Prop. 1981/82:122

Prop.
1981/82:122

Regeringens proposition

1981/82; 122

om
organisation och finansiering av djurens hälso- och sjukvård, m.m.;

beslutad
den 24 februari 1982.

Regeringen
föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av
regeringsprolokoll.

På
regeringens vägnar THORBJÖRN FÄLLDIN

ANDERS
DAHLGREN

Propositionens
huvudsakliga innehåll

I
propositionen föreslås vissa ändringar i organisationen och finansieringen av
djurens hälso- och sjukvård samt en omorganisation av statens veterinärmedicinska
anstalt. I propositionen tas också upp vissa frågor angående velerinärutbildningen
m. m.

Riksdagen 1981182. 1 samt. Nr 122

Prop. 1981/82:122 2

Utdrag

JORDBRUKSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1982-02-24

Närvarande:
statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Ullslen, Wikström, Friggebo,
Dahlgren, Åsling, Söder, Johansson, Wirtén, Andersson, Boo, Petri, Eliasson,
Gustafsson, Elmstedt, Tilländer, Ahrland, Molin

Föredragande:
statsrådet Dahlgren

Proposition
om organisation och finansiering av djurens hälso- och sjukvård, m.m.

1
Inledning

Med
stöd av regeringens bemyndigande fillkallade chefen för jordbruksdepartementet
i maj 1979 en kommitté' med uppdrag att se över organisationen och
finansieringen av djurens hälso- och sjukvård.

Kommittén,
som antog namnet djurhälsoutredningen, överlämnade i december 1979 promemorian
"Finansiering av djursjukhus m.m.". Promemorian har behandlats i
regeringens proposition (1979/80:151) om ändring i förordningen (1923:116)
angående skatt för hundar. Djurhälsoulredningen avlämnade i september 1981
betänkandet (SOU 1981:57) Djurens hälso- och sjukvård. Betänkandet har remissbehandlats.Till
protokollet i detta ärende bör fogas dels djurhälsoulredningens sammanfattning
av betänkandet som bilaga 1, dels en förteckning över remissinstanserna och en
sammanställning av remissyttrandena som bilaga 2. Beträffande nuvarande
förhållanden m. m. samt utredningens närmare överväganden hänvisas till
betänkandet.

Med
stöd av regeringens bemyndigande tillkallade chefen för jordbruksdepartementet
i maj 1981 en särskild utredare med uppdrag att utreda vissa frågor rörande
statens veterinärmedicinska anstalts och statens lanlbrukskemiska
laboratoriums uppgifter och organisation m.m. Utredaren har i december 1981
avlämnat betänkandet (Ds Jo 1981:9) Översyn av statens veterinärmedicinska
anstalt. Belänkandel har remissbehandlats.

'
Överdirektören Alf Wallin, ordförande, riksdagsledamöterna L. Arne Andersson
och Ingemar Hallenius, lantbrukarna Gunvor Lindberg och Barbro Rhodin samt riksdagsledamoten
Håkan Strömberg.

Generaldirektören
Ingvar Widén.

Prop. 1981/82:122 3

Till
protokollet i detta ärende bör fogas dels en sammanfattning av betänkandet som
bilaga 3, dels en förteckning över remissinstanserna och en sammanställning av
remissyttrandena som bilaga 4. Beträffande nuvarande förhållanden m. m. samt
utredningens närmare överväganden hänvisas till betänkandet.

2
Föredragandens överväganden

2.1
Allmänt

För
fullständighetens skull kommer jag vid min genomgång också att beröra ett antal
detaljfrågor i vilka det inle ankommer på riksdagen att besluta.

För
att ge en bakgrund till statens och näringens insatser för djurens hälso- och
sjukvård vill jag inledningsvis något beröra verksamhetens syfte samt vissa
utvecklingstendenser.

Djurens
hälso- och sjukvård skall primärt syfta till alt främja och upprätthålla ett
gott hälsotillstånd och därigenom skapa möjligheter till en god funktion/produktion.
Hälsovården omfattar härvid aktiviteter inom elt mycket vitt fält. Det är t.
ex. fråga om åtgärder inom sådana områden som stallmiljö, betesmiljö och miljö
i vidare bemärkelse, förekomst av sjukdomsframkallande smittämnen hos djuren
själva och i miljön, i foder och dricksvatten, överlevnads- och
spridningsmöjligheterna i miljön för sådana smittämnen osv. I begreppet ryms
också djurägarens och den djurskötande personalens kunnande. Vidare bör
inräknas avelsarbetel som måste inriktas så att ärftligt betingade svagheter
och missbildningar som direkt eller indirekt kan påverka djurhälsan inte förs
vidare.

Hälsovården
syftar till att minska riskerna för sjukdom. Den gör inte sjukvård överflödig
men sjukvårdsbehovet bör kunna minskas i betydande grad genom ökade insatser på
hälsovårdens område. En sådan förskjutning av tyngdpunkten i arbetet för
veterinärer m.fl. mot förebyggande hälsovård innebär emellertid inte att
utbildningen för djursjukvård eller verksamheten inom delta område får
eftersättas. Just genom den sjukvårdande verksamheten erhålls ofta impulser
till hälsovårdande insatser.

Djurhälsoutredningen
och flertalet remissinstanser har särskilt betonat all djurens hälso- och
sjukvård i ökad utsträckning bör inriktas mol åtgärder som syftar till att
förebygga hälsoslörningar. Jag delar denna uppfattning. Jag vill i detta
sammanhang erinra om att utvecklingen inom den moderna djurhållningen inte
varit problemfri sedd från djurhälsosynpunkt. Effeklivitetssträvandena inom animalieproduklionen
har hiltills i slor utsträckning inriktats på teknisk utveckling för att spara
arbetskraft samt på att genom avel och utfodring höja djurens
avkastningsförmåga. Ett flertal negativa utvecklingstendenser beträffande
djurens hållbarhet och motståndskraft mot sjukdomar har i samband härmed
kommit att minska del

Prop. 1981/82:122 4

ekonomiska
utbyte som den nya tekniken i och för sig har skapat förutsättningar för. Det
är därför viktigt också av ekonomiska skäl att produktionstekniken inom
djurhållningen i högre grad än hittills inriktas på att minska sjukdomsfrekvensen.

Enligt
min mening har man i första hand lagt tyngdpunkten i det praktiska hälso- och
sjukvårdsarbetet på botande i stället för på förebyggande verksamhet. Det
förebyggande momentet har emellertid utgjort en väsentlig del vid bekämpningen
av de klassiska smittsamma sjukdomarna såsom tuberkulos, smittsam kastning, mul-
och klövsjuka, rabies m. fl. För dessa sjukdomar har målsättningen varit att
utrota ett specifikt smittämne. Bekämpningsåtgärderna har legat inom det
traditionella veterinärmedicinska kompetensområdet. De metoder man tillgripit
har främst syftat lill alt förhindra spridning av smittämnen mellan enstaka
djur eller grupper av djur. Åtgärderna har l.ex. varit hälsokontroller, förbud
att förflytta djur mellan besättningar eller regioner, isolering av smittade
besättningar och utslaktning av sjuka eller misstänkt sjuka djur. Resultatet av
insatta åtgärder har ofta varit goda med som regel beslående resultat.

Intresset
och insatserna har nu kommit att inriktas mot nedsatt hälsa och sjukdomar som
orsakas av flera faktorer. En kombination av smittämnen, arv, utfodring och
skötsel leder lill dessa problem som därigenom griper över många
kompetensområden. Omsorgen om djurens hälsa och välbefinnande har övergått
från att vara ett exklusivt veterinärt kompetensområde till ett lagarbete där
specialister inom många områden måste samverka.

Den
moderna djurhållningen har inneburit en ökad koncentration till färre och alll
större enheter. Kraven på hälsovårdsprogram för förebyggande av sjukdomar och produklionsstörningar
blir därmed större. Besättningsproblemen blir allt mer komplexa och det
praktiska fältarbetet ute i besättningarna kräver engagemang och samverkan från
alll fler specialister. Detta utesluter givetvis inle att det även i framtiden
kommer att finnas ett stort behov av insatser för alt bota djur.

Sammanfattningsvis
vill jag således framhålla att såväl statens som näringens insatser för att
förbättra djurhälsan fortlöpande måste anpassas till förändringarna i
sjukdomsbilden. Detta gäller såväl den veterinärmedicinska utbildningen och
forskningen som arbetet i djurbesättningarna.

De
ekonomiska föriuslerna på grund av djursjukdomar är betydande. Styrelsen för
Sveriges lantbruksuniversitet hänvisar i sitt remissvar till uppgifter från
OECD, USA och England där man beräknar alt föriuslerna genom sjukdomar hos
djuren uppgår lill ca 15 % äv värdet i producentledet av den samlade animalieproduklionen.
Denna siffra - vilken överförd till svenska förhållanden skulle motsvara
förluster uppemot två miljarder kr. per år - är sannolikt något för hög för
Sverige. Det är dock troligt att förlusterna överstiger en miljard kr.

Djurens
hälsa har förutom stora ekonomiska effekter för den enskilde djurägaren en
mycket väsentlig samhällsekonomisk betydelse för försörj-

Prop.
1981/82:122 5

ningen
med animaliska livsmedel. Statsmakterna har i olika sammanhang slagit fast att
livsmedelsproduktionen är av största betydelse för folkhushållet. Jag vill i
detta sammanhang erinra om att 1977 års jordbrukspolitiska beslut anger att
jordbrukspolitiken skall ha som mål att bl. a. tillgodose konsumenternas
berättigade krav på fillgång till livsmedel med hög kvalitet till rimliga
priser. Djurens hälsa och därmed djurhälsovården har således elt betydande
samhällsintresse. Det statliga ansvaret kan i väsentlig grad anses omfatta
frågor som rör de olika verksamheternas inriktning och omfattning samt
tillsyns- och kontrollfunktioner. Mot denna bakgrund finner jag del naturligt
att staten också i fortsättningen lar ansvar för djurens hälso- och sjukvård.
Jag vill också framhålla betydelsen av de resurser staten bidrar med fill en
god beredskap mot smittsamma sjukdomar. Detta bör enligt min mening komma till
uttryck genom att staten även framgent tar på sig vissa såväl organisatoriska
som ekonomiska förpliktelser. Förutom att staten, i enlighet med
bestämmelserna i epizootilagslifl-ningen, ersätter den som fått vidkännas
kostnader fill följd av myndighetsingripande, bör de myndigheter, som svarar
för bekämpandet av smittsamma sjukdomar, ha tillgång fill expert- och
serviceorgan. Statens insatser bör härvid liksom f n. i första hand knytas fill
statens veterinärmedicinska anstalt och de statliga distriktsveterinärernas
fältverksamhet.

I
1977 års jordbmkspoliliska beslut fastslogs också jordbrukets roll från regionalpolitisk
synpunkt. Samfidigt framhölls även behovet av speciella stafiiga stödinsatser lill
jordbruket i framför allt norra Sverige för all en tillräckligt omfattande
jordbruksproduktion skall kunna upprätthållas i dessa delar av landet. Detta
medför bl.a. att djurägarna i dessa delar av landet måste få tillgång till
veterinär service fill rimliga kostnader. För dessa mindre djurtäla områden
behövs därför särskilda statliga insatser. Detta kan ske genom att staten
inrättar ett större antal distriktsveterinärtjänster i förhållande fill djurantalet
i dessa områden än i mer djurtäta områden och genom att avlägset boende
djurägare erhåller vissl ekonomiskt slöd för att kostnaderna för
veterinärförrättningar inle skall bli för betungande. Jag återkommer till denna
fråga i samband med mina förslag om dimensionering av
distriktsveterinärorganisationen och i samband med vissa anslagsfrågor.

Några
remissinstanser har tagit upp frågan om statens ansvar för djursjukhusen och
vården av sällskapsdjur. Jag delar djurhälsoulredningens uppfattning att animalieproduktionens
djur endast i sällsynta fall behöver utnyttja djursjukhusen. Där behandlas
huvudsakligen sällskapsdjur och sporthäslar.

Jag
är medveteti om att djursjukhusen i många fall har en svår ekonomisk
situation. Riksdagen har emellertid tidigare uttalat att sluten djursjukvård
inte är en statlig angelägenhet. Jag har inte funnit anledning att föreslå någon
ändring på denna punkt. I de fall staten anlitar djursjukhusen i utbildningen
bör dock som hiltills kompensation för handledning och in-

Prop. 1981/82:122

trång
ersättas av de insfitutioner och myndigheter som svarar för utbildningen.

Kravet
på veterinärvård av sällskapsdjur och sporthäsitar har under senare år ökat
kraftigt. Det är enligl min mening inte rimligt att staten lar på sig ansvaret
för alt tillmötesgå denna efterfrågan annat än i vissa undantagsfall, l.ex. i
glesbygd. Jag återkommer lill denna fråga i det följande vid behandlingen av
den framtida distriktsvelerir ärorganisalio-nens uppgifter. Jag vill i detta
sammanhang dock erinra om att staten gör betydande insatser även för
sällskapsdjurens hälso- och sjukvård. Utbildningen av veterinärer och den
veterinärmedicinska forskningen kommer även dessa djurgrupper lill del. Detta
är enligt min mening väl mofiverat av djurskyddsskäl och med hänsyn fill dessa
djurs sociala betydelse.

2.2
Organisation och flnansiering av djurens hälso- och sjukvård m. m.

2.2.1
Huvudmannaskap

Djurens
hälso- och sjukvård är f n. organisatoriskt uppdelad på olika huvudmän. Djurhälsoutredningen
har därför i enlighet med sina direktiv övervägt vilka förbättringar som skulle
kunna åstadkommas genom en samordning av huvudmannaskap och resurser.
Möjligheterna till integration mellan den statliga
distriktsveterinärorganisationen och den av näringen organiserade hälsokonlrollverksamhelen
har bl.a. prövais. Utredningen har inte föreslagit någon ändring i fråga om
huvudmannaskap i första hand därför att näringen ställt sig avvisande både till
alt åta sig huvudmannaskapet för distriktsveterinärorganisationen och till att
med staten bilda ett bolag för en samordnad verksamhet.

Ett
fortsatt statligt huvudmannaskap tillstyrks eller lämnas utan erinran av
flertalet remissinstanser. Statskontoret och riksrevisiorsverket anser dock att
det varit naturligt att jordbruksnäringen helt tagit över ansvaret för
veterinärorganisationen. Riksrevisionsverkel framhåller all en samlad lösning i
näringens eller med staten delad regi bör prövas ytterligare, t. ex. i form av ell
statligt bolag.

För
egen del får jag anföra följande. I det föregående har jag understrukit djurhälsans
stora betydelse för djurägarna och för samhÉillet. Elt gott hälsotillstånd hos animalieproduktionens
djur är nödvändigt för en tryggad försörjning med animalieprodukter av god
kvalitet. Det har därmed också stor betydelse för människors hälsa. Detta
motiverar enligt rnin mening att staten även i framtiden, för vården av i
första hand animalieprodukfionens djur, lar på sig huvudmannaskapet för distriktsveterinäroirganisationen.
Det finns emellertid enligt min mening inte tillräckligt starka motiv för att staten
direkt eller via elt stafiigt bolag skulle vara huvudman för både distriktsvelerinärorganisationen
och den organiserade djurhälsokontrollen. Den senare verksamheten i näringens
regi har fungerat väl och det finns därför ingen anledning att nu föreslå någon
förändring i (luvudmanna-skapet.

Prop.
1981/82:122 7

Jag
vill framhålla att den stafiiga distriklsveterinärorganisationen är en
värdefull resurs som samhället inte bör avhända sig. Distriklsveieri-närorganisationen
bör utgöra grunden för hälso- och sjukvården inom animaUeprodukfionen. Genom
denna garanteras djurägarna en tillfredsställande service i alla delar av
landet. Inte minst viktigt är att del syslem för beredskap som byggts upp inom
distriktsveterinärorganisationen bibehålls på nuvarande nivå. Slutligen vill
jag peka på den stafiiga distriklsve-terinärorganisalionens roll i
övervakningen och bekämpningen av smittsamma sjukdomar.

2.2.2
Planering och samverkan

Utredningen
har föreslagit att lantbruksstyrelsens verksamhetsplanering i framtiden även
skall omfatta djurens hälso- och sjukvård. Även jag anser det nödvändigt att en
sådan planering kommer till stånd. Syftet med planeringen skall vara att ge
lantbruksstyrelsen underiag dels för styrelsens anslagsframställning, dels för
fördelningen av resurser mellan olika regioner och verksamhetsinriktningar. Med
den stora betydelse som djurhälsan har för animalieproduklionen är det viktigt
att denna beaktas vid planeringen och vägs in i den samlade bedömningen när del
gäller alt fördela och prioritera olika insatser inom lantbruksverkel. En
utgångspunkt för planeringen av djurens hälso- och sjukvård bör givetvis i
första hand vara inriktningen och omfattningen av animalieprodukfionen inom olika
delar av landet. Med hänsyn till de starkt skiftande förhållandena inom olika landsdelar
anser jag alt ett regionalt inflytande är viktigt vid planeringen av
verksamheten. Härigenom kan också djurägare och andra berörda inom en region
beredas tillfälle till ett vidgat inflytande. Det övergripande ansvaret för
planeringen åvilar dock lantbruksstyrelsen.

Jag
har tidigare berört de förändringar som skett inom vår djurhållning. Dessa
förändringar gör det viktigt alt djurens hälso- och sjukvård anpassas till de
olika krav som ställs och kommer att ställas på denna i fråga om inriktning och
organisation. Enligt min mening kommer den föreslagna verksamhetsplaneringen
att öka lantbruksstyrelsens möjligheter att följa utvecklingen och vidta
åtgärder som på ett flexibelt sätt kan anpassas fill denna.

Somjag tidigare framhållit
bör den nuvarande statliga distriktsveterinär-organisationen bibehållas. Jag
utgår också från att det i fortsättningen kommer att finnas privatpraktiserande
veterinärer, främst för sport- och sällskapsdjurens behov, och att
jordbruksnäringen även i fortsättningen kommer att bedriva organiserad hälsokonlrollverksamhet
för olika djurslag och produktionsgrenar. För att statens och näringens
insatser skall kunna utnyttjas på bästa sätt krävs en samordning av resurserna.
Samordningens syfte bör vara att ge djurägarna en samlad service såväl vad
gäller sjukvård som hälsovård. Samordningen bör ske såväl centralt som regionalt.
Den centrala samordningen mellan staten och näringen bör ledas av

Prop.
1981/82:122 8

lantbruksstyrelsen
i nära samarbete med representanter för berörda produktionsinriktningar inom
jordbruksnäringen. Det är enligt min mening också viktigt att man i
samordningsarbetet häller nära kontakter med Sveriges lantbruksuniversitet och
statens veterinärmedicinska anstalt. Det är sålunda angeläget att de stora
satsningar som under senare år gjorts vid dessa myndigheter utnyttjas för
praktiskt vetenskapligt utvecklingsarbete med utgångspunkt i vad den samordnade
verksamheten ute i fältet kräver. Härigenom garanteras alt insatserna får
vetenskaplig förankring och att utvecklingens framsteg kommer arbetet ute på
fältet till godo. Del ankommer på lantbruksstyrelsen att ta ställning fill de
organisatoriska formerna för samarbetet.

Liksom
utredningen och remissinstanserna vill jag också starkt understryka betydelsen
av en regional samordning för att hälsoslörningar skall kunna förebyggas på elt
effektivt sätt. Denna samordning kan ske på olika sätt l.ex. i form av
regelbundet återkommande samordningskonferenser och i form av direkt samarbete
i enskilda besättningar. Syftet med de regionala samordningskonferenserna skall
vara att skapa kontakt mellan såväl olika veterinärkategorier som med andra
specialister på husdjursområdet. Konferenserna bör i första hand inriktas på
ömsesidig information och fortbildning och bör i allmänhet anordnas med
utgångspunkt i olika djurslag och produktionsinriktningar. Med den
målsättningen torde samordningen få ske över länsgränserna. Det ankommer på
lantbruksstyrelsen att efter samråd med jordbruksnäringen planera dessa
konferenser och göra en lämplig regionindelning för dessa.

En annan form av
samordning berör del konkreta djurhälsoarbetel på fältet. Särskilt vid hälsoslörningar
som berör hela djurbesättningar är det nödvändigt med ett lagarbete där olika
veterinärkategorier och andra specialister på husdjursområdel samverkar för
att djurägaren skall kunna erbjudas en samlad och varaktig lösning på uppkomna
sjukdomsproblem. Samverkan på fältet bör i första hand ske genom direkta
kontakter mellan främst dislriklsveterinärer och de veterinärer som arbetar
inom den av jordbruksnäringen anordnade hälsokontrollverksamheten. Därjämte bör
vid behov och på initiativ av förste distriktsveterinären en genomgång ske av s.k.
problembesättningar inom resp. stordistrikt. Detta bör lämpligen ske genom att
berörda veterinärkategorier, utfodringsrådgivare, lantbruksnämndens
specialister på husdjurs- och byggnadsfrågor etc. saml djurägare samlas och
överlägger om lämpliga åtgärder. Som underlag för dessa överläggningar bör
tillgänglig information om besättningarna tas fram. Härigenom bör enligt min
mening bättre förutsättningar skapas för en ändamålsenlig besällningsdiagnostik
och därav följande rådgivning.

2.2.3
Distriktsveterinärorganisationen

Som
jag tidigare framhållit bör staten vara huvudman för dislriktsvete-rinärorganisationen.
Jag övergår nu till att redogöra för denna organisations uppgifter,
dimensionering och arbetsformer.

Prop.
1981/82:122 9

I
förordningen (1971:810) med allmän veterinärinstruklion anges att det åligger
distriktsveterinärerna att tillhandagå med hälso- och sjukvård i fråga om
husdjur. Detta bör även i fortsättningen vara deras huvuduppgift. Med hänsyn till
vad jag tidigare framfört om samverkan mellan distriklsve-terinärorganisationen
och främst den organiserade hälsokontrollverksamheten bör enligt min mening
veterinärinstruktionen kompletteras med en föreskrift innebärande skyldighet
för distriktsveterinär att delta i sådan samordnad djurhälsovård. Det ankommer
på regeringen att besluta i dessa frågor. I övrigt bör de allmänna uppgifterna
för distriktsveterinären i fråga om smittsamma husdjurssjukdomar, djurskydd m. m.
vara oförändrade. Det åligger sålunda distriktsveterinär bl. a. att tillse att
föreskrifter rörande hälso- och sjukvården bland husdjuren och inom djurskyddet
efterlevs. Dessa allmänna åligganden gäller tillsyn av alla husdjur.

I fråga om vården av olika
husdjur har riksdagen tidigare uttalat att dislriktsveterinärorganisalionen i
första hand skall tillgodose det behov av vård som föreligger för animalieproduktionens
djur. Jag finner ingen anledning att ändra denna huvudprincip. Som djurhälsoutredningen
har framhållit kan det emellertid av praktiska skäl och av djurskyddsskäl vara
lämpligt att distriktsveterinärerna även gör vissa insatser i vården av
sällskapsdjur och sporthäslar. En stor del av häslhållningen i landet är
lokaliserad till jordbruksfastigheter och det är naturligt att dess behov av
veterinär service delvis tillgodoses genom samma veterinärer som arbetar med
lantbrukets djur i övrigt. När det gäller enklare poliklinisk vård av
sällskapsdjur, framför alll hundar och katter, torde praktiskt tagel alla
veterinärer kunna ge djurägarna viss service. För en specialiserad sjukvård för
hästar och sällskapsdjur bör dock hänvisning ske till privatprakfiserande
veterinärer, specialpolikliniker och djursjukhus. Del finns alltså enligt min
mening ingen anledning att genom särskilda bestämmelser hindra distriktsveterinär
att utöva enklare djursjukvård för sällskapsdjur och sporthäslar. Å andra sidan
kan skyldighet för distriktsveterinär att behandla sällskapsdjur och
sporthästar endast föreskrivas i glesbygd. Skulle nämligen en generell sådan
skyldighet föreligga skulle detta leda till oacceptabelt stora krav pä distriklsvelerinärtjänsler
i de större tätorterna.

Vid
fördelningen av tjänsterna inom distriktsveterinärorganisationen bör som
hittills antalet djur inom animalieproduklionen vara vägledande. I utpräglad
glesbygd är del emellertid angelägel att sällskapsdjur och sporthästar medlas
vid bedömningen av arbetsunderlaget eftersom arbetet med animalieproduktionens
djur i dessa bygder ofta inte ger full sysselsättning. Om fältorganisationen
dimensioneras enbart efter antalet djur inom animalieproduklionen skulle
avstånden lill närmaste veterinär bli allt för stora i glesbygderna. I likhet
med utredningen anser jag dock att man vid fördelning av de personella resurserna
bör göra en avvägning så att alla kategorier djurägare får en rimlig service
samtidigt som veterinärerna bereds full sysselsättning. Vid en sådan avvägning
bör på motsvarande sätl hänsyn tas

Prop. 1981/82:122 10

till
behovet av veterinärmedverkan inom t. ex. kötlbesiktningsverksamhet, seminverksamhet
m.m. Det ankommer på lantbruksslyrelsen all inom givna resursramar svara för
fördelningen av distriktsveterinärtjänslerna.

Inom
distriktsvelerinärorganisationen finns f n. 310 tjänster fördelade på 92
distrikt. För att kunna tillgodose behovet av djursjukvård har lanlbmksstyrelsen
ansett det nödvändigt att därutöver arvodesanställa distriktsveterinärer. För
att klara arbetskraftsbehovet vid semestrar och andra ledigheter anlitas
vidare extra vikarier. Den sammanlagda arbetsvolymen som vikarierna svarar för
motsvarar ca 100 årsarbeten. Djurhälsoutredningen har föreslagit en
förstärkning av distriktsveterinärorganisationen så att antalet fasta distriklsveterinärtjänsler
skulle uppgå till högst 390.

Utredningen
har bedömt att organisationen är underbemannad med ca 30 tjänster. Härtill
föreslås att nuvarande system med tillfälliga vikarier fill övervägande del
ersätts med 50 nya distriklsveterinärtjänster med fast placering i distrikten.
Vidare föreslås alt den nuvarande uppdelningen av distriktsveterinärtjänsterna
i fasta tjänster, regionvikarietjänster, förfogan-detjänsler och
rekryteringstjänster upphör. Den föreslagna förstärkningen av distriktsveterinärorganisafionen
bör enligt utredningen leda fill förbättrade arbetsförhållanden för
distriktsveterinärerna. Dessutom bör enligt utredningen det starkt minskade
behovet av tillfälliga vikarier få väsentliga besparingseffekter framför allt
genom minskade kostnader för resor och traktamenten. Det kan här nämnas att
kostnaderna för tillfälliga vikarier under år 1981 uppgick till ca 13,5 milj.
kr.

Lantbruksstyrelsen
framhåller att den föreslagna förstärkningen med 30 plus 50 nya tjänster
innebär att organisationen i stort kommer i nivå med dagens reella behov
samtidigt som övervägande delen av vikariebehovet fillgodoses. Sveriges
veterinärförbund tillstyrker utredningens förslag om elt ökat antal tjänster,
men framhåller att de 30 reellt nya tjänsterna enbart löser det akuta behovet
av arbetskraft och alt övriga föreslagna fasta tjänster utgör en besparing.
Förbundet hävdar att distriktsveterinärernas arbetstid genomsnitfligt
väsentligt överstiger vad som i samhället i övrigt är normalt.

Jag
delar utredningens uppfattning alt en förstärkning av dislriktsvete-rinärorganisalionen
är nödvändig. Den nuvarande dimensioneringen av di-striklsveterinärorganisationen
fastställdes av riksdagen år 1973. Härefter har förutsättningarna vad gäller
djurantal och behovet av velerinärvård ändrats. Arbetsbelastningen inom
distriktsveterinärorganisationen har med anledning härav i vissa distrikt
blivit avsevärt högre än som kunde förutses. Vid en riksomfattande översyn som
genomfördes av lantbruksslyrelsen under år 1980 framkom alt arbetsbelastningen
i vissa distrikt är oacceptabelt hög. Trots detta fungerar dislriklsveterinärorganisalionen
i allmänhet på ett för djurägarna tillfredsställande sätt, mycket beroende på hög
arbetsinsats av distriktsveterinärerna.

Prop.
1981/82:122 11

Tilldelningen
av distriktsveterinärtjänster har, som framgår av ovanstående redovisning,
varit otillräcklig. Jag föreslår därför att antalet tjänster inom dislriktsveterinärorganisalionen
ökas så alt det får uppgå till högst 390. Jag föreslår vidare att samtliga
tjänster benämns distriktsveterinärtjänster i distriktsvelerinärorganisationen.

Genom
den förstärkning av organisationen som jag föreslagit ersätts nuvarande
vikariatsystem i betydande utsträckning med fasta tjänster. I medeltal kommer
härigenom varje distrikt att ha drygl fyra veterinärer. I vatje distrikt bör
liksom nu finnas en förste distriktsveterinär med uppgift att leda och fördela
arbetet inom distriktet. Verksamheten inom distriktet bör detaljplaneras. En
utgångspunkt skall härvid vara alt varje distrikt i princip skall klara
verksamheten med tilldelade fasta tjänster ulan tillskott av vikarier utifrån.

För
alt minska belastningen på distriktsveterinärerna och för all veterinärernas
kunnande och lid skall kunna utnyttjas bättre har utredningen även övervägt
möjligheten att överföra mindre kvalificerade arbetsuppgifter på annan
arbetskraft. Utredningen har sålunda framhållit att sådana arbetsuppgifter
efter viss genomgången utbildning i ökad utsträckning bör kunna utföras av
djurägarna själva. Utredningen har även erinrat om att husdjursföreningarna i
landet har ca 500 assistenter för fältarbetet med semin- och kontrollverksamhet
samt djurhälsovård. Elt betydande antal assistenter finns även inom den
hälsokontrollverksamhet som anordnas av slakteriförbundel.

Några
remissinstanser har kommenterat utredningens synpunkter på denna fråga.
Riksrevisionsverket (RRV) framhåller sålunda att om mindre kvalificerade
ingrepp och åtgärder överlåts lill andra personalkategorier eller till
djurägarna själva, bör detta leda lill en minskning i behovet av distriktsveterinärer.
Lantbrukarnas riksförbund (LRF) anser att distriktsveterinärens arbete i många
fall är alltför ensidigt inriktat på ren akutsjukvård av rufinkaraklär och
betonar viklen av att i större omfattning än i dag överlåta till djurägare
eller assistentpersonal att utföra rutinbehandlingar. Lantbruksstyrelsen
däremot ställer sig tveksam fill om någon arbelsfid av betydelse kommer att
frigöras genom alt icke velerinärutbildad personal tas i anspråk för vissa
uppgifter inom djursjukvården. Styrelsen anser vidare att ytterligare
överväganden behövs i fråga om vilka uppgifter som skulle kunna tas om hand av
annan personal. Sveriges veterinärförbund påpekar alt en utökad djurägarinsals
fordrar och förutsätter ökad utbildning av djurägare. Utredningens förslag om
att använda annan personal än veterinärer i djursjukvården är enligt förbundet
ur flera synpunkter orealisfiskt.

Enligt
min mening är utredningens förslag att i ökad utsträckning överlåta mindre
kvalificerade djursjukvårdsuppgifter på djurägarna eller annan personal värt
att noga övervägas. Jag vill redan nu nämna att jag senare kommer alt föreslå
att distriktsveterinärerna närmare knyts till lantbruks-

Prop.
1981/82:122 12

nämnden.
Ett av skälen härtill är att jag anser att frågor som berör djurens hälso- och
sjukvård i ökad utsträckning bör ingå i nämndernas rådgivnings-och
kursverksamhet. Det blir då naturligt att i denna verksamhet och i samråd med
djurägarnas organisafioner också lägga in utbildning av djurägare i bl. a.
djursjukvård. I del föregående har jag vidare betonat vikten av ökad samverkan
mellan distriktsveterinärorganisationen och den organiserade hälsokonlrollverksamhelen
i näringens regi. Detla bör öka möjligheten att finna lämpliga former för mer akfiva
insatser i djurhälso- och djursjukvården av den assistentpersonal som finns
inom de organisationer som anordnar hälsokontroll och seminverksamhet.

En sådan ökad djurägarinsals
och medverkan av assistentpersonal bör givetvis ske i samarbete med och på
uppdrag av ansvarig veterinär. Delta är särskilt viktigt för att djur inte
skall utsättas för onödigt lidande genom lekmannabehandling saml för att
undvika missbruk av läkemedel framför allt med hänsyn till riskerna för
överförande av kemoterapeulika och andra preparat till hvsmedel. Det bör ankomma
på lantbruksstyrelsen som huvudman för distriklsveterinärorganisationen att
diskutera med näringens organisationer om lämpliga former för en utökad lekmannamedverkan
i djursjukvården.

I detta sammanhang vill
jag även ta upp frågan om samverkan i flervete-rinärstalioner. Djurhälsoutredningen
har förordat att flervelerinärslalioner inrättas framför allt i djurtäta
områden samt där geografiska, produktionstekniska och andra förutsättningar
finns härför. Dessa kan enligt utredningen vara utformade som distriktsveterinärstalioner
där ett antal distriktsveterinärer samverkar eller som djurhälsocentraler där
samverkan avses ske mellan distriktsveterinärer och andra veterinärkategorier
samt organisationer som arbetar med djurens hälso- och sjukvård, l.ex. lantbruksnämnd,
husdjursföreningar, slakteriföreningar, besiktningsveterinärer, regionala
laboratorier och djursjukhus.

Lantbruksstyrelsen delar i
stort utredningens positiva principiella inställning till flerveterinärstationer,
men påpekar samtidigt att det enligt styrelsens erfarenhet i samband med
inrättande av flerveterinärstationer uppkommer vissa praktiska problem med
lokalanskaffning, biträdeshjälp o.d. Styrelsen framhåller att det är viktigt
att styrelsen får befogenhet att lösa dessa frågor även om de skulle innebära
vissa ekonomiska åtaganden. LRF anför att erfarenheterna av de hitfills
inrättade flerveterinärstatio-nerna är övervägande positiva och konstaterar att
fördelarna mer än väl uppväger de farhågor som tidigare uttalades från
djurägarnas sida. LRF stöder därmed tanken att fältverksamheten i ökad
utsträckning kan bedrivas i form av flerveterinärstationer. LRF framhåller
också alt inrättandet av djurhälsocentraler är en rationell väg att få till slånd
den eftersträvade samordningen av olika aktiviteter inom husdjursområdet och
förordar att man tar vara på denna möjlighet vid lokalisering av
distriktsveterinärer och veterinärstationer för att eventuellt samordna lokaler
med t. ex. husdjurs-

Prop. 1981/82:122 13

föreningar.
Sveriges veterinärförbund instämmer i utredningens mofiv för inrättande av flerveterinärstationer.
Härigenom kan enligt förbundets mening en bättre planering av arbetet möjliggöras.
Förbundet anser att statens personalomkostnader reduceras och att den veterinära
servicen förbättras. Det är därför enligt förbundets uppfattning rimligt att
staten åtar sig det direkta ekonomiska ansvaret för inrättande och drift av flerveterinärstationer,
eftersom denna organisafionsform samtidigt ulgör en möjlighet till
rationaliseringar.

Jag har tidigare
understrukit vikten av en ökad samverkan mellan olika veterinära kategorier och
andra personer och organisationer som har anknytning till djurens hälso- och
sjukvård. Jag har också framhållit behovel av att alla möjligheter tas tiil
våra för alt finna lösningar som pä olika sätt förbättrar arbetsförhållandena
för distriktsveterinärerna. Enligt min mening kan inrättande av flerveterinärstationer
bidra till att nå nyssnämnda mål. Båda de av utredningen föreslagna samarbelsformerna,
distriktsveterinärstalioner och djurhälsocentraler, lorde medföra minskad
sårbarhet vid akut uppkomna vakanssiluafioner. Vidare ger den personliga kontakten
vid en flerveterinärstation en möjlighet till utveckling av den enskilde
veterinärens kunskaper till gagn för den djurägande allmänheten. Erfarenheterna
av den hitintills bedrivna försöksverksamheten med flerveterinärstationer är
också övervägande positiva. Med hänsyn lill de fördelar som står att vinna för
såväl veterinärer som djurägare föreslår jag därför en successiv uppbyggnad av flerveterinärstationer.
Jag är emellertid angelägen om att framhålla all flerveterinärstationer endast
bör inrättas där detta av geografiska och andra praktiska skäl är lämpligt och
att djurägarnas service inte väsentligt får försämras genom längre avstånd till
närmaste veterinär. Jag vill i delta sammanhang påpeka att önskad samverkan
också kan åstadkommas inom ramen för ett distrikt även om tjänsleinnehavarna är
placerade på skilda stalioneringsorter.

Det ankommer på lantbruksslyrelsen
alt indela landet i veterinärdislrikt saml bestämma tjänsigöringsområden och stafioneringsorter.
Styrelsen bör härvid efter samråd med näringens organisationer för varje
enskilt distrikt väga för- och nackdelar med inrättande av flerveterinärstationer.
Jag vill slutligen framhålla att inrättande av flerveterinärstationer och annan
samverkan i distrikten underlättas i hög grad om de tjänster som nyinrättas
placeras på de orter som i nuvarande organisation har en eller flera dislriklsveterinärer.

Som
lantbruksslyrelsen framhållit uppkommer i samband med inrättande av
veterinärstationer vissa problem med bl.a. lokalanskaffning. Enligt min mening
talar praktiska skäl för att lantbruksnämnderna i första hand kontaktar berörda
kommuner för att lösa lokalfrågorna. När del däremot gäller djurhälsocentraler
kan det vara ändamålsenligt att där så är möjligt förlägga dessa till lämplig
husdjursförenings lokaler eller lill ett regionall laboratorium. Kostnaderna
för hyra och drift av lokalerna bör hänföras fill

Prop.
1981/82:122 14

verksamheten
och jag kan därför inle biträda veterinärförbundets förslag att staten skall
stå för lokalkostnader m. m.

Jag
biträder däremot djurhälsoulredningens uppfattning att det kan vara lämpligt
att stimulera fill samarbete i flerveterinärstationer genom att statliga medel
under ett uppbyggnadsskede anvisas för anskaffande av telefonväxel m.m. Jag
föreslår därför att lantbruksstyrelsen får disponera 0,5 milj. kr. årligen för
kostnader i anslutning till inrättande av flerveterinärstationer.

Djurhälsoulredningen har, bl.a.
som ett led i sina rationaliseringsslrä-vanden, föreslagit databehandling av
distriktsveterinärernas praklikjour-naler. Utredningen påpekar att försöksverksamhel
med datorisering av veterinärmedicinska data sedan flera år tillbaka har pågått
i Skaraborgs och Kalmar län. Erfarenheterna är positiva. Från näringens sida
framförs också att man svårligen kan undvara ifrågavarande moderna hjälpmedel om
man vill nå en resullatgivande ökad satsning på profylax och genomföra den
samordning inom djurhälsovården som är önskvärd. En systematisering av
veterinärernas praktikjournaler med hjälp av ADB bör enligt utredningen
underlätta veterinärernas administrativa arbete och ge en säkrare
sjukdomsstatistik samt möjUggöra en kontinuerlig redovisning av veterinärmedicinska
observationer och åtgärder i den enskilda besättningen. Vidare kan den
föreslagna systematiseringen utgöra ett värdefullt stöd i avelsarbetel främst
vad avser nötkreatur men sannolikt också vad avser svin genom att olika
sjukdomars genetiska betydelse kan vägas in i avelsarbetel. Slutligen utgör
insamlade veterinärmedicinska data ett värdefullt underlag vid forsknings- och
utvecklingsarbete som berör djurhälsovård och djursjukvård. Kostnaderna för del
föreslagna datasystemet beräknas av utredningen uppgå till 2 milj. kr. per år.

Remissinstanserna
är övervägande posifiva till utredningens förslag. Statskontoret finner det
dock inte styrkt att systemet ger den lönsamhet som anges samt påpekar att det
inte är klarlagt vilken organisafion som skall ansvara för driften av systemet
om det införs i hela landet.

Jag vill för egen del
framhålla att sedan utredningen framlagt sitt betänkande har LRF ställt i
utsikt alt ta på sig ansvaret för driften av systemet samt för nödvändigt
utvecklingsarbete i samband härmed. Lantbruksstyrelsen äger att mot ersättning
erhålla utdalaredovisning för bl.a. smittskyddsbevakning och
sjukdomsstatistik. Jag anser därför att betryggande garantier har skapats för
ett framgångsrikt resultat och förordar därför att ett riksomfattande
datasystem för systematisering av veterinärernas prak-tikjoumaler snarast
införs. Regeringen eller efter regeringens bemyndigande lantbruksslyrelsen bör
träffa avtal om införande av systemet. Jag återkommer lill anslagsfrågan i del
följande (avsnitt 4).

Jag föreslår att den nya distriktsveterinärorganisaiionen
inrättas den 1 januari 1983.

Prop.
1981/82:122 15

2.2.4
Regional administration

Vad
gäller den regionala administrationen av djurens hälso- och sjukvård har djurhälsoutredningen
föreslagit att länsvelerinärorganisationens nuvarande arbetsuppgifter förs över
till resp. lantbruksnämnd.

Utredningens
förslag tillstyrks av socialstyrelsen, statskontoret, lantbruksslyrelsen,
länsstyrelsen i Skaraborgs län, övervägande antalet lantbruksnämnder, LRF och
Hushållningssällskapens förbund. Förslaget avstyrks av livsmedelsverket,
länsstyrelsernas organisalionsnämnd, övervägande antalet länsstyrelser,
länsveterinärorganisationerna och Sveriges veterinärförbund. Vissa
remissinstanser som yttrat sig anser att frågan ytterligare bör övervägas med
hänsyn till länsstyrelsens uppgifter främst rörande livsmedelskontrollen.

För egen del får jag
anföra följande. I det föregående har jag framhållit att de framtida uppgifterna
vad gäller djurens hälso- och sjukvård kräver ökade insatser i fråga om
planering och prioritering av olika aktiviteter. Planeringen bör centralt
utföras av lantbruksstyrelsen under medverkan av jordbruksnäringens organisafioner.
Som djurhälsoutredningen påpekar bör också, bl. a. som ett led i en önskvärd
decentralisering, den regionala planeringen och ledningen av djurens hälso- och
sjukvård förbättras. Det är härvid enligt min mening viktigt att den regionala
verksamheten på djurhälsoomrädel sätts i relation till statens och näringens
övriga insatser inom främst animalieproduklionen. Regionalt svarar
lantbruksnämnderna för de statliga insatserna i fråga om rådgivning m. m. inom animalieproduklionen.
Lantbruksnämnderna ombesörjer också en slor del av de administrativa
uppgifterna för distrikts veterinärorganisationen. Tillsynen över den allmänna hälso-
och sjukvården bland husdjuren åvilar emellertid länsveterinärorganisationen
som fungerar som ett fristående regionalt organ åt lantbruksslyrelsen.
Länsveterinärorganisationen skall sålunda utöva fillsyn över veterinärernas
verksamhet inom länet. Härutöver skall länsveterinärorganisalionen leda och
samordna åtgärder mot djursjukdomar. I fråga om de sällsynta sjukdomar som är
upptagna i epizootilagen har länsstyrelsen denna uppgift.

I
länsveterinärorganisationens arbetsuppgifter ingår också att utöva upplysnings-
och rådgivningsverksamhet. Länsveterinärorganisationen är alltså en från
länsstyrelsen skild enhet vars verksamhet utövas av länsveterinären. Denne är
numera tillika tjänsteman i länsstyrelsen och handlägger där framför alll
sådana ärenden som åvilar länsstyrelsen som regionall organ för fillsynen m. m.
enligt livsmedelslagen, djurskyddslagen och epizootilagen. Före år 1972 lydde
länsveterinären under dåvarande veterinärstyrelsen. Länsveterinären var då en
från länsstyrelsen fristående expert med skyldighet att biträda länsstyrelsen i
frågor rörande livsmedelskontroll, djurskydd och epizoolibekämpande. En direkt
befälslinje gick då från den centrala veterinära myndigheten lill
länsveterinären. När veterinär-styrelsen upphörde fördelades dess uppgifter på lantbruksslyrelsen
och det

Prop.
1981/82:122 16

nyinrättade
statens livsmedelsverk. Det bestämdes då att länsveterinären skulle inplaceras
i länsstyrelsen men det förutsattes att länsveterinären även skulle fullgöra
uppgifter ål båda dessa centrala verk i frågor som inte berörde länsstyrelsen.
Länsveterinären utför i länsveterinärorganisalionen utanför länsstyrelsen
ifrågavarande uppgifter ål lantbruksstyrelsen.

Den regionala stafiiga
administrationen för djurens hälso- och sjukvård är alltså, bortsett från mera
sällsynt förekommande epizootiärenden, uppdelad på lantbruksnämnd och
länsveterinärorganisation. Jag delar djurhälsoulredningens uppfattning att del
är angeläget att denna uppdelning upphör. Jag anser också i likhet med
utredningen och flera remissinstanser att det regionala ansvaret för djurens hälso-
och sjukvård bör åvila lantbruksnämnden. Länsveterinärorganisationens
nuvarande arbetsuppgifter bör alltså föras över till resp. lantbruksnämnd. I
och med delta upphör länsveterinärorganisationen och administrationen
koncentreras till ett regionalt organ. Härigenom kommer lantbruksnämnden att
få ett samlat ansvar och samlade resurser för de statliga regionala insatserna
inom animalieproduklionen. Djurens hälso- och sjukvård kan sålunda planeras tillsammans
med övriga statliga insatser och sättas in i nämndens handlingsprogram. En
fördel härmed är enligt min mening att planeringen decentraliseras och att
djurägarna får ett ökat inflytande på inriktning och omfattning av djurens hälso-
och sjukvård. Jag vill i detta sammanhang särskill betona att det är viktigt
att lantbruksnämnden i framtiden beaktar den stora betydelsen som djurhälsan
har för de animalieproducerande företagens ekonomi. För att nämnden skall kunna
fylla denna uppgift behövs ett intimt samarbete mellan husdjursrådgivare och
veterinärexpertis. Genom den föreslagna organisationsförändringen bör denna
samverkan kunna fördjupas och göras mer effektiv.

De
uppgifter som bör överföras från länsveterinärorganisationen lill
lantbruksnämnden är i vissa delar av administrafiv natur och kräver inte veterinär
kompelens. Övriga uppgifter rörande övergripande tillsyn av det allmänna
sjukdomsläget, tillsynen av praktiserande veterinärers verksamhet, planering
och samordning av olika insatser, medverkan vid planering och genomförande av
lantbruksnämndens rådgivning inom husdjursområdet, djurskyddsfrågor m.m.
förutsätter i flertalet fall veterinär sakkunskap. Sådan saknas f.n. vid
lantbruksnämnderna. Utredningen har övervägt att föreslå en direkt överföring
av resurser från länsstyrelserna till lantbruksverkel. I flertalet län finns
emellertid endast en länsveterinär. Utredningen har bl. a. därför tagit upp
frågan om vissa länsstyrelser skulle kunna dela på en tjänst med veterinärinrikining.
På samma sätl skulle en eller flera lantbruksnämnder kunna dela på en velerinärtjänst.
Ett motiv för en sådan delning skulle enligl utredningen vara alt det är svårt
att i en och samma person förena kompetens inom såväl djurens hälso- och sjukvård
som livsmedelshygien m.m.

LRF
avvisar förslaget om en uppdelning av länsvelerinärljänster på det

Prop.
1981/82:122 17

sätt
utredningen föreslår, då det bedöms svårt att nå önskvärd samordning mellan två
län. LRF föreslår därför i stället alt länsveterinären inordnas i lantbruksnämnden,
varifrån denne fullgör sitt uppdrag som chef för di-striktsveterinärorganisalionen
och därmed sammanhängande samordningsfrågor. Länsveterinären föreslås i övrigt
vara föredragande i länsstyrelsen i frågor rörande livsmedelskontroll, epizootiärenden
m. m.

För egen del vill jag
anföra följande. Länsstyrelsen har sedan år 1972 haft länsveterinärer i sin
organisation och funnit deras verksamhet värdefull, förutom inom de områden
som iradifionellt hör till den veterinära sekiorn även inom andra enheter på
länsstyrelse. Man framhåller från länsstyrelsehåll sålunda att
länsveterinärerna spelar en aktiv roll i samhällsplaneringen och bidrar lill
all möjligheterna förbättras att få en allsidig bedömning i en rad ärendegrupper,
bl.a. inom miljövård. Jag anser därför att en tjänsteman med
veterinärutbildning även i fortsättningen bör vara placerad i länsstyrelsen.
Jag ser det samtidigt som en allvarlig brist att den veterinärmedicinska
sektorn inom lantbruksnämndernas verksamhetsfält inte är tillfredsslällande
tillgodosedd. Frågan bör därför enligt min mening få följande lösning.

I
landet finns f. n. 32 tjänster som länsveterinär och biträdande länsveterinär.
Två länsveterinärer finns i Stockholms, Östergötlands, Kalmar, Krisfianstads,
Malmöhus, Hallands, Älvsborgs och Västerbottens län. Enligt min mening finns
del skäl som lalar för att såväl samfiiga länsstyrelser som lantbruksnämnder
har en fasl tjänst med veterinär kompetens inom sig.

För att kunna tillgodose
ett sådant önskemål skulle 16 nya tjänster behöva inrättas. I nuvarande statsfinansiella
läge anser jag emellertid inle alt det är lämpligt alt föreslå en sådan
resursförstärkning. I stället föreslår jag alt tillgängliga resurser fördelas
mellan länsstyrelser och lantbruksnämnder med beaktande av nuvarande
personaluppsättning. Lösningarna blir härvid olika i olika län beroende på
tidigare tilldelning av tjänster.

Av
naturliga skäl har dubblering av tjänster medgivits i huvudsak i de län som har
en stor djurhållning och slor velerinärtäthet. Det är också här som
lantbruksnämndens behov av egen och specialinriklad kompetens är mest framträdande.

I
de län där det f n. förekommer dubbleringar av länsveterinärtjänslerna förordar
jag därför efter samråd med chefen för kommundepartementet att en av tjänsterna
vid resp. länsstyrelse förs över fill lantbruksnämnden i länet. I de län där
det endast finns en länsveterinär bör denne vara kvar i länsstyrelsen men
åläggas alt tills vidare även biträda resp. lantbruksnämnd med uppgifter
rörande djurens hälso- och sjukvård. Jag anser härutöver att man bör ta fasta
på möjligheterna fill ett effektivt resursutnyttjande genom samarbete över
länsgränserna där så är möjligt av geografiska skäl. Jag vill därför, som ett
första led i en sådan samverkan, förorda att den veterinär som i framtiden blir
placerad vid lantbruksnämnden i 2 Riksdagen I98II82. 1 samt. Nr 122

Prop.
1981/82:122 18

Älvsborgs
län med Vänersborg som stalioneringsort skall biträda lantbruksnämnden i
Göteborgs och Bohus län.

Som
jag tidigare framhålUt finns två länsveterinärtjänster i län med omfattande
djurhållning och stor veterinärtäthet. Ett undantag utgör Skaraborgs län. Detta
län har en intensiv animalieproduklion och en betydande livsmedelsindustri och
bör därför prioriteras högt i fråga om resurser för såväl djurens hälso- och
sjukvård som för livsmedelskontroll m. m. Del är enligt min mening befogat all
såväl lantbruksnämnden som länsstyrelsen i Skaraborgs län har en veterinär som
på heltid kan ägna sig åt regional administrafion inom resp. myndighet; detta
så mycket mer som lantbruksnämnden och länsstyrelsen här har skilda
kansliorter. Jag förordar därför att en ny tjänst tillförs lantbruksnämnden i
Skaraborgs län.

Den
ovan föreslagna fördelningen av länsveterinärtjänsterna medför enligt min mening
ett effektivt utnyttjande av den veterinärmedicinska expertisen. Samtidigt
möjliggörs i de djurrika länen en önskvärd specialisering som svarar mot de
olika uppgifternas krav på kompetens.

De
länsveterinärer som placeras i lantbruksnämnden liksom de veterinärer som
fortsatt är anställda hos länsstyrelserna skall vara chefer för en veterinär
enhet inom lantbruksnämnden. Det ankommer på lantbruksstyrelsen att svara för
den närmare utformningen av dessa enheter.

Flera
remissinstanser har tagit upp frågan om konsekvenserna för länsstyrelsernas
del vid ett överförande av länsveterinärorganisalionen lill lantbruksnämnden. EnUgt
min mening innebär den föreslagna omorganisationen inga väsentliga negativa
effekter för länsstyrelserna. Samfiiga länsstyrelser kommer sålunda att inom
sig ha tillgång till veterinär för handläggning av ärenden rörande tillsyn
enligt livsmedelslagen, djursskyddslagen och eipzootilagen. Den tolala arbetsvolymen
inom dessa områden kommer enligt min bedömning inom överskådlig tid inte all
nämnvärt förändras. Jag har gjort denna bedömning med utgångspunkt i följande
analys av den framtida verksamheten inom de aktuella ämnesområdena.

Vad
först gäller livsmedelslillsynen har djurhälsoutredningen påpekat att nuvarande
livsmedelslag trädde i kraft för tio år sedan och att någon samlad översyn av
lagen och formerna för livsmedelskontrollen därefter inte gjorts. Utreaningen
föreslår därför att en översyn av hithörande frågor bör göras i särskild
ordning. Jag vill emellertid erinra om att regeringen i december 1981, på
förslag av livsmedelsverket och efter en omfattande remissbehandling beslutat
att göra ett flertal ändringar i livsmedelskungörelsen (1971:807). Motivet
till ändringarna var bl. a. att anpassa den praktiska tillämpningen av
livsmedelslagen lill de erfarenheter som vunnits sedan år 1972 då vår nuvarande
livsmedelslagstiftning trädde i kraft. Någon ändring i själva lagen har
däremot inte ansetts befogad. Regeringens nyss fattade beslut innebär all en ny
livsmedelsförordning (1981:1372) träder i kraft den 1 juli 1982. Enligt min
mening finns därför inte något behov av att nu åter se över lagsfiftningen med
anledning av vad utredningen anfört.

Prop. 1981/82:122 19

I
fråga om livsmedelskontrollen vill jag vidare erinra om att regeringen i maj
1981 efter förslag från livsmedelsverket fastställde vissa ändringar i
livsmedelsverkels provlagningskungörelse för den offentliga livsmedelskontrollen.
Ändringarna innebär att detaljstyrning i fråga om antalet prov avskaffas och
att kommunerna får stor frihet att utforma livsmedelskontrollen i den egna
kommunen. Vidare erbjuds kommunerna möjlighet att delta i projektinriktad
provtagning och undersökning under ledning och samordning av livsmedelsverket.
Medverkan i sådan projektinriktad provtagning av livsmedel sker enligt
hälsovårdsnämndens egen bedömning. Kungörelsen trädde i kraft den 1 januari
1982.

Den tyngst vägande delen i
livsmedelskontrollen är kommunernas fillsyn av livsmedlens beskaffenhet. Detta
ansvar åvilar hälsovårdsnämnderna. Erfarenheten har emellertid visat alt många
kommuner inte har tillräckliga resurser för denna uppgift. Härtill kommer alt
de livsmedelsproducerande förelagens distributionsområden ofta går långt över
kommungränserna.

En förutsättning för att
livsmedelskontrollen i framtiden skall bli elTektiv och ändamålsenlig i alla
delar av landet är därför enligt min mening inlerkommunal samverkan och en
rikstäckande laboratorieservice. Laboratorierna bör spela en central roll i
livsmedelskontrollen och tjäna som serviceorgan åt berörda myndigheter såsom
hälsovårdsnämnder och länsstyrelser och förse dessa inle endasi med
analysresultat utan även med rådgivning som underlag för myndigheternas beslut.
Laboratorierna bör förfoga över såväl mikrobiologisk och kemisk som
veterinärmedicinsk kompetens.

Besvärsärenden
och övriga myndighetsuppgifter inom livsmedelstillsynen skall givetvis enligt
gällande lagstiftning handläggas inom länsstyrelsen med dess fillgång till
juridisk sakkunskap. Länsstyrelsens rådgivning på del livsmedelshygieniska
området bör dock samordnas med den rådgivning som meddelas genom
laboratorierna.

Beträffande djurskyddstiUsynen
vill jag anföra följande. Djurhälsoutredningen har framhållit alt
lantbruksnämnderna bedriver en omfattande rådgivning inom husdjursområdel rörande
djurens utfodring och vård, byggnadernas utformning m. m. Nämnderna handhar
dessutom tillståndsgivningen enhgt djurstallskungörelsen där också
rådgivningen spelar stor roll. Utredningen finner det naturiigt att rådgivningsarbetel
vidgas till alt i ökad utsträckning omfatta djurskyddsfrägor.

Jag
delar utredningens uppfattning att djurskyddsarbetel i första hand skall ta
sikte på förebyggande åtgärder som bäst tillgodoses genom upplysning och
rådgivning om hur djur skaU skötas och behandlas för att de skall skyddas mot
lidande. Inspektioner, förelägganden och förbud enligt djurskyddslagen är
givetvis också vikfiga moment i djurskyddsarbetet men dessa myndighelsingrepp
bör minska i betydelse allteftersom upplysningen och rådgivningen på djurskyddels
område förbättras. En överföring av det regionala ansvaret för djurens hälso-
och sjukvård till lantbruksnämnden innebär att även det förebyggande
djurskyddsarbetet förbättras och blir ett

Prop. 1981/82:122 20

naturligt
led i lantbruksnämndernas husdjursverksamhet. Givetvis bör rådgivning på djurskyddsområdel
också utövas av länsstyrelserna och hälsovårdsnämnderna särskilt i fråga om
sällskapsdjur och övriga djur utanför animalieproduklionen. För att bl. a.
undvika dubbelarbete bör planeringen av rådgivnings- och
upplysningsverksamheten samordnas mellan länsstyrelser, hälsovårdsnämnder och
lantbruksnämnder.

Några
remissinstanser har antytt att lantbruksnämndernas befattning med djurskyddsfrågor
skulle medföra risker för intressekollisioner och all dessa frägor inte skulle
behandlas med oväld och objektivitet. Detta beror enligl min mening på en
missuppfattning och feltolkning av utredningens förslag. Jag vill framhålla att
någon ändring i fråga om myndighetsutövning på djurskyddsområdet inte är
aktuell. Lantbruksnämnden bör således som hillills ha ansvaret för tillståndsgivningen
enligt djurstallskungörelsen. Nämnderna är bäsl lämpade för denna uppgift inte
minst med hänsyn lill dessas möjligheter att sammanväga byggnadstekniska, produklionsekono-miska
och djurskyddsmässiga aspekter på djurslallarnas utförande. Erfarenheterna av
nämndernas verksamhet vid tillståndsgivningen enligt djurstallskungörelsen har
varit mycket goda och har inneburit en allmänt omvittnad förbättring av djurslallarna.
Någon anmärkning mot nämndernas integritet vid handläggningen av dessa frågor
har inte förekommit. Övrig myndighetsutövning skall självfallet ske genom
hälsovårdsnämnd och länsstyrelse på det sätt som föreskrivs i djurskyddslagen
och dess följdförfatlningar. Länsstyrelsens tillgång på juridisk expertis är
här särskilt värdefull vid handläggning av komplicerade djurskyddsärenden som kan
innebära förbud eller ålägganden för djurägare.

Vad
angår den regionala tillsynen enligl epizootilagen vill jag anföra följande, Epizootilagen
upptar endast sådana smittsamma sjukdomar som mera sällan förekommer i landet l.ex.
mul- och klövsjuka. Under de senaste decennierna har endast sporadiska fall
diagnostiserats.

Den
centrala tillsynen av epizootilagen utövas av lantbruksstyrelsen. Länsstyrelsen
har sedan gammall vissa myndighetsuppgifter vid epizooti-bekämpningen.
Ärendegruppen är för länsstyrelsens del normalt myckel liten och omfattar främst
beredskapsplanläggning. Bl. a. därför anser jag att tillsynen enligl epizootilagen
även framgent bör åvila länsstyrelsen.

Sammanfattningsvis
föreslår jag vad gäller den regionala organisationen av djurens hälso- och
sjukvård följande. Nuvarande uppgifter inom länsveterinärorganisationen förs
över på lantbruksnämnden där en veterinär enhet inrättas. Till denna enhet förs
distriktsveterinärerna i länet. Enheten står under ledning av en chefveterinär
som i Stockholms, Östergötlands, Kalmar, Kristianstads, Malmöhus, Hallands,
Älvsborgs, Skaraborgs och Västerbottens län är anställd vid resp.
lantbruksnämnd. Chefen för veterinärenheten vid lantbruksnämnden i Älvsborgs
län är tillika chef för motsvarande enhet vid lantbruksnämnden i Göteborgs och
Bohus län. I Uppsala, Södermanlands, Jönköpings, Kronobergs, Gotlands,
Värmlands,

Prop.
1981/82:122 21

Örebro,
Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands och
Norrbottens län åläggs den veterinär som är anställd vid länsstyrelserna i
dessa län att jämväl vara chef för veterinärenheten inom resp. lantbruksnämnd.

Jag förordar att länsveterinärorganisafionens
arbetsuppgifter överförs till lantbruksnämnden den 1 januari 1983 samtidigt med
omorganisationen av distriktsveterinärorganisalionen. Del bör ankomma på
regeringen att meddela föreskrifter om omorganisationens genomförande. Jag
avser att senare återkomma lill regeringen i denna fråga.

2.2.5
Finansieringsfrågor

Staten
har inom olika områden som rör djurens hälso- och sjukvård tagit på sig ett
betydande kostnadsansvar. Kostnaderna för distriktsveterinärernas löner,
sjukvård, reseersättningar och expenser beräknas under budgetåret 1980/81
uppgå lill ca 50 milj. kr. En betydande del härav utgörs av kostnader i samband
med fiUfällig vikariatljänstgöring. Kostnaderna för administration m. m. av dislriktsveterinärorganisationen
kan uppskattas till ca 8 milj. kr. Härtill kommer att staten svarar för
arbetsgivaravgifterna för distriktsveterinärerna, vilka f. n. uppgår fill ca 8
milj. kr. Statens totala kostnader för distriktsveterinärorganisationen uppgår
således lill ca 66 milj. kr. Av dessa kostnader avser viss del vården av
sällskapsdjur och sporthästar. Staten har vidare kostnader för ersättning till
avlägset boende djurägare, ca 1,5 milj. kr., för bekämpande av smittsamma
husdjurssjukdomar, ca 18 milj. kr. saml för statens veterinärmedicinska
anstalt, nettokostnad 42 milj. kr.

I det föregående har jag
föreslagit vissa reformer för att förbättra djurens hälso- och sjukvård.
Sålunda har jag föreslagit en inriktning av verksamheten mot ökade
förebyggande åtgärder. En förutsättning för att få lill stånd en sådan
utveckling är somjag tidigare framhållit bl. a. en bättre planering och samverkan
mellan olika insatser inom animalieprodukfionen. Liksom djurhälsoutredningen
anser jag emellertid att det dessutom krävs ekonomiska styrmedel för alt
stimulera förebyggande verksamhet. Nuvarande subventionering av djursjukvården
genom den statliga distriktsveterinärorganisationen har delvis motsatt effekt.
Det är därför enligt min mening nu befogat med en viss omdisponering av statens
bidrag till djurens hälso- och sjukvård. Jag förordar därför all 5 milj. kr. av
stafiiga medel åriigen stäUs fill lantbruksstyrelsens förfogande för främjande
av förebyggande åtgärder. Medlen bör bl. a. användas för alt subventionera
djurägarnas kostnader för de besältningsulredningar som görs i samverkan
mellan distriktsveterinärerna och den organiserade hälsokontrollen. Det bör
också beaktas att obduktioner och andra laboratorieundersökningar är mycket
kostnadskrävande och därför kan behöva stödjas ekonomiskt. Vidare bör medlen
användas som bidrag till utvecklingsarbete m. m. som syftar fill förebyggande
åtgärder.

Prop. 1981/82:122 22

I
det föregående har jag vidare föreslagit en förstärkning av distrikts velerinärorganisationen
varvid antalet tjänster inom denna får uppgå till högst 390. Kostnaden för denna
förstärkning, med beaktande av de besparingseffekter som uppnås genom att
användningen av tillfälliga vikarier kraftigt minskas, beräknas uppgå till 2
milj. kr. per år.

Slutligen
medför mitt förslag fill stimulansåtgärder för flerveterinärstationer en
kostnad för staten av 0,5 milj. kr.

Vad
gäller kostnaderna för det föreslagna datasystemet har, som jag tidigare
anfört, LRF ställl i utsikt att ta på sig ansvaret för driften av systemet.
Statens kostnader beräknarjag till 250000 kr. per år.

De
föreslagna åtgärderna för en förbättring av djurens hälso- och sjukvård medför
totalt en kostnadsökning för staten på ca 8 milj. kr. Jag återkommer lill
anslagsfrågan i det följande (avsnitt 4).

Djurhälsoutredningen
har föreslagit alt statens nuvarande bidrag till djurens hälso- och sjukvård
bör bibehållas realt sett oförändrat och alt staten kompenseras för de ökade
kostnaderna genom all djurägarna i ökad Utsträckning svarar för kostnaderna för
djursjukvården. Statskontoret, riksrevisionsverket och Svenska kommunförbundet
hävdar all djurägarna borde bära större del av de kostnader som nu faller på
det allmänna. LRF och Sveriges veterinärförbund anser å andra sidan att i
första hand staten via budgetmedel skall slå för de fillkommande kostnaderna.

För egen del anser jag att
det finns skäl som lalar för att subventioneringen av akutsjukvården relativt
sett bör minska och att djurägarna i ökad Utsträckning bör bära kostnaderna för
denna. Jag finner därför att en rimlig avvägning är, att statens nettokostnader
förblir realt oförändrade men att det inom ramen för dessa görs omprioriteringar
för att anpassa distriktsveterinärorganisationen lill dagens behov och
samtidigt åstadkomma en önskvärd förändring av verksamhetens inriktning.

En
viss höjning av veterinärkostnaderna för det enskilda sjukbesöket är enligt min
mening ofrånkomlig om man skall kunna finansiera de önskade reformerna. Detta
skulle enklast kunna ske genom att sänka den fasta statliga lönen och samtidigt
höja den ersättning enligt veterinärlaxeförord-ningen som djurägarna nu erlägger
direkt till veterinären i samband med sjukbesök. Ett sådant förfarande skulle
emellertid leda till all arvodesin-komslerna ökar mera i djurtäla distrikt än i
områden med elt mindre antal djur, vilket i sin tur skulle leda lill
oacceptabla inkomstskillnader. Djurhälsoutredningen har övervägt fyra
alternativ.

1. Djurägarna
erlägger sina avgifter för djursjukvården till staten i slällel

för lill distriktsveterinärerna (centraUserad uppbörd). Distriktsveterinärer

na erhåller hela sin ersättning från staten som fast lön, eventuellt kombine

rad med någon form av tantiem.

2. Djurägarna
erlägger en särskild djursjukvårdsavgift som tas ut i sam

band med sjukbesök. Distriktsveterinärernas avlöningssystem med nuva

rande fördelning mellan fast lön och arvodesinkomster bibehålls oföränd

rat.

Prop.
1981/82:122 23

3.
Djurägarnas avgifter enligt veterinärtaxeförordningen
höjs samfidigt som veterinärernas fasta löner sänks men differenfieras med
hänsyn fill förhållandena i olika distrikt.

4.
Djurägarnas kostnader för
djursjukvården bestrids delvis kollektivt av jordbruksnäringen genom exempelvis
avräkning mot prisregleringsmedel eller produktavgifter.

Endast
en remissinstans, Tjänstemännens centralorganisation (TCO), förordar alternativ
1. Andra remissinstanser som kommenterat detla alternativ anser att del f. n.
inte är genomförbart.

Alternativ
2 med en särskild djursjukvårdsavgifl anses av bl.a. lantbruksslyrelsen
möjligt all genomföra. Flera remissinstanser som kommenterat delta alternativ
har påpekat alt en statlig djursjukvårdsavgift kan uppmuntra fill privatprakfik
i attraktiva delar av landet varvid distriktsveterinärorganisationen kan slås
sönder.

Alternativ
3 kräver enligt statens arbetsgivarverk genomgripande ändringar i nu gällande
kollektivavtal. Komplicerade speciallösningar måste tillgripas som kan bli
svåra att tillämpa och administrera. Lantbruksstyrelr sen anser att detta
alternativ inte är genomförbart. LRF framhåller alt alternativet innebär en
tämligen enkel lösning som medger ett behållande av nuvarande avlöningsprincip
och även ger möjlighet att efter förhandlingar omfördela statens och djurägamas
andel av djursjukvårdskostnaderna tiU den fördelning som på sikt är lämplig.

Alternativ 4, kollektiv djurägarfinansiering,
förordas av några länsstyrelser och Sveriges veterinärförbund. Lantbruksslyrelsen
har ingen erinran mot detta alternativ men är medveten om att övriga anspråk på
prisregleringsmedel är stora. RRV anser alternativet mindre lämpligt och
framhåller att kollektiv finansiering bör begränsas till att läcka kostnader
för övergripande sjukdomsbekämpning. LRF kan inte acceptera att ökade
kostnader finansieras med kollektiva medel och framhåller att kostnaderna för
akutsjukvården huvudsakligen bör belasta den enskilde djurägaren för att motivera
denne all företaga åtgärder för att förebygga störningar. Förbundet anser också
att allernalivet innebär att animalieproduklionen skulle få slå för en icke
oväsentlig subventionering av vården av sällskapsdjur.

För egen del anser jag att
varken alternativ 1 eller alternativ 4 är lämpliga. Alternativ 1 blir enligl
min mening administrativt betungande, dyrbart och innebär en genomgripande
ändring av nuvarande anställningsförhållanden. Alternativ 4 kan i och för sig
synas enkelt men har flera betydande nackdelar. Sålunda skulle ytterligare subventionering
av djursjukvården för den enskilde strida mot principen om en ökad satsning på
förebyggande åtgärder. Vidare SKulle denna finansieringsform med prisregleringsavgifter
m.m. innebära att jordbruksnäringen skulle komma att subventionera hälso- och
sjukvård för sällskapsdjuren, vilket jag inle anser rimligt.

Alternativ
2, med en statlig djursjukvårdsavgift, innebär att kostnadsför-

Prop. 1981/82:122 24

delningen
mellan staten och djurägarna kan regleras samfidigt som veterinärernas
nuvarande förhållandevis fria anställningsform kan bibehållas. Enligt djurhälsoulredningen
bör en höjning med 30 % av behandlingsarvodena enligl veterinärtaxeförordningen
motsvara de ökade kostnaderna. Behandlingsarvodel utgör endasi en viss del av
den totala kostnaden för ett sjukbesök. Denna beräknas öka med 5-10 % beroende
av avståndet till veterinären eller med ca 5-10 kr. per besök.

Veterinären
är enligt nu gällande regler skyldig alt föra praklikjoumal och göra ekonomiska
anteckningar som underlag för sin deklaration. Det bör således inle medföra
något extraarbete för veterinären att notera den särskilda
djursjukvårdsavgiften. Alternativ 2 medger alltså att staten genom ett
förhållandevis enkelt uppbördssystem kan ta in erforderliga medel från
djurägarna. Avgiftsuttaget kan varieras med hänsyn lill bl. a. behovet av medel
för förebyggande insatser och differentieras för oUka djurslag. Alternafivet
för dock med sig vissa administrativa kostnader.

Alternativ
3 innebär att de ökade kostnaderna för de föreslagna reformerna erhålls genom
att djurägarnas avgifter höjs samtidigt som distriktsveterinärernas fasta
löner sänks och differentieras efter förhållandena i olika distrikt. Den fasta
lönen skulle behöva sänkas med i genomsnitt 20000-25000 kr. Alternafiv 3
förutsätter således att landet indelas i ett antal regioner med olika
lönesättning. En utgångspunkt skall vara att nuvarande relationer mellan
distriktsveterinärernas totalinkomster i olika distrikt bör bibehållas i stort
sett oförändrade. Fördelen med alternativ 3 är att det kan göras förhållandevis
enkelt under förutsättning att inte alltför stora krav ställs på rättvisa
mellan olika regioner.

Flera
remissinstanser har framhållit att alternativ 2 och 3 skulle medföra risk för
att djursjukvården privaliseras. Enligt min mening får erforderlig nivå på
djursjukvårdsavgift resp. höjning av veterinärarvodena enligt veterinärtaxeförordningen
knappast denna effekt.

Från
djurägarnas synpunkt torde alternativ 2 och alternativ 3 vara likvärdiga. För
ett genomförande av alternativ 3 krävs emeUerfid genomgripande ändringar i nu
gällande koUeklivavtal. Vidare krävs en differentiering av den fasta lönen på
grund av varierande djurunderlag m.m. inom olika områden. En sådan differentiering
skulle enligt min mening leda till mycket besvärliga och ofta återkommande
lönerevisioner. Det är alltså förenat med tekniska svårigheter alt få till
stånd en uppgörelse mellan avtalsparterna. Jag anser av det skälet att detta alternafiv
inte är lämpligt alt genomföra.

Med
hänsyn till vad jag ovan anfört förordar jag att en djursjukvårdsavgift enligl
utredningens alternafiv 2 bör införas för alt delvis finansiera djurens hälso-
och sjukvård. Denna bör enligl min mening vara enhetlig för hela landet och
sättas högre för sällskapsdjuren. Riktpunkten bör vara att vården av
sällskapsdjur inte subventioneras. Det ankommer på regeringen att besluta
föreskrifter om en sådan djursjukvårdsavgift.

Prop.
1981/82:122 25

Jag
har tidigare framhållit att i glesbygder behövs speciella statliga åtgärder.
Bidrag för veterinärförrättning hos avlägset boende djurägare bör därför lämnas
efter samma grunder som gäller f. n. Medel för detta ändamål anvisas under ett
särskilt anslag. Jag återkommer i det följande till anslagsfrågan.

2.3
Omorganisation av statens veterinärmedicinska anstalt

Statens
veterinärmedicinska anstalt (SVA) har under 1960- och 1970-talen berörts av ett
förhållandevis stort antal utredningar. Under 1960-talet gällde
utredningsarbetet främst veterinärmedicinsk forskning och utbildning. Vidare
utreddes samordningsfrågor och omlokaliseringsfrågor. Under 1970-talet har
frågan om vaccinförsörjningen m. m. utretts.

Del nu föreliggande
betänkandet av SVA-SLL utredningen innefattar en översyn av SVA:s verksamhet
och organisation. Utredningen har lämnat förslag rörande organisation,
målsättning, uppgifter och anslagskonstruktion. Vidare behandlas i betänkandet
anstaltens framfida samverkan med lantbruksuniversitetet och andra myndigheter.

Som
jag tidigare framhållit har djurens hälso- och sjukvård av flera skäl ett
betydande samhällsintresse. De i betänkandet framlagda förslagen skall ses mol
denna bakgrund men också som elt led i all effektivisera statsförvaUningen. Enligl
min mening är det således nödvändigt att anstalten får en mot dessa krav
svarande organisation.

Då
anstaltens organisation m.m. fastställs bör därjämte beaktas att möjligheter
bör finnas att utan mera genomgripande ändringar vid behov bygga ut eller
disponera om resurserna för att möta ytterligare krav vid djursjukdomarnas
bekämpande. Hänsyn måste också tas till all organisafionen bör ge utrymme för
forsknings- och utvecklingsarbete. Från dessa synpunkter finner jag
utredningens förslag väl avvägda och de kan enligt min mening läggas liU grund
för en ändrad organisation m. m.

2.3.1
Målsättning och arbetsuppgifter Allmänt

Enligt
utredningen skall SVA vara ett expert- och serviceorgan åt lantbruksslyrelsen,
näringen och allmänheten, med uppgift att bl.a. utreda smittsamma sjukdomars
uppkomst, orsak, spridningssält m. m. SVA skall vara veterinärmedicinskt
centrallaboratorium samt utföra viss rutinmässig diagnostisk verksamhet. Vidare
skall SVA aktivt medverka i sjukdomars förebyggande och bekämpande. Till stöd
för dessa funktioner skall SVA utföra forsknings- och utvecklingsarbete.

Enligt
min bedömning kommer lantbruksstyrelsen också i framtiden att vara mycket
beroende av nära kontakter med utomstående veterinärmedicinsk expertis med hög
vetenskaplig kompetens. SVA måste således i

Prop. 1981/82:122 26

första
hand, såsom utredningen framhållit, betraktas som ett service- och expertorgan
till lantbruksstyrelsen. SVA bör med förtur utföra de undersökningar,
utredningar m.m. som styrelsen begär. Kontakterna mellan SVA och
lantbruksstyrelsen bör enligt min mening dock breddas och fördjupas för att möjliggöra
alt styrelsen får elt större och mer behovsan-passal inflytande över anstaltens
verksamhet. Jag förutsätter att anstaltens blivande ledning och
lantbruksstyrelsen i samråd utarbetar former för kontakterna för att därigenom
vinna stadga och fasthet i den önskvärda samverkan mellan de båda
myndigheterna.

Vidare bedömer jag alt
livsmedelsverket har stort behov av SVA:s kunnande på olika fält, framför alll
på köttbesiktningens område. För att tillgodose konsumenternas krav på
livsmedel av hög kvalitet och för att på ell mer aktivt sätt kunna medverka i
djurhälsoarbetet behöver besiktningsveterinärerna fortlöpande genom anstaltens
insatser hållas informerade om de senaste landvinningarna på del diagnostiska
området. Även andra myndigheter som socialstyrelsen, naturvårdsverket m.fl.
har behov av alt anlita SVA för vissa uppgifter. Jag räknar med alt SVA i
samråd med berörda myndigheter utarbetar rutiner för samverkansformerna.

I
detta sammanhang vill jag också understryka vikten av att näringen som viktig
avnämare av SVA:s tjänster får möjlighet alt påverka anstaltens inriktning av
verksamheten.

Beträffande samverkan med
Sveriges lantbruksuniversitet återkommer jag senare härtill i samband med att
jag behandlar FoU-frågor.

Jag
anser alt finansieringen av SVA bör ske - förutom av anslagsmedel — med bidrag
från berörda intressenter samt övriga inkomster av verksamheten.

Smittskyddsbevakning

Statsepizootologen
har att löpande följa det epizootologiska och epidemiologiska sjukdomslägel
såväl inom som utom landet. Denna bevakning sker i nära samverkan med lantbruksslyrelsen.
Utredningen har enligt sina direktiv även haft alt överväga epizootologiska
avdelningens organisatoriska placering. Epizootologiska avdelningen är en vikfig
faktor i bevakningen av epizootier och andra anmälningspliktiga sjukdomar.
Arbetet härmed bör i praktiskt och organisatoriskt hänseende ske i nära kontakt
med övrig verksamhet vid anstalten. Jag förordar därför all statsepizootologen
även framdeles organisatoriskt och i fråga om förläggning knyts till SVA.

Centrallaboratorium
med rutinanalysverksamhet

SVA
föreslås vara central- och referenslaboratorium för den regionala
laboratorieverksamheten. SVA bör mot ersättning utföra diagnostiska undersökningar
på särskiU uppdrag av myndigheter samt diagnostiska undersökningar som kräver
speciell kompetens eller resurser som saknas på

Prop.
1981/82:122 27

andra
laboratorier. I SVA:s cenlrallaboratoriefunktion ingår uppgifter att utarbeta,
utveckla, standardisera och introducera nya diagnostiska metoder. En annan av SVA:s
funktioner blir att svara för skötsel och förråd av bakterie- och virusstammar saml
för referensundersökningar m. m. Vidare skall SVA bereda och tillhandahälla
vissa diagnostiska preparat, substrat o.d. samt svara för diagnostisk
beredskap. I SVA:s uppgifter bör också ingå elt ansvar för vidareutbildning och
rådgivning på laboraloriediagnosfi-kens område.

Staten har tagit på sig elt
betydande ansvar för bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar. I detta
ansvar bör ingå att det i landet finns ett centraUaboratorium med god
kompetens. Detta krav tillgodoses enligt min mening väl genom de av utredningen
föreslagna funktionerna för SVA som centrallaboratorium. Jag kan således
biträda utredningens förslag i denna del.

För
att SVA skall kunna utföra de uppgifter som krävs av ett centrallaboratorium
erfordras att en viss mängd rutinanalyser utförs. Anledningen härtill är alt
materialet från rutinverksamheten skall kunna användas för utveckling av
diagnosfiska metoder m. m. Sådan typ av uppdragsverksamhet skall bedrivas med
full kostnadstäckning.

I
detta sammanhang vill jag även behandla frågan om den organisatoriska fillhörigheten
av del livsmedelshygieniska laboratoriet vid SVA. Detta fungerar som
anvisningslaboratorium för mikrobiologiska och vissa kemiska undersökningar
och är nödvändigt för velerinärutbildningen vid lantbruksuniversitetet.
Utredningen har föreslagit att laboratoriet överförs till
lantbruksuniversitetet.

Vissa
remissinstanser avstyrker utredningens förslag. Därvid har bl.a. framförts att
SVA behöver kompetens inom ämnesområdet livsmedelshygien.

Eftersom laboratoriet i
första hand är att se som en utbildningsresurs finner jag i likhet med
utredningen och flera remissinstanser att det livsmedelshygieniska
laboratoriet organisatoriskt bör överföras till insfitufionen för
livsmedelshygien vid lantbruksuniversitetet. Detta hindrar dock inte alt laboratoriet
även i fortsättningen på uppdrag av myndigheter m.fl. kan fullgöra vissa laboralorieuppgifter.

Sjukdomsövervakning,
utredningsverksamhet, rådgivning m.m.

Utredningen
föreslår att sjukdomsövervakningen samt utrednings- och rådgivningsverksamheten
i första hand sker djurslags- eller funktionsorien-lerat saml vid epizootologiska
enheten. Arbetet bör därvid ske i nära samarbete med de diagnostiska enheterna
och vaccinenheten. Bl.a. lämnas råd och anvisningar i anslutning tiU den
diagnosfiska verksamheten. Beträffande fjäderfä och pälsdjur och vissa
specialområden har en vertikal organisation byggts upp för utredning,
diagnostik och rådgivning samt därmed förenat FoU. Den vertikala organisationen
innebär enligt utred-

Prop.
1981/82:122 28

ningen
fördelar då den möjliggör ett mera samordnat ansvar mot avnämarna och bör
därför byggas ut till all omfatta flera djurslag och produktionsinriktningar.
Statens ansvar bör främst omfatta den verksamhet som avser bevakning och
bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar.

För
egen del vill jag anföra följande. En viktig funktion för SVA skall vara
bevakning av sjukdomssituationen samt att initiera forskningsinsatser inom
olika områden. SVA skaU bl.a. med diagnostiken som bas också ge anvisningar om
sjukdomars förebyggande och bekämpande. Jag finner förslaget att arbetet i övrigi
bör bedrivas inom ramen för djurslagsvisa enheter eller funktioner samt alt
verksamheten planeras och utförs i nära samarbete med näringens organisationer
välmotiverat. Härigenom kan enligt min mening verksamheten göras mer flexibel,
vilket kan möjliggöra omprioritering av resurser mellan och inom enheterna.
Arbetsuppgifterna bör inte i detalj fastställas för de olika djurslagsenheterna
utöver de allmänna rikfiinjer för verksamheten som utredningen redovisat. Det
bör i stället ankomma på SVA all i sin verksamhetsplanering och i nära samarbete
med näringens organisationer utarbeta verksamhetsplaner. Jag förutsätter att
finansieringen kommer att ske - förutom av anslagsmedel - med bidrag från
berörda intressenter samt övriga inkomster av verksamheten.

Utredningen
har föreslagit att två konsulenttjänster överförs fill lantbruksuniversitetet
med placering i Skara. Några remissinstanser, bl.a. LRF, anser emellertid att
konsulentverksamheten har nära samband med diagnostik och det djurslagsinriktade
sjukdomsbekämpandet. LRF föreslår därför att en av tjänsterna placeras vid SVA.

För
egen del förordar jag i likhet med utredningen och flertalet remissinstanser
att båda konsulenttjänsterna i husdjurshygien överförs lill lanl-bruksuniversUetet
och att de även i fortsättningen bör vara verksamma vid institutionen för
husdjurshygien med hovslagarskolan i Skara. Dessa tjänster avser att i första
hand täcka behovet av forskningsinformation från insfitutionen. Jag förutsätter
därvid att en samverkan kommer lill slånd inom detta ämnesområde mellan SVA och
berörda institutioner vid lantbruksuniversitetet.

F.
n. finns vid SVA en tjänst för veterinärmedicinsk information m. m. med uppgift
alt informera i första hand de praktiserande veterinärerna om de forsknings-
och utvecklingsresultat som kommit fram vid SVA och den veterinärmedicinska
fakulteten. Tjänsten är placerad på lantbruksstyrelsens personalstat.
Utredningen föreslår alt det även i fortsättningen bör finnas en tjänst för
veterinärmedicinsk information men att denna bör överföras fill SVA.

Åtskilliga
remissinstanser tillstyrker utredningens förslag. Sveriges ve-lerinärförbund
anser emellertid med hänsyn lill det angelägna behovet av veterinärmedicinsk
information från SVA och den veterinärmedicinska fakulteten att ytterligare
minst en tjänst inrättas utöver den föreslagna.

I
likhet med utredningen anser jag att veterinärmedicinsk informafion är

Prop.
1981/82:122 29

angelägen.
Jag föreslår därför att en tjänst för information inrättas vid SVA. Motsvarande
besparing kan då göras vid lantbruksstyrelsen. Ansvarsområdet bör omfatta
information från SVA och veterinärmedicinska fakulteten lill i första hand de fäUarbelande
veterinärerna. Behovel av ökad veterinärmedicinsk information förutsätter jag
täcks genom kontakter mellan den föreslagna informationsenheten och
statsveterinärerna vid anstalten å ena sidan samt konsulentavdelningen vid
lantbruksuniversitetet å den andra. Härigenom vinner man bl.a. den fördelen
att den veterinärmedicinska och lantbruksvetenskapliga informationen och rådgivningen
samordnas, vilket djurslagsvis skapar en bättre helhetssyn.

Beträffande
försöksdjursfrågor har utredningen konstaterat att dessa f n. är uppdelade på
flera myndigheter. Utredningen anser att det är angelägel alt skapa en samlad organisafion
för försöksdjursverksamheten.

Universitets-
och högskoleämbetet (UHÄ) avstyrker utredningens förslag. Statens
bakteriologiska laboratorium (SBL) framhåller att frägan bör utredas
ytterligare. Centralorganisationen SACO/SR framför i huvudsak liknande
synpunkter. Remissinstanserna i övrigt fillstyrker eller lämnar utredningens
förslag utan erinran.

I
detta sammanhang vill jag erinra om prop. 1978/79:13 om ändringar i lagen om
djurskydd. I propositionen framhöll jag att det är angelägel att en samordning
på försöksdjursområdet kunde genomföras bl. a. som en följd av nya regler för
försöksdjursuppfödning. Jag föreslog därför inrättandet . av en central
försöksdjursnämnd (CFN) med uppgift alt vara ett samordnings- och
planeringsorgan för försöksdjursfrågor. Nämnden har ansvaret för den
långsiktiga planeringen av försöksdjursverksamheten i landet.

Jag
delar utredningens uppfattning att en koncentration av befintliga resurser inom
försöksdjursområdet är önskvärd. Härigenom uppnås en effektivisering av
verksamheten till gagn för både avnämare och uppfödare av försöksdjur. Jag
anser sålunda att det vid SVA bör finnas en försöks-djursenhel där staten bör
slå för basresurserna. Extern medverkan och finansiering kan härtiU ske via bl.
a. CFN och läkemedelsindustrin. Frågan om överförande av resurser frän UHÄ till
försöksdjursenheten vid SVA bör, som några remissinstanser förordat, utredas
ytterligare.

SVA:s
styrelse kommer inte att ha avnämarintressen eller kompetens inom
försöksdjursområdet. I likhet med Läkemedelsindustriföreningen (LIF) vUl jag
därför framhålla nödvändigheten av att försöksdjursverksamheten vid SVA har
ett beredningsorgan i vilket de största avnämarna, dvs. UHÄ, medicinska och
naturvetenskapliga forskningsråden samt LIF, har ett inflytande. CFN har denna uppgtft
inom sitt ansvarsområde. Något nyll organ behöver därför inte inrättas.

Forsknings-
och utvecklingsarbete

Jag
delar utredningens uppfattning att långsiktig metodologisk forskning på
veterinärmedicinens område bör ankomma på veterinärmedicinska fa-

Prop. 1981/82:122 30

kulteten.
Ansvaret för det mer prakfiskt inriktade FoU-arbetet bör åvila SVA till stöd
för anstaltens uppgifter som centrallaboratorium och expert-och serviceorgan.
De resurser som f n. finns vid veterinärmedicinska fakulteten torde emellertid
vara otillräckliga för att klara den långsiktiga forskningen. Jag biträder
därför utredningens förslag om överföring av vissa resurser för långsiktig programbunden
forskning från SVA till den veterinärmedicinska fakulteten. Överflyttningen
från SVA fill lantbruksuniversitetet av medel motsvarande två högre tjänster
jämte basresurser kommer att fylla viktiga behov och innebär en vetenskaplig
kraftsamling för forskning inom angelägna veterinärmedicinska områden. De
överförda resurserna skall användas fill en tjänst som professor i immunologi
och en tjänst som professor i klinisk mikrobiologi.

De
föreslagna tjänsterna behöver emellertid närmare ämnesprövas. Det ankommer på
styrelsen för Sveriges lantbruksuniversitet att pröva tjänstemas insfitulionstillhörighet.

Vaccinförsörjning

I
böljan av år 1981 tillsatte regeringen en särskild beredning i regeringskansliet
med uppgift att göra en översyn av SBL:s framlida uppgifter och organisation.
För att undersöka möjligheterna att samordna produktionen av bakteriologiska
preparat vid SBL och SVA har, inom ramen för beredningsarbetet, bildals en
särskild arbetsgrupp för en samordnad vaccinpro-dukfion (SVP). Arbetsgruppen
har i en rapport (Ds S 1981:10) Samordning av humanmedicinsk och
veterinärmedicinsk vaccinproduktion m. m. föreslagit att produktionen av
vacciner m. m. särskiljs från SBL och SVA samt förläggs lill en organisatorisk
självständig produktionsanläggning, benämnd statens vaccininstitut. Frågan om
inrättande av ett vaccininstitut kommer närmare att behandlas i proposition som
regeringen senare avser förelägga riksdagen.

Vaccinproduktion
vid SVA bedrivs f.n. med ett betydande underskott. SVA-SLL utredningen har vid
sin genomgång av tillverkningsprogrammet konstaterat att huvuddelen av
produktionsprogrammet bör kunna avvecklas. Med hänsyn härtiU föreslår jag att
verksamheten vid SVA:s produktionsavdelning i Stockholm avvecklas med
inriktning att den i princip skall vara genomförd den 1 januari 1983.

Sedan
produktionsverksamheten vid SVA lagts ner avses rutinproduktion av
veterinärmedicinska preparat komma att ske vid det blivande vaccininslitutet. Marknadsunderlagel
och kravet på kostnadstäckning kommer sannoUkl att innebära en relativt blygsam
rutinmässig fillverkning av sådana preparat vid vaccininslitutet. Av
beredskapsskäl bör enligt min mening viss tillverkning äga rum av något eller
några preparat.

Jag
förutsätter vidare att SVA även fortsättningsvis skall ombesörja tillverkningen
av s. k. besätlningsegna vacciner. Denna produktion är nära sammanhängande med SVA:s
sjukdomsutredande och diagnostiska verk-

Prop.
1981/82:122 31

samhet.
Varje besätlningseget preparat produceras i mycket liten mängd. Sådan
produktion är väsensskild från den produktion som vaccininstitutet skall
bedriva och den kan således med fördel ske i SVA:s laboratorier.

En rutinmässig produktion
av veterinärmedicinska preparat måste föregås av elt omfattande
utvecklingsarbete. Detta utvecklingsarbete bör ske i samverkan mellan vaccininsfitutet
å ena sidan och SVA saml den veleri-närmedicinska fakulteten å den andra. För detla
ändamål bör en FoU-enhet inrättas. Med hänsyn till behovet av samverkan med
övrig veterinärmedicinsk verksamhet vid SVA och den veterinärmedicinska
fakulteten bör denna FoU-verksamhet förläggas lill Uppsala.

Jag förordar därför att en
vaccinenhet inrättas vid SVA med uppgift att bl.a. bedriva FoU-arbete för den
veterinärmedicinska preparalproduk-lionen. För att möjliggöra den nödvändiga
samverkan mellan vaccininstitutet och den föreslagna FoU-enhelen förutsätter
jag att ell ömsesidigt personalutbyte sker mellan de båda institutionerna i
enlighet med utredningens förslag. Den närmare utformningen av vaccinenhetens
verksamhet bör fastställas av SVA:s styrelse i samråd med del blivande
vaccininstitutets styrelse. Jag kommer senare att föreslå regeringen att de
båda institutionernas styrelser fär en ömsesidig representation.

I Sverige används vacciner
och andra immunbiologiska preparat mot 20-30 olika smittsamma djursjukdomar.
Huvuddelen av dessa preparat kommer liksom nu att importeras. I dag har SBL
monopol på importen av bakteriologiska preparat för humant bruk. På den
veterinärmedicinska sidan är importen fri. Sålunda importeras vissa
veterinärmedicinska preparat av SVA, som också ombesörjer ordermottagningen,
distributionen m. m. rörande dessa preparat. Andra preparat importeras av
droghandeln och försäljs genom Apoteksbolagets försorg.

För egen del anser jag att
importen beträffande veterinärmedicinska preparat även fortsättningsvis bör
vara fri i bemärkelsen att ingen importör skall ha exklusiv rätt till alt förse
marknaden med vacciner. SVA-SLL utredningen ulgår från att SVA får importera
veterinärmedicinska preparat i framtiden. Häremot har invändningar framförts av
vissa remissinstanser. Därvid har bl.a. framhållits det olämpliga i att två
statliga institutioner, nämligen SVA och vaccininslitutet, kommer i fråga för försöijningen
av veterinärmedicinska preparat. Import av de vacciner som marknaden efterfrågar
bör enligt dessa därför uteslutande ombesörjas av vaccininstitutet på den stafiiga
sidan och i övrigt av droghandeln. Härutöver har SBL framfört alt den rutintiUverkning
som av beredskapsskäl bedömts nödvändig vid vaccininstitutet kommer att ge
underskott medan importpreparalen kommer att ge vinst. Vinsten bör enligt SBL
kunna få disponeras för att balansera uppkommande underskott i beredskapsproduklionen.
Detta är enligt SBL ytterligare ett skäl för att vaccininslitutet skall vara
huvudman för importpreparaten.

Del
kan enligt min mening te sig mindre rafionellt att två stafiiga insfitu-

Prop. 1981/82:122 32

tioner
vid sidan av varandra ges möjlighet att sörja för importen av veterinärmedicinska
preparat. Allmänna rationaUtetsskäl kan således tala för att importen av dessa
preparat långsiktigt förläggs till en institution. I elt inledningsskede torde
emellertid del blivande vaccininstitutet inte komma att ha den
veterinärmedicinska kompetens som erfordras för importverksamheten. SVA kommer
att ha den bästa överblicken över behovet av preparat. Jag förordar därför all
SVA tills vidare skall kunna sörja för import och distribution av ifrågavarande
preparat. En annan ansvarsfördelning bör övervägas när verksamheten vid SVA
och det blivande vaccininsfitutet StabiUserats och styrelserna för de båda
institutionerna övervägt det närmare samarbetet. Jag utgår ifrån alt
styrelserna därvid efter samråd med de tUlståndsgivande myndigheterna gemensamt
finner rafionella lösningar för den statliga preparalförsörjningen.

Jag
vill i detta sammanhang understryka att vaccinenheten vid SVA och vaccininstitutet
ulgör en viktig förutsättning för landels beredskap för veterinärmedicinska
preparat. Jag utgår ifrån att vaccininstitutet bl.a. av beredskapsskäl kommer
att upprätthålla ett kunnande även på den veterinärmedicinska sidan. Därför
bör, somjag tidigare framhållit, viss tillverkning av något eller några
veterinärmedicinska preparat ske vid vaccininslitutet.

Vad gäller den statliga
kontrollen av veterinärmedicinska preparat finner jag i likhet med utredningen
och remissinstanserna all den bör flyttas över från lantbruksstyrelsen lill
socialstyrelsens läkemedelsavdelning.

I
frågor rörande vaccinförsörjningen har jag samrått med statsrådet Ahrland.

2.3.2
Organisation

I
likhet med utredningen och ell flertal remissinstanser anser jag, alt det för SVA:s
arbete och framtida utveckling bör vara att föredra all SVA ges en relativt
självständig ställning. Jag kan alltså i allt väsentligt ansluta mig fiU
utredningens förslag att SVA skall ledas av en särskild styrelse med ansvar för
planering och löpande verksamhet. I styrelsen bör ingå representanter för
lantbruksstyrelsen, lantbruksuniversitetet, SVA, näringens organisationer, Svelab
och fackliga organisationer. Jag har tidigare framhållit önskvärdheten av en
nära samverkan mellan SVA och vaccininstitutet, vilket motiverar en ömsesidig
representation i de båda institutionernas styrelser. Det bör ankomma på
regeringen alt fastställa styrelsens storlek och sammansättning.

Som
framgått av min redogörelse kommer SVA således att ha en långt gående
självständighet främst vad gäller anstaltens löpande verksamhet. I likhet med
utredningen har jag dock vid mina överväganden funnit det motiverat alt SVA i
vissa frågor bör vara underställd styrelsen för Sveriges

Prop.
1981/82:122 33

lantbruksuniversitet.
Del rör sig här om frågor av mer övergripande natur som berör både
lantbruksuniversitetet och SVA. Det är nämligen enligt min mening nödvändigt
att man i ökad utsträckning tar fiU vara de fördelar som den samlade
lokaliseringen i Uppsala medför. Sålunda bör man eftersträva att på olika
områden få en ökad samverkan mellan SVA och lantbruksuniversitetets lanlbruksvelenskapliga-
och veterinärmedicinska fakultet. Samverkan bör ske på ett stort antal
områden, såsom undervisning, forskning, diagnostik, rådgivning och
administrativ och teknisk service. Den för SVA och veterinärmedicinska fakulteten
gemensamma forskningsnämnden, som inrättades år 1980, utgör elt steg mot att
samordna FoU-arbetet. Detta är emellertid inte tillräckligt för att uppnå en
tillfredsställande samordning och disposition av tillgängliga
veterinärmedicinska forskningsresurser. Den bör därför enligt min mening
avskaffas. Beträffande undervisningen kvarstår behov att anlita SVA:s personal
vid lantbruksuniversitetets utbildningslinjer. Liksom hittills bör därför SVA:s
personal ha skyldighet att medverka i denna undervisning. Andra frågor som
också bör behandlas av universitetsstyrelsen är anstaltens årliga anslagsframställningar,
gemensamma forskningsprogram, vissa lokalfrågor, vissa remisser samt besvär
över Ijänsletillsättningsärenden.

Jag vill i detla sammanhang
särskilt framhålla nödvändigheten av samverkan mellan de olika disciplinerna i
SVA:s centrallaboratorium och motsvarande discipliner vid
lantbruksuniversitetet. F. n. finns en fuUständig samverkan i frågan om
parasitologi och virologi, genom att vederbörande professor vid
lantbruksuniversitetet tillika är avdelningsföreståndare vid SVA. I likhet med
utredningen föreslår jag att ifrågavarande professorer av praktiska skäl
framgent bör vara laboratoriechef för resp. disciplin i centrallaboratoriet.
Jag anser dock att så långtgående samverkan inom samtliga discipliner är
förenade med vissa nackdelar. Det bör vara tillräckligt att vederbörande
ämnesföreträdare vid lantbruksuniversitetet medverkar i den vetenskapliga
verksamheten vid resp. disciplin vid centrallaboratoriet. Det ankommer på
styrelsen för lantbruksuniversitetet att precisera vilka av universitetets
befattningshavare som berörs liksom att närmare ange formerna för hur denna
medverkan skall regleras.

Jag vUl här redovisa
huvuddragen av SVA:s inre organisation. Vid anstalten skall finnas ett
centrallaboratorium med de uppgifter jag har redovisat. Centrallaboratoriets
olika discipliner bildar en sammanhållen enhet. Vidare skall statsepizootologens
enhet finnas vid SVA. En vaccinenhet och ett kansli skall också finnas vid anstaUen.
Vid SVA bör också finnas ett antal djurslagsenheter. De djurslagsvisa enheterna
får inom resp. kompetensområde ett samlat ansvar för utredning av sjukdomar,
rådgivning, praktiskt utvecklingsarbete m.m. saml svarar i övrigt för kontakterna
med näringen. Antalet djurslagsenheter och deras storlek faslsläUs av styrelsen
för SVA.

3
Riksdagen I98II82. I saml. Nr 122

Prop. 1981/82:122 34

Jag
förordar att den nya organisationen träder i kraft fr.om. den 1 juU 1982.

2.3.3
Dimensionering, finansiering m.m.

En
bärande princip för den typ av verksamhet, som avses bedrivas vid SVA, skall
enligt min mening vara att det allmänna skall stå för vissa basresurser. Dessa
avgränsas främst ay det allmännas övergripande ansvar för djurens hälso- och
sjukvård. För att svara mot denna uppgift måste staten ställa medel tiU
förfogande för forskning, utveckling och rådgivning m.m. Kostnader för
verksamhet därutöver skaU täckas med medel som flyter in i
uppdragsverksamheten.

Med
utgångspunkt i SVA-SLL utredningen har jag beräknat SVA:s behov av tjänster i
den nya organisationen fill ca 130. Jag återkommer till anslagsfrågan i det
följande (avsnitt 4). Kostnader för tjänster som erfordras därutöver
förutsätts täckas med medel som flyter in i uppdragsverksamheten.

Med
hänsyn till den föreslagna organisationen med myndighetsfunktion och
uppdragsverksamhet föreslår jag en ändrad anslagskonstruktion för anstalten.
Den nya anslagskonstruktionen medger en ökad flexibUitet och möjligheter till omprioriteringar
för att verksamheten skall kunna anpassas till ändrade krav från myndigheter
och näring.

Vid
beräkningen av behovet av anslagsmedel har jag beaktat överföringar av
tjänster för livsmedelshygien och husdjurshygien från SVA fiU lantbruksuniversitetet.
Överföringen ay två högre tjänster jämte basresurser från SVA fill
lantbruksuniversitetet föreslås från den 1 juli 1983 och har således inte
beaktats för budgetåret 1982/83.

Det
föreliggande förslaget beträffande SVA innebär en besparing av 5,8 milj. kr.
främst genom en avveckling av vaccinprodukfionen i Stockholm. Vidare har jag
räknat med 1,0 milj. kr. i besparingar i rufin verksamheten. Mitt förslag fill
beräkning av SVA:s behov av anslagsmedel innebär att den samlade verksamheten i
övrigi kan bedrivas ungefär på befintlig ambitionsnivå.

2.4
Vissa utbildningsfrågor

Iprop.
1979/80:100 (bU. 13 s. 104) behandladejag vissa utbildningsfrågor på
veterinärmedicinens område. Bakgrunden härtiU var följande.

Riksdagen hade tidigare
beslutat om en ökad antagning lill veterinärlinjen till 75 studerande per år (prop.
1976/77:100 bil. 13 s. 95, JoU 1976/ 77:13, rskr 1976/77:182). Vidare hade
riksdagen godkänt rikfiinjer i fråga om veterinärutbildningens utformning (prop.
1976/77:119, JoU 1976/ 77:32, rskr 1976/77:335). Därvid behandlades bl.a. även
frågan om lin-

Prop.
1981/82:122 35

jeuppdelning
i utbildningens avslutande skede. Frågan om utformningen av utbildningen under
det sista studieåret ansågs emellertid böra utredas ytterligare.

Utredningen
om vissa utbildningsfrågor på veterinärmedicinens område (VU 77) avgav år 1979
ett betänkande angående veterinärmedicinsk utbildning. VU 77 föreslog att
veterinärutbildningen skulle vara gemensam i nio terminer varefter den under
sista studieåret skulle delas upp på två grenar, en gren med klinisk inriktning
(K-gren) och en livsmedels/laboratorieinrik-tad gren (L-gren).

Härutöver
hade VU 77 enligl direktiven även att utreda frågan om behörighei alt utöva
veterinäryrket och praktiktjänstgöring som förutsättning för behörigheten. För
att möjliggöra ett enhetligt legifimationsbegrepp föreslog VU 77 en
vidareutbildning i form av allmänljänstgöring (AT).

För
egen del ansåg jag att skäl talade för att AT borde införas. Härigenom skulle
de examinerade veterinärerna få en praktisk färdighetsträning vilken gjorde att
deras möjligheter till en fullgod arbetsinsats förbättrades. För att ett AT-system
skulle kunna fungera tillfredsställande fann jag det emellertid viktigt att det
fick en sådan utformning att träningen blev meningsfull, anfingen den var handledd
eller fullgjordes som vikariatljänstgöring. Frågan om AT-systemets inpassning
i fältorganisationen ansåg jag kräva ställningstaganden av såväl organisatorisk
som finansiell art. Jag överlämnade därför frågan om AT och legitimation till djurhälsoutredningen.

Djurhälsoutredningen
har redovisat sitt uppdrag. Utredningen finner AT angelägen för att samtliga
veterinärstuderande skall ges möjlighet att erhålla legitimalion. Utredningen
föreslår därför i likhet med VU 77 att lagen (1965:61) om behörighet att utöva veterinäryrkel
m. m. ändras så alt AT erfordras för legitimalion. Finansieringen av den handledda
delen av AT bör enligt utredningen ske genom all medel, 3 milj. kr., härför
anslås över statsbudgeten.

För
egen del får jag anföra följande. Enligt lagen om behörighet att utöva veterinäryrket
krävs för behörighet legitimation. Den som avlagt svensk veterinärexamen skall
efter ansökan erhålla legitimation som meddelas av lantbruksslyrelsen.
Examensbeviset ensamt är grund för erhållande av legitimafion. Någon prövning
av vederbörandes förutsättningar eller lämplighet för att självständigt utöva
veterinäryrket förekommer således inte.

Sedan
veterinärutbildningen numera uppdelats på olika grenar blir veterinärexamen
något olika fiU sitl innehåU beroende på om examination sker på K- eller L-grenen.
Vid mina överväganden har jag dock funnit att skillnaderna inte blir av den
arten att de examinerade veterinärerna skall behandlas olika i fråga om
möjligheterna att erhålla legitimation. Jag kan alltså inte biträda VU 77:s och
djurhälsoulredningens förslag fill ändring i lagen om behörighet att utöva veterinäryrkel.
Jag vill emellertid erinra om att för behörighet för olika tjänster t. ex. som
distriktsveterinär krävs viss tjänstgöring efter legitimationen.

Prop. 1981/82:122 36

Vad
jag nu anfört innebär att jag anser alt en AT inte bör införas som vHlkor för
legitimation. Jag viU erinra om att veterinärutbildningen på grundnivå är
mycket tidskrävande och kostsam. En påbyggnad i form av AT skulle också bli
kostnadskrävande. Det kan också ifrågasättas om fäUorganisafionen har kapacitet
och förutsättning för en ändamålsenlig handledning av 75 veterinärer per år.
Jag har tidigare föreslagit att nuvarande vikariesystem i betydande
utsträckning ersätts med fasla tjänster. Möjligheterna alt i AT lägga in
vikariattjänstgöring blir därmed kraftigt begränsade.

Jag
vill i detla sammanhang starkt understryka vikten av att velerinärul-bildningens
innehåll anpassas till de utvecklingstendenser vad gäller djurens hälso- och
sjukvård somjag tidigare redovisat.. Del är sålunda angeläget alt de blivande
veterinärerna ges förutsättningar att medverka bl.a. i förebyggande
djurhälsovård och besättningsutredningar. Jag avser därför att föreslå
regeringen att ge styrelsen för Sveriges lantbruksuniversitet i uppdrag att
lägga fram förslag till en veterinärutbildning som svarar mot bl. a. dessa
krav. I denna utbildning bör man kunna tillgodose önskemål om fördjupade
kunskaper inom vissa ämnesområden ulan alt detla innebär en grendelning i velerinärulbUdningen.

Lantbruksuniversitetet
bör även lägga fram förslag till dimensionering av antagningen fill
veterinärutbildningen. Befintliga resurser vid den veterinärmedicinska
fakulteten bör därvid bl.a. tas som utgångspunkt vid universitetets
överväganden rörande dimensioneringen. Detla kan innebära att antalet
studerande inom velerinärutbildningen måste minskas. Bl. a. med hänsyn härtUl
avser jag också föreslå regeringen att ge styrelsen för Sveriges
lantbruksuniversitet i uppdrag att överväga en livsmedelsutbildning i vilken säväl
den veterinärmedicinska som den lantbruksvetenskapliga fakultetens resurser
utnyttjas. En sådan utbildning bör enligt min mening inle leda fram till
veterinärexamen.

3
Hemställan

Med
hänvisning tUl vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår
riksdagen

att
godkänna vad jag har förordat om inriktning och organisafion av djurens hälso-
och sjukvård och statens veterinärmedicinska anstalt.

4 Anslagsfrågor för budgetåret 1982/83

I
prop. 1981/82:100 (bil. 13) har regeringen föreslagit riksdagen att, i avvaktan
på särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1982/83 under angivna
anslagsrubriker beräkna följande belopp.

Prop. 1981/82:122 37

F
3. Statens veterinärmedicinska anstalt 56105000 kr. F 4. Veterinärstaten 52
531000 kr. Jag anhåller att nu få ta upp dessa frågor.

TIONDE
HUVUDTITELN

B.
JORDBRUKETS RATIONALISERING M. M.

B
2. Lantbruksnämnderna

I
prop. 1981/82:100 (bU. 13 s. 21) har regeringen under denna rubrik föreslagit
riksdagen att 218617000 kr. anvisas för budgetåret 1982/83. Jag har i det
föregående föreslagit att åtta tjänster som länsveterinär överförs från vissa
länsstyrelser. Vidare har jag föreslagit att en tjänst som chefveterinär
inrättas vid lantbruksnämnden i Skaraborgs län. Mot denna bakgrund bör
ytterligare 1,5 milj. kr. tillföras anslaget. Jag hemställer att regeringen föreslår
riksdagen

att
till Lantbruksnämnderna för budgetåret 1982/83 utöver i prop. 1981/82:100 bil.
13 föreslaget förslagsanslag anvisa ytterligare 1500000 kr.

F.
SERVICE OCH KONTROLL

F
3. Statens veterinärmedicinska anstalt: Uppdragsverksamhet

Nytt
anslag (förslag) 1000

Jag
har tidigare förordat en ändrad -nslagskonstrukfion för statens veterinärmedicinska
anstalt fr.o.m. den 1 juli 1982. För detla ändamål bör ett nytt förslagsanslag
anvisas benämnt Statens veterinärmedicinska anstalt: Uppdragsverksamhet.
Anslaget bör föras upp med ett formellt belopp av 1000 kr. Intäkter från
uppdragsverksamheten bör fortsättningsvis tillföras del nya förslagsanslaget.
Del bör ankohima på regeringen alt meddela föreskrifter om användningen av
dessa intäkler.

Med
hänvisning till vad jag har anfört bör en plan för verksamheten ha följande
disposition.

Prop.
1981/82:122 38

1982/83

Plan

Kostnader

1.
Centrallaboratorieuppgifter 31838000

2.
Statsepizootologens
verksamhet 1953 000

3.
Djurslagsinriktad
verksamhet 11191000

4.
Diagnostiska
undersökningar 2780000

5.
Service till
utomstående 9200000

56962000

Intäkler

1. Bidrag till centrallaboratorieuppgifter 31 838 000

2.
Bidrag till statsepizootologens
verksamhet 1 953000

3.
Bidrag till djurslagsinriktad
verksamhet 10891000

4.
Intäkter av djurslagsinriktad
verksamhet 300000

5.
Intäkter av
diagnostiska undersökningar 2780000

6.
Intäkter av
service till utomstående 9200000

56962000

Jag har vid mina beräkningar beaktat överföringar av
tjänster för livsmedelshygien och husdjurshygien tiU anslaget G 1. Sveriges
lantbruksuniversitet: Förvaltningskostnader.

Jag föreslår att statens veterinärmedicinska anstalt för
att täcka behovel av likvida medel i den löpande driften av
uppdragsverksamheten får disponera en rörlig kredit i riksgäldskontorel intill
ett belopp av 3 milj. kr. Krediten bör anvisas inom ramen för den rörliga
kredit som står tiU regeringens disposition för myndigheter som bedriver
uppdragsverksamhet.

Med hänvisning till sammanstäUningen hemställer jag att
regeringen föreslår riksdagen

att till Statens veterinärmedicinska anstalt:
Uppdragsverksamhet för budgetåret 1982/83 anvisa elt förslagsanslag av 1000 kr.

F 4. Bidrag till statens veterinärmedicinska anstalt

Nytt anslag (förslag) 44 682 000

Med hänvisning till vad jag fidigare har anfört bör medel
för den allmännyttiga verksamheten m. m. vid statens veterinärmedicinska
anstalt anvisas över ett särskilt reservationsanslag, som nu bör föras upp i
statsbudgeten. Jag har vid min beräkning av anslaget bl. a. räknat vissa medel
för uppgifter inom det ekonomiska försvaret. Med hänvisning tiU vad jag har
anfört under punkten F 3 beräknarjag anslaget tUl 44682000 kr. Jag hemställer
att regeringen föreslår riksdagen

att till Bidrag tiU statens veterinärmedicinska anstalt
för budgetåret 1982/83 anvisa ett reservationsanslag av 44682000 kr.

F 14. Lantbruksstyrelsen, djurens hälso- och sjukvård:
Uppdragsverksamhet

Nytt anslag (förslag) 1000

Jag
har i det föregående redogjort för mina förslag om finansiering av djurens hälso-
och sjukvård. Jag föreslår att i veterinärtaxeförordningen föreskrivs att
distriktsveterinär vid varje tjänsteförrättning skall ta ut en statlig
djursjukvårdsavgift vars storlek bestäms av regeringen efter förslag av lantbruksslyrelsen.
Avgiften inbetalas fill lantbruksstyrelsen. Inom ramen för fillgängliga medel
genom inflytande djursjukvårdsavgifter och särskilt anvisade medel under
anslaget F 15. Bidrag fill djurens hälso- och sjukvård m.m. bör
lantbruksstyrelsen ansvara för kostnaderna för distriktsveterinäremas löner
och sociala avgifter, reseersättningar, expenser och kursverksamhet,
anskaffning av viss laboratorieutrustning, reglering av skadeståndsbelopp,
främjande av förebyggande åtgärder samt slöd vid inrättande av flerveterinärstationer.

1981/82

Beräknad
ändring 1982/83

Lantbruksstyrelsen

Föredraganden

49706000

Personal Plan

Kostnader

Distriktsveterinärorganisationen m. m.

Anskaffning av viss laboratorieutrustning

Kostnader för reglering av beslutade skadeståndsbelopp

Främjande av förebyggande åtgärder

Inrättande av flerveterinärstationer

310

310

H-4 730
000

-1-4468000

-I-
45000

80000

-I- 45000

30000

—

—

-1-2500000

-

-

-1- 250000

49816000

-f4 513 000

+7525000

De
totala intäkterna i verksamheten under budgetåret 1982/83 beräknar jag enligt
följande

Bidrag
till distriktsveterinär-organisationen m. m. Bidrag liU anskaffning av viss
laboratorieutrustning

50436000 125000

Prop. 1981/82:122 40

Bidrag
till kostnader för reglering

av beslutade
skadeståndsbelopp 30000

Bidrag till främjande av
före

byggande åtgärder 2500000

Bidrag till inrättande av

flerveterinärstationer 250000

Djursjukvårdsavgifter 4000000

Summa
intäkter 57 341000

Jag
föreslår att lantbruksstyrelsen för att täcka tillfälliga behov av likvida
medel i den löpande driften av uppdragsverksamheten fills vidare får disponera
en rörlig kredU i riksgäldskontoret intill ett belopp av 1 milj. kr. Krediten
bör anvisas inom ramen för den rörliga kredit som står till regeringens
disposition för myndigheter som bedriver uppdragsverksamhet. På delta anslag
bör anvisas elt formellt förslagsanslag av 1000 kr. Jag hemställer att
regeringen föreslår riksdagen

att
till Lantbruksstyrelsen, djurens hälso- och sjukvård: Uppdragsverksamhet för
budgetåret 1982/83 anvisa ett förslagsanslag av 1000 kr.

F
15. Bidrag till djurens hälso- och sjukvård

Nytt
anslag (förslag) 53 341000

Från
anslaget bör bekostas bidrag tUl distriktsveterinärorganisationen, anskaffning
av viss laboratorieulruslning, kostnader för reglering av beslutade
skadeståndsbelopp, främjande av förebyggande åtgärder samt slöd vid inrättande
av flerveterinärstationer. Jag har härvid beräknat 185000 kr. för uppgifter
inom det ekonomiska försvaret.

Med
hänvisning tiU vad jag ovan och under punkten F 14 har anfört hemsläller jag
alt regeringen föreslår riksdagen

att
fill Bidrag tiU djurens hälso- och sjukvård för budgetåret 1982/83 anvisa ett reservafionsanslag
av 53 341 000 kr.

F
16. Bidrag till avlägset boende djurägare för veterinärvård

Nytt
anslag (förslag) 1517 000

För
alt bestrida kostnader för veterinärvård för avlägset boende djurägare har t.o.m.
budgetåret 1981/82 medel anvisats som en särskild anslagspost under anslaget
Veterinärstaten. Lantbruksnämnden disponerar ifrågavarande anslagspost i
enlighet med vad som framgår av veterinärtaxeförordningen (1975:539). Jag
förordar att medel för dessa kostnader fr. o. m. budgetåret 1982/83 anvisas
under ett särskilt anslag Bidrag fill avlägset boende djurägare för
veterinärvård.

Lantbruksstyrelsen
har i sin anslagsframställning för budgetåret 1982/83 räknat med en
prisomräkning av 231000 kr. för förevarande kostnader. Jag hemställer att
regeringen föreslår riksdagen

att
till Bidrag tiU avlägset boende djurägare för veterinärvård för budgetåret
1982/83 anvisa ett förslagsanslag av 1 517000 kr.

F
17. Bidrag till djurskyddsfränysnde åtgärder

Nytt
anslag (förslag) 1539000

För
att bestrida kostnaderna för prövning från djurskyddssynpunkt av nya djurhåUningsmetoder,
inredningsdelaljer m. m. i stallar och kostnaderna för viss verksamhet på
försöksdjursområdet, har t. o. m. budgetåret 1981/82 anvisats medel på
särskilda anslagsposter under anslaget Veterinärstaten. Jag förordar att dessa
kostnader fr. o. m. budgetåret 1982/83 anvisas under ett särskilt anslag Bidrag
tiU djurskyddsfrämjande åtgärder.

1981/82

Beräknad ändring 1982/83

Lantbruks-

Före-

styrelsen

draganden

Kostnader

Djurskyddsfrämjande

åtgärder

lOOOOO

-

-

Centrala
försöksdjurs-

nämnden

1 129000

+ 110000

+ 110000

Regionala
djurförsöks-

etiska nämnder

200000

-

-

1429000

+ 110000

+ 110000

Centrala
försöksdjursnämnden Pris- och löneomräkning 110000 kr.

Föredraganden
Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att
lill Bidrag till djurskyddsfrämjande åtgärder för budgetåret 1982/ 83 anvisa
ett reservationsanslag av 1 539000 kr.

G.
UTBILDNING OCH FORSKNING

G
1. Sveriges lantbruksuniversitet: Förvaltningskostnader

I
prop. 1981/82:100 (bil. 13 s. 90) har regeringen under detta anslag föreslagU
att 326905000 kr. anvisas för budgetåret 1982/83.

Jag
har i det föregående föreslagit att det livsmedelshygieniska laboratoriet vid
statens veterinärmedicinska anstalt organisatoriskt förs över till

Prop. 1981/82:122 42

institutionen
för livsmedelshygien vid Sveriges lantbruksuniversitet. Vidare har jag
förordat att två tjänster som konsulenter i husdjurshygien med placering i
Skara från denna fidpunkt förs över från anstaUen fiU lantbruksuniversitetet.
Mot denna bakgrund bör ytterligare 535000 kr. filiföras anslaget. Jag
hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att
till Sveriges lantbruksuniversitet: FörvaUningskostnader för budgetåret 1982/83
utöver i prop. 1981/82:100 bU. 13 föreslaget förslagsanslag anvisa ytterligare
535000 kr.

5
Beslut

Regeringen
ansluter sig tiU föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition
föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredraganden har lagt fram.

Prop.
1981/82:122 43

Bilaga
1

Sammanfattning av betänkandet (SOU 1981:57) Djurens hälso-
och sjulvård

I NUVARANDE F Ö RH Å LLANDEN

Utvecklingen inom jordbruket har under senare å rtionden k ä nnetecknats
av en fortl ö pande storleksrationalisering.
Antalet f ö retag med animalieproduktion har
minskat. Samtidigt har de kvarvarande f ö retagen
blivit st ö rre och alltmer specialiserade. Antalet
s ä llskapsdjur och sporth ä star har under 1970-talet ö kat v ä sentligt.
Antalet veterin ä rbehandlade djur har ö kat s å v ä l inom animalieproduktionen som betr ä ffande s ä llskapsdjur
och sporth ä star.

Djurens h ä lso- och
sjukv å rd ä r organisatoriskt uppdelad p å
olika huvudm ä n. Det centrala statliga ansvaret å vilar lantbruksstyrelsen. Regionalt ä r det statliga ansvaret delat mellan lantbruksn ä mnd, l ä nsveterin ä rorganisation och i viss m å n l ä nsstyrelse.
Genom distriktsveterin ä rorganisationen har staten p å tagit sig att ansvara f ö r i f ö rsta hand
akutsjukv å rden inom animalie-produktionen.
Jordbruksn ä ringens organisationer bedriver
organiserad h ä lsokontroll av husdjur. Veterin ä rmedicinsk laboratorieverksamhet bedrivs centralt
av statens veterin ä rmedicinska anstalt och regionalt
av AB Svensk laboratorietj ä nst. Statens livsmedelsverk ä r chefsmyndighet f ö r besiktningsveterin ä ror-ganisationen.
V ä rden av s ä llskapsdjur och sporth ä star ombes ö rjs i stor utstr ä ckning av privatpraktiserande veterin ä rer och av djursjukhus.

De å rliga statliga kostnaderna f ö r djurens h ä lso-
och sjukv å rd kan ber ä knas till n ä rmare
60 milj. kr. f ö r distriktsveterin ä rorganisationen, 10 milj. kr. f ö r bek ä mpande av
smittsamma husdjurssjukdomar och 42 milj. kr. i nettokostnader f ö r statnes veterin ä rmedicinska anstalt.

Prop.
1981/82:122 44

Djur ä gamas å rliga kostnader f ö r
h ä lso- och sjukv å rd inom ani-malieproduktionen kan uppskattas till ca
136 milj. kr., inkl. kostnader f ö r medicin
och organiserad h ä lsokontroll. Djur ä garnas kostnader f ö r v å rd av s ä llskapsdjur och sporth ä star kan uppskattas till totalt ca 80 railj. kr.

II Ö VERV Ä GANDEN OCH F Ö RSLAG

Allm ä nna utg å ngspunkter och principiella st ä llningstaganden

Djurh ä lsoutredningen konstaterar att
staten har ett ö vergripande ansvar f ö r djurens h ä lso-
och sjukv å rd. Vidare har staten ett s ä rskilt ansvar f ö r
v å rden av animalieproduktionens djur,
f ö r bek ä mpningen av smittsamma husdjurssjukdomar, f ö r att djurskyddets krav tillgogoses och f ö r att en tillfredsst ä llande service till f ö r djur ä gama rimliga kostnader skall kunna uppr ä tth å llas ä ven i mindre djurt ä ta omr å den. Distriktsveterin ä rorganisationen ä r
i f ö rsta hand dimensionerad f ö r v å rd av animalieproduktionens
djur. Djurh ä lsoutredningen anser att viss v å rd av s ä llskapsdjur
och sporth ä star ä ven i forts ä ttningen b ö r kunna utf ö ras
av distriktsveterin ä rer, s ä rskilt sora s å dan
v å rd i vissa delar av landet bidrar
till att uppr ä tth å lla v å rden av animalieproduktionens
djur. Dj"ursjukv ä rd b ö r till st ö rsta m ö jliga del bedrivas som ö ppen v å rd.
Verksamheten vid djursjukhusen b ö r betraktas
sora ett v ä rdefullt komplement till ö vrig djursj\ikv ä rd.
Sluten djursj-ukv ä rd ä r inte prim ä rt en statlig angel ä genhet. Statligt ekonomiskt st ö d b ö r d ä rf ö r i princip
inte utg å till finansiering av djursjukhus.

Med h ä nsyn till bl.a.
utvecklingstendenserna inom animaliepro-duktionen b ö r djurens h ä lso-
och sjukv å rd i ö kad utstr ä ckning inriktas mot å tg ä rder som
syftar till att p å bes ä ttningsniv å f ö rebygga h ä lsost ö rningar. En s å dan inriktning f ö ruts ä tter bl.a.
att å tg ä rder vidtas f ö r att å stadkomma en ut ö kad
samverkan mellan olika insatser inom animalieproduktionen. För att fr ä mja
f ö rebyggande å tg ä rder f ö resl ä r
utredningen att 5 milj. kr. ä rligen ansl å s av statliga medel.

Prop.
1981/82:122 45

utredningen anser vidare att å tg ä rder b ö r vidtas f ö r
att f ö rb ä ttra distriktsveterin ä rernas
arbetsf ö rh å llanden. Organisationen b ö r
dimensioneras efter dels utvecklingen inom djurh å llningen, dels kravet p å
anpassning av veterin ä rernas arbetstider m.m. F ö rb ä ttringar kan
i f ö rsta hand å stadkommas genom ut ö kade resurser i form av fler distriktsveterin ä rtj ä nster men ä ven genom olika rationaliserings- och planerings ä tg ä rder.

Huvudmannaskap och organisation

Djurh ä lsoutredningen har ö verv ä gt landsting
eller prim ä rkommuner som huvudman, privatpraktikbaserad
verksamhet, jordbruksn ä ringen som huvudman, halvstatligt
bolag (staten - djur ä garorganisationerna) och helstatligt
bolag som alternativ till nuvarande organisation och huvudmannaskap f ö r djurens h ä lso-
och sjukv å rd. Utredningen har dock inte fijnnit
anledning att f ö resl å n å gon ä ndring i fr å ga om nuvarande huvudmannaskap f ö r djurens h ä lso-
och sjukv å rd.

Utredningen f ö resl å r att planeringen av verksamheten inom djurens h ä lso- och sjiakv å rd
integreras i lantbruksstyrelsens och lantbruksn ä mndernas verksamhetsplaneri.ng. H ä rigenom
erh å lls ett regionalt
planeringsunderlag f ö r en successiv anpassning av organisationen
efter behovet av insatser inom animalieproduktio-nen.

Utredningen understryker vikten av ett n ä rmare samarbete mellan lantbruksn ä mndernas personal inom husdjursomr å det, distriktsveterin ä rerna och den av jordbruksn ä ringen
bedrivna organiserade h ä lsokontrollverksamheten.
Laboratoriediagnostik och sjukdomsdata fr å n
k ö ttbesiktningsverksamheten b ö r utnyttjas i ö kad
omfattning. Det regionala samarbetet b ö r
byggas upp efter bl.a. de riktlinjer som statsmakterna angett f ö r den organiserade h ä lsokontrollen av husdjur.

Lantbruksstyrelsen b ö r
enligt utredningens mening ges m ö jlighet att,
ut ö ver nuvarande JIO distriktsveterin ä rtj ä nster, vid
behov inr ä tta ytterligare JO tj ä nster. Det omedelbara behovet kan uppskattas till
20 tj ä nster. Utredningen f ö resl å r vidare att
de

Prop.
1981/82:122 46

40 distriktsveterin ä rtj ä nster som f.n. ä r
s.k. regionvikarietj ä nster ges en fast palcering i
stordistrikt. F ö r att minska behovet av tillf ä lliga vikarier b ö r
50 nya distriktsveterin ä rtj ä nster med fast placering i stordistrikt inr ä ttas. Lantbruksstyrelsen b ö r s å ledes ha m ö jlighet att inr ä tta
totalt h ö gst 390 distriktsveterin ä rtj ä nster. Ö kningen av nettokostnaden f ö r den av utredningen f ö reslagna dimensioneringen har i f ö rh å llande till nul ä get
ber ä knats till ca 2 milj. kr.

Utredningen utg å r
fr å n att den veterin ä ra f ä ltverksamheten
i ö kad utstr ä ckning kommer att bedrivas genom flerveterin ä rstationer. Kostnaderna f ö r en s å dan
utveckling ber ä knar utredningen till ca 0,5 milj.
kr. per å r under en uppbyggnadsperiod.

Utredningen f ö resl å r att ett datasystem f ö r registrering och uppf ö ljning av h ä lsotillst å ndet
inom animalieproduktionen inf ö rs i hela
landet. De å rliga kostnadema f ö r ett s å dant
system kan ber ä knas till ca 2 milj. kr. och b ö r enligt utredningen finansieras kollektivt av
jordbruksn ä ringen.

Utredningen pekar p å
olika m ö jligheter till rationalisering av verksamheten
inora djurens h ä lso- och,sjukv å rd.

Utredningen f ö resl å r att l ä nsveterin ä rorganisationens nuvarande arbetsuppgifter f ö rs ö ver till
respektive lantbruksn ä mnd. I och med detta upph ö r l ä nsveterin ä rorganisationen sora statligt regionalt organ.
Vidare f ö resl å s att distriktsveterin ä rerna
organisatoriskt Inordnas i lantbruksn ä mnderna.
Lantbruksn ä mnderna kommer h ä rigenom att erh å lla
ett samlat ansvar f ö r de statliga regionala insatserna
inom djurens h ä lso- och sjukv å rd. Till f ö ljd
av den f ö reslagna ö verf ö ringen beh ö ver lantbruksn ä mnderna
tillf ö ras resiirser motsvarande 10-12 veterin ä ra tj ä nster. I
avvaktan p ä en av utredningen f ö reslagen ö versyn
av nuvarande former och organisation av tillsynen enligt livsmedelslagen b ö r lantbruksn ä mndernas
behov av veterin ä r sakkunskap tillgodoses genom att l ä nsveterin ä ren
f å r till uppgift att - ut ö ver sina f"unktioner i l ä nsstyrelsen - ä ven
bitr ä da lantbruksn ä mnden. Vidare inneb ä r utredningens f ö rslag att behovet av insatser fr å n f ö rste distriktsveterin ä rerna kommer att ö ka.

Prop.
1981/82:122 47

Finansieringsfr å gor

De av djurh ä lsoutredningen
f ö reslagna å tg ä rderna f ö r f ö rst ä rkning och anpassning av verksamheten inom djurens h ä lso- och sjuJrv å rd
b ö r finansieras genom att djur ä garna i ö kad
utstr ä ckning svarar f ö r kostnaderna f ö r
djursjukv å rden. Genomf ö randet av djurh ä lsoutredningens
f ö rslag inneb ä r att djur ä garens
kostnader totalt ö kar med n ä rmare 10 milj. kr. ä rligen. H ä rav b ö r kostnaden f ö r sjukdatasystemet om ca 2 milj.
kr. finansieras kollektivt av jordbruksn ä ringen.
Med h ä nsyn till det ö kade kostnadsansvar som h ä rigenom å l ä ggs djur ä garna
anser utredningen det vara rimligt att statens nuvarande bidrag till djurens h ä lso-och sjukv å rd
bibeh å lles realt sett of ö r ä ndrat.

Nuvarande finansieringssystem inneb ä r att distriktsveterin ä rerna erh å ller sin inkomst dels i form av
fast l ö n fr å n staten, dels i form av arvoden fr å n
djur ä garna enligt veterin ä rtaxef ö rordningen.
En ä ndrad kostnadsf ö rdelning mellan staten och djur ä garna enligt utredningens f ö rslag inneb ä r
att nuvarande principer f ö r finansiering beh ö ver ä ndras.
Utredningen har d ä rf ö r ö verv ä gt f ö ljande alternativ.

1.
Djur ä garna erl ä gger
sina avgifter f ö r djursjukv å rden till staten i st ä llet f ö r till distriktsveterin ä rerna (centraliserad uppb ö rd). Distriktsveterin ä rerna erh å ller hela sin ers ä ttning fr ä n
staten som fast l ö n, ev. kombinerad med n å gon form av tantiem.

2.
Djur ä garna erl ä gger
en s ä rskild statlig djursjukv å rdsavgift som tas ut i samband med sjukbes ö k. Distriktsveterin ä rernas avl ö ningssystem med nuvarande f ö rdelning mellan fast l ö n och arvodesinkomster bibeh å lls
of ö r ä ndrat.

3.
Djur ä garnas avgifter enligt veterin ä rtaxef ö rordningen
h ö js samtidigt som distriktsveterin ä rernas fasta l ö n
s ä nks, men diffentieras raed h ä nsyn till f ö rh å llandena i olika distrikt.

4.
Djur ä garnas kostnader f ö r djursjukv å rden bestrids delvis kollektivt av
jordbruksn ä ringen genom exempelvis avr ä kning

Prop. 1981/82:122 48

mot prisregleringsmedel eller produktavgifter.

Utredningen finner samtliga redovisade alternativ vara m ö jliga att genomf ö ra
men har inte funnit tillr ä ckliga sk ä l att f ö rorda
n å got s ä rskilt alternativ. Utredningen anser att remissinstanserna b ö r ges m ö jlighet
att f ö ruts ä ttningsl ö st pr ö va samtliga finansieringsalternativ.

Vissa utbildningsfr å gor

Djurh ä lsoutredningen f ö resl å r att en
allm ä ntj ä nstg ö ring (AT) f ö r veterin ä rer b ö r inf ö ras med utg å ngspunkt
fr å n det f ö rslag som anges av utredningen om vissa
utbildningsfr å gor p å veterin ä rmedicinens omr å de (VU 77) •
En tj ä nst som assistent i l ä gst l ö negrad F 5
b ö r fr.o.m. budget å ret 1982/85 inr ä ttas
p å lantbruksstyrelsen f ö r handl ä ggning
av fr ä gor om AT. Finansieringen av den handledda
delen av allm ä ntj ä nstg ö ringen b ö r ske genom att medel, 3 milj. kr., h ä rf ö r ansl å s ö ver
statsbudgeten. Utredningens f ö rslag inneb ä r en besparing i f ö rh ä llande till VU 77=3 f ö rslag med 2 railj. kr. Utredningen f ö resl ä r ä ven att utbildning av djursjukv å rdare i huvudsak i enlighet med VU 77:s f ö rslag inf ö rs
och att 850 000 kr. inkl. en eng å ngsutgift p å 40 000 kr. ansl å s
ö ver statsbudgeten f ö r detta ä ndam å l.

Prop. 1981/82:122 49

Bilaga
2

Sammanställning av remissyttranden över djurhälsoutredningens
betänkande (SOU 1981:57) Djurens hälso-och sjukvård

Efter
remiss har yttranden över betänkandet avgetts av socialstyrelsen, statskontoret,
riksrevisionsverket (RRV), riksskatteverket, statens arbetsgivarverk, statens löne-
och pensionsverk, universitets- och högskoleämbetet, skolöverstyrelsen,
lantbruksstyrelsen, statens livsmedelsverk, statens jordbruksnämnd,
länsstyrelsernas organisationsnämnd (LON), styrelsen för Sveriges lantbruksuniversUet
(SLU) och statens veterinärmedicinska anstalt, länsstyrelserna i
Kristianstads, Skaraborgs, Västmanlands och Norrbottens län. Svenska
kommunförbundet. Landstingsförbundet, Lantbrukarnas riksförbund (LRF), HushållningssäUskapens
förbund, Sveriges veterinärförbund. Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Centralorganisationen
SACO/SR, Landsorganisafionen i Sverige (LO), AB Svensk laboratorietjänsl (Svelab),
Svenska kennelklubben, Ridfrämjandet, Svenska travsportens centralförbund, AB
Trav och galopp, Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund. Svenska
djurskyddsföreningen. Svenska djursjukhusföreningen och Veterinärmedicinska
föreningen.

Lantbruksstyrelsen
har bifogat yttranden från sju lantbruksnämnder och 20 länsveterinärorganisafioner,
LON har bifogat yttranden från 15 länsstyrelser. Länsstyrelsen i Kristianstads
län har bifogat yttranden från Lantbrukarnas riksförbund i Skåne och
lantbruksnämnden i länet. SACO/SR hänvisar till bifogat yttrande från Sveriges
veterinärförbund.

Utöver
de myndigheter och organisationer som anmodats eller beretts tillfälle att
inkomma med remissvar har yttranden avgetts av tio länsstyrelser. Föreningen
djurens vänners riksförbund. Nordiska samfundet mol plågsamma djurförsök samt
Lantbrukarnas länsförbund i Södermanland.

1
Allmänt

Utredningens
övergripande överväganden och förslag till framtida inriktning beträffande
djurens hälso- och sjukvård vad gäller ökad satsning på förebyggande åtgärder
tillstyrks eller lämnas utan erinran av praktiskt taget alla remissinstanser. Detla
gäller även utredningens ställningstaganden i fråga om statens ansvar för
smittskydd, djurskydd, glesbygdsstöd och djurhälsans betydelse för landets
livsmedelsförsörjning. Några remissinstanser framhåller emellertid att en god
och väl fungerande hälso- och sjukvård är ett så väsentligt led i näringskedjan
"från markens gröda lill människans föda" alt detta motiverar elt
mera omfattande samhällsengagemang än vad utredningen föreslår. Några
remissinstanser anser vidare att staten har ett ansvar även för djursjukhusen.

Lantbruksstyrelsen:
Lantbruksslyrelsen delar de allmänna synpunkter som djurhälsoutredningen
framlagt i angivna övergripande frågor.

Statens
livsmedelsverk; Det är elt starkt samhällsintresse att konsumenterna tiUförsäkras
sunda livsmedel. Därför sker såväl förebyggande djurhälsovård som bekämpande
av sjukdomar hos animalieproducerande djur fill stor del av
livsmedelshygieniska skäl. Sambandet mellan djurhälsa, 4 Riksdagen 1981182. I
saml. Nr 122

Prop.
1981/82:122 50

livsmedelshygien
och folkhälsa är således starkt och livsmedelsverket delar helt utredningens
synpunkter i delta avseende.

Livsmedelsverket
instämmer även i utredningens mening att ökade insatser bör göras för att
förebygga sjukdomstillstånd. Därvid är det betydelsefullt att en effektiv samverkan
sker mellan olika verksamheter bl.a. mellan olika veterinärkalegorier som är
engagerade i djurens hälso- och sjiikvård.

Statens
jordbruksnämnd: Djurhälsoutredningen konstaterar inledningsvis att staten har
ett övergripande ansvar för djurens hälso- och sjukvård samt att staten har ett
särskilt ansvar för bl. a. vården av animalieproduktionens djur. Statens
jordbruksnämnd (JN) delar dessa allmänna synpunkter och får vidare framhålla
att ett väl fungerande veterinärväsende utgör en viktig förulsättning för en
effektiv jordbruksproduktion.

Sveriges
lantbruksuniversitet; Sveriges lantbruksuniversitet instämmer i vad som sägs om
mål, inriktning och utveckling av verksamheten. Del är just dessa tankegångar
och värderingar som låg till grund för lantbruksuniversitetets framställning
år 1976 om en ändrad studieordning för veterinärer. Det var också dessa
tankegångar som ledde fill velerinärhögskolans flyttning till Uppsala och
samförläggning med lantbrukshögskolan. VU 77 har senare instämt i dessa
värderingar och ytterligare understrukit behovet av att konsekvenserna för
forskning och utbUdning verkligen tas av detta synsätt. Besältningsulredningar
och därpå grundade åtgärdsprogram, tillgång till kvalUicerad laboratoriediagnoslik,
ökade profylaktiska insatser, samverkan över fakultets- och yrkesgränser är
nödvändiga för att möta framtidens krav. Lika väsentliga framstår kraven vad
avser vidgade och fördjupade insatser inom livmedelshygienen. Denna för alla
industriländer likartade utveckling, bekräftad bl.a. av FAO, måste ytterligare
uppmärksammas även i vårt land.

Länsstyrelsen
i Västmanlands län: Utredningens övergripande överväganden och förslag till
framtida inriktning tillstyrkes, vilket innebär att resurserna för profylakliskt
arbete på besättningsnivå ökas, att samverkan inom och mellan olika
yrkeskategorier som arbetar med djurens hälso- och sjukvård främjas och
utvecklas och att distriktsveterinärernas arbetsförhållanden förbättras.

Svenska
kommunförbundet; Enligt styrelsen bör ansvaret och kostnaderna för djurens hälso-
och sjukvård bäras av djurägarna. Denna princip bör slås fast. Vissa kostnader
för djurens hälso- och sjukvård såsom epizootibe-kämpning, viss kvalificerad
vård, myndighetsfunktioner m. m. bör dock falla på det allmänna.

Lantbrukarnas
riksförbund: Enligl LRF är inriktningen av djurens hälso-och sjukvård på
förbyggande åtgärder ett av de väsentligaste resultaten av utredningens arbete.
En sådan inriktning är nödvändig för att effektivisera djursjukvården och för
att utnyttja befintliga resurser på ett optimalt sätl.

Sveriges
veterinärförbund; Velerinärförbundet vill betona samban

det djurhälsa-livsmedel-folkhälsa, vilket motiverar att samhällets ansvar

och insatser förstärks eller åtminstone bibehålles. Samhället måste begrän-

Prop.
1981/82:122 51

sa
och kontrollera smittsamma husdjurssjukdomar inklusive sådana som är överförbara
mellan djur och människa. Staten har även ett övergripande ansvar för att djurskyddet
tillgodoses.

I glesbygd är det
nödvändigt alt vården av animalieproduktionens djur kan kombineras med vården
av sporthästar och sällskapsdjur. I vissa delar av landet är detta tom en
förutsättning för att kunna upprätthålla den veterinära servicen för animalieproduklionen.

Veterinärförbundet
delar utredningens uppfattning att nuvarande resurser för sluten sjukvård av animalieproduktionens
djur är tillräckliga. Det är förbundels bestämda uppfattning att kravet och
efterfrågan på sluten vård skall få styra ambitionsnivån.

AB
Svensk laboratorietjänst: Det stora samhällsintresse som ligger i att konsumenten
tillförsäkras sunda och friska livsmedel glöms dock bort. En god och väl
fungerande hälso- och sjukvård hos våra husdjur är ett mycket väsentligt led i
näringskedjan "från markens gröda lill människans föda". Detta bör
motivera ett betydligt mer omfattande samhällsengagemang i dessa frägor än vad
utredningen föreslår.

Svenska
kennelklubben; SKK anser, all det är fel all man gör en distinktion

mellan statens ansvar för animalieproduklionen och dess ansvar för vad

som benämnes sällskapsdjur. Även om den viktigaste funktionen för flerta

let hundar är som sällskap, uppfyller många också mera direkt allmännyt

tiga funktioner, t. ex. som ledarhundar åt synskadade, narkotikahundar åt

tullverket, polisens och militärens tjänstehundar, renvallarhundar, jakt

hundar. --

Sveriges
djurskyddsföreningars riksförbund; Förebyggande insatser på be-

sältningsnivå kombinerad med rådgivning, och en organiserad hälsokon

troll framstår som för framtiden myckel viktiga.

Svenska
djursjukhusföreningen: En förutsättning för att kvalificerade undersökningar,
utredningar eller behandlingar ska kunna utföras är fillgång till personal-,
lokal- och utrustningsmässigt väl fungerande djursjukhus. Ofta krävs därvid
stationär vård på grund av fallets svårighetsgrad, då patienten kräver
kontinuerlig övervakning eller då de åtgärder som skall vidtas tar lång tid i
anspråk. Det är alltså medicinska bedömningar som ligger bakom beslutet om
vilken vårdform som skall användas.

2
Huvudmannaskap

Utredningens
förslag i fråga om huvudmannaskap tillstyrks eller lämnas utan erinran av
flertalet remissinstanser. Statskontoret och RRV anser dock att del varit
naturligt alt jordbruksnäringen helt tagit över ansvaret för velerinärorganisationen.
RRV framhåller också all en samlad lösning i näringens egen eller med staten
delad regi bör prövas ytterligare, l.ex. i form av ett statligt bolag.

Statskontoret;
Enligt statskontorets bedömning skulle det dock varit naturligt att
jordbruksnäringen övertagit huvudmannaskapet för veterinärorganisationen. Som
utredningen redovisar skulle SHS-organisalionen (Svensk Husdjursskötsel), som
redan idag har veterinärer i tjänst för

Prop.
1981/82:122 52

uppdrag
rörande djurens hälsovård, vara en lämplig organisation alt bygga på. Ett
sådant överförande av verksamhet lill näringen har genomförts inom många
områden, l.ex. produktionskontroll för nötkreatur och svin, husdjurs- och
växtförädling samt i viss mån även djurhälsovård.

Riksrevisionsverket;
Såvitt RRV kan finna talar de av utredningen redovisade sakskälen för att en
långsiktig rationell djurhälso- och sjukvård måste sökas i en hopsmältning i
det vardagliga arbetet av de två momenten hälsovård/produklionskonlroll och
sjukvård. Utredningen tycks ha dragit samma slutsats, när man inlett
överläggningar med jordbruksnäringen kring huvudmannaskapsalternativ som innefattar
en hopslagning av di-slriktsveterinärorganisationen med den av näringen
bedrivna, omfattande djurhälsovården/produktionskonlrollen.

Sedan
dessa överläggningar blivit resultatlösa, har utredningen övergått tUl att
såsom sill förslag redovisa åtgärder som kan genomföras för all förbättra
effektiviteten inom ramen för nuvarande kluvna huvudmannaskap.

RRV anser inte att
utredningens svårigheter alt uppnå samförstånd med näringsrepresenlanlerna bör
få innebära all tanken på en organisatorisk integrafion nu ges upp. Delta
skulle innebära att den förestående - och enligl RRVs mening angelägna -
omgestaltningen av distriktsvelerinäror-ganisationen i riktning mol flerveterinärstationer
och djurhälsocentraler skulle behöva ske med enbart en lös samordning med
näringens egna regionala aktiviteter. Riskerna för suboptimeringar och halvmesyrer
måste vid en sådan lösning vara påtagliga.

RRV
känner inte till på vilka förutsättningar utredningens överläggningar med
näringen baserats. Förslagen i finansieringsfrågan antyder dock att en oklarhet
vid överläggningarna kan ha varit i vilken grad statsmakterna är beredda all
även i fortsättningen ta elt finansiellt huvudansvar för distriktsvelerinärväsendet.
Vid ett läge där statsmakterna - säsom förutskickats i utredningsdirektiven -
entydigt tar ställning mot en fortsatt budgetfinansiering av veterinärväsendet,
skulle måhända näringens intresse att medverka till en för animalieproduklionen
optimal organisationslösning förstärkas.

RRV
föreslår att förutsättningarna att nå en samlad lösning i näringens egen eller
med staten delad regi prövas ytterligare. I sammanhanget anser RRV att
alternativet med ett helstafiigt bolag som omfattar både djurhälsovård och
distriktsveterinärerna (samt eventuella andra funktioner) inle kan avföras från
diskussionen på det sätl utredningen gör enbart på den grunden att näringens
företrädare inte är intresserade att vidta ändringar i sin verksamhet.

Lantbruksstyrelsen;
Huvudmannaskapet för djurens hälso- och sjukvård förutsätts även i
fortsättningen vara delat mellan staten och näringen. Lantbruksstyrelsen
ansluter sig till djurhälsoulredningens uppfattning i detta avseende. Delta
innebär också att lantbruksslyrelsen fortsatt får det centrala ansvaret för
djurens hälso- och sjukvård.

Länsstyrelsen
i Norrbottens län; En samhällsförankring av veterinär-

väsendet i Sverige får ses som ett klart villkor. Hela nyttodjurhållningen är

fill för all producera en väsentlig del av våra livsmedel. Smittsamma

djursjukdomar, till människan överförbara sjukdomar, direkt eller via livs

medel samt djurskydd, miljöpåverkan av djurhållning, eliska aspekter

Prop. 1981/82:122 53

m.m.
måste bevakas av en samhällsförankrad veterinärkår. Samhällsansvaret måste
omfatta alla de olika länkarna i produktionen som kan ha betydelse ända fram fiU
slutprodukten i kedjan från gröda lUl föda. Skulle djursjukvården i sin helhet
komma alt utövas av veterinärer utan samhällelig förankring och utan
tjänstemannaansvar skulle flera legala funktioner såsom tillsyn och medverkan i
djurskyddsfrågor, viss medicinförskrivning, rätlen att utfärda offentliga intyg
eller att inneha offentliga uppdrag kanske behöva läggas på en särskild
organisation av statliga veterinärer. Likaså skulle behovet av
tillsynsverksamhet från statens sida ökas. För län och andra glesbygder skulle
en privatpraktikerverksamhet och även en verksamhet med näringen och staten i
någon form av bolag med säkerhet innebära kraftigt försämrad veterinärservice.
Det är ett rätlvisekrav alt enskilda djurägare får så likartad tillgång som
möjligt på veterinärmedicinsk sakkunskap i ett land med så stora skillnader i
klimat, landskapstyper, populationsförhållanden m. m. som Sverige. Den nuvarande
organisationsformen torde vara den som, med viss modifiering, smidigast kan
uppfylla detta och andra krav som ställs på en väl fungerande organisation för
djurens hälso- och sjukvård.

Sveriges
veterinärförbund: Velerinärförbundet ansluter sig till utredningens
uppfattning alt staten även i fortsättningen skaU vara huvudman för distriktsveterinärerna
och all ansvaret för djurens hälso- och sjukvård bör delas mellan staten och
näringen. Det centrala ansvaret skall vara föriagl till lantbruksstyrelsen.

3
Planering — samverkan

Utredningens
förslag om planering och samverkan fillstyrks eller lämnas ulan erinran av
samtliga remissinstanser.

Lantbruksstyrelsen:
Lantbruksslyrelsen har på olika sätt sökt att inom ramen för nuvarande
organisation stimulera till ökat samarbete mellan olika veterinärkalegorier ute
i fältet. Härför ordnas återkommande samordningskonferenser. Under nuvarande
budgetår kommer också en kurs i samverkansfrågor att anordnas med deltagare av
olika veterinärkalegorier och husdjursrådgivare.

Enligt
djurhälsoulredningen bör den centralt samordnade verksamheten lämpligen ske
genom de centrala djurhälsonämnder som inrättats som en följd av bestämmelserna
om organiserad djurhälsokontroll. Lantbruksslyrelsen delar denna uppfattning.

Lantbruksstyrelsen
anser i likhet med djurhälsoutredningen att en regional samverkan är viktig
särskilt för att åstadkomma förebyggande åtgärder mot djursjukdomar. Sådan
samverkan bör ske i en djurhälsonämnd som lantbruksnämnden tillsätter och som
leds av länsveterinären. I nämnden bör diskussioner föras om bl.a. strategier
för besältningsulredningar och andra systemafiska åtgärder i
sjukdomsförebyggande syfte. Vidare bör behandlas frågor om rådgivning och om
underlag för denna.

Samverkan
kring aktuella besättningsproblem bör ske mellan djurägare, distriktsveterinärer,
andra veterinärer och produktionsrådgivare. Det bör i första hand vara förste
distriktsveterinären som lar initiativ till sådan samverkan.

Det
bör ankomma på lantbruksslyrelsen all utarbeta närmare riktlinjer för den
regionala samverkan.

Prop. 1981/82:122 54

Statens
livsmedelsverk: Livsmedelsverket vill framhåUa vikten av en effektiv
köttbesiktning i första hand för att tillförsäkra konsumenterna livsmedel av
god beskaffenhet. Det är emellertid också värdefullt alt iakttagelser vid
köttbesiktningen återförs till djuruppfödarna. Verket tillstyrker därför att
besiktningsveterinärerna åläggs att i ökad utsträckning samverka med såväl
djurhälsovården som djursjukvården. Därigenom kan viktig information från
sjukdomsdiagnosfik vid köttbesiklningen ge upphov fill förebyggande åtgärder i
animalieproducerande besättningar.

Sveriges
lantbruksuniversitet; Ett framgångsrikt profylakliskt arbete rörande djurens
hälsa kräver för alt klara problem inom utfodring, reproduktion, miljö,
infektionssjukdomar etc. ell nära samarbete med ett flertal institutioner inom
Sveriges lantbruksuniversitet och med statens veterinärmedicinska anstalt.

Av
samma skäl behövs en nära kontakt mellan den regionall utförda laboratoriediagnosliken
och statens veterinärmedicinska anstalt samt motsvarande centrala institulioner
på Sveriges lantbruksuniversitet.

Länsstyrelsen
i Kristianstads län; Utredningen lar upp behovel av ett närmare samarbete
mellan distriktsveterinärerna, lantbruksnämndens personal och jordbrukets
hälsokontrollverksamhet. Även länsstyrelsen anser att ett sådant samarbete är
betydelsefullt. På vissa håll fungerar redan ett gott samarbete medan del på
andra håll finns anledning att söka förbättra kontakterna. Del bör framhållas
att ett samarbete på detta område kan utvecklas utan att några organisatoriska
förändringar behöver genomföras.

Lantbrukarnas
riksförbund; I utredningen framförs att stor vikt bör läggas vid att den
framlida organisationen skall kunna underlätta insatser som förebygger hälsostörningar
på besällningsnivå. Delta ligger helt i linje med näringens uppfattning.
Näringen har i många år arbetat med förebyggande hälsovård inom den
organiserade hälsokontrollen för nötkreatur och svin. Mol bakgrund av
erfarenheter från detta arbele vill LRF betona viklen av samordning mellan
distriktsveterinärorganisationen och den organiserade djurhälsovården. Endasi
på detta sätt kan tillgängliga resurser utnyttjas på ett effektivt sätl och
skapa bättre möjligheter för besätlningsdiagnoslik och därav följande
rådgivning. Den information som man idag har från besättningar anslutna lill
olika kontrollformer utgör ett värdefullt underlag för besältningsutredningar
och rådgivning om orsaker till produktions- och hälsostörningar i
besättningarna. Produktionsdata är också nödvändigt för att utreda problem med s.k.
dold sjuklighel. För att uppnå eftersträvad samordning vill LRF betona viklen
av att del skrivs in i distriktsveterinärernas instruktion alt delta i
samordnad djurhälsovård. Även privatpraktiserande veterinärer bör åläggas att
ingå i denna samordning.

Sveriges
veterinärförbund; Förbundet anser också att åtgärder bör

vidtas
för att åstadkomma en utökad samverkan mellan distriktsveterinärerna, den
organiserade hälsokontrollen och andra veterinärkategorier i syfte alt
förebygga hälsostörningar på besättningsnivå. Veterinär sakkunskap är
nödvändig vid planering och genomförande av rådgivningsverksamhet inom
husdjursområdet. Distriktsveterinärernas profylakfiska arbete är en naturlig
del i deras dagliga arbete. Detta har undervärderats av djurhälsoutredningen.

Prop.
1981/82:122 55

Veterinärförbundet
tillstyrker utredningens förslag att lantbruksstyrelsens verksamhetsplanering
även skall omfatta djurens hälso- och sjukvård.

Samverkan på fäUel bör
enligt förbundets mening enklast kunna utvecklas genom direkta kontakter i
form av överläggningar mellan i första hand distriktsveterinärer och husdjurs-
resp. slakteriföreningarnas djurhälsovård. Förste distriktsveterinären bör
ansvara för att dessa kontakter mellan olika veterinärkategorier kommer fill
stånd.

Överläggningarnas
främsta syfte bör vara att utreda hälsostörningar på besättningsnivå.
Föreskrifter om samverkan mellan berörda befattningshavare bör utfärdas
centralt av lantbruksstyrelsen.

Sveriges
djurskyddsföreningars riksförbund: En ökad samverkan

meUan
distriktsveterinärerna och den organiserade hälsokontrollen hälsas med
tillfredsställelse.

4
Distriktsveterinärorganisationen

Utredningens
förslag till dimensionering av distriktsveterinärorganisationen, inrättande av
flervelerinärstafioner och införande av ett riksomfattande datasystem
tillstyrks eller lämnas utan erinran av praktiskt taget alla remissinstanser.
Utredningens åsikt alt särskild uppmärksamhet bör ägnas ål möjligheterna att
överföra vissa arbetsuppgifter som utförs av veterinärer tiU djurägarna själva
eller annan personal kommenteras av bl. a. statskontoret, lantbruksstyrelsen,
LRF och Sveriges veterinärförbund.

Socialstyrelsen:
Att införa datasystem i hela landet för registrering och uppföljning av
hälsotillståndet inom animalieproduklionen anser styrelsen kunna bli av stort
värde från smiltskyddssynpunkt. Del är angelägel all delta beaktas vid
systemets uppbyggnad.

Statskontoret:
Bland utredningens rafionaliseringsförslag finns tanken på ett riksomfattande
datasystem för olika slags informationsbehandling av veterinärmedicinsk och
administrativ art. Statskontoret utreder f.n. på uppdrag av regeringen, om och
i vilken utsträckning databehandling kan vara motiverad inom lantbruksverkel. Stalskontoret
finner del inle styrkt att ADB-systemet ger den lönsamhet som anges. Ej heller
är del klarlagt vilken organisation som skall ansvara för driften av systemet,
om det införs i hela landet. F.n. sker elt samarbete mellan lantbruksverkel och
SHS under den pågående försöksverksamheten. En utredning bör göras angående
omfattning och ansvarsfördelning, då det gäller detla datasystem.

Riksrevisionsverket:- Vid
en jämförelse med humansjukvården ter

sig
nuvarande ordning inom sjukvården anmärkningsvärd, såtillvida som så gott som samfiiga
åtgärder inom i varje faU den ambulerande öppenvården företas av legitimerade
veterinärer. En mer rationell ordning, där mindre kvalificerade ingrepp och
åtgärder överlåts till andra personalkategorier eller till djurägama själva,
bör rimligtvis leda till en relativ minskning i behovel av distriktsveterinärer.

Lantbruksstyrelsen:
I kapitel Glesbygdsfrågor behandlas bl. a. distriktsveterinärernas skyldighet
alt ta sig an sällskapsdjur och sporthästar. Pro-

Prop.
1981/82:122 56

blemställningen
har även behandlats i ansvarsnämnden och djurhälsoutredningen tolkar
ansvarsnämndens ställningstagande så all distriktsveterinär bör hänvisa ägare
av sällskapsdjur och sporthästar till annan veterinär eller djursjukhus i de faU
denne inte själv har möjlighet all behandla djuret. Utredningen framhåller
vidare angelägenheten av att i glesbygden vården av sällskapsdjur och
sporthästar ges samma dignitet som för animalieproduktionens djur bl.a. för
att en viss veterinärlälhel skall kunna upprätthållas och påtalar den
ekonomiska fördelen av öppenvård för samtliga djurslag.

Lantbruksslyrelsen
ansluter sig tUl utredningens ställningstagande i dessa frågor. Styrelsen vill
emellertid framhålla att vissa oklarheter alltjämt föreligger i fråga om
omfattningen av distriktsveterinärorganisationens skyldighet alt ge vård åt
sällskapsdjur och sporthästar. Enligl styrelsens mening bör dock problemen
delvis kunna lösas genom anvisningar från styrelsen. Det bör vidare nämnas att
vården av nyssnämnda djur i vissa fall är resurskrävande och måste beaktas vid
dimensioneringen av organisationen om utredningens intentioner skall kunna
uppfyllas.

Vid
dimensioneringen av distriktsvelerinärväsendet har utredningen haft som
bakgrundsmaterial den inventering som lantbruksslyrelsen gjorde 1980. Del är
väsentligt att framhålla alt inventeringen inle hade som målsättning alt
presentera arbetskraflbehovel för en kommande organisation, utan hade liU
syfte alt försöka belysa den nuvarande aktuella situationen och de problem som
finns. Djurhälsoutredningen förutsätter att de ökade arbetsuppgifterna inom
rådgivningsverksamheten och förste distriktsveterinärens större engagemang i
administrativa frågor m. m. tolalt inle innebär någon ökad arbetsbelastning för
distriktsveterinärerna. Lantbruksslyrelsen är tveksam om någon effektiv
arbetstid av betydelse kommer att frigöras för rådgivningsarbete genom att
icke velerinärutbildad personal tas i anspråk för vissa uppgifter inom
djursjukvården. Styrelsen anser för övrigt att ytterligare överväganden behövs
ifråga om vUka uppgifter som skulle kunna tas om hand av annan personal.

Den
förstärkning med 30 nya tjänster som nu föreslås innebär att organisationen i
stort kommer i nivå med dagens reella behov. Den innebär inga ökade resurser
för de nya arbetsuppgtfter som utredningen föreslår skall tillföras dislriklsveterinärorganisalionen.

Den
föreslagna utökningen av anlalel regionvikarier ger bättre arbetsförhållanden
för distriktsveterinärerna även om en viss ökad styrning av deras ledigheter
krävs. Den utökning med 50 tjänster som föreslås torde tillgodose övervägande
delen av vikariebehovet om detla beräknas efter del förslag lill allmäntjänstgöring
som utredningen lägger fram. Om så stor del av distriktsveterinärernas
ledigheter täcks av fasla regionvikarier och AT-veterinärer torde en besvärande
konkurrenssituation om övriga vikariat kunna uppstå mellan veterinärer utan
fast anställning och AT-veterinärer.

Djurhälsoulredningens
förslag att staten bör stå som ägare lill distriktsveterinärernas ijänsletelefoner
tillstyrks av lantbruksstyrelsen.

Lantbruksslyrelsen
delar i stort utredningens positiva principiella inställning fiU flerveterinärstationer.
Styrelsen vUl dock liksom utredningen framhålla att det vid planering av
veterinärstationer krävs alt området är geografiskt lämpligt.
Lantbruksstyrelsen bör bemyndigas att besluta om inrättande av veterinärstalioner
i den omfattning som befinns lämplig. Enligt styrelsens erfarenhet uppkommer i
samband med inrättande av

Prop. 1981/82:122 57

veterinärstalioner
vissa praktiska problem med lokalanskaffning, biträdeshjälp o. dyl. Del är
viktigt att styrelsen får befogenhet att lösa dessa frågor även om de skulle
innebära vissa ekonomiska åtaganden.

Lantbruksstyrelsen
anser all utredningens förslag om att införa databehandling av distriktsveterinärernas
praktikjournaler i hela landet väl överensstämmer med utredningens ralionaliseringssträvanden.
Lantbruksslyrelsen fillstyrker förslaget.

Statens
livsmedelsverk; När det gäller de speciella problem som köttbesiktningen i
glesbygd ställs inför, vill verket betona vikten av att skyldigheten för
distriktsveterinärerna all medverka vid köttbesiktning kommer all finnas kvar
även i fortsättningen. Från resurssynpunkt är en sådan ordning den enda rimliga
lösningen för alt tillgodose behovel av veterinärer för detla ändamål.

Sveriges
lantbruksuniversitet; Lantbruksuniversitetet vill betona alt fördelarna vida
överstiger de ev. nackdelar som kan finnas och förordar därför ännu aktivare
insatser för alt införa flervelerinärstafioner än vad utredningen föreslagU.

Länsstyrelsen
i Västmanlands län: Utredningen föreslår att dataregislrering införes sedan
tillräcklig erfarenhet vunnits i försöksområdena. Förslaget tiUstyrkes och bör
prioriteras. Därmed avlastas också distriktsveterinärerna från en del
administrativa uppgifter.

Lantbrukarnas
riksförbund:- Distriktsveterinärens arbete är i

många
fall alltför ensidigt inriktat på ren akutsjukvård av rutinkaraktär utan samråd
med l.ex. den organiserade djurhälsovården för att söka utreda bakomliggande
orsaker. I detta sammanhang vill LRF betona viklen av alt i större omfattning
än i dag överlåta till djurägare eller assistentpersonal att ulföra rulinbehandlingar.
Givetvis måste en överföring av hanteringen av veterinärföreskrivna läkemedel
från veterinär till djurägare ske under veterinärens övervakning och
kringgärdas av vissa bestämmelser för all förebygga missbruk.

Erfarenheterna
av de hittills inrättade flerveterinärslationerna är övervägande positiva.
Fördelarna uppväger mer än väl de eventuella farhågor som tidigare uttalades
från djurägarnas sida. LRF stöder därmed tanken att fältverksamheten i ökad
utsträckning kan bedrivas i form av flerveterinärstationer. Som LRF ser det är
detta också enda möjligheten att på sikt skapa rimliga arbetsförhåUanden för en
kommande generation av veterinärer. Uppbyggnaden bör, som utredningen påpekar,
ske successivt och anpassas till djurtäthet och regionala förhållanden. Inrältandet
av djur-hälsocentraler är en rationell väg att få till stånd den eftersträvade
samordningen av olika aktiviteter inom husdjursområdet. Man bör därför ta fillvara
på denna möjlighet vid lokalisering av distriktsveterinärer och veterinärstalioner
för alt eventuellt samordna lokaler med t. ex. filial stationer i husdjursföreningar
där praktiska förutsättningar finns.

Ett
väsenfiigt underlag för förebyggande hälsovård är en systematisering av
veterinärernas praklikjournaler. LRF instämmer med utredningen att starka skäl
talar för att den i Skaraborg framtagna modellen för systemati-

Prop.
1981/82:122 58

sering
av veterinärernas praklikjournaler bör införas i hela landet och att ett
riksomfattande datasystem byggs upp. De privatpraktiserande veterinärerna
måste åläggas att ingå i ett sådant djursjukdatasystem.

Hushållningssällskapens
förbund; Liksom utredningen vill förbundet starkt understryka vikten av att
förebyggande åtgärder främjas och att de olika åtgärderna samordnas. I detta
sammanhang vill förbundet också peka på alt djurägaren bör ges möjlighet att
ingripa tidigt, för att hindra sjukdomar att få spridning i en besättning.
Djurägaren bör l.ex. under veterinärs kontroll ges möjlighet att själv sätta in
antibiotika för alt hindra sjukdoms-spridning.

Sveriges
veterinärförbund: Distriktsveterinärorganisalionen fungerar i allmänhet till
djurägarnas belåtenhet. Kritik som riktas mot den härrör i regel från skäl som
ytterst beror på underdimensionering. Lantbruksstyrelsens översyn av
distriktsveterinärorganisationen visar också att arbetsbelastningen i vissa
distrikt är oacceptabelt hög. Beredskapstjänslgöringen upplevs allmänt som
krävande och alltför ofta återkommande. Samtidigt är del svårt alt tillämpa
senare års reformer på arbetslivets område i fråga om bl.a. arbetstidsförkortning,
deltidstjänstgöring, föräldraledighet, deltidspensionering m. m.
Veterinärförbundet anser att dessa förhållanden framför allt beror på
bristande resurser inom dislriktsvelerinärorganisationen. I första hand behövs
det därför fler distriklsvelerinärtjänsler.

Veterinärförbundet
tiUstyrker utredningens förslag om ell ökat anlal tjänster, men vill framhålla
att de 30 nya tjänsterna enbart löser det akuta behovet av arbetskraft samt att
de 50 fasta vikariatstjänsterna i själva verket innebär ett besparingsförslag.
Förbundet hävdar all distriktsveterinärens arbetstid genomsnittligt väsentligt
överstiger vad som i övrigt i samhället är normalt. Enligl förbundels mening är
såväl arbetstidslagen som arbetsmiljölagen tillämpliga inom distriktsveterinäroganisationen.
Den föreslagna distriklsveterinärorganisationen kan möjligen skapa något bättre
förutsättningar för såväl rimligare beredskapsbelastning som bättre möjligheter
att fillgodose ledigheier i samband med sjukdom, tillsyn av barn etc. Förbundet
kommer att noga tillse att gällande arbelstidslagstifl-ning i allt väsentligt tiUämpas
inom distriktsvelerinärorganisalionen.

Velerinärförbundet
ansluter sig fill utredningens utgångspunkt att den veterinära fältverksamhelen
i framtiden i ökad utsträckning bör bedrivas genom flerveterinärstationer.
Inrättandet av sådana blir framför allt aktueUt i djurtäta områden och där de
geografiska förutsättningarna finns. Förbundet instämmer i utredningens mofiv
för inrättande av velerinärsla-tioner. Förbundet vill samtidigt erinra om att
lantbruksstyrelsen.gjort den bedömningen att flerveterinärstationer inte utgör
en reeU förstärkning som kan tillgodose det ökade behovet av veterinära
insatser. Däremot kan enligt förbundels mening förslaget möjliggöra en bättre
planering av arbetet.

Inrättandet
av veterinärstalioner motiveras av bättre förutsättningar för ett effektivt
utnyttjande av tillgängliga veterinärer, samtidigt som det underlättar
möjligheterna att skapa socialt acceptabla arbetsförhållanden. Härigenom
reduceras statens personalomkostnader samt säkras en bättre veterinär service
även ur beredskapssynpunkt. Det är därför enligt förbundets uppfattning
rimligt alt staten åtar sig det direkta ekonomiska ansvaret

Prop. 1981/82:122 59

för
inrättande och drift av veterinärstationer, eftersom denna organisationsform
samtidigt utgör en möjlighet lill rationaliseringar.

Velerinärförbundet
tillstyrker utredningens förslag om all införa syste-mafisering av
veterinärernas praklikjoumal i hela landet och att ett riksomfattande
datasystem byggs upp. Kostnaden för ett sådant system har av lantbruksstyrelsen
beräknats liU ca 2 milj. kr. per år. Förbundet fillstyrker att finansiering
sker via kollektiva medel. Förbundet förutsätter att förslaget inle medför
ökade administrativa arbetsinsatser för distriktsvelerinä-rerna.

Veterinärförbundet
vill understryka att rådgivning mycket ofta meddelas i samband med sjukbesök.
Nuvarande kungörelse som reglerar behandlingar utförda av djurägarna
tillgodoser väl samhällets behov av bestämmelser på området. En utökad djurägarinsals
fordrar och förutsätter ökad utbildning av djurägare. Förbundet anser att detla
icke endast är en fråga om djurägarutbildning och ekonomiska intressen ulan i
första hand en fråga om personligt omdöme, ansvar, djurskydd och
konsumentintresse.

I
utredningen saknas förslag om utbildningens utformning och kostnad. Förslaget
om att använda annan personal i djursjukvården, vilket skisseras av
utredningen, är ur flera synpunkter orealistiskt.

Tjänstemännens
centralorganisation; TCO vill understryka all del är angelägel att åtgärder
vidtas för all förbättra distriktsveterinärernas arbetsförhållanden. Bl.a. bör
nya tjänster inrättas i syfte alt minska behovel av fillfäUiga vikarier. Den veterinära
fältverksamhelen bör i ökad utsträckning bedrivas genom flerveterinärstationer.

Svenska
travsportens centralförbund: För sjukvården av travhästar tas distrikts- och
privatpraktiserande veterinärer, mindre kliniker och djursjukhus i anspråk. STC
finner det angelägel att distriklsveterinärtjänster inrättas i sådan omfattning
att travhästar kan beredas skälig vård. Med hänsyn fill antalet sjukdomsfall
och tävlings- och avelsdjurens geografiska spridning kan vården ej ske enbart
genom privatpraktiserande veterinärer. STC tillstyrker den föreslagna
förstärkningen av distriklsveterinärorgani-sationen.

AB
Trav och galopp; Bristen på ambulerande veterinärer är emellertid stor i många
delar av landet. Att räkna med att privatpraktiserande veterinärer skall finnas
alt tillgå i tillräckUgt antal är inle realistiskt. För behandlingar av hästar
— såväl i avels- som tävlingsverksamhet - måste därför distriktsveterinärerna
anlitas i betydande omfattning. Den av utredningen föreslagna förstärkningen
av distriktsveterinärorganisationen tillstyrks.

Veterinärmedicinska
föreningen; VMF vill starkt förorda utbyggnad av flerveterinärstationer. Dessa
är fill stor nytta för såväl djurägarna som veterinärerna. De förra får genom
denna lösning bättre service och de senare har stor glädje och nytta av
samarbetet med kollegor såväl ur medicinsk som arbetsmiljöfrämjande synvinkel.
Dessutom bör påpekas all dessa stationer också bör komma till stor nytta i
samband med AT-programmet.

Prop. 1981/82:122 60

5
Regional administration

Utredningens
förslag att del regionala ansvaret för djurens hälso- och sjukvård bör åvUa lantbmksnämnderna
och all länsvelerinärorganisationens nuvarande arbetsuppgifter förs över till
lantbruksnämnderna tillstyrks av socialstyrelsen, statskontoret,
lantbruksstyrelsen, länsstyrelsen i Skaraborgs län, övervägande antalet
lantbruksnämnder, LRF och Hushållningssällskapens förbund. Förslaget avstyrks
av livsmedelsverket, LON, flertalet länsstyrelser,
länsveterinärorganisationerna och Sveriges veterinärförbund. Vissa
remissinstanser som yttrat sig framhåller all frågan yllerligare bör övervägas
i samband med en eventuell översyn av livsmedelskontrollen.

Socialstyrelsen:
Styrelsen anser att det är viktigt att djurens hälso- och sjukvård
omorganiseras och har ingenting att erinra mot utredningens

förslag---- att
länsveterinärorganisationens arbetsuppgifter förs över

till
respektive lantbmksnämnd och alt distriktsveterinärerna organisatoriskt
inordnas i lantbmksnämnderna.

Statskontoret:
Statskontoret tiUstyrker utredningens förslag alt ge lantbmksnämnderna det
samlade ansvaret för de statliga regionala insatserna inom animalieproduklionen,
inkl. djurens hälso- och sjukvård. Eftersom någon klar gränsdragning inte finns
mellan djurhälsovård och djursjukvård, är samordningen av den verksamhet som
bedrivs av näringens organisationer och de stafiiga insatserna av väsentlig
betydelse. Ett särskilt ansvar bör läggas på lanlbmksstyrelsen att, efter den
föreslagna omorganisationen, noga följa utvecklingen och ansvarsfördelningen
mellan nämnda organ, så att onödigt dubbelarbete undviks.

Riksrevisionsverket:
Som nyss framhållits anser RRV att den organisatoriska samordningen i första
hand bör gå i riktning mot jordbruksnäringens organ för hälsovård/produklionskonlroll
inom ramen för elt samlat huvudmannaskap för djurhälsovård och djursjukvård.
Endast om det slutgiltigt står klart att ett sådant samlat huvudmannaskap inte
går alt uppnå, anser RRV all den föreslagna överföringen lill
lantbruksnämnderna bör övervägas.

Lantbruksstyrelsen;
Djurhälsoulredningens förslag innebär alt lantbruksnämnden övertar det
regionala ansvaret för djurens hälso- och sjukvård.

Lanlbmksstyrelsen
tillstyrker detta förslag. Härigenom kan nås erforderlig samordning av statens
samlade insatser för animalieprodukfionen.

Som
en följd av detta principiella ställningslagande föreslår utredningen att de i
det föregående angivna arbetsuppgifterna för länsveterinärorganisalionen
inordnas i lantbruksnämnden, som sålunda bl. a. får del regionala ansvaret för distriktsveterinärorganisationen.
Lanlbmksstyrelsen ansluter sig tiU detta förslag, som bl. a. möjliggör en
ytterligare decentralisering av uppgifter från lanlbmksstyrelsen till regional
nivå.

Självfallet
måste lantbmksnämnden för att kunna fullgöra angivna uppgifter ha tUlgång till
kvalificerad veterinär expertis av det slag som länsveterinärerna
representerar. I lanlbmksnämndens lekmannastyrelse kan lämpligen endast vissa
övergripande frågor rörande djurens hälso- och sjukvård och distriktsveterinärorganisalionen
behandlas. Det alll övervägande antalet ärenden får fömlsältas komma all
handläggas och avgöras av

Prop.
1981/82:122 61

tjänsteman
med veterinär utbildning som därvid biträds av tjänsteman på lanlbmksnämndens
administrativa enhet.

Givetvis skulle lanlbmksnämndens
behov av högt kvaUficerad expertis lösas om länsveterinären flyttades från
länsstyrelsen fill lantbmksnämnden. Länsstyrelsens kvarstående behov av
veterinär expertis i övriga ärenden fick då lämpligen lösas genom all
länsveterinären fortfarande var skyldig att handlägga sådana ärenden i
länsstyrelsen. Djurhälsoutredningen har dock stannat för en annan lösning
genom att föreslå att 10-12 länsveterinärtjänster flyttas tiU lantbmksnämndsorganisationen
och används för ledning av nämndens veterinära uppgifter. Varje tjänsteman skulle
då svara för dessa uppgifter inom flera län. Lantbruksstyrelsen kan se fördelar
i detla förslag men del är givetvis förenat med nackdelar i förhållande till
nuvarande på länsindelningen byggda organisation. Lantbmksnämnderna har i
stort sett fillslyrkl förslaget medan länsveterinärerna avstyrkt.

Lanlbmksstyrelsen
vill mot bakgrunden av de skilda uppfattningar som

framkommit i förhållande till utredningens förslag förorda en något modi

fierad lösning av detta organisatoriska problem. Länsveterinären bör enligt

styrelsens mening utan hinder av att han är anställd hos länsstyrelsen

kunna åläggas att leda lantbruksnämndens uppgifter rörande djurens hälso-

och sjukvård och dislriklsvelerinärorganisationen. Skillnaden mol nuva

rande förhållande med länsveterinären som chef för länsveterinärorganisa

lionen blir endast att länsveterinären utövar denna funktion såsom chef för

en veterinär enhel inom lantbmksnämnden.

Statens
livsmedelsverk; Efterson ändringen sannolikt innebär alt länsstyrelsens
resurser för livsmedelskontrollen kommer att minska, avstyrker livsmedelsverket
bestämt att länsveterinärorganisalionen avskaffas och att organisationens arbetsuppgifter
förs över till lantbruksnämnden.

När
det gäller länsstyrelsens personella resurser vill Uvsmedelsverkel starkt
understryka nödvändigheten av att det finns länsveterinär i varje länsstyrelse.
Utredningen diskuterar möjligheten av all två eller flera länsstyrelser skulle
kunna dela på en länsveterinärtjänst. Enligt livsmedelsverkets uppfattning
skulle en sådan organisation innebära en avsevärd försvagning av berörda läns
resurser för livsmedelskontroll och kan därför inte accepteras.

Länsstyrelsernas
organisationsnämnd; Enligt LONs mening kan vissa skäl tala för att
länsveterinärorganisationens uppgifter förs över till lantbmksnämnden om man
med en sådan åtgärd får bästa möjliga rationalitet inom lanlbruksverkets
område. LON vill emellertid påpeka att om den föreslagna omorganisationen
kommer alt medföra en överföring av myndighetsuppgifter från länsstyrelsen lill
lantbruksnämnden får förslaget så negativa konsekvenser att det inte nu bör
genomföras.

Som
exempel på de negativa följderna av utredningens förslag om omorganisationen
kan följande nämnas.

När
det gäller djurskyddsfrågor är det ofta fråga om myndighetsutövning på så sätl
alt denna typ av ärenden kan innebära förbud eller ålägganden för djurägare. I
sådana sammanhang är det väsentligt att rådgöra med den övriga expertis, bl.a.
med den juridiska, som finns på länsstyrelsen. Del torde för övrigt vara
principiellt lämpligt att myndighetsutövande och därmed sammanhängande
verksamhet bedrivs av länsstyrelsen och inle av

Prop. 1981/82:122 62

ett
ensidigt sammansatt organ. LON kan inte heller se någon förbättring i ett
förslag som innebär afi den lokala tillsynsmyndigheten, hälsovårdsnämnden,
skall vända sig till ett ensidigt sammansatt organ i dessa frågor i stället för
till den regionala liUsynsmyndigheten, med vilken för övrigt samarbetet i regel
är mycket gott.

Överhuvudtaget
kan förslaget i nämnda avseenden genom den föreslagna splUlringen innbära förvirting
hos såväl allmänhet som myndigheter om vem man skall vända sig till i olika
frågor, särskill eftersom gränsdragningen mellan djurhälso- och sjukvård,
smittbekämpning och rena djurskyddsfrågor kan vara flytande.

Förslaget
kan även medföra en splittring vad gäller epizoolibekämpning och bekämpning av
andra smUtsamma husdjurssjukdomar. Ur bl. a. effektivitetssynpunkt är detla
förhållande olyckligt.

Påpekas
bör även all länsstyrelsen har det övergripande ansvaret för veterinärmedverkan
i totalförsvarsfrågor. Länsveterinären ingår därför i länsstyrelsens
krigsorganisation. En överflyttning medför även negativa konsekvenser när det
gäller möjligheten för länsstyrelsen all beakta aUa de frågor som berör
krigsorganisationen i dessa avseenden.

Mol
utredningens förslag all nu genomföra en omorganisation talar även att
utredningen fömtsätter en översyn av livsmedelskontrollen som skulle ge
underlag för en framtida delning av de veterinära resurserna på länsplanet.
Enligt LONs mening har utredningen underskattat möjligheterna att genomföra en
mera väsentlig ändring av livsmedelskontroUens ansvarsfördelning mellan
central, regional och kommunal nivå. Det lorde enligl LONs mening ej vara
möjligt att för närvarande föra över ytteriigare uppgifter lill den kommunala
nivån. En översyn av livsmedelslagstiftningen lorde snarare medföra att den
regionala nivåns uppgifter ökar. Även dessa skäl talar således mot att man nu
genomför en omorganisafion.

Sveriges
lantbruksuniversitet: Utredningen har föreslagit afi vissa arbetsuppgifter som
i dag fullgörs av länsveterinärerna skall överföras fill lantbmksnämnderna.

Länsveterinärens
arbetsuppgifter hänför sig, kortfattat uttryckt, liU tre huvudområden, Uvsmedelskontrollen,
vissa övriga tillsyns- och kontrollfunktioner såsom djurskydd, epizoolibekämpande
m. m. samt tillsyn över den allmänna hälso- och sjukvården.

Det
förstnämnda av dessa områden berörs inte i denna utredning men fömtsätts föriagl
fill länsstyrelsen. De övriga tillsyns- och kontrollfunktionerna, vilka
fullgörs av länsveterinären i hans egenskap av tjänsteman vid länsstyrelsen,
bör ligga kvar på länsstyrelsen. Del sistnämnda området har anknytning tUl
lantbruksnämndernas verksamhet.

Sammantaget
finner lantbmksuniversitelel att mycket talar för att länsveterinären även
fortsättningsvis skall vara organisatoriskt placerad vid länsstyrelsen. Han bör
dock inom ramen för denna tjänst kunna överta ansvaret för alt leda
lantbruksnämndens uppgifter inom djurens hälso- och sjukvård saml för distrikts
velerinärorganisationen.

Länsstyrelsen
i Kristianstads län; Först kan konstaleras alt det från organisatorisk
synpunkt är förkastligt att dela länsveterinären mellan två länsmyndigheter
med hänsyn lUI den slitning mellan arbelsuppgtfterna inom de båda myndigheterna
som måste bli följden. Anmärkningsvärt är att utredningen trots direktiv härom
inte ansett sig hinna med all belysa konsekvenserna av sina förslag i fråga om
de uppgifter som länsveterinären fullgör

Prop. 1981/82:122 63

som
tjänsteman i länsstyrelsen. Utredningsförslaget innebär ingen ändring i fråga
om länsstyrelsens ansvar för djurskyddet och livsmedelshygienen, där del alltså
fömtsätts alt länsstyrelsen har veterinär fackkunskap. Det kan framhållas alt
den föreslagna delningen av länsveterinären mellan länsstyrelsen och
lantbruksnämnden inte erfordras med hänsyn till de övriga förslag som
utredningen lagt fram och vilka myckel väl kan genomföras inom ramen för
nuvarande regionala organisafion. Därvid kan självfallet inle heller sådana
administrativa servicefunkfioner som frågor om reseräkningar och
vikarieanskaffningar tillålas all påverka bedömningen av frågan om var del
regionala ansvaret för djurhälsovården skall ligga.

Genom
utredningens förslag påverkas också sådana verksamhetsgrenar som djurskyddet
och livsmedelshygienen. Här vill länsstyrelsen framhålla att
myndighetsfunktionen inom länsveterinärens nuvarande ansvarsområden måste vara
frislående från olika partsintressen. För länsveterinären skulle det bli en
omöjlig uppgift att både fullgöra denna opartiska myndighetsfunktion inom
områden där också andra faktorer såsom exempelvis konsumentintressen måste vägas
in och samtidigt fylla en funktion med stark anknytning tUl
produktionsintressena. Den övergripande funktionen, däribland alt samordna och sammanjämka
skilda intressen, måste vara en uppgift för länsstyrelsen.

Vid
kommande ställningstaganden måste man utgå från insikten att djurhälsovården
och djursjukvården har myckel starka beröringspunkter inte bara med djurskyddet
utan också med miljöskyddet, smittskyddet och den allmänna hälsovården. Den
helhetssyn som här är nödvändig kommer lätt bort om frågorna hanteras i en rent
seklorsanknuten förvaltning.

Länsstyrelsen
i Skaraborgs län: Ett annat område, som berör både djurhälso- och
livsmedelssektor är salmonella och andra livsmedelsburna zoonoser. KompUkalioner
liU följd av en flyttning kan även uppkomma vid handläggning av
djurskyddsärenden. Ett nära samarbete med länsstyrelsens juridiska enhet är
där oundgängligen nödvändigt. Epizootibevakning-en och åtgärder vid inträffade epizootier
är ett annat område som är knutet lill myndigheten, länsstyrelsen.
Länsveterinären har även en viss funktion som rådgivare i miljöfrågor med
anknytning till djurhållning och livsmedelsindustri. Länsveterinären
handlägger i länsstyrelsen frågor rörande köttbesiktningslagens efterlevnad och
besvär över besiktningsveterinärs beslut i köttbedömningsfrågor.

Det
får därför anses angeläget, att länsstyrelsen får behålla en väl meriterad
person med sakkunskap inom dessa områden som administrativt fungerar i
länsstyrelsen.

Länsstyrelsen
fillstyrker utredningens förslag om överflyttning av utredda uppgtfter till
lantbruksnämnden men anser, att överflyttningen bör ske först då fortsatt
utredning klarlagt, hur länsveterinärfunktionen i övrigi skall fiUgodoses inom
länsstyrelsen.

Länsstyrelsen
i Västmanlands län: Förslaget innebär all distriktsveterinärerna
organisatoriskt inordnas i lantbruksnämnden. Strävan att göra regionerna mer
självständiga och personellt bättre rustade bedömer länsstyrelsen som riklig. Avpassningen
av regionernas storlek lorde kräva noggranna överväganden. De mindre länen med
få anställda veterinärer kan t. ex. knappast ge det planeringsunderlag och den
flexibilitet som är avsikten. Utredningen föreslår också att
länsveterinärorganisationen upphör och

Prop. 1981/82:122 64

att
dess nuvarande arbetsuppgtfter överföres till lantbruksnämnden. Förslaget får
ses som en logisk uppföljning av förändringen i distriktsveterinärorganisationen.
Om utredningens intentioner (sid. 119) skall uppfyllas kommer den veterinära
verksamheten inom lantbruksnämnden bl.a. att behöva en ledning med kvalificerad
veterinärmedicinsk utbildning och erfarenhet. Förslaget kan därför knappast
genomföras utan att lantbmksnämnden får väsentligt utökade resurser.

Enligt
förslaget skail länsveterinären åtminstone lill en början ha arbetsuppgifter
både i länsstyrelsen och i lantbruksnämnden. Det är ingen rationell lösning
och den kan knappast främja en avsedd utveckUng. Däremot kan det vara motiverat
all den prövas för alt man skall samla erfarenheter och därmed bättre kan
bedöma vilka resurser organisationsförändringarna kräver. Detta bör kunna ske
inom ramen för nuvarande organisation. En översyn och uppdelning av
länsstyrelsens resp. lantbruksnämndens ekonomiska åtaganden torde dock bli
nödvändig. Enligl länsstyrelsens bedömning har utredningen inte anfört sådana
motiv att det f. n. finns skäl alt avveckla en väl fungerande organisation. I
avvaktan på bl.a. de resultat som en översyn av livsmedelslagstiftningen kan
komma fram till bör man därför bibehålla länsveterinärorganisafionen och
nuvarande ansvarsfördelning.

Länsstyrelsen
anser dock alt man bör pröva olika möjligheter till förändringar inom ramen
för nuvarande organisafion. Som nämnts kan l.ex. planeringsunderlaget i de
mindre länen därvid visa sig otillräckligt. En utvidgning av verksamhetsområdet
till två angränsande län kan då vara en tänkbar möjlighet.

Länsstyrelsen
i Norrbottens län: Utredningen har av olika skäl bl.a. tidsbrist, inte
genomfört någon mer omfattande analys av länsveterinärens insatser på olika
områden. Detta är olyckligt eftersom utredningen sålunda inle heller kunnat
göra någon samlad bedömning av samspelet i länsveterinärens olika arbetsuppgtfter
och av konsekvenser vid en splittring av dessa i enlighet med utredningens
förslag. Framför alll är nackdelarna för länsstyrelsen vid en överflyttning av
personal från länsstyrelsen till lantbruksnämnden ofuUständigl belysta.
Utredningen synes huvudsakligen ha uppehållit sig vid de fördelar av elt mer
samlat regionalt ansvar för de statliga insatserna inom animalieproduklionen,
som man ansett skulle bli följden genom en överföring från länsstyrelserna av
resurser motsvarande de som i dag åtgår för uppgifterna i
länsveterinärorganisationen.

Enligl
utredningens förslag om överförande av det regionala ansvaret för djurens hälso-
och sjukvård lill lantbruksnämnderna skulle också djurskyddsfrågor handläggas
där. Lantbruksnämndernas involvering i verksamheten med djurskyddstillsyn
måste ifrågasättas. Dessa ärenden handhas nu av länsveterinären som tjänsteman
i länsstyrelsen. Djurskyddsfrågorna är oftast av synnerligen grannlaga natur.
Det är väsenfiigt att oväld och objektivitet där inte kan ifrågasättas. Vid en
anknytning till lantbruksnämnden skulle yttranden i djurskydds- och djurslallskungörelseärenden
av andra myndigheter och av allmänheten kunna uppfattas som partsinlagor och
därför ifrågasättas. Länsveterinärens ställning som tjänsteman i länsstyrelsen
utan bindningar till organ där olika intressegrupper är företrädda är en
förutsättning för allmänhetens och andra myndigheters förtroende lill
ingripanden inom detta ämnesområde.

Prop.
1981/82:122 65

Försvarsfrågorna
har slor dignitet i Norrbollens län. Länet har hela tre försvarsområden (Fo).
Länsveterinären förutsattes oftast deltaga i Fo-stabsövningar, liksom i de
lokala ledningsövningar för totalförsvaret som länsstyrelsen genomför med
länets kommuner. Länet har långa landgränser mot två främmande länder. I
beredskapsplaneringen sker därför mycket arbete med planläggning och övning
inför mottagande av flyktingdjur. Mot bakgrund av ovanstående får det anses
underlättande om länsveterinären organisatoriskt sitter i länsstyrelsen.

---- Så
länge länsstyrelsen är regional tillsynsmyndighet enligt hälso-

vårdssladga samt
miljöskydds-, livsmedels- och djurskyddslagarna behövs tiUgång lill
veterinärmedicinsk sakkunskap. Detta sker mest effekfivt om sakkunskapen finns
inom länsstyrelsens egen organisation. Länsveterinären behöver regelbundet
lämna uppgtfter lill och hålla frekventa kontakter med handläggande personal
vid flera av länsstyrelsens enheter såsom juridiska, naturvårds-, plan-,
regionalekonomiska och försvarsenheten.

Svenska
kommunförbundet; Länsveterinärens och länsveterinäror

ganisationens ställning är emellertid inte tillfredsställande belyst i utred

ningen. Styrelsen vUl därför föreslå att en ytterligare översyn av länsvete

rinärens arbetsuppgifter sker. Därvid bör även formerna för livsmedels

kontrollen ses över.

Lantbrukarnas
riksförbund: LRF ställer sig positiv till alt veterinärmedicinsk kompetens
tillförs lantbruksnämnderna och tillstyrker att distriktsveterinärerna
inordnas under dessa. LRF avvisar förslaget om en uppdelning av länsveterinänjänsten
på del sätl utredningen föreslår, då det bedöms svårt att nå önskvärd
samordning mellan två län. LRF föreslår därför alt länsveterinären inordnas i lantbmksnämnden,
varifrån denne fullgör sUl uppdrag som chef för dislriklsvelerinärorganisalionen
och därmed sammanhängande samordningsfrågor. Länsveterinärens myndighetsutövning
i övrigt såsom livmedelskontroll, epizooltfrågor m.m. utövas i länsstyrelsen,
där länsveterinären är föredragande i dessa frågor. Handläggningen av
djurskyddsfrågor och frågor enligt djurstallkungörelsen sker med samma
bedömningsunderlag och bör därför utföras av samma huvudman regionalt och
centralt.

Hushållningssällskapens
förbund; Liksom utredningen vill förbundet beto

na nödvändigheten av samordning och samarbete mellan personalen på

husdjursområdel på lantbruksnämnd, distriktsveterinärerna och hälsokon-

troUveterinärerna. Genom att länsveterinären organisatoriskt knyts till

lantbmksnämnden, får den ett samlat ansvar för de statliga regionala

insatserna inom djurens hälso- och sjukvård och svarar för samordningen.

En överflyttning av länsveterinären fill lantbruksnämnden förordas såle

des. ---

Sveriges
veterinärförbund; Velerinärförbundet avstyrker bestämt utredningens förslag
all inordna distriktsveterinärerna organisatoriskt i lantbmksnämnderna, och
alt överföra länsveterinärorganisationens nuvarande arbetsuppgifter tUl
respektive lantbmksnämnd.

Velerinärförbundet
finner det ytterst angeläget alt framhålla att de veterinära arbetsinsatserna
måste la hänsyn fill såväl övergripande samhällsin-

5
Riksdagen 1981182. 1 saml. Nr 122

Prop. 1981/82:122 66

tressen
för produktion av sunda livsmedel i en god miljö som fiU produklionsekonomiska
intressen. Förslaget innebär en splittring av den enda sammanhållande
veterinärfunktionen i den för samhället så viktiga kedjan "miljö -
djurskydd - djurhälsa - livsmedel - folkhälsa".

Utredningen
har överbelonal lanlbmksnämndens ansvar i samband med djurstallskungörelsen. I
själva verket kan en överföring tUl lantbmksnämnden av rådgivning i
djurskyddsfrågor rörande animalieproduktionens djur leda tUl att en
intressekonflikt uppstår meUan djurskydd och jordbmkels ekonomi. Det medför
också en splittring av ansvaret för djurskyddsfrå-goma. Det är genom
länsveterinärens ställning i länsstyrelsen som djurskyddsfrågor rörande
samtliga djurslag opartiskt och sakkunnigt kan bedömas.

LItredningens
förslag om överförande av distriktsveterinärerna och länsveterinärorganisationen
till lantbmksnämnderna innebär en splittring av de regionala veterinära
funktionerna med ökad administration, mer byråkrafi, ökade kostnader och
ytterligare behov av samordning som följd. Velerinärförbundet anser alt
länsveterinärens funktion som regional samordnare av olika insatser inom
djurens hälso- och sjukvård måste bibehållas och till och med förstärkas med bibehållande
av placeringen på länsstyrelsen.

Den
regionala samordningen mellan olika djursjukvårdande organ för att åstadkomma
ökade förebyggande insatser, lorde enklare och billigare kunna organiseras
genom central planering, som författningsmässigt anger hur samarbetet på fältet
bör bedrivas mellan veterinärer och institutioner o.d.

AB
Svensk laboratorietjänst; Svelab biträder utredningens förslag om oförändrat
huvudmannaskap. Däremot finner bolaget att länsveterinärens och länsveterinärorganisationens
ställning ej är tillfredsslällande belyst i utredningen. Svelab förordar
därför att en ytterligare översyn av länsveterinärens arbetsuppgifter sker.
Likaså bör en samlad översyn av formerna för livmedelskonlrollen ske. Kanske skuUe
de regionala laboratorierna och deras personal kunna spela en mera aktiv roll
för alt bevara och förslärka det så värdefulla sambandet "från gröda till
föda".

Sveriges
djurskyddsföreningars riksförbund; Utan alt närmare gå in på de organisatoriska
problem beträffande distriktsveterinärernas huvudmannaskap eUer
länsveterinärernas plats inom organisationen finner Riksförbundet angeläget
framhålla att jämväl i fortsättningen del regionala huvudansvaret för alll
djurskydd bör vara knutet lill en instans nämligen länsstyrelsen.
Länsveterinärens samarbete med lantbmksnämnden är av ulomordenfiig betydelse,
men det regionala djurskyddsansvarel får ej delas på två instanser. Det i djurskyddsarbetel
viktiga förebyggande momentet skall, som utredningen anför, ske genom
upplysning och rådgivning om hur djur skall skyddas mot lidande. Det är riktigt
att lantbmksnämnderna här har resurser som skall fiUvaratagas men regionalt
ansvar för allt djurskyddsarbetel bör som sagts enligl Riksförbundels mening
vara knutet till länsveterinären i länsstyrelsen.

Prop. 1981/82:122 67

6
Finansiering

Utredningens
förslag att fördelningen av kostnaderna meUan staten och djurägarna skall bygga
på alt statens andel skall vara reaU sett oförändrad och att de ökade
kostnaderna bör läggas på djurägarna kommenteras av flera remissinstanser.
Statskontoret, RRV och Svenska kommunförbundet anser att utredningen borde
utgått från all djurägarna i princip skall svara för kostnaderna för
djurskyddsvården och alt undantagen från denna princip borde ha preciserats.
Utredningen har enligt dessa remissinstanser inte kunnat påvisa alt
distriktsveterinärerna i någon nämnvärd utsträckning tas i anspråk för myndighetsuppgifter.
LRF och Hushållningssällskapens förbund framhåller att ökade kostnader måste
fördelas mellan staten och djurägarna med hänsyn lill resp. ansvars- och
intresseområden och all ökade krav på personella resurser kostnadsmässigt inte
bör belasta djurägarna, eftersom dessa förstärkningar är nödvändiga för att
staten skall kunna uppfylla sitt ansvar för djurens hälso- och sjukvård.
Sveriges veterinärförbund anser att staten skall betala kostnaderna för den
nödvändiga anpassningen av dislriklsveterinärorganisationen fill de mest akuta
behoven. Hushållningssällskapens förbund, Ridfrämjandet, AB Trav- och galopp.
Svenska travsportens centralförbund och Svenska djursjukhusföreningen anser
att staten också har ett ansvar för och bör bidraga tiU djursjukhusens
finansiering.

Remissinstansernas syn på
de fyra alternativ som utredningen angell som möjliga för alt åstadkomma en
omfördelning av kostnaderna för djursjukvården mellan staten och djurägarna ger
inle någon entydig bild.

RRV anser all vart och ett
av alternativen 1-3 i och för sig är förenliga med verkets syn på fördelning av
kostnaderna för djursjukvården. Sveriges veterinärförbund anser att
alternativen 1-3 inte är lillräckligl belysta. Avgiftsuttaget enligt
alternativen 1 och 2 kan enligt förbundet efter hand komma att utgöra en allt
störte andel av djurägarnas kostnader för djursjukvården.

Alternativ
1, med centraliserad uppbörd, förordas endasi av TCO. Andra remissinstanser
som kommenterat detla aUernativ anser att det f. n. inte är genomförbart.

Alternafiv
2, (djursjukvårdsavgifl) anses av bl.a. lantbruksstyrelsen möjligt att
genomföra. Flertalet remissinstanser som kommenterat detla alternativ har
påpekat att en statlig djursjukvårdsavgift kan uppmuntra fill privatpraktik
varvid distriktsveterinärorganisalionen kan slås sönder. Lanlbmksstyrelsen
framhåller dock att den av utredningen angivna storleksordningen på
erforderlig avgift inte torde få sådana effekter.

Alternativ 3 kräver enligt
statens arbetsgivarverk genomgripande ändringar i nu gällande kollektivavtal.
Komplicerade speciallösningar mäsle tillgripas som kan bli svåra att tillämpa
och administrera. Lantbruksslyrelsen anser delta alternafiv ej vara
genomförbart. LRF framhåller att alternativet innebär en tämligen enkel
lösning som medger ell behållande av nuvarande avlöningsprincip och ger även
möjlighet all efter förhandlingar omfördela statens och djurägarnas andel av
djursjukvårdskostnaderna till den fördelning som på sikt är lämplig.

Alternativ 4, (kollekfiv djurägarfinansiering)
förordas av några länsstyrelser och Sveriges veterinärförbund. Lantbruksslyrelsen
har ingen erinran mot en lösning enligt detta alternativ men är medveten om
att övriga anspråk på prisregleringsmedel är stora. RRV anser alternativet
mindre lämpligt och framhåller att kollektiv finansiering bör begränsas lill
att täcka

Prop.
1981/82:122 68

kostnader
för övergripande sjukdomsbekämpning. LRF kan inte acceptera att ökade kostnader
finansieras med kollekliva medel och framhåller att kostnaderna för
akutsjukvården huvudsakligen bör belasta den enskilde djurägaren för alt
motivera denne alt förelaga åtgärder för alt förebygga störningar. Förbundet
anser också att alternativet innebär en icke oväsentlig subventionering av
vården av säUskapsdjur.

Socialstyrelsen;
Del kan enligl styrelsens uppfattning ifrågasättas om staten aktivt bör
subventionera hälso- och sjukvård för sällskapsdjur och sporthästar genom att
låta deras ägare få anlita distriktsveterinärerna utan full kostnadsläckning.

Statskontoret;
Vad beträffar frågan om vem som skall bära kostnaderna för jordbruksnäringens
djursjukvård, göres i utredningsdirektiven följande uttalande:

"Kommittén
skall lämna förslag om finansieringen av den framtida djursjuk- och
djurhälsovården. En utgångspunkt bör härvid vara att djurägarna i princip
skall svara för kostnaderna för djursjukvården i varje fall där allmänna
samhällsintressen inte motiverar en annan fördelning av kostnadsansvaret, l.ex.
i fråga om bekämpandet av smittsamma sjukdomar eller behovet av en
tillfredsställande service i glesbygd."

Stalskontoret
finner inte alt utredningen har tagit ställning lill denna viktiga fråga och
därmed har man ej heller närmare utrett vilka organisatoriska eller kostnadsmässiga
för- eller nackdelar som en sådan kostnadsöverföring från staten lill
jordbruksnäringen skulle innebära.

Riksrevisionsverket;
Utredningens förslag innebär - tvärt emot vad som uttalas i direktiven - att
huvuddelen av kostnaderna för distriktsvelerinärväsendet aUtjämt skulle
bekostas av samhället via anslag över statsbudgeten. Utredningen har inle
kunnat påvisa att detla skulle motiveras av att distriktsveterinärerna ens i
någon nämnvärd utsträckning skulle las i anspråk för arbetsuppgifter av
myndighetskaraktär eller av övergripande arbetsuppgtfter för bekämpandet av
smittsamma djursjukdomar. I stället konstaterar utredningen själv (s. 165) att
djursjukvård i betydelsen av service lill de enskilda djurägarna är den helt
dominerande arbetsuppgiften inom distriktsveterinärorganisationen. Utredningen
har inte gjort någon analys av vilka avsteg från kravet på kostnadstäckning som
kan mofiveras från glesbygdssynpunkt.

Enligt
RRVs mening borde alltså utredningen i enlighet med sina direktiv ha
formulerat sina alternativ i finansieringsfrågan från en helt annan utgångspunkt
än den nu valda, nämligen att djurägarna själva i en eller annan form skall
till fullo betala för den veterinära servicen, och alt avsteg från denna
princip skall vara undantag i stället för regel.

Med
en sådan utgångspunkt hade diskussionen av anställningsförhållanden,
utformning av avgifterna i veterinärtaxeförordningen och uppbördsfrågor behövt
föras på ett annat sätl än utredningen gjort. Det är troligt alt det därvid
hade blivit aktuellt ale diskutera även andra alternativ än de fyra som
utredningen fört fram.

---- Vart
och ett av alternativen I - 3 syns i och för sig vara förenligt

med
principen att den övervägande delen av kostnaderna för dislriktsve-terinärväsendel
skall täckas med ersättningar från djurägama. Alternativet 3 skulle vid en
sådan princip kunna innebära att veterinärer i glesbygdsdistrikt tUlerkändes
någon form av begränsad boltenlön från statsverket, medan övriga veterinärer
uppbar ersättning enbart genom taxeinkomster.

Prop.
1981/82:122 69

Vad
gäller alternativ 4 med kollektiv finansiering genom avräkning mot prisregleringsmedel
eller genom produktavgifler anser RRV att delta alternativ är mindre lämpligt
som ett sätt att åstadkomma lolalfinansiering av veterinärvårdskostnaderna. Den
enskilde djurägaren ges i detta alternafiv inte ekonomisk sfimulans all genom
preventiva åtgärder förebygga sjukdomar. Den kollekliva finansieringen bör, om
den över huvud taget skall användas, begränsas till att läcka kostnader för
övergripande bekämpning av smUtsamma sjukdomar resp. för glesbygdsåtgärder.

Statens
arbetsgivarverk; SAV begränsar sitt yttrande till de frågor i utredningens
förslag som berör distriktsveterinärernas löne- och anställningsförhållanden.
Då de förslag som utredningen lägger fram i dessa frågor direkt kommer att
inverka på nu gällande kollektivavtal och därför måste bli föremål för förhandlingar
mellan berörda parter vill SAV nu inte la ställning då detta skulle föregripa
kommande förhandlingar. Beträffande de förslag, som innebär att taxorna som
ligger till grund för arvodesinkomsterna skulle höjas mol att den fasta
lönedelen i motsvarande mån skulle minskas, vill SAV dock påpeka svårighelerna
all genomföra dessa förslag utan all avtalsparterna kommer överens om
genomgripande ändringar i nu gällande kollektivavtal. Möjligheterna all kunna
genomföra sådana ändringar undandrar sig SAV:s bedömande men riskerna får anses
stora att olika - troligen komplicerade - speciallösningar måste tillgripas för
alt nå överenskommelse mellan avtalsparterna. Det bör tilläggas att sådana
lösningar bmkar bli allt annat än enkla att tillämpa och administrera.

Lantbruksstyrelsen:
Den tekniskt sett enklaste lösningen är alternativ fyra som innebär att de
ökade kostnaderna bestrids kollektivt av jordbruket. Detta får förutsättas ske
genom all lill jordbrukets förfogande stående medel inom ramen för prisregleringen
på jordbruksprodukter tas i anspråk. Styrelsen har ingen erinran mot en sådan
lösning men är medveten om alt övriga anspråk på angivna medel är stora.

Alternativ
två som innebär att nuvarande avgtft enligt veterinärtaxan kompletteras med en djursjukvårdsavgift,
som inlevereras lill staten, är enligl styrelsens mening möjlig att genomföra
så länge avgiften är förhållandevis låg. Om avgiften blir hög uppkommer risk
för all attraktiva delar av djurhälsovården inom framförallt djurtäta områden
skulle övertas av privatpraktiserande veterinärer. Svårigheter uppstår då att
vidmakthålla dislriktsveterinärorganisalionen och däri inbegripet
beredskapssystem. Ell system med etableringskontroll för privatpraktiserande
veterinärer skulle då behövas. Styrelsen vill -zck framhålla alt en avgift av
storleksordningen 10 kr., som skulle erfordras enligt utredningens
kostnadsberäkning, ej torde få angivna verkningar.

Enligt
alternativ tre skall kostnadsökningen uppvägas genom minskning av distriktsveterinärens
fasla lön och motsvarande ökning av intäkterna enligt velerinärtaxan. Som
utredningen konstaterar krävs då en differenfiering av den fasta lönen på
grund av varierande djurunderlag inom olika områden. En sådan differentiering
skulle leda till mycket besvärliga och ofta återkommande lönerevisioner.
Styrelsen anser detta alternativ ej vara genomförbart.

Prop. 1981/82:122 70

Statens
jordbruksnämnd; Utredningen föreslår två huvudalternativ till finansiering.
Djurägarna föreslås antingen individueUl, genom ökade avgifter, eller
kollektivt, genom t. ex. anslag av prisregleringsmedel, få stå för de ökade
kostnaderna.

Allernalivet
med en individuell finansiering medför alt den post i produ-cenlmedelprisindex (PM-index)
som mäter jordbrukels kostnader för djursjukvård kommer att öka. Delta leder,
med nuvarande kompensationssystem, tUl alt ökade medel liltförs jordbruket vid
kommande prisöverläggningar. Detta medför i sin lur höjda konsumentpriser på
livsmedel.

I
det andra huvudallernativel, vilket innebär afi jordbruksnäringen kollekfivt
skall finansiera kostnadsökningarna, föreslås att prisregleringsmedel ställs lill
förfogande. Dessa medel kan, som utredningen angett, las antingen av inflytande
införselavgifter eller av interna prisregleringsav-gifler, l.ex. slakldjursavgifter.

Inflytande
införselavgiftsmedel tillförs i första hand den s.k. fördelningsplanen. Dessa
medel tillförs jordbruket i utbyte mot prishöjningar som jordbmket annars
skulle ha rätt att la ut. En kollektiv finansiering av djurens hälso- och
sjukvård med medel ur fördelningsplanen innebär att tilldelningen av medel från
fördelningsplanen lill andra områden kommer att minska i motsvarande omfattning.
En kollekliv finansiering med medel från fördelningsplanen skulle dessutom
medföra all jordbruket inte oväsentligt skulle subventionera hälso- och
sjukvården för sällskapsdjur och sporthästar.

Införselavgiftsmedel
i övrigi förs utanför fördelningsplanen. Däri ingår bl. a. inflytande
införselavgifter för fodermedel lill sällskapsdjur. JN får emellertid påpeka
att de medel utanför fördelningsplanen som f. n. står fill förfogande i sin
helhet används i enlighet med statsmaklernas beslut till andra angelägna
ändamål. I den mån ökade kostnader för djurens hälso-och sjukvård skall
finansieras av införselavgtflsmedel utanför fördelningsplanen kommer således
andra ändamål, vilkas kostnader f. n. täcks av sådana medel, alt få slå tillbaka.

Beträffande en kollektiv
finansiering av djurens hälso- och sjukvård genom interna
prisregleringsavgifter får JN framhålla all sådana avgifter tas ut inom det
egentliga jordbruket och att även denna finansieringsform därför skulle
innebära en subventionering av hälso- och sjukvården för sällskapsdjur och sporthäslar.
Om de ökade kostnaderna för djurens hälso-och sjukvård finansieras med interna
prisregleringsmedel, kan detta också komma att leda till ökade konsumentpriser.

JN
får slutligen erinra om att användningen av prisregleringsmedel till stora
delar ingår i överenskommelserna om prisregleringen på jordbrukels område och
därför inle lorde kunna förändras utan överläggningar med berörda parter.

Länsstyrelsen
i Skaraborgs län;---- Utredningens alternafiv 1 och 2

innebär
båda risk för alt djursjukvården privaliseras. Alternativ 3 har fördelar jämfört
med de två första, men en rättvis lönesällning är säkert svår alt åstadkomma.
Det 4:e alternativet är sannolikt del bästa för djursjukvårdens framlida
utveckling. Kostnaderna för produktionen får allfid i sista ändan bäras av
konsumenterna. Lantbrukarna förhandlar ju om sin inkomstnivå. Om en
överenskommelse kan träffas med lantbrukarnas organisationer, som möjliggör
all medel tillförs från produktionen, kan i stort sett nuvarande fördelning
mellan löne- och arvodesdel behållas. Man har då handlingsfriheten kvar.
Lönedelen kan anpassas så att det fortfarande

Prop. 1981/82:122 71

är
attraktivt att vara statligt anställd distriktsveterinär och servicen till djurägarna
kan bibehållas på nuvarande nivå. En särskild högre taxa för sällskapsdjur och
sporthästar bör då också införas.

Om jordbmkels
organisationer vidhåller sin negativa inställning till finansiering via
prisregleringsmedel eller produktavgifter och staten drasfiskl minskar sitt
bidrag, vilket ju sägs i direktiven, går utredningens förslag om utökningen av
antalet distriklsveterinärtjänster sannolikt ej att genomföra.

Länsstyrelsen
i Västmanlands län: Enligt länsstyrelsens bedömning

bör alternafiv 4, vilket
innebär en i huvudsak koUektiv finansiering via

prisregleringsmedel, förordas.------

Svenska
kommunförbundet: Utredningen har övervägt några alternativ för fördelningen av distriktsvelerinärkoslnaderna
mellan djurägarna och staten. Den har dock ej funnit tUlräckliga skäl att
förorda något särskilt alternafiv.

Enligt styrelsen är denna
del av utredningen ofullständig. Landets ekonomiska situation talar för all
djurägarna bör bära en större del av de kostnader som nu faller på det
allmänna. Bland annat behöver belysas effekterna av ett alternativ som innebär
att djurägaren ensam bär de veterinärmedicinska kostnaderna.

Riktmärket bör vara alt
dimensionera och avgiftsbelägga djursjukvården på elt sådant säll att den ej
premierar slarv eller olämpliga produktionsmetoder.

Lantbrukarnas
riksförbund: LRF kan inte acceptera att djurägarna enskilt eller kollektivt
åläggs ökade kostnader för verksamheter som hör fill statens ansvarsområde,
vilket tidigare preciserats. Finansiering av ökade kostnader måste fördelas
mellan staten och djurägarna med hänsyn till respektive ansvars- och
intresseområden. Detta innebär l.ex. att ökade krav på personella resurser för
alt täcka akuta behov inte rimligtvis kostnadsmässigt bör belasta djurägarna,
eftersom dessa förstärkningar är nödvändiga för all samhäUet skall kunna
uppfylla sitt ansvar inom djurens hälso- och sjukvård.

LRF
vill framföra följande synpunkter på de i utredningen föreslagna finansieringsaUernaliven.

1.
Djurhälsoutredningen har vid
sin bedömning av alt. 1 funnU att elt heU centraliserat uppbördssystem och fast
lön till distriktsveterinärerna blir administrafivt betungande och innebär
dessutom en genomgripande ändring av nuvarande anställningsförhållanden som
kan befaras ge en lägre servicenivå. LRF instämmer i denna bedömning. Eftersom
avlöningssystemet dessutom i sista hand är en förhandlingsfråga mellan
arbetstagare och arbetsgivare vill LRF för närvarande inte förorda detta
syslem.

2.
Alternafiv 2 innebär införandet
av en statlig sjukvårdsavgift. Enligt utredningen skulle detta i dagsläget
innebära en ökad kostnad för ell sjukbesök med 5 — 10 procent. Som påpekas
finns dock en uppenbar risk att djurägaren på sikt i ökad utsträckning får
svara för en större del av sjukvårdskostnaden. Detta innebär att andelen fast
lön till distriktsveterinären minskar med risk för ett ökat antal
privatpraktiserande veterinärer som följd.

3.
LRF anser att alternativet med
en relafivt lägre fasllöneandel för distriktsveterinärerna innebär en tämligen
enkel lösning för att inkassera

Prop. 1981/82:122 72

högre
sjukvårdsavgifter från djurägarna och därmed behålla nuvarande avlöningsprincip.
Det har tidigare framförts att betydande svårigheter finns att på objektiva gmnder
åstadkomma en rättvis differentiering med hänsyn tUl djurtäthet och därmed
följande arvodesinkomster. Med införandet av ett rikstäckande djursjukdatasystem
ges emellertid säkrare underlag för indelning av landet i avlöningsdistrikl.
Alternativet ger även möjlighet att efter förhandlingar omfördela statens och
djurägarnas andel av djur-sjukvårdskostnaderna till den fördelning som på sikt
anses lämplig. Om fasllöneandelen minskar, finns liksom i alternativ 2 risk för
en ökad etablering av privatpraktiker.

LRF
finner det angelägel alt lanlbmksstyrelsen, om något av alternativ 2 eller 3 väljes,
noga följer utvecklingen beträffande etablering av privat-prakfiker så att
åtgärder i tid kan vidtagas för att undvika att den fungerande distriklsvelerinärorganisationen
slås sönder.

4.
LRF har tidigare framfört alt man inte kan acceptera att ökade kostnader
finansieras med kollektiva medel. Detla medför som utredningen har påpekat en
betydande subventionering av sjukvården av sällskapsdjur. 1979 behandlade distriklsvelerinärerna
ca 865000 nötkreatur och 1,6 miljoner svin, vilket skall jämföras med ca 89000
hästar och 168000 hundar och andra sällskapsdjur. Detta innebär alt en icke
oväsentlig del av distriklsveterinärernas arbetstid går åt för vård av
sällskapsdjur eftersom dessa i allmänhet behandlas enskUt, medan animalieproduktionens
djur ofta behandlas i grupp.

Vidare
anser LRF all kostnaderna för akutsjukvården huvudsakligen bör belasta den
enskilde djurägaren för alt mofivera denne all företa åtgärder för all
förebygga störningar.

Näringen
har sedan många år satsat kollekliva medel på vissa centrala delar av den
förebyggande hälsovården. Som ett led i avelsarbetel för ökad sjukdomsresistens
och effektiviseringen av den förebyggande djurhälsovården och djursjukvården
genom säkrare dataunderlag är näringen beredd att medverka till en kollektiv
finansiering av djursjukdatasyslemet. En uppbyggnad av djursjukdatasystemt bör
dock ske successivt. Organisation och administration av datasystemet bör i
enlighet med djurhälsoutredningens förslag utredas i samråd mellan lantbruksslyrelsen,
statskontoret och näringen.

Sammanfattningsvis
anser LRF att staten inle kan undandra sig sitt ansvar, utan måste ta sin
berättigade del av ökade kostnader. Statens anslag kan därmed inte hållas realt
oförändrat. Av de fyra föreslagna finansieringsalternativen kan LRF inle
acceptera att kollektiva medel används för att finansiera kostnader för
akutsjukvård enligt alternativ 4 och anser att alternativ 1 för närvarande inte
är tänkbart.

LRF
är inle berett att ta ställning lill hur ett ökat uttag från djurägarna bör
ske, utan anser alt alternativen 2 och 3 närmare måste utredas i avseende på
konsekvenser för samhäUet och djurägarna. Kostnaderna för en central uppbörd av
sjukvårdsavgifter bör i detta sammanhang granskas och utvärderas.
Finansieringsformen får inte medföra att den fungerande dislriktsvelerinärorganisationen
slås sönder genom en omfattande etablering av privatpraktiserande veterinärer.

Hushållningssällskapens
förbund; När det gäller den slutna djursjukvården vid djursjukhusen, anser
förbundet, liksom utredningen, att denna inte i första hand är en stafiig
angelägenhet. Den är dock ett mycket värdefullt

komplement
till den öppna djursjukvården. Djursjukhus, som anlitas i

veterinärernas ut- och fortbildning, bör härför åtnjuta statligt stöd.

Effekten
av de föreslagna fyra finansieringsalternativen borde enligt förbundet närmare
ha utretts. Förbundet kan inte acceptera, alt djurägarna enskilt eller kollektivt
åläggs ökade kostnader för verksamheter som hör lill statens ansvarsområde. Av
de fyra föreslagna finansieringsalternativen kan förbundet inte acceptera, att kollekfiva
medel används för alt finansiera kostnaden för akutsjukvård enligt alternativ
4 och anser, att alternafiv 1 med fast lön till distriktsveterinärerna för
närvarande inte är tänkbart. Förbundet är för tillfället inte berett all ta
ställning lill formen för ökat uttag från djurägarna, utan alternativ 2 och 3
måste närmare utredas. Kostnaden för central uppbörd av sjukvårdsavgift bör i
detta sammanhang granskas och värderas.

Sveriges
veterinärförbund: Veterinärförbundet släUer sig positivt till utredningens
förslag all 5 milj. kr. åriigen ställs till förfogande för främjande av förebyggandet
åtgärder. Förbundet förutsätter dock all en närmare analys genomförs av hur
dessa medel effektivast skall användas.

Velerinärförbundet
tillstyrker utredningens förslag all medel avsätts för inrättandet av flerveterinärstationer.
Med hänsyn till att utredningen föreslår ett antal nya ijänster kan ett
relativt stort antal veterinärstalioner komma alt inrättas under en begränsad
lidsperiod. För alt uppbyggnadsfi-den inte skall bli onödigt utdragen bör det
av utredningen föreslagna stödet höjas och inte begränsas tUl 0,5 milj. kr. per
år.

Velerinärförbundet
tillstyrker del förslag lill finansiering av systematiseringen av
veterinärernas praklikjournaler som lämnas av utredningen.

Velerinärförbundet
delar inle utredningens åsikt alt statens nuvarande bidrag lill djurens hälso-
och sjukvård skall bibehållas realt sett oförändrat utan anser att staten skall
betala kostnaderna för den anpassning av di-striktsvelerinärorganisalionen lill
de mest akuta behoven som utredningens förslag innebär. Organisationen har
till sin dimensionering i princip varit låst sedan 1974. Då utredningen inle
presenterar kostnadsberäkningar för inrättandet av flervelerinärstafioner och
för överförandel av distrikts-respeklive länsveterinärorganisationen lill
lantbruksnämnden vill förbundet starkt ifrågasätta utredningens beräkning av
djurägarnas ökade kostnader. Med realt oförändrat statligt bidrag måste
djurägarnas ökade kostnader komma att avsevärt överstiga de av utredningen
uppgivna 10 miljonerna.

Veterinärförbundet
anser således att i första hand staten via budgetmedel skall stå för de
tillkommande kostnadema. I andra hand föreslår förbundet att dessa kostnader
betalas kollektivt av jordbruksnäringen enligt utredningens alternativ 4. I
betänkandet antyds att alternativ 4 skulle innebära en subventionering av
sjukvården för sporthästar och sällskapsdjur. Denna åsikt kan inte delas av
förbundet eftersom de aktueUa kostnaderna endast hänför sig lill en anpassning
av basorganisationen till den lägsta nivå som krävs för dagens animalieproduktion.

Förbundet
anser vidare att finansieringsalternativen 1, 2 och 3 inle är tillräckligt
allsidigt belysta. Dessa alternativ kommer enligl vår mening att fördyra
djursjukvården. Alternafiv 1 innebär, förutom de av utredningen nämnda
nackdelarna, att distriktsveterinärorganisafionen måste tillföras väsentligt
större resurser än för närvarande. Avgiftsuttaget enligt alternativen 1 och 2
kan efter hand komma att utgöra en aUl större andel av

Prop. 1981/82:122 74

djurägarnas
tolala kostnader för djursjukvården. I längden kan delta leda till att
distriktsveterinärorganisationen riskerar alt brytas sönder på grund av en ökad
etablering av privatpraktiker. Förbundet anser inte att djursjukvården vinner
på all konkurtensen mellan veterinärkalegorier skall vila på i första hand
ekonomisk grund.

Tjänstemännens
centralorganisation: När det gäller finansieringsfrågan förordar TCO i första
hand att avgifterna eriäggs till staten (centraliserad uppbörd).

AB
Svensk laboratorietjänst: Svelab vill i detta sammanhang understryka den stora
betydelse som tillgång till välutrustade laboratorier med kvalificerad
personal har såväl ur diagnostisk synpunkt som ur bevakningssynpunkt mot
smittsamma sjukdomar. Betydelsen av sådana laboratorier kommer sannolikt alt
bli än större i framliden. Väsentligt är också att laboratorierna är belägna
inom rimligt avstånd från sina uppdragsgivare. En fömtsättning är dock alt
laboratorieundersökningar, såsom obduktioner av djur, skall kunna ulföras fill
rimUga kostnader för uppdragsgivaren, dvs. vanligen den enskilde lantbrukaren.

Utredningen
behandlar över huvud taget ej finansieringsfrågor inom denna så viktiga del av
den utredande profylaktiska besättningsdiagnosli-ken. Den anger endast i
svävande ordalag alt en summa på 5 Mkr. per år bör användas bl. a. till att
subventionera djurägarnas kostnader för besättningsutredningar. Svelab anser
det ofiltfredsslällande att utredningen inte gjort ett försök till en ordentlig
analys beträffande dessa åtgärder och därmed förenliga kostnader. Sannolikt bör
ännu mera medel användas för att ulföra sådana åtgärder som ovan beskrivits.

En
väsentlig del i den profylaktiska verksamheten bör, som utredningen framhåller,
utgöras av samordnande insatser mellan olika verksamheter inom området djurens hälso-
och sjukvård. Här har laboratorierna en slor roll alt fylla genom att aktivt
delta i dessa samordningssträvanden.

Som
ovan framhålles är ej kostnadsaspekterna för vad som ingår i begreppet besätlningsutredning
på något sätl belysta. Det är väsentligt att finansieringsformerna i samband
med den i dessa sammanhang betydelsefulla och nödvändiga veterinärmedicinska
laboratoriediagnostiken klarläggs. Stor risk finns alt den enskilde djurägaren
snart ej kan bära de kostnader, som en kvalificerad laboratorieundersökning
medför.

Svelab
vill i finansieringsfrågan erinra om Svelabs skrivelse (1977-05-12) till
jordbruksdepartementet, i vilken en uppräkning av statsbidragen för obduktioner
begärs. Denna skrivelse har överlämnats till utredningen, men synes icke ha
beaktats i betänkandet.

Svenska
kennelklubben; SKK kan ej se, att framförda förslag lill förändrad finansiering
tar hänsyn fiU distriktsveterinärens vård av sällskapsdjur, vilket bör beaktas
vid ställningstagandet till olika finansieringsalternativ.

Ridfrämjandet:
RidF beklagar att inte frågan om djursjukhusens finansiering las upp i detla
sammanhang och såge heUre att de 5 miljoner kronor som utredningen föreslagit
för preventiv veterinärmedicin lill större delen i stället gick lill
djursjukhusen.

RidF
finner del rimligt att avnämarna av veterinärtjänsterna står för en viss
merkostnad och att denna tas ut i form av en djursjukvårdsavgtft enligt utredningens
förslag 2).

Prop.
1981/82:122 75

Svenska
travsportens centralförbund: Travhästarna tränas i stor utsträckning av sina
ägare och får ses som ett betydelsefullt inslag i fritidssysselsättningen. Mot
bl. a. denna bakgrund anser STC att staten har ansvar för att behandling med
avancerad utrustning av travhästar kan komma fill stånd vid djursjukhus. Detta
ansvar inbegriper även frågor rörande djursjukhusens finansiering.

AB
Trav och galopp; vill ATG i delta sammanhang endasi framhålla

all
staten bör påta sig ett ansvar också för finansiering av djursjukhusen.

Svenska
djursjukhusföreningen; Föreningen finner det rikfigt att såsom utredningen
föreslår staten genom distriktsvelerinärväsendet stöder även sjukvården av
sällskapsdjur och sporthästar i glesbygdsområdena. Det ligger emellertid en
orättvisa i att den ambulerande och öppna sjukvården för dessa djurslag
subventioneras i landet som helhet men all så inte är fallet med djursjukhusens
verksamhet.

7
Allmäntjänstgöring (AT)

Samfiiga
remissinstanser som yttrat sig om AT anser att den bör anordnas med
utgångspunkt i VU 77 :s förslag och avstyrker minskning av den handledda delen.

Lantbruksstyrelsen;
Djurhälsoutredningen har också haft all la ställning fill allmäntjänstgöring
(AT) som komplement till veterinärexamen för erhållande av legitimationen.
Förslaget följer det som framlades av utredningen VU-77 men innebär en minskning
av den del som utgörs av handledd AT.

Lantbruksslyrelsen
ansåg i sitt remissyttrande över VU-77 att de tider som där föreslagits för AT
var minimifider. Den ytterligare minskning som nu föreslås inger därför
styrelsen allvarUga betänkligheter. Mot denna bakgrund anser styrelsen att
lämpligare väg all nå besparingar är all minska den handledda tjänstgöringen
för K-grenens veterinärer. Dessa bör nämligen genom den utökade kliniska
utbildning de får i den nya veterinär-utbildningen vara väl så skickade att
självständigt utöva veterinäryrkel som de veterinärer som nu erhåller legitimalion
ulan AT.

Enligt
styrelsens mening är det dock under alla förhållanden nödvändigt att AT-systemel
administreras centralt av lantbruksstyrelsen för att del skall kunna fungera på
avsett sätt. Härför erfordras en förstärkning med en handläggartjänst. I detla
sammanhang vill lantbruksslyrelsen framhålla all AT-frågan nu måste lösas
eftersom alternativet är att återgå lill en samlad grundutbildning.

Statens
livsmedelsverk: Djurhälsoutredningen har i besparingssyfte utarbetat ell
alternativ som jämfört med VU 77:s förslag innebär all den handledda delen av
tjänstgöringen reduceras och att vikariatstjänstgöringen ökas i motsvarande
utsträckning. Detta medför försämringar i utbildningen av framförallt L-velerinärerna.
En halvering av den handledda distrikts-tjänstgöringen skall ses mol bakgrund
av den redan hårt nedbantade kliniska undervisningen på denna ulbildningsgren.
Fem månaders vikariats-tjänstgöring som i regel utförs på ensamdislrikl kan
inte kompensera denna försämring av den handledda tjänstgöringen.

Prop. 1981/82:122 76

Del
är sannoUkl all många av L-veterinärerna kommer att tjänstgöra som besiklningsveterinärer.
Därför är det angeläget att L-veterinärerna förutom en gedigen laboratorie- och
livsmedelshygienisk utbildning även får nödvändig klinisk träning. Detta är särskill
viktigt med hänsyn fill att i besiktningsveterinärens arbetsuppgifter ingår levandedjursbesiklning
jämte bedömning av eventuella sjukdomssymptom, sjukdomsregistrering vid besiktning
av slaktkroppar, kvalificerade obduktioner saml återföring av information om
gjorda fynd till djurägare och praktiserande veterinärer.

Livsmedelsverket
viU vidare peka på de svårigheter som är att vänta när 25 L-velerinärer varje
år skall tillförsäkra sig två månaders vikarialsljänsl-göring på djursjukhus
samt en månad på laboratorium. Med kännedom om den myckel begränsade tillgången
på vikariat vid Svelab, hälsovårds-nämndslaboratorier och djursjukhus torde allmänljänstgöringen
framför alll för L-veterinärerna avsevärt dra ut på tiden och även leda till en
ackumulering av examinerade men ej legitimerade veterinärer. Härtill skall läggas
all lantbruksslyrelsen har framfört viss tveksamhet när det gäller all meddela
legitimation på basis av utbildning på L-linjen påbyggd med AT enligt djurhälsoutredningens
förslag. En utveckling som skulle kunna leda tiU all två kategorier veterinärer
- med eller utan legitimation - utbildas, är helt oacceptabel och strider
dessutom mol riksdagens principbeslut i denna fråga.

Sveriges
lantbruksuniversitet; Den av djurhälsoutredningen föreslagna AT:n är enligt
lantbruksuniversitetets mening oacceptabel.

Erfarenheten
har visat att all praktik för att vara meningsfull måste vara handledd och
följa ett uppgjort program.

Förslaget
om endast 3 mån handledd AT innebär en avsevärd kvalitetssänkning i
förhållande fill VU 77:s förslag. För att AT:n skall vara meningsfull krävs
handledning av minst den omfattning som VU 77 föreslog. Handledningen intar en
nyckelposition i AT:n, inte minst för L-veterinä-ren.

De
nyutexaminerade veterinärerna förutsätts vidare skaffa vikariat på ett sådant
sätt och inom sädana områden alt del bedöms som omöjligt för dem att klara det
i praktiken. Bl a torde det vara orimligt all kräva vikarialstjänslgöring inom
privat verksamhet. Djursjukhusen anställer t ex sällan vikarier över huvud
laget. Benägenheten att inom sådan verksamhet anställa L-velerinärer med endast
3 mån handledd AT, varav en mån vid djursjukhus, en vid djurhälsokonlroll och
en hos distriktsveterinär kommer sannolikt alt vara obefintlig.

Utredningen
föreslår att de nyutexaminerade veterinärerna skall skaffa sina vikariat
själva. För att de skall få ut sin legitimalion inom planerade 6 resp 12 mån
efter avlagd examen krävs då alt de genom att söka och få vikariat på öppna
marknaden lyckats lill 100% fylla perioden med effektiv vikariatstid, inom
vissa bestämda områden och exakta lidsperioder. Detta torde vara helt orealisfiskt.
Särskilt som man samtidigt föreslår att behovet av vikarier kraftigt skall
minskas inom dislriklsvelerinärorganisationen. 1 realiteten kommer del alt la
betydligt längre tid än 6 resp 12 mån all samla erforderlig vikariatstid — om
det över huvud laget går inom vissa områden. Med tanke på att del varje år
kommer ul en ny årskull torde situationen efter några år bli helt ohållbar.

Den
AT som VU 77 föreslog var väl avvägd fill sin omfattning och sitt innehåll och
erbjöd såväl nödvändig flexibilitet som en organiserad vikariatsanskaffning.
Det förslaget var ett minimiförslag.

Prop. 1981/82:122 77

Om
AT ej kan genomföras i den omfattning som anges i VU 77 blir konsekvenserna för
velerinärutbildningen betydande.

Ett
av de alternafiv som framförts är att återgå till 1966 ärs studieordning. Detla
alternativ är av flera skäl oacceptabelt. Förödet första kan ej de mål och krav
som djurhälsoutredningen stälU upp för den veterinära verksamheten uppfyllas.

Den
linjedelade utbildningen är en direkt anpassning till de kraven. Den utveckling
som skett av utbildningen går ej att realisera inom ramen för 1966 års
studieordning.

För
det andra saknas resurser för att utbilda 75 studerande i en sammanhållen
kliniskt inriktad utbildning. Vare sig personal, lokaler eller kliniskt
material är i den kliniska undervisningen dimensionerade för 75 studerande.
Kostnaderna för all bygga upp nya kliniska insfitutioner — vilket pga den
begränsade tiUgången på djur i så fall måste göras utanför Uppsala -skulle vida
överstiga kostnaderna för AT.

Ett
alternativ med legitimafion endast för dem som gått K-grenen är även det
oacceptabelt. En sådan lösning saknar helt förankring i arbetsmarknaden. L-grenens
veterinärer skulle då efter 5,5 års veterinärstudier ej kunna fungera som
veterinärer fullt ut. Även på många av de L-tjänsler som utbildningen skapats
för skulle de vara oanvändbara. Ett flertal av dessa tjänster har koppling lill
klinisk verksamhet och kräver klinisk bakgrund och förståelse. En tredjedel av
veterinärkåren skulle därmed bli begränsad lill elt fåtal L-ljänster och vara
helt oanvändbara såväl i klinisk verksamhet som stora delar av laboratorie- och
livsmedelshygienverksam-helen.

Utan
AT och möjlighet fill legitimafion för dem som examinerats på L-grenen saknar
grenen sitl berättigande som velerinärutbildning. Sett ur en vidare ekonomisk
synvinkel vore denna lösning den mest oekonomiska och ineffekfiva.

AT
för enbart L-grenens veterinärer skulle medföra en mycket olycklig obalans
mellan grenarna. L-grenen skulle ge bredd och valmöjligheter som K-grenen
skulle sakna motsvarighet lill. De skäl för att införa AT som tidigare anförts
gäller i mycket hög grad även för K-grenens veterinärer.

Slutsatsen
blir, om AT ej genomförs, all hela utbildningsgången måste ses över, att
antalet utbildningsplatser måste väsentligt reduceras och att slutprodukten
inte blir den veterinär djurhälsoulredningen efterlyser.

Lantbrukarnas
riksförbund; LRF anser del angelägel att den blivande veterinären erhåller
tillräcklig klinisk färdighet och erfarenhet från jordbrukels djurhållning för
att kunna tillgodose animalieproduktionens krav på tillfredsställande service
och kompetens. Många blivande veterinärer kan tänkas ha ringa erfarenhet av
djurhållning inom jordbruket och det är därför viktigt att allmänljänstgöringen
får ell innehåll som motsvarar avnämarnas krav på den legifimerade
veterinären. En minskning av den handledda delen av AT anser LRF därför
olycklig. Del har vidare framkommit att utredningens förslag kommer att
innebära betydande svårigheter att genomföra, då tillgången på vikariat är
begränsad. LRF föreslår därför att AT genomförs enligt del ursprungliga
förslaget i VU-77.

Sveriges
veterinärförbund: Konsekvenserna av djurhälsoutredningens förslag till AT blir
enligl veterinärförbundet oacceptabla. Den ökade och oorganiserade
vikariatstjänstgöringen medför köbildning till lediga AT-plalser, dvs vikariat.
Eftersom utredningen har föreslagit 50 fasta vika-

Prop. 1981/82:122 78

riatstjänster
minskar antalet lediga vikariat kraftigt. Del synes inte troligt att
tillräckligt antal AT-månader per år kan göras tillgängliga. Laboratorier och
djursjukhus kan inte väntas ha intresse av att till sin verksamhet knyta ej
legitimerade veterinärer som vikarier, då dessa endast i mycket ringa grad kan
utföra självständigt arbete.

AB
Svensk laboratorietjänst; Svelab kan ej biträda utredningens reviderade plan om
allmäntjänstgöring utan anser att VU-77:s väl genomtänkta förslag i sin helhet
bör ligga fill gmnd för en framlida allmäntjänstgöring.

Bolaget
har inget intresse av att lill sin verksamhet knyta ej legitimerade veterinärer
såsom vikarier, då dessa sannolikt endast i myckel ringa utsträckning under
sin tjänslgöringsmånad vid laboratorierna kommer att kunna utföra självständigt
laboratoriearbete.

Svelab
vill även framhåUa det mycket väsentliga i alt de veterinärer som i framtiden
skall knytas till de veterinärmedicinska laboratorierna fömtom sin laboratorieinriktade
utbildning har gedigna kliniska kunskaper och erfarenheter, varvid legitimation
föregången av en allmänljänstgöring enligt VU-77:s förslag synes vara ett
minimikrav.

Svenska
kennelklubben: SKK ser positivt på utredningens förslag om införandet av allmänljänstgöring
för veterinärer, som efter grendelning får en differentierad grundutbildning.
En väl planerad och genomförd aUmäntjänstgöring (AT) synes närmast vara en
förutsättning för att bl.a. den kliniska färdighetsträningen som erhålles under
grundutbildningen kompletteras så att den legitimerade veterinären uppnår
minst samma kompetensnivå som i dagsläget.

Svenska
djursjukhusföreningen; Föreningen anser att den AT som föreslogs av
utredningen VU77 är ett absolut minimum för all minska de negativa effekterna
av linjedelningen inom veterinärutbildningen och i någon mån tillförsäkra en
bibehållen kunskapsnivå bland nyexaminerade veterinärer. Föreningen anser
därför alt de prutningar på AT som utredningen föreslagit är oacceptabla.

Veterinärmedicinska
föreningen; Den kliniska träningen inom AT-program-met kommer alt vara mycket
betydelsefull och därför anser vi att den lill största delen måste vara handledd
och inte som utredningen föreslår lill hälften eller mer utgöras av vikariat.
Det är också mycket vikfigt att handledningen blir likartad för samtliga
examinerade veterinärer. En förutsättning härför är en samordnad handledamlbildning.

Fömtom
att vikariatstanken är otillfredsställande som utbildningsalternativ bedömer
vi det som praktiskt ogenomförbart att AT- veterinärerna själva, inom avsedd
lid, skall kunna ordna sina vikariat. Del vore orimligt att tro att
nyutexaminerade veterinärer med ringa klinisk erfarenhet skulle kunna erbjudas
arbetstillfällen på den öppna marknaden, som l.ex. djursjukhus och
laboratorier.

Djurhälsoulredningen
påpekar att "den föreslagna AT:n är obligatorisk enbart för de veterinärer
som önskar bli legitimerade", ett påstående som vi finner helt absurt ty
att utbilda veterinärer, som efter 5 1/2 års studier ej blir legitimerade och
följaktligen får ett mycket begränsat arbetsområde, vore efter så lång och
kostnadskrävande utbildning samhällsekonomiskt oacceptabelt.

Prop. 1981/82:122 79

Bilaga
3

Sammanfattning av SVA-SLL utredningens betänkande (Ds Jo
1981:9) Översyn av statens veterinärmedicinska anstalt

SVA:s
uppgtft är alt inom veterinärmedicinens område bedriva diagnostisk verksamhet,
rådgivnings- och utredningsarbete, produktion av vacciner, sera m. m. samt
därmed förenat forsknings- och utvecklingsarbete.

Vid
anstalten finns på statliga budgetmedel 1981 ca 180 tjänster. Utgifterna var
under budgetåret 1980/81 ca 54 milj. kr. och inkomsterna av verksamheten var ca
13 milj. kr.

SVA-SLL
utredningen konstaterar att SVA utgör en betydelsefull del av statens insatser
för att förbättra djurhälsan. SVA kommer att även i framtiden vara av slor
betydelse som expert- och serviceorgan tiU lantbruksslyrelsen och andra
statliga myndigheter. Vidare bedömer utredningen alt näringen även i
fortsättningen kommer alt efterfråga kvalificerade ijänster inom området.

SVA-SLL
utredningen bedömer att de områden som SVA hUtills arbetat inom även framdeles
kommer all vara väsentliga för främjande av djurens hälso- och sjukvård.
Utredningen föreslår en del ändringar av organisatorisk och annan art.
Myndigheten benämns lämpligen statens veterinärmedicinska insfitut (SVI).

S VI har
till uppgift att vara ett expert- och serviceorgan åt lanlbmksstyrelsen,
näringen och allmänheten, med bl.a. uppgift att vara ett organ för smittskydd
samt i övrigt utreda smittsamma sjukdomars uppkomst, spridningssält m. m.

SVI
skall såsom veterinärmedicinskt centrallaboratorium utföra viss mtinmässig
diagnostisk verksamhet. Vidare skaU SVI aktivt medverka i sjukdomars förebyggande
och bekämpande saml fill slöd för ovan nämnda funkfioner ulföra forsknings- och
utvecklingsarbete.

Det
långsikliga melodologiska forskningsarbetet inom berörda områden bör i ökad
utsträckning ankomma på den veterinärmedicinska fakulteten vid Sveriges
lantbruksuniversitet. SVA-SLL utredningen föreslår överföring av två högre
tjänster jämte basresurser (1,0 milj. kr.) från SVI till lantbmksuniversitetet
för programbunden forskning inom angelägna områden.

SVA-SLL
utredningen anser del nödvändigt att man i ökad utsträckning tar tUl vara de
fördelar som den samlade lokaliseringen i Uppsala medför. Utredningen föreslår
bl. a. att vissa särskilt utsedda professorer vid den veterinärmedicinska
fakulteten enligt instruktion skall medverka i forskningsverksamheten vid SVI.
Professorerna i virologi och parasilologi vid lantbmksuniversitetet föreslås
tills vidare vara laboratoriechefer för motsvarande discipliner vid SVI.
Samverkan bör i övrigt ske i huvudsak informellt och i gemensamma projektgrupper.

SVI
föreslås få en egen styrelse som i vissa övergripande frågor är understäUd
styrelsen för Sveriges lantbmksuniversilet. Härav följer vissa ändringar i
ansvarsfördelningen meUan SVI och styrelsen för Sveriges lantbruksuniversitet.

I SVI
föreslås finnas en epizootologisk enhet, ett centrallaboratorium, en
vaccinenhet saml ett antal djurslagsinriktade enheter.

Den
epizootologiska enheten har att löpande följa det epizootologiska

Prop.
1981/82:122 80

sjukdomsläget
utom och inom landet. Enheten medverkar genom bl. a. fältutredningar i
bekämpandet av smittsamma djursjukdomar. Enheten utgör en viktig funktion i
landets beredskap mot epizootier.

SVI:s
uppgifter som centrallaboratorium bör enligt utredningen vara att utföra
diagnostiska undersökningar på särskilt uppdrag av myndigheter samt
diagnostiska undersökningar som kräver specieU kompetens eller särskilda
resurser som saknas på andra laboratorier. Institutet skall utarbeta, utveckla,
standardisera och introducera nya diagnostiska metoder saml svara för skötsel
och förtåd av bakterie- och virusslammar samt för referensundersökningar av
slammar. Vidare skall SVI bereda och tiUhandahålla vissa diagnostiska
preparat, substrat o.d. samt svara för diagnostisk beredskap. Härtill skall SVI
aktivt medverka i vidareutbildning och rådgivning på laboraloriediagnoslikens
områden och även i övrigi stödja den regionala laboratorieverksamheten.

En
arbetsgrupp inom regeringskansliet har föreslagit en samordnad humanmedicinsk
och veterinärmedicinsk vaccinproduktion. Vaccinproduktionen föreslås ske vid elt
nyinrättat statens vaccininstitut.

SVA-SLL
utredningen föreslår med anledning härav att vaccinprodukfionen vid SVA i
Stockholm avvecklas snarast möjligt. En särskild vaccinenhet för forsknings-
och utvecklingsarbete inrättas vid SVI i Uppsala.

Enligl
utredningen bör rutinmässig kommersiell produktion ske vid vaccininslitutet. FoU
och tillverkning av besätlningsegna vacciner m.m. bör dock ske vid en
vaccinenhet vid SVI. Importen av veterinärmedicinska preparat bör i princip
vara fri, men imporllillslånd för beredskapsändamål bör ges av
lantbruksstyrelsen. Ansvaret för den statliga kontrollen av bakteriologiska
preparat bör åläggas socialstyrelsens läkemedelsavdelning.

Utredningen
föreslår alt sjukdomsövervakning, utredningsverksamhet, rådgivning m. m. bör
ske i djurslagsvisa enheter inom SVI. Dessa bör inom resp. djurslags
intresseområden bevaka djursjukdomslägel, medverka i den organiserade djurhälsokontrollverksamheten,
göra fäUutredningar och bedriva utredningsverksamhet. Enheterna får också lill
uppgift att bedriva rådgivnings- och informationsverksamhet samt medverka i
fortbildningskurser.

Enheterna
skall vidare lämna råd och anvisningar i anslutning till den diagnostiska
verksamheten samt bedriva, medverka i och initiera djurslagsinriktad
diagnoslik och forskning inom verksamhetsområdet. Slufiigen föreslås de
medverka i vaccinförsörjningen.

SVA-SLL
utredningen föreslår utöver överföringar av vissa forskningsresurser till
lantbruksuniversitetet vissa andra ändringar i resursfördelningen. Sålunda
föreslås att del livsmedelshygieniska laboratoriet samt konsulenlverksamhelen
inom området husdjurshygien förs över till lantbruksuniversitetet. Vidare
föreslås alt en samordnad organisafion för försöksdjursfrågor inrättas vid SVI.
Delta förslag innebär alt tjänster föreslås övertlyttade från universitets-
och högskoleämbetet till SVI.

Sammanfattningsvis
bedömer utredningen att SVI kan bedriva den framtida verksamheten inom djurhälsoomrädel
på en hög ambitionsnivå. Utredningen föreslår dock besparingar på
vaccinförsörjningens område (5,8 milj. kr.) och i uppdragsverksamheten (1,0
milj. kr.).

Prop.
1981/82:122 81

Bilaga
4

Sammanställning av remissyttranden över SVA-SLL utredningens
betänkande

SVA-SLL
utredningens belänkande har remissbehandlats. Yttranden över betänkandet har
avgetts av försvarets sjukvårdsstyrelse, socialstyrelsen, statens
bakteriologiska laboratorium (SBL), statskontoret, riksrevisionsverkel (RRV),
universitets- och högskoleämbetet (UHÄ), lanlbmksstyrelsen, statens Uvsmedelsverk,
statens naturvårdsverk, Sveriges lantbmksuniversitet (SLU), som fill sitl
yttrande fogat ell av statens veterinärmedicinska anstalt (SVA), Centrala
försöksdjursnämnden (CFN), AB Svensk laboratorietjänsl (Svelab), Lantbrukarnas
riksförbund (LRF), Centralorganisationen SACO/SR efter hörande av Sveriges
veterinärförbund. Tjänstemännens centralorganisation (TCO),
Representantföreningen för utländska Farmacevtiska Industrier (RUFI), Läkemedelsindustrtförening-en
(LIF), Sveriges fiskodlareförening. Föreningen Svensk fjäderfäskötsel, Slyrgmppen
för valtenbmk, Sveriges pälsdjursuppfödares riksförbund (SPR) och Nordiska
samfundet mot plågsamma djurförsök.

1 Inledning

1.1
Socialstyrelsen;
Socialstyrelsen vill påpeka det olämpliga i all namnet på det omorganiserade
SVA väljs så alt en sammanblandning kan ske mellan del föreslagna statens vaccininstitut
(SVI) och SVA-SLL utredningens namnförslag statens veterinärmedicinska insfitut
(SVI).

1.2
Statens bakteriologiska
laboratorium: I det aktuella betänkandet och i SVP-rapporten har samma
förkortning "SVI", kommit all väljas för två föreslagna nya
organisationer med olika namn och arbetsfält. SBL har i och för sig ingen
anledning all ta ställning i namnfrågor men vill ändå poängtera att likalydande
förkortningar bör undvikas för att förebygga missförstånd.

1.3
Statens livsmedelsverk: De
senaste årens anslagsreduktioner för

statliga
myndigheter kan komma att innebära att Uvsmedelsverkel i detta hänseende blir
hänvisat tiU alt i ökad utsträckning utnyttja externa tjänster och bedömningar.
Från livsmedelsverkels sida utnyttjas SVA som expertorgan främst inom områdena
patologisk anatomi, parasitologi och zoonoser där verket saknar egen
undersökningsverksamhet. Därför vill livsmedelsverket starkt understryka
behovet av att den vetenskapliga kompetensen på dessa områden vid SVA:s oUka
enheter bevaras på en hög nivå.

1.4 Sveriges
lantbruksuniversitet; Styrelsen för Sveriges lantbruksuniver

sitet ställer sig posifiv till huvuddelen av utredningens förslag.

Styrelsen
vUl i likhet med utredningen slå vakt om en fortsatt hög veten

skaplig standard och fortsatta kvalificerade uppgifter för SVA.

Namnet statens
veterinärmedicinska anstalt, liksom förkortningen SVA, är sedan länge väl
etablerade begrepp. De förändringar av SVA:s målsättning, arbetsuppgifter och
organisation som utredningen föreslår är inte av sådan art att de kan utgöra elt
vägande skäl för del föreslagna, av utred- 6 Riksdagen 1981182. 1 samt. Nr 122

Prop. 1981/82:122 82

ningen
inte närmare motiverade, namnbytet. Ett namnbyte medför också betydande
kostnader, av SVA skattade till mellan 50 och 100000 kr. Styrelsen kan inle
biträda delta förslag, utan anser att namnet bör vara oförändrat.

1.5 Statens
veterinärmedicinska anstalt; Som framgår av utredningsdirekti

ven har SVA under lång följd av år berörts av utredningar för vilka man nu

med en samlad översyn velat sätta punkt. SVA hälsar med tillfredsställelse

att så nu skett och fömtsätter att SVA därmed får möjlighet all i elt längre

perspektiv utforma sin verksamhet inom de utstakade ramarna.

Även
om SVA i sig inle har något alt erinra mot det föreslagna nya namnet Statens
veterinärmedicinska institut (SVI) vill SVA dock ifrågasätta om ändringen är
motiverad med hänsyn fill de kostnader namnbytet medför (uppskattningsvis
50000-100000 kronor) och till de nackdelar som övergångsvis uppstår genom
övergång från elt inarbetat namn till ett nyll.

1.6 Lantbrukarnas
riksförbund; LRF konstaterar att i statens övergri

pande ansvar för djurens hälso- och sjukvård spelar SVA en viktig roll som

veterinärmedicinskt centrallaboratorium och serviceorgan. För att uppfyl

la målsättningen krävs hög vetenskaplig kompetens och statens finansiella

ansvar bör inte begränsas lill smittsamma husdjurssjukdomar. LRF vill i

detta sammanhang framhåUa all del finansiella läget innebär alt tillgången

fill medel för näringen är begränsad. Kravet på full kostnadstäckning på

vissa tjänster inom cenlrallaboratoriefunktionen förutsätter att SVAs

Ijänster har rätt kvalitet och rätt pris.

LRF
fmner ingen anledning all ändra namn på statens veterinärmedicinska anstalt.
Benämningen SVA är väl etablerad och ett namnbyte är inle motiverat utan
innebär endasi onödiga ökade kostnader.

1.7 Sveriges
veterinärförbund: Mot bakgrund av direktivens utformning

och den korta fid som stått lill förfogande har utredningens arbete enligt

veterinärförbundets mening resulterat i elt betänkande som innehåller en i

stort sett riklig beskrivning av SVA:s verksamhet och i huvudsak realis

tiska överväganden och förslag.

Veterinärförbundet
finner del mycket tillfredsställande att utredningen konstaterar alt
verksamheten vid SVA kräver kvalificerad personal med hög vetenskaplig
kompetens. Delta är en förutsättning inte minst för det FoU-arbete som skaU
bedrivas vid SVA. Förbundet ansluter sig även helt till den av näringen
framförda allmänna synpunkten alt den diagnostiska verksamheten i SVA måste
vara forskningsrelaterad. Förbundet finner mol denna bakgrund alt utredningen i
konsekvens härmed borde ha skapat möjUgheter för personalen att meritera sig
inom SVA för att uppnå den erforderliga vetenskapliga kompetensen. Den för SVA
i vissa avseenden mest relevanta kompetensen borde vara lättast att förvärva
inom SVA. Om inte möjligheter ges lill merilering i alla avseenden inom SVA lorde
följden bU att det uppstår avsevärda bekymmer med rekrytering av kompetent
personal inom veterinärkåren med dess begränsade numerär. Detta medför även alt
kontinuiteten i verksamheten kan komma att störas.

Veterinärförbundet
anser att utredningen anför elt alldeles för svagt mofiv för en namnändring pä
myndigheten från Statens Veterinärmedicinska Anstalt lill Statens
Veterinärmedicinska Institut. Det bör finnas starka skäl för alt överge ett väl
inarbetat namn. Utredningen har heller

Prop. 1981/82:122 83

inle
berört vUka kostnader elt namnbyte för med sig. Det föreligger dessutom sedan
tidigare ett förslag på inrättande av ett statens vaccininstitut som skulle få
samma förkortning (SVI). Förbundet anser mot denna bakgrund att SVA bör få
behålla sitl namn.

1.8
Tjänstemännens
centralorganisation; TCO vUl understryka att SVA-SLL utredningens förslag bör
behandlas tUlsammans med de förslag som tidigare lämnats rörande bl. a.
inrättande av ett vaccininsfilut (Ds S 1981:10). Båda utredningarna för
organisations- och personalkonsekvenser som enligl TCOs mening bör ses i ell
sammanhang.

1.9
Föreningen Svensk
fjäderfäskötsel: Föreningen Svensk Fjäderfäskötsel har tagit del av mbr.
betänkande och vill med anledning därav framföra följande.

Föreningen
hälsar med tillfredsställelse utredningens förslag som avser att främja ell
utökat medinflytande från animalieprodukfionens företrädare över SVAs insatser
till förebyggande och bekämpande av de för de olika djurslagen betydelsefulla
sjukdomarna. Dessa förslag ligger väl i linje med de strävanden som redan
förverkligats genom insatser från den föreningen närstående Sltflelsen
Veterinär Fjäderfäforskning.

1.10------------------------------------ Sveriges
pälsdjursuppfödares riksförbund; detla yttrande över

betänkandet
endasi beaktar de för pälsdjursuppfödningen mest relevanta avsnitten.
Emellertid är många arbetsområden så intimt integrerade, att utvärdering blir
besvärlig inte minst för djurgruppen pälsdjur representerad av mink, blåräv, shadowräv,
silvertäv, plafina, iller och chinchilla. Dessa är visserligen inte animalieproducerande,
men väl djur som faller in under sammanfattningen på sid. 7-11. Härvidlag måtte
Jordbruksdepartementet beakta att SVA är det enda organ vid sidan om lanlbmksstyrelsen
självt, som bevakar de veterinära frågorna för dessa djurslag. Delta gäller inte
enbart djursjukvård utan också många djurskydds- och miljövårdsfrågor. Även
små prutningar i budget får för detla från statens sida så svagt företrädda
område stora konsekvenser. De av utredningen uppsatta målsättningarna kan inle
infrias.

2
Målsättning och arbetsuppgifter

2.1
Lantbrukarnas riksförbund; För att uppfylla målsättningen som veterinärmedicinskt
centrallaboratorium och serviceorgan krävs att SVA innehar hög vetenskaplig
kompetens för all bedriva tillämpad forskning och metodutveckling av den
kvalitet som samhället och näringen efterfrågar.

För
att fullgöra sina uppgifter behöver vid SVA finnas funktioner som

centrallaboratorium, resurser för sjukdomsövervakning, utredningsverk

samhet, FoU-verksamhet, vaccinförsörjning m. m.

LRF
instämmer i förslaget till allmän målsättning för SVA och vill som tidigare
framföra kravet på vetenskaplig kompetens för att uppfylla målsättningen som
serviceorgan och centrallaboratorium.

Prop. 1981/82:122 84

3
Smittskyddsbevakning

3.1
Lantbruksstyrelsen: Epizootologiska enheten har en i förhållande till lanlbmksslyrelsens
verksamhet betydelsefuU funktion. Den bör behålla en självständig ställning så
att den liksom nu fångar upp och bearbetar lanlbmksslyrelsens problem med
hjälp av de i varje enskilt fall behövliga enheterna inom SVA.

4
Centrallaboratorium med rutinanalysverksamhet

4.1 Lantbruksstyrelsen:
Centrallaboratoriefunklionen blir formellt

mera
renodlad vUkel bör vara en fördel inle minst i förhållande till den regionala
laboratorieverksamheten. Laboratoriefunklionen i förhållande tiU utredningsrådgivningsenhelerna
kan troligen på vissa punkter bU mera effekfiv även om de diagnosfiska
enheterna svåriigen kan specialisera sig i förhållande till alla utrednings-
och rådgivningsenhelerna.

4.2
Statens livsmedelsverk;
Livsmedelsverket delar utredningens uppfattning, att det är synnerligen värdefuUt
från utbildningssynpunkt, att delta anvisningslaboratorium finns på nära håll
för de studerande vid veterinärmedicinska fakulteten. Del är därför naturligt
att som utredningen också föreslår även organisatoriskt överföra
livsmedelslaboratoriet fill inslilulionen för livsmedelshygien.

4.3
Sveriges lantbruksuniversitet;
Vad gäller cenlrallaboratoriefunktionen har utredningen föreslagit att
institutionen för klinisk kemi vid Sveriges lantbmksuniversitet, liksom
hittills, skall upprätthålla denna funktion inom den kliniska kemin. Styrelsen
har inle några invändningar häremot. Det bör här påpekas att ordet centrallaborcitorium
av hävd omfattar klinisk kemisk verksamhet. En mer adekvat benämning för den
laboratorieverksamhet vid SVA som avses i utredningen synes vara
referenslaboratorium.

4.4
Statens veterinärmedicinska
anstalt; SVA kan inte biträda förslaget om organisatorisk överflyttning av del
livsmedelshygieniska laboratoriet lill SLUs institution för livsmedelshygien.
SVA ansluter sig till de skäl som finns angivna i Hansens särskilda yttrande.
SVA vill särskilt trycka på det vertikala sambandet meUan djurhälsovården och
livsmedelshygienen och de behov av tillgång till Uvsmedelshygienisk expertis
som anstalten av den anledningen har. Funktionen som undervisningsresurs
kvarstår ograverad även om laboratoriet fortsättningsvis är knutet till SVA.

4.5
AB Svensk laboratorietjänst: Svelab
instämmer i utredningens förslag

till
SVAs cenlrallaboratoriefunktion. Svelab hoppas att SVA i sin

nya
organisation ska kunna bibehålla och vidareutveckla sin vetenskapliga standard.

De
regionala laboratorierna har nämligen inte själva möjligheter alt hålla den
kompetens eUer de särskUda resurser som behövs för vissa undersökningar.
Därför är det av största betydelse att ett centrallaboratorium finns, till
vilket de regionala laboratorierna kan sända prov, som kräver speciell kompetens
eller särskilda resurser för sin undersökning.

En
viktig fömtsättning för alt ett centrallaboratorium skall kunna använ-

Prop.
1981/82:122 85

das
som referenslaboralorium är alt insända prov analyseras och besvaras

snabbt.--- Svelab
vill därför understryka betydelsen av att SVA ges

möjligheter
att snabbi avlämna svar på sådana diagnosfiska undersökningar.

Enligt
Svelabs mening är det vidare angelägel ätt SVA påtager sig ansvaret att lill Svelabs
laboratorier överföra de diagnostiska metoder som utarbetats, utvecklats och
standardiserats på SVA.

Den
aktiva medverkan från SVAs sida i vidareutbildning av personal vid de regionala
laboratorierna, som föreslås av utredningen, ser Svelab som synnerligen
betydelsefull. Fortbildning bör emellertid inle endast ske av veterinärer utan
även av annan laboraloriepersonal. Förslaget alt placera SV A-veterinärer vid Svelabs
laboratorier anser Svelab både lämpligt och önskvärt.

Det
är angeläget att ett myckel nära samarbete finns mellan den centralt och
regionalt bedrivna laboratorieverksamheten i landet. Därför bör, för all ytterligare
befästa och fördjupa samarbetet mellan SVA och Svelab, en samrådsgmpp inrättas.
Samrådsgmppens uppgifter är bl. a. alt befrämja personalulbylen på olika nivåer
under kortare perioder, närmare planera utbildningen samt regelbundet diskutera
andra gemensamma frågor.

Svelabs
regionala laboratorier bör också i ökad omfattning kunna med

verka i de olika forsknings- och utvecklingsprojekt som SVA leder.

Utredningen
föreslår alt SVA skall vara ett regionlaboralorium med ett upptagningsområde,
som närmare skaU preciseras i samråd med Svelab. Utredningen föreslår också att
denna typ av uppdragsverksamhet skall bedrivas med full kostnadstäckning.

Svelab
biträder i denna fråga utredningens förslag. Mängden mtinana-lyser måste dock,
enligt Svelabs mening, begränsas fill vad som är oundgängligen nödvändigt för cenlrallaboratoriefunktionen
vid SVA. Det kan därför vara lämpligt att maximera mlinanalyserna l.ex. lill
dagens nivå. Eftersom det är angeläget att SVA och Svelab arbetar på samma
villkor i mtinverksamheten måste den föreslagna uppdragsverksamheten bedrivas
med full kostnadstäckning. Prissättningen av analyserna bör därför ske i samråd
med Svelab.

Utredningens
förslag om att organisatoriskt överflytta SVAs livsmedelshygieniska
laboratorium fill insfitutionen för livsmedelshygien vid lantbmksuniversitetet
innebär den nackdelen för SVA att man beträffande cenlrallaboratoriefrågor och
utbildningsfrågor samt beträffande SVAs roll som regionall laboratorium,
regionindelning, prissätlningsfrågor etc. får förhandla med två parter.

4.6
Lantbrukarnas riksförbund; LRF instämmer i utredningens förslag till SVAs
uppgifter som centrallaboratorium inom ämnesområdena patologi, bakteriologi, epizoolologi,
virologi, kemi och parasilologi.

Utredningen har bedömt
att 15 personer f.n. är verksamma inom den regionala laboratorieverksamheten
eller annan rufinverksamhet som förlagts tiU SVA. Denna uppdragsverksamhet bör
enligl utredningen bedrivas med fuU kostnadstäckning med undanlag för
lokalkostnader. Möjligheten att bedriva verksamheten med full kostnadstäckning
måste enligt LRF bli beroende av pris och kvalitet på erbjudna tjänster.
Motsvarar inte priset och kvaliteten avnämarnas krav kommer underlaget för
verksamheten att minska. Med anledning av den interndebilering som nämns vill
LRF också peka på nödvändigheten av att man klargör vad som omfattas av en obduktion
och vad som avgör undersökningens omfattning. 7 Riksdagen 1981182. 1 saml. Nr
122

Prop. 1981/82:122 86

LRF
ifrågasätter motivet lill en överföring av livsmedelshygieniska laboratoriet
från SVA lill SLU. Denna verksamhet ingår i centrallaboratoriefunktionen och
behovet av ulbUdningsresurs bör kunna uppfyllas även om laboratoriet är
placerat vid SVA.

För
cenlrallaboratoriefunktionen innebär utredningens förslag en minskning av
resurserna vilket LRF anser oroande. LRF vUl vidare betona vikten av SVAs
ansvar för utbildning och fortbUdning av Svelabs personal.

4.7
Sveriges veterinärförbund: Veterinärförbundet hälsar med tillfredsställelse
att utredningen poängterar statens ansvar för att en central- och referenslaboratoriefunklion
med god kompetens för veterinärmedicinsk

diagnoslik skall finnas
vid SVA.- Förbundet förutsätter- att

SVA
får en så flexibel organisation att vissa tjänster kan samutnyttjas mellan
centrallaboratoriet och djurslagsenhelerna. Det är också viktigt all
personalorganisationerna får möjlighet att påverka det kommande arbetet med
detaljutformningen av den nya organisationen, fördelningen av tillgängliga
personella resurser m.m.

Lanlbmksstyrelsen
fastställer för närvarande efter samråd med riksrevisionsverkel taxan för
bakteriologiska, virologiska, patologiska, m.fl. undersökningar vid SVA. Taxan
skall ge SVA full kostnadstäckning. Mot bakgmnd av alt SVA föreslås få en
självständigare ställning, med bl. a. en egen styrelse, och en ny anslagskonslruktion,
anser förbundet att SVA i fortsättningen måste få fastställa sin egen taxa
efter samråd med lanlbmksstyrelsen och riksrevisionsverket. Förbundet anser
att SVA därvid bör ges möjlighet att införa en differentierad taxesätlning för
den diagnostiska mtinanalysverksamhelen. En differentierad taxa bör dels kunna
förbättra möjligheterna alt finansiera verksamheten dels ge möjligheter för SVA
att subventionera vissa angelägna undersökningar, som annars inle skulle bli utförda
på gmnd av kravet på full kostnadstäckning.

Förbundet
anser vidare alt SVA bör ges möjlighet all från organisationer m.m. få fondera
medel att användas för speciella ändamål. Exempelvis skuUe hundorganisalionerna
om de så önskade kunna anslå vissa medel hos SVA att utnyttjas för angelägna
undersökningar, som annars kanske inte skulle ulföras på grund av alt enskild
finansiär saknas.

Enligt
förbundets mening skulle en del av de av djurhälsoulredningen föreslagna
statliga medlen på 5 miljoner kronor, som bl. a. skall användas till alt främja
förebyggande åtgärder, med fördel kunna utnyttjas på ovan beskrivet sätt för
undersökningar avseende animalieproduktionens djur. I dagens läge går mycket
intressant material förlorat på grund av att del saknas personer/organisationer
som svarar för undersökningskostnaderna.

Förbundet
delar inte utredningens förslag om alt det livsmedelshygieniska laboratoriet
bör överföras till institutionen för livsmedelshygien vid Sveriges
lantbruksuniversitet. Laboratoriet är elt anvisningslaboratorium och fungerar
dessutom som ell regionall laboratorium, vilket enligt förbundet innebär en
verksamhet som helt överensstämmer med den som inom andra discipliner skall
bedrivas inom centrallaboratoriet vid SVA. För all kunna fullgöra sina
arbetsuppgifter enligl utredningens förslag behöver SVA enligt förbundets
mening även kompelens inom ämnesområdet livsmedelshygien. Förbundet anser
därför att livsmedelslaboraloriet organisatoriskt bör fortsätta att tillhöra
SVA, vilket för övrigt bör innebära en garanterad omfattning av verksamheten till
gagn även för undervisningen av veterinärsluderande vid veterinärmedicinska
fakulteten.

Prop. 1981/82:122 87

5
Sjukdomsövervakning, utredningsverksamhet, rådgivning m. m.

5.1 Statens
bakteriologiska laboratorium: SBL vill understryka att

försöksdjursverksamhet
inle bara är en veterinärmedicinsk fråga utan inbegriper såväl humanmedicinen
som intressesfärerna inom universitels-och högskolesektorerna. Förslaget all
SVA skall vara huvudman för försöksdjursverksamheten är därmed, enligt SBL:s
uppfattning, inte någon självklarhet. Del syns vara nödvändigt alt ta fram
mera underiag innan beslut kan fattas i denna fråga. SBL vill i delta
sammanhang nämna att SBL:s nya försöksdjurhus utnyttjas inte bara av SBL utan
också av olika högskole- och universitetsinstitutioner. Då djurhuset har reservkapacilet

---- har
möjligheten diskuterats att utnyttja denna resurs fill ell för-

söksdjurscentmm
för de olika disciplinerna i slorstockholmsregionen. UHÄ skulle här kunna
utnyttja SBL:s djurhus som en basresurs utan större extrakostnader. Den
geografiska närbelägenhelen tiU SBL utgör dessutom en fördel för UHÄ om ämbetel
får behålla sitt nuvarande ansvar för vissa försöksdjursfrågor.

5.2 Universitets-
och högskoleämbetet; UHÄ vill allmänt sett framhålla det

uppseendeväckande i att utredningens förslag rörande försöksdjurs-

området utarbetats helt utan kontakt med vare sig UHÄ eller MFR. Delta

torde vara en förklaring till att förslagen lill viss del bygger på inaktuellt

material och även i övrigt kännetecknas av bristande insikt i förhåUandena

på försöksdjursområdel. Utredningen har bl.a. inte uppmärksammat det

fundamentala förhållandet alt huvuddelen av UHÄ:s resurser för försöks

djursverksamheten kommit till genom interna prioriteringar inom UHÄ.

Endast tjänsten som försöksdjurskonsulent är förankrad i beslut av stats

makterna. UHÄ är självfallet inle berett all på dessa premisser tillstyrka

en överföring av rörliga UHÄ-resurser lill en annan myndighet, ulan

förbehåUer sig rätten alt även i fortsättningen pröva användningen av de

medel som av statsmakterna ställts till UHÄ:s förfogande.

All
utredningen över huvud laget tar upp frågan om organisationen på central nivå
av försöksdjursverksamheten i landet är märkligt, eftersom ett förslag till
organisatorisk samordning av UHÄ:s och SVA:s resurser på försöksdjursområdel
sedan fyra månader ligger på regeringens bord. Förslaget, som ingavs av
centrala försöksdjursnämnden (CFN) fill utbildningsdepartementet 1981-08-25
och utarbetats i samråd med UHÄ och SVA, innebär i korthet en praktisk-administrativ
samordning av UHÄ:s och SVA:s försöksdjursverksamhet så alt en central
försöksdjursenhet bildas, knuten lill UHÄ.

Under
de diskussioner mellan CFN, UHÄ och SVA som föregick del nyssnämnda förslaget
avvisade UHÄ - som företrädare för huvuddelen av högskolans nyttjare av
försöksdjur - med kraft en lösning av det slag som utredningen nu föreslår. Denna
uppfattning vann gehör hos de två andra berörda myndigheterna. UHÄ kan inte
finna all det material utredningen nu presenterat tUlfört den aktuella
organisationsfrågan något nytt utan hänvisar fill sill ställningstagande lill CFN:s
förslag, vilket enligt vad UHÄ erfarit från utbildningsdepartementet avses inom
kort leda till ell beslut av regeringen.

Del
är enligl UHÄ:s mening angelägel alt beslut om den framtida organisationen
fattas så att den nödvändiga samordningen kan komma till stånd 1982-07-01. Elt
beslut med utgångspunkt i CFN:s förslag skulle göra detta möjligt. Under alla
förhållanden kan SVA-SLL-ulredningens förslag i den-

Prop. 1981/82:122 88

na
del inte ligga tiU gmnd för något statsmakternas beslut, bl. a. på grund av att
den föreslagna försöksdjursorganisationens förhållande lill och samverkan med
högskoleorganisationen är helt otillräckligt utredda.

Sammanfattningsvis
är UHÄ starkt kritiskt till formerna för utredningens behandling av
försöksdjursfrågorna och för remissbehandlingen av dess förslag. Med hänvisning
lill de uppfattningar UHÄ fört fram i mångåriga diskussioner med berörda
intressenter och departement, senast manifesterade i CFN:s förslag 1980-08-25,
avstyrker UHÄ också bestämt att utredningens förslag i denna del läggs lill
grund för beslut av statsmakterna.

5.3 Lantbruksstyrelsen:
Lanlbmksstyrelsen tillstyrker all konsulenterna i

husdjurshygien överförs fill SLU. Styrelsen förutsätter därvid att de även i

fortsättningen får vara verksamma vid institutionen för husdjurshygien

med hovslagarskolan i Skara.

Sedan
nu nya bestämmelser tillämpas vid försöksdjursanvändning finner styrelsen
mycket angeläget all de särskilda resurser som finns för forskning, rådgivning
m. m. i försöksdjursfrågor samlas i en enhel vid SVA så som utredningen
föreslår. Tjänsten som informatör på veterinärområdet som för närvarande finns
vid lantbruksstyrelsen men är lokalmässigt och på del hela taget funktionellt
bäst placerad vid SVA bör som utredningen föreslår också organisatoriskt
tillhöra SVA.

Ifråga
om djurslagsfunktionerna påpekas av vissa länsveterinärorganisationer att del
vore olyckligt om SVA:s insatser främst ifråga om vilt- och fiskpatologi
minskas. Detta har betydelse både ur smUtskydds- och miljövårdssynpunkt.

5.4 Statens
livsmedelsverk: Som en mindre fråga och utan en detaljerad

analys berör utredningen en central ledningsfunktion för försöksdjursverk

samheten i landet och föreslår en enhel förlagd till SVA och utgörande en

sammanslagning av UHÄ:s och SVA:s resurser på området.

Även
om en central ledningsfunkfion är önskvärd bör dock frågan bättre penetreras
innan ställningstagande sker. SVA:s resurser inom denna sektor måste givetvis
utnyttjas på bästa sätt.

5.5 Statens
naturvårdsverk; Verket har funnit alt utredningen en

dast berört viltundersökningars betydelse i begränsad omfattning. Den har

observerat att ett program för miljökvalitetsövervakning (PMK) tUlkommit

inom naturvårdsverkets ram. Mot denna bakgrund har den ansett att en till

antalet tjänster reducerad enhel för viltundersökningar bör beslå och att

kostnadsansvaret för framtida sådana undersökningar bör delas av verket

(PMK) och jägarna (jaktvårdsfonden).

Programmet
för övervakning av miljökvalitet har emellertid en utpräglad övervaknings- (monitoring)
karaktär och bedrivs i stor utsträckning via kontrakt med olika myndigheter och
institutioner. Dessa kontrakt avser detaljerade delprogram vad gäller olika variabler
som ingår i större integrerade program i medierna luft, land och vallen.
Variablerna är speciellt utvalda p. g. a. dess möjligheter att indikera
förändringar i den yttre miljön. Undersökningarna av dessa variabler sker
enligt strikt standardiserad metodik och dala insamlas och rapporteras enligl
standardiserat mönster.

Inom
PMK finns ell utbyggt miljögiflsprogram avseende organiska och oorganiska miljögtfter
i biologiskt material. I delta delprogram insamlas för analyser bl. a. fåglar
och däggdjur enligt visst system. Till en del ingår även

Prop. 1981/82:122 89

faUvilt
i detta program. Kontakter har därför tagits med SVA för att utreda om
förekommande obduktioner vid SVA av faUvilt eventuellt kan ge kompletterande
upplysningar fill PMK:s miljögiflsprogram. Ett framtida samarbete kommer
emellertid att ha liten omfattning i förhållande till SVA:s vUtundersökningar i
övrigi. Fallviltundersökningar som inle kan kopplas till andra mätningar inom PMK
är av ringa intresse ur miljöövervakningssynpunkt. Utredningens förslag om all
PMK skulle slå som delfinansiär för den allmänna faUviltundersökningen är
därför inte realisfiskt.

Del
bör också nämnas att de myndigheter som medverkar i PMK, har uttfrån sina
sakområden elt stort eget intresse i verksamheten, varför PMK-anslaget i aUmänhet
endast belastas med marginalkostnaderna för projekt inom programmet.

Jaklvårdsfonden
byggs som bekant upp av avgifter som jägare erlägger för att utöva sin
verksamhet. Fonden är tämligen unik i sUt slag och äger exempelvis inle sin
motsvarighet inom fritidsfiske, friluftsliv m.m. Den har getts ett betydande
kostnadsansvar och det måste enligt verkels mening betecknas som obilligt att
en kår på ca 300000 jägare, utöver sina friviUiginsalser och nuvarande
åtaganden, skulle ges ett väsenfiigt utökat allmänansvar i enlighet med
utredningsförslaget. Del hade för övrigt varit av värde om även jägarorganisationernas
synpunkter hade inhämtats i delta sammanhang.

Förhoppningsvis
kommer, utöver naturvårdsverket, även lanlbmksstyrelsen, socialstyrelsen,
livsmedelsverket m.fl., att uppmärksamma och vidkännas sitl ansvar när del
gäller faunaundersökningar enligl ovan. Eljest kommer sannoUkl dess fortbestånd
alt äventyras. Frivilliginsalserna kan nämligen befaras komma alt begränsas om
de genom sin omfattning påtagligt bidrar fill ökade jaktvårdsavgifler, som en
följd av förslaget att SVA:s viltundersökningar skulle bekostas av
jaktvårdsmedel fiU väsenfiig del.

Verket
anser att en instans för veterinärmedicinsk undersökning av fauna bör finnas
och att det allmänna bör svara för dess basresurser. SVA har utgjort en väl
fungerande serviceenhet härvidlag, även om dess arbetsbörda många gånger varit
för stor med beaktande av knappa personella och ekonomiska resurser. Även om
undersökningarna varit beroende av frivilliginsatserna när det gäUer att sända
in faUviU har de gett tillfredsställande information om smitlhärdar (tularemi,
rävskabb m.m.) och kemiska förändringar i miljön (exempelvis kvicksilver,
försurningseffekter m. m.). Del är även av stor betydelse alt verksamheten
därvid har en stark viUekolo-gisk anknytning eller förses med egen expertis inom
delta område. För all överföra vissa effekter av observationer på enskilda
individer fiU popula-tionsnivå, vUket är väsentligt i naturvårdssammanhang,
erfordras nämligen specieU kompetens. Hur en sådan veterinärmedicinsk och viltekolo-gisk
serviceenhet organisatoriskt skall inordnas avstår verket emellertid från att
uttala sig om i detla sammanhang då denna del ändock måste spela en begränsad
roll vid översynen av SVA:s organisation. Inte heller lar verket ställning tUl
den grad av kostnadstäckning verksamheten bör ges inom olika ansvarsområden.
Täckningsgraden måste ju ytterst endasi vara elt styrmedel då ansvarsområdet i
sin helhet huvudsakligen återfaller på detallmänna.

Sammanfattningsvis
anser verket all en central serviceenhet för faunaundersökningar med nuvarande
eller helst utökade resurser bör bestå och att det allmänna tar det
huvudsakliga ekonomiska ansvaret för denna.

Prop. 1981/82:122 90

5.6 Sveriges
lantbruksuniversitet; tillstyrks förslaget alt överföra

konsulenttjänsterna
i husdjurshygien och i livsmedelshygien tUl lantbmks

universitetet. Samfidigt vill styrelsen påpeka alt den senare tjänsten bör

tiltföras vissa basresurser för att vid laboratoriet kunna upprätthåUa den

cenlrallaboratoriefunktion som utredningen föreslår.

Aktiviteterna
inom försöksdjursområdet har tidigare varit splittrade.

Den koncentration som utredningen nu föreslår är angelägen och skapar

fömtsältningar för kvalificerade insatser både vad avser forskning, under

visning, rådgivning och informafion. Givelvis är den nära kontakten med

denna samlade expertis inom försöksdjursområdel en viktig lUlgång för

lantbmksuniversitetel både för grundutbildning och för forskning.

Den villforskning
som utförs inom SVA finansieras delvis med externa medel, främst från jaklvårdsfonden.
Verksamheten har klart dokumenterat sin allmänt samhäUsnytliga karaktär, inle
bara inom viltvården utan också för folkhälsan genom zoonosbevakning samt genom
sin miljö- och livsmedelshygieniska betydelse. Styrelsen föreslår därför att
tjänsten som statsveterinär inom viltområdet överförs på SVA:s stat.

5.7
Statens veterinärmedicinska
anstalt; SVA vill föreslå att tjänsten som statsveterinär inom viltområdet överförs
på SVAs stat. Verksamheten har klart dokumenterat sin allmänt samhällsnytfiga
karaktär, inle bara inom viltvården ulan också för folkhälsan genom zoonosbevakning
saml genom sin miljö- och livsmedelshygieniska betydelse. Därutöver fungerar
tjänsten som lantbruksstyrelsens expertinslans i djurskyddsfrågor i samband med
jakt och hållandel av vilda djur i fångenskap.

5.8
Centrala försöksdjursnämnden; föreslår
CFN en praktisk-administrativ samordning av UHÄ:s och SVA:s försöksdjursverksamhet
så att en central försöksdjursenhel bUdas och får i uppgift att handlägga de
frågor som ovan nämnts. Den principiella ansvars och kompetensfördelningen
mellan de berörda myndigheterna förutsätts däremot inle ändras i sammanhanget.

5.9
Lantbrukarnas riksförbund:
Sjukdomsövervakning, utredningsverksamhet, rådgivning m. m. föreslås bedrivas
djurslags- eller funktionsinrik-tat samt vid epizootologiska avdelningen och
statens ansvar bör främst omfatta bevakning och bekämpning av smittsamma
husdjurssjukdomar. Enligt LRF får statens ansvar inle begränsas fill endasi
smittsamma sjukdomar utan SVA bör ha ett totalt ansvar för sjukdomsbekämpandet,
omfattande även produktionssjukdomar.

Utredningen
föreslår alt två konsulenttjänster i husdjurshygien överförs tUl SLU med
placering i Skara. Enligl LRF bör konsulenlverksamhelen inom husdjurshygien
vara nära kopplad till diagnostik och det djurslagsinriktade sjukdomsbekämpandet.
En fasl placering av dessa tjänster i Skara är därför olycklig, utan man bör
eftersträva en flexibel placering med förslagsvis en tjänst vid SVA.

LRF
tillstyrker utredningens förslag om inrättandet av en försöksdjursenhet vid
SVA.

Enligt
LRF är den veterinärmedicinska informationen elt myckel viktigt led i sjukdomsbekämpandet
och placeringen av en sådan tjänst vid SVA är nödvändig. InnehåUet i tjänsten
bör dock vidgas lill att omfatta veterinärmedicinsk informafion även fill
rådgivare inom animaUeområdel, djurägare och allmänhet. Ett intimt samarbete
med SLUs konsulentavdelning bör

Prop.
1981/82:122 91

eftersträvas.
Eftersom de nuvarande konsulenterna vid SVA ersätts av djurslagsinriktade stalsveterinärer
bör även dessa ha ell informationsansvar inom sitt verksamhetsområde.

Utredningens
förslag innebär en viss markering av verksamheten för animalieproduktionens
djur, vilket LRF ser som positivt. LRF vill betona viklen av samverkan över
djurslagsgränserna. Den djurslagsinriktade verksamheten föreslås ledas av
statsveterinärer. Kompetenskravet på dessa tjänster har inte specificerats och
inte heller hur dessa skall samverka med näringens verksamheter. Näringen
ställer krav på hög vetenskaplig kompelens för att näringen skall vara beredd
att finansiera verksamheter vid SVA. I detta sammanhang vill LRF klart
framhålla alt det finansiella läget innebär alt tillgången till medel är
begränsad för näringen. Möjligheten lill kollektiv finansiering har beskurits,
eftersom alla ansträngningar måste inriktas på att hålla betalningsförmågan
uppe.

LRF
tillstyrker den förstärkning av resurserna inom nötkrealursenhe-ten, som sedan
länge varit befogad. Beträffande ulplacering av Ijänster vid Svelab i Skara och
Kristianstad anser LRF alt en ulplacering ej bör vara en fasl lösning. Vid
behov kan tillfälligt vissa tjänster utplaceras vid Svelab. Delta borde också
gälla centrallaboratoriets personal.

5.10----------------------------------------- Centralorganisationen
SACO/SR; SACO/SR vill påpeka aU

utredningen
inte gjort någon analys eller redovisat något övrigt utredningsunderlag, när
det gäller sammanslagningen av UHÄ:s och SVA:s resurser på försöksdjursområdel fill
en enhel placerad på SVA. Utredningen behandlar följaktligen t. ex. inte de
vetenskapliga problem som är knutna till denna viktiga del av medicinsk och
biologisk forskning. En central ledningsfunktion är önskvärd, men bör komma
till stånd först efter en noggrannare penetrering av problemen under medverkan
av de mest berörda expertorganen inom verksamheten. SACO/SR måste dessutom med
förvåning konstatera alt vare sig berörd personal eller fackliga
organisationer på UHÄ kontaktats av utredningen.

5.11 Sveriges
veterinärförbund: Veterinärförbundet delar utredningens

uppfattning all arbetet vid SVA med sjukdomsövervakning, utrednings

verksamhet, rådgivning m. m. med fördel kan ske inom djurslagsvisa enhe

ter eller funktioner. Utredningens förslag är pä denna punkt emellertid

ofullständigt, och förbundet förutsätter därför, som tidigare påpekats, att

den nya organisationen utarbetas i nära samarbete med berörda parter,

inklusive personalorganisationerna.

Beträffande
de två tjänsterna som konsulenter i husdjurshygien tillstyrker förbundet fills
vidare att dessa överförs till Sveriges lantbruksuniversitet under fömtsättning
att de placeras vid institutionen för husdjurshygien i Skara. I enlighet med
vad tidigare anförts beträffande det livsmedelshygieniska laboratoriet ulgör
dock enligt förbundets mening även området husdjurshygien ett komplement till
verksamheten vid SVA. Ett ytterligare argument är att delar av det som
behandlas inom husdjurshygienen har klara beröringspunkter med
veterinärmedicinsk epidemiologi. På sikt bör man därför enligt förbundets
uppfattning undersöka hur en samverkan mellan dessa aktiviteter bäsl kan lösas
för att underiätta för utomslående myndigheter/organisationer all utnyttja
kompetensen.

Förbundet
vill särskill framhålla del positiva i utredningens förslag alt UHÄ:s och SVA:s
försöksdjursverksamhel sammanförs till en enhel med placering vid SVA.

Prop.
1981/82:122 92

Förbundet
noterar med uppskattning all utredningen anser veterinärme

dicinsk information angelägen och hälsar därför med tUlfredsställelse all en

tjänst för sådan information inrättas vid SVA. Enligt förbundets bestämda

uppfattning bör tjänsten innehas av en veterinär som helst är vetenskapligt

meriterad.---

---- SVA
måste marknadsföra sig och sina tjänster bättre. Påfallande

ofta
är fäUarbelande veterinärer och andra avnämare dåligt informerade om vad SVA
kan ulföra och hjälpa lill med inom diagnoslik, rådgivning m.m.

Velerinärförbundet
utger den enda periodiska veterinärmedicinska tidskriften i landet. För
agronomer och jägmästare har lanlbruksvelenskapliga fakulteten respektive
skogsvetenskapliga fakuUeten inom Sveriges lantbmksuniversitet tagit på sig
ansvaret och kostnaderna för motsvarande forskningsinformation. Detta
återspeglas också av del faktum att dessa båda yrkesgmppers fackliga
organisationer inom SACO/SR, Agrifack och Sveriges jägmästares och forslmästares
riksförbund, inle ger ul någon tidskrift som motsvarar Svensk Velerinärtidning.
Förbundet reagerar med skärpa mot denna orättvisa fördelning av statens
insatser för forskningsinformafion. Veterinärförbundet anser del skäligt kräva
all staten lar på sig ett motsvarande ansvar för forskningsinformation till
veterinärkåren. De samlade resurserna bör emellertid utnyttjas så rationellt
som möjligt. Förbundet anser del därför naturligt att en organiserad
samordning på informationsområdet kom lill slånd mellan SV
A/veterinärmedicinska fakulteten och förbundet. SVA och fakulteten bör
exempelvis svara för framtagning och bearbetning av material medan förbundet
åtar sig redigering och spridning av informationen genom Svensk Velerinärtidning.

Dessutom
torde det vara önskvärt om resurser fanns fillgängliga för veterinärmedicinsk
information till lanlbmkets organisationer och till allmänhet via press och radio/TV.

Förbundet
anser mol bakgrund av del ovan framförda att om del angelägna behovet av
veterinärmedicinsk information skall bli tillgodosett, det torde vara
nödvändigt med ytterligare minst en tjänst utöver den föreslagna knuten tUl SV
A/veterinärmedicinska fakulteten.

5.12
Läkemedelsindustriföreningen: Det är beklagligt att utredningen ej presenterar
någon beskrivning av försöksdjursverksamheten på samma sätt som skett för andra
verksamhetsgrenar. Det hade således varit önskvärt med en belysning av de
akuta och långsiktiga problemen inom hela försöksdjursområdet. En samling av
befintliga resurser inom försöksdjursområdet, såsom utredningen föreslår,
borde medföra en effektivisering av verksamheten vUken kommer att vara till
gagn både för avnämare av

försöksdjur
och för producenter av sådana djur. Del är uppenbart

att
SVA/SVI:s kommande styrelse vare sig kommer att ha avnämarintressen eller
kompetens inom försöksdjursområdet. LIF vill därför framhålla nödvändigheten av
att försöksdjursverksamheten i landet får ett centraU ledningsorgan i vilket de
största avnämarna, dvs. UHÄ, medicinska och naturvetenskapliga forskningsråden
samt LIF, skall ha ett reellt inflytande. Delta ledningsorgan bör också styra
verksamheten vid försöksdjursenheten. Vid sidan av ovanstående arbetsuppgifter
för försöksdjursenheten anser LiF del angelägel att det centrala
ledningsorganet genom enheten svarar för iniliering av kursverksamhet inom
försöksdjursområdet.

LIF
anser alt kostnaderna för försöksdjursverksamheten vid SVA/SVI bör täckas av
statsmedel samt intäkter från försålda tjänster och uppdrag.

Prop.
1981/82:122 93

Under
fömtsättning alt nämnda centrala ledningsorgan inrättas tillstyrker LIF
inrättandet av en försöksdjursenhet vid SVA/SVI.

5.13 Sveriges
fiskodlareförening: Enligt senaste beslut om taxa för fiskhäl

sokontrollen får fiskodlarna betala 100% av de direkta kostnaderna för

fiskhälsokontrollen. Enligt utredningen är en förutsättning för fortsatt ar

bete med fiskhälsokontrollen full kostnadstäckning.

Taxan
för fiskhälsokontrollen är nu såpass dyr, att särskilt de mindre fiskodlingarna
av ekonomiska skäl kommer all tvingas ur kontrollen. Detta kan leda tUl ohämmad
hantering av såväl fisk som behandlingspreparat. En sådan utveckling skulle
skada såväl näringen och miljön som hela landet.

När
del gäller övrig djursjukvård och djurforskning inkl. rena nöjes- och sällskapsdjur,
betalar uppdragsgivarna endasi ca 50% av verkliga kostnadema. Det är då myckel
förvånansvärt att förslag framläggs all en annan mindre och för sin
livsexistens yrkesverksam grupp skall betala inle bara sin egen del av
kostnaden utan även vara med och ta kostnader som tveklöst är av nationeUt
intresse. Jämfört med andra kategorier djurägare i landet drabbas således
fiskodlaren synnerligen hårt.

Fiskodlingen
är idag en näring under utveckling. Fiskodlingsverksamheten har mer än
fördubblats under de tre sista åren i Sverige. Det är nu viktigt att
fiskodlings verksamheten kan etablera sig ordenfiigt som en egen näringsgren i
Sverige. Skall näringen fortsätta att utvecklas positivt måste resurser fram.
Sveriges Fiskodlareförening kräver därför betr. verksamheten med
fisksjukdomar, att personalen ökas från nuvarande tre personer till fyra
personer, förslagsvis 1 staisveterinär, I laboratorievelerinär, 1 fiskerikonsulent
och 1 laboratorieingenjör, särskilda medel erhålles för forsknings- och
utvecklingsarbete, fiskhälsokontrollen och annan fisksjukvård bekostas av
fiskodlarna i lika slor utsträckning som andra djurägare bekostar sin
djursjukvård, dvs. till ca 50%.

5.14 Styrgruppen
för vattenbruk: Utredningen har inle beaktat det myckel

viktiga området fiskpalologi och sjukdomsbekämpning på ell tillfredsstäl

lande sätt med hänsyn tiU områdets betydelse. Föreslagna nedskärningar

innebär katastrof för fiskpatologin, som redan nu är ett mycket eftersatt

område i Sverige. Slyrgmppen vill framhålla följande:

1.
Fiskpatologi har betydelse för såväl yrkesfisket som fiskodlingen i Sverige. 2.
Fiskpatologi i Sverige är starkt eftersatt i jämförelse med i många andra
länder. 3. Den föreslagna nedskärningen kommer att innebära stora nackdelar
för den nu expanderande fiskodlingen i Sverige. 4. Den nya näringen -
vattenbruk i Sverige - kan ännu inte bära höjda kostnader för
fiskhälsokontrollen. 5. Redan nu anser många odlare att fiskhälsokontrollen är
för liten med hänsyn till betalade avgifter. Det finns därför stor risk all
många odlare går ur densamma, då den nu aviserade avgiftshöjningen träder i
kraft samtidigt som servicen, som en följd av minskad personal, måste bli
mindre. 6. Den av Styrgruppen för Valtenbmk tiUsalta arbelsgmppen för
sjukdomsfrågor kommer alt framlägga sina resultat under februari—mars 1982 i
en tryckt publikation. På basis av denna kommer Slyrgmppen all komma med ett
förslag lill framlida organisation för sjukdomsbekämpning inom området
fiskodling.

5.15 Sveriges
pälsdjursuppfödares riksförbund: SPR anser att, SVA:s

funktion vid bevakning av smittsamma sjukdomar är utomordentligt vikfig.

Denna kräver dessutom en kontinuitet med expertis så att denna viktiga

8 Riksdagen 1981182. 1 samt. Nr 122

Prop. 1981/82:122 94

funktion
kan upprätlhåUas under hela året, även under semeslerperioder, sjukdomsperioder
och i samband med personalförändringar. Den satsning staten således gör med en
heltidsanställd veterinär, anser SPR mot bakgrund av den uppsatta
målsättningen ofillfredssläUande. SPR vill också påpeka att ännu en halv velerinärtjänst,
vilken tidigare funnits delat med "Qäderfä" vid konsulentavdelningen
under budgetåret 1980/81 och tidigare, nu har förts över helt lill detta
djurslag. Halvtidstjänsten finns således inle med vare sig i
"Nuläge" eller "Förslag" på sid. 126 i
"Pälsdjur", vUkel SPR finner egendomligt, inle minst därför att SPR
redan beslutat svara för ännu en halv velerinärtjänst som förstärkning vid SVA,
vilket beslut nu inte kan effektueras.

---- att
plasmacyloslaboratoriet, vilket 1980/81 analyserade 86000

blodprover
enligt AGAR-metoden, får fortsätta utvecklas som hiltills, att

Projekt Pälsdjur får bibehålla den för de besättnings-, regions- och central-

köksulredningar så nödvändiga organisafionen för att kunna verkställa de

epidemiologiska utredningar, som varit rutin vid sjukdomsutbrott sedan

minst tio tUl tjugo år tillbaka i fiden.

5.16
Nordiska Samfundet Mot Plågsamma Djurförsök: anser beträf

fande utredningens förslag att tillskapa en samlad organisation för hand

läggning av försöksdjursfrågor att denna enhet måste understäUas centrala

försöksdjursnämndens huvudmannaskap. Enligt förordning om använd

ning av djur för vetenskapligt ändamål (SFS 1979:286) åligger det centrala

försöksdjursnämnden alt svara för den långsiktiga planeringen av för

söksdjursverksamheten i landet.

6
Forsknings- och utvecklingsarbete

6.1 Statens
bakteriologiska laboratorium: Den definition som utredningen

här indirekt har gjort av innehållet i den kliniska mikrobiologin har emeller

tid bara i ringa grad anknytning till kUnisk bakteriologi, virologi och immu

nologi. Desto starkare är bindningarna fill epizootologin. De medel som

kan komma att frigöras bör därför, enligt SBL:s uppfattning, satsas på en

enhet som redan arbetar inom området. SBL instämmer i så motto i

experten Hansens särskilda yttrande all medlen bör användas för all

förslärka den epizootologiska verksamheten vid SVA. SBL lar däremot

inle ställning liU Hansens förslag tiU ändrad organisation av denna.

SBL
utgår från att medverkan från SLU:s sida enligt utredningens förslag inle
innebär all SLU ges någon direktivrätt beträffande SVA:s FoU-arbete. SVA måste
själv kunna få utforma sin FoU-policy, eftersom denna är en viktig del av dess sjukdomsbekämpande
arbele.

SBL
förutsätter att man i de fortsatta organisationsövervägandena ägnar särskild
uppmärksamhet ål FoU-samarbetet.

6.2 Lantbruksstyrelsen:
Metodologisk forskning i förhållande fill SVA bör

vara sådan forskning som utvecklar cenlrallaboratoriefunktionen och övri

ga expertkapacUeter i förhållande liU avnämarna. Starka skäl talar därför

för att den bedrivs av SVA själv.

Det
kan vara svårt att avgöra om de båda ämnesområden som fokuseras: klinisk mikrobiologi
och immunologi bör inrikta sin verksamhet på gmndforskning, metodologi eller
aktuella sjukdomar. Att de båda verksamhe-

Prop. 1981/82:122 95

terna
är angelägna och bör prioriteras högt lorde vara ställl utom alll tvivel. Men
det är därmed också svårt avgöra om verksamheten bör bedrivas vid SVA eller vid
fakulteten. Det finns därför skäl som talar för att den aktuella tjänsten - som
experten Nordblom förordat - får verka vid epizootologiska enheten. Begreppet
klinisk lorde innebära att den är i störst utsträckning prakfiskt inriktad.

Utredningen
föreslår alt gäUande behörighetsbestämmelser och befordringsgmnder bör kvarstå
för högre Ijänster vilket styrelsen tillstyrker.

6.3
Sveriges lantbruksuniversitet:
Överflyttningen från SVA fill lantbruksuniversitetet av medel motsvarande två
högre tjänster jämte basresurser kommer att fylla vikfiga behov och innebär
enligt styrelsens mening en vetenskaplig kraftsamling för forskning inom
angelägna veterinärmedicinska områden. Beskrivning av dessa tjänsters
ämnesinnehåll saml en översyn av inslituiionsindelningen, i enlighet med
utredningens intentioner, lorde till stora delar kunna undanröja i särskilda
yttranden framförda invändningar mot utredningens förslag i delta avseende.
Det ankommer på styrelsen att fortlöpande pröva frågor av detta slag.

6.4
Statens veterinärmedicinska
anstalt: Målsättningen med utredningens samverkansförslag är all detla skall
leda till ökade forskningsinsatser inom SVAs verksamhetsområde och ökad
effektivitet. Det är då väsentligt all den närmare utformningen av
samverkansförslaget sker på ett sådant sätt att målsättningen uppfylls. Mol den
bakgrunden kan SVA tillstyrka utredningens förslag endast på de villkor som
experterna Hansen och Pääjärvi framför och som experten Nordblom beträffande
tjänsten i klinisk mikrobiologi ansluter sig till.

6.5
Lantbrukarnas riksförbund; LRF
anser att ökad grundforskning inom området mikrobiologi är nödvändig. Däremot
hör den kliniska delen av verksamheten logiskt liU SVA och beteckningen klinisk
mikrobiologi är därför missvisande. LRF anser det angeläget att ökade resurser
tilldelas ämnesområdena virologi och immunologi och tillstyrker därmed inrättandet
av en professur i immunologi. En närmare precisering av professuren i "klinisk
mikrobiologi" är nödvändig.

6.6
Sveriges veterinärförbund;
Enligt veterinärförbundets uppfattning är det angeläget att satsa på de av
utredningen angivna ämnesområdena, varvid resurserna mycket väl, med nedan
angivna förutsättningarna, kan användas till inrättande av en professur i immunologi
och en professur i s. k. klinisk mikrobiologi. Det bästa för svensk
veterinärmedicin måste enligt förbundets mening vara om de båda tjänsterna
placeras så att de kan samutnyltjas på optimalt sätt, eftersom resurserna är
begränsade.

Med
tanke på de kommande arbetsuppgifter som följer av utredningens egen motivering
för införandet av tjänsten "tillämpning av immunologiskt gmndkunnande som
en absolut nödvändighet för diagnostik, utveckling av vaccinations- och immuniseringsprogram"
torde det falla sig naturligt att placera tjänsten vid institutionen för virologi
där redan idag diagnostik och kvalificerat FoU-arbele inom veterinärmedicinsk immunologi
bedrives, dock med otillräckliga resurser.

Beträffande
tjänsten som professor i s. k. klinisk mikrobiologi ansluter sig förbundet helt
lill den uppfattning som framförs i de båda särskilda yttrandena av Hansen, Pääjärvi
och Nordblom, där tjänsten föreslås till-

Prop. 1981/82:122 96

föras
en för veterinärmedicinska fakulelen ny inslilufion för epidemiologi

knuten lill statsepizootologen.

Var
de nyinrättade tjänsterna skall placeras bör enligt förbundels bestämda
uppfattning klargöras redan nu och inte uppskjutas lill den översyn av inslilutionsindelningen
m.m. som styrelsen för Sveriges lantbruksuniversitet skall göra. Vidare bör
direktiven för denna översyn utarbetas snarast så att inte SVA återigen blir
föremål för utredning. SVA behöver efter decennier av utredande nu arbetsro.

7
Vaccinenhet

7.1 Socialstyrelsen;
Socialstyrelsen instämmer i utredningens förslag all

ansvaret för den stafiiga kontrollen av veterinärmedicinska bakteriologiska

preparat helt bör överflyttas till socialstyrelsens läkemedelsavdelning.

---- Styrelsen
vill---- inte utesluta att den satsvisa kontrollen kan

komma
att organiseras på ett annat sätt än hitfills, bl.a. för alt mer överensstämma
med motsvarande verksamhet på humansidan. Detla kan i sin tur leda tUl
marginella kostnadsökningar.

En
annorlunda organisation av kontrollen antyds för övrigi av utredningen i det
man konstaterar "att SVA genom sin sakkunskap på olika områden är väl
lämpad att medverka i kontrollarbetet". Socialstyrelsen anser att detta
bör prövas.

Socialstyrelsen
instämmer i utredningens huvudförslag att avskaffa importmonopolet men
ansluter sig till det särskilda yttrandet av Håkan Boberg m.fl., som anser alt
det av principiella skäl är viktigt all staten som vaccinimportör uppträder i
endast en skepnad. Att staten som upphandlare skulle uppträda dels genom SVA
och dels genom statens vaccininstitut verkar föga genomtänkt och leder endast
till en splittring av resurserna. Eftersom statens vaccininstitut skall utföra rutintiUverkning
i stor skala synes del också naturligt att vaccininstitutet anförtros ansvaret
för de stora mängder av hel- eller halvfabrikat som kommer all importeras.

Del
är viktigt att tillverkaransvaret definieras som statens vaccininstituts
eftersom SVA av principieUa skäl inte samtidigt kan uppträda som producent och
- som utredningen föreslår — offentlig kontrollant av veterinärmedicinska
preparat. Om elt tUlverkaransvar - vilket även omfattar importhanlering -
åläggs SVA kan socialstyrelsen inte uppdra ål SVA all svara för någon
kontrollfunktion.

7.2 Statens
bakteriologiska laboratorium; En förutsättning för att vaccinin

slitutet skall ta över ansvaret för försörjningen med veterinärmedicinska

preparat bör vara att verksamheten går ihop ekonomiskt. Om denna mål

sättning skall kunna uppnås måste vissa förutsättningar föreligga. Hit hör

att vaccinsilutet bör svara för inköp och distribution av importpreparalen,

dvs. den verksamhet som redan i nuläget kan förväntas medföra ell över

skott. Hit hör vidare att vaccininslitutet bör ansvara för den forsknings

verksamhet som hör till själva produktionen av veterinärmedicinska pre

parat. Hit hör ocksä alt en rutinproduktion av viss omfattning måste

bedrivas vid vaccininstitutet. Annars föreligger inle förutsättningar att

vaccininslitutet skall kunna överta produktion av produkter, som arbetats

fram vid SVA, såsom utredningen föreslagit. SBL vill i här anförda av

seenden ansluta sig till vad som framlagts i SVP-rapporten.

Prop.
1981/82:122 97

Vaccinenheten
föreslås bedriva FoU-arbele saml produktion av besätl

ningsegna vacciner m.m.

SBL
vill här endast göra del principiella ställningstagandet all dimensioneringen
av produktionen med fillhörande forskningsverksamhet får bli beroende av
lönsamheten. Om icke lönsam produktion av beredskapsskäl skall bedrivas vid vaccininsfitutet
bör denna finansieras genom särskilda anslag.

SVA-SLL
utredningen säger sig dela de gmndläggande värderingar som ligger bakom
förslaget i SVP-rapporten om ett vaccininstitut med ansvar för
vaccinförsörjningen inom såväl human- som veterinärmedicinen. Till detta ansvar
måste, enligt SBL:s uppfattning, hänföras också FoU-arbetet pä preparatsidan
liksom inriktningen av detta arbele. SBL anser sålunda att vaccininslitutet
inte bara skall fungera som en "mtinproducent", stödd av en liten FoU-grupp
om 3 personer, ulan föra en aktiv FoU-politik även på de veterinärmedicinska
preparatens område.

I
SVP-rapporten ingick bl.a. förslaget att vaccinsinstitutel skulle få en mera
offensiv inriktning baserad på intensifierad FoU-verksamhet och produktutveckling.
Självklart skall detla ske i nära samarbete (helst i projektform) med veterinärinslitutet.
Del var just för att underlätta ett sådant samarbete som SVP föreslog alt en
del av vaccininslilutels FoU-enhel lokalmässigl skulle placeras i Uppsala. Del
övergripande ansvaret för FoU-verksamhelen för produkfion av vacciner bör
emellertid, enligt SBL:s åsikt, ligga hos vaccininslitutet.

Utredningen
utgår frän att SVA även i fortsättningen får importera veterinärmedicinska
preparat för ålerförsäljning. Om så skulle bli fallet, får man emellertid i
praktiken tvä parallellorganisationer. Detta är varken behövligt eller
rationellt. I ett särskilt yttrande i betänkandet framför experterna Boberg,
Jansson och Jönsson att produktionsfunktionen och importfunktionen hänger nära
ihop och att de bör hållas samman i en myndighet. SBL delar deras uppfattning
och anser i likhet med dem, att det skall vara vaccininslitutet som skall ha
ansvaret för import av de vacciner som marknaden efterfrågar eller som behövs
av beredskapsskäl.

Det
ekonomiska underiagel och kravet på kostnadstäckning kommer att innebära en
relativt blygsam mfinmässig tillverkning av veterinärmedicinska preparat,
skriver utredningen. Av beredskapsskäl bör dock viss tillverkning äga rum av
något eller några preparat, sägs det. Här skall då påminnas om att det i SVP-rapporten
har lämnats en översiktlig lista omfattande 7 olika preparat, som skulle kunna
anses lämpliga/tänkbara i produktsortimenlet på den veterinära sidan när vaccininslitutet
påbörjar sin verksamhet. Eftersom det sammanlagda resultatet av egentillverkning-en
vid SVA har varit underskott medan importpreparaten gett vinst, bör vinsten
kunna få disponeras för att balansera underskott i beredskapsproduktionen.
Detta är ytterligare ett skäl för att vaccininstitutet skall vara huvudman för
importpreparaten. I annat fall måste statsmakterna anvisa särskilda medel för
att täcka beredskapsproduktionens underskott.

SVP
utgick vid sina överväganden från att vaccininstUutet skulle överta resurser
från SBL för att självt kunna svara för ordermottagning, lagerhållning,
information och distribution. SBL förbereder f.n. införande av ett datorbaserat
system för order/lager/fakturering. Oavsett vilken organisatorisk enhet som i
framliden kommer att ha det administrativa ansvaret för detla syslem, kommer
del all ha kapacitet att handha rutinerna även för de veterinärmedicinska
preparaten.

Tidpunkten
för SVA:s nya organisation alt träda i kraft (1983-01-01) syns

Prop. 1981/82:122 98

vara
snävt salt. Utredningen förutsätter nämligen att verksamheten vid SVA-P
avvecklas till denna tidpunkt. Därmed måste förslås att SVA-P:s nuvarande
lokaler i Stockholm skall utrymmas och produktionsverksamheten överflyttas
därifrån liU vaccininslitutet. Utredningens förslag innebär att den tid som
står till förfogande för en överflyttning blir klart mindre än 1 år. Del är en
i sådana sammanhang mycket kort tid. Om förslaget över huvud taget skall kunna
genomföras inom denna korta tidsrymd, måste initiativ omgående tas av
statsmakterna till alt påbörja planering av överflyttningen. Del kan här
framhållas att SBL i annat sammanhang har bedömt att vaccininstitutet
(förutsatt att en proposition föreläggs vårriks-mölet 1982) kan organiseras
tidigast den 1 juli 1983.

7.3
Statskontoret: Statskontoret
ställer sig i huvudsak bakom utredningens förslag. Dock vill statskontoret
ansluta sig till särskilt yttrande rörande import av vacciner. Enligl
statskontorets uppfattning bör vaccinförsörjningen för landet vara samlad inom
en organisation. Del nyligen inrättade vaccininstUutet bör vara väl lämpat för
denna uppgift. Därmed bör avvägningen mellan import och egen tiUverkning kunna
göras pä ett optimalt säll.

7.4
Riksrevisionsverket: Allmänna rationaUtetsskäl
förefaller tala för alt utvecklingen av nya veterinärmedicinska preparat
långsiktigt förläggs lill vaccininstitulel. Det lorde kunna ifrågasättas om
inte också tillverkningen av besättningsegna vacciner kan ske ulan anslutning lill
centrallaboratoriefunklionen. Detta behöver inte i någoldera fallet utesluta
en nära kontakt med vare sig den diagnostiska eller sjukdomsutredande
verksamheten vid SVI eller forskningen vid SLU.

Förutsatt
att en vaccinenhet inrättas vid SVI och att en diagnostik, sjukdomsutredande
och rådgivande verksamhet med nuvarande ambitionsnivå skall bibehållas vid SVI,
förefaller det vara motiverat alt insfitutet i enlighet med utredningsmajoritetens
förslag får behålla rätten att importera och distribuera veterinärmedicinska
preparat.

7.5 Lantbruksstyrelsen:
Ifråga om produktionsavdelningen lägger utred

ningen sitt mest radikala förslag som på det hela taget i stort sett är

rationellt och resursbesparande. Lanlbmksstyrelsen har i anslutning lill

remissbehandling av utredningen om samordning av humanmedicinsk och

veterinärmedicinsk vaccinproduktion i princip tillstyrkt de förändringar

som
föreslås.-- Det är med hänsyn härfill angeläget all viss kunskap

på
delta område bör kunna finnas vid statens vaccininstitut sä som antyds i

utredningen liksom att SVA får en kvalificerad FoU-enhet.

---- konstaterar
lantbruksslyrelsen med tillfredsställelse att det vid

den
föreslagna vaccinenhelen skall finnas möjlighet att producera besätlningsegna
vacciner och alt forsknings- och utvecklingspotentialen på vac-cinområdel
sannolikt kan bibehållas. När det gäller import av vacciner anser lantbruksslyrelsen
i likhet med utredningen att också SVA skall kunna importera vacciner. Detta
ter sig naturiigt eftersom SVA kommer att få den bästa överblicken över behovet
av vacciner. Av denna anledning bör SVA också som utredningen föreslär kunna
försälja vacciner. SVA bör ocksä som utredningen föreslär efter tillstånd frän lanlbmksstyrelsen
få importera vacciner för beredskapsändamål.

Lanlbmksstyrelsen
finner naturligt och lämpligt att kontrollen av bakteriologiska preparat
handhas av socialstyrelsens läkemedelsavdelning, som därvid bör utnyttja SVA.

Prop. 1981/82:122 99

7.6 Sveriges
lantbruksuniversitet; Styrelsen för Sveriges lantbruksuniver

sitet har redan i sUt yttrande över förslagen från arbetsgruppen samordnad

vaccinproduklion (Ds S 1981:10) påtalat den radikalt sänkta ambitionsni

vån som förslagen om samordnad vaccinprodukfion innebär beträffande

vaccinproduktionsberedskapen i landet.

Styrelsen
vill vidare fillslyrka utredningens förslag om att import och försäljning av
veterinärmedicinskt vaccin bör ligga kvar vid SVA. Med hänsyn till att del praktiskt-velenskapliga
arbetet på del veterinärmedicinska vaccinområdet även framgent skall utföras
vid SVA är det naturligt alt ansvaret för importen ocksä knytes till SVA.
Styrelsen vill avvisa det förslag till annan ordning som framförs i särskilt
yttrande av Boberg m. fl. En klar ansvarsfördelning mellan SVA och det bUvande vaccininslitutet
bör göras där vaccininstitutet ges rollen av ett i huvudsak renodlat produktionsföretag
medan SVA åläggs övriga uppgifter inom vaccinförsörjningens område.

7.7 Statens
veterinärmedicinska anstalt; tillstyrker SVA utredning

ens förslag på vaccinförsörjningens omräde . SVA avstyrker de

förslag som Boberg,
Jansson och Jönsson framför i särskilt yttrande

7.8
Lantbrukarnas riksförbund;
Beträffande vaccinförsörjningen har LRF i ett tidigare remissyttrande liUslyrkl
förslaget att mtinproduklionen av veterinärmedicinska bakteriologiska preparat
överförs till ett nybildat statens vaccininstitut. En vaccinenhet inrättas vid
SVA för forsknings- och utvecklingsverksamhet. LRF anser all import och
distribution av vacciner även i fortsättningen bör ske genom SVA och
droghandeln genom Apoteksbolaget och att lantbruksstyrelsen ger särskilt
tillstånd för import förorsakat av beredskapsskäl. Det är angeläget alt SVA
behåller sin möjlighet att importera mindre produkter som industrin inle har
möjlighet att hålla registrerade. LRF tillstyrker att den stafiiga kontrollen
överflyttas till Socialstyrelsens läkemedelsavdelning och att SVA är väl lämpad
att medverka i kontrollarbetet.

7.9
Sveriges veterinärförbund; Velerinärförbundet
vill underslyrka angelägenheten i vad utredningen framfört beträffande att SVA
även framdeles måste få möjligheten att importera vaccin. Förutom
beredskapsskälet, som torde vara det viktigaste, är del nödvändigt att importen
av vacciner sker, där expertis finns som är väl insatt i den aktuella
sjukdomsproblematiken inom den veterinärmedicinska sekiorn. En nödvändighet är
också att en uppföljning av vaccininsalserna sker kontinueriigl för alt ligga
till grund för de bedömningar som måste göras av den som ombesörjer importen av
bakteriologiska preparat. På SVA finns genom dess funktion som centrallaboratorium
och referenslaboratorium och genom djurslagsspecialisternas kontakt med
näringen och landels veterinärer, samt genom statsepizootologens verksamhet
denna sakkunskap samlad.

Både
direktiven och utredningen framhåller att SVA i ökad utsträckning bör söka
finansiera verksamheten med externa medel. Utredningens förslag att lata SVA
behålla möjligheten att importera vaccin är enligt förbundels mening elt
utmärkt exempel pä elt sätt för SVA att få sådana inkomstmedel från näringen,
all användas inom områden som kommer näringen och veterinärmedicinen tUl godo.
Det särskilda yttrandet i denna fråga av Boberg m.fl. innebär alt denna
möjlighet skulle försvinna för SVA. För-

Prop. 1981/82:122 100

bundet
ifrågasätter dessutom sakunderlaget fill det nämnda särskilda yttrandet.

7.10------------------------------- Tjänstemännens
centralorganisation; SVA bör även i fortsätt

ningen få importera och saluföra veterinärmedicinska preparat.

Utredningen
föreslår avveckling av SVAs produktionsavdelning i Stockholm vilket berör ca
20 tjänster. TCO förutsätter att berörda tjänstemän kommer alt erbjudas andra
arbetsuppgifter inom SVA eUer vid del föreslagna nya vaccininsfitutet om det
inrättas. För att klara detta kan en successiv avveckling behöva ske. Det är
således inte möjligt att bedöma möjligheterna att genomföra avvecklingen lill
den 1 januari 1983. Om åtgärderna ända skulle genomföras vid denna tidpunkt
behöver SVA resurser för personalpolitiska åtgärder så att berörda anställda
inte drabbas negativt av omorganisationen. TCO ulgår frän att förhandlingar
snarast kommer till slånd mellan parterna i dessa frågor.

7.11 Representantföreningen
för utländska Farmacevtiska Industrier; RUFI

anser
sammanfattningsvis att den veterinärmedicinska vaccinproduklionen bör
samordnas med den humanmedicinska och ske vid del tidigare föreslagna statens vaccininstitut,
alt konkurrensen mellan statens vaccininstitut och övrig industri mäsle ske pä
lika villkor, alt del inle finns behov av några importrestrikfioner för
vacciner för veterinärmedicinskt bruk, att statens vaccininstitut bör vara den
enda statliga myndighet som importerar och försäljer vacciner.

7.12--------------------------------- Svensk
fjäderfäskötsel; Föreningen vill starkt understryka vik

ten av utredningens förslag i vad avser fortsatta möjligheter för SVA att

ombesörja import och distribufion av vacciner. Dessa funktioner är så

starkt integrerade i hela den övriga verksamheten till gagn för sjukdomsbe

kämpandet att ett särskiljande av desamma skulle fä myckel långtgående,

negativa effekter för framgången i våra strävanden för en god djurhälsa.

Vi
känner därför stark oro inför den försämring av vaccinförsörjningen och till
densamma hörande service som vi fruktar skulle bli en ofrånkomlig följd av ett
genomförande av det i särskilt yttrande av Boberg, Jansson och Jönsson
framlagda förslaget om överförande av dessa funktioner till ett stafiigt vaccininsfilut
utan annat ansvar för sjukdomsbekämpandet i dess helhet.

7.13------------------------ Sveriges
pälsdjursuppfödares riksförbund; Den vaccininformalion,

vaccinimport och vaccinafionsrekommendation samt distribution av in

hemska och importerade vacciner och loxoider för pälsdjur, som hiltills

varit rutin fär fortsätta helt inom Projekt Pälsdjur, även om produktion av

vissa vacciner förläggs tUl SVI. Eftersom vaccinimporten och plan

läggningen i samband med denna, epizootiulvecklingen och den därmed

sammanhängande bekämpningen och vaccinprofylaxen samt rådgivning

en, inte minst vid de smittsamma sjukdomarna, är så nära förenade med

varandra, är det en nödvändighet att Projekt Pälsdjur på del sätt som

hiltills har skett även i fortsättningen tar hela ansvaret för epizootibered-

skapen på pälsdjurssjukdomarnas område. En eventuell förändring härvid

lag kommer att innebära dubbleringar av expertis och tjänster i strid med

utredningens
direktiv.- Funktionen av del som idag fungerar kan

aUvarligt
komma att äventyras med en förändring enligl särskilt yttrande av Boberg,
Jansson och Jönsson (sid. 103).

Prop. 1981/82:122 101

8
Organisation

8.1 Försvarets
sjukvårdsstyrelse: Försvarets sjukvåjdsslyrelse delar i

stort utredningens förslag beträffande organisation och uppgifter för SVA.

---- Det
torde---- vara fördelar med att frikoppla epizootologin vid

SLU
från bakteriologin och göra statsepizootologen tillika professor i ämnet vid SLU.

8.2 Statens
bakteriologiska laboratorium: Vad gäller representation

i
styrelsen för den nya myndigheten anser SBL att representation

för vaccininslitutet bör
övervägas. På motsvarande sätl bör representafion för velerinärinsfitutet i vaccininsfitutets
styrelse övervägas.

---- SBL
hyser farhågor för att veterinärinslitutels underställande i

vissa
frågor-- av styrelsen för lantbmksuniversitetet kan ge upphov

tiU
kompetenstvisler och onödig byråkrati. Eftersom inslilulel ju förutsätts vara
en självständig myndighet med egen styrelse, förefaUer det vara mera ändamålsenligt
att regeringen inslmkfionsvägen föreskriver samrådsskyldighet i de aktuella
frågorna.

8.3 Riksrevisionsverket:
Det rådande statsfinansiella läget motiverar all

mänt sett all skälen för rådande arbetsfördelning och avgränsning mellan

myndighelerna resp. mellan dessa och näringslivets organisationer m. m.

prövas med stor noggrannhet i samband med översyner. Detla är enligl

RRVs mening inte minst viktigt inom jordbmkspoUtikens omräde, där man

kan ifrågasätta om nuvarande myndighetsstruktur är adekvat med hänsyn

till såväl jordbmksnäringens absoluta storlek som dess relafiva vikt i

folkhushållet. En ingående prövning av mer långtgående lösningar i organi

sationsfrågan borde således enligt RRVs mening göras.

RRV
kan frän sina utgångspunkter inle ta ställning till ändamålsenligheten i de
marginella förändringar utredningen föreslår i fördelningen av arbetsuppgtfter
mellan SVI och SLU.

RRV
anser all en renodling av huvudmannaskapet i förhållande fill utredningens
förslag är önskvärd. SVI bör ges en från SLU självständig siyrelsefunktion.
Klarare ansvarsförhållanden uppnås då i förhällande fill slatsmaklsnivän. Det
behov av samordning som föreligger i förhållande till SLU bör kunna lösas genom
att SVI åläggs skyldighet alt i berörda frågor samräda med SLUs styrelse, innan
institutet självständigt fattar beslut.

8.4 Lantbruksstyrelsen:
All anstalten skall ha en egen styrelse finner lanl

bmksstyrelsen ändamålsenligt och instämmer i den karakterisfik av nuva

rande mindre rationella förhållanden som ges av utredningen. Den med

veterinärmedicinska fakulteten gemensamma forskningsnämnden har vis

serligen inte hunnit prövas någon längre tid men förefaller med stor fördel

kunna ersättas genom styrelsen och det direkta samarbetet mellan ledning

arna för SLU och SVA.

Ifråga
om chefsposten för SVA anger utredningen inga kompetenskrav. Det torde dock
vara fill stort gagn för verksamheten om chefen har - helst vetenskaplig -
kompetens på något av de mera betydelsefulla arbetsområden som anstalten skall
svara för.

---- Endast
vissa övergripande frågor föreslås fortfarande bli

behandlade
av SLU:s styrelse. Lantbruksstyrelsen kan instämma i huvuddelen av denna
bedömning men ifrågasätter om inle de gemensamma forskningsprogrammen bättre
handläggs i styrelsen för SVA.

Prop. 1981/82:122 102

------ En
närmare analys av fakultetens institutioner och deras inrikt

ning bör göras i enlighet med utredningens förslag. Därvid kan man få

bättre vägledning ifråga om placeringen av en tjänst som immunolog.

8.5
Statens livsmedelsverk:
Livsmedelsverket har svårt att bedöma olika detaljer i samverkan meUan SVA och SLU
men vill ansluta sig till de principer som anges i reservationen av experten
Hans-Jörgen Hansen med instämmande av experten Erland Pääjärvi .

8.6
Sveriges lantbruksuniversitet:
Styrelsen delar utredningens bedömning att behovet av och möjligheterna lill
samverkan mellan lantbmksuniversitetet och SVA borde kunna fillgodoses genom
de föreslagna åtgärderna. Dock har utredningen uttryckt sig oklart vad
beträffar ämnesförelrädarnas vid lantbruksuniversitetet medverkan i den
vetenskapliga verksamheten vid resp. disciplin vid SVA:s centrallaboratorium.
De discipliner som åsyftas synes vara bakleriologi, patologi och kemi, varvid
åsyftade ämnesföreträdare lorde vara professorn i bakteriologi och epizoolologi
och professorn i patologi, medan det inle direkt kan avgöras vilken ämnesföreträdare
för disciplinen kemi som åsyftas. Styrelsen ställer sig i princip positiv fill
en medverkan av åsyftad art och är även beredd att precisera vilka av lanlbmksuniversiteiets
befattningshavare som berörs liksom all närmare diskutera formerna för hur
denna medverkan skall regleras. Reglema får därvid inle utformas pä elt sådant
sätl all insfilulionernas rätt att besluta över forskningsinriktningen
åsidosätts.

8.7 Statens
veterinärmedicinska anstalt; I likhet med utredningen anser

SVA all styrelsen bör vara liten. SVA vUl dock framhålla att det vore

värdefullt med en företrädare för den vikliga avnämargrupp som distrikt-

veterinärerna utgör. Vidare vore det värdefullt med en företrädare från

SVAs motsvarighet på humansidan nämligen SBL.

Det
är enligt SVAs mening önskvärt att SVA representeras i

Svelabs
styrelse på en av de tre styrelseplalser, som staten som aktieägare förutses få
disponera.

8.8
AB Svensk laboratorietjänst:
Den av utredningen föreslagna represen-lionen från Svelab i SVAs styrelse
biträds av Svelab. På så sätt kan det eftersträvade nära samarbetet mellan SVA
och Svelab lättare förverkligas. Detla skulle än mer befordras om SVA dämlöver
kunde bli representerad i Svelabs styrelse.

8.9
Lantbrukarnas riksförbund: LRF
tillstyrker--- utredningens

förslag
att frislående myndighel bör vara den mest lämpade organisationsformen för
SVA.

En
nära samordning med verksamheten vid lantbruksuniversitetet bör

eftersträvas.-- LRF
inser all forskningsnämnden i sin nuvarande

form
troligen inte tillräckligt effektivt kan fylla kravet som samordningsorgan.
LRF anser dock att ett för SVA och veterinärmedicinska fakulteten gemensamt
formellt organ är nödvändigt för all planera och samordna respektive
verksamheter. Näringen bör vara representerad i detta organ men storleken bör
begränsas för all arbetet skall kunna bedrivas effektivt. Dessutom måste
givelvis elt samordningsansvar åligga dekanus för veterinärmedicinska
fakulteten och chefen för SVA.

Beträffande
utredningens förslag till samordning inom disciplinerna i

Prop.
1981/82:122 103

centrallaboratoriefunklionen vill LRF betona behovel av
ökade resurser för gmndforskning inom virologi. Verksamheten bör inte
organiseras så att grundforskningen inom virologi störs av den nödvändiga
rutinverksamheten inom samma område vilket kan bU fallet med den rådande
konstruktionen.

Utredningen föreslår att SVA leds av en styrelse med älta
personer, varav näringens organisafioner får en representant. LRF anser att
näringen är undertepresenterad i synnerhet som utredningen föreslär att
forskningsnämnden för SVA och veterinärmedicinska fakulteten bör avskaffas. Om
det av LRF föreslagna samordningsorganet mellan SVA och SLU inte inrättas
kommer LRF begära utökad representation i SVAs styrelse.

8.10 Centralorganisationen SACO/SR:
Utredningen berör vidare samordningen mellan SVA och SLU och föreslår bl. a.
att "vederbörande ämnesföreträdare medverkar i den vetenskapliga
verksamheten vid resp. disciplin vid centrallaboratoriet. En sådan medverkan
bör instrukfionsmässigl åläggas därtill utsedd professor vid
lantbruksuniversitetet." Då del bland annat är oklart vilka professorsljänsler
som avses och vilken form deras "medverkan" "instruktionsmässigt"
skall ha fömtsätter SACO/SR att dessa frågor blir föremål för särskild
förhandling.

8.11 Sveriges veterinärförbund:
Utredningen föreslår att styrelsen för SVA får åtta ledamöter, vilket förbundet
anser olämpligt. Ett ojämnt anlal, förslagsvis nio ledamöter, bör enligt velerinärförbundets
mening vara ett bättre alternativ. Förbundet finner inga motiv lill varför
Sveriges lantbmksuniversitet skall vara så starkt representerat i styrelsen. Enligl
förbundets uppfattning borde statens bakteriologiska laboratorium vara
företrätt i styrelsen. Förbundet finner det dessutom vara en svaghet alt en så
viktig avnämargrupp som kliniskt verksamma veterinärer enligl utredningens
förslag helt saknar representation i styrelsen och därmed möjlighet att påverka
verksamheten vid SVA. Förbundet vill i detta sammanhang erinra om alt före
1975, då SVA ocksä hade egen styrelse, både statens bakeriologiska laboratorium
och de kliniskt verksamma veterinärerna representerades i denna.

I styrelsen för SVA bör finnas personer med vetenskaplig
kompelens som är väsentlig för SVA:s verksamhet.

Chefen för SVA skall enligt förbundets uppfattning ha
genomgått vele-rinämtbildning.

Utredningen föreslår att centrallaboratoriets verksamhet
skall ledas av, förutom chefen för laboratoriet, ell anlal laboratoriechefer.
Förbundet finner denna nomenklatur olyckligt vald och föreslår i stället all
laboratoriecheferna erhåller tjänstebenämningar som är funktionsbeskrivande,
exempelvis stalsbakleriolog, slalspalalog, etc. Detla förslag skulle innebära
alt en konsekvent Ijänstebenämning införs eftersom det enligt utredningsförslaget
dels skall finnas en statsepizootolog dels statsveterinärer som skall leda
verksamheten vid djurslagsenheterna.

8.12 Tjänstemännens centralorganisation; TCO kan i
stort tillstyrka de

föreslagna organisatoriska förändringarna i del aktuella betänkandet. Det

är tiltfredsstäUande alt utredningen förordar att verksamheten vid statens

veterinärmedicinska anstalt (SVA) även i fortsättningen skall bedrivas i

statlig regi.

Prop. 1981/82:122 104

9
Dimensionering, finansiering m. m.

9.1 Riksrevisionsverket;
Utredningsmaterialet ger enligt RRVs uppfattning

otUlräckligl underlag för en bedömning av den ombildade myndighetens

resursbehov och finansieringsbild. Bl.a. framgår inle klart hur nedlägg

ningen av den nuvarande produktionsavdelningen vid SVA förväntas på

verka de verksgemensamma kostnaderna. RRV förutsätter all en viss

neddragning av dessa blir möjlig som resultat av alt en så betydande del av

verksamheten avvecklas. RRV anser att utredningen i enlighet med direk

tiven noggrannare borde ha studerat möjligheterna till samordning/rationa-

Usering mellan nuvarande SVAs konsulentfunkfion och statskonsulent-

verksamheten vid SLU. Även om verksamheterna till viss del uppvisar

skiUnader, bör det finnas möjligheter till samordningsvinster.

RRV
vill understryka det önskvärda i att det ombildade SVI kan arbeta med
utgångspunkt i klara statsmaklsbeslut om vilka ekonomiska mål som skall gälla
för den uppdragsverksamhet som myndigheten förutsätts bedriva på såväl
diagnostik- som preparatsidan. Hittillsvarande förhållanden har inte varit
tillfredsställande pä denna punkt. Bl. a. behöver klar ställning tas till i
vilken utsträckning animalieproduklionen själv bör svara för en större koslnadsandel
än f. n. i diagnostikverksamheten. Vidare bör besked ges om hur man i
sammanhanget skall se på myndighetens lokalkostnader.

Det
föreliggande underlaget torde för närvarande inte medge slutliga
ställningstaganden i hithörande frågor. Det bör därför övervägas om inte finansierings-
och koslnadsläckningsfrågorna i uppdragsverksamheten bör snabbutredas i
särskild ordning. RRV är berett att medverka i ett sådant arbete.

9.2------------------------------- Statens
veterinärmedicinska anstalt: SVA finner det angläget att

den
anslagsram som nu föreslås får ligga till grund för verksamheten under de
närmaste åren och all några ytteriigare nedskärningar ej görs.

Prop. 1981/82:122 105

Innehåll

Proposition
....................................................... 1

Propositionens
huvudsakliga innehåll ..................... 1

1
Inledning ........................................................ 2

2
Föredragandens överväganden ........................... 3

2.1
AUmänt ................................................... 3

2.2
Organisafion och finansiering
av djurens hälso- och sjukvård m.m 6

2.2.1
Huvudmannaskap .................................. 6

2.2.2
Planering och samverkan ......................... 7

2.2.3
Distriktsveterinärorganisafionen
.............. 8

2.2.4
Regional administration .......................... 15

2.2.5
Finansieringsfrågor ................................ 21

2.3 Omorganisation
av statens veterinärmedicinska anstalt ................................................................. 25

2.3.1
Målsättning och
arbetsuppgifter .............. 25

2.3.2
Organisation ......................................... 32

2.3.3
Dimensionering, finansiering m.
m............... 34

2.4 Vissa
utbildningsfrågor 34

3
Hemställan ..................................................... .. 36

4
Anslagsfrågor för budgetåret
1982/83 ............... .. 36

5
Beslut .......................................................... .. 42

Bilaga 1 .......................................................... 43

Bilaga 2 .......................................................... 49

Bilaga 3 .......................................................... 79

Bilaga 4 ........................................................... 81

Nofstedts Tryckeri, Stockholm 1982