faktorer anser vi att vårt förslag lill utvidgning av området
för handläggning av brottmål i den tilltalades frånvaro tillgodoser den
tilltalades rättssäkerhet i så väsentlig mån all ell syslem med delgivning av
domen inle behöver införas.

5.8
Något om de ekonomiska konsekvenserna av vårt förslag

Vårt
ovan redovisade förslag innebär all utrymmet för att hålla huvudförhandling
och avdöma brottmål i den tilltalades frånvaro ökar. De effek-

Prop.
1981/82:105 48

livitelsvinster som kan göras är framför alll knutna lill
del faktum all en förhandling, lill vilken den tilltalade underiåter all
infinna sig, inle behöver ställas in utan i stället kan genomföras och målet
avgöras. Att ekonomiska vinster kan göras på detta sätt är uppenbart. Domstolen
spar tid och arbete. Åklagare, målsägande, försvarare och vittnen slipper
infinna sig till en ny huvudförhandling. Vinsterna blir givelvis störst i de
mål där, med nuvarande regler, flera förhandlingar skulle ha fåll ställas in lill
följd av att den tilltalade inle infinner sig.

I de fall där målet enligl vårt förslag skall få avgöras
första gången den tilltalade uteblir - alltså bl.a. rnål där påföljden kan
väntas inskränka sig lill villkoriig dom och/eller böter - lorde förslaget inte
behöva medföra några merkostnader, som minskar de ovan antydda ekonomiska
vinsterna. Så kan däremot i viss mån bli fallet när det gäller mål, i vilka skyddsiillsyn
eller fängelse kan ådömas andra gången den tilltalade uteblir. Dels kan
domstolarnas benägenhet all förordna offenllig försvarare länkas bli något
större i mål där den tilltalade inle medverkar. Och dels kan det finnas en risk
att reglerna i något fall kan försinka handläggningen. Del kan nämligen länkas
all en tilltalad, som - orn reglerna inle funnits - skulle ha infunnit sig
lojall vid domstolen första gången han blivit kallad, med del nya systemet i
tankarna säger sig att han kan undgå ell obehagligt framträdande inför
domstolen. Ett mål, som enligt de gamla reglerna skulle ha kunnat avgöras i
hans närvaro vid det första förhandlingslillfället, får nu vänta till den andra
utsatta förhandlingen och då avgöras i hans frånvaro. Effeklivi-lelsföriusler
kan också uppslå, om domstolen - under anlagande att målet kan avgöras ulan
hinder av den tilltalades frånvaro - avslår från alt i förväg låta hämta honom
lill del andra förhandlingstillfället men det vid förhandlingens början visar
sig att den tilltalades närvaro krävs.

Det är av naturliga skäl svårt att förutsäga i vilken mån
de nu redovisade orsakerna lill effektivilelsföriusl kan komma all reducera
vinsterna med vårt förslag. Vi är för vår del övertygade om att de berörda
ölägenheterna kommer all uppslå endast i ell begränsat anlal fall och all de
ekonomiska fördelarna med den föreslagna handläggningsordningen blir avsevärt
större än de eventuella nackdelarna.

Del är också vanskligt all uppskatta i hur många mål den
föreslagna möjligheten att avgöra mål i den tilltalades frånvaro kan komma att
tillämpas och hur stora de ekonomiska vinsterna därför rent beloppsmässigt
blir. Vi anser del emellertid troligt alt lågt räknat ytterligare ell par lusen
utsatta huvudförhandlingar per år kan genomföras. Varje inställd förhandling
förorsakar statsverket icke obetydliga merkostnader. De sammanlagda statsfinansiella
vinsterna med reformen kan därför beräknas uppgå lill avsevärda belopp
årligen.

Prop.
1981/82:105 49

5.9 Ikraftträdande m.m.

I enlighet med del anförda har vi upprällal förslag lill
ändring i rättegångsbalken, bilaga.

Vi föreslår att lagändringarna träder i kraft den I
januari 1982.

6 SPECTALMOTIVERING

I 46 kap. 15 första stycket, som behandlar situationen all
mål inle kan handläggas i den tilltalades frånvaro, föreslås inga ändringar.

I paragrafens andra stycke regleras huvudförulsällningarna
för all mål skall få avgöras i den tilltalades frånvaro. Stycket ersätter de
nuvarande andra och tredje styckena i paragrafen.

Som framgår av styckets inledning avses de fall där den
tilltalade inle infinner sig personligen vid huvudförhandling. För styckets
tillämpning är det alltså utan betydelse om den tilltalade uteblir helt eller
om han inställer sig genom ombud.

I styckels inledning fastslås vidare den för alla fall
gemensamma grundregeln all målet måste kunna utredas tillfredsställande trots
den tilltalades frånvaro för alt huvudförhandlingen skall få hållas. Termen
"tillfredsställande" har fått ersätta det nuvarande uttrycket
"nöjaktigt"; någon saklig ändring avses dock inle med delta. Angående
den närmare tolkningen av begreppet hänvisas till avsnitt 5.2.

Möjligheterna all avgöra mäl i den tilltalades frånvaro
har i övrigt delats upp i tre olika punkter.

I första punkten upptas de fall, där målet får avgöras
första gången den tilltalade uteblir från en förhandling. Del är lill en början
de fall som f n. regleras av andra stycket i paragrafen, alltså mål där del inle
finns anledning alt döma lill annat än böter. Vidare upptas i denna punkt en
av nyheterna i vårt förslag, nämligen möjligheten alt i den tilltalades
frånvaro ådöma villkoriig dom eller sådan påföljd i förening med böter.

I andra punkten upptas en annan nyhet i vårt förslag,
nämligen all domstolen får i den tilltalades frånvaro handlägga mål där det
saknas anledning ådöma annan påföljd än skyddstillsyn eller fängelse i högst
sex månader. Liksom i första punkten avses den påföljd som kan antas komma i
fråga med hänsyn lill omständigheterna i det konkreta fallet. Handläggningsmöjligheten
gäller även mål där de påföljder som nu sagts kan förekomma i förening eller
tillsammans med böter. I samtliga fall som nu avses uppställs förutsättningen
alt den tilltalade för andra gången i målet uteblir från huvudförhandling
rörande de åtalade brotten. Detta innebär bl.a. ett förbud mol handläggning i
den tilltalades frånvaro, om den tilltalade delgivits till-läggsslämning för
nya brott mellan det första och del andra frånvarolillfäl-lel och de nya
brotten skall behandlas vid del andra tillfället.

Tredje punkten motsvarar nuvarande tredje stycket i
paragrafen. 1 den-

Prop.
1981/82:105 50

na punkt regleras den situationen att den tilltalade,
efter det att han blivit delgiven stämning, håller sig undan på sådant säll all
hämtning lill förhandling inte kan genomföras. För all elt mål i detta läge
skall få handläggas i den tilltalades fiånvaro krävs att den tilltalade har
uppsåt alt hålla sig undan från rättegången. Oaktsamhet är således inle lillräckligl.
Däremot är det inle nödvändigt all den tilltalade har direkt syftat lill all
hålla sig undan. Även indirekt syfte och s.k. eventuellt uppsåt medför all
regeln blir tillämplig. På vilket säll den tilltalade lyckas hålla sig undan är
ointressant; om han kan antas befinna sig utomlands eller inom riket saknar
också betydelse. Del väsentliga är all han lyckas varaktigt undgå hämtning
till rätten.

Av paragrafens tredje stycke följer all huvudförhandling
får hållas i den tilltalades frånvaro, om del saknas anledning vidta annan
åtgärd i påföljdshänseende än att enligl 34 kap. I § första stycket första
punkten brottsbalken förordna att tidigare ådömd påföljd skall avse även de
aktuella brotten. Detta gäller oavsett den tidigare ådömda påföljdens art.
Därvid gäller samma förulsätlningar som i fråga om bölesbroll, givelvis även
kravet på tillfredsställande utredning. Av det sistnämnda följer bl.a. all
möjligheten att handlägga mål i den tilltalades fiånvaro bör utnyttjas
restriktivt när del kan övervägas all låta en tidigare ådömd skyddstillsyn
omfatta nya brott. 1 sådana fall lorde nämligen den tilltalade regelmässigt
kunna lämna väsentliga bidrag lill påföljdsutredningen, om han hörs direkt
inför rätten.

YLnligt fjärde stycket får mål där del är aktuellt all ådöma
skyddstillsyn eller fängelse inle handläggas i den tilltalades frånvaro utan
all försvarare finns närvarande. Undanlag görs endast för del fallet all
försvarare ej behövs. Så kan vara fallet l.ex. om gärningen är erkänd och
påföljdsfrågan inle föranleder någon tvekan. Behövs försvarare, bör rätten
utfärda förordnande i god tid före del förhandlingslillfälle vid vilket målet
kan avgöras, om del kan antas all den tilltalade avser all inle infinna sig och
försvarare inle förordnals tidigare.

Av femte stycket framgår all en tilltalad, som håller sig
undan, inle behöver delges kallelse till förhandlimgen för att målet skall få
avgöras. Även om del finns anledning anta all den tilltalade håller sig undan,
bör givelvis delgivningsförsök göras, enligl vad som utvecklas närmare i den
allmänna motiveringen (avsnitt 5.8).

Sjätte stycket motsvarar helt nuvarande fjärde stycket,
bortsett från en språkligjustering.

Prop. 1981/82:105

Rättegångsutredningens förslag till lagtext

Underbilaga tiU bilaga I

Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom
föreskrivs all 46 kap. 15 § rättegångsbalken skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
Ivdelse

Föreslagen
lydelse

46 kap. 15 §'

Uteblir
den tilltalade från rällegångsfillfälle för huvudförhandling eller kommer han
tillstädes genom ombud, då föreläggande meddelats honom att infinna sig
personligen, skall rätlen förelägga nyll vite eller förordna, all han skall
hämtas lill rätten antingen omedelbart eller till senare dag.

Förekommer
ej anledning att ådöma annan brottspåföljd än böter, må, om saken finnes kunna
nöjaktigt utredas, målet avgöras utan hinder av att den tilltalade kommit
tillstädes allenast genom ombud eller uteblivit.

, Har
den tilltalade avvikit, sedan stämning delgivits lumom. och finnes saken kunna
nöjaktigt utredas, må ock målet avgöras utan hinder av att den tilltalade
uteblivit, även om kallelse ej delgivits honom.

Kan saken utredas tillfredsställande, får målet avgöras
utan hinder av all den tilltalade inte är personligen närvarande vid huvudförhandlingen,
om

1. anledning
saknas att döma till

annan påföljd än villkorlig dom el

ler böter eller sådana påföljder i

förening.

2.
anledning
saknas att döma till annan påföljd än skyddstillsyn eller fängelse i högst sex
månader eller sådana påföljder tillsammans eller i förening med böter, och den tillta-tade
tidigare underlåtit att inftnna sig vid huvudförhandling rörande de brott som
avses med åtalet,

3.
den
tilltalade, sedan stämning delgivits honom, avvikit etter håller sig undan på
sådant sätt alt han inte kan inställas till huvudjörhand-ling.

Med de påjöljder som anges i andra stycket I skall
likställas förordnande enligt 34 kap. I § första stycket I brottsbalken.

Huvudförhandling får hållas enligt andra stycket 2 eller
3 endast om den tilltalade biträds av försvarare vid förhandlingen. Vad
nu

'Senaste lydelse 1964:166.

Rättegångsfråga må avgöras utan hinder av den tilltalades utevaro.

sagts gäller dock inte om det är uppenbart att behov av
försvarare inte föreligger.

I faU
som avses i andra stycket 3 får målet avgöras även om den tilltalade inte delgivUs
kallelse tiU förhandlingen.

Rättegångsfråga/år avgöras utan hinder av den tilltalades utevaro.

Denna lag träder i kraft den I januari 1982.

Prop.
1981/82:105 53

Bilaga 2

Sammanfattning av remissyttrandena

1 Allmänt

Samtliga remissinstanser utom hovrätten för Västra Sverige
har tillstyrkt all möjlighelema att avgöra brottmål i den tilltalades utevaro
utvidgas. Hovrätten för Västra Sverige har i slällel förklarat alt den inle
motsätter sig en sådan utvidgning. I två särskilda frågor, nämligen dels
kravet på tidigare utevaro dels kravet på försvarare, har flera remissinstanser
framfört förslag som avviker från rältegångsutredningens. Några remissinstanser
har också ställt sig tveksamma lill om bl.a. fängelse över huvud taget bör få
utdömas i den tilltalades utevaro.

2 Kravet på tidigare utevaro m.m.

Sex av de fjorton remissinstanserna, nämligen
riksåklagaren, domstolsverket, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten
för Västra Sverige, Slmdsvalls tingsrätt och Föreningen Sveriges åklagare anser
alt del inte bör uppställas sorrt krav för all få döma lill skyddsiillsyn eller
fängelse i högst sex månader all den tilltalade tidigare har uteblivit från
huvudförhandling i målet. Även överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt har
denna uppfattning. Hovrätten över Skåne och Blekinge anför all del krav på
rättssäkerhet som bör upprätthållas i rättskipningen inle kan få göras avhängigt
av den tilltalades benägenhet all delta i rättegången. Om man anser att ell mål
över huvud taget kan avgöras i den tilltalades utevaro, finns det enligt
hovrättens mening inte några skäl att vänta med avgörandet tills han uteblivit
för andra gången. Domstolsverket anser, all frågan huruvida ell visst mått av
utredning är tillfyllest för all grunda en från rällssäkerhetssynpunkl
godtagbar dom inte påverkas av del anlal gånger som den tilltalade har
uteblivit. Hovrätten för Västra Sverige påpekar alt möjligheterna att
tillfredsställande utreda saken närmast lorde bli sämre av alt målet måste
sällas ut två gånger med därav följande försening av avgörandet. Riksåklagaren
menar all omständigheterna ofta kan vara sådana alt det redan på ell tidigt
stadium med ganska god säkerhet kan förutses att den tilltalade inle kommer
all hörsamma en kallelse lill huvudförhandling. Under förulsällning att offenllig
försvarare finns närvarande bör del enligt riksåklagarens uppfattning i sådana
fall vara möjligt att avgöra målet redan vid dén första huvudförhandlingen.
Riksåklagaren tror all möjligheten all döma ut fängelsestraff i den
tilltalades utevaro kommer att användas i jämförelsevis okomplicerade mål,
främst s.k. taxebroll av typ rattfylleri och misshandel. Riksåklagaren anser
emellertid att maximitiden för fängelse

Prop.
1981/82:105 54

som utdöms i den tilltalades utevaro bör sättas vid tre
månader, som motsvarar del högsta fängelsestraff som kan dömas ut i förening
med skydds-tillsyn.

Justitiekanslern anser all även utdömandet av påföljden
villkorlig dom bör kräva att den tilltalade tidigare har uteblivit från huvudförhandling
i målet.

Stockholms tingsrätt förordar en regel som ger domstolen
möjlighet att döma till skyddsiillsyn eller fängelse i högst sex månader redan
vid det första frånvarotillfällel, om den tilltalades bristande vilja alt
infinna sig har blivit tydligt klarlagd. I andra fall bör enligt tingsrätten
sådan möjlighet finnas vid upprepad utevaro.

Uppsala tingsrätt menar alt endast skyddsiillsyn men ej
fängelse bör likställas med villkorlig dom i nu aktuellt hänseende.

Föreningen
Sveriges statsåklagare anser, all del inte alls bör gå all döma lill skyddsiillsyn
i den tilltalades utevaro och all endast fängelse högst två månader bör kunna
dömas ut och i så fall under samma förutsättningar som rättegångsulredningen
föreslagit för villkoriig dom.

Enligl
överåklagaren i Stockholms åklagardistrikt bör målet kunna avgöras redan vid
första utevarolillfållel, om del kan antas alt utevaron uppenbarligen beror på
tredska från den tilltalades sida och han inle kan förväntas komma all
hörsamma ny kallelse. Dubblerad utevaro bör inle heller behövas för de inle
sällan förekommande fallen där frånvaron har sin grund i en närmast panisk förskriickelse
hos den tilltalade all uppträda i en offentlig rättegång.

Överåklagaren i Malmö åklagardistrikt anser all del inle
bör gå all döma till fängelse i den tilltalades utevaro samt är tveksam till
all påföljden skyddstillsyn skall få dömas ul vid utevaro.

Chefen för länsåklagarmyndigheten i Värmlands län är
tveksam till om del bör gå att döma lill fängelse och skyddsiillsyn i den
tilltalades utevaro.

3 Kravet på försvarare

Flera remissinstanser har tagit upp utredningens krav på
försvarare i de fall då skyddsiillsyn och fängelse skulle få utdömas i den
tilltalades utevaro. Domstolsverket, hovrätte/.', över Skåne och Blekinge,
Stockholms tingsrätt, Sundsvalls tingsrätt och Föreningen Sveriges åklagare
anser att nu gällande regler om försvarare i 21 kap. RB är tillräckliga och att
någon särreglering inle behövs för de fall då domstol får avgöra mål i tilllalads
utevaro. Hovrätten över Skåne och Blekinge menar alt om målets beskaffenhet
inte föranlett att försvarare förordnals enligl reglerna i 21 kap. RB. bör den
omständigheten all målet kan komma alt avgöras i den tilltalades utevaro inte
vara av någon självständig betydelse i försvararfrågan. Hovrätten påpekar all
det åligger såviil åklagaren som domstolen all självmant ta till vara den
tilltalades intresse och att värdet av en försvarares insatser i den aktuella
situationen torde vara ytterst begränsat.

Prop.
1981/82:105 55

Hovrättenför Västra Sverige och Uppsala tingsrutt anser
all den av rättegångsulredningen föreslagna regeln om krav på försvarare i
vissa fall då domstol avgör målet i den tilltalades utevaro bör gälla vid
påföljden fängelse men ej vid skyddsiillsyn. Att kravet på försvarare skall
finnas vid påföljden fängelse påkallas enligl hovrätten av behovel all bevara
allmänhetens tilltro lill rättssäkerheten i domslolsförfarandel. Vidare anser
hovrätten all del bör beaktas, all personundersökning inle krävs för all få
döma lill fängelse i upp till sex månader.

Chefen jör
länsåklagarmyndigheten i Västmanlands län anser all utredningens krav på
försvarare, då påföljden skyddsiillsyn eller fängelse skall dömas ut i den
tilltalades utevaro, kan mjukas upp något.

Övriga remissinstanser har i nu berörda huvudfrågor i alll
väsentligt delat utredningens uppfattningar.

4 Övriga frågor

Justitiekanslern anser all även 45 kap. 15 § RB bör ändras
som en följd av ändringarna i 46 kap. 15 §. Enligl Uppsala tingsrätt bör 21
kap. 2 § RB ändras så att kallelse enligl 45 kap. 15 § andra stycket RB kan
utformas med hänsyn lill möjligheterna att avgöra mål i den tilltalades utevaro.

Uppsala tingsrätt har särskill tagit upp frågan om
räckvidden av regeln att förordnande enligt 34 kap. I § första stycket I
brottsbalken skulle kunna meddelas i den tilltalades utevaro. Tingsrätten
anser alt del måste klargöras i vilken omfattning ett sådant förordnande att
tidigare ådömd påföljd skall avse även ny brottslighet kan förenas med beslut
om särskilda åtgärder, prövolidsförlängning, böter etc, när målet avgörs iden
tilltalades utevaro. Tingsrätten föreslår alt mindre ingripande åtgärder,
såsom varningar, förlängningar av prövotid och särskilda föreskrifter bör vara
möjliga medan mer ingripande påföljder såsom förverkande av villkorligt medgiven
frihet eller del därav inle bör vara möjliga annat än under de förutsättningar
som avses med 46 kap. 15 § andra stycket 2 i utredningens förslag.

Stockholms tingsrätt anser att ordet "nöjaktigt"
i 46 kap. 15 § RB bör bytas ul mol "fullt godtagbar utredning med hänsyn
till målets beskaffenhet".

Umebygdens
tingsrätt har pekat på att den föreslagna utvidgningen av möjligheterna all
avgöra mål i den tilltalades utevaro medför all en villkoriig dom eller
skyddstillsyn som ådöms i den tilltalades utevaro senare kan undanröjas i en ny
rättegång och alt påföljden för brollslighelen då kan bestämmas till ett
frihetsstraff, som kan överstiga fängelse i sex månader. Tingsrätten
ifrågasätter om del inte finns skäl all förhindra att längre fri-helsberövanden
än sex månader ådöms för brottsligheten i samband med ell undanröjande av en
villkorlig dom eller skyddsiillsyn som ådömts i den tilltalades utevaro.

Prop. 1981/82:105 56

Sveriges
domareförbund har framhållit, all del inte bör vara förbud mol handläggning i
den tilltalades utevaro vid del andra utevarolillfållel i sådana fall då den
tilltalade delgivils lilläggsslämning för nya brott mellan del första och del
andra utevarolillfällel, om de nytillkomna brotten är sådana att påföljden för
dem skulle bli enbart böter, om de varit de enda förekommande.

Bilaga 3 Det remitterade lagjörslaget

Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom
föreskrivs att 46 kap. 15 § rättegångsbalken skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
Ivdelse

Föreslagen
lydelse

Uteblir
den tilltalade från rältegångslillfälle för huvudförhandling eller kommer han
tillstädes genom ombud, déiföreläggande meddelats honom all infinna sig
personligen, skall rätten förelägga nytt vite eller förordna, all han skall
hämtas lill rätten antingen omedelbart eller lill senare dag.

Förekommer
ej anledning att ådöma annan brottspåföljd än böter, må, om saken finnes kunna
nöjaktigt utredas, målet avgöras utan hinder av all den tilltalade kommit
tillstädes allenast genom ombud eller uteblivit.

Uteblir den tilltalade från rältegångslillfälle för
huvudförhandling eller instäUer han sig genom ombud då han har förelagts att
infinna sig personligen, skall rätten förelägga nyll vite eller förordna, all
han skall hämtas lill rätten antingen omedelbart eller lill senare dag.

Kan saken utredas tillfredsställande, får målet avgöras
trots att den tilltalade har inställt sig genom ombud eller har uteblivit, om

/. det
inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter, fängelse i högst tre
månader, villkorlig dom eller skyddstillsyn eller sådana påföljder i förening,

2. den tilltalade, sedan stämning har delgetts honom, har
avvikit etter håller sig undan på sådant sätt att han inte kan hämtas tiU
huvudförhandlingen.

I fall som avses i andra stycket I får fängelse ådömas
endast om den tilltalade tidigare har uteblivU från ett rättegångstiltfäUe för
huvudförhandling i målet eller då har inställt sig endast genom ombud.

Med de påföljder som anges i andra stycket I skall
likställas ett förordnande enligt 34 kap. I § första stycket I brottsbalken.

Senaste lydelse 1964:166.

Har den
tilltalade avvikit, sedan stämning delgivits honom, och finnes saken kunna
nöjaktigt utredas, må ock målet avgöras utan hinder av att den tiUtalade uteblivU.
även om kallelse ej delgivits honom.

Rättegångsfråga må avgöras utan hinder av den tilltalades utevaro.

I fall
som avses i andra stycket 2 får målet avgöras även om den tilltalade inte har delgetts
kallelse till förhandlingen.

Rättegångsfrågor får avgöras trots att den tiUtalade
har uteblivit.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1982.

Prop.
1981/82:105 59

Innehåll

Proposition......................................................... .... I

Propositionens
huvudsakliga innehåll........................ ... 1

Lagförslag.......................................................... ... 2

Utdrag
av protokoll vid regeringssammanträde den 26 november 1981

1
Inledning.......................................................... 4

2
Föredragandens överväganden............................. ... 5

3
Ikraftträdande m.m............................................ ... 9

4
Upprättade lagförslag......................................... . 10

5
Specialmolivering............................................... . 10

6
Hemställan....................................................... ... II

7
Beslut ............................................................ ... II

Utdrag
av lagrådels protokoll den 8 januari 1982 ...... . 12

Utdrag
av protokoll vid regeringssammanträde den 4 februari 1982 .. 22

1
Anmälan av lagrådsyllrande.................................. . 22

2
Hemställan....................................................... . 25

3
Beslut ........................................................... . 25

Bilagor

Bilaga
I Rällegångsutredningens promemoria.............. 26

Bilaga
2 Sammanfattning av remissyttrandena .......... . 53

Bilaga
3 Det remitterade lagförslaget ..................... . 57

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1982