Prop. 1981/82:106

Prop.
1981/82:106

Regeringens proposition

1981/82:106

om
forskning m. m.;

beslutad den 18 februari 1982.

Regeringen föreslår riksdagen alt antaga de förslag som
har upplagils i bifogade utdrag av regeringsprolokoll.

På regeringens vägnar THORBJÖRN FÄLLDIN

JAN-ERIK WIKSTRÖM

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen behandlas inledningsvis vissa allmänna
frågor om forskningens roll i samhällsutvecklingen, nationellt och
internationellt, behovet av inlernalionell och nordisk samverkan inom forskningen,
villkor och förutsättningar för forskning samt krav på kvalitet i forskningen.
Syften med, förutsättningar för och krav på forskningsplanering redovisas. Därvid
anges all forskningsplaneringen måste ge såväl förutsättningar för nödvändig
uthållighet i forskningssatsningarna som lämna frihet lill omprövningar av
forskningsinriktningar. Den övergripande forskningsplaneringen på nationell
nivå föreslås utvecklad. Näsla forskningspolitiska proposition avses läggas
fram våren 1984 och då inbegripa också bl.a. forskning för teknisk och
industriell utveckling saml energiforskning. För budgetåret 1983/84 beräknas
en förstärkning av forskningsverksamheten kunna ske med 100 milj. kr.

Olika metoder att påverka forskningens inriktning
behandlas varvid anmäls att det bör utredas om inrättande av Ijänsl som
professor även fortsättningsvis skall fordra regeringens och riksdagens
medverkan. Arbetet med utveckling av mål och riktlinjer för verksamheten vid
fakulteter föreslås föras vidare. Verksamhet med utvärdering av forskning inom
forskningsråd och vissa seklorsorgan redovisas. Därvid förordas all denna
verksamhet utvecklas och all en ny redovisning sker inför näsla forskningsproposition.

Övergripande prioriteringar inom forskningsverksamheten
läggs fasl. Följande områden anges som högst prioriterade:

Forskning som är en förutsättning för och konsekvens av
den stora nationella satsningen på teknisk utveckling. 1 Riksdagen 1981182.
1 samt. Nr 106

Prop.
1981/82:106 2

Forskning
om viktiga problem inom social- och hälsovårdsområdet.

Forskning
om ekologiska samband, särskill grundläggande forskning om markekologi.

Forskning
om den offentliga verksamheten; dess styrning, ekonomi och förändring.

Insatser
för allmän volym- och kompetenshöjning inom del samhällsve-lenskapligt-humanistiska
området.

Följande
områden anges som högt prioriterade:

Forskning
om kulturyttringar och kulturfrågor.

Forskning
på Uvsmedelsområdel; produktion, konsumtion, kostvanor och livsmedelspolitik.

Forskning
rörande jämställdhet mellan kvinnor och män.

Fördelning
av ansvar på forskningsmyndigheter för samordning av forskning inom de områden
som prioriteras anges. För budgetåret 1983/84 beräknas 10 milj. kr. för att
påbörja förstärkningen av de forskningsområden som inbegrips i prioriteringarna.

Riktlinjer
anges för den långsiktiga planeringen av forskningen inom resp. fakultelsområde
saml för finansiering och utnyttjande av dyrbar vetenskaplig utrustning.

Forskningssamverkan
mellan högskolan, seklorsorgan och näringsliv behandlas. Därvid anges
riktlinjer för programansvar och finansiellt ansvar för sektorsforskning saml
för högskolans och sektorsorganens samverkan och planering. Dessa riktlinjer
innebär bl. a. att sektorsorganen skall ha del fulla programansvarel och
finansiella ansvaret för sin forskning. De skall göra längfidsbedömningar av
utvecklingen inom sin forskningsverksamhet bl. a. rörande behov av materiella
och personella resurser. Dessa bedömningar vägs samman av regeringen med
motsvarande bedömningar från högskolemyndigheterna. På grundval av sådana
avvägningar föreslår regeringen fördelning av resurser på de skilda områdena
inom den samlade forskningsverksamheten.

Principer
för kostnadstäckning och kostnadsfördelning vid uppdragsverksamhet inom
högskolan anges.

Olika
former för högskolans forskningssamverkan med externa intressenter tas upp
såsom avtal, särskild inrättning inom högskoleenhet och sfiftelse. I fråga om
stiftelse anges all sådan undantagsvis bör kunna förekomma och att detta då
fordrar regeringens medgivande.

Arvodestjänster
som adjungerade professorer har hillills försöksvis kunnat inrättas vid
högskoleenhet. Nu förordas att sådana tjänster blir ell reguljärt inslag i
högskolans tjänsteorganisafion. Den försöksverksamhet med kontaktforskare som
har bedrivits under fyra år föreslås permanentas.

1
propositionen förordas vidare all fleråriga medelsramar införs för
forskningsråden inom utbildningsdepartementets verksamhetsområde.
Planeringsramarna skall avse två år utöver aktuellt budgetår. För budget-

Prop. 1981/82:106 3

året
1983/84 beräknas en förstärkning av forskningsrådens resurser med ca 25 milj.
kr.

Tidsbegränsade
arvodestjänster skall kunna inrättas vid högskoleenhet på medel som ställts
till förfogande av forskningsråd eller seklorsorgan för tidsbegränsade projekt.

Förordnandetiden
för forskningsrådens huvudsekreterare begränsas till sex år.

Statligt
finansierade forskningsprojekt skall i fortsättningen planeras och budgeteras
även med avseende på hur information och resullalspridning skall ske till skilda
nyttjargrupper utanför högskolan.

De
särskilda medel för forskningsinformation, som disponeras av forskningsrådsnämnden,
föreslås öka med 1 milj.kr. Ökningen skall användas till forskningsinformation
för barn och ungdom.

1
fråga om högskolans informationsverksamhet förordas all en systematisk
utvecklings- och försöksverksamhet bedrivs under de närmaste åren avseende dels
högskolans kontaktorganisalion, dels organisation och former för att sprida
information om forskning och forskningsresultat, tlniversitels- och
högskoleämbetet (UHÄ) skall samordna denna verksamhet, för vilken beräknas
500000 kr. för budgetåret 1982/83.

Statistiken
över forsknings- och utvecklingsarbete byggs ul, framför alll med avseende på
statistik för högskoleenheter och statistik för hälso- och sjukvård. För
utbyggnaden beräknas 500000 kr.

Registreringen
av forskningsprojekt skall även i fortsättningen ske i flera skilda register
men med en samordning dem emellan. Ansvaret för registren skall ligga på
områdesansvariga myndigheter.

Reglerna
för behörighet Ull forskarutbildning ändras så all en lämplighelsbedömning
införs för antagning till forskarutbildning.

1
fråga om dimensioneringen av forskarutbildningen slås fast all del f n. inle är
möjligt att precisera antagningslal för varje ämne eller grupp av ämnen och
högskoleenhet. UHÄ skall dock fortlöpande följa ulbudel av examinerade från
forskarutbildningen och arbetsmarknadssituationen för forskarutbildade. På
grundval av denna bevakning skall UHÄ ge underlag både för anslagsframställningar
och för den lokala planeringen av forskarutbildningen.

Ell
system med omdömen om doktorsavhandlingarna införs. Fakultets-opponent och
betygsnämnd skall i ett protokoll redovisa omdömen om doktorsavhandling. För
att få kontinuitet vid bedömning av avhandlingarna skall betygsnämnd bestå av
två fasla ledamöter som utses för ett är i taget saml ytterligare en eller tre
ledamöter som utses för varje enskild avhandling.

Utbildningsbidragen
för doktorander föresläs bli uppräknade lill en nivä motsvarande något över den
högsta nivån för utbildningsbidrag inom arbetsmarknadsutbildningen. Vidare
föreslås doktorandljänsler bli inrättade vid forskningsråd och sektoriella
FoU-organ samt försöksvis vid hög-

Karlong:
S. 5 Till s. 4 flyttas: Utdrag PROTOKOLL föredragandenas hem

ställan.

Tillkommer: Bilaga A

Prop,
1981/82:106 4

skoleenheter. Nuvarande amanuens- och assislentljänster
avskaffas. De resurser för forskarutbildning som hillills har legat inom ramen
för dessa tjänster används lill inrättande av ytterligare utbildningsbidrag för
doktorander. En ny typ av assistenltjänst, knuten till innehav av
utbildningsbidrag föreslås inrättad. Vidare föreslås inrättas en ny typ av
amanuenstjänst för enklare undervisningsuppgifter eller annat
insUlulionsarbete.

En riktlinje för del fortsatta arbetet med frågor om
forskarutbildningens meritvärde skall vara att den lid, dock högst fyra år, som
en forskarstuderande ägnar ål sin utbildning vid tjänsletillsällning får
likställas med tjänstgöring i statlig Ijänsl.

Ansvaret förs över lill högskolan för den
försöksverksamhet med viss forskning inom primärvården som bedrivs i Dalby,
Tierp och Vilhelmina.

1 jordbruksdepartementets bilaga framhålls betydelsen av
en fortsatt uppbyggnad av biologiskt grundad helhelskunskap om skilda
produktions-åtgärders effekter i syfte att för de biologiska näringarna förena
kraven på hög produktivitet och bättre resurshushållning. Viklen av att stödja
griind-läggande forskning om bl.a. markens ekologi, skogsförnyelse och skogsproduktion
samt livsmedel betonas. Vidare understryks viklen av att stärka
forskarutbildningens organisation för alt skapa ett rekryleringsunderiag för
bl. a. framtida forskning.

1 arbetsmarknadsdepartementets bilaga presenteras bl.a.
förslag för all tillgodose krav på organisatorisk utveckling inom
arbetsmiljöforskningen, migrations- och etniciietsforskningen saml
jämslälldhelsforskningen.

Utdrag

PROTOKOLL

vid regeringssammanträde

1982-02-18

Närvarande: Slatrådel Ullslen, ordförande, och statsråden
Wikström, Friggebo, Dahlgren, Åsling, Söder, Johansson, Wirtén, Andersson, Boo,
Petri, Eliasson, Gustafsson, Elmstedt, Tilländer, Ahrland, Molin.

Föredragande: Statsråden Wikström, Dahlgren, Eliasson och
Andersson.

Proposition om forskning m. m.

Statsråden Wikström, Dahlgren, Eliasson och Andersson
anmäler sina förslag. Anförandena redovisas i underprolokollen för
utbildnings-, jordbruks- resp. arbetsmarknadsdepartementet.

Statsrådet Wikström hemsläller att regeringen i en
proposition förelägger riksdagen vad han och statsråden Dahlgren, Eliasson och
Andersson har anfört för de åtgärder eller del ändamål som framgår av
föredragandenas hemställan.

Prop. 1981/82:106 5

Regeringen
ansluter sig till föredragandenas överväganden och beslutar att genom
proposition förelägga riksdagen vad här har anförts för de åtgärder eller del
ändamål som framgår av föredragandenas hemställan.

Regeringen
beslutar all de anföranden och förslag som redovisas i underprolokollen skall
bifogas propositionen som bilagorna A-C.

Bilaga
A

Utdrag

UTBILDNINGSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1982-02-18

Föredragande:
statsrådet Wikström,

Anmälan
till proposition om forskning m. m. såvitt avser utbildningsdepartementets
verksamhetsområde

1
Inledning

Del
centrala problemet i svensk forskningspolifik är del förhållandel att denna har
utvecklats utefter olika linjer ulan närmare samordning dem emellan. Den ena
omfattar politik för högskolan och forskningsråden och begränsar sig i alll
väsentligt till grundforskning och forskariitbildning. Den handhas inom
regeringskansliet av utbildningsdepartementet. Den andra linjen utgörs av
politik för forskning knuten lill olika samhällssektorer och är uppbyggd för de
behov av forskning och utveckling dessa sektorer har. Inom regeringskansliet
svarar resp. departement för forskning inom sin sektor. En följd av dessa
förhållanden är också all olika delar av forskningsverksamheten bereds i
skilda utskott i riksdagen. Någon samlad bedömning av forskningspolitiken har
därför inte heller gjorts vid riksdagsbehandlingen av forskningsfrågor.
Samtidigt är när del gäller utförandel av forskning högskolan, forskningsråden
och sektorsmyndigheterna starkt

Prop.
1981/82:106 6

beroende av varandra i fräga om bl.a. personella,
materiella och ekonomiska resurser.

1 prop.
1978/79: 119, om vissa frågor rörande forskning och forskarutbildning tog jag
bl.a. upp dessa frågor på grundval av forskningsrådsulred-ningens belänkande
(SOU 1977:52) Forskningspolitik. Jag förordade där alt uppdelningen,
schematiskt uttryckt, i högskoleforskning och sektors-forskning borde fortsätta
all gälla men alt delta av många skäl fordrade en utveckling av övergripande
forskningsplanering. Mol den bakgrunden förordade jag också att regeringen
under följande mandatperiod skulle förelägga riksdagen en samlad
forskningspolitisk proposition. Syftet med denna skulle vara att ge riksdagen
sä långt som möjligt en helhetsbild över forskningen och forskarutbildningen
inom högskolan, seklorsforskningen och den industriella forskningsverksamheten
samt all lämna förslag om riktlinjer för planering och utveckling av
forskningsverksamheten under de närmaste åren. Dessa förslag borde också
innehålla övergripande prioriteringar av forskningsområdet. Jag angav i
sammanhanget att propositionen måste få betraktas som ett förslå försök.
Erfarenheterna av arbetet med denna proposition och ställningstagandena lill
förslagen i den borde ligga till grund för planering inför och utformningen av
kommande forskningspolitiska propositioner. Jag lar nu upp dessa frågor.

Inom regeringskansliet har utarbetats dels en översikt
över FoU-sysle-men i Sverige och vissa andra länder, dels en redovisning av
pågående utredningsarbete rörande forskning och utvecklingsarbete. Översikten
och redovisningen bifogas till protokollet i delta ärende som bilagorna 1 och
2.

Regeringen uppdrog den 12 juni 1980 ål
forskningsrådsnämnden (FRN) att lämna en redogörelse för resultat av forskning
om forskning inom och utom Sverige. FRN har lämnat rapporten Science Policy
Research - The State of the Art and Implications for Policy. En sammanfattning
av rapporten bör fogas lill protokollet i detta ärende som bilaga 3.

Regeringen uppdrog vidare den 12 juni 1980 ål FRN all göra
en analys av möjligheterna till övergripande innehållsmässiga prioriteringar
inom forskningsområdel från regeringens och riksdagens sida och all i samband
därmed lämna förslag på forskningsområden som med hänsyn lill samhällets och
forskningens behov bör prioriteras. FRN har ijuni 1981 avlämnat rapporten
Svensk forskning 1982-1986. Vägar. Värderingar. Val. En sammanfattning av
rapporten bör fogas lill protokollet i detta ärende som bilaga 4.

Med slöd av regeringens bemyndigande tillkallade jag den 2
mars 1978 en kommitté' med uppdrag alt utreda högskolans forskningssamverkan

'F.d. generaldirektören Bertil Bjurel, dåvarande
byråchefen Karin Balsvik (fr.o.m. den 29 maj 1979 t.o.m. den 7 oktober 1979),
riksdagsledamöterna Arne Gadd och Anita Gradin, professorerna Sven Johansson
och Ingvar Lindqvist, avdelningsdirektören Inger Marklund, forskningschefen
Ragnar Olsson, riksdagsledamoten, docenten Gunnar Richardsson (ordförande),
planeringschefen Erland Ringborg (fr.o.m. den 8 oktober 1979) samt dåvarande
planeringschefen Olof Ruin (t.o.m. den 28 maj 1979).

Prop. 1981/82:106 7

med forskningsråd, myndigheter, företag och organisationer
m.m. Kommittén antog namnet forskningssamverkanskommittén (FOSAM, U 1978:01).

FOSAM överiämnade i december 1980 belänkandel (SOU
1980:46) Högskolan i FoU-samverkan. En sammanfattning av FOSAM: s belänkande
bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 5:1.

Efter
remiss har yttranden över FOSAM: s belänkande avgetls av försvarets
forskningsanstalt, statskontoret, riksrevisionsverket; statens institut för
personaladministration och personalutbildning, universitets- och
högskoleämbetet, ulruslningsnämnden för universitet och högskolor, statens
livsmedelsverk, statens naturvårdsverk, statens industriverk, styrelsen för
teknisk utveckling, statens provningsanstalt, forskningsrådsnämnden, humanistisk-samhällsvetenskapliga
forskningsrådet, medicinska forskningsrådet, naturvetenskapliga
forskningsrådet, statens råd för skogs- och jordbruksforskning, styrelsen för
u-landsforskning, socialstyrelsen, iransportforskningsdelegalionen,
statistiska centralbyrån, statens arbetsgivarverk, riksarkivet,
riksanlikvarieämbelet och statens historiska museer, statens
slrålskyddsinslilul, styrelsen för arbelarskyddsfonden, statens råd för
byggnadsforskning, statens institut för byggnadsforskning, Sveriges geologiska
undersökning, nämnden för energiproduktionsforskning, Sveriges
lantbruksuniversitet, delegationen för energiforskning, delegationen för
social forskning, upphovsrätlsulredningen, Svenska handelskammarförbundet.
Norrlandsfonden, Vetenskapsakademien, Ingenjörsvelenskapsakademien, Svenska
kommunförbundet. Landstingsförbundet, Sveriges industriförbund, Tjänstemännens
centralorganisation. Centralorganisationen SACO/SR, Landsorganisationen i
Sverige, Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges förenade studentkårer, AB
Astra, AB Hässle, Kabi AB, Kooperativa förbundet, Sandvik AB, AB Volvo,
Kol-lekfivforskningsinstitutens samarbetsorgan SAMKO, Atlas Copco AB. Dessutom
har inkommit ett antal skrivelser med anledning av belänkandel. En
sammanställning av remissyttrandena över FOSAM: s betänkande bör fogas lill
protokollet i delta ärende som bilaga 5:2.

Med slöd av regeringens bemyndigande tillkallade jag den 6
september 1979 en kommitté' för att utreda forskningens och
forskarutbildningens situation i den nya högskolan (U 1979:10).

Kommittén överlämnade ijuni 1981 belänkandel (SOU 1981:29)
Forskningens framlid. En sammanfattning av betänkandet bör fogas till protokollet
i detta ärende som bilaga 6:1.

' Numera universitetskanslern Carl-Gustaf Andrén
(ordförande)j numera teologie doktor Gunnel André, professor Ulla Jacobsson,
teknolog Hans-Åke Jönsson, professor Eva Klein, docent Ulla-Britta Lagerroth,
professor Robert Magnusson, professor Ingmar Månsson (fr. o. m. den 8 oktober
1979), professor Sven Erik Nilsson (fr. o. m. den 8 oktober 1979), professor
Olof Ruin (t.o. m. den 29 december 1980), professor Harriet Ryd, professor Ove
Stephansson, universitetslektor, docent Kerstin Slråby, professor Lars
Terenius samt universitetslektor, docent Ulla Åkerlind.

Prop.
1981/82:106 8

Efter
remiss har yttranden över betänkandet avgetts av socialstyrelsen, statistiska
centralbyrån, statskontoret, riksrevisionsverkel, universilels-och
högskoleämbetet, ulruslningsnämnden för universitet och högskolor, centrala
sludiestödsnämnden, arbetsmarknadsstyrelsen, styrelsen för teknisk utveckling,
forskningsrådsnämnden, humanislisk-samhällsvelenskap-liga forskningsrådet,
medicinska forskningsrådet, naturvetenskapliga forskningsrådet, Sveriges
lanlbniksuniversilet, statens råd för skogs- och jordbruksforskning, styrelsen
för internationell utveckling, styrelsen för u-landsforskning, försvarels
forskningsanstalt, transportforskningsdelega-lionen, statens arbetgivarverk,
kungl. biblioteket, delegationen för vetenskaplig och teknisk informationsförsörjning,
statens livsmedelsverk, statens naturvårdsverk, arbelarskyddsslyrelsen,
statens råd för byggnadsforskning, statens industriverk, statens delegation
för rymdverksamhet, expertgruppen för forskning om regional utveckling.
Handelshögskolan i Stockholm, Vetenskapsakademien, Ingenjörs
vetenskapsakademien. Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet, Svenska
läkaresällskapet, Sveriges industriförbund. Tjänstemännens
centralorganisafion. Centralorganisationen SACO/SR, Landsorganisationen i
Sverige, Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges förenade studentkårer,
Apolekarsocieieten — Farmaceutiska föreningen, jämslälldhelskommillén. Dessutom
har inkommit ell anlal skrivelser med anledning av betänkandet. En sammanställning
av remissyttrandena över belänkandet bör fogas till protokollet i detta ärende
som bilaga 6:2.

Regeringen
uppdrog i september 1979 ål FRN och stafistiska centralbyrån (SCB) all
undersöka behovet av statistik över forsknings- och utvecklingsarbete (FoU).
FRN och SCB har i april 1981 avlämnat rapporten Behovet av FoU-slatisfik. En
sammanfattning av rapporten bör fogas till protokollet i delta ärende som
bilaga 7:1.

Efter
remiss har yttranden över rapporten avgetts av försvarels forskningsanstalt,
delegationen för vetenskaplig och teknisk informationsförsöijning,
universitets- och högskoleämbetet, statens naturvårdsverk, statens råd för
byggnadsforskning, statens industriverk, styrelsen för teknisk utveckling,
humanistisk-samhällsvelenskapliga forskningsrådet, medicinska forskningsrådet,
naturvetenskapliga forskningsrådet, Sveriges lantbruksuniversitet,
delegafionen för energiforskning, Ingenjörsvelenskapsakademien, Sveriges
industriförbund. Centralorganisationen SACO/SR, Sveriges socialdemokratiska
arbetarparti. En sammanställning av remissyttrandena över rapporten bör fogas
till protokollet i detta ärende som bilaga 7:2.

Regeringen
uppdrog ijuni 1979 åt UHÄ alt utreda olika möjligheter all förbättra
planeringen av forskamtbildningens dimensionering.

UHÄ
har i maj 1981 avlämnat en rapport benämnd Forskarutbildningens dimensionering.
En sammanfattning av rapporten bör fogas fill protokollet i detta ärende som
bilaga 8:1.

Efter
remiss har yttranden över UHÄ: s rapport avgells av domstolsver-

Prop.
1981/82:106 9

kel,
socialstyrelsen, statistiska centralbyrån, statskontoret, riksrevisionsverket,
statens arbetsgivarverk, berörda statliga högskoleenheter, statens kulturråd,
styrelsen för arbetarskyddsfonden, statens råd för byggnadsforskning,
styrelsen för teknisk utveckling, forskningsrådsnämnden,
hu-manislisk-samhällsvelenskapliga forskningsrådet, naturvetenskapliga
forskningsrådet, Sveriges lantbruksuniversitet, riksanlikvarieämbelet och
statens historiska museer, skolöverstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,
arbelarskyddsslyrelsen, statens institut för byggnadsforskning, statens industriverk,
expertgruppen för forskning om regional utveckling, arbetslivscenlrum.
Vetenskapsakademien, Ingenjörsvelenskapsakademien, Landstingsförbundet,
Sveriges industriförbund. Tjänstemännens centralorganisation.
Centralorganisationen SACO/SR, Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges
förenade studentkårer. En sammanställning av remissyttrandena över UHÄ: s
rapport bör fogas fill protokollet i delta ärende som bilaga 8:2.

Genom
beslut den 24 april 1980 fick kommittén för utredning om forskningens och
forskarutbildningens situation i den nya högskolan tilläggsdirektiv rörande
forskarutbildningens meritvärde.

Kommittén överlämnade
ijuni 1981 belänkandel (SOU 1981:30) Forskarutbildningens meritvärde. En
sammanfattning av belänkandel bör fogas lill protokollet i detta ärende som
bilaga 9:1.

Efter remiss har yttranden
över belänkandel avgells av domstolsverket i samråd med tjänsteförslagsnämnden
för domstolsväsendet och notarienämnden, styrelsen för internationell
utveckUng, styrelsen för u-landsforskning, försvarets forskningsanstalt,
krigsarkivet, statens försvarshistoriska museer, socialstyrelsen, statens
bakteriologiska laboratorium, Sveriges meteorologiska och hydrologiska
institut, statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet, statskontoret,
riksrevisionsverket, statens arbetsgivarverk, statens arkivstyrelse, kungl.
biblioteket, delegationen för vetenskaplig och teknisk
informationsförsörjning, riksanlikvarieämbelel och statens historiska museer,
statens konstmuseer, livrustkammaren. Skoklosters slott och Hallwylska museet,
naturhistoriska riksmuseet, etnografiska museet, statens sjöhistoriska museum,
universitets- och högskoleämbetet, skolöverstyrelsen, efter hörande av länsskolnämnderna,
statens kulturråd, lantbruksslyrelsen, statens livsmedelsverk, statens
naturvårdsverk, marknadsdomstolen, arbetsmarknadsstyrelsen,
arbelarskyddsslyrelsen, statens institut för byggnadsforskning, statens
planverk, statens industriverk, Sveriges geologiska undersökning, styrelsen
för teknisk utveckling, statens provningsanstalt, Svea hovrätt, kammarrätten i
Stockholm, ärkebiskopen, efter hörande av övriga biskopar, forskningsrådsnämnden,
humanislisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet, medicinska forskningsrådet,
naturvetenskapliga forskningsrådet. Stiftelsen Nordiska museet, Sveriges
lantbruksuniversitet, statens råd för skogs- och jordbruksforskning.
Handelshögskolan i Stockholm, Vetenskapsakademien,
Ingenjörsvelenskapsakademien, Svenska kommunförbundet. Landstings-

Prop. 1981/82:106 10

förbundet,
Svenska Läkaresällskapet, Sveriges industriförbund. Tjänstemännens
centralorganisation. Centralorganisationen SACO/SR, Landsorganisationen i
Sverige, Svenska arbetsgivareföreningen. Svenska kyrkans utbildningsnämnd,
Sveriges allmänna biblioteksförening. Apoteksbolaget AB, Sveriges förenade
studentkårer, Sveriges sjuksköterskeelevers förbund, Apolekarsocieieten -
Farmaceutiska föreningen, jämställdhets-kommittén. Dessutom har vissa skrivelser
inkommit med anledning av betänkandet. En sammanställning av remissyttrandena
över belänkandel bör fogas lill protokollet i detta ärende som bUaga 9:2.

Vidare
har lärartjänstulredningen (U 1977:04) i betänkandet (SOU 1980:03) Lärare i
högskolan behandlat frågan om finansiering inom forskarutbildningen, vilken
bör tas upp i detta sammanhang.

För
överblickens och sammanhangets skull behandlar jag i det följande åtskilliga
frågor i vilka del ankommer pä regeringen eller berörda myndigheter att
besluta.

2
Föredragandens överväganden

AUmänna
forskningsfrågor Behovet av forskning

Människans
strävan efter all söka ny kunskap och hennes förmåga all ställa samman redan
tillgängliga kunskaper i nya mönster utgör en av grunderna för hennes möjlighet
att lösa de problem hon ställs inför. Mängden av kunskaper i världen är
omätbar och berikas ständigt. Med en viss förenkling kan sägas alt ell
effekfivt bruk av befintlig kunskap, ansträngningar alt återuppliva förlorad
eller glömd kunskap och strävanden alt finna ny kunskap - allt för att stärka
möjligheterna att lösa problem - är vad som inbegrips i forskning. Eegreppet
forskning anger därmed i sig ett systematiskt sökande av kunskap. All förenkla
på detta säll kan le sig utmanande. Del ger emellertid en nödvändig möjlighet
alt avgränsa ell samlat område med gemensamma drag och som har djup förankring
i kultursamhället.

Frågor
om vilken forskning som skall bedrivas, vem som skall finansiera den och hur
del skall ske saml systematiseringen av forskningen, eller om man så vill
arbetsfördelningen inom den, är kärnan i vad vi kallar forskningspolitik. Ju
större och flera problem samhället ställs inför, desto starkare blir kraven på
all öka intensiteten i forskningsverksamheten och att forma en
forskningspolitik som medger en effektivare planering av forskningen.

Jag
har i andra sammanhang ofta framhållit den centrala roll forskningen spelar för
utvecklingen i vårt land. Den är en av de viktigaste förutsättningarna för all
stimulera näringslivets långsikliga förnyelse, bygga upp den svenska industrins
kompetens och hävda dess konkurrenskraft på världsmarknaden. 1 den ekonomiska
situation som Sverige nu befinner sig måste

Prop.
1981/82:106 11

forskningens
roll i delta avseende få en framträdande plats. Detta synsätt präglar också
mina förslag i del följande om övergripande prioriteringar inom
forskningsverksamheten och den långsiktiga planeringen av denna. En
framgångsrik teknisk och industriell utveckling är grundläggande för vår
ekonomiska välfärd men den påverkar också våra levnadsförhållanden i en mängd
avseenden. Våra kontaktmönster med andra länder vidgas. Sociala och kulturella
förhållanden ändras såsom boendeformer, samspelet mellan olika generationer
och mellan skilda grupper, former för kulturella aktiviteter och ulnylljande
av kullurutbud m. m. Dén regionala utvecklingen får andra förutsättningar.
Hushållning med naturresurser och skyddandel av vår natur påverkas. Villkoren
inom arbetslivet förändras.

Alll
delta framhäver enligt min mening behovet av också sådan forskning som kan ge
oss kunskap såväl om de långsikfiga konsekvenserna av teknisk och industriell
utveckling som kunskap om hur vi i ett tidigt skede skall kunna förebygga eller
lösa de problem av skilda slag som denna för med sig.

Av
vad jag har sagt framgår all behoven av forskning för all främja en balanserad
samhällsutveckling som grundar sig på elt förbättrat tekniskt och industriellt
kunnande inle kan tillgodoses enbart med forskningsinsatser för all stärka
industrins kompelens och konkurrenskraft. Dessa måste också förenas med
forskning på en mängd andra områden med syfte alt ge oss kunskaper för
bedömning av helheten i samhällsutvecklingen, hur delar av denna verkar i
förhållande till varandra. Därav följer alt även om tyngdpunkten i forskningsinsatserna
nu måste läggas på naturvetenskapligt och tekniskt inriktad forskning övriga
forskningsområden allljäml måste ägnas betydande uppmärksamhet. Forskning är en
framåtsyflande verksamhet. Vi kan inle med säkerhet förutsäga resultaten av
forskningen och effekterna av deras tillämpningar. Delta talar enligl min
mening för att bibehålla och i vissa fall bygga ut en god beredskap inom så
vida forskningsfält som möjligt. Samtidigt vill jag framhålla alt en sådan
ambition i dagens ekonomiska läge reser krav på en effektivare planering av
forskningen, ell bättre ulnylljande av resurserna för denna med öppenhet för
omfördelningar av dessa mellan olika forskningsområden och en höjd kvalitet i
forskningen.

Högskolans
forskning och forskarutbildning, förhållandena inom dessa, effektiviteten i den
verksamheten, är grundläggande för utvecklingen av hela vår
forskningsverksamhet. Del är därför naturligt all jag i milt anförande ägnar
betydande utrymme ål frågor som sammanhänger härmed.

Högskolereformen
och del omfattande utrednings- och beredningsarbete som föregick den utgick
från den grundläggande högskoleutbildningens problem och behov. Frågor om
forskningen och forskarutbildningen kom alt behandlas i första hand inle på
denna verksamhels egna villkor ulan som konsekvenser av bedömningar och
ställningstaganden som gjordes i fråga om den grundläggande utbildningen.

Ett
anlal utredningar har under de senaste åren från skilda utgångspunk-

Prop.
1981/82:106 12

ter
behandlat frågor som mer eller mindre direkt rör högskolans forskning och
forskarutbildning; vissa beslut av statsmakterna har också faltals på grundval
därav. Samtidigt har erfarenheter hunnit vinnas av den organisafion och del
regelsystem för högskolan som gäller på grundval av 1975 och 1977 års
reformbeslut.

Del
var mot denna bakgrund som Andrénska kommittén tillkallades våren 1979.
Kommitténs ledamöter hämtades bland personer som aklivi arbetar inom högskolans
forskning och forskarutbildning. 1 direktiven gavs kommittén stor frihet att
välja vilka frågor och problem som skulle tas upp lill behandling. Kommitténs
huvudförslag redovisas i betänkandet (SOU 1981:29) Forskningens framlid.
Belänkandel har remissbehandlats. De allmänna omdömena om belänkandel har
därvid varit övervägande positiva, även om meningarna har varit delade inför
vissa av de enskilda förslagen.

Kommittén
har på den relativt korta lid som stått till dess förfogande genomfört ett
omfattande och förljänslfulll arbete. Den har därigenom givit en värdefull
belysning av den berörda verksamheten utifrån aktiva forskares och
forskarstuderandes utgångspunkter.

Kommitténs
betänkande inleds med en redogörelse för forskningens situation i ell
historiskt perspektiv. Innan problemen i forskningens nuvarande situation
behandlas i belänkandel gör kommittén ett försök att precisera forskningens
väsen som grund för de fortsatta resonemangen. Här redovisas olika
vetenskapstraditioner och forskningsbegrepp. Vidare beskrivs
forskningsprocesser och diskuteras vilka krav som bör ställas på god forskning.
Kommittén tar också upp vissa frågor om tvärvetenskaphg forskning.

Dessa
inledande avsnitt bedöms positivt av de remissinstanser som behandlar dem. De
är till helt övervägande del av den karaktären att de inle föranleder några
ställningstaganden från regering och riksdag.

De
har dock utgjort några av utgångspunkterna för mitt anförande under förevarande
avsnitt. Till övriga delar av kommitténs redovisningar och förslag återkommer
jag i senare avsnitt.

Forskningen
i samhällsdebatten

Bl.a.
till följd av regeringens och riksdagens beslut våren 1979 om all den
forskningspoliliska propositionen borde presenteras för riksdagen under den
följande mandatperioden och del nyssnämnda förberedelsearbetet inför denna har
den allmänna debatten om forskningen och forskningens villkor breddals och
fördjupats. Sålunda har en rad organisationer och politiska partier ägnat
särskild uppmärksamhet åt forskningsfrågor samt i vissa fall utformat särskilda
handlingsprogram. Detta har lelt till att stora grupper långt utanför den krets
som tidigare har deltagit i den allmänna debatten om forskning och
forskningspolitik har kunnat engageras. Därmed har enligl min mening viktiga
bidrag lämnats lill en allmän, vidgad insikt om forskningens betydelse för
samhällsförändringar av skilda slag.

Prop.
1981/82:106 13

Denna
utveckling är myckel glädjande. Den är elt steg i riktning mol fördjupad
demokrati i vårt samhälle. Med den betydelse forskningen har för
samhällsutvecklingen är del enligl min uppfattning nödvändigt all frågor om
planering och prioritering saml om resurser för forskningsverksamhet inle
förbehålls ett fåtal utan förs ul lill en allmän och bred diskussion. Därigenom
ökas också insikterna om forskningens villkor och arbetsmetoder, vilket är en
förutsättning för all motverka den misstro mol delar av forskningen och
forskarna inom dessa som ibland kommit lill uttryck under senare år. Denna
misstro är elt forskningspoliliskl dilemma och jag vill här något utveckla min
syn på detta.

Den tekniska utvecklingen
grundar sig i betydande utsträckning på intensiva forskningsinsatser inom en
rad områden. Vissa av de mest framträdande delarna av denna utveckling bygger
på en myckel specialiserad forskning med hög abstraktionsnivå och är bl. a.
därför så komplicerade alt de svårligen låter sig förstås av andra än ell fåtal
specialister. Härav följer också att det ofta är svårt för allmänheten att
bedöma effekterna av denna utveckling. Det är föga märkligt om människor känner
oro inför och ifrågasätter värdet av en teknisk och vetenskaplig utveckling
vars inre sammanhang och yttre effekter är svärgripbara för dem. Del är inte
heller märkligt om denna oro ibland kan övergå lill misstro mol den forskning
som lägger grunden för sådan teknisk utveckling och de forskare och specialister
som utifrån sina kunskaper inom området försvarar utvecklingen och kräver
ökade resurser för den. Del är i detta sammanhang som det enligt min mening är
särskilt angelägel med en öppen och omfattande samhällsdebatt. 1 denna måste
forskarna själva känna ell ansvar för all villkoren för deras verksamhet
förslås. Jag har nyss framhållit all vi inle kan med säkerhet förutsäga
forskningsresultat. När de väl föreligger måste emellertid utveckling och
tillämpning av dem kunna bli föremål för allmän diskussion. I en sådan
diskussion måste accepteras all forskarna är specialister inom sina resp.
områden men inte nödvändigtvis i att bedöma konsekvenserna av forskningens
resultat för utvecklingen inom samhällslivets skilda delar. För detta fordras
medverkan i diskussionen från så mänga olika grupper som möjligt.

Del finns enligt min
mening ingen annan väg all röja undan misstro och undvika polariseringar, när
del gäller forskningens och den tekniska utvecklingens förhållande lill
samhället i övrigi, än förbättrad information om dessa verksamheter och på
denna grund en öppen debatt om dem i vilken de deltagande parterna ömsesidigt
respekterar varandras utgångspunkter. Delta är i själva verket grunden för all
demokratisk samverkan och den bör självfallet gälla även del område jag nu har
berört. Del är bl. a. mol denna bakgrund somjag anser all utvecklingen under de
senaste åren av debatten om forskning och forskningspolitik är så
hoppingivande. I min åsikt på denna punkt finns också känslan all de mera
renodlat eliska sidorna av de sammansatta forskningspoliliska frågorna, sidor
som ofta uppmärksammats i regeringens och riksdagens arbete, än starkare än

Prop. 1981/82:106 14

hillills kommer att belysas i den breda debatt jag här
talar om. Vad jag har sagt i delta avsnitt av mitt anförande bör också beaktas
när jag längre fram kommer att ägna särskild uppmärksamhet åt frågor om
forskningsinformation.

Värderingar och forskning

All forskning har, såsom jag inledningsvis betonade, eller
borde i vaqe fall ha ell i grunden gemensamt drag, nämligen all lösa problem.
Med detta avses all angripa nya frågeställningar och blottlägga tidigare dolda
samband mellan olika faktorer. Det är därigenom vi vidgar vårt velande, får
bättre insikt om förhållanden människor emellan, om olika kulturer, om naturen
omkring oss och därmed om förutsättningar all förändra och. utveckla våra
levnadsvillkor. Det är främst arten av problem som skiljer olika slag av
forskning från varandra. Arten bestäms av utgångspunkterna för problemens
formulering, av metoderna att angripa problemen, av vem eller vilka som
efterfrågar problemens lösning och slutligen också av en möjlig användning av
de kunskaper som vinns genom att problemen löses eller behandlas. Del är också
i val och formulering av problem som olika slags värderingar påverkar
forskningens inriktning. Värderingarna kan röra sig från strikt
inomvetenskapliga bedömningar av nyttan alt lösa ett visst problem för
kunskapsutvecklingen inom ell specificerat forskningsområde, en disciplin,
lill allmänpolitiska bedömningar av behovel av alt genom forskning lösa problem
för att främja utvecklingen inom en viss samhällssektor. För tydlighetens skull
vill jag lägga till att del naturiigtvis ofta förekommer alt värderingar som
görs från de skilda utgångspunkter jag här har nämnt sammanfaller. En av
förutsättningarna för väsentlig forskning blir med delta synsätt alt man förmår
tydliggöra de värderingar som styr problemvalen. Endasi därigenom blir det
möjligt alt visa i vilken utsträckning värderingar påverkar val av metoder och
teoribildning.

Detta synsätt ger också en god förutsättning för alt
tillåta all man genom kritisk granskning prövar forskningsresultatens
hållbarhet. All forskning måste kunna underkastas en sådan kritisk granskning
för att de kunskaper den frambringar med tillförsikt skall kunna nyttjas av
samhället för olika ändamål och av forskningen själv för en fortsalt
kunskapsuppbyggnad.

Vad jag här har sagt rör också en vital del av vad vi
vanligen menar med forskningens frihet. Denna gäller ju rätten att med
utgångspunkt i en vetenskaplig begreppsapparat, vetenskapligt dokumenterade
fakta och teoribildning välja metod att lösa det uppställda problemet och att
redovisa resultaten även om de inle är de förväntade. En sådan frihet är
omistlig för all forskning men måste för all bli meningsfull både för
forskningen själv och för samhället balanseras mot den kritiska prövning jag
nyss har talat om. Val av problem däremot kan och bör inle vara en rätt
förbehållen den enskilde forskaren. Här måste olika värderingar alltifrån rent
inomvetenskapliga lill allmänpolitiska bedömningar få påverka
ställningstagandena. Självfallet är del nödvändigt all söka forskarnas
medverkan vid formule-

Prop. 1981/82:106 15

ring
av problemställningarna. Forskarna är bäsl skickade all bedöma möjligheterna
alt angripa ell problem genom forskning och därmed all säkerställa all de
valda problemområdena blir forskningsbara.

Några
begrepp rörande forskning och utveckling

Jag
har uppehållit mig vid dessa frågor därför all jag anser all de är
grundläggande för all forskning oavsett vilka syften den avses att tjäna. Från
denna utgångspunkt blir en indelning av forskningen i olika kategorier, såsom
grundforskning, tillämpad forskning, seklorsforskning etc. en fråga om alt
skapa instrument för all kunna planera, väga och prioritera skilda syften med
hela eller delar av forskningsverksamheten i förhållande till varandra.
Indelningen som sådan säger således ingenting om vilket slags forskning som ur
samhällets synvinkel är värdefullast. All kvalitafivt godtagbar forskning är
värdefull och de olika slagen av forskning förutsätter och befruktar varandra
på mänga olika sätl.

Inom
OECD enades man år 1970 om vissa begrepp och definitionerna rörande forsknings-
och utvecklingsarbete. Jag är medveten om att dessa begrepp kan uppfattas som
väl schematiska och för vissa forskningsområden ofullständiga. Med vad jag nu
har sagt i minnet kommer jag likväl att i fortsättningen använda dem.

Grundforskning,
med vilken avses ell systematiskt och melodiskt sökande efter ny kunskap och
nya idéer ulan någon bestämd tillämpning i sikte.

Tillämpad
forskning, med vilken avses ell systematiskt och metodiskt sökande efter ny
kunskap och nya idéer med en bestämd fillämpning i sikte.

Utvecklingsarbete,
med vilket avses ett systematiskt utnyttjande av vetenskaplig och annan kunskap
saml nya idéer för alt åstadkomma nya produkter, nya processer, nya syslem
eller väsentliga förbättringar av redan existerande sådana.

Jag
kommer också i syfte all nå ökad klarhet i framställningen all använda följande
begrepp vilka närmast är av administrativ natur.

Sektorsforskning,
med vilken avses sådan forskning som motiveras utifrån en viss samhällssektors
behov av kunskap för all främja dess utveckling och som finansieras av denna
sektor.

Långsiktig
kunskapsuppbyggnad, med vilken avses uppbyggnad av kunskaper och kompetens på
nya områden, motiverade ufifrån sektoriella och motsvarande ändamål och som
finansieras av vederbörande sektor.

Inomvetenskapligt
motiverad forskning, med vilken avses forskning som motiveras av rent
inomvetenskapliga bedömningar och som finansieras av högskolan eller
forskningsrådsorganisalionen.

För
all förtydliga dessa begrepp vill jag tillägga all verksamheten inom sektorer
kan omfatta hela kedjan grundforskning, tillämpad forskning, utvecklingsarbete.
Den långsikliga kunskapsuppbyggnaden år en del av

Prop. 1981/82:106 16

sektorsforskningen
och lorde i många fall ha grundforskningskaraktär. För sådan grundforskning som
inte kan motiveras och finansieras av seklorsorgan inom ramen för
sektorsforskningen har jag ansett del prakfiskt all använda begreppet
inomvetenskapligt motiverad forskning. Jag är medveten om att begreppet
långsiktig kunskapsuppbyggnad kan ges en vidare innebörd, nämligen långsiktig
utveckling av vetenskapsområden inom den av högskolan och forskningsråden
styrda grundforskningen. I den följande framställningen använder jag emellertid
av praktiska skäl begreppet i den mera begränsade betydelse somjag nyss har
angivit.

Min
genomgång av begreppen kring vetenskaplig verksamhet och forskningspolifik
vill jag avsluta med följande.

Att
söka utveckla kunskap är naturligtvis en process som inte får anses vara
förbehållen forskaren. Eiel konstnärliga sättet alt närma sig eller gestalta
verkligheten är ett exempel på ett skapande föriopp som bidrar till ökade
insikter om denna gemensamt med vetenskapligt arbete men som i övrigt följer
självständiga, fristiiende regler. Just när det gäller attityden till i första
hand de konstnärliga grenarna av vårt högskoleväsende är det viktigt att
markera deras självständighet och förankring i andra traditioner av
kunskapsutveckling än universitetens.

Högskolereformen
år 1977 skall enligt min mening i detta sammanhang ses som elt positivt led i
en process genom vilken djupt olika traditioner fått möjlighet att befrukta
varandra samtidigt som de kunnat förenas organisatoriskt, nämligen i högskolan
som en sammanhållande ram. Vid milt ställningstagande längre fram lill frågor
om del konstnärliga utvecklingsarbetet avser jag att återkomma lill vad jag
här har berört.

I
detta sammanhang finns det skäl alt ytterligare dröja vid en sida av högskolan
som belyser den gemenskap som jag nyss pekade på. När vi talar om vikten av
forskningsanknytning tänker vi gärna i första hand på den ström av impulser som
kommer från den vetenskapligt präglade eller orienterade verksamheten in i
sådana utbildningar eller sådant praktiskt arbete som fidigare har saknat
direkt anknytning till forskning eller som fortfarande har en bristfällig
förbindelse av denna art. Delta är förvisso ell viktigt sätt all länka. Och på
den punkten har högskolereformen skapat en god plattform för konkreta insatser.
En annan aspekt av detta är all högskolan i dag, just genom sin bredd,
representerar vardagsproblemen i vårt land i en helt annan utsträckning än
tidigare. Del är därför angelägel att också beakta intresset av det omvända
flödet av idéer, den stimulans som kommer in till forskningen från de nya
delarna av högskolan och det arbetsliv dessa representerar oeh som kan berika
mängden och arten av vetenskapliga frågeställningar. Bara som ell exempel på
den vitaliserings-process som jag här åsyftar vill jag nämna omvårdnadssidan i
samhällsarbetet och de delar av högskolan som återspeglar denna. Del står ju
klart att de delarna i väsentlig utsträckning - liksom de konstnärliga, som jag
tidigare berörde - har andra förankringar än de traditionella universitets-

Prop.
1981/82:106 17

utbildningarna.
Det nödvändiga i all sådana delar av högskolan somjag här exemplifierat
betraktas också som givande parter i den samlade FoU-miljön vill jag därför med
skärpa stryka under. Synpunkter i den riktning jag här har redovisat spelade en
viktig roll i förarbetena inför de centrala reformbesluten på högskoleområdet under
1970-talel och återkommer i remissyttranden över bl.a. den Andrénska kommitténs
förslag, exempelvis från UHÄ. Mitt sätl alt här betrakta högskolan och dess
möjligheter har jag sökt all hålla fasl vid i tidigare ställningstaganden. Jag
återkommer lill frågor av denna karaktär i det följande. I tydlighetens
intresse vill jag betona all min uppfattning så som jag nu har utvecklat den
inle rubbar åsikten all vi i vårt land måste koncentrera våra fasta
forskningsresurser på det säll som hitfills har skelt.

Forskningen
i internationellt perspektiv

All
bedriva inomvetenskapligt motiverad forskning och all utbilda forskare tillhör
högskolans grundläggande uppgifter. Sell i internalionelll perspektiv växer
denna uppgift i betydelse i takt med utvecklingen av forskningen. Sveriges
resurser för forskning och de resultat dessa frambringar utgör endasi en liten
bråkdel i jämförelse med de samlade forskningsresurserna och
forskningsresultaten i andra länder. Samtidigt är del nödvändigt för vårt lands
utveckling all vi kan hämta in och tillgodogöra oss de nya kunskaper som
forskningen utomlands leder fram till. För detta ändamål fordras att vi själva
förmår bedriva forskning inom ett brett spektrum av områden och att vi har god
tillgång på forskningskompetenl personal inom såväl den offentliga sekiorn,
inkl. självfallet högskolan, som industrin. Den inomvetenskapligt motiverade
forskningen spelar här en central roll. Förmår vi inle upprällhålla en
tillräcklig bredd och kvalitet på denna kommer vi snabbt att kunskapsmässigt
utarmas i förhållande till andra industrinationer. Inte ens delta är
emellertid en tillräcklig förutsättning för vår kunskapssamverkan med andra
länder. Vi måste också på några områden, låt vara alt de måste bli få och
väljas med omsorg, nå lill en sådan nivä all forskningen ligger ur
inlernalionell synvinkel i första ledet och ger möjlighet lill internationell
forskningssamverkan. Del är genom all i denna form lämna vårt bidrag lill den
internafionella kunskapsutvecklingen som vi också kan legitimera vår rätt att
som elt av världens rikaste länder nyttiggöra för egen del resultaten av andra
länders insatser inom forskningen.

Sedd
i detta perspektiv blir högskolans inomvetenskapligt motiverade forskning
grundläggande för långsiktig kunskapsuppbyggnad som också är ägnad alt främja
skilda samhällssektorers och industrins utveckling. Men detta leder också till
slutsatsen all den inomvetenskapligt motiverade forskningen måste ha en sådan
omfattning och stabilitet all den kan bevara sin självständighet och
integritet. Det är endasi därigenom den kan fullgöra den roll jag nu har talat
om. Samtidigt vill jag lägga lill alt ell oavvisligt krav på denna forskning är
öppenhet inför den vetenskapliga utvecklingen 2 Riksdagen 1981182. 1 saml. Nr
106

Prop.
1981/82:106 18

i
andra länder och förmåga all med ledning av denna ompröva sina verksamheter.

Jag
vill i delta sammanhang också stryka under viklen av alt Sverige deltar och
vidgar sin medverktin i inlernationeli forskningssamverkan på olika nivåer, bilateral,
nordisk, europeisk eller i ännu vidare sammanhang, t. ex. inom
forskningsprojekt stödda av FN och dess olika organ. Delta är nödvändigt för
all Sverige skall kunna behålla sin ställning bl.a. inom sådana delar av
grundforskningen där en fortsatt utveckling kräver så dyrbar utrustning att
ytlersl få länder ensamma förmår bekosta denna. Exempel härpå är forskning om
materians innersta beståndsdelar, rymden, bioteknologi m. m. Men del är cckså
nödvändigt för all Sverige skall kunna medverka med sina kunskaper och
erfarenheter vid lösning av problem av vital betydelse l.ex. för
utvecklingsländerna. Del kan gälla områden som tropiska sjukdomar,
energiförsörjning, växtförädling och tillvaralagande av naturresurser. Till
detta vill jag också foga all inlernalionell forskningssamverkan av det slag
jag här har nämnt, utöver att den är nödvändig för all gå vidare i den
vetenskapliga utvecklingen och att lösa stora internationella problem, också
för med sig vidgade kontakter mellan forskare i olika länder som indirekt är av
slor betydelse för stimulansen av de medverkande forskarnas nafionella
forskningsmiljöer. Inte minst gäller detta forskarutbildningen.

Nordiskt
forskningssamarbete

Del
nordiska samarbetets långa tradition och vittförgrenade karaktär gör att Norden
ter sig som en ganska självklar ram för forskningssamarbete. Likväl är delta
samarbete enligl min bedömning inte alls så väl utvecklat som vore önskvärt.
Självfallet förekommer del samarbete både på individuell och institutionell
nivå, bilateralt och multilateralt. Exempel på samarbete av sistnämnt slag är
Nordiska Afrikainstilutet, CINA, Centralinstitutet för nordisk asienforskning
och Nordita, Nordiska institutet för teoretisk atomfysik och Nordiska
forskarkurser. Inom den sektorsorganiserade forskningen kan nämnas del
teknisk-vetenskapliga samarbetet inom ramen för Nordforsk, liksom del relativt
nyligen inledda samarbetet på energiforskningens område. Under sjutfiolalet
har en viss utveckling av samarbetet inom sektorsforskningen skett inom ramen
för Nordiska ministerrådets verksamhet. Samarbete förekommer också direkt
mellan forskningsråd och andra forskningsfinansierade organ, liksom mellan två
eller flera universitet. Generellt sett torde dock förutsättningarna för
nordiskt forskningssamarbete ännu inle på långt när ha utnyttjats lill fullo.
Detta är i viss mån anmärkningsvärt eftersom de nordiska länderna uppvisar
betydande likheter, inte bara i fråga om det offentliga FoU-syslemets
uppbyggnad ulan även vad gäller prioritering av forskningsområden. En
förklaring lill det trots detta begränsade samarbete kan ligga i all del för
den enskilde forskaren eller inslilulionen ofta ler sig naturligt att i första
hand etablera

Prop. 1981/82:106 19

samarbete
med någon kollega resp. motsvarighet i ell av de forskningsmässigt stora
länderna.

Ell
ökat nordiskt forskningssamarbete får naturligtvis inle ske lill priset av all
övriga inlernalionella kontakter försvagas. Jag tror inle heller all del
föreligger någon verklig risk för en sådan utveckling. Karaktären på del
nordiska samarbete vars framväxt jag finner mest angelägel all främja utgår
ifrån förutsättningar som lorde vara speciella för Norden, nämligen geografisk
närhet, likhet i innehållsmässiga prioriteringar och administrativ struktur. Jag
ser del sålunda som väsentligt alt på sikt åstadkomma en ordning enligl vilken
del för såväl enskilda forskare som planeringsansvariga organ på alla nivåer
inom forskningsverksamheten blir naturligt alt pröva möjligheter lill
bilateralt eller multilateralt nordiskt samarbete särskilt i fräga om
verksamhet som antingen är myckel kostnadskrävande eller som bedöms svåra alt
bygga upp - eller vidmakthålla - på rent nationell basis av andra skäl, l.ex. i
en priorileringssilualion. Del kan således vara fråga om mer resurskrävande
forskningsprojekt, anskaffning eller utnyttjande av dyrbar vetenskaplig
utrustning eller anordnande av forskarutbildning inom små vetenskapsområden
liksom överhuvud laget inom områden där det av ekonomiska skäl eller med hänsyn
fill rekryteringsbehovet är lämpligt att samverka.

Förutsättningarna
för en syslemafisk utveckling av del nordiska samarbetet skiftar i hög grad
mellan olika delar av del svenska forskningssystemet. Inom vissa delar av
l.ex. seklorsforskningen lorde resp. forsknings-finansierande organ ha goda
möjligheter all genom kontakter med sina motparter i ell eller flera av de
nordiska länderna få lill slånd en ökad samordning av insatserna. 1 fråga om
högskolans fasta organisation för forskning och forskarutbildning är
situationen något annorlunda. Verksamheten är här så mångfacetterad och
ansvaret för dess planering är i så hög grad decentraliserad att utvecklingen
av det nordiska samarbetet på dessa områden i slor utsträckning kommer all vara
beroende av de lokala myndigheternas initiativ och medverkan. Jag fäster mot
den bakgrunden slor vikt vid de olika lokala aktiviteter i denna riktning som
har inletts under senare tid — l.ex. i planerna på samarbete mellan de
humanistiska fakulteterna vid universiteten i Lund och Köpenhamn och den mer
generellt syftande försöksverksamhet med nordisk samverkan inom utbildning och
forskning vid universitetet i Umeå, som jag berörde vid min anmälan av anslaget
Vissa särskilda ulgifler inom högskolan m. m. i prop. 1981/ 82: 100 bil. 12.

De
nordiska statsministrarna uppmanade 1978 Nordiska ministerrådet alt la
initiativ till ell ökat nordiskt forskningssamarbete. Statsministrarnas
uppmaning har nu efter ell par års utredningsarbete resulterat i ell Ministerrådsförslag
som i november 1981 överlämnades lill Nordiska rådet med hemställan om rådets
yttrande. Med hänsyn till alt Nordiska rådels behandling av ärendet inte bör
föregripas kommer jag i detta sammanhang all

Prop.
1981/82:106 20

endasi
översiktligt orientera om Minislerrådsförslagels innebörd. Jag avser att senare
under våren återkomma till regeringen med förslag i denna fråga all föreläggas
riksdagen under innevarande riksmöte.

Enligt
Minislerrådsförslagel skall elt Nordiskt forskningspoliliskl råd inrättas år
1983. Rådels huvuduppgifter skall vara dels att vara rådgivande åt Nordiska
ministerrådet i långsikliga och övergripande forskningspoliliska frågor, dels
all genom egna initiativ främja en ökad nordisk samordning av FoU-resurserna.
Inom ramen för detta mycket vidsträckta mandat har ministerrådet redan i sitl
förslag till Nordiska rådet visat på några områden som man finner bör ha
prioritet i det forskningspoliliska rådets arbete. Dit hör frågor om dyrbar
vetenskaplig utrustning, forskarutbildning och långsikfig kompetensuppbyggnad
inom smala områden saml samarbete i fråga om tvärvetenskaplig och
sektorsövergripande forskning. Tanken bakom förslaget är all de nordiska
regeringarna skall förses med elt instrument genom vilket man med relativt
måttliga resurser skall kunna göra insatser av strategisk betydelse för
utvecklingen av del nordiska forskningssamarbetet. Av denna myckel kortfattade
redogörelse för motiven bakom och innebörden i förslaget om ell nordiskt
forskningspolifiskl råd torde framgå att detta ligger väl i linje med den syn
på det nordiska samarbetet somjag nyss redovisade. Somjag i det föregående
nämnt är det min avsikt all återkomma i frågan. Jag räknar med att så kan ske
vid min anmälan av en proposition om Nordiska ministerrådels budget för
nordiskt kulturellt samarbete.

Grundforskning
och tillämpad forskning — några kännemärken

Grundforskningen
har en speciell karaktär som enligt min mening förtjänar att helt kort belysas
i detta sammanhang. Syftet med den är, som anges i den nyssnämnda definitionen,
all söka ny kunskap och nya idéer utan en bestämd tillämpning i sikte. Just
delta syfte har i den allmänna debatten om forskningen ibland lett till
slutsatsen all grundforskningen inte skulle vara av samma samhällsnytta som
annat slag av forskning. En följd av sådana slutsatser kan bli, och har i vissa
fall också blivit, alt grundforskningen får stå tillbaka för tillämpad
forskning och utvecklingsarbete vid avvägning av forskningsresurser lill olika
områden. Enligl min mening beror detta på en bristande kunskap om sambandet
mellan grundforskning och annan forskning och utvecklingsarbete.

De
kunskaper och idéer som grundforskningen frambringar är en källa, ur vilken
tillämpad forskning och utvecklingsarbete ständigt på nytt mäsle ösa för alt
kunna hålla sig livskraftiga. Del förhållandel alt grundforskningen angriper
problem, vilkas lösning när problemen formuleras inle synes ha någon praktisk
tillämpning, innebär således inle alt de kunskaper som vinns skulle vara
onyttiga i ett vidare och längre perspektiv. Del är tvärtom så att en
ulomordenlligl stor del av dessa kunskaper och idéer förr eller

Prop.
1981/82:106 21

senare
kommer lill praktisk användning. Svårigheten ligger i att förutsäga vilka
kunskaper lösningen av ell visst problem kan föra med sig och om och när de kan
bli tillämpliga. Vi har i vetenskapshistorien mängder av exempel pä hur rön,
som i forskarens eller forskarnas samtid har saknat betydelse, först långt
senare visat sin kraft. T. o. m. närmast slumpmässiga biresultal av arbeten av
grundforskningskaraklär har under efterföljande skeden visat överraskande
möjligheter att djupt förändra människornas villkor. Jag vill här stryka under
att grundforskningen bil för bil ger oss nya kunskaper på skilda områden. När
dessa bilar fogas ihop i nya mönster kan de plötsligt leda lill betydande
landvinningar för l.ex. förståelsen av vår värld, botande av sjukdomar, skyddet
av vär miljö och framställning av nya produkter.

Jag
anser således att det är ulomordenlligl viktigt alt röja undan missförstånden
om den bristande samhällsnyttan med grundforskning. Den barett kulturellt värde
i sig, är nödvändig för våra möjligheter all delta i och nyttiggöra oss
internationell forskning samt utgör en av grundstenarna för vårt lands
fortsalla utveckling. Endasi genom att erkänna värdet och nyttan av
grundforskning och acceptera att den arbetar med det okända kan vi på ell
riktigt säll väga behovet av sådan forskning mol behovel av annan forskning.

Den tUtämpade forskningen
kan till följd av problemens art och den nära avnämarkonlaklen få en påtagligt
annorlunda karaktär. Forskningen är ofta mång- eller tvärvetenskaplig, vilket
gör all forskare med olika vetenskapstraditioner måste lära sig förslå
varandras språk och intressera sig för nya synsätt. Forskningens inriktning
bestäms i samarbete med en avnämare och måste anpassas lill dennes problem och
behov av underlag för beslut. Forskningen måste därvid vägledas förutom av
inomvetenskapliga kriterier också av en strävan att uppfatta avnämarens problem
och omsätta dessa i forskningsbara uppgifter. Den tillämpade forskningen
ställer också särskilda anspråk på avnämarens förmåga alt analysera sina
problem tillsammans med forskare och att tillgodogöra sig
forskningsresultaten. En gemensam planering av forskningen är nödvändig för alt
resultaten skall kunna utnyttjas som grund för åtgärder och beslut. För att en
omfattande samverkan skall uppnås fordras en upplärningsprocess hos båda
parter. Samverkan måste avpassas lill de speciella omständigheterna och bör
inle tvingas in i standardiserade rutiner..

Tvär-
och mångvetenskaplig forskning

Utvecklingen
inom forskningen kräver ständig förnyelse inle minst genom fruktbärande
insatser över traditionella ämnes- och sektorsgränser. De samhällsproblem vars
lösning ofta fordrar forskningens medverkan är också så sammansatta att de
vanligen kräver samverkande insatser från flera forskningsområden. Del är
därför enligl min mening nödvändigt all tvär- och mångvelenskapliga ansatser på
olika sätt ges hög prioritet i forskningens förnyelseprocess.

Prop. 1981/82:106 22

Andrénska
kommittén har gjort en insiktsfull analys av de svårigheter som är förknippade
med tvärvetenskaplig forskning. Tvärvetenskaplig kunskapsintegration innebär
stora svårigheter när forskare med olika vetenskapstraditioner måste samsas om
ett övergripande synsätt innan ny kunskap kan skapas. I en utvecklad disciplin
finns det redan ell nära samband mellan bakgrundskunskaper, problem,
undersökningsområde och metoder. I Ivärvelenskapliigl arbete måste delta
sammanhang upprättas. Detta kräver lång förberedelselid och ingående
planering. Till svårighelerna i tvärvetenskaplig forskning kommer högskolans
merileringssys-lem och anställningsformer.

Jag
vill stryka under vad kommittén har anfört om de svårigheter som möter vid
uppbyggnad av tvär- och mångvelenskapliga forskningsområden. Del är också
utifrån medvetenheten om dessa svårigheter som särskilda insatser har gjorts
under senare år för att stimulera framväxten av sådan forskning. Den största
insatsen gäller den temaorienlerade forskningen vid universitetet i Linköping.
Den är ell försök all bygga upp en forskningsorganisation kring ett anlal
problemområden av särskild betydelse för samhällsutvecklingen och utgör därmed
ell alternativ till en sedvanligt disci-plinorienterad fakultet. Del är därför
angeläget alt uppbyggnaden av den temaorienlerade forskningen kan fullföljas.
Jag återkommer lill denna fråga i del följande. Jag vill också betona
angelägenheten av att existerande tvärvetenskapliga forskningsorganisationers
behov beaktas i den lokala resursfördelningen. Jag tänker bl.a. på Centrum för
tvärvetenskap vid universitetet i Göteborg och Miljövårdsprogrammet vid
universitetet i Lund.

I
detta sammanhang förtjäneir också alt nämnas att en av huvuduppgifterna för
den år 1977 inrättade FRN är alt stödja framväxten av tvärvetenskaplig
forskning. Jag har ocskå i de senaste årens budgetpropositioner förordat dels
inrättande av Ijänster som professor med tvärvetenskapliga inriktningar bl.a. i
socialt arbete, dels anvisningar av medel fill sådana områden som marin teknik,
iräforskning och barnkultur. Vidare kan nämnas de centrumbildningar som har
kommit till slånd genom högskoleenheternas egna åtgärder, i vissa fall under
medverkan av olika seklorsorgan.

Jag
kan således konstatera all intresset för tvär- och mångvetenskaplig forskning
har ökat betydligt både inom och utom högskolan. Del är angelägel alt denna
utveckling stimuleras. En vidgad forskningssamverkan mellan högskolan och
externa intressenter, en fråga som jag återkommer till under ell särskill
avsnitt, kommer lill en del all vara beroende av högskolans förmåga all
åstadkomma samverkan över ämnes- och sektorsgränser.

I
detta sammanhang vill jag helt kort beröra s.k. områdesstudier. Därmed menas
studier av och forskning om ett geografiskt område såsom Latinamerika, Afrika,
Asien etc. Syftet med dessa studier är all hämta in och utveckla kunskaper om
områdena när del gäller språk, trosuppfattningar, ekonomiska, sociala och
etnografiska förhållanden m. m. Studierna

Prop.
1981/82:106 23

är
således utpräglat mångvelenskapliga lill sin karaktär. De har slor betydelse
för våra internationella kontakter bl. a. när del gäller biståndsarbete och
utvidgade ekonomiska förbindelser med t. ex. Östasien, arabländerna, Afrika och
Latinamerika. Jag ulgår från alt dessa forskningsområden kommer att ges hög
prioritet i högskolemyndigheternas forskningsplanering och resursfördelning.
Jag vill också erinra om alt områdessludierna lämpar sig väl för nordisk
samverkan. Cenlralinslilulel för nordisk asienforskning och Nordiska
Afrikainslitutel, somjag har nämnt i annat sammanhang, är exempel härpå.

Jag
återkommer lill frågor om tvärvetenskaplig forskning dels under avsnittet
Forskning och forskarutbildning inom högskolan. Vissa allmänna frågor där jag
behandlar Andrénska kommitténs förslag i bl.a. detta avseende, dels under
avsnittet Organisation och finansiering av viss forskning inom primärvården.

Forskningens
kvalitet och forskarnas integritet

Jag
har nyss nämnt viklen av alt forskningen har en hög kvalitet inte minst för alt
de resurser som avsätts för forskning skall kunna bli väl utnyttjade. Andrénska
kommittén har också berört kvalitetsfrågorna. 1 likhet med kommittén och flera
av remissinstanserna, anser jag all vikten av hög kvalitet i forskningen inte
nog kan understrykas. Kvaliteten bör, vilket kommittén också framhåller, mätas
genom jämförelser som beaktar de internationella framstegen. Svensk forskning
har länge haft gott rykte. Många svenska forskare har varit förgrundsgestalter
inom sina resp. områden. Del är angelägel att svensk forskning kan fortsätta
att svara mot högt ställda krav och förväntningar. Beslutsstrukturen när del
gäller bl. a. forskning och forskarutbildning är starkt decentraliserad. Det
innebär all merparten av de beslut som ger den konkreta forskningsmiljön och
direkt påverkar forskarnas arbetsmöjligheter fattas av lokala myndigheter. Del
är vid dessa beslut som hänsyn måste tas till möjligheterna för kreativt och
innovativt forskningsarbete. Det är här man måste ställa kraven på kvalitet
såväl i forskningsprocessen som i forskningsresultaten. Ell viktigt underlag
för sådana beslut - och givelvis också för statsmakternas övergripande beslut
om forskning - måste vara utvärderingar av fidigare och pågående verksamhet.
Jag återkommer till utvärdering av forskning under ell särskilt avsnitt i mitt
anförande.

1
detta sammanhang vill jag också betona all kvaliteten i forskningen inle endasi
beror av själva forskningsprocessen och utvärdering av forskning utan också av
den vetenskapliga granskningen av forskningsprojekten innan de påbörjas. Denna
del i kvalitetskontrollen är enligl min mening utomordentligt betydelsefull för
att nå ell effektivt utnyttjande av forskningsresurserna och för att så långt möjligt
säkerställa att den forskning som påbörjas kan ge värdefulla resultat. Jag
utgår från att projeklprövning-

Prop.
1981/82:106 24

en
i detta avseende ägnas ökad uppmärksamhet inom såväl högskolans egen forskning
som seklorsforskningen.

När
jag talade om forskningens frihet snuddade jag vid frågan om forskarnas
integritet. Integriteten är en förulsällning för denna frihet. Med integritet
avser jag här den enskilde forskarens möjligheter att kunna genomföra sin
forskning från strikt vetenskapliga utgångspunkter ulan att utsättas för
påtryckningar av oliika slag om forskningsresultaten blir annorlunda än de
förväntade. Till integritet hör också att likaså från vetenskapliga
utgångspunkter kunna angripa ell nyll forskningsproblem, även om del inle helt
ryms inom etablerade vetenskapliga skolor eller ens del fack som ursprungligen
fört forskaren eller forskargruppen till den situation i vilken problemet valts
och formulerats.

Frågor
om forskarnas integritet är ulomordenlligl vikliga därför all de i grunden rör
kvaliteten i forskningen och därmed stabiliteten i de kunskaper som
forskningen avkastar och som ligger till grund för beslut inom praktiskt taget
alla delar av samhällslivet. Integriteten hos forskaren är ytterst, liksom hos
alla andra människor, ett moraliskt förhållningssätt lill del egna arbetet. Men
eftersom många forskare, framför allt yngre, lever under osäkra
anställningsförhållanden och i så hög grad för sin fortsatta verksamhet är
beroende av bedömningen av sina arbetsresultat, dvs. de nya kunskaper de
producerar, kan deras integritet sällas på svära prov. Jag anser därför att det
är utomordentligt angeläget att man inom både grundforskning och annan
forskning är uppmärksam på detta förhållande. Forskningsresultaten måste kunna
bedömas enbart utifrån vetenskaplig hållbarhet och inle utifrån andra
värderingar eller med andra kriterier.

Forskningsplanering

Syften,
förutsättningar och krav

Begreppet
forskningsplanering är vidsträckt. Det kan avse planeringen av del enskilda
forskningsprojektet, planering av forskning och forskarutbildning inom ell
ämnesområde eller en fakultet vid en högskoleenhet, planering av ell
universitets samlade forskningsverksamhet, UHÄ:s planering på nationell nivå
av högskolans forskning och forskarutbildning saml forskningsrådens planering
inom sina resp. områden. Del kan avse sektorsorgans och seklorsmyndighelers
bedömningar av behov av forskning som grund för resp. sektors utveckling och
prioriteringen inom dessa behov saml samordningsåtgärder mellan forskare och
forskningsavnä-mare. Begreppet forskningsplanering kan slutligen avse
regeringens och riksdagens övergripande avvägningar och ställningstaganden lill
de olika sektorernas och till högskolans och forskningsrådens
forskningsinriktningar och resursbehov. Denna schematiska beskrivning av
forskningsplaneringen utifrån nivåerna inom den kan också sägas uttrycka
skalan för delaljering i planeringen. På den nationellt övergripande nivån bör
i princip

Prop.
1981/82:106 25

endasi
huvudinriktningar inom forskningsverksamheten anges men ju närmare det
enskilda forskningsprojektet planeringen kommer, desto större blir behovet av
delaljering. Jag återkommer strax lill denna fråga.

Forskningsplaneringen
har flera syften. De är bl.a. all skapa behövliga samband mellan forskningens
avnämare och dem som utför forskningen, all åstadkomma en rationell användning
av personella och materiella resurser och alt avläsa i vilken utsträckning
uppsatta mål för olika delar av forskningen nås. För all syftena med
forskningsplaneringen skall kunna uppnås fordras att vissa förutsättningar
föreligger. En förutsättning är att del finns överblick över
forskningsverksamheten på vae nivå som gör del möjligt alt se hur dess olika
delar förhåller sig lill varandra och till helheten. En annan är alt det finns
en uppfattning om de tidsmässiga och organisatoriska sambanden dels mellan
olika slag av forskning och inriktningar inom dessa m. m., dels mellan
forskningsverksamheten som sådan och samhällets behov av olika slags forskning.
En tredje förutsättning är alt utgångspunkter kan anges för fördelning av
resurser lill forskningsverksamhetens skilda delar. Som en Qärde förutsättning
kan nämnas ett samlat underiag för all stämma av behoven av resurser för
forskningsverksamhet mol andra samhälleliga resursbehov.

Med
dessa utgångspunkter vill jag ange de krav som bör ställas på övergripande
nationell forskningsplanering. Den skall för det första fånga in samhällets
behov av olika slags forskning och uttrycka en avvägning av dessa mol varandra.
För del andra måste den ange de stödjande åtgärder som behövs, fördelningen av
ansvar mellan myndigheter och förläggning av resurser för all de angivna
forskningsbehoven skall kunna tillgodoses. Den övergripande
forskningsplaneringen bör således i en rad avseenden innefatta klara
viljeyttringar och ställningstaganden. Den skall ge ramar på sådan sikt och med
sådan stabilitet att planeringen av forskningsverksamheten på andra nivåer
blir meningsfull och att forskningen i alla dess delar kan bedrivas med den
uthållighet som fordras för all nå de avsedda resultaten. Jag är naturligtvis
medveten om all de kriterier som anges eller förutsätts vid övergripande
forskningsplanering kan innefatta målkonflikter. En slutlig tillämpning av
resultat från forskning inom elt givet område kan med andra ord strida mot
tillämpningen av forskningsresultat från andra områden. Medvetandet härom
ställer därför stora krav på känslighet vid de avvägningar som görs på både
central och lokal beslutsnivå.

Vad
jag nu har sagt om forskningsplaneringen antyder all själva planeringsprocessen
är vittförgrenad och kan bli svår all överblicka.

Del
finns inte heller någon given modell för en samlad forskningsplanering som
ulan vidare kan tillämpas. Den översikt av forskningsplaneringen i vissa länder
som redovisas i bilaga I visar all utformningen av planeringen skiljer sig ål
i de olika länderna. Detta beror bl.a. på all varje lands
forskningsorganisation har sina speciella särdrag och alt den allmänna

Prop.
1981/82:106 26

förvaltningsstrukturen
varierar mellan länderna. För egen del gör jag den bedömningen alt en väl
fungerande forskningsplanering i första hand måste utgå från strukturen i den
forskningsverksamhet planeringen gäller. Givetvis är det av stort värde alt
vid utformningen av planeringen kunna la del av erfarenheter, idéer och
handlingslinjer från andra länder. Därigenom berikas planeringsarbetet och
risken all göra misstag kan minskas. Del är dock bl.a. med hänsyn till
skillnader i forsknings- och förvaltningsstrukturen knappast möjligt all
direkt tillämpa modeller för forskningsplanering i andra länder på svenska
förhållanden. Mitt intryck är alt Sverige i fråga om forskningsplanering i
många delar hävdar sig jämförelsevis väl. En av våra brister förefaller dock
vara att del saknas en samlad planering på nationell nivå.

Jag
har nyss framhållit att forskningsverksamheten är ell omfattande och komplext
område. Däri ligger också en betydande risk för all planeringen av området kan
utvecklas lill en svårgenomtränglig och invecklad process. Jag vill därför
stryka under viklen av all forskningsplaneringen utformas så att den verkligen
underlättar överblick av forskningen. Om planeringen inte förmår bidra lill
delta kan den lätt bli en krävande process som drar orimligt stora resurser
från del egentliga forskningsarbetet och snarare hindrar än underlättar
avvägningar och prioriteringar. Jag vill också betona all forskningsplaneringen
måste karaktäriseras av all forskning är att med dess förutsättningar söka
göra det okända känt. På varje nivå måste det finnas betydande frihet alt
ompröva verksamhet. Endast därigenom kan vi ge utrymme för nya idéer och hålla
forskningen vital. Detaljregleringar bör så långt möjligt undvikas.
Planeringsarbetet får inle bli ett självändamål, en ersättning för forskningen
själv eller en tillflyktsort för forskare som tröttnat på eller inle längre
förmår alt forska.

Vad
jag nu har anfört om en betydande frihet gäller i första hand grundforskning
och i viss mån tillämpad forskning. Självfallet kan inle samma frihet gälla när
del rör sig om utvecklingsarbete och framtagning av beslutsunderlag inom den
statliga seklorsforskningen, där uppgifterna kan vara mycket väldefinierade och
stora ekonomiska värden kan slå på spel.

Forlsall
utveckling av nationell forskningsplanering

Jag
kommer i del följande att förorda åtgärder som leder lill ökad långsiklighel i
forskningsplaneringen och som skapar förulsätlningar för bättre avvägningar och
klarare prioriteringar på nationell nivå. Jag har också bedömt del möjligt all
redan i denna proposition förorda övergripande prioriteringar för vissa
forskningsområden. Jag skall strax återkomma härtill. Jag kominer i del
följande att också lägga fram förslag om betydande förbättringar inom
forskarutbildningen. Förbättrade villkor för de forskarstuderande är av
strategisk betydelse för forskningens långsiktiga kapacitet och kvalitet.
Många av mina förslag i del följande syftar till att utgöra delar i eller

Prop.
1981/82:106 27

förbättra
förutsättningarna för forskningsverksamheten och planeringen av denna. Jag är
dock medveten om all en fullt utvecklad övergripande forskningsplanering inle
uppnås nu. Jag vill på denna punkt erinra om vad jag inledningsvis har anfört,
nämligen alt denna proposition är ell första försök all skapa en övergripande
forskningsplanering. En förbällring av forskningsplaneringen på alla nivåer
måste ske stegvis och med öppenhet för omprövningar av planeringsmetoderna.
Detta gäller inle minst regeringens och riksdagens övergripande
ställningstagande. Tack vare del utmärkta utrednings- och planeringsarbete som
har utförts av kommittéer, myndigheter och organisationer inför denna
proposition las ett stort steg mol en övergripande planering. Del är därför
också naturligt all sedan riksdagen har tagit ställning lill förslagen genast
gå vidare med förberedelsearbetet inför näsla forskningspoliliska proposifion.
Jag vill här erinra om all chefen för industridepartementet i föregående års
propositioner (1980/ 81:90 och 1980/81:130) om energipolitikens resp.
industripolitikens inriktning framhöll all ställningstagandena till fleråriga
forskningsramar knutna lill dessa båda sektorer i framtiden borde samordnas med
regeringens ställningstagande lill forskningspolitiken. Planeringsperioden för
dessa forskningsområden löper ul med utgången av budgetåret 1983/84. Nya
ställningstaganden fordras därför av regering och riksdag våren 1984. Det är
också min uppfattning alt en strävan bör vara att presentera regeringens
forskningspoliliska propositioner vid millen av en valperiod. De erfarenheter
som har vunnits av arbetet inför den första forskningspolitiska propositionen
och de åtgärder jag förordar för all förbättra planeringsarbetet leder mig
därför lill slutsatsen alt del bör vara möjligt all begränsa förberedelsetiden
för näsla forskningsproposition till ungefär två år. Regeringen har då nära ell
och ett halvt år till förfogande efter del all den nya mandatperioden har
påböljats för all bereda sina forskningspolifiska ställningstaganden. Jag
anser således att planeringen inför nästa forskningspoliliska proposition bör
utgå från alt denna bör föreläggas riksdagen under våren 1984. Jag återkommer
senare lill formerna för planeringen för planeringen av denna proposition.

För
alt regeringens och riksdagens beslut rörande den övergripande
forskningsplaneringen skall kunna bli effektiva fordras all i denna också ingär
en angivelse av vilka ekonomiska ramar som bör gälla för forskningsverksamheten
under planeringsperioden. Jag vill redan nu, efter samräd med berörda statsråd,
anmäla all jag räknar med en förstärkning av forskningsverksamheten med 100
milj.kr. för budgetåret 1983,/84. Jag återkommer i del följande lill hur delar
av denna förstärkning bör knytas till de övergripande prioriteringarna. Jag
vill dock betona alt dessa prioriteringar, som givetvis bör vara långsiktigare
än de perioder för vilka medelsramar kan anges, i väsentlig utsträckning måste
förverkligas genom successiva omfördelningar inom redan befintliga ramar.

Prop.
1981/82:106 28

Instrument
för styrning av forskning

Innan
jag går över till mina förslag om långsikfiga prioriteringar vill jag först
något beröra de planerings- och styrinstrument som slår lill regeringens och
riksdagens förfogande. När det gäller högskolans forskning utgörs regeringens
och riksdagens underlag för ställningstaganden i allt väsentligt av högskolans
och forskningsrådsorganisalionens anslagsframställningar. Regeringen och
riksdagen utövar sin styrning av forskningsresurser med ell fåtal instrument.
För de fasla forskningsresurserna inom högskolan utgör fakullelsanslagen och
anslagsposterna inom dessa för resp. högskoleenhet de viktigaste instrumenten.
Ur fakullelsanslagen bestrids samtliga kostnader för den fasla
forskningsverksamheten och forskarutbildningen inom högskolan med undanlag för
lokalkostnader och investeringar i byggnader, inredning och utrustning saml
några mindre kostnadsposter. Genom avvägning av dessa anslag kan således
regering och riksdag prioritera dels mellan olika fakultetsomriiden, dels också
inom ell fakultelsområde mellan olika högskoleenheter. Fakullelsanslagen har
också använts som styrinstrument framför alll vid fördelning av tillkommande
basresurser. Vid sidan om fakultetsanslagen har regering och riksdag
ytterligare ett styrinstrument för den fasta forskningsorganisationen, nämligen
inrättandet av tjänster som professor och förfarandet för omprövning av inriktningen
av professurer när dé blir lediga. Under senare lid har därutöver försöksvis
tillämpats metoden alt anvisa medel för angivna forskningsområden. Exempel
härpå är träforskning, marin teknik, mikrobiologi, barnkultur.

Fakultetsanslag

Enligl
min mening är fakullelsanslagen ett viktigt styrinstrument för regering och
riksdag. Del är också sannolikt all deras betydelse i detta avseende kommer att
växa under 1980-lalel. Skälen härtill är dels behovel av att i ökad
utsträckning åstadkomma arbetsfördelning inom forskningen mellan
högskoleenheterna, dels strävan alt åstadkomma tydligare övergripande
forskningsprioriteringar från regering och riksdag i förening med förbättrad
planering för forskningssamverkan med seklorsorgan och andra intressenter
utanför högskolan.

Jag
lar nu upp frågan om erfarenheterna av försök med fakullelsvisa
forskningsprogram.

Genom
beslut den 14 juni 1979 uppdrog regeringen åt UHÄ aU försöksvis utarbeta
förslag fill mål och riktlinjer för verksamheten inom några
disciplinorienterade fakulteter. Uppdraget kan återföras lill
forskarulbild-ningsulredningens (FUN) förslag (SOU 1977:31) att riksdagen för
varje fakultet skulle fastställa mål och rikfiinjer i anslutning till
behandlingen av motsvarande budgetanslag, remissbehandlingen av FUN:s förslag
saml prop. 1978/79:119 och riksdagens beslut med anledning av nämnda proposition.
För alt fullgöra uppdraget har UHÄ i sin tur uppdragit ål universile-

Prop. 1981/82:106 29

tel
i Göteborg och Chalmers tekniska högskola (CTH) all inom UHÄ medverka vid
utarbetandet av förslag till mål och rikfiinjer för de humanisfiska och
samhällsvetenskapliga fakulteterna resp. för några sektioner vid CTH. Avsikten
var alt utarbeta program som skulle utgöra en sammanvägning av interna och
externa forskningsbehov och ha karaktär av långsiktiga utvecklingsprogram för
den tolala forskningsverksamheten inom resp. fakultet. Det enskilda fakultelsprogrammel
borde innehålla en planering för fakultetens kompetensutveckling och dess
möjligheter att möta sektorsforskningens behov, då denna planering utgör ett
viktigt underlag för den samordning av forskningsresurser som behövs i elt
riksperspektiv.

UHÄ
har i skrivelse den 4 juni 1981 lämnat en delredovisning av regeringens
uppdrag och därvid överlämnat bl.a. utkast fill måldokument. Skrivelsen har
remissbehandlats.

De utkast lill
fakullelsprogram som har utarbetats skiljer sig påtagligt åt vad avser
arbetsmetod, innehåll och programnivå. De humanistiska och
samhällsvetenskapliga fakullelsprogrammen utgör huvudsakligen redovisningar av
pågående forskning och forskarutbildning.

UHÄ har framhållit all del
varken för samhällsvetare eller humanister varit möjligt att ange särskilt
angelägna ämnesområden för en framlida utbyggnad eller väga in myndigheters och
sektorsorgans forskningsbehov för att med utgångspunkt i dessa lämna förslag om
forskningsområden där en långsiktig kunskapsuppbyggnad ler sig särskill
angelägen. Den redovisade analysen av seklorsforskningens andel av
forskningsvolymen inom olika samhällsvetenskapliga ämnen utgör dock en indirekt
redovisning av behoven av bl. a. en långsiktig kunskaps- och
kompetensuppbyggnad.

Programutkastet för
teknisk fakultet, som är helt annorlunda än de två övriga programutkasten, är
ett förslag till systematisk indelning av den tekniska forskningen i
strukturella huvudområden som syftar lill dels all vara en ram för program för
teknisk fakultet som helhet, dels vara tillämpligt på andra beskrivningar av
teknisk forskning t. ex. inom seklorsorgan. Programutkastet innehåller också
ett förslag lill disposition för fakullelsprogram och ett seklionsprogram.
Utkastet för teknisk fakultet är sålunda ett försök all redan från början
utforma elt program med såväl en ämnes-mässig som en problem- eller
preslalionsorienterad indelning av kunskapsområdet.

Remissinstanserna
har i stort sett varit positiva till att utveckla fakultets-program. Särskilt
starkt är intresset för all markera mål och riktlinjer på nationell nivä för
teknisk fakultet, medan del i nuläget är osäkert om del är möjligt och
meningsfullt all utarbeta sådana dokument för de humanistiska och
samhällsvetenskapliga fakulteterna.

Som jag nyss har redovisat
utgör de utarbetade utkasten lill måldokument i alll väsentligt beskrivningar
av pågående forskningsverksamhet och befintliga kompetensprofiler. Enligl min
mening är sådana beskrivningar ett viktigt steg för all åstadkomma en
långsiktig forskningsplanering. Del

Prop. 1981/82:106 30

är
såsom UHÄ också framhåller först sedan de existerande kompetensprofilerna och
inlresseinriktningania har klarlagts, som man kan pröva vilka forskningsområden
som skilda fakultelsnämnder och högskoleenheter har speciella förutsättningar
all utveckla.

Del
arbete som UHÄ nu har inlett visar att fakullelsprogram kan komma all fylla en
vikfig funktion både i den lokala och centrala planeringen. Bl. a. bör de på
sikt kunna underlätta en övergång lill de andra former för inrättande av tjänst
som professor som jag tidigare har berört. Ett omfattande utredningsarbete
återstår dock. Som exempel på frågor som bör belysas ytterligare kan nämnas hur
seklorsorganens forskningsbehov skall vägas in i planeringsprocessen, hur en
profilering mellan olika högskoleenheter inom ett och samma fakultetsområde
skall åskådUggöras och genomföras och med vilken deialjeningsgrad forskningen
skall beskrivas. Jag delar därför UHÄ: s och remissinstansernas uppfattning om
vikten av alt arbetet på detta område fortsätter. Detta bör ske i huvudsak
såsom UHÄ har föreslagit. Väl utformade fakultetsprogram kommer alt verksamt
kunna bidra till en förbättrad forskningssamverkan mellan högskolan och
externa intressenter. Vid det fortsatta arbetet med programmen bör därför
beaktas vad jag senare kommer att anföra om sådan samverkan.

Av
särskill intresse är enligl min mening del förslag som har utarbetats vid CTH.
Det utgör en värdefull grund för en mer systemafisk indelning av det tekniska
området inom högskolan. En sådan indelning skapar ell bättre underlag för
avvägningar och inriktning av insatser inom de tekniska fakulteternas område.
Den gör del också möjligt för seklorsorganen all identifiera högskolans olika
basresurser i termer av kompetens och kunskapsnivå relevanta för deras behov.

Den
huvudområdesindelning som redovisas i CTH:s förslag bör vara lämplig med
avseende pä de tekniska fakulteternas verksamhet och överensstämmer i vad
avser de fyra tekniska vetenskapsområdena i stort sell med STU: s operafiva
indelning i teknikområden.

En
vikfig funktion för ett fakullelsprogram av det här diskuterade slaget är bl.
a., somjag nyss har nämnt, all utgöra ett instrument för information och
samverkan mellan högskolan och externa myndigheter och sektorsorgan. Den
föreslagna programindelningen bör enligl såväl min som chefens för
industridepartementet mening skapa förulsällning för bättre samordning mellan
prioriteringar av STU: s satsningar och prioriteringar inom de tekniska
fakulteterna.

Jag
anser således all genom en vidare bearbetning av del framtagna förslaget en
ändamålsenlig modell bör kunna skapas för att utifrån nationella mål kunna
ange riktlinjer för forskningsverksamheten inom de tekniska fakulteterna.

Jag
vill i detta sammanhang erinra om att Sveriges lantbruksuniversitet — och
tidigare jordbrukets högskolor - återkommande har presenterat långtidsplaner
och verksamhetsplaner. 1 sin anslagsframställning för bud-

Prop.
1981/82:106 31

getåret
1982/83 har lantbruksuniversitetet lagt fram en långtidsplan inför 1990-lalel
och en verksamhetsplan för åren 1981-1986. Långlidsplanen präglas av en strävan
alt söka leda forskning och utbildning mol yllerligare fördjupning, långsiktigt
nyskapande, individuella initiativ och personligt ansvar. Vikliga ansvarsområden
för lanlbruksuniversilelet har redovisats. Forskningen föreslås koncentreras
kring frågor som medför kostnadssänkningar, produklivilelshöjningar och
exportökningar i berörda näringar. Kunskaper om långsiktig resurs- och
miljövård ges fortsatt prioritet. Forskarutbildningen ges ökad vikt och
åtgärder föreslås för all bl. a. förbättra grundutbildning, rekrytering och
personalplanering saml utvärdering. Långsiktsplanen är vidare utgångspunkt och
referensram för den femåriga verksamhetsplanen.

Den
långtidsplanering som har utformats vid Sveriges lantbruksuniversitet år
enligt min mening väl genomförd. Jag utgår från att också de erfarenheter som
den har gell beaktas i UHÄ: s fortsalla arbete.

Med
hänsyn lill den betydelse arbetet med fakullelsprogram har för en förbättrad
planering av forskningen i skilda avseenden förutsätter jag att UHÄ skyndsamt
fullföljer sitt uppdrag. Jag avser sedan UHÄ slutligt har redovisat detta alt
återkomma fill regeringen med förslag i fråga om fakullelsprogram.

Inrättande
av ijänsl som professor

Den
styrning av forskningen som sker genom alt regeringens och riksdagens
medverkan fordras för inrättande av tjänst som professor eller omprövning av
inriktningen av befintliga professurer har enligl min mening avtagit i betydelse.
Skälen härtill är flera. Inrättandet av professurer var fram till 1950- och
1960-talen betydelsefulla åtgärder för all markera den vikt som regering och
riksdag fäste vid alt ett nyll forskningsområde byggdes upp. De nya
professurerna utgjorde också i förhållande till den dåvarande
forskningsorganisationens omfattning betydelsefulla resurstillskott. De var
vidare ell medel när forskningsorganisationen byggdes upp på nya orter att
snabbi bereda utrymme för forskningsledande personal vid de nya enheterna. Idag
är emellertid situationen annorlunda. Regeringens och riksdagens styrning via
nya professurer och inriktningen av dessa måste numera anses ha marginell
betydelse för forskningsprioriteringarna i stort. Genom forskningsrådsmedel och
andra externa medel saml genom högskolans egna medel torde en betydligt mera
omfattande styrning mot olika forskningsinriktningar ske än den regering och
riksdag medverkar i genpm professurernas inriktning. En utveckling av del slag
av fakullelsprogram som jag nyss har behandlat kommer också att ge andra
förutsättningar för styrning av forskningsresurser som givelvis påverkar
behovel av att använda inrättande av Ijänsl som professor som styrmedel.

Jag
anser mol denna bakgrund alt liden nu är mogen all pröva om inrättandet av
tjänster som professor och bestämning av inriktningen av

Prop. 1981/82:106 32

professurer
allljäml bör vara ell styrinstrument för regering och riksdag. Enligt min
mening bör prövas om en successiv övergång till metoden att anvisa särskilda
belopp lill högskoleenheterna för forskning och forskarutbildning inom olika
områden vore all föredra. Del skulle då få ankomma på resp. högskoleenhet all
bestämma vilka forskartjänster som bör finnas inom området, dvs. all också
bestämma om inrättande av tjänster som professor. Del normala inom ett nyll
område lorde därvid bli alt enheterna först efter några år, sedan en viss
kompetens har byggts upp inom området, inrättar tjänster som professor. Ett
sålunda förändrat sätt alt inrätta ijänster för forskningsledande personal
behöver enligt min mening inte nödvändigtvis leda lill all
fillsättningsförfarandet ändras. Jag anser nämligen alt del är särskilt
angeläget att skärpan i den vetenskapliga prövningen inom
lillsällningsproceduren bevaras vid en decentralisering av beslut om inrättande
av forskartjänster.

Jag
avser all senare återkomma lill regeringen med förslag om att låta närmare
utreda formerna för inrättande m. m. av ijänsl som professor.

Centrala
myndigheters roll i forskningsplaneringen

Vid
en långsiktig och mera genomarbetad forskningsplanering kommer ökade krav alt
ställas på de centrala myndighelerna inom forskningsorganisationen. Till dessa
myndigheter hör UHÄ, styrelsen för Sveriges lantbruksuniversitet,
forskningsråden, forskningsrådsnämnden, delegationen för vetenskaplig och
teknisk informationsförsörjning, styrelsen för teknisk utveckling, försvarels
forskningsanstalt, statens råd för byggnadsforskning, olika delegationer för
seklorsforskning såsom iransportforsk-ningsdelegationen, delegationen för
social forskning, programansvariga inom energiforskningsområdel.

Del
är min uppfattning att en snabb förbällring av forskningsplaneringen, både den
övergripande på nationell nivå och den som skall bedrivas av seklorsorgan och
andra myndigheter inom forskningsverksamheten skulle motverkas av stora
organisatoriska förändringar inom den samlade forsk-ningsadminislralionen. All
erfarenhet visar att sådana åtgärder leder till betydande inkörningsperioder
innan verksamheten på nyll kan börja fungera effektivt. Denna fid står enligt
min mening inte till förfogande om man genom en förbättrad forskningsplanering
skall kunna förstärka forskningsverksamheten så all den kan vara beredd att
medverka i lösningen av de samhällsproblem som möter oss under 1990-lalel. För
alt skapa det underlag som fordras för regeringens och riksdagens övergripande
forskningsplanering och för all åstadkomma erforderlig samverkan mellan olika
delar av forskningsverksamheten bör därför de organisatoriska förändringarna
under de närmaste åren vara små och slegvisa och göras på grundval av de
erfarenheter som fortlöpande kommer fram vid tillämpningen av de former för
planering somjag kommer all förorda i del följande.

När
del gäller den centrala pkineringen av forskningsverksamheten inom

Prop. 1981/82:106 33

utbildningsdepartementets
område anser jag att den nuvarande arbetsfördelningen mellan
forskningsrådsorganisationen och UHÄ bör beslå. För UHÄ: s del konrimer vad jag
tidigare har anfört om forskningsplanering och de former för denna som jag
senare lar upp alt leda till att ytterligare insatser från ämbetets sida blir
nödvändiga. De kommer alt röra förbättrade kontakter mellan UHÄ och
sektorsorgan, närmare samverkan mellan UHÄ, FRN och forskningsråden, en
långsikfigare planering av resursfördelning till och mellan fakultetsområden
saml arbetsfördelning mellan högskoleenheter. Jag vill erinra om all UHÄ redan
har påbörjat en långsiktigare forskningsplanering i vissa av de delar somjag
nu har nämnt. De nya krav på UHÄ som kommer all ställas kan också aktualisera
organisatoriska förändringar inom ämbetet. BI. a. lorde del vara nödvändigt
att i UHÄ: s planeringsarbete stärka inslaget av företrädare för forskningsverksamheten.
Kommittén för uppföljning av högskolereformen har bl.a. lill uppgift alt se
över den institutionella organisationen inom högskolan. Jag har nyligen
överlämnat de förslag som den Andrénska kommittén har lagt fram rörande
högskolans institutionella organisation till kommittén för alt prövas i dess
fortsatta arbete. Jag avser all i annat sammanhang återkomma till regeringen i
denna fråga.

Forskningsråd

Forskningsrådens
uppgift år att utifrån vetenskapliga kriterier anvisa medel till
forskningsprojekt av betydelse för den vetenskapliga utvecklingen. Den
forskning råden finansierar utförs vanligen inom högskolans
forskningsorganisation. När ell forskningsområde, där råden finansierar projekt
eller forskartjänster, bedöms ha sådant vetenskapligt värde och sådan
varaktighet att det bör ingå i den fasta forskningsorganisationen förs efter
förslag från resp. forskningsråd och högskolemyndighet medel för ändamålet över
från forskningsråden lill berört fakultelsanslag. Forskningsråden spelar
således en viktig roll för den vetenskapliga utvecklingen. Deras förmåga att
hålla kontakt med den inlernalionella vetenskapliga verksamheten och att
långsiktigt planera och prioritera den forskning de ansvarar för är av vital
betydelse för livskraften i högskolans forskning. Regeringen och riksdagen styr
forskningsrådens verksamhet normall endast genom omfattningen av de medel som
anvisas råden. Del är blott undanlagsvis som elt forskningsråd direkt anvisas
medel för ett särskill forskningsprojekt och del har då normalt rört sig om
projekt som lar eller förväntas la avsevärda resurser i anspråk.
Forskningsråden har dock själva visat lyhördhet för allmänna uttalanden från
regering och riksdag om forskningsområden som ansetts vara angelägna för
samhällsutvecklingen.

Jag
anser att den frihet forskningsråden och motsvarande organ har haft att själva
bestämma över fördelningen av medel på olika områden inom sina resp.
verksamheter hittills har fungerat i stort sett myckel väl. Del finns därför
ingen anledning all ändra på den grundläggande principen för 3 Riksdagen 1981182. I samt. Nr
106

Prop.
1981/82:106 34

anvisning
av medel till forskningsråden. Detta hindrar emellertid inte alt de
övergripande prioriteringar som regeringen och riksdagen i fortsättningen
kommer att göra, förutom att vara allmänt riklningsgivande för forskningsrådens
verksamhet, också kan förenas med särskilt ansvar för ell visst forskningsråd
för något område inom ramen av dessa prioriteringar.

Med
den överblick av forskningsverksamheten vid enskilda högskoleenheter som
forskningsråden successivt har fått kan det vara lämpligt att råden ges elt
ökat ansvar för vissa delar av uppbyggnaden av forskningen och
forskarutbildningen vid högskoleenheterna. Jag tänker då särskilt på behovet
alt stärka de unga forskarnas kontakter med den internationella
forskningsverksamheten och alt förbättra forskarutbildningen på områden där
detta är särskill nödvändigt. Jag återkommer i del följande fill dessa frågor.
För alt underlätta forskningsrådens långsikliga planering förordar jag i del
följande alt de i likhet med vad fallet är för vissa seklorsorgan anvisas
fleråriga medelsramar för sin verksamhet. Jag har i budgetpropositionen
förordat en anvisning lill forskningsråden om 495241000 kr. för budgetåret
1982/83. För budgetåret 1983/84 räknar jag med all kunna bereda utrymme för en
ökning med ca 25 milj.kr. för forskningsråden utöver sedvanlig pris- och
löneomräkning. Jag räknar med all det i nästa forskningspoliliska proposition
skall bli möjligt all ange tvååriga medelsramar för forskningsråden utöver
aktuellt budgetår.

Jag
vill slutligen, som en allmän kommentar till forskningsrådens verksamhet,
betona angelägenheten av att undvika uppsplittring av resurser på mycket små
projekt såvida det inte rör sig om alt bygga upp forskning i anslutning till
utbildning som saknar sådan eller att inifiera ny forskning eller stärka
forskningsområden under utveckling. En stråvan bör vara all åstadkomma
samverkan mellan enskilda forskare på samma område inom ramen för ell visst
forskningstema eller elt visst forskningsproblem.

Regeringen
bör inhämta riksdagens godkännande av vad jag har förordat om fleråriga
medelsramar för forskningsråden. Regeringen bör vidare bereda riksdagen
tillfälle att la del av vad jag har anfört om den beräknade ekonomiska ramen
för forskningsverksamheten budgetåret 1983/84.

Sektorsforskningens
planering inom vissa områden

När
del gäller planeringen a\' sektorsforskningen ställs redan nu mycket höga krav
på denna för vissa sektorer. Så sker t. ex. inom del tekniska forsknings- och
utvecklingsområdet och inom energiforskningsområdel.

Inom
försvarsdepartementets område finns sedan lång tid tillbaka en väl utvecklad
forskningsplanering. Denna syftar till att inrikta forskningsresurserna inom
försvarsseklorn i enlighet med de olika totalförsvarsgrenarnas bedömda
långsiktiga behov och alt samordna forskningsverksamheten med avnämarnas behov
av underlag för åtgärder och beslut. I årets tolalförsvarsproposilion
redovisar försvarsministern förslag beträffande försvarsforskningens
långsiktiga inriktning. Detta utgär bl.a. från myndighe-

Prop. 1981/82:106 35

temas
och 1978 års försvarskommiltés förslag (DsFö 1981:14). Enligl proposifionen
skall de samlade forskningsresurserna minska med ca 1,5 % årligen. Olika
åtgärder måste vidtas för att trots detta tillgodose myndighetemas mest
angelägna forskningsbehov.

Vissa
forskningsslödjande organ har inom sina samhällssektorer kommit alt få en sådan
bredd på och ekonomisk omfattning av sina verksamheter att deras ställning
närmast kan jämföras med forskningsrådens. Ett sådant exempel är
arbetarskyddsfonden (ASF) som förutom egentlig arbetsmiljö-forskning också
stödjer den arbetslivsforskning som bl.a. bedrivs vid arbetslivscentrum och
inom ett antal högskoleenheter. Åren 1972-1981 lämnade arbetarskyddsfonden stöd
fill projekt inom arbelsmiljöforskning och arbetslivsforskning med 460 milj.kr.
Härtill kommer det omfattande stöd som i enlighet med riksdagens beslut ges
fill utbildning inom samma sektorer. Av de medel som totalt anslås beräknas ca
40 % gå till projekt som genomförs vid högskolan. I övrigi bedrivs
arbetsmiljöforskning på alla nivåer vid bl.a. arbelarskyddsstyrelsens
forskningsavdelning, som är landets största institution för
arbetsmiljöforskning, samt ett antal yrkesmedicinska kliniker hos landslingen
och ett 20-lal fristående forskningsinstitut vars verksamhet bygger på
överenskommelse mellan arbetsmarknadens parter. Som exempel på sådana
forskningsinstitutioner kan nämnas Bygg-hälsan.

En
med ASF i flera avseenden likartad ställning har statens råd för
byggnadsforskning (BFR) som planerar, initierar och finaniserar forskning och
utveckling inom byggnads- och anläggningsområdet. Rådet ansvarar för det
allmänna forsknings- och utvecklingsarbetet inom bebyggelseplaneringens och
byggnadsteknikens område och för program 3 Energianvändning för bebyggelse
inom huvudprogrammet Enerigforskning. Rådet svarar vidare för forsknings-, och
utvecklings- och demonstralionsverksamhel ni. m. som rör dels
energihushållning i ny och befintlig bebyggelse, dels installationsteknik som
är anpassad till nya värmefillförselsäll. Med programverksamheten samordnas
stöd till forskningsinriktat experimentbyggande inom energiområdet och inom
bostadsförsörjningen.

BFR
i sin nuvarande form fillkom år 1960 då den dåvarande nämnden för
byggnadsforskning delades i BFR och statens institut för byggnadsforskning
(SIB). BFR finansierades fram till utgången av år 1981 dels genom anslag över
statsbudgeten, dels genom en särskild byggnadsforskningsavgift beräknad på
lönesumman inom byggnadsindustrin. Fr.o.m. den 1 januari 1982 finansieras
verksamheten helt genom anslag över statsbudgeten. Av rådets disponibla medel
budgetåret 1980/81 om 255 milj.kr. gick drygt 20% till projekt som genomförs
vid högskoleenheterna och ca 10% lill projekt vid SIB. SIB, som är landels
största institution inom byggnads-forskningsområdet är för sin verksamhet
praktiskt tagel helt beroende av anslagen från BFR.

Inom
transportområdet svarar transportforskningsdelegationen (TFD)

Prop. 1981/82:106 36

för
viss övergripande forskningsplanering. Chefen för kommunikafionsdepartementet
har i prop. 1981/82:100 bil. 9 behandlat frågan om transport-forskningens
organisation m. rn.

Inom
skogs- och jordbmkels område ansvarar Sveriges lantbruksuniversitet i huvudsak
för forskningsplaneringen. Universitetet samverkan därvid med skogs- och
jordbrukets forskningsråd (SJFR). Skälen härtill är flera, men framför allt
beror del på all SJFR har haft och allljäml har en i förhållande till andra råd
blygsam del av forskningsresurserna på området samt alt Sveriges
lantbmksuniversilels resurser fill ca 65% används för forskning. Den
programbundna forskningen utgörs huvudsakligen av forskning för sektorns
utlaladi; behov men också av långsiktig, allmänve-lenskaplig
kunskapsuppbyggnad. Seklorsforskningen finansieras fömtom över statsanslag
också av externa intressenter. Finansieringsformen hänger bl.a. samman med de
särskilda förhållanden som livsmedelsproduk-fionen särskilt inom råvamledet
arbetar under.

SJFR
är ett sektorsforskningsråd med uppgift all stödja sådan forskning som kan
förmodas resultera i kunskap som är tillämpbar i skogs- och jordbmket. Rådet
har fr.o.m. den 1 juli 1981 omorganiserats och dess uppgifter förändrats i
riktning mot ett större ansvar för allmänt kunskapsuppbyggande forskning än tidigare,
dock utan att rådet förlorat sin karaktär av sektorsorgan. Rådets
sammansättning speglar alltjämt seklorsbeho-ven på så sätt att företrädare fiir
samhälle och näringsliv, i motsats till vad som gäller vid övriga
forskningsråd, är i majoritet.

Forskning
inom Sveriges lantbmksuniversitet stöds också av NFR, MFR och BFR.
Ansvarsfördelningen mellan råden och Sveriges lantbmksuniversitet bör där
följa samma princip som mellan UHÄ och råden inom utbildningsdepartementets
område.

Ett
antal institutioner och myndigheter inom kulturområdet har traditionellt en
verksamhet som till betydande delar knyter an lill forskningsverksamhet.
Myndigheter såsom statens kulturråd, riksantikvarieämbetet och riksarkivet har
sålunda ansvaret för det forskningsarbete som bör bedrivas för att en rafionell
utveckling av resp. sektor skall komma lill slånd. Även museerna representerar
en viktig forskningsresurs med i viss mening ett sektoriellt ansvar för
forsknings- och utvecklingsarbetet inom sina resp. områden.

Jag
finner det angelägel alt även den forskningsverksamhet som
kultur-insfitutionerna representerar beaktas när riktlinjerna nu dras upp för
den framtida forskningspolitiken. Somjag i del följande kommer att redovisa,
avser jag att senare föreslå regeringen all uppdra ål de sektorsansvariga
myndigheterna att redovisa omfattningen och inriktningen av deras forsknings-
och utvecklingsarbete. Denna redovisning kommer givetvis också alt omfatta
berörda kulturinslilulioner.

Prop.
1981/82:106 37

Utvärdering
av forskning

Forskningsråden
inomutbildningsdepartementels verksamhetsområde har enligl sin inslmklion i
uppgift bl.a. att göra utvärderingar av den forskning de finansierar.

Regeringen
uppdrog ijuni 1980 åt forskningsråden inom utbildningsdepartementets
verksamhetsområde alt som ell led i förberedelserna för denna proposifion
redovisa resultaten av de utvärderingar av svensk forskning som har företagits
inom resp. forskningsråds verksamhetsområde.

NFR
inledde i samband med den förändrade forskningsrådsorganisalionen år 1977 elt
utvärderingsförfarande av forskningsverksamheten inom de olika ämnesområden som
rådet stöder. Rådet har sedan dess utvärderat 21 olika ämnesområden, sju
områden är för närvarande under utvärdering och ytterligare fem sådana
utvärderingar planeras. Huvuddelen av rådels ämnesområden är därmed täckta.

Syftet
med utvärderingarna är alt ge upplysningar om kvaliteten på forskningsprojekten
vid en internafionell jämförelse saml om produktivitet och kompetens hos de av
rådet stödda forskningsgrupperna. Granskningarna är också framåtsyflande och
avser inriktning och omfattning av forskningen på längre sikt. Samtidigt ger
de upplysningar om slmklurella och organisatoriska problem saml resursproblem i
samband med projekten.

Rådels
fyra programulskott svarar för val av de ämnesområden som skall utvärderas och
fastställer vårderingsgmppernas sammansättning. Utgångspunkten för denna är
att gmpperna skall bestå av kvalificerade forskare som inle är beroende av
rådet. Oftast är antalet forskare fyra till sex. Det utländska inslaget i
gmpperna har ökat markant alltefter som formerna för rådels utvärderingar har
utvecklats.

Utvärderingarna
sker med utgångspunkt i skriftligt material som projektgrupperna redovisar
samt genom besök hos gmpperna. Varje medlem av värderingsgruppen utarbetar en
personlig bedömning. Dessa individuella bedömningar arbetas sedan samman och
det sålunda gemensamma ställningstagandet anmäls sedan i rådet i form av en
rapport.

Under
senare tid har utvärdering i några fall skett i samarbete med andra myndigheter
som antingen själva har bidragit med projektmedel inom del aktuella
ämnesområdet eller på annat säll har haft direkt intresse av att medverka.

NFR:
s utvärderingar, som är de mest konsekvent genomförda vid en västeuropeisk
jämförelse, har väckt internationellt intresse. De har inte enbart lelt fill en
bedömning där svensk forsknings ställning inom olika naturvetenskapliga
ämnesområden ges ell gott betyg internationellt sell. De har också utgjort ett
värdefuUt underlag för rådels egna fortsatta ställningstaganden där
rekommendationerna i utvärderingsrapporterna i mycket stor utsträckning har
blivit utslagsgivande. Utvärderingarna har med mycket få undantag bemötts
posifivt av berörda forskare och har enligl forskarna själva vid ca hälften av
de utvärderade projekten påverkat

Prop. 1981/82:106 38

den
fortsatta forskningsverksamheten genom att nya frågeställningar har tagils upp,
att mål och metodik har modifierats eller att en förändring har skett mot ett
ökat samarbete med andra forskargrupper. 1 ett par fall har
utvärderingsrapporterna verksamt bidragit lill all regeringen initierat utredningar
av bl. a. resursbehovet inom specifika ämnesområden.

MFR
har i sin redovisning av regeringens uppdrag inledningsvis beskrivit
prioriteringsförfarandet i samband med ställningstagande lill nya forskningsprojekt.
Sedan år 1964 sker detta inom programkommittéer, för närvarande 12 med
sammanlagt 60 medicinska experter och ell 10-lal andra experter. Rådet säger
all de ställningstaganden som sker årligen för s. k. icke rekommenderade anslag
och vart annat eller vart tredje år för s.k. rekommenderade anslag i själva
verket utgör en kontinuerlig utvärdering av de projekt som erhåller slöd från
MFR. Genom rådande konkurrens om projektmedel kan enligt rådet endast projekt
som ger resultat av hög kvalitet och som är av medicinskt intresse påräkna
fortsatt stöd. En väl så viktig värdering av den av rådet stödda forskningen
görs i samband med refereebedömning vid publicering av forskningsresultat, som i
slor utsträckning sker i internationella tidskrifter. Av MFR stödda forskare
är vidare enligt rådet väl och proportionellt klart mer representerade som
inbjudna vid internationella kongresser och symposier än medicinska forskare
från flera andra induslrilärder. MFR anser sig sålunda ha goda skäl att anse
alt svensk medicinsk forskning fortfarande har elt myckel gott internationellt
renommé.

Rådet
anser inte alt behov föreligger alt i utvärdering av MFR-slödda
forskningsprojekt anlita utländsk sakkunskap.

I
HSFR: s utvärdering av forskningen inom rådels ansvarsområde berörs först de
problem av principiell natur som är förknippade med utvärdering just på
humanioras och samhällsvetenskapernas område. Därefter följer en beskrivning av
läget på skilda övergripande kunskapsfält och en redogörelse för angelägna
forskningsområden inom skilda discipliner. Slutligen berörs även vissa frågor
av forskningspolitisk natur.

HSFR
har inte gjort någon utvärdering i den meningen all en genomgång har gjorts av
vad rådels satsningar har lett till på skilda forskningsområden eller inom
skilda disciplitAev. Rådet har med hänsyn fill de svårigheter som det har
påträffat i sill arbete m(d utvärdering dragit slutsatsen alt del är mera
fmktbart att blicka framåt, dvs. att definiera angelägna forskningsområden.

De
forskningsområden av tvärvetenskaplig natur som rådet nämner är studier av
befolkningen, inkl. kvinnoforskningen, tekniken inkl. förhållandel mellan
teknisk utveckling och social förändring, den mikroelektroniska revolutionens
samhälleliga följder och datoriseringen, beslutssystemet inkl. makropolitiska
analyser och studier av lagars och reformers genomförande, dvs. implementering
och effekter, forskning om informationssamhället, dvs. massmedie- eller
masskommunikalionsforskning, problem som

Prop.
1981/82:106 39

berör
lagstiftningen om sekretess och integritet, språkels förändrade karaktär i
byråkrat- och mediesamhället, jämförande undersökningar av förhållanden i
skilda länder och världsdelar inkl. afrikanistik, forskning rörande
arabvärlden och rörande Latinamerika samt historisk antropologi.

Vad beträffar forskningen
inom de enskilda disciplinerna anför HSFR följande. Gmndforskningsaspekten är
den centrala vad gäller angivna tvärvetenskapliga forskningsområden men detta
gäller i än högre grad situationen inom de enskilda disciplinerna. HSFR
redovisar brister inom de enskilda disciplinerna och föreslår satsningar på
särskilda delområden.

De utvärderingar som har
gjorts av NFR visar att de utvärderade forskningsprojekten till övervägande
del får goda omdömen av de internationella bedömarna. Det ligger ett
obestridligt värde i att utvärderingar avseende forskning genomförs inom så
många områden som möjligt. Utvärderingarna ger vetenskapligt värdefull kritik
och stimulans. De ger också allmänhet och politiska beslutsfattare en bild av
hur forskarna förvaltar de allmänna medel som bekostar deras verksamhet.
Utvärderingarna ger vidare underlag för att bedöma var önskemål om förstärkta
resurser är mest motiverade och på vilka områden insatserna kan minskas.

HSFR har enligt min mening
gjort en noggrann redogörelse för brister och förtjänster inom skilda
discipliner och delområden. Samtidigt vill jag framhålla att det skulle ha
varit intressant med en utvärdering i mer tradifionell mening, som något visat
vad rådets satsningar resulterat i. HSFR har en i och för sig lovvärd ambition
alt så långt möjligt tillgodose önskemål om forskningsanslag från ett stort
antal håll. Rådet stöder således ett myckel stort anlal projekt där anslagen
relativt sällan överstiger ett par hundratusen kr. En förskjutning i riktning
mot större satsningar enligl vad jag tidigare har anfört är värd att pröva. En
viss koncentration av resurserna torde för övrigt också underlätta
utvärderingar av del efterfrågade slaget.

HSFR har i sin redovisning
pekat på de särskilda svårigheter som är förknippade med internationella
utvärderingar inom rådets verksamhetsområde. Även Andrénska kommittén pekar på
svårigheterna att få en internationell bedömning av den huvudsakligen på
svenska redovisade humanistiska forskningen. Kommittén uttalar sill stöd för
ett i annat sammanhang framfört förslag om en fond för översättning av svenska
forskningsresultat till utländska språk. Problemet är detsamma för stora delar
av bl. a. den samhällsvetenskapliga forskningen. Ur samhällets synpunkt är det
givetvis angeläget att också denna forskning kan bh föremål för noggrann
prövning och jämföras med vad som görs inom motsvarande områden i andra länder.
Jag ulgår från all HSFR prövar olika möjligheter att åstadkomma delta, t. ex.
genom alt kräva sammanfattningar på engelska av resultaten från olika
forskningsprojekt.

Det
är enligt min mening angelägel att forskningsråden i fortsättningen regelbundet
redovisar resultaten av de utvärderingar som görs inom deras

Prop. 1981/82:106 40

verksamhetsområden.
Jag förordar därför alt en ny samlad redovisning görs inför nästa
forskningsproposition.

Jag
vill i delta sammanhang också betona angelägenheten av att motsvarande
utvärderingar utvecklas med avseende på högskoleenheternas forskning.

Det
är också väsentligt alt liknande utvärderingar görs av den sektoriellt
finansierade FoU-verksamheten. Jag utgår från att berörda myndigheter finner
lämpliga former härför.

En
sådan utvärdering har gjorts i den tidigare nämnda försvarsforskningsstudien
("Ett effekfivare FOA"). Därvid har såväl forskningens vetenskapliga
kvalitet som forskningsorganisationens förmåga all uppfatta och tillgodose
avnämarnas behov blivit undersökta.

Ett
annat exempel på en samlad översyn av ett sektorsforskningsområde är
skolforskningskommitténs arbete, vilket redovisats i betänkandet Skolforskning
och skolutveckling (SOU 1980:2).

Vidare
har delegationen för energiforskning gjort ett antal utvärderingar av olika områden
inom energiforskningsprogrammet. Dessa utvärderingar har i första hand gällt
måluppfyllelse och verksamhetens bedrivande. I vissa fall har dock granskning
framför allt skett av vetenskapligt innehåll.

Jag
vill också erinra om att chefen för industridepartementet i prop. 1980/81:130
uttalade all utvärdering är elt nödvändigt instmmenl inom STU: s verksamhet och
alt han bedömt en ökad användning av internationell expertis i sammanhanget
som värdefull. STU har genomfört fyra sådana utvärderingar och beslutat om
ytterligare tre. En av dessa görs gemensamt med NFR.

Även
byggnadsforskningen är f. n. föremål för en översyn. Chefen för
bostadsdepartementet uppdrog den 27 januari 1981 åt landshövdingen Ingemar
Mundebo alt biträda bostadsdepartementet med en analys och utvärdering av
verksamheten vid statens råd för byggnadsforskning och statens institut för
byggnadsforskning. Dessutom har rådet för avsikt att göra en sammanställning av
resultaten av forsknings- och utvecklingsverksamheten under den gångna treårsperioden.
Mol den bakgrunden har regering och riksdag inte varit beredd alt ta ställning
fill inriktningen av verksamheten i detalj. Vissa riktlinjer för forsknings-
och utvecklingsarbetet fram t.o.m. 1983/84 ges dock i årets budgetproposifion
(prop. 1981/ 82:100 bil. 16 s. 79 ff)- Föredraganden framhåller bl.a. viklen av
forskningsinsatser som syftar till kostnadsbesparingar i byggandet och
boendet, undanröjande av miljö- och hälsorisker i byggnader och
energihushållning. Vidare bör resultat eftersträvas :5om höjer den tekniska
utvecklingsnivån och därigenom bidrar till alt främja export av teknik,
komponenter och material.

Regeringen
bör inhämta riksdagens godkännande av vad jag har förordat om utvärdering av
forskning.

Prop.
1981/82:106 41

Övergripande
prioriteringar av forskningsområden Prioriterade områden

Regeringen
uppdrog ijuni 1980 åt FRN att göra en analys av möjligheterna lill
övergripande innehållsmässiga prioriteringar inom forskningsområdel från
regeringens och riksdagens sida och all i samband därmed lämna förslag på
forskningsområden som med hänsyn lill samhällets forskningsbehov bör
prioriteras. FRN har sommaren 1981 redovisat detta uppdrag i rapporten Svensk
forskning 1982-1986 Vägar Värderingar Val. I rapporten görs en översiktlig
analys av utvecklingen inom olika delar av forskningsverksamheten. Därvid
redovisas dels fillgängliga resurser för resp. forskningsråd, dels de
huvudsakliga forskningsinriktningarna inom dessa, dels också vissa
seklorsorgans bedömningar av vilka problemområden som nu är mest angelägna. Med
utgångspunkt i vissa allmänna forskningspolifiska kriterier för prioriteringar
gör FRN sedan en bedömning av vilka problemområden som bör skjutas i förgrunden
i den fortsatta forskningsplaneringen och hur de bör ses i förhållande till
varandra. Dessa bedömningar sammanfattas i förslag till innehållsliga
prioriteringar som slutligen följs av förslag rörande ansvarsfördelningen
mellan olika myndigheter inom forskningsorganisationen för genomförande av
dessa prioriteringar.

Till kriterier för
bedömningar och prioriteringar hänför FRN behovet av förnyelse inom
forskningen, att fånga upp nya forskningsproblem och all stödja uppkomsten av
nya forskningsområden. Ett annat kriterium är att stödja forskningsmässigt
nydanande arbete i sådana gränsområden där metodkunnande från olika områden kan
mötas och vidareutvecklas. Ell tredje kriterium är att söka skapa konsekvens
och sammanhang i forskningssatsningar på olika områden. Ett Qärde kriterium
slutligen är balansproblemen inom forskningsverksamheten. FRN exemplifierar
dessa med slmklurella problem som balansen mellan interna basresurser och
externa projektmedel, balansen mellan allmän kunskap och kompetensuppbyggnad
och tillämpningsnära forskning, balansen mellan olika disciplinärt avgränsade
områden och balansen mellan forskning som kräver stora investeringar,
specialiserad och dyrbar utmslning och ämnesmässigt näraliggande men mindre
kostnadskrävande forskning.

Nämnden har delat in sitl
förslag lill prioriteringar i två gmpper. Den första gruppen innehåller förslag
som FRN anser bör ges högsta prioritet. Också den andra gmppen innehåller
angelägna nya satsningar. Nämnden anser dock att dessa vid ett val bör komma i
andra hand. Förslagen inom resp. grupp är inte uppförda i någon
angelägenhetsordning. Till den första gruppen hör

a) forskning som är en
fömlsättning för och konsekvens av den starka nationella satsningen på teknisk
utveckling. Del innebär både naturvetenskaplig forskning i anslutning lill och
som slöd för prioriterade teknikområden och samhällsvetenskapligt och
humanisfiskl inriktad forskning om tekniksamhällets utveckling och
fömtsältningar.

Prop.
1981/82:106 42

b)
forskning som vänder sig mol
vikliga problem inom social- och hälsovärdsområdel. Under femårsperioden bör
inom området prioriteras alkoholforskning, epidemiologi och forskning om
sjukvården som system. Samtliga dessa områden, som har inbördes
beröringspunkter, kräver breda ansatser med bidrag från flera discipliner;
genomgående är dock behovel av kvalificerad samhällsvetenskaplig
metodulveckHng,

c)
markekologiskt inriktad
gmndläggande forskning om förutsättningar för odling och vård av skogs- och
jordbruksmarker. Ökade kunskaper härom är av avgörande betydelse både från de
areella näringarnas och miljövårdens synpunkt,

d) insatser
för en allmän volym- och kompetenshöjning inom del sam-

hällsvetenskaplig-humanisliska området till stöd för den breda och otill

räckligt tillgodosedda efterfrågan på riktad forskning.

Till
den andra gmppen hör

e) forskning
om kulturyttringar och kulturfrågor med strävan efter sam

lade större satsningar,

f) forskning
om den offenfiiga verksamheten; dess styrning, ekonomi

och förändring,

g) forskning
på livsmedelsområdet; produktion, konsumtion, kostvanor

och livsmedelspolilik.

När
det gäller ansvaret för planering och genomförande av de föreslagna
prioriteringarna föreslår FRN all naturvetenskapliga forskningsrådet (NFR) i
nära samarbete med styrelsen för teknisk utveckling (STU) svarar för den
naturvetenskapliga delen under punkt a). Humanistisk-samhällsve-tenskapliga
forskningsrådet (HSiFR) bör hålla samman satsningar kring tekniksamhällets
utveckling och fömtsätlningar. Huvudman för iniliering och stöd till
alkoholforskning, epidemiologi och sjukvårdsforskning bör vara delegationen för
social forskning i samarbete rned bl.a. medicinska forskningsrådet (MFR), HSFR,
Riksbankens jubileumsfond och arbetarskyddsfonden. Den gmndläggande
markekologiska forskningen bör anförtros åt skogs- och jordbmksforskningsrådet
och NFR. Forskningen om kulturyttringar och kulturfrågor bör anförtros HSFR.
Samma gäller prioritering av forskning inom den offentliga verksamheten. För
forskning inom livsmedelsområdet bör skogs- och jordbmksforskningsrådet ha ett
huvudansvar men samverka med NFR, MFR, delegationen för social forskning
(DSF), HSFR, FRN, skolöverstyrelsen (SÖ) och STU.

För
en utförligare redovisning av FRN-rapportens innehåll hänvisas fill den
sammanfattning som har fogals till protokollet i detta ärende som bilaga 4.

Rapporten
har inte remissbehandlats. Däremot har den varit föremål för diskussion dels i
elt särskill seminarium med deltagare från högskolan, sektorsorgan,
arbetsmarknadens parter, IVA, Industriförbundet och berörda departement, dels
vid ett gemensamt sammanträde mellan forskningsberedningen och det
industriella och tekniska rådet.

Prop.
1981/82:106 43

FRN
har haft förhållandevis kort lid till sitt förfogande för all fullgöra sitt
uppdrag. Det är därför med fillfredsställelse jag konstaterar all nämnden
hkväl har lyckats teckna en klar och sammanfattande bild över utvecklingen
inom olika forskningsområden och också lagt fram förslag om prioriteringar som
är väl ägnade all utgöra en utgångspunkt för regeringens och riksdagens
ställningstaganden. Samma uppfattning har också kommit fill uttryck i de
diskussioner om rapporten somjag nyss har nämnt. Det ligger i sakens natur all
en och annan enskildhet i beskrivningen av forskningsverksamheten kan brista i
precision. Detta mbbar dock inle den helhels-bild som nämnden ger. Av särskilt
intresse är enligt min mening all FRN har lyckats klargöra de
sektorsöverskridande sambanden för olika slags forskningsverksamheter. Därmed
har regering och riksdag fåll ell tydligare underlag för att kunna bedöma
effekterna av satsningar på ell visst forskningsområde för också näraliggande
områden. De balansproblem FRN talar om blir därmed lättare alt förstå och
beakta.

Många
av de allmänna resonemang och rekommendationer som FRN har redovisat i sin
rapport har anknytning dels till vad jag tidigare har anfört, dels lill olika
förslag somjag i del följande lar ställning fill. Jag går därför inte nu in på
dessa. Rapporten utgör enligt min mening ell vägande inlägg i diskussionerna
kring forskningsplanering. Jag ulgår därför från all såväl seklorsorganen som
högskolans myndigheter kommer att foga in rapporten i sina allmänna underlag
för den fortsatta forskningsplaneringen.

Innan jag går in på de
föreslagna prioriteringarna vill jag först något beröra deras art. De
övergripande prioriteringar som förs fram i del följande görs utifrån en
omfattande forskningsverksamhet som har byggts upp under en lång följd av år.
Inom dess olika delar har fortlöpande gjorts prioriteringar, dock ofta utan att
relateras till varandra. Därigenom har, som FRN har framhållit, obalanser
mellan forskningsområden uppstått samtidigt som andra forskningsbehov lill
följd av prioriteringarnas långsiktiga konsekvenser inle i tillräcklig
utsträckning har uppmärksammats. Syftet med de prioriteringar som här förs fram
är främst att knyta samman redan befintliga prioriterade områden och
komplettera dem med forskning som belyser de långsikliga effekterna av deras
påverkan på samhällsutvecklingen. Därigenom blir del också möjligt all stegvis
forma ett långsiktigt prioriletsmönster för den samlade
forskningsverksamheten.

De
av FRN föreslagna övergripande innehållsliga prioriteringarna är enligt min
mening i huvudsak väl avvägda. Jag vill dock efter samråd med berörda statsråd
något kommentera de olika punkterna.

När
det gäller forskning som är en fömtsättning för och konsekvens av den starka
nationella satsningen på teknisk utveckling anser jag alt det är nödvändigt att
göra ett par förtydliganden. Jag kan ansluta mig till uppfattningen att denna
forskning måste ha myckel hög prioritet. Mina förslag i en följd av
budgetpropositioner har också syftat till att stärka just denna forskning. Jag
vill också erinra om att såväl resurserna för energiforskning

Prop.
1981/82:106 44

som
för teknisk forskning och utveckling efter en myckel intensiv uppbyggnadsperiod
nu ligger på en nivå där en viss utplåning av resurstillskotten kan väntas.
Detta innebär all den prioritering FRN här föreslår ler sig ännu viktigare och
alt den bör ge en god grund för all förbättra balansen mellan de olika delarna
av forskningsverksamheten som knyter an fill detta prioriteringsområde.

Den
snabba tekniska utvecklingen för också med sig krav på omläggning av
produktionsprocesser, administrativa mtiner m. m. Den griper därför djupt in i
frågor rörande arbetsmiljö och arbelslivsförhållanden i övrigi. 1 detta
sammanhang kan dalatekniken tjäna som exempel på en teknik som har stor
betydelse för landels ekonomiska utveckling samtidigt som dalateknikens
tillämpning kan påverka skilda förhållanden i samhället på elt icke önskvärt
sätt, bl.a. inom arbetslivets område. Jag ulgår från all samhällsvetenskapligt
inriktad forskning om tekniksamhällets utveckling och fömtsältningar, som FRN
nämner under denna priorileringspunkl, som en viktig del innesluter just
forskning kring arbetslivels villkor. En annan viktig del av denna forskning
bör vara att klarlägga småförelagens betydelse för näringslivets förnyelse och
utveckling. Jag avser all återkomma till forskningen rörande datafrågorna i
ett annat sammanhang.

Jag
delar FRN: s uppfattning att slor vikt måste läggas vid forskning som rör
viktiga problem inom social- och hålsovårdsområdet. I fråga om särskilda
prioriteringar inom detta område gör jag emellertid delvis andra bedömningar än
FRN. FRN anger tre områden inom social- och hälsovårdsområdet som särskilt bör
prioriteras under den närmaste femårsperioden, nämligen alkoholforskning,
epidemiologi och forskning om sjukvården som system. När del gäller
alkoholforskning och forskning om sjukvården som syslem delar jag i huvudsak
FRN: s bedömning.

Utöver
alkoholforskningen b(jr dock även narkotikaforskningen uppmärksammas. Jag vill
i detta sammanhang fästa riksdagens uppmärksamhet på att chefen för
socialdepartementet samtidigt föreslår regeringen att överlämna en proposition
om åtgärder mot alkohol- och narkofikamissbm-kel. Denna proposition behandlar
även vissa forsknings- och utvecklingsfrågor, bl. a. frågan om hur missbmkels
utveckling skall följas i framtiden och om behandlingsforskning på
narkofikaområdel. Del gäller således att prioritera forskningen om
missbmksfrågorna i stort.

När
det gäller forskningen om sjukvården som system finns enligt min mening
anledning alt vidga perspektivet. Såväl hälso- och sjukvården som socialvården
genomgår f. n. en genomgripande förändring i samband med ny lagstiftning. Ett
fullföljande iw denna kommer att ställa stora krav på FoU-insatser inom den
sociala sektorn under de närmaste åren. Mot denna bakgmnd finns starka mofiv
att prioritera bl. a. primärvårdsforskning och forskning i ämnet socialt arbete
samt forskning rörande effekterna av sociala och hälsopolitiska reformer.
Inriktningen av hälso- och sjukvården genomgår f. n. en förändring mol en
kraftigare betoning av förebyggande

Prop.
1981/82:106 45

verksamhet.
För alt förebygga uppkomsten av ohälsa krävs bl.a. kunskaper och analys av
olika sjukdomsframkallande miljöfaktorer, både sådana som påverkar den fysiska
och psykiska hälsan. Miljömedicinsk forskning i bred bemärkelse är därför
myckel angelägen. Jag skall i del följande återkomma lill vissa förslag rörande
primärvårdsforskning och forskning inom angränsande områden inom socialtjänsten
och ämnel sociah arbete. Denna angelägna forskning vill jag sammanfatta i
begreppen hälso- och sjukvårdsforskning samt forskning om socialtjänsten.

I fråga om epidemiologi
ärjag f.n. inte beredd alt ge detta område samma ställning och höga prioritet
som FRN vill ge området. Den epidemiologiska forskningen rör många olika
medicinska områden men saknar som FRN påpekar en samlad metodutveckling i Sverige.
Med hänsyn till den epidemiologiska forskningens betydelse för andra
forskningsområden kan jag i viss mån instämma i FRN:s bedömning om behovet av
en prioritering av denna. Samtidigt måste man emellertid ha i åtanke all
epidemiologisk forskning oftast inte är fristående, utan vanligen bedrivs med
utgångspunkt från erfarenheter och misstänkta samband som finns inom olika
samhällssektorer. För epidemiologisk forskning inom arbelsmiljöområdel där
samband mellan dålig miljö på arbetet och arbetssjukdomar i vissa fall
framträder först efter mycket lång fid är man t. ex. beroende av material och
erfarenheter som finns inom andra samhällssektorer. Del kan gälla sjukvårdens
arkivmaterial, cancerregisler, folkbokföringen, material från
försäkringskassor eller material som finns hos fackföreningar,
personalavdelningar osv. Även om jag således delar FRN:s syn på den
epidemiologiska forskningens betydelse vill jag framhålla viklen av att denna
forskning ses i sill rätta sammanhang, dvs. i relation lill problem inom de
samhällssektorer där forskningen bedrivs. Den epidemiologiska forskningen måste
således ges myckel hög prioritet, inte minst därför alt denna forskning har
stor betydelse för fortsatt och djupare forskning i andra specialiteter.

Jag
anser också att det inom social- och hälsovårdsområdet finns andra områden än
de av FRN föreslagna som bör uppmärksammas. Detta gäller i hög grad barn- och
familjepolifisk forskning och forskning om de äldres situation i samhället.

Forskningen
inom det barn- och familjepolitiska området måste enligl min mening ges hög
prioritet. Detta mofiveras bl. a. av de stora förändringar som under de
senaste 15-20 åren har inträffat när del gäller barns och ungdomars
levnadsförhållanden. Familjeroller och sociala nätverk har radikalt
förändrats. Den fysiska miljön och framtidsperspektiven likaså. Samhällets
åtaganden för barn och föräldrar har samtidigt ökat kraftigt, bl.a. genom
barnomsorgens utbyggnad. Trots all familjepolitiska frågor under denna tid haft
en framskjuten plats i den politiska debatten är forskningen inom området
fortfarande eftersatt. Familjestödsutredningen har i sitl betänkande Bra daghem
för små barn (SOU 1981:25) pekat på all

Prop. 1981/82:106 46

den
renodlade barnomsorgsforskningen hiltills varit av myckel begränsad omfattning
trots den intensiva utbyggnad av verksamheten som skelt. Mol bakgmnd av all den
kommunala förskole- och fritidshemsverksamheten idag berör 400-500000 barn i
åldrarna 0-12 år, anser jag det angelägel alt innehållet i verksamheten saml den
sociala och pedagogiska roll denna spelar för barn, föräldrar och samhälle blir
belyst med forskningens hjälp.

Sammanfattningsvis
är min bedömning således alt forskning om miss-bmksfrågor, hälso- och
sjukvårdsforskning, forskning inom primärvården och om socialtjänsten saml
barn- och familjepolifisk forskning bör utgöra de högst prioriterade områdena
inom det social- och hälsovårdspolitiska fallet. Även epidemiologi,
miljömedicinsk forskning och forskning om de äldres situation har hög
angelägenhelsgrad.

Forskning
om den offentliga sektorn, dess styrning, ekonomi och förändring är
utomordenfligt angelägen. Med hänsyn lill den betydelse och den omfattning som
den offentliga sekiorn har samt de påfrestningar den kommer att vara utsatt för
under resten av 1980-lalet, anser jag att delta område bör hänföras till den
grupp av prioriteringar som är mest angelägna. Forskning om den offentliga
verksamheten kommer att kräva betydande insatser av framför allt
samhällsvetenskaplig forskning. Forsknings-och utvecklingsresurser måste
överföras från en expansivt inriktad projektering av nya insatser till en
kritisk granskning av befintliga program och regelsystem. Regeringen har därför
tillkallat en expertgmpp för studier i offentlig ekonomi (Dir 1981:25) med
uppgift alt bevaka forskning och utveckling inom området, förmedla informafion
l.ex. genom kunskapsöversikter, utföra mindre undersökningar i egen regi och
ge impulser till forsknings- och utvecklingsinsatser rörande skilda
offentlig-ekonomiska problem. Jag ulgår också från att den regionalpolitiska
forskningen kommer all ägnas uppmärksamhet inom prioriteringspunklen forskning
om den offentliga verksamheten. Detsamma gäller den arbetsmarknadspolitiska
forskningen såsom chefen för arbetsmarknadsdepartementet framhåller i sitl
anförande i del följande.

Jag
vill också framhålla alt slor vikt måste läggas vid forskning som kan belysa
ekologiska samband och de faktorer som förändrar dessa. Av särskilt intresse är
därvid forskning om markens ekologi. Vidgade kunskaper om denna kan bidra till
förbättrad produktivitet i jord- och skogsbruket samt underlätta möjligheterna
att bevara viktiga naturresurser på lång sikt, vilket är ell värde i sig. Här
träder behovel av biologisk gmndforskning i förgmnden. Finansieringen av forskning
inom del område jag nu har berört har hiltills stötts inle bara av SJFR ulan
också av NFR. Chefen för jordbmksdepartemenlel återkommer till denna fråga i
sitl anförande i del följande.

Jämslälldhetsforskning
bör foras fill den av FRN definierade andra priorileringsgmppen. Del finns
anledning all högt prioritera jämställdhelsaspekler i all forskning där man
kan anta att resultaten på något sätt skulle

Prop.
1981/82:106 47

påverkas
om hänsyn tas fill skillnader mellan könen. Sådana aspekter har hittills i
alltför hög grad försummats i det av män dominerade forskarsamhället. Jag
återkommer i det följande fill frågor om jämställdheten i forskningsverksamheten.
Statsrådet Andersson kommer också i ett anförande under bilaga C till detta
protokoll att behandla frågor om jämställdhelsforskning.

Mol
bakgmnd av vad jag nu har anfört förordar jag alt de mest angelägna
prioriteringarna skall vara, med de tillägg och ändringar som jag har
redovisat, de av FRN angivna punkterna a—d i den första prioriteringsgruppen
med det tillägget att denna gmpp också skall omfatta punkten f i andra
priorileringsgmppen. De båda återstående punkterna e och g bör, som FRN
framhåller, också vara högt prioriterade men likväl komma i andra hand. Till
denna senare gmpp bör vidare läggas jämslälldhetsforskning.

Regeringen
bör inhämta riksdagens godkännande av vad jag har förordat om övergripande
innehållsliga prioriteringar.

Planering
av och stöd lill forskning inom prioriterade områden

FRN
har, somjag tidigare har redogjort för, föreslagit en ansvarsfördelning mellan
ohka myndigheter inom forskningsverksamheten för planering av och stöd till de
forskningsområden som har prioriterats. Jag anser att förslaget i sina
huvuddrag är godtagbart. Endast i två avseenden bör det enligt min mening
kompletteras eller förändras. En utbyggnad och samordning av forskningen inom
de prioriterade områdena kommer uppenbarligen all fordra betydande medverkan
från den fasta forskningsorganisationen inom högskolan; detta gäller t. ex. i
fråga om tillgång på lokaler, utmslning, forskningspersonal m. m. Det är heller
inle möjligt att på nuvarande underlag ta ställning fill hur de resurser som
bör knytas till denna utbyggnad skall fördelas på forskningsråd, sektorsorgan
och högskoleorganisationen. I många fall lorde del kunna bli fråga om
samordnade satsningar på forskningsråd och sektorsorgan och förstärkningar av
den fasta forskningsorganisationen. Även om det sammanhållande ansvaret för
planeringen bör kunna anförtros de myndigheter FRN föreslår bör denna i
flertalet fall göras i nära samråd med UHÄ. Jag vill här erinra om vad jag
tidigare har anfört rörande UHÄ: s roll i den samlade långsikliga planeringen
av högskolans forskningsverksamhet.

FRN
anser alt MFR i mindre utsträckning än för närvarande bör ha ett totalansvar
för hälso- och sjukvårdsforskningen i Sverige. Rådets insatser bör, enligt FRN,
i enlighet med den hittillsvarande inriktningen av dessa, i första hand
koncentreras på alt vidmakthålla och utveckla en kvalitativt framstående biomedicinsk
forskning. Det långsiktiga finansiella ansvaret för främst icke biomedicinsk,
sekloriell FoU bör huvudsakligen läggas på andra organ, i första hand
delegafionen för social forskning (DSF). När del

Prop.
1981/82:106 48

gäller
prioriterade områden föreslår FRN att delegationen bör vara huvudman för
iniliering och slöd till alkoholforskning, epidemiologi samt hälso-och
sjukvårdsforskning.

F.n.
delas ansvaret för hälso- och sjukvårdsforskningen mellan MFR och DSF. MFR har
sedan fem år fillbaka haft särskilda inilialivgmpper med företrädare för
samhällsvetenskap, sjukvård och socialvård med uppgift att göra
kunskapsöversikter över forskningen inom området och bereda elt bättre
underlag för rådels; prioriteringar och planering inom berörda forskningsområden.
Gmpperna har behandlat ledkirurgi, medelvårdtider vid kimrgiska ingrepp,
medicinsk rehabilitering, omvårdnadsforskning, perinalologi, psykiatrisk
behandlingsforskning, allmänmedicin saml vårdbehov och vårdeffeklivilet. När
del gäller alkoholomrädel har den senare initiativgmppen pekat på behovel av
undersökningar som belyser betydelsen av alkohol som orsak till ohälsa och
vårdbehov inom både det somatiska och det psykiatriska området. Rådet har
också i ökad omfattning anvisat medel för forskningsprojekt på hälso- och
sjukvårdsområdet.

Jag
anser mot denna bakgmnd alt tillräckliga skäl inte finns för all ändra
huvudmannaskapet i enlighet med FRN: s förslag. MFR bör således även i
fortsättningen ha ansvar för sådan medicinskt inriktad hälso- och sjukvårdsforskning,
som initiativgmppernas arbete främst är exempel på.

Även
DSF anslår idag en icke obetydlig del av sina resurser fill hälso-och
sjukvårdsforskning. DFS: s anslag på detta område har dock i större
utsträckning varit inriktade på tillämpad forskning samt på forskning med
utgångspunkt i ett social- och samhälls- och beteendevetenskapligt per-spekfiv.
Jag anser därför att huvudansvaret för denna forskning bör ligga hos DSF.

En
klar gränsdragning mellan den i huvudsak av MFR stödda medicinskt inriktade
hälso- och sjukvårdsforskningen och den i huvudsak av DSF stödda tillämpade
och/eller socialt inriktade forskningen är svår all göra. Jag förutsätter
därför att MFR och DSF vid det fortsalla planeringsarbetet kommer att i ökad
omfattning nära samråda med varandra. Genom del delade huvudmannaskapet för
området som jag här har föreslagit bör den kompetens av delvis kompletterande
natur som de båda organen besitter på bästa sätl kunna lillvaralas, samfidigt
som området kan erhålla en mer allsidig belysning.

Principen
om delat ansvar för området i enlighet med vad jag nyss har anfört bör vara
vägledande för ansvarsfördelningen på de tidigare nämnda prioriterade
delområdena. Del epidemiologiska forskningsområdets anknytning till bl. a.
socialmedicinsk forskning gör del naturiigt att huvudansvaret för detta område
får ligga på MFR. MFR bör vidare även i fortsättningen ansvara för den rent
medicinskt inriktade alkoholforskningen medan huvudansvaret för den social-
och samhälls- och beteendevelenskapligl inriktade alkoholforskningen bör ligga
på DSF. När del gäller forskning om strukturella förhållanden inom hälso- och
sjukvårdsområdet bör ansva-

Prop. 1981/82:106 49

rel
närmast ligga hos DSF. Den ansvarsfördelning mellan MFR och DSF som jag har
förordat föranleder enligl min mening inle någon förändring av de båda organens
ekonomiska ramar i förhållande lill varandra.

När del gäller medel för
all bygga ul forskningen inom de prioriterade områdena föreslår FRN alt
anvisningarna sker successivt under en femårsperiod och all målet bör vara all
vid slutet av denna berörda forskningsområden skall ha förstärkts så att
årskostnaden för förstärkningen sammanlagt ligger kring 70-75 milj. kr.

Jag
kan instämma i FRN: s uppfattning all det effektivaste utnyttjandet av
resurserna åsladkommes om de åriiga medellillskotlen blir förhållandevis
måttliga. På så säll blir del lättare all samordna fillgången på lokaler,
utmslning och forskande personal för alt garantera en god kvalitet i den
forskning som las upp. Långt viktigare än de årliga resurslillskoftens storlek
är enligl min mening, vilket FRN också stryker under, uthålligheten i
satsningarna. Jag kan därför också instämma i att den första planeringsperioden
för prioriteringarna bör vara femårig. Jag är däremot inle nu beredd all la
ställning till storleken på eventuella tillskott vid femårsperiodens slut.
Härav följer att jag inle heller är beredd all la ställning lill fördelning av
medlen lill forskningen inom och mellan olika prioriteringsområden. FRN:s underlag
i dessa avseenden är av naturliga skä! inle så preciserat all del medger del
slaget av ställningstaganden. Delta hindrar emellertid inle all del är av stort
värde som riktningsangivelse för den fortsalla planeringen. Jag har nyss anmält
all jag i 1983 års budgetproposition avser all föreslå en ram för förstärkning
av forskningsverksamheten om sammanlagt IOO milj. kr. för budgetåret 1983/84.
Med hänsyn lill all ett genomförande av de förordade prioriteringarna i vissa
avseenden kräver en mera preciserad planering bör budgetåret 1983/84 vara del
första i femårsperioden. En riktpunkt för planeringen bör vidare vara att
nämnda budgetär 10 milj.kr. avsätts för alt påböria utbyggnaden av forskningen
inom de prioriterade områdena. Jag kommer senare all föreslå regeringen att
uppdra ål de myndigheter som bör medverka i denna planering alt dels lägga fram
de förslag som fordras härför, dels redovisa de samverkansformer mellan olika
myndigheter som bedöms nödvändiga. Myndighelerna bör vidare ange möjligheterna
all finansiera delar av utbyggnaden genom omfördelningar inom den samlade
forskningsverksamheten. Jag räknar med att uppdragen skall kunna genomföras i
sådan lid alt del blir möjligt alt återkomma till riksdagen i dessa frågor
under 1982/83 års riksmöte.

Regeringen
bör inhämta riksdagens godkännande av vad jag har förordat om ansvarsfördelning
för prioriterade forskningsområden.

Forskning
om kooperativ verksamhet

Hösten
1981 överlämnade kooperalionsulredningen sill huvudbetänkande (SOU 1981:60)
Kooperationen i samhället lill chefen för industridepartementet. I betänkandet
framhålls den viktiga roll som kooperationen 4 Riksdagen 1981182. I samt. Nr
106

Prop.
1981/82:106 50

spelar
inom olika delar av del svenska samhället. Samtidigt är dock kunskaperna om
kooperationens egenskaper, omfattning, struktur och problem bristfälliga och
svårighelerna all finna tillräckliga data om koopera-fionen är stora. Den
kooperativa forskningen, dvs. forskningen om och utvecklingen av kooperativ
teori, teknik och tillämpning, är obetydlig och otillräcklig. Generellt sett är
de tillgängliga samhälleliga resurserna för kooperativ informafion, utbildning,
forskning och utveckling myckel små jämfört med de samhälleliga resurser som
slår lill andra förelagsformers förfogande.

Enligt
vad jag har erfarit avser chefen för industridepartementet, med utgångspunkt i
kooperalionsulredningens belänkande, all senare i vår föreslå regeringen alt
förelägga riksdagen en särskild proposition i ämnet. I sitl förslag fill
proposifion avser han alt behandla kooperationens näringspolitiska roll liksom
dess betydelse för samhället som helhet. I avvaktan härpå vill jag, efter
samråd med chefen för industridepartementet, redovisa följande
ställningstaganden lill kooperalionsulredningens förslag vad gäller del
forskningspolitiska området.

I
enlighet med vad jag tidigare har anfört bör forskning av detta slag så långt
möjligt förläggas till högskolan. Forskning om kooperationen utgör exempel på
elt mångvelenskapligl område. Den har också enligl min mening slor
samhällsrelevans. Jag vill erinra om FRN: s uppgift all svara för inifiering
och planering, bl. ci. av tvärvetenskaplig forskning och forskning med slor
samhällelig betydelse. Jag utgår därför från att FRN beaktar behovet av
forskning om kooperafionen.

Långsiktig
utveckUng av högskolans forskning

UHÄ
har i sin anslagsframställning för budgetåret 1982/83 lagt fram en femårsplan
för resursförstärkningar inom resp. fakultet och för vissa andra områden inom
högskolans forskningsverksamhet. Ämbetet har därvid lagt särskild vikt på
förstärkning av basresurserna, dvs. sådana resurser som avser bl.a.
vetenskapliga bibliotek, datorcentraler, inköp av billigare utmslning, teknisk
och administrativ personal för forskning och extra tjänster som forskarassistent
och docent. För resp. fakultet redovisar UHÄ dämlöver den årsvis tänkta
förstärkningen av forskningsområden. En sammanfattning av resursanspräken under
femårsperioden fördelade på fakulteter och vissa andra områden redovisas i
följande tabell.

UHÄ
har enligl min uppfattning i sin första, mera systematiska, långsikliga plan
för högskolans forskning och forskarutbildning lagt en god gmnd för den
fortsatta planeringen. Jag konstaterar också all UHÄ har prioriterat en rad av
de forskningsområden som omfattas av de övergripande prioriteringar somjag nyss
har förordat. Den långsiktsplan som presenterats skiljer sig i
precisionsgraden något mellan de olika fakulteterna. Detta är naturligt i ett
första försök. När arbetet med alt utveckla fakullelsprogram, vilket jag har
berört i det föregående, har kommit längre bör del

Forskning och forskarutbildning UHÄ:s förslag för
budgetåret 1982/83 och långtidshedömning t. o. m. 1986/87 (tkr.)

Anslag
81/82 inkl. pris-och löneomräkning samt förändr. av anslagsteknisk natur
1982/83 1983/84 1984/85 1985/86 1986/87

Humanistiska fakulteterna

Teologiska fakulteterna

Juridiska fakulteterna

Samhällsvetenskapliga fakulteterna

Medicinska fakulteterna

Odontologiska fakulteterna

Farmaceutiska fakulteten

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna

Tekniska fakulteterna

Temaorienterad forskning

Konstnärligt utvecklingsarbete

Finansiering av universitetslektorers m.fl.
tjänstledighet för forskning

Ersättning åt vissa opponenter vid disputationer

Utbildningsbidrag för doktorander

Forskningsinstitutet för atomfysik

Kiruna geofysiska institut

Institutet för internationell ekonomi

Summa

118079 -I- 3232 -I-
3 196 -t- 3 195 + 2989 + 2990

9097 -I- 101 + 524 -H 110 -I- 317 -I-
316

11463 -I- 221 + 230 4- 230 + 230
+ 230

136175 -1-3 146-1-
3635 4- 3635 -t- 3630 -I- 3630

345 852 -1-5 321 + 4960 -I- 4900 -I- 5 660 + 5 660

51359 + 895 -1-1075-1- 855 + 770 -l- 770

12 729 -h 170 -h 330 -f 175 -(- 175 + 175

284 168 + 7692 -(- 9360 -(- 9560 + 8815 H- 8815

299775 -1-10223
4-10465 4-10465 4-10465 4-10465

7478 4- 2534 4- 3305 4- 4405 4- 4295 4- 4405

4185 4- 1 102 4- 825 4- 825 4- 825 4- 825

25 541 -

2700 4- 600 -

78144 4- 2930 4- 3000 4- 3000 4- 3000 4-
3000

13 957 4- 223 4- 275 4- 330 4- 330 4- 330

11125 4- 551 4- 385 4- 220 4- 220 4- 220

2 341 -

1414168 4-38941 4-41565 +41905 4-41721 4-41831

Prop.
1981/82:106 52

också
vara möjligt alt få en mera likvärdig bas för den långsikfiga planeringen inom
samtliga fakulteter. UHÄ har också räknat medel för en förbällring av de
forskarstuderandes villkor. Jag kommer i del följande att särskill behandla
denna fråga och tar därför inte upp den nu. Jag kommer alt kommentera UHÄ: s
förslag under resp. fakultet. Syftet härmed är inle alt la ställning lill
enskildheter i förslagen för kommande budgetår utan endasi all söka åstadkomma
vissa riklningsangivelser för den fortsatta planeringen.

Jag vill som allmän
kommentar redan nu framhålla all del enligl min mening finns ell behov av all
förslärka basresurserna inom högskolans forskningsverksamhet. Samtidigt är det
nödvändigt att planeringen och resursfördelningen inom högskoleenheterna sker
på ell sådant sätl att eventuella resurstillskott också kommer lill märkbar
nytta för forskningsverksamheten. Jag vill här erinra om mitt förslag i årets
budgetproposition all inom basresursförslärkningen särskilt beakta behovel av
extra tjänster som forskarassistent och docent för alt ge unga forskare vidgade
möjligheter lill fördjupad vetenskaplig verksamhet och för alt allmänt stärka
fors-kamtbildningen. Jag noterar också med tillfredsställelse alt UHÄ i ökad
omfattning föreslår alt nya forskningsområden byggs upp genom att medel anvisas
lill elt definierat område ulan att samtidigt Ijänsl som professor inrättas.
Del överensstämmer väl med vad jag tidigare har anfört rörande inrättande av
Ijänsl som professor som styrmedel för regering och riksdag. Slutligen vill jag
hänvisa till mina förslag i åre',s budgetproposition, som för forskningens del
rör del första året i UHÄ: s planeringsperiod. Jag har där i betydande
utsträckning biträtt de av UHÄ framförda förslagen avseende budgetåret 1982/83.

Den
sammanfallande tabellen visar alt del årliga tillskottet UHÄ räknar med ligger
på drygl 40 milj. kr. Med hänsyn lill den ekonomiska situationen anser jag att
UHÄ: s beräkning av utrymmet för nya forskningssatsningar finansierade med
resurstillskott är för högt. Tills vidare bör dock UHÄ: s långtidsbedömning
kunna utgöra ell underlag för planeringen. Jag utgår då från att en väsentlig
del av de åtgärder UHÄ föreslår skall kunna finansieras genom omfördelningar
inom ramen för de resurser som nu slår lill forskningsverksamhetens förfogande.

När
del gäller UHÄ: s förslag lill fördelning av medel på fakulteter och för vissa
andra ändamål noterar jag alt ämbetet har lagt särskild vikt vid de
malemalisk-nalurvelenskapliga och de tekniska fakulteterna. Närmare 50 procent
av del samlade resurstillskottet hänförs till dessa fakulteter. En sådan
planering överensstämmer väl med de bedömningar jag själv har gjort både i
tidigare budgetpropositioner och i årets samt också med FRN: s förslag fill
övergripande prioriteringar somjag nyss har behandlat.

UHÄ
räknar också med alt de humanistiska och de samhällsvetenskapliga fakulteterna
bör få i huvudsak lika stora resurstillskott. Med hänsyn lill all
samhällsvetenskaperna kommer att engageras i betydande omfatt-

ning för genomförande av forskning inom de områden som har
angivils i de övergripande prioriteringarna ansluter jag mig till den av UHÄ
föreslagna fördelningen.

UHÄ har för de medicinska fakulteterna räknat med en
förhållandevis måttlig resursökning under perioden med hänvisning till att en
minskning av läkamlbildningskapacilelen bör mol periodens slut ge utrymme för
omprioriteringar inom givna ramar. Jag delar denna uppfattning.

Den temaorienlerade forskningen vid universitetet i
Linköping syftar lill alt åstadkomma en tvärvetenskaplig forskningsorganisation
för att frän olika aspekter belysa några centrala områden i
samhällsutvecklingen. Jag anser att del är angelägel all fullfölja uppbyggnaden
av denna forskningsverksamhet. Taklen i uppbyggnaden bör dock vara nägol
långsammare än den av UHÄ antagna. Jag erinrar om vad jag har anfört i prop.
1981/82:100 bil. 12 i denna fråga.

UHÄ
föreslår att inom humanistiska och leologiska fakulteter under budgetåren
1983/84-1986/87 tjänster som professor inrättas och centra byggs upp enligt
följande tablå.

Basresurser
humfak + 1818000 teol fak + 110000 P i allmän språkvetenskap UG P i praktisk
filosofi UUm P i religionspedagogik UU Centrum för tvåspråkighets-forskning US

Centrum för områdesstudier med inriktning på Mellanöstern/
Nordafrika UL

Permanenlning av P i vetenskapsteori UG

Basresurser

humfak 4-
1 102000

teol fak
4- 110000

P i allmän
språkvetenskap UU

P i
turkiska språk UU

P i
musikvetenskap US

P i
språkinlärning UL

Centrum
för forskning om

forskning
UG

Centrum
för bebyggelsehistorisk

forskning
US

Aktualiserade
tjänster och centra 1985186-1986187

Islamologi
(UU) Litteraturvetenskap, särskilt kvinnolitteratur (UG)
Masskommunikationsforskning (UUm) Tyska (UUm)

Centrum
för östasiatiska studier (UL)

Centrum
för masskommunikations-forskning (US) Centrum för invandrar- och minoriletsforskning
(UU) Centrum för masskulturforskning (US)

När del gäller UHÄ: s förslag lill utveckling av
forskningsområden inom de humanistiska och leologiska fakulteterna kan jag utan
all ta ställning lill lidpunkter och form för resurslillskoll i huvudsak godta
dessa som underlag för den fortsatta planeringen. Särskilt vill jag betona
betydelsen av alt förslärka den språkvelenskapliga forskningen inle minst

på sådana områden som kan bidra lill all förbättra
invandrarnas situation i Sverige och främja våra ekonomiska och kulturella
kontakter med länder i Asien, Afrika och Lafinamerika. Nära knutet fill detta
ser jag också förslagen om centra för områdessludier och invandrar- och
minoriletsforskning. Jag erinrar om vad jag har anfört i denna fråga under
avsnittet Allmänna forskningsfrågor. Tvärvetenskaplig forskning. Statsrådet
Andersson kommer i sill anförande alt ta upp migrations- och
etniciietsforskningen i Sverige. Det är angeläge' all UHÄ: s arbete med all
förverkliga planerna på en sådan cenlmmbildning vid universitetet i Slockhoim
bedöms i samband med den plan för verksamheten vid expertgmppen för
invandringsforskning (EIFO) som statsrådet Andersson senare kommer att anmäla
skall utformas av en arbetsgmpp inom regeringskansliet.

UHÄ
har för de samhällsvetenskapliga fakulteterna inle i samma utsträckning som för
de humanistiska exemplifierat forskningsutvecklingen under perioden. Ämbetet
föreslår för budgetåren 1983/ 84-1984/85 inrättande av följande tjänster som
professor.

Basresurser
4- 1 975 000 PiADB UU P i förvahningsforskning P i freds- och konfliktforskning
UG Ospec. P

Basresurser
4- I 975 000

PiADB UL

P i
förvaltningsforskning

P i
regionalpolitisk forskning

UG

Ospec. P

En allmän förstärkning av kompetensen inom
samhällsvetenskaperna liksom en betoning av förvahningsforskning och forskning
med regionalpolitisk inriktning saml utbyggd forskning kring arbetslivets
villkor ingår i de övergripande prioriteringar jag nyss har förordat. Dessa åtgärder
bör utgöra tyngdpunkter i den fortsatta planeringen för de
samhällsvetenskapliga fakulteterna. Den del av UHÄ: s förslag för budgetåren
1983/84 och 1984/ 85 som har preciserats stämmer väl överens med delar av de
övergripande prioriteringarna.

UHÄ
föreslår följande utbyggnad av de medicinska fakulteterna budgetåren
1983/84-1984/85.

Basresurser
4- 2260000

P i
yrkesmedicin UG

P i
allmänmedicin UUm

P i
långvårdsmedicin Kl

P i
dermatologi och

venerologi
Kl

Resurser
till ULi 4- 1000000

Basresurser
4- 3480000

P i
allmänmedicin Kl

P i
omvårdnadsforskning UUm

Resurser
till ULi 4- I 000000

Prop.
1981/82:106 55

UHÄ:
s förslag synes väl avvägt i förhållande lill de övergripande prioriteringarna.
Jag vill för egen del endasi tillfoga all forskning kring psykiska och
somafiska sjukdomsförlopp som hänger samman med bl.a. arbetsmiljöns
förhållanden bör ges en något högre angelägenhetsgrad under planeringsperioden.

När
del gäller de malemalisk-nalurvelenskapliga fakulteterna anger UHÄ endast tre
preciseringar, nämligen inrättande av tjänster som professor budgetåret
1983/84 i oceanografi och naturgeografi vid resp. universitetet i Göteborg och
universitetet i Umeå samt budgetåret 1984/85 inom dataområdet vid universitetet
i Uppsala. 1 övrigi räknar ämbetet med, somjag tidigare har redovisat,
betydande allmänna resursförstärkningar. Jag instämmer i UHÄ: s uppfattning
att särskild vikt under planeringsperioden måste läggas vid alt förstärka nya
forskningsinriktningar som har börjat byggas upp. Forskning i anslutning lill
dataområdet är ett exempel härpå. Jag erinrar här om vad jag har anfört i
budgetpropositionen om utbildning och forskning inom detta område. Andra
inriktningar av slor betydelse som bör ges ökat utrymme under planeringsperioden
är grundforskning med anknytning till utveckling av bioteknik, naturvård och
marina förhållanden. De malemalisk-nalurvelenskapliga fakulteterna innefattar
en stor mängd gmndforskningsområden inom vilka Sverige hävdar sig väl vid en
internationell jämförelse. Många av dem är dessutom vitala för Sveriges
konkurrenskraft på lång sikt bl. a. därför all de forskningsresultat de
avkastar också vidgar basen för teknisk utveckling. En prioritering av vissa
forskningsinriktningar under planeringsperioden får därför inte leda till all
den allmänna vetenskapliga kompetensen inom de matemafisk-naturvetenskapliga
fakulteterna eftersatts.

UHÄ
föreslår för de tekniska fakulteterna följande utbyggnad budgetåren
1983/84-1984/85.

1983/84 1984/85

Basresurser
4- 7 436 000 Basresurser 4- 7 823 000

P inom dataområdet P inom dataområdet

P i miljö- och naturresurs- P i keramteknologi med pulver

information KTH metallurgi KTH

P i industriell marknadsföring CTH P i verkstadsteknik HLu

P i bioteknik UL Ospec. P

P i biomedicinsk instrument

teknik ULi

UHÄ:
s bedömning rörande de tekniska fakulteternas utveckling är enUgt min mening
också den en god utgångspunkt för den fortsalla planeringen. Forskning och
forskarutbildning vid teknisk fakultet måste utvecklas med hänsyn fill dels
inomvetenskapliga bedömningar, dels strategiskt betydelsefulla områden för den
svenska industrin, så alt dess internationella konkurrenskraft stärks, dels
också andra samhälleliga behov.

Prop.
1981/82:106 56

Sverige
har ett ovanligt rikt differentierat näringsliv. Det spänner över de flesta
teknikområden och baserar sig i växande utsträckning på eget eller förvärvat
utvecklingsarbete och på kunskapsinlensiv produktion. I delta avseende har
Sverige endast motsvarighet i de stora industriländerna. En fortsalt ekonomisk
utveckling i landet och ell återställande av balansen i våra affärer med
ullandel kommer att kräva breda insatser inom industrin. De ökande kostnaderna
för forsknings- och utvecklingsarbete och de allt större satsningar som görs i
våra konkurrentländer kräver emellertid all framlida resursförstärkningar i
högre grad styrs mot områden av särskilt slor betydelse för svensk industris
framlida konkurrenskraft. Det är emellertid samtidigt nödvändigt aft visst
utrymme även säkerställs för ökade satsningar på ar dra områden där det
bedrivs en internationellt högtstående forskning eller där det finns forskare
som kan förväntas driva en förstklassig forskning.

Riksdagen
har våren 1981 med anledning av prop. 1980/81:130 Industri-pohfikens inriktning
m. m. beslutat om ett program för statens slöd lill teknisk forskning och
industriellt utvecklingsarbete för treårsperioden 1981/82-1983/84. Huvuddelen
av detta stöd förmedlas av STU. De teknikområden i treårsprogrammet för STU:s
verksamhet som utpekas som särskill vikliga för svensk industris
internationella konkurrenskraft överensstämmer myckel väl med de bedömningar
som gjorts i ell flertal utredningar under senare år och har således en bred
förankring.

En
ökande andel av STU: s treärsprogram för slöd lill teknisk forskning och
utveckling har fåft karaktären av större samlade fleråriga satsningar. Dessa
har enligt min mening verksamt bidragit lill en ökad profilering mellan olika
högskoleenheter. Härigenom har dels vikliga kompetensområden snabbt fått
resurser, dels en effekfiv arbetsfördelning mellan olika institutioner
uppnåtts. Med tanke på de begränsade resurser som slår lill högskolans
förfogande är del nödvändigt alt en ökad profilering mellan olika
högskoleenheter kommer till slånd i syfte all nå ell rationellt
kompe-lensutnylljande.

I
likhet med vad chefen för industridepartementet har gett ullryck för i annat
sammanhang anser jag ai:t del är angeläget all ytteriigare utveckla
samordningen av de insatser som görs för alt stödja teknisk forskning och
industriellt utvecklingsarbete genom anslag under induslridepartemenlels
huvudtitel med de satsningar som görs för all stödja forskning och utbildning
vid de tekniska fakulteterna över anslag under utbildningsdepartementets
huvudtitel. Härigenom bör eU ökat bidrag lill uppbyggnad av industriellt
kunnande och kompelens uppnås.

Som
chefen för industridepartementet tidigare har framhållit i prop. 1980/81:130
Industripolitikens inriktning m.m. måste svensk industri i ökad utsträckning
orientera sig mol leknikinlensiva produkter, processer och system. Här har
svensk industri stora konkurrensfördelar, vilket blir alltmer accentuerat sell
i elt längre tidsperspekfiv. Den tekniska forskning-

Prop.
1981/82:106 57

en
inom högskolan bör här kunna spela en viktig roll men för detta krävs en
kraftig förstärkning av basresurserna inom de tekniska fakulteterna. Jag har
beräknat medel för sådana förstärkningar i de senaste årens budgetpropositioner
liksom också i årets.

Vid inriktningen av
forskningen inom de tekniska fakulteterna är det viktigt all beakta de områden
som har utpekats som särskilt betydelsefulla i den industripoliliska
propositionen, nämligen elektronik och datateknik, bioteknik, materialteknik -
nya material, verkstadsteknik, kemiteknik -särskill tillverkning och användning
av preslationskemikalier, Iräleknik, massa- och pappersteknik saml teknik för
hälso- och sjukvård. Dessa industripolitiskl orienterade krav måste vägas mol
inomvetenskapliga. Det är emellertid väsentligt all huvuddelen av
basresursförslärkningarna vid de tekniska fakulteterna styrs mol de områden som
industripolitiskl prioriteras för all STU: s stora anvisningar av medel lill
långsiktig kunskapsuppbyggnad inom dessa områden skall kunna utnyttjas
effektivt.

Efter
samråd med chefen för industridepartementet förordar jag som riktlinje för
högskolemyndigheternas planering all ca två tredjedelar av de förstärkningar
som går till de tekniska fakulteterna under den närmaste Ivåårsperioden bör las
i anspråk för ämnesområden som kan anses tillhöra de nyss nämnda
teknikområdena. Vid fördelning av medel inom de olika högskoleenheterna skall
hänsyn tas fill kravet på profilering. Förstärkningarna bör företrädesvis gå
till s. k. mellantjänster men också lill övriga basresurser inom de
prioriterade områdena. Jag erinrar om vad jag i prop. 1981/82:100 bil. 12 har
anfört rörande extra Ijänster som forskarassistent och docent. Den återstående
tredjedelen av resursförstärkningarna bör enligl min mening fördelas på
inlernalionelll högtstående forskning inom teknisk fakultet oberoende av
ämnesområde.

Slor
restriktivitet måste gälla i fråga om inrättande av nya tjänster som professor
och det måste fömtses alt behovet av tjänster av detta slag normall måste
fillgodoses genom omprövning av inriktningen av ledigblivande professurer.

Regeringen
bör inhämta riksdagens godkännande av de av mig förordade riktlinjerna för den
fortsatta långsikliga planeringen av forskningen inom resp. fakultelsområde.

Vissa
frågor rörande regional forskning och utveckling

I
anslutning till vad jag nu har anfört rörande UHÄ: s långsikliga bedömningar
av utvecklingen av högskolans forskningsorganisation vill jag också ta upp ett
område som ligger något vid sidan om denna men ändå är av intresse inte minst
för kunskapsutvecklingen inom de skilda regionerna. Samhällets allmänna
kunskapsutveckling hämtar näring inle endasi från den vetenskapliga
verksamheten ulan också från de erfarenheter som dagligen görs på arbetsplatser
bl.a. ute i industrin, inom den offentliga sekiorn och i verksamhet inom
föreningar och politiska partier. Sådana

Prop.
1981/82:106 58

erfarenheter
kan när de bringas i kontakt med forskning ge uppslag lill nya infallsvinklar
på problem och vara allmänt stimulerande. Omvänt kan också forskningen lyfta
fram kunskaper, göra dem tydligare och skärpa människors observans på
ertarenheler som kan vara av betydelse för utveckling i olika avseenden. I en
långsikfig forskningsplanering måste därför enligt min mening också detta
förhållande beaktas.

Genom
att gmndläggande högskoleutbildning har byggts upp på ett antal orter utanför
universitetsorterna, har berörda regioner fått en förstärkning av personal med
forskningskompetens. Lärare vid de nya högskoleenheterna har sålunda vid sidan
av sin undervisningsverksamhet i många fall engagerat sig i forsknings-,
utvecklings- och utredningsuppdrag givna av företag, organisationer och
myndigheter inom regionerna. Problem av lokalt och regionalt intresse som
tidigare inle har kunnat angripas har därmed börjat bearbetas. Detta både utgör
en stimulans för den regionala utvecklingen och har märkbart ökat intresset
inom olika regioner för forskningsmedverkan när del gäller att lösa problem.
Genom de kontakter lärarna har med högskoleenheter med fasta forskningsresurser
kan de också medverka lill alt forskare från dessa engagerar sig i forskning
kring större problem av forskningsbar natur.

Denna
ulveckHng är både glädjande och sfimulerande och den bör följas med
uppmärksamhet. Jag anser också all del förtjänar att närmare undersökas vilka
åtgärder som skulle behöva vidtas för att vid berörda högskoleenheter ge en
viss stadga åt denna utveckling. Jag vill genast stryka under alt syftet härmed
inte är att bygga upp fasta forskningsresurser utanför de högskoleenheter som
nu har sådana. Riksdagens ställningstagande i denna fråga i samband med
behandlingen av 1979 års proposifion om vissa frågor rörande forskning och
forskarutbildning bör gälla under nu överblickbar lid. Däremot finns det all
anledning all på elt effekfivt säll ta fill vara den kompelens för forsknings-,
utveckUngs- och utredningsarbete som finns hos personalen vid de nya
högskoleenheterna för all bl. a. främja den regionala utvecklingen. De förslag
jag i del följande för fram vid mitt ställningstagande till forskningssamverkanskommilléns
(FOSAM) betänkande kommer all leda lill en förbällring av möjligheterna för
lärarna vid de mindre högskoleenheterna all engagera sig i uppdragsverksamhet.
Innan ställning kan tas till i vilka former forskning och utvecklingsarbete
skall bedrivas vid dessa högskoleenheter saml hur en förbättrad kompetens
härför skall kunna åstadkommas och bibehållas måste dock de hittillsvarande
erfarenheterna analyseras ytterligare. Jag erinrar om att regeringen har givit
UHÄ i uppdrag all utreda dessa frågor i sådan ordning att del blir möjligt att
återkomma tiU dem i näsla forskningspoliliska proposition.

Jag
har erfarit alt chefen för industridepartementet inom kort kommer alt föreslå
regeringen att förelägga riksdagen en proposition om den framtida
regionalpolitikens inriktning. I samband därmed kommer han också alt ta upp
vissa forskningsfrågor. Efter samråd med honom viU jag med

Prop.
1981/82:106 59

anledning
härav anföra följande. Intresset för forskning med regional eller regionalpolitisk
inriktning är stort. Verksamheten i en rad organ för information och kontakt
meUan högskolan och samhället i övrigi är av särskill intresse från
regionalpolitisk utgångspunkt. Del gäller t. ex. verksamheten vid
kontaktsekretariaten inom högskolan, FOSAM: s försöksverksamhet med
kontaktforskare, expertgmppen för forskning om regional utveckling m.fl. I
anslutning till flera av de mindre högskoleenheterna håller vidare organ med
syfte att stimulera regionall tillämpad forskning på att byggas upp. Några av
de här nämnda organen har också forskningsinifierande uppgifter. Sammantagna är
förväntningarna högt ställda på vad man med forskning kan åstadkomma för
regional utveckling. Frågan är i vilken utsträckning högskolan med de resurser
som för närvarande står lill dess förfogande kan uppfylla de samlade
förväntningar som fmns på olika håll.

Den
regionala problembilden är mångfacetterad och spänner över aUa
samhällssektorer. Det kan därför krävas insatser från flera kunskapsområden
för att på ett liilfredsslällande säll behandla oUka frågor inom denna. Ur
regionalpolifisk synvinkel kan del således bli nödvändigt all dels förslärka
forskningens resurser i vissa avseenden, dels öka samordningen av redan
befinfiiga forskningsresurser.

I
den nämnda propositionen om den framlida regionalpolifikens inriktning kommer
chefen för industridepartementet alt förorda efter samråd med mig att ell
cenlmm för regionalpolitisk forskning bör inrättas vid universitetet i Umeå.

Han
knyter därvid an dels till det förslag om inrättande av ell regionall
utvecklings- och forskningsinstitut i Umeå, som har lagts fram av en särskild
utredare i betänkandet (DsB 1980:18) Lokalisering av ny verksamhet till
Västerbotten. Del 3, dels lill en skrivelse från glesbygdsdelegationen
angående ett cenlmm för glesbygdsutveckling i Östersund (1981-10-06,
dnrG81/A16:U).

Genom
att utgå från den kompelens söm finns vid högskoleenheterna inom Umeå
högskoleregion saml med vissa liUskolt lill de basresurser som forskningen inom
dessa redan förfogar över bör det vara möjligt alt åstadkomma en effektiv och
stimulerande forskningsmiljö.

Forskningen
inom den samhällsvetenskapliga fakulteten vid universitetet i Umeå är i slor
utsträckning redan nu inriktad på regionala problem. Inom ämnen som
förelagsekonomi, nationalekonomi, kulturgeografi, sociologi, statsvetenskap,
ekonomisk historia m.fl. har en betydande kompetens på den regionala
forskningens område byggts upp. År 1979 inrättades också en tjänst som
professor i regional ekonomi vid universitetet i Umeå.

I
prop. 1981/82:100 bil. 12 har jag förordat att en tjänst som professor i
förvallningsforskning med regional inriktning inrättas vid universitetet i
Umeå.

Högskolan
i Luleå har inom sin tekniska fakultet omfattande resurser som kan utnyttjas i
utvecklingen av regionens näringsliv. Även vid övriga

Prop. 1981/82:106 60

högskoleenheter
i regionen förekommer eller planeras forskning av intresse i detta sammanhang.
Verksamheten vid de olika enheterna visar på den bredd som den
regionalpolitiska forskningen har, från den traditionella samhäUsvetenskapliga
forskningen vid universitetet i Umeå och den tekniska forskningen vid
högskolan i Luleå till en praktiskt tillämpad glesbygdsforskning vid högskolan
i Östersund.

Den
samlade kapacitet och kompelens som finns i Umeå högskoleregion ger ulan tvekan
goda fömtsätlningar för alt successivt utveckla och förbättra del
kunskapsunderlag som regionalpoHfiken skaU vila på. Enskilda discipliner är
emellertid i huvudsak inriktade på den ämnesspecifika teori-och metodutvecklingen,
medan de regionala problemen ofta är komplexa till sin natur. Genom all
samordna forskningsresurser i regionens olika delar och underlätta en
integration av olika discipliners kompetens i tvärvetenskapligt inriktade
projekt bör betydande vinster kunna nås. Av särskilt intresse är möjlighelema
att knyta samman samhällsvetenskaplig och teknisk forskning.

Huvuduppgiften
för ett centmm för regional forskning bör vara all ta inifiafiv tiU och
samordna tvärvetenskapligt inriktade projekt inom det regionalpolitiska området
och sådana områden inom l.ex. teknisk och naturvetenskaplig forskning som kan
vara av betydelse för den regionala utvecklingen. Cenlmmet bör vidare fungera
som en länk meUan forskningen och skilda samhäUsintressen i regionen. I detta
avseende bör samarbete ske med andra kontakt- och informafionsorgan i regionen.

Chefen
för industridepartementet, kommer senare att föreslå regeringen all uppdra ål
styrelsen för universitetet i Umeå alt skyndsamt utreda den lämpliga
organisationen för ett cenlmm av del slag som här har skisserats. Som
utgångspunkt för arbetet kommer därvid att särskilt framhållas behovel av
koppling mellan cenlmmet och det forsknings- och utvecklingsarbete kring
inlandets glesbygdsproblem som pågår vid högskolan i Östersund saml del
utvecklingsarbete som bedrivs i anslutning tiU högskolan i Luleå med syfte att
stimulera näringslivet i Norrbotten. Därvid kommer också att anges att
cenlmmets styrelse lämpligen bör ha en sammansättning som liknar den som ERU: s
regionala samverkansgmpp i Umeå högskoleregion har. Vidare kommer att anges att
samtliga högskoleenheter i regionen bör vara representerade i styrelsen, liksom
att ett visst inslag av riksrepresen-talion bör ingå i denna.

Dyrbar
vetenskaplig utrustning

Regeringen
har i skilda sammanhang uppdragit åt forskningsrådsnämnden (FRN) alt redovisa

erfarenheterna
av tUlgången till särskilda resurser för dyrbar vetenskap-Ug utmslning

ett
planeringsunderlag för framtida investeringar i utmslning i anslutning till s.
k. big science

Prop. 1981/82:106 61

ell
långsiktigt planeringsunderlag för investeringar i det slag av projekt-anknuten
dyrbar vetenskaplig utmslning vartUl kostnadsramen Till forskningsrådsnämndens
disposition hittills har använts saml

förslag
liU resursmässig avvägning mellan de två nämnda slagen av utmslning.

FRN
har i oktober 1981 redovisat nämnda uppdrag i rapporten Dyrbar vetenskaplig
utmslning. Erfarenheter, planering, Big Science. I rapporten anförs i huvudsak
följande.

FRN
tillämpar följande kriterier vid fördelning av de särskilda resurserna lill
FRN: s disposition för dyrbar utmslning.

Sådan
utmslning prioriteras som

a)
är angelägen med hänsyn lill
större satsningar inom forsknings- och problemområden som görs av
forskningsråden, STU, FRN och andra berörda organ

b) bedöms vara motiverad med hänsyn fill behov av
koncentration och profilering av resurserna för forskning nafionelll och
regionalt

c)
bedöms vara motiverad för
vetenskapligt högt kvalificerade forskares/ forskargmppers verksamhet.

DärtUl
kan utmslning prioriteras som

d) möjliggör
effektivt utnyttjande av engagemang i internationellt forsk

ningssamarbete eller

e) har
elt brett användningsområde.

Kriterierna
som är förhållandevis allmänt håUna vägs samman vid bedömning av
ansökningarna. Den vetenskapliga kvaliteten i de projekt ansökningarna avser är
därvid av avgörande betydelse. Nämnden konstaterar att det ofta har förelegat
en för flera forskningsslödjande organ gemensam intressesfär för anskaffning av
de utruslningsobjekt för vilka den beviljat medel. För att undvika problem bör
vid en tänkt samfinansiering med FRN;s medel och resurser från andra källor
alllid den totala kostnaden för ulmslningsobjektet redovisas i ansökan. FRN
avser alt fortsättningsvis ägna ökad uppmärksamhet åt gränsdragningar mellan användningen
av de egna resurserna för utrustningsanskaffning och andra källor.

Nämnden
konstaterar vidare att den nuvarande anslagskonslmklionen i stort sett har
fungerat väl. Konstruktionen med delramar för beställnings-bemyndigande har
enligl nämnden upplevts som posifiv men har hillills endast i mindre
utsträckning använts för en successiv uppbyggnad av mycket stora
utrustningsobjekt. Nämnden har vidare uppmärksammat behovel av all avsätta
medel för kostnadsökningar i samband med valutaförändringar och förändringar i
den ekonomiska politiken.

Samrådet
med byggnadsstyrelsen och högskoleenheterna har utvecklats men behöver enligt
nämnden följas kontinuerUgt.

Registrering
av existerande utmslning är enligt nämndens uppfattning viktig. Frågan bearbetas
av FRN i samråd med UHÄ och UUH.

Prop.
1981/82:106 62

FRN
har i sin redovisning av planeringsunderlag för investeringar i projeklanknuten
dyrbar vetenskaplig utmslning utgått från aktuella anslagsframställningar från
forskningsråden och STU, långsikliga program för teknisk forskning,
energiforskning m.fl. områden, FRN:s eget underlag till regeringen inför denna
proposition redovisat i rapporten Svensk forskning 1982-1986 Vägar,
värderingar, val samt slufiigen sådana ämnesvisa prioriteringar som hittUis
har framkommit i anslutning fiU fördelning av den särskilda kostnadsramen för
dyrbar vetenskaplig utmslning. Tyngdpunkten har därvid komrait alt ligga på
material som anknyter till hittillsvarande prioriteringar.

Nämnden
redovisar prioriterEide ämnesområden inom MFR: s, STU: s, NFR: s, skogs- och
jordbmkels forskningsråds (SJFR) samt HSFR: s verksamhetsområden. Nämnden
anser vidare all den vid beslut om fördelning av resurser för utmslning
dessutom bör uppmärksamma behov av långsiktig kompetensuppbyggnad inom
yllerligare områden som företräds av sektorsorgan eller ligger i gränszonen
mellan etablerade ansvarsområden. Dit hör fömtom vissa områden där FRN själv
har tagit initiafiv sådana som representeras av organ som Riksbankens
jubileumsfond. Riksföreningen mol cancer, delegationen för rymdverksamhet,
styrelsen för u-landsforskning etc.

Nämnden
säger sig vidare vilja verka för att en större samordning och samplanering sker
genom att flera forskningsgmpper samlas kring gemensamma förslag till lösning
av sina ulmslningsproblem. Del skulle då kunna vara möjligt all salsa på
avancerad utmslning som annars skulle vara oöverkomlig i de enskilda fallen och
därigenom saknas inom landets gränser.

Slutligen
anför nämnden att den inte har antagit något program för resursfördelningen de
närmaste iiren utan anser all denna i princip kommer att vara avhängig av
kvaliteten hos den forskning som är relaterad lill föreslagna
utmslningsanskaffningar. 1 praktiken är del enligl nämnden emellertid klart att
det är inom naturvetenskap och teknik samt medicin som de flesta angelägna
ansökningarna finns och att dessa ämnesområden kommer alt dominera även vid
fortsatta resursfördelningar. Nämnden anser dock att utmslning för den
långsikliga kompetensuppbyggnad som stöds av statens naturvårdsverk,
arbetarskyddsfonden, statens råd för byggnadsforskning och DFR miisle få en
väsentligt ökad andel av resurserna i framliden. På sikt kommer också enligl
nämndens bedömning markekologiskt inriktad gmndläggande forskning alt medföra
ökade krav på dyrbar utmslning.

Nämnden
konstaterar ifråga om utmslning för s.k. big science inledningsvis att sådana
myckel kostnadskrävande investeringar i utmslning varom del här är fråga, 10
milj.kr. eller mer, i huvudsak kan hänföras till NFR: s ansvarsområde. NFR tar
i sin anslagsframställning för budgetåret 1982/83 SärskUt upp behovel av
utmslning för astronomi, elemenlarparti-

Prop.
1981/82:106 63

kelfysik,
synkrolronljusforskning, acceleratorbaserad forskning, geokos-mofysik och
plasmafysik, atom- och molekylfysik saml kondenserade materiens fysik under
1980-talet. Rådet har uppskattat resursbehovet för utmslning enligl nu kända
planer inom de angivna forskningsområdena fill ca 60 milj. kr. per år.

Då
en sådan resursnivå bedömts som orealistisk har rådet i stället vall alt inom
ramen för tre olika nivåer, nämligen 5, 10 resp. 18 milj. kr. per år
exemplifiera sina prioriteringar.

FRN:
s bedömning utifrån detta material är att vissa av de projekt som ingår i NFR:
s exemplifiering knappast har nått en sådan grad av konkretion att de för
närvarande kan ligga till gmnd för en resursplanering. Nämnden pekar i
sammanhanget bl.a. på sådana exempel som ell nationellt halvledarlaboralorium,
ett ev. svenskt dellagande i en europeisk synkrolronljuskälla samt ett
nationellt acceleratorcentmm.

Nämnden
bedömer att under den närmaste tiden ett årligt utrymme av ca 7 milj. kr. utgör
ett minimialternativ för satsningar på utrustning anknuten fiU big science. På
tre lUl fyra års sikt behöver utrymmet öka fill ca 10 milj. kr. årligen.

Nämnden
diskuterar även dellagande i internafionellt forskningssamarbete av big
science-karaklär och påpekar all sådana engagemang ofta utgör elt alternafiv
till investeringar på nafionell nivå. Detta förhållande visar enligt nämnden
viklen av all kostnadskalkyler presenteras för de planerade investeringarna i
dyrbar utmslning som gör del möjligt alt jämföra dessa med kostnader för att
delta i internafionellt samarbete.

Nämnden
anser all en direkt avvägning mellan resurser för utmslning för big
science-projekl och sådana för övrig dyrbar utmslning inte bör ske ulan alt en
kontinuerlig anpassning i den takt som de stora projekten konkretiseras i
stället bör komma i fråga. Nämnden är dock medveten om att den måste vara
beredd all binda sig under en följd av år med betydande belopp för att
garantera genomförandet av de stora investeringarna i utmslning.

Nämnden
anser del vara önskvärt alt planeringsramar kan anges för utvecklingen av den
särskUda kostnadsramen för dyrbar utrustning som ställs till FRN: s
disposition. Nämnden föreslår en vidgning av kostnadsramen fill 57 milj. kr.
för budgetåret 1982/83 samt till resp. 68, 79 och 90 milj.kr. de tre därpå
följande budgetåren. Behovel av investeringar för utmslning i anslutning fill
big science-projekl inom de angivna beloppen anger nämnden till 7, 8, 9 samt 10
milj. kr. under resp. budgetår. » För egen del vUl jag anföra följande.

De
erfarenheter FRN har redovisat rörande nämndens disposifion av den särskilda
kostnadsramen för dyrbar vetenskaplig utrustning visar alt den stegvis har
utvecklat former för fördelning av ramen som med utgångspunkt i vetenskapliga
bedömningsgrunder ger ell effekfivt slöd fill svensk forskning. Jag konstaterar
med lillfredsslällelse all nämndens samarbete

Prop. 1981/82:106 64

med
forskningsråd och andra berörda instanser av såväl resursfillförande som
mottagande karaktär blivit fastare etablerat. Jag fömtsätter all nämnden
eftersträvar all detta samarbete utvecklas vidare.

Jag
delar nämndens bedömning att tyngdpunkten i behoven av dyrbar utmslning av alll
att döma även i fortsättningen kommer att ligga inom naturvetenskapliga,
tekniska och medicinska ämnesområden. Jag vill här erinra om att syftet med alt
anvisa särskilda medel för dyrbar vetenskaplig utmslning är att stödja sådan
forskning som forskningsråden initierat och finansierar. För den forskning som
bedrivs inom ramen för högskolans fasla resurser anvisas medel lill utrustning
i annan ordning. När det gäller den långsiktiga kunskapsuppbyggnaden för sektoriella
ändamål har jag tidigare framhållit all den har ett nära släktskap med
inomvetenskapligt motiverad forskning. I den utsträckning som
kunskapsuppbyggnaden förläggs tiU högskolan bör del i vissa fall vara möjligt
all utnyttja sådan dyrbar utmslning som har införskaffats i anslutning lill av
forskningsråd finansierade projekt. När kunskapsuppbyggnaden är av sådan
karaktär all den ligger i anslutning fill eller sammanfaller med av
forskningsråd finansierad forskning bör vidare särskill dyrbar utmslning för
dess behov också kunna bekostas av medel från den särskilda kostnadsramen. Jag
fömtsätter alt FRN eftersträvar en bred enighet vid dessa ställningstaganden.

I
likhet med FRN vill jag stryka under viklen av en ökad samplanering mellan
olika organ vid anskaffning och ulnylljande av dyrbar utrustning. Därvid bör
också samverkan på nordisk nivå beaktas. Jag erinrar också om regeringens
uppdrag fill FRN och UUH all utveckla ell syslem för registrering av
utrustning i syfte alt åstadkomma ell effektivare utnyttjande av denna.

Jag
anser, liksom nämnden, att det inle för närvarande finns skäl all anvisa medel
för utmslning i anslutning lill big science-projekt under en särskild
kostnadsram.

Jag
har i budgetpropositionen beräknat medel för dyrbar vetenskaplig utmslning
under anslaget Inredning och utrustning av lokaler vid högskoleenheterna m.m.,
kostnadsramen Till forskningsrådsnämndens disposition för budetårel 1982/83
och inom ramen för del beräknade beloppet av 47 milj. kr. även beaktat nära
förestående utrustningsbehov av big science-karaklär.

Den
fortsatta tUldelningen av medel för dyrbar vetenskaplig utrustning blir
nödvändigtvis beroende av stäUningslagande till sådana big science-projekl som
kan komma all presenteras. Ett viktigt underlag blir härvid den rapport om
resursbehovet för framtida svensk acceleratorbaserad forskning som har
utarbetats under ledning av en sakkunnig inom utbildningsdepartementet. Ett
annat underlag av intresse är de planer på satelliter för gmndforskning i
samarbete med andra länder som enligl vad jag har inhämtat föreligger inom
DP'R. Ell tredje projekt med betydelse för ell anlal forskningsområden inom
främst naturvetenskap är en nordiskt stor-

Prop. 1981/82:106 65

dator. Detta projekt befinner sig ännu på elt förberedande
stadium. Acceleratorbaserad forskning och införskaffande och utnyttjande av en
stordator är enligt min mening, goda exempel på områden kring vilka nordisk
samverkan bör sökas. Jag fömtsätter att nämnden vid sin fortsatta bedömning av
behovet av dyrbar utrustning nära följer utvecklingen av planer för big
science-projekl.

Jag vill avslutningsvis framhåUa all jag för egen del
bedömer en ökad tillgång på medel för dyrbar vetenskaplig utrustning i
anslutning lill såväl big science-projekl som projekt av den karaktär som
hillills har anvisats medel från den särskilda kostnadsramen Till
forskningsrädsnämndens disposition så angelägen att den i den fortsatta
forskningsplaneringen bör ges hög prioritet inom de ekonomiska ramar som kan
komma all fastställas för forskningsverksamheten.

Regeringen
bör inhämta riksdagens godkännande av de av mig förordade riktlinjerna för
finansiering och ulnylljande av dyrbar vetenskaplig utrustning.

Forskningssamverkan Inledning

Jag har i det föregående redovisat min syn på vissa
allmänna forskningsfrågor samt förordat övergripande prioriteringar och
utifrån dessa riktlinjer för planering av forskning under de närmast följande
åren inom både högskolan och ett antal sektorsområden. Av vad jag därvid har
anfört och av den översikt över det svenska FoU-systemet som har fogals som
bilaga till delta prolokoU framgår, all högskolan spelar en central roll som
utförande organ för forskning finansierad av såväl forskningsråd som elt stort
antal seklorsorgan. Högskolan har också i växande omfattning anlitats för
forskningsuppdrag givna av det enskilda näringslivet. Den samverkan mellan
högskolan och externa forskningsintressenter som stegvis har vuxit fram har
akluaUserat ett stort anlal frågor bl. a. om hur en sådan forskningssamverkan
bör organiseras, finansieras och fogas in i oUka forsk-ningsfinansierande
organs planering saml i en övergripande nafionell forskningsplanering. Dessa
frågor berördes bl.a. av forskningsrådsulred-ningen och
forskamtbildningsulredningen. För alt belysa dem yllerligare saml för all
utarbeta förslag lill åtgärder tillkallade jag våren 1978 en särskUd kommitté
(Dir 1978:21) forskningssamverkanskommillén (FOSAM). Kommittén har i oktober
1980 avlämnat betänkandet (SOU 1980:46) Högskolan i FoU-samverkan. Jag lar nu
upp delta lill behandling.

FOSAM har ingående redovisat nuvarande förhållanden
rörande forskningssamverkan meUan högskolan och externa forskningsintressenler
och därvid gjort en förtjänstfull analys av en lång rad problem som är förknippade
med en sådan samverkan. Del ligger i sakens natur alt kommittén för att kunna
teckna en fullständig bild av det problemområde den har förelagts också har
diskuterat frågor som f.n. inte fordrar beslut av regering 5 Riksdagen
I98II82. I saml. Nr 106

Prop.
1981/82:106 66

och
riksdag. De rör arbetsformer inom högskoleenheter, avlalskonslmk-lion och
ansvarsfördelning vid uppdrag, avtalens innehåll, sekretess och upphovsrätt.

Enligt
min mening är FOSAM: s probleminvenlering en värdefull sammansläUning av de i
dessa sammanhang väsentliga frågorna. De förslag kommittén för fram bör lill
stora delar kunna utgöra rikfiinjer för högskolemyndigheternas behandling av
frågorna.

FOSAM
har också tagit upp frågor om tjänsteåligganden, arbelsfidsreg-lering och
personalplanering. Dessa frågor bör behandlas i samband med beredningen av
lärartjänslutredningens förslag. Jag går nu över lill frågan om högskolans
kompetens och resurser för forskningssamverkan.

Allmänna
utgångspunkter för högskolans forskningssamverkan

En
central del i FOSAM: s förslag rör högskolans resurser och kompelens för
forskningssamverkan saml fördelningen av ansvar för långsiktig
kunskapsuppbyggnad mellan högskolan och andra forskningsorgan. FOSAM har på
detta område anaJyserat den situafion högskoleforskningen befinner sig i.
Kommittén framhåUer att problemen omfattar tre skilda slag av forskning,
nämligen den inomvetenskapligt motiverade forskningen, långsiktig
kunskapsuppbyggnad motiverad av seklorsforskningens och industrins behov och
mera kortsiktig sekloriell och industriell forskning i allmänhet utformad som
projekt och uppdrag utlagda på högskolan. Kommittén ulgår för sina förslag
friin två gmndläggande förutsättningar. Den ena är riksdagens beslut med
anledning av prop. 1978/79:119 om vissa forskningsfrågor m. m. om att
seklorsforskning så långt möjligt skall förläggas liU högskolan i syfte all
undvika all nya forskningsinsfilul inrättas som kan medföra resurssplitlring
och stelhet i forskningsorganisationen. Den andra är att en långsiktig kunskapsuppbyggnad
inom högskolan för sektorsforskning och induslriforskning i dagens ekonomiska
situation inte är möjlig genom liUskoll av nya resurser fill högskolan ulan
måste komma lill stånd genom en omfördelning av existerande resurser inom
landels totala forskningssystem. Kommittén lägger därefter fram en rad skilda
förslag med syfte all stärka högskolans beredskap all medverka i kunskapsuppbyggnad
och la emot uppdrag från sektorsorgan och industri. Jag kommer i del följande
all behandla vart och ett av dessa förslag men viU inledningsvis allmänt beröra
villkoren för högskolans forskningssamverkan.

Från
många håll ställs nu krav på all forskningen skall medverka vid lösning av en
rad olika samhällsproblem och intensifiera verksamheten på områden av betydelse
för den industriella utvecklingen. För att tillgodose dessa önskemål har
uppmärksamheten i ökad utsträckning kommit att rikta sig mol högskolan och de
resurser som står fill dess förfogande. Detta är enligt min mening
utomordentligt glädjande. Samfidigt har denna ut-

Prop.
1981/82:106 67

veckling
lett liU att en rad avvägningsfrågor inom vårt totala forsknings-syslem har
skjutits i förgrunden. Till dessa hör avvägningen mellan högskolans
inomvetenskapligt motiverade forskning och dess medverkan i långsiktig
kunskapsuppbyggnad för speciella ändamål. Låt mig stryka under all del är
utomordenfligt angelägel alt högskolan i slor omfattning medverkar i den
långsiktiga kunskapsuppbyggnaden för sektoriella och industriella ändamål. För
att högskolan skall kunna fullgöra uppgiften att åta sig sektoriella och
industriella FoU-uppdrag måste den besitta kompelens härför. Detta kräver
teori- och metodutveckling och allmän kompelens uppbyggd på de ifrågavarande
områdena. Man kan med en ofta använd term kalla detta riktad gmndforskning.

Även om jag således i
gmnden är myckel positiv fill att långsiktig kunskapsuppbyggnad av nämnt slag i
ökad utsträckning förläggs till högskolan måste jag samtidigt konstatera alt
detta inte är möjligt ulan omfördelning av resurser. Jag kan här helt instämma
i FOSAM: s uppfattning. Avvägningen mellan den inomvetenskapligt motiverade
forskningen och den sektoriellt eller industriellt motiverade långsiktiga
kunskapsuppbyggnaden rör ytterst fördelningen av både materiella och personella
resurser inom högskolan mellan dessa båda områden. Under de senaste två årtiondena
har en kraffig utbyggnad av den sektorieUa forskningen ägt rum. Den har också i
ökad utsträckning föriagls lill högskolan. Samtidigt är del uppenbart alt
tillskotten tUl högskolans basorganisation och forskaml-bUdning saml
inrältandet av nya forskningsområden, i allmänhet genom nya tjänster som
professor, inle har kunnat balansera seklorsforskningens och
induslriforskningens tillväxt. Detta har lelt lill en viss förskjutning av
resurserna för den i första hand inomvetenskapligt motiverade forskningen mol
seklorsforskning. Del rör sig här inle enbart om lokaler, utmslning och andra
facilileler för forskning, ulan också om de intellektuella resurserna för
forskning. Sektorsforskningen och industriforskningen har kunnat erbjuda
bättre ekonomiska resurser i skilda avseenden än den inomvetenskapligt
motiverade forskningen inom högskolan. Denna senare har därför fått en myckel
hård konkurrens om forskarbegåvningarna. Eftersom många uppdrag utförs av
forskarstuderande styrs också forskamlbildning och forskning inom vissa
områden i hög grad av tillgången på externa medel. Även om det är myckel
positivt alt personer med forskningskompetens kan nyttiggöras inom
seklorsforskning och induslriforskning riskerar en förstärkt utveckUng i denna
riktning att skapa besvärande obalanser inom del tolala forskningssystemet. En
utbyggnad av sektorsforskningen i snabbare takt än högskolans förmåga alt i
motsvarande mån söija för forskamlbUdning och inomvetenskapligt motiverad
forskning leder också lätt tUl att sektorsforskningen får en bristfällig
kvalitet.

Jag
erinrar om vad jag tidigare har anfört rörande den inomvetenskapligt motiverade
forskningens långsikliga kunskapsuppbyggnad. Denna utgör basen för den
sektoriella och industriella forskningens förnyelse och

Prop.
1981/82:106 68

vidgning.
För att den inomvetenskapligt mofiverade forskningen skall kunna fylla denna
uppgift måste den ha sådan omfattning och stabilitet att den vid sidan av
forskningssamverkan med seklorsorgan och del enskilda näringslivet också
självständigt förmår från inomvetenskapliga utgångspunkter fördjupa och bredda
de olika vetenskapsområdena. Jag vill foga lill, all detta år angelägel också i
ell bredare perspekfiv, nämligen all samhället genom en fri och rikt varierad
grundforskning får möjlighet all belysa och förstå den mera styrda
gmndforskning och dess länkbara liU-lämpningar som nu i ökad utsträckning
utförs ulan den insyn högskolan arbetar under. Jag tänker på den forskning som
äger mm inom stora nationella och framför aUl multinationella företag och som
kan ha betydande effekter för vår framlida samhällsulveckUng. Som exempel på
forskningsområden för vilka bl. a. multinationella företag avsatt myckel betydande
resurser kan nämnas mikroelektronik och bioteknik.

Innebörden av vad jag nu
har anfört är sammanfattningsvis all det genom omprioriteringar och
förstärkningar av högskolans forskningsresurser måste skapas en bättre balans
mellan behovet å ena sidan av all behålla och utveckla en inomvetenskapligt
motiverad forskning, bl. a. nödvändig för det inlernalionella kunskapsutbytet
och forskamlbUdningen, å andra sidan av en stabil bas för att kunna la emot och
utföra forskningsprojekt för sektoriella och industriella ändamål och
tillgodose behovel av långsiktig kunskapsuppbyggnad. Jag lar nu upp FOSAM: s
förslag med dessa syften.

Behovel
av författningsmässig reglering av forskningssamverkan

Först
vill jag något beröra FOSAM: s tolkning av vad jag förordade i prop.
1978/79:119 all nya särskilda forskningsinstitut endasi undantagsvis borde
inrättas. Enligl min mening har kommittén i någon mån dragit väl långtgående
slutsatser av detta uttalande. Jag uteslöt nämligen inle i sammanhanget
möjligheten av aft när särskilda omständigheter föreligger nya
forskningsinstitut skall kunna inrättas. Jag angav emellertid alt del var
viktigt all delta då skedde i sådana former att en fillräckligt bred och
sfimulerande forskningsmiljö kunde byggas upp. Milt grundläggande mofiv var all
man bör undvika institutsbildningar som splittrar forskningsresurserna och
skapar isolerade miljöer som saknar det idéutbyte och den kritiska granskning
av forskningsresultat som är nödvändiga för all säkerställa en god kvalitet på
forskningen. Jag anser all delta ställningslagande allljäml äger giltighet. Del
bör ses som en rikfiinje när det gäller den fortsatta utbyggnaden av
sektorsforskningen.

Jag
kan instämma i FOSAM: s uppfattning alt såväl högskolemyndigheterna som
sektorsorganen bör mera systematiskt pröva förutsättningarna för all ta mol
resp. föriägga uppdrag om långsiktig kunskapsuppbyggnad och annan forskning
till högskolan. En given utgångspunkt bör därvid

Prop.
1981/82:106 69

vara,
som kommittén framhåller, alt det finns eller kan utvecklas kompetens inom
högskolan för att fullgöra sådana uppdrag. Men även om denna fömtsättning
uppfylls är det inte givet all elt uppdrag skall ulföras inom högskolan. Andra
villkor knutna till uppdraget såsom kostnader, kvalitet, lidsåtgång m. m. kan
leda tUI all ett sektorsorgan finner att ett uppdrag med större fördel bör
utföras av något annat organ ån högskolan. Sektorsorganen bör därför ha
möjlighet att välja andra former för forskningsutförande än dem högskolan kan
erbjuda. Det är emeUertid enligl min mening väsenfiigt alt seklorsorganen
verkligen prövar alternativen och att därvid sådana val görs all tillgängliga
forskningsresurser utnyttjas väl. Uppbyggnad av forskningsverksamhet som
innebär dubblering av redan befintlig sådan och därmed resurssplittring måste
undvikas.

För
högskolans del måste ocksä finnas möjlighet att säga nej lill ett uppdrag även
om den erforderliga kompetensen för att utföra detta finns. Uppdraget måste,
som FOSAM betonar, på ett rimligt sätl kunna inordnas i högskolans verksamhet,
där främst inomvetenskapligt motiverad forskning och forskarutbildning svarar
för kontinuitet och kompetensuppbyggnad. Högskoleorganen har elt ansvar för
att upprätthålla en balans mellan inomvetenskapligt motiverad forskning och annan
forskning. Ell sådant ansvar måste för att kunna fullgöras vara förenat med
rätlen alt också avvisa uppdrag.

Vad
jag nu har anfört, vilket överensstämmer med FOSAM: s synsätt, innebär således
inle någon bindande skyldighet för seklorsorgan all lägga Ul forskningsuppdrag
på högskolan eller för högskolan alt ta emot sådana uppdrag. Däremot innebär
det en mera planmässig prövning av fömtsättningarna för all i vidgad
utsträckning nyttja högskolans forskningsresurser för sektoriella
forskningsändamål. FOSAM föreslår att en sådan viljeinriktning bör uttryckas
genom dels ett förtydligande av högskolelagen, dels en särskild förordning som
uttrycker statlig myndighets skyldighet att vid genomförande av forskning på
dess bekostnad i första hand vånda sig lill högskolan. UHÄ har i sitt yttrande
häröver instämt i FOSAM: s förslag men presenterar en modifiering av kommitténs
förslag liU författningstext.

Vad
först gäller ell förtydligande av högskolelagen vill jag erinra om att denna
redan nu läcker högskolans uppgift all också bedriva forskning på uppdrag från
utomstående intressent. I 3 § högskolelagen sägs:

"Forskningen
inom högskolan skall syfta liU att vinna ytterligare kunskaper och lill all
finna vetenskaplig grund för utbildning och annan verksamhet."

Formuleringen
är i och för sig vid men orden " skall syfta lill

---- att
finna vetenskaplig gmnd för annan verksamhet" lägger

obestridligen
elt ansvar på högskolan all pröva fömtsättningarna all la mot forskningsuppdrag
från utomstående intressenter. Jag ulgår från att regeringens och riksdagens
vilja rörande högskolans forskningsuppgift som på detta sätl har uttryckts i
lag är en tillräcklig gmnd för all inrikta högskole-

Prop. 1981/82:106 70

myndigheternas
stråvan mot att fuUgöra den. Jag anser således inle att något ytterligare
förtydligande av högskolelagen i delta avseende är nödvändigt.

När
del sedan gäller en särskild förordning med innebörd alt stafiig myndighet i
första hand skall vända sig lill högskolan för att få önskad forskning utförd
anser jag all det år tveksamt om en sådan verkligen skulle främja en bättre
samverkan mellan högskola och sektorsorgan. Visseriigen skulle därmed ges en
formell skyldighet alt i varje enskilt fall pröva högskolans förutsättningar
för all utföra viss forskning. Risken är dock uppenbar för all en prövning
reglerad på detta säll i många fall blir mera formell än reell. Många
remissinstanser har också uttryckt tvivel om del ändamålsenliga i en särskild
förordning med nämnda syften. Enligt min mening bör en förbättrad grund för
samverkan meUan högskolan och seklorsorganen i första hand skapas genom
utvidgade direkta kontakter parterna emellan och en mera distinkt planering av
resp. verksamhet. Jag kommer i det följande att förorda åtgärder med dessa
syften. Effekterna av dessa bör prövas innan en författningsmässig reglering av
statsmyndigheternas prövning av lämpligt forskningsutförande organ tUlgrips.

Vissa
Ijänsleorganisaloriska frågor i anslutning lill forskningssamverkan

Kommittén
framhåller all forskning finansierad med externa medel inom vissa områden har
en betydande omfattning inom högskolan och sysselsätter ell stort anlal
personer på projeklbasis. För att nå ökad bredd och stabilitet i sådan
forskning är det angelägel alt den också omfattas av högskolans fasl anställda
personal. För all detta skall vara möjligt fordras att i de fast anställda
lärarnas tiänsteåligganden även ingår all medverka i exlernfinansierad
forskning eller all fasta tjänster kan inrättas på externa medel. FOSAM
hänvisar här lill lärartjänslutredningens förslag om en ny tjänsteorganisation
för högskolan vilket om del genomförs skulle bidra lill en lösning av delta
problem. Denna fråga bör enligl min mening behandlas i samband med beredningen
av lärartjänslutredningens förslag. Jag vill i sammanhanget beröra
möjligheterna all inom ramen för externa medel kunna inrätta tidsbegränsade
tjänster vid högskolan.

Det
bör, enligl min mening, vara möjligt all inom ramen för tidsbegränsade
exlernfinansierade projekt av uppdragskaraklär inrätta tidsbegränsade tjänster
för forskande personal, i den mån som sådana fordras för projektels direkta
genomförande. Jag vill här hänvisa lill den av riksdagen nyligen antagna nya
anslällningsskyddslagen (prop. 1981/82:71).

FOSAM
föreslår också all varje högskoleenhet med fasta forskningsresurser skall
disponera medel för alt brygga över variationer i lUlflödel av externa medel.
De bör användas av berörda institutioner för all vid nedgångar i tillflödet på
externa medel bl. a. genom fortbildning och vidareutbildning höja och bredda
institutionens kompetensprofil. Dessa resurser

Prop.
1981/82:106 71

bör
tillföras högskolan genom ell pålägg som belastar alla externt finansierade
projekt. De remissinstanser som har behandlat detta förslag har ställt sig
tveksamma lUl del.

Jag har förståelse för
syftet med kommitténs förslag men känner en viss tveksamhet inför att
finansiera åtgärder av detta slag med särskilda pålägg på exlernfinansierade
projekt. Det är enligt min mening nödvändigt att i högskolans
forskningssamverkan så långt möjligt undvika arrangemang som leder tiU
detaljerade regelkomplex. Del pålägg på exlernfinansierade projekt som måste
göras bör därför bestämmas utifrån en samlad bild av högskolans kostnader för
projektet. Del får sedan ankomma på högskolestyrelserna att fördela intäkterna
på elt sådant sätl alt vid behov del av kommittén angivna ändamålet också kan
tillgodoses. I del följande återkommer jag till frågan om avgifter för den
exlernfinansierade forskningen.

Lokaler
och utrustning för forskningssamverkan

Bristande
tillgång på lokaler för forskningsändamål kan enligl FOSAM komma all kraftigt
begränsa högskolans möjligheter att åla sig exlernfinansierad forskning och
långsikfig kunskapsuppbyggnad. Kommittén pekar på att i lokalplaneringen för
högskolan i dag ingen hänsyn tas tUl behovel av lokaler för exlernfinansierad
forskning. Enligl dess förslag bör högskolestyrelserna vara skyldiga alt i sin
planering ta hänsyn till och sträva efter alt tillgodose lokalbehov också för
exlernmofiverad verksamhet, även om denna inte kan specificeras i detalj vid
planeringsliUfället. En sådan hånsyn kommer enligl kommittén att leda liU en
påtaglig ökning av högskolans andel av den tolala statliga investeringsvolymen
om del skaU vara möjligt all inom rimlig lid fillgodose de lokalbehov som
föranleds av högskolans forskningssamverkan. Kommittén lar också upp det
bristande kostnadsmedvetandel inom högskolan när del gäller lokalutnyttjande.
Orsaken lill denna brist är enligt kommittén all medel för lokalkostnader anvisas
under elt särskill förslagsanslag och därför i högskoleenheternas budgetering
och prioritering inle vägs samman med kostnaderna för andra ändamål. Därav
följer all de rationaliseringsvinster som skulle kunna åstadkommas genom en
bättre hushållning med lokaler inle kan tillgodogöras i högskolans övriga
verksamhet. En förändring på denna punkt skulle ge incitament lill ell bättre
lokalutnyttjande inom högskolan.

Dessa frågor har i
remissbehandlingen främst berörts av UHÄ och högskoleenheterna. De instämmer i
alll väsentligt i kommitténs beskrivning av dagens situafion. Många
högskoleenheter anser att bristen på lämpliga forskningslokaler är myckel
besvärande. De betonar också all del är särskill önskvärt med elt smidigare
system beträffande lokalförsörjningen. Enligl UHÄ bör man pröva en friare
hantering beträffande lokaler för externt finansierade och tidsbegränsade
projekt. Försöksvis bör högskoleenheterna ges frihet all hyra lokaler för
sådana projekt under fömtsättning att förhyrningen kan finansieras inom
projektets ram.

Prop. 1981/82:106 72

Jag
kan instämma i FOSAM: s och remissinstansernas bedömning all bristande tiUgång
på lämpliga forskningslokaler självfaUel kan komma alt begränsa högskolans
möjligheter att engagera sig i exlernfinansierad forskning av skilda slag.
Lokalplaneringen har under 1960- och 1970-talen i huvudsak inriktats på all
klara den under perioden starkt växande utbildningen och forskningen på olika
högskoleorter. Jag kan konstatera att investeringar i nybyggnader, ombyggnader
m. m. för högskoleändamål under de senaste femton åren därför kontinuerligt har
legat på en hög nivå. Sålunda har de planeringsmål för lokaler som ställdes upp
av 1963 års universitets- och högskolekomrnillé och 1968 års
ulbildningsulredning i huvudsak uppnåtts under de senaste åren.

Som
FOSAM framhåller har liögskoleenheterna utformat färdiga lokalprogram lill en
omfattning som skulle kräva ytterligare mellan 2 och 2,5 miljarder kr. i
byggnadsinvesteringar om de genomfördes. Därav följer emellertid inle, enligl
min mening, all dessa lokalprogram skuUe utgöra en god måttstock på del reella
lokala behovel av byggnadsinvesteringar. TUl en del måste de ses som ett säv.t
att från högskoleenheterna uttrycka en ambitionsnivå i fråga om utvidgning av
bl. a. forskningsverksamheten som inte vore möjlig att uppnå ulan också myckel
betydande resurslillskoll tiU just dessa verksamheter.

Nyligen
har en ändrad ordning för lokalplanering genomförts vilken bl.a. innebär alt
högskoleenheterna fått ett större ansvar för denna verksamhet. Därmed bör
lokalplaneringen kunna knytas fastare liU planeringen av den övriga
verksamheten och sålunda grundas på mera realistiska fömlsällningar. För all
underlätta detta arbete har regeringen genom beslut den 17 december 1981
begärt underlag från byggnadsstyrelsen för långsiktig planering av
byggnadsarbeten inom utbildningsdepartementets verksamhetsområde. I beslutet
anges riktpunkter för byggnadsinvesteringar under den närmaste tioårsperioden.
Delta bör ge en realisfisk gmnd för invesleringsplaneringen och därmed
koncentrera denna på de under fioårsperioden mest angelägna investeringarna.

Jag
instämmer således i kommitténs uppfattning all det är angeläget att vid
lokalplaneringen i del långsiktiga planeringsperspektivet också bedöma behovel
av utrymme för externt finansierad forskning. Så har också skelt i elt antal
faU. Samtidigt vill jag dock framhålla all förslag om investeringar i nya
byggnader inom högskolans område under de närmaste åren måste underkastas en
restriktiv prövning. Därav följer all lokalprogrammen i sin tur måste gmndas på
en noggrann prioritering av de verkliga behoven. En huvuduppgift för
högskolestyrelserna kommer alltjämt all vara alt åstadkomma ell effektivt
utnyttjande av befinfiiga lokaler.

Jag
delar också kommitténs uppfattning om all del borde vara möjligt att åstadkomma
en bättre hushållning med de lokalresurser som redan står fill förfogande. 1
prop. 1981/82:100 bU. 12 har jag tagit upp denna fråga. Jag erinrar om vad jag
därvid har anfört i mitt inledande anförande under Vissa

Prop.
1981/82:106 73

inom
utbildningsdepartementets verksamhetsområde gemensamma ändamål. Jag har där
redovisat att ett beredningsarbete har påböoals inom regeringskansliet i syfte
all pröva möjligheterna aft åstadkomma eU effekfivare utnyttjande av
högskolans lokaler. UHÄ:s förslag om att pröva möjligheterna alt för viss
exlernfinansierad forskning förhyra lokaler kommer alt behandlas i detta
sammanhang.

FOSAM föreslår att i de
fall vissa samverkansprojekl kräver särskill dyrbar utrustning, som inte kan
utnyttjas i annan verksamhet inom högskolan, kostnaden härför inle skall
belasta högskolan. Jag biträder kommitténs förslag och återkommer lill denna
fråga i samband med all jag tar upp frågan om pålägg på den exlernfinansierade
forskningen.

Ansvar
för långsiktig kunskapsuppbyggnad för sektoriella och industriella ändamål

När
del gäller den långsikliga kunskapsuppbyggnaden för sekloriell och industriell
utveckling lar FOSAM först upp frågan vem som skall ha ansvaret för all sådan
kommer lill stånd, högskolan, seklorsorganen eller industrin. FOSAM definierar
sektorsforskning som sådan forskning som syftar lill att utveckla mål eller
stödja eller utveckla verksamhet inom stadiga eller kommunala myndigheters
ansvarsområden och som finansieras av statliga eller kommunala myndigheter.
Som seklorsorgan definieras fill följd härav sådana statliga myndigheter eller
motsvarande som disponerar FoU-medel lill stöd för verksamheten inom sill
ansvarsområde. Exempel härpå är delegationen för social forskning,
arbelarskyddsfonden, skolöverstyrelsen, livsmedelsverket m. fl. Enligt
kommittén innefattas den långsikliga kunskapsutvecklingen och
kompetensuppbyggnaden i del sektoriella FoU-ansvaret. Med hänvisning lill 1979
års riksdagsbeslut om högskolans roll för seklorsforskningen anser FOSAM att
den långsikliga kunskapsuppbyggnaden bör förläggas lill högskolan. Detta kan
dock inle ske ulan alt högskolan filiförs resurser härför. Eftersom ansvaret
för den långsiktiga kunskapsuppbyggnaden ytterst vilar på sektorsorganen följer
därav alt dessa också har ell ansvar för finansieringen av denna. FOSAM
föreslår därför att basen för högskolans forskning breddas genom att
sektoriella medel avdelas för ändamålet. Med långsiktig kunskapsutveckling
avser FOSAM teori- och metodutveckling av betydelse för de problem som olika
samhällssektorer önskar få belysta genom forskning inom högskolan och som inom
områden där del bedöms lämpligt kan leda lill all sektoriellt motiverad
forskning utvecklas lill självständiga kunskapsområden.

I
fråga om industrins behov av kunskapsuppbyggnad framhåller FOSAM att samhället
sedan länge tagit på sig ansvaret för all tillgodose näringslivels
kompetensbehov. Det finns emellertid behov av en snabbare kunskapsutveckling på
vissa speciella områden än den högskolan själv förmår åstadkomma. Denna kan ske
genom att näringslivet liUskjuler extra

Prop. 1981/82:106 74

medel.
Industriellt stöd är också nödvändigt för att utveckla kompetens inom områden
som inle annars skulle beredas utrymme inom högskolan. Kommittén framhåller all
benägenheten all samverka med näringslivet skiftar mellan högskolans olika
delar. FOSAM bedömer del som angelägel all utveckla former för samverkan och
kontakter mellan näringslivet och högskolan bl.a. för alt åstadkomma större
uppmärksamhet än hillills på FoU-frågor med anknytning till näringslivets behov
av kompelens och långsikfig kunskapsutveckling. Kommittén lägger i detta
sammanhang fram förslag som den anser bör utredas vidare. Till dessa hör bl.a.
att högskoleenheter som engagerar sig i forskningssamverkan med näringslivet
bör erhålla ett resurstUlskott över statsbudgeten all disponeras för fördelning
mellan institutioner med utgångspunkt i deras engagemang i uppdragsverksamhet.
Dessa medel bör användas förutom för forskning, för resor, gästforskare eUer
andra ändamål som insfitutionen prioriterar. FOSAM anser också att
representanter för högskolemyndigheter, för samhällsorgan för närings- och
industripolitik saml för näringslivet i samverkan bör identifiera
näringsgrenar och/eller branscher där FoU-behoven mofiverar insatser i fråga om
kompetensuppbyggnad och långsiktig kunskapsutveckling. Detta bör ingå som en
del i förberedelserna för övergripande forskningspoliliska propositioner.
Kommittén lar slutligen upp frågan om en avgift på industrin för att
finansiera industriellt motiverad forskning förlagd lill högskolan.

Remissinstanserna
sluter i huvudsak upp kring FOSAM:s ställningstagande all ansvaret för den
långsiktiga kompetensuppbyggnaden bör åvila sektorsorganen. Däremot är
remissbilden splittrad när del gäller kommitténs förslag all medel för sådan
kompetensuppbyggnad skall föras över lill högskolan. En positiv uppfattning har
här flertalet högskolemyndigheter, TCO, SACO/SR, Vetenskapsakademien och SFS.
Flertalet sektorsorgan ställer sig skepfiska eller direkt avvisande. T. ex.
påpekar FOA all om principen all förlägga all seklorsforskning lill högskolan
skulle genomföras skulle del med stor sannolikhet innebära att högskolans
resurser skulle bli så ansträngda alt den inomvetenskapligt motiverade
forskningen skulle bli starkt eftersatt. STU, statens rid för
byggnadsforskning, m. fl. erinrar om all man redan har utvecklat metoder för
all i samverkan med högskolan åstadkomma en långsiktig kunskapsuppbyggnad.
Sektorsorganens negativa uppfattning i den principiella frågan har nära
samband med det förslag fill teknisk lösning av medelsöverföringen som FOSAM
föreslår. Jag återkommer strax till denna fråga.

Jag
framhöll i prop. 1978/79:119 all med sektorsforskning bör förstås sådan
forskning som av myndigheterna inom en sektor bedöms nödvändig för alt främja
sektorns utveckling och som finansieras av sekiorn. Denna avgränsning av
sektorsforskningen stämmer väl överens med den som FOSAM har gjort. Jag har
också i inledningen av milt anförande använt en sådan beskrivning. Den bör
därför enligt min mening kunna utgöra en

Prop.
1981/82:106 75

praktisk
utgångspunkt för ställningstagande fill fördelningen av ansvaret för
seklorsforskning, däribland också långsiktig kunskapsuppbyggnad, mellan
högskolan och sektorsorganen.

Omfattningen
av de resurser som ställs till förfogande för sektorsforskningen — med den
avgränsning för denna som här används - bestäms genom en avvägning inom sekiorn
meUan behoven av resurser för forskning och resurser för andra ändamål. Därav
följer också all seklorsorganen och ytlersl de sektorsansvariga måste ha ansvar
för all sektorsforskning. Den långsikfiga kunskapsuppbyggnaden riktad mol ett
visst seklorsbehov motiveras just av detta behov och är därmed en av
fömtsättningarna för annan FoU-verksamhet inom sekiorn med syfte alt främja
dess utveckling. Även den långsiktiga kunskapsuppbyggnaden måste därför enligt
min mening innefattas i seklorsmyndighelernas ansvar för seklorsforskningen.
Detta ansvar bör inle påverkas av var den långsikliga kunskapsuppbyggnaden
förläggs eller i vilka former den sker. Jag delar således när det gäller
ansvaret för den långsiktiga kunskapsuppbyggnaden FOSAM :s uppfattning.

Den precisering av sektorsorganens
ansvar för sektorsforskningen som jag således förordar, dvs. alt delta ansvar
också skall omfatta den långsikfiga kunskapsuppbyggnaden, innebären uttalat
krav på sektorsorganen att inom ramen för sina samlade FoU-resurser avväga
behovet av långsiktig kunskapsuppbyggnad mot annan FoU-verksamhel. Sådana
avvägningar görs redan av elt anlal seklorsorgan men långt ifrån av alla.

Den
långsikliga kunskapsuppbyggnaden, som ju avser teori- och metodutveckling av
betydelse för de problem som olika samhällssektorer önskar få belysta genom
forskning, är tidskrävande. Ell skäl härtill är all den ofta rör områden som
inle naturligen kan täckas av en enda vetenskaplig disciplin inom högskolan
ulan fordrar samverkan mellan flera discipliner eller ligger på ett område
meUan olika discipliner. Bl. a. av detta skäl men också med hänsyn fill all
ansvaret för den långsiktiga sektoriella kunskapsuppbyggnaden främst åvilar
sektorsorganen är det inle heller möjligt alt kräva av högskolan all den ulan
elt uttalat önskemål från seklorsorganen skall ge hög prioritet ål långsiktig
kunskapsuppbyggnad för sektoriella ändamål. Del är därför enligl min mening
angelägel att de seklorsorgan som hillills har eftersatt denna nu intensifierar
sill arbete med all i samarbete med högskolan utforma sådana program och
avsätta medel för dessa ändamål.

Jag
har tidigare angivit all en strävan bör vara alt så långt möjligt förlägga
seklorsforskning lill högskolan. Särskilt angelägel anser jag delta vara
beträffande den långsiktiga kunskapsuppbyggnaden. Skälen härtill är många och
FOSAM har utförligt redovisat dem. Jag har tidigare nämnt att man därmed
undviker resurssplitlring och på lång sikt skapar bättre fömtsätlningar för en
stimulerande kreativ forskningsmiljö. Jag vUl också nämna att en fömtsättning
för att kunskapsuppbyggnaden skall kunna få en

Prop. 1981/82:106 76

långsiktig
effekt är att den också leder lill en vidgning av högskolans bas för forskning
och forskarutbildning. Del föreligger inte någon artskillnad meUan högskolans gmndforskning
och den teori- och metodutveckling som är kärnan i den långsikliga
kunskapsuppbyggnaden för seklorieUa ändamål. SkiUnaden beslår främst i all den
senare verksamheten inle i allmänhet i första hand är inomvetenskapligt
mofiverad och därför inte prioriteras inom högskolans lednings- och
planeringsorganisalion. Såsom FOSAM påpekar hindrar emellertid inte detta
förhållande en samverkan mellan den inomvetenskapligt motiverade forskningen
och den långsikliga kunskapsuppbyggnaden för seklorieUa ändamål som stimulerar
båda verksamhetsområdena. 1 ett anlal fall har en sådan samverkan redan lell
lill utveckling av nya discipliner.

Även
om högskolan således inte har ett primärt ansvar för den långsiktiga
kunskapsuppbyggnaden för sektoriella ändamål så har den elt ansvar för att
genom olika åtgärder skaffa sig en beredskap för all la emot och i samverkan
med seklorsorgan genomföra kunskapsuppbyggnaden. Denna beredskap skapas främst
genom att högskolan i planeringen av sin verksamhet beaktar de behov av resurser
av skilda slag som behövs för all den effekfivt skall kunna utföra den
sektorsforskning som förläggs till den. Jag återkommer strax till denna fråga.

FOSAM:s
förslag att i särskild ordning låta utreda vissa former för att finansiera
industriellt motiverad långsiktig kunskapsuppbyggnad inom högskolan har i
huvudsak bemötts negativt av remissinstanserna. UHÄ anser att denna fråga bör
las upp i ell bredare industripolitiskl sammanhang. SAF, Industriförbundet och
IVA avstyrker direkt en särskild utredning. Även jag anser alt dessa frågor
för närvarande inte påkallar någon särskild utredning. Jag kommer i del
följande alt la upp vissa frågor om uppdragsforskning och samverkan mellan
högskolan och externa forskningsintressenler. däribland industrin, som FOSAM
också har lagt fram förslag om. Jag kommer därvid a.tt förorda åtgärder som
enligl min mening bör underlätta högskolans samverkan med industrin. Resultatet
av dessa bör avvaktas innan yllerligare åtgärder inom området aktualiseras.

FOSAM
:s förslag om vidgad samverkan mellan företrädare för högskolemyndigheter,
samhällets organ för närings- och industripolifik samt näringslivet har
berörts endast i förbigående av remissinstanserna. Jag vill erinra om att
sådana samverkansformer till viss del redan har byggts upp. Sålunda gmndar sig
STU:s program för kunskapsuppbyggnad bl.a. på en sådan samverkan. Jag anser
inte att det nu finns skål all ytterligare formalisera de olika
samverkansformer som successivt växer fram. När del gäller möjligheterna alt i
kommande forskningspoliliska propositioner fånga in behov av
kompetensuppbyggnad och långsiktig kunskapsutveckling för olika näringsgrenar
och branscher kommer jag i samband med att jag i del följande lar upp
förberedelsearbetet för näsla forskningspolitiska proposition all också beröra
dessa frågor.

Prop.
1981/82:106 77

Regeringen
bör inhämta riksdagens godkännande av de av mig förordade riktUnjerna för
seklorsforskningen i vad avser programansvar och finansiellt ansvar.

Planering
och finansiering av forskningssamverkan

Finansiering
av långsiktig kunskapsuppbyggnad är en central fråga. FOSAM :s förslag om
medelsavsätlning för långsiktig kunskapsuppbyggnad är därför viktigt. Kommittén
ulgår, som jag tidigare har redovisat, från all sådan forskningsverksamhet
normalt skall förläggas till högskolan och all den nödvändiga förstärkningen av
högskolans basorganisation inte kan ske uteslutande genom nytillskoll av
resurser utan också måste finansieras genom att seklorsorganen avsätter medel
härför. En utgångspunkt är vidare alt seklorsorganen har ansvaret för
planeringen av den långsiktiga kunskapsuppbyggnaden. Jag har i det föregående
anslutit mig lill FO-SAM:s synsätt i dessa avseenden. FOSAM redovisar tre olika
modeller för medelsöverföring.

Den
första modellen innebär all berörda sektorsmyndigheter efter samråd med UHÄ
föreslår medel för sektoriellt riktad långsiktig kunskapsuppbyggnad. Medlen
förs sedan upp i budgetproposition under utbildningsdepartementets huvudtitel,
anslagen till forskning och forskarutbildning inom högskolan. Samtidigt
minskas i motsvarande mån anslagen lill sekloriell FoU under resp. huvudtitel.
Förslag om medelsanvändningen avges av UHÄ efter samråd med resp. sektorsorgan.
Medlen disponeras sedan av högskoleenheterna enligt föreskrifter i
regleringsbrev. Dessa utarbetas av ulbildningsdepartemenlel efter gemensam
beredning med berörda övriga departement.

Modell
två innebär alt berörda sektorsmyndigheler efter samråd med UHÄ föreslår medel
under resp. FoU-anslag. I budgetproposition beräknas medlen under resp.
FoU-anslag som en delpost att användas för sektoriellt motiverad långsiktig
kunskapsuppbyggnad. Sektorsorganen disponerar medel enligt föreskrifter i
regleringsbrev, vilka utarbetats av resp. departement efter samråd med ulbildningsdepartemenlel.
Förslag lill sådana föreskrifter ges av sektorsorganen efter samråd med UHÄ.

Modell
tre innebär alt på förslag från resp. seklorsorgan efter samråd med UHÄ
beräknas under resp. FoU-anslag som en delpost del belopp som skall användas för
sektoriellt motiverad långsiktig kunskapsuppbyggnad. Samtidigt föreskrivs all
delposten skall kredileras ett under utbildningsdepartementets huvudtitel
uppfört s. k. lusenkronorsanslag. Medlen disponeras av högskoleenheterna, dels
enligl mål och riktlinjer utarbetade av seklorsorganen, dels enligt
föreskrifter i regleringsbrev, vilka utarbetats av ulbildningsdeparlmentet
efter gemensam beredning med resp. fackde-partemenl.

FOSAM
framhåUer alt den första modellen lägger ett stort ansvar på högskolemyndigheterna
för utnyttjandet av resurserna. Genom att dessa i denna modell integreras i
fakultetsanslagen kan dock svårigheter uppstå

Prop.
1981/82:106 78

all
åstadkomma den ofta mång- och tvärvetenskapliga forskning som fordras för att
fillgodose den sektoriellt motiverade långsiktiga kunskapsuppbyggnaden. I den
andra modellen behåller sektorsmyndighelerna i stort sett det inflytande de nu
har över sina FoU-medel. Den medger inte i egentlig mening en förstärkning av
högskolans bas för forskning och lämnar därför inle heUer någon garanti för
all högskoleorganisationen som sådan kan utvecklas mol all bättre tillgodose
sektorsforskningens behov. Den tredje modellen gör del enligt FOSAM möjligt all
förslärka högskolans basorganisation för forskning och all samordna insatserna
med dem som görs inom ramen för den reguljära högskoleplaneringen t. ex.
rörande sektoriellt motiverad forskning. Medlen hålls också åtskilda från dem
som utnyttjas för högskolans övriga verksamhet. Seklorsorganens uppföljningsansvar,
dvs. ansvar för kontinuerlig uppföljning och användning av resultaten i det
löpande FoU-arbelel, markeras särskUt genom att medlen beräknas under resp.
sektor. Kommitténs majoritet stannar för att förorda denna modeU.

Remissopinionen
är starkt splittrad i denna fråga. Endasi ett fåtal remissinstanser
fillstyrker FOSAM:s förslag. Till dem hör UHÄ som i huvudsak instämmer i FOSAM
:s utgångspunkter för sill förslag och pekar på alt modell tre bäst motsvarar
de krav på planeringssamverkan mellan högskolan och sektorsorganen som måste
ställas. En majoritet av de lokala högskolemyndigheterna ullalar sig för modeU
ett eller modell två. Av övriga remissinstanser ansluter sig några liU modell
två. TUl dem hör SÖ, TCO, SACO/SR och SAREC. Dessa avvisar modell tre med
motiveringen all den dels är byråkratiskt invecklad, dels inte ger den
myndighet som begär medel möjlighet att också disponera dessa. Denna
uppfattning delas också av ett stort antal remissinstanser som avvisar samtliga
modeller. Till dem hör flertalet sektorsorgan, IVA, SAF och Industriförbundet.
Sektorsorganen, som av naturliga skäl är benägna att slå vakt om sina anslag,
vänder sig i allmänhet mot att en förstärkning av högskolans basorganisation
skulle ske genom överföring av medel de nu disponerar. Några remissinstanser
förordar all den nödvändiga avvägningen mellan resurser för sekloriell FoU och
högskolans forskningsresurser skall göras av regeringen i budgetproposition
eller i forskningspolitisk proposition. HSFR och kulturrådet slufiigen framhåller
all den kulturella sektorn i stort sell saknar seklorsorgan och att därför
FOSAM:s modeller inle kommer alt leda liU en behövlig långsiktig
kunskapsuppbyggnad för denna sektor.

För
egen del får jag anföra följande.

Jag har fidigare
framhållit all del är nödvändigt all skapa en bättre balans meUan högskolans
inomvetenskapligt motiverade forskning och sekloriell FoU innefattande även
långsiktig kunskapsuppbyggnad. Detta förutsätter bl. a. all högskolans
basorganisation för forskning ges hög prioritet vid fördelning av resurser av
skilda slag. Därvid måste enligl min mening en • balans åstadkommas mellan
resurser för inomvetenskapligt motiverad

Prop. 1981/82:106 79

forskning,
resurser för all höja högskolans beredskap all la emot och utföra långsiktig kunskapsuppbyggnad
för sektoriella ändamål och resurser för att utföra annan sekloriell FoU. Alt
bygga upp högskolans kompetens och kapacitet för alla dessa olika ändamål är en
tidskrävande process. Den kräver nära samverkan mellan högskolemyndigheter och sektorsmyndigheler
samt avvägningar på regerings- och riksdagsnivå. Så långt kan jag, i likhet med
flertalet remissinstanser, ansluta mig fill FO-SAM:s synsätt.

Jag kan däremot inte
ansluta mig lill kommitténs förslag all genom överföring av medel från sekloriell
FoU högskolan skall fillförsäkras de nödvändiga resurserna för att genomföra
långsiktig kunskapsuppbyggnad för sektoriella ändamål. Remissopinionen har här
övertygat mig om all FOSAM :s förslag är alltför generellt utformat och därmed
skulle leda till svårigheter all beakta de skilda förhållanden som råder såväl
inom de olika seklorsorganen som inom olika delar av högskolans
forskningsverksamhet. Inle heUer anser jag all det är en framkomlig väg alt
stärka högskolans resurser i detta avseende genom överföringar från
seklorsorganens nuvarande medel för FoU. Sektorsorganens yttranden över
kommitténs förslag ger på denna punkt en myckel klar anvisning om all en sådan
åtgärd för lång tid framöver skulle skapa betydande svårigheter att åstadkomma
en nära och förtroendefull samverkan mellan dem och högskolan. Jag anser också
i likhet med många remissinstanser all förslaget riskerar all leda lill en
administrativt omständlig procedur. Del är således nödvändigt all söka andra
lösningar på de problem som finns när del gäller högskolans forskningssamverkan
i här berört avseende.

Jag har nyss tagit
ställning för alt sektorsorganen skall ha det fulla programansvaret och del
finansiella ansvaret för sin FoU innefattande även långsiktig
kunskapsuppbyggnad. Innebörden härav är enligl min mening att många
sektorsorgan i ökad utsträckning måste göra omprioriteringar inom sina
FoU-resurser för all få utrymme för den nödvändiga kunskapsuppbyggnaden. Jag
har också på nyll stmkil under angelägenheten av all sträva efter all så långt
möjligt förlägga sekloriell FoU lill högskolan. I synnerhet gäller detta den
långsikliga kunskapsuppbyggnaden som har nära släktskap med den
inomvetenskapligt motiverade forskningen. Jag utgår därför ifrån all del
normala kommer all vara all seklorsorganen begär högskolans medverkan i
utförandet av denna del av sin FoU. Inom vissa sektorer som l.ex. arbetsmiljö-
och arbelslivsforskningen bedrivs FoU till stora delar av
forskningsinstitutioner som slår utanför högskolan, l.ex. arbelarskyddsstyrelsens
forskningsavdelning, arbetslivscen-Imm, yrkesmedicinska kliniker hos
landstingen saml elt stort antal branschforskningsinslilut under medverkan av
arbetsmarknadens parter. Verksamheten finansieras till stora delar av
arbelarskyddsfonden som enligt sin inslmklion skall främja FoU vars främsta
uppgift är att åstadkomma resultat som kan väntas få praktisk användning inom
arbetslivet.

Prop. 1981/82:106 80

Parterna
har genom den särskilda arbetarskyddsavgtflen avsatt medel för forskning med
denna inriktning. Även om seklorsforskning således kan vara bunden till viss
inriktning bör de delar av den som har nära släktskap med den inomvetenskapligt
motiverade forskningen med fördel kunna förläggas lill högskolan.

Del förtjänar emellertid
all erinras om att det sällan är möjligt all uppnå beslående resultat i fråga
om kunskapsuppbyggnad om program för denna läggs ul under endasi ell fålall år.
Programmen för kunskapsuppbyggnad får således inle av sektorsorganen ses som en
kortvarig stimulans för högskolan att intressera sig för nya områden i hopp om
att högskolan själv senare skall bekosta verksamheten inom dessa när
sektorsorganen efter elt par år drar tillbaka sina resurser. Programmen måste
vara långsiktiga och trappas av i en takt som ger högskolan möjlighet att i de
fall den bedömer delta önskvärt och möjligt, bygga upp en mer permanent
forskning inom området.

Alltför långvariga
åtaganden från sektorsorganens sida kan dock leda lill all deras möjligheter
att la upp nya forskningsinriktningar och anslå medel för lösande av aktuella
problem inom sitl verksamhetsområde allvarligt urholkas. Seklorsorganens
finansieringsansvar får således inle innebära all de i praktiken bara framstår
som en alternativ finansieringskälla för ordinarie verksamhet inom högskolan.

Jag vill här också erinra
om att jag både i prop. 1978/79:119 och tidigare i detta anförande har betonat
all högskolan själv har ett ansvar för alt genom olika åtgärder bereda sig för
att utföra såväl långsiktig kunskapsuppbyggnad för sektoriella ändamål som
annan sekloriell forskning. Förbättrad lokalplanering och personalplanering är
exempel på åtgärder som underlättar samverkan med sektorsorganen i delta
avseende. Andra åtgärder är alt främja framväxten av mångdiisciplinära och
probleminriklade forskningsområden.

De
åtgärder jag här har förordat förutsätter all en avvägning görs av regering och
riksdag i samband med de återkommande forskningspoliliska propositionerna och i
det årliga budgetarbetet. För alt sådana avvägningar skall bli meningsfulla
måste de baseras på ell betydligt bättre planeringsunderlag än det nuvarande
från såväl seklorsorganen som högskolemyndigheterna. För seklorsorganens del
fordras all de genomför en långsiktig planering i vilken de anger de
forskningsområden och discipliner deras verksamhet berör saml behovet av
forskare och resurser av olika slag. Denna planering bör grundas på samråd med
högskolemyndigheterna bl. a. för att bedöma behoven av forskningspersonal m.m.
För högskolans del bör det preciseras vilka behov som måste tillgodoses i form
av lokaler, utmslning, forskningspersonal och forskarutbildning för att
seklorsorganens planer skall kunna förverkligas saml vilka konsekvenser för
högskolans verksamhet delta skulle leda liU. Genom en sådan planering bör del
bli möjligt för regering och riksdag alt bedöma realismen i de uttryckta ambi-

Prop.
1981/82:106 81

fionerna
i förhållande lill fillgängliga resurser och möjligheterna att omfördela dessa
saml också alt göra en avvägning av resurstillskotten lill högskolan och lill
sektorsorganen. 1 en sådan avvägning skall då självfallet också tas in
resursbehov för kunskapsuppbyggnad på områden som inte läcks av seklorsorgan
och bedömningar av den inomvetenskapligt motiverade forskningens situation i
förhållande till den sektoriella forskningen inom och utom högskolan.

En första bedömning och
sammanvägning enligl den planeringsmodell jag förordar bör göras av regering
och riksdag i samband med näsla forskningspolitiska proposifion.
Planeringsproceduren bör i huvudsak utformas på följande säll. Regeringen
utfärdar under våren 1982 direktiv tiU sektorsmyndighelerna alt genomföra
längtidsbedömningar över sin forskningsverksamhet för perioden
1984/85-1988/89.1 direktiven kommer bl. a. all begäras en redovisning av vilka åtgärder
sektorsorganen har vidtagit och planerar för att tillgodose behovet av
långsiktig kunskapsuppbyggnad, vilka resurser i skilda avseenden som fordras
härför och vilka omfördelningar inom deras forskningsverksamhet som kan göras
för all få utrymme för detta ändamål. Vidare kommer att begäras redovisning av
förläggningen av den långsikliga kunskapsuppbyggnaden och motiven härför.
Därvid kommer att erinras om strävan alt så långt möjligt utnyttja högskolans
forskningsorganisation. Likaså kommer alt begäras uppgifter på behov av olika
resursslag som lokaler, utrustning, forskningspersonal m. m. för såväl den
långsikliga kunskapsuppbyggnaden som övrig sekloriell forskning under perioden.
För dessa bedömningar bör myndighelerna vid behov samråda med berörda
högskolemyndigheter. I början av år 1983 redovisar sektorsmyndighelerna sina
längtidsbedömningar fill regeringen. UHÄ får då också del av dem för all foga
in dem i sin långlidsbedömning av högskolans forskning och forskamlbildning,
vilken ämbetel redovisar i sin anslagsframställning i böijan av hösten 1983.
Vid utformningen av långtidsbedömningen bör UHÄ samräda med berörda
sektorsmyndigheler. Genom att sektorsmyndighelerna lämnar sina bedömningar
redan i början av år 1983 har regeringen möjlighet all låta närmare utreda
delar av dem för alt få nödvändigt underlag för bedömningar och avvägningar.
Sektorsmyndighelerna har också möjlighet all efter samrådet med UHÄ lämna kompletteringar.
De samlade långfidsbedömningarna kommer, om denna modell tiUämpas, att utgöra
del centrala underlaget för regeringens näsla forskningsproposition som i
första hand bör avse treårsperioden 1984/ 85—1986/87. Del ankommer på
regeringen all utforma de närmare riktlinjerna för planeringen.

Den
planerings- och avvägningsprocedur för forskningssamverkan mellan högskolan
och seklorsorganen som jag här förordar grundar sig på all de båda delarna av
forskningssystemet är självständiga gentemot varandra och måste få samverka som
jämställda parter. Jag anser att detta är en grundläggande fömtsättning för alt
åstadkomma en fmktbar samverkan 6 Riksdagen 1981182. I samt. Nr 106

Prop. 1981/82:106 82

och
är övertygad om all denna successivt kommer alt förslärkas och växa i
omfattning. Jag återkommer i del följande med förslag om åtgärder rörande
FoU-statistik, forskningsregistrering m. m. som syftar till att skapa bättre
förutsättningar för den planering somjag nyss har förordat.

Regeringen
bör inhämta riksdagens godkännande av de av mig förordade riktlinjerna för
sektorsforskningen och högskolan i vad avser samverkan och planering.

Planering
inom högskoleenhetelerna

En
vidgad forskningssamverkan mellan högskolan, seklorsorgan och del enskilda
näringslivet ställer som jag har anfört en rad krav på högskola"ns interna
planering. TiU dessa hör, somjag också har nämnt, all högskolan måste ha en så
omfattande inomvetenskapligt motiverad forskning all denna förmår all vid sidan
av forskningssamverkan också bedriva forskning inom självständigt valda
områden. Detta är enligt min mening inle endast en fråga om resurser för den
inomvetenskapligt motiverade forskningen utan också om forskningskapaciteten
vid de enskilda insfitufionerna. Det är med nödvändighet så, som FOSAM också
framhåller, att en liten institution kommer alt ha större svårigheter all la på
sig uppdrag ulan att dessa blir styrande för en slor del av dess verksamhet än
en större insfitulion. En uppdelning av högskolans verksamhet i många små
institufioner försvårar vidare möjligheterna lUl samverkan över bredare vetenskapsområden
vilket ofta kommer all fordras för extern forskningssamverkan. Till delta kan
läggas att de samlade administrafiva kostnaderna för många små institutioner
sannolikt blir högre än om verksamheten organiseras i något färre och större
arbetsenheter.

Del
ankommer på högskolestyrelsen all besluta om indelning i arbetsenheter. För
att öka högskolans beredskap för forskningssamverkan blir del i enlighet med
vad jag nu har anfört nödvändigt för högskolestyrelserna att i vissa fall se
över indelningen i institutioner. Jag ulgår från all de i sin fortsatta
planering kommer att uppmärksamma denna fråga.

I
avsnittet om kostnadstäckning och kostnadsfördelning lar FOSAM upp den kritik
som från skUda håll riktats mot nuvarande bestämmelser och anvisningar om ersättning
vid uppdragsverksamhet inom högskolan. Dessa bestämmelser och anvisningar - som
utgår från full kostnadstäckning - skall tillämpas i princip på all verksamhet
som finansieras med externa medel med undanlag för medel från forskningsråd och
STU saml förgåvo- och donationsmedel. Enligl anvisningarna baseras ersättningen
i regel på direkt lön för arbetskostnader vid uppdraget och ulgår f. n. —
enligt FOSAM - med ca 220 procent av denna lön. FOSAM framhåller att
företrädare för såväl högskolan som uppdragsgivare uppger alt nuvarande
ersättningsgmnder utgör ett hinder för samverkan främst på gmnd av alt
kostnaderna anses för höga för uppdragsgivarna. Till följd härav har man -
enligt FOSAM - många gånger betecknat ersättning för elt uppdrag som

Prop.
1981/82:106 83

bidrag,
varvid bestämmelserna om gåvo- och donationsmedel ansetts till-lämpliga.

FOSAM
behandlar ersättningen vid forskningssamverkan från en annan utgångspunkt. Man
utgår från forskningsprojektet - mindre forskningsprojekt med i huvudsak samma
inriktning kan föras samman till ett projekt — och kostnaderna för detta. För
varje forskningsprojekt skall beräknas såväl direkta kostnader — bl.a. löner
och lönebikoslnader, materiel samt del av utmslning och lokaler - som indirekta
kostnader, vilka enligl FOSAM består av merkostnader till följd av samverkan
vid högskoleenheternas förvaltning, serviceinrättningar och institutioner samt
kostnader sammanhängande med högskoleenhetens arbetsgivaransvar för den lill
externt finansierade projekt knutna personalen.

Vissa
kostnader bör av praktiska skäl i regel beräknas enligl schabloner. Del
enskilda projektets karaktär, sett i relation lill övrig verksamhet inom
forskningsområdet, kommer - enligt FOSAM - att avgöra om projektet i sin helhet
skall finansieras med externa medel eller om kostnaderna skall läckas genom
samfinansiering av en eller flera externa intressenter och högskoleenheten.

Huvudprincipen vid
samfinansiering bör vara all högskolemyndighe-tema skall bestämma
kostnadsfördelningen, dock bör statsmakterna enligt FOSAM:s uppfattning ange
vissa kriterier, som kan ligga fill gmnd för högskolemyndigheternas beslut. I
förhållande tiU forskningsråd, STU och seklorsorgan bör dessa kriterier ha
karaktär av bindande anvisningar. FOSAM förordar sammanfattningsvis följande
kriterier. Forskningsråden och STU bör även i fortsättningen kunna utgå från
all högskolans fasla basorganisation för forskning står till förfogande för de
projekt som får stöd av råden. Den av FOSAM föreslagna - sektoriellt
finansierade delen av högskolans basorganisation skaU, i den mån den engageras
för projekt finansierade av seklorsorgan, inle belasta projekten
kostnadsmässigt. Samverkansprojekt med klar inomvetenskaplig betydelse skall
kunna förverkligas genom alt resurser som utgör en del av den fasla
organisationen förs samman med externa medel. I vissa fall kan del finnas skäl
att använda ett vidare koslnadsbegrepp ån del som hänför sig till bokförda
ulgifler föranledda av elt visst projekt. För att nå de industripoliliska målen
kan det visa sig ändamålsenligt att ställa högskolans FoU-resurser tiU
förfogande exempelvis för vissa industrigrenar där teknisk utveckling bedöms
vara av särskUt stort värde och där möjligheterna lill teknologiskt genombrott
bedöms som goda.

För
egen del vill jag i fråga om kostnadsläckning och kostnadsfördelning vid
externt finansierad verksamhet, här även benämnd uppdragsverksamhet, anföra
följande. Jag ansluter mig helt lill FOSAM:s principiella uppläggning, dvs.
att för varje projekt skaU göras en kostnadskalkyl med såväl direkta som
indirekta kostnader, att vissa kostnader - t. ex. lokalkostnader och s. k.
indirekta kostnader - i regel bör schablonberäknas samt alt

Prop. 1981/82:106 84

högskolemyndigheterna
vid samfinansiering med externa intressenter skaU bestämma
kostnadsfördelningen. Sistnämnda princip innebär bl.a. all
högskolemyndigheterna när man tar ställning fill ell projekt som skall
samfinansieras klart kan väga högskolans kostnader för projektet och högskolans
förväntade utbyte av projektet mot högskolans kostnader för andra angelägna
projekt och det förväntade utbytet av dessa.

I vissa detaljfrågor, bl.
a. rörande beräkning av indirekta kostnader och de kriterier som bör ställas
upp, har jag emellertid som framgår av det följande en något avvikande mening.

Jag vill emellertid först
ta upp några frågor som hänger samman med kostnader för lokaler saml bränsle,
lyse och vatten - i del följande benämnt lokalkostnader. TUl skillnad från
medel för andra kostnadsslag vid högskoleenheterna, vUka medel anvisas under
reservafionsanslag, bestrids lokalkostnaderna för närvarande från elt
förslagsvis betecknat anslag. Kortfattat innebär detta alt lokalkostnader för
närvarande inle vägs mol kostnader för andra resurser /id högskoleenheterna.
Regeringen har föreskrivit all vid uppdragsverksamhet - som finansieras med
andra medel än sådana från forskningsråd och STU eller gåvor och donafioner -
medel motsvarande beräknade lokalkostnader skall tillföras lokalkoslnadsanslagel.
Som framgår av FOSAM:s redogörelse har man emellertid vid fillämpningen av
denna föreskrift sökt undvika att ell externt finansierat projekt belastas med
lokalkostnader genom att medel för uppdraget betecknats som anslag eller bidrag
vilka jämställts med gåvor och donationer -t. o. m. i sådana fall då
uppdragsgivaren förbehållit sig patent oeh liknande rättigheter. Vidare har
högskoleenheterna använt sig av möjligheten att sälta ned avgiften för uppdrag
och därvid befriat uppdraget från lokalkostnader. Jag vill även erinra om att
byggnadsstyrelsen i en skrivelse lill regeringen tagit upp frågan om
lokalkostnader i myndigheternas budget. Del förslag som byggnadsstyrelsen
härvid för fram innebär i korthet att lokalkostnader i budgetsammanhang inle
längre skall särbehandlas ulan i princip betraktas på samma sätt som övriga
kostnader för myndigheter. Byggnadsstyrelsen framhåller emellertid att innan
ell sådant syslem kan genomföras inom högskolan måste bl. a. tillämpningen och
konsekvenserna härav mera i detalj utredas.

Mol
bakgmnd av bl.a. vad jag nyss redovisat finns det anledning all överväga om det
i framtiden finns skäl all särbehandla lokalkostnader vid den
uppdragsverksamhet som bestrids av medel från forskningsråd, FRN och STU saml
av gåvo- och donationsmedel. Jag vill hår nämna all forsk-ningsrådsulredningen
delvis från andra utgångspunkter diskuterade denna fråga dock ulan att lägga
fram förslag härom. Enligl min mening bör man närmare undersöka för- och
nackdelarna av en sådan omläggning saml de budgetmässiga konsekvenserna härav. Jag
avser att i annat sammanhang återkomma lUI regeringen med förslag i dessa
frågor. Tills vidare bör emellertid den oförändrade principen tillämpas all
direkta anslag från

Prop. 1981/82:106 85

forskningsråd
och STU samt gåvo- och donationsmedel i strikt bemärkelse inle skall behöva las
i anspråk för kostnader för befintliga lokaler vid högskoleenheterna. Jag vill
understryka att denna regel inle får fillämpas så att externa projekt av annat
slag inte belastas med l.ex. de lokalkostnader som faller på dem.

Med utgångspunkt häri bör
- enligt min mening - tills vidare tillämpas följande princip vid projekt som
helt eller delvis finansieras med externa medel. Samtliga direkta kostnader för
bl.a. löner, materiel, resor, lokaler samt samtliga indirekta kostnader vid
förvaltning, serviceinrättningar, institufioner, inkl. kostnader för vikariat
vid sjuk- och barnledighet, arbetsgivaransvar m.m., skall beräknas för varje
projekt, varvid lämpliga schabloner bör användas främst vad gäUer
lokalkostnader och s.k. indirekta kostnader. Högskolemyndigheterna tar
ställning till hur slor del av kostnaderna för projektet som kan och bör
finansieras med medel från högskoleenheten och vilken del som skall läckas av
medel från externa intressenter. Medel för lokalkostnader tillförs
lokalkoslnadsanslagel till den del projektet finansieras av andra medel än från
högskolan, forskningsråd eller STU eller av gåvor och donationer. Medel för
sådana indirekta kostnader som inle belastar institutionen tillförs lill den
del de avser den externt finansierade verksamheten, högskoleenheten centralt
för fördelning på verksamhet vid förvaltning och serviceinrättningar eller för
avsättning för beräknade kostnader för vikariat vid sjuk- och barnledighet,
arbetsgivaransvar m. m. Givelvis bör högskolan bl. a. när det gäller
samfinansiering med forskningsråd eller STU vid kostnadsfördelningen beakta att
viss del av högskolans basresurser bör stå till förfogande för projekt som
stöds av dessa organ. Detta bör lämpligen ske genom all högskolan vid sådan
samfinansiering anser sig kunna ekonomiskt svara för en något större del av
projektet än som eljest skulle vara motiverat.

Jag vill i detta
sammanhang understryka att ett system med kostnadstäckning och
kostnadsfördelning förutsätter en väl fungerande planering av verksamheten vid
högskoleenheterna, inle minst inom ekonomi- och personalområdel. FOSAM har i
sill betänkande redovisat mycket värdefulla synpunkter i dessa frågor och
frågor om fördelningen av ansvar och befogenheter vid högskoleenhet, vilka
synpunkter närmast riktar sig lill hög-skoleenhetemas ledningsorgan.

Jag
avser alt i annat sammanhang återkomma lill regeringen med förslag fill beslut
i de frågor jag nu har behandlat.

Regeringen
bör inhämta riksdagens godkännande av de av mig förordade principerna för
kostnadstäckning och kostnadsfördelning vid uppdragsverksamhet.

Särskild
organisation för forskningssamverkan

FOSAM
har även tagit upp frågan om särskild organisation för forskningssamverkan,
s.k. särorganisalioner och diskuterar tre huvudformer

Prop.
1981/82:106 86

för
sådan samverkan. Den ena är ett från högskolan frislående organ, i första hand
stiftelse med högskoleenhet som huvudman. En annan form för samverkan är enligt
FOSAM att det inom högskolans ram bildas en särskUd inrättning, närmast för
tvärvetenskaplig forskningssamverkan. Till gmppen särskild inrättning hänför
FOSAM bl. a. ett förslag från universitetet i Linköping all under
högskolestyrelsen inrätta ell särskill program för teknisk utveckling som
finansieras över industridepartementets huvudtitel. Den tredje formen är
samarbelsavtal med befintliga forskningsinstitutioner för att effektivt
utnyttja gemensamma resurser inom forskningsområdel.

FOSAM
:s förslag om de två sistnämnda särorganisalionerna - särskUd inrättning inom
högskolans reim och samarbelsavtal med befinfiiga forsk-ningsinslilufioner -
har i princip mottagits positivt av remissinstansema. Inle heller jag har
funnit anledning tUl erinran mot FOSAM:s förslag all högskolan, om den finner
anledning, genom särskilda inrättningar eller samarbelsavtal skall söka
förbättra sin forskningsorganisation för uppdragsverksamhet och effektivt
utnyttja gemensamma resurser inom forskningsområdel.

Båda
dessa slag av åtgärder, ryms inom ramen för gällande bestämmelser. För
bildandet av särskild inrättning fordras beslut av regeringen i vatje enskilt
fall.

FOSAM:s
förslag all högskolans uppdragsverksamhet undanlagsvis skall kunna bedrivas i
privalrältslig verksamhetsform, i första hand genom stiftelse med högskoleenhet
som huvudman, har mött en myckel blandad reaktion hos remissinstanserna. Ett
flertal fillstyrker eller vill inle avvisa förslaget, dock uttalar många stor
reslriklivilel. Sålunda betonar UHÄ att samverkan normalt bör kunna ske utan
speciella särorganisalioner. Enligl UHÄ bör det vara naturligt att följa och i
skilda avseenden utvärdera verksamheten inom de särorganisalioner som kommer
tiU slånd. Landstingsförbundet anser det naturligt all det i första hand
vidtas förändringar inom högskoleorganisationen för att nå en båltre
forskningssamverkan. SFS varnar för en alltför optimistisk syn på
särorganisalionernas förmåga att lösa högskolans samarbetsproblem. I några
yttranden föreslås en försöksverksamhet medan andra vill ha fortsatt
utredning.

Statens
arbetsgivarverk (SAV) erinrar om den möjlighet till konlraklsan-slällning som
nuvarande avtal ger samt om all i kontraktet även kan regleras inskränkningar i
rätten tUl uppfinningar m. m.

Såväl
statskontoret som RRV avstyrker bestämt stiftelse för uppdragssamverkan.

Innan
jag redovisar milt ställningstagande till FOSAM:s förslag om stiftelse för
forskningssamverkan vill jag erinra om alt FOSAM, ulan att därmed ta ställning
för egen del, bl.a. i fem punkter redovisat motiv och argument för en
privalrältslig särorganisalion för samverkan som aktualiserats från olika
håll.

Prop.
1981/82:106 87

Sammanfattningsvis
brister högskolan enligl dessa punkter i följande hänseenden. Högskolan har f.
n. svårt alt betala konkurrensmässiga löner. Högskolan kan inte ställa affärsmässiga
krav på de anställda bl. a. när det gäller garantier för leveranslider och
kvalitet. Hittillsvarande bestämmelser om sekretess och i viss mån
bestämmelserna om upphovsrätt och rätten tiU uppfinningar inom högskolan har
begränsat möjligheterna tUl samarbete med näringslivet. Del statliga
budgetsystemet och villkoren för laxesättning lämpar sig inte för en
affärsmässig verksamhet. Formerna för att fatta beslut, ansvarsfördelning etc.
upplevs som främmande och därmed hindrande vid konktakter med näringslivet.

Jag
vill här närmare kommentera några av de angivna punkterna. I sitl
remissyttrande har SAV framhåUil möjligheter fill konkurrensmässiga löner genom
kontraktsanslänning. Vidare har SAV framhåUil möjligheten att i kontraktet
reglera frågor om upphovsrätt. Frågan om sekretess vid uppdragsverksamhet är,
som FOSAM har påpekat, i annat sammanhang numera offentligrättsligt reglerad.
För egen del ärjag inte övertygad om att en privaträttslig/arbelsrätlslig
reglering skulle vara ell bättre alternativ, ett bättre alternativ.

Beträffande
krifiken ifråga om bl.a. affärsmässiga krav på de anställda och affärsmässiga
villkor vid taxesättning saml beslutsfattande och ansvarsfördelning vUl jag
erinra om all Landstingsförbundet i sill yttrande har ansett del naturligt att
i första hand förändringar vidtas inom högskoleorganisationen för att få till
stånd en bättre forskningssamverkan. Jag vill här understryka att del år
synnerligen viktigt all högskolan i möjligaste mån, utan att avvika från
gmndläggande principer för dess verksamhet, anpassar sitt arbete i fråga om
forskningssamverkan till de berättigade krav som kan ställas från bl. a.
näringslivet.

Forskningssamverkan
genom en stiftelse med högskoleenhet som huvudman torde inle vara helt
problemfri. Statskontoret har i sitt yttrande bl. a. pekat på frågor
sammanhängande med ansvar och ansvarsullagande. Men även andra frågor, bl. a.
sådana som inom staten bygger på offentligrättsliga bestämmelser, kan ge
upphov fill komplikationer.

Jag
kan vidare tänka mig konflikter inom bl. a. personalområdel når man inom samma
lokaler och med gemensamt utnyttjande av befintliga materiella och personella
resurser har dels en privalrältslig stiftelse för uppdragsverksamhet, dels en
statlig högskoleinstitution för övrig forskning och utbildning där för
personalen gäller skilda lönesystem och arbetsvillkor samt där ett och samma
forskningsprojekt kan innefatta såväl uppdragsverksamhet som råds- och
högskolefinansierad forskning.

Mot
denna bakgmnd vill jag sammanfatta mitt ställningstagande fiU en
forskningssamverkan genom stiftelse enligl FOSAM: s modell på följande säll.
Den författningsmässiga regleringen av högskolan medger redan nu en betydande
variation av formerna för forskningssamverkan. Därmed bör det också vara möjligt
att inom delta regelkomplex tillgodose de flesta

Prop. 1981/82:106 88

berättigade
krav som kan förknippas med en sådan samverkan. En särorganisalion i form av
stiftelse för med sig en rad problem vars konsekvenser är svåra att överblicka.
Denna modell för forskningssamverkan bör därför inte utnyttjas om inle alldeles
särskilda förhållanden mofiverar del. Det bör då liksom f. n. ske med
reslrikfivitel och frågan bör i varje enskilt fall prövas av regeringen.

FOSAM
har i detta sammahang betonat att de förändrade krav på högskolan som ställs
genom riksdagsbeslutet avseende sekloriell och annan exlernfinansierad
FoU-verksamhel förstärker behovet av klara regler rörande bisysslor för
innehavare av ijänsl inom högskolan. Utredningen har härvid hänvisat till att
dåvarande universitelskanslersämbelet redan 1975 ifrågasatte om nuvarande
bestämmelser vore lämpligt utformade. Frågan har också aktualiserats genom elt
ärende vid högskolan i Luleå.

FOSAM
föreslår bl.a. alt UHÄ utfärdar anvisningar. Enligt utredningens uppfattning
bör konkurrensbisyssla kunna fillåtas om högskoleenhet av hänsyn lill balansen
mellan inomvetenskapligt och sektoriellt motiverad verksamhet eller av andra
skäl inte skulle vara beredd att åta sig det aktuella arbetet. Ett villkor för tillstånd
bör dessutom vara att verksamheten bedrivs helt skild från vederbörandes
verksamhet inom högskolan. FOSAM hänvisar vidare till sira förslag om
särorganisalion.

UHÄ
har i sitl remissvar betonat vikten av att närmare överväga frågan om
verksamhet i privat regi kan underiättas utan att några negativa effekter med
avseende på högskolans verksamhet och förtroendet för den uppslår.

Jag
delar utredningens och UHÄ:s mening all fastare regler bör anges för forskarnas
rätt till bisysslor. Ifrågavarande regler får inte hindra den forskning som kan
och bör bedrivas inom högskolan lill förmån för l.ex. näringslivet i en
omliggande region. Denna fråga bereds nu skyndsamt inom regeringskansliet.

Adjungerade professurer m. m.

1973
beslöt riksdagen att en försöksverksamhet med 25 tjänster som adjungerad
professor skulle inledas budgetåret 1973/74 (prop. 1973:1, bilaga 10 s. 321,
UbU 1973:8, rskr 1973:105).Tjänsterna var avsedda för vetenskapligt
kvalificerade personer med huvudsaklig verksamhet utanför universitets- och
högskolesektorn. Fr.o.m. budgetåret 1976/77 infördes tjänsterna, som dittUls
begränsats lill vissa fakulteter, vid samtliga fakulteter och maximeringen av
anlalel tjänster upphävdes (se prop. 1975/ 76:100 bil. 10 s. 307, UbU
1975/76:20, rskr 1975/76:245).

Regeringen
uppdrog den 16 februari 1978 åt FOSAM alt bl. a. utvärdera försöksverksamheten
med tjänsterna som adjungerad professor. FOSAM framlade i oktober 1979 en
rapport Adjungerade professore". Utvärdering av försöksveksamhelen åren
1973-1979 (DsU 1979:13). Rapporten har remitterats. FOSAM har i bilaga 5 liU
sitl betänkande gjort en sammanställning av remissvaren.

Prop. 1981/82:106 89

FOSAM
anför i belänkandet all del beslående intrycket av utvärderingen är att
försöksverksamheten med tjänster som adjungerad professor varit myckel
framgångsrik. Tjänstetypen anses ha en viktig funktion att fylla och tillför
högskolan speciell, i många fall, unik kompetens ulan all stora resurser binds
för lång lid. FOSAM föreslår att tjänstetypen införs som ett reguljärt inslag i
högskolans tjänsteorganisation. FOSAM lägger även fram förslag om bestämmelser
för tjänsterna där inrättande och tillsättande av dessa föreslås ske lokalt.

De
remissinstanser som nu yttrat sig i denna fråga har varit posifiva lill införande
av tjänstekategorien adjungerad professor som ell ständigt inslag i
högskoleorganisationen.

Jag
delar helt kommitténs och remissinstansernas positiva uppfattning om
adjungerade professorer. Jag har för avsikt all senare föreslå regeringen att
utfärda bestämmelser om arvodestjänst som adjungerad professor i huvudsaklig
överensstämmelse med kommitténs förslag. De nya bestämmelserna bör träda i
kraft den 1 juh 1982.

FOSAM
har också föreslagit s. k. omvända adjungerade professorer, dvs. att
högskoleforskare bereds möjlighet att på deltid bedriva forskning eller eljest
vara verksam inom ell företag, en organisation eller en myndighel. Även detta
förslag har bemötts positivt av de remissinstanser som yttrat sig.

Jag
anser det önskvärt att högskoleforskare bereds möjlighet all fuUgöra arbete
också vid andra myndigheter, företag och organisationer. Den närmare
utformningen härav bör behandlas i samband med beredningen av
lärartjänslutredningens förslag.

Regeringen
bör inhämta riksdagens godkännande av vad jag har förordat i fråga om tjänster
som adjungerad professor.

Försöksverksamhet
med kontaktforskare

FOSAM
har i en särskild rapport (DsU 1981:24) Kontaktforskare redovisat och
utvärderat den försöksverksamhet med näringslivskontakt för forskare som genomförts
pä grundval av riksdagens beslut med anledning av mina förslag (se prop.
1977/78:100 bil. 12, UbU 1977/78:22, rskr 1977/ 78:33).

Försöksverksamheten
har inriktats mot all gmndlägga och vidareutveckla kontakterna mellan ä ena
sidan högskolan och dess organisation för forskning och forskamlbildning och å
andra sidan förelag, myndigheter och organisationer. Tyngdpunkten har därvid
lagts på att ställa vetenskapligt tränad personal fill förfogande för
verksamhet inom skilda områden utanför högskolan. Praktiskt har försöket
inneburit alt lärare och forskare inom högskolan ställts fill förfogande för
små och medelstora företag, offentliga — främst kommunala - myndigheter och
organisationer. Forskarnas/lärarnas uppgifter har därvid varit att tillsammans
med företaget (motsv.) söka lösa aktueUa problem inom förelaget. Problemen har
i

Prop. 1981/82:106 90

många
fall avsett utveckling av produkter eller produktionsprocesser men också
utveckling av ekonomi- och styrsystem, organisafionsutveckling m. m. Kostnaderna
för forskarnas/lärarnas löner har beslrills från medel, som kommittén
disponerat för ändamålet.

Försöket
har varit avgränsat fill fyra högskoleregioner och har inom varje region
omfattat ett eller ett par län. Under FOSAM har försöket letts av regionala
arbetsgrupper med företrädare bl. a. för högskolan, näringslivet,
utvecklingsfonderna och fackliga organisationer.

Kommittén
konstaterar, att försöksverksamheten har visat all del även hos små och
medelstora företag, myndigheter och organisationer finns problem som med fördel
kan bearbetas i samarbete med forskare från högskolan. Den har också visat,
framhåller kommittén, att högskolan i slor utsträckning kan tillgodose
företagens, myndigheternas och organisationernas behov av kompelens och
resurser. Det är enligl kommittén möjligt all nå goda resultat sell från såväl
industrins som högskolans synvinkel. FOSAM föreslår därför, all resurser
lillskjuts för all - på bredare bas ån försöksverksamhetens — stimulera nya
företag, myndigheter och organisafioner att gå in i samarbete med
högskoleforskare. Kommittén anser slutligen, att en fortsatt
kontaktforskarverksamhet bör bedrivas med utgångspunkt i den organisation som
använts vid försöksverksamheten.

Den
av FOSAM överlämnade redovisningen och utvärderingen av försöksverksamheten
med näringslivskonlakl för forskare beskriver en i allt väsenfiigt framgångsrik
verksamhet. Del är enligl min mening myckel glädjande alt såväl dellagande
förelag som dellagande forskare redovisar positiva erfarenheter. Verksamheten
med kontaktforskare har således visat sig vara en fungerande form för
kunskapsöverföring från högskolan till en kategori företag och myndigheter m.
fl., som erfarenhetsmässigt myckel sällan utnyttjar FoU för all ul veckla sin
verksamhet. Samtidigt har de högskoleanställda som medverkat i försöket i
åtskilliga fall uppgivit, att perioden som kontaktforskare givit erfarenheter,
som är av värde för vederbörandes fortsatta undervisning och forskning inom
högskolan.

Av
redovisningen framgår vidare, all del positiva resultatet av försöksverksamheten
i inle ringa utsträckning berott på insatser från de regionala arbetsgmppernas
sida. Inte minst har arbetet med att rekrytera och föra samman förelag (motsv.)
och forskare krävt betydande arbetsinsatser.

Den
egentliga försöksverksamheten avslutades med utgången av budgetåret 1980/81.
Efter förslag från FOSAM har för innevarande år anvisats vissa medel under
anslaget Vissa särskilda utgifter inom högskolan, som gör del möjligt att
övergångsvis vidmaklhåUa den kontaklorganisafion som byggts upp inom ramen för
försöksverksamheten. Jag har tagit upp medel för detta ändamål även vid min
beräkning av motsvarande anslag för budgetåret 1982/83.

Resultatet
av försöksverksamheten lalar enligt min mening för all fömtsätlningar för en
fortsalt konlakrforskarverksamhel skapas. Inle minst bör

Prop.
1981/82:106 91

del
intresse och den goodwill som försöksverksamheten skapat tas lill vara. En
fortsall verksamhet med möjlighet fill subventionering av forskarnas löner
under några års tid bör yllerligare stimulera till spontana kontakter mellan
högskolan och bl. a. mindre företag på sedvanlig uppdragsbasis. Jag bedömer,
att en fortsatt, i ekonomiska termer begränsad insats bör kunna ha klara
posifiva effekter också från näringspolitisk synpunkt.

Försöksverksamheten har
helt bekostats av medel som anvisats särskill för denna. En slor del av dessa
medel har använts för att bestrida lönekostnader för de forskare som deltagit
i verksamheten under den tid de vistats ute på förelag och myndigheter. En
mindre del av medeln har utnyttjats för kostnader för de regionala
arbelsgmpperna och för vissa kostnader i samband med planeringen av
verksamheten vid de högskoleenheter som har varit engagerade i dessa. Vid en
permanenlning av verksamheten med kontaktforskare bör enligt min mening dessa
senare kostnader bestridas av medel som anvisas över utbUdningsdepartementets
huvudfilel. Vidare bör också denna väg anvisas vissa medel som bidrag till alt
läcka lönekostnader för forskare som engagerar sig i den fortsatta
verksamheten. Syftet härmed bör i första hand vara all stimulera verksamhet med
kontaktforskare inom områden som annars inte skulle komma i fråga. Jag utgår
från att bl.a. regionala och lokala myndigheter och organ med uppgift all främja
små och medelstora förelags utveckling skall kunna bidra lill aft läcka
lönekostnadema i de enskilda projekten liksom också att de företag som
engagerar sig i verksamheten själva skall kunna bistå med bidrag. Bidragens
storiek från de samverkande parterna får prövas från fall lill faU.

Den
ordning jag nu förordat innebär sammanfattningsvis att högskolan svarar för
samordning och planering av den fortsalla verksamheten med kontaktforskare saml
bidrar med vissa medel för all sfimulera denna. Omfattningen av verksamheten
blir beroende av intresset för denna från myndigheter och förelag i de skilda
regionerna.

Vid min medelsberäkning
under avsnittet Anslagsberäkning för budgetåret 1982/83 lar jag upp 1 milj.
kr. för detta ändamål. 1 prop. 1981/82:100 bil. 12 har jag under anslaget Vissa
särskilda utgifter inom högskolan m. m. anslagsposten Viss försöksverksamhet
beräknat 300000 kr. för samma ändamål. Sammanlagt kommer således 1300000 kr.
att kunna anvisas under budgetåret 1982/83 för högskolans medverkan i
verksamheter med kontaktforskare. De rikfiinjer som har gällt för
försöksverksamheten bör i allt väsentligt, utom i vad avser avgränsning av
försöket till vissa län och högskoleenheter, gälla även för den fortsatta
verksamheten. De anvisade medlen bör disponeras av UHÄ. Jag ulgår därvid från
att del också i den fortsalla verksamheten skaU vara möjligt alt finna sådana
smidiga beslutsvägar som uppenbariigen har medverkat lill aft göra
försöksverksamheten framgångsrik. Del bör få ankomma på regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, på UHÄ all med utgångspunkt i de förslag FOSAM har
fört fram meddela de föreskrifter m. m. som kan erfordras.

Regeringen
bör inhämta riksdagens godkännande av vad jag har förordat i fråga om
kontaktforskare.

Prop. 1981/82:106 92

Forskningsrådens
verksamhet Planerings- och anslagsfrågor

För
att reducera osäkerheten i planeringsarbetet inom högskolan har FOSAM
föreslagit ett antal förändringar som berör forskningsrådsorganisationen inom
ulbildningsdeparcemenlels verksamhetsområde. Delta har skett med utgångspunkt i
det starka inflytande råden har över den långsiktiga inomvetenskapliga
kompetensuppbyggnaden och den därigenom stora ekonomiska roU de spelar för
verksamheten inom högskolan.

Kommittén
tar upp frågan om långsiktiga ekonomiska planeringsramar för forskningsrådens
verksamhet och föreslår all sådana införs för de aktuella forskningsråden.

Forskningsrådens
huvuduppgift är all stödja kunskapsuppbyggnad av grundläggande karaktär. Denna
är och måste vara långsiktig. Det år därför knappast förvånande att
remissinstanserna har ställt sig positiva liU utredningens förslag i denna
del. Endast RRV har uttryckt viss tveksamhet och menar alt fleråriga
planeringsramar bör aktualiseras först när statsmakterna har fastställt en
reell forskningspolitik.

Fleråriga
medelsramar tillämpas redan nu för statligt finansierad forskningsverksamhet
inom flera sektorer. Exempel härpå är försvarssektorn, energipolitiken och fr.
o. m. innevarande budgetår även industripolifiken.

Jag
biträder kommitténs förslag och förordar att fleråriga medelsramar införs för
forskningsråden inom utbildningsdepartementets verksamhels-område.
Medelsramarna bör somjag tidigare har anfört vara tvååriga, dvs. sträcka sig
två år utöver aktuellt budgetår. Forskningsråden bör ges frihet att disponera
ramarna på ett sådant sätt att visst utrymme lämnas för sådana slag av
forskningsprojekt som kan kräva omedelbara engångsanvisningar under
planeringsperioden. Fleråriga medelsramar för forskningsrådens huvudsakliga projektverksamhet
bör enligt min mening bidra lill en stabilare planeringssituation sett såväl
från högskolans som forskningsrådens och den enskilde forskarens synpunkt. Jag
räknar med alt i nästa forskningsproposifion kunna återkomma med ell mera
preciserat förslag om utformningen av medelsramama. För budgetåret 1983/84
räknar jag med alt kunna bereda elt något utökat utrymme för forskningsrådens
verksamhet, ca 25 milj.kr., utöver sedvanlig pris- och löneomräkning.

FOSAM
har vidare föreslagit :ill forskningsrådens arbelsmtiner förändras på ett
sådant sätt att slutgUti:ga besked om projektanslag m. m. lämnas högskolan i
sådan tid alt de kan beaktas när enheterna ulformar sin budget och
verksamhetsplanering. Forskningsrådens beslut fastställs med nuvarande system
först ca en månad efter det att högskoleslyrelsema har beslutat om budget för
verksamhetsåret med revidering av budget på institutionsnivå som följd.
Kommittén anser att de problem som skulle uppstå vid en fidigareläggning
huvudsakligen skulle kunna begränsas till året för förslagels genomförande.

Prop.
1981/82:106 93

Kommittén
har här berört ell kompUcerat samspel där förändringar påverkar
planeringssituationen såväl för högskolans myndigheter på skilda nivåer som för
personalen inom högskolans institufioner. Remissinstanserna har i många fall
varit negafiva lill en förändring som innebär en tidigareläggning av
tidpunkten för projektansökan.

Jag anser för egen del alt
kommittén har gjort en värdefull analys av frågan om att åstadkomma ökad stabilitet
i högskolans planering. Redan de av mig nyss förordade fleråriga medelsramarna
för forskningsrådens projektverksamhet bör påverka denna stabilitet i posifiv
riktning. Enligl min uppfattning har emellertid kommittén i någon mån bortsett
från det förhållandel alt grundläggande forskning är en utvecklingsprocess där
uppläggningen av nya projekt ofta i hög grad är beroende av såväl forskarens
efter hand uppnådda resultat som forskningsfältels framväxt. Administrativa
fördelar och Irygghelsaspekter för personalen måste därför vägas mol de
nackdelar som följer av alt en lång lid förflyter mellan uppläggningen av ell
projekt och möjligheten att påböria forskningsarbetet.

Det
ankommer på forskningsråden all besluta i denna fråga. Jag ulgår från all de
därvid samråder med högskolemyndigheterna. Jag ulgår också från alt de
förbättrade förutsättningar för forskningsplanering som mina förslag i övrigi
kommer all leda till ger grund för all finna en lösning på de problem som här
berörts och som bättre än hitfills tillgodoser personalplaneringens behov.

FOSAM
har föreslagit en genereU övergång lill s. k. definifiva anslag inom
forskningsrådsorganisalionen, elt system som innebär att råden i sina
beräkningar av medel för projekt tar hänsyn lUl förväntade ökningar främst av
lönekostnader, men att någon justering i efterhand i förhållande fill verklig
kostnad inle sker. Förslaget skulle enligt utredningen leda fill minskad
administrativ belastning för såväl högskoleenheter som forskningsråd.

För
att elt sådant system skall kunna fungera även vid kraftiga oväntade pris- och
lönehöjningar föreslår FOSAM all del kombineras med all högskoleenheterna får
tillgång lill de s.k. läckningsanslagen under åttonde huvudtiteln också för
personal som är anställd på forskningsrådsmedel.

Remissinstanserna
har genomgående varit positiva fill dessa förslag.

Jag
vill först erinra om vad jag nyss har anfört under avsnittet planering inom
högskoleenheterna om fördelning av vissa kostnader för rådsprojekt meUan
högskolan och forskningsråd.

Medel
för högskolans basorganisafion för grundforskning anvisas f. n. direkt lill
resp. högskoleenhet över fakultelsanslag, anslaget Lokalkostnader m. m. och
vissa mindre anslag. Ur dessa anslag bestrids kostnader i huvudsak för löner
för lärar/forskartjänsler, teknisk personal samt viss bilrädespersonal, för
lokaler och andra drifländamål saml för basulmsl-ning. Medlen ställs till
förfogande med utgångspunkt i prioriteringar som har gjorts inom
högskoleorganisationen.

Prop.
1981/82:106 94

Forskningsråden
anvisar medel lill resp. högskoleenhet för utförande av forskningsprojekt som
råden har beslutat om. Dessa medel avser att täcka forskar- och bilrädeslöner
saml driftkostnader och kostnader för eventuellt erforderlig utmslning i
anslutning till projekten.

De
medel som på detta sätl tillförs högskolan för grundforskning anvisas således
över skUda anslag under samma huvudfilel. I konsekvens härmed och i motsats
fill vad som gäller för övrig exlernfinansierad verksamhet har löne- och
projektmedel från forskningsråden hillills inle belastats med annat än mindre
kostnadspålägg för administrativa kostnader i samband med löneutbetalningar
etc. Kostnader för utnyttjande av högskolans basresurser i form av utmslning
och lokaler har exempelvis inle belastat rådsprojekten. Sett från den enskUda
institutionens synpunkt kompletterar de båda finansieringssällen varandra inom
helheten för verksamheten. Kostnaden för personalen kan under olika
lidsperioder bestridas ur lönemedel från den ena eller den andra typen av anslag.

FOSAM föreslår med
instämmande av remissinstanserna alt medel från täckningsanslag skall utgå
också för personal som avlönas från forskningsrådens och FRN: s anslag. Jag
viill här instämma i vad som i denna fråga anfördes av dåvarande chefen för utbildningsdepartementet
i prop. 1975/ 76:129 (s. 69). Denne framhöll följande. Sådan särskild
kompensation förekommer inom utbildningsdepartementels område endast i de fall
kostnader för en permanent verksamhet med betydande inslag av fasl anställd
personal förs upp under ell reservationsanslag. Den verksamhet som finansieras
av forskningsrådens anslag består av projekt med skiftande varaktighet. Del
innebär att varje år några projekt avslutas och nya påbörjas. Inom varje
forskningsråds område bör därmed finnas en sådan rörlig-hel att medel alllid
kan avsättas för all läcka de löneförändringar som kan inträffa under ell
budgetår. I de årliga budgelbedömningarna kommer också - liksom hillills - att
beaktas de kostnadsökningar som inträffar.

Stöd
lill teknisk grundforskning

STU
har inom industripolifiken uppgifter som avser långsikfig och strategiskt
viktig kunskapsutveckling. Del gäller främst STU:s stöd tiU forskningen inom
högskolesystemet och inom de bransch- eUer leknikorienle-rade kollekliva
forskningsinsliluleten. STU har även uppgifter som mer direkt underlättar och
påverkar innovalionsprocessen i näringslivet. Det gäller stödet lill
innovalionsprojekl hos uppfinnare, tillverkande förelag och utvecklingsbolag.

STU:s
program för kunskapsutveckling innebär ell indirekt slöd för företagens
utvecklingsarbete på längre sikt. Här avses, vid sidan av slödel lill kollektiv
forskning, STU:s finansiering av högskoleforskning som också har
återverkningar på den högre tekniska utbildningen. För de tekniska högskolorna
och fakulteterna är slödel från STU del mest betydande resurslillskollel vid
sidan av basresurserna.

Prop. 1981/82:106 95

Inom kunskapsprogrammel gör STU olika typer av insatser
enligl nedanstående tre ambitionsnivåer.

STU;s STU:s

ambitionsnivå arbetsmetoder

Aktiva samlade åtgärder Ramprogram
med styrgrupper eller referens-

grupper

Förberedande åtgärder med expertgrupper för
ramprogramplanering

Höjd beredskap med uppdrag till expertgrupper att
analysera behov av ramprogram

Beredskap Normalt projektstöd

Bevakning Begränsat stöd (resebidrag, resestipendier,

gästforskarverksamhet)

En slor del av STU:s insatser under detta program görs i
form av ramprogram för kunskapsutveckling. STU har fattat beslut om genomförande
av f. n. femton ramprogram.

Underlag för planering av ramprogram och andra
kunskapsuppbyggande aktiviteter tas fram på olika vägar. Fömtom av STU
initierade utredningar om industrins behov av FoU och enkäter lill universitet
och högskolor om nuvarande forskningsinriktning och angelägna
forskningsinsatser, arrangeras högskoledagar med möjlighet för representanter
för högskolan att diskutera former för inriktning av STU:s kunskapsuppbyggande
aktiviteter.

STU fyller således tiU en del forskningsrådsfunklioner
inom teknikområdet. STU:s satsningar på den leknikgmndade forskningen berör i
många fall NFR:s ansvarsområde för naturvetenskaplig forskning som är riktad
mot tekniska tillämpningar. Detta nödvändiggör en aktiv samverkan mellan NFR
och STU. Det är också med tillfredsställelse jag noterar att ett sådant
samarbete kommit tiU stånd.

Tjänster vid forskningsråden Vid forskningsråd kan finnas
inrättade följande slag av tjänster.

— Extra ordinarie tjänst som
professor.

— Extra ordinarie tjänst som forskare
med tidsbegränsat förordnande på upp till sex år.

— Extra tjänst eller arvodestjänst på
skilda nivåer.

FOSAM har utgått från all forskningsråden även i
fortsättningen skall kunna inrätta vad kommittén kallar personliga extra
tjänster eUer arvodestjänster.

NFR och MFR har i sina anslagsframsläUningar för
budgetåret 1982/83 och HSFR har i särskild skrivelse med utgångspunkt i den
rådande ålders-slmkturen på innehavarna av högre tjänster inom högskolan, pekat
pä behovel av alt öka såväl forskarrekryteringen som resurserna för s.k.
meUanljänster inom skUda ämnesområden. Detta bör enligt råden ske

Prop. 1981/82:106 96

genom
tjänster på både forskamlbildningsnivå och nivån omedelbart efter
doktorsexamen. Råden anser all innehav av sådana tjänster bl. a. av
meri-leringsskäl bör tidsbegränsas. HSFR anser vidare all del bör vara möjligt
att inrätta dem inom ramen för projektanslag.

Behovel
av alt inrätta extra tjänster eller arvodestjänster på högre nivå uppstår bl.
a. när ett förordnande på en av råden inrättad särskild forskartjänst enligt
gällande bestämmelser går ut och någon reguljär Ijänsl inom
högskoleorganisationen inte finns tillgänglig och vederbörande råd bedömer aU
det från vetenskaplig synpunkt är angelägel aft forskningsinriktningen och
också innehavaren av forskartjänsten ges forlsall slöd.

Möjlighet
föreligger för råden att genom överenskommelse med berörd högskoleenhet ställa
medel lill förfogande för en extra tjänst som inrättas av enheten. Rådet kan i
detta sammanhang inle ställa krav på att en viss person förordnas på den inrättade
tjänsten. Högskoleenheten ikläder sig också personalansvaret för innehavaren av
en sådan tjänst, elt ansvar som gäller även om fillförsel av rådsmedel för
tjänsten upphör. Del ankommer därför ytlersl på högskoleenheten a« avgöra om
den skall godta ett sådant förslag från eft forskningsråd.

Innan
jag går in på frågan om vilka tjänster som bör finnas inrättade vid
forskningsråd vill jag först stryka under all del gmndläggande syftet med
forskningsrådens verksamhet är alt stödja utvecklingen av gmndforskning-en. Det
sker genom all råden anvisar medel liU sådana forskningsprojekt som är av
särskild betydelse för all bredda och fördjupa forskningen inom redan
befintliga forskningsinriktningar eller som leder lill alt nya för
gmnd-forskningen betydelsefulla inriktningar skapas. När forskning inom projekt
som stöds av forskningsråd bedöms vara av sådan kvalitet och varaktighet att
den bör utgöra en del av högskolans fasla forskningsorganisation bör den föras
över liU denna. Så sker också fortlöpande genom beslut av riksdag och regering
efter förslag från forskningsråd och högskolemyndigheter. För att syftet med
forskningsrådens verksamhet skall kunna bibehåUas är det enligt min mening
angelägel att rådens resurser förblir röriiga, dvs. i så liten utsträckning som
möjligt binds i myckel långsikliga åtaganden. Jag anser därför att inrättande
av inte fidsbegränsade forskartjänster vid forskningsråd endasi bör förekomma
när särskill starka skäl lalar för all därigenom en myckel betydelsefull
forskningsinriktning eller en synnerligen framstående forskares fortsatta
verksamhet kan tryggas. För dessa forskare bör liksom hittills efter rådens
förslag extra ordinarie Ijänster som professor kunna inrättas av regeringen.
Arbetsgivaransvaret för tjänsterna som professor skall åvila resp.
forskningsråd. I övrigi bör förordnande på tidsbegränsade tjänster tillämpas.
Jag vill hår erinra om vad chefen för arbetsmarknadsdepartementet i prop.
1981/82:71 har anfört om möjligheten aft använda sådana förordnanden. När
förordnande på särskild forskartjänst upphör bör innehavaren efter ansökan
Uksom hillills i vissa fall kunna erbjudas en personlig tjänst som förste
assistent vid berörd högskoleenhet.

Prop.
1981/82:106 97

Jag
är medveten om all en restriktiv håUning ifråga om att inrätta tjänster med
lillsvidareförordnande vid forskningsråden i enskilda fall kan leda till
problem. Jag ulgår dock från att dessa problem normalt bör kunna lösas genom
samverkan mellan forskningsråd och berörd högskoleenhet.

Jag
anser all det är angeläget all forskningsråden får ökade möjligheter att
utifrån sina utgångspunkter bidra lill rekryteringen av yngre forskare, detta
för all inle svårigheter på sikt skall uppslå att besätta högre Ijänster för
utbildning och forskning med kvalificerad personal.

I
forskarrekrylerande syfte bör forskningsråden därför ges möjlighet all inrätta
särskilda doktorandljänsler i enlighet med de riktlinjer somjag i del följande
förordar. Dessa tjänster är avsedda för forskarstuderande.

NFR
har tagit ett lovvärt initiativ genom alt inrätta stipendier för forskare som
nyss har avlagi doktorsexamen. Syftet är bl. a. att bidra till att de unga
forskarna får nya impulser och ell breddat kunskapsunderiag genom vistelse i
annan forskningsmiljö inom eller utom landets gränser. Del är enligl min mening
angelägel att finna nya former för att bereda unga forskare tillfälle till
fortsall forskning efter doktorsexamen inkl. möjlighet all förlägga sin
verksamhet lill institutioner utomlands. Denna fråga bör dock behandlas i
samband med beredningen av lärartjänslutredningens förslag.

Slutligen
bör liksom hittills i anslutning lill tidsbegränsade projekt lids-begränsade
tjänster kunna inrättas vid högskoleenhet på medel som ställts fill förfogande
av forskningsråd eller seklorsorgan.

Regeringen
bör inhämta riksdagens godkännande av de av mig förordade riktlinjerna för
inrättande av forskartjänster vid forskningsråd.

Förordnandetid
för forskningsrådens huvudsekreterare

Den
nuvarande organisationen av forskningsråden inom utbildningsdepartementets
verksamhetsområde beslutades av regering och riksdag år 1976 och trädde i kraft
år 1977. Forskningsrådens verksamhet har myckel slor betydelse för den svenska
gmndforskningen. De utgör samhällets mest effektiva instrument i förnyelse av
forskningen. Rådens beslut om projektanslag är avgörande för forskningens
inriktning inom rådens resp. verksamhetsområden. Inom många forskningsområden
finns heller inle några andra finansiärer av forskningsprojekt, i varje fall
inle med verksamhet av någon större omfattning.

Det
år således av utomordentlig vikt all försöka skapa garantier för all råden
skall kunna utöva sin verksamhet med öppna sinnen för ny utveckling inom
forskningen och med oväld. Del är bl.a. viktigt all försöka undvika ensidig
bindning till vissa velenskapsinriklningar, "skolbildning". För
rådens ledamöter, som väljs för tre år i laget, gäller att de endast kan
omväljas en gång. Ingen kan således vara ledamot av forskningsråd för längre
tid än sex år.

Vid
vart och ett av forskningsråden finns en huvudsekreterare. Huvud- 7 Riksdagen 198II82. 1 samt. Nr
106

Prop.
1981/82:106 98

sekreteraren
förordnas av resp. forskningsråd för sex år. De svarar för föredragning i alla
ärenden utom de som rör rådens kansli. De nuvarande huvudsekrelerarna är
samtUga professorer, som kombinerar utövande på deltid av sina
professorstjänster med uppdrag som huvudsekreterare. En begränsning i
förordnandetiden motsvarande den som gäller för rådsledamot bör enligt min
mening också gälla för huvudsekreterare. Jag avser därför alt återkomma till
regeringen med förslag om att ändra förordningen med instruktion för
forskningsråden så all huvudsekreterare i forskningsråd utses för längst sex
år och därefter inle kan omförordnas. Med hänsyn till den roll
huvudsekreterarna har för verksamheten inom råden anser jag att del är en
fördel om deras förordnandelider inte sammanfaller med mandatperioderna för
rådsledamölerna. De bör därför förordnas året efter att utseende av nya
rådsledamöter har ägt mm. Nästa mandatperiod för forskningsråden påbörjas den 1
juli 1983. Vad jag nu har förordat om förordnandetid för huvudsekreterare bör
därför träda i kraft den 1 juli 1984. De nuvarande huvudsekrelerarna, som alla
på ell erkänt skickligt sått varit med om att bygga upp den nya rådsorganisalionen
och svarat för arbetet inom denna under den inledande perioden, förordnades år
1977. Deras sexårsförordnanden utgår således år 1983. Med hänvisning lill vad
jag har anfört bör deras förordnanden kunna förlängas liU den 30 juni 1984. Om
särskilda skäl föranleder detta bör övergångsvis en förlängning därutöver vara
möjlig för de nuvarande huvudsekreterarna.

Former
för val av ledamöter i forskningsråd

1
samband med att forskningsrådsorganisalionen ändrades år 1976 infördes nya
regler för val av ledamöter i forskningsråden. Reglerna innebär att majoriteten
av ledamöterna i forskningsråden utses av elektorsförsamlingar valda av aktiva
forskare inom högskolan. Val till forskningsråden enligt de nya reglerna har
ägt mm år 1977 och år 1980. Naturvetenskapliga forskningsrådet (NFR) har i en
skrivelse till regeringen föreslagit alt valen av elektorer till
elektorsförsamling för forskningsråd lidigarelåggs från utgången av mars liU
utgången av febmari månad valåret. NFR:s förslag har remitterats till dels forskningsrädsnämnden
och övriga forskningsråd, dels UHÄ som hört högskoleenheterna. Förslaget
tillstyrks av remissinstanserna. Del ankommer på regeringen alt meddela
föreskrtfler i fråga om tidpunkt för val av elektorer. Jag avser att återkomma
liU regeringen i denna fråga. I flera av remissyttrandena förs dessutom fram
förslag om att elektorerna i slällel för att väljas skall utses av
fakultetsnämnderna.

Den
nuvarande proceduren för val av ledamöter i forskningsråden kan förefalla
olympUg. Den gör del dock möjligt all låta en mycket vid krets av personer vara
med och påverka forskningsrådens sammansättning. Med hänsyn till
forskningsrådens ceiiitrala roll i det svenska forskningssystemet är detta
mycket angelägel. Jag vill här också erinra om de möjligheter tiU diskussion av
rådens verksamhet som ges genom all forskningsråden an-

Prop. 1981/82:106 99

ordnar
rådskonferenser i anslutning till elektorernas val av rådsledamöler.
Valproceduren har hittUls bara tUlämpals två gånger. Enligt min mening bör
ytterligare erfarenheter inhämtas innan eventueUa förändringar av grunderna för
valproceduren aktualiseras.

Jag
vill i delta sammanhang erinra om vad jag i prop. 1981/82:100 (bil. 12 s. 369)
anfört om översyn av administrationen vid forskningsråden och forskningsrådsnämnden.

Forskningsinformation
Inledning

Jag
vill erinra om vad jag tidigare har anfört om forskningsinformafion.

Information
om forskning och forskningsresultat är av avgörande betydelse för forskningens
utveckling och dess möjligheter all utöva sin sam-häUsroU. Forskning får inle
uppfattas som en verksamhet avskild från andra samhällssektorer. Den utgör ett
viktigt instmmenl för all utveckla verksamheten inom olika sektorer, t. ex.
inom näringslivet, skolan, hälso-och sjukvården och inom samhällsförvaltningen
i stort.

Vikten
av alt på olika säll förbättra informationen om forskningen och dess resultat
har betonats under senare år. Jag vill erinra om att högskolan genom
högskolereformen 1977 fick eft i lag uftalat ansvar för att sprida kännedom om
vilka erfarenheter och kunskaper som vunnits inom forskningen och om hur dessa
skall kunna fillämpas. Forskningsråden har eft liknande ansvar. FRN svarar för
en allmän och övergripande information om forskning och forskningsresultat och
har sedan budgetåret 1979/80 särskUda medel för forskningsinformation.

Inom
arbetarskydds- och irbelslivsområdel har såväl arbetarskyddsfonden som
arbetslivscenlrum i sina resp. instmklioner ålagts all informera om
forskningens resultat. Delta sker genom symposier, seminarier, populariserade
versioner av forskningsrapporter etc. År 1979 inrättades delegationen för
vetenskaplig och teknisk informalionsförsörining (DFI) med planerings- och
samordningsansvar för informafion liU forskning och utvecklingsarbete.

Forskningsinfc!
inationsfrågorna har behandlats av en rad kommiltéer under senare år, bl.a. av
forskningsrådsulredningen, FOSAM och Andrénska kommittén. Kommittéerna har bl.
a. bidragU till en diskussion om målen för FoU-informationen och om begreppet
som sådant. FRN har också under senare år fått en rad uppdrag av regeringen som
berör forskningsinformation. FRN har med anledning av dessa uppdrag redovisat
sina erfarenheter av pågående utredningsarbete avseende nyttjarinformation,
tillgång tUl särskilda medel för forskningsinformation saml av sill arbete med
forskningsinformation för bam och ungdom.

Prop. 1981/82:106 100

Nyttjarinformation

I
prop. 1978/79: 119 om vissa frågor rörande forskning och forskamlbildning
framhöll jag all del inom vissa områden finns ett fungerande system för
nyttjarinformation men att andra områden förefaller mindre väl fillgodosedda.
Genom regeringsbeslut ijuni 1979 uppdrogs därför ål FRN alt tillsammans med UHÄ
undersöka vilka behov av nylljarinformafion om forskning som inle är
liilfredsslällande tillgodosedda samt lämna förslag i fråga om hur de problem
som eventuellt kan vara förknippade med utökad sådan informafion skall lösas. I
beslutet angavs också alt FRN i anslutning till detta uppdrag bör kunna ta
initiativ till l.ex. försöksverksamhet eller initiera andra åtgärder i syfte
alt sprida nylljarinformafion om forskning.

FRN
fillsalte i december 1979 en arbetsgmpp för utredningsuppdraget med
representanter för nämnden, UHÄ och DFI. Gruppen har antagit namnet
nylljarinformalionsutredningen. 1 en delrapport beskriver gmppen sitt
hittillsvarande arbete och lägger fram planer för den fortsatta verksamheten.

Gmppen
har studerat nyltjarinformationen inom jordbruksområdet och byggnadsområdet för
att få svar på hur en väl fungerande nyttjarinformation kan vara uppbyggd.
Studier över jordbruksområdet har kompletterats med en översikt över
nyltjarinformationen inom skogsbmksområdet. Studierna baseras på uppgifter
från företrädare för resp. områden och utgör inget försök till utvärdering från
gmppens sida.

Studierna pekar enligt min
mening på vissa gemensamma drag i systemen för nyttjarinformation som kan ge
uppslag lill förbällringar även på andra områden. Bl. a. avsätts inom de
studerade områdena förhållandevis stora resurser för forskningsinformation.
Denna anpassas ofta fill avnämarnas behov och resultaten av flera FoU-projekl
sammanförs lill breda översikter. Forskningsresultaten integreras i en
rådgivningsverksamhet som spänner över breda områden. Kontakterna mellan
statliga organ och områdenas bransch- och yrkesorganisationer synes vara väl
utvecklade.

Gmppen
har vidare studerat nyltjarinformationen i vad avser viss forskning inom
högskolan. Två symposier har anordnats varav del ena avsåg kemisk forskning och
kemisk industri och det andra forskning om styrsystem och massa-, pappers- och
sågverksindustri. Symposierna resulterade i en rad synpunkter och förslag från
högskolan och industrin.

Gmppen framhåller viklen
av ,ill även t. ex. den humanistiska forskningens värde och användbarhet för olika
yrkesgrupper påvisas. Ett arbete med alt belysa nyltjarinformationen inom
området barnkullurforskning har inletts.

Högskolans organisation
och resurser för information och kontaktverksamhet är av central betydelse för
hur nyltjarinformationen fungerar. Gmppen har belyst dessa frågor med sårskild
tonvikt på kontaktsekretariatens verksamhet, vissa andra särskilda instrument
för FoU-informalion

Prop.
1981/82:106 101

och
samverkan saml högskolans bibliotek och informations- och
dokumen-lationsresurser. Gmppens beskrivningar och analyser av dessa verksamheter
utgör enligl min mening ell intressant underlag för del fortsatta arbetet med
att förbättra informafionsverksamheten inom forskningen.

Gmppen
kommer i sin slutredovisning av uppdraget år 1983 all lägga fram förslag om
allmänna anvisningar och om allernaliva modeller för nyttjarinformation om den
forskning som bedrivs inom utbildningsdepartementets område. F. n. finns
anledning alt ta ställning lill två förslag som gmppen lagt fram i sin
delredovisning.

FRN
föreslår att regeringen som sin mening uttalar alt statsfinansierade
forskningsprojekt bör planeras och budgeteras även med avseende på hur
information och resultatspridning skall ske fill skilda nyttjargmpper utanför
högskolan. Enligl FRN:s mening skulle en grund för att åstadkomma en bättre
nyttjarinformation skapas om varje projektplan för forskning som bekostas med
statliga medel innehöll en bedömning av i vilken utsträckning och hur
resultaten skall spridas saml en kostnadsberäkning härför. FRN hänvisar lill
all riksdagen på grundval av prop. 1980/81:97 om skolforskning och
personalutveckling våren 1981 fattade ett beslut med denna innebörd såvitt
avser skolforskningens område.

FRN
avser att i sill fortsatta arbete belysa olika sätt att angripa de problem som
enligl gmppens mening kan vara förknippade med all redan i planeringsskedet av
ett projekt planera och budgetera resullatspridningen.

Jag
anser i likhet med FRN att det vore värdefullt att förbereda spridningen av
informationen redan på ett tidigt stadium i planeringen av forskningsprojekt.
Genom att redan från början tänka igenom vilka grupper som främst år tänkbara
avnämare av forskningsresultaten och hur resullatspridningen bäst kan ske
skulle troligen myckel vara vunnet i strävandena alt öka forskningens
användbarhet. En sådan ordning skulle också kunna påverka forskningens
inriktning pä ett fruktbart sätt.

En
sådan ordning gäller redan för seklorsforskningen inom fiera områden, l.ex.
energiområdet, och erfarenheterna härav är enligt vad jag har inhämtat
positiva.

Berörda
myndigheter bör enligt min mening inom givna ramar beakta förslaget i sin
fortsatta verksamhet. Jag vill emellertid framhålla att bedömningar och
beräkningar beträffande information om FoU-resultat också måste tillåtas leda
fram till slutsatsen all del för vissa forskningsprojekt inte finns något
omedelbart informationsbehov utanför det rent vetenskapliga området och att
forskningen först på lång sikt kan utgöra underlag för verksamheten inom någon
specieU sektor. Jag erinrar här om vad jag tidigare har anfört rörande
grundforskningen.

FRN:s
förslag lill forlsall arbete omfattar bl. a. viss försöksverksamhet,
seminarieverksamhet med anledning av delrapporten och studier av s.k.
"mellanlänkar" och deras möjUgheter att medverka i forskningsinformation.
FRN och UHÄ bör enligl min mening bedriva del fortsatta utredningsarbetet i
enlighet med de riktlinjer som nämnden har föreslagit.

Prop.
1981/82:106 102

Erfarenheter
av FRN:s resurser för forskningsinformation

FRN
har redovisat hittills vunna erfarenheter av lUlgång fill särskUda resurser för
forskningsinformation som nämnden disponerar sedan budgetåret 1979/80. Arbetet
med frågorna om forskningsinformation har sedan oktober 1979 bedrivits av en
delegation för forskningsinformation inom nämnden.

FRN
framhåller inledningsvis alt nämnden genom de särskilda medlen har kunnat
stimulera forskningsinformation över ett mycket brett spek-tmm. Den mot
allmänheten riktade forskningsinformationen har kunnat vitaliseras och ökas på
ett säll som inte skulle ha varit möjligt ulan särskilt avdelade resurser. De
ökade statliga möjligheterna att stödja och initiera populärvetenskaplig
information har enligt FRN på ett lyckligt sätt samverkat med och även
bidragit lill elt växande intresse för denna även hos massmedierna och lill en
ökad medvetenhet om forskningsfrågornas betydelse i allmänhet.

FRN
lar upp vissa principiella och praktiska problem som inryms i nämndens arbete
med forskningsinformation. Del gäller bl.a. politiskt kontroversiell
information. Ett exempel är den stora informationssatsning som nämnden
genomförde i form av en populär skrtftserie (KÄLLA) inför folkomröstningen om
kärnkraft. Det gäller vidare att forskningsinformationen inte skall bU en
forskningens partsinlaga. Ell annat balansproblem gäller vilka målgrupper som
skall prioriteras. Nämnden har inom ramen för den särskilda anslagsposten till
FoU-informalion stött viss försöksverksamhet med nyttjarinformation liksom
insatser tUl vissa gmpper inom den stora gruppen "allmänheten", l.ex.
barn och ungdom. Nämnden pekar vidare på problemet att mäta eflfekterna av
informationsverksamheten. I vissa faU har systematiska utvärderingar gjorts,
l.ex. informationen om energiforskning inför kärnkraflsomröslningen och av
projektet datakraften i samhället. 1 de flesta fall lorde dock utvärderingar
komma till stånd genom löpande allmänna bedömningar från fältet.

FRN
framhåller att en påtaglig vitalisering av högskolans forskningsinformation
har kommit till slånd genom de medel från anslaget för forskningsinformation
som har anvisats för finansiering av projekt initierade av högskolan. Samtidigt
anser nämnden alt högskolans egna resurser för forskningsinformation varit för
små vilket medfört all man ännu inle nätt en optimal situation i samspelet
mellan externa projektmedel och interna basresurser. Nämnden anser emellertid
all informationsverksamheten bäsl främjas genom en konstmktion med fasla och
rörliga resurser och avvisar därför f. n. förslag om överföringar av medel från
anslaget Forskningsrådsnämnden till fakultetsanslagen.

Andrénska
kommittén har också tagit upp frågan om forskningsinformation. Enligt
kommittén bör FRN ha kvar ett övergripande ansvar för forskningsinformation och
därmed också särskUda resurser för ändamålet.

Prop.
1981/82:106 103

En
viss del av FRN:s slöd fill forskningsinformation bör permanentas och medlen
för delta stöd bör föras över fill högskolan. UHÄ och flera högskolemyndigheter
tillstyrker kommitténs förslag. UHÄ framhåller att en sådan överföring
långsiktigt stärker arbetet med forskningsinformation inom högskolan. Ämbetet
framhåller också vikten av att de senaste årens utvecklingsarbete nu omsätts i
reguljär verksamhet.

Del är glädjande alt
konstalera att erfarenheterna av de särskilda resurserna för
forskningsinformafion är så positiva. Jag har i många andra sammanhang
framhållit hur viktigt del är alt kunskaperna om forskningsresultat och
forskningens villkor sprids till en stor krets. De problem som är förknippade
med alt bedriva information om forskning och som FRN har redovisat synes enligt
min mening inte så svåra att bemästra all de allvarligt skuUe kunna störa
nämnden i dess fortsatta ansträngningar all förbättra forskningsinformationen.

Den överblick som nämnden
har fåll genom all den disponerar de särskilda medlen för forskningsinformation
är mycket värdefuU. En överföring av en viss del av anslaget till högskolorna
skulle enligl min mening äventyra möjligheterna till överblick. I ell
uppbyggnadsskede som det här fill stor del är fråga om synes del särskilt
olämpligt alt splittra resurserna. Jag förordar därför all nuvarande
konslmkfion behåUs. I likhet med FRN anser jag del angeläget all högskolans
egna resurser för forskningsinformation ökar och högskoleenheterna bör därför
i sin egen verksamhetsplanering och resursfördelning försöka ge
informationsverksamheten en mera framträdande plats.

Under
hittillsvarande verksamhet har årligen avsatts en särskild resursram för
ansökningar från högskolan. Erfarenheterna av detta arrangemang har uppenbart
varit myckel goda, vilket bl. a. understmkils av UHÄ. Även i den fortsatta
verksamheten bör högskolans behov beaktas på detta sätt.

Jag
vill i detta sammanhang särskilt beröra frågan om utbildning av forskare och
forskarstuderande i forskningsinformation. Med stöd av FRN har två relativt
omfattande kurser kunnat arrangeras med rekrytering från samtliga
högskoleenheter med fasla forskningsresurser. Dessa rikskurser har redan givit
resultat i form av försök med kortare lokala kurser. Sådan utbildning av
forskare och forskarstuderande lorde vara en av de viktigaste åtgärderna för
att stärka högskolans insatser inom forskningsinformafion.

Erfarenheterna
pekar emellertid på alt det fortfarande krävs insatser för alt utveckla metodik
och material för utbildning av forskare och forskarstuderande i
forskningsinformation. Jag bedömer denna verksamhet så angelägen all jag i
annat sammanhang kommer att uppdra åt FRN all i samråd med UHÄ och berörda
högskoleenheter utforma och genomföra ell försöksprogram med utbUdning i
forskningsinformafion.

Prop. 1981/82:106 104

Forskningsinformation
lill barn och ungdom

Jag
övergår nu till att behandla frågan om forskningsinformation för barn och
ungdom. FRN fick ijuni 1979 regeringens uppdrag all utreda möjligheterna all
ge ul en populärvetenskaplig lidskrift för barn och ungdom samt all överväga
andra insatser för att sprida kunskap om och öka intresset för vetenskap bland
barn och ungdom. Delegationen för forskningsinformation inom FRN har utfört
utredningsarbetet och har i en rapport redovisat sina bedömningar och förslag.
I korthet innebär förslagen följande.

Delegationen
konstaterar inledningsvis att del knappast kan vara realistiskt för staten all
starta och i egen regi driva ell tidskriflsprojekl av del tänkta slaget.
Samtliga tre alternativ som delegationen har undersökt, dvs. en tidskrift lill
många barn gratis eller en tidskrift med subventionerat abonnemang med 18 resp.
10 nummer om året, blir enligt delegationen för dyrbara. Kostnaderna skulle
uppgå tUl ca 8-10 milj. kr. per år. Delegationen anser att utrymmet för andra
satsningar som gäller barns kontakt med forskning därigenom skulle bli för
litet.

Delegationen
föreslår i stället en rad andra åtgärder som skulle kunna förbättra forskningsinformationen
för barn och ungdom. De omfattar insatser inom massmedierna, inkl. slöd liU
tidskrifter, skolan, högskolan, museerna saml folkbildningen och
föreningslivet. Vissa förslag kan enligt delegationen genomföras inom befintUga
ramar medan andra kräver nya resurser.

Bland
de senare ingår inrättande av åtta museileklorsljänsler med inriktning på
forskningsinformation för barn och ungdom. Tjänsterna föreslås bli placerade
vid 7 regionala museer saml vid Riksulslållningar. Förslaget beräknas kosta 2 milj.
kr. under budgetåret 1982/83. Vissa drifimedel inkluderas i beloppet.

Delegationen
har beräknat efi medelsbehov för FRN:s insatser på barn-och ungdomsområdel inom
innevarande och nästkommande budgetår. Behovel uppskattas till totalt 5 milj.
kr. FRN har för innevarande budgetår avdelat 1 milj. kr. för verksamheten.
Medelsbehovel för år 1982/83 skulle därmed uppgå fill 4 milj. kr.

Den
försöksverksamhet som avses täckas med dessa medel gäller dels sfimulans till
massmedier som arbetar med populärvetenskap för barn och ungdom, dels stöd lill
organisEtioner, föreningar, högskolor, m.fl. som satsar på olika former av
forsikningsinformalion för barn och ungdom. Inom området stimulans till
massmedier ingår arbelsslipendier lill enskilda journalister för att möjliggöra
särskilda satsningar på populärvetenskapliga projekt för en ny publik.
Stipendierna skall erbjuda möjligheter till ekonomiskt stöd till projekt
rörande forskningsinformation för barn och ungdom inom massmedierna. Vidare
föreslås en idé-tävling där goda idéer lill populärvetenskapliga program i
etermedier för barn och ungdom belönas.

FRN
framhåller i missivet till delegationens rapport att denna inte var
färdigställd vid avlämnandet av nämndens anslagsframställning i augusti

Prop.
1981/82:106 105

1981.
I anslagsframställningen hade nämnden äskat 1060000 kr. för
forskningsinformation lill barn och ungdom. Nämnden framhåller att del finns
starka motiv för ytterligare insatser men vill av statsfinansiella skäl inle
begära ytterligare medel för budgetåret 1982/83.

Jag
vill med anledning av FRN-rapporlen framhålla följande. När FRN fick uppdraget
att utreda möjligheterna alt ge ul en populärvetenskaplig lidskrift för barn
och ungdom var den bakomliggande tanken att en tidskrift skulle kunna nå en
bred och ung publik oavsett social eller geografisk tiUhörighel. Det är
synnerligen viktigt all barn och ungdomar så tidigt som möjligt får kontakt med
vetenskapliga frågeställningar som kan fascinera och stimulera till vidare
funderingar och djupare kunskapssökande. Vårt samhälle blir alltmer
forskningsberoende och kunskaper om forskningens resultat är betydelsefulla för
all kunna vara med och påverka samhällets utveckling i stort. Ell ökat intresse
hos barn och ungdom för forskning lorde främja utsikterna att kunna säkra den
framlida rekryteringen till forskaryrkel.

FRN-rappporten
innehåller många goda förslag lill hur forskningsinformafion för barn och
ungdom skall kunna förbättras. Många förslag omfattas av den princip som jag
även i fortsättningen anser måste vara vägledande för insatserna, nämligen all
nå så många barn och ungdomar som möjligt oavsett kön eller social och
geografisk hemort. Del gäller bl.a. de förslag som berör massmedierna, skolan
och studieförbunden.

1
likhet med delegationen anser jag det angelägel all forskarna inom högskolan
medverkar i såväl grundutbildning som fortbildning för skolans lärare. Likaså
kan andra akfiviteler för barn och ungdom inom högskolans ram stimulera
intresset för forskning. Ett intressant exempel härpå är s. k. science centers,
dvs. lekniskl-nalurvelenskapliga akliviletshus, där forskningsinformationen bl.
a. tar sig ullryck i all barnen och ungdomarna själva får göra experiment,
studera material och miljöer m.m. Sådana aktiviteter lämpar sig särskilt väl
för information om forskning, vilken svåriigen låter sig presenteras i del
tryckta ordels form. Jag anser all det är angelägel att sfimulera en utbyggnad
av denna verksamhet och ulgår från all FRN initierar försöksverksamhet för all
utveckla lämpliga former härför. Del är viktigt all högskolan samarbetar med
skolan och studieförbunden så alt en geografisk spridning av aktiviteterna
äger rum. Jag ulgår från alt berörda myndigheter och organisationer, som till
viss del redan nu engagerar sig inom området, beaktar FRN:s förslag.

Det
är angelägel att studieförbunden utvecklar sin populärvetenskapliga verksamhet
i samarbete med barn- och ungdomsorganisafionerna. Studieförbundens
kursaktivileler för barn och ungdom omfattar f n. främst musik- och
dansverksamhet. Att bredda detta utbud lill all omfatta sådana kurser som kan
väcka intresse för vetenskapliga frågor skulle kunnna utgöra en möjlighet all
nå relativt många barn och ungdomar. Likaså har biblioteken i samarbete med
skolan stora möjligheter att nå breda grupper

Prop. 1981/82:106 106

med
information om forskningen. Jag utgår från att berörda organ beaktar de
möjligheter som slår lill buds.

Massmedierna
kan spela en stor roll som förmedlare av forskningsinformation lill barn och
ungdom. FRN har beviljat ett antal projektstöd som direkt berör barn och
ungdom. Fyra projekt gäller lidskriflsidéer, varav två avser utveckling av nya
fidskrifler. FRN anser all projekten håller en hög ambitionsnivå. Jag ulgår
därför från alt FRN noggrant kommer all följa projekten särskilt med tanke på
nämndens stäUningslagande all en ny statlig populärvetenskaplig tidskrift inte
nu bör startas.

Jag
finner det synnerligen angelägel all den försöksverksamhet som FRN satt igång
på massmedieområdet kan byggas ul. En ullysning av arbelsslipendier till
journalislei' för utarbetande av populärvetenskapliga projekt riktade lill barn
och ungdomar saml åtgärder som syftar lill att få ytteriigare goda uppslag lill
populårvetenskapUga etermediaprogram lorde utgöra framkomliga vägar all nå många
barn och ungdomar med information om forskning.

Likaså
anser jag del viktigt alt stimulera det vidare arbetet med forskningsinformation
för barn och ungdom inom organisationer, föreningar, högskolor m.fl.

Jag
kommer i det följande all för nästkommande budgetår beräkna en förstärkning av
FRN:s informationsanslag med 1000000 kr. alt användas för forskningsinformation
för barn och ungdom, i första hand för de verksamheter som nyss har angivils.
Budgetåret 1981/82 beräknar FRN den planerade verksamheten inom
forskningsinformationen lill ca 8 milj.kr., varav 1 milj. kr. för satsningar
som avser barn och ungdom. För budgetåret 1982/83 avses satsningen uppgå lill
ungefär samma summa. De ytterligare medel som jag förordar skall anvisas bör
kunna leda till en intensifierad verksamhet när det gäller att utveckla
metoderna för alt nå ul lill barn och ungdomar med information om forskning och
forskningsresultat.

Förslaget
all utnyttja museerna i forskningsinformationen finner jag väl värt all pröva.
Jag är dock inte nu beredd att förorda inrättande av ijänster som museilektor.
Elt sådant stäUningslagande bör föregås av en försöksverksamhet i vilken också
andra former för stöd till museernas medverkan i forskningsinformation prövas.
Planeringen för en försöksverksamhet bör bedrivas med sikte på all en sådan kan
komma till stånd med början under budgetåret 1983/84. Denna bör förutom de
regionala museerna också uppmärksammas de centrala museernas möjligheter att
medverka såsom tekniska museet, naturhistoriska museet m.fl. Del får ankomma
på FRN att närmare planera denna verksamhet och redovisa förslag i
anslagsframstäUningen för budgetåret 1983/84. Samfidigt vill jag också betona
all museerna i förening med ulslällningsverksamhel bör kunna spela en
betydelsefull roll när det gäller att informera om forskning. Jag ulgår därför
från all FRN åven prövar denna möjlighet.

Prop. 1981/82:106 107

Forskningsinformation
inom högskolan

Jag
övergår nu lill all behandla de förslag på forskningsinformalionsom-rådel som
lagts fram av FOSAM och Andrénska kommittén. Kommittéerna har enligl min
mening lämnat en rad goda uppslag lill hur forskningsinformationen skall kunna
förbättras. 1 korthet innebär förslagen följande.

Enligl
FOSAM skulle en ändring av högskolelagens föreskrifter om högskolans forskning
fiU all omfatta sekloriell och industriell FoU skärpa kraven på högskolans
informationsverksamhet. FOSAM:s förslag omfattar ökade resurser till
kontaktsekretariaten för all nå s. k. forskningssvaga grupper bl. a. genom
insatser av uppsökande karaktär. Vidare skulle enligt kommittén en förstärkning
av basresurserna ge institutionerna möjligheter all i större omfattning än
hillills beakta informationsfrågorna. TiU institutioner som bedöms ha särskill
goda förutsättningar för ökad samverkan föreslår FOSAM riktade resurstillskott.

Informationsverksamheten
vid institutioner med omfattande verksamhet skuUe enligl FOSAM kunna
förbättras genom att ansvaret för ledning och samordning läggs på en person.

FOSAM
tar också upp informationsverksamheten på nationell nivå. Bl. a. pekar FOSAM på
de fördelar som ell nationellt övergripande informationsmaterial kan ge ur
beställarsynpunkl, l.ex. ifråga om rapporlpre-numeralion som omfattar flera,
eller alla fakulteter/högskoleenheter, uppsökande verksamhet m. m. Mol bakgmnd
av den omfattande utrednings-och försöksverksamhet som f. n. pågår inom
informations- och konlaklarbelel anser kommittén att frågan om en central
informations- och kontaktservice bör övervägas när resultaten av pågående
verksamhet föreligger.

Andrénska
kommittén understryker bl.a. angelägenheten av all den enskilde forskaren själv
aktivi ägnar sig ål forskningsinformation. Av den anledningen anser kommittén
att forskningsinformafionen bör vara en gemensam angelägenhet för alla akademiska
lärare. Det kan däremot vara praktiskt att man inom en institution låter någon
av forskarna fungera som kontaktperson i förhållande fill informations- och
kontaktsekretariaten och till massmedia.

Kommittén
föreslår att konlaklsekretariaten genom forskarutbildad personal ansvarar för
forskningsinformafion i samhället. En ökad samverkan, i vissa fall en gemensam
organisation för information, kontaktverksamhet och forskningssekretariat
förordas.

Andrénska
kommittén vill förbättra kontakterna mellan forskarna och massmedia.
Universitet och högskolor bör därför ge journalister undervisning i konsten
att redovisa vetenskapliga nyheter genom dels specialkurser, dels att forskare
ges ökade möjligheter alt prakfisera på någon vetenskaplig redakfion inom TV,
radio och press. Författande av populärvetenskaplig litteratur och
redaktörskap för en populärvetenskaplig tidskrift bör tillgodoräknas som merit
vid tillsällning av sädana tjänster där

Prop.
1981/82:106 108

pedagogisk
skicklighet är en av bedömningsgmnderna. Redaktörskap för vetenskaplig eller
populärvetenskaplig fidskrifl bör kunna inräknas i åliggandet för tjänster på
mellannivå.

Kommittén
föreslår vidare citt instilufionerna om möjligt bör informera om sin verksamhet
i form av en verksamhetsberättelse. På liknande säll bör universitet och
högskolor avge årsberättelser.

I
likhet med remissinstanserna anser jag det angeläget att högskolans
forskningsinformation förstärks. Detta kan ske på mänga sätt vilket bl. a.
framgår av de förslag som kommillérna har lagt fram. Många förslag år av en
sådan karaktär att del främst ankommer på de lokala högskolemyndigheterna all
la ställning. Det gäller förslagen som berör kontakterna mellan högskolan och
massmedierna och det gäller del sätt pä vilket kontakt- och
informationsverksamheten organiseras på lokal nivå. Jag ulgår ifrån alt berörda
högskolemyndigheter beaktar förslagen i sitl fortsatta arbete med all förbättra
kontakt- och informationsverksamheten.

Vad
beträffar de ökade resurser lill kontaktsekretariaten som FOSAM har föreslagit
vUl jag framhålla följande. Kontaktsekretariaten överfördes från styrelsens för
teknisk utveckling till högskolans ansvarsområde den 1 juli 1980. Samtidigt
förstärktes organisationen något sä att kontaktsekretariaten i princip skall
kunna svara för hela högskolans verksamhetsområde och inte som de
inledningsvis gjort endasi för de tekniska fakulteterna. En livlig diskussion
har förts om erfarenheterna av hittillsvarande arbete och om allernaliva
utvecklingslinjer för fortsall verksamhet.

Del
finns ingen entydig remissopinion beträffande ökade resurser till
kontaktsekretariaten. Relafivt många remissinstanser ifrågasätter humvida en
sådan förstärkning är del bästa sättet att främja en ökad forskningssamverkan.
Flexibla former för kontakt- och informationsverksamheten måste utvecklas vid
de enskilda högskoleenheterna med utgångspunkt i den egna
forskningsorganisafionen och de FoU-behov som föreligger såväl i närsamhället
som på ell nafionelll plan.

I
likhet med UHÄ förordar jag att en systematisk utvecklings- och
försöksverksamhet bedrivs under de närmaste åren avseende dels högskolans
kontaktorganisalion, dels organisation och former för spridande av information
om forskning och forskningsresultat. Jag kommer i annat sammanhang all föreslå
all UHÄ fär i uppdrag alt samordna en sådan verksamhet. Jag kommer i det
följande att beräkna medel härför (500000 kr.) Jag vill i sammanhanget erinra
om dels de särskUda medel för FoU-information som FRN disponerar och i viss
utsträckning fördelar till de enskilda högskoleenheterna och som jag nyss har
behandlat, dels den förstärkning av basresurserna som jag har föreslagit i
budgetpropositionen för nästkommande budgetår.

Jag
vill också erinra om att de s. k. energisekreterare som finns vid ell flertal
högskoleenheter sedan elt anlal år tiUbaka fyller en viktig uppgift

Prop.
1981/82:106 109

bl.a.
när del gäller utåtriktad information om energiforskningen vid resp. enhel.
Vissa bidrag lill verksamheten ulgår frän anslag under fjortonde huvudtiteln.

Statistik
över forsknings- och utvecklingsarbete

Statisfiska
centralbyrån (SCB) utarbetar sedan mitten av 1960-talel viss statistik över
omfattningen av forsknings- och utvecklingsarbete (FoU). Statistiken omfattar
teknisk och naturvetenskaplig FoU-verksamhet inom industri, myndigheter,
insfitut, organisafioner och fonder.

Önskemål
om en utbyggnad av statistiken, så att den täcker alla områden av samhället
och alla typer av FoU, har framförts i olika sammanhang.
Forskningsrådsutredningen föreslog i sill betänkande (SOU 1977:52) att ökade
insatser skulle göras för att skapa en heltäckande FoU-slafistik. I 1979 års
forskningsproposition som bl. a. behandlade detta förslag framhöll jag all det
för ell ställningslagande lill frågan om omfattning, inriktning och utformning
av FoU-stalisfiken var angeläget all ha ell bättre underiag om behovet av
FoU-slatislik av olika slag.

Regeringen
uppdrog sedermera ål FRN och SCB all undersöka behovel av stafistik över
forsknings- och utvecklingsarbete och all i samräd med berörda myndigheter
utarbeta förslag till omfattning, inriktning och utformning av den samlade
FoU-stalisliken.

Uppdraget
har redovisats i rapporten Behovet av FoU-slatislik. Rapporten har
remissbehandlats.

Med
utgångspunkt i en kartläggning av behovel av statistik som FRN och SCB
genomförde genom all intervjua ett 50-tal myndigheter, organisationer m.fl.,
främst inom den offentliga sekiorn, har de tvä myndigheterna föreslagit en
utbyggnad och komplettering av FoU-statisfiken sä all en samlad bild kan
erhållas av de totala FoU-resurserna i landet. De utbyggnadsförslag FRN och
SCB prioriterar högst avser statistik för högskoleenheter och statistik för
hälso- och sjukvård. Myndigheterna föreslär vidare att den s.k. uppgiftsplikten
för företag (SFS 1966:37) utsträcks till all omfatta även FoU-slalislik.

Myndighelerna
har också föreslagit en översyn av publiceringen av FoU-dala i syfte all bättre
anpassa publikationerna lill konsumenternas behov. Vidare bör enligl
myndighelerna analysen av FoU-data förbättras så all dels de statistiska
publikafionerna innehåller mera av kommentarer, analyser och överskådliga
diagram, dels arbete med en särskild, forskningspoliliskl orienterad analys
kan inledas.

Ansvaret
för innehåll och utformning av FoU-slalisliken föreslås ligga på SCB. Ett
medansvar bör dock tilldelas FRN vad gäller utvecklingen av FoU-slatisliken i
allmänhet och UHÄ vad gäller utvecklingen av denna för högskoleområdet.
Ansvaret för produkfionen av FoU-statisliken bör enligt myndigheternas förslag
ligga pä SCB. Ett nära samarbete med UHÄ fömtsalls dock vad gäller
FoU-statisliken för högskolan. Ansvaret för analysen

Prop. 1981/82:106 110

av
FoU-statisliken bör i första hand ligga på SCB. Ansvaret för en särskild,
forskningspoliliskl orienterad analys bör filldelas FRN.

Kostnaderna
för de av FRN och SCB högst prioriterade utbyggnaderna har beräknats lill
525000 kr. Kostnaderna föreslås finansierade genom all medel förs över från de
konsumenter som i första hand är beroende av utbyggnaderna, dvs. FRN, UHÄ, STU,
ulbildningsdepartemenlel och socialdepartemenlel med 100000 kr. vardera. SCB
fömtsalls genom rafiona-Useringar kunna finansiera återstående 25000 kr.

Medel
för utbyggnaderna bör slutligen överföras liU SCB för budgetåret 1982/83.

Remissinstanserna
är enhälligt positiva till FRN:s och SCB:s förslag om en utbyggnad av
FoU-stafistiken. De avvikande synpunkter som anförs gäller i stort sett endast
vissa detaljer i förslaget.

En
god FoU-statistik är eft nödvändigt underiag för en väl fungerande FoU-planering
både på statsmakts- och myndighetsnivå. Den år också en fömtsättning för
initierad diskussion av olika FoU-frågor såväl i politiskt valda organ, som i
massmedia. För min egen del finner jag efter samråd med chefen för
ekonomidepartementel FRN:s och SCB:s förslag väl avvägda och förordar all
FoU-stalisliken byggs upp i enlighet därmed. Jag kommer i del följande aft för
detta ändamål beräkna 500000 kr. för budgetåret 1982/83. Jag är dock för
närvarande inle beredd all förorda någon utvidgning av uppgiflspliklen för
företag lUI FoU-slalisfik.

Regeringen
bör inhämta riksdagens godkännande av vad jag har förordat i fråga om ansvar
för utbyggnanden av statistik över forsknings- och utvecklingsarbete.

Registrering
av pågående forskning

Frågan
om en central registrering av pågående forskning aktualiserades i Sverige vid
mitten av 1960-lalel genom det s. k. SINEX-projeklel.

1
bötjan av 1970-lalel växte intresset för frågan. Sveriges förenade studentkårer
(SFS), som under lång tid hade administrerat ett register över licentiat- och
doktorsavhandlingar under arbete, och Sveriges industriförbund, som gjorde en
engångsregislrering av svensk samhällsvetenskaplig forskning, begärde att
statens råd för vetenskaplig informafion och dokumentation (SINFDOK) skulle överta
verksamheten på en bredare bas. Samtidigt gjordes en interpellafion i
riksdagen, som resulterade i aft utbildningsulskollel rekommenderade aft
statskontoret gjorde en utredning.

SINFDOK
lät göra en utredning dokumenterad i rapporten "Dalabas för svenska
forskningsrapporter och projekt. Kartläggning av material och system".
Hela frågan överlämnades samfidigt lill forskningsrådsulredningen (FRU). En
delutredning gjordes som framlades i en expertbilaga, (SOU
1977:54)"lnformation om pågående forskning. Registrering av svensk FoU ,
fill utredningens huvudbetänkande (SOU 1977:52) ForskningspoU-fik.

Prop.
1981/82:106 111

Med
utgångspunkt i FRU:s förslag behandlades frågan i proposition 1978/79:119 om
vissa frågor rörande forskning och forskamlbildning.

Regeringen
uppdrog på mitt förslag den 15 juni 1979 ät delegationen för vetenskaplig och
teknisk informafionsförsörjning (DFI) all i samråd med FRN - med beaktande av
vad jag hade anfört i prop. 1978/79:119 om vissa frågor rörande forskning och
forskamlbildning (s. 28-30) - kartlägga behovel hos olika användare av
regislemppgifler om forskningsprojekt.

DFI
har den 10 november 1981 redovisat en utredning om behovet av
projektregislrering. Med utgångspunkt i en behovsundersökning framlägger
utredningen vissa slutsatser och förslag.

Utredningen
konstaterar att projektregislrering redan i dag äger mm på en rad områden.
Utredningens undersökning visar dock all del inom vissa områden finns klara
behov av projektregislrering utöver vad som finns i dag. Den registrering som
sker är också av olika omfattning och utformning. Del är enligt utredningen
svårt alt söka projektinformalion från olika områden och att få en mer allmän
överblick över forskning och utvecklingsarbete. Utredningen konstaterar att en
fortsättning av dagens utveckUng visserligen kan medföra förbällringar, men
all risken är slor all det uppslår en svåröverskådlig mängd oUkarlade register,
som inte täcker behoven och/eller innebär onödiga dubbleringar.

Utredningen
förordar därför att projeklregistreringen även fortsättningsvis sker i olika
register men med en samordning dem emellan. Ansvaret för registreringen bör
åvila områdesansvariga myndigheter. Härigenom bör en prövning säkras av behovet
inom resp. område liksom en vägning av kostnaderna mot andra insatser inom
området.

Utredningen
hävdar dock all den närmare utformningen av registren måste övervägas närmare.
Härvid kommer enligl utredningen en rad frågor, framför alll av teknisk
karaktär, all behö.va utredas.

Utredningen
förordar att ell fortsalt utredningsuppdrag ges DFI att i samråd med FRN bl. a.
la fram riktlinjer för projeklregister med förslag lill minimikrav och
systemlösning som underlättar all utnyttja olika register. Utredningen
förutsäller all en särskild insians ges i uppdrag all pröva och godkänna
uppläggningen av nya register. 1 avvaktan på all närmare riktlinjer faslsläUs
bör enligt utredningen samräd ske med DFI när nya syslem läggs upp eller
befinfiiga system läggs om. Utredningen påpekar all en sådan samrådsskyldighel
redan finns i dag genom förordningen om samråd i frågor om vetenskaplig och
teknisk informationsförsörjning (SFS 1979:477).

För
egen del finner jag utredningens slutsatser och förslag väl grundade.
'Registrering av forskningsprojekt bör liksom hittills kunna ske i flera olika
register men det är angeläget all en samordning rörande formerna för
uppläggning av och innehållet i registren kommer fill slånd. Denna samordning
bör kunna ske i enlighet med utredningens förslag.

Jag
avser all senare återkomma lill regeringen beträffande uppdrag åt

Prop. 1981/82:106 112

DFI
all i samräd med FRN dels fortsätta utredningen av dessa frågor, dels föreslå
en lämplig instans för prövning och godkännande av uppläggning av nya register.

I
avvaktan på att riktlinjer för uppläggningen av projektregister utarbetas, bör
samråd ske med DFI vid uppläggning av nya projeklregister och omläggning av
befintliga register.

Forskning
och forskarutbildning i den nya högskolan Vissa allmänna frågor

Jag
lar nu upp Andrénska kommitténs förslag. Jag vill först erinra om vad jag har
anfört härom under avsnillet Allmänna forskningsfrågor. Några av de frågor
kommittén lar upp har samband med förslag som har behandlats i anslutning lill
mina ställningstaganden lill forskningssamverkanskommilléns betänkande och
uppdrag redovisade av olika myndigheter samt beredningen av
lärartjänsv.utredningens belänkande. Jag kommer därför inle alt beröra dessa
närmare i del följande. Kommitténs förslag beträffande högskolans
institutionella organisation har jämte remissyttranden däröver överlämnats till
komnutlén för uppföljning av högskolereformen för att prövas i dess arbete.

Kommittén
har, somjag tidigare har nämnt, behandlat frågan om tvärvetenskaplig
forskning. Den förordar elt särskilt slöd lill forskare som deltar i
tvärvetenskaplig forskning. Detta bör, enligl kommittén, kanaliseras via
forskningsråden.

Jag
vUl här erinra om att forskningsrådsnämnden, som inrättades år 1977 och som
innevarande budgetår disponerar ell anslag på 37,0 milj.kr., har lill uppgift att
bl. a. svara för stöd lill tvärvetenskaplig forskning. Möjlighet finns således
redan all främja tvärvetenskaplig forskning genom särskill slöd. All särskill
avdela rädsmedel för detta ändamål är därför enligl min mening inle nödvändigt.

Andrénska
kommittén föreslår också all vissa professurers ämnesprogram formuleras med
hänsyn även fill tvärvetenskaplig merilering och all UHÄ skall initiera en
analys av tvärvetenskapens specieUa villkor.

Jag
vill i detta sammanhang peka på att del redan i dag finns professurer vilkas
ämnesinnehåll medger tvärvetenskaplig merilering. Del främsta exemplet är
kanske de professurer som är knutna lill den temaorienlerade forskningen vid
universitetet i Linköping, men exempel finns ocksä inom de disciplinorienterade
fakullev.erna (bl.a. socialt arbete). Jag erinrar om vad jag tidigare har
anfört om inrättande av ijänsl som professor.

UHÄ
pekar i sill remissyttrande på att elt sådant analysarbete rörande
tvärvetenskaplig forskning som kommittén önskar redan pågår eller planeras.
Elt underlag utgör de erfarenheter som görs inom den temaorienlerade
forskningen och forskarutbildningen vid universitetet i Linköping. Vikliga är
också de utvärderingsresultat som kan hämtas frän både äldre centra inom t. ex.
de tekniska högskolorna och på senare lid tillkomna centra med

Prop.
1981/82:106 113

tyngdpunkt
på aktuella samhällsfrågor m. m. UHÄ har nyligen låtit göra en översikt över
befintliga centrumbildningar. Del är vidare naturligt för UHÄ alt i samverkan
med berörda seklorsorgan analysera sådana områden där tvärvetenskaplig
forskning är av betydelse för långsiktig kunskapsutveckling gmndad på
forskningssamverkan. Något särskilt uppdrag behövs, enligl UHÄ:s mening, inle
mol denna bakgrund. Jag delar UHÄ:s uppfattning.

I
ett särskill avsnitt tar kommittén upp vad den uppfattar vara aktuella problem
inom forskningen. De punkter kommittén där tar upp är följande.

- Skillnaderna
mellan olika ämnesområden vad gäller forskningens inne

håll och forskningsarbetets metoder kräver i slor utsträckning skilda lös

ningar samfidigt som det finns ett behov av enhetlighet i systemet.

— Vid utformningen
av skilda lösningar kan del vara svårt att i lika stor utsträckning fillgodose
olika intressen inom exempelvis tradUionell och icke traditionell forskning,
olika vetenskapstraditioner etc.

— Det finns en
kvinnlig begåvningsreserv som man inle hittills lyckats akfivera för forskning.

- Forskningsmiljön är i
mänga fall otillfredsställande.

— Krav
pä snabba lösningar av akuta samhällsproblem har ibland lell lill

att behovet av långsiktigt uppbyggd kunskapsberedskap åsidosatts.

-
Forskningen är underförsöijd
med resurser fill långsiktig kompetensuppbyggnad.

-
Nya forskningsprojekt kräver
ofta stora satsningar som är svåra att genomföra pä grund av bristande rörlighet
i anställnings- och medelstilldel-ningssyslemet.

-
Nyttobegreppet inom forskningen
har fäll en för snäv innebörd.

— Kommunikationen
meUan forskare och allmänhet fungerar bristfälligt.

— Högskolans
nuvarande institutionella organisation främjar inte det nödvändiga sambandet
mellan högre utbildning och forskning.

— Vissa
lärartjänster inom högskolan inrymmer inle forskning ulan endast undervisning.

- ForskamlbUdningen
fungerar i flera avseenden otillfredsställande.

De
remissinstanser som kommenterar detta avsnitt i belänkandel ansluter sig i
regel lill kommitténs uppfattning om vad som utgör problem för dagens forskning
och forskarutbildning.

Jag
återkommer i det följande till dessa problem. Vissa av problemen bör dock
behandlas i samband med beredningen av lärartjänslutredningens förslag. Jag
vill dock hår något kommentera vad kommittén anför om forskningens nytta.

För
att det skall vara försvarligt all sälta in resurser - arbetskraft, material
etc. - i forskning måste denna givetvis ge någon avkastning. Däremot är del
oftast svårt för att inte säga omöjligt all pä förhand säga vUken nytta man kan
ha av forskningen eller eventuellt mäta denna nytta. Detta gäller forskning
inom alla vetenskapsområden. 8 Riksdagen I981I82. 1 samt. Nr 106

Prop. 1981/82:106 114

Det
ligger i sakens natur all de sektoriella FoU-organen i stor utsträckning
satsar sina resurser på sädana projekt som har en mer eller mindre direkt
tillämpning i sikte. Medlen för den sektoriella forskningen har ju kommit liU
just för att man genom forskning och utvecklingsarbete skall kunna bidra till
utvecklingen inom en viss samhällssektor. Annorlunda år det med de medel som
anvisas för aUmän forskning i huvudsak under utbildningsdepartementels
huvudtitel. Dessa medel fördelas på forskningsprojekt m. m. av organ som lill
övervägande del beslår av företrädare för forskning och med inomvetenskapliga
bedömningar som urvalskriterier. Några krav på nytta i snäv bemärkelse ställs
inte och bör inle ställas. Den centrala uppgiften är här, som jag tidigare har
anfört, all fördjupa vårt vetande. Jag vill också erinra om all resurserna för
forskning inom utbildningsdepartementets verksamhetsområde har ökat kraftigt
under de senaste årtiondena och all delta gäller alla fakulteter och
forskningsråd om än i något varierande omfattning.

I
det här sammanhanget vill jag också peka på det självklara faktum att
forskningen inte kan komma fill någon nytta, vare sig direkt eller indirekt, om
inle dess resultat blir kända utanför forskarnas egna led. Jag erinrar om vad
jag tidigare har anfört rörande information om forskning.

Andrénska
kommittén behandlar frägor som rör forskningens ekonomi i ell särskill avsnitt.
Detta avslutas med följande förslag fill åtgärder.

- Del
behövs en bättre samordning meUan olika sektorsorgans forsknings

stöd och mellan sektorsfinansierad forskning och forskning som finansi

eras på annat sätl. De forskningspolifiska program som regeringen skall

lägga fram för riksdagen bör enligt kommitténs mening kunna bidra lill

detta.

— I
enlighet med forskningssamverkanskommitténs förslag bör en del av
sektorsorganens FoU-anslag disponeras av högskoleenheterna för långsiktig
kompetensuppbyggnad. Dessa medel bör kunna utnyttjas för en förstärkning av
högskolans basresurser för forskning.

— Framlida
ökningar av resurserna för forskning och utveckling bör i första hand
kanaliseras genom utbildningsdepartementets huvudfilel.

- Högskolestyrelserna
bör få möjlighet all reservera (fondera) medel för

investering i tyngre utmslning.

— Högskolans
organ bör ges inflytande över en del av de resurser för

klinisk-medicinsk forskning som ingår i driftbidraget fill de kommunala

undervisningssjukhusen.

- Investeringsbidraget
till de kommunala undervisningssjukhusen bör

kunna ersättas med ell schablonmässigt beräknat belopp inom ramen för

driftbidragel. Härigenom kan nämnden för undervisningssjukhusens ut

byggande avvecklas.

Kommitténs
förslag i fräga om den seklorsfinansierade forskningen har jag i sak tagit
ställning till vid min behandling av forskningssamverkans-kommitténs förslag.

Prop.
1981/82:106 115

Beträffande
förslaget att framtida ökningar av resurserna för forskning och utveckling i
första hand bör kanaliseras över utbildningsdepartementets huvudtitel vill jag
anföra följande. Del system för statlig finansiering av FoU som vi har i
Sverige innebär att medel för allmän vetenskaplig utveckling anvisas i huvudsak
under utbildningsdepartementets huvudtitel medan FoU som motiveras med behoven
inom olika samhällssektorer bekostas från resp. departements anslag. Fiertalel
huvudtitlar innefattar anslag till FoU av större eller mindre omfattning. Med
hänsyn lUl de skilda motiv som ligger till grund för medelsanvisningar lill
olika slag av forskning är det inte möjligt all låta nytillkommande medel gå
enbart via en kanal. Jag har i del föregående presenterat en långfidsplan och
en ekonomisk ram för utvecklingen av resurserna för forskning. Den ekonomiska
ramen kommer att innebära en förstärkning av bl.a. resurserna för forskning
under utbildningsdepartementets huvudfilel.

Med
anledning av förslaget att högskolestyrelserna skall få möjlighet alt reservera
medel för tyngre utrustning vill jag erinra om de möjligheter lill anskaffning
av utmslning som ges genom de kostnadsramar som står till FRN:s resp. UHÄ:s
förfogande. Dessa ramar uppgår innevarande budgetär lill sammanlagt 111
milj.kr. och kommer vid bifaU fill mina förslag i årets budgetproposition att
öka med sammanlagt 26 milj. kr. Jag vill ocksä erinra om all
högskolestyrelserna genom anslagssyslemets konstruktion redan har möjlighet all
reservera medel för olika ändamål. Behovel av all kunna göra en
fierårsplanering för anskaffning av utrustning var ell av skälen lill all
nuvarande anslagskonslmktion valdes.

Resurser
för klinisk medicinsk forskning

För
all kunna bedriva klinisk medicinsk forskning och delar av läkarutbildningen
hyr staten in sig i sjukvårdsorganisationen hos vissa sjukvårdshuvudmän. Detta
system förutsätter och ger till resultat en långt gående samordning av
sjukvård, forskning och utbildning. Staten betalar lill de berörda
sjukvårdshuvudmännen ersättningar, som avses svara mol de merkostnader dessa
åsamkas genom att utbildning och forskning bedrivs tillsammans med sjukvård.
Dessa ersättningar är dels drifikoslnadsbidrag, dels investeringsbidrag. Driftkoslnadsersältningarna
beräknas som ell bidrag för de resurser staten lar i anspråk i den löpande
sjukvårdsverksamheten. De stafiigt finansierade tjänsterna m.m. förs upp som
en avdragsposl. Investeringsbidraget utgär med en andel av fakfiskt nedlagda investeringar
i byggnader och viss utrustning. Gmndprincipen är i båda fallen att bidragen
förs samman med huvudmannens resurser utan någon specialdes-linering. De
ekonomiska förhållandena regleras i avtal mellan staten och resp.
sjukvårdshuvudman, de s. k. läkarulbildningsavlalen (LU A). I dessa faslsläUs
också bl.a. regler för hur samarbetet mellan de båda parterna skall bedrivas.

Från lid tiU annan
kritiserar företrädare för de båda parterna det säll varpå den ekonomiska
regleringen fastställs och möjligheterna all följa upp

Prop.
1981/82:106 116

och
tillgodogöra sig insatta resurser. Från sjukvårdshuvudmännen uttalas sålunda
ibland att man pä den statliga sidan bättre borde kunna precisera volymen
utbildning och forskning; staten anses fillhandahålla ell otillfredsställande
underlag för sjukvårdshuvudmannen all beräkna de resurser som staten tar i
anspråk. Företrädare för högskoleenheterna å andra sidan anser sig ofta inle ha
tillräckligt inflytande över de medel som staten faktiskt anvisar.

Den
Andrénska kommittén ansluter sig lill denna senare kritik. Den pekar på all de
medel som kanaliseras lill medicinsk forskning via LU A är större än de
sammanlagda anslagen lill de medicinska fakulteterna och medicinska
forskningsrådet. Kommittén stryker under all LUA-resur-serna har en avgörande
betydelse för den kliniska medicinska forskningen. Kommittén finner del
emellertid otillfredsslällande att högskolans organ för närvarande inte har
lillräckligl inflytande över eller insyn i hur dessa medel disponeras.

Kommittén tar också upp
frågan om de statliga investeringsbidragen. Kommittén menar att systemet med
dessa investeringsbidrag leder lill en inle obetydlig byråkrati och pekar på
att ell särskill organ, nämnden för undervisningssjukhusens utbyggande (NUU), har
behövt inrättas för att granska och godkänna förslag om investeringar. Enligl
kommittén har vid flera tillfällen klagomål framförts från högskolans sida över
bristande insyn i diskussionerna mellan NUU och sjukvårdshuvudmannen. Kommittén
förordar all investeringsbidraget ersätts med ell schablonmässigt beräknat
belopp inom ramen för driftbidragel.

För egen del vUI jag först
redovisa min aUmänna uppfattning om samverkan mellan staten som huvudman för
utbildning och forskning och resp. huvudman för sjukvården. Jag anser all den
grundläggande principen, all staten, när del gäller läkarutbildning och
medicinsk forskning, replierar pä landsfingskommuners (motsv.) resurser är
rikfig. Detta gäller särskill om man sätter in de tre verksamheterna sjukvård,
utbildning och forskning i ell samlat samhällsekonomiskt perspektiv. Däremot
behöver formerna för hur denna samverkan sker uppmärksammas, vilket jag strax
återkommer fiU.

Jag vill dessförinnan peka
pä ell förhållande som ofta skyms i debatten om samverkan mellan sjukvården och
den kliniska forskningen. Den kliniska forskningen har sin plat:ä mitt inne i
sjukvården. Forskningen samordnas alltså direkt med den verksamhet som den
ytterst skall främja. Den kliniska forskningen utgör därmed enligl min mening
ell gott exempel på en sektoriellt inriktad forskning, där framgångarna kan
lUlskrivas bl. a. just integrationen. Del kan finnas skäl all framhålla delta
med tanke pä all diskussionen om samverkan mellan seklorsorganen och
forskningen nästan uteslutande förs i andra och mer kritiska termer.

Jag
vill för den skull inte föninga de praktiska svårigheter som förekommer i inte
minst det dagliga samarbetet mellan de båda partema. All helt undvika
svårigheter och åsiktsskillnader mellan berörda stafiiga och kom-

Prop. 1981/82:106 117

munala
organ är knappast möjligt, i synnerhet inle när kraven på båda parter att
hushåUa med knappa resurser växer. Dock är det givetvis angeläget att så långt
möjligt komma till rätta med sådana störningar. Det finns enligt min mening två
vägar all gå för all främja samverkan utöver dagens ordning.

Den ena skuUe innebära all
parterna riktar in sig på all i högre grad än vad som hillills har varit fallet
förfina beräkningarna av de kostnader som är förbundna med klinisk utbildning
och forskning. Gränsen mellan de båda huvudmannaområdena skulle därmed kunna
göras skarpare med en därav följande exaktare uppföljning av de statliga
resurserna.

Den andra vägen skulle
snarare avse att parterna riktar in sig pä all förbättra den institutionella
ramen för samarbetet. Mer konkret skulle det innebära, att man ser över de
regler som finns idag för hur sjukvårdshuvudmannen och resp. högskoleenhet kan
påverka varandra när del gäller alt planera, använda och följa upp givna
resurser. Denna väg betonar mer vad parterna har gemensamt medan den förra
vägen snarare skärper parts-förhållandet.

De nuvarande
läkamtbildningsavtalen grundar sig på mångåriga utredningar om bl.a. en
rättvis fördelning av kostnaderna. Trots detta råder ingen enighet mellan
parterna i detta avseende, ulan den ekonomiska regleringen är ell resultat av
beräkningar förenade med belopp som fastställts genom kompromisser.
Erfarenheterna säger att del inte är reaUsliskl all gå den förstnämnda av de
två vägarna. Den skulle kräva ytterligare stora ansträngningar. Jag anser
vidare all det här finns uppenbara risker för en byråkratisering. Jag delar den
uppfattning som NUU redovisar i sill yttrande över Andrénska kommitténs
belänkande, nämligen all fördelarna med integrationen är från samhällsekonomisk
synpunkt sä stora all man bör undvika att försöka dra upp mer eller mindre
konstlade gränser mellan dessa funktioner. Detta utesluter inte alt jag ulgår
från att parterna i sina förhandlingar eftersträvar en ökad samstämmighet i
bedömningen av de faktiska kostnadernas storlek. För statens del är det därvid
en självklar utgångspunkt all den som huvudman för läkamtbildning och medicinsk
forskning lUI några av landels sjukvårdshuvudmän inle betalar ut ersättningar
för gjorda åtaganden som kan sägas innebära en överkompensation.

Jag
förordar sålunda att man - för all minska de störningar som förekommer i
samarbetet och för all lägga en säkrare grund för ett gemensamt utnyttjande av
statliga och kommunala resurser — inriktar sig på all förbättra möjligheterna
för parterna att i det dagliga arbetet komma fram lill en i stort sell gemensam
uppfattning om hur de tillgängliga resurserna bör användas. Detta fordrar
enligt min mening att garantier skapas för alt högskoleorganen skall kunna la
lill vara sina behöriga intressen.

1
de olika reformförslag som har lagts fram under årens lopp rörande samarbetet
mellan stat och landsting (motsv.) har särskilt ett inslag återkommit. Del har
rört frågan om ell lokalt gemensamt beslutsorgan. Med

Prop. 1981/82:106 118

ett
sådant avses ett organ där företrädare för sjukvårdshuvudmannen och
högskoleenheten gemensamt kan falla beslut i bl. a. ekonomiska frågor. De
regler som finns i gällande avtal ger möjligheter för företrädare för var och
en av parterna att närvara - men inle rätt alt delta i beslut - i den andra
partens beslutande organ när frågor som rör samarbetet dem emellan behandlas.
Denna anordning har tydligen inle kommit all fungera tillfredsställande.
Parterna har också i de år 1979 träffade avtalen kommit överens om att se över
vad som dår anges som samrådsproblem.

En
avgörande svårighet när del gäller all åstadkomma ett beslutande gemensamt
organ är den skillnad som finns mellan de kommunala och stafiiga organ det här
gäller. Gällande kommunalrältsliga lagstiftning tilllåter inte alt andra än
politiskt valda ledamöter får besluta. På den statliga sidan däremot deltar
förelrädaie för olika gmpper inom och utom högskolan i besluten.

Jag
anser, alt det är angelägel all man mer noggrant än som hillills har kunnat
göras analyserar möjligheterna att i någon form söka tillskapa ell lokalt organ
- eller motsvarande - där företrädare för landsfingskommun och stal kan bereda
gemensamma ekonomiska frågor. Jag vill betona, att jag för egen del inte har
någon färdig lösning på detta problem. Elt uppslag kan främst vara någon form
av beredning med lika många företrädare för de båda huvudmännen. Ett annat kan
eventuellt vara något slags delegationsförfarande.

Jag
anser det sålunda viktigt all frägan om ändrade samarbelsformer prövas. Denna
prövning faller naturiigt inom ramen för förhandlingar om läkamlbildningsavlal.
Förhandlingar förs för närvarande om de avtal som skall gälla fr.o.m. 1983. Jag
har inhämtat, alt parterna därvid avser all intensifiera sitl gemensamma utredningsarbete
för att klargöra vad som i framtiden skaU gälla för samarbetet rörande
läkarutbildning och forskning.

Jag
vill slutligen tillfoga följande. Socialutskottet har i belänkande 1980/ 81:27
om ändrat huvudmannaskap för karoUnska sjukhuset m.m. bl.a. ullalat, att del i
fräga om kommunala undervisningssjukhus är angelägel all klarhet skapas om
vilka resurser som är avsedda för utbildning och forskning. Av vad jag nyss
har anfört följer, att en ändamålsenlig väg är all ändra samarbelsformerna i
den riktning jag har angett om staten verknings-fuUl skall kunna bevaka all
läkarutbildning och forskning fär de resurser som staten betalar för.

Jag
övergår nu liU frågan om investeringsbidragen och formerna för den
administration som dessa för med sig. Jag har ålergell den kritik som
högskoleenheter riktar mot den beslutsordning som gäller. Med anledning av
denna kritik, somjag i och för sig kan ha förståelse för att den förs fram,
vill jag dock nämna några omständigheter som bör beaktas.

För
det första rymmer NUU numera - just för all möjliggöra all högskolan får ell
större inflytande på invesleringsfrågorna - två ledamöter som samfidigt liUhör
rektorsämbetet vid högskoleenheter med läkarutbildning och medicinsk forskning.

Prop.
1981/82:106 119

För
del andra bör man hålla i minnet, att staten betalar en ganska stor andel av
investeringskostnaderna och har ett allmänt ansvar för all de många gånger
dyrbara investeringarna på våra högspecialiserade undervisningssjukhus görs på
ett ändamålsenligt sätt. NUU har därvid att verka för en väl avvägd utveckhng
av berörda sjukvårdsenheter med iakttagande av gällande samhällsekonomiska och
sjukvårdspolitiska riktlinjer.

Mot
denna bakgmnd och med utgångspunkt i nuvarande avlalssystem menar jag, all
NUU:s granskningsarbete är av stort värde. Självklart bör man i den fortsatta
översynen av läkamtbUdningsavtalen i denna del beakta möjligheterna till
förenklingar och rationaliseringar av detta arbete.

Med
anledning av Andrénska kommitténs förslag alt låta investeringsbidragen ingå i
driflbidragen vill jag nämna följande. Gällande läkamlbildningsavlal skall
enligt en överenskommelse tillämpas under år 1982. I skrivelse till regeringen
i december 1981 har statens förhandUngsnämnd anmält att parterna är överens om
att ta upp frågan om det nuvarande systemet med invesleringsersätlning kan
omvandlas till ett mer generellt utformat system och att utredningsarbetet
härom skall drivas med sikte på en ändring den 1 januari 1983.

Jag
har i dessa frågor samrått med statsrådet Ahrland och chefen för
kommundepartementel.

Konstnärligt
utvecklingsarbete

Jag
erinrar om vad jag har anfört under avsnittet AUmänna forskningsfrågor. Några
begrepp rörande forskning och utveckling.

Andrénska
kommittén lägger bl.a. fram vissa förslag rörande konslnärligl
utvecklingsarbete. Dessa innebär bl. a. följande.

Begreppet
"konstnäriigl utvecklingsarbete" bör omprövas och eventuellt
ersättas med benämningen "forskning och utvecklingsarbete inom de
konstnärliga högskoleutbildningarna" (FoUK). Fömtsältningar och villkor
för FoUK bör utvecklas inifrån verksamheten själv, innan krav ställs på en
formalisering. Medel för FoUK bör specialdeslineras, dels under särskilt anslag
lUl de konstnärliga högskoleutbildningarna, dels säsom projektmedel som t. v.
fördelas av ett speciellt organ (FRN). Samarbete inom FoUK meUan de
konstnärliga utbildningarna och andra insfitutioner inom eller utom högskolan
bör uppmuntras. Kompetens genom FoUK vid fillsättning av lärartjänster skall
bedömas som en merit bland andra men inle specificeras innan verksamheten
funnit sin form.

Remis'sopinionen
är splittrad vad gäller kommitténs förslag om FoU inom de konstnärliga
högskoleutbildningarna. Benämningen FoUK möter ålskiUiga invändningar liksom
förslaget all ge FRN en särskild forsknings-stödjande roll. UHÄ menar
sammanfattningsvis alt förslaget om FoUK måste bedömas i ett sammanhang där
konsekvenserna för högskolans samlade forskningsorganisation ges en mer
allsidig belysning. UHÄ tillstyrker att medel för konstnärligt utvecklingsarbete
specialdeslineras och anvisas under elt nytt anslag.

Prop.
1981/82:106 120

Somjag
har anfört i de två senaste årens budgetpropositioner är del min uppfattning
att del konstnärliga utvecklingsarbetet tjänar samma syfte inom det
konstnärliga området som forskningen inom huvuddelen av högskolan. Jag har
också framhållit all del är angeläget aft det konstnäriiga utvecklingsarbetets
självständiga ställning markeras. Jag delar dock flertalet remissinstansers
uppfattning att någon ändring av benämningen konstnärligt utvecklingsarbete
inte erfordras.

Medel
för konstnärligt utvecklingsarbete anvisas i dag under ell reservationsanslag
fill forskningsanknytning av grundläggande högskoleutbildning samt konstnäriigl
utvecklingsarbete.

Som
jag har anfört i årets budgetproposifion ges enligl min bedömning de bästa
förutsättningarna för all åstadkomma en smidig och flexibel användning av
tillgängliga resurser genom alt medlen för konstnäriigl utvecklingsarbete i
likhet med f.n. anvisas tillsammans med medel för forskningsanknytning under
ett anslag disponerat av regionstyrelsema.

Det
är enligt min mening inte lämpligt all FRN, som har föreslagits av kommittén,
tilldelas en forskningsrådsroll med avseende på det konstnärliga
utvecklingsarbetet. Medel för forskningsprojekt av intresse för de konstnärliga
högskoleutbildningarna kan givelvis sökas hos berörda forskningsråd.

Jag
utgär från att berörda myndigheter och organ arbetar för alt stimulera
samarbetet mellan de berörda utbUdningarna och institutioner inom eller utom
högskolan.

Kommitténs
förslag rörande fillgodoräknande av konstnäriigl utvecklingsarbete vid
fiUsätlande av lärartjänster bör prövas i samband med beredningen av
lärartjänslutredningens förslag.

Forskarutbildning
Forskamtbildningens mål

En
väl fungerande och kvalitativt högstående forskamlbildning är angelägen både
för högskolan och för samhället i övrigi. ForskamlbUdningen skall bl. a. svara
för nyrekryteringen lill tjänster för forskning och utbildning inom högskolan.
Att forskarutbildningen är bra är därigenom en fömtsättning för hög standard
ocksä på övriga verksamheter inom högskolan. Forskarutbildad personal behövs
och kan göra insatser också inom övriga sektorer i samhället. En betydande del
av den svenska forskningen utförs i form av avhandlingsarbete. Det är då
givelvis viktigt all doktoranderna har möjlighet att ulföra ell självständigt
arbete av sådan kvalitet all del för forskningen framåt.

Andrénska
kommittén sammanfattar detta i de mål som bör gälla för forskamlbUdningen:

—
ForskamlbUdningen skall tillgodose individens önskemål om fördjupade
ämneskunskaper och insikter i vetenskaplig verksamhet. -ForskamlbUdningen skall
fillgodose samhällets behov av kvalificerad

Prop.
1981/82:106 121

arbetskraft
i form av välutbildade forskare med djupa och breda kunskaper och melodologisk
säkerhet.

— Den
under utbildningen producerade forskningen skall bidra lill den
inomvetenskapliga utvecklingen av del valda forskningsområdel.

— ForskamlbUdningen
skall stimulera lill internationella vetenskapliga kontakter.

Endasi
elt mindre anlal remissinstanser berör forskarutbildningens mäl i sina
yttranden. De instämmer dä i de av kommittén uttryckta målen.

Jag
viU med anledning av vad kommittén anfört erinra om vad som anges i
högskolelagen (1977:218) och högskoleförordnigen (1977:263) i fråga om de mål
som skall gälla dels generellt för utbildningen inom högskolan, dels särskill
för forskarutbildningen. De av kommittén angivna målen överensstämmer i
huvudsak med dessa. Kommittén har heller inle föreslagit några förändringar i
nu gällande bestämmelser.

Vissa
frågor rörande grundläggande högskoleutbildning

Innan
jag går in på de förslag som direkt berör forskarutbildningen vill jag ta upp
de förslag till åtgärder inom grundutbildningens område som den Andrénska
kommittén bedömt vara av betydelse för forskamlbUdningen. Kommittén lägger fram
vissa förslag rörande antagning lill grundutbUdning, olika insatser inom
grundutbildningen saml forskningsanknytning.

1
fräga om antagning lill grundutbildning föreslår kommittén alt antagningssystemet
fortlöpande utvärderas och att på sikt minst 50 procent av platserna på
högskolans utbildningslinjer reserveras för studerande som kommer direkt från
gymnasieskolan. Vidare föreslår kommittén att sättet all beräkna belygsmedelvärde
från gymnasieskolan förändras sä all varje veckotimme för ett ämne ges lika
vikt. Slutligen anser kommittén all UHÄ bör ges i uppdrag all se över de
särskUda behörighetskraven för de allmänna utbildningslinjerna.

Kommitténs
förslag om ökad "direktövergång" till högskolan kommen-leras endast
av ett mindre antal av remissinstanserna utanför högskolan. Några, bl. a.
SACO/SR, tillstyrker förslaget. Andra, bl. a. LO och TCO, är emot del. Många
organ inom högskolan stöder förslaget, UHÄ anser att denna fräga bör behandlas
i samband med den förändrade anknytning mellan gymnasieskola och högskola som
elt ställningstagande lill gymnasieulredningens förslag kan leda till. En
höjning av procentsatsen måste vidare enligt UHÄ prövas med hänsyn ocksä till
andra centrala mål för högskolan.

Fömlsätlningarna
för en god rekrytering till forskamlbildning och för en forskamlbildning av hög
kvalitet skapas i hög grad genom åtgärder inom den gmndläggande
högskoleutbildningens område. Sådana älgärder påverkar bl. a. urvalet av
individer som är behöriga för forskarutbildning, intresset för forskning och
forskarutbildning samt förkunskaperna och kun-skapsslandarden hos dem som kan
komma att gå vidare lill forskamlbild-

Prop.
1981/82:106 122

ning.
Den Andrénska kommittén har således i sina resonemang och förslag rörande den
gmndläggande högskoleutbildningen pekat på faktorer av stor betydelse för
forskarutbildningen.

Den
gmndläggande högskoleutbildningen skall dock fylla många funktioner av vilka
förberedelse för forskarutbildning år en. Gmndutbildningen skall också
förbereda för arbete inom ett stort anlal yrken, ge fortbildning-och
vidareutbildning och även möta individens intresse av allmänt
kun-skapsinhämlande. De regler som gäller för grundutbildningen kan därför givelvis
inte utformas endasi raed hänsyn till grundutbildningens uppgift att förbereda
för forskarutbildning även om detta är en väsentlig faktor att ta hänsyn till.

Nu
gällande regler för antagning lill grundläggande högskoleutbildning infördes i
samband med högskolereformen år 1977.

Jag
delar kommitténs uppfattning alt systemet för antagning till grundläggande
högskoleutbildning måste bli föremål för fortlöpande utvärdering. Del ligger
inom ramen för UHÄ: s allmänna ansvar för alt övervaka högskolan och dess
funktionssätt att följa antagningen lill högskoleutbildningen och bedöma i vad
mån det finns anledning att förändra reglerna för denna. Effekterna av
högskolereformen inom olika områden - däribland antagningen lill
högskoleutbildning - studeras ocksä f. n. av uppföljnings-kommittén.

1
fråga om "direktövergång" från gymnasieskolan fill högskolan gällde
lill en början all 20 procent av kvotgmpperna 1 och II, dvs.
de kvolgmpper som förbehålls sökande med gymnasiebetyg, garanterades dem som
sökte till högskoleutbildning enbart på grundval av betyg. Denna regel har
sedermera ändrats. Från den I juli 1982 gäller alt minst en tredjedel av antagningsplatserna
inom flertalet av högskolans allmänna utbildningslinjer skall vara förbehållna
dem sorn söker lill sådan utbildning senast tre år efter avslutad
gymnasieutbildning. Urvalet för dessa antagningsplatser grundas på enbart
betygspoäng. Direklövergången är dock för många utbildningslinjer i praktiken
betydligt högre än de här angivna talen. Eftersom reglerna för direklövergång
lill högskolestudier sä nyligen har ändrats bör erfarenheter av de nya reglerna
inhämtas innan ytterligare förändringar diskuteras.

Kommitténs
förslag lill ändrade regler för beräkning av belygsmedelvärde från
gymnasieskolan bedöms positivt av flera remissinstanser, bl. a. RRV,
majorilelen av organen inom högskolan, NFR, SACO/SR, Vetenskapsakademien,
Vitterhetsakademien och Ingenjörsvelenskapsakademien samt Landstingsförbundet.
UHÄ hänvisar lill att gymnasieutredningens betänkande bl. a. innehåller förslag
om ett nyll betygssystem för gymnasieskolan. Därmed ges nya förutsättningar
alt bedöma sambandet mellan gymnasieskola och högskola. Det är därför enligt
UHÄ inte nu meningsfullt all diskutera kommitténs förslag i dessa delar.
Hithörande frågor bör prövas i den ordning regering och riksdag bestämmer på
grundval av gymnasieulredningens förslag.

Prop.
1981/82:106 123

Även
jag finner kommitténs förslag intressant. Vid nuvarande poängberäkning av
gymnasiebetyg väger varje betyg lika tungt oavsett om ämnel i fråga upptar
stort eller litet antal limmar i läroplanen. 1 realiteten sker därigenom en
viktning av betygen lill förmån för små ämnen. Kommitténs förslag skulle
medföra all de viktiga basämnena, l.ex. matematik och svenska, ges en större
tyngd vid urval lill högskoleutbildning. De långsikliga effekterna av en sådan
förändring skulle sannolikt kunna bli gynnsamma för både forskning och teknik.
En förändring av den vikt de olika ämnena i gymnasieskolan har vid antagning
till högskolan måste emeUertid också ses i ell vidare perspektiv ån högskolans.
Gymnasieutredningen har hösten 1981 lagt fram sitt belänkande (SOU 1981:96 En
reformerad gymnasieskola). I betänkandet behandlas bl.a. belygssållningen i
gymnasieskolan. Belänkandet remissbehandlas för närvarande. Förslag om ändringar
i värderingen/poängberäkningen av betyg från gymnasieskolan bör enligt min
mening behandlas i samband med att ställning las lill gymnasieulredningens
förslag. Jag har i denna fråga samrått med statsrådet Tilländer.

Enligl
min mening kan del finnas skäl att överväga om inle de särskilda
behörighetskraven i vissa iall bör skärpas. Ell särskilt uppdrag fill UHÄ att
se över dessa, något som kommittén har förordat, fordras inle enligl min
mening. En sådan uppgift ligger inom ramen för UHÄ:s reguljära uppgifter. Jag
vill dock understryka angelägenheten av all en översyn kommer till stånd.

Andrénska
kommittén har också lagt fram vissa förslag fill insatser inom
grundutbildningen.

Kommittén
föreslär sålunda att UHÄ, inom främst humanistisk, samhällsvetenskaplig och
malemalisk-nalurvelenskaplig fakultet, skall se över linjesystemet i syfte all
åstadkomma koncentrafion tUl något eller nägra ämnen för varje linje. Ingen
remissinstans har något att erinra mol kommitténs förslag om ökat inslag av
fördjupningsstudier. Förslaget fillstyrks uttryckligen av många remissorgan,
bl.a. RRV, många organ inom högskolan, SCB, HSFR, Vetenskapsakademien,
Vitterhetsakademien och Ingenjörsvelenskapsakademien. UHÄ erinrar om alt kommitténs
förslag i regel kan förverkligas — och i varierande grad är förverkligade -
genom beslut på lokal nivå. UHÄ som ansluter sig lill kommitténs bedömningar
erinrar också om all fömtsättningarna skiftar påtagligt mellan olika ulbildningssekiorer
och linjer.

Redan
i prop. 1976/77: 59 om utbildning och forskning inom högskolan m.m. tog jag upp
frågan om vidgade möjligheter fiU fördjupningssludier. Jag förordade bl. a.
inrättandet av samhällsvetariinjen, i vilken studierna är så upplagda att minst
en kurs skall omfatta 60 poäng. Riksdagen följde mitt förslag.

Jag
återkom fill denna fråga i 1979 års forskningsproposition och framhöll då
värdet och angelågenheten av all fördjupningssludier i ell eller flera ämnen
mera allmänt kunde inrymmas i studierna inom de allmänna uibild-

Prop.
1981/82:106 124

ningslinjerna.
Arbetet härmed pågår som UHÄ framhåller för närvarande inom högskoleenheterna.
Kommitténs belänkande och förslag visar, enligl min mening, än en gång på
angelägenheten av all intensifiera arbetet med att organisera
högskoleutbildningen pä sådant sätl all omfattningen av fördjupningsstudier
ökar. Jag ulgår från all UHÄ och de lokala högskolemyndigheterna vidtar de
åtgärder som fordras.

Kommittén
föreslår också att studerande på amneslärariinjerna som efter tre års studier
önskar gä vidare fill forskamlbildning automafiskt skall fä anstånd med del
fjärde praktiskt-pedagogiskl inriktade året. Enligl min mening bör studierna
inom en utbildningslinje så långt möjligt ses som en enhel. 1 de flesta fallen är
del antagligen bäsl om de studerande går igenom utbildningen i ell sammanhang.
Jag är inle beredd all förorda en generell rätt för vissa studerande all göra
studieuppehåll på minst fyra-fem är innan de fullföljer studierna inom de
utbildningslinjer de har anlagils till. De lokala högskolemyndigheterna har
möjlighet all medge studerande all för kortare eller längre lid göra avbrott i
pågående högskoleutbUdning. Frågan om uppehåll i studierna - och längden av
eventuella sådana studieuppehåll - för studerande på ämneslärarlinjerna som
vill gå igenom forskamlbUdning bör här prövas från fall lill fall.

Kommittén
menar vidare all del bör öppnas en möjlighet för dem som har disputerat men som
tidigare inle har följt ämneslärarlinje all komma in direkt på Qärde året i
denna linje om de tidigare har klarat av de ämnesstudier som ryms inom de tre
första åren. SärskUda platser bör, enligl kommittén, ställas till förfogande
för denna kategori.

Jag
vill i detta sammanhang erinra om all ett stort antal extra platser, utöver de
som ingår i 160-poängsutbildningen till ämneslärare, under ytterligare några
år finns inrättade i avslutande praktiskl-pedagogisk utbildning om 40 poäng för
sädana studerande som läst enligt åldre studieordning, tekniker, ekonomer m.fl.
Del bör, enligl min mening, finnas möjlighet all inom ramen för dessa platser
avsälla utrymme för den av kommittén angivna studerandekalegorin. I ett längre
perspektiv kan del dock finnas anledning all återkomma lill kommitténs förslag.

I
Andrénska kommitténs belänkande redovisas också en rad förslag lill älgärder
avseende innehållet i gmndutbildningen. Dessa förslag syftar alla lill all
stimulera intresset för forskarutbildning. Kommittén föreslår sålunda all
forskningsinformation, informafion om forskningsmetodik och om vetenskaplig
debatt skall ingå som självklara delar i gmndutbildningen och även anges i
UHÄ:s utbildningsplaner. Vidare föreslås all professorer och övriga forskare
skall fullgöra en del av sin undervisningsskyldighel pä gmndulbUdningsnivå. Det
föresläs ocksä alt en kursöversyn skall göras på lokal nivå med mål all
underiätta de studerandes övergång liU forskarstudier. Jag finner kommitténs
förslag väl värda all prövas. Det gäller dock åtgärder som beslutas och vidtas
av myndigheter och lokala organ inom högskolan, inle av regering och liksdag.
Med hänsyn fill all förslaget i regel

Prop.
1981/82:106 125

fillstyrks
av remissinstanserna utgär jag från all berörda instanser prövar kommitténs
förslag i sitt fortsatta arbete.

Kommittén
förordar alt de individuella utbildningslinjerna ägnas ökat utrymme i
högskolans informafionsmaterial samt att ansökningar om individueUa linjer
behandlas generöst av högskoleenheterna. Medel för individuella
UtbUdningsUnjer anvisas under reservationsanslaget Lokala och individuella
UtbUdningsUnjer och enstaka kurser. Möjligheterna all inrätta individuella
utbildningslinjer bestäms av de resurser som regering och riksdag - och på
gmndval härav - regionsslyrelserna ställer till förfogande för detta ändamål
saml av högskolestyrelsernas möjligheter all garantera de studerande att i en
följd kunna gå igenom de enstaka kurser de valt för sina individuella linjer.
Anlalel studerande på individuella utbildningslinjer är f. n. litet. För egen
del vill jag dock framhålla all möjligheter att inrätta individueUa linjer är
en viktig del i högskolans studieorgansation även om den kvantitativt inte kan
bli särskill omfattande. Den ger ett individuellt utrymme för att foga samman
nya kombinationer av kurser i en sammanhållen studiegång. En sådan planering av
studierna kan ofta vara att föredra framför ett mera planlöst val av enstaka
kurser. Jag utgår därför från alt högskolemyndigheterna trots de svårigheter av
administrativt slag som kan finnas bereder utrymme för individuella linjer i
något ökad omfattning.

Andrénska
kommittén föreslär all självständigt arbete om minst 10 poäng/2,5 månaders
arbete pä hellid skall inrymmas i varje gmndulbildning, även om detta i vissa
fall skulle leda tiU en förlängd utbildningsgäng. Flera remissinstanser,
däribland Sveriges lantbmksuniversitet, NFR, arbelarskyddsslyrelsen och SFS,
stöder förslaget. Kommitténs förslag i detta avseende ligger väl i linje med
önskemålen alt i ökad utsträckning låta fördjupningssludier ingå i de allmänna
utbildningslinjerna. Del bör ses som angeläget med elt ökat inslag av
självständigt arbete inom den grundläggande högskoleutbildningen.' Ett
självständigt arbete av något slag ingår i regel i fördjupningssludierna och en
strävan bör vara att detta blir allmänt förekommande i delta slags studier. När
så är lämpligt pch möjligt bör givelvis självständiga arbetsuppgifter av
varierande omfattning ingå i utbildningen ocksä pä andra nivåer än inom
fördjupningskurserna. Jag vill emellertid inle förorda ett generellt krav på
självständigt arbete av en viss omfattning för alla utbildningslinjer. 1 den
nya högskolan finns elt stort antal utbildningslinjer av skiftande karaktär och
omfattning. Inom kortare UtbUdningsUnjer skulle ell självständigt arbete av den
omfattning kommittén förordar la en myckel slor andel av studietiden i
anspråk. Andra utbildningar åter kan ha en sådan uppläggning - l.ex. genom att
de innehåller ett myckel stort anlal ämnen - all krav på självständigt arbete
av denna omfattning skulle medföra en stark slagsida ål någon del av
utbildningen på andra delars bekostnad. Något generellt löfte kan givelvis inte
ges om förlängning av utbUdningstiden i de fall krav ställs på självslän-

Prop. 1981/82:106 126

dig
arbetsuppgift av viss omfattning. Frågan om utbUdningsfidens längd måste Uksom
hittiUs prövas från fall till fall.

Enligt
Andrénska kommittén bör vid lokalplanering lokaler för forskning,
forskamlbildning och gmndulbildning inom ett ämnesområde placeras i omedelbar
anslutning lill varandra. Kommittén anser all direktiv om detta bör utfärdas
lill byggnadsstyrelsen som riktlinjer för arbetet inom högskolan.

Sedan högskolereformen år
1977 har lokala organ stora befogenheter när del gäller alt besluta om
organisationen och uppläggningen av den egna verksamheten. Så ankommer del t.
ex. på högskolestyrelserna att besluta om indelningen i insfitufioner och
därigenom om vilka verksamheter som skall bedrivas i anslutning till varandra.
I denna beslutanderätt ligger också att besluta om de organisatoriska formerna
för samordning mellan forskning och utbildning inom l.ex. ett ämne, dvs. bland
annat all besluta om dessa verksamheter skall vara organiserade i en eller
flera institutioner. Högskolestyrelsen har också ansvaret för all befinfiiga
lokaler används på bästa sätt. Den konkreta planeringen för nytillkommande
lokaler sker ocksä på lokal nivä. Mofivel för den omfattande decentraliseringen
av beslutsfattandet inom högskolan är självfaUel att beslut bör fallas av den
som har de bästa fömtsättningarna all bedöma olika frägor. Frägorna om
planering och utnyttjande av lokaler samt om den närmare uppläggningen av
verksamheten är enligt min mening sådana frågor som bäst bedöms och beslutas pä
lokal nivå inom högskolan. Eftersom fömtsättningarna för beslut i dessa frägor
med nödvändighet måste skifta mycket från faU lill fall är det heller inle
lämpligt all utforma några centrala riktUnjer för behandlingen av dem. Jag
utgår från att såväl de lokala högskolemyndigheterna som byggnadsstyrelsen
strävar efter att när fömtsältningar finns lokalmässigt samordna forskning och
utbildning som hör samman.

Andrénska kommittén för
också fram vissa förslag med syfte all förbättra den gmndläggande
högskoleutbildningens forskningsanknytning. Kommittén har här dels vissa
förslag rörande lärartjänsterna inom högskolan, dels förslag rörande
överbryggande kurser. 1 fräga om lärarna inom högskolan föreslår kommittén
följande: Samtliga lärare inom högskolan bör ges en administrativ anknytning
till närmast berörd institution med fasta forskningsresurser. Forskare bör
stimuleras att medverka i läromedelsproduktion, vilket kan ske genom all sådan
produktion ges ökat meritvärde vid liUsällning av docent- och
forskarassistenttjänster. Yllerligare 8 milj. kr. bör årligen under en
tioårsperiod avsättas fill universitetslektorers och vissa lektorers forskning.
Andrénska kommitténs förslag rörande reglerna och villkoren för vissa tjänster
inom högskolan bör behandlas i samband med beredningen av
liirartjänstutredningens förslag. 1 1979 års forskningsproposifion föreslog jag
alt särskUda medel skulle anvisas för överbryggande kurser. Syftet med dessa
kurser är framför allt all underlätta för dem, som genom grundläggande
högskoleutbildning på de linjer som

Prop.
1981/82:106 127

filifördes
högskolan genom högskolereformen, t. ex. sjukskölerskeutbild-ning och
förskollärarulbildning, har fått allmän behörighet för forskamlbildning, att
erhåUa särskUd behörighet för denna i visst ämne. Andrénska kommittén föreslår
alt årligen ytterligare 2 milj. kr. anvisas för att utveckla och genomföra
överbryggande kurser med ämnesfördjupning och orientering om
forskningsmetodik. I årets budgetproposition har jag föreslagit all för
budgetåret 1982/83 2085000 kr. anvisas för all utveckla och genomföra
överbryggande kurser. Behovel av resurser för sådana kurser bör liksom hillills
prövas i det ärliga budgetarbetet.

Behörighet
för forskarutbildning

Jag
går nu över lill alt behandla frågor om behörighet fill forskarutbildning. Nu
gällande regler för behörighet till forskamlbildning fastställdes genom beslut
av regering och riksdag år 1979. Liksom tidigare för den grundläggande
högskoleutbildningen infördes ell syslem med aUmän och särskild behörighet för
tillträde fill forskarutbildningen. De nya reglerna, som tillämpas sedan den 1
juli 1980, innebär i huvudsak följande. För allmän behörighet till
forskamlbildning fordras linjesludier inom högskolan om minst 80 poäng. Kraven
för särskUd behörighet anges i studieplanen för forskarutbildningen i varje
ämne. Dessa studieplaner utformas och fastställs lokall efter vissa centrala
riktlinjer.

UHÄ
har på regeringens uppdrag lämnat en redovisning av erfarenheter av de nya
behörighetsreglerna för forskamlbildning. Del är givelvis, som UHÄ ocksä
framhåller, ännu för tidigt att dra nägra mera långtgående slutsatser
beträffande effekterna av de nya behörighetsreglerna. UHÄ konstaterar dock
sammanfattningsvis att i de fall del redan varit möjligt alt inom
forskamlbUdningen skaffa sig reella erfarenheter av studerande som vunnh fillträde
med stöd av de nya behörighetsreglerna - det gäller framför allt de medicinska
fakulteterna — har dessa erfarenheter varit övervägande positiva. Enligt UHÄ
bör de problem som har visat sig vara förenade med de nya bestämmelserna —
framför allt sådana som hänger ihop med bristande förkunskaper hos de
studerande - kunna bemästras i takt med att forskningsförberedande moment
införs i gmndulbildningar som hittiUs saknat sådana inslag eller att
överbryggande kurser och andra liknande kurser alltmer tillkommer som ell
komplement för all göra studerande från kortare gmndulbildningar skickade all
påböria en forskamlbildning som ligger i linje med deras utbildning och
intresseområden.

Andrénska
kommittén föreslär all reglerna för behörighet fill forskarutbildning ändras.
Enligl kommittén bör allmän behörighet lill forskamlbildning uppnås genom
studier pä allmän eller lokal utbildningslinje om minst 80 poäng eller genom
studier på individuell linje eller inom enstaka kurser om minst 120 poäng.
Vidare anser kommittén all för allmän behörighet till forskarutbildning inom
humanistisk, samhällsvetenskaplig och malemalisk-nalurvetenskaplig fakultet
skall krävas minst 60 poäng i för

Prop.
1981/82:106 128

forskarstudierna
relevant ämne eller ämnesgmpp. För övriga fakulteter bör, enligt kommitténs
mening, eventuella krav om ytterligare fördjupning jämfört med dagens situation
ainges inom ramen för de särskilda behörig-helsvillkoren. Kommitténs förslag
fill ändring i behörighetskraven tillstyrks av bl.a. STU, NFR, SACO/SR och
SFS. Remissopinionen inom högskolan är blandad. UHÄ framhåUer all man måste
beakta de variationer som faktiskt förekommer i fräga om den grundläggande
utbildningens uppläggning mellan olika delar av högskolan. Dessa variationer
lalar mot alt i reglerna för allmän behörighet för forskarutbildning föra in
krav pä förkunskaper som inte är relevanta för all forskamlbildning. UHÄ anför
också att genom de riktlinjer ämbetet har meddelat för fastställande av den
särskilda behörigheten kommitténs förslag i sak är tillgodosedda.

Jag
delar i princip kommitténs uppfattning all fördjupningssludier pä
gmndulbUdningsnivå är en viktig fömtsättning för en fortsatt effektiv
forskamlbildning.

Jag
vill i defta sammanhang erinra om alt UHÄ har gell riktlinjer för Ipkala
föreskrifter om särskUd behörighet och urval i fråga om tillträde lill
forskamlbildning. I dessa riktlinjer framhåller UHÄ när det gäller särskild
behörighet beträffande olika gmpper av studerande alt samma krav på t. ex. 60
poäng som hiltills har uppställts i ell för forskamlbildningsämnel relevant
område inom gmndutbildningen bör kunna uppställas även i fort-såltningen, l.ex.
för huvuddelen av de studerande inom de matematisk-naturvetenskapliga,
humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnesområdena för studier i närmast
motsvarande forskamlbildningsämnen. Jag utgår från alt de lokala
högskolemyndigheterna fillser all så sker.

Mol
denna bakgmnd och med hänsyn till att de nuvarande reglerna för behörighet till
forskarutbildning, innebärande ett syslem med allmän och särskild behörighet,
har varit i kraft mindre än tvä år är jag är inle nu beredd alt med anledning
av kommitténs förslag föreslå nägra ändringar i reglerna för allmän och
särskild behörighet för tillträde lill forskarutbildning. Jag utgär frän all
UHÄ även i fortsättningen kommer all följa tillämpningen av
behörighetsreglerna och deras effekter på rekryteringen till forskamlbUdningen.

UHÄ
har i en skrivelse i november 1980 föreslagit all bestämmelserna för antagning
till högskoleutbildning ändras sä alt del av en sökande till forskamlbildning
krävs att han eller hon utöver all uppfyUa kraven för allmän och särskild
behörighei: också "bedöms äga sådan förmåga som behövs för alt gå igenom
berörd utbildning". UHÄ:s förslag har remitterats till berörda organ inom
högskolan. Det helt övervägande flertalet var positiva till UHÄ:s förslag.

Behörighei
alt antas till forskamlbildning har var och en som uppfyller uttryckta
minimikrav. Däremot ställs, varken för närvarande eller enligl de regler som gällde
före år 1980, några krav pä all de kunskaper som ligger lill gmnd för
behörigheten skall ha förvärvals pä elt mera kvalificerat säll.

Prop. 1981/82:106 129

t.
ex. genom alt kunskaperna skall vara väl vitsordade, eller på all den som söker
fill forskamlbildning skall ha visat sig vara lämplig för sådan utbildning.
Del finns idag inle - och har inte heller funnits tidigare - några möjligheter
för en antagningsmyndighet all från forskarutbildning utestänga personer som
uppfyller stadgade minimifordringar men som kan bedömas sakna förmåga att på
ett liilfredsslällande säll genomföra en forskarutbildning. Begränsningar i
antagningen till forskamlbildning fär endast tillgripas när beslut därom kan
grundas på bristande tillgång på handledarresurser. Om del inte finns grund för
sådan anlagningsbegräns-ning kan formellt behöriga sökande få tillträde lill
forskarutbildning även om de under sina föregående studier klart har
dokumenterat bristande fömtsätlningar att avlägga doktorsexamen. Enligt min
mening är det olyckUgl både ur den enskildes och samhällets synpunkt om
personer utan reella fömlsällningar för alt fullfölja utbildningen antas lill
forskarutbildning. Elt sludiemisslyckande efter en lång och dyrbar utbildning
kan vara en tragedi för den som drabbas. För samhället är del angeläget all de
begränsade resurserna för forskarutbildning används där prognoserna för
framgångsrika studier är så goda som möjligt. Risken för maktmissbruk från dem
som skall bedöma lämpligheten för forskarutbildning har framhållits i nägra av
remissyttrandena över UHÄ:s förslag. All sådana risker finns går knappast all
förneka, i synnerhet som beslut av detta slag kräver en sådan direkt kännedom
om de berörda individerna och deras studiesituation all det inle är
meningsfullt all låta överordnade organ pröva besluten. I forskamtbildningens
natur ligger dock all det knappast går all undvika all lärares/handledares
personliga omdömen om de studerande kan komma att fä slor betydelse. Del gäller
förvisso redan idag. Detta är givetvis på både gott och ont. Del möjliggör ofta
en utbildning som i hög grad lar fillvara den enskilde doktorandens
utvecklingsmöjligheter och del kan ge en mer nyansrik bedömning än mer
formaliserade bedömningsförfaranden. Samtidigt kan naturligtvis en studerande
känna sig mer eller mindre utlämnad lill sin lärare. Del vore dock knappast
möjligt all bygga upp en forskarutbildning utan all förlila sig på de berörda
lärarnas vilja och förmåga alt handla objektivt och rättvist. Delta gäller ju
också den för den studerande viktiga examinationen.

Jag
är säledes medveten om att vissa risker kan vara förknippade n.ed all låta
institutionen och dess handledare svara för en lämplighelsbedömning av dem som
söker lill forskamlbildning. Dessa risker bör dock bedömas som små. 1 gengäld
skulle, som jag fidigare har redovisat, flera fördelar vinnas genom all en
lämplighetsbedömning infördes för antagning fill forskamlbildning. Reglerna för
behörighei till forskarutbildning bör därför, enligl min mening, ändras i
enlighet med UHÄ:s förslag. Jag utgår från alt UHÄ med uppmärksamhet följer
utvecklingen.

Regeringen
bör inhämta riksdagens godkännande av vad jag har förordat om
lämplighelsbedömning för antagning till forskarutbildning. 9 Riksdagen I98II82. I saml. Nr
106

Prop. 1981/82:106 130

Dimensionering
av forskamlbildning

1
den översikt som har fogats som bilaga 1 till protokollet i detta ärende har
jag redovisat vissa statistiska uppgifter om forskarutbildningen och de
forskarstuderande. Beslut om forskarutbildningen förutsätter lillföriitligt
underlag bl.a. i form av olika kvantitativa uppgifter om de forskarstuderande.
SCB har föreslagit att del uppdras ål SCB all i nära samarbete med UHÄ göra en
analys av behovel av forskamlbild-ningsstatistik och att detta arbete även
skall omfatta en kartläggning av de administrafiva mfiner vid högskoleenheterna
som har med rapporteringen för forskamlbUdningsslalisfiken all göra. SCB
beräknar kostnaderna för behovsinventeringen tUl 125000 kr. Vidare bör del
enligl SCB redan nu övervägas all förändra forskarutbildningsslalisliken med
avseende på rapporteringen av aktivitetsgrad, då denna - enligt SCB - i
nuvarande form synes vara olillförlitlig.

Det
är givelvis angelägel alt insamlandet och bearbetningen av statistiska
uppgifter om de forskarstuderande så långt möjligt svarar mol de behov som
olika avnämare hair av sådana uppgifter. Jag kommer i det följande att beräkna
medel för en behovsanalys av det slag som SCB har förordat och kommer i annat
sammanhang efter samräd med chefen för budget- och ekonomidepartementel all
föreslå regeringen all uppdra ål SCB all i samråd med UHÄ svara för en sådan
analys. Del ankommer inte på regering och riksdag att besluta om den närmare
utformningen av stafistiken. Jag utgår från att SCB efter samråd med bl.a. UHÄ
vidtar de eventuella förändringar i nuvarande statistik - l.ex. med avseende pä
rapporteringen av aklivitetsgrad - som kan vara lämpliga.

Frågan
om forskarutbildningens dimensionering aktuaUse-rades urspmngligen av ökningen
av anlalel forskarstuderande under 1960-lalel: från ca 3000 tiU ca 12000
personer. ForskarulbUdningsulredningen (FUN) fick främst mot bakgmnd av denna
utveckling i uppdrag all utarbeta ell förslag lill ett system för en total
dimensionering av utbildningen efter gmndexamen vid universitet och högskolor.

I
FUN:s betänkande (SOU 1977:63) Fortsatt högskoleutbildning föreslogs att man
skulle faslsläUa dels en miniminivå för examinationen från forskamlbUdningen
som motsvarade vad som krävs för att återbesälla tjänster samt nybesälla
tjänster som kan komma alt inrättas genom fillväxt av högskolesektorn,
gymnasieskolan och den disciplinbaserade FoU-verksamheten, dels en maximinivå
som skulle definieras med utgångspunkt i lokala bedömningar av den maximala
utbildningskapaciteten inom varje ämne och fakultet/sektion. Inom den ram som
gavs av minimi- och maxi-minivåerna skulle forskamtbildningens omfattning
bestämmas lokall.

I
prop. 1978/79:119 om vissa frågor rörande forskning och forskamlbildning
konstaterades all åtskilliga remissinstanser hade avvisat eller ställt sig
tveksamma till FUN:s förslag om minimi- och maximinivåer för forskamlbUdningen.
I propositionen pekades på åtskilliga problem vid

Prop.
1981/82:106 131

prognoser
av behoven av forskamtbildade, bl. a. alt del är svårt att översälla elt
sektorsbesläml behov av arbetskraft lill ell disciplinindelal utbildningssystem,
all forskamlbUdningen inle har samma klara mål pä arbetsmarknaden i form av
yrkesfunklioner som den grundläggande högskoleutbildningen, att det mer
allmänt är svårt alt ställa prognoser beträffande högskoleutbildningar — här
anförs erfarenheter av problemen beträffande dimensioneringen av den
förhållandevis myckel väl avgränsade lärarutbildningen — saml alt minimi— och
maximinivåer skall beräknas för hela landet för oUka ämnen av myckel sktflande
storlek och dessutom fördelas på de orter där forskamlbildning inom olika ämnen
sker.

I
propositionen konstaterades dock all del från både individernas och samhällets
synpunkt är viktigt att undvika felsalsningar inom de långa och dyrbara
utbildningar del här är fråga om. Regeringen gav därför sedermera UHÄ i uppdrag
alt belysa möjligheterna all genom olika modeller förbättra planeringen av
forskamtbildningens dimensionering.

UHÄ:s arbete med detta
uppdrag är ännu inle avslutat. UHÄ har dock i en rapport till regeringen om
forskarutbildningens dimensionering lagt fram följande förslag.
Dimensioneringen av forskamlbUdningen bör göras i samband med
forskningsplaneringen och dimensioneringen av resurserna för forskning. UHÄ bör
ansvara för en fortlöpande bevakning av tillgäng och efterfrågan pä
forskarutbildade pä riksnivå och aktualisera dimensioneringsförändringar när
tendenser tiU överskott eller brist pä forskarutbildade kan iakttas. De lokala
högskolemyndigheterna bör med utgångspunkt i årliga anvisningar från UHÄ
planera för eventuella förändringar i forskarutbildningens dimensionering.
Såväl de lokala högskolemyndigheterna som UHÄ bör i de årliga
anslagsframstäUningarna redovisa behov av åtgärder i fräga om
forskamtbildningens dimensionering. Vidare föreslår UHÄ att försöksverksamhet
med särskilt stöd fill forskamlbildning för seklorsorganens behov påbörias i
anslutning tUl projektfinansierad forskning inom högskolan.

Flertalet
remissinstanser ansluter sig i stort till de synpunkter och förslag som förs
fram i UHÄ:s rapport angående forskamtbildningens dimensionering.
Remissinstanserna delar också UHÄ:s uppfattning all del för närvarande inle är
meningsfullt att försöka utforma modeller för dimensionering av
forskamlbUdningen som innebär att man fasfiägger antagningslal eller intervall
för antagningen fill forskamlbildning i varie enskilt ämne eUer gmpper av
ämnen. UHÄ:s huvudförslag all dimensioneringen av forskamlbUdningen i släUel
skall göras i samband med forskningsplaneringen och dimensioneringen av
resurserna för forskning tillstyrks. Ett fåtal remissinstanser anser att UHÄ:s
förslag är otillräckligt. Dessa pekar framför allt på att behovel av
forskamlbildad personal inom näringsliv, förvaltning och andra delar av
samhället gör det svårt att bedöma dimensioneringen av forskarutbildningen
enbart i samband med forskningsplaneringen. Flertalet remissinstanser
instämmer i förslaget att UHÄ skall ha

Prop. 1981/82:106 132

ansvar
för fortlöpande bevakni ng av tillgäng och efterfrågan pä forskarutbildade.
UHÄ:s förslag rörande de lokala högskoleorganens uppgifter i samband med
dimensioneringen av forskarutbildningen las upp endast i ett mindre anlal
yttranden och möter i regel inga invändningar. Den av UHÄ föreslagna
försöksverksamheten med särskilt slöd för forskarutbildning i anslutning till
projektfinansierEid forskning fillstyrks av bl.a. många organ inom högskolan,
medan några av de sektoriella FoU-organen är tveksamma.

Att
bestämma miniminivåer för dimensioneringen av forskarutbildningen år knappast
realistiskt under nuvarande förhållanden. Den höga frekvensen studieavbrott
och de långa studietiderna i forskarutbildningen gör alt det inle ler sig
meningsfullt titt försöka reglera examinationen genom all precisera vilket
anlal studerande som bör antas lUl utbildningen vaije läsår. Miniminivåer för
forskarutbUdningens dimensionering fömtsätter vidare ett prognosarbele som
skulle bli mycket komplicerat och osäkert med hänsyn lill alt del här är fråga
om ell stort antal specialiserade utbildningar och ett relafivt Utel anlal
tjänster som är aktuella för varie sådan utbildning. Inte heller är det, enligt
min mening, rimligt att ange andra maximinivåer för antagning till
forskarutbildning än de som ges av del nuvarande systemet med
"resursspärrar", dvs. begränsningar i antagningen lill
forskamlbUdningen med hänsyn till tiUgängliga handledningsresurser.

Jag
delar säledes UHÄ:s uppfattning all det inte är möjligt all införa ell
dimensioneringssyslem för forskarutbildningen som innebär all antagningslal
preciseras för vaije ämne eller gmpp av ämnen och högskoleenhet. Samtidigt
behövs det enligt min uppfattning bättre överblick och bevakning av situationen
när del gäller forskamlbUdningen såväl pä nafionell nivä som lokalt. En viktig
utgångspunkt är härvid forskningsplaneringen inom och utanför högskolan.
Givelvis måste också så långt möjligt arbetsmarknaden för forskarutbUdade
utanför FoU-områdel beaktas. Hänsyn måste ocksä tas lill alt forskamlbUdningen
och forskningen - om de skall kunna vidmakthållas pä en godtagbar nivä - måste
ha en viss minsta omfattning och konfinuitet. Jag delar UHÄ:s uppfattning aft
det centrala bevakningsansvarel bör åvila ämbetet, som då har all fortlöpande
följa utbudet av examinerade från forskamlbUdningen och arbelsmarknadssiluafionen
för forskamtbildade samt notera och analysera förändringar. Aktuella uppgifter
om examinationen av forskarutbildade och framskriv-ningar av den förväntade
examinafionen utifrån de senaste årens fillström-ning til! utbildningen bör
därvid relateras lill bedömningar av arbetsmarknadssituationen. Dessa bör
gälla såväl den förväntade åldersavgången bland olika kategorier av
forskarutbildade som deras rörlighet mellan olika befallningstyper på den
svenska arbetsmarknaden och flyttning ur landet resp. inflyttning.

De
tendenser till minskningar eller ökningar av den forskarutbUdade

Prop.
1981/82:106 133

arbetskraften
som kan iakttas vid denna bevakning har UHÄ all redovisa till de lokala högskolemyndigheterna
i anvisningarna för de årliga anslagsframställningarna, och de blir därmed
utgångspunkter för den lokala planeringen av forskamlbUdningen.

Som grund för en sådan
planering är del vidare angeläget all man såväl pä central som lokal nivå inom
högskolan söker öka kunskapen om vilka faktorer som påverkar rekryteringen till
forskamlbUdningen och genomströmningen i denna saml om vilka funktioner
forskamlbUdningen fyller för individ och samhälle.

Genom
de former för långsiktig forskningsplanering somjag tidigare har förordat bör
UHÄ i samverkan med de sektoriella FoU-finansierade organen få underlag för
prognoser över behovel av forskarutbildade inom olika områden. Del får i detta
sammanhang heller inte glömmas bort all det ur många synpunkter är önskvärt all
man sä långt möjligt söker tillgodose enskildas efterfrågan på
forskamlbildning.

Inom
stora delar av forskamlbUdningen behövs åtgärder för att förbättra
utbildningens effektivitet. En förbättrad studiefinansiering inom forskarutbildningen
är här en angelägen åtgärd. Jag återkommer i del följande lill denna fråga.
Även andra åtgärder som jag tar upp i del följande ger förbättrade befingelser
för forskarutbildningen.

Den av UHÄ föreslagna
försöksverksamheten med särskilt stöd för forskamlbildning i anslutning lill
projektfinansierad forskning bör, enligl min mening, genomföras. Del är dock
knappast rimligt all aUa projekt och finansiärer omfattas av
försöksverksamheten. Denna bör främst gälla projekt som finansieras av större
sektoriella FoU-organ. Det förefaller vidare mindre lämpligt all ange en fasl
andel av projektkostnaderna som skulle användas för slöd lill
forskarutbildning. Omfattningen bör preciseras efter diskussioner med de
berörda myndighelerna. Jag kommer i del följande all föreslå en ny typ av
tjänst för studiefinansiering inom forskamlbUdning. Tjänster av detta slag bör
kunna inrättas bl. a. med medel som anvisas av sektoriella FoU-organ. De bör
således ocksä kunna användas inom den här aktuella försöksverksamheten.

Jag
räknar med att UHÄ:s arbete med dimensioneringsfrågorna fortgår med beaktande
av vad jag här har anfört.

Andrénska
kommittén har redovisat vissa förslag rörande rekrytering och urval fill
forskamlbildning. Kommittén föreslår således all informafionsmaterial om forskarutbildningens
uppläggning, innehåll m. m. bör las fram av varje insfitulion med sådan
utbildning. Vidare förordar kommittén att en granskningsgmpp pä varje
institution skall ta fram beslutsunderlag lill institutionsstyrelsen för
antagning av forskarstuderande. De åtgärder kommittén här förordar ligger inom
de lokala högskolemyndigheternas kompetensområde. Jag ulgår från alt berörda
myndigheter och organ beaktar kommitténs uppslag i sill fortsatta arbete.

Prop.
1981/82:106 134

Forskarrekrytering
ur jämslälldhelssynvinkel

Andrénska
kommittén för också fram vissa förslag i syfte att minska den könsmässiga
snedrekryteringen till forskarutbildning. Kommittén har gjort en kartläggning
av den könsmässiga snedrekryteringen inom den högre utbildningen och sökt
analysera orsakerna lill att endasi var Qärde forskarstuderande år kvinna,
medan 50 procent av de studerande inom grundulbUdningen är kvinnor.

Utifrån
sin analys av orsakerna till dessa förhåUanden har kommittén föreslagit
följande åtgärder:

-
Alla inslag i gmndutbildningen
som kan bidra till all öka en jämnare könsmässig och social rekrytering till
forskarutbildning bör uppmuntras. Som exempel anges all man bör belysa vilken
forskning av kvinnor, om kvinnor eller ur kvinnliga aspekter som bedrivs inom ell
område.

-
Informafion inom
gmndutbildningen om forskning och forskamlbildning bör ges en sådan utformning
att den särskilt stimulerar kvinnor att gå vidare till forskarutbildning.

-
Konsekvenserna av en könsmässig
kvotering av utbildningsplatser och ulbildningsbidrag/doklorandljänsler lill
forskamlbildning bör fömlsält-ningslösl utredas.

Relafivt
få remissinstanser har kommenterat förslagen. De är UHÄ, vissa
högskolemyndigheter, personalorganisationerna, jämsiälldhetskommitién,
arbelarskyddsslyrelsen, statens livsmedelsverk, riksrevisionsverkel, SFS och
företrädare för de kvinnliga forskarna själva.

Det
är enligt min mening ett starkt samhälleligt intresse att öka jämställdheten
också inom forskningen och forskarkarriären. För detta fordras att en
helhetssyn anläggs på jämställdhelsslrävandena inom utbildning och forskning.
Del finns därvid enligl min uppfattning anledning all la fasla på mycket av vad
de kvinnliga forskarna själva föreslår för att minska snedrekryteringen till
forskning och forskamlbildning. Jag instämmer i kommitténs bedömning att
informationen inom gmndutbildningen om forskning och forskamlbildning bör
utformas så att den särskilt stimulerar kvinnor alt gå vidare tiU
forskarutbildning. Jag ulgår frän att UHÄ och högskoleenheterna kommer alt
uppmärksamma detta vid utformningen av informationsmaterial m.m.

UHÄ
har inom ramen för sUt reformeringsuppföljningsprogram redovisat en
kartläggning av jämsläUdhelen inom högre utbildning (UHÄ-rapport 1981:20,
Ekhammaroch Löfgren: Kvinnor och mani högre utbildning och forskning, Slockhoim
1981). Kommittén grundar sin analys och sina förslag pä uppgifter ur denna
rapport. Jag anser all det är angeläget att bredda och fördjupa analysen av de
faktorer som leder liU att kvinnor i sä ringa omfattning väljer att utbilda sig
till forskare. Av rapporten framgår till exempel ganska klart att kvinnor i
betydligt mindre utsträckning söker sig fill sådan högskoleutbildning som har
anknytning lill fasla forskningsresurser än lill utbildning som saknar sådan
t. ex. lärarutbildning och kortare

Prop. 1981/82:106 135

vårdutbildningar.
Vidare söker kvinnor med gmndexamen - även i utbildningar med anknytning tiU
fasla forskningsresurser - i liten utsträckning fill forskamlbildning.

Enligl
kommittén föreligger dock flera problem för kvinnor inom forskningen, vilka
inte kan relateras till förhållanden inom högskolan ulan till samhället i
stort, såsom problem med barntillsyn o. dyl.

Del
föreligger f. n. brist pä utbildade forskare, t. ex. inom samhällsvetenskaplig
forskning. Det finns ur samhällets synvinkel all anledning att försöka
rekrytera de kvinnliga forskarbegåvningarna till forskamlbildning, inle minst
därför alt kvinnors erfarenheter och perspektiv kan bidra lUl att ge
forskningen större bredd och samhällsrelevans.

Jag
är medveten om all flera myndigheter och organisationer redan arbetar med att
söka lösningar påjämslälldhelsproblemen. Det pågår arbete med att söka
stimulera kvinnliga studerande all söka fill traditionellt mansdominerad
utbildning, t. ex. teknisk utbildning. Jag har också tidigare i ohka sammanhang
föreslagit åtgärder i syfte all stimulera kvinnor all forska. Jag har i årets
budgetproposition föreslagit inrättande av en Ijänsl som professor i
kvinnohistoria vid universitetet i Göteborg. Jag har även beräknat utökade
resurser för jämställdhetsforskning. TiUdelning av utbildningsbidrag för
forskamlbildning lill vissa prioriterade områden såsom omvårdnadsforskning,
vilket jag förordade i föregående ärs budgetproposition, bör också förbättra
möjligheterna att rekrytera kvinnliga forskare. UHÄ har i sitl yttrande
framhållit all det inom ramen för UHÄ:s FoU-program bedrivs projekt rörande
dessa frägor.

Jag
har nyss anfört att mänga av de faktorer som leder fiU all kvinnor inle i samma
utsträckning som män söker sig till forskarutbildning eller engagerar sig i
forskning står all söka utanför områden som kan påverkas genom åtgärder inom
högskolan. Enligl min mening bör därför de fortsalla ansträngningarna alt
angripa dessa problem göras i mera samordnade former mellan
högskolemyndigheterna och de organ som har ell mera övergripande ansvar för
jämställdhelsarbetet. Enligt vad jag erfarit har jämställdhetskommiltén i
enlighet med sina direktiv beslutat att under våren utreda frågan om forskning
och jämställdhet. Bland annat skall kommittén belysa aktiva åtgärder för all få
fler kvinnliga forskare och forskningens organisation och inriktning ur
jämslälldhelssynvinkel. Jag ulgår från allt kommittén kommer att samråda med
statens arbetsmarknadsnämnd, UHÄ och Jämslälldhetsombudsmannen.

Statsrådet
Johansson har tidigare anmält (prop. 1980/81:100 bil. 3 s. 12) att statens
arbetsmarknadsnämnd bl.a. senast är 1985 skaU lämna en ny samlad utvärdering av
jämställdhelsarbetet i statsförvaltningen.

Andrénska
kommitténs förslag att utreda möjligheterna fill könsmässig kvotering lill
forskamlbildning har lillslyrkls av jämslälldhelskommillén och företrädare för
centra för kvinnoforskning. Däremot har del avstyrkts av bl.a.
personalorganisationerna, RRV och statens livsmedelsverk. En-

Prop. 1981/82:106 136

ligt
UHÄ bör del f n. vara lUlräckligt att frågan om rekryteringen av kvinnor lill
forskarutbildning följs noggrant. Ämbetel anger alt fortsatta studier av
problemen planeras inom UHÄ såväl inom reformuppföljnings-programmel som inom
forskningsprogrammet. Även jag ställer mig tveksam lill kvotering till
forskarutbildning. Jag vill erinra om alt kvotering vid antagning till
utbildning endast är meningsfull när en reell begränsning av antagningen
existerar. Så är f. n. inle fallet inom merparten av forskarutbildningen. Jag
anser däremot all denna fråga kan prövas först när erfarenheter har vunnits av
de analyser och förslag som jämslälldhelskommitlens arbete kan leda fill och
när ytterligare resultat föreligger frän UHÄ:s arbete med forskamtbildningens
dimensionering.

Forskarutbildningens
omfattning, innehåll och uppläggning

Andrénska
kommittén lägger även fram vissa förslag rörande forskarutbUdningens
omfattning, innehåll och uppläggning.

Vissa av dessa förslag
gäller åtgärder, som det ankommer på lokala högskolemyndigheter - inte regering
och riksdag - all besluta om. Detta gäUer förslagen att ell
inlroduktionsprogram för doktorander skall fastställas i samband med
antagningen, att en individuell forskarulbildningsplan skall upprättas i
samband med antagningen, alt institutioner och föreslagna nya
fakultet/sektionsstyrelser sl.all främja att doktoranderna inhämtar vissa
kurser vid andra högskoleenheter i Sverige och utomlands. Jag ulgår från all
kommitténs förslag beaktas av berörda myndigheter och organ. Kommittén har även
föreslagit ;ili doktorander med låg eller ingen aktivitetsgrad efter något år
bör avföras ur registret för forskarutbildning. Jag vill i detta sammanhang
erinra om all regeringen uppdragit åt UHÄ att i samråd med i frågan sakkunniga
inom högskolan utarbeta och komma med förslag till regler för att skilja
studerande från högskoleutbildning. UHÄ kommer inom ramen för detta uppdrag
också att pröva dessa frågor med avseende på forskarutbildning. Jag ulgår från
att UHÄ därvid också beaktar kommitténs förslag.

Enligt
Andrénska kommittén bör studerande som avbryter sina forskarstudier redan
efter någon termin om möjligt fä de genomförda aktiviteterna
"översalla" till kurser pä 61—80 resp. 81 —100-poängsnivåer eller
motsvarande. Detta förslag tiUstyrks i regel av de remissinstanser som tar upp
det i sina yttranden. Möjligheter ati fä tillgodoräkna sig även vissa avbmlna
forskarstudier bör bl.a. kunna ha posifiv inverkan på rekryteringen lill
forskamlbUdningen. Jag vill hår erinra om all enligt bestämmelserna i
högskoleförordningen den som utan att uppfylla fordringarna för doktorsexamen
har godkänts i prov för sådan examen på begäran kan få bevis därom. Jag ulgår
från alt del där sä befinns lämpligt skall kunna ordnas någon form av prov för
en studerande som önskar dokumentera en inledande termins studier inom
forskarutbildning och därigenom, med slöd av gällande bestämmelser, få bevis
över den genomgångna utbildningen.

Prop. 1981/82:106 137

Forskamtbildningens
två huvudmoment bör vara kursbundna studier och avhandlingsarbete. Enligt
Andrénska kommittén bör ett riktmärke vara att de kursbundna studierna i regel
skall omfatta högst ell och ell halvt års studier. Den tid som skall avsättas
lill olika moment bör få variera mellan olika utbildningar. Någon generell
reglering av liden för kursstudier bör, enligt min mening, således inte göras.

Kommittén
framhåller all avhandlingens kvalitet bör fillmälas avgörande betydelse inom
forskarutbildningen. Kvaliteten skall bedömas i relation till den i
avhandlingen dokumenterade kreafivitelen och självständigheten i hanteringen av
ämnet samt till förmågan alt formulera och lösa problem, stringens och akribi.
Jag delar helt denna uppfattning.

I
samband med 1969 ärs forskamlbildningsreform avskaffades de graderade betygen
inom forskamlbUdningen. Tidigare fanns del en tre- resp. femgradig skala för
godkänt resultat avseende licentiatexamen resp. doktorsgraden. För närvarande
tillämpas följande ordning i fråga om betyg inom forskarutbildningen. De prov
som ingår i utbildningen skall bedömas med något av betygen underkänd eller
godkänd. Betyg för doktorsavhandlingen avgörs av en för varje avhandling
särskilt utsedd betygsnämnd. Denna kan beslå av tre eller fem ledamöter och
utses av fakultets- eller sekfionsnämnd. Själva avhandlingen skaU också ges
något av betygen underkänd eller godkänd. Om avhandlingen godkänns, får skålen
för betygsnämndens beslut inle redovisas i ell protokoll eller någon annan
handling. Detsamma gäUer de skäl som en enskild ledamot kan ha anfört som
skiljaktig mening.

Andrénska
kommittén förespråkar en ändring av nuvarande syslem. Fakullelsopponenl och
betygsnämnd skaU åläggas all i ell protokoll tillägga var sill omdöme om
doktorsavhandUngen. Betygsnämnden skall dock kunna ansluta sig lill
fakultelsopponeniens omdöme. Ledamot som har skiljaktig mening skall få
anteckna denna till protokollet. För att få viss kontinuitet i bedömningen av
avhandlingarna inom en fakultet eller sektion bör, enhgt kommittén,
betygsnämnden bestå av två fasta ledamöter som utses för ell år i laget saml
ytterligare en eller tre ledamöter, vilka utses för varie enskild avhandling.

Enligl
min mening är del angeläget alt tillmäta doktorsavhandlingarnas kvalitet större
betydelse än för närvarande. Del år, något som kommittén även stmkil under,
angeläget att underlätta för blivande arbetsgivare till forskamtbildade all få
en rättvisande bild av vederbörandes insatser inom forskamlbUdningen. Jag
förordar därför i enlighet med kommitténs förslag att fakultetsopponenl och
betygsnämnd i ett prolokoU skall redovisa omdömen om doktorsavhandlingen. Jag
delar också kommitténs uppfattning att betygsnämnd - för all få konfinuitet i
bedömningen av avhandlingarna — bör bestå av tvä fasla ledamöter som utses för
ett år i tagel saml ytterligare en eller tre ledamöter vilka utses för varje
enskild avhandUng.

Prop. 1981/82:106 138

Regeringen
bör bereda riksdagen lUlfälle all la del av vad jag har anfört om omdömen om
doktorsavhandlingar.

Andrénska
kommittén lägger fram en rad förslag som rör handledningen inom
forskarutbildningen. Förslagen innebär följande. Handledare saml biträdande
handledare eller handledargrupp för doktorander bör utses i samband med eller
snareist efter antagningen. UHÄ bör fastställa en instrukfion för handledarens
åligganden. Handledamlbildning bör regelbundet anordnas vid högskoleenheter
med fasta forskningsresurser. Vidare föreslår kommittén vissa normer för
handledningens omfattning både för handledaren och doktoranden. En professor
bör säledes, enligt kommittén, vid sidan av sin undervisningsskyldighel kunna
handleda tre lill sex helfidsdoklorander. För docent och forskarassistent anser
kommittén att undervisningsskyldighelen bör anses fullgjord vid handledning av
fem hellidsdoktorander. Vatje doktorand bör enligl kommitténs mening ha rätt
lill i genomsnitt fyra till sex timmars individueU handledning i månaden.

En
väl fungerande forskarhandledning är av central betydelse för forskamlbUdningen.
Av denna anledning har fakultets/sektionsnämnderna möjligheter all begränsa
antagningen lill forskarutbildning om inte de tillgängliga resurserna medger
tillfredsställande handledning av fler doktorander.

Del
går emellertid inle all standardisera eller med strikta bestämmelser fastlägga
hur forskarhandledning skaU gestalla sig. Den lämpliga uppläggningen av
handledningen är beroende av såväl ämnets karaktär, som doktorandens och
handledarens personliga sätt all arbeta och fungera. Del ligger således i
sakens natur alt beslut om handledningens utformning fattas lokalt inom
högskolan. Jcig utgår från att berörda myndigheter i sitt fortsatta arbete
beaktar de föislag som Andrénska kommittén har lagt fram.

Kommittén
föreslår även afi såväl genomgången handledarulbildning som framgångsrik och
omfattande handledning skaU ges meritvärde vid tUlsällning av forskartjänster.
Denna fråga bör behandlas i samband med beredningen av lärartjänstutredningens
förslag.

I
1979 års forskningsproposition behandlades bl.a. ett förslag från forskamtbildningsulredningen
att studieplaner och studieorganisation för forskamlbildning skulle utvecklas
i syfte att definiera etappavgångar inom forskamlbildning. Jag framhöll därvid
att lämpliga etappavgångar troligen inle skulle kunna identifieras inom aUa
områden. Etappavgångarna måste utformas så all de passar både forskamlbUdningen
och arbetsmarknaden. De måste således dels utgöra naturliga avslutade moment
inom forskarutbildningen, dels ge en utbUdning som svarar mol ell
arbelsmarknadsbehov. Regering och riksdag lUlslyrkte all elappavgångar skulle
kunna inrättas. UHÄ har därefter fåll i uppdrag att utreda inom vilka områden
elappavgångar skulle vara lämpliga samt utarbeta förslag till sådana elappavgångar.
Frägan om särskilda examensbenämningar för sådana etappulbild-

Prop.
1981/82:106 139

ningar
skall prövas i detta sammanhang. Arbetet med detta utredningsuppdrag pågår för
närvarande inom UHÄ. Högskoleförordningen har kompletterats med bestämmelser
om att forskarutbildning om del är ändamålsenligt och möjUgl skall anordnas så
att utbildningen kan gås igenom i etapper. Enligt högskoleförordningens ändrade
lydelse kan vidare UHÄ föreskriva att examensbenämning skaU knytas fill bevis
över genomgången etapp av forskamlbildning. I förordningen framhålls all
examensbenämning bör utformas så att den ger en meningsfuU information om
utbildningens omfattning, innehåU eller huvudsakliga inriktning.

Andrénska
kommittén för fram förslag rörande mellanexamen. Sålunda föreslår kommittén att
meUanexamen införs som en möjlighet till elappavgång för de
forskarutbildningar där det är arbetsmarknadsmässigt motiverat och där en
etapp av delta slag kan utgöra en ulbildningsmässig helhet. Studierna till
mellanexamen skall, enligl kommittén, omfatta 80 poäng samt innehålla dels
kursbundna studier, dels ett vetenskapligt arbete motsvarande minst 20 poäng.
Fakullels-/seklionsslyrelse, ell organ kommittén föreslår skall inrättas, bör,
enligl kommittén, avgöra om och när mellanexamen skall införas samt fastställa
studieplan för sådan utbildning. Kommittén anser all utbildningen bör ges
benämningen licentiatexamen.

Andrénska
kommitténs förslag rörande mellanexamen gäller i stor utsträckning sådant som
redan har beslutats med anledning av förslagen i 1979 års forskningsproposition.
En mellanexamen med den utformning som kommittén förordar förefaller enligt min
mening väl avvägd. Mellanexamen i enlighet med kommitténs förslag kan säledes
som framgår av vad jag nyss anfört inrättas redan idag genom beslut av berörda
myndigheter. Som jag nyss redovisat har UHÄ fåll i uppdrag alt utreda inom
vilka områden elappavgångar skulle vara lämpliga och utarbeta förslag till sådana
elappavgångar. Nägra ytterligare åtgärder från regeringens och riksdagens sida
för att få tUl stånd mellanexamen fordras således enligl min mening f.n. inle.

UHÄ
redovisar i sill remissyttrande vissa erfarenheter av den provisoriska
Masters-examen som regeringen efter ett beslut av riksdagen vid 1976/77 års
riksmöte har utfärdat en förordning om. Enligl UHÄ ger dock dessa en
otillräcklig grund för att nu ta slufiig ställning lill frägan i vilken
studieorganisalorisk form utbildningsbehov av detta slag bäsl tillgodoses. Jag
utgär från all UHÄ behandlar detta i anslutning lill det pågående utredningsarbetet
rörande elappavgångar inom forskarutbildning.

Sludiefinansieringen
inom forskarutbildningen

Rekryteringen
tUl forskarutbildningen utgör f. n. ett allvarligt problem. Älgärder som syftar
tUl all främja denna rekrytering ges högsta prioritet av Andrénska kommittén.
TiU dessa åtgärder hör en förändring av studiefinansieringen inom
forskamlbUdningen. Förslag på detta område har förts fram av både
lärartjänstutredningen och Andrénska kommUtén.

Prop. 1981/82:106 140

Lärartjänslutredningens
förslag innebär, att nuvarande syslem med utbildningsbidrag för doktorander
kompletteras med doktorandljänsler och att utbildningsbidragen räknas upp
beloppsmässigt. Valet av studiestödsform skulle inom givna ekonomiska ramar
åvila de lokala högskolemyndigheterna. Andrénska kommittén anser dessa förslag
otillräckliga och förordar i slällel ell syslem med två olika doktorandljänsler
med resp. 100 och 80 procent av arbetstiden liU förfogande för egen utbildning
och en ny typ av assistenltjänst med högst 50 procents inslitulionsljänstgöring.

Lärartjänstulredningen
har inle kostnadsberäknat sill förslag men anger, all en reform inom nuvarande
ekonomiska ramar skulle minska anlalel försörjningslUlfällen med ca 25 procent.
Andrénska kommittén föreslår, all 20 milj. kr. ärligen avsätts under fem år för
att förverkliga del föreslagna sludiefinansieringssyslemel.

Remissinstansernas
synpunkter pä lärartjänstutredningens förslag är blandade. Många år tveksamma
till en ordning med två system, som skall fungera parallellt. Sålunda anser UHÄ
och många andra högskolemyndigheter, all kommittén borde ha bestämt sig för
ell system. Majoriteten förordar därvid doktorandljänsler. Några
remissinstanser, bl. a. SAV och statskontoret, vill bevara utbildningsbidragen.
Andra, bl. a. CTH och universitetet i Göteborg, är negativa lUI förändringar
som innebär all amanuens- och assislentljänsterna försvinner.
Lärartjänslutredningens förslag fiUslyrks bl. a. av RRV, lantbmksuniversitelel
och flera andra högskoleorgan.

Förslagen
från Andrénska kommittén bemöts posUivt av många remissinstanser. Förslagen
tiUstyrks sålunda bl.a. av UHÄ, många lokala högskoleorgan, CSN, MFR, HSFR och
akademierna. SACO/SR och TCO förordar båda en femårig doklorandljänsl med 20
procents institutions-tjänstgöring. LO, SAV och statskontoret förordar att
utbildningsbidragen bibehålls.

För
egen del kan jag ansluta mig till uppfattningen, all en kvalilativt och
kvantitativt tillfredsställande rekrytering till forskamlbUdningen är av strategisk
betydelse för forskningen. Som bl.a. NFR har visat i sitl yttrande över
Andrénska kommitténs betänkande finns det skillnader i rekryte-ringssituafionen
mellan olika områden. Inom NFR:s ansvarsområde finns det f n. från den
inomvetenskapligt motiverade forskningens synpunkt anledning tiU oro i första
hand i malematikämnet. Situationen förändras emellertid kontinueriigl och mäsle
följas uppmärksamt.

De
två föreliggande reformförslagen tar - om än i olika mån - fasla på de
rekryleringsproblem som föreligger inom forskarutbildningen. Kommittéerna
synes vara eniga i bedömningen, all väsentligt förbättrade ekonomiska villkor
för de studerande skulle främja rekryteringen till forskamlbUdningen.
Kommittéema synes också eniga om, all utbildningsbidragen för doktorander, som
f.n. utgår med 4070 kr./mån., ger en otillfredsställande försörjningsnivå för
personer i de åldersgmpper varom här är fräga.

Prop.
1981/82:106 141

Utbildningsbidragen
är inle heller konkurrenskraffiga i förhållande fill de löner som blir aktuella
för studerande, som efter den grundläggande utbildningen väljer
yrkesverksamhet utanför högskolan.

Enligl
min mening är en förbättring av studiestödet inom forskamlbUdningen en viktig
del av en fortsatt satsning inom FoU-omrädel. Mina förslag i det följande
innebär att ca 20 milj. kr. satsas på detta omräde nästa budgetär. Jag räknar
med all kunna bereda utrymme för ytterligare insatser budgetåret 1983/84. Ett
väsentligt inslag i arbetet med alt förbättra forskamlbUdningen mäsle vara alt
utnyttja befintliga resurser för sludiefi-nansiering inom forskarutbildningen
så effektivt som möjligt. Ett annat inslag bör vara all skapa förulsätlningar
för en viss styrning av resurserna för sludiefinansiering mol områden av
strategisk forskningspolitisk betydelse.

Kostnaderna
för studiestödet inom forskarutbildningen kan med utgångspunkt i det anlal
tjänster som assistent och amanuens som fanns inrättade budgetåret 1980/81
uppskattas till 195 milj.kr., varav 84,5 milj. kr. avser utbildningsbidrag för
doktorander och 110 milj. kr. utgjorde kostnader för studiestöd inom ramen för
amanuens- och assislentljänster. Vid beräkningen har hänsyn lagils liU de
Ikp-förmåner - ca 8,1 procent -som är knutna lill utbildningsbidragen.

Lärartjänstulredningen
redovisar, liksom tidigare FUN i belänkandet (SOU 1977:63) Fortsalt
högskoleutbildning, all amanuens- och assistent-tjänsterna har påtagliga
svagheter som instrument för sludiefinansiering. Sålunda är
tjänstgöringsskyldigheten alltför hög i förhållande lill "stipendiedelen"
för att möjliggöra effektiva studier. Vidare medför systemet, all
dimensioneringen av studiestödet inom forskamlbUdningen knyts fill resursbehovet
inom den gmndläggande utbildningen. Slutligen innehar elt inte obetydligt antal
studerande, som inle bedriver forskarutbildning, tjänst som amanuens eller
assistent. Mycket talar därför enligt min mening för, all man söker finna en
ordning, som gör del möjligt alt utnyttja de resurser för studiestöd som nu är
bundna i amanuens- och assislenlljänsler på ett bättre säll.

Den
resurs för undervisning och instilutionsarbele som är knuten lill amanuens- och
assislentljänslerna utnyttjas på varierande sätt inom skilda delar av
högskolan. Inom bl.a. civilingenjörsutbildningen utförs en betydande del av
den tolala undervisningsvolymen av assistent- och amanuenspersonal.
Möjligheten all erbjuda en tjänst som kombinerar tjänstgöringsskyldigheten med
betald fid lill egen utbildning kan där vara en förutsättning för
rekryteringen av lärare. Anlalel tjänster är där också relativt stort. Inom
andra delar av högskolan utgör undervisning en jämförelsevis liten del av
arbetsuppgifterna för assistenter och amanuenser. Där ses dessa tjänster i
stället som en väsentlig del av den forskningsresurs som disponeras pä
institutionsnivå. Antalet tjänster är dä oftast litet. Inom ytterligare andra
områden, t. ex. läkamlbildningen, används tjänster av detta slag för

Prop. 1981/82:106 142

all
knyta studerande under gmndulbUdning liU verksamheten t. ex. de prekliniska
institutionerna.

Del
är enligl min mening viktngl att en reform kan genomföras ulan alt de
funkfioner dagens assistent- och amanuensljänsler fyller raseras. Jag återkommer
därför med förslag i del följande som lar fasta på behovet av varierande
lösningar för att tillgodose behov inom olika delar av högskolan. Jag kommer
också att förorda en flerårig övergångsperiod som gör det möjligt för berörda
högskolemyndigheter att uppmärksamma ev. problem på ell fidigt stadium och att
finna vägar all övervinna dem.

Behovel
av att kunna ulnylljii ell klart rekryleringsfrämjande studiestöd som ett led i
en aktiv forskningspolitik motiverar enligt min mening, att man vidareutvecklar
lärartjänstutredningens förslag med doktorandljänsler som elt komplement lill
utbildningsbidragen. Huvuddelen av resurserna och flertalet studieslödsmm bör
fortsättningsvis utgå i form av utbildningsbidrag för doktorander. Dessa bör
som hitfills fördelas mellan de sökande inom varje fakultet/sektion med
utgångspunkt i vederbörandes förmåga att tillgodogöra sig ulbUdningen. Inom
avgränsade områden bör emellertid också doktorandljänsler kunna användas för
all säkerställa en kvalitativt och kvantitativt tUlfredsställande rekrytering.
Jag kommer i det följande alt precisera villkoren För all inrätta
doktorandljänsler.

Med
hänvisning lill vad jag här har anfört förordar jag, att studiestödet inom
forskamlbUdningen utformas som dels utbildningsbidrag för doktorander, dels
doktorandljänsler. Nuvarande amanuens- och assislentljänster bör i samband
därmed avvecklas.

Utbildningsbidraget bör
liksom hitfills anknytas lill utbildningsbidragen inom
arbetsmarknadsutbildningen. 1 likhet med vad lärartjänstulredningen har
föreslagit bör det dock höjas. Ell viktigt syfte med utbildningsbidragen för
doktorander år all främja rekryteringen av de för utbildningen mest lämpade
studerandena lill forskarutbildningen. För alt detta syfte skaU uppnås fordras,
att utbildningsbidrag för den enskilde framstår som ell realistiskt alternativ
bl. a. liU yrkesverksamhet utanför högskolan. Jag förordar därför, all utbildningsbidragen
lill doktorander fr. o. m. den 1 juli 1982 skall utgå med ell belopp s;om
ansluter till övre beloppsgränsen inom arbetsmarknadsutbildningen samt dämtöver
ett särskilt rekryteringsfrämjande fillägg motsvarande ca 10 kr. per dag, f n.
sammanlagt 4710 kr. per månad. Jag beräknar i del följande ca 12,3 milj. kr.
för delta ändamål.

Chefen
för arbetsmarknadsdepartementet avser att senare föreslå regeringen alt
förelägga riksdagen förslag att räkna upp utbildningsbidragen iiiom
arbetsmarknadsutbildningen fr.o.m. den 1 juli 1982. Utbildningsbidragen för
doktorander bör därvid, med slöd av riksdagens bemyndigande år 1976 (prop.
1975/76:128, UbU 1975/76:28, rskr 1975/76:380) räknas upp i motsvarande mån
ulan all riksdagen fattar särskill beslut i frågan.

Den
mer genomgripande omläggningen av sludiefinansieringen inom forskamlbUdningen,
somjag nyss har förordat, bör genomföras med bör-

Prop.
1981/82:106 143

jan
den 1 juli 1983.1 samband därmed kommer alltså assistent- och
amanu-ensljänsterna att successivt avvecklas. Når omläggningen genomförts
kommer uppskattningsvis 1700 nya utbildningsbidrag all ha inrättats. Del exakta
antalet blir beroende av hur många assistent- och amanuensljänsler som finns
inrättade f n. Vid bifall fill mina förslag ökar samhällets studiestöd fill
den enskilde forskarstuderande härigenom med över 50 procent. Den för egen
utbildning disponibla liden ökar från mindre än hälften av full arbetstid fill
nära heltid.

OmvandUngen
avses ske inom en oförändrad resursram. De medel som f.n. är bundna fill
studiestöd inom assistent- och amanuensljänslerna avses sålunda användas till
nya utbildningsbidrag. Övriga lönemedel som f. n. är bundna lill dessa Ijänster
avses även fortsättningsvis kunna användas för all finansiera undervisning och
inslitufionsarbele av det slag amanuenser och assistenter hittiUs har
fullgjort. Jag återkommer i del följande lill denna fräga.

Eftersom
omvandlingen avses ske inom en given resursram och del direkta studiestödet
lill varje doktorand samtidigt höjs kraftigt kommer del totala antalet
studiestödstillfällen alt minska. Minskningen kommer att fördelas över en
flerårsperiod med början budgetåret 1983/84. Jag räknar med att det skall bli
möjligt att bereda ekonomiskt utrymme för att i någon mån kompensera minskningen
av anlalel bidragsmm.

Nuvarande
regler för utbildningsbidragen innefattar till skillnad från
studiemedelssystemet ingen övre åldersgräns för all erhåUa studiestöd. Det är
enligl min mening rimligt all en regel motsvarande föreskrifterna i 4 kap. 9§
studiestödslagen (1973:349) fortsättningsvis skall gäUa även för
utbildningsbidragen för doktorander. Detta innebär all utbildningsbidrag för
doktorander kan utgå längst t. o. m. del år den studerande fyller 45 är, om
inte särskUda skäl föreligger.

Härutöver
bör nu gäUande bestämmelser för utbildningsbidrag för doktorander inle ändras.

Utbildningsbidragen
saknar direkt anknytning lill verksamheten vid insfitufionerna. En sådan
bedöms som värdefull för många doktorander. Vidare lorde inom vissa områden
också ell bidrag på nu föreslagna nivä vara för lågt för all utgöra ett
attraktivt alternafiv liU yrkesverksamhet utanför högskolan.

För
alt undanröja dessa brister med bidragen, för alt ge doktoranderna viss
valfrihet mellan hellids- och deltidssludier samt för all i del nya systemel
bevara något av den funktion amanuens- och assislenltjänslerna nu fyller bör
till systemel med utbildningsbidrag knytas en ny typ av arvodestjänst.
Arvodestjänsten bör utformas sä alt den fömtsätter att innehavaren uppbär
utbildningsbidrag. Vidare bör tjänstgöringsskyldigheten uppgå till mellan 20
och 50 procent av full fid. Tjänstgöringsskyldigheten bör fullgöras i form av
undervisning och allmänt institutionsarbete.

En
tjänstgöring motsvarande 20 procent av full arbelsfid överstiger

Prop. 1981/82:106 144

något
den övre gräns som f n. finns för förening av utbildningsbidrag med annat
arbete. Jag räknar dock med all arbetsuppgifterna normalt kommer alt vara av
sådan karaktär all tjänstgöringen — om den begränsas lill 20 procent — inle
verkar studielidsförlängande. Jag räknar också med, all den nya tjänsten i
flertalet fall kommer all inrättas med 20 procents tjänstgöring. Jag räknar
ocksä med att ersättning frän utbildningsbidrag och arvodestjänst sammanlagt
då kommer all ligga nära nuvarande lönenivå för assistenter.

Utan
hinder av vad som f n. gäller i fräga om all förena utbildningsbidrag med
annat arbete bör således studerande, som uppbär ulbUdningsbi-drag, samtidigt
kunna inneha den nya arvodestjänsten med en tjänstgöringsskyldighet
motsvarande 20 procent av full tid ulan all utbildningsbidraget reduceras.
Uppgår tjänstgöringsskyldigheten lill mer än 20 procent bör utbildningsbidraget
minskas proportionellt med upp lill 30 procent. Den sammanlagda tid den
studerande får uppbära utbildningsbidrag förlängs därvid i motsvarande män.

Den
nya arvodestjänsten, som bör benämnas assistenltjänst, avses bli finansierad
med medel motsvarande dem som f. n. används för "tjänstedelen" i
amanuens- och assislenttjänsterna. Budgetåret 1980/81 disponerades
uppskattningsvis 132 milj.kr. för detta ändamål. Denna resursvolym är
tillräckligt stor för all medge att samtliga doktorander som uppbär utbildningsbidrag
ocksä skall kunna inneha arvodestjänst med tjänstgöring motsvarande 1/5 av
full arbetstid.

Slutligt avgörande för om
den nya typen av assistenltjänst kommer all finnas tillgänglig för studerande
med utbildningsbidrag är naturligtvis verksamhetens behov av den aktuella
arbetsinsatsen. I delta avseende kommer också det nya systemel alt i viss
utsträckning vara beroende av den grundläggande utbildningen. Jag räknar med
all de nya assislenltjänslerna kommer all inrättas — i den mån de
forskarstuderande efterfrågar dem — inom de delar av högskolan där det f.n.
finns amanuens-, assistent- eller universitetsadjunktsljänster. Några formella
hinder - utöver att innehavaren skall uppbära utbildningsbidrag för
doktorander - mol all inrätta den nya arvodestjänsten inom någon del av
högskolan bör inte finnas.

En
direkt anknytning till institutionen i form av viss undervisningsskyldighet
eller skyldighet all utföra vissa andra uppgifter anses som nämnts vara
värdefull för mänga forskarstuderande. Möjligheten att förena effekfiva
studier med undervisning eller institutionsarbete torde dock variera mellan
individer och meUan ämnen och fakulteter. Också arbetsuppgifternas karaktär är
då naturligtvis av betydelse. Del är därför viktigt alt det nya systemet ges en
utformning dår lösningarna i del enskilda fallet kan anpassas till säväl
doktorandernas som institutionernas behov och önskemål.

Inom
delar av högskolan där konkurrensen från arbetsmarknaden ulan-för högskolan om
de mest kvalificerade personerna är stor är, som nämnts.

Prop. 1981/82:106 145

möjligheten
alt erbjuda vissa lärare betald lid till egen forskarutbildning en fömtsättning
för all lärarna skall kunna rekryteras. Bl.a. i dessa fall kan del med hänsyn
lill de krav verksamheten ställer vara nödvändigt, att studiestödet alllid
förenas med en insats inom den grundläggande utbildningen. Jag förordar
därför, all högskolestyrelsen för avgränsade delar av högskoleenheten skall
kunna föreskriva, att utbildningsbidrag får utgå endast under förutsättning av
all den forskarstuderande accepterar all förordnas som assistent med viss
angiven tjänstgöringsskyldighet.

I
det nya systemet uppnäs sålunda en myckel slor flexibilitet samtidigt som
resurserna till studiestöd utnyttjas endast för detta ändamål. Den
forskarstuderande kan ha enbart utbildningsbidrag eller utbildningsbidrag
tillsammans med assistenltjänst, varvid tjänstgöringen kan variera mellan 20
och 50 procent av full tid. Med en tjänstgöringsskyldighel motsvarande
halvtidstjänstgöring, varvid utbildningsbidrag ulgår med 70 procent av fullt
bidrag, kommer kombinationen utbildningsbidrag - arvodestjänst alt ligga nära
nuvarande assislenlljänsl. Valet av kombination kan för varje läsår eller för
hela ulbildningsfiden träffas av den studerande själv eller, om
högskolestyrelsen så beslutar, av berörda högskolemyndigheter. Jag utgår från
alt högskolemyndigheterna inle drastiskt ändrar fömtsättningarna för den
enskilde genom att ensidigt kraftigt förändra omfattningen av en arvodestjänst
under utbildningens lopp.