Prop. 1981/82:111

Prop.
1981/82:111

Regeringens proposition 1981/82:111

om
vissa flimfrågor m. m.

beslutad
den 8 mars 1982.

Regeringen
föreslår riksdagen all antaga de förslag som har upplagils i bifogade utdrag av
regeringsprotokoll.

På
regeringens vägnar

THORBJÖRN
FÄLLDIN

JAN-ERIK
WIKSTRÖM

Propositionens
huvudsakliga innehåll

I
propositionen redovisas ell avtal mellan staten, filmbranschen och
videobranschen om den fortsatta verksamheten hos stiftelsen Svenska
Filminstitutet. Avtalet, som benämns 1982 års film- och videoavial, ersätter
fr. o. m. den 1 juli 1982 del avtal som ingicks år 1963 mellan staten och
filmbranschen. Avtalstiden är nio år.

Den
viktigaste nyheten i förhållande lill 1963 års avtal är att en avtalsreglerad
avgift införs på inspelade videogram. Därmed ökar resurserna för olika
filmpolitiska åtgärder med 17-21 milj. kr.

Filminstitutets
ansvarsområde utvidgas till alt avse bl.a. att främja spridning och visning av
värdefull film samt att följa den tekniska utvecklingen vad gäller produktion
och visning av film. En visningsnämnd och en nämnd för barn- och ungdomsfilm
inrättas inom Filminstitutet. Filminstitutet får resurser för att genomföra en
försöksverksamhet med lokal spridning av kvalilelsvideogram och lokala
medieverksläder.

Institutets
organisation förenklas. Nuvarande fonder ersätts med en enda filmfond.

1
proposifionen föreslås alt anslaget lill Filmslöd ökas med nära 8 milj. kr. i
förhållande till innevarande budgetår. Försöksverksamheten med fraklstöd för
film fortsätter i något utvidgad omfattning. För ändamålet föreslås en ökning
med 240000 kr. För videogramproduklionen för döva i regi av Sveriges dövas
riksförbund föreslås ökade resurser med 250000 kr. 750000 kr. föreslås för
bidrag lill videogramproduklion inom museerna. De ökade anslagen möjliggörs
genom intäkler från en skatt på ljud- och video-kassetlband.

I
Riksdagen 1981/82. I saml. Nr III

Kartong:
S. I, sista stycket Står: 260000 Rättat till: 240000 S. 2, under Närvarande
Utgår: Elmstedt

Prop.
1981/82:111 2

Utdrag

UTBILDNINGSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1982-03-08

Närvarande:
statsministern FäUdin, ordförande och statsråden Ullsten, Wikström, Friggebo,
Dahlgren, Åsling, Söder, Johansson, Wirtén, Andersson, Boo, Petri, Eliasson,
Gustafsson, TUlander, Ahriand, Molin

Föredragande:
statsrådet Wikström

Proposition
om vissa flimfrågor m. m.

1
Inledning

1963
års filmavial mellan staten och filmbranschens organisationer innebär att en
tioprocenlig avgift på biljeltinläklerna skall erläggas av de större
biograferna. Avgiften betalas in till stiftelsen Svenska Filminstitutet och
används dels för slöd lill produktion av svensk film, dels för institutets
övriga verksamhet. Elt villkor för att avtalet skulle träda i kraft var all den
dåvarande nöjesskallen på biografföreslällningar upphävdes.

FUmavlalet
löper till den 30 juni 1983. Avtalet, som ulan uppsägning skulle ha förlängts
med fem år, har sagts upp av staten. Mot bakgrund av att avtalsperioden närmade
sig sitl slut inleddes år 1977 inom utbildningsdepartementet en översyn av den
statliga filmpoliliken. 1 maj 1979 framlades promemorian (DsU 1979:5) Den
svenska filmpoliliken. Lägesbeskrivning och probleminvenlering. Promemorian
bör fogas lill protokollet som bilaga I.

Efter
remiss har yttranden över promemorian avgetls av kriminalvårdsstyrelsen,
överbefälhavaren, socialstyrelsen, statskontoret, riksrevisionsverkel (RRV),
statens kullurtåd, konstnärsnämnden, statens biografbyrå, statens
filmgranskriingsråd, statens barnfilmnämnd, arkivet för ljud och bild (ALB),
statens ungdomsråd, barnfilmrädet, skolöverslyrelen (SÖ), universitets- och
högskoleämbetet (UHÄ) — som bifogat yttranden från vissa universitet och
högskolor -, dramatiska inslilulel, näringsfrihelsombudsmannen, statens
invandrarverk, länsstyrelsen i Stockholms län — som överlämnat yttranden från
Haninge och Södertälje kommuner -, länsstyrelsen i Kronobergs län - som
överlämnat yttranden från Ljungby och Växjö kommuner -, länsstyrelsen i
Jämtlands län - som överlämnat yttranden från Härjedalens och Östersunds kommuner
-, massmediekon-centrationsutredningen (Ju 1974:13),
upphovsrätlsulredningen (Ju

Prop.
1981/82:111 3

1976:02), yttrandefrihetsutredningen (Ju 1977:10),
videogramulredningen (U 1977:05), Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet,
Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens
centralorganisation (TCO), Konstnärliga och litterära yrkesutövares
samarbetsnämnd (KLYS), Svenska tealerförbundel. Svenska regissörsföreningen.
Föreningen för animerad film, Sltflelsen Svenska Film-inslilutet, Stiftelsen
Svenska institutet, Sveriges Radio aktiebolag (SR), Sveriges Television
aktiebolag (SVT), Sveriges Utbildningsradio aktiebolag (UR), Föreningen
Sveriges filmproducenter, Sveriges fUmuthyrareför-ening u.p.a., Sveriges
biografägareförbund. Folkels Husföreningamas Riksorganisation, Föreningen Våra
Gårdar, Bygdegärdarnas riksförbund, Smalfilmdistributörernas förening. Svenska
filmfrämjandet, FilmCentmm, Föreningen Folkets bio, Sveriges förenade filmstudios,
Sveriges förenade barn- och ungdomsfilmstudios. Svenska sludentfilmstudios
centralsekre-tarial, Sveriges allmänna biblioteksförening. Riksförbundet
Sveriges fri-fids- och hemgårdar. Stiftelsen Riksskådebanan, Riksförbundet Hem
och skola. Unga Örnars riksförbund och Förbundet Vi Unga. Dämlöver har
yttranden avgivits av Föreningen Svenska tecknare, Sveriges författarförbund.
Föreningen Sveriges konsthantverkare och industriformgivare. Svenska
fotografernas förbund. Föreningen Sveriges spelfilmregissörer saml en enskild
person.

En sammanställning av remissyttrandena bör fogas lill
protokollet som bilaga 2.

Den 21 juni 1979 tillkallades enligl regeringens
bemyndigande en beredning, bestående av fem ledamöter', med uppgift all delta
i beredningen av vissa filmpolitiska frågor, främst sådana som aktualiseras i
anslutning lill alt 1963 års filmavial löper ut. Beredningen har antagit namnet
filmpolitiska beredningen (U 1979:06).

Den 21 april 1977 fillkallades enligt regeringens
bemyndigande en kommitté, bestående av fem ledamöter, med uppdrag all utreda
frågan om samhällets insatser på videogramområdel. Kommittén, som antog namnet
videogramulredningen (U 1977:05), har som led i utredningsarbetet avgivit
följande delbetänkanden: Svenska videonät utomlands (DsU 1978:8),
de-battskrtflen Den elektroniska hästen (DsU 1979; 16), De hörselhandikappade
och videogrammen (Ds U 1980:9), Film och TV i barnens värid (SOU 1981:16) samt
uppsatserna Video som konstnärlig resurs och Museerna och videogrammen (DsU
1981:12). Videogramulredningen lade den 1

' Statssekreteraren Bert Levin, ordförande (t.o.m. den 5
augusti 1980), statssekreteraren Ulf W Lundin, ordförande (fr.o.m. den 6
augusti 1980), riksdagsledamöterna Lars Ahlmark och Torsten Bengtson (fr.o.m.
den 1 juli 1980), direktören Bengt Göransson, riksdagsledamoten Gudrun
Sundström och kanslirådet Leif Zetterberg (t.o.m. den 30 juni 1980).

" Dåvarande riksdagsledamoten författaren Per Olof
Sundman, ordförande, riksdagsledamöterna Anders Björck och Lennart Bladh,
producenten Margareta Ingelstam och kanslichefen Gunnar Ström.

Prop.
1981/82:111 4

september
1981 fram sitl slutbetänkande (SOU 1981:55) Video. En sammanfattning av
sistnämnda betänkande och de i utredningen framlagda förslagen bör fogas till
protokollet i delta ärende som bilaga 3.

Efter
remiss har yttranden över slutbelänkandel avgivits av justitiekanslern (JK),
hovrätten för Västra Sverige, styrelsen för inlernalionell utveckling (SIDA),
socialstyrelsen, televerket, handelsflottans kuhur- och frilids-råd (HKF),
statskontoret, RRV, ALB, Kungl. biblioteket, talboks- och
punktskriflsbibliolekel (TPB), delegationen för vetenskaplig och leknisk
informationsförsörjning (DFI), UHÄ - som bifogat yttranden från vissa
universitet och högskolor —, SÖ, statens institut för läromedelsinforma-fion
(SIL), statens kulturråd, statens biografbyrå, radionämnden, statens
ungdomsråd, barnfilmrädet, statens invandrarverk, upphovsrätlsulredningen (Ju
1976:02), yttrandefrihetsutredningen (Ju 1977:10), folkbiblioteksulredningen
(U 1979:17), invandrarpoliliska kommittén (A 1980:04), Svenska kommunförbundet.
Landstingsförbundet, SAF, LO, TCO, Centralorganisafionen SACO/SR - som bifogat
yttrande från DlK-förbundel -, KLYS, Svenska FUminstilulet, SR, SVT, UR,
Bibliotekstjänst AB, Kommunsamköp, Svenska tonsättares internationella
musikbyrå (STIM), Svenska gmppen av the Inlernalional Federation of Producers
of Phono-grams and Videograms (IFPI), Föreningen Sveriges Filmproducenter,
Sveriges Filmuthyrareförening, Smalfilmdistributörernas förening, Sveriges
Film- och Videoamalörer, Grammofonleveranlörernas förening, Sveriges
Radiohandlares Riksförbund, Sveriges Radio- och Hemelektronikle-veranlörer,
Folkbildningsförbundel, Handikappförbundens centralkommitté (HCK), Svenska
Missionsrådet och Svenska Ullandsskolors Förening.

Dämtöver
har yttranden avgivits av statens handikappråd, riksarkivet, stiftelsen
Riksutställningar, landsfingen i Jönköpings, Blekinge, Värmlands, Kopparbergs
och Gävleborgs län, utbildnings- och kulturnämnderna i Öslergöllands, Jämtlands
och Västerbottens läns landsting, kulturcheferna i Uppsala och Södertälje
kommuner, Malmö biblioteksnämnd, Borås, Härnösands och Luleå kommuners
kulturnämnder. Svenska Missionsförbundels Ungdom (SMU), Evangeliska
Fosterlandsstiftelsens Ungdom, Sveriges Kristna Ungdomsråd, Sveriges
Frikyrkoråd/Frikyrkliga Studieförbundet, Missionssällskapel Helgelseförbundel,
Projektgruppen Kyrkan och etermedia. Centerns ungdomsförbund (CUF), Krislen
demokratisk ungdom (KDU), Lantbmkarnas riksförbund (LRF), Sveriges Dövas Riksförbund,
Riksförbundet för Döva och Hörselskadade Barn, Unga Örnars riksförbund.
Arbetarnas bildningsförbund (ABF), Nykterhetsrörelsens bildningsverksamhel
(NBV), Medborgarskolan, Studieförbundet Vuxenskolan, Svenska Musikerförbundet,
Svenska journalistförbundet. Svenska tealerförbundel, Sveriges
Författarförbund, Konstnärernas Riksorganisation (KRO), FilmCentmm, Sveriges
allmänna biblioteksförening (SAB) -som bifogat yttrande från SAB:s specialgmpp
för barn- och tonårsverk-

Prop.
1981/82:111 5

samhet
-, Riksförbundet Hem och skola. Utlandssvenskarnas förening. Förbundet Vi Unga,
Svenska Ungdomsringen för Bygdekultur, Svenska LäkaresäUskapet, Svenska
Frisksportförbundel, Molorförarnas Helnykterhetsförbund, konsthögskolan i
Slockhoim samt vissa enskilda personer.

En
sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende
som bilaga 4.

Sedan
år 1981 har förhandlingar pågått mellan företrädare för utbildningsdepartementet
och representanter för filmbranschen och videobranschen om ett fortsalt
avtalsförhållande på fUmpolitikens område. Förhand-Ungarna har resulterat i ell
den 2 mars 1982 daglecknal avtal, 1982 års film-och videoavtal, som från
statens sida har slufils med förbehåll för regeringens godkännande.

Avtalet
bör fogas fiU protokoUet som bilaga 5.

På
förslag av chefen för budgetdepartementet har regeringen nyligen, i en remiss
fill lagrådet, föreslagit en lag om skatt på oinspelade ljud- och
videokassettband. En viss del av de inkomster som kommer in från den nya
skallen skall användas för åtgärder på film- och bildområdena.

I
prop. 1981/82:100 (bil. 12 s. 153) har jag anmäU all jag avsåg all föreslå en
särskild proposition om den framlida statliga filmpolitiken. I proposifionen
skulle anmälas resultatet av nyss nämnda förhandlingar. 1 avvaktan på den
särskilda propositionen har regeringen föreslagit riksdagen att lill Statens
biografbyrå för budgetåret 1982/83 beräkna elt förslagsanslag av 2450000 kr.
saml all lill Filmslöd för budgetåret 1982/83 beräkna ell reservafionsanslag av
24956000 kr.

Jag
anhåller nu att få ta upp dessa frågor. För överblickens och sammanhangets
skull behandlar jag i del följande även frågor som inle fordrar beslut av
riksdagen.

2
Föredragandens överväganden

2.1
Utvecklingen på flim- och videogramområdel

Filmtekniken
introducerades vid mitten av 1890-lalel och spred sig snabbi över världen. I
Sverige böriade fasta biografer etableras under åren kring sekelskiftet.
Svenska filmer började produceras ungefär samtidigt och en fortlöpande
spelfilmsproduktion var i gång i Sverige omkring år 1910.

Framgångarna
för del nya mediet lade grunden lill en snabb utveckling inom de tekniska och
konstnärliga områdena. Under 1910-lalel gick man allmänt över från kortare
filmer, av vilka flera visades vid samma föreställning, fill långfilmer, i
vissa fall av helaflonslängd. Bildspråk och berättarteknik utvecklades och
produktionerna blev allt mer påkostade. Internafionella distribufionskanaler
byggdes ut och filmstjärnan blev ell etablerat

Prop. 1981/82:111 6

begrepp.
År 1927 lanserades ljudfilmen. Därmed hade filmen fått fillgång tiU i princip
de uttrycksmedel som finns i dag med undantag av färgen som inte kom i bmk mer
allmänt förrän under 1950-talet.

Under
den första hälften av 1900-lalet var filmen ensam om att kunna förmedla rörliga
bilder. Det gjorde filmen lill en vikfig kanal för underhållning och
upplysning liksom för nyhetsförmedling och propaganda. Biografpubliken var
stor och kunde utgöra underlag för en omfattande filmproduktion och ekonomiskt
påkostade filmer. Inom ramen för en ständigt pågående produktions verksamhet
kunde debutanter släppas fram. och konstnärliga experiment tUlålas i viss
utsträckning.

Filmbranschen
expanderade stadigt i Sverige ända fram till mitten av 1950-talet. Antalet
biografer var högst år 1952, då 2 583 biografer var registrerade. Uppgifter om
filmpublikens storlek föreligger inle före år 1956, men delta år uppgick
antalet besökare liU 78,2 miljoner, vilket är del högsta som har registrerats.
Produktionen av svensk speUilm var störst under 1940-talel då i genomsnitt 38
speUllmer om året hade premiär.

I
och med televisionens genombrott från mitten av 1950-lalel och framåt fick
filmen konkurtens. Det nya mediet övertog helt rollen som nyhetsförmedlare och
medförde också att biografernas publik minskade drastiskt. Detta ledde till ett
minskat antal biografer och en kraftig neddragning av filmproduktionen.

Besökssiffrorna
sjönk stadigt under 1950- och 1960-talen. Därefter har antalet biobesök varierat
mnl elt medelvärde av ca 24 miljoner. Spelaret 1980/81 uppgick antalet besökare
till ca 23 miljoner. Anlalel registrerade biografer gick ned fram till mitten
av 1970-talel. Därefter har antalet varit ungefär konstant. Den 30 juni 1981
fanns 1 249 biografer registrerade jämfört med 1 200 ell år tidigare. Ökningen
förklaras främst av alt biografer byggts om och fåll flera spelplatser. Antalet
småbiografer, med ett litet anlal föreställningar i veckan, är ungefär
oförändrat.

Under
senare hälften av 1950-lalel minskade spelfilmsproduklionen kraftigt. Under
åren 1959-1964 var det genomsnittliga antalet långfilmspremiärer lägre än 18
per år.

Under
åren omedelbart efter det att 1963 års filmavtal hade ingåtts ökade
produklionsakfivitelen inom svensk film. Under spelåren 1964/65-1969/70 uppgick
det genomsnittliga antalet premiärer för svenska och svenskutländska
långfilmer till över 25 per år. Produktionslaklen minskade åter under
1970-talet tiU i genomsnUl 18,5 premiärer per år t.o.m. spelaret 1980/81.

Teknik
för att spela in och lagra bilder i form av elektriska signaler har varit
praktiskt användbar sedan 1950-lalel. Först under 1970-lalel har dock enkla och
relativt prisbilliga kasseltsyslem kommit fram som gör del möjligt att använda
den nya tekniken utanför professioneUa medieförelag. Under 1970-lalel skedde en
långsam tillväxt av antalet videokassellspe-lare, främst inom insfitutionerna.
En snabb ökning av försäljningen till

Prop.
1981/82:111 7

enskilda
hushåll inleddes först år 1979. F. n. lorde antalet videokassellspe-lare i de
svenska hemmen uppgå till ca 300000, vilket motsvarar nära 10% av antalet
TV-hushåll. Parallellt med ökningen av anlalel uppspelnings-apparater har en
omfattande marknad vuxit fram för uthyrning av inspelade videokassetter. Programmaterialel
på dessa kassetter består i slor utsträckning av långfilm, som har producerats
för biografvisning.

En stor del av
diskussionen om videogrammen har gällt möjligheterna att genom videogram tUl
billigt pris få tiUgång lill våldsfilmer och pornografiska filmer av en art
som stoppas av filmcensuren och som inte visas i TV på gmnd av de programregler
som sändarföretagen är ålagda i avtal med staten.

Fr. o. m. den 1 juli 1981
gäller emellertid en särskild lag om förbud mot spridning av filmer och
videogram med inslag av våld. Somjag kommer all närmare utveckla längre fram
finns del anledning att vänta sig alt situationen på videomarknaden när del
gäller spridning av våldsprogram inom kort kommer att Ukna den som gäller för
biograffilmen. En viss slabUise-ring synes också ha ägt mm bland de förelag som
är verksamma i branschen, och i samband därmed har programurvalet förbättrats.
Den tidigare dominansen för enklare produkter synes nu ha bmlits och
tillskoltet av program på marknaden liknar mera den genomsnittliga svenska
biografrepertoaren. I det nya film- och videoavlalet har företrädare för film-
och videobranschema gjort elt åtagande att verka för all värdefulla filmer når
en vid spridning. Av alll att döma kommer del all leda fill en ytterligare
förbällring av hyrvideorepertoaren. Av väsentlig betydelse i detta sammanhang
är givelvis all de filmer som har producerats för sändning i TV blir
fillgängliga i videogramform. Jag återkommer längre fram lill denna fråga.

Videoexpansionen har skett
parallellt med en viss publikminskning på biograferna. Under verksamhetsåret
1979/80 minskade anlalel besök med 2,3% medan minskningen under 1980/81 uppgick
fill 7,3%. Under andra halvåret 1981 var anlalel besök 7,8% lägre än
motsvarande period föregående år.

VUken betydelse
videogrammarknaden på längre sikt kommer att få för biograferna är svårt att
bedöma nu. Om publikminskningen blir bestående kommer givelvis del ekonomiska
underiagel alt svikta för många biografer. Detta kan väntas leda lill elt
minskat anlal visningsställen, något som blir särskill kännbart om den enda
visningsmöjligheten på en ort försvinner. Enligt min mening bör man dock vara
på sin vakt mot en överdriven pessimism. DärtUl kommer alt det inle är
osannolikt all del stora intresset för att se film i videogramform i hemmiljö
är övergående och all publiken kommer all återvända lill biografen och lill den
klart bättre återgivnings-kvalitet som biografvisningen ger.

En
viktig faktor i detta sammanhang är givetvis alt del finns attraktiva filmer på
biograferna. Inte minst är den svenska produktionen betydelse-

Prop. 1981/82:111 8

fuU.
Genom del nya film- och videoavlalet skapas förbättrade ekonomiska
fömtsältningar för den fortsatta produktionen av svenska filmer av god
kvalitet.

De
effekter som den nya videotekniken kan få för den traditionella visningen av
film på biograf är bara en av de förändringar som orsakas av den snabba
tekniska utvecklingen på massmedieområdet. Som jag har aviserat i årets
budgetproposifion kommer inom kort en särskild kommitté att tillkallas med
uppgift all noga följa medieulvecklingen under de närmaste åren och bedöma
vilka konsekvenser ianspråklagandel av nya tekniker kan få i olika avseenden.

2.2
Den svenska filmpolitiken

Uppgtfterna
för den svenska filmpoUliken kan sammanfattas på följande sätt. Det gäller att,
inom vårt begränsade språkområde, uppehålla en filmproduktion av sådan
omfattning all vi kan behålla en egen filmkulturell identitet. Denna produktion
bör i sin helhet präglas av en kvalitetsambition. Det måste finnas utrymme för
konstnärligt sökande och för experiment med uttrycksmedel och innehåll och för
filmgenrer som inte hör lill de mest kommersiellt lönsamma. De filmpolitiska
åtgärderna bör vidare syfta liU att öka möjligheterna all visa kvalilelsfilm
också utanför storstadsområdena. Inom filmpolitikens ram bör också
fömtsätlningar skapas för all bevai-a och levandegöra kulturarvet på filmens
område, liksom för att upprätthålla en beredskap inför tekniska förändringar.
Insatser för barn och ungdom har särskill stor betydelse inom alla delar av
filmpolitiken.

De
filmpolitiska åtgärderna har successivt utformats under en ireltioårsperiod.
Organisatoriska och finansiella frågor har ofta lösts på ett annat sätt än inom
det övriga kulturområdet, vilket sammanhänger med de annoriunda förhållandena
inom filmsektorn.

Före
år 1951 förekom inga statliga bidrag till svensk filmproduktion. Nöjesskall
ullogs på biografföreslällningar. Fr.o.m. budgetåret 1951/52 infördes bidrag
lill producenter av svenska långfilmer genom en återbäring av nöjesskallen.
SärskUda premier för kvalitativt högtstående svenska filmer infördes budgetåret
1960/61. Nöjesskatten på biografföreslällningar sänktes successivt med början
år 1957.

Fömtsättningarna
för den svenska filmpolifiken ändrades radikaU i och med 1963 års filmavtal.
Nöjesskatten avskaffades fr.o.m. den 1 juli 1963 och samtidigt trädde
filmavtalel i kraft. Enligl avtalet skulle ägare av biografer med mer än fem
föreställningar i veckan erlägga 10% av bmtlo-biljetlintäklerna lill den genom
avtalet bildade stiftelsen Svenska Filminsti-tutet. Av avgiftsmedlen skulle 65%
användas lill slöd i olika former lill svensk filmproduktion och 35% till andra
filmfrämjande ändamål. Avtalet skulle gälla t. o. m. den 30 juni 1983. Avtalet
anmäldes för riksdagen i prop. 1963:101 med förslag liU förordning angående
upphävande av förordningen den 21 december 1945 (nr 823) om nöjesskall m. m.

Prop.
1981/82:111 9

Filmavtalel
har ändrats några gånger under avtalstidens lopp. Den vikfi-' gaste ändringen
trädde i kraft den 1 juli 1972 och anmäldes för riksdagen i' prop. 1972:36
angående statligt filmslöd m. m.

FUmavlalet
har i nuvarande lydelse följande innehåU.

Avtalet
är träffat mellan staten å ena sidan och de fem filmbranschorganisationerna
Sveriges Biografägareförbund, Folkels husföreningarnas Riksorganisafion,
Föreningen Våra Gårdar, Sveriges Filmuthyrareförening u. p. a. samt Föreningen
Sveriges Filmproducenter å den andra. Genom avtalet bildas stiftelsen Svenska
Filminstitutet. Enligt avtalet har stiftelsen fill ändamål "att främja
värdefuU svensk filmproduktion, att stödja artisfisk och teknisk utbildning
liksom undervisning och forskning inom filmens område, att direkt eller i
samarbete med folkbildningsorganisationer och filmstudios sprida kunskap om
filmen, att medverka lill bevarandet av filmer och material av filmhistoriskt
intresse, att verka för iniernalioneUl samarbete i här berörda avseenden, att
inom och utom Sverige vid behov företräda filmens intressen saml all i övrigt verka
för ändamål inom filmens område." Institutet leds av en styrelse om tre
lill fem ledamöter och två suppleanter, vilka lillsätts av regeringen. Vid
sidan av styrelsen finns ett förvaltningsråd.

Anordnare
av biografföreslällning skall erlägga 10% av brullobiljellin-täkterna fill
stiftelsen. Avgift skall inle utgå om antalet föreställningar på fast
visningssläile uppgår till högst fem i veckan utöver barnmatinéer. Vissa andra
undantag från avgiftsskyldighet finns också.

Avgiftsmedlen
fördelas enligt bestämmelser i avtalets 18 §, där olika littera anger olika
ändamål. 1 dagligt tal benämns dessa littera "fonder". 10% av
avgifterna används för kvalilelsbidrag lill svenska långfilmer (B-fonden). 5%
används för bl.a. PR- och informationsverksamhet (D-fonden). 30% används för
stiftelsens förvaltningskostnader saml för främjande av verksamhet som
sammanhänger med i 2§ angivna ändamål (E-fonden). 15 % används för genereUt
verkande produklionslån eller produk-tionsgaranfier lill svenska långfilmer
(F-fonden). 10% används för stiftelsens produktion av svensk film (G-fonden).
30% används för selekliva produklionslån eUer produklionsgarantier för svenska
långfilmer (H-fon-den). Beslut om lån eller garantier från H-fonden fattas av
endera av två styrelser som i princip disponerar hälften var av det
tillgängliga medels-utrymmet. Den ena styrelsen har majoritet från
filmbranschen och den andra från Svenska tealerförbundel.

I
avtalet och i bilagor lill avtalet finns ytterligare regler för de oUka
formerna av slöd tUl svensk filmproduktion.

Avtalet
kan sägas upp före avtalstidens utgång av staten om branschen bryter mot det,
och av branschen om staten inför nöjesskatt på biografföreställningar eller om
annan liknande skatt införs eller om mervärdeskall läggs på filmhyror eller
försäljningen av biografbiljeller. Om avtalet inle sägs upp senast två år före
avtalstidens utgång förlängs det automafiskt med fem år i sänder.

Prop.
1981/82:111 10

Om
filmavtalet upphör kan regeringen förordna att stiftelsen skall träda i

likvidation. Tillgångarna, med undanlag för de avgifter som redovisats för

de två sista avtalsåren, vUka skall användas enligl avtalets bestämmelser,

tillskiftas staten att användas för stiftelsens allmänna ändamål. .

Under
1960-talel finansierades de filmpolitiska åtgärderna uleslutan_de_ wL,* ' med.biografavgj|ler,vnga direkta
statsbidrajmgick.,Under 1970-talet har staten gradvis kommit alt svara för en
allt störte del av kostnaderna för filmpolitiska ändamål. Del har skelt dels
genom all staten har övertagit vissa kostnader som FUminstilulet tidigare har
betalat, nämligen en viss del av kostnaden för dramatiska institutet saml
kostnaden för professuren i filmvetenskap i Stockholm, dels genom en ökad
direkt bidragsgivning. Ökningen av statsbidragen har varit särskilt slor under
senare delen av 1970-lalet.

Fömtom
alt staten har givit bidrag till Filminstitutet för olika ändamål har vissa
uppgifter på filmområdel också kommit all tillföras andra organ än
Filminsfitulet. Det gäller främst projektbidrag lill produktion av viss film,
som fördelas av konstnärsnämnden, granskning m.m. av barnfilm, som sköts av
barnfilmrädet inom ramen för statens ungdomsråds verksamhet, fraklstöd för
film, som är en uppgift för statens biografbyrå, saml bidrag tUl försök med
filmvisning i nya former, som fördelas av regeringen.

För
en närmare beskrivning av 1963 års filmavial och övriga filmpolitiska åtgärder
hänvisas till bilaga 1.

Som
jag har nämnt i del föregående har antalet besök på biograferna

minskal under senare år. Detta har lell lill all Filminslitutets inkomster av

biografavgiftsmedel har minskat i realvärde. Filminslilutels ekonomiska

situation har därför försämrats under de senaste åren. Under verksamhels- „.

året
1980/81 minskade behållningen i insfilutels fonder för filmproduktion och
produklionsgarantier med ca 20 milj. kr. Den viktigaste orsaken tUl minskningen
är all filmproduktionen har hållils på en fortsatt nivå av ca 20 långfilmer per
år trots lägre realintäkler. Anlalel igångsatta produktioner under innevarande
verksamhetsår ligger dock avsevärt lägre.

2.3
Videogramutredningen

I
del följande lämnar jag en kort redogörelse för de förslag i
videogram-utredningens slutbetänkande Video, som jag kommer all beröra längre
fram. I övrigt hänvisar jag tUI utredningens sammanfattning av betänkandet,
som finns intagen som bilaga 3.

När
det gäller behovet av reglerande åtgärder för videogrammen hänvisar utredningen
Ull att yilrandefrihelsulredningen har i uppdrag all behandla dessa frågor.
Videogramulredningen lägger därför inte fram något eget förslag utan nöjer sig
med att ange vissa principer. I fråga om

Prop.
1981/82:111 11

offenfiigl
visade filmer eller videogram lar utredningen inle ställning lill frågan om
förhandsgranskning skall ske även i framliden. Samma regler bör emellertid
gälla oavsett om programbäraren är en film eller ett videogram. Också när del
gäller program för enskilt bmk eller visning i slutna sällskap bör enligt
utredningen samma regler gälla för film och videogram. Utredningen förordar här
en ordning där i princip samma regler som nu gäller för filmer som skall visas
offentligt skall gälla för alt filmer och videogram skall få lämnas ul lill
aUmänhelen resp. till barn under 15 år. Brott mot dessa regler bör beivras
genom åtal i efterhand. Utredningen avvisar såväl obligatorisk som friviUig
förhandsgranskning av filmer och videogram som skall användas för enskilt bruk
eller visning i slutna sällskap.

Videogramutredningen
betonar behovet av information om innehållet i aktuella videogram. En sådan
information som skulle rikta sig till föräldrar, lärare och ungdomsledare
skulle kunna ordnas genom granskning genom olika organisationer, framför allt
sådana som arbetar med barn eller representerar olika yrkesgmpper som är
verksamma bland barn.

Utredningen
diskuterar olika åtgärder för all förbättra förutsättningarna för svensk
produktion. Utredningen nämner utbildning av programproducenter,
distributionsvägar till uthyrningsmarknaden för program från fria producenter,
förbättrade finansieringsmöjligheter, produktionsuppdrag lill enskilda
producenter, folkrörelser och producenlkooperativ, stöd fill oberoende
kvaliletsproduktion och experimentell verksamhet saml nordiskt samarbete på
videogramområdel.

I
kapitlet om utbildningsfrågor betonar utredningen behovel av en bättre
bUdundervisning. Utredningen konstaterar också alt del innehåll som bildämnet
har fått i 1980 års läroplan för gmndskolan (Lgr 80) ger utgångspunkt för en
bildundervisning som sfimulerar till kritiskt tittande. Vad del gäller är all
se tiU att dessa intentioner kan förverkligas. Fortbildning i bildkunskap bör
därför prioriteras. Enligl utredningen bör lärare som önskar genomgå
fortbildning på medieområdet beviljas tjänstledighet med B-avdrag även för
studier vid dramatiska inslilulel och folkhögskolorna. Bildkunskap behöver
också ges en mer framträdande plats i lärarnas gmndulbildning. Utredningen
föreslår därför all UHÄ ges i uppdrag att göra en översyn av bildkunskapens
ställning i de olika lärarutbildningarna. Uppdraget bör även omfatta en intensifiering
av forskningen och det pedagogiska utvecklingsarbetet på bildområdet.

Distributionen
av videogram är en av huvudpunkterna i video-gramutredningens förslag. Enligt
utredningen behövs en kombination av direkta samhällsinsatser och ett ansvar från
de kommersiella distributions-företagen att hålla ett seriöst sortiment. En
förulsällning för del senare är att alternativa program finns tillgängliga.

Enligl
utredningen är det önskvärt att televisionsprogram från programbolagen inom
Sveriges Radio-koncernen i slor utsträckning kan dislribue-

Prop. 1981/82:111 12

ras
som videogram. Del är angelägel, framhåller utredningen, all
video-gramdistributionen genomförs i sådana former all risken för att den negativt
påverkar innehållet i företagels elersändningar blir så Ulen som möjligt.

När
det gäller de former i vilka Sveriges Radio-koncernens videogram-verksamhet
skall bedrivas skisserar utredningen tre alternativ, nämligen all
programbolagen själva svarar för verksamheten, all ett särskill förelag för
videogramdistribution upprättas inom koncernen saml all ell nyll företag med
folkrörelseanknytning upprättas utanför SR.

Utredningen
diskuterar också olika möjligheter att förbättra dislribu-tionsmöjligheterna
för program som produceras utanför Sveriges Radiokoncernen.

Utredningen
lägger fram ett förslag om videogramdistribution från bibliotek.
Bibliotekstjänst AB bör svara för en rad centrala samordningsfunktioner. 1
samband med alt företaget får en central roll i detta sammanhang är det enligl
utredningen önskvärt med ett visst statligt engagemang i företaget. De program
som skall distribueras genom biblioteken bör kunna komma från flera olika
håll, bl.a. SVT, UR, Svenska Filminstitutet, andra svenska film- och
videoproducenter, statliga och kommunala teatrar, statliga myndigheter och
affärsdrivande verk saml utländska film- och TV-företag. Urvalet av program bör
göras av varje bibliotek.

Utredningen
föreslår tre olika former för visning av programmen. De bör kunna visas i
bibliotekens lokaler, de bör kunna lånas hem av enskilda låntagare eller av
institutioner och organisationer och de bör på beställning av allmänheten kunna
sändas genom kabel från biblioteken till bostadsområden och institutioner. Man
bör kunna pröva om hemlån av videogram, liU skillnad från boklån, skall
finansieras genom avgifter.

Videogrammen
kan få slor betydelse för olika grupper av handikappade, anser utredningen.
Tillgängligheten ökar om bl.a. TV-programmen kan lånas från bibliotek. För
utvecklingsstörda kan del ibland behövas SärskUt utformade program. Ett
speciellt ansvar för produktion av program för de handikappades behov bör åvila
UR.

För
hörselhandikappade bör specialproducerade videogram likställas med
handikapphjälpmedel som behövs för att de skall kunna tillgodogöra sig
information. Rikscentralen för pedagogiska hjälpmedel för särskolan i Umeå bör
erhålla särskilda resurser för videotekniken t. ex. genom samarbete med
televisionen eller universitetet eller en medieverkslad. För intern
programproduktion inom handikapporganisationer kan mindre videoverkstäder
upprättas på särskolor eller folkhögskolor eller i studieförbundens och
organisationernas egen regi.

För
att pröva möjligheten all använda videogram som ell medium för vidgad
yttrandefrihet, förbättrad kommunikation och ökad medvetenhet

Prop. 1981/82:111 13

föreslår
videogramutredningen en treårig försöksverksamhet med medieverkstäder på lio
orter i landet.

Utredningen anser all del
finns behov av ell centralt register för bildprogram. Ett sådant register skulle
kunna utnyttjas av l.ex. ALB, smalfilmsdislribulörerna, utbildningsväsendet och
förelag i Sveriges Radio-koncernen. Utredningen föreslår att ett databaserat
register inordnas i ALB:s organisation. Anmälan tiU registret bör vara
obligatorisk för alla bildprogram som har gjorts tUlgängliga för allmänheten
och frivillig för övriga. Uppbyggnaden av registret, inkl. en inledande
studiefas, beräknas ta lio år.

Den
tekniska utvecklingen på medieområdet går snabbi och kan skapa nya och
oförutsedda problem. Det finns därför enligl utredningens uppfattning behov av
ett organ som har till uppgift alt följa och informera om utvecklingen på
medieområdet samt att inUiera forskning, göra utredningar och lägga fram
förslag med anledning av denna utveckUng.

Utredningen
redovisar några olika beräkningar av kostnaderna för förslaget om
biblioteksdistribution. Enligl ett lägre alternativ, enligt vilket 185
programlitlar sprids till 100 biblioleksenheter, skulle den centrala kostnaden
bli ca 1 milj. kr. Ett högre alternativ, med innebörden alt 370 tifiar sprids
lill 300 deltagande biblioleksenheter, skulle kosta ca 4,7 milj. kr. centralt.
Beräkningarna är osäkra främst på gmnd av osäkerhet om upphovsrättsUga
kostnader. De årliga lokala driftkostnaderna, inkl. kapitalkostnader för
utmslning, uppskattas till sammanlagt 2,8 milj. kr. enligt del första
alternativet och 10 milj. kr. enligt del andra. För varje dellagande bibliotek
skulle totalkostnaden bli 38000 kr. i första alternafivet och 49000 kr. i det
andra.

Dessa
beräkningar tar inte hänsyn fill en eventueU kabeldistribulion. Om ett
bibliotek skall vara anslutet lill l.ex. fyra cenlralantennanläggningar uppgår
årskostnaden till ca 34000 kr.

Utredningen
betonar all biblioteksdislributionen måste byggas ut snabbi om kostnaderna per
användare skall bli rimliga. Därför föreslår utredningen att staten lar
ansvaret för investerings- och driftkostnader under del första verksamhetsåret
mot att resp. kommun ålar sig den fortsatta driften under elt visst anlal år
därefter. Del statliga bidraget skuUe kunna administreras av statens
kulturtåd.

Del
föreslagna centrala registret föreslås bli finansierat av staten. Initialkostnaden
beräknas till 800000 kr. i 1980 års priser, och den åriiga driftkostnaden tiU
610000 kr. Del skaU inte kosta något att anmäla bildprogram tiU registret, men
uttag av information ur registret skall vara förenat med en avgift, förslagsvis
1 kr. per transaktion.

För
den föreslagna försöksverksamheten med medieverkstäder räknar utredningen med
en investeringskostnad om 200000-300000 kr. per medieverkstad.
Driftkostnaderna uppskattas lill ca 200000 kr. per år inkl.

Prop. 1981/82:111 14

kapitalkostnader
men ulan lokalhyra. Kostnaden för försöksverksamheten föreslås bli delad mellan
staten, som föreslås svara för hälften, saml kommuner, landstingskommuner och
lokala organisationer.

I
en särskild skrift som inlämnats efter slutbelänkandel presenterar
videogramutredningen två uppsatser. Video som konstnärlig resurs och Museerna
och videogrammen, som har skrivits på utredningens uppdrag.

I
den ena uppsatsen görs en genomgång av olika användningsområden av
videotekniken för bildkonstnärer och andra konslnärsgrupper. Videogrupper i
Sverige och andra länder presenteras. Som angelägna önskemål på delta område
anges en förbättrad utbildning, resurser för forskning och utveckling, medel
för videoverkstäder m. m. och stöd till de videogrupper som finns.

I den andra uppsatsen
presenteras de användningsområden som videogrammen har inom museerna. Främst
betonas videoteknikens betydelse för dokumentation och presentation av
museernas samlingar. Behovel av samverkan mellan olika museer framhålls. I
uppsatsen påpekas att museernas videogramverksamhet bör vara en angelägenhet
under statens kulturråds ansvarsområde.

2.4
Allmänt om 1982 års film- och videoavtal

1963
års filmavtal mellan staten och filmbranschens organisationer har under snart
tjugu år utgjort en gmndval för den svenska filmpoliliken. Efter ett
förberedelsearbete, som bl. a. har omfattat utarbetandet av departementspromemorian
Den svenska filmpolitiken. Lägesbeskrivning och probleminventering saml
tillkallande av en filmpolitisk beredning, har staten sagt upp detta filmavial
till upphörande den 1 juli 1983. Parterna har därefter fört förhandlingar om
stiftelsen Svenska Filminstitutets fortsalla verksamhet och om möjligheterna
all behålla ett liknande avtalsförhållande även efter den nuvarande
avtalsperiodens slut.

Under
senare tid har videogramtekniken fått en ökad betydelse för produktion,
spridning och visning av film. Inte minst har videogrammen kommit att fungera
som ett alternativ för allmänheten till biografbesök som på kort tid har nått
en avsevärd omfattning. Med hänsyn härtill har för-handUngarna om ett nytt
filmavial kommit att föras under medverkan också av företrädare för
videobranschen.

Även
televisionen har en viktig roll, både som distributionskanal för film och som
producent av filmer av olika slag. I syfte att stärka samarbetet meUan
televisionen och filmen har överläggningar hålUts med SVT om företagels
insatser på filmområdel.

Mellan
filmbranschen genom Sveriges Biografägareförbund, Folkels Husföreningarnas
Riksorganisafion, Föreningen Våra Gårdar, Sveriges Filmuthyrareförening u.p.a.
och Föreningen Sveriges Filmproducenter,

Prop.
1981/82:111 15

videobranschen
genom föreningen IFPI-VIDEO och staten har den 2 mars 1982 träffats ett nytt
avtal, benämnt 1982 års film- och videoavtal.

Jag
avser att i elt annat sammanhang föreslå regeringen all godkänna avtalet.

I
en allmän inledning lill det nya avtalet slår parterna fasl att stiftelsen
Svenska FUminstilulet skall bestå. Som jag har redovisat tidigare har staten
kommit all svara ekonomiskt för en inte oväsentlig del av insfilutels
verksamhet. Institutet är ett centralt instrument för den statliga filmpoliliken.
Enligt min mening bör institutet också fortsättningsvis få statliga bidrag. 1
del följande kommer jag att föreslå att vissa statliga insatser på film- och
videoområdena skall göras i institutets regi. Jag finner del därför motiverat
alt ge en förhållandevis utföriig orientering om verksamheten inom institutet
enligt det nya avtalet.

I
den nämnda allmänna inledningen utsäger parterna alt stiftelsen Svenska
Filminstitutet, utöver de ändamål som den har enligl nuvarande avtal, skall ha
tUl ändamål att öka intresset hos allmänheten för film. att främja spridning
och visning av värdefull film samt att följa den tekniska utvecklingen på
filmområdel. Parterna är vidare ense om all verksamheten förutom med
biografavgifter också skall bekostas med avgifter på inspelade videogram och
all statsbidrag även i fortsättningen bör utgå lill stiftelsen. Parterna
konstaterar också att villkoren för verksamheten skall utformas så att en
effektiv och överblickbar medelsförvallning kan komma lill slånd.

Vid
sidan av de regler och villkor som gäller för stiftelsen och för avgifterna
till stiftelsen är parterna också överens om att verka för all förelag inom
film- och videobranscherna medverkar lill alt värdefulla filmer når en vid
spridning.

1
samband med avtalet kommer en särskild överenskommelse att slutas mellan SVT
och Svenska Filminstitutet. SVT förbinder sig att, under den tid då 1982 års
film- och videoavtal är i kraft, dels eriägga ell visst åriigt belopp för
användning enligt bestämmelserna i avtalet, dels salsa ell visst belopp på
förvärv av visningsrätlen fill svenska långfilmer saml samproduktioner av
svenska långfilmer.

1982
års film- och videoavial ansluter i sina huvuddrag till uppbyggnaden av 1963
års filmavial. I avtalet anges bl. a. stiftelsens ändamål, de viktigaste
bestämmelserna om stiftelsens organisation, regler om biografavgifier och
videoavgifter samt grunderna för förvaltningen och användningen av stiftelsens
medel och regler om ikraftträdande, ändring och upphörande av avtalet. 1
särskilda bilagor till avtalet har inlagils bl.a. närmare regler för den
verksamhet som syftar lill all främja värdefull svensk filmproduktion saml alt
främja spridning och visning av värdefull film. Del finns också elt antal
prolokollsanteckningar. 1 avtalet likställs videogram med film i alla de fall
där del är praktiskt lämpligt och motiverat. Jag återkommer längre fram till
avtalels innehåll på olika punkter.

Prop. 1981/82:111 16

Parterna har enats om alt det nya avtalet skall träda i
kraft redan den 1 juli 1982 och gälla till och med den 30 juni 1991. Härigenom
förkortas löptiden för 1963 års filmavial med elt år.

2.5 Filminstitutets ställning

Svenska FUminstilulet har sedan sin tillkomst haft en
central roll i svensk filmpolitik. Institutets stöd i olika former till svensk
filmproduktion har gjort del möjligt att behålla en svensk filmproduktion med
rimliga kvalilelsambilioner. Filminstilulels verksamhet för all bevara och
levandegöra det filmkulturella arvet är av hög internationell klass.
Filminstitutet gör också vikliga insatser för att sprida kännedom om svensk
film utomlands.

Under 1970-talel har viss statlig filmslödjande verksamhet
organiserats utanför Filminstitutets ram. Del gäller bidragsgivning till försök
med filmvisning i nya former m.m., viss barnfilmverksamhet, projektbidrag lill
viss filmproduktion saml försöksverksamhel med fraklstöd för film. En bidragande
orsak lill att dessa verksamheter har föriagls utanför institutet är att del
har bedömts olämpligt att anförtro bidragsfördelande och bedömande uppgifter ål
ett organ som självt bedriver verksamhet på de områden som bidragen eller
bedömningen avser.

Erfarenheten visar alt denna organisationsmodell har vissa
nackdelar. Kunskaper och erfarenheter sprids inte på elt naturiigt sätl mellan
olika delar av del filmpolitiska fältet. Ansvarsfördelningen uppfattas som
oklar, inle minst av dem som berörs av besluten. Genom alt ansvar och resurser
har fördelats på olika organ finns del risk för att möjligheterna till samspel
mellan olika åtgärder inle utnyttjas i så slor utsträckning som skulle vara
möjligt.

En huvudtanke i det nya avtalet är därför att
Filminsfitutets uppgifter som centralt organ för filmen skall betonas starkare.
Avsikten är all ansvaret för flertalet av de statliga åtgärder som i dag ligger
utanför institutet skall föras dit. Som jag närmare kommer alt utveckla under
avsnittet om finansieringsfrågor lämnar vidare reglerna för resursfördelning
elt betydande utrymme för Filminstitutets styrelse att avväga insatserna
mellan olika områden. Styrelsen får på detta säll ett reellt ansvar för hur
olika behov inom filmområdet tillgodoses. En viktig nackdel med den nuvarande
splittrade organisationen bortfaller därmed.

Det ligger emellertid enligt min mening onekligen ett
problem i att institutet på så sätt får flera roller som kan vara svåra alt
förena. Inom institutets ram kommer sålunda i fortsättningen alt rymmas såväl
produktion av film för barn som granskning av sådan film med syfte att ge
information lill användarna. Del är självklart alt den sistnämnda verksamheten
måste bedrivas opartiskt, utan koppling lill institutets produktions-intressen.
Samma sak gäller på de övriga områden där institutet bedriver

Prop.
1981/82:111 17

en egen verksamhet. Jag återkommer till dessa frågor under
de olika avsnitten, men jag vill redan nu förulskicka all ett anlal oberoende
beslutsorgan enligt avtalet skall inrättas för a» besluta i ärenden av här
avsett slag.

2.6 Produktionsfrågor

En central filmpolitisk uppgift är all slå vakt om den
svenska filmproduktionen. Det krävs en livaktig svensk filmproduktion om vi
skall kunna behålla och uttrycka vår nationella särart inom ell område som i så
hög grad domineras av multinationell produktion, avsedd för en väridsmark-nad.
Filmens betydelse för att sprida kunskap om Sverige fill andra länder har stor
betydelse.

Filmkonslens utveckling beror till sist på kreativiteten
och kunnandet hos alla dem som är verksamma inom filmproduktionen. Bra filmer
skapas inte genom administrativa åtgärder eller politiska beslut. Däremot är
det viktigt att de regler som skall gälla för stöd till filmproduktionen är
sådana all de gynnar en positiv utveckling.

Somjag har nämnt i del föregående finns det två synpunkter
som del är särskill viktigt all framhålla i samband med stödet lill svensk
filmproduktion. Den ena gäller produktionens omfattning, den andra avser
inriktningen på kvaliletsproduktion.

Det är väsentligt alt en tillräcklig produktionsvolym kan
upprätthållas. På så sätt kan vi i Sverige behålla de kvalificerade filmarbelare
och tekniska resurser som behövs för elt löpande produktionsarbete. Om anlalel
arbelslillfällen inom olika former av filmproduktion, särskild videoproduktion
och produktion för televisionen, är tillräckligt stort kan de som är
yrkesverksamma salsa på en personlig utveckling inom yrkesområdet. På så sätt
tar vi bäst lill vara de kreativa resurserna inom del svenska filmli-vel. Del
är också viktigt alt inle den egentliga spelfilmsproduklionen har en alll för
liten omfattning

Del är emellertid inte möjligt all enbart genom offentligt
produktionsslöd garantera en viss produktionsvolym. 1 stället är det angelägel
all de offentliga insatserna kan samspela med andra tillgängliga resurser inom
och utom landet.

En förutsättning vid tillkomsten av del nya avtalet har
varit att produklionsslödet i dess helhet skall vara inriktat på kvalitetsfilm
i vid mening. Filmer ulan kvalilelsambilion skall alltså inte kunna få
offentligt produktionsslöd. Den nuvarande F-fonden, som ger generella
produklionsgarantier till svenska långfilmer har inle någon motsvarighet i det
nya avtalet. Allt garanlislöd är inriktat på filmer med en konstnärlig
inriktning. Genom avtalet öppnas vidare en möjlighet för Filminstitutels
styrelse att avsätta medel för förhöjda produklionsgarantier lill filmer som
har en klart konst-näriig inriktning. Härmed bör även producenter med
begränsade ekono-2 Riksdagen 1981182. 1 saml. Nr III

Kartong: S. 18, tredje stycket sista redan Står:
garantitid Rättat till: garantistöd

Prop. 1981/82:111 18

miska
resurser få möjlighet all producera konstnäriigl värdefulla filmer. De ökade
resurserna för produkfionsgaranlier gör alt Filminstitutets behov av alt
uppträda som delfinansiär för svenska långfilmer minskar. Det blir därmed
möjligt för institutet att särskill engagera sig i produktionen av filmer där
inslilulel bör känna ett särskilt ansvar. Del kan gälla debutant-verk,
dokumentärfilmer eller filmer som av andra skäl kan ha svårt all hävda sig i en
lönsamhetsinriklad produktion men som bör produceras av kullurpoliliska skäl.
På delta säll betonas institutets uppgift all främja ålerväxten bland filmarna
och alt slå vakt om genrer som har särskill svårt alt fortleva på marknadens
villkor.

Sammantaget
innebär dessa förändringar en ökad inriktning mol kvali-telsproduklioner i
jämförelse med motsvarande stödformer i 1963 års avtal. Det finns därmed enligl
min mening inte tillräckliga skäl att behålla den ordning med kvalilelsbidrag
som finns i nuvarande avtal. Kvalitelsbi-dragen kan sägas komplettera ordningen
med förhandsslöd genom all de ger möjlighet all premiera ell gott resultat. Å
andra sidan finns del inga garantier för all kvalitetsbidragen verkligen
används lill forlsall filmproduktion. I den mån kvalitetsbidragen tillfaller
filmer som har producerats av Filminstitutet eUer som har erhållit
produktionsgaranti från inslilulel blir effekten av bidragen främst en
omfördelning mellan institutets olika fonder.

Del
minskande antalet biografbesök under senare lid har lell lill vissa
påfrestningar på stödformerna för långfilmsproduklionen. Filminslilulets
avgiftsinkomster har inte ökat i takt med kostnadsslegringarna samtidigt som
tillgången på riskvilligt produktionskapital utanför institutet har varit låg.
Under en tid har inslitulels egna produktionsmedel kommit att svara för en
avsevärd del av finansieringen av den svenska långfilmsproduklionen. Ell så
omfattande åtagande har dock visat sig inle vara möjligt i längden, ulan
inslilulel har tvingats inskränka sina engagemang. Under verksamhetsåret
1980/81 försämrades behållningen i fonderna för insfilutels egen produkfion
och garanfistöd med sammanlagt ca 20 milj. kr.

I
föregående års budgetproposifion (prop. 1980/81:100 bil. 12 s. 68) betonade jag
att Filminsfitulet genom lämpliga åtgärder såsom förbättrad planering och
kostnadskontroll och utökat samarbete med utomstående finansiärer bör se liU
att produktionsresurserna används effektivt. Några av de svårigheter som
inslilulel har drabbats av kan emellertid ha samband med del sätt på vilket
resurserna för produktionsslöd anvisas i 1963 års filmavial. En ambition vid
utarbetandet av 1982 års avtal har därför varit all uppnå en förenkling av
stödformerna.

Den
viktigaste allmänna stödformen för svensk långfilmsproduktion i del nya avtalet
är förhandsslöd i form av selekliva produklionsgarantier. Enligt det nya
avtalet ankommer det på Filminstitutets styrelse alt utforma närmare regler för
produkfionsgaranliernas konstruktion, i vissa fall i samråd med Föreningen
Sveriges Filmproducenter. Del är enligl min me-

Prop.
1981/82:111 19

ning
angeläget alt konstmktionen blir sådan att normaU ingen ytterligare
finansiering från FUminstilulet skall behövas. Detta lalar för all garantierna
bör läcka en ganska stor del av kostnaderna. Å andra sidan bör inle
garantinivån sällas så högt alt producentens risk helt försvinner eller så all
anlalel produktioner som inom en given resursram kan stödjas blir allt för
litet. När styrelsen ulformar dessa bestämmelser bör man vidare överväga sådana
regler att Filminstitutet för de produktioner som blir ekonomiskt framgångsrika
och för vilka produklionsgarantier har beviljats tillförsäkras en viss andel av
intäkterna även sedan de totala produktionskostnaderna täckts. Som jag tidigare
har nämnt har i avtalet införts en möjlighet för inslitulels styrelse all, av
de resurser som är avsedda för sfiflelsens produktionsengagemang, föra över
medel till förhöjda produklionsgarantier lill filmer som har en klart
konslnäriig inriktning. Inle heller i detta fall bör emellertid garantin sättas
så högt all producentens risk helt försvinner.

Beslut
om produklionsgaranfier fill långfilmer skall fallas av endera av två
garantinämnder som har en fristående ställning i förhållande lill institutets
styrelse. I likhet med vad som f. n. gäller för H-fondsslyrelserna skall dessa
ha olika sammansättning på så säll alt i den ena garanlinämnden majoriteten av
ledamöter och suppleanter utses av filmbranschen och en minoritet av Svenska
Tealerförbundel, medan ordningen är den omvända i den andra garanlinämnden. Del
nya avtalet är utformat på ell sådant säll all produklionsgarantier skall
bokföras som kostnad så snart de har beviljats. Den tolala ramen för
produklionsgarantier kommer på så sätt inle all överstiga tiUgängliga medel.
Fömtsättningarna för överskådlighet och god hushållning i FUminslilulets
ekonomiska förvaltning bör därmed förbättras avsevärt.

Med
sådana regler för produktionsgarantierna kommer behovet för Filminstitutet att
med hjälp av medel för den egna produktionen uppträda som delfinansiär för
svenska långfilmer all minska. Detta ger institutet möjligheter all, på sätt
somjag har angell i del föregående, särskilt inrikta sitl engagemang på
kullurpolitiski värdefull produkfion som har särskill svårt all fortleva på
marknadens villkor.

Den
särskilda inriktningen av Filminsfitutets egen produktion ullrycks i bilaga 3
lill avtalet på så sätt att produktionen skall ha en klart konstnärlig
inriktning. Den skall omfatta såväl filmer för biografvisning som filmer som
med avseende på format och ämnesinnehåll i första hand är avsedda att
distribueras på annat sätl. Behovel av film för barn och ungdom skall särskilt
beaktas. Lägst tio procent av tillgängliga medel skall användas lill kortfilm,
företrädesvis för barn.

Dämtöver
regleras inle närmare hur insfitutet skall anordna produktionsverksamheten
utan detta blir en fråga för institutets styrelse att bestämma. Jag ulgår från
all institutet fullföljer och vidareutvecklar de tidigare strävandena att
lägga ut produktionsuppdrag på företag och personer

Prop. 1981/82:111 20

utanför
institutet och alt institutet ulformar verksamhetsformerna efter samråd med de
parter som berörs av produklionsverksamheten.

Vid sidan av
produktionsgarantierna för långfilm finns i del nya film- och videoavlalet
särskilda resurser avsalta för produkfionsgaranlier lill svenska kortfilmer.
Beslut om garantier fattas av en särskild garanlinämnd för kortfilm. Reglerna
för produklionsgarantier för kortfilm och för garantinämndens arbele och
sammansättning fastställs av inslitulels styrelse i samråd med Svenska
Tealerförbundel. Minst hälften av det årliga garanfi-beloppel skall avse
kortfilm för barn.

Genom de nya
produktionsgarantierna för kortfilm tillgodoses huvuddelen av de behov som har
fyllts av konstnärsnämndens projektbidrag till produktion av film. Det framstår
därför som motiverat all minska anslaget till konstnärsnämnden för denna
verksamhet. Jag anser dock all konstnärsnämnden även i fortsättningen bör
kunna använda vissa resurser för projektbidrag på filmområdel. Jag avser att senare,
under avsnillet om anslagsberäkningar, förorda all ett anslag av 315000 kr.
anvisas till konstnärsnämnden för delta ändamål.

Enligt en
prolokollsanleckning lill avtalet får styrelsen av de medel som är avsedda för
institutets eget produklionsengagemang besluta om bidrag fill en eUer flera
filmverksläder. All ställa resurser lill förfogande i filmverkstadens form kan
vara ell lämpligt sätt alt lämna stöd till oprövade filmare och andra som har
behov av att använda filmen för experiment eller dokumentation. På detta sätt
kan även behovet av en resurs för konstnärliga experiment med videomediel
tillgodoses. Del bör ankomma på styrelsen alt väga insatserna på detta område
mot behovel av produktionsslöd i annan form.

2.7
Spridning och visning av värdefull film

Filmutbudet
på de svenska biograferna hänger samman med de marknadsmässiga
fömtsättningarna. 1 storstäderna, där publikunderlaget är fillräckligt stort
även för "udda" filmer är biorepertoaren omväxlande och omfattar film
för alla smakriktningar. På mindre orter smalnar utbudet. Del är främst filmer
som kan väntas dra en tiUräckligt stor publik för att visningen skall bära sig
ekonomiskt som visas på sådana platser. Filmer som attraherar mindre delar av
publiken kommer sällan dit.

Sedan lång fid tillbaka
har filmintresserade människor som inte har låtit sig nöja med den gängse
repertoaren gjort ansträngningar för all få se också den film som bara visals
på slorsladsbiograferna. Ur sådana ansträngningar bildades filmstudiorörelsen.
Samma krafter ligger bakom Bio Kontrast, Bio 16 och Folkets Bio.

Del ligger i sakens natur
all de kvalilelsfilmer som inle bedöms kommersiellt lönsamma att visa i första
hand är de som inte är mest lältiUgängliga. Del kan fordras en viss vana vid
denna typ av film för att t. ex. uppskatta

Prop.
1981/82:111 21

tidsförskjutningar,
ett symbolfyUt bUdspråk eller en inträngande psykologisk skildring. För den
som främst är van vid händelsefyllda "action-filmer" framstår dessa
filmer ibland som tråkiga eller obegripliga.

Därför
räcker del normalt inte med att göra kvalitetsfilmerna tillgängliga på
biografema eller i andra sammanhang. Det krävs också att det finns människor
med intresse och engagemang som kan la ansvar för att filmerna verkligen får
möta sin publik.

Här
har självfallet föreningslivet en viktig uppgift. Inom organisationer med
filmverksamhet som huvudintresse, men också inom andra slags föreningar finns
kunniga och ideellt inriktade människor för vilka ett akfivt arbete med
kulturspridning framstår som naturligt. Även kommunalt bedriven verksamhet kan
vara viktig i detta sammanhang.

Stödåtgärder
som syftar fill all förbättra möjligheterna all visa kvalitets-film måste
därför främst vara inriktade på att främja en rad olika lokala akfivUeter.
Ingenting kan ersätta engagemanget och idealiteten hos många lokala
kvalitetsfilmvisare men det bör vara möjligt att genom lämpligt utformade
stödåtgärder på olika sätt underlätta de lokall verksamma film-entusiasternas
arbete.

Den
nu förda statliga poUtiken har i långa stycken detta syfte. Stafiigt stöd tUl
"filmvisning i nya former" infördes fr.o.m. budgetåret 1975/76.
Sådant slöd ulgår till de verksamheter som jag nyss nämnde samt lill viss
verksamhet för invandrare och barn. Avsikten med det statliga stödet är att det
skall användas för centrala insatser för all underlätta arbetet för dem som är
verksammma lokall. Exempel på sådana insatser kan vara bevakning och
dokumentation av filmutbudet, samordning och organisation av filmbokning,
metodutveckling, utformning av projekt och kampanjer, ledarutbildning och
information samt andra organisatoriska uppgifter.

Tanken
bakom denna inriktning hos den statliga polifiken är all om de lokall verksamma
avlastas uppgifter som lämpligen kan skötas gemensamt inom t. ex. en hel organisation
kan de bättre koncentrera sina krafter på del som bara de kan utföra, nämligen
att se fill att kvalitetsfilmen får möta sin publik.

Bl.a.
lill följd av den statliga polifiken har del varU möjligt all under andra
hälften av 1970-talet bygga upp och säkerställa verksamhet med
kvaliletsfilmvisning inom flera olika organisationer. Genom den import och
speciella form av distribution som sker inom i första hand Bio 16 och Folkets
Bio har det blivit möjligt att nå ul med ell kvaliletsfilmulbud också till orter
ulan biograf, samtidigt som filmerna har berikat den vanliga biorepertoaren. De
statliga åtgärderna har förbättrat förutsättningarna all visa kvalitetsfilm i
landet.

Som
jag har berört inledningsvis finns del ett samband mellan utvecklingen på
hemvideomarknaden och möjligheten att visa film. Del är sannoUkl att den ökade
videokonsumfionen är en av de faktorer som leder lill ell

Prop. 1981/82:111 22

minskal
anlal biobesök och därmed lill en minskad lönsamhet på biograferna vilket i
sin lur kan resultera i alt visningsslällen för film försvinner.

En
sådan utveckling bör motverkas av flera skäl. Med dagens teknik är del bara
biografen som kan förmedla en fullödig filmupplevelse. Återgivningen av
biograffilm på videogram ger i bästa fall en aning om den urspmngliga
produkten. Om biografen lägger ner verksamheten kommer vidare möjligheten att
se film att drastiskt minska för alla som inte har tillgång till videospelare.
Filmen är ju tillgänglig för alla som vill betala biljettpriset, medan videon
kräver en omfattande investering i uppspel-ningsutmstning. Eftersom uppspelning
av videogram normall sker i hemmet, och möjligheterna att med dagens teknik
anordna njutbara visningar i större gmpper är starkt begränsade, försvåras
också möjligheten för filmstudios och andra folkrörelseorganisalioner att
sprida kännedom om den mer kvalificerade filmen. Ett viktigt kullurpolifiskt
arbele riskerar då att få sina fömtsätlningar drastiskt försämrade.

Bl.a.
av dessa skäl finns det anledning alt i det nya filmavtalel särskill betona
uppgiften att främja spridning och visning av värdefull film. Denna uppgift har
som elt nyll ansvarsområde lagts på stiftelsen Svenska Filminsfitulet.
Särskilda resurser har i avtalet avdelats för dessa ändamål.

Som
jag nyss anförde kan emellertid ell centralt organ inle ensamt åstadkomma några
stora förändringar på detta område. Del fordras ett samspel mellan den centrala
nivån och de olika krafter som är verksamma på det lokala planet. Jag ulgår
från att folkrörelser och andra sammanslutningar för spridning av värdefull
film är beredda att samverka med FUmin-stilutet för det gemensamma målet all
stärka kvalitetsfilmens ställning.

Del
är emellertid också angelägel all de förelag som är kommersiellt verksamma inom
film- och videobranscherna lar sin del av ansvaret. De filmer, videogram och
biografer som finns inom dessa förelag är en väsentlig resurs som bör sättas
in i de gemensamma ansträngningarna. 1 inledningen lill avtalet ger parterna
därför uttryck för sin enighet om alt verka för att företag inom film- och
videobranscherna medverkar lUl att värdefulla filmer når en vid spridning. I
detta syfte bör branschernas avtalsparter verka för att elt kommersiellt utbud
av värdefulla filmer finns tillgängligt i videogramform över hela landet, all
värdefulla filmer på kommersieUt rimliga villkor ställs till förfogande för
kvalitelsfilmvisningar och all situationen på mindre orter därvid särskUt
beaktas samt att biografer på kommersiellt rimliga vUlkor ställs till
förfogande för kvalitelsfilmvisningar som anordnas av annan än biografägaren.
Dessa åtaganden är av väsenfiig betydelse för Filminstitutels möjligheter att
lösa sin uppgtfl all verka för kvalitetsfilmens spridning.

De
nackdelar som enligt vad jag anförde under avsnitt 2.5 hänger samman med den
splittrade organisationen på filmområdel har varit särskilt märkbara när det
gäller insatser för kvaliletsfilmvisning. Det har inte funnits möjlighet att, i
den grad som varit önskvärt, grunda de olika

Prop. 1981/82:111 23

åtgärderna på samlade behovsbedömningar eller all löpande
ta lill vara de kunskaper som kommer fram i verksamheten. Med en mer samlad
organisation bör det bli möjligt all uppnå en större effekt av insatta
åtgärder än f n.

Som framgår av vad jag hiltills har sagt innebär ansvaret
för att främja spridning och visning av värdefull film alt man måste arbeta
genom en rad olika organisationer, förelag och andra grupper. 1 en sådan
situation är det givelvis angelägel att det organ som skall svara för
verksamheten kan agera opartiskt och ulan bindningar lill den ena eller den
andra av flera tävlande parter. Med hänsyn till all Filminstitutet har
verksamhet inom en rad olika områden där konkurrens med organisationer och
grupper kan förekomma måste den visningsfrämjande verksamheten förankras i
organ som står fria från institutets övriga verksamhet.

Med hänsyn härtill har i avtalet och dess bilagor 4 och 5
föreskrivits all verksamheten skall handhas av två särskilda nämnder. Den ena,
visningsnämnden, skall handha frågor om spridning och visning av annan
värdefull film än barn- och ungdomsfilm, den andra, nämnden för barn- och ungdomsfilm,
får hand om frågor som rör spridning och visning av värdefull film för barn och
ungdom. De båda nämnderna skall utses av regeringen och kommer härigenom att
stä helt fria i förhållande till FUminstilulet. Jag räknar med all del i dessa
nämnder kommer alt kunna ingå företrädare för bl.a. kommunerna,
folkrörelseorganisationer och andra sammanslutningar för spridning av film saml
film- och videobranscherna.

1 bilagorna anges i huvuddrag vad de medel som disponeras
av resp. nämnd skall användas till. De medel som visningsnämnden har till förfogande
skall användas för verksamhet som syftar till att öka möjligheterna alt se och
alt öka intresset för värdefull film. Del bör vara möjligt att finansiera
import, spridning, marknadsföring eller andra åtgärder som syftar lill att
väcka intresse för kvaliletsfilmen. För nämnden för barn- och ungdomsfilm
gäller i huvudsak motsvarande bestämmelser utom all granskning och
informationsverksamhet nämns särskilt. Inom ramen för dessa allmänt hållna
regler och de ytteriigare riktlinjer som kan komma alt meddelas av regeringen
ankommer del på resp. nämnd alt utforma verksamheten.

Den verksamhet med olika visningsfrämjande åtgärder som f
n. pågår i statlig regi bör upphöra med utgången av budgetåret 1981/82.
Därefter bör ansvaret övertas av institutet. När det gäller de bidrag som utgår
lill vissa organisationer för visning av kvalilelsfilm har verksamheten i vissa
fall nått en sådan stadga alt den bör vara tillförsäkrad fortsatt stöd åv viss
omfattning. Detta bör i så fall anges som villkor för statsbidrag lill stiftelsen.
F. n. anser jag all verksamheten inom Sveriges förenade filmstudios samt Bio
Kontrast-verksamheten inom Folkets Husföreningarnas Riksorganisation fyller de
krav man kan' ställa i detta hänseende. Vad gäller övriga bidragsmoltagare bör
visningsnämnden resp. nämnden för barn-

Kartong: S. 23, rad 9 nedifrån Står: 1982/83 Rättat till:
1981/82

Prop.
1981/82:111 24

och
ungdomsfilm väga omfattningen av fortsatt bidragsgivning mot behovel av
insatser på andra områden, med beaktande av vad jag i det föregående har
anfört om viklen av all man i verksamheten utnyttjar lokall förankrade
organisationer. Det är angeläget att ta tillvara de positiva erfarenheter som
har vunnits av den hittillsvarande verksamheten med filmvisning inom
föreningsliv och folkrörelser.

Barnfilmrådel,
som i administrativt hänseende är knutet till statens ungdomsråd, har byggt upp
en verksamhet med granskning av film för barn. Granskningsomdömena har samlats
i särskilda kataloger. Syftet med granskningen är att kunskaper om filmutbudet
skall spridas lill dem som arbetar med film för barn. 1 barnfilmrådets regi
anordnas konferenser där man förutom all informera om resultatet av
granskningen också tar upp andra frågor om barn och film.

Enligl
min mening fyller granskningen elt behov när del gäller all ge dem som arbetar
med barnfilmverksamhel inom organisationer, kommuner m.m. en orientering inom
det ofta förvirrande utbudet av filmer för barn. Hittills har granskningen
främst rört filmer som har funnits tillgängliga alt hyra på 16 mm för interna
visningar. Den gmpp som hyr sådan film är relativt avgränsad, och kan därför
lätt nås av information som är avsedd för den.

Den
snabba tillväxten av videogrammarknaden har skapat en ökad valfrihet för
hemmen. Man är inte längre hänvisad lill de filmvisningar som arrangeras på
biografer eller i andra sammanhang eller lill televisionens utbud, ulan kan inom
ramen för del utbud som finns tillgängligt på orten själv välja program. Som
jag nämnde tidigare bör film- och videobranschernas åtagande all verka för
spridning av värdefulla filmer bl. a. kunna leda lill all sådana filmer kommer
att finnas tillgängliga i videogramform över hela landet. Rätt utnyttjad bör
valfriheten alltså kunna leda lill förbättrade möjligheter all få se bra film.

De
ökade valmöjligheterna måste emellertid hanteras med ansvar. Detta gäller
särskilt föräldrarnas ansvar för vad deras barn och ungdomar får se. Del är
självklart all föräldrar inle bör medverka lill att barn får se sådana
videogram med våldsinslag som enligl lagen (1981:485) om förbud mol spridning
av filmer och videogram med våldsinslag inte får lämnas ut lill barn under
femlon år. Men del är också angelägel alt föräldrarna hjälper barnen genom all
välja och sovra i det övriga utbud av film för barn och ungdom som finns på
videomarknaden. Här bör en granskningsverksamhel som motsvarar den som nu
bedrivs i barnfilmrådels regi kunna få en ny och viktig uppgift genom all
sprida information lill föräldrarna om de filmer för barn och ungdomar som
finns att hyra i videoform.

1
samband med all 1982 års film- och videoavial träder i kraft bör ansvaret för
granskningsverksamhelen föras över till Filminstitutet och där handhas av dess
nämnd för barn- och ungdomsfilm. Något nyll barnfilm-

Prop. 1981/82:111 25

råd
bör alltså inte förordnas när den nuvarande mandattiden löper ul den 30 juni
1982. För all omställningssvårigheterna skall minskas bör emellertid den
personal som arbetar med dessa uppgifter hos statens ungdomsråd under en
övergångsfid av ell år fortfarande vara anställd hos ungdomsrådet. Personalen
kommer givetvis att redan fr.o.m. den I juli 1982 följa direktiv från institutets
nämnd för barn- och ungdomsfilm, på motsvarande sätl som den nu arbetar under
barnfilmrådels ledning. Statsbidrag lill lönekostnader m. m. för personalen bör
alltså för budgetåret 1982/83 anvisas till statens ungdomsråd. Fr. o. m. den I
juli 1983 bör emellertid motsvarande resurser lUlföras Filminsfitulet, varvid
de personer som f n. arbetar med dessa frågor hos statens ungdomsråd om de så
önskar bör beredas fortsalt anställning hos institutet.

Jag
övergår nu lill att behandla frågan om försöksverksamheten med fraklstöd för
film.

Huvudsyftet
med försöket är all utröna om del är möjligt att med hjälp av fraktbefrielse
för kvalilelsfilm åstadkomma ell bättre och mer omväxlande filmulbud utanför
storstäderna. Verksamheten, för vilken gäller förordningen (1978:223) om
fraklstöd för film, går så lill att statens biografbyrå, i samband med all
filmerna granskas för offenllig visning, beslutar vilka filmer som skall kunna
erhålla fraktbefrielse. En biografägare som visar dessa filmer erhåller
ersättning för fraktkostnader av biografbyrån. Under försöksperioden är
verksamheten begränsad lill vissa regioner, tillsammans ungefär en fjärdedel av
landet.

Statens
biografbyrå har redovisat erfarenheterna av försöksverksamheten. Byrån
konstaterar all en del fraklslödda filmer visserligen har visals på många
orter, men att del främst lorde röra sig om filmer som hade blivit
publiksuccéer även utan stöd. En påfallande slor andel av filmerna har visals
myckel litet eller inle alls inom stödområdena. Effekten på biograf-repertoaren
har alltså varit ringa.

När
det gäller orsaken lill detta pekar biografbyrån på att stödbeloppet per visad
film har varit litet. Administrativa problem och bristfällig information kan
också ha inverkat.

Biografbyrån
föreslår all försöket med fraklstöd forlsäller, men all vissa ändringar görs i
slödels konstrukfion. Stödbeloppet bör inte längre vara begränsat till
fraktkostnaden ulan beräknas schablonmässigt utifrån biografernas samtliga
kostnader.

Remissyttrandena
över biografbyråns rapport redovisas i del följande under avsnittet om
anslagsberäkningar. Reaktionen har varit blandad. Några remissinstanser
instämmer i slutsatsen alt slödel inte har haft någon effekt på repertoaren,
medan andra anser att en sådan effekt föreligger i vissa fall, eUer att
försöksperioden har varit för kort för all säkra slutsatser skall kunna dras.
När del gäller den fortsatta verksamheten anser Sveriges Biografägareförbund
och Sveriges Filmuthyrareförening all biografbyråns förslag till förändrade
regler skall tillämpas under en fortsatt försöksperiod

Prop.
1981/82:111 26

om minst tre år, omfattande hela landet. Också Folkets
Husföreningarnas Riksorganisation och Riksföreningen Våra Gårdar vill ha en
förlängning av försökstiden och utvidgning av försöksområdet. Dessa
organisationer förordar dock att nuvarande regler för beräkning av stödet
tillämpas även i fortsättningen. Sveriges förenade filmstudios är tveksam till
biografbyråns förslag. Organisationen pekar på behovet av en aktiv
värvningsverksam-hel. Svenska Filminstitutet avvisar biografbyråns förslag.

För egen
del kan jag konstatera att den hittills bedrivna försöksverksamheten med
fraklstöd till värdefull film inle har gett något entydigt besked om
möjligheterna alt på delta sätl förbättra filmutbudet på biograferna. En
förklaring till detta kan vara den korta försöksperioden, en annan att
stödområdena inle har varit anpassade lill organisationen inom
filmdistri-bulionsledet. Jag förordar därför att försöksverksamheten fortsätter
under yllerligare tre år fr. o. m. budgetåret 1982/83. En viss utvidgning och
justering av stödområdena bör göras, dock inte mer än att högst hälften av
Sveriges län omfattas av försöksverksamheten. 1 övrigi bör förulsällningarna
vara oförändrade, dvs. stödbeloppet bör uppgå till den frakt som biografägaren
skall betala och verksamheten bör handhas av statens biografbyrå. Det bör
ankomma på regeringen alt, efter förslag frän biografbyrån, meddela
bestämmelser om försöksverksamheten. Jag återkommer i del följande till frågan om
anslagsberäkningen för budgetåret 1982/83. Jag vill i delta sammanhang betona
viklen. av alt en generell åtgärd som fraktstödel kombineras med andra insatser
för alt lokall väcka intresse för de filmer som visas. Jag utgår från att
biografbyrån och Filminstitutet kommer att ha ell nära samarbete i dessa
frågor.

Enligl vad som har överenskommits i del nya film- och
videoavtalet kan de medel som finns tillgängliga för att främja spridning och
visning av värdefull film bl. a. användas för att finansiera import och
distribution av film. Det ankommer på visningsnämnden resp. nämnden för barn-
och ungdomsfilm att, inom ramen för avtalets bestämmelser och de ytterligare
riktlinjer som regeringen kan meddela, pröva behovel av olika åtgärder och
utforma regler för verksamheten. 1 delta sammanhang vill jag redovisa vissa
överväganden angående ett eventuellt slöd lill import av värdefull film.

Slöd till import av värdefull film bör vara öppet för alla
importörer. Svenska Filminsfitulet bedriver i dag import och distribution av
värdefull film för barn och vuxna. Jag räknar med alt.de medel som enligl avtalet kommer alt
kunna användas av institutet för bl.a. administrativa basresurser för olika
verksamheter kommer all göra det möjligt för institutet att fortsätta med
dislribulionsverksamhelen. När det gäller importkoslnader bör Filminstitutet ha
samma möjligheter som andra importörer att erhålla stöd för sin import.

Ell importstöd bör i princip vara uppbyggt som en garanti,
dvs. importören bör helt eller delvis betala tillbaka erhållet slöd om filmen
blir en

Prop. 1981/82:111 27

ekonomisk
framgång. Slöd bör kunna utgå fill kostnader för kopior, översättning och
textning saml tiU dubbning och andra versioneringsålgärder i fråga om film för
barn. Behovel av särskilda versioneringsålgärder för handikappade och
invandrare bör också särskill kunna beaktas. Slöd bör vidare kunna utgå lill
lanseringsålgärder. I delta sammanhang är det angelägel att importören gör en
egen insats. Importslödet bör alltså leda lill all filmerna erhåller en mer
omfattande lansering än vad som är normall för filmer av det aktuella slaget.
Del är också angelägel alt lanseringsålgär-derna utformas så alt filmerna får
ökade utsikter alt bli visade utanför storstadsområdena. Importslöd bör inle
utgå för rällighetsköp, eftersom ett sådant slöd skulle påverka prisbildningen
på visningsräller på ell sätt som vore ogynnsamt för svenska filmimportörer.

Importslödet
bör kunna utgå oberoende av del säll på vilket en film är avsedd all
distribueras, dvs. såväl lill biografdislribuerad film som fill film som
distribueras som smalfilm eller videogram. Slödel bör vara så utformat att del
underlättar all en film distribueras på olika vägar.

När
del särskill gäller film för barn viU jag fästa uppmärksamheten på den
omfattande icke-kommersiella visning av barnfilm som vid sidan av den vanliga
matinéverksamheten förekommer inom barnfilmsludios och annan
föreningsverksamhet samt inom kommunal verksamhet. Denna bygger ofta på
engagerade och osjälviska insatser från ledarnas sida. Vid utformningen av ett
importstöd för barnfilm bör slor vikt läggas vid dessa
distributionsmöjligheter.

1
den av barnkullurgmppen år 1978 avgivna rapporten Barnen och kuUuren förordades
i fråga om slöd lill import av värdefull barnfilm bl. a. alt de filmer som
erhållit stöd borde vara tillgängliga för alla distributörer tiU
självkostnadspris. Om en sådan ordning kunde genomföras inom smal-filmsområdel
skulle möjligheterna öka för de importerade filmerna att bli visade i olika
sammanhang. Nämnden för barn- och ungdomsfilm bör därför undersöka om del är
möjligt alt utforma ell importstöd enligl dessa principer.

Av
vad jag tidigare har anfört om videogram som distributionsform för film framgår
all jag anser alt videogrammen inle enbart har fördelar, såsom
lällhanterlighelen och de låga kostnaderna, utan även nackdelar. Jag har nämnt
den låga tekniska kvaliteten och svårigheten all anordna visningar för störte
pubhkgrupper. Det framstår därför som mindre lämpligt all ersätta nuvarande
stöd åt spridning och visning av kvalilelsfilm i filmform med stöd tiU
spridning av videogram.

Däremot
kan videogrammen fungera som komplement lill spridningen i filmform. 1 en
situation där en betydande del av de svenska hushållen har fillgång lill
videospelare är det givetvis angelägel all del finns tillgång lill videogram av
god kvalitet på hyrvideomarknaden. Jag har tidigare redogjort för film- och
videobranschens åtagande att verka för alt värdefuUa

Prop. 1981/82:111 28

filmer
når en vid spridning. Även kvalilelsfilmer som har producerats eller
importerats av Filminstitutet bör komma ul på hyrvideomarknaden.

1 delta sammanhang är del
emellertid av största betydelse att den omfattande programbank som finns inom
den svenska televisionen blir tillgänglig i videograrrtform. Det är fråga om
ett myckel stort anlal program, ofta av hög kvalitet och med ett
intresseväckande innehåll vars produktion har bekostats med TV-avgiflsmedel. 1
förhandlingarna med upphovsmännen om villkoren för att göra dessa program
tillgängliga har nyligen en överenskommelse nåtts med Svenska Tealerförbundel.
Härigenom blir ell visst antal program som har producerats av personer utanför
Sveriges Radio-koncernen tillgängliga för visning i videogramform. Motsvarande
förhandlingar i fråga om koncernens egna anställda har emellertid strandat och
en medlingskommission har tillsatts av regeringen. Jag vill myckel starkt
understryka angelägenheten av all en uppgörelse kommer till slånd också inom
delta område. Om del inle sker blir det nödvändigt att överväga andra slag av
åtgärder från statens sida.

Videogramutredningen
har diskuterat frågan om hur televisionens verksamhet med
videogramdistribution skall avvägas mot del som är televisionens huvuduppgift,
att etersända program. Utredningen har betonat all verksamheten måste
organiseras på ett sådant säll att utsikterna till en lönsam
videogramdistribution inle kan påverka televisionens programpolitik i
elerverksamhelen. Utredningens uppfattning får slöd hos många remissinstanser.

Jag
har i årets budgetproposition (prop. 1981/82:100 bil. 12 s. 170) underslmkil
att SR:s program i videoform bör tillföras del samlade videogramutbudet och
att del får anses ingå i förelagels uppgifter att medverka till detta. Viss
försöksverksamhet med videoutgivning och planer på en vidgad videoverksamhel
föreligger inom SVT;s ram. Med hänsyn fill bl.a. de påpekanden som har gjorts
av videogramulredningen, ulgår jag från alt regering och riksdag får pröva
frågan om hur spridningen av dessa videogram skall bedrivas, innan
verksamheten ges permanent form. 1 detta sammanhang vill jag påminna om alt i
Utbildningsradions uppdrag ingår att förse utbildningsväsendet och
organisafionslivel med TV-program i videogramform.

Videogramulredningen
föreslår att en omfattande verksamhet byggs upp för all med folkbiblioteken som
gmnd distribuera videogram. Remissreaktionen på förslaget har varit blandad.
Många remissinstanser pekar på praktiska svårigheter och hävdar att de
kostnadsberäkningar som utredningen redovisar är svagt underbyggda.

F.
n. pågår i Södertälje ell försök i samarbete mellan kommunen och UR. Försöket
innebär bl. a. att utbildningsprogram i videogramform sprids lill gmpper och
enskUda studerande genom bibliotekens försorg. Medieutbildning är ett annat
viktigt syfte med försöket.

För
egen del anser jag det vara angeläget att videoteknikens positiva

Prop.
1981/82:111 29

sidor kan tas till vara i olika sammanhang. Bibliotek, men
också skolor, organisationslivel m.m. är exempel på länkbara miljöer där
verksamhet med video kan förekomma. Videon kan ge enskilda möjlighet att få
tillgång till värdefullt programmaterial, även sådant som del inle är
realistiskt att tänka sig kommer all kunna spridas genom gängse kanaler för
hyrvideo. Även möjligheten att använda videoteknik för gestaltning av känslor
och erfarenheter och för dokumentation, borde kunna prövas seriöst. Del finns
f. n. inte samhällsekonomiska fömtsätlningar att bygga upp en distributionsapparat
av det slag som utredningen har skisserat. Inte heller förslaget om försök med
lokala medieverksläder kan förverkligas i den omfattning som utredningen har
förordat. En viss begränsad försöksverksamhet bör enligt min mening ändå komma
till stånd inom här berörda områden. Syftet med försöksverksamheten bör i
första hand vara all pröva olika arbetsformer och distributionsvägar. Del är
angelägel alt de verksamheter som kommer fram genom försöken är sådana att de
kan genomföras inom ramen för lolaU oförändrade resurser. De medel som avsätts
för försöksverksamheten bör därför i huvudsak användas för direkta försökskostnader.
Inom ramen för de medel som, enligl vad jag kommer all föreslå i det följande,
bör anvisas direkt lill Filminsfitulet för all främja spridning och visning av
värdefull film räknar jag med all 2 milj. kr. bör användas för en
försöksverksamhet av detta slag.

2.8 Filminstitutets övriga uppgifter

Bevakning av den tekniska utvecklingen

F.n. finns inom FUminstilulet en avdelning för leknisk
information. Personalen inom avdelningen följer utvecklingen inom film,
videogram och andra medier och sprider informafion om denna utveckling genom
bl.a. seminarier och lidskriften Teknik och Människa.

1982 års film- och videoavtal innebär all Filminstitutet
får som en av sina uppgifter att följa den tekniska utvecklingen inom filmens
område. Detta blir en uppgift som institutet får fullgöra med hjälp av de
resurser som slår fill institutets förfogande för de filmkulturella ändamål som
sfiftelsen skall främja i sin verksamhet.

Dessutom anvisas i avtalet särskilda medel lill film- och
videobranscherna för branschfrämjande ändamål. I en prolokollsanleckning lill
avtalet sägs all dessa medel bl.a. bör användas för studium av den tekniska
UtveckUngen inom produktion och visning av film saml för praktiska försök på
detta område. Jag utgår från all filminstitutet och branscherna kommer att
samråda här om verksamhetens uppläggning.

Information m.m.

I nu gällande filmavial finns en särskild resurs avsatt
för informationsåtgärder under den s.k. D-fonden, som tilldelas 5% av
biografavgtflerna.

Prop. 1981/82:111 30

Informationsverksamhet
förekommer också inom den verksamhet som finansieras med hjälp av institutets
s. k. E-fond. Den nyss nämnda tekniska informationen är ell exempel på sådan
verksamhet. Även stora delar av institutets övriga uppgtfter, t. ex.
publicering av tidskrifter och böcker, kan anses ha informafionssyfte.

I
det nya avtalet har åtskillnaden mellan medel för information och övriga
uppgifter upphävts. I de medel som enligl avtalet skall användas för de
filmkulturella ändamål som stiftelsen skall främja i sin verksamhet ingår aUtså
resurser som motsvarar vad som nu används för informationsverksamhet inom och
utom Sverige.

I 18
§ D i nuvarande avtal anges alt en viss andel av de avgiftsmedel som skall
användas enligl denna punkt skall disponeras av filmbranschen för vissa
gemensamma ändamål. Dessa medel har förvaltats av Filmbranschens
samarbelskommillé under namnet Filmbranschens Samarbelsfond. Medlen har använts
för alt genom PR-ålgärder, publikationer och olika kollektiva artangemang söka
stimulera intresset för film saml alt befästa och utveckla filmbranschens
relationer till publik och massmedier.

Som
jag nyss nämnde under avsnittet om bevakning av den tekniska utvecklingen har i
det nya avtalet särskilda medel avsatts tUl film- och videobranscherna för
branschfrämjande ändamål. De informationsändamål som jag här har nämnt bör
kunna tillgodoses även inom ramen för dessa medel.

Bevara
och levandegöra kulturarvet på filmområdet

Främst
under de senaste tjugu åren har en omfattande verksamhet byggts upp för
information, dokumentation, arkiv m. m. på filmområdel. Huvuddelen av
verksamheten försiggår inom Svenska Filminstitutet, även om vissa delar har
kommit alt bedrivas utanför inslilulel.

Filminsfitutets
bibliotek fungerar som svenskt specialbibliotek inom filmområdel. Boksamlingen
omfattade 25941 böcker vid slutet av verksamhetsåret 1980/81. Antalet löpande
tidskrifter är 250. Bild- och affischarki-vel och klipparkivet hos
FUminstilulet innehåUer ell myckel omfattande material om svensk och utländsk
film. I FUminslilulets filmarkiv sparas svenska och utländska filmer. 1
anslutning lill filmarkivel pågår också ell arbete med all restaurera sådan
äldre svensk spelfilm som är gjord på brandfarligt nitralmaterial.
FUminslilulets filmklubb har föreställningar dels i filmhuset, dels i
Filminstilulels biografer i Filmstaden i Stockholm. Anlalel besökare vid
klubbens 1271 visningar uppgick fill drygl 90000 verksamhetsåret 1980/81.
Filminsfitulet bedriver också en omfattande publiceringsverksamhet. Särskill
kan nämnas tidskrifterna Chaplin och Teknik och Människa samt arbetet med den
svenska filmografin, som i färdigt skick skall innehålla uppgifter om alla
spelfilmer som har producerats i Sverige.

Den
verksamhet somjag här har angivit har slor betydelse för värt lands

Prop.
1981/82:111 31

filmkullur
och ligger i många fall på en internationellt hög nivå. Verksamheten bör även
i fortsättningen kunna bedrivas i huvudsak inom ramen för Svenska FUminslilulets
verksamhet. Enligt min mening bör staten i princip inle ingripa reglerande när
det gäller omfattningen och utvecklingstakten för olika verksamhetsgrenar. Del
bör alltså även i fortsättningen ankomma pä Filminstitutet all inom ramen för
tillgängliga resurser göra de avvägningar som erfordras.

På
en punkt finns del emellertid anledning att närmare kommentera uppgifts- och
ansvarsfördelningen på denna sektor.

När
det gäller bevarande av filmer har, somjag har nämnt i del föregående, en
omfattande verksamhet byggts upp inom FUminstilulet. Anlalel titlar är f n. ca
8000 och tillväxten är ca 300 titlar årligen. De filmer som tillförs arkivet
har i de flesta fall deponerats där av sina ägare i enlighet med de
internationella standardvillkor som gäller för detta område. Del är oftast
fråga om kopior som har visals en längre eller kortare lid på biograferna,
vilket kan leda lill alt de är i ganska dåligt skick. Materialet får inle
utnyttjas utanför Filminslilutel men däremot i filmklubbens verksamhet.

Den
I januari 1979 trädde lagen (1979:487) om pliktexemplar av skrifter och ljud-
och bildupptagningar i kraft. Lagen syftar bl. a. lill all säkerställa all
exemplar av filmer, fonogram saml radio- och TV-program bevaras ål
eftervärlden. Enligt lagens 12 § skall ell pliktexemplar av alla filmer i 16
eller 35 mm format som har godkänts av statens biografbyrå för visning vid
biografföreslällning lämnas till ALB. Den som har lämnat pliktexemplaret får
det tillbaka sedan arkivet har framställt en kopia i form av ett videogram.
Det bevarade materialet får endasi utnyttjas för forskningsändamål.

Som
framgår av del nyss anförda bygger bevarandet av filmer hos Filminstitutet och
hos ALB på olika legala förutsättningar. Man utnyttjar olika teknik och har
olika syften. Filminslilulets filmer tillförs institutet efter frivilligt
åtagande medan ALB får filmerna genom lagstiftning. Bevarandet hos ALB bör
därför vara fullständigt fr.o.m. all lagen började gälla. ALB utnyttjar
videoband, medan Filminslilutel primärt bevarar filmen i den urspmngliga
filmformen. De videokopierade filmer som har bevarats hos ALB får användas
endasi av forskare, medan Filminslilutels filmer har ell vidare
användningsområde. I propositionen (prop. 1977/ 78:97) om åtgärder för att
bevara skrifter och ljud- och bildupptagningar uttalade jag all jag fann del
angelägel all Filminstitutet även i fortsättningen genom avtal kan la emot och
förvara film på filmbas.

Även
om fömtsättningarna för de båda institutionernas bevarande av filmmaterial
sålunda skiljer sig ät, bör del finnas goda förulsätlningar för elt nära
samarbete i den praktiska hanteringen. Ell sådant samarbete har också kommit
lill stånd i fråga om i första hand bevarande av ufiändsk spelfilm.

Prop.
1981/82:111 32

1 ell följande avsnitt kommer jag alt ge en samlad
redogörelse för finansieringsformer och ekonomiska förutsättningar för olika
åtgärder på filmområdet. Jag räknar med att resurserna kommer all räcka till en
viss nödvändig förstärkning av institutets arkivfunktioner.

2.9 Finansieringsfrågor

Nuvarande filmavtal utgår från att biografavgifierna skall
finansiera de olika delarna av Filminstitutets verksamhet. Fördelningen av
avgiftsmedel mellan olika ändamål regleras i avtalets 18 §. Särskill under
1970-talels senare hälft har filmområdet också tillförts direkta statsbidrag.
Dessa kan delvis ses som ell uttryck för ambilionshöjningar, delvis som en
följd av all biografavgiflernas utveckling inte har varit sådan att uppnådda
positioner har kunnat bibehållas. Statsbidragen har förts till bestämda delar
av Filminstilulels verksamhet eller till verksamhet utanför institutet.

Inför förhandlingarna om 1982 års filmavtal har del varit
en strävan all utvidga finansieringsbasen för åtgärderna på filmområdel. Det
har inte visat sig möjligt alt öka del procentuella avgiftsuttaget på
biograferna. Däremot har en överenskommelse nåtts med videobranschen om en
frivil-Ug avgift på inspelade videogram som i princip motsvarar
biografavgiflen. Därigenom kommer utnyttjande av film i videogramform all bidra
till finansieringen av de filmpolitiska åtgärderna. Den svenska televisionen
har tidigare haft en överenskommelse direkt med Filminslilutel om samarbete
inom filmproduktionens område. Detta förhållande beslår, genom all SVT kommer
att ingå ett nytt avtal med Filminstitutet. TV-bolagel förbinder sig alt dels
betala 5 milj. kr. i fast penningvärde lill Filminstitutets allmänna
verksamhet, dels satsa minst en lika slor summa i samproduktioner av och
förvärv av visningsräller lill svenska långfilmer. I gengäld berättigar
televisionens insats lill produklionsgarantier i de fall det är frågan om en
utlagd produktion där televisionen satsar högst hälften av
produktionskostnaden.

Del statsbidrag som utgår lill filmändamål har i årets
budgetarbete av statsfinansiella skäl endast kunnat räknas upp med elt mindre
belopp. På förslag av chefen för budgetdepartementet har emellertid regeringen
nyligen, i en remiss lill lagrådet, föreslagit en skatt på oinspelade ljud-
och videokassetlband. En viss del av de inkomster som kommer in från den
aviserade skallen skall användas för olika åtgärder på bl.a. film- och
bildområdena. Till följd av effekterna för sysselsättningen inom filmområdel,
som den snabba ökningen av videoapparater i hemmen har fört med sig, är del
nödvändigt med vissa statliga insatser av detta slag. Regeringen har tidigare
denna dag beslutat föreslå riksdagen all av liknande skäl vissa insatser också
skall göras på bl. a. musikområdel.

Prop.
1981/82:111 33

Genom all dessa insatser möjliggörs av skatten på
oinspelade kassetter kan också deras storlek komma att variera från lid till
annan. Om intäkterna minskar blir del därför nödvändigt alt minska
bidragsgivningen i motsvarande mån. Detta är dessutom motiverat av all en
sjunkande försäljning av lomkasseller rimligen orsakas av en minskad kopiering
och att därför behovel av särskild kompensation till upphovsmän m.fl. i motsvarande
mån minskar.

Biografavgifierna
kan beräknas lill ca 40 milj. kr. Det nuvarande statsbidraget utgör inkl.
fraktstödel efter uppräkning ca 25,2 milj.kr. Av intäkterna från den nya
skallen på oinspelade kassetter bör 8,5 milj. kr. tillfalla film- och
videoområdena medan den avtalsreglerade avgiften på inspelade videogram kan
beräknas inbringa 17-21 milj. kr. Televisionens bidrag är 5 milj.kr., allt per
år. De samlade resurserna för film- och videoändamål uppgår alltså lill 95-100
milj.kr. Beräkningarna är dock osäkra på vissa punkter, eftersom utvecklingen
är svår alt uppskatta.

Under del senare årtiondets reformarbete inom kultur- och
utbildningsområdena har det varit en ambition att decentralisera ansvaret för
verksamheten så långt som möjligt. De organ som har direkt kontakt med
verksamheten har bedömts ha de bästa förutsättningarna all bedöma var behoven
är störst och vilka åtgärder som har de bästa förutsättningarna att bli
effektiva. Myndighelerna lämnas en betydande frihet alt avgöra på vilket sätl
tilldelade resurser skall användas.

Enligl min mening bör dessa principer tillämpas också på
filmens område. Den nuvarande stela fondstrukluren i avtalet, som starkt har
bidragit lill svårighelerna all överblicka omfattningen av institutets
ekonomiska åtaganden, bör ersättas med en ordning med en enda fond till vilken
olika slag av inkomster kan föras. I avtalet har angivits vissa riktlinjer för
hur dessa medel skall användas, men Filminstitutets styrelse lämnas en betydande
frihet när det gäller att fördela resurser mellan olika ändamål.

Reglerna om fördelningen av resurser slår i 32§ i 1982 års
film- och videoavial. Enligl denna skall avgiftsinkomsterna föras till en fond,
till vilken även andra inkomster kan föras. Fondmedlen skall användas med lägst
20% för stiftelsens engagemang i produktion av svensk film. lägst 35% för
produklionsgarantier till svenska långfilmer, lägst 5% för produklionsgarantier
till svenska kortfilmer saml lägst 5 % för att främja spridning och visning av
svensk film. För stiftelsens gemensamma förvaltning, för administrativa
basresurser för viss verksamhet samt för de övriga filmkulturella ändamål som
sfiftelsen skall främja i sin verksamhet skall högst 25% användas. 3% skall
användas av film- och videobranscherna för branschfrämjande ändamål. Inkomster
som uppkommer i produktionen skall användas i produktionen medan inkomster i
övrig verksamhet skall användas i denna verksamhet. I paragrafen sägs också att
del ankommer på styrelsen att av tillgängliga medel årligen avsälla de reserver
som anses erforderliga. Om inkomsterna överstiger 100 milj. kr. i prislägel den
1 juli 3 Riksdagen 1981182. I saml. Nr 111

Kartong: S. 33, rad 38 Står: skall 25 Rätlat till: skall
högst 25

S. 34, sista stycket rad 4 Står: och förordningen om
Rättat till: (1928: 370) och lagen (1947; 576)

S. 47, rad 20 Står: chefen------------------------------- föreslå
Rättal lill: regeringen till

lagrådet

Prop. 1981/82:111 34

1982 gäller andra procenttal. Då skall vidare ell särskilt
stöd till produktion av värdefulla videogram införas.

De procenttal somjag har angett har summan 93. Jag vill
vidare erinra om all för stiftelsens gemensamma förvaltning, för administrativa
basresurser samt för övriga filmkulturella ändamål har i avtalet angetts en
högsta procentandel. Härigenom skapas möjlighet för styrelsen all avväga
insatsernas storlek mellan olika områden, utöver vad som följer av avtalet.
Enligl min mening bör denna möjlighet normall vara tillräcklig för all
tillgodose uppkommande behov. Riksdag och regering har givelvis möjlighet att
i form av bidragsvillkor meddela föreskrifter om användningen av statsbidrag.

I en särskild prolokollsanleckning förutsätter parterna i
1982 års filmavial all styrelsen under ett inledande skede av avtalets
giltighetstid inom ramen för de regler som anges i 32 § vidtar särskilda
åtgärder i syfte all förbättra sttflelsens ekonomiska ställning. Enligt min
mening bör del till en börian vara möjligt all årligen avsälla medel i
storleksordningen 10% för att täcka fidigare underskott.

2.10 Vissa ytterligare frågor om avtalet

Avgifterna

Biografavgiflen behålls oförändrad i del nya avtalet.
Avgiflsprocenten är fortfarande 10% och avgifien skall betalas av samma
kategorier av biografer som f. n., dvs. biografer som ger mer än fem
föreställningar i veckan, utöver barnmatinéer. Vissa undanlag från
avgiflsskyldighelen m.m. som finns i del gamla avtalet återfinns också i det
nya. Nuvarande former för uppbörd och redovisning behålls också.

Videoavgiflen är uppbyggd efter mönster av biografavgiflen
med de förändringar som följer av videogrammens särart. Utgångspunkten är att
den som distribuerar en videokassett lill uthyrarna har en viss genomsnittlig
intäkt av varie kassett under den lid kassetten finns kvar i distribution.
Denna intäkt har för långfilmskassetter beräknats till 800 kr. och för
kort-filmskassetler lill 480 kr. Avgifien har satts lill 5% och avgifien blir
alltså 40kr. för en långfilmskassett och 24 kr. för en kortfilmskasselt.
Avgiften erläggs av den som bedriver yrkesmässig verksamhet för uthyrning av
videogram direkt till kunder för enskilt bruk.

Avdragsrätt för avgijter

Enligl förordningen (1963:173) om rätt alt vid taxering
för inkomsl njuta avdrag för avgifter fill Stiftelsen Svenska Filminstitutet,
m.m. är avgift enligt 1963 års filmavial avdragsgill vid beräkning av
nettointäkt av rörelse enligt kommunalskattelagen (1928:370) och lagen
(1947:576) om stafiig inkomstskatt. Motsvarande bör gälla för såväl
biografavgifl som videoavgift enligt 1982 års film- och videoavtal. Införandet
av en avdragsmöjlighet

Prop. 1981/82:111 35

även för videoavgift kan beräknas leda lill en minskad
skalteinläkl för statlig inkomstskatt på upp tiU 9-12 milj. kr. Jag räknar
emellertid med alt del ökade skalleunderlag som den nya avgiften kommer alt
medföra kompenserar detta. Sltflelsen bör vidare såsom hillills vara befriad
från skyldighet alt erlägga skall för inkomst och förmögenhet i vidare mån än
vad avser kommunal inkomstskall för inkomsl av fastighet. Chefen för
budgetdepartementet kommer senare i vår all föreslå regeringen alt lägga fram
förslag om de ändringar i skaltelagsliftningen som avtalet föranleder.

Avtalstid, uppsägning, ändringar m.m.

Det nya avtalet träder i kraft den I juli 1982 och skall
gälla t. o. m den 30 juni 1991. Härigenom kommer avtalstiden för 1963 års
filmavial alt förkortas med ell år. Om avtalet inle sägs upp senast två år
före utgången av avtalsperioden förlängs det automatiskt med tre år för varje
gång.

Staten får säga upp avtalet, om filmbranschen eller
videobranschen bryter mol det. Filmbranschen får säga upp avtalet, om
nöjesskatt för biografföreslällningar återinförs eller om annan skatt av
väsentligen samma karaktär och effekt införs eller om mervärdeskatt införs på
filmvisning. Videobranschen får säga upp avtalet om särskild kassettskatt eller
liknande pålaga läggs på inspelade videogram. För båda branscherna gäller att
uppsägning får ske om rätten alt göra avdrag för biografavgiflen vid beräkning
av nettointäkt av rörelse begränsas eller avskaffas.

Sedan avtalet har varit i kraft tre år får varie part
påkalla överläggningar med övriga parter om villkoren i avtalet. Samma sak
gäller när avtalet har gällt i sex år.

Ändringar av bestämmelserna i avtalets bilaga 3, som
behandlar reglerna för produklionsslödet, får göras av stiftelsens styrelse.
För att bli giltigt måste elt sådant beslut godkännas av regeringen. Föreningen
Sveriges Filmproducenter och videobranschen.

Om avtalet sägs upp lill upphörande vid avtalstidens slut
skall samma regler gälla som i 1963 års filmavtal. Om stiftelsen likvideras
skall behållningen, med undantag av de för de två sista avtalsåren redovisade
avgifterna, tillskiftas staten att användas för stiftelsens allmänna ändamål.

2.11 Vissa övriga frågor

Under delta avsnitt lar jag upp vissa frågor som har
aktualiserats i videogramutredningens betänkande och som jag inte behandlar på
annan plats.

Våld i videogram m. m.

Videogramulredningen diskuterar olika medel för att komma
till rätta med del förhållandel alt program med grova våldsinslag sprids i
videogramform. Utredningen konstaterar att dessa frägor ingår i
yttrandefrihets-

Kartong: S. 35, rad 5 Står: inkomst eller Rättal lill:
inkomst och

Prop. 1981/82:111 36

utredningens
uppdrag och lägger därför inte fram något eget förslag. Med hänsyn fill del
stora intresse som dessa ling har väckt hos remissinstanserna vill jag i detta
sammanhang klargöra min inställning.

Yttrandefriheten
är en av de viktigaste grundvalarna för ett fritt samhällsskick. Friheten all
i olika form ge ullryck för meningar och upplysningar om sakförhållanden är en
nödvändig förutsättning för att de makthavandes verksamhet skall kunna
granskas och kritiseras på del sätl som är nödvändigt i en demokrati. Den är
också nödvändig för forskares och konstnärers arbele med att vidga vårt velande
och berika våra upplevelser.

Enligt
regeringsformen är varje medborgare tillförsäkrad vissa grundläggande fri- och
rättigheter, exempelvis yttrandefrihet, informationsfrihet och mötesfrihet.
Dessa friheter får begränsas endasi med hänsyn lill de skäl som anges i
regeringsformen.

Tryckfriheten
regleras i tryckfrihetsförordningen, som är en grundlag. För yttranden i radio-
och televisionsprogram gäller radioansvarighetslagen som är uppbyggd efter
mönster av tryckfrihetsförordningen men är vanlig lag.
Yilrandefrihelsulredningen har lill uppgift alt föreslå en grundlagsreglering
av yttrandefriheten som skall utformas efter mönster av tryckfrihetsförordningen
och omfatta alla de medier som kan ha särskild betydelse för åsiktsbildningen i
samhället. Yttrandefrihetsutredningen har också i uppdrag att överväga om del
föreligger tillräckliga skäl för all bibehålla någon form av vuxencensur på filmens
område. Enligl vad jag har erfarit avser utredningen att lägga fram sill
slutbetänkande under år 1982.

Frägan
om filmcensur och angränsande frågor har diskuterats under lång tid och har
fått förnyad aktualitet i samband med den snabba ökningen av antalet
videospelare och det ökade utbudet av inspelade videokassetter för uthyrning.
Bakgrunden lill del stora intresset för dessa frågor är givelvis bildmediernas
stora förmåga att påverka åskådaren och den motsättning som därför uppslår
mellan intresset av yttrandefrihet och önskan all skydda åskådarna mot skadlig
påverkan av dessa medier.

Förhandsgranskningen
av biograffilm regleras i den s. k. biografförordningen'. Enligt denna
förordning får inle vid offentlig visning av biograffilm förevisas en film som
inle dessförinnan har godkänts av statens biografbyrå.

Biografbyrån
får inte godkänna en film eller en del av en film, vars förevisande på grund av
det sätl på vilket händelserna skildras och del sammanhang i vilket de
förekommer kan verka förråande eller skadligt upphetsande eller förleda lill
brott. Inte heller får en film eller en del av en film godkännas, om dess
förevisande kan anses olämpUgt med hänsyn fiU

'
Förordningen (1959:348) med särskilda bestämmelser om biografföreställningar m.
m. (ändrad senast 1979: 213).

Prop.
1981/82:111 37

rikels förhållande till främmande makt eller kan lända
till upplysning om förhållanden, vilkas uppenbarande kan medföra men för
försvaret eller eljest för rikets säkerhet.

Dessutom kan godkännande vägras om biografbyrån finner alt
förevisandet av en film eller en del av en film skulle uppenbarligen strida
mol allmän lag.

Del som nu har berörts är den s. k. vuxencensuren. Den s.
k. barncensuren innebär att en film eller en del av en film inle får godkännas
för barn under sju år eller för barn, som har fyllt sju men inle elva år, eller
för barn, som har fyllt elva men inte femlon år, i den mån den kan vålla barn i
en sådan åldersgrupp psykisk skada. Biografbyrån får inle vägra all godkänna en
film på någon annan grund än dem som nu har nämnts.

Barn under femlon år får inle lämnas tilllräde lill en
biografföreställning där annan film förevisas än sådan som biografbyrån har
godkänt för den åldersgrupp barnet tillhör.

Biografförordningens bestämmelser innebär en begränsning
inte bara av yttrandefriheten ulan också av mötesfriheten, eftersom den lar
sikte just på en form av sammankomster som till slor del faller under
regeringsformens skydd för mötesfriheten. Med hänsyn till att bestämmelserna
om filmcensur fillgodoser delvis andra intressen än dem som enligl 2 kap. 14 §
regeringsformen får leda lill en begränsning av mötesfriheten har i punkt 4
övergångsbestämmelserna lill lagen om ändring (1976:871) i regeringsformen
föreskrivits all de vid ikraftträdandet den 1 januari 1977 föreliggande
bestämmelserna om all en film inle får förevisas offentligt, om den inle
dessförinnan har godkänts för sådan visning, gäller utan hinder av regeringsformens
regler om mötesfriheten. En konsekvens av denna undanlagsregel är all en skärpning
eller utvidgning av reglerna om förhandsgranskning måste föregås av en
grundlagsändring.

Med anledning av den offentliga diskussion om våldsinslag
i videogram som log fart i slutet av år 1980 framlades departementspromemorian
(Ds Ju 1980: 14) Våldet i videogram m. m. Förslag angående
lagstiftningsåtgärder. Promemorian låg lill grund för förslagen i prop.
1980/81; 176 med förslag till lagstiftning mot viss spridning av videogram med
våldsinslag m. m.

1 propositionen avvisar föredraganden olika slag av
förhandsgranskning av videogram. 1 slällel föreslås en lag om förbud mot
spridning av filmer och videogram med våldsinslag. Enligt förslaget i
propositionen skulle filmer och videogram med ingående skildringar av
verklighetstrogen karaktär som återger våld eller hot om våld mol människor
eller djur inte i yrkesmässig verksamhet eller annars i förvärvssyfte få lämnas
ul till barn under femton år eller spelas upp vid särskill anordnad visning,
när något sådant barn är närvarande. 1 lagförslaget föreskrivs undanlag för
offentliga filmvisningar, sändningar av televisionsprogram saml filmer som av
biografbyrån godkänts för visning för åldersgrupp under femlon år, eller
videogram av samma innehåll.

Kartong: S. 44, sista stycket rad 1 Står: 5.4 Rättat tiU:
2.7

sista stycket rad 3 Står: minst tre år Rättat till: tre år

Prop.
1981/82:111 38

Vid behandlingen i konslilulionsutskottet (KU 1980/81:28)
föreslog utskottet all lagen också skuUe innehålla förbud mol spridning av
s.k. exlremvåld. En ny 1 § föreslogs med förbud mol spridning till allmänheten
av filmer och videogram med närgångna eller långvariga skildringar av all någon
utsätts för rått eller sadistiskt våld såvida spridandel med hänsyn lill
framställningens syfte och sammanhang samt omständigheterna i övrigi är
uppenbart oförsvarligt. Vid behandlingen i riksdagen antogs lagförslaget utom
den föreslagna nya I §. På förslag av moderata samlingspartiet, som åberopade
reglerna i regeringsformens 2 kap. 12 § tredje stycke, som ger möjlighet för en
minoritet i riksdagen all uppskjuta behandlingen av ell förslag fill lag om
inskränkning i gmndläggande fri- och rättigheter, beslöt riksdagen att
paragrafen skulle vila i minst tolv månader.

F. n. är del alltså inle lagslridigl att i videogramform
lill personer över 15 år sprida l.ex. biograffilmer som statens biogralbyrå har
lolalförbjudit för visning på biograf, eller filmer som med säkerhet skulle bli
förbjudna om någon lät granska dem för biografvisning. Jag utgår emellertid
från att riksdagen kommer all anta den vilande 1 § i videovåldslagen så snart
lolvmånadersfrislen har löpt ut. Därefter kommer det att finnas en laglig grund
för ingripande mot i varje fall de värsta våldsskildringarna.

1 praktiken synes hemvideobranschen redan ha inlett en
anpassning till de normer som gäller för biografbyråns granskning av
biograffilm. Jag ulgår från all denna anpassning kommer att forlsälla, och alt
ulbudel på video snart kommer alt överensstämma med de filmer som visas på biograf
Enligl min mening finns del därför inle behov av ytterligare regleringar på
detta område i avvaktan på ställningstagande till yttrandefrihets-utredningens
kommande förslag.

Jag vill också betona det ansvar som åvilar föräldrar,
lärare, ungdomsledare och andra som är engagerade i barns och ungdomars
uppfostran och utbildning. Utan all dessa personer visar vaksamhet och
initiativkraft kommer ingen lagstiftning som är förenlig med kravet på
yttrandefrihet alt kunna skydda de unga från skadlig påverkan. Del gäller att
bevaka afi lagens bestämmelser iakttas, men också att la initiativ för all
positiva kvalilelsalternaliv erbjuds. Jag vill i delta sammanhang erinra om vad
jag i det föregående har anfört om granskning av filmer för barn och ungdom.

Utbildningsfrågor

Videogramutredningen förordar i sitt belänkande efter
kontakter med gymnasieulredningen (U 1976:10) alt särskilda gymnasielinjer
inrättas med bild- och dramaulbildning. Videogramutredningen betonar all också
ljudinspelning och ljudredigering bör las med i undervisningen. Sedan belänkandel
lämnats har gymnasieulredningen den 9 december 1981 avlämnat sitl
principbetänkande (SOU 1981:96) En reformerad gymnasieskola.
Gymnasieulredningen har föreslagit fyra tvååriga estefiska studieprogram, bland
dem elt för bild och form. Inom detta studieprogram har utredningen

Prop. 1981/82:111 39

föreslagit
att yrkesprakfik skall kunna förläggas lUl bl. a. TV- och filmstudios och
reklambyråer. Efter ell första gemensamt år föreslås inom studieprogrammet
bild och form fem olika specialiseringar, däribland foto/film.
Gymnasieulredningen har i sill betänkande av olika skäl inte kunnat gå in på en
detaljutformning av de estetiska utbUdningarna men ullalar all del är angelägel
all arbele på detta kan ske så snart som möjligt. Betänkandet är utsänt på
remiss fram fiU den 1 november 1982.

Videogramutredningen
lägger också fram vissa förslag om mediekunskap i lärarfortbildningen.
Organisationen och inriktningen av personalutbildningen inom skolväsendet
behandlades av riksdagen våren 1981 med anledning av propositionen om
skolforskning och personalutveckling (prop. 1980/81:97, UbU 1980/81:37, rskr
1980/81:385). 1 korthet innebär riksdagens beslut alt den största delen av
personalutbildningen skall ske i form av enstaka kurser inom högskolan. Inom
högskolan skall personalutbildningen planeras av en fortbildningsnämnd inom
var och en av de sex högskoleregionerna. Vidare innebär riksdagens beslut all
skolstyrelserna, i StäUel för som nu länsskolnämnderna, skall besluta om lön
med B-avdrag vid tjänstledighet.

Det
ankommer således på högskolemyndigheterna all planera personalutbildningen så
att skolväsendels behov tillgodoses. Videogramutredningens förslag till viss
fortbildning är, om berörda myndigheter finner del angelägel, möjligt att
genomföra inom ramen för den nyligen reformerade personalutbildningen. Jag
finner därför inle anledning att närmare behandla denna fråga.

Utredningen
har vidare föreslagit all universitets- och högskoleämbetet bör ges i uppdrag
att göra en översyn av bildkunskapens ställning i de olika läramtbildningarna,
då bildkunskap behöver ges en mer framträdande plats i lärarnas gmndulbildning.
Jag förutsätter all UHÄ i sin fortlöpande översyn av utbildningarna inom
sektorn för utbildning för undervisningsyrken lar hänsyn liU den utveckling
som sker inom och utom skolan och som bör påverka innehåUet i och uppläggningen
av de skilda utbildningslinjerna.

Videogrammen
och de handikappade

Videogramulredningen
konstaterar all videogrammen för vissa grupper av handikappade öppnar helt nya
möjligheter alt bryta en pålvungen isolering. Delta gäller i första hand för
de hörselhandikappade. Fr. o. m. innevarande budgetår utgår ett särskiU bidrag
tiU Sveriges Dövas Riksförbund för produktion av videogram för döva.
Utredningen konstaterar att de erfarenheter som erhålls från
videogramproduklionen för de döva bör kunna las fill vara och resultera i
liknande möjligheter för andra handikappgrupper. Enligl utredningen bör dock
handikappade i göriigasle mån erhålla informafion och upplevelser gemensamt
med den övriga befolkningen. När del gäller ljud- och bildprogram vilar enligl
utredningen ett stort ansvar på

Prop. 1981/82:111 40

SVT
och UR att redigera sill programutbud på ell sådant säll all del blir
tillgängligt ocksä för handikappade.

Remissinstanserna
instämmer allmänt i behovel av särskild videogram-produktion för döva och
hörselskadade. När del gäller videogramproduklion för övriga handikappgrupper
varnar en del remissinstanser för en övertro på elektroniska medier.

För
egen del vill jag erinra om del särskilda statsbidrag som ulgår lill Sveriges
Dövas Riksförbunds videogramproduklion. Vidare har regeringen i årets
budgetproposition föreslagit all rikscenlralerna för pedagogiska hjälpmedel för
handikappade (RPH) skall få en viss förstärkning, som bl. a. skall kunna
användas för framställning av läromedel på video hos rikscen-Iralen för
pedagogiska hjälpmedel för hörselskadade (RPH-HÖR). Enligl min mening bör
emellertid en förstärkning med 250000 kr. ske av bidraget lill Sveriges Dövas
Riksförbund. Jag återkommer lill delta under avsnillet om anslagsberäkningar.

Det
är angeläget all de handikappades särskilda behov beaktas överallt där så
lämpligen kan ske. Jag har tidigare berört denna fråga i avsnittet om
importstöd till värdefull film. Jag vill också understryka betydelsen av att
eventuell försöksverksamhet med distribution av videogram från Svenska
Filminstitutet eller företag inom Sveriges Radio-koncernen utformas på ett
sådant sätt alt hänsyn las till de handikappade, l.ex. genom textning av programmen.

Register
över bildprogram

Videogramulredningen
föreslår all ell databaserat register över ljud- och bildprogram upprättas hos
ALB. Registret föreslås innehålla uppgifter om alla ljud- och bildprogram som
har gjorts tillgängliga för allmänheten. Bland användarna nämns ALB, företag
inom Sveriges Radio-koncernen, smalfilmdislribulörer. Svenska FUminstilulet och
ell anlal utbildningsinstitutioner och statliga myndigheter.

Ell
betydande anlal remissinstanser tUlstyrker rent allmänt utredningens förslag. Flera
instanser pekar emellertid på all vikliga problem är olösta, bl.a. när del
gäUer alt anpassa registreringen lill de behov som olika lilllänkla användare
har. ALB stöder idén om ett centralt register hos ALB, men konstaterar all
vissa frågor måste utredas ytteriigare innan ett beslut kan fallas.
Statskontoret håller för troligt all såväl utvecklingskostnader som framför
allt driftkostnader blir betydligt högre än vad utredningen har uppskattat och
föreslår all den fortsatta beredningen av frågan överlämnas till ALB att
handläggas enligl förordningen (SFS 1981:266) om investeringar i statliga
ADB-system. Statskontoret förklarar sig berett att lämna visst slöd fill en
förstudie av hithörande frågor.

Den
positiva remissreaklionen ger vid handen att ell centralt register över ljud-
och bildprogram skulle välkomnas av många. Flera av de frågor som är olösta är
emellertid av sådan art alt de kan påverka kostnaderna för

Prop.
1981/82:111 41

ett
register mycket kraftigt. Jag är därför inle beredd alt, innan yllerligare
material som belyser dessa frågor har lagts fram, vidta någon åtgärd för att
fortsätta planeringen av ell centralt register.

Film-
och videoproduktion inom museerna

Jag
har fidigare omnämnt skrtften Video som konslnäriig resurs. Museerna och videogrammen,
som av videogramutredningen har ingivits efter huvudbetänkandet.

Där
diskuteras frågan om hur museerna kan använda videotekniken. I sitt yttrande
över betänkandet föreslår RiksulstäUningar all särskUda resurser anvisas för
produktion av film och videogram inom museerna. Museernas resurser förslår inte
för en produkfion av den omfattning som skulle vara önskvärd och det är
knappast heUer möjligt att få stöd för produktion av sådana filmer eller
videogram inom ramen för del slöd som går till filmproduktion i allmänhet.

Enligt min mening ger
film- och videoteknik goda möjligheter för museerna både alt dokumentera t.
ex. arbetsprocesser inom utdöende yrken, och att framställa program som kan
föra ut kunskapen om museets samlingar tiU en vidare krets. En viss
yllerligare satsning på sådana produktioner kan därför vara befogad. I del
följande kommer jag därför att förorda all 750000 kr. anvisas under anslaget
Bidrag till särskilda kuUurel-la ändamål för film- och videoproduklioner inom
museerna. Anslaget bör ställas lill statens kulturtåds förfogande. En
fömtsättning för all bidrag skaU kunna utgå bör vara alt museerna bidrar av
egna medel. Genom en samverkan mellan oUka museer bör det vara möjligt att
utnyttja tillgängliga resurser på ett effektivt sätt. Vidare bör en plan
upprättas för produkfions-verksamhelen så alt olika landsändar och ämnesområden
kan bli representerade.

3
Hemställan

Med
hänvisning till vad jag har anfört hemställer jag alt regeringen föreslår
riksdagen

att
godkänna vad jag har anfört om inriktningen av de statliga åtgärderna på film-
och videoområdet.

4
Anslagsberäkningar för budgetåret 1982/83

I
prop. 1981/82:100 (bil. 12 s.153) upptogs anslagen Statens biografbyrå och
Filmslöd med preliminärt beräknade belopp i avvaktan på förevarande särskilda
proposition. Slutliga förslag lill medelsanvisningar kan nu föreläggas
riksdagen.

Vad jag har anfört i det föregående innebär vidare all
anslagen Bidrag lill särskilda kulturella ändamål och Talboks- och punklskriftsbibliolekel:
Produktionskostnader bör höjas utöver vad som har föreslagils i budgetpropositionen.
För det sistnämnda anslaget har regeringen tidigare denna dag beslutat föreslå
en ökning med hänsyn lill de kostnadsökningar som en skatt på oinspelade
kassetter medför för olika handikappverksamheler.

Film

c 1. statens biografbyrå

1980/81 Utgift

2416984

1981/82 Anslag

2295000

1982/83 Förslag

2691000

Statens biografbyrå har som huvuduppgift att pröva frågor
om godkännande av film som är avsedd att visas vid offentlig
biografföreslällning. Som rådgivande organ i denna verksamhet är lill
biografbyrån knutna statens filmgranskningsråd och statens barnfilmnämnd.

Biografbyrån
svarar vidare fr.o.m. budgetåret 1978/79 för en försöksverksamhet i vissa
områden med fraktstöd för film. Syftet är att undersöka om det är möjligt att
med hjälp av fraktstöd till kvalilelsfilm förbättra repertoaren på biograferna.
Bestämmelser om försöksverksamheten återfinns i förordningen (1978:233) om
försöksverksamhet med fraklstöd för film.

1981/82

Beräknad
ändring 1982/83

Statens
biografbyrå

Föredraganden

Personal

Anslag

Förvaltningskostnader

(därav
lönekostnader) Lokalkostnader Fraktstöd för film

10

1447 100

(1396000)

607900

240000

2295000

of

-1-554700

(-1-181700)

+ 43 100

-Hl 60 000

-f 757 800

of.

H-l 15 000

(4-111000)

-I- 41000

-1-240000

-1-396000

Avgifterna för granskning av biograffilm, som redovisats
på statsbudgetens inkomstsida under mbriken 2 500 Offenfiigrältsliga avgifter,
är i statsbudgeten för innevarande budgetår upptagna till 1,5 milj. kr.

Prop.
1981/82:111 43

Statens biografbyrå

1.
Pris-och
löneomräkning m. m. 176000 kr.

2.
En
rationalisering med 2 % beräknas av biografbyrån leda lill en anslagsminskning
i fast penningvärde i storleksordningen 50000 kr. En sådan besparing är inle
möjlig all göra ulan en personalreducering som skulle leda till försämrad
service för filmdistribulörerna. Byrån framhåller alt avgifterna för
filmgranskning höjdes med 50 % den 1 juli 1981 och alt byråns förslag lill ytterligare
avgiftshöjning leder fill alt kostnaderna för byråns granskning inom kort
kommer all läckas helt av avgifter.

3.
Yllerligare
66000 kr. yrkas för lönejusteringar av sex tjänster. För personalutbildning
föresläs 6000 kr. och för en allmän förstärkning av expensmedlen 33000 kr.
Byrån behöver ocksä skaffa viss leknisk utrustning för 345000 kr. {+ 450000
kr.).

4.
Avgifterna för
granskning av biograffilm bör höjas med 50% fr. o. m. den 1 juli 1982.
Intäkterna för budgetåret 1982/83 kan då beräknas till 2,2 milj. kr.
Biografbyrån föreslår också en förändring i avgiftens konstruktion. F. n.
beräknas granskningsavgiften för såväl 16 mm som 8 mm smalfilm som om filmen
vore 2,5 gånger sin verkliga längd. Byrån förordar att avgifien för 8 mm film
fr. o. m. den I juli 1982 beräknas på 5 gånger filmens verkliga längd.

5.
Biografbyrån
har redovisat erfarenheterna av försöksverksamheten med fraklstöd för film.
Byi-ån konstaterar att en del fraklstödda filmer visserligen har visats på
många orter, men all del främst lorde röra sig om filmer som hade blivit
publiksuccéer även ulan stöd. En påfallande slor andel av filmerna har visals
myckel litet eller inte alls inom stödområdena. Effekten på biografrepertoaren
har alltså varit ringa.

När del gäller orsaken till detta resultat pekar
biografbyrån på all stödbeloppet per visad film har varit litet.
Administrativa problem och bristfällig information kan också ha spelat en
roll.

Biografbyrån föreslår att försöket med fraktstöd
fortsätter, men att vissa förändringar görs i slödels konstruktion.
Stödbeloppet bör inte längre vara begränsat lill fraktkostnaden utan beräknas
schablonmässigt utifrån biografernas samtliga kostnader. Del bör läcka en
större del av kostnaderna än f n. Kostnaderna för stödet beräknas lill 400000
kr. för budgetåret 1982/83 (-1- 160000 kr.).

Efter remiss har yttranden över biografbyråns redovisning
och förslag beträffande fraktstödel avgivits av Svenska FUminstitutet, Sveriges
Film-uthyrareförening, Sveriges Biografägareförbund, Folkets Husföreningar-nas Riksorganisation
och Föreningen Våra Gårdar i ett gemensamt yttrande saml Sveriges förenade
filmstudios.

Svenska FUminstUutet och Sveriges förenade filmstudios
instämmer i bedömningen alt fraktstödel inle har haft någon nämnvärd betydelse.
Enligt Folkets Husföreningarnas Riksorganisation och Föreningen Våra Gårdar har
däremot slödel i en del fall möjliggjort att viss film har kunnat

Prop.
1981/82:111 44

visas. Sveriges Biografägareförbund anser att del
nuvarande fraktstödel är värdefullt och att försöksliden, två och elt halvt år,
är för kort för alt säkra slutsatser skall kunna dras om effekten.

Biografbyråns förslag fär ett blandat mottagande. Sveriges
Biografägareförbund och Sveriges FUmuthyrareförening tillstyrker en föriängd
försöksverksamhel. Enligl biografägareförbundet bör försöket forlsälla i ytteriigare
minst tre år. Båda organisationerna betonar alt verksamheten bör sträckas ul
lill all omfatta hela landet. Filmuthyrareföreningen föreslår att även
distributörernas kostnader för distributionen av kvalilelsfilm bör beaktas.
Enligl de två organisationerna bör kostnaden för fraktstödel även i
fortsättningen betalas med statsmedel. Biografägareförbundet betonar all de
administrativa formerna bör förenklas.

Folkets Husföreningarnas Riksorganisation och Föreningen
Våra Gårdar förordar också att försöksverksamheten fortsätter i ytterligare
minst tre år och att den skall omfatta hela landet. Däremot avvisar de båda
organisationerna bestämt biografbyråns förslag alt slödel skall omfatta också
andra kostnader än fraktkostnader. En sådan förändring skulle innebära alt
fraktstödel gjordes om lill ett allmänt visningsslöd. Frågan om
elUvisningsslöd, som enligl organisationerna måste kombineras med elt akfivt
publikarbete om del skall bli effektivt, bör lösas i samband med
förhandlingarna om ett nytt filmavial.

Sveriges förenade filmstudios ställer sig tveksam lill all
ge driftbidrag till kommersiella biografer. Enligl erfarenheterna inom
organisationen måste man bedriva en aktiv värvningsverksamhel för alt få
människor att komma lill visningar av "svårare" filmer. En sådan
värvning har filmsludiorörel-sen och Bio Kontrast större möjligheter alt
ulföra. Ett framfida slöd till kvaliletsfilmvisning bör därför utformas så att
del kan komma dessa organisationer till del.

Svenska Filminstitutet avvisar biografbyråns förslag.
Enligt institutet skulle nya ekonomiska insatser ge bättre resultat om pengarna
disponerades på annat säll. En analys av kostnaderna för olika kompletterande
filmaktivileler bör därför utföras. En eventuell kvalitetsbedömning av filmer
på den svenska marknaden bör inte ulföras av biografbyrån.

Föredraganden

Som framgår av vad jag har anfört i del föregående under
avsnitt 2.7 Spridning och visning av värdefuU film bör försöksverksamheten med
fraklstöd fortsätta under ytteriigare tre år fr.o.m. budgetåret 1982/83. En
viss utvidgning och justering av stödområdena bör göras, dock inle mer än alt
högst hälften av Sveriges län omfattas av försöksverksamheten. 1 övrigi bör
förulsällningarna vara oförändrade, dvs. stödbeloppet bör uppgå till den frakt
som biografägaren skall betala och verksamheten bör handhas av statens
biografbyrå. Del bör ankomma på regeringen alt, efter förslag från
biografbyrån, meddela bestämmelser om verksamheten. För

den utvidgade försöksverksamheten räknar jag med ell
medelsbehov av 480000 kr.

Jag har för avsikt all i annat sammanhang föreslå
regeringen att dels höja avgifterna för granskning av biograffilm med ca 50%
fr.o.m. den I juli 1982, dels i enlighet med biografbyråns förslag besluta att
avgiften för 8 mm film fr. o. m. detta datum skall beräknas på fem gånger
filmens längd. Till följd av avgiftshöjningen kan inkomsterna beräknas lill ca
2 200000 kr. för budgetåret 1982/83.

Med hänvisning lill vad jag har anfört och till
sammanställningen hemställer jag all regeringen föreslär riksdagen

alt till Statens biografbyrå för budgetåret 1982/83 anvisa
elt förslagsanslag av 2691000 kr.

C
2. Filmstöd

1980/81
Utgift 1981/82 Anslag 1982/83 Förslag

20996666
24 229000 32215000

Reservation

78808

Innevarande
budgetår fördelas anslaget till filmslöd på följande säll:

1.
Svenska
filminstitutet för produktion av film

2.
Konstnärsnämnden
för projektbidrag till produktion av film

3.
Svenska
filminstitutet för import och distribution av barnfilm

4.
Svenska
filminstitutet för restaurering av film

5.
Statens
ungdomsråd för granskning av barnfilm m. m.

6.
Folkets
Husföreningarnas Riksorganisation för spridning av kvalilelsfilm

7.
Till
regeringens disposition för bidrag till försök med filmvisning i nya former

1981/82

Beräknad ändring 1982/83

Svenska filminstitutet, konstnärsnämnden, statens
ungdomsråd. Folkets Husför-

eningarnas Riksorganisation

15
800000'

-1-2 920000

2 365000'

-1- 635 000

875 000

+ 135 000

1060000

-1- 150000

800000'

-1- 95 000

960000

+ 584000

2369000

_

24229000

-1-4519000

' Därav till kortfilm, företrädesvis för barn, lägst
2200000 kr.

Därav till film för barn lägst 1 milj. kr.

Av anslagsposten disponerar statens ungdomsråd 750000 kr.

Prop. 1981/82:111 46

Svenska Filminstitutet

1.
19 svenska
långfilmer hade premiär under verksamhetsåret 1980/81. Förbiosäsongen 1981/82
kan motsvarande anlal beräknas lill mellan 20 och 23. För liden därefter kan
emellertid en myckel kraftig minskning av anlalel premiärer förutses på grund
av all insatserna inom den svenska filmproduktionen dragits ner fr.o.m.
verksamhetsåret 1981/82. Produktionsvolymen under verksamhetsåret 1982/83 kan
beräknas inte översliga lio filmer. För budgetåret 1982/83 föreslår FUminstilulet
en ökning av statsbidraget lill produktion av film med 2370000 kr. Vidare
föreslås ell särskill statsbidrag om 550000 kr. till den filmverkslad som
FUminstUutet driver i samverkan med SVT. (-h 2920000 kr.)

2.
Filminsfitutets
barnfilmverksamhel har under det gångna verksamhetsåret främst omfattat inköp,
versionering och distribution av svensk och utländsk barnfilm. Anlalel
visningslillfällen för institutets filmer har ökat med drygl 40% sedan
verksamhetsåret 1979/80. Bidraget till verksamheten bör ökas från 875000 kr.
till 1 010000 kr. (H- 135000 kr.).

3.
Kostnaderna för
restaurering av äldre svensk film har ökat till följd av stora prishöjningar på
laboratoriearbeten. Bidraget bör höjas lill 1 210000 kr. (-1- 150000 kr.)

Konstnärsnämnden

Antalet ansökningar om projektbidrag för produktion av
film var 127 under budgetåret 1980/81. Av dessa beviljades 10 med sammanlagt
1965000 kr.

Av de 26 olika projekt som har erhållit bidrag t. o. m.
budgetåret 1979/80 är tio färdiga medan nio ligger i slutfasen av produktionen.
Två projekt var från början planerade som mångåriga. Tre projekt har endasi
delvis finansierats av konstnärsnämnden. Två projekt har ännu inte påbörials.
Merparten av de färdiga filmerna har visals för föreningar, daghem, skolor,
museer och liknande med mellan 20 och 350 visningar per film. En film har
visats i TV. Två filmer har visats på vanliga biografer.

Konstnärsnämnden anser, med ledning av de gjorda
erfarenheterna, att det även i fortsättningen bör kunna lämnas slöd för
filmproduktion av en insfitulion som är obunden av en egen produklionsmlin.
Stödet bör dock inle som nu vara bundet vid ell visst produktionssätt.

För budgetåret 1982/83 föreslås en ökning av anslagsposten
till 3 milj. kr. (-H 635 000 kr.)

Statens ungdomsråd

För granskning av barnfilm, information och
kontaktverksamhet saml utredningar och försöksverksamhet om barnfilm föreslås
sammanlagt 895000 kr. (-t-95000 kr.)

Prop. 1981/82:111 47

Folkets Husföreningarnas Riksorganisation

Kvalitelsfilmvisningar inom ramen för Bio Kontrast förekom
under år 1980 på 162 platser. Antalet besök var 159843, fördelade på 2793
föresläU-ningar. För budgetåret 1982/83 föreslås ett statsbidrag med 1544000
kr. (+584000 kr.).

Föredraganden

En fömtsättning vid träffandet av 1982 års film- och
videoavial har varit att statsbidrag även i fortsättningen bör utgå lill
stiftelsen Svenska Filminstitutet. Enligt avtalels 32 § skall avgiftsinkomster
och bidrag av olika slag samlas i en fond och fördelas mellan olika ändamål
enligt procenttal som anges i avtalet.

Tillgången på medel för fonden är beroende av intäkterna
från biografavgifter och videoavgifler. För budgetåret 1982/83 kan
biografavgifierna uppskattas lill ca 40 milj. kr., medan videoavgiflerna har
beräknats ge mellan 17 och 21 milj. kr. Enligl del särskilda avtalet mellan SVT
och FUminstilulet skall SVT vidare betala in 5 milj. kr. till fonden.
Sammanlagt kommer fonden sålunda all av avgiftsmedel tillföras mellan 62 och 66
milj. kr.

Av de nya
medel som har kunnat avsättas för åtgärder inom främst musik-, film- och
bildområdena och som möjliggörs genom den skatt på oinspelade kassettband som
regeringen nyligen har föreslagit i en remiss till lagrådet bör 8,5 milj. kr.
användas för åtgärder inom film- och videom-rådel. Under förevarande anslag bör
för budgetåret 1982/83 sammanlagt 24,5 milj. kr. av statsmedel tiltföras
fonden. Dessa medel kommer alltså all fördelas i enlighet med procentsatserna i
avtalet. Sammanlagt kommer alltså fonden alt ha tillgång till mellan 87 och 91
milj. kr. under budgetåret.

Staten bör vidare rikta vissa bidrag direkt lill särskilda
verksamhetsområden. Härigenom kommer resurstilldelningen för dessa områden att
bli större än som följer av avtalets fördelningsregler.

Kortfilmsproduklionen bör tillföras yllerligare 2 milj. kr.
Dessa.medel bör användas för alt förslärka Filminslitutets resurser för
produklionsgarantier till svensk kortfilm. Härigenom tillgodoses huvuddelen av
de behov som har fyllts av konstnärsnämndens projektbidrag för produktion av
film. Merparten av anslaget till konstnärsnämnden för detta ändamål bör därför
bortfaUa. Jag anser emellertid all konstnärsnämnden även i fortsättningen bör
kunna använda vissa resurser för projektbidrag på filmområdel. Jag beräknar
315000 kr. för detta ändamål.

Ell särskill bidrag bör också riktas direkt lill
Filminslilulels verksamhet med all främja spridning och visning av värdefull
film. Jag förordar 5 milj. kr. för ändamålet. I gengäld bör medel inte anvisas
direkt som bidrag lill Folkels Husföreningarnas Riksorganisation för spridning
av kvalitetsfilm eller lill regeringens disposition för bidrag lill försök med
filmvisning i nya former.

Jag har i del föregående under avsnittet 2.7 anfört all
viss organiserad

Prop.
1981/82:111 48

verksamhet för spridning av kvalilelsfilm har nått en
sådan stadga att den bör vara tillförsäkrad fortsalt slöd. Detta gäller enligt
min mening för Folkets Husföreningarnas Riksorganisations verksamhet med
spridning av kvalilelsfilm för vilken bidraget budgetåret 1982/83 inte bör
undersliga 1040000 kr. samt för Sveriges Förenade Filmstudios för vilken
organisation bidraget inte bör vara lägre än 795000 kr. Sistnämnda belopp
motsvarar vad organisationen under innevarande budgetår erhåller i statsbidrag
och slöd från Svenska FUminstilulet.

Som jag tidigare har redogjort för bör ansvaret för
granskning av barnfilm m.m. fr.o.m. den 1 juli 1982 övergå från barnfilmrådel,
som bör upphöra, lill Svenska Filminsfitulet där verksamheten bör handhas ay
nämnden för barn- och ungdomsfilm. Under budgetåret 1982/83 bör dock personalen
fortfarande vara anställd hos statens ungdomsråd. För delta budgetår räknar jag
därför med elt bidrag av 400000 kr. till statens ungdomsråd lill lönekostnader
m. m. Övriga kostnader för verksamheten får betalas av de medel som FUminstilulet
har lill sitt förfogande för alt främja spridning och visning av värdefull
film.

Jag har i del föregående förordat en särskild
försöksverksamhel med lokall arbete med video. Försöksverksamheten bör handhas
av Filminstitutet och stä under ledning av visningsnämnden. Jag räknar med alt
2 milj. kr. av de medel som slår till institutets förfogande för alt främja
spridning och visning av värdefull film bör kunna användas för
försöksverksamheten under budgetåret 1982/83. Om dessa medel inte förbrukas inom
försöksverksamheten bör de kunna användas för andra spridnings- och visningsändamål.

Anslaget bör föras upp med 32 215000 kr. Jag hemställer
alt regeringen föreslår riksdagen

att lill Filmstöd för budgetåret 1982/83 anvisa elt
reservaiionsanslag av 32215000 kr.

B 3. Bidrag till särskilda kulturella ändamål

Under avsnittet 2.11 Vissa övriga frågor har jag förordat
att särskilda resurser skall anvisas för film- och videogramproduklion inom
museerna. Dessa medel bör ställas lill statens kulturråds förfogande. Anslaget
Bidrag lill särskilda kulturella ändamål bör för detta ändamål höjas med 750000
kr. utöver vad som har föreslagits i årets budgetproposition. Jag hemsläller
att regeringen föreslår riksdagen

att till Bidrag till särskilda kulturella ändamål för
budgetåret 1982/83, utöver vad regeringen har föreslagit i prop. 1981/82: 100
bil. 12, anvisa ytteriigare 750000 kr.

Prop.
1981/82:111 49

B 20. Talboks- och punktskriftsbiblioteket:
Produktionskostnader

Enligl vad jag har anfört under avsnittet 2.11 Vissa
övriga frågor bör resurserna för videogramproduklion för döva inom Sveriges
dövas riksförbund förstärkas med 250000 kr. utöver vad som har föreslagils i
årets budgetproposition. Jag hemstäUer all regeringen föreslår riksdagen

all till Talboks- och punktskriftsbiblioteket:
Produktionskostnader för budgetåret 1982/83, utöver vad regeringen har
föreslagit i prop. 1981/82: IOO bil. 12, anvisa ytteriigare 250000 kr.

5 Beslut

Regeringen ansluter sig lill föredragandens överväganden
och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som
föredraganden har lagt fram.

4 Riksdagen 1981182. 1 saml. Nr III Kartong: S. 49, rad
2 Står: 5.8 Rättal lill: 2.11

Prop. 1981/82:111 50

BUaga I

Den svenska filmpolitiken. Lägesbeskrivning och probleminventering
(Ds U 1979:5)

Till statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet

1963 års filmavial utgjorde slutpunkten i en diskussion om
den svenska filmens produktionsproblem som hade pågått under hela 1950-talel.
Avtalet innebar att nöjesskatten på biografema avskaffades och ersattes av en
biografavgift som lill alla delar kom olika filmändamål till godo. Genom
avtalet skapades Svenska filminstitutet som fick en fast ekonomisk grund till
följd av de biografavgifter som avsattes för institutets verksamhet. Genom
sina insatser på en rad olika verksamhetsområden har Filminstitutet värnat om
kvalitetsfilmen och har på detta sätt bidragit lill ati filmen i Sverige i dag
befäst sin plats som jämställd med andra seriösa konstarter.

Biografavgifierna kanaliseras främst till produktion av
film och till uppgifter av del slag som brukar åvila centrala
kulturinstitutioner. Stödet till filmproduktion har i första hand varit
inriktat på långfilm för biografvisning. Resurserna för åtgärder som skulle
kunna påverka visningsmöjlighe-lerna för film har varit blygsamma.

1968 års filmutredning hade främst i uppdrag att föreslå
åtgärder på de områden som inte erhåller stöd genom filmavtalel. 1
filmutredningens fyra betänkanden avgavs förslag om bl.a. bamfilm. kortfilm,
film- och TV-undervisning saml visning av kvalilelsfilm.

Utredningens förslag behandlades i prop. 1975:20 om den
statliga kulturpolitiken 2. I denna proposition föreslogs bl.a. förstärkta
resurser för produktion av såväl biograffilm som kortfilm, vissa stödåtgärder
för kvaliletsfilmvisning samt en ökad satsning på bamfilmändamäl. Förslagen,
som antogs av riksdagen', innebar en kraftig ökning av de direkta statliga
insatserna på filmområdel, såväl inom den del som är central i filmavtalel som
inom övriga delar. Utredningens förslag om fraktstöd för film behandlades i
prop. 1977/78:100 (Bil. 12 s. 73 f). Försöksverksamhet med fraklstöd har
inletts den I januari 1979.

Filmavtalel löper ut den 30 juni 1983. Om avtalet inte
sägs upp senast två år före utgången av avtalstiden förlängs del automatiskt
med fem år för varje gång. Mot bakgrund av att avtalsperioden närmar sig sitt
slut inleddes år 1977 inom utbildningsdepartementet en översyn av den statliga
filmpolitiken. Översynen har letts av undertecknad Levin.

Avsikten med arbetet har varit all lägga en grund för
ställningstaganden lill hur den statliga filmpoliliken skall vara utformad
efter det att det nuva-

KrU 1975:12, rskr 1975:201

Prop. 1981/82:111 51

rande filmavtalel har löpt ul, men också att föreslå
reformer under arbetets gång. Förslag om kraftiga resursförstärkningar för
framför allt filmproduktion har lagts fram för budgetåren 1978/79 och 1979/80.
Försöksverksamhet med fraklstöd har också inletts under den tid översynen har

I den promemoria som nu läggs fram görs ett försök all
värdera resultaten av den hittills förda filmpolitiken. Mot bakgrund av denna
värdering förs en diskussion om den fortsatta inriktningen av reformarbetet.

Diskussionen mynnar ut i att nuvarande ordning för slöd lill
produktion av långfilm bör kunna behållas i sina huvuddrag. De förändringar som
bör göras är framför allt av leknisk natur. Filminstitutets roll som centralt
serviceorgan för filmkultur och filmforskning bör också bibehållas. En ökad
tonvikt bör läggas på åtgärder för att göra kvaliletsfilmen mera tillgänglig i
olika delar av landet. Filmavtalet bör inle förlängas i nuvarande form, men
mycket lalar för alt man bör söka uppnå en avialslösning mellan staten och
filmbranschen om vissa filmpolitiska åtgärder.

Det finns nu anledning alt ge översynsarbelel en bredare
förankring genom att företrädare för de stora riksdagspartierna knyts till
arbetet. Förevarande promemoria bör kunna remitteras och, tillsammans med
remissyttrandena, ligga lill grund fördel fortsatta översynsarbetet.

Stockholm i maj 1979

Bert Levin

Lars Marén

Prop.
1981/82:111 52

Innehållsförteckning

1
Filmen i
Sverige........................................................... ..... 53

2
Den statliga
filmpoliliken ............................................ ..... 56

2.1 Filmavtalet och Filminstitutet .................................... 57

2.2 Barnfilmverksamhel,
barnfiilmrådet .......................... 61

2.3 Konstnärsnämndens stöd till
filmproduktion............... .... 63

2.4 Statens biografbyrås verksamhet.............................. 63

2.5 Kulturrådets uppgifter på
fiilmområdet....................... 65

2.6 Bidrag till filmvisning i nya
former .............................. 66

2.7 Den ekonomiska omfattningen................................... .... 67

3
Resultat av den
nuvarande filmpoliliken...................... .... 67

4
Utformningen av
den framlida statliga filmpoliliken..... .... 73

4.1 Allmänt....................................................................... .... 73

4.2 Filmavtalet.................................................................. .... 78

4.3 Produktion av film .................................................... .... 80

4.4 Spridningen av kvalitetsfilm........................................ .... 85

4.5 FUminstitutet.............................................................. .... 89

Prop.
1981/82:111 53

1 Filmen i Sverige

I följande beskrivning av läget på filmområdel i Sverige
från kulturpolitisk synpunkt har vissa företeelser utelämnats.

Filmvisning
i TV behandlas endasi översiktligt. Skälen lill detta är att de regler som styr
televisionens verksamhet bestäms på annat säll än genom filmpolitiken.
Självfallet berörs dock de områden där ell samarbete mellan filmen och
televisionen framstår som angelägel.

Produktion
och distribution av videogram behandlas inte heller, även om samma film
givetvis kan visas i såväl videogramform som l.ex. i 16 mm-kopia. Del görs inte
heller något försök att förutse vilka konsekvenser videogramtekniken kan få för
t. ex. biograferna i framliden. Orsaken är all videogramutredningen har i
uppdrag all arbeta med dessa frågor. En försöksverksamhel med distribution av
kvalilelsfilm i videogramform diskuteras dock i ett senare avsnitt.

Slutligen
behandlas inte filmens användning som undervisnings- eller informationsmaleriel
i olika sammanhang. Skälet är alt sådana användningar inte i första hand
räknas till del kulturpolitiska området och all eventuella åtgärder därför i
huvudsak får bedömas från andra utgångspunkter än de kulturpolitiska. Detta
utesluter givelvis inte att en och samma film kan användas med många olika
syften och all därför samverkan mellan olika intressenter kan vara väl
motiverad i olika sammanhang.

De
uppgifter som är tillgängliga om olika företeelser på filmområdel varierar
myckel i omfattning och kvalitet. Biografernas verksamhet är förhållandevis
väl täckt, även om uppgifter saknas på vikliga punkter. I fråga om filmvisning
utanför biograferna saknas sammanfattande statistiska uppgifter så gott som
helt och hållet.

Den 30
juni 1978 fanns del I 200 biografer registrerade i Sverige. 109 av biografema
fanns i Stockholm (inkl. Solna och Sundbyberg), Göteborg och Malmö. 155
biografer fanns i övriga kommuner med mer än 50000 invånare medan resterande
936 biografer fanns i övriga landet. 359 biografer var pliktiga att betala
avgift lill Filminstitutet, dvs. de visade film vid mer än fem ordinarie
föreställningar i veckan, barnmatinéer oräknade. Dessa biografer svarade för
över 85 % av de tolala biljetlintäklerna och sannolikt för en något lägre andel
av det totala anlalel besök. Av övriga 841 biografer visade huvuddelen film tre
gånger i veckan eller mindre.

Under budgetåret 1977/78 gjordes 23,5 miljoner biobesök i
Sverige. Det motsvarar i stort sett den genomsnittliga nivån under den senaste
femårsperioden. För andra halvåret 1978 har noterats en viss ökning jämfört
med motsvarande period 1977.

Uppgifter om antalet biografföreställningar saknas.

Under den senaste femårsperioden har antalet biografer i
slorsladsom-

Prop.
1981/82:111 54

rådena hållit sig ungefär konstant. Antalet biografer i
övriga landet har minskat med 65.

Biografemas ägarstruktur redovisades av 1968 års
filmulredning.' Uppgifterna avser år 1970. Enligt utredningen ägde de tre
stora integrerade produktions-, distributions- och biografförelagen Svensk
Filmindustri. Sandrevv-s och Europa Film helt eller delvis 227 biografer. 220
av dessa var avgiftspliktiga. De utgjorde 54% av samtliga avgiftsplikliga
biografer. Av övriga avgiftsplikliga biografer ingick de flesta i någon
kedjebildning. Endast ett trettiotal privatägda avgiftsplikliga biografer stod
utanför biografkedjor. Biografkedjorna har följaktligen ett stort inflytande
över visnings-möjligheterna för film.

Antalet föreningsägda biografer uppgår till ca 550. Därav
ingår ca 375 i Folkets husföreningamas riksorganisation och ca 125 i
Riksföreningen Våra Gårdar. Av föreningsbiograferna är högst elt femtiotal
avgifsplikliga lill Filminstitutet. Av övriga icke avgiftsplikliga biografer
torde ett femtiotal ingå i biografkedjor medan övriga ca 200 är privatägda
enbiografföretag.

Antalet kommunägda biografer uppgår lill något dussintal.

Visning av 16 mm-film förekommer i en rad olika sammanhang
av vilka inte alla har intresse för filmpoliliken. T. ex, utgörs en stor del av
smal-filmsulhyrarnas filmer av undervisningsfilm, som används som läromedel i
skolorna.

Enligl uppgift från Smalfilmsdistribulörernas förening
svarade medlemsföretagen för ca 155000 uthyrningar av smalfilm år 1977. Samma
period såldes drygt 8000 kopior, sannolikt främst till kommunala AV-centraler.
Några uppgifter om hur stor del av denna volym som avsåg annat än skolbruk
föreligger inte och del är därför inte möjligt all utifrån dessa siffror
uppskatta omfattningen av smalfilmvisningen utanför ulbildningssek-torn.
Generellt gäller dock alt huvuddelen av de tillgängliga smalfilmerna är ganska
korta och alt därför normall flera filmer kan förekomma vid elt visningslillfälle.
En jämförelse med biografstalistiken kan inle göras rättvisande om man inte
tar hänsyn lill denna skillnad.

Alt uppgifter om 16 mm-visningens omfattning saknas är
givelvis lill slor nackdel när man skall försöka bedöma möjligheterna att
utnyttja detta format för att göra kvaliletsfilmen mera tillgänglig. Det är
helt klart alt 16 mm-formatet har vissa tekniska fördelar genom att man blir
oberoende av fasla projekiorinstallaiioner och därmed av tillgången på
biografer, men det är inle känt i hur hög grad dessa möjligheter utnyttjas inom
ramen för existerande verksamhet.

Del är dock känt att det förekommer en omfattande visning
av barnfilm utanför biograferna, där man utnyttjar 16 mm film. Sådana vidningar
sker i mänga sammanhang, t. ex. barnfilmklubbareller Barnens Bio Kontrast, och
som ett led i verksamheten inom en rad olika organisationer. Filmvisning

' SOU 1973:16 s. 48 ff.

Prop. 1981/82:111 55

för äldre barn och ungdomar på fritidsgårdar och liknande
har också en betydande omfattning.

Tillgången på film i Sverige kan beskrivas på olika sätt.
För biograffilmens del redovisar Filminstitutet för varje verksamhetsår hur
många filmer som har visats på biograferna. Under verksamhetsåret 1977/78 har
I 544 långfilmer visals. Av dessa var 130 svenska och I 414 utländska. Antalet
premiärer uppgick lill 263. Utländska filmer svarade för 242 premiärer och
svenska eller svensk-utländska filmer för 21.

Amerikanska filmer dominerar. Av de totalt 236 filmer som
enligt Filmårsboken 1975 hade svensk biografpremiär kalenderåret 1975 var 113
amerikanska eller producerade i samarbete med USA-bolag, 101 kom från övriga
utlandet och 22 var svenska. USA-filmen svarade alltså för nära 50 % av
samtliga premiärer. Närmast följande redovisning publicerades i samband med
Filminslilulets verksamhetsberättelse för 1976/77 och omfattar
18-månadersperioden den I januari 1976-den 30 juni 1977. Under denna period
hade 366 filmer biografpremiär i Sverige. 155 av dessa var amerikanska, 181
kom från övriga utlandet och 30 var svenska. USA-filmens andel hade sjunkit
till ca 42 % av samtliga premiärer. Denna nedgång kan troligen i sin helhet
förklaras med den konflikt som pågick mellan amerikanska filmleverantörer och
svenska biografägare under andra halvåret 1976 och en del av år 1977.
Konflikten innebar leveransslopp för nya amerikanska filmer.

Antalet
besök på avgiftspliktiga biografer uppgick verksamhetsåret 1977/78 till 17,1
miljoner förde utländska långfilmerna och till 2,6 miljoner för de svenska. De
svenska filmerna svarar alltså för 13% av besökarna. Eftersom andelen svensk
film av antalet premiärer eller anlalel visade titlar är 9 % har den svenska
filmen en något större publik per film än den utländska sedd som helhet. Den
amerikanska filmen når dock den största publiken. I en ariikel i tidskriften
Chaplin (nr 6 1978) uppges att den amerikanska filmen svarar för ca 75 % av
biobesöken.

Det redovisas inga samlade uppgifter om var i Sverige
olika filmer har visats. Därför är det inte möjligt att i kvantitativa termer beskriva
de skillnader i möjlighet att fä se olika filmer som föreligger mellan olika
delar av Sverige. Den gängse uppfattningen är att man i storstadsområdena och
på vissa andra orter har möjlighet att få se de allra flesta filmer som sätts i
distribution i Sverige, medan repertoaren på övriga orter i stort sett begränsar
sig till dels de kommersiellt mest framgångsrika filmerna, dels enklare
underhållning i vålds- och porr-genrerna.

Med nuvarande distributionsformer har framgångsrika filmer
en tendens att bli myckel framgångsrika. En publikframgång som Gökboet har
under tre års visningar på de svenska biograferna setts av 1.3 miljoner människor.
Filmen / hetaste laget från år 1959 har efter svensk nypremiär år 1975 setts av
300000 personer. De fem mest lyckosamma svenska filmerna har under säsongen
1977/78 setts av sammanlagt 1,75 milj. människor.

Prop. 1981/82:111 56

Det är mer än samtliga besökare på svenska stads- och
länslealrarna spelåret 1976/77. Även en medelmåttigt framgångsrik svensk film,
l.ex. Måndagarna med Fanny, som under säsongen 1977/78 sågs på bio av drygl
80000 personer, har haft en större publik än t. ex. Norrboltensleatern.

Del pris man får betala för möjligheten att sprida
filmerna på elt så effektivt sätt är all filmens form en gång för alla är
fixerad. Den kan inle. i motsats lill t. ex. en teaterföreställning, modifieras
med ledning av publikens reaktioner. Allt arbete som ligger i en
filmproduktion har gjorts före premiären. Eftersom produktion av spelfilm är
ett komplicerat förelag, som kräver många människors insatser under lång lid
blir produktionskostnaderna höga. Dessa kostnader måste betalas oavsett om
filmen ses av få eller många. I jämförelse med produktionskostnaden är
kostnaden för alt visa filmen låg, förutsatt att det finns en biograf eller
annan lämplig visningslokal.

Detta leder till att filmer som inte når en omfattande
spridning åsamkar sina producenter stora förluster. Under senare år har många
svenska filmer fått en mycket begränsad spridning.

Av de nio filmer med premiär spelåret 1977/78 som
producerats av Filminstitutet eller med institutet som medproducent har fem
setts av mindre än 25 000 personer. Antalet besökare varierar mellan I 800 och
23 000 med ett genomsnitt av 13000 besökare per film. Dessa filmer har visals
på 24, 23. 22. 18 och 9 platser. Till saken hör att samtliga dessa filmer har
erhållit kvalilelsbidrag efter beslut av Filminstitutels jury. Ingen av dem kan
följaktligen betecknas som en konstnäriigl misslyckad produkt som av det
skälet borde ha tagits bort från repertoaren. Några av dessa filmer kommer
visserligen alt visas i TV. men faktum kvarstår alt de är avsedda för
biografdistribution och att de inte har fått sådan distribution i nämnvärd
omfattning.

Distributörer brukar förvärva visningsrätlen till
utländska filmer för en begränsad tid. oftast fem år. Om filmen skall kunna
behållas efter denna tid måste ny licensavgift betalas. Detta syslem får lill
följd alt många intressanta filmer efter en relativt kort tid försvinner ur
distributionen, därför all ingen distributör anser att det är ekonomiskt
lönande alt förvärva dislributionsrätlen för en ny period.

I den mån filmerna inte är deponerade i Filminstitutets
arkiv kan också själva filmerna försvinna från landet och det kan erbjuda stora
svårigheter alt få tag i dem för den som ånyo vill förvärva rättigheterna, t.
ex. av filmhistoriska skäl.

2 Den statliga filmpolitiken

1 delta avsnitt redovisas översiktligt de olika
regelsystem, institulioner m. m. som tillsammans bildar den statliga
filmpolitiken.

Prop. 1981/82:111 57

2.1 Filmavtalet och Filminstitutet

Filmavtalet är slutet mellan staten å ena sidan och
filmbranschens organisationer' å den andra. Innebörden av avtalet är all
branschen avslår en del av biljeltinläklerna att användas för stöd lill
filmproduktion och andra filmändamål. I gengäld avslår staten från att
konsumtionsbeskalla biograf-näringen. Genom avtalet bildades stiftelsen Svenska
filminstitutet som skall förvalla de influtna medlen, biografavgifterna, enligl
regler i avtalet.

Biografavgiflen uppgår lill 10 % av bmtiobiljeltintäklen
och skall erläggas av anordnare av biografföreslällning på fast visningssläile
där det enligt Filmägarnas konlrollbyrå anordnas mer än fem föreställningar
per vecka, utöver barnmatinéer.

Filmavtalel kan sägas upp av staten om filmbranschen
bryter mol avtalet och av filmbranschen om nöjesskatt för
biografföreställningar eller liknande införs eller om mervärdeskatt läggs på
filmhyror eller försäljningen av biografbiljetter.

Stiftelsen Svenska filminstitutet har bl. a. till ändamål
att främja värdefull svensk filmproduktion, alt stödja artistisk och teknisk
utveckling saml undervisning och forskning på filmens område, att sprida
kunskap om filmen, att medverka till bevarandet av filmer och material av
filmhistoriskt intresse, att verka för internationellt samarbete samt alt på
andra sätl företräda filmen och verka för ändamål inom filmområdet.
FUminstitutet leds av en styrelse med fem ledamöter och två suppleanter, som
utses av regeringen. Vid sidan av styrelsen finns elt förvaltningsråd. Detta
beslår av 30-40 personer som utses av filmbranschens, filmarbelarnas och andra
av stiftelsens verksamhet berörda organisationer. Förvaltningsrådet har i huvudsak
rådgivande funktion.

Huvudprincipen för användningen av biografavgifierna är
all 65% av avgifterna skall användas för all främja filmproduktion medan
återstoden är avsedd för andra ändamål. Den närmare fördelningen finns angiven
i filmavtalels 18 S under olika littera. Dessa littera kallas i dagligt tal
"fonder". Man talar om G-fonden, om H-fondsslöd etc.

-
Enligl 18 § B
skall 10% av avgifterna användas för kvalilelsbidrag till svenska långfilmer.
Dessa bidrag fördelas enligt vissa regler av en särskUd jury som utses av
Filminstitutets förvaltningsråd.

-
Enligl 18 § D
skall 5 % av avgifterna användas för PR-verksamhel, filmfestivaler och andra
representativa artangemang inom och utom Sverige. Medlen fördelas enligl vissa
regler mellan Filminstitutet och filmbranschen.

' Sveriges biografägareförbund, Folkets husföreningarnas
riksorganisation. Föreningen Våra Gårdar, Sveriges filmuthyrareförening upa
och Föreningen Sveriges filmproducenter

Prop.
1981/82:111 58

-
I 18 § E anges
att 30 % av avgifterna skall användas för stiftelsens förvaltning och för att
främja verksamhet som sammanhänger med stiftelsens ändamål.

-
18 § F innebär
att 15 % av avgifterna skall användas för stöd till produktion av svenska
långfilmer genom generellt verkande produktionslån eller produklionsgarantier.
All stödet är generellt innebär att det ges oavsett filmens ämne, innehåll,
konstnäriiga eller intellektuella beskaffenhet eller angelägenhelsgrad i
övrigt.

-
Enligt 18 § G
får 10 % av avgifterna användas för Filminstitutets produktion av svensk film.
Denna produktion skall ha en klart konstnärlig inriktning.

-
I |8 § H
föreskrivs att 30 % av avgifterna skall användas för att genom selektiva
produklionslån eller produktionsgarantier stödja produktionen av svenska
långfilmer. En förutsättning för stödet är att produktionen har en konstnärlig
inriktning. Beslut om stöd fattas av två styrelser, som i princip disponerar
halva fonden var. I den ena styrelsen utser filmbranschen fyra ledamöter och
Svenska tealerförbundel en ledamot, medan fördelningen är den motsatta i den
andra styrelsen. H-fonderna kan också ge förhandsslöd för manuskriptarbete m.
m.

Stöd från F- och H-fonderna utgår i form av
förlustgaranti. F-fonden kan f.n. täcka högst 20 % av produktionskostnaderna
medan H-fonden kan garantera högst ytterligare 35%, i bägge fallen med vissa
beloppsbegränsningar. Utgående belopp reduceras om intäkterna överstiger 30%
av pro-duktionskostnadema.

I delta sammanhang bör också del s. k. 1-fondsavtalet
nämnas. Detta avtal, som första gången ingicks år 1975 mellan Filminstitutet
och Sveriges Radio AB, innebär att partema bildar en gemensam fond, avsedd att
finansiera produktion av film. Fonden tillförs årligen 6 milj. kr. från
vardera parten. Filminstitutet erhåller statsbidrag för sin andel.

Huvuddelen av fonden används för produktion av
biograffilm, men en viss andel, f n. 29 %.. används för produktion av barnfilm
i annat format, för produktion av annan kortfilm samt för den av Sveriges Radio
och FUminstitutet drivna filmverkstaden. De filmer som producerats med hjälp av
fonden skall visas i TV och i filmform enligl vissa regler.

I-fondsavtalet har föriångts och gäller l.o.m. den 30 juni
1980.

Stöd från F- eller H-fonden samt kvalilelsbidrag från
B-fonden kan utgå till Filminslilutels egna produktioner, finansierade av G-fonden.
Däremot kan F- och H-fondsslöd inle utgå lill filmer som Filminstitutet
finansierar på annat sätl, t. ex. genom 1-fonden. Om filmer finansieras av
I-fonden och privata filmproducenter gemensamt kan dock sådant stöd erhållas
för den private finansiärens andel av produktionskostnaderna.

Det är mol denna bakgrund man skall se den s. k.
poolöveienskommel-sen som gäller för liden den I oktober 1977 - den 30 juni
1979 mellan Filminstitutet och tre svenska filmbolag. Enligt överenskommelsen
förbinder

Prop. 1981/82:111 59

sig dessa bolag att gemensamt gå in som medproducent i
samtliga biograffilmer som produceras av Filminstitutet. Genom denna
överenskommelse blir del möjligt alt också utnyttja F- och H-fonden för slöd
lill I-fondspro-ducerade filmer.

FUmavlalet gäller t.o.m. den 30 juni 1983 och förlängs med
minst fem år för varje gång om del inte sägs upp senast två år före utgången av
avtalstiden.

Om avtalet upphör att gälla kan regeringen förordna alt
stiftelsen Svenska filminslilulel skall träda i likvidation, varvid
stiftelsens tillgångar skall tillskiftas staten för att användas för
stiftelsens allmänna ändamål. I annat fall består stiftelsen tills regeringen
förordnar om annat.

Reglerna för biografavgiflernas fördelning samt de närmare
reglerna för kvalitetsbidrag och H-fondsslöd kan ändras efter beslut av
styrelsen. Ett sådant beslut måste dock godkännas av Föreningen Sveriges
filmproducenter och av regeringen för alt bli giltigt. För all beslut om
ändringar av andra regler i avtalet skall bli giltigt krävs alt del har fallals
av en fulltalig styrelse, att det har godkänts av de fem
branschorganisalionemasamt att det har fastställts av regeringen.

De olika ändringar som har gjorts i filmavtalel under
avtalels löplid gäller främst användningen av biografavgifierna och
Filminstitutets ledning. Ändringama speglar Filminslilulels förändrade roll i
den svenska långfilmsproduklionen.

Systemel byggde ursprungligen på principen all både del
ekonomiska ansvaret för filmproduktionen och besluten om vilka filmer som
skulle produceras skulle ligga hos företag utanför Filminstitutet. Nära hälften
av medlen till produktionsslöd återfördes till de svenska producenlema i förhållande
till intäkterna på deras filmer. Denna ordning, som alltså innebar alt de
filmer som erhållit de största intäkterna också skulle få de största bidragen,
måste ses i ljuset av att den avlöste en ordning med återbäring på nöjesskatten
lill svenska filmproducenter.

De kvalitelsinriktade stödformer som fanns var
kvalilelsbidrag och för-lusluljämningsbidrag för kvalilelsfilmer. Dessa byggde
på en jurybedömning av den färdiga produkten. Något förhandsslöd förekom
alltså inte, ulan varje produktionsbeslut måste fallas på producentens egen
risk. Det är givet att elt sådant system förutsätter existensen av stora,
ekonomiskt välkonsoliderade produktionsförelag.

Filminstitutet hade redan från början möjligheter all
självt engagera sig som filmproducent, men några särskilda medel för sådana
engagemang fanns inte. I slällel fick man utnyttja medel som inle betalades ul
på grund av olika spärregler. Med hjälp av dessa medel kunde FUminstitutet medverka
i produktionen av elt par filmer om året i genomsnitt under 1960-lalel och
börian av 1970-lalet.

Införandel av F-fonden den I juli 1969 innebar ingen ökad
kvalitetsin-riklning, men var en följd av att alll flera filmproducenter endast
gjorde ett

Prop.
1981/82:111 60

fåtal filmer, och all de därmed blev känsligare för
förluster på enskilda filmer.

När G-fonden inrättades den 1 juli 1972, fick Filminslilutel
för första gången särskilda medel avsatta för sin filmproduktion, som enligl
avtalet skall ha en klar konslnäriig inriktning. Anlalel långfilmer i vilka
Filminslilutel var engagerat ökade dock endasi obetydligt.

H-fonden, som också infördes år 1972 innebar ell brott mot
den tidigare synen. Nu avskaffades den villkorslösa "återbäringen"
och ersattes av ett förhandsslöd, byggt på en kvalitetsbedömning. Genom den
sammanlagda effekten av H- och F-fonden kan Filminslilulel garantera 55% av produktionskostnaderna.

I-fondsavtalet innebaren kraftig ökning av Filminstitutets
egen filmproduktion. Under de två första verksamhetsåren då avtalet var i
kraft beslutades om produktion av 10 resp. 9 långfilmer. Under de därpå
följande åren har produktionsvolymen varit något lägre, ca 6 filmer per år.

De resurser som är tillgängliga för bidrag lill
filmproduktion kommer dels från biografavgifier, dels från Sveriges Radio, dels
i form av statsbidrag.

Storleken av tillgängliga resurser budgetåret 1978/79
sammanfattas i följande tabell (milj. kr.)

Källa Ändamål Kortfilm Summa

Långfilm m.m.

Biografavgifter 23,5 23,5

Bidrag från

Sveriges Radio 4,25 1,75 6

Statsbidrag 7,75 2,75' 10,5

35,5 4,5 40

' Därav 1 milj. kr. konstnärsnämnden (se avsnitt 2.3)

Inför budgetåret 1979/80 föreslår regeringen en ökning av
det statliga bidraget till filmproduktion med sammanlagt 5,5 milj. kr. Av
ökningen skall 0,5 milj. kr. tillfalla konstnärsnämnden medan återstoden skall
förvaltas av FUminstitutet.

Filminslilutel äger ateljéer för filmproduktion samt viss
produktionsutrustning. Institutet äger vidare ett laboratorium och
rekvisitalager i Role-bro saml är delägare i filmlaboraloriel Film-Labor.

Vid sidan av de uppgifter som rör filmproduktion bedriver
Filminstitutet en rad olika verksamheter som sammanhänger med inslitulels roll
som central kulturinstitution på filmområdel. Inom cinemalekel är organiserat
ell omfattande bibliotek, ell av de största filmarkiven i världen samt en
klipp- och slillbildssamling som delvis är ulan motsvarighet. 1 anslutning lill
filmarkivel bedrivs verksamhet med restaurering av film. Också Filminstilulels
filmklubb stöder sig delvis på filmarkivel. Filminslilutel bedri-

Prop. 1981/82:111 61

ver också import och distribution av film. främst i 16 mm
för barn och vuxna. Barnverksamheten kommer att beröras närmare under 2.2.

Filminstitutet har också en omfattande
informationsverksamhet, l.ex. om filmtekniska frågor och om svensk film i
utlandet. Institutet ger ut tidskrifterna C/i«p///; och Teknik och Människa
samt stöder utgivningen av filmlitleralur. Inom Filminslilutel pågår f n.
arbetet med en svensk filmo-grafi, som skall innehålla uppgifter om alla
svenska spelfilmer. Filminstitutet ger också bidrag till olika organisationer
och till filmarrangemang som andra ordnar. 1 delta sammanhang bör särskild
nämnas Sveriges förenade filmstudios och Sveriges förenade barn- och
ungdomsfilmstudios, vilka får ett omfattande slöd från Filminstitutet.

Den del av Filminstitutets verksamhet som inte rör
filmproduktion finansieras med medel från filmavtalets E-fond samt med en del
av D-fonden. För budgetåret 1978/79 kan de sammanlagda resurserna uppskattas
till ca 12 milj. kr. Dessutom erhåller Filminstitutet statsbidrag för sin
barnfilmverksamhet och för Bio 16 (se avsnitt 2.2 och 2.6). Dessa bidrag uppgår
för samma tid till ca 1.2 milj. kr. Filminstitutet har också erhållit slöd av
lotlerimedel för restaurering av film.

Denna redogörelse för Filminstitutets nuvarande verksamhet
har av utrymmesskäl gjorts summarisk. För mer detaljerade upplysningar
hänvisas till Filminstitutels nyligen utkomna verksamhetsberättelse förär
1977/78.

2.2 Barnfilmverksamhet, barnfilmr å det

I den s. k. andra kulturpropositionen' föreslogs
förstärkta statliga insatser för barnfilmområdet. För att de medel som sattes
in för barnfilmända-mftl skulle få största möjliga effekt var del enligt
föredragandens mening nödvändigt att de olika grupper som är verksamma på
barnfilmområdel fick tillfälle till en fortlöpande samverkan inom ramen för ett
organ som har en samlad överblick över barnfilmfället. För detta ändamål
inrättades barnfilmrådet den I juli 1975. I rådet skall ingå dels företrädare
för olika intressegrupper såsom barn- och ungdomsorganisationer, filmarbetare
och kommuner, dels såsom adjungerade representanter för Filminstitutet, de båda
TV-kanalerna och Sveriges utbildningsradio.

De uppgifter som i propositionen angavs för rådet är av
två slag. Dels skulle rådet få en allmän uppgift alt fungera som
diskussionsforum och som remissorgan ät regeringen, dels fick rådet i uppdrag
att vara samrådsorgan för Filminstitutet i fråga om de uppgifter på
barnfilmområdet för vilka institutet uppbär statsbidrag. De områden som
räknades upp är granskningsverksamhet, import av barnfilm samt försök med
distribution av bamfilm. Föredraganden räknade med all rådet också skulle kunna

' Prop. 1975:20 s. 229-232

Prop. 1981/82:111 62

följa verksamheten med produktion av barnfilm samt
verksamhet inom barnfilmområdet till vilken det inte utgick statsbidrag.

Utvecklingen har inte blivit den avsedda. Redan från
början uppstod svårigheter i samarbetet mellan barnfilmrådel och Filminslilulel
och dessa svårigheter ledde till ett krav på alt barnfilmrådel skulle lösgöras
från institutet. Detta skedde den I juli 1976 då barnfilmrådet i stället knöts
administrativt till statens ungdomsråd. I samband med klyvningen delades anslaget
till bamfilmverksamhet upp. Filminstitutet fick fortsatt bidrag för import och
distribution av barnfilm, medan ungdomsrådet fick medel för granskning av
barnfilm och för genomförande av en försöksverksamhet med barnfilm. Särskild
personal anställdes på ungdomsrådet för alt arbeta med barnfilmfrågor.

Filminstitutets bamfilmverksamhet innefattar i huvudsak
produktion av barnfilm och import och distribution av barnfilm. Produktionen
sker inom ramen för I-fonden och handhas inom institutets produktionsavdelning.
Import och distribution sköts inom avdelningen för inköp och distribution av
film. Tjänstemännen där svarar ocksä för framställning av informationsmaterial
om filmerna och deltar även i andra barnfilmakliviteler.

Den verksamhet som har bedrivits under barnfilmrådels
ledning har omfattat granskning av barnfilm och försöksverksamhet med olika
former för visning av barnfilm och barns eget filmande. Dessutom har rådet arrangerat
konferenser och medverkat i internationellt samarbete. Granskningsarbetet har
resulterat i en katalog med omdömen om ca 250 granskade smalfilmer för barn.
Detla arbete fortsätter. Försöksverksamheten är avslutad och resultatet skall
redovisas inom kort.

Statsbidraget till barnfilmverksamhet utom produktion
uppgår under budgetåret 1978/79 till I 160000 kr., av vilket 540000 kr. har
tilldelats Filminstitutet och 620000 kr. statens ungdomsråd.

I den proposition om barn och kultur som f n. behandlas av
riksdagen konstaterar chefen för utbildningsdepartementet att konstruktionen
med ett barnfilmräd inte har fungerat väl.' I stället för den ursprungliga konstruktionen
där Filminstitutet skulle svara för hela verksamhetsområdet med barnfilmrädet
som samrådsorgan har vi fått två parallella organ. Samarbetet mellan
barnfilmrådet och Filminstitutet har liten omfattning.

I propositionen betonas alt Filminstitutet i sitl
barnfilmarbele bör ha goda kanaler till olika grupper som använder barnfilm, t.
ex. skolan, kommunerna samt barnfilmklubbar och andra barn- och
ungdomsorganisationer. Formen för dessa kontakter bör dock vara anpassad till
Filminstitutets organisation och sätt att fungera.

Föredraganden hänvisar till att Filminstitutet avser att
komplettera förvaltningsrådet med företrädare för de grupper som enligt vad
som anförts i

Prop. 1978/79:143,5. 41 F.

Prop. 1981/82:111 63

propositionen är viktiga att ha med i barnfilmarbetet och
som inte är företrädda i rådet. En sådan konstruktion bör ge goda
förutsättningar för ett omfattande samarbete mellan Filminstitutet och olika
berörda grupper i fråga om institutets barnfilmuppgilter.

Några ytterligare förändringar av ansvaisförhällandena pä
barnfilmens område föreslås inte i propositionen.

2.3 Konstnärsnämndens stöd till filmproduktion

Konstnärsnämnden är ett statligt organ med uppgift att bl.
a. fördela bidrag till konstnärer. Sedan budgetåret 1978/79' disponerar
nämnden säi-skilda medel för projektbidrag till produktion av film. Bakgrunden
äi' en fimslällning från Svenska teatertorbundet om särskilda medel för att utveckla
filmens fria sektor.

Med anledning av Teatertorbundets ansökan imderströk
chefen lor ulbildningsdepartemenlel bl.a. filmens karaktär av utpräglat
massmedium. Filmproduktion kräver stoia ekonomiska resurser men den färdiga
filmen kan till låga kostnader spridas till elt stort antal människor. För
filmer som vänder sig till vuxna är enligt föredraganden biografdistribution
och visning i TV i dag de viktigaste distributionsformerna och det är därför
naturligt att produklionsstödet främst är inriktat på filmer som skall distribueras
på detta sätt. Det kunde dock ändå finnas skäl att förstärka statens stöd till
filmer som var avsedda att distribueras på annat sätt ängenom de vanliga
biograferna. Man skulle dä också kunna pröva helt nya vägar och på så sätt få
en bättre grund för att bedöma vilka stödformer som var lämpliga i framtiden.
Mot denna bakgrund föreslogs att konstnärsnämnden på försök skulle ges ökade
möjligheter att genom projektbidrag stödja filmproduktion. I milj. kr.
anvisades lör ändamålet.-För budgetåret 1979/80 har föreslagits elt belopp om
1.5 milj. kr.

Konstnärsnämnden har fördelat anslaget för budgetåret
1978/79 på 12 olika filmprojekt.

2.4 Statens biografbyrås verksamhet

Sedan år 1911 har endasi sådan film som har varit godkänd
av statens biografbyrå fått visas offentligt i Sverige. Reglerna för
filmcensuren återfinns i den s. k. biografförordningen'- och i biografbyråns
instruktion'.

Dessa regler innebär alt en film eller del av film inte
får godkännas om dess förevisande på grund av det sätt på vilket händelserna
skildras och

' Prop. 1977/78:100. bil. 12. sid. 79 f.

'Förordning (I9S9:348) med särskilda bestämmelser om
biografföreställningar

m.m. (andrad 1964:802. 1973:560 och 1977:1056).

' Förordning (1965:748) med instruktion för
statens biografbyrå (omtryckt

1977:1057. ändrad 1978:378).

Prop.
1981/82:111 64

Jet sammanhang i vilket de l ö rekommer kan verka f ö rraande eller
skadligt upphetsande eller f ö rleda till
brott. F ö rbud mot visning skall vidare utl ä rdas om f ö revisande
kan anses ol ä mpligt med h ä nsyn till rikets f ö rh ä llande till fi ä mmande makt eller l ä nda till upplysning om f ö rh å llanden vilkas up-penbarandeii kan medf ö ra men f ö r
f ö rsvaret eller i ö vrigt f ö r
rikets s ä kerhet. Godk ä nnande kan ocks å
v ä gras om biografbyr å n finner alt f ö revisande
uppenbarligen skulle strida mot allm ä n
lag. H ä rut ö ver finns legler som inneb ä r
att film eller del av film inte f å r
godk ä nnas f ö r visning tor baiii under sju. elva eller femton å i' i den m å n
den kan v å lla barn i tiessa å kleis-grupper psykisk skada.

Beslut om att godk ä nna
film fattas av filmcensorerna. Det finns fyra ordinarie censorer, av vilka en ä r biografbyr å ns
direkt ö r. Dessutom finns en extra
filmconsor och en suppleant f ö r
filmcensorerna. En censor kan fana beslut om att godk ä nna film f ö r
visning f ö r vuxna i obeskuret skick. Beslui
am ati godk ä nna film f ö r visning f ö r
barn ni å sle alllid fattas av minst tv å censorer, av vilka ininst en m å ste ha viss s ä rskild
lUbildning och erfarenhet. Beslut om att klippa eller helt f ö rbjuda film m å ste
fattas av tv å censorer. Kan dessa inle enas
tillkallar de en tredje och fi å gan avg ö rs genom inajoriteisbeslul.

Statens filmgianskningsr å d och statens barnfilmn ä mnd ä r r å dgivande
organ till biografbyr å n. Yttrande fr å n filmgranskningsr å del m å ste inh ä mtas innan biografbyr å n beslutar att totalf ö rbjuda film.
att f ö rbjuda betydande del uv film. all
f ö rbjuda del av film som vunnit erk ä nnande s å som
film av belydanile konstn ä rligt v ä rde eller vilken uppenbarligen kan antagas vinna s å dant erk ä nnande
eller alt f ö reta censur å tg ä rd som ä r av normerande betydelse f ö r byr å ns
verksamhet. Filmgranskningsr å del ä r ocks å leniisslnstans
i besv ä rs ä renden ö ver biografbyr å ns beslut.

Barnfilmn ä mndens uppgift motsvarar filmgranskningsr å deis n ä r
det å r fr å ga om å tg ä rder som endast g ä ller barn.

Fr å gan om filmcensuren b ö r bibeh å llas
har behandlats tiera g å nger av olika utredningar. F.n. har
yttrandefrihetsutredningen (Ju 1977:10) i uppdrag att behandla dessa fr ä gor. Utredningen skall ö verv ä ga om det
finns tillr ä ckliga sk ä l all beh å lla
n å gon form av vuxencensur p å filmens omr å de.
Om utredningen skulle stanna f ö r att
vuxencensuren b ö r avskaffas f å r den bl.a. ö verv ä ga om i st ä llet
m ö jligheterna till
efterhandsingripande b ö r utvidgas i n å gon m ä n genom en
best ä mmelse r ö rande pornografi och v å ldsframst ä llningar. I utredningsdirektiven s ä gs att det synes vara ganska klart all viss
barncensur beh ö vs. Till utredningen har ö verl ä mnats en
riksdagsskrivelse' med inneb ö rden alt en
samlad ö versyn b ö r g ö ras av best ä mmelserna f ö r
barns tilltr ä de till biograff ö resl ä llningar.

Yilrandefrihelsulredningen planerar alt under f ö rsta halv å ret
1979 pub-

KU 1977/78:14. rskr 1977/78:75.

Prop.
1981/82:111 65

liceraetl principbetänkande med alternativa förslag. På
grundval av den diskussion som föranleds av principbetänkandet avser
utredningen att utforma sitl slutliga förslag som bör läggas fram våren 1981.
En sådan planering gör del möjligt att lägga fram förslag till
grundlagsändringar våren 1982, dvs. före 1982 års riksdagsval. Det slutliga
beslutet om en grundlagsändring kan då fattas av den nyvalda riksdagen
tidigast hösten 1982.

Sedan den I juli 1978 har biografbyrån hand om en försöksverksamhet
med fraklstöd för film. Syftet med försöksverksamheten är att undersöka
möjligheten all med hjälp av fraklstöd för film förbättra repertoaren på
biograferna. Bestämmelser för försöksverksamheten återfinns i förordningen' om
försöksverksamhet med fraklstöd för film.

Fraklstöd kan utgå till filmer som av biografbyrån har
förklarats berättigade till sådant stöd och som den I januari 1979 eller
senare har visats vid biografföreställning i Norrbottens län. Jämtlands län,
Värmlands län, landskapet Dalsland, Västmanlands län, Kronobergs län och
Gotlands län. Stödet ulgår för film av minst 35 mm bredd och motsvarar de
kostnader för frakt av film som enligl regler inom filmbranschen normall
uppkommer för den som låter visa film.

De filmer som får förklaras berättigade lill fraklstöd
skall ha haft biografpremiär i Sverige den I januari 1978 eller senare.
Urvalet skall göras med hänsyn lill kvalUel och skall sammanlagt omfatta ca en
tredjedel av de filmer som varie år har biografpremiär. Biografbyrån har också
möjlighet att förklara ell begränsat anlal äldre filmer, f n. högst IOO,
berättigade till frakslöd. Härvid skall urvalet främst ske med hänsyn lill del
filmhisloriska värdet.

Beslut om att förklara film berättigad till fraklstöd
fattas av biografbyråns direktör. Denne skall därvid samråda med annan censor
som har granskal filmen.

2.5 Kulturrådets uppgifter på filmområdet

Statens kulturråds uppgifter av bevakningskaraktär och som
remissinstans avser kulturområdet som helhet. Kulturrådet har också mer
preciserade uppgifter inom vad som brukar kallas kulturrådets direkta ansvarsområde.
Enligl 4§ i sin instruktion skall kulturrådet bl.a. handlägga ärenden om
statsbidrag för kulturell verksamhet bland amatörer, i mindre ensembler och
fria grupper saml inom institutioner och föreningar i den mån del ej ankommer
på annan myndighel. Även i övrigi skall kulturrådet handlägga ärenden om
statliga åtgärder som rör teater, dans och musik, litterär verksamhet och
folkbibliotek samt konst, museer och ulställnings-

' SFS 1978:223.

' Förordning (1974:644) med instruktion för statens
kulturråd (ändrad senast

1978:851).

5 Riksdagen 1981182. I saml. Nr 111

Prop. 1981/82: 111 66

verksamhet. Också härifrån görs undantag för ärenden som
ankommer på annan myndighel.

I den uppräkning av konstarter som görs i paragrafen finns
inte filmen med. 1 den s. k. andra kullurproposilionen' uttalades också all
filmen inle skulle höra lill kulturrådets direkta ansvarsområde.

Å andra
sidan kan film ingå i sådan verksamhet som kulturrådet skall stödja genom
anslag lill t. ex. utrustning, konferenser eller festivaler. Del bidrag lill
centrumbildningar som kulturrådet skall fördela är ullryckling-en avsett också
för filmens område.

2.6 Bidrag till filmvisning i nya former

I den andra kullurproposilionen" föreslogs alt
särskilda medel skulle kunna användas för bidrag lill verksamhet som syftar
lill att tillhandahåUa en alternativ filmreperioar för lokalt förankrad
visningsverksamhel. 1 propositionen fördes ell resonemang om vikten av att en
lokall organiserad verksamhet på filmområdet kunde samspela med en stark och
funktionsduglig organisation på den centrala nivån. Bland de uppgifter som med
fördel kunde skötas centralt nämndes bevakning och dokumentation av filmutbudet.
samordning och organisation av filmbokning, metodutveckling och
ledarutbildning.

I proposUionen föreslogs all en del av resurserna för
detla ändamål borde tillfalla Folketshusföreningarnas riksorganisation för
verksamheten med Bio Kontrast. Återstoden borde disponeras genom beslut av
regeringen för slöd lill centrala funktioner med den inriktning som anges
ovan. Verksamheten har kommit att kallas filmvisning i nya former.

För budgetåret 1978/79 är anslaget till Bio Kontrast
800000 kr. 1 730000 kr. har för samma period ut delats som bidrag för
filmvisning i nya former lill andra bidragsmolagare. 675 000 kr. härav har
tilldelats Svenska filminstitutet för fortsatt försöksverksamhel med
alternativ distribution av modem spelfilm. (Bio 16), 210000 kr. har beviljats
fill Sveriges förenade filmstudios för anskaffning av filmklassiker och för
verksamheten i övrigt. Studieförbundet Vuxenskolan har erhållit llOOOOkr. för
försöksverksamhel med filmvisning i bygdegårdar som genomförs i samarbete med
Bio Kontrast, Föreningen Folkels Bio har tilldelats 75 000 kr. för verksamheten
och ABF har fält 160000 kr. för fortsatt försöksverksamhet med film-verksamhet
för finska invandrare. För bamfilmändamäl har 35 000 kr. tilldelats Sveriges
förenade bam- och ungdomsfilmstudios för verksamheten, 140000 kr. har gått fill
Förbundet Vi Unga för centrala kostnader i samband med filmvisning i nya
former. Riksförbundet Sveriges Fritids- och hemgårdar har erhållit 50000 kr.
för avslutning av ett projekt för alt uppnå

' Prop. 1975:20, s. 234. " Prop. 1975:20, s. 228.

en
förbättrad användning av film i ungdomsgårdsverksamheten och Unga Ömas
riksförbund har fåll 275000 kr. för fortsatt försöksverksamhel med icke
kommersiell distribution av bamfilm (Bamens Bio Kontrast).

2.7
Den ekonomiska omfattningen

I
tabellen sammanfallas de viktigaste ekonomiska insatserna av allmänna medel på
filmområdel för budgetåret 1978/79 (milj. kr.).

Ändamål

Källa

Summa

Biograf-

Motlagar-

Stats-

avgifter

avgifter

medel

Produktion
av

långfilm

23,5

4,25

7,75

35,5

Produktion
av

kortfilm
m. m.

1,75

2,75

4,5

Centrala
service-

funktioner
inom

Filminstitutet

m. m.'

12,5

1,7

14,2

Barnfilmrådel

0,6

0,6

Fraktstöd''

0,55

0.55

Filmvisning
i

nya
former

1,85

1,85

Filmcentrum

0,35

0,35

Summa

36

6

15,55

57,55

'
Inkl. bamfilm och Bio 16.

Avser
ett halvt års verksamhet.

'
Inkl. Bio Kontrast. Exkl. Bio 16.

3
Resultat av den nuvarande filmpolitiken

Den
teknik för produktionsslöd som ligger i 1963 års filmreform innebär en
omfördelning av biografmkomslerna fill förmån för produktion av svensk film,
företrädesvis biograffilm. Med liden har stödsystemets resurser också
förstärkts genom skallemedel och tillskott från Sveriges Radio.

Produklionsslödet
hade redan från början kvaliletsbefrämjande inslag. Dessa har successivt ökat i
betydelse och f.n. fördelas huvuddelen av tillgängliga medel i former som
gynnar kvalilelsproduklionen.

Då
man skall söka bedöma stödsystemets effekt är framför alll två faktorer av
intresse, nämligen produktionsvolymen och produktionens kvaUtet.

Den
svenska biograffilmsproduklionen minskade i omfattning från i genomsnitt 38
premiärer per år under 1940-lalel och 28 per år under 1950-lalel lill i
genomsnitt endasi 17 filmer årligen under åren 1959-1963. Minskningen vändes
därefter i en uppgång, och under återstoden av 1960-talet låg genomsnittet på
ca 25 filmer om året.

Prop. 1981/82:111 68

1970-lalets produktionsvolym har varit lägre, knappt 19
filmer per år i genomsnitt. Under verksamhetsåret 1977/78 hade 21 filmer
biografpremiär. För budgetåren 1978/79 och 1979/80 har statsbidragen för
filmproduktion ökat kraftigt samtidigt som inkomsterna av biografavgifier har
ökat. Dessa ökade resurser har givelvis ännu inte givit resultat i form av
fiera premiärklara filmer.

En svårighet när man skall söka värdera stödsystemets
betydelse för produktionsvolymen är alt bedöma vad som skulle ha bänt om 1963
års filmreform inte hade gjorts. Hur många filmer hade producerats om filmproduktionen
hade varit hänvisad till att överleva på den kommersiella marknadens villkor?

Man kan ge en antydan om svaret på den frågan genom att
undersöka förhållandet mellan de kommersiella intäkterna för svenska filmer och
de summor som är tillgängliga inom ramen för produklionsslödet.

Under vissa antaganden kan man beräkna att ungefär 6,5 %
av brullo-biljetiintäkterna på de svenska biograferna skulle tillfalla de
svenska filmproducenterna som kommersiella intäkter om biograferna inte erlade
biografavgifl till Filminstitutet och om biobiljetterna inle heller var
föremål för någon annan form av indirekt beskattning. Räknat på 1977/78 års
bil-jetlinläkter motsvarar del ca 23 milj.kr.

Genom biografavgifierna reduceras de kommersiella
intäkterna för de svenska producenterna med 10%. De kan nu beräknas till ca 6%
av brul-tobiljetlinläkterna. Men samtidigt återgår större delen av
biografavgiflen lill den svenska filmen i form av produktionsslöd. Härigenom
ökar den svenska filmens andel av biografintäkierna till ca 11,5 %. Del
motsvarar ca 41 milj.kr. år 1977/78. 1 jämförelse med ett läge utan filmavtal
blir tillgängliga medel för filmproduktion nära nog fördubblade.

I beräkningen ingår inga exportintäkter. Å andra sidan
fömtsätts att de svenska filmproducenternas kommersiella intäkter kommer all
investeras i nya filmproduktioner, något som inte behöver vara fallet. Externa
tillskoll i form av statsbidrag eller medel från Sveriges Radio finns inte med.

Om hälften av produktionsresurserna hade uteblivit skulle
sannolikt produktionen ha minskat med betydligt mer än hälften på grund av all
tillgångar i form av kunnig personal och teknisk apparatur skulle ha skingrats
och därigenom möjligheterna att bedriva en kontinuerlig produktion inte längre
skulle ha förelegal. Del kan därför vara rimligt att hävda alt mellan
150>och 200 svenska långfilmer sedan år 1963 har kommit lill lack vare
filmavtalels system för produktionsslöd. Detta är ell gott resultat.

Om det är svårt att beskriva filmreformens effekt på
produktionsvolymen så är det naturligtvis ännu svårare alt ge en bild av
produklionsslödels inverkan på filmernas kvalitet. Skälen till detla är flera.
Kvalitetsbegreppet är inle entydigt och del förändras över liden. Samtiden och
eftervärlden stannar ofta i olika bedömningar av vad som har varit
betydelsefullt. Liksom i fråga om produktionsvolymen kan man inle säkert vela
vad som

Prop. 1981/82:111 69

hade inträffat om produklionsslödet inle hade funnits.
Därför blir bedömningarna med nödvändighet osäkra och subjektiva.

Ett säll
all beskriva produktionens kvalitet är all se hur många filmer som har erhållit
kvalilelsbidrag av Filminstitutet. Det ger en bild av hur Filminslilulels jury
har bedömt filmerna. Metoden kan tyvärr inte användas för jämförelser över
hela den tid då filmavtalel har gällt, eftersom poängsystemet har ändrats. Del
är sannolikt all det tidiga 60-talets beslut att tilldela ca 40 % av filmerna
bidrag är uttryck för en strängare bedömning än de senaste årens, då 70 %■
av filmerna har fått kvalitetsbidrag.

Ell allmänt intryck är emellertid alt huvuddelen av den
svenska långfilmsproduklionen numera har kvalilelsambilioner. Av de två
senaste spelårens 18 resp. 21 svenska långfilmspremiärer kan inte mer än fyra
filmer vardera året karaktäriseras som porrfilmer eller underhållningsfilmer
utan konstnärliga ambitioner.

Elt annat mått på hur filmpoliliken har lyckats är om de
svenska filmerna når en slor publik. Som nämnts i avsnitt I har mer än hälften
av de filmer som producerats av Filminslilutel och haft premiär under spelåret
1977/78 setts av mindre än 25000 personer. Samtliga dessa har erhållit
kvalilelsbidrag.

När det gäller produktionen av korlfilmärdet svårare att
bedöma resultaten av den förda politiken. En viktig bidragande orsak till
detta är de gränsdragningsproblem mot televisionen och undervisningsfilm m.m.,
som berördes inledningsvis i avsnitt I. Förutom de svårigheter som följer av delta kan man peka på all del
inle förekommer någon registrering av kortfilm som kan jämföras med den som
gäller för biograffilm. Dessa faktorer tillsammans gör del svårt att ge en
sammanfattande bedömning av kortfilmsproduklionens omfattning och
förändringarna i den. 1 detta sammanhang skall därför endasi beröras några
åtgärder under de senaste åren som har haft betydelse för
produktionsmöjligheterna för kortfilm.

Ursprungligen fungerade främst kvalitetsbidragen som ett
stöd lill kort-filmproduktion. En filmare som hade gjort en kortfilm på egen
risk kunde, om han fick elt högt kvalilelsbidrag, dels betala kostnaderna för
denna t1lm, dels erhålla en grundplåt för näsla.

Vid avtalsrevisionen år 1972 minskades avsättningen lill
kvalitetsbidragen och dessa reserverades för långfilmer. I stället bildades
G-fonden för Filminslilulels egen filmproduktion. 30 % av fonden skulle
användas för kortfilm. Det tillgängliga beloppet uppgick verksamhetsåret
1974/75, som var del sista år då denna ordning gällde, lill 660000 kr. En del
av dessa medel användes för driften av den filmverkslad som förvallas av Filminslilulel
och Sveriges Radio.

Överenskommelsen mellan Filminslilulel och Sveriges Radio
om samarbete i fråga om filmproduktion medförde att stödet till
kortfilmsproduklionen fr.o.m. verksamhetsåret 1975/76 flyttades över från
G-fonden till I- fonden. Enligl de regler som
ursprungligen gällde skulle sammanlagt minst

Prop. 1981/82:111 70

20% av del årliga tillskottet till I-fonden användas för
produktion av kortfilm och film avsedd för barn. Eftersom tillskottet lill
I-fonden var satt till 10 milj. kr. per år uppgick resurserna för dessa ändamål
(inkl. filmverksla-den) lill 2 milj. kr.

De regler som gäller för I-fonden för verksamhetsåret
1978/79 innebär att 29 % av tillskottet lill fonden skall användas för
produktion av barnfilm i annat format än biograffilmen samt övrig kortfilm och
bidrag lill film-verkstaden. Det årliga tillskottet till I-fonden är 12
milj.kr., varför resurserna för produktion av kortfilm m.m. uppgår till 3,5
milj.kr.

Fr.o.m. budgetåret 1978/79 disponerar också konstnärsnämnden
särskilda medel för projektbidrag lill produktion av film. För detta budgetår
har anvisats 1 milj.kr. för projektbidrag till produktion av film som är avsedd
all distribuerars på annat sätl än genom de vanliga biograferna. En höjning med
500000 kr. är föreslagen för budgetåret 1979/80.

Riksdagens beslut' förra året om radions och televisionens
fortsatta verksamhet m.m. innebär en kraftig betoning av programföretagens
ansvar för all anlita frilansmedverkande och lägga ul produktionsuppdrag på personer
som inle är fasl anställda inom företagen. Den ökning av programmedlen, som
förslagen i propositionen syftade till, borde enligt chefen för
ulbildningsdepartemenlel leda lill all andelen frilansmedverkan i programverksamheten
åter borde kunna öka.

Del är svårt att uttala sig om huruvida de
resursförstärkningar som här har berörts ännu har lett lill någon markant
förbällring av produktionsmöjligheterna för kortfilm. Oslridigl är emellertid
alt ökningen av I-fondens produktionsresurser har lelt lill att ett större
anlal kortfilmer har blivit tillgängliga för distribution utanför
televisionen.

1963 års filmavtal tar, som nämnts i del föregående, inte
speciellt sikte på all påverka visningsmöjligheterna för film. Filmpolitiska
åtgärder med denna inriktning har haft relativt liten omfattning och är i
allmänhet av sent datum. Huvuddelen av imporien av film till Sverige och av
visningsverksamhelen i Sverige bedrivs på kommersiella grunder.

I avsnitt I lämnas en översiktlig redogörelse för
sammansättningen av filmimporlen till Sverige. Där konstateras all USA-filmema
dominerar bland de importerade filmerna. Många länders filmproduktion är okänd
för oss.

Av avsnitt I framgår också att några samlade uppgifter om
filmrepertoaren i olika delar av landet inle finns tillgängliga. Därför kan de
ofta omvittnade skillnaderna i möjlighet att se god film mellan
storstadsområdena och övriga inle beläggas med siffror.

Olika initiativ all förbättra möjlighelema alt se god film
i landsorten har berörts översiktligt i avsnitt 2.6 i samband rned att det
statliga stödet ledo-

• Prop. 1977/78:91, KrU 1977/78:24, rskr 1977/78:337.

Prop. 1981/82:111 71

visades. Här skall karaktären och omfattningen hos några
av dem beskrivas närmare.

Att redogörelsen inleds med Bio 16 beror på att denna
verksamhet är den enda som arbetar med specialimporterad film. Bio 16 utgör
därför en kombination av importslöd och dislribulionsslöd lill biograffilm.

Bio 16 är en försöksverksamhet med import och distribution
av kvalitetsfilm som startades av Svenska filminstitutet hösten 1976. Uppläggningen
av verksamheten är den all ett "paket" med kvalilelsfilm sätts
samman, kopieras ner i 16 mm-formal och erbjuds intresserade kommuner.
Innevarande säsong beslår paketet av 12 filmer, av vilka tre är nya svenska
filmer, en är en importerad klassiker och de övriga åtta är moderna utländska
filmer som specialimporlerats för Bio 16 av Filminstitutet. De deltagande
kommunerna måste välja all visa minst åtta filmer. Kopiorna turnerar efter ett
visst schema och varje kommun får ha varje film i en vecka och då visa den hur
många gånger som helst. 1 allmänhet får de importerade filmerna också en
normal biografpremiär i 35 mm format.

Säsongen 1978/79 deltar 83 kommuner i verksamheten.
Publiken vid de schemalagda visningarna uppgick verksamhetsåret 1977/78 till ca
80000. Antalet åskådare har sedan dess ökat kraftigt och uppgick under hösten
1978 till ca 70000. Till detla kommer all nästan lika många har seU filmerna
vid enstaka uthyrningar och vanlig biografvisning.

Filmsludiorörelsen och Bio Kontrast har många likheter i
uppbyggnaden, men också vikliga skillnader.

Filmstudiorörelsen är den äldsta. Formerna för
filmsludioverksamheten betingades ursprungligen av all verksamheten inte skulle
få konkurrera med den kommersiella filmvisningen. Del viktigaste kännetecknet
för en filmstudio är att visningarna endasi är öppna för medleuimar och all del
endast är möjligt alt lösa medlemskap för en serie visningar, inle för en
enstaka visning. Detta ger verksamheten en sluten karaktär men ger samtidigt
möjlighet lill djupgående och långvariga studier i olika filmiska ämnen.

Filmstudios utnyttjar i huvudsak vanliga biografer och 35
mm film. Del är den lokala studion som bestämmer programmet och man har i
princip tillgäng till alla kvalilelsfilmer för vilka del finns
dislribulionsrätligheter i Sverige och som inle bedöms som kommersiellt
gångbara på orten.

Organisationen Sveriges förenade filmstudios har framför
allt centrala servicefunktioner i förhållande lill de lokala studios.
Verksamhetsåret 1977/78 fanns det filmstudios i 96 kommuner. Anlalel besökare
på filmförevisningar uppskattas lill ca 140000.

Bio Kontrast, som har vuxit fram under 1970-talel,
utnyttjar i huvudsak föreningsägda biografer. Filmerna väljs av elt lokall
programråd och ungefär samma filmer är tillgängliga som för filmstudios.
Verksamheten administreras centralt av Folketshusföreningarnas
riksorganisation. 1 motsats till filmsludiovisningarna är Bio Kontrasts
visningar tillgängliga för allmän-

Prop.
1981/82:111 72

heten, oftast lill ell lågt biljettpris. År 1977 förekom
Bio Kontrast i 115 kommuner och hade drygl 160000 åskådare.

Också föreningen Folkets Bio förtjänar att omnämnas i
detta sammanhang. Föreningen disponerar biografer på några orter och
arrangerar visningar på yllerligare ell anlal platser. Man bedriver också
import och distribution av film. Under år 1977 visade Folkels Bio film i 13
kommuner för sammanlagt ca 35 000 besökare.

Det sammanlagda antalet åskådare vid filmvisningar inom
ramen för filmsludiorörelsen. Bio Kontrast, Folkels Bio och Bio 16 kan
uppskattas lill ca 400000 per år. Det är 1,7% av den svenska biopubliken. Men
betydelsen av detta slags filmvisning kan inle bedömas enbart utifrån antalet
åskådare.

Verksamheten kan bedrivas i ett omfattande samarbete med
den filmintresserade opinionen på resp. ort. Indirekt kan den också leda lill
all repertoaren på vanliga biografer påverkas.

För Bio 16 tillkommer all det är fråga om en verksamhet
som lill slor del bygger på specialimporterad utländsk film. Eftersom del rör
sig om filmgenrer och filmländer som är svagt företrädda i den kommersiella
importen utgör Bio 16-imporlen en avsevärd förstärkning av möjlighelema all se
god film i Sverige.

Det slår emellertid klart alt dessa speciella
visningsformer för kvalilelsfilm i varje fall inte hiltills har visat sig
kunna nå någon stor andel av biopubliken. De statliga åtgärderna för all mer
allmänt främja en förbättrad biorepertoar kan därför inte begränsas lill ett
stöd för dessa visningskanaler. Del måste till åtgärder som också är riktade
lill de vanliga biografema.

Försöksverksamheten med fraktstöd för film vänder sig lill
såväl de vanliga biograferna som filmsludiorörelsen och Bio Kontrast och andra
icke-kommersiella arrangörer som visar kvalilelsfilm i 35 mm-formal. Syftet
med fraktstödel, som presenteras närmare under avsnitt 2.4, är all subventionera
bort fraktkostnaderna för den värdefulla filmen och därigenom stimulera
biograferna att visa sådan film.

De olika formerna av stöd för en bättre filmrepertoar har
i slor utsträckning försökskaraklär. Verksamheten med fraklstöd startade så
sent som den 1 januari 1979 och uppgifter om fraklslödets effekter kommer inle
all föreligga förrän tidigast om något år. Både Bio Kontrast och Bio 16 är f.n.
föremål för intern utvärdering.

Man kan inte tala om visning av biograffilm ulan all
beröra televisionens roll.

Televisionen är en viktig konkurrent lill filmvisning på
biograferna, liksom den är del till mycken annan fritidsverksamhet.
Minskningen av biobesöken under 50- och 60-lalen sammanhänger i stort sett med
televisionens utbyggnad och tillskrivs främst inflytande från denna. Samtidigt
är televisionen en viktig kanal för spridning av biograffilm.

Den moderna biograffilmen, med en spellid av mellan en och
en halv och

Prop.
1981/82:111 73

två limmar och en förkärlek för vissa ämnesval och en viss
berättarteknik, har vuxit fram ur behovet att ge en betalande publik utbyte av
en kväll på bio. Trots all biograffilmen har längre spellid än de flesta
TV-program och trots att många av de effekter som är tänkta för biograflokalen
inte kommer lill sin rätt i TV, har biograffilmen stor popularitet hos
TV-publiken. Enligt Sveriges Radios årsberättelse för 1977/78 sändes detta
verksamhetsår 335 limmar biograffilm för vuxna, vilket med normal filmlängd
motsvarar ca 200 filmer. Det är nästan lika många filmer som under samma tid
hade premiär på biograferna. Den genomsnittliga publiken för programtypen
"biograffilm" uppgick till ca 1,2 miljoner. Del skulle innebära att
under ell år ca 240 miljoner åskådare har sett biograffilm på TV, dvs. att filmpubliken
på TV är ungefär tio gånger så stor som filmpubliken på biograferna.

En jämförelse av detta slag är naturiigtvis inte
rättvisande. Att besöka en biografföreslällning utgör en aktiv handling, som
kan kräva betydande uppoffringar i tid, pengar och besvär. Därför kan man
förutsätta all den övervägande delen av biopubliken har besökt föreställningen
av intresse och haft utbyte av sitt besök. I televisionens filmpublik ingår
däremot antagligen alla grader av intresse från elt intensivt och engagerat
deltagande lill elt förstrött tittande som pågår samtidigt med, eller avbryts
av, andra hemma-aktiviteter. En person som ser en biograffilm på bio får också
av rent tekniska skäl ut mera av sitt besök än om han ser samma film på TV. Det
beror på biosalongens större bildyta och bättre ljudkvalitet saml på frånvaron
av störningar.

På orter med en torftig bioreperloar är del emellertid
ofta inte fråga om alt göra ell val mellan alt se biograffilm i TV eller på
bio. För många människor är i slällel televisionen den enda möjligheten all få
se intressanta och engagerande filmer.

4 Utformningen av den framtida statliga fllmpolitiken

4.1 Allmänt

Som har framgått av föregående avsnitt härden filmpolilik
som har kunnat bedrivas genom filmavtalel främst varit inriktad på två
områden. Den har givit stöd till produktion av svensk biograffilm och den har
möjliggjort uppbyggnaden av en central svensk kulturinstitution på filmens
område.

Medan filmproduktionen barett starkt slöd har
filmvisningen i huvudsak fäll klara sig utan insatser av allmänna medel.
Antalet biografer har också minskat kraftigt under avtalsperioden. Medan del
fanns ca 2 200 biografer år 1963 fanns del I 200 biografer den 30juni 1978.
Omfattningen och inriktningen av filmvisning utanför biograferna är i stort
sett okänd.

Prop. 1981/82:111 74

Det framstår som angeläget att i fortsättningen fästa
större avseende vid visningsfrågorna. En ensidig inriktning på filmproduktion
kan leda till skevheter som blir oacceptabla i längden.

En grundläggande förutsättning för filmpoliliken måste
vara alt film görs för publiken, alt del primära syftet med en kulturpolitisk
satsning på filmproduktion är alt ge publiken tillfälle till rika upplevelser
genom kontakt med ett omfattande och omväxlande filmutbud. Detta syfte uppnås
inte om endast befolkningen i de stora städema har möjlighet alt få se annat än
ett begränsat och torftigt urval av de tillgängliga filmerna. Del måste skapas
möjligheter för alla att. oavsett bostadsort komma i kontakt med kvalilelsfilm
av olika slag. Sett från resurssynpunkt är det en märklig ordning att man av
kullurpoliliska skäl kan salsa miljonbelopp på att producera filmer, men alt
resurserna för alt se lill all samma filmer blir visade är mycket blygsamma.

I del föregående har visats all många filmer, som har
producerats med starkt slöd av allmänna medel och som har fått god kritik, ändå
har setts av mycket få personer och endasi visals på ell fåtal platser. Vissa
av dessa filmer kommer att distribueras som smalfilm genom Bio 16 och kommer på
så säll att få en större spridning. Några av filmerna kommer all visas i televisionen.
Faktum kvarstår emellertid all dessa filmer, som är avsedda för visning i
filmform på biograf, har förblivit okända för den största delen av den svenska
biografpubliken.

Del är naturligtvis möjligt att detta förhållande kan
förklaras med all det finns en klyfta mellan filmkritiken och filmpubliken, så
alt de filmer som den förstnämnda sätter högt saknar del som publiken väntar
sig och kräver av biograffilmer. 1 den mån delta är riktigt illustrerar del en
annan risk med en ensidig inriktning av fllmpolitiken på produktionsfrågor,
nämligen att de filmer som görs lappar kontakten med publiken.

För filmer
som produceras med slöd av allmänna medel kan det ekono-■ miska beroendet
av publikframgångar minskas eller helt bringas alt upphöra. Därmed kan man
ställa krav på konstnärligt genomarbetade produkter och på frihet från den
kommersiella filmens publikfriande schabloner. Men då finns samtidigt en risk
att filmerna inle alls vänder sig lill den stora, ungdomliga filmpubliken ulan
lill små, exklusiva grupper. Självfallet måste det finnas rum för utveckling
och experiment inom filmkonsten liksom inom andra konstarter, och därmed för
filmer som går långt vid sidan av del vanliga. Men produktionen som helhet får
inle ges en sådan prägel. Det kan inle motiveras vare sig ekonomiskt eller
kullurpolitiski.

Som har nämnts i del föregående är visning genom
televisionen den visningsform för biograffilm som - åtminstone på papperet -
samlar den utan jämförelse största publiken. Televisionsvisningen har också en
möjlighet all nå alla intresserade oavsett bostadsort, och är i detta avseende
överlägsen alla andra visningsformer. Samtidigt karakteriseras
tittarsitua-lionen vid TV:n ofta av olika former av slömingar som tillsammans
med

Prop.
1981/82:111 75

den lägre tekniska kvalitén leder lill all upplevelsen av
biograffilm i TV inle på långa vägar kan jämföras med upplevelsen av samma
film på bio.

Dessa
förhållanden ger anledning lill två konstateranden. Del första är att
möjligheten alt se god biograffilm i TV bör betraktas som ett värdefullt
komplement lill biografvisningen, men att den inle får föranleda staten alt
avstå från att söka skapa goda möjligheter all se kvalilelsfilm på biograf

Del andra
konstaterandet gäller televisionens ansvar för produktionen av svensk
biograffilm. Det s.k. 1-fondsavialet mellan Sveriges Radio och Svenska
filminstitutet innebär att radioförelaget bidrar med f n. 6 milj.kr. per år
till en produktionsfond som förvallas av Filminslilutel. I regeringens
proposition om radions och televisionens fortsatta verksamhet' understryker
föredraganden alt televisionen även i fortsättningen bör bära sin del av
ansvaret för all finansiera den svenska biograffilmsproduklionen. De lämpliga
formerna för ett fortsatt sådant ansvarstagande får prövas av avtalsparterna i
samband med all nuvarande avtal löper ut den 30 juni 1980.

Den statliga kulturpolitiken på filmområdet bör i
framtiden innehålla dels åtgärder på de områden som f n. får den största
uppmärksamheten, dvs. produktion av film och olika centrala musei-, arkiv- och
dokumenta-lionsfunktioner på filmområdet, dels i ökad utsträckning ta sikte på
att underlätta för människor alt, oavsett bostadsort, komma i kontakt med god
film. Arbetet med de filmpolitiska frågorna bör ha en sådan inriktning.

Formerna för olika filmpolitiska åtgärder är på vissa
områden resultatet av en lång utveckling. Del gäller i första hand de områden
som är centrala i filminslilulets verksamhet, nämligen biblioteks-, arkiv- och
dokumenta-tionsfunklionema och produktionen av biograffilm. När det gäller stöd
till produktion av annan film än biograffilm förekommer f n. fiera olika stödformer
parallellt under en försöksperiod.

Metoderna för att påverka visningsmöjligheterna för film
är mindre utvecklade. Statligt stöd utgår lill olika organisationer m.m. som
visar kvalitetsfilm för bam och vuxna. Staten stöder också Filminslilulels
kvalitets-import av barnfilm och dess import och distribution av modern
spelfilm (Bio 16). En granskning av bamfilm ur konsumentsynpunkt pågår under
barnfilmrådels ledning. Försöksverksamheten med fraklstöd syftar lill alt
allmänt förbättra bioreperioaren.

Bakom den splittrade bilden döljer sig en ganska slor
osäkerhet om hur de lämpliga åtgärderna skall utformas. Något försök alt ta ett
samlat grepp på visningsfrågorna har inle gjorts ulan de statliga åtgärderna
har främst bestått av en positiv behandling av ansökningar från olika håll.

Den framtida utformningen av olika åtgärder med sikte på
all utveckla visningsmöjlighelerna för god film är bl.a. beroende av utfallet
av vissa

• Prop. 1977/78:91, s. 200 f

Prop.
1981/82:111 76

pågående försöksverksamheter. Del finns i dag inte
tillräcklig grund för alt säkert peka ut vilka åtgärder som är de mest lämpliga
och hur tillgängliga resurser skall fördelas mellan olika ändamål. Del finns
inte heller något organ som har en samlad överblick över området och över de
olika initiativ som tas, med eller utan slalligl slöd, för att få till stånd
bättre visningsmöj-ligheler för film. De kunskaper som finns om området är
fragmentariska och finns framför alll hos de företag, organisationer och
institutioner som själva bedriver olika former av visningsverksamhel.

Av delta följer alt det fortsatta arbetet med utformningen
av filmpolitiken måste följa flera linjer. På de områden där vi har utvecklade
stödformer och en fasl organisatorisk struktur är del naturligt all arbetet
lar sin utgångspunkt i denna struktur. De frågor som måste besvaras är om de nuvarande
stödformerna etc. leder lill ell önskvärt resultat och vilka ändringar som
behöver göras för all uppställda mål skall kunna uppnås.

När det däremot gäller de områden där de statliga
insatsema är mindre utvecklade måste angreppssättet bli ett annat. Här är
osäkerheten betydligt större om vilka metoder som är verksamma för all vi
skall uppnå målen. Arbetet måste därför i stor utsträckning gå ul på att finna
effektiva instrument för de filmpolitiska ambitionerna. Delta arbele kräver
troligen experiment och försök och ett omfattande konlaklarbete med olika grupper
etc. som är verksamma på området.

Inför beslut om vilka åtgärder som skall vidtas med
anledning av alt filmavtalel löper ut den 30 juni 1983 är det angeläget all
diskutera vilken roll elt eventuellt forlsall avtalsförhållande mellan staten
och filmbranschen skulle komma att fä i den totala statliga filmpoliliken.

1963 års filmavtal har väckt slor internationell
uppmärksamhet, men har också under den långa lid del har varit i kraft utsatts
för åtskillig inhemsk kritik. Kritiken har delvis varit riktad mot
filminstitutet och har varit av den karaktär som är ofrånkomlig så länge
konstnärliga och ekonomiska prioriteringar måste göras. Men kritiken har också
gällt all filmavtalel och filminstitutet har uppfattats som liktydigt med hela
den statliga filmpoliliken. Eftersom någon klar uppdelning av ansvaret för
olika funktioner inom den statliga filmpoliliken aldrig har gjorts har
avgränsningen och omfattningen av olika åtgärder i stor utsträckning fåll
göras av Filminslilulel självt. De som är intresserade av områden som inle har
varit centrala i Filminslilulels verksamhet har uppfattat Filminslilulel och
filmavtalel som hinder för alt man skulle ägna störte uppmärksamhet åt dessa
områden.

Frågan om filmavtalels framlid sönderfaller därför i
själva verket i två frågor. Den första gäller hur ansvaret för olika filmpolitiska
åtgärder bör fördelas mellan olika organ. Den andra gäller hur staten skall
ställa sig till frågan om en eventuellt fortsalt avlalsreglering av frågor som
rör filmpoliliken efter del alt nuvarande filmavtal har löpt ut.

Vad först gäller funktionsfördelningen kan de olika
uppgifterna på del

Prop. 1981/82:111 77

filmpolitiska området grovt delas in i tre kategorier,
nämligen servicefunktioner, operativa funktioner, och stödverksamhet.

Med
servicefunktioner avses uppgifter av dokumentations-, biblioteks-och
informationskaraktär som naturligen bör åligga centrala organ. Verksamheten är
avsedd för alla myndigheter, förelag, organisationer och enskilda personer som
har elt behov av service på området och del är därför angelägel alt den
utformas så alt olika intressen och behov kan tillgodoses.

Termen operativa funktioner har valls för all beteckna
områden där ett allmänt organ bedriver en aktiv verksamhet av samma slag som
bedrivs av l.ex. organisationer eller enskilda företag. Exempel på sådan
verksamhet är filmproduktion och biografdrifl. import av film och uthyrning av
teknisk utrustning. Organ som har sådana uppgifter kommer all uppträda som
konkurrenter lill andra som är verksamma på området. Del kan också ingå i olika
affärsmässiga samarbelsförhållanden med förelag på området.

Med stödverksamhet avses olika former av slöd och hjälp
lill enskilda, organisationer och förelag med verksamhet på filmområdel.
Exempel på sådana funktioner är garantigivning för filmproduktion och olika
former av organisationsbidrag.

Som framgår av den exempelsamling som har lämnats ovan
bedriver Filminstitutet i dag verksamhet på samtliga dessa områden. De
konflikter som måste kunna uppkomma för ell organ som l.ex. dels beviljar
garantier för filmproduktion som bedrivs av andra företag, dels bedriver egen
filmproduktion, har man sökt lösa genom all ha oberoende beslutsorgan inom
Filminslilulel för olika typer av ärenden. Härigenom har man kunnat la lill
vara de fördelar av annat slag som följer av all l.ex. ärenden om långfilmsproduktion
kan hanleras samlat inom en organisation.

Det framstår emellertid som tveksamt hur långt en sådan
väg kan följas vid en utbyggnad av filmpolitiska åtgärder med syfte all
förbättra tillgången till kvalilelsfilm i landet. Sådana åtgärder kommer
troligen att behöva beröra såväl den traditionella biobranschen som andra
sektorer inom samhället, l.ex. kommunerna och folkrörelserna. Erfarenheterna
av de senaste årens filmpolitiska diskussion ger inle anledning att nu med
bestämdhet förorda någon särskild organisatorisk lösning vad gäller dessa
frågor.

Mol denna
bakgmnd framstår del som naturligt alt inför del fortsatta översynsarbetet utgå
från att Filminstitutet skall behålla ansvaret för de servicefunktioner som
ankommer på institutet i dess egenskap av central kulturinstitution för
filmområdel. Inslilulel bör också behålla ansvaret för att med olika åtgärder
främja den svenska långfilmsproduklionen. Ansvaret för slöd till
kortfilmsproduklion bör liksom f.n. vara delat mellan olika organ, i avvaktan
på erfarenheter av pågående försöksverksamhel.

Arbetet med all förbättra tillgången på kvalilelsfilm
består, som nämnts i det föregående, i första hand av alt utforma olika
åtgärder och pröva deras effekt. De närmare formerna för ett sådant utrednings-
och utvecklingsarbete får bestämmas inom ramen för del fortsatta
översynsarbelel.

Prop. 1981/82:111 78

Ställningstagande till de långsikliga organisatoriska
frågorna bör kunna anstå till dess att större klarhet har vunnits om vilka som
är de lämpliga ål-gärderna.

Del finns givelvis såväl för- som nackdelar med all ha
vissa delar av filmpoliliken bestämda i avtalets form. Till fördelama hör all
man kan vinna en hanleringsmässig förenkling genom att l.ex. administrativa
mtiner kan anpassas lill förhållandena i branschen. Elt avtal bör också kunna
ge en grund för ett fortsatt förtroendefullt samarbete mellan staten och filmbranschen.
Detta kommer att ha slor betydelse för all visningsmöjlighelerna för
kvaliletsfilmen skall kunna förbättras.

Till nackdelama med avtalsformen måste räknas den stelhet
som kan komma att prägla ell avtal, särskill om del går långt in i detalj.
Dessa nackdelar bör emellertid kunna undvikas och i så fall bör del vara
möjligt alt även i fortsättningen kunna reglera vissa förhållanden i ett avtal
mellan staten och filmbranschen. En självklar förutsättning är givelvis att del
går all uppnå lösningar som inte innebär väsentliga beskärningar av statens
kullurpoliliska handlingsfrihet på filmområdel.

Avsnitt
4.2 innehåller en mera detaljerad genomgång av frågor som hör samman med
utformningen av ett fortsatt filmavtal. Del kan dock finnas anledning alt före
dessa mera delaljinriklade avsnitt beröra tidsaspekten. Erfarenhetsmässigt
kännetecknas den sista delen av en avtalsperiod, liksom l.ex. ell
ulredningsskede, ofta av all en betydande osäkerhet präglar den verksamhet som
avses. Detta kan.få olika ogynnsamma konsekvenser för verksamheten och del är
därför angeläget att en sådan period blir så kort som möjligt. Starka skäl
talar därför för all inledande överläggningar mellan staten och filmbranschen
inle bör dröja någon längre tid.

4.2 Filmavtalet

I avsnitt 2.1 behandlas filmavtalels fyra delar, nämligen
reglerna om biografavgiflen, reglerna för stiftelsen Svenska filminslilulel,
reglerna för användningen av biografavgifierna samt de regler som rör själva
avtalet. Av dessa delar är den som rör biografavgifierna den grundläggande.

Genom avtalet har filmbranschen förbundit sig alt avstå
10% av brullo-biljellinläkterna att användas för åtgärder på filmområdel. Elt
villkor för avtalets bestånd är att filmb-anschen är befriad från nöjesskatt,
mervärdeskatt och liknande pålagor på biobiljeller och filmhyror. Fördelningen
av biografavgifierna på olika huvudändamål, liksom Svenska filminstitutets
organisation, regleras genom bestämmelser i avtalet. Beslut om ändring av
avtalet fattas av en fulltalig styrelse och måste för all bli gällande godkännas
av de fem filmbranschorganisalioner som har slutit avtalet och fastställas av
regeringen. För ändring av reglerna om biografavgifiemas användning är
proceduren något enklare. Styrelsen behöver då inle vara full-

Prop.
1981/82:111 79

tålig och beslutet behöver endasi godkännas av Föreningen
Sveriges filmproducenter och av regeringen.

Filmavtalel har nu gällt i 16 år. 1 avsnitt 2.1 ges
uppgifter om de vikligas-le avlalsändringama under tiden. 1 avsnitt 3 görs ell
försök att uppskatta bl.a. effekten av del slöd lill svensk filmproduktion som
kanaliseras genom avtalels bestämmelser. 1 den följande framställningen skall
avtalet belysas från några andra utgångspunkter.

Filmavtalel måste karkaläriseras som ell smidigt syslem
all specialdes-tinera resurser till olika filmändamål. Redovisningen av
biografavgifierna är samordnad med filmhyresredovisningen och lorde därför inle
ge upphov lill särskilt mycket merarbete. Biografavgifierna betalas in av
biografema direkt till filminstitutet. Avgiflsskyldighelen omfattar endasi de
knappt 400 biografer som har mer än fem ordinarie föreställningar i veckan. Dessa
biografer svarar för ca 85% av de totala biljeltinläklerna medan ca 800
biografer delar på de övriga 15%. Denna ordning bidrar givelvis lill all
minska behovel av administration och kan också sägas utgöra en form av
avgifisbelaslning efter bärkraft. Å andra sidan går Filminslilulel genom
avgiftsbefrielsen av småbiografema miste om ca 6 milj. kr. per år. Del kan
givelvis diskuteras om del kan finnas användningar för dessa medel som är mer
kuUurpolitiskt motiverade.

Som nämnts inledningsvis i detta avsnitt är en rad olika
förhållanden reglerade i filmavtalel. Inte bara reglerna om biografavgiflen och
om villkoren för själva avtalets bestånd ulan också de bestämmelser som rör
Filminslilulels ledningsorgan m. m. och fördelningen av biografavgifierna på olika
ändamål är avtalsreglerade. Dessa bestämmelser är på vissa punkter mycket
detaljerade. 1 del föregående har också berörts procedurerna för ändringar i
avtalet. Avtalsändringar kräver beslut av styrelsen och i princip samtycke av
såväl regeringen som filmbranschen.

Denna ordning har medfört en betydande stabilitet i
regelsystemet, en stabilitet som har många fördelar. Planeringen underlättas om
man med slor sannolikhet kan förutse vilka regler som kommer all gälla under en
längre period. Genom att avtalels bestämmelser stipulerar alt 65% av avgifterna
kommer filmproduktionen till godo säkerställs en kontinuerlig svensk
filmproduktion av viss omfalning. Produklionsslödels kvalitelsin-riklning gör
del möjligt för filmare alt satsa långsiktigt på en ambitiös produktion.

Stabiliteten kan dock slå över i stelhet, i en oförmåga
till förändringar. Proceduren för all ändra i avtalet kan försvåra också
angelägna förändringar. Del är betecknande all inga viktigare ändringar i
avtalet har skett sedan år 1973. De förändringar i fråga om finansieringen av
olika filmpolitiska åtgärder som har inträffat därefter har ägt rum vid sidan
av filmavtalet.

Filmavtalels uppbyggnad ger Filminstitutet en mycket stark
ställning. Liksom de stafiiga kulturinslitulionerna har insfitutet frihet all
inom ra-

Prop. 1981/82:111 80

men för allmänna bestämmelser utforma sin verksamhet. 1
filminslilulels fall tillkommer alt dessa bestämmelser är givna i filmavtalel
och att en ändring av bestämmelserna endasi kan ske efter beslut av
institutets styrelse.

Avtalets konstruktion innebär all ullagsprocenlen för
biografavgift och avgiftsmedlens fördelning är bestämda i avtalet. Tillgången
på resurser för olika ändamål beror därför uteslutande på hur de
avgiftsplikliga biografernas biljetlintäkler utvecklas. Del är inle möjligt
all ulan ändring av avtalet göra en omprioritering mellan t. ex. del slöd lill
filmproduktionen som härrör från B-, F-, G- och H-fonderna och åtgärder för
att förbättra distributionen eller mellan t. ex. kvalilelsbidrag och
förhandsslöd till filmproduktionen. 1 de fall ytteriigare satsningar på vissa
områden har bedömts som önskvärda har de finansierats vid sidan av filmavtalel,
med statsbidrag.

Tidigare har nämnts all ändringar i filmavtalel kräver
godkännande i en eller annan form från filmbranschens sida. Detta sätter en
gräns för möjligheten all med hjälp av avialsändringar föra en filmpolilik som
avviker från vad filmbranschen uppfattar som liggande i sill intresse.

För filmbranschen innebär filmavtalel fördelar inte bara
genom det infiylande som det ger över filmpoliliken. Avtalet innebär också
sannolikt vissa ekonomiska fördelar för filmbranschen jämfört med om
filmvisningen i stället hade varit skattepliktig för mervärdeskall.

4.3 Produktion av film

Endasi ell fåtal svenska filmer varje säsong får sina
produktionskostnader täckta genom kommersiella intäkter. Detta hänger samman
med alt vi tillhör elt litet språkområde, men också med förhållandena inom
filmdi-stribulionen i Sverige och på den inlernalionella filmmarknaden. För en
filmproduktion av nuvarande omfattning krävs därför ett avsevärt resurstillskott
av allmänna medel, f n. i storleksordningen 35 milj.kr. per år för
långfilmsproduklionen. Del sätt på vilket dessa medel används blir avgörande
för vilken inriktning den svenska filmproduktionen kommer all få.

Som har framgått av avsnitt 2 var produktionsbesluten vid
mitten av 1960-lalel decentraliserade i så måtto att filmproduktion i huvudsak
bedrevs av olika enskilda produktionsföretag, som arbetade i konkurrens med
varandra. Genom all flera av dessa förelag höll igång en omfattande produktion
hade de möjlighet all göra kvalilelssalsningar inom ramen för en "gungorna
och karusellen-politik". Produklionsslödet genom filmavtalel hade vid
denna tid formen av en generell "återbäring" saml av kvali-letsslöd i
efterhand. Filminstilulels egen filmproduktion hade liten omfattning och kunde
inriktas på mer exklusiva filmer som de enskilda producenterna av olika skäl
tvekade all salsa på.

De traditionellt "stora" filmproducenterna har
gradvis minskal sin produktion och i stället har alll fler filmer kommit att
göras av småförelag i

Prop. 1981/82:111 81

branschen. Dessa är mer beroende av del ekonomiska
utfallet av varje enskild film, eftersom de inte kan sprida riskerna på flera
produktioner.

Denna
utveckling har lell lill förändringar i systemet för produktionsslöd. Elt
garanlisysiem utvecklades, där den viktigaste delen, H-fondsga-rantin, beviljas
efter en förhandsbedömning av projektets kvalitetsinriki-ning. Garanlisyslemel
förutsätter dock all producenten själv står en viss ekonomisk risk. Eventuella
vinster på en film tillfaller producenten.

Filminslilulets
roll som producent har ökat kraftigt i betydelse. De förstärkningar av
produktionsresurserna som har kommit lill sedan år 1975 har medfört all
FUminstilulel nu kan svara för närmare hälften av den svenska
biograffilmproduklionen. Del rör sig då antingen om filmer där Filminslilulel
såväl svarar för finansieringen som för den rent tekniska produktionen eller om
filmer som finansieras av FUminstitutet men där produktionsuppdragel är utlagt
på ett förelag utanför FUminstitutet.

Dessa förändringar ger anledning all diskutera vilka krav
man bör ställa på den svenska filmproduktionen och på systemet för
produktionsslöd.

Slödel lill produktion av svensk film bör vara inriktat på
kvaliletsproduktion i vid mening. Del innebär all filmer helt ulan
kvalilelsambilion inle bör kunna få offentligt produktionsslöd.

Bedömningen av vilka projekt som bör stödjas bör ha tre
utgångspunkter.

Filmens karaktär av massmedium måste behållas, dvs.
filmerna skall vara inriktade mol en slor publik. Det finns en risk för alt
filmer som finansieras med offentliga medel lappar kontakten med publiken när
kravet på kommersiell lönsamhet kommer i bakgrunden. Den risken måste man vara
på sin vakt emot. Filmerna måste kunna tillfredsställa olika smakriktningar
hos publiken. Särskill viktigt är all tillgodose behovel av
kvalilelsaller-naliv för den stora barn- och ungdomspubliken.

Bedömningen av olika filmprojekt måste ta hänsyn till att
kvaUtetsbe-greppet inom filmen varken är enhetligt eller okonlroversiellt. Dels
är del naturligt att tolka kvalitetsbegreppet olika för olika typer av filmer,
dels pågår ofta en häftig diskussion om vad som konstituerar kvalitet i film
över huvud taget. Det är självklart all olika uppfattningar finns och måste
finnas på delta område. Stödsystemet får alltså inte i sig själv innebära elt
favoriserande av den ena eller andra uppfattningen i kvalitetsfrågor, ulan bör
i slällel medge en fortlöpande dialog mellan olika uppfattningar och en
parallell utveckling längs flera linjer.

Ekonomiska resurser bör användas på bästa sätt. Produktion
av biograffilm drar stora kostnader och tillgången på medel kommer därför alt
vara en faktor som begränsar produktionens omfattning. Produktionen bör planeras
och organiseras på ell sådant säll all resursålgången hålls nere där så kan ske
ulan allvarliga följder för det konstnärliga resultatet. 1 fråga om myckel
kostnadskrävande projekt måste givelvis en särskill noggrann prövning göras av
angelägenhelsgraden och av möjligheten lill olika former av samfinansiering.
6 Riksdagen I98II82. 1 saml. Nr 111

Prop.
1981/82:111 82

De
olika krav som här ställs upp för den svenska filmproduktionen kan i vissa fall
vara svåra att förena. All konstnärliga ambitioner lätt kommer i konflikt med
kraven på en begränsning av resurserna är välbekant. Kravet på filmer för olika
smakriktningar stämmer inte heller alltid överens med filmkonslnäremas
önskemål. Del visas t. ex. åv alt den spontana lusten all göra film för bam har
varit betydligt mindre framträdande än önskan all göra film för vuxna. Om den
svenska filmproduktionen skall fä en önskvärd inriktning måste del därför ske
en avvägning mellan olika intressen och önskemål.

Mekanismerna
för en sådan avvägning får emellertid inle ges formen av en central styrning av
produktionsbesluten. En sådan styrning skulle kunna medföra risker för
ensidighet i fråga om konstnärliga bedömningar som kunde leda till
smakdiklalur. Avvägningen måste i stället ske inom ramen för ell pluralistiskt
syslem, där själva produktionsbesluten har decentraliserats så myckel som
möjligt.

Elt
sådant pluralistiskt syslem, som i och för sig har likheter med del nuvarande,
skulle kunna vara uppbyggt enligt följande principer.

En
del av filmproduktionen kommer till på initiativ av fristående produktionsförelag,
som sätter in eget kapUal i produktionen och står den ekonomiska risken. Liksom
f n. bör det finnas möjlighet att minska förlustriskerna genom ekonomiska
garantier för sådana filmer, fömtsatt all de fyller vissa kvalitetskrav. I
fråga om dessa filmer är det de ansvariga produktionsföretagen som skall
besluta om produktionen. Rollen för det organ som skall besluta om
produklionsgarantier bör avgränsas till att sålla undan konslnärligl
undermåliga eller praktiskt ogenomförbara projekt. Däremot bör de inle på annat
sätt verka styrande på produktionens inriktning.

Om
tillgången till resurser för garanligivning motsvarar tillgängen lill
riskvilligt kapital kommer garantigivningen alt resultera i en
kvaliletsinrik-tad filmproduktion som är volymmässigt så omfattande och till
innehåU och inriktning så omväxlande som för tillfället kan uppnäs med hjälp av
privat kapital. Erfarenhetema visar dock att den filmproduktion som tillkommer
på detla sätt varken blir så omfattande eller omväxlande som man från
kullurpoliliska utgångspunkter kan ha anledning att önska. Därför finns del
behov av en kompletterande filmproduktion som finansieras av Filminstitutet.

Denna
filmproduktion har alltså lill uppgift att ge den totala svenska
filmproduktionen den önskvärda balans som inle uppnås om man enbart litar lill
enskUda produktionsföretag. Den bör därför i första hand vara inriktad på
olika brislområden. Det bör vara en uppgift för Filminstilulels ledning alt på
grundval av de allmänna riktlinjer som har givUs av staten identifiera dessa
brislområden och avgöra hur stora resurser som skall sal-sas. Däremot bör
själva urvalet av filmprojekt inte skötas av Filminslilulels ledning.
Uppgiften all välja ul vilka filmer som skall produceras bör

Prop. 1981/82:111 83

vara
decentraliserad till elt anlal olika beslutsfattare. Var och en av dessa bör
inom ramen för allmänna direktiv och inom vissa ekonomiska ramar självständigt
kunna besluta om produktion.

Fördelen
med ell sådant syslem är att man kan välja beslutsfattare med hänsyn till alt
olika uppfattningar skall vara företrädda. Den som har ell filmprojekt och får
nej hos en kan då vända sig till en annan och få projektet bedömt på nytt,
från andra utgångspunkter. Del bör då finnas förutsättningar för all
produktionen skall komma all präglas av mångfald och variation.

En
nödvändig förulsällning för mångfald och förnyelse inom filmproduktionen är
all produktionsvolymen är tillräckligt slor. Utan en tillräcklig
produktionsvolym kan inle filmskapare av olika inriktning bedriva en någorlunda
kontinuerlig verksamhet samtidigt med att ålerväxten tryggas genom alt ell
visst anlal debutanter släpps fram varje år.

Tidigare i delta avsnitt
har berörts viklen av att man hushållar väl med tillgängliga resurser. Detla är
givelvis en faktor av slor betydelse för produktionsvolymens storlek, mätt i
anlal filmer. Den andra vikliga faktorn är storleken av de tillgängliga
resurserna.

Produktionskapital kan
satsas av privata intressenter eller tillskjutas av allmänna medel i en eller
annan form. Under senare år har det vanliga varit all filmer har finansierats
med både privat kapital och allmänna medel, genom att en privat producent har
erhåUit produklionsgarantier av FUminstitutet eller genom all privata
producenter har gått in som medfinansiä-rer i Filminslilulel producerade
filmer.

Del
finns i allmänhet anledning all förorda olika former av sådan samverkan,
eftersom de lorde leda till en högre produktionsvolym. Samverkan mellan
offentligt och privat kapital får emellertid inte drivas så långt all det
kullurpoliliska intresset av en varierad och kvalitativt ambitiös filmproduktion
kommer i farozonen. Där det är nödvändigt för all säkerställa en önskvärd
utveckling inom filmproduktionen bör därför filmer kunna finansieras helt med
allmänna medel.

De lösningar som förordas
här ovan prövas i de flesta fall redan i Filminslilulels arbele. Sålunda har
Filminslilutel infört ell nyll syslem för planering och kontroll av
produktionskostnader. Tidsläggningen av filmproduktioner skall i framliden
planeras bättre, med sikte på ett rationellt utnyttjande av tillgängliga
ateljéer, apparatur m. m. Filminsfitulet prövar f. n en ny modell för
produktionsbeslut, som innebär alt ell anlal frislående producenter får fria
händer all, inom vissa ekonomiska ramar, för Filminslilulel producera var sin
film årligen. Det pågår också överläggningar i syfte att lösa del s. k.
kollektivfilmsproblemel, dvs. hur befinfiiga stödformer skall tillämpas då ell
anlal filmarbelare gemensamt satsar arbele och leknisk apparatur i en film.

1
dessa och liknande fall åligger del självfallet FUminstitutet såsom
verkställande organ all inom ramen för gällande bestämmelser söka de

Prop. 1981/82:111 84

tekniska lösningar som är anpassade lill förhållandena och
som främjar de filmpolitiska målsättningarna. Del är då givetvis angeläget all
de regler som gäller för FUminstitutet inte är sådana all de motverkar dessa
målsättningar, t. ex. genom all dispositionen av resurser är fastlåst eller
genom all beslutsformerna är mer krångliga än nödvändigt. Dessa synpunkter bör
beaktas i kommande förhandlingar med filmbranschen.

Medan formerna för slöd lill produktion av långfilm har
genomgått en kontinuerlig utveckling har sätten att stödja produktion av
kortfilm varit många under filmavtalels löplid. En översikt över de olika
stödformer som har funnits lämnas i avsnitt 3.

Som
anförts i del föregående är det i dag svårt att finna effektiva distributionskanaler
för kortfilm vid sidan av visning i televisionen. Detta gäller särskill sådan
kortfilm som i första hand vänder sig till vuxna. Den nuvarande
biografdislributionen av film gynnar ensidigt långfilmen och då i första hand
fiklionsfilmen. Del finns nästan aldrig plats för kortfilmer inom ramen för ell
vanligt kvällsprogram på bio. Kortfilmen är i stället hänvisad till visning i
televisionen eller lill distribution i 16 mm-formal. ofta lill en specialinriklad
publik och under olillfredslällande visningsförhållanden.

Del är mol denna bakgrund knappast förvånande all
huvuddelen (ca 90%) av de resurser som finns tillgängliga för produktionsslöd
lill film är avsedd för långfilm. Det är ju den filmen som har möjlighet att nå
den stora biografpubliken.

Samtidigt
leder denna ordning lill alt filmare som vill vända sig lill en allmän publik
främst är hänvisade till långfilmsformatet, även om ämnel i och för sig skulle
passa bättre för en kortfilm. Detla medför givetvis högre kostnader, men del
kan också leda lill konstnärligt sämre resultat än om man hade valt kortfilmens
mera koncentrerade form. För nya och oprövade filmskapare kan del vara
värdefullt all först fä pröva sina krafter på kortfilm. Där ämnel är mest
lämpat för en kortfilm bör detta format väljas, liksom i de fall elt ämne kan
väntas intressera en alltför begränsad krets av personer för att den dyrbara
långfilmen skall vara motiverad.

För biopubliken innebär nuvarande förhållanden all del knappast
finns möjlighet alt under goda tekniska omständigheter få se annat än dramatiska
fiklionsfilmer i långfilmsformal. Korta novellfilmer eller dokumenlärer visas
l.ex. sällan på bio. Därför bör olika metoder prövas för all få lill slånd ökad
visning av kortfilm på biograf och i andra sammanhang.

De närmare formerna för slöd till kortfilmsproduklion bör
utvecklas kontinuerligt i takt med att erfarenheter vinns av hur nuvarande
stödformer fungerar.

Prop. 1981/82:111 85

4.4 Spridningen av kvalitetsflim

I avsnitt 4.1 framhålls att den statliga filmpoliliken i
fortsättningen i ökad utsträckning bör ta sikte på att underlätta för människor
att, oavsett bostadsort, komma i kontakt med god film. Där sägs också all
osäkerheten är slor om vilka metoder som är verksamma för all vi skall uppnå
del målet. Därför måste vi i första hand sträva efter all finna effektiva
instrument för all förverkliga våra filmpolitiska ambitioner. Arbetet med dessa
frågor måste i slor utsträckning bedrivas i form av praktiska försök av olika
slag.

1 detta avsnitt skall en översikt göras över olika
länkbara säll att uppnå förbättrade förhållanden på detla område.

De åtgärder som åsyftas kan vara av två slag. De kan dels
syfta lill att öka tillgången inom Sverige av god film, dels alt ge störte
spridning ål de goda filmer som finns inom Sverige.

Vad gäller
åtgärder för all förbättra filmiillgången inom Sverige bör man självfallet i
första hand nämna slödel lill svensk kvalitelsfilm-produklion. Åtgärder med
denna inriktning har som nämnts utgjort ell dominerande inslag i filmpoliliken
under 1960- och 70-lalen.

Men filmiillgången kan givelvis också förbättras genom en
import av utländska kvalilelsfilmer som överstiger vad som kommer till slånd
på kommersiella grunder. Den starka dominansen av USA-film i den kommersiella
imporien har berörts i del föregående.

Frågan om
ett statligt stöd för import av biograffilm, företrädesvis för vuxna,
diskuterades av 1968 års filmutredning'. Utredningen ansåg att ett sådant slöd
skulle bli ofrånkomligt på sikt, men ansåg inte liden vara mogen alt lägga
fram konkreta förslag om elt sådant stödsystem. Det kan nämnas alt olika former
av importslöd för film förekommer i andra länder. I Norge fungerar t. ex. sedan
tio år tillbaka en slödordning för import av film av hög konslnäriig och
filmalisk kvalitet. I både Norge och Danmark finns "filmcentraler"
med uppgift alt bl. a. importera och distribuera kortfilm och smalfilm.

En form av
statligt slöd för kvalilelsfilmimporl har emellertid utvecklats inom ramen för
Filminslilulels verksamhet med import och distribution av modern spelfilm (Bio
16), vilken har beskrivits i del föregående. Verksamheten går ul på alt
intressanta spelfilmer importeras, framställs i 16 mm-version och placeras i en
schemalagd distribution till intresserade kommuner. Efter del all den
schemalagda distributionen är avslutad finns filmerna tillgängliga för
separatuthyrning i 16 mm-formal. Härigenom får vi med liden tillgång lill en
omfattande "backlisl" av högklassiga biograffilmer i
smalfilmsformal. FUminstitutet har emellertid också förvärvat rätten lill
kommersiella 35 mm-visningar där så har varit möjligt och låtit filmerna gå
upp på Stockholms biografer. Några av de senaste säsongernas

' SOU 1973:53 s. 122 f.

Prop. 1981/82:111 86

stora krilikerframgångar i Slockhoim har varit Bio
16-importer, l.ex. Vi som älskade varann så mycket. Den amerikanske vännen och
Christa Klagcs stora förtvivlan.

Bio 16 är en försöksverksamhel som skall utvärderas inom
kort. Vid ell ställningstagande lill verksamheten bör man beakta både de
kullurpoliliska effekterna av att ell anlal intressanta filmer har blivit
tillgängliga i 16 mm-formal och den betydelse del har alt vissa av dessa filmer
har kommit upp på den vanliga biorepertoaren.

Sedan tre år tillbaka erhåller Svenska filminstitutet
statsbidrag för import och distribution av barnfilm. För budgetåret 1978/79 är
bidraget 540000 kr. En höjning med 425 000 kr. är föreslagen av regeringen för
1979/80.'

Utbildningsdeparlemenlels bamkulturgrupp har föreslagit en
särskild slödordning för import av värdefull barnfilm som skulle vara öppen för
smalfilmsimporlörer i allmänhet. Förslaget fick ell blandat mottagande av
remissinstanserna och måste utredas ytteriigare.

Frågor om en eventuell permanenlning eller utbyggnad av
slalligl importslöd för olika delar av filmområdel bör sluders i del fortsalla
översynsarbetet. Den lämpliga utformningen är självfallet bl.a. beroende av
resultatet av utvärderingen av Bio 16-verksamhelen resp. del ytterligare ulredningsarbele
som måste göras i fråga om barnkullurgruppens förslag om importslöd för film.

När det gäller alt ge större spridning ål kvalilelsfilm
som faktiskt finns här i landet, vare sig den är svensk, kommersiellt
importerad utländsk film eller utländsk film som har importerats med hjälp av
statligt stöd, bör en rad olika vägar kunna utnyttjas.

De vanliga, kommersiellt arbetande biograferna är ca I 200
lill anlalel och har en publik på ca 25 miljoner. Anlalel föreställningar vid
dessa biografer är okänt, men kan uppskattas lill meUan 350000 och 400000 per
år. Även ganska små förskjutningar i repertoarens sammansättning vid dessa
biografer kan leda lill avsevärda förbättringar av möjligheten alt se bra film
runt om i landet. Därför är del viktigt med åtgärder som tar sikte på
repertoaren vid biografer i allmänhet. I detta sammanhang finns det anledning
all peka på betydelsen av alt äldre biografer byggs om lill mullibio-grafer med
två, tre eller flera visningslokaler. Härmed ökar möjligheten all, åtminstone på
stora och medelstora orter, göra visning av kvalilelsfilm kommersiellt
bärkraftig.

Specialvisningar av kvalilelsfilm i 35 mm-formal
förekommer främst inom filmstudiorörelsen och inom ramen för Bio Kontrast saml,
i mindre omfattning, hos Folkels Bio och på kommunala och andra
specialbiografer. Anlalel visningslillfällen per år inom ramen för dessa
verksamhetsformer

Prop. 1978/70:143.

Prop.
1981/82:111 87

kan
uppskattas till ca 4000 och anlalel åskådare lill inemot 300000, att jämföra
med de vanliga biografernas 25 miljoner.

Som
nämnts i del föregående ulgår statligt slöd lill filmsludiorörelsen. Bio
Kontrast, Folkels Bio och en del andra försök alt bedriva kvalitelsfilmvisningar
vid sidan av de vanliga biograferna. Försöksverksamheten med fraklstöd syftar
vidare till alt förbättra repertoaren på vanliga biografer, genom att göra del
mer ekonomiskt fördelaktigt all visa kvalilelsfilm. Fraktstödel får också stor
betydelse för l.ex. filmsludiorörelsen och Bio Kontrast, som främst använder 35
mm-film i sin verksamhet.

Det
finns emellertid här anledning att peka på all fraktstödet är en ensidig
statlig stimulansåtgärd. Om biografägaren har intresse av all visa kvalilelsfilm
utgör fraktstödel ett bidrag lill kostnaderna. Fraktstödel innefattar däremot
inget åläggande eller åtagande all visa kvalilelsfilm. Del kan finnas anledning
alt inför en förhandling om ell eventuellt nytt filmavial överväga olika
möjligheter att lösa denna fråga avlalsvägen. Det framstår som särskilt
angelägel alt filmer som har producerats eller importerats med hjälp av
allmänna medel erhåller lillfresslällande visningsmöjligheler.

Under
senare år har en del filmpolitiska åtgärder vidtagits med inriktning på
visning av 16 mm-film för barn och ungdomar. Barnfilmrådels granskning av barnfilm
är en sådan åtgärd, den försöksverksamhet som barnfilmrådet har bedrivit med
visning av bamfilm och barns eget filmande är en annan. Statligt stöd har också
ulgåll lill ell projekt med visning av film på ungdomsgårdar, som har bedrivits
av Förbundet Sveriges frilids-och hemgårdar i samarbete med Filmcenlrum.
Granskningen av barnfilm forlsäller, lill ijänsl för dem som skall beställa
film. Utvärderingen av de olika försöksverksamheterna bör kunna ge underlag för
informations- och kursverksamhet som riktar sig till dem som skall arbeta med
barn och film.

Möjligheten
att visa kvalilelsfilm i l6mm-format är givetvis beroende av all del finns
tillgång lill film i detta format. Denna fråga har delvis berörts tidigare i
delta avsnitt när importfrågoma diskuterades. Där pekades bl.a. på betydelsen
av att de filmer som har importerats inom ramen för Bio 16-försökel finns
tillgängliga för uthyrning i 16 mm-formal.

Även
andra goda spelfilmer finns tillgängliga i 16 mm-formal. Förutsättningarna för
all på olika sätt öka tillgången på sådana filmer bör undersökas i del
fortsatta arbetet med dessa frågor.

Del
bör också vara möjligt alt pröva distribution av kvalilelsfilm i videogramform.
Videogrammens främsta fördelar framför konventionell film är alt de är lätthanterliga
och oömma samt all ell stort anlal kopior kan framställas lill låg kostnad.
Till nackdelarna kan räknas att uppspelning i dag praktiskt sett måste ske i
litet format (TV-mta), eftersom kostnaden för uppspelningsulruslning ökar
kraftigt när man går upp i format. Video-gramvisning kan dock ordnas i vilken
lokal som helst, ja del är l.o.m. möjligt att spela upp flera olika program
samtidigt, om åskådarna är försedda

Prop.
1981/82:111 88

med
hörlurar. Detta tillsammans med den låga kostnaden för kopioma, skulle kunna
göra del möjligt för l.ex. elt bibliotek att hålla ell urval av filmer i
videogramform, som på begäran skulle kunna spelas upp för bibliotekels kunder.

Ett
särskilt problem med offenllig visning av film i videogramform är all den som vill
visa filmen måste förvärva visningsrätlen i videogramform, något som kan stöta
på praktiska och andra problem.

1
del fortsatta filmpolitiska reformarbetet bör möjligheterna undersökas att
starta en praktisk försöksverksamhet med visning av kvalitetsfilmer i
videogramform. En sådan försöksverksamhel bör givelvis utformas i samråd med
videogramulredningen.

De
åtgärder som hillills har berörts eller antytts har huvudsakligen varit
inriktade på all öka den fysiska tillgängligheten för kvaliletsfilmen. Detla är
självfallet en nödvändig förutsättning för all någon skall kunna la del av
dessa filmer. Emellertid har många gjort den erfarenheten alt ambitiösa försök
alt visa kvalilelsfilm har misslyckats därför att det har brustit i publikkontakten.
Att utveckla en kvalificerad filmverksamhelkan la lång lid och kräva ell
tålmodigt arbele. Erfarenheter av detta slag pekar på behovel av all visning
av kvalilelsfilm är väl förankrad hos lokala filmintresserade krafter.

Därför
är del viktigt att statliga åtgärder för all göra kvaliletsfilmen mer
tillgänglig går hand i hand med olika lokala initiativ. Statens uppgift är här
inle bara all säkra tillgången lill film, ulan också att stödja l.ex. kurser
och utvecklingsarbete.

Av
framställningen i detla och tidigare avsnitt framgår alt en och samma film kan
behöva distribueras på en rad olika sätl beroende på de lokala förhållandena.
En viss kvalilelsfilm kan l.ex. vara möjlig alt visa på kommersiella villkor i
en större stad, där publikunderiagel för sådana filmer är tillräckligt stort,
eventuellt efter det alt fraktkostnaderna täckts med fraklstöd. Däremot är
kanske underlaget för litet för all samma film skall kunna visas på biografi en
mindre stad, men det kan vara möjligt all visa filmen inom Bio Kontrast eller i
filmstudion. På en annan ort återigen, där del inle finns någon bio är man
hänvisad lill att använda 16 mm-formatet, l.ex. för visning på bibliotek eller
i någon samlingslokal.

Nu
visar erfarenheten att information om och planering av l.ex. kulturevenemang
har en tendens all stanna inom den sektor som svarar för dem. Del finns l.ex.
möjlighet all de tre filmvisningarna i exemplet ovan skulle komma lill slånd
oberoende av varandra och helt ulan inbördes samordning även om de tre orterna
låg nära varandra, ja kanske rent av inom samma kommun. En sådan bristande
samordning kan leda lill ökade kostnader för arrangörerna, men framför alll
innebär den att möjligheterna all gemensamt sprida intresse för arrangemanget
inte tas till vara.

Lika
väl som del är möjligt all med hjälp av reklamkampanjer sprida kännedom om och
förväntan inför kommersiellt lanserade filmer bör del

Prop.
1981/82:111 89

kunna
gå all med hjälp av samordnat handlande få upp intresset för kvalitelsfilmvisningar,
som kan ha betydligt större kullurpolitiski intresse. En enstaka filmvisning är
på sin höjd värd en notis, en samordnad kampanj blir på ell helt annat säll en
nyhet. Därför bör man kunna pröva möjligheten att genom olika former av
gemensamt handlande l.ex. inom ell begränsat geografiskt område, skapa bättre
förutsättningar för visning av kvalilelsfilm.

1
del föregående har presenterats olika uppslag för all öka
spridnings-möjligheterna för kvalilelsfilm. Del är troligt alt flera idéer
kommer fram vid remissbehandlingen av denna promemoria. Del bör vara en uppgift
för det fortsatta översynsarbelel att pröva olika sådana idéer i praktiken. Frägan
om i vilken form detta arbele skall bedrivas får diskuteras i ell senare
sammanhang.

4.5
Filminstitutet

Som
framhålls i avsnitt 4.1 bör Filminslilutel i framtiden ha i varje fall två
huvuduppgifter. Den ena är att på olika sätt främja svensk filmproduktion, den
andra all vara central kuUurinslilulion på filmområdel.

I
fråga om båda dessa uppgifter bör Filminstitutet ha den självständighet och det
ansvar som tillkommer kulturinslilulioner i Sverige. Det innebär bl.a. all
inslilulel bör ha frihet all utforma verksamheten inom vida ramar och alt en
betydande delegering av ansvar bör ske inom institutet. 1 den mån del bedöms
som angelägel att företrädare för vissa intressen ges särskilda möjligheter
till insyn i eller inflytande över verksamheten bör sädana önskemål beaktas
inom ramen för institutets egen organisation.

En
institution som har filminslilulels uppgifter alt främja filmproduktionen
måste i sin verksamhet förena känslighet för de konslnärUga kraven med ell
ansvar för produktionens ekonomi. 1 avsnitt 4.3 betonas vikten av att
stödsystemet medger en tillräcklig produktionsvolym och all beslutsformerna är
pluralistiska. Produktionsvolymen är naturligtvis en följd av de tillgängliga
stödmedlens storlek, men också av möjligheten alt intressera medfinansiärer
och av förmågan alt hushålla med resurser. Pluralistiska beslutsformer, som
innebär all uppgiften all besluta om del tillgängliga produktionsulrymmet
fördelas mellan många beslutsfattare, måste förenas med en effektiv ekonomisk
kontroll från Filminstitutets sida.

Filminstilulels
övriga uppgifter bör även i fortsättningen få utvecklas med hänsyn lill behoven
och i den takt som tillgängliga resurser medger. Frågan om formema för
resurstilldelningen blir bl.a. beroende av utformningen av ell ev. framlida
avtal om finansiering av olika filmpolitiska åtgärder.

Tillkomsten
av del statliga arkivet för ljud och bild (ALB) bör kunna leda till
förändringar för Filminstitutet. Filminstiluets filmarkiv har hittills
arkiverat svensk och importerad långfilm. Filmerna har genom avtal erhål-

Prop.
1981/82:111 90

lils
som gåva eller deposition. Del har rört sig om kopior som har ingått i den vanliga
distributionen och som ofta har varit i dåligt skick. F.n. bedrivs ell
omfattande långsiktigt arbele med all restaurera äldre film på ni-Iralbas, som
inte är beständig ulan förstörs med liden. Eftersom färgfil-men inle heller är
beständig kan man förutse ell behov av insatser för att bevara äldre
färgfilmer.

ALB skall la emot och i
videogramform arkivera all film i 16 eller 35 mm bredd som är godkänd för
offentlig visning. ALB får också ta initiativ till förvärv av sådana
upptagningar som är undantagna från leveransplikl och som bedöms lämpliga all
införliva med samlingarna, l.ex. äldre filmer. Del material som bevaras vid ALB
skaU vara tillgängligt för forskningen. Det är däremot inle lillålel all l.ex.
visa filmer i filmklubbsverksamhet eller i annat studiesyfte ulan medgivande
från upphovsrällsinnehavarna.

ALB
inledde sin verksamhet den 1 januari 1979 och del är ännu för tidigt all uttala
sig om hur ansvarsfördelningen och samarbetet mellan ALB och Filminstitutet
skall utformas mera i detalj och därmed orii vilka konsekvenserna blir för
Filminslilulel.

Filminslilulets
organisation har vuxit fram under lång tid och den har anpassats lill den
verksamhet som inslilulel bedriver. Även om Filminslilulels verksamhet inle är
kommersiell i den meningen all den har som syfte all ge vinst, innefattar den
affärsverksamhet. Många av Filminslilulets samarbetspartners är affärsföretag
och institutets relationer med dem regleras i affärsuppgörelser. Även i
fortsättningen måste Filminslilulets organisation vara utformad med hänsyn
till dessa villkor, med de krav de ställer på bl.a. flexibilitet och
handlingsduglighel.

Frågan
om FUminslilulets organisation har vid olika tillfällen behandlats i den
allmänna debatten. En synpunkt som ibland har framförts är all Filminstitutets
uppgifter som central kulturinstitution på filmområdel skulle särskiljas från
uppgiften all stödja filmproduktion. Denna fråga kan också kopplas samman med
frågan om finansieringen av olika delar av FUminslilulets verksamhet.

I
avsnitt 4.1 betonas att man i ell eventuellt framlida filmavial bör undvika en
allför detaljerad reglering. Detta bör även gälla filminslilutels organisation.
Härigenom blir det lättare all vid behov anpassa institutets organisation med
hänsyn lill ändrade förhållanden och gjorda erfarenheter.

Prop. 1981/82:111 91

BUaga2

Sammanställning av remissyttranden över departementspromemorian
(Ds U 1979:5) Den svenska fllmpolitiken. Lägesbeskrivning och
probleminventering.

1
Allmänt

Många
remissinstanser anser att filmpolitikens förhållande fill poUliken på
kulturområdet i övrigt och till målen för samhällets kulturpolitik borde ha
diskuterats mera i promemorian.

De kulturpolitiska målen
bör styra också politiken för filmområdel, anser flera instanser, däribland
statens kulturråd. Enligl LO är del framför allt yttrandefrihetsmålel, målet
att motverka kommersialismens negafiva verkningar, decentraliseringsmålel,
hänsynen lill eftersatta gmpper och målet all främja ett utbyte över
nafionsgränserna som har intresse i sammanhanget.

Föreningen för animerad
film menar att en diskussion om målet för filmpoUliken är nödvändig innan man
bestämmer sig för åtgärder som kommer all få effekt under lång fid. Föreningen
anser att fllmpolitiken bör ha som mål att motverka segregationen mellan olika
åldersgrupper. Olika generationer bör kunna gå på bio tillsammans.

Enligl Föreningen Sveriges
filmproducenter bör målsättningen för statligt stöd på filmområdel vara all
fördubbla den svenska filmens marknadsandel.

Flera remissinstanser
förordar åtgärder för all motverka den kommersiella filmens dominans i
Sverige, och då i första hand USA-filmer. Enligt Klys, Filmcentrum och Folkets
Bio bör en progressiv biografavgift eller filmskatl kunna verka hämmande på den
kommersiella filmen och samtidigt underlätta för kvalitetsfilmen. Lö och
Filmcentrum pekar också på filmcensuren som ett vapen mol de värsta
spekulafionsproduklerna. Enligl Lö bör den filmpolitiska beredningen analysera
om ägarstmkluren i filmbranschen, den filmverksamhet som följer av den och den
amerikanska filmdominansen står i samklang med de kullurpoliliska målen.
Folkets Bio pekar på att programsätlningen inom de stora biografkedjorna och
föreningsbiograferna sköts av några få personer i Stockholm.

Statens filmgranskningsråd
tar upp frågan om marknadsföring av film. Filmdistributörerna lägger ner stora
summor på all marknadsföra film, framför allt tUl tonåringar. Rådet anser att
filmens marknadsföringsfrågor bör bli föremål för en analys samt all staten bör
salsa resurser på information om kvalilelsfilm. Också Föreningen för animerad
film pekar på de stora skillnaderna i resurser för lansering mellan amerikansk
och svensk film.

Flera
remissinstanser anser att biograffilmen har fått en alltför framträ-

Prop.
1981/82:111 92

dande roll i promemorian. De anser att annan film än
biograffilmen bör ägnas större uppmärksamhet i den framtida fllmpolitiken. Till
dessa remissinstanser hör SÖ, UHÄ och Klys. Folkets Bio saknar en karlläggning
av den fria filmen. Var den visas, hur den görs och i vilken omfattning.

Svenska teaterförbundet framhåller all frågan om
yrkesmässig produktion av annan film än långfilm för biograf bör ges en
lösning som tiUfreds-släller filmarna.

Smalfilmdistributörernas förening lämnar uppgifter om
uthyrningens omfattning och framhåller att ulbudel har ökats och förbättrats
kraftigt de senaste åren. Bygdegårdarnas riksförbund framhåller 16 mm-filmens
lämplighet för bygdegårdarna.

I några remissyttranden diskuteras promemorians betoning
av filmens karaktär av massmedium. Statens kulturråd anser att del är viktigt
att värna om denna karaktär, men pekar samtidigt på alt en del av filmens
möjligheter inle har kunnat tas till vara genom afi filmen är hänvisad lill en
massmarknad. Också dramatiska institutet, linjenämnden för
kuUurkom-munikationslinjen vid Göteborgs universitet och Svenska
studentfilmstu-dios centralsekretariat betonar all filmen har andra
användningsområden och att särskill smalfilm och videogram är lämpliga för
samlidsdokumenta-tion, information och dialog.

Sveriges filmuthyrareförening vill instämma i all filmens
karaktär av massmedium skall behållas och alt filmerna skall vara inriktade mol
en slor publik. Detta bör enligt föreningen kraftigare betonas vid en eventuell
omarbetning av filmstödsreglerna.

Många remissinstanser diskuterar fördelningen av uppgifter
och ansvar inom del filmpolitiska området. Diskussionen gäller dels
kulturrådels ansvar för de filmpolifiska frågorna, dels Filminslitutets
uppgifter.

Enligt statens kulturråd finns del en rad skäl som,
logiskt sell, talar för all filmpoliliken samordnas med den övriga
kulturpolitiken, som kulturrådet har del övergripande ansvaret för. Ansvaret
kan la sig ullryck i prioritering av statens insatser och i alt tillsammans
med i första hand Filminslilulel bedriva informations- och
konferensverksamhet.

Sveriges Författarförbund anser att Filminstitutet bör
inordnas i kulturrådets direkta ansvarsområde. Det kan därigenom få ell vidare
akfionsfäll, utöver biograffilmen, inom kulturområdet som helhet.

Svenska studentfilmstudios centralsekretariat föreslår att
fllmpolitiken inlemmas i den statliga kulturpoUliken och all statens kulturråd
bör ha det centrala ansvaret för filmen på samma sätt som för andra konstarter.

Svenska kommunförbundet anser att ansvaret för den
statliga filmpoUliken bör fungera så att filmen ingår i den statliga
kulturpolitiken. På så sätt bör kommunernas och föreningarnas önskemål kunna
tillgodoses bättre än f. n. Enligt kommunförbundet har FUminslitutet i ringa
grad sysselsatt sig med den kommunala och kommunall stödda filmverksamhelens
problem, särskilt barnfUm och amalörfUm.

Prop. 1981/82:111 93

Klys
anser alt samhället måste la ansvar för en uppmstning på distributions- och
visningssidan och att dessa insatser, för alt garantera överblick och
samordning, bör läggas in under kullurtådets ansvar.

De
flesta remissinstanser som diskuterar uppgiftsfördelningen gör del uttfrån
frågan om vilka arbetsuppgifter Filminstitutet skall ha i framliden.

Svenska
filminstitutet betonar viklen av all inslilulel har en självständig ställning
och en sammanhållen organisation. Filminsfitulet bör i princip ha samma
uppgifter som f. n. En klarare uppdelning av finansieringsansvaret kan tänkas,
men får inle leda lill all organisationen splittras.

Statens
biografbyrå, som förordar en övergång lill skattefinansiering, framhåller att
detla förslag inle innebär att ifrågasättande av institutets status eller
arbetsuppgifter. SAF, Föreningen Sveriges filmproducenter och Sveriges
filmuthyrareförening förordar alla att Filminstitutet i fortsättningen bör ha
kvar sin självständiga ställning och sortera direkt under regeringen.

Ett
antal remissinstanser anser att FUminslitutels arbetsuppgtfler bör begränsas i
förhållande fill nu, men åsikterna går i sär om vilka uppgifter institutet bör
ha i framtiden.

De
flesta remissinstanser som yttrar sig i frågan anser alt de uppgifter inom del
kulturbevarande området som i dag ligger inom Filminsfitulet bör finnas kvar
hos institutet. En vanlig åsikt är vidare all insfitutet bör ha uppgiften att
fördela bidrag för olika filmändamål, men att möjligheterna för institutet att
självt kunna bedriva verksamhet bör begränsas.

Klys,
Föreningen Sveriges spelfilmsregister. Svenska teaterförbundet och Folkets
Husföreningarnas riksorganisation vill begränsa inslitulels möjligheter att
självt producera film. De båda sistnämnda instanserna vill inte heller att instUutet
skall kunna äga biografer. Sveriges Television AB viU att institutets nuvarande
dominerande stäUning som filmproducent bör övervägas liU förmån för slöd fill
mindre och medelstora produkfionsbo-lag. Föreningen Sveriges filmproducenter
anser att insfilutels produktionsstöd bör kopplas fiU produktionsbolag som konlrakleras
för ett visst anlal produktioner per år.

Filmcentrum
vill att Filminstitutets "operafiva funktioner" begränsas till att
främja spridningen av svensk film utomlands samt fill viss import och
distribution av barnfilm. Laboratorieresurser, studios och teknik bör samlas tUl
ell särskUt bolag under Filminslilutel och Bio 16 bör las över av Folkels Bio.
Enligt Fo/Ä:e/.j B/o bör de "operativa funktionerna" begränsas till
laboratorier, studios och teknik, men inte produktion, distribution eller biografdrifl.
Folkels Bio vill gärna ta över Bio 16.

Smalfilmdistributörernas
förening kan, med viss tvekan, godta en viss produktion av biograffilm i
Filminstitutets egen regi. När det gäller produktion av kortfilm och import
och distribution av film menar föreningen att man når större effekt om man
stöder filmare, förelag och organisafioner i stället för att bedriva egen
verksamhet. På denna punkt föreligger en

Prop. 1981/82:111 94

reservation
från Filminslitutets representant i föreningens styrelse fill förmån för
institutets egen verksamhet med barnfilm och Bio 16.

Några
remissinstanser anser all Filminslilulel bör behålla sina nuvarande
"operativa funkfioner", men anser alt institutets uppgifter skall
begränsas på annat sätt.

Statens
kulturråd förordar en modell där filminstitutet behåller sina "service-
och operativa funktioner". Dessa bör enligt kulturrådet länkas tiU de
åtaganden som staten gör i ett avtal med filmbranschen och finansieras med
medel från ett sådant avtal. Insatser som i huvudsak kräver slöd med statsmedel
bör däremot kanaliseras över andra organ. Fördelen med delta är enligt
kulturrådet att dessa insatser undandras branschinflytande och att man uppnår
pluralism i besluten inom filmområdel som helhet. Fömtom uppgiften att
prioritera statliga insatser skulle kulturrådet kunna handha viss informations-
och konferensverksamhet, fördelning av sådana statsbidrag till filmverksamhet
som inle naturiigt faller in under andra organs verksamhet, dvs. som nu
fördelas av ulbildningsdepartemenlel, saml utredningar som behandlar filmens kullurpoliliska
uppgifter och inle främst berör branschfrågor.

Svenska
studentfilmstudios centralsekretariat anser all kulturrådets nuvarande
uppgifter bör delas upp på två organ. Det är rimligt all Filminstitutet i
fortsättningen handhar uppgifter som rör produktionen av svensk biograffilm.
Däremot bör uppgiften att vara central kulturinstitution för filmområdet föras
över på ett annat, statUgt organ.

Sveriges
författarförbund föreslår att Filminstitutet delas i en producerande del och
en allmän del för arkiv, bibliotek, förlagsverksamhet, filmklubbar m.m.
Förslaget motiveras rned integrilelsskäl.

Enligl
Vi Unga bör institutets uppgifter inom barnfilmområdel begränsas lill
produktion av och produkUonsstöd fill barnfilm. 1 den verksamheten bör barn-
och ungdomsorganisationerna få ökat inflytande.

Frågan
om staten bör ingå någon form av filmavial sedan nuvarande avtalsperiod löpt ut
har tUIdragil sig stort intresse hos remissinstanserna.

Flera
remissinstanser betonar all 1963 års filmavtal har givit betydande resultat,
främst genom uppbyggnaden av FUminslilulets cinemalek och slödel tiU produktion
av biograffilm. Uttalanden med den innebörden görs av Svenska fdminstUutet och
Svenska Teaterförbundet i ell gemensamt uttalande, till vilket också Föreningen
Sveriges filmproducenter och Sveriges biografägareförbund ansluter sig, det
senare med reservafion vad beträffar biografavgiften.

Svenska
filminstUutet utvecklar också närmare vad filmavtalel har betytt i fråga om
resurser fill filmändamål. Enligt insfitutet är de resurser som under
avtalsperioden ställts till förfogande genom biografavgifier ungefär tio gånger
så stora som de resurser som har tillförts genom statsbidrag. Ulan filmavtalet
hade varken uppbyggnaden av cinemalekel eller en spel-fUmsprodukfion av den
omfattning som skett varit möjlig.

Prop.
1981/82:111 95

Samfidigt
betonar vissa remissinstanser att filmavtalets verkningsområde i stort sett
begränsar sig tUl den konventionella, biografdistribuerade spelfilmen. Till
dessa hör Lö och Svenska teaterförbundet saml Folkets Bio. Svenska
filminstitutet ger uttryck för motsatt uppfattning och menar att filmavtalet
inte har medfört några formella svårigheter att införa nya moment i filmpoUliken.

Frågan
om förhållandet mellan filmbranschen och filminstitutet diskuteras av många
remissinstanser. Svenska filminstUutet anser del vara av värde för insfilutet
att få del av de erfarenheter som finns inom filmbranschen. Samverkan ger
också möjligheter för institutet att påverka branschen tUl insatser för kvaliletsproduktion.
Däremot har branschen knappast några möjligheter att påverka filminstitutet.

5AF
anser att filmbranschens inflytande över filmpoliliken är en posifiv effekt av filmavtalel.
Branschinflylandet sägs bidra fill effekfivitet och minskad byråkrati. Genom
avtalsformen sätts vidare en gräns för möjligheten att driva en filmpolifik
som strider mot filmbranschens intressen. Sveriges filmuthyrareförening skriver
att filmavtalet har varit lill slor nytta för branschen, medan Föreningen
Sveriges filmproducenter betonar del förtroendefulla samarbetet och Filminsfitutets
roll som balanserande faktor i svenskt filmUv.

Folkets
husföreningarnas riksorganisation understryker all avtalet innebär att
filmbranschens organisationer tar elt kullurpolitiski ansvar, men pekar samfidigt
på att ett filmavtal inte innebär all filminslilutel inle kan få
arbetsuppgifter vid sidan av avtalet. Enligt statens kulturråd kan del vara
rimligt om branschen får inflytande över produktionen av långfilm för
biografvisning och ett avtal bör begränsas liU denna sektor.

Filmcentrum
och Folkets Bio anser alt filmavtalet innebär en oacceptabel bindning av filmpoUliken
till den kommersiella filmbranschen. Sveriges Television AB förordar att elt
eventuellt filmavtal utformas så all Filminstitutet står utanför
branschorganisationerna och får en mer självständig och oberoende ställning.

Flera
remissinstanser lar upp frågan om kulturarbetarnas eller filmarbelarnas
inflytande i filmpolitiken. Filmcentrum och Folkets Bio talar om en
demokratisering av stödbeslulen. Klys, Svenska teaterförbundet. Författarförbundet
och Folkets Bio anser alt filmarbetarna eller deras organisationer skall vara
part i ett eventueUt nytt filmavial. De anser också alt filmarbetarna skall
garanteras representafion i bl.a. Filminstilulels styrelse.

När
det gäller frågan, om elt nytt avtal bör eftersträvas eller ej, fördelar sig
remissinstanserna i olika gmpper.

En
gmpp anser att filmavtalel bör kunna förlängas oförändrat eller med smärre
kompletteringar. Dit hör NO, SAF, Filminstitutet, Sveriges filmuthyrareförening,
Sveriges biografägareförbund, Smalfilmsdistributörer-nas förening och Våra
gårdar. Också UHÄ och Folkets husföreningarnas

Prop. 1981/82:111 96

riksorganisation
förordar ell förnyat filmavial, men de understryker samtidigt att vissa filmpolitiska
uppgifter kan behöva lösas vid sidan av elt avtal.

En
annan gmpp av remissinstanser kan tänka sig elt fortsatt avtal bara om det
skiljer sig väsentligt från det nuvarande. Statens kulturråd och Sveriges
student filmstudios centralsekretariat anser alt ett avtal bör begränsas till
att gäUa stöd lill produktion av långfilm. Svenska teaterförbundet anser att
biografavgifter även i fortsättningen bör svara för finansieringen av en del
av filmpoliliken och att det för den skuU behövs ett avtal. Förbundet betonar
dock att avtalet inle får beskära statens kulturpolifiska handUngsfrihel på filmområdel.
I de delar som reglerar produktionsfrågor vill Teaterförbundet vara avlalsslutande
part. Klys och Sveriges författarförbund betonar viklen av all de
kulturpolitiska målen skall kunna tillämpas på filmområdel. Filmarbelarnas
organisationer bör vara part i ett eventuellt avtal. SÖ vill inte att nuvarande
avtal skall förlängas, men anser att mycket talar för någon form av avialslösning.
Lö betonar att staten måste slå fri att besluta om reformer på filmområdel
liksom inom andra konstområden. Därför måste framfida åtgärder på filmområdet
kunna prövas utan hinder av nuvarande avtal.

Folkets
Bio anser att filmavtalel skall sägas upp och inle förlängas i nuvarande form.
Konstruktionen med filmbranschens ställning som jämställd med statens är
oacceptabel. Skulle det bli elt filmavial skall filmarbetarna vara en av de avlalsslutande
parterna.

Filmcentrum
anser inte att filmavtalel bör förlängas i någon form. I stället bör staten ta
det fulla ansvaret för filmpolitiska åtgärder och på så vis upphäva beroendet
av den kommersiella filmbranschens framgångar. Statens biografbyrå har liknande
synpunkter.

Promemorians
synpunkt all förhandlingar om ell nytt filmavial inle bör dröja alll för länge
stöds av Svenska filminstitutet och Svenska teaterförbundet i ell gemensamt
yttrande saml av Sveriges biografägareförbund och Sveriges författarförbund.

Frågan
om ett nyll filmavial hänger nära samman med frågan om hur de filmpolitiska
åtgärderna skall finansieras.

Svenska
filminstitutet och Svenska teaterförbundet anser i sitl gemensamma uttalande
att biografavgiflen är överlägsen aUernativa syslem, men alt den måste
kompletteras med bidrag från stal och kommun. Den ger filmen automatiska
inkomster och bidrag tUl Filminstitutets självständighet. Skulle
förhandlingarna resultera i att ullagsprocenlen höjs är förutsättningen att
staten går in med en motsvarande höjning. Också kommunerna måste öka sitt stöd.

Sveriges
filmuthyrareförening anser att biografavgiften även i fortsättningen bör vara
10%. Skulle den sällas högre vill filmuthyrarna erhålla kompensation, eftersom
de drabbas hårdare än biografägarna.

Filmcentrum
och Folkets Bio förordar att i stället för biografavgiften en särskild statlig
skatt tas ul på biografföreställningar. Denna skatt skulle

Prop.
1981/82:111 97

göras
progressiv och på så sätt drabba de framgångsrika filmerna hårdare. Den skulle
därför utgöra ett stöd för den ambitiösa filmen. Också Klys, som anser att en
biografavgift även i fortsättningen bör kunna tas ul, förordar att denna görs
progressiv.

Systemet
med en biografavgift innebär ju att resurslillgången blir beroende av
biografemas inkomster. Såväl Svenska filminstitutet och Svenska teaterförbundet
som Filmcentrum och Folkets Bio från sina utgångspunkter vill att staten skall
garantera en nivå oberoende av biobranschens omsättning,

Nuvarande
biografavgift tas inte ut av småbiografer som har högst fem ordinarie
föreställningar i veckan. En sådan ordning måste gälla också i fortsättningen,
betonar LO, Folkets husföreningarnas riksorganisation och Våra Gårdar. En
avgiftsbeläggning skulle leda till att dessa biografer tvingades lägga ner
verksamheten.

Några remissinstanser tar
upp frågan om mervärdeskatt och film. Svenskafilminstitutet betonar att inga
andra konstarter betalar mervärdeskall på biljettpriserna. Att då belägga
filmen med mervärdeskatt vore orimligt. Statens biografbyrå har en liknande
uppfattning.

Föreningen
Sveriges filmproducenter föreslår att filmproduktionen befrias från ingående
mervärdeskatt.

2
Produktion av film

När
det gäller produklionsslödels omfattning viU flera remissinstanser se en
kraftig ökning av stödet tUl kortfilm, dokumentärfilm m.fl. "ickebiograffilmer",
i flera fall samtidigt med att en produkfionsnivå fastställs för långfilmen som
ligger högre än f. n. Enligt Klys är det nödvändigt att olika former av
kortfilm, dokumentärfilm och barnfilm garanteras möjligheter som är jämbördiga
med biograffilmen. Svenska teaterförbundet anser att medel måste finnas tillgängliga
för ett stort antal sådana filmer. Föreningen för animerad film uppskattar
antalet frilansfilmare som arbetar med fri kortfilm tiU ca 150 personer, och viU
se en kraftig förstärkning av statliga anslagen tUl produktionen. TCO,
Filmcentrum och Folkets Bio anser att produktionsstödet bör vara tillgängligt
för alla sorters film oberoende av ämne, bredd och distributionsformer.
Sveriges författarförbund, som tror att icke-biogrciffllmens publik är minst
lika stor som biopubliken, vill att förstärkta insatser i första hand skall
riktas till sådan film, med syfte att utjämna den obalans som nu råder. Även Lö
anser att insatserna för kortfilm och barn- och ungdomsfilm bör uppmärksammas.

I
fråga om spelfilmsproduktionens omfattning pekar flera remissinstanser på
nivån under senare delen av 1960-talet, eller ca 25 filmer per år som ett
lämpligt riktmärke. Svenska teaterförbundet pekar i första hand på behovet all
bereda frilansarbetande filmarbelare en kontinuerlig syssel- 7 Riksdagen 1981182. I samt. Nr
III

Prop.
1981/82:111 98

sättning. På så säll blir del möjligt att behålla och
utveckla konslnäriig och teknisk kompelens, liksom all slå vakt om den inhemska
produktion som är ett väsentligt inslag i den ullandsdominerade repertoaren.
Förbundet vill att volymen 25 filmer per år skall garanteras.

Enligt Svenska filminstUutet kan man inle se enbart till
volymen mätt i antalet filmer, utan man måste också la hänsyn till
investeringsvolym och sysselsättningseffekten. Filminslilulel betonar i likhet
med Svenska tealerförbundel vikten av en konfinuerlig sysselsättning för alt
hålla kvar kreativ och leknisk kompelens i filmproduktionen. Institutet
understryker också att en viss produktionsvolym är nödvändig för att en
mångfald i produktionen skall bli möjlig. Filminslilulel vill att produkfiuonen
under 1980-talet skall komma tillbaka till den bredd den hade under 1960-talel.
En minimimålsältning för antalet filmer bör läggas fast i samband med ell nytt
filmavtal.

I det gemensamma uttalande som FUminstitutet och Tealerförbundel
har gjort förordas nivån 25 filmer per år så snart som möjligt. Föreningen
Sveriges filmproducenter och Sveriges biografägareförbund ansluter sig fill
uttalandet.

Folkets husföreningarnas riksorganisation pläderar för en
nivå av ungefär 25 filmer per år med samma argument som Filminsfitulet. Samma
produktionsvolym förordas också av LO. UHÄ lalar för en högre produk-fionsvolym
än f.n.

Folkets Bio argumenterar inle för en högre volym för
spelfilmsproduktionen. Däremot för organisafionen ett resonemang enligt vUket
del behövs ökade resurser om spelfilmsproduktionens nuvarande nivå skall kunna
bibehållas samtidigt som satsningen på andra sorters film ökar.

När det gäller formerna för beslut om produktionsslöd
talar några remissinstanser allmänt liU förmån för ell pluralistiskt
beslutssystem, nämligen SÖ, TCO, Föreningen för animerad film. Folkets Bio,
Föreningen Sveriges spelfilmsregissörer och Sveriges författarförbund.

Svenska filminstitutet redogör för den försöksverksamhel
som sedan några år bedrivs med all låta frilansande producenter självständigt
falla beslut om produktion. Institutet pekar vidare på sambandet mellan pluralism
i svensk film och produktionsresursernas omfattning.

Frågan om vem som skall producera filmerna berörs i flera
yttranden.

Svenska filminstUutet pekar på behovet av hyggliga
arbetsmöjligheter för de mindre, fristående produktionsbolagen. Filminsfitulet
har en ambition alt lägga ut produkfioner utanför den egna inslilulionen och
alt stimulera fUmskapare och producenter utanför förelaget. Sveriges
författarförbund kan under vissa fömtsätlningar se positivt på den modell för
produktionsutläggning som FUminstitutet tillämpar.

Föreningen Sveriges filmproducenter anser alt del syslem
som Svenska filminstitutet tillämpar med utomslående producenter bör byggas ut,
men i stället kopplas till produktionsbolag som av insfitutet konlrakleras för elt

Prop.
1981/82:111 99

visst
antal produktioner. SAF har samma uppfattning, och pekar särskill på behovet
att förstärka producentfunktionen. Om stödet knöts till produktionsbolag skuUe
man få den kontinuitet i planläggningen och den ekonomiska kontrollen som är en
fömtsättning för ett effekfivt utnyttjande av stödet.

Några
remissinstanser vill skilja uppgiften att fördela produklionsslödet från själva
producerandet. Svenska teaterförbundet anser att filmpoUliken måste skapa befingelser
för fristående produkfionsgmpper och producenter att i kraft av egna idéer
kunna genomföra produktionerna. Filminstitutet skall fördela produktionsstöd,
medan genomförandel bör läggas på de stora biografägande bolagen, elt statligt
produktionsbolag, mindre filmfö-retag, fUmkollektiv och filmkooperaliv. TCO har
samma uppfattning.

Också
Filmcentrum, Folkets Bio och Föreningen Sveriges spelfilmsregissörer anser att
produktionen bör ulföras av enheter som är oavhängiga av Svenska
filminstitutet. Enligt FUmcentrum bör insfilutels laboratorieresurser, studios
och teknik organiseras som ett särskUt bolag underställt Svenska
filminstitutet. Spelfilmsregissörerna anser alt institutels egen produktionsapparat,
kanske i form av ett separat produkfionsbolag, bör fungera på samma viUkor som
alla andra. Under inga förhållanden bör institutets produktionsresurser byggas
ut.

Några
remissinstanser går närmare in på hur systemet för stöd till filmproduktion
rent tekniskt skall vara uppbyggt.

Klys
anser att det nuvarande fondsystemet är för komplicerat och bör förenklas. En
eller flera fonder skulle vara öppen för all slags film och kunna hel- eller
delfinansiera produktion. I vid mening filmkunniga personer som filmare,
skådespelare och dramatiker/författare bör ha del avgörande inflytandet över
fördelningen. Enligt Svenska teaterförbundet bör produkfionsstödet tiU
långfilmer förvaltas av flera fonder inom Filminstitutet, med ett avgörande
inflytande från filmarbetarna. Fonderna bör kunna hel- eUer delfinansiera. För
kortfilmen m. m. bör ell motsvarande fond-syslem skapas. TCO har samma
uppfattning som Tealerförbundel.

FUmcentrum
och Folkets Bio anser att produktionsstödet bör vara öppet för aU slags film
och all del bör slå under berörda kulturarbelargmppers direkta inflytande.
Folkels Bio lalar för flera fonder, där samma projekt kan bedömas av flera
oberoende fondstyrelser. Enligt Folkets Bio bör vidare stödet vara av garanlimodell,
med återbetalning i förhållande till intäkterna. Kapitalsvaga producenter skall
kunna få filmen helfinansierad, medan stödet för de mer kapitalstarka som
hittills skall ges som delfinansiering.

Föreningen
Sveriges filmproducenter lalar som nämnts för ell syslem där produktionsbolag
kontrakteras för ell anlal filmer. För fillfälliga producenter bör dock en av H-fondema
beslå, anser föreningen.

Enligt
LO kommer även i fortsättningen en samverkan mellan offentligt och privat
kapital att bli nödvändig vid filmproduktionen. För att de

Prop. 1981/82:111 IOO

kulturpolifiska ambUionerna inte skall komma i farozonen
bör emeUertid en större andel än f n. kunna finansieras med offentliga medel.

Ett särskilt avtal bör förhandlas fram för fullfinansierade
filmer, anser Svenska teaterförbundet. Ett sådant avtal kan eventuellt innebära
tarifflöner och del i intäkter.

Ingen del av produktionsstödet bör var generellt, anser
Svenska teaterförbundet, TCO och Folkets Bio, utan alll stöd måste ha en kvalitetsin-riklning.
Sveriges författarförbund vill att hittills prövade vägar för kvaU-telsstöd
utvecklas, ej avvecklas.

Konstnärsnämndens verksamhet med slöd fill filmproduktion
berörs av några remissinstanser. Konstnärsnämnden anser att den stora fördelen
med ett stöd av den typ som nämnden fördelar är all del kan ges till projekt
som i sitt inifialskede är obundna av såväl beställare som distributionsform.
Vilket organ som är det lämpligaste för att fördela sådant stöd bör fastställas
efter en utvärdering av konstnärsnämndens erfarenheter från ytterligare några
års verksamhet. Svenska teaterförbundet anser all konstnärsnämndens
försöksverksamhet omedelbart måste förslärkas och förlängas, i avvaktan på en
utvärdering av nuvarande stödformer. Enligl Föreningen för animerad film bör
ett stöd för utvecklingsarbete inom filmproduktionen kunna få plats inom
nämndens stödformer. Sveriges författarförbund anser att konstnärsnämnden bör
kunna ha sin plats i ett pluralistiskt system som en av de instanser som har
ett ansvar för produktionsverksamheten.

Några remissinstanser går mer konkret in på frågan om stöd
lUl kortfilmsproduktion. Svenska teaterförbundet vill att möjligheterna alt
producera dokumentär-, kort- och barnfUm genom Filminsfitulet skall öka. Fler
försök av typ "Sverige 80" bör startas. Föreningen för animerad film
vill undersöka möjligheterna tUl en större "pilolfilms"-verksamhel.
Föreningen förordar också årliga kortfilmsinvenleringar med kvalilelspremiering.

Svenska filminstUutet vill alt formerna för produktion och
distribution av kortfilm skall diskuteras mera ingående längre fram, med
Sveriges Television AB, filmbranschen och filmarna.

Konstnärsnämnden och Filmcentrum lalar för att
filmverksläder byggs upp mnl omkring i landet. Enligt konstnärsnämnden skulle
sådana verkstäder lösa många produktionsproblem för l.ex. dokumentärfilmare.
Enligt Klys bör den befinfiiga filmverkstaden i Stockholm byggas ut och
anslutas till en produktionsfond i FUminstitutet. Den skuUe kunna användas för
uppföljningar av manusstödel. FUmcentrum föreslår att denna filmverkslad förs
över till dramatiska institutet. Föreningen för animerad film vill att stödet lill
de båda filmverksläderna i Stockholm skall säkerställas.

Några remissinstanser förordar ökade insatser för stöd lill
l.ex. planering, manusarbele och research. TiU dessa hör Klys, Svenska
teaterförbundet, TCO, Sveriges författarförbund och Föreningen för animerad
film. Teaterförbundet vill ha möjlighet att ge verksamhetsbidrag för att
möjlig-

Prop. 1981/82:111 101

göra
filmarbetares och fUmgruppers arbele efter avslutad produkfion för att utveckla
erfarenheter och eventueUt omsätta dem i nya projekt.

Invandrarfrågorna
las upp av några remissinstanser. Statens invandrarverk förordar att Svenska
filminstitutet i högre grad ger slöd lill filmare ur invandrarleden. Invandrare
bör ocksä få möjlighet alt spela huvudroller i svenska filmer, för att del vanemässiga
svenska sättet alt se på invandrare skall brytas. Enligl FUmcentrum bör
invandrarnas situation beaktas genom att ett särskilt invandrarråd tillsätts,
med uppgifter som motsvarar barnfilmrådets.

Åskådningsmässig
neutralitet bör prägla utformningen och fördelningen av statligt stöd till
produktion pch distribution av film, anser yttrandefrihetsutredningen.

3
Import och visning av kvalitetsfilm

Många
remissinstanser instämmer aUmänt i tanken på ett stöd för import av kvalitetsflim.
Enligl Folkets Bio bör åtgärder vidtas för att minska USA-filmens dominans på
biograferna. Folkets husföreningarnas riksorganisation framhåller vikten av
att flera länder blir representerade med film i den svenska biografrepertoaren.
Sveriges förenade filmstudios har liknande synpunkter.

Flera
instanser pekar emellertid på kopplingen mellan åtgärder för att få tillgång lill
god film i Sverige och olika sätt alt se lill all den kvalilelsfilm som finns
här också blir visad. Synpunkter med denna innebörd framförs från statens
biografbyrå, som anser att ett importslöd bör kopplas till ett visningsavtal
med branschen, länsstyrelsen I Kronobergs län, Härjedalens kommun och Sveriges
förenade filmstudios. Sveriges biografägareförbund påpekar att importen av
kvalitetsfilm automatiskt ökar om visningsmöjligheterna för sådan film
förbättras.

När
det gäller frågan om hur ell importslöd skall utformas och vem som skall ha
hand om det, innehåller yttrandena olika synpunkter. TCO, som visserligen anser
all Svenska filminstitutet inte bör ha några "operativa" funktioner,
framhåller den vikliga insats som har gjorts på detta område av institutets cinemalek.
Sveriges författarförbund anser att de vägar som har prövats hittills har varit
utmärkta och att stödet till denna import kan förstärkas.

Svenska
filminstUutet går i sitl yttrande inte närmare in på hur ell importstöd skulle
vara utformat, men understryker alt del inte bör handhas av statens
biografbyrå. I insfilutels och Svenska teaterförbundets gemensamma uttalande
förordas dock ett garanfisystem enligt norsk eller dansk modeU. Sveriges
förenade filmstudios uttalar sig också för en sådan modeU, men kan som ett
alternativ tänka sig en utbyggnad av stödet lUl Bio 16. 1 så fall bör dock
snabbare än f.n. 35 mm kopior kunna stäUas liU förfogande för filmstudios. Bio
Kontrast och kommunala biografer.

Prop. 1981/82:111 102

Föreningen Sveriges filmproducenter förordar ell slöd för
import av kvalilelsfilm som är styrt liU fUmimporlörerna. Det gör också
Sveriges fdmuthyrarförening och Sveriges biografägareförbund, vilka hänvisar
till elt tidigare förslag från den förstnämnda föreningen om ränlefria lån för
import och disiribufion av kvalilelsfilm, vUka återbetalas i den mån filmerna
erhåller kommersiella intäkter. Folkets Bio, däremot, anser all importslödet
bör konslmeras som bidrag utan återbetalningsskyldighet.

Unga Örnar anser att ungdoms- och folkrörelserna själva
bör få stöd för bl. a. versionering och import av utländsk film.

Sveriges allmänna biblioteksförening pekar på den
betydelse som lindrigare tullbestämmelser skulle kunna få för imporien av kvalilelsfilm.
Enligl föreningen bör del råda tullfrihet meUan de nordiska länderna för kvalitets-film.
Enligt Riksförbundet Sveriges frUids- och hemgårdar borde del träffas internationeUa
överenskommelser om att filmklassiker skaU vara tiUgängliga för filmstudios.

Några remissinstanser har ytterligare synpunkter på Bio 16-verksamhe-ten
vilka redovisas längre fram.

Videogramutredningen och statens invandrarverk framhåUer behovel
av att få till stånd en ökad import och visning av film från invandrarnas
hemländer. Enligt invandrarverket bör sådan import kunna stödjas både genom
bidrag tiU invandrarnas egna organisationer för import av film för visning inom
organisationen och genom alt sådan film importeras och visas genom Bio 16. Lö
pekar på projektet "Finsk film", som är förankrat i de finska
invandramas organisationer. Liknande projekt borde kunna genomföras för andra invandrargmpper.

De flesta remissinstanser som berör saken instämmer med
promemorian i att det är viktigt att kvaUtetsfilmen får förbätlrde visningsmöjligheler.
Några instanser för allmänna resonemang om orsakerna till nuvarande tiUstånd.

Institutionen för teater- och filmvetenskap vid Stockholms
universitet anser att det kvalitetsbegrepp som används i promemorian leder lill
ell gynnande av minoritetsintressen och lill en filmpolilik som är likgiltig
för majoriteten av de svenska folkel. Den amerikanska filmens dominans hänger
samman med att denna film hårdexploaterar behov och preferenser hos filmpublikens
flertal. Distribulionsproblemet bör inte behandlas enbart som ett tekniskt/kvantitafivt
problem ulan måste ta hänsyn till gängse konsumtionsmönster och till
marknadsföring, publicitet och Uknande faktorer. Sveriges författarförbund
pekar på behovet att l.ex. i skolan och på ungdoms- och fritidsgårdar medverka
till att gmndlägga goda filmvanor. Enligl SAF är den bästa garantin för alt nå
ut till publiken och stimulera filmintresset all del produceras kvalitetsmässigt
bra svensk film som inle helt bortser från vad den stora publiken väntar sig.
Föreningen Sveriges filmproducenter och Svenska filminstUutet pekar på alt en
framgångsrik svensk filmproduktion stimulerar publikens intresse för svensk
film över huvud taget.

Prop. 1981/82:111 103

Enligt
socialstyrelsen behövs ett bättre kunskapsunderlag om hur oUka gmpper, klasser
och landsändar påverkar och påverkas av filmmarknaden. Styrelsen anser det
troligt att det är de i övriga avseenden mest utsatta personerna som aldrig
besöker biografer eller som ser filmer av tvivelaktig kvaUté.

LO
anser att de privata kommersiella intressena inom filmbranschen minskar
valfriheten för biopubliken, fungerar som förmyndare och smakfilter. Starka
skäl talar därför för att den filmpolitiska beredningen skall analysera humvida
ägarstmkluren, den filmverksamhet som följer därav samt den amerikanska
filmdominansen står i samklang med de kulturpolitiska målen.

Enligt
Folkets Bio bör filmpolitiken baseras på en förbättrad dokumentafion om i
första hand den icke kommersiella filmens viUkor. För biograffilmens del
saknas kunskaper om var olika filmer visas, en slags filmens kulturgeografi.
Beredningen bör föranstalta om en sådan undersökning. Föreningen för animerad
film har liknande synpunkter.

Några
remissinstanser pekar på risken att en satsning på kvalitetsfilm läggs på en
sådan nivå att filmerna går långt över huvudet på den filmovana publiken på
landsbygden. Hit hör Våra Gårdar samt Ljungby och Härjedalens kommuner.
Kriminalvårdsstyrelsen har samma synpunkter i fråga om filmvisning på
anstalterna.

Statens
filmgranskningsråd och statens barnfilmnämnd pekar på behovet att förbättra
filmrepertoaren på biograferna. Enligt filmgranskningsrådel bör marknadsföring
av tvivelaktiga och våldsamma filmer bli föremål för en gmndlig analys som kan
resultera i könkreta åtgärder. Länsstyrelsen i Stockholms län har observerat de
stora skiUnaderna i filmutbud mellan storstäder och mindre orter.

FUmcensuren
berörs av ett fåtal remissinstanser. Socialstyrelsen pekar på att filmcensuren
visserligen söker undanhåUa den svenska pubUken de grövsta övertrampen, men effekten
måste enligl styrelsen betecknas som generös, även när del gäller alt barnförbjuda
filmer. Filmcentrum anser att fllmpolitiken på allvar måste ta i tu med att
minska den transnationeUa filmens dominans på de svenska biograferna, med elt
ständigt ökat inslag av pornografi, underhållningsvåld och rasism. Sådan film
bör göras till föremål för censur och skärpt beskattning, anser Filmcentram.
Riksförbundet Hem och Skola motsätter sig borttagande av vuxencensuren.
Svenska kommunförbundet pekar på behovet av information om gällande
visningsbestämmelser. Folkets husföreningarnas riksorganisation understryker
att det är de lokala föreningarna som avgör vilka filmer de vill visa.
Riksorganisationen vill inte genom centrala beslut stoppa filmer som är godkända
av biografbyrån.

Några
remissinstanser betonar att kvalitetsfilmerna bör visas på vanliga biografer.
Folkets husföreningarnas riksorganisation pekar på all de föreningsägda
biograferna har stor spridning och att de på många håll är enda

Prop. 1981/82:111 104

biograf
på orten. Organisationen hänvisar till sitt filmpolitiska program enligt vilket
kommunerna bl.a. skall ta ett större ansvar än f. n. för filmen. 16 mm-visning
kan leda tiU ökad tiUgänglighet på platser där det inte finns någon biograf,
men samtidigt finns det en betydande kapacitet för visning av 35 mm-film, som
bör kunna utnyttjas till låg kostnad. Sveriges biografägareförbund hävdar att
det redan förekommer en omfattande visning av kvalitetsflim på biograferna,
ibland i samverkan med och med stöd av kommunen. Ett stöd tUl kvaliletsfilmvisning
bör utformas så att biograferna oberoende av ägarförhållanden får del av det.
Också Föreningen Sveriges filmproducenter skuUe vilja se experiment med nya
visningsformer inom ordinarie biografverksamhet. Enligt föreningen finns det
sådana ambitioner inom branschen. Också SAF anser att ett eventuellt
visningsstöd även bör komma de kommersiella biografema tiU del. Enligt SAF
präglas filmurvalet hos vissa av de ideella filmorgan som nu erhåller statligt
stöd av en speciell politisk vinkling, vilket SAF finner anmärkningsvärt.
Härjedalens kommun pekar på behovet alt visa kvalitetsfilmer i former som
vänder sig till de vanliga biobesökarna, inte i första hand till en redan filmintresserad
publik.

I
promemorian antyds en möjlighet att avtalsvägen införa ett åtagande eller
åläggande för de vanliga biografema att visa kvalilelsfilm. Endast ell fåtal
remissinstanser berör denna fråga. Statens biografbyrå, som inte vill att filmavtalet
skall förlängas, anser att det ändå borde vara möjligt att uppnå en
avtalslösning om visning av kvalilelsfilm.

Övriga remissinstanser är
emellertid negativa. Enligt Sveriges Television AB och Folkets Bio är det
orealistiskt att tro att den lönsamhetssträvande biografbranschen skall kunna
användas för att visa kvalilelsfilmer. Folkets Bio påpekar att branschen i dag inle
är beroende av stöd för visningsverksamheten, generellt sett, och att åtgärder
för att söka ändra branschens rätt alt sätta de filmer som den tjänar mest
pengar på kommer att möta motstånd. Också NO anser att krav på ett åläggande
att visa kvalilelsfilm är allt för långtgående, inte minst då de ekonomiska
möjligheterna på många orter är små att visa annan film än den som attraherar
en stor publik.

Några
remissinstanser diskuterar idén att återinföra förspelet på biografema.
Svenska studentfilmstudios centralsekretariat anser att kortfilmens
försvinnande från biograferna är en av kommersialismens negativa verkningar
som måste motverkas. Föreningen för animerad film menar att avtal om förspel
bör slutas med biografågarna och att ett stödsystem bör införas som gör det
ekonomiskt möjligt att visa förspel. Svenska filminstitutet hänvisar fill det
pågående projektet "Sverige 80". Formerna för produktion och
distribution av kortfilm bör diskuteras mera ingående längre fram, både med
filmarna, televisionen och filmbranschen.

Sedan
böijan av år 1979 utgår fraktstöd till biografågare i vissa försöksområden om
de visar kvalilelsfilmer som har förklarats berättigade till

Prop. 1981/82:111 105

fraktstöd
av statens biografbyrå. Nio remissinstanser nämligen statens biografbyrå,
Södertälje, Haninge, Växjö och Härjedalens kommuner, Landstingsförbundet,
Sveriges filmuthyrareförening och Sveriges biografägareförbund uttalar sig i
positiva ordalag om fraktstödet. Enligt biografbyrån är det ännu för tidigt
att dra några slutsatser om hur stödformen skall utvecklas, men en viss mycket
försiktig optimism kan vara befogad. Filmuthyrareföreningen och Biografägareförbundet
ser fram emot en utbyggnad av fraktstödet till hela landet. SAF är däremot skepfisk
till fraktstödet i dess nuvarande utformning. Stödet borde utgå till all film,
eftersom det nu finns utrymme för godtycke vid bedömningen av vad som är
kvalitetsfilm. Bygdegårdarnas riksförbund förfåktar motsatt ståndpunkt. Enligt
riksförbundet måste fraktstödet ges en sådan inriktning att det enbart gäUer
kvalitetsfilmen. Smalfilmdistributörernas förening är kritisk mot alt frakt-stödet
enbart gäller filmer i 35 mm format, medan samma film i 16 mm format inte är fraktbefriad.
Föreningen medger visserligan alt 16 mm-filmen är billigare att frakta, men
hävdar att fraktkostnaden ändå kan vara kännbar för många artangörer.

Svenska
filminstUutet anser inte att biografbyrån bör få ha hand om fraktstödet. Enligt
Filminstitutet är det principieUt tvivelaktigt att en institution som bl. a.
klipper i och förbjuder filmer, skaU avgöra vilka filmer som skaU erhålla
fraktstöd. Filmcentrum och Sveriges författarförbund har liknande uppfattning.
De anser att fraktstödel bör handhas av Svenska filminstitutet.

Några
remissinstanser anser att det inte räcker med fraktstöd, det behövs
ytterligare subventioner. Sveriges filmuthyrareförening hänvisar till det
förslag fill visningsgarantier som lämnades i form av en reservation tUl 1968
års filmutredning. Sveriges biografägareförbund anser att en regelbunden
visning av kvalilelsfilm kräver samhällsstöd utöver fraktstödet. Sveriges förenade
filmstudios däremot tror att subventioner till kommersiella biografvisningar
skulle bU ett mycket dyrt system, åtminstone om biografågarna skulle få
ersättning för inkomstbortfall. Därför bör i första hand andra vägar prövas,
vid sidan av filmstudios och Bio Kontrast föreslås kommunala biografer.
Haninge kommun pekar på att filmhyroma vid de kommunalt stödda Bio
Kontrast-visningarna beräknas på ett högre biljettpris än det verkliga. Därför
skulle statliga hyressubventioner innebära en kraftig stimulans. Härjedalens
kommun har en liknande uppfattning. FUmcentrum föreslår olika former av
arrangörs- eller driftbidrag, medan Folkets Bio uttalar sig för ett
distributionsstöd av garantimodell som skulle vara förbehåUet mindre
distributörer utan kommersieUa intressen. SAF slutligen, ifrågasätter om olika
former av visningsstöd har någon effekt. De resurserna bör i stället användas
för visning i TV.

Frågan om investeringsstöd
till biografer behandlas av några remissinstanser. Sveriges biografägareförbund
för, med instämmande av Sveriges filmuthyrareförening, fram förbundets fidigare
förslag om en statlig låne-

Prop. 1981/82:111 106

fond
för teknisk uppmstning och ombyggnad av biografer. Svenska filminstUutet och
Svenska teaterförbundet har liknande synpunkter. Enligt Filmcentrum bör det
statliga visningsstödet också innehålla ett ny- och ombyggnadsbidrag. Staten
bör också överväga att överta eller bygga biografer som skaU kunna svara för
att kvalitetsmålet uppnås i de lokala visningarna. Också barnfilmrådet anser
att man bör överväga ett statligt stöd till biograflokaler och biografutmstning.
Det bör främst avse investeringar för all utveckla kommunala eller föreningsägda
biografer. Lö, Folketshusföreningarnas riksorganisation och Bygdegårdarnas
riksförbund anser inle att ett särskilt biografstöd bör införas. I stället bör
frågan handläggas inom den statliga samlingslokalutredningen.

En
del remissinstanser diskuterar behovet av ett förbättrat publikarbele på filmområdel.
Institutionen för teater- och filmvetenskap vid Stockholms universUet anser att
åtgärder som enbart betraktar filmdistributionen som ett tekniskt/kvantitafivt
problem är otillräckliga. De måste kompletteras med åtgärder som tar sikte på
gängse konsumtionsmönster och som tar hänsyn också fill marknadsföring och
publicitet och Uknande faktorer. Lö betonar vikten av ett lokalt baserat, akfivt
publikarbete. Riksförbundet Sveriges fritids- och hemgårdar pekar på den försöksverksamhel
som förbundet har bedrivit för alt skapa en medveten och kritisk filmpublik.
Stiftelsen Riksskådebanan förklarar sig beredd all medverka i ell intensifierat
publikarbete på filmområdel, fömtsatt alt nödvändiga resurser ställs till
förfogande.

Många
remissinstanser uttalar sig fill förmån för att föreningslivet på olika sätt
engageras i filmarbetet. Folkets husföreningarnas riksorganisation och Lö
hänvisar tiU folketshusrörelsens filmpolitiska program, enligt vilket den
kommunala filmpolifiken i första hand skall verka genom organi-sationsUvet.
Också statens kulturråd, barnfilmrådet, länsstyrelsen i Kronobergs län,
Haninge och Växjö kommuner, TCO och Svenska teterför-bundet anser att
ansträngningarna att förbättra filmdistributionen skall ske på sådant säll att föreningsUvels
möjligheter las fill vara. Ljungby kommun konstaterar alt samarbete med
föreningslivet förutsäller all det finns ell intresse för kvaliletsfilmvisning
från föreningarnas sida, och all elt sådant intresse inte aUfid finns. SAF är,
som nämnts tidigare, negafivt fiU att stafiigt visningsstöd kanaUseras lill
organisationer, eftersom deras filmval enligt SAF är politiskt vinklat. Statens
ungdomsråd. Unga Örnar och Vi Unga är inte bara positiva tiU föreningsmedverkan
vid kvalitelsfilmvisningar, de förordar också olika åtgärder som skall utöka fömtsättningarna
för föreningslivet att använda film i sin verksamhet.

Många
remissinstanser förordar olika dislribufions- och visningsformer som utgör alternafiv
till de vanliga biograferna. Folkets husföreningarnas riksorganisation och
Stiftelsen Riksskådebanan framhåller vikten av alt en alternafiv distribution
planeras på ett tidigt stadium, inte först sedan filmen har misslyckats
kommersiellt. Folkets Bio redogör för de olika sätt för-

Prop. 1981/82:111 107

eningen
utnyttjar för att få ut sina filmer. TCO, Teaterförbundet och Sveriges
författarförbund talar om behovel att samordna olika alternativa visningsformer
inom ramen för en samverkan mellan l.ex. Folkelshusför-eningarna, kommunförbundet.
Skådebanan och bildningsförbunden. 5ve-riges filmuthyrareförening hävdar att de
alternativa visningsformerna framför allt finns på orter där det redan finns
vanliga biografer och alt de olika verksamhetsformerna ofta förekommer
parallellt.

Många
remissinstanser har synpunkter på den import och distribution av spelfilm som
sker inom ramen för Bio 16. En positiv uppfattning om verksamheten har —
förutom Svenska filminstitutet — kriminalvårdsstyrelsen. Svenska
kommunförbundet, Växjö och Ljungby kommuner samt Sveriges förenade
filmstudios. Växjö kommun samt statens filmgranskningsråd och SÖ framhåller
den betydelse Bio 16 kan ha för filmverksamheten i skolorna. SÖ och
kommunförbundet framhåUer dock i del sammanhanget att det skulle behövas mer fUm
för ungdom på repertoaren. Enligl Ljungby kommun är Bio 16 den enda möjlighet
som finns för kommunen att själv påverka fillgången till kvalitetsfUm. Kommunen
anser dock alt filmvalet i vissa fall går över huvudet på landsortspubliken.
Samma synpunkter på filmurvalet förs fram av kriminalvårdsstyrelsen och
Härjedalens kommun. Kriminalvårdsstyrelsen anser dock all erfarenheterna av Bio
16 på anstalterna i vissa fall har varit goda, och styrelsen planerar ett
fortsatt samarbete med Filminstitutet. Kommunförbundet uppskattar att Bio 16-filmerna
distribueras med alla rättigheter, vilket gör all visningarna kan ske ulan de
begränsningar som gäller vid visning av film från andra smalfilmdislribulörer.

Några
remissinstanser är emellertid mer eller mindre avvisande fill Bio 16. Smalfilmdistributörernas
förening anser alt störte effekt skulle uppnås för samma pengar om
Filminstitutet stödde andra importörer i stället för att bedriva egen import-
och distributionsverksamhet. Föreningen pekar på att antalet spelfilmer i 16 mm-distribution
på några år har ökat kraftigt och att hyming av smalfilm från vanliga
distributörer ger arrangören möjlighet till maximal valfrihet. Folketshusföreningarnas
riksorganisation och Vi Unga anser att det centralt bestämda ulbudel inom Bio
16 motverkar strävandena att uppnå ett lokalt engagemang i visningsverksamhelen.
Fol-ketshusföreningarna anser vidare, i likhet med LO, att Bio 16 konkurterar
med visningar i folkrörelseregi om de kommunala anslagen och alt det har
inträffat att folkrörelsevisningar har fått minskade anslag. Folkelshusföre-ningma
anser att importen inom Bio 16 är bra, men att distributionen bör ske i andra
former. Sveriges filmuthyrareförening pekar på all Bio 16 förekommer paralleUt
med andra "nya visningsformer" på orter där det redan fmns biografer.
Sveriges förenade filmstudios, däremot betonar det samarbete som förekommer
lokalt mellan filmstudion och Bio Kontrast eller filmstudion och Bio 16.

Filmcentrum
och Folkets Bio anser att Bio 16 bör föras över från

Prop. 1981/82:111 108

FUminsfilulet
tiU Folkets Bio, men har i övrigt inga synpunkter på verksamheten.

De
remissinstanser som berör Bio Kontrast-verksamheten har samtliga en positiv
inställning. Svenska kommunförbundet förordar att Bio Kontrast erhåller ökat
statligt stöd för centrala uppgifter. Haninge kommun, som framhåller kommunens
uppgift alt stödja lokal filmverksamhet med förankring hos folkrörelser och
föreningar, redovisar kommunens stöd fill Bio Kontrast. Fördelarna med Bio
Kontrast-formen är enligt Lö att visningarna har anknytning till en
föreningsbiograf, att ett lokaU programråd svarar för verksamheten och att det
förekommer elt aktivt publikarbete. Folketshusföreningarnas riksorganinsation
redogör för den aktuella omfattningen, för olika specialprojekt och för
planerna på studieverksamhet för ungdom och på skolfilmsverksamhet. Även
försöksvisningar på 16 mm har skett på orter utan biograf. Också Våra Gårdar
framhåller att verksamheten bör få möjUgheter att fortsätta. Sveriges förenade
filmstudios betonar det samarbete som förekommer på lokal och regional nivå
mellan filmstudios och Bio Kontrast.

FUmstudiorörelsen
behandlas av några remissinstanser. Svenska kommunförbundet påtalar behovet av
ökat statligt stöd för centrala uppgtfter. Enligt Folketshusföreningarnas
riksorganisation har filmsludiorörelsen inte bara givit tillfäUen tiU visning
av udda filmer utan också stimulerat filmintresserade att aktivt arbeta för
film. Ett samarbete mellan filmstudiorörelsen och Bio Kontrast är angeläget,
och har etablerats under senare år. Sveriges förenade filmstudios redovisar att
organisationen under senare år har byggt ut sin centrala kursverksamhet. Tack
vare det stafiiga stödet till inköp av filmklassiker kan filmstudiorörelsen nu
erbjuda ett 25-tal äldre filmer, och har tack vare delta fått tillbaka en
medelålders publik. F. n. finns planer på en förbättrad uppsökande verksamhet,
på bildande av studios vid stora arbetsplatser och på verksamhet riktad mot
skolorna. TUl detta behövs ökade resurser. Svenska studentfilmstudios
centralsekretariat påpekar att det utanför organisationen Sveriges förenade
filmstudios finns fem stycken studentfilmstudios, som fömtom filmvisningar
bedriver biblioteks-, studie- och föreläsningsverksamhet samt import av äldre
film.

Verksamheten
inom Folkets Bio berörs av ell fåtal remissinstanser. TCO och Svenska
teaterförbundet menar att ett samarbete med Filmcen-tmm och Folkets Bio
eventuellt kan tänkas i samband med den störte samordning av alternativ
filmvisning som dessa organisationer förordar. Folkets husföreningarnas
riksorganisation betonar att Folkets Bio ger möjlighet för framför allt fria
filmare att nå ut med sina filmer och att organisationen som distributör av
film har kunnat erbjuda premiärvisningar av film. Folketshusföreningama ser
ingen svaghet i att man ger verksamheten utvecklingsmöjligheter genom ett
generöst samhällsstöd.

Kommunala
biografer förordas av planeringsnämnden för filosofisk utbildning vid
Linköpings universUet och av Sveriges förenade filmstudios

Prop. 1981/82:111 109

som
ett bättre alternativ tiU en satsning på kvaliletsfilmvisning genom kommersieUa
biografer. SAF däremot, sätter sig bestämt emot att kommunerna åläggs ansvar
för att förbättra visningsmöjligheterna genom att t. ex. driva egen
biografverksamhet.

Något flera
remissinstanser uttalar sig mera aUmänt om kommunalt stöd till filmvisningsverksamhet.
Svenska filminstUutet, Svenska kommunförbundet och Södertälje kommun pekar på
att filmen intar en mycket blygsam plats i kommunemas kulturbudgetar. De båda
sistnämnda instanserna sätter detta förhållande i samband med att också del
statliga stödet ligger på en låg nivå. Filminstitutet tillsammans med Svenska
teaterförbundet pläderar allmänt för en ökning. Barnfilmrådet förordar en
modell för samverkan som innebär att kommunen bestämmer repertoaren på en biograf
under vissa tider mot att kommunen lämnar inkomslgaranlier. Sedan kan kommunen
göra rabatterade storköp av biljetter som kan säljas eller delas ut av olika
kommunala organ. LO och Folketshusföreningarns riksorganisation hänvisar till Folketshusföreningarnas
filmpolitiska program enligt vilket kommunen skall ta ett ökat ekonomiskt
ansvar för ett lokalt filmliv som är förankrat i föreningsägda biografer och
fria och friviUiga organisationer.

4
Film för barn och ungdom m. m.

Remissinstanserna
understryker över lag betydelsen av att barn och ungdom får tUlgång tUl bra
film. Flera remissinstanser, däribland statens barnfilmnämnd och barnfilmrådet,
konstaterar att det råder brist på bra barnfilm för olika åldrar. Enligt
Svenska kommunförbundet är bristen störst när det gäller spelfilm för ungdom
mellan 10 och 15 år, men även andra brislområden nämns.

Mot
denna bakgmnd instämmer en rad remissinstanser i det som konstateras i
promemorian, att det är särskill viktigt att i den svenska filmproduktionen
tillgodose behovet av kvalilelsalternaliv för barn och ungdom. Unga Örnar och Vi
Unga talar för att bam- och ungdomsorganisationerna skall få större inflytande
på produkfionen.

Många
remissinstanser förordar också någon form av stöd för import av värdefull
barnfilm. I fråga om hur ett importstöd för barnfUm skulle vara uppbyggt finns
dock olika meningar. Statens ungdomsråd, barnfilmrådet, Lö, Smalfilmdistributörernas
förening. Unga Örnar och Vi Unga förordar en ordning där stöd till import av kvalilelsfilm
för barn skall kunna utgå till alla importörer. Svenska filminstitutet och
Sveriges förenade barn- och ungdomsfilmstudios utgår från att nuvarande
ordning, med import genom Filminstitutets försorg, skall fortsätta.

Flera
remissinstanser, bland dem statens ungdomsråd, barnfilmrådet. Svenska
kommunförbundet och Vi Unga, framhåller att de hinder som nu

Prop. 1981/82:111 110

finns
mot att barnprogram som har producerats inom televisionen sprids i filmform bör
undanröjas.

Olika
förslag till stödåtgärder för visning av kvalilelsfilm för barn föreslås av
remissinstanserna. Barnfilmrådet överväger ell investeringsstöd lill kommunala
eller föreningsägda biografer eller krav i filmavtalel på visning av
kvalitetsfilm. Även olika bidrag kan komma i fråga. Södertälje kommun föreslår
ett statsbidrag för anskaffning av 16 mm-utrustning lill oUka kommunala och
föreningslokaler. Härjedalens kommun förordar ett distribu-fionsstöd som gör
det möjligt all visa bra film kostnadsfritt. Sveriges Biografägareförbund viU
ha ett stöd för regelbunden visning av kvalitetsfilm på biografer, oberoende
av ägarförhållanden.

LO, Folketshusföreningarnas
riksorganisation. Unga Örnar och Vi Unga talar för en barnfilmverksamhel i
organisationsregi. Enligl barnfilmrådet bör den kommunala bamfilmvisningen
fungera som ell komplement, inte som en konkurtent tiU organisafionernas
barnfilmverksamhet.

Många
remissinstanser påpekar betydelsen av aU barn tidigt kommer i kontakt med olika
sorters film och får lära sig all förstå filmens språk. Sveriges
författarförbund anser att frågan om filmen i skolan och på fritids-och
ungdomsgårdarna är en central fråga, eftersom det är där goda film-vanor gmndläggs.
Även bl.a. SÖ och statens filmgranskningsråd understryker skolans viktiga
roll.

Linjenämnden
för kulturkommunikationslinjen vid Göteborgs universitet anser att gmnden för
skolans filmundervisning bör läggas genom all dessa frågor tas upp i den högre
utbildningen. Bl.a. barnfiilmrådet och Sveriges förenade barn- och ungdomsfilmstudios
påpekar behovet av le-damtbildning också för friviUig barnfilmverksamhel.

Enligt
Sveriges Utbildningsradio AB och Smalfilmsdistribulörernas förening finns del elt
starkt kullurpolitiski intresse av filmen som ett medel i undervisningen.

Flera
remissinstanser förordar ökat stöd till barns eget filmande. Bl.a. barnfiilmrådet
önskar särskUda resurser för bidrag lill utrustning och ledarutbildning ål
organisationer som vill starta sådan filmverksamhet.

Flera
organisationer diskuterar hur ansvaret bör vara fördelat för olika bamfilmpolUiska
åtgärder. Enligt Svenska kommunförbundet, som får stöd från Södertälje och
Haninge kommuner bör den splittring som man uppfattar finns mellan barnfilmrådel
och Svenska filminsfitulet upphävas. Svenska filminstUutet menar alt del bör
vara möjUgl all komma fram lill en arbetsfördelning mellan de båda organen som
gör det lättare att sälla in gemensamma krafter på att få fram mer och bättre
barnfilm. Enligt Sveriges förenade barn- och ungdomsfilmstudios finns del två
alternativ, ett där uppgifterna är fördelade mellan barnfilmrådet och
filminstitutet och ett där upgifterna koncentreras till inslilulel.
Organisationen föredrar det senare alternafivet.

Barnfilmrådet
betonar alt barnfilmen bör vara representerad i Filminsti-

Prop.
1981/82:111 111

lutets
styrelse eller i det organ inom institutet som eventuellt kan komma att få hand
om barnfilmfrågorna. Unga Örnar och Vi Unga anser inle att representation i
institutets förvaltningsråd är tillräckligt för att ge organisationerna
inflytande över institutet. Folketshusföreningarnas riksorganisation menar att
Filminsfitutets barnfilmverksamhet främst har riktats till den verksamhet som
bedrivs av kommunema.

Sveriges
författarförbund anser att barnfilmrådel bör få det övergripande ansvaret för barafilmfrågorna.
Rådet bör fördela det stöd som finns. Filminstitutets barnfilmavdelning kan få
ställning som verkställande organ. Också Filmcentrum och Vi Unga vill stärka barnfilmrådels
ställning.

UHÄ
och några remissinstanser inom högskoleväsendet tar upp svårigheten för den
högre undervisningen och forskningen att få tillgång till filmmaterial. I några
yttranden framhålls möjligheten att utnyttja videotekniken för att lättare
kunna använda materialet.

Prop.
1981/82:111 112

Bilaga
3

Sammanfattning av videogramutredningens (U 1977:05)
slutbetänkande (SOU 1981:55) Video

Videogramutredningen
har sammanfattningsvis anfört följande.

1
Videogrammens mediemiljö

Videogrammen
kan inte ses isolerade från andra medier i dagens och framtidens mediesamhälle.
Betänkandet inleds därför med ett kapitel om videogrammens mediemUjö. Den utveckUng,
som har gjort bilden tiU en massprodukt, är en del av vår tids kulturhistoria
och kan skildras från flera olika utgångspunkter. Vi har vall alt föja tre
utvecklingslinjer, som kan sammanfattas i orden storskalighet — småskalighet, envägsinformation
— dialog samt tUlgänglighet och kvalitet.

På bildens område, liksom
på många andra områden, har tekniken på en gång gynnat storskalighet och småskalighet.
För televisionens verksamhet svarar stora företag med landsomfattande täckning.
Det sker också ett omfattande utbyte av program olika företag emellan, och
televisionen har blivit en gren av en världsomspännande medieindustri. Genom
direktsändande sateUiter kommer från mitten av 1980-talet televisionens
karaktär av massmedium med inflytande över puplikens programval att kraftigt
urholkas. ParalleUt därmed har emellertid också den tekniska utvecklingen
skapat fömtsätlningar för att använda TV som fåtalsmedium. Prisbillig
videoteknik, som är lätt att anvönda, gör del möjligt att producera lokala
program som distribueras via kabel eller över etersändare med kort räckvidd.
Därmed har det skapats fömtsätlningar för all med videoteknikens hjälp göra TV
till ett kommunikationsmedium för närsamhället.

Etermedierna
blev från början envägsmedier, men på senare år har en utveckling från envägsinformation
i riktning mot ökat dellagande från puplikens sida tagit sin början.
Kabeltekniken skapar ytterligare fömtsätlningar för att göra televisionen
"interaktivt", dvs. ge tittarna möjlighet att reagera på eUer delta i
programmen. De tekniska möjligheterna ökar drasfiskl om s. k. optiska fibrer
tas i anspråk för att överföra programmen. I dessa använder man hårstråtunna
glasfibrer, genom vUka informafionsbä-rande laserstrålar leds. En sådan fiber
kan - om den används enbart för överföring av TV — på en gång förmedla 40 TV-program
i fårg. Försök pågår redan i Sverige med att använda optiska fibrer för
talöverföring meUan ett par telefonstafioner, och Sveriges Television AB (SVT)
diskuterade i juU 1980 fiberoptikens betydelse i sin långtidsplan.

TUlkomslen
av nya uttryckssätt och nya elektroniska distributionsformer har medfört att
kulturupplevelsernas tUlgänglighet har ökat drama-

Prop. 1981/82; 111 113

tiskt.
Medan uppförandet av ett skådespel vid sekelsktflel var tillgängligt endast för
den mycket begränsade gmpp som hade möjlighet all besöka en teater, har radlP PCh
film kraftigt vidgat publiken. Med TV steg Hamlet in i vardagsmmmet, Programköp
TV-bolagen emellan och distriubution via sateUiter skapar fömtsältningar för
internationell spridning. Videogrammen ökar tillgängligheten ytterligare, dels
genom ati man själv kan spela in ett TV-program och se det när det passar en
själv, dels genom alt man kan köpa, hyra eller låna programkassetter eUer
skivor. Satelliter och optiska fibrer kan i framtiden ytterligare öka tUlgänglighelen.
All mängden av program som man kan se ökar, behöver dock inte betyda att
variationsrikedomen i det man kan se växer. Varnande röster har höjts för att
det ökade programutbudet kan leda tUl ensidighet i stället för ökad mångfald i
programvalet.

Vi
lägger fram vårt betänkande vid en tidpunkt, då det pågår en oerhört snabb
teknisk utveckling. Det skuUe varit önskvärt att kunna göra det i ett lugnare
skede, då det varit lättare att presentera förslag liU långsiktiga lösningar. En
sådan platå är dock inte i sikte. Troligen befinner vi oss i stället i början ay
utvecklingens brantaste fas. Det är mol bakgmnd av denna mediemiyö - tUl dels
redan förverkligad, lill dels bara anad i sina huvuddrag, fast den hör en nära
framtid tUl - som videogrammens roll i dagens och morgondagens samhälle skall
ses.

2
Videoteknikens utveckling

Videotekniken
är ett sätt att omvandla bUder till en elektrisk signal för att man senare
skall kunna återskapa dem. Videogramtekniken gör det möjligt att lagra
videosignalen för kommande bruk. Det första videogrammet, som såldes i England
redan år 1935, var inspelat på en vanlig 78 varvs grammofonskiva, BildkvaUtelen
var dåUg — bilderna beskrevs som "skugglika men med lite god vilja
skönjbara". Först år 1956 kunde Ampex presentera ett professionellt
användbart system för inspelning av videosignaler på magnetband. I dag är
tvåtums videoband på öppna spolar det vanligaste mediet för programulbyle TV-bolagen
emellan. 1 utbildningsväsendet, på institutioner och företag samt i hemmen
används halv- eller trekvarstums videokassetter. Fem olika system används nu i
Sverige. Det är inte kompafibla, dvs. kassetter gjorda för ett system kan inte
användas i ett annat.

U-matic
introducerades i böijan av 1970-talel. Systemet utvecklades av Sony. Det
använder ett band som är tre Qärdedels tum brett. Kassetten är ganska slor,
trots att speltiden är begränsad till en timme. Kostnaden är högre än för
övriga videosystem, men kvaliteten på ljud och bild är också överlägsen.
Systemet används företrädesvis inom institutioner och företag, i Sverige bl.
a. av landsfingen och i en del AV-centraler. 8 Riksdagen I98II82. I samt. Nr
III

Prop. 1981/82:111 114

Också
VCR från Philips introducerades i början av 1970-talet. Bandbredden var en
halv tum. Detsamma gäller alla andra videokasseltsystem för hemmabmk som hittiUs
sålts i Sverige. VCR var från böijan inriktat på insfitutionsmarknaden och blev
standard i många kommuners skolsystem, men det köptes också av en del
privatpersoner. För alt möta japansk konkurrens ändrade PhiUps
inspelningsmetoden genom alt sänka bandhastigheten, packa videospåren tätare
och introducera en kassett med tunnare band. Speltiden kunde därigenom
förlängas till först två, sedan tre limmar. Den nya varianten kallades VCR Long
Play. Gmndig, som samarbetat med Philips om VCR-kassetten, utvecklade en egen
variant. Super Video Recording (SVR) med ännu längre spellid. Alla dessa hasfighets-
och systemförändringar orsakade ganska stor förvirring. En och samma kas-settyp
kunde vara inspelad på tre olika sätt men kunde bara spelas upp på en maskin av
samma slag som den spelats in på, trots att kassetterna var identiska.

År
1978 introducerades två japanska system på den svenska marknaden, nämligen Betamax,
utvecklat av Sony, och VHS. Bakom del sistnämnda, som blivit det dominerande på
den europeiska marknaden, slår ett betydande antal tillverkare, bl. a. Matsushita
med dotterföretaget JVC. År 1979 presenterade PhUips i samarbete med Gmndig ett
nytt syslem. Video 2000 (eller V 2000), som böriade säljas under år 1980. Även
här är bandbredden en halv tum, men i motsats fill vad som gäller för övriga
system är bandet vändbart, precis som vanliga ljudkassetter. I själva verket
använder man alltså bara halva bandets bredd ål gången.

Det
dröjde till mitten av 1970-talet innan del ovan nämnda videoskivsys-temet fick
någon efterföljare. Då presenterades elt av västtyska Telefun-ken och brittiska
Decca gemensamt utvecklat videosyslem som blivit mest känt under beteckningen TeD.
Det är ett rent mekaniskt syslem, där avsökningen sker med en diamantnål.
Speltiden är begränsad till lio minuter, vilket torde vara den viktigaste
orsaken fill att systemet fått myckel ringa spridning. Flera andra företag har
också arbetat på all utveckla videoskivor. En rapport liU en konferens i London
år 1977 redovisade inle mindre än 24 olika videoskivsyslem som då var under utveckUng
eller tidigare varit del. F.n. är del tre, möjligen fyra videoskivsyslem som
tilldrar sig huvudintresset.

Tekniskt
mest utvecklad är den av Philips och amerikanska MCA framtagna optiska
videoskivan VLP eller Laser Vision. Avläsningen sker med hjälp av en
laserstråle, och det informationsbärande skiktet ligger inbakat i genomskinlig
plast. Livslängden bestäms därför helt av den kemiska stabiliteten i skivans
material, fömtsatt att den inle krossas eller förstörs på annat våldsamt sätl. Systemel
finns i olika utföranden. För undervisnings-och institiutionsbmk är det
värdefullt alt den erbjuder slillbildsfunktion och möjlighet till snabbsökning
av enskilda bilder. Speltiden blir då 30 minuter per sida. För privat
användning är det inle lika vikfigt att dessa

Prop.
1981/82:111 115

möjligheter
finns. Speltiden kan då ökas fill en timme per sida, vilket innebär att en
långfilm får plats på en skiva. Försäljningen på konsumentmarknaden började i
blygsam skala i USA i december 1978, och spridningen har även därefter gått
långsamt. EnUgl uppgtfl kommer den optiska videoskivan att introduceras i
Storbritannien senhösten 1981 och i Sverige under år 1982.

Vf/D-systemet
(VHD=Video High Density) är utvecklat av japanska JVC. Tekniskt kan systemet
beskrivas som kapacitansavkännande och spårlöst. Avkänningen är inte helt
kontaktlös, och man får därför ett visst slitage, även om det är mångfaU mindre
än hos en vanlig LP-skiva. En skivas livslängd har beräknats lill mer än 10000
avspelningar. Vid stiU-bildsåtergivning sker avspelning på samma punkt elt
stort anlal gånger, och vid sådant driftsätt blir livslängden betydligt mer
begränsad. Skivan saknar skyddande ytskikt och är därmed mer ömtålig än den
optiska. Smuts och skador på ytan yttrar sig genast i störningar. För all
skydda skivan Ugger den alltid innesluten i ett fordral, även när den läggs in
i maskinen. Man skUjer inle på skivor för insfitufionell användning och för
hemmabrak utan alla har möjlighet lill en fimmes spelfid. VHD avses bU intoducerad
på den amerikanska marknaden under år 1981 och kan komma till Europa något år
senare.

SelectaVision
från amerikanska RCA använder en enkel mekanisk avsökning i gmnda spår på
skivans yta. En sådan styrning blir både enklare och biUigare än den avancerade
elektroniska styrning de båda ovan nämnda systemen använder, men samtdigt ökar
slitaget kraftigt. Speltiden är en fimme per sida. Skivan ligger, liksom i VHD-systemet,
alltid i ett fodral, som blott skall kunna öppnas i apparaten. Försäljningen av
SelectaVision började i USA i mars 1981. En eventuell lansering i Europa
verkar mer osäker.

Franska
Thomson-CSF arbetar också på ett videoskivsyslem, opfiskl liksom Philips, med
vilket det också i övrigt har stora likheter. Det är avsett för insfitufionellt
bmk och är flerfalt dyrare än den vanliga varianten av opfisk skiva.

Skivomas
inträde på marknaden behöver inte betyda alt kassetllekniken är föråldrad. Ett
intensivt utvecklingsarbete pågår också på kassellområ-del, och man får räkna
med att vi inom några år kommer att ha tillgång lill kassettsystem som är biUigare
och betydligt lättare än dem som finns i dag. Det är ovisst om en
standardisering bUr möjlig före mitten av 1980-talet.

3
Mål och riktlinjer för samhällets insatser på videogramområdet

Vi
lever i en tid då fömtsättningarna för kommunikafion människor emellan
drastiskt förändras. I detta perspektiv framstår med ökad skärpa behovet av ett
samlat grepp på frågor som rör kommunkationens roll och

Prop. 1981/82:111 116

mediernas
viUkor i samhället. Den tekniska utvecklingens konsekvenser är inle
ödesbestämda ulan kan styras av samhällets vilja, manifesterad i poUliska
beslut. Från flera håll har under den senaste tiden önskvärdheten av en samlad
mediepolitik betonats. Det ingår inte i vårt uppdrag att föreslå någon sådan. Inrikningen
av samhäUets insatser på vidogramområ-det måste ligga i linje med vad som
gäller för andra delar av kultur-, medie-och utbildningssektorerna. Vi har
därför i avsnitt 3.1 sammanfattat vad som sagts i utredningar och propositioner
under 1970-talet - från 1974 års proposition (prop. 1974:28) om den statliga kullurpolifiken
fill depart-mentspromemorian (DsU 1979:5). Den svenska filmpoUliken, som utkom
i början av år 1979.

Vi
anser alt de mål som riksdagen år 1971 antog för den stafiiga kullurpolifiken
också gäller för videogramområdet. KulturpoUtik, liksom mediepolitik, bör
"ses som ett av flera instmmenl för att skapa ett samhäUe som präglas av
jämlikhet och som ger människor möjlighet till ell rikare liv".

Kommunikation
som den fungerar i dag är ojämlik. Det är också de få som har makt över
informationen och som bestämmer vad som skall produceras och konsumeras.
Informationsteknologin används i kampen om makt och resurser i samhället.
Hittills gjorda undersökningar har påvisat det faktum alt de kullurpoliliska
åtgärderna i allför liten utsträckning gynnat de resurssvaga, de ulbUdningsmässigt
och kulturellt eftersatta grupperna. Samhällets insatser på medieområdet bör
därför syfta till all skapa modeller och stmkturer som medger en så bred kommunkation
som möjligt mellan så många som möjligt.

Varje
medborgare är i grundlagen tillförsäkrad yttrandefrihet. Denna frihet är för
många formell och framför allt begränsad av ekonomiska faktorer. Men hindren
kan också vara rättsliga, politiska, geografiska, tekniska, sociala och
mänskliga. Elt av samhällets viktigaste mål för videogramområdet är att skydda
yttrandefriheten och skapa reella fömtsätlningar för att denna frihet skaU
kunna utnyttjas.

För
all tUlgodose människans behov av aktivitet och gemenskap bör samhällets
insatser utformas så att videogrammen kan medverka lill en aktiv kommunikation
mellan gmpper och enskilda och ge fler människor stimulans och möjlighet att
delta i åsiktsutbyte och andra aktiviteter.

Samhället
har ett ansvar för att genom olika insatser motverka kommersialismens negativa
verkningar. Det bör bl. a. innebära en skyldighet att bekämpa en massdistribufion
av videogram med ett torftigt och undermåligt innehåll. De skadliga effekterna
drabbar framför allt barn och ungdom. "Kullurfattigdom i den meningen att
möjligheter fill aktivitet och engagemang förkvävs eller inte ges stöd att
utvecklas är något i sig odemokratiskt och därigenom också ett hot mot demokrafin"
(Kulturproposifionen 1974). En alternativ produktion och distribution som
baseras på enskildas och gmppers behov är nödvändig för att hindra att privata vinstinstressen
sätter sin prägel på videogramområdet.

Prop. 1981/82:111 117

En
decentralisering av både produktion och distribution till lokal nivå bör
främjas. Videotekniken i kominalion med andra medier ger nya fömtsätlningar
för en öppen demokratisk kommunikation med organisafioner och enskilda i
samverkan med professionella. Samhället bör la vara på folkrörelsernas
möjligheter att utveckla de lokala medierna.

Insatser
för eftersatta grupper bör ges prioritet. Del är främst barns och ungdomars
behov och konsekvenserna för deras livsvillkor som bör vara avgörande för
samhällets ställningstaganden och åtgärder på videogramområdet. Barnen bör få
tillgång till medier som stimulerar deras individuella och sociala utveckling.
De har rätt till skydd mol skadlig påverkan av våldet i videogram. Andra
eftersatta gmpper — invandrare, människor i glesbygd, handikappade etc. - har
rätt till de insatser som behövs för att utjämna skiUnanden i fömtsättningarna
att kommunicera.

Det
är också samhällets uppgtfl att skapa förutsättningar för konstnärlig och
kulturell förnyelse på videoområdet. Video är liksom film och TV en
självständig konstnärlig uttrycksform. Produktionsteknik, distribulionsteknik,
mottagarsituation och använding påverkar innehåll och utformning. Det bör
finnas möjligheter för experiment och utvecklingsarbete med nya former skapade
direkt för videogrammediel.

Samhällets
insatser för äldre tiders kultur skall inte begränsas till alt passivt bevara
den utan också inriktas på att föra kulturtraditionen vidare och levandegöra
den.

Videogrammen
bör också användas för de kulturpoUliskl vikliga uppgifterna att främja utbyte
av erfarenheter och idéer över språk- och nationsgränser. Ett mångsidigt urval
av videogram från världens olika länder, framför alll från invandrarnas
hemländer bör finnas tillgängligt i Sverige. Särskill bör möjligheterna till
nordiskt utbyte beaktas.

De
kulturpolitiska målen är alltså direkt tillämpliga på videogrammen. Att bredda
och fördjupa deomkralin är en av samhällets viktigast uppgtfter. Videogrammen
är vid sidan av andra medier elt effektivt medel all sprida och fördjupa
kunskaper, underlätta debatt, stimulera tiU ställningstaganden, bidra till att
utveckla beredskap för handlingar och ge bättre fömtsältningar att delta i
debatt och opinionsbildning. Härigenom kan videogrammen få betydelse för
utvecklingen av de demokratiska beslutsprocesserna.

I forsätlningen
diskuterar vi några viktiga begrepp som har särskild relevans för våra
ställningstaganden. Dessa nyckelord är yttrandefrihet och dess spegelbild
informationsfrihet, mångfald och vatfrihet, kommersialism, kvaUtet, aktivitet
och gemenskap samt internationella kontakter.

Yttrandefriheten
spelar en central roU i all diskussion om kultur- och mediepolUik. På videogramområdel
finns del starka producent- och distri-butionsinlressen. För att
yttrandefriheten här skaU vidgas och förslärkas måste det bli möjligt också för
andra än mycket starka gmpper att producera och distmbuera videogram. Insatser
på utbildningsområdet (kapUel 8)

Prop. 1981/82:111 118

inrättandet
av lokala medieverksläder (kapitel 11) och uppbyggandet av icke-kommersiella
distributionskanaler (kapitel 9) kan bidra härtill.

Informationsfrihet
är en fömtsättning för yttrandefrihet. Den har i vårt land en stark ställning
genom offentlighetsprincipen och kan vidgas ytterligare genom all öka
allmänhetens möjlighet all la del av innehållet i olika medier. I detta
sammanhang blir TV-programmmens tillgänglighet av särskilt intresse. TV-program
som produceras av Sveriges Television AB (SVT) och Sveriges Utbildningsradio AB
(UR) bör därför i största möjliga utsträckning göras tillgängUga i videogramform.

Mångfald
och valfrihet är konsekvenser av yttrande- och informationsfrihet. En mångfald
som ger människor möjlighet all välja i ett rikhaltigt kullurbud är något
positivt. Den kommunikationsleknologiska utvecklingen skapar fömtsätlningar
för större mångfald och vidgad valfrihet. Det är dock inte givet att ett ökat
antal kanaler i realiteten medför ökad mångfald i utbudet och därmed störte vatfrihet
för den enskilde. Ökad konkurrens kan också leda tiU större homogenitet. Det är
därför nödvändigt med fortsatt diskussion kring valfrihetens villkor och
konsekvenser. Åtgärder måste vidtas för all motverka konformismen.

Kommersialism
är ett vagt och mångtydigt ord, som i motsats till övriga här diskuterade
begrepp för många har en starkt negativ laddning. På videogramområdet kommer
kommersialismen bl. a. till uttryck i alt främst program som kan antas sälja
bra bjuds ut på marknaden. I syfte att minska kommersialismens negativa
verkningar söker samhället göra kulturupplevelser tillgängliga för allmänheten
lill låga kostnader. Så bör också ske på videogramområdet.

Kvalitet
är ett begrepp av betydande dignitet i dagens kultur- och mediepolitik. I
några av de dokument vi refererat knyts kvalitetsbegreppet till krav på att
program skall stimulera, aktivera och ge behåUning. Del är uppenbart att en slor
del av del nuvarande videogramutbudet inte fyller dessa anspråk. Samhället bör
dock inle tillgripa begränsade åtgärder för alt åstadkomma den önskvärda
kvalitetshöjningen annat än i klart avgränsade fall. Samhällets insatser skall
främst la sikte på all göra program som fyUer de uppställda kvalitetskraven
tillgängliga för allmänheten. Ell led i kvalitetssträvandena bör också vara
att liUvarata och utveckla vår egen svenska kulturtradition.

Aktivitet
och gemenskap. Enligl vår uppfattning kan videotekniken användas för att vidga
människors möjligheter lill egen skapande aktivitet i gemenskap med andra, om enskUda
och gmpper får tUlfäUe att producera videogram i medieverkstäder (se vidare
kapitel 11).

Internationella
kontakter. Det svenska videogramutbudet domineras av produktioner från USA och
Storbritannien. Fler filmer än de nämnda bör göras tillgängliga som videogram i
Sverige. Inle minst kan program från invandrarnas hemländer och produktioner
som gjorts här av invandrare bli värdefulla tillskott till den svenska videogrammmarknaden
(se kapitel 7).

Prop. 1981/82:111 119

Kapitlet
avslutas med en diskussion av videogrammens uppgifter i mediesamhället med
utgångspunkt från pressutredningen, slatssekreterar-gmppens NORDSAT-betänkande
och MacBride-rapporten om världens kommunikationsproblem.

Ledamoten
Anders Björck har reserverat sig mot de avsnitt i detta kapitel som behandlar
målen för videogrampolitiken, några viktiga begrepp och videogrammens
uppgifter i mediesamhället.

4
Behovet av reglerande åtgärder — diskussion och slutsatser

Under
utredningsarbetet har framförts förslag om reglerande åtgärder. De refereras
och diskuteras i detta kapitel.

4.1 Distributionslicenser

Sveriges
författarförbund har aktualiserat tanken på "införandel av ett system där
ett antal organisationer och företag ges en kulturpolitisk licens för import,
produktion och distribution av videogram". Vår diskussion av förslaget
mynnar ut i följande ställningstagande: Enligt vår uppfattning ger vad som
anförs i prop. 1974:28 om den statliga kulturpoUliken inte stöd för tanken att
använda de kullurpoliliska målen som motivering för en lagstiftning om
import-, produktions- eller distributionslicenser på videogramområdet. En
sådan åtgärd skulle innebära ett ingrepp i informations- och yttrandefriheterna,
som endast får göras om särskUt viktiga skäl så påfordrar. Enligt vår
uppfattning föreligger inte tillräckligt vägande skäl för så långtgående
ingrepp i dessa vikfiga medborgeriiga friheter. Åtgärder av det slag som här
diskuteras skulle också strida mot näringsfriheten. Vill man ingripa mol
spridning av våldsprogram i film och videogram finns andra vägar att gå,

4.2 Åtgärder
mot videoskivan

Det
har i olika sammanhang hävdats att Sverige borde vidta åtgärder för att hindra
att videoskivtekniken tas i bmk i Sverige. Så har bl.a. skett i skrivelser till
videogramutredningen från Sveriges författarförbund och ett antal
ungdomsorganisationer. Vår analys av förslagen mynnar ul i ställningstagandet
att vi inte anser övervägande skäl tala för att videoskivtekniken kommer att
få de mycket negativa konsekvenser som förmodas i de skrivelser vi mottagit.
Vidare har skivtekniken utvecklingsmöjligheter som gör att den kan bli ett mycket
värdefullt hjälpmedel på informations- och utbUdningsområdena (se bil. 3 i
belänkandet, "Speciella användningsområden för videoskivan").
Slutligen skulle förbud mot videoskivtekniken innebära ett ingrepp i
informationsfriheten, och sådana får endasi göras om

Prop. 1981/82:111 120

det
finns särskilt viktiga skäl därför. Vi har redan tidigare uttalat oss för att
innehav av apparatur som behövs för inspelning, överföring och återgivning av
information och yttranden bör gmndlagsskyddas. Av dessa skäl anser vi inte att
något förbud mot videoskivtekniken bör införas.

4.3
Åtgärder mot videovåldet

I
slutet av år 1980 och början av år 1981 flammade det upp en Uvlig debatt om det
så kallade videovåldet. Från många håll hävdades all gällande regler var
otillräckliga och att samhäUet behöver vidta åtgärder som hindrar spridningen
av filmer och videogram med våldsinslag främst till bara.

Det
finns åtminstone tre olika möjligheter alt uppnå det angivna syftet.
Filmcensuren kan vidgas lill att gälla både offentligt visad film och film och
videogram som tiUhandahålls för enskilt bmk. Man kan genom en särskild lag
förbjuda spridning av film och videogram med våldsinslag. Slutligen kan film-
och videogrambranschen sluta en överenskommelse om frivilliga etiska regler.
Alla tre möjligheterna har mer eller mindre ingående berörts i debatten.

Lagens
krav på förhandsgranskning av film gäller endast sådan film som är avsedd att
visas offentligt. Frågan om filmcensurens framfid behandlas f. n. av
yttrandefrihetsutredningen, och vi tar därför inte ställning till den. Vi
framhåller dock att för offentlig visning av videogram bör samma regler gälla
som för offentlig visning av film. Att så inte är fallet nu torde bero på att
den tekniska utvecklingen gått snabbare än lagstiftningen på området.

Utvecklingen
på den marknad, där vidogram hyrs ut och säljs för enskiU brak, inger oro.
Grova, spekulativa våldsskildringar i videogram och film står i bjärt kontrast
mot de etiska och humanistiska värderingar som är grandläggande i vårt
samhälle. Något slag av begränsande åtgärder torde därför vara erforderliga. Enligl
vår uppfattning bör de regler som nu gäller för godkännande av film för
offentlig visning kunna las lill utgångspunkt för lagsttftning om de krav som
skall ställas dels för att filmer och videogram över huvud taget skaU få
lämnas ut fill allmänheten, dels för att de skall få lämnas ut till barn. För
att förenkla lagens tillämpning bör endast en åldersgräns anges, nämligen 15
år.

Vi
föreslår dock inte införandet av obligatorisk förhandsgranskning av videogram
som tillhandahålls för enskilt bruk, främst därför att detta skulle innebära en
inskränkning av yttrandefriheten. Det finns visserligen situationer då det kan
bli nödvändigt att begränsa yttrandefriheten, men huvudregeln bör då, som
yttrandefrihetsutredningen framhållit, vara "att missbmk skall — vid
sidan av självsanerande verksamhet - definieras i brottsbeskrivningar och
först i efterhand beivras i rättsligt reglerad ordning".

En
generell regel om förhandsgranskning av alla filmer och videogram skuUe vidare
kräva en kraftig utbyggnad av granskningsmyndigheten. Man

Prop.
1981/82:111 121

kan
också ställa frågan vUka konsekvenser bestämmelser om förhandsgranskning av
filmer och videogram skuUe få för televisionen. Kan man med bibehållen
konsekvens motivera att alla filmer och videogram måste granskas innan de får
visas i hemmen, medan TV-program som ses i hemmen är undantagna sådan
granskning? Slufiigen bör påpekas alt vem som helst utan svårigheter från
utlandet skulle kunna köpa ocensurerade videogram och låna ut dem fiU vänner
och bekanta, och därmed skulle en regel om förhandsgranskning också bU
ineffektiv.

Vi
anser därför att spridning eller visning av film eUer videogram i strid mot de
regler vi ovan antytt skall beivras i efterhand. Rättegång skall i sådana fall
ske på samma sätt som i tryckfrihetsmål. Det fömtsätter att det för varje film
och videogram finns en ansvarig utgivare.

Det
har i debatten föreslagits införande av möjlighet till frivillig förhandsgranskning
av biografbyrån eller annan myndighel. Om en administrativ myndighet får
möjlighet att i förväg ange vilka program som får spridas enligt en lag som
inte föratsätter obligatorisk förhandsgranskning, skulle del innebära att man
kommer i konflikt med principen om alt domstolarna ensamma tolkar lagen.
Däremot kan man tänka sig all frivUliga organ inrättas som bedriver en
rådgivande verksamhet. Det bör l.ex. ligga i branschens intresse att skapa ett
organ som kan ge tveksamma utgivare vägledning med utgångspunkt från gällande
bestämmelser saml administrativ och rättslig praxis. Härutöver anser vi det
önskvärt med en frivUlig granskning av videogram som vänder sig lill barn och
ungdom, så att föräldrar, lärare och ungdomsledare på ett lättillgängligt sätt
kan få kunskap om innehållet i aktuella produktioner. Elt organ med sådana
uppgifter kan lämpligen inrättas av organisationer som arbetar med bam eller
representerar yrkesgmpper som arbetar med barn.

Den
tekniska utvecklingen medför att gränserna mellan olika medier håller på att
suddas ul. Det kan vara ett skäl till att i det pågående reformarbetet på yttrandefrihelsområdet
eftersträva en lagstiftning som kan tillämpas på alla medier, vare sig
visningen sker offentligt eller enskUt och oavsett om programkällan flyttas
från en lokal lill en annan eller om överföring sker genom etern eller över
kabel. Det är yllrandefrihetsutred-ningens uppgtft att finna former för en
sådan lag. Vi har därför begränsat oss lill att redovisa efter vilka principer
den bör utformas.

Ledamöterna
Lennart Bladh och Margareta Ingelstam har avgett ett särskUt yttrande om videoskivtekniken
och videovåldet.

5
Makten över marknaden

I
kapitlet redogörs för den strakturella förändring som sker inom massmedieområdet
med anledning av att en ny teknik utvecklas. Från att ha varit rent hantverk
har medierna industrialiserats och blivit allt mer bero-

Prop. 1981/82:111 122

ende
av yttre krafter - publikslorlek, annonsmängd, invesleringsförmåga, konkurrens
osv. Därmed har också massmediernas möjligheter all tjäna som inslrament för
yttrandefriheten påverkats. Utvecklingen har två sidor.

a) Med hjälp av de resursstarka massmedierna med tUlgång
till jättelika publiker (ex. TV och biograffilm) kan flera människor nås med
information, budskap och kulturapplevelser.

b) De stora tekniska resurser och finansiella
möjligheter som numera krävs för att skapa fungerande massmedier utestänger
många grupper från att komma till tals.

Vi
uppmärksammar denna konflikt och hävdar att mångfalden av massmedier i sig
inte garanterar en vid yttrandefrihet. Ändra åtgärder krävs för att också en
mångfald faktiskt skall beredas utrymme.

Videogrammen
kan bära program avsedda för undervisning, förströelse, känsloupplevelse eUer
opinionsbildning. Beröringspunkterna är därför många med andra medieområden -
videogrammen har därmed intresse för bokförlag, bibliotek, teatrar, musikproducenler,
TV-företag och tidningar. Detta förhållande kan förorsaka intressekoUisioner
och konkurrens men kan också leda fill samarbete och samordning. Del finns på
marknaden tendenser tiU koncentration inom medieområdet och det finns risker
för all videogramverksamhet hamnar inom förelag som redan sysslar med andra
medier. Denna koncentration kan gälla såväl produktion som distribution av
program.

Ett
specieUt problem är den transnationaUsering som tar sig ullryck på mediasidan. MacBride-rapporten
Many Voices One World konstaterar alt det inom kommunikafionsindustrin finns ell
mindre anlal resursslarka förelag, som behärskar såväl produktion som
distribution. De återfinns i de ledande industriländerna men har utsträckt sin
verksamhet lUI en Irans-nationeU bas. I Sverige har videogrammarknaden från börian
blivit extremt beroende av import. Risk finns all denna situation permanentas
och att tillkommande produktion hämmas av den redan etablerade distribulions-slrakluren.

Videogramtekniken
kan ge upphov till egna programformer, specieUt avsedda för videoområdet. Dessa
möjligheter bör tiUvaralas och stimuleras.

Ett
problem i sammanhanget är de stora produktionskostnaderna - ofta räcker det
inte med att bara kunna sälja program på videogrammarknaden. Det behövs
kompletterande finansieringskällor. Ett videoprogram kan t. ex. också sändas
som TV-program eller gå som biograffilm. Just dessa möjligheter är dock
begränsade, varför fler finansieringskällor måste skapas för att en oberoende
svensk videoproduktion skall kunna etableras på allvar.

Vi
presenterar några uppslag lill insatser för att förbättra förutsättningarna
för svensk videoproduktion. Det gäller långsiktiga satsningar som när-

Prop. 1981/82:111 123

mare
måste övervägas inom ramen för den samlade svenska mediepolitiken:

-
UtbUdning av programproducenter

-
distributionsvägar till
uthyrningsmarknaden för program från fria producenter

-
finansiering genom försäljning
av visningsrälligheter (ex. videografer, betal-TV eller export)

-
uppdrag fill enskilda
producenter, folkrörelser och producenlkooperativ att göra program för
undervisningsändamål, kulturdokumenlalion och samhällsinformation samt

-
slöd tiU oberoende kvalitelsprodukfion
och fill nordiskt samarbete på videogramområdel.

6
Film och TV i barnens värld

På
vårt uppdrag har avdelningsdirektören Kerstin Elmhorn, socialstyrelsen, gjort
en omfattande sammanställning av forskningsresultat rörande hur barn påverkas
av film och TV. Rapporten har publicerats under titeln Film och TV i barnens värid
(SOU 1981:16). I slutbelänkandels sjätte kapitel ges en starkt koncentrerad
resumé av rapporten. Sammanfattningsvis konstateras att man inte generellt kan
säga att TV- eller videoteknik är bra eller dålig. De är både bra och dåliga
beroende på hur de används. Det finns en omfattande forskning som bl. a. berör TV-konsumfion,
programinnehåll och TV-effekler.

Barn
i Sverige tittar relafivt mycket på TV, men betydligt mindre än bara i länder
med ett störte TV-utbud. Både barn och vuxna påverkas av programinnehållet i
TV. Hur ett barn påverkas av att titta på TV beror på

-
hur ofta barnet tittar på TV

-
hur mycket barnet tittar på TV

— vilka
program barnet tittar på

— baraets
ålder och mentala utvecklingsnivå

— psykologiska
förhållanden

— baraets
socio-ekonomiska situafion

— barnets
relation tiU familj och kamrater.

TV-fittandet
på underhållningsprogram med l.ex. inslag av upprepad posifiv uppskattning av
våld leder tUl

-
påverkan av våra attityder så
att våld accpteras, vilket kan leda till:

-
antisociala attityder

-
asocialt och kanske brottsligt
beteende.

Ledamoten
Margareta Ingelstam har avgett särskUt yttrande över detta kapitel.

Prop. 1981/82:111 124

7
Invandrarna och videogrammen

I
våra direktiv hänvisas till den betydelse som videogrammen kan ha för svenskar
utomlands. Video kan också spela en liknande roU för personer från andra länder
som vistas i Sverige. De påverkas av och deltar i ett kommunikationsflöde som
går i fem olika riktningar, nämligen

-
från majoritetssamhället lill invandraraa

-
från invandrarna fill
majoritetssamhället

-
mellan invandrarna i det nya
landet

-
från urspungslandet till
invandrarna i det nya landet

-
och från utvandrarna lill
ursprungslandet.

Undersökningar
av invandraraas situation i det svenska mediesamhället tyder på att det finns
hinder för kommunikationsflödet i alla dessa riktningar. Enligt vår
uppfattning kan videotekniken vara ett medel bland andra för alt förbättra
kommunikationen i åtminstone tre av dessa riktningar: från majorilelssamhällel liU
invandrarna, mellan invandrarna i Sverige och från urspungslandet tiU
invandrarna.

Video
kan användas av svenska myndigheter och organisationer för att informera
invandrare och för att påverka deras attityder lill det svenska samhället.
Erfarenheter från Nederländerna ger slöd för den uppfattningen. Det finns
emellertid också svårigheter med att använda ljud och bild på detta sätt. Hur
man tolkar bilder beror nämligen bl. a. i hög grad på vilken kuUurell bakgrand
man har. Det bl. a. av detta skäl viktigt att arbetet på att producera program
för invandrare sker i samerkan med invandrarnas egna organsiationer.

Del
förekommer en icke obetydlig kultureU egenverksamhet bland invandrare i
Sverige, l.ex. genom dans-, musik- och lealergrapper. Om framträdanden av
sådana grapper spelades in på videogram skulle de bli tillgängliga för fler än
dem som kan besöka de ursprungliga föreställningarna. Det kan dessutom
innebära en sfimulans för den kulturverksmhet som bedrivs inom de olika invandrargmpperna
i Sverige.

Slutligen
kan TV-program och filmer, överförda till videogram, användas som ett medel
för att hjälpa invandrare att hålla kontakten med den sociala och kulturella
utvecklingen i sina ursprangsländer. Del finns redan exempel på att
videotekniken tagits i bmk för detta syfte.

Vid
genomförandet av våra förslag om distribution av videogram via bibliotek och om
medieverkstäder är det viktigt alt invandrarnas behov tillgodoses. Vi utgår
från att invandrarnas behov av produktion och disiribufion av videogram i
Sverige i första hand skall tillgodoses genom de generella åtgärder vi
föreslår. Det kan dock behövas ytterligare insatser, t. ex. för att säkerställa
tillgång till videogram av god kvalitet på invandrarspräk. När man tar stäUning
till behovet av sådana särskilda åtgärder bör man emellertid utgå från en
helhetssyn på invandrarnas situation i det svenska samhället. Det har dock inte
legat inom ramen för vårt utrednings-

Prop. 1981/82:111 125

uppdrag
att skaffa oss en sådan överblick. Vi föreslår därför att den ijuni 1980
tillsatta invandrarpoliliska kommittén får i uppdrag att överväga behovet av
samhällsinsatser för all utnyttja videotekniken för alt bättre tillgodose
invandrarnas utbildnings-, informafions- och kulturbehov.

8
Utbildningsfrågor

Ljud-
och bildmedierna kan i många fall bättre än språket konkretisera komplexa
förhållanden, samband och processer i verkligheten. De kan fokusera, förenkla
och förtydliga verkligheten. De kan också överbrygga avstånd i fid och rum.
Reportage, intervjuer och dokumenlärer ger närhet och kontakt med verkligheten
utanför klassrummet eller studiecirkeln. Genom gestaltning kan ljud- och
bildprogram förmedla händelser och psykologiska skeenden och bidra till
förståelse för förhållanden, som normaU inte är tillgängliga på annat sätt.

Videotekniken
kan därför fylla vikfiga funktioner på utbildningsområdet. Den är
lätthanterlig och kan användas av både lärare och elever, såväl enskilt som i gmpp.
Videogram är lättare att hantera än film, väger mindre och förslits inte lika
snabbt. I dag används videotekniken främst för uppspelning av i förväg
inspelade program. I viss mån kan man säga att videogrammen håller på att
överta den funktion som filmen sedan årtionden har fyllt på
utbildningsområdet. Fortfarande svarar dock filmen för en betydligt större
andel av skolans AV-verksamhet.

Videotekniken
öppnar emellertid också nya möjligheter för både lärare och elever att göra
egna inspelningar. En nackdel är att inspelningsulmst-ningen fortfarande är
tung, men om några år torde betydligt lättare apparatur bli tillgänglig på den
svenska marknaden.

Videogrammen
kan användas inom olika ämnesområden och i oUka typer av pedagogik, bl. a. i
undervisningsformer som har lill syfte att ge eleverna ökat ansvar och
inflytande. Ofta är det lämpligt all kombinera videogrammen med t.ex. ljudband
och texthäften, s.k. multimediemale-rial. Del kan bmkas för att förmedla
kunskaper, träna färdigheter och kanske framför alll för att påverka och
förändra attityder. Korta, öppna, oavslutande program, som innehåller olösta
konflikter, obesvarade frågor och tiUspetsningar kan tjäna som utgångspunkt för
diskussion och gmppar-bete kring värderingsfrågor.

Videogrammen
kan också underlätta individuella studier, l.ex. för elever med särskilda
behov. En aUtför verbaU inriktad metodik kan missgynna svaga elever. För dem
kan bildmedierna vara värdefulla moliva-tionsskapare. Genom alt elevgrapper kan
arbeta självständigt med multi-medimaterial, kan lärarna frigöras för särskilt
uppmuntran och hjälp åt elever som behöver sådan.

TUlkomslen
av nya sätt att spela in, lagra, distribuera och visa bilder

Prop. 1981/82:111 126

kommer
sannolikt att under de närmaste åren ytteriigare förslärka bildens roU i vårt
samhälle som förmedlare av såväl upplevelser som information. Därmed blir del
nödvändigt all människor får fillfälle all lära sig förslå och använda bUdens
språk. Studiet av bUdmedierna måste få en central roU i dagens och morgondagens
undervisning - från förskolan till vuxenutbildningen. Detla har tidigare framhålUls
bl. a. av den andra TRU-kommitlén och barnstugeutredningen. I den nya
läroplanen för grandskolan (Lgr 80) markeras bildstudiernas betydelse genom alt
ämnel Teckning ändrats lill Bild. I prop. 1980/81:127 om folkbildning m. m.
framhöll utbUdningsminis-tera vikten av att människor fillägnar sig ett
personligt och medvetet sätt alt lyssna på radio och se på TV.

Sveriges
Utbildningsradio AB (UR) har ett speciellt ansvar för all öka kunskaperna om
medierna, deras användning och effekter. Under flera år har UR centralt
producerat läromedel i mediekunskap. Dessutom pågår nu en utbyggnad av den
regionala verksamheten, i vilken en av de viktigaste uppgifterna är
medieutbildning. Lärare och elever, sludiecirkelledare och deltagare m. fl. ges
möjlighet tiU metodisk och leknisk utbildning, både i att använda färdiga
program och i att producera program själva. Del är angeläget att UR får
möjlighet att fortsätta utveckla denna verksamhet.

Hösten
1981 börjar UR en försöksverksamhel i Södertälje med distribution av program
för utbildningsområdet via bibliotek i samarbete med AV-centralen. Ett tiotal
kassettspelare skall finnas på skolor, studiehem, biblioteksfilialer etc.
Avsikten är också att stimulera fill diskussion, grappar-bete eller andra aktiviteter
i anslutning fill programmen. Denna försöksverksamhet bör kunna ge
erfarenheter och underlag för framtida överväganden och beslut i riktning mot
en demokratisering av produktion inom medieområdet.

TRU-kommitlén
varnade redan år 1975 för risken att videoindustrin blir dominerad av
kortsiktiga kommersiella intressen. "De viUkor som gäller för samhällets
insatser för en frigörelse från kommersialismen inom kulturområdet bör även
gälla information och utbildning", skrev kommittén, som också framhöll att
"samhället bör la aktivt ansvar för den nya teknologins användning bl. a.
på utbUdningsområdel". Den svenska demokrafin kräver en bred och stark
press och en omfattande nationell produktion av TV-program för kultur och
information. Minst Uka viktig är en nalioneU produktion av videogram för
utbildningsområdet, som relateras till ulbild-ningspolitiska mål och anpassas tiU
rekommenderade arbetsformer och arbetssätt.

UR
har det samlade ansvaret för produktion av ljud- och bildprogram framför allt
för etersändning. Detta ansvar kan tänkas bli vidgat till att, i högre grad än
nu, även gälla produktion direkt för videogram.

Det
innehåll som bildämnet fått i Lgr 80 ger utgångspunkt för en bildundervisning
som sfimulerar tiU krifiskt filtande. Lärarnas och frifids-pedagogeraas
teoretiska kunskaper och metodiska färdigheter blir emeller-

Prop. 1981/82:111 127

tid
av avgörande betydelse för om de intentioner, som angetts för skolans och
fritidshemmens verksamhet, skaU kunna förverkligas. Bildkunskap behöver därför
ges en mera framträdande plats i lärarnas grandutbildning. Vi föreslår därför
att UHÄ får i uppdrag att göra en översyn av bildkunskapens StäUning i de
olika läraratbildningarna samt framlägga förslag om en förändring av grandutbildning
så att den bättre svarar mot de behov, som vi här ovan påtalat.

Det
är vidare angeläget att fortbildning i bildkunskap ges hög prioritet vid
genomförandet av Lgr 80. Dämtöver bör de möjligheter till kompletterande
utbildning av lärare som erbjuds av bl.a. dramatiska insfitutet, de medielinjer
som fmns vid vissa folkhögskolor och högskolans kurser i informationsteknik
tillvaratas. Lärare som önskar genomgå utbildning på medieområdet bör beviljas tjänsteledighel
med B-avdrag även för studier vid dramafiska institutet och folkhögskolorna.

Enligt
vad vi har erfarit diskuterar man i gymnasieutredningen inrättande av specieUa
gymnasielinjer med bild- och dramautbildning. Vi stöder dessa tankar. Det är
emellertid nödvändigt att alla elever på gymnasienivån får undervisning i både
bildframställning och bildkunskap. Härvid måste inte bara bildens estetiska
utan också dess sociala dimensioner beaktas.

I
Lgr 80 ges begreppet läromedel en vidare definition än den traditionella:
"Läromedel är sådant som lärare och elever kommer överens om alt använda
för att nå uppställda mål." Det innebär att också TV-program som inte
produceras i utbildningssyfte kan användas som läromedel. F. n. får AV-centralema
inte spela in andra TV-program än utbildningsradions friköpta. Lärare får spela
in allmänna TV-program för användning i sin egen undervisning. AUU-sakkunniga
har utarbetat ett förslag till avtal meUan dem som har upphovsrätt till
programmen och kommunförbunden, som innebär att generellt tUlstånd ges att
spela in svenska TV-program för undervisning som avses i skotförordningen. Det
är vår förhoppning, att de förhandlingar som nu pågår snarast leder lill att
svenskproducerade TV-program får användas i ungdomsskolan, vuxenutbildningen
och folkbildningen.

9
Videogramdistribution

9.1
Kommersiell videogramdistribution

Internationellt
finns ett mycket stort antal program tillgängliga som videogram. En i USA
utgiven förteckning upptar inte mindre än 34000 titlar på 21 språk. Den siffran
ökar snabbt. Drygt hälften av titlarna hänför sig tUl områdena utbUdning samt
medicin och vetenskap. Underhållningsfilmer, inkl. sexfilmer, är närmare 4000 fill
antalet och svarar för 12% av

Prop. 1981/82:111 128

utbudet.
Teater-, balett- och andra "kultur"-program uppgår till 2200 och
bara- och ungdomsprogrammen tiU 1750 (7 resp. 5%).

Videogrammarknaden
består av två huvuddelar. Den ena - som brukar kallas institutionsmarkanden —
omfattar program för användning i myndigheter, institufioner, företag, organisafioner
och utbildningsväsen. Den andra — vanligen kallad konsumentmarknaden -
innefattar program för enskUt brak, huvudsakligen av underhållningskaraktär.
Det är konsumentmarknaden som behandlas här.

Den
största videogrammarknaden finns i Nordamerika. I Europa är den brittiska
marknaden störst. Antalet där fillgängliga titlar ökade från 810 i maj 1980
till 2041 ett år senare. Spelfilmerna svarade för 52% av utbudet, pornografin
för 23% sportprogrammen för 8%, populärmusik och lätt underhållning för 6 % och
barn- och familjeprogrammen för 5 %.

I Sverige kännetecknas
konsumentmarknaden av att några större företag och ett tjugotal mindre fungerar
som grossister. En del av företagen är enbart programuppköpare, andra enbart
distributörer. En tredje kategori är såväl programuppköpare som distributörer.
Hit hör de största företagen. Detaljistledet består av återförsäljare och uthyrare
i olika delar av landet. De program som distribueras är huvudsakligen sådana
som importerats från utlandet. Själva kopieringen sker dock oftast i Sverige. Endasi
en mindre del av de program som distribueras är av svenskt ursprang. Det rör
sig här så gott som uteslutande om film som överförts tiU videokassett. I
detaljistledet sker distribufionen främst genom radiofackhandeln. Antalet specialbufiker
för uthyrning och försäljning av videogram är relativt litet, men det finns
numera sådana också utanför storstadsområdena. Nya distributionsnät är under
uppbyggnad. Svenska Esso AB har börjat distribuera videogram lill
bensinstationer, och Pressbyrån planerar att från september 1981 tiUhandahålla
elt hundratal titlar i 300 kiosker och butiker.

I
juni 1981 var drygt 800 fifiar tUlgängliga på konsumentmarknaden i Sverige.
(Denna stffra inkluderar ej rent pornografiskt material.) Uthyrning av programkasselter
är betydligt vanligare än försäljning.

9.2
Sveriges Radio och videogramdistributionen

Det
har i många olika sammanhang framförts önskemål om att svenska TV-program skall
göras tillgängliga som videogram. Frågan behandlas också under åren 1975-1978
av en särskild utredning inom Sveriges Radio.

I
januari 1981 beslöt styrelsen för SVT att ge verkstäUande direktören i uppdrag
att skapa fömtsätlningar för en försöksverksamhet med videogram. Avsikten var
att under hösten 1981 göra försök med visning av ca 200 videogram ur förelagets
programbank på videolek i Slockhoim och Luleå. Dessutom planerades försäljning
och uthyrning av ca 50 fifiar. Förhandhngar med upphovsmännen inleddes i början
av året, men ajournerades ijuni utan att parteraa kunnat enas. Därmed kan den ursprangliga
fidsplanen inle hållas.

Prop.
1981/82:111 129

9.3
Samhällsansvar för videogramdistributionen

Enligt
vår uppfattning behövs det en kombination av direkta samhällsinsatser och elt
ansvar från distributörernas sida för att ett brett utbud av videogram av god
kvalitet skall bli tillgängligt för allmänheten. Vikliga programresurser inom
landet är bl a. SVT, UR, Svenska filminsfitulet saml producenter och
distributörer av smalfilm.

Det
är enligt vår uppfattning av flera skäl önskvärt all televisionsprogram från SVT
och UR i slor utsträckning kan distribueras som videogram. Dels ökar därigenom
programmens tillgänglighet. Vidare skulle det medföra all videogrammarknaden filtförs
elt utbud av god kvalitet med såväl underhållnings- som faktaprogram. Slutligen
skulle del innebära att andelen svenska program ökar på en marknad som nu
domineras av amerikanska produktioner. Önskemålet att distribuera svenska TV-program
som videogram aktualiserar också en rad frågor.

En
av dem rör urvalet av program. Enligl vår uppfattning bör det ställas krav på
kvalitet och mångsidighet när del gäller de program som skall distribueras som
videogram. Huvudregeln bör vara alt endasi program spm sänts i svensk TV skall
ingå i ulbudel, men i vissa fall bör det vara möjligt att erbjuda program i videogramform
också innan de sänds i TV. Prpgram som radionämnden funnit strida mol
radiolagen eller programbolagens avtal med staten bör endast efter särskild
prövning distribueras som videogram fill allmänheten. För att ulbudel också i
realiteten skall bli tillgängligt för allmänheten bör videogram från SVT och UR
finnas på biblioteken. Dessa bör också få rätt att ur etern vid sändningslillfällel
banda och på biblioteket visa TV-program, för vilka rättighelsfrågorna är
lösta,

Också
det utbud av program från SVT som erbjuds allmänheten genom kommersiella
kanaler bör präglas av mångfald. Del bör därför inte vara möjligt för delaljisteraa
all enbart rekvirera enstaka titlar från SVT. Företaget bör sålunda tUlhandahälla
programmen lill butikerna i paket, omfattande både populära program och sådana
som riktar sig lill smalare tittar-grupper.

Det
har anförts farhågor för att om SVT i egen regi bedriver kommersiell
distribution av videogram, så kommer företagel att låta sin programsätl-ning i
den etersända verksamheten påverkas av hänsynen till vilka program som bäst
kan säljas på videogrammarknaden. Del finns olika uppfattningar om hur
sannolikt det är, men man kan inte utesluta att risken finns - aUra helst i ett
skede då SVT:s ekonomiska ramar bUr trängre. Det gäller då att hitta en sådan
organisationsform all risken för alt videogramdistributionen påverkar
innehållet i etersändningar blir så liten som möjligt.

För
organisationen av videogramverksamhet finns minst tre möjligheter, nämligen 9 Riksdagen I98II82. I saml. Nr
111

Prop. 1981/82:111 130

— att
programbolagen själva svarar för den,

— att
ett nytt företag för videogramdistribution byggs upp inom SR-kon-ceraen och

— att
ett nytt företag med folkrörelsoanknytning upprättas utanför SR. VUkendera av
dessa modeller man väljer, är del dock en öppen fråga om

en
särskild dislributionsorganisafion skall byggas upp eller om annat företag på
medieområdet skall anlitas härför. Vi är inte beredda all la ställning till
vilken av de antydda distributionsmodellerna som bör väljas. Oavsett
företagsform bör biblioteken genom Bibliotekstjänst kunna köpa videogram
direkt från resp. programföretag.

Det
är angeläget att också skapa kanaler genom vilka videogram från svenska
filminstitutet och från producenter och distributörer av smatfilm kan nå ut
till allmänheten. Distribution via bibliotek (se 9.4) är en sådan möjlighet.
Det är emellertid också värdefullt om dessa program, som ofta är av god kvaUtet,
finns tiUgängliga på den kommersiella marknaden. Detla skulle exempelvis kunna
ske genom all smalfilmsdislribulörerna bildar elt gemensamt serviceorgan
gentemot hemvideodislributörerna och allmänheten. Förelagen skulle själva
kunna svara för uppbyggnaden av detta företag, men någon form av garantier för
del ekonomiska risktagandel måste ges. Vi har dock avstått från att i detalj
utforma förslag om ett sådant distributionsföretag.

9.4
Videogramdistribution från bibliotek

Det
finns behov av distributionskanaler vid sidan av de kommersiella. Efterfrågan
kan påverkas i positiv riktning genom samhällsåtgärder. Såväl i våra direktiv
som i departementspromemorian Den svenska filmpoliliken antyds att biblioteken
kan spela en roll i videogramdistributionen. 1 februari 1980 föreslog vi en
tvåårig försöksverksamhel med videogramdistribution från bibliotek. Förslaget
fick positivt gensvar från flertalet remissinstanser.

Folkbibliotekssyslemet
erbjuder ell finmaskigt distributionsnät som täcker hela landet. Om biblioteken
ålar sig att förmedla videogram till allmänheten kan detla bidra lill all
stärka deras ställning i framlidens mediesamhälle. Folkbiblioteken har i
samverkan med AV-centralerna stora fömtsätlningar för alt nå såväl den breda
allmänheten som institufioner och kommunal förvaltning. Verksamheten bör
utformas i samklang med av samhället antagna mål för kultur- och
utbildningspolitik.

För
centrala samordningsfunktioner av bibliotekens videogramverksamhet bör del av
Sveriges allmänna biblioteksförening och Svenska kommunförbundet ägda
Bibliotekstjänst AB (Blj) kunna svara. Det gäller bl.a. inköp, bedömning och
katalogisering av program, information, inköp av maskiner och kassetter,
samordning av kopiering saml fysisk hantering, såsom lagerhållning och ulskick.
Så långt som möjligt bör videogram

Prop. 1981/82:111 131

hanleras
efter samma rufiner som böcker. Om de centrala funktionerna läggs hos Blj kan
det finnas skäl att pröva om ell särskill dotterföretag bör bildas.

Biblioteken
bör i videogramform kunna tiUhandahålla såväl nya som äldre program från SVT
och UR, svensk film som producerats med sam-häUsstöd bl. a. genom Svenska filminsfitulet,
produktion från folkrörelser, kommersieU svensk produktion, dramatik från
statliga och kommunala teaterscener, informations- och utbildningsprogram från
statliga myndigheter samt utländska filmer och TV-program. När det gäller del
utländska utbudet bör program från invandrarnas hemländer prioriteras. I övrigi
bör program från många olika länder importeras för alt motverka ensidigheten i
det nu importerade utbudet.

Ansvaret
för sammansättningen av det programutbud som finns tillgängligt lokall bör ligga
hos biblioteken efter samma mönster som nu gäller för bokurvalet. Ett första
urval måste dock av praktiska skäl göras av Blj. Ell bibliotek som vill skaffa
ett program som inle ingår i del centrala ulbudel kan dock beställa det hos Blj
eller köpa del på den kommersiella marknaden.

Vi
föreslår tre oUka system för visning av de videogram som tillhandahålls på
biblioteken, nämligen

— visning
på bibUolek (i filtarhörnor med monitorer och på slorbildskärm),

— utlåning
för uppspelning utanför bibliotekets lokaler, dels till enskilda låntagare
(hemlån), dels till institutioner och organisationer samt

— kabeldistribulion
från bibliotek tUl bostadsområden och insfitutioner genom all biblioteket
ansluts fill en eller flera redan existerande cenlralantennanläggningar i
närsamhället.

Visning
i bibliotekets lokaler bör bli aktuell i första hand. Om avtal kan träffas med rätlighetshavarna,
om standardiseringsfrågan med liden kan lösas och biblioteket så önskar bör
också hemlån bli möjliga. Man kan dock diskutera om inte denna utlåning, till
skillnad mot boklånen, skall finansieras med avgtfter. Både för program som är
tillgängliga för hemlån och för sådana som inte är det skulle något slags årlig
biblioteksersätining kunna utgå till rätlighetshavarna. Utgångspunkten för
förslaget om kabeldistribulion är all allmänheten ur del lokala bibliotekels
videolek skall kunna beställa program för visning över kabel. Denna verksamhet
torde få betraktas som randradiosändning. Vissa frågor behöver därför regleras
i lag. I betänkandet finns som bilaga två lagförslag. Enligt vår mening kan
frågan om kabeldistribution av ljud- och bildprogram inle längre skjutas på
framtiden. Den snabba tekniska utvecklingen torde komma att göra lokal
kabeldistribution praktiskt och ekonomiskt möjlig även i Sverige. 60% av
bostadsbeståndet är i dag anknutet till centralantennsyslem, som i sin tur lätt
kan anslutas tUl sändning av videosignaler.

I
arbetet med att klarlägga vilket programutbud som kan bli tillgängligl för
distribution från bibliotek har vi funnit att utnyttjandet av program från

Prop.
1981/82:111 132

de
svenska rundradioföretagen aktualiserar särskilda problem. Dessa har visat sig
vara mycket komplicerade, och de har ännu inle kunnat lösas. Detta har hämmat
samhällets möjligheter tiU kulturpolifiska insatser på videogramområdet.

9.5 Behov
av kompletterande utbildning för bibliotekarier

Om
biblioteksdislribulionen av videogram kommer fill slånd, är del angeläget att
de anställda får tillgång lill kompletterande utbildning på Ijud-och
bildmediernas område. Man bör därför föratsältningslösl pröva möjligheterna
alt inom den nuvarande tvååriga bibliotekarieutbildningen finna utrymme för
kurser på det audiovisueUa området. Man bör därutöver pröva möjligheterna lill
påbyggnadskurser för bibliotekarier och fortbildningskurser för alla
kategorier biblioleksanslällda. Undervisningen på AV-området bör i huvudsak ha
två syften, nämligen

att
ge biblioteksanställda praktiska kunskaper i hanteringen av olika AV-medier
samt

att
ge de anställda - i första hand bibliotekarier - teoretiska kunskaper om ljud-
och bUdmediernas växande roll i samhället liksom deras relationer till och
inverkan på bibliotekens arbele på lilleralurområdel.

Det
borde också finnas möjlighet all knyta särskilt utbildad personal till
länsbiblioteken, som i sin tur kan svara för fortbildning av biblioteksanställda
inom sin region.

9.6 Distribution
till svenskar utomlands

I delbelänkandet
(Ds U 1978:8) Svenska videonät utomlands analyserades behoven av och förulsällningarna
för distribution av i första hand svenska TV-program lill svenskar utomlands.
Förslag framlades också om en treårig försöksverksamhel, men en sådan kom inle tiU
slånd. 1 nu föreliggande betänkande föreslås all ullandsdistributionen ansluts lill
den samhällsstödda distributionen inom landet via biblioteken. Programfram-tagning,
upphovsrättslig bevakning och samordning av kopiering bör rationellt kunna
inordnas i Bibiliotekstjänsts centrala uppgifter för biblioteksdistributionen.
För samordning av videonälen, information och pubUkkon-takt bör de olika användarinslilulionerna
svara. Mycket talar för att man med enkla medel kan organisera ett nära
samarbete mellan de stafiiga institutioner som har stort intresse för videogramdistribufionen
utomlands. Det gäller främst utrikesdepartementet, SIDA och försvaret men även
svenska institutet, skolöverstyrelsen och handelsflottans kultur- och fritidsråd.
Den sistnämnda myndighetens erfarenhet av videogramdistribution utomlands
skulle då rationellt kunna tas till vara.

Särskilt
yttrande till kapitel 9 har avgetts av ledamöterna Lennart Bladh och Maragareta
Ingelstam avseende lokal medieförsörining.

Prop. 1981/82:111 133

10
Videogrammen och de handikappade

Videogrammen
öppnar möjligheter för eftersatta grupper i samhället alt bli delaktiga i
gemensamma upplevelser och att nås av informations- och utbildningsinsatser. I
en del fall är video det prakfiskt taget enda hjälpmedel som slår fiU buds för
att bryta en annars pålvungen isolering.

Sveriges
Dövas Riksförbund (SDR) har några år använt videotekniken för att sprida
information och kulturapplevelser lill de döva och hörselhandikappade. I
delbetänkandet (Ds U 1980:9) De hörselhandikappade och videogrammen föreslog vi
ett utökat slalligl slöd tUl denna verksamhet, vUket har resulterat i att
riksdagen för budgetåret 1981/82 beslutat om ett bidrag med 500000 kr. SDR har
härigenom möjligheter att lexlsälta program och all producera program direkt
för hörselhandikappade. För de döva, som endast kan uttrycka sig med
teckenspråk, öppnar videotekniken möjligheter, som tidigare inte funnUs - det
är nu tekniskt möjligt för en döv författare all skapa ett litterärt verk på
teckenspråk.

De
erfarenheter som erhålls från videoproduktionen för de döva bör kunna las lill
vara och resultera i Uknande insatser för andra handikappgrupper. Handikappade
bör dock i göriigasle mån erhålla information och upplevelser gemensamt med den
övriga befolkningen. När del gäller Ijud-och bildprogram åvilar det därför SVT
och UR ett stort ansvar att redigera sitl programutbud på ett sådant sätt att
del blir tillgängligt också för handikappade.

11
Medieverkstäder

I
flera olika länder har det gjorts försök med all använda videotekniken i samhällsulvecklande
eller samhällsförändrande syfte. Många av dessa försök har inspirerats av det
kanadensiska programmet Challenge for Change, som lanserades år 1967 av del
kanadensiska filminslilutel som en försöksverksamhel med all använda film -
snart även video - för alt stimulera medborgarnas deltagande i den sociala
förändringsprocessen. Rapporter om de tidiga projekten i Kanada pekar på att
film- och videoarbetet bidrog fill att öppna kommunikationen dels inom närsamhäUena,
dels mellan lokalbefolkningen och beslutsfattare på högre nivåer. Vid besök som
representanter för videogramutredningen gjorde i Kanada hösten 1978, konstaterades
att fem regionala representanter var anställda i olika delar av landet. En del
av deras arbete går ut på att hjälpa underprivilegierade grapper att producera audiovisuellt
material som sedan visas dels för andra grapper i det egna samhäUet, dels för
myndigheter av olika slag som ett led i arbetet med att förändra den egna livssituafionen.
Under årens lopp har dock de stora förväntningar som i början ställdes på video
dämpats.

Prop.
1981/82:111 134

Det
har också gjorts försök med video i samhäUsarbete som påminner om de
kanadensiska i flera andra länder. I en del av fallen har videoverksamheten
varit kombinerad med lokal kabel-TV. Del finns också exempel på att
videotekniken har använts för all främja samhällsutvecklingen i vissa u-länder,
bl. a. i Tanzania.

I
Sverige finns del några spridda exempel på alt videotekniken använts i
samhällsarbete och för att stimulera kommunikationen i samhället. Den andra TRU-kommitlén
gjorde ett försök med kabel-TV i Kiruna (Kabelvision Kiruna) i två perioder
under åren 1974 och 1975. Produktionen skedde på videoband. En bild- och ljudverkstad
i Södertälje startade hösten 1975, också den som en del av den andra TRU-kommitléns
försöksverksamhel. Den förlades från början lill de då nybyggda bostadsområdet
Hovsjö men har sedermera flyttats fill kulturhuset Luna i Södertäljes centrum.
Verkstaden har videoapparatur för inspelning och uppspelning, slillbildskameror,
fotolaboratorium, ljudbandspelare saml stencil- och skrivmalerial. Del lånas ul
kostnadsfritt tUl enskilda personer, gmpper, föreningar, studiecirklar,
skolor, institutioner, efter det att lånlagarna fått undervisning i hur man
använder apparaturen. Videoverkstaden i Nynäshamn har alltsedan starten år 1976
drivits av organisafioner inom arbetarrörelsen. Det ursprangliga syftet var
att klarlägga hur en lokal facklig eller politisk organisation kan utnyttja
videogrammen under en valrörelse. En slor del av den programproduklion som ägt
ram skedde under det första försöksåret. Därefter har verksamheten varit mycket
begränsad av ekonomiska skäl. Bortsett från ekonomin har Nynäshamnsförsökels
största svårighet varit alt finna dislributionslokaler för att nå ut med
programmen lill allmänheten. Videobandet kan betecknas som en fri videogrupp,
beslående av två filmare, Åke Walldius och Ted Weisberg, som tillsammans
arbetat med video sedan år 1974. De har varit engagerade i projekt som skildrar
människors situation när krafter som de inte själva råder över driver fram
förändringar i vikliga samhällsförhållanden. De har bl.a. samarbetat med
Riksutställningar, Arbetslivscenlrum, olika fackliga organisationer och Filmcentram.
Slutligen kan nämnas att i Västra Flemingsberg i Huddinge pågår inom ramen för närradiokommitléns
arbete en försöksverksamhel med när-TV, där programmen i huvudsak produceras på
videoband.

Del
brakar hävdas att användningen av video i samhällsarbete kan fylla tre olika
funktioner, nämligen alt vidga yttrandefriheten, alt förbättra den lokala
kommunikationen och att skapa ökad medvetenhet om rådande förhållanden. I
betänkandet görs elt försök all redovisa i vad mån dessa förväntningar
uppfyllts. Sammanfattningsvis konstaleras, alt del inte kan ges ett entydigt
svar på den frågan.

De
försök som gjorts pekar på både möjligheter och begränsningar i alla tre
avseendena. Del är därför angelägel all närmare pröva videogrammens möjligheter
som fåtalsmedium — för att använda den terminologi vi introducerat i kapitel
1. En försöksverksamhet med lokala medieverksläder

Prop. 1981/82:111 135

skulle
kunna ge värdefulla erfarenheter av videons möjligheter all tjäna som
uttrycksmedel för individer och grapper i närsamhället, som ell medel att
stimulera den lokala kommunikationen och som ett medium att främja människors
medvetenhet både om förhållanden i omgivningen och om filmens och televisionens
sätt att fungera.

Vi
föreslår därför en treårig försöksverksamhet med medieverkstäder på tio orter i
landet. Härvidlag bör olika distributionsformer prövas, såväl över biblioteken
som via centralantennanläggningars kabelnät. Verkstäderna bör inte strikt vara
begränsade till videomediel ulan också erbjuda ulrastning för framsläUning av
enkla trycksaker m.m. Det är nämligen välkänt att olika medier kan stödja
varandra och därmed öka genomslagskraften i en aktion. För all verksamheten
vid en medieverkstad skall komma i gång behövs också mediepedagoger, som
stimulerar människor tiU alt använda videotekniken för olika syften och ge dem
handledning i hur de skall behandla den tekniska ulrastningen. En noggrann
utvärdering av försöket bör göras för att ge utgångspunkt för
ställningstaganden tUl fortsatt verksamhet. Utbildning av mediepedagoger kan
lämpligen ske vid dramatiska institutet, inom högskolan och vid folkhögskolor.
Slutligen bör staten ta ansvar för att genomföra ett mer omfattande försök med
olika former av distribution av radio- och videoprogram som producerats i
lokala mediverkstäder. Distributionen bör ske såväl genom områdets bibliotek
som genom TV-sändningar, genom etern eller via kabel.

12
Videogram och upphovsrätt

Innehållet
i ett videogram utgör liU största delen sådant material som har skydd enligt
den upphovsrältsliga lagstiftningen. De rättigheter som lagstiftningen ger har
betydelse för bl. a. innehållet i de avtal som måste träffas med rätlighetshavarna.
Om man anser all vissa typer av utnylljan-den bör regleras i lag kan det bli
nödvändigt att göra ändringar också i de upphovsrältsliga reglerna.

Som
utgångspunkt för den upphovsrältsliga bedömningen får läggas den hos oss
allmänt accepterade uppfattningen all vad som upptagits på videogram rättsligt
är attjämföra med filmverk. I kapitel 12 i belänkandel ges först en allmän
översikt över det upphovsrältsliga regelsystemet och videogrammens plats däri.
Intresserade läsare hänvisas till betänkandet.

TUlkomslen
av nya medier vållar i vissa hänseenden svårigheter vid tillämpningen av det upphovsrältsliga
regelsystemet. I senare delen av kapitlet redovisas därför vissa reformbehov i
fråga om videogram, som aktualiseras av våra förslag.

Från
upphovsrällsUg synpunkt gäller generellt sett att användning av videogram för
de ändamål som avses i förslagen föratsätter avtal med rättighetshavarna. Vissa
förslag, däribland de som gäller distributionen av

Prop. 1981/82:111 136

videogram,
aktualiserar också mera principieUa rättighetsfrågor, som främst ligger inom upphovsrällsulredningens
kompetensområde.

Böcker
och fonogram får på grund av en bestämmelse i 23 § upphosrälts-lagen fritt
säljas, vidareöverlåtas, lånas ul och hyras ul. Denna bestämmelse gäUer dock
inte filmverk och därmed inte heUer videogram. Det innebär att den som har
upphovsrätten liU ell filmverk har rätt all bestämma över spridningen av det tiU
aUmänhelen. Detta är fullt rimligt när det gäller t. ex. biograffilmer. När det
gäller videogram som är avsedda all spridas bland allmänheten skuUe det i viss
mån kunna vara naturligt att helt eller delvis behandla dem som
ljudinspelningar. Här finns oUka möjligheter. En sådan skulle kunna vara att
låta utlåning och uthyrning stanna under upphovsmannens ensamrätt. Här finns i
sin tur olika möjligheter, l.ex. alt knyta rätten till uthyrning etc. i
förvärvssyfte. Lösningen av denna fråga måste ske med hänsynstagande fiU en rad
faktorer som vi inte har överblick över. Vi utgår från att den tas upp av upphovsrätlsulredningen

Frågor
som rör användningen av videogram för att tillgodose olika handikappgrappers
behov påkallar också uppmärksamhet från upphovsrättslig synpunkt. Vi utgår
från alt upphovsrätlsulredningen lar upp även dessa problem, som enligt vår uppfattning
har hög angelägenhetsgrad.

Det
är vidare angeläget att kraftfulla åtgärder vidtas mol olovlig kopiering och
distribution av videogram. En annan fråga, som har aktualitet för både ljud-
och bildinspelningar, rör rätten all göra inspelningar för enskUt brak.

Den
tekniska utvecklingen sker snabbt på medieområdet, inte minst när det gäller
videogrammen. De upphovsrältsliga frågorna i samband med nya medier har i många
sammanhang visat sig vara svårlösta, samfidigt som de har slor betydelse för utvecklingen
på området. Vi betonar därför vikten av all upphovsrättsutredningen snarast
söker finna lösningar på de upphovsrättsliga frågorna i samband med nya
medier, bl. a. videogrammen.

13
Registrering och information

Det
ingår i vårt uppdrag att undersöka behovet av en samlad regislering av
ljud/rörlig bild. Vi dokumenterar i detta kapitel behovel av elt centralt
register för bildprogram, som bör omfatta alla slag av bildmedier och betjäna
alla tänkbara användare. Detla register bör ses som en samhällelig
servicefunktion men kan motiveras också rent ekonomiskt. Inrältandet därav
innebär också en väsentlig kulturpolifisk insats.

I
vårt arbele har vi utgått från den arkivering av programmaterial som pågår hos
arkivet för ljud och bUd (ALB), där registeringsfrågorna är mycket aktuella.
Genom en samordning med ALB:s behov ges en ekonomisk och funkfionell grand för
det register vi föreslår.

Prop.
1981/82:111 137

ALB
kan förutses bli en primär användare av registret. Vi räknar med att ALB kommer
att ha stort intresse inte bara av den information som gäller det egna
arkiverade materialet ulan också av den informafion som kan erhållas om alla
övriga ljud- och bildprogram. Inte minst de forskare, som utgör ALB:s
huvudsakliga avnämare, bUr betjänta av de hänvisningsmöjligheter som del
centrala registret medför.

Vi
räknar vidare med att smatfilmsdistributörerna kommer all utnyttja registret,
som ger dem goda möjligheter att framställa specialkataloger. Deras möjligheter
att nå ut till mottagarna ökar med det centrala registret högst väsentligt. En
stor del av smalfilmsdistributionen är inriktad på utbildningens behov, och där
finns de kanske mest uttalade önskemålen om en central registrering. Inom denna
sektor finns f n. Kommunsamköps filmregisler. Detta utgör en värdefuU fillgång,
när del nya registret skaU byggas upp, och det är vår förhoppning att detta
register heU skall kunna integreras i det nya. Sveriges Television AB och
Sveriges Utbildningsradio AB får stor nytta av en central registrering, som
kommer att kunna ske i samband med att programmalerial överförs lill ALB för
arkivering.

Över
hela landet fömtses ett omfattande nät av användare. Dit hör stafiiga
institutioner som statens biografbyrå samt företag och insfitutioner som söker
för speciella ändamål.

En
relafivt stor användning kan förutses på utbildningsområdet. Mer än 200
terminaler för sökning i det centrala dataregistret finns redan vid landets
högskolebibliotek. En lämplig terminal för lågfrekventa användare kostar idag
ca 8 000 kr. Ungdomsskolan och förskolan bör få lUlgång fiU registret via AV-centralerna
eller folkbiblioteken.

Elt
centralt register i form av en dalabas kan ge betydligt bättre programinformation
än nuvarande manuella system med tryckta kataloger och registerkort.
Möjligheter finns hela liden alt komplettera och förbättra informationen - l.ex.
med censurnoleringar och granskningsufiålanden. Genom elt söksystem med
nyckelord kan man uppnå mycket stor flexibilitet i användningen.

Vi
föreslår alt registret inordnas i ALB:s organisafion, men därvid bör andra
intressenters insyn och inflytande diskuteras. Man kan t. ex överväga om
kommuner och landsting skall bU representerade. Om riksdagen under 1981/82 års
riksmöte fattar beslut och ALB ges i uppdrag att verkställa detta, kan
uppbyggnaden av registret påbörias den 1 juli 1982. Vi föratsätter att
databasen skall kunna las i bruk elt år efter del all ALB påbörjat sitt uppdrag
och föreslår en inledande uppbyggnadsperiod om 10 år. Intialkostnaden det
första året beräknas fill ca 800000 kr. (i 1980 års priser) och den åriiga
driftkostnaden därefter liU ca 610000 kr. Inga avgifter bör tas ul av
producenter och distributörer för själva registreringen av
programinformationen. För dem som utnyttjar registret genom all la ut
information föreslår vi dock en användaravgift om förslagsvis 1 kr. per
transaktion.

Prop. 1981/82:111 138

14 Uppföljning
av medieutvecklingen

Enligt
våra direkfiv bör vi pröva om det behövs en fortsall bevakning av utvecklingen
på medieområdet även efter del alt vårt utredningsarbete är slutfört. Eftersom
det som sker på videogramområdet endast är ett led i framväxten av ett nytt
mediesamhälle, skulle det dock vara otillräckligt all enbart behandla frågan om
en fortsalt uppföljning av videogramutveck-lingen. Vi diskuterar därför
samhällets behov av all skaffa överblick över taklen och tendenserna i det nya mediesamhällels
framväxt för all därigenom kunna ange riktningen i en samlad mediepolitik. Den
bevakning av den snabba och tidvis dramatiska utvecklingen på medieområdet som
i dag sker från samhällets sida är emellertid splittrad på flera organ som
följer utvecklingen på skilda områden. En samordning behövs.

Vi
anser del därför önskvärt alt samhället skapar ell organ som har till uppgift
att följa och informera om utvecklingen på medieområdet, inom av regeringen
angivna ramar göra utredningar, inifiera forsknings- och utvecklingsarbete
samt formulera förslag om tillämpningen av de riktlinjer för samhäUets insatser
på medieområdet som statsmakterna kan komma att fastställa. Det ligger dock
utanför vårt uppdrag att föreslå hur ett sådant organ skall vara sammansatt och
hur del skall arbeta. Därför har vi inte heller kunnat bedöma hur stor personal
som kan erfordras. I våra överväganden har vi dock utgått från alt storleken
på dess kansli närmast bör vara jämförbart med ett kommitlékansU.

Det
är önskvärt att beslut snarast fallas om formerna för samhällets uppföljning av
medieutvecklingen. Det kan lämpligen ske i samband med regeringskansliets
behandling av vårt och övriga medieulredningars betänkanden.

15 Kostnader
och flnansiering

Del
är av flera skäl svårt att göra preciserade beräkningar av kostnaderna för de
förslag som vi lägger fram. Dels visar leknikkostnaderna på mikroelektronikens
område en tendens alt sjunka relativt snabbi, dels får man utgå från att
personalkostnaderna kommer att öka, dels är del svårt att förutsäga vilken
omfattning exempelvis biblioteksdislributionen av videogram kommer att få,
dels blir kostnaderna för såväl biblioteksdistribution som medieverkstäder
beroende av lokala ambitioner. Alla dessa faktorer påverkar kostnaderna.

I
avsnitt 15.2 diskuteras finansieringsformerna. Enligl vår mening kan man pröva
möjligheterna att avgiflsfinansiera utlåning, kanske också kabeldistribulion
av videogram från bibliotek. Därigenom skulle videogram-verksamheten under
vissa föratsättningar kunna bli självfinansierande. Användningen av videogram
inom bibliotekets lokaler bör däremot vara avgtftsfri.

Prop. 1981/82:111 139

Själva
uppbyggnaden av biblioteksdistributionen (se avsnitt 9.4) torde i nuvarande
trängda ekonomiska läge bli alltför betungande för flertalet kommuner. Kulturpolifiska
skäl lalar för all staten tar ansvaret för uppbyggnaden av systemet — dvs.
kostnaderna för investeringar och drtft under första verksamhetsåret — mot all
resp. kommun åtar sig den fortsatta drtften under elt visst antal år. Det
statliga bidraget skulle kunna administreras av statens kulturråd.

Uppbyggnaden
av det i kapitel 13 föreslagna centrala registret bör finansieras av staten. Drtften
kan delvis finansieras genom avgifter av dem som använder registret genom att
ta ul information. Anmälan av bildprogram till registret bör dock vara
kostnadsfri.

Kostnaderna
för försöksversamheten med medieverksläder (se kapitel 11) bör delas mellan
olika finansiärer. Staten bör svara för hälften av kostnaderna. Återstoden kan
delas mellan landsting, kommuner och lokala organisationer.

När
det gäller distributionen till svenskar utomlands (se avsnittt 9.6) bör
kostnaderna för framtagning av TV-program från SVT belasta radiofonden. Ufiandsdistribution
genom statliga myndigheter med verksamhet utomlands bör finansieras inom
budgetramarna för resp. myndighel. Till ideella organisationer bör ett engångsbidrag
för videoutrustning på högst 10000 kr. per visningsplats kunna utgå. Bidraget
bör administreras av statens kulturtåd i samråd med utrikesdepartementet och
skolöverstyrelsen.

I
princip anser vi att de förslag som vi lägger fram bör finansieras genom anslag
i statsbudgeten för kulturr och utbildningsändamål. Enligt tilläggsdirektiv
får vi inte föreslå kostnadskrävande reformer, om vi inle samtidigt kan
redovisa hur de kan finansieras. En möjlighet tiU finansiering kan vara alt
införa avgtfter på videospelare, oinspelade kassetter eller programbärande
videogram. Den norska regeringen har föreslagit införande av en avgtfl om 17,5%
på apparatur för in- och avspelning av ljud och bild fr. o. m. den 1 januari
1982 och en motsvarande avgtfl på ljud- och videokassetter något senare. Om en
avgift av samma storlek på videospelare införs i Sverige kan den beräknas ge
statsverket en inkomsl på 105 milj. kr. vid en årlig försäljning av 150000
videospelare (dvs. något mer än vad branschen räknar med att sälja iunder
1981). Vid en försäljning av 300000 spelare kan tUlskottet bU ca 21 Oj
miljoner.

Eftersom
det finns oUka ändamål på del kullurpoliliska området, för vUka finansiering
genom avgifter övervägs, kan det möjligen vara lämpligt att samordna alla dessa
avgifter i en fond, som används för all läcka angelägna ändamål på ljud- och
bildområdet vid sidan av radions och televisonens verksamhet.

Ledamoten
Anders Björck har avgett reservation mot kapitel 15.

Prop. 1981/82:111 140

BUaga4

Sammanställning av remissyttranden över videogramutredningens
betänkande (SOU 1981:55) Video

Flertalet
remissinstanser är ense med utredningen om att de mål och riktlinjer som
samhället ställer upp för kulturpolitiken i allmänhet också bör gälla för videogramområdet.
Ett passivt konsumerande av oUka medier får dock inte ersätta mänsklig
gemenskap och aktiv lokal kulturverksamhet. Medieutbildning i skolorna är en
viktig fråga liksom effektiva motåtgärder för att skydda barn och ungdom mol
videogram med pornografi och grovt våld.

I
drygt hätften av remissvaren framförs allmänt kritiska synpunkter på
videogrammen. Många remissinstanser, bl.a. Svenska Journalistförbundet och
flera av de kristna sammanslutningarna, är krifiska fill att det i Sverige inle
finns en mer samlad mediepolitik. Evangeliska fosterlandsstiftelsens ungdom
anför att man i dag bara kan konstatera all videogrammen är här. Kritikerna får
nöja sig med att inrikta sig på att försöka begränsa videogrammens negafiva
verkningar.

SVT
anser att video är en väsentlig komplettering till etermedieverksamheten. Mot
bakgrund av såväl tUlgänglighelskravet som kvalUelskravet avser SR att
förstärka det egna utbudels konkurrenskraft och samtidigt motsvara det kuUurpolUiska
ansvar som koncernen har på ljud- och bildområdet.

Svenska
Musikerförbundet konstaterar att en nationell produktion av video kan leda tiU
konstnärlig förnyelse men att kostnaderna blir höga. SIL, Riksförbundet Hem och
Skola m.fi. menar att ett nordiskt samarbete bör eftersträvas inom del
mediepolitiska området. Medborgarskolan anser alt utredningen borde ha sett mer
positivt på olika former av internafionellt samarbete, som är en nödvändighet
för alt till acceptabla kostnader producera "smala" program.

Statens
kulturråd vill i likhet med utredningen framhålla att video inte alltid måste
vara ett massmedium och att ansträngningar bör göras för att ta tiU vara
videons möjligheter som fålalsmedium.

Folkbiblioteksutredningen
och FilmCentrum konstaterar att utredningen ägnat mer uppmärksamhet åt det
tekniskt möjliga beträffande videogrammen än åt det socialt önskvärda.

Flera
remissinstanser, däribland KLYS, Landstingsförbundet och Svenska
Teaterförbundet anser att utredningen präglas av en övertro på videogrammens
positiva användbarhet för att uppfyUa de kulturpolifiska målen och att den
saknar en koppling tUl andra medier och till kulturlivet i stort.

SAF,
Föreningen Sveriges Filmproducenter och Sveriges Filmuthyrareförening ansluter
sig lill den kritik som utredningsledamoten Anders Björck framför i sin
reservation fill avsnitten 3.2, 3.3 och 3.4.

Prop.
1981/82:111 141

Elt anlal remissinstanser bl. a. samhällsvetenskapliga
fakultetsnämnden vid Umeå universUet, SIL, statens kulturråd, SACOISR, Malmö
biblioteksnämnd, FilmCentrum och Svenska Läkaresällskapet menar alt ulredningsförslagen
uppvisar en påfallande uddlöshet när del gäller all komma tiU rätta med de negativa
verkningarna av videotekniken. De efteriyser konkreta förslag tiU reglerande
åtgärder. En vanlig åsikt bland dessa remissinstanser är att lagstiftning eller
andra åtgärder för att hindra produktion och spridning av videogram och filmer,
som innehåller våld eller andra förnedrande och förtåande inslag, inte är
oförenlig med yttrandefrihetsintresset.

När det gäller ingrepp mot videotekniken som sådan anser
hovrätten i Västra Sverige all del inte i något fall är förenligt med
regeringsformens regler om yttrande- och informafionsfrihelerna att ingripa mol
en viss kommunikationsteknik därför att den ofta begagnas för att förmedla framställningar
med brottsligt innehåll, än mindre därför att den begagnas för att sprida
uppfattningar eller attityder som man ogillar. Ingripandena bör aUfid riktas
mot framställningarna som sådana. Liknande synpunkter framförs av bl. a. RRV,
SAF, IFPI och Föreningen Sveriges Filmproducenter.

SAF, KLYS, SR, SVT, Svenska Musikerförbundet samt
Medborgarskolan instämmer med utredningen när den avvisar tanken på ell licenssystem.
En sådan åtgärd skulle innebära ingrepp i informations-, närings-och
yttrandefriheterna. Mot utredningens ställningstagande vänder sig ett stort
antal remissinstanser, bl. a. socialstyrelsen, statens kulturråd, barnfiilmrådet.
Svenska kommunförbundet, Lö och TCO, med motiveringen att ett effektivt system
måste införas i syfte alt hindra spridning av våld och pornografi. En
huvuduppfattning hos dessa remissinstanser är att antingen ell licenssyslem eUer
förhandsgranskning måste komma lill slånd. De kulturpolifiska målen skulle
kunna utgöra en grand för ett sådant syslem. TCO anser att föralsällningarna
för ell licenssyslem bör utredas ytterligare.

Utredningen är av den uppfattningen att något förbud mol videoskivtekniken
inte bör införas. Delta ställningstagande noteras av SAF med filtfredsställelse.
Liknande åsikter framförs av SIL, IFPI och NBV. De flesta remissinstanser menar
all videokasettekniken med dess fördelar som tvåvägsmedium kommer all behålla
en framträdande roll på marknaden och att hotbilden och videoskivans utbredning
på marknaden därför är något överdimensionerad. SVT avviker från denna åsikt
och menar att videoskivan kommer att utgöra ett mer betydelsefullt medium än
vad utredningen tror. Några remissinstanser, däribland CUF, Västerbottens läns
landstings utbildnings- och kulturnämnd, SMU och Sveriges Kristna Ungdomsråd
förordar videokassettsystemet och betonar att olika möjligheter tiU åtgärder
bör utredas för att styra utvecklingen bort från videoskivtekniken.

Utredningen stäUer sig negaliv lill ett förslag om
obligatorisk förhands-

Prop.
1981/82:111 142

granskning
av samtlig videogramproduklion för såväl offentligt som privat bmk. Detla,
menar utredningen, skulle innebära inskränkning i yttrandefriheten. I slällel
förespråkar utredningen ett förfarande där spridning eller visning av film
eller videogram i strid mol befintlig samt kommande lagstiftning på området
beivras genom åtal i efterhand. Denna åsikt delas av hovrätten i Västra
Sverige, RRV, rektorsämbetet vid Uppsala universUet, SAF, IFPI, Föreningen
Sveriges Filmproducenter, Sveriges filmuthyrareförening, Östergötlands läns
landstings utbildnings- och kuUurnämnd, LRF samt Västerbottens läns landstings
utbildnings- och kulturnämnd. Mot utredningens förslag vänder sig flertalet
remissinstanser och betonar vikten av att effektiva åtgärder införs på detta
område. Här förespråkas antingen förhandsgranskning eller ett licenssyslem i
syfte all komma fill rätta med spridningen av våld och pornografi i videogram.
Bland dessa remissinstanser kan nämnas JK, socialstyrelsen, SÖ, statens
kulturråd, barnfilmrådet, Svenska kommunförbundet, LO, TCO, SACOISR och
samtliga de ungdomsorganisationer och kristna organisationer som har yttrat sig
i frågan. Viss kritik har också riktats emot de argument som utredningen anför mol
förhandsgranskning. Samhällsvetenskapliga fakultetsnämnden vid Umeå
universitet anser att program av del här slaget sprider klart antidemokratiska
värderingar som står i strid med de demokrafiska ideal som ligger lill grund
för yttrandefriheten.

Flertalet
av de remissinstanser vUka stöder förslaget om förhandsgranskning resp.
licenssystem har även påtalat behovel av ansvarig utgivare.

JK,
RRV och LRF talar för en självsanering av marknaden genom en ordning med etiska
regler. Även SR har en posifiv inställning lill eliska regler och då i
kombination med ansvarig utgivare. SR hänvisar i delta sammanhang till SVT:s
redan utformade regler på området. Hovrätten i Västra Sverige samt IFPI är
skeptiska mot tanken på etiska regler och delar därmed utredningens
uppfattning. Hovrätten framhåller alt efiska regler endasi lorde kunna
utvecklas inom yrkeskårer med någorlunda samma principer och ideal i vissa
grundläggande frågor. En starkt kommersiell prägel torde minska utsikterna lill
framgång på denna väg.

Vissa
remissinstanser, däribland statens ungdomsråd, barnfilmrådet och Svenska
kommunförbundet, påtalar viklen av alt det vilande lagförslaget om förbud mot
spridning av vissa filmer och videogram fill allmänheten snarast möjligt antas
av riksdagen. Liknande synpunkter framförs även av SÖ, UR, Riksförbundet Hem
och Skola m.fi.

Ett
flertal remissinstanser bl.a. statens kulturråd. Riksförbundet Hem och Skola, SIL
och Vuxenskolan instämmer i vad utredningen säger om positiva insatser, såsom
frivillig granskning i syfte all ge kunskap och information åt lärare,
föräldrar och ungdomsledare om innehållet i videogram. Statens kulturråd,
statens ungdomsråd och barnfilmrådet anser dock att granskning och information
om videogram för bara och ungdom

Prop.
1981/82:111 143

bör
vara en uppgtft för barnfilmrådel och inle för en organisation sammansatt av friviUiga
intressenter, som utredningen föreslår. Barnfilmrådet och FilmCentrum föreslår
i detta sammanhang frivilliga branschorgan för granskning i syfte att stämma av
företagens produkter med eventuella licensavtal. Några remissinstanser påtalar
i enlighet med utredningen behovet av att videogrammen förses med varadeklaralion.
Unga Örnars Riksförbund vill gå ännu längre genom att kräva lagsiiftning om
sådan varadeklaralion.

Flera
remissinstanser ansluter sig tiU det särskilda yttrandet av ledamöterna Bladh
och Ingelstam, i vilket man föreslår en informationskampanj för
opinionsbildning och utbildning om medievåldet och dess skadeverkningar.

Flertalet
remissinstanser understryker vikten av insatser för att motverka tendenserna
till koncentration på videogramområdet och instämmer i utredningens förslag att
stödja en svensk videogramproduklion för att motverka en aUtför stark utländsk
makt över marknaden.

KLYS,
Svenska Musikerförbundet och Östergötlands läns landstings utbildnings- och
kulturnämnd betonar dock att en satsning på videogramproduklion inte får ske
på bekostnad av andra kultursektorer.

Statens
kulturråd anför att man måste skapa goda möjligheter för en inhemsk videogramprodukfion
bl. a. för att hävda vår nafionella särart på det kulturella området. Man måste
därför säkra en programproduklion inom SVT, inom filmbolagen och i Svenska Filminslitutets
regi, men också försöka etablera produktionsmöjligheter utanför dessa. Liknande
åsikter framförs även av SIL, Lö och LRF. Sveriges FUm- och Videoamatörer
erbjuder sig verka som länk mellan anslagsgivare och lokala grupper.

TCO
anser att kommersiella företag bör ges rätt att mångfaldiga och försälja
videogram mot att de samtidigt i avtal förbinder sig att tillhandahålla en
viss kvot svenska program.

UR
påpekar att en produktion för de egna målgrupperna — bara och ungdomar,
personal och föräldrar i förskola och skola samt de vuxenstuderande — inte kan
göras ekonomiskt lönsam i Sverige utan föratsätter samhällsstöd.

SAF
finner det anmärkningsvärt att utredningen bekymrar sig om len-denseraa fill
'en allt aUvarligare massmediekoncentration' men inle alls berör den makt över
marknaden som representeras av vårt radio- och TV-monopol.

Museernas
filmverksamhet behöver ett ekonomiskt slöd konstaterar Riksutställningar. För
att få del av Svenska Filminslilulels eller konstnärsnämndens produktionsstöd
för kortfilm måste filmen ha ett konslnärligl värde. Det är helt orealisfiskt
att tänka sig att 'smala' filmer av det slag som behövs i musei- och ulsläUningsverksamhelen
skulle kunna finansieras på det sätt som videogramutredningen föreslår genom
en på sikt växande hemvideomarknad. Det är nödvändigt med ett statligt produk-

Prop. 1981/82:111 144

tionsstöd som kan delfinansiera projekt som museer eller organisafioner
vill genomföra i samarbete med fria filmare eller producenter. Produktionsstödet
som inledningsvis bör uppgå tiU 2milj.kr., kan fördelas av statens kulturtåd
efter beredning i nämnden för konst, museer och utställningar.

Flera remissinstanser menar att utredningen trots de givna
direktiven inte tUlräckligl berört videogrammens konsekvenser för barnens mediesituation.
Socialstyrelsen, RRV, SÖ, statens ungdomsråd, barnfilmrådet, Sveriges Kristna
Ungdom, SMU och Svenska Läkaresällskapet är kritiska mol utredningen på denna
punkt. Enligl ett tiotal remissinstanser, däribland socialstyrelsen, statens
kulturråd och statens ungdomsråd borde utredningen ha lagt fram konkreta
förslag. Flera andra bl.a. barnfiilmrådet och Svenska Ungdomsringen för Bygdekultur
instämmer i del särskilda yttrande beträffande barnen och videogrammen som
avgivils av Margareta Ingelstam.

I flera yttranden, bl.a. från SÖ, Landstingsförbundet, SVT,
Svenska Missionsrådet och NBV påpekas att ytterligare forskning och uppföljning
behövs. Ett stort antal remissinstanser hävdar emellertid alt redan tillgängliga
resultat klart pekar på de negativa effekterna av alltför slor konsumtion av TV-program.
TiU dessa hör bl.a. SÖ, statens ungdomsråd, barnfiilmrådet. Landstingsförbundet,
Sveriges Kristna Ungdomsråd, FilmCentrum och Svenska Läkaresällskapet.

Flera remissinstanser, bl.a. RRV, SÖ, UR och NBV efteriyser
förslag till åtgärder som innefattar information riktade mot föräldrarna,
oftast i samarbete med skolan. Ändra, bl.a. statens kidturråd, SR, Svenska Missionsrådet
och SAB, pekar på skolans roll för att göra barnen lill kritiska
mediekonsumenter. Yllerligare en grapp yttranden för fram viklen av alt erbjuda
ungdomar alternativ sysselsättning. Till dessa hör socialstyrelsen, statens
ungdomsråd. Förbundet Vi Unga, Unga Örnars Riksförbund, SKU, Svenska
Ungdomsringen för Bygdekultur och SAB. Statens kulturråd pekar på faran av att
ökad hemkonsumtion av videogram innebär ett hot mol den visning av barnfilm som
sker inom olika organisationer. SVT pekar på all barnprogram av god kvalitet
fungerar som en konkurrent till videogram.

Fiertalel av de remissinstanser som kommenterat kapitlet
om invandrarna och videogrammen delar i stort sett utredningens synpunkter om
videogrammens betydelse för invandrargrapper och andra etniska minoriteter. SÖ
understryker betydelsen av videogram i invandrarundervisningen. TPB betonar
vikten av talböcker på invandrarspräk. Till viss del skulle detta kunna
tillgodoses med ljudradioprogram från invandrarnas hemländer.

Statens kulturråd, massmedieseminariet vid Göteborgs
universitet, Sveriges frikyrkorådlFrikyrkliga Studieförbundet och SAB
framhåller biblioteken som lämplig förmedUngskanal av videogram för invandrare
genom den inarbetade verksamheten med böcker på invandrarspräk.

Prop.
1981/82:111 145

SIL
har i sin anslagsframställning för budgetåret 1982/83 begärt medel för
inrättande av en särskild rikscenlral för pedagogiska hjälpmedel för
minoritetsspråks- och invandrarandervisningen, där forskning skulle kunna
bedrivas bl. a. om vilka förhållanden som påverkar olika invandrargruppers
sätt att uppfatta ljud och bild. Beträffande samerna måste man få lill stånd en
programproduktion i samverkan med de övriga nordiska län derna.

Statens invandrarverk
föreslår alt det av verket administrerade presstödet utvidgas till att omfatta
även andra medier. Reglerna för stöd åt närtadio- och videoverksamhet bör
utformas så att det i första hand utgår fiU språkgrapper som inte har fillgång
till andra massmedier av betydelse i Sverige. Invandrarpoliliska kommUtén anser
all det är angeläget att invandramas särskilda behov klarläggs. Kommittén är
beredd att medverka i den av utredningens föreslagna översynen av behovet av samhäUsinsalser
ppkså på videoområdet för att bättre tillgodose invandrarnas utbildnings-,
informations- och kulturbehov.

Några
remissinstanser, däribland barnfilmrådet, statens ungdomsråd och Malmö
biblioteksnämnd, är kritiska mot utredningens odelat positiva inställning tiU
videogrammens roll i utbildningen. Videon kan inte ersätta de konkreta sinnliga
erfarenheter som barn gör i direkta studier ay verkligheten. Man är också
tveksam till vad som sägs i utredningen om bildmedieraa som värdefulla molivationsskapare
och tror snarare all videogrammen kommer att gynna de redan välmofiverade i stäUel
för de l.ågpresterande eleverna i skolan. Vidare vUl man framhålla all videogram-anyändningen
inte får ersätta eller begränsa undervisningen och träningen ay färdigheter i
muntlig och skriftlig framställning. Urvalet av videogram i undervisningen bör
göras mycket noggrant, varvid bl.a. elevernas konsumtion av rörlig bild på
fritiden bör beaktas.

Utredningen
betonar vikten av nationell produktion av videogram för utbildningsområdet. UR:s
samlade ansvar för produkfion av ljud- och bildprogram kan mycket väl tänkas
vidgas till att, i högre grad än nu, även gälla produktion direkt för videogram
i samarbete med skolor och studieförbund. Detta StäUningslagande hälsas med tillfredslällelse
av SIL, UR, Medborgarskolan saml SÖ. Den senare rem.issinslansen föreslår även
all en översyn av UR:s verksamhet kommer lUl slånd. Härvid bör behovet av TV/videogram
inom kommunala vuxenutbildningen och arbetsmarknads-ulbUdningen samt målgrapper
inom invandrar-, handikapp- och yrkesundervisningen beaktas.

SÖ
föreslår en ändring av nuvarande regler för del statliga produkfions-stöd som
finns för framtagning av läromedel och videogram inom bristområden. Nuvarande
regler medger inle all produktionsslöd ges lill redan producerade läromedel. Detla
produktionsstöd bör även omfatta bidrag för friköp av redan producerade
videogram, menar SÖ.

Det
är utredningens bestämda uppfattning att elever på gymnasienivån 10 Riksdagen
1981182. 1 samt. Nr 111

Prop. 1981/82:111 146

bör få fortsatt undervisning i både bildframställning ocn
bildkunskap. Denna uppfattning delas av de flesta remissinstanser bl. a. RRV,
barnfilmrådet, SR, UR, Riksförbundet Hem och Skola och Svenska FUminstitutet.
Man framhåller dock att denna undervisning borde vara självklar på samtliga
nivåer inom utbildningen.

Utredningen pekar på behovet av en förändrad
grundutbildning för olika lärarkategorier och föreslår att UHÄ ges uppdraget
att göra en översyn på detta område. De flesta remissinstanser tillstyrker
utredningens förslag samt poängterar de behov som de nya bild/ljud medierna
aktualiserar. UHÄ är berett att, i samband med en förändring av
lärarutbildningen med anledning av en kommande proposifion om denna i utbildningsplanearbe-let
beakta utredningens uppfattning.

Vidare framhåller utredningen angelägenheten av alt
uppdraget lill UHÄ även bör omfatta en intensifiering av forskningen och det
pedagogiska utvecklingsarbetet på bildområdel. UHÄ, samt de universUet och
högskolor som yttrat sig i frågan instämmer i utredningens uppfattning.
Rektorsämbetet vid Stockholms universUet vUl i detta sammanhang förorda samverkan
mellan olika intressenter, exempelvis SVT, UR, dramatiska institutet och
läromedelscentralerna.

Utredningen föreslår inga särskilda resurser för
fortbildning på detta område men understryker ändå kraftigt alt fortbildning i
bildkunskap bör ges hög prioritet vid genomförandet av Lgr 80. Många remissinstanser
beklagar att inga särskilda resurser föreslås men instämmer i övrigi med
utredningen.

Rektorsämbetet vid Stockholms universtiiet anser att behovel
av fortbildning även bör omfatta andra personalkategorier än dem utredningen
nämner, exempelvis, med avseende på högskolans behov, högskolans lärare,
forskare, informalionsansvariga m.fi. Liknande åsikter förs fram bl. a. från
dramatiska institutet och Medborgarskolan.

Barnfiilmrådet efterlyser bättre samordning av fortbUdningsresurserna
saml ökat centralt ansvar för produktionen av läromedel vad gäller fortbildning
av lärare.

Utredningen anser att program från SVT kan vara av mycket
stort värde i olika utbildningar. Det är därför utredningens förhoppning all de
på gående förhandlingarna om förslag liU avtal som skulle innebära generellt tUlstånd
att spela in Svenska TV-program för undervisning snarast leder till resultat. I
denna förhoppning instämmer SIL, KLYS, SR, SVT, SR, SÖ m.fl. SÖ ulgår ifrån att
kostnader förknippade med ell sådant avtal icke skall drabba utbildningsanordnarna.

Utredningens
förslag beträffande distributionen av videogram stöds generellt av
Västerbottens läns landstings utbildnings- och kulturnämnd. Unga Örnars
Riksförbund och Missionssällskapet Helgelseförbundet. KLYS motsätter sig att SVT
går in på videomarknaden på kommersieU

Prop.
1981/82:111 147

gmnd.
1 stället bör SVT:s program av god kvalitet tillhandahållas fill lägsta möjliga
pris.

TCO
och Svenska journalistförbundet påpekar all de av SR anställda upphovsmännen
beslutat att upplåta rättigheter för att radio och TV-program skall kunna
utnyttjas som videogram.

Riksutställningar
anser alt det skulle vara av oskattbart värde för museerna att få en möjlighet
att arbeta med de kulturhistoriska program saml konst- och naturfilmer som
finns hos SVT och SR. Innan problemen med upphovsrätterna är lösta bör program
kunna friköpas för användning inom begränsade verksamhetsområden där riskerna
för missbrak är små.

Flera
remissinstanser påpekar vikten och behovet av alt TV-programmen från SVT och
SR görs tiUgängliga i form av videogram, men framhåller att randradion och den
reguljära televisionens verksamhet måste prioriteras.

TPB
finner del ytterst angeläget att även frågan om all utnyttja ljudradioprogram
som fonogram uppmärksammas.

Statens
kulturråd och KLYS anser att samhället bör bidra till distributionen av filmer
från enskilda filmare och mindre produkfionsföretag.

Utredningen
lägger fram tre olika förslag om hur videogramdistributionen av SVT:s och UR:s
program skall organiseras. Statens kulturråd, Lö, LRF och NB V förordar
utredningens tredje förslag, att ell nytt förelag med folkrörelseanknytning
bildas utanför SR. Elt sådant företag skulle enligt kulturrådet vara lämpligt med
tanke på behovet av samhälleliga insatser för distributionen av fonogram. NBV
understryker nödvändigheten av alt även folkrörelser som i dag inte har egen
medieverksamhet knyts till företaget.

TCO
och Svenska Journalistförbundet anser inle att SVT skall distribuera videogram
enligt regleraa i avtalet med staten om TV-sändningar utan efter vanliga
publicistiska principer och under eget ansvar. Även SVT betonar alt det skall
vara styrelsen för SVT och bolagels verkställande ledning som skall ha ansvaret
för denna verksamhet men menar att avtalet med staten skall vara styrande.

Statens
kulturråd anför att del inle är möjligt att bedriva den av utredningen
föreslagna försöksverksamheten med distribution av kvalilelsvideogram inom
rådels utredningsprojekt om staten och kulluren, eftersom detta projekt
avslutas nästa år. De av utredningen föreslagna överläggningarna mellan
folkrörelserna och kulturtådet om smalfilms- och videodislri-bution torde från
statens sida lämpligen handhas av en av regeringen utsedd förhandlingsman.

Statens
kulturråd och Svenska FilminstUutet pekar på det landsomfattande
distributionsnät som Svenska Filminstitutet byggt upp genom Bio 16 - projektet.
Genom detta nät kan man effektivt och lönsamt distribuera även videogram i
stället för att bygga upp en helt ny verksamhet ulan sakkunskap, interaationellt
kontaktnät etc.

Prop. 1981/82:111 148

IFPI
konstaterar all del finns ell stort anlal distributörer som är väl lämpade att
handha distribufionen av bl. a. TV-program till sannolikt lägre pris än en
statlig distributionsorganisation.

Utredningens
förslag om videogramdistribution via bibliotek förordas av ett trettiotal
remissinstanser, bl.a. RRV, statens kulturråd, UHÄ, statens ungdomsråd,
barnfilmrådet, SAF, SR, 5 VI och TCO.

Yttrandefrihestutredningen
anser att videogram som vänder sig lill en smal publik inte har så stora
möjligheter att göra sig gällande i del normala, kommersieUa distribufionssyslemel.
Elt offentligt engagemang i spridning av kvalitetsprogram och udda program
framstår som en viktig angelägenhet om man vill tillgodose önskemålen om ell
brett utbud och en slor valfrihet.

Barnfilmrådel
stöder utredningens förslag, under förulsättning all bibliotekspersonalen tiltförsäkras
en fortbildning, men framför ändå farhågor att videogram på bibliotek kanske
kommer att nå främst dem som redan tidigare söker sig lill ett mera kvalitativt
inriktat kulturatbud. Liknande åsikter förs fram av bl. a. socialstyrelsen.

FilmCentrum
anser att om en alternativ disiribufion skall kunna fungera som en motvikt tUl
den kommersiella distribufionen måste den vara kopplad fill en aktiv handling,
t. ex. användas inom olika grappverksamheler på fritidsgårdar, skolor och
bibliotek samt inom föreningslivet.

Några remissinstanser, bl.
a. folkbiblioteksutredningen, TCO, Sveriges författarförbund och Härnösands
kommuns kulturnämnd poängterar problemen med trångbodda bibliotek som saknar
lämpliga samlingslokaler och utbildad personal för visning av video.

IFPI
konstaterar att en eventueU utlåning lill allmänheten från biblioteken måste
vara omgärdad med särskUda restriktioner för att missbmk av programmen skall
förhindras. Erfarenheten visar att avtal där låntagaren förbinder sig att inte
kopiera, knappast har någon avskräckande effekt. Del är vidare felaktigt alt
med hjälp av statliga subventioner förskjuta hela den upphovsrättsUgt grundade
situationen på videomarknaden. Delta kan medföra att SVT, filmbolag eller
frislående videobolag utsätts för illojal konkurtens från bibliotek som
offentligt visar programmet.

Ett
femtontal remissinstanser bl.a. SACOISR, UR och Sveriges Filmuthyrareförening
är tveksamma eller direkt negativa lill att distribuera videogram via
bibliotek.

Flera
remissinstanser, bl.a. socialstyrelsen, barnfilmrådel, KLYS, Sveriges
Författarförbund, Malmö biblioteksnämnd och Borås kommuns kulturnämnd påpekar
vikten av all en satsning på videogram inle får inverka menligt på bibliotekens
bokbestånd eller annan kulturverksamhet. DIK-förbundet anser att om andra
medier än boken skall prioriteras så skall man sätta musik, konst och
mikrofilmer i första mmmel. Biblioteken kan dock förmedla, samt i mån av
utrymme, visa videogram.

Utredningens
förslag fill hemlån av videogram från biblioteken kan ej

Prop. 1981/82:111 149

realiseras
f.n. anser Svenska kommunförbundet och avvisar bestämt ett statsbidragssystem,
som endasi syftar lill all stimulera kommunerna all bygga ut en verksamhet, och
som därefter avvecklas. Förslaget är ej förenligt med statsmakternas krav på
dämpning av den kommunala volymexpansionen. Flera praktiska problem är inle
heller berörda av utredningen t. ex. utrymmesbristen i ålskiUiga bibliotek,
kraven på underhåll och kostnader för elt kravsystem med tätare krav än för
böcker på grund av ett litet fitelbestånd. Visning av videogram på bibliotek
kan dock vara en lämplig verksamhet. AV-centralerna, som har leknisk utrustning
och tekniskt kunnig personal, skulle kunna bli basen för en lokal distribution
med biblioteken som komplement. AV-centralerna distribuerar redan 16 mm-film
och kommer även i fortsättningen att distribuera program till skolorna.

UR
menar att folkbiblioteken och AV-centralerna tillsammans kunde bilda ett finmaskigt
distributionsnät över hela landet. AV-centralerna är en unik resurs för
mottagning, kopiering och disiribufion av etersända program. Detta skulle
kunna nyttjas av hela utbUdnings- och kulturområdet. Liknande åsikter framförs
av DIK-förbundet, Lö, Svenska musikerförbundet. Medborgarskolan,
kulturnämnderna i Luleå, Härnösands och Borås kommuner, Kommunsamköp saml
Studieförbundet Vuxenskolan.

Lö
anser det vidare vara önskvärt med ell vidgat samarbete mellan AV-centralerna,
biblioteken, föreningslivet. Bio Kontrast och Barnens Bio Kontrast. Kommunsamköp
konstaterar att AV-centralerna måste kompletteras med en riksdistribution och
framhåller att man själv sedan år 1975 bestritt sådana riksfunklioner och är
redo all göra så även i framfiden.

Landstingsförbundet
har inget alt invända mol att videogram kan lånas genom biblioteken. Tidigare
resultat av utlåning av andra medier på bibliotek har dock varit föga
uppmuntrande. Därför kan försäljning via l.ex. Pressbyrån vara elt bättre
alternativ. Liknande åsikter framförs av HCK, som även anser alt de förslag
till distributionsformer som Bladh och Ingelstam presenterat är en bra
utgångspunkt för alternativa distributionsvägar.

Flera
remissinstanser, bl. a. folkbiblioteksutredningen och Luleå kommuns kuUurnämnd
påpekar all ell flertal bibliotek under de senaste åren har avvecklat sin fonogramverksamhet
för all den inle givit de effekter man trott sig kunna nå när verksamheten
startades.