Prop. 1981/82:134

Prop.
1981/82:134

Regeringens proposition 1981/82:134

med förslag till
ändring i lagsökningslagen m,m,;

beslutad
den 4 mars 1982.

Regeringen
föreslår riksdagen all anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag av
regeringsprolokoll.

På
regeringens vägnar THORBJÖRN FÄLLDIN

CARL
AXEL PETRI

Propositionens
huvudsakliga innehåll

I
propositionen läggs fram förslag till en begränsad reform i syfte att
rationalisera den summariska processen. Reformen tar sikte på att minska
problemen i tingsrätternas verksamhet när det gäller handläggningen av mål om
lagsökning och betalningsföreläggande. Avsikten är bl.a. att söka komma lill
rätta med bristfälliga ansöKningar, med de svårigheter som föreligger i samband
med delgivningsförtarandet och med problemen att avsluta mål i de fall
gäldenären inte har Kunnat anträffas för delgivning.

Det
föreslås således att borgenären får ett ökat ansvar för de uppgifter som behövs
för delgivning av en ansökan med gäldenären samt att avvisning skall kunna ske
om borgenären inte följer etl föreläggande att komplettera ansökningen med
erforderliga uppgifter. Vidare föreslås att s.k. spikning (fästande av
handlingarna på gäldenärens dörr) får användas som delgivningsform även i mål
om betalningsföreläggande. 1 de fall hinder föreligger för delgivning får
rätten möjlighet att avvisa ansökningen. Avvisning skall också kunna ske i de
fall delgivning inte är utesluten men fortsatta försök bedöms bli särskilt
kostsamma och tidskrävande och borgenären inte är villig att själv ombesörja
delgivning.

En
särsKild lolKningsregel föreslås i fråga om ofullständiga ränteyrkanden.
Vidare begränsas rättens skyldighet atl självmant pröva sin behörighet samt
skyldigheten för ingivare att förete fullmakt.

De
nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 juli 1982.

1 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 134

Prop,
1981/82:134 2

1 Förslag till

Lag om ändring i lagsökningslagen (1946:808)

Härigenom
föreskrivs i fråga om lagsökningslagen (1946:808) dels att 2, 5, 19, 24, 31 och
34 66 skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas tre nya
paragrafer, 31 a-c 88, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Lagsökning
skall göras skriftligen hos allmän underrätt. Ansökningen skall innehålla
uppgift om borgenärens namn, personnummer, yrke, hemvist, postadress och telefonnummer
saml gäldenärens namn och, där så kan ske, dennes personnummer, yrke, hemvist,
postadress och telefonnummer, så ock fordringens belopp och den ränta som
fordras. Borgenären angive ock de omständigheter som betinga rättens
behörighet, om denna ej framgår av vad eljest anföres. Vid ansökningen skall
fogas styrkt avskrift av handling vara fordringen grundas och, dä betalning
enligt 1 8 andra stycket sökes ur fast egendom, skepp eller skeppsbygge, av
handling varigenom panträtt i egendomen upplåtits.

Ansökningen skall jämte avskrift som angives i första
stycket avlämnas i två exemplar och vara egenhändigt undertecknad av borgenären
eller hans ombud. Är endasl ett exemplar ingivet, ombesörje rätten mot stadgad
avgift erforderlig avskrift, och gälle den i målet lika med huvudskrift.

Lagsökning skall göras skriftligen hos allmän underrätt.
Ansökningen skall innehålla uppgift om borgenärens namn, personnummer, yrke,
hemvist, postadress och telefonnummer samt gäldenärens namn och postadress. Om
det behövs för delgivning med gäldenären, skall uppgift även lämnas om annan adress
där han kan anträffas samt hans personnummer. Saknar gäldenären känd adress,
skall uppgift lämnas om den utredning som gjorts för alt fastställa detta. Vidare
bör anges gäldenärens yrke, hemvist, telefonnummer och andra omständigheter som
är av betydelse för delgivning. Dessutom skall anges fordringens belopp och
den ränta som fordras. Borgenären skall också ange de omständigheter som
betingar rättens behörighet, om denna inte framgår av vad som annars anförs.
Vid ansökningen skall fogas styrkt avskrift av den handling varpå fordringen
grundas och, då betalning enligt 1 8 andra stycket söks ur fast egendom, skepp
eller skeppsbygge, av den handling varigenom panträtt i egendomen upplåtits.

Ansökningen skall jämte avskrift som anges i första
stycket inges i två exemplar och vara egenhändigt undertecknad av borgenären
eller hans ombud. Är endast ett exemplar ingivet, skall rätten mot föreskriven
avgift ombesörja erforderlig avskrift. Denna gäller i målet lika med
originalet.

Senaste lydelse 1973: 1074 (jfr 1975:912).

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Del
exemplar av ansökningen vara enligt 4 § föreläggandet tecknats skall jämte
fordringshandlingen delgivas gäldenären på sätt om stämning i tvistemål är
stadgat.

Det
exemplar av ansökningen där föreläggandet enligl 4 § har tecknats skall jämte
avskrift av fordringshandlingen delges gäldenären på det sätt som är
föreskrivet om stämning i tvistemål. Skall borgenären ombesörja delgivningen,
tillämpas 32 kap. 2 § rättegångsbalken.

Ansökning om belalningsföreläg-gande skall göras
skriftligen eller muntligen hos allmän underrätt. Ansökningen skall innehålla
uppgift om borgenärens namn, personnummer, yrke, hemvist, postadress och
telefonnummer samt gäldenärens namn och, där så kan ske, dennes personnummer,
yrke, hemvist, postadress och telefonnummer, så ock fordringens belopp och den
ränta som fordras. Borgenären angive tillika i ansökningen eller i räkning
som åberopas tydligt och fullständigt i grunden för fordringen och tiden för
dess tillkomsl samt de omständigheter som betinga rättens behörighet, om denna
ej framgår av vad eljest anföres.

Ansökning som göres skriftligen skall avlämnas i två
exemplar och vara egenhändigt undertecknad av borgenären eller hans ombud. Är
endast ett exemplar ingivet, besörje rätlen mot stadgad avgift erforderlig
avskrift, och gälle den i målet

Ansökning om belalningsföreläg-gande skall göras
skriftligen eller muntligen hos allmän underrätt. Ansökningen skall innehålla
uppgift om borgenärens namn, personnummer, yrke, hemvist, postadress och
telefonnummer samt gäldenärens namn och postadress. Om det behövs för
delgivning med gäldenären, skall uppgift även lämnas om annan adress där han
kan anträffas samt hans personnummer. Saknar gäldenären känd adress, skall
uppgift lämnas om den utredning som gjorts för att fastställa detta. Vidare
bör anges gäldenärens yrke, hemvist, telefonnummer och andra omständigheter
som är av betydelse för delgivning. Dessutom skall anges fordringens belopp
och den ränta som fordras. Borgenären skall i ansökningen eller i räkning som
åberopas också tydligt och fullständigt ange grunden för fordringen och tiden
för dess tillkomst samt de omständigheter som betingar rätlens behörighet, om
denna inle framgår av vad som annars anförs.

Ansökning som görs skriftligen skall avlämnas i tvä
exemplar och vara egenhändigt undertecknad av borgenären eller hans ombud. Är
endast etl exemplar ingivet, skall rätten mot föreskriven avgift ombesörja
erforderlig avskrift. Denna

Senaste lydelse 1978:773. -' Senaste lydelse 1973:241.

Prop,
1981/82:134

Nuvarande lydelse

lika med huvudskrift. Göres ansökning muntligen, skall
genom rättens försorg mot stadgad avgift uppteckning därav ske i två exemplar;
borgenären eller hans ombud skall med sin underskrift vitsorda att
uppteckningen är riktig. Uppteckningen gälle sedan som huvud-skrift.

Räkning som åberopas skall ingivas i två exemplar; är
räkningen ingiven i allenast ett exemplar skall mot stadgad avgift avskrift
därav besörjas av rätten.

Föreslagen lydelse

gäller i målel lika med originalet. Görs ansökning
muntligen, skall genom rättens försorg mot föreskriven avgift uppteckning
därav ske i två exemplar. Borgenären eller hans ombud skall med sin underskrift
intyga atl uppteckningen är riklig. Uppteckningen gäller sedan som original.

Räkning som åberopas skall inges i två exemplar. År
räkningen ingiven i endast ett exemplar, skall rätten mot föreskriven avgift
ombesörja erforderlig avskrift.

Om
delgivning med gäldenären av ansökningshandlingarna jämte föreläggande som
avses i 22 eller 23 6 äge vad i 5 § är stadgat motsvarande tillämpning. Ej må
delgivning äga rum utom riket och ej heller enligt 15 8 delgivningslagen
(1970:428).

Om
delgivning med gäldenären av ansökningshandlingarna jämte föreläggande som
avses i 22 eller 23 8 tillämpas vad som är föreskrivet i 5 §. Delgivning får
inte ske utom riket och ej heller genom kungörelse enligt 15 8
delgivningslagen (1970:428).

Om laga
domstol i mål om lagsökning eller betalningsföreläggan-de gäller vad som är
föreskrivet om tvistemål. Arrende-, hyres- och bostadsrättslvister skall dock
las upp av tingsrätten i den ort där fasfigheten finns. Rätten prövar självmant
sin behörighet. Borgenärs uppgift om de omständigheter som betingar rättens
behörighet skall tagas för god. om anledning ej förekommer att den är
oriktig.

Om laga domstol i mål om lagsökning eller
betalningsföreläggande gäller vad som är föreskrivet om tvistemål. Arrende-,
hyres- och bostadsrättslvister skall dock tas upp av tingsrätten i den ort där
fastigheten finns. Rätlen prövar självmant sin behörighet. Borgenärens
uppgift om de omständigheter som betingar rättens behörighet skall godtas, om
det inte kan antas att den är oriktig. Har ansökningen upptagits, skall rätten
ej på nytt pröva sin behörighet, såvida inte gäldenären begär det eller fråga
uppkommer om tillämpning av 10 kap. 17 § rättegångsbalken.

31 a §

Fullmakt för ombud behöver inle

företes,
såvida inte rätten anser att

det bör
ske eller ombudet begär atl

målet
skall hänskjutas lill rätte-

■gång.

" Senaste lydelse 1970:446. ' Senaste lydelse
1981:848.

Prop.
1981/82:134

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

31 b §

Yrkar borgenären ränta men framgår det ej av
ansökningshandlingarna från vilken tidpunkt räntan yrkas, skall yrkandet anses
gälla ränta från den dag ansökningen delgivits gäldenären.

31 c §

Uppfyller en ansökan om lagsökning eller
betalningsföreläggande inte föreskrifterna i 2 eller 19 §, skall borgenären
föreläggas att komplettera ansökningen, om inte bristen bedöms vara av ringa
betydelse för det fortsatta förfarandet. Följer borgenären inte föreläggandet,
får ansökningen avvisas.

Rätlen får också avvisa ansökningen, om det framgår av
vad som förekommit i samband med försök lill delgivning med gäldenären att
hinder för delgivning föreligger.

Framgår det ej atl hinder för delgivning med gäldenären
föreligger men har delgivning ändå inle kunnat ske, skall rätten pröva om försöken
till delgivning skall fortsättas eller om borgenären skall erbjudas att själv
ombesörja delgivningen. Hänsyn skall därvid tas till det arbete och den
kostnad som dittills har lagts ned på delgivningen, utsikterna till att
fortsatta försök kan leda till resultat samt omständigheterna i övrigt. Antar
borgenären inte erbjudandet att själv ombesörja delgivning, skall ansökningen

34 8'

Talan mot rättens beslut varige- Talan
mot rättens beslul varige-

nom ansökning enligl 3 eller 21 § nom en ansökan har
avvisats eller

avvisats skall föras genom besvär i förklarats förfallen skall föras ge-

hovrätten, nom besvär i hovrätten.

■ Senaste lydelse 1954:435.

Prop.
1981/82:134 6

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Har i lagsökningsmål borgenärs talan bifallits eller i mål
om betalningsföreläggande å ansökningen tecknats bevis att utmätning må äga
rum, äge gäldenären att hos rätten söka återvinning. Mot utslag i
lagsökningsmål i andra fall skall talan föras genom besvär i hovrätten.

Angående klagan över beslut som rätten meddelat under
målels handläggning äge vad för tvistemål är stadgal motsvarande tillämpning.

Ej må klagan föras över beslut varigenom mål hänskjutils
till rättegång.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1982. Bestämmelsen i
31 b 8 tillämpas dock inte i fråga om mål som har anhängiggjorts före
ikraftträdandet.

2 Förslag till

Lag om ändring i handräckningslagen (1981:847)

Härigenom föreskrivs att 2 och 3 68 handräckningslagen
(1981:847) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

26 Ansökan om handräckning skall göras skriftligen.
Beträffande laga domstol gäller vad som är föreskrivet om tvistemål. Arrende-,
hyres- och bostadsrättstvister skall dock tas upp av tingsrätten i den ort där
fastigheten finns.

Rätten prövar självmant sin be- Rätten prövar självmant sin be-

hörighet. Sökandens uppgift om de hörighel. Sökandens
uppgift om de omständigheter som betingar rät- omständigheter som betingar rättens
behörighet skall godtas, om tens behörighet skall godtas, om del inte kan antas
alt den är oriktig. del inte kan antas att den är oriktig.

Har ansökningen upptagits, skall rätten ej på nytt pröva
sin behörighet, såvida inte gäldenären begär det eller fråga uppkommer om
tillämpning av 10 kap. 17 § rättegångsbalken.

36 Sökanden skall i ansökningen ange sitt yrkande och de
omständigheler på vilka yrkandet grundas. Han skall lämna uppgift om de
omständigheter som betingar rättens behörighet, om inte denna framgår av vad
som anförs i övrigt.

Prop. 1981/82:134 7

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

Ansökningen
skall vara åtföljd av de skriftliga bevis och andra handlingar som sökanden
vill åberopa. Berättelse som någon har lämnat skriftligen i anledning av
handräckningsmålet (vittnesintyg) får åberopas som bevis i målel.

Fullmakt
för ombud behöver inte företes, såvida inte rätten anser att det bör ske.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1982.

Prop.
1981/82:134

Utdrag

JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1982-02-24

Närvarande: statsministern Fälldin. ordförande, och
statsråden Ullslen, Wikström, Friggebo, Dahlgren, Åsling, Söder, Johansson,
Wirtén, Andersson, Boo, Petri, Eliasson, Gustafsson, Elmstedt, Tilländer,
Ahrland, Molin

Föredragande: statsrådet Petri

Lagrådsremiss om ändring i lagsökningslagen m.m.

1 Inledning

Inom justitiedepartemenlel har upprättas en promemoria (Ds
Ju 1981:1 1)
Rationellare summarisk
betalningsprocess. I promemorian föreslås olika åtgärder i syfte att
rationalisera handläggningen av lagsökningsmål (L-mål) och mål om
belalningsföreläggande (Bf-mål). Promemorian har remissbehandlats.

Promemorian - som också innehåller en redogörelse för gällande
rätt och de rutiner som f.n. tillämpas vid handläggning av L-mål och Bf-mål
-bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga I. En förteckning över
remissinstanserna och en sammanställning av remissyttrandena bör fogas till
protokollet som bilaga 2.

2 Allmän motivering

2.1 Allmänna synpunkter

Den summariska betalningsprocessen regleras i
lagsökningslagen (1946:808, LL). Lagsökning förutsätler att fordringen grundar
sig på ett skriftligt fordringsbevis. Den vanligaste typen av sådana bevis är
hyreskontrakt. Andra typer av skriftliga fordringsbevis är t.ex. skuldebrev,
leasingavtal, avbelalningskontrakt saml växel och check. Belalningsföreläggande
används för fordringar som inte grundar sig på skriftliga fordringsbevis.
Belalningsföreläggande får dock inte användas för fordran på skadestånd.

Prop. 1981/82:134 9

Ansökan
om lagsökning eller belalningsföreläggande skall i princip göras hos
fingsrätten i den ort där gäldenären har sitt hemvist. Förfarandet är
skriftligt. L- och Bf- mål handläggs i praktiken till övervägande del av
tingsnotarier med hjälp av domstolsbiträden. Avgörandet i L- mål betecknas
utslag. I Bf-mål utfärdas ett s.k. slutbevis vilket utgör bevis om att
utmätning får ske hos gäldenären för fordringsbelopp, ränta och kostnader som
har lagils upp i beviset.

Tanken
bakom den summariska betalningsprocessen är atl den snabbi, enkelt och billigt
skall leda fram till ell verkställbart avgörande. Som framhålls i
departementspromemorian har många tingsrätter i dag svårt att leva upp till
dessa krav. Detta är mest påtagligt vid de största tingsrätterna där
målbalanserna nu är betydande. Tendensen är emellertid densamma vid många
mindre tingsrätter.

I
promemorian anges flera orsaker till denna utveckling. Tingsrätterna har under
senare år fått ta emot en kraftig ökning av Bf-mål samtidigt som hanteringen av
målen blivit avsevärt tyngre. Delgivningssvårigheterna har ökat och
delgivningsresultatet har blivit allt sämre, vilket medfört etl betydande
merarbete för både tingsrätterna och anlitade delgivningsorgan.

Granskningen
av ansökningarna har också blivit mer tidskrävande. Många ansökningar - även
sådana som framställs och ges in av ingivare som yrkesmässigt ägnar sig åt
inkassoverksamhel, l.ex. inkassobyråer -är oklara eller ofullständiga och måste
kompletteras vilket medför ett betydande merarbete för tingsrätterna och längre
handläggningstider.

I
promemorian framhålls vidare att för de största fingsrätlerna redan mängden av
pågående mål leder lill svårigheter att hanlera och överblicka aktmaterialet
och att bevaka utsatta frister för komplettering av ofullständiga ansökningar
och för lämnade delgivningsuppdrag.

Också
i mindre tingsrätter har målökningen lett till en påtagligt ökad
arbetsbelastning för den personal som är avdelad för den summariska processen.
Härigenom ökar riskerna för fel i handläggningen. Handläggningstiderna är på
de flesta håll för långa.

I
promemorian nämns att många tingsrätter har försökt att minska problemen i
handläggningen genom att anskaffa nya hjälpmedel såsom stämplar och blanketter
samt genom att avveckla vissa arbetsmoment som visserligen har ansetts gagna
rättssäkerheten men som inte är föreskrivna i de författningar som reglerar
verksamheten. Vidare har värdefulla kontakter för utbyte av erfarenheter och
tips om rationaliseringsmöjligheter i arbetet tagits i samband med
domstolsverkels blankettverksamhet och de kurser om summarisk process som
domstolsverket fortlöpande anordnar för domstolsbilräden.

I
promemorian ges ytterligare exempel på - i vissa fall långtgående
-rationaliseringsåtgärder som några av de större tingsrätterna har ansett sig
tvungna atl tillgripa.

Prop. 1981/82:134 10

Problemen
i handläggningen av L- och Bf-mål har även uppmärksammats av
justitieombudsmannen (JO) Anders Wigelius i samband med en inspektion hösten
1980 av verksamheten i Stockholms tingsrätt. Hithörande frågor har vidare
berörts i en promemoria angående arbetssituationen vid de allmänna domstolarna
som har upprättats inom Sveriges domareförbund och överlämnats till justitiedepartementet.
Problemen har även diskuterats vid sammanträffanden mellan representanter för
departementet och Stockholms tingsrätt.

I
domstolsverkets regi bedrivs f.n. försöksverksamhet vid Göteborgs tingsrätt i
syfte att undersöka möjligheterna att rationalisera handläggningen i Bf-mål
med hjälp av utrustning för automatisk databehandling. Enligt planerna för
projektet skall molsvarande utrustning anskaffas till Stockholms tingsrätt, om
den pågående försöksverksamheten slår väl ut.

Frågan
hur den summariska processen bör vara utformad utreds f.n. av
rättegångsutredningen (Ju 1977:06) i samband med utredningens översyn av främst
underrättsförfarandet i syfte alt rationalisera och effektivisera detta (se Dir
1977:06). Enligt vad utredningen under hand har upplyst överväger den atl
föreslå relativt långtgående förändringar i den summariska processformen.
Utredningen avser atl överlämna sill betänkande under första halvåret 1982.

I
promemorian framhålls atl omedelbara åtgärder måste vidtas för att förbättra
situationen vid domstolarna och åter få den summariska processen alt fungera
som en snabb, enkel och billig processform. Det framhålls vidare atl eftersom
det i dagens statsfinansiella läge inte är möjligt alt i någon nämnvärd
utsträckning lösa problemen genom tillskott av personal måste man i stället
sträva efter alt förenkla verksamheten och, med bibehållande av den
grundläggande rättssäkerheten, sortera bort sådana arbetsmoment som utan
större olägenhet kan undvaras.

Vad
gäller rättegångsutredningens pågående översyn av den summariska processen
görs i promemorian den bedömningen att läget hos tingsrätterna är sådanl all
åtgärder beträffande den summariska betalningsprocessen inte kan anslå i
avvaktan på resultatet av utredningens arbete. Del framhålls emellerlid att.det
är angelägel att rätlegångsutredningens översyn inte föregrips och att de
åtgärder som nu är aktuella inte bör avse de grundläggande principerna för
processen. En reform bör vidare koncentreras på åtgärder som kan vidtas ulan alltför
stor tidsutdräkt.

I
departementspromemorian föreslås att det nu aktuella reformarbetet inriktas på
atl komma till rätta med brister eller oklarheter i ansökningarna samt
svårigheter i samband med delgivning och med att avsluta målen när delgivning trots
försök inte kan genomföras. I promemorian läggs fram flera förslag med den
inriktningen.

I
promemorian behandlas även frågan om delegation till domstolsbiträden av
domargöromål i Bf-mål. Det föreslås att det nuvarande kravet i LL på
lagfarenhet avskaffas och att regeringen får bestämma i vilken utsträck-

Prop.
1981/82:134 11

ning
Bf-mål får handläggas av Qänstemän som inte är lagfarna. Det föreslås vidare
att ett genomförande av delegation i Bf-mål skall föregås av en
försöksverksamhet.

Promemorian har fått elt
övervägande positivt mottagande hos remissinstanserna. Så gott som samtliga
remissinstanser bekräftar den bedömning av svårigheterna i verksamheten som har
gjorts i promemorian. Man understryker också angelägenheten av att skyndsamma
åtgärder vidtas för att förbättra situationen. De flesta remissinstanserna
ställer sig positiva till såväl inriktningen av den föreslagna reformen som de
lösningar som förordas i promemorian. Många remissinstanser för även fram egna
förslag till åtgärder i syfte att ytterligare förenkla handläggningen av L- och
Bf-mål. Flera remissinstanser ställer sig dock tveksamma till eller avstyrker
förslagel om delegation lill domstolsbilräden av domargöromål i Bf- mål.

För
min del vill jag till en början understryka viklen av all den summariska
betalningsprocessen fungerar på ett tillfredsställande säll. Den summariska
processen är en i förhållande fill den vanliga tvistemålsprocessen mycket
billig processform för såväl parterna som samhället. Starka processekonomiska
skäl talar således för att den summariska processformen används i så stor
ulslräckning som möjligt. Atl borgenärer har möjlighet att snabbt och till en
måttlig kostnad få en exekutionstitel mot försumliga gäldenärer medverkar också
lill atl upprätthålla en god betalningsmoral, vilket kommer hela samhället till
godo.

Som
framgår av departementspromemorian och som även bekräftas av remissinstanserna
har den kraftiga ökningen av antalet Bf-mål under de senaste åren medfört
betydande svårigheter vid handläggningen i framför allt de större
tingsrätterna. Samma tendens kan emellertid skönjas också i de medelstora
tingsrätterna.

De
nuvarande förhållandena är enligt min mening inle godtagbara. Jag ansluter mig,
mot bakgrund av vad jag nyss har sagt om betydelsen av en väl fungerande
summarisk betalningsprocess, fill uppfattningen att åtgärder måste vidtas för
att förbättra förhållandena. I likhet med de flesta remissinstanserna anser jag
atl de förslag som läggs fram i promemorian i alll väsentligt kan läggas till
gmnd för en begränsad reform av den summariska betalningsprocessen.

Som
framgår av promemorian hänför sig de nuvarande svårigheterna i verksamheten
bl.a. till bristfälligheter i ansökningarna. Det är nödvändigt att borgenärerna
här får ta ett slörre ansvar än hittills. Det bör i första hand ankomma på
borgenärerna att tillhandahålla sådana uppgifter om gäldenären att denne kan
delges. Endast i de fall borgenären inte kan få fram dessa uppgifter bör
domstolarna vara skyldiga att ta på sig del många gånger avsevärda arbete som
är förenat med adressforskning. Ell ökal krav på borgenärerna när det gäller
att tillhandahålla olika uppgifter kan också på sikt medföra en noggrannare
kontroll av gäldenärens identitet och bostadsförhållanden m.m. i samband med
kredilgivning, vilket jag anser vara värdefullt i flera avseenden.

Prop.
1981/82:134 12

I
linje med vad jag har sagt nu ligger också att borgenären i princip bör ta
konsekvenserna av att gäldenären inte kan delges eller alt delgivning kan ske
endast till höga kostnader.

I
detta sammanhang vill jag nämna att jag inom kort ämnar föreslå regeringen att
underställa riksdagen ett förslag till ändringar i sekretesslagen (1980:100)
bl.a. i syfte atl underlätta för inkassoföretag och enskilda i allmänhet atl få
lillgång till adressuppgifter hos postverket.

Jag
delar den av flertalet remissinstanser framförda uppfattningen att det är
angeläget att de mest påtagliga svårigheterna i verksamheten avhjälps snarast.
Man bör därför inle dröja med alt genomföra de föreslagna åtgärderna i
avvaktan på resultatet av rätlegångsutredningens arbete. En del av förslagen
berör visseriigen direkl frågor som kommer all behandlas i del betänkande av
utredningen som väntas inom kort. Enligl min mening bör man emellerlid inte av
del skälet avslå från att nu genomföra förslagen. De olägenheter som kan uppslå
till följd av atl reglerna för den summariska processen kan komma att ändras
med förhållandevis kort tidsmellanrum får accepteras.

Med
anledning av de synpunkter som har förts fram från en av remissinstanserna
vill jag framhålla att det inte är möjligt att inom ramen för den begränsade
reform som jag nu förordar beakta intresset av molsvarande ändringar i reglerna
för den vanliga tvistemålsprocessen.

Frågan
om delegation lill domstolsbiträden av domargöromål i Bf-mål kommer jag att
behandla närmare i det följande. Jag vill emellertid redan nu nämna atl jag är
positivt inställd till en sådan ordning i och för sig men att jag anser atl ett
genomförande av förslaget bl.a. av utbildningsskäl bör anstå lill dess den
summariska processen har fått en mera slutgiltig utformning.

Riksdagen
har nyligen antagit en ny handräckningslag (prop. 1980/81:88, LU 25, rskr 352,
SFS 1981:847) vilken trädde i kraft den I januari 1982. I promemorian föreslås
att en del av de föreslagna ändringarna i LL bör genomföras även beträffande
handräckningsmålen. Jag återkommer till den frågan i del följande.

2.2
Domstolens prövning av sin behörighet

Departementsförslaget:
Rättens prövning av sin behörighet att handlägga L- och Bf-mål begränsas till
målets inledningsskede. Prövning inom ramen för den tvingande forumregleringen
i 10 kap. 17 8 rättegångsbalken (RB) skall dock göras också efter det inledande
processkedet. Om gäldenären gör foruminvändning, skall invändningen alltid
prövas. Motsvarande ordning införs för handräckningsmålen.

Departementspromemorian:
Överensstämmer med deparlementsförsla-get (se promemorian s. 13-16, 75 och
86-87).

Remissinstanserna:
En majoritet tillstyrker promemorieförslaget. Flera

Prop. 1981/82:134 13

remissinstanser
framhåller att forumfrågan måste anses sakna betydelse för gäldenären så länge
förfarandet är skriftligt. Man framhåller också att del bara är ett mycket
begränsat antal mål som hänskjuts till rättegång och alt gäldenären har
möjlighet att göra fomminvändning. Några remissinstanser vill gå ännu längre
och föreslår att en fomminvändning från gäldenären skall beaktas endast om
målet hänskjuts till rättegång. Det föreslås vidare att en ansökan som har
givits in till fel domstol inte skall avvisas utan all målel i stället skall
överlämnas till en behörig domstol för fortsatt handläggning.

Skäl
för departementsförslaget: Enligl 31 8 LL gäller beträffande både L- och Bf-mål
atl forumreglerna för tvistemål skall tillämpas. Rätten skall självmant pröva
sin behörighet och prövningen skall ske på grundval av borgenärens uppgift om
de omständigheter som betingar rättens behörig-hel. En sådan uppgift sKall
godtas, om det inte finns anledning atl anta att den är oriKlig. Med få
undantag är det forumregeln i 10 kap. 1 8 RB, enligt vilKen behörig tingsrätt
är rätten i den ort där svaranden har sitt hemvist, som sKall tillämpas i de
mål där gäldenären är fysJsK person. Om gäldenären är en juridisk person,
l.ex. etl bolag eller en förening, gäller som hemvist den ort där styrelsen har
sitt säte eller, under vissa förutsättningar, den ort där förvaltningen äger
rum.

Avgörande
för forumbedömningen är enligt 10 kap, 15 8 RB förhållandena när stämning
delges svaranden. Tillämpat på summarisk process innebär delta all det är
gäldenärens hemvist när rättens föreläggande i målet delges som avgör om rätten
är behörig all handlägga målet. Rätten skall självmant pröva sin behörighet
innan målet tas upp och därefter, så snart det finns anledning till del,
ompröva sitt inledande ställningstagande fram till dess att delgivning har
skett med gäldenären. Om rätten då finner att den inte är behörig att handlägga
målet, skall den avvisa borgenärens ansökan.

Bakom
hemvistregeln finns grundtanken att gäldenären inte i onödan skall utsättas för
kostnader och olägenhel, l.ex. för resa till en avlägsen domslolsort för att
delta i en förhandling. Som flera remissinstanser har påpekat måste emellertid
forumfrågan i allmänhel anses sakna betydelse för gäldenären så länge
förfarandet är skriftligt.

Domstolsorten
får betydelse för gäldenären först pm målet efter hänskjutande eller ansökan
om återvinning skall handläggas i vanlig rättegång till vilken gäldenären måsle
inställa sig antingen personligen eller genom ombud. Målet tas då upp av den
tingsrätt som har utfärdat exekutionstiteln även om detta medför långa resor
för parterna. Som sägs i promemorian är det emellertid bara en ringa andel av
L- och Bf-målen som går till Iviste-målsbehandling.

Jag
anser alt praktiska skäl talar för att man nu överger den nuvarande ordningen.
Avgörande för forumfrågan, om foruminvändning inte görs, bör alltså vara de
omständigheler som är kända när ansökan görs, inte när

Prop.
1981/82:134 14

ansökan delges gäldenären. Detta har betydelse framför
alll i de fall då det i samband med delgivning visar sig alt rätten i själva
verket inte är behörig.

Under remissbehandlingen har förts fram mera långtgående
förslag lill hur problemet bör lösas. När det gäller den principiella
skyldigheten för rätten att självmant pröva sin behörighet anser jag inte att
denna skyldighet bör avskaffas utan närmare utredning om vilka effekter en
sådan lösning skulle få på fördelningen av målen mellan domstolarna. Frågan bör
lämpligen prövas i samband med beredningen av rältegångsutredningens kommande
belänkande. Detsamma gäller frågan om begränsning av gäldenärens möjligheter
att i den summariska processen framställa foruminvändning och möjligheterna
för domstol all överlämna mål lill en annan domstol när den själv inle är
behörig alt handlägga målet på grund av forumreglerna.

Sammanfattningsvis anser jag att den lösning som föreslås
i promemorian är väl avvägd. Jag förordar därför att den genomförs. Som har
föreslagils i promemorian bör en molsvarande ordning genomföras beträffande
handräckningsmålen.

2.3 Kontrollen av parternas och ombudens behörighet

Departementsförslaget: Kravet på företeende av fullmakt
för ombud begränsas. Motsvarande ordning införs för handräckningsmålen.

Promemorieförslaget: Överensslämmer i huvudsak med
departements-förslaget (se s. 16-25, 75-76 och 87).

Remissinstanserna: Så gott som alla tillstyrker
promemorieförslaget. Några anser dock alt rätlen skall kunna infordra
behörighetshandlingar i slörre utsträckning än vad som föreslås i promemorian.

Skäl för departementsförslaget: I LL finns inga regler om
skyldighet för parterna eller deras ombud alt styrka sin behörighet att föra
talan som ställföreträdare för en juridisk person resp. som ombud för en part.
I stället gäller RB:s regler i dessa avseenden.

Beträffande ombud finns bestämmelser i 12 kap. RB. Enligt
dessa skall skriftlig fullmakt företes i huvudskrift när ombudet första gången
för lalan i målet vid rätten. Sker inte det, skall rätten ge ombudet tid att
förete fullmakten. En fullmakt skall innehålla ombudets namn. Ett ombud får
sälla annan i sitt ställe, om parten har gett lov till det. Den som uppträder
som ombud svarar för all han har erforderlig behörighet. Kapitlet innehåller
också bestämmelser angående skadeslåndsskyldighel för den som uppträder som
ombud utan behörighet. Bestämmelser angående skadeståndsskyldighet för ombud
finns även i 25 8 lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på
förmögenhetsrättens område.

I promemorian påpekas atl det nuvarande fullmaktstvångel
medför betydande kontrollarbete hos tingsrätterna. Det ger också upphov till
ell omfal-

Prop. 1981/82:134 15

lande
arbele med att dels utfärda föreläggande för det uppgivna ombudet atl
komplettera de ingivna handlingarna med en fullmakt som styrker hans
behörighet, dels bevaka tidsfristen för komplettering.

I
promemorian görs den bedömningen att domstolarnas fullmaktsgranskning i den
summariska betalningsprocessen i de flesta fall inte Qänar något verkligt
syfte. Det föresläs därför att LL kompletteras med en särskild regel som
begränsar rättens kontrollplikt lill sådana rena undantagsfall där någon
särskild omständighet pekar på atl ombudet saknar behörighet att föra talan i
målet.

Flera
remissinstanser framhåller alt kontrollen av fullmakter f.n. tar en stor del av
domstolarna tid i anspråk och att de föreslagna förenklingarna skulle ge stora
lidsvinster. Del påpekas också att det i allmänhet är de s.k. professionella
ingivarna som har de största problemen med att visa sin formella behörighet.

I
likhet med flertalet remissinstanser anser jag alt den nuvarande
full-maktskonlrollen beträffande ombud för borgenären har begränsat värde i den
summariska betalningsprocessen och alt den utan några slörre olägenheter kan
avvaras i de flesta fall. Elt avskaffande av domstolarnas skyldig-hel att
kontrollera det uppgivna ombudets behörighet torde sannolikt medföra en
betydande lättnad i hanteringen av L- och Bf-målen. Enligt min mening innebär
promemorieförslaget emellerlid en alltför långtgående begränsning av rättens
möjligheter alt fordra in en fullmakt. Jag förordar att bestämmelsen utformas
på motsvarande sätt som f n. gäller enligl 11 kap. 4 6 RB beträffande
skyldighet för ställföreträdare atl förete bevis om sin behörighet, dvs. att
del får ankomma på rätten atl bedöma om fullmakt skall företes i elt visst
fall.

Den
nu föreslagna regleringen innebär en avvikelse från vad som gäller enligt RB.
Den bör därför tas upp i LL. En motsvarande bestämmelse bör tas in i
handräckningslagen.

Skyldigheten
att förete bevis om behörighet alt föra lalan som ställföreträdare för part
regleras i 11 kap. RB. Enligt 2 8 förs lalan för en juridisk person av den som
är den juridiska personens ställföreträdare. Bevis om att den som uppges vara
ställföreträdare för part är behörig behövs inte, såvida inle rätlen finner att
bevis bör företes (4 6).

I
den summariska betalningsprocessen torde domstolarna f.n. regelmässigt
infordra registreringsbevis och andra handlingar beträffande en borgenär som
är juridisk person. Mofivet för denna ordning är dels atl få klariagt
behörigheten för den ställföreträdare som har utfärdat en fullmakt eller
undertecknat en ansökan, dels att handlingarna behövs för kontroll av att de
uppgifter som har lämnats angående borgenärens identitet är korrekta.

I
promemorian görs den bedömningen att domstolarnas kontroll av borgenärens
identitet i de flesta fall kan avvaras. Det föreslås därför atl det i LL las in
en särskild regel som innebär att regeristreringsbevis för en

Prop.
1981/82:134 16

borgenär som är juridisk person behöver företes endast i
de fall rätten finner det påkallat av någon särskild omständighet. Det
framhålls att en sådan ordning skulle innebära en inte oväsentlig
arbetsbesparing hos tingsrätterna. Det föreslås vidare alt en molsvarande
ordning övervägs för handräckningsmålen.

De flesta remissinstanserna är ense om att den nuvarande
kontrollen av borgenärens identitet kan begränsas. Någr-a remissinstanser anser
emellertid att de problem med borgenärens identitet som f.n. föranleder domstolarna
alt fordra in registreringsbevis har underskattats i promemorian.
Erfarenheterna visar alt det ibland uppstår ovisshet om borgenärens egenskap
av juridisk person och att firman inte sällan är felaktigt angiven. Det måste
ankomma på rätten att se till att elt slutbevis eller ett utslag tar upp rätt
parter. I annat fall torde problem uppstå i senare skeden, t.ex. om målet las
upp på nytt efter hänskjutande eller återvinning.

I likhet med flertalet remissinstanser anser jag alt
kontrollen av ställföreträdares behörighet i de fall borgenären är juridisk
person kan begränsas. Det är också angeläget att man tar till vara de
möjligheter till arbetsbesparing som en sådan begränsning kan ge. Som framgår
av vad som tidigare har anförts innebär bestämmelsen i 11 kap. 4 8 RB inte
något krav på alt bevis om ställföreträdares behörighet alltid måste företes. I
regel bör man kunna utgå från att sökandens uppgifter om borgenärens identitet
är riktiga. Uppgifterna bör därför godtas om del inte i det enskilda fallel
finns anledning atl kontrollera dem. Jag delar också den av några remissinstanser
framförda uppfattningen att det som skäl för en sådan kontroll inte bör krävas
några särskilda omständigheter som rätten har att redovisa.

Enligt min mening ger redan de nuvarande beslämmelserna i
11 kap. 4 § RB tillräckliga möjligheter alt begränsa kontrollen av
ställföreträdares behörighet i den omfattning som är önskvärd. Någon särskild
regel härom behöver därför inle tas in i LL. Vad jag har sagt nu avser även handräckningsmålen.

När det gäller registreringsbevis eller andra
behörighetshandlingar beträffande gäldenär som är juridisk person torde dessa
i regel behöva företes bl.a. för att rätten skall kunna kontrollera att
delgivning har skett på föreskrivet sätt. I promemorian föreslås inte någon
ändring på den punkten.

2.4 Yrkanden och grunder m.m.

Departementsförslaget: Enligt en särskild lagregel skall
ell ränteyrkande i en ansökan om lagsökning eller betalningsföreläggande anses
gälla ränta från dagen för delgivningen av ansökningen, om det inte framgår av
ansökningshandlingarna från vilken tidpunkt ränta skall utgå.

Promemorieförslaget: Motsvarar departemenlsförslaget (se
s. 25-11. 76 och 87).

Prop. 1981/82:134 17

Remissinstanserna:
Förslaget tillstyrks av de flesta som har tagit upp frågan. Några
remissinstanser är dock kritiska mot förslaget och anser alt elt ofullständigt
ränteyrkande i stället bör avvisas eller medföra föreläggande om
komplettering. En remissinstans föreslår all det bör krävas att borgenären i
ansökningen även anger yrkad ränta till belopp för att dels göra del lättare
för gäldenären atl ta ställning lill kravet, dels underlätta verkställigheten
av avgörandet.

Skäl
för departementsförslaget: Enligt LL ska|l en ansökan om lagsökning eller
betalningsföreläggande innehålla uppgift om fordringens belopp och den ränta
som yrkas. Som framgår av departementspromemorian och även bekräftas av flera
remissinstanser är det ofta ett fidsödande arbete för rätten all kontrollera
att yrkandena har täckning i de handlingar som åberopas fill gmnd för
borgenärens krav. Problemet synes vara störst i fråga om ränteyrkanden.

Enligt
min mening är det inte förenligt med de effektivitetskrav som bör gälla för den
summariska processen att domstolarna belastas med extra arbele på gmnd av
ofullständigt angivna ränteyrkanden. På en ansökan om lagsökning eller
betalningsföreläggande bör ställas kravet alt såväl yrkanden som gmnder är
klart angivna. Att en ansökan uppfyller dessa krav är inte bara av betydelse
för domstolarnas hantering av ansökningen utan också en förutsättning för att
gäldenären skall kunna ta ställning till kravet och för en rationell
handläggning av ärendet hos kronofogdemyndigheterna.

Den
föreslagna tolkningsregeln synes vara en lämplig metod att minska domstolarnas
arbete med ofullständiga ränleyrkanden. Den ligger också i linje med
bestämmelsen i 4 8 tredje stycket räntelagen (1975:635) om atl borgenärerna
alltid har rätt till ränta på en förfallen fordran från dagen för delgivning av
ansökan om lagsökning eller belalningsföreläggande i de fall förfallodagen inte
är bestämd eller skall bestämmas på annal sätt. Jag anser därför inte att några
principiella skäl talar mot att bristfälliga ränteyrkanden fylls ut av
domstolen på det sätt som har föreslagits.

Som
en av remissinstanserna har påpekat kan den föreslagna tolkningsregeln leda
lill att sökanden förlorar sin rätt att föra talan mot gäldenären för ränta som
har uppkommit före dagen för delgivning av ansökan. Enligl min mening kan del
emellerlid knappast anföras några bärande skäl mot att en borgenär, som ger in
en ofullständig eller bristfällig ansökan, själv får bära risken för de
rättsförluster som kan uppkomma för honom.

Jag
förordar således att den föreslagna tolkningsregeln beträffande bristfälliga
ränteyrkanden genomförs. Däremot anser jag inte att det är lämpligt att införa
ett krav på att yrkad ränta i ansökan även skall anges till belopp, bl.a. med
hänsyn till de svårigheter etl sådant krav skulle kunna medföra för enskilda
ingivare.

2
Riksdagen 1981182. 1 saml. Nr 134

Prop, 1981/82:134 18

2.5 Ansökan
mot flera gäldenärer

Departementsförslaget:
Liksom nu skall en ansökan om betalningsföreläggande bara kunna riktas mot en
gäldenär ensam.

Promemorieförslaget:
En ansökan om belalningsföreläggande skall kunna riktas mot flera solidariskt
ansvariga gäldenärer (se s. 27-30, 74 och 85).

Remissinstanserna:
Flertalet avstyrker förslagel med motivering all frågan saknar belydelse från
rationaliseringssynpunkt saml att förslaget inrymmer flera problem av
principiell belydelse som inle bör behandlas i samband med en begränsad reform
av den summariska processen.

Skäl
för departementsförslaget: Enligl 20 6 LL får i samma Bf-ansökan inte
framställas krav mot fler än en gäldenär. Delta leder enligl departementspromemorian
i de fall flera gäldenärer är solidariskt betalningsskyldiga för en fordran
till alt flera slulbevis kan utverkas för samma fordran. Dessa kan missbmkas av
en illojal borgenär lill att skaffa sig överbetalning. En lösning på detta
problem skulle enligt promemorian vara att fillåla alt en ansökan om
betalningsföreläggande riktas mot flera solidariskt be-lalningsansvariga
gäldenärer. Även om etl bestridande i så fall enligt allmänna regler skulle
komma alt gälla endast fill förmån för den gäldenär som bestrider kravet,
innebär den föreslagna lösningen ändå inte ett sämre rättsläge än det
nuvarande.

För
egen del anser jag att den i promemorian föreslagna lösningen innefattar flera
problem som behöver övervägas ytterligare. Vidare torde förslaget knappast
komma all få någon betydelse när det gäller all minska tingsrätternas
arbetsbelastning. Delgivningssvårigheter beträffande en av gäldenärerna skulle
t.o.m. kunna medföra all handläggningen av målel mot övriga gäldenärer drog ut
på tiden. Jag anser därför inte att förslaget bör genomföras. De problem som är
förknippade med den nuvarande ordningen kan i stället tas upp till behandling
i samband med beredningen av rätlegångsutredningens kommande betänkande.

2.6 Delgivningsunderlaget

Departementsförslaget:
Etl större ansvar än hittills läggs på borgenären beträffande sådana uppgifter
i ansökningen som behövs för att gäldenären skall kunna delges. Om uppgifterna
inte har lämnats och borgenären inte har efterkommit etl föreläggande om
komplettering, kan domstolen avvisa ansökningen.

Promemorieföreslaget:
Motsvarar i huvudsak departementsförslaget (se s. 30—41, 72—74). Ansökningen
skall dock i störte ulslräckning kunna avvisas omedelbart, dvs. utan
kompletteringsföreläggande.

Remissinstanserna:
Flertalet remissinstanser tillstyrker att borgenären får ett ökal ansvar i
fråga om de uppgifter som behövs för att delgivning

Prop. 1981/82:134 19

skall
kunna ske med gäldenären samt atl avsaknaden av vissa uppgifter skall kunna
föranleda all en ansökan avvisas. Några remissinstanser anser dock atl
avvisning bör få ske först om ell föreläggande om komplettering inte har
iakttagits.

Skäl för
departementsförslaget: Enligt nuvarande bestämmelser i LL skall en ansökan om
lagsökning eller betalningsföreläggande innehålla uppgift om gäldenärens namn.
Övriga uppgifter om gäldenären såsom personnummer, yrke, hemvist, postadress
och telefonnummer skall anges där det kan ske.

Atl uppgifterna om
gäldenären i en ansökan är korrekta och fullständiga har stor betydelse från
delgivningssynpunkt. Enligt departementspromemorian är de krav som lagen
uppställer på borgenären när det gäller alt lämna uppgifter om gäldenären
alltför blygsamma. Delta får lill följd all domstolarna ofta får svara för den
adressforskning som behövs för att gäldenären skall kunna delges. För att komma
till rätta med problemet föreslås att ett slörre ansvar än hittills för
delgivningsunderlaget läggs på borgenären. Uppgift om gäldenärens postadress
bör vara obligatorisk. Även uppgifter om personnummer och särskild gatuadress
bör vara obligatoriska under förutsättning atl sådana uppgifter behövs för
delgivning med gäldenären. Borgenär bör även vara skyldig atl lämna andra
uppgifter om gäldenären som han känner lill och som har belydelse för
delgivningen.

Enligl
promemorian skall en ansökan kunna avvisas omedelbart, dvs. ulan föreläggande
om komplettering, om uppgift om postadress saknas. Finns postadressen angiven
men saknas uppgift om gatuadress, skall delgivning genom posten prövas. Om delgivningen
misslyckas, skall ansökningen avvisas. Saknas uppgift om personnummer, skall
postdelgivning prövas och därefter slämningsmannadelgivning. Om delgivningen
misslyckas på gmnd av atl adresspår saknas, skall ansökan avvisas.

En stor majoritet av
remissinstanserna ställer sig bakom förslaget att uppgift om gäldenärens
postadress skall vara obligatorisk i ansökningar om lagsökning eller
betalningsföreläggande, liksom att avsaknad av en sådan uppgift skall kunna
föranleda avvisning. Flera remissinstanser anser dock att avvisning bör få ske
först om ett föreläggande om komplettering inte har iakttagits. Några
remissinstanser framhåller att, när det gäller personer som på grund av sin
livsföring saknar fasl adress, det bör vara tillräckligt att sökanden - i
stället för uppgift om postadress - lämnar uppgift om den utredning som har
verkställts och som visat alt gäldenären saknar känd postadress. I annat fall
skulle dessa personer vara oåtkomliga för den summariska processen. Ell par
remissinstanser erinrar om möjligheten alt i L-mål delge ansökningen genom
kungörelsedelgivning i de fall gäldenären saknar känt hemvist. Kravei på
uppgift om postadress i dessa fall måste därför nyanseras.

Som
framgår av promemorian och remissvaren utgör delgivningssvårigheterna elt av
de största problemen i den summariska processen i dag.

Prop. 1981/82:134 20

Problemet
är dock inle begränsat till denna processform ulan medför påtagliga svårigheter
även i domstolarnas övriga verksamhet och försvårar ett effektivt utnyttjande
av deras resurser. Antalet inställda förhandlingar som beror på misslyckade
delgivningar har ökal, vilket medfört en lägre avverkningslakl beträffande mål
och ärenden samtidigt som domstolarnas arbetsplanering har försvårats och mer
tid och arbete måsle läggas ned på arbetet med delgivningsfrågorna.

Mot
denna bakgrund är del nödvändigt att ställa högre krav än hittills på
borgenären beträffande skyldigheten att tillhandahålla domstolen de uppgifter
om gäldenären som behövs för atl en ansökan om lagsökning eller
betalningsföreläggande skall kunna delges. En sådan uppgift är naturligtvis
främst gäldenärens postadress. I enlighet med vad som föreslås i promemorian
bör den uppgiften i princip vara obligatorisk och avsaknaden av densamma kunna
medföra avvisning av ansökningen.

Promemorieförslaget
innebär som nämnts atl avvisning skall få ske omedelbart, om uppgift om
postadress saknas. För en sådan ordning talar onekligen önskemålet om atl så
mycket som möjligt förenkla hanteringen hos domstolen. Å andra sidan skulle det
i vissa fall framstå som obilligt atl direkt avvisa en ansökan som inte
innehåller uppgift om gäldenärens postadress. Alt uppgiften saknas kan l.ex.
bero på att gäldenären saknar känd adress eller att borgenären vet om att
gäldenären inte låter sig delges per post. Fall kan också tänkas där uppgift om
postadress visseriigen saknas, men övriga uppgifter om gäldenären är
tillräckliga för alt delgivning skall kunna ske. Avsaknaden av uppgiften kan
ibland också bero på elt rent förbiseende.

Beträffande
uppgifterna om gäldenärens personnummer och gatuadress föreslås i promemorian
all avvisning skall kunna ske omedelbart, om delgivning inte har kunnat äga
rum. Skälet lill att dessa uppgifter inle har lämnats i ansökningen kan
emellerfid vara atl borgenären utgått från att gäldenären skulle kunna delges
på postadressen eller all borgenären inte har kunnat få fram uppgifterna. Även
andra fall kan tänkas där ett avvis-ningsbeslut skulle framstå som obilligl, om
borgenären inte dessförinnan beretts möjlighet alt komplettera sin ansökan med
den erforderiiga uppgiften. För alt vara på den säkra sidan skulle borgenären
i praktiken alltid behöva lämna uppgifter om personnummer och andra tänkbara
delgiv-ningsadresser än postadressen, trots att postadressen i de flesta fall
är fiilräcklig för delgivning.

Med
hänsyn till det anförda anser jag att som förutsättning för avvisning i nu
berörda fall bör gälla att borgenären inte har efterkommit ett föreläggande om
komplettering.

Som
några remissinstanser har påpekat bör även det fallel att gäldenären saknar
känd postadress regleras i LL. I sådana fall bör borgenären vara skyldig atl
redovisa den utredning som han har gjort för att få fram uppgiften. Underlåter
borgenären alt efterkomma ell föreläggande atl

Prop, 1981/82:134 21

komplettera
ansökningen med sådan utredning, bör detta, liksom i fråga om tidigare nämnda
uppgifter, kunna föranleda avvisning av ansökningen.

Som jag nämnt tidigare
kommer jag inom kort att föreslå regeringen vissa ändringar i sekretesslagen
för atl allmänheten lättare skall få tillgång till adressuppgifter hos
postverket. Del kan emellertid inte uteslutas att en strikt tillämpning av de
nu föreslagna reglerna i vissa fall skulle kunna leda till etl obilligt
resultat. Jag tänker då närmast på det fallel all en borgenär inle har
möjlighet atl få fram en uppgift som utan större besvär kan anskaffas av rätten
eller något delgivningsorgan. I sådana fall bör del även i fortsättningen
ankomma på rätten att se fill att de möjligheter som finns alt genomföra
delgivning också utnytQas. Reglerna om avvisning bör därför utformas
fakultativt, så att rätten har möjlighet att vid prövning av av visningsfrågan
ta hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet.

Promemorieförslagel
i nu behandlad del innebär slutligen atl en rekom-mendafion bör tas in i LL om
att borgenären i ansökan bör ange även andra omständigheter som är av betydelse
för delgivning med gäldenären.

Förslaget
har tillstyrkts av de remissinstanser som har tagit upp frågan. Ävenjag biträder
förslaget och förordar att det genomförs.

Till
den närmare utformningen av beslämmelserna om borgenärens uppgiftsskyldighel
resp. avvisning återkommer jag i specialmofiveringen. Frågan om avvisning i de
fall föreskrivna uppgifter har lämnats men hinder ändå föreligger mot
delgivning eller delgivning inte har kunnat ske trots upprepade försök kommer
jag att behandla i avsnitt 2.9.

Som
jag nämnde tidigare får de nuvarande delgivningssvårigheterna allt allvarligare
konsekvenser även i domstolarnas övriga verksamhet. Samtidigt blir
delgivningsarbetet hos domstolarna och delgivningsorganen alltmer betungande
och kostsamt. Frågan om vilka åtgärder som mera allmänt behöver vidtas för att
minska problemen faller dock utanför ramen för den reform som jag nu förordar
och får las upp i ell annal sammanhang. Jag vill dock erinra om atl
departementspromemorian innehåller olika uppslag till effektivisering av
delgivningsverksamheten som inte kräver lagstiftningsåtgärder.

2.7
Spikning i Bf-mål

Departementsförslaget:
Delgivningsformen spikning enligl 15 8 andra stycket delgivningslagen
(1970:428, DelgL) får användas i Bf-mål.

Promemorieförslaget:
Molsvarar departemenlsförslaget (se s. 41-46, 74 och 86).

Remissinstanserna:
Samdiga remissinstanser som har tagit upp frågan tillstyrker förslaget. Några
av dem anser att även kungörelsedelgivning bör vara en tillåten delgivningsform
i Bf-niål.

Skäl
för departementsförslaget: Kungörelsedelgivning enligt 15 6 DelgL

Prop. 1981/82:134 22

innebär
att den handling som skall delges den som söks för delgivning i stället för att
överlämnas lill denne hålls tillgänglig under viss lid på viss plats och att
elt meddelande om tid, plats och handlingens huvudsakliga innehåll förs in i
Post- och Inrikes Tidningar och/eller ortstidning. I stället för atl kungöra i
tidning får den myndighet som beslutar om delgivningen bestämma atl handlingen
skall lämnas i den söktes hemvist eller, om detta inle kan ske, fästas på
dörren till den söktes bostad (s.k. spikning).

Kungörelsedelgivning
och spikning enligt 15 8 andra stycket DelgL är avsedda för fall då den som
skall delges visserligen har känt hemvist i landel men varken han eller någon
annan person som är behörig atl ta emot delgivningen på hans vägnar (l.ex.
hyresvärd eller vuxen medlem av den söktes hushåll) träffas där och det heller
inte kan klarläggas var han uppehåller sig. För atl någon av dessa
delgivningsformer skall få användas krävs dessutom att det finns anledning anta
alt den som söks för delgivning har avvikit eller pä annat sätt håller sig
undan. Till skillnad mot vad som gäller i L-mål och vanliga tvistemål får
varken kungörelsedelgivning eller spikning f.n. användas i Bf-mål.

Enligt
departementspromemorian föreligger behov av att kunna tillgripa spikning i
Bf-mål i de fall gäldenären håller sig undan och delgivning inte kan ske genom
att handlingen överlämnas till någon som är behörig att ta emot den för
gäldenärens räkning. Avsaknaden av denna möjlighet är en av orsakerna till de
nuvarande delgivningssvårigheterna i Bf-målen. Den leder också lill alt många
gäldenärer genom att hålla sig undan kan undgå alt en i sak välgrundad
exekutionstitel kan utverkas. Någol behov av all även kunna använda
kungörelsedelgivning i Bf-mål anses inte föreligga enligt promemorian.

I
likhet med remissinstanserna anser jag atl promemorieförslaget bör genomföras.
Med hänsyn till alt det i Bf-mål inle görs någon materiell prövning av
borgenärens påslående om att det föreligger en fordran, är det viktigt alt
domstolen noga prövar om de uppgifter som lämnats ger anledning till antagande
atl gäldenären har avvikit eller håller sig undan.

Vad
gäller del av några remissinstanser framförda förslaget alt även tillåta
delgivning genom kungörelse i Bf-mål, anser jag all bl.a. rätlssäkerhetssynpunkter
talar emot en sådan ordning.

2.8
Partsdelgivning

Departementsförslaget:
Möjligheten att låta borgenären ombesörja delgivning bör UtnytQas i större
utsträckning. I LL las in en särskild regel om att ansökningen förfaller, om
borgenären inte i tid redovisar resultatet av sin delgivningsverksamhet.

Promemorieförslaget:
Motsvarar departemenlsförslaget (se s. 57-61,73 och 83).

Remissinstanserna:
Förslagel tillstyrks av de flesta remissinstanser som

Prop, 1981/82:134 23

har
behandlal frågan. En remissinstans anser atl den föreslagna regeln i LL
molsvarar vad som redan nu gäller och avstyrker därför lagstiftning.

Skäl för
departementsförslaget: Ansvaret för delgivning i mål och ärenden vid domstol
eller annan myndighet ligger i första hand pä myndigheten själv. Myndigheten
kan dock på begäran av part medge alt parten själv får ombesörja delgivningen
(s.k. partsdelgivning), om det kan ske utan olägenhet. Beslutar rätten om
partsdelgivning skall den förelägga parten att inom viss tid komma in med bevis
om att delgivning har skett. Om ett sådant bevis inte kommer in till
myndigheten inom den föreskrivna tiden, skall enligt 2 6 andra slycket DelgL
myndigheten själv ombesörja delgivningen. I 32 kap. 2 6 RB finns emellerlid en
avvikande regel för de fall det l.ex. är en stämning som parlen skall delge.
Inkommer inle bevis om att delgivning av stämningen har skett förfaller partens
talan, såvida motparten inte ändå har avgivit svaromål.

Om en partsdelgivande
borgenär i etl L- eller Bf-mål inte inom förelagd tid underrättar domstolen om
resultatet av sin delgivningsverksamhet, torde det - enligt
departementspromemorian - ofta bero på alt fordringen redan har betalats eller
att någon annan uppgörelse har träffats mellan parterna och att borgenärens
intresse av målet därigenom har upphört. I promemorian föreslås därför atl
påföljden för underlåtenhet att redovisa resultatet av partsdelgivning i L- och
Bf-mål bör vara densamma som i fråga om stämning m.m. enligt 32 kap. 2 8 RB,
dvs. att ansökningen förfaller.

Som
nämns i departementspromemorian var utgångspunkten i 1979 års delgivningsreform
att delgivning skall ombesörjas av myndighet. Denna princip bör fortfarande
gälla. En ökad användning av möjligheten till partsdelgivning i L- och Bf-mål
skulle dock medföra lättnader i delgivningsarbetet hos såväl domstolar som
delgivningsorgan. Med hänsyn härtill anser jag all partsdelgivning i nu
avsedda fall - åtminstone temporärt — bör kunna tillämpas i ökad omfattning i
L- och Bf-mål.

Jag kan därför ställa mig
bakom rekommendafionen i promemorian att en borgenär som begär atl själv få
ombesörja delgivning normalt skall kunna räkna med alt få bifall till sin
begäran. Samtidigt vill jag emellerlid framhålla alt behovet av partsdelgivning
på sikt bör kunna minskas genom en effekfivisering av delgivningsverksamheten
hos myndigheterna. I promemorian och remissvaren förs del fram flera förslag
som bör kunna bilda utgångspunkt för olika rationaliseringsätgärder.

I
likhet med flertalet remissinstanser anser jag all påföljden för underlåtenhet
all redovisa resultatet av en partsdelgivning bör vara atl ansökningen i nu
avsedda fall förfaller. Med hänsyn fill atl det får anses oklart humvida
bestämmelsen i 32 kap. 2 6 RB är tillämplig i L- och Bf-mål (se l.ex. JO:s
ämbetsberällelse 1981/82 s. 51), bör en särskild beslämmelse därom tas upp i
LL.

Prop. 1981/82:134 24

2.9
Avvisning av ansökan vid hinder mot delgivning m.m.

Departemenlsförslaget:
En ansökan får avvisas om hinder mot delgivning föreligger eller om fortsall
delgivningsverksamhet bedöms bli långvarig eller kostsam och borgenären inte
själv vill ombesörja delgivning.

Promemorieförslaget:
Motsvarar i huvudsak departemenlsförslaget (se s. 61-65, 76-77 och 88).

Remissinstanserna:
Flertalet av dem tillstyrker förslaget atl en ansökan om lagsökning eller
belalningsföreläggande skall få avvisas när delgiv-ningsmaterialet visar att
det föreligger hinder mot delgivning med gäldenären. Även förslaget om
avvisning i de fall delgivning i och för sig inte är utesluten men rimliga
försök har gjorts utan resultat och borgenären inle själv vill ombesörja
delgivning har fått ell positivt mottagande. Flera remissinstanser framhåller
dock att förutsättningarna för avvisning i den situationen bör nyanseras. En av
de remissinstanser som är kritiska till förslaget anser att av
visningsmöjligheten bör begränsas till Bf-mål.

Skäl för
departemenlsförslaget: Domstolarnas möjligheter att avsluta handläggningen av
mål i vilka gäldenären inte kan delges är beroende av atl borgenären kan förmås
alt återkalla sin ansökan. Vill han inte det, blir målet liggande hos
domstolen. Problemen med sådana mål blir alll slörre. Detta gäller framför allt
Bf-målen i vilka kungörelsedelgivning inte kan ske. För domstolarna utgör dessa
mål en påtaglig belastning i en redan ansträngd arbetssituation och försvårar
en rationell uppläggning av arbelet med de löpande målen.

Jag
anser alt domstolarnas resurser i första hand måste inriktas på de mål i vilka
förutsättningar finns för atl elt verkställbart avgörande skall kunna meddelas.
Det kan inte anses vara något beaktansvärt borgenärsintresse att ett mål blir
liggande hos domstolen - kanske under flera år -trols atl man redan efter de
första delgivningsförsöken kan utgå från all gäldenären inle kommer att kunna
delges. 1 likhet med flertalet remissinstanser förordar jag därför all
promemorieförslagel i den delen genomförs.

Vad
gäller förslaget om ökade avvisningsmöjligheter i de fall elt fortsall
delgivningsförfarande kan bedömas bli kostsamt och tidsödande vill jag lill en
början erinra om alt syftel med den summariska processformen är alt den snabbt,
enkelt och billigt skall leda fram lill elt verkställbart avgörande. Enligt
min mening rimmar det illa med det syftet all låta processformen utan någon
begränsning slå öppen för sådana mål i vilka del visar sig all delgivning inle
kan ske annat än till mycket höga kostnader och avsevärda arbetsinsatser. Den
nuvarande skyldigheten för domstolarna att fortsätta delgivningsverksamheten
även i svåra delgivningsfall leder också lill att en slor del av deras
arbetskapacitet tas i anspråk för delgivningsfrågor till men för handläggningen
av övriga mål. Jag anser därför alt domstolarna bör fä möjlighet att begränsa
sina delgivningsinsatser genom atl i stället erbjuda borgenären att själv
ombesöQa delgivning. Vill han inte det eller lyckas

Prop. 1981/82:134 25

han
inte delge gäldenären inom viss tid, bör domstolen ha möjlighet alt avvisa
ansöKningen.

Jag förordar således att
promemorieförslaget genomförs även i denna del. De farhågor som har förts fram
från några remissinstanser för att de ökade avvisningsmöjligheterna skulle
minska användbarheten hos den summariska betalningsprocessen eller leda till
att borgenärer i högre grad skulle komma alt utnytQa den väsentligt dyrare
ordinära processformen anser jag vara överdrivna. Tillämpningsområdet för den
av mig nu förordade regeln är i fråga om L-mål begränsad lill de fall
fömtsättningarna för kungörelsedelgivning inle föreligger. Även i fråga om
Bf-mål får bestämmelsen etl begränsat tillämpningsområde genom den möjlighet
all använda delgivningsformen spikning som jag har föreslagit i del föregående.

För borgenären innebär den
föreslagna regeln att han tvingas göra en avvägning mellan sitt intresse alt få
sin fordran fastställd och de ökade kostnader som uppkommer genom atl han själv
har att ombesörja delgivning. I de fall han lyckas delge gäldenären bör han
liksom f.n. ha möjlighet att yrka ersättning av denne för de
delgivningskostnader som uppkommer. I annal fall får han själv svara för dessa
koslnader. Jag anser inte att det kan anföras några principiella skäl mot alt
låta en sådan ordning gälla för den summariska betalningsprocessen i nu
aktuella fall.

Till frågan om vilka
närmare fömlsättningar som bör gälla för tillämpning av de nu ifrågavarande
avvisningsreglerna återKommer jag i specialmotiveringen.

2.10
Kostnader för tidningskungörande m.m.

Departemenlsförslaget:
Liksom hittills svarar slaten för kostnaden för tidningskungörande och
översättning i mål om lagsökning.

Promemorieförslaget:
Borgenären bör svara för domstolens kostnad för tidningskungörande och
översättning av handlingar till främmande språk i L-mål (se s. 65-66, 73-74 och
83-84).

Remissinstanserna:
Förslagel har fått ett blandat mottagande. Flera av de remissinstanser som
avstyrker förslaget framhåller att sådana kostnader kan uppkomma även i andra
mål än L-mål och alt det inte har förts fram några bärande skäl för en
särreglering av L- målen i det avseendet.

Skäl för
departementsförslaget: Statens kostnader i L-mål där tidningskungörande eller
översättning lill främmande språk behövs blir i allmänhel höga. Som flera
remissinstanser har anfört har frågan om kostnadsansvaret för översättning och
för tidningskungörande i samband med kungörelsedelgivning emellertid inte bara
betydelse för L-målen utan även för andra typer av mål. Med hänsyn härtill
anser jag att de skäl som har anförts lill slöd för förslagel inte är
tillräckligt starka för att nu genomföra en särreglering beträffande L-målen.

Prop, 1981/82:134 26

2.11 Avgift
vid avvisning

Departementsförslaget:
Liksom hittills bör avvisningsbeslut i L- och Bf-mål vara avgiftsfria.

Promemorieförslaget:
Avvisningsbeslut bör beläggas med en avgift för att dels stimulera ingivare att
återkalla en ansökan när det slår klart att målet kommer all avvisas, dels för
att kompensera tingsrätterna för det extra arbete som elt avvisningsbeslut
innebär.

Remissinstanserna:
Förslaget har fått ett blandat mottagande. Flera remissinstanser framhåller att
elt system med expeditionsavgifter innebär ett merarbete och befarar att
förslaget snarare kommer att verka betungande än förenklande på verksamheten.
Ett par remissinstanser erinrar om atl skyldigheten att mot avgift lösa domar
och slutliga beslul i underrätt nyligen har avskaffats av bl.a. rationaliseringsskäl
och alt förslagel strider mot de tankar som ligger bakom
stämpelskatteutredningens belänkande Avgifter vid tingsrätt m.m. (Ds B 1980:7).
Några remissinstanser ifrågasätter om avvisningsbeslut är så mycket mer
betungande än avskrivningsbe-slul alt del motiverar skillnad beträffande avgift
för beslutet. Förslaget kan också medföra att domstolarna drar sig för att
meddela avvisningsbeslut utan atl först ha berett sökanden tillfälle atl
återkalla ansökningen, vilket skulle motverka förslagets syfte.

Skäl
för departemenlsförslaget: Jag delar de betänkligheter som har förts fram mot
promemorieförslagel och anser att det inle bör genomföras.

2.12 Lägre
arvode när en ansökan är bristfällig

Departementsförslaget:
Del införs inte någon särskild regel om nedsättning av ersättningen till
borgenären.

Promemorieförslaget:
Mot bakgmnd av nuvarande schablontillämpning i vissa tingsrätter av
bestämmelserna om ersättning lill borgenären i L- och Bf-mål bör dessa
bestämmelser kompletteras med en uttrycklig regel om att ersättningsbeloppet
skall sällas lägre än annars när en ansökan är uppenbart ofullständig och
därför måsle kompletteras (se s. 66 och 90-92).

Remissinstanserna:
Förslagel har fått ett blandat mottagande. Flera remissinstanser ifrågasätter
behovel av en sådan regel och erinrar om att redan nuvarande beslämmelser gör
det möjligt alt sätta ned ersättningen i de fall som avses med förslaget. Det
framhålls också alt ersättningsbeloppet i princip skall bestämmas efter en
skälighetsbedömning och atl del även finns andra omständigheter än
bristfälligheter i ansökningen som kan påverka prövningen av ersättningsfrågan.

Skäl
för departementsförslaget: Nuvarande bestämmelser innebär alt borgenären i L-
och Bf-mål har rätt till ersättning för bl.a. eget arbete med anledning av
målel och för arvode fill sitt ombud eller biträde. Ersältning ulgår med
skäligt belopp som dock är maximerat lill 175 kronor i L-mål och

Prop. 1981/82:134 27

160
kronor i Bf-mål, om det inle föreligger särskilda skäl för en högre ersältning.
Maximibeloppen fastställs i en av regeringen utfärdad författning (se SFS
1981:1056).

För
egen del är jag tveksam om den föreslagna regeln behövs vid sidan av den
nuvarande möjligheten till nedsättning efter skälighetsprövning. Härtill kommer
att ersättningsfrågorna i den summariska processen kommer att behandlas i
rältegångsutredningens betänkande. Mot bakgrunden av del anförda anser jag att
promemorieförslaget inte bör genomföras nu.

2.13
Delegation i Bf-mål

Departementsförslaget:
Förslaget atl vissa domaruppgifter i Bf-mål skall kunna delegeras till
domstolsbilräden genomförs inte nu.

Promemorieförslaget: Med
hänsyn till betalningsföreläggandenas karaktär av schabloniserade massärenden
och intresset av etl rationellt utnyttjande av domstolsväsendets resurser bör
del hinder för en delegation till domstolsbilräden som det nuvarande kravet på
lagfarenhet utgör undanröjas. I stället bör anges i LL att mål om Bf i den
utsträckning som regeringen bestämmer får handläggas av Qänstemän som inte är
lagfarna.

Remissinstanserna:
Flertalet ställer sig tveksamma lill eller avstyrker promemorieförslaget. Flera
remissinstanser ifrågasätter om förslagel kommer att medföra några
rationaliseringsvinster med hänsyn till de svårigheter som föreligger att
sortera ut mål av sådan beskaffenhet att de kan handläggas av domstolsbilräden.
Även rättssäkerhetssynpunkter anförs som skäl mot förslagel. Några
remissinstanser anser att förslaget medför behov av kostnadskrävande utbildning
av domstolsbiträden samt en längre tids försöksverksamhet och ifrågasätter om
förslaget bör genomföras innan resultatet av rätlegångsutredningens översyn av
den summariska processen föreligger. Ett par remissinstanser befarar atl
notarieutbildningen kommer alt försämras, om förslaget genomförs.

Skäl
för departemenlsförslaget: Som framgår av departementspromemorian finns det
flera skäl som talar för att domstolsbilräden på eget ansvar får handlägga Bf-
mål av enklare beskaffenhel. Enligl min mening skulle en sådan ordning på sikt
kunna medföra en ökad effektivitet i verksamheten ulan alt rättssäkerheten
därigenom försämrades samtidigt som biträdesQänsternas attraktivitet skulle
höjas.

Ett
genomförande av förslagel förutsätter emellertid dels en ej obetydlig
utbildningsverksamhet, dels en försöksverksamhet som inle kan vara alltför
kortvarig. Som jag har nämnt tidigare är den summariska processformen f.n.
föremål för utredning. Rältegångsutredningens betänkande, som är nära
förestående, kommer sannolikt att innehålla relativt långtgående förslag lill
förändringar av de nuvarande reglerna. Även de lagändringar som föreslås i
delta lagstiftningsärende och som syftar till alt avhjälpa de största problemen
i den nuvarande verksamheten kan behöva omprövas

Prop. 1981/82:134 28

med
anledning av rätlegångsutredningens belänkande. Med hänsyn härtill anser jag
att frågan om delegation av domargöromål i Bf-mål bör anslå till dess den
summariska processformen har fått sin mera definitiva utformning.

2.14
Behovet av övergångsbestämmelser m.m.

Departementsförslaget:
De nya reglerna blir tillämpliga även på mål som är anhängiga vid
ikraftträdandet utom såvitt avser den föreslagna tolkningsregeln i 31 b 6
beträffande ofullständiga ränteyrkanden.

Promemorieförslaget:
Promemorian innehåller inte några förslag lill övergångsbestämmelser.

Remissinstanserna:
En remissinstans anser atl det inle är helt odiskutabelt hur de föreslagna
reglerna skall fillämpas på de mål som är anhängiga vid ikraftträdandet,
särskilt vad gäller rättens prövning av sin behörighet och reglerna om
avvisning på gmnd av de nya kraven på uppgifter om gäldenären.

Skäl
för departementsförslaget: Som har nämnts i det föregående innebär nuvarande
regler alt rätlen skall pröva sin behörighet atl handlägga en ansökan om
lagsökning eller belalningsföreläggande dels när ansökningen ges in, dels när
gäldenären har delgivits. Det torde inle möta något hinder att låta den
föreslagna begränsningen av rättens skyldighet att pröva sin behörighet gälla
även i mål som är anhängiga vid ikraftträdandet. Det innebär all rätten slipper
att självmant pröva sin behörighet i samband med delgivningen, om det inte
redan har skett.

Enligt
min mening bör även de föreslagna reglerna om möjlighet för rätten all avvisa
en ansökan på grund av alt föreskrivna uppgifter inte har lämnats göras
tillämpliga på redan anhängiga mål. Med hänsyn bl.a. till att ett
avvisningsbeslut i sådana fall skall föregås av etl kompletteringsföreläggande,
torde någon risk för rättsförluster inte uppkomma för borgenären.

Vad
gäller den föreslagna möjligheten att avvisa mål på grund av att hinder
föreligger mot delgivning eller fortsatt delgivningsverksamhet inte bedöms vara
motiverad vill jag erinra om alt syftet med dessa regler är just att komma fill
rätta med mål som på grund av delgivningssvårigheter till ingen nytta belastar
den nuvarande verKsamheten. Det är således önskvärt att domstolarna tar vara på
den nya möjligheten att avsluta handläggningen även när del gäller mål som har
anhängiggjorts före ikraftträdandet. Dessa beslämmelser bör alltså tillämpas
omedelbart, i förekommande fall efter föreläggande om komplettering.

När
det gäller föreslagna ändringar i övrigt torde något behov av övergångsbestämmelser
inte föreligga utom såvitt avser tolkningsregeln i 31 b 8 beträffande
ofullständiga ränteyrkanden. Denna regel bör inte omfatta ansöKningar som har
givits in före ikraftträdandet.

Som
jag nämnde inledningsvis har många remissinstanser i sina remiss-

Prop.
1981/82:134 29

svar
fört fram egna förslag till effekfivisering av den summariska betalningsprocessen
vilka inte kräver författningsändring. Även i övrigl har remissinstanserna
anlagt värdefulla synpunkter på problemen i den nuvarande verksamheten. Dessa
förslag bör kunna tas fill utgångspunkt för ytterligare rationalisering av den
summariska betalningsprocessen.

2.15
Ikraftträdande

Det
är angeläget att den nuvarande arbetssituafionen i tingsrätterna när det gäller
handläggningen av L- och Bf-målen snarast förbättras. Jag förordar därför att
de föreslagna ändringarna får träda i kraft den 1 juli 1982.

3
Upprättade lagförslag

I
enlighet med vad jag har anfört har inom justiliedepartemenlet upprättats
förslag till

1.
lag om ändring i
lagsökningslagen (1946:808),

2.
lag om ändring i
handräckningslagen (1981:847). Förslagen bör fogas fill protokollet i detta
ärende som bilaga i'.

4
Specialmotivering

4.1
Förslaget till lag om ändring i lagsökningslagen (1946:808)

2
6 I denna paragraf anges vad en ansökan om lagsökning skall innehålla, bl.a.
vilka uppgifter om gäldenären som skall eller bör ingå.

Nuvarande
bestämmelser innebär alt uppgift allfid skall lämnas om gäldenärens namn.
Uppgift om personnummer, yrke, hemvist, postadress och telefonnummer skall
lämnas där det kan ske. Bestämmelsen lorde i praktiken tillämpas på det sättet
att uppgift i allmänhel lämnas om gäldenärens namn och postadress medan övriga
uppgifter lämnas endast om borgenären har tillgång lill dem och anser att de
bör tas upp i ansökningen.

I
enlighet med vad som har utvecklats i avsnitt 2.6 har borgenärens skyldighet
alt lämna de uppgifter om gäldenären som behövs för delgivning utökats. Till de
uppgifter om gäldenären som f.n. enligt paragrafens första stycke skall lämnas
i ansökningen har fogals uppgift om gäldenärens postadress och, om det behövs
för delgivning med gäldenären, även uppgift om annan adress där han kan
anträffas samt hans personnummer. Saknar gäldenären känd adress, skall uppgift
lämnas om den utredning som bor-

'
Bilagan har uteslutits här. Förslagen är likalydande med dem som är fogade till
propositionen.

Prop, 1981/82:134 30

genären
har gjort för alt fastställa detta. Vidare har lagts till en rekommendation
till borgenären att också ange andra omständigheter som är av betydelse för
delgivning med gäldenären. Dessulom har gjorts vissa redaktionella ändringar i
lagtexten.

Med
annan adress än postadressen avses l.ex. bostadsadress i de fall denna inte är
densamma som postadressen, adressen lill gäldenärens arbetsplats eller någon
tillfällig adress där gäldenären kan anträffas för delgivning. Om gäldenären inte
har kunnat delges på grundval av den uppgivna postadressen, behövs uppgiften
för att delgivning skall kunna ske genom slämningsman eller särskild
postdelgivning. Uppgift om gäldenärens personnummer kan behövas för alt dennes
adress skall kunna efterforskas.

Om
någon av uppgifterna saknas och detta får till följd alt delgivning inte kan
ske, kan ansökningen avvisas. Borgenären skall dock dessförinnan ha beretts
tillfälle all komplettera ansökningen. De närmare förutsättningarna för
avvisning på grund av att en ansökan inle innehåller de uppgifter som
föreskrivs i paragrafen har tagits upp i en särskild paragraf (se 31 c 6 första
stycket).

I de
fall gäldenären saknar känt hemvist och det inte kan utredas var han uppehåller
sig föreligger i L-mål möjlighet lill kungörelsedelgivning. Med tanke på dessa
fall har i paragrafens första stycket gjorts elt undanlag från skyldigheten all
lämna uppgift om gäldenärens adress. För atl undgå alt ansökningen avvisas på
gmnd av att den saknar adressuppgift är borgenären dock skyldig all lämna
uppgift om den utredning han har företagit och som utvisar att gäldenären
saknar känd adress. Undantaget avser även de fall gäldenären visserligen har
känt hemvist men för en kringflackande tillvaro och till följd därav saknar fast
adress där han kan nås för delgivning.

F.
n. gäller att borgenären, där så kan ske, skall lämna uppgift även om
gäldenärens yrke, hemvist och telefonnummer. Bestämmelsen har närmasi karaktär
av en rekommendation Qfr. prop. 1973:30 s. 78). I den nu föreslagna lydelsen
används därför ordet "bör". Vidare har efter förebild av 33 kap. 1 6
andra stycket RB tillagts att uppgift också bör lämnas om andra omständigheter
som är av betydelse för delgivning. Någon sanktion för underlåtenhet att lämna
ifrågavarande uppgifter har inle knutits till bestämmelsen. Det ligger
emellertid i borgenärens intresse att redan i ansökningen lämna så
fullständiga uppgifter som möjligt dels för atl möjliggöra en snabb
handläggning av ansökningen, dels för att undgå ett kompletteringsföreläggande
på grund av att lämnade uppgifter inte är fillräckliga för delgivning.

5
6 Denna paragraf behandlar delgivningen med gäldenären i L-mål. Paragrafen är
till följd av hänvisning i 24 8 fillämplig även i mål om betalningsföreläggande.

Prop, 1981/82:134 31

I
enlighet med vad som har utvecklats i avsnitt 2.8 har i paragrafen lagils in en
uttrycklig regel som gör bestämmelserna i 32 kap. 2 8 rättegångsbalken
tillämpliga i L- och Bf-mål. Tillägget innebär att en borgenär, som enligt
rättens beslut själv ombesörjer delgivning i L- eller Bf-mål och som inte inom
den i 32 kap. 2 6 RB angivna tiden redovisar resultatet av sin
delgivningsverksamhet fill rätten, kan få se sin ansökan förfallen. Enligl
regleringen i 32 kap. 2 8 RB är förfallopåföljden inte knuten till utgången av
den fid som borgenären har fått på sig för delgivningen utan lill rättens
prövning av målet. Skulle rätten, när målet tas upp igen efter utgången av den
tid som borgenären har haft på sig för delgivning, finna att gäldenären har
kommit in med begärt yttrande, skall ansökningen inle förklaras förfallen.

I
paragrafen har även gjorts vissa redaktionella ändringar.

19
8 Denna paragraf motsvarar för Bf-målens del 2 6.1 fråga om ändringarna
hänvisas lill specialmotiveringen till 2 6. Det bör emellertid observeras att
delgivning genom kungörelse inte är tillålen i Bf-mål.

24
8 Denna paragraf behandlar delgivning med gäldenären i Bf-mål och molsvarar 5
8. Utöver en hänvisning till regleringen i 5 8 innehåller paragrafen vissa inskränkningar
när del gäller hur delgivning får verkställas. Delgivning får sålunda f.n. inte
ske enligt 15 6 DelgL (kungörande eller spikning) och inle heller utomlands.

Som har utvecklats i
avsnitt 2.7 bör öppnas möjlighet fill s.k. spikning i Bf-mål. Detta har skett
genom att del nuvarande förbudet mot delgivning enligt 15 6 DelgL har
begränsats lill ett förbud mot delgivning genom kungörelse enligt samma lagrum.

Spikning
enligl 15 8 andra styckel DelgL förutsätter dels att gäldenären har känt
hemvist, dels att surrogaldelgivning enligl 12 8 DelgL inle kan genomföras. Som
ytterligare förutsättningar gäller att det inle kan klariäggas var gäldenären
uppehåller sig och att det finns anledning anta att han har avvikit eller på
annat sätt håller sig undan.

31
8 I denna paragraf regleras domstolarnas behörighet i L- och Bf-målen. Enligt
den gällande regeln skall rätlen självmant pröva sin behörighet. Av 10 kap. 15
8 RB följer att behörigheten skall bedömas enligl förhållandena vid lidpunkten
för delgivning med svaranden/gäldenären.

I
avsnitt 2.2 har förordats att officialprövningen i princip skall begränsas fill
det inledande handläggningsskedet och alt, sedan ansökningen väl har upptagits,
fommfrågan skall komma under bedömande bara om gäldenären gör fomminvändning
eller rätten finner anledning atl misstänka att den på grund av en exklusiv
behörighetsregel över huvud taget inte får ta befattning med målet. I enlighet
härmed har i ett tillägg angetts den nya tidpunkten för behörighetsprövningen
och de två silualioner då behörigheten skall prövas på nytt.

Prop. 1981/82:134 32

31
a § Den begränsning i kontrollen av ombuds behörighet, som har behandlats i
avsnitt 2.3, har införts genom denna nya paragraf, som har tagits upp bland de
för L- och Bf-målen gemensamma bestämmelserna.

Genom
paragrafen sätts den grundläggande regleringen i 12 kap. 9 8 RB ur spel för L-
och Bf-målen. I stället gäller i dessa mål ett betydligt lägre krav på
kontroll. Fullmakt skall normall behöva företes bara på rättens uttryckliga begäran.
Föreläggande att förete fullmakt torde i allmänhet inle behöva utfärdas i fråga
om advokater, inkassoföretag och andra vanligen förekommande ingivare som är
kända för rätten. Efterkoms inte ett föreläggande om företeende av fullmakt,
kan ansökningen avvisas.

Om
emellertid, fill följd av hänskjutande till rättegång eller ansökan om
återvinning, ett L- eller Bf-mål går över till alt handläggas som tvistemål,
bör RB:s regler gälla. Vid hänskjutande till rättegång bör detta praktiskt
komma till stånd genom att reglerna i RB blir tillämpliga redan när hänskjutande
begärs. Detta har kommit lill uttryck genom en särskild bestämmelse i
förevarande paragraf. För återvinningsfallet följer redan av gällande regler
att fullmakt, i den mån sådan inle redan finns i akten, skall företes i det nya
handläggningsskedet.

I
fråga om registreringsbevis och andra behörighetshandlingar för borgenären
gäller - som har påpekats i den allmänna motiveringen - bestämmelserna i 11
kap. 4 8 RB.

Det
torde vara ovanligt att gäldenären i mål som handläggs enligt den summariska
processformen företräds av ombud. Föreligger en sådan situation torde dock
fullmakt i regel behöva infordras för bl. a. kontroll av det uppgivna ombudets
behörighet att ta emot föreläggande m. m.

31
b 8 I avsnitt 2.4 har föreslagils en tolkningsregel för ränteyrkanden som är
ofullständiga genom att uppgift saknas om den tidpunkt då den yrkade räntan
skall börja löpa. Den nya lolkningsregeln har infogats i LL som en ny särskild
paragraf bland de för L- och Bf-målen gemensamma bestämmelserna.

Eftersom
tolkningsregelns tillämplighet och innebörd får betydelse för tolkningen av
ansökningen, är det lämpligt atl upplysning om regeln lämnas redan i
föreläggandet för gäldenären. Naturligtvis bör en upplysning av samma innebörd
också infogas i utslag resp. slutbevis i målet.

31
c 8 I enlighet med vad som har föreslagits i avsnitt 2.6 och 2.9 har i LL
infogats en ny paragraf om avvisning av en ansökan pä grund av brister i
ansökningen eller därför atl delgivning inte kan ske med gäldenären.

LL
innehåller f.n. inga regler om komplettering för att undanröja brister i en
ansökan om lagsökning eller belalningsföreläggande. I stället torde
beslämmelserna beträffande stämningsansökan i 42 kap. 3 och 4 86 RB tillämpas.
Enligt dessa bestämmelser skall rätlen förelägga käranden all avhjälpa brister
i en stämningsansökan som inte innehåller de uppgifter

Prop, 1981/82:134 33

som
anges i 2 8 samma kapitel. Om käranden inte efterkommer föreläggandet och
bristen är så väsentlig att ansökningen inle kan läggas lill grund för
rättegång, skall ansökningen avvisas.

Bestämmelserna
i paragrafens första stycke har utformats med RB:s molsvarande regler som
förebild. Huvudregeln är all borgenären skall föreläggas att komplettera en
ansökan om lagsökning eller belalningsföreläggande som inte uppfyller
föreskrifterna i 2 resp. 19 8. Föreläggande behöver dock inte utfärdas om
bristen bedöms vara av ringa belydelse för del fortsatta förfarandet. Efterkoms
inte föreläggandet, bör ansökningen i allmänhet avvisas. Rätlen bör emellertid
inte vara bunden av sitt tidigare föreläggande. Visar del sig l.ex. atl
uppgiften inte längre behövs, skall avvisning givetvis inle ske. Ett
föreläggande kan även fillgripas i ett senare skede om det då visar sig att en
viss uppgift har betydelse.

Förslaget
avser inte att göra någon inskränkning i möjligheten atl begära komplettering
på etl mera formlöst sätt, l.ex. per telefon. Efterkoms inte ett sådant
formlöst föreläggande får dock på gmnd därav inte avvisning ske.

Det
kan anmärkas atl den nu föreslagna bestämmelsen inte reglerar den situationen
atl en ansökan inle kan tas upp på grund av etl processhinder. För dessa fall
finns bestämmelser i 3 och 21 88.

Elt
föreläggande som utfärdas enligt första styckel bör innehålla en erinran om
påföljden för utebliven komplettering.

I
andra stycket behandlas situationen när materialet från företagna
del-givningsförsök visar att del föreligger hinder mot delgivning med gäldenären.

Hit
hör l.ex. fall där det i Bf-mål har visat sig all gäldenären saknar känt
hemvist eller för överskådlig tid framåt vistas utomlands. Elt beslut om
avvisning i denna situation lorde i regel ha föregåtts av etl kompletteringsföreläggande.
Att så har skett är dock inle något formellt krav för avvisning på denna gmnd.

I
tredje stycket ges särregler för sådana fall där delgivning med gäldenären
visserligen inte är utesluten men redan gjorda delgivningsförsök har blivit
resullallösa. I en sådan situation kan rätten erbjuda borgenären att själv få
ombesörja fortsatta delgivningsförsök. Begär borgenären detta, gäller 5 och 24
88 LL och 32 kap. 2 6 RB för den fortsatta handläggningen. Om däremot
borgenären underlåter atl begära att få ta över delgivningsverksamheten, kan
rätten avvisa ansökningen.

Vid
bedömningen av frågan om rätten skall fortsätta försöken lill delgivning eller
borgenären skall erbjudas atl själv ombesöQa delgivning skall rätten la hänsyn
lill det arbete och de koslnader som dittills har lagts ned på
delgivningsverksamheten i målet. Vidare skall beaktas utsikterna till alt
fortsatta delgivningsförsök kan leda till att gäldenären blir delgiven. Även
andra omständigheter kan vara av betydelse för bedömningen, l.ex. förhål-

3 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 134

Prop, 1981/82:134 34

landet
mellan nedlagda delgivningskostnader och det fordrade beloppels slorlek.

34
8 Enligt den nuvarande lydelsen av paragrafens första stycke skall talan mot
avvisningsbeslut som har meddelats enligl 3 eller 21 8 föras i hovrätten genom
besvär. Ändringen innebär att detsamma skall gälla i fråga om avvisningsbeslut
som har meddelats enligl 31 c 8 samt beslut varigenom en ansökan har förklarats
förfallen med molsvarande tillämpning av 32 kap. 2 8 RB. Med hänsyn härtill
har paragrafhänvisningen fåll ulgå.

4.2
Förslaget till lag om ändring i handräckningslagen (1981:847)

2
6 I paragrafens andra slycket
regleras domstolens prövning av sin behörighet i handräckningsmål. I enlighet
med vad som föreslagits i den allmänna motiveringen har officialprövningen av
forumfrågan begränsats på samma sätt som i L- och Bf-mål. I fråga om innebörden
av ändringen hänvisas till specialmoliveringen till 31 8 LL.

3
§ I ett nytt tredje stycke till
paragrafen har kravet på företeende av fullmakt i handräckningsmål begränsats
på samma sätt som i fråga om L-och Bf-mål. I fråga om innebörden av ändringen
hänvisas till specialmotiveringen till 31 a 8 LL.

5
Hemställan

Jag
hemställer atl lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till

1.
lag om ändring i
lagsökningslagen (1946:808),

2.
lag om ändring i handräckningslagen
(1981:847).

6
Beslut

Regeringen
beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

Prop.
1981/82:134 35

Utdrag

LAGRÅDET PROTOKOLL

vid sammanträde 1982-03-02

Närvarande: f. d. regeringsrådet Paulsson, regeringsrådet
Reuterswärd, justitierådet Palm.

Enligt lagrådet den 2 mars 1982 lillhandakommet utdrag av
protokoll vid regeringssammanträde den 24 febmari 1982 har regeringen på
hemställan av statsrådet och chefen för justitiedepartementet Petri beslutat
inhämta lagrådets yttrande över förslag till

1.
lag om ändring
i lagsökningslagen (1946:808),

2.
lag om ändring
i handräckningslagen (1981:847).

Förslagen har inför lagrådet föredragits av
hovrättsassessorn Ulf G. Berg.

Föredragningen
inför lagrådet har påbörjats vid en tidpunkt då lagförslagen ännu inte
erhållit sludig utformning. Vissa inom lagrådet framförda jämkningsförslag av
väsentligen lagteknisk eller redaktionell natur har därför kunnat beaktas i de
förslag som genom remissen överlämnats till lagrådet.

Lagrådet lämnar de remitterade förslagen ulan erinran.

Prop. 1981/82:134 36

Utdrag

JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1982-03-04

Närvarande:
statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Ullslen, Dahlgren, Åsling,
Wirtén, Boo, Petri, Gustafsson, Elmstedt, Tilländer, Ahriand

Föredragande:
statsrådet Petri

Proposition
oni ändring i lagsökningslagen m. m.

Föredraganden
anmäler lagrådels yttrande' över förslag till

1. lag
om ändring i lagsökningslagen (1946: 808),

2. lag
om ändring i handräckningslagen (1981:847).

Föredraganden upplyser att lagrådet har lämnat lagförslagen utan erin

ran och hemställer atl regeringen föreslär riksdagen all anta föreslagen.

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt
fram.

Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde
den 24 februari 1982.

Prop, 1981/82:134 37

Bilaga
1 Rationellare handläggning av summarisk betalningsprocess

1
Inledning

Möjligheten
till indrivning av fordringar som inte belalas frivilligt har under senare år
fåll alll större belydelse. Vid indrivningen slår den summariska
betalningsprocessen vid tingsrätt - betalningsföreläggande (BO och lagsökning
(L) - i förgrunden. Fömtom alt Bf eller L utgör det enklaste sättet för
borgenärer att skaffa en exekutionstitel, verkar möjligheten till Bf eller L
som ett mycket kraftigt påtryckningsmedel mot gäldenären alt betala
frivilligt. Effekten förstärks genom att slulbevis (Bf) och utslag (L), i vissa
fall redan ansökan om Bf eller L, registreras hos kredilupplysningsföre-tagen
som betalningsanmärkningar och därigenom hindrar gäldenären atl få nya
krediter.

Behovel
och intresset av effektiva betalningsrutiner har gett upphov till en
professionellt inriktad inkassoverksamhel. Sådan verksamhet bedrivs av vissa
större borgenärer för egen räkning. Det har också uppstått en allt större
marknad för särskilda inkassoföretag. Även behovet av kredilkon-troll och
kreditupplysning har ökal. Sådana upplysningar fillhandahålls numera av
särskilda kreditupplysningsföretag. Utvecklingen när det gäller in-kasso- och
kreditupplysningsföretagen går mot allt större enheter och mot alltmer
avancerad användning av datorer i verksamheten.

Den
inkassoverksamhel som bedrivs utan medverkan av myndigheter leder till alt
uppskattningsvis 60-80 % av fordringarna betalas eller avskrivs. Den rest av
fordringar som står kvar obetalda efter påminnelser och inkassokrav enligt 5 8
inkassolagen (1974; 182) handläggs av domstolarna, nästan undantagslöst som Bf
eller L.

Antalet
ansökningar om L uppgick år 1980 till drygt 75 000 och ansökningarna om Bf
till cirka 415000. Av målen handlades cirka en femtedel av tingsrätterna i
Stockholm, Göteborg och Malmö. Enbart i ansökningsavgifter betalades mer än 40
miljoner kronor till statsverket.

Den
summariska betalningsprocessens funktion som en länk i kedjan av
inkassoåtgärder belyses av följande uppgifter om effekten av olika åtgärder.
Uppgifterna avser erfarenhelerna i verksamheten hos ett slörre inkassoföretag
när det gäller parkeringsavgifter (kontrollavgifter) tiden 1978-första halvåret
1980:

Prop,
1981/82:134 38

Antal debiterade kontrollavgifter 400000

Betalda före påminnelse 34 %

Betalda
efter påminnelse men före inkassokrav 24 %

Betalda
efter inkasso men före ansökan om bf 29 %

Avskrivna
före ansökan om bf 3 %

Summa 90 %

Betalda efter ansökan om bf men

före
ansökan om utmätning 5 %

Betalda
efter ansökan om exekution 2 %

Summa 97 %

Avskrivna före utmätningsförfarande 2 %

Avskrivna
pga att tillgångar saknas 2 %

Summa (ca) 100 %

Ökningen
av främst antalet Bf-mål har under de senaste åren varit mycket kraftig. Under
den senaste femårsperioden har antalet mål mer än fördubblats. Det sammanlagda
antalet till tingsrätterna inkomna Bf-mål uppgick fill

år

1976

1977

1978

1979

1980

antal

ökning i procent

199000

225 000

13%

264 000

15%

347000

30%

417000

20%

Ökningen för de båda största domstolarna:

år antal Stockholm antal Göteborg

1976
24120

1977
28 310 14571

1978
30269 18403

1979
36058 25436

1980
42 896 31589

2 Den nuvarande handläggningen av summarisk
betalningsprocess

Den summariska betalningsprocessen regleras i
lagsökningslagen (1946:808. LL). Lagsökning förutsätter att fordringen grundar
sig på ett skriftligt fordringsbevis. Den vanligaste typen av sådana bevis är
hyreskontrakt. Vidare förekommer i markant ökande omfattning leasingavlal och
i viss omfattning skuldebrev (skulder fill banker, andra professionella
långivare och enstaka privatpersoner) samt avbetalningskontrakt, växel och
check. Betalningsföreläggande används för övriga fordringar. Betalningsföreläggande
får dock inte användas för fordran på skadestånd.

Prop. 1981/82:134 39

Utvecklingen under senare år har inneburit att
lagsökningens praktiska användningsområde har minskat något medan betalningsföreläggandets
har ökat. En orsak torde vara att köp på kontokort i betydande utsträckning
har ersatt de gamla avbetalningsköpen.

Domstolsverket har gjor-t en undersökning av Bf-målen vid
Göteborgs tingsrätt.' Undersökningen visar följande om Bf-målens karaktär.

målet
rör

totalt antal

ansökt kapitalbelopp

trafikförsäkring

21 %

10%

parkeringsavgift

32 %

2%

teleavgift

3%

3%

annan
fordran

44 %

85%

ingivare andel
av inkomna ansökningar

offentligrättsliga 13
%

inkassobyråer 62 %

andra sökande 25
%

Klara tendenser i Bf-målen under de senaste åren är bl. a.
all gäldenärerna har alll kortare tid på sig efter förfallodagen att betala
innan ansökan ges in lill domstol och alt åtskilliga borgenärer har börjat ge
in ansökningar även på mycket obetydliga fordringsbelopp, inle sällan bara
någon krona.

Beslut i mål om L och Bf fattas i princip av domare. Målen
skall tilldelas viss rotel inom tingsrätten och åvilar därmed lagman, rådman
eller tingsfis-kal (12 8 tingsrältsinstruktionen, TI). Enligl TI:s behörighetsregler
kan do-margöromålen delegeras till en lingsnolarie. Denne skall dock ha viss behörighet,
för Bf-mål sex månaders Qänslgöring och för L-mål ett år. En lingsnolarie får
inte handlägga mål som är av vidlyftig eller svår beskaffenhet eller vars avgörande
av annan orsak kräver särskild erfarenhet (19 6 TI).

Handläggningen av L- och Bf-ansökningar rymmer åtskilliga
göromål som inte har karaktär av beslul. Sådana göromål kan ett domstolsbilräde
förordnas all utföra på eget ansvar (18 6 TI). Hit hör l.ex. att föra dagboken,
att underteckna och expediera förelägganden för gäldenär (i sak hela den
handläggning som är obligatorisk i Bf-målen sedan väl en ansökan har tagits
upp) och atl vidla alla åtgärder i samband med delgivning.

1 praktiken utövas domarfunkfionen i den summariska
betalningsprocessen så gott som uteslulande av tingsnotarier. I de största
fingsrätlerna är varje notarie hell avdelad för sådana uppgifter under en del
av sin notarie-meritering. Vid andra tingsrätter sköter notarien under viss tid
dessa göro-

' Undersökningen finns redovisad i domstolsverkets
promemoria 1980-08-14 "Sammanfattning av och kommentarer till statistik
gällande mål om betalningsföreläggande vid Göteborgs tingsrätt". Se även
JO:s beslut 1980-10-22 i ärende Dnr 1838-1979, s. 7.

Prop. 1981/82:134 40

mål vid sidan av andra uppgifter. Genomgående gäller
emellertid att det är en ständig omsättning av handläggarna i L- och Bf-målen.

På bilrädessidan är det som regel särskild personal som
har den summariska processen som permanent arbetsuppgift. På många håll
förvärvar dessa domstolsbilräden med tiden stor erfarenhet och kunskap på området.
1 många tingsrätter förgranskar ett domstolsbiträde varje mål och föreslår
åtgärd, innan notarien tar befattning med målet.

Såvitt gäller delgivningsverksamheten kan nämnas följande.
Det är domare som beslutar om kungörelsedelgivning eller spikning (15 8 delgivningslagen
1970: 428, DelgL) och om partsdelgivning (3 6 DelgL). På domare ankommer också
alt kontrollera en verkställd delgivning. Den övriga befattningen med
delgivningsverksamheten sköts i praktiken ofta helt självständigt av
domstolsbilräden. Detta gäller helt naturligt ar-betet med att ställa i ordning
försändelser som skall delges och blanketter för delgivningen. Men det gäller
också val av delgivningsform och tidsfrist för delgivningsuppdrag, val av ny
åtgärd när etl delgivningsförsök har misslyckats, förgranskning av bevis om
delgivning med bedömning av om fler delgivningsåtgärder behövs och om beviset
behöver kompletteras. Delgivningsverksamheten vilar alltså i mycket stor
utsträckning på domstolsbi-irädena. Detta torde f. ö. gälla inte bara i fråga
om den summariska processen utan även beträffande andra mål vid tingsrätterna.

3 Reformplaner

På flera områden förbereds eller övervägs f.n. åtgärder
som kan komma att inverka på hanteringen av målen i summarisk process.

1 domstolsverkels regi förbereds en försöksverksamhet med
ADB-teknik för att rationalisera och underlätta handläggningen av Bf-mål.
Försöket planeras starta vid Göteborgs tingsrätt under år 1981. Den verksamhet
som planeras tar i första hand sikte på målregistrering. Med måldagboken som
underlag skulle dessulom på ADB-teknisk väg kunna åstadkommas en bäitre
överblick över de pågående målen och handlingarna i dessa saml bevakning av
tidsfrister l.ex. för utlämnade, ännu inte redovisade delgivningsuppdrag i
målen. Eventuellt kan med teknikens hjälp också en adressuppgift som har lett
till delgivning i etl mål tas lill vara för delgiv-ningsändamål i andra mål mot
samma gäldenär.

Stämpelskatteulredningen har i promemorian (Ds B 1980:7)
Avgifter vid tingsrätt m.m. föreslagit all den nuvarande avgiftsfriheten för
stat och kommun avskaffas. Förslaget kan, om det genomförs, få särskild
betydelse för den summariska processen. Som nämnts anlitas denna f.n. i viss utsträckning
för indrivning av beloppsmässigt obetydliga stadiga och kommunala fordringar.

Prop. 1981/82:134 41

Den summariska processens framtida utformning innefattas
även i rättegångsutredningens (Ju 1977:06) pågående översyn av vissa delar av
rätlegångsförfarandet. Utredningens betänkande väntas mot slutet av år 1981.

Genom den
nyligen antagna handräckningslagen (prop. 1980/81; 88, LU 25, rskr 252)
tillförs tingsrätterna en ny form av summarisk process, handräckningsmål.
Samtidigt görs den ändringen i LL atl den särskilda forumregeln för
fastighetsdomstolsmål inte skall gälla i det summariska processskedet. En L-
eller Bf- ansökan skall, om den gäller fordran som har faslig-helsdomstolskaraklär,
handläggas av domstolen i den ort där fastigheten är belägen, oavsett om den
domstolen är fastighetsdomstol eller ej. Regeln får betydelse i den allra
största delen av L-målen, som avser mål om hyra med eller ulan yrkande om
avhysning. Forumändringen innebär att dessa mål sprids ut över alla
tingsrätter. Den kommer att innebära en avlastning för de största, mest tyngda
tingsrätterna, men ger självfallet de övriga en ökad belastning. Lagändringen
träder i kraft den I januari 1982. I propositionen uttalas vidare att frågan
om en mer genomgripande reform av LL Qfr departementspromemorian Ds Ju 1977:5
Summarisk process) inte bör tas upp nu utan atl resultatet av
rättegångsutredningens arbete bör avvaktas.

I prop. 1980/81:10 med förslag lill ändringar i
kreditupplysningslagen (1973:1173) föreslås att den nuvarande processrätlsliga
regleringen av rätten till ersättning för inkassokostnad byts ut mot nya
civilrättsliga regler. I så gott som varje L- eller Bf-mål yrkar borgenären
ersältning för inkassokostnad. Om förslaget genomförs, kommer det atl föra med
sig vissa ändringar i tingsrätternas arbetsrutiner.

4 Hur fimgerar den summariska betalningsprocessen?

Tanken bakom den summariska betalningsprocessen är alt den
snabbi, enkelt och billigt skall leda fram till elt verkställbart avgörande.
Det är i dag på många håll svårt att leva upp lill dessa krav. Detta är mest
påtagligt vid flera av de största tingsrätterna där målbalanserna nu är
betydande. Tendensen är emellertid på väg all bli densamma vid de mindre
tingsrätterna.'

Det finns flera förklaringar till denna utveckling.
Tingsrätterna har oförberett fått ta emot en kraftig målökning på Bf-sidan.
Parallellt med denna har dessutom hanteringen vid domstol av de enskilda målen
blivit avsevärt tyngre. Delgivningssvårigheterna har ökal och
delgivningsresultatet blivit

' Till grund för denna promemoria ligger erfarenheter och
synpunkter som under arbetets gäng har inhämtats från Stockholms, Huddinge,
Handens, Malmö, Lunds, Helsingborgs, Göteborgs och Stenungsunds tingsrätter
samt den s.k. Göteborgsundersökningen, se not 1 till avsnitt 2.

Prop. 1981/82:134 42

allt sämre, vilket innebär ett avsevärt merarbete både för
fingsrätlerna och för anlitade delgivningsorgan.

Granskningen av ansökningarna har också blivit mer
tidskrävande. Många ansökningar - också sådana som framställs och ges in av
professionella ingivare, t. ex. inkassobyråer - är oklara eller ofullständiga
och måsle kompletteras. Detta innebär merarbete också för fingsrätlerna.

Vid de allra slörsla tingsrätterna leder dessutom redan
mängden av pågående mål till svårigheter att hantera och överblicka
aklmaterialet och alt bevaka utsatta frister för komplettering av ofullständiga
ansökningar och för lämnade delgivningsuppdrag.

Också i mindre tingsrätter har målökningen lett till
påtagligt ökad arbetsbelastning för den personal som är avdelad för den
summariska processen. Handläggningstiderna är på de flesta håll för långa. Vid
en större tingsrätt var nyligen väntetiden från det att en Bf-ansökan kom in
till dess föreläggande för gäldenären kunde skickas ut för delgivning fyra
månader. Vid en annan var väntetiden för att en ansökan skall bli registrerad
tre månader. Del blir också vanligare med fel i handläggningen, vilka medför
att man måste göra rättelse enligt 17 kap. 15 8 RB eller göra om hela
förfarandet.

På många håll har man försökt att möta situationen med
egen s. k. vardagsrationalisering. Som exempel kan nämnas nya hjälpmedel såsom
stämplar och blanketter samt avveckling av vissa arbetsmoment som har ansetts
gagna rättssäkerheten men som inte är författningsföreskrivna. Värdefulla
kontakter för utbyte av erfarenheter och tips om rationaliseringsmöjligheter i
arbetet tas också i samband med domstolsverkets blan-keltverksamhel och de kurser
om summarisk process som domstolsverket fordöpande anordnar för
domstolsbiträden.

Vid de största fingsrätlerna försöker man få hjälplig
överblick över målen genom att tillställa sina massborgenärer
målregislreringsbevis i syfte all borgenärens fortsatta kontakter i målet med
tingsrätten snabbt skall kunna hänföras till rätt mål.

På sina håll har man sett sig tvingad lill ganska
drastiska åtgärder. Som exempel kan nämnas följande.

Vid en domstol bmkar en massborgenär själv svara för
utskrift av lagsökningsutslag i sina mål genom att ge in en ifylld
utslagsblankett tillsammans med ansökan.

I en annan domstol registrerar man inte sådana ansökningar
som är i behov av en viss - mycket vanlig - typ av komplettering utan skickar
dem ulan åtgärd direkt tillbaka till ingivaren.

Som punktinsatser förekommer all hela domarpersonalen vid
en fingsrätl tas i anspråk för att arbeta av Bf-balansen i domstolen.

Arkivering av handlingar i avslutade mål har, bedömd som
en mindre angelägen uppgift än löpande handläggning, t. v. helt lagls åt sidan
i en stor tingsrätt.

I åtskilliga tingsrätter har vissa rutinkontroller av
ansökningarna helt slopats.

Prop.
1981/82:134 43

Verksamheten vid Stockholms tingsrätts enhet för L- och
Bf-mål har nyligen inspekterats av justitieombudsmannen (JO) Anders Wigelius.
I protokollet över inspektionen anförde JO bl.a. följande om förhållandena på
Bf-sektionen. Mängden mål, framhöll JO, gjorde att den tid som den handläggande
personalen hade till sitt förfogande för varje enskilt mål var liten. Det var
naturligt att kravet på noggrannhet vid handläggningen lidvis stått tillbaka
för intresset all komma tillrätta med stigande balanser. Mot denna bakgrund var
del enligt JO inte svårt att vid en genomgång av etl antal mål och akter finna
brister i olika avseenden i handläggningen. Förhållandena var emellertid sådana
alt det inte var meningsfullt att rikta kritik mot handläggningen i enskilda
mål. - Enligt JO ville det synas som om handläggningen i första hand varit
inriktad på att klara av de för dagen inkommande ansökningarna. Resurserna hade
uppenbarligen inte räckt lill alt i erforderlig omfattning behandla de mål som
av olika anledningar blivit liggande i avvaktan på kompletteringar. JO
konstaterade att i många fall någon åtgärd inte vidtagits på över två år. Den
nuvarande situationen fick huvudsakligen tillskrivas det faktum alt
mållillslrömningen kommit att överskrida de ramar inom vilka den nuvarande
organisationen var tänkt all arbeta.

JO framhöll sammanfattningsvis alt situationen på
sektionen enligt hans mening var mycket alarmerande. Under den senaste
femårsperioden hade antalet mål ökat med över 70 %. JO var av den bestämda
uppfattningen all det inle räckte med atl avvakta införande av ADB vid
sektionen utan alt del var nödvändigt att snarast vidta olika åtgärder för alt
förbättra lägel. I annat fall förelåg del en uppenbar risk för att
handläggningstiderna, som redan idag var alltför långa, blev än längre, att
rättsförluster uppstod genom att l.ex. handlingar kom på avvägar samt att
arbetsmiljön blev oacceptabel. - Eftersom såväl justifiedepartemenlel som
domstolsverket var informerade ansåg JO del f. n. inte behövligt all företa
någol annat än all översända protokollet över inspektionen till
justitiedepartementet och domstolsverket.

Del kan lilläggas att balansläget vid Stockholms tingsrätt
nu, efter en tillfällig massiv personalinsats, har förbättrats avsevärt.

Under hösten 1980 uppvaktades justitieministern av
Sveriges domareförbund som överlämnade en promemoria angående arbetssituationen
vid de allmänna domstolarna (särskill tingsrätterna). 1 promemorian nämns bland
de faktorer, som har försvårat arbetssituationen i tingsrätterna, ökningen av
antalet L- och Bf-mål, ökade delgivningssvårigheter - främst beroende på
befolkningens större rörlighet och slörre spridning under året av ledigheter -
saml de ökade krav på domarnas insatser i bl. a. L-mål som har ställts genom
nya författningar.

I promemorian anförs vidare bl. a. följande. Många domare
tycker sig nu föra en ojämn kamp när de strävar efter att iaktta stadgade
frister och expeditionslider och efter att hålla balanserna på en rimlig nivå.
Man är från domareförbundets sida medveten om alt de ekonomiska resurserna är

Prop.
1981/82:134 44

knappa och aU del därför är angeläget att alla möjligheter
lill rationaliseringar tas till vara i den mån så kan ske utan fara för
rättssäkerheten. Några radikala förbättringar härigenom tycks dock inte vara i
sikte. Del nyligen framlagda förslaget om förenklad domskrivning har troligen
endast marginell betydelse. Förbundet hoppas mer på rättegångsutredningen, men
det kommer troligen att dröja länge innan förslag av utredningen leder till
lagstiftning. Det finns anledning att befara all situationen åtminstone i vissa
domstolar kan bli ohållbar innan rationaliseringsåtgärder får praktisk
belydelse. Man måsle troligen från justitiedepartementets sida vara beredd atl
lagstiftningsvägen bestämma hur domstolarna skall förfara om balanserna blir
så stora att någon del av verksamheten måste läggas ner temporärt. Domstolarna
kan, framhålls det, inte ta ansvaret för sådana avgöranden.

5 Principerna for åtgärder

Av det tidigare anförda framgår alt omedelbara åtgärder
måsle vidtas för att förbättra situationen vid domstolarna och åter få den
summariska processen att fungera som en snabb, enkel och billig processform.
Del är i dagens statsfinansiella läge inte möjligt att i någon nämnvärd
utsträckning lösa problemen genom personaltillskott. I stället måste man
sträva efter atl förenkla verksamheten och, med bibehållande av den
grundläggande rättssäkerheten, sortera bort sådana arbetsmoment som utan
större olägenhet kan undvaras.

Som nämnts är den summariska processen föremål för översyn
av rätte-gångsulredningen. Etl delbetänkande från utredningen väntas mot slutet
av år 1981. Läget hos tingsrätterna är sådanl all åtgärder beträffande den
summariska betalningsprocessen måste vidtas nu, dvs. ulan avvaktan på
resultatet av utredningens arbete. Det är emellertid samfidigt angeläget att
rättegångsutredningens översyn inte föregrips. Den nu aktuella översynen bör
därför inle beröra de grundläggande principerna för processen. Den bör vidare
koncentreras på åtgärder som kan vidtas utan alltför stor tidsutdräkt.

Från Stockhohns tingsrätt har överlämnats en rapport över
olika problem i handläggningen och förslag till åtgärder för att komma till
rätta med dem. Synpunkter i ämnet har vidare inhämtats från en del andra
tingsrätter.

Genomgående anges som huvudproblem brister eller
oklarheter i ansökningarna samt svårigheter i samband med delgivning och med
alt avsluta målen när delgivning trots försök inte kan genomföras.

Prop.
1981/82:134 45

6 Ansökningarna 6.1 Forumprövningen

Enligl 31 § LL gäller beträffande både L- och Bf-mål atl
forumreglerna för tvistemål skall tillämpas, alt rätten självmant skall pröva
sin behörighet och atl prövningen skall ske på gmndval av borgenärens uppgift
om de omständigheter som betingar rättens behörighet. En sådan uppgift skall
tas för god, om det inte finns anledning att anta all den är oriklig. Med få undantag
är det fommregeln i 10 kap. 1 6 RB, enligt vilken behörig tingsrätt är rätten i
den ort där svaranden har sitt hemvist, som skall tillämpas i de mål där
gäldenären är fysisk person.

Avgörande för forumbedömningen är enligt 10 kap. 15 8 RB
förhållandena när stämning delges svaranden. Tillämpat på summarisk process
innebär delta att tidpunkten när rättens föreläggande i målet delges gäldenären
är avgörande. Del åligger rätten atl självmant pröva sin behörighet innan målet
las upp och att därefter, så snart anledning finns, ompröva detta inledande
ställningstagande fram fill dess delgivning har skett med gäldenären.

Under delgivningsförsök med en fysisk person visar del sig
inle så sällan all gäldenären inte finns på den adress som har uppgivits i
ansökningen. I stället kanske han finns pä en ort som ligger utanför
domsområdet. Om det då inte visas att gäldenären ändå har hemvist (är
mantalsskriven) inom domsområdet, skall rätlen avvisa ansökningen.

Delgivningsförfarandet kan i det enskilda fallet bli
mycket långvarigt. Det förekommer att detta förfarande, under många successiva
delgivningsförsök på samma eller olika adresser, sträcker sig över flera år.
Under tiden kan mantalsskrivningen hinna ändras. Det kan alltså bli aktuellt
atl avvisa målet sedan åtskilliga delgivningsförsök har gjorts och avsevärda
kostnader lagts ner. Regelsystemet kan till och med medföra att det sista
delgivningsförsöket — på den adress som dokumenterar domstolen som
"fel" - faktiskt har lett till att gäldenären har blivit delgiven.
Också då måste emellertid avvisning ske.

Efter avvisning har borgenären att välja mellan att ge upp
och avskriva sin fordran eller all göra en ny ansökan till den
"rätta" domstolen. Efter en ny ansökan kan det visa sig all
gäldenären inte längre finns på den tidigare adressen. Det kan då bli aktuellt
med nya delgivningsförsök som, när gäldenären äntligen är delgiven på nytt, kan
utmynna i avvisning också av denna senare ansökan.

Många domstolar tillämpar inte avvisningsregeln i dessa
situationer utan fortsätter handläggningen och avgör målet. Delta fömtsätter
dock att gäldenären inte gör fomminvändning. Praxis varierar emellertid. Den
av lagen föreskrivna ordningen är oekonomisk och tidskrävande för borgenärerna
och för berörda domstolar och delgivningsorgan. Indirekt kan den bli till
nackdel också för gäldenärerna.

Bakom hemvistregeln finns grundtanken att gäldenären inte
skall i onö-

Prop. 1981/82:134 46

dan utsättas för koslnader och olägenhel, l.ex. för resa
lill en avlägsen domslolsort. Sådana hänsyn har emellertid föga spelrum i
summarisk process, där handläggningen i praktiken undantagslöst är skriftlig.
Avgörs målet till borgenärens fördel, dvs. genom att en exekutionstitel
utfärdas, kan denna användas hos behörig exekutiv myndighet oavsett vid vilken
domstol den har tillkommit. Domstolsorten får betydelse om målel efter
hänskjutande eller ansökan om återvinning skall handläggas i tvistemålsprocess
och det alltså kan bli tal om personlig inställelse. Målet las då upp av den
tingsrätt som har utfärdat exekutionstiteln även om detta medför långa resor
för parterna. Det är emellertid bara en ringa andel av L- och Bf-målen som går
till tvislemålsbehandling. Det kan nämnas alt av de cirka 417000 Bf-mål som kom
in till fingsrätlerna under år 1980 hänsköls enligt domstolsverkets statistik
12 700 till rättegång.

För både borgenärer, tingsrätter och delgivningsorgan
skulle det vara mest praktiskt och rationellt om handläggningen i ett L- eller
Bf-mål som en gång har tagits upp kan fortgå oberoende av eventuella nya
omständigheter med anknytning till fommfrågan. Detta kan uppnås genom alt
rättens officialprövning begränsas till målets inledningsskede, dvs. lill den
prövning som normalt utmynnar i att en ansökan tas upp till handläggning.
Prövning inom ramen för den tvingande forumregleringen i 10 kap. 17 8 RB bör
dock kunna göras också efter det inledande processkedet. Om gäldenären framställer
foruminvändning i målet, skall invändningen naluriigtvis också prövas.

Genomförs den nu förordade ändringen bör en motsvarande
ändring göras i den av riksdagen nyligen antagna handräckningslagen.

6.2 Behörighetskontrollen

I LL finns inga regler om styrkande av parters och ombuds
behörighet. 1 stället gäller reglerna i RB.

I 11 kap. RB finns regler om ställföreträdare för part.
Enligt 11 kap. 2 8 RB förs lalan för en juridisk person av den som är den
juridiska personens ställföreträdare. Bevis om alt den som uppges vara
ställföreträdare för part är behörig behövs inte. såvida inle rätten finner att
bevis bör företes (II kap. 4
8RB).

Beträffande ombud finns bestämmelser i 12 kap. RB. Enligt
12 kap. 9 8 skall skriftlig fullmakt företes i huvudskrift när ombudet första
gången för talan i målet vid rätten. Sker inte del skall rätten ge ombudet tid
aU förete fullmakten. Enligt 12 kap. 12 8 skall en fullmakt innehålla ombudets
namn. Elt ombud får enligt 12 kap. 13 8 sätta annan i sitt ställe, om parten
har gett lov till det.

Göleborgsundersökningen (se avsnitt 2) visar all 75 % av
ansökningarna i Bf-mål kommer från "professionella", dvs.
inkassobyråer eller offentlig-

Prop.
1981/82:134 47

rättsliga (stadiga och kommunala) organ. Det kan antagas
att dessa siffror speglar förhållandena i stort vid tingsrätterna.

1 inkassobyråmålen förs borgenärens talan undantagslöst av
ombud. Talan genom ombud är också den ojämförligt vanligaste konstmkfionen i
mål med offentligrätlslig borgenär. Ofta är det en Qänstemän hos borgenären som
fungerar som ombud. Också i andra mål är det ganska vanligt att talan förs
genom ombud (vanligen en person som är anställd hos borgenären men som inte har
ställning av ställföreträdare, i enstaka fall en privatperson eller advokat).

Borgenärer med stor inkassoverksamhel har ofta en
rällegångsfuUmakl deponerad hos en eller flera domstolar. Till varje ansökan
bifogas då bara en fullmaktskopia eller en hänvisning till den deponerade
fullmakten. De slörre domstolarna har fullmaklsbanker, som ideligen fylls på
med nya fullmakter och tenderar att bli svåröverskådliga och tungarbetade,
någol som har särskild betydelse när ständigt nya handläggare träder lill och
måste orientera sig i fullmaktsbanken.

Inkassobyråernas fullmakter har vanligen
standardutförande. Fullmakten upptar namnen på samtliga handläggare som
Qänstgör på inkassobyrån vid fullmaktstillfällel samt ett generellt medgivande
för dem att sätta annan i sitt ställe. Fullmakten är vanligen elt uttryck för
ett uppdrag till byrån atl sköta borgenärens samtliga inkassouppdrag. Den
kommer till användning i många mål under uppdragstiden.

I takt med all den professionella inkassoverksamheten
expanderar ökar rörligheten i de professionella ingivarnas handläggarkadrer.
Nya handläggare rekryteras fortlöpande, emellanåt går handläggare över från en
byrå till en annan. För varje ny handläggare på en byrå behövs nya fullmakter
från uppdragsgivarna eller transportfullmakter från någon handläggare som
omfattas av den tidigare fullmakten.

Dessa förhållanden medför atl tillämpningen av 12 kap. 9 8
RB innebär en omfattande kontrollverksamhet. Kontrollen skall enligl lagen
göras i varje mål där ombud förekommer. Dessutom visar erfarenheter från
granskningen alt korrekt fullmakt inte sällan saknas: fullmakt saknas helt,
bifogad fullmakt är utfärdad av fel borgenär eller av obehörig person eller
fullmakten ger ingen ombudsbehörighet för just ombudet i målet. Enligt RB;s
regler skall då ombudet ges tillfälle att komma in med en korrekt fullmakt.
Delta betyder i praktiken alt dels kompletteringsföreläggande skall utfärdas och
expedieras, dels tidsfristen för kompletteringen bevakas och dels i sinom tid
inkommen - eller inte inkommen - komplettering åtgärdas. Utöver arbetsmomenten
drar detta med sig atl handläggningstiden för målel i fråga förlängs och
mängden av pågående mål ökar.

För professionella ingivare bör det vara en självklar
mtinåtgärd all kontrollera att det finns en riklig fullmakt i samband med att
ansökan ges in. Förklaringen till att detta på sina håll ändå underlåts torde
vara etl för högt arbetstempo och i enskilda fall en bristande kunskap om
gällande författningsbestämmelser och om fullmaktens funktion.

Prop. 1981/82:134 48

I
många fall är borgenären en juridisk person (aktiebolag, handelsbolag,
ekonomisk förening eller offentligrältsligt subjekt). Vid tingsrätterna är del
vanligt att man i sådana fall också kräver registreringsbevis beträffande
borgenären. Registreringsbeviset används för kontroll av atl en behörig person
har utfärdat fullmakten resp. har undertecknat ansökan. På sina håll anses registreringsbeviset
dessutom behövas för domstolens kontroll av borgenärens idenfilel. Om
vederbörligt registreringsbevis saknas, föranleder det
kompletteringsföreläggande i enlighet med vad som tidigare har beskrivits.

LL bygger på ett förslag
av processlagberedningen. Beredningen utarbetade den summariska Bf-processen
utifrån synsättet att tvisterna "i allmänhet härröra mera från bristande
vilja eller förmåga alt betala och därav föranledd strävan att så långl som
möjligt förhala verkställighet än från anspråkets tvistiga
beskaffenhet".' Denna beskrivning avspeglar utan tvivel tillståndet på den
summariska processens område också idag. Som tidigare nämnts är del en
obetydlig del av L- och Bf-målen som blir föremål för domstolsbehandling efter
det summariska processkedet.

Mot
den bakgmnden framstår tingsrätternas nuvarande befattning med kontroll och
hantering av fullmakter och registreringsbevis knappast som rationell. Del
finns anledning att ifrågasätta om inte verksamheten i denna del skulle kunna
förenklas avsevärt utan att rättssäkerheten skulle sällas åt sidan.

Domstolarnas
behörighelskonlroll skulle förenklas redan om man kopplar loss den summariska
processen från RB:s fullmaklsregler och i stället ger denna processform en
enklare reglering. Tre olika lösningar är tänkbara: att göra fullmakt
obligatorisk redan då ansökan ges in, att i fråga om inkassobyråmålen godta
fullmakt för byrån resp. någon handläggare på byrån, oavsett om just den
handläggare på byrån som skriver under ansökan har fullmakt, och att hell slopa
fullmaktstvångel.

RB:s
regler, som medger ombud ett uppskov för att förete fullmakt, har betydelse i
situationer där det krävs etl snabbt juridiskt agerande och en skriftlig
fullmakt inte kan inväntas utan risk för rättsförlust. Ett praktiskt exempel är
när en inlerimisfisk säkerhetsåtgärd behövs för all säkerställa betalning. För
sådana situationer är emellertid den summariska processen typiskt sett varken
avsedd eller lämpad. I Bf-mål kan f. ö. säkerhetsåtgärder inte tillgripas
alls. Inom den summariska processen finns sålunda inte något nämnvärt behov av
en uppskovsregel.

Del
kan därför knappast resas några vägande invändningar mot en regel som gör del
obligatoriskt all förete en korrekt fullmakt redan i samband med ansökan. En
sådan regel skulle göra det möjligt för domstolarna atl genast avvisa en
ansökan när korrekt fullmakt inte finns med och avlasta domstolarna del
omfattande arbetet med atl begära och hanlera komplettering med fullmakt.

' Prop. 1946:28 s. 85 f

Prop.
1981/82:134 49

Om
"byråfullmakter" godtas, skulle det ge en avsevärd ytterligare
ar-betslättnad. Principiellt kan mot en sådan lösning invändas att den markant
bryter mot det allmänna regelsystemet på fullmaktsområdet, som förulsätter elt
personUgt ansvar.

Arbetsvinsten
skulle bli ännu större om den obligatoriska fullmaktsgranskningen kunde tas
bort hell. Byråombudens svårigheter emellanåt att förete en korrekt fullmakt
har sin gmnd i den inre arbetsfördelningen inom en inkassobyrå och byråernas
verksamhetsformer snarare än i alt det skulle saknas ett uppdrag för byråns
handläggare.

Inkassoverksamheten - där
domslolsskedet är ett av flera led - drivs vanligen så att en borgenär avtalar
med inkassobyrån om alt den skall sköta hans inkassoåtgärder. Erhållna uppdrag
från olika borgenärer fördelas sedan mellan byråns handläggare. För borgenären
lär det för det mesta vara ulan intresse - och många gånger okänt - vilken
handläggare som sköter hans ärenden. Inkassobyråernas arbetssätt innebär
dessutom atl handläggarna rycker in för varandra vid behov. Det i vanlig
dömande verksamhet gmndläggande personliga sambandet mellan uppdrag och ombud
har alltså knappast någon motsvarighet här. Ansökningarna framställs dessulom
i allt större utsträckning med ADB-teknik enligt del dalaprogram som används på
byrån. Betalning av den fordran uppdraget gäller görs - om den inle sker direkl
lill borgenären - till byrån, däremot inle fill den enskilde handläggaren.

Många
gånger är det för en tingsrätt väl känt och t. o. m. dokumenterat alt en viss
inkassobyrå har etl löpande inkassouppdrag för en viss borgenär. Kontrollen
gäller där i praktiken att just den handläggare som skrev under ansökan
omfattas av fullmakten resp. att det finns erforderlig irans-portfullmakt för
just den handläggaren. Denna kontroll är, mot den nyss tecknade bakgrunden,
skäligen betydelselös.

Vanligt
är också alt för större borgenärer med egen inkassoverksamhel (l.ex. vissa
kommuner och landsfing) ansökan skrivs under av en befattningshavare hos
borgenären. I sak är det också här oftast den interna arbetsfördelningen som
avgör om det är en ställföreträdare eller ett ombud som sköter denna del av
verksamheten. Också här ter sig kontrollen i sak betydelselös.

Av
det anförda framgår att domstolarnas fullmaktsgranskning i den summariska
betalningsprocessen i det övervägande antalet fall inte Qänar något verkligt
syfte. Fullmaktstvånget och därmed kontrollarbetet bör därför slopas. En sådan
åtgärd kan inte anses stå i strid med rimliga rättssäkerhetskrav.

Naturliglvis
kan det förekomma fall, där en kontroll är påkallad av någon särskild
omständighet. Domstolarna bör givetvis inte berövas slöd för att i ett sådant
fall kräva in fullmakt.

En
fullmaklsregel enligt det nyss anförda kan utformas efter viss förebild av regeln
i 11 kap. 4 6 RB om ställföreträdares behörighet, som över-4 Riksdagen
1981/82. 1 saml. Nr 134

Prop, 1981/82:134 50

lämnar
lill domstolens bedömande i det enskilda fallel om dokumentation behövs. Regeln
i 11 kap. 46 bygger emellertid på en skyldighet för rätten att se till att
behörighet föreligger' och sålunda att kräva underlag för kontroll av
behörigheten i fall där behörigheten inle är känd för rätten. Full-maklsregeln
skall däremot begränsa rättens kontrollplikt till sådana rena undantagsfall,
där någon särskild omständighet pekar på alt behörighet saknas. Som
förutsättning för att domstolen skall kräva in fullmakt bör därför gälla att
någon särskild omständighet gör det påkallat. Regeln bör ha sin plats i LL.

Det
kan inte uteslutas - varken med nuvarande ordning eller med den nu förordade -
all ett eller annal fall av missbruk kan förekomma, dvs. aft någon utan uppdrag
uppträder som ombud för annan och på det sättet inleder rättegång och kanske
lill och med uppbär betalning för annans fordran.

Beslämmelser
angående skadeståndsskyldighet för den som uppträder som ombud utan behörighet
i och utom rättegång finns i 12 kap. 20 6 RB och i 25 § lagen (1915: 218)om
avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område.

Principen
är atl den som uppträder som ombud svarar för att han är behörig till del.
Saknas behörighet kan del föregivna ombudet vara skyldigt att ersätta motparten
eller annan de rättegångskostnader som uppkommit genom att vad ombudet har
företagit inle är bindande för parten. Utompro-cessuellt gäller likartade
bestämmelser om ersättningsskyldighet.

I
fall av missbmk är sålunda det föregivna ombudet ansvarigt både för kostnader
som skulle ersättas i den summariska processen och för t. ex. erlagd
betalning. Del bör emellertid hållas i minnet att enligt domstolspraxis
gäldenären inte kan lillerkännas ersättning i del summariska processkedet för
sina kostnader i del skedet såvitt gäller Bf-målen.

Om
det nuvarande fullmaktsobligatoriet enligt 12 kap. 9 8 RB ersätts av en fakultativ
regel, som hänvisar domstolen till att kräva dokumentation bara när någon
särskild omständighet gör det påkallat, synes därför gäldenärens intresse av
att ombudet verkligen har huvudmannens uppdrag vara tillgodosett i stort sett i
samma utsträckning som nu.

När
del gäller företeende av registreringsbevis eller annan behörighetshandling
beträffande en borgenär är, enligt vad som har berörts i del föregående, ett
skäl härtill atl få klarlagt behörigheten för ställföreträdare som har utfärdat
fullmakt eller undertecknat ansökan (11 kap. 46 RB). Motivet för alt generelll
kräva registreringsbevis beträffande borgenär är dessulom intresset att
kontrollera borgenärens identitet (finns denna juridiska person? är den
verkligen en juridisk person? är den rätl betecknad i ansökan?). Denna
kontroll sägs på domstolshåll ha en viss betydelse. Kontrollen mot
registreringsbeviset visar sålunda emellanåt atl det råder en viss oklarhet hos
borgenärer och ombud om begreppet juridisk person och dess

' NJA II 1943
s. 123 f.

Prop. 1981/82:134 51

innebörd
(l.ex. att firma inte är juridisk person). Del förekommer också att borgenärens
namn i ansökan inte stämmer överens med den officiella, registrerade
beteckningen.

En identitelskontroll av
del slag som nu nämnts är inle författningsföre-skriven. Kontrollen görs i
praktiken bara beträffande juridiska personer. Någon molsvarande kontroll
(l.ex. alt i ansökan uppgivet personnummer är rätt) görs inte beträffande
fysiska personer.

Det är ett rimligt krav
att ett seriöst inkassoföretag i samband med mottagandet av inkassouppdrag gör
sig underrättad om vem uppdragsgivaren är. En seriös borgenär bör givetvis
också känna och använda sin egen officiella beteckning. Det kan t. o. m.
ifrågasättas om det inte skulle anses strida mot god inkassosed atl försöka
driva in en fordran för - som det visar sig - en icke existerande eller
uppenbart oberättigad uppdragsgivares räkning.

Det
ter sig naturiigt atl i den summariska betalningsprocessen bevakningen av
borgenärens identitet överlämnas till gäldenären, söm kan förväntas ha viss
överblick över med vem han har ell ekonomiskt mellanha-vande. Ett befogat
bestridande från gäldenären av innehåll att fordringen i målet inle tillkommer
den i ansökan uppgivna borgenären torde komma att leda till att den begärda
exekutionstiteln i målet uteblir. Har sådan utfärdats och del i samband med
begäran om verkställighet skulle visa sig att borgenären är i betydelsefull mån
oklart eller orikfigt angiven i exekutionstiteln, torde verkställighet inte
komma att medges.

Domstolarnas
nuvarande självpåtagna kontroll av borgenärens identitet när det gäller
juridiska personer synes därför kunna avvaras för de flesta fall. För styrkande
av behörighet som ställföreträdare för borgenär (l.ex. genom registreringsbevis)
bör gälla en regel motsvarande den föreslagna fullmaktsregeln.

Sammanfattningsvis synes
alltså kravei på registreringsbevis beträffande borgenär som är juridisk
person samt kravet på fullmakt för den som för talan i egenskap av ombud kunna
slopas för de flesta fall. I fortsättningen bör registreringsbevis och fullmakt
företes endast när någon särskild omständighet gör det påkallat. Härigenom kan
uppnås en inle oväsentlig arbetsbesparing hos fingsrätlerna. Del bör övervägas
om inle en motsvarande ordning då bör gälla även beträffande
handräckningsmålen.

Registreringsbevis
eller molsvarande dokumentation beträffande gäldenären fyller vanligen
funktionen all ge underiag för forumprövningen. När gäldenären är juridisk
person brukar den forumregel som åberopas vara 10 kap. I 6 tredje stycket RB,
som anknyter till styrelsens säte eller motsvarande. Registreringsbevisets
uppgifter om behöriga ställföreträdare behövs också ofta för rättens kontroll
av all delgivningen med gäldenären är koiTekt. Dessa omständigheler gör atl
registreringsbevis för gäldenären också i fortsättningen måste företes i samma
utsträckning som sker f. n.

Prop, 1981/82:134 52

6.3 Yrkanden och grunder

I en Bf-ansökan skall enligt LL anges del belopp som
fordras och vad fordringen grundar sig på.

Enligt tingsrätternas erfarenhet anges ofta grunden på ett
så lakoniskt säll, att det kan vara svårl att klargöra vilken grund borgenären
åberopar. Detta gäller såväl i del summariska processkedet som i det efter
hänskjutande eller återvinning följande tvistemålsskedet. En anledning till
detta kan vara att en del handläggare hos inkassobyråer och liknande har otillräckliga
kunskaper om innebörden av de juridiska begrepp de sysslar med.

Alt tillgodose utbildningsbehovet hos handläggarna på
inkassobyråer m.m. är alltså en betydelsefull åtgärd om man vill underlätta
domstolarnas situation. Alt möta bristfälliga ansökningar med den stramaste
avvisnings-praxis som lagstiftningen f.n. medger är i etl längre perspektiv en
sämre lösning.

Föreliggande utbildningsbehov kan i viss utsträckning
tillgodoses genom att domstolsverket i den handbok för den summariska processen
som verket nu för-bereder i samverkan med bl.a. datainspektionen ger viss
handledning om de grundläggande bestämmelserna och juridiska begreppen.
Behovet blir än större, om förslagen i prop. 1980/81; 10 genomförs Qfr avsnitt
6.3). En sådan handledning kan också åsladkomma en slörre enhetlighet än f. n.
i hanteringen både hos inkassoföretagen och tingsrätterna.

Särskilda problem finns, enligt vissa tingsrätter, när del
gäller ränteyrkandena. Ett problem är yrkande om ränta på ränta, t. ex. när
kapitalfordran är det sammanlagda beloppet av ett antal delfo'-dringar enligt
fakturor, av vilka någon är räntefaktura, och ränta i ansökningen yrkas på
faktura-fordringarnas sammanlagda belopp'. 1 fall där i ansökan framställs
yrkande om ränta på ränta utan alt grund för sådant yrkande alls anges, torde
förutsättningar föreligga för att direkt, utan kompletteringsföreläggande för
borgenären, avvisa ansökningen i den delen. ,

Elt annal problem är att någon av de uppgiftskomponenler
saknas, som är nödvändiga för att räkna ut del belopp som skall belalas i
ränta. Vanligen är den felande uppgiften utgångsdagen för ränteberäkningen.
Som exempel kan nämnas att ränta yrkas "från förfallodagen". Vilken
dag som är förfallodag framgår dock varken av ansökan eller bifogade
handlingar. Här finns ett yrkande, fastän det är oklart uttryckt. En lösning är
att införa en särskild lagregel, som för sådana fall anger att räntan skall
utgå först från delgivningsdagen.

' Se avgörande av hovrätten för Övre Norrland 1980-04-11,
refererat i Rättsfall från hovrätterna 1/1980 som nr 17/80.

Prop, 1981/82:134 53

6.4
Tillämpningsområdet för Bf-processen: bara en gäldenär

Enligt
20 8 LL får i samma Bf-ansökan inle framställas krav mot mera än en gäldenär.
Denna bestämmelse slår i sak oförändrad kvar alltsedan tillkomsten av 1937 års
LL. I mofiven till den ursprungliga bestämmelsen hänvisas till JO:s
ämbetsberättelse 1929 s. 166.' Där behandlas överexeku-tors tillämpning av då
gällande lag om handräckning för fordrans utfående, särskilt i frågan huruvida
i en och samma ansökan kunde riktas krav mot mer än en gäldenär. JO
konstaterade att frågan i den praktiska tillämpningen aktualiserades i fråga
om anspråk riktade mot flera solidariskt ansvariga gäldenärer. JO uttalade all
handräckningslagen i dess dåvarande gestaltning inte var väl avpassad för annat
förfarande än sådant där varje ansökan avsåg endast en gäldenär. JO mofiverade
sitt ställningstagande med - förutom specialregler om delgivning och
handräckningskostnad utan motsvarighet i nuvarande lagstiftning - dels alt stöd
i lag saknades för att kräva solidarisk ansvarighet som villkor för ansökan,
att någon prövning i sak av den solidariska belalningsansvarigheten därför inte
kunde ske inom handräckningsförfarandet och därför prövningen härav uppkom
först i verkställighetsskedel, där underlaget för prövningen kunde vara
diskutabelt eller ofillräckligt, dels att det var tveksamt vilken verkan som i
mål mot flera gäldenärer skulle tillmätas bestridande från endast en av dem.

Prakfiska
situationer, där elt solidariskt ansvar kan ligga bakom ansökningar om
betalningsföreläggande, är vissa fall av borgen (borgen för checkräkningskredit),
bolagsmäns ansvar i handelsbolagsförhållanden och visst redaransvar i
partrederi.

En
borgenär som vill skaffa en exekutionstitel beträffande en fordran mot flera
solidariskt ansvariga, kan göra detta antingen genom stämning -och därigenom
underkasta sin fordran den mera tungrodda och omständliga tvistemålsproceduren
- eller genom Bf-ansökan men då i en särskild ansökan mot var och en av
gäldenärerna. I ansökningarna om Bf måste hela fordringsbeloppet uppges i
förhållande lill varje gäldenär. Resultatet blir att borgenären så småningom
kan ha förvärvat lika många exekutionstitlar som antalet gäldenärer, varje
exekutionsfilel berättigande till utmätning/betalning för hela fordringen.

Tingsrätten
kan i hithörande situationer rekommendera borgenären att i stället anlita
stämningsförfarandel. Behandling såsom Bf kan emellertid inte vägras. Från både
domstolar och kronofogdemyndigheter, som kan nödgas medverka till
verkställighet av ett för högt fordringsbelopp, har framförts kritik mot lagens
nuvarande ståndpunkt.

Det
får anses ofillfredsställande alt domstolar och kronofogdemyndigheter på detta
sätt medverkar till atl skapa förutsättningar för en materiellt

' Prop. 1937:156 s. 72.

Prop.
1981/82:134 54

ogrundad
betalning. Överbetalning kan utverkas av en illojal borgenär genom atl de
parallella exekulionsfitlarna avsiktligt missbmkas. Också en lojal borgenär
kan genom förbiseende tänkas göra detta.

Problemet
kan i och för sig lösas genom all från tillämpningsområdet för Bf-processen skärs
bort anspråk för vilka flera gäldenärer rent faktiskt svarar solidariskt.
Detta skuUe emellertid möta avsevärda lagtekniska svårigheter. Ett förbud av
den innebörden skulle vidare vara alltför lätt alt kringgå genom formuleringen
av ansökan.

En
mera praktisk lösning skulle vara att öppna processformen för ansökan mot
flera gäldenärer just förde solidariska fallen, dvs. under förutsättning att i
ansökan påstås och åberopas solidariskt betalningsansvar för alla gäldenärerna.
Med en sådan reglering skulle i ansökan få anges grunden för det påstådda
solidariska ansvaret. Domstolens prövning kommer då alt omfatta all den
åberopade grunden, om den är i sak riklig, leder till alt gäldenärerna är
solidariskt ansvariga.

Med
en sådan utformning av tillämpningsområdet uppkommer inte de av JO befarade
svårigheterna på verkställighetssladiel. Den nuvarande risken för avsikdig
eller oavsikdig öververkställighel torde också elimineras, eftersom det direkt
av exekutionstiteln kommer att framgå att det rör sig om solidarisk
betalningsskyldighet. För borgenären skulle det bl. a. från kostnadssynpunkt
vara fördelaktigt alt utnyttja möjligheten att ta upp kraven i en enda ansökan.

Naluriigtvis
kan det förekomma att en av gäldenärerna bestrider medan de övriga lämnar ansökan
obestridd. Är bestridandet i realiteten en invändning om rättegångshinder - t.
ex att fordran avser skadestånd — är del fråga om en förutsättning för
processen, som domstolen skall beakla ex officio. En sådan invändning kommer
alltså att leda till en enhetlig bedömning med verkan för samtliga gäldenärer
i målet.

Avser
invändningen forumfrågan, l.ex. frågan om tillämpning av hemvistregeln, får
invändningen behandlas i förhållande till den invändande gäldenären men inte
dämtöver (någon generell fommprövning ex officio skall ju, enligl vad som
föreslås, se avsnitt 6.1, inte åligga rätten efter den inledande prövningen av
ansökan). Avser foruminvändningen däremot att domstolen över huvud laget inte
är behörig atl handlägga målet l.ex. på gmnd av att det skall handläggas vid
fasfighelsforum enligl 10 kap. 10 8 RB, följer av 10 kap. 17 6 RB atl rättens
bedömning av invändningen kommer atl bli gällande för hela målet och alltså får
verkan också för övriga gäldenärer.

Bygger
ett bestridande på en invändning om att betalning redan har skett, kommer
bestridandet enligl allmänna regler att gälla endast till förmån för den
bestridande, medan slutbevis kommer all meddelas i fråga om de icke bestridande
gäldenärerna. Även om detta inte är helt liltfredsstäl-lande, innebär lösningen
ändå inte ell sämre rättsläge för gäldenären än del nuvarande. En gäldenär, som
har försummat att bestrida under Bf-proce-

Prop. 1981/82:134 55

duren, kan senare genom ansökan om återvinning föra upp
saken till prövning.

7 Delgivning

7.1 Allmän bakgrund

Delgivning med part är mestadels en fömtsättning för atl
domstolarna skall kunna slutföra sin uppgift att handlägga och avgöra mål. När
delgivningssvårigheter uppslår, får det omedelbar inverkan på domstolarnas
funklionsgrad och arbetseffekfivitet. Avgörandena dröjer eller rent av uteblir,
samtidigt som en slörre del av domslolspersonalens arbetskapacitet måste
användas för göromålen med delgivningarna.

1 L- och Bf-mål skall rättens föreläggande jämte ansökan i
målet delges med gäldenären. Från dagen för delgivningen löper en frist för
gäldenären att svara (förklaringsliden). Först efter förklaringstidens utgång
kan fortsatt handläggning ske och, i förekommande fall, utslag resp. slutbevis
meddelas. Delgivningen kan sägas vara det cenlrala handläggningsmomentet sedan
ansökan väl har upptagits till handläggning.

Delgivningssvårigheterna
har ökal under senare år. Mest markant är detta i storstadsområdena. På
broUmålssidan har del i vissa domstolar blivit allt vanligare att utsatta
förhandlingar måste ställas in därför att stämning och kallelser inle har
kunnat delges. I alll större utsträckning tenderar delgivningsskedet i dessa
mål att bli långvarigt och arbetskrävande samtidigt som i ett alll större
antal mål delgivning trots alla insatser inte kommer till slånd.
Tingsrättspersonalens arbete med delgivningsgöromål har blivil mer omfattande
samtidigt som antalet oavgjorda mål växer.

Huvudregeln är atl tingsrätten ombesörjer delgivningen med
gäldenären (2§ första stycket DelgL). Tingsrätten anlitar i sin tur
delgivningsorgan, vanligen posten eller stämningsman (3 8 DelgL). Det kan också
förekomma att borgenären själv får ombesöQa delgivningen (2 6 andra stycket
DelgL). Partsdelgivning behandlas vidare i etl senare avsnitt, 7.6.6.

Vad tingsrätterna betyder som förmedlare av
delgivningsuppdrag och hur uppdragen fördelar sig på en tingsrätts olika
verksamhetsgrenar belyses av följande stalistikuppgifter om verksamheten vid
delgivningscentra-len (DC) i Stockholm år 1980:

Inkommande ärenden år 1980

från antal

Stockholms
tingsrätt: Bf 15 928

L 3484

övrigt 16130

överexekutor
(länsstyrelsen) I 995

rikspolisstyrelsen 2640

övriga
uppdrag från myndigheter 15 349

uppdrag
från enskilda I 432

sammanlagt 56958

Prop.
1981/82:134 56

Av
dessa uppgifter kan utläsas att DC;s uppdrag till 2/3 kommer från tingsrätten
och atl av uppdragen från tingsrätten mer än hälften avser summarisk process.
Del finns anledning anta, att de övriga uppdragen från tingsrätten i allt
väsentligt avser brottmål. Det bör i sammanhanget påpekas att just vid
Stockholms tingsrätt frekvensen av delgivning i tingsrättens regi i L-mål är
förhållandevis myckel låg; se vidare avsnitt 7.6.6.

7.2
Kostnader för delgivning

När
delgivning sker genom myndighets försorg, står staten för kostnaderna (25 6
DelgL). Ombesörjs delgivningen av part, får denne själv bekosta den. När
partsdelgivning förekommer i summarisk process, yrkar borgenären vanligen att
få ut också delgivningskostnaden av gäldenären.

Genomsnittskostnaden
för oUka delgivningsformer som vanligen används i summarisk process var enligt
departementspromemorian (Ds Ju 1978: 2) Delgivning s. 26-29 följande år 1978.

rekommenderat
brev med mottagningsbevis 10 kr. 20 öre

särskild
postdelgivning 12 kr. 40 öre

stämningsmannauppdrag 60 kr. 00 öre

Kostnaden
för stämningsmannauppdrag kan i dag beräknas lill 100 kr., vilket utgör det
belopp som en enskild skall betala för delgivningsuppdrag till
slämningsmannaorganisationen enligl föreskrift i avgiflslistan till
expe-dilionskungörelsen (1964: 618).

Domstolsverkets
Göteborgsundersökning (se avsnitt 2) omfattar också
delgivningar/delgivningsförsök i sådana Bf-mål år 1980, där delgivning har
kommit till stånd. Undersökningen visar atl vid Göteborgs tingsrätt följande
delgivningsinsatser lades ner i målen:

Antal
uppdrag per mål Delg. form Procent av målen

1
rek m mb 52
%

2
rek m mb -r- 1 stgman 35 %

3
rek m mb + 2 stgman 9 %

4
rek m mb + 3 stgman 4 %

Detta
innebär att på hela målantalel, ca 25 000 år 1980, ca 16250 delgivningsuppdrag
kom i retur från post och stämningsman efter misslyckade delgivningsförsök. Del
innebär vidare att per 100 Bf-mål lämnades 65 delgivningsuppdrag till
slämningsman.

Kostnaderna
för delgivningsverksamheten i målen beräknas till

Prop.
1981/82:134 57

kostnadsnivån omräknat till

1978 nivån 1980

rek-l-mb 255000:- 255000:-

stämningsman 975000:- 1625000:-

sammanlagt 1200000:- 1880000:-

Genomsniltskoslnaden per Bf-mål kan sålunda - i 1980 års
kostnadsnivå - beräknas till 75 kronor.

Vad en
borgenär betalar för domstolsbehandlingen inklusive delgivningen är
ansökningsavgiften i målet, f. n. 120 kronor.

De
föregående beräkningarna gäller Bf-mål men lorde i viss utsträckning gälla även
för L-målen. Beträffande dessa kan tillkomma kostnader för delgivning utomlands,
översättning av det som skall delges samt för delgivning genom kungörande i
tidning.

För
kungörande i tidning enligt 15 8 DelgL gäller lagen (1977:654) om kungörande i
mål och ärenden hos myndighet m. m. Del har inte kartlagts i vilken
ulslräckning kungörelsedelgivning i L-mål förekommer eller vad kostnaden uppgår
till. Men några slickprovsexempel har tagits fram;

sammanlagd kostnad snittkostnad

lör kungörande 1980 per
L-mål

Stockholms tingsrätt 106918:65 400-600 kr'

Göteborgs
tingsrätt 13 150:60 190:57

Handens tingsrätt 1016:05 1016:05

Lunds tingsrätt 4316:65 860:00

• Uppskattad kostnad eftersom det exakta antalet
kungöranden ej är känt.

Till statens kostnader för delgivningsverksamheten i målen
är också att hänföra den interna kostnaden i tingsrätten för personalens
hantering av målen i delgivningsskedet. För varje delgivningsförsök skall i
tingsrätten ställas i ordning den försändelse som skall delges och blankett för
delgiv-ningsuppdraget saml dagboksförleckning göras. Varje retur efter misslyckat
delgivningsuppdrag skall föras samman med handlingarna i målet, varpå ett nytt
delgivningsuppdrag skall lämnas eller annan åtgärd vidtas. Denna interna
hantering blir, med ökande målmängder och ökande svårigheter att genomföra
delgivning, en alll mer dominerande del av arbetsinsatsen i målet.

7.3 Probleminventering

En analys av de delgivningssvårigheter som uppkommer i
praktiken visar följande.

1 Före
delgivningsskedet. Delgivningsverksamheten utgår från uppgifterna om
gäldenären i ansökan. Är dessa uppgifter ofullständiga, måste tingsrätten satsa
resurser på att få dem kompletterade. År de formellt full-

Prop, 1981/82:134 58

ständiga men i praktiken oriktiga eller ofullständiga, kan
delta vålla att delgivningsskedet förlängs.

2 Under delgivningsskedet' kan det visa sig

A att delgivningsunderlaget är
ofillräckligt: Gäldenären har

t. ex. flyttat till ny adress. Ell nytt delgivningsförsök
måste då göras på den nya adressen.

Vidare kan gäldenären ha flyttat från adressen och ny
adress kan skaffas bara genom registerforskning. Ibland kan en ny adress inte
skaffas fram därför att personnummer saknas och registerforskning av den
anledningen inte kan göras.

B alt gäldenären är svår att komma i
kontakt med: han kan ha

arbetstider som sammanfaller med de fider när delgivningsförsök
i hemmet görs eller han har ett rörligt arbele eller kanske av andra skäl
sällan är hemma i sin bostad. Då kan behövas ytterUgare uppgifter om var han
kan träffas, t. ex. om arbetsplats. Det kan också visa sig att adressen åren läckadress
eller en adress som gäldenären i annat fall sällan besöker, och del möter
svårigheter att få veta när han kommer dit och var han annars uppehåller sig.
Han kan t. ex. föra en ambulerande lUlvaro. Då behövs spaning.

C att gäldenären håller sig undan
delgivning och en för den si-

tuationen lämpad delgivningsform inte får användas.

3 Efter delgivningsskedet. Del kan visa sig att
delgivning inle kan åstad

kommas med rimliga insatser. I vissa fall saknar domstolarna då lagligt

stöd för att ändå avsluta handläggningen, om borgenären inte återkallar an

sökan Qfr prop. 1978/79:11 s. 40). Det kan antas all detta i åtskilliga fall le

der lill all ytteriigare delgivningsförsök görs och alltså ytteriigare resurser

satsas på målel, fastän det på förhand kan bedömas som osannolikt att del

givningen kommer att lyckas.

Del anförda leder till att åtgärder för att möta de
rådande delgivningssvårigheterna bör sättas in på följande punkter.

1. En höjd kvalité på delgivningsunderlaget.
Uppgifterna om gäldenären

bör vara mera fullständiga och så långl möjligt rikfiga redan från början.

2.
FörstärKning av
delgivningsverKsamheten. Delgivningsorganen måste ha effektiva arbetsredskap
för att komplettera delgivningsunderlaget (l.ex. tekniska hjälpmedel för
registerforskning) och för all begagna det (delgivningsformer).

3.
Begränsning av
tingsrätternas och delgivningsorganens insatser. Tingsrätterna bör ha möjlighet
att vid lämplig tidpunkt avsluta delgivningsskedet (grund för avvisning av
ansökan).

Dessa olika problem kommer i det följande att behandlas
var för sig.

' Som illustration kan tjäna en analys av
delgivningsreturer till Stockholms tingsrätts Bf-enhet, Bilaga 1.

7.4
Delgivningsunderlaget

Uppgifterna
om parterna i en ansökan till domstol Qänar del dubbla syftet att klargöra
mellan vilka parter målet utspelas och alt utgöra underlag för delgivningar med
parterna. Det grundläggande delgivningsunderlaget i L- och Bf-mål är de
uppgifter om gäldenären som borgenären lämnar i sin ansökan.

Lagens
krav på uppgifter om parterna i ansökan till domstol är i L- och Bf-mål (2 och
19 66 LL) resp. i tvistemål (33 kap. 1 6 RB);

Uppgift
om borgenären/

käranden

LL

RB

skall
finnas

namn

namn

personnummer

personnummer

yrke

hemvist

hemvist

postadress

postadress

telefonnummer

bör
finnas

yrke

telefonnummer övriga omständigheter som är av betydelse
för delgivning

Uppgift
om gäldenären/

svaranden

skall
finnas

namn

namn hemvist

skall
finnas, där så

kan
ske (LL), bör

finnas
(RB)

personnummer

yrke

postadress

personnummer

hemvist

postadress

yrke

telefonnummer

skall
finnas, där så

kan
ske (LL), bör

finnas
(RB)

telefon-

övriga omständigheter

nummer

som är av betydelse för delgivning

De
krav som lagen ställer på borgenären när del gäller att lämna uppgifter om
gäldenären är som framgår av uppställningen utomordendigt blygsamma. Det har
alltså lagls på domstolarna att vid behov svara för sådan adressforskning som
kan behövas för att delgivning med gäldenären skall kunna genomföras.

När
det gäller den summariska processen är en sådan ordning inte in-

Prop. 1981/82:134 60

vändningsfri.
Domstolarnas uppgifter inom den summariska processen har visseriigen inslag av
rättsvård; domstolarna skapar underlag för exekution och avskiljer de krav som
visar sig vara tvistiga. Men elt myckel påtagligt inslag i den summariska
processens funktion är all vara elt av påtryckningsmedlen inom
inkassoverksamheten. Ansökan till domstol föregås vanligen av inkassoåtgärd
enligl 5 8 inkassolagen. Innebörden av inkasso-brevel är bl. a. all
inkassoärendet kommer all lämnas till domstol om fordran inte blir betald inom
viss kort lid efter inkassoåtgärden. När ansökan sedan ges in till domstolen,
är det vanligt att ingivaren samtidigt skickar en kopia av ansökan direkl till
gäldenären. Först därefter böQar domstolens direkta funktion, handläggning av
målel. Domstolarnas betydelse i inkas-sosammanhanget - som torde vara slörre
indirekt än direkl - har belysts i avsnitt I.

Det
sagda talar starkt för att ell större ansvar än hittills för delgivningsunderlaget
läggs på borgenären. Del bör framhållas alt borgenären i allmänhet inte har så
myckel svårare än domstolarna alt få fram en korrekt delgivningsadress.
Borgenären har redan för sina krav- och inkassoåtgärder, vanligen kort lid
före ansökan lill domstolen, haft anledning att undersöka var gäldenären kan
nås.

Borgenären
bör alltså bära ansvaret för att uppgift om gäldenärens adress finns i
ansökan. Adressen bör dessulom vara Qänlig för delgivning. Under förutsättning
att delgivning kan genomföras per post är postadress tillräcklig. För
delgivning genom slämningsman kan emellertid behövas också annan adress. Är
postadressen av typ Box eller Fack, behövs nämligen uppgift också om
gatuadress. Oftast är det enkelt att skaffa fram uppgift om gatuadress. I
fråga om t. ex. de flesta företag finns den intagen i telefonkatalogen.
Undantagsvis kan en sådan uppgift dock bara fås från posten. Det är naturligt
atl arbetet med att ta fram gatuadressen åvilar borgenären (se dock vidare
avsnitt 7.6.4).

Personnummer
är ell avgörande hjälpmedel både för all identifiera gäldenären (förebygga
förväxling) och för att ta fram adressuppgifter om honom ur olika register.
Personnummer har också alltmera kommit atl rutinmässigt användas i olika
ekonomiska mellanhavanden. På vissa områden, t, ex. Bf-mål av trafikkaraktär,
finns också regelmässigt personnummer att tillgå i ansökan. Det ingår där
nämligen i de grundläggande gäldenärsupp-gifterna, som i dessa mål brukar hämtas
från centrala bilregistret.

Del
sagda talar för att även uppgift om personnummer skall lämnas i ansökan om L
eller Bf Man lorde emellertid få räkna med alt borgenärer ibland kan ha
svårigheter atl skaffa fram uppgift om gäldenärens personnummer. Skulle man
göra den uppgiften obligatorisk, skulle man därför riskera att från den
summariska processen avskära en del krav där frånvaron av personnummer
faktiskt inle är elt hinder för delgivning. Uppgiften bör alltså inte vara
obligatorisk. Däremot ter del sig naturligt och rimligt all från vidare
domstolsbehandling i en summarisk process skära bort så-

Prop.
1981/82:134 61

dana fall, där övriga uppgifter inte är fillräckliga för
delgivning och personnummer är nödvändigt för vidare åtgärder. I sådana fall
bör avsaknaden av personnummer föranleda avvisning.'

Det sagda bör gälla även i fråga om uppgifter angående
gatuadress när postadressen är av typ Box eller Fack.

Som ett uttryck för borgenärens ansvar för
delgivningsunderlaget bör också i lagen tas in en rekommendation att i
ansökningen skall anges - efter förebild av vad som nu gäller enligt RB -
också "övriga omständigheter som är av betydelse för delgivning",
l.ex. uppgift om tillfällig vislelsead-ress, anhörig där den sökte kan
anträffas eller uppgift om arbetsplats.

Sammanfattningsvis förordas att uppgift om postadress görs
obligatorisk samt all uppgifter om personnummer och särskild gatuadress blir
obhgato-riska under förutsättning att sådana uppgifter behövs för delgivning
med gäldenären.

I prakfiken innebär detta följande.

Postadress saknas: grund för avvisning;

postadress angiven men gatuadress saknas: delgivning genom
posten prövas; om del misslyckas = grund för avvisning;

personnummer saknas: delgivning genom post prövas; om del
misslyckas görs ett försök genom slämningsman; om det misslyckas därför att
adresspår saknas = grund för avvisning.

7.5 Behovet av ytterligare delgivningsformer

7.5.1 Gällande regler

Enligl LL (5 och 24 86) gäller, gemensamt för L- och
Bf-mål, alt rättens föreläggande för gäldenären skall delges med honom "på
sätt om stämning i tvistemål är stadgat". I 24 § finns dessutom några
särskilda begränsningar för Bf-målen. I sådana mål får delgivning inte ske
enligt 15 6 DelgL och inte heller får delgivning ske utomlands. Om sättet för
delgivning av stämning i tvistemål finns regler i 33 kap. 6 6 RB. Där anges den
avvikelsen från de gmndläggande reglerna i DelgL, att delgivning enligt 12 6
DelgL får ske bara under förutsättning att "anledning förekommer att den
sökte har avvikit eller eljest håller sig undan".

112 8 DelgL regleras surrogaldelgivning med fysisk person
som har känt hemvist inom riket men ej träffas där. Surrogaldelgivning kan ske
genom alt den handling som skall delges överlämnas till person med viss anknytning
lill den som söks för delgivning (vuxen hushållsmedlem, hyresvärd eller
portvakt eller, om den sökte driver rörelse med fast kontor, lill anställd på
kontoret). Det förutsätts att den som försändelsen enligt lagen kan lämnas
till också är villig atl ta emot försändelsen. I 12 8 föreskrivs också att
meddelande om delgivning som verkställts på detta sätt skall sändas med

' Jfr prop. 1975/76:191 s. 16 och JuU 1975/76:47 s. 7.

Prop. 1981/82:134 62

posten
till den sökte. Delgivningen skall enligt 19 8 tredje slycket DelgL anses ha
skett så snart meddelandet har sänts.

115
6 DelgL regleras delgivning för del fallet att en person saknar känt hemvist
och det inle kan klarläggas var han uppehåller sig (första stycket) eller har
känt hemvist inom riket men varken personen i fråga eller någon som kan ta emot
handlingen enligt 12 6 träffas där och det heller inte kan klarläggas var han
uppehåller sig (andra slycket). För dessa båda typfall får kungörelsedelgivning
användas, enligl andra slycket dock bara om del dessutom finns anledning anta
att den sökte har avvikit eller på annal säll håller sig undan.

Kungörelsedelgivning
innebär atl handlingen hålls tillgänglig viss tid på viss plats och att
meddelande om tid, plats och handlingens huvudsakliga innehåll införs i Post-
och Inrikes Tidningar och/eller i ortstidning (17 8 första slycket).

För
andra styckets fall anvisas en alternafiv delgivningsform, s. k. spikning.
Myndigheten kan besluta alt handlingen skall i slutet kuvert lämnas i den
söktes hemvist eller, om detta inte kan ske, fästas på dörren till hans bostad.

I
Bf-mål får alltså - lill skillnad mot vad som gäller i L-mål - varken
kungörelsedelgivning eller spikning förekomma. I fråga om en gäldenär som
håller sig undan för delgivning innebär detta att delgivning över huvud tagel
inte kan genomföras om surrogalmotlagare inte finns eller surrogat-mottagare
finns men vägrar att ta emot försändelsen.

7.5.2
Tidigare behandling av frågan

I
departementspromemorian (Ds Ju 1977:5) Summarisk process föreslogs atl
lagsökning och betalningsföreläggande skulle, tillsammans med institutet
handräckning, föras samman fill en i stort sett enhedig processform. När det
gäller delgivningsformerna föreslogs i promemorian att delgivning inte skulle
få ske enligt 15 6 DelgL. Promemorian har inte lett till lagstiftning.

Den
1 juli 1979 trädde vissa ändringar i DelgL i kraft. Syftel var att göra
delgivningsverksamheten enklare, effektivare och billigare. Till gmnd för
ändringarna låg departementspromemorian (Ds Ju 1978:2) Delgivning. I promemorian
behandlades bl. a. delgivningsformerna enligl 15 8 DelgL, dvs.
kungörelsedelgivning och spikning. Någon ändring föreslogs dock inte i fråga
om användningsområdet för dem. Åtskilliga remissinstanser tog emellerlid upp
frågan och från många håll påpekades (prop. 1978/79:11 s. 37 f) olägenheten av
att kungörelsedelgivning eller spikning inte fick användas i Bf-mål.
Domstolsverket framhöll att man inte inom ramen för gällande och föreslagen
lagstiftning kunde komma till rätta med delgivningssvårigheterna i
bagatellbrottmål och Bf-mål. Rällegångsulredningen framhöll att del torde vara
svårt att finna något bärande skäl för att delgivning

Prop. 1981/82:134 63

enligl
15 8 DelgL inte tillåts i Bf-mål men däremot i tvistemål och L-mål.

Stockholms
tingsrätt påpekade att delgivningskoslnaderna i Bf-mål ofta blev
oproportioneriigt stora i förhållande lill de små ekonomiska värden som dessa
mål som regel rörde. Tingsrätten framhöll att det å ena sidan inte var
ekonomiskt försvarbart med upprepade delgivningsförsök men att det å andra
sidan inte var tillrådligt alt helt ge upp dessa fall. Som alternafiv till
spikning i dessa fall föreslog tingsrätten ändrade förutsättningar för
hänskjutande till rättegång. Enligt det förslagel kunde borgenären ges tillfälle
att begära att målet hänsköls till rättegång, om man inte hade lyckats delge
gäldenären under viss tid, exempelvis elt år, efter det att ansökan givits in.
Om borgenären inte utnyttjade denna möjlighet, skulle domstolen få avvisa
ansökan eller förklara den förfallen. Med en sådan ordning skulle, framhöll
tingsrätten, borgenären besparas extra kostnader och gäldenären skyddas genom
alt talan inte kunde bifallas utan någon som helst materiell prövning.

I
lagstiftningsärendet uttalade departementschefen (prop. s. 40) atl frågan om
en utvidgning av kungörelsedelgivningens användningsområde i första hand fick
prövas i anslutning till pågående översyn av den summariska processen och av
det ordinära rättegångsförfarandet.

7.5.3
Överväganden och förslag

Som
framfördes i remissbehandlingen och som nu också har bekräftats från flera
tingsrätter är en bidragande orsak lill delgivningssvårigheterna i Bf-målen alt
gällande regler inle ger medel för att komma till rätta med gäldenärer som
håller sig undan för delgivning.

Stockholms
tingsrätts alternativa förslag - ändrade fömtsätlningar för alt hänskjuta
Bf-mål till rättegång — har stora fördelar genom att det garanterar en snabb
genomströmning av målen i Bf-skedet och samtidigt starkt värnar om gäldenärens
rättssäkerhet. Förslaget torde emellertid medföra att i stället
arbetsbelastningen på tvistemålssidan skulle öka avsevärt. Detta är
uppenbarligen inte önskvärt. Det finns därför skäl alt undersöka om problemet i
stället skulle kunna få en godtagbar lösning inom del summariska förfarandet.

Spikning
förutsätter enligt 15 8 DelgL dels att gäldenären har känt hemvist, dels att
surrogaldelgivning enligt 12 6 inte kan genomföras, dels att gäldenären håller
sig undan från delgivning.

Behovet
av spikning i Bf-mål är enligt flera fingsrätters erfarenheter koncentrerat
just lill fall där den motvillige gäldenären inle har någon personkrets som
enligt 12 6 kan ta emot delgivning eller den personkretsen av lojalitet med
gäldenären vägrar att medverka. Del sistnämnda är erfarenhetsmässigt en inte
ovanlig situation t. ex. när gäldenären närmar sig kon-kursstadiel.

Vissa
tingsrätter har ständigt en "fast kundkrets" av detta slag. Del är

Prop.
1981/82:134 64

klart otillfredsställande att en gäldenär på detta sätt
kan undgå atl en i sak välgmndad exekutionstitel utverkas mot honom, vilket
många gånger blir följden när delgivning i Bf-målet inte lyckas. Del är också
både orationellt och oekonomiskt och därför avskräckande för borgenärerna att,
som nu, vägen till exekutionstitel måsle gå över ett vanligt
tvistemålsförfarande, där ju delgivning enligt 15 6 DelgL kan användas.

Innan spikning tillgrips, skall det som nyss nämndes vara
konstaterat att gäldenären har känt hemvist och atl han verkligen håller sig
undan för delgivning. Han måste alltså veta om alt delgivningsförsök görs.
Genom spik-ningsförfarandel, där ju försändelsen lämnas i hans hemvist, kan del
med stor sannolikhet antas all han faktiskt får eller har möjlighet all få
kännedom om del som delges. Med de begränsningar som enligl 15 8 DelgL gäller
för användningen av spikning kan rimligen inle några rättssäkerhetsskäl anföras
mot alt spikning får användas också i Bf-mål.

Kungörande, den andra delgivningsmetoden enligt 15 6 som
inte heller f.n. får användas i Bf-mål, slår öppen - förutom i spikningsfallen
- när gäldenären saknar känt hemvist. I dessa senare fall har man inga
garantier vare sig för att gäldenären vet all han söks för delgivning eller för
atl det som delges verkligen når honom. Allmänt kan antas att i Bf-mål en exekutionstitel
som har tillkommit efter kungörelsedelgivning inle har så stort värde annat än
möjligen som underlag för kreditregistrering. Har upplysning om gäldenärens
hemvist inte kunnat vinnas är det inte troligt att del går alt få reda på var
det finns egendom, som kan utmätas för fordran.

Man kan såvitt gäller Bf-målen inte bortse från risken för
atl gäldenären, om det fanns möjlighet till kungörelsedelgivning, felaktigt
skulle kunna åläggas betalningsskyldighet till följd av att han inte har
observerat kungörelsen. Som nyss antytts är visserligen risken för atl
gäldenären också blir föremål för exekutiva åtguder ganska liten. I allmänhet
råkar han emellertid ut för en anmärkning i ett kreditregister, och effekten
därav kan ha stor negativ betydelse för honom. Något uttalat behov av att också
kunna kungörelsedelge har inte anmälts från tingsrätterna.

Förslagel är därför att i Bf-målen öppnas möjlighet till
delgivning genom spikning enligt 15 6 andra stycket sista punkten DelgL, däremot
inle till kungörelsedelgivning.

7.6 Kan delgivningsresurscrna användas bättre?

7.6.1 Gäldenären som delgivningsresurs: brevdelgivning

En av grundtankarna i 1979 års delgivningsreform var alt
delgivning genomgående skall verkställas på det sätt som i det enskilda fallel
är del enklaste och billigaste. 1 prop. 1978/79:11 sades (s. 18) att
brevdelgivning bör komma i fråga i första hand vid valet av delgivningssätt.
Samtidigt konsta-

Prop.
1981/82:134 65

lerades (s. 24) all bl. a. i mål om L eller Bf brevdelgivning
ofta kunde bedömas vara olämplig.

Det bör emellertid understrykas att det också i denna typ
av mål förekommer fall där brevdelgivning (dvs. översändande i lösbrev med
bifogat kvitto som mottagaren själv skall underteckna och skicka tillbaka) kan
vara effektiv. Detta är fallet t. ex. när gäldenären är statligt eller
kommunalt organ. Del gäller vanligen också när delgivningen skall ske med
ställföreträdare av typ likvidator.

Det är viktigt atl domstolarna i fall av det slaget
utnyttjar möjligheten lill brevdelgivning. Andra delgivningssätt ger onödigt
merarbete för både domstolen och anlitade delgivningsorgan. Vid behov kan
domstolsverket ge riktlinjer för i vilka fall brevdelgivning bör användas.

7.6.2 Posten som delgivningsresurs: rekommenderat brev med
mottagningsbevis

Delgivningsformen rekommenderat brev med mottagningsbevis
används i avsevärd utsträckning för första delgivningsförsöket i L- och
Bf-mål.'

Den normala liggetiden för rek-försändelser hos posten är
en månad. 1 poslbehandlingen med normal liggetid ingår bl. a. att poslen efter
cirka 14 dagar skickar ul en påminnelse om försändelsen till adressaten.

Hos
domstolarna kan konstateras en högst varierande praxis när det gäller hur lång
liggelid som begärs. Vissa domstolar begär rutinmässigt den normala liggetiden,
andra begär rutinmässigt att liggetiden förkortas på ett eller annat sätt,
l.ex. lill 10 eller 14 dagar. Andra återanvänder en säsong-varierad liggetid,
l.ex. den normala liggetiden under högsommaren och kring helgperioder men under
övriga delar av året 10 dagar. Förkortas liggetiden bortfaller postens
automatiska påminnelse till adressaten.

Valet av liggetid bör självfallet träffas efter
omständigheterna i det enskilda delgivningsfallet Qfr prop. 1978/79:11 s. 25).
Men lika självklart är det atl dessa val, utom i rena undantagsfall, måste
alltmer få schablonkaraktär i takt med att målvolymema ökar, handläggningen
automatiseras och målen i alll större utsträckning blir av masstyp.

För effektiviteten i domstolsarbetel är det av belydelse
all domstolarna bestämmer den liggetid som är mest verksam. Något som bland
många andra faktorer kan tala för att det är den normala liggetiden som är mest
verksam är utvecklingen mot slörre spridning över året av ledigheter -och
därmed i många fall bortovaro från bostaden. Vilken betydelse liggetidens
längd och poslens påminnelse har för effektiviteten vet man emellertid inte
säkert. Detta kan behöva undersökas av t. ex. domstolsverket och postverket
gemensamt. Resultatet kan i så fall redovisas i den tidigare nämnda handbok som
domstolsverket arbetar på.

' Jfr prop. 1978/79:11 s. 24,25.

5 Riksdagen 1981182. 1 saml. Nr 134

Prop, 1981/82:134 66

7.6.3
Posten som delgivningsresurs: särskild postdelgivning

Särskild
postdelgivning (3 8 andra stycket DelgL) utnytQas i viss utsträckning i L-och
Bf-mål för första delgivningsförsöket med juridiska personer.

Vid
särskild postdelgivning är intyg av Qänstemän vid postverket fullt bevis för
att delgivning har skett på del sätt som anges i intyget (24 8 andra stycket
DelgL). En Qänstemän vid domstolen skall granska inkommande delgivningskvitton
för kontroll av all delgivningen har skett på behörigt sätt (16 8 DelgF), dvs.
stämma av sakuppgifterna i intyget mot lagens föreskrifter om delgivning.

Från
åtskilliga domstolar har påtalats att delgivningskvitton från särskild
postdelgivning inte sällan är orikligt eller ofullständigt ifyllda och att
därför komplettering behövs eller rent av delgivningen måsle göras om. Som
exempel kan nämnas följande, låt vara knappast representativa fall. En
delgivningsförsändelse skall delges med ett aktiebolag. Försändelsen är ställd
lill aktiebolaget under dess kontorsadress. - Delgivningskvittot utvisar att
försändelsen har överlämnats till en namngiven person i uppgiven egenskap av
hustru. Gällande delgivningsregler innebär i fråga om delgivning med
aktiebolag i huvudsak att delgivning kan ske med behörig ställföreträdare (9 8
första styckel) eller med anställd på kontor av viss karaktär (13 8) eller, om
sådant kontor inte finns, med ställföreträdares hushållsmedlem eller hyresvärd
(12 6). Förutsättning för att delgivningen enligt intyget skall stämma överens
med lagen är alltså, alt aktiebolaget inte har kontor i den bemärkelse som
åsyftas i 13 8. Eftersom alla tecken tyder på att bolaget faktiskt har kontor,
kunde granskningen redan nu leda fill nytt delgivningsförsök, kanske genom
stämningsman. Men i stället begärs ett förtydligande från posten. Efter
komplettering genom poslQänstemannen visar delgivningskvittot alt den namngivna
personen, förutom hustru, också är sekreterare hos aktiebolaget, en uppgift
som i exemplet är av avgörande belydelse för delgivningens laglighei. Att
denna uppgift inte lämnades redan från början har i exemplet lett till
ytterligare hanleringsomgång för både domstolen och posten.

Domstolarna
har också erfarenhet av alt intyget i efterhand inte kan kompletteras, och då
blir följden nytt delgivningsförsök, kanske i sak obehövligt.

Dessa
iakttagelser tyder på att det finns ett behov av information för den
postpersonal som kommer i kontakt med särskild postdelgivning. Informationsbehovet
bör lämpligen undersökas närmare i samverkan mellan postverket och
domstolsverket.

Om
särskild postdelgivning begärs beträffande en adressat som har ef-tersändningsadress
anmäld hos posten, antecknas eftersändningsadressen på försändelsen, varpå den
skickas tillbaka till domstolen. Domstolen har därefter all ställa i ordning en
ny delgivningsförsändelse för delgivnings-

Prop,
1981/82:134 67

försök, i samma eller annan delgivningsform, under den nya
adressen.

Hanteringen hos domstolarna skulle uppenbart förenklas, om
i stället posten skickade försändelsen vidare för delgivningsförsök på
eftersändningsadressen, något som ju sker med rek-försändelser. Posten bör då
också på delgivningsbeviset ange den nya adressen så atl l.ex. meddelande om
utslag kan sändas fill rätt adress. Möjligheten att få till stånd en sådan
post-rutin bör undersökas av postverket.

7.6.4 Stämningsman som delgivningsresurs

En stämningsman kan verkställa delgivning också om den
sökte vägrar all ta emot handlingen. Stämningsmannens intyg utgör fullt bevis
om hur delgivningen har gått till.

Till stämningsman överiämnas i den summariska processen f.
n. sådana delgivningsuppdrag, där man tidigare utan framgång har försökt att
delge genom poslen eller där man undantagsvis av särskild anledning redan från
början räknar med all gäldenären inte kommer att medverka till delgivning.

En slämningsmans arbete med elt delgivningsuppdrag
varierar mycket från fall till fall men kan schematiskt beskrivas enligt det
följande.

/. Slämningsman som bud. Är gäldenärsuppgiftema i
delgivningsunderlaget rikliga och gäldenären lätt att komma i kontakt med och
villig att medverka lill delgivning, inskränker sig stämningsmannens uppgift
tili att uppsöka gäldenären, överlämna det som skall delges och försäkra sig om
gäldenärens kvittens. Många gånger räcker det lill och med att stämnings-mannen
kontaktar gäldenären och meddelar var delgivningsförsändelsen finns, varpå
gäldenären själv hämtar och kvitterar försändelsen. Stämningsmannen är då bara
överbringare av delgivningsförsändelsen och fungerar i praktiken som bud.

2. Stämningsman som adressforskare. Om gäldenärsuppgiftema
i delgivningsunderlaget visar sig vara fel, försöker stämningsmannen forska
fram riktiga uppgifter i olika myndighetsregister som står till buds. Forskningen
kan gälla uppgifter i offendiga register, l.ex. vad som omfattas av det nyhgen
inrättade statens adress- och personregister (SPAR). Den kan också gälla andra
slag av uppgifter, t. ex. om eftersändningsadress, anställning, dödsfall och
utvandring. Det kan vidare vara fråga om uppgifter om vistelse på anstalt, t.
ex. kriminalvårdsanslall eller vårdanstalt för missbrukare. Betydelsefull kan
också vara aktuell adress hos försäkringskassa eller socialbyrå.

Hos vissa registerförande myndigheter har ansetts att den
nya sekretesslagen (1980:100), som trädde i kraft den 1 januari 1981, lägger
hinder i vägen för all lämna ut uppgifter till stämningsman. Så har på många
håll varit fallet med posten (uppgifter ur eflersändningsregislret om
eftersändningsadress och från brevbärarexpedition om gatuadress till
innehavare av box-eller fackadress), försäkringskassor och socialregister.

Prop,
1981/82:134 68

När det gäller utlämnande av poslens adressuppgifter till
polismyndighet för delgivningsändamål torde problemet nu vara löst. 1 flera
beslut (bl. a. 1981-02-19, II 145/81)
har regeringen undanröjt överklagade avslagsbeslut av poslen och uttalat alt det
vid en inlresseavvägning enligt 14 kap. 3 8 sekretesslagen får anses uppenbart
att samhällets intresse av all uppgifterna lämnas ut (för delgivningsändamål)
har företräde framför det intresse som sekretessen hos posten skall skydda.

Av 9 kap. 8 8 tredje stycket sekretesslagen anses följa
alt postens adressuppgifter inte får lämnas ut till enskilda, l.ex.
inkassobyråer, som begär all få dem för atl kunna rätl adressera inkassobrev
till gäldenären och ange den aktuella gäldenärsadressen i ansökan lill tingsrätten.
Detta medför alt borgenärer och inkassobyråer i vissa fall inte kan
tillhandahålla tingsrätterna ett fullgott delgivningsunderlag också när del är
deras ambition. Arbetet med alt skaffa fram adressuppgifter från posten är
alltså i praktiken ett åliggande för slämningsmannaorganisationen. Detta måste
beaktas vid tilllämpningen av den regel som har föreslagits i avsnitt 7.4 och
som lägger ansvaret för uppgift om gäldenärens gatuadress på borgenären.

Adressforskningen i register underlättas avsevärt om
registeruppgifterna är lätta atl få tag i. Delgivningsarbetet blir därför
uppenbarligen effektivare om slämningsmannaorganisationen, framför allt i de
folktätaste regionerna, har terminalanslutning till register som kommer till
användning. Etl av många exempel är anslutning till statens person- och
adressregister, SPAR. Vilka register som stämningsmännen behöver ha anslutning
till bör närmare undersökas av rikspolisstyrelsen i samråd med polisstyrelserna
i storstadsregionerna.

3. Stämningsman som spanare. Om registerforskningen väl
ger klara och fullständiga adressuppgifter men gäldenären inte går att få tag i
på adressen eller om det inte via register e. d. går att få fram var
gäldenären bor, måste gäldenären efterspanas på annal säll. Det kan gälla en
gäldenär, som med eller utan medverkan från sin omgivning systematiskt håller
sig undan för delgivning, eller en gäldenär som lever ett kringflackande liv.
Många andra situationer kan tänkas.

De upplysningar som erhållits vid utförandel av elt delgivningsuppdrag
kan vara av stort värde, kanske l.o. m. avgörande för delgivning av samma
person i elt senare delgivningsuppdrag. I arbetsenheter med etl måttligt antal
delgivningsuppdrag kan slämningsmannen hålla sådana uppgifter i minnet. Med ett
stort antal delgivningsuppdrag är detta inte möjligt. Dokumentationen sker
idag manuellt och man hinner enligt uppgift inle med allt det
dokumentafionsarbete som i och för sig skulle vara motiverat. Slämningsmannen
bör därför åtminstone i storstadsregionerna förses med tekniska hjälpmedel som
gör att man lätt och snabbt kan dokumentera "spaningsresultat" från
delgivningsuppdrag och vid behov också lätt och snabbt få tillgång till dem. I
vart fall delgivningscentralerna i Stockholm, Göteborg och Malmö bör förses med
utrustning för sådanl ändamål. En

Prop,
1981/82:134 69

avsevärd vinst förefaller dessutom ligga i att också
stämningsmännen i kringliggande distrikt inom resp. storstadsregion ges
tillgång till "uppgiftsbanken", eftersom rörligheten hos befolkningen
inom dessa områden är ansenlig.

Från flera
tingsrätter har påpekats alt det är svårt eller omöjligt att i brådskande
situationer få en slämningsmannadelgivning utförd och bevis om delgivning
tillbaka i fid. Det kan gälla kallelse på målsägande eller vittnen till en
huvudförhandling i brottmål, där den tilltalade är häktad och förhandlingen
alltså måste hållas inom viss lid. Det kan gälla delgivning av en
konkursansökan eller av stämning i växelmål, där också korta tidsfrister
gäller. Svårigheten orsakas enligt tingsrätternas uppfattning bl. a. av alt med
nuvarande organisation på slämningsmannasidan ell delgivningsuppdrag skall
lämnas till den centrala mottagningen i stämningsmannadistrik-tet, där
uppdraget diarieförs och sedan skickas vidare till resp. stämningsman. Efter
delgivningen skall redovisningen av uppdraget vandra samma väg tillbaka.

Denna
organisatoriska fråga berördes av departementschefen i prop. 1978/79; 11, där
han fömtsatte att detta och andra praktiska spörsmål skulle tas upp och få en
lämplig lösning vid de kontakter som enligt hans uppfattning borde förekomma
mellan de större uppdragsgivarna och polisväsendet på såväl central som lokal
nivå.

Tingsrätternas uttalanden visar att situationen inle är
tillfredsställande. Det är därför angeläget att berörda myndigheter, närmast
rikspolisstyrelsen och domstolsverket, griper sig an problemet och banar väg
för smidiga lösningar. Dessa lorde emellertid i första hand böra ske på lokal
nivå.

En gammal fråga, som fortfarande inte tycks sakna aktualitet,
är behovet av all en slämningsman - som ju fillhör ell bestämt polisdistrikt
-också har förordnande atl utföra uppdrag i ett annat distrikt. Särskilt i storstadsområdena
kan sådana förordnanden medföra stora arbetsvinster. I den mån det inte medför
ökade kostnader bör därför sådana förordnanden meddelas.

7.6.5 Hushållning med delgivningsresurser genom åierbruk
av information i tidigare led

Hos tingsrätterna återkommer ofta samma person som
gäldenär i etl slörre eller mindre antal L- eller Bf-mål. Det är inte ovanligt
att han återfinns även som tilltalad i brottmål, som konkursgäldenär eller som
svarande i tvistemål. Del ligger därför rationaliseringsvinster i alt hos en
tingsrätt bevara delgivningserfarenheter - delgivningsadress eller definitivt
hindersbevis - för återanvändning vid ett senare tillfälle. På del sättet kan
elt avsevärt antal gagnlösa post- och stämningsmannauppdrag elimineras.

En återanvändning av uppgifter enligt det anförda
förutsätter på de allra flesta håll något slag av register. 1 de största
tingsrätterna, där de olika

Prop,
1981/82:134 70

verksamhetsgrenarna fungerar utan samverkan inbördes,
skulle med all sannolikhet behövas ADB-teknik. Det bör undersökas vilka
anordningar som behövs för ändamålet l.ex. i Stockholms tingsrätt.
Undersökningen bör ankomma på domstolsverket.

Åtminstone beträffande vissa Bf-mål torde det finnas
möjligheter lill ytterligare rationalisering. Det gäller bl. a. Bf-målen med
trafikanknytning (trafikförsäkring eller felparkering). Utmärkande för dessa
mål är att de förekommer i mycket stort antal vid tingsrätterna, att
gäldenärsuppgifler-na i målen regelmässigt hämtas från en och samma källa,
cenlrala bilregistret, att ingivarna är få (Trafikförsäkringsföreningen i alla
mål om trafikförsäkring, en enda inkassobyrå i del övervägande antalet
parkeringsmål) samt alt erfarenhetsmässigt samma gäldenär inte sällan
förekommer i åtskilliga mål efter varandra.'

Arbelet
med delgivningsverksamheten vid tingsrätterna - liksom hos posten och
stämningsmännen - skulle med all sannolikhet kunna minskas en hel del om redan
i källuppgifterna, i cenlrala bilregistret, kunde tas till vara
adresserfarenheler från inkasso- och domstolsförfarandena på ti-afik-området.
Detsamma gäller kronofogdemyndigheternas erfarenheter, eftersom ett avsevärt
antal felparkeringar (gatumarksparkeringar) föranleder en avgift till det
allmänna som är direkl exigibel.

Enligt
uppgift finns planer på visst samarbete mellan centrala bilregistret och
Trafikförsäkringsföreningen för atl lill registret återföra, för senare
återanvändning, delgivningsadresser i sådana Bf-mål där delgivning har skett på
annan adress än enligt ansökan och där slulbevis har meddelals.

Det är av
stor vikt för delgivningsverksamheten i den summariska processen alt ålerföring
sker också av uppgifter som visar att delgivning över huvud taget inte kan ske
(t. ex. därför att den registrerade motorfordonsägaren är död, har utvandrat
etc.) och att genom ett motsvarande samarbete uppgifterna i l.ex.
parkeringsmålen och från kronofogdemyndigheternas befattning med de direkt
exigibla felparkeringsavgifterna återförs.

Det är givetvis av stor betydelse alt också andra
storborgenärer och inkassobyråer i möjlig mån själva återanvänder uppgifter om
delgivningsadress från ett mål i senare ansökan mot samma gäldenär. Att på
lämpligt sätt verka för detta faller inom datainspektionens uppgifter som
tillsynsmyndighet enligt inkassolagen (se prop. 1980/81:10 s. 91).

' Enligt en undersökning, redovisad i Dagens Nyheter
1980-03-12, har gatukontoret i Stockholm i datakontroll av felparkenngsavgifter
i Stockholm konstaterat att av de cirka 500000 bilisterna endast omkring 1 400
svarar för 91 000 felparkeringar. Detta motsvarar i genomsnitt 65
felparkeringar per person. Rekordet innehas av en person som under år 1980
samlade på sig 896 felparkeringar.

Prop,
1981/82:134 71

7.6.6 Borgenären som delgivningsresurs:
partsdelgivningjbuddelgivning

Enligt 2 8 DelgL ombesörjs delgivning i mål vid domstol
eller annan myndighel i första hand av myndigheten själv. Detta innebär att
myndigheten ytterst har ansvaret för alt delgivningen blir utförd.

Den handläggande myndigheten kan på begäran av part medge
atl parten själv får ombesörja delgivningen (s.k. partsdelgivning). Den
ovillkorliga rätten alt själv ombesörja delgivningen som tidigare fanns för
part i vissa slag av mål, bl. a. enligt LL, logs bort vid delgivningsreformen
år 1979, då i stället den allmänna regeln i 2 6 DelgL gjordes tillämplig också
i LL;s fall. För partsdelgivning krävs enligt 2 6 DelgL, förutom att parten
begär del, all rätten finner att det kan ske ulan olägenhet. Beslutar rätten om
partsdelgivning, skall myndigheten förelägga parten att inom viss lid komma in
till myndigheten med bevis om delgivning. Har sådant bevis inle kommit in till
myndigheten inom föreskriven lid, gäller som grundregel att myndigheten själv
utan dröjsmål skall ombesöQa delgivningen.

Part som själv får ombesöQa delgivning får välja del
delgivningssätt som han anser lämpligen kan leda lill bevislig delgivning. Av
delgivningsformerna enligt 3 8 DelgL är det bara särskild postdelgivning som
är förbehållen myndighel och som parten alltså inte får använda. Enskild part
som skall ombesörja delgivning kan sålunda använda sig av ordinär delgivning
(l.ex. brevdelgivning, buddelgivning eller rekommenderat brev med mottagningsbevis).
Parten kan också använda slämningsmannadelgivning.

Utrymmet för alt medge partsdelgivning enligl den numera
gällande regeln, som ju förutsätler alt rätten prövar lämpligheten, har nyligen
behandlats av JO i anledning av en anmälan rörande försening i handläggningen
av avhysningsmål hos en överexekutorsmyndighet (JO:s dnr 3124-1979). JO, som
anknöt till ett uttalande av departementschefen i prop. 1978/79:11 s. 41,
uttalade att det var principiellt riktigt att det var en myndighet som svarade
för delgivningsverksamheten. 1 ett läge där målen blir allt fler, handläggningstiderna
tenderar att öka och möjligheterna alt sälta in mer personal för att hålla
tiderna nere är små, för att inte säga obefindiga, ansåg JO emellertid atl det
fanns goda skäl alt i större utsträckning utnytQa den möjlighet till
partsdelgivning som delgivningslagen ändå gav. Ställd i relation till de
olägenheter - ekonomiska och andra - som en utdragen handläggningstid förde
med sig, borde en sådan ordning enligt JO kunna godtas.

Det kan nämnas atl, i överensstämmelse med JO;s nämnda
uttalande, del vid Stockholms tingsrätt i flertalet L-mål (hyresmålen)
regelmässigt är borgenären som, efter beslut av rätlen enligt 2 § DelgL,
ombesörjer delgivningen.

Partsdelgivningen kan vanligen genomföras smidigt genom
buddelgivning, som ju förutsätter frivilligt mottagande. En borgenär som begär
partsdelgivning och därmed visar att han är beredd att ta på sig omaket att
ombesöQa delgivningen och dessutom beredd alt, åtminstone reserva-

Prop,
1981/82:134 72

tionsvis, också la kostnadsrisken bör, särskilt under del
rådande hårt ansträngda lägel i den offentliga delgivningsverksamheten,
normalt kunna räkna med att få bifall lill sin begäran. Härigenom gagnas
intresset av snabbhet i handläggningen. Samtidigt avlastas delgivningsorganen
uppgiften, varigenom resurserna kan koncentreras till uppdrag där partsdelgivning
inte är möjlig eller lämplig.

Vid partsdelgivning skall enligt 2 8 DelgL, som tidigare
nämnts, myndigheten själv ulan dröjsmål överta delgivningsverksamheten, om
myndigheten inte inom den lid som har bestämts för borgenärens delgivande får
bevis om att delgivning har skett. En avvikande regel finns i 32 kap. 2 6 RB
för fall när det är en stämning eller en vade-, besvärs- eller revisionsinlaga
som parten skall delge. Följden av att det inom en viss, i paragrafen närmare
reglerad lid, inte har visals att delgivning har skett, är då atl partens talan
är förfallen, alll såvida motparten inte ändå inställt sig resp. avgivit svaromål,
genmäle eller förklaring.

Om en partsdelgivande borgenär i ett L- eller Bf-mål inte
inom förelagd tid underrättar domstolen i delgivningsfrågan, torde det ofta
bero på att fordringen redan har betalats eller annan uppgörelse har träffals
och alt därmed borgenärens intresse av målet har upphört. Mot den bakgrunden
ler det sig naturligt att påföljden för underlåten delgivning i rätl lid blir
densamma som vid par-tsdelgivning av stämning m. m. enligl 32 kap. 2 6 RB.
Härigenom uttrycks också den grundläggande ansvarsfördelning som bör gälla
mellan borgenären och tingsrätten i den summariska processen. En ordning som
den nämnda innebär också någon, låt vara marginell, avlastning för
lingsrättspersonalen men är framför allt ett led i en förnuftig hushållning
med resurserna i slämningsmannaorganisationen.

Det kan nämnas all del vid tillkomsten av LL, som införde
domstolsdel-givning i summarisk process, diskuterades olika aspekter på att del
normalt inte längre var borgenären utan rätten som skulle delge. Frågan om hur
tingsrätten skulle förhålla sig om redovisning av borgenärens delgivningsverksamhet
uteblev, berördes visserligen inte uttryckligen. Men både lagrådet och
departementschefen behandlade frågan om risken för att materiellt orikliga
utslag eller slutbevis skulle komma att meddelas därför att rätten inte hade
fått vetskap om erlagd betalning. Som lösning på detta problem angavs atl en
borgenär, som räknade med att delgivning skulle leda till omedelbar betalning,
kunde begära partsdelgivning. Detta resonemang förutsätter atl rätten inle ex
officio genomför delgivning, om partsdelgivningen av en eller annan orsak inte
redovisas. Det är alltså här fråga om en motsvarande tillämpning i L- och
Bf-målen av regeln i 32 kap. 2 6 RB.

Det föreslås sålunda atl i LL tas in uttryckliga regler av
innebörd att bestämmelserna om partsdelgivning av stämning m. m. i 32 kap. 2 6
RB skall tillämpas även i mål om L och Bf

Som nämnts var utgångspunkten i 1979 års delgivningsreform
att det är

Prop, 1981/82:134 73

myndighelerna
som skall ombesörja delgivningen. Detta synsätt har fortfarande giltighet. På
sikt bör man därför sträva efter all avveckla behovet av partsdelgivning som
resursförstärkning.

Detta
behöver dock inte vara liktydigt med att man helt avstår från den nuvarande
buddelgivningsverksamheten. Borgenärernas buddelgivning har bekräftat all ett
stort antal gäldenärer frivilligt medverkar till delgivning, när de
konfronteras med ett bud. Buddelgivning i myndighetsregi, i dag i allt
väsentligt utförd av slämningsman, kan kanske utvecklas och föras över till
andra budkategorier. Detta skulle innebära både en avlastning för
stämningsmännen och ell steg i avvecklingen av partsdelgivningen.

Möjligheten
all anvisa myndigheterna lämpliga buddelgivare bör undersökas närmare.
Undersökningen - en lämplig uppgift för domstolsverket - kan avse om l.ex.
poslens budbilsservice lämpligen kan komma till användning, en möjlighet som
f. n. undersöks på inkassobyråhåll.

8
Delgivningskostnaderna och kostnadsansvaret

Det
är elt grundläggande samhälleligt intresse alt en god belalningsmoral
upprätthålls. Tingsrätternas verksamhet inom den summariska processen Qänar del
intresset genom att bidra lill att fordringar betalas och genom all ge underlag
för registrering av dåliga betalare (kreditregislreringen). Den summariska
processen gagnar också andra samhälleliga intressen, l.ex. det IrafiKpolitisKa
intresset av snabba och effektiva påtryckningsmedel mot felparkerare och
personer som inte fullgör sin trafikförsäkringsskyldighet.

Det
är mot den bakgrunden naturligt att staten bär ett grundläggande kostnadsansvar
för denna verksamhet. När den summariska processen las i anspråk, är det
emellertid också frågan om att tillgodose borgenärens intressen. Domstolen
anlitas som en länk i kedjan av olika successiva indriv-ningsåtgärder. Även
borgenären (och i sista hand gäldenären) bör därför ta sin del av de kostnader
som processen för med sig.

Borgenärens
bidrag utgörs av ansökningsavgiften, som f. n. uppgår till 120 kr.
Ansökningsavgiftens storiek bygger bl. a. på beräkningar av det allmännas
koslnader för verksamheten. Beräkningar av kostnaderna för hanteringen av L-
och Bf-mål har hittills tagit sikte bara på kostnaderna i tingsrätternas egen
interna verksamhel. Det synes emellertid rimligl atl också kostnaderna för
delgivningsåtgärder utanför tingsrätternas egen verksamhel tas med i bilden.

Göteborgsundersökningen
visar (avsnitt 7.2) alt den genomsnittliga delgivningskostnaden i Bf-mål i
Göteborg f. n. är 75 kr. Detta tyder på att kostnaderna för
delgivningsverksamheten i en del av dessa mål uppgår till mycket stora belopp
och atl statens kostnad även sedan borgenärens bidrag i form av
ansökningsavgift har frånräknats är avsevärd.

Prop, 1981/82:134 74

Om undersökningsresultatet från Göteborg förs över på
målantalel i

Stockholms tingsrätt (42 000 mål år 1980), ger del till resultat att kostnaden

för delgivningsverksamheten i samma kostnadsnivå skulle vara

rek-H mb 357 000 kr

stgman 2 275 000 kr

eller sammanlagt 2,6 miljoner kronor.

Behovet av delgivningsinsatser i målen i Stockholms
tingsrätt kan genomsnittligt bedömas vara större än i Göteborgs tingsrätt.
Detta antyder bl. a. en stickprovsundersökning, som redovisas i
departementspromemorian (Ds K 1980:14) Felparkering på tomtmark, s. 62. En
viss typ av Bf-mål, som hade kommit in lill Stockholms resp. Göteborgs
tingsrätter under oktober 1979, undersöktes i juli 1980. Fortfarande ej
delgivna eller av annan orsak ej avgjorda var då i Göteborg 5,5 % av målen och
i Stockholm 15,8 %. Man torde alltså med god säkerhet kunna utgå från att de
faktiska kostnaderna för Stockholms del är större än enligl beräkningen nyss.

Naturliglvis har man också anledning utgå från alt på många
håll behövs avsevärt mindre delgivningsinsatser än i Göteborg.

Göteborgsundersökningen applicerad på Stockholms,
Göteborgs och Malmö tingsrätter tillsammans ger föQande resultat:

Stockholm 2630000
kr

Göteborg 1880000
kr

Malmö 845000 kr

5 355000 kr

eller sammanlagt mer än 5 miljoner kronor.

Resultatet torde snarare ligga under än över den verkliga
kostnaden.

Undersökningsresultatet överfört på målantalet för tingsrätterna i hela

landet (416000 mål år 1980) ger en kostnad för delgivningsverksamheten i

1980 års kostnadsnivå av

rek-l-mb 3 570000 kr

stgman 22 750000 kr

eller sammanlagt mer än 26 miljoner kronor.

Göteborgsundersökningen och beräkningarna med utgångspunkt
i denna ger inte tillräckligt underlag för atl avgöra hur stora kostnaderna är
i dag eller alt bedöma i vilken utsträckning det kan vara motiverat att
ansökningsavgiften i målen höjs. Redan av delta underiag framgår emellertid
atl man måste sträva efter att delgivning kan genomföras lill lägre kostnad än
f.n.

Följande räkneexempel ger en antydan om vilka volymer del
rör sig om på delta område.

Enligl Göfeborgsundersökningen ges f. n. 65
stämningsmannauppdrag per 100 Bf-mål. Om antalet stämningsmannauppdrag kan
nedbringas med en femtedel - dvs. från 65 till drygt 50 per 100 mål - betyder
del alt koslnaderna därmed minskas (eller att stämningsmannaresurser frigörs
för andra verksamhetsområden) med

antal uppdrag kostnadsminskning

G ö teborg

3 250

Stockholm,
G ö teborg

och Malm ö

9200

hela
landet

45 500

325 000 kr

920000 kr 4550000 kr

Olika åtgärder som har föreslagits i denna promemoria kan,
om de genomförs, få till effekt att delgivningsverksamheten drivs mera
rationellt -bl. a. med färre stämningsmannauppdrag - och därmed till lägre
kostnad. Någon tillförlitlig beräkning av vilka kostnadsminskningar förslagen
kan medföra kan inte göras här. En viss antydan ger förslagen applicerade på
Slockholmsanalysen (se not till avsnitt 7.3 och Bilaga I). I analysen har strukits under de sifferposter som
förslagen berör. De motsvarar cirka 50 % av DC-hindren i analysmaterialet.

Det finns anledning alt närmare se över frågan om
delgivningsinsatser och delgivningskostnader och att med resultatet som
underlag undersöka i vad mån nuvarande principer för kostnadsansvaret bör
ändras. En sådan mera genomgripande undersökning kan inle göras i detta
sammanhang.

Beträffande vissa speciella kostnadsposter kan emellertid
redan nu övervägas elt slörre borgenärsansvar. Detta bör då i första hand
gälla särskill kostnadskrävande delgivningar genom de vanliga
delgivningsorganen.

Med den föreslagna utvidgningen av s. k. spikning lill att
förekomma också i Bf-målen (se avsnitt 7.5) kan en hel del av de nuvarande
långvariga och därigenom kostsamma delgivningarna väntas bli eliminerade. Kvar
står emellerlid fall där adress fill gäldenären finns men det inte kan sägas
vara onödigt alt göra ytterligare delgivningsförsök. Samtidigt kan det
emellerlid stå klart att ytterligare försök skulle medföra alt den sammanlagda
delgivningskostnaden blir oproportionerligt slor. I sådana fall får det anses
rimligt att lägga ansvaret för merkostnaden på borgenären.

Borgenären
kan i sådana situationer erbjudas atl antingen själv ombesörja den fortsatta
delgivningsverksamheten eller att förskollera och eventuellt slutligt svara
för kostnaden, med risk atl ansökningen annars avvisas.

Även om man kan räkna med att en borgenär bara
undanlagsvis skulle påfordra fortsatta delgivningsförsök genom myndighetens
försorg, riskerar man att hanteringen av borgenärens förskott eller betalning
skulle bli otymplig och kostsam. Elt borgenärsansvar av detta slag bör därför
ges den formen att borgenären själv får ta över delgivningen.

Vid sidan om kostnaderna för delgivning genom post eller
slämningsman finns det andra kostnadsposter (inle behandlade i
Göteborgsundersökningen) som har en speciell karaktär genom alt de regleras
genom utbetalning från tingsrätterna. Detta gäller koslnader för
tidningskungörande enligt 15 8 DelgL (i L-mål) och kostnader för översättning
av handlingar som skall delges utomlands (också i L-mål). Författningsreglering
beträffande översättningskostnader finns i cirkuläret (1969; 495) med anledning
av Sve-

Prop.
1981/82:134 76

riges tillträde lill Haagkonvenlionen om delgivning i
utlandet av handlingar i mål och ärenden av civil och kommersiell natur och
dess nordiska motsvarighet cirkuläret (1975:301) till statsmyndigheterna
angående inbördes rättshjälp mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge
genom delgivning och bevisupptagning.

Statens kostnad i mål där tidningskungörande eller
översättning behövs blir i allmänhel mycket hög. Eftersom merkostnaden i dessa
mål i förhållande till andra L-mål uppkommer genom omständighet med anknytning
till part, men däremot inte till något samhällets särskilda intresse ljust de
målen, bör borgenären svara för extrakostnaden.

9 Avgift vid avvisning m. m.

I del föregående har behandlats olika situationer som kan
leda till att tingsrätten i ell L- eller Bf-mål meddelar beslut om avvisning.
Ell sådant beslul kräver av tingsrätten en betydligt större arbetsinsats än
beslut om avskrivning, som ju är följden av att ansökan återkallas. Det finns
därför anledning atl stimulera professionella ingivare att återkalla
ansökningen när det är klart att målet kommer att avvisas. 1 övrigt kan det
finnas anledning aU kompensera tingsrätterna för den ytteriigare
arbetsinsatsen med avvisningsbeslut. Avvisningsbesluten kan sålunda beläggas
med en avgift, som ingivaren måsle betala. Avgiflen kan lämpligen sättas i nivå
med ansökningsavgiften, f. n. 120 kronor.

Oavsett de lättnader i kraven på ansökan med därtill
fogade handlingar som har föreslagits måsle man räkna med att en del
ansökningar också i fortsättningen är bristfälliga "i onödan". När en
ansökan visar sig vara i behov av komplettering, bör det föra med sig atl
ersättningen till borgenären/ombudet sätts lägre än det annars skulle ha
satts. Denna princip bör -mot bakgrunden av nuvarande schablontillämpning i
vissa tingsrätter -komma till klart uttryck i den författning som reglerar
ersättningar till boi--genär i L- och Bf-mål.

10 Delegation i Bf-mål

Domstolsverket har i en skrivelse lill regeringen den 4
september 1979 föreslagil en försöksverksamhet med delegation av beslutanderätt
i Bf-mål. Enligt förslagel skulle det utfärdas en lag om försöksverksamhet med
handläggning av Bf-mål. Enligt den lagen skulle ett domstolsbilräde enligt de
närmare beslämmelser som regeringen meddelar försöksvis på eget ansvar få
handlägga Bf-mål. Försöksverksamheten skulle bedrivas vid de tingsrätter som
regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, domstolsverket bestämmer.

Prop. 1981/82:134 77

I
ett förslag till förordning om försöksverksamheten ges närmare bestämmelser.
Försöksverksamheten skulle få äga rum vid de tingsrätter som domstolsverket
bestämmer. Domstolsbiträden som har genomgått av domstolsverket föreskriven
utbildning skulle kunna förordnas att på eget ansvar handlägga mål om Bf.
Förordnandena skulle meddelas av hovrätten eller - i fråga om biträden vid de
tre största tingsrätterna - av tingsrätten. Ett förordnande skulle inle få avse
avvisningsbeslut, mål där ansökan har återkallats eller förfallit och
gäldenären har framställt kostnadsyrkande eller mål med en utländsk juridisk
person som part. Inte heller skulle ell förordnande få avse mål som i övrigt
är av vidlyftig eller svår beskaffenhet eller vars handläggning av annan orsak
kräver särskild erfarenhet.

I
sin skrivelse till regeringen framhåller domstolsverket atl biträdespersonalen
i tingsrätterna på grund av kraven på juridisk utbildning har mindre
möjligheter all avancera till Qänster på handläggarnivå än som är normalt inom
statsförvaltningen. En möjlighet att öka biträdesQänsternas attraktivitet och
behålla rekryteringen på en hög nivå skulle vara all delegera arbetsuppgifter
fill bilrädespersonal i den utsträckning detta är möjligt och med hänsyn till
andra intressen lämpligt. Effektivitetsskäl anges också ofta tala för atl
delegationsmöjlighelerna las väl till vara.

Enligt
domstolsverkets skrivelse skulle delegationsförslaget komma i ett annat läge om
en reform av den summariska processen skulle vara omedelbart förestående.
Verkets förslag läggs således fram under den uttryckliga förutsättningen atl
några ändringar i den summariska processen ej planeras under de närmaste åren.

Som
framgår av del tidigare anförda (avsnill 3) torde någon mera genomgripande
reform av den summariska betalningsprocessen inte komma att ske innan
resultatet av rättegångsutredningens arbete föreligger. Ulredningens första
betänkande väntas under hösten 1981. Med hänsyn lill omfattningen av detta
lagstiftningsärende lorde det komma all dröja ytterligare icke oväsentlig tid
innan en eventuell ny lagstiftning kan träda i kraft. Pågående reformarbete på
process- och utsökningsrättens områden utgör alltså inte något hinder mot att
nu ta upp frågan om delegation i mål om Bf.

Den
kraftiga ökningen av Bf-målen kan i det rådande statsfinansiella läget
knappast mötas med personalförstärkningar. Om en delegation kan medföra en
snabbar-e och effektivare handläggning av dessa mål bör den möjligheten las
till vara. Del kan också fömtsättas att den genom delegationen frigjorda
notariearbetskraflen genom den ökade mållillslrömningen kan styras över till
andra angelägna arbetsuppgifter i tingsrätterna. Med hänsyn lill att den helt
övervägande delen Bf-mål utgörs av enkla massärenden innebär detta att man
hushållar med den juridiskt utbildade arbetskraften och UtnylQar den för
arbetsuppgifter där den juridiska utbildningen kommer bättre till pass. Notarieutbildningens
kvalitet blir alltså inte lägre utan snarare högre genom delegationen.

Vid
bedömningen av frågan om delegation bör vidare beaktas alt prov-

Prop,
1981/82:134 78

ningen från rättens sida i allmänhel är mycket summarisk.
Den sakliga prövningen går i princip ut på alt konstatera att ansökan avser
utfående av penningfordran som inte grundar sig på ett skriftligt
fordringsbevis och inte avser skadestånd (18 8 LL). Vidare skall i ansökan
anges grunden för fordringen och tiden för dess tillkomsl. I formellt
hänseende skall rättens behörighet prövas (19 8, se även förslaget i avsnitt
6.1). I föreläggandet till gäldenären skall rätlen ange den kostnadsersättning
som skall ulgå om bestridande ej sker. Ersättningen utgår enligl
schablonregler som regeringen meddelar (22 6).

Med hänsyn fill beialningsföreläggandenas karaktär av
schabloniserade massärenden och intresset av etl rationellt utnyttjande av
domstolsväsen-dels resurser bör del hinder för en delegation till
domstolsbiträden som det nuvarande kravet på lagfarenhet utgör undanröjas. Det
synes innebära en onödig omgång alt detta sker genom en särskild lag om
försöksverksam-hel. I stället bör redan av 30 8 LL framgå alt mål om Bf i den
utsträckning som regeringen bestämmer får handläggas av Qänstemän som inte är
lagfarna.

Den närmare omfattningen av delegationen torde på sikt
böra anges i förordningen (1979: 572) med tingsrättsinstruktion. Dessförinnan
bör emellertid, som domstolsverket har föreslagit, en viss försöksverksamhet
bedrivas. För försöksverksamheten bör en särskild förordning utfärdas i huvudsaklig
överensstämmelse med domstolsverkets förslag.

11 Författningsförslag m. m.

I enlighet med vad som har föreslagits i det föregående
har upprättats författningsförslag.

Förslagen är fogade till denna promemoria som Bilaga 2.

Förslagen bör träda i kraft den I januari 1982. Några
övergångsbestämmelser torde inle behövas.

12 Sammanfattning av förslagen

I denna promemoria föreslås

Författningsändringar

avsnitt

5 I officialprövningen i forumfrågan
begränsas

5 2 kontrollen av behörighet som
ställföreträdare eller ombud för

borgenär begränsas

5 3 en särskild tolkningsregel för
ofullständigt ränteyrkande införs

5 4 möjlighet öppnas att i vissa fall
göra Bf-ansökan mot flera gälde-

närer

Prop.
1981/82:134 79

7.4
strängare krav
på uppgifter om gäldenären i ansökan

7.5
delgivningsformen
spikning tillåts i Bf-mål

7.6.6 vid partsdelgivning införs regeln att ansökan
förfaller om borge

nären inte i lid redovisar resultatet av sin delgivningsverksamhet

8 rätten ges förfallningsslöd för alt
i vissa fall med speciellt långva-

rigt och kostsamt delgivningsförfarande avbryta
delgivningsverksamhet och avvisa ansökningen om inte borgenären själv vill
ombesörja fortsatt delgivning

8
borgenären blir
skyldig att betala kostnaden för tidningskungörande och översättning i samband
med delgivning

9
avvisningsbeslut
beläggs med avgift

9
klart uttryck
ges i författning för alt arvode skall var-a lägre än eljest om ansökningen är
ofullständig

10
möjlighet
öppnas för att delegera handläggning av Bf-mål lill domstolsbilräden

Hjälpmedel

avsnitt

7.6.4 stämningsr-näns behov av terminalanslutning till
SPAR m. m. undersöks av rikspolisstyrelsen

7.6.4
behovel av
utrustning för dalalagring och återsökning av material från delgivningsspaning
hos vissa slämningsman undersöks av rikspolisstyrelsen

7.6.5
behovet av
utrustning för datalagring och återsökning av material från
delgivningsverksamheten hos en stor fingsrätl undersöks av domstolsverket

uppgifter från delgivningsverksamhet återförs i vissa fall
till centrala bilregistret

Undersökningar, organisatoriska åtgärder

avsnitt

6.3 domstolsverket och datainspektionen
ger handledning för tings-

rätter och inkassobyråer

7.6.1
domstolsverket
ger anvisningar om brevdelgivning

7.6.2
domstolsverket
undersöker effektiviteten av olika liggelider för rekommenderat brev vid
delgivning till ledning för domstolarna

7.6.3
domstolsverket
och posten undersöker möjligheten till viss ny postrutin vid särskild
postdelgivning samt utbildningsbehov

7.6.4
rikspolisstyrelsen
verkar för att behövliga förordnanden för stämningsmän att fungera också i
annat distrikt kommer till stånd

7.6.4
rikspolisstyrelsen
och domstolsverket verkar för en lösning av frågan om hanteringen av
snabbuppdrag till slämningsmannaorganisationen

7.6.5
datainspektionen
verkar för all storborgenärer och inkassobyråer i möjlig mån återanvänder
tidigare delgivningsuppgifler i senare ansökan mot samma gäldenär

7.6.7 domstolsverket undersöker möjligheten fill nya
budkalegorier

för myndighets buddelgivning

8 delgivningsinsatser och delgivningskostnader
kartläggs, de eko-

nomiska verkningarna av föreslagna
rationaliseringsålgärder följs upp varefter på grundval av resultatet görs en
omprövning av kostnadsansvaret för domstols delgivning.

Prop. 1981/82:134 80

13
Specialmotivering till lagförslagen

Förslaget
till lag om ändring i lagsökningslagen (1946: 808)

2
6 1 denna paragraf anges vad en ansökan om lagsökning skall innehålla, bl. a.
vilka uppgifter om gäldenären som skall eller bör ingå.

I
enlighet med vad som har utvecklats i avsnitt 7.4 har till de uppgifter om
gäldenären som f. n. skall lämnas i ansökan fogats dels uppgift om gäldenärens
postadress, dels uppgift om gäldenärens personnummer och gatuadress, om
uppgiften behövs för delgivning med gäldenären. Vidare har lagts till en
rekommendation till borgenären att också ange andra omständigheler som är av
belydelse för delgivning med gäldenären. Exempel på sådana uppgifter har
lämnats i avsnitt 7.4.

Dessutom
har gjorts vissa redaktionella ändringar i lagtexten.

De
föreslagna ändringarna innebär atl en ansökan kan avvisas, om det konstaleras
att den inte fyller lagens krav. Saknas uppgift om gäldenärens postadress, kan
ansökan avvisas omedelbart. Avsaknad av uppgift om personnummer eller särskild
gatuadress kan normall inte leda till avvisning redan vid den inledande
granskningen av ansökningen, eftersom det i dessa fall dessutom krävs atl
uppgiften är nödvändig för delgivning. Har det däremot visat sig vid
delgivningsförsök att gäldenären inte finns på den adress som angetts i
ansökningen och alt ny adress till honom inte kan tas fram därför att uppgift
om personnummer saknas, kan ansökningen avvisas på sistnämnda grund. Är
postadressen av boxtyp och är det för rätlen redan känt alt gäldenären inte kan
delges på den adressen, kan ansökningen genast avvisas med motiveringen atl
uppgift om gatuadress saknas i ansökningen.

5
8 Denna paragraf behandlar delgivningen med gäldenären i lagsökningsmål.
Paragrafen är fill följd av hänvisning i 24 8 tillämplig även i mål om
betalningsföreläggande.

1
enlighet med vad som har utvecklats i avsnitt 7.6.6 har tillfogats en uttrycklig
regel, som gör beslämmelserna i 32 kap. 2 8 rättegångsbalken tilllämpliga i
L-mål. Tillägget innebär all en borgenär, som enligt rättens beslul själv
ombesörjer delgivning i L- eller Bf-mål och som inle inom den i 32 kap. 2 6 RB
angivna tiden redovisar resultatet av sin delgivningsverksamhet till rätten,
kan få se srn ansökan förfallen. Enligt regleringen i 32 kap. 2 6 RB är
förfallopåföljden inte knuten till utgången av den tid som borgenären har fått
på sig för delgivningen utan till rätlens prövning av målet. Skulle rätten,
när målet tas upp igen efter utgången av den tid som borgenären har haft på sig
för delgivning, finna att gäldenären har kommit in med begärt yttrande, skall
ansökningen inte förklaras förfallen.

17
a 8 I paragrafen åläggs borgenären betalningsskyldighet för vissa kostnader i
samband med delgivning. Skyldigheten gäller kostnad för tid-

Prop, 1981/82:134 81

ningskungörande
vid kungörelsedelgivning och kostnad för översättning av handlingar för
delgivning utomlands. Borgenären föreslås också bli skyldig att på begäran av
rätten lämna förskott på kostnaden. Gäldenären kan åläggas betalningsskyldighet
för kostnaden om borgenären yrkar det. Bestämmelsens betydelse är begränsad
till L-mål, eftersom varken kungörelsedelgivning eller delgivning utomlands
kan förekomma i Bf-mål.

19
8 Denna paragraf motsvarar för
Bf-målens del 2 8.1 fråga om ändringarna hänvisas till specialmofiveringen
till 2 8.

20
6 Paragrafen innehåller
förbudet mot att rikta en Bf-ansökan mot flera gäldenärer.

Som
redan har utvecklats i avsnitt 6.4 bör det öppnas möjlighet till alt låta
samma ansökan avse flera gäldenärer under fömtsättning all kravet gäller en
skuld som gäldenärerna ansvarar soHdariskl för. Ett fillägg har gjorts av
innebörd all en sådan gemensam Bf-ansökan får avse de solidariskt ansvariga
gäldenärerna och att i ansökningen skall anges både att solidarisk ansvarighet
föreligger och grunden härför.

24
6 Denna paragraf behandlar delgivning med gäldenären i Bf-mål och molsvarar 5
6. Utöver en hänvisning till regleringen i 5 8 innehåller paragrafen vissa
inskränkningar när det gäller hur delgivning får verkställas. Delgivning får
sålunda f. n. inle ske enligl 15 6 DelgL (kungörande eller spikning) och inte
heller utomlands.

Som
har utvecklats i avsnitt 7.5 bör öppnas möjlighet till s. k. spikning i Bf-mål.
Detta har skett genom alt det nuvarande förbudet mot delgivning enligt 15 8
DelgL har begränsats till ett förbud mot delgivning genom kungörelse enligt
samma lagmm.

30 8
I denna paragraf finns domförhetsregeln för handläggning av L-och

Bf-mål.

I
enlighet med vad som har utvecklats i avsnitt 10 bör öppnas möjlighet att
delegera domargöromål i Bf-mål till domstolsbiträden. Till den nuvarande
regeln har därför fogats en särregel för handläggning av Bf-mål, som ger
regeringen befogenhet att dispensera från kravet på lagfarenhet.

31 8
Idennaparagraf regleras forumprövningen i L-och Bf-målen. Enligl

den gällande regeln skall rätlen självmant pröva sin behörighet. Av 10 kap.

15 8RB följer att behörigheten skall bedömas enligt förhållandena vid tid

punkten för delgivning med svaranden/gäldenären.

I
avsnitt 6.1 har förordats att officialprövningen i princip skall begränsas fill
det inledande handläggningsskedet och alt, sedan ansökningen väl har upptagits,
forumfrågan skall komma under bedömande bara om gäldenären gör foruminvändning
eller rätten finner anledning att misstänka att 6 Riksdagen 1981182. 1 saml. Nr
134

Prop, 1981/82:134 82

rätten
på grund av en exklusiv behörighetsregel över huvud taget inle får ta
befattning med målet. 1 enlighet härmed har i ett tillägg angetls den nya
tidsbegränsningen för officialprövningen och de två undantagen från begränsningen.

31
a 6 De begränsningar i kontrollen av ställföreträdares och ombuds behörighet,
som har behandlats i avsnitt 6.2, har införts genom denna nya paragraf, som
har lagils upp bland de för L- och Bf-målen gemensamma bestämmelserna.

Genom den nya regeln i
första stycket sätts den grundläggande regleringen i 11 kap. 4 6 resp. 12 kap.
9 8 RB ur spel för L- och Bf-målen. I stället gäller i dessa mål elt betydligt
lägre krav på kontroll. Uttrycket "särskild omständighet" avser att
markera alt kontrollen skall vara begränsad till sådana undantagsfall där
rätten misstänker att behörighet saknas. Behörighetshandlingar (normalt
fullmakt eller registreringsbevis) skall behöva företes bara på rättens
uttryckliga begäran. Efterkommer inle borgenären ett föreläggande om företeende
av handlingarna, kan ansökningen avvisas. Är del gäldenären som inte
efterkommer föreläggandet, får hans bestridande anses vara ulan verkan Qfr 12
kap. 9 6 RB).

Om
emellertid, till följd av hänskjutande eller ansökan om återvinning, elt L-
eller Bf-mål går över till atl handläggas som tvistemål, bör RB:s regler gälla.
Vid hänskjutande bör detta prakfiskt komma till stånd genom alt reglerna i RB
blir tillämpliga redan på begäran om hänskjutande. Detta har kommit till
uttryck genom regeln i andra stycket. För återvinningsfallet följer redan av
gällande regler att fullmakt, i den mån sådan inte redan finns i akten, skall
företes i det nya handläggningsskedet.

31
b 6 I avsnill 6.3 har föreslagits en tolkningsregel för ränteyrkanden som är
ofullständiga genom att uppgift saknas om den tidpunkt då den yrkade räntan
börjar löpa. Den nya lolkningsregeln har infogats i LL som en ny särskild
paragraf bland de för L- och Bf-målen gemensamma bestämmelserna.

Eftersom
lolkningsregelns tillämplighet och innebörd får betydelse för tolkningen av
ansökningen, är det lämpligt alt upplysning om regeln lämnas redan i
föreläggandet för gäldenären. Naturligtvis bör en upplysning av samma innebörd
också infogas i utslag resp. slutbevis i målet.

31
c 8 I enlighet med vad som har föreslagits i avsnitt 8 har i LL infogats en ny
paragraf som ger möjlighet för rätten alt i vissa fall avbryta delgivningsförfarandet
och i stället avvisa ansökningen.

I
första slycket ges den gmndläggande regeln, atl ansökningen får avvisas när
materialet från delgivningsförsök visar att hinder mot delgivning med
gäldenären uppenbart föreligger.

Hit
hör t. ex. fall där det i Bf-mål har visat sig att gäldenären saknar känt

Prop, 1981/82:134 83

hemvist
och delgivning alltså bara kan ske genom kungörande enligt 15 6 DelgL, som ju
inte får användas i Bf-mål. Hit hör också fall där del i Bf-mål har kommit fram
atl gäldenären för överskådlig lid framåt vistas utomlands eller där adresspår
lill gäldenären är oklara och begärt förtydligande från borgenären uteblir.

I andra stycket ges en
särregel för sådana fall där visserligen delgivning med gäldenären inle är
utesluten men redan gjorda delgivningsförsök har blivit resultatlösa. I en
sådan situation kan rätlen bereda borgenären tillfälle att begära att själv få
ombesörja fortsatta delgivningsförsök. Begär borgenären detta, torde
regelmässigt begäran börA bifallas. I så fall gäller 5 och 24 88 LL och 32 kap.
2 8 RB för den fortsatta handläggningen. Om där-emol borgenären underlåter atl
begära att f la över delgivningsverksamheten, kan rätlen avvisa ansökningen.

Vid bedömningen av om
rimliga försök har gjorts skall i första hand hänsyn tas lill de koslnader som
har lagts ner på delgivningsverksamheten i målel. Koslnaderna skall primärt
ställas i relation till borgenärens principiella motprestation,
ansökningsavgiften. Men viss hänsyn måste också las till målels betydelse, i
första hand det fordrade beloppels storlek.

32
6 I denna paragraf ges vissa regler om hänskjutande till rättegång och den
därefter följande handläggningen. Bl. a. finns en domförhelsregel som är
uttryckt genom en hänvisning till motsvarande regel i 30 6.

Till
följd av ändringen i 30 8 (se specialmotiveringen till den paragrafen) har
hänvisningen omformats lill en självständig regel, i sak överensstämmande med
vad som nu gäller.

Bilaga 1

Analys av delgivningsreturer till Stockholms tingsrätts
Bf-enhet

Inom Stockholms tingsrätts Bf-enhet har analyserats en
slumpvis utvald post av delgivningsreturer. Analysen avser de returer som kom
in till tingsrätten under fem dagar i oktober månad 1980. Materialet omfattar
668 relurnerade rek-försändelser, 31 relurnerade försändelser för särskild
postdelgivning,

6 hindersbevis från andra polisdistrikt än Stockholms och
155 hindersbevis från delgivningscentralen (DC) i Stockholm.

Returerna
föranledde som ny åtgärd

uppdrag
till stgman

kontakt
med borgenären för ny adress m. m.

rek

särskild
post polis-hinder DC-hinder

570 (85 %)

16 (50 %)

3 (50 %)

72 (46 %)

95 (15 %)

14 (50 %)

3 (50 %)

83 (54 %)

Hindersbevisen från DC har analyserats närmare med
följande resultat.

Av
de 155 hindersbevisen rörde 116 mål som hade kommit in till tingsrätten under
första halvåret 1980 och återstoden, 39, äldre mål. I del följande anges både
totalsiffror för hela materialet och delsiffror för målen från 1980.

hela
materialet

måL från 1980

Tidigare åtgärder

i delgivningsuppdraget angavs gäldenärens adress

enligt ansökan i målet

109 (70 %)

89 (75 %)

ny adress

46 (30 %)

30 (25 %)

rätten hade redan tidigare gjort hänvändelse till
borgenären om ny adress: en gång

flera gånger

20 (13%) 5 (3 %)

10 (10%) 0

delgivningsuppdraget
var

i målet
det första

det andra eller tredje det fjärde eller mer

107 (67 %)

43 (28 %)

5(3%)

101 (87%) 15 (13%) 0

Prop, 1981/82:134 85

hela mål från

materialet 1980

Hindersbevisens innehåll

adressen enligt uppdraget

var den rätta 67 (43 %) 49 (42 %)

ny åtgärd: nytt uppdrag

till stämningsman 44 (28 %) 38
(32 %)

ny åtgärd: kontakt med

borgenären (nytt delgiv

ningsförsök på adressen

inte rimligt) 23(15%) 11(10%)

härav fanns i målet redan

tidigare uppgift att gäl

denären höll sig undan 14 (9 %) 9 (8 %)

adressen var fel, i hinders

beviset angavs ny adress 35 (23 %) 28 (25 %)

ny åtgärd: nytt uppdrag

till stämningsman 28(18%) 21(18%)

ny åtgärd: kontakt med

borgenären (adressen tyd

de på att rätten inte

var behörig domstol i

i målet) 7 (5 %) 7 (6 %)

adressen var fel, ny adress kunde inte forskas fram (t.
ex. därför att personnummer saknades) eller annat hinder fanns för delgivning

ny åtgärd: kontakt med

borgenären 49 (30 %) 35 (30
%)

uppgifterna om gäldenärens identitet måste kontrolleras

ny åtgärd: kontakt med

borgenären 4 (3 %) 4 (3 %)

Prop.
1981/82:134 86

Bilaga 2 1 Förslag till

Lag om ändring i lagsökningslagen (1946:808)

Härigenom
föreskrivs i fråga om lagsökningslagen (1946; 808) dels att 2, 5, 19, 20, 24,
30, 31 och 32 86 skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas
fyra nya paragrafer, 17 a och 31 a-c 88, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

2 6'

Lagsökning
skall göras skriftligen hos allmän underrätt. Ansökningen skall innehålla
uppgift om borgenärens namn, personnummer, yrke, hemvist, postadress och
telefonnummer saml gäldenärens namn och, där så kan ske, dennes personnummer,
yrke, hemvist, postadress och telefonnummer, så ock fordringens belopp och den
ränta som fordras. Borgenären angive ock de omständigheler som betinga
rättens behörighet, om denna ej framgår av vad eljest anföres. Vid ansökningen
skall fogas styrkt avskrift av handling vara fordringen grundas och, då
betalning enligt 1 8 andra stycket sökes ur fast egendom, skepp eller
skeppsbygge, av handling varigenom panträtt i egendomen upplåtits.

Ansökningen skall jämte avskrift som angives i första
stycket avlämnas i två exemplar och vara egenhändigt undertecknad av borgenären
eller hans ombud. Är endast ett exemplar ingivet, ombesörje rätten mot stadgad
avgift erforderiig avskrift, och gälle den i målel lika med huvudskrift.

Lagsökning
skall göras skriffiigen hos allmän underrätt. Ansökningen skall innehålla
uppgift om borgenärens namn, personnummer, yrke, hemvist, postadress och
telefonnummer saml gäldenärens namn, postadress och, om det behövs för
delgivning med gäldenären, dennes personnummer och gatuadress. Där så kan ske
skall också anges gäldenärens yrke, hemvist, telefonnummer och andra omständigheter
som är av betydelse för delgivning. Vidare skall anges fordringens belopp och
den ränta som fordras. Borgenären skall också ange de omständigheler som betingar
rättens behörighet, om denna inte framgår av vad som annars anförs. Vid
ansökningen skall fogas styrkt avskrift av den handling varpå fordringen
grundas och, då betalning enligt I 8 andra stycket söks ur fast egendom, skepp
eller skeppsbygge, av handling varigenom panträtt i egendomen har upplåtits.

Ansökningen skall jämte avskrift som anges i första
styckel avlämnas i två exemplar och vara egenhändigt undertecknad av borgenären
eller hans ombud. Är endast elt exemplar ingivet, skall rätten mot föreskriven
avgift ombesörja erforderlig avskrift, och gäller den i målet lika med
huvudskrift.

Senaste lydelse 1973:1074.

Prop.
1981/82:134

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

87

Del
exemplar av ansökningen vara enligt 4 § föreläggandet tecknats skall jämte
fordringshandlingen delgivas gäldenären på sätt om stämning i tvistemål är
stadgat.

Del
exemplar av ansökningen där föreläggandet enligt 4 § har tecknats skall jämte
fordringshandlingen delges gäldenären på sätt som är föreskrivet om stämning i
tvistemål. Skall borgenären ombesörja delgivningen, tillämpas 32 kap. 2 §
rättegångsbalken.

17 a 6

Skall delgivning med gäldenären ske genom kungörelse
enligt 15 § delgivningslagen (1970:428) eller utomlands och uppkommer kostnad
för införande i tidning av kungörelsen eller för översättning till annat språk
än svenska av handlingar som skall delges, skall kostnaden betalas av
borgenären. Om rätten begär det, skall borgenären lämna förskott på kostnaden.

19

Ansökning
om belalningsföreläggande skall göras skriftligen eller muntligen hos allmän
underrätt. Ansökningen skall innehålla uppgift om borgenärens namn, personnummer,
yrke, hemvist, postadress och telefonnummer samt gäldenärens namn och, där så
kan ske, dennes personnummer, yrke, hemvist, postadress och telefonnummer, så
ock fordringens belopp och den ränta som fordras. Borgenären angive tillika i
ansökningen eller i räkning som åberopas tydligt och fullständigt grunden för
fordringen och liden för dess tillkomst samt de omständigheter som betinga rättens
behörighet, om denna ej framgår av vad eljest anföres.

Ansökning
om betalningsföreläggande skall göras skriftligen eller muntligen hos allmän
underrätt. Ansökningen skall innehålla uppgift om borgenärens namn, personnummer,
yrke, hemvist, postadress och telefonnummer samt gäldenärens namn, postadress
och, om det behövs för delgivning med gäldenären, dennes personnummer och
gatuadress. Där så kan ske skall också anges gäldenärens yrke, hemvist,
telefonnummer och andra omständigheter som är av betydelse för delgivning.
Vidare skall anges fordringens belopp och den ränta som fordras. Borgenären
5Äa// i ansökningen eller i räkning som åberopas också tydligt och fullständigt
ange grunden för fordringen och tiden för dess tillkomst saml de omständigheter
som betingar rätlens behörighet, om denna inte framgår av vad som annars
anförs.

Senaste lydelse 1978:773. Senaste lydelse 1973:241.

Prop,
1981/82:134

Nuvarande lydelse

Ansökning som göres skriftligen skall avlämnas i två
exemplar och vara egenhändigt undertecknad av borgenären eller hans ombud. Är
endast ett exemplar ingivet, besörje rätten mot stadgad avgift erforderlig
avskrift, och gälle den i målet lika med huvudskrifl. Göres ansökning
muntligen, skall genom rättens försorg mot stadgad avgift uppteckning därav
ske i två exemplar; borgenären eller hans ombud skall med sin underskrift
vitsorda att uppteckningen är riklig. Uppteckningen gälle sedan som huvudskrift.

Räkning som åberopas skall ingivas i två exemplar; är
räkningen ingiven i allenast ett exemplar, skall mot stadgad avgift avskrift
därav besörjas av rätten.

Föreslagen lydelse

Ansökning som görs skriftligen skall avlämnas i två
exemplar och vara egenhändigt undertecknad av borgenären eller hans ombud. Är
endast ett exemplar ingivet, skall rätten mot fö re skriv en avgift ombesörja
erforderiig avskrift, och gäller den i målet lika med huvudskrifl. Görs
ansökning mundigen, skall genom rättens försorg mot föreskriven avgift
uppteckning därav ske i två exemplar. Borgenären eller hans ombud skall med
sin underskrift vitsorda att upptecKning-en är riktig. Uppteckningen gäller
sedan som huvudskrift.

Räkning som åberopas skall inges i två exemplar. År
räkningen ingiven i endast ett exemplar, skall motföreskriven avgift avskrift
därav ombesörjas av rätten.

Ej må i
samma ansökning/ram-ställas krav mot mera än en gäldenär.

/ samma
ansökning/år krav inle framställas mot mer än en gäldenär, såvida inte
gäldenärerna enligt vad som åberopas i ansökningen är solidariskt ansvariga
för fordringen.

Om
delgivning med gäldenären av ansökningshandlingarna jämte föreläggande som
avses i 22 eller 23 8 äge vad i 5 § är stadgat molsvarande tillämpning. Ej må
delgivning äga rum utom riket och ej heller enligt 15 6 delgivningslagen
(1970:428).

Om
delgivning med gäldenären av ansökningshandlingarna jämte föreläggande som
avses i 22 eller 23 8 tillämpas vad som är föreskrivet i 5 §. Delgivning får
inte äga rum utom riket och ej heller genom kungörelse enligt 15 8 delgivningslagen
(1970:428).

30 6 Vid handläggning av mål om lagsökning eller
betalningsföreläggande är rätten domför med en lagfaren domare.

Mål om betalningsföreläggande får i den utsträckning som
regeringen bestämmer handläggas av

en tjänsteman som inte är lagfaren. * Senaste lydelse
1970:446. 5 Senaste lydelse 1969:807.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Om laga
domstol i mål om lagsökning eller betalningsföreläggande gäller vad som är
föreskrivet om tvistemål. Arrende-, hyres- och bostadsrättslvister skall dock
tas upp av tingsrätten i den ort där fastigheten finns. Rätten prövar
självmant sin behörighet. Borgenärs uppgift om de omständigheter som befingar
rättens behörighet skall tagas för god, om anledning ej förekommer att den är
oriktig.

Om laga
domstol i mål om lagsökning eller betalningsföreläggande gäller vad som är
föreskrivet om tvistemål. Arrende-, hyres- och bo-stadsrältstvister skall dock
tas upp av tingsrätten i den ort där fastigheten finns. Rätten prövar
självmant sin behörighet. Borgenärs uppgift om de omständigheter som befingar
rättens behörighet skall godtas, om anledning ej förekommer att den är oriktig.
Har ansökningen upptagits, skall rätten ej på nytt pröva sin behörighet,
såvida inte gäldenären begär det eller fråga uppkommer om tillämpning av 10
kap. 17 § rättegångsbalken.

Lydelse enligt prop. 1980/81:88.

31 a6

Fullmakt för den som uppträder som ombud eller bevis att
den som uppträder som part eller som ställföreträdare för part är behörig behöver
inte företes vid handläggning enligt denna lag, såvida inte rätten på grund av
särskilda omständigheter finner det behövligt.

För begäran om hänskjutande till rättegång gäller dock 11
kap. 4 § och 12 kap. 9 § rättegångsbalken.

31 b 8

Yrkar borgenären ränta men framgår ej av ansökningen från
vilken lidpunkt räntan yrkas, skall yrkandet anses gälla ränta från delgivningsdagen.

31 c8

År det på grund av vad som förekommit i samband med försök
till delgivning med gäldenären uppenbart alt hinder för delgivning föreligger,
får rätten avvisa ansökningen.

Prop,
1981/82:134

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

90

Föreligger ej hinder för delgivning men har trots rimliga
försök delgivning inte kunnat ske och begär borgenären inle att själv få ombesörja
fortsatta delgivningsförsök, får ansökningen också avvisas.

32
8'

Hänskjuts
mål fill rättegång, skall rätten förordna om målets fortsatta handläggning. Kan
målel anses tillräckligt förberett genom den tidigare handläggningen, får del
genast utsättas till huvudförhandling eller, om det skall handläggas enligt
lagen (1974; 8) om rättegången i tvistemål om mindre värden, lill sammanträde
enligt den lagen. Har mål om belalningsföreläggande vid sammanträde inför
rätten hänskjutils lill rättegång bör, om ej hinder möter, muntlig förhandling
äga rum i omedelbart samband med sammanträdel. I så fall gäller ifråga om
rättens domförhet vad som föreskrivs 130 §.

Hänskjuts
mål fill rättegång, skall rätten förordna om målels fortsatta handläggning. Kan
målel anses tillräckligt förberett genom den tidigare handläggningen, får del
genast utsättas till huvudförhandling eller, om del skall handläggas enligl
lagen (1974; 8) om rättegången i tvistemål om mindre värden, lill sammanträde
enligt den lagen. Har mål om betalningsföreläggande vid sammanträde inför
rätten hänskjutils till rättegång bör, om ej hinder möter, muntlig förhandling
äga rum i omedelbart samband med sammanträdel. I så fall är rätten domför med
en lagfaren domare.

Är den tingsrätt som har handlagt målet inte behörig att
efter återvinning pröva målet, skall detta överiämnas fill den tingsrätt som är
behörig. Beslut om överlämnande får inle överklagas. Om den tingsrätt som har
mottagit målet finner sig obehörig, skall den visa målet åter till den
tingsrätt som har överiämnat det. När ett mål har överlämnats, gäller första
stycket i fråga om den tingsrätt till vilken målet har överiämnals.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982.

' Lydelse enligt prop. 1980/81:88.

Prop.
1981/82:134 2 Förslag till

91

Förordning om ändring i kimgörelsen (1974:811) om
ersättning för inkassokostnad och kostnad i mål om lagsökning eller
betalningsföreläggande

Härigenom
föreskrivs atl 2 8 kungörelsen (1974:811) om ersättning för inkassokostnad och
kostnad i mål om lagsökning eller betalningsföreläggande skall ha nedan
angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Ersältning
för kostnad i mål om lagsökning eller betalningsföreläggande ulgår för
borgenärens eget arbete med anledning av målet samt för arvode till ombud eller
biträde. Ersättningen utgår med skäligt belopp, dock högsl
etthundra-sjuttiofem kronor i lagsökningsmål och etthundrasextio kronor i mål
om betalningsföreläggande om ej särskilda skäl föreligger.

Ersättning
för kostnad i mål om lagsökning eller betalningsföreläggande utgår för
borgenärens eget arbete med anledning av målet samt för arvode till ombud eller
biträde. Ersättningen utgår med skäligt belopp, dock högsl
etthundra-sjuttiofem kronor i lagsökningsmål och etlhundrasextio kronor i mål
om betalningsföreläggande om ej särskilda skäl föreligger. Har borgenären
eller ombudet gett in en ansökan som är uppenbart ofullständig, skall
ersättningen bestämmas till lägre belopp än vad som annars skulle ha utgått.

1 mål som avses i första stycket ulgår dessutom ersältning
för ansöknings- och expeditionsavgifter, delgivningskostnad saml kostnad för
registrerings- eller mantalsskrivningsbevis, om sådant behövts. Borgenären har
vidare rätt till skälig ersättning för översättning av inlaga eller annan
handling samt för avskrifter eller fotokopior, i den mån antalet sådana
överstiger Qugofem.

Har inkassoåtgärd vidtagits före ansökan om lagsökning
eller betalningsföreläggande utgår ersättning även för sådan åtgärd enligl 1
8.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1982.

' Senaste lydelse 1980:775.

Prop. 1981/82:134 92

3 Förslag till

Förordning om ändring i expeditionskimgörelsen (1964:618)

Härigenom föreskrivs atl bilagan till
expeditionskungörelsen (1964:618)' skall ha nedan angivna lydelse.

Bilaga''

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

A
vgifislista

Avdelning II. Expeditioner
och ansökningar vid domstol

Mål

Ansökan varigenom mål anhängiggörs ............................ 120

Avgift ulgår icke för ansökan i mål om åtgärd enligl 27
kap. 5 8 andra slycket brottsbalken.

Underrätts beslut om avvisning i

mål om lagsökning eller betal

ningsföreläggande ......... 120

Överrätts dom som utges till lösningsskyldig part

när domen utfärdas i förenklad form.............................
40

i annat fall.....................................................................
100

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1982.

' Kungörelsen omtryckt 1976:383. " Senaste lydelse
1980:740.

Prop, 1981/82:134 93

4
Förslag till

Förordning
om försöksverksamhet med handläggningen av mål om betalningsföreläggande

Härigenom
föreskrivs följande.

1
6 Försöksverksamhet med
handläggningen av mål om belalningsföreläggande får äga mm vid de tingsrätter
som domstolsverket bestämmer. Vid sådana tingsrätter gäller denna förordning
jämte förordningen (1975:511) med fingsrättsinstmktion.

2
6 Domstolsbiträde, som har
genomgått av domstolsverket föreskriven utbildning, får förordnas att på eget
ansvar handlägga mål om belalningsföreläggande.

Förordnande
enligt första stycket får ej avse

1.
avvisningsbeslut,

2.
mål, vari ansökan återkallats
eller förfallit och gäldenären framställt kostnadsyrkande,

3.
mål med udändsk juridisk person
som part,

4.
mål som i övrigt är av
vidlyftig eller svår beskaffenhet eller vars handläggning av annan orsak
kräver särskild erfarenhet.

Förordnande
enligt första stycket meddelas i fråga om domstolsbiträde vid Stockholms,
Göteborgs eller Malmö tingsrätt av tingsrätten och i fråga om domstolsbilräde
vid annan tingsrätt av hovrätten.

Denna
förordning träder i kraft den I januari 1982.

Prop, 1981/82:134 94

Bilaga 2

Sammanställning av remissyttranden

Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av
Svea hovrätt. Handens tingsrätt, Huddinge tingsrätt, Stockholms tingsrätt.
Lunds tingsrätt, Malmö tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, rikspolisstyrelsen
(RPS), domstolsverket, datainspektionen, postverket, riksskatteverket (RSV),
rälte-gångsutredningen (Ju 1977:06), Sveriges domareförbund, Sveriges advokatsamfund,
Sveriges föreningsbankers förbund. Svenska Bankföreningen, Sveriges allmänna
hypoteksbank. Konungariket Sveriges stadshypotekskassa. Post- och
Kreditbanken, Svenska inkasso—föreningen och Förbundet för jurister,
samhällsvetare och ekonomer (JUSEK).

Sveriges allmänna hypoteksbank har bifogat yttrande från
Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinslitution.

1 Allmänna synpunkter

Svea hovrätt: I promemorian framförs förslag lill olika
åtgärder - i avbi

dan på en mer genomgripande reform - i syfte att åter få den summariska

processen all fungera som en snabb, enkel och billig processform. Hovrät

ten kan i stort tillstyrka de framlagda förslagen .

Handens tingsrätt: På gmnd av mycket pressande
arbetsförhållanden har tingsrätten inte haft möjlighet all på sedvanligt sätt
studera promemorian för att kunna avge ett meningsfullt yttrande i de
skiftande spörsmål, som tagits upp fill överväganden. Tingsrätten — som för
närvarande har det mycket bekymmersamt med hanteringen och handläggningen av
mål om lagsökning och betalningsföreläggande — vill emellertid helt allmänt uttrycka
önskemålet, att allt som kan göras blir gjort med det allra snaraste för att
den summariska betalningsprocessen skall bli rationellare. Vad som i
promemorian föreslås är sannolikt av stort värde och torde kunna genomföras
utan atl några grundläggande rättsprinciper träds för när. Förhoppningsvis
torde än ytterligare rationaliseringsåtgärder kunna vidtagas.

Huddinge tingsrätt: Tingsrätten instämmer i vad som
konstaterats i promemorian om att en kraftig målökning på Bf-sidan, parallellt
med bl.a. ökade delgivningssvårigheter, leder lill svårigheter i
handläggningen. Vid Huddinge tingsrätt har tillströmningen av Bf-mål sedan
länge kommit att överskrida organisationens ramar. Prognosen för år 1981 pekar
på en fortsatt hög inströmning, ca 11 000 Bf-mål. De personalramar som givits
tingsrätten medger endasl 2,5-3 domstolsbilräden på Bf-sidan. Balansen är denna
dag 5 765 Bf-mål. Cirka 800 av dessa inrymmer påtagliga delgivningssvårigheter.

Prop, 1981/82:134 95

Tingsrätten
anser att del finns ell väl dokumenterat behov av alt förenkla verksamheten.
Flertalet av de åtgärder som föreslås i promemorian finner tingsrätten vara
riktiga och ändamålsenliga. Inte minst behovet av att förstärka
stämningsmannaorganisalionen med resurser för register-forskning bör kraftigt
understrykas. Med hänsyn till Huddinge tingsrätts förut nämnda knappa
personalresurser är del inte troligt alt föreslagna åtgärder får tillräcklig
effekt på tingsrättens målbalans. Situationen är emellertid sådan atl vaQe
rationalisering av verksamheten ses med tillfredsställelse.

Stockholms
tingsrätt: Tingsrätten ansluter sig till uppfattningen att omedelbara åtgärder
bör vidtas för att få den summariska processen att åter fungera som den snabba,
enkla och billiga processform som varit avsedd.

Såsom
angivits i promemorian är huvudproblemen brister eller oklarheter i
ansökningarna samt svårigheter i samband med delgivning och med alt avsluta
målen när delgivning trots flera försök inte kunnat genomföras. Tingsrätten
vill i sammanhanget därvid framhålla att vissa brister och oklarheter i
ansökningar från några inkassobyråer svarar för merparten av problemen. Många
av dessa felaktigheter är av sådan art all de med lätthet borde ha kunnat
undvikas. Tingsrätten har uppfattningen alt arbetsuppgifter ibland medvetet
vältras över på domstolarna.

Lunds
tingsrätt: Till följd av den under senare år ständiga ökningen av L- och Bf-mål
— en ökning som inte kunnat mötas med ökad personal — är vid åtskilliga
tingsrätter arbetsläget nu sådant alt omedelbara åtgärder erfordras
beträffande den summariska betalningsprocessen för atl förhindra uppkomsten av
en ohållbar situation. Tingsrätten har för sin del vidtagit vissa åtgärder, som
kan hänföras till vad i promemorian benämns "vardagsrationalisering"
(s. 9 m). Som exempel härpå må nämnas följande.

Tingsrätten
har begränsat behörighetskontrollen enligt 11 kap. 4 8 RB (Se bilaga 1)'. För
att förenkla arbetet med utskrift i Bf-mål har särskilda blankettset tryckts
för "massborgenärer", l.ex. Malmöhus läns landsting. Lunds kommun
m.fl. På dessa förtryckta blanketter finns uppgifter som regelbundet
återkommer, vilket gör aft vissa blanketter behöver kompletteras endasl med
gäldenärens namn och fordringsbeloppet (Se bilaga 2f. Adressetiketter för
adressering till massborgenärer framställs genom fotokopiering. Tingsrätten,
som tidigare använt förkortad liggetid för delgiv-ningsförsändelser med post
rek m.m., har övergått till att tillämpa ordinarie liggetid för att därigenom
komma i åtnjutande av postens påminnelse-förfarande.

För
att komma tillrätta med den rådande arbetssituationen fordras emellertid också
lagstiftningsåtgärder. Rällegångsulredningen väntas komma med förslag
härutinnan innevarande år. Tingsrätten hälsar emellertid med tillfredsställelse
att vissa förslag till rationalisering nu framlagts som en

'
Bilagan utesluten här. Bilagan utesluten här.

Prop, 1981/82:134 96

delreform
i avbidan på rättegångsutredningens förslag. Tingsrätten ansluter sig i allt
väsentligt till de i promemorian framförda synpunkterna och förslagen. Av dessa
bör såsom särskilt praktiskt värdefulla framhållas lättnaderna i
behörighetskontrollen (avsnitt 6.2 med förslag till lagändring, 31 a 8).
Tingsrätten ställer sig dock tveksam till vad som föreslagits under avsnitten
6.1, 6.3, 6.4 och 9, Tingsrätten återkommer lill dessa frågor under B.
Tingsrätten vill vidare ifrågasätta om inte delreformen kunnat ges en något
vidare omfattning utan att man därigenom föregripit rätlegångsutredningens
kommande förslag.

Malmö
tingsrätt: Handläggningen av mål om lagsökning och betalningsföreläggande
utgör ell allt större problem för tingsrätten liksom uppenbarligen för
tingsrätterna i allmänhel. Ökningen av framförallt målen om betalningsföreläggande
kan i nuvarande statsfinansiella läge inte mötas med ökade personalinsatser.
Delta innebär i sin tur att alll kortare tid står till buds för handläggning av
vaQe enskilt mål. Samtidigt kan konstateras alt ansökningarna allt oftare är
bristfälliga. En förklaring lill detta kan vara att även ingivarna ägnar mindre
tid åt varje ansökan. Vidare har en hel del ovana ingivare börjat använda sig
av den summariska processen för indrivning av fordringar. Denna gmpp ingivare
förekommer i förhållandevis stor utsträckning vid fingsrälten. Mot bakgrund av det
anförda ställer tingsrätten sig positiv lill promemorians förslag om
omedelbara åtgärder för atl, med bibehållen rättssäkerhet, förenkla
handläggningen av den summariska betalningsprocessen. - ~ -

Göteborgs
tingsrätt: Tingsrätten tillstyrker förslagen i promemorian. Behovet av enklare
handläggningsrutiner är påtagligt och förslagen är ett steg i rätt riktning,

Rikspolisstyrelsen:
Rikspolisstyrelsen är föreskriftsmyndighet för delgivningsverksamheten i
riket. Dessutom uppträder styrelsen i viss utsträckning som borgenär i bf-mål.
Mot denna bakgrund får styrelsen anföra följande.

Ändringsförslagen
beträffande den summariska processen tillstyrks till alla delar. Den förenklade
behörighetsprövningen av borgenärens företrädare bör självfallet även komma
myndigheter till godo, när de uppträder som borgenärer.

Domstolsverket; De förslag
som förs fram i promemorian ligger väl i linje med domstolsverkets strävan att
rationalisera den summariska betalningsprocessen. Den kraftiga ökningen av
främst målen om belalningsföreläggande gör det angelägel att åtgärder snarast
vidtas för att underlätta domstolarnas arbete. Mot den bakgrunden anser
domstolsverket del rikligl atl redan nu, innan resultatet av
rättegångsutredningens arbete presenterats, vidtaga sådana åtgärder alt
domstolarna bättre kan tillgodose tankarna bakom den summariska
betalningsprocessen. Domstolsverket tillstyrker därför förslaget i huvudsak.

Datainspektionen:
Inledningsvis belyser promemorian hur inkassoverk-

Prop. 1981/82:134 97

samhet
ökat i volym de senaste åren, främst genom uppgifter om ökningen av antalet
ansökningar om betalningsförelägganden. Inspektionen har i sin verksamhel som
tillsyns- och tillståndsmyndighel enligl inkassolagen (1974:182) erfarit
ökningen som innebär att inspektionens tillsyn blir än mer stickprovsbelonad
med beaktande av att cirka en miljon årliga inkas-soärenden skall övervakas av
två handläggare vid datainspektionen. Över 400 tillstånd enligl inkassolagen
har meddelats och därutöver utövas inkassoverksamhel av ett okänt antal
"större och mindre" fordringsägare som är underkastade lagen utan att
vara lillståndspliktiga.

Inspektionen kan verifiera
uppgifter i promemorian att gäldenärerna har alll kortare tid på sig atl betala
efter förfallodagen innan domstolsansökan görs. Orsaken härtill är givelvis i
viss mån de kärva tiderna, men är också en följd av inkassolagen, som i princip
innebär alt inkassokrav kan utsändas dagen efter en fordrans förfallodag, och
om betalning inle inflyter eller ärendet eljest avslutas, att domstolsansökan
kan göras ell par veckor efter utsändandet av inkassokravet.

I
promemorian påpekas vidare att domamppgtften i den summariska betalningsprocessen
praktiskt taget helt ombesörjs av tingsnotarier. Datainspektionen har gjort
samma erfarenhet. Detta medför bland annal att kontinuiteten i handläggningen
bland lagsökningsdomare blir begränsad vilket har flera lätt insedda negativa
följder.

Möjligen
kan ett pågående arbete i domstolsverkets regi med utarbetande av handböcker
för hanteringen av den summariska processen medverka till atl förbättra
situationen. Datainspektionen är representerad i en referensgrupp som knutits
till handboksarbetet.

I
promemorian redovisas det närmast katastrofarlade handläggningsläget vid
storsladsdomstolarna avseende del förfarande som "snabbi, enkelt och
billigt skall fram lill ett verkställbart avgörande". Väntetider på månader
innan en inkommen ansökan åtgärdas ger åtskilliga negativa följder för såväl
borgenärer och borgenärsombud som för gäldenärer. En följd härav är atl den
övervakning som uppdragsgivarna själva förväntas upprätthålla av att
inkassoföretag redovisar influtna medel utan dröjsmål har blivit av-tmbbad. Det
fordrar i sin tur skärpta insatser från inspektionens sida. Problemen blir
inte mindre av att även kronofogdemyndigheterna är svårt överbelastade med
arbele som föranleder utdragen handläggningstid.

Som
en av de tillgripna nödåtgärderna vid hårt belastade tingsrätter anges att
arkivering av avslutade mål lagls åt sidan. Detta kan få negativa konsekvenser
då kreditupplysningsföretag enligt 12 8 kreditupplysningslagen skall undersöka
om viss notering är oriktig eller missvisande för eventuell rättelse, därvid
tingsrätternas arkiv är en viktig replipunkt.

Promemorian
noterar vidare atl exempelvis inkassobyråer ofta ger in oklara eller
ofullständiga ansökningar som medför onödigt merarbete för domstolarna.
Inspektionen har i tillståndsprövningen för varje inkassobyrå gjort en
genomgång av hur en domstolsansökan skall göras, men ytterligare insatser -
även från inspektionens del - erfordras uppenbarligen. 7 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr
134

Prop, 1981/82:134 98

Riksskatteverket:
Den summariska betalningsprocessen utgör elt väsentligt bidrag till samhällets
strävanden för atl upprätthålla en god betalningsmoral. I promemorian har
visats att förfarandet hos vissa tingsrätter inte fungerar så snabbi, enkelt
och billigt som borgenärerna bör kunna kräva. Enligt riksskalteverkets (RSV)
mening är det därför befogat att redan innan rättegångsutredningen framlagt sin
översyn av processformen vidta speciella åtgärder i syfte att minska
ölägenheterna.

RSV
kommer närmast i egenskap av administrativ centralmyndighet för

kronofogdemyndigheterna i kontakt med meddelade lagsökningsulslag och

betalningsförelägganden. I synnerhet när utsökningsbalken den 1 januari

1982 träder i kraft är det angeläget också för kronofogdemyndigheterna att

nå kontakt med gäldenärer. Förslag om att sökanden i fortsättningen skall

lämna flera uppgifter om gäldenären kommer indirekt också den verkstäl

lande myndigheten till godo. Förslagel tillstyrks därför av RSV. .

Rällegångsulredningen:
Syftet med promemorian är att genom ändringar i lagsökningslagen åsladkomma
omedelbara åtgärder för alt förbättra arbetssituationen vid domstolarnas
lagsöknings- och betalningsföreläggan-deavdelningar. Därigenom vill man söka få
den summariska processen all fungera som en snabb, enkel och billig
processform.

Vi
har till uppgift att åsladkomma en rationellare domstolsprocess i allmänhet. I
den uppgiften ligger givetvis också att åstadkomma förenklingar som kan minska
arbetsbelastningen vid domstolarna. Vårt förslag, som kommer alt innefatta
också en total nyordning av den summariska processen, kan emellertid inle
föranleda lagsfiftning förrän om några år.

Vi
har därför i princip ingenting att invända mot att man nu genom snab

ba särlösningar undanröjer vissa oformligheter i systemet och därigenom

förbättrar arbetssituationen vid domstolarna. Vad vi däremot anser oss ha

anledning reagera mot är om sådana särlösningar går stick i stäv mot vad vi

snart kommer atl föreslå i etl delbetänkande rörande processen vid tings

rätt. Att vi i princip är positiva lill atl det redan nu görs något åt rådande

missförhållanden får alltså inte uppfattas så som om vi vore positiva till en

skildheterna i förslagel. Tvärtom måste vi - som senare skall framgå - på

åtskilliga punkter vara starkt kritiska.

Utmärkande
för svenskt lagstiftningsarbete på processrättens område har länge varit att
den egentliga tvistemålsprocessen och andra civilprocesser vid allmän domstol
behandlats i skilda lagar.

Promemorian
går vidare på den vägen och avser uteslulande den summariska processens
utformning. Processen enligl RB berörs knappast med etl ord. Vi vill ta upp
reformförslaget ur etl vidare perspekfiv.

Vi
har den uppfattningen att lagstiftningsarbetet på processrättens område måste
bedrivas från den principiella utgångspunkten att man försöker se sambandet
mellan olika processformer. Enligt vår mening bör man således inte vid en
processreform stirra sig blind på den ena eller andra processen utan ha ögonen
öppna för huruvida skälen bakom en tänkt reform har

Prop.
1981/82:134 99

bärkraft
över hela processområdet eller inte. Det är inte endasl så all sådana övergripande
lösningar i allmänhet bör bli bättre än särlösningar åstadkomna i skilda
sammanhang. Övergripande lösningar underlättar också förståelsen av systemet.

Den
pressade arbetssituationen vid tingsrätterna får enligt vår uppfattning inte
föranleda att man nu kastar sig in i olämpliga ändringar av lagsökningslagen
ulan hänsynstagande till vad som gäller enligt RB. I den mån de föreslagna
ändringarna är bra för den summariska processen är det enligt vår mening i
allmänhet lämpligt att också omedelbart göra motsvarande ändringar i RB. Vår
översyn av rättegångsväsendet innebär inget principiellt hinder mot sådana
lösningar.

En
annan viktig princip vi vill framhålla är att del processuella systemet inte
får ändras med alltför täta mellanrum. Det tar tid innan en processuell reform
får genomslagskraft och det kostar pengar. Vi tänker därvid bl.a. på den
utbildningsverksamhet för Qänstemän som ofrånkomligen måste bedrivas även i
samband med en mindre reform av det slag den remitterade promemorian
innehåller. Vi tänker också på kostnaderna för själva lagstiftningsåtgärderna,
för blanketter och för det prakfiska genomförandet hos borgenärsombud och hos
domstolen. För enskilda personer måsle upprepade ändringar av en och samma
regel närmasi förefalla tyda på ett dåligt samarbete på Qänsiemannaplanet.

Till
del sagda vill vi lägga några synpunkter på alternativa möjligheter all möta en
pressad arbetssituation inom domstolarna.

Den
remitterade promemorians utgångspunkt är att det gäller att för den summariska
processens del åsladkomma förenklingar vid fingsrätternas lagsöknings- och
betalningsföreläggandeavdelningar. Att ändra måltillströmningen till
domstolarna synes däremot inte ha varit avsikten och de negativa verkningar som
förslaget kan komma att få för arbelet på tvistemålsavdelningarna vid
tingsrätt berörs inte.

Vi
arbetar med delvis andra perspektiv. För del första är del sålunda för oss
väsendigt alt mål inle går lill domstol i onödan. Vi försöker undvika all
regelsystemet utformas så att gäldenärer kan utnytQa processmaskineriets
eftersläpning som en billig kredilform.

Det
finns ytteriigare problem att ta upp när del gäller att minska en onödig
tillströmning av mål fill fingsrätler. I det sammanhanget vill vi peka på att
det numera ifrågasätts om stat och kommun skall åtnjuta frihet från skyldighet
all betala ansökningsavgift. Deras krav rör sig med nuvarande regler ofta om
belopp understigande 100 kronor. Den statliga och kommunala friheten från
expeditionsavgifter övervägs f.n. av budgeldepartementet.

En annan
viktig fråga som vi vill ta upp gäller den summariska processens förhållande
till den egendiga tvislemålsrältegången. Enligt vår uppfattning är det
nödvändigt med en helhetssyn på tingsrättsarbetet. Förutom vad vi förut sagt
om alt samma regler bör gälla för samma situationer

Prop. 1981/82:134 100

anser vi det viktigt att mål hanleras i den processform
som enklast kan åstadkomma ett avgörande. Vi vill gå så långt all vi påstår atl
det vore avsevärt bättre att tingsrätternas lagsökningsavdelningar blev
ytterligare belastade, om del ledde till all de egenlliga
tvistemålsavdelningarna kunde avlastas i minst samma utsträckning.

Del gäller atl åstadkomma en process som i varje enskilt
fall är så billig och enkel som möjligt — inte atl genom processrättslig
lagstiftning motverka att arbetssituationen blir alltför pressad på den ena
eller andra avdelningen. Problem av det slaget kan i stället med fördel mötas
med ändrad fördelning av resurser och personal.

Den summariska processen kan enligt vår mening i en något
mera kvalificerad lappning sålla bort en del oegentliga tvister från den
egenlliga tvistemålsprocessens område. Detta är viktigt eftersom den
summariska processen är ett ojämförligt mycket billigare alternativ än den
egentliga tvistemålsprocessen. Vid en reform av del slag vi tänker oss blir
det ofrånkomligt med en överföring av vissa personalresurser från
tvistemålsavdelningarna till lagsökningsenheterna vid tingsrätt.

Sveriges domareförbund: Antalet mål om lagsökning och
betalningsföreläggande har ökal kraftigt under senare år. I vissa tingsrätter
har tidvis uppstått oacceptabla balanser, som har medfört svårbemästrade
handläggningsproblem. I det rådande statsfinansiella lägel lorde del inte vara
möjligt att förstärka tingsrätternas resurser i sådan grad att förhållandena
därigenom kan göras tillfredsställande. För att situationen skall förbättras
är det därför nödvändigt att — såsom föreslås i promemorian — genomföra
ändringar i förfarandet, som tar sikte på alt effektivisera handläggningen i
tingsrätterna.

Vissa av förslagen i promemorian innebär atl slörre krav
'in hittills ställs på sökanden. 1 de många fall där sökanden företräds av en
affärsdrivande inkassobyrå eller är en borgenär som har så många egna mål att
han kan hålla sig med egen utbildad personal, är det rimligt att begära så
fullständiga och korrekta uppgifter redan i ansökningen att brister härvidlag
inle vållar domstolen problem vid handläggningen. Sirävan bör emellertid vara
att hålla förfarandet på en sådan nivå alt det förblir praktiskt möjligt för en
enskild person att utan juridiskt biträde utnyttja den summariska betalningsprocessen
för att få betalt för en fordran. Då förfarandet regleras måste man också noga
beakta att handläggningens effeKlivitet inle får gå ut över rättssäkerheten.

Såsom framhålls i promemorian pågår i andra sammanhang
utredningsarbete, som har inverkan på den summariska processens utformning,
l.ex. i rättegångsutredningen. Förslagen i promemorian innebär mest detaljändringar
i den gällande rätten. 1 den mån de kan underiätta domstolarnas arbete,
framstår ändringarna som ytterst angelägna. Del bör därför inte möta
betänkligheter atl de genomförs utan all man avvaktar resultatet av andra
utredningar.

Prop. 1981/82:134 101

De förslag i promemorian som förbundet ansett sig kunna
tillstyrka kan antas komma alt underlätta domstolarnas arbete med mål om
lagsökning och belalningsföreläggande. Lättnaderna torde dock huvudsakligen bli
marginella. Förbundet vill därför avslutningsvis framhålla att problemen
ingalunda kan anses lösta. Tvärtom erfordras sannolikt ytterligare, kraftfulla
åtgärder för att förhållandena skall bli godtagbara.

Sveriges advokatsamfund tillstyrker— med vissa påpekanden
— att promemorieförslagen läggs till gmnd för lagstiftning.

Svenska Bankföreningen: Bankföreningen ställer sig positiv
till strävan

dena atl rationalisera och därmed förhoppningsvis nedbringa handlägg

ningstiderna i den summariska betalningsprocessen. Man får emellertid in

te borfse från att den summariska betalningsprocessen bara är en länk i en

kedja av åtgärder, i vilken också ingår handläggning hos de exekutiva myn

digheterna. Det är därför anledning atl peka på att det kan finnas skäl att

effektivisera också andra delar i denna helhet.

Post- och Kreditbanken har anslutit sig till vad som
anförts i Svenska Bankföreningens remissyttrande.

Sveriges allmänna hypoteksbank:'-' För
hypoteksföreningarna knyts intresset främst till förfarandet när del gäller
lagsökning för fordran, som grundar sig på skriftligt fordringsbevis och som är
förenad med panträtt i fast egendom. Banken anser sig därtbr inle ha anledning
all lämna synpunkter på promemorians innehåll i de delar detta inte berör
denna typ av lagsökning.

Allmänt kan sägas atl rådande situation beträffande
handläggningslider-na av lagsökningsansökningar hos många tingsrätter är
otillfredsställande. Del är nödvändigt alt dessa tingsrätter planerar sitt
arbete så all lagsökningarna kan handläggas med den skyndsamhet som lagen
förutsätter. I promemorian anges att situationen skulle kunna förbättras genom
bättre utbildning hos handläggarna på inkassobyråer m.m. Enligt bankens erfarenhet
finns det också behov av bäitre utbildning av de Qänstemän som hos
tingsrätterna handlägger lagsökningsärenden. Den osäkerhet som bristande
utbildning skapar leder ofta fill en övernitisk granskning som resulterar i
begäran om komplettering "för säkerhets skull" i ärenden som redan är
kompletta.

Konungariket Sveriges stadshypotekskassa: Under senare år
har antalet mål i den summariska betalningsprocessen — huvudsakligen mål om
betalningsföreläggande - ökat kraftigt. Eftersom tingsrätterna och slämningsmannaorganisationen
har att möta ökningen med i princip oförändrade personalresurser har även
handläggningstiden i mål om lagsökning ökal oroväckande. Stadshypotekskassan
välkomnar därför förslag som kan nedbringa handläggningsliderna i dessa mål.

-' Ett av Sveriges allmänna hypoteksbank bifogat yttrande
frän Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinslitution
överensstämmer i allt väsentligt med hypoteksbankens yttrande.

Prop.
1981/82:134 102

Svenska inkassoföreningen: På s. 3 nämns atl antalet
Bf-mål under de senaste åren ökat mycket kraftigt.

Det kan
vara av intresse att notera att Trafikförsäkringsföreningen svarade för störte
delen av ökningen på 70 000 Bf-mål från 1979 lill 1980. Det undandrar sig
föreningens bedömning huruvida denna koncentration av ökningen lill
trafikförsäkringar kan medföra någon riktad åtgärd i syfte alt minska antalet
Bf-mål.

På s. 3
sägs atl lagsökningens praktiska användningsområde minskat under det all
betalningsföreläggandets ökat samt att en orsak härtill torde vara alt köp på
kontokort i betydande utsträckning har ersatt de gamla avbe-lalningsköpen.

Denna
förmodan torde vara alltför kategorisk. Några omständigheler har dock medfört
alt traditionella avbetalningsgods numera säljs genom kontokrediter. En är att
TV, radio och vissa stereoanläggningar säljs i sådan omfattning och till så
pass låga priser att kontokredilen lämpar sig bäitre än avbelalningsköpet. En
annan är alt beneficiereglerna numera har en generös utformning varigenom
säQaren ej kan använda sin återtagande-rält vid avbetalning. En tredje
omständighet är alt konsumentverkets anvisningar till konsumenlkreditlagen
undantagit möbler från återtaganderätt vid avbetalning. En förändring av
förutsättningarna i någon av dessa omständigheter skulle kunna medföra en
återgång lill avbetalning och säljarens möjligheter att återtaga godset.
Därigenom skulle antalet Bf-mål kunna minskas.

På s. 4
anges atl klara tendenser i Bf-målen under de senaste åren är bl.a. att
gäldenärerna har allt kortare tid på sig efter förfallodagen att betala innan
ansökan ges in till domstol.

Denna utveckling är en konsekvens bl.a. av konsumentkreditlagens
strängare regler än tidigare betr. inskränkt återtagandemöjlighet m.m.

Det anges
också att åtskilliga borgenärer har börjat ge in ansökningar även på mindre
fordringsbelopp.

Denna
utveckling är även medlemmarnas erfarenhet. Fordringsbeloppen hänför sig till
småannonser som ökat i dagspressen och olika typer mindre avgifter som införts
för smärre tjänster. Dessa mindre avgifter är emellertid av stor ekonomisk
vikt, enär antalet är stort. Om avgifterna ej skulle kunna drivas in skulle
delta leda till att avgifterna och priset på de Qänster avgifterna avser måsle
höjas, vilket ej kan vara av intresse. Vidare skulle betalningsmoralen
försämras. Som sägs på s. 61 i promemorian är det "ett grundläggande
samhälleligt intresse atl en god betalningsmoral upprätthålls". Denna
uppfattning hyser också datainspektionen i egenskap av tillsynsmyndighet betr.
inkassolagen. Föreningen har uppehållit sig vid denna fråga, enär det i andra
men liknande lagområden uttryckts ett önskemål att av rationaliseringsskäl
minska antalet "småärenden". I samband med höjningen av
exekutionsavgiften från 125:- till 250;— ansågs en sådan utveckling
eftersträvansvärd i vad gäller ingivning av ansökan om ulmäl-

Prop,
1981/82:134 103

ning. Detsamma gäller vid riksskalteverkets utarbetande av
föreskrifter till den nya utsökningsbalken till kronofogdemyndigheterna.

En utveckling av ADB-tekniken vid Bf-mål hos tingsrätterna
och mellan dessa och inkassobyi-åerna kommer alt medföra stora
rationaliseringsvinster. Föreningen deltager följdriktigt i de diskussioner
som rör den försöksverksamhet som förbereds i domstolsverkets regi.

2 Domstolens prövning av sin behörighet

Stockholms tingsrätt: Tingsrätten tillstyrker förslaget på
de i promemorian angivna skälen.

Lunds tingsrätt: Tingsrätten ifrågasätter om särskild
lagregel (31 8) är nödvändig. Ell alternativ till utredarens förslag vore att
slopa lagsökningslagens nuvarande särteglering angående officialprövning och i
stället låta 10 kap. RB gälla utan tillägg, frånsett regeln om fastighelsfomm.
1 den skriftliga processen är del för gäldenären av mindre vikl till vilken
domstol han har att vända sig med bestridande. Om målet hänskjuts fill
rättegång får forumfrågan visserligen större betydelse för gäldenären. Del rör
sig emellertid här om elt mycket begränsat antal mål, enligt belänkandet cirka
tre procent av det totala antalet ansökningar om Bf För övrigt har gäldenären
möjlighet att göra for-uminvändning; erinran härom bör göras i föreläggandet.
De problem som kan följa av tingsrättens förslag lill lagändring är inte större
än att de bör kunna få en leknisk lösning.

Malmö tingsrätt: Som påpekats i promemorian saknar det
reell betydelse för gäldenären vilken domstol som handlägger målet så länge
handläggningen är skriftlig. I promemorian återges vissa exempel på de
konsekvenser den nuvarande regeln om relevant tidpunkt för forumprövningen kan
leda dll. Tingsrätten anser alt betydande fördelar ur rationaliseringssynpunkt
skulle uppkomma om förhållandena vid liden för ansökningens ingivande till
tingsrätt får vara avgörande i forumhänseende så länge målel handläggs inom
ramen för summarisk process. Undanlag bör endast göras i fall enligt 10 kap. 17
8 rättegångsbalken. Detta är visserligen en avvikelse från regeln i 10 kap. 15 8
rättegångsbalken men tingsrätten vill erinra om att enligl stadgad praxis i mål
om försättande i konkurs forumfrågan bedömes med hänsyn till förhållandena vid
konkursansökningens ingivande (se de i lagboken under 6 8 konkurslagen anmärkta
rättsfallen). Skulle däremot ett mål om lagsökning och betalningsföreläggande
genom hänskjut-ning eller återvinning komma att handläggas som tvistemål
(oftast förenklat sådant) bör däremot av hänsyn till gäldenären forumfrågan
bedömas enligt 10 kap. 15 6 rättegångsbalken. Om del då visar sig att målet är
anhängigl vid fel forum bör överflyttning ske enligl 32 8 2 st. LL i dess
lydelse enligt SFS 1981 ;848. Lagrummets räckvidd bör då utökas till att
omfatta även hänskjutna mål. I den föreslagna lydelsen av 31 8 LL bör alltså
enligl tingsrättens mening orden "gäldenären begär det eller" utgå.

Prop,
1981/82:134 104

Domstolsverket: För all skapa överensstämmelse med
rättegångsbalkens regler (34 kap. 2 8) bör det av 31 6 LL framgå att
fomminvändning i princip skall göras då gäldenären första gången för lalan i
målet.

Datainspektionen: Resonemanget i promemorian om syftet med
hemvistregeln i rättegångsbalken synes närmasi vara alt i en skriftlig process
saknas grund för en hemvistregel.

I promemorian drar man emellertid inte den slutsatsen alt
föreslå avskaffande av forumregeln för den summariska processen. Ett
avskaffande skulle måhända medföra att arbetsbelastningen blev ojämn på
domstolarna men kunde också innebära — om målen fritt kunde fördelas mellan domstolarna
— bäitre möjlighet att utnytQa den totala domstolskapaciteten. Forumprövningen
kunde i så fall ske först om och när målel hänskjuts. Måhända är dock detta en
reform som bör sparas till rättegångsutredningen.

Postverket: Postverket har inte någon invändning mot
förslaget all rätlens officialprövning begränsas till målets inledningsskede.

Rättegångsutredningen: I summarisk process sker enligl nu
gällande regel en officialprövning av alt ansökan getts in till rätl domstol.
Prövningen avser även de dispositiva fommregler som vid ordinär process
omfattas av regler som innebär atl eventuella invändningar måste göras gällande
av svaranden för alt de skall bli beaktade.

1 promemorian redovisas på sidan 15 etl flertal
anledningar till varför man i summarisk process, som är skriftlig, inte behöver
ha någon prövning av om ansökan getts in till fel domstol. Skälen är i huvudsak
desamma som vi under hand redovisat för justitiedepartementet till stöd för en
ordning enligl vilken tingsrätt vid summarisk hantering av ett mål endast skall
beakta vissa särskilt betydelsefulla tvingande forumregler.

Promemorian anvisar emellertid en betydligt mera inskränkt
lösning, nämligen att det liksom hittills skall ske en forumprövning när
ansökan ges in men atl forumfrågan inte skall omprövas senare i processen annat
än när en tvingande forumregel trätts för när.

Vi anser inte en sådan lösning hållbar. Skall man göra om
forumreglerna för summarisk process redan innan vårt betänkande läggs fram bör
man göra det efter rakare linjer och helt slopa prövningen av om talan inletts
utan stöd av en dispositiv forumregel.

Även när det gälller de tvingande forumreglerna menar vi
att många saknar belydelse för den summariska processen. Det gäller främst
alla de regler enligt vilka målet skall prövas av en annan tingsrätt än den
hos vilken ansökan gjorts.

Alt mål kan prövas summariskt vid tingsrätt i strid mot
vanliga tvingande fommregler visas bl.a. av att summarisk process i tvister
som normalt hör till arbetsdomstolen och statens va-nämnd sker vid tingsrätt.
Enligt vår mening bör man — om man nu vill ändra forumprövningen i summarisk
process — inte skära alla tvingande forumregler över en kam.

Prop,
1981/82:134 105

Uttryckssättet i förslagel lill ändring av 31 8
lagsökningslagen antyder för övrigl en bristande förståelse för konstrukfionen
av 10 kap. 17 6 rättegångsbalken. Del är sålunda knappast det sistnämnda
lagrummet som till-lämpas när lalan avvisas på grund av alt en tvingande
forumregel har trätts för när. Del berörda lagrummet säger nämligen endast att
rätten inte på grund av vad i 10 kap. balken sägs är behörig i de i paragrafen
angivna fallen. 1 vanlig process är det i stället 34 kap. I 6 som tillämpas
och i lagsök-ningslagsfallen berörda 31 8.

Vi vill påpeka all i promemorian sägs att även
handräckningslagens forumregler bör ändras på motsvarande sätt som
lagsökningslagens. Något förslag lill ändring av handräckningslagen finns dock
inte redovisat i promemorian.

Sveriges domareförbund: Regeln i 10 kap. 15 6
rättegångsbalken innebär i fråga om mål om lagsökning och
betalningsföreläggande att forumfrågan skall prövas med hänsyn till
förhållandena vid tidpunkten då föreläggandet delges gäldenären. Som framhålls
i promemorian medför delta inte sällan alt omfattande delgivningsarbete utmynnar
i elt avvisningsbeslut och därmed visar sig ha skett till ingen nytta. Denna
ordning är givelvis tidsödande och oekonomisk. Den föreslagna regleringen —
att rättens officialprövning av forumfrågan begränsas fill det skede då
ansökningen först skall las upp till handläggning och atl senare prövning
förutsätler invändning från gäldenären eller tillämpning av 10 kap. 17 6
rättegångsbalken — förefaller atl vara en lämplig avvägning av de motstående
intressena.

1 detta sammanhang vill förbundet erinra om elt tidigare
framfört förslag, nämligen att en ansökan som ställts till fel domstol, i fall
där fommfrågan är uppenbar inte skall avvisas utan i stället efter
överenskommelse med sökanden överiämnas till behörig domstol. Ett sådant
förfarande, som nu på många håll tillämpas utan lagstöd, innebär fördelar för
sökanden utan nämnvärd belastning på domstolen.

Sveriges advokatsamfund: Samfundet har ingen erinran mot
del framförda förslagel. Särskilt mot bakgrund av att det är fråga om en
skriftlig process bör del inte medföra några direkta olägenheter för en
gäldenär att svara hos en domstol på en ort där han inle längre har formellt
hemvist.

Sveriges föreningsbankers förbund: Förbundet tillstyrker
förslaget aft begränsa rätlens officialprövning till den summariska
betalningsprocessens inledningsskede. Det nuvarande förfarandet, att pröva
forum i samband med delgivningen, leder i många fall till omotiverade
fördröjningar och ökade kostnader. Utredningsförslaget innebär atl
foruminvändning frän gäldenärens sida skall respekteras. Det kan dock, enligt
förbundets mening, ifrågasättas om fomminvändning från gäldenären skall kunna
leda lill alt tingsrätten anses obehörig att fortsätta behandlingen av ett
betalningsföreläggande eller en lagsökning, särskilt i de fall då det är
frågan om invändning om alt gäldenärens bostadsort ligger utanför domsagan. Så
länge förfarandet är skriftligt, kan det knappast vara någon betydande nackdel
för gäldenären att målet handläggs vid en avlägsen tingsrätt.

Prop, 1981/82:134 106

Svenska
Bankföreningen: Bankföreningen ansluter sig lill promemorians förslag om en
förenklad fommprövning och om de nyanserade kraven på fullmakt och
registreringsbevis.

Svenska
inkassoföreningen: Föreningen frågar sig här om inte förslaget skulle kunna
sträcka sig längre än vad som sägs i promemorian.

Om
en ansökan om betalningsföreläggande av något skäl gjorts vid obehörig domstol
skall lalan inle tas upp till prövning i sak utan i stället avvisas av rätten
enligl 21 6 lagsökningslagen. I JuU 1979/80:40, s. 2, sägs "För sådant
fall ges varken i RB eller lagsökningslagen föreskrifter för domstolen om all
ansökningen eller målet kan vidarebefordras till domstol som är behörig all la
upp målel. Ett skäl till denna ordning kan som uttalas i förarbetena fill RB
(SOU 1938:44 s. 154 f) vara att en överflyttning strider mot den sidoordnade
ställning som olika underrätter intar till varandra."

Föreningen
ifrågasätter om inte del angivna skälet mot en automatisk överflyttning skulle
kunna efterges i Bf-mål. En ändring till en automatisk överflyttning till rätt
domstol skulle innebära en minskad pappershantering, tidsvinster och
kostnadsbesparingar för gäldenärer, borgenärer och tingsrätter. Detta enär det
där ofta är fråga om gäldenärer som relativt ofta byter bostadsort, vilket kan
leda till upprepade ansökningar, delgivningar och avvisningar.

3
Kontrollen av partemas och ombudens behörighet

Svea
hovrätt: I fråga om kravei på registreringsbevis för borgenär synes inte finnas
anledning alt ändra på vad som nu gäller enligt 11 kap. 4 8 rättegångsbalken.
Bestämmelsen om fullmakt i den föreslagna 31 a 8 kan lämpligen utformas i
överensstämmelse med 2 8 lagen om handläggning av domstolsärenden.

Stockholms
tingsrätt: Tingsrätten tillstyrker de föreslagna författningsbestämmelserna om
behörighetshandlingar i mål om lagsökning och betalningsföreläggande (31 a 8).
Fullmakt för borgenärsombud torde endasl i få fall behöva krävas in.
Tingsrätten kan även i huvudsak instämma i vad som i promemorian anförts om föreleende
av registreringsbevis. Frågorna härom torde dock liksom f.n. komma att
behandlas något olika vid olika domstolar. Förutom skilda lokala förhållanden
av allmän art måsle här arbetets rationella uppläggning vid den enskilda
domstolen tillmätas slor vikt vid bestämmande av riktlinjerna avseende
företeende av registreringsbevis för borgenären. Även ordningssynpunklen — atl
borgenärens firma skall anges helt riktigt i register m.m. — måsle tillmätas
betydelse vid avvägningen mot förväntade rationaliseringsvinster.

Malmö
tingsrätt: Kontrollen av fullmakter och registreringsbevis tar f n. en stor del
av domstolarnas tid i anspråk. Brister i dessa hänseenden utgör troligen den
vanligasle orsaken lill begäran om komplettering i aktuella

Prop, 1981/82:134 107

mål. Del är därför uppenbart att rationaliseringar här
skulle kunna ge stora tidsvinster. Som påpekats i promemorian Qänar kontrollen
av att s.k. "professionella ingivare" har erforderlig fullmakt inle
någol verkligt syfte. Det är också vanligen dessa ingivare som tycks ha störst
problem med att visa sin formella behörighet. Beträffande mindre eller enskilda
ingivare utgör däremot fullmaktstvångel knappast någol problem idag. Samtidigt
innefattar förekomsten av fullmakt en viss garanti gentemot oegentliga förfaranden.
Mot bakgrund härav synes den föreslagna regeln, som gör fullmaktskontrollen
till ett rent undantag, något väl långtgående. I prakfiken kommer fullmakt så
gott som aldrig att inges frivilligt. Den ingivare som utsattes för
föreläggande att inge fullmakt kan med fog känna sig misstänkliggjord (se
förslagel till specialmotivering lill 31 a 8). Tingsrätten föreslår därför atl
lokulionen "på grund av särskilda omständigheter" utmönstras ur
lagtexten. Vad gäller kravet på registreringsbevis beträffande borgenär som är
juridisk person, delar tingsrätten uppfattningen att sådant krav endast
undantagsvis skall uppställas och då huvudsakligen för att kontrollera
borgenärens identitet. Det torde åligga domstolarna alt se till att utslag och
slulbevis är exigibla innefattande bl.a. atl angivna parter existerar. När den
i ansökningen angivna beteckningen på borgenären är oklar eller tvivelaktig
bör därför registreringsbevis eller firmabevis krävas. När det gäller
behörighelskontrollen utgör regleringen i RB 11:4 elt fullt tillräckligt slöd
för alt i flertalet fall avstå från kravet på registreringsbevis för borgenären.
Det kan naluriigtvis inte skada alt detta särskilt markeras i lagsökningslagen,
varför tingsrätten tillstyrker förslagel i denna del under förutsättning att
texten modifieras i enlighet med vad som föreslagits ovan avseende
fullmaktskontrollen.

Göteborgs tingsrätt: Tingsrätten fäster särskild vikt vid
förslagen under denna punkt. Om promemorieförslaget genomförs, kan dock rättelse
enligt 17 kap. 15 6 rättegångsbalken inte göras i slulbevis och utslag, som
blivit felaktiga, exempelvis p.g.a. att borgenärens namn angetts felaktigt i
målet. Det blir alltså ännu mera angeläget alt inkassoföretagen och andra
företrädare för borgenärer ser till att borgenärens namn anges rätt i ansökan
och utan egna påhittade förkortningar.

Domstolsverket:
Arbetet med att kontrollera fullmakter och andra behörighetshandlingar tar
otvivelaktigt i anspråk en relativt stor del av den tid som kan ägnas åt vaQe
enskilt mål. En minskad behörighelskonlroll skulle därför medföra en inle
oväsentlig fidsbesparing. Det gäller emellertid atl finna en lämplig avvägning
mellan rättssäkerhetens intresse och önskemålet om en rationell handläggning
av den summariska processen. Med den lösning som föreslagits i promemorian
finner domstolsverket atl reformen inte kan anses stå i strid med rimliga
rättssäkerhetskrav. Domstolsverket är således berett att tillstyrka en minsKad
behörighetskontroll.

Datainspektionen: Även vad gäller behörigheten synes den
summariska processen ha belastats med formella regler med begränsat värde i
samman-

Prop.
1981/82:134 108

hanget. För närvarande råder en viss diskrepans mellan å
ena sidan inkas-solagens tillståndshavare dvs. inkassoföretaget som sådant å
ena sidan och rättegångsbalkens ombud dvs. en handläggare hos inkassoföretaget
å den andra. Datainspektionens tillsyn utövas mot inkassoföretagen. inte mot
enskilda handläggare. Reellt sett är det också inkassoföretaget som sådant som
åtagit sig inkassouppdraget, del personliga ansvaret för inkassoombu-det är
snarast fiktivt. Datainspektionen delar uppfattningen att behörighelskontrollen
kan slopas i normalfallen. Därigenom erhålls också bättre överensstämmelse
mellan 9 8 inkassolagen och verkligheten (Betalning som gäldenärer eriagt lill
den som har uppdrag att driva in fordran är gällande mot borgenärer). Möjligen
kan del i vissa fall bli svårare att styrka att etl uppdrag föreligger om
fullmakt i princip inte fordras. Delta problem är dock begränsat och bör inte
hindra den föreslagna förändringen. Promemorians förmodan om innebörden i god
inkassosed (s. 24) i visst avseende bekräftas.

Postverket: Förslaget all slopa fullmaktstvånget för
borgenärer innebär en förenkling för Postverket. Förslaget tillstyrkes.

Rällegångsulredningen: I promemorian föreslås för den
summariska processens del att fullmakt för den som uppträder som ombud eller
bevis atl den som uppträder som part eller som ställföreträdare för part är
behörig inte behöver företes, såvida inte rätlen på grund av särskilda omständigheler
finner det behövligt.

Vi delar uppfattningen att man idag går onödigt långt i
fråga om all infordra fullmakter och bevis om behörighet. Vi är emellertid
negativa till alt man gör sådana lättnader som promemorieförslaget gör.
Motiveringen till förslaget är nästan hell uppbyggd kring det förhållandet att
de flesta ansökningar ges in till domstolen av professionellt verksamma
personer. Del finns emellertid många andi-a som ger in ansökningar och det
skulle ha funnits flera om inte reklamen kring småmålslagen varit så ensidigt
inställd på att människor skall ge in en ansökan om stämning enligt den lagen,
även när de behöver gå till domstol bara för att få en exekutionstitel.

1 ett av oss utarbetat förslag till nytt summariskt
förfarande vid tingsrätt har vi låtit vissa regler gälla endast för sådana mål
i vilka den som ger in ansökningen mer eller mindre professionellt ägnar sig
åt inkassoverksamhel e.d. Vi brukar kalla dessa mål superenkla. Till de
särskilda reglerna för en superenkel process hör med vissa mindre
betydelsefulla skillnader de regler angående fullmakter och behörighetsbevis
som i departementspromemorian föreslagils gälla för all summarisk process. Vi
menar att den utvidgning av reglernas tillämpningsområde som skett i
departementspromemorian kan orsaka svårigheter och att det hade varit bättre
om departementspromemorian i stället tagit upp hela vårt förslag till
behörighetsregler m.m. i fråga om superenkel process.

Atl vi begränsat vissa regler lill sådana mål som
initierats av professionellt verksamma ingivare måste ses mot bakgrund av de kontrollmöjlighe-

Prop,
1981/82:134 109

ter beträffande sådana personer som vi ansett föreligga.
Något förenklat kan saken uttryckas så att vi menat alt inkassolagens
sanktionssystem och skyddsmekanismer kan föras upp också på ett högre plan i
indrivningsverksamheten och få belydelse bl.a. i de avseenden som nu är i
fråga. Att det behövs etl sanktionssystem, som kanske går längre än
skadeståndsreglerna i RB framgår enligt vår mening bl.a. av de uttalanden om
rådande förhållanden som görs på sidan 18 i promemorian.

Vårt förslag är å andra sidan mera vidsträckt än
promemorieförslaget genom alt del inskränker skyldigheten att inge
behörighetsbevis också såvitt avser uppgifter om svaranden. I del avseendet
vill vi påpeka att det gäller att hålla isär skyldigheten att lämna uppgift om
svaranden och dennes eventuella ställföreträdare m.m., å ena sidan, och
skyldigheten alt inge bevis för att uppgifterna är riktiga, å den andra sidan.
Av olika skäl menar vi att dagens praxis vid vissa domstolar att i fråga om l.ex.
aktiebolag alltid kräva elt färskt bevis från patent- och registreringsverket
om vilka som får teckna svarandens firma går för långt. Såvitt gäller de
professionellt verksamma ombuden på den summariska processens område bör man
kunna nöja sig med elt betydligt lägre beviskrav eller hell godta de uppgifter
som ombudet numera själv ofta har tillgång till genom moderna möjligheter till
kontakt med patent- och registreringsverket.

I fråga om den tekniska utformningen av beslämmelserna
vill vi påpeka alt den grundläggande regleringen av skyldigheten atl inge bevis
om behörighet framgår av 34 kap. 1 8 RB och inte finns i 11 kap. 4 6.
Sistnämnda bestämmelse gör endast undantag från vad som gäller enligt 34 kap.
I 8.

Vidare synes förslaget ha förbigått behovet av atl på
något sätt ange vilken behörighet den som uppträder som ombud ulan fullmakt
skall anses ha i målet. Skall han anses behörig att ingå förlikning?
Bestämmelser om behörighet finns idag i 12 kap. 14 8 RB.

Sveriges domareförbund: Kontroll av behörighetshandlingar
tar avsevärd tid i anspråk vid handläggning av mål om lagsökning och
betalningsföreläggande. Betydande rationaliseringsvinster torde kunna göras om
denna kontroll reduceras. Såsom anförs i promemorian är fullmaktskravet i de
flesta fall överflödigt. Del torde ulan risk kunna överlåtas åt rätten atl i
det enskilda fallel avgöra om behörighetshandlingar erfordras. Molsvarande
regel i lagen om handläggning av domstolsärenden torde i allmänhet tillämpas
såsom nu föreslås ulan att nämnvärda ölägenheter har försports. Även i fråga om
ställföreträdare bör behörighetskontrollen kunna inskränkas på samma sätt.

Del är förbundels uppfattning att promemorieförfatlaren
underskattar de problem med borgenärens identitet som föranleder domstolarna
att fordra in registreringsbevis. Erfarenheten visar att det ibland uppstår
ovisshet om borgenärens egenskap av juridisk person och atl firman inte sällan
är felaktigt angiven. Till skillnad från promemorieförfattaren anser förbundet
att det måste anses åligga rätten atl vaka över att borgenären är

Prop,
1981/82:134 110

rätt angiven. Del måste nämligen vara en uppgift för
rätten att se till att etl slutbevis eller ett utslag tar upp rätt parter. I annal
fall torde problem uppslå i senare skeden, l.ex. om målet tas upp ånyo efter hänskjutande
eller återvinning. Rättens verksamhet härvidlag torde ha stöd i det åberopade
lagrummet, 11 kap. 4 6 rättegångsbalken, som talar om inte bara ställföreträdarens
behörighet utan även partens. I de fall där borgenären inte lämnar rikliga
uppgifter om sig torde del vara verkhghelsfrämmande att föreställa sig atl
kontrollen av borgenärens identitet och beteckning kan anförtros åt gäldenären.
Denne har antagligen i sina tidigare mellanhavanden med borgenären fått samma idenlitetsuppgifter
som lämnas i ansökan till tingsrätten. Vidare har gäldenärerna säkerligen
genomsnittligt mindre kompetens i hithörande frågor än borgenärernas ombud. Vad
som nu har anförts innebär emellertid inte atl förbundet förordar elt generelll
krav på bevis om borgenärens identitet. I allmänhel är sökandens uppgifter
tillförlitliga och dessa bör därför kunna godtas om inte i det enskilda fallel
rätten finner kontroll erforderiig. Som skäl för sådan kontroll bör inte krävas
några särskilda omständigheter som rätten har att redovisa. Lagtexten bör
jämkas i enlighet härmed.

När det gäller krav på registreringsbevis för gäldenären
ligger saken annoriunda till. Förbundet delar visserligen inte uppfattningen i
promemorian att sådant bevis erfordras för prövning av forumfrågan. Härvid
skall ju i allmänhel borgenärens uppgift godtas. Emellertid lorde inle
registreringsbevis Kunna undvaras för att rätten skall kunna fastställa gäldenärens
identitet och kontrollera atl delgivning har skett på rätt sätt.

Sveriges advokatsamfund: Samfundet delar den i promemorian
framförda uppfattningen att kravet på företeende av fullmakt för
borgenärsombud samt registreringsbevis eller annan behörighetshandling för
borgenär då denne är juridisk person kan slopas för de flesta fall.

Kravet på företeende av registreringsbevis eller
motsvarande behörighetshandling för gäldenären föreslås dock finnas kvar som
generell regel. Grunden för att upprätthålla detta formella krav anges i
promemorian vara att fingsrälten genom registreringsbevis eller molsvarande
handling kan kontrollera dels sin egen behörighet vad gäller forum, dels alt
delgivning sker med behörig företrädare. Då gäldenären är fysisk person
föreligger inte något motsvarande krav, dock atl skyldighet skall föreligga
all alltid uppge personnummer och fullständig postadress.

Att anskaffa registreringsbevis har ofta visat sig vara
tidskrävande på grund av långa väntelider hos patentverk och/eller
handelsregister. Enligt rådande praxis accepterar domstolarna upp till elt år
gamla registreringsbevis. Företeende av ett sådanl registreringsbevis är inte
någon garanti för att i beviset upptagna förhållanden om ställföreträdare eller
styrelsens säte respektive platsen för rörelsens bedrivande etc. fortfarande är
gällande. En ytterligare ralionaUseringsåtgärd borde därför enligt samfundets
mening vara att man, åtminstone försöksvis, slopade kravet på företeende av

Prop, 1981/82:134 111

registreringsbevis
för juridisk person som gäldenär i Bf-mål, fömtsatt att borgenären i ansökan
uppger gäldenärens organisationsnummer samt namnet på behörig företrädare.
Samfundet vill i detta sammanhang erinra om att det i Förbundsrepubliken
Tyskland sedan länge gäller att AG och GmbH på sitt brevpapper skall ange det
handelsregister vari det införts saml det nummer vamnder registreringen skett. Syftel
med bestämmelsen är att bolaget trots firmabyte lätt skall kunna spåras.
Motsvarande bestämmelse kommer, i den mån den inte redan finns, atl införas i EG;s
samtliga medlemsstater.

Sveriges
föreningsbankers förbund: Förbundet fillstyrker förslaget att avskaffa fullmaktstvångel
i samband med den summariska betalningsprocessen. Den kontroll av parters och
ombuds behörighet som kan vidtas om någon särskild omständighet påkallar detta
bör vara tillräcklig för atl tillgodose kravei på rättssäkerhet.

Sveriges
allmänna hypoteksbank: Banken tillstyrker förslaget atl fullmakt inte behöver
företes i mål om lagsökning.

Svenska
inkassoföreningen: På s. 17 konstateras atl domstolarnas fullmaktsbanker
tenderar all bli svåröverskådliga och tungarbetade.

Föreningen
instämmer häri och kan vidarebefordra den erfarenheten från medlemsföretagen
alt tingsrätterna många gånger begär fullmakter trots atl det i ansökan
hänvisats till tidigare deponerad rättegångsfullmakl. Del merarbete som
ofullständiga ansökningar leder till för tingsrätterna (se s. 8 i promemorian)
kan till en del förklaras av delta förhållande och fill motsvarande problem med
registreringsbevis för borgenär.

Föreningen
instämmer i promemorians förslag all kravei på registreringsbevis beträffande
borgenär som är juridisk person samt kravei på fullmakt för den som för talan
i egenskap av ombud kan slopas för de flesta fall. En sådan ordning skulle
innebära en icke obetydlig rationalisering och tidsvinst.

I
den mån det skulle visa sig atl något missbruk skulle uppstå förefaller del
vara möjligt för datainspektionen att — i egenskap av tillsynsmyndighet betr. inkassolagen
- kunna ingripa.

4
Yrkanden och grunder m.m.

Stockholms
tingsrätt: Tingsrätten delar den i promemorian framförda uppfattningen och
tillstyrker den föreslagna bestämmelsen att ränta för visst fall skall utgå
först från delgivningsdagen.

Lunds
tingsrätt: Tingsrätten delar uppfattningen att det ofta förekommer brister i
ansökningarna och vill därför understryka vikten av att inkassobyråernas
personal ges effektiv utbildning. Ytterst är det emellertid en fråga om
"skärpning" av arbetsatlityden hos vissa inkassobyråer. Vanligen är
bristerna inte sådana atl de kan hänföras till svårare juridiska problem utan
en fråga om bristande noggrannhet och ordning.

Prop, 1981/82:134 112

Tingsrätten
ifrågasätter räckvidden av den föreslagna regeln beträffande ränteyrkanden (31
b 8). Förslagel gäller en för borgenärer i allmänhel mindre viktig fråga,
utgångspunkten för ränteberäkningen. Enligt tingsrättens mening bör i stället
övervägas en mera långtgående regel av innebörd all ränta överhuvud ej skall
utgå om inte grunderna för ränteberäkningen tydligt angivils i ansökningen.

Malmö
tingsrätt: Del är ell känt problem vid tingsrätterna att yrkanden, inte minst
ränteyrkandena, i mål om lagsökning och belalningsföreläggande är
ofullständiga och omöjliga att bifalla i befintligt skick. Enligt tingsrättens
mening är det emellertid principiellt felaktigt att i lag införa en lolk-ningsregel
som ålägger domstolen atl i en process utfyllnadsvis tolka elt yrkande så att
det kan bifallas. Skall den aktuella situationen regleras i lag bör del ske på
så sätt, atl framställda yrkanden som är så ofullständiga att de ej utan vidare
kan bifallas direkt avvisas. Promemorians förslag avstyrkes bestämt.

Domstolsverket:
Domstolsverket har ingen erinran mot den föreslagna tolkningsregeln om
utgångsdag för ränteberäkningen. Om förslaget genomförs avser domstolsverket
alt komplettera den blankett varigenom gäldenären föreläggs ansökningen om
betalningsföreläggande på sådant sätt att utgångspunkten för ränteberäkningen
kan utläsas av föreläggandet.

Del
i detta avsnitt påtalade utbildningsbehovet för handläggare vid in-kassobyråerna
måste, trots att det ligger i domstolarnas eget intresse att
ansökningshandlingarna hälleren hög kvalité, i första hand vara en byråernas
egen angelägenhet. Till den del inkassoföretagen tar del av domstolsverkets
blivande handbok, vilket torde komma att ske i stor utsträckning, kommer
utbildningsbehovet att tillgodoses härigenom.

Datainspektionen:
Uttalandena på s. 25-26 om behovet av förbättrad utbildning för handläggare av inkassoverksamhel
vitsordas. Det bör dock anmärkas att — i avsaknad av en för inkassohandläggare
avpassad, formaliserad utbildning — är praktik den enda vägen att utbilda sig
i yrket. På senare år har dock i allt större utsträckning rekryterats jurister
till inkassobyråer. Ulbildningen av inkassohandläggare måste i princip anses
åligga förelagsledningarna i inkassoföretagen. Domstolsverkets handböcker och
en planerad handbok från datainspektionen i tillämpning av inkassolagen torde
underlätta utbildningsuppgiften. En mindre strikt behörighetsprövning av inkassohandläggaren
torde möjliggöra en direktkontakt för domstol med förelagsledningar i inkassoföretag
l.ex. för diskussion om slarvigt gjorda ansökningar och utbildningsbehov.

Problemen
med angivande av korrekta och fullständiga ränleyrkanden har uppmärksammats av
inspektionen redan 1977. En orsak till otydlighe-terna i yrkandena kan vara den
omständigheten atl räntelagen förutsätter en förfallotid för l.ex. fakturor om
en månad innan dröjsmålsränta börjar löpa medan fakturakonditionerna numera
ofta är 10 eller 15 dagar. Avses dröjsmålsränta yrkad enligl räntelagen, får
man då en förfallodag för kapi-

Prop. 1981/82:134 113

talet
och en annan tidpunkt varifrån dröjsmålsränta beräknas. Detta är något
opraktiskt, och föranleder dessutom ofta oklara eller oriktiga ränteyrkanden.

Postverket:
Postverket anser det vara mycket tillfredsställande atl domstolsverket
tillsammans med datainspektionen avser att ge ut en handbok avseende den
summariska betalningsprocessen. Handboken bör givetvis i delta sammanhang
behandla även delgivning. Postverket är därvid berett att medverka beträffande
handbokens innehåll.

Om
förslaget, att ränta skall utgå först från delgivningsdagen, genomförs, kommer
Postverket att göra betydande ränteförluster. Tiden från l.ex. en fakturas
sista betalningsdag fill delgivningsdagen är ofta lång. Detta beror bl.a. på
att Postverket genomför egna krav- och inkassoåtgärder av olika slag innan
ansökan om betalningsföreläggande görs hos tingsrätten. Därefter kan
ytterligare lång tid förflyta, medan tingsrätten behandlar ansökningen.
Postverket avstyrker förslagel.

Riksskatteverket:
I ansökan om lagsökning eller betalningsföreläggande framställt ränleyrkande
föreslås in dubio avse tiden från delgivningsdagen. RSV har inget all invända
mot delta. Verket vill i sammanhanget också ta upp en annan fråga som rör ränleyrkanden
i dessa mål.

Kronofogdemyndighetens
verkställighet av framför allt betalningsförelägganden innebär inte sällan
tidskrävande uträkningar av ränta, l.ex. när flera fakturor med olika
förfallodagar åberopats i ärendet samtidigt som vissa avbetalningar kan ha
skett. Verkställigheten skulle underlättas avsevärt om antingen räntan i
utslaget var uträknad fram fill etl visst datum eller en gemensam utgångspunkt
gällde för samtliga ränleyrkanden. Att räntan uträknats fill belopp skulle
också vara till fördel för svaranden som därigenom direkt såg hur stor hans
totala skuld var. Eftersom betalningsföreläggandena anlalsmässigl är en stor
del av Kronofogdemyndigheters arbete är vaQe rationalisering av deras
verkställighet mycket betydelsefullt.

Flera
kronofogdemyndigheter har på grund av arbetsbelastningen fått tillämpa t.o.m.
drastiska åtgärder för att över huvud taget klara av den ökande
måltillströmningen (Jfr Lagutskottels betänkande 1980/81:23 s. 21 ff). De
nödvändiga prioriteringarna hos kronofogdemyndigheterna lorde ofta drabba bland
annat enskilda borgenärer med måttliga fordringsbelopp. Det ligger därför också
i borgenärernas intresse att medverka till all indrivningen kan ske så
rationellt som möjligt. Det kan också nämnas att verkställighetsaspekten torde
komma alt beaktas i den kommande utsöknings-förordningen där följande
bestämmelse enligl uppgift är tänkt att ingå; "När ansökan om utmätning
omfattar ränta, bör sökanden ange vilket belopp räntefordringen uppgår lill då
ansökningen görs". Atl räntan uträknats i ansökan om verkställighet har
emellertid inle samma "värde", eftersom det uträknade beloppet då
inte prövats i del summariska förfarandet hos rätten.

RSV
hemställer att borgenären åläggs att i ansökan om lagsökning eller 8 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr
134

Prop. 1981/82:134 114

betalningsföreläggande
också ange den yrkade räntan till belopp, förslagsvis till och med dagen för
ansökans ingivande till tingsrätten. I andra hand bör ansökan anses omfatta
ränteyrkande från delgivningsdagen.

Rättegångsutredningen:
I promemorian sägs att yrkanden och grunder kan bli bättre angivna i
ansökningar och alt man kan få större enhetlighet än f.n. i hanteringen hos
både inkassoföretagen och tingsrätterna, om domstolsverket ger ul en planerad
handbok om den summariska processen.

Vi
kan dela uppfattningen att det finns elt betydande utbildningsbehov i fråga om
process. Om man — som vi tänkt oss — i viss utsträckning skall ha möjlighet att
driva en summarisk process utan ombud blir upplysningsverksamheten kring
processen särskilt betydelsefull.

För
oss är det emellertid en tveksam fråga om det verkligen är nödvändigt att just
nu — 35 år efter lagsökningslagens tillkomst — ge ut en handledning till
bestämmelserna. Vi vill erinra om att vi inom kort kommer alt lägga fram ett
förslag för hela den summariska processen. Del må så vara att resurserna för
att skriva en handledning finns först nu men man frågar sig om inte de r-esurserna
i stället kan användas lill att minska arbetsbelastningen vid de större fingsrätternas
lagsökningsenheler.

En
ökad utbildnings- och upplysningsverksamhet kan aldrig skapa full-komlighel.
Även i framfiden kommer vissa ansökningar alt vara ofullständiga eller
bristfälliga. Behovet av atl avarbeta balanser m.m. får dock inte undanskymma
att processen i första hand är lill för parterna. De för-enkhngar som nu görs
får därför inte leda fill rättsförluster för enskilda.

1
avsnittet om yrkanden och gmnder föreslås i promemorian att om borgenären
yrkar ränta på sin fordran medan det ej av ansökningen framgår från vilken
tidpunkt räntan yrkas, yrkandet skall anses gälla ränta från delgivningsdagen.
Som exempel tas del fallet alt ränteyrkandet angetts gälla från en icke närmare
bestämd förfallodag.

Vi
vill påpeka atl ett utslag i lagsökningsmål eller bevis efter betalningsföreläggande
som upptar ränta endast från delgivningsdagen kommer att innebära att fråga om
tidigare ränta inte vidare kan tas upp till prövning. På grund av reglerna i 13
kap. 3 8 RB torde nämligen ränteyrkandel inle kunna framställas i hovrätt efter
överklagande och reglerna om rättskraft i 30 kap. 9 8 RB leder lill att räntan
för tiden mellan l.ex. förfallodag och delgivnings-dag inte heller kan tas upp
i ny process. Rörde det sig bara om små belopp skulle den angivna ordningen
kanske vara invändningsfri. Summarisk process kan emellerlid gälla lika stora
belopp som vanlig process och den angivna risken för rättsförlust måste vägas
mot all del rimligen inte kan vara särskilt svårt för tingsrätterna alt i de
enstaka fall det är fråga om begära komplettering.

Sveriges
domareförbund: Det är förbundets erfarenhet alt yrkanden och grunder i - de
ofta maskinellt framställda - ansökningarna i många fall är alltför
knapphändigt eller rentav ofullständigt angivna. Denna iakttagelse inskränker
sig ingalunda till mål om betalningsföreläggande. Problemen

Prop, 1981/82:134 115

kan vara väl så stora ifråga om lagsökningsmål, där rätten
har alt göra en materiell prövning. Ansökningar om lagsökning innehåller många
gånger endasl yrkanden om kapitalbelopp, ränta och kostnader jämte en hänvisning
till en bifogad fordringshandling. I sådana fall är det ofta ett tidsödande
arbete för rätten att försöka utröna om yrkandena har täckning i fordringshandlingen,
om denna innefattar bevis om alt fordringen är förfallen till betalning osv.
Förbundet finner det tvivel underkastat om utbildning av inkassobyråernas
handläggare kan råda bot på sådana missförhållanden. Del finns anledning anta
alt brister i ansöknmgarna i många fall snarare beror på otillräcklig omsorg
och noggrannhet än på okunnighet. Är detta rikligl, kommer man förmodligen
till rätta med problemen endast om domstolarna ställer större krav på
ansökningarna och mer strikt fillämpar reglerna om avvisning i de fall där
yrkanden och grunder inte är tydligt angivna. 1 sammanhanget bör understrykas
viklen av all en ansökan är utformad så att gäldenären får en faktisk möjlighet
att förslå den och kan kontrollera de framställda yrkandena.

En fråga
som ofta uppkommer när det föreligger brister i ansökningshandlingarna är om
ansökningen skall prövas omedelbart i föreliggande skick eller om borgenären
skall föreläggas att komplettera den. Sådana förelägganden torde vara vanliga,
även i situationer där domstolen med en mer formell lagiillämpning genast
skulle kunna avvisa ansökningen. Många gånger tillgriper domstolarna utvägen
att förelägga om komplettering, när ansökningen visserligen är bristfällig men
det inle utan närmare övervägande framstår som klart att avvisning kan ske. En
anledning atl undvika avvisningsbeslut kan också vara all man föreställer sig
alt sådana beslut kräver särskill utförlig motivering.
Kompletteringsförelägganden medför extra arbete framför alll för domstolarnas bilrädespersonal
med bl.a. delgivning och bevakning av fidsfrister. Såsom anförts ovan kan avvisningsreglerna
med en strikt tillämpning fungera som ett hjälpmedel för att tvinga fram större
omsorg hos inkassobyråerna då de ulformar ansökningarna. Den nu diskuterade
frågan, som uppenbarligen har belydelse från rationaliseringssynpunkt, har inte
uppmärksammats i promemorian. Förbundet är inte berett att nu lägga fram något
förslag. Vid de fortsatta övervägandena bör emellertid beaktas att man med
hjälp av avvisningsreglerna kan uppnå ökad effektivitet och förstärka
förfarandets karaktär av summarisk process.

Förbundet instämmer i att ränteyrkanden ofta vållar
bekymmer. Den särskilda tolkningsregel som föreslås — att om utgångsdag för
ränteberäkningen inle är klart angiven, räntan skall utgå från delgivningsdagen
— överensstämmer med regeln i 4 8 3 st. räntelagen. En sådan regel kan
underlätta handläggningen genom att ett komplelteringsföreläggande kan
undvikas. Förbundet tillstyrker förslaget.

Sveriges advokatsamfund: I promemorian konstateras atl
borgenärernas yrkanden i Bf-målen ofta framställs mycket lakoniskt och
otydligt. Sär-

Prop.
1981/82:134 116

skilt gäller detta ränteyrkanden, där det förekommer att
en borgenär som åberopar ett flertal fakturor yrkar ränta "från
förfallodagen". För att underiätta hanteringen för tingsrätten föreslås atl
del införs en regel om alt ränta i sådana fall endast kommer att medges från
dagen för kommande delgivning. Regeln kan accepteras om dess tillämpning
begränsas till de fall då del inle är praktiskt möjligt att bestämma ränteyrkandel
med ledning av ansökan eller lill denna fogad handling.

Sveriges föreningsbankers förbund: Det är viktigt att, som
i viss utsträckning görs i departementspromemorian, understryka nödvändigheten
av att handläggare och inkassobyråer och allmänhet har lillgång till information
om hur yrkanden framställs i samband med betalningsprocessen. I detta
sammanhang vill förbundet betona betydelsen av att domstolsverkets handbok för
den summariska processen kommer till stånd och får allmän spridning. En sådan
information, åtföljd av den internulbildning som rimligtvis äger rum inom inkassoföretagen,
bör vara tillräcklig för att komma till rätta med huvuddelen av de
bristfälliga ansökningarna.

Domstolarna måste givetvis, vilket behandlas nedan, ha
möjlighet att genom avvisning skilja sig ifrån ansökningar som inte uppfyller
angivna krav för att på så sätt avhålla borgenärerna från att medvetet belasta
tingsrätterna med arbete som rätteligen tillkommer fordringsägarna själva. Det
är dock mycket tveksamt om domstolen, utan all möjliggöra rättelse från borgenären,
skall vidta utfyllnadsåtgärder med ett bristfälligt ränteyrkande. SFF motsätter
sig utredningens förslag alt ränta in dubio skall anses utgå först från delgivningsdagen.
I en sådan situation måsle borgenären ges tillfälle att klargöra sitt yrkande.

Svenska Bankföreningen: Föreningen har heller inget atl
invända mot den föreslagna 31 b 8.

Svenska inkassoföreningen: På s. 8 anges; "Atl
tillgodose utbildningsbehovet hos handläggarna på inkassobyråer m.m. är alltså
en betydelsefull åtgärd om man vill underlätta domstolarnas situation."

Det är motiverat att i detta sammanhang erinra om att även
inkassoföre-tagens arbetssituation är ytterst pressad i följd av senare års
ökning av ärenden som bl.a. p.g.a. de begränsade ersättningsmöjlighelerna inle
utan vidare kan mötas med en ökning av personal styr-kan. Vidare är inkassoföretagen
i hög grad beroende av den information som erhålles från borgenärerna.

Medlemsföreten och föreningen, som bildades 1979, har
vidtagit bl.a. följande åtgärder i syfte att förbättra situationen: - införande
av ADB-teknik; - deltagande i diskussioner i samband med domstolsverkets
tidigare nämnda försöksverksamhet; - medverkan vid domstolsverkels arbete med
den handbok för den summariska processen som pågår; - gemensamt arbete med
domstolsverket och riksskatteverket vid standardiseringar av olika
blankettyper; - en alltmer ökande internutbildning i medlemsföretagens regi; -
information från föreningen till medlemsföretagen.

I promemorian föreslås att om ränta yrkas från
förfallodagen ulan att denna anges, skall ränta utgå först från delgivningsdagen.
Föreningen har ingen invändning mot detta förslag.

5 Ansökan mot flera gäldenärer

Huddinge tingsrätt: Promemorieförfattaren anger vissa lösningar
på problem som uppslår då endasl en av gäldenärerna bestrider ansökningen.
Bl.a. sägs det av allmänna regler följa att invändning om alt betalning redan
har skett kommer atl gälla endast till förmån för de bestridande, medan slulbevis
kommer att utfärdas för de icke bestridande gäldenärerna. Lösningen är
otillfredsställande.

Förslagel i denna del saknar betydelse för tingsrätternas
arbetsbelastning. De problem som förslaget inrymmer är av principiell
betydelse och bör inle behandlas i detta begränsade sammanhang.

Tingsrätten avstyrker förslaget.

Stockholms tingsrätt: Tingsrätten ställer sig bakom tanken
på atl det bör förhindras atl en borgenär som har en fordran mot flera
solidariskt ansvariga gäldenärer kan förvärva lika många exekutionstidar som
antalet gäldenärer. Tingsrätten vill emellertid ifrågasätta om den föreslagna
ordningen är ägnad atl göra den summariska processen enklare och snabbare. Exempelvis
lorde delgivningssvårigheter beträffande en av gäldenärerna medföra att det
tar längre tid än f.n. att få en exekutionstitel mot någon av de övriga kanske
mera solventa gäldenärerna. Mot bakgrund härav och då även ytterligare aspekter
torde kunna läggas på frågan avstyrker fingsrätten förslaget och förordar i
stället atl frågan tas upp i ett annat sammanhang.

Lunds tingsrätt: Förslaget, som innebär en komplicering av
förfarandet och motverkar syftet att rationalisera processen, synes bygga på atl
gälde-närs bestridande skall vara motiverat. De flesta bestridanden är emellerfid
inle motiverade utan "blanka". För all få klarlagt grunden för gäldenärs
bestridande i situationer som här avses skulle i regel komplettering av bestridandet
erfordras. Detta i förening med delgivningsproblem och andra komplikationer av processuell
art skulle leda till merarbete för domstolen. Anmärkas bör ock alt den
föreslagna regeln berör ett högst begränsat målområde. Tingsrätten avstyrker
den föreslagna lagändringen (20 8).

Malmö tingsrätt: Det har sedan länge funnits ett stort behov
av en möjlighet att i gemensam ansökan om betalningsföreläggande rikta sig mot
flera solidariskt betalningsansvariga gäldenärer. Den föreslagna lagregeln tillstyrkes
därför. Det kan dock ifrågasättas om förslaget har någon betydelse ur rationaliseringssynpunkt.
En lagändring bör kanske anstå lill en kommande överarbetning av hela den
summariska processen.

Göteborgs tingsrätt: Tingsrätten vill, med anledning av
yttrandet i pro-

Prop,
1981/82:134 118

r-nemorian beträffande solidariskt ansvar för visst redaransvar
i partrederi, framhålla atl partredare har delad ansvarighet för de
förpliktelser som uppkommer för partrederi sedan rederiavtalet anmälts till
registermyndigheten. De oftast förekommande fallen där borgenär försökt
utverka Bf mot partrederi genom huvudredare har hittills avsett anspråk för
vilka ansvaret enligt ovan varit delat mellan partredarna.

Domstolsverket: De problem som anges hänga samman med den
nuvarande ordningen alt ansökan om betalningsföreläggande får riktas mot endast
en borgenär synes överdrivna. Några större rationaliseringsvinster tycks ej
heller stå att vinna med den föreslagna ordningen. Tvärtom framstår det som om
förslagel skulle medföra atl ytterligare en komplikation införs i
regelsystemet i stället för den eftersträvade förenklingen. Domstolsverket
vill här till exempel peka på de problem som kan uppslå om någon gäldenär är
svårdelgiven eller om endasl en gäldenär bestrider föreläggandet. Eftersom den
nu föreslagna reformen är tänkt alt genomföras med kort varsel och utan
omfattande förberedelsearbete tycks det således lämpligast att inte nu vidta
någon ändring av innehållet i 20 6 LL. Det synes vidare som om en ändring av lagmmmet
kräver ytterligare utredningsarbete för atl närmare studera effekterna av den
föreslagna reformen.

Datainspektionen: Datainspekfionen har i sin
tillsynsverksamhet uppmärksammat problemet att i en och samma ansökan om belalningsföreläggande
kan endast en gäldenär sökas. Inspektionen kommer föreskriflvägen att ålägga
den som riktar inkassoåtgärder mot flera solidariskt ansvariga gäldenärer att
upplysa envar av dem att anspråk också riktas mot medgäl-denärerna.

Det i promemorian gjorda förslagel lorde verka i samma
riktning och tillstyrks.

Postverket: Postverket har intet att erinra mot förslaget
om ansökan mot flera gäldenärer.

Riksskatteverket: RSV tillstyrker förslaget att elt
betalningsföreläggande skall kunna riktas mot flera solidariskt ansvariga gäldenärer.

Rättegångsutredningen: I promemorian föreslås att det bör
öppnas en möjlighet alt i vissa fall låta en och samma ansökan avse flera gäldenärer.
Det gäller fall då flera gäldenärer är solidariskt ansvariga.

Inle med elt ord berörs möjligheten att låta belalningsföreläggan-deprocessen
följa samma regler som all annan process, vilket konkret skulle innebära att
en och samma ansökan kan uppta flera gäldenärer också i vissa andra fall.
Räddhågan att diskutera sådana allmänna lösningar kanske bottnar i atl man
befarar alt det skulle bli allmänl förekommande med mängder av gäldenärer i
samma ärende.

I den allmänna tvislemålsprocessen och i lagsökningslagsprocessen
har man emellertid utan olägenhet kunnat avvara begränsningsregler av det slag
som finns och föreslås för betalningsföreläggandeprocessen. I stället styrs
möjligheterna all låta samma ansökan omfatta flera motparter av reg-

Prop.
1981/82:134 119

lerna om sammanläggning av mål i 14 kap. RB. De reglerna,
främst 14 kap. 2 6 RB, leder till all del krävs att målen mot de skilda gäldenärerna
slöder sig på väsentligen samma grund för att sökanden skall ha rätt till gemensam
handläggning och därmed anledning alt inge en för alla gäldenärerna gemensam
ansökan. Atl två transaktioner liknar varandra innebär inte att de har väsentligen
samma grund. Det är alltså l.ex. inte så - som många tror - atl mål om två
personers åtskilda köp av samma bokverk kan handläggas gemensamt enligt 14
kap. 2 8 RB. För sådana fall finns i stället en regel i 14 kap. 6 8 RB som ger
domstolen rätt men inte skyldighet alt handlägga målen gemensamt.

Enligl vår
mening kan de allmänna reglerna i 14 kap. RB redan nu få gälla också i fråga om
belalningsföreläggande. En sådan ändring kan åstadkommas genom all särregeln i
20 6 lagsökningslagen upphävs. En sådan lösning skulle inte stå i strid med
vårt kommande förslag.

För det fall alt promemorieförslaget på nu ifrågavarande
punkt skuUe genomföras trots vårt avstyrkande vill vi i anslutning lill ell
uttalande om forum (längst ned på sidan 29 i promemorian) för säkerhets skull
påpeka, alt den omständigheten alt en av gäldenärerna inte har hemvist i
domsagan inte leder till atl ansökan skall avvisas beträffande honom. Förutom
forumreglerna grundade på hemvist gäller nämligen vid process enligl lagsökningslagen
alla forumregler i RB. I fråga om solidariska skuldförhållanden torde särskilt
forumregeln i 10 kap. 14 8 RB ha sitt intresse.

Sveriges domareförbund: Såsom anförs i promemorian är det
otillfredsställande att borgenären i fråga om en fordran med flera solidariskt
ansvariga gäldenärer kan utverka slutbevis mot varje gäldenär beträffande hela
fordringsbeloppet. I promemorian föreslås att i sådana fall en ansökan om belalningsföreläggande
skall få riktas mot mer än en gäldenär. Med en sådan regel uppkommer frågan
hur man skall förfara om någon av gäldenärerna men inte alla bestrider
ansökningen. Promemorians lösning alt slutbevis meddelas endast i fråga om de gäldenärer
som inte har bestritt -förefaller mindre filltalande om bestridandet grundar
sig på ett påstående om betalning. Det kan knappast godtas alt ell slulbevis
meddelas, trots alt del i målel kanske är styrkt alt fordringen är betald. —
Prövningen av en foruminvändning från någon av gäldenärerna torde inle bli så
okomplicerad som promemorieförfattaren föreställer sig. Enligt 10 kap. 14 8
rättegångsbalken gäller nämligen all käromål mot flera svarande får väckas vid
den rätt där någon av dem har att svara.

Del nu berörda problemet inverkar inte på tingsrätternas
arbetsbelastning och tarvar ingen omedelbar lösning i förevarande sammanhang.
Frågan är av principiell belydelse och bör behandlas i samband med den kommande
genomgripande översynen av den summariska processen. Med hänsyn härtill och lill
de ovan anförda betänkligheterna avstyrker förbundet alt promemorieförslaget i
denna del nu genomförs.

Sveriges föreningsbankers förbund: Promemorieförslagel alt
tillåta att

Prop, 1981/82:134 120

ansökan om belalningsföreläggande riktas mot flera
solidariskt ansvariga gäldenärer tillstyrkes av förbundet.
Kostnadsbesparingarna av en sådan reform kommer inte enbart domstolarna till
del, även gäldenärernas kostnader skulle i vissa fall begränsas. Det är även
ur borgenärssynvinkel positivt om det i framtiden inte blir nödvändigt att la ul
bevis på hela fordrings-beloppet mot var och en av gäldenärerna, en åtgärd som
för seriösa borgenärer upplevs som olustig.

Svenska inkassoföreningen: Föreningen instämmer i
förslaget att den summariska betalningsprocessen bör kunna öppnas för ansökan
mot flera gäldenärer i de fall dessa är solidariskt belalningsansvariga.

6 Delgivniiigsimderlaget

Huddinge tingsrätt: Del är bra atl borgenären får ansvar
för uppgift om gäldenärens gatuadress och personnummer, om uppgifterna visar
sig nödvändiga för delgivning. Emellertid kan det inte anses riktigt, såsom
avsikten synes vara enligt promemorian s. 41, att avsaknaden av uppgifterna
skulle utgöra gmnd för omedelbar avvisning. När del visat sig att delgivning inle
kan ske bör ansökningen inte avvisas innan borgenären genom etl föreläggande beretts
tillfälle till komplettering.

Stockholms tingsrätt: Tingsrätten delar den i promemorian
framförda uppfattningen att ett större ansvar för delgivningsunderlaget bör
läggas på borgenären. Tingsrätten tillstyrker alltså atl uppgift om postadress
görs obligatorisk samt att uppgifter om personnummer och särskild gatuadress
blir obligatoriska under förutsättning att sådana uppgifter behövs för delgivning
med gäldenären.

Malmö tingsrätt:
Den alltmer sjunkande delgivningsfrekvensen utgör vid sidan av den ökade mållillslrömningen
kanske det största problemet för tingsrättens lagsökningsenhet. Framförallt är
del delgivningsformen rekommenderat brev med mottagningsbevis som alll oftare
ej leder till resultat. En bidragande orsak härtill torde vara att postverket
i storstadsregionerna rationaliserat aviseringen av försändelserna på så sätt,
att i stället för att sända ut avi i traditionell bemärkelse sänds en fotokopia
av kuvertet jämte mottagningsbeviset till gäldenären. Då det framgår av
fotokopian alt försändelsen kommer från tingsrätten, undandrar sig
uppenbarligen många gäldenärer atl lösa ul försändelsen. Delta styrks även av
att poslens påminnelser numera i ytterst begränsad omfattning leder till ökal
antal utlösta försändelser samt av att antalet telefonförfrågningar om vad
outlösta försändelser innehåller ökat markant. Ett sätt att öka delgivningsfrekvensen
kan därför vara all tingsrätten tillhandahåller postverket en färdigskriven
avi av vilken avsändaren ej framgår. Domstolsverkt bör utarbeta blanketter
härför.

Promemorians förslag om atl lägga ett större ansvar för delgivningsun-

Prop,
1981/82:134 121

derlaget på borgenären tillstyrks av tingsrätten. För
tillfället litar ingivarna i allt för stor utsträckning på atl slämningsmannen
ulan kostnad för borgenären letar upp gäldenären. Det finns emellertid en
grupp gäldenärer som för en ambulerande tillvaro och i stor utsträckning saknar
känd vislelsead-ress. Denna grupp gäldenärer delges ofta genom kungörelse i
lagsökningsmål medan delgivning vanligen aldrig kommer fill slånd i mål om
betalningsföreläggande. Med den schablonartade handläggning som av nödvändighet
tillämpas i den summariska betalningsprocessen skulle införandet av ett absolut
krav på angivande av postadress innebära antingen, alt ansökningar mot
nyssnämnda grupp av gäldenärer regelmässigt kom att avvisas, eller all regeln
lätt kunde kringgås med ell enkelt påslående atl uppgift saknas om aktuell
adress. Det är icke rimligl att utestänga borgenär från möjligheten all anlita
den summariska processen mot nämnda grupp gäldenärer; del är vanligen den enda
processekonomiskl möjliga vägen atl söka få betalt för fordran. Problemet
skulle emellertid till viss del lösas om i den föreslagna lydelsen till 2 6
lagsökningslagen gjordes tillägg enligt följande: "... namn, postadress
eller utredning om att gäldenären saknar känd postadress och, om det behövs ...".
Borgenären skulle då, i de fall där känd postadress ej stått alt finna, tvingas
lämna uppgift om vilka efterforskningar som gjorts. Stämningsmans sökande
skulle sedan kunna begränsas till register vilka allmänheten ej har fillgång fill.
I lagsökningsmål skulle kungörelsedelgivning kunna tillgripas tidigare än för
närvarande. Ett krav på utredning från borgenären skulle slutligen säkert i
lika stor utsträckning som etl hot om avvisning medföra atl ett stort antal
ansökningar aldrig ges in lill tingsrätterna. Tingsrätten föreslår därför atl,
utöver de föreslagna ändringarna i 2 8 lagsökningslagen, tillägg görs enligt
ovan.

Rikspolisstyrelsen: Utredningens förslag beträffande delgivningsverk

samheten kan i huvudsak godtas.

Datainspektionen: Det är inte bara delgivningen som
grundas på uppgifterna om gäldenären i ansökan. Även domstolens beslut riktas
ju mot gäldenären såsom han identifierats i ansökan. Är identifikationen
ofullständig l.ex. om personnummer saknas och namnet inte är särskiljande kan
även en adress som förefaller vara exakt medföra tvekan om vem som avses. Del
är inte helt ovanligt att det kan finnas flera personer med samma för-och
efternamn i elt och samma våningsplan i ett större flerfamiljshus. Från denna
utgångspunkt kan således ifrågasättas om inle uppgift om gäldenärens person-
eller organisationsnummer bör göras obligatorisk i ansökan. För närvarande
finns inle organisationsnummer nämnt i lagsökningslagen. Del bör i sammanhanget
noteras att såväl de exekutiva myndigheternas datorrutiner (REX) som kreditupplysningsförelagens
register förutsätter idenfifikationsnummer för gäldenärens identifiering.

Den tidigare förekommande oron för användning av
personnummer synes numera ha dämpats något samtidigt som att kunskapen om personnumrens
integritetsfrämjande verkan ökats. De psykologiska hindren mot

Prop, 1981/82:134 122

utökat
användande av personnummer i detta sammanhang synes sålunda vara mindre nu än
senast frågan prövades.

En
orsak lill svårigheterna atl delge är alt i sådana affärsförbindelser som kan
föranleda betalningsföreläggande noteras endast undantagsvis kö-parens/gäldenärens
arbetsplats. Bostadsadressen har ett begränsat värde för delgivning om del inle
finns någon hemma på dagtid. Ä andra sidan är uppgifter om var en viss person
har sin arbetsplats en av de få vardaghga personuppgifter som del är svårt att
få fram ur tillgängliga register.

Uppgifterna
om gäldenären grundas på de uppgifter säljaren/fordringsägaren inhämtat om
köparen vid den anspråksgrundande affärstransaktionen. Det är förvånande hur
lättsinnigt en kreditköpare noteras. Orikfigt angivna namnuppgifter och
felaktiga adresser är inte ovanliga. I själva verket torde inle en ringa del av
alla inkassoärenden och t.o.m. ell inle försumbart antal ansökningar om
betalningsföreläggande ha orsakats av atl faktura eller molsvarande inle nått gäldenären
till följd av oriktiga uppgifter i säljarens noteringar.

Allt
kan således inte skyllas på inkassoföretagen även om de givelvis har sitt
ansvar för att uppgifterna om gäldenären i ansökan är fullständiga och
korrekta.

De
föreslagna lagändringarna i delta avseende lorde på sikt medföra
kvalitetsförbättringar hos ansökningarna.

Postverket:
I redogörelsen på s. 35 sägs bl.a. att elt nytt delgivningsförsök måste göras
på ny adress, när gäldenären har flyttat. Delta är i de flesta fall
förmodligen riktigt. Om vederbörande person har flyttat inom samma ort och det
avser särskild postdelgivning, behöver nytt delgivningsförsök dock inte göras
under fömtsättning att eftersändningsadressen är inlämnad till postkontoret.
Då behöver ju inle ett "onödigt" delgivningsförsök på den gamla
adressen göras.

På s.
39 talas om all uppgift om gatuadress behövs när postadressen är av typen Box
(Fack är numera avskaffad som adress). Del anförs i texten att uppgiften oftast
är enkel alt skaffa fram, t.ex. genom telefonkatalogen. Detta är säkerligen hell
riktigt. Däremot kan etl postkontor inte alltid lämna ut uppgift om en
boxinnehavares gatuadress med hänsyn lill sekretesslagen. I den interna
information som har lämnats de postanställda för tilllämpningen av
sekretesslagen har bl.a. meddelats följande. En sådan upplysning kan på
begäran lämnas lill den som har begärt att få uppgiften om det inte finns någon
särskild anledning atl anta att del kan medföra skada eUer men för personen i
fråga. Det senare är fallet om uppgiften skall användas för indrivning,
förelagen av ett inkassoföretag.

Upplysning
om en boxinnehavares gatuadress får dock på begäran normalt lämnas ut till
myndigheter, l.ex. kronofogdemyndigheter och stämningsmän. Här gäller den s.k.
generalklausulen.

Riksskatteverket:
Promemorians förslag för att minska delgivningsprob-lemen synes, såvitt RSV kan
bedöma, väl värda atl utvecklas vidare. Kro-

Prop,
1981/82:134 123

nofogdemyndighet har ofta kontakt med de personer som
domstol i andra mål söker för delgivning. Exekutionsväsendet kommer självfallet
att bidra med sina erfarenheter när det skall utredas hur den information, som
kronofogdemyndighet har, lämpligast kan utnyttjas vid måls handläggning vid
domstol.

Rättegångsutredningen: I promemorian föreslås vissa
ändringar i fråga om de personuppgifter angående gäldenären som en ansökan i
summarisk process skall innehålla. Uppgift om personnummer skall inle längre
såsom enligt den nuvarande lagsökningslagen och enligt RB vara obligatoriska annat
än om uppgiften behövs för delgivning. Uppgift om gatuadress skall också lämnas
endast om uppgiften behövs för delgivning.

Hur en part i förväg skall kunna bedöma om en uppgift
behövs eller inle behövs för delgivningen slår det ingenting om i promemorian.
Tar parten fel och utelämnar någon av uppgifterna skall - om vi förslår
promemorian rätt - ansökan i vissa fall avvisas utan att sökanden bereds
tillfälle atl komplettera ansökan med den behövliga uppgiften. Vi erkänner
emellertid att vi är tveksamma lill om promemorian skall tolkas på det sättet.
Av etl motivultalande mitt på sidan 77 förefaller det som om borgenären skall
lämnas tillfälle all "förtydliga" etl "oklart adressspår".

Uppgiflsskyldighelens omfattning och konstruktion Qärmar
lagsökningslagen från RB och ändå är det exakt samma intresse som skall fillgodoses
i RB-sammanhang. Enligt vår mening bör eventuella ändringar, som behöver ske
redan nu, komma till stånd genom ändringar i 33 kap. 1 6 RB. Vi vill påpeka att
det i ett sådant sammanhang kan finnas anledning att särskill nämna att både
hem- och arbelstelefonnummer bör uppges.

Systemet med all ansökan skall avvisas i vissa fall, när
delgivning inte kan ske, innebär en processuell innovation för Sveriges del.
Enligt vår mening ligger del en hel del i tanken att rätten inte har hur
långtgående skyldighet som helst att eflerforska en svarande. Det ligger också
en del i tanken att det inte är någon slörre mening med att ha ett mål
liggande i domstol om delgivning ändå inte kan ske. Vilka insatser samhället
skall anse sig ha råd att göra är närmasi en politisk fråga. Vi vill emellertid
som vår uppfattning uttrycka den åsikten att promemorian lägger
samhällsinsatserna på ett för lågt plan. Enligt vår mening bör vidare en
sökande under alla omständigheler ges tillfälle att yttra sig innan en ansökan
avvisas. Särskilt om lagtexten formuleras så alt de väsentliga uppgifterna
endast behöver tas med under en viss delgivningsfömtsättning framstår det
berörda kravet närmasi som självklart. Det är inte bara så all sökanden efter avvisnings-beslulet
måste ta på sig besväret med att ge in en ny ansökan om han finner en ny
adressuppgift. En ny ansökan kostar dessutom pengar och i promemorieförslaget
finns - som vi strax skall komma till - en regel som gör att den som drabbas av
ett avvisningsbeslut skall betala straffavgift. Den sökande som får sin
ansökan avvisad utsätts för övrigl också för vissa rättskrafts- och lispendenseffekter,
som måste lösas.

Prop.
1981/82:134 124

Man vill tro att det är en samhällsuppgift att skydda och
hjälpa den borgenär som av en eller annan anledning fått elt ekonomiskt mellanhavande
med en person som försöker undandra sig t.o.m. delgivning. Enligl förslaget
kan emellertid sådana borgenärer alltså drabbas av flerdubbla ansökningsavgifter
samt dessutom höga straffavgifter.

Än en gång vill vi framhålla att processen är tillkommen i
första hand för parternas skull. I promemorian synes ha glömts bort att det
finns enskilda människor — privatpersoner och företagare - som med nuvarande
ordning själva kan bevaka sina intressen genom att kräva betalning i den
summariska processen. Enligt vår mening bör i framtiden - med vårt förslag -
fler enskilda än nu kunna klara av att vara sökande i den summariska processen
ulan att anlita ombud. Det är framför allt en del av de nuvarande målen enligt småmålslagen
som vi har i tankarna. Mot sökanden hårda regler av det slag som promemorian
tar upp skulle man möjligen kunna ha i vår "superenkla" process i
vilken enbart professionella är inblandade på sökandesidan.

1 fråga om nu förevarande avsnitt vill vi bara tillägga
att samma regler som för den summariska processen givetvis måste gälla i den or-dinära
processens kravmål. Det skulle vara ofördelaktigt från statsfinansiella utgångspunkter
om mål med delgivningssvårigheter hamnade på tvistemåls-avdelningarna enbart av
denna anledning.

Sveriges domareförbund: Förbundet anser det befogal atl —
såsom föreslås i promemorian — lägga ett större ansvar på borgenären för att
domstolen erhåller sådana uppgifter om gäldenären som möjliggör delgivning.
Att därvid kräva uppgift om postadress förefaller i allmänhet naturligt, liksom
att avsaknad härav kan föranleda omedelbar avvisning. Som gäldenär i mål om
lagsökning och betalningsföreläggande förekommer emellertid inte sällan
personer som p.g.a. sin livsföring saknar fast adress. Om avsaknad av uppgift
om postadress alllid skulle medföra avvisning, skulle dessa personer vara
oåtkomliga för den summariska processen, vilken av kostnadsskäl ofta är den
enda möjliga vägen att driva in en fordran. I de nu berörda fallen bör det vara
tillfyllest att sökanden — i stället för uppgift om postadress — lämnar
uppgift om den utredning härom som han verkställt och som visat att gäldenären
saknar känd postadress. Med ledning av andra uppgifter om gäldenären i ansökan
får en stämningsman undersöka tillgängliga register. Om detta inte leder lill
resultat kan man i lagsökningsmål sedan tillgripa kungörelsedelgivning och i
mål om betalningsföreläggande avvisa ansökningen med tillämpning av de
föreslagna reglerna i 31 c 8 lagsökningslagen.

Del är rimligt alt borgenären åläggs att tillhandahålla
uppgift om gäldenärens gatuadress och personnummer, om sådana behövs för att
delgivning skall kunna ske. När det har visat sig alt delgivningen inte kan
verkställas utan dessa senare uppgifter, bör dock inte ansökningen avvisas, innan
borgenären genom ett föreläggande har beretts tillfälle till komplette-

Prop. 1981/82:134 125

ring.
Det kan ju tänkas att han har de erforderliga uppgifterna men inte känner till
att de behövs för delgivning.

Sveriges
föreningsbankers förbund: Del är även rimligt att i viss utsträckning kräva
utförligare uppgifter om gäldenärerna i ansökningarna för att underlätta
domstolens arbete. Av denna anledning anser förbundet del befogat alt i
enlighet med promemorieförslagel kräva uppgift om gäldenärens personnummer.

Svenska
Bankföreningen: Det är uppenbart att tingsrätterna för det fall delgivning
skall ske genom dem behöver alla de uppgifter som kan underlätta en sådan. Del
är därför naturligt all en ansökan skall innehålla uppgift l.ex. om gäldenärens
postadress. Ibland kan detta dessvärre vara omöjligt på den gmnd atl adress
saknas eller inle går atl uppspåra. För bl.a. dessa fall har skapats ordningen
med kungörelsedelgivning. Det är således inle möjligt all ställa ett oavvisligt
Krav på uppgift om postadress i ansökningarna. 2 8 bör således modifieras i
enlighet därmed. Det är enligt bankföreningens uppfattning rimligt att
tingsrätten i övrigt tillhandahålls uppgift om gatuadress och personnummer, om
dessa kan underlätta delgivning. Bankföreningen godtar alltså ändringen i den
delen. Föreningen noterar all eftersom bestämmelsen i 3 6 om avvisning hänvisar
endasl till 1 6 och inte till 2 8 kan brist i nu angivna hänseenden inle föranleda
avvisning.

Sveriges
allmänna hypoteksbank: Andra paragrafen i lagförslaget innehåller föreskrifter
om vilka uppgifter en lagsökningsansökan skall innehålla. Obligatoriska
uppgifter om borgenären är enligt förslaget namn, personnummer, yrke, hemvist,
postadress och telefonnummer. Enligt bankens mening finns del inte anledning atl
avvisa en lagsökningsansökan på gmnd av att ansökan saknar uppgift om
borgenärens personnummer, yrke, hemvist eller telefonnummer. Därför bör
lagtexten ändras så att det framgår atl dessa uppgifter inte är obligatoriska.

Obligatoriska
uppgifter om gäldenären är namn och postadress. Uppgift om postadress kan
uppenbarligen inte lämnas då förutsättningar för kungörelsedelgivning enligt
15 6 första slycket delgivningslagen är för handen. Detta bör framgå av
bestämmelsen.

Obligatoriska uppgifter om
gäldenären är också — om det behövs för delgivning med gäldenären — dennes
personnummer och gatuadress. För det fall rätten anser att dessa uppgifter är
erforderliga, bör rätten ge borgenären möjlighet lill komplettering. För det
fall borgenären inle kan lämna begärd komplettering är det inte rimligt all
ansökan avvisas, då brist i dessa hänseenden inte utgör grund för avvisning av
ansökan om stämning i tvistemål, utan det bör leda till förnyade
efterforskningar — i sista hand kungörelsedelgivning. Ordet gatuadress bör
ändras till bostadsadress. På den rena landsbygden finns det inte några gator.

Där
så kan ske skall också anges gäldenärens yrke, hemvist, telefonnummer och
andra omständigheter som är av betydelse för delgivning. Avsikten kan rimligen
inte vara atl en ansökan skall avvisas om borgenären

Prop,
1981/82:134 126

l.ex. inle uppger gäldenärens telefonnummer trots att han
känner till detta.

Sammanfattningsvis vill banken framhålla atl 8 2 bör
ändras så alt därav klart framgår vilka uppgifter en lagsökningsansökan skall
innehålla samt följderna av att sådana uppgifter saknas. Lagstiftaren bör
därvid kunna ulgå från det faktum atl del ligger i borgenärens intresse att
lämna alla uppgifter som kan underiätta delgivningen. Banken anser inle alt en
lagsökningsansökan skall kunna avvisas på de gmnder som avses i 31 c 8 i förslaget.

Konungariket Sveriges stadshypotekskassa: En av de främsta
förkla

ringarna till alt balanserna ökar är svårigheterna att delge ansökningarna

med gäldenärerna. För att förbättra fömtsättningarna för delgivning före

slås i promemorian ökade krav på vilka uppgifter om parterna som skall

anges i ansökan. Sålunda föreslås att bl.a. gäldenärernas adress skall vara

obligatorisk och att avsaknaden av denna uppgift skall föranleda att ansö

kan avvisas. Enligt sladshypolekskassans uppfattning måste förslaget på

denna punkl nyanseras vad gäller mål om lagsökning. Eftersom kungörel

sedelgivning kan ske i dessa mål förefaller det tillräckligt om gäldenärens

senast kända adress kan anges i ansökan.

Svenska inkassoföreningen: En inkassoprocedur börjar med
att borgenären själv ger gäldenären en lill tre betalningspåminnelser.
Vanligen ulrö-nes i samband därmed gäldenärens rätta adress. Därefter skickar
borgenärens inkassobyrå ett inkassokrav enligl 5 8 inkassolagen. Detta krav
skall vara skriftligt. Mellan den sista betalningspåminnelsen och inkasso-byråns
inkassokrav och Bf-ansökan förflyter en viss tid under vilken adressen ändras
för ett stort antal gäldenärer. Utflyttning till udandet är l.ex. mycket
vanligt.

Inkassobyrån gör i dessa fall nödvändiga
adressefterforskningar. Dessa möjligheter har emellertid starkt begränsats
genom den nya sekretesslagen. Som påpekas på s. 52 i promemorian anses följa
av 9 kap. 8 6 tredje slycket sekretesslagen att postens adressuppgifter inte
får lämnas ut lill inkassoföretag, som begär att få dem för att rätt adressera
inkassokrav till gäldenären och ange den aktuella gäldenärsadressen i ansökan fill
tingsrätten. Samma bestämmelse åberopas av postverket, när inkassoföretaget begär
gatuadress lill postadress av typ Box eller Fack.

Inkassoföretagen har en ambition atl ge rätl gäldenärsadress.
Det kan dock endast konstateras att dessa möjligheter väsentligen begränsats genom
den nya sekretesslagen i de fall som ovan nämnts. I övriga fall ges gäldenärsadressen.

Föreningen finner del anmärkningsvärt att sekretesslagen
lägger hinder i vägen för erhållande av uppgift om korrekt adress. Inkassolagen
stadgar alt inkassobrev skall vara skriftligt. Det förefaller därvid i inkassolagens
anda att inkassoföretaget kan få uppgift om den riktiga adressen. Som föreningen
utvecklat i skrivelsen är ett inkassokrav inle av den karaktären all hinder
borde föreligga härför.

Prop, 1981/82:134 127

Till
skillnad från vad som anges på s. 39 i promemorian är det föreningens
uppfattning att borgenären och inkassoföretaget har det väsentligt svårare än
domstolarna att få fram en korrekt delgivningsadress i de fall som ovan avses
där gäldenärerna är myckel rörliga mellan tidpunkten för betalningspåminnelsen
och delgivningen av Bf-ansökan. Detsamma är förhållandet i de fall gatuadress
erfordras som komplettering till boxnummer eller fack.

I
vad gäller gäldenärens personnummer bör observeras att datainspektionens
strävan och önskemål är att i så begränsad omfattning som möjligt låta
personnummer inlagas i kundregister på ADB och andra därmed liknande register.
Detta innebär att många av borgenärernas register saknar personnummer.
Föreningen utgår ifrån att samma skäl som leder till att adressuppgifter ej erhålles
från postverket kommer att åberopas när borgenären eller inkassoföretaget
kommer att begära personnummer.

Föreningen
anser således att promemorians förslag till lydelse av 2 6 lagsökningslagen
går alltför långt, enär lydelsen ytterst medför all Bf-ansökan kommer att
avvisas i de fall som nämns på s. 41 i promemorian.

Föreningen
föreslår att frågan löses på det sättet att för borgenären resp. inkassoföretaget
känd postadress och gatuadress skall medtagas, men att avvisning ej skall ske
om del vid delgivning visar sig alt adressuppgiften ej är riktig. Föreningen är
vidare tveksam fill kravet på personnummer och föreslår atl personnummer skall
anges där så kan ske. Delta i likhet med vad som gäller för yrke, telefonnummer
m.m. Bmkel av personnummer är inte så allmänt förekommande såsom del synes
förutsättas i promemorian.

7
Spikning i Bf-mål

Stockholms
tingsrätt: Tingsrätten ansluter sig till vad som anförts i promemorian om
delgivning enligt 15 8 delgivningslagen.

Malmö
tingsrätt: Förslaget på denna punkl tillgodoser ett sedan länge känt behov hos
tingsrätterna atl kunna verkställa delgivning i mål om belalningsföreläggande
när gäldenären håller sig undan. Tingsrätten tillstyrker förslagel men vill
påpeka följande. I mål om betalningsföreläggande utgör vanligen borgenärens
påstående det enda beviset för att fordran existerar, medan i lagsökningsmål
skriftligt fordringsbevis ligger till grund för ansökan. Om därför "spikning"
skall komma tiU användning i mål om betalningsföreläggande måste de
hindersbevis från stämningsman som skall ligga lill grund för beslutet
utformas på sådanl sätt alt domstolen blir förvissad om alt gäldenären känner
till alt han är sökt för delgivning och håller sig undan.

För
det fall att promemorians förslag om delegation av beslutanderätt lill bilrädespersonal
genomföres, kan enligt tingsrättens bestämda mening sådan delegation ej
omfatta beslut om "spikning" i mål om betalningsföreläggande.

Prop.
1981/82:134 128

Rikspolisstyrelsen:--- Särskill effektivitetsfrämjande är förslagel
att

tillåta delgivningsformen
"spikning" även i Bf-målen.

Datainspektionen: Datainspektionen finner det godtagbart
att "spikning" används vid delgivning i betalningsföreläggandemål
och noterar med tillfredsställelse alt kungörelsedelgivning inte föreslås bli
godtagen. Delgivningen av föreläggandet ger stadga åt hela förfarandet både
framåt och så att säga bakåt dvs. från inkassokrav till utmätning. Någonstans i
förfarandet bör det förekomma en sådan kontakt som delgivning — med undantag
för kungörelsedelgivning — ger.

Postverket: Det föreslås alt det i Bf-målen öppnas
möjlighet lill delgivning genom s.k. spikning. Postverket har inte några
invändningar mot det förslaget.

Rällegångsulredningen: Vi tillstyrker promemorieförslagel
att delgivning av betalningsföreläggande skall kunna ske genom s.k. spikning.
Som vi framhöll redan vid remissbehandlingen av departementspromemorian (Ds Ju
1978:2) Delgivning, vill vi emellertid att också kungörande av belalningsföreläggande
skall vara en tillåten delgivningsform. Om de skäl mot en sådan ordning som
redovisas på s. 46 i promemorian är riktiga bör rätten att kungörelsedelge
lagsökningsansökan och stämning i tvistemål omedelbart upphävas. Det är
nämligen fullständigt felaktigt att som i pror-ne-morian (sidan 44) förutsätta atl
den egentliga processen "starkt värnai- om gäldenärens rättssäkerhet"
när del blir fråga om tredskodom efter kungörande. En process som utmynnar i Iredskodom
måsle nämligen anses ha i huvudsak samma rättssäkerhelsvärde som en belalningsföreläggan-deprocess.

Sveriges domareförbund: 1 mål om betalningsföreläggande
saknar domstolarna för närvarande en effektiv metod för atl delge en gäldenär
som håller sig undan. Förslaget att :,pikning enligt 15 6 delgivningslagen
skall tillåtas i dessa mål ger domstolarna ett sådant medel. Förbundet
tillstyrker förslaget. Eftersom rätten i mål om belalningsföreläggande inte gör
någon materiell prövning av borgenärens påstående, framstår det emellertid som
ytterst angeläget all domstolen som underlag för beslutet om spikning har sådan
utredning atl den blir övertygad om att gäldenären håller sig undan och alt han
känner lill att han är eftersökt för delgivning. Sådan utredning erfordras
givelvis i alla fall där spikning skall ske — inte bara i mål om betalningsföreläggande.
Många stämningsmän är inte tillräckligt insatta i problemen för att kunna ge
rätlen erforderligt beslutsunderlag. Den blankett som används av delgivningscentralen
i Stockholm har visat sig utgöra elt förträffligt hjälpmedel i delta avseende.
Del är önskvärt att liknande anvisningar sprids till samtliga slämningsman i landel.

Sveriges föreningsbankers förbund: Förbundet är positivt
inställt till de förslag om effektivare delgivningsrutiner som redovisas i promemorian.
Enligt förbundets mening bör dock både spikning ooh kungörelsedelgivning kunna
användas vid lagsökning och betalningsföreläggande. Det finns

Prop.
1981/82:134 129

inte befogad anledning alt i enlighet med förslaget
begränsa kungörelsedelgivning fill enbart lagsökningsmål.

Svenska Bankföreningen: Bankföreningen anser lill skillnad
från promemorieförslaget att kungörelsedelgivning bör kunna förekomma också i
mål om betalningsföreläggande. Med de svårigheter som uppenbariigen föreligger
med alt nå gäldenären för delgivning är det viktigt att så många delgivningssätt
som möjligt står till förfogande. Det kan knappast från gäldenärernas synpunkl
anses mer betänkligt att kungörelsedelgivning används i mål om
betalningsföreläggande än i andra typer av mål som förekommer i domstol.

Svenska inkassoföreningen: Föreningen har inga
invändningar mot all spikning får användas också i Bf-mål.

8 Partsdelgivning

Stockholms tingsrätt: Tingsrätten tillstyrker på i
promemorian angivna skäl atl bestämmelserna om partsdelgivning av stämning m.m.
i 32 kap. 2 8 rättegångsbalken tillämpas även i mål om lagsökning och belalningsföreläggande.

Malmö tingsrätt: Partsdelgivning utnytQas f.n. i ganska
ringa om än ökande omfattning vid tingsrätten. Problemet med bristande
redovisning av partsdelgivningarna är därför ännu inle särskill stort. Den
föreslagna hänvisningen i lagsökningslagen till RB 32:2 synes dock välmotiverad
och kommer säkerligen alt få belydelse vid en ökad användning av partsdelgiv-ningsinslilulet.
Förslaget tillstyrkes.

Datainspektionen: Vad gäller s.k. "partsdelgivning"
bör uppmärksammas atl i den mån fordringsägaren åtar sig att ombesörja
delgivning får borgenären elt förstahandsansvar för kostnader som kan uppkomma.
Regelmässigt yrkas därvid att gäldenären skall ersätta denna kostnad jämte
övriga kostnadsposter. Till skillnad från dessa, som är hårt förfatlningsreglera-de
bland annat beloppsmässigt, kan således delgivningskostnad, som eljest betalas
av det allmänna, genom ett ensidigt "åtagande" av borgenären, utdömas
från gäldenären. På s. 61 sägs att borgenärens kostnadsbidrag till
processkostnaderna är ansökningsavgifter. Del är förvisso rikligl atl borgenären
får förskottera denna, men regelmässigt yrkas att gäldenären slutligt skall
stå för denna kostnad. Fortsatt utredning om bland annat det slutliga
kostnadsansvaret för delgivning synes erforderlig såsom påpekas på s. 64-65.

Rättegångsutredningen: 1 promemorian sägs i anslutning lill
vissa av JO gjorda uttalanden att en borgenär, som begär atl själv få delge,
särskilt under det rådande hårt ansträngda läget i den offentliga delgivningsverksamheten
normalt bör kunna räkna med att få bifall till sin begäran. Vi har samma
inställning.

9 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 134

Prop,
1981/82:134 130

S. 59 och 60 i promemorian ägnas därefter huvudsakligen åt
vissa resonemang i anslutning till en bestämmelse i 32 kap. 2 6 RB enligl
vilken parts talan förfaller om part själv skall verkställa delgivning men
misslyckas. Resonemanget vittnar om en bristande förståelse för sammanhanget
mellan RB:s och lagsökningslagens bestämmelser, särskilt när resonemanget utmynnar
i ett förslag om att 32 kap. 2 8 RB uttryckligen skall göras tillämplig vid
process enligl lagsökningslagen. Enklast anser vi oss kunna förklara innebörden
av gällande rätt på följande sätt.

Enligl 5 6 lagsökningslagen skall ett exemplar av ansökan
om lagsökning delges gäldenären på sätt om stämning i tvistemål är stadgal. I
fråga om delgivning med gäldenären av ansökningshandlingarna vid betalningsföreläggande
har enligt 24 8 lagsökningslagen 5 8 samma lag motsvarande tilllämpning.

Skall därför ansökan om lagsökning eller
betalningsföreläggande delges genom part gäller 32 kap. 2 8 RB. Härom behövs
inga särskilda bestämmelser i lagsökningslagen. Den i promemorian omnämnda
bestämmelsen i 2 8 delgivningslagen (1970:428) har visserligen andra
rättsföljder än 32 kap. 2 8 RB men lar inte över RB:s särskilda beslämmelser om
delgivning av stämning ilvistemål utan blir satt ur spel bl.a. genom en regel
i I 8 andra styckel samma lag. Enligt den regeln skall nämligen bestämmelser,
som getts i annan författning än delgivningslagen beträffande delgivning i
visst slag av mål eller ärenden, gälla utan hinder av delgivningslagen.

Det gjorda tillägget till 5 8 lagsökningslagen bör därför
utgå som varande onödigt. Det är också vilseledande när det gäller systemet i
stort.

Sveriges domareförbund: På de skäl som anförs i avsnitt
7,6.6 tillstyrker förbundet förslaget alt stadgandet i 32 kap. 2 8
rättegångsbalken skall göras tillämplig i mål om lagsökning och
betalningsföreläggande.

Sveriges advokatsamfund: 1 promemorian föreslås att
borgenär skall erbjudas att själv ta över ansvar och kostnader för delgivning
i de fall då domstolen redan utan framgång gjort omfattande delgivningsförsök
utan alt lyckas och då fortsatt delgivningsverksamhet framstår som oproportionerligt
kostsam. Samfundet förutsätter att borgenären i de fall då han på sådant sätt
övertagit ansvaret för delgivningen också får sin kostnad för delgivning
fastställd i tingsrättens utslag.

Sveriges föreningsbankers förbund: Partsdelgivning bör i
enlighet med vad som föreslås i promemorian kunna användas i större utsträckning
än för närvarande. Förbundet anser dock att delgivning alltid skall kunna ske
genom domstolens försorg om borgenären så påfordrar, givetvis med ett visst
kostnadsansvar för borgenären. Det måste i delta sammanhang slås fast att det
är domstolarnas uppgift och ansvar alt ombesörja delgivning och då även i
komplicerade fall. Det måste anses som en olycklig utveckling om domstolarna,
med hänvisning till enskilda borgenärers eller inkas-sobyråers ofta omfattande
syslem för delgivningar, skall ges möjlighet att undandra sig detta ansvar.

Prop, 1981/82:134 131

Svenska Bankföreningen: Såvitt avser lagsökningsmålen
delar bankföreningen den i promemorian uttryckta uppfattningen alt snabbheten
i handläggningen kan gagnas, om borgenärerna i större utsträckning får genomföra
delgivning.

9 Avvisning av ansökan vid hinder mot delgivning m,m,

Stockholms tingsrätt: Tingsrätten tillstyrker förslaget.
Del kan emellerlid ifrågasättas om, såsom anförs i specialmotiveringen till 31
c 6 (s. 77 yn), kostnaderna skall primärt ställas i relation till vad
borgenären erlagt i ansökningsavgift. Bedömningen bör i stället göras på
grundval av samtliga kända omständigheter.

Malmö tingsrätt: Problemet med gamla mål som borgenären
inte återkallar trots ett flertal misslyckade delgivningsförsök är vanligt vid
tingsrätten, framförallt i mål om betalningsföreläggande där delgivning ej kan
ske enligt 15 8 delgL. Förslagel tillstyrkes av tingsrätten som dock anser att
uttalandet i specialmoliveringen fill 31 c 8, all i första hand det fordrade
beloppets storlek skall tillmätas betydelse vid bedömningen av om rimliga delgivningsförsök
har gjorts, måste användas med försiktighet. Stor hänsyn bör även tas lill
borgenärens person - enskild eller juridisk person, stort eller litet förelag —
m.fl. faktorer.

Sveriges domareförbund: I promemorian föreslås en ny
paragraf, 31 c 8, vars första stycke innebär all en ansökan får avvisas om
hinder för delgivning med gäldenären uppenbarligen föreligger. På sina håll
tillämpas nu ell sådant förfarande ulan direkt lagstöd. Förbundet tillstyrker förslagel,
vilket medför att tingsrätterna kan avsluta mål som nu blir liggande, därför
all borgenären inte återkallar sin talan, trots att någon delgivningsåtgärd inle
kan vidtas.

Som ett andra stycke i samma paragraf föreslås en regel, i
vilken stadgas alt en ansökan skall få avvisas även om delgivning inte är
utesluten, men rimliga försök har gjorts utan resultat och borgenären inte vill
ombesörja delgivningen själv. Även en sådan regel har fog för sig, eftersom den
är ägnad atl motverka att delgivningskostnaderna blir alltför stora. Regeln
kan få särskild betydelse om spikning även i fortsättningen inte blir tillåten
i fråga om betalningsföreläggande. Av lagtexten bör emellertid tydligare
framgå, när delgivningsförsöken får avbrytas. "Rimliga försök" är ett
alltför vagt uttryck. Att — såsom antyds i specialmotiveringen — avvisning
skulle aktualiseras redan när delgivningskostnaderna molsvarar borgenärens
ansökningsavgift synes i många fall vara alltför kortsynt även om
kostnadsfrågan naturligtvis måste tillmätas viss belydelse. Bedömnings-gmnden
bör dock främst vara utsikten till framgång med fortsatta delgivningsförsök.
Situationen kan l.ex. vara den att en slämningsman efter etl antal misslyckade
försök spårat upp en ny adress, som verkar tillförlitlig. I

Prop.
1981/82:134 132

ett sådant läge bör inte delgivningsförfarandet omedelbart
avbrytas, även om kostnaderna redan har blivil höga.

Sveriges föreningsbankers förbund: Beträffande de ökade
möjligheter som föreslås för domstol att på grund av bristfällighel i ansökan
eller vid tids- och kostnadskrävande delgivningar avvisa ansökningarna, medför
detta, enligt förbundels förmenande, all grunden för den summariska processens
användbarhet inom del svenska rättssystemet kan komma att slås sönder.

Förslagen om ökade avvisningsmöjligheter, på i promemorian
angivna grunder, synes, enhgt förbundets mening, snarast vara ett uttryck för
att tillskapa möjlighet för domstolen alt bli av med ärenden än alt
effektivisera den summariska processen. Detta gäller särskilt om avvisningsbeslulet
avgiftsbeläggs, vilket naturligtvis medför tvekan hos borgenär om han överhuvudtaget
— med risK för ett kostsamt avvisningsbeslut — vågar ge in en ansökan. Därtill
kommer atl de glidande möjligheter lill avvisning som enligl förslagel skall
föreligga kan komma att skapa en osäkerhet — trots exemplifieringar i
promemorian — både hos domstol och borgenär när kompletterande uppgift
erfordras för alt avvisning ej skall ske. Om avvisning sker först efter kontakt
med borgenären och denne då beretts tillfälle atl eventuellt komplettera
ansökan, torde någon skillnad mot nuvarande läge ej föreligga. För del fall
ansökan avvisas ulan att kontakt dessförinnan tas leder detta till att ansökan
återkommer kompletterad och samma effekt kunde enklare uppnåtts genom atl
domstolen bara återsänder handlingarna till borgenären för komplettering.

Svenska Bankföreningen: Vid tillämpning av den föreslagna
31 c 8 måste givetyis möjligheten till kungörelsedelgivning hållas i minnet. En
lämplig och praktisk ordning bör vara att en ansökan inte avvisas innan borgenären
under hand fått tillfälle att lämna ytterligare upplysningar som kan underlätta
delgivning.

Konungariket Sveriges stadshypotekskassa: I en ny
bestämmelse, 31 c 8, föreslås att ansökan i vissa fall skall kunna avvisas om
delgivning inte kan ske. Enligt sladshypolekskassans åsikt måsle undanlag göras
för mål om lagsökning. Med hänsyn till att det i dessa mål föreligger dokumenterad
bevisning om skuldförhållandet förefaller det inte rimligt att göra skillnad
mellan dessa mål och l.ex. ordinära tvistemål, där avvisning inle kan ske på
den föreslagna grunden. Stadshypotekskassan anser således att möjligheten att
avvisa ansökningar på grund av delgivningssvårigheter begränsas till mål om
betalningsföreläggande. Ett ytterligare skäl för en sådan begränsning är de
svårigheter som uppstått för enskilda atl hos olika myndigheter få tillgång
till personuppgifter till följd av den osäkerhet som finns hos olika
myndigheter om hur den nya sekretesslagen skall tillämpas Qämför s. 52 i
promemorian).

Prop.
1981/82:134 133

10 Kostnader för tidningskungörande m.m.

Svea hovrätt: I 17 a 8 föreslås en beslämmelse som innebär
att borgenären blir skyldig att betala koslnaderna för tidningskungörelse och
översättning i lagsökningsmål. Som motiv anförs att statens kostnad i mål där lid-ningskungörelse
eller översättning behövs i allmänhel blir myckel hög och att merkostnaden i
dessa mål i förhållande till andra lagsökningsmål uppkommer genom anknytning
till part men däremot inte till någol samhällets särskilda intresse i just de
målen, varför borgenären bör svara för extrakostnaden. Hovrätten ifrågasätter
om det föreligger tillräckliga skäl till särreglering i lagsökningsmål
beträffande sådana kostnader.

Huddinge tingsrätt: Kostnader (för kungörelse och
översättning) av ifrågavarande slag kan uppslå inle bara i den summariska
processen. Kravbeloppen i lagsökningsmål är inte så genomgående myckel lägre
än i slämningsmål att det är motiverat med en särreglering för att i
lagsökningsmål undvika oproportionerligt stora delgivningskostnader för det
allmänna. Frågan är alltså av principiell betydelse och bör las upp i elt
vidare sammanhang.

Tingsrätten avstyrker förslagel.

Stockholms tingsrätt: Tingsrätten tillstyrker förslagel.

Lunds tingsrätt: Som klart framgår av utredningen utgör
delgivning av förelägganden ett fidskrävande och kostsamt led i förfarandet.
Delta bekräftas även av erfarenheter vid Lunds tingsrätt. Utredaren föreslår
bl.a. ändringar beträffande kostnadsansvaret för särskilt tidskrävande delgivningsarbete
och för del kostsamma förfarandet i lagsökningsmål där kungörelsedelgivning
sker genom annons i tidningar. Tingsrätten delar helt åsikten all ett ökat
kostnadsansvar måste åläggas borgenären.

Tingsrätten anser emellertid att det bör övervägas att i
ännu större utsträckning än vad som följer av förslaget överföra
kostnadsansvaret på borgenär, självfallet med rätt för denne att uttaga
motsvarande kostnad av gäldenären. Av utredningen framgår alt en slor del av delgivningskoslnaderna
är hänförliga lill en relativt liten andel av det totala antalet mål. En
länkbar avvägning av kostnadsansvaret mellan staten och borgenär kunde vara att
domstolen utan avgift försökte delge gäldenären per post, etl förfarande som f.n.
leder till lyckat resultat i inte mindre än 52 procent av del-givningsfallen i
Göteborg (promemorian s. 33). För slämningsmannadelgivning skulle domstolen
däremot uttaga en schablonavgifl.

Till undvikande av atl borgenär drabbas av en oväntad
merkostnad för delgivning skulle försök med slämningsmannadelgivning endast äga
rum efter begäran av borgenären. 1 de fall försök all delge per post
misslyckats och borgenären inle begärt att delgivningsförsök med stämningsman
skall ske, skulle tingsrätten ha rätl att avskriva målet från vidare
handläggning. Genom en reform av detta slag skulle vinnas i första hand en
betydande besparing för statsverket. Tingsrätten erinrar här om att enligt
promemorian

Prop,
1981/82:134 134

den sammanlagda kostnaden för slämningsmannadelgivning i Bf-mål
kan beräknas till närmare 23 miljoner kronor för år 1980. Härtill kommer även
allmänna rationaliseringsvinster för tingsrätterna. Tingsrätten förmodar alt en
borgenär, medveten om att kostnaden för slämningsmannadelgivning skall
åtminstone förskotteras av honom, kommer atl vinnlägga sig om alt — i större
utsträckning än som nu är fallet — lämna erforderliga personnummer och
adressuppgifter beträffande gäldenären redan i ansökningen. Detta leder till etl
snabbare och effektivare arbele vid domstolarna. Antalet mål där delgivning
kan ske per post skulle troligen öka. Genom en lagändring av nu nämnt slag
skulle kanske också av utredaren föreslagna ändringar i lagsökningslagen
avseende uppgifter i ansökningen kunna undvaras.

Tingsrätten är medveten om all dess förslag i och för sig
innebär visst merarbete för domstolarna. Vinsterna sammantagna framstår dock
som så stora att förslaget förtjänar alt närmare undersökas och övervägas.

Malmö tingsrätt: Förslaget att borgenären blir skyldig atl
betala kostnaden för tidningskungörande och översättning i samband med
delgivning (17 a 8 LL) tillstyrkes varmt.

Rättegångsutredningen: Vi finner det någol svårt all yttra
oss över vad som i promemorian anförs om delgivningskostnader och
kostnadsansvar. I promemorian förbises nämligen att det inom budgeldepartementet
utarbetats en departementspromemoria i samma ämne. Promemorian har titeln (Ds
B 1980:7) avgifter vid tingsrätt m.m. Budgeldepartementets promemoria har
delvis lett lill författningsändringar i de avseenden som behandlas i den nu remitterade
promemorian. I andra delar är budgetdepartementets promemoria under behandling
i det departementet.

Justitiedepartementets promemoria förbiser också den
moderna diskussionen på kostnadsområdet uttryckt i bl.a. direktiv (Dir.
1977:55) för stämpelskatteulredningen. Enligl de direktiven bör avgifter för
domstolsverksamhet bygga på självkostnadsprincipen. Denna målsättning torde
visserligen — enligl vad som upplysts underhand från budgetdepartementet — ha
frångåtts såvitt gäller den egentliga tvistemålsprocessen men den står kvar när
del gäller summarisk process och inskrivningsväsendet. I den nu remitterade
promemorian sägs i stället på sidan 61 — efter vissa resonemang om
lagsökningslagens trafikpolitiska betydelse — att det är naturligt att slaten
bär ett grundläggande kostnadsansvar för verksamheten med summarisk process. I
promemorian sägs vidare att beräkningen av kostnaderna för hanteringen av mål
enligt lagsökningslagen hittills tagit sikte bara på kostnaderna i tingsrättens
egen interna verksamhet. Enligt promemorian synes det emellertid rimligt att
också kostnaderna för delgivningsåtgärder utanför tingsrätternas egen
verksamhet tas med i bilden.

Vi delar den sistnämnda uppfattningen men vill framhålla
att promemorieförslaget på den punkten redan har genomförts genom de ändringar
som år 1980 gjorts i avgiftslistan till expeditionskungörelsen (1964:618) Qfr
den

Prop,
1981/82:134 135

förutnämnda
promemorian från budgetdepartementet s. 120 f och 167 f).

De
omfattande kostnadsberäkningar som i den remitterade promemorian görs på s.
32-34 och 62-64 kan möjligen vara av värde för domstolsverket och
riksrevisionsverket vid den kontinuerliga uppföljning av avgifterna vid
tingsrätterna som de myndigheterna skall ha hand om enligl budgeldepartementets
promemoria (s. 206 i den promemorian).

I
justitiedepartementets promemoria föreslås vidare att borgenär i lagsökningsmål
skall svara för kostnaderna för tidningskungörelse och för översättning till
annat språk än svenska av handlingar som skall delges.

Vi
vill i anledning härav till en början påpeka det orimliga i alt man inför en
sådan ordning för lagsökningsprocessen men inle för processen enligl RB.
Promemorians lösning innebär ju alt man direkt driver borgenärer med ansökningar
av det slag som kan beröras av bestämmelserna in i den för samhället
ofrånkomligt dyrbarare egentliga processen.

1
fråga om översättningskostnaden är dessutom utvecklingen i samhället på väg mot
elt allt större ansvar för det allmänna (se bl.a. prop. 1973:30). Åtminstone
kostnaderna för tidningskungörelse lorde vidare principiellt avses bli läckta
av de nuvarande ansökningsavgiflerna. Man kan säga att kostnaderna på så säll
fördelas på alla borgenärer. Borgenärernas kostnadsansvar generaliseras vilket
förefaller vara rikligl såvitt gäller de statliga utgifter som inte kan
hänföras till någon försummelse från borgenärens sida. En enskild borgenär
försätts med andra ord inte i sämre läge därför att hans motpart l.ex. begivit
sig utomlands.

Sveriges
domareförbund: Såsom framgår av beräkningarna i promemorian drar delgivningsverksamheten
i den summariska processen stpra kostnader, som nu betalas med allmänna medel.
Förbundet delar uppfattningen atl det finns skäl att närmare undersöka fördelningen
av ansvaret för dessa koslnader. Däremot ifrågasätter förbundet om borgenären —
såsom föreslås i promemorian — redan nu bör åläggas att betala kostnaderna för
kungörelse och översättning som kan uppkomma i samband med delgivning i
lagsökningsmål. Motsvarande kostnader kan uppstå i andra slag av mål. Det har
inte anförts någol övertygande skäl för alt införa sådant kostnadsansvar i
just lagsökningsmål. Frågan bör tas upp i ett vidare sammanhang.

11
Avgift vid avvisning

Huddinge
tingsrätt: Förslaget i denna del motiveras av all beslut om avvisning — i
motsats till beslut om avskrivning — kräver en betydligt större insats, som bör
kompenseras med avgift, och atl ingivarna behöver stimulans att återkalla
ansökan när det står klart att målet kommer att avvisas. Motiveringarna är inte
övertygande. Ett förfarande med expeditionsavgifter innebär alltid merarbete
för kanslipersonalen. Om avgift införes kom-

Prop,
1981/82:134 136

mer detta säkerligen att medföra att avvisningsbeslut inte
meddelas utan föregående kontakt med borgenären. Också härigenom inverkar
förslaget snarare betungande än förenklande på verksamheten.

Tingsrätten avstyrker förslaget.

Stockholms tingsrätt: Tingsrätten tillstyrker förslaget om
att belägga avvisningsbeslut med avgift. Denna fråga kan enligt tingsrättens
mening inte ses isolerad inom den summariska betalningsprocessen utan bör
snarast las upp till övervägande i vad avser tvislemålsförfarandet i dess
helhet.

Lunds tingsrätt: Tingsrätten är inte övertygad av den
argumentering som här lämnats. Förslaget synes även innebära merarbete för
domstolarna och motverkar syftet atl rationalisera arbelet. Tingsrätten
avstyrker därför förslaget.

Malmö tingsrätt: Tingsrätten har noterat alt hotet om
avvisning numera icke bedöms som särskilt allvariigt av ingivarna. En
bidragande orsak härtill torde vara att lösningsskyldigheten för bl.a. avvisningsbeslut
avskaffades den I juli 1978. Samtidigt utgör bristfälliga och uteblivna
kompletteringar etl stort problem för tingsrätten, framförallt genom det merarbete
upprepade förelägganden medför. Om de i promemorian framlagda förslagen om
utökade möjligheter till avvisning genomförs och samtidigt lösningsskyldighet
införs för avvisningsbeslut finns stora möjligheter att komma till rätta med
problemen. Tingsrätten tillstyrker förslaget. Förutom del föreslagna tillägget
i avgiftslistan fogad till expeditionskungörelsen lorde erfordras atl undantag
görs i 8 6 2 st. och 13 8 expedilionskungörelsen för avvisningsbeslut i mål om
lagsökning och betalningsföreläggande.

Om de i promemorian framlagda förslagen genomförs kommer
förmodligen antalet avvisningsbeslut att starkt öka. En bra
rationaliseringsåtgärd skulle vara att domstolsverket utformar en blankett däravvisningsgrunden
ifylles genom kryssmarkering.

Domstolsverket: Domstolsverket har tidigare medverkat till
att det inte längre föreligger skyldighet att mot avgift lösa domar och
slutliga beslut vid underrätt. På grund härav och då förslagel slår i strid med
de tankar som ligger bakom stämpelskatteutredningens betänkande Avgifter vid
tingsrätt m.m. (Ds B 1980:7) ställer domstolsverket sig myckel tveksamt till
att avgiftsbelägga avvisningsbeslut. Det är väl i och för sig troligt att denna
möjlighet skulle få vissa ingivare att återkalla en ansökan som annars skulle
komma att avvisas. Denna vinst skall dock ställas mot det ytterligare arbete
det innebär att kräva in avvisningsavgiften.

Datainspektionen: Det föreslås att en särskild avgift
skall kunna debiteras ingivare vars ansökan avvisas. Detta kan givetvis ha en
pedagogisk effekt på sikt. Dock bör redan här påpekas alt det inte synes vara
förenligt med god inkassosed att fordringsägaresidan uiomrättsligt eller i
förnyad ansökan yrkar förpliktande för gäldenärer att slutligt stå för avvisnings-kostnaden.

Riksskatteverket: 1 promemorian föreslås att avvisningsbeslut
i mål om

Prop,
1981/82:134 137

lagsökning eller belalningsföreläggande skall beläggas med
lika stor avgift som tas ut för ansökningen. Delta skulle ske för alt sökanden,
i stället för all låta ansökningen bli avvisad, dessförinnan återkallar den.
RSV anser förslagel någol tveksamt.

Avvisningsbeslut föregås av prövning hos tingsrätt. Enligt
RSVs mening lorde det föreligga en viss risk för att avgiftsbeläggning av avvisningsbeslut,
l.ex. av omtanke om borgenären, medför att ingivarnas dispositioner i alltför
stor utsträckning grundas på underhandskontakter med handläggare hos
tingsrätten.

Förslagel innebär därför en, om än liten, risk för all
rättssäkerheten kan bli åsidosatt. De förslag som framlagts i promemorian torde
för övrigt medföra all avvisning ännu mera sällan än för närvarande blir
aktuell i samband med lagsökning eller betalningsföreläggande. Enligl RSVs
mening har det inte visals att tillräckliga skäl finns att införa avgift för avvisningsbeslut.

Rättegångsutredningen: Promemorians förslag alt ta ul
avgift av de personer som fått sin ansökan avvisad har vi delvis behandlat i
anslutning lill avsnittet om "delgivningsunderlaget". Vi vill i nu
förevarande sammanhang endast påpeka att del är oklart om promemorieförslaget
innebär att lösningsskyldigheten beträffande domstols avgörande (som logs bort
härom året) skall återinföras för de nu berörda fallen eller om det är
meningen att avgiften skall drivas in av kronofogdemyndighet efter något nytt
system.

Sveriges domareförbund: Den I juli 1978 avskaffades
lösningsskyldigheten för domar och slutliga beslut, samtidigt som ansökningsavgiflerna
för mål höjdes. Härigenom skedde en välkommen förenkling i avgtftssyste-met. I
promemorian föreslås nu att avvisningsbeslut i mål om lagsökning och belalningsföreläggande
ånyo beläggs med avgift. Förbundet anser atl skälen för förslagel inte är
övertygande. Del är inte utan vidare klart atl avvisningsbeslut är så myckel
mer betungande för domstolen än avskrivningsbeslut att detta motiverar
skillnad i fråga om avgift för beslutet. Ett avskrivningsbeslul är ofia
resultatet av ett föreläggande från domstolen, medan etl avvisningsbeslut många
gånger kan meddelas utan kontakt med sökanden. Om avvisningsbeslut beläggs med
avgift, kan det medföra att domstolarna drar sig för atl meddela sådana beslut
utan att först ha berett sökanden tillfälle alt återkalla ansökningen. Med en
sådan utveckling skulle förslaget snarast motverka sill syfte.

Sveriges advokatsamfund: Del framhålls i promemorian all beslul
om avvisning av ett L- eller Bf-mål kräver en belydligt stöne arbetsinsats från
tingsrättens sida än ett beslut om avskrivning till följd av att ansökan återkallas.
Detta skulle enligt promemorian motivera att avvisningsbesluten belades med en
särskild avgift som ingivaren hade att betala. Genom att avgiftsbelägga avvisningsbesluten
skulle ingivaren stimuleras att återkalla sin ansökan i de fall då det ar klart
att målet kommer att avvisas. Några bä-

Prop,
1981/82:134 138

rande skäl för denna uppfattning redovisas inte enligt
samfundels mening. Om föreslagna rationaliseringsåtgärder genomförs
framgångsrikt bör tingsrätterna ha kapacitet kvar att meddela avvisningsbeslut
utan någon ytterligare avgift.

Sveriges föreningsbankers förbund: Förslaget att
borgenären skall tvingas återkalla sin ansökan efter ett par misslyckade delgivningsförsök
inför hotet att eljest behöva betala en extra avgift för avvisning av ansökningen,
kan enligt förbundets uppfattning få myckel negafiva konsekvenser. Ur
borgenärernas synpunkl måste den summariska betalningsprocessen fungera så att
borgenärerna har möjlighet alt till en rimlig kostnad få betalt även för mindre
skulder. En borgenär som tvingas återkalla sin ansökan på grund av att
delgivning inle kommit till slånd, har vid återkallelsen i regel haft udägg
och arbete motsvarande arvode på sammanlagt ca 350 kr. En del härav bör
borgenären erhålla ersättning för i elt kommande nytt försök att få till slånd
en exekutionsurkund. Återstoden, dvs. utlägg för ansökningsavgift jämte det
arbete som nedlagts med den första ansökningshandlingen, har borgenären ingen
möjlighet att erhålla betalning för. Resultatet blir atl borgenärer blir mer
benägna att skriva av mindre fordringar. Ett sådant handlingssätt kommer i det
enskilda fallel atl le sig ekonomiskt befogat, även om del i längden innebär
alt betalningsoviljan hos mindre lojala gäldenärer kommer att öka.

En illojal gäldenär skulle således under vissa
förutsättningar genom att i ett inledningsskede tillhandahålla bristfälliga
uppgifter om sin person och senare genom alt undandra sig delgivning på elt
helt annat sätt än vad nu gäller, kunna förhindra att en borgenär fick etl exigibelt
beslut gällande gentemot honom, i vart fall ej utan stora kostnader för
borgenären. Som redan framhållits, också i promemorian, är det etl
grundläggande, samhälleligt intresse atl en god betalningsmoral upprätthålles
och om en summarisk processform medför höga kostnader eller risk för sådana
för borgenären, förlorar den i hög grad sin användbarhet, något som drabbar
såväl borgenärer som samhället.

Även om det i nuvarande statsfinansiella läge kan vara
motiverat med någon högre grad av självfinansiering genom högre avgifter än
förut, bör dessa ej vara av den art att de avskräcker från användandet av
processformen inför risken för atl ej få ut tillräcklig ersältning för
kostnaderna hos gäldenären. Man kan redan nu spåra vissa tendenser av angiven
art i form av missbmk av de möjligheter en processform ger, genom den situation
man hamnat i samband med den gällande bestämmelsen om ansvaret för
processkostnader i rättegångar i mindre tvistemål. 1 dessa mål synes illojala gäldenärer
i allt högre grad bestrida även självklara fordringsanspråk i väl medvetande
om, att del ej kostar något i form av rättegångskostnader. Borgenärer drar sig
därför ofta för att kräva in sina fordringar.

Genom de ökade möjligheterna till avvisning och genom det
kostnadsansvar som läggs på borgenären, enligt promemorians förslag, finns en
be-

Prop, 1981/82:134 139

aktansvärd risk för att dessa förhållanden illojalt kommer
att utnytQas i så stor utsträckning att den summariska processformen blir
mindre användbar som påtryckningsmedel. Mot bakgrund härav kan det även
ifrågasättas om ersältning för inkassokostnad och kostnad i mål om lagsökning
eller belalningsföreläggande skall jämkas även vid uppenbart ofullständiga ansökningar.
I vart fall bör så ej ske om med "uppenbart ofullständigt" skall
förstås exempelvis att adress angivits med boxnummer istället för gatuadress
eller liknande.

Därtill kommer att nu föreslagna awisningsregler m.m. enbart
skall gälla i den summariska processen, vilket också medför att en borgenär
många gånger skulle finna det mindre kostnadskrävande atl använda sig av en ordinär
processform. Detta skulle således endast överflytta målbalanserna från en
processform till en annan.

För att
borgenärerna skall ta på sig ansvaret att förbereda ansökningar i tillräcklig
omfattning för atl på så sätt undvika onödig arbetsbelastning hos domstolarna,
är del nödvändigt att det klart framgår vilka uppgifter som skall lämnas vid ansökan
om lagsökning och betalningsföreläggande. Det är även nödvändigt alt rätten i
vissa fall skall kunna avvisa ansökningar som inte uppfyller de angivna kraven
eller som på annat sätt är omöjliga all exekvera. Ulredningens förslag fill lagsfiftning
uppfyller dock inle dessa krav på tydlighet. Förslagets 2 8 ger endast vaga
regler om vilka uppgifter en ansökan skall innehålla och lämnar därmed alltför
vida ramar för domstolen att hänvisa lill ansökningens ofullständighet vid
komplicerade delgivningar och att därmed, enligt förslagets 31 c 6, avvisa
ansökningar. En sådan vaghet i lagskrivningen har, särskill i samband med hård
arbetsbelastning vid tingsrätterna, öppnat vägar för en icke önskvärd praxis.

Sveriges allmänna hypoteksbank: Förslaget att
expeditionsavgift skall utgå för avvisningsbeslut är olämpligt, inte minst mot
bakgrund av att lagförslaget inte klart anger när förutsättningar för
avvisning föreligger. Om likväl denna expeditionsavgift införs, måste
expeditionskungörelsen kompletteras med den regeln att avgiften skall
återbetalas för det fall borgenären med framgång överklagar avvisningsbeslulet.

Svenska inkassoföreningen: I jämförelse med avgifter för
andra beslut vid domstol finner föreningen beslut om avvisning vid summarisk
betalningsprocess väl hög. Avgiften på 120:- är densamma som för ansökning men
arbelet i samband med ansökan torde i regel vara väsentligt mer. Föreningen
förordar således en lägre avgift för avvisningsbeslut som kan åsättas den
ingivna ansökningen medelst stämpel.

Föreningen finner det angeläget att betona att inkassoföretagen
innan avvisningsbeslulet beredes tillfälle att återkalla ansökningen. Den
omständighet som i och för sig grundar avvisningsbeslulet behöver ej vara en
omständighet över vilken borgenären eller gäldenären råder.

Prop,
1981/82:134 140

12 Lägre arvode när en ansökan är bristfällig

Svea hovrätt: 1 3 och 21 88 lagsökningslagen stadgas atl
ansökning om lagsökning och belalningsföreläggande skall avvisas om hinder möter
mot dess upptagande. 1 syfte att ge klart uttryck för uppfattningen att arvode
skall vara lägre än eljest om ansökningen är ofullständig men kompletteras
framläggs i promemorian förslag om atl ersättningen i de fall ansökningen är
"uppenbart ofullständig" skall bestämmas till lägre belopp än vad som
annars skulle ha utgått. Behov av ett dylikt stadgande kan ifrågasättas. 1 vart
fall bör genom motivultalande närmar-e klarläggas vad som avses med uttrycket
"uppenbart ofullständig".

Huddinge tingsrätt: I de fall ansökan visar sig vara
uppenbart ofullständig kan det normalt anses rimligt att ersättningen till
borgenären för eget arbete i målet eller on-ibudsarvode sätts lägre än eljest.
Avgörandet härav bör emellertid enligt tingsrättens mening bero av en
skälighetsbedömning i det enskilda fallet. Särskilda skäl kan väl någon gång
tänkas medföra alt ersättningen, trots kompletleringsbehovet, bör bestämmas
till normalbeloppet — f n. 75 kr. i L-mål och 160 kr. i Bf-mål — eller t.o.m.
högre. Ordet "skall" i föreslagen lydelse av 2 8 inkassokostnadskungörelsen
(1974:811) torde därför böra utbytas mot "bör". Författningstexten
vinner då också bäitre överensstämmelse med den motivering som
förslagsställaren anför på s. 66 i promemorian.

Stockholms
tingsrätt: De anförda skälen för det föreslagna tillägget i 2 § kungörelsen
(1974:811) om ersättning för inkassokostnad och kostnad i mål om lagsökning
eller betalningsföreläggande kan tingsrätten i och för sig ställa sig bakom.
Redan nuvarande författningsbestämmelser ger utrymme för sådan tillämpning som
föreslås. Uttryckel atl en ansökan är "uppenbart ofullständig" lorde
kunna medföra en ej avsedd begränsning i tillämpningen. Erforderliga riktlinjer
synes lämpligare böra ges av ansvarig domare — som vid behov givetvis också har
alt handleda underställd personal — än i författningstext. På anförda skä| avstyrkes
ifrågavarande författningsförslag.

Malmö tingsrätt: Nuvarande regler ger möjlighet att
nedsätta arvodet till "skäligt belopp". Med tanke på att mål om
lagsökning och betalningsföreläggande så gott som uteslutande handläggs av
notarier, torde dock direkl uttalat stöd för att nedsättning skall ske vid
försumlighet från ingivarens sida kunna medverka till atl nedsättning
verkligen sker när så är motiverat. Detta i sin lur skulle med all sannolikhet
ganska snabbt höja kvaliteten på ansökningarna. Tingsrätten tillstyrker
förslaget men anser att ordet "uppenbart" i den föreslagna
författningstexten skall utgå.

Göteborgs tingsrätt: Tingsrätten tillämpar sedan cirka ett
år den principen att ombudsarvodet för professionella ingivare sätts ned om
ansökningen är behäftad med formella eller vissa materiella felaktigheter.
Hittills har ingen borgenär påkallat att kostnadsfrågan enligl 28 8 lagsökningslagen

Prop,
1981/82:134 141

skall hänskjutas till rättegång. En viss höjning av
standarden på ansökningarna tycks dock ha skett sedan prutning börjat
tillämpas. För att en om möjligt någorlunda enhetlig praxis skall uppkomma
beträffande nedsättning av ersättningen till borgenären/ombudet bör
domstolarna, eventuellt i författningstexten eller på annat lämpligt sätt, ges
närmare ledning om med vilket eller vilka belopp prutning bör ske.
Upplysningsvis kan nämnas att vid tingsrätten sker prutning med ett
schablonmässigt bestämt belopp, f.n. 35 kr., vid felaktigheter enligt ovan.

Rättegångsutredningen: Vi är tveksamma till om
promemorieförslaget leder in på rätt väg. De nuvarande
ersättningsbestämmelserna är i sig så flexibelt utformade att de i allmänhel
bör medföra det i promemorian åsyftade resultatet. Problemet kan sägas vara
all ersättningssystemet trots klara författningsbestämmelser vid vissa
tingsrätter urartat så att samma ersättning ges i alla fall. En alternativ väg
vore därför alt försöka få praxis vid de domstolar som åsyftas i promemorian
mer i överensstämmelse med lagstiftarens intentioner. En fördel med en sådan
lösning är all alla slag av jämkningsanledningar kan bli beaktade medan promemorieförslagel
lätt kan leda till att övriga anledningar att sätta arvodet under de angivna
maximibeloppen aldrig kommer att bli uppmärksammade eftersom de inle är
särskilt angivna.

Vi vill tillägga all hela ersättningsfrågan kommer i ell
nytt läge om vårt förslag i fråga om den summariska processen skulle
genomföras.

Sveriges domareförbund: Förbundet tillstyrker förslaget om
ett uttryckligt stadgande atl ersättningen för borgenärens kostnader skall
sättas lägre än annars, om en ansökan är uppenbarl ofullständig.

Sveriges advokat samfund: I de fall då en ansökan är
bristfällig "i onödan" föreslås i promemorian att ersättningen lill
borgenären/ombudet sätts lägre än den annars skulle ha salts. Samfundet
biträder inte detta förslag. De generella ersättningsnormer som tillämpas i L-
och Bf-målen är redan så låga (175:- kr. respektive 160:- kr.) att de endast i
undantagsfall läcker borgenärens kostnader för förfarandet. Därtill kommer att
det i praktiken måste bli utomordentligt svårt att avgöra vilka ansökningar som
skall betraktas som bristfälliga "i onödan". Om en ansökan är oQänlig
som grund för ett L- eller Bf-mål och borgenären/ingivaren inte efterkommer
föreläggande om komplettering lorde del vara enklare att tillämpa elt strikt av
visningsförfarande.

Sveriges allmänna hypoteksbank: Beträffande förslagel till
tillägg till 2 8 kungörelsen om ersättning för inkassokostnad i mål om
lagsökning eller betalningsföreläggande kan sägas att bestämmelsen med detta
tillägg blir ännu egendomligare än den är för närvarande. Tillägget innebär alt
borgenären inte skall få skälig ersättning om han har givit in en ansökan som
är uppenbart ofullständig. Om en ansökan är ofullständig skall den ju avvisas
och i så fall skall borgenären inle tillerkännas någon ersättning alls. Är ansökan
fullständig skall givetvis borgenären lillerkännas skälig ersättning för sina koslnader.

Prop,
1981/82:134 142

13 Delegation i Bf-mål

Svea hovrätt har hänvisat till sitt den 6 juni 1979 lill
domstolsverket avgivna yttrande över verkels PM 1979-03-20 ang. delegation av
beslutanderätt i mål om betalningsföreläggande. Yttrandet har följande
innehåll: Hovrätten ser i och för sig positivt på utvecklingen atl alltfler
kvalificerade arbetsuppgifter, såsom protokollföring m.m., förs över lill icke rältsbildad
personal. Det skall dock finnas klara fördelar innan mera renodlat judiciella
uppgifter anförtros annan än lagfaren personal. I de typer av mål som förslagel
anger kan det inte sällan bli fråga om ganska subtila juridiska avvägningar,
vilka notarierna allmänt sett bör ha bäitre förutsättningar att göra. Del kan
därför knappast råda någon tvekan om atl rotelinnehavarna kommer alt i större
utsträckning än med nuvarande ordning få bistå även med handläggning av mål där
inte några speciella svårigheter föreligger. Några rationaliseringsvinster
eller ökad effektivitet för domstolen i dess helhet torde därför knappast kunna
uppnås genom den nu föreslagna utvidgningen av bilrädespersonalens
arbetsuppgifter.

Avgörande för behörighetsreglerna måste i första hand vara
rällssäker-hetsintressen, ej önskemål om vidgade arbetsuppgifter för en viss
grupp tjänstemän. De av utredningsmannen anförda skälen för genomförande av den
föreslagna försöksverksamheten framstår med hänsyn lill dessa intressen som
svaga. Det hade varit mera konsekvent om denna omsorg om kanslipersonalens
arbetsuppgifter istället hade fått påverka antalet notarier. Det finns ju här
en grupp som redan har tillräcklig utbildning och är väl kvalificerad, nämligen
den stora grupp juris kandidater som inte kan ges tillfälle att notariemeritera
sig.

Innan frågan om den summariska betalningsprocessens
samband med övriga processlyper utretts finns det enligt hovrättens mening
knappast anledning att påböQa den föreslagna försöksverksamheten. Frågan om
delegation av beslutanderätt i mål om betalningsföreläggande kommer ju i elt hell
nytt läge, om förslaget i promemorian Summarisk process (Ds Ju 1977:5)
genomförs.

Huddinge tingsrätt: Det är givetvis angeläget att öka biträdesQänsternas
attraktivitet och att skapa möjligheter all behålla rekryteringen av biträdespersonal
på en hög nivå. Delegerad beslutanderätt i mål om belalningsföreläggande kan
vara en uppgift som verkar i denna riktning. Huruvida delegalionsmöjlighet bör
införas eller inle måste emellertid bli beroende bl.a. av en avvägning mellan
rimliga rättssäkerhetskrav och eventuella effektivitetsvinster. I förstnämnda
hänseende vill tingsrätten framhålla att inte alla mål om
betalningsföreläggande är okomplicerade. Särskilda kunskaper fordras för atl
upptäcka svårigheterna i de fall där de förekommer. Några av de ändringar som
föreslås, vilka bl.a. går ut på att slörre fordringar ställs på ingivarna,
torde på samma gång kräva mer av handläggande personal än nuvarande ordning.
När del gäller all bestämma ersältning lill

Prop, 1981/82:134 143

borgenär/ombud
förarbete ställs vidare krav på förmåga att göra en skälighetsbedömning. Om
och i vad mån effektivitetsvinster står att nå, saknas det erfarenheter av. Med
det ökade krav på noggrannhet vid genomgång av ansökningarna som följer av
delegerad beslutanderätt är dél möjligt all eventuella effektivitetsvinster
blir små.

Mot bakgmnd
av anförda tveksamheler avstyrker tingsrätten att kravet på lagfarenhet för
alla mål om betalningsföreläggande slopas utan föregående försöksverksamhet.
Endast genom sådan verksamhet kan behövligt underiag fås för den nödvändiga
avvägningen mellan rättssäkerhet och effektivitet. För att vinna erfarenheter,
representativa för alla slag av tingsrätter, bör försöksverksamheten omfatta
även sådana som ej har särskilt erfarna assistenter. — Delegalionsmöjlighet bör
dock omedelbart kunna införas i sådana mål som avser parkeringsavgift, vilka
regelmässigt framstår som okomplicerade.

Från
de synpunkter nolariekåren vid Huddinge tingsrätt anser sig vilja särskill
beakta angående nolarieutbildningens värde har den förklarat sig inle ha någon
principiell erinran mot delegation i Bf-mål.

Stockholms
tingsrätt: Tingsrätten tillstyrker den föreslagna försöksverksamheten. Under
denna bör vidare underlag tas fram för prövningen av frågor avseende
rättssäkerhet — bl.a. vilka mål och beslut som skall undantas — samt avseende
utbildningen av notarier vid tingsrätter.

Malmö
tingsrätt har hänvisat fill sitt den 18 maj 1979 lill domstolsverket avgivna
yttrande över verkels PM 1979-03-20 ang. delegation av beslutanderätt i mål om
betalningsföreläggande. Yttrandet har följande innehåll: Som framgår av
promemorian övervägs för närvarande ny lagstiftning på den summariska
processens område. Enligl domstolsverkets eget bedömande i rapporten
"Översyn av notariemeriteringen" synes lagstiftnings-förslaget vara
sådant, att det "är tveksamt om det alls finns något utrymme för
delegation till biträdespersonal". Att under sådana förhållanden påbörja
en försöksverksamhet och en kostnadskrävande utbildning för ett system som
kanske är hell förändrat innan försöksverksamheten är avslutad ter sig föga
meningsfullt. Tingsrätten avstyi-ker därför domstolsverkets förslag redan på
denna grund.

Skulle
ett genomförande av förslaget likväl komma att övervägas finner Ungsrätten
anledning all särskilt fästa uppmärksamheten vid följande.

En
avgörande fömtsättning för att förslagel skall kunna genomföras är, såsom också
antydes i promemorian, att rättssäkerheten inle äventyras. Påslåendet i
promemorian att säkerheten i beslutsfattandet ökar med assistenter som
beslutsfattare kan tingsrätten inte godtaga. Mål om belalningsföreläggande är
massärenden och del stora flertalet sådana är otvivelaktigt av den enkla
beskaffenhet att de utan olägenhet frän rättssäkerhetssynpunkt skulle kunna
handläggas av de skickliga biträden, som finns i domstolarna. Svårigheten är
emellertid att bland den stora massan av ärenden genom ett enkelt kriterium i
författningstexten sortera ut de mål som inte

Prop, 1981/82:134 144

bör handläggas av icke-rättsbildad personal. Delta har man
inle lyckats med i promemorian.

Domstolsverket uttalar i promemorian som sin mening, att
den juridiska delen av prövningen av ansökan om betalningsföreläggande är
starkt begränsad och huvudsakligen avser frågorna om fordringen grundar sig på
skriftligt fordringsbevis eller avser skadestånd. Härtill är att säga att prövningen
av de nämnda frågorna i särskilda fall kan erbjuda svårigheter, men också alt
tyngdpunkten i den juridiska prövningen under handläggningen enligt
tingsrättens erfarenhet snarast ligger i bedömningen av vad i promemorian
kallas "enklare formella förutsättningar". Denna bedömning kräver i
fler fall än de av domstolsverket angivna juridisk kunskap och kring-syn.

Att inskränka den icke rättsbildade personalens behörighet
genom den i författningsförslagel 2 8 4 upptagna klausulen är enligt
tingsrättens mening inte någon framkomlig väg. Del är icke något vunnet med att
låta jurislper-sonal avgöra om klausulen skall tillämpas, utan denna prövning
måste komma att ligga på biträdespersonalen själv. Det krävs juridiskt kunnande
även för att upptäcka juridiska svårigheter.

Enligt tingsrättens mening krävs, för att
rättssäkerhetssynpunkterna skall bli tillgodosedda, en grundlig och därmed
också kostnadskrävande utbildning av den ickerättsbildade personalen. Det synes
vid sådant förhållande fordras starka skäl för att frångå den nuvarande
ordningen med jurister som beslutsfattare. Några sådana skäl har inle anförts
i promemorian.

Tingsrätten
vill vidare påpeka, atl domstolsverket i den ovannämnda rapporten "Översyn
av notariemeriteringen" uttalar, att delegation av beslutanderätt i mål
om betalningsföreläggande torde kunna ifrågakomma endast beträffande
utfärdande av slutbevis. Måhända har domstolsverket därvid vägletls av
synpunkter liknande de nu anförda i fråga om svårigheterna atl avgränsa de
komplicerade målen och åstadkomma pålitliga rätts-säkerhetsgarantier.
Tingsrätten kan ansluta sig till bedömningen i rapporten. Just i fråga om
utfärdande av slutbevis torde goda möjligheter till be-slutsdelegalion
föreligga.

Åtminstone vid mindre domstolar torde endast enstaka biträden
kunna beredas utbildning i enlighet med förslagel. Tingsrätten ifrågasätter
därför om inte handläggningen av mål om belalningsföreläggande kan komma all
eftersättas när den utbildade personalen på grund av sjukdom eller ledighet av
olika slag inte är i Qänst. Ökad arbetsbelastning för rolelinnehavaren kan då
även bli följden.

Den föreslagna ordningen förutsätler, atl tingsnotarie
framdeles inte alls kommer atl handlägga mål om betalningsföreläggande. Detta
skulle innebära en betänklig brist i notarieutbildningen.

Med hänsyn till det ovan anförda ifrågasätter tingsrätten
allvarligt huruvida några rationaliserings- eller effektivitetsvinster
överhuvudlaget står att vinna med den föreslagna delegeringen.

Prop.
1981/82:134 145

Frågan
humvida de föreslagna åtgärderna kommer att innebära en minskning av antalet notarieQänster
eller ej och förslagets personalpolitiska lämplighet i övrigt är en facklig
angelägenhet, som tingsrätten ej anser sig böra ta ställning till.

Som
en sammanfattning av vad ovan anförts vill tingsrätten ge uttryck för den
meningen att förutsättningar för den föreslagna delegeringen inte föreligger
och alt försöksverksamheten därför ej bör äga rum.

Vid
information enligt medbestämmandelagen om innehållet i detta yt

trande har platsombuden för ST-DÅT förklarat sig anse att delegation lill

biträdespersonal bör kunna ske.

Göteborgs
tingsrätt: Förslagel är myckel intressant särskilt för Göteborgs tingsrätt,
eftersom tingsrättens rutiner i Bf-mål nu slår inför stora förändringar, med
hänsyn till att ADB-teknik skall börja användas i dessa mål vid tingsrätten.
Tingsrätten har därför ett stort intresse av att snarast få delta i
försöksverksamhet med delegation av beslutanderätt i Bf-mål.

Domstolsverket: De skäl
för delegafion av beslutanderätt i mål om betalningsföreläggande som
domstolsverket angav i skrivelsen till regeringen den 4 september 1979 gäller
fortfarande; dock att reformen med hänsyn till den alltjämt ökande
måltillströmningen i dag synes ännu angelägnare än år 1979. Domstolsverket, som
har goda erfarenheter av delegationsverksamheten vid inskrivningsmyndighetema,
vill ånyo understryka det angelägna i den nu föreslagna delegationsreformens
snara genomförande. Verkel utgår härvid ifrån att någon mera genomgripande
reform av den summariska processen i anledning av rättegångsutredningens arbele
inle är aktuell under de närmaste åren.

Postverket:
Postverket har ingenting all invända mot förslaget om delegering av viss
handläggning till biträdespersonal vid domstolarna.

Rättegångsutredningen:
Med hänvisning lill en framställning från domstolsverket föreslås i
promemorian att mål om betalningsföreläggande skall få handläggas av icke
lagfaren Qänstemän i den utsträckning regeringen bestämmer.

Som framgår av
domstolsverkets framställning har en sådan utveckling flera fördelar,
åtminstone på sikt. Däremot torde en delegafion i enlighet med promemorian inte
-som i promemorian påstås — medföra atl man får en snabbare handläggning.
Såvitt vi har oss bekant är del nämligen inle på beslutsfattarnivån som den
summariska processen stoppas upp. Tvärtom kommer en reform i enlighet med
promemorian atl på kort sikt vara förenad med vissa svårigheter — särskilt om
man inle kan förvänta någon personalförstärkning.

Vad vi nu anfört får
inte tolkas så atl vi skulle vara motståndare lill att låta domstolsbilräden Qänstgöra
som domare i en stor del av de summariska målen. Tvärtom skall enligt vårt
preliminära lagförslag, som vi under hand låtit justitiedepartementet ta del
av, domstolsbiträdena vara beslu- 10 Riksdagen 1981/82. I saml. Nr 134

Prop.
1981/82:134 146

lande
i alla superenkla fall, dvs. i de mer eller mindre schabloniserade mål som
uppgår till omkring 70-75 % av alla summariska mål. En reform enligl våra
riktlinjer svarar bättre mot promemorians skäl, nämligen "betalningsföreläggandenas
karaktär av schabloniserade massärenden", än promemorieförslaget, som i
princip låter domstolsbilräden vara handläggare också av sådana ärenden som
inte till sin typ är schablonärenden.

Vi
vill komma tillbaka till vårt påslående alt en reform i enlighet med
promemorian på kort sikt kan vara förenad med vissa svårigheter. 1 första hand
har man härvid anledning all uppmärksamma att domstolsbilrädena — vilka är de
som mest utsätts för dagens problem med svårigheter att delge m.m. — skall ta
över en viss del av de nuvarande notarieuppgifterna i den summariska processen.
Man måste emellertid också uppmärksamma problemen med utbildningsverksamhet
kring reformen.

Del
är många juridiska frågor som de domstolsbiträden, som berörs av reformen,
skall sätta sig in i. Del gäller bl.a. (för all använda en beskrivning från
departementspromemorian Ds Ju 1977:5 Summarisk process s. 71) den ibland
komplicerade och i etl vidare perspektiv ofmktsamma prövningen av frågan om
lagsökning eller betalningsföreläggande är rätl processform. Här gäller det
att la ställning till om en viss fordran eventuellt skall anses ha skadeslåndsrättslig
karaktär eller om del eventuellt skall anses föreligga etl skriftligt
fordringsbevis. Båda de problemen har föranlett en del rältsfallsreferat.

Till
det som domstolsbilrädena skall sälta sig närmare in i hör också reglerna om fomm,
om behörighet etc. Det skall medges att många domstols-biträden redan idag kan
åtminstone de vanliga reglerna härom ganska väl. Det är emellertid en sak atl
förarbeta ett ärende för senare beslul av jurist, en annan sak alt på eget
ansvar själv fatta besluten.

I en
superenkel process av det slag vi har i tankarna bör inga egenlliga problem
behöva uppstå i fråga om gränsdragningar mot andra processformer eller i fråga
om forumregler o.d. Behovet av att utbilda domstolsbilräden torde därför i en
reform av vårt slag vara i motsvarande mån mindre än när det gäller promemorieförslagel.

Sveriges
domareförbund (majoriteten): I yttrande 1979 till domstolsverket framförde
förbundet betänkligheter mot förslag om försöksverksamhet med delegation av
beslutanderätten i mål om betalningsföreläggande. Bl.a. påpekade förbundet atl
sådana mål ingalunda alltid är av okomplicerad natur och all risk för misslag
föreligger i de fall där det inte är lätt för biträdet att upptäcka
svårigheterna. Förbundet ifrågasatte också om bestämda slutsatser skulle kunna
dras av en försöksverksamhet, som kunde antas bli förlagd till tingsrätter med
skickliga assistenter. Då med hänsyn till att ny lagstiftning om summarisk
process väntades inom en nära framlid försöksverksamhet inte kunde anses
försvarbar från kostnadssynpunkt, avstyrkte förbundet förslaget om sådan
verksamhet.

De
invändningar som framfördes i yttrandet 1979 är fortfarande i hu-

Prop. 1981/82:134 147

vudsak giltiga. Utöver tidigare anförda synpunkter kan
tilläggas all några av de ändringar som föreslås i den remitterade promemorian
visserligen är ägnade att effektivisera verksamheten, bl.a. på det sätt atl
större krav ställs på ingivarna, men samtidigt kräver mer av handläggande
personal än nuvarande ordning. Förbundet avstyrker allQämt att regler om delegation
införs, innan klarhet nåtts om den summariska processens framtida utformning.

Beträffande promemorieförslaget vill förbundet anföra
följande synpunkter. Förbundet tar bestämt avstånd från atl delegation
genomförs utan alt det först vid försöksverksamhet övertygande visats alt
delegation i meningsfull omfattning kan ske utan fara för rättssäkerheten. En
sådan försöksverksamhet måste pågå under avsevärd tid och i tingsrätter av
alla olika slag, med särskilt sikte på alt utröna hur den svåra avgränsningen
bör ske mellan mål som kan avgöras i delegation och sådana som av rättssäkerhetsskäl
ej tillåter detta.

Sveriges domareförbund (minoriteten): Avsnittet om
delegation i Bf-mål

skall ha följande lydelse fr.o.m. sista meningen i andra styckel, som böQar

"Förbundet avstyrker allQämt-- ":------- Förbundet tar därför be

stämt avstånd från alt delegation genomförs utan att del först vid försöks

verksamhet övertygande visats all delegation i meningsfull omfattning kan

ske utan fara för rättssäkerheten. Under förutsättning att en försöksverk

samhet görs under tillräcklig tid och i tingsrätter av alla olika slag, med sär

skilt sikte på att utröna hur den svåra avgränsningen bör ske mellan betal

ningsförelägganden som kan avgöras i delegation och dem som av rätts

säkerhetsskäl ej tillåter delta, vill förbundet nu inte motsätta sig att en för

söksverksamhet kommer lill stånd. Därvid utgår förbundet från att det

dröjer ganska länge innan en genomgripande reform av den summariska

betalningsprocessen äger rum.

Sveriges föreningsbankers förbund: Vad gäller den
föreslagna delegationen av beslutanderätten i Bf-mål har som skäl för denna
anförts atl det ger en möjlighet att inom statsförvaltningen öka biträdesQänsternas
attraktivitet genom att ge domstolsbiträden möjlighet att avancera lill Qänster
på handläggarnivå.

Enligt SFFs förmenande kan bilrädespersonalens
utbildningsmöjligheter och karriärmöjligheter i och för sig aldrig vara ett
skäl till att rena domaruppgifter i form av direkt ansvar för beslutsfattandet
överflyttas på dem. Det råder ingen tvekan om att flera av de biträden, som
dagligen under flera års lid handlagt Bf-mål, har en betydande kunskap på
själva hand-läggningsmlinen och därmed förknippade problem. Delta får dock inte
undanskymma det faktum att, även om Bf-målen har karaktären av massärenden
och rutinärenden, de rör sig över hela det centrala, civilrällsliga lag-sliftningsområdei
över vilket biträdespersonalen inte kan förväntas ha kunskap och insikt som
även en i handläggningen orutinerad jurist besitter. Detta förhållande
sammantaget med det faktum att det får anses vara en

Prop, 1981/82:134 148

oeftergivlig
rättsgrundsats, alt tvistemål inför domstol skall avgöras av lagfaren
domarpersonal, medför att förbundet i denna del ställer sig mycket tveksam till
promemorians förslag om delegering.

JUSEK:
Redan när domstolsverket hösten 1979 tillskrev regeringen i frågan framförde JUSEK
sin negativa inställning till att beslutanderätten beträffande belalningsföreläggande
delegeras lill domstolsbiträden.

JUSEK
vill nu anföra följande:

Det
är i och för sig riktigt såsom nämns i promemorian att betalningsföreläggandena
till stor del är schabloniserade massärenden vars handläggning för närvarande
lar stor del av notariernas tid i anspråk. Del är dock förbundets uppfattning atl
notarierna bör få behålla beslutanderätten i de aktuella ärendena. Anledningen
härtill är dels att notarieQänstgöringens utbildningsmoment skall tillgodoses,
dels att de grundläggande kunskaper som behövs för handläggningen av
"svårare mål" erhålls vid behandlingen av dessa massärenden.

I
promemorian sägs att den nolariearbetskraft som frigörs kan styras Över till
andra angelägna arbetsuppgifter vilket leder till högre kvalitet på
notarieutbildningen. En god tanke som med rätt avvägd omfattning av delegationen
skulle kunna bli verklighet men som i praktiken inte torde låta sig göras. Del
är förbundels erfarenhet att följden av dylika reformer är personalinskränkning
och inte arbetsutvidgning.

Det ler
sig inte heller särskilt rationellt att lägga ner resurser på atl utbilda
domstolsbiträden för ifrågavarande arbetsuppgifter när det redan finns ett
stort antal presumtiva notarier redan utbildade för bl.a. handläggning av
juridiska ärenden.

Även
ur rättssäkerhetssynpunkt kan en delegationsreform ifrågasättas. Vem skall
avgöra om ett ärende är av vidlyftig eller svår beskaffenhet eller kräver
särskild erfarenhet. Biträdet torde inle ha tillräcklig erfarenhet därtill.

14
Behovet av övergångsbestämmelser m,m,

Huddinge
tingsrätt: Slutligen vill tingsrätten peka på följande. Enligt förordning
(1947:774) om dagbok och aktbildning m.m. i mål om lagsökning och
betalningsföreläggande skall föras dagbok med upplysningar enligt formulär som
fastställts av domstolsverket. Formuläret medför att saken skall anges med
uppgift om åberopad räkning e.d. Uppgiften ifylles av domstolsbilräde när målet
registreras och blir regelmässigt mycket kortfattad. Någon ändring i denna
bestämmelse föreslås inte i promemorian. Angivande av saken fyller knappast
någon funktion, varför arbetsmomentet bör tas bort som onödigt. Om identifikationsfrågor
gällande saken uppstår, l.ex. när målel upptas efter återvinning, måsle
upplysningar inhämtas av hell annan beskaffenhel än dagboksanteckningen ger.
Vanligen sker detta i

Prop, 1981/82:134 149

återvinningsmål så att borgenären föreläggés att inge
kopia av Bf-ansökan med tillhörande handlingar.

Stockholms
tingsrätt: Tingsrätten delar den uppfattning som framförts i promemorian (i
fråga om hjälpmedel, undersökningar och organisatioriska åtgärder) och
tillstyrker framförda förslag.

Tingsrätten
vill särskilt framhålla den stora betydelse som delgivningsverksamheten härför
tingsrättens verksamhet. Som framhålls i promemorian får det inverkan på
domstolens funktionsgrad och arbetseffektivitel, när delgivningssvårigheter
uppstår. Detta gäller inte bara lagsöknings- och betalningsföreläggandesidan
utan hela tingsrättens verksamhel, inle minsl då brotlmålssidan, där ett mycket
stort antal förhandlingar måste ställas in på grund av misslyckade delgivningsförsök.
Inställda förhandlingar innebär betydande kostnader för det allmänna.

Det är
tingsrättens uppfattning att del är mycket angeläget att arbetet på delgivningscentralen
i Stockholm effektiviseras genom anlitande av tekniska hjälpmedel. Tekniska
hjälpmedel på delgivningsområdet bör också kunna tas i bruk vid slörre
domstolar, särskilt vid en så stor domstol som Stockholms tingsrätt. Det är
angeläget atl de undersökningar som föreslås i promemorian s. 71 under
punkterna 7.6.4 och 7.6.5 snarast kommer igång.

I
sammanhanget vill tingsrätten även erinra om bestämmelsen i 33 kap. 5 8
rättegångsbalken, att tredskodom skall delges genom rättens försorg bl.a. i de
fall då den part som yrkat tredskodom begär det. Kostnaden härför drabbar del
allmänna. Det kan enligt tingsrättens mening sättas i fråga om del allmänna bör
svara för kostnader för delgivning av Iredskodom enligl nyssnämnda
bestämmelse. Hela frågan om delgivning av tredskodomar har för övrigt kommit i
ell nytt läge sedan tingsrätt år 1978 ålagts att sända alla domar och slutliga beslul
till parterna utan avgift.

Tingsrätten
vill också understryka behovet av utbildning/information hos postpersonal
beträffande delgivningsförfarandet. Tingsrätten kan konstatera brister i ett
mycket stort antal delgivningar vilket innebär merarbete bl.a. för domstolen.
Denna fråga bör, såsom föreslås, undersökas närmare av postverket och
domstolsverket i samverkan.

Lunds
tingsrätt: Beträffande vissa typer av Bf-mål kan övervägas om inle fordringen
bör kunna utsökas utan föregående domstolsförfarande. De mål som här avses är
sådana där borgenären är myndighel eller "myndighels-liknande" och
står under offentlig kontroll. Som exempel kan nämnas mål om parkeringsavgift
där byggnadsstyrelsen är borgenär, mål om sjukvårdsavgift (landstingskommun
borgenär) och mål om trafikförsäkring (Trafikförsäkringsföreningen borgenär).
Man kan här tänka sig att de i viss ordning fastställda avgifterna skulle
kunna uttagas genom utmätning utan atl domstol dessförinnan meddelat slulbevis
i målel. Detta förulsätter dock att gäldenär som anser borgenärs beslul
felaktigt får möjlighet alt få saken prövad av domstol. Med tanke på den mycket
låga andel av hithörande mål