Prop. 1981/82:128

Prop.
1981/82:128

Regeringens proposition

1981/82:128

om vissa musikfrågor, m.
m.

beslutad
den 8 mars 1982.

Regeringen
föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av
regeringsprotokoll.

På
regeringens vägnar THORBJÖRN FÄLLDIN

' JAN-ERIK WIKSTRÖM

Propositionens
huvudsakliga innehåll

I
propositionen redovisas utvecklingen på bl. a. fonogram- och videoområdena och
de konsekvenser som den ökande privalkopieringen för med sig. Mot den bakgmnden
läggs fram förslag fill insatser på tre olika huvudområden. Samdiga förslag
syftar till alt, fr. o. m. budgetåret 1982/83, direkt eller indirekt kompensera
för privatkopieringens negativa verkningar samtidigt som kulturpolifiskt
önskvärda effekter uppnås. En utgångspunkt för flera av förslagen är dessutom
att söka stimulera utövandet och spridningen av svensk musik.

I
propositionen föreslås för det första att rättighetshavarna på musikområdet
genom sina organisafioner skall ges direkt ekonomisk ersättning för att deras
verk genom privatkopieringen utnyttjas på ett sätt som inte har varit avsett.

För
det andra bör statens bidrag till produktion av konstnärligt högtstående och
kulturellt värdefulla fonogram ökas kraftigt. Stöd bör ges fill enskilda
produktioner eller projekt bakom vilka står svenska eller i Sverige verksamma
producenter. Bidrag bör utgå för produktion av fonogram med svensk musik och fonogram
med svenska artister. Särskilt angeläget är det att stödja produktionen av fonogram
för barn och ungdom. Under det första budgetåret bör dock en del av
produktionsstödet avsättas för en-gångsinsatser vad gäller utrustning m. m. för
fonogramprodukfion.

Stöd
bör även ges för utgivning av en svensk musikhistorisk fonogram-antologi.

För
det tredje bör åtgärder vidtas med syfte att skapa ett ökat antal

1
Riksdagen 1981/82. 1 samt. Nr 128

Prop. 1981/82:128 2

arbetstillfällen
för musiker och vissa andra gmpper av kulturarbetare eller med syfte att på
annat sätt stödja dem.

Särskilda
bidrag bör därför utgå till fria teater-, dans- och musikgrupper och
arrangerande musikföreningar. Vidare bör Rikskonserter fä ett ökat bidrag för
att engagera frilansmusiker och för att öka skolkonsertverksam-heten. Särskilda
bidrag fill tonsättare m.m. bör också utgå liksom ett bidrag fill hyra av noter
till nutida svensk musik. Även stödet till notutgivning av ny svensk musik bör
öka.

Vidare
bör särskilda bidrag utgå till bild- och formkonstnärer samt författare.
Dessutom skall särskilda medel avsättas för utvecklingsinsatser med läsfrämjande
syfte vid folkbiblioteken.

De
olika insatserna möjliggörs genom en skatt pä oinspelade kassettband. Denna
finansiering bör användas även framgent, vilket innebär att bidragens storlek i
likhet med intäkterna vid oförändrad skattesats kan komma atl variera från fid
till annan.

Sludigen
föreslås att handikappade under vissa angivna förutsättningar skall få en
fullständig kompensation för de kostnadsökningar vid bandinköp som kasseltskallen
medför.

Prop. 1981/82:128 3

Utdrag

UTBILDNINGSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1982-03-08

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och
statsråden Ullslen, Wikström, Friggebo, Dahlgren, Åsling, Söder, Johansson, Wirtén,
Andersson, Boo, Petri, Eliasson, Gustafsson, Tilländer, Ahrland, Molin

Föredragande: statsrådet Wikström

Proposition om vissa musikfrågor, m. m.

1 Inledning

Statens kulturråd beslöt år 1976 att göra en utredning om
det statliga stödet till fonogram verksamhet. Anledningen var främst att rådet
hade funnit att förhållandena på fonogramområdet var otillfredsställande från
kulturpolitiska synpunkter. Rådet ville också ha underiag för utvärdering av
den av Stiftelsen Institutet för rikskonserler bedrivna försöksverksamheten
med fonogram, vilken f. n. är den enda fonogram verksamhet som bedrivs med
statligt stöd.

I mars 1979 överlämnade kulturrådet rapporten Fonogrammen
i kulturpolitiken (Rapport från kulturrådet 1979:1). Rapporten innehåller en
kartläggning av fonogramområdet saml förslag till vissa åtgärder för att
förbättra förhållandena på fonogramområdet. Bl. a. föreslås att ett statligt
stöd till mindre fonogrambolag införs för kullurpolitiskt intressant
produktion. Även Rikskonserters fonogramverksamhet behandlas och föreslås bli
permanent och förstärkt. De föreslagna åtgärderna bör enligt rapporten finansieras
med hjälp av en avgift på tomkassetter.

Avsnittet Sammanfattning i kulturrådets rapport samt en
sammanfattning av det särskilda yttrande som har fogats till denna bör fogas
till protokollet i detta ärende som bilaga I.

Efter remiss har yttranden över kulturrådets rapport avgetls
av statskontoret, riksrevisionsverket (RRV), riksskatteverket (RSV), arkivet
för ljud och bild (ALB), dialekt- och ortnamnsarkiven samt svenskt visarkiv
(DOVA), statens ungdomsråd, skolöverstyrelsen (SÖ), universitets- och
högskoleämbetet (UHÄ) - som har bifogat yttranden av vissa högskolor, bl. a.
musikhögskolan -, statens pris- och kartellnämnd (SPK), konsumentverket, upphovsrättsulredningen
(Ju 1976:02), yltrandefrihetsutred-

Kartong: S. 3, under Närvarande Utgår: Elmstedt

Prop. 1981/82:128 4

ningen (Ju 1977:10), punktskatteulredningen (Fi 1970:57), videogramutred-ningen
(U 1977:05), informationsteknologiutredningen (U 1978:12), Stiftelsen Svenska
institutet. Stiftelsen Insfitutet för rikskonserter. Musikaliska akademiens
styrelse, Sveriges allmänna biblioteksförening. Svenska kommunförbundet.
Landstingsförbundet, Sveriges Radio AB (SR) - Sveriges Riksradio AB (RR) har
avgett ett eget yttrande -, Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Centralorganisationen
SACO/SR, Landsorganisationen i Sverige (LO), Svenska arbetsgivareföreningen
(SAF), Kooperativa förbundet (KF), Bibliotekstjänst AB, Svenska
musikerförbundet. Svenska tonsättares internationella musikbyrå (STIM),
Föreningen Svenska tonsättare (EST), Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd
(KLYS), Svenska tonkonstnärsförbundel. Föreningen Svenska po-pulärauktorer
(SKÅP), Svenska jazzriksförbundet, Seelig & Co, Grammo-fonleveranlörernas
förening (GLF), Svenska gruppen av the International Federation of Producers of
Phonograms and Videograms (IFPI), Nordiska Icke-kommersiella Fonogramproducenters
förening (NIFF), Svenska artisters och musikers intresseorganisation (SAMI)
samt Svenska teaterför-bundel.

Härutöver har skrivelser med anledning av rapporten kommit
in från kulturnämnden i Luleå kommun, Sveriges kyrkliga studieförbund. Stiftelsen
Medborgarskolan, Förbundet Vi Unga och Sveriges musikhandlares riksförbund samt
en gemensam skrivelse från Sveriges Radioleverantörer, Svenska Hifi-institulet
och Svenska Magnelbandinstitutet.

En sammanfattning av remissyttrandena bör fogas till
protokollet i detta ärende som bilaga 2.

I en särskild skrivelse har NIFF bl. a. understrukit
viklen av att ett stöd till fonogramverksamhet kommer till stånd. Vidare har
Rikskonserter överlämnat en promemoria om ett samarbetsprojekt för fristående,
privata fonogramproducenler och Institutet för Rikskonserter.

Med hänsyn till det rådande budgetläget och
remissinstansernas synpunkter har kulturrådet i senare anslagsframställningar
i några avseenden ändrat de förslag som har förts fram i rapporten. I en
promemoria fogad till anslagsframställningen för budgetåret 1982/83 redovisas
de nu aktuella förslagen närmare. I en annan promemoria fogad fill den nämnda
anslagsframställningen redovisar kulturrådet förslag om förstärkning och viss
omläggning av stödet till arrangerande musikföreningar. En sammanfattning av
kulturrådets promemorior bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga
3.

På förslag av chefen för budgetdepartementet har
regeringen nyligen, i en remiss till lagrådet, föreslagit en lag om skatt på
vissa kassettband.

I propositionen 1981/82: 100 (bil. 12 s. 152) anmälde jag
att jag avsåg att, i anslutning till ett förslag om skatt på ljud- och
videokassetter, föreslå regeringen att i en särskild proposition lägga fram
förslag om dels direkt ekonomisk ersättning till grupper av rättighetshavare,
dels insatser av annat slag på bl. a. musikområdet.

Prop. 1981/82:128 5

Jag
anhåller nu att få ta upp dessa frågor.

Vid beredningen av
förslagen i denna proposition har jag, såvitt gäller avsnittet 3.1, Ersättning
till rättighetshavare på musikområdet, samrått med chefen för
justitiedepartementet. När det gäller gäller avsnittet 6, Kompensation för
kostnadsökningar vid bandinköp till följd av kassettskatt, har jag samrått med
chefen för budgetdepartementet samt med statsråden Ahrland och Tilländer.

För överblickens och
sammanhangets skull behandlar jag i det följande även frågor som inte fordrar
beslut av riksdagen.

Föredragandens
överväganden 2 Bakgrund

2.1
Utvecklingen på fonogramområdet m. m.

Att
lyssna lill skivor och inspelade band (fonogram) är det vanligaste sättet för
ungdomar att möta musik. Enligt en undersökning från år 1976, som redovisas i kulturtådels
rapport Fonogrammen i kulturpolitiken, gäller att personer i åldersgmppen 9-24
år i genomsnitt lyssnar till fonogram under två timmar per dag. Fonogramlyssnandet
tar upp en stor del av fritiden även för personer i åldersgmppen 24-44 år.

Utvecklingen i Sverige på fonogramområdet
var i början och mitten av 1970-lalet mycket intensiv. Allt fler
grammofonskivor såldes. Kassett-bandspelaren slog igenom. Den helt övervägande
delen av de svenska hushållen har i dag någon form av fonogramapparatur. En
nordisk gallup-undersökning visar att 80% av de svenska hushållen hade
skivspelare och 63% vanliga kassettbandspelare år 1980. Därtill kom den andel
hushåll som hade kombinerade kassettbandspelare och radiomottagare. I de övriga
nordiska länderna var andelen hushåll med fonogramapparatur betydligt lägre.
När det gäller utvecklingen på området finns vissa uppgifter redovisade i kulturrådets
rapport och i en promemoria som år fogad till upphovsrättsutredningens
remissvar. Den slutsats som man torde kunna dra av dessa uppgifter är att
försäljningen av skivspelare och av rullbandspelare är tämligen konstant och i
vart fall inte ökar i någon nämnvärd grad, medan däremot försäljningen av
kassettbandspelare (enbart kassettbandspelare eller sådan spelare i kombination
med radioutmstning) ökar kraftigt.

Viss
redovisning av försäljningsutvecklingen för grammofonskivor och inspelade
kassetter har lämnats dels i den nordiska upphovsrättskommitténs betänkande
(NU 21/73), dels i kulturtådets rapport. Där anges att den totala fonogramförsäljningen
under åren 1965 till 1977 ökade från 4 till 21 miljoner exemplar. Såväl antalet
sålda grammofonskivor som antalet sålda

Prop. 1981/82:128 6

inspelade
kassetter ökade. Huvudparten utgjordes av grammofonskivor. Efter år 1977 har
försäljningen stagnerat och tenderar nu för grammofonskivornas del t.o.m. att
minska. År 1980 såldes enligt företrädare för branschen drygt 18 miljoner
inspelade fonogram, varav 15 miljoner utgjordes av grammofonskivor och 3
miljoner av inspelade kassetter.

En
bild av utvecklingen på fonogrammarknaden ger också värdet av den totala
omsättningen av inspelad musik, dvs. både grammofonskivor och kassetter.
Tillgängliga uppgifter i detta hänseende visar att försäljningsvärdet i
konsumentledet uppgick fill 47 milj. kr. år 1965 och 610 milj. kr. år 1977.
Från branschhåll har jag inhämtat atl försäljningsvärdet för vart och ett av
åren 1978 och 1979 uppgick till 650 milj. kr. varefter det gick ner till 620
milj. kr. år 1980. För år 1981 skall försäljningsvärdet ha blivit ungefär detsamma.

Ljudband
har i motsats till skivor den fördelen att de kan användas också för
inspelning. Det är därför av intresse att redovisa hur försäljningen av
tomkassetter har utvecklats jämfört med den nyss redovisade försäljningen av fonogram.

Marknaden
för oinspelade kassetter har stadigt ökat. År 1966 uppgick försäljningen till
0,1 miljoner kassetter. Enligt SPK uppgick den år 1981 lill 14,3 miljoner och
beräknas uppgå till 15,6 miljoner år 1982. Sannolikt kommer
försäljningsökningen att avstanna under de närmaste åren. Enligt uppgifter från
SPK är antalet sålda ljudband av annat slag än kassettband mycket litet, ca 0,2
miljoner exemplar, och det väntas inte öka, snarare minska.

Sammantaget
beräknas värdet, räknat i leverantörspriser, av under år 1981 sålda oinspelade
ljudband uppgå till ca 96 milj. kr. - varav ca 87 milj. kr. hänför sig lill
tomkassetter - vilket i konsumentpriser motsvarar ca 160 milj. kr.

Trots
att försäljningsvärdet under 1970-talet har ökat betydligt mer för den
inspelade musiken än för tomkasselterna har under samma period en allt större
andel av det totala antalet sålda skivor och kassetter utgjorts av oinspelade
kassetter. År 1966 var andelen 2%, år 1970 6% och år 1980 46%.

Den
här beskrivna utvecklingen på fonogram- och kassettmarknaden innebär
sammanfattningsvis alt försäljningen av tomkassetler på 15 år har kommit att
bli lika stor som antalet sålda grammofonskivor, i runda tal 15 miljoner.

2.2
Privatkopieringen på ljudkassetter och dess konsekvenser

Framgången
under 1970-talet för kasseltekniken, framför allt hos ungdomen, har flera
orsaker. Kasseltbandspelarna har medfört atl människor i störte utsträckning än
tidigare kan bära med sig musik och lyssna på den i t. ex. bilen eller på
badstranden, inte bara hemma. Kasseltbandspelarna är

Prop.
1981/82:128 7

relativt
billiga, kräver litet tekniskt kunnande och laddas med kassetter med upp fill
120 minuters speltid. Kassetten har många fördelar framför skivan; den är liten
och lätthanterlig, bandet kan användas ett myckel stort antal gånger utan att tonkvalileten
försämras, många nyinspelningar kan göras och den som använder de moderna
typerna av band får ett i stort sett bmsfritl ljud med avsevärt tonomfång.

En
mycket stor fördel med kasseltbandspelarna är givetvis atl de kan användas för
inspelning i olika sammanhang. En relativt sett liten del av kassetterna
används i diktafoner och andra typer av talregistreringsappa-rater samt till
framställning av s.k. talböcker. Den övervägande delen används för att spela in
musik. Uppgifter om dessa förhållanden finns för den tyska grammofonindustrin.
Företrädare för denna har sålunda uppgett att ungefär 95 % av tomkassetterna
används för inspelning av musik och 80% används för sådan inspelning mer än en
gång.

Den
musik som spelas in hämtas från egna, lånade och hyrda fonogram eller från
radion, där en mycket stor andel av musiken givetvis i sin tur härrör från
uppspelning av fonogram. Att det ofta är fonogram som spelas in återspeglas
också i försäljningen av olika slag av tomkassetter. Försäljningen av
kassetter med 90 minuters speltid, vilka i regel rymmer två LP-skivor, har
stadigt ökat och dominerar nu marknaden.

Flera
olika skäl fiU den fidigare redovisade stagnationen och nedgången på fonogrammarknaden
kan tänkas. Både kulturrådet och grammofonbranschen anser att stagnationen i fonogramförsäljningen
under senare år fill stor del beror på en intensifierad kopieringsverksamhet.

Kassettbranschen
har hävdat all denna slutsats är oriktig. Exempelvis har en undersökning utförd
på uppdrag av Svenska Magnelbandinstitutet i april 1979 visat att
storkonsumenterna av oinspelade kassettband också är storkonsumenter av
grammofonskivor. Vidare framgår av den tidigare nämnda nordiska undersökningen
från år 1980 att det är samma personer som köper såväl skivor och inspelade
kassetter som tomkassetler. Nedgången i skivförsäljningen skulle i stället
bero på att det allmänna konsumtionsutrymmet har minskat, skivpriserna har
ökat, marknaden har mättats och försäljningen har stannat på en normal nivå.

Givetvis kan också de
sistnämnda orsakerna vara viktiga i sammanhanget. För egen del anser jag dock
att sådana undersökningsresultat inte motsäger att privatkopieringen har en
negativ inverkan på fonogramförsäljningen. Det är mycket svårt att tro att fonogramförsäljningen
skulle ligga på nuvarande nivå om möjligheter till privatkopiering på
tomkassetter inte hade funnits. Därtill kommer att ett kassettband kan användas
flera gånger. Enligt den nyssnämnda nordiska gallupundersökningen gör 25—40% av
köparna nyinspelningar av sina kassetter en eller flera gånger. Privatkopieringen
kan därför vara mer omfattande än vad försäljningssla-tistiken för kassetter
antyder.

Privatkopieringen
av musik på kassetter är naturligtvis för den enskilde

Prop,
1981/82:128 8

ett
bra sätt att skaffa sig ett önskat musikbibliotek eller sammanställa fonogram
utifrån egna behov och idéer. Från musikpolitisk synpunkt är detta mycket
glädjande. Spridningen av musik underlättas och ett musikintresse kan därmed
väckas hos allt fler. Det är särskilt positivt att ungdomen på detta sätt lätt
kan få tillgång till musik och utveckla ett musikintresse.

En
intressant fråga i detta sammanhang är varifrån den musik hämtas som spelas in.
Även här har ett antal undersökningar gjorts, vilka omnämns i den nämnda
promemorian från upphovsrättsutredningen. En undersökning i Förbundsrepubliken
Tyskland år 1972 visade att 65% av inspelningarna gjordes från radio, 19% från
grammofonskivor, 11% från andra kassetter och 5% från TV. Resultaten av den
nordiska gallupundersökningen år 1980 lyder på att radion är den huvudsakliga
källan för kassettinspelningar även i Danmark, Finland och Norge, medan i
Sverige inspelningarna oftast sker från grammofonskivor.

De
grammofonskivor som används som underiag för kassettinspelningar tycks vanligen
vara lånade från goda vänner. Enligt den nordiska gallupundersökningen gällde
detta år 1980 i 70-80% av fallen. I rätt många fall (35—45%) hade man köpt
skivan själv. En mycket liten del av skivorna kom från bibliotek.

Att
spela in musik från radion eller kopiera ett fonogram på kassett är inte bara
ett enkelt utan också ett billigt sätt att skaffa sig musikinspelningar. På
sina håll har man t. o. m. satt i system vänner emellan atl låta någon köpa en
skiva varefter var och en spelar in hela eller delar av skivan på en tomkassett.
Det förekommer också att man bildar klubbar och lämnar ut skivor för
masskopiering. Enligt uppgifter i massmedierna på senare tid har den
kommersiella uthyrningen av grammofonskivor ökat, i första hand i storstäderna.
Det kan inte uteslutas atl de hyrda skivorna kopieras innan de återlämnas.

Av
resultatet från en undersökning år 1977, som SPK har gjort och som redovisas i
kulturrådets rapport, framgår att den musik som spelas in till övervägande del
(88%) är popmusik och dansmusik. Klassisk musik och annan s.k. seriös musik
spelas däremot in i rätt liten omfattning, vilket naturligtvis måste ses i
samband med proportionerna i musikutbudet som sådant. Där utgör dessa typer av
musik en tämligen Hten del. Dessa resultat bekräftas av en hknande undersökning
från år 1978 i Förbundsrepubliken Tyskland.

Privatkopieringen
har emellertid inte bara positiva utan också negativa sidor. För det första får
den konsekvenser i form av inkomstbortfall för rättighetshavarna, dvs. de
musikaliska upphovsmännen (kompositörer och textförfattare), de utövande konstnärerna
(artister och musiker) samt fono-gramproducenterna, eftersom deras verk
utnyttjas utan alt de erhåller ersättning och i en omfattning som inte kunde
förutses vid fillkomsten av den svenska lagen (1960:729) om upphovsrätt till
litterära och konstnärliga

Prop.
1981/82:128 9

verk
(upphovsrättslagen). Denna ger nämligen rätt atl för enskilt bmk göra inspelningar
eller andra kopior av upphovsrättsligt skyddade verk.

Den andra negativa sidan
av den tilltagande privatkopieringen är att möjligheterna att ge ut musik på fonogram
försämras. Hur stor förlusten fill följd av privatkopieringen är för
musikbranschen är svår att uppskatta. Däremot kan man utgå från att
privatkopieringen har en faktisk inverkan på musikmarknaden och att alltså
användningen av oinspelade kassetter påverkar avsättningen av
originalinspelningar. Musikbranschen existerar i hög grad på de produktioner
som blir framgångsrika. Företrädare för musikbranschen i Förbundsrepubliken
Tyskland uttrycker förhållandet så att musikbranschen existerar på de 10-15% av
inspelningarna som inte blir kommersiella felsatsningar. Samtidigt är del just
dessa 10-15 % som är utsatta för den mest omfattande överspelningsverksamheten.

När försäljningen minskar
kommer allt färre produktioner att bära sina egna kostnader. Detta minskar
naturligtvis grammofonindustrins vilja -och förmåga - att ge ut musik. Följden
blir att branschen inte längre i samma utsträckning som tidigare vågar satsa på
"smala" inspelningar eller på inspelningar vars försäljningsutsikter
är svåra att bedöma. Detta drabbar i hög grad den s.k. seriösa musiken, vars
avsättning redan nu är relativt liten. Kulturrådet har uppmärksammat dessa
förhållanden och håller det enligt sin rapport för sannolikt atl minskningen av
produktionen i hög grad får konsekvenser för den kulturpolifiskt angelägna fonogramverk-samheten.
Mot den bakgmnden föreslår kulturtådet att ett stöd till fonogramverksamhet
införs. Till detta förslag ämnar jag återkomma i avsnitt 4.

För
det tredje kan konsekvenserna av utvecklingen på kassettmarknaden negativt
påverka musikers och artisters arbetsvillkor. Ju enklare och billigare det blir
att kopiera inspelningar, desto mer kan avsättningen av originalinspelningar
påverkas och därmed möjligheterna att göra nya sådana. Ju enklare och
billigare det blir att utnyttja inspelade prestafioner, desto mindre kan
behovet bli av direkta framföranden, i synnerhet då musikarrangörerna tvingas
ta stora ekonomiska hänsyn. En sådan utveckling kan inverka på
sysselsättningen inom musiker- och artistyrkena samt kompositörers och
textförfattares utkomstmöjligheter. Levande musik ersätts t. ex. i allt störte
omfattning av inspelad sådan, bl. a. på teatrarna. Utvecklingen på ljudbandsmarknaden
har med andra ord negativa konsekvenser för såväl den inspelade som den
levande musiken.

Den
utveckling som har redovisats här har i en rad länder lett fill olika åtgärder.
Sedan år 1965 finns i Förbundsrepubhken Tyskland bestämmelser om att en avgift
om 5% av försäljningsvärdet på inspelningsapparatur skall utgå till förmån för
de rättighetshavare som drabbas av verkningarna av privatkopiering, såsom
upphovsmän, artister och fonogramproducenler. I Österrike har man i samma
syfte år 1980 infört en avgift på oinspelade ljud- och bildband. I
Storbritannien har olika förslag till en avgift på band och/eller
inspelningsapparater lagts fram.

Prop.
1981/82:128 10

I
de nordiska länderna har de nu arbetande upphovsrältsutredningarna tagit upp
frågan om privatkopieringen och dess konsekvenser. Den har även behandlats i
den nordiska arbetsgrupp som utredningarnas ordförande bildar. Enligt vad jag
har erfarit har utredningarna preliminärt en positiv inställning till en
kompensation i någon form.

Den
danska utredningen avser, enligt vad jag har inhämtat, atl inom kort lägga fram
ett förslag om avgift på tomkassetler. Det norska stortinget beslöt år 1981 atl
den avgift som redan finns på mottagar- och inspelnings-utmstning och som
används för att delfinansiera Norsk Rikskringkasting skall ökas fr. o. m. den 1
januari 1982. Vidare fattade stortinget ett principbeslut om att en avgift på
kassetter skall införas fr. o. m. den 1 juli 1982. De ökade inkomsterna skall
användas för att dels ersätta rätfighetshavare för privatkopieringens
verkningar, dels ge ekonomiskt underlag för sådana kulturpolitiska åtgärder som
kan bidra fill en rimlig balans mellan bruk av levande och inspelad musik.

Kulturtådet
ger i sin rapport uttryck för uppfattningen att del i princip är rimligt att de
som kopierar fonogram privat får betala för samhälleligt stöd fill
upprätthållande av en mångsidig fonogramprodukfion. Rådet anser det också i
princip rimligt att de som kopierar fonogram på samma sätt bör ersätta berörda rättighetshavare
för det ekonomiska avbräck som vållas dem som en följd av kopieringen, liksom
för det därmed ökade utnyttjandet av deras prestationer. Mot denna bakgmnd har
kulturrådet - utöver en eventuell, rent upphovsrättsligt motiverad avgift -
föreslagit en avgift på 2 öre per spelminut för att finansiera ett stöd till fonogramverksamhet.

Det
övervägande antalet remissinstanser har ställt sig positiva till kulturrådets
förslag om en upphovsrättsligt och kulturpolifiskt motiverad avgift på
oinspelade kassettband. Frågan om den upphovsrättsliga ersättningen har inte
belysts närmare av rådet. Den har däremot tagils upp av upphovsrättsutredningen
i dess remissvar. I en till remissvaret fogad promemoria förordas att en kassettavgtft
om 2—3 öre per spelminut las ut för att kompensera rättighetshavarna. Enligt
utredningen måste en sådan avgift tidsmässigt samordnas med den kullurpolitiskt
motiverade avgiften. Detta har också poängterats av många andra
remissinstanser.

En
rad motioner, med yrkande om att en avgift på tomkassetter bör tas ut med syfte
att kompensera för de negativa effekterna av privatkopieringen, har under
innevarande och föregående riksmöte behandlats av riksdagen. Såväl
lagutskottet (LU 1980/81:3 och LU 1980/81:5y) som skalteut-skoftet (SkU
1980/81:43) och kulturutskottet (KrU 1980/81:3y och KrU 1981/82:8) har
behandlat frågan. I det sistnämnda betänkandet framhöll kulturutskottet (s. 5)
att det är synnerligen angelägel att de problem som hänger samman med
hemkopieringen av fonogram får sin lösning. En möjlighet som det enligt
utskottets mening fanns anledning att överväga är att införa en avgift på
tomkassetter. Utskottet betonade vidare önskvärdheten av att regeringen
snarast tar upp kulturrådets rapport Fonogrammen

Prop.
1981/82:128 11

i
kulturpolitiken fill slutlig prövning med sikte på all föreliggande problem på fonogramområdet
skall få en kullurpolitiskt fillfredsställande lösning. Utskottet framhöll
slutligen att den resursförstärkning, som en kassettavgift kommer atl medföra,
i sin helhet bör komma det musikkulturella området lill godo.

Kultumtskottet
erinrade i sitt betänkande också om att utvecklingen på videogramområdet
sannolikt inom en nära framlid kommer atl medföra att problemen i fråga om
hemkopieringen också kommer all bli påtagliga på videoområdet. Denna fråga
kommer jag alt beröra i det följande.

2.3
Utvecklingen på videogramområdet m. m.

Utvecklingen
på videoområdet har i Sverige varit mycket snabb under senare år. Först år 1979
började försäljningen fill hushållen skjuta fart på allvar. Snart beräknas vart
tionde hushåll ha lillgång till en videobandspelare. Detta fömtspås gälla vart
femte hushåll år 1985. Enligt SPK såldes år 1981 2,4 miljoner oinspelade
videokassetter. År 1982 beräknas försäljningen ha ökat till 3,6 miljoner
kassetter.

Videotekniken
har flera användningsområden. Ett användningsområde är inspelning på
tomkassetter av etersända TV-program för uppspelning vid ett senare tillfälle.
Möjligheten atl utnyttja de program som sänds i TV har därmed blivit större än
tidigare.

Videobandspelarna
används också för att spela upp färdiginspelade kassetter. Under åren 1980 och
1981 har det skett en snabb etablering av uthyrningsställen för inspelade
videokassetter. Någon tillförlitlig uppgift om omfattningen finns inte, men en
uppskattning med ledning av faktureringen under år 1980 pekar mot att antalet
exemplar tillgängliga för uthyrning då uppgick till ca 165000. Enligt en
prognos gjord av branschen beräknas fillskottet av kassetter för uthyrning
uppgå fill 400000-500000 under år 1982. Det viktigaste programinnehållet på hyrkassettema
är långfilm urspmngligen avsedd för biografvisning. Hyrespriserna för videokassetter
varierar starkt. Det vanligaste priset är 30 kr. per dygn. En biobiljell i
Stockholms innerstad kostar 27 kr. Redan för två personer kan del alltså vara
billigare att hyra en kassett än atl gå på bio.

Del
är också tekniskt möjligt att spela över programbärande videogram på
tomkassetter och på så vis bygga upp en privat filmsamling för ett relativt
billigt pris. Denna form av kopiering har givetvis en negativ inverkan på
möjligheterna att fä avsättning för inspelade videogram.

Av
de samlade resurserna för åtgärder på filmens område hänför sig huvuddelen till
intäkter från biografavgifter enligt ett filmavtal från år 1963. Enligt avtalet
skall biografer med mer än fem föreställningar i veckan erlägga 10% av
biljettintäkterna till Stiftelsen Svenska filminsfitutet. Avgiftsinkomsterna
används bl. a. fill atl stödja produktion av svensk film. De svenska
filmproducenternas möjligheter att göra film är således beroende

Prop.
1981/82:128 12

av
besöksfrekvensen på biograferna. Denna har dock minskat under de två senaste
spelåren. Mellan spelåren 1978/79 och 1979/80 var minskningen 2,3%. Mellan
spelåren 1979/80 och 1980/81 var minskningen betydligt störte, 7,3%. Under
andra halvåret 1981 var antalet biobesök 7,8% lägre än under samma period
föregående år. Del är rimligt att tillskriva åtminstone en del av denna
minskning konkurrens från videon.

Minskningen
av biografbesöken leder givetvis till en stagnation av biografavgifterna.
Trots biljettprishöjningar har Filminstitutets inkomster av avgiftsmedel ökat
med endast 4,8% under verksamhetsåret 1979/80 och med 2,6% under verksamhetsåret
1980/81. För andra halvåret 1981 har noterats en minskning med 3,4%.

Det
är bl. a. mot den här redovisade bakgrunden man får se de förslag om en avgift
eller skatt på videokassetter som har förts fram i den allmänna debatten. Som
tidigare har nämnts har även frågorna om hemkopieringen tagits upp av
riksdagen. Också videogramutredningen har i sitt slutbetänkande (SOU 1981:55)
Video föreslagit att en avgift skall tas ut. Den bör enligt utredningen avse
videospelare, oinspelade kassetter eller programbärande videogram och
finansiera utredningens förslag på videoområdel.

Jag
har för avsikt att senare denna dag föreslå regeringen att lägga fram en
proposition till riksdagen om vissa filmfrågor m.m. I propositionen kommer att
anmälas alt ett nytt avtal, 1982 års film- och videoavtal, har ingåtts mellan
staten, filmbranschen och videobranschen. Genom avtalet kommer dels som förut,
en biografavgift att utgå på försäljningen av biografbiljetter, dels en
särskild videoavgift att utgå i samband med uthyrning till allmänheten av färdiginspelade
videogram. Avgiftsmedlen kommer att användas för stöd till svensk
filmproduktion och till andra uppgifter inom film- och videoområdet. Härigenom
kommer den negafiva inverkan som videoexpansionen har haft för biograferna i
viss mån att kompenseras.

Privatkopieringens
effekter kommer emellertid inte att kunna beaktas genom det nya avtalet. För atl
detta skall kunna göras bör en särskild avgift läggas på oinspelade kassetter.
Inkomsterna av avgiften bör bl. a. användas till ändamål inom film- och
videoområdet.

2.4
Lag om kassettskatt och användningen av skattemedlen

Regeringen
har nyligen, på förslag av chefen för budgetdepartementet, i en remiss till
lagrådet föreslagit en lag om. skatt på vissa kassettband. I lagrådsremissen
föreslås alt en skatt på oinspelade kassettband införs fr. o. m. den 1 juli
1982. Avgiften föreslås utgå med 4 öre per spelminut för ljudkassetter och 25
öre per spelminut för videokassetter.

Av
de beräknade intäkterna från kassetlskatten bör 40 milj. kr. avsättas för
insatser på främst musik-, film- och bildområdena. Detta belopp motsvarar en
tredjedel av de beräknade intäkterna sedan avdrag har gjorts för

Prop.
1981/82:128 13

vissa
administrationskostnader för uppbörden av skatten samt för kompensation i
vissa fall för de kostnadsökningar för bandinköp som en kas-settskatl kommer
att medföra. Den senare frågan kommer jag att behandla längre fram (avsnitt 6).

Jag
övergår nu till all i korthet redogöra för hur det nämnda beloppet om 40 milj.
kr. bör fördelas.

Enligt
min mening bör insatser göras på tre olika huvudområden. För det första bör
medel anvisas för atl ge rättighetshavare på musikområdet en direkt ekonomisk
ersättning för att deras verk genom privatkopieringen utnyttjas på ett sätt som
inte har varit avsett. För det andra bör statens bidrag till en konstnärligt
högtstående och kullurpolitiskt angelägen men kanske svårsåld fonogramprodukfion
kraftigt förstärkas. För del tredje, sludigen, bör åtgärder vidtas som leder lill
ett ökat antal arbetstillfällen för musiker och vissa andra grupper av
kulturarbetare eller som på annat sätt stöder dem och därmed motverkar privalkopieringens
negativa effekter på det levande kulturlivet. Gemensamt för alla de insatser
jag kommer att föreslå är alt man genom dem direkt eller indirekt kan
kompensera för privatkopieringens skadeverkningar samtidigt som man uppnår kullurpolitiskt
önskvärda effekter.

I
det närmast följande avsnittet kommer jag, efter samråd med chefen för
justitiedepartementet, att föreslå alt 8 milj. kr. tillförs rältighetshavar-grupper
på musikområdet (avsnitt 3.1) och att 8 milj. kr. utgår i form av förstärkta
insatser för vissa grupper av kulturarbetare, dvs. bild- och formkonstnärer saml
författare (avsnitt 3.2).

Jag
kommer längre fram att föreslå atl sammanlagt 12 milj. kr. avsätts för stöd
till kullurpolitiskt angelägen fonogramverksamhet (avsnill 4) och vissa andra
insatser på musikområdet, främst sådana som syftar till att stödja och skapa
arbetstillfällen för musiker och artister m.fl. (avsnitt 5.1).

Av
skatteintäkterna bör vidare sammanlagt 12 milj. kr. tillfalla film- och videoområdet
saml teater- och biblioteksområdena. Till mina förslag rörande film- och
videoområdet återkommer jag, som jag tidigare har nämnt, senare denna dag. Till
mina förslag till insatser på de båda andra områdena återkommer jag i avsnitt
5.2.

De
skattningar av försäljningsutfallet för oinspelade ljud- och videokassetter
som har gjorts av SPK pekar pä en ökande försäljning av videokassetter och en
sannolikt stagnerande försäljning av ljudkassetter. Sammantaget innebär detta
att intäkterna av en kassettskatt de närmaste åren kan komma att öka, men hur
mycket är svårt att fömtse. Om försäljningen av oinspelade kassetter i en
framtid går ner kommer intäkterna givetvis, vid en oförändrad skattesats, att
minska. Vid beräkningen av de medel som framgent skall avsättas för insatser av
nyss angett slag bör därför en modell tillämpas som liknar den som används för
slutregleringen av vuxenutbildningsavgiften. Den innebär att skillnaden mellan
beräknade och faktiska intäkter ett budgetår skall läggas till eller dras av
från de beräknade intäkterna två år senare som en plus- eller minuspost.

Prop.
1981/82:128 14

De
insatser av olika slag som jag kommer att föreslå i det följande möjliggörs
helt och hållet av den skatt på oinspelade kassetter som har föreslagits. Om t.
ex. skatteintäkterna minskar till följd av att försäljningen av tomkassetler
avtar, minskar därför också behovet av att över statsbudgeten kompensera rätfighetshavare
och anvisa medel för andra särskilda insatser. Jag förutsätter att berörda bidragsfördelande
organ i sin långtidsplanering tar hänsyn till att det belopp som kommer att
stå till förfogande kan variera från år till år. Alt intäkterna kommer att
variera gör också att det är angeläget att på ett enkelt sätt definiera medlen anslagstekniskt.
Jag återkommer till det sistnämnda i avsnitt 8.

3
Ersättning till rättighetshavare m. fl.

3.1
Ersättning till rättighetshavare på musikområdet

Som
jag tidigare har nämnt har de möjligheter till privatkopiering som den moderna kasseltekniken
ger betydande fördelar. Atl den nya tekniken gjort det möjligt att utnyttja
musik och andra prestationer på nya sätt och i störte omfattning än tidigare
och atl alstren därmed når allt större delar av allmänheten anser jag, som jag
tidigare har anfört, vara positivt. Som kulturrådet har påpekat i sin rapport
ger den också större möjligheter för människor att själva sammanställa fonogram
utifrån egna behov och önskemål.

Som
jag nyss har berört (avsnitt 2.2) har emellertid denna utveckling också
negativa konsekvenser, framför allt för dem som skapar och producerar de
alster som kopieras. Dessa konsekvenser bör man enligt min mening söka
motverka. En utgångspunkt bör därvid vara att upphovsrätts-lagstiftningen,
liksom hittills, bör innehålla regler som gör det möjligt för människor alt för
eget bruk göra inspelningar av musik och andra verk. Jag anser det emellertid
rimligt att de som gör sådana inspelningar i någon form får ekonomiskt
kompensera rättighetshavarna dels för det inkomstbortfall som kan drabba dem på
grund av privatkopieringen, dels och framför allt för det ökade utnyttjande som
härigenom sker och som med modern teknik har fått en omfattning som inte kunde
förutses när upphovsrättslagen tillkom.

De
nordiska upphovsrättsutredningarna överväger som förut har nämnts sedan någon
tid frågan om privatkopieringen av upphovsrättsligt skyddade verk, bl.a. musik,
och om de verkningar som denna kopiering har för rättighetshavarna. Man torde i
detta sammanhang också komma in på frågan om en ekonomisk kompensation för
denna kopiering. 1 avvaktan på de överväganden, vai. . utredningarnas förslag
kan leda, förordar jag att rättighetshavarna t. v. ges en viss kompensation för
dessa verkningar genom del i inkomsterna från den föreslagna kassettskatten.

Den
nämnda kopieringsverksamheten har sannolikt skadeverkningar för

Prop.
1981/82:128 15

flera
olika grupper av rätfighetshavare. Klart är att vissa rättighetshavare på musikområdel
drabbas av privatkopieringen av ljudkassetter. De bör därför erhålla en direkt
ekonomisk kompensation för privalkopieringens verkningar med hjälp av de medel
som inflyter genom den föreslagna skatten på ljudkassetter. Det belopp om 8 milj.kr.
som enligt vad jag tidigare har föreslagit skall avsättas för detta ändamål,
bör disponeras av regeringen och anvisas över ett nytt anslag, benämnt Bidrag
till verksamhet inom musik- och bildområdena m.m. Jag återkommer senare med förslag
härom (avsnitt 8). Ur anslaget bör ersättning utgå till de musikaliska
upphovsmännen (kompositörer och textförfattare), de utövande konstnärerna
(artister och musiker) samt fonogramproducenterna.

Vad
gäller medlens fördelning mellan de ofika gmpperna av rättighetshavare på
musikområdet har jag anledning att utgå från att några svårigheter i detta
hänseende inte kommer att uppstå. Organisationerna på området bör enligt min
mening själva få komma överens om fördelningen. Jag avser att återkomma till
regeringen i denna fråga, sedan överläggningar har ägt rum mellan berörda
organisationer.

När
det gäller fördelningen inom organisationerna är även delta en fråga som i
princip bör lämnas ät dem själva att lösa. Det är dock önskvärt alt medlen
används på ett sätt som även tar hänsyn till angelägna kulturpolitiska
intressen. Jag anser mig kunna utgå från att medlen kommer att fördelas enligt
de principer som i jämförbara fall tillämpas vid fördelning av ersättningar som
avser utnyttjad musik i Sveriges Radio-koncernens sändningar. Därmed blir det
möjligt för organisationerna att fördela medlen också på kollektiva grunder.
Detta innebär atl förutsättningar finns för att fördelningen får en önskvärd kulturpolitisk
inriktning.

Den
lösning som nu föreslås för svensk del hindrar självfallet inte att de nordiska
upphovsrättsulredningarna fortsätter det arbete på frågorna om privatkopieringen
och dess verkningar som pågår sedan någon tid. Skulle den svenska utredningen
där komma fram till att en ersättning bör utgå i form av en upphovsrättsligt
motiverad avgift på oinspelade band har utredningen enligt sina direktiv
möjlighet att föreslå de regler för en sådan som utredningen finner lämpliga.
Frågan om hur en kompensationsordning för rättighetshavarna slutligen skall
utformas bör tas upp när utredningens förslag föreligger. Därvid kan man komma
fram lill en annan konstruktion än den här föreslagna. Mitt förslag i denna del
är därför att betrakta som en temporär lösning.

3.2
Förstärkta insatser för vissa grupper av kulturarbetare

Jag
har i närmast föregående avsnitt redovisat förslag om direkt ekonomisk
ersättning åt ohka rättighetshavargmpper på musikområdet för de ekonomiska
förluster som de åsamkas fill följd av privatkopieringen av musik.

Prop. 1981/82:128 16

Även
på film- och videoområdet har privatkopiering blivit allt vanligare under de
senaste åren. Som jag tidigare har redovisat (avsnitt 2.3) används tomma
videokassetter till att spela in etersända TV-program, men också till överspelning
från inspelade videokassetter.

Den
upphovsrätlsliga situationen är delvis annorlunda på film- och videoområdet än
på musikområdet. Inom filmbranschen förvärvas sålunda normalt de individuella
rättigheterna av producenten mot en engångssumma. Royaltyavlal har hittills
varit sällsynta. I den mån en ökad privat-kopieringsverksamhet leder till en
minskad försäljning eller uthyrning av programbärande videogram eller till en
minskning av biobesöken drabbar de direkta ekonomiska förlusterna i första hand
producenterna. De avtalsförhållanden som sedan en lid råder mellan Sveriges
Radio AB och vissa fackliga organisationer är dock sådana, alt privalkopiering
av TV-program i vissa fall kan medföra ett direkt inkomstbortfall för medverkande
musiker och artister.

Privatkopieringen
av videogram kan vidare indirekt få negativa verkningar för olika kulturarbetargmpper
i den mån den leder till att de ekonomiska fömtsättningarna för att producera
t. ex. nya filmer försämras. Den tilltagande användningen av hemvideo kan även
allmänt sett komma att innebära minskade arbetstillfällen för kulturarbelarkåren
lill följd av att konsumfionsvanorna på kulturområdet förändras. Man kan heller
inte bortse från att videotekniken ger möjlighet till ett ökat utnyttjande av
konstnärliga verk och prestationer, för vilket upphovsmän och andra rätfighetshavare
kan kräva kompensation.

Med
hänsyn lill vad jag nyss har anfört, finner jag det motiverat att sammanlagt 8
milj. kr. av de medel, som inflyter genom den föreslagna skatten på oinspelade
videokassetter, tillförs skapande och utövande konstnärer som direkt eller
indirekt drabbas av privatkopieringen. Vad gäller medlens fördelning mellan
olika grupper och inom dessa anser jag att en ordning motsvarande den jag nyss
har föreslagit för musikområdet hade varit eftersträvansvärd. På videoområdet
finns dock inle motsvarigheten till musikområdets s. k. collecting socielies. I
denna situation har jag funnit det vara naturligt att den samarbetsorganisation,
KLYS, som inom sig rymmer de grupper som bör kompenseras, ges ett motsvarande
fördelningsansvar.

De
förslag rörande kompensationsmedlens fördelning och användande, som jag kommer
att redovisa i det följande, slår också i överensstämmelse med de önskemål i
dessa hänseenden som har framförts från KLYS sida vid särskilda överläggningar.
KLYS har förordat att medel bör avsättas för all bl. a. ge ett ökat stöd till
bild- och formkonstnärer samt författare. Det har därvid stått klart alt viss
del av medlen avser rätfighetshavarna på musikområdet.

I
1982 års budgetproposition har regeringen föreslagit att medel för visningsersättning
åt bild- och formkonslnärer fr.o.m. budgetåret 1982/83

Prop.
1981/82:128 17

tillförs
en särskild fond, Sveriges bildkonstnärsfond. Regeringen har föreslagit att
14726000kr. anvisas för ändamålet under ett nytt anslag, benämnt
Visningsersättning åt bild- och formkonstnärer. Jag förordar att ytterligare 5
milj. kr. anvisas som ett särskilt stöd lill bild- och formkonstnärer under
det nya anslaget Bidrag till verksamhet inom musik- och bildområdena m. m.
Medlen bör efter ansökan fördelas av den fondstyrelse som enligt regeringens
förslag skall upprättas inom konstnärsnämnden fr.o.m. den I juh 1982.

Även
författarkollektivet kan indirekt komma att drabbas av de ändrade
konsumtionsvanor som en ökande privatkopiering på videokassetter medför. Jag
förordar därför aft 3 milj. kr. avsätts under det nya anslaget som ett särskilt
stöd till författare. Medlen bör efter ansökan fördelas av styrelsen för
Sveriges författarfond.

Jag
återkommer senare med förslag om ett ökat stöd till fria teater- och dansgmpper
(avsnitt 5.2).

4
Stöd till fonogramverksamhet

4.1
Stöd till produktion av fonogram

Fonogramproduktionen
i Sverige och behovet av stöd

Den
årliga svenska fonogramproduktionen uppgår f. n. till ca 2500 tidar per år.
Härav utgörs 2200 fonogram av sådana som omfattas av lagen (1978:487) om
pliktexemplar av ljud- och bildupptagningar, vilket innebär alt de
offentliggjorts i Sverige i minst 50 exemplar vardera. Av dessa utgåvor är ca
1000 LP-skivor, 550 EP-skivor och 650 inspelade kassetter. Den svenska
produktionen består till största delen av originalulgivningar. Endast några få
procent är åtemtgivningar.

De
analyser som kulturrådets fonogramutredning har gjort visar att lönsamheten vid
fonogramutgivning varierar avsevärt mellan olika typer av repertoar. Svensk
utgivning är på vissa repertoarområden ofta olönsam och därför ofullständigt
och ibland dåligt representerad i bolagens produktion. Detta gäller främst
områdena konstmusik, dvs. i europeisk tradition komponerad konsertmusik, samt
jazz och folkmusik.

Den
svenska fonogramproduktionen utgör en förhållandevis liten andel av fonogramutbudet
i Sverige. Enligt kulturrådels rapport Fonogrammen i kulturpolitiken importeras
nästan 80% av de fonogramutgåvor som säljs i Sverige. Att det udändska
inflytandet är stort återspeglas också i företags-stmkturen. Tre stora
multinationella fonogrambolag svarar, enligt kulturrådets rapport, för mer än
hälften av den svenska försäljningen. För resten av försäljningen svarar ca 60 svenskägda
bolag. Av dessa är ett tiotal större, men merparten är små. Deras andel av
försäljningen är endast några få procent. Vid sidan av fonogrambolagens
produktion ges fonogram också ut av föreningar, STIM och enskilda personer. 2
Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 128

Prop. 1981/82:128 18

Att
den svenska fonogrammarknaden är relativt liten gör det, enligt kulturrådet,
svårt atl med lönsamhetskrav producera och sprida fonogram med rötter i och
formade efter svenska livsmönster och olika gmppers särskilda behov. De mindre
bolagen får allt svårare att överleva. Också de större bolagens möjligheter att
bekosta "smalare" inspelningar genom vinster från det mer populära
utbudet minskar till följd av försämrad lönsamhet och sannolikt också som en
följd av den omfattande hemkopieringen av fonogram.

Konstmusik,
jazz och folkmusik hör till de sektorer av musiklivet som stöds av det allmänna
när del gäller levande musik. I ett glesbygdsland som Sverige utgör fonogrammen
ett viktigt komplement till den levande musiken. När det gäller fonogram utgår
dock statligt stöd endast via Rikskonserter och — i särskilda fall — vissa
begränsade medel direkt från regeringen för vissa investeringsbehov.

Mot
denna bakgmnd har kulturrådet föreslagit ett särskilt statligt stöd till
enskilda fonogrambolag för alt garantera en fortsatt svensk produktion av fonogram
inom förlustbringande repertoarområden. Förslaget om ett stöd till en för
kulturlivet viktig fonogramverksamhet har bemötts mycket positivt av remissinstanserna.
Man ansluter sig över lag till uppfattningen att samhälleliga åtgärder krävs
för att säkerställa ett mångsidigt och kvalitativt högtstående fonogramutbud i
Sverige.

Som
jag tidigare har anfört (avsnitt 2.2) är en av privatkopieringens negativa
sidor den att möjligheterna att ge ut musik på fonogram försämras. Enligt min
mening är det därför synnerligen angeläget att staten nu går in med ett brett
stöd fill fonogramprodukfion så alt ett rikt svenskt musik-och kulturliv kan
vidmakthållas och förstärkas. Allt färre fonogramproducenler har råd att satsa
på udda produktioner som en följd av bl. a. att fonogramförsäljningen minskar.
Den stimulans för det levande musiklivet, som möjligheterna att göra fonograminspelningar
utgör, avtar till följd härav. Bredden på utbudet och därmed allsidigheten och
vitaliteten i det svenska musiklivet hotar därmed atl krympa. Från
kulturpolitiska utgångspunkter är det angeläget att söka motverka en sådan
utveckling.

Antalet
fonogram som f.n. framställs med hjälp av statligt stöd är litet, 22-25 st. per
år. Enligt min mening skulle ett förbättrat stöd fill fonogram-produklion kunna
ge den stimulans som behövs för att olika producenter skall våga producera fonogram
med kvalitativt högtstående men kanske svårsåld musik. Det statliga stödet fill
fonogramproduklion bör därför öka och vidgas till att i princip vara
tillgängligt för alla fonogramproducenler.

De
statliga insatserna pä fonogramområdet bör ses som en integrerad del av
musikpolitiken i övrigt. Kulturrådet bör därför, enligt min mening, ha det
huvudsakliga ansvaret för del statliga fonogramstödet i likhet med vad som
gäller för flertalet insatser på musikområdet i övrigt.

Prop.
1981/82:128 19

Produktionsstödets
utformning och inriktning

Kulturrådet
har i sin rapport föreslagit att produkfionsstödet skall vara ett förhandsstöd
som utgår till enskilda mindre fonogrambolag för projekt och produkfioner eller
till en samlad utgivning omfattande ett flertal produktioner. Vidare skall
stödet grundas på en samlad beskrivning av den planerade verksamheten över en
tvåårsperiod. Stödet skall fördelas av kulturrådet och kunna ges till ett och
samma bolag högst en gång under perioden. Efter periodens slut skall en
redovisning lämnas för stödets användning.

Meningarna
om stödets utformning är delade. En del instanser riktar inga invändningar mot
rapportens förslag, t. ex. Svenska kommunförbundet och Svenska
jazzriksförbundet, medan andra har vissa förbehåll. Sålunda anser statens
ungdomsråd och SKÅP att varje stödprojekt bör prövas enskilt och oavsett om
stöd fidigare har utgått till bolaget i fråga. GLF, SAMI och Svenska tonkonstnärsförbundel
vänder sig mot atl endast mindre grammofonbolag skulle komma i fråga. Större
vikt måste fästas vid innehållet än vid bolagets storlek. NIFF däremot anser
att stöd fill ett enskilt bolag måste gmndas på en bedömning av bolagets totala
verksamhet.

Bl.
a. mot bakgmnd av remissinstansernas synpunkter har kulturrådet i senare
anslagsframställningar reviderat sitt förslag. I anslagsframställningen för
budgetåret 1982/83 har kulturtådet utgått från att alla typer av svenska bolag
med regelbunden utgivning skall kunna ansöka om stöd. Stöd skall sökas för hela
det kommande årets produkfion. Bedömningen av ansökningarna bör dock avse varje
planerad produkfion. Bidrag bör utgå till bolagen för det antal produktioner
som befunnits kullurpolitiskt och konstnärligt angelägna. För stöd bör viss minimiupplaga
samt lagerhållning och sedvanlig försäljning krävas. Stödbeloppet bör
fastställas per produktion och utbetalas med en tredjedel i förskott och två
tredjedelar då det färdiga fonogrammet föreligger. För särskilt
kostnadskrävande produktioner bör enligt rådet särskilda bidrag kunna utgå.

För
egen del anser jag att kulturrådets reviderade förslag i huvudsak kan ligga
till gmnd för en stödordning. Stödet bör alltså avse enskilda produktioner
eller projekt och inte utgå som bidrag till producenter för en samlad utgivning.
Följande riktlinjer bör enligt min mening gälla.

Huvudparten
av det totala stödbeloppet skall tilldelas producenter med regelbunden
utgivning. Det är därvid särskilt angeläget att stödja de mindre företagens
produktion. Även större företag bör dock kunna beviljas stadigt stöd. Därigenom
kan de stimuleras fill att öka sin utgivning av kullurpolitiskt önskvärda fonogram.

Med
ett eller tvä ansökningstillfällen per år är det naturligt att producenterna
till sina ansökningar fogar såväl en beskrivning av produktionsplanerna för
det närmast kommande året resp. halvåret som kostnadskal-

Prop.
1981/82:128 20

kyler.
Bedömningen av ansökningarna skall dock inriktas på de enskilda produktionerna
eller projekten. Beslut om stöd bör sålunda, som jag tidigare har anfört,
gälla dessa produktioner eller projekt, ej samlade utgivningar. Vidare bör
beslut fattas beträffande samtliga ansökningar som inkommit vid samma
ansökningstillfälle innan besked om stöd lämnas fill någon av de sökande. Det
organ som skall fördela stödet ges därigenom tidsmässigt utrymme för att skaffa
sig den överblick som behövs. Olika ansökningar kan därmed lättare vägas mot
varandra och en bredd garanteras vad gäller genrer, typ av produktion,
tonsättare, artister, mottagar-grupper etc. Vidare kan ett samlat besked lämnas
så att den enskilde producenten vet vilket statligt stöd som kan påräknas under
året eller halvåret i fråga. Detta bör ge framför allt de mindre fonogramproducenterna
en grundtrygghet under en period. Jag vill emellertid betona att en sådan
handläggning av stödet, som jag här har förordat, inte får utesluta en önskvärd
flexibilitet. Del bör således vara möjligt för producenter att, i enstaka fall
och efter samråd med det bidragsfördelande organet, göra ändringar i planerna
för det projekt som har beviljats bidrag. Undantagsvis bör man även kunna
meddela stcdbeslut mellan de reguljära utdelningstillfällena, om en ansökan
måste behandlas särskilt skyndsamt.

En
mindre del av del statliga stödet lill fonogramprodukfion bör kunna avsättas
för stöd till tillfälliga fonogramproducenler för enstaka produkfioner. I
samband härmed kan Rikskonserler fr.o.m. budgetåret 1982/83 avlastas de bidragsfördelande
uppgifter som institutet nu har och som jag har berört i årets
budgetproposition.

Jag anser vidare atl
stödet skall utgå till svenska eller i Sverige verksamma producenter för
produktion och utgivning av fonogram med svensk musik och fonogram med svenska
artister. Vid fördelningen bör hänsyn tas till i vilken utsträckning ett visst
verk eller en viss artist fidigare har spelats in. De konstnärliga och
kulturpolitiska kvaliteterna hos produktionerna samt fömtsebara svårigheter för
dem att hävda sig på den kommersiella marknaden bör vara styrande vid
fördelningen. Fråga om stöd bör prövas av kulturtådet. Stödet skall fördelas så
att det främjar ett allsidigt utbud av konstnärligt och kullurpolitiskt värdefulla
svenska fonogram. Jag har därvid främst tänkt på allsidighet med avseende på produktionsty.per
- solister, mindre ensembler, kammarorkestrar, körer, symfoniorkestrar etc. —,
på genrer - inte bara av traditionell typ utan även olika blandformer -, på mottagargmpper
samt på tonsättare, lextförtattare och artister. När det gäller mottagargmpper
anser jag det särskilt angeläget att produktionen av fonogram för barn och
ungdom stimuleras. Jag kommer in på denna fråga även vid min behandling av Rikskonserters
fonogramverksamhet (avsnitt 4.3).

Enligt
min mening skall stödet vara ett förhandsstöd, dvs. beslut om bidrag bör fattas
innan produktionen inleds. För ett sådant stöd talar atl initialkostnaderna vid
produkfion av fonogram är höga. Ett efterhandsstöd

Prop.
1981/82:128 21

kan
hämma viljan att ge sig in i produktioner vars försäljningsframgång kan bli Uten
eller är svår att bedöma. Ett förhandsstöd är därför att föredra. Endast en
tredjedel av bidraget bör dock betalas ut i förskott. Resten bör utgå först när
det färdiga fonogrammet föreligger för försäljning.

Kulturrådet
har föreslagit att stöd även skall kunna utgå för att framställa en ny upplaga
av svenska grammofonskiveproduktioner som av kulturpolitiska skäl bedöms
viktiga att ha kvar på marknaderi. För stöd till ny upplaga skall enligt kulturtådet
krävas atl produktionen har funnits fillgänglig i minst tre år och under det
senaste året sålts i högst 200 exemplar. Stödet skall utgå med högst 50% av den
kalkylerade kostnaden för 1 000 exemplar. Vid bedömningen av ansökningar om
stöd skall enligt rådet hänsyn även tas till det ansökande bolagets resurser.
Rådet bör få fördela stödet.

Jag ansluter mig till kulturtådets
förslag alt bidrag skall kunna utgå också till åtemtgivning av sådana fonogram
som av kulturpolitiska skäl bör finnas tillgängliga men där företagsekonomiska
förutsättningar för en åter-utgivning inte bedöms föreligga. Samma allmänna rikthnjer
bör gälla för detta stöd som för bidraget till nyproduktioner. Bidrag fill åtemtgivning
av fonogram skall således utgå till svenska eller i Sverige verksamma producenter
för åtemtgivning av fonogram med svensk musik och fonogram med svenska
artister. De konstnärliga kvaliteterna samt de företagsekonomiska fömtsättningarna
för en åtemtgivning bör vara vägledande vid bidragsgivningen. Även detta stöd
bör fördelas av kulturrådet.

Produktionsstödets
omfattning

Till
produktionen av fonogram hör alla moment fram till att fonogrammet har massreproducerats.
De kostnader det är fråga om är dels fasta, dels rörliga, dvs. beroende av
antalet producerade exemplar. De fasta kostnaderna utgörs bl. a. av kostnader
för löner, gager, lokaler och teknik, medan de rörliga kostnaderna omfattar bl.
a. reproduktions- och konvolutkostnader samt royalties fill medverkande och
upphovsmän. De rörliga kostnaderna varierar inle så mycket från produkfion till
produktion. De fasta kostnaderna kan däremot variera avsevärt mellan olika
typer av produktioner beroende på om det är t. ex. en ensam person, en mindre
ensemble, en kammarorkester eller en symfoniorkester som medverkar. Framför
allt är det då gagerna som påverkar kostnaden.

Inte
bara kostnaderna för produktionen av fonogram varierar. Även försäljningsinkomsterna
varierar mycket mellan olika utgåvor. Båda dessa förhållanden innebär att alla
produktioner inte kan få lika stora bidrag utan stödens storlek bör variera.
Enligt min mening bör bidragsbeloppen i princip utgå från ett antal schabloner
knutna till olika slag av produktioner. Schablonerna bör bestämmas med
utgångspunkt i hur stora produktionskostnaderna brukar vara och det sannolika
försäljningsutfallet för produktionstypen i fråga. Avvikelser från
schablonbeloppen bör kunna förekom-

Prop,
1981/82:128 22

ma
om produktionskostnaderna är särskilt höga resp. låga eller när fonogrammet
redan i förväg kan bedömas få en särskilt låg resp. hög efterfrågan.

Jag
vill i detta sammanhang betona att stöd enligt min mening inte skall ges en
sådan omfattning att det täcker samtliga kostnader. Den enskilde producenten
bör alltså även när det gäller statligt stödda produktioner svara för ett
affärsmässigt risktagande.

Jag
ämnar längre fram (avsnill 4.3) återkomma till hur jag anser att Rikskonserters
fonogramverksamhet bör finansieras i framfiden. Mitt förslag innebär i korthet
atl Rikskonserter fr. o. m. budgetåret 1983/84 ges ett särskilt stöd för en basorganisafion
och i övrigt får söka och erhålla stöd till produktion av fonogram på samma
villkor som andra producenter. Del sagda innebär i sin tur att ett bidrag lill
produktion av fonogram för budgetåret 1982/83 bör beräknas till ett lägre
belopp än vad som härefter blir fallet.

Jag
förordar att 5,0milj.kr. beräknas för stöd till fonogramprodukfion under nästa
budgetår. Inom en medelsram av denna storlek bör stöd kunna beviljas för 75-125
nyproduktioner och ca 20 åtemtgivningar. Om bidragsnivån framgent måste minska
till följd av sjunkande intäkter från kassettskatten fömtsätter jag att
kulturrådet noga överväger om minskningen skall gå ut över det antal
produktioner som ges bidrag eller bidragsbeloppens storlek. Med tanke på att
inrättandet av en ny stödordning kräver förberedelser av såväl bidragssökande
producenter som bidragsfördelande myndighet, dvs. kulturrådet, är det dock inte
sannolikt att hela delta belopp kan fördelas under det första året. Jag har
därför räknat med att endast 3,7milj. kr. kommer att kunna fördelas som
produktionsstöd under budgetåret 1982/83. Resten, dvs. 1,3milj.kr., bör under
det budgetåret komma den svenska fonogramproduktionen fill del på annat sätt.
Till delta återkommer jag i det följande.

Utrustning
m.m.

I
sin anslagsframställning för budgetåret 1982/83 har kulturrådet tagit upp
frågan om att ett särskilt anslag bör inrättas för bidrag till utmstning och
tekniska investeringar för fonogramproduklion. Enligt kulturrådets uppfattning
är behovet av förnyelse av utrustning störst hos de mindre fonogramföretagen.
Detta har bl. a. kommit till uttryck genom en rad ansökningar om bidrag till
såväl regeringen som kulturrådet under de senaste åren. Den snabba tekniska
utvecklingen och förslitningen av apparatur gör del särskilt svårt för de
mindre och resurssvaga fonogramföretagen atl konkurtera med de större när det
gäller kvaliteten i ljudåtergivningen.

Som
jag nyss har nämnt bör enligt min mening under budgetåret 1982/83 1,3 milj. kr.
av det nya produkfionsstödet komma den svenska fonogram-verksamheten fill del
på annat sätt. Mot bakgmnd av vad kulturrådet har

Prop.
1981/82:128 23

anfört
om behovet av utmstning och lekniska investeringar förordar jag att det nämnda
beloppet anvisas för engångsinsatser avseende ändamål av investeringskaraktär
inom fonogramverksamheten, bl. a. utrustning. Stödet bör fördelas av statens
kulturråd efter ansökan och beviljas mindre fonogramföretag med knappa
resurser. Jag förutsätter därvid att möjligheterna att på rimliga villkor
utnyttja befintliga inspelningsmöjligheter pä annat håll har undersökts innan
bidrag ges för ny apparatur. Jag utgår vidare från att del anvisade beloppet
skall kunna fördelas successivt under en längre period än under budgetåret
1982/83.

Handläggningen
och uppföljningen av stödet m. m.

Som
jag tidigare har förordat bör stödet till fonogramproduklion fördelas av kulturtådet.
Arbetet med fördelningen bör anförtros en arbetsgrupp som utses av kulturrådets
styrelse efter förslag från nämnden för teater, dans och musik. Arbetsgmppen
bör ha en sådan sammansättning att ett brett spektrum av genrer m.m. finns
representerade inom den. Bedömningen av ansökningarna bör alltså bli så
allsidig som möjligt.

Det
är vidare angeläget att kulturtådet noga följer utvecklingen på fonogramområdet
och redovisar en samlad utvärdering av det nya fonogramstödet när erfarenheter
har vunnits.

Regeringen
bör inhämta riksdagens godkännande av de riktlinjer för stöd till produktion
och utgivning av fonogram som jag har redovisat i det föregående. Det bör
ankomma på regeringen eller i vissa fall, efter regeringens bemyndigande, på kulturtådet
att fastställa de närmare riktlinjerna för stöden. Jag ämnar senare återkomma
till regeringen med förslag fill behövliga författningsbestämmelser, men vill
redan i detta sammanhang nämna att beslut om stöd till produktion och utgivning
av fonogram enligt min mening inte bör kunna överklagas.

Sammantaget
har jag för budgetåret 1982/83 beräknat kostnaderna för det produktionsstöd och
det utrustningsbidrag, som kulturrådet enligt mina förslag skall fördela, till
5,0 milj. kr. Jag har beräknat delta belopp så att det även skall täcka
kostnaderna för att handlägga fördelningen av stödet (160000kr.). Medlen bör
enligt min mening anvisas under ett nytt reservationsanslag benämnt Bidrag till
verksamhet inom musik- och bildområdena m. m. Jag återkommer med förslag härom
(avsnitt 8).

4.2
Stöd till utgivning av musikhistorisk fonogramantologi

Musikaliska
akademien har i tre olika skrivelser tagit upp vissa frågor rörande en planerad
utgivning av en svensk musikhistorisk skivantologi samt ansökt om bidrag
härför.

Kulturrådet
har i sin rapport Fonogrammen i kulturpolitiken föreslagit att Rikskonserter
ges i uppdrag att sammanställa en svensk musikhistorisk exempelsamling för
pedagogiskt bmk i skolor och studieförbund.

Prop.
1981/82:128 24

De
remissinstanser som har yttrat sig över kulturrådets förslag, bl. a.
statskontoret. Svenska kommunförbundet. Rikskonserter, Svenska musikerförbundet,
GLF och UHÄ är positiva. UHÄ påpekar atl den föreslagna exempelsamlingen också
skulle vara ett steg på vägen mot att tillgodose de krav som i framtiden kan
komma från forskare inom skilda områden.

Musikaliska akademiens
styrelse riktar i sitt remissvar uppmärksamheten på den svenska
musikhistoriska skivantologi som har föreslagils av en arbelsgmpp knuten till
akademin i de tidigare nämnda skrivelserna. Den nämnda arbetsgruppen har enligt
akademin sedan år 1975 arbetat med frågan om en skivantologi. Bl. a. har man
från arbetsgruppen påpekat att en dansk och en norsk antologi utges
kontinuerligt sedan flera år tillbaka. Ett behov finns också av en svensk
antologi. Från arbetsgruppens sida har bl. a. framhållits atl det i Sverige
inte finns någon systematik i utgivningen av svensk musik i skilda genrer och
alt det finns luckor i utgivningen. Detta innebär att den svenska repertoaren
på fonogramområdet dels inte är representafiv, dels är svår att komma åt för
bl. a. institutioner.

När
det gäller innehållet i en antologi konstaterar arbetsgruppen att höga
musikvetenskapliga krav måste ställas och aft den musikaliska kvaliteten måste
vara hög. Bl. a. bör textdokumentation och pedagogiskt material medfölja
skivorna. Vidare föreslås att utgivningen i huvudsak bör presenteras i två
serier, dels en monografiserie där bl. a. de mera betydande tonsättarnas verk
finns sammanställda, dels en serie med särskilda lemata eller miljöer.

Musikantologin
föreslås av arbetsgmppen ges ut i olika etapper. Den första bör, enligt
akademin, innehålla musik skriven av svenska (eller i svenskt musikliv
integrerade) tonsättare i huvudsak födda före sekelskiftet.

Antalet
produktioner i en musikhistorisk skivantologi har preliminärt uppskattats till
ca 250 LP-skivor och den årliga utgivningen till ca 15 skivor.

Alternativet
att låta Rikskonserters fonogramavdelning stå för hela produktionen anser
arbetsgruppen inte vara rimligt. En förutsättning för genomförandet är ett
samarbete med övriga skivbolag. Dessa har också vid överläggningar med arbetsgmppen
förklarat sig beredda alt medverka i utgivningen.

Musikaliska
akademien har bl. a. i flera anslagsframställningar, senast i anslagsframställningen
för budgetåret 1982/83, anhållit om medel för utgivning av en antologi.
Kulturrådet, som har yttrat sig över akademins förslag, anser att det finns
behov av en musikhistorisk skivantologi och tillstyrkte redan inför budgetåret
1980/81 alt ett arbete skulle påbörjas. I sin anslagsframställning för
budgetåret 1982/83 föreslår rådet alt Musikaliska akademien får vissa medel
för atl kunna påbörja utgivningen. Noggranna analyser av utgivningstakt m. m.
bör emellerfid göras. Produktionskostnadernas storlek kommer enligt
kulturrådet att bero på villkoren för det planerade samarbetet med olika
skivbolag.

Prop.
1981/82:128 25

Sludigen
har Musikaliska akademien och Rikskonserter i en gemensam skrivelse i september
1981 föreslagit att Rikskonserter under i första hand en period om tre år ges i
uppdrag att svara för utgivning av en svensk musikhistorisk skivantologi. Den
expertgrupp som hittills har förberett antologin skulle fortsätta sitt arbete
och även i fortsättningen vara knuten fill Musikaliska akademien. Utgivningen
föreslås uppgå till tio LP-produk-tioner per år, varav Rikskonserter själv
förutsätts kunna svara för en utgivning av fem produktioner inom ramen för sitt
nuvarande stöd till fonogramverksamhet.

Som framgår av det jag nu
har redovisat finns det ett behov av en musikhistorisk fonogramantologi. Enligt
min mening är det önskvärt atl arbetet med antologin kan börja under budgetåret
1982/83. Ansvaret för utgivningen av och innehållet i en musikhistorisk fonogramantologi
bör ligga på Musikaliska akademien. Genomförandet bör ske i huvudsak i enlighet
med akademins tidigare förslag. Vidare fömtsätter jag att akademin kommer att
samarbeta med olika skivbolag.

Regeringen bör inhämta
riksdagens godkännande i fråga om milt förslag beträffande stöd till en musikhistorisk
fonogramantologi.

Enligt
vad jag har inhämtat har Rikskonserter och Musikaliska akademien redan
beslutat starta en försöksverksamhet så att en del av Rikskonserters produkfion
kan ingå i antologin. Under i första hand en period på tre lill fyra år räknar
jag med att det skall vara möjligt för Musikaliska akademien att ge ut ca tio fonogramproduktioner
per år, under fömtsättning att kassettskatteintäkterna ger utrymme för ett
statligt bidrag till en utgivning av denna omfattning. Efter periodens slut bör
akademin komma in till regeringen med en redovisning av sina erfarenheter av
verksamheten.

Den
totala kostnaden för antologin är f.n. svår att uppskatta. Rikskonserter har
för budgetåret 1982/83 fömtsatt att man inom ramen för sitt nuvarande
statsbidrag skall kunna svara för utgivningen av fem antologiproduktioner. Med
hänsyn härtill har jag för budgetåret 1982/83 under det nya anslaget Bidrag
till verksamhet inom musik- och bildområdena m. m. beräknat endast 500000 kr.
för stöd fill en svensk musikhistorisk fonogramantologi. Medlen bör disponeras
av Musikaliska akademien för nämnda verksamhet.

4.3
Rikskonserters fonogramproduktion

Rikskonserters
fonogramproduktion har karaktären av försöksverksamhet. För fonogramverksamheten
har för budgetåret 1981/82 anvisats 6,1 milj. kr. För budgetåret 1982/83 har
anslaget fill Rikskonserter räknats upp i budgetpropositionen.

Vid
Rikskonserters fonogramavdelning finns 14 tjänster. För fonogramproduktion
används därutöver resurser vid Rikskonserters övriga avdel-

Prop.
1981/82:128 26

ningar.
Avdelningen köper också tjänster utanför institutet, i första hand när det
gäller inspelningsledning, teknik samt produktion av trycksaker och konvolut.

För
rådgivning i repertoarfrågor finns f. n. fyra konsultgmpper för konsertmusik,
folkmusik, jazz resp. musik för barn. Beslut om utgivning fattas av
Rikskonserters direktör efter samråd med chefen för fonogramavdel-ningen.

Enligt
riksdagsbeslut i anslutning till förslag i prop. 1973:1 (bil. 10 s. 45, KrU
1973:7, rskr 1973:89) skall Rikskonserters fonogramproduktion inriktas på att
vara repertoarkompletlerande och avse utgivning av svensk musik som är
orepresenterad eller ofullständigt representerad på fonogram samt utgivning av fonogram
med svenska artister vars konstnärsskap inte kan anses vara tillräckligt
dokumenterat på fonogram.

Den
totala utgivningen på Rikskonserters märke Caprice har t. o. m. budgetåret
1980/81 varit 210 LP-produkfioner. Under budgetåren 1973/74-1980/81 har
utgivningen omfattat 171 LP-produklioner. Av dessa har 58% utgjorts av
konstmusik, 19% av folkmusik, 21 % av jazz, 2% av visor och 1 % av musik för
barn.

Kulturrådet
föreslår i sin rapport att försöksverksamheten med fonogram vid Rikskonserter
bör permanentas. Under en treårsperiod bör verksamheten byggas ut och
förstärkas. Produkfionen bör enligt rådet öka lill ca 50 fonogram per år.
Vidare bör Rikskonserter svara för stödjande och konsulterande insatser för
tillfälliga producenter. Personalen vid Rikskonserters fonogramavdelning bör
förstärkas. Enligt förslaget bör Rikskonserters utgivning inte längre vara
enbart repertoarkompletlerande. Utgivningen bör även inriktas på att utveckla
alternativ till det kommersiella utbudet i samverkan med ickekommersiella bolag
och tillfälliga producenter. Produktionen bör främst spegla svenskt musikliv
och innehålla musik utförd av svenska musiker. Vidare föreslås minst en
tredjedel av produktionen utgöra fonogram för bara och ungdom. De av
Rikskonserter utgivna fonogrammen bör hållas tillgängliga för allmänheten i
minst 25 år. För alt handha produktionsplaneringen föreslås alt en särskild fonogram-kommitté
inrättas.

Remissopinionen
är splittrad lill förslaget om en permanent och utbyggd fonogramverksamhet vid
Rikskonserter. Flera instanser är rent allmänt posifiva fill rapportens förslag
men har i vissa fall invändningar. Musikaliska akademien framhåller för sin
del att stödet till Rikskonserter inle får medföra att andra små fonogrambolag
med icke kommersiell inriktning konkurteras ut. Ett fåtal remissinstanser är
direkt negativa.

Ett
stort antal remissinstanser tar inte direkt ställning. De är varken för eller
emot förslagen men har synpunkter i vissa avseenden. Statskontoret framhåller atl
det inte finns skäl för en utbyggnad av Rikskonserters personalorganisation och
föreslår i stället en intern rationalisering förökad produktion till lägre
kostnader och en omfördelning av resurser som i dag

Prop.
1981/82:128 27

disponeras
för annan verksamhet. SPK anser bl. a. att eftersom Rikskonserters kostnader
har varit höga borde rapporten i större utsträckning ha prövat alternafiva
stödformer. Bl. a. påpekar SPK att om en stor del av utgivningen av en viss
repertoar bhr subventionerad och utgivningarna lågprissälts för att öka
spridningen, kommer utgivningarna hos övriga företag inom dessa områden i en
ogynnsam konkurrenssituation. Detta kan leda till att fonogrambolagen minskar
sitt utbud av denna repertoar. Svenska jazzriksförbundet, GLF, IFPI och NIFF
anser atl stödet lill Rikskonserter i stället bör läggas på enskilda bolag och
produktioner, vilket skulle ge kullurpolitiskt medvetna bolag och producenter
bättre möjlighet att överleva.

Förslaget
att Rikskonserters utgivning i framtiden bör inriktas på att i vidare mening
utveckla alternativ till det kommersiella fonogramutbudet stöds av videogramutredningen
och Rikskonserter. SPK finner det inte klarlagt att utbudet är så
otillfredsställande att samhället bara därför bör ta inifiativ till vad som
kallas kompletterande utgivning. Beträffande inriktningen anser vidare Svenska
jazzriksförbundet, GLF, IFPI och NIFF att Rikskonserters fonogramverksamhet av
konkurrensskäl alltjämt bör begränsas till kompletterande repertoar, SAF att
Rikskonserters uppgift bör vara att säkra ett rikt svenskt musikliv samt FST
och SAMI att utgivningen bör omfatta musiktyper som är dåligt företrädda i
annan fonogramverksamhet.

Förslaget
att Rikskonserter skall ha sina produktioner i lager i 25 år har inle mött
några invändningar från remissinstansernas sida. Ett flertal remissinstanser
anser att antalet fonogram för barn och ungdom bör öka men avstyrker förslaget
om att en tredjedel av Rikskonserters produktion särskilt skall anpassas för
barn och ungdom. Bl. a. nämns all definitionssvårigheter uppkommer och att man
underskattar barns och ungdomars förmåga att tillgodogöra sig olika slags
musik. I sin anslagsframställning för budgetåret 1982/83 upprepar dock
kulturrådet sitt förslag om kvotering med hänvisning till det stora behovet av
kvalitetsproduktioner som finns hos dessa målgrupper. Särskilt viktigt är det,
enligt kulturrådet, att verksamheten med fonogram för barn och ungdom bättre
kan integreras i och samordnas med Rikskonserters övriga verksamhet, t. ex. skolkonsertverksamheten.
Med sådana fonogram jämställer kulturrådet då pedagogiskt inriktade fonogram
inom alla genrer.

För
egen del anser jag att Rikskonserters fonogramproduktion verksamt har bidragit
till att berika det svenska musiklivet. Jag finner därför att övervägande skäl
talar för en permanentning av verksamheten, dock med något ändrade fömlsättningar.
Främst gäller dessa bidragsgivningen.

Rikskonserter
har hittills varit ensam mottagare av statligt stöd fill fonogramverksamhet.
Eftersom stadigt stöd, enligt vad jag har föreslagit i det föregående, nu bör
kunna utgå även till andra producenter, anser jag att Rikskonserter skall söka
och erhålla produkfionsstöd på i princip sam-

Prop.
1981/82:128 28

ma
sätt som andra fonogramproducenler, dvs. efter ansökan hos statens kulturråd.
Jag förordar dock att Rikskonserter därutöver skall erhålla medel till den basorganisafion
inom institutionen som skall svara för fonogramverksamheten.

Huvudskälet fill att
särskilda medel bör anvisas för en basorganisation är atl det alltjämt bör
ligga i statens intresse att söka garantera en viss fonogramproduklion även
efter del att ett mer allmänt utgivningsstöd har införts. I detta ligger atl
Rikskonserters produktion även fortsättningsvis bör ha en repertoarkompletlerande
inriktning samt huvudsakligen avse svensk musik och/eller svenska artister vars
konstnärsskap är ofillräckligt dokumenterat på fonogram. Ett annat skäl till
att stödja en basorganisation är att Rikskonserter, som kulturrådet föreslår,
bör vidga sin uppgift att ge stöd och vara konsult åt tillfälliga producenter.

Kulturrådet
har föreslagit att minst en tredjedel av Rikskonserters fonogramproduktion
skall utgöras av fonogram för barn och ungdom. För egen del vill jag liksom
tidigare (avsnitt 4.1, Produktionsstödets utformning och inriktning)
understryka vikten av att Rikskonserter producerar betydligt fler sådana fonogram.
Jag är emellertid inte beredd all förorda en kvotering, bl. a. med hänsyn fill
svårigheten att avgränsa vad som är fonogram för barn och ungdom. Inte bara
inspelningar med barnvisor eller ungdomars favoritgenrer utan också musik, som
tradifionellt anses som musik för vuxna, kan ge en lyssnande yngre generafion
stor behållning. Om musik av detta slag sätts in i ett pedagogiskt sammanhang
är förutsättningarna härför så mycket större. Konvolutens, dvs. omslagens
utformning är i detta sammanhang mycket betydelsefull.

Rikskonserter
har genom sin långa erfarenhet av musikverksamhet i förskolor och skolor unika
möjligheter att producera pedagogiskt inriktade fonogram för barn och ungdom.
Det är enligt min mening en fördel om Rikskonserter kan integrera även annan fonogramproduktion
med sin verksamhet med konserter och musikframlrädanden av olika slag.

Ett
statligt bidrag till en basorganisafion för Rikskonserters fonogramverksamhet
bör givetvis vara mindre än det som institutet nu tilldelas för fonogramproduktion.
Eftersom inriktningen av repertoaren bl. a. innebär att den blir mer svårsåld
och att speciella åtgärder kan krävas för alt nå lyssnarna bör dock bidraget
vara ganska omfattande. Enligt min uppfattning erfordras 3,9 milj. kr. i 1981
års priser för basorganisationen. I det beloppet är även inräknat medel för
konsulthjälp åt tillfälliga producenter.

Vid
mina beräkningar har en utgångspunkt varit att basanslaget skall vara så stort atl
Rikskonserter, tillsammans med de produktionsstöd som kan erhållas från kulturtådet,
skall kunna fullgöra sina uppgifter på fonogramområdet och investera i viss ny
utmstning utan att minska nuvarande antal produktioner. Enligt min mening bör
snarare en ökning av produktionen eftersträvas, vilket bör kunna ske om en
intern rationalisering genomförs och resurser omfördelas. En effektivare
verksamhet bör också

Prop.
1981/82:128 29

bli
följden av ett samarbete med andra fonogramproducenler i sådana fall där detta
är möjligt samt ett tekniskt samarbete med t. ex. Sveriges Radio AB. Även
mindre sparåtgärder bör ha viss betydelse i sammanhanget.

Med tanke på den långa planeringsfiden
för fonogramproduktion bör, som jag tidigare har antytt, den här föreslagna
förändringen i fråga om finansieringen av Rikskonserters fonogramverksamhet inle
vidtas redan inför budgetåret 1982/83. Det statliga bidraget bör under
nyssnämnda budgetår utgå på samma villkor som hittills och i enlighet med mina
förslag i årets budgetproposition. Först inför budgetåret 1983/84 bör en omläggning
ske, innebärande att enbart ett basanslag för fonogramverksamhet anvisas under
anslaget lill Rikskonserter. Som jag tidigare har nämnt (avsnitt 4.1,
Produktionsstödets omfattning) räknar jag med att kulturrådet under budgetåret
1983/84 - om medel finns tillgängliga - skall kunna disponera ett störte belopp
för bidrag till fonogramproduktion än under budgetåret 1982/83. Som jag nyss
har nämnt bör då Rikskonserter söka och erhålla produktionsstöd på samma sätt
som andra fonogramproducenler. Jag ämnar återkomma till regeringen i denna
fråga vid min anmälan lill budgetpropositionen 1983. Regeringen bör inhämta
riksdagens godkännande av de riktlinjer för en ändring av bidraget till
Rikskonserters fonogramverksamhet som jag nu har angett.

4.4
Distribution av fonogram m. m.

Som
information vill jag i det följande ta upp vissa frågor rörande distributionen
av fonogram och utgivning av en fonogramkatalog.

Kulturrådet
har i sin rapport pekat på att personer som bor utanför storstadsområden inte
har tillfredsställande möjligheter att ta del av fonogramutbudet, varken när
det gäller möjligheten till information om fonogram eller möjligheten att köpa
fonogram. Det urval som står dessa personer till buds är begränsat och
motsvarar det för dagen mest populära.

Kulturrådet
har därför föreslagit att ett samhällsstöll distributionsnät skall bildas.
Detta skall bestå av en central organisation med ett betydande ansvar för olika
funktioner samt regionala depåer. Enligt förslaget bör rådet få i uppdrag att
inleda förhandlingar med intressenter inom fonogramområdet om bildandet av ett
samhällsstöll distributionsnät.

I
senare anslagsframställningar har kulturrådet angett att rådet inle räknar med atl
kunna genomföra de nödvändiga förhandlingarna i egen regi.

Flertalet
remissinstanser instämmer i att staten bör göra en insats på distributionsområdet.
Många har dock invändningar mot det konkreta förslaget och anser det vara
alltför skissartat. Ett antal remissinstanser påtalar att utredningen borde ha
undersökt mera näraliggande alternativ för staten att stödja distributionen av fonogram.

För
egen del anser jag det otillfredsställande att möjligheten atl ta del av

Prop.
1981/82:128 30

fonogramutbudet
är så begränsat som det f. n. är. Bl. a. mot bakgmnd av remisskritiken är jag
dock inte beredd att följa kulturrådets förslag om ett samhällsstött
distributionsnät. Möjligheterna att förbättra distributionen via existerande
och billigare kanaler måste prövas i första hand.

En
sådan prövning kräver att kontakter tas med ett stort antal instanser och alt
ett relativt omfattande utredningsarbete genomförs. Ett sådant arbete bör
anförtros åt en särskild utredare. Jag avser därför atl senare hemställa om
regeringens bemyndigande att tillkalla en sådan för att utreda frågor av betydelse
för fonogramdistributionen.

Utgångspunkten
för utredarens arbete bör enligt min mening vara att huvudansvaret för fonogramdistributionen
ligger hos producenterna själva. Utredaren bör därför i första hand undersöka
om de nuvarande distributörerna av fonogram kan ta på sig ett mer kvalificerat
ansvar för distributionen samt om möjligheter finns att utnyttja
försäljningskanaler inom angränsande områden. Därvid bör även informafionsaspekten
belysas. Med hjälp av en sådan kartläggning kan klargöras vilka möjligheterna
är att i en framtid få till stånd en tillfredsställande distribution av fonogram
över hela landet.

Först
om utredningsarbetet visar att de möjligheter som härvid bjuds inte kan ge ett
tillfredsställande resultat kan alternativet att staten tar ett ekonomiskt
ansvar för viss distribution av det kulturellt värdefulla fonogramutbudet
övervägas. Därvid måste hänsyn även tas till om tillgängliga kassettskattemedel
ger utrymme för ett eventuellt statligt åtagande.

Ett
sätt att underlätta informationen om och därmed distribution och inköp av fonogram
är att ge ut en samlad katalog över i Sverige tillgängliga fonogram.
Kulturrådet har i sin rapport föreslagit atl en sådan kalalog skall utformas av
ALB. En katalog skulle väsentligt öka möjligheterna för mottagarna att fä
information om fonogram och också underlätta detaljhandelns arbete. En katalog
utgör, enligt kulturrådet, också en fömtsättning för en jämförande och kritisk
granskning av fonogramutbudet i olika sammanhang. Av praktiska skäl kan denna
katalog omfatta endast fonogram som hålls i lager av olika producenter och
distributörer.

Alla
som har yttrat sig om förslaget till fonogramkatalog anser att en sådan bör
finnas och några remissinstanser ställer sig utan invändningar bakom
kulturrådets förslag. ALB, statskontoret och KF anser dock att förslaget är för
allmänt utformat och att frågan om en fonogramkatalog bör utredas särskilt.
Svenska kommunförbundet och Bibliotekstjänst erinrar om att Bibliotekstjänst
har en databas med kataloguppgifter som kan byggas ut. Svenska
jazzriksförbundet, ALB, SKÅP och GLF pekar på att GLF numera utger en kalalog
där samtliga producenter har erbjudils representation. Bl. a. videogramutredningen
och Svenska jazzriksförbundet anser att katalogen också skall omfatta ej
lagerförda fonogram. ALB tar också upp frågan om utgivning av en svensk nationaldiskografi.

Den
nämnda GLF-katalogen har i dagarna publicerats i en femte utgåva

Prop.
1981/82:128 31

som
upptar ca 24000 lagerförda tidar och där 23 bolags produktioner finns representerade.
Merparten av de mindre företagen saknas. Katalogen förtecknar fonogram med all
slags musik. Den säljs till detaljisterna och går {. n. ut i 4500 exemplar.

Finansieringen
av katalogen sker genom att varje producent betalar en radkostnad. Enligt vad
jag har inhämtat är den samlade utgivningskostnaden mer än dubbelt så stor som
den man tar ut av detaljisterna. Den fortsatta utgivningen anses därför vara
osäker.

Enligt
min mening bör det i första hand vara ett intresse för branschen att en katalog
ges ut och distribueras. En sådan katalog torde också vara fill god hjälp vid
informationen om och försäljning av kullurpolitiskt intressanta men kanske svårsålda
fonogram. Det är därför glädjande att en katalog numera produceras även om den inle
täcker del totala utbudet.

ALB
har främst överblick över den svenska utgivningen. Enligt den s.k. pliktexemplarslagen
(1978: 487) skall nämligen fonogram som har framställts i Sverige i minst 50
exemplar och mångfaldigats här, levereras fill ALB. Leveransplikten gäller även
importerade fonogram med svensk anknytning, t.ex. svensk upphovsman. Av det
totala årliga fonogramutbudet representerar det som registreras och
katalogiseras hos ALB endast ca 20%. Även om det bl. a. från forskningssynpunkt
finns ett klart intresse av att dokumentera det totala utbudet, bör dock,
enligt min mening, i första hand fömtsättningarna för en fortsatt utgivning och
kullurpolitiskt motiverad utvidgning av GLF-katalogen klargöras.

GLF-katalogen
har ett för branschen mycket stort kommersiellt värde. De kullurpolitiskt
motiverade kompletteringar som är önskvärda bör -bl. a. mot bakgrund av det statliga
stöd i övrigt som branschen till följd av mina förslag kommer att få del av -
kunna göras utan att särskilda statliga medel behöver anvisas. Om sådana medel
ändå skulle behövas måste ett eventuellt åtagande från statens sida vägas mot
det utrymme härför som kassettskatteintäkterna kan ge.

Jag
anser sålunda, i likhet med flera remissinstanser, att frågan om en fonogramkatalog
bör utredas särskilt. Jag ämnar därför senare föreslå regeringen alt ge ALB i
uppdrag alt utvärdera GLF-katalogen i samråd med den tidigare nämnde särskilde
utredaren samt att på basis härav lämna förslag med olika ambitionsnivåer till
hur en fonogramkatalog bör vara utformad, utgivningsperiodicilel,
ansvarsförhållanden, katalogiseringssy-stem etc. Beträffande ambitionsnivån
anser jag det vara självklart atl sådana fonogram som ges ut med hjälp av
statliga produktionsbidrag skall ingå i katalogen. I denna fråga bör ALB därför
samråda även med kulturrådet.

Förutsättningarna
för utgivning av en svensk nationaldiskografi bör också klargöras i
utredningsarbetet. Denna skulle kunna komplettera en fonogramkatalog genom att
på ett djupare sätt dokumentera den svenska utgivningen - däribland givetvis
den statligt stödda produktionen - och

Prop. 1981/82:128 32

vårt
kulturarv på fonogram. Även i detta fall blir möjligheterna fill ett eventuellt
stadigt stöd beroende av de intäkter som kassettskatten kommer att ge.

Jag
vill i detta sammanhang erinra om att frågan om dataregistrering och bevarande
av fonogram är föremål för utredning eller beredning i flera av de nordiska
länderna.

Medel
för de kostnader som är förenade med fullgörandet av de båda här angivna
utredningsuppdragen har jag beräknat till 400000 kr. Dessa medel bör disponeras
av regeringen och anvisas under del nya anslaget Bidrag till verksamhet inom
musik- och bildområdena m. m.

5
Övriga insatser

5.1
Insatser på musikområdet

I
det föregående (avsnitt 2.2) har jag anfört alt utvecklingen på kassett-marknaden
otvivelaktigt har en inverkan på musikers, artisters m.fl. arbetsvillkor.
Enligt min mening är det därför av stor vikt atl insatser nu görs för att öka
antalet arbetstillfällen för dessa yrkesgrupper och därmed vidga stödet fill
den levande musiken. Mina förslag i det följande har i första hand denna
utgångspunkt. En utgångspunkt för flera av förslagen är dessutom att söka
stimulera utövandet av och därmed intresset för och spridningen av svensk
musik.

Ett
viktigt led när det gäller atl öka utkomstmöjligheterna för musiker och
artister är att på olika vägar söka stödja frilansartisler. I olika sammanhang
har framhållits att arbetssituationen för frilansartisler är mycket besvärlig.
Förslag till åtgärder har aktualiserats av både kulturrådet och Rikskonserter
i anslagsframställningarna för budgetåret 1982/83.

En stor del av frilansmusikernas
arbetstillfällen kommer till stånd med hjälp av arrangerande musikföreningar.
Till artangerande musikföreningar räknas främst kammarmusik-, jazz-,
folkmusik- och andra specialföreningar, musikforum, allmänna musikföreningar m.m.
De arrangerande musikföreningarna är de största mottagarna av de fria
musikgruppernas utbud. Enligt gmpperna är deras viktigaste arrangörer musikforum
och jazzklubbar. Därefter kommer musikpubar, skolor, studentkårer och föreningslivet
i övrigt. De artangerande musikföreningarna finns över hela landet.
Verksamhetens omfattning växlar och beror fill stor del på vilka resurser man
har till sitt förfogande och om man har en fast lokal, vilket har stor
betydelse för att kunna nå en bred publik. Flertalet föreningar försöker hålla
nere inträdesavgifterna eftersom publiken till stor del består av ungdomar.

Viktiga
arrangörer när det gäller atl engagera artister och fria grupper är också
folkparker och folkets hus.

Prop. 1981/82:128 33

Det statliga stödet till de arrangerande musikföreningarna
uppgår till 1,4 milj.kr. för budgetåret 1981/82 och utgår ur anslaget Vissa
bidrag till teater-, dans- och musikverksamhet. För nästa budgetår har en
mindre uppräkning gjorts av stödet i årets budgetproposition.

Kulturrådet
har i sin anslagsframställning föreslagit en ökning av bidraget till
arrangerande musikföreningar med 2,3 milj.kr. Kulturrådet framhåller bl. a.
att de arrangerande musikföreningarna f. n. är de huvudsakliga arbetsgivarna
för frilansmusiker. Ett direkt stöd till fria musikgrupper skulle således på
längre sikt bli utan verkan om inle arrangörerna får molsvarande ekonomiskt
stöd för alt ordna speltillfällen för musikerna. I kombination med ett
arrangörsstöd blir emellertid det direkta stödet til| musikgrupper mycket
viktigt. Genom den föreslagna bidragsökningen till arrangerande musikföreningar
skulle det enligt kulturrådet bli möjligt att öka stödet till de föreningar som
redan får bidrag men också att fördela bidrag till ytterligare föreningar.
Liksom hittills bör bidraget avse föreningar med omfattande och kontinuerlig
offentlig konsertverksamhet och även riksorganisationer för deras centrala
verksamhet, turnéprojekt m.m. Det statliga bidraget bör utgå till verksamhet
med musiker och musikgrupper som är yrkesverksamma på hel- eller deltid.

Rikskonserter påpekar i sin anslagsframställning att
institutet med ökade resurser för gager och resor för artister lätt kan bereda frilansartisler
fler arbetstillfällen och samtidigt bredda urvalet av ensembler. Rikskonserler
påpekar vidare att anslaget till skolkonsertverksamhet behöver ökas för att
insatserna för barn och ungdom skall kunna bibehållas på nuvarande nivå eller
ökas i förskolan, grundskolan och gymnasieskolan.

Enligt min mening är del nödvändigtatt kunna stödja frilansmusiker.
De spelar en viktig roll för utvecklingen av ett levande musikliv och för
spridandet av ett musikintresse till allt fler, inte minst barn och ungdomar.
Genom att fördela stödet pä flera vägar uppnår man enligt min mening en
önskvärd spridning av arbetstillfällen. Jag har därför räknat med ökade medel
för såväl arrangerande musikföreningar som Rikskonserters stöd till frilansartisler.

Det
särskilda bidrag till arrangerande musikföreningar som jag här föreslår bör
uppgå fill sammanlagt 2 milj. kr. och anvisas under det nya anslaget Bidrag
till verksamhet inom musik- och bildområdena m.m. Jag har inget att invända mot
kulturtådets förslag när det gäller användningen av statsbidraget för de artangerande
musikföreningarna. I delta sammanhang bör det enligt min mening vara möjligt
för kulturtådet all ge ett ökat stöd till de s.k. SOR- (Sveriges
orkesterföreningars riksförbund) orkestrarna. Vidare bör det även vara möjligt
för bl. a. folkrörelser och organisationer inom folkbildningsområdet att söka
bidrag för störte musikprojekt som anknyter till den egna verksamheten. Stöd
bör därvid inte utgå till sådana arrangemang till vilka bidrag kan utgå från
den särskilda anslagspost till kulturverksamhet som finns under anslaget
Bidrag till folkbildning. Det här avsedda bidraget bör utgå för engagemang av professionella
musiker och artister.

3 Riksdagen 1981/82. I saml. Nr 128

Kartong: S. 33, rad 33 Står: bidrag jag Rättat lill: bidrag till som jag

Prop.
1981/82:128 34

Som
jag tidigare har anfört bör också Rikskonserter tillföras ytterligare medel för
engagemang av frilansmusiker. Vidare bör ökade medel anvisas för skolkonsertverksamheten.
Sammanlagt har jag beräknat ytteriigare 2 milj. kr. för dessa ändamål under det
nyssnämnda anslaget. Minst hälften av medlen bör avse skolkonsertverksamhet.

För
vissa genrer inom musiken, såsom jazz, pop och folkmusik men även i viss mån
kammarmusik, svarar de s.k. fria musikgrupperna för en stor del av
verksamheten. Även de fria musikgrupperna drabbas av minskade möjligheter till
direkta framföranden och fonograminspelningar till följd av privatkopieringen.
Detta ökar de svårigheter som musikgrupperna redan har. I likhet med de fria
teater- och dansgrupperna lider de bl. a. brist på resurser i såväl producent-
som mottagar-/arrangörsledet. Gruppernas ekonomi har ofta
föreställningsintäkterna som grund vilket fordrar en jämn och hög efterfrågan.
Emellertid är denna ofta ryckig och detta medför svåra problem med planeringen.
Musikerna vågar inte heller ta ut de gager som skulle behövas eftersom man är
rädd att förlora engagemang. Gruppmedlemmarnas löner är därför ofta mycket
låga.

Mot
bakgrund av det jag nu har anfört om de fria musikgruppernas situation bör ett
särskilt bidrag om 1,5 milj. kr. utgå till dessa grupper under anslaget Bidrag
till verksamhet inom musik- och bildområdena m. m.

Kulturrådet
bör i likhet med vad som gäller för de nuvarande bidragen handha
bidragsfördelningen. Beträffande fördelningen vill jag erinra om vad jag har
uttalat i årets budgetproposition (prop. 1981/82: 100 bil. 12s.55) beträffande bidragsgivningen
till de fria grupperna, nämligen alt bidragsgivningen bör inriktas mot grupper
vilkas verksamhet kan bedömas vara av stort konstnärligt och kullurpolitiskt
värde, så att de kan få bättre ekonomiska villkor än f. n. för sin verksamhet.

Enligt
min mening ges i dag alltför få tillfällen till framföranden av ny svensk musik.
Det är därför viktigt att söka påverka institutionerna att spela modern musik.
En möjlighet som har diskuterats är alt statsbidraget lill en institution
skulle betalas ut endast om det institutionen spelar till en viss andel utgör
modern musik. Detta förslag til! kvotering har kullurrådel dock avvisat redan
för några år sedan.

I
en senare skrivelse har kulturrådet tagit upp problemet med andelen nutida
svensk musik i de regionala och lokala musikinstilutionernas repertoarutbud.
Det visar sig alt svensk nutida musik har svårt alt hävda sig. I den debatt som
har förts i dessa frågor har man varit oenig om orsakerna. De förklaringar som
har getts är bristande publikintresse, höga kostnader för instudering,
bristande intresse för svensk musik bland gästande utländska dirigenter m. m.
Att framföra nutida svensk musik är också förenat med höga kostnader, bl. a. i
form av längre instuderingstid i förhållande till den återkommande
traditionella repertoaren, engagemang av extra musiker samt extra kostnader
vid hyra av nolmaterial. Det nutida notmaterialel

Prop.
1981/82:128 35

har
särskilt höga produktions- och distributionskostnader. Kulturrådet föreslår i
skrivelsen att särskilda medel anvisas för nothyra av ny svensk musik. Med ny
musik avses musik som inte är upphovsrättsligt fri. Ett genomförande av detta
förslag skulle enligt kulturrådet skapa en ekonomisk fömtsättning för
institutionerna att framföra en större andel ny svensk musik. Den totala
kostnaden för ett sådant stöd beräknas för det första året till 170000 kr.

Föreningen
Svenska tonsättare har i en särskild skrivelse pekat på ett antal problem för
tonsättare. Bl. a. föreslås att regeringen utser en enmansutredare för att
utreda möjligheterna att förbättra tonsättarnas situation i Sverige.
Handläggningen av notfrågor föreslås snarast fortsätta varvid speciellt
biblioteksfrågor, nothandel och annan distribution av tonsättarnas verk bör
uppmärksammas. Tonsättarna betonar också kravet på delaktighet i intäkterna
från avgifterna på kassetter.

Jag
delar uppfattningen att det är viktigt att söka öka andelen ny svensk musik vid
institufionerna. Jag vill i detta sammanhang erinra om att staten sedan några
år tillbaka stöder produktionen av modern svensk musik genom att det regionala
stödet lill musikinstitutioner också kan utnyttjas för anställning av
tonsättare. I syfte att öka andelen svensk musik ytterligare beräknar jag
medel motsvarande tre lonsältargrundbelopp för musik-institutionerna. Enligt
min mening bör kulturrådet besluta om utnyttjandet av dessa belopp så att det blir
möjligt alt använda dem för viss försöksverksamhet i syfte att öka andelen
svensk musik vid institufionerna. Jag beräknar kostnaden härför till 240000 kr.
Motsvarande medel bör anvisas under det tidigare nämnda nya anslaget. Stödet
bör administreras av kulturtådet.

Vidare
föreslår jag, i enlighet med kulturrådets förslag, all ett särskilt stöd skall
utgå till musikinstilutionernas hyra av noter till svensk, inte upphovsrättsligt
fri musik. Jag räknar med att stödet, som också bör beräknas under det nya
anslaget, för budgetåret 1982/83 skall uppgå till 170000 kr.

Frågan
om åtgärder för att mer allmänt förbättra tillgången på noter har tagils upp i
olika sammanhang. Frågan behandlades översiktligt av littera-tumtredningen i
betänkandet (SOU 1974:5) Boken. Frågor om olika insatser togs också upp i
riksdagsmotioner år 1978. Dessa behandlades av kulturutskottet i betänkandet
1978/79; 10.

Bl. a. mot denna bakgmnd
tog jag upp notfrågan i 1979 års budgetproposition (prop. 1978/79; 100 bil.
12). I proposifionen (s. 63) påtalades olika brister på området och föreslogs
att Musikaliska akademien, STIM och Kungl. biblioteket skulle få vissa
anslagsförstärkningar för insatser på området. Riksdagen beslöt i enlighet med
regeringens förslag (KrU 1978/ 79; 24, rskr 1978/79:234).

Rikskonserter
har i särskild skrivelse pekat på behovel av statliga åtgärder för utgivning
av noter.

Prop.
1981/82:128 36

Inom
regeringskansliet har frågan om noter beretts ytterligare. I samband härmed
har konstaterats att bristerna fortfarande är stora när det gäller tillgången
på noter. Jag föreslår därför att ytterligare 190000 kr. beräknas under det nya
anslaget för bidrag till STIM:s utgivning av samtida svensk musik.

5.2
Insatser på teater- och biblioteksområdena

Det
finns anledning att räkna med att den tilltagande användningen av ljud- och
videokassetter i hemmen får betydande konsekvenser även för de konstnärsgrupper
som arbetar inom områdena teater och dans. Särskilt gäller detta de fritt
verksamma teater- och dansgrupperna som i hög grad är beroende av
publikintresset för att deras föreställningar och framträdanden skall gå ihop
ekonomiskt. Vid de tidigare nämnda (avsnitt 3.2) överläggningarna med KLYS
framhölls också det angelägna i atl ett ökat stöd ges åt de fria teater- och
dansgrupperna. Jag förordar därför att 2 milj. kr. anvisas som ett särskilt
stöd till fria teater- och dansgrupper från det nya anslaget Bidrag till
verksamhet inom musik- och bildomrädena m.m. Tillsammans med den ökning av 1,5
milj. kr. som jag nyss har förordat med hänsyn lill de fria musikgmppernas
behov kommer del sammanlagda särskilda bidraget fill fria teater-, dans- och
musikgrupper sålunda att uppgå lill 3,5 milj. kr.

Mot
bakgrund av de negativa konsekvenser som en ökande privatkopiering kan ha för
kulturarbetarnas arbets- och inkomstförhållanden blir även insatser av indirekt
betydelse för kulturarbetarnas ekonomi angelägna. Jag har tidigare förordat
att särskilda medel skall utgå direkt till författarkollektivet. För
författarnas ekonomiska situation är det också väsentligt att läsintresset
upprätthålls. Jag vill i detta sammanhang erinra om vad jag har anfört i årets
budgetproposition (s. 61) om att frågan om en avveckling av det lokala
biblioteksstödet i dess nuvarande utformning bör aktuahseras för att därigenom
skapa ett större utrymme för nya initiativ på ifrågavarande område. Jag
föreslår att 1,5 milj. kr. avsätts under det nya anslaget för utvecklingsinsatser
med läsfrämjande syfte vid folkbiblioteken. Medlen bör fördelas av statens
kulturråd efter särskilda ansökningar från kommunerna. Jag förutsätter därvid
alt medlen inte används för bibliotekens allmänna inköpsverksamhet.

6
Kompensation för kostnadsökningar vid bandinköp till följd av kassettskatt

I
den av regeringen nyligen beslutade lagrådsremissen med förslag till lag om
skatt på vissa kassettband anges att en skatt på oinspelade kassettband bör
utgå med 4 öre per spelminul för ljudkassetter och 25 öre per spelminut för
videokassetter.

Prop.
1981/82:128 37

Olika
handikapporganisationer, institutioner m.fl. verksamma inom handikappområdet
och enskilda handikappade har i olika sammanhang, bl. a. i särskilda skrivelser
till regeringen, uttryckt sin oro för hur en kassettskatt skulle komma att
påverka deras ekonomiska villkor. För flera handikappgmpper är ljud- och
videokassetterna viktiga hjälpmedel i kommunikationen med omvärlden, när det
gäller att få informafion och när del gäller att ta del av kultumtbudet.

Förbmkningen av
ljudkassetter i verksamhet avseende handikappade är ansenlig. Bl. a. används i
dag en stor mängd kassetter i talböcker och vid utgivning av taltidningar. I
det senare fallet används ofta billiga s.k. engångskassetter. En speltidsrelaterad
skatt kan i deras fall mer än fördubbla inköpspriset. Vidare använder
Synskadades riksförbund ett stort antal ljudkassetter i sin centrala och
regionala verksamhet.

Jag
kommer senare denna dag att föreslå regeringen atl förelägga riksdagen en
särskild proposition om stöd till taltidningar. Som en följd av dessa förslag
kommer sannolikt förbmkningen av kassetter för talutgåvor av dagstidningar att
öka.

Ljudkassetterna
är ett vikfigt medium inte bara för synskadade. Som exempel kan nämnas att målgmppen
för talboksverksamheten har bedömts omfatta ca 500000 personer, varav ca 80000
är synskadade. Enligt lagen (1960:729) om upphovsrätt fill litterära och
konstnärliga verk har inte bara synskadade personer, utan också andra personer
som på grund av sitt handikapp är förhindrade att på annat sätt ta del av
litteratur, rätt att låna talböcker. Genom avtal mellan Sveriges
författarförbund och SÖ har rätten att låna ut talböcker utvidgats till att
omfatta bl. a. rörelsehindrade, afasisjuka, hörselsvaga, ordblinda och psykiskt
utvecklingsstörda.

För
döva och gravt hörselskadade har video blivit ett medium med vars hjälp man kan
dokumentera framställningar på teckenspråk och förmedla talspråk i textad form.
Döva kan genom videon kommunicera på sitt eget språk, teckenspråket, på samma
sätt som hörande kan det genom det tryckta ordet. Video är också tack vare sin kombination
av bild, ljud och text ett utmärkt hjälpmedel för andra handikappgmpper. Ett
särskilt statligt stöd utgår sedan budgetåret 1980/81 till Sveriges dövas
riksförbunds produktion av videogram med teckenspråk.

Från
handikapporganisationer m.fl. har begärts att ljud- och videokassetter som
används för kultur- och informafionsförmedling till handikappade skall undantas
från skatt eller att skatten skall kompenseras i någon form. För egen del anser
jag det angeläget att underlätta handikappades möjligheter att få del av samhällsinformafion
och kulturutbud. De tekniska möjligheter som ljud- och videokassetterna därvid
ger är av mycket stor betydelse. De motiv som har anförts för att införa en
särskild skatt på Ijud-och videokassettband äger ingen gilfighet för de nämnda
verksamheterna.

Lagförslaget
angående skatt på oinspelade kassettband ger i vissa fall möjlighet till
skattebefrielse för oinspelade kassettband som skall använ-

Prop. 1981/82:128 38

das
för inspelning. Enligt 9 § i lagförslaget kommer den som yrkesmässigt avser att
göra inspelningar eller kopieringar på band att efter ansökan kunna registreras
som skattskyldig. Den som är registrerad kommer att kunna köpa banden
skattefritt och behöver själv redovisa skatt endast vid återförsäljning av
oinspelade kassettband. En verksamhet anses som yrkesmässig när den är att anse
som rörelse i kommunalskatlelagens mening.

Denna
möjlighet till skattebefrielse bör användas i de fall där de skattetekniska
förutsättningarna föreligger. I dessa fall belastas således inle sådana
inspelade kassetter som skall användas i handikappverksamhet av den särskilda
skatten. När verksamheten bedrivs i sådana former att systemet med skattefria
köp ej är tillämpligt, bör en särskild kompensation ges för de kostnadsökningar
vid kassettinköp som skatten medför. Kompensation bör utgå i de fall
kassetterna används i sådana verksamheter bland handikappade som behandlas i
det följande och där förbrukningen i detta syfte har en viss minsta omfattning.

Det
statliga talboks- och punktskriftsbiblioteket (TPB) har fill uppgift att i
samverkan med andra bibliotek i landet arbeta för alt synskadade och andra
handikappade får tillgång till litteratur. Det åligger biblioteket bl. a. att
framställa och låna ut talböcker. TPB låter framställa sina talböcker på
kontraktsbasis vid bl. a. Synskadades riksförbunds produktionsavdelning Tal
& Punkt och vid Bibliotekstjänst AB. Det senare företaget framställer
talböcker också för försäljning till folkbiblioteken. Såväl folkbiblioteken
som TPB köper sålunda färdiginspelade och biblioteksmässigl utms-tade talböcker
medan Bibliotekstjänst AB och Synskadades riksförbund köper den relativt sett
stora mängd tomkassetter som behövs för framställningen.

Taltidningar
är dels de s.k. ersättningstidningar som ges ut av bl.a. Synskadades
riksförbund (intalade hopklipp av vecko- och fackpress, kulturtidskrifter samt
barn- och ungdomstidningar), dels de tidningar som ges ut av kommuner och
landsting, ofta genom länsbiblioteken. Vidare ges även ett antal organisalionslidskrifler
eller tidningar som Från riksdag och departement ut som taltidning. Utgåvorna
har således en stor variationsrikedom och kommer ibland ut så tält som flera
dagar per vecka, ibland månadsvis. Inköpare av tomkassetter är olika AV-cenlraler,
länsbiblioteken. Synskadades riksförbund samt de institutioner, organisationer
och företag som själva producerar sina taltidningar.

En
annan form av taltidningar är lalutgåvor av dagstidningar. Dessa kan
distribueras till synskadade via kassett eller radioöverföring. F. n. ges
endast några få dagsfidningar ut i lalversion. Mitt förslag senare denna dag om
stöd till taltidningar innebär att antalet talutgåvor av dagstidningar kommer
att öka.

Talutgåvor
med samhällsinformation ges ut av vissa myndigheter regelbundet eller i
samband med större förändringar av betydelse

Prop.
1981/82:128 39

för
den enskilde. Ett exempel härpå är kassettversionen av riksskattever-kets
informationsskrift Dags att deklarera, som ges ut i januari varje år. I år har
den distribuerats i ca 25000 exemplar.

Synskadades
riksförbund använder i sin centrala eller länsvisa verksamhet ljudkassetter för
intern information, organisafionsarbete etc. Även viss information från Handikappförbundens
centralkommitté ges ut på kassett.

Sveriges
dövas riksförbund använder som tidigare har nämnts videokassetter för sin videogramproduktion.

De
fyra rikscentralerna för pedagogiska hjälpmedel för handikappade (RPH) har till
uppgift att främja utveckling, produktion och utlåning av samt information om
pedagogiska hjälpmedel för handikappade elever inom utbildningar som står
under tillsyn av SÖ (grundskola, gymnasieskola, folkhögskola, specialskola,
särskola, kommunal vuxenutbildning m. m.) samt för elever inom förskolan för
handikappade. De fyra hjälpmedelscentralerna riktar sin verksamhet till
hörselskadade (RPH-HÖR), rörelsehindrade (RPH-RH), synskadade (RPH-SYN) och särskolan
(RPH-SÄR).

RPH-centralerna
använder både ljud- och videokassetter i sin produktion. Jag vill i detta
sammanhang erinra om alt särskilda medel för videoproduktion vid RPH-HÖR har
beräknats i budgetpropositionen 1982.

De Blindas
Förenings Försäljningsaktiebolag tillhandahåller hjälpmedel för synskadade,
ger service åt synskadade hantverkare och säljer bl. a. deras produkter.
Bolaget säljer även oinspelade kassetter till en del taltidningar och till
enskilda handikappade. De senare använder i stor utsträckning ljudkassetter för
minnesanteckningar m. m.

Genom
tillämpning av det tidigare redovisade systemet med skattefria köp kommer
Bibliotekstjänsts AB försäljning av talböcker inte att belastas av skatten.
Motsvarande gäller för dagstidningsföretag som ger ut talutgåvor inspelade på
kassett. I dessa fall bör någon särskild kompensation över statsbudgeten inte
komma i fråga.

Till
övriga angivna myndigheter, institutioner och organisationer bör en särskild
kompensation utgå för de kostnadsökningar vid kassettinköp som skallen medför,
under förutsättning att förbrukningen uppgått till minst 1000 ljudkassetter
resp. minst 80 videokassetter per år. Det bör ankomma på regeringen att fatta
beslut om i vilka fall kompensation skall ges. Medlen bör utbetalas frän ett
anslag i statsbudgeten. Detta har inte bara budgettekniska fördelar utan ger
också en överblick över det totala antalet kassetter som används i
handikappverksamhet.

Följande
riktlinjer bör enligt min mening gälla vid fördelningen av kompensationen.

Kompensationen
skall ge full täckning för de merkostnader som kassett-skatten medför vid
bandinköp i leverantörsledet. Den skall utgå i efterhand

Kartong:
S. 41, sista raden Står: 12 anvisa Rättat till: 12 och prop. 1981/82: 111 anvisa

Prop.
1981/82:128 40

och
vara relaterad till förbrukningen. Flera utbetalningstillfällen per år bör dock
kunna förekomma. Kompensationen bör utbetalas efter rekvisition.

Regeringen
bör inhämta riksdagens godkännande av de riktlinjer för kompensation för
kassettskatt som jag nu har angett. Det ankommer på regeringen, eller på
myndighet som regeringen bestämmer, att utfärda närmare föreskrifter.

Beträffande
rekvisitionen av kompensationsmedel vill jag nämna att denna, när det gäller
statliga myndigheter, givelvis sker under normalt myndighetsansvar. Beträffande
organisationer och icke offentliga insfitu-tioner bör gälla att till
rekvisition skall fogas av auktoriserad eller godkänd revisor styrkta uppgifter
om alt kassetterna använts för de nyssnämnda ändamålen. Jag avser att senare
återkomma till regeringen i denna fråga.

TPB
har redan i dag centrala uppgifter när det gäller handikappades medieförsörjning.
Biblioteket har utvecklat ett nära samarbete med Bibliotekstjänst AB när del
gäller talboksförsörjningen i landet genom att företaget får använda av
biblioteket framställda masterband för framställning av talbokskopior. Vidare
utgår stöd lill Sveriges dövas riksförbund via TPB för videogramproduktion. Mot
bl. a. denna bakgrund har jag funnit det lämpligt att TPB anförtros att fördela
kompensationen. Jag räknar med alt TPB kan fullgöra denna uppgift inom ramen
för befmdig organisation.

Med
utgångspunkt i nuvarande förbrukning av kassetter inom de redovisade
verksamhetsområdena beräknar jag för budgetåret 1982/83 ett medelsbehov om 4,5
milj. kr. till kompensation för kostnadsökningar till följd av kassetlskatl.
Medlen bör anvisas under anslaget Talboks- och punktskriftsbiblioteket:
Produktionskostnader. För budgetåren därefter håller jag det för troligt att
förbrukningen inte ökar mer än att en justering av kompensationsmedlen,
motsvarande omkostnadsutvecklingen i allmänhet, blir tillräcklig. Om de på
detta sätt uppräknade medlen bedöms inte räcka till, förutsätter jag att TPB
redovisar vilka ytterligare justeringar som är nödvändiga att göra.

7
Hemställan

Med
hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår
riksdagen att

1.
godkänna de riktlinjer för stöd
till produktion och utgivning av fonogram som jag har förordat,

2.
godkänna vad jag har förordat
beträffande stöd till utgivning av en musikhistorisk fonogramantologi,

3.
godkänna de riktlinjer för en
ändring av bidraget fill Rikskonserters fonogramverksamhet som jag har angett
i det föregående,

4.
godkänna de riktlinjer för
kompensation för kostnadsökningar vid bandinköp till följd av kassetlskatl som
jag har förordat.

I
fråga om anslagsberäkningar återkommer jag i det följande.

Prop. 1981/82:128 41

8
Anslagsberäkningar för budgetåret 1982/83

Jag
vill inledningsvis erinra om att jag, när jag i årets budgetproposition anmälde
min avsikt atl återkomma till regeringen med förslag om insatser på musik-,
film- och bildområdena, också förutskickade att dessa kunde komma att beröra
olika anslag under avsnitt B. Kulturverksamhet, såväl när del gäller anslagens
storlek som fördelningen av medel under resp. anslag (prop. 1981/82:100 bil. 12
s. 13). Som jag tidigare har framhållit möjliggörs de insatser som jag här
föreslår helt och hållet av en skatt på oinspelade kassettband. Det innebär att
insatsernas omfattning kan komma att förändras från år till år. Om
skatteintäkterna ökar eller minskar kan således bidragsgivningen förändras på
motsvarande sätt.

Från denna utgångspunkt
har jag bedömt del som mest praktiskt att beräkna medel för de insatser som
kassettskatten möjliggör under ett enda anslag, även om ändamålen under detta
anslag är av skilda slag. Denna anslagsteknik underlättar överblicken över de
olika insatserna och gör det enkelt atl i framtiden kunna följa upp
förändringar i försäljningsvolym m.m.

De
medel som erfordras för atl ge kompensation till handikappade för kostnadsökningar
vid bandinköp till följd av kassettskatt bör enligt min mening inte anvisas
under samma anslag som medel för insatser av nyssnämnda slag. Jag har funnit
det vara lämpligast att sådana medel anvisas över anslaget Talboks- och
punktskriftsbiblioteket: Produktionskostnader och att biblioteket fördelar
medlen vidare.

Senare
denna dag kommer jag att förorda att regeringen föreslår riksdagen att anvisa
ytterligare medel till Sveriges dövas riksförbunds videogramproduktion under
det nämnda anslaget till produktionskostnader.

B
20. Talboks- och punktskriftsbiblioteket: Produktionskostnader

I
det föregående (avsnitt 6) har jag förordat att talboks- och punktskriftsbiblioteket
skall fördela kompensation för kostnadsökningar vid bandinköp till följd av
skatt pä oinspelade ljud- och videokassettband fill verksamheter som syftar lill
att tillgodose handikappades behov av information m. m. Jag hemställer atl
regeringen föreslår riksdagen

att
till Talboks- och punktskriftsbiblioteket: Produktionskostnader för budgetåret
1982/83, utöver vad regeringen har föreslagit i prop. 1981/82:100 bil. 12 och prop.
1981/82; 111, anvisa ytterligare 4500000 kr.

Prop.
1981/82:128 42

Bidrag
till verksamhet inom musik- och bildområdena m.m.

1982/83 Nytt anslag (förslag) 31500000

Vid
min medelsberäkning har jag utgått från följande. Inom parantes hänvisas till
det avsnitt i det föregående där resp. ändamål har behandlats.

Statens
kulturråd för

a) stöd lill fonogramproduktion m. m.
(4.1)

b) bidrag till tonsättare m. m. (5.1)

c) bidrag till nothyra (5.1)

d) särskilt bidrag till fria teater-, dans- och
musikgrupper

(5.2 resp. 5.1)

bidrag till notutgivning av samtida svensk musik (5.1) särskilt
bidrag till arrangerande musikföreningar (5.1) bidrag till folkbibliotek för
utvecklingsinsatser (5.2)

e) f)

g)

Musikaliska akademien för utgivning av musikhistorisk fonogramantologi
(4.2)

Konstnärsnämnden för särskilt stöd till bild- och formkonstnärer
(3.2)

Styrelsen för Sveriges författarfond för särskilt stöd till
författare (3.2)

Rikskonserter för stöd till frilansartister och skolkonsertverksamhet
(5.1)

Till regeringens disposition för

a)
ersättning till
rättighetshavare på musikområdet (3.1)

b)
utredning av
vissa distributionsfrågor m. m. (4.4)

5 000000 240000 170000

3 500000

190000

2000000

1500000

500000

5 000000

3000000

2000000

8000000 400000

31500000

Jag förordar att ett nytt reservationsanslag, benämnt
Bidrag till verksamhet inom musik- och bildområdena m. m., förs upp i
statsbudgeten för nästa budgetår. Jag hemställer att regeringen föreslår
riksdagen

att till Bidrag till verksamhet inom musik- och bildområdena
m.m. för budgetåret 1982/83 under nionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 31 500000 kr.

9
Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden
och beslutar alt genom proposition föreslå riksdagen alt antaga de förslag som
föredraganden har lagt fram.

Prop.
1981/82:128 43

Bilaga
1

Sammanfattning av kulturrådets rapport (1979:1) Fonogrammen
i kulturpolitiken

1 Inledning

Statens
kulturråd beslöt år 1976 att göra en utredning om det statliga stödet till fonogramverksamhet.
Anledningarna var främst att rådet tyckt sig konstatera att förhållandena på fonogramområdet
från kulturpohtiska synpunkter är mycket otillfredsställande och att rådet
ville ha ett underlag för utvärdering av den av Rikskonserter bedrivna
försöksverksamheten med fonogram.

Utredningsarbetet
har letts av en arbetsgrupp vald inom rådets styrelse och nämnder.

2 Avgränsningar,
definitioner, basfakta

I
denna rapport definieras fonogram som en ljudbärare med inregistrerat ljud samt
i förekommande fall dennas förpackning med text och bilder. Fonogramområdet
definieras omfatta alla de resurser och processer som krävs för att tillverka,
sprida och avlyssna fonogram.

Framställningen
har koncentrerats till delar av fonogramområdet som f.n. upplevs som mest
problematiska från kulturpolitisk synpunkt. Tillverkning av ljudbärare och ohka
typer av teknisk utrustning berörs endast mycket översikdigt.

Några
av de termer som används nedan definieras på följande sätt;

Fonogrambolag
är de enheter som svarar för fonogrammens utformning och som offendiggör dem.
Dessa enheter kallas i andra texter även skivbolag, grammofonbolag och ibland fonogramproducenler.

Inspelningsbolag
är de enheter som enbart tillhandahåller studiolokaler och teknisk utmstning
samt spelar in fonogram men inte offentliggör dem.

Presseri-
och kopieringsbolag är de enheter som svarar för massreproduktion av fonogram.

Distributionsbolag
är de enheter som bedriver partihandel med fonogram.

Skivmärke
är det vammärke som finns angivet på fonogrammels etikett och konvolut. Ett fonogrambolag
kan ge ut fonogram på flera olika skivmärke n.

Fonogramproduktion
eller fonogramutgåva är ett antal fonogram med samma innehåll.

Repertoarområde
är en viss typ av musik eller annat innehåll på fonogram.

Prop. 1981/82:128 44

I
fonogramverksamhet ingår en rad led. De viktigaste är

— produktion,
som omfattar produktionsplanering, inspelning, redigering

samt massreproduktion

-distribution,
som omfattar marknadsföring, grossist- och detaljhandelsförsäljning saml

- mottagande och
användande.

3
Vissa riksdagsbeslut, förslag och utredningar som berör fonogramområdet

Konsertbyråutredningen
lade fram förslag till samlade statliga insatser på fonogramområdet. Denna
utredning ledde inte till något definitivt ställningslagande fill det statliga
engagemanget på fonogramområdet. Det konkreta resultatet blev alt
Rikskonserter år 1973 fick medel för atl under en treårsperiod vidareutveckla
sin redan inledda försöksverksamhet med produktion och distribution av fonogram.
Rikskonserter har år 1977 avgivit en rapport där erfarenheterna av
försöksverksamheten redovisas.

Den
1 januari 1979 inledde arkivet för ljud och bild sin verksamhet. Arkivet har
bl. a. till uppgift att bevara de pliktexemplar av fonogram som under vissa fömtsätlningar
skall lämnas enligt den nya lagen om pliktexemplar av ljud- och bildupplagningar.

Av
betydelse för fonogramområdet är även de nya avtalen mellan staten och Sveriges
Radio med dotterföretag, den reform av den högre musikutbildningen som trädde
i kraft den 1 juli 1978 samt den i budgetpropositionen år 1979 föreslagna ombildningen
av elektronmusikstudion i Stockholm.

Bland
de pågående utredningar vars förslag kan komma att påverka fonogramområdet är videogramutredningen,
utredningen om upphovsrätt, massmediekoncentrationsutredningen samt utredningen
om den nya informationsteknologin .

4
Forskning kring fonogram

Med
tanke på att fonogrammen funnits i över 100 år och varit ett betydande
massmedium sedan 1920-lalel finns det förvånansvärt litet forskning om fonogrammen.
Endast några få försök har gjorts atl sammanfatta kunskaperna om fonogrammens
allmänna betydelse i samhället och musiklivet. Större delen av forskningen inom
fonogramområdet har gällt inspelnings-, uppspelnings- och massreproduktionsleknik.
Några studier har gjorts i den internationella fonogrambranschens organisation
och arbetssätt. I dessa studier berörs bl. a. vilka värderingar som styr
verksamheten inom de stora multinationella fonogrambolagen, hur dessa är upp-

Prop.
1981/82:128 45

byggda,
hur marknadsföringen sker samt fonogramindustrins betydelse för olika
musiktypers förändring och utbredning.

Ett fåtal studier har
gjorts över fonogramområdets ekonomi ur olika aspekter. Omfattande
forskningsinsatser har gjorts för att beskriva och upprätta olika typer av
förteckningar över fonogramutbudet, s. k. diskografiska hjälpmedel. För vissa
länder finns sammanställningar av fono-gramutbudets storlek och inriktning.

Särskild
marknadsforskning bedrivs av fonogrambolagen. Denna forskning studerar
egenskaper hos olika målgmpper. Resultaten används i marknadsföringskampanjer
och är företagshemligheter.

Några få studier vid sidan
av fonogrambolagens marknadsforskning har gjorts rörande fonogrammens
användning och funktion för mottagarna.

I
anslutning till arbetet inom kulturrådets fonogramgmpp har två större undersökningar
av förhållanden på fonogramområdet i Sverige genomförts.

Statens
pris- och kartellnämnd (SPK) har studerat utvecklingen av pris-och konkurtensförhållanden
inom fonogramområdet i Sverige under 1970-talet. Resultaten presenteras i SPK:s
rapport Pris- och konkurrensförhäl-landen på marknaden för grammofonskivor och
tonband. Denna studie omfattar uppgifter om fonogramindustrins och
detaljhandelns stmktur i Sverige, produktionen och försäljningens omfattning
och inriktning, kostnader för olika typer av fonogramproduktion, kundservice,
prisutveckling, lönsamhet m. m.

En studie av mottagarnas fonogramvanor
och olika fonogramuppspel-ningsanläggningars spridning har utförts i samarbete
mellan fonogramgrup-pens sekretariat och avdelningen för publik- och
programforskning vid Sveriges Radio (SR/PUB).

En
stor del av de fakta rörande förhållanden på fonogramområdet som relateras i
denna rapport är hämtade från ovan nämnda två undersökningar.

En lång rad vikliga
forskningsuppgifter kvarstår inom fonogramområdet. De kunskaper som i dag
finns täcker endast ofullständigt vissa delar av området eller är
företagshemligheter. Framtida fonogramforskning bör utgå från en helhetssyn på
området som ett socialt, kulturellt och ekonomiskt system. För kulturpolitiska
ändamål bör fonogramområdet utforskas med sikte på att kartlägga i vilken män
de förhållanden och processer som finns inom området leder till de av riksdagen
fastställda kullurpolitiska målen.

5
Fonogramområdets ekonomi

USA
är den utan jämförelse största marknaden för fonogram i världen. Där såldes år
1976 fonogram för 2,7 miljarder dollar. Den näst största

Prop.
1981/82:128 46

marknaden
är Japan, där försäljningen dock uppgår till endast en Qärdedel av den i USA.
Sverige ligger i totalt försäljningsvärde på nionde plats bland västländerna
med en tjugondel av försäljningen i USA. Sverige har dock jämfört med andra
länder den klart största försäljningen av fonogram per innevånare. Svenskarna
köpte år 1976 fonogram för i genomsnitt 18 dollar per person. USA och Kanada
hade den näst högsta försäljningen per innevånare: 13 dollar per person. Den
svenska marknaden är internationellt sett en relativt viktig marknad, men är
knappast så stor att svenska mottagares behov och önskemål kan påverka
innehållet i de stora multinationella fonogrambolagens produktion.

Jämfört
med övriga massmedier har i Sverige fonogramområdet under 1970-talet haft den i
särklass snabbast ökande ekonomin. Fonogramområdets ekonomi ökade under
perioden 1970-1976 med 106% jämfört med 38% för dagspress och fidskrifter och
23 % för tv och radio. Denna ökning speglar ett mycket stort intresse för fonogrammen.
Priserna på fonogram och uppspelningsapparatur har i stort sett varit
oförändrade under 1970-talet.

Kostnaderna
för fonogramproduktion i Sverige varierar kraftigt med typ av produkfion. De genomsniftliga
kostnaderna för produktioner med studioinspelningar eller live-inspelningar av
mindre ensembler var år 1976 ca IIOOOO kr. Den genomsnittligt försålda upplagan
uppgick under periden 1974-1977 till 9500 exemplar. Vid en försäljning av ca
6000 exemplar per utgåva har fonogrambolagen i genomsnitt fått täckning för
sina kostnader.

Fonogramutgivningen
i Sverige är alltså som helhet relativt lönsam. Utgivningen inom vissa
repertoarområden är dock klart olönsam. Inom repertoarområdena västerländsk
konstmusik, jazz och folkmusik var den genomsnittligt försålda upplagan endast
3 000 exemplar. Utgivningen inom dessa genrer gick med en genomsnittlig föriust
på över 20000 kr. per utgåva.

6
Produktion av fonogram

Till
produktion av fonogram hör alla moment fram fills att fonogrammet massreproducerats.
De olika momenten i fonogramproduktion kan utföras inom ett och samma bolag,
men är vanligen uppdelade på en rad bolag. Dessa bolag kan tillhöra samma
koncern eller ha olika ägare. Fonogrambolagen svarar för fonogrammels
slutgiltiga utformning och offentliggör det.

Internationellt
domineras fonogramprodukfionen i västvärlden av ett tiotal mulfinafionella
koncerner. De fem största av dessa koncerner svarar för ca 60% av fonogramförsäljningen
i väst väriden. Dessa koncerner är CBS (USA), EMI (Storbritannien), Polygram
(Tyska förbundsrepubliken -Nederiändema), Warner Communications (USA) samt RCA
(USA). Fonogramprodukfion utgör endast en del av dessa koncerners verksamhet som
i övrigt omfattar andra massmedier, elektronikprodukter m. m.

Prop.
1981/82:128 47

Varje
koncern ger ut sina fonogram på en rad olika skivmärken. Alla koncernerna har
dotterbolag utanför moderlandet. I Sverige har CBS, EMI och Polygram
dotterbolag, som i sin tur äger andra bolag i Sverige. Dessa tre koncerner
svarade år 1977 för 56% av fonogramförsäljningen i Sverige.

Koncentrationen
inom den internationella fonogrambranschen har gått snabbt under 1970-talel.
Mindre bolag har köpts av de stora koncernerna. Det har lett till att de stora
multinationella fonogramkoncernerna fåll ett allt större inflytande över fonogramproduktionens
innehåll i världen. De avgör i stor utsträckning vilka fonogram som skall
erbjudas mottagarna i olika länder. Genom sina multinationella
marknadsföringsapparater kan de skapa världsomfattande efterfrågan på vissa fonogram.

Förutom
de ovan nämnda tre multinationella koncernernas dotterbolag finns i Sverige ett
60-tal fonogrambolag. De flesta av dessa bolag är omsättningsmässigt relativt
små, men svarar för en från kulturpolitisk synpunkt viktig del av fonogramutgivningen
i Sverige. De flesta av de små bolagen är specialiserade inom ett visst repertoaromräde
medan de större svenskägda bolagen oftast ger ut fonogram inom flera
repertoarområden men med klar dominans för popmusik och dansmusik.

Fonogrambolagen
i Sverige är organiserade i två olika organisationer. Svenska gruppen av
International Federation of Producers of Phonograms and Videograms (IFPI) har
elva av de stöne bolagen som medlemmar inklusive de multinationella
koncernernas svenska dotterbolag. Nordiska Icke-kommersiella fonogramproducenters
förening (NIFF) har 19 medlemmar, alla små svenskägda bolag. De flesta fonogrambolagen
i Sverige tillhör inte någon av dessa två organisationer. De oorganiserade
bolagen är i allmänhet mycket små.

Vid
sidan av fonogrambolagens produktion ges också ett antal fonogram ut varje år
av föreningar och enskilda personer. STIM producerar varje år ett antal fonogramproduktioner
som ett led i organisationens verksamhet att sprida kunskap om musik av svenska
upphovsmän.

Den årliga
svenska fonogramproduktionen har de senaste åren uppgått till mellan 800 och
900 utgåvor. Denna produktion består till största delen av originalutgivningar
av svenska inspelningar.

Drygt
40% av utgivningen innehåller dansmusik eller svensktoppsmusik. Konstmusik,
popmusik och andliga sånger har vardera en andel av 12% av utgivningen.
Resterande ca 25% består av fonogram för barn, jazz, folkmusik och övrigt. Jazz
och folkmusik har främst utgivits av små svenska bolag. Övriga repertoarområden
har i ungefär likartad utsträckning utgivits av bolag av alla typer.

I
Sverige finns i dag relativt god tillgång på studios, inspelningsteknik och massreproduktionsresurser.
När det gäller massproduklionsresur-serna finns dock en risk att EMI genom sitt
stora presseri i Åmål kan komma att få monopol i framtiden, vilket vore en icke
önskvärd utveckling.

Prop. 1981/82:128 48

7 Import

Import
av fonogram sker främst via svenska distributionsbolag som åtagit sig svensk
agentur för ett utländskt fonogrambolag. Den svenska agenten håller vanligen
inte exemplar av alla utgåvor från de utländska bolagen i lager i Sverige.
Varje år importeras omkring 3 800 fonogramutgåvor till Sverige. Av de
utgivningar som finns upptagna i de svenska distributörernas kataloger är ca
60% importerade. De allra flesta fonogrammen importeras från USA eller
Storbritannien, vilket tillsammans med de stora koncernernas internationella
marknadsföringskampanjer innebär atl dessa fonogram i dag dominerar utbudet i
Sverige. När det gäller konstmusik kommer en stor del av utbudet från Tyska förbundsrepubliken.
Trots att del finns en omfattande fonogramutgivning i alla länder i Europa och
även i tredje världen kommer en mycket liten del av de fonogram som importeras till
Sverige från andra länder än de tre ovan nämnda. Det är angeläget att upphäva
det ensidiga beroendet av USA och Storbritannien och istället skapa kanaler för
import av fonogram från många länder.

8 Marknadsföring,
försäljning, distribution

Marknadsföring
innebär en mängd olika åtgärder som har till syfte att sprida kännedom om att
en viss fonogramproduklion finns tillgänglig för allmänheten. Hur
marknadsföringen i detalj går till i olika fall beror i hög grad på det
utgivande fonogrammels innehåll. I stort sett finns två grundsyner på fonogrammet,
som också präglar marknadsföringen:

1. Fonogrammet
ses i första hand som en vara och marknadsförs med

samma metoder som andra varor. Mottagarna ses främst som köpare

konsumenter.

2. Fonogrammet
ses i första hand som en del av kulluriivet, vilket

innebär en marknadsföring där de olika utgåvornas kulturella funktion och

innehåll sätts i centrum. Mottagarna ses som deltagare i kulluriivet.

Det
första synsättet är idag det vanligaste inom fonogrambranschen och dominerar de
kommersiella bolagens marknadsföring. Det andra synsättet kan finnas inom
mindre sektorer av de stora bolagens verksamhet och är vanligt hos små icke-kommersiella
fonogrambolag.

Synen
pä fonogrammet som enbart vara påverkar hela produktionsprocessen, där
marknadsföring och marknadsforskning ses som en integrerad del i planeringen
av utgivningens innehåll och utformning.

Marknadsföring
sker genom en rad etablerade kanaler bl.a. radio, tv, press och olika typer av
reklammaterial lill detaljhandeln. Störst betydelse har etermedierna, vars roll
i marknadsföringen utformats med utgångspunkt främst i förhållanden i USA, där
betald reklam för fonogram i tv och radio spelar en viktig roll liksom program
baserade på topplistor. Många

Prop.
1981/82:128 49

program
i svenska etermedier bygger på utbudet i etermedier i USA och Storbritannien.
Systemet med lopplisteprogram har accepterats även i Sverige, vilket
kritiserats av bl. a. företrädare för de icke-kommersiella fonogrambolagen.
Störte delen av sändningstiden i svensk ljudradio upptas av musik på fonogram.
Radions programpolitik när det gäller fonogram har en avgörande betydelse för fonogramutbudets
och fonogramförsälj-ningens inriktning i Sverige.

Grossistförsäljningen
av fonogram i Sverige ombesörjs dels av distributionsbolag som är direkt
knutna till något eller någon gmpp av fonogrambolag, dels fristående
distributionsbolag. Bland de fristående distributionsföretagen finns dels
vanliga distributionsföretag, dels rackföretag.

De
fyra största distributionsförelagen i Sverige är organiserade i Grammofonleverantörernas
förening (GLF). Dessa fyra bolag är EMI Svenska AB, Grammofon AB Electra, CBS Records
AB samt Grammofonbolagens distributionscentral (GDC). De tre förstnämnda
företagen är samtliga delar av respektive fonogrambolag medan GDC ägs gemensamt
av fem fonogrambolag.

GLF-företagen
har dominerat försäljningen av fonogram i Sverige hela 1970-talet. År 1976
uppgick deras andel av försäljningen fill 87%. GLF fungerar i stort sett som
ett oligopol som genom sin storlek sätter normer och gränser för all fonogramdistribution
och -försäljning i Sverige.

Ett
40-tal övervägande små fonogrambolag distribuerar sina fonogram vid sidan av GLF,
Några av dessa bolag sköter sin egen distribution medan andra överlåfit
distributionen på fristående distributionsbolag.

De
små distributörerna har med något undantag haft svårt att göra sig gällande,
vilket är olyckligt eftersom dessa ofta företräder en kulturpolifiskt viktig
repertoar.

Rackföretagen
köper vanligen sina fonogram från andra distributörer. De upprättar sedan avtal
med butikskedjor och butiksägare om att få ställa upp ett räck (ställ) med rackbolagets
skivor på de aktuella försäljningsställena. Rackbolagen svarar för urvalet av fonogram
i räcken och ser till att de fylls på. Butiksägaren får provision på
försäljningen.

F.
n. finns tre större rackbolag i Sverige. Det största är Grammo Räck Service AB
som ägs gemensamt av GLF-företagen. Rackbolagens andel av försäljningen har
ökat snabbt sedan år 1974. År 1976 gick ca 27% av försäljningen genom rackföretagen.

Försäljningen
av fonogram fill enskilda kunder sker främst genom vam-hus, musikfackhandel,
radiofackhandel samt i räck genom en rad butikstyper, bl. a. dagligvamhandel,
bensinstationer och kiosker.

Totalt
fanns 1976 omkring 6500 försäljningsställen. Endast ca 750 av dessa ställen
hade särskild fonogramavdelning. 5750 sålde i räck. Därtill kommer 9
postorderföretag.

Fonogramförsäljningen i
delaljhandelsledet präglas av många försäljningsställen som säljer relativt
små volymer. Nästan vartannat försälj-4 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 128

Prop. 1981/82:128 50

ningsställe
sålde fonogram för mindre än 20000 kr. medan ett 50-tal ställen sålde fonogram
för mer än 1 milj. kr. år 1976.

Det
har under 1970-talet skett en omstrukturering från försäljning via musik- och
radiofackhandel med branschkunnig personal till försäljning i räck på en rad
små försäljningsställen vanligen utan branschkunnig personal ä ena sidan och
en koncentration till ett fåtal stora bufiker i storstadsområdena å andra
sidan. Butiker med särskild fonogramavdelning saknas i 80% av tätorterna med
färre än 10000 innevånare.

Försäljning
av fonogram på postorder förekom år 1976 hos i huvudsak nio företag. Den
sammanlagda försäljningen hos dessa förelag uppgick lill 12% av den totala
försäljningen. Det största postorderföretaget Prestige AB ingår i Polygram-koncernen.

Försäljningen
av fonogram har ökat kraftigt under 1970-talel. År 1970 såldes ca 9 milj. fonogram
och år 1977 ca 21 milj. fonogram. Till den stora ökningen bidrar bl. a.
införandet av kassetterna. Under de senaste åren har försäljningsökningen
stannat upp och under år 1978 visar de preliminära uppgifterna någon nedgång i
antalet försålda fonogram. Den svenska produktionens andel av den totala
försäljningen har ökat under 1970-lalel från ca en tredjedel år 1971 till
nästan hälften år 1977. Försäljningsökningens stagnation har dock medfört en
tendens fill minskad andel av försäljningen för svensk produktion. I distributionsbolagens
fonogramlistor fanns år 1977 ca 18500 olika utgåvor av vilka 4500 var svenska.
54% av dessa utgåvor och 78% av de sålda fonogrammen innehöll popmusik och dansmusik.

Koncentrationen
av försäljningen fill några få utgåvor är mycket stark. Under perioden 1 juli
1976-1 juli 1977 svarade 30 utgåvor, dvs. 0,15% av det totala utbudet, för
nästan 20% av försäljningen. Delta speglar såväl de kommersiella bolagens
koncentration av marknadsföringsresurserna till några få utgåvor som det mycket
begränsade sortiment som når de flesta mottagare genom rackförsäljningen.

Den
stora mängden rackförsäljningsslällen hade år 1977 ett genomsnittligt
sortiment på 130 titlar, så gott som enbart popmusik och dansmusik. Sortimentet
är starkt koncentrerat till popmusik och dansmusik även hos andra typer av
försäljningsställen. Det fanns år 1977 endast 300 försäljningsställen med ett
sortiment på mer än 100 fonogram inom vartdera av repertoarområdena
västerländsk konstmusik, folkmusik, jazz, andliga sånger, popmusik, dans- och
annan populärmusik samt fonogram för barn.

Kundservicen
är i allmänhet mycket dåhg. Att beställa fonogram som inte finns i lager hos
detaljhandeln är i praktiken så gott som omöjligt, utom hos ett fåtal specialbufiker
med branschkunnig personal. Detta beror bl. a. på att det inle existerar någon
katalog över vilka fonogram som finns tillgängliga i Sverige utan informationen
är spridd på en rad små kataloger och reklamblad från de enskilda fonogrambolagen.

Huvudorsaken
till detaljhandelns omstrukturering och den dåliga kund-

Prop.
1981/82:128 51

servicen
är den politik beträffande priser och leveransvillkor som drivits av GLF-företagen.

Det
finns inga uttalade normer för prissättningen på fonogram. Priser och
leveransvillkor varierar kraftigt i ledet mellan fonogrambolag och
distributionsbolag liksom i detaljhandeln. I distributörsledet finns dock ett mycket
fast grossistpris som i praktiken bestäms av GLF-företagen. Det fasta priset i
distributörsledet kan ändras med hjälp av mängdrabalter.

Detaljhandeln
har endast returrätt för felaktiga fonogram. Betalning till distributionsbolaget
för levererade fonogram skall i regel ske inom 30 dagar från leveransen. Det
största distribufionsföretaget GDC har dessutom krav på att varje kund skall
köpa för minst 25 000 kr. i första ordern och sedan för minst 25000 kr. om året
från GDC för alt få leveranser från företaget. Detaljhandlare som inte kan
uppfylla detta krav hänvisas till rackföretagen.

Distribution
av fonogram via bibliotek utgör en relafivt liten del av fonogramdistributionen.
75% av landets kommuner har någon form av fonogramverksamhet på biblioteken.
Verksamheten med fonogram har fått olika utformning vid ohka bibliotek.
Vanligen finns möjlighet att lyssna fill fonogrammen i bibliotekslokalerna och
även möjligheter att få låna i varje fall vissa typer av fonogram. På landets
bibliotek fanns år 1976 sammanlagt ca 370000 musikbärande fonogram varav
hälften med västerländsk konstmusik. De flesta biblioteken köper sina fonogram
från Bibliotekstjänst. Genom s. k. AV-häften erbjuder Bibliotekstjänst
regelbundet ett urval fonogram lill biblioteken. År 1977 erbjöds biblioteken på
detta sätt ca 850 fonogramproduktioner. Bibliotekstjänst distribuerade detta år
ca 37000 skivor och musikkassetter. Inom fonogramområdet som helhet spelar bibliotekens
verksamhet i dag en mycket liten roll.

9
Mottagande och användning av fonogram

År
1976 hade 63% av hushållen någon form av skivspelare och 52% kassettbandspelare.
Större delen av svenska folket har alltså fillgång till uppspelningsapparatur
för fonogram i hemmet. Den fid svenska folket ägnar åt fonogramlyssning har fyrdubblats
under 1970-talet från ca 55 timmar per person år 1970 till 200 timmar per
person år 1976. En jämförelse mellan konsumtionen av olika massmedier visar att
fonogrammens andel av den totala massmediekonsumtionen har ökat med 7,3
procentenheter mellan åren 1970 och 1976. Under samma period har radiolyssnandet
minskat med 8,5 procentenheter. Detta förhållande måste tolkas som en gradvis
förskjutning i svenska folkets lyssnarvanor från ljudradio till egna fonogram.
En bidragande orsak till detta är förmodligen tillkomsten av kassetter som ju
bl. a. ger möjlighet till inspelning av musik och annat från radio.

Prop.
1981/82:128 52

Fonogramlyssnandet
upptar en stor del av fiden för personer i åldersgruppen 9-24 år. De lyssnar i
genomsnitt ca en timme om dagen till egna fonogram och ca en timme till fonogram
i radio. Fonogramlyssnande är del i särklass vanligaste sättet för ungdomar att
möta musik. Personer över 40 år lyssnar i betydligt mindre utsträckning än yngre
till fonogram.

Av
den totala tiden för fonogramlyssnande ägnades år 1976 ca 64% ål popmusik och
dansmusik, 8% åt folkmusik och visor, 7% åt västerländsk konstmusik och resten
åt övriga genrer.

Pop- och dansmusikens
andel av försäljningen är betydligt större än dess andel av den tid som ägnas
åt fonogramlyssning, vilket ger belägg bl. a. för att popmusik förbmkas relafivt
fort. När del gäller fonogrammens användning och funktion finns förhållandevis
få fakta. Fonogrammen kan användas i såväl kommunikafionssyfte som i
konsumtionssyfte. I det första fallet ingår fonogrammet oftast som en nödvändig
del i en process - fonogrammet används på ett primärt sätt. I det andra fallet
blir fonogrammet ofta en nödvändig bisak i en process där andra företeelser och
sysslor står i centmm - fonogrammet används på ett sekundärt sätt.

Till den primära
användningen av fonogram hör olika former av akfivt lyssnande,
inlärningsprocesser och informationsprocesser. Till den sekundära användningen
av fonogram hör olika former av "ljudkulisser" och "skvalmusik".
En särskild form av sekundär användning är s.k. bakgrundsmusik på fonogram,
dvs. den utspekulerat manipulativa musik som via speciella
avspelningsanläggningar spelas upp för att öka produkfionen på en arbetsplats
eller omsättningen i ett varuhus.

Fonogrammen har stor
betydelse för att forma barns och ungdomars medvetande. De använder ofta musik
på fonogram som symbol för tillhörighet till en viss gmpp eller identifierar
sig med olika fonogramartisler. Det är av stor vikt för barnens framtida
världsbild och värderingar vilket fonogramutbud de får möjlighet att la del av.
Sociologiska undersökningar pekar på att ungdomens musikkontakter de senaste
tio åren blivit allt mer ensidigt inriktade på vissa typer av popmusik, främst s.
k. discomusik och hårdrock som produceras inom ramen för kommersiell fonogramverksamhet.

Fonogramintresset styrs i
denna riktning av de kommersiella bolagens marknadsföring. Skolan har inte
förmått att på ett utvecklande sätt knyta an fill barns och ungdomars stora
musik- och fonogramintresse. Ett sätt att göra detta vore att låta eleverna få
pröva att spela in egna fonogram i någon form av medieverkstad.

Ett
särskilt problem är förhållandet mellan levande musik och musik på fonogram.
Musik på fonogram har under 1900-lalel ersatt levande musik i många sammanhang,
men musik på fonogram har också inspirerat till eget musicerande och givit
spridning åt olika musiktyper. Inspelningsteknikens utveckling har lett till
att musiken på fonogram i våra dagar allt mer blivit en särskild typ av musik
som inte går alt framföra levande. Tendenser som

Prop.
1981/82:128 53

innebär
att det levande musikutbudet styrs av eller övergår till fonogramutbud måste
motverkas. Musik på fonogram och levande musik bör ses som två musikformer med
var och en sitt värde. Kulturpolitiken bör utformas så att dessa två former
samspelar och kompletterar varandra.

10
Rikskonserters försöksverksamhet med fonogram

I
rapporten "Fonogramverksamhet på försök 1965/66-1976/77" har Institutet
för rikskonserter redovisat erfarenheterna av den vid institutet bedrivna
försöksverksamheten med stadigt stödd utgivning och distribution av fonogram.
De senaste åren har denna utgivning omfattat 20-25 fonogram per år inom främst
repertoarområdena västerländsk konstmusik, jazz och folkmusik. Sedan år 1973
har försöksverksamheten reglerats av riktlinjer givna av riksdagen.

Rikskonserters
rapport om sin försöksverksamhet med fonogram har sänts ut för yttrande till
ett antal intressenter på fonogramområdet. Kulturrådet har mot bakgmnd av
riksdagens rikfiinjer. Rikskonserters rapport och yttranden över denna samt de
fakta om fonogramområdet i Sverige som sammanställts under utredningens lopp
gjort en utvärdering och bedömning av olika aspekter av Rikskonserters fonogramverksamhet.
Enligt denna bedömning har verksamheten följt de givna direktiven. Med beaktande
av att det rör sig om en försöksverksamhet bedriven under helt andra villkor än
vanlig fonogramverksamhet bedöms den ha fått kulturpolifiskt positiva effekter
och givit goda erfarenheter för en fortsatt statlig fonogramverksamhet. Rikfiinjerna
för en permanent statlig fonogramverksamhet bör dock få en något annorlunda
utformning än de, som gällt för försöksverksamheten.

11
Fonogrampolitik i andra länder

En
genomgång av olika dokument och en enkät riktad till en rad länders ambassader
har visat att någon genomarbetad statlig politik för fonogramområdet knappast
finns i något land. Däremot har vissa sektorer av fonogramverksamheten berörts
av upphovsrättslagstiftning, ekonomisk politik, näringslivspolitik och
kulturpolitik i många länder.

12
Förändringar och tendenser inom fonogramområdet under 1970-talet

Företagsstmkturen
inom fonogramområdet har på det internationella planet genomgått en snabb
koncentration och integrering. Den produkfion

Prop.
1981/82:128 54

och
försäljning som i början av 1970-talet var spridd på en lång rad bolag var år
1978 i hög utsträckning koncentrerad fill fem multinationella koncerner som
tillsammans svarar för över 60% av fonogramförsäljningen i världen. Denna
koncentration av olika delföretag inom fonogramområdet till några få koncerner
har gått allt snabbare under 1970-lalets gång. För närvarande förbereder
koncernerna en stor expansion i tredje världen under 1980-lalet.

Fonogramförsäljningen
i Sverige fördubblades i antal exemplar räknat mellan åren 1970 och 1976. Denna
starka expansion har dock inte medfört ett större eller mångsidigare utbud av fonogram.
De stora bolagens utbud har alltmer koncentrerats lill några typer av utgåvor,
främst s. k. superhils inom såväl populärmusik som västerländsk konstmusik och s.k.
discomusik. Marknadsföringsresurserna har allt mer koncentrerats fill dessa
utgåvor, vilket speglas av att några få utgåvor svarar för en mycket stor del
av försäljningen.

Stordriften
och de långa seriernas lönsamhet samt all fonogramverksamhet inte kräver något
större bundet kapital har gjort de stora bolagens verksamhet mycket lönande.
Vinsterna i Sverige för de större bolagen uppgick år 1976 till mellan 21 och
125% , med ett genomsnitt på 55% på eget kapital.

Den
snabba koncentrationen av repertoaren ledde i början av 1970-lalet till
reaktioner från musikergmpper som företrädde en repertoar som de stora bolagen
inte ville ge ut på fonogram. Dessa reaktioner har lett till att en rad
relativt små svenska fonogrambolag etablerats. I marginalen av den snabba
försäljningsökningen har dessa bolag trots små resurser kunnat överleva
ekonomiskt. Under 1977 och 1978 har försäljningsökningen stannat upp.

De
flesta svenska fonogrambolag har förblivit myckel små, men spelar trots det en
viktig roll i det svenska musiklivet, eftersom deras verksamhet är en
betydelsefull länk mellan stora grupper av svenska artister och publiken.

Antalet
försäljningsställen för fonogram har ökat kraftigt i Sverige under 1970-talet.
Samtidigt har den genomsnittliga bredden i utbudet på försäljningsställena
minskat dels genom att färre fonogram hålls i lager i affärerna, dels genom
att konsumentupplysningen och kundservicen är så utformad att det är svårt att
få upplysningar om och beställa fonogram som inte finns i lager på
försäljningsstället. En allt störte andel av försäljningsställena har inte
själva hand om urval och inköp av fonogram utan har överiålit detta på rackföretag
eller centrala inköpsavdelningar. Del betyder att personalen på
försäljningsställena i dag vanligen har mycket sämre branschkännedom än
personalen hade i början av 1970-talet.

Den
tid som ägnas åt fonogramlyssning har mångdubblats, särskilt stor är ökningen
av fonogramintresset i de yngre åldersgmpperna.

1970-talet
har kännetecknats av stereoteknikens definitiva genombrott

Prop.
1981/82:128 55

och
en snabb utveckling av inspelningstekniken. En stor del av den stu-dioinspelade
fonogramprodukfionen i dag innehåller musik som inle är möjlig att reproducera
i levande framförande.

Grammofonskivan
är i princip samma tekniska konstmkfion i dag som när den uppfanns. Under
1970-talet har kassetterna också tillkommit. Bägge dessa medier lagrar ljud i
analog form. Under 1970-talet har dock möjligheterna att överföra och lagra
ljud i digital form utvecklats snabbt. Det innebär bl. a. att kvalitetsförluster
i form av brus, sämre frekvensomfång etc. i överförings- och
lagringsprocesserna kan elimineras.

Genom
den mycket snabba utveckhngen av mikroprocessorteknik och minidatorer är det i
dag tekniskt möjligt atl lagra stora mängder ljud i digital form på mycket
liten volym.

Digitaheknik
utnyttjas bl. a. i de videoskivor som fr. o. m. år 1978 finns i handeln. Dessa
skivor avläses med laser. Om de används enbart för ljudregistrering kan upp
till 16 timmar stereoljud rymmas på samma yla som en konventionell LP-skiva.

Inom
kort kommer minidatorer med stor minneskapacitet atl finnas på marknaden till
överkomliga priser. Dessa datorer kommer med all säkerhet att radikalt förändra
hela situationen på bl. a. fonogramområdet.

Det
är angeläget från kulturpolitisk synpunkt att staten fortlöpande följer den
tekniska utvecklingen och också kan ta inifiativ för att leda in följdrikt-ningar
av denna utveckling på fonogramområdet i banor som är förenligt med den
statliga kulturpolitikens mål.

13
Fonogrammen 1 den framtida kultur- och samhällsmiljön

För
att underlätta utarbetande av ett handlingsprogram där fonogrampo-litiken fogas
in i ett konkret kullurpolitiskt handlingsprogram presenteras en vision av fonogrammens
framtida roll med utgångspunkt i mål för den statliga kulturpolifiken.
Huvudpunkter i denna vision är bl. a. följande;

Den
kunskap och den teknik som krävs för att yttra sig genom fonogram bör vara lätt
tillgängliga för olika parter. Olika typer av fonogram bör vara lätt
tillgängliga för olika gmpper av mottagare. Fonogrammen bör inte användas på
ett isolerande och passiverande sätt eller som flyktmedel. Processen att göra fonogram
bör ses som en värdefull gemensam kulturaktivitet. Fonogrammen bör vara ett
kommunikationsmedel mellan människor och medverka fill en djupare förankring i
den egna gmppens kultur.

Fonogramverksamhet
kan inte styras av graden av lönsamhet utan av kulturpolitiska mål baserade på
individers och gmppers behov. Kulturpolitiken bör motverka atl fonogram används
för atl sudda ut delkulturer och skapa en utslätad minsta gemensamma nämnarens
kultur. Olika motlagar-och användargmpper bör styra fonogramverksamheten — inte
ett fåtal mediebolag. En snabb utveckling bör främjas mot utformningen av fono-

Prop.
1981/82:128 56

gramverksamheten
som kräver mindre råvamresurser och energi än den nuvarande.

Fonogram
för barn bör ägnas särskild uppmärksamhet vad gäller konsumentinformation,
utformning, konvolut och användning.

Invandrare
och minoriteter bör ha tillgång till fonogram från den egna kulluren.

Det
bör finnas möjligheter att experimentera med nya musikformer skapade direkt för
fonogrammediet.

Äldre
fonograminspelningar bör göras tillgängliga genom åtemtgivningar.

Fonogrammen
bör användas för att sprida kännedom om svensk musikkultur i olika former.
Några få främmande länders fonogramproduktion bör inte tillåtas dominera de
internationella kontakterna på fonogramområdet.

Samhället
bör på olika nivåer la ett ökat ansvar för fonogramverksamhet av olika typer.
Såväl produktion som distribution av fonogram bör i framtiden ske under störte
offentlig insyn och ökad demokratisk förvaltning.

14
Utgångspunkter för förslagen

Fonogramverksamhet
utgör en stor sektor av kulturlivet. Att lyssna till fonogram hör jämte tv-fittande
till de vanligaste fritidssysselsättningarna.

Innehållet
och utformningen av fonogrammen påverkar människors medvetande och
handlingsmönster. Därför är fonogrammen en kvalitativt viktig del av
kulturlivet. Fonogrammen kommer av allt atl döma även i framtiden att spela en
betydande roll.

Fonogramverksamheten
i Sverige styrs i stor utsträckning av beslut fattade utanför Sveriges gränser
inom multinationella bolag. Dessa bolag har stora opinionsbildande
marknadsföringsresurser som bl. a. utnyttjar modeföreteelser de själva eller
andra grenar av kulturindustrin skapar genom t. ex. tv-serier eller eurovisionsschlagerfestivaler.

Cirka
80% av de fonogramutgåvor som säljs i Sverige har utformats i något annat land.
Störte delen av dessa utgåvor liksom en stor del av de som produceras i Sverige
är utformade med strävan atl träffa vad som kallas "den största möjliga
marknadens minsta gemensamma nämnare". Det betyder att flertalet fonogram
är utformade med utgångspunkt i förhållanden och livsmönster i USA och
England.

Givetvis
är många fonogram med ett innehåll rotat i andra länders kultur värdefulla
inslag även i det svenska kulturlivet. Vissa delar av de mulfina-tionella
bolagens verksamhet på fonogramområdet i Sverige är klart förenliga med den
svenska kulturpolitikens mål. Helhetseffeklen av dessa bolags verksamhet står
dock inte i samklang med de kullurpolitiska målen. Mycket av verksamheten har
direkt negativa effekter.

Prop.
1981/82:128 57

Den
svenska marknaden är relafivt liten, vilket gör det svårt att med
lönsamhetskrav producera och sprida fonogram med rötter i och formade för
svenska livsmönster och olika gruppers särskilda behov. Den kvanlita-tivt
relativt obetydliga svenska kvalitetsproduktion som finns tillgänglig i dag har
i stor utsträckning byggts upp under första hälften av 1970-talet. Detta var en
gynnsam period med en årlig expansion av fonogrammarknaden på cirka 25%.
Troligen är denna period av expansion nu slut. De ekonomiskt relativt svaga fonogrambolagens
fortlevnad hotas i ett hårdnande marknadsläge med framväxt av nya
kostnadskrävande tekniska processer och i konkurtens med de resursstarka
multinationella bolagen.

Den
levande musiken får redan ett omfattande stöd från samhället. Det är av stor
vikt att staten går in med stöd också fill fonogramverksamhet för att skapa
garantier för ett rikt svenskt musikliv och kuhurliv i linje med den av
riksdagen beslutade kulturpolitikens intentioner.

De
följande förslagen är inriktade på

att
garantera en i alla led - produktion, distribufion och information -kvalitafivt
högtstående professionell fonogramverksamhet i Sverige och

att
göra fonogramverksamhet som kreativ aktivitet och fonogrammet som
uttrycksmedium lättare tillgängligt för flera människor.

Det
nuvarande statliga provisoriska stödet fill fonogramverksamhet är otillräckligt
för att nå denna målsättning.

En
fråga av stor principiell vikt är humvida det stadiga stödet till fonogramverksamhet
skall kanaliseras till en eller flera statliga institutioner, om det skall ges
till verksamhet i andra former eller omfatta bägge dessa alternativ.
Verksamheten vid Rikskonserter har givit en rad goda erfarenheter. Trots sin relafivt
ringa omfattning har den haft betydelsefulla kulturpolitiska effekter. Ett
direkt stadigt engagemang i fonogramproduktion har många fördelar när det
gäller att sätta kvalitetsnormer för olika delar av fonogramverksamheten. Många
av de små fonogrambolag som svarar för svensk kvalitetsproduktion av fonogram
är uppbyggda kring enskilda eldsjälar eller små föreningar. Detta förhållande
gör dessa verksamheter relativt inslabila även om de ekonomiska problemen
bortfaller.

En
direkt statlig verksamhet ger en stabilitet och kontinuitet inom ickekommersiell
fonogramprodukfion, som indirekt underlättar verksamheten även för andra
svenska fonogrambolag med icke-kommersiell inriktning. I det fall framtida stmkturförändringar
inom fonogramområdet skulle påkalla väsenligt ökat statligt engagemang i fonogramverksamhet
kan denna utbyggnad lättare genomföras om fackkunskap och organisatoriska resurser
redan finns inom en etablerad stadig fonogramverksamhet.

Fonogramverksamhet
måste utformas och planeras med hänsyn fill hela musiklivet, så att fonogramverksamhet
och verksamhet med levande musik samspelar och kompletterar varandra. En
förläggning av statlig fonogramverksamhet till Rikskonserter innebär att
staten uppdrar åt en och samma insfitution att svara för insatser för såväl
levande musik som

Prop. 1981/82:128 58

fonogramverksamhet,
vilket i hög grad underlättar den önskvärda samordningen av insatserna.

Det
är av stor vikt att staten också gör insatser för atl de många svenska fonogrambolagen
skall kunna fortsätta med en diversifierad och decentraliserad fonogramverksamhet.
Många av dessa bolag spelar stor roll för vissa musikgenrer eller i vissa
geografiska regioner. Många av de mindre bolagen har akuta ekonomiska
svårigheter, vilket bl. a. framgår av ett antal stödansökningar som strömmat in
till kulturrådet under utredningsperioden. Om någon form av stöd till dessa
bolag inte kommer till stånd finns stora risker för att de tvingas upphöra med
sin verksamhet och lämna fältet fritt för enbart kommersiell fonogramverksamhet.

Kulturtådet
anser att stöd skall ges lill såväl statlig som annan verksamhet. Stödet skall
dels möjliggöra fortsatt fonogramverksamhet vid Rikskonserter, dels
kanaliseras genom statens kulturråd till andra fonogrambolag. Detta stöd bör
kompletteras med statliga insatser för förbättrad distribution och konsumentupplysning.

Underlag
saknas för att fastställa en bestämd nivå på samhällets stöd till fonogramverksamhet
såsom varande den i alla avseenden mest lämpliga. Genomgripande förändringar
kan komma att äga rum inom området under 1980-talet. De framlagda förslagen får
därför ses som åtgärder för att avhjälpa de mest akuta problemen.

De
statliga insatserna måste i framtiden konfinuerligt anpassas till utvecklingen.
En sådan anpassning kräver en fortlöpande vetenskaplig bevakning av fonogramområdet.

15
Konsumentinformation: Sveriges Radios ansvar

Arkivet
för ljud och bild bör få i uppdrag alt utforma en katalog över fillgängliga fonogram.
Av prakfiska skäl kan denna katalog inte omfatta samdiga fonogram som är fillgängliga
i Sverige, ulan bör inskränkas fill dem som hålls i lager av olika
distributörer.

Katalogen
bör utöver uppgifter om enskilda fonogramproduktioner innehålla information
rörande vilka distributörer som innehar svenska agen-turer för olika fonogrammärken
o. d.

Det
synes lämpligt att en särskild arbelsgmpp tillsätts vid arkivet för ljud och
bild för att i samarbete med olika intressenter (fonogrambolag, Sveriges
allmänna biblioteksförening, fackhandel etc.) närmare fastställa katalogens
utformning.

Radio
och tv spelar en viktig roll när det gäller information om fonogram. Det är av
stor vikt för fonogrammens roll i den framtida kultur- och samhällsmiljön att mndradioföretagen
granskar sitt förhållande till olika delar av fonogrambranschen. Det är
önskvärt att de utformar principer för sin användning av fonogram i
programverksamheten som ansluter sig till samhällets kulturpolitik i stort.

Prop.
1981/82:128 59

Bevakningen
av fonogramområdet sker för närvarande till stor del i form av program direkt
eller indirekt baserade på försäljningsstafistik helt utan de inslag av kritisk
granskning eller analys som förekommer när del gäller film, teater och
litteratur. Flera allsidigt orienterande och kritiskt bevakande program om fonogram
bör ingå i programutbudet.

Det
är också önskvärt atl de nya programbolagen undersöker förutsättningarna för
att genom en gemensam upplysningstjänst eller i annan form göra del möjligt för
allmänheten att få reda pä vilka fonogram som spelats i radio och tv.

På
utbildningsområdet är det angeläget att utredningen om gymnasieskolan
uppmärksammar innehållet i undervisningen på de linjer som förbereder
serviceyrken med kulturpolitisk anknytning, speciellt kontors- och distributionslinjen.
Undervisningen i ekonomiska ämnen liksom ulbildningen i anknytning till den
direkta yrkespraktiken får inte helt utelämna kuhurpolitiska värderingar och
yrkesetiska aspekter när del gäller hanteringen av kulturprodukter som fonogram
och böcker.

Inom
högskolans ram bör en påbyggnadsutbildning - förslagsvis 10 poäng — erbjudas
bibliotekarier för atl skapa en kader av fonogramkunnig personal vid våra
bibliotek.

Informationen
på fonogrammens konvolut är myckel betydelsefull för mottagarna. Stickprov
visar att många av de fonogram som saluförs inte fyller de minimikrav som
fastställts i överenskommelsen mellan konsumentombudsmannen och fonogrambranschen.

Det
finns anledning för konsumentverket/KO att granska hur branschen efterlever
överenskommelsen om konvolutens utformning. Om en sådan granskning — som kan
förmodas - visar att överenskommelsen i många fall inte följs, bör en skärpning
av övervakningen och en omvandling av överenskommelsen till en förordning
övervägas.

16
Framtida fonogramverksamhet vid Rikskonserter

Fonogramverksamheten
vid Rikskonserter bör under en treårsperiod byggas ut och förstärkas i olika
avseenden. Dels bör produkfionen ökas från nuvarande ca 25 fonogram per år fill
ca 50 fonogram per år. När del gäller verksamhet med levande musik har
Rikskonserter i uppdrag att göra stödjande och konsulterande insatser.
Rikskonserter bör få ett. liknande uppdrag inom fonogramområdet, vilket innebär
att institutet skall kunna hjälpa gmpper och individer som vill ge ut enstaka fonogram
med detta arbete. Stöd till andra fonogrambolag bör dock administreras av kulturtådet
(se nedan).

Rikfiinjerna
för Rikskonserters fonogramverksamhet bör mot bakgrund av gjorda erfarenheter
få en något annorlunda utformning än under försökstiden. Kravet på att
Rikskonserter endast skall ge ut sådana fonogram

Prop.
1981/82:128 60

som
i olika avseenden kompletterar redan förekommande produktion har medfört en rad
praktiska svårigheter. Fonogramverksamheten vid Rikskonserter bör i framtiden
bedrivas med följande allmänna, gmndläggande målsättning; Fonogramverksamheten
vid Rikskonserter skall bidra fill

-
ett mångsidigt svenskt musikliv
i linje med den statliga kulturpolitikens intenfioner

-
en ökad fillgång till fonogram
utformade på sådant sätt att de motsvarar kulturella och sociala behov och
främjar ett akfivt förhållande lill omvärlden

— en
utveckling av alternativ till det kommersiella fonogramutbudet med utgångspunkt
i olika mottagargmppers behov och önskemål saml

— en
ökad kunskap i utlandet om svenskt musikliv.

Vad beträffar
produktionens innehåll skall Rikskonserters fonogram kunna omfatta många
musikaliska uttrycksformer. Fonogrammen skall i huvudsak spegla svenskt
musikliv och innehålla musik utförd av svenska musiker. Fonogram med annat
innehåll skall dock kunna framställas, särskilt som led i kuhumtbytesprojekl
med andra länder.

Produktionerna
skall ha en pedagogisk utformning för atl bl. a. underlätta för nya mottagargmpper
att använda dem. Härvid skall särskild hänsyn tas till möjligheterna alt
använda fonogrammen till studier eller annan verksamhet som i övrigt omfattar
t. ex. musikutövande eller lyssnande till levande musik.

En
stor del av Rikskonserters verksamhet med levande musik är riktad lill barn och
ungdom. Del har hittills inte varit fallel med fonogramverksamheten.
Rikskonserters betydande erfarenhet när del gäller musikverksamhet för barn
och ungdom bör också kunna utgöra grund för fonogramverksamhet för barn och
ungdom. Det finns i dag mycket få goda fonogramproduktioner för barn. Ungdomen
är den kommersiella fonogramindustrins huvudsakliga målgrupp och ges alltför
få alternativ till det kommersiella fonogramutbudet.

Minst
en tredjedel av Rikskonserters fonogramproduktion bör vara fonogram särskilt
anpassade för barn och ungdom. Utgivningen bör i övrigt främst omfatta fonogram
av typer som inle är väl företrädda genom annan icke-kommersiell fonogramverksamhet.

Rikskonserters
fonogram bör spridas på ett sådant sätt att de blir tillgängliga för så många
mottagare som möjligt. I första hand bör ett samhällsstött distributionsnät
anlitas (se nedan).

De
av Rikskonserter utgivna fonogrammen bör som regel hållas tillgängliga för
allmänheten i minst 25 år.

Planeringen
av fonogramverksamheten bör ske enligt en annan ordning än under försöksfiden.
Ett förslag till treårsplan för fonogramverksamheten upprättas varje år av fonogramavdelningen.
Detta förslag tas upp till behandling i en fonogramkommillé. Denna kommitté
består av tre med-

Prop.
1981/82:128 61

lemmar
utsedda av statens kulturråd, två medlemmar utsedda av Rikskonserters styrelse
samt Rikskonserters verkställande direktör samt fono-gramavdelningens chef. De
medlemmar som utses av Rikskonserters styrelse respektive statens kulturråd
behöver inte vara medlemmar av dessa styrelser.

Fonogramkommittén
fastställer verksamhetsplanen och ger förslag fill budget och
anslagsframställning för fonogramverksamheten. Detta förslag förs vidare till
Rikskonserters styrelse för beslut.

Försöksverksamheten
med fonogram vid Rikskonserter har visat alt det inte är nödvändigt att bygga
upp några störte fasta tekniska resurser för att genomföra verksamheten. Det
har dock ibland visat sig svårt att till rimliga kostnader få tillgång till
teknisk utrustning. För att säkerställa tillgång till högt kvalificerad
inspelningsteknik är det önskvärt att Rikskonserter upprättar ett ramavtal med
Sveriges Radio. Detta avtal skulle innebära att Sveriges Radio på vissa villkor
garanterar Rikskonserter tillgäng till studiolokaler, inspelningsteknik och
tekniker mot att Rikskonserter betalar en fast summa per år till Sveriges
Radio. Även andra inspelningslekniska resurser skall kunna hyras av
Rikskonserter.

Rikskonserter
skall dock förfoga över en god redigeringsstudio samt mobil inspelningsteknik
av hög standard. Dessa resurser skall kunna användas både i den egna produktionen
och i samband med stöd till tillfälliga fonogramproducenler.

För
genomförande av ovanstående uppgifter beräknas en personalstyrka vid
Rikskonserters fonogramavdelning omfattande 18 tjänster för produktion,
marknadsföring samt stöd- och konsultverksamhet. Dessutom beräknas ett behov
av 5 tjänster för distribution. De senare tjänsterna bör överföras fill ett samhällsstött
distributionsföretag, när ett sådant kommer fill stånd.

Utbyggnaden
av verksamheten bör ske etappvis under budgetåren 1980/ 81—82/83. Anslaget till
Rikskonserters fonogramverksamhet var budgetåret 1978/79 4,6 milj.kr. Den
totala utbyggda permanenta verksamheten budgetåret 1982/83 beräknas inklusive
kostnadsstegringar på 10 % per år fordra ett anslag på ca 11,7 milj. kr.

17
Stöd till fonogrambolag

Ett
stöd till fonogramproduktion bör ha formen av ett förhandsstöd eftersom
produktionen i de flesta fall medför relativt stora inspelningskostnader.
Förhandsstöd kan ges i skilda former. De mest näraliggande formerna är atl
stödet utgår lill enstaka projekt och produktioner eller fill en samlad
utgivning omfattande ett flertal produktioner. Ett förhandsstöd direkt till
enstaka projekt och produkfioner skulle emellertid resultera i en strid ström
av ansökningar som skulle kräva oproportionerligt stora administrationskostnader.

Prop.
1981/82:128 62

Kulturtådet
föreslår därför atl stödet ges enligt den sistnämnda modellen dvs. till ett fonogrambolags
verksamhet och grundat på en samlad beskrivning av den planerade verksamheten
över en längre tid. Detta torde inte orsaka några större olägenheter för fonogramproducenterna
eftersom de i allmänhet har någon form av långtidsplanering. En sådan konstmkfion
har också förordats av företrädare för de små svenska fonogrambolagen.

Stöd
skall kunna utgå lill svenska fonogrambolag och distribufionsbolag med
regelbunden utgivning av minst två fonogram per år samt till större fonogramprojekt
som drivs inom ramen för andra organisafioners verksamhet.

Stödet
skall fördelas av statens kulturråd på grundval av ansökningar innehållande
plan för två års produkfion. Del synes lämpfigt att stödet till fonogramproduktion
avgörs i nämnden för teater, dans och musik. Bedömningarna av inkomna
ansökningar skall ske efter samma riktlinjer som uppställts för Rikskonserters fonogramverksamhet.

Kulturtådet
skall fatta sitt beslut med hänsyn till hela den i ansökan presenterade
produktionsplanen och med hänsyn till en bedömning av del ekonomiska
risktagandet.

Stöd
av denna typ skall kunna ges lill ett och samma fonogrambolag högst en gång
under en tvåårsperiod.

Fömtom
det ovan beskrivna stödet till nyproduktion av fonogram bör även stöd utgå till
nypressning av sådana grammofonskivproduktioner som av kullurpolitiska skäl bör
finnas kvar på marknaden trots att företagsekonomiska fömtsätlningar för detta
inte föreligger.

Stödet
bör fördelas av statens kulturråd.

Stöd
till ny upplaga skall utgå med högst 50 % av den kalkylerade kostnaden för en
upplaga på 1000 exemplar. Den nya upplagan skall pressas i minst 1000 exemplar.

Stödet
till fonogrambolagens kvalitetsproduklion bör byggas ut under en treårsperiod,
budgetåren 1980/81-1982/83. Budgetåret 1980/81 bör stödet uppgå till 3 milj.
kr. och följande budgetår ökas till 4,5 milj. kr. Stödets slutgiltiga nivå bör
fastställas med ledning av erfarenheterna från det första verksamhetsåret
1980/81. Det bör dock tillsammans med stödet fill fonogramprodukfionen vid Rikskonserter
omfatta minst 10 % av de svenska fonogramproduktionerna.

18
Distribution

Fonogramdistributionen
fungerar i dag på ett från kulturpolifisk synpunkt mycket otillfredsställande
sätt. Del är - särskilt utanför storstadsområdena - mycket svårt för
mottagarna att kunna överblicka olika alternativ i fonogramutbudet eller få
lag på vissa typer av fonogram. I praktiken inskränker sig urvalet ofta till
det fåtal fonogramprodukfioner med pop-

Prop.
1981/82:128 63

och
dansmusik som för tillfället säljs i rackbolagets ställ i bensinmackar eller
dagligvaruhandel.

En
rad intressenter inom fonogramområdet har uttryckt missnöje med den nuvarande fonogramdistributionen.
Enligt kulturrådets mening är avsaknaden av en effektiv distributionsorganisalion,
som arbetar från kulturpolitiska utgångspunkter, en avgörande brist på fonogramområdet.

Ett
distributionsnät med stöd av samhället bör skapas för att

— garantera
att ett mångsidigt utbud av fonogram blir tillgängligt för mottagarna i
Sverige, såvitt möjligt oberoende av sociala och geografiska fömlsättningar

— garantera
distribution av de fonogram som produceras med stöd av samhället

— distribuera
fonogram för speciella grupper såsom etniska minoriteter och barn

— distribuera
fonogram för kollektiv användning i bl. a. skola och folkbildning

— distribuera
fonogram från länder utanför den snäva krets som representeras av de stora
distributionsbolagen t. ex. fonogram från tredje världen samt Öst- och
Sydeuropa

— möta
krav på distributionsapparat från biblioteken, bokhandeln och folkrörelserna
samt

— motverka
dominans för GLF-företagen när det gäller leveransvillkor och prisbildning.

Kulturrådet
bör få i uppdrag atl inleda förhandUngar med olika intressenter inom fonogramområdet
angående bildandet av ett samhällsstött distributionsnät genom vilket bl. a.
Rikskonserters fonogram skulle distribueras. Detta distributionsnät föreslås
bestå av dels en central verksamhet, dels regionala verksamheter (regionala
depåer).

Den
centrala verksamheten skall ha som uppgift att

— distribuera
fonogram som produceras av verksamhetens delägare och andra fonogram som
produceras med samhällsstöd

— träffa
avtal med olika fonogrambolag och tillfälliga fonogramproducenler rörande
distribution av deras fonogramproduktioner

— träffa
avtal med andra fonogramdistributörer och samarbete kring kullurpolitiskt
angelägen fonogramdistribution

— importera
fonogram för etniska minoriteter och andra fonogram av en typ som genom den
nuvarande strukturen på distributionsområdet inte är fillgängliga i Sverige.
Rikskonserter skall i vissa fall kunna biträda med anpassning av dessa fonogram
till svenska förhållanden

— leverera
fonogram till fackhandel, bokhandel och bibliotek

— leverera fonogram
till regionala depåer eller direkt till depåernas kunder

— driva
en skivklubb av samma typ som Rikskonserters nuvarande skiv-klubb men med större
sortiment samt

— bedriva
postorderförsäljning också på annat sätt.

Prop. 1981/82:128 64

Med
den centrala organisationen som huvudman bör till verksamheten knytas regionala
depåer där lokala fonogrambolag, regionala musikinsfitu-fioner,
länsbildningsförbund, landsting och liknande intressenter kan gå in som
medansvariga. Vid de regionala depåerna bör bedrivas aktiv, uppsökande
försäljning till olika typer av återförsäljare i regionen såsom fackhandel,
museer. Folkets Hushörnor, arbetsplatsombud, föreningar, studieförbund,
hembygdsgårdar, musiker etc. De regionala depåerna skulle få en särskild
uppgift i att sprida lokalt producerade fonogram fill AV-cenlraler och
bibliotek, t. ex. mångfaldigade program från lokalradion, debattinlägg på fonogram
från olika intressegrupper etc. Vid de regionala depåerna bör också bedrivas
konsumentupplysning och rådgivning i fonogramfrågor.

Det
samhällsstödda distribufionsnätet bör i huvudsak finansieras genom ett pålägg
på de distribuerade fonogrammens pris. Dessutom bör de resurser som i dag
finns inom Rikskonserters distributionsapparat överföras till ett samhällsstött
distributionsnät. Del bör också riktas särskilt stöd från stal, landsfing eller
kommuner fill sådana delar av distributionsnätets verksamhet som är ekonomiskt
olönsamma men önskvärda av kullurpolitiska skäl, t. ex. import av fonogram för
vissa invandrargrupper.

Distributionen
av fonogram via biblioteken har hitfills spelat en obetyd-Ug roll. I framfiden
bör dock biblioteken spela en mer betydelsefull roll inte minst som förmedlare
av informafion om fonogram. Utlåning av fonogram bör bedrivas i ökad utsträckning,
men denna udåning bör i princip vara selekfiv till vissa mottagargmpper, t. ex.
barninstitutioner. Biblioteken kan också spela en stor roll när det gäller
förmedlingen av fonogram med företrädesvis lokalt intresse, t. ex. utlåning av
kopior av vissa av lokalradions program.

Det
är önskvärt att de ansvariga organen inom primär- och landstingskommuner inom
ramen för de allmänna kulturpolitiska riktlinjer som gäller inom respektive
kommuner närmare definierar bibliotekens, AV-centraler-nas och andra
kulturinstitutioners uppgifter inom och ansvar för verksamheten med fonogram.

19
Avgift för privat kopiering av fonogram

Under
de senaste åren har lyssnande på ljudkassetter tilltagit särskilt bland
ungdomen. I denna grupp är lyssningen i dag mer omfattande än lyssningen på
grammofonskivor. Kassetternas genombrott har också gjort det lättare att
kopiera fonogram för privat bruk. Denna kopiering är fullt legal, vilket den
bör vara även i framtiden. Den för bl. a. med sig större möjligheter för individerna
att sammanställa sina egna fonogram utifrån egna behov och önskemål. Den ökade
kopieringen får emellertid från fonogrampolitiska synpunkter också negativa
verkningar. I de fall kopiering ersätter ett inköp av fonogram sker ett
inkomstbortfall för upphovs-

Prop. 1981/82:128 65

rättsinnehavare
och fonogrambolag. Frågan om ersättning för detta bortfall förutsätts tas upp
av upphovsrättsutredningen.

Slagnationen i fonogramförsäljningen
åren 1977-1978 kan fill stor del förklaras med en intensifierad
kopieringsverksamhet. Om möjligheterna att låna fonogram på biblioteken byggs
ut kommer möjligheterna fill kopiering att bli större än i dag med ett ökat
inkomstbortfall för upphovsrättsinnehavare och fonogrambolag som följd. Detta
kommer för fonogrambolagens del att innebära att allt flera produktioner inte
bär sina egna kostnader, vilket medför ett minskat utbud. Denna minskning
kommer att drabba den svenska produktionen i första hand eftersom denna
utgivning i allmänhet enbart har Sverige eller Norden som marknad. Minskningen
kommer också att innebära att färre fonogram importeras. Det är sannolikt att minskningen
i hög grad drabbar kullurpolitiskt angelägen produkfion, vilket kommer alt ställa
stora krav på stöd från samhället.

Det
är i princip rimligt att de som kopierar fonogram privat får betala för samhällets
stöd till upprätthållande av en mångsidig fonogramproduktion. Det är också i
princip rimligt att upphovsmän och musiker får ersättning för det ekonomiska
avbräck som vållas genom kopieringen. I vilka former delta skall ske bör
klarläggas av upphovsrättsulredningen.

Vid sidan av en eventuell
upphovsrättslig ersättning bör alltså en särskild avgift tas ut. Storleken och
formerna för denna avgift bör i första hand fastställas i samordning med de
förslag som väntas från upphovsrättsutredningen. Skulle en sådan samordning
inte vara möjlig föreslår kulturrådet att en avgift på 2 öre per spelminut på
oinspelade kassetter införs från 1 juh 1980, dvs. en avgift på l:20påden
vanligaste typen av kassetter med 60 minuters speltid. Avgiften bör tas ut i
grossistledet på sådana kassetter som levereras till detaljhandeln. En sådan
avgift beräknas budgetåret 1980/ 81 inbringa bort emot 30 milj. kr.

20
Förslagens genomförande

De
i denna rapport framlagda förslagen bör genomföras så snart som möjligt, dvs.
med början under budgetåret 1980/81. De olika anslagsbehoven är nedan angivna
i respektive budgetårs penningvärde.

Under
budgetåret 1980/81 bör Rikskonserters fonogramverksamhet ges permanent karaktär
och bedrivas efter de nya riktlinjerna. Den byggs ut till en årsproduktion på
35 fonogram och personalstyrkan ökas i motsvarande grad. Anslag; 8,8 milj. kr.

Under 1981/82 ökas produkfionen
till 40-45 fonogram. Samtidigt överförs vissa tjänster till det samhällsstödda
distributionsföretagel. Anslag; 9,7 milj. kr. Budgetåret 1982/83 ökas
produktionen till 50 fonogram. Anslag; 11,7 milj. kr.

Övrigt
stöd lill fonogrambolag föreslås uppgå till 3,0 milj. kr. budgetåret 5
Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 128

Prop.
1981/82:128 66

1980/81
samt 4,5 milj. kr. budgetåret 1981/82. Anslaget för 1982/83 fastställs med
ledning av erfarenheterna under del första verksamhetsåret. Därtill kommer att
statens kulturråd för handläggningen av stödet beräknas behöva ett tillskott
om 80000 kr. fr. o. m. budgetåret 1980/81.

Budgetåret
1980/81 bör statens kulturråd få i uppdrag och medel för atl genomföra
förhandlingar med olika parter angående bildandel av en ny distributionsorganisalion.
Anslag: 0,2 milj. kr.

Budgetåret
1981/82 bör den nya organisationen starta sin verksamhet. Anslaget kan beräknas
först efter genomförda förhandlingar.

Under
budgetåret 1980/81 utformas fonogramkatalogen vid arkivet för ljud och bild.
Anslag efter särskild anslagsframslällan. Senast budgetåret 1982/ö3 fastställs
de permanenta formerna för fonogramkatalogen liksom det reguljära statsbidragets
storlek.

Avgift
för privat kopiering av fonogram införs 1 juli 1980. Den årliga inkomsten lill
statskassan beräknas uppgå till bort emot 30 milj. kr.

Sammanfattning
av särskilt yttrande

I
ett särskilt yttrande av ledamöterna Bertil Jansson och Inge Johansson anförs
alt samhället mera kraftfullt och radikalt än vad kulturrådet föreslår måste
angripa kommersialismens negafiva verkningar på fonogramområdet. I yttrandet
föresläs därför alt

— frågan
om en skall på fonogram skyndsamt utreds med syfte att införas fr.o.m. den 1
juli 1980. Beskattningen bör inte omfatta fonogram som utges med statligt stöd

— stödet
till fonogrambolag blir större och utgår med 5 milj. kr. under det första året
och 7 milj. kr. under det andra

-2
milj. kr. anvisas under budgetåret 1980/81 för en försöksverksamhet med
massmarknadsutgivning av fonogram. I likhet med massmarknadsutgivningen av
kvalitetslitteratur — En bok för alla - skulle en sådan utgivning kunna stödja
och stimulera det lokala arbetet i föreningar och på arbetsplatser med att
skapa intresse för seriöst syftande kulturaktiviteter.

Prop.
1981/82:128 67

Bilaga
2

Sammanfattning av remissyttranden över kulturrådets rapport
(1979:1) Fonogrammen i kulturpolitiken

1
Allmänna synpunkter

Kulturtådets
rapport har vid remissbehandlingen fått ett i stort sett gynnsamt mottagande.
Den betraktas som en välkommen genomgång av fonogramfältet och anses därigenom
i fortsättningen få stort värde som informationskälla på området. En bred
remissopinion delar rådets uppfattning att fonogrammen spelar en väsentlig
roll i svenskt kulturliv, och därför förtjänar uppmärksamhet i ett kullurpolitiskt
perspektiv. Remissinstanserna ansluter sig också överlag till uppfattningen
att samhälleliga åtgärder krävs för att säkerställa ett mångsidigt och
kvalitativt högtstående fonogramutbud i Sverige.

Utan
att ta ställning till rapportens förslag om fonogramstöd delar riksrevisionsverket
(RRV) uppfattningen att fonogram bör ses som ett viktigt inslag i statens
kulturpolitik. För atl rapportens allmänna målsättning skall kunna förverkligas
är del dock enligt RRV väsenthgt att även efterfrågesidan påverkas av
eventuella statliga insatser.

Universitets-
och högskoleämbetet (UHÄ) ser rapportens förslag som ett värdefullt led i
ansträngningarna att främja de av riksdagen beslutade kulturpolitiska
målsättningarna. Ett vidgat statligt stöd på fonogramområdet anses angeläget
för att nå dessa mål. UHÄ noterar att fonogramproduktionen till mycket ringa
del ägnats åt det talade ordet. Registrering och bevarande av det talade ordet
är av stor betydelse för forskning och utbildning på många områden, och UHÄ
skulle därför finna det önskvärt att detta område blev beaktat i störte
utsträckning.

Dialekt-
och ortnamnsarkiven samt svenskt visarkiv (DOVA) ansluter sig till de i
rapporten framförda synpunkterna på fonogrammen i den framtida kultur- och samhällsmiljön.
DOVA anmärker emellertid att rapporten ulan vidare uppfattar fonogram som musikfonogram.
Fonogram med lyrik, dramatik, dialektupptagningar etc. faller därför utanför
begreppet, vilket bl. a. drabbar det primära syftet med DOVA:s egen
verksamhet, nämligen att bevara och levandegöra äldre tiders kultur.

Statens
ungdomsråd anser att rapporten ger en konkret och positiv bild av hur fonogrammen
skulle kunna berika och stimulera vår kultur. Rådet anser också alt om den
rådande utvecklingen fortsätter, så kommer säkert mer långtgående åtgärder att
krävas om den kullurpolitiska målsättningen skall kunna garanteras.

Upphovsrättsutredningen
understryker att rapporten innehåller en värdefull samling information i olika
hänseenden rörande produktion, distribution och användning av fonogram i
Sverige i dag, men anmärker att

Prop. 1981/82:128 68

rapporten
saknar direkta förslag till lagstiftningsåtgärder och innehåller vissa
tveksamma sakuppgifter. Bl. a. påpekar utredningen att de flesta länder
faktiskt tillträtt gällande internationella konventioner på del upphovsrätlsliga
området, medan däremot skyddet för övriga rättigheter internationellt sett är
mera begränsat.

Videogramutredningen
delar rapportens uppfattning all del krävs ett ökat samhällsansvar för alla
medier, och att detta i största möjliga utsträckning ska läggas lokalt.
Handläggningen av kultur- och mediefrågor bör samordnas på den statliga sidan,
och riktlinjer bör dras upp för en sammanhållen statlig mediepolitik.

Statens
pris- och kartellnämnd (SPK) saknar i rapporten kriterier för vad som avses med
kullurpolitiskt värdefull fonogramproduktion. Nämnden riktar också
anmärkningar mot rapportens presentation av fonogrambranschen i Sverige såsom
dominerad av några få multinationella bolag och Grammofonleverantörernas
förening (GLF). På vilket sätt dessa företag skulle styra de övriga bolagen
och hindra kullurpolitiskt viktig produktion redovisas inle, menar SPK. SPK
uppger att andra bolag endast i enstaka fall har erhållit direkt eller indirekt
stöd från GLF-företag, och att tillgången på inspelnings- och reproduklionsresurser
som inte är bundna till större grammofonbolag är relativt god. SPK noterar
vidare att avkastningen på det arbetande kapitalet har varit genomsnittligt
högre i icke GLF-anslutna bolag än i GLF-företagen. SPK vänder sig också mot
rapportens påstående att prisdämpande åtgärder f.n. inle behövs. Tvärtom behövs
en akfiv prisövervakning, främst på grund av GLF:s dominans som orsakat prisanpassning
i andra bolag och leder lill prisstelhet i grossist- och detaljistledet.
Flertalet butiker får dock sina leveranser genom andra gros-sister/rackföretag
än GLF-företagen.

Svenska
kommunförbundet. Landstingsförbundet och Rikskonserter är i stort sett överens
med kulturrådet om betydelsen av en alternativ fonogramproduklion och vill
liksom rapporten understryka vikten av en or-dendig satsning på fonogram för
barn och ungdom.

Musikaliska
akademiens styrelse hälsar med stor tillfredsställelse att del nu föreligger en
förhållandevis fyllig och välunderbyggd studie över fono-gramsiluationen.
Styrelsen varnar dock för risken att bedöma hela fonogramområdet utifrån
popmusiken. Popmusiken representerar en mindre del av den totala fonogramförsäljningen
och många andra styrfaktorer än de som behärskar denna genre måste beaktas och
förmodligen påverkas genom kraftfulla insatser från statligt håll och från
intresseorganisationer av skilda slag.

Svenska
Institutet noterar atl rapporten koncentrerar sina förslag lill åtgärder som
avser produkfion, distribution och information i Sverige, och anser att ett
kraftigt ökat statligt stöd till spekulationsfria insatser i samtliga dessa
led är påkallat.

Landsorganisationen
i Sverige (LO) menar att rapporten ger en mycket

Prop.
1981/82:128 69

intressant
beskrivning över rådande förhållanden på fonogrammarknaden, och anser att
kraftfulla åtgärder krävs om de kullurpolitiska målen från 1974 skall kunna hävdas.
LO finner att utredningen inte helt lyckats finna förslag som i någon större
utsträckning kan både erbjuda alternativ till och begränsa det dominerande
kommersiella inflytandet. Trots vissa brister kan LO tillstyrka förslagen, som
dock måste vidgas fill att också omfatta de förslag som framförs i det
särskilda yttrandet.

Tjänstemännens
centralorganisation (TCO) uttalar sin posifiva inställning till rapportens
förslag som syftar fill att motverka kommersialismens negativa verkningar inom
kulturområdet. I likhet med rapporten anser TCO att omedelbara kulturpolitiska
åtgärder är nödvändiga om en i alla led kvalitativt högtstående professionell fonogramverksamhet
i Sverige skall kunna garanteras.

Svenska
arbetsgivareföreningen (SAF) efteriyser en diskussion om hur långt statliga
insatser bör gå och i vilken utsträckning en verksamhet bevarar sin karaktär
när den blir statsunderstödd. Eftersom företagen lever i vikande konjunkturer
och utbudet av smal musik därför drabbas först, kan del dock vara motiverat med
ett statligt stöd på detta område. SAF vänder sig emot att rapporten använder
begreppet kommersialism för att beteckna en lönsam men kullurpolitiskt
undermålig produktion. Att lönsamhetskrav skulle utesluta fonogramutgivning som
uppfyller kulturpolitiska krav är enligt SAF ett felaktigt antagande. SAF
anser också att rapporten präglas av uppfattningen att staten bättre än den
enskilde konsumenten kan avgöra vad som skall konsumeras eller ej, och menar
all det borde vara självklart att den enskilde individen tilltros förmåga och
omdöme att själv välja sina fonogram.

Kooperativa
förbundet (KF) instämmer i rapportens kritik av GLF-företagens pris- och
leveranspolitik, vilken anses begränsa KF;s möjligheter att vara ett
alternativ till den pä företagsvinst inriktade kulturdistributionen. I likhet
med vad som anförts i det särskilda yttrandet beklagar KF att rapporten ej
tagit upp frågan om en massmarknadsutgivning av fonogram fill närmare
utredning. Ett prisbilligt alternativ i fonogramutbudet torde bidra till att
skapa intresse hos många konsumenter för sådana musikformer som nu har svårt
att hävda sig på fonogrammarknaden.

Svenska
musikerförbundet. Svenska tonsättares internationella musikbyrå (STIM),
Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd (KLYS) och Svenska
artisters och musikers intresseorganisation (SAMI) betraktar rapporten som en
värdefull sammanställning av den rådande situationen på fonogrammarknaden och
ett vikfigt underlag för nödvändiga kulturpolitiska reformer. Musikerförbundet
instämmer i allt väsendigt i rapportens skissering av fonogrammen i den
framtida kultur- och samhällsmiljön och understryker att produktion och distribufion
av fonogram i framtiden bör ske under större offentlig insyn och ökad
demokratisk förvaltning. Förbundet menar också att regeringen bör pröva att i
särskild

Prop.
1981/82:128 70

ordning
anslå medel till den av Brevskolans förlag äskade försöksverksamheten med
massmarknadsutgivning av fonogram.

Föreningen
Svenska tonsättare (FST) vill varmt stödja vad som sägs i rapporten om
konstnärlig och kulturell förnyelse. Däremot har rapporten inte berört
problematiken om tonsättarens roll i fonogramproduktionen och inser inte vad
det innebär ekonomiskt att producera fonogram utifrån tonsättarnas behov. FST
kräver att delta område belyses.

Svenska
tonkonstnärsförbundet välkomnar kulturrådets rapport som den första mer
genomgripande analysen av ett svårgripbart fält. Även om den rent musikpolitiska
analysen alltför ofta fått ge vika för en mer "mark-nadsinriktad" och
teknisk analys, måste rapporten betecknas scm oersättlig för den kommande
debatten på området. Emellertid saknar förbundet ett samlat grepp på hela massmediesitualionen,
och menar att förslagen i alltför hög grad är baserade på dagssituationen. En gmndläggande
brist i rapporten sägs vara att den inte närmare behandlat yttrandefrihetsaspekten
på fonogramområdet.

Föreningen
Svenska poptdärauktorer (SKÅP) stöder rapporten i sin helhet, men anser att
utredningen inte har gjort några ansträngningar att bryta isoleringen i den
statliga fonogramverksamheten. SKÅP finner del angeläget att försöka ta vara på
det intresse för "icke-kommersiella" produktioner som trots allt
finns i grammofonbranschen. SKÅP kan inte acceptera att prestige eller andra
skäl förhindrar ett närmande mellan den kommersiella fonogrambranschen och
Rikskonserter.

GLF,
Svenska gruppen av the International Federation of Producers of Phonograms and
Videograms (IFPI) och Nordiska icke-kommersiella fonogramproducenters förening (NIFF)
anser att rapporten faktamässigt är behäftad med många brister och
felaktigheter. GLF och IFPI anser att fakta blandas ihop med rena värderingar
och lösa påståenden, och att rapporten präglas av okunnighet om och en negaliv
inställning till den etablerade branschen. GLF menar att ett stort kommersiellt
fonogrambolag också kan bedriva en icke-kommersiell verksamhet, och gränserna
är flytande. Rapporten har inle heller enligt GLF gjort den nödvändiga distinktionen
mellan ideologiska och kulturpolitiska målsättningar. Många fonogram som utges
av ideologiska skäl uppfyller inte de krav man har rätt att ställa på fonogramprodukfion,
särskilt sådan som skall ha ett kullurpolitiskt värde. GLF anser också att den
bästa metoden att styra en framtida fonogramkonsumfion i allra högsta grad är
en fråga om hur skolan lyckas i sin musikbildande verksamhet.

NIFF
hävdar att utredningens förslag till åtgärder inte på något avgörande sätt
kommer att förändra den rådande situationen på fonogramområdet. NIFF anmärker
också på rapportens definition av kommersiell och ickekommersiell. Endast
syftet med en verksamhet och hur det påverkar produktens kvalitet avgör om ett
bolag är kommersiellt eller inte. Ett enskilt fonogram kan aldrig sägas vara icke-kommersiellt,
och försäljningsstatistik kan aldrig i sig vara ett kriterium på
kommersialism.

Prop.
1981/82:128 71

Sveriges
jazzriksförbund och SAMI framhåller alt musiklivet måste bygga på levande
musik och direkt kontakt. Det är angeläget och viktigt att skapa förståelse för
gmndsynen alt fonogram icke kan ersätta direktfram-förd musikupplevelse utan i
första hand är att betrakta som komplement till levande musik.

Kulturnämnden
i Luleå kommun hälsar med tillfredsställelse att kulturrådet gjort ett seriöst
kartläggningsarbete av en av de mest genomkommer-sialiserade verksamheterna
inom kulluriivet. Nämnden finner det emellertid svårt att få en ordentlig
helhetsbild av ämnet innan videofrågorna och vissa upphovsrättsliga aspekter är
fillfredsställande lösta, och anser det inte acceptabelt att rapporten inle
åtminstone anger vägarna ur kommersialismen på fonogramområdet. Det är myckel
angelägel atl staten påtar sig ansvaret för fordöpande tekniska investeringar
och ett brett internafio-nellt perspektiv.

Sveriges
musikhandlares riksförbund hälsar med tillfredsställelse det intresse som
kulturrådet visat fonogramverksamheten i Sverige, och menar att det finns
behov av statligt stöd för utgivning av svensk musik. Rapportens kritik mot
detaljhandeln beträffande dålig sortimentsbredd av inhemsk musik är i viss mån
motiverad. Däremot måste kritiken att kundservicen i allmänhet är mycket dålig
bestämt avvisas.

Fortsättningsvis
är sammanställningen gmpperad kring betänkandets fem huvudförslag, nämligen

-
fortsatt och utvidgad fonogramproduktion
vid Rikskonserter

-
stöd till enskilda fonogrambolag

-
inrättande av ett statligt distribufionsorgan
för fonogram

-
upprättande av en fonogramkatalog

-
avgift för privat kopiering av fonogram

Avslutningsvis
redovisas under mbriken Kultur och samhälle synpunkter som framförts i
anslutning fill vissa övriga förslag från kulturrådet.

2
Fortsatt och utvidgad fonogramproduktion vid Rikskonserter

Kulturtådet
hävdar i sin rapport att Rikskonserters fonogramproduktion väsentligt breddat
det svenska fonogramutbudet. Verksamheten har också motverkat monopoliseringstendenser
på området och har därmed indirekt hävdat de mindre svenska fonogrambolagens
intresse. Rådet föreslår därför att Rikskonserters fonogramutgivning skall
fortsätta och dessutom utvidgas. Dels skall Rikskonserter producera fonogram
helt i egen regi som hittills, dels också göra konsulterande och stödjande
insatser för fillfälliga producenter. Produktionen skall inte heller, som under
försöksverksamheten, inskränkas till alt vara repertoarkompletterande.
Utgivningen bör inriktas på att i vidare bemärkelse utveckla alternativ till
det kommersiella utbudet, i samverkan med icke-kommersiella bolag och
tillfälliga produ-

Prop. 1981/82:128 72

center.
Produktionen skall i huvudsak spegla svenskt musikliv och innehålla musik
utförd av svenska musiker, även om musik med annat innehåll också skall kunna
framställas. Minst en tredjedel av produktionen skall utgöras av fonogram för
barn och ungdom. Produktionsplaneringen skall handhas av en fonogramkommillé om
sju personer, varav tre utsedda av kulturrådet och fyra av Rikskonserter.

Ett
antal remissinstanser är rent allmänt positiva till rapportens förslag,
nämligen skolöverstyrelsen (SÖ), UHÅ, DOVA, statens ungdomsråd, videogramutredningen,
Svenska kommunförbundet, Rikskonserter, LO, TCO, KF och Sveriges kyrkliga
studieförbund. SÖ tillstyrker att produktionen bhr alternafiv, och anser det
särskilt viktigt att minst en tredjedel anpassas till barn och ungdom. DOVA
vill betona värdet av att Rikskonserters utgivning av svenskt visarkivs
folkmusikinspelningar kan fortsätta, och anser det mycket väsentligt att fonogrammen
utges såväl på grammofonskiva som på kassett. Videogramutredningen anser alt
produktionen bör bedrivas som ett konkret alternativ till den rent kommersiella
fonogramproduktionen, och betraktar de äskade anslagen som blygsamma. Rikskonserter
vill särskilt framhålla uppgiften att utveckla alternativ till det kommersiella
fonogramutbudet, och vill prioritera frågan om tillgång och nya lyssnare.
Rikskonserter vill i första hand göra svensk musik med svenska musiker, men
önskar friare händer att också producera utländska verk. LO understryker att
ersättning till medverkande i Rikskonserters fonogramutgivning skall utgå
enligt avtal, och TCO menar att stödet bör finansieras genom den avgift på
oinspelade kassetter som föreslås i rapporten. Sveriges kyrkliga studieförbund
anser det särskilt tilltalande all Rikskonserter skulle kunna hjälpa grupper
och individer som vill ge ut enstaka fonogram.

Åtskilliga
instanser är positiva till rapportens förslag som sådana under vissa fömlsättningar
eller med vissa förbehåll.

Musikhögskolan,
Musikaliska akademiens styrelse. Svenska musikerförbundet, FST, Svenska tonkbnstnärsförbundet,
SKÅP och Svenska tea-terförbimdet stöder den föreslagna, generella inriktningen
för Rikskonserters fonogramverksamhet, men anser att upphovsmannakretsen och fonogramexpertis
utanför Rikskonserter måste beredas plats i den föreslagna fonogramkommittén.
Musikhögskolan, musikerförbundet och SKÅP avvisar dessutom förslaget att en
tredjedel av produktionen skall anpassas för barn och ungdom, dels på grund av
definitionssvårigheter, dels därför att denna gmpps förmåga att tillgodogöra
sig olika slags musik är underskattad. Musikaliska akademien framhåller alt
stödet till Rikskonserter inte får medföra all andra små fonogrambolag med icke-kommersiell
inriktning konkurreras ut. Musikerförbundet kräver atl medverkande får
ersättning enligt avtal. FST vill understryka att Rikskonserters utgivning bör
omfatta musiktyper som är dåligt företrädda i annan fonogramverksamhet. I
anslutning till rapportens förslag om ett ramavtal mellan

Prop.
1981/82:128 73

Rikskonserter
och Sveriges Radio AB (SR) efterlyser FST ett liknande avtal mellan
Rikskonserter och de statsunderstödda orkestrarna, och tilllägger att ett
avtal med Regionmusiken ytterligare skulle förbättra situationen.
Tonkonstnärsförbundet efterlyser mer övergripande normer för kvalitelsproduktionen
med hänsyn lill genrer och uttrycksformer. SKÅP anar i förslaget en fara för
alltför mycket utländsk musik och ett åsidosättande av svensk kvalitativ
populärmusik. Förbundet Vi Unga föreslår att Rikskonserters tekniska resurser
ställs till förfogande för enskilda eller grupper och folkrörelser som inte
vill vända sig till de kommersiella bolagen.

Ett
stort antal instanser tar inte direkt ställning varken för eller emot
förslaget, men ger synpunkter eller har vissa invändningar.

Statskontoret
kan inte finna tillräckliga och övertygande skäl för en utbyggnad av
Rikskonserters personalorganisation, och föreslår istället en intern
rationalisering för ökad produktion fill lägre kostnader, och en omfördelning
av resurser som i dag disponeras för annan verksamhet. Lågprishnjen i
detaljhandelsledet anses också vara tämligen verkningslös som metod att nå
"nya" grupper, åtminstone att döma av rapporten.

RRV
anser att Rikskonserter bör ges möjlighet att avtala med andra fonogramproducenler
för produktion och distribution av fonogram. En fömtsättning är atl privatproducerade
fonogram uppfyller givna kvalitetskrav, och att kostnaderna kan nedbringas.
Verksamheten bör också följas upp och utvärderas både beträffande kostnader och
resultat för att möjliggöra en omprövning av dess form och målsättning.

SPK
finner det inte klarlagt i rapporten att utbudet på producentsidan är så
otillfredsställande att samhället bara därför bör ta initiativ till vad som kallas
kompletterande utgivning. Eftersom Rikskonserters kostnader varit höga, borde
rapporten i störte utsträckning ha prövat alternativa stödformer, och därvid
granskat de olika stödformer som tillämpas av kommuner, organisationer och
stiftelser. SPK menar att stödförslaget innebär en risk att rådande pris- och
konkurrensförhållanden ändras inom vissa repertoarområden. Om en stor del av
utgivningen av en viss repertoar blir subventionerad, och utgivningarna
lågprissätts för att öka spridningen, kommer utgivningarna hos övriga företag
inom dessa områden i en ogynnsam konkurrenssituation, vilket kan leda till att
fonogrambolagen minskar sitt utbud av denna repertoar.

Riksradion
(RR) ställer sig positiv till rapportens förslag om tekniskt samarbete mellan RR
och Rikskonserter. Detta bör regleras i avtal. RR anser sig dock i framtiden
kunna erbjuda endast överskottskapacitet, såvida inte ett ramavtal klart anger
storleken av det framtida teknikbehovet vid Rikskonserter.

Svenska
Institutet noterar att Rikskonserter, som ett led i den föreslagna framtida produkfionen,
även skall kunna framställa fonogram med utländskt material som ett led i kullumtbytesprojekt
med andra länder.

Prop.
1981/82:128 74

Institutet
anser att bilaterala överenskommelser bör kunna vara en effekfiv kullumtbytesform
exempelvis i samarbetet mellan Sverige och utvecklingsländerna.

Centralorganisationen
SACO/SR anser att om Rikskonserters fonogramverksamhet i fortsättningen skall
kunna spela en roll som alternativ fill fonogrambolagens produkfion, måste
Rikskonserters resurser disponeras så, att en bättre balans uppnäs mellan
kostnaderna för produktion och administration.

SAF
uttrycker förvåning över att rapporten i sitt ställningstagande till Rikskonserters
försöksverksamhet ignorerat den krifik som riktats mot Rikskonserter.
Rikskonserter anses ha dragits med höga kostnader och brister i marknadsföring
och distribufion. Om Rikskonserter trots detta får fortsatt stöd, bör skälet
vara behovel att säkra ett mångsidigt svenskt musikliv. Målet för verksamheten
bör vara bästa möjliga lönsamhet, och resultaten av en inledande period bör
utvärderas innan beslut fattas om vidare utökat stöd. En nödvändig fömtsättning
för bättre utnyttjande av fillgängliga resurser är ett samarbete mellan
Rikskonserter och övriga fonogramproducenler, dvs. med alla lämpliga företag i
branschen. SAF har inget emot ett ramavtal mellan Rikskonserter och SR för
inspelningsteknik.

Svenska
jazzriksförbundet, GLF, IFPI och NIFF anser all Rikskonserters kostnader varit
onormalt höga, och kritiserar rapporten för att dessa siffror inte tydligare
redovisats eller beaktats. GLF, IFPI och NIFF anser att stödet istället borde
läggas på enskilda bolag och produkfioner, vilket skulle ge kulturpolifiskt
medvetna bolag och producenter bättre möjligheter att överleva. Följaktligen
föreslär samma instanser att målsättningen för Rikskonserters fonogramverksamhet
alltjämt bör begränsas fill kompletterande repertoar, eftersom en alternativ
produktion vid Rikskonserter skulle placera små och/eller icke-kommersiella
bolag i ett ogynnsamt konkurtensläge. Av samma skäl hävdar NIFF alt inga lönsamhetskrav
skall läggas på Rikskonserters verksamhet, och IFPI föreslår alt Rikskonserters
utgivningar i fortsättningen skall inskränkas fill inspelning av egen verksamhet
samt produktioner som av olika skäl inte kan göras av fristående producenter. GLF
förordar bättre samarbete mellan Rikskonserter och den etablerade
grammofonbranschen, och anser alt personer utanför Rikskonserter och kulturtådet
måste få inflytande över vilka produktioner som bör bekostas med stadiga
anslag.

SAMI
instämmer i behovet av ökat antal fonogram för barn och ungdom, men andelen bör
inte enligt SAMI fixeras till en tredjedel på gmnd av definitionssvårigheter.
Utgivningen vid Rikskonserter bör främst omfatta fonogram av de slag som inte
är väl företrädda i annan fonogramverksamhet, oavsett om denna i övrigt är av
kommersiell eller icke-kommersiell art.

Sveriges
musikhandlares riksförbund menar att Rikskonserters verk-

Prop.
1981/82:128 75

samhet
är ganska isolerad och inte kommer fill sin rätt på grund av bristande
effektivitet och marknadsföringskunskaper. En fömtsättning för ökad omsättning
sägs vara en ökad efterfrågan, vilket kan åstadkommas genom aktiv
marknadsföring. Att skylla Rikskonserters bristande framgångar på de
multinationella fonogramkoncernernas framgångar kan förbundet inte acceptera.
Detaljhandelns kontakter med Rikskonserter skulle kunna förbättras om
Rikskonserter visade större föreståelse för detaljhandelns konkurtenssituation.

Sveriges
radioleverantörer. Svenska Hifi-institutet och Svenska mag-netbandsinstitutet
hyser uppfattningen att den logiska lösningen på finansieringsproblemen för
samhällets stöd till kullurpolitiskt angelägen fonogramprodukfion i första
hand borde ligga i anslag från den generella beskattningen. I andra hand borde
lösningen ligga i atl lönsamma fonogramproduktioner bidrog till de mindre
lönsamma, i enlighet med den modell som används inom filmbranschen.

Ett
fåtal instanser är direkt negativa till en permanent och utbyggd fonogramverksamhet
vid Rikskonserter.

Musikvetenskapliga
institutionen vid universitetet i Stockholm hävdar att Rikskonserters
verksamhet varit orimligt dyr och ineffektiv, och anser atl de stadiga
insatserna inte bör bindas så hårt fill Rikskonserter. Det vore bättre atl
utnyttja de samlade produkfionsresurserna inom denna sektor genom inrättande av
en statlig nämnd för fonogramproduktion. Efter nämndens prövning skulle medel
fördelas som projektstöd lill kullurpolitiskt angelägna fonogramprojekt,
oberoende av producent.

Landstingsförbundet
föreslår att i avvaktan på förslag från den sittande utredningen om regional
musikplanering bör Rikskonserters fonogramverksamhet fortsätta som
försöksverksamhet i enlighet med de i rapporten givna riktlinjerna för den
centrala produkfionens innehåll.

Medborgarskolan
är starkt kritisk till en utbyggnad av Rikskonserters fonogramverksamhet, och
föreslår att anslagen istället läggs som stöd åt enskilda fonogramproducenler
och företag, som endast av ekonomiska skäl avstår från seriös produktion.
Stödet skall gälla svensk musik och svenska artister, däremot inte s. k. alternafiv
produkfion, oavsett bidragsmottagare. Rikskonserter bör ges en enbart
rådgivande och samordnande roll och Rikskonserter bör få erforderliga resurser
för denna verksamhet.

3
Stöd till enskilda fonogrambolag

Kulturrådet
konstaterar att många mindre fonogrambolag bedriver en verksamhet som ligger i
linje med den svenska kulturpolitikens intentioner. De senaste årens
stagnation på området har dock medfört att många av dessa bolag råkat i
ekonomiska svårigheter. Staten bör stödja små fonogrambolag som bedriver en för
kulturlivet viktig verksamhet, inte

Prop. 1981/82:128 76

minst eftersom de resurser som läggs på Rikskonserter fill
stor del blir bortkastade om inte stöd erbjuds även andra fonogramproducenler. Kulturtådet
föreslår därför att statligt stöd skall utgå till enskilda bolag för projekt
och produktioner eller till en samlad utgivning omfattande ett flertal
produktioner. Stödet skall gmndas på en samlad beskrivning av den planerade
verksamheten över en längre tid och fördelas av kulturrådet. Ansökan om stöd
skall omfatta en tvåårsplan över produktionen, en beskrivning av de enskilda
produktionernas inriktning samt en ekonomisk kalkyl.

Ett antal remissinstanser ställer sig utan invändningar
bakom betänkandets förslag på denna punkt, nämligen musikhögskolan i
Stockholm, DOVA, Svenska kommunförbundet, KF, Svenska jazzriksförbundet och
Sveriges kyrkliga studieförbund.

Åtskilliga instanser är positiva fill förslaget under
vissa förutsättningar eller med vissa förbehåll.

Svenska Institutet, Svenska musikerförbundet och Svenska
tonkonstnärsförbundet ansluter sig till förslaget, men anser att del
föreslagna stödet är otillräckligt och bör höjas. Bland UHÄ;s
underremissinstanser förordar likaså samtliga som yttrat sig en bättre
balansering mellan detta stöd och Rikskonserters anslag.

Rikskonserter ser det föreslagna stödet som ett utmärkt
komplement till Rikskonserters verksamhet, men anser att förslaget inte
tillgodoser del behov som ofta förmärkts beträffande fonogramproduktion av
enskilda, fillfälliga fonogramproducenler. Det framgår inle av rapporten om
denna typ av producenter skall erhålla något ekonomiskt stöd, och det är önskvärt
att klarhet skapas på denna punkt.

Statens ungdomsråd. Musikaliska akademiens styrelse och
SKÅP är positiva till huvudförslaget men ställer sig frågande till
tvåårsperioden. Ungdomsrådet avvisar förslaget att stöd skall utgå till ett och
samma fonogrambolag endast en gång under en tvåårsperiod, och menar atl stöd
bör kunna utgå lill varje produktion som uppfyller gällande kriterier, oavsett
om stöd tidigare utgått till det producerande bolaget. Musikaliska akademien
menar all förslaget om tvåårsperioder är oklart och kan medföra en onödig
stelhet för produktionen. Förslaget att inkomna ansökningar skall bedömas efter
samma riktlinjer som uppställts för Rikskonserters verksamhet kräver
förtydligande och enligt akademiens mening delvis också annan utformning.
Rapporten sägs inte lämna några konkreta förslag beträffande bedömningarna för
stödet, men beslut bör bygga på beredning av en särskild fonogramkommillé, dock
ej Rikskonserters, som bör omfatta representanter för alla viktiga berörda
områden. SKÅP är tveksamt till att stödet enbart skall utgå till en samlad
utgivning och inte till enskilda produktioner. Det är orimligt att staten inte
skulle kunna stödja en stor satsning bara för att produkfionen kan betecknas
som "enskild" och inte samlad utgivning. Varje stödprojekt bör prövas
enskilt och efter enkla

Prop.
1981/82:128 77

regler
av en särskild kommitté, liknande den som SKÅP föreslagit för Rikskonserter,
men ej densamma.

Som
tidigare redovisats anser Svenska jazzriksförbundet, GLF, IFPI, NIFF samt
Medborgarskolan att statliga anslag för kullurpolitiskt viktig fonogramprodukfion
hellre bör läggas på enskilda bolag än på Rikskonserter, framför allt för att
uppnå högre effektivitet i produktionen, och för att undvika att skapa ett
ogynnsamt konkurtensläge för små, enskilda bolag. Beträffande förmånstagarna
råder delade meningar. GLF föreslår att även multinationella stora bolag
erbjuds möjlighet till stöd för sin inhemska produktion, varigenom de skulle
inspireras att jämka produktionen i en kullurpolitiskt önskvärd riktning.
Också SAMI anser att innehållet är viktigare än formen. SAMI hävdar att
uttrycksfrihet och mångfald måste vara de primära kriterierna för samhällsstödd
fonogramverksamhet. Bolagets storlek är i detta sammanhang av sekundär
betydelse. Det är dessutom svårt att bestämma gränserna mellan ett litet och
ett stort bolag. Även Svenska tonkonstnärsförbundet efterlyser en definition av
"fonogrambolag", och menar att störte vikt måste fästas vid vilken
musik bolaget producerar än vilken bolagsform det har. Risken för bulvanpro-duktioner
är stor. NIFF däremot har en helt annan uppfattning, och anser att stöd fill
enskilt bolag måste gmndas på en bedömning av bolagets totala verksamhet.
Annars skulle stödet kunna tillfalla kommersiella bolags kulturpolitiska
produktioner, varigenom dessa bolag skulle kunna frigöra kapital för
ytterligare kommersialisering. Statens ansvar måste vara att stödja bolag med
en inriktning som ryms inom ramen för de angivna kullurpolitiska målen. Både GLF
och SAMI biträder förslaget atl stödet administreras av kulturrådet, enligt GLF
efter samma bedömningar och rikfiinjer som skall gälla för Rikskonserters
verksamhet, och med ett stort inflytande för upphovsmän och musiker. NIFF
framhåller däremot att den referensgmpp som rapporten vill placera under
kulturrådet inte bör få innehålla någon representant från den kommersiella
branschens sida, medan NIFF-representanter är självklara.

Ett
antal instanser tar inte direkt ställning varken för eller emot förslaget, men
ger synpunkter eller har vissa invändningar.

Statskontoret
anser att omfattningen av ett eventuellt stöd till små fonogrambolag med icke-kommersiell
inriktning bör avgöras i budgetprocessen. Ett sådant stöd bör i likhet med t.
ex. litteraturstödet administreras av kulturrådet. Men mot bakgrund av de
svårigheter som uppkommit inom det nuvarande systemet med nämnder och
särskilda arbetsgmp-per inom kulturtådet finner statskontoret tiden nu mogen
att fömlsätt-ningslöst ompröva principerna för kulturrådels uppgifter,
organisation och arbetsformer.

RRV
anser att de framtida kostnadskonsekvenserna av förslaget borde ha belysts
närmare av utredningen, som vidare borde ha övervägt vilka statliga insatser
som kunde vidtagas för att främja efterfrågan på "stöd-

Prop.
1981/82:128 78

berättigade"
fonogram. Detta synes särskilt angeläget då rapporten visat att ett statligt
stöd med syfte alt bl. a. sänka fonogrammens pris, med nuvarande bransch- och marknadsstmktur
inte kommer konsumenterna fill godo i önskvärd utsträckning. Om det föreslagna
stödet kommer fill stånd bör enligt RRV kulturtådet besluta om och fördela
medlen.

SACOISR
anser att det föreslagna stödet dels är otillräckligt, dels knappast skulle
skapa en önskad balans mellan Rikskonserter och de mindre fonogrambolagen. Om
svenska fonogrambolags kvalitetsproduktion kunde stödjas mer än utredningen
föreslagit skulle de mindre bolagen bättre hävda sig gentemot Rikskonserter,
vilket utredningen själv påpekat är viktigt.

SAF
tar bestämt avstånd från ett stöd med den föreslagna utformningen beträffande tvåärsplanen,
produkfionsinriktningen och den ekonomiska kalkylen. Om ett stöd utöver stödet
till Rikskonserter införs, skulle detta kunna utgå direkt till
musikinstitutionerna i likhet med stödet till internationellt kultumlbyle,
vilket innebär att mottagarna kan fondera medlen. Ett sådant system skulle
medföra den decentralisering av beslut och initiafiv som kulturtådet
eftersträvar, liksom också större professionalism i bedömningarna.

Svenska
teaterförbundet vill inle föreslå ändringar lill den föreslagna stödformen.
Dock hade förbundet gärna sett alt förslaget varit mer preciserat, bl. a.
beträffande andelen statligt stödd produktion av den totala produktionen i
relation till kostnaderna.

Sveriges
musikhandlares riksförbund ställer sig tveksamt till förslaget om stöd fill
enskilda fonogrambolag, då del finns ett flertal producenter som har en mycket
skiftande utgivning och en mycket skiftande omsättning. Kulturrådet borde
istället fördela stödet i relation till respektive producents omsättning,
självklart med en kontroll av stödets användning. Stödet bör inte enbart gälla
själva produktionen, utan också direkta marknadsföringsåtgärder.

4
Inrättande av ett statligt distributionsorgan för fonogram

Enligt
kulturrådets mening är avsaknaden av en effektiv distributionsorganisalion,
som arbetar från kulturpolitiska utgångspunkter, en avgörande brist på fonogramområdet.
De stora distributionsförelagen har ett system av leveransrestriktioner och
mängdrabatter som missgynnar små detaljhandlare och påskyndar en koncentrafion
av fonogramförsäljningen fill rackbolag och stora varuhuskedjor. Ett
distributionsnät med stöd av samhället bör därför skapas för att säkerställa
ett mångsidigt fonogramutbud i Sverige och garantera distribution av de fonogram
som produceras med stöd av samhället. Distributionsnätet föreslås beslå dels av
en central verksamhet, dels av regionala depåer.

Prop.
1981/82:128 79

Ett
antal instanser är rent allmänt posifiva till rapportens förslag, nämligen UHÅ,
DOVA, videogramutredningen. Styrelsen för Musikaliska akademien, SACOISR,
Svenska musikerförbundet och SKÅP. DOVA påpekar att lagerhållningen av fonogram
i de flesta fall är minst sagt otillfredsställande. Beträffande fonogram som
framställs med statligt stöd bör uttryckligen krav ställas på lagerhållning
och vid behov nypressning. Videogramutredningen anser del angeläget att ett
distributionsnät för fonogram får en sådan utformning att det också kan
utnyttjas för spridning av videogram. Svenska musikerförbundet understryker att
samtliga ingående parter måste få goda möjligheter att påverka den samhällsstödda
fonogramdistribu-tionens verksamhet och policy.

Ett
antal instanser är positiva till förslaget under vissa fömtsätlningar, eller
med vissa förbehåll.

Rikskonserter
anser förslaget välgmndat, men menar att problem uppkommer om Rikskonserters
distribution inlemmas. Det kan bli svårt alt bestämma marknadsföringen och hur den
ska delas upp mellan produktionsföretaget och distributionsföretaget, och det
är nödvändigt att producenterna får ett starkt inflytande i
distributionsföretagets verksamhet och policy. Om ett stadigt
distributionsorgan inrättas, föreslås det överta huvuddelen av Rikskonserters dislributionsuppgifter,
dock knappast marknadsföringen.

KF
menar att rapporten bara lämnar en skiss för hur distributionsbolaget skulle
kunna byggas upp. KF vill instämma i förslaget atl kulturrådet får i uppdrag
att föra förhandlingar med olika intressenter om bildandet av ett sådant
distributionsföretag. Detaljerat förslag till organisation och verksamhet samt
en ekonomisk plan bör sedan gå ut till berörda parter för yttrande.

Svenska
tonkonstnärsförbundet ansluter sig till huvuddragen i förslaget, men anser
förslaget otillräckligt med hänsyn till marknadens volym och till de
förändringar av teknisk natur som redan aviserats. Förbundet delar uppfattningen
i rapportens särskilda yttrande, vilket efterlyser en större förståelse för de
etablerade folkrörelsernas roll som traditionella kulturförmedlare.

Svenska
jazzriksförbundet ser många fördelar med ett stadigt distributionsbolag, men
också problem. Flera små distributionsföretag kommer troligen av olika skäl
inte att medverka. Det finns också risk för atl ett statligt distributionsbolag
inte släpps in eftersom den internationella marknaden är en total härva av
olika distributionskontrakt. Förbundet anser dock atl arbelet på alt starta ett
statligt distribufionsbolag bör igångsättas snarast.

SAMI
och Svenska teaterförbundet stöder huvudförslaget enligt rapportens rikfiinjer,
men är tveksamma till förslaget om regionala depåer och deras uppgifter. Det är
naturligt att kulturrådet pekar på ett behov av lokal förankring för spridning
av fonogram, men förslaget är oklart och det är

Prop.
1981/82:128 80

frågan
om inte delta behov kan tillgodoses inom ramen för den centrala verksamheten.

Sveriges
musikhandlares riksförbund har mot bakgrund av sina erfarenheter funnit det
lämpligt att föreslå att det upprättas en ny fristående organisation som kan ta
på sig både distributions- och marknadsföringsansvaret för fonogram, men då
inte bara av inhemsk musik. Förbundet är berett alt delta i en sådan organisafion.

Ett
antal instanser tar inte direkt ställning varken för eller emot förslaget men
har vissa synpunkter.

Statskontoret
avstyrker att frågan överlämnas lill kullurrådel. Med hänsyn till de
statsfinansiella, upphovsrättsliga och näringspolitiska aspekter som också
måste beaktas i sammanhanget, förordar statskontoret att frågan om ett nytt
distributionsnät för fonogram överlämnas till videogramutredningen eller annan
offentlig kommitté direkt under utbildningsdepartementet.

RRV
hävdar att något detaljerat förslag till hur organisationen skall byggas upp m.
m. inte har presenterats. Enligt RRV:s mening bör det i den fortsatta
behandlingen av utredningens förslag närmare övervägas huruvida möjligheter
finns för den stadiga fonogramproduktionen att repliera på redan befintliga
distributionsnät för fonogram, videogram m. m.

Statens
ungdomsråd ser det som positivt om kulturtådet får i uppdrag att inleda
förhandlingar med olika intressenter på området i syfte att bryta den starka
koncentrationen och styrningen av fonogramdistributionen.

Informationsteknologiutredningen
påpekar atl när stadiga insatser för distribution av grammofonskivor övervägs,
bör man noggrant beakta att del redan i dag går att överföra och lagra ljud i
digital form på det allmänna datanätet. "Den framtida tekniken"
ligger närmare än rapporten är medveten om.

LO
finner att förslaget om ett nytt distributionsnät närmast är att betrakta som
en skiss som måste bearbetas.

SAF
ifrågasätter att ett av samhället stött och av myndighet förvaltat distributionsnät
skulle lösa distributionsproblemet. Istället borde man i första hand i
samarbete med existerande distributionsföretag försöka åstadkomma en
förbättring. Visar sig denna väg oframkomlig måste det vara bättre atl ge
Rikskonserter resurser till marknadsföring och distribution än att upprätta en
helt ny organisafion för att lösa i huvudsak Rikskonserters problem på
distributionsområdet.

Seelig
& Co anser beträffande distributionsproblemel att avgränsningen av
sortimentet bör ägnas intresse. Den fysiska distributionen måste göras så
ekonomisk som möjligt, vilket utesluter lagerhållning i regionala depåer, och
borde också möjligen särskiljas från den aktiva uppsökande verksamheten. De
ekonomiska svårigheterna i detaljisdedet måste uppmärksammas. Det rika utbudet
av klassiska och moderna fonogram i förening med ett begränsat
konsumentintresse gör del svårare för detaljisten, lika väl

Prop.
1981/82:128 81

som
för grossisten, att få kostnadstäckning för sina insatser. Möjligen kan statliga
medel ställas fill förfogande för att underlätta viss exponering/ lagerhållning
och viss anskaflning i detaljisdedet. Återförsäljare och konsumenter måste
också påverkas posifivt.

GLF
konstaterar att det inte finns något detaljerat förslag lill distributionsorganisationens
uppgifter och uppbyggnad, men att den uppenbarligen så småningom skall vara
självfinansierande. GLF anser det viktigt att det nya organet inte får negativa
effekter för butikerna, och det bör därför ha en kompletterande funktion.
Erfarenheter från litteratursektorn har visat att central distribution har den
icke önskvärda effekten att konkurrera ut lokala distributörer. GLF medverkar
gärna i de föreslagna förhandlingarna för bättre distribution. Del gör också IFPI.

Ett
fåtal instanser är direkt negativa till förslaget om ett statligt distributionsorgan.

Svenska
kommunförbundet och Landstingsförbundet är ej beredda att tillstyrka förslaget
om upprättande av en omfattande dislributionsorganisa-tion med centralt organ
och regionala depåer. Förbunden föreslår alt man avvaktar resultaten av den
sittande utredningen om det regionala musiklivet, vilken även behandlar frågan
om regional distribution av fonogram. Landstingsförbundet anser för övrigt att
det knappast är troligt att ett nytt distributionsorgan automatiskt leder till
ökad efterfrågan på svensk kvalitetsmusik. Alternafiv produktion och
distribution bör kombineras med kraftiga insatser av pedagogisk och uppsökande
karaktär. Satsningar som skulle innebära stöd till decentraliserad produktion
av fonogram har över huvud taget inte diskuterats av utredningen.

NIFF
anser atl det är i marknadsföringsledet statliga medel främst bör användas,
inte i det rena distributionsledet. NIFF kan inte inse hur ett samhällsägt dislributionsföretag
skulle kunna utgöra en garanti för spridning av icke-kommersiella bolags fonogram.
Den föreslagna organisationen påminner betänkligt om en byråkrati liknande
Rikskonserters, och kan inte godkännas från effekfiviletssynpunkt, långt mindre
ur demokratisk synvinkel. Staten borde istället bilda ett rackbolag för icke-kommersiella
fonogram.

Medborgarskolan
vill bestämt avstyrka en uppbyggnad av nya kostnadskrävande organ för
distributionsändamål. Rapportens förslag om regionala fonogramdepåer är värt
att ytterligare begmnda. Länsbildningsförbunden borde här kunna spela en
väsentlig roll. Likaså bör biblioteken och AV-centralerna kunna få vidgade
uppgifter, enligt rapportens förslag.

Sveriges
kyrkliga studieförbund menar att förslaget om ett samhällsstött
distributionsbolag verkar vara en olämplig konstruktion. Förbundet utfärdar en
varning för en stor distributionsapparat med allt vad det kan medföra av
byråkrati.

6
Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 128

Prop. 1981/82:128 82

5
Upprättande av en fonogramkatalog

En
samlad katalog över fonogram tillgängliga i Sverige skulle enligt kuhurtådet väsendigt
öka möjligheterna för mottagarna alt få informafion om fonogram, och skulle
underlätta arbetet för detaljhandeln. En katalog över tillgängliga fonogram
utgör också en förutsättning för en jämförande och kritisk granskning av fonogramutbudet
i olika sammanhang. Därför bör arkivet för ljud och bild (ALB) fä i uppdrag att
utforma en katalog över tillgängliga fonogram. Av prakfiska skäl kan denna
katalog inle omfatta samtliga fonogram som är tillgängliga i Sverige, utan bör
inskränkas fill dem som hålls i lager av olika distributörer.

Ett antal instanser
ställer sig utan invändningar bakom utredningens förslag, nämligen DOVA,
statens ungdomsråd, konsumentverket. Svenska kommunförbundet, RR, SACO/SR,
Svenska musikerförbundet, NIFF samt SAMI. Svenska kommunförbundet föreslår alt
möjligheterna att utnyttja befintliga fonogramuppgifter i Bibliotekstjänsts bibliografiska
databas undersöks.

Ett
antal instanser är positiva till förslaget under vissa fömtsätlningar, eller
med vissa förbehåll.

Ett
par av UHÄ:s underremissinstanser stöder förslaget. Musikhögskolan anser att
uppslaget har så stort värde att det väl kan mofiveras, trots att det kräver
mycket stora arbetsinsatser. Humanistiska fakultetsnätnnden vid Lunds
universitet ansluter sig också till förslaget, men påpekar atl en nackdel tycks
vara att alla fonogram som inte lagerhålls i Sverige men väl är fillgängliga
inte "existerar" enligt den föreslagna kalalogen. Kanske vore det
också möjligt att sprida information om det stora internationella utbudet.

ALB har inget emot att
engagera sig i det föreslagna projektet, men hävdar att en katalog över i
handeln tillgängliga fonogram ställer helt andra krav på arkivets resurser.
Förslaget i rapporten är mycket skissartat och finansieringsform,
ansvarsförhållanden vid lagproduktion samt kalalogi-seringssystem bör utredas
särskilt. Fömtsättningarna för videogramregis-trering bör också utredas i detta
sammanhang. ALB påpekar också att GLF sedan rapporten färdigställts har utgivit
en katalog som svarar mot de krav som ställs på en lagerkatalog i rapporten.

KF menar att behovet av en
katalog i och för sig är ostridigl, men som ett första steg bör ALB eller annan
lämplig institution få i uppdrag att ytterligare utreda frågan om katalogens
utformning, omfång och kostnad.

Ett
antal instanser tar inte direkt ställning varken för eller mot förslaget, men
ger synpunkter eller har vissa invändningar.

Statskontoret
anser att förslaget är utformat i ytterst allmänna ordalag och inte ger
underlag för någon bestämd mening. Statskontoret är ej berett att enbart ufifrån
de önskemål som redovisas i rapporten bedöma kraven på en fonogramkatalog för
fackhandeln, än mindre möjligheterna alt åstad-

Prop.
1981/82:128 83

komma
en samproduktion med motsvarande planer på en beståndskatalog vid ALB.
Olikheterna i behovsbilden kan vara stora och troligen väsentligt annorlunda än
kraven på t. ex. en musikbibliografi. Statskontoret tillstyrker emellertid att
frågan om katalogen blir föremål för en förutsättningslös utredning.

Videogramutredningen
motsätter sig inte att ALB får i uppdrag att göra den föreslagna katalogen, ehum
tänkbara alternativ ännu inte prövats. Katalogen bör inle begränsas till de
utgåvor som hålls i lager av olika distributörer i Sverige, utan bör omfatta
alla nrogram som är tillgängliga för allmänheten i landet. Det är tveksamt om ALB
ska ta ut avgift för att i katalogen införa fonogram som inte omfattas av lagen
om pliktexemplar. Avgiftsbeläggning skulle drabba dem som har störst behov atl
nå ut, nämligen de mindre producenterna.

Informationsteknologiutredningen
påpekar att den föreslagna katalogen synes lämpa sig väl för leledatasystemet.
Enligt utredningens mening bör man vid utarbetandet av en sådan katalog beakta
att dess innehåll kan hållas tillgängligt för utnyttjande i teledata. På så
sätt torde ALB:s uppgift kunna förbilligas.

Bibliotekstjänst
AB noterar att den föreslagna katalogen inte planeras innefatta bedömningar,
vilket är en brist och gör att katalogen inte kan ligga till gmnd för en
utvidgning av bibliotekens musikservice. Bibliotekstjänst finner det också
ogenomtänkt att bygga upp en ny databas med kataloguppgifter på ALB, då en
sådan redan finns på Bibliotekstjänst med mer än 12000 uppslag. Denna kan
byggas ut, varvid man med önskade intervaller kan ta fram såväl kalaloger över
nya fitlar som kumulerade kataloger över flera års produktion. Del är av
nationalekonomiskt intresse att Bibliotekstjänsts databas utnyttjas av andra
avnämare än biblioteken. Bibliotekstjänst presenterar i sitt remissvar också en
informations- och kalalogiseringsmodell.

SKÅP
uppfattar förslaget så att katalogen skall innehålla alla i landet tillgängliga
fonogram. I så fall är knappast ALB rätta instansen för redigering.
Grammofonleverantörernas förening har redan en kontinuerlig katalog. SKÅP
anser det naturligt att Rikskonserter, GLF och övriga producenter gör en gemensam
katalog, vilket skulle ge bättre möjligheter att hålla katalogen aktuell. SKÅP
anser det självklart både från besparings-och effektivitetssynpunkt att ett
sådant samarbete rekommenderas.

Svenska
jazzriksförbundet påpekar att det redan finns en katalog av den typ som
efterlyses, nämligen GLF-katalogen. Denna bör kompletteras med klassiska fonogram
och ej lagerförda fonogram. Fonogram som nu faller utanför ordinarie kataloger
måste på något sätt komma in. Lämpligast torde detta kunna ske via den arbetsgrupp
vid ALB som föreslagits i rapporten. Kostnaderna bör bestridas av bolagen, som
genom denna katalog får hjälp med marknadsföringen.

Seelig
t& Co anser att det skulle innebära betydande praktiska, ekono-

Prop.
1981/82:128 84

miska
och tidsmässiga fördelar att knyta katalogproduktionen nära till det tänkta distribufionsföretaget.
Den databas som används för katalogen bör med fördel också kunna användas i distributionsföretagets
verksamhet. Katalogen bör dock uppdateras med betydligt tätare intervaller än
vad rapporten föreslår.

GLF
framhåller att den egna katalogen inle endast omfattar GLF-förela-gens
repertoar. Samtliga producenter har erbjudits representation. Katalogen kommer
att distribueras fritt till bibliotek och försäljas i fackhandeln. Alla som
önskar representeras i kalalogen får betala tryckningen av det antal titlar man
har med. Medverkan blir därför dyrast för de stora bolagen. GLF är villig att
till ALB överlämna detta arbete. Alternativl kan också arbetet utföras av GLF
under överinseende av ALB, vilket säkert skulle bli det för staten minst
kostsamma alternativet.

Slutligen
finner ALB det naturligt att även en nationaldiskografi finansieras med hjälp
av intäkter från en kasseltavgifl.

6
Avgift för privat kopiering av fonogram

Kulturrådet
hävdar i sin rapport att det i princip är rimligt att de som kopierar fonogram
privat får betala för samhällets stöd till upprätthållandet av en mångsidig fonogramprodukfion.
Del är också i princip rimligt atl de som kopierar ersätter berörda
upphovsrättsliga rättsinnehavare för det ekonomiska avbräck som vållas av
kopieringen liksom för det därmed ökade utnyttjandet av deras prestationer.
Kulturrådet föreslår därför att vid sidan av en eventuell upphovsrättslig
ersättning en särskild avgift om 2 öre per spelminul för oinspelade kassettband
tas ut för att finansiera de behov av stadigt stöd till fonogramverksamheten
som uppkommit genom den tilltagande hemkopieringen. Denna avgift kommer genom
det statliga fonogramstödet också indirekt svenska upphovsmän och musiker till
godo.

Remissinstanserna
har således haft att ta ställning till dels en kulturpolitisk avgift, dels en
upphovsrättslig kompensation, i båda fallen finansierad genom införandet av en
avgift på oinspelade kassetter.

Statskontoret
har förståelse för de principiella synpunkter som ligger bakom rapportens
förslag. Däremot är den föreslagna lösningen tämligen verklighetsfrämmande. En
särskild kassettavgift på tomma kassetter bör inte införas med mindre än att
frågan om avgiftsuppbörden blivit löst på ett fuUt tillfredsställande sätt från
administrativa och rättsliga utgångspunkter. Statskontoret förordar att denna
fråga överlämnas lill upphovsrättsutredningen för beaktande i dess fortsalla
arbete.

RRV anser det rimligt att
upphovsmän och musiker ersätts för det avbräck de vållas genom kopiering, men
formerna för ersättningen bör utredas ytterligare. För att finansieringen av
ett statligt stöd till fonogram-

Prop.
1981/82:128 85

produktion
med den föreslagna avgiften skaU fungera krävs att kostnadsläget bevakas
löpande och att avgifterna justeras med hänsyn till kostnadsutvecklingen.
Denna bevakning måste kompletteras med en löpande analys av det stafiiga
stödets resultat och effekter för en kontinuerlig utvärdering och omprövning av
olika stödformer. RRV anser det väsendigt att dessa frågor ytterligare utreds
och alt ansvaret för uppföljning och utvärdering närmare preciseras.

Riksskatteverket
(RSV) menar att den kullurpolitiska avgiften i den form som föreslås snarast är
en specialdestinerad punktskatt, och anser att en finansiering över budgeten
både principiellt och med hänsyn till de givna riktlinjerna är att föredra.
Inget lagförslag lämnas. De anförda undantagen från avgiftsplikten gör avgiften
svår att kontrollera, vilket undviks om plikten läggs på samtliga typer av
kassetter som kan användas för kopiering. Fördelen är att avgiften då blir
generell, och inga gränsdragningsproblem med hänsyn fill ohka köparkategorier
uppkommer. Avgiftsskyldiga blir endast det fåtal som tillverkar och importerar
oinspelade kassetter. RSV påpekar att en sådan skatt knappast blir konkurtensneutral,
eftersom bl. a. grammofonskivor och videoband inte blir avgiftsbelagda. Detta
har mindre betydelse eftersom prishöjningen på de enskilda kassetterna blir
relativt liten. Om full konkurrensneutralitet fordras, måste även importerade
inspelade kassetter avgiftsbeläggas.

SÖ
fillstyrker förslaget om en kulturpolitisk avgift, som skulle täcka utgifterna
för genomförandet av rapportens övriga förslag. SÖ föreslår att rådet överväger
om inte intäkterna i sin helhet borde utnyttjas till finansieringen av
rapportens olika delförslag.

Musikhögskolan
anser det angeläget atl de två frågorna om en kulturpolitisk avgift och
upphovsrättslig kompensation löses i administrativt enkla former och atl
åtgärderna samordnas. Det förefaller angeläget all utreda möjligheten att i ett
enda påslag i försäljningsledet på tomkassetter fillgodose båda intressena. En
fördelning av avgifterna i en upphovsråttslig del och en kulturpolitisk avgift
bör sedan kunna ske.

DOVA
anser i motsats till rapporten att kopiering från skiva lill kassett står i
strid med § 45 upphovsrältslagen. DOVA ansluter sig till förslaget om avgift,
och understryker att motivet bör vara upphovsrättsligt. DOVA kan också möjligen
acceptera en kulturpolitisk avgift, men föreslår att införandet av en sådan
avgift görs först när också den upphovsrätlsliga delen kan fastställas. Om
statens stöd fill fonogramproduktion osv. bör vara av-hängigt av en kassetlaccis
ler sig mera tveksamt.

Statens
ungdomsråd menar atl frågan om avgift för privat kopiering av fonogram måste
ytterligare övervägas, t. ex. inom upphovsrättsutredningen.

Upphovsrättsutredningen
anser att avgiftsfrågan är så viktig att utredningen måste behandla den
ytterligare. Innan dess bör inte beslut fattas om rapportens föreslagna
avgifter. Vissa principiella och mer tekniskt och 7 Riksdagen 1981/82. 1 saml.
Nr 128

Prop.
1981/82:128 86

rättsligt
betonade aspekter är betydligt svårare och mer komplicerade än vad som framgår
av rapporten, t. ex. om avgiften bör tas ut i grossistledet eller i samband med
förtullning av importerade tomkassetler. I det senare fallet måste hänsyn tas fill
internationella regler om frihandel m. m. Avgiftens verkningar måste också
närmare belysas. Avgiftsfrågan måste bli föremål för en ingående beredning.

Yttrandefrihetsutredningen
menar att den föreslagna avgiften på tomkassetter rent statsrättsligt torde
vara en skatt. Gällande lagstiftning hindrar varken skatt på fonogram eller skatt
(avgift) på oinspelade kassetter. De principiella invändningar som kan riktas
mot skatter på tryckta skrifter och andra slag av offentliga framställningar
drabbar enligt utredningens mening inte skatter på oinspelade kassetter. Om
skatten skulle bli så hög att den avsevärt begränsade enskildas möjligheter att
fillgodogöra sig konstnärliga produkter skulle den dock innebära en begränsning
av informationsfriheten.

Punktskatteutredningen
konstalerar att avgiftens konstmktion inte närmare anges, bl. a. saknas
lagförslag. Rapporten förordar att avgiften skall samordnas med en
upphovsrättslig avgift, aviserad av upphovsrättsulredningen, men saknar
närmare uppgifter om en sådan. Den föreslagna avgiften är utan tvekan en skatt
i regeringsformens mening. De angivna undantagen från avgiftsplikten medför tillämpningssvårigheler
både för beskattningsmyndigheten och de avgiftsskyldiga. För att undvika
sådana svårigheter bör avgiften omfatta alla oinspelade kassetter. Om så sker,
blir också kassetter som används av fonogrambolag och fonogramproducenler belagda
med avgift. Av konkurrensneutralitetsskäl blir det då nödvändigt att också ta
avgift för inspelade kassetter. Av samma skäl kan det dessutom ifrågasättas om
det inle är påkallat alt utsträcka beskattningen till övriga fonogram. Punktskatteulredningen
anser att ytterligare utredning fordras innan rapportens förslag om avgift kan
bli föremål för lagstiftning. Samordningen med den upphovsrättsliga
ersättningen bör då belysas närmare. Det påpekas att denna avgift, till
skillnad från den kullurpolitiska, inte torde vara någon skatt, vilket kan
komplicera en samordning.

Videogramutredningen
anser att avgiften bör ses som ett sätt alt finansiera samhällsstödd fonogramproduktion
och som ett bidrag till kulturarbetare på musikområdet. Bördan bör inte läggas
uteslutande på den enskilde konsumenten, utan också på den lönsamma delen av fonogrambranschen.
Frågan bör utredas och det bör undersökas om inte samtliga ljud- och bildbärare
kan avgiftbeläggas. Om en avgift införs, bör den samordnas med en eventuell
upphovsersättning. De uppbördstekniska frågorna måste noggrant övervägas, t.
ex. om uppbörden skall ske i grossistledet eller i tillverkar- respektive lulledet.
Kulturtådets förslag får ses som ett diskussionsunderlag för ytterligare
utredning.

Informationsteknologiutredningen
påpekar att del i en nära framtid kan bli möjligt att använda ljudkassetter
också för att spela in sådant som

Prop.
1981/82:128 87

förmedlas
i text-TV och teledata. Vid bedömningen av förslaget bör också, utöver andra
synpunkter, hänsyn tas till delta.

Konsumentverket
har inga invändningar mot förslag som syftar lill upphovsrättslig ersättning.
Verket ifrågasätter dock den av rådet föreslagna konstmkfionen av stöd till fonogramproduktion.
Troligen är majoriteten av dem som köper tomma kassettband för privat kopiering
ungdomar. Det är diskutabelt om man kan övervältra kostnaderna för seriös fonogramproduktion
på denna gmpp.

Rikskonserter
anser att om en avgiftsbeläggning införs är det viktigt att frågan om
upphovsrättslig ersättning ordnas. En strävan måste vara att på olika vägar
kanalisera en stor del av influtna medel till berörda upphovsmän.

Musikaliska
akademiens styrelse instämmer i rapportens förslag om en kulturpolitisk avgift
på oinspelade band, även om frågan säkert är tekniskt komplicerad. Med
tillfredsställelse noterar styrelsen att rapporten också tar upp frågan om
upphovsrättslig kompensation till följd av den tilltagande kopieringen.
Styrelsen vill understryka att del är angeläget att ett eventuellt beslut om
avgiftsordning omfattar båda ändamålen. En kulturpolitisk avgift bör sålunda
inte införas innan avgiftsfrågan i sin helhet lösts.

TCO
ser med tillfredsställelse fram mot ett utökat statligt stöd till den svenska fonogramverksamheten
på det sätt som rapporten föreslår, finansierat genom en avgift på oinspelade
kassetter.

SACO/SR
instämmer i förslaget om en avgift på oinspelade kassetter som en metod atl
stödja fonogramverksamheten. Ett sådant förslag bör samordnas med eventuella
förslag av upphovsrättsutredningen om en upphovsrättsligt mofiverad avgift på
tomkassetter.

SAF
finner det oklart om intäkterna av den föreslagna avgiften skall gå fill
grammofonindustrin, upphovsmännen eller statligt understödd fonogramproduktion.
En särskild beskattning till förmän för fonogramindustrin eller enskilda
intressenter, t. ex. artister, borde av statsrällsliga skäl vara utesluten. En upphovsrättsligt
mofiverad avgift kan diskuteras endast i form av en uppbördsanordning för alt
göra upphovsrättsligt skyddade prestafioner lättare tillgängliga. Uppbörden
blir troligen svår och kostsam att administrera, och allmänheten lär sig snabbt
atl förvärva kassetter skattefritt. Det är osäkert om den föreslagna avgiften
överensstämmer med Sveriges internationella åtaganden i frihandelshänseende m. m.

KF
ifrågasätter varför just kassetter skall beskattas. Den föreslagna skattesatsen
kommer att få den effekten att prisbilligare och sämre band kommer att få en
högre skatt än dyrare band. Ur konsumentsynpunkt är detta orättvist. KF vill
därför instämma i del särskilda yttrandets förslag om att hela frågan om skatt
på fonogram skyndsamt utreds.

Svenska
musikerförbundet tillstyrker att avgifter skall utgå för att täcka såväl
upphovsrättslig ersättning som vissa av samhällets kostnader för en statsunderstödd
fonogramproduktion.

Prop.
1981/82:128 88

STIM,
FST och SKÅP anser att upphovsråttslig ersättning måste vara det primära syftet
med avgiften, även om det är väsendigt att kullurpolitiskt angelägen fonogramproduktion
får ekonomiskt stöd. Rapportens förslag bör samordnas med
upphovsrättsutredningens väntade förslag. En avgift för vissa selektiva ändamål
får inte rättsligt och administrativt kopplas ihop med en ersältningsordning
för upphovsmännen. STIM, FST och SKÅP vill med skärpa framhålla att det i
första hand måste vara en fråga om atl goltgöra upphovsmännen. Den föreslagna
modellen med en avgift per spelminul är inte särskilt lämplig. Hellre ett
automatiskt verkande syslem med ett procentueUt tillägg på kassetternas
kostnad, i enlighet med penningvärdets förändringar.

Svenska
tonkonstnärsförbundet beklagar att kulturrådet inte kunnat ena sig om ett
förslag till kullurpolitiskt motiverad beskattning av fonogram. Förbundet menar
alt upphovsrättsutredningens långt framskridna planer på en upphovsrättsligt mofiverad
avgift på tomkassetter inte får bli avgörande för vare sig den föreslagna 2-öresavgiften
eller en kullurpolitiskt motiverad beskattning. Förbundet ansluter sig till
förslaget i det särskilda yttrandet om att frågan om skatt på fonogram
skyndsamt utreds och alt denna skatt om möjligt införs samfidigt med nämnda 2-öresavgift.

GLF
delar rapportens uppfattning alt en upphovsrättslig avgift på tomkassetler bör
införas i likhet med vad upphovsrättsulredningen planerat. GLF finner dock
inget samband mellan den upphovsrättsliga kompensationen och den av
kulturrådet föreslagna statliga avgiften på tomkassetler. Om den statliga
avgiften på något sätt inkräktar på den upphovsrätlsliga kompensationen
motsätter sig GLF bestämt att avgiften införs.

IFPI
ställer sig helt bakom upphovsrättsutredningens förslag att upphovsmännen
skall kompenseras för hemkopieringen, men finner inget samband mellan den
föreslagna beskattningen av tomkassetter och upphovsråttslig ersättning. Om
den föreslagna avgiften införs, förutsätter IFPI alt den inte inkräktar på rältsinnehavarnas
kompensation. I så fall får avgiften en negativ effekt och försämrar
rättsinnehavarnas villkor ytterligare.

NIFF tillstyrker
rapportens förslag om en avgift på tomkassetler och ser detta som en bra
finansieringskälla för ett kommande stöd till den ickekommersiella fonogramproduktionen.

SAMI vill understryka atl
utövarnas ekonomiska rättigheter är en fråga som skall betraktas helt
fristående från såväl bandavgiftens storlek som stödet till fonogramproduktionen.
SAMI tar för givet att tanken aldrig varit att upphovsmän skall avstå från sina
ekonomiska rättigheter för alt ge allmänheten möjlighet att privat kunna
kopiera och utnyttja prestationer på fonogram. Det är ytterst angeläget all
frågan om avgift på oinspelade kassetter snarast löses.

Svenska
teaterförbundet ansluter sig till idén att avgiftsbelägga oinspelade ljudband.
En avgiftsordning av detta slag kan vara mofiverad av

Prop.
1981/82:128 89

kulturpolitiska
skäl. Förbundet vill understryka att vidare beredning av rapportens förslag
måste samordnas med arbetet i upphovsrättsutredningen.

Sveriges
musikhandlares riksförbund avstår från att föra fram en särskild uppfattning i
frågan, men vill ändå ifrågasätta om det är en lämplig form av avgift som
föreslås. Endast en minoritet köper tomkassetter för att spela in den typ av
inhemsk musik som rapporten diskuterar. Man bör istället pröva om bidraget kan
tas ut över den allmänna statliga budgeten. På så sätt kringgår man också de
svårigheter som finns beträffande olika interaafionella överenskommelser om
avgifter och åtaganden.

Sveriges
radioleverantörer. Svenska Hifi-institutet och Svenska magnelbandinstitutet
anser att en avgift på oinspelade kassetter inte bör införas, framför allt på gmnd
av svårigheter med tillämpningen. Om en avgift införs, bör den läggas i tulledet
i stället för grossistledet för att undvika konkurtensbegränsande effekter samt
understiga och absolut inte överstiga 2 öre per spelminut. Förslaget måste
utredas ytterligare, förslagsvis av upphovsrätlsutredningen, och kommande
förslag måste i görligaste mån samordnas internationellt.

7
Kultur och samhälle

Vid
sidan av de fem huvudförslagen berörs också i rapporten fonogramområdets
betydelse för svenskt kulturliv i vidare bemärkelse. Följande frågor har
föranlett diskussion i remissbehandlingen.

7.1
Forskning och undervisning. Barn och ungdom

Rapporten
understryker vikten av att fonogramfältet blir föremål för seriös forskning och
vidgad utbildning, i synnerhet med hänsyn till det växande pedagogiska ansvaret
för barn och ungdom på området.

SÖ
vill också betona samhällets ansvar för att minska de negativa effekterna bland
barn och ungdom av en ytlig och ensidigt kommersiell massproduktion av text,
bild och ljud. SÖ instämmer med rapporten i att framtida forskning bör vara
oberoende av marknadsforskningen och utgå från en social, kulturell och
ekonomisk helhetssyn, och betonar vikten av att resultaten av en sådan
forskning får en allmän spridning. SÖ efterlyser också insatser för att stärka
vuxnas möjlighet att akfivt delta i musikkonsumtionen tillsammans med barn och
ungdom.

UHÅ
anmäler atl man har för avsikt att undersöka möjligheterna av utbildning på det
musiktekniska området, vilket skulle kunna anordnas inom ramen för enstaka
kurser.

Statens
ungdomsråd delar rapportens uppfattning att de kulturpolitiska målen inte
tillräckligt markerats i skolans läroplaner och än mindre genom-

Prop.
1981/82:128 90

syrat
undervisningen. Skolan måste utveckla ett aktivt och kritiskt lyssnande hos
eleverna, och måste också i ökad utsträckning ha kontakt med det omkringliggande
kulturlivet. Särskilt stora insatser bör göras när det gäller fonogram för barn
och ungdom, t. ex. genom fler ljud- och bandverkstäder. Rådet förordar en ökad
satsning på fonogramforskning.

Videogramutredningen
påpekar beträffande rapportens uppgifter om fonogrammens roll för barn och
ungdom att ett framtida videogramulbud kan komma att ytterligare förstärka
ensidigheten i musikintresset, t.ex. om populära artisters framträdanden spelas
in med både ljud och bild på videogram. Utredningen yrkar på atl undervisningen
på gymnasieskolan på linjer inriktade på serviceyrken skall framhäva
kulturpolitiska värderingar och yrkesetiska aspekter, och vill kraftigt
understryka viklen av att utbildningen av lärare för förskolan, grundskolan och
gymnnasieskolan ger en kulturpolitisk medvetenhet.

Svenska
kommunförbundet och Landstingsförbundet vill hksom rapporten understryka
vikten av en ordentlig satsning på fonogram för barn och ungdom, liksom på en
pedagogiskt motiverad fonogramproduklion.

Ett
flertal instanser anser i likhet med rapporten att antalet fonogram för barn
och ungdom bör öka, men avstyrker förslaget att en tredjedel av Rikskonserters
planerade produkiion skall omfatta barn- och ungdomsmusik. Argumentet är att
man inte övertygande kan definiera vad som är barnmusik, och att barns förmåga
att tillgodogöra sig olika slags musik i allmänhet är underskattad. Detta anser
bl. a. LO, Svenska musikerförbundet, FST, SKÅP och SAMI.

Svenska
musikerförbundet är positivt till en ökad användning av fonogram i
undervisning och utbildning, med reservationen att en sådan utveckling inte
får ske på bekostnad av en motsvarande ökning av den levande musiken. Fonogram
får aldrig ersätta levande musik.

Svenska
tonkonstnärsförbundet efterlyser en större beredskap från samhällets sida
beträffande barn och ungdom, eventuellt i anslutning fill barnfilmcensuren.
Ingrepp bör kunna göras när filmernas och musikens budskap står i uppenbar
strid med allmänt accepterade familjepolitiska mål och där de propagandamässiga
inslagen är alltför oförenliga med neutrali-tetspolifiken.

GLF
delar uppfattningen att det krävs forskning på fonogramområdet, särskilt en
strikt sociologisk behandling av fonogramverksamheten. De flesta skivbolag
ställer gärna sina erfarenheter till förfogande för en seriös forskning på
området. GLF anser dock inle som kulturrådet att forskningen skall prioritera
det som har direkt betydelse för det svenska samhällets åtgärder inom fonogramområdet.

Kidturnämnden
i Luleå kommun anser det synneriigen angelägel att resurser tillskjuls
förskolor, skolor och barn- och ungdomsorganisationer för ett kvalitativt fonogrambestånd.
Redan fidigt måste effekterna av det slags indoktrinering som förekommer i dag
motverkas. Barn bör ges möj-

Prop.
1981/82:128 91

lighet
till aktivt musikskapande, och musikundervisningen måste vidgas och fördjupas.

7.2
Musikhistorisk exempelsamling för pedagogiskt bruk

Rapporten
föreslår atl Rikskonserter ges i uppdrag att sammanställa en svensk musikhistorisk
exempelsamling för pedagogiskt bmk i skolor och studieförbund.

Statskontoret
fillstyrker förslaget.

UHÅ
anser att det borde skapas bättre möjligheter all göra fonogram tillgängliga,
inte minst för att tillgodose de krav som i framtiden kan komma från forskare
inom skilda områden. Den i rapporten föreslagna musikhistoriska
exempelsamlingen och katalogen över tillgängliga fonogram är ett steg på den
vägen. I anknytning till förslaget om exempelsamlingen vill UHÄ också peka på
vikten av att bevara och nyinspela äldre material och inte bara på musikområdet
utan också i vad avser det talade ordet.

Svenska
kommunförbundet stöder förslaget om en exempelsamling pä fonogram med svensk
musik genom tiderna för pedagogiskt bruk inom skola och bildningsförbund.

Rikskonserter
noterar med tillfredsställelse att rapporten föreslår att Rikskonserter skall sammanställa
och ge ut en svensk musikhistorisk exempelsamling på fonogram. Rikskonserter är
beredd att påta sig denna uppgift, och avser att i ett sådant projekt inte
enbart ta med västerländsk konstmusik, utan söka belysa olika genrer, t. ex.
även folkmusik, inom vaije epok.

Musikaliska
akademiens styrelse riktar i delta sammanhang uppmärksamheten på den svenska
musikhistoriska skivantologi som föreslagits av en arbetsgrupp knuten till
akademien. Styrelsen föreslår att medel till denna antologi beviljas enligt av
akademien framlagt förslag, och detta på ett sätt som inte ställer projektet i
konkurrens till del allmänna fonogramstöd som kulturrådets rapport föreslår.

Svenska
musikerförbundet tillstyrker förslaget om en exempelsamling. Den handledning,
som enligt förslaget bör utarbetas, måste enligt förbundets uppfattning
utformas så att den kan användas i olika pedagogiska sammanhang, t. ex. inom
studieförbundens cirkelverksamhet. Innehållet måste med andra ord vara sådant
att det är meningsfullt för såväl vuxna som barn och ungdom.

GLF
instämmer i att del finns behov av en musikhistorisk exempelsamling av det
slag som föreslås i rapporten.

Prop.
1981/82:128 92

7.3
Bibliotekens roll för distribution och information

Rapporten
förordar en utbyggnad av bibliotekens verksamhet på fonogramområdet. Dels
föreslås en påbyggnadsulbildning för bibliotekarier i fonogramkunskap, dels
framförs vissa förslag för en förbättrad informafion om och distribution av fonogram
i bibliotekens regi.

Beträffande
påbyggnadsutbildningen för bibliotekarier anser UHÅ aft en sådan i och för sig
är rimlig. Rapporten föreslår att en påbyggnadsulbildning om 10 poäng anordnas
inom högskolans ram. Vad denna omfattning gmndar sig på har emellertid inte
presenterats, men förslaget som sådant är angeläget och bör utredas. Statens
ungdomsråd stöder också förslaget, vilket skulle skapa en medveten, fonogramkunnig
bibliotekspersonal. Svenska kommunförbundet har inget att erinra mot förslaget,
och menar att den resurs av musikkunnig personal som finns på den kommunala
musikskolan här bör kunna tas till vara. SACO/SR anser att en 10 poängs
påbyggnadskurs bör anordnas inom högskolan. GLF delar rapportens uppfattning
om behovet av undervisning och utbildning inom hela kultursektorn och
välkomnar förslaget om påbyggnadsutbildning för bibliotekspersonal i fonogramhantering.
Sveriges allmänna biblioteksförening önskar också bättre utbildning för biblioteksanslällda
på fonggramområdet, dels vid högskolan i Borås, dels regional utbildning i
samarbete mellan högskolan och länsbiblioteken. Sveriges kyrkliga
studieförbund vill också ansluta sig lill förslaget vilket skulle ge
biblioteken möjligheter att stå lill tjänst med informafion som annars tycks
vara svår att få fram.

Rapportens
synpunkter på bibliotekens betydelse för distribution och information har
föranlett en rad kommentarer.

Upphovsrättsutredningen
påpekar att ökad udåning på biblioteken med all säkerhet medför en ökad
hemkopiering. Enligt gällande rätt föreligger inte någon ersättningsräll för
upphovsmännen vid utlåning av fonogram från bibliotek. Huruvida det kan vara
motiverat att införa ett system för ersättning liknande vad som gäller
exempelvis för utlåning av böcker är en fråga som upphovsrättsutredningen har
att ta ställning till.

Videogramutredningen
delar rapportens uppfattning att bibliotekens verksamhet bör byggas ut till att
omfatta fonogram och i framtiden även videogram. Utredningen är tveksam fill
rapportens förslag att bibliotekens fonogramutlåning inte bör prioritera en
allmän utlåning utan skall riktas mot vissa bestämda mottagargmpper. En kullurpolitiskt
önskvärd insats för de gmpper som nämns i rapporten behöver inte vara oförenlig
med udåning lill en bred allmänhet. Bibliotekens och AV-centralernas verksamhet
bör kunna samordnas bättre, och utredningen instämmer i uppfattningen att
biblioteken kan spela en stor roll i förmedlingen av lokalt producerade fonogram
med små upplagor.

Svenska
kommunförbundet anser att en utbyggnad av bibliotekens fonogramverksamhet ej
bör ske förrän den hittillsvarande verksamheten på biblioteken utvärderats och
blivit föremål för en noggrannare prövning.

Prop. 1981/82:128 93

Rikskonserter
anser del vara av mycket stor vikt att biblioteken får störte resurser för att
informera om fonogram både i form av större utlåning och genom insatser av
specialutbildad personal. Rikskonserter är berett att medverka till en
effektivare service via bibliotek och AV-cen-traler.

Bibliotekstjänst AB
noterar att den föreslagna samhällsstödda distributionen också innefattar en
roll för biblioteken, och påpekar all Bibliotekstjänst hittills inte fått
något ekonomiskt stöd för musikverksamheten från stat eller kommun. Påslåendet
att kommunernas och landstingens inköp fill t. ex. bibliotek till stor del
skulle kunna ske via de regionala depåerna synes vara oförenligt med principskissens
förslag och med rapportens uttalade önskan att Bibliotekstjänst för att
underlätta bibliotekens inköp skall publicera bedömningar av den för
biblioteken intressanta fonogramutgivningen.

SACOISR
instämmer med rapporten att distributionen via biblioteken borde kunna ges en
betydligt viktigare roll på fonogramområdet än hittills. I dag saknas i stort
sett riktlinjer för fonogramverksamheten på biblioteken, och bibliotekarierna
saknar i de flesta fall utbildning för sådan verksamhet. SACO/SR delar inte
rapportens negativa syn på en generell utlåning av fonogram på biblioteken. De
upphovsrätlsliga problemen gäller ju även de områden där utredningen förordar udåning
av fonogram, t. ex. sjukhusbibhotek, barnstugor och frifidshem.

LO
anför beträffande distribution via bibliotek att frågorna om ersättning till
upphovsmän, utövande artister och musiker skyndsamt måste lösas.

Sveriges allmänna
biblioteksförening beklagar atl rapporten något lättvindigt avfärdar
bibliotekens roll i fonogramdistribufionen och efterlyser konkreta förslag.
Biblioteken borde få ökade resurser för ett bredare utbud och en betydligt
viktigare roll i distributionen än vad som förespeglas i rapporten. Rapporten
borde ha föreslagit en försöksverksamhet med fonogram på biblioteken, vilken
skulle bidra fill att utforma normer och riktlinjer på detta område. Rapporten
betonar i och för sig bibliotekens roll för information om fonogram till
allmänheten, men det framgår inte hur denna information skall lämnas, vem som
skall göra det möjligt för biblioteken att lämna informationen, etc. Ett
statligt stöd till Bibliotekstjänst är motiverat. Föreningen anser vidare att
frågorna om upphovsrätt och kopieringsrätt snarast bör lösas. Biblioteken borde
ha samma regler som skolorna när det gäller t. ex. kopiering.

Svenska musikerförbundet
kan inse det kullurpolitiska värdet av distribution via bibliotek, men kan
endast tillstyrka rapportens förslag under fömtsättning att de upphovsrättsliga
frågorna blir lösta på ett tillfredsställande sätt.

GLF
är posifiv fill att medverka till en lösning av problemet med distribution av fonogram
via bibliotek. GLF och IFPI instämmer också i upp-

Prop.
1981/82:128 94

fattningen
att det är önskvärt att ansvariga organ närmare definierar bibliotekens och
andra institufioners uppgifter och ansvar för verksamheten med fonogram. Om
utlåningen av fonogram vid biblioteken ökar, bör rätlsinne-havama på något sätt
kompenseras på Uknande sätt som vid utlåning av böcker.

SAMI
anser att en ökad utlåning av fonogram via bibliotek medför en ökad
hemkopiering. SAMI och också Svenska teaterförbundet menar att utlåning av fonogram
från bibliotek inte kan förordas förrän frågan om ersättning fill upphovsmän,
utövande konstnärer och fonogramframstäl-lare har lösts.

Kulturnämnden i Luleå
kommun vill betona rapportens resonemang om nödvändigheten av att utveckla
biblioteken så att dessa kan förfoga över en musikenhet. Nämnden anser det
viktigt alt kulturtådet utvecklar metoder att gå in med stöd till försök atl
upprätta pedagogiska musikbibliotek för att ge fonogrammen en djupare funktion
i kulturlivet. Staten bör ta ansvar för uppbyggandet av en basresurs på
musikbiblioteksområdet.

Medborgarskolan
anser att rapportens förslag om regionala fonogramdepåer för distribution är
värt att ytterligare begmndas. Länsbildningsförbunden borde här kunna spela en
väsentlig roll. Likaså bör biblioteken och AV-centralerna kunna få vidgade
uppgifter, enligt rapportens förslag.

Vi
unga anser att biblioteket måste bli ett kulturcentrum i bygden.
Bibliotekarierna måste åläggas att la kontakt med och samarbeta med
folkrörelserna, som är de viktigaste förmedlarna av "folkets egen
kultur".

Prop. 1981/82:128 95

Bilaga
3

Statens åtgärder på fonogramområdet och stöd till arrangerande
musikföreningar. Sammanfattningar av bilaga 9 och 10 i kulturrådets
anslagsframställning för budgetåret 1982/83.

1
Statens åtgärder på fonogramområdet

I
en särskild promemoria fogad (som bilaga 9) till anslagsframställningen för
budgetåret 1982/83 har statens kulturråd aktualiserat frågan om statligt stöd
till fonogramverksamhet. Rådet tar också upp vissa tekniska frågor samt frågan
om vilka andra ändamål än ett stöd lill fonogramverksamhet som kan finansieras
av en avgift på oinspelade ljudkassetter.

Stöd
till fonogramverksamhet

Stödet
till svenska fonogrambolag bör enligt kulturrådet uppgå till 4,5 milj. kr.
under budgetåret 1982/83 för att därefter successivt byggas ut.

Beträffande stödets
utformning har kulturtådet utgått från att alla typer av bolag med regelbunden
utgivning skall kunna ansöka om stöd. Stöd bör sökas för hela det kommande
årets produktion. Den plan som inlämnas tillsammans med ansökan skall innehålla
en utförlig beskrivning av de planerade produktionerna samt en kalkyl över
produktionskostnaderna. Bedömningen av ansökningarna bör avse varje planerad
produktion. Bidrag bör utgå till bolagen för det antal produktioner som
befunnits kullurpolitiskt och konstnärligt angelägna. För stöd bör viss minimiupplaga
samt lagerhållning och sedvanlig försäljning krävas. Stödbeloppet bör beräknas per
produktion och utgå från ett antal schabloner för olika kostnadskrävande typer
av produktioner. Stödet bör vidare utbetalas med en tredjedel i förskott och
två tredjedelar då det färdiga fonogrammet föreligger. För särskilt
kostnadskrävande produktioner bör särskilda bidrag kunna utgå.

Stöd skall också kunna ges
till åtemtgivningar av fonogram med högst 50% av den kalkylerade kostnaden för
en upplaga om 1000 exemplar. Vidare bör en mindre summa avsättas för stöd till
tillfälliga fonogrampro-ducenter/föreningar för enstaka produktioner.

Behovet av förnyelse av de
mindre bolagens utrustning samt utmstning för digitalteknik är mycket aktuellt.
Ett särskilt anslag för utmstning och tekniska investeringar bör övervägas.

Närmare
riktlinjer för de olika stödformerna bör utfärdas av kulturrådets styrelse och
beslut fattas av rådets nämnd för teater, dans och musik. Beredningen av
bidragsärenden bör ske i en särskild referensgrupp.

Beträffande
Rikskonserters fonogramverksamhet hänvisar kulturrådet till sina tidigare förslag
och föreslår för budgetåret 1982/83 en ökning av bidraget med 2 milj.kr.
Beträffande fonogram för barn och ungdom vid-

Prop. 1981/82:128 96

håller
kulturrådet del förslag om kvotering som framfördes av fonogramut-redningen,
dvs. att en tredjedel av institutets totala årsproduktion skulle inriktas mot
denna målgrupp. Förslaget skall ses mot bakgrund av att Rikskonserter hittills
har producerat endast två LP-skivor direkt avsedda för barn, samtidigt som
behoven av särskilda insatser är stora. Med skivor för barn och ungdom avser kulturtådet
i detta sammanhang också pedagogiskt inriktade fonogram som är naturligt
integrerade med Rikskonserters verksamhet i övrigt, t. ex. skolkonsertverksamheten.
En sådan integrering anser rådet vara av stor vikt.

Frågan
om att göra Rikskonserters skivmärke Caprice till ett lågprisskiv-märke bör
enligt kulturrådet övervägas. Rådet anser det rimligt att en helstatligt
finansierad skiva har ett lägre pris än en ickesubventionerad produkiion.

Kulturtådet
föreslår vidare att Musikaliska akademien erhåller medel för att kunna påbörja
utgivningen av en musikhistorisk skivantologi i enlighet med ett tidigare
avgivet förslag från akademin. Förslaget inrymmer ett samarbete med
Rikskonserter och andra skivbolag och årsproduktionen planeras till ca 15 LP-produktioner.

Fördelningen
av avgiftstnedel

Fördelningen
av de medel som flyter in från en avgift på tomkassetter kan ske t. ex. genom
en till kulturrådet knuten fond. Den del av medlen som tillfaller rättighetshavarna
fördelas av resp. organisation. Del är önskvärt alt medlen används kollektivt
och återförs lill fonogramområdet, t. ex. genom vidareutbildning av sälj- och butikspersonal,
stipendier till tonsättare och musiker etc.

Den
del av kassettmedlen, som bör användas till fonogrampolitiska reformer utöver
Rikskonserters fonogramverksamhet, fördelas av kulturrådet på grundval av en
beredning i den särskilda referensgruppen knuten till nämnden för teater, dans
och musik. Fonogramstödet inordnas härigenom i den totala musikpolitiken.
Detsamma gäller övriga ändamål för avgiftsmedlens användning.

Andra
ändamål som bör stödjas

Kulturtådet
anser del vara naturligt att kassetlavgiften till en del också används till
åtgärder för alt skapa arbetstillfällen för musiker och artister. Bland de
andra ändamål som bör finansieras med hjälp av en avgift på tomkassetler finns
därför ett ökat stöd om 2 milj. kr. till de arrangerande musikföreningarna för
budgetåret 1982/83. Därutöver föreslås en överflyttning av vissa medel,
avseende orkestrar anslutna till Sveriges Orkesterföreningars riksförbund, lill
anslaget lill arrangerande musikföreningar från anslaget Cenlrala
amatörorganisationer. Även de fria musikgrupperna bör få ökade resurser.

Vidare
föreslår kulturrådet att en särskild katalog över tillgängliga fono-

Prop.
1981/82:128 97

gram
utformas och att en särskild arbelsgmpp vid arkivet för ljud och bild filisätts
för denna uppgift. Därvid kan den katalog som har utarbetats av Grammofonleverantöremas
förening tjäna som utgångspunkt för det fortsatta arbetet.

Enligt kulturtådet är
frågan om alt bilda ett nytt distributionsnät fortfarande aktuell. Kulturrådet
räknar emellertid inte med att kunna genomföra de nödvändiga förhandlingarna i
egen regi. Rådet föreslår att regeringen tillsätter en särskild utredningsman
för att i samarbete med kulturtådet arbeta med distributionsfrågorna.

2
Stödet till arrangerande musikföreningar

I
en särskild promemoria fogad (som bilaga 10) till anslagsframställningen för
budgetåret 1982/83 framhåller statens kulturråd följande beträffande stödet
till de arrangerande musikföreningarna. Arrangörerna har en nyckelroll i
musiklivet som förmedlande länk mellan publik och musiker. Verksamheten bygger
på atl artangören köper musikernas tjänster och står för alla praktiska artangemang
i samband med konserter. Stödet till arrangörsledet måste ses som en del av de
musikpolitiska åtgärderna och är också nära förknippat med stödet till fria
grupper och med andra åtgärder med syfte att förbättra sysselsättningen för frilansmusiker.

Kulturtådet föreslår för
budgetåret 1982/83 en realökning av bidraget till de arrangerande
musikföreningarna under anslaget Vissa bidrag till teater-, dans- och
musikverksamhet med 2milj. kr. Denna ökning skulle enligt kulturrådet göra det
möjligt att dels kunna öka stödet till de föreningar som redan är
bidragsmottagare, dels kunna fördela bidrag till ytterligare föreningar.
Större delen av stödbeloppen skulle gå direkt till engagemang av musiker och
endast en mindre del till föreningarnas administrativa uppgifter.

Stödet
föreslås liksom hittills avse föreningar med omfattande och kontinuerlig offendig
konsertverksamhet. Dessutom bör bidrag liksom tidigare kunna utgå fill
riksorganisationer.

För
de små, lokala föreningarna med blygsam och oregelbunden verksamhet förutsätts
verksamheten också fortsättningsvis finansieras genom kommunala bidrag samt
genom de statliga kulturprogrambidragen.

Stödet bör riktas till
verksamhet med professionella musiker och musikgrupper. Bidragens storlek bör
bestämmas utifrån verksamhetens omfattning. Här bör man enligt kulturrådet
pröva en modell med bidragsschabloner plus utrymme för viss administration i
anslutning härtill. Speciella hänsyn måste emellertid tas för uppsökande
verksamhet och för föreningar med ett geografiskt läge som innebär stora reskostnader
för medverkande musiker. Ett riktmärke för stöd bör även fortsättningsvis vara
att minst motsvarande belopp ställs till förfogande från kommun/landsting.

Prop. 1981/82:128 98

Kulturrådet
framhåller atl en viktig uppgift för riksorganisationerna, men också för t. ex.
Rikskonserter och andra regionala organ, skulle vara att anordna utbildning för
existerande och presumtiva arrangerande musikföreningar, främst rörande
informations- och publikarbete, praktiska administrativa mfiner samt musikpoliliska
och konstnärliga frågor. Bidraget lill riksorganisationer (f.n. Svenska
Jazzriksförbundet) bör också fortsättningsvis avse cenlrala kostnader och
kostnader i samband med turnéprojekt men också regionala resurser.

Kontaktnätet
och dess medlemsföreningar, som f. n. erhåller bidrag för allmän
ungdomsverksamhet från statens ungdomsråd, bör enligt kulturtådet även kunna
få arrangörsbidrag från kulturrådet. Kontaktnätets - i likhet med t. ex.
Sveriges Orkesterföreningars riksförbund - verksamhet består av två delar; en
som är amalörinriklad med egna akfiviteter, cirklar etc. och en som innebär artangörsansvar
för professionella musiker.

Bidragen
bör liksom hittills fördelas av kulturrådet. På längre sikt bör fördelningen av
stöden successivt anpassas till den lösning som kommer atl gälla för den
regionala musikplaneringen.

Prop.
1981/82:128 99

Innehållsförteckning

Propositionen
.................................................... .... 1

Propositionens
huvudsakliga innehåll ..................... .... 1

Utdrag av
regeringsprotokoll den 8 mars 1982 .......... 3

1 Inledning ........................................................ 3

Föredragandens
överväganden .............................. .... 5

2 Bakgmnd ...................................................... .... 5

2.1
Utvecklingen på fonogramområdet
m.m............. .... 5

2.2
Privatkopieringen på
ljudkassetter och dess konsekvenser ... 6

2.3
Utvecklingen på videogramområdet
m. m........... 11

2.4
Lag om kassettskatt och
användningen av skattemedlen 12

3 Ersättning fill rättighetshavare
m. fl...................... 14

3.1
Ersättning till rättighetshavare
på musikområdel 14

3.2
Förstärkta insatser för vissa
grupper av kulturarbetare 15

4 Stöd till fonogramverksamhet
............................ .. 17

4.1
Stöd till produkfion av fonogram
................... 17

4.2
Stöd till utgivning av musikhistorisk
fonogramantologi 23

4.3
Rikskonserters fonogramproduktion
................ 25

4.4
Distribufion av fonogram m.m.......................... 29

5 Övriga insatser ................................................ .. 32

5.1
Insatser på musikområdet ........................... .. 32

5.2
Insatser på teater- och
biblioteksområdena .... 36

6
Kompensation för
kostnadsökningar vid bandinköp till följd av kassettskatt 36

7
Hemställan .................................................... .. 40

8
Anslagsberäkningar för
budgetåret 1982/83 ......... 41

9 Beslut
.......................................................... .. 42

Bilaga
1 Sammanfattning av kulturtådets rapport Fonogrammen i

kulturpolifiken
........................................ 43

Bilaga
2 Remissyttranden över kulturrådets rapport .. 67

Bilaga
3 Statens åtgärder på fonogramområdet och stöd till artangerande
musikföreningar. Kulturrådets anslagsframställning

för
budgetåret 1982/83 .......................... .. 95

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1982